initial commit of ebook 26479HEADmain

361 files changed, 19699 insertions, 0 deletions

diff --git a/.gitattributes b/.gitattributes
new file mode 100644
index 0000000..6833f05
--- /dev/null
+++ b/.gitattributes
@@ -0,0 +1,3 @@
+* text=auto
+*.txt text
+*.md text
diff --git a/26479-0.txt b/26479-0.txt
new file mode 100644
index 0000000..f509297
--- /dev/null
+++ b/26479-0.txt
@@ -0,0 +1,6265 @@
+The Project Gutenberg EBook of I Utvecklingstid, by Toini Mathilda Topelius
+
+This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
+almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
+re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
+with this eBook or online at www.gutenberg.org
+
+
+Title: I Utvecklingstid
+       En berättelse om flickor
+
+Author: Toini Mathilda Topelius
+
+Release Date: August 29, 2008 [EBook #26479]
+
+Language: Swedish
+
+Character set encoding: UTF-8
+
+*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK I UTVECKLINGSTID ***
+
+
+
+
+Produced by Louise Hope, Jason Isbell and the Online
+Distributed Proofreading Team at https://www.pgdp.net (This
+file was produced from images generously made available
+by The Internet Archive)
+
+
+
+
+
+
+[Denna e-text finns i två versioner: Unicode (utf-8) och latin-1.
+Använd den som fungerar bäst för din textläsare.
+
+-- Om citationstecknen i e-texten har den gammalmodiga „låg-hög“ formen
+(med nedsänkta sneda citationstecken före och upphöjda sneda efter) så
+har du utf-8 versionen som överensstämmer med den tryckta boken. Om
+apostrofer, citationstecken eller å, ä, ö i denna text inte visas
+korrekt så kontrollera att det program du använder för att läsa texten
+har teckenupsättning eller teckenkodning („character set“ eller „file
+encoding“) inställt på Unicode (UTF-8). Du kan också behöva byta
+teckensnitt (font).
+
+-- Om citationstecknen i e-texten har den raka "skrivmaskins"-formen
+så har du latin-1 versionen.]
+
+
+       *       *       *       *       *
+           *       *       *       *
+
+
+                       I
+
+                 UTVECKLINGSTID.
+
+
+            En Berättelse om Flickor
+
+                       af
+
+                      TEA.
+
+
+
+  Helsingfors 1889.
+  G. W. EDLUNDS FÖRLAG.
+  Pris: 2 m. 25 p.
+
+
+
+
+
+  HELSINGFORS,
+  J. Simelii Arfvingars Boktryckeri-Aktiebolag,
+  1889.
+
+
+
+
+_Till mina flickor._
+
+
+_Hvad tänker ungbjörken, när hon om våren känner verldens friska vindar
+fläkta mellan sina löf; hvad tänker knoppen, när han känner det ena
+efter det andra af sina hjertblad vecklas ut för dagg och sol; hvad
+tänker kycklingen, när han förundrad kryper ut ur ägget; hvad tänker
+fjäriln, när han första gången pröfvar sina färska unga vingar i sol och
+fri luft; hvad tänker flickan, när hon står vid ungdomens tröskel och
+full af längtan sträcker famnen mot en okänd framtid?_
+
+_Ja -- hvem kan veta allt detta?_
+
+_I efterföljande blad har jag sökt teckna en del af de stämningar och
+känslor, hvilka likt underbara nya fåglar sväfva kring gränsen mellan
+barndom och ungdom. De äro svåra att fånga, och måhända har jag
+misslyckats. Jag är den första att erkänna, att det finaste i ett ungt
+flickhjerta, det som är henne innerst heligt och dyrbart och som jag
+ville kalla barndomsengelns spår i hennes själ -- det kan aldrig tydas
+och vidröras. Ty det är den osynliga, halft omedvetna tråd, som utgör
+sambandet mellan hennes lifs upphof och ändamål -- Gud._
+
+_Likaså har jag sökt antyda det väntande lifvets ansvar. Låt det ej
+förskräcka eder. Först när vi känna oss, ej blott som glada barn, men
+ock som menniskor, skapade för en uppgift, -- först då får lifvet form
+och innehåll._
+
+_Unga barn! Raska flickor! Lifvet är så stort och rikt och verlden så
+skön. Njut dem, men ej med förbundna ögon. Att älska, tro, hoppas -- och
+arbeta med modiga hjertan, -- se der eder uppgift!_
+
+_Att denna berättelse handlar nästan uteslutande om flickor, kommer sig
+deraf, att hon ursprungligen var afsedd att ingå i „Nya Trollsländan“
+som en fortsättning på en derstädes införd berättelse om gossarnes
+kamratlif. Men då hon växte för stor för den lilla Trollsländans vingar,
+fick hon lof att söka sig ut i eget omslag._
+
+_Helsingfors i November 1889._
+
+  _Förf._
+
+[Dekoration]
+
+
+
+
+[Dekoration]
+
+
+Nå, tänker Bella börja terminen med att komma för sent till skolan? --
+brummade Lena och nedfälde med brak vedklabbarna framför kakelugnen. --
+Klockan är öfver sju, och de andra sitta redan vid kaffebordet.
+
+Bella satte sig upp och gnuggade sina ögon. Det var ju 15 Januari. Och
+hon, som så när glömt det! Hon hade vant sig att sofva så länge under
+jullofvet. -- Öfver sju! Hvad skulle mamma säga? Bella hade i går lofvat
+hugga socker och sy fast ett par knappar i Bengts väst, innan hon gick i
+skolan. Nu gälde det att vara flink.
+
+-- Söta Lena, hit med bunken, jag törs väl ej strejka från badet.
+
+Hon klef beslutsamt i det kalla vattnet, ref sig med en grof handduk, så
+hon var röd som en kräfta och kröp i kläderna. Håret tog icke lång tid,
+det var lyckligtvis kort, och nu var hon färdig.
+
+I matsalen sutto föräldrarna och syskonen redan vid kaffebordet, då
+Bella kom. Mamma visade leende på sockerskålen, som fylt sig sjelf, och
+Bengt drog i sina knappar, som han fastsytt med jerntråd, stark nog att
+hänga skålpundsvigter vid. Småsyskonen, Lulle, Lisi och Helmi slogo ned
+på henne med sina angelägenheter och det gick en god stund, innan hon på
+sitt vänliga sätt gjort sig af med dem och fått tid att äta sin frukost.
+
+Januarimorgonen var frostig och klar och hon kom med blossande kinder
+till skolan. Hvilket stoj, hvilket prat, det hördes ända ut i farstun.
+Tamburen var full af stampande, flåsande, pratande flickor, som pelsade
+af sig och sökte öfverrösta hvarandra.
+
+-- God dag, Ada! . . God dag, Pelle! . . . God dag! God dag! hördes från
+alla håll. -- -- Godt nytt år, Gerta! . . . Hur har du mått? Hvad har du
+gjort under julen? . . Jag har varit rest till landet . . . Åh! . . Har
+du fått många julklappar? etc. etc. ljöd det från hundratals ifriga
+munnar. Föreståndarinnan kom vänligt helsande in och sökte nedtysta dem,
+men det lyckades blott för en stund. Frågor och svar, utrop och skratt
+haglade från alla sidor, man var glad att se hvarandra igen och nyfiken
+och full af intressanta meddelanden.
+
+Bella omringades strax af en flock kamrater. Hon var allas gunstling,
+man täflade om henne och skämde bort henne af alla krafter.
+
+Agnes Lund tog henne under armen och drog henne bort med sig. -- Kom,
+skall du få se min splitternya muff. Jag har så länge önskat mig en hvit
+Angora muff, sådan som Emilie Rosenskjölds, och nu gaf pappa mig en till
+julklapp.
+
+-- Nej vänta, Bella, du måste titta hit först, -- ropade Lilli Enestam.
+-- Den här urkeden fick jag. Är den ej förtjusande?
+
+-- Hör du, Bella, -- skrek en tredje, -- fick du den der boken du
+önskade?
+
+-- Bella, kom, skall du få något godt. Vi plundrade julgranen först i
+går och jag tog med mig af de bästa konfekterna åt dig.
+
+-- Bella, vill du ha mitt nyaste porträtt? -- frågade Jenny Stenman, en
+vacker, litet kokett flicka med krusad pannlugg och modern klädning. Hon
+räckte fram sitt kort åt Bella, som leende skakade på hufvudet.
+
+-- Jenny, jag tycker mer om det jag har, det är enklare än detta.
+
+-- Ja, jag var yngre då, -- sade Jenny och såg med välbehag på sina
+vackra drag.
+
+-- Bella, nu _måste_ du komma litet till oss, -- ropade ett par flickor
+och trängde sig framom de andra. -- Vi ha ju knapt fått säga dig god
+dag.
+
+Bella var som i en qvarn. Hon skulle höra på alla, svara alla, se vänlig
+ut och dela sig i minst tjugu lika stora delar för att icke förfördela
+någon. Hon hade också en märkvärdig förmåga att räcka till för alla och
+ingen kunde egentligen berömma sig af att stå henne närmare än de andra.
+
+Medan kamraterna sorlade omkring henne varseblef hon på sista bänken i
+klassrummet en nykomling, som alls icke tycktes egna dem någon
+uppmärksamhet. Det var en lång, mörklätt flicka med allvarsamma bruna
+ögon. Hon bläddrade i sin bok, såg stundom otåligt på klockan, men
+låtsade icke om de nyfikna blickar som skjöto fram till henne från
+flickgrupperna.
+
+-- Hvem är den der nya? -- hviskade Bella och såg bort till sista
+bänken.
+
+-- Hon skall heta Rappe, -- hviskade Siri Linder tillbaka. -- Från
+landet. Min kusin Elna har berättat om en mycket underlig flicka som
+bodde nära dem och hette Hanna Rappe. Jag undrar just om det är hon.
+
+Nu ringde klockan och alla klasserna samlades till bön. Bella hörde alls
+icke på och hennes ögon drogos allt emellanåt till den nya kamraten, som
+hon såg stå der med ett nästan dystert uttryck i ögonen.
+
+Under loppet af timmen, när betygen granskades och lexorna bestämdes,
+var Bella mycket förströdd. Hon ertappade sig med att oupphörligt titta
+bort till sista bänken och räkna ut hurudan flicka den der nya
+egentligen var. Hon såg icke vänlig ut åtminstone och svarade nästan
+buttert på föreståndarinnans tilltal.
+
+När de skulle gå, sökte Bella ett tillfälle att närma sig henne, men det
+lyckades ej. Sjelf var hon blyg, och den andra höll sig afsigtligt
+tillbaka. Flickorna lemnade Bella dessutom ej i fred; två af dem togo
+henne under armen och tågade af med henne under ifrigt samspråk.
+
+-- Hvad hon ser bra ut, den der Rappe, -- sade Lilli Enestam, när de
+kommit ut på gatan.
+
+-- Nå, jag vet ej just, -- sade Agnes Lund. -- Såg ni, hon var klädd i
+gröfsta halfylle, sådant som våra pigor ej skulle täckas gå med.
+
+-- Hon är kanske fattig, -- yttrade Bella urskuldande.
+
+-- Och en sådan paletå hon hade! -- fortfor Agnes med energiskt
+ogillande. -- Lång och slät som en säck, och med fickor stora som . . .
+den här skolväskan. Hon går alltid med händerna i fickorna och har
+påsvantar, som andra gatpojkar.
+
+-- Men bra ser hon ut, -- envisades Lilli. -- Håret faller så vackert
+öfver pannan och hennes ögon! . . . Inte har _jag_ sett sådana ögon
+förr.
+
+Följande dag voro Bellas tankar så upptagna af den nya kamraten, att hon
+tillochmed en gång under timmen svarade uppåt väggarna. Hon blef mörkröd
+af förlägenhet; det hade ej hittills händt att hon varit ouppmärksam.
+Med en kraftig viljeansträngning tvang hon sig att lyssna med
+uppmärksamhet, men hon kunde ej låta bli att i tysthet gifva akt på
+Rappe. Hon märkte huru väl hon svarade, icke med flickors vanliga
+famlande efter uttryck, huru säker hon var i alla ämnen och huru hon
+bemötte lärare och kamrater med en viss afmätt likgiltighet, som höll
+dem på afstånd. Detta på sätt och vis eggade Bella, som ännu aldrig
+blifvit tillbakavisad, då hon vänligt närmat sig någon.
+
+Vid bortgåendet kom en tillfällighet henne till hjelp. Hon märkte att
+den nya kamraten sökte sin ena galosch och skyndade att hjelpa henne.
+Efter något letande fann hon en, som saknade make och gick med den till
+henne.
+
+-- Är denna din? -- frågade hon. -- Här står H. R. Hvad är ditt förnamn?
+
+-- Hanna, -- svarade den tilltalade och gaf för första gången Bella en
+vänlig blick.
+
+-- Hanna! Det är mitt älsklingsnamn, -- utbrast Bella glad. -- Det är
+roligt att du heter så. Hvar bor du, får jag följa dig hem?
+
+-- Jag bor på Annegatan, -- sade Hanna utan att låtsa om den senare
+frågan.
+
+Men Bella var fast besluten att icke låta dörren på nytt slå igen mellan
+dem. Hon klädde sig skyndsamt och upphann Hanna just i detsamma denna
+steg utför trapporna.
+
+-- Får jag följa dig? -- bad hon med något i stämman, som gjorde det
+omöjligt för Hanna att neka. -- Jag bor alldeles nära Annegatan, så vi
+ha ändå samma väg.
+
+-- Inte är jag något trefligt sällskap, men kom om du vill.
+
+De gingo tysta en stund. Slutligen sade Hanna tvärt.
+
+-- De skämma bort dig på klassen, ser jag.
+
+Bella rodnade och visste ej rätt hvad hon skulle svara.
+
+-- Jag kände en flicka, -- fortfor Hanna, -- som var god som du, men som
+tanter och kamrater i grund förderfvade. Hon blef så van att alltid få
+sin vilja fram och att alltid blifva uppmärksammad, att hon aldrig var
+nöjd med mindre man beundrade och böjde sig för henne. Jag fruktar att
+också du kan bli snedvriden, om det fortgår så här.
+
+Ett litet stygn i Bellas samvete visade henne att Hannas fruktan ej var
+alldeles ogrundad. Hennes glada leende försvann och hon frågade oroligt,
+-- tror du verkligt att jag håller på att bli bortskämd?
+
+-- Det skulle förvåna mig, om du ej blefve det. Att ständigt bli
+observerad, matad med vänskapsbetygelser, kyssar och smek och smicker,
+det är lika ohelsosamt för karakteren, som sötsaker för magen.
+
+-- Det är inte sant, att flickorna smickra mig, -- utbrast Bella med ett
+bortskämdt barns otålighet. -- De hålla verkligt af mig. Men, för
+resten, hvad angår detta dig? Hvarför sätter du dig till doms öfver mig,
+innan vi ännu sett hvarandra två dagar? Det har du icke rätt till.
+
+Nu var det Hannas tur att bli röd och hon svarade temligen ovänligt:
+
+-- Jag säger alltid som jag tänker och rår ej för, att sanningen
+föreföll dig bäsk.
+
+De gingo en stund tysta, hvardera kände sig smått sårad. Slutligen tvang
+Hannas eftertanke henne att gifva Bella rätt. Hon, en främling, borde
+verkligen icke tränga sig på med sin åsigt. Och hvad angick flickornas
+uppförande henne? Icke det ringaste. Och icke Bella heller; hon hade
+ingen rätt att göra henne ledsen.
+
+Hon öfvervann sin tvärhet, tog Bellas arm i sin och sade med ett
+tonfall, som kom Bella att förvånad se upp: -- förlåt mig!
+
+Hvarifrån kom detta varma och mjuka i stämman, som trängde rakt in i
+Bellas försonliga hjerta? Hon tryckte tyst Hannas hand, och som hon nu
+var vid sitt hörn, skildes de åt med en nick.
+
+Bella funderade hela dagen öfver den nya kamraten. Hon _var_ underlig,
+olik alla dem hon kände. Så frånstötande, och dock så tilldragande. Och
+hur hon talade, -- nästan som stort folk. Men hon borde icke antaga en
+sådan förmyndareton, det tänkte Bella visst icke tåla.
+
+Om Bella tyckte om henne? _Nej._ Det vill säga . . . kanske ändå litet,
+ty hon såg så sann ut. Men hon hade visst ett hårdt och elakt hjerta.
+Att säga om kamraterna att de smickrade! Det var ju detsamma som att
+beskylla dem för falskhet. Hon var bestämdt elak. Men hvarifrån kom då
+det der ångerfulla: förlåt? Bella skakade undrande på hufvudet och
+visste ej rätt hvad hon skulle tro.
+
+[Dekoration]
+
+
+
+
+[Dekoration]
+
+
+Bella Palmfelts hem var icke rikt och icke heller fattigt, men det var
+ett godt hem i detta ords bästa bemärkelse. Hennes far var en sällsynt
+redbar karakter, en anspråkslös och tystlåten, men icke dess mindre
+vinnande personlighet, som med outtröttlig samvetsgranhet arbetade för
+de sina. Hennes mor var en af dessa milda och dock fasta qvinnor,
+hvilka, utan att synas bråka det minsta, likväl vinna ett oinskränkt
+inflytande öfver sin omgifning. Hon hade varit lärarinna innan hon blef
+gift, hade haft många barn under sin ledning och lärt sig älska dem och
+förstå deras olika naturer. När hon sjelf fick barn, sökte hon uppfostra
+dessa efter de grundsatser hon valt sig för lifvet, icke planlöst och på
+„må få“, som många mödrar tyvärr göra. Mången ansåg henne sträng, emedan
+hon stundom nekade sina barn i andras ögon oskyldiga nöjen. Men hon
+visste af egen erfarenhet huru hårdt lifvet sedan skulle synas dem, om
+hon nu lindade dem i bomull och vande dem vid att aldrig behöfva lägga
+band på några önskningar.
+
+Den äldste sonen, Bengt, var lik sin far, en klok, anspråkslös gosse med
+goda siffror i skolan och ett stillsamt lynne. Han var sjutton år och
+stod på en vänlig, kamratlik fot till sin två år yngre syster Bella och
+till flickor i allmänhet. Skulle hans mor kunnat, hade hon satt de begge
+syskonen i en samskola, men sådana funnos icke den tid de begynte sin
+skolgång. Hvarför åtskilja en bror och en syster under den tid, då ett
+så starkt band som gemensamhet i arbete och i allvarligare intressen
+kunde draga dem till hvarandra för hela lifvet? Hon försökte genom sin
+uppfostran närma dem till hvarandra så mycket som möjligt för att
+derigenom motverka följderna af separatundervisningen.
+
+Bella var, hvad de flesta skulle kalla, „en söt flicka“. Hon var glad,
+utan att vara yr, med en naturlig enkelhet och flärdlöshet, som trotsade
+kamraters och anhörigas afguderi. Hon var omutligt samvetsgrann, kunde
+alltid sina lexor, var alltid hjelpsam och trodde godt om alla
+menniskor. Men hon var alltför lätt ledd och häri låg största faran för
+henne. Hon kunde så lätt blifva en af dessa „söta flickor“, hvilka
+ingenting annat äro än söta, som icke tänka, icke bilda sig en enda egen
+åsigt, icke begära mer af lifvet, än att få vara små söta, sorglösa
+dockor. Hennes mor såg detta och försökte väcka hennes karakter. Hon
+fruktade kamraternas blinda tillgifvenhet, som så lätt kunde missleda
+denna veka, outvecklade natur.
+
+De yngre barnen voro råämnen af olika slag, hvilka en god uppfostran
+kunde bearbeta till duglig vara. Der fans egensinne och trots, häftighet
+och ostyrighet, visserligen svåra stötestenar för en uppfostrarinna, men
+långtifrån de värsta. Och under den kärleksfulla tuktan de små viljorna
+undergingo, slipades och omformades de att småningom motsvara hvad man
+förstår med en ädel karakter.
+
+När Bella kom från skolan gick hon in till sin mor för att omtala sin
+nya bekantskap. -- Du kan ej tro, mamma, hvad hon är underlig och olik
+oss andra. Jag undrar om _du_ ens skulle förstå dig på henne. Tänk, att
+ordentligt lexa upp mig första gången vi talade med hvarandra.
+
+Fru Palmfelt lyssnade intresserad. Hon var inom sig glad öfver att den
+nya kamraten åtminstone icke skulle skämma bort Bella. Och då hon såg
+hvilket djupt intryck Bella mottagit af henne och sjelf ville öfvertyga
+sig om huruvida detta borde uppmuntras eller icke, lofvade hon Bella att
+bjuda Hanna Rappe till sig.
+
+Bella gick och fröjdade sig häråt en hel vecka och sökte under tiden
+komma Hanna närmare. Hon gick ibland och satte sig bredvid henne under
+qvarterna och sökte inleda ett samtal. Ibland gick det, då Hanna var på
+det humöret, ibland fick hon endast korta, trumpna svar eller ett halft
+ovänligt: -- låt mig vara i fred.
+
+Det oaktadt tröttnade Bella ej att försöka vinna henne. En oförklarlig
+sympati drog henne ständigt till Hannas sida, och kamraterna sågo med
+afund huru hon allt oftare föredrog hennes sällskap framför deras. Det
+harmade isynnerhet Jenny Stenman och Agnes Lund, hvilka begge voro
+förälskade i Bella och täflade att vinna henne med högar af karameller
+och hemlighetsfulla förtroenden. Bella var vänlig mot dem, som mot alla,
+men hon tröttnade småningom vid deras innehållslösa pladder och längtade
+tillbaka till Hannas sunda, kraftiga, alltid väckande samtal.
+
+Hannas tillbakadragna, litet öfverlägsna sätt retade dem. De hade i
+början försökt ställa sig väl med henne, hon var ju den bästa på
+klassen, men alla deras bemödanden strandade mot Hannas kärfva: -- jag
+vill helst vara i fred. De drogo sig tillbaka med en viss hämndkänsla,
+hvilken ingalunda minskades af att Bella så gerna tycktes vara med
+Hanna.
+
+Der voro flickor af många slag på fjerde klassen, och det gjorde att den
+aldrig hade någon riktig sammanhållning. Der voro barnsliga, outvecklade
+flickor, som på lediga stunder ännu roade sig med pappersdockor och
+dylikt. Der voro halft blaserade unga damer, hvilka redan varit med i
+stora verlden och talade om baler och kurtis med en erfarenhet, som
+väckte någras afund, andras åtlöje. Der fans vidare några riktiga
+„pojkflickor“, hvilka älskade sport af alla slag, voro fulla af upptåg
+och bullrade under qvarterna. Och slutligen fans der några allvarsamma,
+tänkande flickor, hvilka med vaken blick följde lifvet omkring dem och
+sökte uppfostra sig sjelfva så godt de förmådde. Bella stod så att säga
+på gränsen mellan alla dessa olika naturer: hon var på en gång barnslig
+och tänkande, qvinligt behaglig och dock käck. Derför passade hon så bra
+med dem alla och var det enda bandet mellan dessa stridiga elementer.
+
+Underligt nog slöt sig Hanna först till „småbarnen“, som de kallades,
+och vann deras tillgifvenhet genom att med intresse lyssna till deras
+pappersdockshistorier. Hon hade visserligen aldrig sjelf lekt med
+dockor, men hon rycktes med af deras lifliga fantasi och fann sig ofta
+midt inne i de vidunderligaste pappersdocksintriger. Och så fann hon sig
+tilltalad af småbarnens mod att vara barnsliga, ehuru alla skrattade åt
+dem.
+
+Skolorna hade lof en dag för det vackra vädrets skull och skridskobanan
+på norra hamnen vimlade hela dagen af skridskoåkande ungdom. Isen låg
+blank som en stor karamell och snöfältet der bakom glittrade i
+solskenet, som en sockrad maräng. På afstånd sågos stränderna af
+Högholmen och Blåbärslandet insvepta i ett genomskinligt vintertöcken,
+och ryska kyrkan med sina hvita tak samt de ståtliga stenhusen vid norra
+kajen, bildade vackra kulisser kring denna fria, öppna scen.
+
+Frampå förmiddagen hade det begynt blåsa en häftig sydvest, hvilken
+sopade bort från banan alla ömtåliga halsar och öron. De mera härdade
+stannade qvar. Stod man säker på stålskorna och lät vinden föra sig, så
+seglade man med god fart utan att behöfva röra en fena, ända tills
+snövallen sade stopp. Men när man skulle tillbaka! Vinden strök som en
+mur emot en, hvirflade om med kjolarne, som om han velat skaka dammet ur
+dem och tryckte mössorna i nacken, de må ha suttit aldrig så stadigt.
+Egentligen hade man bordt hålla sig inne i dag. Men det låg så många
+frestelser i solskenet och i den vårfylda vinden. Man insöp den med
+välbehag under det man krokig som en sprättbåge knogade sig fram.
+
+Borta vid en af paviljongerna stod en grupp skolflickor. En del hade
+skridskor på sig och pustade efter första nappataget med sydvesten.
+Andra påsatte som bäst sina eller voro med som åskådare. Alla lyssnade
+med intresse till Jenny Stenman, som beskref något med hemlighetsfull
+röst.
+
+-- Och sedan, -- fortfor hon, -- dansade han med mig på hvarenda bal och
+nu, just nu när jag kom ned till banan, mötte han mig och gaf mig i
+förbifarten en artig helsning och en slängkyss.
+
+-- Åh, fy då, en sådan näsvishet! -- afbröt Bella Palmfelt henne
+förtrytsamt. -- Men kanske såg du miste!
+
+-- Kantänka, söta Bella, det var nu något! Han är så söt och så stilig,
+att jag hade god lust att kasta en dylik tillbaka. -- Jenny såg sig
+skrattande om för att se hvad verkan hennes ord haft.
+
+Bella flög upp med ögon i hvilka harmen framkallat tårar. -- Åh, Jenny,
+så du talar! Jag är säker att du ej menar det, du vill bara reta mig.
+
+Jenny knyckte på nacken. -- Bevars, söta Bella, jag måtte väl få tänka i
+den saken som jag vill, -- sade hon snäft.
+
+Några af flickorna skrattade, andra sågo tveksamma ut. Det hela var ju
+så oskyldigt, hvem kunde hitta på att bli stött öfver sådant?
+
+-- Jag tycker, -- inföll Alma Brennlund, en af Jennys goda vänner, --
+att då våra pappor och mammor och tanter och kusiner jemt och ständigt
+kyssa en, vore det väl ej en så himmelsskriande näsvishet om en hygglig
+gosse djerfdes kyssa på fingret åt oss.
+
+-- Nej, visst inte . . . det tycker också jag, -- hördes flera röster ur
+skocken.
+
+-- Jo, det _är_ dumt, derför att . . . derför . . .
+
+Bella hade alltid svårt att tala när hon var upprörd, och nu sjöd det
+inom henne och rösten stockade sig. Hon visste ej heller hur hon rätt
+skulle förklara sig, hon kände blott att hon alltid skulle känna en
+sådan handling som en förolämpning.
+
+I detsamma prasslade det i granarna som omgåfvo banan, och Hanna Rappe
+kröp fram. Hon hade velat pröfva om skaren bar och vadat ända till knäna
+i den förrädiska drifvan. Händelsen gjorde att hon hörde Alma Brennlunds
+sista yttrande, och nu kom hon Bella till hjelp.
+
+-- Det är dumt derför, att _sådant nedsätter en flickas värde_, -- sade
+hon med eftertryck och fäste sina klara ögon på Alma med ett uttryck af
+allvar.
+
+-- Det är just vackert att stå och lyssna till andras hemligheter, --
+utfor Jenny Stenman i häftig ton. -- Fröken Rappe är visst icke någon
+fullkomlighet, när allt går omkring.
+
+-- Visst icke, -- sade Hanna lugnt, -- men hon föraktar snobbar.
+
+-- Nej se, du har skridskor med dig, -- utbrast Aina Berg, glad att
+kunna gifva samtalet en annan vändning. -- Jag visste icke att du kunde
+skrinna.
+
+-- Det kan jag icke heller, -- sade Hanna, -- men jag tänker öfva mig.
+
+-- Öfva dig? Här? -- Och flickorna sågo nästan förskräckta ut.
+
+-- Huru så? Är det förbjudet?
+
+-- Åh nej, men jag trodde ej du ville göra dig till spektakel. Här är så
+mycket folk.
+
+-- Hvad gör det? De ha väl alla varit likadana som jag i början, --
+skrattade Hanna och påsatte skridskorna.
+
+Flickorna undrade i tysthet öfver att Hanna icke blygdes för att visa
+sin oskicklighet. Jenny Stenman vände henne föraktligt ryggen. -- Hon
+har inte mera folkvett än vår ko, -- sade hon.
+
+Bella kände sig mot sin vilja litet förlägen öfver Hannas uppförande. --
+Om du skulle gått hit en afton, när här ingen varit, -- sade hon
+försigtigt.
+
+-- Också du, min Brutus! -- log Hanna, som den friska blåsten och tanken
+på det nya nöjet gjort glad och lätt till mods. -- Bevisa mig, att jag
+gör något orätt, och jag slutar strax. Jag tycker tvärtom att ni borde
+vara mig tacksamma för det extra nöje mina „borgare“ komma att bereda
+eder.
+
+Gruppen vid paviljongen skingrade sig. På afstånd sågs Jenny Stenman
+skära de sirligaste ringar i isen, åtföljd af ett halft dussin
+lyceister, som blindt beundrade henne. Hennes vackra ögon koketterade
+under luggen, och den lilla insnörda, näpna figuren förde sig så
+behagfullt och graciöst, att de tappre lyceisterne tyckte sig aldrig ha
+sett en vackrare docka. När hon tröttnade, hvilket ofta hände, täflade
+de om att få skjuta henne på en stolkälke. Hon gaf till små barnsliga
+skrik af rädsla hvar gång kälken i svängningarna slingrade för mycket
+eller när de i sin vilda fart höllo på att köra öfver någon. Men hon
+njöt på samma gång af att vara så helt i sin körsvens våld.
+
+Borta vid andra ändan af banan gjorde Hanna Rappe sina första
+ofullkomliga försök i den ädla skridskokonsten. Hvarje ryck af vinden,
+hvarje spricka i isen bragte henne på fall, men hon steg upp lika käck,
+obekymrad om en och annan förbiåkande drog på munnen åt henne. Hennes
+ifriga önskan var att till slut kunna så beherska sina rörelser, att hon
+ej blefve ett så lätt byte för den istadiga sydvesten.
+
+En ung student, hvars bekantskap hon gjort i prestgården derhemma, kom
+och erbjöd henne sin hjelp. Han var ytterst sirlig och fin och skrann,
+som om han vore följd af en verlds beundrande blickar.
+
+-- Fröken Rappe, får jag den äran att bjuda er min arm till stöd? --
+sade han och räckte henne handen med en beskyddande min.
+
+-- Nej tack, -- sade Hanna kort, -- jag reder mig utan stöd. -- Och så
+vände hon honom ryggen och stapplade framåt på egen hand.
+
+-- Välsigna, dessa kjolar! -- utbrast hon otåligt, då Bella om en stund
+skrann fram till henne. -- Än sno de sig kring en, som refven kring ett
+metspö, än flaxa de vildare än en flagga i blåsväder. Vänta, du skall få
+se att jag engång gör mig af med dessa strutar och skaffar mig en drägt
+efter min egen smak.
+
+Bella tviflade intet ögonblick att hon skulle göra så. Men hon undrade
+om hon sjelf skulle följa exemplet. Hanna hade så underliga nya idéer,
+men hon hade rätt i så mycket, hvarför icke också i detta? Och Bella
+tyckte sig känna huru andedrägten hämmades och rörelserna blefvo tvungna
+af den drägt hon bar.
+
+-- Ack, se der är bror Bengt, som lärt mig gå på skridskor, -- utbrast
+hon glad och pekade bortåt isen. -- Vill du icke låta honom leda dig,
+han är stadig som en isbjörn.
+
+-- Nej tack, jag behöfver ingen hjelp, -- sade Hanna öfvermodigt i
+detsamma hon råkade ut för en spricka och hjelplös tumlade omkull.
+
+-- Ser du, högmod går för fall? -- skrattade Bella. -- Kom hit, Bentu,
+och räck en slagen hjeltinna din hjelpande hand!
+
+Hanna kastade en blick på „bror Bengts“ trygga figur med de enkla
+kläderna och de björnaktiga fasonerna och blef lugn. Hon räckte honom
+förtroendefullt sin hand och han drog henne upp mera hårdhändt än
+ridderligt.
+
+Bella glömde en god stund att skrinna för det makalösa nöjet att se de
+båda följas åt i motvinden. Hon vinglande hit och dit som kläppen i en
+ringklocka, han stödande henne med faderlig min. Så kafvade de sig fram
+till bersån, der Hanna pustande och skrattande sjönk ned på en bänk.
+
+Bella skrann till de andra och de bildade ked. Behagfullt och mjukt gled
+den framåt med afmätta rörelser och alla de unga flickhufvudena böjde
+sig efter i samma takt. De voro icke olika en rad täcka näckrosor,
+hvilka vagga sina hvita kalkar i takt efter vågens slag.
+
+Jenny Stenman sällade sig till dem. Hon hade nyss träffat den afspisade
+studenten, som beklagat sig öfver Hannas oartighet. Och i det hon vände
+blicken mot stranden, såg hon Hanna stödd af en kavaljer styra kosan mot
+paviljongen.
+
+Hon fnyste till. -- Den der Rappe är då den taktlösaste varelse jag
+någonsin sett. Nyss afsnäste hon herr Hallgren, som vänligt erbjöd henne
+sin hjelp, och der skrinner hon nu hand i hand med en af de föraktade
+„snobbarne“.
+
+-- Men, kära, men det är ju Bengt! -- utbrast Bella storskrattande.
+Tanken att Bengt kunde bli tagen för en snobb föreföll henne
+utomordentligt komisk.
+
+Jenny såg flat ut, men fortfor: -- än sen! Hon hade ändå icke rätt att
+mankera den ena för att hålla till godo med en annan. -- Det är emot all
+god ton.
+
+Bella begynte bli ledsen å Hannas vägnar och tyckte att Jenny
+resonnerade dumt.
+
+-- Visst måste en flicka ha rätt att emottaga eller afslå en tjenst, --
+sade hon. -- Hvarför skulle hon vara tvungen att mottaga en handräckning
+af en, som hon ej tycker om?
+
+-- Kära Bella, hvad du är barnslig! Huru skulle det gå på våra baler och
+tillställningar, om flickorna tillätes att så der öppet visa sin sympati
+och antipati?
+
+-- Men så _borde_ det vara, -- vidhöll Bella med oväntad bestämdhet. --
+Det är fegt att visa ett tillmötesgående, der man har orsak att vilja
+draga sig tillbaka.
+
+-- Bry dig ej om att citera Hanna Rappe, -- sade Jenny spetsigt. -- Vi
+veta nog, att du har dina skrupler från henne.
+
+Bella rodnade af förtrytelse. -- Det är ej sant, du är stygg, Jenny. Jag
+har alltid tänkt så och skall alltid tänka så.
+
+-- Jag tycker som Bella, -- inföll Aina Berg saktmodigt.
+
+-- Och jag som Jenny, -- sade Alma Brennlund. -- Det vore ju förfärligt
+sårande för en gosse om hans uppbjudning afsloges.
+
+-- Hvarje bra flicka gör ej heller detta utan verkliga skäl. -- Bellas
+röst darrade litet.
+
+-- Ja, skäl! Kanske det, att han en gång djerfts kasta en slängkyss åt
+henne.
+
+Den nyss qväfda förargelsen dref på nytt röda flammor upp på Jennys
+kinder.
+
+-- Söta Bella, nog blefve lifvet upp och nedvändt, om menniskorna alltid
+finge lägga sina tycken i öppen dag.
+
+-- Det blefve åtminstone ärligare, -- sade Bella, som hade en obestämd
+känsla af att det låg mycken oärlighet bakom det angenäma
+sällskapslifvet.
+
+-- Det tjenar till ingenting att tvista om den här saken, -- sade Jenny
+i stött ton. -- Bella tycks vilja kasta öfver bord allt hvad som hör
+till god ton och antagen sed. Jag tror ändå ej, att du derigenom kommer
+att förbättra verlden och menniskorna . . . hvarken du eller Hanna
+Rappe.
+
+De sistnämnda orden yttrades i hämndlysten ton, men Bella gaf ej akt
+derpå. Hon såg Hanna närma sig dem med skridskorna i handen. Det låg ej
+spår af ovilja i Hannas öppna blick, då hon räckte Jenny handen,
+sägande: -- förlåt mig, jag väger ej alltid mina ord!
+
+Jenny mumlade något, som ingen hörde och skyndade hemåt före de andra.
+
+Bella upphann henne. -- Var ej ledsen, Jenny, -- bad hon vänligt, -- jag
+har ej velat såra dig. Kanhända att jag är öfverdrifven i detta; jag har
+ej tillräckligt tänkt öfver dessa saker ännu.
+
+Jenny såg fortfarande stött ut. -- Jag förstår ej, hur du kan vara så
+barnslig Bella, och vilja göra dig vigtig i sådana småsaker. Det är ju
+att göra kameler af myggor. Kantänka, om en gosse är litet artig mot en
+flicka och visar att han tycker om henne, hvad kan det göra henne för
+ondt?
+
+-- Han får gerna vara vänlig och uppmärksam, det skola vi ju alla vara
+mot hvarandra. Men det fins en gräns, Jenny, öfver hvilken han ej får
+gå. Mamma har talat med mig om detta och sagt, att vi flickor måste ha
+aktning för oss sjelfva och inte tillåta hvem som helst att taga sig
+friheter mot oss. Det är att göra oss till leksaker, hvilka hvar och en
+anser sig ha rätt att tumma om och förderfva.
+
+Jenny suckade. -- Hvad du är barnslig. Du har ingen aning om att det
+ofta ej är lek, utan fullaste allvar med en sådan uppmärksamhet. Du
+skulle bara veta hvad gossar sagt till mig! Det har varit riktigt tungt
+för mig att krossa så många hjertan.
+
+-- Men àpropos, har du läst en bok som heter „Betsy eller ett brustet
+hjerta“? Inte. Den måste du nödvändigt läsa. Jag skall skicka den till
+dig och du skall få se att du tycker om den.
+
+-- Jag tror ej det, -- sade Bella, -- men jag skall fråga mamma om jag
+får läsa den.
+
+-- Asch, mamma! Hvad du är osjelfständig. Hon har bestämdt icke något
+emot att du läser den. Den är så intressant, att jag två qvällar å rad
+låg och läste den till klockan 3 på morgonen.
+
+-- Adjö, Jenny, nu måste jag gå.
+
+-- Adjö, söta lilla Bella. Blif nu bara inte ett sådant der tråkigt
+helgon, som tycker sig vara bättre än alla andra.
+
+Banan hade blifvit nästan tom. Sydvesten herskade enväldigt, sopande
+utåt isen afbrutna granrisqvistar, papperslappar och halfbrända
+papyrosstumpar. Granarne rundtomkring hviskade till hvarandra. De hade
+hört och sett så mycket under sin tjenstgöring vid banan. Nya friska
+vindar, som fläktade genom ungdomens sinnen, fällande ett godt frö här
+och der i tacksam jordmån och sega gamla rotskott, hvilka voro omöjliga
+att utrota, emedan de sträckte sina rötter långt, långt ned i jorden.
+
+[Dekoration]
+
+
+
+
+[Dekoration]
+
+
+Småsyskonen skulle ha knäckkokning på gården och Bengt hade gjort en
+ypperlig backe, ville icke Hanna komma till dem på eftermiddagen?
+
+Bella var röd af oro, att Hanna skulle säga nej och tillade: -- mamma
+helsade och bad att du skulle komma. -- Och när Hanna såg huru mycket
+hon önskade det, svarade hon efter en stunds tvekan, ja. Bella sprang
+hem förut att förkunna den glada nyheten för syskonen, som voro i färd
+med att reparera skrinnbacken, och samla torrt bränsle till knäckelden.
+Denna skulle uppgöras i midten af en fyrkantig snökammare, dit de släpat
+pallar och leksaker af alla slag.
+
+När Hanna om en stund infann sig, kommo kälkarne i farten. Backen var
+brant och jemn, det gick med fart längs hela den stora gården ända ut på
+gatan. Lulle damp skickligt på mage på sin „Polle“, spärrade ut benen
+och körde af, så det brakade i uthusknutarne. Bengt var så kavat, att
+han stod som en cirkusryttare på ryggen af sin Ajax och knapt blinkade
+när det bar af som värst. Men en gång gick hans högmod för fall. Han
+hamnade i snödrifvan, medan Ajax fortsatte färden på egen hand och slog
+nosen mot kökstrappan.
+
+Flickorna styrde turvis för hvarandra, ty Hanna hade ingen kälke. Hennes
+långa ben voro beständigt i vägen, sak samma huru hon satt, och Bella
+var maktlös af skratt, så hon oupphörligt ramlade af kälken. Hon
+beundrade Hanna, när denna utan synbar ansträngning drog både henne och
+Lisi uppför backen och när hon lyftade Bella, påpelsad som hon var, att
+sitta på vattentinan. Lulle såg med stora ögon på detta kraftprof och
+frågade: -- Huru har du blifvit så stark, Hanna Rappe?
+
+-- Af att plöja, äta surt bröd och bära ved, -- svarade Hanna muntert.
+
+-- Nej, har du verkligen fått plöja? Det har inte jag, fast jag är
+gosse.
+
+-- Ja, ser du, jag var sjelf häst. Vi hade ingen häst och ingen dräng,
+och när det var brådt om, spände jag mig för plogen och drog den i
+potatistäppan.
+
+-- Åhå! -- utbrusto barnen. -- Men hvem körde?
+
+-- Det behöfdes ingen kusk, när hästen var så klok. Han visste precis
+hvad han skulle göra, och när fåran var plöjd, tog han potäterna och
+radade dem i fåran.
+
+-- Men med hvad tog han dem? I mun?
+
+-- Med framfötterna, -- log Hanna.
+
+-- Han kunde väl icke taga mer än en i sender, -- funderade Lulle.
+
+-- Ã…hjo, han hade en korg . . .
+
+-- En noskorg, som Pontus på Fågelvik, -- och begge barnen skrattade
+hjertligt åt Lulles qvickhet. I deras lifliga fantasi hade Hanna
+verkligen varit förvandlad till en riktig häst, och de öste öfver henne
+frågor och förmodanden, som hon på sitt lustiga sätt besvarade. Hon
+tjusade dem genom att härma kon och fåret och tuppen och andra slags
+djur, så de glömde att skurra backe och slogo sig ned bredvid Hanna i
+snökammaren.
+
+-- Och vet ni, när vår bässe brukade plumsa i ån vid den branta
+stranden, hoppade jag efter och drog honom i land vid hornen.
+
+-- Åhå! Var du inte rädd att han skulle stånga dig?
+
+-- Nej, Pelle har respekt för mig sedan jag en gång gaf honom ris för
+att han tuggat sönder mitt nya metspö. Det är bara när han ser någon
+springa, som han blir kavat och sätter i väg med hornen förut.
+
+När det begynte mörkna, tändes elden i den lilla spiseln och sirapen
+sattes på. Lulle utnämndes till eldare; Bella rörde i smeten; Bengt
+gjorde strutarna och Lisi satt inkrupen nära Hanna, som underhöll
+sällskapet med historier.
+
+-- En gång skickade mamma mig på ett ärende till andra sidan ån. Vår båt
+var borta, ingen annan syntes till på hela stranden, och mamma hade
+brådt om. Hvad skulle jag göra? Jo, jag fick en idé. Der hemma vid
+källardörren stod ett gammalt gistnadt degtråg under rännan. Jag rullade
+det i ån -- ingen såg mig, -- tog en snöspade ur källaren till åre och
+gaf mig af. Eläköön! Tråget läkte förskräckligt, men jag tänkte: våga
+vinna! och plaskade på af alla krafter. Ån var icke bred på det stället,
+och jag kom bara halfdränkt öfver. Lemnade skor och strumpor på stranden
+och sprang barfotad till byn. Efter uträttadt ärende skulle jag hem på
+samma sätt. Jag vände tråget upp och ned -- det var det beqvämaste
+sättet att få det uröst -- och klef åter i. Men nu höll det på att gå på
+tok. Midt på ån slant jag på den degiga bottnen och vältrade hufvudstupa
+ur karet, som blef liggande på sidan likt en kantrad båt. Jag fick tag i
+spaden och simmade med den till land. Det var ett hårdt arbete, ty
+kjolarne sutto fastklibbade vid kroppen och hindrade mina rörelser. Men
+ondt krut förgås ej så lätt och jag kom öfver med lifvet. Ingen menniska
+hade åsett denna färd, bara vår grannes hund, som stod och gläfsade vid
+stranden. Skor och strumpor seglade sjelfständigt ned för ån och tråget
+hade vett att styra i land vid en krökning af stranden några stenkast
+lägre ned.
+
+Barnen hade alla lyssnat med spändt intresse och Bella hade en lång
+stund glömt att röra i sirapen för att höra slutet af den spännande
+historien.
+
+-- Blef du icke sjuk efter den betan?
+
+-- Pytt! Jag nös tre gånger och så var den sjukdomen undanstökad. Men
+. . . här osar stekt läder . . . det må aldrig vara du, Bengt?
+
+Bengt drog åt sig fötterna, som verkligen kunde misstänkas för att ha
+varit under sirapsgrytan. Bella kom plötsligt i håg sirapen. Ack och ve!
+Hennes ansigte uttryckte en jemmerlig missräkning, när hon smakade på
+smeten. Den var bäsk som malört och hård som glas.
+
+-- Vidbränd.
+
+-- Vidbränd! gick det som ett sorgligt eko kring hela laget. Bengt och
+Hanna låtsade gråta högt; småbarnen hade ännu förhoppningar och beto i
+glasbitarne. De voro inte att förakta, och så höllo de till godo med
+hela varulagret.
+
+-- Nu gå vi in, -- sade Bella, som kom ihåg, att det var Helmis sängtid.
+Hon brukade alltid lägga lilla syster, när hon inte hade för svåra
+lexor. Det hade blifvit mörkt och lampan i matsalstaket kastade sitt
+vänliga sken genom fönstret ut på drifvorna.
+
+Hanna kände ett egendomligt behag vid inträdet i det varma, upplysta
+hemmet, der Bellas mor så moderligt vänligt välkomnade henne. Lampan
+stod tänd på stora bordet i salen och dess varma sken föll genom en
+ljusröd slöja öfver gröna växter, taflor och blommiga möbler. Från
+barnkammaren hördes Helmis joller och Bellas halfhöga vaggsång och genom
+matsalsdörren syntes ett dukadt thebord under den stora taklampan. Lulle
+och Lisi smögo sig in till sin mor; de voro sömniga och ville ännu en
+stund hålla i mammas hand. Bengt gick efter ett schackbräde för att taga
+ett parti tillsammans med sin far.
+
+Hanna kände sig underlig till mods. Det var som om hon såg framför sig
+en scen ur en bok som hon gerna läste. Just så hade hon tänkt sig ett
+hem och sådant hade hon önskat sig det. Hennes eget hem var så fattigt
+på glädje och trefnad, på kärlek och fred. Kontrasten grep henne. En
+underlig beklämning jagade den glada sinnesstämningen på flykten; hon
+kände sig ovärdig att dela trefnaden i detta lyckliga hem, hon passade
+icke här, hon med sitt hårda sinne och sitt skygga väsen. Och ju längre
+hon kände sig omgifven af denna värmande stämning, dess mer hårdnade hon
+till och blef allt tystare och tvärare ju längre qvällen led.
+
+När Bella kom in i sitt rum efter att hafva söft Helmi, fann hon Hanna
+sittande i en vrå så långt som möjligt från lampan och med en bok i
+knäet.
+
+-- Hvad nu, du knuffar rätt nu ut väggen, bästa Hanna, -- log hon. --
+Förstör icke dina ögon derborta i knuten, utan kom och sätt dig här i
+soffan, så skall jag läsa för dig. Hvad vill du höra? „Unga qvinnor“,
+„En krona bland flickor“, „Milly Jocelyn“, eller hvad?
+
+-- Jag tror ej jag bryr mig om sådana böcker, -- sade Hanna trumpet och
+utan att flytta ur sin knut.
+
+-- Gör du inte? Nå, hvad slags böcker tycker du om? Bengt har alla Jules
+Vernes arbeten, känner du dem? Eller vill du ha poesi eller historia,
+säg!
+
+Hanna svarade icke och Bella såg, att hon alls icke hört på. Hon tog
+derför en pall och satte sig i vrån bredvid Hanna, medan hon på sitt
+vinnande sätt sade: -- nå, då kommer jag hit och pratar med dig. Vill du
+icke ha mig, så säg bara uppriktigt.
+
+Då Hanna blott tyst satt och såg framför sig, tog hon blygt hennes hand
+och frågade: -- hvarför är du ledsen? Har någon gjort dig ondt?
+
+Hanna lösgjorde sakta sin hand och fäste på Bella ett par sorgsna ögon.
+
+-- Jag passar icke här i ditt hem, -- sade hon sakta. -- Hvad skall
+ödemarkens fågel göra bland parkens sångare? Jag har ej rätt att komma
+och afundas er lycka.
+
+Bella grep på nytt hennes hand. -- Vill du icke berätta mig litet om
+ditt hem, -- om du anser mig värd ditt förtroende, -- tillade hon, när
+hon såg ett drag af skygghet ila öfver Hannas ansigte.
+
+-- Flickor kunna icke bevara förtroenden, -- utbrast Hanna hårdt. Men då
+Bella med en liten suck steg upp för att gå sin väg, tog hon ångerfullt
+hennes hand och drog henne till sig.
+
+-- Nej, blif qvar. Jag tror att du är bättre än alla andra flickor, jag
+tror att du kan gömma ett förtroende. Vill du höra om mitt hem, så skall
+jag tala om det. Men det är icke mycket att säga och ingen glad
+historia. Du skall kanhända förstå mig bättre, när du hört den.
+
+Bella återtog sin plats på pallen, vänd så att hon icke såg på Hanna
+under det denna berättade:
+
+-- Du vet att min mor lefver der borta i . . . järvi. Hon är ensam, sjuk
+och menniskoskygg efter många och tunga pröfningar. Vi ha två små rum i
+landthandlarens gård och mamma skrifver rent åt domaren i trakten. Hvad
+hon förtjenar är så litet, att det knapt förslår till hyra för de två
+rummen och en liten potatistäppa. Det vore omöjligt för mig att vistas
+här och gå i skola, om icke en aflägsen slägting till mamma lånade mig
+medel till min skolgång.
+
+-- Och din far, är han död? -- frågade Bella sakta.
+
+-- Nej, han lefver, men vi veta icke hvar, och jag har aldrig sett
+honom. Han öfvergaf min mor kort efter min födelse, och sedan dess har
+bandet mellan oss varit fullkomligt afslitet. En gång om året kommer en
+liten penningesumma till mamma och vi tro att den är af honom. Men mamma
+för den till prestgården att utdelas bland byns fattiga.
+
+-- Du skall veta att hon är mycket stolt, min mor, -- fortfor Hanna, då
+hon såg Bellas förvånade blick. -- Hvarför skulle hon hålla till godo
+hans penningar, när hon mistat hans kärlek? Också jag svälter hellre, än
+jag mottager en penni från honom . . .
+
+-- Men, Hanna . . . din egen far! -- Bella tyckte ej om den nästan
+hatfulla blick, med hvilken de sista orden uttalats.
+
+-- Så hade mamma en gång en ungdomsvän, som hon lidelsefullt älskade, --
+fortfor Hanna, utan att höra Bellas utrop. -- Denna flicka var rik och
+mamma var fattig, men de voro oskiljaktiga, de hade lofvat att dela allt
+i lifvet med hvarandra. Men när mamma gifte sig, miste hon vännen, ty
+denna kunde aldrig förlåta det i hennes ögon tanklösa och förhastade
+steget. Min mor drog sig sårad tillbaka, hon kunde icke handla
+annorlunda, när hon nu engång älskade min far, och kort tid derefter
+miste hon också honom. Jag var då blott en månad gammal. Min mor
+flyttade med mig till den aflägsna lilla ort, der vi allt ännu lefva och
+blef allt bittrare, allt mera menniskofientlig ju längre vi bodde der.
+Menniskorna der på trakten betraktade oss med misstro och det var med
+knapp nöd min mor lyckades få det lilla arbete, hvaraf hon sedan lefvat.
+
+-- Ack, Bella, det måtte vara förfärligt att mista det man en gång så
+blindt älskat och trott på! Att känna sig mista sjelfva förmågan att
+älska och tro på menniskorna, att bli hård och tom som en uttorkad källa
+. . . Jag har aldrig erfarit hvad en moders kärlek vill säga . . .
+
+Hanna tystnade. Bella vågade nu se upp i det allvarsamma, nästan stränga
+anletet och hennes ögon fyldes af tårar. Hon kände en förmildrad fläkt
+af sorgerna i lifvet; de voro långt borta, men hon förnam deras
+tillvaro. Hon kände, att Hanna, så ung hon var, bar på en tung börda,
+hvilken hon ej förmådde lyfta af hennes skuldror.
+
+-- Hvar har du gått i skola? -- frågade hon med ett försök att litet
+skingra den tunga stämning, som tryckte dem båda.
+
+-- Jag har aldrig gått i skola. Mamma läste med mig tills jag var 14 år,
+sedan fick jag ett år ledning af informatorn i prestgården. Nu gäller
+det att arbeta för att småningom bli i stånd att hjelpa mamma och
+afbetala på mina skulder. Lyckligtvis är jag så kärnfrisk, att det
+tyngsta arbete är som en lek för mig.
+
+-- Hvad tänker du bli? -- Bellas ögon glittrade af intresse.
+
+-- Hvad vet jag? Det jag duger till. Kanske väljer jag ett yrke. Det som
+mest af allt intresserar mig är likväl den „torra“ juridiken. Tänk, att
+kunna skipa rättvisa i verlden, att dömma och straffa . . .
+
+-- Säg icke så, -- afbröt Bella förskräckt, -- att godtgöra och försona
+måste vara mycket lyckligare.
+
+-- Kanske, -- sade Hanna tankfullt, och det kom ett vackrare tonfall i
+stämman.
+
+-- Du har så stora planer, du, Hanna. Jag nöjer mig med att bli
+hushållerska eller sjuksköterska. Jag tycker så mycket om att steka
+plättar och vara snäll mot dem som äro sjuka. -- Men nu hör jag dem
+slamra med tekopparne och känner oset af stekta svampar. Kom, Hanna,
+mamma väntar.
+
+När Hanna om aftonen låg i sin säng, arbetade hennes tankar så att hon
+ej fick somna. Intrycket af det goda glada hemmet, de lyckliga syskonen,
+värmen, tryggheten, allt framkallade en känsla af ensamhet, sådan hon
+aldrig erfarit förr. Hon blygdes att gifva vika för hvad hon kallade
+svaghet, och det hårda inom henne reste sig till försvar.
+
+-- Det är ömkligt, -- tänkte hon, -- att blifva sentimental af en smula
+vänlighet. Om jag ej kan förhärda mig deremot, så är det bättre att jag
+flyr alltsammans. Ty jag vill ej, _vill ej_ hafva någon att tacka för
+något. Jag _vill_ icke ha någon vän, som binder mig mer än andra, ty
+vänskapen är en snara, som gör en ofri. Bättre att aldrig ha egt en vän,
+än att ha egt en och svikits! Så säger mamma, och jag tror hon har rätt.
+Bella är en god flicka, men jag hyser ingen tillgifvenhet för henne och
+vill ingen hysa. Hon skall ej vinna mig, ty hon kan ej behålla mig,
+lilla vänliga varelse, som lifvet skämt bort. . . . Jag vill vara nog
+för mig sjelf och _fri_ så länge jag lefver.
+
+Något inom henne motsade dock detta och bortsmälte muren som hon ville
+bygga till sitt försvar. Bellas glada ögon och mjuka röst trängde genom
+allt och fylde hennes drömmar, när hon ändtligen somnade. Men hon
+kastade sig oroligt af och an och vaknade ibland af att något oändligt
+sorgset tryckte hennes hjerta, något som hon ej kände eller kunde gifva
+namn. I nattens stillhet blef detta något henne slutligen öfvermäktigt
+och dref till hennes ögon tårar, som hon nästan glömt att funnits till.
+De gjorde henne godt, och hon lät dem flöda, tills sömnen småningom
+stängde deras källa.
+
+[Dekoration]
+
+
+
+
+[Dekoration]
+
+
+I skolan gick allt sin lugna, jemna gång utan andra afbrott, än de
+sedvanliga månadslofven. Hanna hade efter det första besöket i Bellas
+hem, dragit sig än mera inom sig sjelf; det var svårt för Bella att få
+ett ord ur henne. Dörren hade plötsligt smält igen, utan att Bella kunde
+förstå orsaken.
+
+-- Låt den tvärviggen vara, -- sade kamraterna, när de märkte huru
+bedröfvad hon var öfver Hannas halsstarrighet. -- Du ser ju, att hon
+föraktar oss allesamman och helst vill slippa vårt sällskap.
+
+Men Bella kunde icke låta henne vara i fred, hon drogs af en oförklarlig
+sympati till den trumpna, skygga flickan. Hon kände en längtan att
+hjelpa henne att bli lycklig och ansträngde sig för att finna en nyckel
+till denna hårdt reglade dörr.
+
+Trots Hannas köld och tillbakadragenhet intresserade hon likväl
+kamraterna. Hon beherskade dem ofrivilligt, såsom alltid det starka och
+klara vinner inflytande öfver det svaga och outvecklade. Men hon visste
+det icke sjelf, och flickorna skulle säkert högljudt protesterat, om
+någon sagt dem att de läto sig ledas af Hanna Rappe. De vädjade till
+henne, när någon svårlöst fråga var å bane, och hon var klassens ombud
+hvarje gång det gälde en beskickning till någon af lärarne. Hon glömde
+ibland sin slutenhet för att tala med dem och de funno med förvåning
+huru litet de tänkt öfver de naturligaste saker. Men deremellan var hon
+ohjelpligt tyst och allvarsam och undandrog sig hvarje vänskapsbetygelse
+med en kärfhet, som ofta sårade de mera vekhjertade kamraterna.
+
+En dag i Mars, när det var bitande kallt, var Bella på hemväg från
+skolan. Hon drog ned mössan öfver öronen och kröp in i pelskragen så
+godt hon kunde, men ändå huttrade hon af köld.
+
+Vid det hon passerade en portgång blef hon ej litet öfverraskad af att
+se Hanna ifrigt sysselsatt att trösta en liten gosse. Han hade förfrusit
+sina öron och Hanna hade nyss gnidit dem med snö och band nu sin enda
+ylleduk kring barnets hufvud.
+
+-- Hvad gör du här, Hanna? -- frågade Bella gladt, och en ström af värme
+skjöt igenom henne oaktadt kölden.
+
+Hanna rodnade. -- Den stackarn stod här och snyftade så bittert och hans
+små öron voro alldeles hvita. Seså, unge, -- sade hon med myndig ton, --
+gråt ej mera, utan gå hem och bed mamma ännu en gång gnida dina öron med
+snö.
+
+Pojken, som kunde vara sex år, gret än värre. -- Jag hittar inga hem! --
+snyftade han och såg så hjelplös ut, att Hanna måste sätta sig ned,
+smeka hans hår och torka hans små förgråtna ögon.
+
+-- Kom hem med mig, -- föreslog Bella. -- vi ska’ sköta om dig och ta
+reda på hvar du bor. Hanna, kom med!
+
+Hanna kunde ej motstå frestelsen. Hon såg Bella sätta sin ylleväst
+utanpå gossens tunna, ostoppade jacka, taga honom i handen och leda
+honom hem till sig. Hon gick med, utan att hon visste hvarför, men hon
+trodde det vara för gossens skull.
+
+Der hemma gaf Bella honom varm mjölk och hvetebröd och hans sorg
+dunstade bort innan en timme gått om. Begge flickorna sutto bredvid
+honom. Bella hade tvättat hans ansigte och händer, och Hanna höll på att
+flytta knapparne i Lulles en gammal paletå, som gossen skulle få. De
+hade fattat tillgifvenhet för det lilla hittebarnet och det var som om
+händelsen med honom, så obetydlig den än var, skulle närmat dem till
+hvarandra.
+
+Bengt hade åtagit sig att på poliskammarn anmäla om gossen och kom
+tillbaka med underrättelsen, att modren redan varit der och frågat efter
+honom. Då hon lemnat sin adress, var det ingen svårighet att taga reda
+på hans hem, och flickorna lotsade honom dit på eftermiddagen. Gossen
+hängde sig fast vid dem, då de skulle gå, och de hade svårt att skiljas
+vid honom. Med en pepparkaka och löftet att komma igen lyckades de
+slutligen muta hans lilla tacksamma hjerta.
+
+Det var mycket vanligt inom skolan att man utvalde sig en gunstling
+bland lärarne eller lärarinnorna, hvilken man prydde med alla de dygder
+en liflig flickhjerna kunde utfinna. Denna favorit blef sedan i
+hemlighet tillbedd och ett föremål för tusen små omsorger och
+vänskapsbevis. Man täflade om att vara påpasslig i tamburen, när han
+eller hon skulle kläda af eller på sig; man klipte i hemlighet minnen af
+hans munduk eller hennes pelskappa. Och de som voro mest populära fingo
+sina öfverplagg så godt som förstörda af denna barnsliga, välmenta
+tanklöshet.
+
+På fjerde klassen hade detta ofog upphört, sedan Hanna en gång framstält
+det löjliga deri. -- Visa hellre er aktning för dem genom uppmärksamhet
+för deras ämne, -- sade hon, och flickorna blygdes. Det var numera
+endast magister Alm, historieläraren, och Verna Sommar,
+gymnastiklärarinnan, som åtnjöto en större popularitet bland fjerde
+klassisterna, och denna uttryckte sig öfverhufvudtaget på ett
+aktningsfullt och hyggligt sätt.
+
+Bland Verna Sommars beundrarinnor voro Aina Berg och Bella de ifrigaste.
+De stodo som bäst i tamburen, rådslående om bästa sättet att fira hennes
+födelsedag, som inom kort inträffade.
+
+-- Hon är så söt, -- utbrast Bella, -- jag önskade jag kunde gifva henne
+solen och månen och alla stjernorna med.
+
+-- Ja, -- instämde Aina, -- hennes make fins ej. Jag ämnar bli
+gymnastiklärarinna, så får jag vara oftare med henne.
+
+-- Men hvad skola vi gifva henne till födelsedagen? -- Och Bella
+sammandrog eftersinnande sina ögonbryn.
+
+-- En ros, -- föreslog Aina, -- och skrifva på: en ros åt en ros.
+
+-- Nej, det låter platt. Men om vi skulle sy något.
+
+-- Jag tror ej vi hinna. Men det borde vara _något af oss sjelfva_. Kan
+du skrifva vers?
+
+-- Nej, hur kan du tro det. Men du kan bestämdt?
+
+-- Ã…hnej! -- sade Aina blygsamt. -- Men du har ju en bror. Pojkar bruka
+alltid kunna skrifva vers.
+
+-- Ja, nog kan Bengt alltid. Men då är det ju ej af oss sjelfva.
+
+-- Det är sant. Ack, hvad ska’ vi hitta på? Om vi skulle gifva henne
+våra porträtter och skrifva bakom en helt liten vers, bara några ord.
+Bertha, kom hit! Tycker du ej, vi kunde gifva våra porträtter åt Verna
+Sommar på hennes födelsedag?
+
+Bertha kom. Det var en lång, gänglig flicka med pojkfasoner, men som var
+omtyckt för sin något grofkorniga munterhet. Hon satte pekfingret på
+näsan och funderade:
+
+-- Edra porträtter? Hm! Ni se nu inte precis så bra ut, att . . .
+
+-- Asch, var nu ordentlig, annars får du inte veta våra hemligheter.
+
+-- Nå, nå, lugna er, jag är ju så ordentlig som en nystruken nattmössa.
+Edra porträtter! . . . I kroppsstorlek, förstås?
+
+-- Du är odräglig! -- skrattade Bella.
+
+-- Hvarför skulle ni ej kunna gifva henne edra porträtter, det är väl ej
+någon som tagit patent på dem.
+
+-- Allvarsamt sagdt, så är hon för god att drifva med. -- Aina var litet
+stött. -- Hon är så söt, att jag skulle kunna gifva henne mina ögon, om
+hon ville kyssa mig helst en enda gång.
+
+-- Det var dyrt för en kyss. Kan du inte pruta? Jag skulle gå till henne
+och säga: var snäll och kyss mig, så skall ni få en pepparkaka.
+
+-- Hvad du pratar!
+
+-- Men vänta, der kommer hon.
+
+En ung flicka i mörkblå klädning gick just förbi. Bertha fattade henne i
+armen och drog henne fram till flickorna, som röda och förlägna tumlat
+bort i en vrå.
+
+-- Fröken Sommar, här äro två möss, som jag fått i fällan. De ville så
+gerna kyssa er, men tycka sig ej ha råd.
+
+Flickorna hostade och blinkade och gåfvo Bertha allehanda varnande
+tecken, som hon lugnt satte sig öfver.
+
+-- De äro beredda att gifva er sina ögon för en kyss hvar, men jag har
+affärshufvud och beslöt skaffa dem varan till bättre pris.
+
+Verna Sommar skrattade, men var röd af förlägenhet, likaså flickorna.
+Hon tyckte om dem för deras hurtighet i gymnastiken och hade nog märkt
+deras blyga beundran. I det hon slätade deras hår kyste hon dem lätt på
+pannan och sade: -- jag tycker så mycket om en fri och öppen panna.
+
+Bella slog ett ögonblick sin arm omkring hennes lif, och Aina smög blygt
+sin hand i hennes. Begge genomströmmades af en hängifven värme, som kom
+dem att glömma sättet, på hvilket de fått sin önskan uppfyld.
+
+Bertha gick och skröt öfver sitt puts så att der samlade sig en skock
+nyfikna kring de tre. Hanna fick också höra det, men lockade flickorna
+bort med en af sina historier.
+
+-- Och nu äro vi goda kamrater! -- sade Verna Sommar slutligen och
+klappade de två på axeln. -- Lefve skolan! Lefve gymnastiken!
+
+-- Hurrah! -- skreko Bella och Aina ur djupet af sina hjertan och
+störtade sedan bort för att i ensligheten ännu genomgå den sista
+stundens lycka.
+
+Ett par af flickorna gjorde sig stundom skyldiga till ett halft medvetet
+koketteri för magister Alm, men straffades med ett så strängt ogillande
+af kamraterna, att de togo sig till vara.
+
+Det var isynnerhet ett tillfälle, som retade klassen. Historielexan hade
+varit ovanligt lång och svår, och bland dem, som under qvarten före
+timmen mest beskärmade sig deröfver, voro Jenny Stenman och Agnes Lund.
+-- Ja, jag har ej sofvit en blund i natt, bara för de dumma årtalen, --
+knotade Jenny. -- Nog är det också bra mycket begärdt, att vi, som ha så
+mycket annat dessutom, skola få 18 sidor på en gång till lexa. Jag
+begriper ej, hvad Almen tänkte på.
+
+-- Jag har en förskräcklig hufvudvärk, -- suckade Agnes. -- Aldrig i
+lifvet ha vi pinats med en sådan jättelexa.
+
+Det var allmänna meningen, och när timmen började, steg Hanna oombedd
+upp och sade: -- lexan har varit ovanlig svår denna gång, hvarför
+magistern är god och ursäktar om klassen stakar sig.
+
+Magister Alm såg öfverraskad ut. -- Jaså, var den verkligen så svår? Är
+hela klassen missnöjd med senaste lexan?
+
+-- Ja, -- hördes många röster svara. Då uppsteg Jenny Stenman och sade
+med en liten inställsam blick på magistern: -- Inte anser _jag_ att
+lexan varit för svår, det är väl vi, som varit håglösa, tänker jag.
+Magistern brukar nog aldrig ge oss för lång lexa.
+
+-- Nog ha vi ofta haft svårare lexor, -- sekunderade Agnes Lund och
+rigtade sina vackra ögon med väl spelad förtrytelse mot klassen.
+
+Ett doft mummel hördes, och magister Alm såg villrådig ut. Men förhöret
+begynte. Vid de tre första frågorna markerade ingen annan, än Hanna, men
+vid den förvånade blick magistern gaf Stenman och Lund, ansågo de sig
+böra markera den nästa. Agnes kom upp, tvekade, rodnade och kringgick
+frågan med några allmänna fraser. Äfven Jenny slingrade sig behändigt
+undan genom att låtsa hafva sagt miste, då magistern rättade henne; man
+fick ej klart för sig om hon kunnat, eller icke. De öfriga kunde illa,
+tillochmed Hanna, hvars goda minne annars gjorde hvarje lexa till en lek
+för henne.
+
+Efter timmens slut blef ett vildt tumult i klassen. Flickorna skockade
+sig kring Jenny och Agnes, uppretade, stridslystna. Deras hederskänsla
+uppreste sig mot en så ovärdig lek med sanningen.
+
+-- Hur _kunde_ ni stå der och ljuga så långa ni voro? -- utbrast Bertha
+Eriksson. -- Bevars, så söta ni gjorde er, och så kunde ni ändå
+ingenting, inte så här mycket ens. -- Och hon knäpte med fingrarne. --
+Jag föraktar er, ja, det gör jag!
+
+-- Det bryr jag mig sju om, -- sade Jenny ond. -- För resten skall jag
+säga dig att jag kunde. Var god och håll inne med dina smädelser, annars
+. . .
+
+-- Annars! -- gäckades Bertha försmädligt och låtsade reda sig till
+strid. -- Vill du boxas, så kom bara hit.
+
+-- Inte skulle jag trott, att du kunde göra dig till så der, Jenny, --
+sade Bella med öppen förtrytelse. -- Du hade ju kort förut varit den
+värsta att gräla öfver lexan.
+
+-- Ni äro sådana fega harar, -- skrek Bertha och gick sin väg i
+vredesmod.
+
+Hanna sade ingenting, men den blick hon under timmen gaf de begge
+kamraterna, visade större grämelse än de bittraste ord. Allt sådant grep
+henne, icke personligt, men hon liksom förödmjukades å alla flickors
+vägnar. Allt hvad man i allmänhet beskylde flickorna för: ytlighet,
+flärdfullhet, brist på sanningskärlek, det sårade henne djupare, ju
+oftare hon blef vittne till, att det egde grund. Och det låg hos henne,
+så ung hon var, ett starkt begär att bortsopa all falskhet ur lifvet,
+allt, som ej hade sanningens fullgoda, gedigna halt. Hon gladdes öfver
+att klassen så enhälligt opponerade sig mot osanningen och dess
+bevekelsegrund, men teg, emedan hon visste, att hennes åsigter voro
+nogsamt kända.
+
+När hon skulle gå, kom Agnes Lund till henne i tamburen.
+
+-- Ogillar också du oss, Hanna? -- frågade hon, och rösten var ej fullt
+säker.
+
+-- Ja, -- sade Hanna fast, -- ni handlade uselt.
+
+-- Men, ser du, jag visste icke . . . jag kunde icke tro, att det skulle
+upptagas så illa. Jag ville bara, att magistern ej skulle tro, att
+klassen var håglös . . .
+
+-- _Det är ej sant_, -- sade Hanna och såg på Agnes med dessa omutliga
+ögon, inför hvilka hvarje liten nödlögn måste retirera. -- Det är ej
+sant, ty du vet mycket väl, att du endast åsyftade, att sjelf framstå i
+ett bättre ljus, än vi andra. Medgif, att så var.
+
+Agnes såg skyggt upp till henne, mumlade något och brast i häftig gråt.
+Det var hälften förödmjukelse, hälften vrede, och dock låg derunder en
+önskan att, om möjligt, återvinna Hannas aktning.
+
+-- Jag är icke van att vara sann, snyftade hon, -- jag bjuder icke till
+att vara det. Men kanske . . . om du hjelper mig . . .
+
+Hanna räckte henne ett glas vatten: -- Drick nu, -- sade hon vänligt, --
+vi skola någongång talas vid om detta. Nu måste jag gå.
+
+-- Och du hatar mig icke, -- sade Agnes och famlade efter hennes hand,
+-- du föraktar mig ej nog för att ej vilja trycka min hand?
+
+-- Nej, men jag _hatar_ osanning, -- sade Hanna och kramade Agnes hand,
+hvarefter hon skyndade att upphinna Bella på hemvägen.
+
+[Dekoration]
+
+
+
+
+[Dekoration]
+
+
+En af fjerdeklassisterna, Lilli Enestam, hade bjudning på aftonen, och
+Bengt och Bella voro bjudna, likaså Hanna. Det skulle dansas, och Hanna,
+som hvarken kunde eller ville dansa, svarade nekande. Men Bella, som
+alltid hade roligt, som dansade gerna och var allmänt omtyckt, bad och
+tiggde, att Hanna skulle komma med.
+
+-- För min skull, Hanna, -- bad hon så bevekande, att en sten kunnat
+röras. -- Jag bryr mig icke om att gå, ifall du icke kommer med.
+
+Hanna tvekade, men den tacksamhetskänsla hon hyste mot Bella, som alltid
+var vänlig och hjelpsam mot henne förmådde henne slutligen att antaga
+inbjudningen.
+
+-- Men, -- sade hon till Bella, som skuttade omkring af idel glädje likt
+en vild fåle, -- jag har blott min svarta ylleklädning och kommer att
+sitta tyst och butter, som en Egyptens mumie. Du kommer att få skämmas
+för mig skall du få se.
+
+-- Åh, jag bär den skammen med förtjusning, bara du kommer. Du skall få
+vara så mycket mumie du vill, jag skall vara professorn, som studerar
+dina hieroglyfer och öfversätter dem för menskligheten.
+
+Baldagen kom, och Hanna, klädd i sin bästa svarta ylleklädning med ny
+rysch kring halsen, följde upp med Bella och Bengt. Bella var klädd i
+ljusblå merino och så söt och fin, att Hanna undrade, om någon var så
+fin som hon.
+
+I tamburen hviskade Bella till Hanna: -- nu skall du draga handskarne på
+dig.
+
+-- Handskarne! Hvad skulle jag med handskar, inte fryser jag här. Det är
+ju en löjlighet att pelsa på händerna och kläda af halsen, -- hvarför
+göra de så?
+
+-- Derför, att det brukas så, -- sade Bella. -- Men du får väl gå an
+utan handskar, jag mins ej jag hört, att mumierna haft sådana.
+
+De trädde in i en stor, klart upplyst sal. Ljus kring väggarne, ljus i
+kronorna, lampor, speglar, vackra växter, -- allt var så strålande, att
+Hanna bländades.
+
+Lilli och hennes mor välkomnade de inträdande. Lilli kastade en hastig,
+skrämd blick på Hannas svarta klädning och bara händer, men hade nog
+sjelfbeherskning att ingenting låtsa märka. De voro sidokamrater i
+skolan, och Lilli, liksom de andra kamraterna, kände sig dragen till
+Hanna och sökte gerna hennes sällskap.
+
+När Hanna såg sig omkring, mötte hon många bekanta ansigten. Der voro
+Agnes och Siri och Bibbi och Bertha och en hel hop andra. Också bland
+gossarne voro många bekanta, som hon råkat hos Bengt.
+
+Men hvad alla sågo besynnerliga och högtidliga ut! Flickorna voro
+utstyrda i ljusa, sidengarnerade ylleklädningar, med skärp, blommor och
+hvita handskar. Bella var en af de enklaste, det märkte hon nu med
+förvåning och glädje. Tillika såg hon, att man med en viss häpnad
+betraktade hennes svarta klädning. Men som hon aldrig brytt sig om huru
+hon var klädd, blott hon var ordentlig, så bekom det henne heller
+icke nu.
+
+Bella tog hennes arm och drog henne bort i en vrå, der några af
+kamraterna stodo. Hanna helsade vänligt, men fick temligen ogillande
+nickningar till svar. Man tog synbarligen illa upp, att hon ej krusat
+sitt hår eller klädt sig i handskar.
+
+Samtalet gick trögt och fördes med halfhög röst; man hade plötsligt
+blifvit så främmande för hvarandra, tyckte Hanna. Flickorna drogo i sina
+handskar för att få dem längre och kastade förstulna blickar bort åt
+motsatta hörnet, der gossarne stodo som en skock svarta får och sågo
+dumma och tråkiga ut. Hvarför kunde de icke komma fram och tala med
+flickorna?
+
+I ett hörn af salen sutto Inez och Bibbi och hviskade med lifliga gester
+och uttrycksfulla miner. Det såg roligt ut och Hanna gick bort för att
+helsa på dem. De sågo ej att hon närmade sig och hon råkade höra slutet
+af en högtidlig hviskning: -- . . . och under brefvet stod: _i lif och
+död din Herman_ . . . Samtalet tystnade tvärt, när de fingo se Hanna.
+
+-- Stör jag er? -- frågade hon och undertryckte med möda en grimas öfver
+hvad hon hört.
+
+-- Nej, visst inte, -- svaret kom något tillkrystadt, -- vi talade om
+våra examensklädningar.
+
+-- Jag rår ej för att jag hörde ni talade om annat, -- sade Hanna på
+sitt rättframma sätt. Hon satte sig ett ögonblick hos dem och sökte
+inleda ett samtal, men då hon såg att flickorna kände sig besvärade,
+steg hon upp och gick till Bella och ett par af de andra.
+
+-- Men säg mig, är icke detta fasligt stelt? -- sade hon och slog sig
+ned framför dem på en pall som stått under soffan.
+
+-- För all del, söta Hanna, -- utbrast Siri förfärad och gjorde plats åt
+henne i soffan. -- Inte passar det att här vara som hemma hos sig.
+
+-- Inte det? Hvad ligger det för en skam i att sitta på en pall,
+i stället för i en soffa? Kan någon säga det?
+
+-- Det brukas inte på en bal, -- inföll Selma.
+
+-- Sak samma hvad som _brukas_, om det inte är orätt, -- vidhöll Hanna,
+som var på sitt istadiga humör och sinnad att draga i härnad mot all
+verldens småaktighet.
+
+-- Ser du, det är en oartighet mot värdinnan. När du engång infunnit dig
+här, måste du rätta dig efter husets sed. -- Bella såg så bestämd ut,
+att Hanna brast i skratt.
+
+-- Du är så högtidlig, som om jag stulit en kalf. Men jag förstår i alla
+fall _ditt_ skäl och skall förhålla mig hyggligt, -- om jag kan. Men är
+icke allt detta förfärligt tråkigt? -- tillade hon i lägre ton.
+
+-- Hvilket? -- Flickorna sågo frågande ut.
+
+-- Åh, allt detta i qväll. Att komma hit inklämd i trånga obeqväma
+kläder och tala eller röra sig precis som om man hade glasbitar i
+kroppen. Att stå och se på hvarandras klädningar, dricka thé med
+handskar på och vänta att bli uppbjuden, i stället för att få svänga om
+när man sjelf har lust. Jag ger ej fem penni för ett sådant nöje.
+
+-- Du skulle kanhända vilja bjuda upp sjelf, -- inföll Alma Brennlund,
+som sällat sig till dem.
+
+-- Jaha, det skulle jag. Och om jag en smul brydde mig om att dansa,
+skulle jag bjuda upp Bengt eller Bella och svänga om med dem. Ja, det
+skulle jag.
+
+-- Åhnej, det skulle du ej våga, -- sade Alma oförsigtigt.
+
+-- Våga? Vill du se att jag vågar.
+
+Alma betraktade henne medlidsamt. -- Hvad du alltid är öfverdrifven,
+kära Hanna. Du förtager dig sjelf allt nöje genom att alltid kritisera
+och finna fel på allt. Inte kan verlden ändå någonsin gå i de spår _du_
+vill.
+
+-- Det är illa för verlden, det! -- sade Hanna kärft.
+
+Bland gossarne i andra ändan af salen såg hon ett par, som hon var
+bekant med från Palmfelts. Hon nickade gladt till dem, och då hon ej
+fick något svar, steg hon upp och gick till dem, omedveten om de många
+ogillande blickar som följde henne.
+
+-- Tänk, att _täckas_ exponera sig så der, till då man är klädd som en
+la’gårdspiga! -- hviskade en af flickorna till sin granne.
+
+Bella hörde hviskningen. -- Hvad är det för ondt i att gå och tala med
+gossar, som hon ser nästan alla dagar? -- frågade hon.
+
+-- Hon borde nu ändå förstå, att sådant ej går an på en bal, -- svarade
+den tilltalade snäft. -- Men man kan ju vänta hvad som helst af en som
+kommer på en bal i svart ylle och utan handskar.
+
+-- Hanna eger ingen bättre klädning, och det var jag som öfvertalade
+henne att komma med. Och jag vill tro att Lilli bjudit oss för vår egen
+skull och inte för våra klädningars.
+
+Bella var röd af ifver att försvara Hanna. Anmärkningarna gjorde henne
+ondt, emedan hon på sätt och vis var skuld till att Hanna utsatt sig för
+dem.
+
+-- Må vara, -- fortfor den andra, -- men i hennes ställe skulle jag
+smugit mig i en knut och hållits der, i stället för att väcka
+uppmärksamhet genom ett så . . . så . . . fritt uppträdande.
+
+Bella gick emot Hanna, som just nu återvände från sin exkursion till
+gossarne.
+
+-- Konstiga pojkar! -- utbrast hon smått förargad. -- Jag fick ej ett
+ordentligt ord af dem. Äro då alla rent af förhäxade här? Kan du tänka,
+Petter kom ej ihåg hur långt de hunnit i matematiken, och Thure kallade
+mig fröken, som om vi ej duat hvarann i snart två månader.
+
+Bella omtalade de anmärkningar hon hört och blef lugnad, när hon såg
+Hanna skratta.
+
+-- Ingenting annat! Jag sade ju att du skulle få skämmas för mig, Bella
+fattig. Men jag _förstår_ mig ej på detta. Folk kommer hit för att få
+roligt och så stå de, stela och tillgjorda, i en knut, plocka om sina
+kläder och låtsa ej känna sina kamrater. Kalla de detta att ha roligt?
+Nå, gerna för mig, men jag känner mig af pur motsägelseanda hågad att
+_inte_ spela mumie i qväll.
+
+-- Ser du, medan man dricker thé, är det alltid litet stelt. Nog blir
+det bättre, när man börjar dansa.
+
+I detsamma spelade musiken upp och det blef en viss oro i goss- och
+flicklägren. Lilli blef först uppbjuden och snart sväfvade par efter par
+utåt det blanka golfvet. Hanna såg på med undran. Hon kunde ej finna
+något nöjsamt i att tyst och förnämt snurra omkring med vildfrämmande
+menniskor. Nog förstod hon, att var man _riktigt glad_, så var dansen
+ett nöje, den var icke något ondt i och för sig sjelf. Men såsom det här
+gick till! Här såg det ut, som om man dansade för att uppfylla en tung
+pligt. Intet skämt och skratt, inga glada miner, blott ett djupt allvar
+å ena sidan och en stel värdighet å den andra. Kunde de ej taga i ring,
+så finge alla vara med, i stället för att nu blott de vackraste och
+elegantaste blefvo uppbjudna.
+
+-- Puh! jag qväfs! -- tänkte hon för sig sjelf och hörde i detsamma
+Bengts röst bakom sig:
+
+-- FÃ¥r jag ej bjuda upp Hanna?
+
+-- Ja, till väfva vadmal, annat dansar jag ej. Jo, möjligen nigarmaja.
+
+Bengt skrattade. -- Tycker du dansen nedsätter ditt menniskovärde?
+
+-- Mer eller mindre i en sådan marionett-teater. Men ute på gröna ängar,
+der svänger jag om af hjertans lust.
+
+Flickorna hade under en paus dragit sig in i ett inre rum och Bella
+hviskade förebrående till Hanna:
+
+-- Du hade icke bordt kalla Lillis tillställning en marionett-teater,
+hon hörde det och är nu så ledsen.
+
+-- Hvad är det då annat? -- utbrast Hanna häftigt. -- Idel förställning,
+koketteri, fåfänga, afundsjuka, låtsighet . . .
+
+-- Men du hade icke rätt att såra Lilli, som så vänligt bjudit dig till
+sig och trott sig skaffa dig ett nöje.
+
+Bella såg mycket förebrående ut, och Hanna hade god lust att gäckas en
+smul och vara trotsig. Men hon kände med sig, att hon handlat fult och
+otacksamt, och att Bella hade rätt. Efter en stunds tvekan skyndade hon
+in i flickornas rum, drog Lilli afsides, såg henne afbedjande in i de
+tårfylda ögonen och sade: -- du hade kunnat slå mig, Lilli, så elak var
+jag. Jag förtjenar inte, att du bjuder mig en annan gång, nej, det gör
+jag inte. Men om du nu är ädelmodig och förlåter mig, så vill jag hellre
+bita af mig tungan, än såra dig en gång till.
+
+Lilli kunde icke motstå de bedjande ögonen och det ovana tonfallet i
+Hannas röst. Hon slog häftigt armarna kring hennes hals och kyste henne
+på kinden, vid hvilken behandling Hanna såg så tafatt ut, att de andra
+flickorna, som märkte det, brusto ut i ett hjertligt skratt.
+
+Dansen fortgick med små pauser till inemot klockan 1. Hanna, som icke
+mera fann något nöje i att åse densamma, tog en bok och satte sig ensam
+i Lillis rum, som var afdeladt med en skärm. Hon försökte läsa, men
+kunde icke hålla tankarne tillsammans. Hon måste oupphörligt tänka på
+det innehållslösa i dessa slags nöjen, och ju längre hon tänkte derpå,
+desto större lust fick hon att fly undan, rusa bort, ut i skogen, eller
+till sin ensliga lilla kammare eller hvart som helst, ty detta underligt
+flärdfulla lif hade i hennes tycke någonting smittande med sig.
+
+Och på samma gång kände hon en oförklarlig smärta öfver att ej vara
+såsom de andra. Hvarför kunde hon ej taga verlden och menniskorna sådana
+de voro, hvarför skulle hon alltid se deras brister, vilja omskapa dem
+och känna sig otillfredsstäld? Är väl jag en smul bättre än de? --
+tänkte hon. -- Nej, nej, jag är mycket oförnöjsammare, mycket mindre
+fördragsam, ödmjuk och tålig. Lifvet skall aldrig gifva mig hvad jag
+begär af det, och alla dessa andra -- hur lyckliga och nöjda äro de
+icke!
+
+Medan hon satt der, inkommo tvenne flickor och satte sig på andra sidan
+skärmen. De läto ej afskräcka sig af Hannas tydliga hosta bakom skärmen,
+utan slogo sig ned, ifrigt småpratande i soffan.
+
+-- Ja, du kan ej tro, hur bra det tog sig ut! -- sade den ena.
+
+-- Kanhända. Men nog tycker jag för min del, att mörkrödt passar bättre
+till crêmefärg, än blått. Så som Bibbis till exempel. Den är
+förtjusande. Men àpropos Bibbi, har du sett hvad hon och Inez äro goda
+vänner i qväll?
+
+-- Ja, Inez anförtrodde mig, att Bibbi är hennes bästa vän, och att hon
+säger allt åt henne.
+
+-- Men jag vill påminna mig, att Alma B. är Inez’ bästa vän.
+
+-- Hon var det också ett helt år, men så hörde Inez, att Alma sagt om
+henne, att hon var inbilsk, och så slog hon upp.
+
+-- Det skulle också jag ha gjort. Vet du, Edvard P. berättade mig i
+förtroende, att . . .
+
+-- Om ni ha några hemligheter, flickor, så vänta tills jag gått min väg
+-- hördes i detsamma Hannas röst, och flickorna läto henne passera,
+innan de fortsatte sitt vigtiga meddelande.
+
+Bella hade emellertid fått nog af dansen och undrade hvart Hanna tagit
+vägen. Då hon icke såg till henne, gick hon och satte sig bredvid en
+blek ung flicka från tredje klassen, som icke fått dansa ett steg.
+
+-- Du har säkert icke haft roligt i qväll, Elin? -- frågade hon vänligt.
+
+-- Inte mycket, men nog har det gått ändå. Jag är icke bortskämd med att
+ha roligt på danser.
+
+-- Vill du, så skall jag presentera min bror Bengt för dig, så får du
+dansa nästa fransäs med honom?
+
+-- Nej, nej, för all del! -- Elin såg blyg och förskräckt ut. -- Om han
+velat, hade han nog kommit sjelf. Det är alls ej farligt med mig,
+qvällen är ju snart slut.
+
+Hennes röst skälfde litet och hon vågade icke se upp på Bella för att ej
+förråda de tårar, som glänste i ögonvrån. Bella låtsade ej se något,
+utan tog vänligt hennes arm, sägande: -- kom, så söka vi upp Hanna
+Rappe! Hon dansar heller icke, och vi tre kunna få det riktigt muntert
+tillsammans.
+
+De funno Hanna i ett angränsande rum, bläddrande i gravyrer. Och medan
+dansen och sorlet fortforo derinne, sutto de tre för sig sjelfva i
+Lillis rum, pratade och hade roligt. Tiden hade gått så fort, när Lilli
+kom och bad dem in till supén.
+
+Hanna öfverraskade ännu engång de närvarande genom att icke sitta stilla
+och vänta att bli uppassad, utan servera sig sjelf. Hon hjelpte också
+Lilli att servera dem, som ej hade mod att sjelfva taga för sig. Bertha
+och några andra följde hennes exempel, medan de öfriga flickorna sutto
+här och der vid små bord, väntande att deras kavaljerer skulle betjena
+dem.
+
+-- När Bella skulle gå, kom Jenny efter henne i tamburen med ett paket i
+handen.
+
+-- Förlåt, kära, söta Bella, att jag ej kommit mig att skicka dig den
+der boken. Kanske kan du taga den nu?
+
+-- Ack, jag har ej frågat mamma om den ännu, -- sade Bella. Hon hade
+glömt hela saken.
+
+-- Det behöfs ej heller, -- sade Jenny öfvertygande, -- jag har lånat
+den åt flera flickor, yngre än du, och de ha alla tyckt om den.
+
+Bella tog motvilligt boken och gick, följd af Bengt och Hanna.
+
+När hon kommit hem och begynte kläda af sig, kom hon ihåg boken. -- Nog
+måste jag ändå titta litet i den, -- tänkte hon, stälde ljuset vid
+sängen, kröp upp i den och begynte läsa: „Betsy eller ett brustet
+hjerta“.
+
+Gång efter annan kom hon ihåg sin mors förbud att läsa något utan hennes
+tillåtelse. Men mamma sof ju nu, inte kunde hon väcka henne för att
+begära hennes tillåtelse, och inte var det nu så farligt med en enda
+gång. Hon skulle berätta alltsammans i morgon.
+
+Ju mera hon „tittade“, dess mer fastnade hon. Boken var en af de många,
+hvilka icke innehålla något direkt omoraliskt, men hvilkas hela anda är
+som ett omärkligt gift för unga sinnen. Flärd, lättsinne, koketteri och
+lek med kärleken möta dem på hvarje blad, men äro så skickligt dolda
+under täckmanteln af goda egenskaper, att de ej lägga märke till dem. De
+läsa med förtjusning om huru hjeltinnan firar triumfer genom sin
+skönhet, krossar männens hjertan och slutligen lyckliggör en mindre
+nogräknad man med sin lilla omtvistade hand. Att hon framställes som en
+varelse, endast skapad att behaga, och endast lefvande för uppgiften att
+blifva gift, det se de ej, förblindade som de äro af bokens färgrika
+skildringar och intressanta konflikter.
+
+Bella läste med stigande spänning. Hon var alltför kritiklös för att
+spåra det ohelsosamma i detta slags läsning. Slutligen, när hon hörde
+klockan slå fyra i matsalen, slog hon igen boken, skrämd och flat för
+sig sjelf, och släckte ljuset.
+
+Men bilderna från boken förföljde henne, och dess intrig höll henne
+vaken. När hon följande morgon steg upp klockan 9, såg hon så blek och
+utvakad ut, att hennes mor förebrående frågade hvarför hon dansat så
+länge qvällen förut.
+
+-- Jag kom hem strax efter 1, -- sade Bella skamsen, -- men jag låg och
+läste till klockan 4 och ville ej sedan kunna somna.
+
+-- Läste? Oförståndiga barn! Du har ju lof i dag och god tid att läsa.
+
+-- Nej, mamma, jag läste en bok, som Jenny Stenman lånat mig. Hon
+försäkrade mig, att du icke skulle ha något emot den.
+
+Fru Palmfelt såg missnöjd ut. -- Du vet ju, att jag inte tycker om att
+du läser något, utan att först fråga mig. Hvad heter boken?
+
+Bella nämnde titeln.
+
+-- Jag är ledsen att du läst den, ehuru du visst kunnat råka ut för en
+sämre. Ser du, mitt barn, det fins två slag af dåliga böcker: de, som på
+ett rått och anstötligt sätt skildra lifvets skuggsidor och de, som med
+en täckmantel af behag och poesi förvilla läsarens omdöme och låta honom
+insupa föreställningar, hvilka rent af undergräfva hans rättskänsla.
+Till det senare slaget hör den bok du nu läst, och jag anser den
+farligare än de förra, emedan den gifver sig sken af oskyldighet och
+renhet. Eller hvad tycker du? Skulle du i verkligheten gilla en flicka,
+som inte tänkte på annat än hur hon skulle kläda sig och väcka beundran?
+Eller en annan, som likt den fattiga Betsy gifte sig med en man som hon
+ej tyckte om för att kunna försörja sina små syskon?
+
+Bella blickade förvånad upp. -- Men, mamma, var ej det senare en vacker
+och ädel handling?
+
+-- Nej, mitt barn, i intet fall. Att gifta sig utan verklig, innerlig
+kärlek är en vanheder för både män och qvinnor, och en synd, som icke
+ens de ädlaste motiver kunna urskulda. Dessutom var ju Betsy en frisk
+flicka och uppvuxen i ett dugligt hem. Det hade icke varit någon
+svårighet för henne att försörja sina syskon genom ärligt arbete utan
+att tillgripa denna förnedrande utväg. Men den åsigten är tyvärr så
+allmän och så djupt rotad hos de flesta, att ett äktenskap, sak samma
+hurudant, är att föredraga för qvinnorna framför att bli hvad man med
+hån kallar „en gammal mamsell“. Att en qvinna är något i och för sig
+sjelf och att hon kan finna lycka och tillfredsställelse i en verksamhet
+också utom hemmet, det glömmer man alltför ofta.
+
+Bella smög sig till sin mor och kyste henne. -- Förlåt mig, älskade
+mamma, att jag gjorde mot din önskan. Jag skall bjuda till att ej göra
+så mer. Och jag är så lycklig öfver att du talar med mig om sådant, som
+jag nog tänker på utan att förstå. Får jag icke alltid komma med mina
+frågor till dig? Jag tycker att ingen i hela verlden kan ha så vackra
+och upphöjda tankar som du och Hanna.
+
+[Dekoration]
+
+
+
+
+[Dekoration]
+
+
+Bella och Hanna sutto vid matsalsbordet i den förras hem och läste
+zoologin till morgondagen. Bella pluggade af alla krafter de kallblodiga
+ryggradsdjuren, medan Hanna som kunde lexan, och lånat en
+anatomielärobok af Bengt, intresserad betraktade de medelmåttiga
+planscherna.
+
+-- Nej, vet du, Bella, aldrig hade jag trott att våra små händer skulle
+innehålla 13 olika ben, utom tummens sesamben och så fingrarne. Se hit,
+två rader _handrotsben_, fyra i hvarje och så fem _mellanhandsben_ som
+fortsättning af fingrarne inuti handen. Hvad jag gerna ville ha ett
+riktigt benrangel att studera, det är så litet jag vet om min egen
+kropp.
+
+-- Ja, vi äro bra konstigt skapade, -- sade Bella. -- Du skulle bedja
+Bengt berätta för dig hvad du ej förstår. Han skall ju bli läkare och är
+så grymt intresserad af allt sådant der.
+
+I detsamma kom gamla Lena in för att rödja af bordet för
+qvällsdukningen. Hon var god vän till de båda flickorna och deltog
+intresserad i allt deras görande och låtande. Det kunde nu icke hjelpas,
+att hon såg på verlden och tingen med en annan blick, än dessa unga, som
+voro af en nyare tid, än hon. Men äfven der hon ej förstod eller gillade
+dem, behöll hennes hederliga gamla hjerta all sin tillgifvenhet för
+„barnen“, som hon kallade dem. Hon hade aldrig sjelf erfarit de kraftiga
+väckelser ungdomen i vår tid är utsatt för eller den oreda och
+förvirring de första knoppande tankarna kunna tillställa i ett ungt
+sinne. Hon hade tagit emot hvad hon fått, utan att så noga skärskåda det
+och söka bilda sig ett omdöme om dess värde. Och derför såg hon ofta med
+undran huru ungdomen „bråkade“ och satte sig upp mot gamla åsigter,
+hvilkas riktighet hon trott vara höjd öfver allt tvifvel.
+
+-- Hvad är det Hanna nu igen tittar i för gudlösa böcker? -- sade Lena
+med en skymt af ogillande i tonen, då hon såg planscherna med de
+anatomiska afbildningarna.
+
+-- Det är läran om vår egen kropp, Lena, -- sade Hanna, -- det är
+menniskans skelett, och visst icke något gudlöst otyg.
+
+-- Ja men, jag tycker, att det är det. Hvartill tjenar nu att se på
+sådant der? Det, som Gud gömt för menniskans blickar, det skall hon icke
+envisas att vilja se. Och den arma menniskans „schelett“ tycker jag
+kunde få vara i fred i grafven och inte bli taget fram till ett
+spektakel för de lefvande.
+
+-- Hvem skulle spektakla med något så allvarligt som döden, -- sade
+Bella undrande. -- Och dessutom, inser du inte, att det är nyttigt för
+oss att känna vår egen kropp.
+
+-- Nej, det är platta onödan, tycker jag. Den, som byggt ett hus, bör
+veta huru det är gjordt, men inte tillkommer det andra att gå och taga
+reda derpå.
+
+-- Men läkarena då, huru skola de kunna sköta en sjuk, om de icke veta
+huru hans kropp ser ut och hvar det onda sitter?
+
+Lena såg fundersam ut. -- Jaa, doktorerna . . . de må nu ha lof att vara
+kunniga om sådant der. Men inte kunna de ändå göra en menniska frisk,
+som Gud vill att skall vara sjuk. Och om Gud vill göra en sjuk frisk, så
+inte behöfver han några doktorer till det. Si, derför tycker jag, att
+schelettbilder och droppar och tocket der är så platta onödan, för ska’
+en dö, så dör en.
+
+-- Men mins du, Lena, huru glad du var, när du hade gikt i benet och
+blef qvitt den genom doktorns recept?
+
+-- Ja, hjertandes, visst var jag glad, men det var väl, tänker jag, för
+det jag är en usel, syndig menniska, som inte kunde lida och bära utan
+knot hvad Herren pålagt mig. Det var dumt gjordt att vilja kasta bördan
+ifrån sig, men si, när jag behöfde benet . . .
+
+-- Det är just det, -- inföll Hanna. -- Hvem behöfver icke alla sina
+lemmar för att kunna arbeta och vara nyttig? Icke sänder Gud sjukdomen
+för att vi motståndslöst skola böja oss för den, utan jag tänker mig,
+att han sänder den som straff för att vi brutit mot någon af naturens
+lagar och för att pröfva vår tro på hans hjelp.
+
+-- Ja, jag förstår mig nu inte på andra lagar än de som stå i tio Guds
+bud. Men nog är det i alla fall syndigt, att unga flickor, som ni, skola
+syssla med „schelett“ och tocket der.
+
+-- Hvarför det? Tänk om någon af oss skulle få lust att bli läkare, --
+utbrast Bella och spände sina glada ögon utmanande i Lena.
+
+-- Gud bevare mig att behöfva upplefva den dagen, -- sade Lena förfärad.
+-- Flickor doktorer! Så Bella kan prata! Hvarför icke lika gerna
+konstaplar eller gardister!
+
+-- Till och med det, -- sade Bella road. -- Det fans en vallflicka i
+Frankrike, som Gud kallade att bli soldat och gå i krig för sitt land.
+
+-- Skyll på Gud! Nog var det hennes eget syndiga infall att vilja leka
+karl och slå ihjäl menniskor för att få deras „schelett“. Men si, det
+säger jag, att Gud har skapat qvinnan att bli en bra hustru och en bra
+mor och inte till att slåss eller klotta med mixturer och tocket der.
+
+-- Voj, voj, söta Lena, hvad du är rysligt dum. Skulle det nu hindra en
+flicka att bli en bra hustru och en bra mor, om hon visste huru hon
+skall förbinda ett sår eller spjela ett ben eller tillblanda en mixtur?
+Och dessutom, om vi nu ej skulle vilja gifta oss?
+
+Lena skrattade. -- Vilja? Nog _vill_ man alltid, när man _får_ en bra
+man.
+
+-- Nå, hvarför har Lena inte gift sig, det håller på att bli för sent
+nu, -- skrattade Hanna.
+
+-- Ja si, ingen har friat till mig. Men nog kommer två så söta flickor
+som ni, att få friare, hela hopen. -- Och Lena plirade skälmaktigt med
+sina små gröna ögon, men blef i hast allvarsam igen. -- Ja, jag kallar
+er söta, för det att jag håller af er och skött Bella sedan hon kom till
+verlden. Men nog äro ni sådana syndigt sjelfsvåldiga och förmätna ungar
+ibland, att jag är rädd Gud ej skall hafva tålamod med er.
+
+Nu stormade småsyskonen in för att få qvällsvard.
+
+-- Vet du hvad, Hanna, -- skrek Lulle. -- Min Lunkentus skall få nya
+segel och nya årar. Bengt har lofvat. Sen, i jul, blir den färdig.
+
+-- Men det blir sommar, förrän det blir jul, -- upplyste Lisi, som redan
+var i färd med smörgåsarne.
+
+-- Jaså, -- sade Lulle. -- Janå, då får jag den till sommaren då. Och
+den skall hemta apelsiner från Borgå.
+
+-- Växer det apelsiner i Borgå? -- frågade Hanna förvånad.
+
+-- Jo. Så här stora. -- Och han bildade med armarne en så stor ring han
+kunde.
+
+-- Åhnej, Lulle, du narras, -- sade Lisi undervisande. -- Inte växer det
+apelsiner i Borgå. Det fins ej i hela Finland.
+
+-- Hvad säger du, vi ha ju apelsiner i skänken, -- skrattade Bella.
+
+Lisi ansåg under sin värdighet att svara på sådant dumt missförstånd.
+
+Bella satt med Helmi i famnen och matade henne med smörgås och mjölk.
+Den lilla var sömnig och de runda ögonen kröpo allt oftare ihop mellan
+munsbitarne. När hon slutat, kyste Bella henne och sade: -- Se så, nu
+säga vi godnatt och så gå vi till Nukku Matti.
+
+Men då vaknade motsägelseandan hos lilla syster, och hon satte sig till
+motvärn. Nedra läppen sköts fram med en trotsig blick, och hon gjorde
+sig styf som en gärdsgårdsstör. Något straff skulle Bella ha, som ville
+stoppa henne i sängen. När Bella det oaktadt bar henne mot dörren, satte
+hon i att tjuta af alla krafter och slog Bella i ansigtet med sina
+knubbiga händer. Bella tog en mycket allvarsam min på sig, alldeles som
+mamma, och sade: -- Helmi, nu är du ej snäll.
+
+Den lilla skrek allt värre och sträckte sig mot modern, som just
+inträdde. Denna förstod hvarom fråga var och såg småleende Bellas
+bestämda min. Hon skakade på hufvudet: -- mamma törs ej taga dig, Nukku
+Matti väntar, -- sade hon och kyste barnets lilla ulfvande mun.
+
+Bella bar obeveklig bort henne, och det dröjde ej länge, innan den
+lillas upproriska egenvilja domnat bort i den sötaste sömn. Tårarne
+sutto qvar i ögonhåren, och läpparne darrade ännu litet i sömnen. Men
+småningom utplånades dessa sorgens spår af de lyckliga drömmar man
+drömmer i englarnes vakt.
+
+Fru Palmfelt hade icke kunnat undgå att märka, att Bellas hela väsen
+vunnit i fasthet den senaste tiden. Hon såg det nu åter på detta lilla
+drag. Förr hade Bella haft så svårt att motsätta sig lilla systers
+nycker och hon tyckte det var rent af omenskligt att bära henne i säng
+när hon, sprittande glad, jollrade med sina leksaker, eller bedröfvad
+vädjade till Bellas ädelmod. Då måste hon fälla en förbön för henne. Men
+nu tycktes Bella beslutsamt sätta sig öfver det oundvikliga lilla
+krånglet och bemötte den lillas vrede med stora systers värdiga lugn.
+
+Så obetydligt detta lilla drag än var, kunde Bellas mor ej undgå att
+glädja sig öfver det bevis på växande fasthet det gaf. Och hon tillskref
+det Hannas inflytande, på samma gång hon tyckte sig märka, att den hårda
+skorpan kring dennas väsen småningom mjuknade och begynte falla af.
+
+När théet var drucket, drogo flickorna sig in i Bellas rum och kröpo upp
+i den gamla obeqväma soffan för att ännu få en liten pratstund. Dessa
+„pratstunder“ hade blifvit Bella allt kärare och oumbärligare. Hon
+tyckte sig ösa med fulla händer tankar och intryck ur dessa samtal, och
+hon bearbetade dem sedan när hon var ensam, tills hon fått det ena eller
+andra klart för sig. De blefvo henne ett dagligt sällskap och hjelpte
+till att utveckla och mogna hennes sinne.
+
+Hanna å sin sida, som aldrig haft någon förtrogen, aldrig känt sig
+omfattad af en väns tillgifvenhet, hängaf sig småningom allt
+motståndslösare åt det tröstande och ljufva i Bellas vänskap. Hon blef
+mindre förbehållsam och framlade stundom sina tankar och funderingar med
+en öppenhet och en öfvertygelse, som hänförde Bella. Och då stundom
+hennes reformifver var alltför hänsynslös eller hennes uttryck för
+stränga, kunde en skrämd blick ur Bellas ögon eller ett förebrående
+tonfall i hennes röst komma Hanna att hejda sig och inse sin
+öfverilning.
+
+Nu sutto de åter i den kära pratsoffan i hvar sitt hörn och småhviskade
+om skol- och kamratintressen. Lampan var släckt, och endast gaslyktan
+utanför fönstret spred ett svagt skimmer i rummet. Bakom skärmen hördes
+Lisis lugna andetag, hon hade nyss somnat i sin lilla bädd bredvid
+Bellas.
+
+-- I dag, -- hviskade Bella, -- förtrodde mig en af kamraterna, -- jag
+vill ej säga hvilken, för att icke förråda ett förtroende, -- att hon
+var förtjust i en gosse. Jag visste ej rätt hvad jag skulle svara till
+detta, jag kände mig så osäker och tror jag sade någonting i allmänhet.
+
+-- Det är dumt att gå och inbilla sig sådant, innan man ännu vet ut och
+in på sig sjelf. -- Det kom något retligt i Hannas ton. -- Har du
+någonsin hört, att det blifvit allvar af ett skolflickstycke, som slagit
+ut på barnbalerna eller skridskobanan? Jag har aldrig ansett sådant för
+annat än onödig inbillning.
+
+Bella blef tankfull. -- Jag har sett litet i den vägen, -- sade hon. --
+Men något inom mig säger, att det är att leka med något mycket
+allvarsamt. Och dock, vet du, Hanna, har jag en gång sjelf fastnat ut
+för något sådant, och du kan aldrig tro, hvad det var för en tråkig tid.
+
+Bella var röd som en eldbrasa, fastän mörkret dolde det, och hon lutade
+sig närmare Hanna.
+
+-- Jo, vet du, det var en af Bengts kamrater, som hette Oskar. Han bor
+ej mera här, och det är nu alldeles slut med den dårskapen, derför kan
+jag tala om det. Han var mycket vacker och hygglig, och jag gick och
+blef kär i honom bums, eller inbillade mig att jag gjorde det. Men så
+fingo kamraterna tag i det och det blef ett bryende och bråkande, så det
+var äckligt. Inte brydde Oskar sig en smul mer om mig än om andra
+flickor -- och det var nu väl det -- men antingen jag talade om honom
+eller ej, fick jag alltjemnt smälta en hop dumma anspelningar. Till slut
+blef det olidligt, och jag började bli led den oskyldiga Oskar, bara för
+att flickorna gingo på så der. Och när jag riktigt ransakade mig sjelf,
+fann jag, att inte var det alls något bevändt med min känsla för honom,
+jag kunde afstå från den när som helst. Jag tyckte ej ens en tiondedel
+så mycket om honom, som jag nu tycker om dig, Hanna.
+
+Hanna hade åhört henne tyst och tryckte hennes hand vid de sista orden.
+-- Jag tror, -- sade hon, -- att vi böra akta oss för sådana
+inbillningar. Det är att gå de djupa, äkta känslorna i förväg och liksom
+pluttra bort deras kraft. Jag har aldrig erfarit något dylikt, men
+föreställer mig, att det är som när barn äta omogna frukter. De inbilla
+sig att de smaka bra, men taga lätt skada deraf.
+
+Och hvilket innehåll har väl ett sådant der skolflickstycke? Alls intet.
+I de allra flesta fall är det ett sätt att göra sig intressant och inte
+vara sämre än andra.
+
+-- Ja, så tror jag, att mitt tycke var, -- log Bella. -- Jag visste, att
+nästan alla kamraterna hade ett sådant intresse, som de hviskade om och
+voro så vigtiga med, och så tyckte jag det vara dumt att inte ha ett
+sådant, också jag. Jag kände mig dock hela tiden illa till mods, som om
+jag gjort mig till narr. Men jag trodde det skulle så vara.
+
+Tror du dock icke, Hanna, att det _kunde_ vara möjligt, att verkligt
+varaktiga känslor kunde uppstå så tidigt som hos oss? Tror du ej, att om
+_du_ nu fäste dig vid någon, det skulle vara för hela lifvet?
+
+-- Huru kan jag veta? -- sade Hanna. Hon tyckte ej rätt om att tala om
+sina personliga känslor eller analysera dem. -- Men, -- fortsatte hon,
+-- jag tror medvetandet om en sådan känsla vaknar långsamt och först
+sedan den blifvit pröfvad på ett eller annat sätt. Det kan ju hända, att
+min tillgifvenhet för dig eller Bengt eller någon annan har ett
+varaktigt frö inom sig, men detta vet jag icke ännu.
+
+Bella kände ett litet stygn. Icke vara fullt viss om, att de alltid
+skulle förblifva vänner! _Hon_ åtminstone var fullt säker på sig.
+
+De sutto tysta en stund.
+
+-- Hvad tänker du på, Bella? -- frågade Hanna slutligen.
+
+-- Jag tänker på det du sade, att du ej var viss på, att din
+tillgifvenhet för mig är varaktig.
+
+-- Var ej ledsen på mig, Bella min, men huru kan jag annat? Den är ju
+icke pröfvad ännu. Vi kunna ju utveckla oss åt fullkomligt motsatta
+håll, så vi småningom slitas från hvarandra. Ser du, så länge vi växa
+och utvecklas till det inre, som till det yttre, finnes alltid en
+möjlighet för oss till oförutsedda förändringar, hvilka göra det
+omöjligt för oss att hålla ihop. Men detta skall lifvet visa. Du är väl
+icke ond på mig?
+
+-- Nej, men litet sorgsen.
+
+-- Åh, Bella, sörj ej på förhand! Vi skola ej binda oss med några löften
+och alltid vara sanna mot hvarandra, alltid. Skola vi icke?
+
+[Dekoration]
+
+
+
+
+[Dekoration]
+
+
+April hade kommit och i det närmaste åter gått, endast ett par dagar
+återstodo. Gatorna slaskade, taken droppade, isarne sågo vattusigtiga
+ut. Gräsplanerna i esplanaden och inne på gårdarne begynte skryta med
+ett och annat grönt strå.
+
+I skolrummen baddade solen het genom de höga fönstren. Några flugor, som
+tillbragt vintern mellan rutorna, vaknade ur sin dvala och förde ett
+oregerligt lif för att undgå att bli ihjälstekta. Flickorna svettades
+vid pulpeterna och begynte räkna på fingrarna hur många dagar de hade
+qvar till examen. De pustade öfver ämneskrifningen, matematiken och
+Sjögrens historia, men naturkunnigheten blef intressant, när magistern i
+slutet af månaden hemtade dem några tidiga sippor att studera genom
+mikroskopet. Märkvärdigt, huru litet man förut gifvit akt på det
+konstnärligt vackra i t. ex. en sippas skira blå väfnad, en flugas vinge
+eller en liten larvs brokiga ringar! Detta var verklighet, riktigt lif.
+Men siffror, grammatik och döda årtal . . . puh!
+
+Fjerde klassen höll rådplägning om en utfärd till Thölö. De skulle ha
+vägkost med, koka kaffe hos banvakten, leka och slå boll.
+
+-- Då taga vi gossar med, -- föreslog Hanna, -- de äro så duktiga att
+slå boll och spela boccia.
+
+-- Nej, nej, -- ropades i korus från ett håll. -- Inga pojkar med, vi
+vilja ha vår riktiga frihet.
+
+Bella tyckte att de gerna kunde taga Bengt och Alfred och Thure och
+Petter och några andra bussiga gossar med, men aktade sig att understöda
+Hanna, emedan flickorna påstodo att hon alltid ville detsamma som Hanna.
+
+Men så förenade sig Bertha, Siri och några andra med Hanna. Det blef en
+ganska liflig debatt, som slutade med att förslaget gick igenom. Då
+yrkade Jenny, Agnes och Lilli m. fl. att de skulle få bjuda _sina_
+bekanta gossar med, men det gick motpartiet åter icke in på.
+
+-- Nej, -- sade Bertha Eriksson med bestämdhet, -- om vi bjuda
+Cederström och Ståhle och Ryttersköld och sådana, så blir det hela bara
+skräp och kurtis och då vill jag ej vara med.
+
+-- Inte vi heller! -- hördes några röster.
+
+-- Det är ju allra bäst, om hvar och en får följa sin egen smak, -- sade
+Lilli Enestam, -- annars komma några af oss att i hvarje fall vara sura
+och missnöjda. Jag föreslår derför, att vi dela oss i två partier och
+att hvar och en får taga med den hon helst vill.
+
+En förlägen tystnad uppstod. Man var i sitt sinne förargad öfver
+trasslet, men när det gälde att bryta kamratkretsen, kände sig alla
+litet illa till mods.
+
+-- Nej, vet ni hvad, flickor, -- begynte Hanna, -- inte dela vi oss af
+en så futtig orsak! Det vore en skam för klassen, om vi inte kunde gå
+alla tillsammans. Efter det var jag som kom upp med förslaget att taga
+gossar med, så afstår jag helt och hållet från det, hellre än att
+klassen splittrar sig på olika håll.
+
+-- Hanna har rätt, -- inföllo flera. -- Hellre gå vi för oss sjelfva, än
+dela oss af en så lumpen anledning.
+
+Det såg ut som om en sten fallit från allas hjertan och man öfverlade i
+största vänskaplighet om hvad som skulle medtagas. En bestyrelse utsågs,
+som skulle taga hand om korgarne och man skildes med öfverenskommelse
+att mötas i morgon klockan 7 vid Kajsaniemi port.
+
+Endast Jenny och Agnes hyste ett doldt missnöje med utgången. De hade
+redan hunnit tänka ut hvad de skulle ha på sig. Och nu var det så litet
+lönt att taga sina nya hattar, när inga gossar skulle komma med.
+
+Morgondagen kom, det var sista april. Termometern visade 5 graders värme
+i skuggan klockan 7, dagen lofvade blifva vacker. Flickorna samlades på
+utsatt tid vid Kajsaniemi port, några i parasoller och flor, för hvilka
+de fingo smälta åtskilliga stickord. Bestyrelsen släpade på stora
+korgar; man kände sig matfrisk och vänligt stämd mot hela verlden. På
+andra sidan långa bron uppstämde några af flickorna: „låt vår lätta,
+raska, modiga tropp tumla om, tumla om i eldigt galopp“, hvarvid de togo
+hvarandra om lifvet och muntert galopperade framåt vägen. De mera
+tungfotade höllo sig till matkorgarne, hvilka med Bibbi, som hade
+skoskaf, tagit plats i en isvoschik och långsamt följde efter.
+
+Man slog sig ned i en backsluttning på solsidan och det blef ett qvitter
+som om hundra starar hållit sammankomst. Matkorgarnes innehåll afsynades
+af några nyfikenstrutar och man vidtog anstalter för kaffekokningen i
+banvaktens lilla kök.
+
+-- Måntro ni ha tillräckligt mat? -- sade Bertha och nosade i en af
+korgarne, hvarvid hon behändigt smugglade dit ett pakett.
+
+-- Gå din väg, snålbytta! -- skrattade Bella. -- Den som är nyfiken får
+ingenting.
+
+-- Det var sjutton! Och jag är redan alldeles tom i magen! Ni få bära
+hem mig på bår, det få ni till straff.
+
+Man slog sig ned i gräset på utbredda sjalar och insörplade med
+obeskriflig njutning den vårfylda luften. Här och der i skuggan lågo
+smutshvita snöfläckar, -- våra tvättfat, -- som Hanna kallade dem, och
+små rännilar silade sig fram utmed sluttningen och skuro fina ränder i
+sanden på landsvägen.
+
+Bella var en af de tjenande systrarna. Hon sysslade glad och ifrig med
+kaffet, då och då utbytande en hastig glad blick med Hanna, som halflåg
+i gräset och tuggade på några torra strån.
+
+-- Hör du, Hanna, -- sade Lilli, som satt bredvid henne, och följde
+Bella med ögonen, -- är det sant, att Bella är din bästa vän?
+
+Hanna kände ett visst obehag vid frågan. -- Hvarför använder du det
+uttrycket, Lilli? -- sade hon nästan häftigt. -- Jag tycker ej om det.
+Det har blifvit så missbrukadt och är så utslitet, att det ej säger
+någonting alls. Bella och jag äro vänner helt enkelt. Den högre eller
+lägre graden af vår vänskap kommer ingen annan vid.
+
+Lilli såg litet afsnäst ut, och det gjorde Hanna ondt.
+
+-- Har du ej märkt, -- sade hon vänligare, -- huru litet uttrycket
+„bästa vän“ i våra dagar betyder?
+
+-- Ja, -- inföll Bertha, som satt i närheten, -- jag _hatar_ det
+uttrycket. Jag var en gång Molly P--s „bästa vän“ i hela tre veckor,
+tills hon fick hem en kusin från Schweitz, som öfvertog rollen. Och det
+var det allra bästa för mig, ty jag gick redan och begynte bli
+hypokondrisk af alla de ömma namn, smekningar och presenter hon
+lyckliggjorde mig med. Nu nicka vi nätt och jemt åt hvarandra, när vi
+mötas.
+
+Lilli hade blifvit tankfull. Hon kom att tänka på, att hon aldrig sett
+Bella och Hanna kyssas. SÃ¥ underligt! Men sjelf hade hon till vana att i
+tid och otid slösa med sina kyssar. Det var ändå i grunden bra onödigt.
+Blott när man _riktigt_ höll af någon . . . Om hon ändå hade en vän,
+icke en sådan der „bästa vän“, som skollifvet så ofta bjuder, utan en
+verklig vän. Hon kände sig denna stund så ensam, hon tyckte det var
+något halft med henne. Och den menskligaste af alla känslor, åtrån att
+stå ett annat hjerta nära, fylde omedvetet hennes ögon med tårar.
+
+-- Har jag gjort dig ledsen? -- utbrast Hanna förskräckt, när hon kände
+en het tår på sin hand. Lilli smålog och skakade på hufvudet. Hon
+tvekade litet, men böjde sig ned och hviskade:
+
+-- Du är lycklig, Hanna, som har en vän. Tror du, att jag någonsin skall
+få en?
+
+-- Det är jag viss på. Men sök icke. Vänta, tills lifvet sjelfmant
+bjuder dig en. Hvad jag fått i dag, kan du få i morgon. Det brådskar
+inte, vi äro ju bara snärtor ännu.
+
+Lilli nickade och var synbart lugnare.
+
+Nu kommo Bella och Siri med bud att kaffet var färdigt.
+
+-- Hvad ser jag? -- utbrast Bella då hon såg tårarne i Lillis ögon, --
+jag tror det regnat. Aprilregn! Aprilregn! Kom nu och nedskölj dina
+bekymmer med äkta kaffetårar!
+
+Bertha rusade upp med ett uttryck af högsta bestörtning i sitt ansigte.
+
+-- Bella . . . se dit . . . der, der springer en häst . . . utan ben!
+
+Bella vände sig oförsigtigt om.
+
+-- April! April! April! skrek Bertha och snafvade i sina kjolar, när hon
+skulle taga till flykten för Bellas hotande gester.
+
+-- Vänta du, din lurifax, detta skall du få betala! -- Bella tog en
+handfull gräs och stoppade det i nacken på den sprattlande Bertha. -- Ät
+nu det här, till dess du får annan mat.
+
+-- Ack ja, kaffet! -- suckade Bertha melankoliskt. -- Jag fruktar det
+kommer _för sent_.
+
+Hvad det smakade läckert, kaffet vid den lilla stugan, der solskenet
+blänkte på den hvita servietten och speglade sig i den blankskurade
+pannan. Korgarne innehöllo ofantliga portioner smörgåsar och hvetebröd
+och en af dem utstjelpte under allmänt jubel 34 kalla potäter och 17
+salta strömmingar, -- en potatis och en half strömming per man.
+
+-- Berthas påhitt! -- skreko flickorna, -- hon ämnar doppa salt
+strömming i kaffet.
+
+-- April! April! det ämnar hon visst inte, det är ett sorgligt misstag!
+-- hördes Berthas mumsande röst. -- Men hon måste ju säkerställa sig för
+möjlig hungersnöd.
+
+-- Du har en torndyfvel på . . . din näsa! -- skrek Bella med låtsad
+förfäran och puffade Alma i sidan.
+
+-- Åhnej! -- sade denna lugnt och smuttade på sitt kaffe. -- Men jag har
+ett bref från _„Oskar“!!_ på fickan . . . hm! -- Och hon skramlade med
+en bit tidningspapper i sin ficka, för att gifva sina ord mera kraft.
+
+-- Gerna för mig! -- skrattade Bella utan den minsta lilla häntydan på
+förlägenhet.
+
+Det April’ades hela tiden kaffet dracks, och nu var sista tåren tömd.
+
+-- Åhå, den som hade en mage till! -- och Bertha såg längtansfullt på
+två skorpor och en knäckebrödssmörgås, som blifvit öfver.
+
+Skulle man nu springa enklek? Omöjligt. Man var ej herre öfver sina ben.
+Först måste välplägningen få tid att sätta sig.
+
+-- Och derför sätter jag mig här, -- sade Bertha, i det hon slog sig ned
+på en upp- och nedvänd bytta, som stod på gården. De öfriga lägrade sig
+hvar det passade, och bestyrelsen diskade kopparna.
+
+-- Nu skola vi hålla tal, -- föreslog någon. -- Hanna börjar.
+
+Hanna satte sig på bordet. Hon var i dag så glad till mods, så glad och
+ändå full af tankar. Vårsolskenet, den ljumma luften, kamraternas glada
+sorl, allt medförde en fläkt af friskhet och lycka. Hon stälde sitt
+„tal“ till bestyrelsen, som hon tackade för dess osparda möda och
+lyckade arrangementer. -- När jag blir välbestäld häradsskrifvare
+någonstädes, -- slutade hon -- ber jag att få bjuda klassen på limonad
+och pumpernicklar.
+
+-- Nej, hör, skall du bli häradsskrifvare? -- frågade någon.
+
+-- Jag trodde du ämnade bli prest, du predikar så gerna moral, --
+snärtade Jenny med en liten stygg blinkning.
+
+-- _Jag_ ämnar bli polismästare, -- sade Sanna Wilhelmsson, en af
+„sportflickorna“, och slog sig för sitt bröst. -- Jag har så bastanta
+näfvar. Eller också blir jag baderska.
+
+-- Hvad tänker du bli, Bella? -- frågade Siri skälmskt och ritade i
+detsamma med parasollskaftet i sanden svaret: _fru_.
+
+-- Visst inte, -- skrattade Bella litet förlägen, -- åtminstone ämnar
+jag inte bråka för att bli det. Först hjelper jag mamma och så inrättar
+jag en hushållsskola. Jag tycker om att sy och koka mat.
+
+-- Nå men, Bella, inte skulle du ändå i längden trifvas med ett så
+simpelt arbete, -- sade Jenny, som i tankarne redan gjort Bella till
+artist eller författarinna.
+
+-- Simpelt? Det arbete som vi alla äro beroende af! Och dessutom, söta
+Jenny, hur kan du kalla något arbete simpelt, som ger en menniska hans
+ärliga bröd? Att slå dank eller syssla med sådant som ingen nytta gör,
+det kallar jag _simpelt_.
+
+-- Jag tänker inrätta en samskola, -- inföll Aina blygt.
+
+-- Åhnej, det får du visst inte! -- skrek Bertha från byttan, -- det är
+min idé, sedan jag låg i vaggan. Du, syster sötnos, skulle handtera
+pojkar! Jag ville just se. När de vore som mest oregerliga, skulle du se
+mildt förebrående på dem och säga: mina söta, älskade pojkar, vill ni nu
+inte vara snälla! Och om de inte lydde, skulle du gråtande gå din väg,
+vända dig om i dörren och utbrista: farväl . . . mitt hjerta blöder!
+. . . Nej, gumma lilla, inte duger du för pojkar, det skall vara
+boxarenäfvar för dem. Du kan bli en bättre sortens guvernant, möjligen.
+
+Flickorna skrattade, ty Bertha var en mästarinna i konsten att härma,
+och de kände alla igen Ainas lilla undfallande röst och blyga fasoner.
+
+-- Bertha blir veterinär, -- sade Agnes med betoning, -- hon tycker ju
+om att peta i kadaver.
+
+Till svar grep Bertha en stor svart spindel och släpte den i nacken på
+Agnes, som rusade upp med ett förfärans skri. Lilli förbarmade sig öfver
+henne och borttog spindeln, men Agnes fick af obehaget ett gråtskof, som
+litet störde stämningen.
+
+-- Ett sådant litet fruntimmer! -- hviskade Bertha föraktligt.
+
+Bella såg förebrående på henne. -- Du vet ju, att många menniskor --
+också män -- ha en obetvinglig afsky för spindlar. Det var dumt gjordt
+af dig.
+
+Bertha brummade litet, men bad Agnes i tysthet om ursäkt.
+
+För att skingra misstämningen fortsattes det förra samtalet.
+
+-- Jag tror, att jag blir målarinna, -- sade Jenny och kisade med
+ögonen, som hon sett artister göra. -- Jag tycker så om allt vackert och
+konstnärligt.
+
+Lilli utkorades till blåstrumpa, emedan hon skref dagbok och hade anlag
+att vara sentimental, och Bibbi till konditor.
+
+-- Nej, jag blir trädgårdsmästare, -- sade den senare, -- jag tycker om
+att gräfva.
+
+-- Du, som har skoskaf, inte kan du handtera spaden! Hur mår din fot?
+
+Och Bella satte sig hos Bibbi, som inte mådde bra och höll sig för sig
+sjelf.
+
+-- Nå, Hanna, hvad rufvar du öfver, du är ju allvarsam som en Egyptens
+prest? -- Bertha slog Hanna broderligt på axeln.
+
+Hanna hade en stund suttit tyst, och hennes ögon hade antagit det
+uttryck de brukade, då tankarne arbetade inom henne.
+
+-- Ja, -- sade hon och mötte kamraternas blickar, -- nog skämta vi nu om
+vår framtid, men jag hoppas det ej fins en bland oss, som ej försöker på
+allvar tänka sig ett mål, dit hon vill sträfva. Ty arbeta utan mål, det
+kunna vi ej, fastän vi äro „bara flickor“. Jag hörde en dag en gosse
+säga till en annan: „flickor, puh, hvad duga de till? Kläda sig och göra
+sig till för oss, det kunna de, men ett allvarligt arbete gå de aldrig i
+land med“. Jag kan ej säga hur detta grep mig, just derför att jag måste
+medgifva, att hvad de sett af oss nog kunde gifva dem anledning till
+detta omdöme. Jag skulle kunnat gråta, vet ni, men jag knöt i stället
+näfven för mig sjelf och tänkte: -- det _skall_ bli annorlunda . . .
+
+-- Strunt i, hvad snobbar tänka om oss! -- utbrast Bertha harmset.
+
+-- Säg icke så, deras omdöme delas af många goda menniskor. Och jag
+säger ju att de ha rätt. Huru många af oss tänka väl på annat än att
+vara „söta“ och att möjligen i framtiden blifva gifta? -- Jag talar ej
+om folkets barn, som få träla och arbeta från det de vuxit ur vaggan. --
+Och derför är man van att tro flickorna icke duga till något. Men vi
+skola visa att man har orätt, att vi kunna både tänka och arbeta
+sjelfständigt. Kanske skall man småningom få en bättre tanke om oss. Men
+det är ej för att vinna någons gillande, ej ens de goda menniskornas,
+som vi skola försöka bli sanna och dugliga, utan för att _det är rätt_.
+Så tänker jag . . . Och derför -- fortfor hon, halft skämtsamt, halft
+allvarligt, -- derför ämnar jag försöka, sak samma om jag sedan blir
+smed, sömmerska eller advokat.
+
+Kamraterna hade tysta åhört Hanna. Hos mången af dem hade samma tankar
+uppstått, oklara, famlande, men rigtade åt samma håll. Nu hade Hannas
+ord redt dem och de genombäfvades af en känsla af ansvar och en längtan
+att utbyta den gamla drömverlden mot ett lif af sundt och nyttigt
+arbete. Bella satt med ansigtet skuggadt af handen, hon kunde bättre
+tänka så. Hon var stolt öfver Hanna, ty hon såg kamraternas beundran,
+men hon var ändå mer lycklig öfver att få vara hennes vän. Sjelf var hon
+ju så obetydlig, alltför obetydlig att få stå Hanna så nära.
+
+Ett ögonblick gick under tystnad, då rusade Bertha upp: -- nu se vi alla
+ut som tusenåriga filosofer, det står jag inte ut med. Pass på, Bibbi,
+der har du natthugg! O ve, du arma klinkum-perfektum, du kan ju ej
+springa!
+
+I ett nu var leken i full gång. Den smakade så mycket bättre efter
+allvaret. Natthugg, hök och dufva, enklek, femte hjulet, med flera lekar
+aflöste hvarandra och flickorna visade att de haft en god lärarinna i
+gymnastik. De voro både viga, uthålliga och starka. Endast några, som
+ännu höllo till godo med trånga snörlif, pinades innerligen af stygn,
+andtäppa och hjertklappning.
+
+Bella flög som ett torrt skinn öfver tufvorna. Hon var den flinkaste af
+dem alla och en mästarinna i balansergång på plank och jernvägsskenor.
+Hanna åter var en förfärlig hök och bar dufvorna som påsvantar fram ur
+deras gömställen.
+
+Solen baddade, ansigtena glödde, man tömde halfva brunnen med vanlig
+flick-oförsigtighet. Efter lekarne kommo bollarne i farten och klockan
+var nära 3, när återtåget anträddes med tömda korgar, trötta ben och
+kjolfållar, der man snart kunde vänta att få se svampar uppväxa.
+
+[Dekoration]
+
+
+
+
+[Dekoration]
+
+
+Bellas och Hannas växande tillgifvenhet för hvarandra fortfor att väcka
+afund hos några af kamraterna. Bella var som sagdt, allas favorit, och
+man hade blifvit van att få rå om henne på alla lediga stunder. Nu kunde
+de icke undgå att märka, att hon var mindre tillmötesgående, än förut;
+hon hade icke tid med allehanda onödiga upptåg; hon mottog icke alltid
+deras inbjudningar och var ofta förströdd under deras betydelselösa
+pladder. Hon var aldrig ovänlig, men hade fått ett sätt att mera
+oförbehållsamt uttala sitt ogillande af det ena och det andra, hvilket,
+just emedan det var så olikt henne, icke kunde undgå att såra några. Hon
+hade, med ett ord, blifvit förändrad och icke i allas ögon till sin
+fördel. Det barnsligt goda och veka fans visserligen qvar, men det hade
+blifvit uppblandadt med en liten portion bestämdhet och sjelfständighet,
+som alls icke klädde henne i en del kamraters ögon.
+
+Att umgänget med Hanna förorsakat denna förändring, insågo alla. Men de
+mera tänkande bland flickorna värderade Hanna allt för mycket för att af
+egoistiska skäl missunna henne Bellas vänskap. Och de sågo likaså spår
+af Bellas inflytande på Hanna, ehuru dessa icke på långt när framträdde
+så ofta och så tydligt. Hennes öfvermodiga sätt hade något förmildrats
+och hon fälde ej fullt så ofta som förut, skarpa omdömen om menniskorna.
+Hanna sjelf kände stundom med förvåning att hon hyste ett slags intresse
+för dem och en önskan att kunna arbeta och lefva för andra. Men hon
+kände sig blyg för dessa främmande tankar och framkallade sin trotsiga
+sinnesstämning för att hålla dem på afstånd. Då kom åter Bellas varma,
+tillitsfulla syn på lifvet och liksom slipade bort de hårda kanterna
+inom henne. Hon kände, att hon veknade, men var ej på det klara med sig
+sjelf, om hon skulle anse det som en otillbörlig svaghet, eller som ett
+menniskohjertats rättmätiga behof att älska och begära kärlek.
+
+Bellas mor hade med intresse följt utvecklingen af de begge flickornas
+vänskap. Hon insåg, att Bellas böjliga karakter väl kunde behöfva stödet
+af en så kraftfull natur, som Hannas, och gladde sig, då hon tid efter
+annan varseblef prof på ett sjelfständigare omdöme och större fasthet
+hos Bella. Den fruktan hon i början hyst, att Bella blindt skulle söka
+likna Hanna, så i ondt som godt, försvann helt och hållet. De voro af
+alltför olika material för att någonsin kunna omformas efter precis
+samma mönster.
+
+Emellertid hade ryktet om Hannas fria uppträdande på bjudningen hos
+Enestams nått fru Palmfelts öron, smyckadt med allehanda tillägg, som
+oroade och plågade henne. Bella hade visserligen för henne omtalat
+Hannas uppförande, men hon fruktade, att Bella af hänsyn till vännen
+framstält det i en oskyldigare dager, än som var förenligt med verkliga
+förhållandet. Hon kunde icke förmå sig att tro hvad man sade om Hanna,
+men ovissheten pinade henne likväl. Man hade till och med gifvit henne
+en vink om, att Hannas sällskap icke vore nyttigt för Bella, och för
+första gången kände hon sig orolig öfver att ha gifvit de begge
+flickornas vänskap en så oinskränkt frihet.
+
+Hon beslöt att tala med Hanna, hvars sanningskärlek hon ej ett ögonblick
+betviflade.
+
+En dag då Bella var ute och Hanna tillsammans med Bengt beskådade ett
+illustreradt botaniskt arbete, bad hon Hanna komma in till sig på en
+stund. Hanna kom, utan att ana att ett förhör väntade henne. Fru
+Palmfelts försigtiga frågor väckte hennes misstänksamhet, och hon
+rustade sig till försvar.
+
+-- Jag rår icke för, att jag är sådan jag är, -- afbröt hon häftigt fru
+Palmfelt. -- Hvarför skola menniskorna bjuda mig till sig, när de icke
+kunna förlika sig med mitt sätt. Tant vet, att jag icke _kan_ förställa
+mig.
+
+-- Det begär jag icke heller, -- svarade fru Palmfelt lugnt, -- men
+aktningen för dina medmenniskor bör åtminstone afhålla dig från att
+afsigtligt såra dem och visa dem vanvördnad. Man har sagt mig, att du
+kallat de närvarande marionetter; att du varit ohöflig mot fru Enestam,
+väsnats med pojkarne och burit dig oskickligt åt vid supén. Ehuru jag
+tror, att mycket af hvad man påbördat dig, är osant, ville jag likväl
+för din egen och Bellas skull gerna höra huru det förhöll sig. Jag ville
+gerna kunna tillbakavisa beskyllningarna och rätta misstagen; derför
+måste jag få veta allt.
+
+Hanna hade tigande åhört henne och det kostade henne mycken
+sjelfbeherskning att ej än en gång afbryta. Hvarför bråka menniskorna så
+mycket med mig, kunna de ej låta mig vara i fred? -- tänkte hon, och
+trotset växte. Men orden _för Bellas skull_, kommo det att mjukna och
+gjorde henne tankfull.
+
+-- Jag skall gerna omtala allt för dig, tant, -- sade hon nästan
+ödmjukt. -- Du har rätt att få veta det, du är ju Bellas mor.
+
+Och så följde berättelsen om hela aftonen hos Enestams, under det hon
+öppet såg fru Palmfelt i ögonen. Hon beskref sin ovänlighet mot Lilli,
+sitt vårdslösa sätt och sin brist på sällskapsvett. Hon framhöll
+ingenting, som kunnat rättfärdiga henne, tvärtom omtalade hon med sträng
+noggrannhet hvarje ful tanke, hvarje ovänligt ord hon kunde påminna sig.
+Det oaktadt kände sig fru Palmfelt lugnad. Hanna hade visserligen felat
+mot några af etikettens regler, men detta var i hennes ögon af liten
+betydelse. Hon kunde icke, oaktadt den strängaste granskning, finna
+något verkligt fult och ovärdigt i hennes uppförande, något för hvars
+skull hon behöft vara orolig för Bella.
+
+-- Tack för din uppriktighet, -- sade hon vänligt, då Hanna slutat, --
+jag visste ju att sqvallret öfverdrifvit. Men du förstår, mitt barn, att
+jag bör ha litet reda på det inflytande, åt hvilket jag så
+oförbehållsamt anförtrott min flicka. Etiketten är visserligen i och för
+sig en formsak, men så länge vi sjelfva äro outvecklade och utan
+erfarenhet, böra vi icke sätta oss till doms öfver rådande seder och
+bruk.
+
+Bland kamraterna var det isynnerhet Jenny, som med missnöje och afund
+såg Bellas växande tillgifvenhet för Hanna. De kunde aldrig rätt med
+hvarandra, de två, de drabbade ständigt ihop. Jennys grunda, tanklösa
+natur var icke i stånd att uppfatta det sant originela och djupt
+reflekterande hos Hanna; hon tog det som råhet och som skrytsam
+öfverlägsenhet. Hannas skarpa kritik åter eggades oupphörligt af Jennys
+ytlighet och hennes förkärlek för bjefs och moder. De råkades sällan,
+utan att en mer eller mindre häftig ordvexling egde rum.
+
+En dag, då Bella för illamående icke varit i skolan, sökte Jenny ett
+tillfälle att gifva Hanna en snärt, som hon ej så lätt skulle glömma.
+Hon upphann henne på hemvägen och följdes åt med henne ett stycke under
+betydelselöst pladder. Slutligen sade hon liksom àpropos:
+
+-- Vi tycka att Bella har blifvit sig så olik, så stygg och krånglig,
+sedan du kom till skolan. Och vi tro alla, att det är ditt fel.
+
+Hon såg mycket väl huru djupt hennes ord träffade, och hon njöt af att
+en gång få tala, utan att blifva motsagd af Hanna. Denna gick tyst
+bredvid henne, en blick af förakt skjöt fram för ett ögonblick, men
+sedan blef hon djupt allvarsam och hörde knapt fortsättningen af Jennys
+anklagelse.
+
+-- Bella var alltid så söt och vänlig förr, nu har hon blifvit ovänlig,
+som du, och bryr sig icke om sina gamla vänner. Det är icke blott vi,
+som märkt det, alla menniskor säga, att Bella var mycket snällare förut.
+
+Här skildes deras vägar, och då Jenny, liksom att förtaga verkan af sina
+sårande ord, med låtsad vänlighet sade: -- adjö, glöm icke bort mig! --
+svarade Hanna blott: -- jag skall tänka på hvad du sagt.
+
+Hemkommen, stängde hon omsorgsfullt dörren till sitt rum, kastade sig
+ned på en stol vid sängen och borrade hufvudet i kudden.
+
+-- Jag ser det! -- utbrast hon passioneradt, -- mitt inflytande är
+skadligt för Bella. Det är endast jag, som vinner på vår vänskap, _hon_
+förlorar, hon går nedåt. Huru blind jag varit, som icke sett detta förr!
+Som icke sett, att mitt kärlekslösa, hårda sinne måste göra också henne
+hård. Att min misstro mot menniskorna måste göra också henne misstänksam
+och sträng; att min starka vilja måste förslafva henne. Naturligtvis
+smittar det onda, och hon har förtroendefullt slutit sig till mig, utan
+att ana huru illa jag gjorde henne. Stackars Bella min, du var älskad af
+alla, ända tills jag kom och gjorde dig stygg och hård!
+
+Men _är_ du det verkligen? Jag har ibland tyckt, att du blifvit allt
+mera värd att hållas af; men hvad ser jag annat, än det bästa hos dig!
+Opartiska ögon se klarare. Din mor tänkte nog också detsamma, när hon
+talade om „det inflytande, åt hvilket hon så oförbehållsamt anförtrott
+sin flicka“. Hon var orolig och sorgsen öfver, att du råkat fästa dig
+vid mig, som icke kunde hjelpa dig att bli god och snäll.
+
+. . . Kanske är det ej för sent ännu att göra allt godt igen. Om jag
+kunde afstå från dig, undandraga dig mitt inflytande, så du fick
+utveckla dig fritt! Jag _kan_ nog, om jag _vill_. Och jag måste, ack,
+jag måste ju vilja det, efter det är till ditt bästa. Det blir ej lätt,
+. . . det måste ske så småningom . . . men Gud vare lof, att det ej är
+för sent!
+
+Hanna behöfde tid för att rätt tänka sig in i denna nya tanke, men hon
+blef lugnare, ju klarare hennes pligt härvidlag framstod för henne. Hon
+hade för en kort tid mottagit ett dyrbart lån och ville lemna det ifrån
+sig, rent och oskadadt. För henne sjelf skulle Bellas vänskap bli ett
+minne; som sporrade henne att blifva god. Den hade kommit till henne,
+liksom solstrålarne uppsöka en mörk och ödslig väg, och när den åter
+gick, skulle hon bevara återskenet deraf djupt inne i sitt tacksamma
+hjerta.
+
+Hon uppsteg och skakade sorgen af sig med en beslutsam rörelse. Nu var
+hon åter fullkomligt herre öfver sig sjelf. När hon dagen derpå kom till
+skolan, kunde icke ens Jenny upptäcka något spår af sorg i hennes fasta
+och lugna ansigte.
+
+Lyckligtvis nalkades examen, och flickorna begynte få brinnande brådska.
+De trögaste af dem ville dock gerna få ett godt betyg och försökte genom
+stormande flit återtaga hvad de försummat under terminen. Det blef icke
+tid för utfärder och sammankomster, ehuru vårvädret var förtjusande;
+hvar och en hade hufvudet fullt af de ziffror hon möjligen kunde få. Hur
+det var, kände de försumliga bland flickorna en viss ängslan och
+samvetsqval vid tanken på, att numera endast _ett_ år återstod af deras
+glada skoltid. Under de förflutna åren hade de varit oftare lata, än
+flitiga, oftare håglösa, än intresserade, oftare oordentliga och
+likgiltiga för sitt arbete, än verkligt samvetsgranna. Och när skolan
+var slut, gingo de ut med det sorgliga medvetandet att icke ärligt ha
+försökt sitt bästa.
+
+Derför pluggades det med förfärlig ifver den sista tiden, och lärarne
+hade icke tillfälle till en enda anmärkning. Lillis franska verber
+trillade som ärter ur hennes mun; Agnes årtal, som kostat henne ett
+grått hårstrå, efter hvad hon sjelf sade, fastnade på hvar sin spik i
+hennes hufvud, och Berthas examensskjorta erhöll ordentliga knapphål och
+icke alltför mycket hopsnörpade linningar. Kort sagdt, allt var en enda
+täflan i alla möjliga dygder, och Bella tog Hannas tillbakadragenhet,
+som en yttring af den allmänna förtviflade fliten.
+
+Hanna var glad öfver att få vara i fred för alla frågor och längtade
+blott efter den dag, då hon skulle få resa hem.
+
+-- Hvad skola ni taga er för i sommar, flickor? -- frågade Bertha, då de
+en morgon stodo ute på gatan väntande att dörrarne till skolan skulle
+öppnas.
+
+-- Jag kommer att vara i Hangö med mamma, -- sade Jenny Stenman. --
+Doktorn säger, att jag har bleksot.
+
+-- Det är då ej att undra öfver, då du snör dig så oförnuftigt, sade
+Bella med en ogillande blick på Jennys smala, inklämda midja.
+
+-- Förlåt, jag snör mig visst icke hårdt, -- utbrast Jenny hetsigt, --
+jag kan få hela handen in mellan snörlifvet och kroppen.
+
+-- Det skulle du få, om du också droge till dig, så du vore smal som en
+alnsticka. Kroppen är ju elastisk, vet jag! -- Och Bertha spände med
+välbehag ut sina kraftiga lungor och gjorde några gymnastiska
+svängningar med sina runda, starka armar. -- Tacka vet jag, att kunna
+sprätta med hvar fena utan att vara inklämd i dessa välsignade burar!
+Hvart reser du, Bella?
+
+-- Vi skola vara på vårt kära _Fågelvik_, -- svarade Bella. -- Jag skall
+arbeta i hushållet och hjelpa mamma med trädgården.
+
+-- Skola vi icke göra en fotvandring? -- skrek Bertha förtjust. -- Hvem
+kommer med?
+
+-- Jag! -- ropade några ur skocken. Aina Berg och Bella hade smått
+funderat på att vandra till Karis Lojo och helsa på Verna Sommar, de
+voro genast med om saken. Alma Brennlund och Lilli Enestam gåfvo halfva
+löften, de tänkte med en viss ängslan på obeqväma skor och ändlösa
+dammiga vägar.
+
+-- Än du då, Hanna? -- frågade Bertha. -- Jag vill gerna ha dig med.
+
+-- Kan icke, -- svarade Hanna kort.
+
+-- Ã…h prat, nog kan du! Hvad skulle hindra dig?
+
+-- Mitt arbete. Jag skall hjelpa mamma med renskrifningen.
+
+Nu öppnades dörren, och skaran stormade in. De nya sommarplanerna
+upptogo mångas tankar, så läsningen gick som den kunde den dagen.
+
+Hanna och Bella följdes som vanligt åt hemåt, och Bella tyckte sig nu
+för första gången märka en viss köld från Hannas sida. Hon trodde, att
+hon misstog sig och fördubblade sin vänlighet, men Hanna blef blott
+fåordigare och trumpnare, ju längre de talade.
+
+-- Jag kommer hem med dig en stund, -- sade Bella, när de skulle
+skiljas. -- Jag kan lexorna och tycker det är så länge sedan jag varit
+hos dig.
+
+-- Kom, om du vill, -- sade Hanna likgiltigt, -- men jag måste läsa.
+
+De gingo in i Hannas rum, en torftig liten kammare med urblekt kretonne
+på möblerna, spruckna tapeter och simpla trasmattor på golfvet. Allt var
+tarfligt, men snyggt, och luften var oklanderlig. Bella aftog hatt och
+tröja, slog sig ned vid fönstret och funderade huru hon skulle kunna
+muntra upp Hanna.
+
+-- Jag tänker sy mig en reformdrägt i sommar, -- började hon.
+
+-- Jaså.
+
+-- Det skall väl du också? Tycker du ej att mörkblå kretonne vore bra?
+Med bluslif, sjömanskrage och en kort, veckad kjol?
+
+Hanna svarade ej. Hon hade framtagit sina böcker och gjorde sig i
+ordning att läsa. Hon förhärdade sig mot det goda och glada i Bellas
+närvaro och önskade blott, att hon ville gå derifrån.
+
+-- Och så skall jag sy knapphål i min underkjol, så den kan hakas fast
+vid lifvet. Jag tänker ha bara en, ser du, för jag skall ju ha varma
+byxor i samma färg, som klädningen. Så har Verna Sommar. Tycker du ej
+det är bra?
+
+-- Jo, -- sade Hanna, och hennes röst lät otålig. Bella märkte det och
+steg upp för att gå. -- Du är trött och tankspridd, -- sade hon vänligt,
+-- Jag skall ej störa dig längre. Men det förefaller mig så rysligt
+länge sedan vi fått tala _riktigt_ med hvarandra.
+
+Hon tog sin hatt. -- Se der kommer brefbäraren tvärs öfver gatan. Jag
+undrar om du får bref, jag är så nyfiken.
+
+Kort derpå stack tjensteflickan in ett bref. Hanna såg på stilen, den
+var främmande. Hon öppnade brefvet med en viss förvåning, det var så
+ytterst sällan hon mottog bref från andra, än sin mor.
+
+Medan hon läste, flög en plötslig blekhet öfver hennes kinder, och ett
+drag af oro lägrade sig kring ögonen.
+
+-- Hvad är det, Hanna? -- utbrast Bella skrämd. -- Väl icke något
+ledsamt?
+
+-- Man skrifver, att min mor är mycket sjuk och att jag bör komma hem
+genast. Jag reser med eftermiddagståget. Vill du säga till derom i
+skolan.
+
+-- Det skall jag. Ack, Hanna!
+
+Bellas ton uttryckte ett så innerligt medlidande, att Hanna skulle ha
+velat sluta henne i sin famn och kyssa de kära, oroliga ögonen. Men hon
+betvang sig och nickade blott tacksamt. SÃ¥ begynte hon med stor hast
+ordna sina saker för hemresan. Det behöfdes eftertanke för att veta hvad
+hon skulle ha med för sommaren, och hvad hon skulle lemna qvar till
+hösten. Bella hjelpte henne. De voro tysta, begge två; Bella af hänsyn
+till vännens oro, och Hanna i känslan af en dubbel sorg, som väntade
+henne.
+
+Bella följde henne med beklämdt hjerta till tåget. Hvad skulle hon ej
+gifvit för att få slå sina armar kring hennes hals och snyfta ut sitt
+innerliga deltagande? Men Hanna var så tyst och nästan afvisande, hon
+tyckte ej om någon påflugenhet. Bella lofvade skrifva en gång i veckan,
+men hon kunde ej förmå Hanna att lofva detsamma. Och Hannas afskedskyss
+var så sval, hennes blick så förströdd, att Bella kände bittra tårar
+stiga upp i halsen. Men hon sväljde dem med en sträng förebråelse mot
+sig sjelf: -- stackars Hanna, hur skulle hon _nu_ kunna tänka på mig?
+
+TÃ¥get rullade bort, och Bella fick ej ens en afskedsblick ur
+kupéfönstret.
+
+[Dekoration]
+
+
+
+
+[Dekoration]
+
+
+Julisolen brände klar och het den trånga kammare, der Hanna Rappe satt
+lutad öfver sitt arbete, en klädning åt postmästarinnans lilla dotter.
+Hennes blickar flögo längtansfullt ut genom det lilla fönstret till den
+aflägsna skogen, der hon så gerna sökt svalka. Men arbetet brådskade,
+och hon kunde icke medföra symaskinen till skogen.
+
+Tankarne arbetade ostörda. I dag var det två månader, sedan hon lemnade
+skolan och kamraterna. Vid sin hemkomst fann hon modren döende. Hon fick
+icke göra annat för henne, än sakta smeka den matta handen, jemka om
+kuddarne och fukta läpparne med friskt vatten. Och dock mottog hon så
+oändligt mycket under dessa korta ögonblick: den sista glöden af en
+kärlek, fordom varm och stark, men som förkolnat under lifvets kyla.
+Hennes mor var sig så olik, -- o, huru ljuf hon var! Den trötta blicken
+följde henne, hvar hon gick i rummet, den talade om hennes kärlek, den
+bad om förlåtelse. Och Hanna satt timme efter timme vid hennes sida,
+insupande med törstande hjerta den moderskärlek, hon aldrig fått smaka.
+Hvarför kom den så sent? Men Gud vare tack för att den ändtligen kom!
+
+Blott en gång framskymtade den forna mörka blicken och det bittra
+tonfallet. Det var då posten medförde det vanliga penningebrefvet,
+hvilket Hanna icke fort nog hunnit gömma. Hennes mor drog henne till sig
+och hviskade med möda: -- lofva mig, att du _aldrig_ använder dessa
+penningar för egen del! Lofva mig att hellre svälta, än köpa bröd för
+dem! . . . Då Hanna med allvarlig röst gaf henne detta löfte, blef hon
+åter lugn, och ögonen återtogo sitt milda, kärleksfulla uttryck.
+
+Sedan kom döden, den underfulla, högtidliga afskedsstunden. Hannas
+hjerta skälfde ännu vid tanken på den tomhet, som lägrade sig kring
+henne, när hon såg blicken slockna i de kära ögonen och kände handen
+kallna i sin. Hon tyckte sig mogna med ens till en fullvuxen qvinna,
+lösryckt som hon var, från sin barndoms stöd. Hennes själ famlade efter
+tröst hos Gud, men hon hade icke tid att öfverlemna sig åt några
+betraktelser. Det tunga, ansvarsfulla lifvet kräfde all hennes
+uppmärksamhet. Hon rätade på sig med full föresats att icke låta det
+kufva sig, att göra sig oberoende, så vidt det i hennes förmåga stod.
+
+Efter begrafningen flyttade hon till postmästarens, der hon skulle läsa
+med en sjuårig gosse och för öfrigt hjelpa till med sömnad. Detta senare
+arbete var tungt nog för henne, som hellre använde sina armar till att
+vända upp jorden i trädgården, eller vara med i byket. Men hon fick ej
+välja, hon måste taga hvad som bjöds henne, och den lön hon erhöll,
+20 mk i månaden, föreföll henne kunglig.
+
+Bellas bref hade kommit tätt på hvarandra, ehuru Hanna svarat blott med
+några korta rader. Medvetandet att hon gjorde rätt i att småningom
+lösgöra sig från Bella, mildrade den smärta hon kände öfver denna andra
+stora förlust. Stundom kommo tvifvel _om_ hon verkligen gjorde rätt. Men
+då påminde hon sig den oroliga blicken i tant Elins ögon och hvad Jenny
+sagt, och hon tyckte sig icke kunna handla annorlunda. När Bella hunnit
+öfvervinna den första tidens saknad, skulle hon nog bli glad igen och
+utveckla sig sjelfständigare, än hon kunde det under hennes inflytande.
+
+Flugorna surrade i fönstret, som stod öppet, och det var tryckande
+varmt. Nålen flög icke med sin vanliga ifver, den blef het och tung i
+Hannas hand. Hennes ögonlock tyngdes, men hon gnuggade dem förtretad och
+fortfor att sy. Klockan 1 skulle hon få gå och taga sig ett uppfriskande
+bad i ån, det var blott en qvart timme till dess. -- Det är eländigt att
+blifva sömnig midt på förmiddagen, -- tänkte hon och afbröt den gäspning
+hon nyss börjat.
+
+Klockan pickade långsamt . . . långsamt. Annars var allting ljudlöst
+tyst, ty postmästarinnan skref i sitt rum, och barnen voro ute. Mot
+hennes vilja föllo ögonen åter ihop, händerna sjönko ned i knäet,
+hufvudet föll mot fönsterposten, och hon halfslumrade. Hon tyckte sig
+sitta i den kära gamla pratsoffan i Bellas rum och lyssna till hennes
+glädtiga stämma. Det var så godt och bekant, och ett leende drog sig
+öfver hennes läppar.
+
+Dörren öppnades, och hon hörde det, men trifdes alltför väl i soffan hos
+Bella för att orka öppna ögonen. Hon hörde smygande, lätta steg, men
+erfor ingen nyfikenhet. Det var väl Mina som kom in med strykkläderna.
+
+Då kände hon ett par mjuka varma händer läggas öfver sina ögon och ett
+par friska läppar tryckas mot sin kind. Hon flög upp med ett utrop af
+glädje. Drömde hon ännu? Var det icke Bella, som stod der lifslefvande
+och glad? Var det icke hennes kära muntra röst som utbrast: -- ser man
+på, en sådan flitig flicka! Här äta flugorna upp klädningen, medan du
+roar dig på Fjäderholmarna.
+
+Hanna var ej rätt vaken ännu. Intrycket af hennes dröm var så klart, att
+hon nästan tyckte sig drömma ännu. Det var så ljuft att en stund få tro,
+att allt var som förr, och med en rörelse, omöjlig att hejda, tryckte
+hon Bella till sig och kyste gång på gång de skälmaktiga, älskade
+ögonen. Derefter kom allvaret och tanken på hennes brutna föresats, och
+hon lösgjorde sig sakta och vänligt ur Bellas armar.
+
+-- Låt oss gå ned till stranden, -- sade hon, -- jag vill tala med dig.
+-- Tanken att nödgas förställa sig, eller att utan förklaring vara
+afvisande mot Bella, föreföll outhärdlig.
+
+Men på gården möttes hon af en ny öfverraskning. Från alla knutar
+framrusade glada, välbekanta flickgestalter och omringade henne under
+jubel. Der var Lilli, Bertha, Aina, Alma och -- till råga på
+öfverraskningen -- Verna Sommar. De talade alla i mun på hvarandra, de
+skrattade, de gestikulerade, så Hanna, van vid sin tysta kammare, kände
+sig alldeles yr i hufvudet. Så mycket förstod hon af allt hvad de öste
+öfver henne, att de nu voro ute på sin fotvandring och kommit för att
+locka henne med sig.
+
+Hon bjöd dem att slå sig ned i backsluttningen vid ån, och der
+fortsattes pladdret.
+
+-- Du kan ej tro, Hanna, så galen Bella såg ut, då hon plumsat i bäcken
+och knöt sina våta strumpor bak på ryggen att torka. Vi hade ej tid, ser
+du, att stanna och vänta på dem.
+
+-- Och så du såg ut, Lilli, när du vaknade efter middagsluren i går och
+var tatuerad med gräs och skalbaggar, ackurat som ett rödskinn!
+
+-- Ja, och så hade en fluga begifvit sig på forskningsfärd i mitt öra,
+-- skrattade Lilli. -- Uff, bara den inte studerar der ännu!
+
+-- Huru ha edra fötter stått ut? -- frågade Hanna småleende, då en paus
+i ordströmmen gaf henne tillfälle att falla in.
+
+-- Åh, tackar som frågar! -- svarade Bertha och sparkade af sig ena
+skon. -- Tårna må bra . . . aber strumporna!!! . . .
+
+-- Jag har brutit ena klacken af mig, -- gnälde Alma. -- Har du ej litet
+syndetikon, så jag fick limma dit en annan i stället.
+
+-- Jag vet ett bättre råd, -- inföll Verna Sommar, som nästan blygt
+hållit sig på afstånd från flickskocken. -- Vi skära bort den andra
+klacken också, så är din sko som den bör vara. Se här är min puukko!
+
+-- Bravo, det var det bästa! -- skrek Bertha, men Alma såg mycket
+misstrogen ut. Hon hade alltid ansett det som något högst oestetiskt att
+gå utan klackar och vända tårna i vädret. Men efter en stunds funderande
+utbrast hon raskt:
+
+-- Må gå, kör för operation! Jag är med på färden för att vänja mig vid
+lifvets obehagligheter. Men, söta flickor, sakta i backarne härefter,
+jag kommer att tassa som en utkörd krake.
+
+Operationen på den andra skon företogs under mycken munterhet. Inga
+knifvar ville bita på den sega gamla klacken.
+
+Under tiden hade Bella och Hanna smugit sig längre bort till ett ställe,
+der några alar gåfvo skugga mot solen. De slogo sig ned i gräset för att
+ostörda få vexla några ord. Det kändes så underligt inom Hanna. Hon hade
+svårt att bannlysa vekheten ur sitt inre och antaga den lugnt likgiltiga
+ton, som anstod vanliga bekanta.
+
+Bella märkte omslaget och blef uppmärksam.
+
+-- Vill du återigen skrämma bort mig med den der stränga minen? -- sade
+hon halft skämtande, halft sorgsen. -- Just då jag trodde mig ha fått
+dig igen! Säg, hvarför är du så der ibland? Hvarför har du ej skrifvit
+ett enda ordentligt bref under hela sommaren, hvarför är du katig och
+tvär, som en enrisbuske?
+
+-- Du inbillar dig, -- sade Hanna tvärt, men kände i detsamma, att hon
+ljög och blygdes. -- Nej, du inbillar dig _icke_, Bella, -- rättade hon
+sig. -- Jag är verkligen förändrad, jag kan icke vara mot dig som förr.
+
+Bella såg på henne med stora ögon.
+
+-- Icke vara som förr mot mig? -- upprepade hon och kände tårarne porla
+upp i halsen. -- Har du ledsnat vid mig? Säg, Hanna, _har_ du ledsnat?
+
+Huru gerna hade icke Hanna svarat ja, det hade ju varit det lättaste
+sättet att komma ifrån detta förhör. Men hon kunde icke förmå sig till
+det; hon måste tvärt om säga nej.
+
+-- Hvad är det då? Du måste svara mig öppet, Hanna! Jag har rätt att få
+veta det; du får icke beröfva mig din vänskap, utan att gifva mig full
+förklaring öfver orsaken.
+
+Bellas ton lät fast, ehuru blicken var fuktig, och Hanna tyckte sig
+aldrig ha varit i en svårare ställning. Hon insåg att hon måste förklara
+sig och öfvervann obehaget dervid med en kraftig viljeansträngning.
+
+-- Jag skall säga dig hur det är, -- sade hon och fattade Bellas hand.
+-- Jag har märkt . . . nej, _jag_ har icke märkt, men andra ha gjort
+det, att mitt inflytande är skadligt för dig. Mitt hårda, hänsynslösa
+sinne håller på att göra också dig hård, om du ej tager dig till vara i
+tid. Man har sagt, att du blifvit ovänligare än förr, sedan du lärde
+känna mig, och din mor tänker säkert detsamma, ehuru hon ej näns säga
+det till någon af oss . . .
+
+-- Åh, Hanna, hvad du inbillar dig! -- Bella såg riktigt tröstad ut. --
+Om du visste, huru stort värde mamma sätter på dig! Och hur hon är glad,
+att du är min vän. Hvem kan ha satt i dig, att du förderfvar mig? Jag,
+som tvärtom känt en sådan helsosam stadga inom mig, sedan jag lärde
+känna dig. Det är, som om jag kände mig sjelf bättre och klarare såge
+hvad jag vill, än förr. Hanna min, inte näns du väl för sådana toma
+inbillningar afbryta en vänskap, så lycklig som vår?
+
+-- Det har verkligen varit min afsigt. Jag känner mig sjelf så elak, så
+ovärdig att ega en vän som du, så rädd att förstöra en ädel karakter,
+som din. Jag ville draga mig undan, innan det blefve oss begge alltför
+svårt.
+
+-- Men nu vill du det icke mera, säg, att du icke vill det! -- utbrast
+Bella och slog begge armarne innerligt om Hannas motsträfviga hals.
+
+-- Nej, jag _vill_ icke, men det kan hända, att jag _bör_. Tror du ej,
+att du gör din mor mycken oro, genom att vara så ofta med mig?
+
+-- Åh, Hanna, hur kan du tro! Mamma, som håller så mycket af dig! Du har
+aldrig velat tillåta henne att visa dig det, men jag _vet_ det. Hon sade
+engång: Hanna har en så sällsynt fast och redbar karakter, jag hoppas
+hon skall verka välgörande på dig. Jaha, just så sade mamma. Tror du mig
+icke?
+
+Hannas min uttryckte på engång glädje och misstro. Hon kunde ej tro, att
+hon så lätt skulle slippa den börda, som tyngt henne de sista månaderna.
+Och hon var rädd att öfverlemna sig åt en förhoppning, som kanske skulle
+visa sig vara falsk! Men hon kunde ej tvifla på Bellas ord. Det var som
+om tyngden i hennes inre småningom rullat bort och låtit de djupa, varma
+vågorna der under välla fram allt högre och högre. Hon böjde sig ned
+öfver Bellas hand, denna kära hand, som hon ännu kanske finge behålla i
+sin. -- Om jag vågade tro dig! -- hviskade hon.
+
+-- Det kan du, Hanna min! -- Bella strök lätt smekande hennes hår. --
+Ack, Hanna, blif som förr mot mig! Jag har ju ingen i hela verlden så
+kär, som dig.
+
+-- Halloh, flickor! -- hördes i detsamma Berthas hojtande röst. -- Hvad
+i all verlden kuttra ni så länge för er sjelfva? Kom vackert och håll
+oss sällskap! Aina och Lilli ha vandrat till gästgifvaregården för att
+beställa middag, jag är tom i magen, som ett urblåst ägg. Verna, --
+obs.! vi ha ju alla blifvit _du_ med henne, -- tar sig en lur fram och
+tillbaka, och jag har just ingenting att säga till Alma. Om ni ej komma,
+somnar också jag.
+
+Bella och Hanna följde henne småleende till gruppen i backsluttningen.
+Verna vaknade i detsamma och reste sig hurtigt. Hon var klädd i
+reformdrägt, som ledigt och vackert slöt sig kring hennes käcka figur.
+En kort, veckrik kjol af sandfärgadt helylletyg, med vidsydd rutig väst.
+Deröfver en jacka med mörka uppslag och beqväma fickor. Ingen underkjol,
+men korta vida byxor af samma tyg som kjolen och dolda af denna, hvilka
+omslöto knäet, der de långa mörkbruna strumporna vidtogo. En lätt
+jockeymössa med bred skärm fulländade kostymen, och der Verna nu stod,
+frisk och röd, med den ena bruna handen skuggande mot solen, såg hon så
+söt ut, att Bertha brast ut i ett beundrande: -- Herre Gud, Verna, hvad
+du ändå är nätt!
+
+-- Tyst, Bertha, inte säga „Herre Gud“, -- sade Bella allvarsamt. -- Du
+har ju lofvat det.
+
+-- Ursäkta, det slapp ur mig i hänförelsens ögonblick. Men medgif, söta
+flickor, att hon är förtjusande i den der drägten.
+
+Verna såg besvärad ut, och Hanna skyndade till hennes hjelp.
+
+-- Är det icke sant, -- sade hon, i det hon slog sig ned bredvid Verna i
+gräset, -- att man får mera aktning för sig sjelf, när man afskuddat sig
+en hop onyttiga plagg och inrättat sin drägt efter egen smak och eget
+behof?
+
+-- Det är sant, -- sade Verna. -- Redan det, att man vågar trotsa det
+allmänna bruket, inger en känsla af frihet. I en sådan enkel, beqväm och
+praktisk drägt känner man sig som en _hel_ menniska, och icke som en
+klädhängare för modets alla galenskaper.
+
+-- Får jag taga er drägt till modell för min nästa vinterklädning?
+
+-- Gerna. Jag är glad om du gör det.
+
+-- Och jag med! -- skrek Bertha. -- Hjertandes, hvad flickorna skola
+gapa, när vi komma, långa raden, utan krinolinband, tournyr och snörlif!
+Jag får visst en hård dust med mamma. Gumman är konservativ, som den
+gamla stubben der. Men si, jag _skall_ ha den i alla fall.
+
+-- Försök visa din mor, att din önskan är förnuftig, så inser hon det
+nog, -- sade Bella, som kände ett djupt obehag vid tanken på att någon
+afsigtligt ville göra sin mor emot.
+
+Nu kommo Aina och Lilli med bud, att middagen var färdig. De voro
+upphettade och sotiga efter närmare bekantskap med gästgifvare-spiseln.
+
+-- Har äran inbjuda fröken Rappe till en festmåltid i etablissementet
+derborta, -- sade Lilli artigt och bjöd armen åt Hanna med en sirlig
+bugning.
+
+-- Nej tack, jag har min middag hemma, -- sade Hanna och drog sig
+tillbaka.
+
+-- Seså, krångla nu inte, utan nig och tacka. -- Bertha knuffade dem
+framåt, i det hon sjelf bjöd armen åt Verna Sommar. -- Vi kunna vänta
+oss något extra rart, det kan jag se på „Lillis näsa“.
+
+Lilli skefvade på sin näsa, som verkeligen var i besittning af en väl
+placerad sotfläck. Aina skrattade bakom Bellas rygg; hon hade icke nänts
+beröfva sällskapet denna välkomna upptäckt.
+
+I gästgifvargårdens stora kammare stod bordet färdigdukadt med filbunke,
+fläskpannkaka och kaffe. Det var ej tutal om middagen smakade. Allt gick
+åt, till och med den del af fläskpannkakan, som brunnit likt en fackla,
+då Aina störtade till för att släcka.
+
+Efter middagen resonnerades om resans fortsättande, och alla sex använde
+sin öfvertalningsförmåga för att få Hanna att följa med. Men hon var
+obeveklig. Hon hade åtagit sig att läsa tre timmar om dagen med lilla
+Hugo, och dessutom fick hon allt emellan renskrifningsarbete från
+domarns.
+
+-- Hvad du är odrägligt hederlig, -- puttrade Bertha. -- Kan du inte
+göra upp ett nytt kontrakt, som skulle tillgodose också våra intressen?
+
+Det blef tyst och tomt, när den lilla skaran tågat bort igen.
+Postmästarinnans trånga kökskammare, der Hanna bodde, föreföll dubbelt
+så trång och qvaf, när hon följt kamraterna ett par verst utom byn och
+återvände till sin sömnad. Men hon skakade dåsigheten af sig och tog
+fatt i arbetet. Det var och skulle alltid förblifva hennes bästa
+bundsförvandt emot oförnöjsamhet och dåraktiga önskningar.
+
+[Dekoration]
+
+
+
+
+[Dekoration]
+
+
+Flickorna trafvade emellertid på vid muntert lynne, de skulle hinna ännu
+15 verst innan de fingo nattqvarter. Den klacklösa Alma inbillade sig
+att hon gick med tårna i vädret och bad med jemrande röst, att de skulle
+ihågkomma hennes nyss opererade fötter. Hon hängde vid Lillis arm; de
+båda begynte känna sig dragna till hvarandra. Det fans hos begge en
+oklar längtan efter något bättre, än det deras lif och tankar hittills
+innehållit.
+
+Bertha tågade vid Vernas sida, och Bella vid Ainas. Allt efter som
+qvällen framskred, blef det lättare att gå, och skulle icke deras fötter
+varit så ömma, så hade vandringen varit en ren njutning.
+
+Solen sänkte sig allt rödare bakom tallskogen i vester. Luften var lätt
+och sval, något fuktig af morasen på begge sidor om vägen och mättad med
+doften af porsris och ljung. De gingo genom ödsliga trakter. Här och der
+låg ett torp med fönsterrutorna brinnande i solnedgången, med ett magert
+potatisland eller en teg hafre utanför dörren. Så kommo åter flera verst
+utan en menniskoboning med ödemarkens hela ensliga drömmande behag.
+Flickorna saktade sina steg; något af hvad man kallar „stämning“ smög
+sig öfver dem, och de gingo tysta, liksom rädda att framkalla en
+dissonans i den förunderligt ljufva stillheten rundtomkring.
+
+Men när solen gått ned och luften begynte kännas kylig, påskyndade de
+sina steg. Verststolpen underrättade dem om, att de ännu hade 6 verst
+qvar, innan de fingo klifva i säng.
+
+-- Åhå, hvad jag trött! -- suckade Alma. -- Jag orkar bestämdt inte ända
+fram.
+
+-- Gäss, hvad du är pjåkig! -- utbrast Bertha, tog Almas arm i sin och
+halade henne framåt.
+
+-- Bertha! -- påminte Bella, som fått Berthas tillåtelse att hålla efter
+hennes syndiga utrop.
+
+-- Jag ber, jag sade det med _G_ den här gången, -- triumferade Bertha,
+-- och då har du väl ingenting att anmärka. Men raska på nu, jag är
+hungrig och längtar efter ett fat mjölgröt med smöröga i.
+
+De gingo en stund raskt framåt och Bertha försökte sjunga för att hålla
+humöret uppe. Men allesamman voro de trötta och önskade innerligt att få
+sluta vandringen för i dag. De hade kommit in i en skog, der det var
+temligen skumt; den såg ut att aldrig vilja taga slut, och sedan de
+efter anvisning lemnat stora landsvägen, hade de heller icke reda på
+huru långt de hade qvar.
+
+-- Nej, nu börjar jag säga upp! -- klagade Alma, och tårarne voro icke
+långt borta. Lilli var också blek af trötthet, och Bella hade stött sin
+fot så hon haltade.
+
+-- Tyst! Jag hör en koskälla, kanske vi ej äro långt från en gård. --
+Verna lyssnade med handen bakom örat.
+
+-- Jag tycker det är en hund -- jag har åtminstone aldrig hört en ko
+skälla -- sade Bertha spetsfundigt och knep Verna i armen.
+
+-- Pajazzo! Men tycka ni som jag, så söka vi nattqvarter i närmaste
+gård. Alma och Lilli kunna bestämdt icke gå längre i qväll.
+
+Förslaget antogs med största beredvillighet, och utsigten att snart få
+kasta sig ned och sofva, vore det också på bara golfvet, gaf dem krafter
+att gå ännu några steg.
+
+Ändtligen syntes på afstånd en större gård, som såg ut att kunna hysa
+sex trötta vandrerskor. Men vägen var dålig och svår att hitta, de gingo
+åtskilliga krokar, innan de, halfgråtande af trötthet, hunno fram.
+
+Klockan var emellertid elfva, och allt i huset sof. Der syntes ej en
+lefvande själ på den stora gården, med undantag af en sömnig katt, som
+låg vid fähusdörren.
+
+-- Skola vi bulta på? -- frågade Bella.
+
+-- Nej, nej, vi kunna få snäsor, om vi störa folk i deras söta sömn.
+Hellre söka vi oss in i någon lada, -- föreslog Aina.
+
+-- Nå kom då, så gå vi och inspektera ladorna, medan ni hvila här på
+trappan. -- Bertha och Aina, de minst trötta, kilade af genom grinden
+utåt ängen.
+
+-- Jag misstänker, att vi få sitta här som hönsen på en vagel, -- inföll
+Bella, -- ty höbergningen pågår ju som bäst, och ladorna stå tomma.
+
+-- Uff! -- huttrade Lilli och svepte sjalen tätare omkring sig, --
+hellre stjäl jag mig in i fähuset och ligger i något bås.
+
+Nu återkommo Bertha och Aina snopna efter sin misslyckade expedition. --
+Alla lador durktoma. Inte så mycket hö som för ett möss att ligga på.
+Det är ju midt i höbergningstiden och det färska höet är ännu ej
+inkördt.
+
+-- Men nog äro vi bra sjåpiga, om vi ej våga bryta oss in som andra
+hederliga tjufvar och tigga oss en bit golf att ligga på. Nu går jag och
+dunkar på farstudörren.
+
+-- Vänta, Bertha, -- Verna tog henne i armen, -- deruppe är ju ett loft,
+till hvilket dörren står på glänt. Der sofva bestämt gårdens pigor . . .
+
+-- Ja, du har rätt, ära vare din upptäcktsförmåga, Verna Sommarsol. Jag
+klifver genast dit upp och rekognoscerar.
+
+-- Sakta bara, och ställ inte till något spektakel, -- varnade
+flickorna.
+
+-- Var bara lung-qvist! -- hviskade Bertha och var i ett nu uppför
+stegen till loftet. Det spännande i situationen kom de öfriga att glömma
+sin trötthet för en stund och de afvaktade med otålighet utgången af
+Berthas höganloftsfärd.
+
+-- Ganska riktigt, vi äro på rätt spår . . . -- hördes Berthas röst uppe
+på loftet. -- Jag hör några ljufliga nästoner härinifrån . . . ts! . . .
+en . . . två . . . tre . . . fyra, -- i fyra olika tonarter.
+
+-- Tänk, om det vore drängarne! -- hviskade Alma nedifrån med skrämd
+röst.
+
+-- Schsch! Skulle jag inte kunna skilja mellan manliga och qvinliga
+näsljud? Vänta, nu skall jag väcka de sköna på ett högst delikat sätt
+. . .
+
+-- Inga dumheter nu, Bertha, -- varnade Alma, -- mins, att vår nattro
+står på spel.
+
+Men Bertha var nu på sitt galnaste humör och inga varningar hjelpte. Hon
+lade munnen tätt intill dörrspringan och begynte gnola helt sakta: „dåne
+liksom åskan, systrar, högt vår fosterländska sång!“ Derefter lyssnade
+hon med spända öron.
+
+-- Intet resultat! -- rapporterade hon.
+
+-- Skynda dig att väcka dem, jag förgås af trötthet! -- gnälde Alma der
+nedifrån.
+
+-- Tyst! . . . det lät, som om en af pigorna snappat efter en fluga
+. . . nu suckade en af dem . . . Nej, det är bäst att taga en mindre
+högstämd visa.
+
+Och till de nedanståendes förskräckelse drog hon till med:
+
+  „Raatikkoon, raatikkoon
+  Vanhat piiat pannaat . . .“
+
+-- Söta Bertha, tyst, du ställer ju till skandal, -- bådo röster
+nedifrån.
+
+-- Aha, det tog skruf, -- blef svaret. -- En af de sköna rör på sig
+. . . tyst! . . .
+
+-- _Kuka siell’ on?_ -- frågade en sömnig röst bakom dörren.
+
+-- Voj, i Karbasien, huru skall jag kunna svara? -- hviskade Bertha i
+nöd. -- Vänta nu, vänta nu . . . _Ole hyvä ja pääse sisään_ . . . var
+det rätt så? . . . _Me . . . tahtovat nukkumaan_ . . .
+
+Ett skratt afbröt henne, och Bella kom henne till hjelp. Hon framstälde
+deras nödstälda belägenhet för pigan, som emellertid kommit ut med en
+kjol kastad öfver den lätta nattdrägten. Hon bad så höfligt, att pigans
+hjerta rördes och hon lofvade skaffa dem sofplatser.
+
+Om en stund kom hon ut, åtföljd af två andra yrvakna flickor. De skulle
+lägga sig på fähusskullen, så finge fröknarna deras bädd.
+
+Lilli snörpade misslynt på näsan, och Alma hviskade misstänksamt: --
+loppor!
+
+-- Kantänka, -- utbrast Bertha, som satte sig öfver alla betänkligheter.
+-- Jag lägger mig tacksamt på fatebursbädden. Ni kunna ju sofva här ute
+på balkongen, om ni äro rädda för hoppare. Här fins ju en nyckel till
+hufvudgärd och en pieksa till täcke.
+
+-- Fins det inga sängar i stora byggningen? -- frågade Alma dristigt.
+
+-- _Ei ole_, -- svarade flickan. -- Det är främmande hos värdinnan.
+
+Nöden hade ingen lag, och efter att hafva funnit bädden på loftet
+temligen snygg, beslöto de sex trötta vandrerskorna att hålla till godo
+der uppe. De tackade flickorna, vände om lakanen, togo sina regnkappor
+till täcken och lågo snart försänkta i en efterlängtad sömn. Trångt var
+det visserligen. Bella, som låg ytterst, hade blanka golfvet under sig,
+och en halmtapp under ena örat, Alma och Lilli somnade med armarna kring
+hvarandras hals, och Verna Sommar, som låg innerst, pressades som en
+gurka mellan väggen och Aina Bergs lilla runda knubbiga kropp.
+
+Klockan åtta på morgonen kom en af pigorna in och frågade om de ej ville
+ha kaffe. Fem sömniga röster mumlade ett belåtet ja, den sjette svarade
+med en långt utdragen snarkning, som kunde tydas hur man ville.
+
+-- Låt oss få sex koppar kaffe, -- bad Bella, som fortfarande agerade
+tolk.
+
+Pigan nickade. Hon stod och betraktade deras upphängda klädningar med
+mycket intresse.
+
+-- Hvarifrån ha ni fått så vackra spetsar? -- sade hon och petade om
+ryscherna kring hals och ärmar.
+
+-- Från Helsingfors, derifrån vi äro hemma, -- svarade Bella.
+
+-- Jaså. När jag kommer i tjenst till Helsingfors, skall jag också köpa
+mig lika vackra spetsar, -- sade flickan med ett längtansfullt tonfall i
+rösten, i det hon gick att hemta kaffet.
+
+-- Seså, nu ha vi gjort flickan fåfäng, -- sade Lilli, i det hon
+eftertänksamt drog strumporna på sig. -- Jag skall gifva henne en af
+mina ryscher till tack för nattqvarteret.
+
+-- Upp med dig, Bertha! klockan är strax half nio! -- Bella ruskade
+duktigt om Bertha, som var en af de värsta sjusofverskor under solen.
+
+-- Mmmmm . . . lät det motsträfvigt ur dynan.
+
+Bella ruskade än en gång, men utan framgång; Bertha var absolut okänslig
+för uppmuntringar och stickord, hotelser och tvångsåtgärder. Slutligen
+tog Bella vatten i en tekopp och hälde några droppar iskallt
+brunnsvatten i nacken på den sofvande Bertha.
+
+Hon lät höra ett ogillande knorr och gnuggade sig i ögonen. Bella
+skyndade att ställa det ångande kaffet rakt invid hennes näsa och i ett
+nu var Bertha vaken. Hon klädde sig på två minuter, -- det var aldrig så
+noga med tvättning och sådant, -- och var färdig före de andra.
+
+Derefter snördes renslarne, betalades nattqvarteret och klockan half 10
+först var man på väg igen. Dagen blef het som i går; dammet rykte vid
+hvarje steg och öfverallt der det fans en brunn, sköljdes halsar och
+ansigten, med öfverlägset förakt för solbränna och fräknar.
+
+[Dekoration]
+
+
+
+
+[Dekoration]
+
+
+Hannas enformiga sommarlif afbröts då och då af ett besök i prestgården,
+hvilket hon var tvungen att göra, då prosten var hennes förmyndare. En
+viss tung stämning bemäktigade sig henne hvarje gång hon satte foten
+innanför prestgårdens lilla hvita staket. Det var, som hade verlden med
+ens smultit ihop och blifvit så qvaf och trång, att hon ej kunde andas.
+Hvarför var det så? Prostens två flickor, Hulda och Clara, ett par
+verkligt snälla flickor, tyckte synd om henne och sökte på allt sätt
+visa henne vänlighet. Men Hanna drog sig otacksamt undan hvarje närmande
+från deras sida och afslog envist alla anbud af lektyr eller förslag
+till utfärder och dylikt. De begge flickorna togo det som blyghet; de
+tröttnade icke att bjuda henne till sig, sända henne böcker eller bär
+från sin trädgård.
+
+Men prosten och prostinnan betraktade henne med missnöje och hon kände
+det. Deras enkla gammaldags åskådningssätt kunde icke smälta Hannas
+nymodiga idéer och i deras ögon oqvinliga uppträdande. De ville henne så
+hjertligt väl, det insåg hon nog ibland, och de sparade icke på
+föreställningar, förmaningar och råd, hvilka allesamman voro bortkastade
+på Hannas egensinne. Hon kunde icke förstå _hvarför_ hon ej fick tänka
+som hon ville, undvika menniskor eller söka deras sällskap, allt efter
+som hågen föll på. De ville att hon i allt skulle misstro sin egen
+vilja, sitt eget omdöme och blindt hålla till godo med hvad _de_ ansågo
+rätt och passande för en ung qvinna.
+
+Hanna, som aldrig behöft känna några tyglar, stretade och sparkade som
+en ung fåle. Hon förbisåg det verkligt berättigade i de gamlas
+anmärkningar och kände sig endast uttröttad och uttråkad.
+
+Hon hade nyss hemkommit från ett af dessa tvungna besök i prestgården
+och kände sig upprorisk och missnöjd med allt -- sig sjelf främst.
+Hvarför kunde menniskorna icke låta henne vara i fred? Hvarför skulle de
+slösa sin uppfostringsmetod på henne, då hon ville rå sig sjelf? Hon
+ville helst vara allena! . . . leka med Hugo eller tala med skräddarens
+puckelryggiga Erik. Han uppsög med begärlighet hvart ord hon sade och
+tvang henne att tänka genom sina vetgiriga frågor. Men alla andra finge
+för henne gerna vara i Sibirien; hon behöfde icke deras deltagande, hon
+slapp helst att behöfva tacka dem för något.
+
+I det hon slog sig ned vid bordet för att fortsätta sin skrifning, såg
+hon, att der låg ett bref, som kommit medan hon var borta. Stilen var
+jemn och elegant, men fullkomligt främmande. Vid en blick på
+underskriften studsade hon, och en mörk rodnad steg upp på hennes
+kinder. Brefvet lydde:
+
+„Kära Hanna. Ehuru du icke känner mig, vet du dock, att jag engång stått
+din mor mycket nära. Jag har hört om hennes död, och en gränslös saknad
+drifver mig nu att söka få se hennes dotter och återkalla de minnen, som
+trots sin bitterhet, höra till de ljufvaste i mitt lif. Vill du icke
+komma till mig på någon tid? Du skulle göra mig lycklig. En vexel
+medföljer för resans behof. Jag längtar mycket efter dig. Kom!
+
+  Din moders vän, tant
+    Karin“.
+
+-- Aldrig! -- utbrast Hanna och rusade upp, som om någon slagit henne.
+-- Aldrig skall jag uppfylla en önskan af den, som kommit min mor att
+lida så djupt! Icke, om hon bjöde mig halfva verlden . . . „Gränslös
+saknad“ . . . „ljufvaste minnen“ . . . Tro det, den som vill! I aderton
+långa år har hon icke frågat efter om mamma lefde eller var död, led
+hungersnöd eller fråssade i öfverflöd, och nu kommer hon och talar om en
+„gränslös saknad“.
+
+Hanna hopkramade brefvet och kastade det i kakelugnen. Derpå inlade hon
+vexeln i ett nytt kuvert och skref följande rader till svar:
+
+„Fru Karin Meilert. Jag sänder eder vexeln tillbaka, emedan jag icke
+tänker komma till eder. Minnet af min mors sorg står som en mur mellan
+eder och mig“.
+
+  Hanna Rappe.
+
+Hon skyndade att försegla brefvet och lägga det i postväskan, rädd att
+något skulle hindra henne att taga denna hämnd. Derefter återtog hon
+sitt arbete och sökte fördjupa sig deri för att komma ifrån sina tankar.
+
+Men det gick icke. Minnet af hennes mors många bittra ord om vännen, det
+nyss anlända brefvet, hennes häftiga svar, tanken på hennes egen
+beroende ställning, -- allt tumlade om i hennes hjerna, så hon tyckte
+sig kunna bli sjuk. Hon skref mekaniskt en half sida, derpå bortkastade
+hon pennan, tog sin hatt och gick ut. Kanske kunde hon återfå mera
+jemnvigt ute i det fria. Qvällen var lugn och klar, vinden satt tanklös
+i trädens toppar och rörde icke så mycket som ett löf. Daggen hade
+fallit och blänkte i gräset och vid stranden surrade legioner myggor.
+Derborta vid elfven satt Erik med sitt metspö. Hanna satte sig bredvid
+honom och sade så obesväradt hon kunde: -- god afton, Erik, har du något
+metspö, så låna mig, jag vill gerna meta en stund.
+
+Erik såg upp med ett förnöjdt leende. -- Fröken får mitt, det är bättre,
+än de andra. Vänta, skall jag sätta bete på!
+
+Hanna satte sig på en sten ett stycke ifrån och kastade ut refven. Erik
+gaf i tysthet akt på henne och såg huru nedslagen hon såg ut, huru
+hennes blick oafvändt stirrade på flötet, men huru hon alls icke märkte,
+att det nappade gång på gång. Slutligen kunde han ej låta bli att säga:
+-- fröken har visst ett napp nu, tycker jag.
+
+Hanna spratt till och drog med fart upp refven. Der var en blänkande,
+silfverfärgad id på kroken. Hon lösgjorde den, kastade den i Eriks korg
+och satte nytt bete på. Erik hade god lust att gifva sig i samspråk med
+henne och då hon engång vänligt nickade åt honom, tog han mod till sig
+och började:
+
+-- Vet fröken, jag har så mycket tänkt på det der ni sade en dag, att
+man skall vara snäll mot sina ovänner . . .
+
+-- Det är ej jag, det är vår Frälsare, som sagt det, -- sade Hanna
+sakta. Det gick som ett stygn af förebråelse genom hennes själ vid
+gossens trohjertade blick.
+
+-- Nå ja, men ni sade det också, -- fortfor han. -- Och i dag gick jag
+till fogdens Ville och gaf honom ett nytt metspö, som jag försökte göra
+riktigt bra. Han smög sig ut då han såg mig komma, och jag lemnade spöet
+åt syster hans och sade Ville skulle ha det till skänks.
+
+-- Det var rätt, Erik, -- sade Hanna och hennes röst darrade. Hon visste
+att Ville var en af de gossar, som gycklat obarmhertigast med den
+stackars puckelryggen, och som till och med en gång misshandlat honom.
+
+-- _Hvarför_ gjorde du så? -- frågade hon om en stund, hon ville gerna
+veta hans bevekelsegrund.
+
+-- Nå, derför, att . . . jag tycker om fröken och tror att det är rätt,
+som fröken säger. Och derför, att Ville inte har någon, som lärt honom
+bättre . . .
+
+Erik såg från sidan på Hanna och flyttade sin oviga kropp litet närmare
+henne. Han såg hennes dystra utseende och lade sin hand sakta i hennes
+knä, som för att visa sitt deltagande.
+
+Hanna kände, att detta lilla vänskapsbevis fylde hennes inre till
+bräddarne. Hon kände sig så lumpen, så kärlekslös och hård, så ovärdig
+att vidröras af denna barnsliga lilla hand. Hennes hjerta bultade,
+metspöet darrade i hennes hand och innan hon visste hur det riktigt gick
+till, hade hon slagit armen kring Eriks hals och gråtande lutat sitt
+hufvud intill hans.
+
+Erik satt alldeles stilla, utan att med ett ord söka afbryta hennes
+tårar. Kanske kände han, att de gjorde henne godt. Kanske erfor han en
+främmande ljuflig känsla vid tanken på att vara den enda, som stod henne
+nära i denna sorgens stund. Han lät henne tyst gråta ut.
+
+Om en stund blef hon lugnare. -- Jag har varit litet ledsen i dag, --
+sade hon liksom urskuldande sig och smålog genom tårarne. -- Nu skall
+jag gå hem. Tack skall du ha, Erik, och adjö.
+
+Erik förstod icke hvad hon tackade för, men aftog mössan med en tyst
+helsning.
+
+Och Hanna gick hem, uppmjukad och vek. Hon ångrade sitt ovänliga svar på
+tant Karins bref. Oviljan mot henne ville komma igen, men hon släpte den
+ej in, -- icke i qväll, när en oskyldig hand nyss ledt henne till rätta
+vägen.
+
+[Dekoration]
+
+
+
+
+[Dekoration]
+
+
+Sista veckan i Augusti tog Hanna sig några dagars ledighet för att resa
+ned till FÃ¥gelvik och hemta Bella till skolan. Hon hade arbetat som en
+häst hela sommaren, och tyckte sig nu förtjena en liten vederqvickelse.
+
+Från hennes hem var det fem mil till Bella. Hvad var detta afstånd nu,
+när hon visste sig vara välkommen? Hon inlade sina saker i en kappsäck,
+som postiljonen vänligt nog lofvat framskaffa, och sjelf gick hon till
+fots både för att inbespara skjutspengarne och för att njuta så mycket
+mera af färden.
+
+Det var en sval Augustimorgon hon begynte sin vandring. Det hade regnat
+under natten och vägarne voro fuktiga; men Hanna bar sin nya, beqväma
+drägt och var ej besvärad af slaskiga kjolfållar. På ryggen hade hon en
+rensel, lik den som dagsverkare medföra, och der hade postmästarinnan
+nedlagt smör och bröd, bondost och salt strömming. Erik hade vid
+afskedet förärat henne en käpp, som han skurit af en vacker pilqvist,
+och sett efter henne med saknad i sina stora svårmodiga ögon. Också
+Hanna kände det ledsamt att skiljas vid honom, de hade varit så mycket
+tillsammans den sista tiden. Hon lofvade sända honom en riktigt bra knif
+från Helsingfors, så han kunde förtjena litet genom slöjd under vintern.
+
+Vägen gick mellan åkerfält, der folket bergade den försenade rågskörden,
+och ibland gick den tvärs igenom en gård, der Hanna ej kunde låta bli
+att prata med de små smutsiga ungarna. Middagstiden först unnade hon sig
+en ordentlig hvila, efter att ha gått i sju timmar och tillryggalagt
+nära tre mil.
+
+Sedan hon ätit sin middag i en skogsdunge, lade hon sig att sofva i en
+lada. Det färska höet doftade starkt; utanför sorlade en liten bäck med
+klart vatten, i hvilken hon sköljt sina heta fötter. Men för öfrigt var
+allt tyst, så tyst, att hon kunde höra sina egna tankar.
+
+Denna ensliga stillhet vederqvickte henne, som om hon länge längtat
+derefter. Och dock hade hon varit mycket ensam. Men hennes tankar voro
+ständigt fästade vid det arbete hon höll på med, de hade ej ofta tid att
+tillhöra henne sjelf.
+
+Var det ej sjelfviskt att hon så gerna var ensam? Prostinnan sade så.
+Hon sade att en menniska ej får lefva för sig sjelf, att hon har pligter
+mot hvarenda varelse, som kommer i hennes väg. Att ensamheten frestar
+till högmod, lättja och andra dårskaper.
+
+Nej, detta sista var ej sant. Ensamheten var hennes bästa vän, hennes
+klokaste rådgifvare, hennes skickligaste läkare. I ensamheten talade Gud
+till henne och hennes hjerta öppnade sig som under beröringen af en lätt
+och mild hand, för allt godt och stort, som hon kunde nå med sina
+tankar. Gud var henne närmast i dessa stunder af ostörd stillhet och
+böjde henne till ödmjukhet långt mer än menniskors ord. Ensamheten var
+som ett uppfriskande bad, som bortsköljde vägens qvalm och dam ur hennes
+sinne.
+
+Hon somnade midt under sina betraktelser och sof en lång stund. När hon
+vaknade var klockan 6 och hon kunde således icke hinna fram i qväll som
+hon hoppats, då det mörknade redan klockan 8. Hon beslöt gå en mil ännu
+och sedan taga nattqvarter, samt tidigt i morgon bittida slå ned på
+Bella, som alls ej väntade henne.
+
+Half niotiden kom hon till en gård der hon beslöt stanna öfver natten.
+Fick en liten, qvaf kammare innanför stugan, der fyra karlar och tre
+qvinnor snarkade, den ena värre än den andra. Fick en katt till
+sängkamrat och diverse andra objudna gäster, som slutligen gjorde sängen
+så trång för henne, att hon full af förtrytelse rusade upp, klädde sig
+och klef ut genom den folkfylda, illaluktande stugan.
+
+Resten af natten tillbragte hon, insvept i sin sjal, uppe på ett berg,
+der hon såg solen gå upp öfver en glittrande insjö.
+
+Sedan hon druckit ett slaskigt morgonkaffe klockan 6, trafvade hon
+muntert vidare. Hon hade alls ingen röst, men nu hade hon lust att
+sjunga, ty det kändes så lätt och gladt, allting. Endast då och då gled
+en sky öfver hennes solskensstämning, när minnet af tant Karin steg
+fram, men hon jagade det tvärt på flykten, hon ville nu vara glad.
+
+Klockan 8 såg hon den ljusa gafveln af karaktersbyggnaden på Fågelvik
+skymta fram mellan björkarna. Några steg till förde henne fram till
+grinden, som hon öppnade, utan att se någon menniska. Vid kökstrappan
+stod Lena och borstade kläder. Hon släpte så när borsten, när hon fick
+syn på Hanna, som skrattande lade fingret på munnen.
+
+-- Hvar är Bella? -- hviskade hon.
+
+-- Oj, jestandes, hvad Hanna blir välkommen! Jo, Bella hon simmar som
+bäst. Hanna går bara raka vägen till simhuset.
+
+Hanna smög sig tyst och snabbt ned till stranden, in i simhuset. Ingen
+Bella syntes till derinne, endast omhöljet af hennes jordiska varelse.
+Men ett stycke från stranden syntes ett brunlockigt hufvud gunga på
+vattnet, medan de krusiga vågorna delade sig i en bred, glittrande kil.
+
+Hanna klädde tyst af sig, klef utför trappan och ljudlöst ned i vattnet.
+Hon simmade med långa tag ut till Bella, som hela tiden vändt ansigtet
+från stranden och syntes fullt upptagen af att ligga orörlig på rygg. Nu
+fick hon nog och simmade några tag på sida, men fick i detsamma se Hanna
+tätt bredvid sig och gaf till ett glädjeskrik, som hördes långt upp till
+gården.
+
+-- Hanna du, Hanna! Hvad du skrämde mig! Tänk, om jag fått slag af
+glädje. Goddag, goddag, ser du, att jag nickar! Hvarifrån har du regnat
+ned? Oj, så rysligt roligt! Och så bra du simmar. Vill du se hur jag
+dyker . . . vänta nu . . . ett, tu . . . tre! -- Och hela hufvudet
+försvann under vattnet.
+
+-- Ptschi! jag fick vatten i näsan . . . Och så kan jag trampa vatten
+. . . ser du! Jag tänker en gång bli simmagister.
+
+Hanna nöp henne i kinden, det betydde så mycket som goddag. De simmade
+vid hvarandras sida, pratade och skrattade utan uppehåll.
+
+Fru Palmfelt kom ned till simhuset för att välkomna Hanna.
+
+-- Se så, flickor, nu måste ni upp, Bella ser helt blå ut.
+
+-- Åhnej, mamma, det är bara blåbärsfläckar. Men nog komma vi strax.
+Vill du inte gå litet utanför dörren, ifall Hanna är generad.
+
+Fru Palmfelt gick skrattande ut och begge flickorna rusade upp. HÃ¥ret
+satt fastsmetadt vid tinningarna, det dröp från hvar test, de skrattade
+öfverljudt åt hvarandra.
+
+-- Mamma, nu får du komma in. Säg, likna vi icke dränkta mopsar?
+
+Under påklädningen gick Bellas mun precis som en qvarn.
+
+-- Vill du se, jag har reformdrägt, jag har sytt den sjelf. Den är
+förfärligt skön. Nej, se, du har ju också en! Hvad den är bra! Men har
+du kjolen på knappar som jag? Jaha, jo, det är mycket bättre . . . Och
+ser du, så vigt jag får allting på mig! I ett huj! Och slipper alla
+band, som alltid gingo i stenknut.
+
+Hanna visade med icke mindre belåtenhet sin nya drägt, som i hufvudsak
+var lik Bellas. Den klädde henne, emedan hennes långa, smärta figur tog
+sig fylligare ut i den. Hon gjorde med välbehag några kraftiga rörelser
+för att visa Bella, att ingenting tryckte eller spände.
+
+På bryggan stormade Lulle och Lisi emot dem och ville rifva Hanna i små
+bitar, för att få henne hvar på sitt håll. Men som frukosten väntade,
+fingo de gifva sig till tåls och tröstades med löftet om en utfärd på
+eftermiddagen.
+
+I middagsstunden sutto Hanna och Bella i backsluttningen vid stranden.
+De hade så mycket att tala om. Bella berättade slutet af fotvandringen,
+som räckt i tre veckor.
+
+-- Huru höll Alma ut med sina opererade fötter? -- frågade Hanna leende.
+
+-- Ganska bra. Hon blef allt tapprare. Och hon har blifvit så snäll, vet
+du, helt annorlunda mot förr. Likaså Lilli. Jag tror de hålla på att bli
+goda vänner.
+
+-- Än Aina då?
+
+-- Jaa . . . Aina . . . jag vet ej riktigt! Hon är så ostadig. Jag
+fruktar hon ej länge kan intressera sig för samma sak. Gymnastiken, som
+hon i vintras svärmade för, är henne nu alldeles likgiltig. Till och med
+Verna Sommar har för henne blifvit en vanlig dödlig.
+
+-- Jag har också misstänkt att hon saknar fasthet, -- sade Hanna, -- men
+kanske kommer den ännu, hon är ju så ung.
+
+-- Bertha är, vet du, en riktigt rapp flicka, bara hon litet oftare
+skulle bestå sig rena näsdukar. Hon blir bestämdt apothekare. På hvarje
+rastställe fingo vi vänta på henne, emedan hon skulle experimentera med
+sina salvor och mixturer. Ena dagen bjöd hon oss en essence af bränvin
+och svarta vinbärsblad, andra dagen ett slags pomada af osaltadt smör
+med irörda okända krydder.
+
+Hanna lyssnade intresserad, men småningom fingo hennes ögon ett så
+tankfullt uttryck, att Bella märkte det.
+
+-- Hvad tänker du på, Hanna min?
+
+-- Jag tänker på, att jag måste anförtro dig något . . . som du ej blir
+glad öfver.
+
+Bella blickade oroligt på henne, men då Hanna berättade att hon haft
+bref från fru Meilert, slog hon ihop händerna.
+
+-- Nej, så roligt! Din mammas . . .
+
+-- Alls icke roligt, -- afbröt Hanna tvärt. -- Och jag besvarade det på
+ett sätt, som du icke skulle ha gillat.
+
+Hon berättade hela händelsen och sin ånger efteråt. -- Nog vet jag huru
+du skulle ha gjort, -- tillade hon, -- men jag är nu en gång icke
+som du.
+
+Bella såg eftertänksam ut. -- Jag skulle i ditt ställe ha skrifvit om.
+Jag skulle ha sagt att det ej var min mening att såra henne.
+
+-- DÃ¥ skulle jag ej varit sann, ty jag var hela tiden medveten om min
+afsigt att såra henne riktigt känbart.
+
+-- Åh, Hanna! Du, som alltid så fast vill det rätta.
+
+De sutto tysta. Lena kom med middagsbud och fastnade en stund hos
+flickorna. Hon skakade på hufvudet åt Hannas nya drägt.
+
+-- Jag ser, att Hanna blifvit lika splittgalen som Bella, -- sade hon.
+-- Att nu göra sig halfvägs till pojkar, när man kan vara en söt och
+nätt flicka! Aldrig i verlden få ni några friare, kära barn!
+
+-- Du skulle skämmas, Lena, att vilja bli af med oss! Hvem skulle då
+skrifva dina bref och läsa tabulan med dig?
+
+Lena skrattade. -- Det är då visst, att Bella är ett troll, -- sade hon
+och gick.
+
+De tre dagarna på Fågelvik gingo alltför hastigt. Man roade sig med
+lingon- och svamp-plockning, seglade med Bengt, simmade och läste högt,
+brände kokko om qvällarne och stekte potatis i askan.
+
+Hanna hade en dag ett samtal med Bellas mor. Hon omtalade sin afsigt att
+draga sig ifrån Bella och orsaken hvarför hon ville det.
+
+-- Tror du icke, tant, att det varit bäst för henne om jag gjort det?
+
+Fru Palmfelt betraktade henne forskande. -- Hvarifrån har du fått dessa
+skrupler? -- frågade hon vänligt och fattade Hannas hand.
+
+-- Man har sagt mig att jag utöfvar ett dåligt inflytande på Bella, --
+sade Hanna rodnande. -- Och jag har ibland tyckt mig märka, att också
+tant med oro ser vårt täta umgänge.
+
+-- Hvilken mor följer ej med en viss oro gången af sitt barns
+utveckling, isynnerhet, när det gäller en så böjlig karakter, som
+Bellas. Men du kan vara lugn, jag har aldrig haft orsak att frukta ditt
+inflytande. Från första stunden såg jag, att bottnen i dig är sann och
+god, ehuru omständigheterna utvecklat dig ojemnt och gjort din yta
+kantig. Jag har tvärtom med glädje tyckt mig märka, att Bellas karakter
+vunnit i fasthet och att hon med större ifver än förut, hängifver sig åt
+sina sjelfuppfostringsförsök. Var derför lugn, mitt barn, och fortfar
+att vara Bellas vän. Ingen ser det hellre än jag. Och om jag ej
+misstager mig, kan Bella i sin tur göra dig godt . . .
+
+-- Ack, tant, det känner jag dagligen. Jag skulle torka bort till ett
+petrifikat, om jag ej egde Bella. Hennes aktning är min starkaste sporre
+till det goda.
+
+Fru Palmfelt tryckte hennes hand. -- Gud skydde er vänskap, -- sade hon
+varmt, -- och låte den få fortfara till lifvets slut. En verklig vän är
+dyrbarare, än alla jordens skatter.
+
+[Dekoration]
+
+
+
+
+[Dekoration]
+
+
+1 September var inne och bantågen hade de senaste dagarne rullat in till
+hufvudstaden öfverfylda af skolungdom. Bellas föräldrar hade stannat
+qvar på landet, men sändt in de tre äldsta barnen med gamla Lena till
+hushållerska. Hanna följde med; hon hade åter hyrt det lilla rummet i
+närheten af Bella, det var det billigaste hon kunde få.
+
+I skolan sammanträffade kamraterna en måndagsförmiddag för att uppvisa
+betygen och höra veckans lexor. Det var roligt att ses igen. Gammal
+vänskap uppflammade, och gammalt groll glömdes. Man tryckte med värme
+hvarandras händer.
+
+Femte klassen kände ansvaret af att vara skolans föredöme och uppförde
+sig lugnt och hyggligt. Den ena efter den andra af de gamla kamraterna
+dök upp, och några nya, hvilka antingen stannat qvar på klassen eller
+tenterat in, stodo afsides från de andra, litet främmande och oroliga
+för de nya förhållanden, i hvilka de råkat.
+
+-- Nej, Bella, så brun du blifvit! -- utbrast Agnes Lund och slog ihop
+händerna af bestörtning. -- Du har då alls icke brytt dig om att bevara
+din hy.
+
+-- Nej, det har jag sannerligen icke, -- skrattade Bella och höll upp
+sina runda bruna händer. -- Men du är fin och hvit som en prinsessa.
+
+-- Åh, -- sade Agnes blygsamt, men tacksam för erkännandet.
+
+-- Du har blifvit duktig, Bibbi, riktigt som en flicka bör se ut! -- Och
+Hanna slog ett tag på Bibbis kraftiga axel.
+
+-- Ja, ser du, jag lade bort snörlifvet i somras, och sedan har jag
+blifvit så tjock, att jag riktigt skäms.
+
+-- Hurrah, Bibbi, det var det klokaste du i ditt lif kunde göra! Se hit,
+flickor, en så kraftig flicka Bibbi blifvit på tre månader. -- Och
+Bertha hurrade henne förtjust.
+
+-- Uff, så tjock som en gris, -- hviskade Agnes till Alma.
+
+-- Men mer i min smak, än du, -- gaf denna käckt till svar.
+
+Bella, Hanna, Bertha och ett par af de andra flickorna uppträdde i sina
+nya praktiska reformdrägter och voro föremål för ifriga diskussioner.
+
+-- Tänka ni uppträda på cirkus? frågade en af flickorna spetsigt.
+
+-- Jag ser ju inte byxorna, -- sade en annan med låtsad öfverraskning.
+
+-- Skola ni leka skolflickor hela ert lif? -- frågade en tredje.
+
+-- Nej, vi skola leka _menniskor_, -- och Bertha slog sig på knäet med
+stolt sjelfkänsla. Ned med snörlifven! Ned med de långa kjolarne! Lefve
+friheten!
+
+-- Ja, må hvar och en kläda sig så, som hon anser det bäst, utan att
+göra som alla andra, -- utbrast Bella enthusiastiskt.
+
+-- Bravo! -- skreko flickorna.
+
+-- Hvad är detta för slag? -- sade Bertha och låtsade bestört bulta Siri
+i ryggen. -- Har du magrat så, stackare, att du blifvit bara fiskben?
+
+Siri såg flat ut. Hon hade icke förrän nu lagt sig till snörlif, emedan
+hennes mor i det längsta hållit emot.
+
+-- Ja, när jag begynte bli så tjock, -- ursäktade hon sig och smög sig
+undan i flocken.
+
+-- Ett nederlag! -- hviskade Bella till Hanna.
+
+-- Ja, men tio segrar, -- svarade denna. -- Här äro tio, som slagit sig
+på att bli förnuftiga, -- utom vi, -- tillade hon skrattande.
+
+-- Ack, Hanna, hvad vi skola kämpa i vinter för vår idé! -- hviskade
+Bella och knep Hanna hårdt i armen.
+
+-- Ja visst. Men vi skola minnas att det måste ske genom att
+_öfvertyga_, icke att _öfvertala_.
+
+När flickorna senare i flock följdes åt från skolan, utbrast Bella:
+
+-- Det har varit alltför roligt att råkas igen, för att vi ej skulle
+mötas än en gång i dag. Hvad säga ni om en liten tur till Kajsaniemi på
+eftermiddagen?
+
+-- Ack ja, det blir rysligt roligt! -- hördes från alla håll, och
+flickorna skildes med öfverenskommelse att mötas klockan 4 på
+„frimurarns graf“.
+
+Det var en munter flock som på eftermiddagen samlades vid Thölö vikens
+strand. Man satte sig i det ännu friska gräset och begynte tala om
+sommarens företag. Hvar och en skulle berätta något om sina
+sysselsättningar, och Hanna höll styr på samtalet, när det ibland ville
+urarta till ett pladder, som ingen förstod.
+
+När turen kom till Jenny att berätta, såg hon förlägen ut och sade:
+
+-- Jag vet ej, om jag omtalar något, ni komma bara att göra narr af mig.
+
+-- Åh, kör på bara, vi skola hvarken se eller höra! -- Och Bertha hängde
+näsduken öfver sitt hufvud.
+
+-- Nå ja, inte är det något att skämmas för. Jag var i Lovisa för att
+bada. Der var jag med om tolf utfärder och sexton baler.
+
+-- Det var bastant motion! -- kom det från näsduken.
+
+-- Men jag hade utmärkt roligt och gjorde många trefliga bekantskaper.
+Mot slutet sade doktorn att jag ej skulle få dansa mera, mitt hjerta
+. . .
+
+-- Var krossadt af ett Lovisalejon, -- ifylde näsduken.
+
+-- Men, Jenny, att du _kunde_ vara så oförsigtig, -- just när du skulle
+sköta din helsa, -- inföll Bella förebrående.
+
+-- Mamma såg så gerna, att jag var med om allt. Man skall roa sig, när
+man är ung, -- sade hon alltid.
+
+Siri berättade, att hon fångat kräftor i Borgåtrakten; Bibbi hade varit
+rest till Uleåborg och farit i tjärbåt utför forsarne. Agnes hade varit
+i Helsingfors hela sommaren, badat för Everth och sett de kejserliga vid
+„Kofladan“. Alla hade upplefvat åtminstone något märkeligt och slutligen
+hade de ganska bra reda på hvarandras sommar.
+
+-- Nu anser jag vi ha nog af högtidligt ressonnemang och kunna gå och
+musicera i sjösalongen, -- föreslog Agnes.
+
+Det voro alla med om och man slog sig ned i sjösalongen i öfra våningen
+med dörrarne öppna utåt balkongen och den lugna Thölöviken. Himlen var
+rödgul i vester och stränderna prunkade likaledes med några röda och
+guldfärgade löf i sin glesnade grönska. Det var ljumt och stilla, och
+luften fyld af höstdofter.
+
+Några af flickorna hade slagit sig ned på balkongen, de öfriga lyssnade
+till Agnes sång inne i salongen.
+
+-- Jag har lärt mig gå på händerna i sommar, -- skröt Bertha och utförde
+till allmän förlustelse ett konstprof.
+
+-- Och jag att gå på lina, -- skämtade Bella. -- Skada, att vi ej ha ett
+rep här. Men vänta, staketet här kan duga i nödfall.
+
+Med ett skutt var hon uppe på det smala staketet, der hon, trotsande
+kamraternas varningar, gjorde några smidiga rörelser.
+
+I detsamma kom Hanna ut från salongen. När Bella såg henne, skulle hon
+göra en helsande gest, men förlorade i detsamma balansen och störtade
+handlöst ned till marken.
+
+Ett rop af förfäran hördes från balkongen. Hanna, åtföljd af några
+andra, rusade ögonblickligt ned på gården; hennes knän svigtade och
+hennes ögon sågo ej klart, men ned måste hon. De andra sutto qvar
+deruppe, bleka och tysta.
+
+Hanna kom först ned. Der stodo några af värdshusets betjening skrämda
+och rådlösa, ingen hade haft mod att upplyfta Bella. Hon hade fallit
+illa mot en vattentunna, som stod rakt under balkongen och var afsvimmad
+-- om icke död.
+
+Hanna lutade sig öfver henne och fann att hon lefde. -- Hjelp mig att
+lyfta henne upp! -- sade hon kort, -- och sedan in.
+
+De hemtade en länstol och i denna fördes Bella försigtigt in. Bertha
+skyndade efter en läkare.
+
+Den ena efter den andra af kamraterna smög sig in för att se Bella,
+derefter gingo de hem, gråtande och nedslagna.
+
+Bella låg med slutna ögon och utan tecken till medvetande. Hon var
+förfärligt blek, men intet sår, ej ens en bula kunde upptäckas på hennes
+kropp. Hanna baddade hennes panna; hon hade löst upp alla hennes kläder
+och satt sedan med Bellas hand i sin i stum ångest väntande läkarens
+ankomst.
+
+Han kom och tillika en sjukbår, som Bertha haft förstånd nog att skaffa.
+Läkaren afklädde Bella för att se om hon brutit sig. Men intet sådant
+kunde upptäckas, blott en liten röd fläck i nacken, som hon stött mot
+vattentunnan.
+
+Läkaren var orolig öfver den långa svimningen. -- Det är troligen en
+svårare kontusion åt hjernan eller ryggmärgen och kan vara farligt. För
+henne varsamt hem, jag kommer efter om en stund.
+
+Det var ett slag för gamla Lena, när karlarne med båren stannade ute på
+gården och hon fick se Bellas ljufva hvita ansigte på kudden.
+
+-- Hvad ha de gjort henne, Gud, hvad ha de gjort åt mitt barn? -- skrek
+hon, så utom sig af förfäran, att hon ej kunde röra sig ur fläcken.
+
+-- Gör i ordning en säng, Lena, -- sade Hanna befallande ehuru med
+flämtande andedrägt. -- Vi ha ej tid att gråta nu.
+
+Lena spratt till och skyndade att efterkomma tillsägelsen. Famlande och
+högt snyftande bar hon sig åt som om hon gått i sömnen.
+
+Hanna fick tänka och handla ensam.
+
+-- Det är sant, -- utbrast hon till hälften för sig sjelf, -- vi måste
+ögonblickligt ha bud till landet. Gå, Lena, och skicka någon . . .
+vänta, jag skall skrifva några rader.
+
+Hon ristade några ord till Bellas mor. Hennes hand skakade som af
+frossa, och hon såg ej hvad hon skref.
+
+-- Skynda dig, Lena, spring! Tag en karl som har häst, bed honom flyga
+om han kan . . . säg, att det gäller lifvet.
+
+Bertha hade gått till apotheket. Bengt var borta, hvem vet hvar, Hanna
+var ensam med Bella.
+
+Hon kastade sig ned på knä vid sängen, borrade hufvudet i täcket och
+försökte bedja. Men hennes bön blef utan ord, utan en enda
+sammanhängande tanke. Hon kände det, som om hela verlden hölle på att
+glida undan henne, som om hon velat klänga sig fast vid något, men icke
+fann ett enda stöd. Hon försökte tänka sig att Bella var död, men kunde
+ej nå den tankens botten, innan andra kommo emellan: -- måtte doktorn
+komma . . . måtte tant hinna i tid . . . måtte doktorn komma . . .
+
+Hon hviskade Bellas namn och kyste hennes bleka kinder. Ack, hur denna
+dvala var lik döden! Så låg också hennes mor, sedan lifvet flytt, och
+ingen, ingen kärlek kunde kalla henne tillbaka.
+
+Hvad doktorn dröjde! Hanna kände sig nära att svimma af ångest och
+trötthet. Hon kunde ej ens gråta, det skulle varit en lättnad.
+
+Ändtligen hörde hon steg och såg honom komma. Strax efter honom steg
+Bertha in. Hon hade hemtat blodiglar, hvilka sattes längs ryggraden på
+Bella.
+
+Doktorn var vänlig och deltagande; han stannade hos dem för att afvakta
+verkan af iglarne. Bengt var också hemkommen. Hans broderliga hjerta
+sved för den lilla systerns skull och han smög sig oupphörligt in i
+sjukrummet för att se om hon ej vaknat. Men qvällen gick och det blef
+natt, utan att vanmakten gifvit vika.
+
+Först inemot klockan 2 på natten öppnade Bella ögonen, men utan att
+tyckas se något. Kort derefter föll hon tillbaka i den dödlika dvalan.
+Doktorn, som försökt alla medel han kände, aflägsnade sig nu för att
+söka någon hvila; han skulle i morgon konsultera en annan läkare.
+
+Bertha hade stannat qvar till natten och var nog lycklig att kunna få
+tag i sömnen, men Hanna kunde ej förmås att lemna sin plats vid Bellas
+hufvudgärd, hon kunde icke sluta sina ögon ens för ett ögonblick. Hon
+satt der timme efter timme, väntande hvarje sekund att få se Bella öppna
+ögonen och se på henne med en igenkännande blick. Men morgonen kom, och
+ingen förändring hade inträdt.
+
+Då Bellas föräldrar på förmiddagen anlände, fortfor det dvallika
+tillståndet ännu, och läkarne fruktade det värsta.
+
+Hanna tackade Gud, att tant Elin kommit, medan Bella ännu andades. Hon
+fick tillåtelse att flytta till Palmfelts för att så ofta som möjligt
+kunna se till den sjuka.
+
+På eftermiddagen förändrades tillståndet. En häftig feber instälde sig
+med yrsel och krampanfall. Läkarne fruktade hjernfeber och möjligen
+förståndets förlust, ifall hon ginge igenom. Bellas mor satt blek och
+tårlös vid hennes bädd, det var en lättnad för henne att se Hanna i sin
+närhet.
+
+Efter ett svårt krampanfall på tredje dagen inträdde ymnig svettning,
+hvilken läkarne ansågo för ett godt tecken. Derefter föll Bella i en
+stilla sömn, andades djupt och jemnt och fick en svag skiftning af rödt
+på sina kinder. Hennes mor och Hanna sutto orörliga vid hufvudgärden.
+Det var, som om de hört de aflägsna vingslagen af hoppets efterlängtade
+dufva och icke vågat med en hviskning skrämma henne åter på flykten.
+
+Efter ett par timmars lugn sömn uppslog Bella ögonen, och blicken var
+fullkomligt redig. Hon fästade den på modren och hviskade sakta: --
+mamma! Derefter gled den öfver till Hanna med ett matt litet smålöje: --
+Hanna! -- hviskade hon, och venstra handen famlade på täcket, som om den
+sökt en annan.
+
+Då brusto tårarnes bojor, och Hanna störtade ur rummet, rädd att skrämma
+Bella med de djupa, våldsamma snyftningar, som skakade hennes kropp. Gud
+vare lof, Gud vare lof! Det var herligt att få gråta, att känna
+spänningen gifva efter, och den tryckande, qväfvande känslan af ångest
+småningom rinna bort med tårarne.
+
+När läkaren kom, såg han gladt öfverraskad ut. Febern var borta och
+blicken klar. Faran för lifvet och förståndet var för ögonblicket öfver,
+men den största försigtighet måste iakttagas för att ej skada de
+ömtåliga, till verksamhet småningom återvaknande nerverna.
+
+Bengt kom ofta och satte sig vid hennes säng. Han kunde så väl lägga
+kudden till rätta och vända henne så varsamt som en qvinna, när hon ej
+orkade sjelf.
+
+-- Du är så snäll, Bengt, -- hviskade systern en dag, när hon förmådde
+tala. -- Du blir nog en bra doktor.
+
+Bengt smålog. -- Och då skall du bli frisk, om ej förr. Du skall bli
+stark som en elefant, bara du har tålamod.
+
+-- Tror du Gud vill det? -- Bellas ögon sågo forskande i hans och hon
+försökte lägga sin arm kring hans hals, men orkade ej. -- Jag tänker
+ibland att jag kanske nu skall dö . . . Men säg, huru har jag blifvit så
+sjuk? Jag mins ingenting . . .
+
+-- Du får ej tala så mycket, syster lilla, -- afbröt Bengt förståndigt.
+-- Jag skall berätta allt, när du blir starkare. Nu får du ej tänka på
+annat, än att sofva, äta och bli frisk.
+
+-- Som du vill! -- sade Bella i trött och undergifven ton.
+
+Bengt undertryckte en känsla af omanlig svaghet, när han såg hennes
+ansigte, så litet och aftärdt, sjunka tillbaka mot kudden. Hans lilla
+syster! Hur kär och ljuf hon var! Han kunde icke mista henne ännu, nej
+aldrig i verlden.
+
+Han smög sig in i garderoben bredvid sjukrummet och snöt sig der rätt
+eftertryckligt.
+
+[Dekoration]
+
+
+
+
+[Dekoration]
+
+
+Under dessa sorgens tider, när Hanna på fristunderna satt bredvid Bellas
+säng, såg de matta ögonlocken öppnas och slutas, hörde andedrägten smyga
+öfver två halföppna läppar och såg feberskyarne jaga hvarandra på två
+hvita kinder, då kändes hennes sinne bräddfullt af oroliga tankar.
+
+Fastän hon sagt till sig sjelf hundra och åter hundra gånger, att hon
+aldrig så fast skulle binda sitt hjerta vid någon, att hon skulle känna
+smärta, ifall denna frånrycktes henne, kände hon nu huru omistlig Bella
+blifvit för henne. Huru denna lilla svaga feberheta hand gripit ett så
+fast tag kring hennes hjerta, att detta aldrig skulle känna sig helt, så
+framt handen släpte sitt tag. Hon kände att hennes stenhårda sinne ej
+kunde undvara Bellas tuktan och på samma gång erfor hon ett begär att
+frivilligt underkasta sig, utan att behöfva vara på sin vakt mot detta
+inflytande. Hon kände med förvåning att hon längtade efter att få älska
+någon, hon, som fortfarande ansåg, att lifvets största frihet låg uti
+att vara oberoende af allt sådant! Och under dessa veckor af innestängd
+oro och längtan kände hon, huru bitterheten smalt bort, droppe efter
+droppe, huru törnena inom henne föllo af och huru hon alltmera greps af
+en aldrig anad medkänsla för menniskorna omkring henne. Främst Bellas
+omgifning, som blef henne kär för vännens skull, sedan kamraterna och
+sist, i allt vidare kretsar, alla ensamma, lidande, stapplande
+menniskor. Hon, som trott sitt hjerta vara så trångt, att det ej
+förmådde rymma en enda äkta känsla, fann att hon nu gick och längtade
+efter att kunna, om än i ringa mån, lätta de bördor, som tryckte så
+många svaga skullror.
+
+I samband med dessa tankar kom allt oftare tanken på tant Karin. Hon
+visade den ifrån sig men den kom ständigt igen. Kanske var hon en af
+dessa i tysthet lidande, som blott behöfde en gnista vänlighet för att
+lefva upp på nytt. Åh, tant Karin, hvarför skulle du komma i min väg?
+Hvarför kan du icke lemna mig i fred såsom du lemnade min mor, då hon
+som bäst behöfde dig? Det är grymt af dig att tvinga mig att uppsöka
+dig. Och lika grymt är det af mig att, ifall du är ensam och olycklig,
+lemna dig att dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad hoppas
+på dens återkomst, som bordt ångra sig och icke gjort det. Det är snart
+nio veckor sedan jag fick ditt bref, och ännu . . . ännu känner jag mig
+lika oförsonlig som då . . .
+
+Sedan kommo undrande tankar på fadren. Hurudan var han, denne far, som
+skulle kunnat skänka henne ett hem, men som hon aldrig sett, aldrig känt
+en gnista ömhet för? Hvar fans han? Visste han, att hans hustru var död,
+att hans dotter stod ensam i verlden, att hans penningesändningar
+tillbakavisats med förakt? Och om han visste allt detta, huru tog han
+det? Säkert lätt, som en sådan sorglös, genomsjelfvisk natur måste göra.
+
+Tänk, att ega ett hem, som vore ens eget! Att omslutas af fyra väggar,
+hvilka begränsade en hel liten verld af trefnad och ömhet! Hon kom
+nästan ej ihåg att hon egt ett eget hem; det hade alltid förefallit
+henne som en bit ödemark, ända tills dödens frid ljutit sitt rörande,
+försonande skimmer deröfver. Och i detsamma var allt förbi, och hon
+kände sig åter utkastad i en obegränsad tomhet.
+
+Men engång skulle hon skapa sig ett hem, om det än dröjde länge till
+dess. Ett hem med böcker och blommor, stilla enslighet och dock aldrig
+tomhet. Hon skulle ut och se verlden och komma hem med tusen minnen,
+hvilka sedan skulle försköna hennes enkla hem. Hennes lif skulle bli så
+rikt med kunskaper, arbete och . . . och Bellas tillgifvenhet som ett
+solsken öfver alltsammans.
+
+Tankarne återvände till Bellas sjukbädd och möjligheten att förlora
+henne. Med en ångest, som hon ej kunde förklara, lyssnade hon till de
+oregelbundna andetagen, böjde sig ned öfver bädden och fasthöll en flik
+af täcket mellan sina händer med en sådan ängslans kraft, som om det
+gält att qvarhålla ett flyende lif.
+
+-- Hvad jag är svag i dag, -- utbrast hon slutligen halfhögt och reste
+sig, fast besluten att återvinna sig sjelf. -- Här drömmer jag i timtal,
+som om min hela framtid berodde af detta lilla lif.
+
+Hon kyste Bella lätt på håret och gick med något som var hälften trots
+och hälften snyftning inom sig.
+
+I skolan vexlade stämningen på Bellas klass allteftersom
+underrättelserna om hennes tillstånd voro goda eller dåliga. Hanna fick
+dagligen besvara en mängd ifrigt deltagande frågor om Bella, och långt
+innan denna ännu fick höra något från den yttre verlden, öfversvämmades
+hennes rum af billeter, blommor och små prydliga arbeten, som
+kamraternas vänliga hjertan hade behof att gifva.
+
+-- Det käns alldeles som om en knapp fattades i rocken, då Bella är
+borta, -- plägade Bertha säga. -- Och just den knappen, som höll det
+varmast på klassen.
+
+Under de dagar, då Bella var bättre och Hannas sinne icke alltför mycket
+upptogs af oron för henne, trängde sig tanken på tant Karin allt oftare
+fram. Hon kände att hon likväl engång skulle bli tvungen att gå till
+henne, icke af några yttre omständigheter, men af det omutliga samvetets
+påtryckning, och hon föraktade allt mer sin feghet, ju längre hon
+uppskjöt dermed. Det låg ej i hennes natur att dröla med något som måste
+ske. Det enda hon kunde framdraga till sin ursäkt var, att hon icke
+ville gå med hjertat så fyldt af agg och oförsonliga känslor, som det
+allt ännu var.
+
+Slutligen förmådde hon ej längre bära missnöjet med sig sjelf, utan
+beslöt att uppsöka fru Meilert, kosta hvad det ville. Det var ej svårt
+att i en adresskalender få reda på hvar hon bodde och Hanna begaf sig
+dit en dag utan att för någon omtala sin afsigt.
+
+Hennes hjerta bultade hårdt, när hon stod utanför huset, men hon tvang
+sig att se lugn ut och gick uppför trapporna. Det var låga, beqväma
+trappsteg, och likväl var hon alldeles utan andedrägt när hon kom upp.
+Här greps hon åter af ett så häftigt obehag och en så oemotståndlig lust
+att undfly det, att hon vände om och nästan sprang utför trapporna.
+Nedkommen på gatan blygdes hon, ruskade upp sig, försökte tänka på Bella
+och gick beslutsamt tillbaka samt ringde på klockan.
+
+En tjensteflicka öppnade. -- Ja, fru Meilert var hemma. Var god och
+stig in.
+
+Men Hanna stannade i tamburen, medan flickan gick att anmäla henne. Hon
+kunde se salen derinnanför med dyrbara taflor, växter, mattor och
+draperier. Om tant Karin icke var lycklig, så var hon åtminstone rik.
+Det kändes som en missräkning för Hanna och hon tyckte sig mindre än
+någonsin skyldig att framkomma med några ursäkter. Hennes ovilja vaknade
+fördubblad, när hon jemförde detta öfverflöd med hennes mors torftiga,
+illa försedda bostad.
+
+Tjensteflickan återkom och bad henne stiga in i ett inre rum. Hon
+kastade en något ringaktande blick på Hannas tarfliga klädsel. Men hon
+måtte ha fått intrycket af att hon ej var en af de vanliga
+hjelpbehöfvande, som dagligen uppvaktade hennes matmor, ty det var med
+en viss artighet hon hjelpte af henne öfverplaggen.
+
+Fru Meilert satt vid sitt skrifbord, men uppsteg då Hanna inträdde. Det
+var en lång, rak dam med nästan grått hår och vackra, något stränga
+drag. Hon helsade Hanna temligen kallt och bad henne taga plats.
+
+Hanna stannade på tröskeln.
+
+-- Jag är Hanna Rappe, -- sade hon, och en förlägenhet som hon ej kunde
+betvinga, dref blodet till hennes kinder. -- Jag har kommit att bedja om
+ursäkt för mitt ohöfliga bref.
+
+En blixtlik stråle af glädje upplyste för ett ögonblick fru Meilerts
+stränga drag, men hon betvang sig och förblef kall som förut. Detta
+lugnade Hanna. Hon hade väntat sig en scen med tårar och omfamningar så
+snart hon nämnt sitt namn, och hon afskydde sådant.
+
+Fru Meilert betraktade henne forskande. -- LÃ¥t mig se, -- sade hon, --
+om du är din mors dotter . . . Kanhända äro ögonen hennes, men hon hade
+ett vekare, vänligare uttryck . . .
+
+Hennes röst darrade litet. Hanna såg henne öppet i ögonen. -- Ja, --
+sade hon, -- innan sorgerna gjorde henne hård. Man säger, att jag liknar
+min far till det yttre, min mor till det inre.
+
+Fru Meilert drog henne tyst ned i soffan bredvid sig. -- Tala litet om
+din mor, om hennes sista stunder. Du anar icke, hvad hon en gång var för
+mig.
+
+Hanna smålog bittert. -- Och ändå hade ni hjerta att öfvergifva henne!
+Att låta henne kämpa sig fram, ensam och fattig, med bruten helsa och
+med sviken tro på allt hvad hon älskat i lifvet.
+
+-- Ja, ser du, jag var sårad i mitt innersta. Jag kunde icke förlåta,
+att hon svek sina idealer och förenade sig med en man, som ej ens var
+värd hennes aktning. Jag tyckte att hon förnedrade sig så djupt, att jag
+_måste_ stöta henne ifrån mig, ehuru mitt hjerta sved . . .
+
+-- Ni glömmer, att hon älskade min far, detta må vara hennes ursäkt.
+
+Fru Meilert blickade hastigt upp. -- Nej, -- sade hon häftigt. --
+Kärleken _kan_ icke försona allt. Jag kunde aldrig rätt tro, att hon på
+allvar älskade honom, dertill stod han för lågt under henne. Men om så
+var . . . ja, då förstår jag icke menniskohjertats nycker! Hon, så
+rättänkande, så varm, så hängifven alla stora idéer, . . . och han! En
+mera själlös, tom, andligt och lekamligt utlefvad varelse har jag aldrig
+sett. Men förlåt -- jag sårar dig kanhända?
+
+-- Nej, -- svarade Hanna kort, -- jag känner ingenting alls för min far.
+
+-- Nåväl. Du måste förstå huru det kändes att se en, som man älskade mer
+än sig sjelf, kasta sig bort till en sådan man! Jag var förtviflad och
+bröt alla band mellan oss. Sedan kom hennes straff. Hon blef olycklig
+och öfvergifven, och nu hade jag ju bordt förlåta. Men jag kunde det ej,
+jag kände det som ett förräderi mot mina principer att förlåta något
+sådant, att taga första steget till försoning. Skulle hon kommit till
+mig . . .
+
+-- Kunde ni verkligen vänta det efter det bref ni skref på hennes
+bröllopsdag? -- Hannas kinder lågade. -- Detta bref var tillräckligt att
+för alltid släcka hvarje skymt af vänskap.
+
+-- Ja så, du har läst det! Nå ja, jag har ju ångrat det, tusen och åter
+tusen gånger. Jag hade kunnat gifva bort allt hvad jag egde för att ha
+detta bref oskrifvet. Jag kände, att det skulle krossa hennes hjerta,
+men jag skref det ändå i min lidelsefulla sorg. Det var ett slags tröst
+för mig att göra klyftan mellan oss så oöfverstiglig som möjligt.
+
+När jag hörde att hon öfvergifvits af sin man och flyttat ensam bort med
+sitt lilla barn, då flög mitt hjerta till henne med hela sin fordna
+ömhet. Men tror du, jag kunde förmå mig att närma mig henne, att säga
+förlåt? Nej, dertill var jag för envist hård och stolt. Jag ville tvinga
+henne att först komma till mig. Men hon kom icke, och jag hörde att hon
+led nöd. För att freda mitt samvete sände jag henne årligen en liten
+penningesumma för din räkning . . .
+
+-- Ni? -- afbröt henne Hanna med en rodnad af obehag. -- Min mor rörde
+aldrig dessa penningar.
+
+-- Det var likt henne, -- sade fru Meilert med skymten af ett leende. --
+Hon skulle alltid hjelpa sig sjelf. Hon var lika stolt som jag, och det
+blef bådas vår olycka. Medan hon slet ut sig med hårdt och illa aflönadt
+arbete, förspilde jag mitt lif på nöjen af tusen slag för att glömma
+tomheten inom mig. Ingendera af oss sökte någonsin ett närmande, och
+dock skulle detta ha räddat oss begge.
+
+När jag var 30 år föreföll mig lifvet fullkomligt värdelöst. Jag var ej
+lycklig sjelf och lefde för ingens lycka. Ingenting hade jag lärt, som
+skulle satt mig i stånd att börja ett sjelfständigt arbete; jag hade ju
+icke uppfostrats till annat än att njuta lifvet. I denna tid af tomhet
+och sorg mötte jag en man, som länge älskat mig i tysthet, trofast och
+rent och . . . vi blefvo gifta. Han var en sällsynt högsint karakter,
+men jag älskade honom ej, jag var för trött att mera kunna älska. Det
+var endast i hopp att genom omsorgerna om hans ständigt vacklande helsa
+kunna gifva mitt overksamma lif helst något innehåll, som jag blef hans
+hustru. Hur mycket har jag ej att tacka honom för! Att jag icke under
+denna tid försjönk i ett ohjelpligt svårmod, det var hans förtjenst, och
+hans ständiga, innerliga önskan var, att jag skulle uppsöka din mor och
+blifva lycklig igen . . . Men -- jag ansåg det numera för sent, vägen
+oss emellan hade vuxit igen med högt, snärjande gräs, vi kunde ej mera
+nå hvarandra.
+
+. . . Efter fem års äktenskap miste jag denna trofasta vän, och efter
+ytterligare ett år nådde mig underrättelsen om din mors död.
+
+Fru Meilert satt med ansigtet doldt i händerna och Hanna trodde att hon
+gret. Underliga känslor rörde sig inom henne, medan hon lyssnade till
+denna halfhöga sjelfbekännelse: en qvarlefva af bitterhet öfver modrens
+öde; ett gränslöst medlidande med denna djupa, beherskade sorg och
+tillika en ofrivillig sprittning af glädje öfver att hos tant Karin
+finna någonting beslägtadt, något som hon kunde förstå och förlåta.
+
+Fru Meilert såg åter upp. Hon hade icke gråtit, men öfver hennes ögon
+låg ett uttryck af lidande, sådant Hanna ännu aldrig sett det hos någon.
+De sutto länge tysta. Hanna fruktade att med sin klumpiga hand vidröra
+dessa känsliga strängar, som ännu vibrerade så starkt; hon ville låta
+spänningen gifva efter, innan hon vågade sig fram med det deltagande,
+som lyfte hennes inre i varma vågor. Hon hade sett mycken sorg, hon
+hade, så att säga, ammats upp vid sorgens barm och kände sig förtrogen
+med den, ehuru hon sjelf icke erfarit den annat än som ett eko ur andras
+hjertan. Hennes ängslan för Bella, hvad var den emot en sådan bittert
+naggande sorg? Den var en ljuf och ren smärta, utan tillsats af ångerns
+och sjelfförebråelsens taggar; den var en bäfvande och dock hoppfull
+öfverlåtelse till den kraft som förmår allt.
+
+Hennes eget uppförande mot tant Karin föreföll henne denna stund så
+lumpet, att hon blygdes. Utan att minnas sin vanliga stelhet, grep hon
+innerligt hennes hand och kyste den.
+
+-- Tant Karin . . . kan du förlåta hvad jag skref?
+
+Orden kommo så varma och mjuka med ett tonfall, som snarare liknade
+Bellas.
+
+-- Jag har intet att förlåta. -- Fru Meilert tryckte hårdt hennes hand.
+-- Men kan du skänka mig en smula tillgifvenhet, så är jag tacksam.
+Berätta nu om . . . om din mor, berätta allt hvad du kan påminna dig och
+allt hvad du anser mig värd att få höra. Skona mig ej, låt mig få höra
+allt hvad hon sagt om mig. Det bittraste jag kan få höra är dock ett
+intet mot anklagelserna inom mig sjelf.
+
+Och Hanna berättade. Hon dolde intet, hon skildrade modrens fattigdom
+och ihärdiga kamp för lifvet. Hon skildrade de stunder af tyst
+förtviflan och bitter resignation, till hvilka hon varit vittne, de
+motgångar, missräkningar och svikna illusioner, som småningom gjorde
+hennes mors hjerta hårdt och den långsamma sjukdom, som slutligen kräfde
+hennes lif. Men hon dröjde längst vid de sista dagarnas stilla frid och
+vid den kärlek hon så sent fick smaka.
+
+Underligt. Medan hon så, bit för bit, genomgick sin mors lif så långt
+hon kunde minnas tillbaka, försvann ända till sista skymten af agg mot
+henne der bredvid, som bidragit till att förbittra det, och hon tyckte
+sig se den sorg de båda genomgått som ett fast band förena dem ännu
+efter döden.
+
+Det var sent på qvällen, när Hanna gick. Hon medförde intrycket af en
+sympatie, som drog henne till tant Karin, och kände att hon gerna ville
+se henne igen.
+
+[Dekoration]
+
+
+
+
+[Dekoration]
+
+
+Bellas tillfrisknande gick framåt, om också med små, små steg. Hon fick
+stundom sitta upprätt i sängen, stödd af mjuka kuddar, men hon fick
+hvarken läsa eller syssla med något arbete. Och tiden blef henne ofta
+lång. Då brukade Bengt bära in lilla Helmi och sätta henne i Bellas
+säng, der hon med stor färdighet slog omkull saftglaset på
+nattduksbordet, åt upp sockerbitarne och bultade med sin bleckskallra i
+sängkarmen, tills hon vann önskad uppmärksamhet. Ibland sutto alla
+syskonen kring Bellas säng och pratade om skolan, och ett par gånger
+hade hon haft glädjen att mottaga ett par af kamraterna som
+helsningsdeputation från hennes klass.
+
+Men hennes käraste stunder voro likväl de, då Hanna hade ledigt och satt
+vid hennes säng. Då lyste Bellas ögon. Och Hanna hade en förmåga att
+berätta saker så, att de intresserade, utan att på minsta sätt trötta.
+Under en af dessa stilla pratstunder omtalade Hanna sitt besök hos tant
+Karin, och Bellas förtjusning kände inga gränser.
+
+-- Hon var söt, sade du? Hur såg hon ut? Hvad sade hon allt? Skall du gå
+dit igen? Tycker du mycket om henne?
+
+-- Nej, nu pratar du för mycket, miss Belladonna, och jag går min väg.
+
+-- Nej, stanna, jag skall vara tyst som en metmask, bara du stannar. --
+Och Bella höll henne i kjolen. -- Men ser du, jag mår så bra i dag och
+känner mig så odygdig. Doktorn lofvade mig att äta drufvor och jag är så
+förskräckligt snål på dem. Skulle jag inte ha samvete, så ville jag
+skicka dig ut i yrvädret och köpa litet mer, de togo nyss slut. Men
+. . .
+
+-- Är det inte något annat, så skall jag hjelpa dig af med ditt samvete,
+-- skrattade Hanna och var redan halfvägs ut genom dörren.
+
+-- Vänta, hvirfvelvind! Tag femti penni ur min börs der i lådan och välj
+de allra vackraste. Så der . . . adjö med dig!
+
+Då Hanna var utom dörren blef hon ropad tillbaka. -- Vänta, Hannibal,
+jag tror ändå att min druftörst hör till de „själsaffectioner“, som stå
+under viljans inflytande. Ergo _kan_ jag beherska den; ergo _vill_ jag
+beherska den. Lägg femtislanten tillbaka. Den kan göra mera nytta i
+fattigsparbössan, än i min snåla mage.
+
+Hanna lydde skrattande och satte sig åter på sin förra plats.
+
+I detsamma kom Bengt in med röda öron och bärande sin paletå på armen.
+
+-- Nå, gunstig junker, hvad har du haft för dig i dag? -- frågade Bella
+och vinkade honom till sig.
+
+-- Hejdat skenande hästar, -- svarade Bengt lakoniskt.
+
+Flickorna satte upp så förvånande miner, att han måste skratta.
+
+-- Det är dagens sanning, -- bedyrade han. -- Jag kom gående längs
+Salutorget ungefär vid palatset, då jag såg en häst med kursläde komma i
+ursinnig fart rakt emot mig. Kusken skrek och höll emot och inne i kuren
+jemrade sig någon. Det såg ut att bära rakt ned i Skatudds-kanalen. Jag
+hade ej annat val än att rusa fram och sträcka min uppspända paraply
+emot hästen, som deraf blef så häpen att han tvärstannade. Men af farten
+slängde släden i detsamma omkull och kusken kom under. Några personer
+kommo till hjelp, och vi fingo hästen urspänd och kusken upphjelpt.
+Hvarken han eller fruntimret inne i kuren hade skadat sig. Men då jag
+skulle lyfta upp släden, ref jag denna duktiga lucka på min paletåärm.
+Vill Hanna kamrat hjelpa mig att stoppa den?
+
+-- Hjelpa! -- skrattade Hanna. -- Du menar, att vi turvis skulle taga
+ett stygn. Nej, gif hit, nog reder jag mig utan din hjelp.
+
+Bengt lemnade henne rocken, och hon beredde sig att reparera skadan.
+
+-- Men, Bentu, -- hviskade Bella skälmaktigt från sängen, -- hvem var
+det, som härom dagen bedyrade, att han aldrig skulle låta en qvinna
+hjelpa sig med något, som han kunde göra sjelf?
+
+Bengt funderade. -- Nog lär det väl ha varit jag. Och strumpor har jag
+stoppat i mina dar, men aldrig rockar. Men det måste väl duga, tänker
+jag. Tag hit, så får jag försöka! Och tack, syster sötnos, för det du
+tog vara på min sjelfständighet.
+
+Hanna räckte honom nål och tråd; fingerborgen gick knapt ned öfver
+nageln. Han satte sig ned med ett försök att se säker ut, drog pannan i
+djupa veck och begynte sy som en skomakare med syl och becktråd.
+Flickorna skrattade och läto honom hållas.
+
+Men då Hanna såg att stoppen, oaktadt Bentus allvarligaste bemödanden,
+artade sig att bli lik en stor vårta på rockärmen, bad hon Bella
+gunstigt tillåta, att hon denna gång hjelpte. Han hade ju visat sin goda
+vilja.
+
+Bella var ej obeveklig, och Bengt såg med beundran huru Hanna kamrats
+skickliga fingrar undanröjde spåren af hans konstfärdighet och
+ihopsömmade hålet så prydligt, att man knapt såg minsta fel i väfnaden.
+
+-- Flickor äro ändå flickor! -- utbrast han med en suck af beundran.
+
+-- Och pojkar äro och förbli pojkar! -- nickade Bella från sängen.
+
+Mot aftonen samma dag förvärrades Bellas tillstånd. Febern återkom, och
+hon kastade sig oroligt af och an i sängen. Läkaren som efterskickades,
+fruktade ett recidiv.
+
+Under senare hälften af natten, medan Hanna vakade hos henne, uppslog
+hon plötsligt ögonen och hviskade sakta: Hanna!
+
+Hanna satte sig vid sängen och fattade hennes hand. Den var brännhet,
+och ögonen glänste stora och klara.
+
+-- Huru är det? -- hviskade hon ångestfullt. -- Är du sämre? Vill du,
+att jag skall väcka tant?
+
+-- Nej, inte ännu . . . Men det kunde hända, Hanna, att jag nu måste dö.
+
+Det gick ett stygn genom Hanna, som nästan tvang henne att skrika. Men
+hon förblef till det yttre lugn.
+
+-- Tror du, Hanna, . . . att det är mycket svårt att dö? -- Bellas ögon
+voro oroligt fästade på Hanna.
+
+-- Jag har endast sett _en_ menniska dö, och det var min mor. För henne
+kom döden som en efterlängtad befriare, hon hade ju så länge varit sjuk.
+
+-- Jag menar ej så . . . jag menar . . . om det är mycket förskräckande
+att . . . stå ansigte mot ansigte med Gud?
+
+-- Jag hoppas, att Guds närvaro skall ingifva dig frid och trygghet,
+icke fruktan, -- svarade Hanna, och hennes läppar darrade, så hon knapt
+kunde tala.
+
+-- Ser du . . . jag är ibland så rädd för Gud . . . jag har så litet
+brytt mig om Gud . . . om han skulle vara ledsen på mig . . .
+
+-- O, Bella min, ingen af oss är ju värd hans nåd. Men du vet ju, vid
+hvem vi få trygga oss.
+
+-- Ja! -- hviskade Bella matt.
+
+Om en stund slog hon armarna om Hannas hals och frågade: -- Hanna min,
+skall du sakna mig mycket . . . om jag nu skulle dö?
+
+Hanna försökte göra rösten stadig när hon svarade: -- jag har ju ingen i
+verlden kärare, än dig.
+
+-- Bara Gud! -- hviskade Bella åter.
+
+-- Ack, icke ens Gud, -- sade Hanna sorgset. -- Jag har icke kommit så
+långt ännu, att jag skulle älska Gud öfver allt . . . Men du ser så
+trött ut, tala icke mer, utan försök att sofva.
+
+Bella nickade. -- Jag ville så gerna lefva! -- hviskade hon och försökte
+småle. Derefter föll hon i en lätt slummer med Hannas hand i sin.
+
+Morgonen ljusnade och fann dem i samma ställning. Hanna var dödstrött,
+men nändes icke draga sin hand ur Bellas, icke röra sig för att ej väcka
+henne. Fru Palmfelt kom insmygande med oroligt frågande blickar.
+
+-- Hon sofver! -- hviskade Hanna gladt till svar.
+
+Denna sömn, var den till lif eller död? De lyssnade med spänning till
+andedragen, som blefvo allt djupare och lugnare. Dödens engel sväfvade
+åter förbi. Han rörde ännu icke den halfmogna frukten, han spred blott
+med sin vinge en fläkt af allvar i två unga hjertan.
+
+[Dekoration]
+
+
+
+
+[Dekoration]
+
+
+Det var i slutet af Mars. Hanna hade flyttat hem till sig, sedan Bella
+ej mer behöfde så trägen tillsyn. Tystnaden i hennes eget lilla rum var
+så välgörande, det var som om tankarne strömmat öfver henne rikare der,
+än annorstädes. Och hon kastade sig med nytt, brinnande intresse öfver
+studierna. Så knapphändigt de än fylde hennes törstande ande, voro de
+likväl det bästa hon för närvarande kunde få.
+
+Tant Karin hade erbjudit henne ett rum hos sig, men Hanna afslog det,
+vänligt, men fast. -- Jag vill icke stå i för stor tacksamhetsskuld till
+dig, tant, -- sade hon, -- och det skulle dessutom vänja mig vid onödig
+vällefnad.
+
+Men hon var ofta hos tant Karin, så ofta hon icke var hos Bella. Och
+tant Karin hade kommit upp med en plan, som gjorde henne yr af glädje.
+
+Först, när tant Karin sagt, att hon beslutat resa utrikes på ett år och
+ville taga Hanna med sig, hade denna afvisat anbudet på sitt vanliga
+kärfva sätt. Tant Karin såg ledsen ut. Hanna ångrade sig och sade att
+hon skulle följa med på det vilkor, att hon i framtiden skulle få
+Ã¥terbetala hvad hennes resa skulle komma att kosta.
+
+-- Det är din rätt, -- sade tant Karin allvarsamt. -- Men min rätt är
+att vägra återtaga en gåfva, som jag nu bjuder dig med varmt hjerta.
+
+Hanna stred en strid med sin gamla stolthet, men slutligen segrade
+hennes tillgifvenhet för tant Karin.
+
+-- Det är bara för att jag håller af dig, tant, -- sade hon, -- som jag
+går in på detta.
+
+-- Jag förstår, -- sade tant Karin leende och smekte hennes trotsiga
+panna.
+
+En lördagseftermiddag firade Bertha och Alma en liten pratstund hos
+Hanna. Flickorna besökte henne i allmänhet gerna, hon hade blifvit så
+mycket gladare och tillgängligare, sedan Bella begynt tillfriskna.
+
+-- Bevars, så svällande kanapéer du har! -- sade Bertha och slog sig ned
+på en af trästolarne med ett brak, som satte dess ben i fara. -- Man
+blir rent af förvekligad i dina divaner.
+
+-- För all del, tag plats på golfvet, om stolarne äro för mjuka, -- sade
+Hanna. -- Som du ser, föredrager jag att sitta på ett ostoppadt bord.
+
+-- Men säg, vore det ej ett himlalif, om man vore rik? -- utbrast Bertha
+i extas. -- Tänk, att få sofva på ejderdun, inte behöfva gå i en tråkig
+skola, äta godt och läsa roliga böcker! Håhå, jaja!
+
+-- Hur skulle det då gå med mixturerna och provisorsexamen? -- sporde
+Hanna.
+
+-- Strunt i arbetet, när man hade pengar som snus! Jag skulle ha 16
+tjenare . . .
+
+-- Och jag skulle ruinera mig på hästar, -- sade Alma, som hittills
+bladat i en bok. -- Jag är galen i hästar. Skulle du gerna vara rik,
+Hanna?
+
+-- Nej, . . . åhjo, hvarför inte, om jag hade mig sjelf att tacka för
+hvar penni.
+
+-- Jemmer, så förståndig du alltid är, -- suckade Bertha. -- Sak samma,
+hvarifrån pengarna komma, bara man har dem.
+
+Flickorna skrattade.
+
+-- Hanna skulle visst inrätta något slags asyl för vanartiga pojkar, --
+sade Alma, -- jag har hört dig säga det engång.
+
+-- Då kan du taga Valter Hagen till din första patient, -- inföll
+Bertha. -- Han är redan halft på förfall, fastän han ännu är bara en
+skolpojke.
+
+-- Jag har hört det, -- sade Hanna och hoppade ned från bordet. --
+Valter var förr mycket hos Palmfelts, och jag kände honom som en
+godsint, snäll gosse. Nu har han ej varit der på länge, och när jag
+frågade Bengt om orsaken, sade han att det begynt gå på sned för Valter
+stackare. Några samvetslösa studenter ha lärt honom att dricka.
+
+-- Usch ja! Lycka, att han icke har föräldrar och syskon, som få blygas
+för honom! -- utbrast Alma.
+
+-- Om han haft ett hem, hade han kanske icke blifvit sådan han nu är.
+Det är just emedan han varit så ensam, som ondt inflytande fått så
+mycken makt öfver honom. Stackars gosse, jag önskade jag kunde hjelpa
+honom.
+
+Hanna hade blifvit tankfull. Hvarje påminnelse om lifvets skuggsidor
+kändes som en direkt förebråelse mot henne sjelf.
+
+-- Se nu inte så högtidlig ut igen, Hanna. Inte kan du ändå byka verlden
+ren och blank. Hvad har du i flaskan der? Är det något, som duger
+lukta på?
+
+-- Det är ju eaudecologne, -- förmodade Alma.
+
+-- Skönt! Man får väl njuta?
+
+Hanna svarade icke, hon var inne i sina egna tankar.
+
+Bertha förde flaskan till näsan. -- Uh . . . ptschi! Din kanal . . .
+ptschi! Det är ju stinkspirit . . . ptschi . . . tus! Nu ljög du, sa’
+Anders åt presten.
+
+Hanna måste skratta. -- Visst inte, jag har ej sagt att det var
+eaudecologne. Det är ammoniak, som jag tagit ut fläckar med.
+
+-- Och det gillrar du ut, som om det vore det finaste luktvatten. Uff,
+det svider i näsan!
+
+När flickorna om en stund skulle gå, följde Hanna dem ett stycke.
+Qvällen var mörk och kall, butikfönstren strålade i klar belysning och
+menniskorna knuffades på de mest trafikerade gatorna.
+
+Flickorna vände in på en sidogata. De gingo alla tre i bredd och pratade
+ifrigt.
+
+Så kommo de förbi ett hus, der gardinerna ännu ej blifvit nedfälda för
+fönstren till en klart upplyst sal. Berthas blick snuddade in. Hon
+tvärstannade och hviskade brådskande:
+
+-- Titta in! Der sitter han. När man talar om trollet, är det icke långt
+borta.
+
+Flickorna varseblefvo derinne i salen ett mindre bord, vid hvilket fyra
+ynglingar sutto kring en punschkaraffin. De rökte, skrattade och
+anlitade flitigt glasen. En af dem var Valter Hagen.
+
+Hanna kände, att hon var blek af sinnesrörelse. Hon grep Bertha hårdt i
+armen. -- Det är nedrigt! -- hviskade hon.
+
+-- Ja visst! Men kom bort, det är otäckt att se på.
+
+-- Der locka de den stackarn att göra af med sina få slantar och bjuda
+till att få honom likadan som de sjelfva. Det får ej ske. Jag går in
+. . .
+
+-- Det vore just likt dig, men det gör du ändå inte, -- sade Bertha
+bestämdt och drog Hanna med våld bort från fönstret.
+
+-- Jag kan ej, jag _kan_ ej . . . flämtade Hanna upprörd. -- Jag måste
+ha honom bort.
+
+-- Han skulle visst lyda dig, -- inföll Alma. -- Kom bort nu, snälla,
+söta Hanna!
+
+-- Vänta, Alma, stanna . . . jag kan ej gå . . . det käns, som om jag
+gjorde mig delaktig i hans undergång. Se ni ej, hur de klinga med
+glasen, . . . huru begärligt han tömmer det . . . släpp mig, Alma, jag
+_måste_ gå in.
+
+-- Är du rent från vettet, Hanna? -- Bertha var upprörd, också hon. --
+Tänk på skolan, tänk på din framtid, kom bort, vi ha redan stått här
+alltför länge!
+
+-- Gå ni . . . jag kan ej följa er . . . Kanske sitta de här halfva
+natten ännu, -- tillade hon halft för sig sjelf, -- tänk, hurudan han
+skall vara i morgon!
+
+Hon slet sig lös från kamraterna och gick fram till värdshusets trappa.
+Der stannade hon ännu. Skulle han följa henne? Hvad skulle hon säga
+honom? Var detta ej en blind obetänksamhet, hvilken hon dyrt skulle få
+betala? Förnuftet hviskade: -- gå ej! -- och hon stod tvekande vid
+dörren. Men en blick genom fönstret stärkte hennes beslut, och hon
+öppnade dörren.
+
+I tamburen syntes blott en kypare, som kastade på henne en undrande
+blick. Hon sade halfhögt och fullkomligt lugnt: -- var god och bed herr
+Hagen komma ut. Jag väntar på gatan.
+
+Derpå gick hon, som om golfvet bränt hennes fötter.
+
+När hon kom ut, såg hon, att kamraterna gått. -- Det är bra, -- tänkte
+hon, -- jag skulle ej velat, att Valter sett dem.
+
+Hon spejade ifrigt mot ingångsdörren, och nu öppnades den. Valter Hagen
+kom ut.
+
+Hon gick ett par steg mot honom.
+
+-- Det är jag, Valter, -- sade hon, och rösten var osäker. -- Vill du ej
+vara snäll och följa med mig?
+
+-- Hvart då? -- sade Valter upprymd, men en blick på Hannas djupt
+allvarliga och sorgsna ansigte gaf honom en aning om rätta förhållandet.
+
+-- Är det . . . är det meningen att få mig bort från kamraterna? --
+frågade han och försökte se styf ut.
+
+-- Ja, Valter, -- sade Hanna fast. -- Jag tror du icke anar, hvart dessa
+kamrater vilja locka dig.
+
+-- Åh! Du är för lättskrämd, Hanna. Vi drucko ett glas punsch. Något
+måste man ju värma sig med i denna förbittrade kyla.
+
+-- _Ett_ glas? -- Hanna log sorgset. -- Jag räknade redan tre. Vet du
+icke huru lätt sådant blir en vana? Jag hade en kusin, som var en bra
+gosse, tills dåliga kamrater fingo inflytande öfver honom. Nu är han en
+försupen stackare, som ingen glädje har i lifvet.
+
+Hon tystnade. Hon visste ej rätt huru hon skulle nå fram till hans
+hederskänsla.
+
+-- Man börjar redan anse dig förlorad för allt godt . . .
+
+-- Såå! -- Valter rätade på sig. -- Menniskorna äro så färdiga att döma.
+
+-- Var en karl, Valter, och res dig, medan det ännu är tid. Vill du icke
+taga blå bandet, det skulle hjelpa dig?
+
+-- Det behöfs visst inte, nog kan jag låta bli, om jag vill. -- Valter
+försökte tala lugnt och imponerande.
+
+-- Stöd behöfva vi alla, om vi skola kunna utföra våra goda föresatser.
+Jag går nu till Palmfelts, kom med. De skola bli så glada att se dig
+igen.
+
+Valter tvekade. Å ena sidan syntes det honom lockande att åter besöka
+detta goda varma hem; å den andra blygdes han öfver att låta en flicka
+få honom till hvad hon ville.
+
+-- Jag vet ej, om jag täcks, -- sade han, -- jag är ej klädd för
+visiter.
+
+-- Visiter? Det är ju gamla vänner. Vi skola prata och ha så roligt. Du
+har ju ej sett Bella, sedan hon begynt sitta uppe. Kom nu, är du snäll!
+
+När de skulle vika om hörnet nedåt Annegatan, mötte de en af Valters
+klasskamrater. En af dem, hvilka på ett oförnuftigt sätt sökt predika
+moral för honom och tröttat ut honom med sina förmaningar. När han såg
+Valter i Hannas sällskap, nickade han menande, som om han velat säga: --
+är du fast nu? Det förtröt Valter djupt att misstänkas gå i en flickas
+ledband. Han såg mörk och harmsen ut, och när de kommo utanför Palmfelts
+port, låtsade han påminna sig något mycket angeläget, tog ett kort
+farväl af Hanna och rusade sin väg.
+
+Hanna stod och såg efter honom med hjertat fullt af oro och missräkning.
+Sådana stackare vi äro, -- tänkte hon. -- Det fordras ofta mycket mera
+mod att taga _ett_ litet steg framåt till det goda, än tio tillbaka till
+det onda. Jag är säker att Valter nu går att upphjelpa sin manlighet med
+några glas punsch och har till hands en passande förklaring öfver sitt
+hastiga försvinnande.
+
+Ledsen och bragt ur jemnvigten gick hon in till Bella, som satt i
+länstolen vid bordet, tog en pall och satte sig vid hennes sida. Hon
+omtalade eftermiddagens händelse, öppet, som hon var van, och Bella
+uppmuntrade henne då och då med en gillande nick.
+
+-- Vi skola ej lemna honom ur sigte, -- sade hon ifrigt, -- vi skola
+taga till vår uppgift att göra honom till en bra karl.
+
+Hanna tryckte hennes hand. -- Jag har ej stora förhoppningar, -- sade
+hon modfäld. -- Der karakteren i sig sjelf ej har någon fasthet, der kan
+första vindpust kullkasta en god föresats.
+
+-- Vet du, jag känner ett sådant begär nu att göra något för andra, --
+sade Bella. -- Den långa overksamhetstiden har gjort mig riktigt
+sjelfvisk. Med hvarje dag känner jag mig friskare och längtar efter
+arbete, arbete! Ack, Hanna, hvad det skall bli roligt att bli riktigt
+frisk! Gud är så god. Jag skulle icke någonsin mer vilja hysa en enda
+ful eller otacksam tanke i mitt hjerta.
+
+-- Det blir den gladaste dag i mitt lif, när du kan gå ut igen, Bella
+min. Din sjukbädd har gifvit mig så mycket: en tydlig förnimmelse af min
+egen hjelplöshet och af Guds närvaro. En erfarenhet af bönens kraft att
+hugsvala och lugna. Och nu sist denna oförtjenta glädje att få se dig
+blifva frisk. Det käns så underligt inom mig. Det är som kunde jag af
+idel tacksamhet kasta bort mitt lif hvilket ögonblick som helst, åt
+någon ensam och olycklig, och som om intet, intet ledsamt mer kunde
+nedslå mitt sinne.
+
+-- Du älskade, trotsiga Hanna, hvad du nu är vek, -- sade Bella och
+kyste hennes ögon, som stodo fulla af tårar.
+
+[Dekoration]
+
+
+
+
+[Dekoration]
+
+
+Ryktet om Hannas „värdshusbesök“ hade emellertid spridt sig i skolan.
+Man hviskade bakom hennes rygg, man undvek henne och hon såg ofta
+skrämda och ogillande blickar fästade på sig. Några flickor från högsta
+klassen stodo ifrigt hviskande i korridoren, ett par dagar efter
+händelsen.
+
+-- Klockan var nära 12 på natten -- sade en, -- när min kusin, som satt
+och läste tidningar i inre rummet, såg henne komma in.
+
+-- Såg han henne komma in? -- Ögonen stodo vidöppna af häpnad.
+
+-- Ja. Och sedan gick hon ut med den der Hagen, som alla vet, att ej är
+någon hygglig gosse.
+
+-- Och de promenerade länge och väl på några bakgator, -- hviskade en
+annan. -- Thure Öst mötte dem.
+
+-- Ja, hon har nu alltid förefallit mig litet . . . så der . . . --
+inföll en tredje med tonvigt.
+
+-- Tänk nu, att dricka punsch på ett värdshus klockan 12 om natten! --
+bifogade en fjerde.
+
+-- Mins ni, hur noga hon i fjol låtsade vara, när inte herr Hallgren ens
+dugde att spänna på skridskorna? Jo, jag tackar!
+
+-- Få se, om hon ej blir relegerad, -- sade en femte. -- Jag täcks knapt
+säga, att jag är på samma klass, som hon.
+
+-- Hvad tisslas här om för vigtiga ting? -- frågade Bertha, som i
+detsamma gick förbi och stack sitt hufvud midt i skocken.
+
+-- Ts! -- sade en af flickorna hemlighetsfullt. -- Vi tala om Hanna
+Rappes mandat att gå på värdshus och dricka punsch.
+
+-- Hva’, hva’, hva’ ha ni nu kokat ihop för en smörja igen? -- utbrast
+Bertha, som ej tänkt vidare på historien den der aftonen. -- Hanna
+dricka punsch! Lika gerna dricker jag bläck. Men jag förstår, historien
+har blifvit skarfvad. Nu skall jag berätta hur det var, för jag var
+sjelf med.
+
+-- Var du med? -- Flickorna drogo sig ett steg tillbaka.
+
+-- Jaha, ursäkta, jag stod på gatan. -- Och Bertha berättade huru allt
+gått till.
+
+-- Är du riktigt säker på, att hon strax kom ut igen? -- afbröt henne en
+af flickorna. -- Det kunde ju ha varit någon annan.
+
+Bertha såg osäker ut. -- Jag _tyckte_ precis, att det var Hanna, --
+svarade hon dröjande.
+
+-- Ja, att _tycka_ och _veta_ är alls icke detsamma . . .
+
+-- I alla fall, flickor, kan jag gifva mitt hufvud i pant på att Hanna
+icke begått något orätt, om hon också kunnat bära sig oförsigtigt åt.
+Och det var endast för att få den uslingen Valter bort från de dåliga
+kamraterna, som hon ett ögonblick gick in. Det var käckt gjordt af henne
+och jag högaktar henne, fastän jag inte sjelf skulle haft mod att göra
+detta.
+
+Berthas försvarstal gjorde intryck på några af kamraterna, som voro
+böjda att se Hannas uppförande från den bästa sidan. Men för många
+ytliga, sqvallersjuka, tanklösa kamrater framstod det som något orätt
+och opassande. De visade Hanna tydligt sitt ogillande, och stämningen på
+klassen var ytterst ledsam. Till och med de, som bordt känna henne
+bättre, voro bestörta och osäkra om huru de skulle tyda hennes
+handlingssätt och undveko henne derför så ofta de kunde.
+
+Hanna kunde icke undgå att märka allt detta och mot hennes vilja gjorde
+det henne ondt. Hon skulle velat vara nöjd endast med sitt samvetes
+vittnesbörd, men ertappade sig med att begära också kamraternas aktning.
+Hon kände, att de till en viss grad skämt bort henne. Det var henne
+likväl en stor tröst, att Bella, Verna Sommar, tant Karin och ett par af
+flickorna uttalat sitt gillande af hvad hon gjort och hon försökte att
+icke bry sig om de öfriga. Icke ett ord till försvar hade kommit öfver
+hennes läppar, hvartill skulle det tjena, saken talade ju för sig sjelf.
+
+-- Men detta är rent outhärdligt! -- utbrast Bertha en dag, då hon het
+och upprörd kom fram till Hanna, som satt ensam på klassen. -- Kan du
+icke tala, menniska, och rentvå ditt anseende? Jag har predikat för
+döfva öron. Naturligtvis ha de föga förtroende till _mitt_ omdöme. Jag
+tror också, att man på visst håll söker undergräfva ditt inflytande, och
+ett par af de våra hålla sig fullkomligt neutrala. Talar du icke, så
+. . . adjö med ditt förmynderskap på klassen . . .
+
+-- Jag har aldrig eftersträfvat något förmynderskap, -- sade Hanna och
+reste sig häftigt från sin plats. -- Åtminstone icke _medvetet_, --
+tillade hon halfhögt, i det en djup rodnad flög öfver hennes kinder. --
+Hvarför skulle jag tala? Om de icke tro dig, huru skulle de tro mig, som
+måste föra min egen talan? Nej, låt mig vara. Terminen är ju snart slut
+och sedan slippa ni vidare se mig.
+
+-- Tänker du låta detta fortfara ännu dessa fyra veckor, så tager jag
+min Mats ur skolan. Jag kan ej fördraga dessa sura miner och denna
+trumpna tystnad dag ut och dag in. Ett ordentligt gräl vore mera i min
+smak. Och ännu en sak, Hanna. Om du inte rättfärdigar dig, så misstänker
+jag, att några, jag säger icke hvilka, komma att försöka få dig
+relegerad.
+
+Hanna blef alldeles blek, detta hade hon icke tänkt på. Men i detsamma
+vaknade också hennes gamla trots och hon utbrast bittert. -- Detta kunna
+ni gerna bespara eder. Innan jag låter det gå så långt, afgår jag
+frivilligt, -- i morgon dag . . .
+
+-- Var nu ej tokig, Hanna, och ställ till något nytt spektakel. Betänk,
+hvad det för dig betyder att få ett godt afgångsbetyg! Du är den mest
+skengalna toka jag någonsin sett. När några ord kunna ställa allt på
+rätt . . .
+
+-- Tyst, jag tigger icke om er aktning! -- Och Hanna gick ut med kinder,
+som brände af harm och förödmjukelse.
+
+Bella hade icke sett Hanna på två dagar och begynte blifva orolig. --
+Det är bäst du går och ser efter henne, Bentu, kanske är hon sjuk.
+
+Bengt gick och fann Hanna som vanligt lutad öfver sina böcker. Han såg,
+att hennes ögon buro spår af tårar, men låtsade ingenting märka.
+
+-- Bella ber helsa, att du är oartig som ej på två dagar uppvaktat
+henne, -- sade han skämtsamt. -- Kom hem till oss, jag ville också gerna
+höra din tanke om min nästa ämnesuppgift.
+
+-- Jag skall komma, gå du förut. -- Hanna undvek att se på honom, men
+hennes röst var alldeles lugn.
+
+Huru godt kändes det icke att efter de sista dagarnes ensamma strider
+åter få sitta vid Bellas sida, lyssna till hennes kära stämma och glömma
+att någonting i verlden tyngde hennes sinne! Hanna skulle helst låtit
+bli att tala om sig sjelf, men Bellas ögon uttryckte så mycken öm
+frågvishet, att det tillbakaträngda bekymret bröt fram på nytt. Hon lade
+händerna för sitt ansigte och hviskade, lutad mot Bellas knä: -- Bella,
+jag kommer att afgå från skolan endera dagen.
+
+-- Åh, Hanna min, det är ej möjligt! Det får du inte. Är det för
+sqvallrets skull?
+
+-- Man anser, att jag handlat ovärdigt och riskerat skolans anseende.
+Jag _kan_ icke bli qvar.
+
+En tystnad inträdde. Bella ville försöka sätta sig in i Hannas
+tankegång, innan hon gaf henne ett råd. Hon insåg, huru påkostande det
+skulle vara för Hanna att bli qvar, då klassen ansåg sig kränkt deraf.
+Men på samma gång fann hon det hårdt, att Hanna skulle afgå och försaka
+ett godt afgångsbetyg, då hon intet ondt gjort, och alltsammans blott
+berodde på en ytlig och ömklig uppfattning af hennes handlingssätt.
+
+Bertha hade i går kommit till Bella och full af uppror och missnöje
+omtalat stämningen i skolan och sin fruktan att Hanna skulle blifva
+bortvisad.
+
+-- Det är Jenny, den markattan, som stält till alltsammans, -- sade hon
+uppbragt. -- Hon har sqvallrat om saken för „pappa och mamma“, och nu ha
+dessa hotat taga bort henne ur skolan, såvida ej en så farlig kamrat,
+som Hanna, blefve relegerad. Det är ett lefvande spektakel, då inte
+Hanna värdigas säga ett ord till sitt försvar, och då äfven du är borta,
+som annars brukar kunna tala förnuft till de odågorna.
+
+Bella ville omöjligt tro, att så ledsamma följder kunde uppstå ur en så
+enkel sak, som att Hanna gjort sin pligt. Hon hade sökt lugna Bertha och
+lofvat tala med Hanna.
+
+Nu strök hon sakta Hannas nedböjda hufvud.
+
+-- Hanna min, du skall _icke_ afgå. Saken är ej värd ett så stort offer
+och kan nog hjelpas på annat sätt. Hvarför har du icke försvarat dig? Du
+är ju advokat, vet jag.
+
+-- Mot hvem skulle jag försvara mig? -- utbrast Hanna häftigt. -- Ingen
+har anklagat mig. Det är just det tysta, smygande förtalet, mot hvilket
+intet försvar finnes, som drifver mig bort. En öppen anklagelse vore
+tusen gånger lättare att möta, än detta stumma misskännande.
+
+-- Och för något så lumpet, som ett grundlöst förtal skulle du retirera!
+Nej, Hanna, det vore ej likt dig, det vore nästan fegt. Du har ju lärt
+mig, att hvad som är rätt och sant bör gå fram med öppen panna. Och nu
+skulle du sjelf genom att draga dig tillbaka låta dem tro, att du
+verkligen handlat orätt.
+
+-- Men hvad _kan_ jag väl göra, Bella? -- frågade Hanna upprörd. -- _Om_
+jag blir relegerad! Bättre, att förekomma, än att förekommas.
+
+-- Det blir du icke, var lugn. Jag har en plan, men den omtalar jag icke
+ännu. Lofva mig, att du icke tager något förhastadt steg och lita på
+mig.
+
+Hanna tryckte hennes hand mot sina ögon och sina läppar. -- Du är min
+_vän_, och jag litar på dig. Jag skall gifva mig till tåls för din
+skull.
+
+Inom skolans direktion och lärarepersonal hade frågan om Hannas
+skiljande från skolan flera gånger varit före. I den utsmyckade form
+historien antagit, var det icke underligt, om den väckte allas djupa
+ogillande. Man öfverenskom att anställa enskildt förhör med Hanna och
+derefter meddela henne beslutet, att hon vore skild från skolan.
+
+Det gjorde dem alla ondt om flickan, som hittills aldrig gifvit
+anledning till allvarsamt klander, utan tvärtom var en af skolans mest
+framstående elever. Men skolans anseende fordrade, att en elev, som till
+den grad blottstält sitt rykte, icke tilläts att vidare qvarstå vid
+densamma.
+
+Innan mötet denna gång afslutades, infann sig Verna Sommar och begärde
+ordet. Hon hade, viss om att ryktet öfverdrifvit Hannas felsteg, nyss
+talat vid henne sjelf samt fått en öppen och noggrann beskrifning öfver
+tilldragelsen. Hon hade vidare uppsökt unge Hagen, som afgaf en liknande
+berättelse, hvarför något tvifvel om sanningen icke kunde finnas.
+Slutligen hade hon ännu varit inne på det ifrågavarande kaféet och der
+blifvit försäkrad om, att något fruntimmer den qvällen icke der intagit
+någon förfriskning.
+
+Derefter omtalade hon hela händelsen, såsom hon hört den af Hanna och
+Valter.
+
+-- Och enligt min åsigt, -- slöt hon sitt andragande, -- förtjenar Hanna
+Rappe vår aktning och vårt erkännande för det hon, glömsk af sig sjelf,
+sökt räcka en sjunkande medmenniska sin hjelpande hand.
+
+En förlägen tystnad uppstod. Man behöfde tid för att plötsligt omstämma
+sig till Hannas förmån. Några af de yngre uppträdde derefter och
+anhöllo, att det fälda utslaget måtte upphäfvas, eftersom det stödt sig
+på falska rykten.
+
+Men de äldre och försigtigare ansågo, att ryktet allaredan fått en så
+stor utbredning, att man icke mera kunde nedtysta eller vederlägga
+detsamma. Skolan riskerade sitt anseende genom att qvarhålla en allmänt
+misstänkt elev.
+
+De yngre lärarne och lärarinnorna protesterade ifrigt mot denna
+uppfattning. -- Det är väl icke meningen, -- sade de, -- att skolan för
+ett falskt ryktes skull kunde uppoffra en af sina bästa elever?
+
+-- Det är beklagligtvis ofta en nödvändighet att uppoffra _en_ för att
+kunna qvarhålla de andra, -- utlät sig en af de äldre.
+
+-- Blir denna princip genomförd nu och framdeles, så anhåller jag genast
+att blifva skild från skolan, -- utbrast Verna Sommar med en hos henne
+sällsynt häftighet.
+
+Fem af den yngre lärarepersonalen förenade sig med henne, och
+direktionen såg framför sig det svåra valet att antingen genast mista
+fem af sina bästa lärarekrafter, eller ock låta Hanna Rappe qvarstå vid
+skolan.
+
+Ett nytt möte utsattes till följande afton, då hvar och en skulle noga
+öfvervägt alla skälen för och emot.
+
+-- Jag behöfver ingenting öfverväga, -- sade Verna Sommar. -- För mig
+gäller endast att antingen begå en syndig orättvisa eller ock se mig om
+efter en annan plats. Det är icke svårt att välja.
+
+[Dekoration]
+
+
+
+
+[Dekoration]
+
+
+När femte klassen dagen derpå kom till gymnastiken fann den sin unga
+hurtiga lärarinna mot vanligheten allvarsam och förströdd. Hon ordnade
+öfningarne, kommenderade och rättade som förut, men det skedde nästan
+mekaniskt, och man såg, att tankarne voro långt borta. Ett par gånger
+glömde hon gifva det väntade tecknet, eller förvexlade namnen på de
+olika rörelserna.
+
+Men ingen nändes skratta. Tvärtom smittade hennes synbara nedslagenhet
+den annars så muntra skaran och timmen gick tyst och utan lif.
+
+När den var slut, och Hanna Rappe bland de första aflägsnat sig, kallade
+Verna Sommar de öfriga än en gång tillsammans, hon hade något att säga
+dem.
+
+-- Jag ville fråga er, flickor, -- sade hon, och hennes röst lät som en
+generals, som anställer räfst bland sitt folk. -- Jag ville fråga, om
+det är med er vetskap och ert samtycke, som en af edra bästa kamrater
+varit utsatt för de ovärdigaste misstankar och det ovänligaste
+bemötande, blifvit förtalad rundt i staden och nu står i begrepp att för
+alltid bortvisas ur skolan? Ni veta alla hvem jag menar . . .
+
+Flickorna tego. Några sågo förlägna ut, andra likgiltiga, som om det
+alls icke rört dem.
+
+-- Åtminstone icke med _mitt_ samtycke, -- kom det plötsligt från
+Bertha.
+
+-- Icke med mitt heller, -- hördes några osäkra röster ur skocken.
+
+Jenny skrufvade sig litet nervöst: -- Det är ju icke underligt, om
+flickor från hyggliga hem draga sig för att vara tillsammans med en, som
+. . .
+
+-- Jag vet, hvad du vill säga, -- afbröt henne Verna harmsen, -- men du
+har orätt, liksom alla andra. Jag skall säga er, flickor, att allt ondt,
+som berättats om Hanna, är nedrigt förtal, jag har sjelf varit i
+tillfälle att taga reda på saken.
+
+Flickorna skockade sig tätt omkring henne, och hon berättade allt hvad
+hon hört af Hanna sjelf, af Valter och af betjeningen på kaféet.
+
+Hon afbröts af ifriga, halfhöga utrop, såsom: -- hvad var det jag sagt
+hela tiden? . . . Ja, men jag har hört från _alldeles_ säkert håll . . .
+Stackars, söta Hanna . . . Fy, så otäcka vi varit . . . etc.
+
+-- Säg mig, -- fortfor Verna Sommar, -- har hon någonsin svikit ett
+löfte? Har hon ej ständigt sökt uppmana eder till det, som är godt och
+rätt? Och huru löna ni henne? Genom en misstro, som måste såra henne
+djupt och en ovänlighet, som verkligen icke vittnar om godt kamratskap.
+Det har varit fult gjordt af er, flickor, och nu fordrar er
+hederskänsla, att ni söka godtgöra det. Visa henne, att ni tro på henne
+och värdera henne som förut, det skall glädja henne mest af allt.
+
+Det blef ett stoj, som kunnat rifva ned huset, när hon slutat. Flickorna
+talade alla på en gång och sökte öfverrösta hvarandra. -- Hvad jag är
+glad, att Hanna är oskyldig! -- skrek Bibbi och dansade om med Aina
+Berg.
+
+-- Jag har hela tiden trott, att hon var det, -- sade Lilli, alldeles
+glömsk af att hon troget undvikit Hanna.
+
+-- Det skulle varit så likt hennes karlfasoner att smutta punsch med
+pojkarne, -- inföll Jenny, ännu misstrogen. -- Och jag hörde från
+_alldeles_ säkert håll . . .
+
+-- Att du är en gås, som genast tror första dumma rykte, -- ifylde
+Bertha hetsigt. -- Jag har ju predikat för er dag ut och dag in, att
+alltsammans var en lögn, men ni ha inte trott mig.
+
+-- Visst har jag trott, -- hördes en röst ur hopen. -- Och jag med . . .
+och jag med. -- Alla voro angelägna om att intyga, att de „verkligen i
+grunden trott på Hannas oskuld“, men då de ej kunde bevisa den, så . . .
+
+-- Jag ser, att ni ångra er ovänlighet, -- inföll Verna Sommar, som med
+ett halft sorgset leende gifvit akt på ordstriden. -- Gå nu och säg
+Hanna det. Hon är nedslagen och djupt sårad . . .
+
+-- Ja, ja, -- skreko flickorna. -- Det kan man ej undra öfver! . . .
+
+-- Hon är modig, uppoffrande och sann, -- fortfor Verna Sommar -- hon
+har hjertat på rätta stället. Ingen af oss skulle gjort hvad hon gjort.
+
+-- Nej, hvem skulle vilja gå in på ett _värdshus_? -- utbrast en af
+flickorna och såg förnärmad ut.
+
+-- Ja, men tänk om din lille bror vore nära att bli innebränd. Skulle du
+ej våga ett försök att rädda honom af fruktan att sota dina kläder? Den
+är feg, som i farans stund tänker mest på sig sjelf. Hanna Rappe har
+visat oss huru vi böra handla.
+
+Flickorna sorlade, glada, flata och ångerfulla. Hanna framstod åter för
+dem i all sin gamla redbarhet, och de kunde ej förstå, huru de någonsin
+kunnat misstänka henne för något ovärdigt.
+
+-- Inte skall man få skilja henne från skolan, -- sade en med beslutsam
+min.
+
+-- Om hon afgår, så går jag med, -- sade en annan.
+
+-- Ja, ja, det göra vi också, -- ljöd det från flera håll. -- Kom, så gå
+vi till föreståndarinnan och fälla en förbön för Hanna!
+
+Förslaget antogs af tre fjerdedelar af klassen. Resten ville hålla sig
+neutral. De blygdes för ett så hastigt omslag, och några af dem kunde ej
+glömma sin misstro.
+
+Men de öfriga, med Alma och Bertha i spetsen, tågade, ifriga, varma och
+fulla af stridslust, att bryta en lans för sin vän och kamrat.
+
+-- Lättrörda, små insjövågor! -- tänkte Verna Sommar, när hon såg
+dem gå.
+
+Direktionsmötet på eftermiddagen blef kort. De flesta uttalade sig för
+Hannas qvarstående; endast ett par reserverade sig mot den risk, för
+hvilken skolan utsatte sig. Femte klassens lilla påtryckning verkade
+också något. Man fruktade, att då opinionen sålunda omstämts till Hannas
+förmån, skulle hennes bortvisande framkalla allvarsamt ogillande.
+
+Det var ett mera välment, än finkänsligt mottagande Hanna fick, då hon
+följande morgon kom till skolan. Hela klassen stod skockad i tamburen
+och ett ljudeligt hurrah uppstämdes, när hon trädde in. Innan hon visste
+ordet af, var hon upplyftad på en stol och buren ett hvarf kring rummet.
+
+Men denna hyllning snarare nedstämde, än gladde henne. Huru kunde hon
+lita på känslor, som ena dagen öfverhöljde henne med ovilja och misstro
+och andra dagen hyllade henne med hurrarop? Hon förstod icke omslaget,
+men då hon såg Verna Sommars glada ögon i dörren, begynte hon ana
+sammanhanget.
+
+_Sådan_ var då hennes klass, och kanske flickor i allmänhet. Lika
+färdiga att kasta sten på en misstänkt kamrat, som att sedan utplåna
+smärtan med öfverdrifna vänskapsbetygelser.
+
+Hon kände sig illa till mods, oaktadt all den hjertlighet, som mötte
+henne, och längtade att få gå bort i en vrå och samla sina tankar. Men
+flickorna stimmade kring henne med frågor, förklaringar och ursäkter
+ända tills timmen började, och det var först när hon kom i ro i sitt
+eget lilla rum, som hon kunde gifva tankarne fritt lopp.
+
+Mest af allt smärtade henne, att Valter Hagen sedan den der qvällen
+gjort sig fullkomligt oåtkomlig för allt inflytande från hennes sida.
+Hon hade ej återsett honom och Bengts försök att träffa honom hemma hade
+ständigt misslyckats. I skolan åter höll han sig undan så mycket som
+möjligt, och besvarade Bengts vänliga förslag att komma hem till dem med
+allehanda undanflykter. Naturligtvis hade ryktet om Hannas „korståg“,
+som de kallade det, nått också till lyceum, och Valter fick lida mycken
+smälek af kamraterna. Detta förtog ända till sista skymten af den
+blygsel Hannas ord framkallat, och han sökte så godt han kunde reparera
+sin ära med det slags falska manlighet, som alltid är till hands att
+bortblåsa en ärlig ånger.
+
+Hanna insåg att hon handlat oklokt, ty genom den offentlighet saken
+fick, förfelade hon sitt mål. Men hon kunde icke ångra hvad hon gjorde
+den der qvällen, hon hade följt en oemotståndlig impuls och skulle icke
+haft fred för sitt samvete, om hon ej gjort detta försök.
+
+Hvad angick henne Valter Hagen? Icke mer, än hvarje annan nödstäld
+varelse som helst. Men kunde hon väl gå förbi en brant, der en blomma
+stod rotad i lös sand, färdig att af första störtregn, sköljas ned i
+afgrunden, utan att göra ett försök att omplantera henne i fastare
+jordmån? Det föreföll henne, som om den kärlek och den verksamhetslust
+hon kände växa inom sig, på detta område skulle få sin bästa
+tillämpning. Och som om hon bäst kunde gifva sin skärf till
+mensklighetens stora uppfostringskamp genom att blifva en god kamrat
+till sådana stackars hemlösa, bortkastade gossar . . .
+
+Men hon fick ej ännu egna sig åt dessa tankar, examen nalkades och
+afgångsbetyget. Hon läste med brinnande ifver dessa sista veckor. Hon
+kände sin själ så hungrig, som kunde den aldrig blifva mättad. Och
+skolan var blott första steget, sedan följde så många, många andra,
+innan hon var vid målet. Ja, -- skulle hon någonsin känna sig hafva nått
+målet?
+
+Resan ut i verlden med tant Karin föreföll henne som nyckeln till hennes
+framtida lif, den nyckel, som skulle upplåta för henne alla möjliga
+visdomens skatter. De skulle resa till Grekland och Rom, till Pompeji
+och Vesuvius, till Neapel och Corsika. Hon tänkte på allt detta med en
+längtan så stor, att den nästan delade henne i tvenne hälfter. Den ena
+hälften trampade i askan bland Pompejis ruiner; den andra nötte dag
+efter dag de välkända trappstegen till skolan. Hon föreföll sig
+sjelfvisk, som kunde vara så glad. Bella skulle ju icke få njuta allt
+detta, och många, som bättre än hon behöft denna vederqvickelse, skulle
+utan afbrott få fortsätta sitt enformiga arbete. Om hon ändå kunde slå
+upp den vida verldens portar för alla trötta och sjuka, alla fattiga,
+längtande barn, som knapt hade en aning om tillvaron af en verld och en
+mensklighet utanför sina fyra väggar!
+
+Det föll henne icke in, att hon ej skulle vara mogen för alla de intryck
+en sådan resa erbjuder. När känner man sig så stark och rik, så
+obegränsad och fyld af tusen möjligheter, som vid 18 år?
+
+Äfven tant Karin motsåg resan med stigande längtan. Hon begynte känna
+sig ung igen, hennes trötta själ famlade efter det nya förhållandet till
+Hanna, såsom man famlar efter ett nytt läkemedel. Och resan ut i verlden
+med detta unga, vakna, kunskapstörstande barn skulle läka hennes sinne
+och sporra henne till att lefva upp på nytt.
+
+Resdagen var bestämd till 1 Juni, dagen efter skolans afslutande och
+Bengts studentexamen. Bella skulle dagen derpå flytta ut till Fågelvik
+med de sina och senare på sommaren var det planeradt, att hon skulle
+resa till Hangö för att bada sig till nya krafter. Hon hade ett helt år
+qvar i skolan, då hon försummat så mycket, och det kostade på att tänka
+sig detta år utan de gamla kära kamraterna.
+
+Dessa voro emellertid djupt intresserade af Hannas sommarplaner och
+ansågo henne för den lyckligaste varelse under solen. De öfveröste henne
+med goda råd och visade ett oegennyttigt nit vid anordnandet af hennes
+resetoaletter.
+
+Hanna skrattade och lät dem hållas. Men när resdrägten kom hem och
+skulle profvas, funno de att de bränt sina kol förgäfves och att Hanna
+icke afprutat ett grand på den stränga enkelhetsprincip hon i allt
+beslutat följa.
+
+En söndagseftermiddag i slutet af Maj satt Hanna ensam i sitt rum,
+ifrigt sysselsatt att skrifva ett par bref. Hon ville underrätta
+postmästarinnan och flickorna der hemma i prestgården om sin resa och
+tillika sända några rader och ett vackert blomsterkort till sin kära
+puckelrygg.
+
+Fönstret stod öppet, och doften af en nyss utsprucken björk på gården
+fläktade in i rummet. Hanna insöp den begärligt; den bar till henne en
+helsning från vaknande, sprittande lif och på samma gång ett afsked, som
+nästan kändes vemodsfullt.
+
+Tjensteflickan inträdde och sade, att en herre frågat efter fröken
+Rappe. Och då Hanna icke ville störa sina värdinnor, måste hon mottaga
+honom på sitt rum, full af undran hvad han kunde vilja henne.
+
+En lång, medelålders herre inträdde. Han såg ut som om han nyss
+uppstigit från sjukbädden; ögonen voro infallna, han andades kort och
+tycktes ha svårt att gå.
+
+Hanna betraktade honom forskande i det hon bad honom sitta ned. Han
+undvek hennes blick och hans röst lät osäker, när han frågade: -- är ni
+fröken Rappe?
+
+-- Ja, -- svarade Hanna.
+
+-- Det är ej underligt . . . att du ej känner igen mig, -- sade den
+främmande. -- Det är så länge sedan . . . Jag är din far . . .
+
+-- Min far! -- utbrast Hanna, så blek som fönsterposten, mot hvilken hon
+stödde sig. Det var som om hon träffats af ett hårdt slag, hvilket
+nästan beröfvade henne sansen. -- Min far? . . . jag förstår ej . . .
+
+-- Ja, din far, Hanna, hvilken ödet ändtligen fört till hemlandet. Jag
+har tärts af längtan att komma hit igen, att få se dig . . . jag ville
+icke dö der borta. Resan var svår . . . jag har varit mycket sjuk, men
+jag hann ändå fram. Nu tänker jag slå mig ned här och bjuda dig ett hem
+hos mig . . . Jag såg af tidningarna att din mor är död . . . du är ju
+. . . den enda jag har qvar i lifvet.
+
+Hans röst var hes och uttalet främmande. Orden susade förbi Hannas öron;
+hon uppfattade blott andemeningen, men den gjorde henne stel af ångest
+och hon rustade sig till försvar. Hon återtog med våld herraväldet öfver
+sig sjelf när hon svarade:
+
+-- Om det är sant, att ni är min far, så har ni längesedan . . .
+förverkat alla en fars rättigheter öfver mig. Ni misstager er, om ni
+tror, att jag skall åtaga mig en dotters pligter mot er; bandet oss
+emellan är längesedan brutet. Jag är visserligen fattig och hemlös, men
+jag eger något, som jag sätter mer värde på än hem och rikedomar, och
+det är min personliga frihet.
+
+Den främmande såg öfverraskad ut, och hans slappa drag fingo mera lif.
+Han hade tydligen icke väntat sig något motstånd, när han ändtligen,
+dels af tvång, dels af sjelfviska motiver gjorde anspråk på sin unga
+dotter. Detta motstånd väckte till en viss grad hans intresse och på
+samma gång en önskan att framstå för henne i en fördelaktigare dager.
+
+-- Jag vet, Hanna, -- sade han sorgset, och hans aftärda drag sågo ännu
+blekare och skarpare ut, -- jag vet, att jag icke har handlat mot dig
+som en far. Men jag trodde . . . Jag har varit så ensam . . . under
+dessa år, jag har stundom lidit nöd . . . jag har qvalts af längtan
+efter fosterlandet. Slutligen lyckades jag samla en obetydlig
+förmögenhet och beslöt . . . resa hem. Du vet ej hvad allt jag lidit!
+. . . Jag kunde förefalla eder hjertlös, och dock voro . . . mina tankar
+ofta hos er.
+
+. . . Det var min afsigt, -- fortfor han, då Hanna ingenting sade, --
+att sända er penningar. Men det lif jag var van att föra, uppslukade
+allt hvad jag kunde förtjena . . . Jag hoppades ständigt . . . att kunna
+skaffa mig en förmögenhet och med den återvända för att . . . för att
+bjuda er ett sorgfritt lif.
+
+-- Och under tiden lät ni min mor sönderslitas af sorg och hårdt arbete.
+-- Hannas läppar darrade och hon höll sig hårdt i stolkarmen för att
+synas lugn. -- Ni lät henne framsläpa sitt lif ensam, fattig och bitter,
+utan tro hvarken på Gud eller menniskor. Hon var förr så lycklig . . .
+och ni . . . ni stal _allt_ ifrån henne. Under dessa 18 år . . . har ni
+gifvit henne så mycket som en rad, en helsning att ni lefde och tänkte
+på henne? Nej. Det skulle läkt månget sår och stärkt den tro på er, som
+så länge stod bi . . . tills den ändtligen brast. Ni egde henne så helt,
+som en menniska kan ega en annan -- och ni kastade henne bort, som ett
+sönderslaget kärl.
+
+Hanna dolde ansigtet i sina händer och kämpade med den gråt, som
+våldsamt trängde sig fram. Han var icke värd att se hennes tårar, denne
+man, som var skuld till den sorg och bitterhet hon mottagit som sitt
+enda arf. Han hade stulit två menniskors lycka, skulle han nu komma och
+taga det dyrbaraste hon egde: friheten? Men hon var ju sin egen, han
+hade ingen rätt till henne . . . hon skulle icke böja sig för denna
+sjelfviska man, vore han än tusen gånger hennes far.
+
+Hon sväljde sina tårar och sade nästan hårdt: -- Och nu kan ni gå, jag
+har intet vidare att säga er. Jag kan aldrig bli en dotter för er, och
+våra vägar måste som hittills gå åt skilda håll.
+
+Den främmande hade suttit tyst med nedböjdt hufvud, som det syntes
+gripen af Hannas ord. Nu steg han upp och gick ett steg mot dörren.
+
+-- Farväl, Hanna . . . jag vill ej längre plåga dig med min närvaro
+. . . Jag går igen, ensam som jag kommit . . . Förlåt . . . att jag ett
+ögonblick kunde tro, att du hade ett hjerta för mig . . . förlåt att jag
+talade om att inskränka din frihet! Jag menade intet ondt . . . Du . . .
+skall glömma, att jag . . . ett ögonblick kommit i din väg . . . jag
+ville, . . . jag trodde . . . jag . . .
+
+Ett svårt hostanfall afbröt honom och då det var öfver, nästan dignade
+han ned på en stol, så blek och dödstrött, att Hanna ryste. Skulle han
+dö här och hade hon dödat honom?
+
+-- Se här, drick litet vatten! -- sade hon och räckte honom glaset.
+
+Hans hand skakade, då han mottog det. -- Tack! -- sade han. -- Det är
+kanske första och sista gången du bjuder mig en dryck.
+
+Han försökte le och detta leende trängde som ett svärd i Hannas hjerta.
+Hon såg honom gå, långsamt och stapplande, utför trappan, ut genom
+porten. Hon lutade sig genom fönstret, så länge hon kunde se en skymt af
+den aftärda gestalten . . . nu stannade han . . . nu gick han åter
+vidare och nu . . . nu försvann han om gathörnet.
+
+Hon kände en ögonblicklig lust att springa efter honom, att leda honom,
+så han ej skulle falla, men hon hejdade sig. Hvad hade hon med honom att
+göra?
+
+Hon tänkte på huru lycklig hon varit detta sista år, huru hon egde två
+hem, och hjertan att vända sig till, när hon behöfde det, men för öfrigt
+fick vara sin egen, så oberoende, som en fågel i luften. Det är sant,
+hon egde icke det slags oberoende, som rikedomen skänker, men låg det
+icke frihet och rikedom nog i hennes friska kropp och starka vilja? Hon
+skulle med dessa gåfvor komma längre, än mången rik med sina penningar.
+
+Så tänkte hon på resan och allt hvad den skulle skänka henne. Hon hade
+så sugit sig fast vid tanken på den, att hon tyckte sig stiga ett steg
+tillbaka i sin utveckling, om hon ginge miste om den. Hvarför skulle hon
+ens sätta detta i fråga; var hon icke fullt viss om att få följa tant
+Karin?
+
+Det var uppror inom henne. Hon kämpade förtviflad mot de känslor af
+Ã¥nger och medlidande som grepo henne, och gjorde henne ondt. Hon
+tillslöt ögonen för att icke se den stapplande gestalten och öronen för
+att icke höra den hemska hostan. De letade sig ändå fram till hennes
+sinnen och förlamade hennes motståndskraft. Omärkligt, men säkert
+undergräfde de hennes beslut och väckte hos henne ett begär, som hon
+aldrig medvetet känt: begäret att få uppoffra sig helt och hållet för en
+lidande medmenniska. Att få bortkasta all tanke på egna fördelar och
+endast lefva för _en_, af alla försmådd, af ingen älskad. Att denna ena
+var hennes far, var en bisak för henne, ja, hon skulle önskat att det
+varit någon annan. Ty bitterheten emot fadren var så djupt inrotad hos
+henne, att den förtog en del af sjelfuppoffringens fröjd.
+
+Hon var fruktansvärdt upprörd under de dagar som följde, och likväl
+ville hon för ingen omtala hvad som försiggick inom henne. Hon visste,
+att hon ensam måste besluta här och ville icke säga något, innan hon
+fattat sitt beslut.
+
+Tant Karin och Bella sågo väl, att något tyngde Hanna, men de
+respekterade hennes tystnad och gjorde intet försök att intränga i
+hennes förtroende.
+
+En dag när Hanna som vanligt tittade in till tant Karin på vägen från
+skolan, tog denna henne skälmaktigt i nacken och sköt henne fram till
+skrifbordet.
+
+-- Ser du de der papperen? -- sade hon muntert. -- Det är vingarne, som
+skola bära oss ut i verlden. Nästa lördag, dagen efter examen tänker jag
+vi gifva oss af. Du blir väl färdig till dess?
+
+-- Tant Karin! -- Hanna drog henne ned i soffan. -- FÃ¥r jag tala med
+dig?
+
+Hennes blick var så vemodig och rösten så vek, att fru Meilert i hast
+blef allvarsam. -- Hvad är det? -- frågade hon orolig.
+
+-- Tant . . . jag har slagit resan ur hågen. Du måste förlåta mig och
+. . . resa ensam.
+
+Ett moln drog öfver tant Karins anlete. -- Jag trodde icke att du var
+nyckfull, -- sade hon.
+
+-- Det är jag ej heller, tant. -- Hanna var blek, och ett drag af tungt
+allvar låg öfver hennes ögon, ehuru munnen försökte le.
+
+-- Hvad är det, Hanna, jag förstår dig ej. Vill du icke resa ut med mig?
+
+-- _Vill?_ Ack, tant Karin, du vet, att jag aldrig drömt om något
+herligare. Men nu _kan_ jag det icke. Jag har fått ett band som binder
+mig här . . . jag är ej så fullt min egen, som jag varit det hittills
+. . . Min far har kommit . . .
+
+Fru Meilert reste sig häftigt och hennes ögon blixtrade till i vrede.
+Hon tog Hanna hårdt i armen.
+
+-- Är det sant? Huru vågar han? Har han kommit för att röfva också dig
+ifrån mig? Men det skall han ej, det får han ej! Du har inga
+skyldigheter mot honom, _inga_! Du får ej . . . du får ej öfvergifva
+mig, Hanna!
+
+-- Låt mig berätta dig allt, tant, -- bad Hanna, som blef lugnare, ju
+mera upprörd tant Karin blef.
+
+-- Min far kom till mig härom dagen, tärd af sjukdom, ensam och
+främmande i sitt eget land. Han bjöd mig ett hem hos sig . . . han sade
+sig vilja godtgöra hvad han brutit. Och tant, han var så usel, så
+öfvergifven! Men jag visade honom bort och sade att mellan oss fans icke
+mera något band. Jag såg honom gå igen efter ett hårdt hostanfall, som
+nästan dödade honom, såg honom stappla längs gatan, till något ensligt
+rum, der ingen skulle vårda honom och der han kanske skulle dö
+fullkomligt ensam -- och mitt hjerta smälte bit för bit. Du kan ej ana
+hvad jag lidit under dessa dagars kamp mellan min sjelfviskhet och min
+pligt.
+
+-- Tala ej om pligt! -- afbröt henne fru Meilert hårdt. -- Han har
+längesedan löst dig från dina pligter som dotter. Åh, jag genomskådar
+honom nog! Det är ej af längtan att godtgöra något, som han återvändt,
+det är helt enkelt af ett sjelfviskt begär att blifva betjenad och
+omhuldad. Ingen man kan någonsin umbära en qvinnas ömhet, allraminst en,
+som förspilt sitt lif i laster och passioner. Jag säger dig, att du icke
+har en skymt af förpligtelse mot en sådan far.
+
+-- Jag menade det icke heller så, tant Karin. Det är icke några
+dotterliga känslor, som drifva mig till honom, det är helt enkelt det,
+att han är en sådan usel, olycklig varelse. Vet du, det är något
+obetvingligt det der behofvet att omsluta ett lidande väsen med all sin
+ömhet, att söka komma det att glömma sin ensamhet och sina plågor, att
+få en tacksam blick ur ett par trötta ögon. Jag känner det blott oklart
+ännu, men det förefaller mig, som om de band _lidandet_ och
+_medlidandet_ knyta mellan oss menniskor, vore ännu starkare och
+heligare, än blodets och sympatins band. Kanske har jag orätt, men jag
+känner det så nu.
+
+-- Svärmerska! -- log fru Meilert, men blef åter allvarsam. -- Du kunde
+ställa det godt för honom, utan att behöfva uppoffra dig sjelf. Jag
+skall sörja för att han får all den omvårdnad han någonsin behöfver.
+
+-- Tack, tant Karin, men det är icke nog. Tror du han kommit den långa
+vägen hem, ensam och dödssjuk, om han icke längtat efter något mer än en
+mjuk säng och ordentlig uppassning. Detta hade han ju fått hvar som
+helst. Men hans hjerta drog honom till de två, som ännu möjligen kunde
+ha en gnista ömhet för honom. Jag upptager från landsvägen en stackars
+larv, som är i fara för kärrhjulen och jag skulle visa ifrån mig den
+första menniska, som någonsin vädjat till mitt hjerta?
+
+Fru Meilert satt länge tyst. Det stora i Hannas handlingssätt, fylde
+henne med glädje, på samma gång hon måste frukta att det var bortkastadt
+ädelmod. Hon kunde ej tro denne man om något godt; hon skulle ej för
+allt i verlden velat se Hanna för en längre tid prisgifven åt de nycker
+och det tyranni hon visste att han utöfvat i sitt hem. Men dödens närhet
+försonade mycket. Hon förstod den ungdomens hänförelse, som fylde Hanna
+nu och nändes icke fråntaga henne hennes illusioner. Men hon beslöt att
+oaktadt sin motvilja uppsöka hennes far och sjelf bedömma de
+förhållanden, i hvilka hennes älskling nu skulle komma.
+
+På sin egen missräkning tänkte hon icke detta ögonblick, men Hanna
+gjorde det i stället.
+
+-- Älskade tant, -- sade hon och kyste ömt hennes hand. -- Du har gjort
+så mycket för mig, och nu sviker jag dig första gången jag vore i
+tillfälle att bidraga till din glädje. Men du förstår mig ju och är icke
+ond på mig.
+
+-- Ond på dig? -- Tant Karin drog henne innerligt till sig. -- Jag hade
+knapt trott min „hårdhjertade“ Hanna om så mycken menniskokärlek.
+
+-- Det är allt Bellas förtjenst, tant, hennes och din. Ni två ha gjort
+mig så lycklig, att jag måste älska hela verlden i gengäld. Men något
+föll mig just nu in. Vill du ej, ack, vill du ej, tant, taga Bella med
+dig i stället för mig? Hon skulle vara dig till både nytta och glädje,
+och det skulle göra henne så obeskrifligt godt att få resa. Hon är så
+varm och god och ändå så vaken, jag tror att ni skulle få det rysligt
+roligt tillsammans.
+
+Fru Meilert lät henne tala och lyssnade blott förströdd. Tanken, att
+Hanna nu blefve fastkedjad vid en sjukbädd, finge vaka och trötta ut
+sig, kanske uthärda anfall af otålighet och svårt lynne, smärtade henne
+för mycket, för att hon annat än i förbigående skulle tänka på sin egen
+missräkning. Men hon insåg att det vore en stor tröst för Hanna, om
+Bella finge resa i hennes ställe och hon svarade derför så gladt hon
+kunde: -- nåväl, jag tager Bella med mig och tviflar inte på att vi få
+roligt. Vi skola täfla om att samla intryck för din räkning och skrifva
+ofta och långt. Jag skall bjuda till att återföra Bella frisk och
+rödbrusig till dig.
+
+Hanna tryckte tacksamt hennes hand. -- Det blir så roligt att få bref
+från er. Men nu måste jag skynda mig att inviga Bella i våra nya planer.
+Hon har ju blott tre dagar att göra sig i ordning.
+
+Hos Palmfelts väckte Hannas nyheter stor bestörtning. Att hon icke
+skulle resa! De kunde ej få det i sitt hufvud. Men då de hört orsaken,
+funno de det naturligt. Endast Bella insåg fullt vidden af Hannas
+uppoffring, ty hon visste att Hanna ej kunde älska sin far. Men hon
+förstod, att den lycka hon kände, liksom behöfde gifva sig luft i en
+handling af motsvarande kärlek och uppoffring. Hon var så glad öfver
+Hannas handlingssätt, att hon nästan glömde de pröfningar det kunde
+medföra.
+
+-- Ack, Hanna min, hvad jag är stolt öfver dig! -- utbrast hon och slog
+armen om vännens hals.
+
+-- Det är onödigt, Bella! Du skulle varit den första att handla på samma
+sätt. Men vet du hvad, vi ha fattat ett stort beslut, tant Karin och
+jag. Kan du gissa?
+
+-- Nå, -- sade Bella frågande. -- Att uppskjuta resan naturligtvis?
+
+-- Nej, visst icke. Vi ha beslutit att tant Karin skall åtföljas på sin
+resa af . . . en viss miss Bella Donna . . . Ts . . . inga invändningar,
+jag har talat med farbror och tant, de äro med om saken. Och du har
+ingenting annat att göra, än foga dig efter klokt folks råd och göra dig
+i ordning till nästa lördag.
+
+Bella såg i hög grad bestört ut. Nyheten kom så plötsligt, att hennes
+tanke ej hunnit smälta den. -- _Jag_ skulle resa med tant Karin! --
+utbrast hon. -- _Jag_ skulle få hvad du ej fick! Det är orättvist, och
+jag reser icke.
+
+-- Du reser, söta barn, -- sade Hanna med låtsad myndighet. -- Tant
+Karin behöfver dig, hon kan ej resa ensam. Hennes lynne har fått en
+alltför stark böjelse för melankoli, och hon behöfver framför allt
+förströelse och uppmuntring för att blifva frisk. Och dessutom någon att
+pyssla om, det är en så god afledare för sinnets sorgbundenhet. I detta
+fall blir du mycket lämpligare än jag. Tant Karin tänker vistas någon
+tid vid en badort och sedan resa ned till Italien. Tänk, så godt för dig
+att få bada och bli _riktigt_ frisk!
+
+-- Ja, men huru skall jag _kunna_ resa, när du gladt dig så förfärligt
+deråt? Det är alldeles som om jag stal något ifrån dig; nej Hanna, jag
+kan ej.
+
+-- Du gör mig tvärtom en stor glädje. Det vore en ny missräkning för
+tant Karin och mig, om du ej ville resa. Säg, att du vill göra det,
+Bella, -- för min skull!
+
+Bella var på en gång orolig och glad. Hon kände på sig, att hon genom
+att vägra skulle göra både Hanna och tant Karin ledsen, men å andra
+sidan kändes det svårt att liksom tillegna sig det som Hanna gått miste
+om. Sedan hon tänkt på förslaget och mottagit en vänlig biljett från
+tant Karin, beslöt hon göra dem till viljes. Hon hade hållit af tant
+Karin för Hannas skull och var nu glad att kunna i en liten mån
+återgälda den vänlighet som bevisats Hanna.
+
+Det blef brådska i Bellas hem, och gamla Lena torkade i smyg sina ögon
+vid tanken på att mista Bella för en hel sommar. Lulle och Lisi kältade
+att få fara med, och Bella måste trösta dem med löftet att få komma ned
+till ångbåten och vifta då hon reste, samt med utsigten att få leta
+efter något roligt i hennes kappsäck, när hon kom tillbaka.
+
+PÃ¥ aftonen af examensdagen var femte klassen samlad till en afskedsfest
+i Kajsaniemi. De skulle skiljas i morgon åt många håll och ville än en
+gång vara tillsammans som glada skolkamrater. Bella var sjelfskrifven
+deltagare; hon hörde ännu till dem, ehuru hon varit lösryckt från skolan
+ett helt år.
+
+Några lärare och lärarinnor voro med; det hade den senaste tiden rådt
+ett mycket godt förhållande mellan eleverna och dem. Stämningen var
+glad, ehuru blandad med vemod; äfven de sorglösaste bland flickorna
+kände ett stygn af saknad vid tanken på att skolan var slut, och att de
+nu sista gången voro samlade som kära kamrater. Men å andra sidan
+vinkade lifvet och friheten dem med så många okända fröjder, med så
+många luftslott i rosenröda skyar. För en stor del af dem var framtiden
+detsamma som lexlöshet och ostörda morgondrömmar, för några få var den
+en aning om växande ansvar, hvilken omedvetet gjöt stål i deras unga
+sinnen, men för alla var den väfd i de ljusa färger, som endast
+ungdomens tro och sangviniska hopp kunna framtrolla.
+
+Ute på verandan serverades kaffe och limonad, och en af lärarne höll det
+sedvanliga afskedstalet till de afgående eleverna. Derefter spredos de i
+små grupper åt olika håll för att senare åter samlas, när Hanna Rappe
+skulle framföra klassens afskedsord.
+
+Borta vid frimurarns graf hade en liten flock slagit sig ned. Det var
+de, som hållit mest ihop och som nu kände skilsmessan tyngst. Bertha
+Eriksson hade åtagit sig den svåra missionen att hålla stämningen i det
+gamla muntra spåret, och Hanna hjelpte henne troget. Det ville ej rätt
+lyckas. Den ena och den andra af flickorna försvann på en liten stund
+och uppträdde åter med misstänkligt röda ögon. Bella snyftade
+ohjelpligt; de sista dagarnes intryck hade varit så vexlande, och hon
+var ännu svag efter sjukdomen. Tanken på skilsmessan från kamraterna var
+mer, än hon denna stund kunde bära, trött som hon var af dagens bråk,
+inpackning och brådska.
+
+Bertha bultade henne i ryggen och sade moderligt: seså, seså! Här har du
+min näsduk, medan jag går och vrider ur din. Dränk oss inte, söta Bella,
+vi äro redan våta om fötterna!
+
+Bella måste le och sökte beherska sig så godt hon kunde. De begynte tala
+om resan. -- Tusen och en natt! en sådan lyckans palt du är, Bella, --
+utbrast Bertha och vred sig i afundsjukans qval. -- Jag hoppas du tänker
+på oss fattiglappar här hemma, med några lämpliga presenter, till
+exempel . . .
+
+-- Ja, hvad vill du ha? -- afbröt henne Bella skrattande midt i tårarne.
+-- En lefvande sköldpadda, en uroxe eller en kamelsvans?
+
+-- Åhå, ja ja! Fresta mig inte med sådana rariteter. Jag skulle nöja mig
+med ett hårstrå ur påfvens skägg eller . . . en metmask från Garibaldis
+graf.
+
+-- Jag har länge önskat mig en mosaïkmedaljong, -- sade Alma.
+
+-- För din blifvande fästmans porträtt naturligtvis?
+
+-- Hvarför inte?
+
+-- Och jag beställer ett olivfrö, -- sade Lilli, -- jag har hört så
+mycket talas om de vackra olivträden. Ett sådant kan du åtminstone ha
+rum för i din kappsäck.
+
+-- Då måste den vara stor som ett kyrktorn, -- skrattade Verna Sommar,
+som sällat sig till dem.
+
+-- Till mig kan du hemta en tunna färska drufvor, så bjuder jag hela
+klassen att _äta_ din skål.
+
+-- Tack skall du ha, Bibbi, att du tänker på dina anspråkslösa unga
+vänner. -- Och Bertha nöp henne i tån så hon skrek. -- Jag skall i
+gengäld låta dig låna ibland minnesboken med min pressade metmask.
+
+Aina Berg gick och satte sig bredvid Hanna. -- Är du inte bra ledsen
+ändå, Hanna, att du ej kan resa? -- frågade hon mera vänligt än
+finkänsligt.
+
+-- Gör inga samvetsfrågor! -- svarade Hanna undvikande. -- En annan gång
+blir det min tur.
+
+Hon försökte vara så glad som möjligt, på det ingen min skulle förråda
+den oemotståndliga saknad, som grep henne, när hon hörde flickorna tala
+om resan. Lyckligtvis tog samtalet en annan vändning.
+
+-- Jag kommer bestämdt att en tid framåt på slaget 8 klättra uppför
+skoltrapporna af gammal vana, -- sade Bertha. -- Jag har så svårt att
+öfvergifva gamla ärliga plägseder. Undrar just hurudana de skosulor
+skola vara, som nästa år trampa våra fjät i femte klassen.
+
+-- Jag känner några, de äro ej så oäfna, -- inföll Bibbi.
+
+-- Bella skall medföra våra idéer i arf till sin nya klass, -- sade
+Hanna med en uppmuntrande blick på Bella. -- Är jordmånen bara något så
+när handterlig, så kunna många goda frön slå rot på en kort tid.
+
+-- Så då först ut anti-krinolins- och anti-snörlifs-fröen, -- bad
+Bertha. -- Jag behöfde bara en dag för deras rotningsprocess. Men säg
+något mera, Hanna!
+
+-- Det fins grundsatser, som äro vigtigare, än de som röra klädedrägten,
+-- inföll Verna Sommar, -- och dem hoppas jag Bella till först skall
+så ut.
+
+-- Hanna nickade. -- _Sanning_ framför allt annat. Sanning mot Gud, mot
+menniskorna och oss sjelfva. Och dernäst en fasthet, som orubbligt
+fasthåller vid det, vi anse _rätt_, utan att bortblandas af olika
+meningar och åskådningssätt.
+
+Hanna tystnade, hon ville ogerna vara moralpredikant, men flickornas
+ögon bådo henne enträget om mer.
+
+-- Och så, flickor, -- fortfor hon med en viss energi i rösten, -- så
+skola vi minnas, att vi äro _främst_ menniskor och _dernäst_ qvinnor;
+man vill så gerna inbilla oss motsatsen. Förstå ni mig? Jag afskyr
+tanken på manliga och qvinliga egenskaper. Att vara sann, högsint, god
+och sjelfuppoffrande, det är hvarje menniskas rätt, oberoende af om man
+är qvinna eller man. Och af de gåfvor Gud gifvit oss beror vår ställning
+i lifvet, icke af tidernas vexlande åsigter. Hvad en flicka duger till,
+det bör hon få blifva, lika väl som en gosse.
+
+-- Ja, ja! -- skrek Bertha intresserad, -- det äro vi ju alla ense om.
+
+. . . Men lika orätt som det vore att uppfostra en flicka _uteslutande_
+för hemmet, lika orätt är det att icke lära henne sköta ett hem. För de
+allra flesta qvinnor blir ändå hemmet den närmaste uppgiften, och de
+borde blygas, som ringakta den.
+
+-- Uff, ett hushåll med många barn! -- hviskade Bertha till Bibbi.
+
+-- Hufvudsaken är ett redligt arbete och en sjelfständig tanke, --
+fortfor Hanna i det hon reste sig. -- Ingen af oss bör lemna skolan med
+den inbillningen, att lifvet fordrar ingenting af henne. Från och med i
+dag hvilar en dryg portion ansvar på oss hvar och en.
+
+-- Det är bra besvärligt det, för en som är född att latas, -- sade
+Bertha och utsträckte sig makligt i gräset. -- Men nog får jag väl lof
+att raska på mig, jag också, så ni ej alla springa förbi mig.
+
+-- När vi mötas om fem år, tänker jag vi ha vår framtid klar för oss, --
+sade Alma, -- mycket har klarnat för mig redan i år.
+
+-- Tack, flickor, för dessa år! -- sade Hanna, och hennes fuktiga ögon
+sqvallrade om att hon ej var så lugn som hon syntes. -- Nu måste vi gå
+till de andra. Tala inte till mig på en stund, jag måste i tankarna
+genomgå hvad jag skall säga.
+
+Och utan vidare förberedelse talade hon kort derpå till lärarne och
+lärarinnorna. Hon gjorde det enkelt och kort, utan några grannlåter, men
+så att man kände orden gingo ur ett tacksamt hjerta. Intet spår syntes
+af det forna öfvermodet, hon var vänlig och klar och fullkomligt sig
+sjelf.
+
+Det blef hjertliga handslag och ett gladt klingande med limonadglasen,
+när talet var slut. Alla kände sig mer än förr förenade denna stund då
+skilsmessan stod för dörren. Agnes Lund kom bort till Hanna, som ett
+ögonblick fann sig allena. Hennes ögon voro alldeles förgråtna och hon
+kunde knapt tala.
+
+-- Tack, Hanna . . . för ett i sann mening godt kamratskap! -- hviskade
+hon. -- Jag känner i denna stund . . . huru mycket du varit för oss
+. . . Förlåt mig . . .
+
+Resten gick förlorad i snyftningar. Hanna höll hennes hand hårdt sluten
+i sin och sade något, som kom hennes tårar att strömma ännu rikligare.
+Men hon kände sig på samma gång fyld af en obestämd glädje och af
+föresatser som styrkte och lugnade henne.
+
+Sedan man ännu sjungit några sånger, ätit apelsiner och stämt möte här
+efter 5 år, skildes man åt. Hanna gick hem till Bella; de två skulle
+ännu ha en stund för sig, innan de sade hvarandra farväl på flera
+månader.
+
+När Hanna kom hem, sent på qvällen, sken en blek Majmåne in i hennes
+lilla rum. Hon satte sig vid fönstret och såg ut i den ljusa vårnatten
+och på den folktomma gatan. Hon hade ingen lust att sofva; dagens
+intryck jagade hvarandra i hennes tankar och skrämde sömnen på flykten.
+
+Det föreföll henne, som om hon nu tillryggalagt de första milen på
+lifvets landsväg och stannat vid en port, som hon icke sökt och icke
+kände. Hvart skulle den leda henne? Till branter och steniga marker,
+eller till jemna, släta stigar? Lika godt, hon kände sig ung och stark,
+full af pulserande lif, af värme och lycka, hon skulle ej brytas så
+lätt. En kärleksfull makt ledde hennes öde och dyrbara vänner stodo vid
+hennes sida. Skulle hon ej vara modig och trygg?
+
+Hennes kära kamrater! hon skulle sakna dem hvar och en. Hon skulle så
+gerna gifvit dem mera, varit mera för dem, än hon kunnat. Hon skulle
+velat hjelpa dem att leta fram nyckeln till deras egna tankar, ty för de
+flesta var den endast förkommen; tankar funnos nog, blott någon fann
+rätt på nyckeln att lösa dem ur deras fjettrar. Men lifvet skulle nog
+tvinga dem att gå framåt med öppna ögon.
+
+-- Bella! . . . Du, som funnit nyckeln till mina bästa tankar och gjort
+mig så lycklig . . . Gud välsigne dig!
+
+Och känslan af lycka vibrerade i hennes vakna drömmar och framkallade
+ett leende på hennes läppar, när hon ändtligen klockan 5 på morgonen
+sömntyngd lutade sitt hufvud mot sin egen lilla kudde.
+
+   *   *   *
+
+Den 1 Juni kom solig och varm. På torget utbjödos konvaljer och
+narcisser och i Esplanaderna blommade de färskaste hvita mössor. En af
+dem satt på Bengts nyklippta peruk och bars med en känsla af hälften
+andakt och hälften stolthet. En bukett konvaljer satt i knapphålet,
+ditfästad af hans resfärdiga lilla syster.
+
+Klockan 1 skulle Bella resa. Redan klockan 12 kom halfva klassen ned med
+konfektstrutar och buketter och måste gifva sig till tåls. De slogo sig
+ned på däcket, som inom kort fyldes af ljusklädda, glada flickgestalter.
+Och när Bella kom, åtföljd af de sina, föllo de öfver henne allesamman
+och refvo henne hardt när i bitar i sin ifver att få se och rå om henne
+de sista minuterna. Bella såg trött ut, men höll sig tapper, hon hade
+skattat så mycket åt känslorna i går.
+
+Kort derpå kommo fru Meilert och Hanna. Den förra blef föremål för
+klassens nyfikna intresse, så Bella ett ögonblick blef fri. Hon smög sig
+till Hanna, som hurtigt och lugnt ombesörjde bagaget. Ingen som såg
+hennes glada blick kunde ana, att hennes inre svälde af saknad och att
+hon sofvit blott två timmar i natt.
+
+Klockan ringde andra gången och flickorna strömmade i land, efter att
+hvar och en till hälften hafva ihjälkramat Bella. Hennes föräldrar och
+syskon kommo nu i tur, och sist Hanna.
+
+-- Farväl, Bella min! Var duktig och glad! Vi mötas igen!
+
+-- Adjö . . . Hanna! Tack! -- Mera kunde hon ej säga.
+
+Fru Meilert och Hanna hade tagit afsked i salongen, de tryckte nu blott
+hvarandras händer med en ömsesidig stark känsla af sympati och ömhet.
+
+-- Landgången i land!
+
+-- Adjö, adjö! ljöd det från stranden, der hvita mössor och brokiga
+parasoller viftade om hvarandra. -- Adjö, adjö! svarade två hvita
+näsdukar uppe på däcket, och båten gungade långsamt ut, följd af glada
+och tårfylda blickar.
+
+[Dekoration]
+
+
+       *       *       *       *       *
+           *       *       *       *
+
+
+  På G. W. Edlunds förlag har utkommit:
+
+
+  Hemmet.
+  En landtflickas anteckningar.
+  För ungdom af Aina Dammert.
+  Inb. 1 Fmk. 50 pi.
+
+
+  Skilda vägar.
+  Berättelse af Maria.
+  5 Fmk.
+
+
+[Dekoration]
+
+       *       *       *       *       *
+           *       *       *       *
+
+[Tryckfel]
+
+  låg så många frestelser i solskenet  [„i“ osynlig]
+  litet förlägen öfver Hannas uppförande  [äfver]
+  att visa ett tillmötesgående  [-gånnde]
+  Han visste precis hvad han skulle göra  [vsiste]
+  små omsorger och vänskapsbevis  [vänskapsbe-/bevis på radslut]
+  ett omärkligt gift för unga sinnen  [fär]
+  när jag riktigt ransakade mig sjelf  [ransaknde]
+  Nu öppnades dörren, och skaran stormade in.  [oeh]
+  till och med den del af fläskpannkakan  [fläskpankakan]
+  och dessutom fick hon allt emellan  [flck]
+  _Ole hyvä ja pääse sisään_  [hvvä]
+  försänkta i en efterlängtad sömn  [försäkta]
+  Alma och Lilli  [oeh]
+  uppe på det smala staketet   [stakettet]
+  ifrigt deltagande frågor om Bella  [Bellla]
+  taflor, växter, mattor och draperier  [oeh]
+  som ännu vibrerade så starkt  [vibrarade]
+  ehuru hon sjelf icke erfarit  [bon sjelf]
+  ingifva dig frid och trygghet  [ocb]
+  Hvad angick henne Valter Hagen?  [Vafter]
+  sönderslitas af sorg och hårdt arbete  [ocb]
+
+
+[Interpunktion]
+
+  Men då är det ju ej af oss sjelfva.  [. mangler]
+  Men kanske . . . om du hjelper mig . . .  [kanske . , .]
+  en bok, som Jenny Stenman lånat mig.  [, för .]
+  utan att tillgripa denna förnedrande utväg.  [, för .]
+  Helmi, nu är du ej snäll.  [, för .]
+  bara för att flickorna gingo på så der.  [, för .]
+  -- Nej, men litet sorgsen.  [, för .]
+  Agnes fick af obehaget ett gråtskof,  [. för ,]
+  hvars sanningskärlek hon ej ett ögonblick betviflade.  [, för .]
+  -- skrek Bertha förtjust.  [? för .]
+  -- Hvem kommer med?  [. för ?]
+  Hanna såg på stilen, den var främmande.  [, för .]
+  modell för min nästa vinterklädning?  [. för ?]
+  än det deras lif och tankar hittills innehållit.  [, för .]
+  i det hon gick att hemta kaffet.  [, för .]
+  kastade det i kakelugnen.  [, för .]
+  kastade den i Eriks korg och satte nytt bete på.  [, för .]
+  till och med en gång misshandlat honom.  [, för .]
+  att dröla med något som måste ske.  [, för .]
+  att uppsöka fru Meilert, kosta hvad det ville.  [, för .]
+  satte sig åter på sin förra plats.  [. mangler]
+  ref jag denna duktiga lucka på min paletåärm.  [? för .]
+  hviskade Hanna gladt till svar.  [, för .]
+  Skulle du gerna vara rik, Hanna?  [. för ?]
+  hålla sig fullkomligt neutrala.  [, för .]
+  -- Ingen har anklagat mig.  [? för .]
+  är ni fröken Rappe?  [. för ?]
+  -- Ja, -- svarade Hanna.  [, för .]
+  Det ville ej rätt lyckas.  [, för .]
+  Jag hoppas du tänker på oss fattiglappar  [oss, fattiglappar]
+  och skrämde sömnen på flykten.  [, för .]
+
+
+[Finsk]
+
+  ja pääse sisään  [korrekt „ja päästä sisään“]
+  Me . . . tahtovat nukkumaan  [korrekt „Me tahdomme nukkumaan“]
+
+
+
+
+
+End of Project Gutenberg's I Utvecklingstid, by Toini Mathilda Topelius
+
+*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK I UTVECKLINGSTID ***
+
+***** This file should be named 26479-0.txt or 26479-0.zip *****
+This and all associated files of various formats will be found in:
+        https://www.gutenberg.org/2/6/4/7/26479/
+
+Produced by Louise Hope, Jason Isbell and the Online
+Distributed Proofreading Team at https://www.pgdp.net (This
+file was produced from images generously made available
+by The Internet Archive)
+
+
+Updated editions will replace the previous one--the old editions
+will be renamed.
+
+Creating the works from public domain print editions means that no
+one owns a United States copyright in these works, so the Foundation
+(and you!) can copy and distribute it in the United States without
+permission and without paying copyright royalties.  Special rules,
+set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to
+copying and distributing Project Gutenberg-tm electronic works to
+protect the PROJECT GUTENBERG-tm concept and trademark.  Project
+Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you
+charge for the eBooks, unless you receive specific permission.  If you
+do not charge anything for copies of this eBook, complying with the
+rules is very easy.  You may use this eBook for nearly any purpose
+such as creation of derivative works, reports, performances and
+research.  They may be modified and printed and given away--you may do
+practically ANYTHING with public domain eBooks.  Redistribution is
+subject to the trademark license, especially commercial
+redistribution.
+
+
+
+*** START: FULL LICENSE ***
+
+THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE
+PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK
+
+To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free
+distribution of electronic works, by using or distributing this work
+(or any other work associated in any way with the phrase "Project
+Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full Project
+Gutenberg-tm License (available with this file or online at
+https://gutenberg.org/license).
+
+
+Section 1.  General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg-tm
+electronic works
+
+1.A.  By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm
+electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
+and accept all the terms of this license and intellectual property
+(trademark/copyright) agreement.  If you do not agree to abide by all
+the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy
+all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your possession.
+If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project
+Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound by the
+terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or
+entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8.
+
+1.B.  "Project Gutenberg" is a registered trademark.  It may only be
+used on or associated in any way with an electronic work by people who
+agree to be bound by the terms of this agreement.  There are a few
+things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works
+even without complying with the full terms of this agreement.  See
+paragraph 1.C below.  There are a lot of things you can do with Project
+Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this agreement
+and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm electronic
+works.  See paragraph 1.E below.
+
+1.C.  The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the Foundation"
+or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project
+Gutenberg-tm electronic works.  Nearly all the individual works in the
+collection are in the public domain in the United States.  If an
+individual work is in the public domain in the United States and you are
+located in the United States, we do not claim a right to prevent you from
+copying, distributing, performing, displaying or creating derivative
+works based on the work as long as all references to Project Gutenberg
+are removed.  Of course, we hope that you will support the Project
+Gutenberg-tm mission of promoting free access to electronic works by
+freely sharing Project Gutenberg-tm works in compliance with the terms of
+this agreement for keeping the Project Gutenberg-tm name associated with
+the work.  You can easily comply with the terms of this agreement by
+keeping this work in the same format with its attached full Project
+Gutenberg-tm License when you share it without charge with others.
+
+1.D.  The copyright laws of the place where you are located also govern
+what you can do with this work.  Copyright laws in most countries are in
+a constant state of change.  If you are outside the United States, check
+the laws of your country in addition to the terms of this agreement
+before downloading, copying, displaying, performing, distributing or
+creating derivative works based on this work or any other Project
+Gutenberg-tm work.  The Foundation makes no representations concerning
+the copyright status of any work in any country outside the United
+States.
+
+1.E.  Unless you have removed all references to Project Gutenberg:
+
+1.E.1.  The following sentence, with active links to, or other immediate
+access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear prominently
+whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work on which the
+phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the phrase "Project
+Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, performed, viewed,
+copied or distributed:
+
+This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
+almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
+re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
+with this eBook or online at www.gutenberg.org
+
+1.E.2.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is derived
+from the public domain (does not contain a notice indicating that it is
+posted with permission of the copyright holder), the work can be copied
+and distributed to anyone in the United States without paying any fees
+or charges.  If you are redistributing or providing access to a work
+with the phrase "Project Gutenberg" associated with or appearing on the
+work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1
+through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the
+Project Gutenberg-tm trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or
+1.E.9.
+
+1.E.3.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted
+with the permission of the copyright holder, your use and distribution
+must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional
+terms imposed by the copyright holder.  Additional terms will be linked
+to the Project Gutenberg-tm License for all works posted with the
+permission of the copyright holder found at the beginning of this work.
+
+1.E.4.  Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm
+License terms from this work, or any files containing a part of this
+work or any other work associated with Project Gutenberg-tm.
+
+1.E.5.  Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
+electronic work, or any part of this electronic work, without
+prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
+active links or immediate access to the full terms of the Project
+Gutenberg-tm License.
+
+1.E.6.  You may convert to and distribute this work in any binary,
+compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any
+word processing or hypertext form.  However, if you provide access to or
+distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format other than
+"Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official version
+posted on the official Project Gutenberg-tm web site (www.gutenberg.org),
+you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a
+copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon
+request, of the work in its original "Plain Vanilla ASCII" or other
+form.  Any alternate format must include the full Project Gutenberg-tm
+License as specified in paragraph 1.E.1.
+
+1.E.7.  Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
+performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works
+unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.
+
+1.E.8.  You may charge a reasonable fee for copies of or providing
+access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works provided
+that
+
+- You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
+     the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method
+     you already use to calculate your applicable taxes.  The fee is
+     owed to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he
+     has agreed to donate royalties under this paragraph to the
+     Project Gutenberg Literary Archive Foundation.  Royalty payments
+     must be paid within 60 days following each date on which you
+     prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax
+     returns.  Royalty payments should be clearly marked as such and
+     sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the
+     address specified in Section 4, "Information about donations to
+     the Project Gutenberg Literary Archive Foundation."
+
+- You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
+     you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
+     does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm
+     License.  You must require such a user to return or
+     destroy all copies of the works possessed in a physical medium
+     and discontinue all use of and all access to other copies of
+     Project Gutenberg-tm works.
+
+- You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any
+     money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
+     electronic work is discovered and reported to you within 90 days
+     of receipt of the work.
+
+- You comply with all other terms of this agreement for free
+     distribution of Project Gutenberg-tm works.
+
+1.E.9.  If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg-tm
+electronic work or group of works on different terms than are set
+forth in this agreement, you must obtain permission in writing from
+both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and Michael
+Hart, the owner of the Project Gutenberg-tm trademark.  Contact the
+Foundation as set forth in Section 3 below.
+
+1.F.
+
+1.F.1.  Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
+effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
+public domain works in creating the Project Gutenberg-tm
+collection.  Despite these efforts, Project Gutenberg-tm electronic
+works, and the medium on which they may be stored, may contain
+"Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or
+corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual
+property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a
+computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by
+your equipment.
+
+1.F.2.  LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right
+of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project
+Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
+Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project
+Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all
+liability to you for damages, costs and expenses, including legal
+fees.  YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
+LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
+PROVIDED IN PARAGRAPH F3.  YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
+TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
+LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
+INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
+DAMAGE.
+
+1.F.3.  LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
+defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
+receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
+written explanation to the person you received the work from.  If you
+received the work on a physical medium, you must return the medium with
+your written explanation.  The person or entity that provided you with
+the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a
+refund.  If you received the work electronically, the person or entity
+providing it to you may choose to give you a second opportunity to
+receive the work electronically in lieu of a refund.  If the second copy
+is also defective, you may demand a refund in writing without further
+opportunities to fix the problem.
+
+1.F.4.  Except for the limited right of replacement or refund set forth
+in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS' WITH NO OTHER
+WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO
+WARRANTIES OF MERCHANTIBILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.
+
+1.F.5.  Some states do not allow disclaimers of certain implied
+warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages.
+If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the
+law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be
+interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by
+the applicable state law.  The invalidity or unenforceability of any
+provision of this agreement shall not void the remaining provisions.
+
+1.F.6.  INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
+trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
+providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in accordance
+with this agreement, and any volunteers associated with the production,
+promotion and distribution of Project Gutenberg-tm electronic works,
+harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees,
+that arise directly or indirectly from any of the following which you do
+or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg-tm
+work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any
+Project Gutenberg-tm work, and (c) any Defect you cause.
+
+
+Section  2.  Information about the Mission of Project Gutenberg-tm
+
+Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of
+electronic works in formats readable by the widest variety of computers
+including obsolete, old, middle-aged and new computers.  It exists
+because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from
+people in all walks of life.
+
+Volunteers and financial support to provide volunteers with the
+assistance they need, is critical to reaching Project Gutenberg-tm's
+goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will
+remain freely available for generations to come.  In 2001, the Project
+Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
+and permanent future for Project Gutenberg-tm and future generations.
+To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation
+and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4
+and the Foundation web page at https://www.pglaf.org.
+
+
+Section 3.  Information about the Project Gutenberg Literary Archive
+Foundation
+
+The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit
+501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
+state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
+Revenue Service.  The Foundation's EIN or federal tax identification
+number is 64-6221541.  Its 501(c)(3) letter is posted at
+https://pglaf.org/fundraising.  Contributions to the Project Gutenberg
+Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent
+permitted by U.S. federal laws and your state's laws.
+
+The Foundation's principal office is located at 4557 Melan Dr. S.
+Fairbanks, AK, 99712., but its volunteers and employees are scattered
+throughout numerous locations.  Its business office is located at
+809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887, email
+business@pglaf.org.  Email contact links and up to date contact
+information can be found at the Foundation's web site and official
+page at https://pglaf.org
+
+For additional contact information:
+     Dr. Gregory B. Newby
+     Chief Executive and Director
+     gbnewby@pglaf.org
+
+
+Section 4.  Information about Donations to the Project Gutenberg
+Literary Archive Foundation
+
+Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide
+spread public support and donations to carry out its mission of
+increasing the number of public domain and licensed works that can be
+freely distributed in machine readable form accessible by the widest
+array of equipment including outdated equipment.  Many small donations
+($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
+status with the IRS.
+
+The Foundation is committed to complying with the laws regulating
+charities and charitable donations in all 50 states of the United
+States.  Compliance requirements are not uniform and it takes a
+considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
+with these requirements.  We do not solicit donations in locations
+where we have not received written confirmation of compliance.  To
+SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any
+particular state visit https://pglaf.org
+
+While we cannot and do not solicit contributions from states where we
+have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
+against accepting unsolicited donations from donors in such states who
+approach us with offers to donate.
+
+International donations are gratefully accepted, but we cannot make
+any statements concerning tax treatment of donations received from
+outside the United States.  U.S. laws alone swamp our small staff.
+
+Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation
+methods and addresses.  Donations are accepted in a number of other
+ways including including checks, online payments and credit card
+donations.  To donate, please visit: https://pglaf.org/donate
+
+
+Section 5.  General Information About Project Gutenberg-tm electronic
+works.
+
+Professor Michael S. Hart was the originator of the Project Gutenberg-tm
+concept of a library of electronic works that could be freely shared
+with anyone.  For thirty years, he produced and distributed Project
+Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of volunteer support.
+
+
+Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed
+editions, all of which are confirmed as Public Domain in the U.S.
+unless a copyright notice is included.  Thus, we do not necessarily
+keep eBooks in compliance with any particular paper edition.
+
+
+Most people start at our Web site which has the main PG search facility:
+
+     https://www.gutenberg.org
+
+This Web site includes information about Project Gutenberg-tm,
+including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
+Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
+subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.
diff --git a/26479-0.zip b/26479-0.zip
new file mode 100644
index 0000000..af6eaf4
--- /dev/null
+++ b/26479-0.zip
diff --git a/26479-8.txt b/26479-8.txt
new file mode 100644
index 0000000..44a203f
--- /dev/null
+++ b/26479-8.txt
@@ -0,0 +1,6265 @@
+The Project Gutenberg EBook of I Utvecklingstid, by Toini Mathilda Topelius
+
+This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
+almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
+re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
+with this eBook or online at www.gutenberg.org
+
+
+Title: I Utvecklingstid
+       En berättelse om flickor
+
+Author: Toini Mathilda Topelius
+
+Release Date: August 29, 2008 [EBook #26479]
+
+Language: Swedish
+
+Character set encoding: ISO-8859-1
+
+*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK I UTVECKLINGSTID ***
+
+
+
+
+Produced by Louise Hope, Jason Isbell and the Online
+Distributed Proofreading Team at https://www.pgdp.net (This
+file was produced from images generously made available
+by The Internet Archive)
+
+
+
+
+
+
+[Denna e-text finns i två versioner: Unicode (utf-8) och latin-1.
+Använd den som fungerar bäst för din textläsare.
+
+-- Om citationstecknen i e-texten har den gammalmodiga "låg-hög" formen
+(med nedsänkta sneda citationstecken före och upphöjda sneda efter) så
+har du utf-8 versionen som överensstämmer med den tryckta boken. Om
+apostrofer, citationstecken eller å, ä, ö i denna text inte visas
+korrekt så kontrollera att det program du använder för att läsa texten
+har teckenupsättning eller teckenkodning ("character set" eller "file
+encoding") inställt på Unicode (UTF-8). Du kan också behöva byta
+teckensnitt (font).
+
+-- Om citationstecknen i e-texten har den raka "skrivmaskins"-formen
+så har du latin-1 versionen.]
+
+
+       *       *       *       *       *
+           *       *       *       *
+
+
+                       I
+
+                 UTVECKLINGSTID.
+
+
+            En Berättelse om Flickor
+
+                       af
+
+                      TEA.
+
+
+
+  Helsingfors 1889.
+  G. W. EDLUNDS FÖRLAG.
+  Pris: 2 m. 25 p.
+
+
+
+
+
+  HELSINGFORS,
+  J. Simelii Arfvingars Boktryckeri-Aktiebolag,
+  1889.
+
+
+
+
+_Till mina flickor._
+
+
+_Hvad tänker ungbjörken, när hon om våren känner verldens friska vindar
+fläkta mellan sina löf; hvad tänker knoppen, när han känner det ena
+efter det andra af sina hjertblad vecklas ut för dagg och sol; hvad
+tänker kycklingen, när han förundrad kryper ut ur ägget; hvad tänker
+fjäriln, när han första gången pröfvar sina färska unga vingar i sol och
+fri luft; hvad tänker flickan, när hon står vid ungdomens tröskel och
+full af längtan sträcker famnen mot en okänd framtid?_
+
+_Ja -- hvem kan veta allt detta?_
+
+_I efterföljande blad har jag sökt teckna en del af de stämningar och
+känslor, hvilka likt underbara nya fåglar sväfva kring gränsen mellan
+barndom och ungdom. De äro svåra att fånga, och måhända har jag
+misslyckats. Jag är den första att erkänna, att det finaste i ett ungt
+flickhjerta, det som är henne innerst heligt och dyrbart och som jag
+ville kalla barndomsengelns spår i hennes själ -- det kan aldrig tydas
+och vidröras. Ty det är den osynliga, halft omedvetna tråd, som utgör
+sambandet mellan hennes lifs upphof och ändamål -- Gud._
+
+_Likaså har jag sökt antyda det väntande lifvets ansvar. Låt det ej
+förskräcka eder. Först när vi känna oss, ej blott som glada barn, men
+ock som menniskor, skapade för en uppgift, -- först då får lifvet form
+och innehåll._
+
+_Unga barn! Raska flickor! Lifvet är så stort och rikt och verlden så
+skön. Njut dem, men ej med förbundna ögon. Att älska, tro, hoppas -- och
+arbeta med modiga hjertan, -- se der eder uppgift!_
+
+_Att denna berättelse handlar nästan uteslutande om flickor, kommer sig
+deraf, att hon ursprungligen var afsedd att ingå i "Nya Trollsländan"
+som en fortsättning på en derstädes införd berättelse om gossarnes
+kamratlif. Men då hon växte för stor för den lilla Trollsländans vingar,
+fick hon lof att söka sig ut i eget omslag._
+
+_Helsingfors i November 1889._
+
+  _Förf._
+
+[Dekoration]
+
+
+
+
+[Dekoration]
+
+
+Nå, tänker Bella börja terminen med att komma för sent till skolan? --
+brummade Lena och nedfälde med brak vedklabbarna framför kakelugnen. --
+Klockan är öfver sju, och de andra sitta redan vid kaffebordet.
+
+Bella satte sig upp och gnuggade sina ögon. Det var ju 15 Januari. Och
+hon, som så när glömt det! Hon hade vant sig att sofva så länge under
+jullofvet. -- Öfver sju! Hvad skulle mamma säga? Bella hade i går lofvat
+hugga socker och sy fast ett par knappar i Bengts väst, innan hon gick i
+skolan. Nu gälde det att vara flink.
+
+-- Söta Lena, hit med bunken, jag törs väl ej strejka från badet.
+
+Hon klef beslutsamt i det kalla vattnet, ref sig med en grof handduk, så
+hon var röd som en kräfta och kröp i kläderna. Håret tog icke lång tid,
+det var lyckligtvis kort, och nu var hon färdig.
+
+I matsalen sutto föräldrarna och syskonen redan vid kaffebordet, då
+Bella kom. Mamma visade leende på sockerskålen, som fylt sig sjelf, och
+Bengt drog i sina knappar, som han fastsytt med jerntråd, stark nog att
+hänga skålpundsvigter vid. Småsyskonen, Lulle, Lisi och Helmi slogo ned
+på henne med sina angelägenheter och det gick en god stund, innan hon på
+sitt vänliga sätt gjort sig af med dem och fått tid att äta sin frukost.
+
+Januarimorgonen var frostig och klar och hon kom med blossande kinder
+till skolan. Hvilket stoj, hvilket prat, det hördes ända ut i farstun.
+Tamburen var full af stampande, flåsande, pratande flickor, som pelsade
+af sig och sökte öfverrösta hvarandra.
+
+-- God dag, Ada! . . God dag, Pelle! . . . God dag! God dag! hördes från
+alla håll. -- -- Godt nytt år, Gerta! . . . Hur har du mått? Hvad har du
+gjort under julen? . . Jag har varit rest till landet . . . Åh! . . Har
+du fått många julklappar? etc. etc. ljöd det från hundratals ifriga
+munnar. Föreståndarinnan kom vänligt helsande in och sökte nedtysta dem,
+men det lyckades blott för en stund. Frågor och svar, utrop och skratt
+haglade från alla sidor, man var glad att se hvarandra igen och nyfiken
+och full af intressanta meddelanden.
+
+Bella omringades strax af en flock kamrater. Hon var allas gunstling,
+man täflade om henne och skämde bort henne af alla krafter.
+
+Agnes Lund tog henne under armen och drog henne bort med sig. -- Kom,
+skall du få se min splitternya muff. Jag har så länge önskat mig en hvit
+Angora muff, sådan som Emilie Rosenskjölds, och nu gaf pappa mig en till
+julklapp.
+
+-- Nej vänta, Bella, du måste titta hit först, -- ropade Lilli Enestam.
+-- Den här urkeden fick jag. Är den ej förtjusande?
+
+-- Hör du, Bella, -- skrek en tredje, -- fick du den der boken du
+önskade?
+
+-- Bella, kom, skall du få något godt. Vi plundrade julgranen först i
+går och jag tog med mig af de bästa konfekterna åt dig.
+
+-- Bella, vill du ha mitt nyaste porträtt? -- frågade Jenny Stenman, en
+vacker, litet kokett flicka med krusad pannlugg och modern klädning. Hon
+räckte fram sitt kort åt Bella, som leende skakade på hufvudet.
+
+-- Jenny, jag tycker mer om det jag har, det är enklare än detta.
+
+-- Ja, jag var yngre då, -- sade Jenny och såg med välbehag på sina
+vackra drag.
+
+-- Bella, nu _måste_ du komma litet till oss, -- ropade ett par flickor
+och trängde sig framom de andra. -- Vi ha ju knapt fått säga dig god
+dag.
+
+Bella var som i en qvarn. Hon skulle höra på alla, svara alla, se vänlig
+ut och dela sig i minst tjugu lika stora delar för att icke förfördela
+någon. Hon hade också en märkvärdig förmåga att räcka till för alla och
+ingen kunde egentligen berömma sig af att stå henne närmare än de andra.
+
+Medan kamraterna sorlade omkring henne varseblef hon på sista bänken i
+klassrummet en nykomling, som alls icke tycktes egna dem någon
+uppmärksamhet. Det var en lång, mörklätt flicka med allvarsamma bruna
+ögon. Hon bläddrade i sin bok, såg stundom otåligt på klockan, men
+låtsade icke om de nyfikna blickar som skjöto fram till henne från
+flickgrupperna.
+
+-- Hvem är den der nya? -- hviskade Bella och såg bort till sista
+bänken.
+
+-- Hon skall heta Rappe, -- hviskade Siri Linder tillbaka. -- Från
+landet. Min kusin Elna har berättat om en mycket underlig flicka som
+bodde nära dem och hette Hanna Rappe. Jag undrar just om det är hon.
+
+Nu ringde klockan och alla klasserna samlades till bön. Bella hörde alls
+icke på och hennes ögon drogos allt emellanåt till den nya kamraten, som
+hon såg stå der med ett nästan dystert uttryck i ögonen.
+
+Under loppet af timmen, när betygen granskades och lexorna bestämdes,
+var Bella mycket förströdd. Hon ertappade sig med att oupphörligt titta
+bort till sista bänken och räkna ut hurudan flicka den der nya
+egentligen var. Hon såg icke vänlig ut åtminstone och svarade nästan
+buttert på föreståndarinnans tilltal.
+
+När de skulle gå, sökte Bella ett tillfälle att närma sig henne, men det
+lyckades ej. Sjelf var hon blyg, och den andra höll sig afsigtligt
+tillbaka. Flickorna lemnade Bella dessutom ej i fred; två af dem togo
+henne under armen och tågade af med henne under ifrigt samspråk.
+
+-- Hvad hon ser bra ut, den der Rappe, -- sade Lilli Enestam, när de
+kommit ut på gatan.
+
+-- Nå, jag vet ej just, -- sade Agnes Lund. -- Såg ni, hon var klädd i
+gröfsta halfylle, sådant som våra pigor ej skulle täckas gå med.
+
+-- Hon är kanske fattig, -- yttrade Bella urskuldande.
+
+-- Och en sådan paletå hon hade! -- fortfor Agnes med energiskt
+ogillande. -- Lång och slät som en säck, och med fickor stora som . . .
+den här skolväskan. Hon går alltid med händerna i fickorna och har
+påsvantar, som andra gatpojkar.
+
+-- Men bra ser hon ut, -- envisades Lilli. -- Håret faller så vackert
+öfver pannan och hennes ögon! . . . Inte har _jag_ sett sådana ögon
+förr.
+
+Följande dag voro Bellas tankar så upptagna af den nya kamraten, att hon
+tillochmed en gång under timmen svarade uppåt väggarna. Hon blef mörkröd
+af förlägenhet; det hade ej hittills händt att hon varit ouppmärksam.
+Med en kraftig viljeansträngning tvang hon sig att lyssna med
+uppmärksamhet, men hon kunde ej låta bli att i tysthet gifva akt på
+Rappe. Hon märkte huru väl hon svarade, icke med flickors vanliga
+famlande efter uttryck, huru säker hon var i alla ämnen och huru hon
+bemötte lärare och kamrater med en viss afmätt likgiltighet, som höll
+dem på afstånd. Detta på sätt och vis eggade Bella, som ännu aldrig
+blifvit tillbakavisad, då hon vänligt närmat sig någon.
+
+Vid bortgåendet kom en tillfällighet henne till hjelp. Hon märkte att
+den nya kamraten sökte sin ena galosch och skyndade att hjelpa henne.
+Efter något letande fann hon en, som saknade make och gick med den till
+henne.
+
+-- Är denna din? -- frågade hon. -- Här står H. R. Hvad är ditt förnamn?
+
+-- Hanna, -- svarade den tilltalade och gaf för första gången Bella en
+vänlig blick.
+
+-- Hanna! Det är mitt älsklingsnamn, -- utbrast Bella glad. -- Det är
+roligt att du heter så. Hvar bor du, får jag följa dig hem?
+
+-- Jag bor på Annegatan, -- sade Hanna utan att låtsa om den senare
+frågan.
+
+Men Bella var fast besluten att icke låta dörren på nytt slå igen mellan
+dem. Hon klädde sig skyndsamt och upphann Hanna just i detsamma denna
+steg utför trapporna.
+
+-- Får jag följa dig? -- bad hon med något i stämman, som gjorde det
+omöjligt för Hanna att neka. -- Jag bor alldeles nära Annegatan, så vi
+ha ändå samma väg.
+
+-- Inte är jag något trefligt sällskap, men kom om du vill.
+
+De gingo tysta en stund. Slutligen sade Hanna tvärt.
+
+-- De skämma bort dig på klassen, ser jag.
+
+Bella rodnade och visste ej rätt hvad hon skulle svara.
+
+-- Jag kände en flicka, -- fortfor Hanna, -- som var god som du, men som
+tanter och kamrater i grund förderfvade. Hon blef så van att alltid få
+sin vilja fram och att alltid blifva uppmärksammad, att hon aldrig var
+nöjd med mindre man beundrade och böjde sig för henne. Jag fruktar att
+också du kan bli snedvriden, om det fortgår så här.
+
+Ett litet stygn i Bellas samvete visade henne att Hannas fruktan ej var
+alldeles ogrundad. Hennes glada leende försvann och hon frågade oroligt,
+-- tror du verkligt att jag håller på att bli bortskämd?
+
+-- Det skulle förvåna mig, om du ej blefve det. Att ständigt bli
+observerad, matad med vänskapsbetygelser, kyssar och smek och smicker,
+det är lika ohelsosamt för karakteren, som sötsaker för magen.
+
+-- Det är inte sant, att flickorna smickra mig, -- utbrast Bella med ett
+bortskämdt barns otålighet. -- De hålla verkligt af mig. Men, för
+resten, hvad angår detta dig? Hvarför sätter du dig till doms öfver mig,
+innan vi ännu sett hvarandra två dagar? Det har du icke rätt till.
+
+Nu var det Hannas tur att bli röd och hon svarade temligen ovänligt:
+
+-- Jag säger alltid som jag tänker och rår ej för, att sanningen
+föreföll dig bäsk.
+
+De gingo en stund tysta, hvardera kände sig smått sårad. Slutligen tvang
+Hannas eftertanke henne att gifva Bella rätt. Hon, en främling, borde
+verkligen icke tränga sig på med sin åsigt. Och hvad angick flickornas
+uppförande henne? Icke det ringaste. Och icke Bella heller; hon hade
+ingen rätt att göra henne ledsen.
+
+Hon öfvervann sin tvärhet, tog Bellas arm i sin och sade med ett
+tonfall, som kom Bella att förvånad se upp: -- förlåt mig!
+
+Hvarifrån kom detta varma och mjuka i stämman, som trängde rakt in i
+Bellas försonliga hjerta? Hon tryckte tyst Hannas hand, och som hon nu
+var vid sitt hörn, skildes de åt med en nick.
+
+Bella funderade hela dagen öfver den nya kamraten. Hon _var_ underlig,
+olik alla dem hon kände. Så frånstötande, och dock så tilldragande. Och
+hur hon talade, -- nästan som stort folk. Men hon borde icke antaga en
+sådan förmyndareton, det tänkte Bella visst icke tåla.
+
+Om Bella tyckte om henne? _Nej._ Det vill säga . . . kanske ändå litet,
+ty hon såg så sann ut. Men hon hade visst ett hårdt och elakt hjerta.
+Att säga om kamraterna att de smickrade! Det var ju detsamma som att
+beskylla dem för falskhet. Hon var bestämdt elak. Men hvarifrån kom då
+det der ångerfulla: förlåt? Bella skakade undrande på hufvudet och
+visste ej rätt hvad hon skulle tro.
+
+[Dekoration]
+
+
+
+
+[Dekoration]
+
+
+Bella Palmfelts hem var icke rikt och icke heller fattigt, men det var
+ett godt hem i detta ords bästa bemärkelse. Hennes far var en sällsynt
+redbar karakter, en anspråkslös och tystlåten, men icke dess mindre
+vinnande personlighet, som med outtröttlig samvetsgranhet arbetade för
+de sina. Hennes mor var en af dessa milda och dock fasta qvinnor,
+hvilka, utan att synas bråka det minsta, likväl vinna ett oinskränkt
+inflytande öfver sin omgifning. Hon hade varit lärarinna innan hon blef
+gift, hade haft många barn under sin ledning och lärt sig älska dem och
+förstå deras olika naturer. När hon sjelf fick barn, sökte hon uppfostra
+dessa efter de grundsatser hon valt sig för lifvet, icke planlöst och på
+"må få", som många mödrar tyvärr göra. Mången ansåg henne sträng, emedan
+hon stundom nekade sina barn i andras ögon oskyldiga nöjen. Men hon
+visste af egen erfarenhet huru hårdt lifvet sedan skulle synas dem, om
+hon nu lindade dem i bomull och vande dem vid att aldrig behöfva lägga
+band på några önskningar.
+
+Den äldste sonen, Bengt, var lik sin far, en klok, anspråkslös gosse med
+goda siffror i skolan och ett stillsamt lynne. Han var sjutton år och
+stod på en vänlig, kamratlik fot till sin två år yngre syster Bella och
+till flickor i allmänhet. Skulle hans mor kunnat, hade hon satt de begge
+syskonen i en samskola, men sådana funnos icke den tid de begynte sin
+skolgång. Hvarför åtskilja en bror och en syster under den tid, då ett
+så starkt band som gemensamhet i arbete och i allvarligare intressen
+kunde draga dem till hvarandra för hela lifvet? Hon försökte genom sin
+uppfostran närma dem till hvarandra så mycket som möjligt för att
+derigenom motverka följderna af separatundervisningen.
+
+Bella var, hvad de flesta skulle kalla, "en söt flicka". Hon var glad,
+utan att vara yr, med en naturlig enkelhet och flärdlöshet, som trotsade
+kamraters och anhörigas afguderi. Hon var omutligt samvetsgrann, kunde
+alltid sina lexor, var alltid hjelpsam och trodde godt om alla
+menniskor. Men hon var alltför lätt ledd och häri låg största faran för
+henne. Hon kunde så lätt blifva en af dessa "söta flickor", hvilka
+ingenting annat äro än söta, som icke tänka, icke bilda sig en enda egen
+åsigt, icke begära mer af lifvet, än att få vara små söta, sorglösa
+dockor. Hennes mor såg detta och försökte väcka hennes karakter. Hon
+fruktade kamraternas blinda tillgifvenhet, som så lätt kunde missleda
+denna veka, outvecklade natur.
+
+De yngre barnen voro råämnen af olika slag, hvilka en god uppfostran
+kunde bearbeta till duglig vara. Der fans egensinne och trots, häftighet
+och ostyrighet, visserligen svåra stötestenar för en uppfostrarinna, men
+långtifrån de värsta. Och under den kärleksfulla tuktan de små viljorna
+undergingo, slipades och omformades de att småningom motsvara hvad man
+förstår med en ädel karakter.
+
+När Bella kom från skolan gick hon in till sin mor för att omtala sin
+nya bekantskap. -- Du kan ej tro, mamma, hvad hon är underlig och olik
+oss andra. Jag undrar om _du_ ens skulle förstå dig på henne. Tänk, att
+ordentligt lexa upp mig första gången vi talade med hvarandra.
+
+Fru Palmfelt lyssnade intresserad. Hon var inom sig glad öfver att den
+nya kamraten åtminstone icke skulle skämma bort Bella. Och då hon såg
+hvilket djupt intryck Bella mottagit af henne och sjelf ville öfvertyga
+sig om huruvida detta borde uppmuntras eller icke, lofvade hon Bella att
+bjuda Hanna Rappe till sig.
+
+Bella gick och fröjdade sig häråt en hel vecka och sökte under tiden
+komma Hanna närmare. Hon gick ibland och satte sig bredvid henne under
+qvarterna och sökte inleda ett samtal. Ibland gick det, då Hanna var på
+det humöret, ibland fick hon endast korta, trumpna svar eller ett halft
+ovänligt: -- låt mig vara i fred.
+
+Det oaktadt tröttnade Bella ej att försöka vinna henne. En oförklarlig
+sympati drog henne ständigt till Hannas sida, och kamraterna sågo med
+afund huru hon allt oftare föredrog hennes sällskap framför deras. Det
+harmade isynnerhet Jenny Stenman och Agnes Lund, hvilka begge voro
+förälskade i Bella och täflade att vinna henne med högar af karameller
+och hemlighetsfulla förtroenden. Bella var vänlig mot dem, som mot alla,
+men hon tröttnade småningom vid deras innehållslösa pladder och längtade
+tillbaka till Hannas sunda, kraftiga, alltid väckande samtal.
+
+Hannas tillbakadragna, litet öfverlägsna sätt retade dem. De hade i
+början försökt ställa sig väl med henne, hon var ju den bästa på
+klassen, men alla deras bemödanden strandade mot Hannas kärfva: -- jag
+vill helst vara i fred. De drogo sig tillbaka med en viss hämndkänsla,
+hvilken ingalunda minskades af att Bella så gerna tycktes vara med
+Hanna.
+
+Der voro flickor af många slag på fjerde klassen, och det gjorde att den
+aldrig hade någon riktig sammanhållning. Der voro barnsliga, outvecklade
+flickor, som på lediga stunder ännu roade sig med pappersdockor och
+dylikt. Der voro halft blaserade unga damer, hvilka redan varit med i
+stora verlden och talade om baler och kurtis med en erfarenhet, som
+väckte någras afund, andras åtlöje. Der fans vidare några riktiga
+"pojkflickor", hvilka älskade sport af alla slag, voro fulla af upptåg
+och bullrade under qvarterna. Och slutligen fans der några allvarsamma,
+tänkande flickor, hvilka med vaken blick följde lifvet omkring dem och
+sökte uppfostra sig sjelfva så godt de förmådde. Bella stod så att säga
+på gränsen mellan alla dessa olika naturer: hon var på en gång barnslig
+och tänkande, qvinligt behaglig och dock käck. Derför passade hon så bra
+med dem alla och var det enda bandet mellan dessa stridiga elementer.
+
+Underligt nog slöt sig Hanna först till "småbarnen", som de kallades,
+och vann deras tillgifvenhet genom att med intresse lyssna till deras
+pappersdockshistorier. Hon hade visserligen aldrig sjelf lekt med
+dockor, men hon rycktes med af deras lifliga fantasi och fann sig ofta
+midt inne i de vidunderligaste pappersdocksintriger. Och så fann hon sig
+tilltalad af småbarnens mod att vara barnsliga, ehuru alla skrattade åt
+dem.
+
+Skolorna hade lof en dag för det vackra vädrets skull och skridskobanan
+på norra hamnen vimlade hela dagen af skridskoåkande ungdom. Isen låg
+blank som en stor karamell och snöfältet der bakom glittrade i
+solskenet, som en sockrad maräng. På afstånd sågos stränderna af
+Högholmen och Blåbärslandet insvepta i ett genomskinligt vintertöcken,
+och ryska kyrkan med sina hvita tak samt de ståtliga stenhusen vid norra
+kajen, bildade vackra kulisser kring denna fria, öppna scen.
+
+Frampå förmiddagen hade det begynt blåsa en häftig sydvest, hvilken
+sopade bort från banan alla ömtåliga halsar och öron. De mera härdade
+stannade qvar. Stod man säker på stålskorna och lät vinden föra sig, så
+seglade man med god fart utan att behöfva röra en fena, ända tills
+snövallen sade stopp. Men när man skulle tillbaka! Vinden strök som en
+mur emot en, hvirflade om med kjolarne, som om han velat skaka dammet ur
+dem och tryckte mössorna i nacken, de må ha suttit aldrig så stadigt.
+Egentligen hade man bordt hålla sig inne i dag. Men det låg så många
+frestelser i solskenet och i den vårfylda vinden. Man insöp den med
+välbehag under det man krokig som en sprättbåge knogade sig fram.
+
+Borta vid en af paviljongerna stod en grupp skolflickor. En del hade
+skridskor på sig och pustade efter första nappataget med sydvesten.
+Andra påsatte som bäst sina eller voro med som åskådare. Alla lyssnade
+med intresse till Jenny Stenman, som beskref något med hemlighetsfull
+röst.
+
+-- Och sedan, -- fortfor hon, -- dansade han med mig på hvarenda bal och
+nu, just nu när jag kom ned till banan, mötte han mig och gaf mig i
+förbifarten en artig helsning och en slängkyss.
+
+-- Åh, fy då, en sådan näsvishet! -- afbröt Bella Palmfelt henne
+förtrytsamt. -- Men kanske såg du miste!
+
+-- Kantänka, söta Bella, det var nu något! Han är så söt och så stilig,
+att jag hade god lust att kasta en dylik tillbaka. -- Jenny såg sig
+skrattande om för att se hvad verkan hennes ord haft.
+
+Bella flög upp med ögon i hvilka harmen framkallat tårar. -- Åh, Jenny,
+så du talar! Jag är säker att du ej menar det, du vill bara reta mig.
+
+Jenny knyckte på nacken. -- Bevars, söta Bella, jag måtte väl få tänka i
+den saken som jag vill, -- sade hon snäft.
+
+Några af flickorna skrattade, andra sågo tveksamma ut. Det hela var ju
+så oskyldigt, hvem kunde hitta på att bli stött öfver sådant?
+
+-- Jag tycker, -- inföll Alma Brennlund, en af Jennys goda vänner, --
+att då våra pappor och mammor och tanter och kusiner jemt och ständigt
+kyssa en, vore det väl ej en så himmelsskriande näsvishet om en hygglig
+gosse djerfdes kyssa på fingret åt oss.
+
+-- Nej, visst inte . . . det tycker också jag, -- hördes flera röster ur
+skocken.
+
+-- Jo, det _är_ dumt, derför att . . . derför . . .
+
+Bella hade alltid svårt att tala när hon var upprörd, och nu sjöd det
+inom henne och rösten stockade sig. Hon visste ej heller hur hon rätt
+skulle förklara sig, hon kände blott att hon alltid skulle känna en
+sådan handling som en förolämpning.
+
+I detsamma prasslade det i granarna som omgåfvo banan, och Hanna Rappe
+kröp fram. Hon hade velat pröfva om skaren bar och vadat ända till knäna
+i den förrädiska drifvan. Händelsen gjorde att hon hörde Alma Brennlunds
+sista yttrande, och nu kom hon Bella till hjelp.
+
+-- Det är dumt derför, att _sådant nedsätter en flickas värde_, -- sade
+hon med eftertryck och fäste sina klara ögon på Alma med ett uttryck af
+allvar.
+
+-- Det är just vackert att stå och lyssna till andras hemligheter, --
+utfor Jenny Stenman i häftig ton. -- Fröken Rappe är visst icke någon
+fullkomlighet, när allt går omkring.
+
+-- Visst icke, -- sade Hanna lugnt, -- men hon föraktar snobbar.
+
+-- Nej se, du har skridskor med dig, -- utbrast Aina Berg, glad att
+kunna gifva samtalet en annan vändning. -- Jag visste icke att du kunde
+skrinna.
+
+-- Det kan jag icke heller, -- sade Hanna, -- men jag tänker öfva mig.
+
+-- Öfva dig? Här? -- Och flickorna sågo nästan förskräckta ut.
+
+-- Huru så? Är det förbjudet?
+
+-- Åh nej, men jag trodde ej du ville göra dig till spektakel. Här är så
+mycket folk.
+
+-- Hvad gör det? De ha väl alla varit likadana som jag i början, --
+skrattade Hanna och påsatte skridskorna.
+
+Flickorna undrade i tysthet öfver att Hanna icke blygdes för att visa
+sin oskicklighet. Jenny Stenman vände henne föraktligt ryggen. -- Hon
+har inte mera folkvett än vår ko, -- sade hon.
+
+Bella kände sig mot sin vilja litet förlägen öfver Hannas uppförande. --
+Om du skulle gått hit en afton, när här ingen varit, -- sade hon
+försigtigt.
+
+-- Också du, min Brutus! -- log Hanna, som den friska blåsten och tanken
+på det nya nöjet gjort glad och lätt till mods. -- Bevisa mig, att jag
+gör något orätt, och jag slutar strax. Jag tycker tvärtom att ni borde
+vara mig tacksamma för det extra nöje mina "borgare" komma att bereda
+eder.
+
+Gruppen vid paviljongen skingrade sig. På afstånd sågs Jenny Stenman
+skära de sirligaste ringar i isen, åtföljd af ett halft dussin
+lyceister, som blindt beundrade henne. Hennes vackra ögon koketterade
+under luggen, och den lilla insnörda, näpna figuren förde sig så
+behagfullt och graciöst, att de tappre lyceisterne tyckte sig aldrig ha
+sett en vackrare docka. När hon tröttnade, hvilket ofta hände, täflade
+de om att få skjuta henne på en stolkälke. Hon gaf till små barnsliga
+skrik af rädsla hvar gång kälken i svängningarna slingrade för mycket
+eller när de i sin vilda fart höllo på att köra öfver någon. Men hon
+njöt på samma gång af att vara så helt i sin körsvens våld.
+
+Borta vid andra ändan af banan gjorde Hanna Rappe sina första
+ofullkomliga försök i den ädla skridskokonsten. Hvarje ryck af vinden,
+hvarje spricka i isen bragte henne på fall, men hon steg upp lika käck,
+obekymrad om en och annan förbiåkande drog på munnen åt henne. Hennes
+ifriga önskan var att till slut kunna så beherska sina rörelser, att hon
+ej blefve ett så lätt byte för den istadiga sydvesten.
+
+En ung student, hvars bekantskap hon gjort i prestgården derhemma, kom
+och erbjöd henne sin hjelp. Han var ytterst sirlig och fin och skrann,
+som om han vore följd af en verlds beundrande blickar.
+
+-- Fröken Rappe, får jag den äran att bjuda er min arm till stöd? --
+sade han och räckte henne handen med en beskyddande min.
+
+-- Nej tack, -- sade Hanna kort, -- jag reder mig utan stöd. -- Och så
+vände hon honom ryggen och stapplade framåt på egen hand.
+
+-- Välsigna, dessa kjolar! -- utbrast hon otåligt, då Bella om en stund
+skrann fram till henne. -- Än sno de sig kring en, som refven kring ett
+metspö, än flaxa de vildare än en flagga i blåsväder. Vänta, du skall få
+se att jag engång gör mig af med dessa strutar och skaffar mig en drägt
+efter min egen smak.
+
+Bella tviflade intet ögonblick att hon skulle göra så. Men hon undrade
+om hon sjelf skulle följa exemplet. Hanna hade så underliga nya idéer,
+men hon hade rätt i så mycket, hvarför icke också i detta? Och Bella
+tyckte sig känna huru andedrägten hämmades och rörelserna blefvo tvungna
+af den drägt hon bar.
+
+-- Ack, se der är bror Bengt, som lärt mig gå på skridskor, -- utbrast
+hon glad och pekade bortåt isen. -- Vill du icke låta honom leda dig,
+han är stadig som en isbjörn.
+
+-- Nej tack, jag behöfver ingen hjelp, -- sade Hanna öfvermodigt i
+detsamma hon råkade ut för en spricka och hjelplös tumlade omkull.
+
+-- Ser du, högmod går för fall? -- skrattade Bella. -- Kom hit, Bentu,
+och räck en slagen hjeltinna din hjelpande hand!
+
+Hanna kastade en blick på "bror Bengts" trygga figur med de enkla
+kläderna och de björnaktiga fasonerna och blef lugn. Hon räckte honom
+förtroendefullt sin hand och han drog henne upp mera hårdhändt än
+ridderligt.
+
+Bella glömde en god stund att skrinna för det makalösa nöjet att se de
+båda följas åt i motvinden. Hon vinglande hit och dit som kläppen i en
+ringklocka, han stödande henne med faderlig min. Så kafvade de sig fram
+till bersån, der Hanna pustande och skrattande sjönk ned på en bänk.
+
+Bella skrann till de andra och de bildade ked. Behagfullt och mjukt gled
+den framåt med afmätta rörelser och alla de unga flickhufvudena böjde
+sig efter i samma takt. De voro icke olika en rad täcka näckrosor,
+hvilka vagga sina hvita kalkar i takt efter vågens slag.
+
+Jenny Stenman sällade sig till dem. Hon hade nyss träffat den afspisade
+studenten, som beklagat sig öfver Hannas oartighet. Och i det hon vände
+blicken mot stranden, såg hon Hanna stödd af en kavaljer styra kosan mot
+paviljongen.
+
+Hon fnyste till. -- Den der Rappe är då den taktlösaste varelse jag
+någonsin sett. Nyss afsnäste hon herr Hallgren, som vänligt erbjöd henne
+sin hjelp, och der skrinner hon nu hand i hand med en af de föraktade
+"snobbarne".
+
+-- Men, kära, men det är ju Bengt! -- utbrast Bella storskrattande.
+Tanken att Bengt kunde bli tagen för en snobb föreföll henne
+utomordentligt komisk.
+
+Jenny såg flat ut, men fortfor: -- än sen! Hon hade ändå icke rätt att
+mankera den ena för att hålla till godo med en annan. -- Det är emot all
+god ton.
+
+Bella begynte bli ledsen å Hannas vägnar och tyckte att Jenny
+resonnerade dumt.
+
+-- Visst måste en flicka ha rätt att emottaga eller afslå en tjenst, --
+sade hon. -- Hvarför skulle hon vara tvungen att mottaga en handräckning
+af en, som hon ej tycker om?
+
+-- Kära Bella, hvad du är barnslig! Huru skulle det gå på våra baler och
+tillställningar, om flickorna tillätes att så der öppet visa sin sympati
+och antipati?
+
+-- Men så _borde_ det vara, -- vidhöll Bella med oväntad bestämdhet. --
+Det är fegt att visa ett tillmötesgående, der man har orsak att vilja
+draga sig tillbaka.
+
+-- Bry dig ej om att citera Hanna Rappe, -- sade Jenny spetsigt. -- Vi
+veta nog, att du har dina skrupler från henne.
+
+Bella rodnade af förtrytelse. -- Det är ej sant, du är stygg, Jenny. Jag
+har alltid tänkt så och skall alltid tänka så.
+
+-- Jag tycker som Bella, -- inföll Aina Berg saktmodigt.
+
+-- Och jag som Jenny, -- sade Alma Brennlund. -- Det vore ju förfärligt
+sårande för en gosse om hans uppbjudning afsloges.
+
+-- Hvarje bra flicka gör ej heller detta utan verkliga skäl. -- Bellas
+röst darrade litet.
+
+-- Ja, skäl! Kanske det, att han en gång djerfts kasta en slängkyss åt
+henne.
+
+Den nyss qväfda förargelsen dref på nytt röda flammor upp på Jennys
+kinder.
+
+-- Söta Bella, nog blefve lifvet upp och nedvändt, om menniskorna alltid
+finge lägga sina tycken i öppen dag.
+
+-- Det blefve åtminstone ärligare, -- sade Bella, som hade en obestämd
+känsla af att det låg mycken oärlighet bakom det angenäma
+sällskapslifvet.
+
+-- Det tjenar till ingenting att tvista om den här saken, -- sade Jenny
+i stött ton. -- Bella tycks vilja kasta öfver bord allt hvad som hör
+till god ton och antagen sed. Jag tror ändå ej, att du derigenom kommer
+att förbättra verlden och menniskorna . . . hvarken du eller Hanna
+Rappe.
+
+De sistnämnda orden yttrades i hämndlysten ton, men Bella gaf ej akt
+derpå. Hon såg Hanna närma sig dem med skridskorna i handen. Det låg ej
+spår af ovilja i Hannas öppna blick, då hon räckte Jenny handen,
+sägande: -- förlåt mig, jag väger ej alltid mina ord!
+
+Jenny mumlade något, som ingen hörde och skyndade hemåt före de andra.
+
+Bella upphann henne. -- Var ej ledsen, Jenny, -- bad hon vänligt, -- jag
+har ej velat såra dig. Kanhända att jag är öfverdrifven i detta; jag har
+ej tillräckligt tänkt öfver dessa saker ännu.
+
+Jenny såg fortfarande stött ut. -- Jag förstår ej, hur du kan vara så
+barnslig Bella, och vilja göra dig vigtig i sådana småsaker. Det är ju
+att göra kameler af myggor. Kantänka, om en gosse är litet artig mot en
+flicka och visar att han tycker om henne, hvad kan det göra henne för
+ondt?
+
+-- Han får gerna vara vänlig och uppmärksam, det skola vi ju alla vara
+mot hvarandra. Men det fins en gräns, Jenny, öfver hvilken han ej får
+gå. Mamma har talat med mig om detta och sagt, att vi flickor måste ha
+aktning för oss sjelfva och inte tillåta hvem som helst att taga sig
+friheter mot oss. Det är att göra oss till leksaker, hvilka hvar och en
+anser sig ha rätt att tumma om och förderfva.
+
+Jenny suckade. -- Hvad du är barnslig. Du har ingen aning om att det
+ofta ej är lek, utan fullaste allvar med en sådan uppmärksamhet. Du
+skulle bara veta hvad gossar sagt till mig! Det har varit riktigt tungt
+för mig att krossa så många hjertan.
+
+-- Men àpropos, har du läst en bok som heter "Betsy eller ett brustet
+hjerta"? Inte. Den måste du nödvändigt läsa. Jag skall skicka den till
+dig och du skall få se att du tycker om den.
+
+-- Jag tror ej det, -- sade Bella, -- men jag skall fråga mamma om jag
+får läsa den.
+
+-- Asch, mamma! Hvad du är osjelfständig. Hon har bestämdt icke något
+emot att du läser den. Den är så intressant, att jag två qvällar å rad
+låg och läste den till klockan 3 på morgonen.
+
+-- Adjö, Jenny, nu måste jag gå.
+
+-- Adjö, söta lilla Bella. Blif nu bara inte ett sådant der tråkigt
+helgon, som tycker sig vara bättre än alla andra.
+
+Banan hade blifvit nästan tom. Sydvesten herskade enväldigt, sopande
+utåt isen afbrutna granrisqvistar, papperslappar och halfbrända
+papyrosstumpar. Granarne rundtomkring hviskade till hvarandra. De hade
+hört och sett så mycket under sin tjenstgöring vid banan. Nya friska
+vindar, som fläktade genom ungdomens sinnen, fällande ett godt frö här
+och der i tacksam jordmån och sega gamla rotskott, hvilka voro omöjliga
+att utrota, emedan de sträckte sina rötter långt, långt ned i jorden.
+
+[Dekoration]
+
+
+
+
+[Dekoration]
+
+
+Småsyskonen skulle ha knäckkokning på gården och Bengt hade gjort en
+ypperlig backe, ville icke Hanna komma till dem på eftermiddagen?
+
+Bella var röd af oro, att Hanna skulle säga nej och tillade: -- mamma
+helsade och bad att du skulle komma. -- Och när Hanna såg huru mycket
+hon önskade det, svarade hon efter en stunds tvekan, ja. Bella sprang
+hem förut att förkunna den glada nyheten för syskonen, som voro i färd
+med att reparera skrinnbacken, och samla torrt bränsle till knäckelden.
+Denna skulle uppgöras i midten af en fyrkantig snökammare, dit de släpat
+pallar och leksaker af alla slag.
+
+När Hanna om en stund infann sig, kommo kälkarne i farten. Backen var
+brant och jemn, det gick med fart längs hela den stora gården ända ut på
+gatan. Lulle damp skickligt på mage på sin "Polle", spärrade ut benen
+och körde af, så det brakade i uthusknutarne. Bengt var så kavat, att
+han stod som en cirkusryttare på ryggen af sin Ajax och knapt blinkade
+när det bar af som värst. Men en gång gick hans högmod för fall. Han
+hamnade i snödrifvan, medan Ajax fortsatte färden på egen hand och slog
+nosen mot kökstrappan.
+
+Flickorna styrde turvis för hvarandra, ty Hanna hade ingen kälke. Hennes
+långa ben voro beständigt i vägen, sak samma huru hon satt, och Bella
+var maktlös af skratt, så hon oupphörligt ramlade af kälken. Hon
+beundrade Hanna, när denna utan synbar ansträngning drog både henne och
+Lisi uppför backen och när hon lyftade Bella, påpelsad som hon var, att
+sitta på vattentinan. Lulle såg med stora ögon på detta kraftprof och
+frågade: -- Huru har du blifvit så stark, Hanna Rappe?
+
+-- Af att plöja, äta surt bröd och bära ved, -- svarade Hanna muntert.
+
+-- Nej, har du verkligen fått plöja? Det har inte jag, fast jag är
+gosse.
+
+-- Ja, ser du, jag var sjelf häst. Vi hade ingen häst och ingen dräng,
+och när det var brådt om, spände jag mig för plogen och drog den i
+potatistäppan.
+
+-- Åhå! -- utbrusto barnen. -- Men hvem körde?
+
+-- Det behöfdes ingen kusk, när hästen var så klok. Han visste precis
+hvad han skulle göra, och när fåran var plöjd, tog han potäterna och
+radade dem i fåran.
+
+-- Men med hvad tog han dem? I mun?
+
+-- Med framfötterna, -- log Hanna.
+
+-- Han kunde väl icke taga mer än en i sender, -- funderade Lulle.
+
+-- Åhjo, han hade en korg . . .
+
+-- En noskorg, som Pontus på Fågelvik, -- och begge barnen skrattade
+hjertligt åt Lulles qvickhet. I deras lifliga fantasi hade Hanna
+verkligen varit förvandlad till en riktig häst, och de öste öfver henne
+frågor och förmodanden, som hon på sitt lustiga sätt besvarade. Hon
+tjusade dem genom att härma kon och fåret och tuppen och andra slags
+djur, så de glömde att skurra backe och slogo sig ned bredvid Hanna i
+snökammaren.
+
+-- Och vet ni, när vår bässe brukade plumsa i ån vid den branta
+stranden, hoppade jag efter och drog honom i land vid hornen.
+
+-- Åhå! Var du inte rädd att han skulle stånga dig?
+
+-- Nej, Pelle har respekt för mig sedan jag en gång gaf honom ris för
+att han tuggat sönder mitt nya metspö. Det är bara när han ser någon
+springa, som han blir kavat och sätter i väg med hornen förut.
+
+När det begynte mörkna, tändes elden i den lilla spiseln och sirapen
+sattes på. Lulle utnämndes till eldare; Bella rörde i smeten; Bengt
+gjorde strutarna och Lisi satt inkrupen nära Hanna, som underhöll
+sällskapet med historier.
+
+-- En gång skickade mamma mig på ett ärende till andra sidan ån. Vår båt
+var borta, ingen annan syntes till på hela stranden, och mamma hade
+brådt om. Hvad skulle jag göra? Jo, jag fick en idé. Der hemma vid
+källardörren stod ett gammalt gistnadt degtråg under rännan. Jag rullade
+det i ån -- ingen såg mig, -- tog en snöspade ur källaren till åre och
+gaf mig af. Eläköön! Tråget läkte förskräckligt, men jag tänkte: våga
+vinna! och plaskade på af alla krafter. Ån var icke bred på det stället,
+och jag kom bara halfdränkt öfver. Lemnade skor och strumpor på stranden
+och sprang barfotad till byn. Efter uträttadt ärende skulle jag hem på
+samma sätt. Jag vände tråget upp och ned -- det var det beqvämaste
+sättet att få det uröst -- och klef åter i. Men nu höll det på att gå på
+tok. Midt på ån slant jag på den degiga bottnen och vältrade hufvudstupa
+ur karet, som blef liggande på sidan likt en kantrad båt. Jag fick tag i
+spaden och simmade med den till land. Det var ett hårdt arbete, ty
+kjolarne sutto fastklibbade vid kroppen och hindrade mina rörelser. Men
+ondt krut förgås ej så lätt och jag kom öfver med lifvet. Ingen menniska
+hade åsett denna färd, bara vår grannes hund, som stod och gläfsade vid
+stranden. Skor och strumpor seglade sjelfständigt ned för ån och tråget
+hade vett att styra i land vid en krökning af stranden några stenkast
+lägre ned.
+
+Barnen hade alla lyssnat med spändt intresse och Bella hade en lång
+stund glömt att röra i sirapen för att höra slutet af den spännande
+historien.
+
+-- Blef du icke sjuk efter den betan?
+
+-- Pytt! Jag nös tre gånger och så var den sjukdomen undanstökad. Men
+. . . här osar stekt läder . . . det må aldrig vara du, Bengt?
+
+Bengt drog åt sig fötterna, som verkligen kunde misstänkas för att ha
+varit under sirapsgrytan. Bella kom plötsligt i håg sirapen. Ack och ve!
+Hennes ansigte uttryckte en jemmerlig missräkning, när hon smakade på
+smeten. Den var bäsk som malört och hård som glas.
+
+-- Vidbränd.
+
+-- Vidbränd! gick det som ett sorgligt eko kring hela laget. Bengt och
+Hanna låtsade gråta högt; småbarnen hade ännu förhoppningar och beto i
+glasbitarne. De voro inte att förakta, och så höllo de till godo med
+hela varulagret.
+
+-- Nu gå vi in, -- sade Bella, som kom ihåg, att det var Helmis sängtid.
+Hon brukade alltid lägga lilla syster, när hon inte hade för svåra
+lexor. Det hade blifvit mörkt och lampan i matsalstaket kastade sitt
+vänliga sken genom fönstret ut på drifvorna.
+
+Hanna kände ett egendomligt behag vid inträdet i det varma, upplysta
+hemmet, der Bellas mor så moderligt vänligt välkomnade henne. Lampan
+stod tänd på stora bordet i salen och dess varma sken föll genom en
+ljusröd slöja öfver gröna växter, taflor och blommiga möbler. Från
+barnkammaren hördes Helmis joller och Bellas halfhöga vaggsång och genom
+matsalsdörren syntes ett dukadt thebord under den stora taklampan. Lulle
+och Lisi smögo sig in till sin mor; de voro sömniga och ville ännu en
+stund hålla i mammas hand. Bengt gick efter ett schackbräde för att taga
+ett parti tillsammans med sin far.
+
+Hanna kände sig underlig till mods. Det var som om hon såg framför sig
+en scen ur en bok som hon gerna läste. Just så hade hon tänkt sig ett
+hem och sådant hade hon önskat sig det. Hennes eget hem var så fattigt
+på glädje och trefnad, på kärlek och fred. Kontrasten grep henne. En
+underlig beklämning jagade den glada sinnesstämningen på flykten; hon
+kände sig ovärdig att dela trefnaden i detta lyckliga hem, hon passade
+icke här, hon med sitt hårda sinne och sitt skygga väsen. Och ju längre
+hon kände sig omgifven af denna värmande stämning, dess mer hårdnade hon
+till och blef allt tystare och tvärare ju längre qvällen led.
+
+När Bella kom in i sitt rum efter att hafva söft Helmi, fann hon Hanna
+sittande i en vrå så långt som möjligt från lampan och med en bok i
+knäet.
+
+-- Hvad nu, du knuffar rätt nu ut väggen, bästa Hanna, -- log hon. --
+Förstör icke dina ögon derborta i knuten, utan kom och sätt dig här i
+soffan, så skall jag läsa för dig. Hvad vill du höra? "Unga qvinnor",
+"En krona bland flickor", "Milly Jocelyn", eller hvad?
+
+-- Jag tror ej jag bryr mig om sådana böcker, -- sade Hanna trumpet och
+utan att flytta ur sin knut.
+
+-- Gör du inte? Nå, hvad slags böcker tycker du om? Bengt har alla Jules
+Vernes arbeten, känner du dem? Eller vill du ha poesi eller historia,
+säg!
+
+Hanna svarade icke och Bella såg, att hon alls icke hört på. Hon tog
+derför en pall och satte sig i vrån bredvid Hanna, medan hon på sitt
+vinnande sätt sade: -- nå, då kommer jag hit och pratar med dig. Vill du
+icke ha mig, så säg bara uppriktigt.
+
+Då Hanna blott tyst satt och såg framför sig, tog hon blygt hennes hand
+och frågade: -- hvarför är du ledsen? Har någon gjort dig ondt?
+
+Hanna lösgjorde sakta sin hand och fäste på Bella ett par sorgsna ögon.
+
+-- Jag passar icke här i ditt hem, -- sade hon sakta. -- Hvad skall
+ödemarkens fågel göra bland parkens sångare? Jag har ej rätt att komma
+och afundas er lycka.
+
+Bella grep på nytt hennes hand. -- Vill du icke berätta mig litet om
+ditt hem, -- om du anser mig värd ditt förtroende, -- tillade hon, när
+hon såg ett drag af skygghet ila öfver Hannas ansigte.
+
+-- Flickor kunna icke bevara förtroenden, -- utbrast Hanna hårdt. Men då
+Bella med en liten suck steg upp för att gå sin väg, tog hon ångerfullt
+hennes hand och drog henne till sig.
+
+-- Nej, blif qvar. Jag tror att du är bättre än alla andra flickor, jag
+tror att du kan gömma ett förtroende. Vill du höra om mitt hem, så skall
+jag tala om det. Men det är icke mycket att säga och ingen glad
+historia. Du skall kanhända förstå mig bättre, när du hört den.
+
+Bella återtog sin plats på pallen, vänd så att hon icke såg på Hanna
+under det denna berättade:
+
+-- Du vet att min mor lefver der borta i . . . järvi. Hon är ensam, sjuk
+och menniskoskygg efter många och tunga pröfningar. Vi ha två små rum i
+landthandlarens gård och mamma skrifver rent åt domaren i trakten. Hvad
+hon förtjenar är så litet, att det knapt förslår till hyra för de två
+rummen och en liten potatistäppa. Det vore omöjligt för mig att vistas
+här och gå i skola, om icke en aflägsen slägting till mamma lånade mig
+medel till min skolgång.
+
+-- Och din far, är han död? -- frågade Bella sakta.
+
+-- Nej, han lefver, men vi veta icke hvar, och jag har aldrig sett
+honom. Han öfvergaf min mor kort efter min födelse, och sedan dess har
+bandet mellan oss varit fullkomligt afslitet. En gång om året kommer en
+liten penningesumma till mamma och vi tro att den är af honom. Men mamma
+för den till prestgården att utdelas bland byns fattiga.
+
+-- Du skall veta att hon är mycket stolt, min mor, -- fortfor Hanna, då
+hon såg Bellas förvånade blick. -- Hvarför skulle hon hålla till godo
+hans penningar, när hon mistat hans kärlek? Också jag svälter hellre, än
+jag mottager en penni från honom . . .
+
+-- Men, Hanna . . . din egen far! -- Bella tyckte ej om den nästan
+hatfulla blick, med hvilken de sista orden uttalats.
+
+-- Så hade mamma en gång en ungdomsvän, som hon lidelsefullt älskade, --
+fortfor Hanna, utan att höra Bellas utrop. -- Denna flicka var rik och
+mamma var fattig, men de voro oskiljaktiga, de hade lofvat att dela allt
+i lifvet med hvarandra. Men när mamma gifte sig, miste hon vännen, ty
+denna kunde aldrig förlåta det i hennes ögon tanklösa och förhastade
+steget. Min mor drog sig sårad tillbaka, hon kunde icke handla
+annorlunda, när hon nu engång älskade min far, och kort tid derefter
+miste hon också honom. Jag var då blott en månad gammal. Min mor
+flyttade med mig till den aflägsna lilla ort, der vi allt ännu lefva och
+blef allt bittrare, allt mera menniskofientlig ju längre vi bodde der.
+Menniskorna der på trakten betraktade oss med misstro och det var med
+knapp nöd min mor lyckades få det lilla arbete, hvaraf hon sedan lefvat.
+
+-- Ack, Bella, det måtte vara förfärligt att mista det man en gång så
+blindt älskat och trott på! Att känna sig mista sjelfva förmågan att
+älska och tro på menniskorna, att bli hård och tom som en uttorkad källa
+. . . Jag har aldrig erfarit hvad en moders kärlek vill säga . . .
+
+Hanna tystnade. Bella vågade nu se upp i det allvarsamma, nästan stränga
+anletet och hennes ögon fyldes af tårar. Hon kände en förmildrad fläkt
+af sorgerna i lifvet; de voro långt borta, men hon förnam deras
+tillvaro. Hon kände, att Hanna, så ung hon var, bar på en tung börda,
+hvilken hon ej förmådde lyfta af hennes skuldror.
+
+-- Hvar har du gått i skola? -- frågade hon med ett försök att litet
+skingra den tunga stämning, som tryckte dem båda.
+
+-- Jag har aldrig gått i skola. Mamma läste med mig tills jag var 14 år,
+sedan fick jag ett år ledning af informatorn i prestgården. Nu gäller
+det att arbeta för att småningom bli i stånd att hjelpa mamma och
+afbetala på mina skulder. Lyckligtvis är jag så kärnfrisk, att det
+tyngsta arbete är som en lek för mig.
+
+-- Hvad tänker du bli? -- Bellas ögon glittrade af intresse.
+
+-- Hvad vet jag? Det jag duger till. Kanske väljer jag ett yrke. Det som
+mest af allt intresserar mig är likväl den "torra" juridiken. Tänk, att
+kunna skipa rättvisa i verlden, att dömma och straffa . . .
+
+-- Säg icke så, -- afbröt Bella förskräckt, -- att godtgöra och försona
+måste vara mycket lyckligare.
+
+-- Kanske, -- sade Hanna tankfullt, och det kom ett vackrare tonfall i
+stämman.
+
+-- Du har så stora planer, du, Hanna. Jag nöjer mig med att bli
+hushållerska eller sjuksköterska. Jag tycker så mycket om att steka
+plättar och vara snäll mot dem som äro sjuka. -- Men nu hör jag dem
+slamra med tekopparne och känner oset af stekta svampar. Kom, Hanna,
+mamma väntar.
+
+När Hanna om aftonen låg i sin säng, arbetade hennes tankar så att hon
+ej fick somna. Intrycket af det goda glada hemmet, de lyckliga syskonen,
+värmen, tryggheten, allt framkallade en känsla af ensamhet, sådan hon
+aldrig erfarit förr. Hon blygdes att gifva vika för hvad hon kallade
+svaghet, och det hårda inom henne reste sig till försvar.
+
+-- Det är ömkligt, -- tänkte hon, -- att blifva sentimental af en smula
+vänlighet. Om jag ej kan förhärda mig deremot, så är det bättre att jag
+flyr alltsammans. Ty jag vill ej, _vill ej_ hafva någon att tacka för
+något. Jag _vill_ icke ha någon vän, som binder mig mer än andra, ty
+vänskapen är en snara, som gör en ofri. Bättre att aldrig ha egt en vän,
+än att ha egt en och svikits! Så säger mamma, och jag tror hon har rätt.
+Bella är en god flicka, men jag hyser ingen tillgifvenhet för henne och
+vill ingen hysa. Hon skall ej vinna mig, ty hon kan ej behålla mig,
+lilla vänliga varelse, som lifvet skämt bort. . . . Jag vill vara nog
+för mig sjelf och _fri_ så länge jag lefver.
+
+Något inom henne motsade dock detta och bortsmälte muren som hon ville
+bygga till sitt försvar. Bellas glada ögon och mjuka röst trängde genom
+allt och fylde hennes drömmar, när hon ändtligen somnade. Men hon
+kastade sig oroligt af och an och vaknade ibland af att något oändligt
+sorgset tryckte hennes hjerta, något som hon ej kände eller kunde gifva
+namn. I nattens stillhet blef detta något henne slutligen öfvermäktigt
+och dref till hennes ögon tårar, som hon nästan glömt att funnits till.
+De gjorde henne godt, och hon lät dem flöda, tills sömnen småningom
+stängde deras källa.
+
+[Dekoration]
+
+
+
+
+[Dekoration]
+
+
+I skolan gick allt sin lugna, jemna gång utan andra afbrott, än de
+sedvanliga månadslofven. Hanna hade efter det första besöket i Bellas
+hem, dragit sig än mera inom sig sjelf; det var svårt för Bella att få
+ett ord ur henne. Dörren hade plötsligt smält igen, utan att Bella kunde
+förstå orsaken.
+
+-- Låt den tvärviggen vara, -- sade kamraterna, när de märkte huru
+bedröfvad hon var öfver Hannas halsstarrighet. -- Du ser ju, att hon
+föraktar oss allesamman och helst vill slippa vårt sällskap.
+
+Men Bella kunde icke låta henne vara i fred, hon drogs af en oförklarlig
+sympati till den trumpna, skygga flickan. Hon kände en längtan att
+hjelpa henne att bli lycklig och ansträngde sig för att finna en nyckel
+till denna hårdt reglade dörr.
+
+Trots Hannas köld och tillbakadragenhet intresserade hon likväl
+kamraterna. Hon beherskade dem ofrivilligt, såsom alltid det starka och
+klara vinner inflytande öfver det svaga och outvecklade. Men hon visste
+det icke sjelf, och flickorna skulle säkert högljudt protesterat, om
+någon sagt dem att de läto sig ledas af Hanna Rappe. De vädjade till
+henne, när någon svårlöst fråga var å bane, och hon var klassens ombud
+hvarje gång det gälde en beskickning till någon af lärarne. Hon glömde
+ibland sin slutenhet för att tala med dem och de funno med förvåning
+huru litet de tänkt öfver de naturligaste saker. Men deremellan var hon
+ohjelpligt tyst och allvarsam och undandrog sig hvarje vänskapsbetygelse
+med en kärfhet, som ofta sårade de mera vekhjertade kamraterna.
+
+En dag i Mars, när det var bitande kallt, var Bella på hemväg från
+skolan. Hon drog ned mössan öfver öronen och kröp in i pelskragen så
+godt hon kunde, men ändå huttrade hon af köld.
+
+Vid det hon passerade en portgång blef hon ej litet öfverraskad af att
+se Hanna ifrigt sysselsatt att trösta en liten gosse. Han hade förfrusit
+sina öron och Hanna hade nyss gnidit dem med snö och band nu sin enda
+ylleduk kring barnets hufvud.
+
+-- Hvad gör du här, Hanna? -- frågade Bella gladt, och en ström af värme
+skjöt igenom henne oaktadt kölden.
+
+Hanna rodnade. -- Den stackarn stod här och snyftade så bittert och hans
+små öron voro alldeles hvita. Seså, unge, -- sade hon med myndig ton, --
+gråt ej mera, utan gå hem och bed mamma ännu en gång gnida dina öron med
+snö.
+
+Pojken, som kunde vara sex år, gret än värre. -- Jag hittar inga hem! --
+snyftade han och såg så hjelplös ut, att Hanna måste sätta sig ned,
+smeka hans hår och torka hans små förgråtna ögon.
+
+-- Kom hem med mig, -- föreslog Bella. -- vi ska' sköta om dig och ta
+reda på hvar du bor. Hanna, kom med!
+
+Hanna kunde ej motstå frestelsen. Hon såg Bella sätta sin ylleväst
+utanpå gossens tunna, ostoppade jacka, taga honom i handen och leda
+honom hem till sig. Hon gick med, utan att hon visste hvarför, men hon
+trodde det vara för gossens skull.
+
+Der hemma gaf Bella honom varm mjölk och hvetebröd och hans sorg
+dunstade bort innan en timme gått om. Begge flickorna sutto bredvid
+honom. Bella hade tvättat hans ansigte och händer, och Hanna höll på att
+flytta knapparne i Lulles en gammal paletå, som gossen skulle få. De
+hade fattat tillgifvenhet för det lilla hittebarnet och det var som om
+händelsen med honom, så obetydlig den än var, skulle närmat dem till
+hvarandra.
+
+Bengt hade åtagit sig att på poliskammarn anmäla om gossen och kom
+tillbaka med underrättelsen, att modren redan varit der och frågat efter
+honom. Då hon lemnat sin adress, var det ingen svårighet att taga reda
+på hans hem, och flickorna lotsade honom dit på eftermiddagen. Gossen
+hängde sig fast vid dem, då de skulle gå, och de hade svårt att skiljas
+vid honom. Med en pepparkaka och löftet att komma igen lyckades de
+slutligen muta hans lilla tacksamma hjerta.
+
+Det var mycket vanligt inom skolan att man utvalde sig en gunstling
+bland lärarne eller lärarinnorna, hvilken man prydde med alla de dygder
+en liflig flickhjerna kunde utfinna. Denna favorit blef sedan i
+hemlighet tillbedd och ett föremål för tusen små omsorger och
+vänskapsbevis. Man täflade om att vara påpasslig i tamburen, när han
+eller hon skulle kläda af eller på sig; man klipte i hemlighet minnen af
+hans munduk eller hennes pelskappa. Och de som voro mest populära fingo
+sina öfverplagg så godt som förstörda af denna barnsliga, välmenta
+tanklöshet.
+
+På fjerde klassen hade detta ofog upphört, sedan Hanna en gång framstält
+det löjliga deri. -- Visa hellre er aktning för dem genom uppmärksamhet
+för deras ämne, -- sade hon, och flickorna blygdes. Det var numera
+endast magister Alm, historieläraren, och Verna Sommar,
+gymnastiklärarinnan, som åtnjöto en större popularitet bland fjerde
+klassisterna, och denna uttryckte sig öfverhufvudtaget på ett
+aktningsfullt och hyggligt sätt.
+
+Bland Verna Sommars beundrarinnor voro Aina Berg och Bella de ifrigaste.
+De stodo som bäst i tamburen, rådslående om bästa sättet att fira hennes
+födelsedag, som inom kort inträffade.
+
+-- Hon är så söt, -- utbrast Bella, -- jag önskade jag kunde gifva henne
+solen och månen och alla stjernorna med.
+
+-- Ja, -- instämde Aina, -- hennes make fins ej. Jag ämnar bli
+gymnastiklärarinna, så får jag vara oftare med henne.
+
+-- Men hvad skola vi gifva henne till födelsedagen? -- Och Bella
+sammandrog eftersinnande sina ögonbryn.
+
+-- En ros, -- föreslog Aina, -- och skrifva på: en ros åt en ros.
+
+-- Nej, det låter platt. Men om vi skulle sy något.
+
+-- Jag tror ej vi hinna. Men det borde vara _något af oss sjelfva_. Kan
+du skrifva vers?
+
+-- Nej, hur kan du tro det. Men du kan bestämdt?
+
+-- Åhnej! -- sade Aina blygsamt. -- Men du har ju en bror. Pojkar bruka
+alltid kunna skrifva vers.
+
+-- Ja, nog kan Bengt alltid. Men då är det ju ej af oss sjelfva.
+
+-- Det är sant. Ack, hvad ska' vi hitta på? Om vi skulle gifva henne
+våra porträtter och skrifva bakom en helt liten vers, bara några ord.
+Bertha, kom hit! Tycker du ej, vi kunde gifva våra porträtter åt Verna
+Sommar på hennes födelsedag?
+
+Bertha kom. Det var en lång, gänglig flicka med pojkfasoner, men som var
+omtyckt för sin något grofkorniga munterhet. Hon satte pekfingret på
+näsan och funderade:
+
+-- Edra porträtter? Hm! Ni se nu inte precis så bra ut, att . . .
+
+-- Asch, var nu ordentlig, annars får du inte veta våra hemligheter.
+
+-- Nå, nå, lugna er, jag är ju så ordentlig som en nystruken nattmössa.
+Edra porträtter! . . . I kroppsstorlek, förstås?
+
+-- Du är odräglig! -- skrattade Bella.
+
+-- Hvarför skulle ni ej kunna gifva henne edra porträtter, det är väl ej
+någon som tagit patent på dem.
+
+-- Allvarsamt sagdt, så är hon för god att drifva med. -- Aina var litet
+stött. -- Hon är så söt, att jag skulle kunna gifva henne mina ögon, om
+hon ville kyssa mig helst en enda gång.
+
+-- Det var dyrt för en kyss. Kan du inte pruta? Jag skulle gå till henne
+och säga: var snäll och kyss mig, så skall ni få en pepparkaka.
+
+-- Hvad du pratar!
+
+-- Men vänta, der kommer hon.
+
+En ung flicka i mörkblå klädning gick just förbi. Bertha fattade henne i
+armen och drog henne fram till flickorna, som röda och förlägna tumlat
+bort i en vrå.
+
+-- Fröken Sommar, här äro två möss, som jag fått i fällan. De ville så
+gerna kyssa er, men tycka sig ej ha råd.
+
+Flickorna hostade och blinkade och gåfvo Bertha allehanda varnande
+tecken, som hon lugnt satte sig öfver.
+
+-- De äro beredda att gifva er sina ögon för en kyss hvar, men jag har
+affärshufvud och beslöt skaffa dem varan till bättre pris.
+
+Verna Sommar skrattade, men var röd af förlägenhet, likaså flickorna.
+Hon tyckte om dem för deras hurtighet i gymnastiken och hade nog märkt
+deras blyga beundran. I det hon slätade deras hår kyste hon dem lätt på
+pannan och sade: -- jag tycker så mycket om en fri och öppen panna.
+
+Bella slog ett ögonblick sin arm omkring hennes lif, och Aina smög blygt
+sin hand i hennes. Begge genomströmmades af en hängifven värme, som kom
+dem att glömma sättet, på hvilket de fått sin önskan uppfyld.
+
+Bertha gick och skröt öfver sitt puts så att der samlade sig en skock
+nyfikna kring de tre. Hanna fick också höra det, men lockade flickorna
+bort med en af sina historier.
+
+-- Och nu äro vi goda kamrater! -- sade Verna Sommar slutligen och
+klappade de två på axeln. -- Lefve skolan! Lefve gymnastiken!
+
+-- Hurrah! -- skreko Bella och Aina ur djupet af sina hjertan och
+störtade sedan bort för att i ensligheten ännu genomgå den sista
+stundens lycka.
+
+Ett par af flickorna gjorde sig stundom skyldiga till ett halft medvetet
+koketteri för magister Alm, men straffades med ett så strängt ogillande
+af kamraterna, att de togo sig till vara.
+
+Det var isynnerhet ett tillfälle, som retade klassen. Historielexan hade
+varit ovanligt lång och svår, och bland dem, som under qvarten före
+timmen mest beskärmade sig deröfver, voro Jenny Stenman och Agnes Lund.
+-- Ja, jag har ej sofvit en blund i natt, bara för de dumma årtalen, --
+knotade Jenny. -- Nog är det också bra mycket begärdt, att vi, som ha så
+mycket annat dessutom, skola få 18 sidor på en gång till lexa. Jag
+begriper ej, hvad Almen tänkte på.
+
+-- Jag har en förskräcklig hufvudvärk, -- suckade Agnes. -- Aldrig i
+lifvet ha vi pinats med en sådan jättelexa.
+
+Det var allmänna meningen, och när timmen började, steg Hanna oombedd
+upp och sade: -- lexan har varit ovanlig svår denna gång, hvarför
+magistern är god och ursäktar om klassen stakar sig.
+
+Magister Alm såg öfverraskad ut. -- Jaså, var den verkligen så svår? Är
+hela klassen missnöjd med senaste lexan?
+
+-- Ja, -- hördes många röster svara. Då uppsteg Jenny Stenman och sade
+med en liten inställsam blick på magistern: -- Inte anser _jag_ att
+lexan varit för svår, det är väl vi, som varit håglösa, tänker jag.
+Magistern brukar nog aldrig ge oss för lång lexa.
+
+-- Nog ha vi ofta haft svårare lexor, -- sekunderade Agnes Lund och
+rigtade sina vackra ögon med väl spelad förtrytelse mot klassen.
+
+Ett doft mummel hördes, och magister Alm såg villrådig ut. Men förhöret
+begynte. Vid de tre första frågorna markerade ingen annan, än Hanna, men
+vid den förvånade blick magistern gaf Stenman och Lund, ansågo de sig
+böra markera den nästa. Agnes kom upp, tvekade, rodnade och kringgick
+frågan med några allmänna fraser. Äfven Jenny slingrade sig behändigt
+undan genom att låtsa hafva sagt miste, då magistern rättade henne; man
+fick ej klart för sig om hon kunnat, eller icke. De öfriga kunde illa,
+tillochmed Hanna, hvars goda minne annars gjorde hvarje lexa till en lek
+för henne.
+
+Efter timmens slut blef ett vildt tumult i klassen. Flickorna skockade
+sig kring Jenny och Agnes, uppretade, stridslystna. Deras hederskänsla
+uppreste sig mot en så ovärdig lek med sanningen.
+
+-- Hur _kunde_ ni stå der och ljuga så långa ni voro? -- utbrast Bertha
+Eriksson. -- Bevars, så söta ni gjorde er, och så kunde ni ändå
+ingenting, inte så här mycket ens. -- Och hon knäpte med fingrarne. --
+Jag föraktar er, ja, det gör jag!
+
+-- Det bryr jag mig sju om, -- sade Jenny ond. -- För resten skall jag
+säga dig att jag kunde. Var god och håll inne med dina smädelser, annars
+. . .
+
+-- Annars! -- gäckades Bertha försmädligt och låtsade reda sig till
+strid. -- Vill du boxas, så kom bara hit.
+
+-- Inte skulle jag trott, att du kunde göra dig till så der, Jenny, --
+sade Bella med öppen förtrytelse. -- Du hade ju kort förut varit den
+värsta att gräla öfver lexan.
+
+-- Ni äro sådana fega harar, -- skrek Bertha och gick sin väg i
+vredesmod.
+
+Hanna sade ingenting, men den blick hon under timmen gaf de begge
+kamraterna, visade större grämelse än de bittraste ord. Allt sådant grep
+henne, icke personligt, men hon liksom förödmjukades å alla flickors
+vägnar. Allt hvad man i allmänhet beskylde flickorna för: ytlighet,
+flärdfullhet, brist på sanningskärlek, det sårade henne djupare, ju
+oftare hon blef vittne till, att det egde grund. Och det låg hos henne,
+så ung hon var, ett starkt begär att bortsopa all falskhet ur lifvet,
+allt, som ej hade sanningens fullgoda, gedigna halt. Hon gladdes öfver
+att klassen så enhälligt opponerade sig mot osanningen och dess
+bevekelsegrund, men teg, emedan hon visste, att hennes åsigter voro
+nogsamt kända.
+
+När hon skulle gå, kom Agnes Lund till henne i tamburen.
+
+-- Ogillar också du oss, Hanna? -- frågade hon, och rösten var ej fullt
+säker.
+
+-- Ja, -- sade Hanna fast, -- ni handlade uselt.
+
+-- Men, ser du, jag visste icke . . . jag kunde icke tro, att det skulle
+upptagas så illa. Jag ville bara, att magistern ej skulle tro, att
+klassen var håglös . . .
+
+-- _Det är ej sant_, -- sade Hanna och såg på Agnes med dessa omutliga
+ögon, inför hvilka hvarje liten nödlögn måste retirera. -- Det är ej
+sant, ty du vet mycket väl, att du endast åsyftade, att sjelf framstå i
+ett bättre ljus, än vi andra. Medgif, att så var.
+
+Agnes såg skyggt upp till henne, mumlade något och brast i häftig gråt.
+Det var hälften förödmjukelse, hälften vrede, och dock låg derunder en
+önskan att, om möjligt, återvinna Hannas aktning.
+
+-- Jag är icke van att vara sann, snyftade hon, -- jag bjuder icke till
+att vara det. Men kanske . . . om du hjelper mig . . .
+
+Hanna räckte henne ett glas vatten: -- Drick nu, -- sade hon vänligt, --
+vi skola någongång talas vid om detta. Nu måste jag gå.
+
+-- Och du hatar mig icke, -- sade Agnes och famlade efter hennes hand,
+-- du föraktar mig ej nog för att ej vilja trycka min hand?
+
+-- Nej, men jag _hatar_ osanning, -- sade Hanna och kramade Agnes hand,
+hvarefter hon skyndade att upphinna Bella på hemvägen.
+
+[Dekoration]
+
+
+
+
+[Dekoration]
+
+
+En af fjerdeklassisterna, Lilli Enestam, hade bjudning på aftonen, och
+Bengt och Bella voro bjudna, likaså Hanna. Det skulle dansas, och Hanna,
+som hvarken kunde eller ville dansa, svarade nekande. Men Bella, som
+alltid hade roligt, som dansade gerna och var allmänt omtyckt, bad och
+tiggde, att Hanna skulle komma med.
+
+-- För min skull, Hanna, -- bad hon så bevekande, att en sten kunnat
+röras. -- Jag bryr mig icke om att gå, ifall du icke kommer med.
+
+Hanna tvekade, men den tacksamhetskänsla hon hyste mot Bella, som alltid
+var vänlig och hjelpsam mot henne förmådde henne slutligen att antaga
+inbjudningen.
+
+-- Men, -- sade hon till Bella, som skuttade omkring af idel glädje likt
+en vild fåle, -- jag har blott min svarta ylleklädning och kommer att
+sitta tyst och butter, som en Egyptens mumie. Du kommer att få skämmas
+för mig skall du få se.
+
+-- Åh, jag bär den skammen med förtjusning, bara du kommer. Du skall få
+vara så mycket mumie du vill, jag skall vara professorn, som studerar
+dina hieroglyfer och öfversätter dem för menskligheten.
+
+Baldagen kom, och Hanna, klädd i sin bästa svarta ylleklädning med ny
+rysch kring halsen, följde upp med Bella och Bengt. Bella var klädd i
+ljusblå merino och så söt och fin, att Hanna undrade, om någon var så
+fin som hon.
+
+I tamburen hviskade Bella till Hanna: -- nu skall du draga handskarne på
+dig.
+
+-- Handskarne! Hvad skulle jag med handskar, inte fryser jag här. Det är
+ju en löjlighet att pelsa på händerna och kläda af halsen, -- hvarför
+göra de så?
+
+-- Derför, att det brukas så, -- sade Bella. -- Men du får väl gå an
+utan handskar, jag mins ej jag hört, att mumierna haft sådana.
+
+De trädde in i en stor, klart upplyst sal. Ljus kring väggarne, ljus i
+kronorna, lampor, speglar, vackra växter, -- allt var så strålande, att
+Hanna bländades.
+
+Lilli och hennes mor välkomnade de inträdande. Lilli kastade en hastig,
+skrämd blick på Hannas svarta klädning och bara händer, men hade nog
+sjelfbeherskning att ingenting låtsa märka. De voro sidokamrater i
+skolan, och Lilli, liksom de andra kamraterna, kände sig dragen till
+Hanna och sökte gerna hennes sällskap.
+
+När Hanna såg sig omkring, mötte hon många bekanta ansigten. Der voro
+Agnes och Siri och Bibbi och Bertha och en hel hop andra. Också bland
+gossarne voro många bekanta, som hon råkat hos Bengt.
+
+Men hvad alla sågo besynnerliga och högtidliga ut! Flickorna voro
+utstyrda i ljusa, sidengarnerade ylleklädningar, med skärp, blommor och
+hvita handskar. Bella var en af de enklaste, det märkte hon nu med
+förvåning och glädje. Tillika såg hon, att man med en viss häpnad
+betraktade hennes svarta klädning. Men som hon aldrig brytt sig om huru
+hon var klädd, blott hon var ordentlig, så bekom det henne heller
+icke nu.
+
+Bella tog hennes arm och drog henne bort i en vrå, der några af
+kamraterna stodo. Hanna helsade vänligt, men fick temligen ogillande
+nickningar till svar. Man tog synbarligen illa upp, att hon ej krusat
+sitt hår eller klädt sig i handskar.
+
+Samtalet gick trögt och fördes med halfhög röst; man hade plötsligt
+blifvit så främmande för hvarandra, tyckte Hanna. Flickorna drogo i sina
+handskar för att få dem längre och kastade förstulna blickar bort åt
+motsatta hörnet, der gossarne stodo som en skock svarta får och sågo
+dumma och tråkiga ut. Hvarför kunde de icke komma fram och tala med
+flickorna?
+
+I ett hörn af salen sutto Inez och Bibbi och hviskade med lifliga gester
+och uttrycksfulla miner. Det såg roligt ut och Hanna gick bort för att
+helsa på dem. De sågo ej att hon närmade sig och hon råkade höra slutet
+af en högtidlig hviskning: -- . . . och under brefvet stod: _i lif och
+död din Herman_ . . . Samtalet tystnade tvärt, när de fingo se Hanna.
+
+-- Stör jag er? -- frågade hon och undertryckte med möda en grimas öfver
+hvad hon hört.
+
+-- Nej, visst inte, -- svaret kom något tillkrystadt, -- vi talade om
+våra examensklädningar.
+
+-- Jag rår ej för att jag hörde ni talade om annat, -- sade Hanna på
+sitt rättframma sätt. Hon satte sig ett ögonblick hos dem och sökte
+inleda ett samtal, men då hon såg att flickorna kände sig besvärade,
+steg hon upp och gick till Bella och ett par af de andra.
+
+-- Men säg mig, är icke detta fasligt stelt? -- sade hon och slog sig
+ned framför dem på en pall som stått under soffan.
+
+-- För all del, söta Hanna, -- utbrast Siri förfärad och gjorde plats åt
+henne i soffan. -- Inte passar det att här vara som hemma hos sig.
+
+-- Inte det? Hvad ligger det för en skam i att sitta på en pall,
+i stället för i en soffa? Kan någon säga det?
+
+-- Det brukas inte på en bal, -- inföll Selma.
+
+-- Sak samma hvad som _brukas_, om det inte är orätt, -- vidhöll Hanna,
+som var på sitt istadiga humör och sinnad att draga i härnad mot all
+verldens småaktighet.
+
+-- Ser du, det är en oartighet mot värdinnan. När du engång infunnit dig
+här, måste du rätta dig efter husets sed. -- Bella såg så bestämd ut,
+att Hanna brast i skratt.
+
+-- Du är så högtidlig, som om jag stulit en kalf. Men jag förstår i alla
+fall _ditt_ skäl och skall förhålla mig hyggligt, -- om jag kan. Men är
+icke allt detta förfärligt tråkigt? -- tillade hon i lägre ton.
+
+-- Hvilket? -- Flickorna sågo frågande ut.
+
+-- Åh, allt detta i qväll. Att komma hit inklämd i trånga obeqväma
+kläder och tala eller röra sig precis som om man hade glasbitar i
+kroppen. Att stå och se på hvarandras klädningar, dricka thé med
+handskar på och vänta att bli uppbjuden, i stället för att få svänga om
+när man sjelf har lust. Jag ger ej fem penni för ett sådant nöje.
+
+-- Du skulle kanhända vilja bjuda upp sjelf, -- inföll Alma Brennlund,
+som sällat sig till dem.
+
+-- Jaha, det skulle jag. Och om jag en smul brydde mig om att dansa,
+skulle jag bjuda upp Bengt eller Bella och svänga om med dem. Ja, det
+skulle jag.
+
+-- Åhnej, det skulle du ej våga, -- sade Alma oförsigtigt.
+
+-- Våga? Vill du se att jag vågar.
+
+Alma betraktade henne medlidsamt. -- Hvad du alltid är öfverdrifven,
+kära Hanna. Du förtager dig sjelf allt nöje genom att alltid kritisera
+och finna fel på allt. Inte kan verlden ändå någonsin gå i de spår _du_
+vill.
+
+-- Det är illa för verlden, det! -- sade Hanna kärft.
+
+Bland gossarne i andra ändan af salen såg hon ett par, som hon var
+bekant med från Palmfelts. Hon nickade gladt till dem, och då hon ej
+fick något svar, steg hon upp och gick till dem, omedveten om de många
+ogillande blickar som följde henne.
+
+-- Tänk, att _täckas_ exponera sig så der, till då man är klädd som en
+la'gårdspiga! -- hviskade en af flickorna till sin granne.
+
+Bella hörde hviskningen. -- Hvad är det för ondt i att gå och tala med
+gossar, som hon ser nästan alla dagar? -- frågade hon.
+
+-- Hon borde nu ändå förstå, att sådant ej går an på en bal, -- svarade
+den tilltalade snäft. -- Men man kan ju vänta hvad som helst af en som
+kommer på en bal i svart ylle och utan handskar.
+
+-- Hanna eger ingen bättre klädning, och det var jag som öfvertalade
+henne att komma med. Och jag vill tro att Lilli bjudit oss för vår egen
+skull och inte för våra klädningars.
+
+Bella var röd af ifver att försvara Hanna. Anmärkningarna gjorde henne
+ondt, emedan hon på sätt och vis var skuld till att Hanna utsatt sig för
+dem.
+
+-- Må vara, -- fortfor den andra, -- men i hennes ställe skulle jag
+smugit mig i en knut och hållits der, i stället för att väcka
+uppmärksamhet genom ett så . . . så . . . fritt uppträdande.
+
+Bella gick emot Hanna, som just nu återvände från sin exkursion till
+gossarne.
+
+-- Konstiga pojkar! -- utbrast hon smått förargad. -- Jag fick ej ett
+ordentligt ord af dem. Äro då alla rent af förhäxade här? Kan du tänka,
+Petter kom ej ihåg hur långt de hunnit i matematiken, och Thure kallade
+mig fröken, som om vi ej duat hvarann i snart två månader.
+
+Bella omtalade de anmärkningar hon hört och blef lugnad, när hon såg
+Hanna skratta.
+
+-- Ingenting annat! Jag sade ju att du skulle få skämmas för mig, Bella
+fattig. Men jag _förstår_ mig ej på detta. Folk kommer hit för att få
+roligt och så stå de, stela och tillgjorda, i en knut, plocka om sina
+kläder och låtsa ej känna sina kamrater. Kalla de detta att ha roligt?
+Nå, gerna för mig, men jag känner mig af pur motsägelseanda hågad att
+_inte_ spela mumie i qväll.
+
+-- Ser du, medan man dricker thé, är det alltid litet stelt. Nog blir
+det bättre, när man börjar dansa.
+
+I detsamma spelade musiken upp och det blef en viss oro i goss- och
+flicklägren. Lilli blef först uppbjuden och snart sväfvade par efter par
+utåt det blanka golfvet. Hanna såg på med undran. Hon kunde ej finna
+något nöjsamt i att tyst och förnämt snurra omkring med vildfrämmande
+menniskor. Nog förstod hon, att var man _riktigt glad_, så var dansen
+ett nöje, den var icke något ondt i och för sig sjelf. Men såsom det här
+gick till! Här såg det ut, som om man dansade för att uppfylla en tung
+pligt. Intet skämt och skratt, inga glada miner, blott ett djupt allvar
+å ena sidan och en stel värdighet å den andra. Kunde de ej taga i ring,
+så finge alla vara med, i stället för att nu blott de vackraste och
+elegantaste blefvo uppbjudna.
+
+-- Puh! jag qväfs! -- tänkte hon för sig sjelf och hörde i detsamma
+Bengts röst bakom sig:
+
+-- Får jag ej bjuda upp Hanna?
+
+-- Ja, till väfva vadmal, annat dansar jag ej. Jo, möjligen nigarmaja.
+
+Bengt skrattade. -- Tycker du dansen nedsätter ditt menniskovärde?
+
+-- Mer eller mindre i en sådan marionett-teater. Men ute på gröna ängar,
+der svänger jag om af hjertans lust.
+
+Flickorna hade under en paus dragit sig in i ett inre rum och Bella
+hviskade förebrående till Hanna:
+
+-- Du hade icke bordt kalla Lillis tillställning en marionett-teater,
+hon hörde det och är nu så ledsen.
+
+-- Hvad är det då annat? -- utbrast Hanna häftigt. -- Idel förställning,
+koketteri, fåfänga, afundsjuka, låtsighet . . .
+
+-- Men du hade icke rätt att såra Lilli, som så vänligt bjudit dig till
+sig och trott sig skaffa dig ett nöje.
+
+Bella såg mycket förebrående ut, och Hanna hade god lust att gäckas en
+smul och vara trotsig. Men hon kände med sig, att hon handlat fult och
+otacksamt, och att Bella hade rätt. Efter en stunds tvekan skyndade hon
+in i flickornas rum, drog Lilli afsides, såg henne afbedjande in i de
+tårfylda ögonen och sade: -- du hade kunnat slå mig, Lilli, så elak var
+jag. Jag förtjenar inte, att du bjuder mig en annan gång, nej, det gör
+jag inte. Men om du nu är ädelmodig och förlåter mig, så vill jag hellre
+bita af mig tungan, än såra dig en gång till.
+
+Lilli kunde icke motstå de bedjande ögonen och det ovana tonfallet i
+Hannas röst. Hon slog häftigt armarna kring hennes hals och kyste henne
+på kinden, vid hvilken behandling Hanna såg så tafatt ut, att de andra
+flickorna, som märkte det, brusto ut i ett hjertligt skratt.
+
+Dansen fortgick med små pauser till inemot klockan 1. Hanna, som icke
+mera fann något nöje i att åse densamma, tog en bok och satte sig ensam
+i Lillis rum, som var afdeladt med en skärm. Hon försökte läsa, men
+kunde icke hålla tankarne tillsammans. Hon måste oupphörligt tänka på
+det innehållslösa i dessa slags nöjen, och ju längre hon tänkte derpå,
+desto större lust fick hon att fly undan, rusa bort, ut i skogen, eller
+till sin ensliga lilla kammare eller hvart som helst, ty detta underligt
+flärdfulla lif hade i hennes tycke någonting smittande med sig.
+
+Och på samma gång kände hon en oförklarlig smärta öfver att ej vara
+såsom de andra. Hvarför kunde hon ej taga verlden och menniskorna sådana
+de voro, hvarför skulle hon alltid se deras brister, vilja omskapa dem
+och känna sig otillfredsstäld? Är väl jag en smul bättre än de? --
+tänkte hon. -- Nej, nej, jag är mycket oförnöjsammare, mycket mindre
+fördragsam, ödmjuk och tålig. Lifvet skall aldrig gifva mig hvad jag
+begär af det, och alla dessa andra -- hur lyckliga och nöjda äro de
+icke!
+
+Medan hon satt der, inkommo tvenne flickor och satte sig på andra sidan
+skärmen. De läto ej afskräcka sig af Hannas tydliga hosta bakom skärmen,
+utan slogo sig ned, ifrigt småpratande i soffan.
+
+-- Ja, du kan ej tro, hur bra det tog sig ut! -- sade den ena.
+
+-- Kanhända. Men nog tycker jag för min del, att mörkrödt passar bättre
+till crêmefärg, än blått. Så som Bibbis till exempel. Den är
+förtjusande. Men àpropos Bibbi, har du sett hvad hon och Inez äro goda
+vänner i qväll?
+
+-- Ja, Inez anförtrodde mig, att Bibbi är hennes bästa vän, och att hon
+säger allt åt henne.
+
+-- Men jag vill påminna mig, att Alma B. är Inez' bästa vän.
+
+-- Hon var det också ett helt år, men så hörde Inez, att Alma sagt om
+henne, att hon var inbilsk, och så slog hon upp.
+
+-- Det skulle också jag ha gjort. Vet du, Edvard P. berättade mig i
+förtroende, att . . .
+
+-- Om ni ha några hemligheter, flickor, så vänta tills jag gått min väg
+-- hördes i detsamma Hannas röst, och flickorna läto henne passera,
+innan de fortsatte sitt vigtiga meddelande.
+
+Bella hade emellertid fått nog af dansen och undrade hvart Hanna tagit
+vägen. Då hon icke såg till henne, gick hon och satte sig bredvid en
+blek ung flicka från tredje klassen, som icke fått dansa ett steg.
+
+-- Du har säkert icke haft roligt i qväll, Elin? -- frågade hon vänligt.
+
+-- Inte mycket, men nog har det gått ändå. Jag är icke bortskämd med att
+ha roligt på danser.
+
+-- Vill du, så skall jag presentera min bror Bengt för dig, så får du
+dansa nästa fransäs med honom?
+
+-- Nej, nej, för all del! -- Elin såg blyg och förskräckt ut. -- Om han
+velat, hade han nog kommit sjelf. Det är alls ej farligt med mig,
+qvällen är ju snart slut.
+
+Hennes röst skälfde litet och hon vågade icke se upp på Bella för att ej
+förråda de tårar, som glänste i ögonvrån. Bella låtsade ej se något,
+utan tog vänligt hennes arm, sägande: -- kom, så söka vi upp Hanna
+Rappe! Hon dansar heller icke, och vi tre kunna få det riktigt muntert
+tillsammans.
+
+De funno Hanna i ett angränsande rum, bläddrande i gravyrer. Och medan
+dansen och sorlet fortforo derinne, sutto de tre för sig sjelfva i
+Lillis rum, pratade och hade roligt. Tiden hade gått så fort, när Lilli
+kom och bad dem in till supén.
+
+Hanna öfverraskade ännu engång de närvarande genom att icke sitta stilla
+och vänta att bli uppassad, utan servera sig sjelf. Hon hjelpte också
+Lilli att servera dem, som ej hade mod att sjelfva taga för sig. Bertha
+och några andra följde hennes exempel, medan de öfriga flickorna sutto
+här och der vid små bord, väntande att deras kavaljerer skulle betjena
+dem.
+
+-- När Bella skulle gå, kom Jenny efter henne i tamburen med ett paket i
+handen.
+
+-- Förlåt, kära, söta Bella, att jag ej kommit mig att skicka dig den
+der boken. Kanske kan du taga den nu?
+
+-- Ack, jag har ej frågat mamma om den ännu, -- sade Bella. Hon hade
+glömt hela saken.
+
+-- Det behöfs ej heller, -- sade Jenny öfvertygande, -- jag har lånat
+den åt flera flickor, yngre än du, och de ha alla tyckt om den.
+
+Bella tog motvilligt boken och gick, följd af Bengt och Hanna.
+
+När hon kommit hem och begynte kläda af sig, kom hon ihåg boken. -- Nog
+måste jag ändå titta litet i den, -- tänkte hon, stälde ljuset vid
+sängen, kröp upp i den och begynte läsa: "Betsy eller ett brustet
+hjerta".
+
+Gång efter annan kom hon ihåg sin mors förbud att läsa något utan hennes
+tillåtelse. Men mamma sof ju nu, inte kunde hon väcka henne för att
+begära hennes tillåtelse, och inte var det nu så farligt med en enda
+gång. Hon skulle berätta alltsammans i morgon.
+
+Ju mera hon "tittade", dess mer fastnade hon. Boken var en af de många,
+hvilka icke innehålla något direkt omoraliskt, men hvilkas hela anda är
+som ett omärkligt gift för unga sinnen. Flärd, lättsinne, koketteri och
+lek med kärleken möta dem på hvarje blad, men äro så skickligt dolda
+under täckmanteln af goda egenskaper, att de ej lägga märke till dem. De
+läsa med förtjusning om huru hjeltinnan firar triumfer genom sin
+skönhet, krossar männens hjertan och slutligen lyckliggör en mindre
+nogräknad man med sin lilla omtvistade hand. Att hon framställes som en
+varelse, endast skapad att behaga, och endast lefvande för uppgiften att
+blifva gift, det se de ej, förblindade som de äro af bokens färgrika
+skildringar och intressanta konflikter.
+
+Bella läste med stigande spänning. Hon var alltför kritiklös för att
+spåra det ohelsosamma i detta slags läsning. Slutligen, när hon hörde
+klockan slå fyra i matsalen, slog hon igen boken, skrämd och flat för
+sig sjelf, och släckte ljuset.
+
+Men bilderna från boken förföljde henne, och dess intrig höll henne
+vaken. När hon följande morgon steg upp klockan 9, såg hon så blek och
+utvakad ut, att hennes mor förebrående frågade hvarför hon dansat så
+länge qvällen förut.
+
+-- Jag kom hem strax efter 1, -- sade Bella skamsen, -- men jag låg och
+läste till klockan 4 och ville ej sedan kunna somna.
+
+-- Läste? Oförståndiga barn! Du har ju lof i dag och god tid att läsa.
+
+-- Nej, mamma, jag läste en bok, som Jenny Stenman lånat mig. Hon
+försäkrade mig, att du icke skulle ha något emot den.
+
+Fru Palmfelt såg missnöjd ut. -- Du vet ju, att jag inte tycker om att
+du läser något, utan att först fråga mig. Hvad heter boken?
+
+Bella nämnde titeln.
+
+-- Jag är ledsen att du läst den, ehuru du visst kunnat råka ut för en
+sämre. Ser du, mitt barn, det fins två slag af dåliga böcker: de, som på
+ett rått och anstötligt sätt skildra lifvets skuggsidor och de, som med
+en täckmantel af behag och poesi förvilla läsarens omdöme och låta honom
+insupa föreställningar, hvilka rent af undergräfva hans rättskänsla.
+Till det senare slaget hör den bok du nu läst, och jag anser den
+farligare än de förra, emedan den gifver sig sken af oskyldighet och
+renhet. Eller hvad tycker du? Skulle du i verkligheten gilla en flicka,
+som inte tänkte på annat än hur hon skulle kläda sig och väcka beundran?
+Eller en annan, som likt den fattiga Betsy gifte sig med en man som hon
+ej tyckte om för att kunna försörja sina små syskon?
+
+Bella blickade förvånad upp. -- Men, mamma, var ej det senare en vacker
+och ädel handling?
+
+-- Nej, mitt barn, i intet fall. Att gifta sig utan verklig, innerlig
+kärlek är en vanheder för både män och qvinnor, och en synd, som icke
+ens de ädlaste motiver kunna urskulda. Dessutom var ju Betsy en frisk
+flicka och uppvuxen i ett dugligt hem. Det hade icke varit någon
+svårighet för henne att försörja sina syskon genom ärligt arbete utan
+att tillgripa denna förnedrande utväg. Men den åsigten är tyvärr så
+allmän och så djupt rotad hos de flesta, att ett äktenskap, sak samma
+hurudant, är att föredraga för qvinnorna framför att bli hvad man med
+hån kallar "en gammal mamsell". Att en qvinna är något i och för sig
+sjelf och att hon kan finna lycka och tillfredsställelse i en verksamhet
+också utom hemmet, det glömmer man alltför ofta.
+
+Bella smög sig till sin mor och kyste henne. -- Förlåt mig, älskade
+mamma, att jag gjorde mot din önskan. Jag skall bjuda till att ej göra
+så mer. Och jag är så lycklig öfver att du talar med mig om sådant, som
+jag nog tänker på utan att förstå. Får jag icke alltid komma med mina
+frågor till dig? Jag tycker att ingen i hela verlden kan ha så vackra
+och upphöjda tankar som du och Hanna.
+
+[Dekoration]
+
+
+
+
+[Dekoration]
+
+
+Bella och Hanna sutto vid matsalsbordet i den förras hem och läste
+zoologin till morgondagen. Bella pluggade af alla krafter de kallblodiga
+ryggradsdjuren, medan Hanna som kunde lexan, och lånat en
+anatomielärobok af Bengt, intresserad betraktade de medelmåttiga
+planscherna.
+
+-- Nej, vet du, Bella, aldrig hade jag trott att våra små händer skulle
+innehålla 13 olika ben, utom tummens sesamben och så fingrarne. Se hit,
+två rader _handrotsben_, fyra i hvarje och så fem _mellanhandsben_ som
+fortsättning af fingrarne inuti handen. Hvad jag gerna ville ha ett
+riktigt benrangel att studera, det är så litet jag vet om min egen
+kropp.
+
+-- Ja, vi äro bra konstigt skapade, -- sade Bella. -- Du skulle bedja
+Bengt berätta för dig hvad du ej förstår. Han skall ju bli läkare och är
+så grymt intresserad af allt sådant der.
+
+I detsamma kom gamla Lena in för att rödja af bordet för
+qvällsdukningen. Hon var god vän till de båda flickorna och deltog
+intresserad i allt deras görande och låtande. Det kunde nu icke hjelpas,
+att hon såg på verlden och tingen med en annan blick, än dessa unga, som
+voro af en nyare tid, än hon. Men äfven der hon ej förstod eller gillade
+dem, behöll hennes hederliga gamla hjerta all sin tillgifvenhet för
+"barnen", som hon kallade dem. Hon hade aldrig sjelf erfarit de kraftiga
+väckelser ungdomen i vår tid är utsatt för eller den oreda och
+förvirring de första knoppande tankarna kunna tillställa i ett ungt
+sinne. Hon hade tagit emot hvad hon fått, utan att så noga skärskåda det
+och söka bilda sig ett omdöme om dess värde. Och derför såg hon ofta med
+undran huru ungdomen "bråkade" och satte sig upp mot gamla åsigter,
+hvilkas riktighet hon trott vara höjd öfver allt tvifvel.
+
+-- Hvad är det Hanna nu igen tittar i för gudlösa böcker? -- sade Lena
+med en skymt af ogillande i tonen, då hon såg planscherna med de
+anatomiska afbildningarna.
+
+-- Det är läran om vår egen kropp, Lena, -- sade Hanna, -- det är
+menniskans skelett, och visst icke något gudlöst otyg.
+
+-- Ja men, jag tycker, att det är det. Hvartill tjenar nu att se på
+sådant der? Det, som Gud gömt för menniskans blickar, det skall hon icke
+envisas att vilja se. Och den arma menniskans "schelett" tycker jag
+kunde få vara i fred i grafven och inte bli taget fram till ett
+spektakel för de lefvande.
+
+-- Hvem skulle spektakla med något så allvarligt som döden, -- sade
+Bella undrande. -- Och dessutom, inser du inte, att det är nyttigt för
+oss att känna vår egen kropp.
+
+-- Nej, det är platta onödan, tycker jag. Den, som byggt ett hus, bör
+veta huru det är gjordt, men inte tillkommer det andra att gå och taga
+reda derpå.
+
+-- Men läkarena då, huru skola de kunna sköta en sjuk, om de icke veta
+huru hans kropp ser ut och hvar det onda sitter?
+
+Lena såg fundersam ut. -- Jaa, doktorerna . . . de må nu ha lof att vara
+kunniga om sådant der. Men inte kunna de ändå göra en menniska frisk,
+som Gud vill att skall vara sjuk. Och om Gud vill göra en sjuk frisk, så
+inte behöfver han några doktorer till det. Si, derför tycker jag, att
+schelettbilder och droppar och tocket der är så platta onödan, för ska'
+en dö, så dör en.
+
+-- Men mins du, Lena, huru glad du var, när du hade gikt i benet och
+blef qvitt den genom doktorns recept?
+
+-- Ja, hjertandes, visst var jag glad, men det var väl, tänker jag, för
+det jag är en usel, syndig menniska, som inte kunde lida och bära utan
+knot hvad Herren pålagt mig. Det var dumt gjordt att vilja kasta bördan
+ifrån sig, men si, när jag behöfde benet . . .
+
+-- Det är just det, -- inföll Hanna. -- Hvem behöfver icke alla sina
+lemmar för att kunna arbeta och vara nyttig? Icke sänder Gud sjukdomen
+för att vi motståndslöst skola böja oss för den, utan jag tänker mig,
+att han sänder den som straff för att vi brutit mot någon af naturens
+lagar och för att pröfva vår tro på hans hjelp.
+
+-- Ja, jag förstår mig nu inte på andra lagar än de som stå i tio Guds
+bud. Men nog är det i alla fall syndigt, att unga flickor, som ni, skola
+syssla med "schelett" och tocket der.
+
+-- Hvarför det? Tänk om någon af oss skulle få lust att bli läkare, --
+utbrast Bella och spände sina glada ögon utmanande i Lena.
+
+-- Gud bevare mig att behöfva upplefva den dagen, -- sade Lena förfärad.
+-- Flickor doktorer! Så Bella kan prata! Hvarför icke lika gerna
+konstaplar eller gardister!
+
+-- Till och med det, -- sade Bella road. -- Det fans en vallflicka i
+Frankrike, som Gud kallade att bli soldat och gå i krig för sitt land.
+
+-- Skyll på Gud! Nog var det hennes eget syndiga infall att vilja leka
+karl och slå ihjäl menniskor för att få deras "schelett". Men si, det
+säger jag, att Gud har skapat qvinnan att bli en bra hustru och en bra
+mor och inte till att slåss eller klotta med mixturer och tocket der.
+
+-- Voj, voj, söta Lena, hvad du är rysligt dum. Skulle det nu hindra en
+flicka att bli en bra hustru och en bra mor, om hon visste huru hon
+skall förbinda ett sår eller spjela ett ben eller tillblanda en mixtur?
+Och dessutom, om vi nu ej skulle vilja gifta oss?
+
+Lena skrattade. -- Vilja? Nog _vill_ man alltid, när man _får_ en bra
+man.
+
+-- Nå, hvarför har Lena inte gift sig, det håller på att bli för sent
+nu, -- skrattade Hanna.
+
+-- Ja si, ingen har friat till mig. Men nog kommer två så söta flickor
+som ni, att få friare, hela hopen. -- Och Lena plirade skälmaktigt med
+sina små gröna ögon, men blef i hast allvarsam igen. -- Ja, jag kallar
+er söta, för det att jag håller af er och skött Bella sedan hon kom till
+verlden. Men nog äro ni sådana syndigt sjelfsvåldiga och förmätna ungar
+ibland, att jag är rädd Gud ej skall hafva tålamod med er.
+
+Nu stormade småsyskonen in för att få qvällsvard.
+
+-- Vet du hvad, Hanna, -- skrek Lulle. -- Min Lunkentus skall få nya
+segel och nya årar. Bengt har lofvat. Sen, i jul, blir den färdig.
+
+-- Men det blir sommar, förrän det blir jul, -- upplyste Lisi, som redan
+var i färd med smörgåsarne.
+
+-- Jaså, -- sade Lulle. -- Janå, då får jag den till sommaren då. Och
+den skall hemta apelsiner från Borgå.
+
+-- Växer det apelsiner i Borgå? -- frågade Hanna förvånad.
+
+-- Jo. Så här stora. -- Och han bildade med armarne en så stor ring han
+kunde.
+
+-- Åhnej, Lulle, du narras, -- sade Lisi undervisande. -- Inte växer det
+apelsiner i Borgå. Det fins ej i hela Finland.
+
+-- Hvad säger du, vi ha ju apelsiner i skänken, -- skrattade Bella.
+
+Lisi ansåg under sin värdighet att svara på sådant dumt missförstånd.
+
+Bella satt med Helmi i famnen och matade henne med smörgås och mjölk.
+Den lilla var sömnig och de runda ögonen kröpo allt oftare ihop mellan
+munsbitarne. När hon slutat, kyste Bella henne och sade: -- Se så, nu
+säga vi godnatt och så gå vi till Nukku Matti.
+
+Men då vaknade motsägelseandan hos lilla syster, och hon satte sig till
+motvärn. Nedra läppen sköts fram med en trotsig blick, och hon gjorde
+sig styf som en gärdsgårdsstör. Något straff skulle Bella ha, som ville
+stoppa henne i sängen. När Bella det oaktadt bar henne mot dörren, satte
+hon i att tjuta af alla krafter och slog Bella i ansigtet med sina
+knubbiga händer. Bella tog en mycket allvarsam min på sig, alldeles som
+mamma, och sade: -- Helmi, nu är du ej snäll.
+
+Den lilla skrek allt värre och sträckte sig mot modern, som just
+inträdde. Denna förstod hvarom fråga var och såg småleende Bellas
+bestämda min. Hon skakade på hufvudet: -- mamma törs ej taga dig, Nukku
+Matti väntar, -- sade hon och kyste barnets lilla ulfvande mun.
+
+Bella bar obeveklig bort henne, och det dröjde ej länge, innan den
+lillas upproriska egenvilja domnat bort i den sötaste sömn. Tårarne
+sutto qvar i ögonhåren, och läpparne darrade ännu litet i sömnen. Men
+småningom utplånades dessa sorgens spår af de lyckliga drömmar man
+drömmer i englarnes vakt.
+
+Fru Palmfelt hade icke kunnat undgå att märka, att Bellas hela väsen
+vunnit i fasthet den senaste tiden. Hon såg det nu åter på detta lilla
+drag. Förr hade Bella haft så svårt att motsätta sig lilla systers
+nycker och hon tyckte det var rent af omenskligt att bära henne i säng
+när hon, sprittande glad, jollrade med sina leksaker, eller bedröfvad
+vädjade till Bellas ädelmod. Då måste hon fälla en förbön för henne. Men
+nu tycktes Bella beslutsamt sätta sig öfver det oundvikliga lilla
+krånglet och bemötte den lillas vrede med stora systers värdiga lugn.
+
+Så obetydligt detta lilla drag än var, kunde Bellas mor ej undgå att
+glädja sig öfver det bevis på växande fasthet det gaf. Och hon tillskref
+det Hannas inflytande, på samma gång hon tyckte sig märka, att den hårda
+skorpan kring dennas väsen småningom mjuknade och begynte falla af.
+
+När théet var drucket, drogo flickorna sig in i Bellas rum och kröpo upp
+i den gamla obeqväma soffan för att ännu få en liten pratstund. Dessa
+"pratstunder" hade blifvit Bella allt kärare och oumbärligare. Hon
+tyckte sig ösa med fulla händer tankar och intryck ur dessa samtal, och
+hon bearbetade dem sedan när hon var ensam, tills hon fått det ena eller
+andra klart för sig. De blefvo henne ett dagligt sällskap och hjelpte
+till att utveckla och mogna hennes sinne.
+
+Hanna å sin sida, som aldrig haft någon förtrogen, aldrig känt sig
+omfattad af en väns tillgifvenhet, hängaf sig småningom allt
+motståndslösare åt det tröstande och ljufva i Bellas vänskap. Hon blef
+mindre förbehållsam och framlade stundom sina tankar och funderingar med
+en öppenhet och en öfvertygelse, som hänförde Bella. Och då stundom
+hennes reformifver var alltför hänsynslös eller hennes uttryck för
+stränga, kunde en skrämd blick ur Bellas ögon eller ett förebrående
+tonfall i hennes röst komma Hanna att hejda sig och inse sin
+öfverilning.
+
+Nu sutto de åter i den kära pratsoffan i hvar sitt hörn och småhviskade
+om skol- och kamratintressen. Lampan var släckt, och endast gaslyktan
+utanför fönstret spred ett svagt skimmer i rummet. Bakom skärmen hördes
+Lisis lugna andetag, hon hade nyss somnat i sin lilla bädd bredvid
+Bellas.
+
+-- I dag, -- hviskade Bella, -- förtrodde mig en af kamraterna, -- jag
+vill ej säga hvilken, för att icke förråda ett förtroende, -- att hon
+var förtjust i en gosse. Jag visste ej rätt hvad jag skulle svara till
+detta, jag kände mig så osäker och tror jag sade någonting i allmänhet.
+
+-- Det är dumt att gå och inbilla sig sådant, innan man ännu vet ut och
+in på sig sjelf. -- Det kom något retligt i Hannas ton. -- Har du
+någonsin hört, att det blifvit allvar af ett skolflickstycke, som slagit
+ut på barnbalerna eller skridskobanan? Jag har aldrig ansett sådant för
+annat än onödig inbillning.
+
+Bella blef tankfull. -- Jag har sett litet i den vägen, -- sade hon. --
+Men något inom mig säger, att det är att leka med något mycket
+allvarsamt. Och dock, vet du, Hanna, har jag en gång sjelf fastnat ut
+för något sådant, och du kan aldrig tro, hvad det var för en tråkig tid.
+
+Bella var röd som en eldbrasa, fastän mörkret dolde det, och hon lutade
+sig närmare Hanna.
+
+-- Jo, vet du, det var en af Bengts kamrater, som hette Oskar. Han bor
+ej mera här, och det är nu alldeles slut med den dårskapen, derför kan
+jag tala om det. Han var mycket vacker och hygglig, och jag gick och
+blef kär i honom bums, eller inbillade mig att jag gjorde det. Men så
+fingo kamraterna tag i det och det blef ett bryende och bråkande, så det
+var äckligt. Inte brydde Oskar sig en smul mer om mig än om andra
+flickor -- och det var nu väl det -- men antingen jag talade om honom
+eller ej, fick jag alltjemnt smälta en hop dumma anspelningar. Till slut
+blef det olidligt, och jag började bli led den oskyldiga Oskar, bara för
+att flickorna gingo på så der. Och när jag riktigt ransakade mig sjelf,
+fann jag, att inte var det alls något bevändt med min känsla för honom,
+jag kunde afstå från den när som helst. Jag tyckte ej ens en tiondedel
+så mycket om honom, som jag nu tycker om dig, Hanna.
+
+Hanna hade åhört henne tyst och tryckte hennes hand vid de sista orden.
+-- Jag tror, -- sade hon, -- att vi böra akta oss för sådana
+inbillningar. Det är att gå de djupa, äkta känslorna i förväg och liksom
+pluttra bort deras kraft. Jag har aldrig erfarit något dylikt, men
+föreställer mig, att det är som när barn äta omogna frukter. De inbilla
+sig att de smaka bra, men taga lätt skada deraf.
+
+Och hvilket innehåll har väl ett sådant der skolflickstycke? Alls intet.
+I de allra flesta fall är det ett sätt att göra sig intressant och inte
+vara sämre än andra.
+
+-- Ja, så tror jag, att mitt tycke var, -- log Bella. -- Jag visste, att
+nästan alla kamraterna hade ett sådant intresse, som de hviskade om och
+voro så vigtiga med, och så tyckte jag det vara dumt att inte ha ett
+sådant, också jag. Jag kände mig dock hela tiden illa till mods, som om
+jag gjort mig till narr. Men jag trodde det skulle så vara.
+
+Tror du dock icke, Hanna, att det _kunde_ vara möjligt, att verkligt
+varaktiga känslor kunde uppstå så tidigt som hos oss? Tror du ej, att om
+_du_ nu fäste dig vid någon, det skulle vara för hela lifvet?
+
+-- Huru kan jag veta? -- sade Hanna. Hon tyckte ej rätt om att tala om
+sina personliga känslor eller analysera dem. -- Men, -- fortsatte hon,
+-- jag tror medvetandet om en sådan känsla vaknar långsamt och först
+sedan den blifvit pröfvad på ett eller annat sätt. Det kan ju hända, att
+min tillgifvenhet för dig eller Bengt eller någon annan har ett
+varaktigt frö inom sig, men detta vet jag icke ännu.
+
+Bella kände ett litet stygn. Icke vara fullt viss om, att de alltid
+skulle förblifva vänner! _Hon_ åtminstone var fullt säker på sig.
+
+De sutto tysta en stund.
+
+-- Hvad tänker du på, Bella? -- frågade Hanna slutligen.
+
+-- Jag tänker på det du sade, att du ej var viss på, att din
+tillgifvenhet för mig är varaktig.
+
+-- Var ej ledsen på mig, Bella min, men huru kan jag annat? Den är ju
+icke pröfvad ännu. Vi kunna ju utveckla oss åt fullkomligt motsatta
+håll, så vi småningom slitas från hvarandra. Ser du, så länge vi växa
+och utvecklas till det inre, som till det yttre, finnes alltid en
+möjlighet för oss till oförutsedda förändringar, hvilka göra det
+omöjligt för oss att hålla ihop. Men detta skall lifvet visa. Du är väl
+icke ond på mig?
+
+-- Nej, men litet sorgsen.
+
+-- Åh, Bella, sörj ej på förhand! Vi skola ej binda oss med några löften
+och alltid vara sanna mot hvarandra, alltid. Skola vi icke?
+
+[Dekoration]
+
+
+
+
+[Dekoration]
+
+
+April hade kommit och i det närmaste åter gått, endast ett par dagar
+återstodo. Gatorna slaskade, taken droppade, isarne sågo vattusigtiga
+ut. Gräsplanerna i esplanaden och inne på gårdarne begynte skryta med
+ett och annat grönt strå.
+
+I skolrummen baddade solen het genom de höga fönstren. Några flugor, som
+tillbragt vintern mellan rutorna, vaknade ur sin dvala och förde ett
+oregerligt lif för att undgå att bli ihjälstekta. Flickorna svettades
+vid pulpeterna och begynte räkna på fingrarna hur många dagar de hade
+qvar till examen. De pustade öfver ämneskrifningen, matematiken och
+Sjögrens historia, men naturkunnigheten blef intressant, när magistern i
+slutet af månaden hemtade dem några tidiga sippor att studera genom
+mikroskopet. Märkvärdigt, huru litet man förut gifvit akt på det
+konstnärligt vackra i t. ex. en sippas skira blå väfnad, en flugas vinge
+eller en liten larvs brokiga ringar! Detta var verklighet, riktigt lif.
+Men siffror, grammatik och döda årtal . . . puh!
+
+Fjerde klassen höll rådplägning om en utfärd till Thölö. De skulle ha
+vägkost med, koka kaffe hos banvakten, leka och slå boll.
+
+-- Då taga vi gossar med, -- föreslog Hanna, -- de äro så duktiga att
+slå boll och spela boccia.
+
+-- Nej, nej, -- ropades i korus från ett håll. -- Inga pojkar med, vi
+vilja ha vår riktiga frihet.
+
+Bella tyckte att de gerna kunde taga Bengt och Alfred och Thure och
+Petter och några andra bussiga gossar med, men aktade sig att understöda
+Hanna, emedan flickorna påstodo att hon alltid ville detsamma som Hanna.
+
+Men så förenade sig Bertha, Siri och några andra med Hanna. Det blef en
+ganska liflig debatt, som slutade med att förslaget gick igenom. Då
+yrkade Jenny, Agnes och Lilli m. fl. att de skulle få bjuda _sina_
+bekanta gossar med, men det gick motpartiet åter icke in på.
+
+-- Nej, -- sade Bertha Eriksson med bestämdhet, -- om vi bjuda
+Cederström och Ståhle och Ryttersköld och sådana, så blir det hela bara
+skräp och kurtis och då vill jag ej vara med.
+
+-- Inte vi heller! -- hördes några röster.
+
+-- Det är ju allra bäst, om hvar och en får följa sin egen smak, -- sade
+Lilli Enestam, -- annars komma några af oss att i hvarje fall vara sura
+och missnöjda. Jag föreslår derför, att vi dela oss i två partier och
+att hvar och en får taga med den hon helst vill.
+
+En förlägen tystnad uppstod. Man var i sitt sinne förargad öfver
+trasslet, men när det gälde att bryta kamratkretsen, kände sig alla
+litet illa till mods.
+
+-- Nej, vet ni hvad, flickor, -- begynte Hanna, -- inte dela vi oss af
+en så futtig orsak! Det vore en skam för klassen, om vi inte kunde gå
+alla tillsammans. Efter det var jag som kom upp med förslaget att taga
+gossar med, så afstår jag helt och hållet från det, hellre än att
+klassen splittrar sig på olika håll.
+
+-- Hanna har rätt, -- inföllo flera. -- Hellre gå vi för oss sjelfva, än
+dela oss af en så lumpen anledning.
+
+Det såg ut som om en sten fallit från allas hjertan och man öfverlade i
+största vänskaplighet om hvad som skulle medtagas. En bestyrelse utsågs,
+som skulle taga hand om korgarne och man skildes med öfverenskommelse
+att mötas i morgon klockan 7 vid Kajsaniemi port.
+
+Endast Jenny och Agnes hyste ett doldt missnöje med utgången. De hade
+redan hunnit tänka ut hvad de skulle ha på sig. Och nu var det så litet
+lönt att taga sina nya hattar, när inga gossar skulle komma med.
+
+Morgondagen kom, det var sista april. Termometern visade 5 graders värme
+i skuggan klockan 7, dagen lofvade blifva vacker. Flickorna samlades på
+utsatt tid vid Kajsaniemi port, några i parasoller och flor, för hvilka
+de fingo smälta åtskilliga stickord. Bestyrelsen släpade på stora
+korgar; man kände sig matfrisk och vänligt stämd mot hela verlden. På
+andra sidan långa bron uppstämde några af flickorna: "låt vår lätta,
+raska, modiga tropp tumla om, tumla om i eldigt galopp", hvarvid de togo
+hvarandra om lifvet och muntert galopperade framåt vägen. De mera
+tungfotade höllo sig till matkorgarne, hvilka med Bibbi, som hade
+skoskaf, tagit plats i en isvoschik och långsamt följde efter.
+
+Man slog sig ned i en backsluttning på solsidan och det blef ett qvitter
+som om hundra starar hållit sammankomst. Matkorgarnes innehåll afsynades
+af några nyfikenstrutar och man vidtog anstalter för kaffekokningen i
+banvaktens lilla kök.
+
+-- Måntro ni ha tillräckligt mat? -- sade Bertha och nosade i en af
+korgarne, hvarvid hon behändigt smugglade dit ett pakett.
+
+-- Gå din väg, snålbytta! -- skrattade Bella. -- Den som är nyfiken får
+ingenting.
+
+-- Det var sjutton! Och jag är redan alldeles tom i magen! Ni få bära
+hem mig på bår, det få ni till straff.
+
+Man slog sig ned i gräset på utbredda sjalar och insörplade med
+obeskriflig njutning den vårfylda luften. Här och der i skuggan lågo
+smutshvita snöfläckar, -- våra tvättfat, -- som Hanna kallade dem, och
+små rännilar silade sig fram utmed sluttningen och skuro fina ränder i
+sanden på landsvägen.
+
+Bella var en af de tjenande systrarna. Hon sysslade glad och ifrig med
+kaffet, då och då utbytande en hastig glad blick med Hanna, som halflåg
+i gräset och tuggade på några torra strån.
+
+-- Hör du, Hanna, -- sade Lilli, som satt bredvid henne, och följde
+Bella med ögonen, -- är det sant, att Bella är din bästa vän?
+
+Hanna kände ett visst obehag vid frågan. -- Hvarför använder du det
+uttrycket, Lilli? -- sade hon nästan häftigt. -- Jag tycker ej om det.
+Det har blifvit så missbrukadt och är så utslitet, att det ej säger
+någonting alls. Bella och jag äro vänner helt enkelt. Den högre eller
+lägre graden af vår vänskap kommer ingen annan vid.
+
+Lilli såg litet afsnäst ut, och det gjorde Hanna ondt.
+
+-- Har du ej märkt, -- sade hon vänligare, -- huru litet uttrycket
+"bästa vän" i våra dagar betyder?
+
+-- Ja, -- inföll Bertha, som satt i närheten, -- jag _hatar_ det
+uttrycket. Jag var en gång Molly P--s "bästa vän" i hela tre veckor,
+tills hon fick hem en kusin från Schweitz, som öfvertog rollen. Och det
+var det allra bästa för mig, ty jag gick redan och begynte bli
+hypokondrisk af alla de ömma namn, smekningar och presenter hon
+lyckliggjorde mig med. Nu nicka vi nätt och jemt åt hvarandra, när vi
+mötas.
+
+Lilli hade blifvit tankfull. Hon kom att tänka på, att hon aldrig sett
+Bella och Hanna kyssas. Så underligt! Men sjelf hade hon till vana att i
+tid och otid slösa med sina kyssar. Det var ändå i grunden bra onödigt.
+Blott när man _riktigt_ höll af någon . . . Om hon ändå hade en vän,
+icke en sådan der "bästa vän", som skollifvet så ofta bjuder, utan en
+verklig vän. Hon kände sig denna stund så ensam, hon tyckte det var
+något halft med henne. Och den menskligaste af alla känslor, åtrån att
+stå ett annat hjerta nära, fylde omedvetet hennes ögon med tårar.
+
+-- Har jag gjort dig ledsen? -- utbrast Hanna förskräckt, när hon kände
+en het tår på sin hand. Lilli smålog och skakade på hufvudet. Hon
+tvekade litet, men böjde sig ned och hviskade:
+
+-- Du är lycklig, Hanna, som har en vän. Tror du, att jag någonsin skall
+få en?
+
+-- Det är jag viss på. Men sök icke. Vänta, tills lifvet sjelfmant
+bjuder dig en. Hvad jag fått i dag, kan du få i morgon. Det brådskar
+inte, vi äro ju bara snärtor ännu.
+
+Lilli nickade och var synbart lugnare.
+
+Nu kommo Bella och Siri med bud att kaffet var färdigt.
+
+-- Hvad ser jag? -- utbrast Bella då hon såg tårarne i Lillis ögon, --
+jag tror det regnat. Aprilregn! Aprilregn! Kom nu och nedskölj dina
+bekymmer med äkta kaffetårar!
+
+Bertha rusade upp med ett uttryck af högsta bestörtning i sitt ansigte.
+
+-- Bella . . . se dit . . . der, der springer en häst . . . utan ben!
+
+Bella vände sig oförsigtigt om.
+
+-- April! April! April! skrek Bertha och snafvade i sina kjolar, när hon
+skulle taga till flykten för Bellas hotande gester.
+
+-- Vänta du, din lurifax, detta skall du få betala! -- Bella tog en
+handfull gräs och stoppade det i nacken på den sprattlande Bertha. -- Ät
+nu det här, till dess du får annan mat.
+
+-- Ack ja, kaffet! -- suckade Bertha melankoliskt. -- Jag fruktar det
+kommer _för sent_.
+
+Hvad det smakade läckert, kaffet vid den lilla stugan, der solskenet
+blänkte på den hvita servietten och speglade sig i den blankskurade
+pannan. Korgarne innehöllo ofantliga portioner smörgåsar och hvetebröd
+och en af dem utstjelpte under allmänt jubel 34 kalla potäter och 17
+salta strömmingar, -- en potatis och en half strömming per man.
+
+-- Berthas påhitt! -- skreko flickorna, -- hon ämnar doppa salt
+strömming i kaffet.
+
+-- April! April! det ämnar hon visst inte, det är ett sorgligt misstag!
+-- hördes Berthas mumsande röst. -- Men hon måste ju säkerställa sig för
+möjlig hungersnöd.
+
+-- Du har en torndyfvel på . . . din näsa! -- skrek Bella med låtsad
+förfäran och puffade Alma i sidan.
+
+-- Åhnej! -- sade denna lugnt och smuttade på sitt kaffe. -- Men jag har
+ett bref från _"Oskar"!!_ på fickan . . . hm! -- Och hon skramlade med
+en bit tidningspapper i sin ficka, för att gifva sina ord mera kraft.
+
+-- Gerna för mig! -- skrattade Bella utan den minsta lilla häntydan på
+förlägenhet.
+
+Det April'ades hela tiden kaffet dracks, och nu var sista tåren tömd.
+
+-- Åhå, den som hade en mage till! -- och Bertha såg längtansfullt på
+två skorpor och en knäckebrödssmörgås, som blifvit öfver.
+
+Skulle man nu springa enklek? Omöjligt. Man var ej herre öfver sina ben.
+Först måste välplägningen få tid att sätta sig.
+
+-- Och derför sätter jag mig här, -- sade Bertha, i det hon slog sig ned
+på en upp- och nedvänd bytta, som stod på gården. De öfriga lägrade sig
+hvar det passade, och bestyrelsen diskade kopparna.
+
+-- Nu skola vi hålla tal, -- föreslog någon. -- Hanna börjar.
+
+Hanna satte sig på bordet. Hon var i dag så glad till mods, så glad och
+ändå full af tankar. Vårsolskenet, den ljumma luften, kamraternas glada
+sorl, allt medförde en fläkt af friskhet och lycka. Hon stälde sitt
+"tal" till bestyrelsen, som hon tackade för dess osparda möda och
+lyckade arrangementer. -- När jag blir välbestäld häradsskrifvare
+någonstädes, -- slutade hon -- ber jag att få bjuda klassen på limonad
+och pumpernicklar.
+
+-- Nej, hör, skall du bli häradsskrifvare? -- frågade någon.
+
+-- Jag trodde du ämnade bli prest, du predikar så gerna moral, --
+snärtade Jenny med en liten stygg blinkning.
+
+-- _Jag_ ämnar bli polismästare, -- sade Sanna Wilhelmsson, en af
+"sportflickorna", och slog sig för sitt bröst. -- Jag har så bastanta
+näfvar. Eller också blir jag baderska.
+
+-- Hvad tänker du bli, Bella? -- frågade Siri skälmskt och ritade i
+detsamma med parasollskaftet i sanden svaret: _fru_.
+
+-- Visst inte, -- skrattade Bella litet förlägen, -- åtminstone ämnar
+jag inte bråka för att bli det. Först hjelper jag mamma och så inrättar
+jag en hushållsskola. Jag tycker om att sy och koka mat.
+
+-- Nå men, Bella, inte skulle du ändå i längden trifvas med ett så
+simpelt arbete, -- sade Jenny, som i tankarne redan gjort Bella till
+artist eller författarinna.
+
+-- Simpelt? Det arbete som vi alla äro beroende af! Och dessutom, söta
+Jenny, hur kan du kalla något arbete simpelt, som ger en menniska hans
+ärliga bröd? Att slå dank eller syssla med sådant som ingen nytta gör,
+det kallar jag _simpelt_.
+
+-- Jag tänker inrätta en samskola, -- inföll Aina blygt.
+
+-- Åhnej, det får du visst inte! -- skrek Bertha från byttan, -- det är
+min idé, sedan jag låg i vaggan. Du, syster sötnos, skulle handtera
+pojkar! Jag ville just se. När de vore som mest oregerliga, skulle du se
+mildt förebrående på dem och säga: mina söta, älskade pojkar, vill ni nu
+inte vara snälla! Och om de inte lydde, skulle du gråtande gå din väg,
+vända dig om i dörren och utbrista: farväl . . . mitt hjerta blöder!
+. . . Nej, gumma lilla, inte duger du för pojkar, det skall vara
+boxarenäfvar för dem. Du kan bli en bättre sortens guvernant, möjligen.
+
+Flickorna skrattade, ty Bertha var en mästarinna i konsten att härma,
+och de kände alla igen Ainas lilla undfallande röst och blyga fasoner.
+
+-- Bertha blir veterinär, -- sade Agnes med betoning, -- hon tycker ju
+om att peta i kadaver.
+
+Till svar grep Bertha en stor svart spindel och släpte den i nacken på
+Agnes, som rusade upp med ett förfärans skri. Lilli förbarmade sig öfver
+henne och borttog spindeln, men Agnes fick af obehaget ett gråtskof, som
+litet störde stämningen.
+
+-- Ett sådant litet fruntimmer! -- hviskade Bertha föraktligt.
+
+Bella såg förebrående på henne. -- Du vet ju, att många menniskor --
+också män -- ha en obetvinglig afsky för spindlar. Det var dumt gjordt
+af dig.
+
+Bertha brummade litet, men bad Agnes i tysthet om ursäkt.
+
+För att skingra misstämningen fortsattes det förra samtalet.
+
+-- Jag tror, att jag blir målarinna, -- sade Jenny och kisade med
+ögonen, som hon sett artister göra. -- Jag tycker så om allt vackert och
+konstnärligt.
+
+Lilli utkorades till blåstrumpa, emedan hon skref dagbok och hade anlag
+att vara sentimental, och Bibbi till konditor.
+
+-- Nej, jag blir trädgårdsmästare, -- sade den senare, -- jag tycker om
+att gräfva.
+
+-- Du, som har skoskaf, inte kan du handtera spaden! Hur mår din fot?
+
+Och Bella satte sig hos Bibbi, som inte mådde bra och höll sig för sig
+sjelf.
+
+-- Nå, Hanna, hvad rufvar du öfver, du är ju allvarsam som en Egyptens
+prest? -- Bertha slog Hanna broderligt på axeln.
+
+Hanna hade en stund suttit tyst, och hennes ögon hade antagit det
+uttryck de brukade, då tankarne arbetade inom henne.
+
+-- Ja, -- sade hon och mötte kamraternas blickar, -- nog skämta vi nu om
+vår framtid, men jag hoppas det ej fins en bland oss, som ej försöker på
+allvar tänka sig ett mål, dit hon vill sträfva. Ty arbeta utan mål, det
+kunna vi ej, fastän vi äro "bara flickor". Jag hörde en dag en gosse
+säga till en annan: "flickor, puh, hvad duga de till? Kläda sig och göra
+sig till för oss, det kunna de, men ett allvarligt arbete gå de aldrig i
+land med". Jag kan ej säga hur detta grep mig, just derför att jag måste
+medgifva, att hvad de sett af oss nog kunde gifva dem anledning till
+detta omdöme. Jag skulle kunnat gråta, vet ni, men jag knöt i stället
+näfven för mig sjelf och tänkte: -- det _skall_ bli annorlunda . . .
+
+-- Strunt i, hvad snobbar tänka om oss! -- utbrast Bertha harmset.
+
+-- Säg icke så, deras omdöme delas af många goda menniskor. Och jag
+säger ju att de ha rätt. Huru många af oss tänka väl på annat än att
+vara "söta" och att möjligen i framtiden blifva gifta? -- Jag talar ej
+om folkets barn, som få träla och arbeta från det de vuxit ur vaggan. --
+Och derför är man van att tro flickorna icke duga till något. Men vi
+skola visa att man har orätt, att vi kunna både tänka och arbeta
+sjelfständigt. Kanske skall man småningom få en bättre tanke om oss. Men
+det är ej för att vinna någons gillande, ej ens de goda menniskornas,
+som vi skola försöka bli sanna och dugliga, utan för att _det är rätt_.
+Så tänker jag . . . Och derför -- fortfor hon, halft skämtsamt, halft
+allvarligt, -- derför ämnar jag försöka, sak samma om jag sedan blir
+smed, sömmerska eller advokat.
+
+Kamraterna hade tysta åhört Hanna. Hos mången af dem hade samma tankar
+uppstått, oklara, famlande, men rigtade åt samma håll. Nu hade Hannas
+ord redt dem och de genombäfvades af en känsla af ansvar och en längtan
+att utbyta den gamla drömverlden mot ett lif af sundt och nyttigt
+arbete. Bella satt med ansigtet skuggadt af handen, hon kunde bättre
+tänka så. Hon var stolt öfver Hanna, ty hon såg kamraternas beundran,
+men hon var ändå mer lycklig öfver att få vara hennes vän. Sjelf var hon
+ju så obetydlig, alltför obetydlig att få stå Hanna så nära.
+
+Ett ögonblick gick under tystnad, då rusade Bertha upp: -- nu se vi alla
+ut som tusenåriga filosofer, det står jag inte ut med. Pass på, Bibbi,
+der har du natthugg! O ve, du arma klinkum-perfektum, du kan ju ej
+springa!
+
+I ett nu var leken i full gång. Den smakade så mycket bättre efter
+allvaret. Natthugg, hök och dufva, enklek, femte hjulet, med flera lekar
+aflöste hvarandra och flickorna visade att de haft en god lärarinna i
+gymnastik. De voro både viga, uthålliga och starka. Endast några, som
+ännu höllo till godo med trånga snörlif, pinades innerligen af stygn,
+andtäppa och hjertklappning.
+
+Bella flög som ett torrt skinn öfver tufvorna. Hon var den flinkaste af
+dem alla och en mästarinna i balansergång på plank och jernvägsskenor.
+Hanna åter var en förfärlig hök och bar dufvorna som påsvantar fram ur
+deras gömställen.
+
+Solen baddade, ansigtena glödde, man tömde halfva brunnen med vanlig
+flick-oförsigtighet. Efter lekarne kommo bollarne i farten och klockan
+var nära 3, när återtåget anträddes med tömda korgar, trötta ben och
+kjolfållar, der man snart kunde vänta att få se svampar uppväxa.
+
+[Dekoration]
+
+
+
+
+[Dekoration]
+
+
+Bellas och Hannas växande tillgifvenhet för hvarandra fortfor att väcka
+afund hos några af kamraterna. Bella var som sagdt, allas favorit, och
+man hade blifvit van att få rå om henne på alla lediga stunder. Nu kunde
+de icke undgå att märka, att hon var mindre tillmötesgående, än förut;
+hon hade icke tid med allehanda onödiga upptåg; hon mottog icke alltid
+deras inbjudningar och var ofta förströdd under deras betydelselösa
+pladder. Hon var aldrig ovänlig, men hade fått ett sätt att mera
+oförbehållsamt uttala sitt ogillande af det ena och det andra, hvilket,
+just emedan det var så olikt henne, icke kunde undgå att såra några. Hon
+hade, med ett ord, blifvit förändrad och icke i allas ögon till sin
+fördel. Det barnsligt goda och veka fans visserligen qvar, men det hade
+blifvit uppblandadt med en liten portion bestämdhet och sjelfständighet,
+som alls icke klädde henne i en del kamraters ögon.
+
+Att umgänget med Hanna förorsakat denna förändring, insågo alla. Men de
+mera tänkande bland flickorna värderade Hanna allt för mycket för att af
+egoistiska skäl missunna henne Bellas vänskap. Och de sågo likaså spår
+af Bellas inflytande på Hanna, ehuru dessa icke på långt när framträdde
+så ofta och så tydligt. Hennes öfvermodiga sätt hade något förmildrats
+och hon fälde ej fullt så ofta som förut, skarpa omdömen om menniskorna.
+Hanna sjelf kände stundom med förvåning att hon hyste ett slags intresse
+för dem och en önskan att kunna arbeta och lefva för andra. Men hon
+kände sig blyg för dessa främmande tankar och framkallade sin trotsiga
+sinnesstämning för att hålla dem på afstånd. Då kom åter Bellas varma,
+tillitsfulla syn på lifvet och liksom slipade bort de hårda kanterna
+inom henne. Hon kände, att hon veknade, men var ej på det klara med sig
+sjelf, om hon skulle anse det som en otillbörlig svaghet, eller som ett
+menniskohjertats rättmätiga behof att älska och begära kärlek.
+
+Bellas mor hade med intresse följt utvecklingen af de begge flickornas
+vänskap. Hon insåg, att Bellas böjliga karakter väl kunde behöfva stödet
+af en så kraftfull natur, som Hannas, och gladde sig, då hon tid efter
+annan varseblef prof på ett sjelfständigare omdöme och större fasthet
+hos Bella. Den fruktan hon i början hyst, att Bella blindt skulle söka
+likna Hanna, så i ondt som godt, försvann helt och hållet. De voro af
+alltför olika material för att någonsin kunna omformas efter precis
+samma mönster.
+
+Emellertid hade ryktet om Hannas fria uppträdande på bjudningen hos
+Enestams nått fru Palmfelts öron, smyckadt med allehanda tillägg, som
+oroade och plågade henne. Bella hade visserligen för henne omtalat
+Hannas uppförande, men hon fruktade, att Bella af hänsyn till vännen
+framstält det i en oskyldigare dager, än som var förenligt med verkliga
+förhållandet. Hon kunde icke förmå sig att tro hvad man sade om Hanna,
+men ovissheten pinade henne likväl. Man hade till och med gifvit henne
+en vink om, att Hannas sällskap icke vore nyttigt för Bella, och för
+första gången kände hon sig orolig öfver att ha gifvit de begge
+flickornas vänskap en så oinskränkt frihet.
+
+Hon beslöt att tala med Hanna, hvars sanningskärlek hon ej ett ögonblick
+betviflade.
+
+En dag då Bella var ute och Hanna tillsammans med Bengt beskådade ett
+illustreradt botaniskt arbete, bad hon Hanna komma in till sig på en
+stund. Hanna kom, utan att ana att ett förhör väntade henne. Fru
+Palmfelts försigtiga frågor väckte hennes misstänksamhet, och hon
+rustade sig till försvar.
+
+-- Jag rår icke för, att jag är sådan jag är, -- afbröt hon häftigt fru
+Palmfelt. -- Hvarför skola menniskorna bjuda mig till sig, när de icke
+kunna förlika sig med mitt sätt. Tant vet, att jag icke _kan_ förställa
+mig.
+
+-- Det begär jag icke heller, -- svarade fru Palmfelt lugnt, -- men
+aktningen för dina medmenniskor bör åtminstone afhålla dig från att
+afsigtligt såra dem och visa dem vanvördnad. Man har sagt mig, att du
+kallat de närvarande marionetter; att du varit ohöflig mot fru Enestam,
+väsnats med pojkarne och burit dig oskickligt åt vid supén. Ehuru jag
+tror, att mycket af hvad man påbördat dig, är osant, ville jag likväl
+för din egen och Bellas skull gerna höra huru det förhöll sig. Jag ville
+gerna kunna tillbakavisa beskyllningarna och rätta misstagen; derför
+måste jag få veta allt.
+
+Hanna hade tigande åhört henne och det kostade henne mycken
+sjelfbeherskning att ej än en gång afbryta. Hvarför bråka menniskorna så
+mycket med mig, kunna de ej låta mig vara i fred? -- tänkte hon, och
+trotset växte. Men orden _för Bellas skull_, kommo det att mjukna och
+gjorde henne tankfull.
+
+-- Jag skall gerna omtala allt för dig, tant, -- sade hon nästan
+ödmjukt. -- Du har rätt att få veta det, du är ju Bellas mor.
+
+Och så följde berättelsen om hela aftonen hos Enestams, under det hon
+öppet såg fru Palmfelt i ögonen. Hon beskref sin ovänlighet mot Lilli,
+sitt vårdslösa sätt och sin brist på sällskapsvett. Hon framhöll
+ingenting, som kunnat rättfärdiga henne, tvärtom omtalade hon med sträng
+noggrannhet hvarje ful tanke, hvarje ovänligt ord hon kunde påminna sig.
+Det oaktadt kände sig fru Palmfelt lugnad. Hanna hade visserligen felat
+mot några af etikettens regler, men detta var i hennes ögon af liten
+betydelse. Hon kunde icke, oaktadt den strängaste granskning, finna
+något verkligt fult och ovärdigt i hennes uppförande, något för hvars
+skull hon behöft vara orolig för Bella.
+
+-- Tack för din uppriktighet, -- sade hon vänligt, då Hanna slutat, --
+jag visste ju att sqvallret öfverdrifvit. Men du förstår, mitt barn, att
+jag bör ha litet reda på det inflytande, åt hvilket jag så
+oförbehållsamt anförtrott min flicka. Etiketten är visserligen i och för
+sig en formsak, men så länge vi sjelfva äro outvecklade och utan
+erfarenhet, böra vi icke sätta oss till doms öfver rådande seder och
+bruk.
+
+Bland kamraterna var det isynnerhet Jenny, som med missnöje och afund
+såg Bellas växande tillgifvenhet för Hanna. De kunde aldrig rätt med
+hvarandra, de två, de drabbade ständigt ihop. Jennys grunda, tanklösa
+natur var icke i stånd att uppfatta det sant originela och djupt
+reflekterande hos Hanna; hon tog det som råhet och som skrytsam
+öfverlägsenhet. Hannas skarpa kritik åter eggades oupphörligt af Jennys
+ytlighet och hennes förkärlek för bjefs och moder. De råkades sällan,
+utan att en mer eller mindre häftig ordvexling egde rum.
+
+En dag, då Bella för illamående icke varit i skolan, sökte Jenny ett
+tillfälle att gifva Hanna en snärt, som hon ej så lätt skulle glömma.
+Hon upphann henne på hemvägen och följdes åt med henne ett stycke under
+betydelselöst pladder. Slutligen sade hon liksom àpropos:
+
+-- Vi tycka att Bella har blifvit sig så olik, så stygg och krånglig,
+sedan du kom till skolan. Och vi tro alla, att det är ditt fel.
+
+Hon såg mycket väl huru djupt hennes ord träffade, och hon njöt af att
+en gång få tala, utan att blifva motsagd af Hanna. Denna gick tyst
+bredvid henne, en blick af förakt skjöt fram för ett ögonblick, men
+sedan blef hon djupt allvarsam och hörde knapt fortsättningen af Jennys
+anklagelse.
+
+-- Bella var alltid så söt och vänlig förr, nu har hon blifvit ovänlig,
+som du, och bryr sig icke om sina gamla vänner. Det är icke blott vi,
+som märkt det, alla menniskor säga, att Bella var mycket snällare förut.
+
+Här skildes deras vägar, och då Jenny, liksom att förtaga verkan af sina
+sårande ord, med låtsad vänlighet sade: -- adjö, glöm icke bort mig! --
+svarade Hanna blott: -- jag skall tänka på hvad du sagt.
+
+Hemkommen, stängde hon omsorgsfullt dörren till sitt rum, kastade sig
+ned på en stol vid sängen och borrade hufvudet i kudden.
+
+-- Jag ser det! -- utbrast hon passioneradt, -- mitt inflytande är
+skadligt för Bella. Det är endast jag, som vinner på vår vänskap, _hon_
+förlorar, hon går nedåt. Huru blind jag varit, som icke sett detta förr!
+Som icke sett, att mitt kärlekslösa, hårda sinne måste göra också henne
+hård. Att min misstro mot menniskorna måste göra också henne misstänksam
+och sträng; att min starka vilja måste förslafva henne. Naturligtvis
+smittar det onda, och hon har förtroendefullt slutit sig till mig, utan
+att ana huru illa jag gjorde henne. Stackars Bella min, du var älskad af
+alla, ända tills jag kom och gjorde dig stygg och hård!
+
+Men _är_ du det verkligen? Jag har ibland tyckt, att du blifvit allt
+mera värd att hållas af; men hvad ser jag annat, än det bästa hos dig!
+Opartiska ögon se klarare. Din mor tänkte nog också detsamma, när hon
+talade om "det inflytande, åt hvilket hon så oförbehållsamt anförtrott
+sin flicka". Hon var orolig och sorgsen öfver, att du råkat fästa dig
+vid mig, som icke kunde hjelpa dig att bli god och snäll.
+
+. . . Kanske är det ej för sent ännu att göra allt godt igen. Om jag
+kunde afstå från dig, undandraga dig mitt inflytande, så du fick
+utveckla dig fritt! Jag _kan_ nog, om jag _vill_. Och jag måste, ack,
+jag måste ju vilja det, efter det är till ditt bästa. Det blir ej lätt,
+. . . det måste ske så småningom . . . men Gud vare lof, att det ej är
+för sent!
+
+Hanna behöfde tid för att rätt tänka sig in i denna nya tanke, men hon
+blef lugnare, ju klarare hennes pligt härvidlag framstod för henne. Hon
+hade för en kort tid mottagit ett dyrbart lån och ville lemna det ifrån
+sig, rent och oskadadt. För henne sjelf skulle Bellas vänskap bli ett
+minne; som sporrade henne att blifva god. Den hade kommit till henne,
+liksom solstrålarne uppsöka en mörk och ödslig väg, och när den åter
+gick, skulle hon bevara återskenet deraf djupt inne i sitt tacksamma
+hjerta.
+
+Hon uppsteg och skakade sorgen af sig med en beslutsam rörelse. Nu var
+hon åter fullkomligt herre öfver sig sjelf. När hon dagen derpå kom till
+skolan, kunde icke ens Jenny upptäcka något spår af sorg i hennes fasta
+och lugna ansigte.
+
+Lyckligtvis nalkades examen, och flickorna begynte få brinnande brådska.
+De trögaste af dem ville dock gerna få ett godt betyg och försökte genom
+stormande flit återtaga hvad de försummat under terminen. Det blef icke
+tid för utfärder och sammankomster, ehuru vårvädret var förtjusande;
+hvar och en hade hufvudet fullt af de ziffror hon möjligen kunde få. Hur
+det var, kände de försumliga bland flickorna en viss ängslan och
+samvetsqval vid tanken på, att numera endast _ett_ år återstod af deras
+glada skoltid. Under de förflutna åren hade de varit oftare lata, än
+flitiga, oftare håglösa, än intresserade, oftare oordentliga och
+likgiltiga för sitt arbete, än verkligt samvetsgranna. Och när skolan
+var slut, gingo de ut med det sorgliga medvetandet att icke ärligt ha
+försökt sitt bästa.
+
+Derför pluggades det med förfärlig ifver den sista tiden, och lärarne
+hade icke tillfälle till en enda anmärkning. Lillis franska verber
+trillade som ärter ur hennes mun; Agnes årtal, som kostat henne ett
+grått hårstrå, efter hvad hon sjelf sade, fastnade på hvar sin spik i
+hennes hufvud, och Berthas examensskjorta erhöll ordentliga knapphål och
+icke alltför mycket hopsnörpade linningar. Kort sagdt, allt var en enda
+täflan i alla möjliga dygder, och Bella tog Hannas tillbakadragenhet,
+som en yttring af den allmänna förtviflade fliten.
+
+Hanna var glad öfver att få vara i fred för alla frågor och längtade
+blott efter den dag, då hon skulle få resa hem.
+
+-- Hvad skola ni taga er för i sommar, flickor? -- frågade Bertha, då de
+en morgon stodo ute på gatan väntande att dörrarne till skolan skulle
+öppnas.
+
+-- Jag kommer att vara i Hangö med mamma, -- sade Jenny Stenman. --
+Doktorn säger, att jag har bleksot.
+
+-- Det är då ej att undra öfver, då du snör dig så oförnuftigt, sade
+Bella med en ogillande blick på Jennys smala, inklämda midja.
+
+-- Förlåt, jag snör mig visst icke hårdt, -- utbrast Jenny hetsigt, --
+jag kan få hela handen in mellan snörlifvet och kroppen.
+
+-- Det skulle du få, om du också droge till dig, så du vore smal som en
+alnsticka. Kroppen är ju elastisk, vet jag! -- Och Bertha spände med
+välbehag ut sina kraftiga lungor och gjorde några gymnastiska
+svängningar med sina runda, starka armar. -- Tacka vet jag, att kunna
+sprätta med hvar fena utan att vara inklämd i dessa välsignade burar!
+Hvart reser du, Bella?
+
+-- Vi skola vara på vårt kära _Fågelvik_, -- svarade Bella. -- Jag skall
+arbeta i hushållet och hjelpa mamma med trädgården.
+
+-- Skola vi icke göra en fotvandring? -- skrek Bertha förtjust. -- Hvem
+kommer med?
+
+-- Jag! -- ropade några ur skocken. Aina Berg och Bella hade smått
+funderat på att vandra till Karis Lojo och helsa på Verna Sommar, de
+voro genast med om saken. Alma Brennlund och Lilli Enestam gåfvo halfva
+löften, de tänkte med en viss ängslan på obeqväma skor och ändlösa
+dammiga vägar.
+
+-- Än du då, Hanna? -- frågade Bertha. -- Jag vill gerna ha dig med.
+
+-- Kan icke, -- svarade Hanna kort.
+
+-- Åh prat, nog kan du! Hvad skulle hindra dig?
+
+-- Mitt arbete. Jag skall hjelpa mamma med renskrifningen.
+
+Nu öppnades dörren, och skaran stormade in. De nya sommarplanerna
+upptogo mångas tankar, så läsningen gick som den kunde den dagen.
+
+Hanna och Bella följdes som vanligt åt hemåt, och Bella tyckte sig nu
+för första gången märka en viss köld från Hannas sida. Hon trodde, att
+hon misstog sig och fördubblade sin vänlighet, men Hanna blef blott
+fåordigare och trumpnare, ju längre de talade.
+
+-- Jag kommer hem med dig en stund, -- sade Bella, när de skulle
+skiljas. -- Jag kan lexorna och tycker det är så länge sedan jag varit
+hos dig.
+
+-- Kom, om du vill, -- sade Hanna likgiltigt, -- men jag måste läsa.
+
+De gingo in i Hannas rum, en torftig liten kammare med urblekt kretonne
+på möblerna, spruckna tapeter och simpla trasmattor på golfvet. Allt var
+tarfligt, men snyggt, och luften var oklanderlig. Bella aftog hatt och
+tröja, slog sig ned vid fönstret och funderade huru hon skulle kunna
+muntra upp Hanna.
+
+-- Jag tänker sy mig en reformdrägt i sommar, -- började hon.
+
+-- Jaså.
+
+-- Det skall väl du också? Tycker du ej att mörkblå kretonne vore bra?
+Med bluslif, sjömanskrage och en kort, veckad kjol?
+
+Hanna svarade ej. Hon hade framtagit sina böcker och gjorde sig i
+ordning att läsa. Hon förhärdade sig mot det goda och glada i Bellas
+närvaro och önskade blott, att hon ville gå derifrån.
+
+-- Och så skall jag sy knapphål i min underkjol, så den kan hakas fast
+vid lifvet. Jag tänker ha bara en, ser du, för jag skall ju ha varma
+byxor i samma färg, som klädningen. Så har Verna Sommar. Tycker du ej
+det är bra?
+
+-- Jo, -- sade Hanna, och hennes röst lät otålig. Bella märkte det och
+steg upp för att gå. -- Du är trött och tankspridd, -- sade hon vänligt,
+-- Jag skall ej störa dig längre. Men det förefaller mig så rysligt
+länge sedan vi fått tala _riktigt_ med hvarandra.
+
+Hon tog sin hatt. -- Se der kommer brefbäraren tvärs öfver gatan. Jag
+undrar om du får bref, jag är så nyfiken.
+
+Kort derpå stack tjensteflickan in ett bref. Hanna såg på stilen, den
+var främmande. Hon öppnade brefvet med en viss förvåning, det var så
+ytterst sällan hon mottog bref från andra, än sin mor.
+
+Medan hon läste, flög en plötslig blekhet öfver hennes kinder, och ett
+drag af oro lägrade sig kring ögonen.
+
+-- Hvad är det, Hanna? -- utbrast Bella skrämd. -- Väl icke något
+ledsamt?
+
+-- Man skrifver, att min mor är mycket sjuk och att jag bör komma hem
+genast. Jag reser med eftermiddagståget. Vill du säga till derom i
+skolan.
+
+-- Det skall jag. Ack, Hanna!
+
+Bellas ton uttryckte ett så innerligt medlidande, att Hanna skulle ha
+velat sluta henne i sin famn och kyssa de kära, oroliga ögonen. Men hon
+betvang sig och nickade blott tacksamt. Så begynte hon med stor hast
+ordna sina saker för hemresan. Det behöfdes eftertanke för att veta hvad
+hon skulle ha med för sommaren, och hvad hon skulle lemna qvar till
+hösten. Bella hjelpte henne. De voro tysta, begge två; Bella af hänsyn
+till vännens oro, och Hanna i känslan af en dubbel sorg, som väntade
+henne.
+
+Bella följde henne med beklämdt hjerta till tåget. Hvad skulle hon ej
+gifvit för att få slå sina armar kring hennes hals och snyfta ut sitt
+innerliga deltagande? Men Hanna var så tyst och nästan afvisande, hon
+tyckte ej om någon påflugenhet. Bella lofvade skrifva en gång i veckan,
+men hon kunde ej förmå Hanna att lofva detsamma. Och Hannas afskedskyss
+var så sval, hennes blick så förströdd, att Bella kände bittra tårar
+stiga upp i halsen. Men hon sväljde dem med en sträng förebråelse mot
+sig sjelf: -- stackars Hanna, hur skulle hon _nu_ kunna tänka på mig?
+
+Tåget rullade bort, och Bella fick ej ens en afskedsblick ur
+kupéfönstret.
+
+[Dekoration]
+
+
+
+
+[Dekoration]
+
+
+Julisolen brände klar och het den trånga kammare, der Hanna Rappe satt
+lutad öfver sitt arbete, en klädning åt postmästarinnans lilla dotter.
+Hennes blickar flögo längtansfullt ut genom det lilla fönstret till den
+aflägsna skogen, der hon så gerna sökt svalka. Men arbetet brådskade,
+och hon kunde icke medföra symaskinen till skogen.
+
+Tankarne arbetade ostörda. I dag var det två månader, sedan hon lemnade
+skolan och kamraterna. Vid sin hemkomst fann hon modren döende. Hon fick
+icke göra annat för henne, än sakta smeka den matta handen, jemka om
+kuddarne och fukta läpparne med friskt vatten. Och dock mottog hon så
+oändligt mycket under dessa korta ögonblick: den sista glöden af en
+kärlek, fordom varm och stark, men som förkolnat under lifvets kyla.
+Hennes mor var sig så olik, -- o, huru ljuf hon var! Den trötta blicken
+följde henne, hvar hon gick i rummet, den talade om hennes kärlek, den
+bad om förlåtelse. Och Hanna satt timme efter timme vid hennes sida,
+insupande med törstande hjerta den moderskärlek, hon aldrig fått smaka.
+Hvarför kom den så sent? Men Gud vare tack för att den ändtligen kom!
+
+Blott en gång framskymtade den forna mörka blicken och det bittra
+tonfallet. Det var då posten medförde det vanliga penningebrefvet,
+hvilket Hanna icke fort nog hunnit gömma. Hennes mor drog henne till sig
+och hviskade med möda: -- lofva mig, att du _aldrig_ använder dessa
+penningar för egen del! Lofva mig att hellre svälta, än köpa bröd för
+dem! . . . Då Hanna med allvarlig röst gaf henne detta löfte, blef hon
+åter lugn, och ögonen återtogo sitt milda, kärleksfulla uttryck.
+
+Sedan kom döden, den underfulla, högtidliga afskedsstunden. Hannas
+hjerta skälfde ännu vid tanken på den tomhet, som lägrade sig kring
+henne, när hon såg blicken slockna i de kära ögonen och kände handen
+kallna i sin. Hon tyckte sig mogna med ens till en fullvuxen qvinna,
+lösryckt som hon var, från sin barndoms stöd. Hennes själ famlade efter
+tröst hos Gud, men hon hade icke tid att öfverlemna sig åt några
+betraktelser. Det tunga, ansvarsfulla lifvet kräfde all hennes
+uppmärksamhet. Hon rätade på sig med full föresats att icke låta det
+kufva sig, att göra sig oberoende, så vidt det i hennes förmåga stod.
+
+Efter begrafningen flyttade hon till postmästarens, der hon skulle läsa
+med en sjuårig gosse och för öfrigt hjelpa till med sömnad. Detta senare
+arbete var tungt nog för henne, som hellre använde sina armar till att
+vända upp jorden i trädgården, eller vara med i byket. Men hon fick ej
+välja, hon måste taga hvad som bjöds henne, och den lön hon erhöll,
+20 mk i månaden, föreföll henne kunglig.
+
+Bellas bref hade kommit tätt på hvarandra, ehuru Hanna svarat blott med
+några korta rader. Medvetandet att hon gjorde rätt i att småningom
+lösgöra sig från Bella, mildrade den smärta hon kände öfver denna andra
+stora förlust. Stundom kommo tvifvel _om_ hon verkligen gjorde rätt. Men
+då påminde hon sig den oroliga blicken i tant Elins ögon och hvad Jenny
+sagt, och hon tyckte sig icke kunna handla annorlunda. När Bella hunnit
+öfvervinna den första tidens saknad, skulle hon nog bli glad igen och
+utveckla sig sjelfständigare, än hon kunde det under hennes inflytande.
+
+Flugorna surrade i fönstret, som stod öppet, och det var tryckande
+varmt. Nålen flög icke med sin vanliga ifver, den blef het och tung i
+Hannas hand. Hennes ögonlock tyngdes, men hon gnuggade dem förtretad och
+fortfor att sy. Klockan 1 skulle hon få gå och taga sig ett uppfriskande
+bad i ån, det var blott en qvart timme till dess. -- Det är eländigt att
+blifva sömnig midt på förmiddagen, -- tänkte hon och afbröt den gäspning
+hon nyss börjat.
+
+Klockan pickade långsamt . . . långsamt. Annars var allting ljudlöst
+tyst, ty postmästarinnan skref i sitt rum, och barnen voro ute. Mot
+hennes vilja föllo ögonen åter ihop, händerna sjönko ned i knäet,
+hufvudet föll mot fönsterposten, och hon halfslumrade. Hon tyckte sig
+sitta i den kära gamla pratsoffan i Bellas rum och lyssna till hennes
+glädtiga stämma. Det var så godt och bekant, och ett leende drog sig
+öfver hennes läppar.
+
+Dörren öppnades, och hon hörde det, men trifdes alltför väl i soffan hos
+Bella för att orka öppna ögonen. Hon hörde smygande, lätta steg, men
+erfor ingen nyfikenhet. Det var väl Mina som kom in med strykkläderna.
+
+Då kände hon ett par mjuka varma händer läggas öfver sina ögon och ett
+par friska läppar tryckas mot sin kind. Hon flög upp med ett utrop af
+glädje. Drömde hon ännu? Var det icke Bella, som stod der lifslefvande
+och glad? Var det icke hennes kära muntra röst som utbrast: -- ser man
+på, en sådan flitig flicka! Här äta flugorna upp klädningen, medan du
+roar dig på Fjäderholmarna.
+
+Hanna var ej rätt vaken ännu. Intrycket af hennes dröm var så klart, att
+hon nästan tyckte sig drömma ännu. Det var så ljuft att en stund få tro,
+att allt var som förr, och med en rörelse, omöjlig att hejda, tryckte
+hon Bella till sig och kyste gång på gång de skälmaktiga, älskade
+ögonen. Derefter kom allvaret och tanken på hennes brutna föresats, och
+hon lösgjorde sig sakta och vänligt ur Bellas armar.
+
+-- Låt oss gå ned till stranden, -- sade hon, -- jag vill tala med dig.
+-- Tanken att nödgas förställa sig, eller att utan förklaring vara
+afvisande mot Bella, föreföll outhärdlig.
+
+Men på gården möttes hon af en ny öfverraskning. Från alla knutar
+framrusade glada, välbekanta flickgestalter och omringade henne under
+jubel. Der var Lilli, Bertha, Aina, Alma och -- till råga på
+öfverraskningen -- Verna Sommar. De talade alla i mun på hvarandra, de
+skrattade, de gestikulerade, så Hanna, van vid sin tysta kammare, kände
+sig alldeles yr i hufvudet. Så mycket förstod hon af allt hvad de öste
+öfver henne, att de nu voro ute på sin fotvandring och kommit för att
+locka henne med sig.
+
+Hon bjöd dem att slå sig ned i backsluttningen vid ån, och der
+fortsattes pladdret.
+
+-- Du kan ej tro, Hanna, så galen Bella såg ut, då hon plumsat i bäcken
+och knöt sina våta strumpor bak på ryggen att torka. Vi hade ej tid, ser
+du, att stanna och vänta på dem.
+
+-- Och så du såg ut, Lilli, när du vaknade efter middagsluren i går och
+var tatuerad med gräs och skalbaggar, ackurat som ett rödskinn!
+
+-- Ja, och så hade en fluga begifvit sig på forskningsfärd i mitt öra,
+-- skrattade Lilli. -- Uff, bara den inte studerar der ännu!
+
+-- Huru ha edra fötter stått ut? -- frågade Hanna småleende, då en paus
+i ordströmmen gaf henne tillfälle att falla in.
+
+-- Åh, tackar som frågar! -- svarade Bertha och sparkade af sig ena
+skon. -- Tårna må bra . . . aber strumporna!!! . . .
+
+-- Jag har brutit ena klacken af mig, -- gnälde Alma. -- Har du ej litet
+syndetikon, så jag fick limma dit en annan i stället.
+
+-- Jag vet ett bättre råd, -- inföll Verna Sommar, som nästan blygt
+hållit sig på afstånd från flickskocken. -- Vi skära bort den andra
+klacken också, så är din sko som den bör vara. Se här är min puukko!
+
+-- Bravo, det var det bästa! -- skrek Bertha, men Alma såg mycket
+misstrogen ut. Hon hade alltid ansett det som något högst oestetiskt att
+gå utan klackar och vända tårna i vädret. Men efter en stunds funderande
+utbrast hon raskt:
+
+-- Må gå, kör för operation! Jag är med på färden för att vänja mig vid
+lifvets obehagligheter. Men, söta flickor, sakta i backarne härefter,
+jag kommer att tassa som en utkörd krake.
+
+Operationen på den andra skon företogs under mycken munterhet. Inga
+knifvar ville bita på den sega gamla klacken.
+
+Under tiden hade Bella och Hanna smugit sig längre bort till ett ställe,
+der några alar gåfvo skugga mot solen. De slogo sig ned i gräset för att
+ostörda få vexla några ord. Det kändes så underligt inom Hanna. Hon hade
+svårt att bannlysa vekheten ur sitt inre och antaga den lugnt likgiltiga
+ton, som anstod vanliga bekanta.
+
+Bella märkte omslaget och blef uppmärksam.
+
+-- Vill du återigen skrämma bort mig med den der stränga minen? -- sade
+hon halft skämtande, halft sorgsen. -- Just då jag trodde mig ha fått
+dig igen! Säg, hvarför är du så der ibland? Hvarför har du ej skrifvit
+ett enda ordentligt bref under hela sommaren, hvarför är du katig och
+tvär, som en enrisbuske?
+
+-- Du inbillar dig, -- sade Hanna tvärt, men kände i detsamma, att hon
+ljög och blygdes. -- Nej, du inbillar dig _icke_, Bella, -- rättade hon
+sig. -- Jag är verkligen förändrad, jag kan icke vara mot dig som förr.
+
+Bella såg på henne med stora ögon.
+
+-- Icke vara som förr mot mig? -- upprepade hon och kände tårarne porla
+upp i halsen. -- Har du ledsnat vid mig? Säg, Hanna, _har_ du ledsnat?
+
+Huru gerna hade icke Hanna svarat ja, det hade ju varit det lättaste
+sättet att komma ifrån detta förhör. Men hon kunde icke förmå sig till
+det; hon måste tvärt om säga nej.
+
+-- Hvad är det då? Du måste svara mig öppet, Hanna! Jag har rätt att få
+veta det; du får icke beröfva mig din vänskap, utan att gifva mig full
+förklaring öfver orsaken.
+
+Bellas ton lät fast, ehuru blicken var fuktig, och Hanna tyckte sig
+aldrig ha varit i en svårare ställning. Hon insåg att hon måste förklara
+sig och öfvervann obehaget dervid med en kraftig viljeansträngning.
+
+-- Jag skall säga dig hur det är, -- sade hon och fattade Bellas hand.
+-- Jag har märkt . . . nej, _jag_ har icke märkt, men andra ha gjort
+det, att mitt inflytande är skadligt för dig. Mitt hårda, hänsynslösa
+sinne håller på att göra också dig hård, om du ej tager dig till vara i
+tid. Man har sagt, att du blifvit ovänligare än förr, sedan du lärde
+känna mig, och din mor tänker säkert detsamma, ehuru hon ej näns säga
+det till någon af oss . . .
+
+-- Åh, Hanna, hvad du inbillar dig! -- Bella såg riktigt tröstad ut. --
+Om du visste, huru stort värde mamma sätter på dig! Och hur hon är glad,
+att du är min vän. Hvem kan ha satt i dig, att du förderfvar mig? Jag,
+som tvärtom känt en sådan helsosam stadga inom mig, sedan jag lärde
+känna dig. Det är, som om jag kände mig sjelf bättre och klarare såge
+hvad jag vill, än förr. Hanna min, inte näns du väl för sådana toma
+inbillningar afbryta en vänskap, så lycklig som vår?
+
+-- Det har verkligen varit min afsigt. Jag känner mig sjelf så elak, så
+ovärdig att ega en vän som du, så rädd att förstöra en ädel karakter,
+som din. Jag ville draga mig undan, innan det blefve oss begge alltför
+svårt.
+
+-- Men nu vill du det icke mera, säg, att du icke vill det! -- utbrast
+Bella och slog begge armarne innerligt om Hannas motsträfviga hals.
+
+-- Nej, jag _vill_ icke, men det kan hända, att jag _bör_. Tror du ej,
+att du gör din mor mycken oro, genom att vara så ofta med mig?
+
+-- Åh, Hanna, hur kan du tro! Mamma, som håller så mycket af dig! Du har
+aldrig velat tillåta henne att visa dig det, men jag _vet_ det. Hon sade
+engång: Hanna har en så sällsynt fast och redbar karakter, jag hoppas
+hon skall verka välgörande på dig. Jaha, just så sade mamma. Tror du mig
+icke?
+
+Hannas min uttryckte på engång glädje och misstro. Hon kunde ej tro, att
+hon så lätt skulle slippa den börda, som tyngt henne de sista månaderna.
+Och hon var rädd att öfverlemna sig åt en förhoppning, som kanske skulle
+visa sig vara falsk! Men hon kunde ej tvifla på Bellas ord. Det var som
+om tyngden i hennes inre småningom rullat bort och låtit de djupa, varma
+vågorna der under välla fram allt högre och högre. Hon böjde sig ned
+öfver Bellas hand, denna kära hand, som hon ännu kanske finge behålla i
+sin. -- Om jag vågade tro dig! -- hviskade hon.
+
+-- Det kan du, Hanna min! -- Bella strök lätt smekande hennes hår. --
+Ack, Hanna, blif som förr mot mig! Jag har ju ingen i hela verlden så
+kär, som dig.
+
+-- Halloh, flickor! -- hördes i detsamma Berthas hojtande röst. -- Hvad
+i all verlden kuttra ni så länge för er sjelfva? Kom vackert och håll
+oss sällskap! Aina och Lilli ha vandrat till gästgifvaregården för att
+beställa middag, jag är tom i magen, som ett urblåst ägg. Verna, --
+obs.! vi ha ju alla blifvit _du_ med henne, -- tar sig en lur fram och
+tillbaka, och jag har just ingenting att säga till Alma. Om ni ej komma,
+somnar också jag.
+
+Bella och Hanna följde henne småleende till gruppen i backsluttningen.
+Verna vaknade i detsamma och reste sig hurtigt. Hon var klädd i
+reformdrägt, som ledigt och vackert slöt sig kring hennes käcka figur.
+En kort, veckrik kjol af sandfärgadt helylletyg, med vidsydd rutig väst.
+Deröfver en jacka med mörka uppslag och beqväma fickor. Ingen underkjol,
+men korta vida byxor af samma tyg som kjolen och dolda af denna, hvilka
+omslöto knäet, der de långa mörkbruna strumporna vidtogo. En lätt
+jockeymössa med bred skärm fulländade kostymen, och der Verna nu stod,
+frisk och röd, med den ena bruna handen skuggande mot solen, såg hon så
+söt ut, att Bertha brast ut i ett beundrande: -- Herre Gud, Verna, hvad
+du ändå är nätt!
+
+-- Tyst, Bertha, inte säga "Herre Gud", -- sade Bella allvarsamt. -- Du
+har ju lofvat det.
+
+-- Ursäkta, det slapp ur mig i hänförelsens ögonblick. Men medgif, söta
+flickor, att hon är förtjusande i den der drägten.
+
+Verna såg besvärad ut, och Hanna skyndade till hennes hjelp.
+
+-- Är det icke sant, -- sade hon, i det hon slog sig ned bredvid Verna i
+gräset, -- att man får mera aktning för sig sjelf, när man afskuddat sig
+en hop onyttiga plagg och inrättat sin drägt efter egen smak och eget
+behof?
+
+-- Det är sant, -- sade Verna. -- Redan det, att man vågar trotsa det
+allmänna bruket, inger en känsla af frihet. I en sådan enkel, beqväm och
+praktisk drägt känner man sig som en _hel_ menniska, och icke som en
+klädhängare för modets alla galenskaper.
+
+-- Får jag taga er drägt till modell för min nästa vinterklädning?
+
+-- Gerna. Jag är glad om du gör det.
+
+-- Och jag med! -- skrek Bertha. -- Hjertandes, hvad flickorna skola
+gapa, när vi komma, långa raden, utan krinolinband, tournyr och snörlif!
+Jag får visst en hård dust med mamma. Gumman är konservativ, som den
+gamla stubben der. Men si, jag _skall_ ha den i alla fall.
+
+-- Försök visa din mor, att din önskan är förnuftig, så inser hon det
+nog, -- sade Bella, som kände ett djupt obehag vid tanken på att någon
+afsigtligt ville göra sin mor emot.
+
+Nu kommo Aina och Lilli med bud, att middagen var färdig. De voro
+upphettade och sotiga efter närmare bekantskap med gästgifvare-spiseln.
+
+-- Har äran inbjuda fröken Rappe till en festmåltid i etablissementet
+derborta, -- sade Lilli artigt och bjöd armen åt Hanna med en sirlig
+bugning.
+
+-- Nej tack, jag har min middag hemma, -- sade Hanna och drog sig
+tillbaka.
+
+-- Seså, krångla nu inte, utan nig och tacka. -- Bertha knuffade dem
+framåt, i det hon sjelf bjöd armen åt Verna Sommar. -- Vi kunna vänta
+oss något extra rart, det kan jag se på "Lillis näsa".
+
+Lilli skefvade på sin näsa, som verkeligen var i besittning af en väl
+placerad sotfläck. Aina skrattade bakom Bellas rygg; hon hade icke nänts
+beröfva sällskapet denna välkomna upptäckt.
+
+I gästgifvargårdens stora kammare stod bordet färdigdukadt med filbunke,
+fläskpannkaka och kaffe. Det var ej tutal om middagen smakade. Allt gick
+åt, till och med den del af fläskpannkakan, som brunnit likt en fackla,
+då Aina störtade till för att släcka.
+
+Efter middagen resonnerades om resans fortsättande, och alla sex använde
+sin öfvertalningsförmåga för att få Hanna att följa med. Men hon var
+obeveklig. Hon hade åtagit sig att läsa tre timmar om dagen med lilla
+Hugo, och dessutom fick hon allt emellan renskrifningsarbete från
+domarns.
+
+-- Hvad du är odrägligt hederlig, -- puttrade Bertha. -- Kan du inte
+göra upp ett nytt kontrakt, som skulle tillgodose också våra intressen?
+
+Det blef tyst och tomt, när den lilla skaran tågat bort igen.
+Postmästarinnans trånga kökskammare, der Hanna bodde, föreföll dubbelt
+så trång och qvaf, när hon följt kamraterna ett par verst utom byn och
+återvände till sin sömnad. Men hon skakade dåsigheten af sig och tog
+fatt i arbetet. Det var och skulle alltid förblifva hennes bästa
+bundsförvandt emot oförnöjsamhet och dåraktiga önskningar.
+
+[Dekoration]
+
+
+
+
+[Dekoration]
+
+
+Flickorna trafvade emellertid på vid muntert lynne, de skulle hinna ännu
+15 verst innan de fingo nattqvarter. Den klacklösa Alma inbillade sig
+att hon gick med tårna i vädret och bad med jemrande röst, att de skulle
+ihågkomma hennes nyss opererade fötter. Hon hängde vid Lillis arm; de
+båda begynte känna sig dragna till hvarandra. Det fans hos begge en
+oklar längtan efter något bättre, än det deras lif och tankar hittills
+innehållit.
+
+Bertha tågade vid Vernas sida, och Bella vid Ainas. Allt efter som
+qvällen framskred, blef det lättare att gå, och skulle icke deras fötter
+varit så ömma, så hade vandringen varit en ren njutning.
+
+Solen sänkte sig allt rödare bakom tallskogen i vester. Luften var lätt
+och sval, något fuktig af morasen på begge sidor om vägen och mättad med
+doften af porsris och ljung. De gingo genom ödsliga trakter. Här och der
+låg ett torp med fönsterrutorna brinnande i solnedgången, med ett magert
+potatisland eller en teg hafre utanför dörren. Så kommo åter flera verst
+utan en menniskoboning med ödemarkens hela ensliga drömmande behag.
+Flickorna saktade sina steg; något af hvad man kallar "stämning" smög
+sig öfver dem, och de gingo tysta, liksom rädda att framkalla en
+dissonans i den förunderligt ljufva stillheten rundtomkring.
+
+Men när solen gått ned och luften begynte kännas kylig, påskyndade de
+sina steg. Verststolpen underrättade dem om, att de ännu hade 6 verst
+qvar, innan de fingo klifva i säng.
+
+-- Åhå, hvad jag trött! -- suckade Alma. -- Jag orkar bestämdt inte ända
+fram.
+
+-- Gäss, hvad du är pjåkig! -- utbrast Bertha, tog Almas arm i sin och
+halade henne framåt.
+
+-- Bertha! -- påminte Bella, som fått Berthas tillåtelse att hålla efter
+hennes syndiga utrop.
+
+-- Jag ber, jag sade det med _G_ den här gången, -- triumferade Bertha,
+-- och då har du väl ingenting att anmärka. Men raska på nu, jag är
+hungrig och längtar efter ett fat mjölgröt med smöröga i.
+
+De gingo en stund raskt framåt och Bertha försökte sjunga för att hålla
+humöret uppe. Men allesamman voro de trötta och önskade innerligt att få
+sluta vandringen för i dag. De hade kommit in i en skog, der det var
+temligen skumt; den såg ut att aldrig vilja taga slut, och sedan de
+efter anvisning lemnat stora landsvägen, hade de heller icke reda på
+huru långt de hade qvar.
+
+-- Nej, nu börjar jag säga upp! -- klagade Alma, och tårarne voro icke
+långt borta. Lilli var också blek af trötthet, och Bella hade stött sin
+fot så hon haltade.
+
+-- Tyst! Jag hör en koskälla, kanske vi ej äro långt från en gård. --
+Verna lyssnade med handen bakom örat.
+
+-- Jag tycker det är en hund -- jag har åtminstone aldrig hört en ko
+skälla -- sade Bertha spetsfundigt och knep Verna i armen.
+
+-- Pajazzo! Men tycka ni som jag, så söka vi nattqvarter i närmaste
+gård. Alma och Lilli kunna bestämdt icke gå längre i qväll.
+
+Förslaget antogs med största beredvillighet, och utsigten att snart få
+kasta sig ned och sofva, vore det också på bara golfvet, gaf dem krafter
+att gå ännu några steg.
+
+Ändtligen syntes på afstånd en större gård, som såg ut att kunna hysa
+sex trötta vandrerskor. Men vägen var dålig och svår att hitta, de gingo
+åtskilliga krokar, innan de, halfgråtande af trötthet, hunno fram.
+
+Klockan var emellertid elfva, och allt i huset sof. Der syntes ej en
+lefvande själ på den stora gården, med undantag af en sömnig katt, som
+låg vid fähusdörren.
+
+-- Skola vi bulta på? -- frågade Bella.
+
+-- Nej, nej, vi kunna få snäsor, om vi störa folk i deras söta sömn.
+Hellre söka vi oss in i någon lada, -- föreslog Aina.
+
+-- Nå kom då, så gå vi och inspektera ladorna, medan ni hvila här på
+trappan. -- Bertha och Aina, de minst trötta, kilade af genom grinden
+utåt ängen.
+
+-- Jag misstänker, att vi få sitta här som hönsen på en vagel, -- inföll
+Bella, -- ty höbergningen pågår ju som bäst, och ladorna stå tomma.
+
+-- Uff! -- huttrade Lilli och svepte sjalen tätare omkring sig, --
+hellre stjäl jag mig in i fähuset och ligger i något bås.
+
+Nu återkommo Bertha och Aina snopna efter sin misslyckade expedition. --
+Alla lador durktoma. Inte så mycket hö som för ett möss att ligga på.
+Det är ju midt i höbergningstiden och det färska höet är ännu ej
+inkördt.
+
+-- Men nog äro vi bra sjåpiga, om vi ej våga bryta oss in som andra
+hederliga tjufvar och tigga oss en bit golf att ligga på. Nu går jag och
+dunkar på farstudörren.
+
+-- Vänta, Bertha, -- Verna tog henne i armen, -- deruppe är ju ett loft,
+till hvilket dörren står på glänt. Der sofva bestämt gårdens pigor . . .
+
+-- Ja, du har rätt, ära vare din upptäcktsförmåga, Verna Sommarsol. Jag
+klifver genast dit upp och rekognoscerar.
+
+-- Sakta bara, och ställ inte till något spektakel, -- varnade
+flickorna.
+
+-- Var bara lung-qvist! -- hviskade Bertha och var i ett nu uppför
+stegen till loftet. Det spännande i situationen kom de öfriga att glömma
+sin trötthet för en stund och de afvaktade med otålighet utgången af
+Berthas höganloftsfärd.
+
+-- Ganska riktigt, vi äro på rätt spår . . . -- hördes Berthas röst uppe
+på loftet. -- Jag hör några ljufliga nästoner härinifrån . . . ts! . . .
+en . . . två . . . tre . . . fyra, -- i fyra olika tonarter.
+
+-- Tänk, om det vore drängarne! -- hviskade Alma nedifrån med skrämd
+röst.
+
+-- Schsch! Skulle jag inte kunna skilja mellan manliga och qvinliga
+näsljud? Vänta, nu skall jag väcka de sköna på ett högst delikat sätt
+. . .
+
+-- Inga dumheter nu, Bertha, -- varnade Alma, -- mins, att vår nattro
+står på spel.
+
+Men Bertha var nu på sitt galnaste humör och inga varningar hjelpte. Hon
+lade munnen tätt intill dörrspringan och begynte gnola helt sakta: "dåne
+liksom åskan, systrar, högt vår fosterländska sång!" Derefter lyssnade
+hon med spända öron.
+
+-- Intet resultat! -- rapporterade hon.
+
+-- Skynda dig att väcka dem, jag förgås af trötthet! -- gnälde Alma der
+nedifrån.
+
+-- Tyst! . . . det lät, som om en af pigorna snappat efter en fluga
+. . . nu suckade en af dem . . . Nej, det är bäst att taga en mindre
+högstämd visa.
+
+Och till de nedanståendes förskräckelse drog hon till med:
+
+  "Raatikkoon, raatikkoon
+  Vanhat piiat pannaat . . ."
+
+-- Söta Bertha, tyst, du ställer ju till skandal, -- bådo röster
+nedifrån.
+
+-- Aha, det tog skruf, -- blef svaret. -- En af de sköna rör på sig
+. . . tyst! . . .
+
+-- _Kuka siell' on?_ -- frågade en sömnig röst bakom dörren.
+
+-- Voj, i Karbasien, huru skall jag kunna svara? -- hviskade Bertha i
+nöd. -- Vänta nu, vänta nu . . . _Ole hyvä ja pääse sisään_ . . . var
+det rätt så? . . . _Me . . . tahtovat nukkumaan_ . . .
+
+Ett skratt afbröt henne, och Bella kom henne till hjelp. Hon framstälde
+deras nödstälda belägenhet för pigan, som emellertid kommit ut med en
+kjol kastad öfver den lätta nattdrägten. Hon bad så höfligt, att pigans
+hjerta rördes och hon lofvade skaffa dem sofplatser.
+
+Om en stund kom hon ut, åtföljd af två andra yrvakna flickor. De skulle
+lägga sig på fähusskullen, så finge fröknarna deras bädd.
+
+Lilli snörpade misslynt på näsan, och Alma hviskade misstänksamt: --
+loppor!
+
+-- Kantänka, -- utbrast Bertha, som satte sig öfver alla betänkligheter.
+-- Jag lägger mig tacksamt på fatebursbädden. Ni kunna ju sofva här ute
+på balkongen, om ni äro rädda för hoppare. Här fins ju en nyckel till
+hufvudgärd och en pieksa till täcke.
+
+-- Fins det inga sängar i stora byggningen? -- frågade Alma dristigt.
+
+-- _Ei ole_, -- svarade flickan. -- Det är främmande hos värdinnan.
+
+Nöden hade ingen lag, och efter att hafva funnit bädden på loftet
+temligen snygg, beslöto de sex trötta vandrerskorna att hålla till godo
+der uppe. De tackade flickorna, vände om lakanen, togo sina regnkappor
+till täcken och lågo snart försänkta i en efterlängtad sömn. Trångt var
+det visserligen. Bella, som låg ytterst, hade blanka golfvet under sig,
+och en halmtapp under ena örat, Alma och Lilli somnade med armarna kring
+hvarandras hals, och Verna Sommar, som låg innerst, pressades som en
+gurka mellan väggen och Aina Bergs lilla runda knubbiga kropp.
+
+Klockan åtta på morgonen kom en af pigorna in och frågade om de ej ville
+ha kaffe. Fem sömniga röster mumlade ett belåtet ja, den sjette svarade
+med en långt utdragen snarkning, som kunde tydas hur man ville.
+
+-- Låt oss få sex koppar kaffe, -- bad Bella, som fortfarande agerade
+tolk.
+
+Pigan nickade. Hon stod och betraktade deras upphängda klädningar med
+mycket intresse.
+
+-- Hvarifrån ha ni fått så vackra spetsar? -- sade hon och petade om
+ryscherna kring hals och ärmar.
+
+-- Från Helsingfors, derifrån vi äro hemma, -- svarade Bella.
+
+-- Jaså. När jag kommer i tjenst till Helsingfors, skall jag också köpa
+mig lika vackra spetsar, -- sade flickan med ett längtansfullt tonfall i
+rösten, i det hon gick att hemta kaffet.
+
+-- Seså, nu ha vi gjort flickan fåfäng, -- sade Lilli, i det hon
+eftertänksamt drog strumporna på sig. -- Jag skall gifva henne en af
+mina ryscher till tack för nattqvarteret.
+
+-- Upp med dig, Bertha! klockan är strax half nio! -- Bella ruskade
+duktigt om Bertha, som var en af de värsta sjusofverskor under solen.
+
+-- Mmmmm . . . lät det motsträfvigt ur dynan.
+
+Bella ruskade än en gång, men utan framgång; Bertha var absolut okänslig
+för uppmuntringar och stickord, hotelser och tvångsåtgärder. Slutligen
+tog Bella vatten i en tekopp och hälde några droppar iskallt
+brunnsvatten i nacken på den sofvande Bertha.
+
+Hon lät höra ett ogillande knorr och gnuggade sig i ögonen. Bella
+skyndade att ställa det ångande kaffet rakt invid hennes näsa och i ett
+nu var Bertha vaken. Hon klädde sig på två minuter, -- det var aldrig så
+noga med tvättning och sådant, -- och var färdig före de andra.
+
+Derefter snördes renslarne, betalades nattqvarteret och klockan half 10
+först var man på väg igen. Dagen blef het som i går; dammet rykte vid
+hvarje steg och öfverallt der det fans en brunn, sköljdes halsar och
+ansigten, med öfverlägset förakt för solbränna och fräknar.
+
+[Dekoration]
+
+
+
+
+[Dekoration]
+
+
+Hannas enformiga sommarlif afbröts då och då af ett besök i prestgården,
+hvilket hon var tvungen att göra, då prosten var hennes förmyndare. En
+viss tung stämning bemäktigade sig henne hvarje gång hon satte foten
+innanför prestgårdens lilla hvita staket. Det var, som hade verlden med
+ens smultit ihop och blifvit så qvaf och trång, att hon ej kunde andas.
+Hvarför var det så? Prostens två flickor, Hulda och Clara, ett par
+verkligt snälla flickor, tyckte synd om henne och sökte på allt sätt
+visa henne vänlighet. Men Hanna drog sig otacksamt undan hvarje närmande
+från deras sida och afslog envist alla anbud af lektyr eller förslag
+till utfärder och dylikt. De begge flickorna togo det som blyghet; de
+tröttnade icke att bjuda henne till sig, sända henne böcker eller bär
+från sin trädgård.
+
+Men prosten och prostinnan betraktade henne med missnöje och hon kände
+det. Deras enkla gammaldags åskådningssätt kunde icke smälta Hannas
+nymodiga idéer och i deras ögon oqvinliga uppträdande. De ville henne så
+hjertligt väl, det insåg hon nog ibland, och de sparade icke på
+föreställningar, förmaningar och råd, hvilka allesamman voro bortkastade
+på Hannas egensinne. Hon kunde icke förstå _hvarför_ hon ej fick tänka
+som hon ville, undvika menniskor eller söka deras sällskap, allt efter
+som hågen föll på. De ville att hon i allt skulle misstro sin egen
+vilja, sitt eget omdöme och blindt hålla till godo med hvad _de_ ansågo
+rätt och passande för en ung qvinna.
+
+Hanna, som aldrig behöft känna några tyglar, stretade och sparkade som
+en ung fåle. Hon förbisåg det verkligt berättigade i de gamlas
+anmärkningar och kände sig endast uttröttad och uttråkad.
+
+Hon hade nyss hemkommit från ett af dessa tvungna besök i prestgården
+och kände sig upprorisk och missnöjd med allt -- sig sjelf främst.
+Hvarför kunde menniskorna icke låta henne vara i fred? Hvarför skulle de
+slösa sin uppfostringsmetod på henne, då hon ville rå sig sjelf? Hon
+ville helst vara allena! . . . leka med Hugo eller tala med skräddarens
+puckelryggiga Erik. Han uppsög med begärlighet hvart ord hon sade och
+tvang henne att tänka genom sina vetgiriga frågor. Men alla andra finge
+för henne gerna vara i Sibirien; hon behöfde icke deras deltagande, hon
+slapp helst att behöfva tacka dem för något.
+
+I det hon slog sig ned vid bordet för att fortsätta sin skrifning, såg
+hon, att der låg ett bref, som kommit medan hon var borta. Stilen var
+jemn och elegant, men fullkomligt främmande. Vid en blick på
+underskriften studsade hon, och en mörk rodnad steg upp på hennes
+kinder. Brefvet lydde:
+
+"Kära Hanna. Ehuru du icke känner mig, vet du dock, att jag engång stått
+din mor mycket nära. Jag har hört om hennes död, och en gränslös saknad
+drifver mig nu att söka få se hennes dotter och återkalla de minnen, som
+trots sin bitterhet, höra till de ljufvaste i mitt lif. Vill du icke
+komma till mig på någon tid? Du skulle göra mig lycklig. En vexel
+medföljer för resans behof. Jag längtar mycket efter dig. Kom!
+
+  Din moders vän, tant
+    Karin".
+
+-- Aldrig! -- utbrast Hanna och rusade upp, som om någon slagit henne.
+-- Aldrig skall jag uppfylla en önskan af den, som kommit min mor att
+lida så djupt! Icke, om hon bjöde mig halfva verlden . . . "Gränslös
+saknad" . . . "ljufvaste minnen" . . . Tro det, den som vill! I aderton
+långa år har hon icke frågat efter om mamma lefde eller var död, led
+hungersnöd eller fråssade i öfverflöd, och nu kommer hon och talar om en
+"gränslös saknad".
+
+Hanna hopkramade brefvet och kastade det i kakelugnen. Derpå inlade hon
+vexeln i ett nytt kuvert och skref följande rader till svar:
+
+"Fru Karin Meilert. Jag sänder eder vexeln tillbaka, emedan jag icke
+tänker komma till eder. Minnet af min mors sorg står som en mur mellan
+eder och mig".
+
+  Hanna Rappe.
+
+Hon skyndade att försegla brefvet och lägga det i postväskan, rädd att
+något skulle hindra henne att taga denna hämnd. Derefter återtog hon
+sitt arbete och sökte fördjupa sig deri för att komma ifrån sina tankar.
+
+Men det gick icke. Minnet af hennes mors många bittra ord om vännen, det
+nyss anlända brefvet, hennes häftiga svar, tanken på hennes egen
+beroende ställning, -- allt tumlade om i hennes hjerna, så hon tyckte
+sig kunna bli sjuk. Hon skref mekaniskt en half sida, derpå bortkastade
+hon pennan, tog sin hatt och gick ut. Kanske kunde hon återfå mera
+jemnvigt ute i det fria. Qvällen var lugn och klar, vinden satt tanklös
+i trädens toppar och rörde icke så mycket som ett löf. Daggen hade
+fallit och blänkte i gräset och vid stranden surrade legioner myggor.
+Derborta vid elfven satt Erik med sitt metspö. Hanna satte sig bredvid
+honom och sade så obesväradt hon kunde: -- god afton, Erik, har du något
+metspö, så låna mig, jag vill gerna meta en stund.
+
+Erik såg upp med ett förnöjdt leende. -- Fröken får mitt, det är bättre,
+än de andra. Vänta, skall jag sätta bete på!
+
+Hanna satte sig på en sten ett stycke ifrån och kastade ut refven. Erik
+gaf i tysthet akt på henne och såg huru nedslagen hon såg ut, huru
+hennes blick oafvändt stirrade på flötet, men huru hon alls icke märkte,
+att det nappade gång på gång. Slutligen kunde han ej låta bli att säga:
+-- fröken har visst ett napp nu, tycker jag.
+
+Hanna spratt till och drog med fart upp refven. Der var en blänkande,
+silfverfärgad id på kroken. Hon lösgjorde den, kastade den i Eriks korg
+och satte nytt bete på. Erik hade god lust att gifva sig i samspråk med
+henne och då hon engång vänligt nickade åt honom, tog han mod till sig
+och började:
+
+-- Vet fröken, jag har så mycket tänkt på det der ni sade en dag, att
+man skall vara snäll mot sina ovänner . . .
+
+-- Det är ej jag, det är vår Frälsare, som sagt det, -- sade Hanna
+sakta. Det gick som ett stygn af förebråelse genom hennes själ vid
+gossens trohjertade blick.
+
+-- Nå ja, men ni sade det också, -- fortfor han. -- Och i dag gick jag
+till fogdens Ville och gaf honom ett nytt metspö, som jag försökte göra
+riktigt bra. Han smög sig ut då han såg mig komma, och jag lemnade spöet
+åt syster hans och sade Ville skulle ha det till skänks.
+
+-- Det var rätt, Erik, -- sade Hanna och hennes röst darrade. Hon visste
+att Ville var en af de gossar, som gycklat obarmhertigast med den
+stackars puckelryggen, och som till och med en gång misshandlat honom.
+
+-- _Hvarför_ gjorde du så? -- frågade hon om en stund, hon ville gerna
+veta hans bevekelsegrund.
+
+-- Nå, derför, att . . . jag tycker om fröken och tror att det är rätt,
+som fröken säger. Och derför, att Ville inte har någon, som lärt honom
+bättre . . .
+
+Erik såg från sidan på Hanna och flyttade sin oviga kropp litet närmare
+henne. Han såg hennes dystra utseende och lade sin hand sakta i hennes
+knä, som för att visa sitt deltagande.
+
+Hanna kände, att detta lilla vänskapsbevis fylde hennes inre till
+bräddarne. Hon kände sig så lumpen, så kärlekslös och hård, så ovärdig
+att vidröras af denna barnsliga lilla hand. Hennes hjerta bultade,
+metspöet darrade i hennes hand och innan hon visste hur det riktigt gick
+till, hade hon slagit armen kring Eriks hals och gråtande lutat sitt
+hufvud intill hans.
+
+Erik satt alldeles stilla, utan att med ett ord söka afbryta hennes
+tårar. Kanske kände han, att de gjorde henne godt. Kanske erfor han en
+främmande ljuflig känsla vid tanken på att vara den enda, som stod henne
+nära i denna sorgens stund. Han lät henne tyst gråta ut.
+
+Om en stund blef hon lugnare. -- Jag har varit litet ledsen i dag, --
+sade hon liksom urskuldande sig och smålog genom tårarne. -- Nu skall
+jag gå hem. Tack skall du ha, Erik, och adjö.
+
+Erik förstod icke hvad hon tackade för, men aftog mössan med en tyst
+helsning.
+
+Och Hanna gick hem, uppmjukad och vek. Hon ångrade sitt ovänliga svar på
+tant Karins bref. Oviljan mot henne ville komma igen, men hon släpte den
+ej in, -- icke i qväll, när en oskyldig hand nyss ledt henne till rätta
+vägen.
+
+[Dekoration]
+
+
+
+
+[Dekoration]
+
+
+Sista veckan i Augusti tog Hanna sig några dagars ledighet för att resa
+ned till Fågelvik och hemta Bella till skolan. Hon hade arbetat som en
+häst hela sommaren, och tyckte sig nu förtjena en liten vederqvickelse.
+
+Från hennes hem var det fem mil till Bella. Hvad var detta afstånd nu,
+när hon visste sig vara välkommen? Hon inlade sina saker i en kappsäck,
+som postiljonen vänligt nog lofvat framskaffa, och sjelf gick hon till
+fots både för att inbespara skjutspengarne och för att njuta så mycket
+mera af färden.
+
+Det var en sval Augustimorgon hon begynte sin vandring. Det hade regnat
+under natten och vägarne voro fuktiga; men Hanna bar sin nya, beqväma
+drägt och var ej besvärad af slaskiga kjolfållar. På ryggen hade hon en
+rensel, lik den som dagsverkare medföra, och der hade postmästarinnan
+nedlagt smör och bröd, bondost och salt strömming. Erik hade vid
+afskedet förärat henne en käpp, som han skurit af en vacker pilqvist,
+och sett efter henne med saknad i sina stora svårmodiga ögon. Också
+Hanna kände det ledsamt att skiljas vid honom, de hade varit så mycket
+tillsammans den sista tiden. Hon lofvade sända honom en riktigt bra knif
+från Helsingfors, så han kunde förtjena litet genom slöjd under vintern.
+
+Vägen gick mellan åkerfält, der folket bergade den försenade rågskörden,
+och ibland gick den tvärs igenom en gård, der Hanna ej kunde låta bli
+att prata med de små smutsiga ungarna. Middagstiden först unnade hon sig
+en ordentlig hvila, efter att ha gått i sju timmar och tillryggalagt
+nära tre mil.
+
+Sedan hon ätit sin middag i en skogsdunge, lade hon sig att sofva i en
+lada. Det färska höet doftade starkt; utanför sorlade en liten bäck med
+klart vatten, i hvilken hon sköljt sina heta fötter. Men för öfrigt var
+allt tyst, så tyst, att hon kunde höra sina egna tankar.
+
+Denna ensliga stillhet vederqvickte henne, som om hon länge längtat
+derefter. Och dock hade hon varit mycket ensam. Men hennes tankar voro
+ständigt fästade vid det arbete hon höll på med, de hade ej ofta tid att
+tillhöra henne sjelf.
+
+Var det ej sjelfviskt att hon så gerna var ensam? Prostinnan sade så.
+Hon sade att en menniska ej får lefva för sig sjelf, att hon har pligter
+mot hvarenda varelse, som kommer i hennes väg. Att ensamheten frestar
+till högmod, lättja och andra dårskaper.
+
+Nej, detta sista var ej sant. Ensamheten var hennes bästa vän, hennes
+klokaste rådgifvare, hennes skickligaste läkare. I ensamheten talade Gud
+till henne och hennes hjerta öppnade sig som under beröringen af en lätt
+och mild hand, för allt godt och stort, som hon kunde nå med sina
+tankar. Gud var henne närmast i dessa stunder af ostörd stillhet och
+böjde henne till ödmjukhet långt mer än menniskors ord. Ensamheten var
+som ett uppfriskande bad, som bortsköljde vägens qvalm och dam ur hennes
+sinne.
+
+Hon somnade midt under sina betraktelser och sof en lång stund. När hon
+vaknade var klockan 6 och hon kunde således icke hinna fram i qväll som
+hon hoppats, då det mörknade redan klockan 8. Hon beslöt gå en mil ännu
+och sedan taga nattqvarter, samt tidigt i morgon bittida slå ned på
+Bella, som alls ej väntade henne.
+
+Half niotiden kom hon till en gård der hon beslöt stanna öfver natten.
+Fick en liten, qvaf kammare innanför stugan, der fyra karlar och tre
+qvinnor snarkade, den ena värre än den andra. Fick en katt till
+sängkamrat och diverse andra objudna gäster, som slutligen gjorde sängen
+så trång för henne, att hon full af förtrytelse rusade upp, klädde sig
+och klef ut genom den folkfylda, illaluktande stugan.
+
+Resten af natten tillbragte hon, insvept i sin sjal, uppe på ett berg,
+der hon såg solen gå upp öfver en glittrande insjö.
+
+Sedan hon druckit ett slaskigt morgonkaffe klockan 6, trafvade hon
+muntert vidare. Hon hade alls ingen röst, men nu hade hon lust att
+sjunga, ty det kändes så lätt och gladt, allting. Endast då och då gled
+en sky öfver hennes solskensstämning, när minnet af tant Karin steg
+fram, men hon jagade det tvärt på flykten, hon ville nu vara glad.
+
+Klockan 8 såg hon den ljusa gafveln af karaktersbyggnaden på Fågelvik
+skymta fram mellan björkarna. Några steg till förde henne fram till
+grinden, som hon öppnade, utan att se någon menniska. Vid kökstrappan
+stod Lena och borstade kläder. Hon släpte så när borsten, när hon fick
+syn på Hanna, som skrattande lade fingret på munnen.
+
+-- Hvar är Bella? -- hviskade hon.
+
+-- Oj, jestandes, hvad Hanna blir välkommen! Jo, Bella hon simmar som
+bäst. Hanna går bara raka vägen till simhuset.
+
+Hanna smög sig tyst och snabbt ned till stranden, in i simhuset. Ingen
+Bella syntes till derinne, endast omhöljet af hennes jordiska varelse.
+Men ett stycke från stranden syntes ett brunlockigt hufvud gunga på
+vattnet, medan de krusiga vågorna delade sig i en bred, glittrande kil.
+
+Hanna klädde tyst af sig, klef utför trappan och ljudlöst ned i vattnet.
+Hon simmade med långa tag ut till Bella, som hela tiden vändt ansigtet
+från stranden och syntes fullt upptagen af att ligga orörlig på rygg. Nu
+fick hon nog och simmade några tag på sida, men fick i detsamma se Hanna
+tätt bredvid sig och gaf till ett glädjeskrik, som hördes långt upp till
+gården.
+
+-- Hanna du, Hanna! Hvad du skrämde mig! Tänk, om jag fått slag af
+glädje. Goddag, goddag, ser du, att jag nickar! Hvarifrån har du regnat
+ned? Oj, så rysligt roligt! Och så bra du simmar. Vill du se hur jag
+dyker . . . vänta nu . . . ett, tu . . . tre! -- Och hela hufvudet
+försvann under vattnet.
+
+-- Ptschi! jag fick vatten i näsan . . . Och så kan jag trampa vatten
+. . . ser du! Jag tänker en gång bli simmagister.
+
+Hanna nöp henne i kinden, det betydde så mycket som goddag. De simmade
+vid hvarandras sida, pratade och skrattade utan uppehåll.
+
+Fru Palmfelt kom ned till simhuset för att välkomna Hanna.
+
+-- Se så, flickor, nu måste ni upp, Bella ser helt blå ut.
+
+-- Åhnej, mamma, det är bara blåbärsfläckar. Men nog komma vi strax.
+Vill du inte gå litet utanför dörren, ifall Hanna är generad.
+
+Fru Palmfelt gick skrattande ut och begge flickorna rusade upp. Håret
+satt fastsmetadt vid tinningarna, det dröp från hvar test, de skrattade
+öfverljudt åt hvarandra.
+
+-- Mamma, nu får du komma in. Säg, likna vi icke dränkta mopsar?
+
+Under påklädningen gick Bellas mun precis som en qvarn.
+
+-- Vill du se, jag har reformdrägt, jag har sytt den sjelf. Den är
+förfärligt skön. Nej, se, du har ju också en! Hvad den är bra! Men har
+du kjolen på knappar som jag? Jaha, jo, det är mycket bättre . . . Och
+ser du, så vigt jag får allting på mig! I ett huj! Och slipper alla
+band, som alltid gingo i stenknut.
+
+Hanna visade med icke mindre belåtenhet sin nya drägt, som i hufvudsak
+var lik Bellas. Den klädde henne, emedan hennes långa, smärta figur tog
+sig fylligare ut i den. Hon gjorde med välbehag några kraftiga rörelser
+för att visa Bella, att ingenting tryckte eller spände.
+
+På bryggan stormade Lulle och Lisi emot dem och ville rifva Hanna i små
+bitar, för att få henne hvar på sitt håll. Men som frukosten väntade,
+fingo de gifva sig till tåls och tröstades med löftet om en utfärd på
+eftermiddagen.
+
+I middagsstunden sutto Hanna och Bella i backsluttningen vid stranden.
+De hade så mycket att tala om. Bella berättade slutet af fotvandringen,
+som räckt i tre veckor.
+
+-- Huru höll Alma ut med sina opererade fötter? -- frågade Hanna leende.
+
+-- Ganska bra. Hon blef allt tapprare. Och hon har blifvit så snäll, vet
+du, helt annorlunda mot förr. Likaså Lilli. Jag tror de hålla på att bli
+goda vänner.
+
+-- Än Aina då?
+
+-- Jaa . . . Aina . . . jag vet ej riktigt! Hon är så ostadig. Jag
+fruktar hon ej länge kan intressera sig för samma sak. Gymnastiken, som
+hon i vintras svärmade för, är henne nu alldeles likgiltig. Till och med
+Verna Sommar har för henne blifvit en vanlig dödlig.
+
+-- Jag har också misstänkt att hon saknar fasthet, -- sade Hanna, -- men
+kanske kommer den ännu, hon är ju så ung.
+
+-- Bertha är, vet du, en riktigt rapp flicka, bara hon litet oftare
+skulle bestå sig rena näsdukar. Hon blir bestämdt apothekare. På hvarje
+rastställe fingo vi vänta på henne, emedan hon skulle experimentera med
+sina salvor och mixturer. Ena dagen bjöd hon oss en essence af bränvin
+och svarta vinbärsblad, andra dagen ett slags pomada af osaltadt smör
+med irörda okända krydder.
+
+Hanna lyssnade intresserad, men småningom fingo hennes ögon ett så
+tankfullt uttryck, att Bella märkte det.
+
+-- Hvad tänker du på, Hanna min?
+
+-- Jag tänker på, att jag måste anförtro dig något . . . som du ej blir
+glad öfver.
+
+Bella blickade oroligt på henne, men då Hanna berättade att hon haft
+bref från fru Meilert, slog hon ihop händerna.
+
+-- Nej, så roligt! Din mammas . . .
+
+-- Alls icke roligt, -- afbröt Hanna tvärt. -- Och jag besvarade det på
+ett sätt, som du icke skulle ha gillat.
+
+Hon berättade hela händelsen och sin ånger efteråt. -- Nog vet jag huru
+du skulle ha gjort, -- tillade hon, -- men jag är nu en gång icke
+som du.
+
+Bella såg eftertänksam ut. -- Jag skulle i ditt ställe ha skrifvit om.
+Jag skulle ha sagt att det ej var min mening att såra henne.
+
+-- Då skulle jag ej varit sann, ty jag var hela tiden medveten om min
+afsigt att såra henne riktigt känbart.
+
+-- Åh, Hanna! Du, som alltid så fast vill det rätta.
+
+De sutto tysta. Lena kom med middagsbud och fastnade en stund hos
+flickorna. Hon skakade på hufvudet åt Hannas nya drägt.
+
+-- Jag ser, att Hanna blifvit lika splittgalen som Bella, -- sade hon.
+-- Att nu göra sig halfvägs till pojkar, när man kan vara en söt och
+nätt flicka! Aldrig i verlden få ni några friare, kära barn!
+
+-- Du skulle skämmas, Lena, att vilja bli af med oss! Hvem skulle då
+skrifva dina bref och läsa tabulan med dig?
+
+Lena skrattade. -- Det är då visst, att Bella är ett troll, -- sade hon
+och gick.
+
+De tre dagarna på Fågelvik gingo alltför hastigt. Man roade sig med
+lingon- och svamp-plockning, seglade med Bengt, simmade och läste högt,
+brände kokko om qvällarne och stekte potatis i askan.
+
+Hanna hade en dag ett samtal med Bellas mor. Hon omtalade sin afsigt att
+draga sig ifrån Bella och orsaken hvarför hon ville det.
+
+-- Tror du icke, tant, att det varit bäst för henne om jag gjort det?
+
+Fru Palmfelt betraktade henne forskande. -- Hvarifrån har du fått dessa
+skrupler? -- frågade hon vänligt och fattade Hannas hand.
+
+-- Man har sagt mig att jag utöfvar ett dåligt inflytande på Bella, --
+sade Hanna rodnande. -- Och jag har ibland tyckt mig märka, att också
+tant med oro ser vårt täta umgänge.
+
+-- Hvilken mor följer ej med en viss oro gången af sitt barns
+utveckling, isynnerhet, när det gäller en så böjlig karakter, som
+Bellas. Men du kan vara lugn, jag har aldrig haft orsak att frukta ditt
+inflytande. Från första stunden såg jag, att bottnen i dig är sann och
+god, ehuru omständigheterna utvecklat dig ojemnt och gjort din yta
+kantig. Jag har tvärtom med glädje tyckt mig märka, att Bellas karakter
+vunnit i fasthet och att hon med större ifver än förut, hängifver sig åt
+sina sjelfuppfostringsförsök. Var derför lugn, mitt barn, och fortfar
+att vara Bellas vän. Ingen ser det hellre än jag. Och om jag ej
+misstager mig, kan Bella i sin tur göra dig godt . . .
+
+-- Ack, tant, det känner jag dagligen. Jag skulle torka bort till ett
+petrifikat, om jag ej egde Bella. Hennes aktning är min starkaste sporre
+till det goda.
+
+Fru Palmfelt tryckte hennes hand. -- Gud skydde er vänskap, -- sade hon
+varmt, -- och låte den få fortfara till lifvets slut. En verklig vän är
+dyrbarare, än alla jordens skatter.
+
+[Dekoration]
+
+
+
+
+[Dekoration]
+
+
+1 September var inne och bantågen hade de senaste dagarne rullat in till
+hufvudstaden öfverfylda af skolungdom. Bellas föräldrar hade stannat
+qvar på landet, men sändt in de tre äldsta barnen med gamla Lena till
+hushållerska. Hanna följde med; hon hade åter hyrt det lilla rummet i
+närheten af Bella, det var det billigaste hon kunde få.
+
+I skolan sammanträffade kamraterna en måndagsförmiddag för att uppvisa
+betygen och höra veckans lexor. Det var roligt att ses igen. Gammal
+vänskap uppflammade, och gammalt groll glömdes. Man tryckte med värme
+hvarandras händer.
+
+Femte klassen kände ansvaret af att vara skolans föredöme och uppförde
+sig lugnt och hyggligt. Den ena efter den andra af de gamla kamraterna
+dök upp, och några nya, hvilka antingen stannat qvar på klassen eller
+tenterat in, stodo afsides från de andra, litet främmande och oroliga
+för de nya förhållanden, i hvilka de råkat.
+
+-- Nej, Bella, så brun du blifvit! -- utbrast Agnes Lund och slog ihop
+händerna af bestörtning. -- Du har då alls icke brytt dig om att bevara
+din hy.
+
+-- Nej, det har jag sannerligen icke, -- skrattade Bella och höll upp
+sina runda bruna händer. -- Men du är fin och hvit som en prinsessa.
+
+-- Åh, -- sade Agnes blygsamt, men tacksam för erkännandet.
+
+-- Du har blifvit duktig, Bibbi, riktigt som en flicka bör se ut! -- Och
+Hanna slog ett tag på Bibbis kraftiga axel.
+
+-- Ja, ser du, jag lade bort snörlifvet i somras, och sedan har jag
+blifvit så tjock, att jag riktigt skäms.
+
+-- Hurrah, Bibbi, det var det klokaste du i ditt lif kunde göra! Se hit,
+flickor, en så kraftig flicka Bibbi blifvit på tre månader. -- Och
+Bertha hurrade henne förtjust.
+
+-- Uff, så tjock som en gris, -- hviskade Agnes till Alma.
+
+-- Men mer i min smak, än du, -- gaf denna käckt till svar.
+
+Bella, Hanna, Bertha och ett par af de andra flickorna uppträdde i sina
+nya praktiska reformdrägter och voro föremål för ifriga diskussioner.
+
+-- Tänka ni uppträda på cirkus? frågade en af flickorna spetsigt.
+
+-- Jag ser ju inte byxorna, -- sade en annan med låtsad öfverraskning.
+
+-- Skola ni leka skolflickor hela ert lif? -- frågade en tredje.
+
+-- Nej, vi skola leka _menniskor_, -- och Bertha slog sig på knäet med
+stolt sjelfkänsla. Ned med snörlifven! Ned med de långa kjolarne! Lefve
+friheten!
+
+-- Ja, må hvar och en kläda sig så, som hon anser det bäst, utan att
+göra som alla andra, -- utbrast Bella enthusiastiskt.
+
+-- Bravo! -- skreko flickorna.
+
+-- Hvad är detta för slag? -- sade Bertha och låtsade bestört bulta Siri
+i ryggen. -- Har du magrat så, stackare, att du blifvit bara fiskben?
+
+Siri såg flat ut. Hon hade icke förrän nu lagt sig till snörlif, emedan
+hennes mor i det längsta hållit emot.
+
+-- Ja, när jag begynte bli så tjock, -- ursäktade hon sig och smög sig
+undan i flocken.
+
+-- Ett nederlag! -- hviskade Bella till Hanna.
+
+-- Ja, men tio segrar, -- svarade denna. -- Här äro tio, som slagit sig
+på att bli förnuftiga, -- utom vi, -- tillade hon skrattande.
+
+-- Ack, Hanna, hvad vi skola kämpa i vinter för vår idé! -- hviskade
+Bella och knep Hanna hårdt i armen.
+
+-- Ja visst. Men vi skola minnas att det måste ske genom att
+_öfvertyga_, icke att _öfvertala_.
+
+När flickorna senare i flock följdes åt från skolan, utbrast Bella:
+
+-- Det har varit alltför roligt att råkas igen, för att vi ej skulle
+mötas än en gång i dag. Hvad säga ni om en liten tur till Kajsaniemi på
+eftermiddagen?
+
+-- Ack ja, det blir rysligt roligt! -- hördes från alla håll, och
+flickorna skildes med öfverenskommelse att mötas klockan 4 på
+"frimurarns graf".
+
+Det var en munter flock som på eftermiddagen samlades vid Thölö vikens
+strand. Man satte sig i det ännu friska gräset och begynte tala om
+sommarens företag. Hvar och en skulle berätta något om sina
+sysselsättningar, och Hanna höll styr på samtalet, när det ibland ville
+urarta till ett pladder, som ingen förstod.
+
+När turen kom till Jenny att berätta, såg hon förlägen ut och sade:
+
+-- Jag vet ej, om jag omtalar något, ni komma bara att göra narr af mig.
+
+-- Åh, kör på bara, vi skola hvarken se eller höra! -- Och Bertha hängde
+näsduken öfver sitt hufvud.
+
+-- Nå ja, inte är det något att skämmas för. Jag var i Lovisa för att
+bada. Der var jag med om tolf utfärder och sexton baler.
+
+-- Det var bastant motion! -- kom det från näsduken.
+
+-- Men jag hade utmärkt roligt och gjorde många trefliga bekantskaper.
+Mot slutet sade doktorn att jag ej skulle få dansa mera, mitt hjerta
+. . .
+
+-- Var krossadt af ett Lovisalejon, -- ifylde näsduken.
+
+-- Men, Jenny, att du _kunde_ vara så oförsigtig, -- just när du skulle
+sköta din helsa, -- inföll Bella förebrående.
+
+-- Mamma såg så gerna, att jag var med om allt. Man skall roa sig, när
+man är ung, -- sade hon alltid.
+
+Siri berättade, att hon fångat kräftor i Borgåtrakten; Bibbi hade varit
+rest till Uleåborg och farit i tjärbåt utför forsarne. Agnes hade varit
+i Helsingfors hela sommaren, badat för Everth och sett de kejserliga vid
+"Kofladan". Alla hade upplefvat åtminstone något märkeligt och slutligen
+hade de ganska bra reda på hvarandras sommar.
+
+-- Nu anser jag vi ha nog af högtidligt ressonnemang och kunna gå och
+musicera i sjösalongen, -- föreslog Agnes.
+
+Det voro alla med om och man slog sig ned i sjösalongen i öfra våningen
+med dörrarne öppna utåt balkongen och den lugna Thölöviken. Himlen var
+rödgul i vester och stränderna prunkade likaledes med några röda och
+guldfärgade löf i sin glesnade grönska. Det var ljumt och stilla, och
+luften fyld af höstdofter.
+
+Några af flickorna hade slagit sig ned på balkongen, de öfriga lyssnade
+till Agnes sång inne i salongen.
+
+-- Jag har lärt mig gå på händerna i sommar, -- skröt Bertha och utförde
+till allmän förlustelse ett konstprof.
+
+-- Och jag att gå på lina, -- skämtade Bella. -- Skada, att vi ej ha ett
+rep här. Men vänta, staketet här kan duga i nödfall.
+
+Med ett skutt var hon uppe på det smala staketet, der hon, trotsande
+kamraternas varningar, gjorde några smidiga rörelser.
+
+I detsamma kom Hanna ut från salongen. När Bella såg henne, skulle hon
+göra en helsande gest, men förlorade i detsamma balansen och störtade
+handlöst ned till marken.
+
+Ett rop af förfäran hördes från balkongen. Hanna, åtföljd af några
+andra, rusade ögonblickligt ned på gården; hennes knän svigtade och
+hennes ögon sågo ej klart, men ned måste hon. De andra sutto qvar
+deruppe, bleka och tysta.
+
+Hanna kom först ned. Der stodo några af värdshusets betjening skrämda
+och rådlösa, ingen hade haft mod att upplyfta Bella. Hon hade fallit
+illa mot en vattentunna, som stod rakt under balkongen och var afsvimmad
+-- om icke död.
+
+Hanna lutade sig öfver henne och fann att hon lefde. -- Hjelp mig att
+lyfta henne upp! -- sade hon kort, -- och sedan in.
+
+De hemtade en länstol och i denna fördes Bella försigtigt in. Bertha
+skyndade efter en läkare.
+
+Den ena efter den andra af kamraterna smög sig in för att se Bella,
+derefter gingo de hem, gråtande och nedslagna.
+
+Bella låg med slutna ögon och utan tecken till medvetande. Hon var
+förfärligt blek, men intet sår, ej ens en bula kunde upptäckas på hennes
+kropp. Hanna baddade hennes panna; hon hade löst upp alla hennes kläder
+och satt sedan med Bellas hand i sin i stum ångest väntande läkarens
+ankomst.
+
+Han kom och tillika en sjukbår, som Bertha haft förstånd nog att skaffa.
+Läkaren afklädde Bella för att se om hon brutit sig. Men intet sådant
+kunde upptäckas, blott en liten röd fläck i nacken, som hon stött mot
+vattentunnan.
+
+Läkaren var orolig öfver den långa svimningen. -- Det är troligen en
+svårare kontusion åt hjernan eller ryggmärgen och kan vara farligt. För
+henne varsamt hem, jag kommer efter om en stund.
+
+Det var ett slag för gamla Lena, när karlarne med båren stannade ute på
+gården och hon fick se Bellas ljufva hvita ansigte på kudden.
+
+-- Hvad ha de gjort henne, Gud, hvad ha de gjort åt mitt barn? -- skrek
+hon, så utom sig af förfäran, att hon ej kunde röra sig ur fläcken.
+
+-- Gör i ordning en säng, Lena, -- sade Hanna befallande ehuru med
+flämtande andedrägt. -- Vi ha ej tid att gråta nu.
+
+Lena spratt till och skyndade att efterkomma tillsägelsen. Famlande och
+högt snyftande bar hon sig åt som om hon gått i sömnen.
+
+Hanna fick tänka och handla ensam.
+
+-- Det är sant, -- utbrast hon till hälften för sig sjelf, -- vi måste
+ögonblickligt ha bud till landet. Gå, Lena, och skicka någon . . .
+vänta, jag skall skrifva några rader.
+
+Hon ristade några ord till Bellas mor. Hennes hand skakade som af
+frossa, och hon såg ej hvad hon skref.
+
+-- Skynda dig, Lena, spring! Tag en karl som har häst, bed honom flyga
+om han kan . . . säg, att det gäller lifvet.
+
+Bertha hade gått till apotheket. Bengt var borta, hvem vet hvar, Hanna
+var ensam med Bella.
+
+Hon kastade sig ned på knä vid sängen, borrade hufvudet i täcket och
+försökte bedja. Men hennes bön blef utan ord, utan en enda
+sammanhängande tanke. Hon kände det, som om hela verlden hölle på att
+glida undan henne, som om hon velat klänga sig fast vid något, men icke
+fann ett enda stöd. Hon försökte tänka sig att Bella var död, men kunde
+ej nå den tankens botten, innan andra kommo emellan: -- måtte doktorn
+komma . . . måtte tant hinna i tid . . . måtte doktorn komma . . .
+
+Hon hviskade Bellas namn och kyste hennes bleka kinder. Ack, hur denna
+dvala var lik döden! Så låg också hennes mor, sedan lifvet flytt, och
+ingen, ingen kärlek kunde kalla henne tillbaka.
+
+Hvad doktorn dröjde! Hanna kände sig nära att svimma af ångest och
+trötthet. Hon kunde ej ens gråta, det skulle varit en lättnad.
+
+Ändtligen hörde hon steg och såg honom komma. Strax efter honom steg
+Bertha in. Hon hade hemtat blodiglar, hvilka sattes längs ryggraden på
+Bella.
+
+Doktorn var vänlig och deltagande; han stannade hos dem för att afvakta
+verkan af iglarne. Bengt var också hemkommen. Hans broderliga hjerta
+sved för den lilla systerns skull och han smög sig oupphörligt in i
+sjukrummet för att se om hon ej vaknat. Men qvällen gick och det blef
+natt, utan att vanmakten gifvit vika.
+
+Först inemot klockan 2 på natten öppnade Bella ögonen, men utan att
+tyckas se något. Kort derefter föll hon tillbaka i den dödlika dvalan.
+Doktorn, som försökt alla medel han kände, aflägsnade sig nu för att
+söka någon hvila; han skulle i morgon konsultera en annan läkare.
+
+Bertha hade stannat qvar till natten och var nog lycklig att kunna få
+tag i sömnen, men Hanna kunde ej förmås att lemna sin plats vid Bellas
+hufvudgärd, hon kunde icke sluta sina ögon ens för ett ögonblick. Hon
+satt der timme efter timme, väntande hvarje sekund att få se Bella öppna
+ögonen och se på henne med en igenkännande blick. Men morgonen kom, och
+ingen förändring hade inträdt.
+
+Då Bellas föräldrar på förmiddagen anlände, fortfor det dvallika
+tillståndet ännu, och läkarne fruktade det värsta.
+
+Hanna tackade Gud, att tant Elin kommit, medan Bella ännu andades. Hon
+fick tillåtelse att flytta till Palmfelts för att så ofta som möjligt
+kunna se till den sjuka.
+
+På eftermiddagen förändrades tillståndet. En häftig feber instälde sig
+med yrsel och krampanfall. Läkarne fruktade hjernfeber och möjligen
+förståndets förlust, ifall hon ginge igenom. Bellas mor satt blek och
+tårlös vid hennes bädd, det var en lättnad för henne att se Hanna i sin
+närhet.
+
+Efter ett svårt krampanfall på tredje dagen inträdde ymnig svettning,
+hvilken läkarne ansågo för ett godt tecken. Derefter föll Bella i en
+stilla sömn, andades djupt och jemnt och fick en svag skiftning af rödt
+på sina kinder. Hennes mor och Hanna sutto orörliga vid hufvudgärden.
+Det var, som om de hört de aflägsna vingslagen af hoppets efterlängtade
+dufva och icke vågat med en hviskning skrämma henne åter på flykten.
+
+Efter ett par timmars lugn sömn uppslog Bella ögonen, och blicken var
+fullkomligt redig. Hon fästade den på modren och hviskade sakta: --
+mamma! Derefter gled den öfver till Hanna med ett matt litet smålöje: --
+Hanna! -- hviskade hon, och venstra handen famlade på täcket, som om den
+sökt en annan.
+
+Då brusto tårarnes bojor, och Hanna störtade ur rummet, rädd att skrämma
+Bella med de djupa, våldsamma snyftningar, som skakade hennes kropp. Gud
+vare lof, Gud vare lof! Det var herligt att få gråta, att känna
+spänningen gifva efter, och den tryckande, qväfvande känslan af ångest
+småningom rinna bort med tårarne.
+
+När läkaren kom, såg han gladt öfverraskad ut. Febern var borta och
+blicken klar. Faran för lifvet och förståndet var för ögonblicket öfver,
+men den största försigtighet måste iakttagas för att ej skada de
+ömtåliga, till verksamhet småningom återvaknande nerverna.
+
+Bengt kom ofta och satte sig vid hennes säng. Han kunde så väl lägga
+kudden till rätta och vända henne så varsamt som en qvinna, när hon ej
+orkade sjelf.
+
+-- Du är så snäll, Bengt, -- hviskade systern en dag, när hon förmådde
+tala. -- Du blir nog en bra doktor.
+
+Bengt smålog. -- Och då skall du bli frisk, om ej förr. Du skall bli
+stark som en elefant, bara du har tålamod.
+
+-- Tror du Gud vill det? -- Bellas ögon sågo forskande i hans och hon
+försökte lägga sin arm kring hans hals, men orkade ej. -- Jag tänker
+ibland att jag kanske nu skall dö . . . Men säg, huru har jag blifvit så
+sjuk? Jag mins ingenting . . .
+
+-- Du får ej tala så mycket, syster lilla, -- afbröt Bengt förståndigt.
+-- Jag skall berätta allt, när du blir starkare. Nu får du ej tänka på
+annat, än att sofva, äta och bli frisk.
+
+-- Som du vill! -- sade Bella i trött och undergifven ton.
+
+Bengt undertryckte en känsla af omanlig svaghet, när han såg hennes
+ansigte, så litet och aftärdt, sjunka tillbaka mot kudden. Hans lilla
+syster! Hur kär och ljuf hon var! Han kunde icke mista henne ännu, nej
+aldrig i verlden.
+
+Han smög sig in i garderoben bredvid sjukrummet och snöt sig der rätt
+eftertryckligt.
+
+[Dekoration]
+
+
+
+
+[Dekoration]
+
+
+Under dessa sorgens tider, när Hanna på fristunderna satt bredvid Bellas
+säng, såg de matta ögonlocken öppnas och slutas, hörde andedrägten smyga
+öfver två halföppna läppar och såg feberskyarne jaga hvarandra på två
+hvita kinder, då kändes hennes sinne bräddfullt af oroliga tankar.
+
+Fastän hon sagt till sig sjelf hundra och åter hundra gånger, att hon
+aldrig så fast skulle binda sitt hjerta vid någon, att hon skulle känna
+smärta, ifall denna frånrycktes henne, kände hon nu huru omistlig Bella
+blifvit för henne. Huru denna lilla svaga feberheta hand gripit ett så
+fast tag kring hennes hjerta, att detta aldrig skulle känna sig helt, så
+framt handen släpte sitt tag. Hon kände att hennes stenhårda sinne ej
+kunde undvara Bellas tuktan och på samma gång erfor hon ett begär att
+frivilligt underkasta sig, utan att behöfva vara på sin vakt mot detta
+inflytande. Hon kände med förvåning att hon längtade efter att få älska
+någon, hon, som fortfarande ansåg, att lifvets största frihet låg uti
+att vara oberoende af allt sådant! Och under dessa veckor af innestängd
+oro och längtan kände hon, huru bitterheten smalt bort, droppe efter
+droppe, huru törnena inom henne föllo af och huru hon alltmera greps af
+en aldrig anad medkänsla för menniskorna omkring henne. Främst Bellas
+omgifning, som blef henne kär för vännens skull, sedan kamraterna och
+sist, i allt vidare kretsar, alla ensamma, lidande, stapplande
+menniskor. Hon, som trott sitt hjerta vara så trångt, att det ej
+förmådde rymma en enda äkta känsla, fann att hon nu gick och längtade
+efter att kunna, om än i ringa mån, lätta de bördor, som tryckte så
+många svaga skullror.
+
+I samband med dessa tankar kom allt oftare tanken på tant Karin. Hon
+visade den ifrån sig men den kom ständigt igen. Kanske var hon en af
+dessa i tysthet lidande, som blott behöfde en gnista vänlighet för att
+lefva upp på nytt. Åh, tant Karin, hvarför skulle du komma i min väg?
+Hvarför kan du icke lemna mig i fred såsom du lemnade min mor, då hon
+som bäst behöfde dig? Det är grymt af dig att tvinga mig att uppsöka
+dig. Och lika grymt är det af mig att, ifall du är ensam och olycklig,
+lemna dig att dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad hoppas
+på dens återkomst, som bordt ångra sig och icke gjort det. Det är snart
+nio veckor sedan jag fick ditt bref, och ännu . . . ännu känner jag mig
+lika oförsonlig som då . . .
+
+Sedan kommo undrande tankar på fadren. Hurudan var han, denne far, som
+skulle kunnat skänka henne ett hem, men som hon aldrig sett, aldrig känt
+en gnista ömhet för? Hvar fans han? Visste han, att hans hustru var död,
+att hans dotter stod ensam i verlden, att hans penningesändningar
+tillbakavisats med förakt? Och om han visste allt detta, huru tog han
+det? Säkert lätt, som en sådan sorglös, genomsjelfvisk natur måste göra.
+
+Tänk, att ega ett hem, som vore ens eget! Att omslutas af fyra väggar,
+hvilka begränsade en hel liten verld af trefnad och ömhet! Hon kom
+nästan ej ihåg att hon egt ett eget hem; det hade alltid förefallit
+henne som en bit ödemark, ända tills dödens frid ljutit sitt rörande,
+försonande skimmer deröfver. Och i detsamma var allt förbi, och hon
+kände sig åter utkastad i en obegränsad tomhet.
+
+Men engång skulle hon skapa sig ett hem, om det än dröjde länge till
+dess. Ett hem med böcker och blommor, stilla enslighet och dock aldrig
+tomhet. Hon skulle ut och se verlden och komma hem med tusen minnen,
+hvilka sedan skulle försköna hennes enkla hem. Hennes lif skulle bli så
+rikt med kunskaper, arbete och . . . och Bellas tillgifvenhet som ett
+solsken öfver alltsammans.
+
+Tankarne återvände till Bellas sjukbädd och möjligheten att förlora
+henne. Med en ångest, som hon ej kunde förklara, lyssnade hon till de
+oregelbundna andetagen, böjde sig ned öfver bädden och fasthöll en flik
+af täcket mellan sina händer med en sådan ängslans kraft, som om det
+gält att qvarhålla ett flyende lif.
+
+-- Hvad jag är svag i dag, -- utbrast hon slutligen halfhögt och reste
+sig, fast besluten att återvinna sig sjelf. -- Här drömmer jag i timtal,
+som om min hela framtid berodde af detta lilla lif.
+
+Hon kyste Bella lätt på håret och gick med något som var hälften trots
+och hälften snyftning inom sig.
+
+I skolan vexlade stämningen på Bellas klass allteftersom
+underrättelserna om hennes tillstånd voro goda eller dåliga. Hanna fick
+dagligen besvara en mängd ifrigt deltagande frågor om Bella, och långt
+innan denna ännu fick höra något från den yttre verlden, öfversvämmades
+hennes rum af billeter, blommor och små prydliga arbeten, som
+kamraternas vänliga hjertan hade behof att gifva.
+
+-- Det käns alldeles som om en knapp fattades i rocken, då Bella är
+borta, -- plägade Bertha säga. -- Och just den knappen, som höll det
+varmast på klassen.
+
+Under de dagar, då Bella var bättre och Hannas sinne icke alltför mycket
+upptogs af oron för henne, trängde sig tanken på tant Karin allt oftare
+fram. Hon kände att hon likväl engång skulle bli tvungen att gå till
+henne, icke af några yttre omständigheter, men af det omutliga samvetets
+påtryckning, och hon föraktade allt mer sin feghet, ju längre hon
+uppskjöt dermed. Det låg ej i hennes natur att dröla med något som måste
+ske. Det enda hon kunde framdraga till sin ursäkt var, att hon icke
+ville gå med hjertat så fyldt af agg och oförsonliga känslor, som det
+allt ännu var.
+
+Slutligen förmådde hon ej längre bära missnöjet med sig sjelf, utan
+beslöt att uppsöka fru Meilert, kosta hvad det ville. Det var ej svårt
+att i en adresskalender få reda på hvar hon bodde och Hanna begaf sig
+dit en dag utan att för någon omtala sin afsigt.
+
+Hennes hjerta bultade hårdt, när hon stod utanför huset, men hon tvang
+sig att se lugn ut och gick uppför trapporna. Det var låga, beqväma
+trappsteg, och likväl var hon alldeles utan andedrägt när hon kom upp.
+Här greps hon åter af ett så häftigt obehag och en så oemotståndlig lust
+att undfly det, att hon vände om och nästan sprang utför trapporna.
+Nedkommen på gatan blygdes hon, ruskade upp sig, försökte tänka på Bella
+och gick beslutsamt tillbaka samt ringde på klockan.
+
+En tjensteflicka öppnade. -- Ja, fru Meilert var hemma. Var god och
+stig in.
+
+Men Hanna stannade i tamburen, medan flickan gick att anmäla henne. Hon
+kunde se salen derinnanför med dyrbara taflor, växter, mattor och
+draperier. Om tant Karin icke var lycklig, så var hon åtminstone rik.
+Det kändes som en missräkning för Hanna och hon tyckte sig mindre än
+någonsin skyldig att framkomma med några ursäkter. Hennes ovilja vaknade
+fördubblad, när hon jemförde detta öfverflöd med hennes mors torftiga,
+illa försedda bostad.
+
+Tjensteflickan återkom och bad henne stiga in i ett inre rum. Hon
+kastade en något ringaktande blick på Hannas tarfliga klädsel. Men hon
+måtte ha fått intrycket af att hon ej var en af de vanliga
+hjelpbehöfvande, som dagligen uppvaktade hennes matmor, ty det var med
+en viss artighet hon hjelpte af henne öfverplaggen.
+
+Fru Meilert satt vid sitt skrifbord, men uppsteg då Hanna inträdde. Det
+var en lång, rak dam med nästan grått hår och vackra, något stränga
+drag. Hon helsade Hanna temligen kallt och bad henne taga plats.
+
+Hanna stannade på tröskeln.
+
+-- Jag är Hanna Rappe, -- sade hon, och en förlägenhet som hon ej kunde
+betvinga, dref blodet till hennes kinder. -- Jag har kommit att bedja om
+ursäkt för mitt ohöfliga bref.
+
+En blixtlik stråle af glädje upplyste för ett ögonblick fru Meilerts
+stränga drag, men hon betvang sig och förblef kall som förut. Detta
+lugnade Hanna. Hon hade väntat sig en scen med tårar och omfamningar så
+snart hon nämnt sitt namn, och hon afskydde sådant.
+
+Fru Meilert betraktade henne forskande. -- Låt mig se, -- sade hon, --
+om du är din mors dotter . . . Kanhända äro ögonen hennes, men hon hade
+ett vekare, vänligare uttryck . . .
+
+Hennes röst darrade litet. Hanna såg henne öppet i ögonen. -- Ja, --
+sade hon, -- innan sorgerna gjorde henne hård. Man säger, att jag liknar
+min far till det yttre, min mor till det inre.
+
+Fru Meilert drog henne tyst ned i soffan bredvid sig. -- Tala litet om
+din mor, om hennes sista stunder. Du anar icke, hvad hon en gång var för
+mig.
+
+Hanna smålog bittert. -- Och ändå hade ni hjerta att öfvergifva henne!
+Att låta henne kämpa sig fram, ensam och fattig, med bruten helsa och
+med sviken tro på allt hvad hon älskat i lifvet.
+
+-- Ja, ser du, jag var sårad i mitt innersta. Jag kunde icke förlåta,
+att hon svek sina idealer och förenade sig med en man, som ej ens var
+värd hennes aktning. Jag tyckte att hon förnedrade sig så djupt, att jag
+_måste_ stöta henne ifrån mig, ehuru mitt hjerta sved . . .
+
+-- Ni glömmer, att hon älskade min far, detta må vara hennes ursäkt.
+
+Fru Meilert blickade hastigt upp. -- Nej, -- sade hon häftigt. --
+Kärleken _kan_ icke försona allt. Jag kunde aldrig rätt tro, att hon på
+allvar älskade honom, dertill stod han för lågt under henne. Men om så
+var . . . ja, då förstår jag icke menniskohjertats nycker! Hon, så
+rättänkande, så varm, så hängifven alla stora idéer, . . . och han! En
+mera själlös, tom, andligt och lekamligt utlefvad varelse har jag aldrig
+sett. Men förlåt -- jag sårar dig kanhända?
+
+-- Nej, -- svarade Hanna kort, -- jag känner ingenting alls för min far.
+
+-- Nåväl. Du måste förstå huru det kändes att se en, som man älskade mer
+än sig sjelf, kasta sig bort till en sådan man! Jag var förtviflad och
+bröt alla band mellan oss. Sedan kom hennes straff. Hon blef olycklig
+och öfvergifven, och nu hade jag ju bordt förlåta. Men jag kunde det ej,
+jag kände det som ett förräderi mot mina principer att förlåta något
+sådant, att taga första steget till försoning. Skulle hon kommit till
+mig . . .
+
+-- Kunde ni verkligen vänta det efter det bref ni skref på hennes
+bröllopsdag? -- Hannas kinder lågade. -- Detta bref var tillräckligt att
+för alltid släcka hvarje skymt af vänskap.
+
+-- Ja så, du har läst det! Nå ja, jag har ju ångrat det, tusen och åter
+tusen gånger. Jag hade kunnat gifva bort allt hvad jag egde för att ha
+detta bref oskrifvet. Jag kände, att det skulle krossa hennes hjerta,
+men jag skref det ändå i min lidelsefulla sorg. Det var ett slags tröst
+för mig att göra klyftan mellan oss så oöfverstiglig som möjligt.
+
+När jag hörde att hon öfvergifvits af sin man och flyttat ensam bort med
+sitt lilla barn, då flög mitt hjerta till henne med hela sin fordna
+ömhet. Men tror du, jag kunde förmå mig att närma mig henne, att säga
+förlåt? Nej, dertill var jag för envist hård och stolt. Jag ville tvinga
+henne att först komma till mig. Men hon kom icke, och jag hörde att hon
+led nöd. För att freda mitt samvete sände jag henne årligen en liten
+penningesumma för din räkning . . .
+
+-- Ni? -- afbröt henne Hanna med en rodnad af obehag. -- Min mor rörde
+aldrig dessa penningar.
+
+-- Det var likt henne, -- sade fru Meilert med skymten af ett leende. --
+Hon skulle alltid hjelpa sig sjelf. Hon var lika stolt som jag, och det
+blef bådas vår olycka. Medan hon slet ut sig med hårdt och illa aflönadt
+arbete, förspilde jag mitt lif på nöjen af tusen slag för att glömma
+tomheten inom mig. Ingendera af oss sökte någonsin ett närmande, och
+dock skulle detta ha räddat oss begge.
+
+När jag var 30 år föreföll mig lifvet fullkomligt värdelöst. Jag var ej
+lycklig sjelf och lefde för ingens lycka. Ingenting hade jag lärt, som
+skulle satt mig i stånd att börja ett sjelfständigt arbete; jag hade ju
+icke uppfostrats till annat än att njuta lifvet. I denna tid af tomhet
+och sorg mötte jag en man, som länge älskat mig i tysthet, trofast och
+rent och . . . vi blefvo gifta. Han var en sällsynt högsint karakter,
+men jag älskade honom ej, jag var för trött att mera kunna älska. Det
+var endast i hopp att genom omsorgerna om hans ständigt vacklande helsa
+kunna gifva mitt overksamma lif helst något innehåll, som jag blef hans
+hustru. Hur mycket har jag ej att tacka honom för! Att jag icke under
+denna tid försjönk i ett ohjelpligt svårmod, det var hans förtjenst, och
+hans ständiga, innerliga önskan var, att jag skulle uppsöka din mor och
+blifva lycklig igen . . . Men -- jag ansåg det numera för sent, vägen
+oss emellan hade vuxit igen med högt, snärjande gräs, vi kunde ej mera
+nå hvarandra.
+
+. . . Efter fem års äktenskap miste jag denna trofasta vän, och efter
+ytterligare ett år nådde mig underrättelsen om din mors död.
+
+Fru Meilert satt med ansigtet doldt i händerna och Hanna trodde att hon
+gret. Underliga känslor rörde sig inom henne, medan hon lyssnade till
+denna halfhöga sjelfbekännelse: en qvarlefva af bitterhet öfver modrens
+öde; ett gränslöst medlidande med denna djupa, beherskade sorg och
+tillika en ofrivillig sprittning af glädje öfver att hos tant Karin
+finna någonting beslägtadt, något som hon kunde förstå och förlåta.
+
+Fru Meilert såg åter upp. Hon hade icke gråtit, men öfver hennes ögon
+låg ett uttryck af lidande, sådant Hanna ännu aldrig sett det hos någon.
+De sutto länge tysta. Hanna fruktade att med sin klumpiga hand vidröra
+dessa känsliga strängar, som ännu vibrerade så starkt; hon ville låta
+spänningen gifva efter, innan hon vågade sig fram med det deltagande,
+som lyfte hennes inre i varma vågor. Hon hade sett mycken sorg, hon
+hade, så att säga, ammats upp vid sorgens barm och kände sig förtrogen
+med den, ehuru hon sjelf icke erfarit den annat än som ett eko ur andras
+hjertan. Hennes ängslan för Bella, hvad var den emot en sådan bittert
+naggande sorg? Den var en ljuf och ren smärta, utan tillsats af ångerns
+och sjelfförebråelsens taggar; den var en bäfvande och dock hoppfull
+öfverlåtelse till den kraft som förmår allt.
+
+Hennes eget uppförande mot tant Karin föreföll henne denna stund så
+lumpet, att hon blygdes. Utan att minnas sin vanliga stelhet, grep hon
+innerligt hennes hand och kyste den.
+
+-- Tant Karin . . . kan du förlåta hvad jag skref?
+
+Orden kommo så varma och mjuka med ett tonfall, som snarare liknade
+Bellas.
+
+-- Jag har intet att förlåta. -- Fru Meilert tryckte hårdt hennes hand.
+-- Men kan du skänka mig en smula tillgifvenhet, så är jag tacksam.
+Berätta nu om . . . om din mor, berätta allt hvad du kan påminna dig och
+allt hvad du anser mig värd att få höra. Skona mig ej, låt mig få höra
+allt hvad hon sagt om mig. Det bittraste jag kan få höra är dock ett
+intet mot anklagelserna inom mig sjelf.
+
+Och Hanna berättade. Hon dolde intet, hon skildrade modrens fattigdom
+och ihärdiga kamp för lifvet. Hon skildrade de stunder af tyst
+förtviflan och bitter resignation, till hvilka hon varit vittne, de
+motgångar, missräkningar och svikna illusioner, som småningom gjorde
+hennes mors hjerta hårdt och den långsamma sjukdom, som slutligen kräfde
+hennes lif. Men hon dröjde längst vid de sista dagarnas stilla frid och
+vid den kärlek hon så sent fick smaka.
+
+Underligt. Medan hon så, bit för bit, genomgick sin mors lif så långt
+hon kunde minnas tillbaka, försvann ända till sista skymten af agg mot
+henne der bredvid, som bidragit till att förbittra det, och hon tyckte
+sig se den sorg de båda genomgått som ett fast band förena dem ännu
+efter döden.
+
+Det var sent på qvällen, när Hanna gick. Hon medförde intrycket af en
+sympatie, som drog henne till tant Karin, och kände att hon gerna ville
+se henne igen.
+
+[Dekoration]
+
+
+
+
+[Dekoration]
+
+
+Bellas tillfrisknande gick framåt, om också med små, små steg. Hon fick
+stundom sitta upprätt i sängen, stödd af mjuka kuddar, men hon fick
+hvarken läsa eller syssla med något arbete. Och tiden blef henne ofta
+lång. Då brukade Bengt bära in lilla Helmi och sätta henne i Bellas
+säng, der hon med stor färdighet slog omkull saftglaset på
+nattduksbordet, åt upp sockerbitarne och bultade med sin bleckskallra i
+sängkarmen, tills hon vann önskad uppmärksamhet. Ibland sutto alla
+syskonen kring Bellas säng och pratade om skolan, och ett par gånger
+hade hon haft glädjen att mottaga ett par af kamraterna som
+helsningsdeputation från hennes klass.
+
+Men hennes käraste stunder voro likväl de, då Hanna hade ledigt och satt
+vid hennes säng. Då lyste Bellas ögon. Och Hanna hade en förmåga att
+berätta saker så, att de intresserade, utan att på minsta sätt trötta.
+Under en af dessa stilla pratstunder omtalade Hanna sitt besök hos tant
+Karin, och Bellas förtjusning kände inga gränser.
+
+-- Hon var söt, sade du? Hur såg hon ut? Hvad sade hon allt? Skall du gå
+dit igen? Tycker du mycket om henne?
+
+-- Nej, nu pratar du för mycket, miss Belladonna, och jag går min väg.
+
+-- Nej, stanna, jag skall vara tyst som en metmask, bara du stannar. --
+Och Bella höll henne i kjolen. -- Men ser du, jag mår så bra i dag och
+känner mig så odygdig. Doktorn lofvade mig att äta drufvor och jag är så
+förskräckligt snål på dem. Skulle jag inte ha samvete, så ville jag
+skicka dig ut i yrvädret och köpa litet mer, de togo nyss slut. Men
+. . .
+
+-- Är det inte något annat, så skall jag hjelpa dig af med ditt samvete,
+-- skrattade Hanna och var redan halfvägs ut genom dörren.
+
+-- Vänta, hvirfvelvind! Tag femti penni ur min börs der i lådan och välj
+de allra vackraste. Så der . . . adjö med dig!
+
+Då Hanna var utom dörren blef hon ropad tillbaka. -- Vänta, Hannibal,
+jag tror ändå att min druftörst hör till de "själsaffectioner", som stå
+under viljans inflytande. Ergo _kan_ jag beherska den; ergo _vill_ jag
+beherska den. Lägg femtislanten tillbaka. Den kan göra mera nytta i
+fattigsparbössan, än i min snåla mage.
+
+Hanna lydde skrattande och satte sig åter på sin förra plats.
+
+I detsamma kom Bengt in med röda öron och bärande sin paletå på armen.
+
+-- Nå, gunstig junker, hvad har du haft för dig i dag? -- frågade Bella
+och vinkade honom till sig.
+
+-- Hejdat skenande hästar, -- svarade Bengt lakoniskt.
+
+Flickorna satte upp så förvånande miner, att han måste skratta.
+
+-- Det är dagens sanning, -- bedyrade han. -- Jag kom gående längs
+Salutorget ungefär vid palatset, då jag såg en häst med kursläde komma i
+ursinnig fart rakt emot mig. Kusken skrek och höll emot och inne i kuren
+jemrade sig någon. Det såg ut att bära rakt ned i Skatudds-kanalen. Jag
+hade ej annat val än att rusa fram och sträcka min uppspända paraply
+emot hästen, som deraf blef så häpen att han tvärstannade. Men af farten
+slängde släden i detsamma omkull och kusken kom under. Några personer
+kommo till hjelp, och vi fingo hästen urspänd och kusken upphjelpt.
+Hvarken han eller fruntimret inne i kuren hade skadat sig. Men då jag
+skulle lyfta upp släden, ref jag denna duktiga lucka på min paletåärm.
+Vill Hanna kamrat hjelpa mig att stoppa den?
+
+-- Hjelpa! -- skrattade Hanna. -- Du menar, att vi turvis skulle taga
+ett stygn. Nej, gif hit, nog reder jag mig utan din hjelp.
+
+Bengt lemnade henne rocken, och hon beredde sig att reparera skadan.
+
+-- Men, Bentu, -- hviskade Bella skälmaktigt från sängen, -- hvem var
+det, som härom dagen bedyrade, att han aldrig skulle låta en qvinna
+hjelpa sig med något, som han kunde göra sjelf?
+
+Bengt funderade. -- Nog lär det väl ha varit jag. Och strumpor har jag
+stoppat i mina dar, men aldrig rockar. Men det måste väl duga, tänker
+jag. Tag hit, så får jag försöka! Och tack, syster sötnos, för det du
+tog vara på min sjelfständighet.
+
+Hanna räckte honom nål och tråd; fingerborgen gick knapt ned öfver
+nageln. Han satte sig ned med ett försök att se säker ut, drog pannan i
+djupa veck och begynte sy som en skomakare med syl och becktråd.
+Flickorna skrattade och läto honom hållas.
+
+Men då Hanna såg att stoppen, oaktadt Bentus allvarligaste bemödanden,
+artade sig att bli lik en stor vårta på rockärmen, bad hon Bella
+gunstigt tillåta, att hon denna gång hjelpte. Han hade ju visat sin goda
+vilja.
+
+Bella var ej obeveklig, och Bengt såg med beundran huru Hanna kamrats
+skickliga fingrar undanröjde spåren af hans konstfärdighet och
+ihopsömmade hålet så prydligt, att man knapt såg minsta fel i väfnaden.
+
+-- Flickor äro ändå flickor! -- utbrast han med en suck af beundran.
+
+-- Och pojkar äro och förbli pojkar! -- nickade Bella från sängen.
+
+Mot aftonen samma dag förvärrades Bellas tillstånd. Febern återkom, och
+hon kastade sig oroligt af och an i sängen. Läkaren som efterskickades,
+fruktade ett recidiv.
+
+Under senare hälften af natten, medan Hanna vakade hos henne, uppslog
+hon plötsligt ögonen och hviskade sakta: Hanna!
+
+Hanna satte sig vid sängen och fattade hennes hand. Den var brännhet,
+och ögonen glänste stora och klara.
+
+-- Huru är det? -- hviskade hon ångestfullt. -- Är du sämre? Vill du,
+att jag skall väcka tant?
+
+-- Nej, inte ännu . . . Men det kunde hända, Hanna, att jag nu måste dö.
+
+Det gick ett stygn genom Hanna, som nästan tvang henne att skrika. Men
+hon förblef till det yttre lugn.
+
+-- Tror du, Hanna, . . . att det är mycket svårt att dö? -- Bellas ögon
+voro oroligt fästade på Hanna.
+
+-- Jag har endast sett _en_ menniska dö, och det var min mor. För henne
+kom döden som en efterlängtad befriare, hon hade ju så länge varit sjuk.
+
+-- Jag menar ej så . . . jag menar . . . om det är mycket förskräckande
+att . . . stå ansigte mot ansigte med Gud?
+
+-- Jag hoppas, att Guds närvaro skall ingifva dig frid och trygghet,
+icke fruktan, -- svarade Hanna, och hennes läppar darrade, så hon knapt
+kunde tala.
+
+-- Ser du . . . jag är ibland så rädd för Gud . . . jag har så litet
+brytt mig om Gud . . . om han skulle vara ledsen på mig . . .
+
+-- O, Bella min, ingen af oss är ju värd hans nåd. Men du vet ju, vid
+hvem vi få trygga oss.
+
+-- Ja! -- hviskade Bella matt.
+
+Om en stund slog hon armarna om Hannas hals och frågade: -- Hanna min,
+skall du sakna mig mycket . . . om jag nu skulle dö?
+
+Hanna försökte göra rösten stadig när hon svarade: -- jag har ju ingen i
+verlden kärare, än dig.
+
+-- Bara Gud! -- hviskade Bella åter.
+
+-- Ack, icke ens Gud, -- sade Hanna sorgset. -- Jag har icke kommit så
+långt ännu, att jag skulle älska Gud öfver allt . . . Men du ser så
+trött ut, tala icke mer, utan försök att sofva.
+
+Bella nickade. -- Jag ville så gerna lefva! -- hviskade hon och försökte
+småle. Derefter föll hon i en lätt slummer med Hannas hand i sin.
+
+Morgonen ljusnade och fann dem i samma ställning. Hanna var dödstrött,
+men nändes icke draga sin hand ur Bellas, icke röra sig för att ej väcka
+henne. Fru Palmfelt kom insmygande med oroligt frågande blickar.
+
+-- Hon sofver! -- hviskade Hanna gladt till svar.
+
+Denna sömn, var den till lif eller död? De lyssnade med spänning till
+andedragen, som blefvo allt djupare och lugnare. Dödens engel sväfvade
+åter förbi. Han rörde ännu icke den halfmogna frukten, han spred blott
+med sin vinge en fläkt af allvar i två unga hjertan.
+
+[Dekoration]
+
+
+
+
+[Dekoration]
+
+
+Det var i slutet af Mars. Hanna hade flyttat hem till sig, sedan Bella
+ej mer behöfde så trägen tillsyn. Tystnaden i hennes eget lilla rum var
+så välgörande, det var som om tankarne strömmat öfver henne rikare der,
+än annorstädes. Och hon kastade sig med nytt, brinnande intresse öfver
+studierna. Så knapphändigt de än fylde hennes törstande ande, voro de
+likväl det bästa hon för närvarande kunde få.
+
+Tant Karin hade erbjudit henne ett rum hos sig, men Hanna afslog det,
+vänligt, men fast. -- Jag vill icke stå i för stor tacksamhetsskuld till
+dig, tant, -- sade hon, -- och det skulle dessutom vänja mig vid onödig
+vällefnad.
+
+Men hon var ofta hos tant Karin, så ofta hon icke var hos Bella. Och
+tant Karin hade kommit upp med en plan, som gjorde henne yr af glädje.
+
+Först, när tant Karin sagt, att hon beslutat resa utrikes på ett år och
+ville taga Hanna med sig, hade denna afvisat anbudet på sitt vanliga
+kärfva sätt. Tant Karin såg ledsen ut. Hanna ångrade sig och sade att
+hon skulle följa med på det vilkor, att hon i framtiden skulle få
+återbetala hvad hennes resa skulle komma att kosta.
+
+-- Det är din rätt, -- sade tant Karin allvarsamt. -- Men min rätt är
+att vägra återtaga en gåfva, som jag nu bjuder dig med varmt hjerta.
+
+Hanna stred en strid med sin gamla stolthet, men slutligen segrade
+hennes tillgifvenhet för tant Karin.
+
+-- Det är bara för att jag håller af dig, tant, -- sade hon, -- som jag
+går in på detta.
+
+-- Jag förstår, -- sade tant Karin leende och smekte hennes trotsiga
+panna.
+
+En lördagseftermiddag firade Bertha och Alma en liten pratstund hos
+Hanna. Flickorna besökte henne i allmänhet gerna, hon hade blifvit så
+mycket gladare och tillgängligare, sedan Bella begynt tillfriskna.
+
+-- Bevars, så svällande kanapéer du har! -- sade Bertha och slog sig ned
+på en af trästolarne med ett brak, som satte dess ben i fara. -- Man
+blir rent af förvekligad i dina divaner.
+
+-- För all del, tag plats på golfvet, om stolarne äro för mjuka, -- sade
+Hanna. -- Som du ser, föredrager jag att sitta på ett ostoppadt bord.
+
+-- Men säg, vore det ej ett himlalif, om man vore rik? -- utbrast Bertha
+i extas. -- Tänk, att få sofva på ejderdun, inte behöfva gå i en tråkig
+skola, äta godt och läsa roliga böcker! Håhå, jaja!
+
+-- Hur skulle det då gå med mixturerna och provisorsexamen? -- sporde
+Hanna.
+
+-- Strunt i arbetet, när man hade pengar som snus! Jag skulle ha 16
+tjenare . . .
+
+-- Och jag skulle ruinera mig på hästar, -- sade Alma, som hittills
+bladat i en bok. -- Jag är galen i hästar. Skulle du gerna vara rik,
+Hanna?
+
+-- Nej, . . . åhjo, hvarför inte, om jag hade mig sjelf att tacka för
+hvar penni.
+
+-- Jemmer, så förståndig du alltid är, -- suckade Bertha. -- Sak samma,
+hvarifrån pengarna komma, bara man har dem.
+
+Flickorna skrattade.
+
+-- Hanna skulle visst inrätta något slags asyl för vanartiga pojkar, --
+sade Alma, -- jag har hört dig säga det engång.
+
+-- Då kan du taga Valter Hagen till din första patient, -- inföll
+Bertha. -- Han är redan halft på förfall, fastän han ännu är bara en
+skolpojke.
+
+-- Jag har hört det, -- sade Hanna och hoppade ned från bordet. --
+Valter var förr mycket hos Palmfelts, och jag kände honom som en
+godsint, snäll gosse. Nu har han ej varit der på länge, och när jag
+frågade Bengt om orsaken, sade han att det begynt gå på sned för Valter
+stackare. Några samvetslösa studenter ha lärt honom att dricka.
+
+-- Usch ja! Lycka, att han icke har föräldrar och syskon, som få blygas
+för honom! -- utbrast Alma.
+
+-- Om han haft ett hem, hade han kanske icke blifvit sådan han nu är.
+Det är just emedan han varit så ensam, som ondt inflytande fått så
+mycken makt öfver honom. Stackars gosse, jag önskade jag kunde hjelpa
+honom.
+
+Hanna hade blifvit tankfull. Hvarje påminnelse om lifvets skuggsidor
+kändes som en direkt förebråelse mot henne sjelf.
+
+-- Se nu inte så högtidlig ut igen, Hanna. Inte kan du ändå byka verlden
+ren och blank. Hvad har du i flaskan der? Är det något, som duger
+lukta på?
+
+-- Det är ju eaudecologne, -- förmodade Alma.
+
+-- Skönt! Man får väl njuta?
+
+Hanna svarade icke, hon var inne i sina egna tankar.
+
+Bertha förde flaskan till näsan. -- Uh . . . ptschi! Din kanal . . .
+ptschi! Det är ju stinkspirit . . . ptschi . . . tus! Nu ljög du, sa'
+Anders åt presten.
+
+Hanna måste skratta. -- Visst inte, jag har ej sagt att det var
+eaudecologne. Det är ammoniak, som jag tagit ut fläckar med.
+
+-- Och det gillrar du ut, som om det vore det finaste luktvatten. Uff,
+det svider i näsan!
+
+När flickorna om en stund skulle gå, följde Hanna dem ett stycke.
+Qvällen var mörk och kall, butikfönstren strålade i klar belysning och
+menniskorna knuffades på de mest trafikerade gatorna.
+
+Flickorna vände in på en sidogata. De gingo alla tre i bredd och pratade
+ifrigt.
+
+Så kommo de förbi ett hus, der gardinerna ännu ej blifvit nedfälda för
+fönstren till en klart upplyst sal. Berthas blick snuddade in. Hon
+tvärstannade och hviskade brådskande:
+
+-- Titta in! Der sitter han. När man talar om trollet, är det icke långt
+borta.
+
+Flickorna varseblefvo derinne i salen ett mindre bord, vid hvilket fyra
+ynglingar sutto kring en punschkaraffin. De rökte, skrattade och
+anlitade flitigt glasen. En af dem var Valter Hagen.
+
+Hanna kände, att hon var blek af sinnesrörelse. Hon grep Bertha hårdt i
+armen. -- Det är nedrigt! -- hviskade hon.
+
+-- Ja visst! Men kom bort, det är otäckt att se på.
+
+-- Der locka de den stackarn att göra af med sina få slantar och bjuda
+till att få honom likadan som de sjelfva. Det får ej ske. Jag går in
+. . .
+
+-- Det vore just likt dig, men det gör du ändå inte, -- sade Bertha
+bestämdt och drog Hanna med våld bort från fönstret.
+
+-- Jag kan ej, jag _kan_ ej . . . flämtade Hanna upprörd. -- Jag måste
+ha honom bort.
+
+-- Han skulle visst lyda dig, -- inföll Alma. -- Kom bort nu, snälla,
+söta Hanna!
+
+-- Vänta, Alma, stanna . . . jag kan ej gå . . . det käns, som om jag
+gjorde mig delaktig i hans undergång. Se ni ej, hur de klinga med
+glasen, . . . huru begärligt han tömmer det . . . släpp mig, Alma, jag
+_måste_ gå in.
+
+-- Är du rent från vettet, Hanna? -- Bertha var upprörd, också hon. --
+Tänk på skolan, tänk på din framtid, kom bort, vi ha redan stått här
+alltför länge!
+
+-- Gå ni . . . jag kan ej följa er . . . Kanske sitta de här halfva
+natten ännu, -- tillade hon halft för sig sjelf, -- tänk, hurudan han
+skall vara i morgon!
+
+Hon slet sig lös från kamraterna och gick fram till värdshusets trappa.
+Der stannade hon ännu. Skulle han följa henne? Hvad skulle hon säga
+honom? Var detta ej en blind obetänksamhet, hvilken hon dyrt skulle få
+betala? Förnuftet hviskade: -- gå ej! -- och hon stod tvekande vid
+dörren. Men en blick genom fönstret stärkte hennes beslut, och hon
+öppnade dörren.
+
+I tamburen syntes blott en kypare, som kastade på henne en undrande
+blick. Hon sade halfhögt och fullkomligt lugnt: -- var god och bed herr
+Hagen komma ut. Jag väntar på gatan.
+
+Derpå gick hon, som om golfvet bränt hennes fötter.
+
+När hon kom ut, såg hon, att kamraterna gått. -- Det är bra, -- tänkte
+hon, -- jag skulle ej velat, att Valter sett dem.
+
+Hon spejade ifrigt mot ingångsdörren, och nu öppnades den. Valter Hagen
+kom ut.
+
+Hon gick ett par steg mot honom.
+
+-- Det är jag, Valter, -- sade hon, och rösten var osäker. -- Vill du ej
+vara snäll och följa med mig?
+
+-- Hvart då? -- sade Valter upprymd, men en blick på Hannas djupt
+allvarliga och sorgsna ansigte gaf honom en aning om rätta förhållandet.
+
+-- Är det . . . är det meningen att få mig bort från kamraterna? --
+frågade han och försökte se styf ut.
+
+-- Ja, Valter, -- sade Hanna fast. -- Jag tror du icke anar, hvart dessa
+kamrater vilja locka dig.
+
+-- Åh! Du är för lättskrämd, Hanna. Vi drucko ett glas punsch. Något
+måste man ju värma sig med i denna förbittrade kyla.
+
+-- _Ett_ glas? -- Hanna log sorgset. -- Jag räknade redan tre. Vet du
+icke huru lätt sådant blir en vana? Jag hade en kusin, som var en bra
+gosse, tills dåliga kamrater fingo inflytande öfver honom. Nu är han en
+försupen stackare, som ingen glädje har i lifvet.
+
+Hon tystnade. Hon visste ej rätt huru hon skulle nå fram till hans
+hederskänsla.
+
+-- Man börjar redan anse dig förlorad för allt godt . . .
+
+-- Såå! -- Valter rätade på sig. -- Menniskorna äro så färdiga att döma.
+
+-- Var en karl, Valter, och res dig, medan det ännu är tid. Vill du icke
+taga blå bandet, det skulle hjelpa dig?
+
+-- Det behöfs visst inte, nog kan jag låta bli, om jag vill. -- Valter
+försökte tala lugnt och imponerande.
+
+-- Stöd behöfva vi alla, om vi skola kunna utföra våra goda föresatser.
+Jag går nu till Palmfelts, kom med. De skola bli så glada att se dig
+igen.
+
+Valter tvekade. Å ena sidan syntes det honom lockande att åter besöka
+detta goda varma hem; å den andra blygdes han öfver att låta en flicka
+få honom till hvad hon ville.
+
+-- Jag vet ej, om jag täcks, -- sade han, -- jag är ej klädd för
+visiter.
+
+-- Visiter? Det är ju gamla vänner. Vi skola prata och ha så roligt. Du
+har ju ej sett Bella, sedan hon begynt sitta uppe. Kom nu, är du snäll!
+
+När de skulle vika om hörnet nedåt Annegatan, mötte de en af Valters
+klasskamrater. En af dem, hvilka på ett oförnuftigt sätt sökt predika
+moral för honom och tröttat ut honom med sina förmaningar. När han såg
+Valter i Hannas sällskap, nickade han menande, som om han velat säga: --
+är du fast nu? Det förtröt Valter djupt att misstänkas gå i en flickas
+ledband. Han såg mörk och harmsen ut, och när de kommo utanför Palmfelts
+port, låtsade han påminna sig något mycket angeläget, tog ett kort
+farväl af Hanna och rusade sin väg.
+
+Hanna stod och såg efter honom med hjertat fullt af oro och missräkning.
+Sådana stackare vi äro, -- tänkte hon. -- Det fordras ofta mycket mera
+mod att taga _ett_ litet steg framåt till det goda, än tio tillbaka till
+det onda. Jag är säker att Valter nu går att upphjelpa sin manlighet med
+några glas punsch och har till hands en passande förklaring öfver sitt
+hastiga försvinnande.
+
+Ledsen och bragt ur jemnvigten gick hon in till Bella, som satt i
+länstolen vid bordet, tog en pall och satte sig vid hennes sida. Hon
+omtalade eftermiddagens händelse, öppet, som hon var van, och Bella
+uppmuntrade henne då och då med en gillande nick.
+
+-- Vi skola ej lemna honom ur sigte, -- sade hon ifrigt, -- vi skola
+taga till vår uppgift att göra honom till en bra karl.
+
+Hanna tryckte hennes hand. -- Jag har ej stora förhoppningar, -- sade
+hon modfäld. -- Der karakteren i sig sjelf ej har någon fasthet, der kan
+första vindpust kullkasta en god föresats.
+
+-- Vet du, jag känner ett sådant begär nu att göra något för andra, --
+sade Bella. -- Den långa overksamhetstiden har gjort mig riktigt
+sjelfvisk. Med hvarje dag känner jag mig friskare och längtar efter
+arbete, arbete! Ack, Hanna, hvad det skall bli roligt att bli riktigt
+frisk! Gud är så god. Jag skulle icke någonsin mer vilja hysa en enda
+ful eller otacksam tanke i mitt hjerta.
+
+-- Det blir den gladaste dag i mitt lif, när du kan gå ut igen, Bella
+min. Din sjukbädd har gifvit mig så mycket: en tydlig förnimmelse af min
+egen hjelplöshet och af Guds närvaro. En erfarenhet af bönens kraft att
+hugsvala och lugna. Och nu sist denna oförtjenta glädje att få se dig
+blifva frisk. Det käns så underligt inom mig. Det är som kunde jag af
+idel tacksamhet kasta bort mitt lif hvilket ögonblick som helst, åt
+någon ensam och olycklig, och som om intet, intet ledsamt mer kunde
+nedslå mitt sinne.
+
+-- Du älskade, trotsiga Hanna, hvad du nu är vek, -- sade Bella och
+kyste hennes ögon, som stodo fulla af tårar.
+
+[Dekoration]
+
+
+
+
+[Dekoration]
+
+
+Ryktet om Hannas "värdshusbesök" hade emellertid spridt sig i skolan.
+Man hviskade bakom hennes rygg, man undvek henne och hon såg ofta
+skrämda och ogillande blickar fästade på sig. Några flickor från högsta
+klassen stodo ifrigt hviskande i korridoren, ett par dagar efter
+händelsen.
+
+-- Klockan var nära 12 på natten -- sade en, -- när min kusin, som satt
+och läste tidningar i inre rummet, såg henne komma in.
+
+-- Såg han henne komma in? -- Ögonen stodo vidöppna af häpnad.
+
+-- Ja. Och sedan gick hon ut med den der Hagen, som alla vet, att ej är
+någon hygglig gosse.
+
+-- Och de promenerade länge och väl på några bakgator, -- hviskade en
+annan. -- Thure Öst mötte dem.
+
+-- Ja, hon har nu alltid förefallit mig litet . . . så der . . . --
+inföll en tredje med tonvigt.
+
+-- Tänk nu, att dricka punsch på ett värdshus klockan 12 om natten! --
+bifogade en fjerde.
+
+-- Mins ni, hur noga hon i fjol låtsade vara, när inte herr Hallgren ens
+dugde att spänna på skridskorna? Jo, jag tackar!
+
+-- Få se, om hon ej blir relegerad, -- sade en femte. -- Jag täcks knapt
+säga, att jag är på samma klass, som hon.
+
+-- Hvad tisslas här om för vigtiga ting? -- frågade Bertha, som i
+detsamma gick förbi och stack sitt hufvud midt i skocken.
+
+-- Ts! -- sade en af flickorna hemlighetsfullt. -- Vi tala om Hanna
+Rappes mandat att gå på värdshus och dricka punsch.
+
+-- Hva', hva', hva' ha ni nu kokat ihop för en smörja igen? -- utbrast
+Bertha, som ej tänkt vidare på historien den der aftonen. -- Hanna
+dricka punsch! Lika gerna dricker jag bläck. Men jag förstår, historien
+har blifvit skarfvad. Nu skall jag berätta hur det var, för jag var
+sjelf med.
+
+-- Var du med? -- Flickorna drogo sig ett steg tillbaka.
+
+-- Jaha, ursäkta, jag stod på gatan. -- Och Bertha berättade huru allt
+gått till.
+
+-- Är du riktigt säker på, att hon strax kom ut igen? -- afbröt henne en
+af flickorna. -- Det kunde ju ha varit någon annan.
+
+Bertha såg osäker ut. -- Jag _tyckte_ precis, att det var Hanna, --
+svarade hon dröjande.
+
+-- Ja, att _tycka_ och _veta_ är alls icke detsamma . . .
+
+-- I alla fall, flickor, kan jag gifva mitt hufvud i pant på att Hanna
+icke begått något orätt, om hon också kunnat bära sig oförsigtigt åt.
+Och det var endast för att få den uslingen Valter bort från de dåliga
+kamraterna, som hon ett ögonblick gick in. Det var käckt gjordt af henne
+och jag högaktar henne, fastän jag inte sjelf skulle haft mod att göra
+detta.
+
+Berthas försvarstal gjorde intryck på några af kamraterna, som voro
+böjda att se Hannas uppförande från den bästa sidan. Men för många
+ytliga, sqvallersjuka, tanklösa kamrater framstod det som något orätt
+och opassande. De visade Hanna tydligt sitt ogillande, och stämningen på
+klassen var ytterst ledsam. Till och med de, som bordt känna henne
+bättre, voro bestörta och osäkra om huru de skulle tyda hennes
+handlingssätt och undveko henne derför så ofta de kunde.
+
+Hanna kunde icke undgå att märka allt detta och mot hennes vilja gjorde
+det henne ondt. Hon skulle velat vara nöjd endast med sitt samvetes
+vittnesbörd, men ertappade sig med att begära också kamraternas aktning.
+Hon kände, att de till en viss grad skämt bort henne. Det var henne
+likväl en stor tröst, att Bella, Verna Sommar, tant Karin och ett par af
+flickorna uttalat sitt gillande af hvad hon gjort och hon försökte att
+icke bry sig om de öfriga. Icke ett ord till försvar hade kommit öfver
+hennes läppar, hvartill skulle det tjena, saken talade ju för sig sjelf.
+
+-- Men detta är rent outhärdligt! -- utbrast Bertha en dag, då hon het
+och upprörd kom fram till Hanna, som satt ensam på klassen. -- Kan du
+icke tala, menniska, och rentvå ditt anseende? Jag har predikat för
+döfva öron. Naturligtvis ha de föga förtroende till _mitt_ omdöme. Jag
+tror också, att man på visst håll söker undergräfva ditt inflytande, och
+ett par af de våra hålla sig fullkomligt neutrala. Talar du icke, så
+. . . adjö med ditt förmynderskap på klassen . . .
+
+-- Jag har aldrig eftersträfvat något förmynderskap, -- sade Hanna och
+reste sig häftigt från sin plats. -- Åtminstone icke _medvetet_, --
+tillade hon halfhögt, i det en djup rodnad flög öfver hennes kinder. --
+Hvarför skulle jag tala? Om de icke tro dig, huru skulle de tro mig, som
+måste föra min egen talan? Nej, låt mig vara. Terminen är ju snart slut
+och sedan slippa ni vidare se mig.
+
+-- Tänker du låta detta fortfara ännu dessa fyra veckor, så tager jag
+min Mats ur skolan. Jag kan ej fördraga dessa sura miner och denna
+trumpna tystnad dag ut och dag in. Ett ordentligt gräl vore mera i min
+smak. Och ännu en sak, Hanna. Om du inte rättfärdigar dig, så misstänker
+jag, att några, jag säger icke hvilka, komma att försöka få dig
+relegerad.
+
+Hanna blef alldeles blek, detta hade hon icke tänkt på. Men i detsamma
+vaknade också hennes gamla trots och hon utbrast bittert. -- Detta kunna
+ni gerna bespara eder. Innan jag låter det gå så långt, afgår jag
+frivilligt, -- i morgon dag . . .
+
+-- Var nu ej tokig, Hanna, och ställ till något nytt spektakel. Betänk,
+hvad det för dig betyder att få ett godt afgångsbetyg! Du är den mest
+skengalna toka jag någonsin sett. När några ord kunna ställa allt på
+rätt . . .
+
+-- Tyst, jag tigger icke om er aktning! -- Och Hanna gick ut med kinder,
+som brände af harm och förödmjukelse.
+
+Bella hade icke sett Hanna på två dagar och begynte blifva orolig. --
+Det är bäst du går och ser efter henne, Bentu, kanske är hon sjuk.
+
+Bengt gick och fann Hanna som vanligt lutad öfver sina böcker. Han såg,
+att hennes ögon buro spår af tårar, men låtsade ingenting märka.
+
+-- Bella ber helsa, att du är oartig som ej på två dagar uppvaktat
+henne, -- sade han skämtsamt. -- Kom hem till oss, jag ville också gerna
+höra din tanke om min nästa ämnesuppgift.
+
+-- Jag skall komma, gå du förut. -- Hanna undvek att se på honom, men
+hennes röst var alldeles lugn.
+
+Huru godt kändes det icke att efter de sista dagarnes ensamma strider
+åter få sitta vid Bellas sida, lyssna till hennes kära stämma och glömma
+att någonting i verlden tyngde hennes sinne! Hanna skulle helst låtit
+bli att tala om sig sjelf, men Bellas ögon uttryckte så mycken öm
+frågvishet, att det tillbakaträngda bekymret bröt fram på nytt. Hon lade
+händerna för sitt ansigte och hviskade, lutad mot Bellas knä: -- Bella,
+jag kommer att afgå från skolan endera dagen.
+
+-- Åh, Hanna min, det är ej möjligt! Det får du inte. Är det för
+sqvallrets skull?
+
+-- Man anser, att jag handlat ovärdigt och riskerat skolans anseende.
+Jag _kan_ icke bli qvar.
+
+En tystnad inträdde. Bella ville försöka sätta sig in i Hannas
+tankegång, innan hon gaf henne ett råd. Hon insåg, huru påkostande det
+skulle vara för Hanna att bli qvar, då klassen ansåg sig kränkt deraf.
+Men på samma gång fann hon det hårdt, att Hanna skulle afgå och försaka
+ett godt afgångsbetyg, då hon intet ondt gjort, och alltsammans blott
+berodde på en ytlig och ömklig uppfattning af hennes handlingssätt.
+
+Bertha hade i går kommit till Bella och full af uppror och missnöje
+omtalat stämningen i skolan och sin fruktan att Hanna skulle blifva
+bortvisad.
+
+-- Det är Jenny, den markattan, som stält till alltsammans, -- sade hon
+uppbragt. -- Hon har sqvallrat om saken för "pappa och mamma", och nu ha
+dessa hotat taga bort henne ur skolan, såvida ej en så farlig kamrat,
+som Hanna, blefve relegerad. Det är ett lefvande spektakel, då inte
+Hanna värdigas säga ett ord till sitt försvar, och då äfven du är borta,
+som annars brukar kunna tala förnuft till de odågorna.
+
+Bella ville omöjligt tro, att så ledsamma följder kunde uppstå ur en så
+enkel sak, som att Hanna gjort sin pligt. Hon hade sökt lugna Bertha och
+lofvat tala med Hanna.
+
+Nu strök hon sakta Hannas nedböjda hufvud.
+
+-- Hanna min, du skall _icke_ afgå. Saken är ej värd ett så stort offer
+och kan nog hjelpas på annat sätt. Hvarför har du icke försvarat dig? Du
+är ju advokat, vet jag.
+
+-- Mot hvem skulle jag försvara mig? -- utbrast Hanna häftigt. -- Ingen
+har anklagat mig. Det är just det tysta, smygande förtalet, mot hvilket
+intet försvar finnes, som drifver mig bort. En öppen anklagelse vore
+tusen gånger lättare att möta, än detta stumma misskännande.
+
+-- Och för något så lumpet, som ett grundlöst förtal skulle du retirera!
+Nej, Hanna, det vore ej likt dig, det vore nästan fegt. Du har ju lärt
+mig, att hvad som är rätt och sant bör gå fram med öppen panna. Och nu
+skulle du sjelf genom att draga dig tillbaka låta dem tro, att du
+verkligen handlat orätt.
+
+-- Men hvad _kan_ jag väl göra, Bella? -- frågade Hanna upprörd. -- _Om_
+jag blir relegerad! Bättre, att förekomma, än att förekommas.
+
+-- Det blir du icke, var lugn. Jag har en plan, men den omtalar jag icke
+ännu. Lofva mig, att du icke tager något förhastadt steg och lita på
+mig.
+
+Hanna tryckte hennes hand mot sina ögon och sina läppar. -- Du är min
+_vän_, och jag litar på dig. Jag skall gifva mig till tåls för din
+skull.
+
+Inom skolans direktion och lärarepersonal hade frågan om Hannas
+skiljande från skolan flera gånger varit före. I den utsmyckade form
+historien antagit, var det icke underligt, om den väckte allas djupa
+ogillande. Man öfverenskom att anställa enskildt förhör med Hanna och
+derefter meddela henne beslutet, att hon vore skild från skolan.
+
+Det gjorde dem alla ondt om flickan, som hittills aldrig gifvit
+anledning till allvarsamt klander, utan tvärtom var en af skolans mest
+framstående elever. Men skolans anseende fordrade, att en elev, som till
+den grad blottstält sitt rykte, icke tilläts att vidare qvarstå vid
+densamma.
+
+Innan mötet denna gång afslutades, infann sig Verna Sommar och begärde
+ordet. Hon hade, viss om att ryktet öfverdrifvit Hannas felsteg, nyss
+talat vid henne sjelf samt fått en öppen och noggrann beskrifning öfver
+tilldragelsen. Hon hade vidare uppsökt unge Hagen, som afgaf en liknande
+berättelse, hvarför något tvifvel om sanningen icke kunde finnas.
+Slutligen hade hon ännu varit inne på det ifrågavarande kaféet och der
+blifvit försäkrad om, att något fruntimmer den qvällen icke der intagit
+någon förfriskning.
+
+Derefter omtalade hon hela händelsen, såsom hon hört den af Hanna och
+Valter.
+
+-- Och enligt min åsigt, -- slöt hon sitt andragande, -- förtjenar Hanna
+Rappe vår aktning och vårt erkännande för det hon, glömsk af sig sjelf,
+sökt räcka en sjunkande medmenniska sin hjelpande hand.
+
+En förlägen tystnad uppstod. Man behöfde tid för att plötsligt omstämma
+sig till Hannas förmån. Några af de yngre uppträdde derefter och
+anhöllo, att det fälda utslaget måtte upphäfvas, eftersom det stödt sig
+på falska rykten.
+
+Men de äldre och försigtigare ansågo, att ryktet allaredan fått en så
+stor utbredning, att man icke mera kunde nedtysta eller vederlägga
+detsamma. Skolan riskerade sitt anseende genom att qvarhålla en allmänt
+misstänkt elev.
+
+De yngre lärarne och lärarinnorna protesterade ifrigt mot denna
+uppfattning. -- Det är väl icke meningen, -- sade de, -- att skolan för
+ett falskt ryktes skull kunde uppoffra en af sina bästa elever?
+
+-- Det är beklagligtvis ofta en nödvändighet att uppoffra _en_ för att
+kunna qvarhålla de andra, -- utlät sig en af de äldre.
+
+-- Blir denna princip genomförd nu och framdeles, så anhåller jag genast
+att blifva skild från skolan, -- utbrast Verna Sommar med en hos henne
+sällsynt häftighet.
+
+Fem af den yngre lärarepersonalen förenade sig med henne, och
+direktionen såg framför sig det svåra valet att antingen genast mista
+fem af sina bästa lärarekrafter, eller ock låta Hanna Rappe qvarstå vid
+skolan.
+
+Ett nytt möte utsattes till följande afton, då hvar och en skulle noga
+öfvervägt alla skälen för och emot.
+
+-- Jag behöfver ingenting öfverväga, -- sade Verna Sommar. -- För mig
+gäller endast att antingen begå en syndig orättvisa eller ock se mig om
+efter en annan plats. Det är icke svårt att välja.
+
+[Dekoration]
+
+
+
+
+[Dekoration]
+
+
+När femte klassen dagen derpå kom till gymnastiken fann den sin unga
+hurtiga lärarinna mot vanligheten allvarsam och förströdd. Hon ordnade
+öfningarne, kommenderade och rättade som förut, men det skedde nästan
+mekaniskt, och man såg, att tankarne voro långt borta. Ett par gånger
+glömde hon gifva det väntade tecknet, eller förvexlade namnen på de
+olika rörelserna.
+
+Men ingen nändes skratta. Tvärtom smittade hennes synbara nedslagenhet
+den annars så muntra skaran och timmen gick tyst och utan lif.
+
+När den var slut, och Hanna Rappe bland de första aflägsnat sig, kallade
+Verna Sommar de öfriga än en gång tillsammans, hon hade något att säga
+dem.
+
+-- Jag ville fråga er, flickor, -- sade hon, och hennes röst lät som en
+generals, som anställer räfst bland sitt folk. -- Jag ville fråga, om
+det är med er vetskap och ert samtycke, som en af edra bästa kamrater
+varit utsatt för de ovärdigaste misstankar och det ovänligaste
+bemötande, blifvit förtalad rundt i staden och nu står i begrepp att för
+alltid bortvisas ur skolan? Ni veta alla hvem jag menar . . .
+
+Flickorna tego. Några sågo förlägna ut, andra likgiltiga, som om det
+alls icke rört dem.
+
+-- Åtminstone icke med _mitt_ samtycke, -- kom det plötsligt från
+Bertha.
+
+-- Icke med mitt heller, -- hördes några osäkra röster ur skocken.
+
+Jenny skrufvade sig litet nervöst: -- Det är ju icke underligt, om
+flickor från hyggliga hem draga sig för att vara tillsammans med en, som
+. . .
+
+-- Jag vet, hvad du vill säga, -- afbröt henne Verna harmsen, -- men du
+har orätt, liksom alla andra. Jag skall säga er, flickor, att allt ondt,
+som berättats om Hanna, är nedrigt förtal, jag har sjelf varit i
+tillfälle att taga reda på saken.
+
+Flickorna skockade sig tätt omkring henne, och hon berättade allt hvad
+hon hört af Hanna sjelf, af Valter och af betjeningen på kaféet.
+
+Hon afbröts af ifriga, halfhöga utrop, såsom: -- hvad var det jag sagt
+hela tiden? . . . Ja, men jag har hört från _alldeles_ säkert håll . . .
+Stackars, söta Hanna . . . Fy, så otäcka vi varit . . . etc.
+
+-- Säg mig, -- fortfor Verna Sommar, -- har hon någonsin svikit ett
+löfte? Har hon ej ständigt sökt uppmana eder till det, som är godt och
+rätt? Och huru löna ni henne? Genom en misstro, som måste såra henne
+djupt och en ovänlighet, som verkligen icke vittnar om godt kamratskap.
+Det har varit fult gjordt af er, flickor, och nu fordrar er
+hederskänsla, att ni söka godtgöra det. Visa henne, att ni tro på henne
+och värdera henne som förut, det skall glädja henne mest af allt.
+
+Det blef ett stoj, som kunnat rifva ned huset, när hon slutat. Flickorna
+talade alla på en gång och sökte öfverrösta hvarandra. -- Hvad jag är
+glad, att Hanna är oskyldig! -- skrek Bibbi och dansade om med Aina
+Berg.
+
+-- Jag har hela tiden trott, att hon var det, -- sade Lilli, alldeles
+glömsk af att hon troget undvikit Hanna.
+
+-- Det skulle varit så likt hennes karlfasoner att smutta punsch med
+pojkarne, -- inföll Jenny, ännu misstrogen. -- Och jag hörde från
+_alldeles_ säkert håll . . .
+
+-- Att du är en gås, som genast tror första dumma rykte, -- ifylde
+Bertha hetsigt. -- Jag har ju predikat för er dag ut och dag in, att
+alltsammans var en lögn, men ni ha inte trott mig.
+
+-- Visst har jag trott, -- hördes en röst ur hopen. -- Och jag med . . .
+och jag med. -- Alla voro angelägna om att intyga, att de "verkligen i
+grunden trott på Hannas oskuld", men då de ej kunde bevisa den, så . . .
+
+-- Jag ser, att ni ångra er ovänlighet, -- inföll Verna Sommar, som med
+ett halft sorgset leende gifvit akt på ordstriden. -- Gå nu och säg
+Hanna det. Hon är nedslagen och djupt sårad . . .
+
+-- Ja, ja, -- skreko flickorna. -- Det kan man ej undra öfver! . . .
+
+-- Hon är modig, uppoffrande och sann, -- fortfor Verna Sommar -- hon
+har hjertat på rätta stället. Ingen af oss skulle gjort hvad hon gjort.
+
+-- Nej, hvem skulle vilja gå in på ett _värdshus_? -- utbrast en af
+flickorna och såg förnärmad ut.
+
+-- Ja, men tänk om din lille bror vore nära att bli innebränd. Skulle du
+ej våga ett försök att rädda honom af fruktan att sota dina kläder? Den
+är feg, som i farans stund tänker mest på sig sjelf. Hanna Rappe har
+visat oss huru vi böra handla.
+
+Flickorna sorlade, glada, flata och ångerfulla. Hanna framstod åter för
+dem i all sin gamla redbarhet, och de kunde ej förstå, huru de någonsin
+kunnat misstänka henne för något ovärdigt.
+
+-- Inte skall man få skilja henne från skolan, -- sade en med beslutsam
+min.
+
+-- Om hon afgår, så går jag med, -- sade en annan.
+
+-- Ja, ja, det göra vi också, -- ljöd det från flera håll. -- Kom, så gå
+vi till föreståndarinnan och fälla en förbön för Hanna!
+
+Förslaget antogs af tre fjerdedelar af klassen. Resten ville hålla sig
+neutral. De blygdes för ett så hastigt omslag, och några af dem kunde ej
+glömma sin misstro.
+
+Men de öfriga, med Alma och Bertha i spetsen, tågade, ifriga, varma och
+fulla af stridslust, att bryta en lans för sin vän och kamrat.
+
+-- Lättrörda, små insjövågor! -- tänkte Verna Sommar, när hon såg
+dem gå.
+
+Direktionsmötet på eftermiddagen blef kort. De flesta uttalade sig för
+Hannas qvarstående; endast ett par reserverade sig mot den risk, för
+hvilken skolan utsatte sig. Femte klassens lilla påtryckning verkade
+också något. Man fruktade, att då opinionen sålunda omstämts till Hannas
+förmån, skulle hennes bortvisande framkalla allvarsamt ogillande.
+
+Det var ett mera välment, än finkänsligt mottagande Hanna fick, då hon
+följande morgon kom till skolan. Hela klassen stod skockad i tamburen
+och ett ljudeligt hurrah uppstämdes, när hon trädde in. Innan hon visste
+ordet af, var hon upplyftad på en stol och buren ett hvarf kring rummet.
+
+Men denna hyllning snarare nedstämde, än gladde henne. Huru kunde hon
+lita på känslor, som ena dagen öfverhöljde henne med ovilja och misstro
+och andra dagen hyllade henne med hurrarop? Hon förstod icke omslaget,
+men då hon såg Verna Sommars glada ögon i dörren, begynte hon ana
+sammanhanget.
+
+_Sådan_ var då hennes klass, och kanske flickor i allmänhet. Lika
+färdiga att kasta sten på en misstänkt kamrat, som att sedan utplåna
+smärtan med öfverdrifna vänskapsbetygelser.
+
+Hon kände sig illa till mods, oaktadt all den hjertlighet, som mötte
+henne, och längtade att få gå bort i en vrå och samla sina tankar. Men
+flickorna stimmade kring henne med frågor, förklaringar och ursäkter
+ända tills timmen började, och det var först när hon kom i ro i sitt
+eget lilla rum, som hon kunde gifva tankarne fritt lopp.
+
+Mest af allt smärtade henne, att Valter Hagen sedan den der qvällen
+gjort sig fullkomligt oåtkomlig för allt inflytande från hennes sida.
+Hon hade ej återsett honom och Bengts försök att träffa honom hemma hade
+ständigt misslyckats. I skolan åter höll han sig undan så mycket som
+möjligt, och besvarade Bengts vänliga förslag att komma hem till dem med
+allehanda undanflykter. Naturligtvis hade ryktet om Hannas "korståg",
+som de kallade det, nått också till lyceum, och Valter fick lida mycken
+smälek af kamraterna. Detta förtog ända till sista skymten af den
+blygsel Hannas ord framkallat, och han sökte så godt han kunde reparera
+sin ära med det slags falska manlighet, som alltid är till hands att
+bortblåsa en ärlig ånger.
+
+Hanna insåg att hon handlat oklokt, ty genom den offentlighet saken
+fick, förfelade hon sitt mål. Men hon kunde icke ångra hvad hon gjorde
+den der qvällen, hon hade följt en oemotståndlig impuls och skulle icke
+haft fred för sitt samvete, om hon ej gjort detta försök.
+
+Hvad angick henne Valter Hagen? Icke mer, än hvarje annan nödstäld
+varelse som helst. Men kunde hon väl gå förbi en brant, der en blomma
+stod rotad i lös sand, färdig att af första störtregn, sköljas ned i
+afgrunden, utan att göra ett försök att omplantera henne i fastare
+jordmån? Det föreföll henne, som om den kärlek och den verksamhetslust
+hon kände växa inom sig, på detta område skulle få sin bästa
+tillämpning. Och som om hon bäst kunde gifva sin skärf till
+mensklighetens stora uppfostringskamp genom att blifva en god kamrat
+till sådana stackars hemlösa, bortkastade gossar . . .
+
+Men hon fick ej ännu egna sig åt dessa tankar, examen nalkades och
+afgångsbetyget. Hon läste med brinnande ifver dessa sista veckor. Hon
+kände sin själ så hungrig, som kunde den aldrig blifva mättad. Och
+skolan var blott första steget, sedan följde så många, många andra,
+innan hon var vid målet. Ja, -- skulle hon någonsin känna sig hafva nått
+målet?
+
+Resan ut i verlden med tant Karin föreföll henne som nyckeln till hennes
+framtida lif, den nyckel, som skulle upplåta för henne alla möjliga
+visdomens skatter. De skulle resa till Grekland och Rom, till Pompeji
+och Vesuvius, till Neapel och Corsika. Hon tänkte på allt detta med en
+längtan så stor, att den nästan delade henne i tvenne hälfter. Den ena
+hälften trampade i askan bland Pompejis ruiner; den andra nötte dag
+efter dag de välkända trappstegen till skolan. Hon föreföll sig
+sjelfvisk, som kunde vara så glad. Bella skulle ju icke få njuta allt
+detta, och många, som bättre än hon behöft denna vederqvickelse, skulle
+utan afbrott få fortsätta sitt enformiga arbete. Om hon ändå kunde slå
+upp den vida verldens portar för alla trötta och sjuka, alla fattiga,
+längtande barn, som knapt hade en aning om tillvaron af en verld och en
+mensklighet utanför sina fyra väggar!
+
+Det föll henne icke in, att hon ej skulle vara mogen för alla de intryck
+en sådan resa erbjuder. När känner man sig så stark och rik, så
+obegränsad och fyld af tusen möjligheter, som vid 18 år?
+
+Äfven tant Karin motsåg resan med stigande längtan. Hon begynte känna
+sig ung igen, hennes trötta själ famlade efter det nya förhållandet till
+Hanna, såsom man famlar efter ett nytt läkemedel. Och resan ut i verlden
+med detta unga, vakna, kunskapstörstande barn skulle läka hennes sinne
+och sporra henne till att lefva upp på nytt.
+
+Resdagen var bestämd till 1 Juni, dagen efter skolans afslutande och
+Bengts studentexamen. Bella skulle dagen derpå flytta ut till Fågelvik
+med de sina och senare på sommaren var det planeradt, att hon skulle
+resa till Hangö för att bada sig till nya krafter. Hon hade ett helt år
+qvar i skolan, då hon försummat så mycket, och det kostade på att tänka
+sig detta år utan de gamla kära kamraterna.
+
+Dessa voro emellertid djupt intresserade af Hannas sommarplaner och
+ansågo henne för den lyckligaste varelse under solen. De öfveröste henne
+med goda råd och visade ett oegennyttigt nit vid anordnandet af hennes
+resetoaletter.
+
+Hanna skrattade och lät dem hållas. Men när resdrägten kom hem och
+skulle profvas, funno de att de bränt sina kol förgäfves och att Hanna
+icke afprutat ett grand på den stränga enkelhetsprincip hon i allt
+beslutat följa.
+
+En söndagseftermiddag i slutet af Maj satt Hanna ensam i sitt rum,
+ifrigt sysselsatt att skrifva ett par bref. Hon ville underrätta
+postmästarinnan och flickorna der hemma i prestgården om sin resa och
+tillika sända några rader och ett vackert blomsterkort till sin kära
+puckelrygg.
+
+Fönstret stod öppet, och doften af en nyss utsprucken björk på gården
+fläktade in i rummet. Hanna insöp den begärligt; den bar till henne en
+helsning från vaknande, sprittande lif och på samma gång ett afsked, som
+nästan kändes vemodsfullt.
+
+Tjensteflickan inträdde och sade, att en herre frågat efter fröken
+Rappe. Och då Hanna icke ville störa sina värdinnor, måste hon mottaga
+honom på sitt rum, full af undran hvad han kunde vilja henne.
+
+En lång, medelålders herre inträdde. Han såg ut som om han nyss
+uppstigit från sjukbädden; ögonen voro infallna, han andades kort och
+tycktes ha svårt att gå.
+
+Hanna betraktade honom forskande i det hon bad honom sitta ned. Han
+undvek hennes blick och hans röst lät osäker, när han frågade: -- är ni
+fröken Rappe?
+
+-- Ja, -- svarade Hanna.
+
+-- Det är ej underligt . . . att du ej känner igen mig, -- sade den
+främmande. -- Det är så länge sedan . . . Jag är din far . . .
+
+-- Min far! -- utbrast Hanna, så blek som fönsterposten, mot hvilken hon
+stödde sig. Det var som om hon träffats af ett hårdt slag, hvilket
+nästan beröfvade henne sansen. -- Min far? . . . jag förstår ej . . .
+
+-- Ja, din far, Hanna, hvilken ödet ändtligen fört till hemlandet. Jag
+har tärts af längtan att komma hit igen, att få se dig . . . jag ville
+icke dö der borta. Resan var svår . . . jag har varit mycket sjuk, men
+jag hann ändå fram. Nu tänker jag slå mig ned här och bjuda dig ett hem
+hos mig . . . Jag såg af tidningarna att din mor är död . . . du är ju
+. . . den enda jag har qvar i lifvet.
+
+Hans röst var hes och uttalet främmande. Orden susade förbi Hannas öron;
+hon uppfattade blott andemeningen, men den gjorde henne stel af ångest
+och hon rustade sig till försvar. Hon återtog med våld herraväldet öfver
+sig sjelf när hon svarade:
+
+-- Om det är sant, att ni är min far, så har ni längesedan . . .
+förverkat alla en fars rättigheter öfver mig. Ni misstager er, om ni
+tror, att jag skall åtaga mig en dotters pligter mot er; bandet oss
+emellan är längesedan brutet. Jag är visserligen fattig och hemlös, men
+jag eger något, som jag sätter mer värde på än hem och rikedomar, och
+det är min personliga frihet.
+
+Den främmande såg öfverraskad ut, och hans slappa drag fingo mera lif.
+Han hade tydligen icke väntat sig något motstånd, när han ändtligen,
+dels af tvång, dels af sjelfviska motiver gjorde anspråk på sin unga
+dotter. Detta motstånd väckte till en viss grad hans intresse och på
+samma gång en önskan att framstå för henne i en fördelaktigare dager.
+
+-- Jag vet, Hanna, -- sade han sorgset, och hans aftärda drag sågo ännu
+blekare och skarpare ut, -- jag vet, att jag icke har handlat mot dig
+som en far. Men jag trodde . . . Jag har varit så ensam . . . under
+dessa år, jag har stundom lidit nöd . . . jag har qvalts af längtan
+efter fosterlandet. Slutligen lyckades jag samla en obetydlig
+förmögenhet och beslöt . . . resa hem. Du vet ej hvad allt jag lidit!
+. . . Jag kunde förefalla eder hjertlös, och dock voro . . . mina tankar
+ofta hos er.
+
+. . . Det var min afsigt, -- fortfor han, då Hanna ingenting sade, --
+att sända er penningar. Men det lif jag var van att föra, uppslukade
+allt hvad jag kunde förtjena . . . Jag hoppades ständigt . . . att kunna
+skaffa mig en förmögenhet och med den återvända för att . . . för att
+bjuda er ett sorgfritt lif.
+
+-- Och under tiden lät ni min mor sönderslitas af sorg och hårdt arbete.
+-- Hannas läppar darrade och hon höll sig hårdt i stolkarmen för att
+synas lugn. -- Ni lät henne framsläpa sitt lif ensam, fattig och bitter,
+utan tro hvarken på Gud eller menniskor. Hon var förr så lycklig . . .
+och ni . . . ni stal _allt_ ifrån henne. Under dessa 18 år . . . har ni
+gifvit henne så mycket som en rad, en helsning att ni lefde och tänkte
+på henne? Nej. Det skulle läkt månget sår och stärkt den tro på er, som
+så länge stod bi . . . tills den ändtligen brast. Ni egde henne så helt,
+som en menniska kan ega en annan -- och ni kastade henne bort, som ett
+sönderslaget kärl.
+
+Hanna dolde ansigtet i sina händer och kämpade med den gråt, som
+våldsamt trängde sig fram. Han var icke värd att se hennes tårar, denne
+man, som var skuld till den sorg och bitterhet hon mottagit som sitt
+enda arf. Han hade stulit två menniskors lycka, skulle han nu komma och
+taga det dyrbaraste hon egde: friheten? Men hon var ju sin egen, han
+hade ingen rätt till henne . . . hon skulle icke böja sig för denna
+sjelfviska man, vore han än tusen gånger hennes far.
+
+Hon sväljde sina tårar och sade nästan hårdt: -- Och nu kan ni gå, jag
+har intet vidare att säga er. Jag kan aldrig bli en dotter för er, och
+våra vägar måste som hittills gå åt skilda håll.
+
+Den främmande hade suttit tyst med nedböjdt hufvud, som det syntes
+gripen af Hannas ord. Nu steg han upp och gick ett steg mot dörren.
+
+-- Farväl, Hanna . . . jag vill ej längre plåga dig med min närvaro
+. . . Jag går igen, ensam som jag kommit . . . Förlåt . . . att jag ett
+ögonblick kunde tro, att du hade ett hjerta för mig . . . förlåt att jag
+talade om att inskränka din frihet! Jag menade intet ondt . . . Du . . .
+skall glömma, att jag . . . ett ögonblick kommit i din väg . . . jag
+ville, . . . jag trodde . . . jag . . .
+
+Ett svårt hostanfall afbröt honom och då det var öfver, nästan dignade
+han ned på en stol, så blek och dödstrött, att Hanna ryste. Skulle han
+dö här och hade hon dödat honom?
+
+-- Se här, drick litet vatten! -- sade hon och räckte honom glaset.
+
+Hans hand skakade, då han mottog det. -- Tack! -- sade han. -- Det är
+kanske första och sista gången du bjuder mig en dryck.
+
+Han försökte le och detta leende trängde som ett svärd i Hannas hjerta.
+Hon såg honom gå, långsamt och stapplande, utför trappan, ut genom
+porten. Hon lutade sig genom fönstret, så länge hon kunde se en skymt af
+den aftärda gestalten . . . nu stannade han . . . nu gick han åter
+vidare och nu . . . nu försvann han om gathörnet.
+
+Hon kände en ögonblicklig lust att springa efter honom, att leda honom,
+så han ej skulle falla, men hon hejdade sig. Hvad hade hon med honom att
+göra?
+
+Hon tänkte på huru lycklig hon varit detta sista år, huru hon egde två
+hem, och hjertan att vända sig till, när hon behöfde det, men för öfrigt
+fick vara sin egen, så oberoende, som en fågel i luften. Det är sant,
+hon egde icke det slags oberoende, som rikedomen skänker, men låg det
+icke frihet och rikedom nog i hennes friska kropp och starka vilja? Hon
+skulle med dessa gåfvor komma längre, än mången rik med sina penningar.
+
+Så tänkte hon på resan och allt hvad den skulle skänka henne. Hon hade
+så sugit sig fast vid tanken på den, att hon tyckte sig stiga ett steg
+tillbaka i sin utveckling, om hon ginge miste om den. Hvarför skulle hon
+ens sätta detta i fråga; var hon icke fullt viss om att få följa tant
+Karin?
+
+Det var uppror inom henne. Hon kämpade förtviflad mot de känslor af
+ånger och medlidande som grepo henne, och gjorde henne ondt. Hon
+tillslöt ögonen för att icke se den stapplande gestalten och öronen för
+att icke höra den hemska hostan. De letade sig ändå fram till hennes
+sinnen och förlamade hennes motståndskraft. Omärkligt, men säkert
+undergräfde de hennes beslut och väckte hos henne ett begär, som hon
+aldrig medvetet känt: begäret att få uppoffra sig helt och hållet för en
+lidande medmenniska. Att få bortkasta all tanke på egna fördelar och
+endast lefva för _en_, af alla försmådd, af ingen älskad. Att denna ena
+var hennes far, var en bisak för henne, ja, hon skulle önskat att det
+varit någon annan. Ty bitterheten emot fadren var så djupt inrotad hos
+henne, att den förtog en del af sjelfuppoffringens fröjd.
+
+Hon var fruktansvärdt upprörd under de dagar som följde, och likväl
+ville hon för ingen omtala hvad som försiggick inom henne. Hon visste,
+att hon ensam måste besluta här och ville icke säga något, innan hon
+fattat sitt beslut.
+
+Tant Karin och Bella sågo väl, att något tyngde Hanna, men de
+respekterade hennes tystnad och gjorde intet försök att intränga i
+hennes förtroende.
+
+En dag när Hanna som vanligt tittade in till tant Karin på vägen från
+skolan, tog denna henne skälmaktigt i nacken och sköt henne fram till
+skrifbordet.
+
+-- Ser du de der papperen? -- sade hon muntert. -- Det är vingarne, som
+skola bära oss ut i verlden. Nästa lördag, dagen efter examen tänker jag
+vi gifva oss af. Du blir väl färdig till dess?
+
+-- Tant Karin! -- Hanna drog henne ned i soffan. -- Får jag tala med
+dig?
+
+Hennes blick var så vemodig och rösten så vek, att fru Meilert i hast
+blef allvarsam. -- Hvad är det? -- frågade hon orolig.
+
+-- Tant . . . jag har slagit resan ur hågen. Du måste förlåta mig och
+. . . resa ensam.
+
+Ett moln drog öfver tant Karins anlete. -- Jag trodde icke att du var
+nyckfull, -- sade hon.
+
+-- Det är jag ej heller, tant. -- Hanna var blek, och ett drag af tungt
+allvar låg öfver hennes ögon, ehuru munnen försökte le.
+
+-- Hvad är det, Hanna, jag förstår dig ej. Vill du icke resa ut med mig?
+
+-- _Vill?_ Ack, tant Karin, du vet, att jag aldrig drömt om något
+herligare. Men nu _kan_ jag det icke. Jag har fått ett band som binder
+mig här . . . jag är ej så fullt min egen, som jag varit det hittills
+. . . Min far har kommit . . .
+
+Fru Meilert reste sig häftigt och hennes ögon blixtrade till i vrede.
+Hon tog Hanna hårdt i armen.
+
+-- Är det sant? Huru vågar han? Har han kommit för att röfva också dig
+ifrån mig? Men det skall han ej, det får han ej! Du har inga
+skyldigheter mot honom, _inga_! Du får ej . . . du får ej öfvergifva
+mig, Hanna!
+
+-- Låt mig berätta dig allt, tant, -- bad Hanna, som blef lugnare, ju
+mera upprörd tant Karin blef.
+
+-- Min far kom till mig härom dagen, tärd af sjukdom, ensam och
+främmande i sitt eget land. Han bjöd mig ett hem hos sig . . . han sade
+sig vilja godtgöra hvad han brutit. Och tant, han var så usel, så
+öfvergifven! Men jag visade honom bort och sade att mellan oss fans icke
+mera något band. Jag såg honom gå igen efter ett hårdt hostanfall, som
+nästan dödade honom, såg honom stappla längs gatan, till något ensligt
+rum, der ingen skulle vårda honom och der han kanske skulle dö
+fullkomligt ensam -- och mitt hjerta smälte bit för bit. Du kan ej ana
+hvad jag lidit under dessa dagars kamp mellan min sjelfviskhet och min
+pligt.
+
+-- Tala ej om pligt! -- afbröt henne fru Meilert hårdt. -- Han har
+längesedan löst dig från dina pligter som dotter. Åh, jag genomskådar
+honom nog! Det är ej af längtan att godtgöra något, som han återvändt,
+det är helt enkelt af ett sjelfviskt begär att blifva betjenad och
+omhuldad. Ingen man kan någonsin umbära en qvinnas ömhet, allraminst en,
+som förspilt sitt lif i laster och passioner. Jag säger dig, att du icke
+har en skymt af förpligtelse mot en sådan far.
+
+-- Jag menade det icke heller så, tant Karin. Det är icke några
+dotterliga känslor, som drifva mig till honom, det är helt enkelt det,
+att han är en sådan usel, olycklig varelse. Vet du, det är något
+obetvingligt det der behofvet att omsluta ett lidande väsen med all sin
+ömhet, att söka komma det att glömma sin ensamhet och sina plågor, att
+få en tacksam blick ur ett par trötta ögon. Jag känner det blott oklart
+ännu, men det förefaller mig, som om de band _lidandet_ och
+_medlidandet_ knyta mellan oss menniskor, vore ännu starkare och
+heligare, än blodets och sympatins band. Kanske har jag orätt, men jag
+känner det så nu.
+
+-- Svärmerska! -- log fru Meilert, men blef åter allvarsam. -- Du kunde
+ställa det godt för honom, utan att behöfva uppoffra dig sjelf. Jag
+skall sörja för att han får all den omvårdnad han någonsin behöfver.
+
+-- Tack, tant Karin, men det är icke nog. Tror du han kommit den långa
+vägen hem, ensam och dödssjuk, om han icke längtat efter något mer än en
+mjuk säng och ordentlig uppassning. Detta hade han ju fått hvar som
+helst. Men hans hjerta drog honom till de två, som ännu möjligen kunde
+ha en gnista ömhet för honom. Jag upptager från landsvägen en stackars
+larv, som är i fara för kärrhjulen och jag skulle visa ifrån mig den
+första menniska, som någonsin vädjat till mitt hjerta?
+
+Fru Meilert satt länge tyst. Det stora i Hannas handlingssätt, fylde
+henne med glädje, på samma gång hon måste frukta att det var bortkastadt
+ädelmod. Hon kunde ej tro denne man om något godt; hon skulle ej för
+allt i verlden velat se Hanna för en längre tid prisgifven åt de nycker
+och det tyranni hon visste att han utöfvat i sitt hem. Men dödens närhet
+försonade mycket. Hon förstod den ungdomens hänförelse, som fylde Hanna
+nu och nändes icke fråntaga henne hennes illusioner. Men hon beslöt att
+oaktadt sin motvilja uppsöka hennes far och sjelf bedömma de
+förhållanden, i hvilka hennes älskling nu skulle komma.
+
+På sin egen missräkning tänkte hon icke detta ögonblick, men Hanna
+gjorde det i stället.
+
+-- Älskade tant, -- sade hon och kyste ömt hennes hand. -- Du har gjort
+så mycket för mig, och nu sviker jag dig första gången jag vore i
+tillfälle att bidraga till din glädje. Men du förstår mig ju och är icke
+ond på mig.
+
+-- Ond på dig? -- Tant Karin drog henne innerligt till sig. -- Jag hade
+knapt trott min "hårdhjertade" Hanna om så mycken menniskokärlek.
+
+-- Det är allt Bellas förtjenst, tant, hennes och din. Ni två ha gjort
+mig så lycklig, att jag måste älska hela verlden i gengäld. Men något
+föll mig just nu in. Vill du ej, ack, vill du ej, tant, taga Bella med
+dig i stället för mig? Hon skulle vara dig till både nytta och glädje,
+och det skulle göra henne så obeskrifligt godt att få resa. Hon är så
+varm och god och ändå så vaken, jag tror att ni skulle få det rysligt
+roligt tillsammans.
+
+Fru Meilert lät henne tala och lyssnade blott förströdd. Tanken, att
+Hanna nu blefve fastkedjad vid en sjukbädd, finge vaka och trötta ut
+sig, kanske uthärda anfall af otålighet och svårt lynne, smärtade henne
+för mycket, för att hon annat än i förbigående skulle tänka på sin egen
+missräkning. Men hon insåg att det vore en stor tröst för Hanna, om
+Bella finge resa i hennes ställe och hon svarade derför så gladt hon
+kunde: -- nåväl, jag tager Bella med mig och tviflar inte på att vi få
+roligt. Vi skola täfla om att samla intryck för din räkning och skrifva
+ofta och långt. Jag skall bjuda till att återföra Bella frisk och
+rödbrusig till dig.
+
+Hanna tryckte tacksamt hennes hand. -- Det blir så roligt att få bref
+från er. Men nu måste jag skynda mig att inviga Bella i våra nya planer.
+Hon har ju blott tre dagar att göra sig i ordning.
+
+Hos Palmfelts väckte Hannas nyheter stor bestörtning. Att hon icke
+skulle resa! De kunde ej få det i sitt hufvud. Men då de hört orsaken,
+funno de det naturligt. Endast Bella insåg fullt vidden af Hannas
+uppoffring, ty hon visste att Hanna ej kunde älska sin far. Men hon
+förstod, att den lycka hon kände, liksom behöfde gifva sig luft i en
+handling af motsvarande kärlek och uppoffring. Hon var så glad öfver
+Hannas handlingssätt, att hon nästan glömde de pröfningar det kunde
+medföra.
+
+-- Ack, Hanna min, hvad jag är stolt öfver dig! -- utbrast hon och slog
+armen om vännens hals.
+
+-- Det är onödigt, Bella! Du skulle varit den första att handla på samma
+sätt. Men vet du hvad, vi ha fattat ett stort beslut, tant Karin och
+jag. Kan du gissa?
+
+-- Nå, -- sade Bella frågande. -- Att uppskjuta resan naturligtvis?
+
+-- Nej, visst icke. Vi ha beslutit att tant Karin skall åtföljas på sin
+resa af . . . en viss miss Bella Donna . . . Ts . . . inga invändningar,
+jag har talat med farbror och tant, de äro med om saken. Och du har
+ingenting annat att göra, än foga dig efter klokt folks råd och göra dig
+i ordning till nästa lördag.
+
+Bella såg i hög grad bestört ut. Nyheten kom så plötsligt, att hennes
+tanke ej hunnit smälta den. -- _Jag_ skulle resa med tant Karin! --
+utbrast hon. -- _Jag_ skulle få hvad du ej fick! Det är orättvist, och
+jag reser icke.
+
+-- Du reser, söta barn, -- sade Hanna med låtsad myndighet. -- Tant
+Karin behöfver dig, hon kan ej resa ensam. Hennes lynne har fått en
+alltför stark böjelse för melankoli, och hon behöfver framför allt
+förströelse och uppmuntring för att blifva frisk. Och dessutom någon att
+pyssla om, det är en så god afledare för sinnets sorgbundenhet. I detta
+fall blir du mycket lämpligare än jag. Tant Karin tänker vistas någon
+tid vid en badort och sedan resa ned till Italien. Tänk, så godt för dig
+att få bada och bli _riktigt_ frisk!
+
+-- Ja, men huru skall jag _kunna_ resa, när du gladt dig så förfärligt
+deråt? Det är alldeles som om jag stal något ifrån dig; nej Hanna, jag
+kan ej.
+
+-- Du gör mig tvärtom en stor glädje. Det vore en ny missräkning för
+tant Karin och mig, om du ej ville resa. Säg, att du vill göra det,
+Bella, -- för min skull!
+
+Bella var på en gång orolig och glad. Hon kände på sig, att hon genom
+att vägra skulle göra både Hanna och tant Karin ledsen, men å andra
+sidan kändes det svårt att liksom tillegna sig det som Hanna gått miste
+om. Sedan hon tänkt på förslaget och mottagit en vänlig biljett från
+tant Karin, beslöt hon göra dem till viljes. Hon hade hållit af tant
+Karin för Hannas skull och var nu glad att kunna i en liten mån
+återgälda den vänlighet som bevisats Hanna.
+
+Det blef brådska i Bellas hem, och gamla Lena torkade i smyg sina ögon
+vid tanken på att mista Bella för en hel sommar. Lulle och Lisi kältade
+att få fara med, och Bella måste trösta dem med löftet att få komma ned
+till ångbåten och vifta då hon reste, samt med utsigten att få leta
+efter något roligt i hennes kappsäck, när hon kom tillbaka.
+
+På aftonen af examensdagen var femte klassen samlad till en afskedsfest
+i Kajsaniemi. De skulle skiljas i morgon åt många håll och ville än en
+gång vara tillsammans som glada skolkamrater. Bella var sjelfskrifven
+deltagare; hon hörde ännu till dem, ehuru hon varit lösryckt från skolan
+ett helt år.
+
+Några lärare och lärarinnor voro med; det hade den senaste tiden rådt
+ett mycket godt förhållande mellan eleverna och dem. Stämningen var
+glad, ehuru blandad med vemod; äfven de sorglösaste bland flickorna
+kände ett stygn af saknad vid tanken på att skolan var slut, och att de
+nu sista gången voro samlade som kära kamrater. Men å andra sidan
+vinkade lifvet och friheten dem med så många okända fröjder, med så
+många luftslott i rosenröda skyar. För en stor del af dem var framtiden
+detsamma som lexlöshet och ostörda morgondrömmar, för några få var den
+en aning om växande ansvar, hvilken omedvetet gjöt stål i deras unga
+sinnen, men för alla var den väfd i de ljusa färger, som endast
+ungdomens tro och sangviniska hopp kunna framtrolla.
+
+Ute på verandan serverades kaffe och limonad, och en af lärarne höll det
+sedvanliga afskedstalet till de afgående eleverna. Derefter spredos de i
+små grupper åt olika håll för att senare åter samlas, när Hanna Rappe
+skulle framföra klassens afskedsord.
+
+Borta vid frimurarns graf hade en liten flock slagit sig ned. Det var
+de, som hållit mest ihop och som nu kände skilsmessan tyngst. Bertha
+Eriksson hade åtagit sig den svåra missionen att hålla stämningen i det
+gamla muntra spåret, och Hanna hjelpte henne troget. Det ville ej rätt
+lyckas. Den ena och den andra af flickorna försvann på en liten stund
+och uppträdde åter med misstänkligt röda ögon. Bella snyftade
+ohjelpligt; de sista dagarnes intryck hade varit så vexlande, och hon
+var ännu svag efter sjukdomen. Tanken på skilsmessan från kamraterna var
+mer, än hon denna stund kunde bära, trött som hon var af dagens bråk,
+inpackning och brådska.
+
+Bertha bultade henne i ryggen och sade moderligt: seså, seså! Här har du
+min näsduk, medan jag går och vrider ur din. Dränk oss inte, söta Bella,
+vi äro redan våta om fötterna!
+
+Bella måste le och sökte beherska sig så godt hon kunde. De begynte tala
+om resan. -- Tusen och en natt! en sådan lyckans palt du är, Bella, --
+utbrast Bertha och vred sig i afundsjukans qval. -- Jag hoppas du tänker
+på oss fattiglappar här hemma, med några lämpliga presenter, till
+exempel . . .
+
+-- Ja, hvad vill du ha? -- afbröt henne Bella skrattande midt i tårarne.
+-- En lefvande sköldpadda, en uroxe eller en kamelsvans?
+
+-- Åhå, ja ja! Fresta mig inte med sådana rariteter. Jag skulle nöja mig
+med ett hårstrå ur påfvens skägg eller . . . en metmask från Garibaldis
+graf.
+
+-- Jag har länge önskat mig en mosaïkmedaljong, -- sade Alma.
+
+-- För din blifvande fästmans porträtt naturligtvis?
+
+-- Hvarför inte?
+
+-- Och jag beställer ett olivfrö, -- sade Lilli, -- jag har hört så
+mycket talas om de vackra olivträden. Ett sådant kan du åtminstone ha
+rum för i din kappsäck.
+
+-- Då måste den vara stor som ett kyrktorn, -- skrattade Verna Sommar,
+som sällat sig till dem.
+
+-- Till mig kan du hemta en tunna färska drufvor, så bjuder jag hela
+klassen att _äta_ din skål.
+
+-- Tack skall du ha, Bibbi, att du tänker på dina anspråkslösa unga
+vänner. -- Och Bertha nöp henne i tån så hon skrek. -- Jag skall i
+gengäld låta dig låna ibland minnesboken med min pressade metmask.
+
+Aina Berg gick och satte sig bredvid Hanna. -- Är du inte bra ledsen
+ändå, Hanna, att du ej kan resa? -- frågade hon mera vänligt än
+finkänsligt.
+
+-- Gör inga samvetsfrågor! -- svarade Hanna undvikande. -- En annan gång
+blir det min tur.
+
+Hon försökte vara så glad som möjligt, på det ingen min skulle förråda
+den oemotståndliga saknad, som grep henne, när hon hörde flickorna tala
+om resan. Lyckligtvis tog samtalet en annan vändning.
+
+-- Jag kommer bestämdt att en tid framåt på slaget 8 klättra uppför
+skoltrapporna af gammal vana, -- sade Bertha. -- Jag har så svårt att
+öfvergifva gamla ärliga plägseder. Undrar just hurudana de skosulor
+skola vara, som nästa år trampa våra fjät i femte klassen.
+
+-- Jag känner några, de äro ej så oäfna, -- inföll Bibbi.
+
+-- Bella skall medföra våra idéer i arf till sin nya klass, -- sade
+Hanna med en uppmuntrande blick på Bella. -- Är jordmånen bara något så
+när handterlig, så kunna många goda frön slå rot på en kort tid.
+
+-- Så då först ut anti-krinolins- och anti-snörlifs-fröen, -- bad
+Bertha. -- Jag behöfde bara en dag för deras rotningsprocess. Men säg
+något mera, Hanna!
+
+-- Det fins grundsatser, som äro vigtigare, än de som röra klädedrägten,
+-- inföll Verna Sommar, -- och dem hoppas jag Bella till först skall
+så ut.
+
+-- Hanna nickade. -- _Sanning_ framför allt annat. Sanning mot Gud, mot
+menniskorna och oss sjelfva. Och dernäst en fasthet, som orubbligt
+fasthåller vid det, vi anse _rätt_, utan att bortblandas af olika
+meningar och åskådningssätt.
+
+Hanna tystnade, hon ville ogerna vara moralpredikant, men flickornas
+ögon bådo henne enträget om mer.
+
+-- Och så, flickor, -- fortfor hon med en viss energi i rösten, -- så
+skola vi minnas, att vi äro _främst_ menniskor och _dernäst_ qvinnor;
+man vill så gerna inbilla oss motsatsen. Förstå ni mig? Jag afskyr
+tanken på manliga och qvinliga egenskaper. Att vara sann, högsint, god
+och sjelfuppoffrande, det är hvarje menniskas rätt, oberoende af om man
+är qvinna eller man. Och af de gåfvor Gud gifvit oss beror vår ställning
+i lifvet, icke af tidernas vexlande åsigter. Hvad en flicka duger till,
+det bör hon få blifva, lika väl som en gosse.
+
+-- Ja, ja! -- skrek Bertha intresserad, -- det äro vi ju alla ense om.
+
+. . . Men lika orätt som det vore att uppfostra en flicka _uteslutande_
+för hemmet, lika orätt är det att icke lära henne sköta ett hem. För de
+allra flesta qvinnor blir ändå hemmet den närmaste uppgiften, och de
+borde blygas, som ringakta den.
+
+-- Uff, ett hushåll med många barn! -- hviskade Bertha till Bibbi.
+
+-- Hufvudsaken är ett redligt arbete och en sjelfständig tanke, --
+fortfor Hanna i det hon reste sig. -- Ingen af oss bör lemna skolan med
+den inbillningen, att lifvet fordrar ingenting af henne. Från och med i
+dag hvilar en dryg portion ansvar på oss hvar och en.
+
+-- Det är bra besvärligt det, för en som är född att latas, -- sade
+Bertha och utsträckte sig makligt i gräset. -- Men nog får jag väl lof
+att raska på mig, jag också, så ni ej alla springa förbi mig.
+
+-- När vi mötas om fem år, tänker jag vi ha vår framtid klar för oss, --
+sade Alma, -- mycket har klarnat för mig redan i år.
+
+-- Tack, flickor, för dessa år! -- sade Hanna, och hennes fuktiga ögon
+sqvallrade om att hon ej var så lugn som hon syntes. -- Nu måste vi gå
+till de andra. Tala inte till mig på en stund, jag måste i tankarna
+genomgå hvad jag skall säga.
+
+Och utan vidare förberedelse talade hon kort derpå till lärarne och
+lärarinnorna. Hon gjorde det enkelt och kort, utan några grannlåter, men
+så att man kände orden gingo ur ett tacksamt hjerta. Intet spår syntes
+af det forna öfvermodet, hon var vänlig och klar och fullkomligt sig
+sjelf.
+
+Det blef hjertliga handslag och ett gladt klingande med limonadglasen,
+när talet var slut. Alla kände sig mer än förr förenade denna stund då
+skilsmessan stod för dörren. Agnes Lund kom bort till Hanna, som ett
+ögonblick fann sig allena. Hennes ögon voro alldeles förgråtna och hon
+kunde knapt tala.
+
+-- Tack, Hanna . . . för ett i sann mening godt kamratskap! -- hviskade
+hon. -- Jag känner i denna stund . . . huru mycket du varit för oss
+. . . Förlåt mig . . .
+
+Resten gick förlorad i snyftningar. Hanna höll hennes hand hårdt sluten
+i sin och sade något, som kom hennes tårar att strömma ännu rikligare.
+Men hon kände sig på samma gång fyld af en obestämd glädje och af
+föresatser som styrkte och lugnade henne.
+
+Sedan man ännu sjungit några sånger, ätit apelsiner och stämt möte här
+efter 5 år, skildes man åt. Hanna gick hem till Bella; de två skulle
+ännu ha en stund för sig, innan de sade hvarandra farväl på flera
+månader.
+
+När Hanna kom hem, sent på qvällen, sken en blek Majmåne in i hennes
+lilla rum. Hon satte sig vid fönstret och såg ut i den ljusa vårnatten
+och på den folktomma gatan. Hon hade ingen lust att sofva; dagens
+intryck jagade hvarandra i hennes tankar och skrämde sömnen på flykten.
+
+Det föreföll henne, som om hon nu tillryggalagt de första milen på
+lifvets landsväg och stannat vid en port, som hon icke sökt och icke
+kände. Hvart skulle den leda henne? Till branter och steniga marker,
+eller till jemna, släta stigar? Lika godt, hon kände sig ung och stark,
+full af pulserande lif, af värme och lycka, hon skulle ej brytas så
+lätt. En kärleksfull makt ledde hennes öde och dyrbara vänner stodo vid
+hennes sida. Skulle hon ej vara modig och trygg?
+
+Hennes kära kamrater! hon skulle sakna dem hvar och en. Hon skulle så
+gerna gifvit dem mera, varit mera för dem, än hon kunnat. Hon skulle
+velat hjelpa dem att leta fram nyckeln till deras egna tankar, ty för de
+flesta var den endast förkommen; tankar funnos nog, blott någon fann
+rätt på nyckeln att lösa dem ur deras fjettrar. Men lifvet skulle nog
+tvinga dem att gå framåt med öppna ögon.
+
+-- Bella! . . . Du, som funnit nyckeln till mina bästa tankar och gjort
+mig så lycklig . . . Gud välsigne dig!
+
+Och känslan af lycka vibrerade i hennes vakna drömmar och framkallade
+ett leende på hennes läppar, när hon ändtligen klockan 5 på morgonen
+sömntyngd lutade sitt hufvud mot sin egen lilla kudde.
+
+   *   *   *
+
+Den 1 Juni kom solig och varm. På torget utbjödos konvaljer och
+narcisser och i Esplanaderna blommade de färskaste hvita mössor. En af
+dem satt på Bengts nyklippta peruk och bars med en känsla af hälften
+andakt och hälften stolthet. En bukett konvaljer satt i knapphålet,
+ditfästad af hans resfärdiga lilla syster.
+
+Klockan 1 skulle Bella resa. Redan klockan 12 kom halfva klassen ned med
+konfektstrutar och buketter och måste gifva sig till tåls. De slogo sig
+ned på däcket, som inom kort fyldes af ljusklädda, glada flickgestalter.
+Och när Bella kom, åtföljd af de sina, föllo de öfver henne allesamman
+och refvo henne hardt när i bitar i sin ifver att få se och rå om henne
+de sista minuterna. Bella såg trött ut, men höll sig tapper, hon hade
+skattat så mycket åt känslorna i går.
+
+Kort derpå kommo fru Meilert och Hanna. Den förra blef föremål för
+klassens nyfikna intresse, så Bella ett ögonblick blef fri. Hon smög sig
+till Hanna, som hurtigt och lugnt ombesörjde bagaget. Ingen som såg
+hennes glada blick kunde ana, att hennes inre svälde af saknad och att
+hon sofvit blott två timmar i natt.
+
+Klockan ringde andra gången och flickorna strömmade i land, efter att
+hvar och en till hälften hafva ihjälkramat Bella. Hennes föräldrar och
+syskon kommo nu i tur, och sist Hanna.
+
+-- Farväl, Bella min! Var duktig och glad! Vi mötas igen!
+
+-- Adjö . . . Hanna! Tack! -- Mera kunde hon ej säga.
+
+Fru Meilert och Hanna hade tagit afsked i salongen, de tryckte nu blott
+hvarandras händer med en ömsesidig stark känsla af sympati och ömhet.
+
+-- Landgången i land!
+
+-- Adjö, adjö! ljöd det från stranden, der hvita mössor och brokiga
+parasoller viftade om hvarandra. -- Adjö, adjö! svarade två hvita
+näsdukar uppe på däcket, och båten gungade långsamt ut, följd af glada
+och tårfylda blickar.
+
+[Dekoration]
+
+
+       *       *       *       *       *
+           *       *       *       *
+
+
+  På G. W. Edlunds förlag har utkommit:
+
+
+  Hemmet.
+  En landtflickas anteckningar.
+  För ungdom af Aina Dammert.
+  Inb. 1 Fmk. 50 pi.
+
+
+  Skilda vägar.
+  Berättelse af Maria.
+  5 Fmk.
+
+
+[Dekoration]
+
+       *       *       *       *       *
+           *       *       *       *
+
+[Tryckfel]
+
+  låg så många frestelser i solskenet  ["i" osynlig]
+  litet förlägen öfver Hannas uppförande  [äfver]
+  att visa ett tillmötesgående  [-gånnde]
+  Han visste precis hvad han skulle göra  [vsiste]
+  små omsorger och vänskapsbevis  [vänskapsbe-/bevis på radslut]
+  ett omärkligt gift för unga sinnen  [fär]
+  när jag riktigt ransakade mig sjelf  [ransaknde]
+  Nu öppnades dörren, och skaran stormade in.  [oeh]
+  till och med den del af fläskpannkakan  [fläskpankakan]
+  och dessutom fick hon allt emellan  [flck]
+  _Ole hyvä ja pääse sisään_  [hvvä]
+  försänkta i en efterlängtad sömn  [försäkta]
+  Alma och Lilli  [oeh]
+  uppe på det smala staketet   [stakettet]
+  ifrigt deltagande frågor om Bella  [Bellla]
+  taflor, växter, mattor och draperier  [oeh]
+  som ännu vibrerade så starkt  [vibrarade]
+  ehuru hon sjelf icke erfarit  [bon sjelf]
+  ingifva dig frid och trygghet  [ocb]
+  Hvad angick henne Valter Hagen?  [Vafter]
+  sönderslitas af sorg och hårdt arbete  [ocb]
+
+
+[Interpunktion]
+
+  Men då är det ju ej af oss sjelfva.  [. mangler]
+  Men kanske . . . om du hjelper mig . . .  [kanske . , .]
+  en bok, som Jenny Stenman lånat mig.  [, för .]
+  utan att tillgripa denna förnedrande utväg.  [, för .]
+  Helmi, nu är du ej snäll.  [, för .]
+  bara för att flickorna gingo på så der.  [, för .]
+  -- Nej, men litet sorgsen.  [, för .]
+  Agnes fick af obehaget ett gråtskof,  [. för ,]
+  hvars sanningskärlek hon ej ett ögonblick betviflade.  [, för .]
+  -- skrek Bertha förtjust.  [? för .]
+  -- Hvem kommer med?  [. för ?]
+  Hanna såg på stilen, den var främmande.  [, för .]
+  modell för min nästa vinterklädning?  [. för ?]
+  än det deras lif och tankar hittills innehållit.  [, för .]
+  i det hon gick att hemta kaffet.  [, för .]
+  kastade det i kakelugnen.  [, för .]
+  kastade den i Eriks korg och satte nytt bete på.  [, för .]
+  till och med en gång misshandlat honom.  [, för .]
+  att dröla med något som måste ske.  [, för .]
+  att uppsöka fru Meilert, kosta hvad det ville.  [, för .]
+  satte sig åter på sin förra plats.  [. mangler]
+  ref jag denna duktiga lucka på min paletåärm.  [? för .]
+  hviskade Hanna gladt till svar.  [, för .]
+  Skulle du gerna vara rik, Hanna?  [. för ?]
+  hålla sig fullkomligt neutrala.  [, för .]
+  -- Ingen har anklagat mig.  [? för .]
+  är ni fröken Rappe?  [. för ?]
+  -- Ja, -- svarade Hanna.  [, för .]
+  Det ville ej rätt lyckas.  [, för .]
+  Jag hoppas du tänker på oss fattiglappar  [oss, fattiglappar]
+  och skrämde sömnen på flykten.  [, för .]
+
+
+[Finsk]
+
+  ja pääse sisään  [korrekt "ja päästä sisään"]
+  Me . . . tahtovat nukkumaan  [korrekt "Me tahdomme nukkumaan"]
+
+
+
+
+
+End of Project Gutenberg's I Utvecklingstid, by Toini Mathilda Topelius
+
+*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK I UTVECKLINGSTID ***
+
+***** This file should be named 26479-8.txt or 26479-8.zip *****
+This and all associated files of various formats will be found in:
+        https://www.gutenberg.org/2/6/4/7/26479/
+
+Produced by Louise Hope, Jason Isbell and the Online
+Distributed Proofreading Team at https://www.pgdp.net (This
+file was produced from images generously made available
+by The Internet Archive)
+
+
+Updated editions will replace the previous one--the old editions
+will be renamed.
+
+Creating the works from public domain print editions means that no
+one owns a United States copyright in these works, so the Foundation
+(and you!) can copy and distribute it in the United States without
+permission and without paying copyright royalties.  Special rules,
+set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to
+copying and distributing Project Gutenberg-tm electronic works to
+protect the PROJECT GUTENBERG-tm concept and trademark.  Project
+Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you
+charge for the eBooks, unless you receive specific permission.  If you
+do not charge anything for copies of this eBook, complying with the
+rules is very easy.  You may use this eBook for nearly any purpose
+such as creation of derivative works, reports, performances and
+research.  They may be modified and printed and given away--you may do
+practically ANYTHING with public domain eBooks.  Redistribution is
+subject to the trademark license, especially commercial
+redistribution.
+
+
+
+*** START: FULL LICENSE ***
+
+THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE
+PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK
+
+To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free
+distribution of electronic works, by using or distributing this work
+(or any other work associated in any way with the phrase "Project
+Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full Project
+Gutenberg-tm License (available with this file or online at
+https://gutenberg.org/license).
+
+
+Section 1.  General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg-tm
+electronic works
+
+1.A.  By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm
+electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
+and accept all the terms of this license and intellectual property
+(trademark/copyright) agreement.  If you do not agree to abide by all
+the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy
+all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your possession.
+If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project
+Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound by the
+terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or
+entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8.
+
+1.B.  "Project Gutenberg" is a registered trademark.  It may only be
+used on or associated in any way with an electronic work by people who
+agree to be bound by the terms of this agreement.  There are a few
+things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works
+even without complying with the full terms of this agreement.  See
+paragraph 1.C below.  There are a lot of things you can do with Project
+Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this agreement
+and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm electronic
+works.  See paragraph 1.E below.
+
+1.C.  The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the Foundation"
+or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project
+Gutenberg-tm electronic works.  Nearly all the individual works in the
+collection are in the public domain in the United States.  If an
+individual work is in the public domain in the United States and you are
+located in the United States, we do not claim a right to prevent you from
+copying, distributing, performing, displaying or creating derivative
+works based on the work as long as all references to Project Gutenberg
+are removed.  Of course, we hope that you will support the Project
+Gutenberg-tm mission of promoting free access to electronic works by
+freely sharing Project Gutenberg-tm works in compliance with the terms of
+this agreement for keeping the Project Gutenberg-tm name associated with
+the work.  You can easily comply with the terms of this agreement by
+keeping this work in the same format with its attached full Project
+Gutenberg-tm License when you share it without charge with others.
+
+1.D.  The copyright laws of the place where you are located also govern
+what you can do with this work.  Copyright laws in most countries are in
+a constant state of change.  If you are outside the United States, check
+the laws of your country in addition to the terms of this agreement
+before downloading, copying, displaying, performing, distributing or
+creating derivative works based on this work or any other Project
+Gutenberg-tm work.  The Foundation makes no representations concerning
+the copyright status of any work in any country outside the United
+States.
+
+1.E.  Unless you have removed all references to Project Gutenberg:
+
+1.E.1.  The following sentence, with active links to, or other immediate
+access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear prominently
+whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work on which the
+phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the phrase "Project
+Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, performed, viewed,
+copied or distributed:
+
+This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
+almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
+re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
+with this eBook or online at www.gutenberg.org
+
+1.E.2.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is derived
+from the public domain (does not contain a notice indicating that it is
+posted with permission of the copyright holder), the work can be copied
+and distributed to anyone in the United States without paying any fees
+or charges.  If you are redistributing or providing access to a work
+with the phrase "Project Gutenberg" associated with or appearing on the
+work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1
+through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the
+Project Gutenberg-tm trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or
+1.E.9.
+
+1.E.3.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted
+with the permission of the copyright holder, your use and distribution
+must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional
+terms imposed by the copyright holder.  Additional terms will be linked
+to the Project Gutenberg-tm License for all works posted with the
+permission of the copyright holder found at the beginning of this work.
+
+1.E.4.  Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm
+License terms from this work, or any files containing a part of this
+work or any other work associated with Project Gutenberg-tm.
+
+1.E.5.  Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
+electronic work, or any part of this electronic work, without
+prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
+active links or immediate access to the full terms of the Project
+Gutenberg-tm License.
+
+1.E.6.  You may convert to and distribute this work in any binary,
+compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any
+word processing or hypertext form.  However, if you provide access to or
+distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format other than
+"Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official version
+posted on the official Project Gutenberg-tm web site (www.gutenberg.org),
+you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a
+copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon
+request, of the work in its original "Plain Vanilla ASCII" or other
+form.  Any alternate format must include the full Project Gutenberg-tm
+License as specified in paragraph 1.E.1.
+
+1.E.7.  Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
+performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works
+unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.
+
+1.E.8.  You may charge a reasonable fee for copies of or providing
+access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works provided
+that
+
+- You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
+     the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method
+     you already use to calculate your applicable taxes.  The fee is
+     owed to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he
+     has agreed to donate royalties under this paragraph to the
+     Project Gutenberg Literary Archive Foundation.  Royalty payments
+     must be paid within 60 days following each date on which you
+     prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax
+     returns.  Royalty payments should be clearly marked as such and
+     sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the
+     address specified in Section 4, "Information about donations to
+     the Project Gutenberg Literary Archive Foundation."
+
+- You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
+     you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
+     does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm
+     License.  You must require such a user to return or
+     destroy all copies of the works possessed in a physical medium
+     and discontinue all use of and all access to other copies of
+     Project Gutenberg-tm works.
+
+- You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any
+     money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
+     electronic work is discovered and reported to you within 90 days
+     of receipt of the work.
+
+- You comply with all other terms of this agreement for free
+     distribution of Project Gutenberg-tm works.
+
+1.E.9.  If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg-tm
+electronic work or group of works on different terms than are set
+forth in this agreement, you must obtain permission in writing from
+both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and Michael
+Hart, the owner of the Project Gutenberg-tm trademark.  Contact the
+Foundation as set forth in Section 3 below.
+
+1.F.
+
+1.F.1.  Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
+effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
+public domain works in creating the Project Gutenberg-tm
+collection.  Despite these efforts, Project Gutenberg-tm electronic
+works, and the medium on which they may be stored, may contain
+"Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or
+corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual
+property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a
+computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by
+your equipment.
+
+1.F.2.  LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right
+of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project
+Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
+Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project
+Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all
+liability to you for damages, costs and expenses, including legal
+fees.  YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
+LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
+PROVIDED IN PARAGRAPH F3.  YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
+TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
+LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
+INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
+DAMAGE.
+
+1.F.3.  LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
+defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
+receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
+written explanation to the person you received the work from.  If you
+received the work on a physical medium, you must return the medium with
+your written explanation.  The person or entity that provided you with
+the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a
+refund.  If you received the work electronically, the person or entity
+providing it to you may choose to give you a second opportunity to
+receive the work electronically in lieu of a refund.  If the second copy
+is also defective, you may demand a refund in writing without further
+opportunities to fix the problem.
+
+1.F.4.  Except for the limited right of replacement or refund set forth
+in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS' WITH NO OTHER
+WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO
+WARRANTIES OF MERCHANTIBILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.
+
+1.F.5.  Some states do not allow disclaimers of certain implied
+warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages.
+If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the
+law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be
+interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by
+the applicable state law.  The invalidity or unenforceability of any
+provision of this agreement shall not void the remaining provisions.
+
+1.F.6.  INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
+trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
+providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in accordance
+with this agreement, and any volunteers associated with the production,
+promotion and distribution of Project Gutenberg-tm electronic works,
+harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees,
+that arise directly or indirectly from any of the following which you do
+or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg-tm
+work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any
+Project Gutenberg-tm work, and (c) any Defect you cause.
+
+
+Section  2.  Information about the Mission of Project Gutenberg-tm
+
+Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of
+electronic works in formats readable by the widest variety of computers
+including obsolete, old, middle-aged and new computers.  It exists
+because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from
+people in all walks of life.
+
+Volunteers and financial support to provide volunteers with the
+assistance they need, is critical to reaching Project Gutenberg-tm's
+goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will
+remain freely available for generations to come.  In 2001, the Project
+Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
+and permanent future for Project Gutenberg-tm and future generations.
+To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation
+and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4
+and the Foundation web page at https://www.pglaf.org.
+
+
+Section 3.  Information about the Project Gutenberg Literary Archive
+Foundation
+
+The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit
+501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
+state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
+Revenue Service.  The Foundation's EIN or federal tax identification
+number is 64-6221541.  Its 501(c)(3) letter is posted at
+https://pglaf.org/fundraising.  Contributions to the Project Gutenberg
+Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent
+permitted by U.S. federal laws and your state's laws.
+
+The Foundation's principal office is located at 4557 Melan Dr. S.
+Fairbanks, AK, 99712., but its volunteers and employees are scattered
+throughout numerous locations.  Its business office is located at
+809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887, email
+business@pglaf.org.  Email contact links and up to date contact
+information can be found at the Foundation's web site and official
+page at https://pglaf.org
+
+For additional contact information:
+     Dr. Gregory B. Newby
+     Chief Executive and Director
+     gbnewby@pglaf.org
+
+
+Section 4.  Information about Donations to the Project Gutenberg
+Literary Archive Foundation
+
+Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide
+spread public support and donations to carry out its mission of
+increasing the number of public domain and licensed works that can be
+freely distributed in machine readable form accessible by the widest
+array of equipment including outdated equipment.  Many small donations
+($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
+status with the IRS.
+
+The Foundation is committed to complying with the laws regulating
+charities and charitable donations in all 50 states of the United
+States.  Compliance requirements are not uniform and it takes a
+considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
+with these requirements.  We do not solicit donations in locations
+where we have not received written confirmation of compliance.  To
+SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any
+particular state visit https://pglaf.org
+
+While we cannot and do not solicit contributions from states where we
+have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
+against accepting unsolicited donations from donors in such states who
+approach us with offers to donate.
+
+International donations are gratefully accepted, but we cannot make
+any statements concerning tax treatment of donations received from
+outside the United States.  U.S. laws alone swamp our small staff.
+
+Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation
+methods and addresses.  Donations are accepted in a number of other
+ways including including checks, online payments and credit card
+donations.  To donate, please visit: https://pglaf.org/donate
+
+
+Section 5.  General Information About Project Gutenberg-tm electronic
+works.
+
+Professor Michael S. Hart was the originator of the Project Gutenberg-tm
+concept of a library of electronic works that could be freely shared
+with anyone.  For thirty years, he produced and distributed Project
+Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of volunteer support.
+
+
+Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed
+editions, all of which are confirmed as Public Domain in the U.S.
+unless a copyright notice is included.  Thus, we do not necessarily
+keep eBooks in compliance with any particular paper edition.
+
+
+Most people start at our Web site which has the main PG search facility:
+
+     https://www.gutenberg.org
+
+This Web site includes information about Project Gutenberg-tm,
+including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
+Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
+subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.
diff --git a/26479-8.zip b/26479-8.zip
new file mode 100644
index 0000000..e8b5c2c
--- /dev/null
+++ b/26479-8.zip
diff --git a/26479-h.zip b/26479-h.zip
new file mode 100644
index 0000000..b081be2
--- /dev/null
+++ b/26479-h.zip
diff --git a/26479-h/26479-h.htm b/26479-h/26479-h.htm
new file mode 100644
index 0000000..6a39a1f
--- /dev/null
+++ b/26479-h/26479-h.htm
@@ -0,0 +1,7153 @@
+
+<!DOCTYPE HTML PUBLIC "-//W3C//DTD HTML 4.01 Transitional//EN">
+<html>
+<head>
+<title>I Utvecklingstid</title>
+<meta http-equiv = "Content-Type" content = "text/html; charset=UTF-8">
+
+<style type = "text/css">
+
+body {margin-left: 10%; margin-right: 10%;}
+div.titlepage, div.intro {margin-top: 4em; margin-bottom: 4em;}
+
+hr {width: 80%; margin-top: 1em; margin-bottom: 1em; text-align: center;}
+hr.mid {width: 40%;}
+hr.tiny {width: 20%;}
+
+h1, h2, h3, h4, h5, h6 {text-align: center; font-style: normal;
+font-weight: normal; line-height: 1.5; margin-top: .5em;
+margin-bottom: .5em;}
+
+h1 {font-size: 250%;}
+div.titlepage h1 {margin-top: .6em; margin-bottom: .6em;}
+h2 {font-size: 150%;}
+div.titlepage h2 {margin-top: 1em; margin-bottom: 1em;}
+h3 {font-size: 133%;}
+div.titlepage h3 {margin-top: 1.15em; margin-bottom: 1.15em;}
+h3.boldf {font-weight: bold;}
+h4 {font-size: 120%;}
+div.intro h4 {font-style: italic; font-weight: bold;
+font-family: sans-serif;}
+h5 {font-size: 100%;}
+div.titlepage h5 {margin-top: 1.5em; margin-bottom: 1.5em;}
+h6 {font-size: 85%;}
+
+p {margin-top: .5em; margin-bottom: 0em; line-height: 1.2;}
+
+p.illustration {text-align: center; margin-top: 1em; margin-bottom: 1em;}
+p.illustration.tail {margin-bottom: 8em;}
+p.illustration.head {margin-bottom: 4em;}
+
+div.center p {text-align: center;}
+p.right {text-align: right;}
+
+p.righthalf {margin-left: 50%; text-align: center;}
+p.larger {font-size: 120%;}
+
+div.intro {font-style: italic;}
+
+div.verse {margin: .5em 4em;}
+div.verse p {margin-top: 0; margin-left: 4em; text-indent: -4em;}
+
+
+/* decorative cap */
+
+span.firstletter {float: left; padding-right: .67em; margin-top: -.5em;}
+span.firstword {margin-left: -.5em;}
+
+
+/* text formatting */
+
+span.smaller {font-size: 88%;}
+
+
+/* my additions */
+
+/* correction popup */
+
+ins.correction {text-decoration: none; border-bottom: thin dotted red;}
+
+/* page number */
+
+span.pagenum {position: absolute; right: 2%; font-size: 95%;
+font-weight: normal; font-style: normal; text-align: right;
+text-indent: 0em;}
+
+/* Transcriber's Note */
+
+.mynote {background-color: #DDE; color: #000;
+font-family: sans-serif; font-size: 90%;}
+
+div.mynote {margin: 1em 5%; padding: .5em 1em 1em;}
+p.mynote {margin: 1em 5%; padding: 1em;}
+div.mynote a {text-decoration: none;}
+
+</style>
+</head>
+
+<body>
+
+
+<pre>
+
+The Project Gutenberg EBook of I Utvecklingstid, by Toini Mathilda Topelius
+
+This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
+almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
+re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
+with this eBook or online at www.gutenberg.org
+
+
+Title: I Utvecklingstid
+       En berättelse om flickor
+
+Author: Toini Mathilda Topelius
+
+Release Date: August 29, 2008 [EBook #26479]
+
+Language: Swedish
+
+Character set encoding: UTF-8
+
+*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK I UTVECKLINGSTID ***
+
+
+
+
+Produced by Louise Hope, Jason Isbell and the Online
+Distributed Proofreading Team at https://www.pgdp.net (This
+file was produced from images generously made available
+by The Internet Archive)
+
+
+
+
+
+
+</pre>
+
+
+<div class = "mynote">
+
+<p><a name = "start" id = "start">Denna text</a> använder utf-8
+(unicode) som teckenkodning. Om apostrofer, citationstecken eller å, ä,
+ö i denna text inte visas korrekt så kanske din webläsare inte är
+kompatibel eller saknar teckensnitt. Kontrollera först att din webläsare
+har teckenupsättning eller teckenkodning ("character set" eller "file
+encoding") inställt på Unicode (UTF-8). Du kan också behöva byta
+teckensnitt i din webläsare.</p>
+
+</div>
+
+<p class = "illustration">
+<img src = "images/cover2.png" width = "301" height = "498"
+alt = "cover">
+</p>
+
+<div class = "titlepage">
+
+<h1>I UTVECKLINGSTID.</h1>
+
+<h2>EN BERÄTTELSE OM FLICKOR</h2>
+
+<h5>AF</h5>
+
+<h3 class = "boldf">TEA.<br>
+&nbsp;</h3>
+
+<p class = "illustration">
+<img src = "images/tail_i2_166.png" width = "94" height = "41"
+alt = "dekoration">
+</p>
+
+<h5>&nbsp;<br>
+&nbsp;<br>
+HELSINGFORS 1889.<br>
+<b>G. W. EDLUNDS FÖRLAG.</b></h5>
+
+</div>
+
+<hr class = "mid">
+
+<h5><b>HELSINGFORS,</b><br>
+<span class = "smaller">
+J. SIMELII ARFVINGARS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG,</span><br>
+1889.</h5>
+
+<hr class = "mid">
+
+<div class = "intro">
+
+<h4>Till mina flickor.</h4>
+
+<p><img src = "images/cap_H_ital.png" width = "25" height = "27" alt =
+"H" align = "left">vad tänker ungbjörken, när hon om våren känner
+verldens friska vindar fläkta mellan sina löf; hvad tänker knoppen, när
+han känner det ena efter det andra af sina hjertblad vecklas ut för dagg
+och sol; hvad tänker kycklingen, när han förundrad kryper ut ur ägget;
+hvad tänker fjäriln, när han första gången pröfvar sina färska unga
+vingar i sol och fri luft; hvad tänker flickan, när hon står vid
+ungdomens tröskel och full af längtan sträcker famnen mot en okänd
+framtid?</p>
+
+<p>Ja &mdash; hvem kan veta allt detta?</p>
+
+<p>I efterföljande blad har jag sökt teckna en del af de stämningar och
+känslor, hvilka likt underbara nya fåglar sväfva kring gränsen mellan
+barndom och ungdom. De äro svåra att fånga, och måhända har jag
+misslyckats. Jag är den första att erkänna, att det finaste i ett ungt
+flickhjerta, det som är henne innerst heligt och dyrbart och som jag
+ville kalla barndomsengelns spår i hennes själ &mdash; det kan aldrig
+tydas och vidröras. Ty det är den osynliga, halft omedvetna tråd, som
+utgör sambandet mellan hennes lifs upphof och ändamål &mdash; Gud.</p>
+
+<p>Likaså har jag sökt antyda det väntande lifvets ansvar. Låt det ej
+förskräcka eder. Först när vi känna oss, ej blott som glada barn, men
+ock som menniskor, skapade för en uppgift, &mdash; först då får lifvet
+form och innehåll.</p>
+
+<p>Unga barn! Raska flickor! Lifvet är så stort och rikt och verlden så
+skön. Njut dem, men ej med förbundna ögon. Att älska, tro, hoppas
+&mdash; och arbeta med modiga hjertan, &mdash; se der eder uppgift!</p>
+
+<p>Att denna berättelse handlar nästan uteslutande om flickor, kommer
+sig deraf, att hon ursprungligen var afsedd att ingå i „Nya
+Trollsländan“ som en fortsättning på en derstädes införd berättelse om
+gossarnes kamratlif. Men då hon växte för stor för den lilla
+Trollsländans vingar, fick hon lof att söka sig ut i eget omslag.</p>
+
+<p>Helsingfors i November 1889.</p>
+
+<p class = "right larger">Förf.</p>
+
+<p class = "illustration tail">
+<img src = "images/tail_i5.png" width = "130" height = "16"
+alt = "dekoration"></p>
+</div>
+
+
+<span class = "pagenum">1</span>
+
+<p class = "illustration head">
+<img src = "images/head1.png" width = "454" height = "77"
+alt = "dekoration"></p>
+
+
+<p><span class = "firstletter">
+<img src = "images/cap_N1.png" width = "31" height = "56"
+alt = "N"></span><span class = "firstword">å,</span> tänker Bella börja
+terminen med att komma för sent till skolan? &mdash; brummade Lena och
+nedfälde med brak vedklabbarna framför kakelugnen. &mdash; Klockan är
+öfver sju, och de andra sitta redan vid kaffebordet.</p>
+
+<p>Bella satte sig upp och gnuggade sina ögon. Det var ju 15 Januari.
+Och hon, som så när glömt det! Hon hade vant sig att sofva så länge
+under jullofvet. &mdash; Öfver sju! Hvad skulle mamma säga? Bella hade i
+går lofvat hugga socker och sy fast ett par knappar i Bengts väst, innan
+hon gick i skolan. Nu gälde det att vara flink.</p>
+
+<p>&mdash; Söta Lena, hit med bunken, jag törs väl ej strejka från
+badet.</p>
+
+<p>Hon klef beslutsamt i det kalla vattnet, ref sig med en grof handduk,
+så hon var röd som en kräfta och kröp i kläderna. Håret tog icke lång
+tid, det var lyckligtvis kort, och nu var hon färdig.</p>
+
+<span class = "pagenum">2</span>
+<p>I matsalen sutto föräldrarna och syskonen redan vid kaffebordet, då
+Bella kom. Mamma visade leende på sockerskålen, som fylt sig sjelf, och
+Bengt drog i sina knappar, som han fastsytt med jerntråd, stark nog att
+hänga skålpundsvigter vid. Småsyskonen, Lulle, Lisi och Helmi slogo ned
+på henne med sina angelägenheter och det gick en god stund, innan hon på
+sitt vänliga sätt gjort sig af med dem och fått tid att äta sin
+frukost.</p>
+
+<p>Januarimorgonen var frostig och klar och hon kom med blossande kinder
+till skolan. Hvilket stoj, hvilket prat, det hördes ända ut i farstun.
+Tamburen var full af stampande, flåsande, pratande flickor, som pelsade
+af sig och sökte öfverrösta hvarandra.</p>
+
+<p>&mdash; God dag, Ada! . . God dag, Pelle! . . . God dag! God dag!
+hördes från alla håll. &mdash;&nbsp;&mdash; Godt nytt år, Gerta!
+.&nbsp;.&nbsp;. Hur har du mått? Hvad har du gjort under julen? .&nbsp;.
+Jag har varit rest till landet .&nbsp;.&nbsp;. Åh! .&nbsp;. Har du fått
+många julklappar? etc. etc. ljöd det från hundratals ifriga munnar.
+Föreståndarinnan kom vänligt helsande in och sökte nedtysta dem, men det
+lyckades blott för en stund. Frågor och svar, utrop och skratt haglade
+från alla sidor, man var glad att se hvarandra igen och nyfiken och full
+af intressanta meddelanden.</p>
+
+<span class = "pagenum">3</span>
+<p>Bella omringades strax af en flock kamrater. Hon var allas gunstling,
+man täflade om henne och skämde bort henne af alla krafter.</p>
+
+<p>Agnes Lund tog henne under armen och drog henne bort med sig. &mdash;
+Kom, skall du få se min splitternya muff. Jag har så länge önskat mig en
+hvit Angora muff, sådan som Emilie Rosenskjölds, och nu gaf pappa mig en
+till julklapp.</p>
+
+<p>&mdash; Nej vänta, Bella, du måste titta hit först, &mdash; ropade
+Lilli Enestam. &mdash; Den här urkeden fick jag. Är den ej
+förtjusande?</p>
+
+<p>&mdash; Hör du, Bella, &mdash; skrek en tredje, &mdash; fick du den
+der boken du önskade?</p>
+
+<p>&mdash; Bella, kom, skall du få något godt. Vi plundrade julgranen
+först i går och jag tog med mig af de bästa konfekterna åt dig.</p>
+
+<p>&mdash; Bella, vill du ha mitt nyaste porträtt? &mdash; frågade Jenny
+Stenman, en vacker, litet kokett flicka med krusad pannlugg och modern
+klädning. Hon räckte fram sitt kort åt Bella, som leende skakade på
+hufvudet.</p>
+
+<p>&mdash; Jenny, jag tycker mer om det jag har, det är enklare än
+detta.</p>
+
+<p>&mdash; Ja, jag var yngre då, &mdash; sade Jenny och såg med välbehag
+på sina vackra drag.</p>
+
+<p>&mdash; Bella, nu <i>måste</i> du komma litet till oss,
+<span class = "pagenum">4</span>
+&mdash; ropade ett par flickor och trängde sig framom de andra. &mdash;
+Vi ha ju knapt fått säga dig god dag.</p>
+
+<p>Bella var som i en qvarn. Hon skulle höra på alla, svara alla, se
+vänlig ut och dela sig i minst tjugu lika stora delar för att icke
+förfördela någon. Hon hade också en märkvärdig förmåga att räcka till
+för alla och ingen kunde egentligen berömma sig af att stå henne närmare
+än de andra.</p>
+
+<p>Medan kamraterna sorlade omkring henne varseblef hon på sista bänken
+i klassrummet en nykomling, som alls icke tycktes egna dem någon
+uppmärksamhet. Det var en lång, mörklätt flicka med allvarsamma bruna
+ögon. Hon bläddrade i sin bok, såg stundom otåligt på klockan, men
+låtsade icke om de nyfikna blickar som skjöto fram till henne från
+flickgrupperna.</p>
+
+<p>&mdash; Hvem är den der nya? &mdash; hviskade Bella och såg bort till
+sista bänken.</p>
+
+<p>&mdash; Hon skall heta Rappe, &mdash; hviskade Siri Linder tillbaka.
+&mdash; Från landet. Min kusin Elna har berättat om en mycket underlig
+flicka som bodde nära dem och hette Hanna Rappe. Jag undrar just om det
+är hon.</p>
+
+<p>Nu ringde klockan och alla klasserna samlades till bön. Bella hörde
+alls icke på och hennes ögon drogos allt emellanåt till den nya
+kamraten,
+<span class = "pagenum">5</span>
+som hon såg stå der med ett nästan dystert uttryck i ögonen.</p>
+
+<p>Under loppet af timmen, när betygen granskades och lexorna bestämdes,
+var Bella mycket förströdd. Hon ertappade sig med att oupphörligt titta
+bort till sista bänken och räkna ut hurudan flicka den der nya
+egentligen var. Hon såg icke vänlig ut åtminstone och svarade nästan
+buttert på föreståndarinnans tilltal.</p>
+
+<p>När de skulle gå, sökte Bella ett tillfälle att närma sig henne, men
+det lyckades ej. Sjelf var hon blyg, och den andra höll sig afsigtligt
+tillbaka. Flickorna lemnade Bella dessutom ej i fred; två af dem togo
+henne under armen och tågade af med henne under ifrigt samspråk.</p>
+
+<p>&mdash; Hvad hon ser bra ut, den der Rappe, &mdash; sade Lilli
+Enestam, när de kommit ut på gatan.</p>
+
+<p>&mdash; NÃ¥, jag vet ej just, &mdash; sade Agnes Lund. &mdash; SÃ¥g ni,
+hon var klädd i gröfsta halfylle, sådant som våra pigor ej skulle täckas
+gå med.</p>
+
+<p>&mdash; Hon är kanske fattig, &mdash; yttrade Bella urskuldande.</p>
+
+<p>&mdash; Och en sådan paletå hon hade! &mdash; fortfor Agnes med
+energiskt ogillande. &mdash; Lång och slät som en säck, och med fickor
+stora som .&nbsp;.&nbsp;. den här skolväskan. Hon går alltid med
+händerna i fickorna och har påsvantar, som andra gatpojkar.</p>
+
+<span class = "pagenum">6</span>
+<p>&mdash; Men bra ser hon ut, &mdash; envisades Lilli. &mdash; HÃ¥ret
+faller så vackert öfver pannan och hennes ögon! .&nbsp;.&nbsp;. Inte har
+<i>jag</i> sett sådana ögon förr.</p>
+
+<p>Följande dag voro Bellas tankar så upptagna af den nya kamraten, att
+hon tillochmed en gång under timmen svarade uppåt väggarna. Hon blef
+mörkröd af förlägenhet; det hade ej hittills händt att hon varit
+ouppmärksam. Med en kraftig viljeansträngning tvang hon sig att lyssna
+med uppmärksamhet, men hon kunde ej låta bli att i tysthet gifva akt på
+Rappe. Hon märkte huru väl hon svarade, icke med flickors vanliga
+famlande efter uttryck, huru säker hon var i alla ämnen och huru hon
+bemötte lärare och kamrater med en viss afmätt likgiltighet, som höll
+dem på afstånd. Detta på sätt och vis eggade Bella, som ännu aldrig
+blifvit tillbakavisad, då hon vänligt närmat sig någon.</p>
+
+<p>Vid bortgåendet kom en tillfällighet henne till hjelp. Hon märkte att
+den nya kamraten sökte sin ena galosch och skyndade att hjelpa henne.
+Efter något letande fann hon en, som saknade make och gick med den till
+henne.</p>
+
+<p>&mdash; Är denna din? &mdash; frågade hon. &mdash; Här står
+H.&nbsp;R. Hvad är ditt förnamn?</p>
+
+<p>&mdash; Hanna, &mdash; svarade den tilltalade och gaf för första
+gången Bella en vänlig blick.</p>
+
+<span class = "pagenum">7</span>
+<p>&mdash; Hanna! Det är mitt älsklingsnamn, &mdash; utbrast Bella glad.
+&mdash; Det är roligt att du heter så. Hvar bor du, får jag följa dig
+hem?</p>
+
+<p>&mdash; Jag bor på Annegatan, &mdash; sade Hanna utan att låtsa om
+den senare frågan.</p>
+
+<p>Men Bella var fast besluten att icke låta dörren på nytt slå igen
+mellan dem. Hon klädde sig skyndsamt och upphann Hanna just i detsamma
+denna steg utför trapporna.</p>
+
+<p>&mdash; Får jag följa dig? &mdash; bad hon med något i stämman, som
+gjorde det omöjligt för Hanna att neka. &mdash; Jag bor alldeles nära
+Annegatan, så vi ha ändå samma väg.</p>
+
+<p>&mdash; Inte är jag något trefligt sällskap, men kom om du vill.</p>
+
+<p>De gingo tysta en stund. Slutligen sade Hanna tvärt.</p>
+
+<p>&mdash; De skämma bort dig på klassen, ser jag.</p>
+
+<p>Bella rodnade och visste ej rätt hvad hon skulle svara.</p>
+
+<p>&mdash; Jag kände en flicka, &mdash; fortfor Hanna, &mdash; som var
+god som du, men som tanter och kamrater i grund förderfvade. Hon blef så
+van att alltid få sin vilja fram och att alltid blifva uppmärksammad,
+att hon aldrig var nöjd med mindre man beundrade och böjde sig för
+henne.
+<span class = "pagenum">8</span>
+Jag fruktar att också du kan bli snedvriden, om det fortgår så här.</p>
+
+<p>Ett litet stygn i Bellas samvete visade henne att Hannas fruktan ej
+var alldeles ogrundad. Hennes glada leende försvann och hon frågade
+oroligt, &mdash; tror du verkligt att jag håller på att bli
+bortskämd?</p>
+
+<p>&mdash; Det skulle förvåna mig, om du ej blefve det. Att ständigt bli
+observerad, matad med vänskapsbetygelser, kyssar och smek och smicker,
+det är lika ohelsosamt för karakteren, som sötsaker för magen.</p>
+
+<p>&mdash; Det är inte sant, att flickorna smickra mig, &mdash; utbrast
+Bella med ett bortskämdt barns otålighet. &mdash; De hålla verkligt af
+mig. Men, för resten, hvad angår detta dig? Hvarför sätter du dig till
+doms öfver mig, innan vi ännu sett hvarandra två dagar? Det har du icke
+rätt till.</p>
+
+<p>Nu var det Hannas tur att bli röd och hon svarade temligen
+ovänligt:</p>
+
+<p>&mdash; Jag säger alltid som jag tänker och rår ej för, att sanningen
+föreföll dig bäsk.</p>
+
+<p>De gingo en stund tysta, hvardera kände sig smått sårad. Slutligen
+tvang Hannas eftertanke henne att gifva Bella rätt. Hon, en främling,
+borde verkligen icke tränga sig på med sin åsigt. Och hvad angick
+flickornas uppförande henne?
+<span class = "pagenum">9</span>
+Icke det ringaste. Och icke Bella heller; hon hade ingen rätt att göra
+henne ledsen.</p>
+
+<p>Hon öfvervann sin tvärhet, tog Bellas arm i sin och sade med ett
+tonfall, som kom Bella att förvånad se upp: &mdash; förlåt mig!</p>
+
+<p>Hvarifrån kom detta varma och mjuka i stämman, som trängde rakt in i
+Bellas försonliga hjerta? Hon tryckte tyst Hannas hand, och som hon nu
+var vid sitt hörn, skildes de åt med en nick.</p>
+
+<p>Bella funderade hela dagen öfver den nya kamraten. Hon <i>var</i>
+underlig, olik alla dem hon kände. Så frånstötande, och dock så
+tilldragande. Och hur hon talade, &mdash; nästan som stort folk. Men hon
+borde icke antaga en sådan förmyndareton, det tänkte Bella visst icke
+tåla.</p>
+
+<p>Om Bella tyckte om henne? <i>Nej.</i> Det vill säga .&nbsp;.&nbsp;.
+kanske ändå litet, ty hon såg så sann ut. Men hon hade visst ett hårdt
+och elakt hjerta. Att säga om kamraterna att de smickrade! Det var ju
+detsamma som att beskylla dem för falskhet. Hon var bestämdt elak. Men
+hvarifrån kom då det der ångerfulla: förlåt? Bella skakade undrande på
+hufvudet och visste ej rätt hvad hon skulle tro.</p>
+
+<p class = "illustration tail">
+<img src = "images/tail9.png" width = "130" height = "14"
+alt = "dekoration"></p>
+
+
+
+
+<span class = "pagenum">10</span>
+
+<p class = "illustration head">
+<img src = "images/head10_83.png" width = "461" height = "58"
+alt = "dekoration"></p>
+
+
+<p><span class = "firstletter">
+<img src = "images/cap_B.png" width = "31" height = "63"
+alt = "B"></span><span class = "firstword">ella</span> Palmfelts hem var
+icke rikt och icke heller fattigt, men det var ett godt hem i detta ords
+bästa bemärkelse. Hennes far var en sällsynt redbar karakter, en
+anspråkslös och tystlåten, men icke dess mindre vinnande personlighet,
+som med outtröttlig samvetsgranhet arbetade för de sina. Hennes mor var
+en af dessa milda och dock fasta qvinnor, hvilka, utan att synas bråka
+det minsta, likväl vinna ett oinskränkt inflytande öfver sin omgifning.
+Hon hade varit lärarinna innan hon blef gift, hade haft många barn under
+sin ledning och lärt sig älska dem och förstå deras olika naturer. När
+hon sjelf fick barn, sökte hon uppfostra dessa efter de grundsatser hon
+valt sig för lifvet, icke planlöst och på „må få“, som många mödrar
+tyvärr göra. Mången ansåg henne sträng, emedan hon stundom nekade sina
+barn i andras ögon oskyldiga nöjen. Men hon visste af egen erfarenhet
+huru hårdt lifvet sedan skulle synas dem, om hon nu lindade dem i bomull
+<span class = "pagenum">11</span>
+och vande dem vid att aldrig behöfva lägga band på några önskningar.</p>
+
+<p>Den äldste sonen, Bengt, var lik sin far, en klok, anspråkslös gosse
+med goda siffror i skolan och ett stillsamt lynne. Han var sjutton år
+och stod på en vänlig, kamratlik fot till sin två år yngre syster Bella
+och till flickor i allmänhet. Skulle hans mor kunnat, hade hon satt de
+begge syskonen i en samskola, men sådana funnos icke den tid de begynte
+sin skolgång. Hvarför åtskilja en bror och en syster under den tid, då
+ett så starkt band som gemensamhet i arbete och i allvarligare intressen
+kunde draga dem till hvarandra för hela lifvet? Hon försökte genom sin
+uppfostran närma dem till hvarandra så mycket som möjligt för att
+derigenom motverka följderna af separatundervisningen.</p>
+
+<p>Bella var, hvad de flesta skulle kalla, „en söt flicka“. Hon var
+glad, utan att vara yr, med en naturlig enkelhet och flärdlöshet, som
+trotsade kamraters och anhörigas afguderi. Hon var omutligt
+samvetsgrann, kunde alltid sina lexor, var alltid hjelpsam och trodde
+godt om alla menniskor. Men hon var alltför lätt ledd och häri låg
+största faran för henne. Hon kunde så lätt blifva en af dessa „söta
+flickor“, hvilka ingenting annat äro än söta, som icke tänka, icke bilda
+<span class = "pagenum">12</span>
+sig en enda egen åsigt, icke begära mer af lifvet, än att få vara små
+söta, sorglösa dockor. Hennes mor såg detta och försökte väcka hennes
+karakter. Hon fruktade kamraternas blinda tillgifvenhet, som så lätt
+kunde missleda denna veka, outvecklade natur.</p>
+
+<p>De yngre barnen voro råämnen af olika slag, hvilka en god uppfostran
+kunde bearbeta till duglig vara. Der fans egensinne och trots, häftighet
+och ostyrighet, visserligen svåra stötestenar för en uppfostrarinna, men
+långtifrån de värsta. Och under den kärleksfulla tuktan de små viljorna
+undergingo, slipades och omformades de att småningom motsvara hvad man
+förstår med en ädel karakter.</p>
+
+<p>När Bella kom från skolan gick hon in till sin mor för att omtala sin
+nya bekantskap. &mdash; Du kan ej tro, mamma, hvad hon är underlig och
+olik oss andra. Jag undrar om <i>du</i> ens skulle förstå dig på henne.
+Tänk, att ordentligt lexa upp mig första gången vi talade med
+hvarandra.</p>
+
+<p>Fru Palmfelt lyssnade intresserad. Hon var inom sig glad öfver att
+den nya kamraten åtminstone icke skulle skämma bort Bella. Och då hon
+såg hvilket djupt intryck Bella mottagit af henne och sjelf ville
+öfvertyga sig om huruvida
+<span class = "pagenum">13</span>
+detta borde uppmuntras eller icke, lofvade hon Bella att bjuda Hanna
+Rappe till sig.</p>
+
+<p>Bella gick och fröjdade sig häråt en hel vecka och sökte under tiden
+komma Hanna närmare. Hon gick ibland och satte sig bredvid henne under
+qvarterna och sökte inleda ett samtal. Ibland gick det, då Hanna var på
+det humöret, ibland fick hon endast korta, trumpna svar eller ett halft
+ovänligt: &mdash; låt mig vara i fred.</p>
+
+<p>Det oaktadt tröttnade Bella ej att försöka vinna henne. En
+oförklarlig sympati drog henne ständigt till Hannas sida, och kamraterna
+sågo med afund huru hon allt oftare föredrog hennes sällskap framför
+deras. Det harmade isynnerhet Jenny Stenman och Agnes Lund, hvilka begge
+voro förälskade i Bella och täflade att vinna henne med högar af
+karameller och hemlighetsfulla förtroenden. Bella var vänlig mot dem,
+som mot alla, men hon tröttnade småningom vid deras innehållslösa
+pladder och längtade tillbaka till Hannas sunda, kraftiga, alltid
+väckande samtal.</p>
+
+<p>Hannas tillbakadragna, litet öfverlägsna sätt retade dem. De hade i
+början försökt ställa sig väl med henne, hon var ju den bästa på
+klassen, men alla deras bemödanden strandade mot Hannas kärfva: &mdash;
+jag vill helst vara i fred. De drogo sig tillbaka med en viss
+hämndkänsla, hvilken
+<span class = "pagenum">14</span>
+ingalunda minskades af att Bella så gerna tycktes vara med Hanna.</p>
+
+<p>Der voro flickor af många slag på fjerde klassen, och det gjorde att
+den aldrig hade någon riktig sammanhållning. Der voro barnsliga,
+outvecklade flickor, som på lediga stunder ännu roade sig med
+pappersdockor och dylikt. Der voro halft blaserade unga damer, hvilka
+redan varit med i stora verlden och talade om baler och kurtis med en
+erfarenhet, som väckte någras afund, andras åtlöje. Der fans vidare
+några riktiga „pojkflickor“, hvilka älskade sport af alla slag, voro
+fulla af upptåg och bullrade under qvarterna. Och slutligen fans der
+några allvarsamma, tänkande flickor, hvilka med vaken blick följde
+lifvet omkring dem och sökte uppfostra sig sjelfva så godt de förmådde.
+Bella stod så att säga på gränsen mellan alla dessa olika naturer: hon
+var på en gång barnslig och tänkande, qvinligt behaglig och dock käck.
+Derför passade hon så bra med dem alla och var det enda bandet mellan
+dessa stridiga elementer.</p>
+
+<p>Underligt nog slöt sig Hanna först till „småbarnen“, som de kallades,
+och vann deras tillgifvenhet genom att med intresse lyssna till deras
+pappersdockshistorier. Hon hade visserligen aldrig sjelf lekt med
+dockor, men hon rycktes
+<span class = "pagenum">15</span>
+med af deras lifliga fantasi och fann sig ofta midt inne i de
+vidunderligaste pappersdocksintriger. Och så fann hon sig tilltalad af
+småbarnens mod att vara barnsliga, ehuru alla skrattade åt dem.</p>
+
+<p>Skolorna hade lof en dag för det vackra vädrets skull och
+skridskobanan på norra hamnen vimlade hela dagen af skridskoåkande
+ungdom. Isen låg blank som en stor karamell och snöfältet der bakom
+glittrade i solskenet, som en sockrad maräng. På afstånd sågos
+stränderna af Högholmen och Blåbärslandet insvepta i ett genomskinligt
+vintertöcken, och ryska kyrkan med sina hvita tak samt de ståtliga
+stenhusen vid norra kajen, bildade vackra kulisser kring denna fria,
+öppna scen.</p>
+
+<p>Frampå förmiddagen hade det begynt blåsa en häftig sydvest, hvilken
+sopade bort från banan alla ömtåliga halsar och öron. De mera härdade
+stannade qvar. Stod man säker på stålskorna och lät vinden föra sig, så
+seglade man med god fart utan att behöfva röra en fena, ända tills
+snövallen sade stopp. Men när man skulle tillbaka! Vinden strök som en
+mur emot en, hvirflade om med kjolarne, som om han velat skaka dammet ur
+dem och tryckte mössorna i nacken, de må ha suttit aldrig så stadigt.
+Egentligen hade man bordt hålla sig inne i dag. Men
+<span class = "pagenum">16</span>
+det låg så många frestelser<ins class = "correction" title =
+"„i“ osynlig"> i </ins>solskenet och i den vårfylda vinden. Man insöp
+den med välbehag under det man krokig som en sprättbåge knogade sig
+fram.</p>
+
+<p>Borta vid en af paviljongerna stod en grupp skolflickor. En del hade
+skridskor på sig och pustade efter första nappataget med sydvesten.
+Andra påsatte som bäst sina eller voro med som åskådare. Alla lyssnade
+med intresse till Jenny Stenman, som beskref något med hemlighetsfull
+röst.</p>
+
+<p>&mdash; Och sedan, &mdash; fortfor hon, &mdash; dansade han med mig
+på hvarenda bal och nu, just nu när jag kom ned till banan, mötte han
+mig och gaf mig i förbifarten en artig helsning och en slängkyss.</p>
+
+<p>&mdash; Åh, fy då, en sådan näsvishet! &mdash; afbröt Bella Palmfelt
+henne förtrytsamt. &mdash; Men kanske såg du miste!</p>
+
+<p>&mdash; Kantänka, söta Bella, det var nu något! Han är så söt och så
+stilig, att jag hade god lust att kasta en dylik tillbaka. &mdash; Jenny
+såg sig skrattande om för att se hvad verkan hennes ord haft.</p>
+
+<p>Bella flög upp med ögon i hvilka harmen framkallat tårar. &mdash; Åh,
+Jenny, så du talar! Jag är säker att du ej menar det, du vill bara reta
+mig.</p>
+
+<span class = "pagenum">17</span>
+<p>Jenny knyckte på nacken. &mdash; Bevars, söta Bella, jag måtte väl få
+tänka i den saken som jag vill, &mdash; sade hon snäft.</p>
+
+<p>Några af flickorna skrattade, andra sågo tveksamma ut. Det hela var
+ju så oskyldigt, hvem kunde hitta på att bli stött öfver sådant?</p>
+
+<p>&mdash; Jag tycker, &mdash; inföll Alma Brennlund, en af Jennys goda
+vänner, &mdash; att då våra pappor och mammor och tanter och kusiner
+jemt och ständigt kyssa en, vore det väl ej en så himmelsskriande
+näsvishet om en hygglig gosse djerfdes kyssa på fingret åt oss.</p>
+
+<p>&mdash; Nej, visst inte . . . det tycker också jag, &mdash; hördes
+flera röster ur skocken.</p>
+
+<p>&mdash; Jo, det <i>är</i> dumt, derför att . .&nbsp;. derför
+.&nbsp;.&nbsp;.</p>
+
+<p>Bella hade alltid svårt att tala när hon var upprörd, och nu sjöd det
+inom henne och rösten stockade sig. Hon visste ej heller hur hon rätt
+skulle förklara sig, hon kände blott att hon alltid skulle känna en
+sådan handling som en förolämpning.</p>
+
+<p>I detsamma prasslade det i granarna som omgåfvo banan, och Hanna
+Rappe kröp fram. Hon hade velat pröfva om skaren bar och vadat ända till
+knäna i den förrädiska drifvan. Händelsen gjorde att hon hörde Alma
+Brennlunds sista yttrande, och nu kom hon Bella till hjelp.</p>
+
+<span class = "pagenum">18</span>
+<p>&mdash; Det är dumt derför, att <i>sådant nedsätter en flickas
+värde</i>, &mdash; sade hon med eftertryck och fäste sina klara ögon på
+Alma med ett uttryck af allvar.</p>
+
+<p>&mdash; Det är just vackert att stå och lyssna till andras
+hemligheter, &mdash; utfor Jenny Stenman i häftig ton. &mdash; Fröken
+Rappe är visst icke någon fullkomlighet, när allt går omkring.</p>
+
+<p>&mdash; Visst icke, &mdash; sade Hanna lugnt, &mdash; men hon
+föraktar snobbar.</p>
+
+<p>&mdash; Nej se, du har skridskor med dig, &mdash; utbrast Aina Berg,
+glad att kunna gifva samtalet en annan vändning. &mdash; Jag visste icke
+att du kunde skrinna.</p>
+
+<p>&mdash; Det kan jag icke heller, &mdash; sade Hanna, &mdash; men jag
+tänker öfva mig.</p>
+
+<p>&mdash; Öfva dig? Här? &mdash; Och flickorna sågo nästan
+förskräckta&nbsp;ut.</p>
+
+<p>&mdash; Huru så? Är det förbjudet?</p>
+
+<p>&mdash; Åh nej, men jag trodde ej du ville göra dig till spektakel.
+Här är så mycket folk.</p>
+
+<p>&mdash; Hvad gör det? De ha väl alla varit likadana som jag i början,
+&mdash; skrattade Hanna och påsatte skridskorna.</p>
+
+<p>Flickorna undrade i tysthet öfver att Hanna icke blygdes för att visa
+sin oskicklighet. Jenny
+<span class = "pagenum">19</span>
+Stenman vände henne föraktligt ryggen. &mdash; Hon har inte mera
+folkvett än vår ko, &mdash; sade hon.</p>
+
+<p>Bella kände sig mot sin vilja litet förlägen <ins class =
+"correction" title = "ursprungstext „äfver“">öfver</ins> Hannas
+uppförande. &mdash; Om du skulle gått hit en afton, när här ingen varit,
+&mdash; sade hon försigtigt.</p>
+
+<p>&mdash; Också du, min Brutus! &mdash; log Hanna, som den friska
+blåsten och tanken på det nya nöjet gjort glad och lätt till mods.
+&mdash; Bevisa mig, att jag gör något orätt, och jag slutar strax. Jag
+tycker tvärtom att ni borde vara mig tacksamma för det extra nöje mina
+„borgare“ komma att bereda eder.</p>
+
+<p>Gruppen vid paviljongen skingrade sig. På afstånd sågs Jenny Stenman
+skära de sirligaste ringar i isen, åtföljd af ett halft dussin
+lyceister, som blindt beundrade henne. Hennes vackra ögon koketterade
+under luggen, och den lilla insnörda, näpna figuren förde sig så
+behagfullt och graciöst, att de tappre lyceisterne tyckte sig aldrig ha
+sett en vackrare docka. När hon tröttnade, hvilket ofta hände, täflade
+de om att få skjuta henne på en stolkälke. Hon gaf till små barnsliga
+skrik af rädsla hvar gång kälken i svängningarna slingrade för mycket
+eller när de i sin vilda fart höllo på att köra öfver någon. Men hon
+njöt på samma gång af att vara så helt i sin körsvens våld.</p>
+
+<span class = "pagenum">20</span>
+<p>Borta vid andra ändan af banan gjorde Hanna Rappe sina första
+ofullkomliga försök i den ädla skridskokonsten. Hvarje ryck af vinden,
+hvarje spricka i isen bragte henne på fall, men hon steg upp lika käck,
+obekymrad om en och annan förbiåkande drog på munnen åt henne. Hennes
+ifriga önskan var att till slut kunna så beherska sina rörelser, att hon
+ej blefve ett så lätt byte för den istadiga sydvesten.</p>
+
+<p>En ung student, hvars bekantskap hon gjort i prestgården derhemma,
+kom och erbjöd henne sin hjelp. Han var ytterst sirlig och fin och
+skrann, som om han vore följd af en verlds beundrande blickar.</p>
+
+<p>&mdash; Fröken Rappe, får jag den äran att bjuda er min arm till
+stöd? &mdash; sade han och räckte henne handen med en beskyddande
+min.</p>
+
+<p>&mdash; Nej tack, &mdash; sade Hanna kort, &mdash; jag reder mig utan
+stöd. &mdash; Och så vände hon honom ryggen och stapplade framåt på egen
+hand.</p>
+
+<p>&mdash; Välsigna, dessa kjolar! &mdash; utbrast hon otåligt, då Bella
+om en stund skrann fram till henne. &mdash; Än sno de sig kring en, som
+refven kring ett metspö, än flaxa de vildare än en flagga i blåsväder.
+Vänta, du skall få se att jag engång gör mig af med dessa strutar och
+skaffar mig en drägt efter min egen smak.</p>
+
+<span class = "pagenum">21</span>
+<p>Bella tviflade intet ögonblick att hon skulle göra så. Men hon
+undrade om hon sjelf skulle följa exemplet. Hanna hade så underliga nya
+idéer, men hon hade rätt i så mycket, hvarför icke också i detta? Och
+Bella tyckte sig känna huru andedrägten hämmades och rörelserna blefvo
+tvungna af den drägt hon bar.</p>
+
+<p>&mdash; Ack, se der är bror Bengt, som lärt mig gå på skridskor,
+&mdash; utbrast hon glad och pekade bortåt isen. &mdash; Vill du icke
+låta honom leda dig, han är stadig som en isbjörn.</p>
+
+<p>&mdash; Nej tack, jag behöfver ingen hjelp, &mdash; sade Hanna
+öfvermodigt i detsamma hon råkade ut för en spricka och hjelplös tumlade
+omkull.</p>
+
+<p>&mdash; Ser du, högmod går för fall? &mdash; skrattade Bella. &mdash;
+Kom hit, Bentu, och räck en slagen hjeltinna din hjelpande hand!</p>
+
+<p>Hanna kastade en blick på „bror Bengts“ trygga figur med de enkla
+kläderna och de björnaktiga fasonerna och blef lugn. Hon räckte honom
+förtroendefullt sin hand och han drog henne upp mera hårdhändt än
+ridderligt.</p>
+
+<p>Bella glömde en god stund att skrinna för det makalösa nöjet att se
+de båda följas åt i motvinden. Hon vinglande hit och dit som kläppen i
+en ringklocka, han stödande henne med faderlig min. Så kafvade de sig
+fram till bersån,
+<span class = "pagenum">22</span>
+der Hanna pustande och skrattande sjönk ned på en bänk.</p>
+
+<p>Bella skrann till de andra och de bildade ked. Behagfullt och mjukt
+gled den framåt med afmätta rörelser och alla de unga flickhufvudena
+böjde sig efter i samma takt. De voro icke olika en rad täcka näckrosor,
+hvilka vagga sina hvita kalkar i takt efter vågens slag.</p>
+
+<p>Jenny Stenman sällade sig till dem. Hon hade nyss träffat den
+afspisade studenten, som beklagat sig öfver Hannas oartighet. Och i det
+hon vände blicken mot stranden, såg hon Hanna stödd af en kavaljer styra
+kosan mot paviljongen.</p>
+
+<p>Hon fnyste till. &mdash; Den der Rappe är då den taktlösaste varelse
+jag någonsin sett. Nyss afsnäste hon herr Hallgren, som vänligt erbjöd
+henne sin hjelp, och der skrinner hon nu hand i hand med en af de
+föraktade „snobbarne“.</p>
+
+<p>&mdash; Men, kära, men det är ju Bengt! &mdash; utbrast Bella
+storskrattande. Tanken att Bengt kunde bli tagen för en snobb föreföll
+henne utomordentligt komisk.</p>
+
+<p>Jenny såg flat ut, men fortfor: &mdash; än sen! Hon hade ändå icke
+rätt att mankera den ena för att hålla till godo med en annan. &mdash;
+Det är emot all god ton.</p>
+
+<span class = "pagenum">23</span>
+<p>Bella begynte bli ledsen å Hannas vägnar och tyckte att Jenny
+resonnerade dumt.</p>
+
+<p>&mdash; Visst måste en flicka ha rätt att emottaga eller afslå en
+tjenst, &mdash; sade hon. &mdash; Hvarför skulle hon vara tvungen att
+mottaga en handräckning af en, som hon ej tycker&nbsp;om?</p>
+
+<p>&mdash; Kära Bella, hvad du är barnslig! Huru skulle det gå på våra
+baler och tillställningar, om flickorna tillätes att så der öppet visa
+sin sympati och antipati?</p>
+
+<p>&mdash; Men så <i>borde</i> det vara, &mdash; vidhöll Bella med
+oväntad bestämdhet. &mdash; Det är fegt att visa ett <ins class =
+"correction" title = "ursprungstext „tillmötesgånnde“">tillmötesgående</ins>,
+der man har orsak att vilja draga sig tillbaka.</p>
+
+<p>&mdash; Bry dig ej om att citera Hanna Rappe, &mdash; sade Jenny
+spetsigt. &mdash; Vi veta nog, att du har dina skrupler från henne.</p>
+
+<p>Bella rodnade af förtrytelse. &mdash; Det är ej sant, du är stygg,
+Jenny. Jag har alltid tänkt så och skall alltid tänka&nbsp;så.</p>
+
+<p>&mdash; Jag tycker som Bella, &mdash; inföll Aina Berg
+saktmodigt.</p>
+
+<p>&mdash; Och jag som Jenny, &mdash; sade Alma Brennlund. &mdash; Det
+vore ju förfärligt sårande för en gosse om hans uppbjudning
+afsloges.</p>
+
+<p>&mdash; Hvarje bra flicka gör ej heller detta utan verkliga skäl.
+&mdash; Bellas röst darrade litet.</p>
+
+<span class = "pagenum">24</span>
+<p>&mdash; Ja, skäl! Kanske det, att han en gång djerfts kasta en
+slängkyss åt henne.</p>
+
+<p>Den nyss qväfda förargelsen dref på nytt röda flammor upp på Jennys
+kinder.</p>
+
+<p>&mdash; Söta Bella, nog blefve lifvet upp och nedvändt, om
+menniskorna alltid finge lägga sina tycken i öppen dag.</p>
+
+<p>&mdash; Det blefve åtminstone ärligare, &mdash; sade Bella, som hade
+en obestämd känsla af att det låg mycken oärlighet bakom det angenäma
+sällskapslifvet.</p>
+
+<p>&mdash; Det tjenar till ingenting att tvista om den här saken,
+&mdash; sade Jenny i stött ton. &mdash; Bella tycks vilja kasta öfver
+bord allt hvad som hör till god ton och antagen sed. Jag tror ändå ej,
+att du derigenom kommer att förbättra verlden och menniskorna
+.&nbsp;.&nbsp;. hvarken du eller Hanna Rappe.</p>
+
+<p>De sistnämnda orden yttrades i hämndlysten ton, men Bella gaf ej akt
+derpå. Hon såg Hanna närma sig dem med skridskorna i handen. Det låg ej
+spår af ovilja i Hannas öppna blick, då hon räckte Jenny handen,
+sägande: &mdash; förlåt mig, jag väger ej alltid mina ord!</p>
+
+<p>Jenny mumlade något, som ingen hörde och skyndade hemåt före de
+andra.</p>
+
+<p>Bella upphann henne. &mdash; Var ej ledsen, Jenny, &mdash; bad hon
+vänligt, &mdash; jag har ej velat såra dig.
+<span class = "pagenum">25</span>
+Kanhända att jag är öfverdrifven i detta; jag har ej tillräckligt tänkt
+öfver dessa saker ännu.</p>
+
+<p>Jenny såg fortfarande stött ut. &mdash; Jag förstår ej, hur du kan
+vara så barnslig Bella, och vilja göra dig vigtig i sådana småsaker. Det
+är ju att göra kameler af myggor. Kantänka, om en gosse är litet artig
+mot en flicka och visar att han tycker om henne, hvad kan det göra henne
+för ondt?</p>
+
+<p>&mdash; Han får gerna vara vänlig och uppmärksam, det skola vi ju
+alla vara mot hvarandra. Men det fins en gräns, Jenny, öfver hvilken han
+ej får gå. Mamma har talat med mig om detta och sagt, att vi flickor
+måste ha aktning för oss sjelfva och inte tillåta hvem som helst att
+taga sig friheter mot oss. Det är att göra oss till leksaker, hvilka
+hvar och en anser sig ha rätt att tumma om och förderfva.</p>
+
+<p>Jenny suckade. &mdash; Hvad du är barnslig. Du har ingen aning om att
+det ofta ej är lek, utan fullaste allvar med en sådan uppmärksamhet. Du
+skulle bara veta hvad gossar sagt till mig! Det har varit riktigt tungt
+för mig att krossa så många hjertan.</p>
+
+<p>&mdash; Men àpropos, har du läst en bok som heter „Betsy eller ett
+brustet hjerta“? Inte. Den
+<span class = "pagenum">26</span>
+måste du nödvändigt läsa. Jag skall skicka den till dig och du skall få
+se att du tycker om den.</p>
+
+<p>&mdash; Jag tror ej det, &mdash; sade Bella, &mdash; men jag skall
+fråga mamma om jag får läsa den.</p>
+
+<p>&mdash; Asch, mamma! Hvad du är osjelfständig. Hon har bestämdt icke
+något emot att du läser den. Den är så intressant, att jag två qvällar å
+rad låg och läste den till klockan 3 på morgonen.</p>
+
+<p>&mdash; Adjö, Jenny, nu måste jag gå.</p>
+
+<p>&mdash; Adjö, söta lilla Bella. Blif nu bara inte ett sådant der
+tråkigt helgon, som tycker sig vara bättre än alla andra.</p>
+
+<p>Banan hade blifvit nästan tom. Sydvesten herskade enväldigt, sopande
+utåt isen afbrutna granrisqvistar, papperslappar och halfbrända
+papyrosstumpar. Granarne rundtomkring hviskade till hvarandra. De hade
+hört och sett så mycket under sin tjenstgöring vid banan. Nya friska
+vindar, som fläktade genom ungdomens sinnen, fällande ett godt frö här
+och der i tacksam jordmån och sega gamla rotskott, hvilka voro omöjliga
+att utrota, emedan de sträckte sina rötter långt, långt ned i
+jorden.</p>
+
+<p class = "illustration tail">
+<img src = "images/tail26_69.png" width = "82" height = "27"
+alt = "dekoration"></p>
+
+
+
+
+<span class = "pagenum">27</span>
+
+<p class = "illustration head">
+<img src = "images/head27.png" width = "463" height = "72"
+alt = "dekoration"></p>
+
+
+<p><span class = "firstletter">
+<img src = "images/cap_S.png" width = "26" height = "56"
+alt = "S"></span><span class = "firstword">måsyskonen</span> skulle ha
+knäckkokning på gården och Bengt hade gjort en ypperlig backe, ville
+icke Hanna komma till dem på eftermiddagen?</p>
+
+<p>Bella var röd af oro, att Hanna skulle säga nej och tillade: &mdash;
+mamma helsade och bad att du skulle komma. &mdash; Och när Hanna såg
+huru mycket hon önskade det, svarade hon efter en stunds tvekan, ja.
+Bella sprang hem förut att förkunna den glada nyheten för syskonen, som
+voro i färd med att reparera skrinnbacken, och samla torrt bränsle till
+knäckelden. Denna skulle uppgöras i midten af en fyrkantig snökammare,
+dit de släpat pallar och leksaker af alla slag.</p>
+
+<p>När Hanna om en stund infann sig, kommo kälkarne i farten. Backen var
+brant och jemn, det gick med fart längs hela den stora gården ända ut på
+gatan. Lulle damp skickligt på mage på sin „Polle“, spärrade ut benen
+och körde af, så det brakade i uthusknutarne. Bengt var så kavat, att
+han stod som en cirkusryttare på ryggen
+<span class = "pagenum">28</span>
+af sin Ajax och knapt blinkade när det bar af som värst. Men en gång
+gick hans högmod för fall. Han hamnade i snödrifvan, medan Ajax
+fortsatte färden på egen hand och slog nosen mot kökstrappan.</p>
+
+<p>Flickorna styrde turvis för hvarandra, ty Hanna hade ingen kälke.
+Hennes långa ben voro beständigt i vägen, sak samma huru hon satt, och
+Bella var maktlös af skratt, så hon oupphörligt ramlade af kälken. Hon
+beundrade Hanna, när denna utan synbar ansträngning drog både henne och
+Lisi uppför backen och när hon lyftade Bella, påpelsad som hon var, att
+sitta på vattentinan. Lulle såg med stora ögon på detta kraftprof och
+frågade: &mdash; Huru har du blifvit så stark, Hanna Rappe?</p>
+
+<p>&mdash; Af att plöja, äta surt bröd och bära ved, &mdash; svarade
+Hanna muntert.</p>
+
+<p>&mdash; Nej, har du verkligen fått plöja? Det har inte jag, fast jag
+är gosse.</p>
+
+<p>&mdash; Ja, ser du, jag var sjelf häst. Vi hade ingen häst och ingen
+dräng, och när det var brådt om, spände jag mig för plogen och drog den
+i potatistäppan.</p>
+
+<p>&mdash; Åhå! &mdash; utbrusto barnen. &mdash; Men hvem körde?</p>
+
+<p>&mdash; Det behöfdes ingen kusk, när hästen var
+<span class = "pagenum">29</span>
+så klok. Han <ins class = "correction" title = "ursprungstexte „vsiste“">visste</ins>
+precis hvad han skulle göra, och när fåran var
+plöjd, tog han potäterna och radade dem i fåran.</p>
+
+<p>&mdash; Men med hvad tog han dem? I mun?</p>
+
+<p>&mdash; Med framfötterna, &mdash; log Hanna.</p>
+
+<p>&mdash; Han kunde väl icke taga mer än en i sender, &mdash; funderade
+Lulle.</p>
+
+<p>&mdash; Ã…hjo, han hade en korg . . .</p>
+
+<p>&mdash; En noskorg, som Pontus på Fågelvik, &mdash; och begge barnen
+skrattade hjertligt åt Lulles qvickhet. I&nbsp;deras lifliga fantasi
+hade Hanna verkligen varit förvandlad till en riktig häst, och de öste
+öfver henne frågor och förmodanden, som hon på sitt lustiga sätt
+besvarade. Hon tjusade dem genom att härma kon och fåret och tuppen och
+andra slags djur, så de glömde att skurra backe och slogo sig ned
+bredvid Hanna i snökammaren.</p>
+
+<p>&mdash; Och vet ni, när vår bässe brukade plumsa i ån vid den branta
+stranden, hoppade jag efter och drog honom i land vid hornen.</p>
+
+<p>&mdash; Åhå! Var du inte rädd att han skulle stånga dig?</p>
+
+<p>&mdash; Nej, Pelle har respekt för mig sedan jag en gång gaf honom
+ris för att han tuggat sönder mitt nya metspö. Det är bara när han ser
+<span class = "pagenum">30</span>
+någon springa, som han blir kavat och sätter i väg med hornen förut.</p>
+
+<p>När det begynte mörkna, tändes elden i den lilla spiseln och sirapen
+sattes på. Lulle utnämndes till eldare; Bella rörde i smeten; Bengt
+gjorde strutarna och Lisi satt inkrupen nära Hanna, som underhöll
+sällskapet med historier.</p>
+
+<p>&mdash; En gång skickade mamma mig på ett ärende till andra sidan ån.
+Vår båt var borta, ingen annan syntes till på hela stranden, och mamma
+hade brådt om. Hvad skulle jag göra? Jo, jag fick en idé. Der hemma vid
+källardörren stod ett gammalt gistnadt degtråg under rännan. Jag rullade
+det i ån &mdash; ingen såg mig, &mdash; tog en snöspade ur källaren till
+åre och gaf mig af. Eläköön! Tråget läkte förskräckligt, men jag tänkte:
+våga vinna! och plaskade på af alla krafter. Ån var icke bred på det
+stället, och jag kom bara halfdränkt öfver. Lemnade skor och strumpor på
+stranden och sprang barfotad till byn. Efter uträttadt ärende skulle jag
+hem på samma sätt. Jag vände tråget upp och ned &mdash; det var det
+beqvämaste sättet att få det uröst &mdash; och klef åter i. Men nu höll
+det på att gå på tok. Midt på ån slant jag på den degiga bottnen och
+vältrade hufvudstupa ur karet, som blef liggande på sidan likt en
+kantrad båt. Jag fick
+<span class = "pagenum">31</span>
+tag i spaden och simmade med den till land. Det var ett hårdt arbete, ty
+kjolarne sutto fastklibbade vid kroppen och hindrade mina rörelser. Men
+ondt krut förgås ej så lätt och jag kom öfver med lifvet. Ingen menniska
+hade åsett denna färd, bara vår grannes hund, som stod och gläfsade vid
+stranden. Skor och strumpor seglade sjelfständigt ned för ån och tråget
+hade vett att styra i land vid en krökning af stranden några stenkast
+lägre ned.</p>
+
+<p>Barnen hade alla lyssnat med spändt intresse och Bella hade en lång
+stund glömt att röra i sirapen för att höra slutet af den spännande
+historien.</p>
+
+<p>&mdash; Blef du icke sjuk efter den betan?</p>
+
+<p>&mdash; Pytt! Jag nös tre gånger och så var den sjukdomen
+undanstökad. Men .&nbsp;.&nbsp;. här osar stekt läder .&nbsp;.&nbsp;.
+det må aldrig vara du, Bengt?</p>
+
+<p>Bengt drog åt sig fötterna, som verkligen kunde misstänkas för att ha
+varit under sirapsgrytan. Bella kom plötsligt i håg sirapen. Ack och ve!
+Hennes ansigte uttryckte en jemmerlig missräkning, när hon smakade på
+smeten. Den var bäsk som malört och hård som glas.</p>
+
+<p>&mdash; Vidbränd.</p>
+
+<p>&mdash; Vidbränd! gick det som ett sorgligt eko kring hela laget.
+Bengt och Hanna låtsade gråta
+<span class = "pagenum">32</span>
+högt; småbarnen hade ännu förhoppningar och beto i glasbitarne. De voro
+inte att förakta, och så höllo de till godo med hela varulagret.</p>
+
+<p>&mdash; Nu gå vi in, &mdash; sade Bella, som kom ihåg, att det var
+Helmis sängtid. Hon brukade alltid lägga lilla syster, när hon inte hade
+för svåra lexor. Det hade blifvit mörkt och lampan i matsalstaket
+kastade sitt vänliga sken genom fönstret ut på drifvorna.</p>
+
+<p>Hanna kände ett egendomligt behag vid inträdet i det varma, upplysta
+hemmet, der Bellas mor så moderligt vänligt välkomnade henne. Lampan
+stod tänd på stora bordet i salen och dess varma sken föll genom en
+ljusröd slöja öfver gröna växter, taflor och blommiga möbler. Från
+barnkammaren hördes Helmis joller och Bellas halfhöga vaggsång och genom
+matsalsdörren syntes ett dukadt thebord under den stora taklampan. Lulle
+och Lisi smögo sig in till sin mor; de voro sömniga och ville ännu en
+stund hålla i mammas hand. Bengt gick efter ett schackbräde för att taga
+ett parti tillsammans med sin far.</p>
+
+<p>Hanna kände sig underlig till mods. Det var som om hon såg framför
+sig en scen ur en bok som hon gerna läste. Just så hade hon tänkt sig
+ett hem och sådant hade hon önskat
+<span class = "pagenum">33</span>
+sig det. Hennes eget hem var så fattigt på glädje och trefnad, på kärlek
+och fred. Kontrasten grep henne. En underlig beklämning jagade den glada
+sinnesstämningen på flykten; hon kände sig ovärdig att dela trefnaden i
+detta lyckliga hem, hon passade icke här, hon med sitt hårda sinne och
+sitt skygga väsen. Och ju längre hon kände sig omgifven af denna
+värmande stämning, dess mer hårdnade hon till och blef allt tystare och
+tvärare ju längre qvällen led.</p>
+
+<p>När Bella kom in i sitt rum efter att hafva söft Helmi, fann hon
+Hanna sittande i en vrå så långt som möjligt från lampan och med en bok
+i knäet.</p>
+
+<p>&mdash; Hvad nu, du knuffar rätt nu ut väggen, bästa Hanna, &mdash;
+log hon. &mdash; Förstör icke dina ögon derborta i knuten, utan kom och
+sätt dig här i soffan, så skall jag läsa för dig. Hvad vill du höra?
+„Unga qvinnor“, „En krona bland flickor“, „Milly Jocelyn“, eller
+hvad?</p>
+
+<p>&mdash; Jag tror ej jag bryr mig om sådana böcker, &mdash; sade Hanna
+trumpet och utan att flytta ur sin knut.</p>
+
+<p>&mdash; Gör du inte? Nå, hvad slags böcker tycker du om? Bengt har
+alla Jules Vernes arbeten, känner du dem? Eller vill du ha poesi eller
+historia, säg!</p>
+
+<span class = "pagenum">34</span>
+<p>Hanna svarade icke och Bella såg, att hon alls icke hört på. Hon tog
+derför en pall och satte sig i vrån bredvid Hanna, medan hon på sitt
+vinnande sätt sade: &mdash; nå, då kommer jag hit och pratar med dig.
+Vill du icke ha mig, så säg bara uppriktigt.</p>
+
+<p>Då Hanna blott tyst satt och såg framför sig, tog hon blygt hennes
+hand och frågade: &mdash; hvarför är du ledsen? Har någon gjort dig
+ondt?</p>
+
+<p>Hanna lösgjorde sakta sin hand och fäste på Bella ett par sorgsna
+ögon.</p>
+
+<p>&mdash; Jag passar icke här i ditt hem, &mdash; sade hon sakta.
+&mdash; Hvad skall ödemarkens fågel göra bland parkens sångare? Jag har
+ej rätt att komma och afundas er lycka.</p>
+
+<p>Bella grep på nytt hennes hand. &mdash; Vill du icke berätta mig
+litet om ditt hem, &mdash; om du anser mig värd ditt förtroende, &mdash;
+tillade hon, när hon såg ett drag af skygghet ila öfver Hannas
+ansigte.</p>
+
+<p>&mdash; Flickor kunna icke bevara förtroenden, &mdash; utbrast Hanna
+hårdt. Men då Bella med en liten suck steg upp för att gå sin väg, tog
+hon ångerfullt hennes hand och drog henne till sig.</p>
+
+<p>&mdash; Nej, blif qvar. Jag tror att du är bättre än alla andra
+flickor, jag tror att du kan gömma ett förtroende. Vill du höra om mitt
+hem,&nbsp;så
+<span class = "pagenum">35</span>
+skall jag tala om det. Men det är icke mycket att säga och ingen glad
+historia. Du skall kanhända förstå mig bättre, när du hört den.</p>
+
+<p>Bella återtog sin plats på pallen, vänd så att hon icke såg på Hanna
+under det denna berättade:</p>
+
+<p>&mdash; Du vet att min mor lefver der borta i .&nbsp;.&nbsp;. järvi.
+Hon är ensam, sjuk och menniskoskygg efter många och tunga pröfningar.
+Vi ha två små rum i landthandlarens gård och mamma skrifver rent åt
+domaren i trakten. Hvad hon förtjenar är så litet, att det knapt förslår
+till hyra för de två rummen och en liten potatistäppa. Det vore omöjligt
+för mig att vistas här och gå i skola, om icke en aflägsen slägting till
+mamma lånade mig medel till min skolgång.</p>
+
+<p>&mdash; Och din far, är han död? &mdash; frågade Bella sakta.</p>
+
+<p>&mdash; Nej, han lefver, men vi veta icke hvar, och jag har aldrig
+sett honom. Han öfvergaf min mor kort efter min födelse, och sedan dess
+har bandet mellan oss varit fullkomligt afslitet. En gång om året kommer
+en liten penningesumma till mamma och vi tro att den är af honom. Men
+mamma för den till prestgården att utdelas bland byns fattiga.</p>
+
+<p>&mdash; Du skall veta att hon är mycket stolt,
+<span class = "pagenum">36</span>
+min mor, &mdash; fortfor Hanna, då hon såg Bellas förvånade blick.
+&mdash; Hvarför skulle hon hålla till godo hans penningar, när hon
+mistat hans kärlek? Också jag svälter hellre, än jag mottager en penni
+från honom .&nbsp;.&nbsp;.</p>
+
+<p>&mdash; Men, Hanna . . . din egen far! &mdash; Bella tyckte ej om den
+nästan hatfulla blick, med hvilken de sista orden uttalats.</p>
+
+<p>&mdash; Så hade mamma en gång en ungdomsvän, som hon lidelsefullt
+älskade, &mdash; fortfor Hanna, utan att höra Bellas utrop. &mdash;
+Denna flicka var rik och mamma var fattig, men de voro oskiljaktiga, de
+hade lofvat att dela allt i lifvet med hvarandra. Men när mamma gifte
+sig, miste hon vännen, ty denna kunde aldrig förlåta det i hennes ögon
+tanklösa och förhastade steget. Min mor drog sig sårad tillbaka, hon
+kunde icke handla annorlunda, när hon nu engång älskade min far, och
+kort tid derefter miste hon också honom. Jag var då blott en månad
+gammal. Min mor flyttade med mig till den aflägsna lilla ort, der vi
+allt ännu lefva och blef allt bittrare, allt mera menniskofientlig ju
+längre vi bodde der. Menniskorna der på trakten betraktade oss med
+misstro och det var med knapp nöd min mor lyckades få det lilla arbete,
+hvaraf hon sedan lefvat.</p>
+
+<span class = "pagenum">37</span>
+<p>&mdash; Ack, Bella, det måtte vara förfärligt att mista det man en
+gång så blindt älskat och trott på! Att känna sig mista sjelfva förmågan
+att älska och tro på menniskorna, att bli hård och tom som en uttorkad
+källa .&nbsp;.&nbsp;. Jag har aldrig erfarit hvad en moders kärlek vill
+säga .&nbsp;.&nbsp;.</p>
+
+<p>Hanna tystnade. Bella vågade nu se upp i det allvarsamma, nästan
+stränga anletet och hennes ögon fyldes af tårar. Hon kände en förmildrad
+fläkt af sorgerna i lifvet; de voro långt borta, men hon förnam deras
+tillvaro. Hon kände, att Hanna, så ung hon var, bar på en tung börda,
+hvilken hon ej förmådde lyfta af hennes skuldror.</p>
+
+<p>&mdash; Hvar har du gått i skola? &mdash; frågade hon med ett försök
+att litet skingra den tunga stämning, som tryckte dem båda.</p>
+
+<p>&mdash; Jag har aldrig gått i skola. Mamma läste med mig tills jag
+var 14 år, sedan fick jag ett år ledning af informatorn i prestgården.
+Nu gäller det att arbeta för att småningom bli i stånd att hjelpa mamma
+och afbetala på mina skulder. Lyckligtvis är jag så kärnfrisk, att det
+tyngsta arbete är som en lek för mig.</p>
+
+<p>&mdash; Hvad tänker du bli? &mdash; Bellas ögon glittrade af
+intresse.</p>
+
+<p>&mdash; Hvad vet jag? Det jag duger till. Kanske väljer jag ett yrke.
+Det som mest af allt
+<span class = "pagenum">38</span>
+intresserar mig är likväl den „torra“ juridiken. Tänk, att kunna skipa
+rättvisa i verlden, att dömma och straffa .&nbsp;.&nbsp;.</p>
+
+<p>&mdash; Säg icke så, &mdash; afbröt Bella förskräckt, &mdash; att
+godtgöra och försona måste vara mycket lyckligare.</p>
+
+<p>&mdash; Kanske, &mdash; sade Hanna tankfullt, och det kom ett
+vackrare tonfall i stämman.</p>
+
+<p>&mdash; Du har så stora planer, du, Hanna. Jag nöjer mig med att bli
+hushållerska eller sjuksköterska. Jag tycker så mycket om att steka
+plättar och vara snäll mot dem som äro sjuka. &mdash; Men nu hör jag dem
+slamra med tekopparne och känner oset af stekta svampar. Kom, Hanna,
+mamma väntar.</p>
+
+<p>När Hanna om aftonen låg i sin säng, arbetade hennes tankar så att
+hon ej fick somna. Intrycket af det goda glada hemmet, de lyckliga
+syskonen, värmen, tryggheten, allt framkallade en känsla af ensamhet,
+sådan hon aldrig erfarit förr. Hon blygdes att gifva vika för hvad hon
+kallade svaghet, och det hårda inom henne reste sig till försvar.</p>
+
+<p>&mdash; Det är ömkligt, &mdash; tänkte hon, &mdash; att blifva
+sentimental af en smula vänlighet. Om jag ej kan förhärda mig deremot,
+så är det bättre att jag flyr alltsammans. Ty jag vill ej, <i>vill
+ej</i>
+<span class = "pagenum">39</span>
+hafva någon att tacka för något. Jag <i>vill</i> icke ha någon vän, som
+binder mig mer än andra, ty vänskapen är en snara, som gör en ofri.
+Bättre att aldrig ha egt en vän, än att ha egt en och svikits! Så säger
+mamma, och jag tror hon har rätt. Bella är en god flicka, men jag hyser
+ingen tillgifvenhet för henne och vill ingen hysa. Hon skall ej vinna
+mig, ty hon kan ej behålla mig, lilla vänliga varelse, som lifvet skämt
+bort. .&nbsp;.&nbsp;. Jag vill vara nog för mig sjelf och <i>fri</i> så
+länge jag lefver.</p>
+
+<p>Något inom henne motsade dock detta och bortsmälte muren som hon
+ville bygga till sitt försvar. Bellas glada ögon och mjuka röst trängde
+genom allt och fylde hennes drömmar, när hon ändtligen somnade. Men hon
+kastade sig oroligt af och an och vaknade ibland af att något oändligt
+sorgset tryckte hennes hjerta, något som hon ej kände eller kunde gifva
+namn. I&nbsp;nattens stillhet blef detta något henne slutligen
+öfvermäktigt och dref till hennes ögon tårar, som hon nästan glömt att
+funnits till. De gjorde henne godt, och hon lät dem flöda, tills sömnen
+småningom stängde deras källa.</p>
+
+<p class = "illustration tail">
+<img src = "images/tail39_135.png" width = "82" height = "28"
+alt = "dekoration"></p>
+
+
+
+
+<span class = "pagenum">40</span>
+
+<p class = "illustration head">
+<img src = "images/head40.png" width = "452" height = "77"
+alt = "dekoration"></p>
+
+
+<p><span class = "firstletter">
+<img src = "images/cap_J.png" width = "23" height = "55"
+alt = "I"></span> skolan gick allt sin lugna, jemna gång utan andra
+afbrott, än de sedvanliga månadslofven. Hanna hade efter det första
+besöket i Bellas hem, dragit sig än mera inom sig sjelf; det var svårt
+för Bella att få ett ord ur henne. Dörren hade plötsligt smält igen,
+utan att Bella kunde förstå orsaken.</p>
+
+<p>&mdash; Låt den tvärviggen vara, &mdash; sade kamraterna, när de
+märkte huru bedröfvad hon var öfver Hannas halsstarrighet. &mdash; Du
+ser ju, att hon föraktar oss allesamman och helst vill slippa vårt
+sällskap.</p>
+
+<p>Men Bella kunde icke låta henne vara i fred, hon drogs af en
+oförklarlig sympati till den trumpna, skygga flickan. Hon kände en
+längtan att hjelpa henne att bli lycklig och ansträngde sig för att
+finna en nyckel till denna hårdt reglade dörr.</p>
+
+<p>Trots Hannas köld och tillbakadragenhet intresserade hon likväl
+kamraterna. Hon beherskade
+<span class = "pagenum">41</span>
+dem ofrivilligt, såsom alltid det starka och klara vinner inflytande
+öfver det svaga och outvecklade. Men hon visste det icke sjelf, och
+flickorna skulle säkert högljudt protesterat, om någon sagt dem att de
+läto sig ledas af Hanna Rappe. De vädjade till henne, när någon svårlöst
+fråga var å bane, och hon var klassens ombud hvarje gång det gälde en
+beskickning till någon af lärarne. Hon glömde ibland sin slutenhet för
+att tala med dem och de funno med förvåning huru litet de tänkt öfver de
+naturligaste saker. Men deremellan var hon ohjelpligt tyst och allvarsam
+och undandrog sig hvarje vänskapsbetygelse med en kärfhet, som ofta
+sårade de mera vekhjertade kamraterna.</p>
+
+<p>En dag i Mars, när det var bitande kallt, var Bella på hemväg från
+skolan. Hon drog ned mössan öfver öronen och kröp in i pelskragen så
+godt hon kunde, men ändå huttrade hon af köld.</p>
+
+<p>Vid det hon passerade en portgång blef hon ej litet öfverraskad af
+att se Hanna ifrigt sysselsatt att trösta en liten gosse. Han hade
+förfrusit sina öron och Hanna hade nyss gnidit dem med snö och band nu
+sin enda ylleduk kring barnets hufvud.</p>
+
+<p>&mdash; Hvad gör du här, Hanna? &mdash; frågade
+<span class = "pagenum">42</span>
+Bella gladt, och en ström af värme skjöt igenom henne oaktadt
+kölden.</p>
+
+<p>Hanna rodnade. &mdash; Den stackarn stod här och snyftade så bittert
+och hans små öron voro alldeles hvita. Seså, unge, &mdash; sade hon med
+myndig ton, &mdash; gråt ej mera, utan gå hem och bed mamma ännu en gång
+gnida dina öron med snö.</p>
+
+<p>Pojken, som kunde vara sex år, gret än värre. &mdash; Jag hittar inga
+hem! &mdash; snyftade han och såg så hjelplös ut, att Hanna måste sätta
+sig ned, smeka hans hår och torka hans små förgråtna ögon.</p>
+
+<p>&mdash; Kom hem med mig, &mdash; föreslog Bella. &mdash; vi ska’
+sköta om dig och ta reda på hvar du bor. Hanna, kom med!</p>
+
+<p>Hanna kunde ej motstå frestelsen. Hon såg Bella sätta sin ylleväst
+utanpå gossens tunna, ostoppade jacka, taga honom i handen och leda
+honom hem till sig. Hon gick med, utan att hon visste hvarför, men hon
+trodde det vara för gossens skull.</p>
+
+<p>Der hemma gaf Bella honom varm mjölk och hvetebröd och hans sorg
+dunstade bort innan en timme gått om. Begge flickorna sutto bredvid
+honom. Bella hade tvättat hans ansigte och händer, och Hanna höll på att
+flytta knapparne i Lulles en gammal paletå, som gossen skulle&nbsp;få.
+<span class = "pagenum">43</span>
+De hade fattat tillgifvenhet för det lilla hittebarnet och det var som
+om händelsen med honom, så obetydlig den än var, skulle närmat dem till
+hvarandra.</p>
+
+<p>Bengt hade åtagit sig att på poliskammarn anmäla om gossen och kom
+tillbaka med underrättelsen, att modren redan varit der och frågat efter
+honom. Då hon lemnat sin adress, var det ingen svårighet att taga reda
+på hans hem, och flickorna lotsade honom dit på eftermiddagen. Gossen
+hängde sig fast vid dem, då de skulle gå, och de hade svårt att skiljas
+vid honom. Med en pepparkaka och löftet att komma igen lyckades de
+slutligen muta hans lilla tacksamma hjerta.</p>
+
+<p>Det var mycket vanligt inom skolan att man utvalde sig en gunstling
+bland lärarne eller lärarinnorna, hvilken man prydde med alla de dygder
+en liflig flickhjerna kunde utfinna. Denna favorit blef sedan i
+hemlighet tillbedd och ett föremål för tusen små omsorger och <ins class
+= "correction" title = "ursprungstext „vänskapsbe-/bevis“ på radslut">vänskapsbevis</ins>.
+Man täflade om att vara påpasslig i
+tamburen, när han eller hon skulle kläda af eller på sig; man klipte i
+hemlighet minnen af hans munduk eller hennes pelskappa. Och de som voro
+mest populära fingo sina öfverplagg så godt som förstörda af denna
+barnsliga, välmenta tanklöshet.</p>
+
+<span class = "pagenum">44</span>
+<p>På fjerde klassen hade detta ofog upphört, sedan Hanna en gång
+framstält det löjliga deri. &mdash; Visa hellre er aktning för dem genom
+uppmärksamhet för deras ämne, &mdash; sade hon, och flickorna blygdes.
+Det var numera endast magister Alm, historieläraren, och Verna Sommar,
+gymnastiklärarinnan, som åtnjöto en större popularitet bland fjerde
+klassisterna, och denna uttryckte sig öfverhufvudtaget på ett
+aktningsfullt och hyggligt sätt.</p>
+
+<p>Bland Verna Sommars beundrarinnor voro Aina Berg och Bella de
+ifrigaste. De stodo som bäst i tamburen, rådslående om bästa sättet att
+fira hennes födelsedag, som inom kort inträffade.</p>
+
+<p>&mdash; Hon är så söt, &mdash; utbrast Bella, &mdash; jag önskade jag
+kunde gifva henne solen och månen och alla stjernorna med.</p>
+
+<p>&mdash; Ja, &mdash; instämde Aina, &mdash; hennes make fins ej. Jag
+ämnar bli gymnastiklärarinna, så får jag vara oftare med henne.</p>
+
+<p>&mdash; Men hvad skola vi gifva henne till födelsedagen? &mdash; Och
+Bella sammandrog eftersinnande sina ögonbryn.</p>
+
+<p>&mdash; En ros, &mdash; föreslog Aina, &mdash; och skrifva på: en ros
+Ã¥t en ros.</p>
+
+<p>&mdash; Nej, det låter platt. Men om vi skulle sy något.</p>
+
+<span class = "pagenum">45</span>
+<p>&mdash; Jag tror ej vi hinna. Men det borde vara <i>något af oss
+sjelfva</i>. Kan du skrifva vers?</p>
+
+<p>&mdash; Nej, hur kan du tro det. Men du kan bestämdt?</p>
+
+<p>&mdash; Ã…hnej! &mdash; sade Aina blygsamt. &mdash; Men du har ju en
+bror. Pojkar bruka alltid kunna skrifva vers.</p>
+
+<p>&mdash; Ja, nog kan Bengt alltid. Men då är det ju ej af oss
+sjelfva<ins class = "correction" title = ". mangler">.&nbsp;</ins></p>
+
+<p>&mdash; Det är sant. Ack, hvad ska’ vi hitta på? Om vi skulle gifva
+henne våra porträtter och skrifva bakom en helt liten vers, bara några
+ord. Bertha, kom hit! Tycker du ej, vi kunde gifva våra porträtter åt
+Verna Sommar på hennes födelsedag?</p>
+
+<p>Bertha kom. Det var en lång, gänglig flicka med pojkfasoner, men som
+var omtyckt för sin något grofkorniga munterhet. Hon satte pekfingret på
+näsan och funderade:</p>
+
+<p>&mdash; Edra porträtter? Hm! Ni se nu inte precis så bra ut, att
+.&nbsp;.&nbsp;.</p>
+
+<p>&mdash; Asch, var nu ordentlig, annars får du inte veta våra
+hemligheter.</p>
+
+<p>&mdash; Nå, nå, lugna er, jag är ju så ordentlig som en nystruken
+nattmössa. Edra porträtter! .&nbsp;.&nbsp;. I&nbsp;kroppsstorlek,
+förstås?</p>
+
+<p>&mdash; Du är odräglig! &mdash; skrattade Bella.</p>
+
+<span class = "pagenum">46</span>
+<p>&mdash; Hvarför skulle ni ej kunna gifva henne edra porträtter, det
+är väl ej någon som tagit patent på dem.</p>
+
+<p>&mdash; Allvarsamt sagdt, så är hon för god att drifva med. &mdash;
+Aina var litet stött. &mdash; Hon är så söt, att jag skulle kunna gifva
+henne mina ögon, om hon ville kyssa mig helst en enda gång.</p>
+
+<p>&mdash; Det var dyrt för en kyss. Kan du inte pruta? Jag skulle gå
+till henne och säga: var snäll och kyss mig, så skall ni få en
+pepparkaka.</p>
+
+<p>&mdash; Hvad du pratar!</p>
+
+<p>&mdash; Men vänta, der kommer hon.</p>
+
+<p>En ung flicka i mörkblå klädning gick just förbi. Bertha fattade
+henne i armen och drog henne fram till flickorna, som röda och förlägna
+tumlat bort i en vrå.</p>
+
+<p>&mdash; Fröken Sommar, här äro två möss, som jag fått i fällan. De
+ville så gerna kyssa er, men tycka sig ej ha råd.</p>
+
+<p>Flickorna hostade och blinkade och gåfvo Bertha allehanda varnande
+tecken, som hon lugnt satte sig öfver.</p>
+
+<p>&mdash; De äro beredda att gifva er sina ögon för en kyss hvar, men
+jag har affärshufvud och beslöt skaffa dem varan till bättre pris.</p>
+
+<p>Verna Sommar skrattade, men var röd af
+<span class = "pagenum">47</span>
+förlägenhet, likaså flickorna. Hon tyckte om dem för deras hurtighet i
+gymnastiken och hade nog märkt deras blyga beundran. I&nbsp;det hon
+slätade deras hår kyste hon dem lätt på pannan och sade: &mdash; jag
+tycker så mycket om en fri och öppen panna.</p>
+
+<p>Bella slog ett ögonblick sin arm omkring hennes lif, och Aina smög
+blygt sin hand i hennes. Begge genomströmmades af en hängifven värme,
+som kom dem att glömma sättet, på hvilket de fått sin önskan
+uppfyld.</p>
+
+<p>Bertha gick och skröt öfver sitt puts så att der samlade sig en skock
+nyfikna kring de tre. Hanna fick också höra det, men lockade flickorna
+bort med en af sina historier.</p>
+
+<p>&mdash; Och nu äro vi goda kamrater! &mdash; sade Verna Sommar
+slutligen och klappade de två på axeln. &mdash; Lefve skolan! Lefve
+gymnastiken!</p>
+
+<p>&mdash; Hurrah! &mdash; skreko Bella och Aina ur djupet af sina
+hjertan och störtade sedan bort för att i ensligheten ännu genomgå den
+sista stundens lycka.</p>
+
+<p>Ett par af flickorna gjorde sig stundom skyldiga till ett halft
+medvetet koketteri för magister Alm, men straffades med ett så strängt
+ogillande af kamraterna, att de togo sig till vara.</p>
+
+<p>Det var isynnerhet ett tillfälle, som retade
+<span class = "pagenum">48</span>
+klassen. Historielexan hade varit ovanligt lång och svår, och bland dem,
+som under qvarten före timmen mest beskärmade sig deröfver, voro Jenny
+Stenman och Agnes Lund. &mdash; Ja, jag har ej sofvit en blund i natt,
+bara för de dumma årtalen, &mdash; knotade Jenny. &mdash; Nog är det
+också bra mycket begärdt, att vi, som ha så mycket annat dessutom, skola
+få 18 sidor på en gång till lexa. Jag begriper ej, hvad Almen
+tänkte&nbsp;på.</p>
+
+<p>&mdash; Jag har en förskräcklig hufvudvärk, &mdash; suckade Agnes.
+&mdash; Aldrig i lifvet ha vi pinats med en sådan jättelexa.</p>
+
+<p>Det var allmänna meningen, och när timmen började, steg Hanna oombedd
+upp och sade: &mdash; lexan har varit ovanlig svår denna gång, hvarför
+magistern är god och ursäktar om klassen stakar sig.</p>
+
+<p>Magister Alm såg öfverraskad ut. &mdash; Jaså, var den verkligen så
+svår? Är hela klassen missnöjd med senaste lexan?</p>
+
+<p>&mdash; Ja, &mdash; hördes många röster svara. Då uppsteg Jenny
+Stenman och sade med en liten inställsam blick på magistern: &mdash;
+Inte anser <i>jag</i> att lexan varit för svår, det är väl vi, som varit
+håglösa, tänker jag. Magistern brukar nog aldrig ge oss för lång
+lexa.</p>
+
+<p>&mdash; Nog ha vi ofta haft svårare lexor, &mdash;
+<span class = "pagenum">49</span>
+sekunderade Agnes Lund och rigtade sina vackra ögon med väl spelad
+förtrytelse mot klassen.</p>
+
+<p>Ett doft mummel hördes, och magister Alm såg villrådig ut. Men
+förhöret begynte. Vid de tre första frågorna markerade ingen annan, än
+Hanna, men vid den förvånade blick magistern gaf Stenman och Lund,
+ansågo de sig böra markera den nästa. Agnes kom upp, tvekade, rodnade
+och kringgick frågan med några allmänna fraser. Äfven Jenny slingrade
+sig behändigt undan genom att låtsa hafva sagt miste, då magistern
+rättade henne; man fick ej klart för sig om hon kunnat, eller icke. De
+öfriga kunde illa, tillochmed Hanna, hvars goda minne annars gjorde
+hvarje lexa till en lek för henne.</p>
+
+<p>Efter timmens slut blef ett vildt tumult i klassen. Flickorna
+skockade sig kring Jenny och Agnes, uppretade, stridslystna. Deras
+hederskänsla uppreste sig mot en så ovärdig lek med sanningen.</p>
+
+<p>&mdash; Hur <i>kunde</i> ni stå der och ljuga så långa ni voro?
+&mdash; utbrast Bertha Eriksson. &mdash; Bevars, så söta ni gjorde er,
+och så kunde ni ändå ingenting, inte så här mycket ens. &mdash; Och hon
+knäpte med fingrarne. &mdash; Jag föraktar er, ja, det gör jag!</p>
+
+<p>&mdash; Det bryr jag mig sju om, &mdash; sade Jenny
+<span class = "pagenum">50</span>
+ond. &mdash; För resten skall jag säga dig att jag kunde. Var god och
+håll inne med dina smädelser, annars .&nbsp;.&nbsp;.</p>
+
+<p>&mdash; Annars! &mdash; gäckades Bertha försmädligt och låtsade reda
+sig till strid. &mdash; Vill du boxas, så kom bara hit.</p>
+
+<p>&mdash; Inte skulle jag trott, att du kunde göra dig till så der,
+Jenny, &mdash; sade Bella med öppen förtrytelse. &mdash; Du hade ju kort
+förut varit den värsta att gräla öfver lexan.</p>
+
+<p>&mdash; Ni äro sådana fega harar, &mdash; skrek Bertha och gick sin
+väg i vredesmod.</p>
+
+<p>Hanna sade ingenting, men den blick hon under timmen gaf de begge
+kamraterna, visade större grämelse än de bittraste ord. Allt sådant grep
+henne, icke personligt, men hon liksom förödmjukades å alla flickors
+vägnar. Allt hvad man i allmänhet beskylde flickorna för: ytlighet,
+flärdfullhet, brist på sanningskärlek, det sårade henne djupare, ju
+oftare hon blef vittne till, att det egde grund. Och det låg hos henne,
+så ung hon var, ett starkt begär att bortsopa all falskhet ur lifvet,
+allt, som ej hade sanningens fullgoda, gedigna halt. Hon gladdes öfver
+att klassen så enhälligt opponerade sig mot osanningen och dess
+bevekelsegrund, men teg, emedan
+<span class = "pagenum">51</span>
+hon visste, att hennes åsigter voro nogsamt kända.</p>
+
+<p>När hon skulle gå, kom Agnes Lund till henne i tamburen.</p>
+
+<p>&mdash; Ogillar också du oss, Hanna? &mdash; frågade hon, och rösten
+var ej fullt säker.</p>
+
+<p>&mdash; Ja, &mdash; sade Hanna fast, &mdash; ni handlade uselt.</p>
+
+<p>&mdash; Men, ser du, jag visste icke . . . jag kunde icke tro, att
+det skulle upptagas så illa. Jag ville bara, att magistern ej skulle
+tro, att klassen var håglös .&nbsp;.&nbsp;.</p>
+
+<p>&mdash; <i>Det är ej sant</i>, &mdash; sade Hanna och såg på Agnes
+med dessa omutliga ögon, inför hvilka hvarje liten nödlögn måste
+retirera. &mdash; Det är ej sant, ty du vet mycket väl, att du endast
+åsyftade, att sjelf framstå i ett bättre ljus, än vi andra. Medgif, att
+så var.</p>
+
+<p>Agnes såg skyggt upp till henne, mumlade något och brast i häftig
+gråt. Det var hälften förödmjukelse, hälften vrede, och dock låg
+derunder en önskan att, om möjligt, återvinna Hannas aktning.</p>
+
+<p>&mdash; Jag är icke van att vara sann, snyftade hon, &mdash; jag
+bjuder icke till att vara det. Men kanske <ins class = "correction"
+title = "ursprungstext . , .">.&nbsp;.&nbsp;.</ins> om du hjelper mig
+.&nbsp;.&nbsp;.</p>
+
+<p>Hanna räckte henne ett glas vatten: &mdash; Drick
+<span class = "pagenum">52</span>
+nu, &mdash; sade hon vänligt, &mdash; vi skola någongång talas vid om
+detta. Nu måste jag&nbsp;gå.</p>
+
+<p>&mdash; Och du hatar mig icke, &mdash; sade Agnes och famlade efter
+hennes hand, &mdash; du föraktar mig ej nog för att ej vilja trycka min
+hand?</p>
+
+<p>&mdash; Nej, men jag <i>hatar</i> osanning, &mdash; sade Hanna och
+kramade Agnes hand, hvarefter hon skyndade att upphinna Bella på
+hemvägen.</p>
+
+<p class = "illustration tail">
+<img src = "images/tail52.png" width = "79" height = "28"
+alt = "dekoration"></p>
+
+
+
+
+<span class = "pagenum">53</span>
+
+<p class = "illustration head">
+<img src = "images/head53.png" width = "452" height = "76"
+alt = "dekoration"></p>
+
+
+<p><span class = "firstletter">
+<img src = "images/cap_E.png" width = "29" height = "55"
+alt = "E"></span><span class = "firstword">n</span> af
+fjerdeklassisterna, Lilli Enestam, hade bjudning på aftonen, och Bengt
+och Bella voro bjudna, likaså Hanna. Det skulle dansas, och Hanna, som
+hvarken kunde eller ville dansa, svarade nekande. Men Bella, som alltid
+hade roligt, som dansade gerna och var allmänt omtyckt, bad och tiggde,
+att Hanna skulle komma med.</p>
+
+<p>&mdash; För min skull, Hanna, &mdash; bad hon så bevekande, att en
+sten kunnat röras. &mdash; Jag bryr mig icke om att gå, ifall du icke
+kommer med.</p>
+
+<p>Hanna tvekade, men den tacksamhetskänsla hon hyste mot Bella, som
+alltid var vänlig och hjelpsam mot henne förmådde henne slutligen att
+antaga inbjudningen.</p>
+
+<p>&mdash; Men, &mdash; sade hon till Bella, som skuttade omkring af
+idel glädje likt en vild fåle, &mdash; jag har blott min svarta
+ylleklädning och kommer att sitta tyst och butter, som en Egyptens
+mumie.
+<span class = "pagenum">54</span>
+Du kommer att få skämmas för mig skall du få&nbsp;se.</p>
+
+<p>&mdash; Åh, jag bär den skammen med förtjusning, bara du kommer. Du
+skall få vara så mycket mumie du vill, jag skall vara professorn, som
+studerar dina hieroglyfer och öfversätter dem för menskligheten.</p>
+
+<p>Baldagen kom, och Hanna, klädd i sin bästa svarta ylleklädning med ny
+rysch kring halsen, följde upp med Bella och Bengt. Bella var klädd i
+ljusblå merino och så söt och fin, att Hanna undrade, om någon var så
+fin som hon.</p>
+
+<p>I tamburen hviskade Bella till Hanna: &mdash; nu skall du draga
+handskarne på dig.</p>
+
+<p>&mdash; Handskarne! Hvad skulle jag med handskar, inte fryser jag
+här. Det är ju en löjlighet att pelsa på händerna och kläda af halsen,
+&mdash; hvarför göra de&nbsp;så?</p>
+
+<p>&mdash; Derför, att det brukas så, &mdash; sade Bella. &mdash; Men du
+får väl gå an utan handskar, jag mins ej jag hört, att mumierna haft
+sådana.</p>
+
+<p>De trädde in i en stor, klart upplyst sal. Ljus kring väggarne, ljus
+i kronorna, lampor, speglar, vackra växter, &mdash; allt var så
+strålande, att Hanna bländades.</p>
+
+<p>Lilli och hennes mor välkomnade de inträdande. Lilli kastade en
+hastig, skrämd blick&nbsp;på
+<span class = "pagenum">55</span>
+Hannas svarta klädning och bara händer, men hade nog sjelfbeherskning
+att ingenting låtsa märka. De voro sidokamrater i skolan, och Lilli,
+liksom de andra kamraterna, kände sig dragen till Hanna och sökte gerna
+hennes sällskap.</p>
+
+<p>När Hanna såg sig omkring, mötte hon många bekanta ansigten. Der voro
+Agnes och Siri och Bibbi och Bertha och en hel hop andra. Också bland
+gossarne voro många bekanta, som hon råkat hos Bengt.</p>
+
+<p>Men hvad alla sågo besynnerliga och högtidliga ut! Flickorna voro
+utstyrda i ljusa, sidengarnerade ylleklädningar, med skärp, blommor och
+hvita handskar. Bella var en af de enklaste, det märkte hon nu med
+förvåning och glädje. Tillika såg hon, att man med en viss häpnad
+betraktade hennes svarta klädning. Men som hon aldrig brytt sig om huru
+hon var klädd, blott hon var ordentlig, så bekom det henne heller
+icke&nbsp;nu.</p>
+
+<p>Bella tog hennes arm och drog henne bort i en vrå, der några af
+kamraterna stodo. Hanna helsade vänligt, men fick temligen ogillande
+nickningar till svar. Man tog synbarligen illa upp, att hon ej krusat
+sitt hår eller klädt sig i handskar.</p>
+
+<p>Samtalet gick trögt och fördes med halfhög
+<span class = "pagenum">56</span>
+röst; man hade plötsligt blifvit så främmande för hvarandra, tyckte
+Hanna. Flickorna drogo i sina handskar för att få dem längre och kastade
+förstulna blickar bort åt motsatta hörnet, der gossarne stodo som en
+skock svarta får och sågo dumma och tråkiga ut. Hvarför kunde de icke
+komma fram och tala med flickorna?</p>
+
+<p>I ett hörn af salen sutto Inez och Bibbi och hviskade med lifliga
+gester och uttrycksfulla miner. Det såg roligt ut och Hanna gick bort
+för att helsa på dem. De sågo ej att hon närmade sig och hon råkade höra
+slutet af en högtidlig hviskning: &mdash; .&nbsp;.&nbsp;. och under
+brefvet stod: <i>i&nbsp;lif och död din Herman</i> .&nbsp;.&nbsp;.
+Samtalet tystnade tvärt, när de fingo se Hanna.</p>
+
+<p>&mdash; Stör jag er? &mdash; frågade hon och undertryckte med möda en
+grimas öfver hvad hon hört.</p>
+
+<p>&mdash; Nej, visst inte, &mdash; svaret kom något tillkrystadt,
+&mdash; vi talade om våra examensklädningar.</p>
+
+<p>&mdash; Jag rår ej för att jag hörde ni talade om annat, &mdash; sade
+Hanna på sitt rättframma sätt. Hon satte sig ett ögonblick hos dem och
+sökte inleda ett samtal, men då hon såg att flickorna kände sig
+besvärade, steg hon upp och gick till Bella och ett par af de andra.</p>
+
+<p>&mdash; Men säg mig, är icke detta fasligt stelt?
+<span class = "pagenum">57</span>
+&mdash; sade hon och slog sig ned framför dem på en pall som stått under
+soffan.</p>
+
+<p>&mdash; För all del, söta Hanna, &mdash; utbrast Siri förfärad och
+gjorde plats åt henne i soffan. &mdash; Inte passar det att här vara som
+hemma hos sig.</p>
+
+<p>&mdash; Inte det? Hvad ligger det för en skam i att sitta på en pall,
+i&nbsp;stället för i en soffa? Kan någon säga det?</p>
+
+<p>&mdash; Det brukas inte på en bal, &mdash; inföll Selma.</p>
+
+<p>&mdash; Sak samma hvad som <i>brukas</i>, om det inte är orätt,
+&mdash; vidhöll Hanna, som var på sitt istadiga humör och sinnad att
+draga i härnad mot all verldens småaktighet.</p>
+
+<p>&mdash; Ser du, det är en oartighet mot värdinnan. När du engång
+infunnit dig här, måste du rätta dig efter husets sed. &mdash; Bella såg
+så bestämd ut, att Hanna brast i skratt.</p>
+
+<p>&mdash; Du är så högtidlig, som om jag stulit en kalf. Men jag
+förstår i alla fall <i>ditt</i> skäl och skall förhålla mig hyggligt,
+&mdash; om jag kan. Men är icke allt detta förfärligt tråkigt? &mdash;
+tillade hon i lägre ton.</p>
+
+<p>&mdash; Hvilket? &mdash; Flickorna sågo frågande ut.</p>
+
+<p>&mdash; Åh, allt detta i qväll. Att komma hit inklämd i trånga
+obeqväma kläder och tala eller röra sig precis som om man hade glasbitar
+i kroppen. Att stå och se på hvarandras klädningar,
+<span class = "pagenum">58</span>
+dricka thé med handskar på och vänta att bli uppbjuden, i&nbsp;stället
+för att få svänga om när man sjelf har lust. Jag ger ej fem penni för
+ett sådant nöje.</p>
+
+<p>&mdash; Du skulle kanhända vilja bjuda upp sjelf, &mdash; inföll Alma
+Brennlund, som sällat sig till dem.</p>
+
+<p>&mdash; Jaha, det skulle jag. Och om jag en smul brydde mig om att
+dansa, skulle jag bjuda upp Bengt eller Bella och svänga om med dem. Ja,
+det skulle jag.</p>
+
+<p>&mdash; Åhnej, det skulle du ej våga, &mdash; sade Alma
+oförsigtigt.</p>
+
+<p>&mdash; Våga? Vill du se att jag vågar.</p>
+
+<p>Alma betraktade henne medlidsamt. &mdash; Hvad du alltid är
+öfverdrifven, kära Hanna. Du förtager dig sjelf allt nöje genom att
+alltid kritisera och finna fel på allt. Inte kan verlden ändå någonsin
+gå i de spår <i>du</i> vill.</p>
+
+<p>&mdash; Det är illa för verlden, det! &mdash; sade Hanna kärft.</p>
+
+<p>Bland gossarne i andra ändan af salen såg hon ett par, som hon var
+bekant med från Palmfelts. Hon nickade gladt till dem, och då hon ej
+fick något svar, steg hon upp och gick till dem, omedveten om de många
+ogillande blickar som följde henne.</p>
+
+<p>&mdash; Tänk, att <i>täckas</i> exponera sig så der, till
+<span class = "pagenum">59</span>
+då man är klädd som en la’gårdspiga! &mdash; hviskade en af flickorna
+till sin granne.</p>
+
+<p>Bella hörde hviskningen. &mdash; Hvad är det för ondt i att gå och
+tala med gossar, som hon ser nästan alla dagar? &mdash; frågade hon.</p>
+
+<p>&mdash; Hon borde nu ändå förstå, att sådant ej går an på en bal,
+&mdash; svarade den tilltalade snäft. &mdash; Men man kan ju vänta hvad
+som helst af en som kommer på en bal i svart ylle och utan handskar.</p>
+
+<p>&mdash; Hanna eger ingen bättre klädning, och det var jag som
+öfvertalade henne att komma med. Och jag vill tro att Lilli bjudit oss
+för vår egen skull och inte för våra klädningars.</p>
+
+<p>Bella var röd af ifver att försvara Hanna. Anmärkningarna gjorde
+henne ondt, emedan hon på sätt och vis var skuld till att Hanna utsatt
+sig för dem.</p>
+
+<p>&mdash; MÃ¥ vara, &mdash; fortfor den andra, &mdash; men i hennes
+ställe skulle jag smugit mig i en knut och hållits der, i&nbsp;stället
+för att väcka uppmärksamhet genom ett så .&nbsp;.&nbsp;. så
+.&nbsp;.&nbsp;. fritt uppträdande.</p>
+
+<p>Bella gick emot Hanna, som just nu återvände från sin exkursion till
+gossarne.</p>
+
+<p>&mdash; Konstiga pojkar! &mdash; utbrast hon smått förargad. &mdash;
+Jag fick ej ett ordentligt ord af dem.
+<span class = "pagenum">60</span>
+Äro då alla rent af förhäxade här? Kan du tänka, Petter kom ej ihåg hur
+långt de hunnit i matematiken, och Thure kallade mig fröken, som om vi
+ej duat hvarann i snart två månader.</p>
+
+<p>Bella omtalade de anmärkningar hon hört och blef lugnad, när hon såg
+Hanna skratta.</p>
+
+<p>&mdash; Ingenting annat! Jag sade ju att du skulle få skämmas för
+mig, Bella fattig. Men jag <i>förstår</i> mig ej på detta. Folk kommer
+hit för att få roligt och så stå de, stela och tillgjorda, i&nbsp;en
+knut, plocka om sina kläder och låtsa ej känna sina kamrater. Kalla de
+detta att ha roligt? Nå, gerna för mig, men jag känner mig af pur
+motsägelseanda hågad att <i>inte</i> spela mumie i qväll.</p>
+
+<p>&mdash; Ser du, medan man dricker thé, är det alltid litet stelt. Nog
+blir det bättre, när man börjar dansa.</p>
+
+<p>I detsamma spelade musiken upp och det blef en viss oro i goss- och
+flicklägren. Lilli blef först uppbjuden och snart sväfvade par efter par
+utåt det blanka golfvet. Hanna såg på med undran. Hon kunde ej finna
+något nöjsamt i att tyst och förnämt snurra omkring med vildfrämmande
+menniskor. Nog förstod hon, att var man <i>riktigt glad</i>, så var
+dansen ett nöje, den var icke något ondt i och för sig sjelf. Men såsom
+det här gick till! Här såg det ut, som om man dansade
+<span class = "pagenum">61</span>
+för att uppfylla en tung pligt. Intet skämt och skratt, inga glada
+miner, blott ett djupt allvar å ena sidan och en stel värdighet å den
+andra. Kunde de ej taga i ring, så finge alla vara med, i&nbsp;stället
+för att nu blott de vackraste och elegantaste blefvo uppbjudna.</p>
+
+<p>&mdash; Puh! jag qväfs! &mdash; tänkte hon för sig sjelf och hörde i
+detsamma Bengts röst bakom sig:</p>
+
+<p>&mdash; FÃ¥r jag ej bjuda upp Hanna?</p>
+
+<p>&mdash; Ja, till väfva vadmal, annat dansar jag ej. Jo, möjligen
+nigarmaja.</p>
+
+<p>Bengt skrattade. &mdash; Tycker du dansen nedsätter ditt
+menniskovärde?</p>
+
+<p>&mdash; Mer eller mindre i en sådan marionett-teater. Men ute på
+gröna ängar, der svänger jag om af hjertans lust.</p>
+
+<p>Flickorna hade under en paus dragit sig in i ett inre rum och Bella
+hviskade förebrående till Hanna:</p>
+
+<p>&mdash; Du hade icke bordt kalla Lillis tillställning en
+marionett-teater, hon hörde det och är nu så ledsen.</p>
+
+<p>&mdash; Hvad är det då annat? &mdash; utbrast Hanna häftigt. &mdash;
+Idel förställning, koketteri, fåfänga, afundsjuka, låtsighet
+.&nbsp;.&nbsp;.</p>
+
+<p>&mdash; Men du hade icke rätt att såra Lilli, som
+<span class = "pagenum">62</span>
+så vänligt bjudit dig till sig och trott sig skaffa dig ett nöje.</p>
+
+<p>Bella såg mycket förebrående ut, och Hanna hade god lust att gäckas
+en smul och vara trotsig. Men hon kände med sig, att hon handlat fult
+och otacksamt, och att Bella hade rätt. Efter en stunds tvekan skyndade
+hon in i flickornas rum, drog Lilli afsides, såg henne afbedjande in i
+de tårfylda ögonen och sade: &mdash; du hade kunnat slå mig, Lilli, så
+elak var jag. Jag förtjenar inte, att du bjuder mig en annan gång, nej,
+det gör jag inte. Men om du nu är ädelmodig och förlåter mig, så vill
+jag hellre bita af mig tungan, än såra dig en gång till.</p>
+
+<p>Lilli kunde icke motstå de bedjande ögonen och det ovana tonfallet i
+Hannas röst. Hon slog häftigt armarna kring hennes hals och kyste henne
+på kinden, vid hvilken behandling Hanna såg så tafatt ut, att de andra
+flickorna, som märkte det, brusto ut i ett hjertligt skratt.</p>
+
+<p>Dansen fortgick med små pauser till inemot klockan&nbsp;1. Hanna, som
+icke mera fann något nöje i att åse densamma, tog en bok och satte sig
+ensam i Lillis rum, som var afdeladt med en skärm. Hon försökte läsa,
+men kunde icke hålla tankarne tillsammans. Hon måste oupphörligt tänka
+på det innehållslösa i dessa slags nöjen,
+<span class = "pagenum">63</span>
+och ju längre hon tänkte derpå, desto större lust fick hon att fly
+undan, rusa bort, ut i skogen, eller till sin ensliga lilla kammare
+eller hvart som helst, ty detta underligt flärdfulla lif hade i hennes
+tycke någonting smittande med sig.</p>
+
+<p>Och på samma gång kände hon en oförklarlig smärta öfver att ej vara
+såsom de andra. Hvarför kunde hon ej taga verlden och menniskorna sådana
+de voro, hvarför skulle hon alltid se deras brister, vilja omskapa dem
+och känna sig otillfredsstäld? Är väl jag en smul bättre än de? &mdash;
+tänkte hon. &mdash; Nej, nej, jag är mycket oförnöjsammare, mycket
+mindre fördragsam, ödmjuk och tålig. Lifvet skall aldrig gifva mig hvad
+jag begär af det, och alla dessa andra &mdash; hur lyckliga och nöjda
+äro de icke!</p>
+
+<p>Medan hon satt der, inkommo tvenne flickor och satte sig på andra
+sidan skärmen. De läto ej afskräcka sig af Hannas tydliga hosta bakom
+skärmen, utan slogo sig ned, ifrigt småpratande i soffan.</p>
+
+<p>&mdash; Ja, du kan ej tro, hur bra det tog sig ut! &mdash; sade den
+ena.</p>
+
+<p>&mdash; Kanhända. Men nog tycker jag för min del, att mörkrödt passar
+bättre till crêmefärg, än blått. Så som Bibbis till exempel. Den är
+förtjusande.
+<span class = "pagenum">64</span>
+Men àpropos Bibbi, har du sett hvad hon och Inez äro goda vänner i
+qväll?</p>
+
+<p>&mdash; Ja, Inez anförtrodde mig, att Bibbi är hennes bästa vän, och
+att hon säger allt åt henne.</p>
+
+<p>&mdash; Men jag vill påminna mig, att Alma B. är Inez’ bästa vän.</p>
+
+<p>&mdash; Hon var det också ett helt år, men så hörde Inez, att Alma
+sagt om henne, att hon var inbilsk, och så slog hon upp.</p>
+
+<p>&mdash; Det skulle också jag ha gjort. Vet du, Edvard&nbsp;P.
+berättade mig i förtroende, att .&nbsp;.&nbsp;.</p>
+
+<p>&mdash; Om ni ha några hemligheter, flickor, så vänta tills jag gått
+min väg &mdash; hördes i detsamma Hannas röst, och flickorna läto henne
+passera, innan de fortsatte sitt vigtiga meddelande.</p>
+
+<p>Bella hade emellertid fått nog af dansen och undrade hvart Hanna
+tagit vägen. Då hon icke såg till henne, gick hon och satte sig bredvid
+en blek ung flicka från tredje klassen, som icke fått dansa ett
+steg.</p>
+
+<p>&mdash; Du har säkert icke haft roligt i qväll, Elin? &mdash; frågade
+hon vänligt.</p>
+
+<p>&mdash; Inte mycket, men nog har det gått ändå. Jag är icke bortskämd
+med att ha roligt på danser.</p>
+
+<p>&mdash; Vill du, så skall jag presentera min bror Bengt för dig, så
+får du dansa nästa fransäs med honom?</p>
+
+<span class = "pagenum">65</span>
+<p>&mdash; Nej, nej, för all del! &mdash; Elin såg blyg och förskräckt
+ut. &mdash; Om han velat, hade han nog kommit sjelf. Det är alls ej
+farligt med mig, qvällen är ju snart slut.</p>
+
+<p>Hennes röst skälfde litet och hon vågade icke se upp på Bella för att
+ej förråda de tårar, som glänste i ögonvrån. Bella låtsade ej se något,
+utan tog vänligt hennes arm, sägande: &mdash; kom, så söka vi upp Hanna
+Rappe! Hon dansar heller icke, och vi tre kunna få det riktigt muntert
+tillsammans.</p>
+
+<p>De funno Hanna i ett angränsande rum, bläddrande i gravyrer. Och
+medan dansen och sorlet fortforo derinne, sutto de tre för sig sjelfva i
+Lillis rum, pratade och hade roligt. Tiden hade gått så fort, när Lilli
+kom och bad dem in till supén.</p>
+
+<p>Hanna öfverraskade ännu engång de närvarande genom att icke sitta
+stilla och vänta att bli uppassad, utan servera sig sjelf. Hon hjelpte
+också Lilli att servera dem, som ej hade mod att sjelfva taga för sig.
+Bertha och några andra följde hennes exempel, medan de öfriga flickorna
+sutto här och der vid små bord, väntande att deras kavaljerer skulle
+betjena dem.</p>
+
+<p>&mdash; När Bella skulle gå, kom Jenny efter henne i tamburen med ett
+paket i handen.</p>
+
+<span class = "pagenum">66</span>
+<p>&mdash; Förlåt, kära, söta Bella, att jag ej kommit mig att skicka
+dig den der boken. Kanske kan du taga den&nbsp;nu?</p>
+
+<p>&mdash; Ack, jag har ej frågat mamma om den ännu, &mdash; sade Bella.
+Hon hade glömt hela saken.</p>
+
+<p>&mdash; Det behöfs ej heller, &mdash; sade Jenny öfvertygande,
+&mdash; jag har lånat den åt flera flickor, yngre än du, och de ha alla
+tyckt om den.</p>
+
+<p>Bella tog motvilligt boken och gick, följd af Bengt och Hanna.</p>
+
+<p>När hon kommit hem och begynte kläda af sig, kom hon ihåg boken.
+&mdash; Nog måste jag ändå titta litet i den, &mdash; tänkte hon, stälde
+ljuset vid sängen, kröp upp i den och begynte läsa: „Betsy eller ett
+brustet hjerta“.</p>
+
+<p>Gång efter annan kom hon ihåg sin mors förbud att läsa något utan
+hennes tillåtelse. Men mamma sof ju nu, inte kunde hon väcka henne för
+att begära hennes tillåtelse, och inte var det nu så farligt med en enda
+gång. Hon skulle berätta alltsammans i morgon.</p>
+
+<p>Ju mera hon „tittade“, dess mer fastnade hon. Boken var en af de
+många, hvilka icke innehålla något direkt omoraliskt, men hvilkas hela
+anda är som ett omärkligt gift <ins class = "correction" title =
+"ursprungstext „fär“">för</ins> unga sinnen. Flärd, lättsinne, koketteri
+och lek med kärleken möta dem på hvarje blad, men äro&nbsp;så
+<span class = "pagenum">67</span>
+skickligt dolda under täckmanteln af goda egenskaper, att de ej lägga
+märke till dem. De läsa med förtjusning om huru hjeltinnan firar
+triumfer genom sin skönhet, krossar männens hjertan och slutligen
+lyckliggör en mindre nogräknad man med sin lilla omtvistade hand. Att
+hon framställes som en varelse, endast skapad att behaga, och endast
+lefvande för uppgiften att blifva gift, det se de ej, förblindade som de
+äro af bokens färgrika skildringar och intressanta konflikter.</p>
+
+<p>Bella läste med stigande spänning. Hon var alltför kritiklös för att
+spåra det ohelsosamma i detta slags läsning. Slutligen, när hon hörde
+klockan slå fyra i matsalen, slog hon igen boken, skrämd och flat för
+sig sjelf, och släckte ljuset.</p>
+
+<p>Men bilderna från boken förföljde henne, och dess intrig höll henne
+vaken. När hon följande morgon steg upp klockan&nbsp;9, såg hon så blek
+och utvakad ut, att hennes mor förebrående frågade hvarför hon dansat så
+länge qvällen förut.</p>
+
+<p>&mdash; Jag kom hem strax efter 1, &mdash; sade Bella skamsen,
+&mdash; men jag låg och läste till klockan 4 och ville ej sedan kunna
+somna.</p>
+
+<p>&mdash; Läste? Oförståndiga barn! Du har ju lof i dag och god tid att
+läsa.</p>
+
+<p>&mdash; Nej, mamma, jag läste en bok, som Jenny
+<span class = "pagenum">68</span>
+Stenman lånat mig<ins class = "correction" title = ", för .">. </ins>Hon
+försäkrade mig, att du icke skulle ha något emot den.</p>
+
+<p>Fru Palmfelt såg missnöjd ut. &mdash; Du vet ju, att jag inte tycker
+om att du läser något, utan att först fråga mig. Hvad heter boken?</p>
+
+<p>Bella nämnde titeln.</p>
+
+<p>&mdash; Jag är ledsen att du läst den, ehuru du visst kunnat råka ut
+för en sämre. Ser du, mitt barn, det fins två slag af dåliga böcker: de,
+som på ett rått och anstötligt sätt skildra lifvets skuggsidor och de,
+som med en täckmantel af behag och poesi förvilla läsarens omdöme och
+låta honom insupa föreställningar, hvilka rent af undergräfva hans
+rättskänsla. Till det senare slaget hör den bok du nu läst, och jag
+anser den farligare än de förra, emedan den gifver sig sken af
+oskyldighet och renhet. Eller hvad tycker du? Skulle du i verkligheten
+gilla en flicka, som inte tänkte på annat än hur hon skulle kläda sig
+och väcka beundran? Eller en annan, som likt den fattiga Betsy gifte sig
+med en man som hon ej tyckte om för att kunna försörja sina små
+syskon?</p>
+
+<p>Bella blickade förvånad upp. &mdash; Men, mamma, var ej det senare en
+vacker och ädel handling?</p>
+
+<p>&mdash; Nej, mitt barn, i intet fall. Att gifta sig utan verklig,
+innerlig kärlek är en vanheder för både män och qvinnor, och en synd,
+som icke
+<span class = "pagenum">69</span>
+ens de ädlaste motiver kunna urskulda. Dessutom var ju Betsy en frisk
+flicka och uppvuxen i ett dugligt hem. Det hade icke varit någon
+svårighet för henne att försörja sina syskon genom ärligt arbete utan
+att tillgripa denna förnedrande utväg<ins class = "correction" title =
+", för .">. </ins>Men den åsigten är tyvärr så allmän och så djupt rotad
+hos de flesta, att ett äktenskap, sak samma hurudant, är att föredraga
+för qvinnorna framför att bli hvad man med hån kallar „en gammal
+mamsell“. Att en qvinna är något i och för sig sjelf och att hon kan
+finna lycka och tillfredsställelse i en verksamhet också utom hemmet,
+det glömmer man alltför ofta.</p>
+
+<p>Bella smög sig till sin mor och kyste henne. &mdash; Förlåt mig,
+älskade mamma, att jag gjorde mot din önskan. Jag skall bjuda till att
+ej göra så mer. Och jag är så lycklig öfver att du talar med mig om
+sådant, som jag nog tänker på utan att förstå. Får jag icke alltid komma
+med mina frågor till dig? Jag tycker att ingen i hela verlden kan ha så
+vackra och upphöjda tankar som du och Hanna.</p>
+
+<p class = "illustration tail">
+<img src = "images/tail26_69.png" width = "82" height = "27"
+alt = "dekoration"></p>
+
+
+
+
+<span class = "pagenum">70</span>
+
+<p class = "illustration head">
+<img src = "images/head70.png" width = "465" height = "57"
+alt = "dekoration"></p>
+
+
+<p><span class = "firstletter">
+<img src = "images/cap_B.png" width = "31" height = "63"
+alt = "B"></span><span class = "firstword">ella</span> och Hanna sutto
+vid matsalsbordet i den förras hem och läste zoologin till morgondagen.
+Bella pluggade af alla krafter de kallblodiga ryggradsdjuren, medan
+Hanna som kunde lexan, och lånat en anatomielärobok af Bengt,
+intresserad betraktade de medelmåttiga planscherna.</p>
+
+<p>&mdash; Nej, vet du, Bella, aldrig hade jag trott att våra små händer
+skulle innehålla 13 olika ben, utom tummens sesamben och så fingrarne.
+Se hit, två rader <i>handrotsben</i>, fyra i hvarje och så fem
+<i>mellanhandsben</i> som fortsättning af fingrarne inuti handen. Hvad
+jag gerna ville ha ett riktigt benrangel att studera, det är så litet
+jag vet om min egen kropp.</p>
+
+<p>&mdash; Ja, vi äro bra konstigt skapade, &mdash; sade Bella. &mdash;
+Du skulle bedja Bengt berätta för dig hvad du ej förstår. Han skall ju
+bli läkare och är så grymt intresserad af allt sådant der.</p>
+
+<p>I detsamma kom gamla Lena in för att rödja af bordet för
+qvällsdukningen. Hon var god vän
+<span class = "pagenum">71</span>
+till de båda flickorna och deltog intresserad i allt deras görande och
+låtande. Det kunde nu icke hjelpas, att hon såg på verlden och tingen
+med en annan blick, än dessa unga, som voro af en nyare tid, än hon. Men
+äfven der hon ej förstod eller gillade dem, behöll hennes hederliga
+gamla hjerta all sin tillgifvenhet för „barnen“, som hon kallade dem.
+Hon hade aldrig sjelf erfarit de kraftiga väckelser ungdomen i vår tid
+är utsatt för eller den oreda och förvirring de första knoppande
+tankarna kunna tillställa i ett ungt sinne. Hon hade tagit emot hvad hon
+fått, utan att så noga skärskåda det och söka bilda sig ett omdöme om
+dess värde. Och derför såg hon ofta med undran huru ungdomen „bråkade“
+och satte sig upp mot gamla åsigter, hvilkas riktighet hon trott vara
+höjd öfver allt tvifvel.</p>
+
+<p>&mdash; Hvad är det Hanna nu igen tittar i för gudlösa böcker?
+&mdash; sade Lena med en skymt af ogillande i tonen, då hon såg
+planscherna med de anatomiska afbildningarna.</p>
+
+<p>&mdash; Det är läran om vår egen kropp, Lena, &mdash; sade Hanna,
+&mdash; det är menniskans skelett, och visst icke något gudlöst
+otyg.</p>
+
+<p>&mdash; Ja men, jag tycker, att det är det. Hvartill tjenar nu att se
+på sådant der? Det, som Gud gömt för menniskans blickar, det skall hon
+<span class = "pagenum">72</span>
+icke envisas att vilja se. Och den arma menniskans „schelett“ tycker jag
+kunde få vara i fred i grafven och inte bli taget fram till ett
+spektakel för de lefvande.</p>
+
+<p>&mdash; Hvem skulle spektakla med något så allvarligt som döden,
+&mdash; sade Bella undrande. &mdash; Och dessutom, inser du inte, att
+det är nyttigt för oss att känna vår egen kropp.</p>
+
+<p>&mdash; Nej, det är platta onödan, tycker jag. Den, som byggt ett
+hus, bör veta huru det är gjordt, men inte tillkommer det andra att gå
+och taga reda derpå.</p>
+
+<p>&mdash; Men läkarena då, huru skola de kunna sköta en sjuk, om de
+icke veta huru hans kropp ser ut och hvar det onda sitter?</p>
+
+<p>Lena såg fundersam ut. &mdash; Jaa, doktorerna .&nbsp;.&nbsp;. de må
+nu ha lof att vara kunniga om sådant der. Men inte kunna de ändå göra en
+menniska frisk, som Gud vill att skall vara sjuk. Och om Gud vill göra
+en sjuk frisk, så inte behöfver han några doktorer till det. Si, derför
+tycker jag, att schelettbilder och droppar och tocket der är så platta
+onödan, för ska’ en dö, så dör&nbsp;en.</p>
+
+<p>&mdash; Men mins du, Lena, huru glad du var, när du hade gikt i benet
+och blef qvitt den genom doktorns recept?</p>
+
+<p>&mdash; Ja, hjertandes, visst var jag glad, men
+<span class = "pagenum">73</span>
+det var väl, tänker jag, för det jag är en usel, syndig menniska, som
+inte kunde lida och bära utan knot hvad Herren pålagt mig. Det var dumt
+gjordt att vilja kasta bördan ifrån sig, men si, när jag behöfde benet
+.&nbsp;.&nbsp;.</p>
+
+<p>&mdash; Det är just det, &mdash; inföll Hanna. &mdash; Hvem behöfver
+icke alla sina lemmar för att kunna arbeta och vara nyttig? Icke sänder
+Gud sjukdomen för att vi motståndslöst skola böja oss för den, utan jag
+tänker mig, att han sänder den som straff för att vi brutit mot någon af
+naturens lagar och för att pröfva vår tro på hans hjelp.</p>
+
+<p>&mdash; Ja, jag förstår mig nu inte på andra lagar än de som stå i
+tio Guds bud. Men nog är det i alla fall syndigt, att unga flickor, som
+ni, skola syssla med „schelett“ och tocket der.</p>
+
+<p>&mdash; Hvarför det? Tänk om någon af oss skulle få lust att bli
+läkare, &mdash; utbrast Bella och spände sina glada ögon utmanande i
+Lena.</p>
+
+<p>&mdash; Gud bevare mig att behöfva upplefva den dagen, &mdash; sade
+Lena förfärad. &mdash; Flickor doktorer! Så Bella kan prata! Hvarför
+icke lika gerna konstaplar eller gardister!</p>
+
+<p>&mdash; Till och med det, &mdash; sade Bella road. &mdash; Det fans
+en vallflicka i Frankrike, som Gud kallade att bli soldat och gå i krig
+för sitt land.</p>
+
+<span class = "pagenum">74</span>
+<p>&mdash; Skyll på Gud! Nog var det hennes eget syndiga infall att
+vilja leka karl och slå ihjäl menniskor för att få deras „schelett“. Men
+si, det säger jag, att Gud har skapat qvinnan att bli en bra hustru och
+en bra mor och inte till att slåss eller klotta med mixturer och tocket
+der.</p>
+
+<p>&mdash; Voj, voj, söta Lena, hvad du är rysligt dum. Skulle det nu
+hindra en flicka att bli en bra hustru och en bra mor, om hon visste
+huru hon skall förbinda ett sår eller spjela ett ben eller tillblanda en
+mixtur? Och dessutom, om vi nu ej skulle vilja gifta oss?</p>
+
+<p>Lena skrattade. &mdash; Vilja? Nog <i>vill</i> man alltid, när man
+<i>får</i> en bra man.</p>
+
+<p>&mdash; Nå, hvarför har Lena inte gift sig, det håller på att bli för
+sent nu, &mdash; skrattade Hanna.</p>
+
+<p>&mdash; Ja si, ingen har friat till mig. Men nog kommer två så söta
+flickor som ni, att få friare, hela hopen. &mdash; Och Lena plirade
+skälmaktigt med sina små gröna ögon, men blef i hast allvarsam igen.
+&mdash; Ja, jag kallar er söta, för det att jag håller af er och skött
+Bella sedan hon kom till verlden. Men nog äro ni sådana syndigt
+sjelfsvåldiga och förmätna ungar ibland, att jag är rädd Gud ej skall
+hafva tålamod med&nbsp;er.</p>
+
+<p>Nu stormade småsyskonen in för att få qvällsvard.</p>
+
+<span class = "pagenum">75</span>
+<p>&mdash; Vet du hvad, Hanna, &mdash; skrek Lulle. &mdash; Min
+Lunkentus skall få nya segel och nya årar. Bengt har lofvat. Sen,
+i&nbsp;jul, blir den färdig.</p>
+
+<p>&mdash; Men det blir sommar, förrän det blir jul, &mdash; upplyste
+Lisi, som redan var i färd med smörgåsarne.</p>
+
+<p>&mdash; Jaså, &mdash; sade Lulle. &mdash; Janå, då får jag den till
+sommaren då. Och den skall hemta apelsiner från Borgå.</p>
+
+<p>&mdash; Växer det apelsiner i Borgå? &mdash; frågade Hanna
+förvånad.</p>
+
+<p>&mdash; Jo. Så här stora. &mdash; Och han bildade med armarne en så
+stor ring han kunde.</p>
+
+<p>&mdash; Ã…hnej, Lulle, du narras, &mdash; sade Lisi undervisande.
+&mdash; Inte växer det apelsiner i Borgå. Det fins ej i hela
+Finland.</p>
+
+<p>&mdash; Hvad säger du, vi ha ju apelsiner i skänken, &mdash;
+skrattade Bella.</p>
+
+<p>Lisi ansåg under sin värdighet att svara på sådant dumt
+missförstånd.</p>
+
+<p>Bella satt med Helmi i famnen och matade henne med smörgås och mjölk.
+Den lilla var sömnig och de runda ögonen kröpo allt oftare ihop mellan
+munsbitarne. När hon slutat, kyste Bella henne och sade: &mdash; Se så,
+nu säga vi godnatt och så gå vi till Nukku Matti.</p>
+
+<p>Men då vaknade motsägelseandan hos lilla
+<span class = "pagenum">76</span>
+syster, och hon satte sig till motvärn. Nedra läppen sköts fram med en
+trotsig blick, och hon gjorde sig styf som en gärdsgårdsstör. Något
+straff skulle Bella ha, som ville stoppa henne i sängen. När Bella det
+oaktadt bar henne mot dörren, satte hon i att tjuta af alla krafter och
+slog Bella i ansigtet med sina knubbiga händer. Bella tog en mycket
+allvarsam min på sig, alldeles som mamma, och sade: &mdash; Helmi, nu är
+du ej snäll<ins class = "correction" title = ", för .">.&nbsp;</ins></p>
+
+<p>Den lilla skrek allt värre och sträckte sig mot modern, som just
+inträdde. Denna förstod hvarom fråga var och såg småleende Bellas
+bestämda min. Hon skakade på hufvudet: &mdash; mamma törs ej taga dig,
+Nukku Matti väntar, &mdash; sade hon och kyste barnets lilla ulfvande
+mun.</p>
+
+<p>Bella bar obeveklig bort henne, och det dröjde ej länge, innan den
+lillas upproriska egenvilja domnat bort i den sötaste sömn. Tårarne
+sutto qvar i ögonhåren, och läpparne darrade ännu litet i sömnen. Men
+småningom utplånades dessa sorgens spår af de lyckliga drömmar man
+drömmer i englarnes vakt.</p>
+
+<p>Fru Palmfelt hade icke kunnat undgå att märka, att Bellas hela väsen
+vunnit i fasthet den senaste tiden. Hon såg det nu åter på detta lilla
+drag. Förr hade Bella haft så svårt att motsätta
+<span class = "pagenum">77</span>
+sig lilla systers nycker och hon tyckte det var rent af omenskligt att
+bära henne i säng när hon, sprittande glad, jollrade med sina leksaker,
+eller bedröfvad vädjade till Bellas ädelmod. Då måste hon fälla en
+förbön för henne. Men nu tycktes Bella beslutsamt sätta sig öfver det
+oundvikliga lilla krånglet och bemötte den lillas vrede med stora
+systers värdiga lugn.</p>
+
+<p>Så obetydligt detta lilla drag än var, kunde Bellas mor ej undgå att
+glädja sig öfver det bevis på växande fasthet det gaf. Och hon tillskref
+det Hannas inflytande, på samma gång hon tyckte sig märka, att den hårda
+skorpan kring dennas väsen småningom mjuknade och begynte
+falla&nbsp;af.</p>
+
+<p>När théet var drucket, drogo flickorna sig in i Bellas rum och kröpo
+upp i den gamla obeqväma soffan för att ännu få en liten pratstund.
+Dessa „pratstunder“ hade blifvit Bella allt kärare och oumbärligare. Hon
+tyckte sig ösa med fulla händer tankar och intryck ur dessa samtal, och
+hon bearbetade dem sedan när hon var ensam, tills hon fått det ena eller
+andra klart för sig. De blefvo henne ett dagligt sällskap och hjelpte
+till att utveckla och mogna hennes sinne.</p>
+
+<p>Hanna å sin sida, som aldrig haft någon förtrogen, aldrig känt sig
+omfattad af en väns tillgifvenhet, hängaf sig småningom allt
+motståndslösare
+<span class = "pagenum">78</span>
+åt det tröstande och ljufva i Bellas vänskap. Hon blef mindre
+förbehållsam och framlade stundom sina tankar och funderingar med en
+öppenhet och en öfvertygelse, som hänförde Bella. Och då stundom hennes
+reformifver var alltför hänsynslös eller hennes uttryck för stränga,
+kunde en skrämd blick ur Bellas ögon eller ett förebrående tonfall i
+hennes röst komma Hanna att hejda sig och inse sin öfverilning.</p>
+
+<p>Nu sutto de åter i den kära pratsoffan i hvar sitt hörn och
+småhviskade om skol- och kamratintressen. Lampan var släckt, och endast
+gaslyktan utanför fönstret spred ett svagt skimmer i rummet. Bakom
+skärmen hördes Lisis lugna andetag, hon hade nyss somnat i sin lilla
+bädd bredvid Bellas.</p>
+
+<p>&mdash; I dag, &mdash; hviskade Bella, &mdash; förtrodde mig en af
+kamraterna, &mdash; jag vill ej säga hvilken, för att icke förråda ett
+förtroende, &mdash; att hon var förtjust i en gosse. Jag visste ej rätt
+hvad jag skulle svara till detta, jag kände mig så osäker och tror jag
+sade någonting i allmänhet.</p>
+
+<p>&mdash; Det är dumt att gå och inbilla sig sådant, innan man ännu vet
+ut och in på sig sjelf. &mdash; Det kom något retligt i Hannas ton.
+&mdash; Har du någonsin hört, att det blifvit allvar af ett
+skolflickstycke, som slagit ut på barnbalerna eller
+<span class = "pagenum">79</span>
+skridskobanan? Jag har aldrig ansett sådant för annat än onödig
+inbillning.</p>
+
+<p>Bella blef tankfull. &mdash; Jag har sett litet i den vägen, &mdash;
+sade hon. &mdash; Men något inom mig säger, att det är att leka med
+något mycket allvarsamt. Och dock, vet du, Hanna, har jag en gång sjelf
+fastnat ut för något sådant, och du kan aldrig tro, hvad det var för en
+tråkig tid.</p>
+
+<p>Bella var röd som en eldbrasa, fastän mörkret dolde det, och hon
+lutade sig närmare Hanna.</p>
+
+<p>&mdash; Jo, vet du, det var en af Bengts kamrater, som hette Oskar.
+Han bor ej mera här, och det är nu alldeles slut med den dårskapen,
+derför kan jag tala om det. Han var mycket vacker och hygglig, och jag
+gick och blef kär i honom bums, eller inbillade mig att jag gjorde det.
+Men så fingo kamraterna tag i det och det blef ett bryende och bråkande,
+så det var äckligt. Inte brydde Oskar sig en smul mer om mig än om andra
+flickor &mdash; och det var nu väl det &mdash; men antingen jag talade
+om honom eller ej, fick jag alltjemnt smälta en hop dumma anspelningar.
+Till slut blef det olidligt, och jag började bli led den oskyldiga
+Oskar, bara för att flickorna gingo på så der<ins class = "correction"
+title = ", för .">. </ins>Och när jag riktigt <ins class = "correction"
+title = "ursprungstext „ransaknde“">ransakade</ins> mig sjelf, fann jag,
+att inte var det alls något bevändt med min känsla för honom, jag kunde
+afstå från den
+<span class = "pagenum">80</span>
+när som helst. Jag tyckte ej ens en tiondedel så mycket om honom, som
+jag nu tycker om dig, Hanna.</p>
+
+<p>Hanna hade åhört henne tyst och tryckte hennes hand vid de sista
+orden. &mdash; Jag tror, &mdash; sade hon, &mdash; att vi böra akta oss
+för sådana inbillningar. Det är att gå de djupa, äkta känslorna i förväg
+och liksom pluttra bort deras kraft. Jag har aldrig erfarit något
+dylikt, men föreställer mig, att det är som när barn äta omogna frukter.
+De inbilla sig att de smaka bra, men taga lätt skada deraf.</p>
+
+<p>Och hvilket innehåll har väl ett sådant der skolflickstycke? Alls
+intet. I&nbsp;de allra flesta fall är det ett sätt att göra sig
+intressant och inte vara sämre än andra.</p>
+
+<p>&mdash; Ja, så tror jag, att mitt tycke var, &mdash; log Bella.
+&mdash; Jag visste, att nästan alla kamraterna hade ett sådant intresse,
+som de hviskade om och voro så vigtiga med, och så tyckte jag det vara
+dumt att inte ha ett sådant, också jag. Jag kände mig dock hela tiden
+illa till mods, som om jag gjort mig till narr. Men jag trodde det
+skulle så vara.</p>
+
+<p>Tror du dock icke, Hanna, att det <i>kunde</i> vara möjligt, att
+verkligt varaktiga känslor kunde uppstå så tidigt som hos oss? Tror du
+ej, att om <i>du</i>
+<span class = "pagenum">81</span>
+nu fäste dig vid någon, det skulle vara för hela lifvet?</p>
+
+<p>&mdash; Huru kan jag veta? &mdash; sade Hanna. Hon tyckte ej rätt om
+att tala om sina personliga känslor eller analysera dem. &mdash; Men,
+&mdash; fortsatte hon, &mdash; jag tror medvetandet om en sådan känsla
+vaknar långsamt och först sedan den blifvit pröfvad på ett eller annat
+sätt. Det kan ju hända, att min tillgifvenhet för dig eller Bengt eller
+någon annan har ett varaktigt frö inom sig, men detta vet jag icke
+ännu.</p>
+
+<p>Bella kände ett litet stygn. Icke vara fullt viss om, att de alltid
+skulle förblifva vänner! <i>Hon</i> åtminstone var fullt säker på
+sig.</p>
+
+<p>De sutto tysta en stund.</p>
+
+<p>&mdash; Hvad tänker du på, Bella? &mdash; frågade Hanna
+slutligen.</p>
+
+<p>&mdash; Jag tänker på det du sade, att du ej var viss på, att din
+tillgifvenhet för mig är varaktig.</p>
+
+<p>&mdash; Var ej ledsen på mig, Bella min, men huru kan jag annat? Den
+är ju icke pröfvad ännu. Vi kunna ju utveckla oss åt fullkomligt
+motsatta håll, så vi småningom slitas från hvarandra. Ser du, så länge
+vi växa och utvecklas till det inre, som till det yttre, finnes alltid
+en möjlighet för oss till oförutsedda förändringar, hvilka göra det
+omöjligt för oss att hålla ihop.
+<span class = "pagenum">82</span>
+Men detta skall lifvet visa. Du är väl icke ond på mig?</p>
+
+<p>&mdash; Nej, men litet sorgsen<ins class = "correction" title = ", för .">.&nbsp;</ins></p>
+
+<p>&mdash; Åh, Bella, sörj ej på förhand! Vi skola ej binda oss med
+några löften och alltid vara sanna mot hvarandra, alltid. Skola vi
+icke?</p>
+
+<p class = "illustration tail">
+<img src = "images/tail82_153.png" width = "54" height = "28"
+alt = "dekoration"></p>
+
+
+
+
+<span class = "pagenum">83</span>
+
+<p class = "illustration head">
+<img src = "images/head10_83.png" width = "461" height = "58"
+alt = "dekoration"></p>
+
+
+<p><span class = "firstletter">
+<img src = "images/cap_A.png" width = "37" height = "66"
+alt = "A"></span><span class = "firstword">pril</span> hade kommit och i
+det närmaste åter gått, endast ett par dagar återstodo. Gatorna
+slaskade, taken droppade, isarne sågo vattusigtiga ut. Gräsplanerna i
+esplanaden och inne på gårdarne begynte skryta med ett och annat grönt
+strå.</p>
+
+<p>I skolrummen baddade solen het genom de höga fönstren. Några flugor,
+som tillbragt vintern mellan rutorna, vaknade ur sin dvala och förde ett
+oregerligt lif för att undgå att bli ihjälstekta. Flickorna svettades
+vid pulpeterna och begynte räkna på fingrarna hur många dagar de hade
+qvar till examen. De pustade öfver ämneskrifningen, matematiken och
+Sjögrens historia, men naturkunnigheten blef intressant, när magistern i
+slutet af månaden hemtade dem några tidiga sippor att studera genom
+mikroskopet. Märkvärdigt, huru litet man förut gifvit akt på det
+konstnärligt vackra i t.&nbsp;ex. en sippas skira blå väfnad, en flugas
+vinge eller en liten larvs
+<span class = "pagenum">84</span>
+brokiga ringar! Detta var verklighet, riktigt lif. Men siffror,
+grammatik och döda årtal .&nbsp;.&nbsp;. puh!</p>
+
+<p>Fjerde klassen höll rådplägning om en utfärd till Thölö. De skulle ha
+vägkost med, koka kaffe hos banvakten, leka och slå boll.</p>
+
+<p>&mdash; Då taga vi gossar med, &mdash; föreslog Hanna, &mdash; de äro
+så duktiga att slå boll och spela boccia.</p>
+
+<p>&mdash; Nej, nej, &mdash; ropades i korus från ett håll. &mdash; Inga
+pojkar med, vi vilja ha vår riktiga frihet.</p>
+
+<p>Bella tyckte att de gerna kunde taga Bengt och Alfred och Thure och
+Petter och några andra bussiga gossar med, men aktade sig att understöda
+Hanna, emedan flickorna påstodo att hon alltid ville detsamma som
+Hanna.</p>
+
+<p>Men så förenade sig Bertha, Siri och några andra med Hanna. Det blef
+en ganska liflig debatt, som slutade med att förslaget gick igenom. Då
+yrkade Jenny, Agnes och Lilli m.&nbsp;fl. att de skulle få bjuda
+<i>sina</i> bekanta gossar med, men det gick motpartiet åter icke
+in&nbsp;på.</p>
+
+<p>&mdash; Nej, &mdash; sade Bertha Eriksson med bestämdhet, &mdash; om
+vi bjuda Cederström och Ståhle och Ryttersköld och sådana, så blir det
+hela bara skräp och kurtis och då vill jag ej vara med.</p>
+
+<p>&mdash; Inte vi heller! &mdash; hördes några röster.</p>
+
+<p>&mdash; Det är ju allra bäst, om hvar och en får följa sin egen smak,
+&mdash; sade Lilli Enestam, &mdash;
+<span class = "pagenum">85</span>
+annars komma några af oss att i hvarje fall vara sura och missnöjda. Jag
+föreslår derför, att vi dela oss i två partier och att hvar och en får
+taga med den hon helst vill.</p>
+
+<p>En förlägen tystnad uppstod. Man var i sitt sinne förargad öfver
+trasslet, men när det gälde att bryta kamratkretsen, kände sig alla
+litet illa till mods.</p>
+
+<p>&mdash; Nej, vet ni hvad, flickor, &mdash; begynte Hanna, &mdash;
+inte dela vi oss af en så futtig orsak! Det vore en skam för klassen, om
+vi inte kunde gå alla tillsammans. Efter det var jag som kom upp med
+förslaget att taga gossar med, så afstår jag helt och hållet från det,
+hellre än att klassen splittrar sig på olika håll.</p>
+
+<p>&mdash; Hanna har rätt, &mdash; inföllo flera. &mdash; Hellre gå vi
+för oss sjelfva, än dela oss af en så lumpen anledning.</p>
+
+<p>Det såg ut som om en sten fallit från allas hjertan och man öfverlade
+i största vänskaplighet om hvad som skulle medtagas. En bestyrelse
+utsågs, som skulle taga hand om korgarne och man skildes med
+öfverenskommelse att mötas i morgon klockan 7 vid Kajsaniemi port.</p>
+
+<p>Endast Jenny och Agnes hyste ett doldt missnöje med utgången. De hade
+redan hunnit tänka ut hvad de skulle ha på sig. Och nu var
+<span class = "pagenum">86</span>
+det så litet lönt att taga sina nya hattar, när inga gossar skulle komma
+med.</p>
+
+<p>Morgondagen kom, det var sista april. Termometern visade 5 graders
+värme i skuggan klockan 7, dagen lofvade blifva vacker. Flickorna
+samlades på utsatt tid vid Kajsaniemi port, några i parasoller och flor,
+för hvilka de fingo smälta åtskilliga stickord. Bestyrelsen släpade på
+stora korgar; man kände sig matfrisk och vänligt stämd mot hela verlden.
+På andra sidan långa bron uppstämde några af flickorna: „låt vår lätta,
+raska, modiga tropp tumla om, tumla om i eldigt galopp“, hvarvid de togo
+hvarandra om lifvet och muntert galopperade framåt vägen. De mera
+tungfotade höllo sig till matkorgarne, hvilka med Bibbi, som hade
+skoskaf, tagit plats i en isvoschik och långsamt följde efter.</p>
+
+<p>Man slog sig ned i en backsluttning på solsidan och det blef ett
+qvitter som om hundra starar hållit sammankomst. Matkorgarnes innehåll
+afsynades af några nyfikenstrutar och man vidtog anstalter för
+kaffekokningen i banvaktens lilla kök.</p>
+
+<p>&mdash; Måntro ni ha tillräckligt mat? &mdash; sade Bertha och nosade
+i en af korgarne, hvarvid hon behändigt smugglade dit ett pakett.</p>
+
+<span class = "pagenum">87</span>
+<p>&mdash; Gå din väg, snålbytta! &mdash; skrattade Bella. &mdash; Den
+som är nyfiken får ingenting.</p>
+
+<p>&mdash; Det var sjutton! Och jag är redan alldeles tom i magen! Ni få
+bära hem mig på bår, det få ni till straff.</p>
+
+<p>Man slog sig ned i gräset på utbredda sjalar och insörplade med
+obeskriflig njutning den vårfylda luften. Här och der i skuggan lågo
+smutshvita snöfläckar, &mdash; våra tvättfat, &mdash; som Hanna kallade
+dem, och små rännilar silade sig fram utmed sluttningen och skuro fina
+ränder i sanden på landsvägen.</p>
+
+<p>Bella var en af de tjenande systrarna. Hon sysslade glad och ifrig
+med kaffet, då och då utbytande en hastig glad blick med Hanna, som
+halflåg i gräset och tuggade på några torra strån.</p>
+
+<p>&mdash; Hör du, Hanna, &mdash; sade Lilli, som satt bredvid henne,
+och följde Bella med ögonen, &mdash; är det sant, att Bella är din bästa
+vän?</p>
+
+<p>Hanna kände ett visst obehag vid frågan. &mdash; Hvarför använder du
+det uttrycket, Lilli? &mdash; sade hon nästan häftigt. &mdash; Jag
+tycker ej om det. Det har blifvit så missbrukadt och är så utslitet, att
+det ej säger någonting alls. Bella och jag äro vänner helt enkelt. Den
+högre eller lägre graden af vår vänskap kommer ingen annan vid.</p>
+
+<span class = "pagenum">88</span>
+<p>Lilli såg litet afsnäst ut, och det gjorde Hanna ondt.</p>
+
+<p>&mdash; Har du ej märkt, &mdash; sade hon vänligare, &mdash; huru
+litet uttrycket „bästa vän“ i&nbsp;våra dagar betyder?</p>
+
+<p>&mdash; Ja, &mdash; inföll Bertha, som satt i närheten, &mdash; jag
+<i>hatar</i> det uttrycket. Jag var en gång Molly P&mdash;s&nbsp;„bästa
+vän“ i&nbsp;hela tre veckor, tills hon fick hem en kusin från Schweitz,
+som öfvertog rollen. Och det var det allra bästa för mig, ty jag gick
+redan och begynte bli hypokondrisk af alla de ömma namn, smekningar och
+presenter hon lyckliggjorde mig med. Nu nicka vi nätt och jemt åt
+hvarandra, när vi mötas.</p>
+
+<p>Lilli hade blifvit tankfull. Hon kom att tänka på, att hon aldrig
+sett Bella och Hanna kyssas. SÃ¥ underligt! Men sjelf hade hon till vana
+att i tid och otid slösa med sina kyssar. Det var ändå i grunden bra
+onödigt. Blott när man <i>riktigt</i> höll af någon .&nbsp;.&nbsp;. Om
+hon ändå hade en vän, icke en sådan der „bästa vän“, som skollifvet så
+ofta bjuder, utan en verklig vän. Hon kände sig denna stund så ensam,
+hon tyckte det var något halft med henne. Och den menskligaste af alla
+känslor, åtrån att stå ett annat hjerta nära, fylde omedvetet hennes
+ögon med tårar.</p>
+
+<p>&mdash; Har jag gjort dig ledsen? &mdash; utbrast Hanna
+<span class = "pagenum">89</span>
+förskräckt, när hon kände en het tår på sin hand. Lilli smålog och
+skakade på hufvudet. Hon tvekade litet, men böjde sig ned och
+hviskade:</p>
+
+<p>&mdash; Du är lycklig, Hanna, som har en vän. Tror du, att jag
+någonsin skall få&nbsp;en?</p>
+
+<p>&mdash; Det är jag viss på. Men sök icke. Vänta, tills lifvet
+sjelfmant bjuder dig en. Hvad jag fått i dag, kan du få i morgon. Det
+brådskar inte, vi äro ju bara snärtor ännu.</p>
+
+<p>Lilli nickade och var synbart lugnare.</p>
+
+<p>Nu kommo Bella och Siri med bud att kaffet var färdigt.</p>
+
+<p>&mdash; Hvad ser jag? &mdash; utbrast Bella då hon såg tårarne i
+Lillis ögon, &mdash; jag tror det regnat. Aprilregn! Aprilregn! Kom nu
+och nedskölj dina bekymmer med äkta kaffetårar!</p>
+
+<p>Bertha rusade upp med ett uttryck af högsta bestörtning i sitt
+ansigte.</p>
+
+<p>&mdash; Bella . . . se dit . . . der, der springer en häst
+.&nbsp;.&nbsp;. utan ben!</p>
+
+<p>Bella vände sig oförsigtigt om.</p>
+
+<p>&mdash; April! April! April! skrek Bertha och snafvade i sina kjolar,
+när hon skulle taga till flykten för Bellas hotande gester.</p>
+
+<p>&mdash; Vänta du, din lurifax, detta skall du få betala! &mdash;
+Bella tog en handfull gräs och stoppade
+<span class = "pagenum">90</span>
+det i nacken på den sprattlande Bertha. &mdash; Ät nu det här, till dess
+du får annan mat.</p>
+
+<p>&mdash; Ack ja, kaffet! &mdash; suckade Bertha melankoliskt. &mdash;
+Jag fruktar det kommer <i>för sent</i>.</p>
+
+<p>Hvad det smakade läckert, kaffet vid den lilla stugan, der solskenet
+blänkte på den hvita servietten och speglade sig i den blankskurade
+pannan. Korgarne innehöllo ofantliga portioner smörgåsar och hvetebröd
+och en af dem utstjelpte under allmänt jubel 34 kalla potäter och 17
+salta strömmingar, &mdash; en potatis och en half strömming per man.</p>
+
+<p>&mdash; Berthas påhitt! &mdash; skreko flickorna, &mdash; hon ämnar
+doppa salt strömming i kaffet.</p>
+
+<p>&mdash; April! April! det ämnar hon visst inte, det är ett sorgligt
+misstag! &mdash; hördes Berthas mumsande röst. &mdash; Men hon måste ju
+säkerställa sig för möjlig hungersnöd.</p>
+
+<p>&mdash; Du har en torndyfvel på . . . din näsa! &mdash; skrek Bella
+med låtsad förfäran och puffade Alma i sidan.</p>
+
+<p>&mdash; Åhnej! &mdash; sade denna lugnt och smuttade på sitt kaffe.
+&mdash; Men jag har ett bref från <i>„Oskar“!!</i> på fickan
+.&nbsp;.&nbsp;. hm! &mdash; Och hon skramlade med en bit tidningspapper
+i sin ficka, för att gifva sina ord mera kraft.</p>
+
+<span class = "pagenum">91</span>
+<p>&mdash; Gerna för mig! &mdash; skrattade Bella utan den minsta lilla
+häntydan på förlägenhet.</p>
+
+<p>Det April’ades hela tiden kaffet dracks, och nu var sista tåren
+tömd.</p>
+
+<p>&mdash; Åhå, den som hade en mage till! &mdash; och Bertha såg
+längtansfullt på två skorpor och en knäckebrödssmörgås, som blifvit
+öfver.</p>
+
+<p>Skulle man nu springa enklek? Omöjligt. Man var ej herre öfver sina
+ben. Först måste välplägningen få tid att sätta sig.</p>
+
+<p>&mdash; Och derför sätter jag mig här, &mdash; sade Bertha,
+i&nbsp;det hon slog sig ned på en upp- och nedvänd bytta, som stod på
+gården. De öfriga lägrade sig hvar det passade, och bestyrelsen diskade
+kopparna.</p>
+
+<p>&mdash; Nu skola vi hålla tal, &mdash; föreslog någon. &mdash; Hanna
+börjar.</p>
+
+<p>Hanna satte sig på bordet. Hon var i dag så glad till mods, så glad
+och ändå full af tankar. Vårsolskenet, den ljumma luften, kamraternas
+glada sorl, allt medförde en fläkt af friskhet och lycka. Hon stälde
+sitt „tal“ till bestyrelsen, som hon tackade för dess osparda möda och
+lyckade arrangementer. &mdash; När jag blir välbestäld häradsskrifvare
+någonstädes, &mdash; slutade hon &mdash; ber jag att få bjuda klassen på
+limonad och pumpernicklar.</p>
+
+<span class = "pagenum">92</span>
+<p>&mdash; Nej, hör, skall du bli häradsskrifvare? &mdash; frågade
+någon.</p>
+
+<p>&mdash; Jag trodde du ämnade bli prest, du predikar så gerna moral,
+&mdash; snärtade Jenny med en liten stygg blinkning.</p>
+
+<p>&mdash; <i>Jag</i> ämnar bli polismästare, &mdash; sade Sanna
+Wilhelmsson, en af „sportflickorna“, och slog sig för sitt bröst.
+&mdash; Jag har så bastanta näfvar. Eller också blir jag baderska.</p>
+
+<p>&mdash; Hvad tänker du bli, Bella? &mdash; frågade Siri skälmskt och
+ritade i detsamma med parasollskaftet i sanden svaret: <i>fru</i>.</p>
+
+<p>&mdash; Visst inte, &mdash; skrattade Bella litet förlägen, &mdash;
+åtminstone ämnar jag inte bråka för att bli det. Först hjelper jag mamma
+och så inrättar jag en hushållsskola. Jag tycker om att sy och koka
+mat.</p>
+
+<p>&mdash; Nå men, Bella, inte skulle du ändå i längden trifvas med ett
+så simpelt arbete, &mdash; sade Jenny, som i tankarne redan gjort Bella
+till artist eller författarinna.</p>
+
+<p>&mdash; Simpelt? Det arbete som vi alla äro beroende af! Och
+dessutom, söta Jenny, hur kan du kalla något arbete simpelt, som ger en
+menniska hans ärliga bröd? Att slå dank eller syssla med sådant som
+ingen nytta gör, det kallar jag <i>simpelt</i>.</p>
+
+<span class = "pagenum">93</span>
+<p>&mdash; Jag tänker inrätta en samskola, &mdash; inföll Aina
+blygt.</p>
+
+<p>&mdash; Åhnej, det får du visst inte! &mdash; skrek Bertha från
+byttan, &mdash; det är min idé, sedan jag låg i vaggan. Du, syster
+sötnos, skulle handtera pojkar! Jag ville just se. När de vore som mest
+oregerliga, skulle du se mildt förebrående på dem och säga: mina söta,
+älskade pojkar, vill ni nu inte vara snälla! Och om de inte lydde,
+skulle du gråtande gå din väg, vända dig om i dörren och utbrista:
+farväl .&nbsp;.&nbsp;. mitt hjerta blöder! .&nbsp;.&nbsp;. Nej, gumma
+lilla, inte duger du för pojkar, det skall vara boxarenäfvar för dem. Du
+kan bli en bättre sortens guvernant, möjligen.</p>
+
+<p>Flickorna skrattade, ty Bertha var en mästarinna i konsten att härma,
+och de kände alla igen Ainas lilla undfallande röst och blyga
+fasoner.</p>
+
+<p>&mdash; Bertha blir veterinär, &mdash; sade Agnes med betoning,
+&mdash; hon tycker ju om att peta i kadaver.</p>
+
+<p>Till svar grep Bertha en stor svart spindel och släpte den i nacken
+på Agnes, som rusade upp med ett förfärans skri. Lilli förbarmade sig
+öfver henne och borttog spindeln, men Agnes fick af obehaget ett
+gråtskof<ins class = "correction" title = ". för ,">, </ins>som litet
+störde stämningen.</p>
+
+<span class = "pagenum">94</span>
+<p>&mdash; Ett sådant litet fruntimmer! &mdash; hviskade Bertha
+föraktligt.</p>
+
+<p>Bella såg förebrående på henne. &mdash; Du vet ju, att många
+menniskor &mdash; också män &mdash; ha en obetvinglig afsky för
+spindlar. Det var dumt gjordt af dig.</p>
+
+<p>Bertha brummade litet, men bad Agnes i tysthet om ursäkt.</p>
+
+<p>För att skingra misstämningen fortsattes det förra samtalet.</p>
+
+<p>&mdash; Jag tror, att jag blir målarinna, &mdash; sade Jenny och
+kisade med ögonen, som hon sett artister göra. &mdash; Jag tycker så om
+allt vackert och konstnärligt.</p>
+
+<p>Lilli utkorades till blåstrumpa, emedan hon skref dagbok och hade
+anlag att vara sentimental, och Bibbi till konditor.</p>
+
+<p>&mdash; Nej, jag blir trädgårdsmästare, &mdash; sade den senare,
+&mdash; jag tycker om att gräfva.</p>
+
+<p>&mdash; Du, som har skoskaf, inte kan du handtera spaden! Hur mår din
+fot?</p>
+
+<p>Och Bella satte sig hos Bibbi, som inte mådde bra och höll sig för
+sig sjelf.</p>
+
+<p>&mdash; Nå, Hanna, hvad rufvar du öfver, du är ju allvarsam som en
+Egyptens prest? &mdash; Bertha slog Hanna broderligt på axeln.</p>
+
+<p>Hanna hade en stund suttit tyst, och hennes
+<span class = "pagenum">95</span>
+ögon hade antagit det uttryck de brukade, då tankarne arbetade inom
+henne.</p>
+
+<p>&mdash; Ja, &mdash; sade hon och mötte kamraternas blickar, &mdash;
+nog skämta vi nu om vår framtid, men jag hoppas det ej fins en bland
+oss, som ej försöker på allvar tänka sig ett mål, dit hon vill sträfva.
+Ty arbeta utan mål, det kunna vi ej, fastän vi äro „bara flickor“. Jag
+hörde en dag en gosse säga till en annan: „flickor, puh, hvad duga de
+till? Kläda sig och göra sig till för oss, det kunna de, men ett
+allvarligt arbete gå de aldrig i land med“. Jag kan ej säga hur detta
+grep mig, just derför att jag måste medgifva, att hvad de sett af oss
+nog kunde gifva dem anledning till detta omdöme. Jag skulle kunnat
+gråta, vet ni, men jag knöt i stället näfven för mig sjelf och tänkte:
+&mdash; det <i>skall</i> bli annorlunda .&nbsp;.&nbsp;.</p>
+
+<p>&mdash; Strunt i, hvad snobbar tänka om oss! &mdash; utbrast Bertha
+harmset.</p>
+
+<p>&mdash; Säg icke så, deras omdöme delas af många goda menniskor. Och
+jag säger ju att de ha rätt. Huru många af oss tänka väl på annat än att
+vara „söta“ och att möjligen i framtiden blifva gifta? &mdash; Jag talar
+ej om folkets barn, som få träla och arbeta från det de vuxit ur vaggan.
+&mdash; Och derför är man van att tro flickorna icke duga till något.
+Men vi skola visa att man har
+<span class = "pagenum">96</span>
+orätt, att vi kunna både tänka och arbeta sjelfständigt. Kanske skall
+man småningom få en bättre tanke om oss. Men det är ej för att vinna
+någons gillande, ej ens de goda menniskornas, som vi skola försöka bli
+sanna och dugliga, utan för att <i>det är rätt</i>. Så tänker jag
+.&nbsp;.&nbsp;. Och derför &mdash; fortfor hon, halft skämtsamt, halft
+allvarligt, &mdash; derför ämnar jag försöka, sak samma om jag sedan
+blir smed, sömmerska eller advokat.</p>
+
+<p>Kamraterna hade tysta åhört Hanna. Hos mången af dem hade samma
+tankar uppstått, oklara, famlande, men rigtade åt samma håll. Nu hade
+Hannas ord redt dem och de genombäfvades af en känsla af ansvar och en
+längtan att utbyta den gamla drömverlden mot ett lif af sundt och
+nyttigt arbete. Bella satt med ansigtet skuggadt af handen, hon kunde
+bättre tänka så. Hon var stolt öfver Hanna, ty hon såg kamraternas
+beundran, men hon var ändå mer lycklig öfver att få vara hennes vän.
+Sjelf var hon ju så obetydlig, alltför obetydlig att få stå Hanna så
+nära.</p>
+
+<p>Ett ögonblick gick under tystnad, då rusade Bertha upp: &mdash; nu se
+vi alla ut som tusenåriga filosofer, det står jag inte ut med. Pass på,
+Bibbi, der har du natthugg! O&nbsp;ve, du arma klinkum-perfektum, du kan
+ju ej springa!</p>
+
+<span class = "pagenum">97</span>
+<p>I ett nu var leken i full gång. Den smakade så mycket bättre efter
+allvaret. Natthugg, hök och dufva, enklek, femte hjulet, med flera lekar
+aflöste hvarandra och flickorna visade att de haft en god lärarinna i
+gymnastik. De voro både viga, uthålliga och starka. Endast några, som
+ännu höllo till godo med trånga snörlif, pinades innerligen af stygn,
+andtäppa och hjertklappning.</p>
+
+<p>Bella flög som ett torrt skinn öfver tufvorna. Hon var den flinkaste
+af dem alla och en mästarinna i balansergång på plank och
+jernvägsskenor. Hanna åter var en förfärlig hök och bar dufvorna som
+påsvantar fram ur deras gömställen.</p>
+
+<p>Solen baddade, ansigtena glödde, man tömde halfva brunnen med vanlig
+flick-oförsigtighet. Efter lekarne kommo bollarne i farten och klockan
+var nära 3, när återtåget anträddes med tömda korgar, trötta ben och
+kjolfållar, der man snart kunde vänta att få se svampar uppväxa.</p>
+
+<p class = "illustration tail">
+<img src = "images/tail97.png" width = "94" height = "40"
+alt = "dekoration"></p>
+
+
+
+
+<span class = "pagenum">98</span>
+
+<p class = "illustration head">
+<img src = "images/head98.png" width = "456" height = "63"
+alt = "dekoration"></p>
+
+
+<p><span class = "firstletter">
+<img src = "images/cap_B.png" width = "31" height = "63"
+alt = "B"></span><span class = "firstword">ellas</span> och Hannas
+växande tillgifvenhet för hvarandra fortfor att väcka afund hos några af
+kamraterna. Bella var som sagdt, allas favorit, och man hade blifvit van
+att få rå om henne på alla lediga stunder. Nu kunde de icke undgå att
+märka, att hon var mindre tillmötesgående, än förut; hon hade icke tid
+med allehanda onödiga upptåg; hon mottog icke alltid deras inbjudningar
+och var ofta förströdd under deras betydelselösa pladder. Hon var aldrig
+ovänlig, men hade fått ett sätt att mera oförbehållsamt uttala sitt
+ogillande af det ena och det andra, hvilket, just emedan det var så
+olikt henne, icke kunde undgå att såra några. Hon hade, med ett ord,
+blifvit förändrad och icke i allas ögon till sin fördel. Det barnsligt
+goda och veka fans visserligen qvar, men det hade blifvit uppblandadt
+med en liten portion bestämdhet och sjelfständighet, som alls icke
+klädde henne i en del kamraters ögon.</p>
+
+<span class = "pagenum">99</span>
+<p>Att umgänget med Hanna förorsakat denna förändring, insågo alla. Men
+de mera tänkande bland flickorna värderade Hanna allt för mycket för att
+af egoistiska skäl missunna henne Bellas vänskap. Och de sågo likaså
+spår af Bellas inflytande på Hanna, ehuru dessa icke på långt när
+framträdde så ofta och så tydligt. Hennes öfvermodiga sätt hade något
+förmildrats och hon fälde ej fullt så ofta som förut, skarpa omdömen om
+menniskorna. Hanna sjelf kände stundom med förvåning att hon hyste ett
+slags intresse för dem och en önskan att kunna arbeta och lefva för
+andra. Men hon kände sig blyg för dessa främmande tankar och framkallade
+sin trotsiga sinnesstämning för att hålla dem på afstånd. Då kom åter
+Bellas varma, tillitsfulla syn på lifvet och liksom slipade bort de
+hårda kanterna inom henne. Hon kände, att hon veknade, men var ej på det
+klara med sig sjelf, om hon skulle anse det som en otillbörlig svaghet,
+eller som ett menniskohjertats rättmätiga behof att älska och begära
+kärlek.</p>
+
+<p>Bellas mor hade med intresse följt utvecklingen af de begge
+flickornas vänskap. Hon insåg, att Bellas böjliga karakter väl kunde
+behöfva stödet af en så kraftfull natur, som Hannas, och gladde sig, då
+hon tid efter annan varseblef
+<span class = "pagenum">100</span>
+prof på ett sjelfständigare omdöme och större fasthet hos Bella. Den
+fruktan hon i början hyst, att Bella blindt skulle söka likna Hanna, så
+i ondt som godt, försvann helt och hållet. De voro af alltför olika
+material för att någonsin kunna omformas efter precis samma mönster.</p>
+
+<p>Emellertid hade ryktet om Hannas fria uppträdande på bjudningen hos
+Enestams nått fru Palmfelts öron, smyckadt med allehanda tillägg, som
+oroade och plågade henne. Bella hade visserligen för henne omtalat
+Hannas uppförande, men hon fruktade, att Bella af hänsyn till vännen
+framstält det i en oskyldigare dager, än som var förenligt med verkliga
+förhållandet. Hon kunde icke förmå sig att tro hvad man sade om Hanna,
+men ovissheten pinade henne likväl. Man hade till och med gifvit henne
+en vink om, att Hannas sällskap icke vore nyttigt för Bella, och för
+första gången kände hon sig orolig öfver att ha gifvit de begge
+flickornas vänskap en så oinskränkt frihet.</p>
+
+<p>Hon beslöt att tala med Hanna, hvars sanningskärlek hon ej ett
+ögonblick betviflade<ins class = "correction" title = ", för .">.&nbsp;</ins></p>
+
+<p>En dag då Bella var ute och Hanna tillsammans med Bengt beskådade ett
+illustreradt botaniskt arbete, bad hon Hanna komma in till sig på en
+stund. Hanna kom, utan att ana att ett
+<span class = "pagenum">101</span>
+förhör väntade henne. Fru Palmfelts försigtiga frågor väckte hennes
+misstänksamhet, och hon rustade sig till försvar.</p>
+
+<p>&mdash; Jag rår icke för, att jag är sådan jag är, &mdash; afbröt hon
+häftigt fru Palmfelt. &mdash; Hvarför skola menniskorna bjuda mig till
+sig, när de icke kunna förlika sig med mitt sätt. Tant vet, att jag icke
+<i>kan</i> förställa mig.</p>
+
+<p>&mdash; Det begär jag icke heller, &mdash; svarade fru Palmfelt
+lugnt, &mdash; men aktningen för dina medmenniskor bör åtminstone
+afhålla dig från att afsigtligt såra dem och visa dem vanvördnad. Man
+har sagt mig, att du kallat de närvarande marionetter; att du varit
+ohöflig mot fru Enestam, väsnats med pojkarne och burit dig oskickligt
+åt vid supén. Ehuru jag tror, att mycket af hvad man påbördat dig, är
+osant, ville jag likväl för din egen och Bellas skull gerna höra huru
+det förhöll sig. Jag ville gerna kunna tillbakavisa beskyllningarna och
+rätta misstagen; derför måste jag få veta allt.</p>
+
+<p>Hanna hade tigande åhört henne och det kostade henne mycken
+sjelfbeherskning att ej än en gång afbryta. Hvarför bråka menniskorna så
+mycket med mig, kunna de ej låta mig vara i fred? &mdash; tänkte hon,
+och trotset växte. Men
+<span class = "pagenum">102</span>
+orden <i>för Bellas skull</i>, kommo det att mjukna och gjorde henne
+tankfull.</p>
+
+<p>&mdash; Jag skall gerna omtala allt för dig, tant, &mdash; sade hon
+nästan ödmjukt. &mdash; Du har rätt att få veta det, du är ju Bellas
+mor.</p>
+
+<p>Och så följde berättelsen om hela aftonen hos Enestams, under det hon
+öppet såg fru Palmfelt i ögonen. Hon beskref sin ovänlighet mot Lilli,
+sitt vårdslösa sätt och sin brist på sällskapsvett. Hon framhöll
+ingenting, som kunnat rättfärdiga henne, tvärtom omtalade hon med sträng
+noggrannhet hvarje ful tanke, hvarje ovänligt ord hon kunde påminna sig.
+Det oaktadt kände sig fru Palmfelt lugnad. Hanna hade visserligen felat
+mot några af etikettens regler, men detta var i hennes ögon af liten
+betydelse. Hon kunde icke, oaktadt den strängaste granskning, finna
+något verkligt fult och ovärdigt i hennes uppförande, något för hvars
+skull hon behöft vara orolig för Bella.</p>
+
+<p>&mdash; Tack för din uppriktighet, &mdash; sade hon vänligt, då Hanna
+slutat, &mdash; jag visste ju att sqvallret öfverdrifvit. Men du
+förstår, mitt barn, att jag bör ha litet reda på det inflytande, åt
+hvilket jag så oförbehållsamt anförtrott min flicka. Etiketten är
+visserligen i och för sig en formsak, men så länge vi sjelfva äro
+outvecklade och utan
+<span class = "pagenum">103</span>
+erfarenhet, böra vi icke sätta oss till doms öfver rådande seder och
+bruk.</p>
+
+<p>Bland kamraterna var det isynnerhet Jenny, som med missnöje och afund
+såg Bellas växande tillgifvenhet för Hanna. De kunde aldrig rätt med
+hvarandra, de två, de drabbade ständigt ihop. Jennys grunda, tanklösa
+natur var icke i stånd att uppfatta det sant originela och djupt
+reflekterande hos Hanna; hon tog det som råhet och som skrytsam
+öfverlägsenhet. Hannas skarpa kritik åter eggades oupphörligt af Jennys
+ytlighet och hennes förkärlek för bjefs och moder. De råkades sällan,
+utan att en mer eller mindre häftig ordvexling egde rum.</p>
+
+<p>En dag, då Bella för illamående icke varit i skolan, sökte Jenny ett
+tillfälle att gifva Hanna en snärt, som hon ej så lätt skulle glömma.
+Hon upphann henne på hemvägen och följdes åt med henne ett stycke under
+betydelselöst pladder. Slutligen sade hon liksom àpropos:</p>
+
+<p>&mdash; Vi tycka att Bella har blifvit sig så olik, så stygg och
+krånglig, sedan du kom till skolan. Och vi tro alla, att det är ditt
+fel.</p>
+
+<p>Hon såg mycket väl huru djupt hennes ord träffade, och hon njöt af
+att en gång få tala, utan att blifva motsagd af Hanna. Denna gick tyst
+bredvid henne, en blick af förakt skjöt fram
+<span class = "pagenum">104</span>
+för ett ögonblick, men sedan blef hon djupt allvarsam och hörde knapt
+fortsättningen af Jennys anklagelse.</p>
+
+<p>&mdash; Bella var alltid så söt och vänlig förr, nu har hon blifvit
+ovänlig, som du, och bryr sig icke om sina gamla vänner. Det är icke
+blott vi, som märkt det, alla menniskor säga, att Bella var mycket
+snällare förut.</p>
+
+<p>Här skildes deras vägar, och då Jenny, liksom att förtaga verkan af
+sina sårande ord, med låtsad vänlighet sade: &mdash; adjö, glöm icke
+bort mig! &mdash; svarade Hanna blott: &mdash; jag skall tänka på hvad
+du sagt.</p>
+
+<p>Hemkommen, stängde hon omsorgsfullt dörren till sitt rum, kastade sig
+ned på en stol vid sängen och borrade hufvudet i kudden.</p>
+
+<p>&mdash; Jag ser det! &mdash; utbrast hon passioneradt, &mdash; mitt
+inflytande är skadligt för Bella. Det är endast jag, som vinner på vår
+vänskap, <i>hon</i> förlorar, hon går nedåt. Huru blind jag varit, som
+icke sett detta förr! Som icke sett, att mitt kärlekslösa, hårda sinne
+måste göra också henne hård. Att min misstro mot menniskorna måste göra
+också henne misstänksam och sträng; att min starka vilja måste förslafva
+henne. Naturligtvis smittar det onda, och hon har förtroendefullt slutit
+sig till mig, utan att ana huru illa jag
+<span class = "pagenum">105</span>
+gjorde henne. Stackars Bella min, du var älskad af alla, ända tills jag
+kom och gjorde dig stygg och hård!</p>
+
+<p>Men <i>är</i> du det verkligen? Jag har ibland tyckt, att du blifvit
+allt mera värd att hållas af; men hvad ser jag annat, än det bästa hos
+dig! Opartiska ögon se klarare. Din mor tänkte nog också detsamma, när
+hon talade om „det inflytande, åt hvilket hon så oförbehållsamt
+anförtrott sin flicka“. Hon var orolig och sorgsen öfver, att du råkat
+fästa dig vid mig, som icke kunde hjelpa dig att bli god och snäll.</p>
+
+<p>. . . Kanske är det ej för sent ännu att göra allt godt igen. Om jag
+kunde afstå från dig, undandraga dig mitt inflytande, så du fick
+utveckla dig fritt! Jag <i>kan</i> nog, om jag <i>vill</i>. Och jag
+måste, ack, jag måste ju vilja det, efter det är till ditt bästa. Det
+blir ej lätt, .&nbsp;.&nbsp;. det måste ske så småningom .&nbsp;.&nbsp;.
+men Gud vare lof, att det ej är för sent!</p>
+
+<p>Hanna behöfde tid för att rätt tänka sig in i denna nya tanke, men
+hon blef lugnare, ju klarare hennes pligt härvidlag framstod för henne.
+Hon hade för en kort tid mottagit ett dyrbart lån och ville lemna det
+ifrån sig, rent och oskadadt. För henne sjelf skulle Bellas vänskap bli
+ett minne; som sporrade henne att blifva god.
+<span class = "pagenum">106</span>
+Den hade kommit till henne, liksom solstrålarne uppsöka en mörk och
+ödslig väg, och när den åter gick, skulle hon bevara återskenet deraf
+djupt inne i sitt tacksamma hjerta.</p>
+
+<p>Hon uppsteg och skakade sorgen af sig med en beslutsam rörelse. Nu
+var hon åter fullkomligt herre öfver sig sjelf. När hon dagen derpå kom
+till skolan, kunde icke ens Jenny upptäcka något spår af sorg i hennes
+fasta och lugna ansigte.</p>
+
+<p>Lyckligtvis nalkades examen, och flickorna begynte få brinnande
+brådska. De trögaste af dem ville dock gerna få ett godt betyg och
+försökte genom stormande flit återtaga hvad de försummat under terminen.
+Det blef icke tid för utfärder och sammankomster, ehuru vårvädret var
+förtjusande; hvar och en hade hufvudet fullt af de ziffror hon möjligen
+kunde få. Hur det var, kände de försumliga bland flickorna en viss
+ängslan och samvetsqval vid tanken på, att numera endast <i>ett</i> år
+återstod af deras glada skoltid. Under de förflutna åren hade de varit
+oftare lata, än flitiga, oftare håglösa, än intresserade, oftare
+oordentliga och likgiltiga för sitt arbete, än verkligt samvetsgranna.
+Och när skolan var slut, gingo de ut med det sorgliga medvetandet att
+icke ärligt ha försökt sitt bästa.</p>
+
+<span class = "pagenum">107</span>
+<p>Derför pluggades det med förfärlig ifver den sista tiden, och lärarne
+hade icke tillfälle till en enda anmärkning. Lillis franska verber
+trillade som ärter ur hennes mun; Agnes årtal, som kostat henne ett
+grått hårstrå, efter hvad hon sjelf sade, fastnade på hvar sin spik i
+hennes hufvud, och Berthas examensskjorta erhöll ordentliga knapphål och
+icke alltför mycket hopsnörpade linningar. Kort sagdt, allt var en enda
+täflan i alla möjliga dygder, och Bella tog Hannas tillbakadragenhet,
+som en yttring af den allmänna förtviflade fliten.</p>
+
+<p>Hanna var glad öfver att få vara i fred för alla frågor och längtade
+blott efter den dag, då hon skulle få resa hem.</p>
+
+<p>&mdash; Hvad skola ni taga er för i sommar, flickor? &mdash; frågade
+Bertha, då de en morgon stodo ute på gatan väntande att dörrarne till
+skolan skulle öppnas.</p>
+
+<p>&mdash; Jag kommer att vara i Hangö med mamma, &mdash; sade Jenny
+Stenman. &mdash; Doktorn säger, att jag har bleksot.</p>
+
+<p>&mdash; Det är då ej att undra öfver, då du snör dig så oförnuftigt,
+sade Bella med en ogillande blick på Jennys smala, inklämda midja.</p>
+
+<p>&mdash; Förlåt, jag snör mig visst icke hårdt, &mdash;
+<span class = "pagenum">108</span>
+utbrast Jenny hetsigt, &mdash; jag kan få hela handen in mellan
+snörlifvet och kroppen.</p>
+
+<p>&mdash; Det skulle du få, om du också droge till dig, så du vore smal
+som en alnsticka. Kroppen är ju elastisk, vet jag! &mdash; Och Bertha
+spände med välbehag ut sina kraftiga lungor och gjorde några gymnastiska
+svängningar med sina runda, starka armar. &mdash; Tacka vet jag, att
+kunna sprätta med hvar fena utan att vara inklämd i dessa välsignade
+burar! Hvart reser du, Bella?</p>
+
+<p>&mdash; Vi skola vara på vårt kära <i>Fågelvik</i>, &mdash; svarade
+Bella. &mdash; Jag skall arbeta i hushållet och hjelpa mamma med
+trädgården.</p>
+
+<p>&mdash; Skola vi icke göra en fotvandring? &mdash; skrek Bertha
+förtjust<ins class = "correction" title = "? för .">. </ins>&mdash; Hvem
+kommer med<ins class = "correction" title = ". för ?">?&nbsp;</ins></p>
+
+<p>&mdash; Jag! &mdash; ropade några ur skocken. Aina Berg och Bella
+hade smått funderat på att vandra till Karis Lojo och helsa på Verna
+Sommar, de voro genast med om saken. Alma Brennlund och Lilli Enestam
+gåfvo halfva löften, de tänkte med en viss ängslan på obeqväma skor och
+ändlösa dammiga vägar.</p>
+
+<p>&mdash; Än du då, Hanna? &mdash; frågade Bertha. &mdash; Jag vill
+gerna ha dig med.</p>
+
+<p>&mdash; Kan icke, &mdash; svarade Hanna kort.</p>
+
+<p>&mdash; Ã…h prat, nog kan du! Hvad skulle hindra dig?</p>
+
+<span class = "pagenum">109</span>
+<p>&mdash; Mitt arbete. Jag skall hjelpa mamma med renskrifningen.</p>
+
+<p>Nu öppnades dörren, <ins class = "correction" title = "ursprungstext „oeh“">och</ins>
+skaran stormade in. De nya sommarplanerna upptogo
+mångas tankar, så läsningen gick som den kunde den dagen.</p>
+
+<p>Hanna och Bella följdes som vanligt åt hemåt, och Bella tyckte sig nu
+för första gången märka en viss köld från Hannas sida. Hon trodde, att
+hon misstog sig och fördubblade sin vänlighet, men Hanna blef blott
+fåordigare och trumpnare, ju längre de talade.</p>
+
+<p>&mdash; Jag kommer hem med dig en stund, &mdash; sade Bella, när de
+skulle skiljas. &mdash; Jag kan lexorna och tycker det är så länge sedan
+jag varit hos dig.</p>
+
+<p>&mdash; Kom, om du vill, &mdash; sade Hanna likgiltigt, &mdash; men
+jag måste läsa.</p>
+
+<p>De gingo in i Hannas rum, en torftig liten kammare med urblekt
+kretonne på möblerna, spruckna tapeter och simpla trasmattor på golfvet.
+Allt var tarfligt, men snyggt, och luften var oklanderlig. Bella aftog
+hatt och tröja, slog sig ned vid fönstret och funderade huru hon skulle
+kunna muntra upp Hanna.</p>
+
+<p>&mdash; Jag tänker sy mig en reformdrägt i sommar, &mdash; började
+hon.</p>
+
+<span class = "pagenum">110</span>
+<p>&mdash; Jaså.</p>
+
+<p>&mdash; Det skall väl du också? Tycker du ej att mörkblå kretonne
+vore bra? Med bluslif, sjömanskrage och en kort, veckad kjol?</p>
+
+<p>Hanna svarade ej. Hon hade framtagit sina böcker och gjorde sig i
+ordning att läsa. Hon förhärdade sig mot det goda och glada i Bellas
+närvaro och önskade blott, att hon ville gå derifrån.</p>
+
+<p>&mdash; Och så skall jag sy knapphål i min underkjol, så den kan
+hakas fast vid lifvet. Jag tänker ha bara en, ser du, för jag skall ju
+ha varma byxor i samma färg, som klädningen. Så har Verna Sommar. Tycker
+du ej det är bra?</p>
+
+<p>&mdash; Jo, &mdash; sade Hanna, och hennes röst lät otålig. Bella
+märkte det och steg upp för att gå. &mdash; Du är trött och tankspridd,
+&mdash; sade hon vänligt, &mdash; Jag skall ej störa dig längre. Men det
+förefaller mig så rysligt länge sedan vi fått tala <i>riktigt</i> med
+hvarandra.</p>
+
+<p>Hon tog sin hatt. &mdash; Se der kommer brefbäraren tvärs öfver
+gatan. Jag undrar om du får bref, jag är så nyfiken.</p>
+
+<p>Kort derpå stack tjensteflickan in ett bref. Hanna såg på stilen, den
+var främmande<ins class = "correction" title = ", för .">. </ins>Hon
+öppnade brefvet med en viss förvåning, det var så ytterst sällan hon
+mottog bref från andra, än sin mor.</p>
+
+<span class = "pagenum">111</span>
+<p>Medan hon läste, flög en plötslig blekhet öfver hennes kinder, och
+ett drag af oro lägrade sig kring ögonen.</p>
+
+<p>&mdash; Hvad är det, Hanna? &mdash; utbrast Bella skrämd. &mdash; Väl
+icke något ledsamt?</p>
+
+<p>&mdash; Man skrifver, att min mor är mycket sjuk och att jag bör
+komma hem genast. Jag reser med eftermiddagståget. Vill du säga till
+derom i skolan.</p>
+
+<p>&mdash; Det skall jag. Ack, Hanna!</p>
+
+<p>Bellas ton uttryckte ett så innerligt medlidande, att Hanna skulle ha
+velat sluta henne i sin famn och kyssa de kära, oroliga ögonen. Men hon
+betvang sig och nickade blott tacksamt. SÃ¥ begynte hon med stor hast
+ordna sina saker för hemresan. Det behöfdes eftertanke för att veta hvad
+hon skulle ha med för sommaren, och hvad hon skulle lemna qvar till
+hösten. Bella hjelpte henne. De voro tysta, begge två; Bella af hänsyn
+till vännens oro, och Hanna i känslan af en dubbel sorg, som väntade
+henne.</p>
+
+<p>Bella följde henne med beklämdt hjerta till tåget. Hvad skulle hon ej
+gifvit för att få slå sina armar kring hennes hals och snyfta ut sitt
+innerliga deltagande? Men Hanna var så tyst och nästan afvisande, hon
+tyckte ej om någon påflugenhet. Bella lofvade skrifva en gång i veckan,
+<span class = "pagenum">112</span>
+men hon kunde ej förmå Hanna att lofva detsamma. Och Hannas afskedskyss
+var så sval, hennes blick så förströdd, att Bella kände bittra tårar
+stiga upp i halsen. Men hon sväljde dem med en sträng förebråelse mot
+sig sjelf: &mdash; stackars Hanna, hur skulle hon <i>nu</i> kunna tänka
+på mig?</p>
+
+<p>TÃ¥get rullade bort, och Bella fick ej ens en afskedsblick ur
+kupéfönstret.</p>
+
+<p class = "illustration tail">
+<img src = "images/tail112.png" width = "107" height = "41"
+alt = "dekoration"></p>
+
+
+
+
+<span class = "pagenum">113</span>
+
+<p class = "illustration head">
+<img src = "images/head113.png" width = "457" height = "68"
+alt = "dekoration"></p>
+
+
+<p><span class = "firstletter">
+<img src = "images/cap_J.png" width = "23" height = "55"
+alt = "J"></span><span class = "firstword">ulisolen</span> brände klar
+och het den trånga kammare, der Hanna Rappe satt lutad öfver sitt
+arbete, en klädning åt postmästarinnans lilla dotter. Hennes blickar
+flögo längtansfullt ut genom det lilla fönstret till den aflägsna
+skogen, der hon så gerna sökt svalka. Men arbetet brådskade, och hon
+kunde icke medföra symaskinen till skogen.</p>
+
+<p>Tankarne arbetade ostörda. I dag var det två månader, sedan hon
+lemnade skolan och kamraterna. Vid sin hemkomst fann hon modren döende.
+Hon fick icke göra annat för henne, än sakta smeka den matta handen,
+jemka om kuddarne och fukta läpparne med friskt vatten. Och dock mottog
+hon så oändligt mycket under dessa korta ögonblick: den sista glöden af
+en kärlek, fordom varm och stark, men som förkolnat under lifvets kyla.
+Hennes mor var sig så olik, &mdash; o, huru ljuf hon var! Den trötta
+blicken följde henne, hvar hon gick i rummet, den talade om hennes
+kärlek, den bad om förlåtelse. Och Hanna
+<span class = "pagenum">114</span>
+satt timme efter timme vid hennes sida, insupande med törstande hjerta
+den moderskärlek, hon aldrig fått smaka. Hvarför kom den så sent? Men
+Gud vare tack för att den ändtligen kom!</p>
+
+<p>Blott en gång framskymtade den forna mörka blicken och det bittra
+tonfallet. Det var då posten medförde det vanliga penningebrefvet,
+hvilket Hanna icke fort nog hunnit gömma. Hennes mor drog henne till sig
+och hviskade med möda: &mdash; lofva mig, att du <i>aldrig</i> använder
+dessa penningar för egen del! Lofva mig att hellre svälta, än köpa bröd
+för dem! .&nbsp;.&nbsp;. Då Hanna med allvarlig röst gaf henne detta
+löfte, blef hon åter lugn, och ögonen återtogo sitt milda, kärleksfulla
+uttryck.</p>
+
+<p>Sedan kom döden, den underfulla, högtidliga afskedsstunden. Hannas
+hjerta skälfde ännu vid tanken på den tomhet, som lägrade sig kring
+henne, när hon såg blicken slockna i de kära ögonen och kände handen
+kallna i sin. Hon tyckte sig mogna med ens till en fullvuxen qvinna,
+lösryckt som hon var, från sin barndoms stöd. Hennes själ famlade efter
+tröst hos Gud, men hon hade icke tid att öfverlemna sig åt några
+betraktelser. Det tunga, ansvarsfulla lifvet kräfde all hennes
+uppmärksamhet. Hon rätade på sig
+<span class = "pagenum">115</span>
+med full föresats att icke låta det kufva sig, att göra sig oberoende,
+så vidt det i hennes förmåga stod.</p>
+
+<p>Efter begrafningen flyttade hon till postmästarens, der hon skulle
+läsa med en sjuårig gosse och för öfrigt hjelpa till med sömnad. Detta
+senare arbete var tungt nog för henne, som hellre använde sina armar
+till att vända upp jorden i trädgården, eller vara med i byket. Men hon
+fick ej välja, hon måste taga hvad som bjöds henne, och den lön hon
+erhöll, 20&nbsp;mk i månaden, föreföll henne kunglig.</p>
+
+<p>Bellas bref hade kommit tätt på hvarandra, ehuru Hanna svarat blott
+med några korta rader. Medvetandet att hon gjorde rätt i att småningom
+lösgöra sig från Bella, mildrade den smärta hon kände öfver denna andra
+stora förlust. Stundom kommo tvifvel <i>om</i> hon verkligen gjorde
+rätt. Men då påminde hon sig den oroliga blicken i tant Elins ögon och
+hvad Jenny sagt, och hon tyckte sig icke kunna handla annorlunda. När
+Bella hunnit öfvervinna den första tidens saknad, skulle hon nog bli
+glad igen och utveckla sig sjelfständigare, än hon kunde det under
+hennes inflytande.</p>
+
+<p>Flugorna surrade i fönstret, som stod öppet, och det var tryckande
+varmt. Nålen flög icke
+<span class = "pagenum">116</span>
+med sin vanliga ifver, den blef het och tung i Hannas hand. Hennes
+ögonlock tyngdes, men hon gnuggade dem förtretad och fortfor att sy.
+Klockan 1 skulle hon få gå och taga sig ett uppfriskande bad i ån, det
+var blott en qvart timme till dess. &mdash; Det är eländigt att blifva
+sömnig midt på förmiddagen, &mdash; tänkte hon och afbröt den gäspning
+hon nyss börjat.</p>
+
+<p>Klockan pickade långsamt . . . långsamt. Annars var allting ljudlöst
+tyst, ty postmästarinnan skref i sitt rum, och barnen voro ute. Mot
+hennes vilja föllo ögonen åter ihop, händerna sjönko ned i knäet,
+hufvudet föll mot fönsterposten, och hon halfslumrade. Hon tyckte sig
+sitta i den kära gamla pratsoffan i Bellas rum och lyssna till hennes
+glädtiga stämma. Det var så godt och bekant, och ett leende drog sig
+öfver hennes läppar.</p>
+
+<p>Dörren öppnades, och hon hörde det, men trifdes alltför väl i soffan
+hos Bella för att orka öppna ögonen. Hon hörde smygande, lätta steg, men
+erfor ingen nyfikenhet. Det var väl Mina som kom in med
+strykkläderna.</p>
+
+<p>Då kände hon ett par mjuka varma händer läggas öfver sina ögon och
+ett par friska läppar tryckas mot sin kind. Hon flög upp med ett utrop
+af glädje. Drömde hon ännu? Var det
+<span class = "pagenum">117</span>
+icke Bella, som stod der lifslefvande och glad? Var det icke hennes kära
+muntra röst som utbrast: &mdash; ser man på, en sådan flitig flicka! Här
+äta flugorna upp klädningen, medan du roar dig på Fjäderholmarna.</p>
+
+<p>Hanna var ej rätt vaken ännu. Intrycket af hennes dröm var så klart,
+att hon nästan tyckte sig drömma ännu. Det var så ljuft att en stund få
+tro, att allt var som förr, och med en rörelse, omöjlig att hejda,
+tryckte hon Bella till sig och kyste gång på gång de skälmaktiga,
+älskade ögonen. Derefter kom allvaret och tanken på hennes brutna
+föresats, och hon lösgjorde sig sakta och vänligt ur Bellas armar.</p>
+
+<p>&mdash; Låt oss gå ned till stranden, &mdash; sade hon, &mdash; jag
+vill tala med dig. &mdash; Tanken att nödgas förställa sig, eller att
+utan förklaring vara afvisande mot Bella, föreföll outhärdlig.</p>
+
+<p>Men på gården möttes hon af en ny öfverraskning. Från alla knutar
+framrusade glada, välbekanta flickgestalter och omringade henne under
+jubel. Der var Lilli, Bertha, Aina, Alma och &mdash; till råga på
+öfverraskningen &mdash; Verna Sommar. De talade alla i mun på hvarandra,
+de skrattade, de gestikulerade, så Hanna, van vid sin tysta kammare,
+kände sig alldeles yr i hufvudet. Så mycket förstod hon af allt
+hvad&nbsp;de
+<span class = "pagenum">118</span>
+öste öfver henne, att de nu voro ute på sin fotvandring och kommit för
+att locka henne med sig.</p>
+
+<p>Hon bjöd dem att slå sig ned i backsluttningen vid ån, och der
+fortsattes pladdret.</p>
+
+<p>&mdash; Du kan ej tro, Hanna, så galen Bella såg ut, då hon plumsat i
+bäcken och knöt sina våta strumpor bak på ryggen att torka. Vi hade ej
+tid, ser du, att stanna och vänta på dem.</p>
+
+<p>&mdash; Och så du såg ut, Lilli, när du vaknade efter middagsluren i
+går och var tatuerad med gräs och skalbaggar, ackurat som ett
+rödskinn!</p>
+
+<p>&mdash; Ja, och så hade en fluga begifvit sig på forskningsfärd i
+mitt öra, &mdash; skrattade Lilli. &mdash; Uff, bara den inte studerar
+der ännu!</p>
+
+<p>&mdash; Huru ha edra fötter stått ut? &mdash; frågade Hanna
+småleende, då en paus i ordströmmen gaf henne tillfälle att
+falla&nbsp;in.</p>
+
+<p>&mdash; Åh, tackar som frågar! &mdash; svarade Bertha och sparkade af
+sig ena skon. &mdash; Tårna må bra .&nbsp;.&nbsp;. aber strumporna!!!
+.&nbsp;.&nbsp;.</p>
+
+<p>&mdash; Jag har brutit ena klacken af mig, &mdash; gnälde Alma.
+&mdash; Har du ej litet syndetikon, så jag fick limma dit en annan i
+stället.</p>
+
+<p>&mdash; Jag vet ett bättre råd, &mdash; inföll Verna Sommar, som
+nästan blygt hållit sig på afstånd från flickskocken. &mdash; Vi skära
+bort den andra
+<span class = "pagenum">119</span>
+klacken också, så är din sko som den bör vara. Se här är min puukko!</p>
+
+<p>&mdash; Bravo, det var det bästa! &mdash; skrek Bertha, men Alma såg
+mycket misstrogen ut. Hon hade alltid ansett det som något högst
+oestetiskt att gå utan klackar och vända tårna i vädret. Men efter en
+stunds funderande utbrast hon raskt:</p>
+
+<p>&mdash; Må gå, kör för operation! Jag är med på färden för att vänja
+mig vid lifvets obehagligheter. Men, söta flickor, sakta i backarne
+härefter, jag kommer att tassa som en utkörd krake.</p>
+
+<p>Operationen på den andra skon företogs under mycken munterhet. Inga
+knifvar ville bita på den sega gamla klacken.</p>
+
+<p>Under tiden hade Bella och Hanna smugit sig längre bort till ett
+ställe, der några alar gåfvo skugga mot solen. De slogo sig ned i gräset
+för att ostörda få vexla några ord. Det kändes så underligt inom Hanna.
+Hon hade svårt att bannlysa vekheten ur sitt inre och antaga den lugnt
+likgiltiga ton, som anstod vanliga bekanta.</p>
+
+<p>Bella märkte omslaget och blef uppmärksam.</p>
+
+<p>&mdash; Vill du återigen skrämma bort mig med den der stränga minen?
+&mdash; sade hon halft skämtande, halft sorgsen. &mdash; Just då jag
+trodde mig ha fått dig igen! Säg, hvarför är du så der ibland? Hvarför
+har du ej skrifvit ett enda ordentligt bref
+<span class = "pagenum">120</span>
+under hela sommaren, hvarför är du katig och tvär, som en
+enrisbuske?</p>
+
+<p>&mdash; Du inbillar dig, &mdash; sade Hanna tvärt, men kände i
+detsamma, att hon ljög och blygdes. &mdash; Nej, du inbillar dig
+<i>icke</i>, Bella, &mdash; rättade hon sig. &mdash; Jag är verkligen
+förändrad, jag kan icke vara mot dig som förr.</p>
+
+<p>Bella såg på henne med stora ögon.</p>
+
+<p>&mdash; Icke vara som förr mot mig? &mdash; upprepade hon och kände
+tårarne porla upp i halsen. &mdash; Har du ledsnat vid mig? Säg, Hanna,
+<i>har</i> du ledsnat?</p>
+
+<p>Huru gerna hade icke Hanna svarat ja, det hade ju varit det lättaste
+sättet att komma ifrån detta förhör. Men hon kunde icke förmå sig till
+det; hon måste tvärt om säga nej.</p>
+
+<p>&mdash; Hvad är det då? Du måste svara mig öppet, Hanna! Jag har rätt
+att få veta det; du får icke beröfva mig din vänskap, utan att gifva mig
+full förklaring öfver orsaken.</p>
+
+<p>Bellas ton lät fast, ehuru blicken var fuktig, och Hanna tyckte sig
+aldrig ha varit i en svårare ställning. Hon insåg att hon måste förklara
+sig och öfvervann obehaget dervid med en kraftig viljeansträngning.</p>
+
+<p>&mdash; Jag skall säga dig hur det är, &mdash; sade hon och fattade
+Bellas hand. &mdash; Jag har märkt
+<span class = "pagenum">121</span>
+.&nbsp;.&nbsp;. nej, <i>jag</i> har icke märkt, men andra ha gjort det,
+att mitt inflytande är skadligt för dig. Mitt hårda, hänsynslösa sinne
+håller på att göra också dig hård, om du ej tager dig till vara i tid.
+Man har sagt, att du blifvit ovänligare än förr, sedan du lärde känna
+mig, och din mor tänker säkert detsamma, ehuru hon ej näns säga det till
+någon af oss .&nbsp;.&nbsp;.</p>
+
+<p>&mdash; Åh, Hanna, hvad du inbillar dig! &mdash; Bella såg riktigt
+tröstad ut. &mdash; Om du visste, huru stort värde mamma sätter på dig!
+Och hur hon är glad, att du är min vän. Hvem kan ha satt i dig, att du
+förderfvar mig? Jag, som tvärtom känt en sådan helsosam stadga inom mig,
+sedan jag lärde känna dig. Det är, som om jag kände mig sjelf bättre och
+klarare såge hvad jag vill, än förr. Hanna min, inte näns du väl för
+sådana toma inbillningar afbryta en vänskap, så lycklig som vår?</p>
+
+<p>&mdash; Det har verkligen varit min afsigt. Jag känner mig sjelf så
+elak, så ovärdig att ega en vän som du, så rädd att förstöra en ädel
+karakter, som din. Jag ville draga mig undan, innan det blefve oss begge
+alltför svårt.</p>
+
+<p>&mdash; Men nu vill du det icke mera, säg, att du icke vill det!
+&mdash; utbrast Bella och slog begge armarne innerligt om Hannas
+motsträfviga hals.</p>
+
+<span class = "pagenum">122</span>
+<p>&mdash; Nej, jag <i>vill</i> icke, men det kan hända, att jag
+<i>bör</i>. Tror du ej, att du gör din mor mycken oro, genom att vara så
+ofta med mig?</p>
+
+<p>&mdash; Åh, Hanna, hur kan du tro! Mamma, som håller så mycket af
+dig! Du har aldrig velat tillåta henne att visa dig det, men jag
+<i>vet</i> det. Hon sade engång: Hanna har en så sällsynt fast och
+redbar karakter, jag hoppas hon skall verka välgörande på dig. Jaha,
+just så sade mamma. Tror du mig icke?</p>
+
+<p>Hannas min uttryckte på engång glädje och misstro. Hon kunde ej tro,
+att hon så lätt skulle slippa den börda, som tyngt henne de sista
+månaderna. Och hon var rädd att öfverlemna sig åt en förhoppning, som
+kanske skulle visa sig vara falsk! Men hon kunde ej tvifla på Bellas
+ord. Det var som om tyngden i hennes inre småningom rullat bort och
+låtit de djupa, varma vågorna der under välla fram allt högre och högre.
+Hon böjde sig ned öfver Bellas hand, denna kära hand, som hon ännu
+kanske finge behålla i sin. &mdash; Om jag vågade tro dig! &mdash;
+hviskade hon.</p>
+
+<p>&mdash; Det kan du, Hanna min! &mdash; Bella strök lätt smekande
+hennes hår. &mdash; Ack, Hanna, blif som förr mot mig! Jag har ju ingen
+i hela verlden så kär, som dig.</p>
+
+<span class = "pagenum">123</span>
+<p>&mdash; Halloh, flickor! &mdash; hördes i detsamma Berthas hojtande
+röst. &mdash; Hvad i all verlden kuttra ni så länge för er sjelfva? Kom
+vackert och håll oss sällskap! Aina och Lilli ha vandrat till
+gästgifvaregården för att beställa middag, jag är tom i magen, som ett
+urblåst ägg. Verna, &mdash; obs.! vi ha ju alla blifvit <i>du</i> med
+henne, &mdash; tar sig en lur fram och tillbaka, och jag har just
+ingenting att säga till Alma. Om ni ej komma, somnar också jag.</p>
+
+<p>Bella och Hanna följde henne småleende till gruppen i
+backsluttningen. Verna vaknade i detsamma och reste sig hurtigt. Hon var
+klädd i reformdrägt, som ledigt och vackert slöt sig kring hennes käcka
+figur. En kort, veckrik kjol af sandfärgadt helylletyg, med vidsydd
+rutig väst. Deröfver en jacka med mörka uppslag och beqväma fickor.
+Ingen underkjol, men korta vida byxor af samma tyg som kjolen och dolda
+af denna, hvilka omslöto knäet, der de långa mörkbruna strumporna
+vidtogo. En lätt jockeymössa med bred skärm fulländade kostymen, och der
+Verna nu stod, frisk och röd, med den ena bruna handen skuggande mot
+solen, såg hon så söt ut, att Bertha brast ut i ett beundrande: &mdash;
+Herre Gud, Verna, hvad du ändå är nätt!</p>
+
+<span class = "pagenum">124</span>
+<p>&mdash; Tyst, Bertha, inte säga „Herre Gud“, &mdash; sade Bella
+allvarsamt. &mdash; Du har ju lofvat det.</p>
+
+<p>&mdash; Ursäkta, det slapp ur mig i hänförelsens ögonblick. Men
+medgif, söta flickor, att hon är förtjusande i den der drägten.</p>
+
+<p>Verna såg besvärad ut, och Hanna skyndade till hennes hjelp.</p>
+
+<p>&mdash; Är det icke sant, &mdash; sade hon, i det hon slog sig ned
+bredvid Verna i gräset, &mdash; att man får mera aktning för sig sjelf,
+när man afskuddat sig en hop onyttiga plagg och inrättat sin drägt efter
+egen smak och eget behof?</p>
+
+<p>&mdash; Det är sant, &mdash; sade Verna. &mdash; Redan det, att man
+vågar trotsa det allmänna bruket, inger en känsla af frihet. I&nbsp;en
+sådan enkel, beqväm och praktisk drägt känner man sig som en <i>hel</i>
+menniska, och icke som en klädhängare för modets alla galenskaper.</p>
+
+<p>&mdash; Får jag taga er drägt till modell för min nästa
+vinterklädning<ins class = "correction" title = ". för ?">?&nbsp;</ins></p>
+
+<p>&mdash; Gerna. Jag är glad om du gör det.</p>
+
+<p>&mdash; Och jag med! &mdash; skrek Bertha. &mdash; Hjertandes, hvad
+flickorna skola gapa, när vi komma, långa raden, utan krinolinband,
+tournyr och snörlif! Jag får visst en hård dust med mamma. Gumman är
+konservativ, som den gamla stubben der. Men si, jag <i>skall</i> ha den
+i alla fall.</p>
+
+<span class = "pagenum">125</span>
+<p>&mdash; Försök visa din mor, att din önskan är förnuftig, så inser
+hon det nog, &mdash; sade Bella, som kände ett djupt obehag vid tanken
+på att någon afsigtligt ville göra sin mor emot.</p>
+
+<p>Nu kommo Aina och Lilli med bud, att middagen var färdig. De voro
+upphettade och sotiga efter närmare bekantskap med
+gästgifvare-spiseln.</p>
+
+<p>&mdash; Har äran inbjuda fröken Rappe till en festmåltid i
+etablissementet derborta, &mdash; sade Lilli artigt och bjöd armen åt
+Hanna med en sirlig bugning.</p>
+
+<p>&mdash; Nej tack, jag har min middag hemma, &mdash; sade Hanna och
+drog sig tillbaka.</p>
+
+<p>&mdash; Seså, krångla nu inte, utan nig och tacka. &mdash; Bertha
+knuffade dem framåt, i&nbsp;det hon sjelf bjöd armen åt Verna Sommar.
+&mdash; Vi kunna vänta oss något extra rart, det kan jag se på „Lillis
+näsa“.</p>
+
+<p>Lilli skefvade på sin näsa, som verkeligen var i besittning af en väl
+placerad sotfläck. Aina skrattade bakom Bellas rygg; hon hade icke nänts
+beröfva sällskapet denna välkomna upptäckt.</p>
+
+<p>I gästgifvargårdens stora kammare stod bordet färdigdukadt med
+filbunke, fläskpannkaka och kaffe. Det var ej tutal om middagen smakade.
+Allt gick åt, till och med den del af <ins class = "correction" title =
+"ursprungstext „fläskpankakan“">fläskpannkakan</ins>,
+<span class = "pagenum">126</span>
+som brunnit likt en fackla, då Aina störtade till för att släcka.</p>
+
+<p>Efter middagen resonnerades om resans fortsättande, och alla sex
+använde sin öfvertalningsförmåga för att få Hanna att följa med. Men hon
+var obeveklig. Hon hade åtagit sig att läsa tre timmar om dagen med
+lilla Hugo, och dessutom <ins class = "correction" title =
+"ursprungstext „flck“">fick</ins> hon allt emellan renskrifningsarbete
+från domarns.</p>
+
+<p>&mdash; Hvad du är odrägligt hederlig, &mdash; puttrade Bertha.
+&mdash; Kan du inte göra upp ett nytt kontrakt, som skulle tillgodose
+också våra intressen?</p>
+
+<p>Det blef tyst och tomt, när den lilla skaran tågat bort igen.
+Postmästarinnans trånga kökskammare, der Hanna bodde, föreföll dubbelt
+så trång och qvaf, när hon följt kamraterna ett par verst utom byn och
+återvände till sin sömnad. Men hon skakade dåsigheten af sig och tog
+fatt i arbetet. Det var och skulle alltid förblifva hennes bästa
+bundsförvandt emot oförnöjsamhet och dåraktiga önskningar.</p>
+
+<p class = "illustration tail">
+<img src = "images/tail126_179.png" width = "82" height = "28"
+alt = "dekoration"></p>
+
+
+
+
+<span class = "pagenum">127</span>
+
+<p class = "illustration head">
+<img src = "images/head127.png" width = "461" height = "68"
+alt = "dekoration"></p>
+
+
+<p><span class = "firstletter">
+<img src = "images/cap_F.png" width = "27" height = "61"
+alt = "F"></span><span class = "firstword">lickorna</span> trafvade
+emellertid på vid muntert lynne, de skulle hinna ännu 15 verst innan de
+fingo nattqvarter. Den klacklösa Alma inbillade sig att hon gick med
+tårna i vädret och bad med jemrande röst, att de skulle ihågkomma hennes
+nyss opererade fötter. Hon hängde vid Lillis arm; de båda begynte känna
+sig dragna till hvarandra. Det fans hos begge en oklar längtan efter
+något bättre, än det deras lif och tankar hittills innehållit<ins class
+= "correction" title = ", för .">.&nbsp;</ins></p>
+
+<p>Bertha tågade vid Vernas sida, och Bella vid Ainas. Allt efter som
+qvällen framskred, blef det lättare att gå, och skulle icke deras fötter
+varit så ömma, så hade vandringen varit en ren njutning.</p>
+
+<p>Solen sänkte sig allt rödare bakom tallskogen i vester. Luften var
+lätt och sval, något fuktig af morasen på begge sidor om vägen och
+mättad med doften af porsris och ljung. De gingo genom ödsliga trakter.
+Här och der låg
+<span class = "pagenum">128</span>
+ett torp med fönsterrutorna brinnande i solnedgången, med ett magert
+potatisland eller en teg hafre utanför dörren. Så kommo åter flera verst
+utan en menniskoboning med ödemarkens hela ensliga drömmande behag.
+Flickorna saktade sina steg; något af hvad man kallar „stämning“ smög
+sig öfver dem, och de gingo tysta, liksom rädda att framkalla en
+dissonans i den förunderligt ljufva stillheten rundtomkring.</p>
+
+<p>Men när solen gått ned och luften begynte kännas kylig, påskyndade de
+sina steg. Verststolpen underrättade dem om, att de ännu hade 6 verst
+qvar, innan de fingo klifva i säng.</p>
+
+<p>&mdash; Åhå, hvad jag trött! &mdash; suckade Alma. &mdash; Jag orkar
+bestämdt inte ända fram.</p>
+
+<p>&mdash; Gäss, hvad du är pjåkig! &mdash; utbrast Bertha, tog Almas
+arm i sin och halade henne framåt.</p>
+
+<p>&mdash; Bertha! &mdash; påminte Bella, som fått Berthas tillåtelse
+att hålla efter hennes syndiga utrop.</p>
+
+<p>&mdash; Jag ber, jag sade det med <i>G</i> den här gången, &mdash;
+triumferade Bertha, &mdash; och då har du väl ingenting att anmärka. Men
+raska på nu, jag är hungrig och längtar efter ett fat mjölgröt med
+smöröga&nbsp;i.</p>
+
+<p>De gingo en stund raskt framåt och Bertha försökte sjunga för att
+hålla humöret uppe. Men allesamman voro de trötta och önskade innerligt
+<span class = "pagenum">129</span>
+att få sluta vandringen för i dag. De hade kommit in i en skog, der det
+var temligen skumt; den såg ut att aldrig vilja taga slut, och sedan de
+efter anvisning lemnat stora landsvägen, hade de heller icke reda på
+huru långt de hade qvar.</p>
+
+<p>&mdash; Nej, nu börjar jag säga upp! &mdash; klagade Alma, och
+tårarne voro icke långt borta. Lilli var också blek af trötthet, och
+Bella hade stött sin fot så hon haltade.</p>
+
+<p>&mdash; Tyst! Jag hör en koskälla, kanske vi ej äro långt från en
+gård. &mdash; Verna lyssnade med handen bakom örat.</p>
+
+<p>&mdash; Jag tycker det är en hund &mdash; jag har åtminstone aldrig
+hört en ko skälla &mdash; sade Bertha spetsfundigt och knep Verna i
+armen.</p>
+
+<p>&mdash; Pajazzo! Men tycka ni som jag, så söka vi nattqvarter i
+närmaste gård. Alma och Lilli kunna bestämdt icke gå längre i qväll.</p>
+
+<p>Förslaget antogs med största beredvillighet, och utsigten att snart
+få kasta sig ned och sofva, vore det också på bara golfvet, gaf dem
+krafter att gå ännu några steg.</p>
+
+<p>Ändtligen syntes på afstånd en större gård, som såg ut att kunna hysa
+sex trötta vandrerskor. Men vägen var dålig och svår att hitta, de gingo
+åtskilliga krokar, innan de, halfgråtande af trötthet, hunno fram.</p>
+
+<span class = "pagenum">130</span>
+<p>Klockan var emellertid elfva, och allt i huset sof. Der syntes ej en
+lefvande själ på den stora gården, med undantag af en sömnig katt, som
+låg vid fähusdörren.</p>
+
+<p>&mdash; Skola vi bulta på? &mdash; frågade Bella.</p>
+
+<p>&mdash; Nej, nej, vi kunna få snäsor, om vi störa folk i deras söta
+sömn. Hellre söka vi oss in i någon lada, &mdash; föreslog Aina.</p>
+
+<p>&mdash; Nå kom då, så gå vi och inspektera ladorna, medan ni hvila
+här på trappan. &mdash; Bertha och Aina, de minst trötta, kilade af
+genom grinden utåt ängen.</p>
+
+<p>&mdash; Jag misstänker, att vi få sitta här som hönsen på en vagel,
+&mdash; inföll Bella, &mdash; ty höbergningen pågår ju som bäst, och
+ladorna stå tomma.</p>
+
+<p>&mdash; Uff! &mdash; huttrade Lilli och svepte sjalen tätare omkring
+sig, &mdash; hellre stjäl jag mig in i fähuset och ligger i något
+bås.</p>
+
+<p>Nu återkommo Bertha och Aina snopna efter sin misslyckade expedition.
+&mdash; Alla lador durktoma. Inte så mycket hö som för ett möss att
+ligga på. Det är ju midt i höbergningstiden och det färska höet är ännu
+ej inkördt.</p>
+
+<p>&mdash; Men nog äro vi bra sjåpiga, om vi ej våga bryta oss in som
+andra hederliga tjufvar
+<span class = "pagenum">131</span>
+och tigga oss en bit golf att ligga på. Nu går jag och dunkar på
+farstudörren.</p>
+
+<p>&mdash; Vänta, Bertha, &mdash; Verna tog henne i armen, &mdash;
+deruppe är ju ett loft, till hvilket dörren står på glänt. Der sofva
+bestämt gårdens pigor .&nbsp;.&nbsp;.</p>
+
+<p>&mdash; Ja, du har rätt, ära vare din upptäcktsförmåga, Verna
+Sommarsol. Jag klifver genast dit upp och rekognoscerar.</p>
+
+<p>&mdash; Sakta bara, och ställ inte till något spektakel, &mdash;
+varnade flickorna.</p>
+
+<p>&mdash; Var bara lung-qvist! &mdash; hviskade Bertha och var i ett nu
+uppför stegen till loftet. Det spännande i situationen kom de öfriga att
+glömma sin trötthet för en stund och de afvaktade med otålighet utgången
+af Berthas höganloftsfärd.</p>
+
+<p>&mdash; Ganska riktigt, vi äro på rätt spår . .&nbsp;. &mdash; hördes
+Berthas röst uppe på loftet. &mdash; Jag hör några ljufliga nästoner
+härinifrån .&nbsp;.&nbsp;. ts! .&nbsp;.&nbsp;. en .&nbsp;.&nbsp;. två
+.&nbsp;.&nbsp;. tre .&nbsp;.&nbsp;. fyra, &mdash; i&nbsp;fyra olika
+tonarter.</p>
+
+<p>&mdash; Tänk, om det vore drängarne! &mdash; hviskade Alma nedifrån
+med skrämd röst.</p>
+
+<p>&mdash; Schsch! Skulle jag inte kunna skilja mellan manliga och
+qvinliga näsljud? Vänta, nu skall jag väcka de sköna på ett högst
+delikat sätt .&nbsp;.&nbsp;.</p>
+
+<span class = "pagenum">132</span>
+<p>&mdash; Inga dumheter nu, Bertha, &mdash; varnade Alma, &mdash; mins,
+att vår nattro står på spel.</p>
+
+<p>Men Bertha var nu på sitt galnaste humör och inga varningar hjelpte.
+Hon lade munnen tätt intill dörrspringan och begynte gnola helt sakta:
+„dåne liksom åskan, systrar, högt vår fosterländska sång!“ Derefter
+lyssnade hon med spända öron.</p>
+
+<p>&mdash; Intet resultat! &mdash; rapporterade hon.</p>
+
+<p>&mdash; Skynda dig att väcka dem, jag förgås af trötthet! &mdash;
+gnälde Alma der nedifrån.</p>
+
+<p>&mdash; Tyst! . . . det lät, som om en af pigorna snappat efter en
+fluga .&nbsp;.&nbsp;. nu suckade en af dem .&nbsp;.&nbsp;. Nej, det är
+bäst att taga en mindre högstämd visa.</p>
+
+<p>Och till de nedanståendes förskräckelse drog hon till med:</p>
+
+<div class = "verse">
+<p>„Raatikkoon, raatikkoon</p>
+<p>Vanhat piiat pannaat . . .“</p>
+</div>
+
+<p>&mdash; Söta Bertha, tyst, du ställer ju till skandal, &mdash; bådo
+röster nedifrån.</p>
+
+<p>&mdash; Aha, det tog skruf, &mdash; blef svaret. &mdash; En af de
+sköna rör på sig .&nbsp;.&nbsp;. tyst! .&nbsp;.&nbsp;.</p>
+
+<p>&mdash; <i>Kuka siell’ on?</i> &mdash; frågade en sömnig röst bakom
+dörren.</p>
+
+<p>&mdash; Voj, i Karbasien, huru skall jag kunna svara? &mdash;
+hviskade Bertha i nöd. &mdash; Vänta&nbsp;nu,
+<span class = "pagenum">133</span>
+vänta nu .&nbsp;.&nbsp;. <i>Ole <ins class = "correction" title =
+"ursprungstext „hvvä“">hyvä</ins> ja <ins class = "correction" title =
+"korrekt finsk „päästä“">pääse</ins> sisään</i> .&nbsp;.&nbsp;. var det
+rätt så? .&nbsp;.&nbsp;. <i>Me .&nbsp;.&nbsp;. <ins class = "correction"
+title = "korrekt finsk „tahdomme“">tahtovat</ins> nukkumaan</i>
+.&nbsp;.&nbsp;.</p>
+
+<p>Ett skratt afbröt henne, och Bella kom henne till hjelp. Hon
+framstälde deras nödstälda belägenhet för pigan, som emellertid kommit
+ut med en kjol kastad öfver den lätta nattdrägten. Hon bad så höfligt,
+att pigans hjerta rördes och hon lofvade skaffa dem sofplatser.</p>
+
+<p>Om en stund kom hon ut, åtföljd af två andra yrvakna flickor. De
+skulle lägga sig på fähusskullen, så finge fröknarna deras bädd.</p>
+
+<p>Lilli snörpade misslynt på näsan, och Alma hviskade misstänksamt:
+&mdash; loppor!</p>
+
+<p>&mdash; Kantänka, &mdash; utbrast Bertha, som satte sig öfver alla
+betänkligheter. &mdash; Jag lägger mig tacksamt på fatebursbädden. Ni
+kunna ju sofva här ute på balkongen, om ni äro rädda för hoppare. Här
+fins ju en nyckel till hufvudgärd och en pieksa till täcke.</p>
+
+<p>&mdash; Fins det inga sängar i stora byggningen? &mdash; frågade Alma
+dristigt.</p>
+
+<p>&mdash; <i>Ei ole</i>, &mdash; svarade flickan. &mdash; Det är
+främmande hos värdinnan.</p>
+
+<p>Nöden hade ingen lag, och efter att hafva funnit bädden på loftet
+temligen snygg, beslöto de sex trötta vandrerskorna att hålla till godo
+der uppe. De tackade flickorna, vände om lakanen,
+<span class = "pagenum">134</span>
+togo sina regnkappor till täcken och lågo snart <ins class =
+"correction" title = "ursprungstext „försäkta“">försänkta</ins>
+i&nbsp;en efterlängtad sömn. Trångt var det visserligen. Bella, som låg
+ytterst, hade blanka golfvet under sig, och en halmtapp under ena örat,
+Alma <ins class = "correction" title = "ursprungstext „oeh“">och</ins>
+Lilli somnade med armarna kring hvarandras hals, och Verna Sommar, som
+låg innerst, pressades som en gurka mellan väggen och Aina Bergs lilla
+runda knubbiga kropp.</p>
+
+<p>Klockan åtta på morgonen kom en af pigorna in och frågade om de ej
+ville ha kaffe. Fem sömniga röster mumlade ett belåtet ja, den sjette
+svarade med en långt utdragen snarkning, som kunde tydas hur man
+ville.</p>
+
+<p>&mdash; Låt oss få sex koppar kaffe, &mdash; bad Bella, som
+fortfarande agerade tolk.</p>
+
+<p>Pigan nickade. Hon stod och betraktade deras upphängda klädningar med
+mycket intresse.</p>
+
+<p>&mdash; Hvarifrån ha ni fått så vackra spetsar? &mdash; sade hon och
+petade om ryscherna kring hals och ärmar.</p>
+
+<p>&mdash; Från Helsingfors, derifrån vi äro hemma, &mdash; svarade
+Bella.</p>
+
+<p>&mdash; Jaså. När jag kommer i tjenst till Helsingfors, skall jag
+också köpa mig lika vackra spetsar, &mdash; sade flickan med ett
+längtansfullt tonfall i rösten, i&nbsp;det hon gick att hemta kaffet<ins
+class = "correction" title = ", för .">.&nbsp;</ins></p>
+
+<p>&mdash; Seså, nu ha vi gjort flickan fåfäng, &mdash;
+<span class = "pagenum">135</span>
+sade Lilli, i&nbsp;det hon eftertänksamt drog strumporna på sig. &mdash;
+Jag skall gifva henne en af mina ryscher till tack för
+nattqvarteret.</p>
+
+<p>&mdash; Upp med dig, Bertha! klockan är strax half nio! &mdash; Bella
+ruskade duktigt om Bertha, som var en af de värsta sjusofverskor under
+solen.</p>
+
+<p>&mdash; Mmmmm . . . lät det motsträfvigt ur dynan.</p>
+
+<p>Bella ruskade än en gång, men utan framgång; Bertha var absolut
+okänslig för uppmuntringar och stickord, hotelser och tvångsåtgärder.
+Slutligen tog Bella vatten i en tekopp och hälde några droppar iskallt
+brunnsvatten i nacken på den sofvande Bertha.</p>
+
+<p>Hon lät höra ett ogillande knorr och gnuggade sig i ögonen. Bella
+skyndade att ställa det ångande kaffet rakt invid hennes näsa och i ett
+nu var Bertha vaken. Hon klädde sig på två minuter, &mdash; det var
+aldrig så noga med tvättning och sådant, &mdash; och var färdig före de
+andra.</p>
+
+<p>Derefter snördes renslarne, betalades nattqvarteret och klockan half
+10 först var man på väg igen. Dagen blef het som i går; dammet rykte vid
+hvarje steg och öfverallt der det fans en brunn, sköljdes halsar och
+ansigten, med öfverlägset förakt för solbränna och fräknar.</p>
+
+<p class = "illustration tail">
+<img src = "images/tail39_135.png" width = "82" height = "28"
+alt = "dekoration"></p>
+
+
+
+
+<span class = "pagenum">136</span>
+
+<p class = "illustration head">
+<img src = "images/head136.png" width = "456" height = "64"
+alt = "dekoration"></p>
+
+
+<p><span class = "firstletter">
+<img src = "images/cap_H.png" width = "35" height = "63"
+alt = "H"></span><span class = "firstword">annas</span> enformiga
+sommarlif afbröts då och då af ett besök i prestgården, hvilket hon var
+tvungen att göra, då prosten var hennes förmyndare. En viss tung
+stämning bemäktigade sig henne hvarje gång hon satte foten innanför
+prestgårdens lilla hvita staket. Det var, som hade verlden med ens
+smultit ihop och blifvit så qvaf och trång, att hon ej kunde andas.
+Hvarför var det så? Prostens två flickor, Hulda och Clara, ett par
+verkligt snälla flickor, tyckte synd om henne och sökte på allt sätt
+visa henne vänlighet. Men Hanna drog sig otacksamt undan hvarje närmande
+från deras sida och afslog envist alla anbud af lektyr eller förslag
+till utfärder och dylikt. De begge flickorna togo det som blyghet; de
+tröttnade icke att bjuda henne till sig, sända henne böcker eller bär
+från sin trädgård.</p>
+
+<p>Men prosten och prostinnan betraktade henne med missnöje och hon
+kände det. Deras enkla gammaldags åskådningssätt kunde icke smälta
+Hannas
+<span class = "pagenum">137</span>
+nymodiga idéer och i deras ögon oqvinliga uppträdande. De ville henne så
+hjertligt väl, det insåg hon nog ibland, och de sparade icke på
+föreställningar, förmaningar och råd, hvilka allesamman voro bortkastade
+på Hannas egensinne. Hon kunde icke förstå <i>hvarför</i> hon ej fick
+tänka som hon ville, undvika menniskor eller söka deras sällskap, allt
+efter som hågen föll på. De ville att hon i allt skulle misstro sin egen
+vilja, sitt eget omdöme och blindt hålla till godo med hvad <i>de</i>
+ansågo rätt och passande för en ung qvinna.</p>
+
+<p>Hanna, som aldrig behöft känna några tyglar, stretade och sparkade
+som en ung fåle. Hon förbisåg det verkligt berättigade i de gamlas
+anmärkningar och kände sig endast uttröttad och uttråkad.</p>
+
+<p>Hon hade nyss hemkommit från ett af dessa tvungna besök i prestgården
+och kände sig upprorisk och missnöjd med allt &mdash; sig sjelf främst.
+Hvarför kunde menniskorna icke låta henne vara i fred? Hvarför skulle de
+slösa sin uppfostringsmetod på henne, då hon ville rå sig sjelf? Hon
+ville helst vara allena! .&nbsp;.&nbsp;. leka med Hugo eller tala med
+skräddarens puckelryggiga Erik. Han uppsög med begärlighet hvart ord hon
+sade och tvang henne att tänka genom sina vetgiriga frågor.
+<span class = "pagenum">138</span>
+Men alla andra finge för henne gerna vara i Sibirien; hon behöfde icke
+deras deltagande, hon slapp helst att behöfva tacka dem för något.</p>
+
+<p>I det hon slog sig ned vid bordet för att fortsätta sin skrifning,
+såg hon, att der låg ett bref, som kommit medan hon var borta. Stilen
+var jemn och elegant, men fullkomligt främmande. Vid en blick på
+underskriften studsade hon, och en mörk rodnad steg upp på hennes
+kinder. Brefvet lydde:</p>
+
+<p>„Kära Hanna. Ehuru du icke känner mig, vet du dock, att jag engång
+stått din mor mycket nära. Jag har hört om hennes död, och en gränslös
+saknad drifver mig nu att söka få se hennes dotter och återkalla de
+minnen, som trots sin bitterhet, höra till de ljufvaste i mitt lif. Vill
+du icke komma till mig på någon tid? Du skulle göra mig lycklig. En
+vexel medföljer för resans behof. Jag längtar mycket efter dig. Kom!</p>
+
+<p class = "righthalf">
+Din moders vän, tant<br>
+Karin“.</p>
+
+<p>&mdash; Aldrig! &mdash; utbrast Hanna och rusade upp, som om någon
+slagit henne. &mdash; Aldrig skall jag uppfylla en önskan af den, som
+kommit min mor att lida så djupt! Icke, om hon bjöde mig halfva verlden
+.&nbsp;.&nbsp;. „Gränslös saknad“ .&nbsp;.&nbsp;. „ljufvaste minnen“
+.&nbsp;.&nbsp;. Tro det, den som vill! I&nbsp;aderton
+<span class = "pagenum">139</span>
+långa år har hon icke frågat efter om mamma lefde eller var död, led
+hungersnöd eller fråssade i öfverflöd, och nu kommer hon och talar om en
+„gränslös saknad“.</p>
+
+<p>Hanna hopkramade brefvet och kastade det i kakelugnen<ins class =
+"correction" title = ", för .">. </ins>Derpå inlade hon vexeln i ett
+nytt kuvert och skref följande rader till svar:</p>
+
+<p>„Fru Karin Meilert. Jag sänder eder vexeln tillbaka, emedan jag icke
+tänker komma till eder. Minnet af min mors sorg står som en mur mellan
+eder och mig“.</p>
+
+<p class = "righthalf">
+Hanna Rappe.</p>
+
+<p>Hon skyndade att försegla brefvet och lägga det i postväskan, rädd
+att något skulle hindra henne att taga denna hämnd. Derefter återtog hon
+sitt arbete och sökte fördjupa sig deri för att komma ifrån sina
+tankar.</p>
+
+<p>Men det gick icke. Minnet af hennes mors många bittra ord om vännen,
+det nyss anlända brefvet, hennes häftiga svar, tanken på hennes egen
+beroende ställning, &mdash; allt tumlade om i hennes hjerna, så hon
+tyckte sig kunna bli sjuk. Hon skref mekaniskt en half sida, derpå
+bortkastade hon pennan, tog sin hatt och gick ut. Kanske kunde hon
+återfå mera jemnvigt ute i det fria. Qvällen var lugn och klar, vinden
+satt tanklös i trädens toppar och rörde icke så mycket
+<span class = "pagenum">140</span>
+som ett löf. Daggen hade fallit och blänkte i gräset och vid stranden
+surrade legioner myggor. Derborta vid elfven satt Erik med sitt metspö.
+Hanna satte sig bredvid honom och sade så obesväradt hon kunde: &mdash;
+god afton, Erik, har du något metspö, så låna mig, jag vill gerna meta
+en stund.</p>
+
+<p>Erik såg upp med ett förnöjdt leende. &mdash; Fröken får mitt, det är
+bättre, än de andra. Vänta, skall jag sätta bete&nbsp;på!</p>
+
+<p>Hanna satte sig på en sten ett stycke ifrån och kastade ut refven.
+Erik gaf i tysthet akt på henne och såg huru nedslagen hon såg ut, huru
+hennes blick oafvändt stirrade på flötet, men huru hon alls icke märkte,
+att det nappade gång på gång. Slutligen kunde han ej låta bli att säga:
+&mdash; fröken har visst ett napp nu, tycker jag.</p>
+
+<p>Hanna spratt till och drog med fart upp refven. Der var en blänkande,
+silfverfärgad id på kroken. Hon lösgjorde den, kastade den i Eriks korg
+och satte nytt bete på<ins class = "correction" title = ", för .">.
+</ins>Erik hade god lust att gifva sig i samspråk med henne och då hon
+engång vänligt nickade åt honom, tog han mod till sig och började:</p>
+
+<p>&mdash; Vet fröken, jag har så mycket tänkt på det der ni sade en
+dag, att man skall vara snäll mot sina ovänner .&nbsp;.&nbsp;.</p>
+
+<span class = "pagenum">141</span>
+<p>&mdash; Det är ej jag, det är vår Frälsare, som sagt det, &mdash;
+sade Hanna sakta. Det gick som ett stygn af förebråelse genom hennes
+själ vid gossens trohjertade blick.</p>
+
+<p>&mdash; Nå ja, men ni sade det också, &mdash; fortfor han. &mdash;
+Och i dag gick jag till fogdens Ville och gaf honom ett nytt metspö, som
+jag försökte göra riktigt bra. Han smög sig ut då han såg mig komma, och
+jag lemnade spöet åt syster hans och sade Ville skulle ha det till
+skänks.</p>
+
+<p>&mdash; Det var rätt, Erik, &mdash; sade Hanna och hennes röst
+darrade. Hon visste att Ville var en af de gossar, som gycklat
+obarmhertigast med den stackars puckelryggen, och som till och med en
+gång misshandlat honom<ins class = "correction" title = ", för .">.&nbsp;</ins></p>
+
+<p>&mdash; <i>Hvarför</i> gjorde du så? &mdash; frågade hon om en stund,
+hon ville gerna veta hans bevekelsegrund.</p>
+
+<p>&mdash; Nå, derför, att . . . jag tycker om fröken och tror att det
+är rätt, som fröken säger. Och derför, att Ville inte har någon, som
+lärt honom bättre .&nbsp;.&nbsp;.</p>
+
+<p>Erik såg från sidan på Hanna och flyttade sin oviga kropp litet
+närmare henne. Han såg hennes dystra utseende och lade sin hand sakta i
+hennes knä, som för att visa sitt deltagande.</p>
+
+<p>Hanna kände, att detta lilla vänskapsbevis
+<span class = "pagenum">142</span>
+fylde hennes inre till bräddarne. Hon kände sig så lumpen, så kärlekslös
+och hård, så ovärdig att vidröras af denna barnsliga lilla hand. Hennes
+hjerta bultade, metspöet darrade i hennes hand och innan hon visste hur
+det riktigt gick till, hade hon slagit armen kring Eriks hals och
+gråtande lutat sitt hufvud intill hans.</p>
+
+<p>Erik satt alldeles stilla, utan att med ett ord söka afbryta hennes
+tårar. Kanske kände han, att de gjorde henne godt. Kanske erfor han en
+främmande ljuflig känsla vid tanken på att vara den enda, som stod henne
+nära i denna sorgens stund. Han lät henne tyst gråta&nbsp;ut.</p>
+
+<p>Om en stund blef hon lugnare. &mdash; Jag har varit litet ledsen i
+dag, &mdash; sade hon liksom urskuldande sig och smålog genom tårarne.
+&mdash; Nu skall jag gå hem. Tack skall du ha, Erik, och adjö.</p>
+
+<p>Erik förstod icke hvad hon tackade för, men aftog mössan med en tyst
+helsning.</p>
+
+<p>Och Hanna gick hem, uppmjukad och vek. Hon ångrade sitt ovänliga svar
+på tant Karins bref. Oviljan mot henne ville komma igen, men hon släpte
+den ej in, &mdash; icke i qväll, när en oskyldig hand nyss ledt henne
+till rätta vägen.</p>
+
+<p class = "illustration tail">
+<img src = "images/tail142.png" width = "81" height = "27"
+alt = "dekoration"></p>
+
+
+
+
+<span class = "pagenum">143</span>
+
+<p class = "illustration head">
+<img src = "images/head143.png" width = "458" height = "68"
+alt = "dekoration"></p>
+
+
+<p><span class = "firstletter">
+<img src = "images/cap_S.png" width = "26" height = "56"
+alt = "S"></span><span class = "firstword">ista</span> veckan i Augusti
+tog Hanna sig några dagars ledighet för att resa ned till Fågelvik och
+hemta Bella till skolan. Hon hade arbetat som en häst hela sommaren, och
+tyckte sig nu förtjena en liten vederqvickelse.</p>
+
+<p>Från hennes hem var det fem mil till Bella. Hvad var detta afstånd
+nu, när hon visste sig vara välkommen? Hon inlade sina saker i en
+kappsäck, som postiljonen vänligt nog lofvat framskaffa, och sjelf gick
+hon till fots både för att inbespara skjutspengarne och för att njuta så
+mycket mera af färden.</p>
+
+<p>Det var en sval Augustimorgon hon begynte sin vandring. Det hade
+regnat under natten och vägarne voro fuktiga; men Hanna bar sin nya,
+beqväma drägt och var ej besvärad af slaskiga kjolfållar. På ryggen hade
+hon en rensel, lik den som dagsverkare medföra, och der hade
+postmästarinnan nedlagt smör och bröd, bondost och salt strömming. Erik
+hade vid afskedet förärat
+<span class = "pagenum">144</span>
+henne en käpp, som han skurit af en vacker pilqvist, och sett efter
+henne med saknad i sina stora svårmodiga ögon. Också Hanna kände det
+ledsamt att skiljas vid honom, de hade varit så mycket tillsammans den
+sista tiden. Hon lofvade sända honom en riktigt bra knif från
+Helsingfors, så han kunde förtjena litet genom slöjd under vintern.</p>
+
+<p>Vägen gick mellan åkerfält, der folket bergade den försenade
+rågskörden, och ibland gick den tvärs igenom en gård, der Hanna ej kunde
+låta bli att prata med de små smutsiga ungarna. Middagstiden först
+unnade hon sig en ordentlig hvila, efter att ha gått i sju timmar och
+tillryggalagt nära tre mil.</p>
+
+<p>Sedan hon ätit sin middag i en skogsdunge, lade hon sig att sofva i
+en lada. Det färska höet doftade starkt; utanför sorlade en liten bäck
+med klart vatten, i&nbsp;hvilken hon sköljt sina heta fötter. Men för
+öfrigt var allt tyst, så tyst, att hon kunde höra sina egna tankar.</p>
+
+<p>Denna ensliga stillhet vederqvickte henne, som om hon länge längtat
+derefter. Och dock hade hon varit mycket ensam. Men hennes tankar voro
+ständigt fästade vid det arbete hon höll på med, de hade ej ofta tid att
+tillhöra henne sjelf.</p>
+
+<span class = "pagenum">145</span>
+<p>Var det ej sjelfviskt att hon så gerna var ensam? Prostinnan sade så.
+Hon sade att en menniska ej får lefva för sig sjelf, att hon har pligter
+mot hvarenda varelse, som kommer i hennes väg. Att ensamheten frestar
+till högmod, lättja och andra dårskaper.</p>
+
+<p>Nej, detta sista var ej sant. Ensamheten var hennes bästa vän, hennes
+klokaste rådgifvare, hennes skickligaste läkare. I&nbsp;ensamheten
+talade Gud till henne och hennes hjerta öppnade sig som under beröringen
+af en lätt och mild hand, för allt godt och stort, som hon kunde nå med
+sina tankar. Gud var henne närmast i dessa stunder af ostörd stillhet
+och böjde henne till ödmjukhet långt mer än menniskors ord. Ensamheten
+var som ett uppfriskande bad, som bortsköljde vägens qvalm och dam ur
+hennes sinne.</p>
+
+<p>Hon somnade midt under sina betraktelser och sof en lång stund. När
+hon vaknade var klockan 6 och hon kunde således icke hinna fram i qväll
+som hon hoppats, då det mörknade redan klockan 8. Hon beslöt gå en mil
+ännu och sedan taga nattqvarter, samt tidigt i morgon bittida slå ned på
+Bella, som alls ej väntade henne.</p>
+
+<p>Half niotiden kom hon till en gård der hon beslöt stanna öfver
+natten. Fick en liten, qvaf
+<span class = "pagenum">146</span>
+kammare innanför stugan, der fyra karlar och tre qvinnor snarkade, den
+ena värre än den andra. Fick en katt till sängkamrat och diverse andra
+objudna gäster, som slutligen gjorde sängen så trång för henne, att hon
+full af förtrytelse rusade upp, klädde sig och klef ut genom den
+folkfylda, illaluktande stugan.</p>
+
+<p>Resten af natten tillbragte hon, insvept i sin sjal, uppe på ett
+berg, der hon såg solen gå upp öfver en glittrande insjö.</p>
+
+<p>Sedan hon druckit ett slaskigt morgonkaffe klockan 6, trafvade hon
+muntert vidare. Hon hade alls ingen röst, men nu hade hon lust att
+sjunga, ty det kändes så lätt och gladt, allting. Endast då och då gled
+en sky öfver hennes solskensstämning, när minnet af tant Karin steg
+fram, men hon jagade det tvärt på flykten, hon ville nu vara glad.</p>
+
+<p>Klockan 8 såg hon den ljusa gafveln af karaktersbyggnaden på Fågelvik
+skymta fram mellan björkarna. Några steg till förde henne fram till
+grinden, som hon öppnade, utan att se någon menniska. Vid kökstrappan
+stod Lena och borstade kläder. Hon släpte så när borsten, när hon fick
+syn på Hanna, som skrattande lade fingret på munnen.</p>
+
+<p>&mdash; Hvar är Bella? &mdash; hviskade hon.</p>
+
+<span class = "pagenum">147</span>
+<p>&mdash; Oj, jestandes, hvad Hanna blir välkommen! Jo, Bella hon
+simmar som bäst. Hanna går bara raka vägen till simhuset.</p>
+
+<p>Hanna smög sig tyst och snabbt ned till stranden, in i simhuset.
+Ingen Bella syntes till derinne, endast omhöljet af hennes jordiska
+varelse. Men ett stycke från stranden syntes ett brunlockigt hufvud
+gunga på vattnet, medan de krusiga vågorna delade sig i en bred,
+glittrande kil.</p>
+
+<p>Hanna klädde tyst af sig, klef utför trappan och ljudlöst ned i
+vattnet. Hon simmade med långa tag ut till Bella, som hela tiden vändt
+ansigtet från stranden och syntes fullt upptagen af att ligga orörlig på
+rygg. Nu fick hon nog och simmade några tag på sida, men fick i detsamma
+se Hanna tätt bredvid sig och gaf till ett glädjeskrik, som hördes långt
+upp till gården.</p>
+
+<p>&mdash; Hanna du, Hanna! Hvad du skrämde mig! Tänk, om jag fått slag
+af glädje. Goddag, goddag, ser du, att jag nickar! Hvarifrån har du
+regnat ned? Oj, så rysligt roligt! Och så bra du simmar. Vill du se hur
+jag dyker .&nbsp;.&nbsp;. vänta nu .&nbsp;.&nbsp;. ett, tu
+.&nbsp;.&nbsp;. tre! &mdash; Och hela hufvudet försvann under
+vattnet.</p>
+
+<p>&mdash; Ptschi! jag fick vatten i näsan . . . Och så kan jag trampa
+vatten .&nbsp;.&nbsp;. ser du! Jag tänker en gång bli simmagister.</p>
+
+<span class = "pagenum">148</span>
+<p>Hanna nöp henne i kinden, det betydde så mycket som goddag. De
+simmade vid hvarandras sida, pratade och skrattade utan uppehåll.</p>
+
+<p>Fru Palmfelt kom ned till simhuset för att välkomna Hanna.</p>
+
+<p>&mdash; Se så, flickor, nu måste ni upp, Bella ser helt
+blå&nbsp;ut.</p>
+
+<p>&mdash; Åhnej, mamma, det är bara blåbärsfläckar. Men nog komma vi
+strax. Vill du inte gå litet utanför dörren, ifall Hanna är generad.</p>
+
+<p>Fru Palmfelt gick skrattande ut och begge flickorna rusade upp. HÃ¥ret
+satt fastsmetadt vid tinningarna, det dröp från hvar test, de skrattade
+öfverljudt åt hvarandra.</p>
+
+<p>&mdash; Mamma, nu får du komma in. Säg, likna vi icke dränkta
+mopsar?</p>
+
+<p>Under påklädningen gick Bellas mun precis som en qvarn.</p>
+
+<p>&mdash; Vill du se, jag har reformdrägt, jag har sytt den sjelf. Den
+är förfärligt skön. Nej, se, du har ju också en! Hvad den är bra! Men
+har du kjolen på knappar som jag? Jaha, jo, det är mycket bättre
+.&nbsp;.&nbsp;. Och ser du, så vigt jag får allting på mig! I&nbsp;ett
+huj! Och slipper alla band, som alltid gingo i stenknut.</p>
+
+<p>Hanna visade med icke mindre belåtenhet sin nya drägt, som i
+hufvudsak var lik Bellas.
+<span class = "pagenum">149</span>
+Den klädde henne, emedan hennes långa, smärta figur tog sig fylligare ut
+i den. Hon gjorde med välbehag några kraftiga rörelser för att visa
+Bella, att ingenting tryckte eller spände.</p>
+
+<p>PÃ¥ bryggan stormade Lulle och Lisi emot dem och ville rifva Hanna i
+små bitar, för att få henne hvar på sitt håll. Men som frukosten
+väntade, fingo de gifva sig till tåls och tröstades med löftet om en
+utfärd på eftermiddagen.</p>
+
+<p>I middagsstunden sutto Hanna och Bella i backsluttningen vid
+stranden. De hade så mycket att tala om. Bella berättade slutet af
+fotvandringen, som räckt i tre veckor.</p>
+
+<p>&mdash; Huru höll Alma ut med sina opererade fötter? &mdash; frågade
+Hanna leende.</p>
+
+<p>&mdash; Ganska bra. Hon blef allt tapprare. Och hon har blifvit så
+snäll, vet du, helt annorlunda mot förr. Likaså Lilli. Jag tror de hålla
+på att bli goda vänner.</p>
+
+<p>&mdash; Än Aina då?</p>
+
+<p>&mdash; Jaa . . . Aina . . . jag vet ej riktigt! Hon är så ostadig.
+Jag fruktar hon ej länge kan intressera sig för samma sak. Gymnastiken,
+som hon i vintras svärmade för, är henne nu alldeles likgiltig. Till och
+med Verna Sommar har för henne blifvit en vanlig dödlig.</p>
+
+<p>&mdash; Jag har också misstänkt att hon saknar
+<span class = "pagenum">150</span>
+fasthet, &mdash; sade Hanna, &mdash; men kanske kommer den ännu, hon är
+ju så ung.</p>
+
+<p>&mdash; Bertha är, vet du, en riktigt rapp flicka, bara hon litet
+oftare skulle bestå sig rena näsdukar. Hon blir bestämdt apothekare. På
+hvarje rastställe fingo vi vänta på henne, emedan hon skulle
+experimentera med sina salvor och mixturer. Ena dagen bjöd hon oss en
+essence af bränvin och svarta vinbärsblad, andra dagen ett slags pomada
+af osaltadt smör med irörda okända krydder.</p>
+
+<p>Hanna lyssnade intresserad, men småningom fingo hennes ögon ett så
+tankfullt uttryck, att Bella märkte det.</p>
+
+<p>&mdash; Hvad tänker du på, Hanna min?</p>
+
+<p>&mdash; Jag tänker på, att jag måste anförtro dig något
+.&nbsp;.&nbsp;. som du ej blir glad öfver.</p>
+
+<p>Bella blickade oroligt på henne, men då Hanna berättade att hon haft
+bref från fru Meilert, slog hon ihop händerna.</p>
+
+<p>&mdash; Nej, så roligt! Din mammas . . .</p>
+
+<p>&mdash; Alls icke roligt, &mdash; afbröt Hanna tvärt. &mdash; Och jag
+besvarade det på ett sätt, som du icke skulle ha gillat.</p>
+
+<p>Hon berättade hela händelsen och sin ånger efteråt. &mdash; Nog vet
+jag huru du skulle&nbsp;ha
+<span class = "pagenum">151</span>
+gjort, &mdash; tillade hon, &mdash; men jag är nu en gång icke
+som&nbsp;du.</p>
+
+<p>Bella såg eftertänksam ut. &mdash; Jag skulle i ditt ställe ha
+skrifvit om. Jag skulle ha sagt att det ej var min mening att såra
+henne.</p>
+
+<p>&mdash; DÃ¥ skulle jag ej varit sann, ty jag var hela tiden medveten
+om min afsigt att såra henne riktigt känbart.</p>
+
+<p>&mdash; Åh, Hanna! Du, som alltid så fast vill det rätta.</p>
+
+<p>De sutto tysta. Lena kom med middagsbud och fastnade en stund hos
+flickorna. Hon skakade på hufvudet åt Hannas nya drägt.</p>
+
+<p>&mdash; Jag ser, att Hanna blifvit lika splittgalen som Bella,
+&mdash; sade hon. &mdash; Att nu göra sig halfvägs till pojkar, när man
+kan vara en söt och nätt flicka! Aldrig i verlden få ni några friare,
+kära barn!</p>
+
+<p>&mdash; Du skulle skämmas, Lena, att vilja bli af med oss! Hvem
+skulle då skrifva dina bref och läsa tabulan med dig?</p>
+
+<p>Lena skrattade. &mdash; Det är då visst, att Bella är ett troll,
+&mdash; sade hon och gick.</p>
+
+<p>De tre dagarna på Fågelvik gingo alltför hastigt. Man roade sig med
+lingon- och svamp-plockning, seglade med Bengt, simmade och läste
+<span class = "pagenum">152</span>
+högt, brände kokko om qvällarne och stekte potatis i askan.</p>
+
+<p>Hanna hade en dag ett samtal med Bellas mor. Hon omtalade sin afsigt
+att draga sig ifrån Bella och orsaken hvarför hon ville det.</p>
+
+<p>&mdash; Tror du icke, tant, att det varit bäst för henne om jag gjort
+det?</p>
+
+<p>Fru Palmfelt betraktade henne forskande. &mdash; Hvarifrån har du
+fått dessa skrupler? &mdash; frågade hon vänligt och fattade Hannas
+hand.</p>
+
+<p>&mdash; Man har sagt mig att jag utöfvar ett dåligt inflytande på
+Bella, &mdash; sade Hanna rodnande. &mdash; Och jag har ibland tyckt mig
+märka, att också tant med oro ser vårt täta umgänge.</p>
+
+<p>&mdash; Hvilken mor följer ej med en viss oro gången af sitt barns
+utveckling, isynnerhet, när det gäller en så böjlig karakter, som
+Bellas. Men du kan vara lugn, jag har aldrig haft orsak att frukta ditt
+inflytande. Från första stunden såg jag, att bottnen i dig är sann och
+god, ehuru omständigheterna utvecklat dig ojemnt och gjort din yta
+kantig. Jag har tvärtom med glädje tyckt mig märka, att Bellas karakter
+vunnit i fasthet och att hon med större ifver än förut, hängifver sig åt
+sina sjelfuppfostringsförsök. Var derför lugn, mitt barn, och fortfar
+att vara Bellas vän.
+<span class = "pagenum">153</span>
+Ingen ser det hellre än jag. Och om jag ej misstager mig, kan Bella i
+sin tur göra dig godt .&nbsp;.&nbsp;.</p>
+
+<p>&mdash; Ack, tant, det känner jag dagligen. Jag skulle torka bort
+till ett petrifikat, om jag ej egde Bella. Hennes aktning är min
+starkaste sporre till det goda.</p>
+
+<p>Fru Palmfelt tryckte hennes hand. &mdash; Gud skydde er vänskap,
+&mdash; sade hon varmt, &mdash; och låte den få fortfara till lifvets
+slut. En verklig vän är dyrbarare, än alla jordens skatter.</p>
+
+<p class = "illustration tail">
+<img src = "images/tail82_153.png" width = "54" height = "28"
+alt = "dekoration"></p>
+
+
+
+
+<span class = "pagenum">154</span>
+
+<p class = "illustration head">
+<img src = "images/head154.png" width = "458" height = "68"
+alt = "dekoration"></p>
+
+
+<p><span class = "firstletter">
+<img src = "images/cap_1.png" width = "20" height = "37"
+alt = "1"></span> September var inne och bantågen hade de senaste
+dagarne rullat in till hufvudstaden öfverfylda af skolungdom. Bellas
+föräldrar hade stannat qvar på landet, men sändt in de tre äldsta barnen
+med gamla Lena till hushållerska. Hanna följde med; hon hade åter hyrt
+det lilla rummet i närheten af Bella, det var det billigaste hon
+kunde&nbsp;få.</p>
+
+<p>I skolan sammanträffade kamraterna en måndagsförmiddag för att
+uppvisa betygen och höra veckans lexor. Det var roligt att ses igen.
+Gammal vänskap uppflammade, och gammalt groll glömdes. Man tryckte med
+värme hvarandras händer.</p>
+
+<p>Femte klassen kände ansvaret af att vara skolans föredöme och
+uppförde sig lugnt och hyggligt. Den ena efter den andra af de gamla
+kamraterna dök upp, och några nya, hvilka antingen stannat qvar på
+klassen eller tenterat&nbsp;in,
+<span class = "pagenum">155</span>
+stodo afsides från de andra, litet främmande och oroliga för de nya
+förhållanden, i&nbsp;hvilka de råkat.</p>
+
+<p>&mdash; Nej, Bella, så brun du blifvit! &mdash; utbrast Agnes Lund
+och slog ihop händerna af bestörtning. &mdash; Du har då alls icke brytt
+dig om att bevara din&nbsp;hy.</p>
+
+<p>&mdash; Nej, det har jag sannerligen icke, &mdash; skrattade Bella
+och höll upp sina runda bruna händer. &mdash; Men du är fin och hvit som
+en prinsessa.</p>
+
+<p>&mdash; Åh, &mdash; sade Agnes blygsamt, men tacksam för
+erkännandet.</p>
+
+<p>&mdash; Du har blifvit duktig, Bibbi, riktigt som en flicka bör se
+ut! &mdash; Och Hanna slog ett tag på Bibbis kraftiga axel.</p>
+
+<p>&mdash; Ja, ser du, jag lade bort snörlifvet i somras, och sedan har
+jag blifvit så tjock, att jag riktigt skäms.</p>
+
+<p>&mdash; Hurrah, Bibbi, det var det klokaste du i ditt lif kunde göra!
+Se hit, flickor, en så kraftig flicka Bibbi blifvit på tre månader.
+&mdash; Och Bertha hurrade henne förtjust.</p>
+
+<p>&mdash; Uff, så tjock som en gris, &mdash; hviskade Agnes till
+Alma.</p>
+
+<p>&mdash; Men mer i min smak, än du, &mdash; gaf denna käckt till
+svar.</p>
+
+<p>Bella, Hanna, Bertha och ett par af de andra flickorna uppträdde i
+sina nya praktiska
+<span class = "pagenum">156</span>
+reformdrägter och voro föremål för ifriga diskussioner.</p>
+
+<p>&mdash; Tänka ni uppträda på cirkus? frågade en af flickorna
+spetsigt.</p>
+
+<p>&mdash; Jag ser ju inte byxorna, &mdash; sade en annan med låtsad
+öfverraskning.</p>
+
+<p>&mdash; Skola ni leka skolflickor hela ert lif? &mdash; frågade en
+tredje.</p>
+
+<p>&mdash; Nej, vi skola leka <i>menniskor</i>, &mdash; och Bertha slog
+sig på knäet med stolt sjelfkänsla. Ned med snörlifven! Ned med de långa
+kjolarne! Lefve friheten!</p>
+
+<p>&mdash; Ja, må hvar och en kläda sig så, som hon anser det bäst, utan
+att göra som alla andra, &mdash; utbrast Bella enthusiastiskt.</p>
+
+<p>&mdash; Bravo! &mdash; skreko flickorna.</p>
+
+<p>&mdash; Hvad är detta för slag? &mdash; sade Bertha och låtsade
+bestört bulta Siri i ryggen. &mdash; Har du magrat så, stackare, att du
+blifvit bara fiskben?</p>
+
+<p>Siri såg flat ut. Hon hade icke förrän nu lagt sig till snörlif,
+emedan hennes mor i det längsta hållit emot.</p>
+
+<p>&mdash; Ja, när jag begynte bli så tjock, &mdash; ursäktade hon sig
+och smög sig undan i flocken.</p>
+
+<p>&mdash; Ett nederlag! &mdash; hviskade Bella till Hanna.</p>
+
+<p>&mdash; Ja, men tio segrar, &mdash; svarade denna. &mdash;
+<span class = "pagenum">157</span>
+Här äro tio, som slagit sig på att bli förnuftiga, &mdash; utom vi,
+&mdash; tillade hon skrattande.</p>
+
+<p>&mdash; Ack, Hanna, hvad vi skola kämpa i vinter för vår idé! &mdash;
+hviskade Bella och knep Hanna hårdt i armen.</p>
+
+<p>&mdash; Ja visst. Men vi skola minnas att det måste ske genom att
+<i>öfvertyga</i>, icke att <i>öfvertala</i>.</p>
+
+<p>När flickorna senare i flock följdes åt från skolan, utbrast
+Bella:</p>
+
+<p>&mdash; Det har varit alltför roligt att råkas igen, för att vi ej
+skulle mötas än en gång i dag. Hvad säga ni om en liten tur till
+Kajsaniemi på eftermiddagen?</p>
+
+<p>&mdash; Ack ja, det blir rysligt roligt! &mdash; hördes från alla
+håll, och flickorna skildes med öfverenskommelse att mötas klockan 4 på
+„frimurarns graf“.</p>
+
+<p>Det var en munter flock som på eftermiddagen samlades vid Thölö
+vikens strand. Man satte sig i det ännu friska gräset och begynte tala
+om sommarens företag. Hvar och en skulle berätta något om sina
+sysselsättningar, och Hanna höll styr på samtalet, när det ibland ville
+urarta till ett pladder, som ingen förstod.</p>
+
+<p>När turen kom till Jenny att berätta, såg hon förlägen ut och
+sade:</p>
+
+<span class = "pagenum">158</span>
+<p>&mdash; Jag vet ej, om jag omtalar något, ni komma bara att göra narr
+af mig.</p>
+
+<p>&mdash; Åh, kör på bara, vi skola hvarken se eller höra! &mdash; Och
+Bertha hängde näsduken öfver sitt hufvud.</p>
+
+<p>&mdash; Nå ja, inte är det något att skämmas för. Jag var i Lovisa
+för att bada. Der var jag med om tolf utfärder och sexton baler.</p>
+
+<p>&mdash; Det var bastant motion! &mdash; kom det från näsduken.</p>
+
+<p>&mdash; Men jag hade utmärkt roligt och gjorde många trefliga
+bekantskaper. Mot slutet sade doktorn att jag ej skulle få dansa mera,
+mitt hjerta .&nbsp;.&nbsp;.</p>
+
+<p>&mdash; Var krossadt af ett Lovisalejon, &mdash; ifylde näsduken.</p>
+
+<p>&mdash; Men, Jenny, att du <i>kunde</i> vara så oförsigtig, &mdash;
+just när du skulle sköta din helsa, &mdash; inföll Bella
+förebrående.</p>
+
+<p>&mdash; Mamma såg så gerna, att jag var med om allt. Man skall roa
+sig, när man är ung, &mdash; sade hon alltid.</p>
+
+<p>Siri berättade, att hon fångat kräftor i Borgåtrakten; Bibbi hade
+varit rest till Uleåborg och farit i tjärbåt utför forsarne. Agnes hade
+varit i Helsingfors hela sommaren, badat för Everth och sett de
+kejserliga vid „Kofladan“. Alla hade
+<span class = "pagenum">159</span>
+upplefvat åtminstone något märkeligt och slutligen hade de ganska bra
+reda på hvarandras sommar.</p>
+
+<p>&mdash; Nu anser jag vi ha nog af högtidligt ressonnemang och kunna
+gå och musicera i sjösalongen, &mdash; föreslog Agnes.</p>
+
+<p>Det voro alla med om och man slog sig ned i sjösalongen i öfra
+våningen med dörrarne öppna utåt balkongen och den lugna Thölöviken.
+Himlen var rödgul i vester och stränderna prunkade likaledes med några
+röda och guldfärgade löf i sin glesnade grönska. Det var ljumt och
+stilla, och luften fyld af höstdofter.</p>
+
+<p>Några af flickorna hade slagit sig ned på balkongen, de öfriga
+lyssnade till Agnes sång inne i salongen.</p>
+
+<p>&mdash; Jag har lärt mig gå på händerna i sommar, &mdash; skröt
+Bertha och utförde till allmän förlustelse ett konstprof.</p>
+
+<p>&mdash; Och jag att gå på lina, &mdash; skämtade Bella. &mdash;
+Skada, att vi ej ha ett rep här. Men vänta, staketet här kan duga i
+nödfall.</p>
+
+<p>Med ett skutt var hon uppe på det smala <ins class = "correction"
+title = "ursprungstext „stakettet“">staketet</ins>, der hon, trotsande
+kamraternas varningar, gjorde några smidiga rörelser.</p>
+
+<p>I detsamma kom Hanna ut från salongen. När Bella såg henne, skulle
+hon göra en helsande
+<span class = "pagenum">160</span>
+gest, men förlorade i detsamma balansen och störtade handlöst ned till
+marken.</p>
+
+<p>Ett rop af förfäran hördes från balkongen. Hanna, åtföljd af några
+andra, rusade ögonblickligt ned på gården; hennes knän svigtade och
+hennes ögon sågo ej klart, men ned måste hon. De andra sutto qvar
+deruppe, bleka och tysta.</p>
+
+<p>Hanna kom först ned. Der stodo några af värdshusets betjening skrämda
+och rådlösa, ingen hade haft mod att upplyfta Bella. Hon hade fallit
+illa mot en vattentunna, som stod rakt under balkongen och var afsvimmad
+&mdash; om icke död.</p>
+
+<p>Hanna lutade sig öfver henne och fann att hon lefde. &mdash; Hjelp
+mig att lyfta henne upp! &mdash; sade hon kort, &mdash; och
+sedan&nbsp;in.</p>
+
+<p>De hemtade en länstol och i denna fördes Bella försigtigt in. Bertha
+skyndade efter en läkare.</p>
+
+<p>Den ena efter den andra af kamraterna smög sig in för att se Bella,
+derefter gingo de hem, gråtande och nedslagna.</p>
+
+<p>Bella låg med slutna ögon och utan tecken till medvetande. Hon var
+förfärligt blek, men intet sår, ej ens en bula kunde upptäckas på hennes
+kropp. Hanna baddade hennes panna; hon hade löst upp alla hennes kläder
+och satt sedan med Bellas hand i sin i stum ångest väntande läkarens
+ankomst.</p>
+
+<span class = "pagenum">161</span>
+<p>Han kom och tillika en sjukbår, som Bertha haft förstånd nog att
+skaffa. Läkaren afklädde Bella för att se om hon brutit sig. Men intet
+sådant kunde upptäckas, blott en liten röd fläck i nacken, som hon stött
+mot vattentunnan.</p>
+
+<p>Läkaren var orolig öfver den långa svimningen. &mdash; Det är
+troligen en svårare kontusion åt hjernan eller ryggmärgen och kan vara
+farligt. För henne varsamt hem, jag kommer efter om en stund.</p>
+
+<p>Det var ett slag för gamla Lena, när karlarne med båren stannade ute
+på gården och hon fick se Bellas ljufva hvita ansigte på kudden.</p>
+
+<p>&mdash; Hvad ha de gjort henne, Gud, hvad ha de gjort åt mitt barn?
+&mdash; skrek hon, så utom sig af förfäran, att hon ej kunde röra sig ur
+fläcken.</p>
+
+<p>&mdash; Gör i ordning en säng, Lena, &mdash; sade Hanna befallande
+ehuru med flämtande andedrägt. &mdash; Vi ha ej tid att
+gråta&nbsp;nu.</p>
+
+<p>Lena spratt till och skyndade att efterkomma tillsägelsen. Famlande
+och högt snyftande bar hon sig åt som om hon gått i sömnen.</p>
+
+<p>Hanna fick tänka och handla ensam.</p>
+
+<p>&mdash; Det är sant, &mdash; utbrast hon till hälften för sig sjelf,
+&mdash; vi måste ögonblickligt ha bud till landet. Gå, Lena, och skicka
+någon .&nbsp;.&nbsp;. vänta, jag skall skrifva några rader.</p>
+
+<span class = "pagenum">162</span>
+<p>Hon ristade några ord till Bellas mor. Hennes hand skakade som af
+frossa, och hon såg ej hvad hon skref.</p>
+
+<p>&mdash; Skynda dig, Lena, spring! Tag en karl som har häst, bed honom
+flyga om han kan .&nbsp;.&nbsp;. säg, att det gäller lifvet.</p>
+
+<p>Bertha hade gått till apotheket. Bengt var borta, hvem vet hvar,
+Hanna var ensam med Bella.</p>
+
+<p>Hon kastade sig ned på knä vid sängen, borrade hufvudet i täcket och
+försökte bedja. Men hennes bön blef utan ord, utan en enda
+sammanhängande tanke. Hon kände det, som om hela verlden hölle på att
+glida undan henne, som om hon velat klänga sig fast vid något, men icke
+fann ett enda stöd. Hon försökte tänka sig att Bella var död, men kunde
+ej nå den tankens botten, innan andra kommo emellan: &mdash; måtte
+doktorn komma .&nbsp;.&nbsp;. måtte tant hinna i tid .&nbsp;.&nbsp;.
+måtte doktorn komma .&nbsp;.&nbsp;.</p>
+
+<p>Hon hviskade Bellas namn och kyste hennes bleka kinder. Ack, hur
+denna dvala var lik döden! Så låg också hennes mor, sedan lifvet flytt,
+och ingen, ingen kärlek kunde kalla henne tillbaka.</p>
+
+<p>Hvad doktorn dröjde! Hanna kände sig nära att svimma af ångest och
+trötthet. Hon kunde ej ens gråta, det skulle varit en lättnad.</p>
+
+<span class = "pagenum">163</span>
+<p>Ändtligen hörde hon steg och såg honom komma. Strax efter honom steg
+Bertha in. Hon hade hemtat blodiglar, hvilka sattes längs ryggraden på
+Bella.</p>
+
+<p>Doktorn var vänlig och deltagande; han stannade hos dem för att
+afvakta verkan af iglarne. Bengt var också hemkommen. Hans broderliga
+hjerta sved för den lilla systerns skull och han smög sig oupphörligt in
+i sjukrummet för att se om hon ej vaknat. Men qvällen gick och det blef
+natt, utan att vanmakten gifvit vika.</p>
+
+<p>Först inemot klockan 2 på natten öppnade Bella ögonen, men utan att
+tyckas se något. Kort derefter föll hon tillbaka i den dödlika dvalan.
+Doktorn, som försökt alla medel han kände, aflägsnade sig nu för att
+söka någon hvila; han skulle i morgon konsultera en annan läkare.</p>
+
+<p>Bertha hade stannat qvar till natten och var nog lycklig att kunna få
+tag i sömnen, men Hanna kunde ej förmås att lemna sin plats vid Bellas
+hufvudgärd, hon kunde icke sluta sina ögon ens för ett ögonblick. Hon
+satt der timme efter timme, väntande hvarje sekund att få se Bella öppna
+ögonen och se på henne med en igenkännande blick. Men morgonen kom, och
+ingen förändring hade inträdt.</p>
+
+<p>Då Bellas föräldrar på förmiddagen anlände,
+<span class = "pagenum">164</span>
+fortfor det dvallika tillståndet ännu, och läkarne fruktade det
+värsta.</p>
+
+<p>Hanna tackade Gud, att tant Elin kommit, medan Bella ännu andades.
+Hon fick tillåtelse att flytta till Palmfelts för att så ofta som
+möjligt kunna se till den sjuka.</p>
+
+<p>På eftermiddagen förändrades tillståndet. En häftig feber instälde
+sig med yrsel och krampanfall. Läkarne fruktade hjernfeber och möjligen
+förståndets förlust, ifall hon ginge igenom. Bellas mor satt blek och
+tårlös vid hennes bädd, det var en lättnad för henne att se Hanna i sin
+närhet.</p>
+
+<p>Efter ett svårt krampanfall på tredje dagen inträdde ymnig svettning,
+hvilken läkarne ansågo för ett godt tecken. Derefter föll Bella i en
+stilla sömn, andades djupt och jemnt och fick en svag skiftning af rödt
+på sina kinder. Hennes mor och Hanna sutto orörliga vid hufvudgärden.
+Det var, som om de hört de aflägsna vingslagen af hoppets efterlängtade
+dufva och icke vågat med en hviskning skrämma henne åter på flykten.</p>
+
+<p>Efter ett par timmars lugn sömn uppslog Bella ögonen, och blicken var
+fullkomligt redig. Hon fästade den på modren och hviskade sakta: &mdash;
+mamma! Derefter gled den öfver till Hanna med ett matt litet smålöje:
+&mdash; Hanna! &mdash; hviskade
+<span class = "pagenum">165</span>
+hon, och venstra handen famlade på täcket, som om den sökt en annan.</p>
+
+<p>Då brusto tårarnes bojor, och Hanna störtade ur rummet, rädd att
+skrämma Bella med de djupa, våldsamma snyftningar, som skakade hennes
+kropp. Gud vare lof, Gud vare lof! Det var herligt att få gråta, att
+känna spänningen gifva efter, och den tryckande, qväfvande känslan af
+ångest småningom rinna bort med tårarne.</p>
+
+<p>När läkaren kom, såg han gladt öfverraskad ut. Febern var borta och
+blicken klar. Faran för lifvet och förståndet var för ögonblicket öfver,
+men den största försigtighet måste iakttagas för att ej skada de
+ömtåliga, till verksamhet småningom återvaknande nerverna.</p>
+
+<p>Bengt kom ofta och satte sig vid hennes säng. Han kunde så väl lägga
+kudden till rätta och vända henne så varsamt som en qvinna, när hon ej
+orkade sjelf.</p>
+
+<p>&mdash; Du är så snäll, Bengt, &mdash; hviskade systern en dag, när
+hon förmådde tala. &mdash; Du blir nog en bra doktor.</p>
+
+<p>Bengt smålog. &mdash; Och då skall du bli frisk, om ej förr. Du skall
+bli stark som en elefant, bara du har tålamod.</p>
+
+<p>&mdash; Tror du Gud vill det? &mdash; Bellas ögon sågo forskande i
+hans och hon försökte lägga
+<span class = "pagenum">166</span>
+sin arm kring hans hals, men orkade ej. &mdash; Jag tänker ibland att
+jag kanske nu skall dö .&nbsp;.&nbsp;. Men säg, huru har jag blifvit så
+sjuk? Jag mins ingenting .&nbsp;.&nbsp;.</p>
+
+<p>&mdash; Du får ej tala så mycket, syster lilla, &mdash; afbröt Bengt
+förståndigt. &mdash; Jag skall berätta allt, när du blir starkare. Nu
+får du ej tänka på annat, än att sofva, äta och bli frisk.</p>
+
+<p>&mdash; Som du vill! &mdash; sade Bella i trött och undergifven
+ton.</p>
+
+<p>Bengt undertryckte en känsla af omanlig svaghet, när han såg hennes
+ansigte, så litet och aftärdt, sjunka tillbaka mot kudden. Hans lilla
+syster! Hur kär och ljuf hon var! Han kunde icke mista henne ännu, nej
+aldrig i verlden.</p>
+
+<p>Han smög sig in i garderoben bredvid sjukrummet och snöt sig der rätt
+eftertryckligt.</p>
+
+<p class = "illustration tail">
+<img src = "images/tail_i2_166.png" width = "94" height = "41"
+alt = "dekoration"></p>
+
+
+
+
+<span class = "pagenum">167</span>
+
+<p class = "illustration head">
+<img src = "images/head167.png" width = "458" height = "64"
+alt = "dekoration"></p>
+
+
+<p><span class = "firstletter">
+<img src = "images/cap_U.png" width = "33" height = "61"
+alt = "U"></span><span class = "firstword">nder</span> dessa sorgens
+tider, när Hanna på fristunderna satt bredvid Bellas säng, såg de matta
+ögonlocken öppnas och slutas, hörde andedrägten smyga öfver två
+halföppna läppar och såg feberskyarne jaga hvarandra på två hvita
+kinder, då kändes hennes sinne bräddfullt af oroliga tankar.</p>
+
+<p>Fastän hon sagt till sig sjelf hundra och åter hundra gånger, att hon
+aldrig så fast skulle binda sitt hjerta vid någon, att hon skulle känna
+smärta, ifall denna frånrycktes henne, kände hon nu huru omistlig Bella
+blifvit för henne. Huru denna lilla svaga feberheta hand gripit ett så
+fast tag kring hennes hjerta, att detta aldrig skulle känna sig helt, så
+framt handen släpte sitt tag. Hon kände att hennes stenhårda sinne ej
+kunde undvara Bellas tuktan och på samma gång erfor hon ett begär att
+frivilligt underkasta sig, utan att behöfva vara på sin vakt mot detta
+inflytande. Hon kände
+<span class = "pagenum">168</span>
+med förvåning att hon längtade efter att få älska någon, hon, som
+fortfarande ansåg, att lifvets största frihet låg uti att vara oberoende
+af allt sådant! Och under dessa veckor af innestängd oro och längtan
+kände hon, huru bitterheten smalt bort, droppe efter droppe, huru
+törnena inom henne föllo af och huru hon alltmera greps af en aldrig
+anad medkänsla för menniskorna omkring henne. Främst Bellas omgifning,
+som blef henne kär för vännens skull, sedan kamraterna och sist,
+i&nbsp;allt vidare kretsar, alla ensamma, lidande, stapplande menniskor.
+Hon, som trott sitt hjerta vara så trångt, att det ej förmådde rymma en
+enda äkta känsla, fann att hon nu gick och längtade efter att kunna, om
+än i ringa mån, lätta de bördor, som tryckte så många svaga
+skullror.</p>
+
+<p>I samband med dessa tankar kom allt oftare tanken på tant Karin. Hon
+visade den ifrån sig men den kom ständigt igen. Kanske var hon en af
+dessa i tysthet lidande, som blott behöfde en gnista vänlighet för att
+lefva upp på nytt. Åh, tant Karin, hvarför skulle du komma i min väg?
+Hvarför kan du icke lemna mig i fred såsom du lemnade min mor, då hon
+som bäst behöfde dig? Det är grymt af dig att tvinga mig att uppsöka
+dig. Och lika grymt är det af mig att, ifall du är ensam och olycklig,
+lemna dig att
+<span class = "pagenum">169</span>
+dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad hoppas på dens
+återkomst, som bordt ångra sig och icke gjort det. Det är snart nio
+veckor sedan jag fick ditt bref, och ännu .&nbsp;.&nbsp;. ännu känner
+jag mig lika oförsonlig som då .&nbsp;.&nbsp;.</p>
+
+<p>Sedan kommo undrande tankar på fadren. Hurudan var han, denne far,
+som skulle kunnat skänka henne ett hem, men som hon aldrig sett, aldrig
+känt en gnista ömhet för? Hvar fans han? Visste han, att hans hustru var
+död, att hans dotter stod ensam i verlden, att hans penningesändningar
+tillbakavisats med förakt? Och om han visste allt detta, huru tog han
+det? Säkert lätt, som en sådan sorglös, genomsjelfvisk natur måste
+göra.</p>
+
+<p>Tänk, att ega ett hem, som vore ens eget! Att omslutas af fyra
+väggar, hvilka begränsade en hel liten verld af trefnad och ömhet! Hon
+kom nästan ej ihåg att hon egt ett eget hem; det hade alltid förefallit
+henne som en bit ödemark, ända tills dödens frid ljutit sitt rörande,
+försonande skimmer deröfver. Och i detsamma var allt förbi, och hon
+kände sig åter utkastad i en obegränsad tomhet.</p>
+
+<p>Men engång skulle hon skapa sig ett hem, om det än dröjde länge till
+dess. Ett hem med böcker och blommor, stilla enslighet och dock
+<span class = "pagenum">170</span>
+aldrig tomhet. Hon skulle ut och se verlden och komma hem med tusen
+minnen, hvilka sedan skulle försköna hennes enkla hem. Hennes lif skulle
+bli så rikt med kunskaper, arbete och .&nbsp;.&nbsp;. och Bellas
+tillgifvenhet som ett solsken öfver alltsammans.</p>
+
+<p>Tankarne återvände till Bellas sjukbädd och möjligheten att förlora
+henne. Med en ångest, som hon ej kunde förklara, lyssnade hon till de
+oregelbundna andetagen, böjde sig ned öfver bädden och fasthöll en flik
+af täcket mellan sina händer med en sådan ängslans kraft, som om det
+gält att qvarhålla ett flyende lif.</p>
+
+<p>&mdash; Hvad jag är svag i dag, &mdash; utbrast hon slutligen
+halfhögt och reste sig, fast besluten att återvinna sig sjelf. &mdash;
+Här drömmer jag i timtal, som om min hela framtid berodde af detta lilla
+lif.</p>
+
+<p>Hon kyste Bella lätt på håret och gick med något som var hälften
+trots och hälften snyftning inom sig.</p>
+
+<p>I skolan vexlade stämningen på Bellas klass allteftersom
+underrättelserna om hennes tillstånd voro goda eller dåliga. Hanna fick
+dagligen besvara en mängd ifrigt deltagande frågor om <ins class =
+"correction" title = "ursprungstext „Bellla“">Bella</ins>, och långt
+innan denna ännu fick höra något från den yttre verlden, öfversvämmades
+hennes rum
+<span class = "pagenum">171</span>
+af billeter, blommor och små prydliga arbeten, som kamraternas vänliga
+hjertan hade behof att gifva.</p>
+
+<p>&mdash; Det käns alldeles som om en knapp fattades i rocken, då Bella
+är borta, &mdash; plägade Bertha säga. &mdash; Och just den knappen, som
+höll det varmast på klassen.</p>
+
+<p>Under de dagar, då Bella var bättre och Hannas sinne icke alltför
+mycket upptogs af oron för henne, trängde sig tanken på tant Karin allt
+oftare fram. Hon kände att hon likväl engång skulle bli tvungen att gå
+till henne, icke af några yttre omständigheter, men af det omutliga
+samvetets påtryckning, och hon föraktade allt mer sin feghet, ju längre
+hon uppskjöt dermed. Det låg ej i hennes natur att dröla med något som
+måste ske<ins class = "correction" title = ", för .">. </ins>Det enda
+hon kunde framdraga till sin ursäkt var, att hon icke ville gå med
+hjertat så fyldt af agg och oförsonliga känslor, som det allt ännu
+var.</p>
+
+<p>Slutligen förmådde hon ej längre bära missnöjet med sig sjelf, utan
+beslöt att uppsöka fru Meilert, kosta hvad det ville<ins class =
+"correction" title = ", för .">. </ins>Det var ej svårt att i en
+adresskalender få reda på hvar hon bodde och Hanna begaf sig dit en dag
+utan att för någon omtala sin afsigt.</p>
+
+<p>Hennes hjerta bultade hårdt, när hon stod
+<span class = "pagenum">172</span>
+utanför huset, men hon tvang sig att se lugn ut och gick uppför
+trapporna. Det var låga, beqväma trappsteg, och likväl var hon alldeles
+utan andedrägt när hon kom upp. Här greps hon åter af ett så häftigt
+obehag och en så oemotståndlig lust att undfly det, att hon vände om och
+nästan sprang utför trapporna. Nedkommen på gatan blygdes hon, ruskade
+upp sig, försökte tänka på Bella och gick beslutsamt tillbaka samt
+ringde på klockan.</p>
+
+<p>En tjensteflicka öppnade. &mdash; Ja, fru Meilert var hemma. Var god
+och stig&nbsp;in.</p>
+
+<p>Men Hanna stannade i tamburen, medan flickan gick att anmäla henne.
+Hon kunde se salen derinnanför med dyrbara taflor, växter, mattor <ins
+class = "correction" title = "ursprungstext „oeh“">och</ins> draperier.
+Om tant Karin icke var lycklig, så var hon åtminstone rik. Det kändes
+som en missräkning för Hanna och hon tyckte sig mindre än någonsin
+skyldig att framkomma med några ursäkter. Hennes ovilja vaknade
+fördubblad, när hon jemförde detta öfverflöd med hennes mors torftiga,
+illa försedda bostad.</p>
+
+<p>Tjensteflickan återkom och bad henne stiga in i ett inre rum. Hon
+kastade en något ringaktande blick på Hannas tarfliga klädsel. Men hon
+måtte ha fått intrycket af att hon ej var en af de vanliga
+hjelpbehöfvande, som dagligen uppvaktade
+<span class = "pagenum">173</span>
+hennes matmor, ty det var med en viss artighet hon hjelpte af henne
+öfverplaggen.</p>
+
+<p>Fru Meilert satt vid sitt skrifbord, men uppsteg då Hanna inträdde.
+Det var en lång, rak dam med nästan grått hår och vackra, något stränga
+drag. Hon helsade Hanna temligen kallt och bad henne taga plats.</p>
+
+<p>Hanna stannade på tröskeln.</p>
+
+<p>&mdash; Jag är Hanna Rappe, &mdash; sade hon, och en förlägenhet som
+hon ej kunde betvinga, dref blodet till hennes kinder. &mdash; Jag har
+kommit att bedja om ursäkt för mitt ohöfliga bref.</p>
+
+<p>En blixtlik stråle af glädje upplyste för ett ögonblick fru Meilerts
+stränga drag, men hon betvang sig och förblef kall som förut. Detta
+lugnade Hanna. Hon hade väntat sig en scen med tårar och omfamningar så
+snart hon nämnt sitt namn, och hon afskydde sådant.</p>
+
+<p>Fru Meilert betraktade henne forskande. &mdash; LÃ¥t mig se, &mdash;
+sade hon, &mdash; om du är din mors dotter .&nbsp;.&nbsp;. Kanhända äro
+ögonen hennes, men hon hade ett vekare, vänligare uttryck
+.&nbsp;.&nbsp;.</p>
+
+<p>Hennes röst darrade litet. Hanna såg henne öppet i ögonen. &mdash;
+Ja, &mdash; sade hon, &mdash; innan sorgerna gjorde henne hård. Man
+säger, att jag liknar min far till det yttre, min mor till det inre.</p>
+
+<p>Fru Meilert drog henne tyst ned i soffan
+<span class = "pagenum">174</span>
+bredvid sig. &mdash; Tala litet om din mor, om hennes sista stunder. Du
+anar icke, hvad hon en gång var för mig.</p>
+
+<p>Hanna smålog bittert. &mdash; Och ändå hade ni hjerta att öfvergifva
+henne! Att låta henne kämpa sig fram, ensam och fattig, med bruten helsa
+och med sviken tro på allt hvad hon älskat i lifvet.</p>
+
+<p>&mdash; Ja, ser du, jag var sårad i mitt innersta. Jag kunde icke
+förlåta, att hon svek sina idealer och förenade sig med en man, som ej
+ens var värd hennes aktning. Jag tyckte att hon förnedrade sig så djupt,
+att jag <i>måste</i> stöta henne ifrån mig, ehuru mitt hjerta sved
+.&nbsp;.&nbsp;.</p>
+
+<p>&mdash; Ni glömmer, att hon älskade min far, detta må vara hennes
+ursäkt.</p>
+
+<p>Fru Meilert blickade hastigt upp. &mdash; Nej, &mdash; sade hon
+häftigt. &mdash; Kärleken <i>kan</i> icke försona allt. Jag kunde aldrig
+rätt tro, att hon på allvar älskade honom, dertill stod han för lågt
+under henne. Men om så var .&nbsp;.&nbsp;. ja, då förstår jag icke
+menniskohjertats nycker! Hon, så rättänkande, så varm, så hängifven alla
+stora idéer, .&nbsp;.&nbsp;. och han! En mera själlös, tom, andligt och
+lekamligt utlefvad varelse har jag aldrig sett. Men förlåt &mdash; jag
+sårar dig kanhända?</p>
+
+<p>&mdash; Nej, &mdash; svarade Hanna kort, &mdash; jag känner ingenting
+alls för min far.</p>
+
+<span class = "pagenum">175</span>
+<p>&mdash; Nåväl. Du måste förstå huru det kändes att se en, som man
+älskade mer än sig sjelf, kasta sig bort till en sådan man! Jag var
+förtviflad och bröt alla band mellan oss. Sedan kom hennes straff. Hon
+blef olycklig och öfvergifven, och nu hade jag ju bordt förlåta. Men jag
+kunde det ej, jag kände det som ett förräderi mot mina principer att
+förlåta något sådant, att taga första steget till försoning. Skulle hon
+kommit till mig .&nbsp;.&nbsp;.</p>
+
+<p>&mdash; Kunde ni verkligen vänta det efter det bref ni skref på
+hennes bröllopsdag? &mdash; Hannas kinder lågade. &mdash; Detta bref var
+tillräckligt att för alltid släcka hvarje skymt af vänskap.</p>
+
+<p>&mdash; Ja så, du har läst det! Nå ja, jag har ju ångrat det, tusen
+och åter tusen gånger. Jag hade kunnat gifva bort allt hvad jag egde för
+att ha detta bref oskrifvet. Jag kände, att det skulle krossa hennes
+hjerta, men jag skref det ändå i min lidelsefulla sorg. Det var ett
+slags tröst för mig att göra klyftan mellan oss så oöfverstiglig som
+möjligt.</p>
+
+<p>När jag hörde att hon öfvergifvits af sin man och flyttat ensam bort
+med sitt lilla barn, då flög mitt hjerta till henne med hela sin fordna
+ömhet. Men tror du, jag kunde förmå mig att närma mig henne, att säga
+förlåt? Nej, dertill var jag
+<span class = "pagenum">176</span>
+för envist hård och stolt. Jag ville tvinga henne att först komma till
+mig. Men hon kom icke, och jag hörde att hon led nöd. För att freda mitt
+samvete sände jag henne årligen en liten penningesumma för din räkning
+.&nbsp;.&nbsp;.</p>
+
+<p>&mdash; Ni? &mdash; afbröt henne Hanna med en rodnad af obehag.
+&mdash; Min mor rörde aldrig dessa penningar.</p>
+
+<p>&mdash; Det var likt henne, &mdash; sade fru Meilert med skymten af
+ett leende. &mdash; Hon skulle alltid hjelpa sig sjelf. Hon var lika
+stolt som jag, och det blef bådas vår olycka. Medan hon slet ut sig med
+hårdt och illa aflönadt arbete, förspilde jag mitt lif på nöjen af tusen
+slag för att glömma tomheten inom mig. Ingendera af oss sökte någonsin
+ett närmande, och dock skulle detta ha räddat oss begge.</p>
+
+<p>När jag var 30 år föreföll mig lifvet fullkomligt värdelöst. Jag var
+ej lycklig sjelf och lefde för ingens lycka. Ingenting hade jag lärt,
+som skulle satt mig i stånd att börja ett sjelfständigt arbete; jag hade
+ju icke uppfostrats till annat än att njuta lifvet. I&nbsp;denna tid af
+tomhet och sorg mötte jag en man, som länge älskat mig i tysthet,
+trofast och rent och .&nbsp;.&nbsp;. vi blefvo gifta. Han var en
+sällsynt högsint karakter, men jag älskade honom ej, jag var för trött
+att mera
+<span class = "pagenum">177</span>
+kunna älska. Det var endast i hopp att genom omsorgerna om hans ständigt
+vacklande helsa kunna gifva mitt overksamma lif helst något innehåll,
+som jag blef hans hustru. Hur mycket har jag ej att tacka honom för! Att
+jag icke under denna tid försjönk i ett ohjelpligt svårmod, det var hans
+förtjenst, och hans ständiga, innerliga önskan var, att jag skulle
+uppsöka din mor och blifva lycklig igen .&nbsp;.&nbsp;. Men &mdash; jag
+ansåg det numera för sent, vägen oss emellan hade vuxit igen med högt,
+snärjande gräs, vi kunde ej mera nå hvarandra.</p>
+
+<p>. . . Efter fem års äktenskap miste jag denna trofasta vän, och efter
+ytterligare ett år nådde mig underrättelsen om din mors död.</p>
+
+<p>Fru Meilert satt med ansigtet doldt i händerna och Hanna trodde att
+hon gret. Underliga känslor rörde sig inom henne, medan hon lyssnade
+till denna halfhöga sjelfbekännelse: en qvarlefva af bitterhet öfver
+modrens öde; ett gränslöst medlidande med denna djupa, beherskade sorg
+och tillika en ofrivillig sprittning af glädje öfver att hos tant Karin
+finna någonting beslägtadt, något som hon kunde förstå och förlåta.</p>
+
+<p>Fru Meilert såg åter upp. Hon hade icke gråtit, men öfver hennes ögon
+låg ett uttryck af lidande, sådant Hanna ännu aldrig sett det hos
+<span class = "pagenum">178</span>
+någon. De sutto länge tysta. Hanna fruktade att med sin klumpiga hand
+vidröra dessa känsliga strängar, som ännu <ins class = "correction"
+title = "ursprungstext „vibrarade“">vibrerade</ins> så starkt; hon ville
+låta spänningen gifva efter, innan hon vågade sig fram med det
+deltagande, som lyfte hennes inre i varma vågor. Hon hade sett mycken
+sorg, hon hade, så att säga, ammats upp vid sorgens barm och kände sig
+förtrogen med den, ehuru <ins class = "correction" title =
+"ursprungstext „bon“">hon</ins> sjelf icke erfarit den annat än som ett
+eko ur andras hjertan. Hennes ängslan för Bella, hvad var den emot en
+sådan bittert naggande sorg? Den var en ljuf och ren smärta, utan
+tillsats af ångerns och sjelfförebråelsens taggar; den var en bäfvande
+och dock hoppfull öfverlåtelse till den kraft som förmår allt.</p>
+
+<p>Hennes eget uppförande mot tant Karin föreföll henne denna stund så
+lumpet, att hon blygdes. Utan att minnas sin vanliga stelhet, grep hon
+innerligt hennes hand och kyste den.</p>
+
+<p>&mdash; Tant Karin . . . kan du förlåta hvad jag skref?</p>
+
+<p>Orden kommo så varma och mjuka med ett tonfall, som snarare liknade
+Bellas.</p>
+
+<p>&mdash; Jag har intet att förlåta. &mdash; Fru Meilert tryckte hårdt
+hennes hand. &mdash; Men kan du skänka mig en smula tillgifvenhet, så är
+jag tacksam. Berätta nu om .&nbsp;.&nbsp;. om din mor, berätta allt hvad
+<span class = "pagenum">179</span>
+du kan påminna dig och allt hvad du anser mig värd att få höra. Skona
+mig ej, låt mig få höra allt hvad hon sagt om mig. Det bittraste jag kan
+få höra är dock ett intet mot anklagelserna inom mig sjelf.</p>
+
+<p>Och Hanna berättade. Hon dolde intet, hon skildrade modrens fattigdom
+och ihärdiga kamp för lifvet. Hon skildrade de stunder af tyst
+förtviflan och bitter resignation, till hvilka hon varit vittne, de
+motgångar, missräkningar och svikna illusioner, som småningom gjorde
+hennes mors hjerta hårdt och den långsamma sjukdom, som slutligen kräfde
+hennes lif. Men hon dröjde längst vid de sista dagarnas stilla frid och
+vid den kärlek hon så sent fick smaka.</p>
+
+<p>Underligt. Medan hon så, bit för bit, genomgick sin mors lif så långt
+hon kunde minnas tillbaka, försvann ända till sista skymten af agg mot
+henne der bredvid, som bidragit till att förbittra det, och hon tyckte
+sig se den sorg de båda genomgått som ett fast band förena dem ännu
+efter döden.</p>
+
+<p>Det var sent på qvällen, när Hanna gick. Hon medförde intrycket af en
+sympatie, som drog henne till tant Karin, och kände att hon gerna ville
+se henne igen.</p>
+
+<p class = "illustration tail">
+<img src = "images/tail126_179.png" width = "82" height = "28"
+alt = "dekoration"></p>
+
+
+
+
+<span class = "pagenum">180</span>
+
+<p class = "illustration head">
+<img src = "images/head180.png" width = "457" height = "68"
+alt = "dekoration"></p>
+
+
+<p><span class = "firstletter">
+<img src = "images/cap_B.png" width = "31" height = "63"
+alt = "B"></span><span class = "firstword">ellas</span> tillfrisknande
+gick framåt, om också med små, små steg. Hon fick stundom sitta upprätt
+i sängen, stödd af mjuka kuddar, men hon fick hvarken läsa eller syssla
+med något arbete. Och tiden blef henne ofta lång. Då brukade Bengt bära
+in lilla Helmi och sätta henne i Bellas säng, der hon med stor färdighet
+slog omkull saftglaset på nattduksbordet, åt upp sockerbitarne och
+bultade med sin bleckskallra i sängkarmen, tills hon vann önskad
+uppmärksamhet. Ibland sutto alla syskonen kring Bellas säng och pratade
+om skolan, och ett par gånger hade hon haft glädjen att mottaga ett par
+af kamraterna som helsningsdeputation från hennes klass.</p>
+
+<p>Men hennes käraste stunder voro likväl de, då Hanna hade ledigt och
+satt vid hennes säng. Då lyste Bellas ögon. Och Hanna hade en förmåga
+att berätta saker så, att de intresserade, utan att på minsta sätt
+trötta. Under en af dessa
+<span class = "pagenum">181</span>
+stilla pratstunder omtalade Hanna sitt besök hos tant Karin, och Bellas
+förtjusning kände inga gränser.</p>
+
+<p>&mdash; Hon var söt, sade du? Hur såg hon ut? Hvad sade hon allt?
+Skall du gå dit igen? Tycker du mycket om henne?</p>
+
+<p>&mdash; Nej, nu pratar du för mycket, miss Belladonna, och jag går
+min väg.</p>
+
+<p>&mdash; Nej, stanna, jag skall vara tyst som en metmask, bara du
+stannar. &mdash; Och Bella höll henne i kjolen. &mdash; Men ser du, jag
+mår så bra i dag och känner mig så odygdig. Doktorn lofvade mig att äta
+drufvor och jag är så förskräckligt snål på dem. Skulle jag inte ha
+samvete, så ville jag skicka dig ut i yrvädret och köpa litet mer, de
+togo nyss slut. Men .&nbsp;.&nbsp;.</p>
+
+<p>&mdash; Är det inte något annat, så skall jag hjelpa dig af med ditt
+samvete, &mdash; skrattade Hanna och var redan halfvägs ut genom
+dörren.</p>
+
+<p>&mdash; Vänta, hvirfvelvind! Tag femti penni ur min börs der i lådan
+och välj de allra vackraste. Så der .&nbsp;.&nbsp;. adjö med dig!</p>
+
+<p>Då Hanna var utom dörren blef hon ropad tillbaka. &mdash; Vänta,
+Hannibal, jag tror ändå att min druftörst hör till de
+„själsaffectioner“, som stå under viljans inflytande. Ergo <i>kan</i>
+jag beherska den; ergo <i>vill</i> jag beherska den. Lägg
+<span class = "pagenum">182</span>
+femtislanten tillbaka. Den kan göra mera nytta i fattigsparbössan, än i
+min snåla mage.</p>
+
+<p>Hanna lydde skrattande och satte sig åter på sin förra plats<ins
+class = "correction" title = ". mangler">.&nbsp;</ins></p>
+
+<p>I detsamma kom Bengt in med röda öron och bärande sin paletå på
+armen.</p>
+
+<p>&mdash; Nå, gunstig junker, hvad har du haft för dig i dag? &mdash;
+frågade Bella och vinkade honom till sig.</p>
+
+<p>&mdash; Hejdat skenande hästar, &mdash; svarade Bengt lakoniskt.</p>
+
+<p>Flickorna satte upp så förvånande miner, att han måste skratta.</p>
+
+<p>&mdash; Det är dagens sanning, &mdash; bedyrade han. &mdash; Jag kom
+gående längs Salutorget ungefär vid palatset, då jag såg en häst med
+kursläde komma i ursinnig fart rakt emot mig. Kusken skrek och höll emot
+och inne i kuren jemrade sig någon. Det såg ut att bära rakt ned i
+Skatudds-kanalen. Jag hade ej annat val än att rusa fram och sträcka min
+uppspända paraply emot hästen, som deraf blef så häpen att han
+tvärstannade. Men af farten slängde släden i detsamma omkull och kusken
+kom under. Några personer kommo till hjelp, och vi fingo hästen urspänd
+och kusken upphjelpt. Hvarken han eller fruntimret inne i kuren hade
+skadat sig. Men då jag skulle lyfta
+<span class = "pagenum">183</span>
+upp släden, ref jag denna duktiga lucka på min paletåärm<ins class =
+"correction" title = "? för .">. </ins>Vill Hanna kamrat hjelpa mig att
+stoppa den?</p>
+
+<p>&mdash; Hjelpa! &mdash; skrattade Hanna. &mdash; Du menar, att vi
+turvis skulle taga ett stygn. Nej, gif hit, nog reder jag mig utan din
+hjelp.</p>
+
+<p>Bengt lemnade henne rocken, och hon beredde sig att reparera
+skadan.</p>
+
+<p>&mdash; Men, Bentu, &mdash; hviskade Bella skälmaktigt från sängen,
+&mdash; hvem var det, som härom dagen bedyrade, att han aldrig skulle
+låta en qvinna hjelpa sig med något, som han kunde göra sjelf?</p>
+
+<p>Bengt funderade. &mdash; Nog lär det väl ha varit jag. Och strumpor
+har jag stoppat i mina dar, men aldrig rockar. Men det måste väl duga,
+tänker jag. Tag hit, så får jag försöka! Och tack, syster sötnos, för
+det du tog vara på min sjelfständighet.</p>
+
+<p>Hanna räckte honom nål och tråd; fingerborgen gick knapt ned öfver
+nageln. Han satte sig ned med ett försök att se säker ut, drog pannan i
+djupa veck och begynte sy som en skomakare med syl och becktråd.
+Flickorna skrattade och läto honom hållas.</p>
+
+<p>Men då Hanna såg att stoppen, oaktadt Bentus allvarligaste
+bemödanden, artade sig att bli
+<span class = "pagenum">184</span>
+lik en stor vårta på rockärmen, bad hon Bella gunstigt tillåta, att hon
+denna gång hjelpte. Han hade ju visat sin goda vilja.</p>
+
+<p>Bella var ej obeveklig, och Bengt såg med beundran huru Hanna kamrats
+skickliga fingrar undanröjde spåren af hans konstfärdighet och
+ihopsömmade hålet så prydligt, att man knapt såg minsta fel i
+väfnaden.</p>
+
+<p>&mdash; Flickor äro ändå flickor! &mdash; utbrast han med en suck af
+beundran.</p>
+
+<p>&mdash; Och pojkar äro och förbli pojkar! &mdash; nickade Bella från
+sängen.</p>
+
+<p>Mot aftonen samma dag förvärrades Bellas tillstånd. Febern återkom,
+och hon kastade sig oroligt af och an i sängen. Läkaren som
+efterskickades, fruktade ett recidiv.</p>
+
+<p>Under senare hälften af natten, medan Hanna vakade hos henne, uppslog
+hon plötsligt ögonen och hviskade sakta: Hanna!</p>
+
+<p>Hanna satte sig vid sängen och fattade hennes hand. Den var brännhet,
+och ögonen glänste stora och klara.</p>
+
+<p>&mdash; Huru är det? &mdash; hviskade hon ångestfullt. &mdash; Är du
+sämre? Vill du, att jag skall väcka tant?</p>
+
+<p>&mdash; Nej, inte ännu . . . Men det kunde hända, Hanna, att jag nu
+måste&nbsp;dö.</p>
+
+<p>Det gick ett stygn genom Hanna, som
+<span class = "pagenum">185</span>
+nästan tvang henne att skrika. Men hon förblef till det yttre lugn.</p>
+
+<p>&mdash; Tror du, Hanna, . . . att det är mycket svårt att dö? &mdash;
+Bellas ögon voro oroligt fästade på Hanna.</p>
+
+<p>&mdash; Jag har endast sett <i>en</i> menniska dö, och det var min
+mor. För henne kom döden som en efterlängtad befriare, hon hade ju så
+länge varit sjuk.</p>
+
+<p>&mdash; Jag menar ej så . . . jag menar . . . om det är mycket
+förskräckande att .&nbsp;.&nbsp;. stå ansigte mot ansigte med Gud?</p>
+
+<p>&mdash; Jag hoppas, att Guds närvaro skall ingifva dig frid <ins
+class = "correction" title = "ursprungstext „ocb“">och</ins> trygghet,
+icke fruktan, &mdash; svarade Hanna, och hennes läppar darrade, så hon
+knapt kunde tala.</p>
+
+<p>&mdash; Ser du . . . jag är ibland så rädd för Gud .&nbsp;.&nbsp;.
+jag har så litet brytt mig om Gud .&nbsp;.&nbsp;. om han skulle vara
+ledsen på mig .&nbsp;.&nbsp;.</p>
+
+<p>&mdash; O, Bella min, ingen af oss är ju värd hans nåd. Men du vet
+ju, vid hvem vi få trygga oss.</p>
+
+<p>&mdash; Ja! &mdash; hviskade Bella matt.</p>
+
+<p>Om en stund slog hon armarna om Hannas hals och frågade: &mdash;
+Hanna min, skall du sakna mig mycket .&nbsp;.&nbsp;. om jag nu
+skulle&nbsp;dö?</p>
+
+<span class = "pagenum">186</span>
+<p>Hanna försökte göra rösten stadig när hon svarade: &mdash; jag har ju
+ingen i verlden kärare, än dig.</p>
+
+<p>&mdash; Bara Gud! &mdash; hviskade Bella åter.</p>
+
+<p>&mdash; Ack, icke ens Gud, &mdash; sade Hanna sorgset. &mdash; Jag
+har icke kommit så långt ännu, att jag skulle älska Gud öfver allt
+.&nbsp;.&nbsp;. Men du ser så trött ut, tala icke mer, utan försök att
+sofva.</p>
+
+<p>Bella nickade. &mdash; Jag ville så gerna lefva! &mdash; hviskade hon
+och försökte småle. Derefter föll hon i en lätt slummer med Hannas hand
+i sin.</p>
+
+<p>Morgonen ljusnade och fann dem i samma ställning. Hanna var
+dödstrött, men nändes icke draga sin hand ur Bellas, icke röra sig för
+att ej väcka henne. Fru Palmfelt kom insmygande med oroligt frågande
+blickar.</p>
+
+<p>&mdash; Hon sofver! &mdash; hviskade Hanna gladt till svar<ins class
+= "correction" title = ", för .">.&nbsp;</ins></p>
+
+<p>Denna sömn, var den till lif eller död? De lyssnade med spänning till
+andedragen, som blefvo allt djupare och lugnare. Dödens engel sväfvade
+åter förbi. Han rörde ännu icke den halfmogna frukten, han spred blott
+med sin vinge en fläkt af allvar i två unga hjertan.</p>
+
+<p class = "illustration tail">
+<img src = "images/tail186.png" width = "108" height = "28"
+alt = "dekoration"></p>
+
+
+
+
+<span class = "pagenum">187</span>
+
+<p class = "illustration head">
+<img src = "images/head187.png" width = "457" height = "63"
+alt = "dekoration"></p>
+
+
+<p><span class = "firstletter">
+<img src = "images/cap_D.png" width = "31" height = "61"
+alt = "D"></span><span class = "firstword">et</span> var i slutet af
+Mars. Hanna hade flyttat hem till sig, sedan Bella ej mer behöfde så
+trägen tillsyn. Tystnaden i hennes eget lilla rum var så välgörande, det
+var som om tankarne strömmat öfver henne rikare der, än annorstädes. Och
+hon kastade sig med nytt, brinnande intresse öfver studierna. Så
+knapphändigt de än fylde hennes törstande ande, voro de likväl det bästa
+hon för närvarande kunde&nbsp;få.</p>
+
+<p>Tant Karin hade erbjudit henne ett rum hos sig, men Hanna afslog det,
+vänligt, men fast. &mdash; Jag vill icke stå i för stor tacksamhetsskuld
+till dig, tant, &mdash; sade hon, &mdash; och det skulle dessutom vänja
+mig vid onödig vällefnad.</p>
+
+<p>Men hon var ofta hos tant Karin, så ofta hon icke var hos Bella. Och
+tant Karin hade kommit upp med en plan, som gjorde henne yr af
+glädje.</p>
+
+<p>Först, när tant Karin sagt, att hon beslutat resa utrikes på ett år
+och ville taga Hanna med
+<span class = "pagenum">188</span>
+sig, hade denna afvisat anbudet på sitt vanliga kärfva sätt. Tant Karin
+såg ledsen ut. Hanna ångrade sig och sade att hon skulle följa med på
+det vilkor, att hon i framtiden skulle få återbetala hvad hennes resa
+skulle komma att kosta.</p>
+
+<p>&mdash; Det är din rätt, &mdash; sade tant Karin allvarsamt. &mdash;
+Men min rätt är att vägra återtaga en gåfva, som jag nu bjuder dig med
+varmt hjerta.</p>
+
+<p>Hanna stred en strid med sin gamla stolthet, men slutligen segrade
+hennes tillgifvenhet för tant Karin.</p>
+
+<p>&mdash; Det är bara för att jag håller af dig, tant, &mdash; sade
+hon, &mdash; som jag går in på detta.</p>
+
+<p>&mdash; Jag förstår, &mdash; sade tant Karin leende och smekte hennes
+trotsiga panna.</p>
+
+<p>En lördagseftermiddag firade Bertha och Alma en liten pratstund hos
+Hanna. Flickorna besökte henne i allmänhet gerna, hon hade blifvit så
+mycket gladare och tillgängligare, sedan Bella begynt tillfriskna.</p>
+
+<p>&mdash; Bevars, så svällande kanapéer du har! &mdash; sade Bertha och
+slog sig ned på en af trästolarne med ett brak, som satte dess ben i
+fara. &mdash; Man blir rent af förvekligad i dina divaner.</p>
+
+<p>&mdash; För all del, tag plats på golfvet, om stolarne
+<span class = "pagenum">189</span>
+äro för mjuka, &mdash; sade Hanna. &mdash; Som du ser, föredrager jag
+att sitta på ett ostoppadt bord.</p>
+
+<p>&mdash; Men säg, vore det ej ett himlalif, om man vore rik? &mdash;
+utbrast Bertha i extas. &mdash; Tänk, att få sofva på ejderdun, inte
+behöfva gå i en tråkig skola, äta godt och läsa roliga böcker! Håhå,
+jaja!</p>
+
+<p>&mdash; Hur skulle det då gå med mixturerna och provisorsexamen?
+&mdash; sporde Hanna.</p>
+
+<p>&mdash; Strunt i arbetet, när man hade pengar som snus! Jag skulle ha
+16 tjenare .&nbsp;.&nbsp;.</p>
+
+<p>&mdash; Och jag skulle ruinera mig på hästar, &mdash; sade Alma, som
+hittills bladat i en bok. &mdash; Jag är galen i hästar. Skulle du gerna
+vara rik, Hanna<ins class = "correction" title = ". för ?">?&nbsp;</ins></p>
+
+<p>&mdash; Nej, . . . åhjo, hvarför inte, om jag hade mig sjelf att
+tacka för hvar penni.</p>
+
+<p>&mdash; Jemmer, så förståndig du alltid är, &mdash; suckade Bertha.
+&mdash; Sak samma, hvarifrån pengarna komma, bara man har dem.</p>
+
+<p>Flickorna skrattade.</p>
+
+<p>&mdash; Hanna skulle visst inrätta något slags asyl för vanartiga
+pojkar, &mdash; sade Alma, &mdash; jag har hört dig säga det engång.</p>
+
+<p>&mdash; Då kan du taga Valter Hagen till din första patient, &mdash;
+inföll Bertha. &mdash; Han är redan halft på förfall, fastän han ännu är
+bara en skolpojke.</p>
+
+<span class = "pagenum">190</span>
+<p>&mdash; Jag har hört det, &mdash; sade Hanna och hoppade ned från
+bordet. &mdash; Valter var förr mycket hos Palmfelts, och jag kände
+honom som en godsint, snäll gosse. Nu har han ej varit der på länge, och
+när jag frågade Bengt om orsaken, sade han att det begynt gå på sned för
+Valter stackare. Några samvetslösa studenter ha lärt honom att
+dricka.</p>
+
+<p>&mdash; Usch ja! Lycka, att han icke har föräldrar och syskon, som få
+blygas för honom! &mdash; utbrast Alma.</p>
+
+<p>&mdash; Om han haft ett hem, hade han kanske icke blifvit sådan han
+nu är. Det är just emedan han varit så ensam, som ondt inflytande fått
+så mycken makt öfver honom. Stackars gosse, jag önskade jag kunde hjelpa
+honom.</p>
+
+<p>Hanna hade blifvit tankfull. Hvarje påminnelse om lifvets skuggsidor
+kändes som en direkt förebråelse mot henne sjelf.</p>
+
+<p>&mdash; Se nu inte så högtidlig ut igen, Hanna. Inte kan du ändå byka
+verlden ren och blank. Hvad har du i flaskan der? Är det något, som
+duger lukta&nbsp;på?</p>
+
+<p>&mdash; Det är ju eaudecologne, &mdash; förmodade Alma.</p>
+
+<p>&mdash; Skönt! Man får väl njuta?</p>
+
+<span class = "pagenum">191</span>
+<p>Hanna svarade icke, hon var inne i sina egna tankar.</p>
+
+<p>Bertha förde flaskan till näsan. &mdash; Uh . .&nbsp;. ptschi! Din
+kanal .&nbsp;.&nbsp;. ptschi! Det är ju stinkspirit .&nbsp;.&nbsp;.
+ptschi .&nbsp;.&nbsp;. tus! Nu ljög du, sa’ Anders åt presten.</p>
+
+<p>Hanna måste skratta. &mdash; Visst inte, jag har ej sagt att det var
+eaudecologne. Det är ammoniak, som jag tagit ut fläckar med.</p>
+
+<p>&mdash; Och det gillrar du ut, som om det vore det finaste
+luktvatten. Uff, det svider i näsan!</p>
+
+<p>När flickorna om en stund skulle gå, följde Hanna dem ett stycke.
+Qvällen var mörk och kall, butikfönstren strålade i klar belysning och
+menniskorna knuffades på de mest trafikerade gatorna.</p>
+
+<p>Flickorna vände in på en sidogata. De gingo alla tre i bredd och
+pratade ifrigt.</p>
+
+<p>Så kommo de förbi ett hus, der gardinerna ännu ej blifvit nedfälda
+för fönstren till en klart upplyst sal. Berthas blick snuddade in. Hon
+tvärstannade och hviskade brådskande:</p>
+
+<p>&mdash; Titta in! Der sitter han. När man talar om trollet, är det
+icke långt borta.</p>
+
+<p>Flickorna varseblefvo derinne i salen ett mindre bord, vid hvilket
+fyra ynglingar sutto kring
+<span class = "pagenum">192</span>
+en punschkaraffin. De rökte, skrattade och anlitade flitigt glasen. En
+af dem var Valter Hagen.</p>
+
+<p>Hanna kände, att hon var blek af sinnesrörelse. Hon grep Bertha hårdt
+i armen. &mdash; Det är nedrigt! &mdash; hviskade hon.</p>
+
+<p>&mdash; Ja visst! Men kom bort, det är otäckt att se&nbsp;på.</p>
+
+<p>&mdash; Der locka de den stackarn att göra af med sina få slantar och
+bjuda till att få honom likadan som de sjelfva. Det får ej ske. Jag går
+in .&nbsp;.&nbsp;.</p>
+
+<p>&mdash; Det vore just likt dig, men det gör du ändå inte, &mdash;
+sade Bertha bestämdt och drog Hanna med våld bort från fönstret.</p>
+
+<p>&mdash; Jag kan ej, jag <i>kan</i> ej . . . flämtade Hanna upprörd.
+&mdash; Jag måste ha honom bort.</p>
+
+<p>&mdash; Han skulle visst lyda dig, &mdash; inföll Alma. &mdash; Kom
+bort nu, snälla, söta Hanna!</p>
+
+<p>&mdash; Vänta, Alma, stanna . . . jag kan ej gå .&nbsp;.&nbsp;. det
+käns, som om jag gjorde mig delaktig i hans undergång. Se ni ej, hur de
+klinga med glasen, .&nbsp;.&nbsp;. huru begärligt han tömmer det
+.&nbsp;.&nbsp;. släpp mig, Alma, jag <i>måste</i> gå&nbsp;in.</p>
+
+<p>&mdash; Är du rent från vettet, Hanna? &mdash; Bertha var upprörd,
+också hon. &mdash; Tänk på skolan, tänk på din framtid, kom bort, vi ha
+redan stått här alltför länge!</p>
+
+<span class = "pagenum">193</span>
+<p>&mdash; Gå ni . . . jag kan ej följa er . . . Kanske sitta de här
+halfva natten ännu, &mdash; tillade hon halft för sig sjelf, &mdash;
+tänk, hurudan han skall vara i morgon!</p>
+
+<p>Hon slet sig lös från kamraterna och gick fram till värdshusets
+trappa. Der stannade hon ännu. Skulle han följa henne? Hvad skulle hon
+säga honom? Var detta ej en blind obetänksamhet, hvilken hon dyrt skulle
+få betala? Förnuftet hviskade: &mdash; gå ej! &mdash; och hon stod
+tvekande vid dörren. Men en blick genom fönstret stärkte hennes beslut,
+och hon öppnade dörren.</p>
+
+<p>I tamburen syntes blott en kypare, som kastade på henne en undrande
+blick. Hon sade halfhögt och fullkomligt lugnt: &mdash; var god och bed
+herr Hagen komma ut. Jag väntar på gatan.</p>
+
+<p>Derpå gick hon, som om golfvet bränt hennes fötter.</p>
+
+<p>När hon kom ut, såg hon, att kamraterna gått. &mdash; Det är bra,
+&mdash; tänkte hon, &mdash; jag skulle ej velat, att Valter sett
+dem.</p>
+
+<p>Hon spejade ifrigt mot ingångsdörren, och nu öppnades den. Valter
+Hagen kom&nbsp;ut.</p>
+
+<p>Hon gick ett par steg mot honom.</p>
+
+<p>&mdash; Det är jag, Valter, &mdash; sade hon, och rösten var osäker.
+&mdash; Vill du ej vara snäll och följa med mig?</p>
+
+<span class = "pagenum">194</span>
+<p>&mdash; Hvart då? &mdash; sade Valter upprymd, men en blick på Hannas
+djupt allvarliga och sorgsna ansigte gaf honom en aning om rätta
+förhållandet.</p>
+
+<p>&mdash; Är det . . . är det meningen att få mig bort från kamraterna?
+&mdash; frågade han och försökte se styf&nbsp;ut.</p>
+
+<p>&mdash; Ja, Valter, &mdash; sade Hanna fast. &mdash; Jag tror du icke
+anar, hvart dessa kamrater vilja locka dig.</p>
+
+<p>&mdash; Åh! Du är för lättskrämd, Hanna. Vi drucko ett glas punsch.
+Något måste man ju värma sig med i denna förbittrade kyla.</p>
+
+<p>&mdash; <i>Ett</i> glas? &mdash; Hanna log sorgset. &mdash; Jag
+räknade redan tre. Vet du icke huru lätt sådant blir en vana? Jag hade
+en kusin, som var en bra gosse, tills dåliga kamrater fingo inflytande
+öfver honom. Nu är han en försupen stackare, som ingen glädje har i
+lifvet.</p>
+
+<p>Hon tystnade. Hon visste ej rätt huru hon skulle nå fram till hans
+hederskänsla.</p>
+
+<p>&mdash; Man börjar redan anse dig förlorad för allt godt
+.&nbsp;.&nbsp;.</p>
+
+<p>&mdash; Såå! &mdash; Valter rätade på sig. &mdash; Menniskorna äro så
+färdiga att döma.</p>
+
+<p>&mdash; Var en karl, Valter, och res dig, medan det ännu är tid. Vill
+du icke taga blå bandet, det skulle hjelpa dig?</p>
+
+<span class = "pagenum">195</span>
+<p>&mdash; Det behöfs visst inte, nog kan jag låta bli, om jag vill.
+&mdash; Valter försökte tala lugnt och imponerande.</p>
+
+<p>&mdash; Stöd behöfva vi alla, om vi skola kunna utföra våra goda
+föresatser. Jag går nu till Palmfelts, kom med. De skola bli så glada
+att se dig igen.</p>
+
+<p>Valter tvekade. Å ena sidan syntes det honom lockande att åter besöka
+detta goda varma hem; å&nbsp;den andra blygdes han öfver att låta en
+flicka få honom till hvad hon ville.</p>
+
+<p>&mdash; Jag vet ej, om jag täcks, &mdash; sade han, &mdash; jag är ej
+klädd för visiter.</p>
+
+<p>&mdash; Visiter? Det är ju gamla vänner. Vi skola prata och ha så
+roligt. Du har ju ej sett Bella, sedan hon begynt sitta uppe. Kom nu, är
+du snäll!</p>
+
+<p>När de skulle vika om hörnet nedåt Annegatan, mötte de en af Valters
+klasskamrater. En af dem, hvilka på ett oförnuftigt sätt sökt predika
+moral för honom och tröttat ut honom med sina förmaningar. När han såg
+Valter i Hannas sällskap, nickade han menande, som om han velat säga:
+&mdash; är du fast nu? Det förtröt Valter djupt att misstänkas gå i en
+flickas ledband. Han såg mörk och harmsen ut, och när de kommo utanför
+Palmfelts port, låtsade han påminna sig
+<span class = "pagenum">196</span>
+något mycket angeläget, tog ett kort farväl af Hanna och rusade sin
+väg.</p>
+
+<p>Hanna stod och såg efter honom med hjertat fullt af oro och
+missräkning. Sådana stackare vi äro, &mdash; tänkte hon. &mdash; Det
+fordras ofta mycket mera mod att taga <i>ett</i> litet steg framåt till
+det goda, än tio tillbaka till det onda. Jag är säker att Valter nu går
+att upphjelpa sin manlighet med några glas punsch och har till hands en
+passande förklaring öfver sitt hastiga försvinnande.</p>
+
+<p>Ledsen och bragt ur jemnvigten gick hon in till Bella, som satt i
+länstolen vid bordet, tog en pall och satte sig vid hennes sida. Hon
+omtalade eftermiddagens händelse, öppet, som hon var van, och Bella
+uppmuntrade henne då och då med en gillande nick.</p>
+
+<p>&mdash; Vi skola ej lemna honom ur sigte, &mdash; sade hon ifrigt,
+&mdash; vi skola taga till vår uppgift att göra honom till en bra
+karl.</p>
+
+<p>Hanna tryckte hennes hand. &mdash; Jag har ej stora förhoppningar,
+&mdash; sade hon modfäld. &mdash; Der karakteren i sig sjelf ej har
+någon fasthet, der kan första vindpust kullkasta en god föresats.</p>
+
+<p>&mdash; Vet du, jag känner ett sådant begär nu att göra något för
+andra, &mdash; sade Bella. &mdash; Den långa overksamhetstiden har gjort
+mig riktigt
+<span class = "pagenum">197</span>
+sjelfvisk. Med hvarje dag känner jag mig friskare och längtar efter
+arbete, arbete! Ack, Hanna, hvad det skall bli roligt att bli riktigt
+frisk! Gud är så god. Jag skulle icke någonsin mer vilja hysa en enda
+ful eller otacksam tanke i mitt hjerta.</p>
+
+<p>&mdash; Det blir den gladaste dag i mitt lif, när du kan gå ut igen,
+Bella min. Din sjukbädd har gifvit mig så mycket: en tydlig förnimmelse
+af min egen hjelplöshet och af Guds närvaro. En erfarenhet af bönens
+kraft att hugsvala och lugna. Och nu sist denna oförtjenta glädje att få
+se dig blifva frisk. Det käns så underligt inom mig. Det är som kunde
+jag af idel tacksamhet kasta bort mitt lif hvilket ögonblick som helst,
+åt någon ensam och olycklig, och som om intet, intet ledsamt mer kunde
+nedslå mitt sinne.</p>
+
+<p>&mdash; Du älskade, trotsiga Hanna, hvad du nu är vek, &mdash; sade
+Bella och kyste hennes ögon, som stodo fulla af tårar.</p>
+
+<p class = "illustration tail">
+<img src = "images/tail197.png" width = "121" height = "40"
+alt = "dekoration"></p>
+
+
+
+
+<span class = "pagenum">198</span>
+
+<p class = "illustration head">
+<img src = "images/head198.png" width = "455" height = "67"
+alt = "dekoration"></p>
+
+
+<p><span class = "firstletter">
+<img src = "images/cap_R.png" width = "29" height = "62"
+alt = "R"></span><span class = "firstword">yktet</span> om Hannas
+„värdshusbesök“ hade emellertid spridt sig i skolan. Man hviskade bakom
+hennes rygg, man undvek henne och hon såg ofta skrämda och ogillande
+blickar fästade på sig. Några flickor från högsta klassen stodo ifrigt
+hviskande i korridoren, ett par dagar efter händelsen.</p>
+
+<p>&mdash; Klockan var nära 12 på natten &mdash; sade en, &mdash; när
+min kusin, som satt och läste tidningar i inre rummet, såg henne
+komma&nbsp;in.</p>
+
+<p>&mdash; Såg han henne komma in? &mdash; Ögonen stodo vidöppna af
+häpnad.</p>
+
+<p>&mdash; Ja. Och sedan gick hon ut med den der Hagen, som alla vet,
+att ej är någon hygglig gosse.</p>
+
+<p>&mdash; Och de promenerade länge och väl på några bakgator, &mdash;
+hviskade en annan. &mdash; Thure Öst mötte dem.</p>
+
+<p>&mdash; Ja, hon har nu alltid förefallit mig litet .&nbsp;.&nbsp;. så
+der .&nbsp;.&nbsp;. &mdash; inföll en tredje med tonvigt.</p>
+
+<span class = "pagenum">199</span>
+<p>&mdash; Tänk nu, att dricka punsch på ett värdshus klockan 12 om
+natten! &mdash; bifogade en fjerde.</p>
+
+<p>&mdash; Mins ni, hur noga hon i fjol låtsade vara, när inte herr
+Hallgren ens dugde att spänna på skridskorna? Jo, jag tackar!</p>
+
+<p>&mdash; FÃ¥ se, om hon ej blir relegerad, &mdash; sade en femte.
+&mdash; Jag täcks knapt säga, att jag är på samma klass, som hon.</p>
+
+<p>&mdash; Hvad tisslas här om för vigtiga ting? &mdash; frågade Bertha,
+som i detsamma gick förbi och stack sitt hufvud midt i skocken.</p>
+
+<p>&mdash; Ts! &mdash; sade en af flickorna hemlighetsfullt. &mdash; Vi
+tala om Hanna Rappes mandat att gå på värdshus och dricka punsch.</p>
+
+<p>&mdash; Hva’, hva’, hva’ ha ni nu kokat ihop för en smörja igen?
+&mdash; utbrast Bertha, som ej tänkt vidare på historien den der
+aftonen. &mdash; Hanna dricka punsch! Lika gerna dricker jag bläck. Men
+jag förstår, historien har blifvit skarfvad. Nu skall jag berätta hur
+det var, för jag var sjelf med.</p>
+
+<p>&mdash; Var du med? &mdash; Flickorna drogo sig ett steg
+tillbaka.</p>
+
+<p>&mdash; Jaha, ursäkta, jag stod på gatan. &mdash; Och Bertha
+berättade huru allt gått till.</p>
+
+<p>&mdash; Är du riktigt säker på, att hon strax
+<span class = "pagenum">200</span>
+kom ut igen? &mdash; afbröt henne en af flickorna. &mdash; Det kunde ju
+ha varit någon annan.</p>
+
+<p>Bertha såg osäker ut. &mdash; Jag <i>tyckte</i> precis, att det var
+Hanna, &mdash; svarade hon dröjande.</p>
+
+<p>&mdash; Ja, att <i>tycka</i> och <i>veta</i> är alls icke detsamma
+.&nbsp;.&nbsp;.</p>
+
+<p>&mdash; I alla fall, flickor, kan jag gifva mitt hufvud i pant på att
+Hanna icke begått något orätt, om hon också kunnat bära sig oförsigtigt
+åt. Och det var endast för att få den uslingen Valter bort från de
+dåliga kamraterna, som hon ett ögonblick gick in. Det var käckt gjordt
+af henne och jag högaktar henne, fastän jag inte sjelf skulle haft mod
+att göra detta.</p>
+
+<p>Berthas försvarstal gjorde intryck på några af kamraterna, som voro
+böjda att se Hannas uppförande från den bästa sidan. Men för många
+ytliga, sqvallersjuka, tanklösa kamrater framstod det som något orätt
+och opassande. De visade Hanna tydligt sitt ogillande, och stämningen på
+klassen var ytterst ledsam. Till och med de, som bordt känna henne
+bättre, voro bestörta och osäkra om huru de skulle tyda hennes
+handlingssätt och undveko henne derför så ofta de kunde.</p>
+
+<p>Hanna kunde icke undgå att märka allt detta och mot hennes vilja
+gjorde det henne ondt. Hon skulle velat vara nöjd endast med sitt
+samvetes
+<span class = "pagenum">201</span>
+vittnesbörd, men ertappade sig med att begära också kamraternas aktning.
+Hon kände, att de till en viss grad skämt bort henne. Det var henne
+likväl en stor tröst, att Bella, Verna Sommar, tant Karin och ett par af
+flickorna uttalat sitt gillande af hvad hon gjort och hon försökte att
+icke bry sig om de öfriga. Icke ett ord till försvar hade kommit öfver
+hennes läppar, hvartill skulle det tjena, saken talade ju för sig
+sjelf.</p>
+
+<p>&mdash; Men detta är rent outhärdligt! &mdash; utbrast Bertha en dag,
+då hon het och upprörd kom fram till Hanna, som satt ensam på klassen.
+&mdash; Kan du icke tala, menniska, och rentvå ditt anseende? Jag har
+predikat för döfva öron. Naturligtvis ha de föga förtroende till
+<i>mitt</i> omdöme. Jag tror också, att man på visst håll söker
+undergräfva ditt inflytande, och ett par af de våra hålla sig
+fullkomligt neutrala<ins class = "correction" title = ", för .">.
+</ins>Talar du icke, så .&nbsp;.&nbsp;. adjö med ditt förmynderskap på
+klassen .&nbsp;.&nbsp;.</p>
+
+<p>&mdash; Jag har aldrig eftersträfvat något förmynderskap, &mdash;
+sade Hanna och reste sig häftigt från sin plats. &mdash; Åtminstone icke
+<i>medvetet</i>, &mdash; tillade hon halfhögt, i&nbsp;det en djup rodnad
+flög öfver hennes kinder. &mdash; Hvarför skulle jag tala? Om de icke
+tro dig, huru skulle de tro mig, som måste föra min egen talan? Nej, låt
+mig
+<span class = "pagenum">202</span>
+vara. Terminen är ju snart slut och sedan slippa ni vidare se mig.</p>
+
+<p>&mdash; Tänker du låta detta fortfara ännu dessa fyra veckor, så
+tager jag min Mats ur skolan. Jag kan ej fördraga dessa sura miner och
+denna trumpna tystnad dag ut och dag in. Ett ordentligt gräl vore mera i
+min smak. Och ännu en sak, Hanna. Om du inte rättfärdigar dig, så
+misstänker jag, att några, jag säger icke hvilka, komma att försöka få
+dig relegerad.</p>
+
+<p>Hanna blef alldeles blek, detta hade hon icke tänkt på. Men i
+detsamma vaknade också hennes gamla trots och hon utbrast bittert.
+&mdash; Detta kunna ni gerna bespara eder. Innan jag låter det gå så
+långt, afgår jag frivilligt, &mdash; i&nbsp;morgon dag
+.&nbsp;.&nbsp;.</p>
+
+<p>&mdash; Var nu ej tokig, Hanna, och ställ till något nytt spektakel.
+Betänk, hvad det för dig betyder att få ett godt afgångsbetyg! Du är den
+mest skengalna toka jag någonsin sett. När några ord kunna ställa allt
+på rätt .&nbsp;.&nbsp;.</p>
+
+<p>&mdash; Tyst, jag tigger icke om er aktning! &mdash; Och Hanna gick
+ut med kinder, som brände af harm och förödmjukelse.</p>
+
+<p>Bella hade icke sett Hanna på två dagar och begynte blifva orolig.
+&mdash; Det är bäst du går och ser efter henne, Bentu, kanske är hon
+sjuk.</p>
+
+<span class = "pagenum">203</span>
+<p>Bengt gick och fann Hanna som vanligt lutad öfver sina böcker. Han
+såg, att hennes ögon buro spår af tårar, men låtsade ingenting
+märka.</p>
+
+<p>&mdash; Bella ber helsa, att du är oartig som ej på två dagar
+uppvaktat henne, &mdash; sade han skämtsamt. &mdash; Kom hem till oss,
+jag ville också gerna höra din tanke om min nästa ämnesuppgift.</p>
+
+<p>&mdash; Jag skall komma, gå du förut. &mdash; Hanna undvek att se på
+honom, men hennes röst var alldeles lugn.</p>
+
+<p>Huru godt kändes det icke att efter de sista dagarnes ensamma strider
+åter få sitta vid Bellas sida, lyssna till hennes kära stämma och glömma
+att någonting i verlden tyngde hennes sinne! Hanna skulle helst låtit
+bli att tala om sig sjelf, men Bellas ögon uttryckte så mycken öm
+frågvishet, att det tillbakaträngda bekymret bröt fram på nytt. Hon lade
+händerna för sitt ansigte och hviskade, lutad mot Bellas knä: &mdash;
+Bella, jag kommer att afgå från skolan endera dagen.</p>
+
+<p>&mdash; Åh, Hanna min, det är ej möjligt! Det får du inte. Är det för
+sqvallrets skull?</p>
+
+<p>&mdash; Man anser, att jag handlat ovärdigt och riskerat skolans
+anseende. Jag <i>kan</i> icke bli qvar.</p>
+
+<p>En tystnad inträdde. Bella ville försöka sätta sig in i Hannas
+tankegång, innan hon gaf henne ett råd. Hon insåg, huru påkostande det
+skulle
+<span class = "pagenum">204</span>
+vara för Hanna att bli qvar, då klassen ansåg sig kränkt deraf. Men på
+samma gång fann hon det hårdt, att Hanna skulle afgå och försaka ett
+godt afgångsbetyg, då hon intet ondt gjort, och alltsammans blott
+berodde på en ytlig och ömklig uppfattning af hennes handlingssätt.</p>
+
+<p>Bertha hade i går kommit till Bella och full af uppror och missnöje
+omtalat stämningen i skolan och sin fruktan att Hanna skulle blifva
+bortvisad.</p>
+
+<p>&mdash; Det är Jenny, den markattan, som stält till alltsammans,
+&mdash; sade hon uppbragt. &mdash; Hon har sqvallrat om saken för „pappa
+och mamma“, och nu ha dessa hotat taga bort henne ur skolan, såvida ej
+en så farlig kamrat, som Hanna, blefve relegerad. Det är ett lefvande
+spektakel, då inte Hanna värdigas säga ett ord till sitt försvar, och då
+äfven du är borta, som annars brukar kunna tala förnuft till de
+odågorna.</p>
+
+<p>Bella ville omöjligt tro, att så ledsamma följder kunde uppstå ur en
+så enkel sak, som att Hanna gjort sin pligt. Hon hade sökt lugna Bertha
+och lofvat tala med Hanna.</p>
+
+<p>Nu strök hon sakta Hannas nedböjda hufvud.</p>
+
+<p>&mdash; Hanna min, du skall <i>icke</i> afgå. Saken är ej värd ett så
+stort offer och kan nog hjelpas
+<span class = "pagenum">205</span>
+på annat sätt. Hvarför har du icke försvarat dig? Du är ju advokat, vet
+jag.</p>
+
+<p>&mdash; Mot hvem skulle jag försvara mig? &mdash; utbrast Hanna
+häftigt. &mdash; Ingen har anklagat mig<ins class = "correction" title =
+"? för .">. </ins>Det är just det tysta, smygande förtalet, mot hvilket
+intet försvar finnes, som drifver mig bort. En öppen anklagelse vore
+tusen gånger lättare att möta, än detta stumma misskännande.</p>
+
+<p>&mdash; Och för något så lumpet, som ett grundlöst förtal skulle du
+retirera! Nej, Hanna, det vore ej likt dig, det vore nästan fegt. Du har
+ju lärt mig, att hvad som är rätt och sant bör gå fram med öppen panna.
+Och nu skulle du sjelf genom att draga dig tillbaka låta dem tro, att du
+verkligen handlat orätt.</p>
+
+<p>&mdash; Men hvad <i>kan</i> jag väl göra, Bella? &mdash; frågade
+Hanna upprörd. &mdash; <i>Om</i> jag blir relegerad! Bättre, att
+förekomma, än att förekommas.</p>
+
+<p>&mdash; Det blir du icke, var lugn. Jag har en plan, men den omtalar
+jag icke ännu. Lofva mig, att du icke tager något förhastadt steg och
+lita på mig.</p>
+
+<p>Hanna tryckte hennes hand mot sina ögon och sina läppar. &mdash; Du
+är min <i>vän</i>, och jag litar på dig. Jag skall gifva mig till tåls
+för din skull.</p>
+
+<p>Inom skolans direktion och lärarepersonal hade frågan om Hannas
+skiljande från skolan
+<span class = "pagenum">206</span>
+flera gånger varit före. I&nbsp;den utsmyckade form historien antagit,
+var det icke underligt, om den väckte allas djupa ogillande. Man
+öfverenskom att anställa enskildt förhör med Hanna och derefter meddela
+henne beslutet, att hon vore skild från skolan.</p>
+
+<p>Det gjorde dem alla ondt om flickan, som hittills aldrig gifvit
+anledning till allvarsamt klander, utan tvärtom var en af skolans mest
+framstående elever. Men skolans anseende fordrade, att en elev, som till
+den grad blottstält sitt rykte, icke tilläts att vidare qvarstå vid
+densamma.</p>
+
+<p>Innan mötet denna gång afslutades, infann sig Verna Sommar och
+begärde ordet. Hon hade, viss om att ryktet öfverdrifvit Hannas felsteg,
+nyss talat vid henne sjelf samt fått en öppen och noggrann beskrifning
+öfver tilldragelsen. Hon hade vidare uppsökt unge Hagen, som afgaf en
+liknande berättelse, hvarför något tvifvel om sanningen icke kunde
+finnas. Slutligen hade hon ännu varit inne på det ifrågavarande kaféet
+och der blifvit försäkrad om, att något fruntimmer den qvällen icke der
+intagit någon förfriskning.</p>
+
+<p>Derefter omtalade hon hela händelsen, såsom hon hört den af Hanna och
+Valter.</p>
+
+<p>&mdash; Och enligt min åsigt, &mdash; slöt hon sitt andragande,
+&mdash; förtjenar Hanna Rappe vår aktning
+<span class = "pagenum">207</span>
+och vårt erkännande för det hon, glömsk af sig sjelf, sökt räcka en
+sjunkande medmenniska sin hjelpande hand.</p>
+
+<p>En förlägen tystnad uppstod. Man behöfde tid för att plötsligt
+omstämma sig till Hannas förmån. Några af de yngre uppträdde derefter
+och anhöllo, att det fälda utslaget måtte upphäfvas, eftersom det stödt
+sig på falska rykten.</p>
+
+<p>Men de äldre och försigtigare ansågo, att ryktet allaredan fått en så
+stor utbredning, att man icke mera kunde nedtysta eller vederlägga
+detsamma. Skolan riskerade sitt anseende genom att qvarhålla en allmänt
+misstänkt elev.</p>
+
+<p>De yngre lärarne och lärarinnorna protesterade ifrigt mot denna
+uppfattning. &mdash; Det är väl icke meningen, &mdash; sade de, &mdash;
+att skolan för ett falskt ryktes skull kunde uppoffra en af sina bästa
+elever?</p>
+
+<p>&mdash; Det är beklagligtvis ofta en nödvändighet att uppoffra
+<i>en</i> för att kunna qvarhålla de andra, &mdash; utlät sig en af de
+äldre.</p>
+
+<p>&mdash; Blir denna princip genomförd nu och framdeles, så anhåller
+jag genast att blifva skild från skolan, &mdash; utbrast Verna Sommar
+med en hos henne sällsynt häftighet.</p>
+
+<p>Fem af den yngre lärarepersonalen förenade sig med henne, och
+direktionen såg framför sig
+<span class = "pagenum">208</span>
+det svåra valet att antingen genast mista fem af sina bästa
+lärarekrafter, eller ock låta Hanna Rappe qvarstå vid skolan.</p>
+
+<p>Ett nytt möte utsattes till följande afton, då hvar och en skulle
+noga öfvervägt alla skälen för och emot.</p>
+
+<p>&mdash; Jag behöfver ingenting öfverväga, &mdash; sade Verna Sommar.
+&mdash; För mig gäller endast att antingen begå en syndig orättvisa
+eller ock se mig om efter en annan plats. Det är icke svårt att
+välja.</p>
+
+<p class = "illustration tail">
+<img src = "images/tail208.png" width = "134" height = "54"
+alt = "dekoration"></p>
+
+
+
+
+<span class = "pagenum">209</span>
+
+<p class = "illustration head">
+<img src = "images/head209.png" width = "461" height = "53"
+alt = "dekoration"></p>
+
+
+<p><span class = "firstletter">
+<img src = "images/cap_N.png" width = "32" height = "62"
+alt = "N"></span><span class = "firstword">är</span> femte klassen dagen
+derpå kom till gymnastiken fann den sin unga hurtiga lärarinna mot
+vanligheten allvarsam och förströdd. Hon ordnade öfningarne,
+kommenderade och rättade som förut, men det skedde nästan mekaniskt, och
+man såg, att tankarne voro långt borta. Ett par gånger glömde hon gifva
+det väntade tecknet, eller förvexlade namnen på de olika rörelserna.</p>
+
+<p>Men ingen nändes skratta. Tvärtom smittade hennes synbara
+nedslagenhet den annars så muntra skaran och timmen gick tyst och utan
+lif.</p>
+
+<p>När den var slut, och Hanna Rappe bland de första aflägsnat sig,
+kallade Verna Sommar de öfriga än en gång tillsammans, hon hade något
+att säga dem.</p>
+
+<p>&mdash; Jag ville fråga er, flickor, &mdash; sade hon, och hennes
+röst lät som en generals, som anställer räfst bland sitt folk. &mdash;
+Jag ville fråga, om det är med er vetskap och ert samtycke, som&nbsp;en
+<span class = "pagenum">210</span>
+af edra bästa kamrater varit utsatt för de ovärdigaste misstankar och
+det ovänligaste bemötande, blifvit förtalad rundt i staden och nu står i
+begrepp att för alltid bortvisas ur skolan? Ni veta alla hvem jag menar
+.&nbsp;.&nbsp;.</p>
+
+<p>Flickorna tego. Några sågo förlägna ut, andra likgiltiga, som om det
+alls icke rört dem.</p>
+
+<p>&mdash; Ã…tminstone icke med <i>mitt</i> samtycke, &mdash; kom det
+plötsligt från Bertha.</p>
+
+<p>&mdash; Icke med mitt heller, &mdash; hördes några osäkra röster ur
+skocken.</p>
+
+<p>Jenny skrufvade sig litet nervöst: &mdash; Det är ju icke underligt,
+om flickor från hyggliga hem draga sig för att vara tillsammans med en,
+som .&nbsp;.&nbsp;.</p>
+
+<p>&mdash; Jag vet, hvad du vill säga, &mdash; afbröt henne Verna
+harmsen, &mdash; men du har orätt, liksom alla andra. Jag skall säga er,
+flickor, att allt ondt, som berättats om Hanna, är nedrigt förtal, jag
+har sjelf varit i tillfälle att taga reda på saken.</p>
+
+<p>Flickorna skockade sig tätt omkring henne, och hon berättade allt
+hvad hon hört af Hanna sjelf, af Valter och af betjeningen på
+kaféet.</p>
+
+<p>Hon afbröts af ifriga, halfhöga utrop, såsom: &mdash; hvad var det
+jag sagt hela tiden? .&nbsp;.&nbsp;. Ja, men jag har hört från
+<i>alldeles</i> säkert håll .&nbsp;.&nbsp;. Stackars, söta Hanna
+.&nbsp;.&nbsp;. Fy, så otäcka vi varit .&nbsp;.&nbsp;. etc.</p>
+
+<span class = "pagenum">211</span>
+<p>&mdash; Säg mig, &mdash; fortfor Verna Sommar, &mdash; har hon
+någonsin svikit ett löfte? Har hon ej ständigt sökt uppmana eder till
+det, som är godt och rätt? Och huru löna ni henne? Genom en misstro, som
+måste såra henne djupt och en ovänlighet, som verkligen icke vittnar om
+godt kamratskap. Det har varit fult gjordt af er, flickor, och nu
+fordrar er hederskänsla, att ni söka godtgöra det. Visa henne, att ni
+tro på henne och värdera henne som förut, det skall glädja henne mest af
+allt.</p>
+
+<p>Det blef ett stoj, som kunnat rifva ned huset, när hon slutat.
+Flickorna talade alla på en gång och sökte öfverrösta hvarandra. &mdash;
+Hvad jag är glad, att Hanna är oskyldig! &mdash; skrek Bibbi och dansade
+om med Aina Berg.</p>
+
+<p>&mdash; Jag har hela tiden trott, att hon var det, &mdash; sade
+Lilli, alldeles glömsk af att hon troget undvikit Hanna.</p>
+
+<p>&mdash; Det skulle varit så likt hennes karlfasoner att smutta punsch
+med pojkarne, &mdash; inföll Jenny, ännu misstrogen. &mdash; Och jag
+hörde från <i>alldeles</i> säkert håll .&nbsp;.&nbsp;.</p>
+
+<p>&mdash; Att du är en gås, som genast tror första dumma rykte, &mdash;
+ifylde Bertha hetsigt. &mdash; Jag har ju predikat för er dag ut och dag
+in, att alltsammans var en lögn, men ni ha inte trott mig.</p>
+
+<span class = "pagenum">212</span>
+<p>&mdash; Visst har jag trott, &mdash; hördes en röst ur hopen. &mdash;
+Och jag med .&nbsp;.&nbsp;. och jag med. &mdash; Alla voro angelägna om
+att intyga, att de „verkligen i grunden trott på Hannas oskuld“, men då
+de ej kunde bevisa den, så .&nbsp;.&nbsp;.</p>
+
+<p>&mdash; Jag ser, att ni ångra er ovänlighet, &mdash; inföll Verna
+Sommar, som med ett halft sorgset leende gifvit akt på ordstriden.
+&mdash; Gå nu och säg Hanna det. Hon är nedslagen och djupt sårad
+.&nbsp;.&nbsp;.</p>
+
+<p>&mdash; Ja, ja, &mdash; skreko flickorna. &mdash; Det kan man ej
+undra öfver! .&nbsp;.&nbsp;.</p>
+
+<p>&mdash; Hon är modig, uppoffrande och sann, &mdash; fortfor Verna
+Sommar &mdash; hon har hjertat på rätta stället. Ingen af oss skulle
+gjort hvad hon gjort.</p>
+
+<p>&mdash; Nej, hvem skulle vilja gå in på ett <i>värdshus</i>? &mdash;
+utbrast en af flickorna och såg förnärmad&nbsp;ut.</p>
+
+<p>&mdash; Ja, men tänk om din lille bror vore nära att bli innebränd.
+Skulle du ej våga ett försök att rädda honom af fruktan att sota dina
+kläder? Den är feg, som i farans stund tänker mest på sig sjelf. Hanna
+Rappe har visat oss huru vi böra handla.</p>
+
+<p>Flickorna sorlade, glada, flata och ångerfulla. Hanna framstod åter
+för dem i all sin gamla redbarhet, och de kunde ej förstå, huru de
+någonsin kunnat misstänka henne för något ovärdigt.</p>
+
+<span class = "pagenum">213</span>
+<p>&mdash; Inte skall man få skilja henne från skolan, &mdash; sade en
+med beslutsam min.</p>
+
+<p>&mdash; Om hon afgår, så går jag med, &mdash; sade en annan.</p>
+
+<p>&mdash; Ja, ja, det göra vi också, &mdash; ljöd det från flera håll.
+&mdash; Kom, så gå vi till föreståndarinnan och fälla en förbön för
+Hanna!</p>
+
+<p>Förslaget antogs af tre fjerdedelar af klassen. Resten ville hålla
+sig neutral. De blygdes för ett så hastigt omslag, och några af dem
+kunde ej glömma sin misstro.</p>
+
+<p>Men de öfriga, med Alma och Bertha i spetsen, tågade, ifriga, varma
+och fulla af stridslust, att bryta en lans för sin vän och kamrat.</p>
+
+<p>&mdash; Lättrörda, små insjövågor! &mdash; tänkte Verna Sommar, när
+hon såg dem&nbsp;gå.</p>
+
+<p>Direktionsmötet på eftermiddagen blef kort. De flesta uttalade sig
+för Hannas qvarstående; endast ett par reserverade sig mot den risk, för
+hvilken skolan utsatte sig. Femte klassens lilla påtryckning verkade
+också något. Man fruktade, att då opinionen sålunda omstämts till Hannas
+förmån, skulle hennes bortvisande framkalla allvarsamt ogillande.</p>
+
+<p>Det var ett mera välment, än finkänsligt mottagande Hanna fick, då
+hon följande morgon kom till skolan. Hela klassen stod skockad i
+tamburen
+<span class = "pagenum">214</span>
+och ett ljudeligt hurrah uppstämdes, när hon trädde in. Innan hon visste
+ordet af, var hon upplyftad på en stol och buren ett hvarf kring
+rummet.</p>
+
+<p>Men denna hyllning snarare nedstämde, än gladde henne. Huru kunde hon
+lita på känslor, som ena dagen öfverhöljde henne med ovilja och misstro
+och andra dagen hyllade henne med hurrarop? Hon förstod icke omslaget,
+men då hon såg Verna Sommars glada ögon i dörren, begynte hon ana
+sammanhanget.</p>
+
+<p><i>Sådan</i> var då hennes klass, och kanske flickor i allmänhet.
+Lika färdiga att kasta sten på en misstänkt kamrat, som att sedan
+utplåna smärtan med öfverdrifna vänskapsbetygelser.</p>
+
+<p>Hon kände sig illa till mods, oaktadt all den hjertlighet, som mötte
+henne, och längtade att få gå bort i en vrå och samla sina tankar. Men
+flickorna stimmade kring henne med frågor, förklaringar och ursäkter
+ända tills timmen började, och det var först när hon kom i ro i sitt
+eget lilla rum, som hon kunde gifva tankarne fritt lopp.</p>
+
+<p>Mest af allt smärtade henne, att Valter Hagen sedan den der qvällen
+gjort sig fullkomligt oåtkomlig för allt inflytande från hennes sida.
+Hon hade ej återsett honom och Bengts försök att träffa honom hemma hade
+ständigt misslyckats.
+<span class = "pagenum">215</span>
+I&nbsp;skolan åter höll han sig undan så mycket som möjligt, och
+besvarade Bengts vänliga förslag att komma hem till dem med allehanda
+undanflykter. Naturligtvis hade ryktet om Hannas „korståg“, som de
+kallade det, nått också till lyceum, och Valter fick lida mycken smälek
+af kamraterna. Detta förtog ända till sista skymten af den blygsel
+Hannas ord framkallat, och han sökte så godt han kunde reparera sin ära
+med det slags falska manlighet, som alltid är till hands att bortblåsa
+en ärlig ånger.</p>
+
+<p>Hanna insåg att hon handlat oklokt, ty genom den offentlighet saken
+fick, förfelade hon sitt mål. Men hon kunde icke ångra hvad hon gjorde
+den der qvällen, hon hade följt en oemotståndlig impuls och skulle icke
+haft fred för sitt samvete, om hon ej gjort detta försök.</p>
+
+<p>Hvad angick henne <ins class = "correction" title = "ursprungstext „Vafter“">Valter</ins>
+Hagen? Icke mer, än hvarje annan nödstäld varelse
+som helst. Men kunde hon väl gå förbi en brant, der en blomma stod rotad
+i lös sand, färdig att af första störtregn, sköljas ned i afgrunden,
+utan att göra ett försök att omplantera henne i fastare jordmån? Det
+föreföll henne, som om den kärlek och den verksamhetslust hon kände växa
+inom sig, på detta område skulle få sin bästa tillämpning. Och som om
+hon bäst kunde gifva sin skärf till mensklighetens
+<span class = "pagenum">216</span>
+stora uppfostringskamp genom att blifva en god kamrat till sådana
+stackars hemlösa, bortkastade gossar .&nbsp;.&nbsp;.</p>
+
+<p>Men hon fick ej ännu egna sig åt dessa tankar, examen nalkades och
+afgångsbetyget. Hon läste med brinnande ifver dessa sista veckor. Hon
+kände sin själ så hungrig, som kunde den aldrig blifva mättad. Och
+skolan var blott första steget, sedan följde så många, många andra,
+innan hon var vid målet. Ja, &mdash; skulle hon någonsin känna sig hafva
+nått målet?</p>
+
+<p>Resan ut i verlden med tant Karin föreföll henne som nyckeln till
+hennes framtida lif, den nyckel, som skulle upplåta för henne alla
+möjliga visdomens skatter. De skulle resa till Grekland och Rom, till
+Pompeji och Vesuvius, till Neapel och Corsika. Hon tänkte på allt detta
+med en längtan så stor, att den nästan delade henne i tvenne hälfter.
+Den ena hälften trampade i askan bland Pompejis ruiner; den andra nötte
+dag efter dag de välkända trappstegen till skolan. Hon föreföll sig
+sjelfvisk, som kunde vara så glad. Bella skulle ju icke få njuta allt
+detta, och många, som bättre än hon behöft denna vederqvickelse, skulle
+utan afbrott få fortsätta sitt enformiga arbete. Om hon ändå kunde slå
+upp den vida verldens portar för alla trötta
+<span class = "pagenum">217</span>
+och sjuka, alla fattiga, längtande barn, som knapt hade en aning om
+tillvaron af en verld och en mensklighet utanför sina fyra väggar!</p>
+
+<p>Det föll henne icke in, att hon ej skulle vara mogen för alla de
+intryck en sådan resa erbjuder. När känner man sig så stark och rik, så
+obegränsad och fyld af tusen möjligheter, som vid 18&nbsp;år?</p>
+
+<p>Äfven tant Karin motsåg resan med stigande längtan. Hon begynte känna
+sig ung igen, hennes trötta själ famlade efter det nya förhållandet till
+Hanna, såsom man famlar efter ett nytt läkemedel. Och resan ut i verlden
+med detta unga, vakna, kunskapstörstande barn skulle läka hennes sinne
+och sporra henne till att lefva upp på nytt.</p>
+
+<p>Resdagen var bestämd till 1 Juni, dagen efter skolans afslutande och
+Bengts studentexamen. Bella skulle dagen derpå flytta ut till Fågelvik
+med de sina och senare på sommaren var det planeradt, att hon skulle
+resa till Hangö för att bada sig till nya krafter. Hon hade ett helt år
+qvar i skolan, då hon försummat så mycket, och det kostade på att tänka
+sig detta år utan de gamla kära kamraterna.</p>
+
+<p>Dessa voro emellertid djupt intresserade af Hannas sommarplaner och
+ansågo henne för den
+<span class = "pagenum">218</span>
+lyckligaste varelse under solen. De öfveröste henne med goda råd och
+visade ett oegennyttigt nit vid anordnandet af hennes resetoaletter.</p>
+
+<p>Hanna skrattade och lät dem hållas. Men när resdrägten kom hem och
+skulle profvas, funno de att de bränt sina kol förgäfves och att Hanna
+icke afprutat ett grand på den stränga enkelhetsprincip hon i allt
+beslutat följa.</p>
+
+<p>En söndagseftermiddag i slutet af Maj satt Hanna ensam i sitt rum,
+ifrigt sysselsatt att skrifva ett par bref. Hon ville underrätta
+postmästarinnan och flickorna der hemma i prestgården om sin resa och
+tillika sända några rader och ett vackert blomsterkort till sin kära
+puckelrygg.</p>
+
+<p>Fönstret stod öppet, och doften af en nyss utsprucken björk på gården
+fläktade in i rummet. Hanna insöp den begärligt; den bar till henne en
+helsning från vaknande, sprittande lif och på samma gång ett afsked, som
+nästan kändes vemodsfullt.</p>
+
+<p>Tjensteflickan inträdde och sade, att en herre frågat efter fröken
+Rappe. Och då Hanna icke ville störa sina värdinnor, måste hon mottaga
+honom på sitt rum, full af undran hvad han kunde vilja henne.</p>
+
+<p>En lång, medelålders herre inträdde. Han såg ut som om han nyss
+uppstigit från sjukbädden;
+<span class = "pagenum">219</span>
+ögonen voro infallna, han andades kort och tycktes ha svårt
+att&nbsp;gå.</p>
+
+<p>Hanna betraktade honom forskande i det hon bad honom sitta ned. Han
+undvek hennes blick och hans röst lät osäker, när han frågade: &mdash;
+är ni fröken Rappe<ins class = "correction" title = ". för ?">?&nbsp;</ins></p>
+
+<p>&mdash; Ja, &mdash; svarade Hanna<ins class = "correction" title = ", för .">.&nbsp;</ins></p>
+
+<p>&mdash; Det är ej underligt . . . att du ej känner igen mig, &mdash;
+sade den främmande. &mdash; Det är så länge sedan .&nbsp;.&nbsp;. Jag är
+din far .&nbsp;.&nbsp;.</p>
+
+<p>&mdash; Min far! &mdash; utbrast Hanna, så blek som fönsterposten,
+mot hvilken hon stödde sig. Det var som om hon träffats af ett hårdt
+slag, hvilket nästan beröfvade henne sansen. &mdash; Min far?
+.&nbsp;.&nbsp;. jag förstår ej .&nbsp;.&nbsp;.</p>
+
+<p>&mdash; Ja, din far, Hanna, hvilken ödet ändtligen fört till
+hemlandet. Jag har tärts af längtan att komma hit igen, att få se dig
+.&nbsp;.&nbsp;. jag ville icke dö der borta. Resan var svår
+.&nbsp;.&nbsp;. jag har varit mycket sjuk, men jag hann ändå fram. Nu
+tänker jag slå mig ned här och bjuda dig ett hem hos mig .&nbsp;.&nbsp;.
+Jag såg af tidningarna att din mor är död .&nbsp;.&nbsp;. du är ju
+.&nbsp;.&nbsp;. den enda jag har qvar i lifvet.</p>
+
+<p>Hans röst var hes och uttalet främmande. Orden susade förbi Hannas
+öron; hon uppfattade blott andemeningen, men den gjorde henne stel
+<span class = "pagenum">220</span>
+af ångest och hon rustade sig till försvar. Hon återtog med våld
+herraväldet öfver sig sjelf när hon svarade:</p>
+
+<p>&mdash; Om det är sant, att ni är min far, så har ni längesedan
+.&nbsp;.&nbsp;. förverkat alla en fars rättigheter öfver mig. Ni
+misstager er, om ni tror, att jag skall åtaga mig en dotters pligter mot
+er; bandet oss emellan är längesedan brutet. Jag är visserligen fattig
+och hemlös, men jag eger något, som jag sätter mer värde på än hem och
+rikedomar, och det är min personliga frihet.</p>
+
+<p>Den främmande såg öfverraskad ut, och hans slappa drag fingo mera
+lif. Han hade tydligen icke väntat sig något motstånd, när han
+ändtligen, dels af tvång, dels af sjelfviska motiver gjorde anspråk på
+sin unga dotter. Detta motstånd väckte till en viss grad hans intresse
+och på samma gång en önskan att framstå för henne i en fördelaktigare
+dager.</p>
+
+<p>&mdash; Jag vet, Hanna, &mdash; sade han sorgset, och hans aftärda
+drag sågo ännu blekare och skarpare ut, &mdash; jag vet, att jag icke
+har handlat mot dig som en far. Men jag trodde .&nbsp;.&nbsp;. Jag har
+varit så ensam .&nbsp;.&nbsp;. under dessa år, jag har stundom lidit nöd
+.&nbsp;.&nbsp;. jag har qvalts af längtan efter fosterlandet. Slutligen
+lyckades jag samla en obetydlig förmögenhet och beslöt .&nbsp;.&nbsp;.
+resa hem.&nbsp;Du
+<span class = "pagenum">221</span>
+vet ej hvad allt jag lidit! .&nbsp;.&nbsp;. Jag kunde förefalla eder
+hjertlös, och dock voro .&nbsp;.&nbsp;. mina tankar ofta
+hos&nbsp;er.</p>
+
+<p>. . . Det var min afsigt, &mdash; fortfor han, då Hanna ingenting
+sade, &mdash; att sända er penningar. Men det lif jag var van att föra,
+uppslukade allt hvad jag kunde förtjena .&nbsp;.&nbsp;. Jag hoppades
+ständigt .&nbsp;.&nbsp;. att kunna skaffa mig en förmögenhet och med den
+återvända för att .&nbsp;.&nbsp;. för att bjuda er ett sorgfritt
+lif.</p>
+
+<p>&mdash; Och under tiden lät ni min mor sönderslitas af sorg <ins
+class = "correction" title = "ursprungstext „ocb“">och</ins> hårdt
+arbete. &mdash; Hannas läppar darrade och hon höll sig hårdt i
+stolkarmen för att synas lugn. &mdash; Ni lät henne framsläpa sitt lif
+ensam, fattig och bitter, utan tro hvarken på Gud eller menniskor. Hon
+var förr så lycklig .&nbsp;.&nbsp;. och ni .&nbsp;.&nbsp;. ni stal
+<i>allt</i> ifrån henne. Under dessa 18 år .&nbsp;.&nbsp;. har ni gifvit
+henne så mycket som en rad, en helsning att ni lefde och tänkte på
+henne? Nej. Det skulle läkt månget sår och stärkt den tro på er, som så
+länge stod bi .&nbsp;.&nbsp;. tills den ändtligen brast. Ni egde henne
+så helt, som en menniska kan ega en annan &mdash; och ni kastade henne
+bort, som ett sönderslaget kärl.</p>
+
+<p>Hanna dolde ansigtet i sina händer och kämpade med den gråt, som
+våldsamt trängde sig fram. Han var icke värd att se hennes tårar,
+<span class = "pagenum">222</span>
+denne man, som var skuld till den sorg och bitterhet hon mottagit som
+sitt enda arf. Han hade stulit två menniskors lycka, skulle han nu komma
+och taga det dyrbaraste hon egde: friheten? Men hon var ju sin egen, han
+hade ingen rätt till henne .&nbsp;.&nbsp;. hon skulle icke böja sig för
+denna sjelfviska man, vore han än tusen gånger hennes far.</p>
+
+<p>Hon sväljde sina tårar och sade nästan hårdt: &mdash; Och nu kan ni
+gå, jag har intet vidare att säga er. Jag kan aldrig bli en dotter för
+er, och våra vägar måste som hittills gå åt skilda håll.</p>
+
+<p>Den främmande hade suttit tyst med nedböjdt hufvud, som det syntes
+gripen af Hannas ord. Nu steg han upp och gick ett steg mot dörren.</p>
+
+<p>&mdash; Farväl, Hanna . . . jag vill ej längre plåga dig med min
+närvaro .&nbsp;.&nbsp;. Jag går igen, ensam som jag kommit
+.&nbsp;.&nbsp;. Förlåt .&nbsp;.&nbsp;. att jag ett ögonblick kunde tro,
+att du hade ett hjerta för mig .&nbsp;.&nbsp;. förlåt att jag talade om
+att inskränka din frihet! Jag menade intet ondt .&nbsp;.&nbsp;. Du
+.&nbsp;.&nbsp;. skall glömma, att jag .&nbsp;.&nbsp;. ett ögonblick
+kommit i din väg .&nbsp;.&nbsp;. jag ville, .&nbsp;.&nbsp;. jag trodde
+.&nbsp;.&nbsp;. jag .&nbsp;.&nbsp;.</p>
+
+<p>Ett svårt hostanfall afbröt honom och då det var öfver, nästan
+dignade han ned på en stol,
+<span class = "pagenum">223</span>
+så blek och dödstrött, att Hanna ryste. Skulle han dö här och hade hon
+dödat honom?</p>
+
+<p>&mdash; Se här, drick litet vatten! &mdash; sade hon och räckte honom
+glaset.</p>
+
+<p>Hans hand skakade, då han mottog det. &mdash; Tack! &mdash; sade han.
+&mdash; Det är kanske första och sista gången du bjuder mig en
+dryck.</p>
+
+<p>Han försökte le och detta leende trängde som ett svärd i Hannas
+hjerta. Hon såg honom gå, långsamt och stapplande, utför trappan, ut
+genom porten. Hon lutade sig genom fönstret, så länge hon kunde se en
+skymt af den aftärda gestalten .&nbsp;.&nbsp;. nu stannade han
+.&nbsp;.&nbsp;. nu gick han åter vidare och nu .&nbsp;.&nbsp;. nu
+försvann han om gathörnet.</p>
+
+<p>Hon kände en ögonblicklig lust att springa efter honom, att leda
+honom, så han ej skulle falla, men hon hejdade sig. Hvad hade hon med
+honom att göra?</p>
+
+<p>Hon tänkte på huru lycklig hon varit detta sista år, huru hon egde
+två hem, och hjertan att vända sig till, när hon behöfde det, men för
+öfrigt fick vara sin egen, så oberoende, som en fågel i luften. Det är
+sant, hon egde icke det slags oberoende, som rikedomen skänker, men låg
+det icke frihet och rikedom nog i hennes friska kropp och starka vilja?
+Hon skulle med
+<span class = "pagenum">224</span>
+dessa gåfvor komma längre, än mången rik med sina penningar.</p>
+
+<p>Så tänkte hon på resan och allt hvad den skulle skänka henne. Hon
+hade så sugit sig fast vid tanken på den, att hon tyckte sig stiga ett
+steg tillbaka i sin utveckling, om hon ginge miste om den. Hvarför
+skulle hon ens sätta detta i fråga; var hon icke fullt viss om att få
+följa tant Karin?</p>
+
+<p>Det var uppror inom henne. Hon kämpade förtviflad mot de känslor af
+Ã¥nger och medlidande som grepo henne, och gjorde henne ondt. Hon
+tillslöt ögonen för att icke se den stapplande gestalten och öronen för
+att icke höra den hemska hostan. De letade sig ändå fram till hennes
+sinnen och förlamade hennes motståndskraft. Omärkligt, men säkert
+undergräfde de hennes beslut och väckte hos henne ett begär, som hon
+aldrig medvetet känt: begäret att få uppoffra sig helt och hållet för en
+lidande medmenniska. Att få bortkasta all tanke på egna fördelar och
+endast lefva för <i>en</i>, af alla försmådd, af ingen älskad. Att denna
+ena var hennes far, var en bisak för henne, ja, hon skulle önskat att
+det varit någon annan. Ty bitterheten emot fadren var så djupt inrotad
+hos henne, att den förtog en del af sjelfuppoffringens fröjd.</p>
+
+<span class = "pagenum">225</span>
+<p>Hon var fruktansvärdt upprörd under de dagar som följde, och likväl
+ville hon för ingen omtala hvad som försiggick inom henne. Hon visste,
+att hon ensam måste besluta här och ville icke säga något, innan hon
+fattat sitt beslut.</p>
+
+<p>Tant Karin och Bella sågo väl, att något tyngde Hanna, men de
+respekterade hennes tystnad och gjorde intet försök att intränga i
+hennes förtroende.</p>
+
+<p>En dag när Hanna som vanligt tittade in till tant Karin på vägen från
+skolan, tog denna henne skälmaktigt i nacken och sköt henne fram till
+skrifbordet.</p>
+
+<p>&mdash; Ser du de der papperen? &mdash; sade hon muntert. &mdash; Det
+är vingarne, som skola bära oss ut i verlden. Nästa lördag, dagen efter
+examen tänker jag vi gifva oss af. Du blir väl färdig till dess?</p>
+
+<p>&mdash; Tant Karin! &mdash; Hanna drog henne ned i soffan. &mdash;
+FÃ¥r jag tala med dig?</p>
+
+<p>Hennes blick var så vemodig och rösten så vek, att fru Meilert i hast
+blef allvarsam. &mdash; Hvad är det? &mdash; frågade hon orolig.</p>
+
+<p>&mdash; Tant . . . jag har slagit resan ur hågen. Du måste förlåta
+mig och .&nbsp;.&nbsp;. resa ensam.</p>
+
+<p>Ett moln drog öfver tant Karins anlete. &mdash; Jag trodde icke att
+du var nyckfull, &mdash; sade hon.</p>
+
+<span class = "pagenum">226</span>
+<p>&mdash; Det är jag ej heller, tant. &mdash; Hanna var blek, och ett
+drag af tungt allvar låg öfver hennes ögon, ehuru munnen
+försökte&nbsp;le.</p>
+
+<p>&mdash; Hvad är det, Hanna, jag förstår dig ej. Vill du icke resa ut
+med mig?</p>
+
+<p>&mdash; <i>Vill?</i> Ack, tant Karin, du vet, att jag aldrig drömt om
+något herligare. Men nu <i>kan</i> jag det icke. Jag har fått ett band
+som binder mig här .&nbsp;.&nbsp;. jag är ej så fullt min egen, som jag
+varit det hittills .&nbsp;.&nbsp;. Min far har kommit
+.&nbsp;.&nbsp;.</p>
+
+<p>Fru Meilert reste sig häftigt och hennes ögon blixtrade till i vrede.
+Hon tog Hanna hårdt i armen.</p>
+
+<p>&mdash; Är det sant? Huru vågar han? Har han kommit för att röfva
+också dig ifrån mig? Men det skall han ej, det får han ej! Du har inga
+skyldigheter mot honom, <i>inga</i>! Du får ej .&nbsp;.&nbsp;. du får ej
+öfvergifva mig, Hanna!</p>
+
+<p>&mdash; Låt mig berätta dig allt, tant, &mdash; bad Hanna, som blef
+lugnare, ju mera upprörd tant Karin blef.</p>
+
+<p>&mdash; Min far kom till mig härom dagen, tärd af sjukdom, ensam och
+främmande i sitt eget land. Han bjöd mig ett hem hos sig .&nbsp;.&nbsp;.
+han sade sig vilja godtgöra hvad han brutit. Och tant, han var så usel,
+så öfvergifven! Men jag visade honom bort och sade att mellan oss fans
+<span class = "pagenum">227</span>
+icke mera något band. Jag såg honom gå igen efter ett hårdt hostanfall,
+som nästan dödade honom, såg honom stappla längs gatan, till något
+ensligt rum, der ingen skulle vårda honom och der han kanske skulle dö
+fullkomligt ensam &mdash; och mitt hjerta smälte bit för bit. Du kan ej
+ana hvad jag lidit under dessa dagars kamp mellan min sjelfviskhet och
+min pligt.</p>
+
+<p>&mdash; Tala ej om pligt! &mdash; afbröt henne fru Meilert hårdt.
+&mdash; Han har längesedan löst dig från dina pligter som dotter. Åh,
+jag genomskådar honom nog! Det är ej af längtan att godtgöra något, som
+han återvändt, det är helt enkelt af ett sjelfviskt begär att blifva
+betjenad och omhuldad. Ingen man kan någonsin umbära en qvinnas ömhet,
+allraminst en, som förspilt sitt lif i laster och passioner. Jag säger
+dig, att du icke har en skymt af förpligtelse mot en sådan far.</p>
+
+<p>&mdash; Jag menade det icke heller så, tant Karin. Det är icke några
+dotterliga känslor, som drifva mig till honom, det är helt enkelt det,
+att han är en sådan usel, olycklig varelse. Vet du, det är något
+obetvingligt det der behofvet att omsluta ett lidande väsen med all sin
+ömhet, att söka komma det att glömma sin ensamhet och sina plågor, att
+få en tacksam blick ur ett par
+<span class = "pagenum">228</span>
+trötta ögon. Jag känner det blott oklart ännu, men det förefaller mig,
+som om de band <i>lidandet</i> och <i>medlidandet</i> knyta mellan oss
+menniskor, vore ännu starkare och heligare, än blodets och sympatins
+band. Kanske har jag orätt, men jag känner det så&nbsp;nu.</p>
+
+<p>&mdash; Svärmerska! &mdash; log fru Meilert, men blef åter allvarsam.
+&mdash; Du kunde ställa det godt för honom, utan att behöfva uppoffra
+dig sjelf. Jag skall sörja för att han får all den omvårdnad han
+någonsin behöfver.</p>
+
+<p>&mdash; Tack, tant Karin, men det är icke nog. Tror du han kommit den
+långa vägen hem, ensam och dödssjuk, om han icke längtat efter något mer
+än en mjuk säng och ordentlig uppassning. Detta hade han ju fått hvar
+som helst. Men hans hjerta drog honom till de två, som ännu möjligen
+kunde ha en gnista ömhet för honom. Jag upptager från landsvägen en
+stackars larv, som är i fara för kärrhjulen och jag skulle visa ifrån
+mig den första menniska, som någonsin vädjat till mitt hjerta?</p>
+
+<p>Fru Meilert satt länge tyst. Det stora i Hannas handlingssätt, fylde
+henne med glädje, på samma gång hon måste frukta att det var bortkastadt
+ädelmod. Hon kunde ej tro denne man om något godt; hon skulle ej för
+allt i verlden
+<span class = "pagenum">229</span>
+velat se Hanna för en längre tid prisgifven åt de nycker och det tyranni
+hon visste att han utöfvat i sitt hem. Men dödens närhet försonade
+mycket. Hon förstod den ungdomens hänförelse, som fylde Hanna nu och
+nändes icke fråntaga henne hennes illusioner. Men hon beslöt att oaktadt
+sin motvilja uppsöka hennes far och sjelf bedömma de förhållanden,
+i&nbsp;hvilka hennes älskling nu skulle komma.</p>
+
+<p>På sin egen missräkning tänkte hon icke detta ögonblick, men Hanna
+gjorde det i stället.</p>
+
+<p>&mdash; Älskade tant, &mdash; sade hon och kyste ömt hennes hand.
+&mdash; Du har gjort så mycket för mig, och nu sviker jag dig första
+gången jag vore i tillfälle att bidraga till din glädje. Men du förstår
+mig ju och är icke ond på mig.</p>
+
+<p>&mdash; Ond på dig? &mdash; Tant Karin drog henne innerligt till sig.
+&mdash; Jag hade knapt trott min „hårdhjertade“ Hanna om så mycken
+menniskokärlek.</p>
+
+<p>&mdash; Det är allt Bellas förtjenst, tant, hennes och din. Ni två ha
+gjort mig så lycklig, att jag måste älska hela verlden i gengäld. Men
+något föll mig just nu in. Vill du ej, ack, vill du ej, tant, taga Bella
+med dig i stället för mig? Hon skulle vara dig till både nytta och
+glädje, och det skulle göra henne så obeskrifligt
+<span class = "pagenum">230</span>
+godt att få resa. Hon är så varm och god och ändå så vaken, jag tror att
+ni skulle få det rysligt roligt tillsammans.</p>
+
+<p>Fru Meilert lät henne tala och lyssnade blott förströdd. Tanken, att
+Hanna nu blefve fastkedjad vid en sjukbädd, finge vaka och trötta ut
+sig, kanske uthärda anfall af otålighet och svårt lynne, smärtade henne
+för mycket, för att hon annat än i förbigående skulle tänka på sin egen
+missräkning. Men hon insåg att det vore en stor tröst för Hanna, om
+Bella finge resa i hennes ställe och hon svarade derför så gladt hon
+kunde: &mdash; nåväl, jag tager Bella med mig och tviflar inte på att vi
+få roligt. Vi skola täfla om att samla intryck för din räkning och
+skrifva ofta och långt. Jag skall bjuda till att återföra Bella frisk
+och rödbrusig till dig.</p>
+
+<p>Hanna tryckte tacksamt hennes hand. &mdash; Det blir så roligt att få
+bref från er. Men nu måste jag skynda mig att inviga Bella i våra nya
+planer. Hon har ju blott tre dagar att göra sig i ordning.</p>
+
+<p>Hos Palmfelts väckte Hannas nyheter stor bestörtning. Att hon icke
+skulle resa! De kunde ej få det i sitt hufvud. Men då de hört orsaken,
+funno de det naturligt. Endast Bella insåg fullt vidden af Hannas
+uppoffring, ty hon visste att
+<span class = "pagenum">231</span>
+Hanna ej kunde älska sin far. Men hon förstod, att den lycka hon kände,
+liksom behöfde gifva sig luft i en handling af motsvarande kärlek och
+uppoffring. Hon var så glad öfver Hannas handlingssätt, att hon nästan
+glömde de pröfningar det kunde medföra.</p>
+
+<p>&mdash; Ack, Hanna min, hvad jag är stolt öfver dig! &mdash; utbrast
+hon och slog armen om vännens hals.</p>
+
+<p>&mdash; Det är onödigt, Bella! Du skulle varit den första att handla
+på samma sätt. Men vet du hvad, vi ha fattat ett stort beslut, tant
+Karin och jag. Kan du gissa?</p>
+
+<p>&mdash; Nå, &mdash; sade Bella frågande. &mdash; Att uppskjuta resan
+naturligtvis?</p>
+
+<p>&mdash; Nej, visst icke. Vi ha beslutit att tant Karin skall åtföljas
+på sin resa af .&nbsp;.&nbsp;. en viss miss Bella Donna .&nbsp;.&nbsp;.
+Ts .&nbsp;.&nbsp;. inga invändningar, jag har talat med farbror och
+tant, de äro med om saken. Och du har ingenting annat att göra, än foga
+dig efter klokt folks råd och göra dig i ordning till nästa lördag.</p>
+
+<p>Bella såg i hög grad bestört ut. Nyheten kom så plötsligt, att hennes
+tanke ej hunnit smälta den. &mdash; <i>Jag</i> skulle resa med tant
+Karin! &mdash; utbrast hon. &mdash; <i>Jag</i> skulle få hvad du ej
+fick! Det är orättvist, och jag reser icke.</p>
+
+<span class = "pagenum">232</span>
+<p>&mdash; Du reser, söta barn, &mdash; sade Hanna med låtsad myndighet.
+&mdash; Tant Karin behöfver dig, hon kan ej resa ensam. Hennes lynne har
+fått en alltför stark böjelse för melankoli, och hon behöfver framför
+allt förströelse och uppmuntring för att blifva frisk. Och dessutom
+någon att pyssla om, det är en så god afledare för sinnets
+sorgbundenhet. I&nbsp;detta fall blir du mycket lämpligare än jag. Tant
+Karin tänker vistas någon tid vid en badort och sedan resa ned till
+Italien. Tänk, så godt för dig att få bada och bli <i>riktigt</i>
+frisk!</p>
+
+<p>&mdash; Ja, men huru skall jag <i>kunna</i> resa, när du gladt dig så
+förfärligt deråt? Det är alldeles som om jag stal något ifrån dig; nej
+Hanna, jag kan&nbsp;ej.</p>
+
+<p>&mdash; Du gör mig tvärtom en stor glädje. Det vore en ny missräkning
+för tant Karin och mig, om du ej ville resa. Säg, att du vill göra det,
+Bella, &mdash; för min skull!</p>
+
+<p>Bella var på en gång orolig och glad. Hon kände på sig, att hon genom
+att vägra skulle göra både Hanna och tant Karin ledsen, men å andra
+sidan kändes det svårt att liksom tillegna sig det som Hanna gått miste
+om. Sedan hon tänkt på förslaget och mottagit en vänlig biljett från
+tant Karin, beslöt hon göra dem till viljes.
+<span class = "pagenum">233</span>
+Hon hade hållit af tant Karin för Hannas skull och var nu glad att kunna
+i en liten mån återgälda den vänlighet som bevisats Hanna.</p>
+
+<p>Det blef brådska i Bellas hem, och gamla Lena torkade i smyg sina
+ögon vid tanken på att mista Bella för en hel sommar. Lulle och Lisi
+kältade att få fara med, och Bella måste trösta dem med löftet att få
+komma ned till ångbåten och vifta då hon reste, samt med utsigten att få
+leta efter något roligt i hennes kappsäck, när hon kom tillbaka.</p>
+
+<p>PÃ¥ aftonen af examensdagen var femte klassen samlad till en
+afskedsfest i Kajsaniemi. De skulle skiljas i morgon åt många håll och
+ville än en gång vara tillsammans som glada skolkamrater. Bella var
+sjelfskrifven deltagare; hon hörde ännu till dem, ehuru hon varit
+lösryckt från skolan ett helt&nbsp;år.</p>
+
+<p>Några lärare och lärarinnor voro med; det hade den senaste tiden rådt
+ett mycket godt förhållande mellan eleverna och dem. Stämningen var
+glad, ehuru blandad med vemod; äfven de sorglösaste bland flickorna
+kände ett stygn af saknad vid tanken på att skolan var slut, och att de
+nu sista gången voro samlade som kära kamrater. Men å andra sidan
+vinkade lifvet och friheten dem med så många okända fröjder, med
+<span class = "pagenum">234</span>
+så många luftslott i rosenröda skyar. För en stor del af dem var
+framtiden detsamma som lexlöshet och ostörda morgondrömmar, för några få
+var den en aning om växande ansvar, hvilken omedvetet gjöt stål i deras
+unga sinnen, men för alla var den väfd i de ljusa färger, som endast
+ungdomens tro och sangviniska hopp kunna framtrolla.</p>
+
+<p>Ute på verandan serverades kaffe och limonad, och en af lärarne höll
+det sedvanliga afskedstalet till de afgående eleverna. Derefter spredos
+de i små grupper åt olika håll för att senare åter samlas, när Hanna
+Rappe skulle framföra klassens afskedsord.</p>
+
+<p>Borta vid frimurarns graf hade en liten flock slagit sig ned. Det var
+de, som hållit mest ihop och som nu kände skilsmessan tyngst. Bertha
+Eriksson hade åtagit sig den svåra missionen att hålla stämningen i det
+gamla muntra spåret, och Hanna hjelpte henne troget. Det ville ej rätt
+lyckas<ins class = "correction" title = ", för .">. </ins>Den ena och
+den andra af flickorna försvann på en liten stund och uppträdde åter med
+misstänkligt röda ögon. Bella snyftade ohjelpligt; de sista dagarnes
+intryck hade varit så vexlande, och hon var ännu svag efter sjukdomen.
+Tanken på skilsmessan från kamraterna var mer,
+<span class = "pagenum">235</span>
+än hon denna stund kunde bära, trött som hon var af dagens bråk,
+inpackning och brådska.</p>
+
+<p>Bertha bultade henne i ryggen och sade moderligt: seså, seså! Här har
+du min näsduk, medan jag går och vrider ur din. Dränk oss inte, söta
+Bella, vi äro redan våta om fötterna!</p>
+
+<p>Bella måste le och sökte beherska sig så godt hon kunde. De begynte
+tala om resan. &mdash; Tusen och en natt! en sådan lyckans palt du är,
+Bella, &mdash; utbrast Bertha och vred sig i afundsjukans qval. &mdash;
+Jag hoppas du tänker på <ins class = "correction" title = "ursprungstext „oss,“ med komma">oss,</ins>
+fattiglappar här hemma, med några lämpliga presenter, till
+exempel .&nbsp;.&nbsp;.</p>
+
+<p>&mdash; Ja, hvad vill du ha? &mdash; afbröt henne Bella skrattande
+midt i tårarne. &mdash; En lefvande sköldpadda, en uroxe eller en
+kamelsvans?</p>
+
+<p>&mdash; Åhå, ja ja! Fresta mig inte med sådana rariteter. Jag skulle
+nöja mig med ett hårstrå ur påfvens skägg eller .&nbsp;.&nbsp;. en
+metmask från Garibaldis graf.</p>
+
+<p>&mdash; Jag har länge önskat mig en mosaïkmedaljong, &mdash; sade
+Alma.</p>
+
+<p>&mdash; För din blifvande fästmans porträtt naturligtvis?</p>
+
+<p>&mdash; Hvarför inte?</p>
+
+<p>&mdash; Och jag beställer ett olivfrö, &mdash; sade Lilli, &mdash;
+jag har hört så mycket talas om&nbsp;de
+<span class = "pagenum">236</span>
+vackra olivträden. Ett sådant kan du åtminstone ha rum för i din
+kappsäck.</p>
+
+<p>&mdash; Då måste den vara stor som ett kyrktorn, &mdash; skrattade
+Verna Sommar, som sällat sig till dem.</p>
+
+<p>&mdash; Till mig kan du hemta en tunna färska drufvor, så bjuder jag
+hela klassen att <i>äta</i> din skål.</p>
+
+<p>&mdash; Tack skall du ha, Bibbi, att du tänker på dina anspråkslösa
+unga vänner. &mdash; Och Bertha nöp henne i tån så hon skrek. &mdash;
+Jag skall i gengäld låta dig låna ibland minnesboken med min pressade
+metmask.</p>
+
+<p>Aina Berg gick och satte sig bredvid Hanna. &mdash; Är du inte bra
+ledsen ändå, Hanna, att du ej kan resa? &mdash; frågade hon mera vänligt
+än finkänsligt.</p>
+
+<p>&mdash; Gör inga samvetsfrågor! &mdash; svarade Hanna undvikande.
+&mdash; En annan gång blir det min tur.</p>
+
+<p>Hon försökte vara så glad som möjligt, på det ingen min skulle
+förråda den oemotståndliga saknad, som grep henne, när hon hörde
+flickorna tala om resan. Lyckligtvis tog samtalet en annan vändning.</p>
+
+<p>&mdash; Jag kommer bestämdt att en tid framåt på slaget 8 klättra
+uppför skoltrapporna af gammal vana, &mdash; sade Bertha. &mdash; Jag
+har så svårt att öfvergifva gamla ärliga plägseder. Undrar just
+<span class = "pagenum">237</span>
+hurudana de skosulor skola vara, som nästa år trampa våra fjät i femte
+klassen.</p>
+
+<p>&mdash; Jag känner några, de äro ej så oäfna, &mdash; inföll
+Bibbi.</p>
+
+<p>&mdash; Bella skall medföra våra idéer i arf till sin nya klass,
+&mdash; sade Hanna med en uppmuntrande blick på Bella. &mdash; Är
+jordmånen bara något så när handterlig, så kunna många goda frön slå rot
+på en kort tid.</p>
+
+<p>&mdash; Så då först ut anti-krinolins- och anti-snörlifs-fröen,
+&mdash; bad Bertha. &mdash; Jag behöfde bara en dag för deras
+rotningsprocess. Men säg något mera, Hanna!</p>
+
+<p>&mdash; Det fins grundsatser, som äro vigtigare, än de som röra
+klädedrägten, &mdash; inföll Verna Sommar, &mdash; och dem hoppas jag
+Bella till först skall så&nbsp;ut.</p>
+
+<p>&mdash; Hanna nickade. &mdash; <i>Sanning</i> framför allt annat.
+Sanning mot Gud, mot menniskorna och oss sjelfva. Och dernäst en
+fasthet, som orubbligt fasthåller vid det, vi anse <i>rätt</i>, utan att
+bortblandas af olika meningar och åskådningssätt.</p>
+
+<p>Hanna tystnade, hon ville ogerna vara moralpredikant, men flickornas
+ögon bådo henne enträget om mer.</p>
+
+<p>&mdash; Och så, flickor, &mdash; fortfor hon med en viss energi i
+rösten, &mdash; så skola vi minnas, att
+<span class = "pagenum">238</span>
+vi äro <i>främst</i> menniskor och <i>dernäst</i> qvinnor; man vill så
+gerna inbilla oss motsatsen. Förstå ni mig? Jag afskyr tanken på manliga
+och qvinliga egenskaper. Att vara sann, högsint, god och
+sjelfuppoffrande, det är hvarje menniskas rätt, oberoende af om man är
+qvinna eller man. Och af de gåfvor Gud gifvit oss beror vår ställning i
+lifvet, icke af tidernas vexlande åsigter. Hvad en flicka duger till,
+det bör hon få blifva, lika väl som en gosse.</p>
+
+<p>&mdash; Ja, ja! &mdash; skrek Bertha intresserad, &mdash; det äro vi
+ju alla ense&nbsp;om.</p>
+
+<p>. . . Men lika orätt som det vore att uppfostra en flicka
+<i>uteslutande</i> för hemmet, lika orätt är det att icke lära henne
+sköta ett hem. För de allra flesta qvinnor blir ändå hemmet den närmaste
+uppgiften, och de borde blygas, som ringakta den.</p>
+
+<p>&mdash; Uff, ett hushåll med många barn! &mdash; hviskade Bertha till
+Bibbi.</p>
+
+<p>&mdash; Hufvudsaken är ett redligt arbete och en sjelfständig tanke,
+&mdash; fortfor Hanna i det hon reste sig. &mdash; Ingen af oss bör
+lemna skolan med den inbillningen, att lifvet fordrar ingenting af
+henne. Från och med i dag hvilar en dryg portion ansvar på oss hvar
+och&nbsp;en.</p>
+
+<p>&mdash; Det är bra besvärligt det, för en som är
+<span class = "pagenum">239</span>
+född att latas, &mdash; sade Bertha och utsträckte sig makligt i gräset.
+&mdash; Men nog får jag väl lof att raska på mig, jag också, så ni ej
+alla springa förbi mig.</p>
+
+<p>&mdash; När vi mötas om fem år, tänker jag vi ha vår framtid klar för
+oss, &mdash; sade Alma, &mdash; mycket har klarnat för mig redan
+i&nbsp;Ã¥r.</p>
+
+<p>&mdash; Tack, flickor, för dessa år! &mdash; sade Hanna, och hennes
+fuktiga ögon sqvallrade om att hon ej var så lugn som hon syntes.
+&mdash; Nu måste vi gå till de andra. Tala inte till mig på en stund,
+jag måste i tankarna genomgå hvad jag skall säga.</p>
+
+<p>Och utan vidare förberedelse talade hon kort derpå till lärarne och
+lärarinnorna. Hon gjorde det enkelt och kort, utan några grannlåter, men
+så att man kände orden gingo ur ett tacksamt hjerta. Intet spår syntes
+af det forna öfvermodet, hon var vänlig och klar och fullkomligt sig
+sjelf.</p>
+
+<p>Det blef hjertliga handslag och ett gladt klingande med
+limonadglasen, när talet var slut. Alla kände sig mer än förr förenade
+denna stund då skilsmessan stod för dörren. Agnes Lund kom bort till
+Hanna, som ett ögonblick fann sig allena. Hennes ögon voro alldeles
+förgråtna och hon kunde knapt tala.</p>
+
+<span class = "pagenum">240</span>
+<p>&mdash; Tack, Hanna . . . för ett i sann mening godt kamratskap!
+&mdash; hviskade hon. &mdash; Jag känner i denna stund .&nbsp;.&nbsp;.
+huru mycket du varit för oss .&nbsp;.&nbsp;. Förlåt mig
+.&nbsp;.&nbsp;.</p>
+
+<p>Resten gick förlorad i snyftningar. Hanna höll hennes hand hårdt
+sluten i sin och sade något, som kom hennes tårar att strömma ännu
+rikligare. Men hon kände sig på samma gång fyld af en obestämd glädje
+och af föresatser som styrkte och lugnade henne.</p>
+
+<p>Sedan man ännu sjungit några sånger, ätit apelsiner och stämt möte
+här efter 5&nbsp;år, skildes man åt. Hanna gick hem till Bella; de två
+skulle ännu ha en stund för sig, innan de sade hvarandra farväl på flera
+månader.</p>
+
+<p>När Hanna kom hem, sent på qvällen, sken en blek Majmåne in i hennes
+lilla rum. Hon satte sig vid fönstret och såg ut i den ljusa vårnatten
+och på den folktomma gatan. Hon hade ingen lust att sofva; dagens
+intryck jagade hvarandra i hennes tankar och skrämde sömnen på
+flykten<ins class = "correction" title = ", för .">.&nbsp;</ins></p>
+
+<p>Det föreföll henne, som om hon nu tillryggalagt de första milen på
+lifvets landsväg och stannat vid en port, som hon icke sökt och icke
+kände. Hvart skulle den leda henne? Till branter och steniga marker,
+eller till jemna, släta stigar?
+<span class = "pagenum">241</span>
+Lika godt, hon kände sig ung och stark, full af pulserande lif, af värme
+och lycka, hon skulle ej brytas så lätt. En kärleksfull makt ledde
+hennes öde och dyrbara vänner stodo vid hennes sida. Skulle hon ej vara
+modig och trygg?</p>
+
+<p>Hennes kära kamrater! hon skulle sakna dem hvar och en. Hon skulle så
+gerna gifvit dem mera, varit mera för dem, än hon kunnat. Hon skulle
+velat hjelpa dem att leta fram nyckeln till deras egna tankar, ty för de
+flesta var den endast förkommen; tankar funnos nog, blott någon fann
+rätt på nyckeln att lösa dem ur deras fjettrar. Men lifvet skulle nog
+tvinga dem att gå framåt med öppna ögon.</p>
+
+<p>&mdash; Bella! . . . Du, som funnit nyckeln till mina bästa tankar
+och gjort mig så lycklig .&nbsp;.&nbsp;. Gud välsigne dig!</p>
+
+<p>Och känslan af lycka vibrerade i hennes vakna drömmar och framkallade
+ett leende på hennes läppar, när hon ändtligen klockan 5 på morgonen
+sömntyngd lutade sitt hufvud mot sin egen lilla kudde.</p>
+
+<hr class = "tiny">
+
+<p>Den 1 Juni kom solig och varm. På torget utbjödos konvaljer och
+narcisser och i Esplanaderna blommade de färskaste hvita mössor.&nbsp;En
+<span class = "pagenum">242</span>
+af dem satt på Bengts nyklippta peruk och bars med en känsla af hälften
+andakt och hälften stolthet. En bukett konvaljer satt i knapphålet,
+ditfästad af hans resfärdiga lilla syster.</p>
+
+<p>Klockan 1 skulle Bella resa. Redan klockan 12 kom halfva klassen ned
+med konfektstrutar och buketter och måste gifva sig till tåls. De slogo
+sig ned på däcket, som inom kort fyldes af ljusklädda, glada
+flickgestalter. Och när Bella kom, åtföljd af de sina, föllo de öfver
+henne allesamman och refvo henne hardt när i bitar i sin ifver att få se
+och rå om henne de sista minuterna. Bella såg trött ut, men höll sig
+tapper, hon hade skattat så mycket åt känslorna i går.</p>
+
+<p>Kort derpå kommo fru Meilert och Hanna. Den förra blef föremål för
+klassens nyfikna intresse, så Bella ett ögonblick blef fri. Hon smög sig
+till Hanna, som hurtigt och lugnt ombesörjde bagaget. Ingen som såg
+hennes glada blick kunde ana, att hennes inre svälde af saknad och att
+hon sofvit blott två timmar i natt.</p>
+
+<p>Klockan ringde andra gången och flickorna strömmade i land, efter att
+hvar och en till hälften hafva ihjälkramat Bella. Hennes föräldrar och
+syskon kommo nu i tur, och sist Hanna.</p>
+
+<p>&mdash; Farväl, Bella min! Var duktig och glad! Vi mötas igen!</p>
+
+<span class = "pagenum">243</span>
+<p>&mdash; Adjö . . . Hanna! Tack! &mdash; Mera kunde hon ej säga.</p>
+
+<p>Fru Meilert och Hanna hade tagit afsked i salongen, de tryckte nu
+blott hvarandras händer med en ömsesidig stark känsla af sympati och
+ömhet.</p>
+
+<p>&mdash; Landgången i land!</p>
+
+<p>&mdash; Adjö, adjö! ljöd det från stranden, der hvita mössor och
+brokiga parasoller viftade om hvarandra. &mdash; Adjö, adjö! svarade två
+hvita näsdukar uppe på däcket, och båten gungade långsamt ut, följd af
+glada och tårfylda blickar.</p>
+
+<p class = "illustration tail">
+<img src = "images/tail243.png" width = "134" height = "42"
+alt = "dekoration"></p>
+
+
+
+
+<span class = "pagenum">244</span>
+
+<p class = "illustration tail">
+<img src = "images/cover_back.png" width = "306" height = "329"
+alt = "back cover">
+</p>
+
+<!-- front cover -->
+
+<p class = "illustration">
+<img src = "images/cover.jpg" width = "327" height = "434"
+alt = "cover">
+</p>
+
+<div class = "center">
+<p>I<br>
+Utvecklingstid.</p>
+
+<p>Berättelse Om Flickor<br>
+Af<br>
+Tea.</p>
+
+<p>Helsingfors 1889.<br>
+G. W. Edlunds Förlag.<br>
+Pris: 2 m. 25 p.</p>
+</div>
+
+<hr class = "mid">
+
+<!-- back cover -->
+
+<div class = "center">
+<p>På G. W. Edlunds förlag har utkommit:</p>
+
+<p>Hemmet.<br>
+En landtflickas anteckningar.<br>
+För ungdom af Aina Dammert.<br>
+Inb. 1 Fmk. 50 pi.</p>
+
+
+<p>Skilda vägar.<br>
+Berättelse af Maria.<br>
+5 Fmk.</p>
+</div>
+
+
+
+
+
+
+
+
+<pre>
+
+
+
+
+
+End of Project Gutenberg's I Utvecklingstid, by Toini Mathilda Topelius
+
+*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK I UTVECKLINGSTID ***
+
+***** This file should be named 26479-h.htm or 26479-h.zip *****
+This and all associated files of various formats will be found in:
+        https://www.gutenberg.org/2/6/4/7/26479/
+
+Produced by Louise Hope, Jason Isbell and the Online
+Distributed Proofreading Team at https://www.pgdp.net (This
+file was produced from images generously made available
+by The Internet Archive)
+
+
+Updated editions will replace the previous one--the old editions
+will be renamed.
+
+Creating the works from public domain print editions means that no
+one owns a United States copyright in these works, so the Foundation
+(and you!) can copy and distribute it in the United States without
+permission and without paying copyright royalties.  Special rules,
+set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to
+copying and distributing Project Gutenberg-tm electronic works to
+protect the PROJECT GUTENBERG-tm concept and trademark.  Project
+Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you
+charge for the eBooks, unless you receive specific permission.  If you
+do not charge anything for copies of this eBook, complying with the
+rules is very easy.  You may use this eBook for nearly any purpose
+such as creation of derivative works, reports, performances and
+research.  They may be modified and printed and given away--you may do
+practically ANYTHING with public domain eBooks.  Redistribution is
+subject to the trademark license, especially commercial
+redistribution.
+
+
+
+*** START: FULL LICENSE ***
+
+THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE
+PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK
+
+To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free
+distribution of electronic works, by using or distributing this work
+(or any other work associated in any way with the phrase "Project
+Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full Project
+Gutenberg-tm License (available with this file or online at
+https://gutenberg.org/license).
+
+
+Section 1.  General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg-tm
+electronic works
+
+1.A.  By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm
+electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
+and accept all the terms of this license and intellectual property
+(trademark/copyright) agreement.  If you do not agree to abide by all
+the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy
+all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your possession.
+If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project
+Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound by the
+terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or
+entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8.
+
+1.B.  "Project Gutenberg" is a registered trademark.  It may only be
+used on or associated in any way with an electronic work by people who
+agree to be bound by the terms of this agreement.  There are a few
+things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works
+even without complying with the full terms of this agreement.  See
+paragraph 1.C below.  There are a lot of things you can do with Project
+Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this agreement
+and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm electronic
+works.  See paragraph 1.E below.
+
+1.C.  The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the Foundation"
+or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project
+Gutenberg-tm electronic works.  Nearly all the individual works in the
+collection are in the public domain in the United States.  If an
+individual work is in the public domain in the United States and you are
+located in the United States, we do not claim a right to prevent you from
+copying, distributing, performing, displaying or creating derivative
+works based on the work as long as all references to Project Gutenberg
+are removed.  Of course, we hope that you will support the Project
+Gutenberg-tm mission of promoting free access to electronic works by
+freely sharing Project Gutenberg-tm works in compliance with the terms of
+this agreement for keeping the Project Gutenberg-tm name associated with
+the work.  You can easily comply with the terms of this agreement by
+keeping this work in the same format with its attached full Project
+Gutenberg-tm License when you share it without charge with others.
+
+1.D.  The copyright laws of the place where you are located also govern
+what you can do with this work.  Copyright laws in most countries are in
+a constant state of change.  If you are outside the United States, check
+the laws of your country in addition to the terms of this agreement
+before downloading, copying, displaying, performing, distributing or
+creating derivative works based on this work or any other Project
+Gutenberg-tm work.  The Foundation makes no representations concerning
+the copyright status of any work in any country outside the United
+States.
+
+1.E.  Unless you have removed all references to Project Gutenberg:
+
+1.E.1.  The following sentence, with active links to, or other immediate
+access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear prominently
+whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work on which the
+phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the phrase "Project
+Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, performed, viewed,
+copied or distributed:
+
+This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
+almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
+re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
+with this eBook or online at www.gutenberg.org
+
+1.E.2.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is derived
+from the public domain (does not contain a notice indicating that it is
+posted with permission of the copyright holder), the work can be copied
+and distributed to anyone in the United States without paying any fees
+or charges.  If you are redistributing or providing access to a work
+with the phrase "Project Gutenberg" associated with or appearing on the
+work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1
+through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the
+Project Gutenberg-tm trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or
+1.E.9.
+
+1.E.3.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted
+with the permission of the copyright holder, your use and distribution
+must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional
+terms imposed by the copyright holder.  Additional terms will be linked
+to the Project Gutenberg-tm License for all works posted with the
+permission of the copyright holder found at the beginning of this work.
+
+1.E.4.  Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm
+License terms from this work, or any files containing a part of this
+work or any other work associated with Project Gutenberg-tm.
+
+1.E.5.  Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
+electronic work, or any part of this electronic work, without
+prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
+active links or immediate access to the full terms of the Project
+Gutenberg-tm License.
+
+1.E.6.  You may convert to and distribute this work in any binary,
+compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any
+word processing or hypertext form.  However, if you provide access to or
+distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format other than
+"Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official version
+posted on the official Project Gutenberg-tm web site (www.gutenberg.org),
+you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a
+copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon
+request, of the work in its original "Plain Vanilla ASCII" or other
+form.  Any alternate format must include the full Project Gutenberg-tm
+License as specified in paragraph 1.E.1.
+
+1.E.7.  Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
+performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works
+unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.
+
+1.E.8.  You may charge a reasonable fee for copies of or providing
+access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works provided
+that
+
+- You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
+     the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method
+     you already use to calculate your applicable taxes.  The fee is
+     owed to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he
+     has agreed to donate royalties under this paragraph to the
+     Project Gutenberg Literary Archive Foundation.  Royalty payments
+     must be paid within 60 days following each date on which you
+     prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax
+     returns.  Royalty payments should be clearly marked as such and
+     sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the
+     address specified in Section 4, "Information about donations to
+     the Project Gutenberg Literary Archive Foundation."
+
+- You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
+     you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
+     does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm
+     License.  You must require such a user to return or
+     destroy all copies of the works possessed in a physical medium
+     and discontinue all use of and all access to other copies of
+     Project Gutenberg-tm works.
+
+- You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any
+     money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
+     electronic work is discovered and reported to you within 90 days
+     of receipt of the work.
+
+- You comply with all other terms of this agreement for free
+     distribution of Project Gutenberg-tm works.
+
+1.E.9.  If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg-tm
+electronic work or group of works on different terms than are set
+forth in this agreement, you must obtain permission in writing from
+both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and Michael
+Hart, the owner of the Project Gutenberg-tm trademark.  Contact the
+Foundation as set forth in Section 3 below.
+
+1.F.
+
+1.F.1.  Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
+effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
+public domain works in creating the Project Gutenberg-tm
+collection.  Despite these efforts, Project Gutenberg-tm electronic
+works, and the medium on which they may be stored, may contain
+"Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or
+corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual
+property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a
+computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by
+your equipment.
+
+1.F.2.  LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right
+of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project
+Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
+Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project
+Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all
+liability to you for damages, costs and expenses, including legal
+fees.  YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
+LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
+PROVIDED IN PARAGRAPH F3.  YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
+TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
+LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
+INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
+DAMAGE.
+
+1.F.3.  LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
+defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
+receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
+written explanation to the person you received the work from.  If you
+received the work on a physical medium, you must return the medium with
+your written explanation.  The person or entity that provided you with
+the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a
+refund.  If you received the work electronically, the person or entity
+providing it to you may choose to give you a second opportunity to
+receive the work electronically in lieu of a refund.  If the second copy
+is also defective, you may demand a refund in writing without further
+opportunities to fix the problem.
+
+1.F.4.  Except for the limited right of replacement or refund set forth
+in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS' WITH NO OTHER
+WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO
+WARRANTIES OF MERCHANTIBILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.
+
+1.F.5.  Some states do not allow disclaimers of certain implied
+warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages.
+If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the
+law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be
+interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by
+the applicable state law.  The invalidity or unenforceability of any
+provision of this agreement shall not void the remaining provisions.
+
+1.F.6.  INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
+trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
+providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in accordance
+with this agreement, and any volunteers associated with the production,
+promotion and distribution of Project Gutenberg-tm electronic works,
+harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees,
+that arise directly or indirectly from any of the following which you do
+or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg-tm
+work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any
+Project Gutenberg-tm work, and (c) any Defect you cause.
+
+
+Section  2.  Information about the Mission of Project Gutenberg-tm
+
+Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of
+electronic works in formats readable by the widest variety of computers
+including obsolete, old, middle-aged and new computers.  It exists
+because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from
+people in all walks of life.
+
+Volunteers and financial support to provide volunteers with the
+assistance they need, is critical to reaching Project Gutenberg-tm's
+goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will
+remain freely available for generations to come.  In 2001, the Project
+Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
+and permanent future for Project Gutenberg-tm and future generations.
+To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation
+and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4
+and the Foundation web page at https://www.pglaf.org.
+
+
+Section 3.  Information about the Project Gutenberg Literary Archive
+Foundation
+
+The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit
+501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
+state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
+Revenue Service.  The Foundation's EIN or federal tax identification
+number is 64-6221541.  Its 501(c)(3) letter is posted at
+https://pglaf.org/fundraising.  Contributions to the Project Gutenberg
+Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent
+permitted by U.S. federal laws and your state's laws.
+
+The Foundation's principal office is located at 4557 Melan Dr. S.
+Fairbanks, AK, 99712., but its volunteers and employees are scattered
+throughout numerous locations.  Its business office is located at
+809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887, email
+business@pglaf.org.  Email contact links and up to date contact
+information can be found at the Foundation's web site and official
+page at https://pglaf.org
+
+For additional contact information:
+     Dr. Gregory B. Newby
+     Chief Executive and Director
+     gbnewby@pglaf.org
+
+
+Section 4.  Information about Donations to the Project Gutenberg
+Literary Archive Foundation
+
+Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide
+spread public support and donations to carry out its mission of
+increasing the number of public domain and licensed works that can be
+freely distributed in machine readable form accessible by the widest
+array of equipment including outdated equipment.  Many small donations
+($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
+status with the IRS.
+
+The Foundation is committed to complying with the laws regulating
+charities and charitable donations in all 50 states of the United
+States.  Compliance requirements are not uniform and it takes a
+considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
+with these requirements.  We do not solicit donations in locations
+where we have not received written confirmation of compliance.  To
+SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any
+particular state visit https://pglaf.org
+
+While we cannot and do not solicit contributions from states where we
+have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
+against accepting unsolicited donations from donors in such states who
+approach us with offers to donate.
+
+International donations are gratefully accepted, but we cannot make
+any statements concerning tax treatment of donations received from
+outside the United States.  U.S. laws alone swamp our small staff.
+
+Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation
+methods and addresses.  Donations are accepted in a number of other
+ways including including checks, online payments and credit card
+donations.  To donate, please visit: https://pglaf.org/donate
+
+
+Section 5.  General Information About Project Gutenberg-tm electronic
+works.
+
+Professor Michael S. Hart was the originator of the Project Gutenberg-tm
+concept of a library of electronic works that could be freely shared
+with anyone.  For thirty years, he produced and distributed Project
+Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of volunteer support.
+
+
+Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed
+editions, all of which are confirmed as Public Domain in the U.S.
+unless a copyright notice is included.  Thus, we do not necessarily
+keep eBooks in compliance with any particular paper edition.
+
+
+Most people start at our Web site which has the main PG search facility:
+
+     https://www.gutenberg.org
+
+This Web site includes information about Project Gutenberg-tm,
+including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
+Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
+subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.
+
+
+</pre>
+
+</body>
+</html>
diff --git a/26479-h/images/cap_1.png b/26479-h/images/cap_1.png
new file mode 100644
index 0000000..0b0b96f
--- /dev/null
+++ b/26479-h/images/cap_1.png
diff --git a/26479-h/images/cap_A.png b/26479-h/images/cap_A.png
new file mode 100644
index 0000000..b4c8947
--- /dev/null
+++ b/26479-h/images/cap_A.png
diff --git a/26479-h/images/cap_B.png b/26479-h/images/cap_B.png
new file mode 100644
index 0000000..16be8f4
--- /dev/null
+++ b/26479-h/images/cap_B.png
diff --git a/26479-h/images/cap_D.png b/26479-h/images/cap_D.png
new file mode 100644
index 0000000..11a7937
--- /dev/null
+++ b/26479-h/images/cap_D.png
diff --git a/26479-h/images/cap_E.png b/26479-h/images/cap_E.png
new file mode 100644
index 0000000..acfa9c7
--- /dev/null
+++ b/26479-h/images/cap_E.png
diff --git a/26479-h/images/cap_F.png b/26479-h/images/cap_F.png
new file mode 100644
index 0000000..a8ba69b
--- /dev/null
+++ b/26479-h/images/cap_F.png
diff --git a/26479-h/images/cap_H.png b/26479-h/images/cap_H.png
new file mode 100644
index 0000000..4f478e5
--- /dev/null
+++ b/26479-h/images/cap_H.png
diff --git a/26479-h/images/cap_H_ital.png b/26479-h/images/cap_H_ital.png
new file mode 100644
index 0000000..1ab0638
--- /dev/null
+++ b/26479-h/images/cap_H_ital.png
diff --git a/26479-h/images/cap_J.png b/26479-h/images/cap_J.png
new file mode 100644
index 0000000..a0e37db
--- /dev/null
+++ b/26479-h/images/cap_J.png
diff --git a/26479-h/images/cap_N.png b/26479-h/images/cap_N.png
new file mode 100644
index 0000000..0b3ca4d
--- /dev/null
+++ b/26479-h/images/cap_N.png
diff --git a/26479-h/images/cap_N1.png b/26479-h/images/cap_N1.png
new file mode 100644
index 0000000..f4b65ba
--- /dev/null
+++ b/26479-h/images/cap_N1.png
diff --git a/26479-h/images/cap_R.png b/26479-h/images/cap_R.png
new file mode 100644
index 0000000..bb85670
--- /dev/null
+++ b/26479-h/images/cap_R.png
diff --git a/26479-h/images/cap_S.png b/26479-h/images/cap_S.png
new file mode 100644
index 0000000..74252ef
--- /dev/null
+++ b/26479-h/images/cap_S.png
diff --git a/26479-h/images/cap_U.png b/26479-h/images/cap_U.png
new file mode 100644
index 0000000..7a6ab4d
--- /dev/null
+++ b/26479-h/images/cap_U.png
diff --git a/26479-h/images/cover.jpg b/26479-h/images/cover.jpg
new file mode 100644
index 0000000..2d5dfcc
--- /dev/null
+++ b/26479-h/images/cover.jpg
diff --git a/26479-h/images/cover2.png b/26479-h/images/cover2.png
new file mode 100644
index 0000000..6bb17e4
--- /dev/null
+++ b/26479-h/images/cover2.png
diff --git a/26479-h/images/cover_back.png b/26479-h/images/cover_back.png
new file mode 100644
index 0000000..6262363
--- /dev/null
+++ b/26479-h/images/cover_back.png
diff --git a/26479-h/images/head1.png b/26479-h/images/head1.png
new file mode 100644
index 0000000..0622e33
--- /dev/null
+++ b/26479-h/images/head1.png
diff --git a/26479-h/images/head10_83.png b/26479-h/images/head10_83.png
new file mode 100644
index 0000000..aa1cbd2
--- /dev/null
+++ b/26479-h/images/head10_83.png
diff --git a/26479-h/images/head113.png b/26479-h/images/head113.png
new file mode 100644
index 0000000..50b583c
--- /dev/null
+++ b/26479-h/images/head113.png
diff --git a/26479-h/images/head127.png b/26479-h/images/head127.png
new file mode 100644
index 0000000..458bf97
--- /dev/null
+++ b/26479-h/images/head127.png
diff --git a/26479-h/images/head136.png b/26479-h/images/head136.png
new file mode 100644
index 0000000..374a34a
--- /dev/null
+++ b/26479-h/images/head136.png
diff --git a/26479-h/images/head143.png b/26479-h/images/head143.png
new file mode 100644
index 0000000..c555026
--- /dev/null
+++ b/26479-h/images/head143.png
diff --git a/26479-h/images/head154.png b/26479-h/images/head154.png
new file mode 100644
index 0000000..5efa596
--- /dev/null
+++ b/26479-h/images/head154.png
diff --git a/26479-h/images/head167.png b/26479-h/images/head167.png
new file mode 100644
index 0000000..ade0827
--- /dev/null
+++ b/26479-h/images/head167.png
diff --git a/26479-h/images/head180.png b/26479-h/images/head180.png
new file mode 100644
index 0000000..be28002
--- /dev/null
+++ b/26479-h/images/head180.png
diff --git a/26479-h/images/head187.png b/26479-h/images/head187.png
new file mode 100644
index 0000000..763b770
--- /dev/null
+++ b/26479-h/images/head187.png
diff --git a/26479-h/images/head198.png b/26479-h/images/head198.png
new file mode 100644
index 0000000..f5cce76
--- /dev/null
+++ b/26479-h/images/head198.png
diff --git a/26479-h/images/head209.png b/26479-h/images/head209.png
new file mode 100644
index 0000000..5921f27
--- /dev/null
+++ b/26479-h/images/head209.png
diff --git a/26479-h/images/head27.png b/26479-h/images/head27.png
new file mode 100644
index 0000000..382a85a
--- /dev/null
+++ b/26479-h/images/head27.png
diff --git a/26479-h/images/head40.png b/26479-h/images/head40.png
new file mode 100644
index 0000000..22b1c29
--- /dev/null
+++ b/26479-h/images/head40.png
diff --git a/26479-h/images/head53.png b/26479-h/images/head53.png
new file mode 100644
index 0000000..a2929e2
--- /dev/null
+++ b/26479-h/images/head53.png
diff --git a/26479-h/images/head70.png b/26479-h/images/head70.png
new file mode 100644
index 0000000..9ec35c6
--- /dev/null
+++ b/26479-h/images/head70.png
diff --git a/26479-h/images/head98.png b/26479-h/images/head98.png
new file mode 100644
index 0000000..73fc485
--- /dev/null
+++ b/26479-h/images/head98.png
diff --git a/26479-h/images/tail112.png b/26479-h/images/tail112.png
new file mode 100644
index 0000000..1f4b983
--- /dev/null
+++ b/26479-h/images/tail112.png
diff --git a/26479-h/images/tail126_179.png b/26479-h/images/tail126_179.png
new file mode 100644
index 0000000..90321ba
--- /dev/null
+++ b/26479-h/images/tail126_179.png
diff --git a/26479-h/images/tail142.png b/26479-h/images/tail142.png
new file mode 100644
index 0000000..1b5cc88
--- /dev/null
+++ b/26479-h/images/tail142.png
diff --git a/26479-h/images/tail186.png b/26479-h/images/tail186.png
new file mode 100644
index 0000000..8cac8c2
--- /dev/null
+++ b/26479-h/images/tail186.png
diff --git a/26479-h/images/tail197.png b/26479-h/images/tail197.png
new file mode 100644
index 0000000..1928e8e
--- /dev/null
+++ b/26479-h/images/tail197.png
diff --git a/26479-h/images/tail208.png b/26479-h/images/tail208.png
new file mode 100644
index 0000000..ec6bf1c
--- /dev/null
+++ b/26479-h/images/tail208.png
diff --git a/26479-h/images/tail243.png b/26479-h/images/tail243.png
new file mode 100644
index 0000000..2aeb168
--- /dev/null
+++ b/26479-h/images/tail243.png
diff --git a/26479-h/images/tail26_69.png b/26479-h/images/tail26_69.png
new file mode 100644
index 0000000..f4d2503
--- /dev/null
+++ b/26479-h/images/tail26_69.png
diff --git a/26479-h/images/tail39_135.png b/26479-h/images/tail39_135.png
new file mode 100644
index 0000000..3463bc3
--- /dev/null
+++ b/26479-h/images/tail39_135.png
diff --git a/26479-h/images/tail52.png b/26479-h/images/tail52.png
new file mode 100644
index 0000000..15e192c
--- /dev/null
+++ b/26479-h/images/tail52.png
diff --git a/26479-h/images/tail82_153.png b/26479-h/images/tail82_153.png
new file mode 100644
index 0000000..d1edddf
--- /dev/null
+++ b/26479-h/images/tail82_153.png
diff --git a/26479-h/images/tail9.png b/26479-h/images/tail9.png
new file mode 100644
index 0000000..51a97a1
--- /dev/null
+++ b/26479-h/images/tail9.png
diff --git a/26479-h/images/tail97.png b/26479-h/images/tail97.png
new file mode 100644
index 0000000..1528bff
--- /dev/null
+++ b/26479-h/images/tail97.png
diff --git a/26479-h/images/tail_i2_166.png b/26479-h/images/tail_i2_166.png
new file mode 100644
index 0000000..4aa3234
--- /dev/null
+++ b/26479-h/images/tail_i2_166.png
diff --git a/26479-h/images/tail_i5.png b/26479-h/images/tail_i5.png
new file mode 100644
index 0000000..5d552be
--- /dev/null
+++ b/26479-h/images/tail_i5.png
diff --git a/26479-page-images/c0001-image1.jpg b/26479-page-images/c0001-image1.jpg
new file mode 100644
index 0000000..673b325
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/c0001-image1.jpg
diff --git a/26479-page-images/c0002-image1.jpg b/26479-page-images/c0002-image1.jpg
new file mode 100644
index 0000000..bad562a
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/c0002-image1.jpg
diff --git a/26479-page-images/f0001-image1.jpg b/26479-page-images/f0001-image1.jpg
new file mode 100644
index 0000000..a0ef633
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/f0001-image1.jpg
diff --git a/26479-page-images/f0002.png b/26479-page-images/f0002.png
new file mode 100644
index 0000000..63bab4b
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/f0002.png
diff --git a/26479-page-images/f0003.png b/26479-page-images/f0003.png
new file mode 100644
index 0000000..844a06a
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/f0003.png
diff --git a/26479-page-images/f0004.png b/26479-page-images/f0004.png
new file mode 100644
index 0000000..4e21b63
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/f0004.png
diff --git a/26479-page-images/p0001-image1.jpg b/26479-page-images/p0001-image1.jpg
new file mode 100644
index 0000000..b1e126a
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0001-image1.jpg
diff --git a/26479-page-images/p0001.png b/26479-page-images/p0001.png
new file mode 100644
index 0000000..0be742b
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0001.png
diff --git a/26479-page-images/p0002.png b/26479-page-images/p0002.png
new file mode 100644
index 0000000..1b85899
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0002.png
diff --git a/26479-page-images/p0003.png b/26479-page-images/p0003.png
new file mode 100644
index 0000000..3f0e423
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0003.png
diff --git a/26479-page-images/p0004.png b/26479-page-images/p0004.png
new file mode 100644
index 0000000..89c7fc1
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0004.png
diff --git a/26479-page-images/p0005.png b/26479-page-images/p0005.png
new file mode 100644
index 0000000..6025312
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0005.png
diff --git a/26479-page-images/p0006.png b/26479-page-images/p0006.png
new file mode 100644
index 0000000..71a2f08
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0006.png
diff --git a/26479-page-images/p0007.png b/26479-page-images/p0007.png
new file mode 100644
index 0000000..daea0a2
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0007.png
diff --git a/26479-page-images/p0008.png b/26479-page-images/p0008.png
new file mode 100644
index 0000000..a0c04e2
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0008.png
diff --git a/26479-page-images/p0009-image1.jpg b/26479-page-images/p0009-image1.jpg
new file mode 100644
index 0000000..477d9ce
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0009-image1.jpg
diff --git a/26479-page-images/p0009.png b/26479-page-images/p0009.png
new file mode 100644
index 0000000..5f748c4
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0009.png
diff --git a/26479-page-images/p0010-image1.jpg b/26479-page-images/p0010-image1.jpg
new file mode 100644
index 0000000..ff02b14
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0010-image1.jpg
diff --git a/26479-page-images/p0010.png b/26479-page-images/p0010.png
new file mode 100644
index 0000000..5fc9145
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0010.png
diff --git a/26479-page-images/p0011.png b/26479-page-images/p0011.png
new file mode 100644
index 0000000..3787c1a
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0011.png
diff --git a/26479-page-images/p0012.png b/26479-page-images/p0012.png
new file mode 100644
index 0000000..e518883
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0012.png
diff --git a/26479-page-images/p0013.png b/26479-page-images/p0013.png
new file mode 100644
index 0000000..fbe549f
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0013.png
diff --git a/26479-page-images/p0014.png b/26479-page-images/p0014.png
new file mode 100644
index 0000000..4c697e0
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0014.png
diff --git a/26479-page-images/p0015.png b/26479-page-images/p0015.png
new file mode 100644
index 0000000..18c6184
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0015.png
diff --git a/26479-page-images/p0016.png b/26479-page-images/p0016.png
new file mode 100644
index 0000000..09c0c8c
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0016.png
diff --git a/26479-page-images/p0017.png b/26479-page-images/p0017.png
new file mode 100644
index 0000000..04975ac
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0017.png
diff --git a/26479-page-images/p0018.png b/26479-page-images/p0018.png
new file mode 100644
index 0000000..3789e04
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0018.png
diff --git a/26479-page-images/p0019.png b/26479-page-images/p0019.png
new file mode 100644
index 0000000..11ac1d8
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0019.png
diff --git a/26479-page-images/p0020.png b/26479-page-images/p0020.png
new file mode 100644
index 0000000..a925329
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0020.png
diff --git a/26479-page-images/p0021.png b/26479-page-images/p0021.png
new file mode 100644
index 0000000..442b8c7
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0021.png
diff --git a/26479-page-images/p0022.png b/26479-page-images/p0022.png
new file mode 100644
index 0000000..de095b5
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0022.png
diff --git a/26479-page-images/p0023.png b/26479-page-images/p0023.png
new file mode 100644
index 0000000..4b1eaef
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0023.png
diff --git a/26479-page-images/p0024.png b/26479-page-images/p0024.png
new file mode 100644
index 0000000..111cd14
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0024.png
diff --git a/26479-page-images/p0025.png b/26479-page-images/p0025.png
new file mode 100644
index 0000000..989f2da
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0025.png
diff --git a/26479-page-images/p0026-image1.jpg b/26479-page-images/p0026-image1.jpg
new file mode 100644
index 0000000..c74991f
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0026-image1.jpg
diff --git a/26479-page-images/p0026.png b/26479-page-images/p0026.png
new file mode 100644
index 0000000..23e09a4
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0026.png
diff --git a/26479-page-images/p0027-image1.jpg b/26479-page-images/p0027-image1.jpg
new file mode 100644
index 0000000..fe1da2f
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0027-image1.jpg
diff --git a/26479-page-images/p0027.png b/26479-page-images/p0027.png
new file mode 100644
index 0000000..7852e68
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0027.png
diff --git a/26479-page-images/p0028.png b/26479-page-images/p0028.png
new file mode 100644
index 0000000..9958674
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0028.png
diff --git a/26479-page-images/p0029.png b/26479-page-images/p0029.png
new file mode 100644
index 0000000..6fa1cf9
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0029.png
diff --git a/26479-page-images/p0030.png b/26479-page-images/p0030.png
new file mode 100644
index 0000000..b9e44b2
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0030.png
diff --git a/26479-page-images/p0031.png b/26479-page-images/p0031.png
new file mode 100644
index 0000000..6749c0e
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0031.png
diff --git a/26479-page-images/p0032.png b/26479-page-images/p0032.png
new file mode 100644
index 0000000..c825216
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0032.png
diff --git a/26479-page-images/p0033.png b/26479-page-images/p0033.png
new file mode 100644
index 0000000..d7437a1
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0033.png
diff --git a/26479-page-images/p0034.png b/26479-page-images/p0034.png
new file mode 100644
index 0000000..5832259
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0034.png
diff --git a/26479-page-images/p0035.png b/26479-page-images/p0035.png
new file mode 100644
index 0000000..4255300
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0035.png
diff --git a/26479-page-images/p0036.png b/26479-page-images/p0036.png
new file mode 100644
index 0000000..de0b358
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0036.png
diff --git a/26479-page-images/p0037.png b/26479-page-images/p0037.png
new file mode 100644
index 0000000..f641053
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0037.png
diff --git a/26479-page-images/p0038.png b/26479-page-images/p0038.png
new file mode 100644
index 0000000..a12ab80
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0038.png
diff --git a/26479-page-images/p0039-image1.jpg b/26479-page-images/p0039-image1.jpg
new file mode 100644
index 0000000..03fcbbe
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0039-image1.jpg
diff --git a/26479-page-images/p0039.png b/26479-page-images/p0039.png
new file mode 100644
index 0000000..d698bc3
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0039.png
diff --git a/26479-page-images/p0040-image1.jpg b/26479-page-images/p0040-image1.jpg
new file mode 100644
index 0000000..e0f64d6
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0040-image1.jpg
diff --git a/26479-page-images/p0040.png b/26479-page-images/p0040.png
new file mode 100644
index 0000000..66a14a5
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0040.png
diff --git a/26479-page-images/p0041.png b/26479-page-images/p0041.png
new file mode 100644
index 0000000..c8bc007
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0041.png
diff --git a/26479-page-images/p0042.png b/26479-page-images/p0042.png
new file mode 100644
index 0000000..0d15e01
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0042.png
diff --git a/26479-page-images/p0043.png b/26479-page-images/p0043.png
new file mode 100644
index 0000000..a21fca3
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0043.png
diff --git a/26479-page-images/p0044.png b/26479-page-images/p0044.png
new file mode 100644
index 0000000..9d7136b
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0044.png
diff --git a/26479-page-images/p0045.png b/26479-page-images/p0045.png
new file mode 100644
index 0000000..f2cf985
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0045.png
diff --git a/26479-page-images/p0046.png b/26479-page-images/p0046.png
new file mode 100644
index 0000000..e3fe74c
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0046.png
diff --git a/26479-page-images/p0047.png b/26479-page-images/p0047.png
new file mode 100644
index 0000000..81e462b
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0047.png
diff --git a/26479-page-images/p0048.png b/26479-page-images/p0048.png
new file mode 100644
index 0000000..f1c24a3
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0048.png
diff --git a/26479-page-images/p0049.png b/26479-page-images/p0049.png
new file mode 100644
index 0000000..47df314
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0049.png
diff --git a/26479-page-images/p0050.png b/26479-page-images/p0050.png
new file mode 100644
index 0000000..e396b4d
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0050.png
diff --git a/26479-page-images/p0051.png b/26479-page-images/p0051.png
new file mode 100644
index 0000000..fe76fc2
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0051.png
diff --git a/26479-page-images/p0052-image1.jpg b/26479-page-images/p0052-image1.jpg
new file mode 100644
index 0000000..d845fb7
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0052-image1.jpg
diff --git a/26479-page-images/p0052.png b/26479-page-images/p0052.png
new file mode 100644
index 0000000..19e1cfe
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0052.png
diff --git a/26479-page-images/p0053-image1.jpg b/26479-page-images/p0053-image1.jpg
new file mode 100644
index 0000000..712de40
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0053-image1.jpg
diff --git a/26479-page-images/p0053.png b/26479-page-images/p0053.png
new file mode 100644
index 0000000..d4b1fef
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0053.png
diff --git a/26479-page-images/p0054.png b/26479-page-images/p0054.png
new file mode 100644
index 0000000..897c929
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0054.png
diff --git a/26479-page-images/p0055.png b/26479-page-images/p0055.png
new file mode 100644
index 0000000..4015814
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0055.png
diff --git a/26479-page-images/p0056.png b/26479-page-images/p0056.png
new file mode 100644
index 0000000..ea6a648
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0056.png
diff --git a/26479-page-images/p0057.png b/26479-page-images/p0057.png
new file mode 100644
index 0000000..ac63659
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0057.png
diff --git a/26479-page-images/p0058.png b/26479-page-images/p0058.png
new file mode 100644
index 0000000..2bb6ee2
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0058.png
diff --git a/26479-page-images/p0059.png b/26479-page-images/p0059.png
new file mode 100644
index 0000000..2646880
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0059.png
diff --git a/26479-page-images/p0060.png b/26479-page-images/p0060.png
new file mode 100644
index 0000000..d96406a
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0060.png
diff --git a/26479-page-images/p0061.png b/26479-page-images/p0061.png
new file mode 100644
index 0000000..7aac93a
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0061.png
diff --git a/26479-page-images/p0062.png b/26479-page-images/p0062.png
new file mode 100644
index 0000000..617feda
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0062.png
diff --git a/26479-page-images/p0063.png b/26479-page-images/p0063.png
new file mode 100644
index 0000000..e3c1d9a
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0063.png
diff --git a/26479-page-images/p0064.png b/26479-page-images/p0064.png
new file mode 100644
index 0000000..67da42f
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0064.png
diff --git a/26479-page-images/p0065.png b/26479-page-images/p0065.png
new file mode 100644
index 0000000..d24da80
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0065.png
diff --git a/26479-page-images/p0066.png b/26479-page-images/p0066.png
new file mode 100644
index 0000000..63a95d2
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0066.png
diff --git a/26479-page-images/p0067.png b/26479-page-images/p0067.png
new file mode 100644
index 0000000..0e552e0
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0067.png
diff --git a/26479-page-images/p0068.png b/26479-page-images/p0068.png
new file mode 100644
index 0000000..319c06b
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0068.png
diff --git a/26479-page-images/p0069-image1.jpg b/26479-page-images/p0069-image1.jpg
new file mode 100644
index 0000000..a7e1a3e
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0069-image1.jpg
diff --git a/26479-page-images/p0069.png b/26479-page-images/p0069.png
new file mode 100644
index 0000000..5a717bf
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0069.png
diff --git a/26479-page-images/p0070-image1.jpg b/26479-page-images/p0070-image1.jpg
new file mode 100644
index 0000000..27fd006
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0070-image1.jpg
diff --git a/26479-page-images/p0070.png b/26479-page-images/p0070.png
new file mode 100644
index 0000000..bd9360a
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0070.png
diff --git a/26479-page-images/p0071.png b/26479-page-images/p0071.png
new file mode 100644
index 0000000..c5efd7c
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0071.png
diff --git a/26479-page-images/p0072.png b/26479-page-images/p0072.png
new file mode 100644
index 0000000..96c1b3d
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0072.png
diff --git a/26479-page-images/p0073.png b/26479-page-images/p0073.png
new file mode 100644
index 0000000..d38e4d0
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0073.png
diff --git a/26479-page-images/p0074.png b/26479-page-images/p0074.png
new file mode 100644
index 0000000..eb2b6ce
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0074.png
diff --git a/26479-page-images/p0075.png b/26479-page-images/p0075.png
new file mode 100644
index 0000000..2e63448
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0075.png
diff --git a/26479-page-images/p0076.png b/26479-page-images/p0076.png
new file mode 100644
index 0000000..cedf0c0
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0076.png
diff --git a/26479-page-images/p0077.png b/26479-page-images/p0077.png
new file mode 100644
index 0000000..501261d
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0077.png
diff --git a/26479-page-images/p0078.png b/26479-page-images/p0078.png
new file mode 100644
index 0000000..60febad
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0078.png
diff --git a/26479-page-images/p0079.png b/26479-page-images/p0079.png
new file mode 100644
index 0000000..2489260
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0079.png
diff --git a/26479-page-images/p0080.png b/26479-page-images/p0080.png
new file mode 100644
index 0000000..adaea45
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0080.png
diff --git a/26479-page-images/p0081.png b/26479-page-images/p0081.png
new file mode 100644
index 0000000..2ed3b01
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0081.png
diff --git a/26479-page-images/p0082-image1.jpg b/26479-page-images/p0082-image1.jpg
new file mode 100644
index 0000000..4d49bee
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0082-image1.jpg
diff --git a/26479-page-images/p0082.png b/26479-page-images/p0082.png
new file mode 100644
index 0000000..0e99f74
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0082.png
diff --git a/26479-page-images/p0083-image1.jpg b/26479-page-images/p0083-image1.jpg
new file mode 100644
index 0000000..9664b07
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0083-image1.jpg
diff --git a/26479-page-images/p0083.png b/26479-page-images/p0083.png
new file mode 100644
index 0000000..5ab3bdd
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0083.png
diff --git a/26479-page-images/p0084.png b/26479-page-images/p0084.png
new file mode 100644
index 0000000..d9714e0
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0084.png
diff --git a/26479-page-images/p0085.png b/26479-page-images/p0085.png
new file mode 100644
index 0000000..f99eb59
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0085.png
diff --git a/26479-page-images/p0086.png b/26479-page-images/p0086.png
new file mode 100644
index 0000000..af8284e
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0086.png
diff --git a/26479-page-images/p0087.png b/26479-page-images/p0087.png
new file mode 100644
index 0000000..c89fdf7
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0087.png
diff --git a/26479-page-images/p0088.png b/26479-page-images/p0088.png
new file mode 100644
index 0000000..85a9006
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0088.png
diff --git a/26479-page-images/p0089.png b/26479-page-images/p0089.png
new file mode 100644
index 0000000..2e31f36
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0089.png
diff --git a/26479-page-images/p0090.png b/26479-page-images/p0090.png
new file mode 100644
index 0000000..addd0d3
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0090.png
diff --git a/26479-page-images/p0091.png b/26479-page-images/p0091.png
new file mode 100644
index 0000000..c7e3ab3
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0091.png
diff --git a/26479-page-images/p0092.png b/26479-page-images/p0092.png
new file mode 100644
index 0000000..c3145a9
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0092.png
diff --git a/26479-page-images/p0093.png b/26479-page-images/p0093.png
new file mode 100644
index 0000000..f0a6d7c
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0093.png
diff --git a/26479-page-images/p0094.png b/26479-page-images/p0094.png
new file mode 100644
index 0000000..45093b8
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0094.png
diff --git a/26479-page-images/p0095.png b/26479-page-images/p0095.png
new file mode 100644
index 0000000..5da8093
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0095.png
diff --git a/26479-page-images/p0096.png b/26479-page-images/p0096.png
new file mode 100644
index 0000000..c8befdb
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0096.png
diff --git a/26479-page-images/p0097-image1.jpg b/26479-page-images/p0097-image1.jpg
new file mode 100644
index 0000000..1c73939
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0097-image1.jpg
diff --git a/26479-page-images/p0097.png b/26479-page-images/p0097.png
new file mode 100644
index 0000000..f5d0994
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0097.png
diff --git a/26479-page-images/p0098-image1.jpg b/26479-page-images/p0098-image1.jpg
new file mode 100644
index 0000000..d06524e
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0098-image1.jpg
diff --git a/26479-page-images/p0098.png b/26479-page-images/p0098.png
new file mode 100644
index 0000000..6af9da0
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0098.png
diff --git a/26479-page-images/p0099.png b/26479-page-images/p0099.png
new file mode 100644
index 0000000..5792cbb
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0099.png
diff --git a/26479-page-images/p0100.png b/26479-page-images/p0100.png
new file mode 100644
index 0000000..2dd9f01
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0100.png
diff --git a/26479-page-images/p0101.png b/26479-page-images/p0101.png
new file mode 100644
index 0000000..738413b
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0101.png
diff --git a/26479-page-images/p0102.png b/26479-page-images/p0102.png
new file mode 100644
index 0000000..dc5228f
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0102.png
diff --git a/26479-page-images/p0103.png b/26479-page-images/p0103.png
new file mode 100644
index 0000000..838549f
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0103.png
diff --git a/26479-page-images/p0104.png b/26479-page-images/p0104.png
new file mode 100644
index 0000000..197fe10
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0104.png
diff --git a/26479-page-images/p0105.png b/26479-page-images/p0105.png
new file mode 100644
index 0000000..e2bb692
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0105.png
diff --git a/26479-page-images/p0106.png b/26479-page-images/p0106.png
new file mode 100644
index 0000000..7d529d3
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0106.png
diff --git a/26479-page-images/p0107.png b/26479-page-images/p0107.png
new file mode 100644
index 0000000..131c76a
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0107.png
diff --git a/26479-page-images/p0108.png b/26479-page-images/p0108.png
new file mode 100644
index 0000000..a37daa9
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0108.png
diff --git a/26479-page-images/p0109.png b/26479-page-images/p0109.png
new file mode 100644
index 0000000..211c8ef
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0109.png
diff --git a/26479-page-images/p0110.png b/26479-page-images/p0110.png
new file mode 100644
index 0000000..f22533c
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0110.png
diff --git a/26479-page-images/p0111.png b/26479-page-images/p0111.png
new file mode 100644
index 0000000..33195e7
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0111.png
diff --git a/26479-page-images/p0112-image1.jpg b/26479-page-images/p0112-image1.jpg
new file mode 100644
index 0000000..d72e52f
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0112-image1.jpg
diff --git a/26479-page-images/p0112.png b/26479-page-images/p0112.png
new file mode 100644
index 0000000..2e21f07
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0112.png
diff --git a/26479-page-images/p0113-image1.jpg b/26479-page-images/p0113-image1.jpg
new file mode 100644
index 0000000..f439467
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0113-image1.jpg
diff --git a/26479-page-images/p0113.png b/26479-page-images/p0113.png
new file mode 100644
index 0000000..e0baca3
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0113.png
diff --git a/26479-page-images/p0114.png b/26479-page-images/p0114.png
new file mode 100644
index 0000000..ce7af6a
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0114.png
diff --git a/26479-page-images/p0115.png b/26479-page-images/p0115.png
new file mode 100644
index 0000000..3857dde
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0115.png
diff --git a/26479-page-images/p0116.png b/26479-page-images/p0116.png
new file mode 100644
index 0000000..4824d7c
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0116.png
diff --git a/26479-page-images/p0117.png b/26479-page-images/p0117.png
new file mode 100644
index 0000000..3720d9c
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0117.png
diff --git a/26479-page-images/p0118.png b/26479-page-images/p0118.png
new file mode 100644
index 0000000..cd8d2cb
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0118.png
diff --git a/26479-page-images/p0119.png b/26479-page-images/p0119.png
new file mode 100644
index 0000000..c1d5c75
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0119.png
diff --git a/26479-page-images/p0120.png b/26479-page-images/p0120.png
new file mode 100644
index 0000000..e887fc6
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0120.png
diff --git a/26479-page-images/p0121.png b/26479-page-images/p0121.png
new file mode 100644
index 0000000..7abbfd5
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0121.png
diff --git a/26479-page-images/p0122.png b/26479-page-images/p0122.png
new file mode 100644
index 0000000..dc1ce66
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0122.png
diff --git a/26479-page-images/p0123.png b/26479-page-images/p0123.png
new file mode 100644
index 0000000..a085856
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0123.png
diff --git a/26479-page-images/p0124.png b/26479-page-images/p0124.png
new file mode 100644
index 0000000..40fb3d0
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0124.png
diff --git a/26479-page-images/p0125.png b/26479-page-images/p0125.png
new file mode 100644
index 0000000..057fb3e
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0125.png
diff --git a/26479-page-images/p0126-image1.jpg b/26479-page-images/p0126-image1.jpg
new file mode 100644
index 0000000..4be474e
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0126-image1.jpg
diff --git a/26479-page-images/p0126.png b/26479-page-images/p0126.png
new file mode 100644
index 0000000..a45356a
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0126.png
diff --git a/26479-page-images/p0127-image1.jpg b/26479-page-images/p0127-image1.jpg
new file mode 100644
index 0000000..f7291be
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0127-image1.jpg
diff --git a/26479-page-images/p0127.png b/26479-page-images/p0127.png
new file mode 100644
index 0000000..afcf038
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0127.png
diff --git a/26479-page-images/p0128.png b/26479-page-images/p0128.png
new file mode 100644
index 0000000..dd19630
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0128.png
diff --git a/26479-page-images/p0129.png b/26479-page-images/p0129.png
new file mode 100644
index 0000000..f4a1007
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0129.png
diff --git a/26479-page-images/p0130.png b/26479-page-images/p0130.png
new file mode 100644
index 0000000..43748a2
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0130.png
diff --git a/26479-page-images/p0131.png b/26479-page-images/p0131.png
new file mode 100644
index 0000000..52094de
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0131.png
diff --git a/26479-page-images/p0132.png b/26479-page-images/p0132.png
new file mode 100644
index 0000000..24fb216
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0132.png
diff --git a/26479-page-images/p0133.png b/26479-page-images/p0133.png
new file mode 100644
index 0000000..c26d7ee
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0133.png
diff --git a/26479-page-images/p0134.png b/26479-page-images/p0134.png
new file mode 100644
index 0000000..6c985aa
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0134.png
diff --git a/26479-page-images/p0135-image1.jpg b/26479-page-images/p0135-image1.jpg
new file mode 100644
index 0000000..552574b
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0135-image1.jpg
diff --git a/26479-page-images/p0135.png b/26479-page-images/p0135.png
new file mode 100644
index 0000000..4960e3c
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0135.png
diff --git a/26479-page-images/p0136-image1.jpg b/26479-page-images/p0136-image1.jpg
new file mode 100644
index 0000000..cbac40a
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0136-image1.jpg
diff --git a/26479-page-images/p0136.png b/26479-page-images/p0136.png
new file mode 100644
index 0000000..486aa2d
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0136.png
diff --git a/26479-page-images/p0137.png b/26479-page-images/p0137.png
new file mode 100644
index 0000000..e0c7204
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0137.png
diff --git a/26479-page-images/p0138.png b/26479-page-images/p0138.png
new file mode 100644
index 0000000..9ddd9a1
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0138.png
diff --git a/26479-page-images/p0139.png b/26479-page-images/p0139.png
new file mode 100644
index 0000000..b100370
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0139.png
diff --git a/26479-page-images/p0140.png b/26479-page-images/p0140.png
new file mode 100644
index 0000000..a1520b7
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0140.png
diff --git a/26479-page-images/p0141.png b/26479-page-images/p0141.png
new file mode 100644
index 0000000..ea19a4c
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0141.png
diff --git a/26479-page-images/p0142-image1.jpg b/26479-page-images/p0142-image1.jpg
new file mode 100644
index 0000000..867c79a
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0142-image1.jpg
diff --git a/26479-page-images/p0142.png b/26479-page-images/p0142.png
new file mode 100644
index 0000000..cc11233
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0142.png
diff --git a/26479-page-images/p0143-image1.jpg b/26479-page-images/p0143-image1.jpg
new file mode 100644
index 0000000..3e9dd38
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0143-image1.jpg
diff --git a/26479-page-images/p0143.png b/26479-page-images/p0143.png
new file mode 100644
index 0000000..9d9bc13
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0143.png
diff --git a/26479-page-images/p0144.png b/26479-page-images/p0144.png
new file mode 100644
index 0000000..0fe2ba1
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0144.png
diff --git a/26479-page-images/p0145.png b/26479-page-images/p0145.png
new file mode 100644
index 0000000..34f5498
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0145.png
diff --git a/26479-page-images/p0146.png b/26479-page-images/p0146.png
new file mode 100644
index 0000000..7f68ea5
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0146.png
diff --git a/26479-page-images/p0147.png b/26479-page-images/p0147.png
new file mode 100644
index 0000000..2bc2323
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0147.png
diff --git a/26479-page-images/p0148.png b/26479-page-images/p0148.png
new file mode 100644
index 0000000..acba750
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0148.png
diff --git a/26479-page-images/p0149.png b/26479-page-images/p0149.png
new file mode 100644
index 0000000..e978cdd
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0149.png
diff --git a/26479-page-images/p0150.png b/26479-page-images/p0150.png
new file mode 100644
index 0000000..fdb26eb
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0150.png
diff --git a/26479-page-images/p0151.png b/26479-page-images/p0151.png
new file mode 100644
index 0000000..e7a3e12
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0151.png
diff --git a/26479-page-images/p0152.png b/26479-page-images/p0152.png
new file mode 100644
index 0000000..24f6967
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0152.png
diff --git a/26479-page-images/p0153-image1.jpg b/26479-page-images/p0153-image1.jpg
new file mode 100644
index 0000000..421868e
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0153-image1.jpg
diff --git a/26479-page-images/p0153.png b/26479-page-images/p0153.png
new file mode 100644
index 0000000..a9a5865
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0153.png
diff --git a/26479-page-images/p0154-image1.jpg b/26479-page-images/p0154-image1.jpg
new file mode 100644
index 0000000..e17882d
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0154-image1.jpg
diff --git a/26479-page-images/p0154.png b/26479-page-images/p0154.png
new file mode 100644
index 0000000..52710f2
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0154.png
diff --git a/26479-page-images/p0155.png b/26479-page-images/p0155.png
new file mode 100644
index 0000000..b57c04e
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0155.png
diff --git a/26479-page-images/p0156.png b/26479-page-images/p0156.png
new file mode 100644
index 0000000..471364a
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0156.png
diff --git a/26479-page-images/p0157.png b/26479-page-images/p0157.png
new file mode 100644
index 0000000..0f56b23
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0157.png
diff --git a/26479-page-images/p0158.png b/26479-page-images/p0158.png
new file mode 100644
index 0000000..a94bdd3
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0158.png
diff --git a/26479-page-images/p0159.png b/26479-page-images/p0159.png
new file mode 100644
index 0000000..bebd406
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0159.png
diff --git a/26479-page-images/p0160.png b/26479-page-images/p0160.png
new file mode 100644
index 0000000..77bb448
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0160.png
diff --git a/26479-page-images/p0161.png b/26479-page-images/p0161.png
new file mode 100644
index 0000000..f86e64d
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0161.png
diff --git a/26479-page-images/p0162.png b/26479-page-images/p0162.png
new file mode 100644
index 0000000..5abef21
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0162.png
diff --git a/26479-page-images/p0163.png b/26479-page-images/p0163.png
new file mode 100644
index 0000000..0b3a506
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0163.png
diff --git a/26479-page-images/p0164.png b/26479-page-images/p0164.png
new file mode 100644
index 0000000..f8063a7
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0164.png
diff --git a/26479-page-images/p0165.png b/26479-page-images/p0165.png
new file mode 100644
index 0000000..8f95285
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0165.png
diff --git a/26479-page-images/p0166-image1.jpg b/26479-page-images/p0166-image1.jpg
new file mode 100644
index 0000000..2599c1e
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0166-image1.jpg
diff --git a/26479-page-images/p0166.png b/26479-page-images/p0166.png
new file mode 100644
index 0000000..a537fb4
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0166.png
diff --git a/26479-page-images/p0167-image1.jpg b/26479-page-images/p0167-image1.jpg
new file mode 100644
index 0000000..335af91
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0167-image1.jpg
diff --git a/26479-page-images/p0167.png b/26479-page-images/p0167.png
new file mode 100644
index 0000000..1394852
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0167.png
diff --git a/26479-page-images/p0168.png b/26479-page-images/p0168.png
new file mode 100644
index 0000000..6c47e6d
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0168.png
diff --git a/26479-page-images/p0169.png b/26479-page-images/p0169.png
new file mode 100644
index 0000000..4de4d9a
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0169.png
diff --git a/26479-page-images/p0170.png b/26479-page-images/p0170.png
new file mode 100644
index 0000000..f4050d0
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0170.png
diff --git a/26479-page-images/p0171.png b/26479-page-images/p0171.png
new file mode 100644
index 0000000..7958efc
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0171.png
diff --git a/26479-page-images/p0172.png b/26479-page-images/p0172.png
new file mode 100644
index 0000000..338cde7
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0172.png
diff --git a/26479-page-images/p0173.png b/26479-page-images/p0173.png
new file mode 100644
index 0000000..39f55fe
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0173.png
diff --git a/26479-page-images/p0174.png b/26479-page-images/p0174.png
new file mode 100644
index 0000000..6182828
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0174.png
diff --git a/26479-page-images/p0175.png b/26479-page-images/p0175.png
new file mode 100644
index 0000000..ea2042f
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0175.png
diff --git a/26479-page-images/p0176.png b/26479-page-images/p0176.png
new file mode 100644
index 0000000..b298851
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0176.png
diff --git a/26479-page-images/p0177.png b/26479-page-images/p0177.png
new file mode 100644
index 0000000..1653ae5
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0177.png
diff --git a/26479-page-images/p0178.png b/26479-page-images/p0178.png
new file mode 100644
index 0000000..ef44bed
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0178.png
diff --git a/26479-page-images/p0179-image1.jpg b/26479-page-images/p0179-image1.jpg
new file mode 100644
index 0000000..e329204
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0179-image1.jpg
diff --git a/26479-page-images/p0179.png b/26479-page-images/p0179.png
new file mode 100644
index 0000000..8d119e9
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0179.png
diff --git a/26479-page-images/p0180-image1.jpg b/26479-page-images/p0180-image1.jpg
new file mode 100644
index 0000000..d8f5284
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0180-image1.jpg
diff --git a/26479-page-images/p0180.png b/26479-page-images/p0180.png
new file mode 100644
index 0000000..7abfa67
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0180.png
diff --git a/26479-page-images/p0181.png b/26479-page-images/p0181.png
new file mode 100644
index 0000000..5a43d9b
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0181.png
diff --git a/26479-page-images/p0182.png b/26479-page-images/p0182.png
new file mode 100644
index 0000000..cb21030
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0182.png
diff --git a/26479-page-images/p0183.png b/26479-page-images/p0183.png
new file mode 100644
index 0000000..d7d77be
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0183.png
diff --git a/26479-page-images/p0184.png b/26479-page-images/p0184.png
new file mode 100644
index 0000000..438ef63
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0184.png
diff --git a/26479-page-images/p0185.png b/26479-page-images/p0185.png
new file mode 100644
index 0000000..6570d29
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0185.png
diff --git a/26479-page-images/p0186-image1.jpg b/26479-page-images/p0186-image1.jpg
new file mode 100644
index 0000000..7b9bfa5
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0186-image1.jpg
diff --git a/26479-page-images/p0186.png b/26479-page-images/p0186.png
new file mode 100644
index 0000000..a08ae8b
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0186.png
diff --git a/26479-page-images/p0187-image1.jpg b/26479-page-images/p0187-image1.jpg
new file mode 100644
index 0000000..2c407f2
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0187-image1.jpg
diff --git a/26479-page-images/p0187.png b/26479-page-images/p0187.png
new file mode 100644
index 0000000..6ec4e02
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0187.png
diff --git a/26479-page-images/p0188.png b/26479-page-images/p0188.png
new file mode 100644
index 0000000..500192b
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0188.png
diff --git a/26479-page-images/p0189.png b/26479-page-images/p0189.png
new file mode 100644
index 0000000..df92138
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0189.png
diff --git a/26479-page-images/p0190.png b/26479-page-images/p0190.png
new file mode 100644
index 0000000..f514628
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0190.png
diff --git a/26479-page-images/p0191.png b/26479-page-images/p0191.png
new file mode 100644
index 0000000..11b8410
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0191.png
diff --git a/26479-page-images/p0192.png b/26479-page-images/p0192.png
new file mode 100644
index 0000000..8dcf48a
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0192.png
diff --git a/26479-page-images/p0193.png b/26479-page-images/p0193.png
new file mode 100644
index 0000000..cbb1e27
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0193.png
diff --git a/26479-page-images/p0194.png b/26479-page-images/p0194.png
new file mode 100644
index 0000000..f46f1bc
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0194.png
diff --git a/26479-page-images/p0195.png b/26479-page-images/p0195.png
new file mode 100644
index 0000000..21a4521
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0195.png
diff --git a/26479-page-images/p0196.png b/26479-page-images/p0196.png
new file mode 100644
index 0000000..2e80c9b
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0196.png
diff --git a/26479-page-images/p0197-image1.jpg b/26479-page-images/p0197-image1.jpg
new file mode 100644
index 0000000..a5aba1b
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0197-image1.jpg
diff --git a/26479-page-images/p0197.png b/26479-page-images/p0197.png
new file mode 100644
index 0000000..4c81ace
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0197.png
diff --git a/26479-page-images/p0198-image1.jpg b/26479-page-images/p0198-image1.jpg
new file mode 100644
index 0000000..61c5d88
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0198-image1.jpg
diff --git a/26479-page-images/p0198.png b/26479-page-images/p0198.png
new file mode 100644
index 0000000..3b2298b
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0198.png
diff --git a/26479-page-images/p0199.png b/26479-page-images/p0199.png
new file mode 100644
index 0000000..836f03e
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0199.png
diff --git a/26479-page-images/p0200.png b/26479-page-images/p0200.png
new file mode 100644
index 0000000..72c21da
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0200.png
diff --git a/26479-page-images/p0201.png b/26479-page-images/p0201.png
new file mode 100644
index 0000000..0d88a3e
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0201.png
diff --git a/26479-page-images/p0202.png b/26479-page-images/p0202.png
new file mode 100644
index 0000000..f920d08
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0202.png
diff --git a/26479-page-images/p0203.png b/26479-page-images/p0203.png
new file mode 100644
index 0000000..91ff90e
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0203.png
diff --git a/26479-page-images/p0204.png b/26479-page-images/p0204.png
new file mode 100644
index 0000000..0c29d38
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0204.png
diff --git a/26479-page-images/p0205.png b/26479-page-images/p0205.png
new file mode 100644
index 0000000..77249ac
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0205.png
diff --git a/26479-page-images/p0206.png b/26479-page-images/p0206.png
new file mode 100644
index 0000000..bca4f38
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0206.png
diff --git a/26479-page-images/p0207.png b/26479-page-images/p0207.png
new file mode 100644
index 0000000..e624afd
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0207.png
diff --git a/26479-page-images/p0208-image1.jpg b/26479-page-images/p0208-image1.jpg
new file mode 100644
index 0000000..40c82ed
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0208-image1.jpg
diff --git a/26479-page-images/p0208.png b/26479-page-images/p0208.png
new file mode 100644
index 0000000..6f33aeb
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0208.png
diff --git a/26479-page-images/p0209-image1.jpg b/26479-page-images/p0209-image1.jpg
new file mode 100644
index 0000000..9420bb4
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0209-image1.jpg
diff --git a/26479-page-images/p0209.png b/26479-page-images/p0209.png
new file mode 100644
index 0000000..6f6c00d
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0209.png
diff --git a/26479-page-images/p0210.png b/26479-page-images/p0210.png
new file mode 100644
index 0000000..4062f23
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0210.png
diff --git a/26479-page-images/p0211.png b/26479-page-images/p0211.png
new file mode 100644
index 0000000..9e7e11c
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0211.png
diff --git a/26479-page-images/p0212.png b/26479-page-images/p0212.png
new file mode 100644
index 0000000..4e4acfa
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0212.png
diff --git a/26479-page-images/p0213.png b/26479-page-images/p0213.png
new file mode 100644
index 0000000..060b7cf
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0213.png
diff --git a/26479-page-images/p0214.png b/26479-page-images/p0214.png
new file mode 100644
index 0000000..803cb33
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0214.png
diff --git a/26479-page-images/p0215.png b/26479-page-images/p0215.png
new file mode 100644
index 0000000..1395eea
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0215.png
diff --git a/26479-page-images/p0216.png b/26479-page-images/p0216.png
new file mode 100644
index 0000000..f668a18
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0216.png
diff --git a/26479-page-images/p0217.png b/26479-page-images/p0217.png
new file mode 100644
index 0000000..6555953
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0217.png
diff --git a/26479-page-images/p0218.png b/26479-page-images/p0218.png
new file mode 100644
index 0000000..94f12e6
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0218.png
diff --git a/26479-page-images/p0219.png b/26479-page-images/p0219.png
new file mode 100644
index 0000000..e4f9501
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0219.png
diff --git a/26479-page-images/p0220.png b/26479-page-images/p0220.png
new file mode 100644
index 0000000..40ebdb9
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0220.png
diff --git a/26479-page-images/p0221.png b/26479-page-images/p0221.png
new file mode 100644
index 0000000..393b922
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0221.png
diff --git a/26479-page-images/p0222.png b/26479-page-images/p0222.png
new file mode 100644
index 0000000..5fc67e6
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0222.png
diff --git a/26479-page-images/p0223.png b/26479-page-images/p0223.png
new file mode 100644
index 0000000..141631e
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0223.png
diff --git a/26479-page-images/p0224.png b/26479-page-images/p0224.png
new file mode 100644
index 0000000..6be0e02
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0224.png
diff --git a/26479-page-images/p0225.png b/26479-page-images/p0225.png
new file mode 100644
index 0000000..e783092
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0225.png
diff --git a/26479-page-images/p0226.png b/26479-page-images/p0226.png
new file mode 100644
index 0000000..d07b0bf
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0226.png
diff --git a/26479-page-images/p0227.png b/26479-page-images/p0227.png
new file mode 100644
index 0000000..af1fb9a
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0227.png
diff --git a/26479-page-images/p0228.png b/26479-page-images/p0228.png
new file mode 100644
index 0000000..eb547d9
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0228.png
diff --git a/26479-page-images/p0229.png b/26479-page-images/p0229.png
new file mode 100644
index 0000000..3e64da6
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0229.png
diff --git a/26479-page-images/p0230.png b/26479-page-images/p0230.png
new file mode 100644
index 0000000..b144cae
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0230.png
diff --git a/26479-page-images/p0231.png b/26479-page-images/p0231.png
new file mode 100644
index 0000000..524f64d
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0231.png
diff --git a/26479-page-images/p0232.png b/26479-page-images/p0232.png
new file mode 100644
index 0000000..d552862
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0232.png
diff --git a/26479-page-images/p0233.png b/26479-page-images/p0233.png
new file mode 100644
index 0000000..b4ee556
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0233.png
diff --git a/26479-page-images/p0234.png b/26479-page-images/p0234.png
new file mode 100644
index 0000000..d5c7dc6
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0234.png
diff --git a/26479-page-images/p0235.png b/26479-page-images/p0235.png
new file mode 100644
index 0000000..269ae37
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0235.png
diff --git a/26479-page-images/p0236.png b/26479-page-images/p0236.png
new file mode 100644
index 0000000..f8561e5
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0236.png
diff --git a/26479-page-images/p0237.png b/26479-page-images/p0237.png
new file mode 100644
index 0000000..17e9e13
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0237.png
diff --git a/26479-page-images/p0238.png b/26479-page-images/p0238.png
new file mode 100644
index 0000000..6117713
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0238.png
diff --git a/26479-page-images/p0239.png b/26479-page-images/p0239.png
new file mode 100644
index 0000000..5880167
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0239.png
diff --git a/26479-page-images/p0240.png b/26479-page-images/p0240.png
new file mode 100644
index 0000000..d30d5cd
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0240.png
diff --git a/26479-page-images/p0241.png b/26479-page-images/p0241.png
new file mode 100644
index 0000000..7125cd9
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0241.png
diff --git a/26479-page-images/p0242.png b/26479-page-images/p0242.png
new file mode 100644
index 0000000..5fcc90d
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0242.png
diff --git a/26479-page-images/p0243-image1.jpg b/26479-page-images/p0243-image1.jpg
new file mode 100644
index 0000000..5404592
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0243-image1.jpg
diff --git a/26479-page-images/p0243.png b/26479-page-images/p0243.png
new file mode 100644
index 0000000..0e367f9
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/p0243.png
diff --git a/26479-page-images/q0001-image1.jpg b/26479-page-images/q0001-image1.jpg
new file mode 100644
index 0000000..041dff5
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/q0001-image1.jpg
diff --git a/26479-page-images/q0002-image1.jpg b/26479-page-images/q0002-image1.jpg
new file mode 100644
index 0000000..26ee017
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/q0002-image1.jpg
diff --git a/26479-page-images/q0003-image1.jpg b/26479-page-images/q0003-image1.jpg
new file mode 100644
index 0000000..c0daff2
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/q0003-image1.jpg
diff --git a/26479-page-images/q0004-image1.jpg b/26479-page-images/q0004-image1.jpg
new file mode 100644
index 0000000..2bc8542
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/q0004-image1.jpg
diff --git a/26479-page-images/q0005-image1.jpg b/26479-page-images/q0005-image1.jpg
new file mode 100644
index 0000000..851bb8c
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/q0005-image1.jpg
diff --git a/26479-page-images/q0006-image1.jpg b/26479-page-images/q0006-image1.jpg
new file mode 100644
index 0000000..f015d72
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/q0006-image1.jpg
diff --git a/26479-page-images/q0007-image1.jpg b/26479-page-images/q0007-image1.jpg
new file mode 100644
index 0000000..f38c3e4
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/q0007-image1.jpg
diff --git a/26479-page-images/q0008-image1.jpg b/26479-page-images/q0008-image1.jpg
new file mode 100644
index 0000000..af37a21
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/q0008-image1.jpg
diff --git a/26479-page-images/q0009-image1.jpg b/26479-page-images/q0009-image1.jpg
new file mode 100644
index 0000000..0fc0e97
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/q0009-image1.jpg
diff --git a/26479-page-images/q0010-image1.jpg b/26479-page-images/q0010-image1.jpg
new file mode 100644
index 0000000..4c574b5
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/q0010-image1.jpg
diff --git a/26479-page-images/q0011-image1.jpg b/26479-page-images/q0011-image1.jpg
new file mode 100644
index 0000000..a886f55
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/q0011-image1.jpg
diff --git a/26479-page-images/q0012-image1.jpg b/26479-page-images/q0012-image1.jpg
new file mode 100644
index 0000000..0314831
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/q0012-image1.jpg
diff --git a/26479-page-images/q0013-image1.jpg b/26479-page-images/q0013-image1.jpg
new file mode 100644
index 0000000..5c26287
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/q0013-image1.jpg
diff --git a/26479-page-images/q0014-image1.jpg b/26479-page-images/q0014-image1.jpg
new file mode 100644
index 0000000..567d2e2
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/q0014-image1.jpg
diff --git a/26479-page-images/q0015-image1.jpg b/26479-page-images/q0015-image1.jpg
new file mode 100644
index 0000000..21624aa
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/q0015-image1.jpg
diff --git a/26479-page-images/q0016-image1.jpg b/26479-page-images/q0016-image1.jpg
new file mode 100644
index 0000000..c3d4878
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/q0016-image1.jpg
diff --git a/26479-page-images/q0017-image1.jpg b/26479-page-images/q0017-image1.jpg
new file mode 100644
index 0000000..0e8306b
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/q0017-image1.jpg
diff --git a/26479-page-images/q0018-image1.jpg b/26479-page-images/q0018-image1.jpg
new file mode 100644
index 0000000..50adfce
--- /dev/null
+++ b/26479-page-images/q0018-image1.jpg
diff --git a/LICENSE.txt b/LICENSE.txt
new file mode 100644
index 0000000..6312041
--- /dev/null
+++ b/LICENSE.txt
@@ -0,0 +1,11 @@
+This eBook, including all associated images, markup, improvements,
+metadata, and any other content or labor, has been confirmed to be
+in the PUBLIC DOMAIN IN THE UNITED STATES.
+
+Procedures for determining public domain status are described in
+the "Copyright How-To" at https://www.gutenberg.org.
+
+No investigation has been made concerning possible copyrights in
+jurisdictions other than the United States. Anyone seeking to utilize
+this eBook outside of the United States should confirm copyright
+status under the laws that apply to them.
diff --git a/README.md b/README.md
new file mode 100644
index 0000000..2419c5d
--- /dev/null
+++ b/README.md
@@ -0,0 +1,2 @@
+Project Gutenberg (https://www.gutenberg.org) public repository for
+eBook #26479 (https://www.gutenberg.org/ebooks/26479)