diff options
| -rw-r--r-- | .gitattributes | 3 | ||||
| -rw-r--r-- | 34236-8.txt | 6173 | ||||
| -rw-r--r-- | 34236-8.zip | bin | 0 -> 122612 bytes | |||
| -rw-r--r-- | 34236-h.zip | bin | 0 -> 138925 bytes | |||
| -rw-r--r-- | 34236-h/34236-h.htm | 9285 | ||||
| -rw-r--r-- | 34236-h/images/0001.png | bin | 0 -> 7876 bytes | |||
| -rw-r--r-- | LICENSE.txt | 11 | ||||
| -rw-r--r-- | README.md | 2 |
8 files changed, 15474 insertions, 0 deletions
diff --git a/.gitattributes b/.gitattributes new file mode 100644 index 0000000..6833f05 --- /dev/null +++ b/.gitattributes @@ -0,0 +1,3 @@ +* text=auto +*.txt text +*.md text diff --git a/34236-8.txt b/34236-8.txt new file mode 100644 index 0000000..225211d --- /dev/null +++ b/34236-8.txt @@ -0,0 +1,6173 @@ +The Project Gutenberg EBook of I Vårbrytningen, by August Strindberg + +This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with +almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or +re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included +with this eBook or online at www.gutenberg.org + + +Title: I Vårbrytningen + +Author: August Strindberg + +Release Date: November 7, 2010 [EBook #34236] + +Language: Swedish + +Character set encoding: ISO-8859-1 + +*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK I VÅRBRYTNINGEN *** + + + + +Produced by Ronnie Sahlberg from facsimiles provided by Projekt Runeberg + + + + +SAMLADE SKRIFTER + +AV + +AUGUST STRINDBERG + +TREDJE DELEN + +I VÅRBRYTNINGEN + +STOCKHOLM +ALBERT BONNIERS FÖRLAG + + + + +I VÅRBRYTNINGEN + +AV + +AUGUST STRINDBERG + +FRÅN FJÄRDINGEN OCH SVARTBÄCKEN +FRÅN HAVET -- HÄR OCH DÄR + +STOCKHOLM +ALBERT BONNIERS FÖRLAG + + + + +_Copyright. Albert Bonnier, 1912._ + + +STOCKHOLM 1912 +A.-B. FAHLCRANTZ' BOKTRYCKERI + + + + +FRÅN FJÄRDINGEN +OCH SVARTBÄCKEN + + + +STUDIER VID AKADEMIEN + + + + +Inackorderingarna. + + +Nu hade han legat tre terminer på graden och inte gjort ett Guds skapande +grand, utan alltid måst skriva till fadern vid terminens slut och bekänna +sina skulder. Då beslöt fadern att rädda sonen genom att inackordera +honom hos en gammal prostinna; det var visserligen dyrt, men vad gör man +inte för _sina_ barn! + +Sonen hade alltid skyllt på den ensliga studentkammaren, bristen på +umgänge, saknaden av familjen (bestående av fyra förtryckande bröder och +några skrikande syskon, han kunde icke erinra sig av vad kön eller huru +många), då han motiverade sina reguljära källarbesök på aftnarna. Han +hade nämligen kommit direkt från barnkammaren till Uppsala. Han hade +visserligen hört talas om, att gymnasiekamraterna brukade »ta paraden» +och dricka en blandare hos Andalusiskan, men han hade aldrig varit med om +det senare. På studentexamenssexan hade han blivit sanslös vid +smörgåsbordet, sedan han förut stött sig med alla kamraterna därför att +han icke ville dricka skålen »för kvinnan» med den ryktbara uppasserskan, +ty han var »idealist», ja han var »idealist», stackars gosse, och han var +nog dum att tala om det, när han kom till Uppsala, ty han visste icke +att det hade blivit ett öknamn där. För att avtvå den fläck han genom +denna barnkammarbekännelse fått på sig, måste han söka likna sina +kamrater i allt. Följden blev ett oregelbundet liv, som slutade med en -- +inackordering. + +Alltså blev han introducerad hos prostinnan i Fjärdingen. + +Skillnaden var storartad mellan hans förflutna och nuvarande liv. Förr +drack han endast sitt kaffe klockan 8 på Novum med litet smör och bröd; +nu fördes han kl. 9 på morgonen till ett väldigt dukat bord med brännvin, +öl, varm mat och kaffepannan som dessert. + +I sällskap med ett dussin andra studenter fördes ett muntert samspråk och +som man vanligen druckit något kvällen förut fann man inga hinder för att +ta halvan. Efter en så stark frukost måste man ha en promenad; denna +sträckte sig vanligen så långt åt Stockholmsvägen, att klockan slog +kvarten över tio då man var vid grindstugan; alltså för sent att besöka +föreläsningen! + +Gick han så hem och rökte tre pipor och försökte läsa, men kände sig tung +och lutade sig. + +Innan han visste ordet av var det middag. + +Efter middagen skulle det hållas familjeliv vid kaffet i prostinnans +våning, varvid uppfördes ett quatre-mains eller en flöjt-piano-duett. + +Under matfebern uppstego onda tankar, och någon föreslog att sällskapet +skulle vid en halvkanna på Norbergs formera närmare bekantskap. Så +skedde, och så blev det kväll; det var en hösttermin det här, och då äro +dagarna som bekant mycket korta, och den ljusa årstiden är universitetet +stängt för besökande. + +Dagen var emellertid skämd; ingen kom hem om kvällen, men man skildes med +heliga löften att icke göra så mer! + +Följande eftermiddag hade en av sällskapet tenterat och måste se på en +halvkanna efter middagen. Samma orsak, samma verkan. + +Dagen därpå hade en annan fått rek och måste ovillkorligen se på en +halvkanna. + +Följden härav blev oordentligt levnadssätt med stor ånger, fasta beslut +att icke gå ut efter middagen utan gå upp på rummen och läsa. + +Trogen sitt dyra löfte vandrade vår man upp på sin kammare för att +övertänka huru mycket tid han förlorat på de reducerade förmiddagarna, +varunder han föll i djup slummer. + +Han vaknade synbarligen stärkt och frisk till kropp och själ; han +gratulerade sig till sin nya uppfinning middagsslummern -- en förfärlig +uppfinning! + +Det hade emellertid blivit mörkt; han tände flitens lampa, lindade sin +nattrock om livet, stoppade fötterna i påsen, dammade av sitt skrivbord, +lagade en pipa, putsade naglarna och satte sig så med ett gott samvetes +lugn att hänga över Atterboms Siare och Skalder, som han trodde han +skulle kunna utantill i examen. För tillfället blåste också en nordlig +vind och skakade angenämt den gamla träkåken; allt var med ett ord så där +lämpat för att göra situationen aktningsbjudande och han skulle icke för +allt i världen velat bli störd, om icke för att ropa ett »stig in» och +öppna dörren åt den överraskande fadern. Då knackar det tre slag i väggen +bakom hans stol: + +-- Vem där! + +-- Jag! Är du hemma! + +-- Ja, men jag läser? Bor du där, göteborgare? + +-- Kan du spela wira? + +-- Ja bevars! + +-- Kom in då, det är bara östgöten, som bor vägg om vägg! + +Kombinationen var gjord -- för terminen. Det blev en terminswira -- på +upp och avskrivning. + +Efter den dagen kunde prostinnan i sin hemliga rapport till fadern med +livlig ed bestyrka, att sonen alltid var hemma vid aftonmåltiderna. + +Dagarna gingo hastigt, ty de blevo allt kortare, sedan endast +förmiddagarna återstodo, men det kunde hända att även de sprungo på allra +oskyldigaste vis. Prostinnan hyrde nämligen ett stort trähus i vilket hon +hade sina tolv inackorderingar inhysta. Som hon endast höll två pigor och +dessa måste fungera vid den stora morgonsexan, kunde det hända att rummen +voro ostädade, ifall någon efter frukosten dit återvände. Under avvaktan +på städningen satt man inne hos grannen och pratade, ja man kunde även ta +ett oskyldigt parti bräde eller par. Nog av, tiden räckte ej till någon +läsning, oaktat han bodde i familj, men aldrig sågs ute på krogarna, +vilket ådrog honom den oförtjänta äran att anses som en flitig karl. Vad +gör han uppe i Fjärdingen, som aldrig syns till nere vid ån? sade någon. +-- Han är instängd och flitar. + +Det gick nämligen lika lätt att oförskyllt ådra sig gott rykte som dåligt +på den tiden. + +Men var det vällevnad, prat, musik, kortspel, som nu i skygd av familjens +heliga mantel hotat att bringa hans namn över på den stora restlängden, +så återstod dock ännu det värsta. + +Aftonmåltiderna började bli alltmer glest besökta, vare sig av +ungherrarnas ledsnad vid den ständigt återvändande kosten eller av +böjelse för utliv och fruktan för musiksoaréerna, som alltid följde på +soupén under prostinnans presidium, då det skulle göras salong och man +icke utan den största omtänksamhet eller det mest graverande skäl kunde +avlägsna sig. + +Hela det med så mycken konst sammanfogade familjelivet hotade att +upplösas och ett och annat skärande missljud hade låtit förnimma sig. Så +kunde man vid frukostbordet höra den goda prostinnan säga milda +sarkasmer. + +-- God morgon, herr A. Hur har ni sovit i natt?... Nej, se herr B. Har ni +varit bortrest? + +Här inträdde med matta steg och dimmiga ögon en blek gestalt, som gjorde +allt för att se så väl bibehållen ut som möjligt. + +-- Jag var åt Stockholm i affärer! + +-- Det var roligt i Stockholm? + +-- Åja! + +Han slog ned ögonen under sällskapets fnissningar. + +-- Bjud herr C. på sillen; göteborgarna hade zwück i går på aftonen. +Herrarna voro på Göteborgs nation allesammans? Jag satt ensam, jag, med +pastorn (den äldsta inackorderingen, en präst, som läste på pastoralen) +och gossarna (de yngsta, som gingo i skolan). + +Det låg något rörande i den gamlas sätt att säga bitterheter; hon var en +mild kvinna, ty hon hade haft prövningar. + +Det blev förstämning och följaktligen tråkigt, man träffades visserligen +om kvällen och hörde huru några sonater hasplades upp; man tummade böcker +och vände ut och in på ett fotografialbum; alla ville för den goda +gummans skull sitta kvar så länge som möjligt och ingen hade mod eller +hjärta att bryta upp, så att för första gången hon själv måste ta +initiativet och säga godnatt. + +Det var under den natten som den avgrundstanken uppstod i den gamlas +hjärna, att det icke var gott att de unga männen voro allena -- och hon +annonserade! + + * * * * * + +Åtta dagar efter den sista ledsamma kvällen hade det lilla samhället +undergått revolution. _Alla_ befunno sig punktligt vid frukosten iklädda +sina bästa kläder, väl rakade, omsorgsfullt kammade; man konverserade, +men man disputerade inte, som förr, över ett fyra alnar långt bord; man +stojade inte, man talade med halvhög röst och försökte säga genialiteter +för att ådraga sig uppmärksamhet mera genom det sagdas förträfflighet än +genom röstens styrka; man var blyg, man överbjöd varandra i artighet, man +var onaturlig, tillgjord, dum -- det satt två unga flickor vid bordet. +Och den förträffliga prostinnan var lycklig! + +Vid soupén fattades ingen och icke efter heller! Men sedan hölls en +överläggning, som räckte till gryningen, huru man skulle roa de unga +damerna. Man skulle arbeta på sektioner. Sektionen A. skulle arrangera +kälkåkning, B. skriva pjäs och göra sällskapsspektakel att vara i ordning +till prostinnans terminsbal o. s. v. Alla hade förlora huvudet -- utom +pastorn. + + * * * * * + +Man var nu i första dagarna av november. Terminen ansågs skämd! + +Wirapartiet gick sönder! Man repeterade pjäser, man levde i sus och dus, +man gav varandra hemliga förtroenden, och omsider upptäckte vår hjälte en +dag till sin fasa, att han var kär! + +Han kunde icke bära sin förtvivlan utan måste öppna sitt hjärta för +kamraten till höger i farstun. + +Denne avhörde hans bekännelse med ett underligt leende, likgiltigt, +medlidsamt. Slutligen frågade han: + +-- I vem? + +-- Den blonda! + +-- Det är jag med! + +Man beklagade varandra och tröstade varandra, man beslöt att genom arbete +och flit slå bort den förhärjande plågan, ja han ville nu strax gå på +föreläsningen, men skulle först gå upp efter sitt kollegium, som han +glömt i förmaket. Kamraten sökte förgäves avstyra detta okloka företag. + +Med darrande steg gick han upp i våningen, stannade utanför +förmaksdörren, knackade och skulle fråga om han vågade störa damerna. + +Fem mansröster svarade med ett enhälligt: + +-- Stig in! + +På golvet stod en sybåge; omkring densamma sutto fem kamrater och sydde +botten på ett tapisseri; bredvid satt prostinnan med flickorna och +nystade silke! + +Tre kvällar å rad var han ute och rumlade; den fjärde kom han hem med en +Laterna Magica som han köpt hos Rosenbergs. Efter soupén höll han +förevisning; men den mottogs med köld och kritik; man hade redan sett +_två_ dylika kvällarna förut! + +Medan han grubblade, handlade de fem! + +Men han var uppfinningsrik. Han visste att prostinnan gick till torget +varje morgon kl. 8. Han misstänkte att flickorna gingo med för att lära +sig. Vad hindrade honom att gå samma väg? Intet! + +Han ställer sig i porten och vaktar. Mycket riktigt, där kommer +prostinnan och flickorna, åtföljda av de tre; de två andra hade försovit +sig! + +-- Nej se, är herr... uppe så tidigt! + +Han var genomskådad! Återstod endast att slå det stora slaget! + +Han bjöd prostinnan och flickorna på sin nations bal, till vilken inga +främlingar ägde tillträde. Nu hade han henne i fällan, och kamraterna, +han visste icke säkert huru många, skulle gå utanför på gatan och +avundsjukt blicka upp till de upplysta fönstren. Det var ljuvt. + +I glädjen går han på en festmiddag, dricker för mycket vin och kommer för +sent till balen! I sin segervisshet hade han underlåtit att bjuda upp. +Följden: att ingen dans fanns kvar åt honom, att damerna voro stötta och +att han måste gå före soupén! + +De fem, som mycket riktigt patrullerat utanför, erbjödo honom välvilligt +sina armar, men han förkastade anbudet och begav sig ut på vandring, +förtvivlad och med dödstankar. Han besökte kyrkogården, han gick på +stenmuren utmed landsvägen från Fjärdingstull utan att lyckas bryta +halsen av sig, han undersökte dikena nedanför Rackarnäbben, tills han +förlorade minnet och vaknade vid -- sång. + +Han låg i en snödriva utanför sin bostad; det lyste i fruntimrens fönster +och bredvid honom stodo de fem och gåvo serenad! + + * * * * * + +Första dagarna i december rappellerades sonen och anmanades av fadern att +skriva in sig i Generaltullstyrelsen. + +Fjorton dagar före jul friade pastorn till den blonda och fick nej! + +Och de fem, de fortsatte! + + + + +Ensittaren. + + +Han sökte aldrig någon, syntes aldrig ute och var mycket svår att träffa. +Han bodde vid kyrkogården i två rum och troligen kök, det fick man aldrig +reda på. + +På hans tamburdörr, som var försedd med en mattslipad glasruta stod ett +otvetydigt anslag: »Träffas endast till kl. 7 f. m.» + +Ringde man på, öppnades en helt annan dörr i förstugan och en ondsint +äldre kvinna stack ut huvudet och frågade: Vem är det? Svarade man då +icke genast hövligt med sitt namn och sin nation, stängdes dörren för +evigt. Envisades man med att ringa, tystnade klockan snart av sig själv, +eller av någon annan. + +Kom man däremot in, såg man sig först i ett naturaliekabinett, med +herbarier, uppstoppade fåglar, insektslådor och akvarier; senare i ett +förmakslikt studerrum, som bar spår av en halvförgången lyx. Röda +schagg-emmor, broderade mattor, nötta kuddar med tapisserisöm, +oljefärgstavlor på väggarna, till och med en gammal flamländare av känt +namn; ett vackert bibliotek, ett dyrbart mikroskop och ett staffli. + +Fastän gammal skolkamrat mottogs man av den tjugofyraåriga misantropen +med en konventionell artighet, blandad med misstroende och ovilja. + +-- Förlåt att jag frågar, men har du galoscher? Får jag besvära bror att +torka av sig i tamburen, det är nyskurat och... + +Det var alltid nyskurat! + +Han tog fram en cigarrlåda. + +-- Tack, röker du inte själv? + +-- Nej, aldrig! + +-- Å! Men då skall inte jag förstöra dina gardiner! + +-- Gör ingenting, du kommer inte hit för att röka. + +-- Du är bitter. + +-- Ånej! Jag erinrar mig, förlåt mitt propos, min första termin. Jag +kände mig ensam en gång och bad några gamla vänner från skolan hem en +kväll för att dricka ett glas punsch och röka en cigarr. De kommo och +rökte fulla mina båda rum, förstörde min skotska matta och väsnades i +trapporna. Följande dag kommo de igen och hade en kortlek med sig; dagen +därpå åter, men då hade de druckit ur punschen och rökt upp cigarrerna. + +-- Du skulle ha visat ut dem! + +-- Det behövdes ej! De kommo aldrig igen! + +Visiterna voro alltid stela; han talade endast om vårt gemensamma +studium. + +Jag ville gärna komma honom närmare, men det lyckades ej; jag ville ha +hans historia, men han gav den ej. Kamraterna sa, att han inte hade någon +historia, att han var en gammal egoist, som aldrig lånade ut penningar, +att man aldrig visste när han fick rekommenderat, ty det stod ej på +kartorna, att han levde på räntor och var fader- och moderlös, att han +var en odräglig människa. + +De grinade åt honom, när de sågo hans bredskyggiga hatt bakom tallarna i +kronoparken, där han gick och tog arachnider, de grinade åt honom när de +genom fönstret sågo honom vid sitt skrivbord lutad över mikroskopet, de +grinade slutligen åt honom när helst han syntes ute och gick till posten, +ty han hade stor korrespondens, de grinade som man gör åt det man inte +förstår. + +Han var otillgänglig, hemlighetsfull, kall, hård. + +Om man berättade honom ett dödsfall, sade han: gudskelov; om ett barns +födelse: stackars barn, och om en förlovning: infamt! Han såg allting +genom mikroskop. + +En afton gick jag förbi hans fönster åt kyrkogårdsgatan; rullgardinerna +voro ej fällda och lampan brann klart därinne. Mitt i rummet stod han och +rökte en cigarr. Han rökte, han som aldrig rökte. + +Jag tillät mig stanna och observera, vilket icke var svårt, då mannen +bodde på nedra botten. + +Han tycktes njuta oerhört av cigarren. Efter en stund lade han bort den +och gjorde sig redo att gå till sängs. Han flyttade fram nattduksbordet +till huvudgärden, drog upp klockan och tog av rocken. Därefter bar han +fram en stor glaskupa, ett akvarium och ställde det försiktigt på bordet; +som lampan stod på andra sidan kunde jag mycket väl urskilja de gröna +saltvattensalgerna, som flöto omkring, men ej en levande varelse syntes +röra sig. Han återkom nu från det yttre rummet med en död groda +förvandlad till ett fysiologiskt preparat. Jag tryckte ansiktet emot +rutan. + +Nu tog han med pincetten några muskelknippen från högra _femur_ och förde +ned i vattnet; då blev där ett liv bland algerna; rudyngel och +salamandrar kilade om varandra och bakom en buskig Enteromorpha stack nu +ett rosenrött finger fram, och så ett, tills en vacker _Medusa_ hjulade +fram och lade sig på rygg; öppnade så munnen och fattade med de skära +fingrarna de ännu skälvande muskelfibrerna och åt. + +Då log den tjugofyraåriga misantropen så gott, så gott mot sin +skyddsling. I detsamma stack den ondsinta gamla kvinnans huvud upp över +hans axel och hon lade sin hand på hans arm och lutade sig helt +förtroligt ned över glaset för att se på! + +Vem var den människan? Åter gåtor! + +Kvinnan försvann; han gick till sängs, låg en stund och njöt av att se +sin tystlåtna vän hjulande taga sin motion på maten; därpå fördjupade han +sig i en bok och jag gick. + +En mörk kväll hade en kamrat sett honom smyga på kyrkogården med en lykta +i handen. Det viskades hemska saker; jag försvarade honom, men visste ej +själv vad jag skulle tro, ty han var fanatisk naturforskare. Jag ansåg +mig för hans heders skull böra fråga honom om verkliga förhållandet! + +Han blev ond och svarade intet! + +Samtidigt härmed cirkulerade en annan mystisk historia. En ung student, +mycket flitig och med stor håg för studier, hade i brist på medel att +fortsätta redan lagat sig i ordning att lämna Uppsala och ge sig okända +öden till mötes i huvudstaden. I avskedets stund kommer postbäraren med +ett rekommenderat brev innehållande en penningesumma jämte löfte om lika +mycket varje månad, så länge han studerade och var flitig. + +Stilen var förvänd och underskriften pseudo. Historien cirkulerade tills +den blev gammal och den lyckliga unga studenten korresponderade med sin +okände under en pseudonym poste restante. + +Jag gissade på enstöringen och var nog indiskret att åter en gång fråga +honom. Han bevisade mig det omöjliga häruti, ty han skulle visst icke +korrigera de stora styrande lagarna, som årligen utgallra ur det alltför +stora antalet av studerande; i kampen för tillvaron visar sig vem som för +naturens höga ändamål är lämpligast att fortvara! + +-- Och vem är det? + +-- Den starkaste, naturligtvis! + +-- Och de andra? + +-- De må gå under. + +-- Är detta ett ändamål? + +-- De starkare behövde deras död för sin tillvaro. + +-- Fy, sådana lagar! + +-- Jag har icke stiftat dem! + +Därvid blev det; jag trodde honom! + +En vacker dag såg man i tidningen att han tagit kandidaten. Ingen visste +att han tenterat. Han disputerade strax därefter med högt betyg och så +var han försvunnen. + +Tre månader senare erhöll jag ett brev: _Aix, Bouches du Rhône, +Provence_. Det var från honom. + +Det andades levnadslust och gott mod. Han bodde hos rika släktingar i den +vackraste trakt av Frankrike, två mil från Medelhavet och eklaterade nu +sin förlovning efter att ha varit trolovad i fyra år! Och det visste +ingen! + +Han skrev bland annat! + +»Det var oklokt av mig att vara hemlighetsfull i en småstad; hade jag +talat mer om mig själv, hade man icke talat så mycket om mig! Jag skall +ändra taktik. + +För att slippa bli föremål för vidare samtal skall jag för dig avslöja +alla mitt livs hemligheter på en gång. + +Vem är jag? Ack! Kamraterna ha sagt det så många gånger, jag har själv +bekräftat det, men du tror icke! Du vill alltid ha något intressant! Jag +är vad man tar mig för -- en obetydlighet, en egoist; jag fruktade nog +ofta att man skulle ta mig för ett snille, och då hade min frid varit +all! Jag läste in mig för att så snart som möjligt byta Uppsala mot +Provence; du tror att det var för vetenskapen! Vetenskapen var för mitt +nöje! Uppsala var för mitt nöje, ensamheten för mitt nöje! Du tror man +lever för att gagna; tro icke det! + +Vad de anonyma penningsändningarna beträffar, så voro de anonyma, därför +att jag icke ville öka mina ovänners tal. Tror du att _han_ skulle ha +förlåtit mig det någonsin, han som aldrig kunde lida mig! + +Jag är även skyldig dig förklaring över ett par mörka punkter i min +Uppsalahistoria. Hör då! + +Mina kyrkogårdspromenader vid lyktsken gällde en rar lumbricus-art som +jag höll på att beskriva till Vetenskapsakademiens Översikt. Min +vetenskapliga (ha! ha! ha!) avund tillät mig icke röja mig, med fara att +bli misstänkt som liktjuv! + +Till sist min historia! Premisserna till denna förtorkade existens, +orsakerna till denna världsföraktares mångåriga kval och bitterheter, jag +är skyldig dig hela sanningen, ädle vän! + +Jag var blott sju år, en liten ljuslockig pilt, med ett öppet ofördärvat +sinne, då jag började röka cigarr. Passionen tilltog i sådan grad, att +jag vid inträdet på Gymnasium hade ådragit mig en kronisk magkatarr: när +jag kom till Uppsala hade levern även blivit lindrigt afficierad! Tänk +levern! För att spara tid uppsköt jag brunnskuren till efter examen! +Vattnet i Aix är förträffligt och jag är på bättringen, men icke fullt +återställd, som du kan höra! Jag känner dock dag för dag huru olyckorna +upphöra, huru ödet tröttnar att förfölja mig och huru människorna +förbättras -- jag har redan sett en ängel här nere! + +Det var min historia! Går den inte an! + +Skall den vara krångligare! Det är inte så krångligt här i världen som du +vill tro. Jag undrar om du inte skulle behöva komma hit ner!» + +Följande dag emottog jag åter ett brev: _Aix, Bouches du Rhône, +Provence_. + +Det innehöll endast detta, som avlyfte den sista stenen från mitt bröst. + +P. S. Jag glömde säga dig vem den gamla avskräckande kvinnan var, som +framlevde sin gåtfulla existens i mitt kök! Det var min städerska! + + D. S. + + + + +Sorken. + + +Det är hans tolfte termin som går in; han läser på graden ännu; inte har +han varit lat precis, men han har varit bland det folket, som aldrig +kommer sig för att hålla sig framme. Han har sett yngre kamrater gå om +sig, men i stället för att sporra honom har detta gjort honom resignerad. +Han betraktar sig som Uppsalabo och har inte brått, så länge fadern utan +knot skickar honom de sparsamma medlen, ty på de sex åren ha pengarna +sjunkit i värde. Hans olycka härrör av hans val av ämne, ty han hörde +till den svärm som slog sig på estetik, då det var på modet och man talar +om att han skrivit vers, som han lät trycka en gång, vilket han numera +förnekar. + +Nu hade han blivit fet och med fetman gick ärelystnaden bort, men han +behöver sova desto mer. Han besöker därför aldrig annat än en +elvaföreläsning, på lilla Gustavianum, ty det drar på Stora och hans hår +är förtunnat. Ibland får han där höra en stump ur filosofiens historia, +en annan gång ett åttondels kapitel ur Romarbrevet, så ett stycke +arkitekturens historia. Han sitter alltid på sista bänken uppe vid +fönstret med fri utsikt åt gården; han har alltid fällkniven framme och +har gjort djupa studier i xylografien; när han lyfter på den tjocka +oljefärgshinnan, kan han bestämma huru många terminer han tjänstgjort +vid universitetet, ty han började skära sina initialer på hebreiska redan +första terminen, och sedan dess ha borden blott varit målade tre gånger. +Han räknar årsringarna, säger han. + +När han kommer upp i termin, går han strax till nationen och lånar +Nordbergs Carl XII; den skall han sova middag på, ty det bestås inga +kuddar i hans skinnsoffa och han har studerat skinnets märkvärdiga +egenskaper att först kyla och sedan bränna. + +Han röker fortfarande pipa, vilket gör hans rum mindre angenämt att +vistas uti. Det är en liten vindskammare i Svartbäcken som han bebott, +sedan han först kom upp; taket är brunt, tapeterna bruna, möblerna bruna, +han har »rökt in» sin kammare själv, säger han gärna med en viss +stolthet. + +Han äter middag hemma ur mathämtaren och alltid i sällskap med någon +likasinnad. Han har alltid 25 halvbuteljer öl vid dörren, och blir +samtalet livligt, så kan han glömma sig kvar vid bordet ett par timmar +med ölglaset och pipan; men sedan sover han middag till klockan 6 å 7. +Då, när skymningen inträder, går han till Phoenix och dricker toddy med +en borgare, ty han tycker inte om studenter; de äro för unga för honom +och för bråkiga. Han vill sitta tyst och stilla i ett soffhörn och virvla +rök, under det att samtalet, helst ett politiskt, rör sig i jämna +opassionerade perioder, interpunkterade med små klunkar ur den bruna +toddyn. Drack han fler än fyra toddar, kunde han bli sentimental, som han +kallade det, och då berättade han gärna sin historia, varöver han skämdes +gruvligt dagen efter. Hans historia var enkel och vanlig och handlade +inte om honörn utan om ett fruntimmer. + +Han hade en passion, som kanske också bidrog att förlänga hans vistelse +vid universitetet; han gick på bokauktion. Icke för att köpa böcker och +icke läsa, utan för att höra på buden. Han betraktade böcker som +typografiska alster; han talade aldrig om titeln eller författarens namn +utan endast om boktryckaren. + +-- I dag går en Amund Laurentzson; vill ni ha en Ignatius Meurer, så +passa på om lördag. Ni skulle ha sett en sådan Petrina; den här Niclas +Wankijff var mig en stympare. + +Borgaren fick stundom åhöra sådana samtal och, som han hade lätt att +fatta, gick han sedan och spridde ut bland sina bekanta att t. ex. +sextonhundratalets störste författare, Johann Kankel till Wisingsborg +hade skrivit ett lärt arbete, som hette Nils Matson Kiöping. + +Om söndagarna åt han middag hos sin borgare, varefter de båda gingo i +aftonsången och hörde någon S. M. Kandidat. + +Så framflöt hans liv -- stilla och lugnt; han gjorde aldrig något ont, +blev aldrig häcklad, var en god människa, hade alla förträffliga +egenskaper, gick i kyrkan, skrev till sina föräldrar, opponerade sig +aldrig, gick på föreläsningar, men tog aldrig examen. + +Han lämnade Uppsala vid 26 års ålder, utan någon bitterhet mot lärare +eller kamrater, lika värderad och avhållen som när han kom. Därpå gick +han in i diskonten och köpte ett trycken i landsorten. + + + + +Mellan drabbningarna. + + +Han var puckelrygg, den lilla stackarn, men han var glad och nöjd, ty han +hade ett fromt sinne och hade lidit sig fram till den punkt där löjet +vidtar. Men han var stolt också, ty han hade tagit medikofilen. Han hade +en liten behändig hand och ett säkert öga, så att ingen avrådde honom +från att fortsätta. Han var mycket fattig, men han hade inga skulder, men +nu skulle de göras, ty hans stipendium på 200 rdr räckte endast till +böcker. Det var den honetta fattigdomen, som lever på försakelser. + +Hans studenttid -- han var kandidat nu -- hade alls icke varit rolig! +Hundra riksdaler i termin hade räckt; mjölk och bröd om morgonen, +likadant om kvällen, middag i matlag med en kamrat för sex rdr i månaden. +Ett vindsrum för femton rdr med en famn ved, som han köpte själv på +torget för sju. + +Men det hade varit mycket svårt ibland, då extra utgifter, såsom till +kläder, hade gjort en bresch i kassan, och han hade behövt sex terminer +till sin medikofil. + +Sista terminen var riktigt svår och då just som han höll på med +tentamina. Han flyttade om hösten in i ett gammalt träruckel vid +Järnbron, uppe på vinden naturligtvis; rummet var inskjutet som en låda +på gaveln och taket hade av åsen fått form av ett likkistlock. Långt ut +i rummet sprang husets gemensamma skorsten fram; en tältsäng med madrass, +täcke och dyna, men inga lakan; ett köksbord vid fönstret, en rödmålad +byrå och ett par stolar utgjorde möblemanget. Han läste vid ett talgljus +i en halvbutelj. + +Oktober månad kom och med den kylan; han hade ingen ved och kunde icke +skaffa någon. Då upptäckte han att hans skorsten, som han förut ogillat +för dess vanprydande fason, spred en behaglig värme omkring i rummet. Han +satte sig med ryggen mot densamma och läste. Denna glädje räckte i tre +dagar, men på den fjärde var skorstenen obevekligen kall. Han sökte +orsaken och fann att den endast tjänstgjorde åt bagarstugan, vilken +begagnades blott var fjortonde dag. Det var ett svårt slag. Nöden började +visa tänderna; han gjorde så också och bröt med mycken möda loss +klädhängarna i skrubben; panelerna följde därpå. Dessemellan sprang han +ut i skymningen med sin nattsäck och lånade hem en brasa ved av någon +fattig kamrat -- han kände inga rika. + +När han gått flera gånger på samma ställe blygdes han och fann sig +nödsakad till en utväg som han förut bävat för, ja, som han ansåg lika +med ett brott. + +Det hade börjat snöa, men snön smälte och sög sig in genom takpannorna +och genom läkterna och genom takpapperet, så att det dröp i hans säng, +vilken tjänade som soffa om dagen och apterades till säng om kvällarna +helt enkelt genom att han lyfte på täcket; och nu när det blivit kallt +var sängen hans enda räddning även om dagarna; han var uppjagad ur sitt +bo, han var hotad i sin tillvaros första villkor. Då fattade han beslutet +att gå till »Fernan». + +Det var ett bittert ögonblick, det gällde hans klocka, ett minne; men +det gällde också hans framtid. Han slog upp rockkragen för att ej vara +igenkänd och styrde genom snödrivorna bort till den mörka Kungsdiksgatan. +Han gick länge utanför med bultande hjärta. Han såg så många klockor, som +hängde där i fönstret; så många minnen; han tyckte att han gjorde något +illa; men så tänkte han på sin examen och han gick in. Det var en brokig +anblick, som gjorde honom något förvirrad. Nya kläder, mässingsinstrument, +fortepianos, skodon, böcker, tobakspipor, paraplyn; allt som en människa +kan undvara, utom mat och värme. + +Han mottogs vänligt av en medelålders fru och framstammade sitt ärende: +han skulle fråga om han kunde få något på den här klockan; han hade råkat +i en tillfällig förlägenhet, men han skulle ta ut den snart, den var ett +minne. + +-- Jaså det är ett minne, sade frun med ett försmädligt leende. + +Den stackars gossen visste icke att det var den vanliga formuleringen av +en sådan låneansökan. Han fick en tia. + +-- Namnet? + +Vilket ögonblick! Han förnekade sin identitet. Han ville störta ut, men i +dörren möter han tre stojande kamrater, som väl tycktes känna vägen och +som säkert icke voro där av samma skäl som han. + +-- Nej, se lilla Anton! Vänta, nu ska vi vara tillsammans i kväll och ha +roligt. Här blir strax pengar! + +Han skämdes, men han stannade och han följde med ut och han rumlade och +blev drucken och hemförd. Men han drömde så vackert och han vaknade +förvånad; han låg i sin egen säng -- med lakan -- rena lakan för första +gången på sex veckor. Vem hade givit honom dem? + +Så kom ångesten över honom! Han hade varit ute och rumlat i går; han hade +förstört sin tia; han hade ätit hummer; han hade druckit curaçao! Han +hade varit hos pantlånerskan och fallit i rövarhänder. + +Han såg åt huvudgärden; där stod en stol, med strykstickorna, +ljusbuteljen, vattenkaraffinen, portnyckeln, en uppslagen kardus Hoppet +och hans tia; allt väl och ordentligt uppdukat! + +Men han hade svårare perser än så; det var då när maten tog slut och han +skämdes att gå och låna. Han svalt då, men han läste, läste oavlåtligt +och försummade aldrig föreläsning eller kollegium. + +En gång fann man honom på sin säng liggande avsvimmad över sin Fysik, som +han skulle tentera dagen därpå. Han hade icke ätit på 48 timmar. + +Emellertid hade han tagit medikofiln och lade nu in sin ansökan till +underläkareplats på Garnisons-sjukhuset, där han skulle erhålla fria +husrum och 60 rdr i termin. Hans ansökan beviljades och han gjorde sin +första ronde, men föll till golvet, när han fick åse en luxations +irättasättande. Fältläkaren, som med detsamma inträdde, blev högst +förvånad över att se en liten människa ligga på golvet, blek och i +kallsvett; han lyfte upp den stackars gossen och frågade medlidsamt: vem +är du, min lilla gosse? + +-- Jag är underläkare på Garnison och medlem av Fältläkarekåren! + +Man besparade den lilla krymplingen den förklaringen att ett brott mot +reglementet i misstag blivit begånget och han fick stanna terminen ut. +Han visste icke att han var puckel! + +Så kom han åter till Uppsala och gick på sjukhuset; men det blev allt +svårare för honom att reda sig. Men det gick! Tidigt var han uppe om +morgnarna och skötte sina affärer, så att han var i arbete klockan 9. + +Det hade åter blivit vår och kamraterna hade skilts åt olika håll; några +hade gått ut på beväringsmötena, andra till förordnanden i landsorten och +andra åter till badorter: han var ensam i staden och såg en förskräcklig +sommar för sig i Uppsala, där somrarna kunna vara outhärdliga. + +Det var en majdags eftermiddag; han hade suttit i Karolinaparken och läst +och gick nu upp på Slottsbacken för att få litet horisont. Landskapet är +inte just vackert, men det gav icke heller någon längtan till landet, +utan väcker snarare föreställningar om havet; och han var född vid kusten +och blev hemsjuk, då han såg ångbåten böka sig fram mellan de gruvliga +trädesåkrarna. Och han såg hela sommarens fasor mot sig och han önskade +att det var höst igen. + +-- Nå se det var då tur att jag råkade dig; gå genast till inspektorn och +lyft respengar; jag gratulerar! Men skynda dig innan patienten dör! + +Conclusion: den lille reste kvällen därpå till Bohuslän för att inträda i +sin befattning som husläkare hos en mäkta rik köpman, vilken blivit +svagsint av vällevnad. För besväret erhöll han 200 rdr i månaden och +vivre, vivre på ett slott vid havskusten. Och han andades åter! + +Den gamla byggnaden hade uppstått under Ostindiska Compagniets +glansperiod på 1700-talet, då nuvarande ägarens förfäder hade samlat en +kolossal förmögenhet. Parken var anlagd i fullständigt kinesisk smak +efter ett mönster från Cantons omgivningar. + +Där fanns akacier och syskomorer, grottor och dammar med guldfiskar och +svanor; små bambupaviljonger och fontäner; volierer med fasaner och +påfåglar. Åkrarna voro igenlagda och ängarna voro icke slagna i +mannaminne. Hela trädgårdsland voro besådda med blommor; där fanns en +fruktträdgård med de ljuvligaste träd och en köksträdgård och melonbänkar +och jordgubbsland, persikospaljer och vinkast; vart man kom mötte ögat +väldiga vaser av äkta porslin från Mingdynastien, och i rummen glänste +det dyrbaraste Cracquelée, bredvid Japanska emaljarbeten. Huset var +omgivet av verandor med markiser av finaste bambu och nankin; hängmattor +funnos anbragta här och där emellan träden, och solskärmar av siden och +damast stodo över allt till hands. I svandammarna och kanalerna lågo +båtar, men längst ner vid havsstranden låg en kutter med två båtsmän +färdiga att hissa på vid kommando. I stallet funnos fullblod och +jaktvagnar. Där var med ett ord alla ingredienserna till ett paradis, men +där fattades skapelsens krona. Hushållet bestod nämligen endast av dåren, +vilken stod under en husfrus, en hovmästares och en kammartjänares välde: +men vad brydde han, den lilla doktorn, sig om människorna, då han för +första gången fick ostört njuta av sin frihet, av naturen och denna +jordens timliga goda. + +Han blev yr av det myckna, men glömde icke att befria fången från det +tryckande tyranniet, varför också denne visade sig tacksam. + +Han och den sjuke sutto ensamma vid middagsbordet och hade var sin +betjänt bakom stolen; han åt själv sex rätter mat, de härligaste ostron +och friskaste hummer och drack de ljuvligaste viner, under det att den +rike mannen satt bredvid och åt kokta höns och mannagrynsvälling. Efter +middagen lågo de båda i hängmattor av manillagarn och den sjuke åsåg med +avund huru den fattige kandidaten rökte fyrtioriksdalers cigarrer och +drack direkt importerad marasquino. + +Han seglade ut på havet och lät alla sorger blåsa bort; han rodde omkring +på kanalerna och sköt kaniner med revolver; han satt i en kiosk och +metade guldkarpar; men det var icke bra, ty dem brukade husfrun göra sig +en liten inkomst på om höstarna och därför uppstod meningsbyte, hemlig +korrespondens till den sjukes förmyndare, vilket åter gav anledning till +utfärdandet av en ukas, som gav doktorn absolut beslutanderätt över allt +levande både folk och fä på hela gården. + +Augusti månad gick in och han besökte sina trädgårdar; han fann behag i +jordgubbarna och skickade upp pojkar i bigarråträden; han prövade +persikorna och vindruvorna och fann att de ännu behövde en månad på sig; +han lät skörda hela fång med lövkojor, petunier och scabiosor för att +sätta i sina mandarin-vaser; han njöt av ögonblicket som ett barn, han +visste icke om han skulle få igen sådana dagar. Under sin promenad i +trädgården får han se en ljus sommarklänning och en liten halmhatt med +blå slöja skymta mellan buskarna. Han blev så rädd, att hjärtat begynte +bulta, och han gick upp på sitt rum och trodde icke att han vågade gå ut +mer den dagen; han beslöt senare på eftermiddagen att raka sig, varefter +han påtog en vit halsduk. Han kom därvid att kasta en blick i spegeln och +fann att han var mycket ful. Han gick ner i salongen och gjorde några +slag över golvet; där råkade sitta en stor trymå, som gjorde att han +kunde se sig hel och hållen; han fann att axlarna sutto för högt upp! + +Därpå gick han upp i slottstornet, ända upp till lanterninen och såg på +utsikten; han hade trädgården och parken under sig och längst bort havet; +han kunde se allt som rörde sig därnere och han såg en ljus klänning röra +sig i trädgården. + +Han gick ner i stallet och undrade om han skulle kunna sitta till häst. +Därpå tände han en stor cigarr och gick utanför trädgårdsstaketet. + +När det blev kväll gick han till sjöpaviljongen och tyckte att det var +tråkigt, så att han strax gick hem igen och beslöt att tillbringa en del +av morgondagen i trädgården. + +Han steg upp i tid följande morgon och rakade sig! Han slog upp fönstret +och andades provinsrosornas doft och åhörde lövsångarens strofer med +ovanlig uppmärksamhet; han knöt länge på halsduken, polerade naglarna, +tog hatt och käpp och gick, men möter i dörren en betjänt med andan i +halsen: patienten var illa sjuk. + +I två dagar satt han inne i sjukrummet och på den tredje fick han resa in +till staden för att underrätta om dödsfallet och samtidigt erhålla +entledigande. + +Just nu när vindruvorna skulle till att mogna och dahlierna började slå +ut, måste han lämna paradiset och återvända till Uppsala, utan att ha +sett trädgårdsmästarens dotter, ty det var väl hon ändå. Han packade +alltså in och återvände till Uppsala. + + + + +En snobb. + + +Denna person var nog olycklig att vara son till en högre ämbetsman, +vilken även var förmögen; därjämte bar han ett namn, som, ehuru det icke +återfanns i adelskalendern, dock ägde en utmanande klang och som väckte +desto större förargelse, som dess utländska stavningssätt alltid +föranledde dess oriktiga uttalande; där fanns ett par bokstäver för +mycket! + +Dessutom hade naturen begåvat honom med ett fördelaktigt yttre, varför +han visade sig tacksam genom att vårda detsamma; han älskade nya kläder +varje halvår, vilka han lät borsta varje morgon, och kunde icke förmå sig +att gå på en föreläsning utan manschetter; när det var smutsigt ute +stoppade han icke byxorna i stövlarna, utan tog på galoscher. Som hans +ögon voro dåliga, begagnade han lornjett, ty han ansåg sig för ung att +nyttja glasögon. + +Denna avundade och skarpt klandrade man hade sin uppfostran att tacka för +sina olyckor och bör hans historia lända föräldrar och målsmän till +varning. + +Han inskrevs efter sin fars önskan i X-lands nation, oaktat han utgått +från ett läroverk i huvudstaden. När han nu inträdde på nationen fann han +sig omgiven av sexfotlånga bredaxlade landsmän, vilka han aldrig sett +förr och som talade ett för honom främmande språk. De betraktade hans +snygga kläder med misstänksamhet. Ingen vågade till en början dricka +brorskål med honom, ty hans försynthet togs för högfärd, tills en äldre +föreslog en allmän brorskål med »rännstensungen» -- så kallade provinsen +huvudstadsbefolkningen den tiden. -- Som offret icke ville överlasta sig, +vägrade han att tömma varje särskilt glas i botten, vilket framkallade en +storm av ovilja. + +Han sökte närma sig några jämnåriga, men de voro fullt upptagna med att +formera ärofullare bekantskaper bland de äldre. + +Andra besöket på nationen utföll ändå sämre. Han kunde icke deltaga i en +kavalleristrid därför att man under den nöjsamma gardistleken »spänna +kyrka» krossat hans lornjett. En kavalleristrid tillgick så: nationen +delades i två grupper; klädd i teatergarderobens kaskar, sablar och +harnesk satt man upp gränsle över stolarna och efter en allmän ritt +omkring salen, gjordes slutligen chock under förfärliga trumpetsignaler. +De krossade stolarna sattes upp på nationens utgifter under _Teater_. + +Följande nationszwück uppläste en skald ett poem kallat »Snobben», vilket +väckte allmänt jubel. I detta skaldestycke skildrades den olycklige från +topp till tå; hans byxor, hans urkedja, hans manschetter, hans galoscher, +hans dåliga ögon, hans rena näsdukar, hans far och mor. + +Från den stunden besökte snobben icke mera nationen, utan sökte upp sina +gamla skolkamrater. + +Underliga rykten började gå. En hade sett honom äta med gaffel på Gästis, +en annan hade hört honom vägra att taga fyra supar vid smörgåsbordet, en +annan hade sett honom rida på Stockholmsvägen. Han besökte föreläsningar +och kollegier regelbundet; han var alltså ett dumhuvud, det syntes ju +också på hans yttre. En morgon väckes den olycklige av en stor landsman, +som svär på att han måste låna honom pengar. Protester hjälpte ej, ty +landsmannen höll ett rekommenderat brev i handen, vilket han av artighet +uttagit åt Snobben; ja han hade redan öppnat det och broderligen delat +summan i två olika stora delar, men han svor på, att han icke läst +brevet. + +Då adressaten förklarade sin missbelåtenhet med brevöppningen, lades +detta honom till last vid nästa juniorsval. + +Numera kunde han aldrig besöka nationens läsrum, ty alltid haglade +försåtliga tillmälen och lömska avsides. + +Följden blev att den unga personen tillsammans med andra olyckskamrater +hyrde en särskild lokal, där de kunde läsa sina tidningar och även spela +kort. Detta var ytterst oförsiktigt, ty nu hade småstadsskvallret fått +eld i sina blår. + +Det talades om hemliga orgier, om osedligt liv i smyg; om man förut +föraktat, så avskydde man numera alla bättre klädda studenter. + +Hans syster skulle resa till en pension i Lausanne och som hon icke kunde +medföra en liten vacker vinthund, lämnade hon den i broderns vård. + +Aldrig hade i Uppsala någon resande kunglig person väckt en sådan +uppmärksamhet som den stackars hunden. Man stod i fil på trottoarkanterna +och slog upp höga skrattsalvor; man hetsade större hundar på den lilla +stackarn och det kunde även hända att man gav honom ett käpprapp i +förbigående. När det blev tjugo grader kallt och hunden började frysa, +fick han ett ylletäcke. Denna onödiga nyhet var oerhörd och indignationen +allmän; det ljöd ett enda ursinnigt rop: »en hund med hästtäcke», man +trodde nämligen att endast hästar begagnade täcken. + +Hunden måste skickas hem igen, sedan han först på en källare blivit +fägnad med sockerbitar doppade i konjak, varav han blivit sjuk. + +Han hade av en kär anförvant vågat få en mycket vacker käpp, förfärdigad +av nerven i ett palmblad; som han fäst sig vid detta sällskap, lät han +sätta en silverskolla över knappen. Denna onödiga lyx hade kostat honom +en riksdaler, eller »fyra toddar», som hans landsmän räknade; men som +guldsmeden, vare sig av fåfänga eller oförsiktighet, kontrollerat plåten, +skulle denna oskyldiga pjäs bli en källa till många lidanden. En +Y-länning råkar en afton då han letade sitt spanska rör upptäcka +hemligheten; den spriddes som en löpeld. »Har ni sett käppen?» + +Käppen talades om i åtta dagar. Den sparkades och pinades och kastades i +alla källartamburer; plåten blev bucklig, fernissan skamfilades, men +käppen höll, ty det var en god käpp, och det var hans olycka. + +En dag blev han borta; ägaren letade den förgäves bakom galoschhyllan där +den brukade ligga; den var borta. Ägaren annonserade på knuten och lovade +en jämförelsevis stor belöning åt finnaren. Nu stod det folksamlingar vid +knuten; man skrattade och hojtade och skrev roliga kommentarier på +annonsen. + +En morgon gick käppens ägare sin promenad utmed ån! Han såg ängsmarken +invid vägen uppbökad; grästorvor voro uppsparkade som man får se där +boskap går på bete, men där gick icke boskap och tydliga spår av +klackjärn syntes på den fuktiga jorden. I gräset blänkte något; det var +den fatala silverskollan och bredvid låg käppen, sargad, trampad, böjd +som en sprättbåge, men icke av; det var därför marken var så bökad. Att +det icke var en tjuv som tagit käppen, det vittnade det överskattade +silvrets kvarvaro. Vem var det då? + +I fyra långa år framsläpade denne unge man, på vilken naturen och ödet +slösat sina gåvor, sitt liv som en biltog i den lilla staden. Han var +aldrig student, fast han tillhörde kåren; han vågade aldrig gå på sången, +aldrig på nationen, aldrig på installationer och hälsningar, aldrig på +baler eller spektakler, ty han blev alltid skymfad; han var »bland +landsmännen» dum, högfärdig, ytlig, utsvävande -- med ett ord en Snobb! +Och i verkligheten var han intet av allt detta. + +Efter fyra ledsamma år tog han en lysande Juriskandidat-examen. + +Vet ni vad man sade då? + +-- Ä-ä, sa man. + + + + +Ett folknöje. + + +Spikad! -- Så lydde det fåordiga telegram han i maj månad 186... erhöll +från Uppsala. + +I översättning skulle det heta: ditt namn har blivit uppspikat på en +svart tavla i Dekanus' farstu, 2 tr. upp, Järnbrogatan 7; om du infinner +dig där, så får du mot 2 rdr 50 öre lyfta ett halvt ark bikupa med två +dåliga namnteckningar skrivna med gåspenna, lite diverse trycksaker och +längst ned en 25 öres karta; detta papper -- vilken glädje för +föräldrarna, vilken tillfredsställelse för målsmännen -- är ett pass, som +för dig öppnar den stora utsikten till kanhända granparnassen i +Domkyrkan, kanhända till predikstolen eller lasarettet, detta papper +skall hos dina förläggare gälla lika med ett livförsäkringsbrev, ty du +har fått på hand på din framtid, du är räddad -- du har skrivit ditt +latin! + +Så stor roll spelade för många, många år sedan det Romerska språket vid +universiteten, att få examina kunde avläggas utan att delinkventen först +offentligen »författat» en latinsk »avhandling» som det så skönt hette. + +Att författa anses i allmänhet ganska svårt, men att författa offentligt +är ansenligt mycket svårare. Därför sökte man så mycket som möjligt +underlätta arbetet, och hade på sistone dessa skrivningar, vilka +företogos två gånger om året, urartat ända därhän, att de betraktades som +ett slags återkommande folknöjen, ty ingen behövde bli kuggad om han +blott förstod att sköta sig. Härtill hörde, att en tid före den egentliga +skrivningen hos vederbörande adjunkt eller professor samtidigt avlämna +trenne uppsatser, trenne översättningar och tio riksdaler. Rättvisligen +måste erkännas att priset var fixt. + +Avråddes man efter förberedande prov att gå upp, så borde man icke gärna +göra det, ty det fanns dock vissa grundsatser; tillråddes man, så utsåg +man ett gott pålitligt sällskap och gick upp. + + * * * * * + +Det var i medio av april, då värmen ej tillät någon vidare läsning och +terminen var skämd. Det fanns så mycket oslagna käglor kvar hos Lambys +och så mycken odrucken punsch på Hovet. Man ville dock försona den +förflutna terminens synder med att skriva sitt latin. Förberedelserna +voro undanstökade och dagen före den avgörande dagen var inne. + +Vid sextiden på kvällen strömmade skaror av studenter upp till Kuggis, +åtföljda av städerskor med klädkorgar och nattsäckar fulla med böcker, +vilka dagen därpå skulle användas som källor. + +Det vimlade snart uppe i de låga rummen; man bildade partier och +antecknade med krita sina namn på de svarta borden; deponerade sina +bokupplag på golvet och mottog av kursor Bergholm goda råd och +förmaningar, i synnerhet om man såg grön ut. + +Mången överliggare som i åratal prövat sin otur hälsades av den gamle +med en bekant nickning och löfte, att han den här gången skulle söka göra +något för dem. + +Följande morgon kl. 8 med kvart var man på platserna till ett antal av +fyra hundra man, sedan middag först blivit beställd till kl. 1. + +Dekanus infann sig, sorlet lade sig och nu upplästes under dödstystnad de +ämnen över vilka man skulle författa. + +Därpå uppträdde kursor och höll ett gammalt välkänt tal, innehållande +ordningsreglerna, alltför detaljerade att här kunna återges. Han var den +som skulle uppehålla disciplinen, den närvarande docenten fungerade +endast. Han var omutlig, stum och blind. + +Nu började man med ett konstlat lugn att formera blyertspennor, vika +av papper, slå namnteckningar och skugga bokstäverna i det ämne man +funderade på att välja. Man valde helst ett sådant, på vars svenska +betydelse man var bergsäker, ty man visste mycket väl, »att intet är i +allmänhet osäkrare» än att översätta latin. Helst togs ett sådant +ämne, där man uppdagat några gamla kända namn som Sulla, Cato, Caesar, +Alexander o. d. emedan man då hade de bästa utsikterna att få fram ur +författarna, sådana som den gudomlige Cornelius, vars uppsatser synas +vara frukter av förf:s itererade latinskrivningar, eller den +outtömlige Livius, vars sköna perioder tyckas förfärdigade på en +strumpstickningsmaskin. Den senare var i synnerhet god för dem som +skulle ha högre betyg och skriva långt. Då drog man ut periodens skelett +som ränningen ur en väv och så slog man i nytt! + +Nog av, den försiktige och svage skrev en kort uppsats på så dålig och +inkrånglad svenska som möjligt, med visshet att därigenom åstadkomma det +bästa latinet. + +Och därpå översatte han! + +Voilà tout! + +Var man mycket dålig, så hade man gamla rättade temaböcker med sig och +lokaliserade. En uppsats om Augustus t. ex. lokaliserades till en om +Gustav III, Caesar blev till Napoleon o. s. v. + +Den skicklige däremot kunde, om han förstod att undvika alla svåra +vändningar, och om han hade sina ramar av konjunktioner tillhands samt +kunde från paletten -- en lista med fraser och bons-möts ur Cicero -- +hämta en och annan färgklatsch, tillreda en ganska behaglig latin som +hugnades med det höga betyget _approbatur_. + +Förmiddagen slank tyst och stilla under djupsinniga forskningar, högst +sällan avbrutna av några svaga viskningar. Vakthavande docenten satt och +läste borta i en smyg och såg ingenting; kursors blickar följde +misstroget någon, som på tå smög sig fram mellan borden för att dricka +ett glas vatten och på hemvägen lämna eller mottaga något halvhögt +förtroende. + +Nu blev kl. tolv. Solen kastade sig ned över domkyrkan, snön smälte på +taket och det började smattra på fönsterplåtarna, kajorna stimmade kring +tornet och katedralisterna, som sluppit lösa, lekte hök och duva under +högljudda skrik. + +-- Om man skulle öppna ett fönster, föreslog någon. Gjort! Och nu +strömmade vårluften in och livade upp sinnena; man drog andan och började +småprata. + +-- Skriv färdigt konceptet innan maten kommer -- varnade en äldre kund -- +jag känner till det där. + +Man skrev nu allt vad tygen höllo och klockan slog 1. Allmän resning, +sträckningar och gäspningar! Matkorgarna buros in och man dukade upp +biffstekar och smöraskar, brödkorgar, soppterriner, vinbuteljer, +konjakskaraffer och brännvinsflaskor. + +Gamla Kuggis har blivit förvandlad till en festsal; det är en bankett av +egendomligaste slag. + +En tjock teolog med servetten knuten om halsen är nog oblyg att mitt över +rummet trycka en jurist i ett glas portvin. + +Korkar smälla, knivar och gafflar skramla; en har tagit av sig i +skjortärmarna och undrar om inte en cigarr... En annan börjar sedan han +petat tänderna med en trädgårdskniv att vissla en okänd melodi. Och +vakthavande docenten, han vänder ryggen åt alltihop, stirrar ut genom +fönstret och äter ett hopslaget smörbröd. + +Här dränktes betänkligheterna och i glädjen fattade mången det välvisa +beslutet att skjuta upp hela skrivningen till hösten -- man tyckte att +det var synd att sitta inne en sådan vacker dag, och så gick man. + +De som stannade redigerade nu varandras opera och en kamratlik fördelning +av kunskaperna ägde alltid rum utan lärarens ingripande. + +När klockan blev 2 avlämnade emellertid han, som stannat kvar, följande +snilleprov _pro gradu_ som här i Svensk översättning meddelas. + +»_Lucius Sulla botade fäderneslandet med starkare läkemedel än faran +krävde._ + +»Sedan Carthago blivit förstört, började Roms gamla välde att ramla, ty +upplösta av fruktan för den tävlande staden och, mera övermodigt, än +tillbörligt var, förlitande på sin makt, tvekade de aldrig att begå de +orättvisaste dåd, vartill även på den senare tiden kommit, att Attali +skatt, och de rikedomar, som blivit rövade i Asien, i synnerhet hade +bidragit därtill, att folkets seder fördärvades och att Romarna, +svekfulla som de voro, hade bekrigat de närgränsande staterna, varav +följde, att de, då de kränkt det ingångna förbundets helgd, framställde +det allra sämsta exempel, vilket framkallade, att, då det redan hotande +kriget med bundsförvanterna utbröt, den största olycka tillskyndades +Romerska väldet, och att, sedan fred blivit sluten, då medborgarnas antal +alltför mycket ökats, signalen gavs till det borgerliga kriget.» + +-- Det var Livius det där; nu kommer Tacitus. Kort galopp! + +»Detta krig störtade republiken och friheten; många brott mot gudarna +hade Romarna begått; tiden var inne att dessa skulle hämnas; en hämnare +uppstår när statens undergång icke är fjärran; han begagnar det starkaste +läkemedel, då han såg staten nära att uppge andan, ty han tror sig ännu +kunna bota den; Sulla tvivlade ju icke, att ju fäderneslandet, ehuru +sakernas läge var förtvivlat, likväl skulle kunna befrias från yttre och +inre fiender.» + +-- Och så i trav igen! + +»Till den ändan, då han, sedan kriget med Mithridates blivit slutat, hade +fört hären tillbaka till Rom, började han att på det värsta sätt rasa mot +sina motståndare, och på det han desto lättare skulle kunna fullfölja vad +han satt sig före, proklamerade han sina fienders namn och utfästade +belöningar åt dem som angåvo dessa.» + +-- Denna punkt tog han oförändrad ur Gedike's skrivövningar. + +»Varuti just orsaken, varför staten, sedan av proskriptionen de största +brott blivit födda, ramlade, låg.» + +Denna punkt hade han skrivit själv! + +Sedan 1872 genom en kungörelse på konsistoriidörren begagnandet av +»spirituösa eller andra starka drycker» vid latinskrivningen blivit +förbjudet, ävensom bruket av varm mat, avmattades intresset för den +vackra idrotten i så hög grad, att Ecklesiastikministern 1873 helt och +hållet avskaffade latinet! + + + + +En lovande yngling. + + +Mycket livligt var det på nationssalen; klubbmästaren hade tagit fram +fanan ur teatergarderoben och skulle hänga krusflor på den; sångarna +repeterade »Jag går mot döden» inne i biblioteket; svartklädda landsmän +sutto omkring väggarna, läste tidningar och rökte cigarr; vaktmästaren +bar in en stor cypresskrans med långa vita sidenband på vilka stod tryckt +med guldkapitäler: _Av kamrater_. Det hade varit meningsbyte om där icke +skulle stå: _Av Y-lands Nation_, och man hade stannat vid det förra. + +Nu ringde det från Domkyrkotornet i studentklockan ; taktpinnen hördes +ännu en gång knacka mot notställaren därinne och mana första basarna till +uthållighet i fermaten, kurator drog på vita handskarna, fanföraren +knäppte om sig bältet, tidningsläsarna bröto upp och togo på +ytterplaggen. Sången tystnade och nationen tågade ned till Trädgårdsgatan +för att begrava det bästa huvudet och den bästa kamraten i nationen! + +Det var en kall januari-eftermiddag, medan solen ännu stod några minuter +över horisonten. + +I sorgehuset var stor bedrövelse, ty ende sonen var död -- ifrån far och +mor och två små systrar. + +Tårarna voro slut och det låg ett dovt lugn över huset. + +Tåget gick upp till kyrkogården; det var trettio grader kallt, träden +voro rimfrostiga och solen lyste ännu längst uppe i kronorna, men nere på +marken var det redan skymning och de lummiga träden kastade blåa skuggor +över gravarna; domherrarna schasade varandra och drogo ner små snöfall; +hela kyrkogården var en enda vit duk med några ojämnheter här och där, ty +det hade fallit djup snö. + +Tåget stannade; sången gick oklanderligt, predikan likaså. Därpå höll den +unge prästen ett tal. + +-- Denne yngling hade haft en vacker framtid för sig, mänskligt att döma; +han var av ädel börd, hade föräldrar i mycket goda omständigheter och av +hög samhällsställning, en from moder som var känd för sin välgörenhet i +hela staden (särskilt för den skyddande stiftelse som kallas +Magdalenahemmet), han var en ädel natur, avhållen av kamrater, värderad +av lärare både för sina framstående kunskaper och sin flit, vilka skulle +ha fört honom långt på vetenskapens ärofulla väg. Men nu hade Gud också +fattat behag i denne yngling och därför slog han honom och tog han honom, +ty Gud slår, som bekant, sina käraste; och han höll även modern mycket +kär och fadern även, därför hade han också slagit dem, och hoppades +talaren att det måtte ha tagit riktigt hårt så att de skulle gå till +rätta med sig själva och inse vilka stora syndare de voro och att det var +för deras synders skull som de nu blivit slagna. Voro de icke syndare +kanske? Jo men! Alla äro vi syndare, säger skriften, och förtjäna icke +annat än död och fördömelse! + +Här föll modern i en häftig gråt. Uppmuntrad härav fortsatte den 27-årige +talaren och övergick nu till betraktelsen över »den lovande ynglingens +framtid på andra sidan graven!» Ämnet var visserligen grann-laga, men +sanningen skulle till ljuset... + +-- Mamma! ljöd en genomträngande barnaröst, så förtvivlad, så full av +gråt att talaren blev stum. + +Modern hade avsvimmat i faderns armar. + +Då gick som en elektrisk stöt genom de ungas hop; det lät som om man bytt +om fot, fanan gjorde en rörelse, kom åt en trädgren och en flock +snöflingor föllo ned på den unge prästens kala hjässa. + +Det gnistrade i hans isgrå ögon, ty han var nog obildad att tro på en +avsikt i snöfallet, och över hans härjade drag spred sig en flammig +rodnad. Han fortsatte och andedräkten syntes som en vit rök ur hans mun +och hans skägg var grått av rimfrosten. + +Han gjorde en volt i talet och skulle nu ur den öppnade graven inhösta +några lärdomar åt ungdomen. Denne yngling hade varit begåvad med ett +skarpt förstånd och han hade ägnat sig åt den världens visdom som kallas +naturkunskap. Faran låg nära tillhands... + +Talaren, vilken var den ende som hade tillfälle att hålla sig varm, +märkte icke förrän nu att kylan tilltagit och att de små barnen gräto av +köld, sedan modern återkommit till sans. + +Han inskränkte sig därför till att varna de unga för den världsliga +visdomen, som leder till fördärv och anbefallde det sanna uppenbarade +ordet, som leder till Kristus. + +Solen hade gått ner; och stjärnorna tågade upp. + +Dödens frid låg över hela naturen; processionen slingrade sig fram +mellan de höga drivorna, och snön gnisslade så skärande under fötterna. +Men i spetsen gick fanan, och se hon bar icke sorgen längre, ty det +svarta krusfloret var blivet gnistrande vitt; fridens ängel hade andats +däröver, dödens ängel hade fläktat med sin vinge. + + * * * * * + +På aftonen, sedan den avlidnes kamrater i några vackra sånger utanför +sorgehuset givit sina tänkesätt om den dödes framtid tillkänna, samlades +några närmare vänner till den bortgångne unge läkaren hos amanuensen i +dennes rum bredvid patologiska anatomisalen. + +Vid en förträfflig Tricoche och starka Havannor diskuterades den +förflutna eftermiddagen. + +-- Tänk om han varit skendöd och hört vad som sades, anmärkte en ung +medikofilare känslofullt. + +-- Omöjligt; vi ha införlivat den präktiga gossens hjärna med våra +samlingar; vill ni se den? + +-- Nej, för Guds skull, svarades i korus. + +-- Det var ett makalöst gods; den vägde nära 1,600 gram -- Ni vet att +Cuviers vägde 1,700 -- och den grå substansen var så avgjort övervägande +-- det var ingen hönshjärna, som Ni ha den äran att veta. + +-- Det var, sade du, en Meningitis som gjorde ända på den vackra +historien? + +-- Ja och en genomgående sådan; hela membranen var förstörd ända intill +pia mater... + +-- Nej, sluta nu. + +-- Är du sentimental, din sprakfåle! + +När de gingo ut för att supera och passerade stora salen stannade +amanuensen och visade på ett tomt bord till höger om en påbörjad +medelålders man. + +På bordet låg ännu kniven bredvid ett broderat lakan, märkt med ett krönt +namnchiffer. + +-- Där vilade han sist, gamle Tönnes, innan de svarte kommo och togo +honom, sade han. + +De superade länge och drucko mycket; sedan följde sällskapet amanuensen +på väg. När de kommo ett stycke ner på Trädgårdsgatan upphörde snön +plötsligen att knarra, marken var svart och mjuk och de kände en doft av +granris. De voro utanför sorgehuset; det lyste i hans fönster. + +-- Nu är modern därinne och gråter, anmärkte någon. + +-- Vem skulle det annars vara? + +-- Hm! + +Amanuensen på pathologicum blev alldeles tyst, och när de kommo till hans +port släppte han icke sällskapet förrän han övertalat en av dem att +kinesa hos sig, ty han bodde för tillfället ensam i hela huset. +Lyckligtvis frågade ingen honom om han var mörkrädd, ty han var av ett +mycket våldsamt lynne när han hade förtärt något. + + + + +Skalden och poeten. + + +Han bar långt hår, hade dåligt bröst och drack absint. Hans +gymnasieperiod hade infallit under den tid då de litterära föreningarna +blomstrade; han hade alltså läst mycket dåligt över sina läxor, men +skrivit föredrag på både långa och korta rader. Det hade väl kunnat botas +av kamraterna i Uppsala, men vad värre var, hans hela riktning hade +blivit bestämd; han var bliven »idealist» och trodde på det overkliga, +därför betraktade han hela sin Uppsalavistelse såsom en overklighet, och +det fick han lida för. + +Men under det han gick på gymnasium hade Uppsala redan inträtt i +reaktionen. Den siste skalden hade skurit halsen av sig för att undgå +hånet, ingen beklagade den vilsefördes öde, utan fastmer kunde icke hans +biograf underlåta att kasta ett lätt löje över hans personlighet. +Dessutom hade hela tiden antagit en praktisk riktning, vilken även hade +sitt direkta inflytande på studentlivet; man kände att man reste till +Uppsala för att ta en examen och icke för att studera. Därtill kom även +en annan omständighet; skandinavismens undergång i och genom det +olyckliga danska kriget hade berövat ungdomen tron på festtalet, och +därför gick den och skeptiserade; vidare hade de oartiga Norskarna vid +sista studentmötet sagt att studenter inte var någonting; att de stodo i +vägen för ljuset genom att bilda skrå och att det icke kunde bli något +riktigt bondeliv förrän man trädde ut ur »Studenterrammen», och annat mer +som hade en viss avkylande verkan på studentgeisten. + +Nu kom han emellertid upp »med ett varmt eldigt sinne, öppet hjärta; han +var en älskvärd yngling, vänsäll, renhjärtad och troende; han trodde på +allt gott och ädelt och stort och skönt», som en ordensbiograf sedermera +vid ett glatt tillfälle yttrade. + +Men han kom också upp på nationssalen en afton, då det var zwück, i samma +sinnesförfattning och var nog oförsiktig att taga kuratorn på orden, då +denne bad de nykomna kamraterna betrakta sig som hemma och med sina +talanger bidraga till att illustrera festen. + +Han gick fram till bålen, kastade de ringlande lockarna över axlarna, +blixtrade med ögonen, knackade och framsade följande skaldestycke med +värme: + + Skynden då fram på den härliga ban som i glänsande ringlar + svänger sin ljusrika väg hän över framtidens fält. + Se, bort i fjärran där stå de tjusande okända fröjder, + leende blickande fram, fastän ur dunklet likväl, + vinkande glatt som serafernas flock ur de rosiga molnen, + kvädande framtidens sång, ljuvlig, osäglig musik. -- + +Här avbröts talaren av en trumpetskräll borta ifrån pianohörnet, där en +landsman, som icke älskade poesi, försökte få ljud i tenorbasunen. + +Men skalden: + + Hästen då trängtande fram på de olika lockande stigar, + trängen till gruvornas djup, vetandets väldiga schakt -- + +Här brast hela församlingen ut i ett osläckligt gapskratt, men skalden +fortsatte, vilt, fanatiskt under ackompanjemang av skrattsalvor. + + Sväven på vingar dit upp till de klara förfriskande nejder, + diktens förtrollande hem, tankens eteriska värld. + Målen ock framtidens lockande bild i tjusande färger... + +Bravoropen och skrattsalvorna fortforo, och han fortfor också. Slutligen +hördes en röst: Fy fan, det är ju allvar! Man bildade grupper och pratade +högt! Men han fortsatte ändå; hans bröst flämtade och hans ögon tårades. + +När han slutat föreslog kuratorn hans skål och utbragte ett hurrarop för +»skalden». + +Han hade störtat ut innan hurraropen tagit slut. + +Han visste icke att det just var en av de äldre landsmännens triumfer att +på ett hyperpatetiskt sätt framsäga valda stycken av Tegnér och att han +nu först blivit tagen som en imitatör (trumpetstöten) och lyckats vinna +bifall, men slutligen blivit igenkänd och utskrattad som en +»skalderacka». + +Nu tror man att han var botad; nej martyrglorian var alltför kär. Han +samlar snart några likasinnade och bildar ett hemligt förbund som utövar +poesi, vilken på sammankomsterna bedömes under flitigt punschdrickande. + + * * * * * + +Emellertid hade samma kväll som skalden, vilket numera var hans öknamn, +gjort fiasko, en annan ung nykommen också låtit narra sig att stiga fram +och läsa upp ett poem; men det var annat! + +Han sjöng om de höga vedprisen, om sin städerska, om mathålet han åt på, +om föreläsningarnas skadliga inflytande, om punschens förträfflighet, om +borgmästaren, om huru man bäst skulle hundsvottera polisen, huru man +skulle bedraga hantverkare på varor; vidare gav han adress på bierstugor, +talade om hur stor skuld han tänkte göra, att han troligen icke skulle ta +någon examen utan sluta som student i Uppsala; han satte även i fråga att +han skulle dö i en vedbod och beskrev huru han då skulle förhålla sig m. +m. som icke kan återges. + +Det var inte allvar, det! Bifallet var också oerhört och uppriktigt. +Talen och svaren voro hjärtliga, nationen hade en poet! Och han blev bror +med seniorer och kuratorer och byggnadsnämnd och biblioteksutskott. + +Inom en termin var han teaterdirektör; hade inträtt i det lysande N. N. +H., där han blev bror med docenten i sitt huvudämne, vilket var honom +till stort gagn vid följande tentamen; dessutom hade han varit marskalk +på en konsert i Katrina kyrka och hållit talet för kvinnan på Nordiska +festen; han var alltid lyckad och hade grundlagt ett varaktigt rykte. + +Avundsmän sade, att han var en narr och att han aldrig skulle ta examen. +Men han gick på föreläsningarna ordentligt och satt alltid på första +bänken; han tog rikligt med kollegier och försummade aldrig att kura; han +var ingen rumlare men var ofta med i ett glatt lag och umgicks i +familjer, där han gärna var sedd för sitt anspråkslösa sätt och sina +glada visor. + +Men skalden gick alltjämt och ruvade; håret blev allt längre och +absinterna flera. Han föraktade poeten djupt; han gjorde som vanligt +skillnaden så: den där roar sig med att skriva, jag skriver på fullt +allvar. Och det gjorde han, ty han gjorde intet annat. Han tog långa +promenader ut till Gamla Uppsala för att avlyssna nordanvindens sus i +granarna på kyrkogården några gamla sagor, han ropade upp kämpaskuggor ur +högarna, men där kommo inga; han gick ut i kronoparken för att »ta +stämning», men han fick ingen, han drev på kyrkogården men det blev +ingenting av. Ingenting läste han annat än skönlitteratur och de +estetiska systemerna. Men om kvällarna skulle han ha sina beundrare +omkring sig vid toddyn, och då först levde han och kunde till och med bli +genial; dagen därpå vid skrivbordet var han åter steril. + +Så framlevde han några terminer och var mycket skygg; han tyckte sig läsa +hån i allas anleten; till och med hans förbund hade börjat tvivla på hans +begåvning och funno snart botten; de ledsnade på honom och kunde icke +finna honom intressant längre. Intressant, det var just det han ville; +han ville vara hånad, föraktad, blott han ådrog sig uppmärksamheten, +blott han fick sympati, sade han. Han måste vara intressant till vad pris +som helst. + +Då först hittade han på den nya typen, som var så gammal, så gammal; han +fann att han enligt Vischers system var ett »brutet geni» och nu skulle +han bli bruten till vad pris som helst. + +Han klippte av sig håret och lät ett par mustascher växa ut; han klädde +sig ordentligt, skrev oskickliga visor, förde ett rått språk och ett +utsvävande liv med dåliga bekantskaper. Dessemellan hade han hysteriska +återfall och skrev klagande sånger. Men som han nu levat i flera år utan +att ha levat ett liv i verkligheten, hade han ingenting att skriva om, +annat än sin sorg, men hans sorg var icke någon sorg ty han hade intet +annat att sörja över än sig själv, och sig själv hade han pjaskat ut och +plottrat bort bit för bit, så det fanns intet kvar. Det förstod han +inte! + +Emellertid hade ryktet om sonens oregelbundna liv nått det aldrig +otillgängliga fadersörat, och beslöt fadern som var grosshandlare i +Sundsvall företaga en revisionsresa till Uppsala, överraska sonen och +hålla en gruvlig räfst. Olyckan ville att han vid sin ankomst till staden +först råkar på en gammal vän, som han icke sett på många år och som +därför ger middag, varefter sonen skall överraskas. Middagen blir +långvarig och rundlig ty de bägge vännerna hava så många projekt att +diskutera rörande de åtgärder, som skola vidtagas med den förlorade +sonen. Sedan de ätit och blivit druckna, gingo de ut att söka det +borttappade fåret. Han fanns ej hemma, men troddes vara på Himmelriket +eller hos Åkerstens. Efter att ha vilat vid en toddy på Åkerstens, +anlände man till Taddis och fick reda på den lilla spiraltrappan som +leder upp till himmelriket. Sedan de girat omkring i den mörka gången +åtskilliga varv, hördes ett skrik som ifrån avgrunden, en dörr slås upp +och mot dem strömmar en flod av ljus, tobaksrök, punschångor och tjut. +Det var himmelriket! Sonen står just i skjortärmarna vid en bål och skall +hålla tal; han fattar i ett ögonblick situationen, fyller glasen och ber +sällskapet hälsa hedersgästerna med ett fyrfaldigt hurra! + +Vindlingarna i trappan, övergången från mörkret till ljuset, hurraropen +och kanske mest middagen bedövade den gamle så, att hans entré skulle +blivit ganska komprometterande om icke sonen störtat mot honom. + +Därpå druckos flera bålar och åts sexa i stora salen på Gästis, och där +blev sång och tal; sonen höll tal för fadern och kamraterna för sonen, +varvid fadern blev så stolt över att ha en sådan, enligt beskrivning, +förträfflig son, att han senare tog honom avsides i en fönstersmyg och +frågade om han behövde pengar, vartill sonen sade -- nej! Ett sådant nej +var värt mer än pengar, menade han. Senare på natten bars fadern omkring +salen i en stol under allmänt avsjungande av folksången. + +Det blev ingen räfst av under sådana omständigheter, och fadern reste med +det allra bästa intryck dagen därpå; men sonen stannade och fortsatte +sitt ogudaktiga liv, i vilket han numera fann stort behag. Han blev fet +och duktig, och hans bröstlidande gav sig, sedan han utbytt absinten mot +punsch. Han försonade sig med mat och glädje och började äta frukost på +källare samt lade sig till med råtthund. + +Vid nästa majfest höll han ett roligt tal på nationen, och till +höstlandskapet hade han lärt sig tre oskickliga visor. Han var +synbarligen på bättringen, och en och annan av hans vedersakare erkände +öppet att de misstagit sig på honom. + +Härunder hade han glömt bort allt vad han lärt i skolan och insåg en dag, +att han icke hade huvud för att läsa. Då slog han graden ur hågen och +sökte en plats hos en träpatron i Norrland. + +Nu är han den gladaste brädgårdsinspektor i Sundsvall, älskar god mat, +starka anekdoter, men hatar poesi. + + * * * * * + +Poeten däremot, han framgick tyst och stilla på sin bana och tog en +vacker examen. + +Han har skrivit poem vid 1 drottnings begravning (varför han erhöll en +briljanterad kråsnål), 1 kröning, 2 invigningar, 18 bröllop, 6 +kristningar och många, många middagar och lär ha fått beställning på en +kantat till nästa jubelfest, vad det nu blir för en! + +Sedan hans Samlade Dikter även utkommit, tillhör hans namn +litteraturhistorien. + +Han är biograferad två gånger (andra gången i två upplagor) och man har +redan utvalt buxbom till hans porträtt. + + + + +Offret. + +(Ett stycke bondeliv.) + + +Fadern ägde en gård i Uppland; han hade varit bonde men var nu +possessionat. Han åtnjöt ganska stort förtroende i orten, hade erhållit +kommunala uppdrag och stänkröster vid riksdagsmannaval; han var med ett +ord en aktad man, rättrådig, hederlig, oförvitlig och väl burgen; för +övrigt var han en mycket dålig människa, men det var ett naturfel som +ingen hade rätt att klandra honom för, men det var mycket obehagligt för +sonen, som fick umgälla det. + +Det hade blivit en hop barn i huset; inkomsterna växte icke i samma +proportion som barnens antal, därför måste det göras indragningar; detta +roade icke fadern; han älskade ostindiska näsdukar och ville ha riktigt +silver på sina sjöskumspipor; han ansåg sin hustru icke böra gå i +halvsiden då nämndemansfrun gick i hel. När han såg dessa sina små +önskningar hotade, blev han först ond på barnen, och lät dem gå dåligt +klädda; sedan när de blevo vuxna fingo de göra nytta och slutligen skötte +han gården med dem. Det var en god affär, ty han hade dem för bara +maten! + +Ingen människa misstänkte några dåliga motiv; alla berömde de utmärkta +föräldrarna till de artiga och flitiga barnen, som skygga och darrande +av hunger alltid hälsade så hövligt. De fingo mycket litet mat: »det är +så hälsosamt», sade fadern, som alltid hade aktningsbjudande motiv för +alla sina dåliga handlingar; de fingo eländiga kläder: »barn ska härdas», +sade den hedervärda fadern; de fingo ingen uppfostran, men arbeta som +drängar och pigor: »barn ska lära sig arbeta;» och folket sade: »vilken +förträfflig uppfostran, och högfärdig är han inte fast han kommit sig +upp, ty hans barn få då gå som drängar och pigor!» + +Om de vetat hur högfärdig han var! Det jäste i honom att han skulle känna +sin underlägsenhet under den där fattiga präststackarn, som han alltid +sökte reta till strid på kommunalstämman, men som alltid fällde honom på +ett så humant sätt genom att meddela en faktisk upplysning i saken ur +sitt förråd av kunskaper. Det myllrade i hans passionerade sinne, då han +kände huru det dock fanns något, som ej kunde fås för pengar; han, som +med sitt stigande välstånd fått aktning, heder, ära, anseende, kunde dock +icke fylla den avgrund som låg mellan honom och prästen. Prästen +begagnade ord, som han icke förstod; prästen kunde knyta ihop ända till +tre tankar och dra till dem så att det kändes som en rännsnara om hans +förstånd; det var bestämt finare hjul i prästens mekanik; dessutom -- och +det var det värsta -- prästen hade en söndag rättat ett par bokstäver som +kommit vilse i hans protokoll. Nog av, han hatade honom, med hela den +styrka som nerver härdade vid plogen och slagan kunna utveckla. + +Han mönstrade en afton sin barnskara och utvalde med sin fadersblick den +svagaste bland gossarna. Han tog honom som av en händelse avsides och +talade om Uppsala, om studentfanan, om sången, om de vita mössorna och +mera. Därpå gav han sonen lov att studera; men, sade han, du är en fattig +gosse och får reda dig själv; jag kan icke göra något för dig, utan du +får som andra fattiga gossar hjälpa dig fram med konditioner; blir du +informator i något förnämt hus, så kan din lycka vara gjord, sådant har +man sett förr! + + * * * * * + +Gossen kom i skola och var flitig. När kamraterna voro lediga, då fick +han gå bort och läsa läxor med minderåriga och det var ej roligt: sina +egna läxor preparerade han om nätterna. Det lilla han förtjänade tog +fadern om hand och köpte åt honom de äldre brödernas avlagda kläder: »man +skall behålla pengarna i huset», sade han. + +Emellertid gick han igenom sin ungdom under nöd och strid, men med fast +mod, ty han trodde på framtiden: blir jag blott student! var den tanke +som höll honom uppe! Och han blev student! Han sprang från Kuggis och +köpte för sina sista pengar en vit mössa; och så gick han ut ur staden +för att komma hem till sina föräldrar; han hade fyra mil att gå, men det +var en vårkväll! + +Han gick den långa förfärliga Vaksalavägen, och han tyckte den var +vacker; han sjöng och han sprang och han skrek för att få luft, ty han +hade ju ingen att meddela sig med; han hade solen bakom sig och han såg +sin skugga bli allt längre; men när han vände sig om, låg ännu alltid +staden bakom honom, med Carolina, Slottet och Domkyrkan; en gång uppe +vid Vaksala kyrka hade han förlorat dem ur sikte, men så döko de upp +igen; när solen gick ner och lärkorna tystnat ute på de ändlösa åkrarna, +kände han sig trött; han hade inga pengar. Han fortsatte vägen och kände +att han var hungrig, ty han hade icke ätit på hela dagen av bara oro. Men +han gick på; han sjöng icke mer, men han tänkte på huru glada mor och +systrar skulle bli, när de fingo se hans vita mössa. Det började knastra +under hans fötter, ty det frös på den ännu fuktiga vägen. Då fattade han +mod och gick in i en stuga. Där sutto tre bonddrängar på spiselkanten och +rökte pipa. + +-- Förlåt mig, kan herrarna ge mig lite mjölk och låta mig ligga över +natten? + +De tre herrarna tittade på varandra, men sade ingenting. + +Han upprepade sin anhållan. + +-- Inte! ljöd omsider det vänliga svaret, och de tre försjönko åter i +samma tysta häpnad och orörlighet. + +Han gick; när han kommit ut på landsvägen vände han sig om; där lågo de +tre herrarna med näsorna mot rutan och grinade. + +I nästa stuga blev han vänligt mottagen och fägnad grundligt, oaktat hans +uttryckliga förklaring, att han icke ägde några pengar. + +-- Håhå, rika Lundmarks äro inte utan, de! + +Folket kände hans far, hans rika far; det gav honom att tänka på! + +Han lade sig i en mjuk säng och sov så gott, men drömde att han satt i +skolan och skulle förhöras. Och när han vaknade i den lilla stugan, var +solen redan uppe och hans första blick föll på den vita mössan, som +hängde vid fönstret; och det rosenröda sidenfodret lyste igenom den vita +sammeten och den såg så fin ut, men så glad på samma gång! Och han +betraktade sina dåliga kläder, som hängde på klockfodralet, och han såg +på de söndriga stövlarna och han skämdes, ty han mindes gummans ord. + +I detsamma öppnas dörren och en piga träder in, går rakt på hans stövlar +och bär ut dem för att borstas. Därefter hör han dämpade skratt i köket +utanför; han rodnade av harm och skam. + +När han sedan stigit upp och fått kaffe, tog han avsked och förnyade sin +förklaring och ursäkt. Gumman försäkrade att hon ingenting begärde, men +ville han ge något åt flickan... Det var tunga steg över tröskeln! + +När han var utanför hörde han genom det öppna fönstret: + +-- Lika snål som fadern! Att inte ha så mycket ambition... utan komma som +en tiggare! + +Då gick han upp i skogsbacken vid vägen och stormgrät; han visste icke om +det var av harm eller sorg eller skam; men han kände att han fått ett sår +invärtes som blödde och förgiftade hans blod; ty onda och osunda tankar +uppstodo hos honom. Han försökte en analys. Han fann att det icke var så +mycket förödmjukelsen, ty den skolan hade han genomgått på sina +konditioner; han hade åkt på kuskbocken, fått heta »han», mottagit +julklappar av strumpor och andra _nyttiga_ ting, fått tillbaka sina +pengar då han måst spela fjärde man i en preferans och tappat; sådant +kände han väl; nej, det var något annat som kändes djupare; han trodde +att han förlorat tron på fadern, vilken för honom alltid framstått som +idealet för sanning, heder och rättrådighet. -- Huru ofta hade han icke +hört honom säga: det finns intet så föraktligt som osanning; jag hatar +ingenting så som orättfärdighet o. d. + +Men han blev snart glad igen, när han nalkades hemmet; han tänkte sig +huru syskonen och modern skulle stå på verandan och vifta mot honom, när +han kom på stora landsvägen, och så skulle systrarna springa mot honom +med Tello i hälarna -- det ögonblicket skulle ge honom allt igen! + + * * * * * + +Det var fram på söndagsförmiddagen, mellan tio och elva då han stängde +sista grinden och fick sitt hem i sikte. Han såg ingen mänsklig varelse +på verandan eller utanför. Han sökte ådraga sig uppmärksamhet genom att +sjunga, men utan verkan! + +Han går in genom förstugan alltjämt sjungande, går igenom barnkammaren +och gossarnas rum utan att träffa en människa; han går i köket, ingen +piga; slutligen inträder han i salen, alltjämt gnolande på Sångarfanan, +då han mötes av ett dundrande tyst! + +Han befann sig mitt ibland familj och husfolk, vilka åhörde huru modern +läste predikan. Det blev en paus i läsningen, men blott ett ögonblick, ty +en blick av fadern, och modern tog sina ögon från gossen och fortsatte +läsningen! + +Det var en förskräcklig halvtimme som återstod; tvenne stämningar hade +brutit varandra, och förtrollningen var också borta. + +Det blev ledsamt och kallt alltigenom! Efter predikan förde fadern sonen +med sig ut och spatserade. Man tog av en händelse vägen åt kyrkan och +råkade inträda där just som Gudstjänsten var slut. + +Fadern mottog lyckönskningar av kyrkfolket och syntes ganska förnöjd! Så +kom prästen. + +-- Guds frid, pastorn, nu skall han få predikohjälp. + +Pastorn lyckönskade sonen och tackade för den erbjudna hjälpen, men +frågade om sonen redan hade så avgjord kallelse, att han bestämt sig! + +-- Kallelse? sade fadern. Hå, det skall väl inte krävas så strängt; man +ser så mycket folk som blir präster! + +De följdes åt framåt prästgården. Sonen och prästen voro snart i ett +samtal, som fadern ej deltog i, ty han visste ej varom det handlade. + +Framkomna till prästgården bad värden dem stiga in, men fadern sade +tvärt: nej, tack! tog sonen med och gick. + +De gingo tysta bredvid varandra länge. + +Slutligen sade fadern: + +-- Jag hade tänkt att det inte var värt att du blir präst! + +-- Jag har aldrig ämnat det! + +-- Har du inte? + +-- Nej, jag har inte kallelsen! + +-- Jaså! Men jag vill att du blir det! + +-- Jag menar jag blir vad jag vill, när jag bekostar mina studier själv +-- + +Fadern tänkte en stund. + +-- Om jag hjälper dig med studierna, blir du präst då? + +Han fattade sonens hand och såg på honom! + +-- Nej, icke för vinnings skull! + +-- Om jag ber dig! + +-- Nej! Jag är icke av den rena bekännelsen. + +-- Det är icke jag heller, tröstade fadern, men det halp icke. + +Samtalet var slut. En märklig förändring hade försiggått med fadern på +dessa timmar. + +Han hade fått samma sak mot sonen som han nyss haft mot prästen; men hans +fåfänga var större. + +Resultatet blev parlamenteringar, som strandade mot sonens fasta beslut +att icke mot samvete åtaga sig att förkunna en lära, som han ej bekände +helt och hållet. Modern skickades fram med sina böner, men intet halp. + +Då visade fadern honom ur huset. Genom gamla lärare erhöll han en +sommarkondition och med besparingarna reste han om hösten till Uppsala +och började läsa på graden. + + * * * * * + +Vid första terminens slut hade han alldeles klart för sig att en examen +egentligen är en ekonomisk fråga, att akademiens viktigaste person är +räntmästaren och att tal om järnvilja, flit o. d. är snack. Här funnos +en mängd opåräknade utgifter: inskrivningsavgifter, lösen, +nationsavgifter, kollegier och böcker. Ett enda lexikon kostade lika +mycket som han tänkte leva på under terminen, och han levde mycket +sparsamt. Han bodde innanför ett arbetsfolk som hade barn. Modern +skickade i hemlighet en flaska mjölk i veckan, vilken han gömde bakom en +bjälke ute i vinden; när det var kallt fick han hugga en vak i flaskan +och hämta sitt förråd för tillfället. + +Det där gick ändå an; att han förkylt händerna gick också an; att han +blev svag och eländig av dålig föda också, ty sådant tog icke skada på +hans själ, men det var annat som förmådde det. + +Han kunde icke betala nationsavgiften; landsmännen ägde befria honom +därifrån genom allmän omröstning på landskapet. Han stod i rummet +utanför, när de läste upp hans namn. + +En landsman begär ordet och, då han ej finner den sökande tillstädes, +förklarar han, att det endast kan vara lågt vinningsbegär, som dikterat +denna ansökan, då fadern vore känd som en minst sagt välbärgad person. + +Vid voteringen beviljades hans ansökan att bliva från terminsavgiften +befriad med tre rösters pluralitet. + +Han drog sig nu mera alldeles tillbaka, och de få kamrater som förut +umgåtts med honom, stötte han ifrån sig genom sin misstänksamhet. + + * * * * * + +Det blev vår och det var en Valborgsmässoafton. Studenterna samlades som +vanligt på torget om kvällen för att med fanor och sång tåga upp till +Slottsbacken. + +Han hade varit ute och gått för att hålla sig varm och vände just om +Carolinahörnet då han såg det långa tåget komma emot sig. Han blev blyg, +han blev rädd och ville springa sin väg; men han ville så gärna vara +med; han hade ju rättighet; men så tänkte han på den där gången på +nationen, och så blygdes han -- han hade ju inga rättigheter. Nu tågade +de förbi honom, han tyckte att alla de vita mössorna sågo på honom; själv +hade han icke någon ren mössa utan gick i hatt och det kom också för +honom. Han följde ändock efter och blev knuffad i folkhopen; han stannade +med de andra åskådarna uppe på backen; han trängdes allt längre fram mot +sångarna; han kände igen gamla skolkamrater, men han vågade sig icke +fram. Och nu klingade »Våren är kommen» så jublande friskt och eldarna +lyste runt kring horisonten. Här hade han stått som katedralist året +förut och drömt om det ögonblick då han skulle få vara med, och det stod +så livligt för honom, att han glömmer sig och faller in i sin +sångstämma! + +-- Å, håll mun på dig, när studenterna sjunga l röt en gesäll och +knuffade honom i sidan! + +Nu hade han bevis på att han icke var student! + +Han ville gå hem senare, men han gick ändå ut i staden för att höra på +sången och se de glada upptågen. Det lyste i alla nationssalar; han +tänkte ett ögonblick gå upp på sin; men det kostade pengar, och om han +också haft skulle han ej vågat gå dit. Man skulle ha viskat, så trodde +den token, »har han råd med det?» + +Han kände att han den kvällen var på god väg att bli en dålig människa! +Han var så viss, att i hela det stora studentsamhället ej fanns en enda, +som i denna kväll var så olycklig som han -- och ändå funnos där så många +som voro fattigare. Det fanns en fläck på honom och en sådan som han +visste att ungdomen aldrig förlåter, och han var dock oskyldig; det +skulle ha varit en lisa att ha varit skyldig, tyckte han. + +När han kom hem och gick igenom arbetsfolkets rum, satt hela familjen +omkring ett väl dukat bord och åt. + +-- Nej, kors, är inte magistern ute; vi trodde vi inte skulle få se honom +förrän i morgon bittida! + +Och så skildrades för honom hur lustigt det brukar gå till; hur hela stan +är vaken om natten och hur studenterna gå till slottskällan på morgonen i +soluppgången; och hur roligt det skulle bli i morgon på första maj! + +Han gick in till sig och slog upp fönstret. »Sjung om studentens lyckliga +dar», hörde han. -- -- »Inga stormar än»; »Inga stormar, Inga stormar», +sade basarna för att göra saken troligare, men han blev så ond, ty han +älskade ännu sanningen och han fick en hel hop onda tankar om poeterna, +»dessa mänsklighetens flattörer», menade han. + +Han gick till sängs, hörde arbetarens barn läsa aftonbön och somnade i +den fulla övertygelsen att han var en förkastad människa. + + * * * * * + +Åtta dagar senare skulle han upp på nationen för att läsa ett anslag om +ett ledigt stipendium på 15 rdr. Han valde en timme efter middagen då han +nästan var säker på att ingen skulle finnas på lokalen. + +Han fann tamburen full av rockar; han gick igenom läserummet och fann +dörren till salen stängd, men hörde en röst som talade. Han lyssnade! + +-- Mina herrar, då Xlands nation i dag har den äran och glädjen att se +sin inspektor hedra densammas enkla bord med sin närvaro, är det för oss +en så mycket kärare anledning att få hälsa honom -- -- -- + +Han tittade genom nyckelhålet och såg ett långt dukat bord med ljus, +vinglas och blommor; kurator stod med ett Champagneglas i handen vänd mot +nationens inspektor, professor X. + +-- -- -- och jag ber på alla mina landsmäns vägnar härmed få föreslå en +skål, en tacksamhetens för den aldrig tröttnande välvilja, varmed ni herr +professor städse omfattat Xlands nation, en välönskans för vetenskapens +nestor, akademiens ära, som så hävdat Xlänningarnas gamla namn! Leve +Xlands nations inspektor! + +Hurra, hurra, hurra, hurra! inföll nationen, och fanfarer skrällde. + +Han måste höra fortsättningen och satte sig ned vid dörren. + +Det knackade i ett glas och det blev dödstyst. + +-- Mina herrar landsmän! -- Jag har icke många ord att säga! Den +oförtjänta ära, som kommit mig till del, då ni inbjudit mig till ert +lysande bord, har tilltalat mig ganska livligt. Det är gott för en gammal +man att se sig avhållen av ungdomen, och det är desto kärare, som denna +ungdom blivit född och uppfödd i samma hembygd, ja mina unga vänner: det +samband, det osynliga samband, som äger rum mellan personer, födda och +uppfödda i samma hembygd, är i sanning egenartat; man känner sig som barn +av samma mor och man älskar varandra som sannskyldiga fränder. Xlands +nation har för mig alltid varit som en kär anförvant och, oaktat den +ringa beröring man kommer till varandra, har jag dock fått er alla kära +-- och jag känner eder alla; det finns icke en av er som ej ligger mig +om hjärtat. I tycken måhända, att vi så sällan se varandra? Väl! Men jag +ser er, jag ser med mitt vakande öga, ty jag älskar er! + +Vet ni, mina unga vänner, jag säger ibland för mig själv så här: Gud late +aldrig Xlands nation komma att ångra den stund då den utsåg mig till det +ansvarsfulla kallet -- -- -- + +Han sprang ut i tamburen för att få skratta ut och återvände sedan till +nyckelhålet. + +Inspektorn stod där ännu med glaset i hand och tårarna i ögonen och +talade. + +-- i hemmet, mina unga vänner, är det vi få lära allt gott, i hemmet är +vår lyckligaste tid; huru mycket ligger ej i detta enda ord: hem! Och I +han alla lyckliga hem -- jag vet det! Men därför skolen I också vara +tacksamma! Tanken på denne fader, som för eder arbetar och trälar och +drager dagens tunga och hetta; det är för er han arbetar, ty varför +skulle han arbeta för sig själv -- -- -- + +Han avlägsnade sig och mötte i trappan vaktmästare med fat och buteljer. + +Det kändes som om något gått i baklås för honom. Han tyckte att alla +människor ljögo; studenterna i sin sång, kuratorn i sitt tal, inspektorn +i sitt tal; men det värsta var, att de bestämt frodde på vad de sade; +inspektorn grät ju! Eller var det kolsyran! De voro sålunda vilseförda! +Han hade ju efter hand funnit att allt förhöll sig på ett rent motsatt +förhållande i verkligheten mot vad som sades av människorna. Icke hade +inspektorn visat nationen någon välvilja, icke var han någon nestor i +vetenskapen, han var ju ansedd för en stor medelmåtta; icke kände +inspektorn _alla_ landsmännen, han som aldrig såg dem mer än en gång om +året på vårmiddagen; och ordet hem, det väckte ju hos honom de allra +obehagligaste föreställningar; och hans far, icke arbetade han för sonen +-- det var ju lögn alltihop! + +Om kvällen skrev han till fadern och sade, att nu ville han bli präst, ty +han hade ändrat mening i vissa saker. + + * * * * * + +Två år efteråt har han tagit dimissionsexamen och håller på med den +praktiska. + +Hans levnadssätt och hans yttre ha undergått vissa förändringar. Han har +genomlevat en andlig kamp, som numera är slut. Ansiktet är något åldrigt; +näsan mera framskjuten och markerad; ansiktets hud fast, gul, med två +mörka skuggor efter skägget; vissa muskler omkring munnen +(buccinatorerna) mera rörliga och utvecklade, liksom alltid på språng; +blickarna oåtkomliga; om man ser honom i ögat, kan han kontrahera +pupillen, så att man tror sig se en blind; det där lilla mörka +pupillhålet, där själen strålar ut, är han så rädd om; pannan är högre, +men man ser platsen efter det gamla hårfästet; händerna äro vissna, men +han har blivit fet. + +Hans studier bestå i homiletik och kateketik. + +När han står i katedern och extemporerar är han vältalare, men det är +mera en exeget än en predikare man hör. + +Kateketiken är honom motbjudande, men han måste, och han är strängt +plikttrogen. Han får tre av de värsta gossarna från Prinsens skola till +sig kl. 6 varje morgon; dessa skola senare på dagen ge prov på lärarens +skicklighet genom att svara på ett visst antal katekesfrågor; barnen +tycka icke om att stiga upp i otid, därför äro de sömniga och tredska, +men som de äro fattiga, tycka de om slantar. Detta vet den unge +människokännaren och därför begagnar han detta vanliga och tillåtliga +medel. + +Hans två mellanår hade icke varit angenäma; han hade visserligen fått +umgänge genom kollegiet, men de voro icke behagliga dessa unga män, ty de +voro så obildade, menade han, och dessutom hade de ett vakande öga på +honom och umgingos hos en professor. + +Litet svårt hade han också haft att finna sig i den tyranniska ton, som +lärarna begagnade mot honom, och tilltalsordet du kändes som ett +tillbakaflyttande i skolan; det verkade så förkrossande, att han ibland +trodde det vara en villa att han arbetat sig ur gossåren, han tvivlade på +all utveckling överhuvud. + +Striden hade varit svår! Han hade slutat sin första period i tvivel, då +när han beslöt läsa på prästen, men gick icke till botten med sin sak, +utan kastade sig över till absolut stupidité. + +Han ville bli kristen på allvar, men han kunde icke; han ville pröva sig +genom späkning, självförvållade lidanden, men han fick aldrig extasen. +Han slog en gång upp ett tryckt plakat på sin vägg med »Kom till Jesus!» +Visserligen led han litet smälek därför, men det var så litet mot vad han +lidit förr, att han tog ner plakatet igen. + + * * * * * + +Han prästvigdes i Domkyrkan i föräldrars och syskons åsyn; fadern tog +emot honom på korsgången och kysste honom; modern grät och syskonen +också. Han var som vanligt lugn och kall. + +När tiden blev fullbordad, erhöll han komministraturen i hemsocknen. + +Nu är han mycket avhållen av sina församlingsbor, är ansedd som en snäll +och hederlig man, och så är han; men främmande folk från stan, som hört +honom i kyrkan, säger att han är »död». + +Med fadern umgås han rätt förtroligt; de spela bräde om lördagarna och +äta middag tillsammans om söndagarna. + + + + +Lättsinnet. + + +Nätt och jämnt hade han tagit en dålig studentexamen, då fadern dog och +lämnade honom fyratusen rdr i souvenir. Det var mycket pengar, menade +sonen och reste om hösten till Uppsala för att ta graden. + +Anländ till ort och ställe hyr han och två kamrater en triplett på +Svartbäcksgatan. Sedan går han ut och ser på stan; när han blivit nykter, +börjar han höra sig om fordringarna till graden. Han får då veta att man +icke kan tala om några fordringar, ty graden är helt enkelt frukten av +mångåriga studier vid universitetet, graden är krönet på bildningen, +graden är en utvidgad studentexamen, graden är egentligen icke någon +examen alls; för övrigt använder man första terminen till att uppvakta, +anmäla sig till föreläsningar utan att besöka dem, ty dem kan man icke ha +någon nytta av ännu, med ett ord till att orientera sig! + +Och Gud, vad han orienterade sig! + +Man såg honom uti Eklundshovskogen slå käglor och dricka punschbålar kl. +11 på förmiddagen och det var han som uppfann att ge åkarn tre riksdaler, +för att han på hemvägen skulle köra omkull i svängen nedanför backen. + +Det var han som uppfann att man kunde rida på de förspända +droskhästarna, när man ej fick rum i vagnen eller på kuskbocken. + +Det var han som fann upp, att man kunde simma över ån för att komma till +Lamby's. + +Han anförde alla nattliga uppträden på torget; han sjöng första bas och +försummade aldrig allmänna sången; han blåste b-kornett i nationen och +införde det bruket att nationsextetten alltid upplöste sina sammankomster +på torget medelst fanfarer. + +Han var älskvärd i dessa upptåg, men han hade även sina stunder, då han +var fruktansvärd. Det var då han blev utsläppt kl. 11 från ett schweizeri +och icke kunde komma in någonstans mera; det var då bärsärkalynnet tog +sig ut. Då gick han till torget och utvalde en handfast skara för att gå +ut på strövtåg. Först släcktes alla lyktor på Svartbäcksgatan och så bar +det av ut till stadens utkant vid Kungsdiket. Där låg en ölstuga. Kom han +ej in, då kunde han i raseri bryta ner hela längor med staket och gamla +plank; han lät en gång bära en grind från Vaksala tull ner till Fyris -- +han tog ner skyltar och bar i ån, ja han lät en gång föra en släde från +en gård och skjuta den ner i en vak så att endast det yttersta av +skälmarna syntes -- allting skulle ner i ån. + +Allt detta nidingsverk, som numera upphört, tåldes av stadens borgare; +aldrig hörde man några klagomål åtminstone, vilket gav studenterna +anledning förmoda att de togo igen skadan på annat sätt. + +Hans mest berömda dåd var dock den i annalerna länge levande belägringen +av »Tunnan», en ölstuga en halv fjärdingsväg utanför Svartbäckstull, på +en åker på väg till Gamla Uppsala. Han tog ner ett staket och utdelade +spjälorna som spakar, med vilka dörrar och fönsterluckor skulle brytas +upp på den lilla stugan, i vilken fyra borgare hade stängt in sig. Han +gick själv upp på taket och släppte ner stora stenar genom skorstenen, så +att spjället sprang sönder; han började lyfta av takpannorna och fick +foten igenom de murkna läkterna, då ett väldigt skri förkunnade att +dörren var uppbruten och att besättningen kapitulerade. Han var +fruktansvärd, där han stod i skjortärmarna i den kalla vinternatten, +drypande av svett, och han skulle säkert ha blivit gastkramad som en +värdig ättling, örn någon av de gamla kämpar stigit upp från Fyrisvallen +därute och sett på den belägringen. + +Nå, det där var nu hetta i blodet, som borde ha givit sig, innan de fyra +tusen riksdalerna tagit slut, men den gjorde inte det! + +Hans hem var oordentligt; det låg vid en stråkväg och där spelades bräde +och dracks öl hela förmiddagarna. När han mot slutet av terminen skulle +ta fram sina böcker, fann han dem icke. Slutligen hittade han i en +koffert bland orena kläder en psalmbok, ett nya testamentet och Anna +Maria Lenngren. + +Andra terminen, då han kommit underfund med att graden var en examen, +till vilken fordrades tolv betyg, började han läsa _humaniora_, det vill +säga Paul de Kocks romaner på franska, »för språkets skull», diverse +skönlitteratur och latinska grammatikan, ty han hade hört att nian skulle +skriva latin en gång till. + +Nu var han bliven sexmästare i nationen och det var ett maktpåliggande +värv -- och kostsamt. + +Tredje terminen tog han ett kollegium i latinskrivning för att lugna sig, +ty han började bli orolig. Hans liv fördystrades även av husliga +bekymmer, ty han hade en kontubernal, som ville läsa och som ej kunde +fördra de eviga kort- och brädspelen i hemmet. + +En kväll hade de slagits och då kontubernalen, som var en inbunden +vildsint natur, dragit upp sin kniv, fattade den andra sin laddade bössa +och sköt av skottet i väggen. Saken gjorde ett obehagligt uppseende, men +det hindrade icke honom att alltid ha bössan laddad över sin säng och att +knäppa med hanen, innan han lade sig, för att låta kamraten höra att han +var på sin vakt. Ingen ville flytta mitt i terminen, och man levde på +fältfot. Detta gjorde att han flydde hemmet och att vid fjärde terminens +ingång hans fyra tusen riksdaler voro slut. + +Det var en vändpunkt i hans liv -- han skulle börja vigilera. + +Nu tror man att kamraterna övergåvo honom, att alla så kallade vänner, +som ätit hans sexor och druckit hans punsch, skulle vägra honom sin +hjälp! Nej, visst icke; den penning, som cirkulerar i studentrörelsen, är +icke förvärvad av ägaren och därför betyder den så litet; där i staden +bedrivs så mycken hemlig socialism, att om föräldrarna bara visste! + +Att vara utan tillgångar är nu en sak, som i Uppsala är lätt hjälpt, men +att ha skuld är något värre, och det var det han hade. + +En morgon väcktes han av en karl, som visade en räkning på ett par +blanklädersstövlar. Han hade aldrig i sitt liv dragit blankläder, men en +provisor på apoteket skulle på en Gillebal och kunde icke få +blanklädersstövlar utan att någon gick i borgen, _pro forma_. Han hade +alltså gått i borgen. + +-- Vill herrn betala den här räkningen? + +-- Skall jag betala hans stövlar! Jag känner knappt karlen! + +-- Men herrn har accepterat! + +-- _Pro forma_, ja, det har jag gjort! Gå sin väg nu! + +Karlen gick, men han kom igen om åtta dagar, och då voro de två! + +-- Vill herrn betala? + +-- Nej! Ska jag betala andras stövlar; tycker herrn det är billigt? För +övrigt kan jag inte! + +-- Då blir det utmätning! + +Han låg i sängen och såg huru de upptecknade: ett beväringsbandoler, en +bajonett (tillhörig K. Upplands Regemente), en hamptygsrock, en +tobaksburk (utan lock), två kortlekar, en studentmössa. Han tvang dem att +vidare upptaga: 8 tombuteljer, en galosch, Ödets lek (från ett +lånbibliotek), en nattkappa och en latinsk temabok. + +Han fann uppträdet nytt och underhållande, varför han bjöd herrarna på +var sin halv öl, som de tacksamt emottogo. + +Vid närmare besinning fann han det ändå orättvist att han skulle betala +en annans stövlar och han gick till en kamrat, som läste på hovrätten. + +Han gjorde sin relation och förklarade sig missnöjd med domen. + +-- Men du har ju redan skrivit på utslaget, att du erkänt skulden? + +-- Ja, det är sant, jag skrev på! Men det bryr jag mig inte om! Jag +processar! + +-- Processa aldrig med hantverkare, ty du förlorar alltid! Jag processade +med min skräddare om en överrock härom året och jag förlorade genast i +första instansen! + +-- Men du hade fått rocken! + +-- Ja, naturligtvis! + +-- Ja, men jag har aldrig fått några stövlar! + +-- Det är samma förhållande! + +-- Men, _ponera casus_!... + +-- Det hjälper inte! + +Han blev slutligen övertygad om att han redan förlorat processen, och att +han måste betala rättegångskostnaderna, såvida han ej ville bli bysatt, +ty de upptecknade lösörena skulle säkerligen icke räcka! + +Han fick nödiga instruktioner att gå till Bolén för att skaffa pengar. + +Bolén var en ockrare, som ägde det största huset vid torget. Nu var han +gammal, hade upphört med rörelsen och blivit metodist. Liksom för att +försona sina synder, eller om av behov att se supplikanter, fortfor han +ännu med att låna ut pengar utan ränta, men mot god borgen. + +Han gick alltså till Bolén; blev mottagen i en vacker salong, frågade om +han hade äran tala vid brukspatronen (§ 1 i instruktionen). + +Brukspatronen bad honom sitta och tog upp ett samtal ganska ledigt. +Supplikanten förde konversationen in på dagens religiösa frågor, talade +om den gängse otron, prästbristen och statskyrkans intolerans. Härunder +hade han blivit tillräckligt varm för att resa på sig och för att kasta +betydelsefulla blickar på det album, som brukspatron nu (enligt § 2) +skulle fatta. Det var ett fatalt ögonblick: han berömde pendylen, +kriticerade ett landskap, genomströvade rummet i alla riktningar, men +Bolén tog intet album. + +Enligt § 2 skulle nämligen ockraren strax efter hans inträde, just då +konversationen hotade att avstanna, liksom av en händelse fatta ett stort +kvartalbum, utstöta en suck och slå upp reformatorernas konterfej. Detta +var det avgörande ögonblicket, på vilket lånet berodde. Då skulle +nämligen låntagaren ögonblickligen, utan att klicka, falla in: »Det var +en väldig Guds man, den Melanchton, eller Luther, eller Huss», vem det nu +var som låg uppslagen. + +Då skulle ockraren, enligt § 2 mom. 6, säga: »Nej, kors att herrn känner +dem», varpå låntagaren: »O ja, visserligen känner jag dem!» + +Men ockraren kände icke instruktionen, utan fann ett så livligt intresse +i samtalet att han glömde sin vana. + +Situationen blev kritisk och han beslöt att bryta dess spets; han tar +albumet själv, slår upp på en slump och utbrister: »Det var allt en +satans karl, den Luther! Var det inte, brukspatron?» + +Lånet utföll icke. + +Affärerna blevo allt sämre och han kände redan under sina fötter den +gungfly, som kunde bli hans grav. + +Upp till posten varje morgon för att spana efter rekommenderade brev, och +så ut att låna och så ut att betala. Hela dagen gick utan att tid blev +att läsa. Fjärde terminen gick ut och han ansåg sig böra slå graden ur +hågen. + +Kamrater gjorde upp hans skulder; själv sökte han en prediko-kondition +och började läsa på prästen. + + + + +Primus och Ultimus. + + +Östgötarnas trädgård var riktigt fin på eftermiddagen den andra juni det +året, ty där skulle bli kransbindning till promotionen. Örtagårdsmästaren +hade låtit kratta gångarna och rensa bort allt gammalt löv sen fjolåret; +han hade med egen hand stöttat upp narcisserna och tulpanerna, som nu +stodo i full blom, och halva nationen hade dagen förut grävt upp +rabatterna. I en berså av blommande syrenbuskar var ett stort bord dukat +med lätta förfriskningar för damerna; därbredvid ett annat med något +solidare varor för kandidaterna och sångarna. Tvenne lagerträd hade +blivit nedflyttade från Botanicum för att lämna sin tribut till den +ungdomens fest, som dagen därefter skulle begås. + +Av fruntimren voro somliga unga, andra äldre; de voro antingen systrar, +fästmör eller mödrar; men i dag voro de alla vackra. + +Det låg över det lilla sällskapet en sådan dämpad fridens stämning, som +plägar infinna sig efter fullbordandet av ett långt, mödosamt arbete; all +oro var borta; segern var vunnen, man väntade endast på belöningen. + +Bland de unga männen var det två, som ådrogo sig uppmärksamheten framför +de andra: det var i själva verket primus och ultimus. + +Primus var en smärt, högväxt ung man med ett yttre som var felfritt; +bröstet var högvälvt och bar alls icke några intryck efter ett långvarigt +lutande över skrivbordet; skuldrornas bredd ganska betydlig, de fina +händerna, med phalangerna i fullt normal skönhetsproportion, vittnade om +en ras, som ej under generationer haft kroppsarbete i något led; man +kunde ha sagt med ögonmått att foten höll precis en huvudlängd i profil +och dess höga valv hade icke sjunkit under trampandet på en nedgången +skosula; det var med ett ord en fullständig, oförstörd idealgestalt och +ändå hade han det största betygantalet. Och icke ett spår av rynkor +mellan ansiktets muskler, som skyddades av ett tunt fettlager vilket +aldrig behövt anlitas under det starka hjärnarbetet, ty ägaren var själv +rik och tillhörde en mycket rik köpmanssläkt. Han hade dagarna förut på +ett lysande sätt försvarat en utmärkt avhandling: _Les differentes +époques de la Poésie Provengale jusqu' à la mort de Louis le +Débonnaire_. + +Han bar sitt huvud högt och var glad och öppen, artig och chevaleresk mot +damerna som en medeltidsriddare och när han nu föll på knä för sin +trolovade för att prova lagerkransen, då var det en scen från en _Cour +d'amour_; han hade icke köpt denna belöning; han hade arbetat sig fram +därtill, ty han hade ju kunnat skaffa sig gård och hustru för fyra år +sen, men det ville han ej, och emedan han var rik, hade han ställt högre +fordringar på sig än på de andra; ty han hade sina kunskaper till bättre +pris. Men fyra år äro långa och han hade gjort sin riddarevakt med ära. + +Ultimus, caput för en fattig kommendörsätt, var en trettioåring med fina +drag, blek hy och mörkt hår; han var enkelt klädd, men ytterst +omsorgsfullt, nästan ängsligt, och hans kläder buro lätta antydningar om +borstens alltför flitiga begagnande; han såg icke glad ut, icke lugn ens, +ty tunga moln gingo då och då över hans panna. Han hade endast sin syster +med sig, ty han ägde inga anhöriga eljest. Hon hade redan bundit hans +krans, icke alltför omsorgsfullt, och var nu ivrigt upptagen av +konversation med de andra oförlovade kandidaterna, bland vilka hon väckte +ett visst uppseende genom sitt behagliga sätt och sin ytterst smakfulla +och eleganta toalett. + +Brodern kastade då och då en sorgsen blick på systern; han var tio år +äldre än hon, han hade vaggat henne som litet barn och han hade varit +hennes enda stöd -- då kan man veta! Det hade varit en ganska mörk +historia, icke så originell, tyvärr, men tyst hade den varit och därför +fordrar den vördnad. Han hade sett resande köpmän tillhandla sig skogarna +omkring hans hem, han hade sett huru samma köpmän inropat hans gamla +fäderneboning, huru de rest upp torn i Nürnbergerstil i alla fyra hörnen +på det gamla renaissanceslottet som de låtit vitstryka, och han hade satt +sig ett mål före, ett mål för livet -- att åter en gång träda i +besittning av det gamla godset och återställa det i dess forna skick. Men +som han var en klok man och insåg tidens strävan, fann han den enda +möjliga utvägen bestå i att arbeta, underlätta arbetet genom teoretiska +kunskaper och därigenom komma till kapital -- och sedan! Han hade därför +valt naturvetenskaperna och disputerade om »_Fenyl-syrornas återförande +på formeln_ C_12 H_5.» + +Systern hade aldrig förstått honom riktigt; hon ville att han skulle bli +officer, som fadern hade varit, hon ville att han skulle leva efter sitt +stånd, som en gammal moster hade lärt henne säga, men brodern svarade +endast med en kyss på pannan och såg noga till att det intet fattades den +älskade systern; han hade också dedicerat sin avhandling till henne, och +det tyckte hon om, men hon kunde icke låta bli att skratta åt titeln, och +det gjorde brodern ont; hon var avundsjuk på primus7 fästmö, som kunde +läsa upp de fransyska verserna ur hans avhandling och få förtjusta +åhörare. Det där tyckte hon var så roligt, och det sade hon nu högt, och +det var därför brodern var ledsen, men det var nog för annat också. + +Emellertid började stämningen antaga en muntrare karaktär; sånger och tal +avlöste varandra, och ultimus blev anmodad att repetera sitt tal till +kvinnan, som han i morgon skulle uppläsa i kyrkan. Som han aldrig skrivit +vers, hade han måst anmoda primus, vars latinska tal till föräldrar, +lärare och målsmän han i gengäld uppsatt. Han skulle just börja, då +nationsvaktmästaren steg fram och viskade honom något i örat; han blev +litet blekare än förut, bad om förlåtelse och gick ned åt porten till +gatan. Där stod en karl och väntade honom; denne bad om ursäkt att han +kom olägligt, men han hade bud från kamrern, att doktorns växel, som +troligen blivit glömd, hade förfallit i dag, och att banken väntade den +skulle bli reglerad innan morgon middag klockan tolv. + +-- Den förfaller icke förrän i övermorgon, då de fyra månaderna äro ute! + +-- Det står 120 dagar och de tvenne sista månaderna ha haft 31! + +-- Hälsa att jag skall komma! + +Han återvände till sällskapet nästan paralyserad, men måste vara med i +glädjen; och det blev även gemensam supé med förberedande dans, tills +äntligen klockan blev elva och man skildes. + + * * * * * + +Klockan sex följande morgon var primus på benen, tog sitt bad, satt upp +på sin häst och red ut åt Stockholmsvägen. Han var glad som en lärka och +lät hästen emellanåt gå steg för steg, så att han fick repetera sitt tal, +och han talade latin för tallarna så att det sjöng i skogen. När klockan +slog sju började kanonerna på Slottsbacken att spela; då kastade han om +hästen och red hem för att göra toalett. + +Ultimus hade haft en svår natt. Han visste att han blott behövde räcka ut +handen för att få en ny borgen av primus, ty han lånade aldrig pengar; +han skulle gärna göra det i övermorgon, men icke i dag -- för sin systers +skull, och utställaren -- var en fattig kamrat! Han skulle ha mördat +primus, om han sett en enda misstänkt blick under aftonens bal kastad på +hans systers eleganta klänning. Han befann sig i en situation sådan som +endast en ond stormakt kan uppfinna; hela hans med så mycken skicklighet +uppförda finansbyggnad hotade att störta just nu, då han stod vid +ingången till en ny bana! Under hans funderingar gick tiden, och kl. 8 +skulle han vara på samlingsplatsen. Han kom dit och han kom i kyrkan och +befann sig på hedersplatsen bredvid primus. + +Kantaten spelades upp; promotor talade om matematikens ställning till de +övriga vetenskaperna i våra dagar; han kastade en hastig blick på de +nyaste forskningarnas resultat; han redogjorde med några ord för Cauchy's +skiljande av rötterna till synektiska funktioner av en variabel, kom in +på plana kurvors envelopper och singulära solutioner samt förirrade sig +in på vederläggningar av Clairvaults och Eulers föråldrade teoremer. +Ultimus följde med en stund, men tankarna lupo upp med de smala +trekvartskolonnerna och gingo ned på andra sidan bågen. Han såg ett +ögonblick att läktaren mitt emot honom var klädd med unga damer; men då +fick han ögonen på Prechtens våldsamma figurer på tabernaklet och han +kände hur de trampade honom på bröstet; han försökte nya uttydningar på +kragstenarna i koromgången, men tankarna lupo ändå runt om ett litet +avlångt blått papper; han försökte se ut på församlingen, men tyckte han +såg kamreraren och kassören. Slutligen måste han upp; promotor hade sagt: +att nu voro de vid ingången till vetenskapens härliga tempel och gav han +dem härmed fullmakt att inträda. Hans tankar rörde sig om en +svavelsyrefabrik, när han kände en krans läggas på sitt huvud och ett +skott small av; »_Valepræclarissime Doctor_» -- han hörde endast ett val +e, ett _vale_ till allt som han hoppats på och strävat efter! Han fick +ett papper i handen med namnteckningar under -- han observerade att de +voro obevittnade. + +Primus hade hållit sitt tal. Nu steg ultimus upp darrande och blyg och +läste upp verserna. + +Han talade om kvinnan; huru hon i alla livets skiften är mannens stöd, +som moder, som syster -- härvid gick hans blick upp till läktaren +mittöver och då han såg sin systers varma blickar blev han stark -- och +som brud. Nu slog klockan tolv -- det fatala klockslaget; hans tal var +slut, kanonerna dundrade, orgeln spelade upp och klockorna ringde. + +Den vackraste dagen i hans liv var förstörd; han som så väl behövde ett +minne att värma och stärka sig vid, han fick det ej! + + * * * * * + +Åtta dagar senare, innan ännu lagerkransen vissnat, hade han inträtt i +ett helt annat tempel än det som promotor öppnat för honom; han var +anställd som kemist på en porslinsfabrik -- han var arbetare. Första +dagen kändes det något tungt att på slaget 7 vandra in genom den stora +porten, som endast öppnades mot uppvisandet av ett märke, tillsammans med +dessa tysta misstänksamma människor. + +Men när han inträdde i laboratoriet och hörde drejskivors snurrande över +sitt huvud, vagnars rullande, hissars gnällande och verkmästarns +kommandoord, då kände han det fridfullare än på gamla Chemicum bland +medikofilares lek och pojkstreck; han kände nu först vad arbetets andakt +var. När han kom in i ateljéen, där unga flickor sutto vid långa bord och +målade porslinet, och såg deras allvar, deras oavbrutna flit som icke +stördes av prat eller skratt, föll en bit fördom ur hans föreställningar +om världen; men i nästa ögonblick kände han sig nästan ängslig till mods, +ty han var ju i paritet med dessa, endast att han var primus, vilket dock +föreföll honom tvivelaktigt! Han skulle anordna tillredning av de färger, +med vilka dessa skulle måla; de voro som artister mot honom; han skulle +analysera kaolinet, innan arbetarn formade det, han skulle undersöka +smaltsens smältbarhet, innan godset sattes i ugnen -- han var ju blott +ett biträde åt arbetarna! Men han hade ett oerhört behov av att vara +något mer, han erfor det som en skyldighet! Han läste då in sig på sitt +laboratorium om nätterna och söndagarna för att göra sin upptäckt; han +såg att det fanns något inom denna gren, som ännu icke var gjort här i +landet och icke ute heller; det var detta han skulle göra. Han +underkastade Sévres-porslinet de skarpaste analyser för att avlocka +detsamma dess hemligheter; han måste upptäcka dessa lysande färger, som +icke förändras i bränningen; en gång var han upptäckten på spår. Han +visste noga chlorens inverkan på koboltföreningar; huru dessa under olika +temperaturgrader förändra färg; återstod då att fixera dessa färger på +olika stadier -- att få en hel skala att röra sig med; dessa resultatlösa +försök togo månader! De voro icke angenäma förövrigt. + +Mycket folk kom han i beröring med, men där kunde aldrig bli något +förhållande, ty man saknade varandras förutsättningar. Principalen var +rik och obildad, därför kände han sig honom både underlägsen och +överlägsen, men det kunde aldrig bli något deciderat. + +Herrarna på kontoret voro gott folk nog, men de smickrade honom och +beklagade honom, och det senare var förödmjukande. De undrade så ofta +»hur f-n man kunde stå i en smutsig blus och koka smörja, när man var +doktor och adelsman!» Och det var just detta han ej ville säga dem. +Försökte han under sina rastpromenader på den instängda fabriksgården +tala vid någon arbetare, möttes han alltid med misstroende; var han ock +klädd i sin blus, röjde de vita händerna duvan bland kajorna. Då kände +han olyckan av att bära ett namn! + +En gång hörde han ett par arbetare i portgången samtala om honom: + +-- Det är då -- att våran adel ska gå på det där sättet! + +-- Å var du lugn, han gjorde't inte, om inte en var nödd! + +-- Tror du det? återtog den förste och knep med ögonen. + +-- Var så säker; han var inte så gemen mot oss annars. + +-- Men han är en snäll man! + +-- Tacka honom den för det; men han har högfärden i sig, den +fattiglappen, fast den inte syns! + +Han återvände till sitt tysta rum och eldade på i reverberugnen för +hundrade gången. Han såg hur smaltsen i digeln antog den ljusröda färgen, +så rosenröd som hans vackraste drömmar; han såg hur den blev blå som en +vårhimmel -- han ville fixera den, men då bleknade den och blev gråblå +som en drinkares öga. + +En dag fann han några kristaller anskjutna på ett filter, som stått över +några dagar. Han betraktade dem genom mikroskopet och kände dem ej; han +visste vilka reagentier han begagnat; dessa måste alltså ha varit orena. +Han underkastade sina kristaller den skarpaste analys; han förnyade den +flera gånger, men kom ej till något resultat. Då slog det som en blixt +för hans ögon; han stod vid odödlighetens tröskel, han hade upptäckt ett +nytt enkelt ämne! Han sprang ut i ateljéen och ville tala om det för +flickorna, men han vände om i dörren och gick in till svarvarna och +frågade vad klockan var, och så ned i magasinet och såg på priskuranterna +och så tillbaka till sitt rum, där han andlös kastade sig på soffan och +var galen i fem minuter! + +I fjorton dagar levde han i ett febrilt tillstånd, men sen hade han sin +avhandling färdig, och med prov av den nya kroppen, som han givit namnet +_Ptyren_, insände han densamma till vetenskapsakademien. + + * * * * * + +Primus hade uppskjutit sitt bröllop till hösten, emedan han först ville +göra en studieresa till Italien för att lägga sista handen vid sin +bildning. Mången hade funnit uppskovet omotiverat, och fästmön icke +minst, som gärna velat vara med; men han var bestämd. De funnos dock, som +starkt tillrådde resan, ty man hade trott sig märka att den unge doktorn +efter promotionsdagen undergått en märklig förändring; man sade till och +med att han var litet vurmig efter det myckna läsandet, och trodde man +att en utrikesresa skulle göra honom gott. + +Han reste -- ensam. Icke såg han mycket på museerna, ty dem hade han +tenterat förut, och han ville gärna behålla sina vackra tankar om de +erkända stora snilleverken, men han företog ensliga resor upp åt +Apenninerna och levde herdeliv i naturen; och allt var nytt för honom. +Han fann träden så stora och så vackra i teckningen, att han kunde ligga +och beundra dem en hel förmiddag, ty hans öga hade sett sig trött på +boktryckarens små, små likformiga vassa typer. + +Under dessa vandringar gjorde han en ny och som han tyckte ganska +intressant bekantskap med sin egen personlighet. Så länge hade han +umgåtts med andras tankar och meningar att han alldeles glömt sina egna. +Han fann en viss ursprunglighet i dem och tyckte att de kändes mycket +varmare än de andras. Så tänkte han över sitt förflutna liv och fann det +så solljust det kunde vara, för solljust. Allt vad han hemligast önskat +hade han fått, allt vad han företagit hade lyckats; alltid hade han fått +sin vilja fram, ingen sorg hade han haft. Han kände sig ofri härvid; +lyckan tyranniserade honom -- lyckan förföljde honom! Han erfor ett ödes +hand över sig och han trodde sig vara den förste, som förstod att +Polykrates kunde vara olycklig. Dessutom ägde livet ingenting att ge +honom mera; han visste sitt öde; han visste att han kunde vid 45 års +ålder äga ett vetenskapligt rykte, han visste att han därigenom kunde nå +äreställen; han hade redan den skönaste och bästa kvinna -- om ett år +kunde hon visserligen vara ful, sjuklig, kanske icke så god mer. Det hade +han icke mod att bära, ty han kände att han icke övat sina krafter att +bära något sådant, och å andra sidan: om så ej bleve förhållandet, så +stod han åter på den gamla punkten med sin evinnerliga lycka, sin dödande +lycka! Han förundrade sig dessemellan över att han icke kände någon +hemlängtan. + +När dessa tankar gjorde honom oro, reste han ner till Rom och umgicks med +konstnärer och unga utlänningar vid beskickningarna. Här fördes då ett +lustigt liv, och det roade honom stundom. + +Den överenskomna tidpunkten för hans hemresa var förbi och han hade redan +fått ett påminnelsebrev. Han begärde fjorton dagars uppskov. Han låg nu i +Neapel. + +En afton var han utbjuden till en rysk attaché, som ägde en villa vid +golfen, en knapp mil söder om Vesuven. + +Det var en lysande fest; där voro eldiga viner och svarta ögon; han +dansade mycket och var särdeles upprymd. Tillsammans med några intima +lämnade han salongen och gick att promenera i parken. De togo vägen utåt +en hög klippudde, som sköt rätt ut i havet och på vilken var en +belvedere. Solen hade gått ner och kvällshimlen var redan svart, så att +stjärnorna brunno röda och stora genom den uppvärmda luften. Utsikten var +så fri och storartad man ville se; rätt ut mellan Capri och Ischia låg +havet öppet; i norr bakom Vesuv syntes blott ännu alpha av Stora Björnen, +men i zenith hade de Perseus, Cepheus, Andromeda och Cassiopea. De gingo +så långt ut på klippornas spets, att de hade under sig hela vattenytan, +vilken, lugn som en spegel, återgav hela den del av stjärnkartan som låg +i zenith. + +Detta gjorde ett livligt intryck på honom att se himlen under sina fötter +och han började svärma. Han lutade sig fram över barriären och stirrade +ned i djupet. + +-- Sen I, så nära ha väl aldrig syndare haft att komma in i himmelen; men +det är sant, jag är rik, och förr skall en kamel genom ett nålsöga... +Nej, det är icke så! Vad har jag brutit att jag skulle bli så rik, så +lycklig, att jag ej får gå ditin; jag ärvde den synden, det finns då +arvsynd och det trodde jag ej! Men Perseus föddes av Danae och ett +guldregn, och jag ser ändå honom med därnere; därnere, ja! Men himlen är +ju däruppe; då måtte det här vara det andra! + +I detsamma kom ett stjärnfall i synbar riktning från zenith; han såg +endast reflexen i vattnet och blev skrämd av den ljusa punkten, som +tycktes komma underifrån rätt upp emot honom. Med ett anskri var han uppe +på barriären. + +-- Jag kommer! utropade han och kastade sig med huvudet före ned i den +mörka spegeln, som spräcktes och förvandlades i en gnistrande kaskad. Han +syntes snart över ytan och lade sig lugn på rygg betraktande stjärnorna, +tills båt kom och tog honom. + +-- Jag är så lycklig, var hans enda yttrande, när han fördes in till +hospitalet för sinnessjuka i Neapel. + + * * * * * + +Ultimus hade återfått sin avhandling jämte upplysning att samma +»upptäckt» var gjord ett par år förut och att den obestämbara kroppen +under spektroskopet visat sig vara oxalsyra. + +Denna underrättelse skulle säkerligen ha förkortat hans liv om icke +samtidigt han fått veta, att systern blivit förlovad med en väl bärgad +person och att han därigenom befriades från varje ängslande omsorg för +henne. + +Då han nu befann sig ensam och fristående, kunde han icke underlåta att +känna sig till en viss grad lugn och på samma gång en smula lycklig. Han +eftertänkte om icke detta lugn skulle kunna fixeras; vad som oroade +honom och jagade honom var det löfte han givit sig om återupprättandet av +familjens namn och glans. Men det fanns ingen, som hört detta löfte, som +han endast givit sig själv; han fann att hans olyckor härledde sig av den +enkla omständigheten att han satt nollpunkten på sin skala över lycka och +olycka för högt; återstod endast att flytta ner den och han skulle bli +lycklig. Personligen var han icke äregirig, alltså skulle detta ganska +lätt gå för sig. + +Han började i lugn betrakta sin belägenhet i livet och fann den bra. Han +hade tre nätta rum att bebo, ordentligt bord, så stora inkomster att han +ej behövde neka sig något, och i det lilla samhälle han tillhörde åtnjöt +han högsta rang. + +Han hade beslutat att icke göra några upptäckter vidare och övade sig +dagligen i resignationen. Härigenom inträffade, att han numera arbetade +utan feber, och se, han såg klarare igenom hela serier av fakta, vilka +han förut under oron gyttrat ihop; nu fann han med lätthet den ena nya +förbättringen efter den andra i arbetsmetoden och lyckades till och med +göra en »upptäckt», som gjorde fabrikens varor begärligare i marknaden. +Han hade förut levat i futurum, och därför blev allt imperfectum, nu +levde han fullt i den närvarande tiden, och därför hade han alltid en +fast trampad mark att gå ut ifrån, innan han tog ett steg framåt. Det +erövrade lugnet förlänade hela hans person och uppträdande denna säkerhet +som inger förtroende, vilket gjorde att han ofta togs till rådgivare i +bolagets viktigare frågor. + +Inom året hade han köpt två aktier i fabriken och vid sista +bolagsstämman blev han vald till revisorssuppleant. + +-- Den mannen kommer att gå långt, sade någon vid tillfället. + +Själv trodde han ingenting, ty han visste av erfarenhet huru litet eget +arbete förmår. + + + + +Det gamla och det nya. + + +Vid fullt vårsolsken hade han stigit upp och klätt sig, därpå gått upp +till slottet på övningen i sabelföring och därvid av misstag fått ett +kvart-inomhugg i högra knäet, så att han avsvimmat. När han vaknade till +besinning, låg han ånyo avklädd till sängs, men han kände ej igen rummet. +En främmande doft av varmt vatten påminde om badhus och en stark +carbolsyrelukt om bårhus. Denna senare föreställning slog honom med +skräck, men då han skulle göra en vändning för att orientera sig, erfor +han en sådan häftig smärta i knäet, att han blev liggande som han låg. +Hans ögon föllo på ett tryckt anslag: Ordningsregler: § 1. »De sjuka böra +beflita sig om gudsfruktan och sedlighet». Han var alltså på sjukhuset +bland de levande, varom han blev dess mer övertygad när han läste § 2. +Patienten erhåller till frukost: 10 ort bröd, ett ägg, 6 ort smör +o. s. v. + +Nu hörde han ett väldigt knakande, och så ett fnysande och frasande och +sparkande invid sig och så en rostig men dånande stämma: + +-- Vad går du i för klass, min gosse? + +Han vände på huvudet och såg att det stod en säng till i rummet och att i +denna säng låg ett stort bylte insvept i filtar; där huvudet efter all +beräkning skulle vara syntes endast en massa bindlar med tre små +öppningar på. Därefter blev han ond för att han togs för en scholaris och +svarade: + +-- Jag vet inte med vem jag har den äran: mitt namn är Lundborg, +sörmlänning. + +-- Det är detsamma, jag säger du ändå; jag är västmanlänning, av 1852 års +skörd och kallas vanligen »svinet»; det får du säga också; vi ska klinga, +när sköterskan kommer med mjölken. Hur gammal är du, min gosse? + +-- Femton och ett halvt år, svarade den nykomne. + +-- Det var betydligt, sa grisen när han fick potatis till kålrötterna. +Jag är trettiofem jag och har reumatism; det får man så lätt här i gamla +Uppsala om man ligger för länge. Jaså, du är bara femton år! + +-- Femton och ett halvt... + +-- Då vet du inte mycket om världen! Säg, hur trivs du på sjukhuset. + +-- Trivs! Det är ju förfärligt att ligga här, när solen skiner så vackert +och träden börjar grönska. + +-- Så ung du är! Inte är det vackert, när träden äro gröna; det är ju en +gemen färg och det där blåa sen på himlen -- det är ju så elemenskat +banalt; det där har jag sett nu i så många Herrans år och alltid är det +detsamma! Jag kryper därför in och lägger mig här, så snart det lider åt +sommarn, för jag tål inte värmen. + +-- Och du finner dig här! + +-- Förträffligt! Ser du, när man blir gammal som jag, så sätter man värde +på att bli skött och ombonad. Det enda som stör mig, är den här ronden, +när läkaren kommer med sina pojkar och de ska tala latin, gubevars. Jag +fick recidiv häromdagen när jag hörde en sådan där kyckling, som satte +cum med accusativus. Du ska få se att det inte blir tråkigt här -- vi har +vår lilla wira om eftermiddagarna. + +I detsamma inträdde sköterskan: + +-- Jaså, unga herrn är vaken nu; hur står det till? Den där stora också +har rört på sig. + +-- Se en sån liten vacker gosse Mari har fått; nu ska hon sköta om honom +väl. + +-- Unga herrn ska inte höra på den där stora otäcken; han har förstört så +mycket unga gossar här i stan, så det är en skam åt det. + +-- Mari ska inte säga så där, för det har hon bara hört! Gör nu vad hon +ska och se om gossen ordentligt bara. + +Sköterskan uppfyllde sina åligganden och gick. + +-- Nu, sade svinet, skall jag spela för dig så att du somnar. + +-- Spela? Vad menar du med det? + +-- Jag skall prata för dig; jag har inte hört min röst på flera dar, och +då är det som musik för mig, när jag får höra den igen! + +-- Ja, men du får inte tala sådan där materialism, som du gjorde nyss. + +-- Nej bevars! För resten var det inte materialism; det var +Semipelagiariism, men det vet du inte vad det är, för du har inte gått på +kollegiet. + +-- Å, sånt där läste vi i skolan, och Isagogiken med. + +-- Isagogik! Vad är det för slag? + +-- Vet du inte det! Det är ju sånt där, som handlar om bibelns -- mått, +mål och vikt. + +-- Å, herre Gud, kallas det hm -- som du sa nyss. Det är för märkvärdigt +vad allting går framåt; det hette bibliska antikviteter i min ungdom; men +jag är en gammal hund, jag. Jag åkte hit på diligens; det var den tiden +då man kunde ta dimission på en fårbog och en tunna spisbröd i termin; då +kunde man spela Fortuna hos Forssens en hel eftermiddag vid en +sexskillings kopp kaffe; men det är sant, du vet inte var Forssens är; ni +kalla det visst bakelseanum eller något annat dumt. + +Pang, small ett skott, så att rutorna skakade. + +-- Nu kom första ångbåten i år; hör du så de hurra? Slinken skjuter som +en karl i vår. Du vet naturligtvis inte vem Slinken är; han som serverar +kanonerna vid Fördärvet; han lär ha varit student, säger man, men nu är +han schåare. + +-- Är han mycket gammal nu? + +-- Han är litet äldre än jag, men jag har en gård i Västmanland, det är +skillnaden, ser du. Jag skulle bra gärna vilja vara på ångbåten i kväll, +för de ha sådana goda toddar i förn; men det är sant, jag har inte frågat +dig om du kan spela knack. + +-- Jag kan nog, men jag vill inte; det är ett löfte. + +-- Jaså; till din mamma? Va? + +-- Ja! + +-- Nå! -- Vet du att jag har uppfunnit en ny dryck, som gjort mycket +uppseende i den musikaliska världen -- du vet inte att jag är sångare -- +det är tydligt. Om du går in till Åkerstens, dit du aldrig brukar gå, för +ni unga gå bara på Taddis och Norbergs, och begär »Per Samuels rivare», +så skall du känna en ljuvlig ting; ser du det var min stolthet, min enda +äregiriga dröm att få lämna mitt dopnamn till eftervärlden på en god +dryck. Jo, ser du, jag är den förste vissångaren i Uppsala, men du har +aldrig hört mig... Kör det inte med droskor ner på landsvägen? Jo min +själ; nu vet jag; de ha öppnat hovet i dag, och jag ligger här som en +stackare -- vet du vad hovet är då? + +-- Eklundshov förstås? + +-- Se, det kunde du! Annars vet ni fasligt lite, nutidens ungdom, men det +är därför att ni bara kommer hit och läser på examen, era kanaljer; förr +låg man här och studerade; men ni ha blivit så praktiska nu; ni går +hellre in i diskonten, än ni ligger och informerar som man gjorde förr, +för ni har lärt er att det blir uträkning i längden; det kommer väl den +dagen då studentkåren bildar ett stort aktiebolag -- nå du har väl inte +något diskontlån ännu? + +-- Nej, men jag har en liten växel i banken; jag tog honom bra kort, men +de långa äro så dyra. + +Nu började det att fnysa och pusta i byltet. + +-- Växel, kort, lång! Vad säger du, gosse! Men du är ju inte myndig? + +-- Å, de se inte på trassenten, bara man har en styv acceptant! + +-- Om jag förstod huru en växel såg ut; vad är acceptant för slag? + +-- Det är han som skriver mitt över papperet! + +-- Det vill säga, han går i borgen? + +-- Ja han måtte väl göra det, inte vet jag. + +-- Nå hur får du en sådan där acceptant? + +-- Man tar en livförsäkring! + +-- Har du sådan med? Du var mig en baddare. Hör du, det där får du lov +att lära mig, med växeln! + +-- Ja, det är så vigt; och så slipper man springa och bevittna +namnteckningarna. + +Nu kom ronden; läkaren lade om gossens förband, varefter denne föll i en +feberslummer. + +När han vaknade, sutto två främmande vid kamratens säng och spelade kort +på en stol. De förde samtalet viskande, och höjde någon på rösten, gjorde +byltet en hotande åtbörd med näven. När de en liten stund därefter gingo +sina färde, skedde detta så tyst, att han trodde de voro skuggfigurer av +hans feberbilder. + +Då steg byltet upp och kastade av sig två överflödiga nattrockar, tog av +bindlarna från huvudet, gömde ljusen bakom ett par stora böcker och gick +fram till den sjuke. Han lade sin hand på hans panna, skakade på huvudet, +bredde sin filt över honom och gick tillbaka och satte sig på sängkanten +och ringde med benen. + +Ljuset föll på hans ansikte, så att han kunde observeras av den sjuke. + +Han hade ett jovialiskt ansikte, icke fult, med ytterligt trötta, men +icke slappa drag. + +Den sjuke rörde på sig. + +-- Är du vaken, liten? frågade den tjocke med låg röst. + +-- Ja, kamrat. + +-- Vill du att jag skall gå efter Mari åt dig? + +-- Nej tack, jag är bättre nu. + +-- Skall jag spela för dig mera? + +-- Ja, men du skall vara rolig! + +-- Rolig; ja, så att du får skratta åt mig! Det har jag varit nu i femton +år och därför är jag där jag är. Tänk, att låta folk skratta åt sig och +finna nöje i det? Fåfängan förstås? Men de förakta en sedan! -- Jag +känner mig så förb. sentimental i kväll! Har du varit kär, gosse? + +-- Åja! Och du då? + +-- Joo! Hör på! Nu börjas det; men det blir inte långt. Naturen hade +begåvat mig med en ganska ovanlig mage, korta ben, ett fult, fett ansikte +och en stark sångröst med en egendomlig näston, som kunde framkalla de +förfärligaste skrattsalvor. Jag var smickrad av den uppmärksamhet, som +visades min talang; jag slets från den ena bjudningen till den andra och +utbildades småningom till en lustigkurre, en gycklare; jag var med ett +ord en »rolig d-l». Mina visor voro många, och ledsnade den ena +generationen på dem, så kom det alltid en ny och fann dem roliga. Men så +for jag en sommar åt hembygden, där jag hade en liten flicka, som jag +tyckte om. Hon blev alldeles galen i mig och sa att jag var 'den +trevligaste karl hon visste. Jag tog hennes uppmärksamhet åt mig och +vågade en dag att i trädgården framföra min anhållan om hennes hjärta och +hand. Hon svarade med ett gapskratt och ropade på några andra flickor, +att de skulle komma och se på något riktigt tokigt. Jag försäkrade att +det var allvar, men hon skrattade ändå mer och sade att jag var utmärkt. +Jag måste hålla god min och vara utmärkt. Jag blev ledsen och förtvivlad +och sjöng inte på åtta dagar, utan sökte framstå så allvarlig som +möjligt. Hon fann mig först tråkig och till sist odräglig; det klädde +mig inte, sa hon, att vara så där, och hon erinrade sig med tårar i +ögonen huru syperb jag var på slotterölet, när jag kom i strumplästen och +en ut- och invänd nattrock och gjorde bocksprång och bondgrin. Då +föraktade jag henne! Bon soir! Och så var det slut! + +-- Sjunger du aldrig mer! + +-- Aldrig! + +-- Så dum du är! Inte var det något att gå och sörja över! + +-- Du vet inte vad kärlek är! + +-- Gör inte jag? Det är en detalj av livet, och får icke vara mer! Vet +du, jag håller med din fästmö, att det inte klär dig att vara allvarsam. +Förövrigt skall jag fråga: vad är det som är så allvarsamt? Jag för min +del tycker, att det är ett stort gyckel alltihop; och vet du varför +människorna gå och se så tungsinta ut? Jo därför att de hålla sig för att +skratta! Du grinade åt allting och du fick hela världen med dig; gå på du +och flina och narra den där allvarliga masken av de hycklarna; du har en +stor uppgift, min bror! + +-- Kors i Herrans namn så du talar, gosse; får ni lära er sådant i +skolorna nu för tiden? + +-- Ja, det få vi! Lägg dig nu, så skall jag spela för dig. Du tror att +jag som ung har något att lära av din ålder; bort det! Allt vad du lärt +av livet har du läst i böcker, till och med din banala kärlekshistoria, +på vilken du tyckes grunda hela ditt kommande liv och som säkert blivit +ett kärkommet motiv för din lättja. Nej bevars, du har mycket mera att +lära av mig, ty det står ännu inte i böcker; du tillhör en förgången +generation, som jag väl känner, jag tillhör ett kommande, som du inte +alls känner. Du har läst om våra dagars världshändelser som man läser en +tidningsartikel, vi ha levat dem och diskuterat dem; vi ha upphört att +nära oss av er poesi, vi läsa ekonomi och naturvetenskap; vi anse +studenttiden som ett övergångsstadium, ni togo det som ett kall; vi slåss +aldrig på torget, anse det icke som en dygd att överlasta sig, förgripa +oss icke på varandras tillhörigheter, respektera den personliga friheten; +det kalla ni snobberi; vi kalla er prisade öppenhet för brutalitet, era +sentimentala famntag för råhet; ni kritisera era lärares välvilliga +suspenderingar av föråldrade stadgar, vi begagna oss av dem och tiga. Ni +hade åsikter färdiga om allting, ni sjöngo frihetssånger, ni hurrade för +representationsförslaget; vi hurra för allting, vi känna på oss att +någonting skall komma och därför avvakta vi; det blåser från så många +håll, därför göra vi icke fast våra skot; men för att icke stå redlösa, +hålla vi oss tillsvidare vid det bestående; vi äro konservativa därför +att vi frukta pöbelväldet. En konservativ ungdom! Det är exempellöst! Men +det har pöbeln gjort. Ni voro rojalister; vi äro färdiga att bli +imperialister om så behövs! + +»Svinet», som med häpnad avhört detta utbrott, steg upp och gick ut i +korridoren för att säga åt sköterskan, att kamraten yrat, och bad att få +ett annat rum till natten. + +Under det att sköterskan och kamraten vid fönstret tillagade ett kylande +pulver, fortfor den sjuke: + +-- Ni kalla oss blaserade, därför att vi äro flitiga och kloka; tro du +mig, våra känslor äro mycket friskare där de ligga hermetiskt förvarade, +än edra som hängas utanför boddörren att flugsmutsas. Vad är det för +snack ni håller med er filosofi; ni tro att den runnit ur klassisk källa, +och då är det bara ren »upplysning» hundra år efter upplysningen; den +skulle ha gått in som en tidskriftsartikel i en tysk småstad; ni tyckte +att det var stort att gendriva läran om de yttersta straffen, det gjorde +vi redan i skolan; ni leva på de där magra skulorna, säga ni, ja, min +själ, det synes; men vi läsa dem, ty vi behöva dem i examen; ni tror att +tysk syntax är lika med filosofi, men ni vet inte att det finns en fransk +och en engelsk; jag läste de där korrekturarken en kväll och jag fann -- +intet, inte en pinne för tanken att vila på; det är en torr +ekvationslösning, men där man redan satt in det önskade värdet på X för +att satisfiera -- -- -- Intresset är borta när man känner resultatet; det +där veta vi allt, men man säger icke sådant där, ty man kan misstaga +sig. + +Nu kunde kamraten icke styra sig. + +-- Jaså, du insulterar den store mannen; gratulera dig att du är sjuk, +annars skulle du fått ett kok stryk. + +-- Han var icke stor, därför att han var betydelselös! + +-- Skäms du inte, du vet icke att jag är Boströmare! + +-- Jo! Det var ni alla; varför skulle då icke till och med du! O, du +stora tidevarv, som går i graven; det behövdes en professor i filosofi +för att narra ungdomen från att gå i kyrkan; du stora tid, som kunde +häckla det tidevarv då man dyrkade förnuftet; du slog ner förnuftet och +satte bondförståndet på tronen! + +»Att vara är att förnimmas» -- det kliar i hjärnan, då den stora tanken +gör sitt intåg. God natt! Släck ljuset! + +Sköterskan och Boströmaren konsulterade; och man stannade vid kalla +omslag om huvudet. + + + + +FRÅN HAVET + + + + +Sandhamn i storm. + + +Fyrtioåtta min. gissad distans O.S.O. till O. från Räntmästartrappan +ligger det natursköna Sandhamn på tre sidor omflutet av vatten och på den +fjärde av havet. När det blåser, går det stora vågor icke allenast på +havet utan även på land, ity att marken består av den finaste skrivsand; +eljest är det lugnt. När solen skiner är det vackert väder, utom vid +inträffande tjocka, då likväl endast fyrvaktarna och lotsutkiken åtnjuta +solsken. Se närmare väderleksrapporterna utanför telegrafstationen vid +Skeppsbron. + +_Areal_: en mycket liten kvadratmil. Åker bestående av _ett par tunnland_ +skursand, på vilken med mycken möda odlas sandhavre; men som man sedan +urminnes tider endast haft dåliga år, måste invånarna hämta all sin +spannmål från andra orter. I brist på inhemsk spannmål har ön låtit bygga +en kolossal väderkvarn, vilken ger ett förmöget utseende åt det +sädesfattiga landet. Av äng finnas några kvadratfot i tullens trädgård, +oberäknat ogräset på gatorna. Skogen består av 8,000 tallar och _en_ +gran, vilken senare utgör ett föremål för Sandhamnarnas livliga beundran +och av barnen betraktas som en ytterst sällsynt växt. Tallarna förete ett +särdeles egendomligt yttre och se verkligen ut som de voro +predestinerade till »prickar». (Se Nautisk ordbok: en stång med en ruska +i övre ändan.) + +Ljung och lingon äro öns huvudprodukter. + +Alldenstund björken icke förekommer härstädes, skulle man måhända tro att +civilisation och uppfostran icke heller trivdes, men som man enligt +nyaste forskningar funnit, det kunskapens träd ej var någon björk, vilket +man förr trott, så har man uppfunnit nya, förbättrade metoder vid +undervisningen och vunnit särdeles gynnsamma resultater. Den skola som +Sandhamn själv håller sig kan ge intyg. + +_Urinvånarna_[A] äro med kvinnor och barn omkring 300. De flesta innehava +statsämbeten. Av icke-tjänstemän äro alla hantverkare utom en permanent +badgäst och en brevskrivare, vilken, då han reste hit i oktober månad, +måste ge sig ut för att vara målare (kustmålare) för att undvika obehaget +att bli ansedd som galen -- ty så låga tankar hysa urinvånarna om sin ö +-- men vilket föregivande höll på att ådraga honom en svårare fiendskap +med ortens ambulatoriska målare, vilken vädrade en konkurrent, men +lugnade sig då han fick höra att brevskrivaren bara målade vatten. + + [A] Här finnas barn på 10 år, vilka aldrig hava sett en + häst! Man har varit betänkt på kamelavel, men + kommunalstyrelsen har avslagit. + +_Språket_ är den nautiska dialekten: talas både av herrar och damer. +Prov: + +_En väderlekskonversation_: + +-- God morgon, min fröken; vi ha en styv bramsegelskultje i dag. + +-- Jag tror vi få nr 4 innan middan, eller + +-- God morgon, min fru; han går på osten, tror jag. + +-- Tror ni att vi få vackert väder? heter: tror ni att han går på norden? +o. s. v. + +_Religion_. Männen äro i allmänhet gudfruktiga mot svårt väder. Jag har +icke hört någon som förnekat Guds existens, men tre som bestritt Kristi +gudom; eljest är den kristna religionen förhärskande, ehuru i mindre grad +om vintern, då på Sandhamn ingen kyrka eller präst finnes och predikan +endast hålles den varmare årstiden 2 gånger i månaden. + +_Läsare_: _en_; idkar även borgerlig näring bredvid. + +_Seder och bruk_: oklanderliga, likasom i en mindre sjöstad. De unga +männen spotta på golvet när de äro borta och hava den oseden att tugga +tobak när de inte röka; för övrigt utmärkta i alla avseenden, vartill +mycket bidrager kommunens beslut att ej tillåta någon spritutskänkning på +ön. + +De unga kvinnorna gifta sig vid uppnådd mogen ålder, såvida någon friare +infinner sig; eljest fortfara de att vara ogifta. + +_Huvudnäringen_ är statens tjänst samt fiske. + +Sandhamn är lots- och tullstation. Inkomsterna lära vara utmärkta, vadan +de flesta lotsarna och vaktmästarna äro husägare, utom det att de finnas +som hava andelar i fartyg. Jag törs icke inlåta mig på några detaljer av +fruktan för att ådraga mina vänner taxeringskommitténs näsvisa +forskningar. + +_Sjukdomar_ få ej finnas på Sandhamn, alldenstund det ej finnes läkare. +Emellertid lära icke så få i hemlighet vara bekajade med reumatism, +vilken sjukdom behandlas med en välkänd illasmakande dryck, kallad +»gök». (Se Naut. ordb.) + +_Teater_: finns inte. + +_Polis_: dito dito. _Gardister_: dito. + +_Historiska minnen_: Elias Sehlstedt. Född 1808... dödsåret kan ej uppges +alldenstund mannen är odödlig. + +Detta är i korthet Elias Sehlstedts Sandhamn -- ett egendomligt litet +ställe, dit bullret från den stora världen endast kommer en gång i veckan +om sommaren och om vintern sällan eller aldrig; havet med sina +utomordentliga föreställningar; fyrarna, målen för oförgätliga lustresor; +utkiken med sin präktiga arm- och bengymnastik; hamnen med sina +vinddrivare och sina nattliga sexor ombord; tullkammaren med sina viror +och telegrafen med sitt sköna brädspelsbord... å, om jag så ock toge allt +bläck som näsvisa brevskrivare och fullt misslyckade poeter ött och +sandade med hela Sandhamn, min beskrivning bleve ändå... Därför slutar +jag den och övergår till historien om de skeppsbrutna och kapten F. M. + +Det var en förmiddag i medio av oktober -- en »nr 4» tjöt i knutarna -- +bränningarna vrålade -- regnet trummade på rutorna -- med ett ord alla +möjliga djävulska åtgärder voro vidtagna utomhus för att göra en +aftonbrasa med toddy så angenäm som möjligt inomhus. Vi voro just +inbegripna i ett livligt samtal om reumatismens förbannelse eller syndens +inflytande på människokroppen samt undrade huruvida Chambord var +flintskallig eller rödhårig o. d., då dörren öppnas och in träder en +jätte, ledande tvenne mindre personer med ganska nedslaget utseende, samt +anhöll att på kungl. tullkammaren få en sjöförklaring uppsatt om +barkskeppet Neptuns förlisande å Finngrundet. + +Presentation. + +Kapten M. på Aimo. Kapten F. på Neptun med styrman X. + +Sedan gastarna, ty såsom sådana mottogos de, välkomnats med en styv +bramsegelstoddy och sorgens beklagande var överstökat, uppsattes +sjöförklaringen med tillhjälp av förste styrmannens journal; och anföres +i korthet följande, vilket sedan skall romantiseras och kommenteras +enligt enskilda meddelanden. + +-- Utdrag av journalen, hållen ombord å barkskeppet Neptun, som fördes av +undertecknad, skeppare, hemma i Malmö, på resa från Antwerpen till +Ljusne. -- -- -- -- + +-- -- -- Den 19:de kl. 4 på morgonen pejlades Eggegrunds fyr uti S.V. 1/2 +V. med 5 min. gissad distans och vinden N.N.V. med tilltagande storm. +Övra märsseglet, storseglet och klyvaren fastgjordes nu, mesanen +inhalades på gaffeln, och vi vände undan vinden. Kl. 5 på morgonen +loggades 4 minuter, kl. 6 4-1/2 min., kl. 7 4 min. med styrd N.O. kurs +och 2-1/2 strecks avdrift från hållen kurs. O.N.O. 1/2 O. i behåll, +alltså med summerad distans 12-1/2 min. + +Nu kommer det. + +Vakten purrades till vändning, men törnade fartyget samtidigt. -- -- -- +Kl. 8 steg vattnet i rummet över kölsvinet, och besättningen tillfrågades +om den ansåg att något mer kunde göras för fartygets räddning. Alla man +svarade »nej» och ansågo skeppet vara totalt förlorat och att det endast +återstod att söka rädda livet. Order gavs nu att båten skulle sättas i +sjön, och med stor och ögonskenlig livsfara kommo alla man i båten och +lämnades skeppet kl. 9 f. m. Tvenne skepp voro i sikte, varför nödflagg +hissades, vilket dock ej blev observerat av omnämnda seglare. Kl. 11 f. +m. lade en tremastad skonare back, vilken befanns vara skonertskeppet +Aimo, kapten F. M. på resa från Gävle till Grimsby, vilken bärgade båt +och manskap kl. 1/2-1 e. m. -- -- + +Härpå inkallades den bärgade besättningen, och 13 mörka figurer inträdde +och uppställde sig i bakgrunden -- de sågo allvarliga ut, ty de hade +förlorat sin lösegendom och det var ju ingenting att skratta åt -- +tycktes för övrigt belåtna med att få komma i land. Sjöförklaringen +undertecknades av samtliga, och den officiella avdelningen av akten var +över. Nu inbjödos vi -- brevskrivaren, vilken såsom skrivkunnig biträtt +vid akten, fick följa med -- att se hur kapten M. kunde ha det på Aimo. + +Kvällen hade blivit vacker -- stjärnorna gjorde sig så breda som möjligt +för att håna kapten C:s fotogenlampa på Korsö, vinden satt och visslade i +märsarna på de förtöjda fartygen, och på famnslånga vågor blevo vi +omsider framvräkta till det ståtliga Aimo. + +Alldenstund både stewarden och konstapeln fått gå i land, dukade nu +kaptenen själv fram i kajutan vad huset förmådde och det var icke +småsaker -- danskt brännvin, norsk sill, svensk renstek, engelsk cakes, +holländsk hummer o. s. v., och då slogs dörren till brödskottet upp och +så börjades det. + +Stämningen, som förut varit något blandad, antog nu en betydligt gladare +färg. + +Kapten M. »förtalde» historier på den älskligaste skånska och upphov +jätteskratt under sitt röda skägg, som skulle skrämt nervösa personer, +om ej hans stora ögon uttryckt det mest godmodiga lynne. + +Kapten F. lät då och då förleda sig till ett skratt, och så försjönk han +i en djup melankoli, vilken vi naturligtvis uteslutande tillskrevo den +förlust han lidit genom skeppsbrottet. Men det var inte där precis som +skon för tillfället klämde -- han kunde inte längre ensam bära på sin +sorg, utan måste förevisa ett halvt dussin fotografier av sin käresta. + +Styrman X bara åt, teg och såg mulen ut. + +Nu började kapten F. berätta några detaljer om skeppsbrottet. + +När båten sattes i sjön var skeppskatten den första som sprang ombord, nr +2 var märkvärdigt nog kocken, vilken hela resan legat kränk, men nu +återfick sin vigör. -- Inga kläder fingo medtagas, ty båten var för liten +-- endast en säck med proviant och ett kärl med bomolja. Sjöarna voro +svåra, men -- nu kommer en underbar uppgift, som jag på flera sjömäns +hedersord ej har rätt att jäva -- så snart en svårare sjö var i +annalkande utslogs en kvantitet olja och se -- vågen lade sig! Denna +rörelse fortsattes tills Aimo omsider lade bi. Här visste ock kapten M., +huruledes han blivit purrad av vakten och varskodd angående en prick, som +ej stod noterad i specialen -- man anlitade största kikarn och fann att +det var en nödflagg, man lade back, föll ur kursen -- och i våra dagar, +då man icke allenast icke lär bry sig om skeppsbrutna, såsom tidsödande, +utan till och med seglar mitt igenom dem som gå i vägen, var detta ganska +berömvärt. Med ytterligare livsfara lade båten till, och upp sprang en +ung man, barhuvad och med glädjen i ögonen, kastade sig i armarna på den +förvånade M. och tackade honom i det han nämnde honom vid namn med det +förtroliga Du. Igenkänningsscen. De båda sjömännen voro landsmän och hade +icke sett varandra på 7 år, då de bägge varit i livsfara på Malmö redd, i +det att en ångpanna på en närliggande båt sprang i luften. -- Slumpen +hade förökat det rörande och intressanta i återseendet. + +Brorskålarna voro redan förbi och supén nalkades punschen, då kapten M. +avbröt: Mina herrar, nu kommer desserten -- upptog en smutsig säck från +durken och öppnade den. Det är kapten F. som bjuder. Ur säcken kom fram +en pressylta, en liten fruntimmerspsalmbok och en kolossal ost. Kapten F. +ryckte åt sig psalmboken . . . . . . . . . första bladet, på vilket stod +. . . . . . . . . . vid _hennes_ första nattvardsgång . . . ., vi togo +till oss pressyltan, som svärmor själv lagat, och osten, som under de +sekelslånga timmarna i skeppsbåten verkligen hade blivit »gammal», var +ganska välkommen för att dölja åtskilliga mer än vanligt sentimentala +sväljningar och befanns så ovanligt stark, att tårarna kommo i ögonen. + +Nu kom punschen, och historierna, och visorna. Kapten F. glömde sig och +sjöng en yankeevisa, kapten M. en dansk -- jag tror det var om +»Christians Moer», en mycket välkänd dansk personlighet av halvt mytiskt +ursprung; sist kom turen till den tyste styrmannen -- han harskade sig, +men fick inte fram något. + +På tillfrågan förklarade han att han kände sig ruskig, ty han satt i våta +kläder och hade förlorat sina ombyten. »Inte annat», och nu, på riktigt +sjömansvis, d. v. s. utan spår av prål, kastade jätten M. av sig rock +och väst och fortsatte sitt värdskap i sticktröjan. + +Nu fick styrmannen mål i mun; och tänk, den gamle grobianen sjöng en +kärleksvisa av det mest oskyldiga slag och berättade i samma väva att han +varit ringförlovad sex gånger, men alltid haft otur hos fruntimmer, +varför han till sist i förargelsen gått och gift sig, samt uttryckte nu +sin stora missaktning för könet, till bekräftelse varpå han upptog ur +byxfickan spillror av en tavelram, några glasbitar och en fotografi, +föreställande ett fruntimmer med en liten flicka vid sidan. Om han hade +varit ensam skulle han nog givit några vidare jäv mot sitt kvinnohat. + +Det var redan över midnatt och kapten F. hade smugit sig in i kojen och +sov ut efter de sista dagarnas mödor och bekymmer. Som vi ansågo det synd +att väcka honom, avslutades samkvämet och vi styrde hem under det +stjärnorna blinkade ännu klarare utöver havet -- det stora bindestrecket +mellan himmel och jord. + + + + +Huruledes jag fann Sehlstedt. + + +Klockan är 5 en augustimorgon på Dalarö. Solen håller på att arbeta sig +fram ur en hop trasiga Vandykbruna moln i öster, tullkarlarna snarka vid +öppet fönster i vaktstugan, en svart och vit flugsnappare fångar flugor +på gungbrädan ner vid tullbron, där kaptens ovåliga piga i går ställde en +smörbytta i solskenet; amerikanska flaggan hänger som en kulört +bomullsnäsduk på societetens flaggstång, måsarna äta frukost ute på +strömmen. Gästgivaren vaknar, och ser efter om gurkorna frusit, anställer +sina meteorologiska observationer och tar sig en sup inne vid +smörgåsbordet; men Dalarö sover än; och det är det man vet nere på +tulljakten, där fyra unga män i tur och ordning tvätta sig på skansen. +Jaktuppsyningsmannen ligger på knä vid masten och rakar sig framför en +spegelbit. Solen stiger; tjäran börjar lukta i fogarna på jakten, +gästgivaren tar andra supen. Röken stiger ur kabyssen, men den stiger +rätt upp; ingen vind! + +Klockan är 6. Sällskapet ligger inne i kajutan och har druckit kaffe. En +och annan chagrinkänga börjar knarra på bron, en och annan resårstövel +börjar gnissla mot spikarna, en hel trupp kopparförhydda barnkängor +börjar smälla över våra huvuden. Dalarö har vaknat. Då börjar det +slutligen lukta rök i kajutan! »nu är det här!» -- »Vilket?» -- +»Vädret!» + +Loss för, loss akter! hissa på stora klyvaren, bär av, stick på skotet! +Segelsupen är intagen och vi äro ute, på tulljakten, på väg till +Huvudskär för att därifrån leta upp Sandhamn och se på Elias Sehlstedt, +ty det är ingen av oss som har sett honom eller känner honom. + +Vi äro ännu inom måsarnas region. Stränderna äro beklädda med lövträd och +se ut som alla andra stränder. Nu gå vi om en udde. Bössorna klara! Vi +äro inom skrakarnas region. Mycket riktigt, där låg en kulle med +ungskrak. De yngsta springa på vattnet och modern förut. Fadern -- den är +aldrig hemma; för resten brukar han flyga sin väg när det gäller. Två +skott och familjen är gallrad. Nu gå vi ut genom sista gattet. Detta är +ejderfågelns region. Här ser förfärligt ut. Bara kala klippor eller +stenar, utkastade som tuvor i ett träsk, och det skulle se löjligt ut, om +inte havet utgjorde bakgrunden. Mitt i denna öde skärgård höjer sig för +våra blickar vertikalt mot horisonten en besynnerlig pjäs. Den ser ut som +en galge, men det är ingen galge, utan vid närmare påseende en tall. +Stormarna ha brutit av kronan och endast lämnat en gren kvar. Mitt på +stammen sitter en snusfjärding, som en fiskare slagit botten ur och hängt +upp för att ejdern skall lägga ägg i åt honom, och det är ejdern nog dum +att göra varje år. + +Där simmar en skara ungejder. Nu börjas vilda jakten. Hal an på skoten, +hissa på toppen, lova! -- fall! -- Fåglarna springa på vattnet och slå +med vingarna, dyka och komma upp. Jakten, som seglar väl, vinner på dem, +och snart smäller ett skott. En trut, som observerat uppträdet, kastar +sig ned som en pil och försvinner med bytet som han slukat. Nu höjes ett +skri från alla kanter. Måsar, tärnor, labbar, svältor, knipor, kråkor +komma dragande i stora skaror. Där fick en mås en strömming. Han har +redan sväljt den. Men det är inte för sent ändå, tänker en labb, ty +djuren kunna numera också tänka, och han tar fart och angriper måsen uppe +i luften, tvingar honom att ge upp bytet, som redan börjar falla med en +hastighet lika med kvadraten på avståndet eller något ditåt. Innan fisken +nått vattenytan, har labben redan ätit upp honom och tittar sig om efter +mer. Nu komma havspapegojorna, svarta och dumma fåglar, framför allt +envisa. Om man gör sig besvär och går i land på en kobbe, där de ha sin +äktenskapliga tillvaro, kan man slå i högen med en käpp och döda så många +man har mage till, vilket kanske ej vill säga mycket, ty de äro traniga i +köttet. + +Nu syns en stor sten med en stång på. Det är Huvudskär. Hundratals +fiskarbåtar ligga runt omkring. Detta är strömmingens älsklingsplats. + +Emellertid har åtskilligt blivit annorlunda under dagens lopp. Måsarna ha +blivit hesare, kråkorna flyga åt land till, himlen har mulnat och vinden +har friskat. Toppen tas ned och lilla klyvaren tas fram. Vinden ligger +emot och vi få kryssa upp till Huvudskär. + +Huvudskär är en klippa så stor som Skeppsholmen. Inte ett träd eller en +buske, intet gräs, bara ljung betäcker stenarna här och där. På denna +sten i havet bo några lotsar, några tullvaktmästare och 300 fiskare +under vår, sommar och höst. Dessa 300 äro inhysta i 10 kojor, uppförda av +strandgods, sönderbrutna åror, utslagna relingar, kvistar, ljung, lera +och jordtorvor. Havet är för fiskaren den gröna duken, som han spelar på. +Om kvällen sätter han ut allt vad han äger, sina dyrbara »bragder», om +morgonen tar han antingen in några tunnor strömming eller också +ingenting, eller också har han förlorat sin egendom i havets djup. Det är +skärkarlarnas Homburg, detta Huvudskär -- det är bara pistolerna som +fattas. + +När vi anlände till Huvudskär blåste det redan sina 7 skålpund, himlen +var mörk och havet som bläck. Det var kväll. Nere vid stranden, på +havssidan till, stod ett kummel med ett vitt kors på. Det såg ut som ett +altare i ett gravkor. Här hade en dansk skonare förlist med manskap och +allt. Sjön hade redan börjat vräka och skummet fördes av vinden högt upp +på holmen. Ljungtuvorna lågo som remmar efter marken, horisonten, som +mörknat allt mer, röck inpå, små holmar försvunno i en blink, hela marken +dånade, man blev mörkrädd, ty det föreföll varje ögonblick som om denna +vattenmassa skulle sluka upp hela skäret. + +Nere på jakten hade man emellertid fått toddyvattnet i ordning och satt +redan vid tända ljus och spelade kort på klaffen. När detta väl var +undangjort, trevade vi oss i mörkret upp till tullstugan, där vi skulle +beskänkas med en nattdryck. Det var det enklaste rum man kunde se. +Vitrappade väggar utan tapeter, en bänk, ett bord, en säng, i vilken den +vakthavande mästaren låg och rökte ur en svartbränd träsnugga. Nu tog vår +musikus fram sin Cremonesare ur sin jakarandalåda med röda sidenfodret +och spelade ur minnet Rohdes a-mollkonsert. Karlen i sängen reste sig upp +-- uppsyningsmännen, som sutto på sängkanten, höllo varann om livet och +jämrade sig -- talgljuset i buteljen snyftade och tårarna runno så strida +-- katten reste borst på ryggen -- stormen fyllde i pauserna och piskade +flagglinan mot stången -- jag har aldrig hört något dylikt. När han +slutat i ett pianissimo var det så tyst i rummet, att man endast hörde en +trämask knäppa i väggen. En fluga som vaknat kretsade omkring ljuset +tills hon med ett surrande kreverade över lågan. Stormen fortsatte. + +När vi vandrade åter ned till jakten brann ett och annat ljus i kojorna. +Jag smög mig fram till ett fönster och tittade in. Där lågo trettio +personer. Vid ljuset satt en gumma och spådde i kort; vid Spiseln satt en +käring och »slog» i bibeln. Det finns många sätt. + +En storm i augusti är endast en nyck. Nästa morgon var det stillt. Solen +belyste fiskarenas morgonarbete. Man hade just kommit in från sjön när vi +vaknade och var sysselsatt att taga ut skötarna. En hade fått ett par +tunnor på ett varp; i båten bredvid hade man inte fått ett liv på två. +Ingen hade förlorat. Havet låg blankt som kvicksilver och sjöarna hade +redan antagit formen av långa dyningar, som ännu kunde bryta på några +famnar. Det var ett egendomligt skådespel som nu företedde sig. Långt ut +till sjöss, där några undervattensrev lågo, sågs plötsligen den blanka +ytan avbrytas, en mörk vägg reser sig mot horisonten, den nalkas först +långsamt, nu springer den och i ett upplöser den sig i en kaskad av +skum. + +Mot eftermiddagen hade det blåst upp en liten bris, och vi sträckte till +havs för att kryssa upp till Sandhamn, dit vi beräknade komma följande +morgon i god tid. + +Det är en augustiafton. Solen är på nedgående och har endast några och +tjugo grader kvar till horisonten. Sällskapet ligger i nattrockar, +tofflor och pipor -- läsande, spelande bräde, sjungande -- på däcket, +under intagande av aftontoddyn. Första båtsmannen sitter i skansluckan +och klackar stövlar, den andra ligger och röker Svarta Ankaret nere i sin +koj. Sverge ligger som en lätt rökstrimma i väster. Längst i öster synes +en seglare. Seglen äro eldröda av den nedgående solens reflexer. +Kaskaderna därute vid brotten visa sig då och då, men äro nu +rosenfärgade. Havet har samma ton som luften. Det hela är som en enda +stor himmel. Några salar ligga och sola sig på ett skär. När de få sikte +på jakten utstöta de ett bölande och kasta sig i sjön. Kamraten med +flöjten tar upp ett stycke ur Wilhelm Tell. Om en stund sticker ett mörkt +huvud upp en kabellängd akter om jakten. Fram med lodbössorna! Salarna +äro begivna på musik. Det lurviga huvudet dyker ned för att ej mer visa +sig, och kustbevakarna anse sig ha gjort en förlust på 30 rdr. + +Snart synas fyra andra lurviga huvuden kring jakten, som nu lovat och +lagt upp mot vinden. Sällskapet badar. Detta är något, att bada mitt i +havet, simma i den långa eldgatan solen till mötes och se huru röken +stiger upp ur kabyssen, där potatisgrytan är påsatt, och veta att det +finns brännvin i klaffen. + +Klockan är tolv på natten. Det har redan mörknat och nu borde månen gå +upp, men det gjorde han icke. Men i dess ställe blixtrar det till vid +nordvästra horisonten, men icke starkare än när man tänder en +stryksticka, och så blir det mörkt några minuter igen. Detta är Korsö +fyr, Sandhamns första fyr, Sehlstedts gamla vän. + +Här berättade uppsyningsmannen: + +-- Sandhamn är en tämligen stor by med små krångliga gator och gränder. +På sista åren, sedan gubben tagit avsked från tullen och icke längre +bodde i tullhuset och om kvällen varit ute på något parti, gick han +alltid hem efter fyrn. Han pejlade Korsö i syd till ost, ända till +skomakarens knut, där tog han fyren, knuten och en vedtrave i ett streck +full syd och kunde så gå baklänges upp i sin gränd och in genom sina +grindar i kolaste mörkret. + +Nu gingo vi till kojs, sedan vi även fått Grönskärs fyr i sikte och +således hade omkring fem mil igen till Sandhamn. Följande morgon, då vi +vaknade, befunno vi oss strax utanför fyrarna, som ännu brunno. Solen +skulle just gå upp bakom Grönskär, som stod där lik en gammal borg på sin +höga klippa, omgiven av en ganska vacker granskog. Fonden, ur vilken +solen skulle gå, bestod av lätta morgonskyar, kantade med det +briljantaste Cadmium. Högre upp belystes skyarna redan av solen. Ute till +sjöss uppfördes en annan scen. En ångbåt lovade och väntade på lots. Han +såg så osäker ut i rörelserna. Den kunde vara ett par mil ute. +Lotskuttern, med sin stubbade rigg och sin röda vad i seglet, kryssade +och tog slag på slag. Ångbåten höll ned emot honom så mycket han vågade +för grunden. Det var, som de hade haft förstånd bägge två. Ett tu tre +drabbade de ihop, ett ögonblick, icke längre än som behövs för att ge en +kyss, och nu fick ångbåten liv och hållning, tog en säker kurs och styrde +rakt på hamnen. Kuttern gick till havs för att göra flera sådana där +möten. Nu, alldeles som på regissörens signal, gick fonden. Tablå! Solen +bröt fram bakom Korsö, fyren släcktes i samma ögonblick, och himmel och +hav stodo i lågor. Grönskär dröjde några minuter ännu -- gubben B. går +inte så fort i trapporna han -- och måsarna skrattade åt honom och +löjorna tittade upp för att se om det var något mankemang med +maskineriet. De kände troligen gubben B., ty han skulle ha lagt fingrarna +på sitt astronomiska ur och svurit på, att solen gått för tidigt. Vi togo +i land vid Korsö brygga och beslöto att sova till fulla morgonen för att, +efter att ha besett fyren, sträcka in till Sandhamn. + +Det fanns i sällskapet en ung, nervo-biliös person, som läst för mycket +estetik och fått för litet stryk i sina dar. Denne skillde sig från de +sovandes antal och gick i land. Jag höll utkik på honom och såg snart +hans sittande konturer avteckna sig mot luften från en klippspets vid +stranden. Han tog fram papper och penna. Då visste jag huru det stod till +och gick lugn till kojs. + +På morgonen, när jag besökte platsen, hittade jag en mängd papperslappar, +vilka jag sammanfogade, och fick ihop följande dårskap, som här nedan +meddelas till varning för dem, som förläst sig på en känd +havsförfattare. + + Jag låg på kabelgattet, + Rökte »fem blå bröder» + Och tänkte på intet. + -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- + Havet är så grönt, + Så dunkelt absintgrönt -- + Det är bittert som chlormagnesium + Och saltare än chlornatrium; + Det är kyskt som jodkalium. + Och glömska, glömska + Av stora synder och stora sorger + Den ger endast havet + Och absint! + O du gröna absinthav, + O du stilla absintglömska, + Döva mina sinnen + Och låt mig somna i rö + Som förr jag somnade + Över en artikel i + Revue des deux Mondes. + -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- + Sverge ligger som en rök, + Som röken av en Maduro-Havanna + Och solen sitter bredvid + Som en halvsläckt cigarr. + Men runt kring horisonten + Stå brotten så röda + Som bengaliska eldar + Och lysa på eländet! + -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- + +Vi stego upp i fyrtornet, beledsagade av fyrmästaren, vilken icke tycktes +ha fått tala med människor på långa tider, ty han ville aldrig släppa +oss. + +Äntligen nalkas vi målet: Sandhamn. Vi se redan folk på bryggan. Är det +där Sehlstedt? -- Den där långa? -- Nej, det är tullinspektören! Än den +där korta! -- Det är bogserkaptenen. -- -- Vi blevo mottagna på det +vänligaste och förda ner i trädgården, undfägnade med frukost och punsch, +upptäckte att vi kunde sjunga kvartetter, och det blev middag. Men var är +Sehlstedt? Man iakttog en viss reserverad tystnad var gång hans namn +nämndes. Vi sågo dörrstycken uppe i tullhuset, målade av Elias själv, vi +sjöngo hans visor efter frukosten med pianoackompanjemang; men han själv! +Är han död, eller sover han? Äntligen ombeddes vi att i sluten trupp, +under tullinspektörens anförande, med sång tåga upp och hälsa gubben. Vi +gjorde så, travade genom den rysliga sanden upp till en backe, där en +rödmålad stuga stod. Den såg precis ut som alla andra stugor med en +förstugukvist; på en rabatt några dahlier och litet reseda. Ovanför +dörren satt ett förgyllt posthorn. Vi stämde upp och stodo i andaktsfull +tystnad, väntande att få se det glada huvudet sticka ut genom ett +fönster, som stod öppet! Sången var slut! Nej, det blev ingenting. +Slutligen gick vår anförare in och kom efter en stund tillbaka med +mannen, som syntes besvärad. Vi fingo sedan höra att han i sin blygsamhet +ej tyckte om några hyllningar eller förevisningar. Vi blevo föreställda. +Han bad oss vara välkomna, och så blev det tyst! Ja, så skulle vår +nyfikenhet ha blivit straffad och historien varit slut; men den gamle, +som strax därpå gick in, lämnade oss i skötet av sin familj. Han återkom +dock snart nog med konjak och vatten och hade skakat allvaret av sig. Nu +deltog han i sången, var vänlig och blid, men föreföll aldrig rätt glad, +och det troliga är, att han icke hade mycket att vara glad över. En +illasinnad kamrat inom verket och Sandhamnsbo hade uppträtt på ett gement +sätt mot den gamle, och nu hatade han sitt gamla Sandhamn och skulle +aldrig stannat där en dag längre, om han ej innehaft posttjänsten. Efter +några timmar lämnade vi den välvilliga värden, och han visade sig ej mer +den dagen. Det fanns dock en autografsamlare, som på eftermiddagen +avskickade ett brev, på vilket han kostade en rekommendation, endast och +allenast för att få Sehlstedts autograf. Varför skulle du störa den +gamles middagssömn! Förlåt honom från din himmel, Elias; det var för sin +fåfängas skull han gjorde det och icke för din! + + + + +På Kanholmsfjärden. + +(Ett referat.) + + +Kanholmsfjärden ligger som en cirkus. + +Vita märren gnäggar i sina brädfogar och Harö-kvarnen sträcker på armarna +och hjular på skogsbrynet -- Kanholmsfjärden ligger som en nysopad +dansbana, och sydvästen spelar Upp en dubbelrevad märssegelspolska. +Roslagarna ha valt Fjordholmarna till klädloge, och landsortstruppen +rustar sig till första representationen. Här uppstod en paus, varunder +prisdomarna justerade sina ur, åskådarna beslå sina plaids, brassa +rockarna för babords knappar och leta fram sina sjötermer för att ha +klara. Roslagarna plocka sten i sina båtar, vilket för dem är lika med +att reva. Just som rikets 2,499 präster säga amen och solen visar tolv, +brinner ett skott av från chefsfartyget, lika precis som kanonen i +Palais-Royal. Roslagarna hissa på, klippa med vingarna och göra slag åt +fjärdens norra gått. Andra skottet brinner av. Vändning för styrbords +halsar. Nu gäller det! Nr 12 Johannes Söderman, hala an styvare om du +skall ha första priset; håll inte för kärt, din snålvarg! Familjen +Söderman sitter uppklättrad på lovarts låring och viftar med mössorna när +Sagan passerar akter på Färdig. + +Varför vänder inte Britannia? Tänker hon ligga över Fjordholmarna i nästa +slag? Duger inte. Jaså, hon är vingskjuten. Klofallet har sprungit och +storseglet hänger som en trasa. Adjö med dig, och Britannia försvinner i +norr och står snart i ton med det blånande landet. Men vinden har redan +blåst ut de brinnande förbannelserna, och nr 2 finnes inte mer bland de +tävlande. Johannes Johansson ska lära sig att reva, så slipper han sådant +där. Och så gick det för fullt -- alla tolv. Nu har Vingåker gått över +till andra stranden och lagt sig mellan Vita märren och Skarpö för att +utgöra målet och sköta sin del av kontrollen. Återigen en paus, varunder +Roslagarna arbetade nere på östra delen av fjärden, och de lustfarande +ångbåtarna förde varjehanda musikaliskt oväsen på västkusten. Nu komma de +dängande först close akter om oss och sedan för styrbords halsar för-om, +för att sedan gå upp några kabellängder och lägga sig i lä om Skarpön, +där de snart alla 10 -- en till utom Britannia hade på ett obekant sätt +förkommit -- lågo i rad så lugnt och stilla som de bruka i Nybrohamnen. +Här hade dock passioner varit i rörelse och en liten tvekamp utkämpats +för-om Vingåker. Fyran och elvan hade nämligen passerat aktern ungefär +samtidigt, dock så att fyran låg över och således hade rättighet att +vända först. Elvan ansåg dock listigare att göra slaget i lä om fyran, +varigenom hon visserligen riskerade att förlora vinden, men också hade +utsikter att komma först eller gå i kvav. Nu ville det sig så, att fyran +var en hetsig herre, och gör han vändningen tvärt, när han märker +medtävlarens avsikt, och hade han full rätt att segla ner elvan, men +denne uppgav så livliga nödrop, att kamraten lovade och släppte fram +syndaren, som eljest ofelbart skulle ha blivit krossad mot ångarens stäv. +Men segelsällskapet? Ja, det vet ingen var det håller hus, eller när det +skall börja manövern, förrän någon upplyser om att de hålla på som bäst +att segla, och verkligen skönjes en och annan vit fläck i fjärran, inte +större än en mås i naturlig storlek. Förstoringen ökas. Nu äro de här. +Mathilda, tvåårigt sto, värdigt att vara fallet efter Ariel och Dagmar, +fört av ryttmästaren Harmens. Men se hur väl han sitter; i samlad galopp +vänder han och så med sträckta tyglar full trav, skummet fräser om +bringan, sidorna löddra sig. Här behövs varken spö eller sporrar, och +inte dammar det heller och inga hundar och inga gatpojkar! Vad tycks om +sådan löpning? Så kommer Violet, en vacker lady av bästa familj, kastar +med huvudet bakåt och är skön som döden. Varför skulle du vara snål i +sista ögonblicket? Din herre och man skulle eljest ha fått dricka din +skål ur en silverbägare i marokängsfodral! Det där klädde dig inte, sköna +Violet, såvida icke det var artighet mot den vackra Danskan, som förvred +hjärnan på alla karlar den dagen. Och sedan Ariel! Meyers lexikon vet +inte om det skall sätta dig bland luftandarna eller vattendemonerna, och +sannerligen jag vet det heller! Och sedan den vackra Danskan med sitt +etatsråd och sin stora klyvare. Det fanns en gammal båtälskare ombord på +vår ångare, och när han fick se Naja greps han av en sådan passion till +den sköna, att han under senare delen av färden försjönk i ett djupt +svårmod, så att han varken åt eller drack! + +Detta är ett mycket egendomligt fall av mania. Emellertid + +Sejlene faldt, + +da steg det: + +-- Hvor er Ormen Lange, + +kommer ikke Olaf Tryggvason? + +Ja, så steg ropet! Hvor är Dagmar? Kommer icke Dagmar! Nej, det kom ingen +Dagmar; hon hade förlorat klofallsblock, och utan en sådan är det +omöjligt att segla. Och inte kom tullkostern Alice och inte Esther med +sin stora topp och inte Alma och inte stadsfiskalen med sin Sigrid och +inte Eol och inte Gurli. Men Brenda kom och Embla och Nornan och Mary och +Falken och bägge kostrarna Tryggve och Maria. Och så blev middagen +färdig, och sedan fingo vi ta i land vid Skarpö och se på Roslagarnas +pristagning. Det är en ganska vacker husslöjd detta Roslagsboarnas +båtbyggeri, som egentligen bedrives i Väddötrakten. Där gör man till och +med skonare och briggar som bevaras av några bondpojkar, vilka aldrig +varit till sjöss, men ändå ge sig ut på långresor och leta sig fram både +till England och Frankrike. Huru långt de drivit sin färdighet, kan man +finna av uppgifterna, som utvisa att storbåten Sagan tillryggalade banan +endast på elva minuter längre tid än Ariel. Tänk om en Sagan eller en +Bernhardina en dag skulle få den äran att tvätta sina tjäriga bogar i en +Ariels aristokratiska kölvatten och känna en tretungad flagg på sin +oskrapade gaffel! Elva minuter äro ingen evighet och värre har hänt! + +Solen har emellertid börjat sjunka bort över Stavsnäs, och landen få +färg. Harökvarnen, som hela dagen gått för bottenrevat, har nu lagt bi. +Vita märren kastar en skugga stor som Cheops' pyramid, och mästaren på +Kanholmsfyren slår på olja. Svärtorna komma sträckande och leta upp sina +nästen, sedan musiken och svordomarna lagt sig. En ung stockholmare, som +aldrig sett havet eller havsvatten, skiljer sig från sällskapet och går +med brådskande steg ner till stranden. Sedan han sett sig försiktigt +omkring, hämtar han upp en handfull vatten och smakar. Det är verkligen +salt! Ja, det är det! Sedan tar han upp några tångbålar och undersöker +dem noggrant. Det är verkligen tång! Ja, det är det! Sedan kastar han en +vittomfattande blick utåt Dalarögattet! Detta streck är havet; och han +fotograferar tavlan på sin näthinna. Om han kunnat dröja ett par timmar +till, skulle han över sydöstra landet ha fått se Sandhamns fyrar; två +ögon, som hålla utkik i mörkret, det ena alltjämt öppet, det andra då och +då varnande med en betydelsefull blinkning. Men ångvisslan och fanfarerna +kalla honom tillbaka, och Kanholmsfjärden ligger snart lika tyst och +sorglig som den brukar om vardagarna, vågorna ta av sig sina vita luvor +och gå till kojs; det stiger ett mörkt moln i väster; solen har ledsnat +på spektaklet och tycker att det kan vara nog, allting går hem och lägger +sig. Äro vi i väg än? Se så där ja! Loss! + + + + +Markus Larsson advokat + + +För några år sedan avled historiemålaren D. i en vindskammare långt upp +på Norra Badstugatan. Mannen kom mycket riktigt i jorden, blev någon tid +därefter synlig i Illustrerad Tidning och beledsagades till glömskan av +några medlidsamma biografiska upplysningar. Vore icke hans namn upptaget +i Boijes målarlexikon och hade icke Carl XIV Johan förevigat hans +bataljmålningar på ett slott, skulle mannen ovillkorligen varit dömd till +förintelsen. + +Dahlström tillhörde nämligen den sortens människor, som tagit till sin +uppgift att stöta sig med folk, och denna sin uppgift vidhöll han +konsekvent, vilket icke skulle ha varit förenat med några vidare obehag, +om han haft tillräcklig tur, men detta måtte han på ett eller annat sätt +ha saknat efter som han aldrig »blev något», som man säger. + +Emellertid var gubben en ärans man med gammalmodiga vanor. Långt bort på +Badstugatan, på andra sidan om Surbrunnsgatan, hade han, som nämndes, på +gamla dagar slagit sig ner och hyrt en vindslägenhet med trädgårdstäppa, +som jag i egenskap av bekant pojke till hans pojkar hade nöjet att gräva +och ansa. Denna min lust för trädgårdsskötsel, som likväl egentligen +vaknade vid höstarbetet med äppelträden, förskaffade mig entré i huset, +där jag snart fick mig ålagda varjehanda små uppdrag, bland annat att stå +modell eller kolorera planscher. Och att Dahlströms oförmåga härrörde av +förakt för eller brist på modell, såsom en biograf påstått, vågar jag +alltså jäva, och det kan kostymförvaltaren vid de kungl, teatrarna +likaledes göra, ty så granna kläder som vi då fingo bära, har jag aldrig +varken förr eller senare burit, och de voro just hämtade ur teaterns +garderob. + +Om figurerna ändå blevo inkorrekta, så var det mitt fel och icke +sönernas, ty den äldste var en jätte till kroppen och »skapad» till Carl +X, vilken konung D. som oftast älskade att framställa. Den andra sonen +var en lång räkel med ett Pfaltz-Zweibrückiskt ansikte och tjänstgjorde +som Carl XI. + +Denne son är nu död, och »Carl X» är farmer i Sydstaterna. + +Det var en afton åtta dar före jul. Jag stod utklädd till dalgosse och +bar på en litografisk sten, som skulle föreställa en dalkarlsklocka. +Gubben satt och tecknade: de båda Carlarna stodo och kolorerade +litografier på ett strykbräde samt tittade då och då hånande efter mig om +jag skulle tröttna. + +Det drog i armarna och bultade i pulsarna, men jag hade fast beslutat mig +att icke' tröttna förrän gubben själv sade till om att upphöra. Detta +glömde han dock vanligen. Då öppnades dörren, och in trädde Markus +Larsson som räddaren, ty gubben steg genast upp och hälsade honom. +Larsson var nämligen en av de högst få, som någon gång besökte den gamle, +och D. var förtjust i honom, ty han disputerade så bra och hade mycket av +D:s oppositionslynne i sig, vilket gjorde hetsiga diskurser möjliga. + +Larsson befallde genast fram romtoddy, och samtalet var snart i gång. +Larsson yttrade sig alltid med en avgjord bitterhet mot allt vad +människor hette och avlades att lägga i dagen en hårdhjärtenhet och +cynism, som var honom alldeles främmande, ty han var i grunden en mycket +lättrörd natur, vars goda hjärta ofta försatte hans person i brydsamma +omständigheter. Samtalet kom händelsevis in på kapitlet om att hjälpa, +och Larsson yrkade avgjort på att man aldrig skulle hjälpa någon +människa, ty »det vore att korrigera Försynen, som sände både gott och +ont». Härvid uppstod en ytterst långspunnen och djupsinnig tvist, som +ändades med att Larsson berättade ett äventyr om huruledes han en gång +skaffade en människa två års straffarbete, då han ville hjälpa honom från +tre månaders enkelt fängelse. + +Det är denna skildring jag skall söka återgiva i Oratio recta såsom den +då stod för mig under det han berättade. Historien var visserligen endast +ämnad att meddelas upplysningsvis, men under gången av berättelsen, som +han med sitt ofantligt utvecklade färgminne småningom återkallade i alla +dess detaljer, insåg han att den i sig själv ej var nog intressant och +därför måste målas på, ty att han skulle minnas vad han tänkte vid +kortspelet eller huru luften såg ut vid den timman, då han passerade +Skägga, kan icke gärna vara möjligt. Emellertid fick jag vara vittne till +ett arbete, som på en gång var diktarens och målarens, som jag +visserligen aldrig förgätit, men som jag bäst kan framkalla ur minnet +genom att föreställa mig berättaren. När han gav en naturskildring rörde +han handen såsom om han fört penseln, och när han talade om solnedgången +såg jag reflexerna i hans öga. Jag såg huru novembervinden blåste genom +hans mörka, yviga hår; huru mustascherna höjde sig av indignation när han +stod inför domaren, och huru ett besynnerligt vekt ursinne gnistrade ur +hans ögon när han, hånande sig själv, parodierade sitt försvarstal. Hela +mannen verkade som cinnober och asfalt, hans livfärger. + +Det var sol och det var likbår, eldsken och natt, kanske även något +avgrund och lågor. Han tillade sina substantiver epitet, vilka verkade +som rött bredvid blått; adverber från mörkrets regioner togo adjektiver +från himmelen under armen; han gjorde ett superlativ över superlativen +utan att begagna svordom, och han komponerade med toner: det var +färgläran, tillämpad på språket. + +Han fantiserade kanske största delen, men det var vackert, och därför +vill jag försöka att återge det; kan jag det icke -- då har också jag +fantiserat. + + +=Markus Larssons berättelse.= + +-- Det var i början av december för så och så många år sen -- det minns +jag inte. Sandhamn låg som ett fyrfartyg ankrat i havet. All förbindelse +med land var slut, ty det varken bar eller brast, och man hade +provianterat för tre månader. Fyrarna voro icke släckta, ty havet gick +ännu öppet, men man hade icke sett ett fartyg på tre veckor. + +Det var eget att iakttaga huru infamt goda alla människor blevo så snart +vintern kom. Alla småstadstvister upphörde. Man spelade sitt domino på +ölstugan i all fredlighet; man lånade till varandra än det ena, än det +andra till livets uppehälle, ty man kunde aldrig själv gå säker från +brist. + +Det var, nog av, en decemberafton. Snön hade redan fallit och satt sina +vita överdrag på kobbar och skär. Det blåste en dubbelrevad +märssegels-kultje, och termometern föll. Telegraftrådarna sjöngo +jämmerligt om kommande kyla. Lotsarna sutto inne och drömde vid ofantliga +teknorrar om torra kläder och varma bäddar. Men på telegrafstationen +sutto jag, telegrafkommissarien och den infrusna prästen på Möja, som +inte kunde komma hem i brist på lägenhet, och spelade wira. Jag har +alltid hatat kort, men därför roa de mig ibland. + +Vi svalkade oss med romtoddar ur stora glasbägare, tillhörande +telegrafverket och avsedda för lokalbatteriet. Jag hade just tagit bort +prästens turné sju med en gask på fyra och skulle till att visitera +talongen. Spelet var galet, men jag beräknade mitt folk. + +Kommissarien var en försiktig räknekarl, prästen en deciderad kanalje, +som å sin sida tog mitt lynne i beräkning och visste att jag skulle +misskänna honom. Jag ansåg alltså avgjort att han icke hade några kort; +den andra hade ett sjuspel och jag själv icke ett kort, alltså skulle det +finnas något i talongen. Då började med ens relaiet att skramla... -- -- +-- . och ovanpå det . -- upprepade gånger. + +-- Det är bara mamsellen i Vaxholm som vill prata, sade kommissarien, som +icke ville försaka njutningen av att se mina illusioner om elva spel gå +överbord. Skramlet fortfor. Jag plockade och vände på lapparna utan att +få syn på en enda figur. + +Nu blev larmet värre. + +Det eldade om donen, det fräste med utropstecken och det haglade +skällsord, tills slutligen klockan började ringa; då steg kommissarien +upp, och jag lade mig. + +Det var Stockholmarna. Sedan några officiella okvädinsord blivit +utväxlade och lodet uppdraget, framkröp följande 20-ordiga +privattelegram, som för visst folk blev uppslaget till en rätt sorglig +historia. + + +=Lotsåldermannen, Sandhamn.= + +Skonerten Jensina avgått Malmö. Väntas möjligen i kväll. Utkik av nöden. +Ankra på banken. Bogserare telegraferas. + + _Flygarsson_. + +Nu blev det oro i byn, och få minuter därefter syntes tvenne lotsar med +nattkikaren klättra upp i tallen, vilken tjänade som utkik och varifrån +man kunde se ända till sex mil ut till havs. + +Klockan åtta rapporterades en lanterna synlig i syd till väst. Kuttern +gjordes klar, och 6 man rustade sig till färden, som lovade att bli rätt +intressant, ty mörkret var ogenomträngligt, snötjocka väntades, och sjön +var svår, allt omständigheter som gjorde att jag beslöt följa med. + +Snart hade man skottat snön av däck och revat det av frost styvnade +storseglet. Under tiden satt jag nere i kajutan och värmde mig vid +kaminen. Vid den svaga belysningen av ett talgljus tog jag interiören i +betraktande: fyra britsar med fårskinnsfållar, en dragkista med klaff, +ett lotsreglemente, en psalmbok och några brödkanter, avsedda till +brännvinet. + +Inom några minuter märkte jag av ljusstakens rörelser att vi voro utom +hamnen; jag surrade staken och stuvade psalmboken och reglementet. + +Nu började båten att hugga, så att brödknallarna hoppade av +förskräckelse, och i nästa ögonblick låg jag utsträckt baklänges som i en +gungstol. Jag gick upp och tog mig fram på det isiga däcket, tills jag +kom till kabelgattet, min favoritplats. Jag hade beräknat att få hålla +mig i fockstaget, men det var redan upptaget. Där stod Otto Viklund, en +ung lots, och stirrade ut över havsytan. + +Jag sporde an honom, under det jag höll mig fast i spänntamparna på hans +päls. + +-- Vem har uppassningen i kväll? + +-- Det har jag. + +-- Är Otto rädd? + +-- Å fan heller; men i kväll känns det så underligt! + +Karlen var vit om nosen och såg hemsk ut. + +-- Vad har hänt? + +-- Om han är tyst får han väl höra! + +Jag blev litet -- jag vet inte hur jag skall säga -- men situationen var +gynnsam för vidskepelse. Vi hade just släppt Korsö och höllo kurs ut +emellan Södergrundans och Stålbådans bojar. + +Framför oss endast en mörk vägg, så tjock, att man liksom kände huru det +skulle ta emot när som helst, och på väggen två ljuspunkter. Den ena +Grönskars fyr, lugn och orörlig; den andra skonarens lanterna; orolig som +en lyktgubbe, än uppe, än nere. Och så i mörkret höjde sig en ännu +mörkare kropp; det var en sjö. Han reser sig hotande, högre än våra +huvuden, han går mot oss, han springer ljudlös -- nu är han här. + +Nu blixtrar det till; mitt på den mörka vågen står en ljus cirkel, och +vid skenet ser jag den hemska gröna färgen, som i nästa ögonblick blir +likvitt. Vi äro uppe på vågen och skummet yr omkring oss, men återigen +ser jag den lysande cirkeln flamma till och försvinna i mörkret. Jag +rycker lotsen i rocken så att det brakar i knapparna: + +-- Såg du inte? + +-- Jo visst, det är från vår lanterna! + +Jag vände mig om, och ljuset från lanternan, som vi hade hissat på +toppen, föll mig i ansiktet. I detsamma hördes ett klämtslag, tungt och +dovt som en brandsignal. Nu var det lotsens tur. + +-- Hörde han? viskade han konvulsiviskt, och jag kände huru hans +andedräkt rimmade sig i mitt hår. + +Ett klämtslag till! + +Jag kände att jag frös ända ner i stövlarna och att håren reste sig på +pälskragen. Ja, aldrig i mitt usla liv har jag känt mig så liten, ty jag +stod mitt emot det oförklarliga. Ingen kyrka fanns på tre mils avstånd. +Någon klockprick finnes ej i hela Svenska skärgården, skonaren kunde icke +ha en så stor klocka, och till på köpet kom ljudet nedifrån. + +-- Detta betyder något, sade lotsen, ja, ja, jag vet nog att man inte kan +undgå sitt öde. Vet herrn jag ville lega ut vakten i kväll och bjöd +pojkarna tio riksdaler, men ingen ville! Vi få väl se! + +-- Tror Otto på skrock? + +-- Man ska inte kalla för skrock det som inte äret! + +Jag lät samtalet vara slut, ty jag hade just ingenting att tillägga. + +Vi voro snart ute på flacket och höllo ner emot skonaren, som kryssade +för att komma in. Om en halv timme hade vi honom rätt för-ut och höllo +oss nu efter för att passa på när han skulle vända. + +När vändningen var gjord, brassade han back och lade upp mot vinden. + +Det avgörande ögonblicket var inne. + +Kuttern höll fullt och sköt akterifrån fram utmed läsidan. I detsamma kom +en sjö, lyfte oss upp i jämnhöjd med märsen, och med ett språng satt +lotsen uppe i vanten. Jag kastade en blick ned på skonaren, och den +översikt jag hann taga verkade lugnande. Konstapeln, som stod i öppna +kabyssdörren, skakade grötkitteln på krokarna; kocken skurade knivar; +kaptenen tittade ut ur kojen i skjortärmarna och hälsade ett lugnt +godafton; alla man stodo klara vid brassarna -- det var en bit hemliv i +måsperspektiv på ett par sekunder -- och vi voro åter ute i mörkret. + +Jag gick ner, lade mig på en brits och funderade. Även jag hade blivit +vidskeplig. + +Därpå tog man upp brödkanterna från durken och serverade brännvin. +Kaminen rödglödgades av de hyggliga lotsarna, som svepte mig i fårskinn +och tvungo mig att liggande spela smutsiga kort på byråklaffen. + +Under en animerad mariage inlupo vi åter i hamnen och mottogos icke av +några oroliga hustrur eller jämrande barn. + +Jag sov mycket illa om natten och hörde i sömnen huru man knackade på +fönsterrutor, ropade namn på lotsar och bullrade med rundhult. +Dessemellan tog blåsten ett tag i takresningen, gastkramade skorstenen på +min stuga och trängde in mellan hull och skinn, så att de lossnade +tapeterna lossnade än mera och ett regn av murbruk smattrande rann ned +mellan rappningen och tapeten. Tittade jag då upp, blinkade Korsö fyr med +sitt klipska öga liksom ville han viska om något -- men jag hade ingen +håg att höra på, utan kröp ned under täcket. + +På morgonen passerade jag vid min vanliga promenad grupper av tystlåtna +lotsar med hemlighetsfullt utseende. Det hade hänt något. Jag frågade, +men fick undvikande svar. Slutligen talade man om att Otto hade satt bort +skonaren. Då ringde det i öronen på mig, och jag tänkte på klämtningen. + +Framåt middagen kom bogseraren i land med den bärgade besättningen och +den förolyckade lotsen. Åldermannen stod nere på bryggan och tog emot. + +-- Hur i Herrans namn har du burit dig åt, Otto? + +-- Jag vet inte, jag; det var mitt öde. I fjorton år har jag fört in +fartyg och i mycket svårare väder, men nu skulle olyckan vara framme, och +då kunde ingen hjälpa, svarade Otto med fullkomlig resignation och +förföll i tystnad. + +Härpå bröt kaptenen på skonaren ut i en skur av förbannelser över lotsen +och lovade att ta ut ersättning till sista skillingen, om så lotsen +skulle gå ifrån gård och grund. Detta gjorde ett starkt och obehagligt +intryck på alla de närvarande, och jag avlade i tysthet en ed att hjälpa +lotsen, om någon van var, skulle det också gå löst på skepparen, ty jag +kände på mig att lotsen var oskyldig, och att det fanns dolda motiv, dem +jag för en upplyst domare skulle dra fram i dagen. + +Sällskapet for till staden, lotsen för att avvakta krigsrättens hållande. +Jag var ute och åsåg bergningsarbetet samt gjorde studier -- ovanligt +sorgliga. + +Därpå skaffade jag mig ett sjökort, ett lotsreglemente och Klints +navigation samt började studera. Sedan jag så under förmiddagarna +observerat platsen och pejlat fyrarna, sammankallade jag de sex som varit +på vakten. Jag frågade dem om de hade något ätt anföra till kamratens +försvar. + +De hade ingenting. + +Kompasserna hade befunnits nyjusterade och riktiga; vädret var mulet, men +ingalunda disigt; själva mörkret var gynnande för fyrarnas pejling, och +strömsättning fanns inte därute. Saken var alltså oförklarlig. Lotsen var +känd för stor ordentlighet och brukade aldrig supa, men han hade varit +litet besynnerlig dagarna förut, ty hustrun hade just då varit mycket +sjuk, och han hade vakat om nätterna. + +-- Där ha vi en punkt, tänkte jag. + +-- Vad straff tror ni han får? + +-- En tre månader! + +-- Straffarbete? + +-- Det blir väl fängelse, som vanligt. + +-- Han skall vid min salighet gå fri, så sant jag heter Larsson, nu svor +jag på't! + +Gubbarna sågo förvånade på mig; jag tackade dem för upplysningarna och +gick. + +Otto kom tillbaka, nedslagen, och hade erkänt allt. Nästa krigsrätt +skulle sitta om åtta dagar, och då skulle han få sin dom. Jag tog honom +i enskilt förhör och fick småningom ur honom sex fakta, som jag ansåg +vara friande; dock fann han skamligt att skylla på hustruns sjukdom. + +-- Var du lugn, min gosse, och se om din gumma, så följer jag med dig +till stan när du skall in nästa gång, och lita på mig, du! + +Den stackars lotsen gjorde så även. I fyra dagar skrev jag hans +försvarstal, och sedan lärde jag mig det utantill. Detta var nästan det +värsta. Mitt över ön, på andra sidan utkiken, låg stranden alldeles +blottad för havet. När då det blåste havsvind, kunde sjöarna vräka sig +många famnar upp på den släta sandstranden, och det var dit jag begav mig +för att få en lämplig lokal för min fingerade sjökrigsrätt. + +Rätt ut till havs syntes de två masterna snett skärande horisonten; strax +i ost Svartbådans spira, och längre bort Grönskars fyr. + +Där kom en lång, genomskinlig sjö; han var vit i huvudet: det var +auditören. Jag sprang ut på sandbottnen när återsvallet drog sig +tillbaka, och strax kom en stor, tjock, grön kommendörkapten och sopade +ut mina spår, men låg i nästa ögonblick krossad vid mina fötter. Jag +talade mot vinden och vågen; sandhavren böjde sig och slopades, men reste +sig igen tills nästa våg kom. När jag hunnit till mitten av talet, glömde +jag bort resten och fortsatte på fri hand, kom ifrån ämnet, och slutade +med en förtvivlad bön om nåd. + +Detta förargade mig, ty jag stod endast på min rätt, och jag njöt när +sanden piskade mig i ansiktet som en bestraffning för min feghet. + +Krypande uppför klipporna, ty vinden skulle ha slagit omkull mig, begav +jag mig upp i skogen, åt några ruttna lingon och började om igen för mitt +nya auditorium. + +Den sjunde dagen var inne, och vi skulle resa. De inre fjärdarna åt +Vaxholm till hade varit isbelagda, men blivit uppbrutna av en stark +ostlig vind. Otto, hans broder och jag skulle anträda den svåra färden, +seglande i en liten öppen båt. Klockan 12 på middagen stodo vi resklädda +nere vid stranden. Det var ett par grader kallt, vädret var klart, och +med den vind vi hade, beräknades 8 eller 10 timmar till Vaxholm, där vi +skulle ligga över natten. + +Jag var beredd på allt, och sedan vi inne hos några lotsar fått +åtskilliga färdknäppar, hade modet stigit i en så oerhörd grad, att jag +icke fastade mig vid att båten endast var avsedd för tre personer och +ändå lastad med en strömmingsfjärding, åtta tomma brännvinskaggar och ett +par säckar med kläder, så att, när vi krupit ned, båtkanterna endast lågo +ett kvarter över vattnet. Storseglet, en större uppsprättad säck, och +focken, i förhållande därtill, hissades på, och vi voro till sjöss. Otto +satt till rörs, brodern skötte focken, och jag satt midskepps vid +strömmingsfjärdingen. + +Sinnesstämningen var alls icke melankolisk. Jag trakterade en mungiga, +som jag fått av en holländsk sjöman, och brodern sjöng yankeevisor. Vi +rökte våra snuggor i samma lugn, som om vi suttit hemma. Solen började +redan att rosfärga snön på de östra kobbarna, då vi anlände till +Smörasken. Här plockade man litet sten i båten. Detta föreföll mig +misstänkt, men man skyllde på Kanholmsfjärden och på den friskande +vinden. Vi lade ytterligare i land på Hasselkobben, där supen av samma +namn togs, ty nu skulle vi ut på öppna sjön. + +Solen gick ned, och i västra horisonten hade mörka molnmassor hopat sig +som berg. Ibland brusto de, och ut ur den svarta väggen flöt, som ur en +vulkan, en massa rött ljus, så intensivt, att ögat bländades och såg +allting ännu svartare sedan. Det började stänka framifrån stäven; +samtalet tystnade; snuggorna slocknade; sjöarna blevo allt högre, och +båtens rörelser oroligare. Man kände varje nyck av vinden. Då ryckte det +till i seglet, läsidan låg under vattnet, och det forsade om fötterna. + +-- Stick på skotet! skrek jag ofrivilligt. + +-- Är han rädd? frågade Otto och höll an lika fullt. Då teg jag. Båten +pressades nu fram med slaksidan så hårt, att intet vatten kom in mera. I +stället slog sjön över från lovart. Framåt gick det, så att det pep +om'et. Då sprang fockskotet. Båten girade till, seglet flaxade och slog +så olycksbådande, att jag verkligen blev rädd. Hela företaget syntes mig +så oerhört oförskämt, så löjligt djärvt, att jag började skratta. Jag +satt liksom mitt i sjön. Vatten in i båten, halvkrossade sjöar bak +ryggen, skummet som ett yr fram i fören, och läsidan ett kvarter under +ytan. Emellertid började jag frysa, ty vattnet gick över pälskragen och +sög sig ner efter ryggen. Fötterna voro i vattnet till smalbenet. + +Snart var skotet lagat, och vi i full fart igen. Jag började tänka över +belägenheten. Otto hade krupit upp på lovartsidan. Över kavajen hade han +dragit en vit sticktröja, som gjorde ett lika kallt intryck, som det av +skjortärmar. Den sista röda solreflexen föll på hans mörka ansikte. Varje +gång jag varnande tilltalade honom, svarade han med ett dovt skratt och +blev därefter tyst. Var han drucken? Det vet jag ej än i dag. Eller +tänkte han segla oss i kvav i sin förtvivlan, ty han var förtvivlad, +fastän han höll god min. Jag knäppte emellertid upp pälsen, för att vara +beredd, upptog försiktigt min kniv och avskar oförmärkt snörena på mina +lappjäxor. Därpå stack jag den uppslagna kniven in i pälsärmen, fast +besluten att kapa skotet vid förefallande behov. + +Ju längre vi kommo ut på fjärden, dess större andrum fick vinden, och +sjöarna blevo allt längre. Till råga på eländet började jag frysa, men +vågade icke bedja om brännvinet, ty jag var rädd för varje rörelse man +gjorde. Otto hade emellertid gjort fast skotet och började ösa. Då såg +jag upp mot vindsidan; det svartnade på en fläck, och efter oss rusade +fram på vattnet en kåre, jag skulle vilja kalla den en ande, ty den var +osynlig, fastän man såg dess mörka spår. + +-- Stick på skotet, eller jag kapar! -- och kniven var framme som en +blixt. I samma ögonblick satt jag med benen i vattnet, kände en stark arm +fatta om min handlove, och båten reste sig igen. Skotet var oskadat, och +det var räddningen. Då sade brodern med ett irriterande lugn: segla inte +så hårt, Otto, och därpå: herrn ska inte vara rädd, för det här ä' +ingenting. + +På detta sätt gick ytterligare en halv timme, och det blev mörkt. Men +fram mellan focken och staget såg jag den lilla Kanholmsfyren, som lyste +med sitt fasta, orörliga sken, och som skulle verkat lugnande, om icke +mina nerver varit så ytterligt retade av de oupphörliga ryckningarna. + +Jag fick dödsfantasier. Locket hade fallit av strömmingsfjärdingen, och +jag såg med avund på de vita skepnaderna, som sovo där så lugnt med öppna +ögon. Även de hade dött i blomman av sin ungdom, under stilla promenader +i de dunkla tångskogarna därnere på den otäcka sjöbottnen. + +I min betryckta ställning måste jag se på dem, ty jag kunde icke vända på +mig, och vad jag än tänkte på, såg jag alltjämt de öppna röda ögonen +stirra på mig. Då förstod jag, varför pappa lade tolvskillingar på +systerns ögon när hon var död. Jag filosoferade över min stryksticksask +för att förströ mina tankar. Jag såg ännu en ring efter stearinljuset som +jag släckte i går kväll, ty jag begagnade alltid asken som ljussläckare. +Jag erinrade mig vad jag hade läst just då, vid det där ljuset, innan jag +somnade i min varma säng. Det var en obegriplig filosofi, som jag lånat +av prästen. Som jag aldrig viker i böcker, utan fäster pagina i minnet, +erinrade jag mig genast sid. 26, där jag slöt. Det handlade om Kant. Det +enda jag fattat av den mannens för övrigt underliga läror var imperativet +att man måste tro. Nu rock det till igen. Jag beslöt mig för att tro, men +min hjärna var så förvirrad, att jag ej visste på vad. + +På Otto trodde jag inte mera, ty han var tydligen bortkommen och dessutom +ej att lita på, då han ju nyss hade satt bort en skonare. Brodern var +visserligen bättre, men han satt vid fockskotet. Så där raglade min +hjärna av och an mellan för och akter, tills jag slutligen tror att jag +trodde på Kanholms fyr, med en hemlig reservation, i händelse vi snart +skulle komma i lä under landet. + +Mycket riktigt. Ryckningarna upphörde och med dem dödstankarna, och när +vi strax därpå passerade »Vita Märrn», vilken stod likt ett vitt spöke på +sin klippa, kände jag mig som hemma hos mig, och satt redan och öste i +allsköns rö efter en valfången styrkdryck. Jag nickade vänligt åt fyren +och tackade för gott sällskap, varpå vi vände ned mot ett annat ljus, som +sken mycket oroligare, men också mycket varmare -- det var smedens, hos +vilken vi skulle rasta. + +Vilken vällust att få gå i land och räta ut sin domnade kropp efter en +sådan färd! + +Vi sutto snart framför en stockeld inne hos smeden, där man höll på med +julrustningar, och talade om det överståndna som om en lustig bagatell. + +Sedan vi ätit och druckit, började vi att leka. Man dansade efter +mungiga; hundarna skällde och hoppade kring golvet som galningar; själva +Otto hade glömt sin sorg, och ingen frågade om orsaken till den sena +resan. Där berättade även Otto om anledningen till den underbara +klämtningen. Det var ledvagnen som fockskotet löper på, vilken lossnat i +den ena ändan, och sedan tjänstgjorde som en slags stämgaffel. + +Snart sutto vi åter stuvade i vår båt och skulle börja kryssningen över +fjärdarna ned till Vaxholm. Jag hade noga förvissat mig om att inga +större vatten förefunnos på den återstående vägen, och litade dessutom på +de nyförvärvade själskrafterna. + +Det dröjde dock icke länge, förrän ett nytt elände började, sju gånger +värre än förut, och jag insåg snart, att fjärdar kunna vara ganska +stora, fastän de äro små -- för lotsar. Vi dublerade »Silverkannan», +under fara att bli sönderslagna mot det branta berget. + +Månan hade emellertid gått upp och stack fram mellan trasiga moln, vilket +gjorde uppträdet ännu hemskare, ty nu såg man eländet i all dess storhet. +Sjöarna voro svarta som bläck, och månljuset låg som drivet silver, +fläckvis. Det stötte på likvagn. Brodern, som satt i fören och höll +utkik, hade dragit på sig en svart oljerock, vilken alltjämt vättes av +sjöarna och när ljuset föll på rockens tunga, skarpa veck, såg mannen ut +som en järnstaty. Vinden kom rytande över landen och kastade sig handlöst +ned på båten, som pressades och våndades. Då vi vände under land, hördes +ett ögonblick suset i de snöiga granarna eller viskningen i vassen, +varvid jag tänkte: Herre Gud, den som vore i land! -- Så voro vi åter ute +igen, och då vaknade alla goda föresatser. Du har varit ett svin, +Larsson, men kommer du med livet från den här färden, så skall det bli +folk av dig, tänkte jag helt vackert. Jag var icke annars rädd för sjön, +men nu voro mina nerver ytterligt försvagade, helst som den artificiella +sinnesstyrkan började blåsa bort. Jag domnade småningom av och förföll i +en slags osalig dåsighet. Pling, plang, kling, klung, klong, lät det +plötsligen. Jag vaknade och lystrade. Omigen! Det var glasharmonika, +speldosa, fortepiano, men det var vackert tillsammans, och jag blev helt +varm. Musik på sjön i månskenet, mitt på fjärden! + +Kling, klang, ett långt kratsch som av en kransåg, och båten stannade, +mitt i sjön. + +Det var isen. Stort alarm! Seglen ned och årorna ut. + +Jag vill endast tillägga att vi rodde två mil mot vinden och under +ideligt pianoackompanjemang till Vaxholm. Första milen rodde jag, den +andra sov jag. När jag vaknade på Trälhavet, hade jag huvudvärk, ty +mössan hade fallit av. Jag yrade och såg i månskenet Kristus på korset +mellan de båda rövarna avteckna sig över skogen och var fullt övertygad +om verkligheten av synen, tills man senare förklarade den helt enkelt +vara en avtacklad tremastare, vilken lagt sig i vinterläger vid en +strand. + +Om natten sovo vi i Vaxholm, och jag var frisk följande morgon. + +När vi gått på ångbåten som skulle föra oss till staden, leddes två +tjuvar ombord och förtöjdes på fördäck, där de utgjorde föremål för +publikens giriga blickar. + +Detta försatte Otto i en mycket dyster sinnesstämning. + +Vi hade likväl icke hunnit längre än förbi Tenö, då han glad och nyter +kom fram och bjöd oss på kaffe i försalongen. Han hade sålt sin +strömmingsfjärding (min strömmingsfjärding) åt en passagerare. Stackars +gosse! + + * * * * * + +Klockan tre kvart till tolv stodo Otto och jag utanför kanslihuset på +Skeppsholmen, efter att ha styrkt våra sinnen med en frukost på +»Mässingsstången». + +Kanonjären, som postade utanför, hade redan anställt ett förberedande +förhör med min stackars vän, vilket jag förgäves sökt avstyra. + +En och annan officer hade börjat komma. Vi gingo in och satte oss i +förmaket eller rättare förstugan. Nu kom skepparen med sitt ombud, en +lång mäklarclerk. De hälsade lotsen med verkligt medlidande och kastade +misstänksamma ögon på mig. Under den rysliga väntan som härpå följde +framviskades mellan båda kärandeparterna ett samtal, rörande sig kring +försäljningen av lotsens gård. Det kokade i mig, men jag teg. + +Målet uppropades, och vi trädde in i sessionsrummet. + +Kring ett svart bord sutto sex officerare och en civil. Ordet fördes av +en liten person med tre streck på halsen och ett på huvudet samt en stor +sabel om magen. Vid dörren satt en väbel, som skulle agera allmänna +åklagaren, men han kom aldrig längre än till dörren och aldrig ett ord +hörde jag honom säga. Skepparen och clerken ställde sig på den högra, +lotsen och jag naturligtvis på den vänstra sidan. + +Sammankomsten öppnades med ett vänligt rytande i riktning åt mig: Vem är +det? + +-- Åhörare, svarade jag. + +Protokollet från förra rannsakningen upplästes och justerades. Har du +något att invända, lots? sporde ordföranden. + +Lotsen skulle till att svara, då han avbröts av skepparen, som började en +harang. Lotsen fortsatte även, likmätigt befallningen, att tala. + +-- Tyst lots, du ska lära dig att tiga när folk talar! skrek auditören, +som i sin tur tog ordet av ordföranden. + +Då skrek jag så mycket jag förmådde: + +-- Jag skulle anmäla mig som ombud för lotsen! + +Skepparen bleknade, auditören blev stum, och bisittarna knäppte av sina +koppel och sågo otåliga ut, ty de hade tänkt att få gå hem så fort som +möjligt. Man viskade och kastade på mig ursinniga blickar, vilka inneburo +allt det förakt som ligger i ordet »brännvinsadvokat». + +Slutligen avbröt ordföranden: Det kan icke nekas. + +-- Namn? + +-- Larsson. + +-- Karaktär? + +-- Marinmålare. + +Ögonblicket var inne. Det var jag som var den anklagade. Jag darrade på +benen som en stackare, men jag kände att det fanns någon osynlig +närvarande, isom stod över hela sällskapet i makt och myndighet och som +bragte dem till tystnad. Det var _lagen_, som gav mig rätt att tala och +befallde dem att tiga. + +Jag började med ett: Mina herrar! + +Ordföranden försökte att gäspa, och auditören låtsade läsa i en bok. + +I ett andedrag hade jag rullat upp inledningen. Jag talade om det viktiga +ögonblick i livet, då kvinnan skall föda barn -- lotsens hustru hade +nämligen just varit ute för den åkomman; jag skildrade modersglädjen, +kanske den renaste som ges i detta usla liv, där man om morgonen står upp +som en hederlig karl och om aftonen lägger sig som en Långholmare. Jag +lämnade en diagnos efter Hartman på sjukdomen _insomnia_ eller +sömnlöshet, vilken verkligen är en sjukdomsform, fastän man icke tror +det. Lotsen hade icke sovit på tre nätter, alltså var han icke +tillräknelig. Härpå följde en livlig skildring av vår utfärd till +skonaren. När jag kom till de märkvärdiga klämtslagen, såg jag alla nio +ansiktena vända emot mig. Uttrycken kunde jag ej läsa, ty jag var för +upprörd, och som jag stod emot ljuset, låg hela rummet svart och +ansiktena syntes endast som nio vita fläckar i mörkret. Jag slutade +inledningen med en framställning av människans obetydlighet i förhållande +till världsalltet och isynnerhet till det oförklarliga. + +Härpå följde försvaret. Lotsen hade tagit fartyget utom sitt distrikt och +hade således intet ansvar. Vad pejlingen av fyrarna beträffar, så litar +en lots hellre på sina landmärken än på en usel kompass, som kanske är +falsk. Fartyget förde järnlast, och därför litade han ej till kompassen. +Vad landmärkena beträffar, så behöver man bara vara aldrig så litet +sjövan, för att veta huru de skenbara avstånden förändras vid olika +lufter. Här målade jag en marin med snö på landen och mist i luften. +Lotsen vore alltså i dubbelt mått oskyldig, men än mer, han var icke +allenast oskyldig, utan kaptenen var den brottslige. Han hade sovit när +olyckan skedde, och nu står det i lotsreglementet att »befälhavaren +ansvare själv för manövern, dock efter lotsens hörande». Här hade dock +inrotat sig den vanan, att man betraktade lotsen som befälhavare, så +snart han satt foten ombord. Detta missförhållande måste ändras, ty +lotsen är icke navigatör, endast vägvisare. Han kan icke logga, behöver +icke kunna ta ett bestick, icke känna varje fartygs segelduglighet. Man +tror att man skall få ha lotsen som en slags Kristus, som vid varje +olycksfall skall bära alla sjökapteners synder. Icke så! Svenska +handelsflottan skall nog inse att dess intressen icke skola så +vårdslösas; tiden är inne för en reform, och nu skall reformen ske -- nu +eller aldrig! + +-- Men sjöförklaringen, invänden I, mina herrar. Den är falsk, svarar +jag; den är lögn från början till slut. I veten kanske icke huru man gör +en sjöförklaring? Jo, skepparen, just han som oftast ligger och sover, +sätter upp en redogörelse över ett förlopp, som han aldrig sett, och +sedan läser han upp den för besättningen, som till hälften består av +utlänningar, vilka ej kunna ett ord svenska, och så skriva de under på +salighetsed. Och det skall få gå på detta sätt, tror man? Jag skulle +kunna anklaga dem för mened, hela sällskapet; men det gör jag inte. Nu +har jag sagt min tanke, så sant jag heter Larsson, och att vad jag sagt +är sant som dagen, det kan ni ge er djävulen på, hela surven! Och härvid +slog jag näven i bordet så det rungade. + +Stormen bröt lös; jag hade förlorat besinningen. Sablarna skramlade, och +jag minns ingenting vidare, förrän jag befann mig ute i förstugan, dit +ett par kanonjärer hade haft den artigheten att förpassa mig. + +Jag irrade ut i staden, förtärd av harm och vanära. Icke vågade jag söka +upp lotsen, som nu ovillkorligen var störtad. Mörkret föll snart på, och +jag befann mig smygande utanför »Mässingsstången», för att se om jag +skulle upptäcka brodern och få veta utgången. -- Förgäves! Då gick jag +till »Freden», för att få mig något att äta. Den förste jag fick sikte +på var skepparen. Han satt ensam vid ett bord, lutade huvudet i handen +och såg mycket bedrövad ut. Tänk om min anklagelse tagit skruv och jag +störtat honom i olyckan! tänkte jag vidare. Ja, men jag vill inte göra +_någon_ människa något ont. -- + +Jag gick fram till mannen. + +-- God afton, kapten! Hur gick det? + +-- Varför kunde ni då inte ha sagt ett ord till mig först, innan ni gick +åstad och fördärvade saken för den stackars lotsen! + +-- Vad fick han? + +-- Två år! + +-- Ja, men jag går till högre rätt! + +-- Gör inte det, herre, det här är ingen vanlig domstol! + +-- Men mitt försvar! + +-- Jo, det var vackert! Första delen skulle nog ha verkat som +förmildrande omständigheter, men den andra! -- Ni hade ju orätt i varenda +punkt, utom i det att ni framställde lotsen som lögnare, ty han talade ju +emot sitt första erkännande. Och icke nog med det: ni höll på att sätta +mig i omständigheter, som kunnat bli svåra nog. Ni tror kanske att jag +ville gossen illa? Tvärtom, jag ämnade genom auktion rädda hans gård åt +honom. Detta har ni nära nog omöjliggjort. Ni tror kanske att jag har så +roligt själv? Ni vet inte vad det vill säga för en skeppare att sätta +bort sitt fartyg. Jag får börja om igen som styrman. Jag skulle hem och +gifta mig ty jag har fästmö; men därav blir nu ingenting, ty jag +förlorade allt mitt, som jag hade med mig. De beskyllningar ni utkastade +mot mig upptogos begärligt av clerken, som rapporterar dem till mina +redare, och vem vet vad öde de kunna bereda mig! Nu skall jag hem till +julen över Östersjön, och det blir ingen lustresa i öppen båt! Vad jag +skall leva av till våren vete Gud. Herre, ni hade gjort väl om ni hållit +munnen! + +Som en fördömd sprang jag ut från mannen och såg aldrig mera varken honom +eller lotsen. Kanske inte det var en trevlig historia? + +-- Å, för trevlighetens skull så... men inte bevisar den heller, att man +icke bör försöka hjälpa sina medmänniskor, invände D. Man skall bara inte +vara dum. + +-- Man blir det, så snart man åbäkar sig med att hjälpa folk. Kom till +mig, om du är i knipa, och lyckas du att röra mig, kan du vara säker om +fängelse eller stupstock, allt efter som jag känner mig hjälpsam. +Människan är en usel komposition, och jag är den uslaste av alla -- god +natt! + +Och med hatten djupt nedtryckt över pannan och händerna nedborrade i +fickorna, störtade Markus Larsson på dörren och skyndade med långa steg +gatan framåt, som om han velat springa ifrån minnet av den olycklige +lotsen. + + + + +En timma ombord. + + +Jag sprang upp på fallrepet och var ombord på briggen »Warrior». Dalarö +låg snart bakom oss och vi höllo ned åt Vaxholmsleden. Efter att ha +utbytt några ord med kapten gick jag fram åt skansen för att få ostörd +läsa hennes brev. Omöjligt! Jag blev tilltalad av första styrmannen. Då +gick jag ut på bogsprötet, satte mig på eselhuvudet och med armen örn +förstängstaget började jag läsa. Det svartnade för ögonen, jag läste om +och om igen! Jag kysste brevet, jag kysste kuvertet om och om igen! Jag +ville kasta mig i framför bogen och låta kölhala mig tills alla känslor +blivit kylda och alla suckar kvävda! Det var slut! Hon hade tröttnat! + +Då ringde skeppsklockan, och konstapeln kom aktningsfullt och frågade om +jag ville spisa middag med kaptenen. Jag beslöt att säga: tack, nej! men +gick. Vi åto något salt och sedan något torrt, samt drucko något, som var +mycket starkt -- och mycket. En vit hand serverade. Jag talade visst +engelska och svor rysligt. Sedan gick jag ut på däck. Nu började jag +urskilja föremål. Jag gick på ett golv sluttande som en scen. En gris +sprang omkring och försökte titta över relingen. Höns och gäss plockade +korn ur en vit hand. Mellan nakterhuset och kajutan stodo blommor i ring +kring en grön bänk. Det var en trädgård. Jag satte mig i trädgården +bredvid en kvinna. Vi började tala -- jag minns inte på vad språk! -- Det +blåste kallt. Jag drog pläden om mig. Då rock det till vid min sida. Hon +hade knäppt igen sin vackra plyschkappa om min fula yllepläd! Jag steg +upp och gick in i kajutan. Där fanns ingen. Jag tog en stryksticka och +tände eld på mitt brev, tände eld på kuvertet. Jag ville än en gång +berusa mig av doften och lät röken stiga upp och kyssa mitt ansikte. +Röken tog mig på orden. Ruset kom. Det bultade vid tinningarna och +mörknade för ögonen, som sågo bilder av mer än vanligt virriga former. +Vid varje fartygets rörelse kom en frossbrytning över mig, så våldsam, +att klockan hoppade ur västfickan. -- Till sist föll jag ned på durken +och skulle ofelbart legat avsvimmad, om jag icke slagit huvudet mot +spottlådskanten. Detta räddade mig, ty av smärtan vaknade jag till +besinning så mycket att jag kunde stiga upp och lägga mig i kaptenens +soffa. Nu var febern i full gång. En vit hand -- alltid den vita handen! +Varför det då? Kanske emedan det bara fanns fyra sådana ombord. En vit +hand hällde i mig whisky -- o, vad det var ljuvt! -- även whisky kan vara +ljuvt! I en blink grep jag efter den lilla handen och förde den till mina +läppar; i en blink byttes om hand, och jag mötte tvenne iskalla ringar! +Detta återgav mig besinningen. + +Jag blev ensam i kajutan en stund. Då kommer konstapeln in. Han betraktar +mig med misstänksamma blickar. Därpå lägger han sig på knä på durken, +petar upp en inskuren järnring och öppnar en lucka; där nedsticker han +en lång metallstång och vrider den några slag. Jag började tänka, att +karlen ville borra oss i sank, men beslöt att uppskjuta med skrikningen. +Nu lutade han sig ned mot metallstången, satte sin mun därintill och +började suga. Ett stort vällustigt grin smög sig över hela hans fula +ansikte; halsådrorna svällde och ögonen blevo röda. Jag förstod ingenting +utan föll i vanmakt! När jag vaknade igen, stod karlen vid min bädd och +lade kuddar under mina fötter, så att dessa nådde i höjd med +kajutsfönstret, allt under det hans kropp gjorde slingrande rörelser. Jag +ville återigen skrika, ty jag trodde att man seglat bort med mig; att vi +voro ute till sjöss, men märkvärdigt nog kände jag intet av de rörelser, +som karlens kropp antydde. Var jag galen eller var karlen. Hade jag +fötterna vid huvudet eller huvudet vid fötterna? Det gick runt omkring +för mig! + +I detsamma blixtrade den vita handen genom rummet, och en örfil nedföll +vid mina fötter på konstapelns ansikte. + +-- Go to hell, you damned rascal! o. s. v. + +Det stod en stor grovlemmad kvinna mitt i rummet, och inom ett ögonblick +var karlen fattad mellan båda axlarna och utkastad, varpå följde ett +häftigt buller, som när man bryter sönder en stol, och i ett moln av +yllekjortlar försvunno tvenne förfärliga vådor i röda strumpor genom +dörren. + +Konstapeln hade vittjat spritdurken och var drucken. Jag vände mig åt +väggen och sov ända till Vaxholm. När jag vaknade följande morgon på +hotellet, var jag frisk till kropp och själ. + +Vid min säng stod läkaren. Han kände min puls och såg lugn ut. Därpå +lämnade han mig ett papper. Överst stod: Vaxholms apotek. Därunder satt +faslackad och med apotekets sigill försedd en vacker ljusgrön remsa av +det fatala kuvertet, varunder stod skrivet: + +»_Innehåller arsenik_». + + + + +HÄR OCH DÄR + + + + +Våren på Djurgården. + + +Av alla årstider är våren erkänt den mest obehagliga, isynnerhet för den +som bor på Djurgården och älskar ett ordnat levnadssätt. Jag flyttade dit +ut i höstas, när de långa behagliga skymningarna kommo, och solen gick +ned redan kl. 4,15, och jag bodde där ända till den 12:te maj, då jag +flyttade in till staden. + +Som jag ej hade min sysselsättning hemma, kunde jag endast under aftonen +njuta av det lugna behaget att bo utom en tull. Allting var så reglerat +och gick sin gilla gång. Jag visste alltid, att jag skulle bli överfallen +av två hundar vid 6:te lyktan på flottbron, och detta hade blivit ett +sådant behov, att jag saknade dem när de ej kommo, och jag ångrade mig +bittert, att jag i min ficka burit sten ända från Skeppsholmen för att +jaga bort dem. I hörnet av Allmänna gränd stod alltid en polis och sov, +varannan kväll den med stora polisongerna, och var tredje den med de röda +mustascherna. Mellan Manègen och Hasselbacken började några fulla karlar +att hojta, och Kille på Alhambra skällde. När jag så kom in på mitt +vanliga toddyställe, sutto flickorna och sydde, jag läste högt för dem ur +en aftontidning, och ingen störde oss. När jag så kom dit där lyktorna +slutade, gick en rysning över ryggen och det blev mörkt för ögonen. +Smutsig om benen letade jag mig hem och rev mig alltid på en spik när jag +vred om portnyckeln. + +Det låg ett visst behag i detta. Så levde jag lycklig tills den olyckliga +februari månad trädde in. Jag fick icke mera tända min lampa kl. 5, ty +solen ville ej gå ner. Den 7:de blev jag överfallen av 3 anemiska barn, +som ville sälja blåsippor -- jag har alltid hatat blåsippor. Detta +upprepades sedan varje dag. Den 9:de väcktes jag kl. halv 8 av en bofink, +ehuru jag ej ville vakna förrän kl. halv 9. Denna efterföljdes snart av +flera, som varje morgon förnyade det störande uppträdet. I början av mars +blev saken betänkligare. Jag kom in på mitt schweizeri -- i salen stodo +sex soffor, 5 voro lediga, den sjätte -- min soffa var upptagen. Jag +satte mig i den femte och tog in konjak -- varför skulle jag dricka +toddy? + +Jag hade länge anat detta. Blev så varmt i luften med solsken till. + +Överrocken blev grön på axlarna och vit i knapphålen. Halvårsgamla +fläckar stego upp ur schoddyns mossiga gravar, hatten uppblöttes av de +för jorden välgörande vårregnen och lade sig i djupa veck över pannan. + +En kväll -- jag vill försöka att glömma den -- kom jag in på mitt +aftonställe. Ingen hälsade på mig, ingen plats fanns ledig -- jag måste +sitta i farstun vid kuskarnas bord och dricka absint -- varför skulle jag +dricka konjak? + +Det var bittert. Nästa morgon skulle dock göra mitt öde fullständigt. + +Flottbron var indragen! + +Den som bott på Djurgården, vet vad dessa ord innebära. Jag försökte med +ångbåten, men han lade alltid ut när jag kom. En gång låg han vid andra +stranden, och då höll jag på att försona mig -- men sedan dess gick jag +kring Ladugårdslandet, ty jag ville icke ha slumpen att tacka för en +lycka som jag förtjänar. + +Olyckorna hopade sig. + +Jag hade ett vackert strandparti som jag höll på att studera. Ett +avtacklat fartyg låg förtöjt en kabellängd från land. En morgon hade +akterkättingen sprungit, vinden var sydlig, vraket red för ankaret och +tavlan var oduglig. När det blir N. N. O. ½0. får jag motivet igen. Detta +har jag inte tid att vänta på. + +Jag hade utsökt en grupp björkar, som skulle tecknas. De stodo i en +backe, där jag icke visste, herr D:s villa skulle komma att stå. Nu har +man sprängt bort förgrunden och huggit ned björkarna; därför blevo icke +träden utförda på min tavla, som utställdes på Akademiens högtidsdag. + +Solen sjönk den sista aftonen bakom Kastellholmens flagga, jag vandrade +framåt slätten för att på Novilla säga farväl åt våren och Djurgården -- +och ännu en gång värma mig vid minnena från den förgångna vintern. Ve! +Borta var den mörka vintergrönska, som förr gladde det skumma ögat, +kanariefåglarna hade flyttat till svalare länder, artilleristerna hängt +sina kornetter i Tivolis pilträd, på golven stodo inga virabord, inga +tobaksmoln förmildrade det bjärta solskenet, där förr var glädje och liv +och värme, där ljusen från kronorna speglade sig i speglarna, och +fontänen sorlade under lagrarnas kronor -- där satt en herre och drack +en kopp kaffe, under det att en kylig vårvind strök sig in genom den +öppna dörren. + + * * * * * + +I dag på morgonen slog häggen utanför mitt fönster ut sin giftiga +grönska, en blivande härd för myggor och spindlar. Innan dess blommor +hinna sprida sin stank kring backarna är jag borta. + + + + +I Notre-Dame och Kölner-Domen. + +(Två ögonblick.) + + +Vi hade ätit Ostendeostron och druckit var sin liter chablis; vi hade åkt +på _Skating-Rink_ nedanför _Henri IV_ och emottagit applåder av den på +_Pont-Neuf_ församlade publiken så ofta vi hotade att bryta armar och ben +på den glatta asfaltbanan; oktobersolen sken hett, och med hattarna i +handen, som de andra parisarna, ställde vi färden till _la Cité_, +passerade _Palais de Justice_, besågo S:te Chapelle, som alls icke är +någon pärla i arkitekturväg, huru ren än stilen må vara, ty inuti verkar +den som målning -- ty den är alldeles bemålad -- och utanpå verkar den +icke alls och är liksom alla andra götiska kyrkor icke beräknad att ses +utanpå. Vi marscherade vidare och stodo så på torget framför Notre-Dame. +Är det Notre-Dame? -- Ja! så är det! -- Det är ju en mycket vacker kyrka! +-- Ja! _Défense d'afficher! Défense d'_... stod det på muren. + +Utanför portalen upphandlade vi radband med Jesu heliga hjärta på och +tilldelade två privilegierade blinda tiggare drickspengar. Vi voro inne! +-- Det är icke så högt; det är icke så långt; men det är ofantligt +vackert! + +Solen skiner fullt in genom alla de södra fönsterna och de praktfulla +målningarna avtecknas på stengolvet -- det är en kolossal Laterna Magica +och in skjuta solstrålarna mellan de korta och tjocka pelarna liksom i en +ekskog och upp ur kapitälernas murgrön sträcka sig lisenerna, fortsatta +av gördlarna, vilkas väldiga grenar slingra sig samman och bilda det +öppna, glada valvet! Men långt borta i skogen står en kvinna utanför S:t +Josefs kapell, där hon tänt ett smalt vaxljus, icke större än en +blyertspenna, vilket i den stora, förgyllda kandelabern fördunklas av sex +tjocka ljus, dem den förnäma damen låtit tända, vilken nyss satt den +stora blombuketten i den äkta Sèvrevasen därinne på altaret framför S:te +Geneviève, därinne, där hon nyss biktat i den rikt skulpterade +valnötsstolen för monseigneur själv, under det hennes ekipage väntade +utanför på gatan och hennes negerpojkar gjorde narr av de blinda +tiggarna. + +Vad ber hon om denna gamla, mitt på ljusa onsdagsmiddagen, ensam hållande +Gudstjänst i hela den förfärligt stora, glada Notre-Dame? För ett sjukt +barn? En vägfarande, kanske förlorad ansedd son? För en man, skjuten som +en hund 1871 mot en mur i _buttes Montmartre_? + +Vi fördjupa oss in i skogens dunkel! I varje kapell blombuketter, +tjugofrancsbuketter framför de vackra marmorbilderna av alla dessa +fattiga lidande Sankt Den och Sankta Den; ljus, mitt i solskenet -- huru +enfaldigt, men huru rörande som enfalden! + +Liksom i en mörk grotta i skogen välvde sig koromgången bakom altaret! En +Suisse, en person i uniform hejdade oss. En franc i entré. + +Vi fördes in i sakristian, där man höll på att visa dyrbarheterna för en +hop förvånade lantbor. Den där mässhaken skänktes av kejsar Napoleon III, +då hans son föddes; den där monstransen skänktes av kejsarinnan då +o. s. v.; det där Ciborium skänktes av kejsar Napoleon III då +o. s. v.; den där buglan på den där kalken gjordes av kommunarderna... +det där antependiet bars av ärkebiskopen Darboy av Paris... + +Vi lämnade seansen innan den var slut och vandrade ensamma i koret, bland +de döda, bland de lidande. Vad han I mot dessa helgonbilder, dessa +monument, resta åt de olyckliga, som lidit och kämpat för vad som, på +deras tid åtminstone, var idéer; de söka icke sina platser på gator och +torg för att gärna varda hälsade som världens officerare till häst och +fots, vilka man så gärna tillber; tänd ljus för dessa arma, som levat i +mörkret och som ännu i sin odödlighet gömma sig i kyrkans dunklaste vrå! +Låt dem vara! + +En präst gick oss förbi; vi hälsade såsom plägsed är och han besvarade +vänligt vår hälsning. + +Promenaden hade tröttat oss och vi lämnade med saknad den glada, ljusa +byggnaden. Vid dörren räckte en gammal tjänare fram en vigvattensviska; +vi mottogo hans artighet och lade en skärv i hans bössa. På pelaren +ovanför mannens huvud stod ett anslag: _Tariffe_ etc. Det var taxa på +bönstolarna. Nå, varför icke, då man icke har några bänknycklar! + +Jag kastade en sista blick framåt mittelskeppet. + +Nu vet jag varför hon är så glad! + +Hon är 34 fot lägre än Kölner-Domen (14 fot högre än Uppsala domkyrka), +men Kölner-Domen är blott 4 fot bredare. + +Och de korta romanska kolonnerna! Ögat har pinnar att kliva på! + +Vi voro ute på gatan igen; men den blåa himlen var ful; ögat var +bortskämt av det färgade ljuset. Än en blick på fasaden. + +Icke ser hon så förfärlig ut som Victor Hugo sagt! + +Det är en fästning snarare! Horisontallinjen håller henne kvar vid +jorden, likasom det grekiska templet! Det är ett vackert perspektiv å +norra sidan, men icke oöverskådligt; strävpelarna äro indragna i kyrkan +och man mäter sig så lätt uppför de fem avsatserna. + +-- Ser du något av Quasimodo? + +-- Nej! + +-- Vi få väl ta Schnaase och Kugler med oss i morgon, så få vi se. + +-- Och så låta vi bli att taga frukosten vid Châtelet! + + * * * * * + +Vi skildes med tårar från den beskedliga värden och hans fru på Rue de +Douai, där vi varit i pension i tre veckor; han kysste oss på kinden då +han lämnade räkningen, som började så här: _A Monsieur 2 Amis_. Huru +oskuldsfullt! Han hade aldrig frågat efter våra namn, men givit oss +husrum, choklad och tidning om morgnarna, små supéer om aftnarna och +frukt, vin, cigarrer och sifoner hela dagen; han hade oss ovetande +betalat våra små skomakar-, skräddar- och tvättnotor, ja, han hade till +och med likviderat en snickarräkning på 60 frcs; det är en mycket vacker +plägsed, den där! Det var emellertid frågan om avsked; kamraten skulle +flytta till sin nya ateljé och jag till Stockholm. Vädret var sådant det +skall vara de sista dagarna i oktober och så svårt som det kan vara sista +dagarna i Paris, så att det icke var med de gladaste känslor man satte +sig i kupén kl. 4 e. m. för att i ett sträck åka till Köln och vara +framme kl. 5 följande morgon. + +Men det bar av; sova blev icke frågan om, ty man hade nog med att passa +på vagnombytena. Vid 8-tiden talades en slags svenska som tyskarna kalla +holländska; vinet upphörde i väntsalarna; i daggryningen voro vi i +sejdlarnas land och kl. 5 i Köln. + +Vid tillfrågan huru dags tåget skulle gå till Düsseldorf, försålde en +järnvägstjänsteman till mig en kommunikationstabell för ett ganska högt +pris; men han sålde icke hemligheten att begagna den; jag måste förfråga +mig hos en annan tjänsteman, som lämnade en annan uppgift, och så en +tredje, som jävade de förre och avlade högtidlig ed på att tåget skulle +gå kl. 10 f. m. Det var en glad morgon! Fem timmar på en järnvägsstation; +utfrusen, sönderbråkad till kroppen, följaktligen även till själen, +hungrig, ledsen och eländig på alla sätt, smutsig så att ögonlocken +knarrade på sina sotiga gångjärn; ensam i en främmande, sovande stad, där +icke en restauration, ett kafé fanns, fruktande för att ta in på ett +hotell, med en historia i minnet om en landsman, som fick betala 30 +francs för att han tvättade sig i Kiel; återstod blott att gå upp i +staden och promenera i mörkret; ty det var mörkt ännu och lyktorna voro +släckta. + +Med filten, pläden och nattsäcken i handen började jag min vandring. Det +var en gråkall, mulen, fuktig, förfärlig morgon och stengatorna voro +dåliga. Jag kom till en bro, som gick över floden; där satt en man till +häst på ett högt postament, jag tänkte icke på att erinra mig vad han +månde vara för en; jag kunde för övrigt icke se mer än den suddiga +silhuetten mot den mörka himlen. Då erinrade jag mig att det var Rhen som +porlade under mina fötter; jag skänkte densamma en lång, ofördelaktig +betraktelse; det var så långt jag kunde se ett smutsigt vatten mellan +fula stränder -- och ingenting vidare! + +Jag började anställa självmordsdoftande reflexioner över min resa, som så +vänt upp och ned på mina föreställningar om den synliga delen av världen, +som så skakat mig och sållat mina illusioner att där icke fanns _en_ +kvar. + +Nordsjön var ju som en spegel i fyra dygn, och man hade sagt mig att den +alltid var i uppror. När jag som barn reste över Björkfjärden hade man +sagt: det är ingenting mot när man kommer ut på Östersjön; när jag rest +på Östersjön sade man att jag skulle se Kattegatt bara; jag reste på +Kattegatt i storm och skröt med att Kattegatt var ingenting! Jag hade +bara en illusion kvar: Nordsjön! Den skulle dock vara värre än det +värsta! Vi beforo den i oktober: midsommarsväder; vi spelade trekarl på +storluckan och icke en lapp rörde på sig. Jag har dock Atlantiska havet +kvar, men det tänkte jag icke på när jag nu stod och såg på Rhen. + +Nattsäcken blev allt tyngre, fingrarna stelare och sinnet svartare. + +Under tiden började dagen gry. + +Jag vände om på mina spår, gick upp åt staden och befann mig omsider +framför ett högt fjäll som tycktes räcka upp i skyarna; det var beväxt +med granskog ända upp åt ryggen, och i skogen sprungo vilda djur; +förfärliga ansikten av människor och vargar grinade mellan stammarna; då +gick en rysning genom märg och ben; jag ville fly, men då såg jag under +baldakiner heliga män och kvinnor som trampade på onda människors huvuden +och vilda djurs; och de sågo saliga, leende ut och pekade uppåt +grantopparna, och där sutto korsblommor och rosor; och då hörde jag sång +ur berget och såg ett svagt ljussken glimta mellan trädstammarna och en +liten klocka väckte mig till besinning -- jag stod utanför Kölner-Domen. + +En gammal kvinna kom gående över torget och gick in i kyrkan; jag följde. +(Jag hade icke varit i kyrka på åtta år.) Kommen inom dörrarna såg jag på +en stund ingenting, ty det var mörkt; jag hörde ett hastigt uttalande av +latinska ord av tre eller fyra röster, vilka, då de upphörde, besvarades +av en enda djup basröst från ett annat håll. Jag befann mig i tvärskeppet +och kunde icke se högaltaret eller de talande; jag ställde mina knyten +från mig vid dörren och smög fram. Jag blev rädd då jag fick se vad jag +såg; i den förfärligt stora kyrkan brunno två vaxljus vid högaltaret: där +stodo tre präster och en korgosse; ljuslågorna kämpade med mörkret och +skenet klättrade uppför de höga pelarna, men nådde aldrig upp, ty dessas +huvuden slutade i ett mörker, men ändå längre upp trängde den gryende +dagern in genom de målade fönstren, och därovan sköto de spetsiga valven +ännu högre upp; det var den högsta höjd jag sett; det var högre än +himmelen! Jag har sett lampan tändas i Grönskärs fyr då en decembersol +gick ner och Östersjön låg under mina fötter; jag har stått på +Frognersætern och sett Kristiania stift i fågelperspektiv, men detta var +större! + +Framme i korets halvdunkel urskilde jag fyra kvinnogestalter; flera +funnos icke i morgonbönen! + +Mässan var slut; en av de officierande prästerna kom ner från högaltaret +åtföljd av korgossen, som bar en lykta framför honom. De fyra gummorna +föllo ner på bönpallarna -- och jag också; jag var så trött! Prästen bar +en monstrans; och när han gick fram pinglade små osynliga klockor, och +skenet från gossens lykta irrade mellan pelarna. + +När jag steg upp var jag ensam! Det kom en ängslan över mig; de mörka +valven trängde sig tillhopa, och då jag såg uppåt hotade den spetsiga +vinkeln att bli ändå spetsigare, pelarna sträckte på sig och syntes +beredda att när som helst sluta lederna och krossa mig. Jag tog mitt +bylte och gick hastigt ut. + +Det var full dager. Jag kastade en blick på den maskstungna fasaden; den +var ful, men den var överväldigande. + +Jag lämnade Köln ganska uppskakad; ehuru jag försökte resonera bort min +skrämsel med motiv sådana som en sömnlös natt, valvens oproportionerligt +ringa spännvidd i förhållande till den orimliga höjden, den oavbrutna +vertikala linjen genomförd och tillämpad i allt, så var dock intrycket +kvar lika livligt. + +Alltså fick jag ändå behålla två illusioner på den resan: Kölner-Domen +och Atlantiska havet. + + + + +För konsten. + + +Det var en vårdag i början av 60:talet. -- Jag gick ned i torget för att +höra på gardesmusiken och visa en ny vårrock. + +Man spelade just ouvertyren till Don Juan, och jag hade hyrt mig en +femöresstol tätt invid musiken för att taga något reda på +instrumenteringen, ty jag var musikus, d. v. s. jag var e. o. i +stadens auktionsverk och gav lektioner å piano och violoncell. + +Jag blev störd i min musikaliska njutning av några taktstampningar tätt +invid min stol. Då jag skådade upp, fick jag syn på en gammal man, säkert +60 år, med gråa, toviga lockar och ett intelligent ansikte med duktiga +drag. Han var klädd i en lång rock av rödbrunt tyg -- kläde var det ej. +Mannen var något lutad, men hade han sträckt på sig, skulle han bestämt +hållit sex och en halv fot. + +Hans ögon voro oavbrutet fastade på musikanterna; en underbar eld lyste i +dessa ögon, och man såg på hans åtbörder, att han drömde sig anföra +musiken. + +Då musiken tystnat, hördes ett enstaka »bra!» Folket vände sig om; man +såg på varandra och fnissade; barnen, som alltid äro hjärtlösa, skrattade +högt och pekade finger åt den gamle mannen, ty det var han som, nog barn +att ej kunna lägga band på sina känslor, givit sitt högljudda bifall +tillkänna. Det skar mig i hjärtat; vårsolen blev mörk och mina ögon; jag +förargades över människornas ondska och ångrade att jag tagit den nya +rocken för att lägga hyende under deras fåfänga. Det var naturligtvis för +deras skull som jag tagit på det nya plagget. Ett vemodigt, ömkande löje +svävade över den gamles läppar. Jag steg upp från min stol och erbjöd +honom åt den gamle; han såg på mig så underligt genomträngande, tackade +för mitt anbud, men föreslog i stället att vi skulle promenera +tillsammans. + +-- Herrn är musikalisk? sade han. + +-- Jag älskar musiken, men hör ej till de utkorade. + +-- Vill herrn komma hem till mig, så ska vi göra musik? Vad spelar +herrn? + +-- Piano. + +-- Dåligt instrument, men gör sig gott till en flöjt. Ser herrn, jag +blåser flöjt. Jag har hållit på i femtio år, för nu är jag 67, och noter +har jag för ett par tusen riksdaler, men kanske vi ska äta middag först +? + +-- Jag brukar äta på »_Tennknappen_». + +Vi följdes åt till nedre Fredsgatan och åto en enkel middag. Vid bordet +tog gubben upp ett parti klibröd ur bakfickan. + +-- Ser herrn, det är så hälsosamt, detta klibröd, och jag äter numera +alltid på detta ställe, ty här tillåter man mig verkligen att äta vad +slags bröd jag vill. På förra matstället skrattade man först åt mig, +sedan nekade man ätt servera mig något, om jag fortfarande störde vissa +herrars aptit med mitt osmakliga bröd. Äro ej människorna galna? Och det +säger jag herrn, att om vi ska bli vänner, vilket jag tror, så tala +aldrig med mig om spritdrycker eller tobak. -- -- -- + +-- Men nu ska vi gå hem, så herrn får se hur vågmästar L. har det. + +Vi styrde av bort till Köpmangatan, fyra trappor upp i ett gammalt hus. +Där hade gubben en dubblett, högst egendomligt möblerad. Ett dåligt +fortepiano, några fioler, en violoncell och till sist en ganska +försvarlig flöjt, jämte en hylla full med smutsiga och slitna noter. Här +funnos från duetter och trios, ända till oktetter och orkestersaker, allt +med flöjt. + +Redan vid första försöket -- en duett för piano och flöjt -- märkte jag +det tragiska underlaget i gubbens liv. Han var född musikalisk, vurmade +för musik, men saknade det förnämsta av allt -- öra och taktsinne. + +Det ser verkligen ut som vår Herre skulle roat sig med att skämta med +åtskilliga människor, och detta på ett ganska underligt sätt. Han ger dem +en brinnande lust att frambringa något skönt eller åtminstone reproducera +vad andra frambragt, men nekar dem på samma gång förmåga att utföra det. +Till ersättning slår han däremot dessa olyckliga med blindhet, så att de +ej märka sin fattigdom, utan leva nöjda i sin lilla drömda värld och +skratta åt den skrattande hopen. + +Men jag vill först i korthet tala om L :s föregående historia för att +sedan kunna återge några drag ur vårt treåriga musikaliska samliv. + +L. var ett i Stockholm känt original, och som Blanche redan under L:s +livstid ej drog i betänkande att kasta in några skämtord om honom i en +roman, tvekar jag icke att med några drag teckna och om möjligt förklara +denna egendomliga personlighet från en tid, då ännu ej den moderna +nivelleringsprincipen gjort sig gällande, vilken vill sätta alla +människor i en hyvelbänk och så draga till med hyveln efter vattenpass, +att alla bli lika som ett par hyvlade bräder. + +L. började sin bana i en hökarbod, men visade redan där så stora anlag +för musiken, att han blev bortkörd. Principalen fann honom en dag +sittande innanför disken, blåsande på sin flöjt, vilken han nyss smort +med finaste nötolja, då en piga kommer in och begär ett halvt skålpund +pottkäs. L. tittar upp från noterna om pottkäsen skulle befinna sig i +grannskapet. Tyvärr stod den längst uppe vid taket. + +-- Finns inte, svarade han, utan att märka principalen. + +-- Ja men jag ser att den står där uppe, återtog pigan. + +-- Säljs inte, svarade Lampa och skulle just taga ihop med en skala, då +principalen stiger fram -- rycker till sig flöjten och kastar den i en +mjöltunna. + +Här är en lucka i biografien, tills vi finna L. såsom sin egen hökare. +Huru detta kunnat tillgå känner jag ej; förmodligen genom arv, ty icke +hade han kunnat tjänt sig upp. Han hade emellertid nu bragt det så långt, +att han kunde varje kväll hava musiksoaréer hemma hos sig. Traktering +ansåg han nu ej behöva tryta, ty det var bara att taga ur boden, »så +kostade det ingenting». Nog av, han måste göra cession, och alltihop var +som bortblåst. Därpå tog han sig för att arrangera baler, men det gick +icke bättre, och slutet blev den fatala konserten på Börsen, där man +blåste ut ljusen och ringde i klockan, när L. uppträdde som solist på +flöjt. + +Detta grep honom mycket djupt, men han gömde smärtan och talade aldrig om +den saken för mig förrän sista kvällen han levde, + +Oaktat han redan var till åren, gick han in som e. o. tjänsteman i vågen +och blev snart ordinarie. Vid den tid jag gjorde hans bekantskap, uppbar +han 1,000 rdr i lön, men en vikarie befriade honom från tjänstgöring mot +det att vikarien fick sportlerna, och nu florerade gubbens musik ända +till sista veckorna av hans levnad. + +Vem helst han råkade, som kunde ett instrument, tog han hem med lock +eller pock, helst så att de blevo fyra, ty då drog han alltid fram med +en kvartett av en tysk, vid namn Aigner, där gubben hade en +obligatflöjtstämma. + +Man följde med honom hem, dels av nyfikenhet, dels av medlidande. Det +hände till och med att utmärkta amatörer stötte tillsammans hos Lampa; +ja, jag kommer ihåg en gång, då till och med några av kungliga teaterns +artister gjorde honom den äran. Då var Lampa lycklig, men hans glädje +blev ej ogrumlad, ty han fick hela kvällen uppbära förebråelser för att +han ej kunde hålla takten. Gubben skyllde på att han i följd av snuva ej +hade någon »ambichy». Då det led fram åt kvällen, blev sällskapet +oroligt, ty man hade ej sett en skymt av vått eller torrt till förtäring, +och då någon av de yngre var nog dristig att kasta fram något om en +hungrig mage, förklarade gubben, att han aldrig brukade äta om +kvällarna, och att han för övrigt bjöd folk hem till sig för att göra +musik och inte för att äta och supa. + +Efter den förklaringen försvunno de flesta av de gamle, och nu återstod +ej annat för honom än att samla unga omkring sig, i vilkas sällskap han +förut ej just funnit behag, emedan de kritiserade hans gamla +älsklingskompositioner. Snart såg han sig omgiven av en skara unga män, +som voro roade av musiken, och som gubben fick kommendera dem och ingen +vågade klandra hans takt eller »ambichy», blev han dem särdeles bevågen +och bjöd dem som oftast på Piccardon och saffransflätor. + +-- Tag mera bakelser, gossar, brukade gubben då säga. + +Den som höll längst ut av gamla gardet var en mycket besynnerlig figur. +Han kallades magister Nyberg, var vikarierande lärare i en lägre +apologistskola, hade förr varit student och spelt bort 11,000 rdr -- på +fiol. + +Han var gubbens protegé, d. v. s. Nyberg måste dagligen spela duetter +med gubben samt uppbära snubbor var gång det gick sönder i takten, vilket +alltid var L:s eget fel. Till gengäld härför åtog sig L. att skaffa +Nyberg en plats, vilket tillgick på det sättet, att L. varje morgon vid +sitt choklad läste annonserna i Dagbladet. + +Långa tider gingo om, utan att någonting ville låta höra av sig. +Magistern svalt så han blev mager som en spik, men han tröstade sig med +att fiolen dess bättre fick plats under den svarta bonjouren, vilken blev +allt vidare och vidare. + +-- Herrn som tagit studentexamen skall bli tjänsteman, för man lever +inte på musiken, herre. Herrn kommer, ta mig tusan, att dö i en vedbod på +en kista, om herrn fortfar att spela. Kom ihåg vedbo'n och kistan, +herre! + +Så brukade L. uppmuntrande tilltala den stackars magistern, vilken aldrig +svarade, av fruktan att gå miste om det varma husrum, som han fick +åtnjuta under de stunder, han var hos L. och spelade. Jag kan knappt +påminna mig hava hört den mannen yttra ett ord, mer än en natt då vi +gingo hem tillsammans och han berättade huru han hört Mozarts G:moll +symfoni spelas på en konsert. Han talade då så att han darrade i hela +kroppen och grät som ett barn. + +Omsider lyckades L. en dag få tag uti något passande för den stackars +magistern. Man annonserade efter en person, kunnig i att måla +likkistplåtar -- med vers på. + +-- Men inte kan jag göra vers, invände Nyberg, som helst ville bliva +kvitt arbetet. + +-- Men jag kan, jag, ser herrn, svarade Lampa. Här finns härinne, tillade +han och pekade på sin verkligen imponerande panna. Och dessutom ha vi +psalmboken. + +Och nu måste magistern under L:s överinseende måla likkistplåtar. Gubben +dikterade och Nyberg skrev. Medan de vilade sig, gjordes duetter. Men +snart ledsnade båda, och Lampa icke sist, ty han tyckte det vara alltför +livliga påminnelser om sin förestående bortgång, vilken han önskade så +avlägsen som möjligt. Innan han lät magistern gå till magasinet för sista +gången, ville han ändå två sina händer och gav honom därför en +ytterligare påminnelse om vedboden och kistan. + +En ny finansplan måste uppgöras för den fattiga Nyberg. Att giva honom +några kontanter gjorde L. ej gärna, ty dels tyckte han det icke löna +mödan, dels ansåg han arbete vara hälsosamt. + +Han hade i sin ungdom hopsatt en »polacka» och låtit trycka densamma. Den +var satt för piano, »men lämpade sig särdeles väl för flöjt», som det +stod på titelbladet. Som nu ingen människa hade köpt densamma, återstod +blott för L. att sprida sitt kompositörsnamn för intet. Emellertid hade +han väl tjugo exemplar i behåll. Av dessa skulle Nyberg få tio att sälja +för underpris åt bekanta, på det han av inkomsten skulle kunna leva tills +han skaffat sig en plats, men ingen ville köpa, på grund därav, att +Nyberg aldrig ville bjuda ut kompositionerna, vilka han var nog +musikalisk att kunna värdera. Det blev alltså ingen inkomst av, och +Nyberg fick leva ändå -- på vad vete vår Herre. Magrare kunde han icke +bliva och ej olyckligare heller, men han klagade aldrig. Det är troligt +att L. kastade åt honom ett och annat ben från sitt magra bord. + +Tålamod hade han som en ängel och ond var han blott en gång, som jag såg. +Vi spelade en av Plegels trior. L. kom av sig, och trogen sin vana skrek +han: + +-- Det är då själva fan att aldrig magistern kan hålla takt! + +-- Nej, si nu var det vågmästarn! var Nyberg nog djärv att svara, varpå +han steg upp, tog fiolen och gick. + +L. blev häpen över sådant mod hos den beskedliga Nyberg. + +-- Gemen karl att vara häftig också! ta humör för så litet -- beskedlig +stackare -- men kan aldrig lära sig takt. Han skulle ta värvning på en +tid och gå rekryt -- hm! hm! förstöra nöjet med sitt retliga lynne. Vi få +väl taga en duett, kära du. + +Och nu togo vi en duett för flöjt och violoncell. Gubben hade noter för +alla instrumenter. + +På tre dagar syntes ej Nyberg till. L. blev orolig, men visste ej var +magistern bodde eller om han bodde någonstädes, ty det talade aldrig +Nyberg om. Fjärde dagen kom Nyberg tillbaka lika from som förr. Mat kunde +han undvara, men ej musik. + +När jag blev närmare bekant med L., vann jag hans synnerliga förtroende +och blev honom oumbärlig. Jag var den skickligaste pianist i Stockholm, +påstod gubben, och skälet var att jag aldrig tredskades, utan följde med +hans flöjt, huru illa han än drog i väg. + +Under vårt snart dagliga umgänge hade jag tillfälle att iakttaga +åtskilliga egenheter hos honom. Han var mycket ohågad att dö, och för att +förlänga sitt liv, åt han på sistone rått kött och klibröd, under det han +fördjupade sig i studier av gamla läkareböcker. Om nätterna stod han i en +vedkällare och sågade ved för att bli varm och sedan få sova desto +bättre. Om dagarna tog han sig långa promenader och var vid sina 67 år +vid full vigör. + +Under allt detta hans sökande efter hälsans bibehållande gömde sig dock +något, som jag snart fick klart för mig. Gubben var giftassjuk, icke av +håg för äktenskapet, utan av lystnad efter ett rikt parti, varigenom han +skulle kunna komma i tillfälle att göra riktig musik. Har jag endast +fullt upp med mat och dryck, tänkte han, så får jag nog dem som spela. +Dessutom hade han i många år drömt om en dyrbar »Böhmflöjt». Får jag +blott en rik hustru, så får jag nog en flöjt, och får jag en sådan flöjt, +så skall ni, ta mig tusan, höra att Lampa har »am-bichy». Och gubben gick +verkligen åstad att fria. Korgar fick han naturligtvis till höger och +vänster, men lät ej modet falla. + +Så hade han en gång fått spaning på ett gammalt ogift fruntimmer, en rik +och musikalisk mö. Om hon hade föräldrar i livet visste han ej, och det +bekymrade honom föga. Han hade emellertid aning om att hennes fader +skulle leva i en mycket hög ålder. Nog av, L. klär sig svart med vit +halsduk, skickar magistern att köpa en blombukett, inrullar sin polacka, +omknuten med ett rött sidenband, dock så att kompositörens namn tydligen +kunde läsas utanpå, tar sig en droska och åker till den gamla mamsellens +bostad. Han kommer dock icke längre än i förstugan, där han emottages +mycket kallt av den blivande makan. Han börjar med polackan. Mamsellen +häpnar. Därpå rycker han fram med blombuketten och frieriet, men detta +har till följd ett hysteriskt anfall, varvid fruntimret dock bibehåller +nog besinning att öppna dörren, skjuta ut den åldrige friaren och kasta +blommorna och polackan efter honom. Av hela det förfärliga ordsvallet +kunde gubben ej uppfatta mer än att hennes fader hade dött samma dag på +morgonen. + +-- Hin till otur också, att gubben skulle dö just som jag kom att fria. +Otur också att jag skulle komma att fria, just som gubben dog. + +Sedan friade L. aldrig mer. + +Hans levnads slut nalkades, och symptomerna voro nog kraftiga att +övertyga honom själv därom, han som likväl aldrig trott att han skulle +dö, förrän åtminstone framåt sitt hundrade år. + +Han blev retlig till lynnet, och alla övergåvo honom, till och med de +unga. Blott Nyberg och jag höllo ut. + +En kväll hade vi gjort kvartetter tillsammans, och L. hade uppfångat en +ung notarie som spelte altfiol. Gubben var den kvällen alldeles omöjlig +-- ingen takt, ingen ton i flöjten; det gick sönder oupphörligt. + +Notarien, som brukade spela med i Mazérska kvartetten, blev ursinnig och +gav L. hårda ord hela kvällen. Till slut utbrast han med den mest +överlägsna ton: + +-- Hör nu, vågmästare! stoppa herrn sin pipa i säcken och knyt väl igen. +Herrn skulle aldrig ha kommit sina läppar vid en flöjt, ty herrn har ju +varken öra eller begrepp om takt! + +L. satt mållös. Ännu hade ingen haft hjärta att säga honom sanningen, och +nu kom hon som ett åskslag över honom. Han förlorade det enda han hade +att stödja sig vid -- tron på sin musikaliska begåvning. Hela hans +förflutna liv låg som ett moln bakom honom, och nu förstod han med ens +alla de lömska skratten, som han förut ej aktat på. + +Nyberg, den ädla själen, som alltid trott på L. och nu såg honom krossad +och förödmjukad, blev upprörd i sitt innersta av harm och sprang upp från +stolen med ovanlig livlighet för att säga notarien en hel hop +obehagligheter. Läpparna darrade och ögonen voro fuktiga. Orden trängdes +om varandra, och det enda han fick ordentligt fram var ett ljungande: + +-- Skäms, lymmel! + +Notarien tog sin hatt och gick, i det han ytterligare kastade några +glåpord åt L. och hans musik. + +-- Magistern skall vara lugn. Det anstår en filosof, sade L. åt Nyberg, +då denne ämnade skicka några avskedsord åt den bortgående. + +-- Vill ni gå ut och gå, gossar? fortfor han. Och då jag föreslog en +trio, skakade han blott på huvudet och lade bort sin flöjt. + +Då vi kommit ut på gatan gingo vi helt tysta bredvid varandra, till dess +L. först tog till ordet och till vår stora häpnad frågade om vi ville +röka en cigarr. Vi tackade och gubben gick själv in i en cigarrbod och +köpte två cigarrer. + +Medan vi väntade utanför, mumlade Nyberg för sig själv: Stackars L., han +lever icke länge. + +Under vägen växlades icke många ord, och ej ett enda om musiken. + +Följande eftermiddag gick jag upp till L., som jag fann sängliggande och +sjuk. Han hade stått uppe halva natten och klistrat ihop gamla noter, som +skulle bindas, när han blev gift. Uttröttad därav hade han lagt sig fram +emot morgonen och vaknat mycket sent, oförmögen att lämna sängen. Hans +ansikte var betydligt förändrat och hans röst matt. Bredvid sängen stod +ett skärbräde med hackat rått kött och en karaffin vatten. + +-- Det var snällt att du kom, så att jag fick säga adjö -- det bär av +snart! hälsade mig gubben. + +Jag sökte övertyga honom, att det ej var så farligt, men det lönade ej +mödan. + +-- Vill du göra eld i kakelugnen? Det börjar bli svalt, avbröt han mig, +och nu förstod jag huru det stod till. + +-- Behöver du näver, så tag i notskåpet. Det räcker nog till, fortfor +han. + +Jag svarade ej, utan skar några trästickor, och snart hade vi en duktig +brasa. + +-- Öppna nu chiffonjéklaffen -- tredje lådan till vänster uppifrån -- tag +hit den! + +Och nu gick han igenom en bunt papper och brev, som jag anmodades att +kasta på elden. Sist återstod blott ett konvolut. Han stirrade på det och +lade det under huvudgärden. Efter en stund tycktes han ångra sig och tog +fram detsamma, öppnade det och lämnade det åt mig att lägga på elden. +Papperet brann först, så att jag genom röken kunde se en flik av en +fordom rosenröd klänning. Om ett ögonblick var den svart som den andra +askan. + +-- Hör du, Gustav, började han ånyo efter en stunds tystnad, tror du på +ett liv efter detta? + +-- Visst gör jag det, farbror. + +-- Ja, det gör jag allt med! Man kan således räkna på att få leva igen +ett nytt liv, ett bättre ä,n detta, som bara för mig varit ett stort +misstag... Vårföre blev jag född? Var det bara för att spela narr åt +människorna? Jag vet att man skrattat åt mig, jag vet det; men jag levde +ändå, ty jag trodde på min kallelse. Nu tror jag inte längre. Därför är +det slut... Men vem gav mig den där tron? Vår Herre kanske? Då hade han +väl någon mening med det? -- Giv mig min flöjt! -- -- Kasta honom i +elden. + +Jag hade ingenting att svara men dröjde likväl. + +-- I elden med den boven! skrek gubben, och nu reste han sig på båda +armarna, för att se hur det sprakade om buxbomen. + +-- Hör du hur det visslar i honom? Nu kan han spela. Se bara hur +klaffarna smälta hela skalan uppåt... Så där, nu kommer C-klaffen. Hör du +så han piper? Jag tror han gråter. Ja, gråt du! Det är ingen som skrattar +åt dig, om det blir falskt. + +Gubben föll tillbaka på sin bädd och grät. + +Under tiden hade Nyberg kommit in och stannat vid dörren. Han förstod +genast vad det var frågan om och därför brydde han sig ej om att fråga +hur det stod till. + +Då L. fick se honom, räckte han honom handen. Nyberg såg förtvivlat +sorgsen ut och teg. Därpå satte han sig vid brasan. + +-- Är inte fiolen med? frågade L. Nyberg gick efter sin gamla vän. + +-- Spela för mig, herr Nyberg! + +Och Nyberg stämde och stämde; till sist kom han sig i gång. Han spelade +utan noter, men stirrade oavlåtligt in i kakelugnen på de ramlande +bränderna. Han måtte hava sett underbara syner, ty så hade jag aldrig +hört honom spela. Det var hela hans förflutna liv, som rullade upp sig +för mina blickar. Först flöt ett adagio fram stilla och fridfullt, som +barndomens dagar. Ljusa gestalter stego fram, ty tonerna togo form, och +bland dem en kvinna, mild och helig, som minnet av en moder. Tempot ökade +sig, och en virvlande vals hoppade fram över strängarna, så att det +kvittrade om fiolen. Det var ynglingalust och stormen av vaknande +lidelser. Stråken tröttnade vid flänget, och med en sista ansats gjorde +han en djärv övergång. Då började ett ihållande allegro agitato i de mest +sönderslitande modulationer. -- Svikna förhoppningar, bruten tro, allt +vad av sorg och elände som kan innebo i ett människohjärta fick nu ej +längre rum i den trånga granlådan. Där hade sorgerna legat gömda i långa, +långa år, som i en likkista. Nu stego de döda minnena upp. Förtrollningen +var löst. Nu fick den olycklige äntligen fram vad han så länge förgäves +sökt. Han fick gjuta ut sitt överfyllda hjärta, men ej i sönderslitna +suckar och brutna rop, dem ingen förstod, utan i fulla toner och rena +harmonier. Varje sorgens mask, som frätt hans bröst, kröp fram och var en +skön fjäril. Mörkret blev vårsol och suckarna fågelsång. Det var ej en +ynglings hejdlösa förtvivlan; det var en manlig sorg. Själv satt han +hänryckt och förvånad över sin musik, ty sådant hade han aldrig hört +förr, och när han tystnat och låtit fiolen sjunka mot knät, vaknade L. + +-- Kom hit, gossar? viskade den gamle och tog våra händer; god natt med +er och tack för i dag; ni har aldrig skrattat åt mig. Låt bara bli den +fördömda musiken! + +Nyberg satte sig på golvet bredvid sängen och höll gubbens hand. Han såg +på honom så sorgset. Det var också den enda människa som hyllat honom på +hela jorden. + +Jag gick fram till sängen. Efter en stund var L. död, och Nyberg sov. + +Han såg så lycklig ut, att jag tyckte det vara synd att väcka honom. + +När han vaknat och såg att L. var död, föll han på knä och kysste gubbens +hand utan att säga ett ord eller fälla en tår. + +Sedan vi Jämnat nycklarna åt städerskan, gingo vi ut. Jag bjöd Nyberg att +äta kväll på _Freden_. Då vi suttit till bords en stund, kom en herre in +och såg särdeles nyter ut. + +-- En nyhet, L. har slocknat! skrek han åt källarmästaren. + +-- Vad säger herrn? + +-- Jo, L., den där galna musikvurmen, har kolat av i kväll. + +-- Å fan! Nå ja, det var inte för tidigt! Det var en snål kanalje och lär +väl i alla fall ej lämnat mycket efter sig. + +-- Det är visserligen bara möblemanget, och det köpte han på stadsauktion +för 50 år sen; men tror herrn inte ändå, att han hade dem som friade till +det gamla skräpet? + +-- Å nej! + +-- Jo, det var två besynnerliga figurer, som slogo för gubben på sistone, +men han lär inte ha gjort något testamente, så de ha allt spelt en dålig +fiol. + +-- Hade icke herrn också fått något löfte, vill jag minnas? + +-- Jo bevars, men det trodde jag aldrig på och därför gav jag tusan att +spela med gubben. + +Efter den kvällen såg jag aldrig Nyberg mer, icke en gång på L:s +begravning. + +Men av en släkting till honom har jag sedan fått höra hans ganska +romantiska lidanden och död, vilka bevittna hur trogen ända in i döden +han blev sin första kärlek, musiken. + +Det var en nyårsafton, ett par år efter L:s död, då Nyberg, som under +denna tid fött sig på vikariat i apologistskolan, omsider tröttnade på +ett arbete, som, med undantag av psalmsånger vid morgonbönerna, berövade +honom allt tillfälle till musikaliska sysselsättningar, tog sin Matts ur +skolan och började spela fiol igen. + +Detta gav intet bröd, och snart måste Nyberg för första gången i sitt liv +gå ifrån sin fiol, för att betäcka en del av hyran. Förut hade han alltid +haft sin tillflykt hos L., hos vilken han fick gömma sin skatt. Nu var +det slut med glädjen för den stackars magistern. Vad skulle han numera +leva för? Ingenting, naturligtvis, och då tyckte magistern det vore +bättre om hans tillvaro upphörde. Återstod alltså blott att dö. Han +vandrade ut till Djurgården, där han åtminstone kunde få räkna på att +vara ensam. Det var en klar månskenskväll och så kallt, att själva månen +tycktes blekna. Träden voro betäckta med rimfrostkristaller, vilka bröto +det klara månljuset, så att luften syntes uppfylld av ett ofantligt antal +små ljusflingor, vilka hoppade från kvist till kvist. Stjärnorna sköto +blixtar. Marken gnistrade. Hela naturen spred ljus, men ljus utan värme. + +Han satte sig i en driva vid en stor alm, men när han suttit en stund, +tyckte han det blev kallt och måste upp för att gå sig varm. Han var för +mörk i hågen att kunna njuta av det magiska landskapet. Plötsligt +stannade han. + +Någon hade ritat med en käpp i snön underliga tecken. Nyberg tänkte och +sökte minnas. Han hade sett dessa figurer förut. Var visste han ännu ej, +men han blev så varm om hjärtat. H,an kände huru dunkla föreställningar +stego upp och blevo allt bestämdare. Han var tillbaka i sin första +barndom. Det var en julotta i Clara kyrka. Barnen sjöngo från +orgelläktaren, och han trodde det var orgeln som sjöng. De många ljusen +brunno så vackert till en början, men snart blevo de rökiga, ty han hade +förut med rädsla sett de stora spetsiga fönsterna stå där svarta som +spöken. Nu började det dagas, och de blevo mörkblåa, men fönstret över +altaret blev ljusblått, och då såg han ett öga av guld, och i detta öga +stod just detta underliga tecken -- [Hebrew:ANDONAI, LORD] -- ögat såg så +skarpt på honom, mindes han, men ju högre solen steg, dess mindre blev +dess blick. Snart stod fönstret i guld och purpur, och man sjöng +julpsalmen: se natten flyr för dagens fröjd, och han gick hem för att se +på sina julklappar, som han ej sett sen gårdagen, och så glömde han bort +ögat med de underliga tecknen. Sedan dess hade han visserligen lärt vad +de betydde, men han hade aldrig känt dem så djupt som just _nu_. + +Nyberg hade kommit mitt för Fjällstugan och gick framåt, stirrande på +marken. + +Då hörde Nyberg psalmsång ovanför sitt huvud. Han skådade upp och fick se +Fjällstugan uppe i backen, strålande av ljus. O, det såg så varmt ut, det +ljuset. Och han gick uppför backen och kom in i en förstuga och där satte +han sig och glömde att det var kallt. Sången vaggade honom in i ljuvliga +drömmar, och snart föll han i sömn, matt av hunger och köld. + +Ett litet sällskap andligt sinnade brukade hålla gudstjänst i Fjällstugan +och när de församlade nu slutat det gamla året med bön och lovsång och +kommo ut, fingo de se den halvt förfrusna mannen, som satt med händerna +hopknäppta över bröstet. De prisade Gud, som skickat dem en medbröder, på +vilken de kunde offra sin kärlek, och de togo in honom i stugan och +skötte om honom. + +Åtta dagar levde Nyberg efter denna nyårsnatt. Därpå dog han i en varm +säng, omgiven av bedjande systrar och bröder i Kristo. Om han blev +»omvänd», innan han dog, vet jag ej, men nog var han lycklig som fick dö, +tacksam mot människorna, vilka alldeles oförskyllt vårdade honom, och +stolt i medvetandet att vågmästarn en gång åtminstone fick orätt, då han +spått honom att han skulle draga sista andedraget i en vedbod. + + + + +Början av +Ån Bogsveigs saga. + + +Björn hette en man och hans hustru Thorgerd. De hade två söner, Thore och +Ån. Thore var hirdman hos kungen, men Ån låg hemma i kokhuset och var +kolbitare. + +Nu var Ån fjorton vintrar, men ville ej göra gagn, utan satt med ena +handen i huvudet och rev i bränderna med den andra. Detta tyckte trälarna +mycket illa om. + +Björn kom in: Nu, frände, bör du vara verkför. Det mildrar i luften, och +kälen har gått ur jorden. Stig upp och hjälp oss bryta torv på tunet! + +-- När jag hinner till märket, skall jag komma; nu rår jag inte. + +-- Fånyttig är du, son, och litet hugn lär du giva mig. Broder din är en +frack karl, men du blir en odåga. + +Björn sparkade åt honom och gick. + +Ån hade skurit ett märke i golvet, sju fotlängder från elden, och +trälarna hade givit honom in, att han inte var karl, förrän han hunnit +märket. + +Ån hade ett hiskligt utseende. Trälarna hade genom att beständigt kliva +över honom nött ut hans benkläder, så att knäna voro bara. Armbågarna +stucko ut genom ärmarna. Röken hade färgat hans hår rött och svärtat hans +ansikte. Därför logo alla åt honom. Modern ville ge honom en ny klänning +till julen, men Björn sade, att han ingen skulle få. + +Grisar sprungo omkring i stugan och gjorde ofog; men det var en, som var +beskedligare än de andra, ty han smutsade ej Åns sänghalm och han var Åns +vän. Ån kallade honom Grotte. Var gång fadern sparkade Ån, gjorde denne +en visa för Grotte; ty det var ingen ann' som förstod vad Ån sjöng, och +därför sa' de att han var dåre. Men Grotte kom alltid luffande, satte sig +på bakbenen och klippte med öronen: det är bra. -- + +Dagvården var färdig. + +-- Lyft av kitteln! sade en träl till Ån. + +-- Inte, sa' Ån. + +Trälen tog med sleven i sådet och kastade på Ån. Ån torkade sig i +ansiktet och teg. + +-- Lägg till honom, du Ån! skrek en annan träl. + +-- Jag rår inte, sa' Ån och lade sig i halmen. -- + +Det började dagmejna och isen smalt från jöklarna. Då blev Grotte orolig, +ty en gylta hade kommit in i stugan. Han ledsnade på Åns visor och blev +borta en natt. Ån kunde inte sova. På morgonen kom Grotte in och tittade +i dörren. Ån lockade honom, men då kröp han bakom mjöllåren. + +Då kvad Ån: + + »Gångekarl, + För goemånad + Akta dig! + Isen är hal, + Skaren är lömsk, + Skredet går, + Bäcken går, + Böljan går.» + +Grotte kröp fram, och Ån torkade honom i ögonen med rockärmen. + +Nästa morgon låg gyltan död. + +När marken blev grön, gick Ån ut i dalen. + +Grannens dotter låg vid bäcken och tvättade lärft. Ån satte sig på en +sten, lade händerna på knäna och såg på. + +-- Fryser du om knäna? sade Drifva. + +Ån blev blodröd i ansiktet. + +-- Hjälp mig rulla hit bunken, goda Ån! + +Ån steg upp och tog bunken på huvudet. + +Då log Drifva. + +-- Varför ler du åt mig? + +-- Stackars Ån, som ska vara dåre! + +Ån tog sig på huvet och tänkte. + +Då skrattade Drifva, så att barmen spratt under linet. + +Thore kom tillstädes och satte Drifva på sitt knä. Ån blev vit under +ögonen och tog upp en sten. Då kom Grotte och rock honom i rocken, så att +bakstycket gick. Ån lät stenen falla och vände sig om. Då skrattade Thore +och Drifva igen. Men Ån stack fingerna i öronen och sprang hem. + +Då solen steg på himlen och första havsvaken syntes, skulle Thores +bröllop stå. Därför var nu mycket bång i kokhuset. + +Grotte kom en morgon gnällande och gömde sig bakom Ån, ty trälarna voro +hack i häl efter honom. Ån tog eldtången och slog omkring sig, så att +Grotte fick frid den dagen. + +Nästa morgon var Grotte borta. Ån sprang upp. Största grytan var påsatt, +och Grottes huvud grinade mot Ån. + +Då kvad Ån: + + »Sjung ej så sorgligt, gryta du! + Grotte min vän, han sover nu. + Röken stiger mot himmelen blå, + Men jag ligger kvar på mitt smutsiga strå. + Grotte, Grotte, ditt liv man tog. + Gyltan, din vän, var det jag som slog. + Grotte, Grotte, grina ej så! + Aldrig skall jag din gylta slå.» + +Ån kastade sig på golvet och öste halm över huvudet. + +Björn kom in och ruskade i honom. + +-- Vak upp, son, och hjälp bror din! Ån teg. + +-- Är du karl, du, och ligger som en illdöing i lorten? + +Ån teg. + +Björn tog ett spett och slog honom över halsen. + +Ån vände på sig. + +Björn slog. + +Ån reste sig på armbågarna och såg fadern i ögonen. + +Björn höll upp. + +-- Res på dig! + +Ån satt still. + +Björn slog av spettet. + +-- Nu är det slut, far! sa Ån och satte fadern i en fållbänk, så att +gaveln gick ut. + +-- Du är stark, du! sa' Björn. + +-- Inte ännu, sa? Ån. + +-- Varför gör du ej gagn? + +-- Jag är inte vid märket än. + +-- Dit kommer du aldrig. + +-- Gör jag inte? + +Ån tog sig på huvet och tänkte. + +Björn gick. + +Ån satt till kvällen och såg på märket. Sedan blev han borta i tre dygn. + +På tredje dagen, då Thores bröllop skulle stå, kom Ån uppifrån fjället +med en stol på ryggen. + +Först gick han till grannens gård och smög sig till vindögat på +frustugan, därpå sprang han i fläng hem till modern. + +-- Här ska du ha, mor! sa Ån och ställde ned stolen. + +-- Vad skall jag med honom? + +-- Du skall vila dig. + +-- Fötterna äro ju för höga, kära son, så jag aldrig kommer i honom. + +Ån tänkte. + +Björn kom in. + +-- Var har du varit? + +-- Tyst, far! sa' Ån. + +-- Vem har givit dig eken? + +-- Tyst, far, när jag talar vid mor! + +-- Skäms du inte, pojke! Du har stulit mitt virke. + +-- Det ljög du, Björn! + +Björn slog Ån på kinden. + +-- Det gick något sönder, sa' Ån och tog sig på huvet. Björn blev än +vredare och slog stolen mot golvet, så att han föll i spillror. + +-- Kan du laga den? sa' Ån. + +Då Björn gått, sade modern till Ån: + +-- Var har du varit, son? + +-- Jag har suttit vid stranden. + +-- Vad gjorde du där? + +-- Jag väntade. + +-- Väntade? + +-- Ja, det brukar komma virke med vinden. + +-- Du har inte stulit fars ek? + +-- Fars? + +-- Björns! + +-- Stulit? + +Ån kastade sig på golvet. Modern lade hans huvud i sitt knä. Då stönade +han och pustade, så att det rock i hela kroppen. + +Modern gav Ån en kappa för att skyla sig, när bröllopsfolket skulle +komma. + +Ån låg i kokhuset, ty Björn hade förbjudit honom att visa sig. + +Mot natten voro alla gästerna druckna. Ån hade tömt en bytta öl, som +trälarna givit honom. Därav blev han så lustig att han bara skrattade. Då +samlade han ihop bitarna av stolen i ett knyte, sotade sig i ansiktet, +tog kappan på och gick in i salen. När han kommit mitt på golvet, släppte +han knytet och slog upp ett skratt, så högljutt att gästerna sågo på +varann och hundarna började tjuta på tomten. + +-- En dåre, en dåre! ropade de. Det var en dråplig skämtan du skaffat +oss, Björn. + +-- Kan du göra visor? frågade Ivar Bjesse. + +-- Jag har bara gjort en stol. + +-- Har du inte gjort visor förr? + +-- Jo, men det har gått sönder nu. + +-- Vad har du i knytet? frågade Guse. + +-- Där har jag en brudstol, men han är också sönder. + +Ån slog upp ett skratt igen, än högljuddare. + +-- Tag av dig kappan, när du kommer in till folk! sade Guse. + +Ån teg. + +Då sprang en dörrsven bakifrån och drog av honom kappan. + +Då logo gästerna. + +-- Vad heter du? frågade Gisle. + +-- Dåre! + +-- Det är du, men vad heter du? + +-- Tjuv kallade min far mig, men nu har jag ingen far. + +-- Vad fick du i namnfäste? + +-- Fråga Björn! + +-- Vad har du fått fatt den där dåren? sade Gisle till Björn. + +-- Jag känner honom inte, sa' Björn. Ån såg på modern. + +-- Det är min yngre son, sade modern. + +-- Du känner inte din hustrus barn, du? sa' Gisle. + +Björn såg ned på golvet. + +Ån tittade på fadern, löste upp knytet och tog fram den största +stolsfoten. + +-- Du är en storkarl att göra pojkar, du! sa' Gisle. + +Ån spottade på stolsfoten och slungade honom mot huvet på Gisle, så att +han föll sanslös under bordet. + +Gästerna sprungo emot Ån, men Björn gick emellan; då blev det tyst i +salen. + +Trälarna buro in grisen och ställde honom framför bruden. Ån kände igen +Grotte, gick fram och kysste honom mellan ögonen. + +Då log folket. + +-- Känner du igen honom? sa' Drifva. + +-- Skulle jag inte känna min vän? Ty det var han ändå tills han sov hos +gyltan; men jag drap gyltan, och då dog Grotte. + +-- Han sörjde sig till döden, tror du? + +-- Det tror jag inte. Det var för din skull han dog, och det gjorde han +gärna. + +-- Jag har gjort dig ont, Ån? + +-- Det blir väl värre. + +-- Varför slog du gyltan? + +-- Det minns jag inte, men jag fick inte sova. + +-- Du skall bli en klok man en gång. + +-- Tror du, tror du? sa' Ån och tog sig på huvet. + +-- Bär inte något agg till mig, Ån! sade Drifva. + +Ån spratt till, tog Grotte under armen och sprang ut i backen. Där grov +han ner honom och kastade en jordhög över. Sedan låg han där fram emot +morgonen. Då gick han och lade sig på tröskeln utanför Drifvas +sovkammare. + +När solen steg, gick han till bäcken och tvådde sig från huvud till fot. +Därefter tog han på en ny klänning och en båge, som han gömt på ett +loft. + +Thore skulle den dagen fara till kungen. När han kom till stranden, satt +Ån på en sten. + +-- Bor kungen därborta? sa' Ån och pekade utåt havet. + +-- Det gör han. + +-- Är det långt dit? + +-- Du ser röken från hans ärnar, sade Thore och visade på en morgonsky, +som låg i havsbrynet. + +-- Jag har lust att följa med, sa' Ån. + +-- Det tror jag, men det får du inte. + +Ån gick ombord och satte sig i lyftingen. + +Då gick en av Thores män fram och slog ikull Ån, + +-- Du är inte så stark, du, som du tror. + +-- Man vet inte vad man ska tro, sa' Ån och kastade mannen i sjön. + +Ån blev övermannad och bunden vid en fura på stranden. När ankaret +lyftes, sprang Ån ombord med furan på ryggen. + +-- Får jag bli din skosven? sa' Ån till Thore. + +-- Du skall bli kungens hirdman. + +-- Jag är inte vid märket än. + +-- Dit kommer du aldrig. + +-- Tror du det också? + +-- Du slöt ju upp att växa för tu år sen. + +-- Jag blir aldrig längre? + +-- Längst är lång nog. + +-- Längst? + +-- Ja, du är längst. + +Ån tog sig på huvet. + +-- Du är den starkaste också. + +-- Varför har du inte sagt det förr? + +-- Jag visste det inte. + +-- Nej -- inte jag heller. + +Draken blev rodd ut ur fjorden för att komma till väder. + +-- Sa' du farväl åt mor? frågade Thore. + +-- Det glömde jag. -- Är kungen mycket lång? + +-- Kungen är mycket stor. + +En vit duk fladdrade från en klippa på stranden. Thore steg upp i +bakstammen och viftade med sin sköld. Ån blev mörk, lade sig i förstäven +och stirrade fram åt den ljusa skyn. + +-- Vill du inte säga farväl åt mor? sade Thore. + +-- Mor! sade Ån och sprang tillbaka till brodern. + +Solen gick ned. Landet låg som en ljusblå rand bakom dem. Då hördes ett +dån i luften. + +-- Vad är det? sa' Ån och sprang upp. + +-- Det är vädret, som kommer. + +-- Ha vi långt kvar? + +-- Vi ska börja nu, sa' Thore och lät hissa på. + +-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- + +-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- + +-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- + + + + + + +End of the Project Gutenberg EBook of I Vårbrytningen, by August Strindberg + +*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK I VÅRBRYTNINGEN *** + +***** This file should be named 34236-8.txt or 34236-8.zip ***** +This and all associated files of various formats will be found in: + https://www.gutenberg.org/3/4/2/3/34236/ + +Produced by Ronnie Sahlberg from facsimiles provided by Projekt Runeberg + +Updated editions will replace the previous one--the old editions +will be renamed. + +Creating the works from public domain print editions means that no +one owns a United States copyright in these works, so the Foundation +(and you!) can copy and distribute it in the United States without +permission and without paying copyright royalties. Special rules, +set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to +copying and distributing Project Gutenberg-tm electronic works to +protect the PROJECT GUTENBERG-tm concept and trademark. Project +Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you +charge for the eBooks, unless you receive specific permission. If you +do not charge anything for copies of this eBook, complying with the +rules is very easy. You may use this eBook for nearly any purpose +such as creation of derivative works, reports, performances and +research. They may be modified and printed and given away--you may do +practically ANYTHING with public domain eBooks. Redistribution is +subject to the trademark license, especially commercial +redistribution. + + + +*** START: FULL LICENSE *** + +THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE +PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK + +To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free +distribution of electronic works, by using or distributing this work +(or any other work associated in any way with the phrase "Project +Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full Project +Gutenberg-tm License (available with this file or online at +https://gutenberg.org/license). + + +Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg-tm +electronic works + +1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm +electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to +and accept all the terms of this license and intellectual property +(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all +the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy +all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your possession. +If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project +Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound by the +terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or +entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8. + +1.B. "Project Gutenberg" is a registered trademark. It may only be +used on or associated in any way with an electronic work by people who +agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few +things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works +even without complying with the full terms of this agreement. See +paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project +Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this agreement +and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm electronic +works. See paragraph 1.E below. + +1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the Foundation" +or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project +Gutenberg-tm electronic works. Nearly all the individual works in the +collection are in the public domain in the United States. If an +individual work is in the public domain in the United States and you are +located in the United States, we do not claim a right to prevent you from +copying, distributing, performing, displaying or creating derivative +works based on the work as long as all references to Project Gutenberg +are removed. Of course, we hope that you will support the Project +Gutenberg-tm mission of promoting free access to electronic works by +freely sharing Project Gutenberg-tm works in compliance with the terms of +this agreement for keeping the Project Gutenberg-tm name associated with +the work. You can easily comply with the terms of this agreement by +keeping this work in the same format with its attached full Project +Gutenberg-tm License when you share it without charge with others. + +1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern +what you can do with this work. Copyright laws in most countries are in +a constant state of change. If you are outside the United States, check +the laws of your country in addition to the terms of this agreement +before downloading, copying, displaying, performing, distributing or +creating derivative works based on this work or any other Project +Gutenberg-tm work. The Foundation makes no representations concerning +the copyright status of any work in any country outside the United +States. + +1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg: + +1.E.1. The following sentence, with active links to, or other immediate +access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear prominently +whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work on which the +phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the phrase "Project +Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, performed, viewed, +copied or distributed: + +This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with +almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or +re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included +with this eBook or online at www.gutenberg.org + +1.E.2. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is derived +from the public domain (does not contain a notice indicating that it is +posted with permission of the copyright holder), the work can be copied +and distributed to anyone in the United States without paying any fees +or charges. If you are redistributing or providing access to a work +with the phrase "Project Gutenberg" associated with or appearing on the +work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1 +through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the +Project Gutenberg-tm trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or +1.E.9. + +1.E.3. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted +with the permission of the copyright holder, your use and distribution +must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional +terms imposed by the copyright holder. Additional terms will be linked +to the Project Gutenberg-tm License for all works posted with the +permission of the copyright holder found at the beginning of this work. + +1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm +License terms from this work, or any files containing a part of this +work or any other work associated with Project Gutenberg-tm. + +1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this +electronic work, or any part of this electronic work, without +prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with +active links or immediate access to the full terms of the Project +Gutenberg-tm License. + +1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary, +compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any +word processing or hypertext form. However, if you provide access to or +distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format other than +"Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official version +posted on the official Project Gutenberg-tm web site (www.gutenberg.org), +you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a +copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon +request, of the work in its original "Plain Vanilla ASCII" or other +form. Any alternate format must include the full Project Gutenberg-tm +License as specified in paragraph 1.E.1. + +1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying, +performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works +unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9. + +1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing +access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works provided +that + +- You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from + the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method + you already use to calculate your applicable taxes. The fee is + owed to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he + has agreed to donate royalties under this paragraph to the + Project Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments + must be paid within 60 days following each date on which you + prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax + returns. Royalty payments should be clearly marked as such and + sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the + address specified in Section 4, "Information about donations to + the Project Gutenberg Literary Archive Foundation." + +- You provide a full refund of any money paid by a user who notifies + you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he + does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm + License. You must require such a user to return or + destroy all copies of the works possessed in a physical medium + and discontinue all use of and all access to other copies of + Project Gutenberg-tm works. + +- You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any + money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the + electronic work is discovered and reported to you within 90 days + of receipt of the work. + +- You comply with all other terms of this agreement for free + distribution of Project Gutenberg-tm works. + +1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg-tm +electronic work or group of works on different terms than are set +forth in this agreement, you must obtain permission in writing from +both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and Michael +Hart, the owner of the Project Gutenberg-tm trademark. Contact the +Foundation as set forth in Section 3 below. + +1.F. + +1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable +effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread +public domain works in creating the Project Gutenberg-tm +collection. Despite these efforts, Project Gutenberg-tm electronic +works, and the medium on which they may be stored, may contain +"Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or +corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual +property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a +computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by +your equipment. + +1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right +of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project +Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project +Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project +Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all +liability to you for damages, costs and expenses, including legal +fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT +LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE +PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE +TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE +LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR +INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH +DAMAGE. + +1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a +defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can +receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a +written explanation to the person you received the work from. If you +received the work on a physical medium, you must return the medium with +your written explanation. The person or entity that provided you with +the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a +refund. If you received the work electronically, the person or entity +providing it to you may choose to give you a second opportunity to +receive the work electronically in lieu of a refund. If the second copy +is also defective, you may demand a refund in writing without further +opportunities to fix the problem. + +1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth +in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS' WITH NO OTHER +WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO +WARRANTIES OF MERCHANTIBILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE. + +1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied +warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages. +If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the +law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be +interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by +the applicable state law. The invalidity or unenforceability of any +provision of this agreement shall not void the remaining provisions. + +1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the +trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone +providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in accordance +with this agreement, and any volunteers associated with the production, +promotion and distribution of Project Gutenberg-tm electronic works, +harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees, +that arise directly or indirectly from any of the following which you do +or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg-tm +work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any +Project Gutenberg-tm work, and (c) any Defect you cause. + + +Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg-tm + +Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of +electronic works in formats readable by the widest variety of computers +including obsolete, old, middle-aged and new computers. It exists +because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from +people in all walks of life. + +Volunteers and financial support to provide volunteers with the +assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg-tm's +goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will +remain freely available for generations to come. In 2001, the Project +Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure +and permanent future for Project Gutenberg-tm and future generations. +To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation +and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4 +and the Foundation web page at https://www.pglaf.org. + + +Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary Archive +Foundation + +The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit +501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the +state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal +Revenue Service. The Foundation's EIN or federal tax identification +number is 64-6221541. Its 501(c)(3) letter is posted at +https://pglaf.org/fundraising. Contributions to the Project Gutenberg +Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent +permitted by U.S. federal laws and your state's laws. + +The Foundation's principal office is located at 4557 Melan Dr. S. +Fairbanks, AK, 99712., but its volunteers and employees are scattered +throughout numerous locations. Its business office is located at +809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887, email +business@pglaf.org. Email contact links and up to date contact +information can be found at the Foundation's web site and official +page at https://pglaf.org + +For additional contact information: + Dr. Gregory B. Newby + Chief Executive and Director + gbnewby@pglaf.org + + +Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg +Literary Archive Foundation + +Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide +spread public support and donations to carry out its mission of +increasing the number of public domain and licensed works that can be +freely distributed in machine readable form accessible by the widest +array of equipment including outdated equipment. Many small donations +($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt +status with the IRS. + +The Foundation is committed to complying with the laws regulating +charities and charitable donations in all 50 states of the United +States. Compliance requirements are not uniform and it takes a +considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up +with these requirements. We do not solicit donations in locations +where we have not received written confirmation of compliance. To +SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any +particular state visit https://pglaf.org + +While we cannot and do not solicit contributions from states where we +have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition +against accepting unsolicited donations from donors in such states who +approach us with offers to donate. + +International donations are gratefully accepted, but we cannot make +any statements concerning tax treatment of donations received from +outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff. + +Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation +methods and addresses. Donations are accepted in a number of other +ways including including checks, online payments and credit card +donations. To donate, please visit: https://pglaf.org/donate + + +Section 5. General Information About Project Gutenberg-tm electronic +works. + +Professor Michael S. Hart was the originator of the Project Gutenberg-tm +concept of a library of electronic works that could be freely shared +with anyone. For thirty years, he produced and distributed Project +Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of volunteer support. + + +Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed +editions, all of which are confirmed as Public Domain in the U.S. +unless a copyright notice is included. Thus, we do not necessarily +keep eBooks in compliance with any particular paper edition. + + +Most people start at our Web site which has the main PG search facility: + + https://www.gutenberg.org + +This Web site includes information about Project Gutenberg-tm, +including how to make donations to the Project Gutenberg Literary +Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to +subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks. diff --git a/34236-8.zip b/34236-8.zip Binary files differnew file mode 100644 index 0000000..74c841b --- /dev/null +++ b/34236-8.zip diff --git a/34236-h.zip b/34236-h.zip Binary files differnew file mode 100644 index 0000000..97423f8 --- /dev/null +++ b/34236-h.zip diff --git a/34236-h/34236-h.htm b/34236-h/34236-h.htm new file mode 100644 index 0000000..a76697f --- /dev/null +++ b/34236-h/34236-h.htm @@ -0,0 +1,9285 @@ +<!DOCTYPE html PUBLIC "-//W3C//DTD XHTML 1.0 Strict//EN" +"http://www.w3.org/TR/xhtml1/DTD/xhtml1-strict.dtd"> +<html xmlns="http://www.w3.org/1999/xhtml"> +<head> +<meta http-equiv="Content-Type" content="text/html;charset=iso-8859-1" /> +<title> +I Vårbrytningen, by August Strindberg. A Project Gutenberg eBook. +</title> + +<style type="text/css"> + p {margin-top: 0.5em; text-align: justify; margin-bottom: 0.5em;} + body {margin-left: 11%; margin-right: 10%;} + a {text-decoration: none;} + @media screen { + hr.ppg-pb {margin:30px 0; width:100%; border:none;border-top:thin dashed silver;} + .pagenum {display: inline; font-size: x-small; text-align: right; position: absolute; right: 2%; padding: 1px 3px; font-style: normal; font-variant:normal; font-weight:normal; text-decoration: none; background-color: inherit; border:1px solid #eee;} + .pncolor {color: silver;} + } + @media print { + hr.ppg-pb {border:none;page-break-after: always;} + .pagenum { display:none; } + } + .chapter {} + sub {vertical-align: 0%;} + h3 {text-align:center; font-weight: normal; font-size: 1.4em} + .img {border:0;} + .fnanchor {font-size: .8em; text-decoration: none;} + .footnote .label {position: absolute; right: 84%; text-align: right;} + .figcenter {margin: 2em auto 2em auto; text-align: center;} + sup {vertical-align: 20%;} + .caption {font-size:.8em;text-align:justify} + hr.mini {width: 2em; margin-top: 2.0em; margin-bottom: 2.0em; border:none; border-bottom:1px solid black; clear:both;} + .footnote {margin-left: 10%; margin-right: 10%; font-size: 0.9em;} + .tn {margin-left: 8%; margin-right: 8%; margin-top: 5%; margin-bottom: 5%; padding: .25em 1em; background: #EEE; background-image: none; color: black; border: solid black 1px; font-size: 96%} + .blockquot {font-family: sans-serif; margin-left:5%; margin-right:5%} + hr.tb {width: 0%; margin-top: 1.0em; margin-bottom: 1.0em; border:none; clear:both;} + h2 {text-align:center; font-weight: normal; font-size: 1.6em} +</style> + +</head> +<body> + + +<pre> + +The Project Gutenberg EBook of I Vårbrytningen, by August Strindberg + +This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with +almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or +re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included +with this eBook or online at www.gutenberg.org + + +Title: I Vårbrytningen + +Author: August Strindberg + +Release Date: November 7, 2010 [EBook #34236] + +Language: Swedish + +Character set encoding: ISO-8859-1 + +*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK I VÅRBRYTNINGEN *** + + + + +Produced by Ronnie Sahlberg from facsimiles provided by Projekt Runeberg + + + + + +</pre> + + +<p style='text-align: center; font-size: 1.6em; margin-top:0.0em; margin-bottom:0.0em'> +SAMLADE SKRIFTER +</p> +<p style='text-align: center; font-size: 0.8em; margin-top:1.0em; margin-bottom:1.0em'> +AV +</p> +<p style='text-align: center; font-size: 2.0em; margin-top:0.0em; margin-bottom:0.0em'> +AUGUST STRINDBERG +</p> +<hr class='mini' /> + +<p style='text-align: center; font-size: 1.0em; margin-top:2.0em; margin-bottom:1.0em'> +TREDJE DELEN +</p> +<p style='text-align: center; font-size: 1.4em; margin-top:0.0em; margin-bottom:2.0em'> +I VÅRBRYTNINGEN +</p> +<p> +</p><div class="figcenter"><img src="images/0001.png" alt="" title="" style="" class="img"/><br /></div><p> +</p> +<p style='text-align: center; font-size: 0.8em; margin-top:2.0em; margin-bottom:0.0em'> +STOCKHOLM +</p> +<p style='text-align: center; font-size: 0.6em; margin-top:0.0em; margin-bottom:0.0em'> +ALBERT BONNIERS FÖRLAG +</p> +<hr class='ppg-pb' /> +<p style='text-align: center; font-size: 2.0em; margin-top:0.0em; margin-bottom:0.0em'> +I VÅRBRYTNINGEN +</p> +<p style='text-align: center; font-size: 0.8em; margin-top:1.0em; margin-bottom:1.0em'> +AV +</p> +<p style='text-align: center; font-size: 1.6em; margin-top:0.0em; margin-bottom:2.0em'> +AUGUST STRINDBERG +</p> +<hr class='mini' /> + +<p style='text-align: center; font-size: 1.2em; margin-top:0.0em; margin-bottom:0.0em'> +FRÅN FJÄRDINGEN OCH SVARTBÄCKEN +</p> +<p style='text-align: center; font-size: 1.2em; margin-top:0.0em; margin-bottom:2.0em'> +FRÅN HAVET — HÄR OCH DÄR +</p> +<p> +</p><div class="figcenter"><img src="images/0001.png" alt="" title="" style="" class="img"/><br /></div><p> +</p> +<p style='text-align: center; font-size: 0.8em; margin-top:2.0em; margin-bottom:0.0em'> +STOCKHOLM +</p> +<p style='text-align: center; font-size: 0.6em; margin-top:0.0em; margin-bottom:0.0em'> +ALBERT BONNIERS FÖRLAG +</p> +<hr class='ppg-pb' /> +<p style='text-align: center; font-size: 0.8em; margin-top:2.0em; margin-bottom:0.0em'> +<i>Copyright. Albert Bonnier, 1912.</i> +</p> +<p style='text-align: center; font-size: 0.8em; margin-top:2.0em; margin-bottom:0.0em'> +STOCKHOLM 1912 +</p> +<p style='text-align: center; font-size: 0.6em; margin-top:0.0em; margin-bottom:0.0em'> +A.-B. FAHLCRANTZ’ BOKTRYCKERI +</p> +<hr class='ppg-pb' /> +<p style='text-align: center; font-size: 1.6em; margin-top:2.0em; margin-bottom:0.0em'> +FRÅN FJÄRDINGEN +</p> +<p style='text-align: center; font-size: 1.6em; margin-top:0.0em; margin-bottom:1.0em'> +OCH SVARTBÄCKEN +</p> +<p style='text-align: center'> +</p> +<p style='text-align: center; font-size: 1.2em; margin-top:1.0em; margin-bottom:0.0em'> +STUDIER VID AKADEMIEN +</p> +<hr class='ppg-pb' /> +<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'> +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_7' name='page_7'></a>7</span> +<h2 class='chapter'>Inackorderingarna.</h2> +</div> + +<p> +Nu hade han legat tre terminer på graden och +inte gjort ett Guds skapande grand, utan alltid måst +skriva till fadern vid terminens slut och bekänna +sina skulder. Då beslöt fadern att rädda sonen genom +att inackordera honom hos en gammal prostinna; det +var visserligen dyrt, men vad gör man inte för <span style='letter-spacing:5px'>sina</span> +barn! +</p> +<p> +Sonen hade alltid skyllt på den ensliga studentkammaren, +bristen på umgänge, saknaden av familjen +(bestående av fyra förtryckande bröder och några +skrikande syskon, han kunde icke erinra sig av vad +kön eller huru många), då han motiverade sina +reguljära källarbesök på aftnarna. Han hade nämligen +kommit direkt från barnkammaren till Uppsala. Han +hade visserligen hört talas om, att gymnasiekamraterna +brukade »ta paraden» och dricka en blandare +hos Andalusiskan, men han hade aldrig varit med +om det senare. På studentexamenssexan hade han +blivit sanslös vid smörgåsbordet, sedan han förut +stött sig med alla kamraterna därför att han icke +ville dricka skålen »för kvinnan» med den ryktbara +uppasserskan, ty han var »idealist», ja han var +»idealist», stackars gosse, och han var nog dum att tala +om det, när han kom till Uppsala, ty han visste icke +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_8' name='page_8'></a>8</span> +att det hade blivit ett öknamn där. För att avtvå den +fläck han genom denna barnkammarbekännelse fått +på sig, måste han söka likna sina kamrater i allt. +Följden blev ett oregelbundet liv, som slutade med +en — inackordering. +</p> +<p> +Alltså blev han introducerad hos prostinnan i +Fjärdingen. +</p> +<p> +Skillnaden var storartad mellan hans förflutna och +nuvarande liv. Förr drack han endast sitt kaffe +klockan 8 på Novum med litet smör och bröd; nu +fördes han kl. 9 på morgonen till ett väldigt dukat +bord med brännvin, öl, varm mat och kaffepannan +som dessert. +</p> +<p> +I sällskap med ett dussin andra studenter fördes +ett muntert samspråk och som man vanligen druckit +något kvällen förut fann man inga hinder för att ta +halvan. Efter en så stark frukost måste man ha en +promenad; denna sträckte sig vanligen så långt åt +Stockholmsvägen, att klockan slog kvarten över tio +då man var vid grindstugan; alltså för sent att +besöka föreläsningen! +</p> +<p> +Gick han så hem och rökte tre pipor och +försökte läsa, men kände sig tung och lutade sig. +</p> +<p> +Innan han visste ordet av var det middag. +</p> +<p> +Efter middagen skulle det hållas familjeliv vid +kaffet i prostinnans våning, varvid uppfördes ett +quatre-mains eller en flöjt-piano-duett. +</p> +<p> +Under matfebern uppstego onda tankar, och +någon föreslog att sällskapet skulle vid en halvkanna +på Norbergs formera närmare bekantskap. Så skedde, +och så blev det kväll; det var en hösttermin det här, +och då äro dagarna som bekant mycket korta, och +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_9' name='page_9'></a>9</span> +den ljusa årstiden är universitetet stängt för +besökande. +</p> +<p> +Dagen var emellertid skämd; ingen kom hem om +kvällen, men man skildes med heliga löften att icke +göra så mer! +</p> +<p> +Följande eftermiddag hade en av sällskapet +tenterat och måste se på en halvkanna efter middagen. +Samma orsak, samma verkan. +</p> +<p> +Dagen därpå hade en annan fått rek och måste +ovillkorligen se på en halvkanna. +</p> +<p> +Följden härav blev oordentligt levnadssätt med +stor ånger, fasta beslut att icke gå ut efter middagen +utan gå upp på rummen och läsa. +</p> +<p> +Trogen sitt dyra löfte vandrade vår man upp på +sin kammare för att övertänka huru mycket tid han +förlorat på de reducerade förmiddagarna, varunder +han föll i djup slummer. +</p> +<p> +Han vaknade synbarligen stärkt och frisk till +kropp och själ; han gratulerade sig till sin nya +uppfinning middagsslummern — en förfärlig uppfinning! +</p> +<p> +Det hade emellertid blivit mörkt; han tände +flitens lampa, lindade sin nattrock om livet, stoppade +fötterna i påsen, dammade av sitt skrivbord, lagade +en pipa, putsade naglarna och satte sig så med ett +gott samvetes lugn att hänga över Atterboms Siare +och Skalder, som han trodde han skulle kunna utantill +i examen. För tillfället blåste också en nordlig vind +och skakade angenämt den gamla träkåken; allt var +med ett ord så där lämpat för att göra situationen +aktningsbjudande och han skulle icke för allt i +världen velat bli störd, om icke för att ropa ett »stig in» +och öppna dörren åt den överraskande fadern. Då +knackar det tre slag i väggen bakom hans stol: +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_10' name='page_10'></a>10</span></p> +<p> +— Vem där! +</p> +<p> +— Jag! Är du hemma! +</p> +<p> +— Ja, men jag läser? Bor du där, göteborgare? +</p> +<p> +— Kan du spela wira? +</p> +<p> +— Ja bevars! +</p> +<p> +— Kom in då, det är bara östgöten, som bor vägg om vägg! +</p> +<p> +Kombinationen var gjord — för terminen. Det +blev en terminswira — på upp och avskrivning. +</p> +<p> +Efter den dagen kunde prostinnan i sin hemliga +rapport till fadern med livlig ed bestyrka, att sonen +alltid var hemma vid aftonmåltiderna. +</p> +<p> +Dagarna gingo hastigt, ty de blevo allt kortare, +sedan endast förmiddagarna återstodo, men det kunde +hända att även de sprungo på allra oskyldigaste +vis. Prostinnan hyrde nämligen ett stort trähus i +vilket hon hade sina tolv inackorderingar inhysta. +Som hon endast höll två pigor och dessa måste +fungera vid den stora morgonsexan, kunde det hända +att rummen voro ostädade, ifall någon efter +frukosten dit återvände. Under avvaktan på städningen +satt man inne hos grannen och pratade, ja man kunde +även ta ett oskyldigt parti bräde eller par. Nog av, +tiden räckte ej till någon läsning, oaktat han bodde +i familj, men aldrig sågs ute på krogarna, vilket +ådrog honom den oförtjänta äran att anses som en +flitig karl. Vad gör han uppe i Fjärdingen, som +aldrig syns till nere vid ån? sade någon. — Han +är instängd och flitar. +</p> +<p> +Det gick nämligen lika lätt att oförskyllt ådra +sig gott rykte som dåligt på den tiden. +</p> +<p> +Men var det vällevnad, prat, musik, kortspel, som +nu i skygd av familjens heliga mantel hotat att bringa +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_11' name='page_11'></a>11</span> +hans namn över på den stora restlängden, så +återstod dock ännu det värsta. +</p> +<p> +Aftonmåltiderna började bli alltmer glest besökta, +vare sig av ungherrarnas ledsnad vid den ständigt +återvändande kosten eller av böjelse för utliv och +fruktan för musiksoaréerna, som alltid följde på +soupén under prostinnans presidium, då det skulle göras +salong och man icke utan den största omtänksamhet +eller det mest graverande skäl kunde avlägsna sig. +</p> +<p> +Hela det med så mycken konst sammanfogade +familjelivet hotade att upplösas och ett och annat +skärande missljud hade låtit förnimma sig. Så kunde +man vid frukostbordet höra den goda prostinnan +säga milda sarkasmer. +</p> +<p> +— God morgon, herr A. Hur har ni sovit i +natt?... Nej, se herr B. Har ni varit bortrest? +</p> +<p> +Här inträdde med matta steg och dimmiga ögon +en blek gestalt, som gjorde allt för att se så väl +bibehållen ut som möjligt. +</p> +<p> +— Jag var åt Stockholm i affärer! +</p> +<p> +— Det var roligt i Stockholm? +</p> +<p> +— Åja! +</p> +<p> +Han slog ned ögonen under sällskapets fnissningar. +</p> +<p> +— Bjud herr C. på sillen; göteborgarna hade +zwück i går på aftonen. Herrarna voro på Göteborgs +nation allesammans? Jag satt ensam, jag, med +pastorn (den äldsta inackorderingen, en präst, som +läste på pastoralen) och gossarna (de yngsta, som +gingo i skolan). +</p> +<p> +Det låg något rörande i den gamlas sätt att +säga bitterheter; hon var en mild kvinna, ty hon +hade haft prövningar. +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_12' name='page_12'></a>12</span></p> +<p> +Det blev förstämning och följaktligen tråkigt, +man träffades visserligen om kvällen och hörde huru +några sonater hasplades upp; man tummade böcker +och vände ut och in på ett fotografialbum; alla ville +för den goda gummans skull sitta kvar så länge +som möjligt och ingen hade mod eller hjärta att bryta +upp, så att för första gången hon själv måste ta +initiativet och säga godnatt. +</p> +<p> +Det var under den natten som den +avgrundstanken uppstod i den gamlas hjärna, att det icke var +gott att de unga männen voro allena — och hon +annonserade! +</p> +<hr class='tb' /> + +<p> +Åtta dagar efter den sista ledsamma kvällen hade +det lilla samhället undergått revolution. <span style='letter-spacing:5px'>Alla</span> +befunno sig punktligt vid frukosten iklädda sina bästa +kläder, väl rakade, omsorgsfullt kammade; man +konverserade, men man disputerade inte, som förr, över +ett fyra alnar långt bord; man stojade inte, man +talade med halvhög röst och försökte säga +genialiteter för att ådraga sig uppmärksamhet mera +genom det sagdas förträfflighet än genom röstens +styrka; man var blyg, man överbjöd varandra i +artighet, man var onaturlig, tillgjord, dum — det satt +två unga flickor vid bordet. Och den förträffliga +prostinnan var lycklig! +</p> +<p> +Vid soupén fattades ingen och icke efter heller! +Men sedan hölls en överläggning, som räckte till +gryningen, huru man skulle roa de unga damerna. Man +skulle arbeta på sektioner. Sektionen A. skulle +arrangera kälkåkning, B. skriva pjäs och göra +sällskapsspektakel att vara i ordning till prostinnans +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_13' name='page_13'></a>13</span> +terminsbal o. s. v. Alla hade förlora huvudet — utom +pastorn. +</p> +<hr class='tb' /> + +<p> +Man var nu i första dagarna av november. +Terminen ansågs skämd! +</p> +<p> +Wirapartiet gick sönder! Man repeterade pjäser, +man levde i sus och dus, man gav varandra hemliga +förtroenden, och omsider upptäckte vår hjälte en +dag till sin fasa, att han var kär! +</p> +<p> +Han kunde icke bära sin förtvivlan utan måste +öppna sitt hjärta för kamraten till höger i farstun. +</p> +<p> +Denne avhörde hans bekännelse med ett +underligt leende, likgiltigt, medlidsamt. Slutligen +frågade han: +</p> +<p> +— I vem? +</p> +<p> +— Den blonda! +</p> +<p> +— Det är jag med! +</p> +<p> +Man beklagade varandra och tröstade varandra, +man beslöt att genom arbete och flit slå bort den +förhärjande plågan, ja han ville nu strax gå på +föreläsningen, men skulle först gå upp efter sitt +kollegium, som han glömt i förmaket. Kamraten +sökte förgäves avstyra detta okloka företag. +</p> +<p> +Med darrande steg gick han upp i våningen, +stannade utanför förmaksdörren, knackade och skulle +fråga om han vågade störa damerna. +</p> +<p> +Fem mansröster svarade med ett enhälligt: +</p> +<p> +— Stig in! +</p> +<p> +På golvet stod en sybåge; omkring densamma +sutto fem kamrater och sydde botten på ett tapisseri; +bredvid satt prostinnan med flickorna och nystade +silke! +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_14' name='page_14'></a>14</span></p> +<p> +Tre kvällar å rad var han ute och rumlade; den +fjärde kom han hem med en Laterna Magica som han +köpt hos Rosenbergs. Efter soupén höll han +förevisning; men den mottogs med köld och kritik; man +hade redan sett <span style='letter-spacing:5px'>två</span> dylika kvällarna förut! +</p> +<p> +Medan han grubblade, handlade de fem! +</p> +<p> +Men han var uppfinningsrik. Han visste att +prostinnan gick till torget varje morgon kl. 8. Han +misstänkte att flickorna gingo med för att lära sig. +Vad hindrade honom att gå samma väg? Intet! +</p> +<p> +Han ställer sig i porten och vaktar. Mycket +riktigt, där kommer prostinnan och flickorna, åtföljda +av de tre; de två andra hade försovit sig! +</p> +<p> +— Nej se, är herr... uppe så tidigt! +</p> +<p> +Han var genomskådad! Återstod endast att slå +det stora slaget! +</p> +<p> +Han bjöd prostinnan och flickorna på sin nations +bal, till vilken inga främlingar ägde tillträde. Nu +hade han henne i fällan, och kamraterna, han visste +icke säkert huru många, skulle gå utanför på gatan +och avundsjukt blicka upp till de upplysta fönstren. +Det var ljuvt. +</p> +<p> +I glädjen går han på en festmiddag, dricker för +mycket vin och kommer för sent till balen! I sin +segervisshet hade han underlåtit att bjuda upp. +Följden: att ingen dans fanns kvar åt honom, att damerna +voro stötta och att han måste gå före soupén! +</p> +<p> +De fem, som mycket riktigt patrullerat utanför, +erbjödo honom välvilligt sina armar, men han +förkastade anbudet och begav sig ut på vandring, +förtvivlad och med dödstankar. Han besökte +kyrkogården, han gick på stenmuren utmed landsvägen +från Fjärdingstull utan att lyckas bryta halsen av +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_15' name='page_15'></a>15</span> +sig, han undersökte dikena nedanför Rackarnäbben, +tills han förlorade minnet och vaknade vid — sång. +</p> +<p> +Han låg i en snödriva utanför sin bostad; det +lyste i fruntimrens fönster och bredvid honom stodo +de fem och gåvo serenad! +</p> +<hr class='tb' /> + +<p> +Första dagarna i december rappellerades sonen +och anmanades av fadern att skriva in sig i +Generaltullstyrelsen. +</p> +<p> +Fjorton dagar före jul friade pastorn till den +blonda och fick nej! +</p> +<p> +Och de fem, de fortsatte! +</p> +<hr class='mini' /> + +<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'> +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_16' name='page_16'></a>16</span> +<h2 class='chapter'>Ensittaren.</h2> +</div> + +<p> +Han sökte aldrig någon, syntes aldrig ute och +var mycket svår att träffa. Han bodde vid +kyrkogården i två rum och troligen kök, det fick man +aldrig reda på. +</p> +<p> +På hans tamburdörr, som var försedd med en +mattslipad glasruta stod ett otvetydigt anslag: +»Träffas endast till kl. 7 f. m.» +</p> +<p> +Ringde man på, öppnades en helt annan dörr i +förstugan och en ondsint äldre kvinna stack ut +huvudet och frågade: Vem är det? Svarade man då +icke genast hövligt med sitt namn och sin nation, +stängdes dörren för evigt. Envisades man med att +ringa, tystnade klockan snart av sig själv, eller av +någon annan. +</p> +<p> +Kom man däremot in, såg man sig först i ett +naturaliekabinett, med herbarier, uppstoppade fåglar, +insektslådor och akvarier; senare i ett förmakslikt +studerrum, som bar spår av en halvförgången lyx. +Röda schagg-emmor, broderade mattor, nötta kuddar +med tapisserisöm, oljefärgstavlor på väggarna, till +och med en gammal flamländare av känt namn; ett +vackert bibliotek, ett dyrbart mikroskop och ett staffli. +</p> +<p> +Fastän gammal skolkamrat mottogs man av den +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_17' name='page_17'></a>17</span> +tjugofyraåriga misantropen med en konventionell +artighet, blandad med misstroende och ovilja. +</p> +<p> +— Förlåt att jag frågar, men har du galoscher? +Får jag besvära bror att torka av sig i tamburen, +det är nyskurat och... +</p> +<p> +Det var alltid nyskurat! +</p> +<p> +Han tog fram en cigarrlåda. +</p> +<p> +— Tack, röker du inte själv? +</p> +<p> +— Nej, aldrig! +</p> +<p> +— Å! Men då skall inte jag förstöra dina +gardiner! +</p> +<p> +— Gör ingenting, du kommer inte hit för att +röka. +</p> +<p> +— Du är bitter. +</p> +<p> +— Ånej! Jag erinrar mig, förlåt mitt propos, +min första termin. Jag kände mig ensam en gång +och bad några gamla vänner från skolan hem en kväll +för att dricka ett glas punsch och röka en cigarr. De +kommo och rökte fulla mina båda rum, förstörde min +skotska matta och väsnades i trapporna. Följande +dag kommo de igen och hade en kortlek med sig; +dagen därpå åter, men då hade de druckit ur punschen +och rökt upp cigarrerna. +</p> +<p> +— Du skulle ha visat ut dem! +</p> +<p> +— Det behövdes ej! De kommo aldrig igen! +</p> +<p> +Visiterna voro alltid stela; han talade endast om +vårt gemensamma studium. +</p> +<p> +Jag ville gärna komma honom närmare, men det +lyckades ej; jag ville ha hans historia, men han gav +den ej. Kamraterna sa, att han inte hade någon +historia, att han var en gammal egoist, som aldrig +lånade ut penningar, att man aldrig visste när han +fick rekommenderat, ty det stod ej på kartorna, att +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_18' name='page_18'></a>18</span> +han levde på räntor och var fader- och moderlös, att +han var en odräglig människa. +</p> +<p> +De grinade åt honom, när de sågo hans +bredskyggiga hatt bakom tallarna i kronoparken, där han +gick och tog arachnider, de grinade åt honom när +de genom fönstret sågo honom vid sitt skrivbord lutad +över mikroskopet, de grinade slutligen åt honom när +helst han syntes ute och gick till posten, ty han hade +stor korrespondens, de grinade som man gör åt det +man inte förstår. +</p> +<p> +Han var otillgänglig, hemlighetsfull, kall, hård. +</p> +<p> +Om man berättade honom ett dödsfall, sade han: +gudskelov; om ett barns födelse: stackars barn, och +om en förlovning: infamt! Han såg allting genom +mikroskop. +</p> +<p> +En afton gick jag förbi hans fönster åt +kyrkogårdsgatan; rullgardinerna voro ej fällda och lampan +brann klart därinne. Mitt i rummet stod han och +rökte en cigarr. Han rökte, han som aldrig rökte. +</p> +<p> +Jag tillät mig stanna och observera, vilket icke +var svårt, då mannen bodde på nedra botten. +</p> +<p> +Han tycktes njuta oerhört av cigarren. Efter en +stund lade han bort den och gjorde sig redo att gå till +sängs. Han flyttade fram nattduksbordet till +huvudgärden, drog upp klockan och tog av rocken. +Därefter bar han fram en stor glaskupa, ett akvarium +och ställde det försiktigt på bordet; som lampan stod +på andra sidan kunde jag mycket väl urskilja de gröna +saltvattensalgerna, som flöto omkring, men ej en +levande varelse syntes röra sig. Han återkom nu från +det yttre rummet med en död groda förvandlad till +ett fysiologiskt preparat. Jag tryckte ansiktet emot +rutan. +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_19' name='page_19'></a>19</span></p> +<p> +Nu tog han med pincetten några muskelknippen +från högra <span style='letter-spacing:5px'>femur</span> och förde ned i vattnet; då blev +där ett liv bland algerna; rudyngel och salamandrar +kilade om varandra och bakom en buskig +Enteromorpha stack nu ett rosenrött finger fram, och så ett, +tills en vacker <span style='letter-spacing:5px'>Medusa</span> hjulade fram och lade sig +på rygg; öppnade så munnen och fattade med de +skära fingrarna de ännu skälvande muskelfibrerna +och åt. +</p> +<p> +Då log den tjugofyraåriga misantropen så gott, +så gott mot sin skyddsling. I detsamma stack den +ondsinta gamla kvinnans huvud upp över hans axel +och hon lade sin hand på hans arm och lutade +sig helt förtroligt ned över glaset för att se på! +</p> +<p> +Vem var den människan? Åter gåtor! +</p> +<p> +Kvinnan försvann; han gick till sängs, låg en +stund och njöt av att se sin tystlåtna vän hjulande +taga sin motion på maten; därpå fördjupade han +sig i en bok och jag gick. +</p> +<p> +En mörk kväll hade en kamrat sett honom smyga +på kyrkogården med en lykta i handen. Det viskades +hemska saker; jag försvarade honom, men visste ej +själv vad jag skulle tro, ty han var fanatisk +naturforskare. Jag ansåg mig för hans heders skull böra +fråga honom om verkliga förhållandet! +</p> +<p> +Han blev ond och svarade intet! +</p> +<p> +Samtidigt härmed cirkulerade en annan mystisk +historia. En ung student, mycket flitig och med stor +håg för studier, hade i brist på medel att fortsätta +redan lagat sig i ordning att lämna Uppsala och ge +sig okända öden till mötes i huvudstaden. I +avskedets stund kommer postbäraren med ett +rekommenderat brev innehållande en penningesumma jämte +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_20' name='page_20'></a>20</span> +löfte om lika mycket varje månad, så länge han +studerade och var flitig. +</p> +<p> +Stilen var förvänd och underskriften pseudo. +Historien cirkulerade tills den blev gammal och den +lyckliga unga studenten korresponderade med sin +okände under en pseudonym poste restante. +</p> +<p> +Jag gissade på enstöringen och var nog indiskret +att åter en gång fråga honom. Han bevisade mig det +omöjliga häruti, ty han skulle visst icke korrigera de +stora styrande lagarna, som årligen utgallra ur det +alltför stora antalet av studerande; i kampen för +tillvaron visar sig vem som för naturens höga +ändamål är lämpligast att fortvara! +</p> +<p> +— Och vem är det? +</p> +<p> +— Den starkaste, naturligtvis! +</p> +<p> +— Och de andra? +</p> +<p> +— De må gå under. +</p> +<p> +— Är detta ett ändamål? +</p> +<p> +— De starkare behövde deras död för sin tillvaro. +</p> +<p> +— Fy, sådana lagar! +</p> +<p> +— Jag har icke stiftat dem! +</p> +<p> +Därvid blev det; jag trodde honom! +</p> +<p> +En vacker dag såg man i tidningen att han tagit +kandidaten. Ingen visste att han tenterat. Han +disputerade strax därefter med högt betyg och så var han +försvunnen. +</p> +<p> +Tre månader senare erhöll jag ett brev: <span style='letter-spacing:5px'>Aix, +Bouches du Rhône, Provence</span>. Det var från +honom. +</p> +<p> +Det andades levnadslust och gott mod. Han +bodde hos rika släktingar i den vackraste trakt av +Frankrike, två mil från Medelhavet och eklaterade nu +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_21' name='page_21'></a>21</span> +sin förlovning efter att ha varit trolovad i fyra år! +Och det visste ingen! +</p> +<p> +Han skrev bland annat! +</p> +<p> +»Det var oklokt av mig att vara hemlighetsfull +i en småstad; hade jag talat mer om mig själv, hade +man icke talat så mycket om mig! Jag skall ändra +taktik. +</p> +<p> +För att slippa bli föremål för vidare samtal skall +jag för dig avslöja alla mitt livs hemligheter på en +gång. +</p> +<p> +Vem är jag? Ack! Kamraterna ha sagt det +så många gånger, jag har själv bekräftat det, men du +tror icke! Du vill alltid ha något intressant! Jag +är vad man tar mig för — en obetydlighet, en egoist; +jag fruktade nog ofta att man skulle ta mig för ett +snille, och då hade min frid varit all! Jag läste in +mig för att så snart som möjligt byta Uppsala mot +Provence; du tror att det var för vetenskapen! +Vetenskapen var för mitt nöje! Uppsala var för mitt +nöje, ensamheten för mitt nöje! Du tror man lever +för att gagna; tro icke det! +</p> +<p> +Vad de anonyma penningsändningarna +beträffar, så voro de anonyma, därför att jag icke ville +öka mina ovänners tal. Tror du att <span style='letter-spacing:5px'>han</span> skulle ha +förlåtit mig det någonsin, han som aldrig kunde +lida mig! +</p> +<p> +Jag är även skyldig dig förklaring över ett par +mörka punkter i min Uppsalahistoria. Hör då! +</p> +<p> +Mina kyrkogårdspromenader vid lyktsken gällde +en rar lumbricus-art som jag höll på att beskriva till +Vetenskapsakademiens Översikt. Min vetenskapliga +(ha! ha! ha!) avund tillät mig icke röja mig, med +fara att bli misstänkt som liktjuv! +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_22' name='page_22'></a>22</span></p> +<p> +Till sist min historia! Premisserna till denna +förtorkade existens, orsakerna till denna +världsföraktares mångåriga kval och bitterheter, jag är skyldig +dig hela sanningen, ädle vän! +</p> +<p> +Jag var blott sju år, en liten ljuslockig pilt, med +ett öppet ofördärvat sinne, då jag började röka cigarr. +Passionen tilltog i sådan grad, att jag vid inträdet på +Gymnasium hade ådragit mig en kronisk magkatarr: +när jag kom till Uppsala hade levern även blivit +lindrigt afficierad! Tänk levern! För att spara tid +uppsköt jag brunnskuren till efter examen! Vattnet i +Aix är förträffligt och jag är på bättringen, men icke +fullt återställd, som du kan höra! Jag känner dock +dag för dag huru olyckorna upphöra, huru ödet +tröttnar att förfölja mig och huru människorna förbättras +— jag har redan sett en ängel här nere! +</p> +<p> +Det var min historia! Går den inte an! +</p> +<p> +Skall den vara krångligare! Det är inte så +krångligt här i världen som du vill tro. Jag undrar om +du inte skulle behöva komma hit ner!» +</p> +<p> +Följande dag emottog jag åter ett brev: <span style='letter-spacing:5px'>Aix, +Bouches du Rhône, Provence</span>. +</p> +<p> +Det innehöll endast detta, som avlyfte den sista +stenen från mitt bröst. +</p> +<p> +P. S. Jag glömde säga dig vem den gamla +avskräckande kvinnan var, som framlevde sin gåtfulla +existens i mitt kök! Det var min städerska! +</p> +<p style='text-align: right'> +</p> +<p style='text-align: right; margin-right:8%'> +</p> +<p style='text-align: right; margin-right:8%'> +D. S. +</p> +<p style='text-align: right; margin-right:8%'> +</p> +<p style='text-align: right'> +</p> +<hr class='mini' /> + +<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'> +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_23' name='page_23'></a>23</span> +<h2 class='chapter'>Sorken.</h2> +</div> + +<p> +Det är hans tolfte termin som går in; han läser +på graden ännu; inte har han varit lat precis, men han +har varit bland det folket, som aldrig kommer sig för +att hålla sig framme. Han har sett yngre kamrater gå +om sig, men i stället för att sporra honom har detta +gjort honom resignerad. Han betraktar sig som +Uppsalabo och har inte brått, så länge fadern utan knot +skickar honom de sparsamma medlen, ty på de sex +åren ha pengarna sjunkit i värde. Hans olycka härrör +av hans val av ämne, ty han hörde till den svärm som +slog sig på estetik, då det var på modet och man +talar om att han skrivit vers, som han lät trycka en +gång, vilket han numera förnekar. +</p> +<p> +Nu hade han blivit fet och med fetman gick +ärelystnaden bort, men han behöver sova desto mer. +Han besöker därför aldrig annat än en +elvaföreläsning, på lilla Gustavianum, ty det drar på Stora +och hans hår är förtunnat. Ibland får han där höra +en stump ur filosofiens historia, en annan gång ett +åttondels kapitel ur Romarbrevet, så ett stycke +arkitekturens historia. Han sitter alltid på sista bänken +uppe vid fönstret med fri utsikt åt gården; han har +alltid fällkniven framme och har gjort djupa studier i +xylografien; när han lyfter på den tjocka +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_24' name='page_24'></a>24</span> +oljefärgshinnan, kan han bestämma huru många terminer han +tjänstgjort vid universitetet, ty han började skära sina +initialer på hebreiska redan första terminen, och +sedan dess ha borden blott varit målade tre gånger. +Han räknar årsringarna, säger han. +</p> +<p> +När han kommer upp i termin, går han strax till +nationen och lånar Nordbergs Carl XII; den skall han +sova middag på, ty det bestås inga kuddar i hans +skinnsoffa och han har studerat skinnets märkvärdiga +egenskaper att först kyla och sedan bränna. +</p> +<p> +Han röker fortfarande pipa, vilket gör hans rum +mindre angenämt att vistas uti. Det är en liten +vindskammare i Svartbäcken som han bebott, sedan han +först kom upp; taket är brunt, tapeterna bruna, +möblerna bruna, han har »rökt in» sin kammare själv, +säger han gärna med en viss stolthet. +</p> +<p> +Han äter middag hemma ur mathämtaren och +alltid i sällskap med någon likasinnad. Han har alltid +25 halvbuteljer öl vid dörren, och blir samtalet livligt, +så kan han glömma sig kvar vid bordet ett par timmar +med ölglaset och pipan; men sedan sover han middag +till klockan 6 å 7. Då, när skymningen inträder, går +han till Phoenix och dricker toddy med en borgare, ty +han tycker inte om studenter; de äro för unga för +honom och för bråkiga. Han vill sitta tyst och stilla i +ett soffhörn och virvla rök, under det att samtalet, +helst ett politiskt, rör sig i jämna opassionerade +perioder, interpunkterade med små klunkar ur den bruna +toddyn. Drack han fler än fyra toddar, kunde han +bli sentimental, som han kallade det, och då berättade +han gärna sin historia, varöver han skämdes gruvligt +dagen efter. Hans historia var enkel och vanlig +och handlade inte om honörn utan om ett fruntimmer. +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_25' name='page_25'></a>25</span></p> +<p> +Han hade en passion, som kanske också bidrog +att förlänga hans vistelse vid universitetet; han gick +på bokauktion. Icke för att köpa böcker och icke +läsa, utan för att höra på buden. Han betraktade +böcker som typografiska alster; han talade aldrig om +titeln eller författarens namn utan endast om +boktryckaren. +</p> +<p> +— I dag går en Amund Laurentzson; vill ni ha +en Ignatius Meurer, så passa på om lördag. Ni skulle +ha sett en sådan Petrina; den här Niclas Wankijff var +mig en stympare. +</p> +<p> +Borgaren fick stundom åhöra sådana samtal och, +som han hade lätt att fatta, gick han sedan och +spridde ut bland sina bekanta att t. ex. +sextonhundratalets störste författare, Johann Kankel till +Wisingsborg hade skrivit ett lärt arbete, som hette Nils +Matson Kiöping. +</p> +<p> +Om söndagarna åt han middag hos sin borgare, +varefter de båda gingo i aftonsången och hörde någon +S. M. Kandidat. +</p> +<p> +Så framflöt hans liv — stilla och lugnt; han +gjorde aldrig något ont, blev aldrig häcklad, var en +god människa, hade alla förträffliga egenskaper, gick +i kyrkan, skrev till sina föräldrar, opponerade sig +aldrig, gick på föreläsningar, men tog aldrig examen. +</p> +<p> +Han lämnade Uppsala vid 26 års ålder, utan +någon bitterhet mot lärare eller kamrater, lika +värderad och avhållen som när han kom. Därpå gick +han in i diskonten och köpte ett trycken i +landsorten. +</p> +<hr class='mini' /> + +<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'> +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_26' name='page_26'></a>26</span> +<h2 class='chapter'>Mellan drabbningarna.</h2> +</div> + +<p> +Han var puckelrygg, den lilla stackarn, men han +var glad och nöjd, ty han hade ett fromt sinne och +hade lidit sig fram till den punkt där löjet vidtar. +Men han var stolt också, ty han hade tagit medikofilen. +Han hade en liten behändig hand och ett säkert öga, +så att ingen avrådde honom från att fortsätta. Han +var mycket fattig, men han hade inga skulder, men nu +skulle de göras, ty hans stipendium på 200 rdr räckte +endast till böcker. Det var den honetta fattigdomen, +som lever på försakelser. +</p> +<p> +Hans studenttid — han var kandidat nu — hade +alls icke varit rolig! Hundra riksdaler i termin hade +räckt; mjölk och bröd om morgonen, likadant om +kvällen, middag i matlag med en kamrat för sex rdr +i månaden. Ett vindsrum för femton rdr med en +famn ved, som han köpte själv på torget för sju. +</p> +<p> +Men det hade varit mycket svårt ibland, då extra +utgifter, såsom till kläder, hade gjort en bresch i +kassan, och han hade behövt sex terminer till sin +medikofil. +</p> +<p> +Sista terminen var riktigt svår och då just som +han höll på med tentamina. Han flyttade om hösten +in i ett gammalt träruckel vid Järnbron, uppe på +vinden naturligtvis; rummet var inskjutet som en låda på +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_27' name='page_27'></a>27</span> +gaveln och taket hade av åsen fått form av ett +likkistlock. Långt ut i rummet sprang husets +gemensamma skorsten fram; en tältsäng med madrass, täcke +och dyna, men inga lakan; ett köksbord vid fönstret, +en rödmålad byrå och ett par stolar utgjorde +möblemanget. Han läste vid ett talgljus i en halvbutelj. +</p> +<p> +Oktober månad kom och med den kylan; han +hade ingen ved och kunde icke skaffa någon. Då +upptäckte han att hans skorsten, som han förut ogillat +för dess vanprydande fason, spred en behaglig värme +omkring i rummet. Han satte sig med ryggen mot +densamma och läste. Denna glädje räckte i tre dagar, +men på den fjärde var skorstenen obevekligen kall. +Han sökte orsaken och fann att den endast +tjänstgjorde åt bagarstugan, vilken begagnades blott +var fjortonde dag. Det var ett svårt slag. Nöden +började visa tänderna; han gjorde så också och bröt +med mycken möda loss klädhängarna i skrubben; +panelerna följde därpå. Dessemellan sprang han ut +i skymningen med sin nattsäck och lånade hem en +brasa ved av någon fattig kamrat — han kände inga +rika. +</p> +<p> +När han gått flera gånger på samma ställe +blygdes han och fann sig nödsakad till en utväg som han +förut bävat för, ja, som han ansåg lika med ett brott. +</p> +<p> +Det hade börjat snöa, men snön smälte och sög +sig in genom takpannorna och genom läkterna och +genom takpapperet, så att det dröp i hans säng, vilken +tjänade som soffa om dagen och apterades till säng om +kvällarna helt enkelt genom att han lyfte på täcket; +och nu när det blivit kallt var sängen hans enda +räddning även om dagarna; han var uppjagad ur +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_28' name='page_28'></a>28</span> +sitt bo, han var hotad i sin tillvaros första villkor. +Då fattade han beslutet att gå till »Fernan». +</p> +<p> +Det var ett bittert ögonblick, det gällde hans +klocka, ett minne; men det gällde också hans +framtid. Han slog upp rockkragen för att ej vara +igenkänd och styrde genom snödrivorna bort till den +mörka Kungsdiksgatan. Han gick länge utanför med +bultande hjärta. Han såg så många klockor, som +hängde där i fönstret; så många minnen; han tyckte +att han gjorde något illa; men så tänkte han på sin +examen och han gick in. Det var en brokig anblick, +som gjorde honom något förvirrad. Nya kläder, +mässingsinstrument, fortepianos, skodon, böcker, +tobakspipor, paraplyn; allt som en människa kan undvara, +utom mat och värme. +</p> +<p> +Han mottogs vänligt av en medelålders fru och +framstammade sitt ärende: han skulle fråga om han +kunde få något på den här klockan; han hade råkat i +en tillfällig förlägenhet, men han skulle ta ut den +snart, den var ett minne. +</p> +<p> +— Jaså det är ett minne, sade frun med ett +försmädligt leende. +</p> +<p> +Den stackars gossen visste icke att det var den +vanliga formuleringen av en sådan låneansökan. +Han fick en tia. +</p> +<p> +— Namnet? +</p> +<p> +Vilket ögonblick! Han förnekade sin identitet. +Han ville störta ut, men i dörren möter han tre +stojande kamrater, som väl tycktes känna vägen och som +säkert icke voro där av samma skäl som han. +</p> +<p> +— Nej, se lilla Anton! Vänta, nu ska vi vara +tillsammans i kväll och ha roligt. Här blir strax +pengar! +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_29' name='page_29'></a>29</span></p> +<p> +Han skämdes, men han stannade och han följde +med ut och han rumlade och blev drucken och +hemförd. Men han drömde så vackert och han vaknade +förvånad; han låg i sin egen säng — med lakan — +rena lakan för första gången på sex veckor. Vem +hade givit honom dem? +</p> +<p> +Så kom ångesten över honom! Han hade varit +ute och rumlat i går; han hade förstört sin tia; han +hade ätit hummer; han hade druckit curaçao! Han +hade varit hos pantlånerskan och fallit i rövarhänder. +</p> +<p> +Han såg åt huvudgärden; där stod en stol, med +strykstickorna, ljusbuteljen, vattenkaraffinen, +portnyckeln, en uppslagen kardus Hoppet och hans tia; allt +väl och ordentligt uppdukat! +</p> +<p> +Men han hade svårare perser än så; det var då +när maten tog slut och han skämdes att gå och låna. +Han svalt då, men han läste, läste oavlåtligt och +försummade aldrig föreläsning eller kollegium. +</p> +<p> +En gång fann man honom på sin säng liggande +avsvimmad över sin Fysik, som han skulle tentera +dagen därpå. Han hade icke ätit på 48 timmar. +</p> +<p> +Emellertid hade han tagit medikofiln och lade +nu in sin ansökan till underläkareplats på +Garnisons-sjukhuset, där han skulle erhålla fria husrum och 60 +rdr i termin. Hans ansökan beviljades och han gjorde +sin första ronde, men föll till golvet, när han fick åse +en luxations irättasättande. Fältläkaren, som med +detsamma inträdde, blev högst förvånad över att se en +liten människa ligga på golvet, blek och i kallsvett; +han lyfte upp den stackars gossen och frågade +medlidsamt: vem är du, min lilla gosse? +</p> +<p> +— Jag är underläkare på Garnison och medlem +av Fältläkarekåren! +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_30' name='page_30'></a>30</span></p> +<p> +Man besparade den lilla krymplingen den +förklaringen att ett brott mot reglementet i misstag blivit +begånget och han fick stanna terminen ut. Han visste +icke att han var puckel! +</p> +<p> +Så kom han åter till Uppsala och gick på +sjukhuset; men det blev allt svårare för honom att reda +sig. Men det gick! Tidigt var han uppe om +morgnarna och skötte sina affärer, så att han var i arbete +klockan 9. +</p> +<p> +Det hade åter blivit vår och kamraterna hade +skilts åt olika håll; några hade gått ut på +beväringsmötena, andra till förordnanden i landsorten och +andra åter till badorter: han var ensam i staden och +såg en förskräcklig sommar för sig i Uppsala, där +somrarna kunna vara outhärdliga. +</p> +<p> +Det var en majdags eftermiddag; han hade suttit +i Karolinaparken och läst och gick nu upp på +Slottsbacken för att få litet horisont. Landskapet är inte +just vackert, men det gav icke heller någon längtan till +landet, utan väcker snarare föreställningar om havet; +och han var född vid kusten och blev hemsjuk, då +han såg ångbåten böka sig fram mellan de gruvliga +trädesåkrarna. Och han såg hela sommarens fasor +mot sig och han önskade att det var höst igen. +</p> +<p> +— Nå se det var då tur att jag råkade dig; +gå genast till inspektorn och lyft respengar; jag +gratulerar! Men skynda dig innan patienten dör! +</p> +<p> +Conclusion: den lille reste kvällen därpå till +Bohuslän för att inträda i sin befattning som husläkare +hos en mäkta rik köpman, vilken blivit svagsint av +vällevnad. För besväret erhöll han 200 rdr i +månaden och vivre, vivre på ett slott vid havskusten. Och +han andades åter! +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_31' name='page_31'></a>31</span></p> +<p> +Den gamla byggnaden hade uppstått under +Ostindiska Compagniets glansperiod på 1700-talet, då +nuvarande ägarens förfäder hade samlat en kolossal +förmögenhet. Parken var anlagd i fullständigt +kinesisk smak efter ett mönster från Cantons +omgivningar. +</p> +<p> +Där fanns akacier och syskomorer, grottor och +dammar med guldfiskar och svanor; små +bambupaviljonger och fontäner; volierer med fasaner och +påfåglar. Åkrarna voro igenlagda och ängarna voro icke +slagna i mannaminne. Hela trädgårdsland voro +besådda med blommor; där fanns en fruktträdgård med +de ljuvligaste träd och en köksträdgård och +melonbänkar och jordgubbsland, persikospaljer och vinkast; +vart man kom mötte ögat väldiga vaser av äkta porslin +från Mingdynastien, och i rummen glänste det +dyrbaraste Cracquelée, bredvid Japanska emaljarbeten. +Huset var omgivet av verandor med markiser av +finaste bambu och nankin; hängmattor funnos +anbragta här och där emellan träden, och solskärmar av +siden och damast stodo över allt till hands. I +svandammarna och kanalerna lågo båtar, men längst ner +vid havsstranden låg en kutter med två båtsmän färdiga +att hissa på vid kommando. I stallet funnos fullblod +och jaktvagnar. Där var med ett ord alla +ingredienserna till ett paradis, men där fattades skapelsens +krona. Hushållet bestod nämligen endast av dåren, +vilken stod under en husfrus, en hovmästares och en +kammartjänares välde: men vad brydde han, den lilla +doktorn, sig om människorna, då han för första +gången fick ostört njuta av sin frihet, av naturen och +denna jordens timliga goda. +</p> +<p> +Han blev yr av det myckna, men glömde icke att +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_32' name='page_32'></a>32</span> +befria fången från det tryckande tyranniet, varför +också denne visade sig tacksam. +</p> +<p> +Han och den sjuke sutto ensamma vid +middagsbordet och hade var sin betjänt bakom stolen; han +åt själv sex rätter mat, de härligaste ostron och +friskaste hummer och drack de ljuvligaste viner, under +det att den rike mannen satt bredvid och åt kokta höns +och mannagrynsvälling. Efter middagen lågo de båda +i hängmattor av manillagarn och den sjuke åsåg med +avund huru den fattige kandidaten rökte +fyrtioriksdalers cigarrer och drack direkt importerad +marasquino. +</p> +<p> +Han seglade ut på havet och lät alla sorger +blåsa bort; han rodde omkring på kanalerna och +sköt kaniner med revolver; han satt i en kiosk och +metade guldkarpar; men det var icke bra, ty dem +brukade husfrun göra sig en liten inkomst på om +höstarna och därför uppstod meningsbyte, hemlig +korrespondens till den sjukes förmyndare, vilket +åter gav anledning till utfärdandet av en ukas, som gav +doktorn absolut beslutanderätt över allt levande både +folk och fä på hela gården. +</p> +<p> +Augusti månad gick in och han besökte sina +trädgårdar; han fann behag i jordgubbarna och skickade +upp pojkar i bigarråträden; han prövade persikorna +och vindruvorna och fann att de ännu behövde en +månad på sig; han lät skörda hela fång med lövkojor, +petunier och scabiosor för att sätta i sina +mandarin-vaser; han njöt av ögonblicket som ett barn, han visste +icke om han skulle få igen sådana dagar. Under sin +promenad i trädgården får han se en ljus +sommarklänning och en liten halmhatt med blå slöja skymta +mellan buskarna. Han blev så rädd, att hjärtat +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_33' name='page_33'></a>33</span> +begynte bulta, och han gick upp på sitt rum och trodde +icke att han vågade gå ut mer den dagen; han beslöt +senare på eftermiddagen att raka sig, varefter han +påtog en vit halsduk. Han kom därvid att kasta en +blick i spegeln och fann att han var mycket ful. Han +gick ner i salongen och gjorde några slag över golvet; +där råkade sitta en stor trymå, som gjorde att han +kunde se sig hel och hållen; han fann att axlarna +sutto för högt upp! +</p> +<p> +Därpå gick han upp i slottstornet, ända upp till +lanterninen och såg på utsikten; han hade trädgården +och parken under sig och längst bort havet; han +kunde se allt som rörde sig därnere och han såg en +ljus klänning röra sig i trädgården. +</p> +<p> +Han gick ner i stallet och undrade om han skulle +kunna sitta till häst. Därpå tände han en stor cigarr +och gick utanför trädgårdsstaketet. +</p> +<p> +När det blev kväll gick han till sjöpaviljongen och +tyckte att det var tråkigt, så att han strax gick hem +igen och beslöt att tillbringa en del av morgondagen i +trädgården. +</p> +<p> +Han steg upp i tid följande morgon och rakade +sig! Han slog upp fönstret och andades +provinsrosornas doft och åhörde lövsångarens strofer med ovanlig +uppmärksamhet; han knöt länge på halsduken, +polerade naglarna, tog hatt och käpp och gick, men möter +i dörren en betjänt med andan i halsen: patienten +var illa sjuk. +</p> +<p> +I två dagar satt han inne i sjukrummet och på +den tredje fick han resa in till staden för att +underrätta om dödsfallet och samtidigt erhålla entledigande. +</p> +<p> +Just nu när vindruvorna skulle till att mogna +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_34' name='page_34'></a>34</span> +och dahlierna började slå ut, måste han lämna +paradiset och återvända till Uppsala, utan att ha sett +trädgårdsmästarens dotter, ty det var väl hon ändå. +Han packade alltså in och återvände till Uppsala. +</p> +<hr class='mini' /> + +<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'> +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_35' name='page_35'></a>35</span> +<h2 class='chapter'>En snobb.</h2> +</div> + +<p> +Denna person var nog olycklig att vara son till +en högre ämbetsman, vilken även var förmögen; +därjämte bar han ett namn, som, ehuru det icke +återfanns i adelskalendern, dock ägde en utmanande klang +och som väckte desto större förargelse, som dess +utländska stavningssätt alltid föranledde dess oriktiga +uttalande; där fanns ett par bokstäver för mycket! +</p> +<p> +Dessutom hade naturen begåvat honom med ett +fördelaktigt yttre, varför han visade sig tacksam +genom att vårda detsamma; han älskade nya kläder +varje halvår, vilka han lät borsta varje morgon, och +kunde icke förmå sig att gå på en föreläsning utan +manschetter; när det var smutsigt ute stoppade han +icke byxorna i stövlarna, utan tog på galoscher. Som +hans ögon voro dåliga, begagnade han lornjett, ty han +ansåg sig för ung att nyttja glasögon. +</p> +<p> +Denna avundade och skarpt klandrade man hade +sin uppfostran att tacka för sina olyckor och bör hans +historia lända föräldrar och målsmän till varning. +</p> +<p> +Han inskrevs efter sin fars önskan i X-lands +nation, oaktat han utgått från ett läroverk i +huvudstaden. När han nu inträdde på nationen fann han sig +omgiven av sexfotlånga bredaxlade landsmän, vilka +han aldrig sett förr och som talade ett för honom +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_36' name='page_36'></a>36</span> +främmande språk. De betraktade hans snygga kläder +med misstänksamhet. Ingen vågade till en början +dricka brorskål med honom, ty hans försynthet togs +för högfärd, tills en äldre föreslog en allmän +brorskål med »rännstensungen» — så kallade provinsen +huvudstadsbefolkningen den tiden. — Som offret icke +ville överlasta sig, vägrade han att tömma varje +särskilt glas i botten, vilket framkallade en storm av +ovilja. +</p> +<p> +Han sökte närma sig några jämnåriga, men de +voro fullt upptagna med att formera ärofullare +bekantskaper bland de äldre. +</p> +<p> +Andra besöket på nationen utföll ändå sämre. +Han kunde icke deltaga i en kavalleristrid därför att +man under den nöjsamma gardistleken »spänna kyrka» +krossat hans lornjett. En kavalleristrid tillgick så: +nationen delades i två grupper; klädd i +teatergarderobens kaskar, sablar och harnesk satt man upp +gränsle över stolarna och efter en allmän ritt omkring +salen, gjordes slutligen chock under förfärliga +trumpetsignaler. De krossade stolarna sattes upp på +nationens utgifter under <span style='letter-spacing:5px'>Teater</span>. +</p> +<p> +Följande nationszwück uppläste en skald ett poem +kallat »Snobben», vilket väckte allmänt jubel. I detta +skaldestycke skildrades den olycklige från topp till tå; +hans byxor, hans urkedja, hans manschetter, hans +galoscher, hans dåliga ögon, hans rena näsdukar, +hans far och mor. +</p> +<p> +Från den stunden besökte snobben icke mera +nationen, utan sökte upp sina gamla skolkamrater. +</p> +<p> +Underliga rykten började gå. En hade sett +honom äta med gaffel på Gästis, en annan hade hört +honom vägra att taga fyra supar vid smörgåsbordet, en +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_37' name='page_37'></a>37</span> +annan hade sett honom rida på Stockholmsvägen. +Han besökte föreläsningar och kollegier regelbundet; +han var alltså ett dumhuvud, det syntes ju också på +hans yttre. En morgon väckes den olycklige av en +stor landsman, som svär på att han måste låna honom +pengar. Protester hjälpte ej, ty landsmannen höll ett +rekommenderat brev i handen, vilket han av +artighet uttagit åt Snobben; ja han hade redan öppnat det +och broderligen delat summan i två olika stora delar, +men han svor på, att han icke läst brevet. +</p> +<p> +Då adressaten förklarade sin missbelåtenhet med +brevöppningen, lades detta honom till last vid nästa +juniorsval. +</p> +<p> +Numera kunde han aldrig besöka nationens +läsrum, ty alltid haglade försåtliga tillmälen och lömska +avsides. +</p> +<p> +Följden blev att den unga personen tillsammans +med andra olyckskamrater hyrde en särskild lokal, där +de kunde läsa sina tidningar och även spela kort. +Detta var ytterst oförsiktigt, ty nu hade +småstadsskvallret fått eld i sina blår. +</p> +<p> +Det talades om hemliga orgier, om osedligt liv i +smyg; om man förut föraktat, så avskydde man +numera alla bättre klädda studenter. +</p> +<p> +Hans syster skulle resa till en pension i Lausanne +och som hon icke kunde medföra en liten vacker +vinthund, lämnade hon den i broderns vård. +</p> +<p> +Aldrig hade i Uppsala någon resande kunglig +person väckt en sådan uppmärksamhet som den stackars +hunden. Man stod i fil på trottoarkanterna och slog +upp höga skrattsalvor; man hetsade större hundar på +den lilla stackarn och det kunde även hända att man +gav honom ett käpprapp i förbigående. När det blev +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_38' name='page_38'></a>38</span> +tjugo grader kallt och hunden började frysa, fick han +ett ylletäcke. Denna onödiga nyhet var oerhörd och +indignationen allmän; det ljöd ett enda ursinnigt rop: +»en hund med hästtäcke», man trodde nämligen att +endast hästar begagnade täcken. +</p> +<p> +Hunden måste skickas hem igen, sedan han först +på en källare blivit fägnad med sockerbitar doppade +i konjak, varav han blivit sjuk. +</p> +<p> +Han hade av en kär anförvant vågat få en +mycket vacker käpp, förfärdigad av nerven i ett palmblad; +som han fäst sig vid detta sällskap, lät han sätta en +silverskolla över knappen. Denna onödiga lyx hade +kostat honom en riksdaler, eller »fyra toddar», som +hans landsmän räknade; men som guldsmeden, vare +sig av fåfänga eller oförsiktighet, kontrollerat plåten, +skulle denna oskyldiga pjäs bli en källa till många +lidanden. En Y-länning råkar en afton då han letade +sitt spanska rör upptäcka hemligheten; den spriddes +som en löpeld. »Har ni sett käppen?» +</p> +<p> +Käppen talades om i åtta dagar. Den sparkades +och pinades och kastades i alla källartamburer; plåten +blev bucklig, fernissan skamfilades, men käppen höll, +ty det var en god käpp, och det var hans olycka. +</p> +<p> +En dag blev han borta; ägaren letade den +förgäves bakom galoschhyllan där den brukade ligga; +den var borta. Ägaren annonserade på knuten och +lovade en jämförelsevis stor belöning åt finnaren. Nu +stod det folksamlingar vid knuten; man skrattade +och hojtade och skrev roliga kommentarier på +annonsen. +</p> +<p> +En morgon gick käppens ägare sin promenad +utmed ån! Han såg ängsmarken invid vägen +uppbökad; grästorvor voro uppsparkade som man får se +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_39' name='page_39'></a>39</span> +där boskap går på bete, men där gick icke boskap +och tydliga spår av klackjärn syntes på den fuktiga +jorden. I gräset blänkte något; det var den fatala +silverskollan och bredvid låg käppen, sargad, trampad, +böjd som en sprättbåge, men icke av; det var därför +marken var så bökad. Att det icke var en tjuv som +tagit käppen, det vittnade det överskattade silvrets +kvarvaro. Vem var det då? +</p> +<p> +I fyra långa år framsläpade denne unge man, på +vilken naturen och ödet slösat sina gåvor, sitt liv +som en biltog i den lilla staden. Han var aldrig +student, fast han tillhörde kåren; han vågade aldrig +gå på sången, aldrig på nationen, aldrig på +installationer och hälsningar, aldrig på baler eller spektakler, +ty han blev alltid skymfad; han var »bland +landsmännen» dum, högfärdig, ytlig, utsvävande — med ett ord +en Snobb! Och i verkligheten var han intet av allt +detta. +</p> +<p> +Efter fyra ledsamma år tog han en lysande +Juriskandidat-examen. +</p> +<p> +Vet ni vad man sade då? +</p> +<p> +— Ä-ä, sa man. +</p> +<hr class='mini' /> + +<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'> +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_40' name='page_40'></a>40</span> +<h2 class='chapter'>Ett folknöje.</h2> +</div> + +<p> +Spikad! — Så lydde det fåordiga telegram han i +maj månad 186... erhöll från Uppsala. +</p> +<p> +I översättning skulle det heta: ditt namn har +blivit uppspikat på en svart tavla i Dekanus’ farstu, +2 tr. upp, Järnbrogatan 7; om du infinner dig där, +så får du mot 2 rdr 50 öre lyfta ett halvt ark +bikupa med två dåliga namnteckningar skrivna med +gåspenna, lite diverse trycksaker och längst ned en 25 +öres karta; detta papper — vilken glädje för +föräldrarna, vilken tillfredsställelse för målsmännen — är +ett pass, som för dig öppnar den stora utsikten till +kanhända granparnassen i Domkyrkan, kanhända till +predikstolen eller lasarettet, detta papper skall hos +dina förläggare gälla lika med ett livförsäkringsbrev, +ty du har fått på hand på din framtid, du är räddad +— du har skrivit ditt latin! +</p> +<p> +Så stor roll spelade för många, många år sedan +det Romerska språket vid universiteten, att få examina +kunde avläggas utan att delinkventen först offentligen +»författat» en latinsk »avhandling» som det så skönt +hette. +</p> +<p> +Att författa anses i allmänhet ganska svårt, men +att författa offentligt är ansenligt mycket svårare. +Därför sökte man så mycket som möjligt underlätta +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_41' name='page_41'></a>41</span> +arbetet, och hade på sistone dessa skrivningar, vilka +företogos två gånger om året, urartat ända därhän, +att de betraktades som ett slags återkommande +folknöjen, ty ingen behövde bli kuggad om han blott +förstod att sköta sig. Härtill hörde, att en tid före +den egentliga skrivningen hos vederbörande adjunkt +eller professor samtidigt avlämna trenne uppsatser, +trenne översättningar och tio riksdaler. Rättvisligen +måste erkännas att priset var fixt. +</p> +<p> +Avråddes man efter förberedande prov att gå upp, +så borde man icke gärna göra det, ty det fanns dock +vissa grundsatser; tillråddes man, så utsåg man ett +gott pålitligt sällskap och gick upp. +</p> +<hr class='tb' /> + +<p> +Det var i medio av april, då värmen ej tillät +någon vidare läsning och terminen var skämd. Det +fanns så mycket oslagna käglor kvar hos Lambys och +så mycken odrucken punsch på Hovet. Man ville +dock försona den förflutna terminens synder med att +skriva sitt latin. Förberedelserna voro undanstökade +och dagen före den avgörande dagen var inne. +</p> +<p> +Vid sextiden på kvällen strömmade skaror av +studenter upp till Kuggis, åtföljda av städerskor med +klädkorgar och nattsäckar fulla med böcker, vilka +dagen därpå skulle användas som källor. +</p> +<p> +Det vimlade snart uppe i de låga rummen; man +bildade partier och antecknade med krita sina namn +på de svarta borden; deponerade sina bokupplag på +golvet och mottog av kursor Bergholm goda råd och +förmaningar, i synnerhet om man såg grön ut. +</p> +<p> +Mången överliggare som i åratal prövat sin otur +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_42' name='page_42'></a>42</span> +hälsades av den gamle med en bekant nickning och +löfte, att han den här gången skulle söka göra något +för dem. +</p> +<p> +Följande morgon kl. 8 med kvart var man på +platserna till ett antal av fyra hundra man, sedan +middag först blivit beställd till kl. 1. +</p> +<p> +Dekanus infann sig, sorlet lade sig och nu +upplästes under dödstystnad de ämnen över vilka man +skulle författa. +</p> +<p> +Därpå uppträdde kursor och höll ett gammalt +välkänt tal, innehållande ordningsreglerna, alltför +detaljerade att här kunna återges. Han var den som +skulle uppehålla disciplinen, den närvarande docenten +fungerade endast. Han var omutlig, stum och blind. +</p> +<p> +Nu började man med ett konstlat lugn att +formera blyertspennor, vika av papper, slå +namnteckningar och skugga bokstäverna i det ämne man +funderade på att välja. Man valde helst ett sådant, på +vars svenska betydelse man var bergsäker, ty man +visste mycket väl, »att intet är i allmänhet osäkrare» +än att översätta latin. Helst togs ett sådant ämne, +där man uppdagat några gamla kända namn som +Sulla, Cato, Caesar, Alexander o. d. emedan man då +hade de bästa utsikterna att få fram ur +författarna, sådana som den gudomlige Cornelius, vars +uppsatser synas vara frukter av förf:s itererade +latinskrivningar, eller den outtömlige Livius, vars sköna +perioder tyckas förfärdigade på en +strumpstickningsmaskin. Den senare var i synnerhet god för dem som +skulle ha högre betyg och skriva långt. Då drog man +ut periodens skelett som ränningen ur en väv och så +slog man i nytt! +</p> +<p> +Nog av, den försiktige och svage skrev en kort +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_43' name='page_43'></a>43</span> +uppsats på så dålig och inkrånglad svenska som +möjligt, med visshet att därigenom åstadkomma det bästa +latinet. +</p> +<p> +Och därpå översatte han! +</p> +<p> +Voilà tout! +</p> +<p> +Var man mycket dålig, så hade man gamla +rättade temaböcker med sig och lokaliserade. En +uppsats om Augustus t. ex. lokaliserades till en om +Gustav III, Caesar blev till Napoleon o. s. v. +</p> +<p> +Den skicklige däremot kunde, om han förstod att +undvika alla svåra vändningar, och om han hade sina +ramar av konjunktioner tillhands samt kunde från +paletten — en lista med fraser och bons-möts ur +Cicero — hämta en och annan färgklatsch, tillreda en +ganska behaglig latin som hugnades med det höga +betyget <span style='letter-spacing:5px'>approbatur</span>. +</p> +<p> +Förmiddagen slank tyst och stilla under +djupsinniga forskningar, högst sällan avbrutna av några svaga +viskningar. Vakthavande docenten satt och läste borta +i en smyg och såg ingenting; kursors blickar följde +misstroget någon, som på tå smög sig fram mellan +borden för att dricka ett glas vatten och på hemvägen +lämna eller mottaga något halvhögt förtroende. +</p> +<p> +Nu blev kl. tolv. Solen kastade sig ned över +domkyrkan, snön smälte på taket och det började +smattra på fönsterplåtarna, kajorna stimmade kring +tornet och katedralisterna, som sluppit lösa, lekte hök +och duva under högljudda skrik. +</p> +<p> +— Om man skulle öppna ett fönster, föreslog +någon. Gjort! Och nu strömmade vårluften in och +livade upp sinnena; man drog andan och började +småprata. +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_44' name='page_44'></a>44</span></p> +<p> +— Skriv färdigt konceptet innan maten kommer +— varnade en äldre kund — jag känner till det där. +</p> +<p> +Man skrev nu allt vad tygen höllo och klockan +slog 1. Allmän resning, sträckningar och gäspningar! +Matkorgarna buros in och man dukade upp biffstekar +och smöraskar, brödkorgar, soppterriner, vinbuteljer, +konjakskaraffer och brännvinsflaskor. +</p> +<p> +Gamla Kuggis har blivit förvandlad till en +festsal; det är en bankett av egendomligaste slag. +</p> +<p> +En tjock teolog med servetten knuten om halsen +är nog oblyg att mitt över rummet trycka en jurist +i ett glas portvin. +</p> +<p> +Korkar smälla, knivar och gafflar skramla; en +har tagit av sig i skjortärmarna och undrar om inte +en cigarr... En annan börjar sedan han petat +tänderna med en trädgårdskniv att vissla en okänd +melodi. Och vakthavande docenten, han vänder ryggen +åt alltihop, stirrar ut genom fönstret och äter ett +hopslaget smörbröd. +</p> +<p> +Här dränktes betänkligheterna och i glädjen +fattade mången det välvisa beslutet att skjuta upp hela +skrivningen till hösten — man tyckte att det var synd +att sitta inne en sådan vacker dag, och så gick man. +</p> +<p> +De som stannade redigerade nu varandras opera +och en kamratlik fördelning av kunskaperna ägde +alltid rum utan lärarens ingripande. +</p> +<p> +När klockan blev 2 avlämnade emellertid han, +som stannat kvar, följande snilleprov <span style='letter-spacing:5px'>pro gradu</span> +som här i Svensk översättning meddelas. +</p> +<p> +»<span style='letter-spacing:5px'>Lucius Sulla botade fäderneslandet +med starkare läkemedel än faran krävde.</span> +</p> +<p> +»Sedan Carthago blivit förstört, började Roms +gamla välde att ramla, ty upplösta av fruktan för +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_45' name='page_45'></a>45</span> +den tävlande staden och, mera övermodigt, än +tillbörligt var, förlitande på sin makt, tvekade de aldrig +att begå de orättvisaste dåd, vartill även på den +senare tiden kommit, att Attali skatt, och de +rikedomar, som blivit rövade i Asien, i synnerhet hade +bidragit därtill, att folkets seder fördärvades och att +Romarna, svekfulla som de voro, hade bekrigat de +närgränsande staterna, varav följde, att de, då de +kränkt det ingångna förbundets helgd, framställde det +allra sämsta exempel, vilket framkallade, att, då det +redan hotande kriget med bundsförvanterna utbröt, +den största olycka tillskyndades Romerska väldet, +och att, sedan fred blivit sluten, då medborgarnas +antal alltför mycket ökats, signalen gavs till det +borgerliga kriget.» +</p> +<p> +— Det var Livius det där; nu kommer Tacitus. +Kort galopp! +</p> +<p> +»Detta krig störtade republiken och friheten; +många brott mot gudarna hade Romarna begått; +tiden var inne att dessa skulle hämnas; en hämnare +uppstår när statens undergång icke är fjärran; han +begagnar det starkaste läkemedel, då han såg staten +nära att uppge andan, ty han tror sig ännu kunna +bota den; Sulla tvivlade ju icke, att ju fäderneslandet, +ehuru sakernas läge var förtvivlat, likväl skulle kunna +befrias från yttre och inre fiender.» +</p> +<p> +— Och så i trav igen! +</p> +<p> +»Till den ändan, då han, sedan kriget med +Mithridates blivit slutat, hade fört hären tillbaka till Rom, +började han att på det värsta sätt rasa mot sina +motståndare, och på det han desto lättare skulle kunna +fullfölja vad han satt sig före, proklamerade han sina +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_46' name='page_46'></a>46</span> +fienders namn och utfästade belöningar åt dem som +angåvo dessa.» +</p> +<p> +— Denna punkt tog han oförändrad ur Gedike’s +skrivövningar. +</p> +<p> +»Varuti just orsaken, varför staten, sedan av +proskriptionen de största brott blivit födda, ramlade, +låg.» +</p> +<p> +Denna punkt hade han skrivit själv! +</p> +<p> +Sedan 1872 genom en kungörelse på +konsistoriidörren begagnandet av »spirituösa eller andra starka +drycker» vid latinskrivningen blivit förbjudet, ävensom +bruket av varm mat, avmattades intresset för den +vackra idrotten i så hög grad, att +Ecklesiastikministern 1873 helt och hållet avskaffade latinet! +</p> +<hr class='mini' /> + +<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'> +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_47' name='page_47'></a>47</span> +<h2 class='chapter'>En lovande yngling.</h2> +</div> + +<p> +Mycket livligt var det på nationssalen; +klubbmästaren hade tagit fram fanan ur teatergarderoben +och skulle hänga krusflor på den; sångarna repeterade +»Jag går mot döden» inne i biblioteket; svartklädda +landsmän sutto omkring väggarna, läste tidningar och +rökte cigarr; vaktmästaren bar in en stor cypresskrans +med långa vita sidenband på vilka stod tryckt med +guldkapitäler: <span style='letter-spacing:5px'>Av kamrater</span>. Det hade varit +meningsbyte om där icke skulle stå: <span style='letter-spacing:5px'>Av Y-lands +Nation</span>, och man hade stannat vid det förra. +</p> +<p> +Nu ringde det från Domkyrkotornet i +studentklockan ; taktpinnen hördes ännu en gång knacka mot +notställaren därinne och mana första basarna till +uthållighet i fermaten, kurator drog på vita handskarna, +fanföraren knäppte om sig bältet, tidningsläsarna +bröto upp och togo på ytterplaggen. Sången tystnade +och nationen tågade ned till Trädgårdsgatan för att +begrava det bästa huvudet och den bästa kamraten i +nationen! +</p> +<p> +Det var en kall januari-eftermiddag, medan solen +ännu stod några minuter över horisonten. +</p> +<p> +I sorgehuset var stor bedrövelse, ty ende sonen +var död — ifrån far och mor och två små systrar. +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_48' name='page_48'></a>48</span></p> +<p> +Tårarna voro slut och det låg ett dovt lugn över +huset. +</p> +<p> +Tåget gick upp till kyrkogården; det var trettio +grader kallt, träden voro rimfrostiga och solen lyste +ännu längst uppe i kronorna, men nere på marken +var det redan skymning och de lummiga träden +kastade blåa skuggor över gravarna; domherrarna +schasade varandra och drogo ner små snöfall; hela +kyrkogården var en enda vit duk med några ojämnheter +här och där, ty det hade fallit djup snö. +</p> +<p> +Tåget stannade; sången gick oklanderligt, +predikan likaså. Därpå höll den unge prästen ett tal. +</p> +<p> +— Denne yngling hade haft en vacker framtid +för sig, mänskligt att döma; han var av ädel börd, +hade föräldrar i mycket goda omständigheter och +av hög samhällsställning, en from moder som var känd +för sin välgörenhet i hela staden (särskilt för den +skyddande stiftelse som kallas Magdalenahemmet), +han var en ädel natur, avhållen av kamrater, +värderad av lärare både för sina framstående kunskaper +och sin flit, vilka skulle ha fört honom långt på +vetenskapens ärofulla väg. Men nu hade Gud också fattat +behag i denne yngling och därför slog han honom +och tog han honom, ty Gud slår, som bekant, sina +käraste; och han höll även modern mycket kär och +fadern även, därför hade han också slagit dem, och +hoppades talaren att det måtte ha tagit riktigt hårt +så att de skulle gå till rätta med sig själva och inse +vilka stora syndare de voro och att det var för deras +synders skull som de nu blivit slagna. Voro de icke +syndare kanske? Jo men! Alla äro vi syndare, +säger skriften, och förtjäna icke annat än död och +fördömelse! +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_49' name='page_49'></a>49</span></p> +<p> +Här föll modern i en häftig gråt. Uppmuntrad +härav fortsatte den 27-årige talaren och övergick nu +till betraktelsen över »den lovande ynglingens framtid +på andra sidan graven!» Ämnet var visserligen +grann-laga, men sanningen skulle till ljuset... +</p> +<p> +— Mamma! ljöd en genomträngande barnaröst, +så förtvivlad, så full av gråt att talaren blev stum. +</p> +<p> +Modern hade avsvimmat i faderns armar. +</p> +<p> +Då gick som en elektrisk stöt genom de ungas +hop; det lät som om man bytt om fot, fanan gjorde +en rörelse, kom åt en trädgren och en flock snöflingor +föllo ned på den unge prästens kala hjässa. +</p> +<p> +Det gnistrade i hans isgrå ögon, ty han var +nog obildad att tro på en avsikt i snöfallet, och över +hans härjade drag spred sig en flammig rodnad. Han +fortsatte och andedräkten syntes som en vit rök ur +hans mun och hans skägg var grått av rimfrosten. +</p> +<p> +Han gjorde en volt i talet och skulle nu ur den +öppnade graven inhösta några lärdomar åt ungdomen. +Denne yngling hade varit begåvad med ett skarpt +förstånd och han hade ägnat sig åt den världens +visdom som kallas naturkunskap. Faran låg nära +tillhands... +</p> +<p> +Talaren, vilken var den ende som hade tillfälle +att hålla sig varm, märkte icke förrän nu att kylan +tilltagit och att de små barnen gräto av köld, sedan +modern återkommit till sans. +</p> +<p> +Han inskränkte sig därför till att varna de unga +för den världsliga visdomen, som leder till fördärv och +anbefallde det sanna uppenbarade ordet, som leder till +Kristus. +</p> +<p> +Solen hade gått ner; och stjärnorna tågade upp. +</p> +<p> +Dödens frid låg över hela naturen; processionen +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_50' name='page_50'></a>50</span> +slingrade sig fram mellan de höga drivorna, och snön +gnisslade så skärande under fötterna. Men i spetsen +gick fanan, och se hon bar icke sorgen längre, ty det +svarta krusfloret var blivet gnistrande vitt; fridens +ängel hade andats däröver, dödens ängel hade fläktat +med sin vinge. +</p> +<hr class='tb' /> + +<p> +På aftonen, sedan den avlidnes kamrater i några +vackra sånger utanför sorgehuset givit sina tänkesätt +om den dödes framtid tillkänna, samlades några +närmare vänner till den bortgångne unge läkaren hos +amanuensen i dennes rum bredvid patologiska +anatomisalen. +</p> +<p> +Vid en förträfflig Tricoche och starka Havannor +diskuterades den förflutna eftermiddagen. +</p> +<p> +— Tänk om han varit skendöd och hört vad +som sades, anmärkte en ung medikofilare känslofullt. +</p> +<p> +— Omöjligt; vi ha införlivat den präktiga +gossens hjärna med våra samlingar; vill ni se den? +</p> +<p> +— Nej, för Guds skull, svarades i korus. +</p> +<p> +— Det var ett makalöst gods; den vägde nära +1,600 gram — Ni vet att Cuviers vägde 1,700 — +och den grå substansen var så avgjort övervägande +— det var ingen hönshjärna, som Ni ha den äran +att veta. +</p> +<p> +— Det var, sade du, en Meningitis som gjorde +ända på den vackra historien? +</p> +<p> +— Ja och en genomgående sådan; hela membranen +var förstörd ända intill pia mater... +</p> +<p> +— Nej, sluta nu. +</p> +<p> +— Är du sentimental, din sprakfåle! +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_51' name='page_51'></a>51</span></p> +<p> +När de gingo ut för att supera och passerade +stora salen stannade amanuensen och visade på ett +tomt bord till höger om en påbörjad medelålders +man. +</p> +<p> +På bordet låg ännu kniven bredvid ett broderat +lakan, märkt med ett krönt namnchiffer. +</p> +<p> +— Där vilade han sist, gamle Tönnes, innan de +svarte kommo och togo honom, sade han. +</p> +<p> +De superade länge och drucko mycket; sedan +följde sällskapet amanuensen på väg. När de kommo +ett stycke ner på Trädgårdsgatan upphörde snön +plötsligen att knarra, marken var svart och mjuk och +de kände en doft av granris. De voro utanför +sorgehuset; det lyste i hans fönster. +</p> +<p> +— Nu är modern därinne och gråter, anmärkte +någon. +</p> +<p> +— Vem skulle det annars vara? +</p> +<p> +— Hm! +</p> +<p> +Amanuensen på pathologicum blev alldeles tyst, +och när de kommo till hans port släppte han icke +sällskapet förrän han övertalat en av dem att kinesa +hos sig, ty han bodde för tillfället ensam i hela +huset. Lyckligtvis frågade ingen honom om han var +mörkrädd, ty han var av ett mycket våldsamt lynne +när han hade förtärt något. +</p> +<hr class='mini' /> + +<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'> +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_52' name='page_52'></a>52</span> +<h2 class='chapter'>Skalden och poeten.</h2> +</div> + +<p> +Han bar långt hår, hade dåligt bröst och drack +absint. Hans gymnasieperiod hade infallit under den +tid då de litterära föreningarna blomstrade; han hade +alltså läst mycket dåligt över sina läxor, men skrivit +föredrag på både långa och korta rader. Det hade +väl kunnat botas av kamraterna i Uppsala, men vad +värre var, hans hela riktning hade blivit bestämd; +han var bliven »idealist» och trodde på det overkliga, +därför betraktade han hela sin Uppsalavistelse såsom +en overklighet, och det fick han lida för. +</p> +<p> +Men under det han gick på gymnasium hade +Uppsala redan inträtt i reaktionen. Den siste skalden +hade skurit halsen av sig för att undgå hånet, ingen +beklagade den vilsefördes öde, utan fastmer kunde +icke hans biograf underlåta att kasta ett lätt löje +över hans personlighet. Dessutom hade hela tiden +antagit en praktisk riktning, vilken även hade sitt +direkta inflytande på studentlivet; man kände att +man reste till Uppsala för att ta en examen och icke +för att studera. Därtill kom även en annan +omständighet; skandinavismens undergång i och genom det +olyckliga danska kriget hade berövat ungdomen tron +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_53' name='page_53'></a>53</span> +på festtalet, och därför gick den och skeptiserade; +vidare hade de oartiga Norskarna vid sista +studentmötet sagt att studenter inte var någonting; att de +stodo i vägen för ljuset genom att bilda skrå och +att det icke kunde bli något riktigt bondeliv förrän +man trädde ut ur »Studenterrammen», och annat mer +som hade en viss avkylande verkan på studentgeisten. +</p> +<p> +Nu kom han emellertid upp »med ett varmt eldigt +sinne, öppet hjärta; han var en älskvärd yngling, +vänsäll, renhjärtad och troende; han trodde på allt gott +och ädelt och stort och skönt», som en ordensbiograf +sedermera vid ett glatt tillfälle yttrade. +</p> +<p> +Men han kom också upp på nationssalen en afton, +då det var zwück, i samma sinnesförfattning och var +nog oförsiktig att taga kuratorn på orden, då denne +bad de nykomna kamraterna betrakta sig som hemma +och med sina talanger bidraga till att illustrera festen. +</p> +<p> +Han gick fram till bålen, kastade de ringlande +lockarna över axlarna, blixtrade med ögonen, +knackade och framsade följande skaldestycke med värme: +</p> +<table summary='poetry'> +<col style='width:5em;' /> +<tr><td></td><td><p style='margin-top:0.0em; margin-bottom:-0.25em'> +Skynden då fram på den härliga ban som i glänsande ringlar +</p></td></tr> +<tr><td></td><td><p style='margin-top:0.0em; margin-bottom:-0.25em'> +svänger sin ljusrika väg hän över framtidens fält. +</p></td></tr> +<tr><td></td><td><p style='margin-top:0.0em; margin-bottom:-0.25em'> +Se, bort i fjärran där stå de tjusande okända fröjder, +</p></td></tr> +<tr><td></td><td><p style='margin-top:0.0em; margin-bottom:-0.25em'> +leende blickande fram, fastän ur dunklet likväl, +</p></td></tr> +<tr><td></td><td><p style='margin-top:0.0em; margin-bottom:-0.25em'> +vinkande glatt som serafernas flock ur de rosiga molnen, +</p></td></tr> +<tr><td></td><td><p style='margin-top:0.0em; margin-bottom:-0.25em'> +kvädande framtidens sång, ljuvlig, osäglig musik. — +</p></td></tr> +</table> +<p> +Här avbröts talaren av en trumpetskräll borta +ifrån pianohörnet, där en landsman, som icke älskade +poesi, försökte få ljud i tenorbasunen. +</p> +<p> +Men skalden: +</p> +<table summary='poetry'> +<col style='width:5em;' /> +<tr><td></td><td><p style='margin-top:0.0em; margin-bottom:-0.25em'> +Hästen då trängtande fram på de olika lockande stigar, +</p></td></tr> +<tr><td></td><td><p style='margin-top:0.0em; margin-bottom:-0.25em'> +trängen till gruvornas djup, vetandets väldiga schakt — +</p></td></tr> +</table> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_54' name='page_54'></a>54</span></p> +<p> +Här brast hela församlingen ut i ett osläckligt +gapskratt, men skalden fortsatte, vilt, fanatiskt under +ackompanjemang av skrattsalvor. +</p> +<table summary='poetry'> +<col style='width:5em;' /> +<tr><td></td><td><p style='margin-top:0.0em; margin-bottom:-0.25em'> +Sväven på vingar dit upp till de klara förfriskande nejder, +</p></td></tr> +<tr><td></td><td><p style='margin-top:0.0em; margin-bottom:-0.25em'> +diktens förtrollande hem, tankens eteriska värld. +</p></td></tr> +<tr><td></td><td><p style='margin-top:0.0em; margin-bottom:-0.25em'> +Målen ock framtidens lockande bild i tjusande färger... +</p></td></tr> +</table> +<p> +Bravoropen och skrattsalvorna fortforo, och han +fortfor också. Slutligen hördes en röst: Fy fan, det +är ju allvar! Man bildade grupper och pratade högt! +Men han fortsatte ändå; hans bröst flämtade och +hans ögon tårades. +</p> +<p> +När han slutat föreslog kuratorn hans skål och +utbragte ett hurrarop för »skalden». +</p> +<p> +Han hade störtat ut innan hurraropen tagit slut. +</p> +<p> +Han visste icke att det just var en av de äldre +landsmännens triumfer att på ett hyperpatetiskt sätt +framsäga valda stycken av Tegnér och att han nu +först blivit tagen som en imitatör (trumpetstöten) och +lyckats vinna bifall, men slutligen blivit igenkänd och +utskrattad som en »skalderacka». +</p> +<p> +Nu tror man att han var botad; nej +martyrglorian var alltför kär. Han samlar snart några +likasinnade och bildar ett hemligt förbund som utövar +poesi, vilken på sammankomsterna bedömes under +flitigt punschdrickande. +</p> +<hr class='tb' /> + +<p> +Emellertid hade samma kväll som skalden, vilket +numera var hans öknamn, gjort fiasko, en annan ung +nykommen också låtit narra sig att stiga fram och +läsa upp ett poem; men det var annat! +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_55' name='page_55'></a>55</span></p> +<p> +Han sjöng om de höga vedprisen, om sin +städerska, om mathålet han åt på, om föreläsningarnas +skadliga inflytande, om punschens förträfflighet, om +borgmästaren, om huru man bäst skulle hundsvottera +polisen, huru man skulle bedraga hantverkare på +varor; vidare gav han adress på bierstugor, talade om +hur stor skuld han tänkte göra, att han troligen icke +skulle ta någon examen utan sluta som student i +Uppsala; han satte även i fråga att han skulle dö i en +vedbod och beskrev huru han då skulle förhålla sig +m. m. som icke kan återges. +</p> +<p> +Det var inte allvar, det! Bifallet var också +oerhört och uppriktigt. Talen och svaren voro hjärtliga, +nationen hade en poet! Och han blev bror med +seniorer och kuratorer och byggnadsnämnd och +biblioteksutskott. +</p> +<p> +Inom en termin var han teaterdirektör; hade +inträtt i det lysande N. N. H., där han blev bror med +docenten i sitt huvudämne, vilket var honom till +stort gagn vid följande tentamen; dessutom hade han +varit marskalk på en konsert i Katrina kyrka och +hållit talet för kvinnan på Nordiska festen; han var +alltid lyckad och hade grundlagt ett varaktigt rykte. +</p> +<p> +Avundsmän sade, att han var en narr och att +han aldrig skulle ta examen. Men han gick på +föreläsningarna ordentligt och satt alltid på första bänken; +han tog rikligt med kollegier och försummade aldrig +att kura; han var ingen rumlare men var ofta med i +ett glatt lag och umgicks i familjer, där han gärna var +sedd för sitt anspråkslösa sätt och sina glada visor. +</p> +<p> +Men skalden gick alltjämt och ruvade; håret blev +allt längre och absinterna flera. Han föraktade poeten +djupt; han gjorde som vanligt skillnaden så: den där +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_56' name='page_56'></a>56</span> +roar sig med att skriva, jag skriver på fullt allvar. +Och det gjorde han, ty han gjorde intet annat. Han +tog långa promenader ut till Gamla Uppsala för att +avlyssna nordanvindens sus i granarna på +kyrkogården några gamla sagor, han ropade upp +kämpaskuggor ur högarna, men där kommo inga; han gick ut i +kronoparken för att »ta stämning», men han fick ingen, +han drev på kyrkogården men det blev ingenting av. +Ingenting läste han annat än skönlitteratur och de +estetiska systemerna. Men om kvällarna skulle han +ha sina beundrare omkring sig vid toddyn, och då +först levde han och kunde till och med bli genial; +dagen därpå vid skrivbordet var han åter steril. +</p> +<p> +Så framlevde han några terminer och var mycket +skygg; han tyckte sig läsa hån i allas anleten; till och +med hans förbund hade börjat tvivla på hans +begåvning och funno snart botten; de ledsnade på honom +och kunde icke finna honom intressant längre. +Intressant, det var just det han ville; han ville vara +hånad, föraktad, blott han ådrog sig +uppmärksamheten, blott han fick sympati, sade han. Han måste +vara intressant till vad pris som helst. +</p> +<p> +Då först hittade han på den nya typen, som var +så gammal, så gammal; han fann att han enligt +Vischers system var ett »brutet geni» och nu skulle +han bli bruten till vad pris som helst. +</p> +<p> +Han klippte av sig håret och lät ett par +mustascher växa ut; han klädde sig ordentligt, skrev +oskickliga visor, förde ett rått språk och ett utsvävande liv +med dåliga bekantskaper. Dessemellan hade han +hysteriska återfall och skrev klagande sånger. Men som +han nu levat i flera år utan att ha levat ett liv i +verkligheten, hade han ingenting att skriva om, annat än +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_57' name='page_57'></a>57</span> +sin sorg, men hans sorg var icke någon sorg ty han +hade intet annat att sörja över än sig själv, och sig +själv hade han pjaskat ut och plottrat bort bit för bit, +så det fanns intet kvar. Det förstod han inte! +</p> +<p> +Emellertid hade ryktet om sonens oregelbundna +liv nått det aldrig otillgängliga fadersörat, och beslöt +fadern som var grosshandlare i Sundsvall företaga en +revisionsresa till Uppsala, överraska sonen och hålla +en gruvlig räfst. Olyckan ville att han vid sin ankomst +till staden först råkar på en gammal vän, som han +icke sett på många år och som därför ger middag, +varefter sonen skall överraskas. Middagen blir +långvarig och rundlig ty de bägge vännerna hava så +många projekt att diskutera rörande de åtgärder, som +skola vidtagas med den förlorade sonen. Sedan de +ätit och blivit druckna, gingo de ut att söka det +borttappade fåret. Han fanns ej hemma, men troddes +vara på Himmelriket eller hos Åkerstens. Efter att ha +vilat vid en toddy på Åkerstens, anlände man till +Taddis och fick reda på den lilla spiraltrappan som +leder upp till himmelriket. Sedan de girat omkring i +den mörka gången åtskilliga varv, hördes ett skrik +som ifrån avgrunden, en dörr slås upp och mot dem +strömmar en flod av ljus, tobaksrök, punschångor och +tjut. Det var himmelriket! Sonen står just i +skjortärmarna vid en bål och skall hålla tal; han fattar i ett +ögonblick situationen, fyller glasen och ber sällskapet +hälsa hedersgästerna med ett fyrfaldigt hurra! +</p> +<p> +Vindlingarna i trappan, övergången från mörkret +till ljuset, hurraropen och kanske mest middagen +bedövade den gamle så, att hans entré skulle blivit +ganska komprometterande om icke sonen störtat mot +honom. +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_58' name='page_58'></a>58</span></p> +<p> +Därpå druckos flera bålar och åts sexa i stora +salen på Gästis, och där blev sång och tal; sonen +höll tal för fadern och kamraterna för sonen, varvid +fadern blev så stolt över att ha en sådan, enligt +beskrivning, förträfflig son, att han senare tog honom +avsides i en fönstersmyg och frågade om han behövde +pengar, vartill sonen sade — nej! Ett sådant nej +var värt mer än pengar, menade han. Senare på +natten bars fadern omkring salen i en stol under +allmänt avsjungande av folksången. +</p> +<p> +Det blev ingen räfst av under sådana +omständigheter, och fadern reste med det allra bästa intryck +dagen därpå; men sonen stannade och fortsatte sitt +ogudaktiga liv, i vilket han numera fann stort behag. +Han blev fet och duktig, och hans bröstlidande gav +sig, sedan han utbytt absinten mot punsch. Han +försonade sig med mat och glädje och började äta +frukost på källare samt lade sig till med råtthund. +</p> +<p> +Vid nästa majfest höll han ett roligt tal på +nationen, och till höstlandskapet hade han lärt sig tre +oskickliga visor. Han var synbarligen på bättringen, +och en och annan av hans vedersakare erkände öppet +att de misstagit sig på honom. +</p> +<p> +Härunder hade han glömt bort allt vad han +lärt i skolan och insåg en dag, att han icke hade +huvud för att läsa. Då slog han graden ur hågen +och sökte en plats hos en träpatron i Norrland. +</p> +<p> +Nu är han den gladaste brädgårdsinspektor i +Sundsvall, älskar god mat, starka anekdoter, men +hatar poesi. +</p> +<hr class='tb' /> + +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_59' name='page_59'></a>59</span></p> +<p> +Poeten däremot, han framgick tyst och stilla på +sin bana och tog en vacker examen. +</p> +<p> +Han har skrivit poem vid 1 drottnings +begravning (varför han erhöll en briljanterad kråsnål), 1 +kröning, 2 invigningar, 18 bröllop, 6 kristningar och +många, många middagar och lär ha fått beställning på +en kantat till nästa jubelfest, vad det nu blir för en! +</p> +<p> +Sedan hans Samlade Dikter även utkommit, +tillhör hans namn litteraturhistorien. +</p> +<p> +Han är biograferad två gånger (andra gången i +två upplagor) och man har redan utvalt buxbom till +hans porträtt. +</p> +<hr class='mini' /> + +<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'> +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_60' name='page_60'></a>60</span> +<h2 class='chapter'>Offret.</h2> +<h3>(Ett stycke bondeliv.)</h3> +</div> + +<p> +Fadern ägde en gård i Uppland; han hade varit +bonde men var nu possessionat. Han åtnjöt ganska +stort förtroende i orten, hade erhållit kommunala +uppdrag och stänkröster vid riksdagsmannaval; han var +med ett ord en aktad man, rättrådig, hederlig, +oförvitlig och väl burgen; för övrigt var han en mycket +dålig människa, men det var ett naturfel som ingen +hade rätt att klandra honom för, men det var mycket +obehagligt för sonen, som fick umgälla det. +</p> +<p> +Det hade blivit en hop barn i huset; +inkomsterna växte icke i samma proportion som barnens +antal, därför måste det göras indragningar; detta +roade icke fadern; han älskade ostindiska näsdukar +och ville ha riktigt silver på sina sjöskumspipor; han +ansåg sin hustru icke böra gå i halvsiden då +nämndemansfrun gick i hel. När han såg dessa sina små +önskningar hotade, blev han först ond på barnen, +och lät dem gå dåligt klädda; sedan när de blevo +vuxna fingo de göra nytta och slutligen skötte han +gården med dem. Det var en god affär, ty han +hade dem för bara maten! +</p> +<p> +Ingen människa misstänkte några dåliga motiv; +alla berömde de utmärkta föräldrarna till de artiga +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_61' name='page_61'></a>61</span> +och flitiga barnen, som skygga och darrande av +hunger alltid hälsade så hövligt. De fingo mycket litet +mat: »det är så hälsosamt», sade fadern, som alltid +hade aktningsbjudande motiv för alla sina dåliga +handlingar; de fingo eländiga kläder: »barn ska +härdas», sade den hedervärda fadern; de fingo ingen +uppfostran, men arbeta som drängar och pigor: »barn +ska lära sig arbeta;» och folket sade: »vilken förträfflig +uppfostran, och högfärdig är han inte fast han kommit +sig upp, ty hans barn få då gå som drängar och +pigor!» +</p> +<p> +Om de vetat hur högfärdig han var! Det jäste +i honom att han skulle känna sin underlägsenhet +under den där fattiga präststackarn, som han alltid +sökte reta till strid på kommunalstämman, men som +alltid fällde honom på ett så humant sätt genom att +meddela en faktisk upplysning i saken ur sitt förråd av +kunskaper. Det myllrade i hans passionerade sinne, +då han kände huru det dock fanns något, som ej kunde +fås för pengar; han, som med sitt stigande välstånd +fått aktning, heder, ära, anseende, kunde dock icke +fylla den avgrund som låg mellan honom och prästen. +Prästen begagnade ord, som han icke förstod; prästen +kunde knyta ihop ända till tre tankar och dra till dem +så att det kändes som en rännsnara om hans förstånd; +det var bestämt finare hjul i prästens mekanik; +dessutom — och det var det värsta — prästen hade en +söndag rättat ett par bokstäver som kommit vilse i +hans protokoll. Nog av, han hatade honom, med +hela den styrka som nerver härdade vid plogen och +slagan kunna utveckla. +</p> +<p> +Han mönstrade en afton sin barnskara och +utvalde med sin fadersblick den svagaste bland +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_62' name='page_62'></a>62</span> +gossarna. Han tog honom som av en händelse avsides +och talade om Uppsala, om studentfanan, om sången, +om de vita mössorna och mera. Därpå gav han sonen +lov att studera; men, sade han, du är en fattig +gosse och får reda dig själv; jag kan icke göra något +för dig, utan du får som andra fattiga gossar hjälpa +dig fram med konditioner; blir du informator i något +förnämt hus, så kan din lycka vara gjord, sådant +har man sett förr! +</p> +<hr class='tb' /> + +<p> +Gossen kom i skola och var flitig. När +kamraterna voro lediga, då fick han gå bort och läsa läxor +med minderåriga och det var ej roligt: sina egna läxor +preparerade han om nätterna. Det lilla han förtjänade +tog fadern om hand och köpte åt honom de äldre +brödernas avlagda kläder: »man skall behålla pengarna i +huset», sade han. +</p> +<p> +Emellertid gick han igenom sin ungdom under +nöd och strid, men med fast mod, ty han trodde på +framtiden: blir jag blott student! var den tanke som +höll honom uppe! Och han blev student! Han +sprang från Kuggis och köpte för sina sista pengar +en vit mössa; och så gick han ut ur staden för att +komma hem till sina föräldrar; han hade fyra mil +att gå, men det var en vårkväll! +</p> +<p> +Han gick den långa förfärliga Vaksalavägen, och +han tyckte den var vacker; han sjöng och han sprang +och han skrek för att få luft, ty han hade ju ingen +att meddela sig med; han hade solen bakom sig +och han såg sin skugga bli allt längre; men när han +vände sig om, låg ännu alltid staden bakom honom, +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_63' name='page_63'></a>63</span> +med Carolina, Slottet och Domkyrkan; en gång uppe +vid Vaksala kyrka hade han förlorat dem ur sikte, +men så döko de upp igen; när solen gick ner och +lärkorna tystnat ute på de ändlösa åkrarna, kände han +sig trött; han hade inga pengar. Han fortsatte vägen +och kände att han var hungrig, ty han hade icke ätit +på hela dagen av bara oro. Men han gick på; han +sjöng icke mer, men han tänkte på huru glada mor +och systrar skulle bli, när de fingo se hans vita +mössa. Det började knastra under hans fötter, ty det +frös på den ännu fuktiga vägen. Då fattade han mod +och gick in i en stuga. Där sutto tre bonddrängar +på spiselkanten och rökte pipa. +</p> +<p> +— Förlåt mig, kan herrarna ge mig lite mjölk och +låta mig ligga över natten? +</p> +<p> +De tre herrarna tittade på varandra, men sade +ingenting. +</p> +<p> +Han upprepade sin anhållan. +</p> +<p> +— Inte! ljöd omsider det vänliga svaret, och de +tre försjönko åter i samma tysta häpnad och +orörlighet. +</p> +<p> +Han gick; när han kommit ut på landsvägen +vände han sig om; där lågo de tre herrarna med +näsorna mot rutan och grinade. +</p> +<p> +I nästa stuga blev han vänligt mottagen och +fägnad grundligt, oaktat hans uttryckliga förklaring, att +han icke ägde några pengar. +</p> +<p> +— Håhå, rika Lundmarks äro inte utan, de! +</p> +<p> +Folket kände hans far, hans rika far; det gav +honom att tänka på! +</p> +<p> +Han lade sig i en mjuk säng och sov så gott, +men drömde att han satt i skolan och skulle förhöras. +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_64' name='page_64'></a>64</span> +Och när han vaknade i den lilla stugan, var solen +redan uppe och hans första blick föll på den vita +mössan, som hängde vid fönstret; och det rosenröda +sidenfodret lyste igenom den vita sammeten och den +såg så fin ut, men så glad på samma gång! Och han +betraktade sina dåliga kläder, som hängde på +klockfodralet, och han såg på de söndriga stövlarna och +han skämdes, ty han mindes gummans ord. +</p> +<p> +I detsamma öppnas dörren och en piga träder +in, går rakt på hans stövlar och bär ut dem för att +borstas. Därefter hör han dämpade skratt i köket +utanför; han rodnade av harm och skam. +</p> +<p> +När han sedan stigit upp och fått kaffe, tog han +avsked och förnyade sin förklaring och ursäkt. +Gumman försäkrade att hon ingenting begärde, men ville +han ge något åt flickan... Det var tunga steg över +tröskeln! +</p> +<p> +När han var utanför hörde han genom det öppna +fönstret: +</p> +<p> +— Lika snål som fadern! Att inte ha så +mycket ambition... utan komma som en tiggare! +</p> +<p> +Då gick han upp i skogsbacken vid vägen och +stormgrät; han visste icke om det var av harm eller +sorg eller skam; men han kände att han fått ett +sår invärtes som blödde och förgiftade hans blod; ty +onda och osunda tankar uppstodo hos honom. Han +försökte en analys. Han fann att det icke var så +mycket förödmjukelsen, ty den skolan hade han +genomgått på sina konditioner; han hade åkt på +kuskbocken, fått heta »han», mottagit julklappar av +strumpor och andra <span style='letter-spacing:5px'>nyttiga</span> ting, fått tillbaka sina pengar +då han måst spela fjärde man i en preferans och +tappat; sådant kände han väl; nej, det var något +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_65' name='page_65'></a>65</span> +annat som kändes djupare; han trodde att han förlorat +tron på fadern, vilken för honom alltid framstått som +idealet för sanning, heder och rättrådighet. — Huru +ofta hade han icke hört honom säga: det finns intet så +föraktligt som osanning; jag hatar ingenting så som +orättfärdighet o. d. +</p> +<p> +Men han blev snart glad igen, när han nalkades +hemmet; han tänkte sig huru syskonen och modern +skulle stå på verandan och vifta mot honom, när +han kom på stora landsvägen, och så skulle systrarna +springa mot honom med Tello i hälarna — det +ögonblicket skulle ge honom allt igen! +</p> +<hr class='tb' /> + +<p> +Det var fram på söndagsförmiddagen, mellan tio +och elva då han stängde sista grinden och fick sitt +hem i sikte. Han såg ingen mänsklig varelse på +verandan eller utanför. Han sökte ådraga sig +uppmärksamhet genom att sjunga, men utan verkan! +</p> +<p> +Han går in genom förstugan alltjämt sjungande, +går igenom barnkammaren och gossarnas rum utan +att träffa en människa; han går i köket, ingen piga; +slutligen inträder han i salen, alltjämt gnolande på +Sångarfanan, då han mötes av ett dundrande tyst! +</p> +<p> +Han befann sig mitt ibland familj och husfolk, +vilka åhörde huru modern läste predikan. Det blev +en paus i läsningen, men blott ett ögonblick, ty en +blick av fadern, och modern tog sina ögon från +gossen och fortsatte läsningen! +</p> +<p> +Det var en förskräcklig halvtimme som +återstod; tvenne stämningar hade brutit varandra, och +förtrollningen var också borta. +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_66' name='page_66'></a>66</span></p> +<p> +Det blev ledsamt och kallt alltigenom! Efter +predikan förde fadern sonen med sig ut och +spatserade. Man tog av en händelse vägen åt kyrkan och +råkade inträda där just som Gudstjänsten var slut. +</p> +<p> +Fadern mottog lyckönskningar av kyrkfolket och +syntes ganska förnöjd! Så kom prästen. +</p> +<p> +— Guds frid, pastorn, nu skall han få +predikohjälp. +</p> +<p> +Pastorn lyckönskade sonen och tackade för den +erbjudna hjälpen, men frågade om sonen redan hade +så avgjord kallelse, att han bestämt sig! +</p> +<p> +— Kallelse? sade fadern. Hå, det skall väl inte +krävas så strängt; man ser så mycket folk som blir +präster! +</p> +<p> +De följdes åt framåt prästgården. Sonen och +prästen voro snart i ett samtal, som fadern ej deltog +i, ty han visste ej varom det handlade. +</p> +<p> +Framkomna till prästgården bad värden dem +stiga in, men fadern sade tvärt: nej, tack! tog sonen +med och gick. +</p> +<p> +De gingo tysta bredvid varandra länge. +</p> +<p> +Slutligen sade fadern: +</p> +<p> +— Jag hade tänkt att det inte var värt att du +blir präst! +</p> +<p> +— Jag har aldrig ämnat det! +</p> +<p> +— Har du inte? +</p> +<p> +— Nej, jag har inte kallelsen! +</p> +<p> +— Jaså! Men jag vill att du blir det! +</p> +<p> +— Jag menar jag blir vad jag vill, när jag +bekostar mina studier själv — +</p> +<p> +Fadern tänkte en stund. +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_67' name='page_67'></a>67</span></p> +<p> +— Om jag hjälper dig med studierna, blir du +präst då? +</p> +<p> +Han fattade sonens hand och såg på honom! +</p> +<p> +— Nej, icke för vinnings skull! +</p> +<p> +— Om jag ber dig! +</p> +<p> +— Nej! Jag är icke av den rena bekännelsen. +</p> +<p> +— Det är icke jag heller, tröstade fadern, men +det halp icke. +</p> +<p> +Samtalet var slut. En märklig förändring hade +försiggått med fadern på dessa timmar. +</p> +<p> +Han hade fått samma sak mot sonen som han +nyss haft mot prästen; men hans fåfänga var större. +</p> +<p> +Resultatet blev parlamenteringar, som strandade +mot sonens fasta beslut att icke mot samvete åtaga sig +att förkunna en lära, som han ej bekände helt och +hållet. Modern skickades fram med sina böner, men +intet halp. +</p> +<p> +Då visade fadern honom ur huset. Genom gamla +lärare erhöll han en sommarkondition och med +besparingarna reste han om hösten till Uppsala och +började läsa på graden. +</p> +<hr class='tb' /> + +<p> +Vid första terminens slut hade han alldeles klart +för sig att en examen egentligen är en ekonomisk +fråga, att akademiens viktigaste person är +räntmästaren och att tal om järnvilja, flit o. d. är snack. Här +funnos en mängd opåräknade utgifter: +inskrivningsavgifter, lösen, nationsavgifter, kollegier och böcker. +Ett enda lexikon kostade lika mycket som han tänkte +leva på under terminen, och han levde mycket +sparsamt. Han bodde innanför ett arbetsfolk som hade +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_68' name='page_68'></a>68</span> +barn. Modern skickade i hemlighet en flaska mjölk i +veckan, vilken han gömde bakom en bjälke ute i +vinden; när det var kallt fick han hugga en vak i +flaskan och hämta sitt förråd för tillfället. +</p> +<p> +Det där gick ändå an; att han förkylt händerna +gick också an; att han blev svag och eländig av dålig +föda också, ty sådant tog icke skada på hans själ, +men det var annat som förmådde det. +</p> +<p> +Han kunde icke betala nationsavgiften; +landsmännen ägde befria honom därifrån genom allmän +omröstning på landskapet. Han stod i rummet utanför, +när de läste upp hans namn. +</p> +<p> +En landsman begär ordet och, då han ej finner +den sökande tillstädes, förklarar han, att det endast +kan vara lågt vinningsbegär, som dikterat denna +ansökan, då fadern vore känd som en minst sagt +välbärgad person. +</p> +<p> +Vid voteringen beviljades hans ansökan att bliva +från terminsavgiften befriad med tre rösters pluralitet. +</p> +<p> +Han drog sig nu mera alldeles tillbaka, och de +få kamrater som förut umgåtts med honom, stötte han +ifrån sig genom sin misstänksamhet. +</p> +<hr class='tb' /> + +<p> +Det blev vår och det var en Valborgsmässoafton. +Studenterna samlades som vanligt på torget om +kvällen för att med fanor och sång tåga upp till +Slottsbacken. +</p> +<p> +Han hade varit ute och gått för att hålla sig +varm och vände just om Carolinahörnet då han såg +det långa tåget komma emot sig. Han blev blyg, han +blev rädd och ville springa sin väg; men han ville så +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_69' name='page_69'></a>69</span> +gärna vara med; han hade ju rättighet; men så tänkte +han på den där gången på nationen, och så blygdes +han — han hade ju inga rättigheter. Nu tågade de +förbi honom, han tyckte att alla de vita mössorna +sågo på honom; själv hade han icke någon ren mössa +utan gick i hatt och det kom också för honom. Han +följde ändock efter och blev knuffad i folkhopen; han +stannade med de andra åskådarna uppe på backen; +han trängdes allt längre fram mot sångarna; han +kände igen gamla skolkamrater, men han vågade sig +icke fram. Och nu klingade »Våren är kommen» så +jublande friskt och eldarna lyste runt kring horisonten. +Här hade han stått som katedralist året förut och +drömt om det ögonblick då han skulle få vara med, +och det stod så livligt för honom, att han glömmer +sig och faller in i sin sångstämma! +</p> +<p> +— Å, håll mun på dig, när studenterna sjunga l +röt en gesäll och knuffade honom i sidan! +</p> +<p> +Nu hade han bevis på att han icke var student! +</p> +<p> +Han ville gå hem senare, men han gick ändå +ut i staden för att höra på sången och se de glada +upptågen. Det lyste i alla nationssalar; han tänkte +ett ögonblick gå upp på sin; men det kostade pengar, +och om han också haft skulle han ej vågat gå dit. +Man skulle ha viskat, så trodde den token, »har han +råd med det?» +</p> +<p> +Han kände att han den kvällen var på god väg +att bli en dålig människa! Han var så viss, att i hela +det stora studentsamhället ej fanns en enda, som i +denna kväll var så olycklig som han — och ändå +funnos där så många som voro fattigare. Det fanns en +fläck på honom och en sådan som han visste att +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_70' name='page_70'></a>70</span> +ungdomen aldrig förlåter, och han var dock oskyldig; det +skulle ha varit en lisa att ha varit skyldig, tyckte han. +</p> +<p> +När han kom hem och gick igenom arbetsfolkets +rum, satt hela familjen omkring ett väl dukat bord +och åt. +</p> +<p> +— Nej, kors, är inte magistern ute; vi trodde +vi inte skulle få se honom förrän i morgon bittida! +</p> +<p> +Och så skildrades för honom hur lustigt det +brukar gå till; hur hela stan är vaken om natten och +hur studenterna gå till slottskällan på morgonen i +soluppgången; och hur roligt det skulle bli i morgon +på första maj! +</p> +<p> +Han gick in till sig och slog upp fönstret. »Sjung +om studentens lyckliga dar», hörde han. — — »Inga +stormar än»; »Inga stormar, Inga stormar», sade +basarna för att göra saken troligare, men han blev så +ond, ty han älskade ännu sanningen och han fick en +hel hop onda tankar om poeterna, »dessa +mänsklighetens flattörer», menade han. +</p> +<p> +Han gick till sängs, hörde arbetarens barn läsa +aftonbön och somnade i den fulla övertygelsen att +han var en förkastad människa. +</p> +<hr class='tb' /> + +<p> +Åtta dagar senare skulle han upp på nationen för +att läsa ett anslag om ett ledigt stipendium på 15 +rdr. Han valde en timme efter middagen då han +nästan var säker på att ingen skulle finnas på lokalen. +</p> +<p> +Han fann tamburen full av rockar; han gick +igenom läserummet och fann dörren till salen stängd, +men hörde en röst som talade. Han lyssnade! +</p> +<p> +— Mina herrar, då Xlands nation i dag har den +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_71' name='page_71'></a>71</span> +äran och glädjen att se sin inspektor hedra densammas +enkla bord med sin närvaro, är det för oss en så +mycket kärare anledning att få hälsa honom — — — +</p> +<p> +Han tittade genom nyckelhålet och såg ett långt +dukat bord med ljus, vinglas och blommor; kurator +stod med ett Champagneglas i handen vänd mot +nationens inspektor, professor X. +</p> +<p> +— — — och jag ber på alla mina landsmäns +vägnar härmed få föreslå en skål, en tacksamhetens för +den aldrig tröttnande välvilja, varmed ni herr +professor städse omfattat Xlands nation, en välönskans för +vetenskapens nestor, akademiens ära, som så hävdat +Xlänningarnas gamla namn! Leve Xlands nations +inspektor! +</p> +<p> +Hurra, hurra, hurra, hurra! inföll nationen, och +fanfarer skrällde. +</p> +<p> +Han måste höra fortsättningen och satte sig ned +vid dörren. +</p> +<p> +Det knackade i ett glas och det blev dödstyst. +</p> +<p> +— Mina herrar landsmän! — Jag har icke många +ord att säga! Den oförtjänta ära, som kommit mig till +del, då ni inbjudit mig till ert lysande bord, har +tilltalat mig ganska livligt. Det är gott för en gammal +man att se sig avhållen av ungdomen, och det är desto +kärare, som denna ungdom blivit född och uppfödd i +samma hembygd, ja mina unga vänner: det samband, +det osynliga samband, som äger rum mellan personer, +födda och uppfödda i samma hembygd, är i sanning +egenartat; man känner sig som barn av samma mor +och man älskar varandra som sannskyldiga fränder. +Xlands nation har för mig alltid varit som en kär +anförvant och, oaktat den ringa beröring man +kommer till varandra, har jag dock fått er alla kära — +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_72' name='page_72'></a>72</span> +och jag känner eder alla; det finns icke en av er som +ej ligger mig om hjärtat. I tycken måhända, att vi så +sällan se varandra? Väl! Men jag ser er, jag ser med +mitt vakande öga, ty jag älskar er! +</p> +<p> +Vet ni, mina unga vänner, jag säger ibland för +mig själv så här: Gud late aldrig Xlands nation komma +att ångra den stund då den utsåg mig till det +ansvarsfulla kallet — — — +</p> +<p> +Han sprang ut i tamburen för att få skratta ut +och återvände sedan till nyckelhålet. +</p> +<p> +Inspektorn stod där ännu med glaset i hand och +tårarna i ögonen och talade. +</p> +<p> +— i hemmet, mina unga vänner, är det vi få +lära allt gott, i hemmet är vår lyckligaste tid; huru +mycket ligger ej i detta enda ord: hem! Och I han +alla lyckliga hem — jag vet det! Men därför skolen I +också vara tacksamma! Tanken på denne fader, som +för eder arbetar och trälar och drager dagens tunga +och hetta; det är för er han arbetar, ty varför skulle +han arbeta för sig själv — — — +</p> +<p> +Han avlägsnade sig och mötte i trappan +vaktmästare med fat och buteljer. +</p> +<p> +Det kändes som om något gått i baklås för +honom. Han tyckte att alla människor ljögo; +studenterna i sin sång, kuratorn i sitt tal, inspektorn i sitt +tal; men det värsta var, att de bestämt frodde på vad +de sade; inspektorn grät ju! Eller var det kolsyran! +De voro sålunda vilseförda! Han hade ju efter hand +funnit att allt förhöll sig på ett rent motsatt +förhållande i verkligheten mot vad som sades av +människorna. Icke hade inspektorn visat nationen någon +välvilja, icke var han någon nestor i vetenskapen, +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_73' name='page_73'></a>73</span> +han var ju ansedd för en stor medelmåtta; icke kände +inspektorn <span style='letter-spacing:5px'>alla</span> landsmännen, han som aldrig såg +dem mer än en gång om året på vårmiddagen; och +ordet hem, det väckte ju hos honom de allra +obehagligaste föreställningar; och hans far, icke arbetade +han för sonen — det var ju lögn alltihop! +</p> +<p> +Om kvällen skrev han till fadern och sade, att +nu ville han bli präst, ty han hade ändrat mening i +vissa saker. +</p> +<hr class='tb' /> + +<p> +Två år efteråt har han tagit dimissionsexamen +och håller på med den praktiska. +</p> +<p> +Hans levnadssätt och hans yttre ha undergått +vissa förändringar. Han har genomlevat en andlig +kamp, som numera är slut. Ansiktet är något åldrigt; +näsan mera framskjuten och markerad; ansiktets hud +fast, gul, med två mörka skuggor efter skägget; vissa +muskler omkring munnen (buccinatorerna) mera +rörliga och utvecklade, liksom alltid på språng; blickarna +oåtkomliga; om man ser honom i ögat, kan han +kontrahera pupillen, så att man tror sig se en blind; +det där lilla mörka pupillhålet, där själen strålar ut, +är han så rädd om; pannan är högre, men man ser +platsen efter det gamla hårfästet; händerna äro vissna, +men han har blivit fet. +</p> +<p> +Hans studier bestå i homiletik och kateketik. +</p> +<p> +När han står i katedern och extemporerar är han +vältalare, men det är mera en exeget än en predikare +man hör. +</p> +<p> +Kateketiken är honom motbjudande, men han +måste, och han är strängt plikttrogen. Han får tre av +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_74' name='page_74'></a>74</span> +de värsta gossarna från Prinsens skola till sig kl. 6 +varje morgon; dessa skola senare på dagen ge prov +på lärarens skicklighet genom att svara på ett visst +antal katekesfrågor; barnen tycka icke om att stiga +upp i otid, därför äro de sömniga och tredska, men +som de äro fattiga, tycka de om slantar. Detta vet +den unge människokännaren och därför begagnar han +detta vanliga och tillåtliga medel. +</p> +<p> +Hans två mellanår hade icke varit angenäma; han +hade visserligen fått umgänge genom kollegiet, men +de voro icke behagliga dessa unga män, ty de voro så +obildade, menade han, och dessutom hade de ett +vakande öga på honom och umgingos hos en +professor. +</p> +<p> +Litet svårt hade han också haft att finna sig i +den tyranniska ton, som lärarna begagnade mot +honom, och tilltalsordet du kändes som ett +tillbakaflyttande i skolan; det verkade så förkrossande, att +han ibland trodde det vara en villa att han arbetat sig +ur gossåren, han tvivlade på all utveckling överhuvud. +</p> +<p> +Striden hade varit svår! Han hade slutat sin +första period i tvivel, då när han beslöt läsa på +prästen, men gick icke till botten med sin sak, utan +kastade sig över till absolut stupidité. +</p> +<p> +Han ville bli kristen på allvar, men han kunde +icke; han ville pröva sig genom späkning, +självförvållade lidanden, men han fick aldrig extasen. Han +slog en gång upp ett tryckt plakat på sin vägg med +»Kom till Jesus!» Visserligen led han litet smälek +därför, men det var så litet mot vad han lidit förr, att +han tog ner plakatet igen. +</p> +<hr class='tb' /> + +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_75' name='page_75'></a>75</span></p> +<p> +Han prästvigdes i Domkyrkan i föräldrars och +syskons åsyn; fadern tog emot honom på korsgången +och kysste honom; modern grät och syskonen också. +Han var som vanligt lugn och kall. +</p> +<p> +När tiden blev fullbordad, erhöll han +komministraturen i hemsocknen. +</p> +<p> +Nu är han mycket avhållen av sina +församlingsbor, är ansedd som en snäll och hederlig man, och +så är han; men främmande folk från stan, som hört +honom i kyrkan, säger att han är »död». +</p> +<p> +Med fadern umgås han rätt förtroligt; de spela +bräde om lördagarna och äta middag tillsammans om +söndagarna. +</p> +<hr class='mini' /> + +<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'> +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_76' name='page_76'></a>76</span> +<h2 class='chapter'>Lättsinnet.</h2> +</div> + +<p> +Nätt och jämnt hade han tagit en dålig +studentexamen, då fadern dog och lämnade honom fyratusen +rdr i souvenir. Det var mycket pengar, menade sonen +och reste om hösten till Uppsala för att ta graden. +</p> +<p> +Anländ till ort och ställe hyr han och två +kamrater en triplett på Svartbäcksgatan. Sedan går han ut +och ser på stan; när han blivit nykter, börjar han höra +sig om fordringarna till graden. Han får då veta att +man icke kan tala om några fordringar, ty graden är +helt enkelt frukten av mångåriga studier vid +universitetet, graden är krönet på bildningen, graden är en +utvidgad studentexamen, graden är egentligen icke +någon examen alls; för övrigt använder man första +terminen till att uppvakta, anmäla sig till föreläsningar +utan att besöka dem, ty dem kan man icke ha någon +nytta av ännu, med ett ord till att orientera sig! +</p> +<p> +Och Gud, vad han orienterade sig! +</p> +<p> +Man såg honom uti Eklundshovskogen slå käglor +och dricka punschbålar kl. 11 på förmiddagen och +det var han som uppfann att ge åkarn tre riksdaler, +för att han på hemvägen skulle köra omkull i svängen +nedanför backen. +</p> +<p> +Det var han som uppfann att man kunde rida på +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_77' name='page_77'></a>77</span> +de förspända droskhästarna, när man ej fick rum i +vagnen eller på kuskbocken. +</p> +<p> +Det var han som fann upp, att man kunde simma +över ån för att komma till Lamby’s. +</p> +<p> +Han anförde alla nattliga uppträden på torget; +han sjöng första bas och försummade aldrig allmänna +sången; han blåste b-kornett i nationen och införde +det bruket att nationsextetten alltid upplöste sina +sammankomster på torget medelst fanfarer. +</p> +<p> +Han var älskvärd i dessa upptåg, men han hade +även sina stunder, då han var fruktansvärd. Det var +då han blev utsläppt kl. 11 från ett schweizeri och +icke kunde komma in någonstans mera; det var då +bärsärkalynnet tog sig ut. Då gick han till torget och +utvalde en handfast skara för att gå ut på strövtåg. +Först släcktes alla lyktor på Svartbäcksgatan och så +bar det av ut till stadens utkant vid Kungsdiket. Där +låg en ölstuga. Kom han ej in, då kunde han i +raseri bryta ner hela längor med staket och gamla +plank; han lät en gång bära en grind från Vaksala tull +ner till Fyris — han tog ner skyltar och bar i ån, ja +han lät en gång föra en släde från en gård och skjuta +den ner i en vak så att endast det yttersta av +skälmarna syntes — allting skulle ner i ån. +</p> +<p> +Allt detta nidingsverk, som numera upphört, +tåldes av stadens borgare; aldrig hörde man några +klagomål åtminstone, vilket gav studenterna anledning +förmoda att de togo igen skadan på annat sätt. +</p> +<p> +Hans mest berömda dåd var dock den i annalerna +länge levande belägringen av »Tunnan», en ölstuga +en halv fjärdingsväg utanför Svartbäckstull, på en +åker på väg till Gamla Uppsala. Han tog ner ett +staket och utdelade spjälorna som spakar, med vilka +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_78' name='page_78'></a>78</span> +dörrar och fönsterluckor skulle brytas upp på den +lilla stugan, i vilken fyra borgare hade stängt in +sig. Han gick själv upp på taket och släppte ner stora +stenar genom skorstenen, så att spjället sprang +sönder; han började lyfta av takpannorna och fick foten +igenom de murkna läkterna, då ett väldigt skri +förkunnade att dörren var uppbruten och att besättningen +kapitulerade. Han var fruktansvärd, där han stod +i skjortärmarna i den kalla vinternatten, drypande av +svett, och han skulle säkert ha blivit gastkramad som +en värdig ättling, örn någon av de gamla kämpar stigit +upp från Fyrisvallen därute och sett på den +belägringen. +</p> +<p> +Nå, det där var nu hetta i blodet, som borde ha +givit sig, innan de fyra tusen riksdalerna tagit slut, +men den gjorde inte det! +</p> +<p> +Hans hem var oordentligt; det låg vid en stråkväg +och där spelades bräde och dracks öl hela +förmiddagarna. När han mot slutet av terminen skulle ta fram +sina böcker, fann han dem icke. Slutligen hittade han +i en koffert bland orena kläder en psalmbok, ett nya +testamentet och Anna Maria Lenngren. +</p> +<p> +Andra terminen, då han kommit underfund med +att graden var en examen, till vilken fordrades tolv +betyg, började han läsa <span style='letter-spacing:5px'>humaniora</span>, det vill säga +Paul de Kocks romaner på franska, »för språkets +skull», diverse skönlitteratur och latinska grammatikan, +ty han hade hört att nian skulle skriva latin en gång +till. +</p> +<p> +Nu var han bliven sexmästare i nationen och +det var ett maktpåliggande värv — och kostsamt. +</p> +<p> +Tredje terminen tog han ett kollegium i +latinskrivning för att lugna sig, ty han började bli orolig. +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_79' name='page_79'></a>79</span> +Hans liv fördystrades även av husliga bekymmer, ty +han hade en kontubernal, som ville läsa och som ej +kunde fördra de eviga kort- och brädspelen i hemmet. +</p> +<p> +En kväll hade de slagits och då kontubernalen, +som var en inbunden vildsint natur, dragit upp sin +kniv, fattade den andra sin laddade bössa och sköt av +skottet i väggen. Saken gjorde ett obehagligt +uppseende, men det hindrade icke honom att alltid ha +bössan laddad över sin säng och att knäppa med +hanen, innan han lade sig, för att låta kamraten höra +att han var på sin vakt. Ingen ville flytta mitt i +terminen, och man levde på fältfot. Detta gjorde att han +flydde hemmet och att vid fjärde terminens ingång +hans fyra tusen riksdaler voro slut. +</p> +<p> +Det var en vändpunkt i hans liv — han skulle +börja vigilera. +</p> +<p> +Nu tror man att kamraterna övergåvo honom, +att alla så kallade vänner, som ätit hans sexor och +druckit hans punsch, skulle vägra honom sin hjälp! +Nej, visst icke; den penning, som cirkulerar i +studentrörelsen, är icke förvärvad av ägaren och därför +betyder den så litet; där i staden bedrivs så mycken +hemlig socialism, att om föräldrarna bara visste! +</p> +<p> +Att vara utan tillgångar är nu en sak, som i +Uppsala är lätt hjälpt, men att ha skuld är något +värre, och det var det han hade. +</p> +<p> +En morgon väcktes han av en karl, som visade en +räkning på ett par blanklädersstövlar. Han hade +aldrig i sitt liv dragit blankläder, men en provisor +på apoteket skulle på en Gillebal och kunde icke få +blanklädersstövlar utan att någon gick i borgen, <span style='letter-spacing:5px'>pro +forma</span>. Han hade alltså gått i borgen. +</p> +<p> +— Vill herrn betala den här räkningen? +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_80' name='page_80'></a>80</span></p> +<p> +— Skall jag betala hans stövlar! Jag känner +knappt karlen! +</p> +<p> +— Men herrn har accepterat! +</p> +<p> +— <span style='letter-spacing:5px'>Pro forma</span>, ja, det har jag gjort! Gå sin +väg nu! +</p> +<p> +Karlen gick, men han kom igen om åtta dagar, +och då voro de två! +</p> +<p> +— Vill herrn betala? +</p> +<p> +— Nej! Ska jag betala andras stövlar; tycker +herrn det är billigt? För övrigt kan jag inte! +</p> +<p> +— Då blir det utmätning! +</p> +<p> +Han låg i sängen och såg huru de upptecknade: +ett beväringsbandoler, en bajonett (tillhörig K. +Upplands Regemente), en hamptygsrock, en tobaksburk +(utan lock), två kortlekar, en studentmössa. Han +tvang dem att vidare upptaga: 8 tombuteljer, en +galosch, Ödets lek (från ett lånbibliotek), en +nattkappa och en latinsk temabok. +</p> +<p> +Han fann uppträdet nytt och underhållande, +varför han bjöd herrarna på var sin halv öl, som de +tacksamt emottogo. +</p> +<p> +Vid närmare besinning fann han det ändå +orättvist att han skulle betala en annans stövlar och han +gick till en kamrat, som läste på hovrätten. +</p> +<p> +Han gjorde sin relation och förklarade sig +missnöjd med domen. +</p> +<p> +— Men du har ju redan skrivit på utslaget, att +du erkänt skulden? +</p> +<p> +— Ja, det är sant, jag skrev på! Men det bryr +jag mig inte om! Jag processar! +</p> +<p> +— Processa aldrig med hantverkare, ty du +förlorar alltid! Jag processade med min skräddare om en +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_81' name='page_81'></a>81</span> +överrock härom året och jag förlorade genast i första +instansen! +</p> +<p> +— Men du hade fått rocken! +</p> +<p> +— Ja, naturligtvis! +</p> +<p> +— Ja, men jag har aldrig fått några stövlar! +</p> +<p> +— Det är samma förhållande! +</p> +<p> +— Men, <span style='letter-spacing:5px'>ponera casus</span>!... +</p> +<p> +— Det hjälper inte! +</p> +<p> +Han blev slutligen övertygad om att han redan +förlorat processen, och att han måste betala +rättegångskostnaderna, såvida han ej ville bli bysatt, ty +de upptecknade lösörena skulle säkerligen icke +räcka! +</p> +<p> +Han fick nödiga instruktioner att gå till Bolén +för att skaffa pengar. +</p> +<p> +Bolén var en ockrare, som ägde det största huset +vid torget. Nu var han gammal, hade upphört med +rörelsen och blivit metodist. Liksom för att försona +sina synder, eller om av behov att se supplikanter, +fortfor han ännu med att låna ut pengar utan ränta, +men mot god borgen. +</p> +<p> +Han gick alltså till Bolén; blev mottagen i en +vacker salong, frågade om han hade äran tala vid +brukspatronen (§ 1 i instruktionen). +</p> +<p> +Brukspatronen bad honom sitta och tog upp ett +samtal ganska ledigt. Supplikanten förde +konversationen in på dagens religiösa frågor, talade om den +gängse otron, prästbristen och statskyrkans intolerans. +Härunder hade han blivit tillräckligt varm för att +resa på sig och för att kasta betydelsefulla blickar på +det album, som brukspatron nu (enligt § 2) skulle +fatta. Det var ett fatalt ögonblick: han berömde +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_82' name='page_82'></a>82</span> +pendylen, kriticerade ett landskap, genomströvade +rummet i alla riktningar, men Bolén tog intet album. +</p> +<p> +Enligt § 2 skulle nämligen ockraren strax efter +hans inträde, just då konversationen hotade att +avstanna, liksom av en händelse fatta ett stort +kvartalbum, utstöta en suck och slå upp reformatorernas +konterfej. Detta var det avgörande ögonblicket, på +vilket lånet berodde. Då skulle nämligen +låntagaren ögonblickligen, utan att klicka, falla in: »Det var +en väldig Guds man, den Melanchton, eller Luther, +eller Huss», vem det nu var som låg uppslagen. +</p> +<p> +Då skulle ockraren, enligt § 2 mom. 6, säga: +»Nej, kors att herrn känner dem», varpå låntagaren: +»O ja, visserligen känner jag dem!» +</p> +<p> +Men ockraren kände icke instruktionen, utan fann +ett så livligt intresse i samtalet att han glömde sin +vana. +</p> +<p> +Situationen blev kritisk och han beslöt att bryta +dess spets; han tar albumet själv, slår upp på en +slump och utbrister: »Det var allt en satans karl, +den Luther! Var det inte, brukspatron?» +</p> +<p> +Lånet utföll icke. +</p> +<p> +Affärerna blevo allt sämre och han kände redan +under sina fötter den gungfly, som kunde bli hans +grav. +</p> +<p> +Upp till posten varje morgon för att spana efter +rekommenderade brev, och så ut att låna och så ut +att betala. Hela dagen gick utan att tid blev att +läsa. Fjärde terminen gick ut och han ansåg sig böra +slå graden ur hågen. +</p> +<p> +Kamrater gjorde upp hans skulder; själv sökte +han en prediko-kondition och började läsa på prästen. +</p> +<hr class='mini' /> + +<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'> +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_83' name='page_83'></a>83</span> +<h2 class='chapter'>Primus och Ultimus.</h2> +</div> + +<p> +Östgötarnas trädgård var riktigt fin på +eftermiddagen den andra juni det året, ty där skulle bli +kransbindning till promotionen. Örtagårdsmästaren +hade låtit kratta gångarna och rensa bort allt +gammalt löv sen fjolåret; han hade med egen hand stöttat +upp narcisserna och tulpanerna, som nu stodo i +full blom, och halva nationen hade dagen förut grävt +upp rabatterna. I en berså av blommande +syrenbuskar var ett stort bord dukat med lätta förfriskningar +för damerna; därbredvid ett annat med något solidare +varor för kandidaterna och sångarna. Tvenne +lagerträd hade blivit nedflyttade från Botanicum för att +lämna sin tribut till den ungdomens fest, som dagen +därefter skulle begås. +</p> +<p> +Av fruntimren voro somliga unga, andra äldre; +de voro antingen systrar, fästmör eller mödrar; men i +dag voro de alla vackra. +</p> +<p> +Det låg över det lilla sällskapet en sådan dämpad +fridens stämning, som plägar infinna sig efter +fullbordandet av ett långt, mödosamt arbete; all oro var +borta; segern var vunnen, man väntade endast på +belöningen. +</p> +<p> +Bland de unga männen var det två, som ådrogo +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_84' name='page_84'></a>84</span> +sig uppmärksamheten framför de andra: det var i +själva verket primus och ultimus. +</p> +<p> +Primus var en smärt, högväxt ung man med ett +yttre som var felfritt; bröstet var högvälvt och bar +alls icke några intryck efter ett långvarigt lutande över +skrivbordet; skuldrornas bredd ganska betydlig, de +fina händerna, med phalangerna i fullt normal +skönhetsproportion, vittnade om en ras, som ej under +generationer haft kroppsarbete i något led; man +kunde ha sagt med ögonmått att foten höll precis +en huvudlängd i profil och dess höga valv hade icke +sjunkit under trampandet på en nedgången skosula; +det var med ett ord en fullständig, oförstörd +idealgestalt och ändå hade han det största betygantalet. +Och icke ett spår av rynkor mellan ansiktets muskler, +som skyddades av ett tunt fettlager vilket aldrig +behövt anlitas under det starka hjärnarbetet, ty ägaren +var själv rik och tillhörde en mycket rik +köpmanssläkt. Han hade dagarna förut på ett lysande sätt +försvarat en utmärkt avhandling: <span style='letter-spacing:5px'>Les differentes +époques de la Poésie Provengale jusqu’ +à la mort de Louis le Débonnaire</span>. +</p> +<p> +Han bar sitt huvud högt och var glad och öppen, +artig och chevaleresk mot damerna som en +medeltidsriddare och när han nu föll på knä för sin trolovade +för att prova lagerkransen, då var det en scen från +en <span style='letter-spacing:5px'>Cour d’amour</span>; han hade icke köpt denna +belöning; han hade arbetat sig fram därtill, ty han hade +ju kunnat skaffa sig gård och hustru för fyra år sen, +men det ville han ej, och emedan han var rik, hade han +ställt högre fordringar på sig än på de andra; ty han +hade sina kunskaper till bättre pris. Men fyra år äro +långa och han hade gjort sin riddarevakt med ära. +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_85' name='page_85'></a>85</span></p> +<p> +Ultimus, caput för en fattig kommendörsätt, var +en trettioåring med fina drag, blek hy och mörkt hår; +han var enkelt klädd, men ytterst omsorgsfullt, nästan +ängsligt, och hans kläder buro lätta antydningar om +borstens alltför flitiga begagnande; han såg icke glad +ut, icke lugn ens, ty tunga moln gingo då och då +över hans panna. Han hade endast sin syster med sig, +ty han ägde inga anhöriga eljest. Hon hade redan +bundit hans krans, icke alltför omsorgsfullt, och var nu +ivrigt upptagen av konversation med de andra +oförlovade kandidaterna, bland vilka hon väckte ett visst +uppseende genom sitt behagliga sätt och sin ytterst +smakfulla och eleganta toalett. +</p> +<p> +Brodern kastade då och då en sorgsen blick på +systern; han var tio år äldre än hon, han hade vaggat +henne som litet barn och han hade varit hennes enda +stöd — då kan man veta! Det hade varit en ganska +mörk historia, icke så originell, tyvärr, men tyst +hade den varit och därför fordrar den vördnad. Han +hade sett resande köpmän tillhandla sig skogarna +omkring hans hem, han hade sett huru samma köpmän +inropat hans gamla fäderneboning, huru de rest upp +torn i Nürnbergerstil i alla fyra hörnen på det gamla +renaissanceslottet som de låtit vitstryka, och han hade +satt sig ett mål före, ett mål för livet — att åter +en gång träda i besittning av det gamla godset och +återställa det i dess forna skick. Men som han var +en klok man och insåg tidens strävan, fann han den +enda möjliga utvägen bestå i att arbeta, underlätta +arbetet genom teoretiska kunskaper och därigenom +komma till kapital — och sedan! Han hade därför +valt naturvetenskaperna och disputerade om +»<span style='letter-spacing:5px'>Fenyl-syrornas återförande på formeln</span> +C<sub>12</sub> H<sub>5</sub>.» +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_86' name='page_86'></a>86</span></p> +<p> +Systern hade aldrig förstått honom riktigt; hon +ville att han skulle bli officer, som fadern hade varit, +hon ville att han skulle leva efter sitt stånd, som en +gammal moster hade lärt henne säga, men brodern +svarade endast med en kyss på pannan och såg noga +till att det intet fattades den älskade systern; han +hade också dedicerat sin avhandling till henne, och det +tyckte hon om, men hon kunde icke låta bli att skratta +åt titeln, och det gjorde brodern ont; hon var +avundsjuk på primus7 fästmö, som kunde läsa upp de +fransyska verserna ur hans avhandling och få +förtjusta åhörare. Det där +C<sub>12</sub> H<sub>5</sub> +C_12 H_5 +tyckte hon var så +roligt, och det sade hon nu högt, och det var därför +brodern var ledsen, men det var nog för annat också. +</p> +<p> +Emellertid började stämningen antaga en +muntrare karaktär; sånger och tal avlöste varandra, och +ultimus blev anmodad att repetera sitt tal till kvinnan, +som han i morgon skulle uppläsa i kyrkan. Som +han aldrig skrivit vers, hade han måst anmoda primus, +vars latinska tal till föräldrar, lärare och målsmän han +i gengäld uppsatt. Han skulle just börja, då +nationsvaktmästaren steg fram och viskade honom något i +örat; han blev litet blekare än förut, bad om förlåtelse +och gick ned åt porten till gatan. Där stod en karl +och väntade honom; denne bad om ursäkt att han +kom olägligt, men han hade bud från kamrern, att +doktorns växel, som troligen blivit glömd, hade +förfallit i dag, och att banken väntade den skulle bli +reglerad innan morgon middag klockan tolv. +</p> +<p> +— Den förfaller icke förrän i övermorgon, då +de fyra månaderna äro ute! +</p> +<p> +— Det står 120 dagar och de tvenne sista +månaderna ha haft 31! +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_87' name='page_87'></a>87</span></p> +<p> +— Hälsa att jag skall komma! +</p> +<p> +Han återvände till sällskapet nästan paralyserad, +men måste vara med i glädjen; och det blev även +gemensam supé med förberedande dans, tills äntligen +klockan blev elva och man skildes. +</p> +<hr class='tb' /> + +<p> +Klockan sex följande morgon var primus på +benen, tog sitt bad, satt upp på sin häst och red ut +åt Stockholmsvägen. Han var glad som en lärka +och lät hästen emellanåt gå steg för steg, så att han +fick repetera sitt tal, och han talade latin för tallarna +så att det sjöng i skogen. När klockan slog sju +började kanonerna på Slottsbacken att spela; då kastade +han om hästen och red hem för att göra toalett. +</p> +<p> +Ultimus hade haft en svår natt. Han visste att +han blott behövde räcka ut handen för att få en ny +borgen av primus, ty han lånade aldrig pengar; han +skulle gärna göra det i övermorgon, men icke i dag +— för sin systers skull, och utställaren — var en fattig +kamrat! Han skulle ha mördat primus, om han sett +en enda misstänkt blick under aftonens bal kastad på +hans systers eleganta klänning. Han befann sig i en +situation sådan som endast en ond stormakt kan +uppfinna; hela hans med så mycken skicklighet uppförda +finansbyggnad hotade att störta just nu, då han stod +vid ingången till en ny bana! Under hans funderingar +gick tiden, och kl. 8 skulle han vara på +samlingsplatsen. Han kom dit och han kom i kyrkan och befann +sig på hedersplatsen bredvid primus. +</p> +<p> +Kantaten spelades upp; promotor talade om +matematikens ställning till de övriga vetenskaperna i våra +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_88' name='page_88'></a>88</span> +dagar; han kastade en hastig blick på de nyaste +forskningarnas resultat; han redogjorde med några ord för +Cauchy’s skiljande av rötterna till synektiska +funktioner av en variabel, kom in på plana kurvors +envelopper och singulära solutioner samt förirrade sig in på +vederläggningar av Clairvaults och Eulers föråldrade +teoremer. Ultimus följde med en stund, men tankarna +lupo upp med de smala trekvartskolonnerna och gingo +ned på andra sidan bågen. Han såg ett ögonblick att +läktaren mitt emot honom var klädd med unga damer; +men då fick han ögonen på Prechtens våldsamma +figurer på tabernaklet och han kände hur de +trampade honom på bröstet; han försökte nya uttydningar +på kragstenarna i koromgången, men tankarna lupo +ändå runt om ett litet avlångt blått papper; han +försökte se ut på församlingen, men tyckte han såg +kamreraren och kassören. Slutligen måste han upp; +promotor hade sagt: att nu voro de vid ingången till +vetenskapens härliga tempel och gav han dem +härmed fullmakt att inträda. Hans tankar rörde sig om +en svavelsyrefabrik, när han kände en krans läggas +på sitt huvud och ett skott small av; »<span style='letter-spacing:5px'>Valepræclarissime Doctor</span>» +— han hörde endast ett val e, +ett <span style='letter-spacing:5px'>vale</span> till allt som han hoppats på och strävat +efter! Han fick ett papper i handen med +namnteckningar under — han observerade att de voro +obevittnade. +</p> +<p> +Primus hade hållit sitt tal. Nu steg ultimus upp +darrande och blyg och läste upp verserna. +</p> +<p> +Han talade om kvinnan; huru hon i alla livets +skiften är mannens stöd, som moder, som syster — +härvid gick hans blick upp till läktaren mittöver och +då han såg sin systers varma blickar blev han stark — +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_89' name='page_89'></a>89</span> +och som brud. Nu slog klockan tolv — det fatala +klockslaget; hans tal var slut, kanonerna dundrade, +orgeln spelade upp och klockorna ringde. +</p> +<p> +Den vackraste dagen i hans liv var förstörd; han +som så väl behövde ett minne att värma och stärka +sig vid, han fick det ej! +</p> +<hr class='tb' /> + +<p> +Åtta dagar senare, innan ännu lagerkransen +vissnat, hade han inträtt i ett helt annat tempel än det +som promotor öppnat för honom; han var anställd +som kemist på en porslinsfabrik — han var arbetare. +Första dagen kändes det något tungt att på slaget 7 +vandra in genom den stora porten, som endast +öppnades mot uppvisandet av ett märke, tillsammans med +dessa tysta misstänksamma människor. +</p> +<p> +Men när han inträdde i laboratoriet och hörde +drejskivors snurrande över sitt huvud, vagnars +rullande, hissars gnällande och verkmästarns +kommandoord, då kände han det fridfullare än på gamla +Chemicum bland medikofilares lek och pojkstreck; han +kände nu först vad arbetets andakt var. När han kom +in i ateljéen, där unga flickor sutto vid långa bord +och målade porslinet, och såg deras allvar, deras +oavbrutna flit som icke stördes av prat eller skratt, föll en +bit fördom ur hans föreställningar om världen; men i +nästa ögonblick kände han sig nästan ängslig till mods, +ty han var ju i paritet med dessa, endast att han var +primus, vilket dock föreföll honom tvivelaktigt! Han +skulle anordna tillredning av de färger, med vilka +dessa skulle måla; de voro som artister mot honom; +han skulle analysera kaolinet, innan arbetarn formade +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_90' name='page_90'></a>90</span> +det, han skulle undersöka smaltsens smältbarhet, +innan godset sattes i ugnen — han var ju blott ett +biträde åt arbetarna! Men han hade ett oerhört +behov av att vara något mer, han erfor det som en +skyldighet! Han läste då in sig på sitt laboratorium om +nätterna och söndagarna för att göra sin upptäckt; han +såg att det fanns något inom denna gren, som ännu +icke var gjort här i landet och icke ute heller; det +var detta han skulle göra. Han underkastade +Sévres-porslinet de skarpaste analyser för att avlocka +detsamma dess hemligheter; han måste upptäcka dessa +lysande färger, som icke förändras i bränningen; en +gång var han upptäckten på spår. Han visste noga +chlorens inverkan på koboltföreningar; huru dessa +under olika temperaturgrader förändra färg; +återstod då att fixera dessa färger på olika stadier — att +få en hel skala att röra sig med; dessa resultatlösa +försök togo månader! De voro icke angenäma +förövrigt. +</p> +<p> +Mycket folk kom han i beröring med, men där +kunde aldrig bli något förhållande, ty man saknade +varandras förutsättningar. Principalen var rik och +obildad, därför kände han sig honom både +underlägsen och överlägsen, men det kunde aldrig bli något +deciderat. +</p> +<p> +Herrarna på kontoret voro gott folk nog, men de +smickrade honom och beklagade honom, och det +senare var förödmjukande. De undrade så ofta »hur +f-n man kunde stå i en smutsig blus och koka smörja, +när man var doktor och adelsman!» Och det var +just detta han ej ville säga dem. Försökte han under +sina rastpromenader på den instängda fabriksgården +tala vid någon arbetare, möttes han alltid med +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_91' name='page_91'></a>91</span> +misstroende; var han ock klädd i sin blus, röjde de vita +händerna duvan bland kajorna. Då kände han +olyckan av att bära ett namn! +</p> +<p> +En gång hörde han ett par arbetare i portgången +samtala om honom: +</p> +<p> +— Det är då — att våran adel ska gå på det +där sättet! +</p> +<p> +— Å var du lugn, han gjorde’t inte, om inte +en var nödd! +</p> +<p> +— Tror du det? återtog den förste och knep +med ögonen. +</p> +<p> +— Var så säker; han var inte så gemen mot +oss annars. +</p> +<p> +— Men han är en snäll man! +</p> +<p> +— Tacka honom den för det; men han har +högfärden i sig, den fattiglappen, fast den inte syns! +</p> +<p> +Han återvände till sitt tysta rum och eldade på +i reverberugnen för hundrade gången. Han såg hur +smaltsen i digeln antog den ljusröda färgen, så +rosenröd som hans vackraste drömmar; han såg hur den +blev blå som en vårhimmel — han ville fixera den, +men då bleknade den och blev gråblå som en +drinkares öga. +</p> +<p> +En dag fann han några kristaller anskjutna på +ett filter, som stått över några dagar. Han betraktade +dem genom mikroskopet och kände dem ej; han visste +vilka reagentier han begagnat; dessa måste alltså ha +varit orena. Han underkastade sina kristaller den +skarpaste analys; han förnyade den flera gånger, +men kom ej till något resultat. Då slog det som en +blixt för hans ögon; han stod vid odödlighetens +tröskel, han hade upptäckt ett nytt enkelt ämne! Han +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_92' name='page_92'></a>92</span> +sprang ut i ateljéen och ville tala om det för flickorna, +men han vände om i dörren och gick in till svarvarna +och frågade vad klockan var, och så ned i magasinet +och såg på priskuranterna och så tillbaka till sitt rum, +där han andlös kastade sig på soffan och var galen i +fem minuter! +</p> +<p> +I fjorton dagar levde han i ett febrilt tillstånd, +men sen hade han sin avhandling färdig, och med +prov av den nya kroppen, som han givit namnet +<span style='letter-spacing:5px'>Ptyren</span>, insände han densamma till +vetenskapsakademien. +</p> +<hr class='tb' /> + +<p> +Primus hade uppskjutit sitt bröllop till hösten, +emedan han först ville göra en studieresa till Italien +för att lägga sista handen vid sin bildning. Mången +hade funnit uppskovet omotiverat, och fästmön icke +minst, som gärna velat vara med; men han var +bestämd. De funnos dock, som starkt tillrådde resan, ty +man hade trott sig märka att den unge doktorn efter +promotionsdagen undergått en märklig förändring; +man sade till och med att han var litet vurmig efter det +myckna läsandet, och trodde man att en utrikesresa +skulle göra honom gott. +</p> +<p> +Han reste — ensam. Icke såg han mycket på +museerna, ty dem hade han tenterat förut, och han +ville gärna behålla sina vackra tankar om de erkända +stora snilleverken, men han företog ensliga resor upp +åt Apenninerna och levde herdeliv i naturen; och allt +var nytt för honom. Han fann träden så stora och så +vackra i teckningen, att han kunde ligga och beundra +dem en hel förmiddag, ty hans öga hade sett +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_93' name='page_93'></a>93</span> +sig trött på boktryckarens små, små likformiga vassa +typer. +</p> +<p> +Under dessa vandringar gjorde han en ny och +som han tyckte ganska intressant bekantskap med sin +egen personlighet. Så länge hade han umgåtts med +andras tankar och meningar att han alldeles glömt +sina egna. Han fann en viss ursprunglighet i dem och +tyckte att de kändes mycket varmare än de andras. Så +tänkte han över sitt förflutna liv och fann det så +solljust det kunde vara, för solljust. Allt vad han +hemligast önskat hade han fått, allt vad han företagit +hade lyckats; alltid hade han fått sin vilja fram, +ingen sorg hade han haft. Han kände sig ofri härvid; +lyckan tyranniserade honom — lyckan förföljde +honom! Han erfor ett ödes hand över sig och han +trodde sig vara den förste, som förstod att Polykrates +kunde vara olycklig. Dessutom ägde livet ingenting +att ge honom mera; han visste sitt öde; han visste +att han kunde vid 45 års ålder äga ett vetenskapligt +rykte, han visste att han därigenom kunde nå +äreställen; han hade redan den skönaste och bästa kvinna +— om ett år kunde hon visserligen vara ful, sjuklig, +kanske icke så god mer. Det hade han icke mod att +bära, ty han kände att han icke övat sina krafter att +bära något sådant, och å andra sidan: om så ej bleve +förhållandet, så stod han åter på den gamla punkten +med sin evinnerliga lycka, sin dödande lycka! Han +förundrade sig dessemellan över att han icke kände +någon hemlängtan. +</p> +<p> +När dessa tankar gjorde honom oro, reste han +ner till Rom och umgicks med konstnärer och unga +utlänningar vid beskickningarna. Här fördes då ett +lustigt liv, och det roade honom stundom. +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_94' name='page_94'></a>94</span></p> +<p> +Den överenskomna tidpunkten för hans hemresa +var förbi och han hade redan fått ett påminnelsebrev. +Han begärde fjorton dagars uppskov. Han låg nu i +Neapel. +</p> +<p> +En afton var han utbjuden till en rysk attaché, +som ägde en villa vid golfen, en knapp mil söder om +Vesuven. +</p> +<p> +Det var en lysande fest; där voro eldiga viner och +svarta ögon; han dansade mycket och var särdeles +upprymd. Tillsammans med några intima lämnade +han salongen och gick att promenera i parken. De +togo vägen utåt en hög klippudde, som sköt rätt ut +i havet och på vilken var en belvedere. Solen hade +gått ner och kvällshimlen var redan svart, så att +stjärnorna brunno röda och stora genom den +uppvärmda luften. Utsikten var så fri och storartad man +ville se; rätt ut mellan Capri och Ischia låg havet +öppet; i norr bakom Vesuv syntes blott ännu alpha +av Stora Björnen, men i zenith hade de Perseus, +Cepheus, Andromeda och Cassiopea. De gingo så +långt ut på klippornas spets, att de hade under sig +hela vattenytan, vilken, lugn som en spegel, återgav +hela den del av stjärnkartan som låg i zenith. +</p> +<p> +Detta gjorde ett livligt intryck på honom att +se himlen under sina fötter och han började svärma. +Han lutade sig fram över barriären och stirrade ned i +djupet. +</p> +<p> +— Sen I, så nära ha väl aldrig syndare haft att +komma in i himmelen; men det är sant, jag är rik, +och förr skall en kamel genom ett nålsöga... Nej, +det är icke så! Vad har jag brutit att jag skulle +bli så rik, så lycklig, att jag ej får gå ditin; jag +ärvde den synden, det finns då arvsynd och det trodde +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_95' name='page_95'></a>95</span> +jag ej! Men Perseus föddes av Danae och ett +guldregn, och jag ser ändå honom med därnere; +därnere, ja! Men himlen är ju däruppe; då måtte det +här vara det andra! +</p> +<p> +I detsamma kom ett stjärnfall i synbar riktning +från zenith; han såg endast reflexen i vattnet och +blev skrämd av den ljusa punkten, som tycktes komma +underifrån rätt upp emot honom. Med ett anskri +var han uppe på barriären. +</p> +<p> +— Jag kommer! utropade han och kastade sig +med huvudet före ned i den mörka spegeln, som +spräcktes och förvandlades i en gnistrande kaskad. +Han syntes snart över ytan och lade sig lugn på +rygg betraktande stjärnorna, tills båt kom och tog +honom. +</p> +<p> +— Jag är så lycklig, var hans enda yttrande, +när han fördes in till hospitalet för sinnessjuka i +Neapel. +</p> +<hr class='tb' /> + +<p> +Ultimus hade återfått sin avhandling jämte +upplysning att samma »upptäckt» var gjord ett par år +förut och att den obestämbara kroppen under +spektroskopet visat sig vara oxalsyra. +</p> +<p> +Denna underrättelse skulle säkerligen ha +förkortat hans liv om icke samtidigt han fått veta, att +systern blivit förlovad med en väl bärgad person och +att han därigenom befriades från varje ängslande +omsorg för henne. +</p> +<p> +Då han nu befann sig ensam och fristående, +kunde han icke underlåta att känna sig till en viss +grad lugn och på samma gång en smula lycklig. Han +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_96' name='page_96'></a>96</span> +eftertänkte om icke detta lugn skulle kunna fixeras; +vad som oroade honom och jagade honom var det +löfte han givit sig om återupprättandet av familjens +namn och glans. Men det fanns ingen, som hört +detta löfte, som han endast givit sig själv; han fann att +hans olyckor härledde sig av den enkla +omständigheten att han satt nollpunkten på sin skala över lycka +och olycka för högt; återstod endast att flytta ner +den och han skulle bli lycklig. Personligen var han +icke äregirig, alltså skulle detta ganska lätt gå +för sig. +</p> +<p> +Han började i lugn betrakta sin belägenhet i livet +och fann den bra. Han hade tre nätta rum att bebo, +ordentligt bord, så stora inkomster att han ej behövde +neka sig något, och i det lilla samhälle han tillhörde +åtnjöt han högsta rang. +</p> +<p> +Han hade beslutat att icke göra några +upptäckter vidare och övade sig dagligen i resignationen. +Härigenom inträffade, att han numera arbetade utan +feber, och se, han såg klarare igenom hela serier av +fakta, vilka han förut under oron gyttrat ihop; nu +fann han med lätthet den ena nya förbättringen efter +den andra i arbetsmetoden och lyckades till och med +göra en »upptäckt», som gjorde fabrikens varor +begärligare i marknaden. Han hade förut levat i futurum, +och därför blev allt imperfectum, nu levde han fullt +i den närvarande tiden, och därför hade han alltid +en fast trampad mark att gå ut ifrån, innan han tog +ett steg framåt. Det erövrade lugnet förlänade hela +hans person och uppträdande denna säkerhet som +inger förtroende, vilket gjorde att han ofta togs till +rådgivare i bolagets viktigare frågor. +</p> +<p> +Inom året hade han köpt två aktier i fabriken +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_97' name='page_97'></a>97</span> +och vid sista bolagsstämman blev han vald till +revisorssuppleant. +</p> +<p> +— Den mannen kommer att gå långt, sade någon +vid tillfället. +</p> +<p> +Själv trodde han ingenting, ty han visste av +erfarenhet huru litet eget arbete förmår. +</p> +<hr class='mini' /> + +<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'> +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_98' name='page_98'></a>98</span> +<h2 class='chapter'>Det gamla och det nya.</h2> +</div> + +<p> +Vid fullt vårsolsken hade han stigit upp och +klätt sig, därpå gått upp till slottet på övningen i +sabelföring och därvid av misstag fått ett +kvart-inomhugg i högra knäet, så att han avsvimmat. När han +vaknade till besinning, låg han ånyo avklädd till +sängs, men han kände ej igen rummet. En främmande +doft av varmt vatten påminde om badhus och en +stark carbolsyrelukt om bårhus. Denna senare +föreställning slog honom med skräck, men då han skulle +göra en vändning för att orientera sig, erfor han en +sådan häftig smärta i knäet, att han blev liggande +som han låg. Hans ögon föllo på ett tryckt anslag: +Ordningsregler: § 1. »De sjuka böra beflita sig om +gudsfruktan och sedlighet». Han var alltså på +sjukhuset bland de levande, varom han blev dess mer +övertygad när han läste § 2. Patienten erhåller till +frukost: 10 ort bröd, ett ägg, 6 ort smör o. s. v. +</p> +<p> +Nu hörde han ett väldigt knakande, och så ett +fnysande och frasande och sparkande invid sig och så +en rostig men dånande stämma: +</p> +<p> +— Vad går du i för klass, min gosse? +</p> +<p> +Han vände på huvudet och såg att det stod en +säng till i rummet och att i denna säng låg ett stort +bylte insvept i filtar; där huvudet efter all beräkning +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_99' name='page_99'></a>99</span> +skulle vara syntes endast en massa bindlar med tre +små öppningar på. Därefter blev han ond för att +han togs för en scholaris och svarade: +</p> +<p> +— Jag vet inte med vem jag har den äran: +mitt namn är Lundborg, sörmlänning. +</p> +<p> +— Det är detsamma, jag säger du ändå; jag +är västmanlänning, av 1852 års skörd och kallas +vanligen »svinet»; det får du säga också; vi ska klinga, +när sköterskan kommer med mjölken. Hur gammal är +du, min gosse? +</p> +<p> +— Femton och ett halvt år, svarade den nykomne. +</p> +<p> +— Det var betydligt, sa grisen när han fick +potatis till kålrötterna. Jag är trettiofem jag och har +reumatism; det får man så lätt här i gamla Uppsala +om man ligger för länge. Jaså, du är bara femton år! +</p> +<p> +— Femton och ett halvt... +</p> +<p> +— Då vet du inte mycket om världen! Säg, +hur trivs du på sjukhuset. +</p> +<p> +— Trivs! Det är ju förfärligt att ligga här, +när solen skiner så vackert och träden börjar grönska. +</p> +<p> +— Så ung du är! Inte är det vackert, när +träden äro gröna; det är ju en gemen färg och det där +blåa sen på himlen — det är ju så elemenskat +banalt; det där har jag sett nu i så många Herrans år +och alltid är det detsamma! Jag kryper därför in +och lägger mig här, så snart det lider åt sommarn, för +jag tål inte värmen. +</p> +<p> +— Och du finner dig här! +</p> +<p> +— Förträffligt! Ser du, när man blir gammal +som jag, så sätter man värde på att bli skött och +ombonad. Det enda som stör mig, är den här ronden, +när läkaren kommer med sina pojkar och de ska tala +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_100' name='page_100'></a>100</span> +latin, gubevars. Jag fick recidiv häromdagen när +jag hörde en sådan där kyckling, som satte cum +med accusativus. Du ska få se att det inte blir +tråkigt här — vi har vår lilla wira om eftermiddagarna. +</p> +<p> +I detsamma inträdde sköterskan: +</p> +<p> +— Jaså, unga herrn är vaken nu; hur står det +till? Den där stora också har rört på sig. +</p> +<p> +— Se en sån liten vacker gosse Mari har fått; +nu ska hon sköta om honom väl. +</p> +<p> +— Unga herrn ska inte höra på den där stora +otäcken; han har förstört så mycket unga gossar här +i stan, så det är en skam åt det. +</p> +<p> +— Mari ska inte säga så där, för det har hon +bara hört! Gör nu vad hon ska och se om gossen +ordentligt bara. +</p> +<p> +Sköterskan uppfyllde sina åligganden och gick. +</p> +<p> +— Nu, sade svinet, skall jag spela för dig så +att du somnar. +</p> +<p> +— Spela? Vad menar du med det? +</p> +<p> +— Jag skall prata för dig; jag har inte hört +min röst på flera dar, och då är det som musik för +mig, när jag får höra den igen! +</p> +<p> +— Ja, men du får inte tala sådan där +materialism, som du gjorde nyss. +</p> +<p> +— Nej bevars! För resten var det inte +materialism; det var Semipelagiariism, men det vet du inte +vad det är, för du har inte gått på kollegiet. +</p> +<p> +— Å, sånt där läste vi i skolan, och Isagogiken +med. +</p> +<p> +— Isagogik! Vad är det för slag? +</p> +<p> +— Vet du inte det! Det är ju sånt där, som +handlar om bibelns — mått, mål och vikt. +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_101' name='page_101'></a>101</span></p> +<p> +— Å, herre Gud, kallas det hm — som du sa nyss. +Det är för märkvärdigt vad allting går framåt; det +hette bibliska antikviteter i min ungdom; men jag är +en gammal hund, jag. Jag åkte hit på diligens; det +var den tiden då man kunde ta dimission på en +fårbog och en tunna spisbröd i termin; då kunde man +spela Fortuna hos Forssens en hel eftermiddag vid +en sexskillings kopp kaffe; men det är sant, du vet +inte var Forssens är; ni kalla det visst bakelseanum +eller något annat dumt. +</p> +<p> +Pang, small ett skott, så att rutorna skakade. +</p> +<p> +— Nu kom första ångbåten i år; hör du så de +hurra? Slinken skjuter som en karl i vår. Du vet +naturligtvis inte vem Slinken är; han som serverar +kanonerna vid Fördärvet; han lär ha varit student, +säger man, men nu är han schåare. +</p> +<p> +— Är han mycket gammal nu? +</p> +<p> +— Han är litet äldre än jag, men jag har en +gård i Västmanland, det är skillnaden, ser du. Jag +skulle bra gärna vilja vara på ångbåten i kväll, för de +ha sådana goda toddar i förn; men det är sant, jag +har inte frågat dig om du kan spela knack. +</p> +<p> +— Jag kan nog, men jag vill inte; det är ett +löfte. +</p> +<p> +— Jaså; till din mamma? Va? +</p> +<p> +— Ja! +</p> +<p> +— Nå! — Vet du att jag har uppfunnit en ny +dryck, som gjort mycket uppseende i den musikaliska +världen — du vet inte att jag är sångare — det är +tydligt. Om du går in till Åkerstens, dit du aldrig +brukar gå, för ni unga gå bara på Taddis och +Norbergs, och begär »Per Samuels rivare», så skall du +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_102' name='page_102'></a>102</span> +känna en ljuvlig ting; ser du det var min stolthet, +min enda äregiriga dröm att få lämna mitt dopnamn +till eftervärlden på en god dryck. Jo, ser du, jag är den +förste vissångaren i Uppsala, men du har aldrig hört +mig... Kör det inte med droskor ner på landsvägen? +Jo min själ; nu vet jag; de ha öppnat hovet i dag, +och jag ligger här som en stackare — vet du vad +hovet är då? +</p> +<p> +— Eklundshov förstås? +</p> +<p> +— Se, det kunde du! Annars vet ni fasligt lite, +nutidens ungdom, men det är därför att ni bara +kommer hit och läser på examen, era kanaljer; förr låg +man här och studerade; men ni ha blivit så +praktiska nu; ni går hellre in i diskonten, än ni ligger och +informerar som man gjorde förr, för ni har lärt er +att det blir uträkning i längden; det kommer väl den +dagen då studentkåren bildar ett stort aktiebolag — +nå du har väl inte något diskontlån ännu? +</p> +<p> +— Nej, men jag har en liten växel i banken; +jag tog honom bra kort, men de långa äro så dyra. +</p> +<p> +Nu började det att fnysa och pusta i byltet. +</p> +<p> +— Växel, kort, lång! Vad säger du, gosse! Men +du är ju inte myndig? +</p> +<p> +— Å, de se inte på trassenten, bara man har +en styv acceptant! +</p> +<p> +— Om jag förstod huru en växel såg ut; vad är +acceptant för slag? +</p> +<p> +— Det är han som skriver mitt över papperet! +</p> +<p> +— Det vill säga, han går i borgen? +</p> +<p> +— Ja han måtte väl göra det, inte vet jag. +</p> +<p> +— Nå hur får du en sådan där acceptant? +</p> +<p> +— Man tar en livförsäkring! +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_103' name='page_103'></a>103</span></p> +<p> +— Har du sådan med? Du var mig en baddare. Hör du, det där får du lov att lära mig, med +växeln! +</p> +<p> +— Ja, det är så vigt; och så slipper man springa +och bevittna namnteckningarna. +</p> +<p> +Nu kom ronden; läkaren lade om gossens +förband, varefter denne föll i en feberslummer. +</p> +<p> +När han vaknade, sutto två främmande vid +kamratens säng och spelade kort på en stol. De förde +samtalet viskande, och höjde någon på rösten, gjorde +byltet en hotande åtbörd med näven. När de en +liten stund därefter gingo sina färde, skedde detta +så tyst, att han trodde de voro skuggfigurer av hans +feberbilder. +</p> +<p> +Då steg byltet upp och kastade av sig två +överflödiga nattrockar, tog av bindlarna från huvudet, +gömde ljusen bakom ett par stora böcker och gick +fram till den sjuke. Han lade sin hand på hans panna, +skakade på huvudet, bredde sin filt över honom och +gick tillbaka och satte sig på sängkanten och ringde +med benen. +</p> +<p> +Ljuset föll på hans ansikte, så att han kunde +observeras av den sjuke. +</p> +<p> +Han hade ett jovialiskt ansikte, icke fult, med +ytterligt trötta, men icke slappa drag. +</p> +<p> +Den sjuke rörde på sig. +</p> +<p> +— Är du vaken, liten? frågade den tjocke med +låg röst. +</p> +<p> +— Ja, kamrat. +</p> +<p> +— Vill du att jag skall gå efter Mari åt dig? +</p> +<p> +— Nej tack, jag är bättre nu. +</p> +<p> +— Skall jag spela för dig mera? +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_104' name='page_104'></a>104</span></p> +<p> +— Ja, men du skall vara rolig! +</p> +<p> +— Rolig; ja, så att du får skratta åt mig! Det +har jag varit nu i femton år och därför är jag där +jag är. Tänk, att låta folk skratta åt sig och finna +nöje i det? Fåfängan förstås? Men de förakta en +sedan! — Jag känner mig så förb. sentimental i +kväll! Har du varit kär, gosse? +</p> +<p> +— Åja! Och du då? +</p> +<p> +— Joo! Hör på! Nu börjas det; men det blir +inte långt. Naturen hade begåvat mig med en +ganska ovanlig mage, korta ben, ett fult, fett ansikte och +en stark sångröst med en egendomlig näston, som +kunde framkalla de förfärligaste skrattsalvor. Jag var +smickrad av den uppmärksamhet, som visades min +talang; jag slets från den ena bjudningen till den +andra och utbildades småningom till en lustigkurre, +en gycklare; jag var med ett ord en »rolig d-l». +Mina visor voro många, och ledsnade den ena +generationen på dem, så kom det alltid en ny och fann dem +roliga. Men så for jag en sommar åt hembygden, +där jag hade en liten flicka, som jag tyckte om. Hon +blev alldeles galen i mig och sa att jag var ’den +trevligaste karl hon visste. Jag tog hennes uppmärksamhet +åt mig och vågade en dag att i +trädgården framföra min anhållan om hennes hjärta och +hand. Hon svarade med ett gapskratt och ropade +på några andra flickor, att de skulle komma och +se på något riktigt tokigt. Jag försäkrade att det var +allvar, men hon skrattade ändå mer och sade att jag +var utmärkt. Jag måste hålla god min och vara +utmärkt. Jag blev ledsen och förtvivlad och sjöng +inte på åtta dagar, utan sökte framstå så allvarlig +som möjligt. Hon fann mig först tråkig och till +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_105' name='page_105'></a>105</span> +sist odräglig; det klädde mig inte, sa hon, att vara +så där, och hon erinrade sig med tårar i ögonen huru +syperb jag var på slotterölet, när jag kom i +strumplästen och en ut- och invänd nattrock och gjorde +bocksprång och bondgrin. Då föraktade jag henne! +Bon soir! Och så var det slut! +</p> +<p> +— Sjunger du aldrig mer! +</p> +<p> +— Aldrig! +</p> +<p> +— Så dum du är! Inte var det något att gå +och sörja över! +</p> +<p> +— Du vet inte vad kärlek är! +</p> +<p> +— Gör inte jag? Det är en detalj av livet, +och får icke vara mer! Vet du, jag håller med din +fästmö, att det inte klär dig att vara allvarsam. Förövrigt +skall jag fråga: vad är det som är så +allvarsamt? Jag för min del tycker, att det är ett stort +gyckel alltihop; och vet du varför människorna gå +och se så tungsinta ut? Jo därför att de hålla sig för +att skratta! Du grinade åt allting och du fick hela +världen med dig; gå på du och flina och narra den +där allvarliga masken av de hycklarna; du har en stor +uppgift, min bror! +</p> +<p> +— Kors i Herrans namn så du talar, gosse; får +ni lära er sådant i skolorna nu för tiden? +</p> +<p> +— Ja, det få vi! Lägg dig nu, så skall jag +spela för dig. Du tror att jag som ung har något +att lära av din ålder; bort det! Allt vad du lärt av +livet har du läst i böcker, till och med din banala +kärlekshistoria, på vilken du tyckes grunda hela ditt +kommande liv och som säkert blivit ett kärkommet +motiv för din lättja. Nej bevars, du har mycket mera +att lära av mig, ty det står ännu inte i böcker; du +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_106' name='page_106'></a>106</span> +tillhör en förgången generation, som jag väl känner, +jag tillhör ett kommande, som du inte alls känner. Du +har läst om våra dagars världshändelser som man +läser en tidningsartikel, vi ha levat dem och diskuterat +dem; vi ha upphört att nära oss av er poesi, vi läsa +ekonomi och naturvetenskap; vi anse studenttiden +som ett övergångsstadium, ni togo det som ett kall; +vi slåss aldrig på torget, anse det icke som en dygd att +överlasta sig, förgripa oss icke på varandras +tillhörigheter, respektera den personliga friheten; det kalla +ni snobberi; vi kalla er prisade öppenhet för brutalitet, +era sentimentala famntag för råhet; ni kritisera era +lärares välvilliga suspenderingar av föråldrade +stadgar, vi begagna oss av dem och tiga. Ni hade åsikter +färdiga om allting, ni sjöngo frihetssånger, ni hurrade +för representationsförslaget; vi hurra för allting, vi +känna på oss att någonting skall komma och därför +avvakta vi; det blåser från så många håll, därför göra +vi icke fast våra skot; men för att icke stå redlösa, +hålla vi oss tillsvidare vid det bestående; vi äro +konservativa därför att vi frukta pöbelväldet. En +konservativ ungdom! Det är exempellöst! Men det har +pöbeln gjort. Ni voro rojalister; vi äro färdiga att bli +imperialister om så behövs! +</p> +<p> +»Svinet», som med häpnad avhört detta utbrott, +steg upp och gick ut i korridoren för att säga åt +sköterskan, att kamraten yrat, och bad att få ett annat +rum till natten. +</p> +<p> +Under det att sköterskan och kamraten vid +fönstret tillagade ett kylande pulver, fortfor den sjuke: +</p> +<p> +— Ni kalla oss blaserade, därför att vi äro +flitiga och kloka; tro du mig, våra känslor äro mycket +friskare där de ligga hermetiskt förvarade, än edra +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_107' name='page_107'></a>107</span> +som hängas utanför boddörren att flugsmutsas. Vad +är det för snack ni håller med er filosofi; ni tro att +den runnit ur klassisk källa, och då är det bara ren +»upplysning» hundra år efter upplysningen; den skulle +ha gått in som en tidskriftsartikel i en tysk småstad; +ni tyckte att det var stort att gendriva läran om de +yttersta straffen, det gjorde vi redan i skolan; ni leva +på de där magra skulorna, säga ni, ja, min själ, det +synes; men vi läsa dem, ty vi behöva dem i examen; +ni tror att tysk syntax är lika med filosofi, men ni vet +inte att det finns en fransk och en engelsk; jag läste +de där korrekturarken en kväll och jag fann — intet, +inte en pinne för tanken att vila på; det är en torr +ekvationslösning, men där man redan satt in det +önskade värdet på X för att satisfiera — — — Intresset +är borta när man känner resultatet; det där veta +vi allt, men man säger icke sådant där, ty man kan +misstaga sig. +</p> +<p> +Nu kunde kamraten icke styra sig. +</p> +<p> +— Jaså, du insulterar den store mannen; gratulera +dig att du är sjuk, annars skulle du fått ett kok stryk. +</p> +<p> +— Han var icke stor, därför att han var betydelselös! +</p> +<p> +— Skäms du inte, du vet icke att jag är Boströmare! +</p> +<p> +— Jo! Det var ni alla; varför skulle då icke +till och med du! O, du stora tidevarv, som går i +graven; det behövdes en professor i filosofi för att +narra ungdomen från att gå i kyrkan; du stora tid, +som kunde häckla det tidevarv då man dyrkade +förnuftet; du slog ner förnuftet och satte bondförståndet +på tronen! +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_108' name='page_108'></a>108</span></p> +<p> +»Att vara är att förnimmas» — det kliar i +hjärnan, då den stora tanken gör sitt intåg. God natt! +Släck ljuset! +</p> +<p> +Sköterskan och Boströmaren konsulterade; och +man stannade vid kalla omslag om huvudet. +</p> +<hr class='mini' /> + +<hr class='ppg-pb' /> +<p style='text-align: center; font-size: 1.6em; margin-top:2.0em; margin-bottom:2.0em'> +FRÅN HAVET +</p> +<hr class='ppg-pb' /> +<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'> +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_111' name='page_111'></a>111</span> +<h2 class='chapter'>Sandhamn i storm.</h2> +</div> + +<p> +Fyrtioåtta min. gissad distans O.S.O. till O. från +Räntmästartrappan ligger det natursköna Sandhamn +på tre sidor omflutet av vatten och på den fjärde av +havet. När det blåser, går det stora vågor icke +allenast på havet utan även på land, ity att marken +består av den finaste skrivsand; eljest är det lugnt. +När solen skiner är det vackert väder, utom vid +inträffande tjocka, då likväl endast fyrvaktarna och +lotsutkiken åtnjuta solsken. Se närmare +väderleksrapporterna utanför telegrafstationen vid Skeppsbron. +</p> +<p> +<span style='letter-spacing:5px'>Areal</span>: en mycket liten kvadratmil. Åker +bestående av <span style='letter-spacing:5px'>ett par tunnland</span> skursand, på vilken +med mycken möda odlas sandhavre; men som man +sedan urminnes tider endast haft dåliga år, måste +invånarna hämta all sin spannmål från andra orter. I +brist på inhemsk spannmål har ön låtit bygga en +kolossal väderkvarn, vilken ger ett förmöget +utseende åt det sädesfattiga landet. Av äng finnas några +kvadratfot i tullens trädgård, oberäknat ogräset på +gatorna. Skogen består av 8,000 tallar och <span style='letter-spacing:5px'>en</span> gran, +vilken senare utgör ett föremål för Sandhamnarnas +livliga beundran och av barnen betraktas som en +ytterst sällsynt växt. Tallarna förete ett särdeles +egendomligt yttre och se verkligen ut som de voro +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_112' name='page_112'></a>112</span> +predestinerade till »prickar». (Se Nautisk ordbok: +en stång med en ruska i övre ändan.) +</p> +<p> +Ljung och lingon äro öns huvudprodukter. +</p> +<p> +Alldenstund björken icke förekommer härstädes, +skulle man måhända tro att civilisation och +uppfostran icke heller trivdes, men som man enligt nyaste +forskningar funnit, det kunskapens träd ej var någon +björk, vilket man förr trott, så har man uppfunnit +nya, förbättrade metoder vid undervisningen och +vunnit särdeles gynnsamma resultater. Den skola som +Sandhamn själv håller sig kan ge intyg. +</p> +<p> +<span style='letter-spacing:5px'>Urinvånarna</span><a name="FNanchor_A" id="FNanchor_A"></a><a href="#Footnote_A" class="fnanchor">[A]</a> äro med kvinnor och barn +omkring 300. De flesta innehava statsämbeten. Av +icke-tjänstemän äro alla hantverkare utom en +permanent badgäst och en brevskrivare, vilken, då han +reste hit i oktober månad, måste ge sig ut för att +vara målare (kustmålare) för att undvika obehaget +att bli ansedd som galen — ty så låga tankar hysa +urinvånarna om sin ö — men vilket föregivande +höll på att ådraga honom en svårare fiendskap med +ortens ambulatoriska målare, vilken vädrade en +konkurrent, men lugnade sig då han fick höra att +brevskrivaren bara målade vatten. +</p> +<p> +<span style='letter-spacing:5px'>Språket</span> är den nautiska dialekten: talas både +av herrar och damer. Prov: +</p> +<p style='text-align: center'> +<span style='letter-spacing:5px'>En väderlekskonversation</span>: +</p> +<p> +— God morgon, min fröken; vi ha en styv +bramsegelskultje i dag. +</p> +<p> +— Jag tror vi få nr 4 innan middan, eller +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_113' name='page_113'></a>113</span></p> +<p> +— God morgon, min fru; han går på osten, tror +jag. +</p> +<p> +— Tror ni att vi få vackert väder? heter: tror +ni att han går på norden? o. s. v. +</p> +<p> +<span style='letter-spacing:5px'>Religion</span>. Männen äro i allmänhet gudfruktiga +mot svårt väder. Jag har icke hört någon som +förnekat Guds existens, men tre som bestritt Kristi +gudom; eljest är den kristna religionen förhärskande, +ehuru i mindre grad om vintern, då på Sandhamn +ingen kyrka eller präst finnes och predikan endast +hålles den varmare årstiden 2 gånger i månaden. +</p> +<p> +<span style='letter-spacing:5px'>Läsare</span>: <span style='letter-spacing:5px'>en</span>; idkar även borgerlig näring +bredvid. +</p> +<p> +<span style='letter-spacing:5px'>Seder och bruk</span>: oklanderliga, likasom i en +mindre sjöstad. De unga männen spotta på golvet +när de äro borta och hava den oseden att tugga +tobak när de inte röka; för övrigt utmärkta i alla +avseenden, vartill mycket bidrager kommunens +beslut att ej tillåta någon spritutskänkning på ön. +</p> +<p> +De unga kvinnorna gifta sig vid uppnådd mogen +ålder, såvida någon friare infinner sig; eljest fortfara +de att vara ogifta. +</p> +<p> +<span style='letter-spacing:5px'>Huvudnäringen</span> är statens tjänst samt fiske. +</p> +<p> +Sandhamn är lots- och tullstation. Inkomsterna +lära vara utmärkta, vadan de flesta lotsarna och +vaktmästarna äro husägare, utom det att de finnas +som hava andelar i fartyg. Jag törs icke inlåta mig +på några detaljer av fruktan för att ådraga mina +vänner taxeringskommitténs näsvisa forskningar. +</p> +<p> +<span style='letter-spacing:5px'>Sjukdomar</span> få ej finnas på Sandhamn, +alldenstund det ej finnes läkare. Emellertid lära icke +så få i hemlighet vara bekajade med reumatism, +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_114' name='page_114'></a>114</span> +vilken sjukdom behandlas med en välkänd illasmakande +dryck, kallad »gök». (Se Naut. ordb.) +</p> +<p> +<span style='letter-spacing:5px'>Teater</span>: finns inte. +</p> +<p> +<span style='letter-spacing:5px'>Polis</span>: dito dito. <span style='letter-spacing:5px'>Gardister</span>: dito. +</p> +<p> +<span style='letter-spacing:5px'>Historiska minnen</span>: Elias Sehlstedt. Född +1808... dödsåret kan ej uppges alldenstund mannen +är odödlig. +</p> +<p> +Detta är i korthet Elias Sehlstedts Sandhamn — +ett egendomligt litet ställe, dit bullret från den stora +världen endast kommer en gång i veckan om +sommaren och om vintern sällan eller aldrig; havet med +sina utomordentliga föreställningar; fyrarna, målen +för oförgätliga lustresor; utkiken med sin präktiga +arm- och bengymnastik; hamnen med sina +vinddrivare och sina nattliga sexor ombord; tullkammaren +med sina viror och telegrafen med sitt sköna +brädspelsbord... å, om jag så ock toge allt bläck som +näsvisa brevskrivare och fullt misslyckade poeter ött +och sandade med hela Sandhamn, min beskrivning +bleve ändå... Därför slutar jag den och övergår +till historien om de skeppsbrutna och kapten F. M. +</p> +<p> +Det var en förmiddag i medio av oktober — +en »nr 4» tjöt i knutarna — bränningarna vrålade +— regnet trummade på rutorna — med ett ord alla +möjliga djävulska åtgärder voro vidtagna utomhus +för att göra en aftonbrasa med toddy så angenäm +som möjligt inomhus. Vi voro just inbegripna i ett +livligt samtal om reumatismens förbannelse eller +syndens inflytande på människokroppen samt undrade +huruvida Chambord var flintskallig eller rödhårig +o. d., då dörren öppnas och in träder en jätte, +ledande tvenne mindre personer med ganska nedslaget +utseende, samt anhöll att på kungl. tullkammaren +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_115' name='page_115'></a>115</span> +få en sjöförklaring uppsatt om barkskeppet Neptuns +förlisande å Finngrundet. +</p> +<p> +Presentation. +</p> +<p> +Kapten M. på Aimo. Kapten F. på Neptun +med styrman X. +</p> +<p> +Sedan gastarna, ty såsom sådana mottogos de, +välkomnats med en styv bramsegelstoddy och sorgens +beklagande var överstökat, uppsattes sjöförklaringen +med tillhjälp av förste styrmannens journal; och +anföres i korthet följande, vilket sedan skall +romantiseras och kommenteras enligt enskilda meddelanden. +</p> +<p> +— Utdrag av journalen, hållen ombord å +barkskeppet Neptun, som fördes av undertecknad, +skeppare, hemma i Malmö, på resa från Antwerpen till +Ljusne. — — — — +</p> +<p> +— — — Den 19:de kl. 4 på morgonen pejlades +Eggegrunds fyr uti S.V. +<sup>1</sup>/<sub>2</sub> +V. med 5 min. gissad +distans och vinden N.N.V. med tilltagande storm. +Övra märsseglet, storseglet och klyvaren fastgjordes +nu, mesanen inhalades på gaffeln, och vi vände undan +vinden. Kl. 5 på morgonen loggades 4 minuter, kl. +6 +4<sup>1</sup>/<sub>2</sub> +min., kl. 7 4 min. med styrd N.O. kurs och +2<sup>1</sup>/<sub>2</sub> +strecks avdrift från hållen kurs. O.N.O. +<sup>1</sup>/<sub>2</sub> +O. i +behåll, alltså med summerad distans +12<sup>1</sup>/<sub>2</sub> +min. +</p> +<p> +Nu kommer det. +</p> +<p> +Vakten purrades till vändning, men törnade +fartyget samtidigt. — — — Kl. 8 steg vattnet i +rummet över kölsvinet, och besättningen tillfrågades om +den ansåg att något mer kunde göras för fartygets +räddning. Alla man svarade »nej» och ansågo skeppet +vara totalt förlorat och att det endast återstod att +söka rädda livet. Order gavs nu att båten skulle +sättas i sjön, och med stor och ögonskenlig livsfara +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_116' name='page_116'></a>116</span> +kommo alla man i båten och lämnades skeppet kl. +9 f. m. Tvenne skepp voro i sikte, varför nödflagg +hissades, vilket dock ej blev observerat av +omnämnda seglare. Kl. 11 f. m. lade en tremastad +skonare back, vilken befanns vara skonertskeppet +Aimo, kapten F. M. på resa från Gävle till Grimsby, +vilken bärgade båt och manskap kl. +<sup>1</sup>/<sub>2</sub> 1 +e. m. — — +</p> +<p> +Härpå inkallades den bärgade besättningen, och +13 mörka figurer inträdde och uppställde sig i +bakgrunden — de sågo allvarliga ut, ty de hade +förlorat sin lösegendom och det var ju ingenting att +skratta åt — tycktes för övrigt belåtna med att få +komma i land. Sjöförklaringen undertecknades av +samtliga, och den officiella avdelningen av akten var +över. Nu inbjödos vi — brevskrivaren, vilken +såsom skrivkunnig biträtt vid akten, fick följa med — +att se hur kapten M. kunde ha det på Aimo. +</p> +<p> +Kvällen hade blivit vacker — stjärnorna gjorde +sig så breda som möjligt för att håna kapten C:s +fotogenlampa på Korsö, vinden satt och visslade i +märsarna på de förtöjda fartygen, och på +famnslånga vågor blevo vi omsider framvräkta till det +ståtliga Aimo. +</p> +<p> +Alldenstund både stewarden och konstapeln fått +gå i land, dukade nu kaptenen själv fram i kajutan +vad huset förmådde och det var icke småsaker — +danskt brännvin, norsk sill, svensk renstek, engelsk +cakes, holländsk hummer o. s. v., och då slogs +dörren till brödskottet upp och så börjades det. +</p> +<p> +Stämningen, som förut varit något blandad, +antog nu en betydligt gladare färg. +</p> +<p> +Kapten M. »förtalde» historier på den älskligaste +skånska och upphov jätteskratt under sitt röda skägg, +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_117' name='page_117'></a>117</span> +som skulle skrämt nervösa personer, om ej hans +stora ögon uttryckt det mest godmodiga lynne. +</p> +<p> +Kapten F. lät då och då förleda sig till ett skratt, +och så försjönk han i en djup melankoli, vilken vi +naturligtvis uteslutande tillskrevo den förlust han +lidit genom skeppsbrottet. Men det var inte där +precis som skon för tillfället klämde — han kunde +inte längre ensam bära på sin sorg, utan måste +förevisa ett halvt dussin fotografier av sin käresta. +</p> +<p> +Styrman X bara åt, teg och såg mulen ut. +</p> +<p> +Nu började kapten F. berätta några detaljer om +skeppsbrottet. +</p> +<p> +När båten sattes i sjön var skeppskatten den +första som sprang ombord, nr 2 var märkvärdigt +nog kocken, vilken hela resan legat kränk, men +nu återfick sin vigör. — Inga kläder fingo +medtagas, ty båten var för liten — endast en säck +med proviant och ett kärl med bomolja. Sjöarna +voro svåra, men — nu kommer en underbar +uppgift, som jag på flera sjömäns hedersord ej har +rätt att jäva — så snart en svårare sjö var i +annalkande utslogs en kvantitet olja och se — vågen +lade sig! Denna rörelse fortsattes tills Aimo omsider +lade bi. Här visste ock kapten M., huruledes han +blivit purrad av vakten och varskodd angående en +prick, som ej stod noterad i specialen — man +anlitade största kikarn och fann att det var en +nödflagg, man lade back, föll ur kursen — och i våra +dagar, då man icke allenast icke lär bry sig om +skeppsbrutna, såsom tidsödande, utan till och med +seglar mitt igenom dem som gå i vägen, var detta +ganska berömvärt. Med ytterligare livsfara lade +båten till, och upp sprang en ung man, barhuvad +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_118' name='page_118'></a>118</span> +och med glädjen i ögonen, kastade sig i armarna +på den förvånade M. och tackade honom i det han +nämnde honom vid namn med det förtroliga Du. +Igenkänningsscen. De båda sjömännen voro +landsmän och hade icke sett varandra på 7 år, då de +bägge varit i livsfara på Malmö redd, i det att en +ångpanna på en närliggande båt sprang i luften. — +Slumpen hade förökat det rörande och intressanta i +återseendet. +</p> +<p> +Brorskålarna voro redan förbi och supén +nalkades punschen, då kapten M. avbröt: Mina herrar, +nu kommer desserten — upptog en smutsig säck +från durken och öppnade den. Det är kapten F. +som bjuder. Ur säcken kom fram en pressylta, +en liten fruntimmerspsalmbok och en kolossal ost. +Kapten F. ryckte åt sig psalmboken . . . . . . . . . +första bladet, på vilket stod . . . . . . . . . . vid +<span style='letter-spacing:5px'>hennes</span> första nattvardsgång . . . ., vi togo till oss +pressyltan, som svärmor själv lagat, och osten, som +under de sekelslånga timmarna i skeppsbåten +verkligen hade blivit »gammal», var ganska välkommen +för att dölja åtskilliga mer än vanligt sentimentala +sväljningar och befanns så ovanligt stark, att tårarna +kommo i ögonen. +</p> +<p> +Nu kom punschen, och historierna, och visorna. +Kapten F. glömde sig och sjöng en yankeevisa, +kapten M. en dansk — jag tror det var om »Christians +Moer», en mycket välkänd dansk personlighet av halvt +mytiskt ursprung; sist kom turen till den tyste +styrmannen — han harskade sig, men fick inte fram +något. +</p> +<p> +På tillfrågan förklarade han att han kände sig +ruskig, ty han satt i våta kläder och hade förlorat +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_119' name='page_119'></a>119</span> +sina ombyten. »Inte annat», och nu, på riktigt +sjömansvis, d. v. s. utan spår av prål, kastade jätten +M. av sig rock och väst och fortsatte sitt värdskap +i sticktröjan. +</p> +<p> +Nu fick styrmannen mål i mun; och tänk, den +gamle grobianen sjöng en kärleksvisa av det mest +oskyldiga slag och berättade i samma väva att han +varit ringförlovad sex gånger, men alltid haft otur +hos fruntimmer, varför han till sist i förargelsen +gått och gift sig, samt uttryckte nu sin stora +missaktning för könet, till bekräftelse varpå han +upptog ur byxfickan spillror av en tavelram, några +glasbitar och en fotografi, föreställande ett fruntimmer +med en liten flicka vid sidan. Om han hade varit +ensam skulle han nog givit några vidare jäv mot sitt +kvinnohat. +</p> +<p> +Det var redan över midnatt och kapten F. hade +smugit sig in i kojen och sov ut efter de sista +dagarnas mödor och bekymmer. Som vi ansågo det synd +att väcka honom, avslutades samkvämet och vi styrde +hem under det stjärnorna blinkade ännu klarare +utöver havet — det stora bindestrecket mellan +himmel och jord. +</p> +<hr class='mini' /> + +<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'> +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_120' name='page_120'></a>120</span> +<h2 class='chapter'>Huruledes jag fann Sehlstedt.</h2> +</div> + +<p> +Klockan är 5 en augustimorgon på Dalarö. +Solen håller på att arbeta sig fram ur en hop trasiga +Vandykbruna moln i öster, tullkarlarna snarka vid öppet +fönster i vaktstugan, en svart och vit flugsnappare +fångar flugor på gungbrädan ner vid tullbron, där +kaptens ovåliga piga i går ställde en smörbytta i +solskenet; amerikanska flaggan hänger som en kulört +bomullsnäsduk på societetens flaggstång, måsarna äta +frukost ute på strömmen. Gästgivaren vaknar, och +ser efter om gurkorna frusit, anställer sina +meteorologiska observationer och tar sig en sup inne vid +smörgåsbordet; men Dalarö sover än; och det är det man +vet nere på tulljakten, där fyra unga män i tur och +ordning tvätta sig på skansen. +Jaktuppsyningsmannen ligger på knä vid masten och rakar sig framför +en spegelbit. Solen stiger; tjäran börjar lukta i +fogarna på jakten, gästgivaren tar andra supen. Röken +stiger ur kabyssen, men den stiger rätt upp; ingen +vind! +</p> +<p> +Klockan är 6. Sällskapet ligger inne i kajutan +och har druckit kaffe. En och annan chagrinkänga +börjar knarra på bron, en och annan resårstövel +börjar gnissla mot spikarna, en hel trupp kopparförhydda +barnkängor börjar smälla över våra huvuden. Dalarö +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_121' name='page_121'></a>121</span> +har vaknat. Då börjar det slutligen lukta rök i +kajutan! »nu är det här!» — »Vilket?» — »Vädret!» +</p> +<p> +Loss för, loss akter! hissa på stora klyvaren, +bär av, stick på skotet! Segelsupen är intagen och +vi äro ute, på tulljakten, på väg till Huvudskär för +att därifrån leta upp Sandhamn och se på Elias +Sehlstedt, ty det är ingen av oss som har sett honom +eller känner honom. +</p> +<p> +Vi äro ännu inom måsarnas region. Stränderna +äro beklädda med lövträd och se ut som alla andra +stränder. Nu gå vi om en udde. Bössorna klara! +Vi äro inom skrakarnas region. Mycket riktigt, där +låg en kulle med ungskrak. De yngsta springa på +vattnet och modern förut. Fadern — den är aldrig +hemma; för resten brukar han flyga sin väg när det +gäller. Två skott och familjen är gallrad. Nu gå +vi ut genom sista gattet. Detta är ejderfågelns +region. Här ser förfärligt ut. Bara kala klippor eller +stenar, utkastade som tuvor i ett träsk, och det +skulle se löjligt ut, om inte havet utgjorde +bakgrunden. Mitt i denna öde skärgård höjer sig för våra +blickar vertikalt mot horisonten en besynnerlig pjäs. +Den ser ut som en galge, men det är ingen galge, +utan vid närmare påseende en tall. Stormarna ha +brutit av kronan och endast lämnat en gren kvar. Mitt +på stammen sitter en snusfjärding, som en fiskare +slagit botten ur och hängt upp för att ejdern skall +lägga ägg i åt honom, och det är ejdern nog dum att +göra varje år. +</p> +<p> +Där simmar en skara ungejder. Nu börjas vilda +jakten. Hal an på skoten, hissa på toppen, lova! — +fall! — Fåglarna springa på vattnet och slå med +vingarna, dyka och komma upp. Jakten, som seglar +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_122' name='page_122'></a>122</span> +väl, vinner på dem, och snart smäller ett skott. En +trut, som observerat uppträdet, kastar sig ned som +en pil och försvinner med bytet som han slukat. Nu +höjes ett skri från alla kanter. Måsar, tärnor, labbar, +svältor, knipor, kråkor komma dragande i stora +skaror. Där fick en mås en strömming. Han har +redan sväljt den. Men det är inte för sent ändå, +tänker en labb, ty djuren kunna numera också tänka, +och han tar fart och angriper måsen uppe i luften, +tvingar honom att ge upp bytet, som redan börjar +falla med en hastighet lika med kvadraten på +avståndet eller något ditåt. Innan fisken nått vattenytan, +har labben redan ätit upp honom och tittar sig om +efter mer. Nu komma havspapegojorna, svarta och +dumma fåglar, framför allt envisa. Om man gör sig +besvär och går i land på en kobbe, där de ha sin +äktenskapliga tillvaro, kan man slå i högen med en +käpp och döda så många man har mage till, vilket +kanske ej vill säga mycket, ty de äro traniga +i köttet. +</p> +<p> +Nu syns en stor sten med en stång på. Det är +Huvudskär. Hundratals fiskarbåtar ligga runt +omkring. Detta är strömmingens älsklingsplats. +</p> +<p> +Emellertid har åtskilligt blivit annorlunda +under dagens lopp. Måsarna ha blivit hesare, +kråkorna flyga åt land till, himlen har mulnat och +vinden har friskat. Toppen tas ned och lilla klyvaren +tas fram. Vinden ligger emot och vi få kryssa upp +till Huvudskär. +</p> +<p> +Huvudskär är en klippa så stor som Skeppsholmen. +Inte ett träd eller en buske, intet gräs, +bara ljung betäcker stenarna här och där. På denna +sten i havet bo några lotsar, några tullvaktmästare +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_123' name='page_123'></a>123</span> +och 300 fiskare under vår, sommar och höst. Dessa +300 äro inhysta i 10 kojor, uppförda av strandgods, +sönderbrutna åror, utslagna relingar, kvistar, ljung, +lera och jordtorvor. Havet är för fiskaren den +gröna duken, som han spelar på. Om kvällen +sätter han ut allt vad han äger, sina dyrbara +»bragder», om morgonen tar han antingen in några tunnor +strömming eller också ingenting, eller också har han +förlorat sin egendom i havets djup. Det är skärkarlarnas +Homburg, detta Huvudskär — det är bara +pistolerna som fattas. +</p> +<p> +När vi anlände till Huvudskär blåste det redan +sina 7 skålpund, himlen var mörk och havet som +bläck. Det var kväll. Nere vid stranden, på +havssidan till, stod ett kummel med ett vitt kors på. +Det såg ut som ett altare i ett gravkor. Här hade +en dansk skonare förlist med manskap och allt. Sjön +hade redan börjat vräka och skummet fördes av +vinden högt upp på holmen. Ljungtuvorna lågo som +remmar efter marken, horisonten, som mörknat allt +mer, röck inpå, små holmar försvunno i en blink, +hela marken dånade, man blev mörkrädd, ty det +föreföll varje ögonblick som om denna vattenmassa +skulle sluka upp hela skäret. +</p> +<p> +Nere på jakten hade man emellertid fått +toddyvattnet i ordning och satt redan vid tända ljus och +spelade kort på klaffen. När detta väl var +undangjort, trevade vi oss i mörkret upp till tullstugan, +där vi skulle beskänkas med en nattdryck. Det var +det enklaste rum man kunde se. Vitrappade +väggar utan tapeter, en bänk, ett bord, en säng, i +vilken den vakthavande mästaren låg och rökte ur en +svartbränd träsnugga. Nu tog vår musikus fram +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_124' name='page_124'></a>124</span> +sin Cremonesare ur sin jakarandalåda med röda +sidenfodret och spelade ur minnet Rohdes +a-mollkonsert. Karlen i sängen reste sig upp — +uppsyningsmännen, som sutto på sängkanten, höllo +varann om livet och jämrade sig — talgljuset i buteljen +snyftade och tårarna runno så strida — katten reste +borst på ryggen — stormen fyllde i pauserna och +piskade flagglinan mot stången — jag har aldrig +hört något dylikt. När han slutat i ett pianissimo +var det så tyst i rummet, att man endast hörde en +trämask knäppa i väggen. En fluga som vaknat +kretsade omkring ljuset tills hon med ett surrande +kreverade över lågan. Stormen fortsatte. +</p> +<p> +När vi vandrade åter ned till jakten brann ett +och annat ljus i kojorna. Jag smög mig fram till +ett fönster och tittade in. Där lågo trettio personer. +Vid ljuset satt en gumma och spådde i kort; vid +Spiseln satt en käring och »slog» i bibeln. Det finns +många sätt. +</p> +<p> +En storm i augusti är endast en nyck. Nästa +morgon var det stillt. Solen belyste fiskarenas +morgonarbete. Man hade just kommit in från sjön när vi +vaknade och var sysselsatt att taga ut skötarna. +En hade fått ett par tunnor på ett varp; i båten +bredvid hade man inte fått ett liv på två. Ingen hade +förlorat. Havet låg blankt som kvicksilver och +sjöarna hade redan antagit formen av långa dyningar, +som ännu kunde bryta på några famnar. Det var +ett egendomligt skådespel som nu företedde sig. +Långt ut till sjöss, där några undervattensrev lågo, +sågs plötsligen den blanka ytan avbrytas, en mörk +vägg reser sig mot horisonten, den nalkas först +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_125' name='page_125'></a>125</span> +långsamt, nu springer den och i ett upplöser den sig i +en kaskad av skum. +</p> +<p> +Mot eftermiddagen hade det blåst upp en liten +bris, och vi sträckte till havs för att kryssa upp till +Sandhamn, dit vi beräknade komma följande morgon +i god tid. +</p> +<p> +Det är en augustiafton. Solen är på nedgående +och har endast några och tjugo grader kvar till +horisonten. Sällskapet ligger i nattrockar, tofflor och +pipor — läsande, spelande bräde, sjungande — på +däcket, under intagande av aftontoddyn. Första +båtsmannen sitter i skansluckan och klackar stövlar, den +andra ligger och röker Svarta Ankaret nere i sin +koj. Sverge ligger som en lätt rökstrimma i väster. +Längst i öster synes en seglare. Seglen äro eldröda +av den nedgående solens reflexer. Kaskaderna därute +vid brotten visa sig då och då, men äro nu +rosenfärgade. Havet har samma ton som luften. Det +hela är som en enda stor himmel. Några salar +ligga och sola sig på ett skär. När de få sikte på +jakten utstöta de ett bölande och kasta sig i sjön. +Kamraten med flöjten tar upp ett stycke ur Wilhelm +Tell. Om en stund sticker ett mörkt huvud upp +en kabellängd akter om jakten. Fram med +lodbössorna! Salarna äro begivna på musik. Det +lurviga huvudet dyker ned för att ej mer visa sig, och +kustbevakarna anse sig ha gjort en förlust på 30 rdr. +</p> +<p> +Snart synas fyra andra lurviga huvuden kring +jakten, som nu lovat och lagt upp mot vinden. +Sällskapet badar. Detta är något, att bada mitt i havet, +simma i den långa eldgatan solen till mötes och se +huru röken stiger upp ur kabyssen, där potatisgrytan +är påsatt, och veta att det finns brännvin i klaffen. +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_126' name='page_126'></a>126</span></p> +<p> +Klockan är tolv på natten. Det har redan +mörknat och nu borde månen gå upp, men det gjorde han +icke. Men i dess ställe blixtrar det till vid +nordvästra horisonten, men icke starkare än när man +tänder en stryksticka, och så blir det mörkt några +minuter igen. Detta är Korsö fyr, Sandhamns första +fyr, Sehlstedts gamla vän. +</p> +<p> +Här berättade uppsyningsmannen: +</p> +<p> +— Sandhamn är en tämligen stor by med små +krångliga gator och gränder. På sista åren, sedan +gubben tagit avsked från tullen och icke längre bodde +i tullhuset och om kvällen varit ute på något parti, +gick han alltid hem efter fyrn. Han pejlade Korsö i +syd till ost, ända till skomakarens knut, där tog han +fyren, knuten och en vedtrave i ett streck full syd +och kunde så gå baklänges upp i sin gränd och in +genom sina grindar i kolaste mörkret. +</p> +<p> +Nu gingo vi till kojs, sedan vi även fått +Grönskärs fyr i sikte och således hade omkring fem mil +igen till Sandhamn. Följande morgon, då vi vaknade, +befunno vi oss strax utanför fyrarna, som ännu +brunno. Solen skulle just gå upp bakom Grönskär, +som stod där lik en gammal borg på sin höga klippa, +omgiven av en ganska vacker granskog. Fonden, +ur vilken solen skulle gå, bestod av lätta +morgonskyar, kantade med det briljantaste Cadmium. Högre +upp belystes skyarna redan av solen. Ute till sjöss +uppfördes en annan scen. En ångbåt lovade och +väntade på lots. Han såg så osäker ut i rörelserna. +Den kunde vara ett par mil ute. Lotskuttern, med +sin stubbade rigg och sin röda vad i seglet, kryssade +och tog slag på slag. Ångbåten höll ned emot +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_127' name='page_127'></a>127</span> +honom så mycket han vågade för grunden. Det var, +som de hade haft förstånd bägge två. Ett tu tre +drabbade de ihop, ett ögonblick, icke längre än som +behövs för att ge en kyss, och nu fick ångbåten liv +och hållning, tog en säker kurs och styrde rakt på +hamnen. Kuttern gick till havs för att göra flera +sådana där möten. Nu, alldeles som på regissörens +signal, gick fonden. Tablå! Solen bröt fram bakom +Korsö, fyren släcktes i samma ögonblick, och +himmel och hav stodo i lågor. Grönskär dröjde några +minuter ännu — gubben B. går inte så fort i +trapporna han — och måsarna skrattade åt honom och +löjorna tittade upp för att se om det var något +mankemang med maskineriet. De kände troligen +gubben B., ty han skulle ha lagt fingrarna på sitt +astronomiska ur och svurit på, att solen gått för +tidigt. Vi togo i land vid Korsö brygga och beslöto +att sova till fulla morgonen för att, efter att ha +besett fyren, sträcka in till Sandhamn. +</p> +<p> +Det fanns i sällskapet en ung, nervo-biliös +person, som läst för mycket estetik och fått för litet +stryk i sina dar. Denne skillde sig från de +sovandes antal och gick i land. Jag höll utkik på honom +och såg snart hans sittande konturer avteckna sig +mot luften från en klippspets vid stranden. Han +tog fram papper och penna. Då visste jag huru det +stod till och gick lugn till kojs. +</p> +<p> +På morgonen, när jag besökte platsen, hittade +jag en mängd papperslappar, vilka jag sammanfogade, +och fick ihop följande dårskap, som här nedan +meddelas till varning för dem, som förläst sig på en +känd havsförfattare. +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_128' name='page_128'></a>128</span></p> +<table summary='poetry'> +<col style='width:5em;' /> +<tr><td></td><td><p style='margin-top:0.0em; margin-bottom:-0.25em'> +Jag låg på kabelgattet, +</p></td></tr> +<tr><td></td><td><p style='margin-top:0.0em; margin-bottom:-0.25em'> +Rökte »fem blå bröder» +</p></td></tr> +<tr><td></td><td><p style='margin-top:0.0em; margin-bottom:-0.25em'> +Och tänkte på intet. +</p></td></tr> +<tr><td></td><td><p style='margin-top:0.0em; margin-bottom:-0.25em'> +— — — — — — — — — — — — +</p></td></tr> +<tr><td></td><td><p style='margin-top:0.0em; margin-bottom:-0.25em'> +Havet är så grönt, +</p></td></tr> +<tr><td></td><td><p style='margin-top:0.0em; margin-bottom:-0.25em'> +Så dunkelt absintgrönt — +</p></td></tr> +<tr><td></td><td><p style='margin-top:0.0em; margin-bottom:-0.25em'> +Det är bittert som chlormagnesium +</p></td></tr> +<tr><td></td><td><p style='margin-top:0.0em; margin-bottom:-0.25em'> +Och saltare än chlornatrium; +</p></td></tr> +<tr><td></td><td><p style='margin-top:0.0em; margin-bottom:-0.25em'> +Det är kyskt som jodkalium. +</p></td></tr> +<tr><td></td><td><p style='margin-top:0.0em; margin-bottom:-0.25em'> +Och glömska, glömska +</p></td></tr> +<tr><td></td><td><p style='margin-top:0.0em; margin-bottom:-0.25em'> +Av stora synder och stora sorger +</p></td></tr> +<tr><td></td><td><p style='margin-top:0.0em; margin-bottom:-0.25em'> +Den ger endast havet +</p></td></tr> +<tr><td></td><td><p style='margin-top:0.0em; margin-bottom:-0.25em'> +Och absint! +</p></td></tr> +<tr><td></td><td><p style='margin-top:0.0em; margin-bottom:-0.25em'> +O du gröna absinthav, +</p></td></tr> +<tr><td></td><td><p style='margin-top:0.0em; margin-bottom:-0.25em'> +O du stilla absintglömska, +</p></td></tr> +<tr><td></td><td><p style='margin-top:0.0em; margin-bottom:-0.25em'> +Döva mina sinnen +</p></td></tr> +<tr><td></td><td><p style='margin-top:0.0em; margin-bottom:-0.25em'> +Och låt mig somna i rö +</p></td></tr> +<tr><td></td><td><p style='margin-top:0.0em; margin-bottom:-0.25em'> +Som förr jag somnade +</p></td></tr> +<tr><td></td><td><p style='margin-top:0.0em; margin-bottom:-0.25em'> +Över en artikel i +</p></td></tr> +<tr><td></td><td><p style='margin-top:0.0em; margin-bottom:-0.25em'> +Revue des deux Mondes. +</p></td></tr> +<tr><td></td><td><p style='margin-top:0.0em; margin-bottom:-0.25em'> +— — — — — — — — — — — — +</p></td></tr> +<tr><td></td><td><p style='margin-top:0.0em; margin-bottom:-0.25em'> +Sverge ligger som en rök, +</p></td></tr> +<tr><td></td><td><p style='margin-top:0.0em; margin-bottom:-0.25em'> +Som röken av en Maduro-Havanna +</p></td></tr> +<tr><td></td><td><p style='margin-top:0.0em; margin-bottom:-0.25em'> +Och solen sitter bredvid +</p></td></tr> +<tr><td></td><td><p style='margin-top:0.0em; margin-bottom:-0.25em'> +Som en halvsläckt cigarr. +</p></td></tr> +<tr><td></td><td><p style='margin-top:0.0em; margin-bottom:-0.25em'> +Men runt kring horisonten +</p></td></tr> +<tr><td></td><td><p style='margin-top:0.0em; margin-bottom:-0.25em'> +Stå brotten så röda +</p></td></tr> +<tr><td></td><td><p style='margin-top:0.0em; margin-bottom:-0.25em'> +Som bengaliska eldar +</p></td></tr> +<tr><td></td><td><p style='margin-top:0.0em; margin-bottom:-0.25em'> +Och lysa på eländet! +</p></td></tr> +<tr><td></td><td><p style='margin-top:0.0em; margin-bottom:-0.25em'> +— — — — — — — — — — — — +</p></td></tr> +</table> +<p> +Vi stego upp i fyrtornet, beledsagade av +fyrmästaren, vilken icke tycktes ha fått tala med +människor på långa tider, ty han ville aldrig släppa oss. +</p> +<p> +Äntligen nalkas vi målet: Sandhamn. Vi se +redan folk på bryggan. Är det där Sehlstedt? — +Den där långa? — Nej, det är tullinspektören! +Än den där korta! — Det är bogserkaptenen. — +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_129' name='page_129'></a>129</span> +— Vi blevo mottagna på det vänligaste och förda +ner i trädgården, undfägnade med frukost och punsch, +upptäckte att vi kunde sjunga kvartetter, och det +blev middag. Men var är Sehlstedt? Man iakttog +en viss reserverad tystnad var gång hans namn +nämndes. Vi sågo dörrstycken uppe i tullhuset, målade +av Elias själv, vi sjöngo hans visor efter frukosten +med pianoackompanjemang; men han själv! Är han +död, eller sover han? Äntligen ombeddes vi att i +sluten trupp, under tullinspektörens anförande, med +sång tåga upp och hälsa gubben. Vi gjorde så, +travade genom den rysliga sanden upp till en backe, +där en rödmålad stuga stod. Den såg precis ut som +alla andra stugor med en förstugukvist; på en +rabatt några dahlier och litet reseda. Ovanför dörren +satt ett förgyllt posthorn. Vi stämde upp och stodo +i andaktsfull tystnad, väntande att få se det glada +huvudet sticka ut genom ett fönster, som stod +öppet! Sången var slut! Nej, det blev ingenting. +Slutligen gick vår anförare in och kom efter en stund +tillbaka med mannen, som syntes besvärad. Vi fingo +sedan höra att han i sin blygsamhet ej tyckte om +några hyllningar eller förevisningar. Vi blevo +föreställda. Han bad oss vara välkomna, och så blev det +tyst! Ja, så skulle vår nyfikenhet ha blivit straffad +och historien varit slut; men den gamle, som strax +därpå gick in, lämnade oss i skötet av sin familj. +Han återkom dock snart nog med konjak och vatten +och hade skakat allvaret av sig. Nu deltog han i +sången, var vänlig och blid, men föreföll aldrig rätt +glad, och det troliga är, att han icke hade mycket +att vara glad över. En illasinnad kamrat inom +verket och Sandhamnsbo hade uppträtt på ett gement +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_130' name='page_130'></a>130</span> +sätt mot den gamle, och nu hatade han sitt gamla +Sandhamn och skulle aldrig stannat där en dag längre, +om han ej innehaft posttjänsten. Efter några timmar +lämnade vi den välvilliga värden, och han visade sig +ej mer den dagen. Det fanns dock en autografsamlare, +som på eftermiddagen avskickade ett brev, på +vilket han kostade en rekommendation, endast och +allenast för att få Sehlstedts autograf. Varför skulle +du störa den gamles middagssömn! Förlåt honom +från din himmel, Elias; det var för sin fåfängas skull +han gjorde det och icke för din! +</p> +<hr class='mini' /> + +<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'> +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_131' name='page_131'></a>131</span> +<h2 class='chapter'>På Kanholmsfjärden.</h2> +<h3>(Ett referat.)</h3> +</div> + +<p> +Kanholmsfjärden ligger som en cirkus. +</p> +<p> +Vita märren gnäggar i sina brädfogar och +Harö-kvarnen sträcker på armarna och hjular på +skogsbrynet — Kanholmsfjärden ligger som en nysopad +dansbana, och sydvästen spelar Upp en dubbelrevad +märssegelspolska. Roslagarna ha valt Fjordholmarna +till klädloge, och landsortstruppen rustar sig till första +representationen. Här uppstod en paus, varunder +prisdomarna justerade sina ur, åskådarna beslå sina +plaids, brassa rockarna för babords knappar och leta +fram sina sjötermer för att ha klara. Roslagarna +plocka sten i sina båtar, vilket för dem är lika med +att reva. Just som rikets 2,499 präster säga amen +och solen visar tolv, brinner ett skott av från +chefsfartyget, lika precis som kanonen i Palais-Royal. +Roslagarna hissa på, klippa med vingarna och göra slag +åt fjärdens norra gått. Andra skottet brinner av. +Vändning för styrbords halsar. Nu gäller det! Nr 12 +Johannes Söderman, hala an styvare om du skall ha +första priset; håll inte för kärt, din snålvarg! Familjen +Söderman sitter uppklättrad på lovarts låring och +viftar med mössorna när Sagan passerar akter på +Färdig. +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_132' name='page_132'></a>132</span></p> +<p> +Varför vänder inte Britannia? Tänker hon ligga +över Fjordholmarna i nästa slag? Duger inte. Jaså, +hon är vingskjuten. Klofallet har sprungit och +storseglet hänger som en trasa. Adjö med dig, och +Britannia försvinner i norr och står snart i ton med +det blånande landet. Men vinden har redan blåst ut +de brinnande förbannelserna, och nr 2 finnes inte mer +bland de tävlande. Johannes Johansson ska lära sig +att reva, så slipper han sådant där. Och så gick det +för fullt — alla tolv. Nu har Vingåker gått över +till andra stranden och lagt sig mellan Vita märren +och Skarpö för att utgöra målet och sköta sin del +av kontrollen. Återigen en paus, varunder +Roslagarna arbetade nere på östra delen av fjärden, och +de lustfarande ångbåtarna förde varjehanda +musikaliskt oväsen på västkusten. Nu komma de +dängande först close akter om oss och sedan för +styrbords halsar för-om, för att sedan gå upp några +kabellängder och lägga sig i lä om Skarpön, där de +snart alla 10 — en till utom Britannia hade på ett +obekant sätt förkommit — lågo i rad så lugnt och +stilla som de bruka i Nybrohamnen. Här hade dock +passioner varit i rörelse och en liten tvekamp +utkämpats för-om Vingåker. Fyran och elvan hade +nämligen passerat aktern ungefär samtidigt, dock så +att fyran låg över och således hade rättighet att +vända först. Elvan ansåg dock listigare att göra +slaget i lä om fyran, varigenom hon visserligen +riskerade att förlora vinden, men också hade utsikter +att komma först eller gå i kvav. Nu ville det sig +så, att fyran var en hetsig herre, och gör han +vändningen tvärt, när han märker medtävlarens avsikt, +och hade han full rätt att segla ner elvan, men +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_133' name='page_133'></a>133</span> +denne uppgav så livliga nödrop, att kamraten lovade +och släppte fram syndaren, som eljest ofelbart skulle +ha blivit krossad mot ångarens stäv. Men +segelsällskapet? Ja, det vet ingen var det håller hus, +eller när det skall börja manövern, förrän någon +upplyser om att de hålla på som bäst att segla, och +verkligen skönjes en och annan vit fläck i fjärran, +inte större än en mås i naturlig storlek. +Förstoringen ökas. Nu äro de här. Mathilda, tvåårigt sto, +värdigt att vara fallet efter Ariel och Dagmar, +fört av ryttmästaren Harmens. Men se hur väl +han sitter; i samlad galopp vänder han och så +med sträckta tyglar full trav, skummet fräser om +bringan, sidorna löddra sig. Här behövs varken +spö eller sporrar, och inte dammar det heller och +inga hundar och inga gatpojkar! Vad tycks om +sådan löpning? Så kommer Violet, en vacker lady av +bästa familj, kastar med huvudet bakåt och är skön +som döden. Varför skulle du vara snål i sista +ögonblicket? Din herre och man skulle eljest ha fått +dricka din skål ur en silverbägare i marokängsfodral! +Det där klädde dig inte, sköna Violet, såvida icke +det var artighet mot den vackra Danskan, som +förvred hjärnan på alla karlar den dagen. Och sedan +Ariel! Meyers lexikon vet inte om det skall sätta +dig bland luftandarna eller vattendemonerna, och +sannerligen jag vet det heller! Och sedan den vackra +Danskan med sitt etatsråd och sin stora klyvare. +Det fanns en gammal båtälskare ombord på vår +ångare, och när han fick se Naja greps han av en +sådan passion till den sköna, att han under senare +delen av färden försjönk i ett djupt svårmod, så att +han varken åt eller drack! +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_134' name='page_134'></a>134</span></p> +<p> +Detta är ett mycket egendomligt fall av mania. +Emellertid +</p> +<p> +Sejlene faldt, +</p> +<p> +da steg det: +</p> +<p> +— Hvor er Ormen Lange, +</p> +<p> +kommer ikke Olaf Tryggvason? +</p> +<p> +Ja, så steg ropet! Hvor är Dagmar? Kommer +icke Dagmar! Nej, det kom ingen Dagmar; hon +hade förlorat klofallsblock, och utan en sådan är det +omöjligt att segla. Och inte kom tullkostern Alice +och inte Esther med sin stora topp och inte Alma +och inte stadsfiskalen med sin Sigrid och inte Eol +och inte Gurli. Men Brenda kom och Embla och +Nornan och Mary och Falken och bägge kostrarna +Tryggve och Maria. Och så blev middagen färdig, +och sedan fingo vi ta i land vid Skarpö och se på +Roslagarnas pristagning. Det är en ganska vacker +husslöjd detta Roslagsboarnas båtbyggeri, som +egentligen bedrives i Väddötrakten. Där gör man till och +med skonare och briggar som bevaras av några +bondpojkar, vilka aldrig varit till sjöss, men ändå ge sig +ut på långresor och leta sig fram både till England +och Frankrike. Huru långt de drivit sin färdighet, +kan man finna av uppgifterna, som utvisa att +storbåten Sagan tillryggalade banan endast på elva +minuter längre tid än Ariel. Tänk om en Sagan eller +en Bernhardina en dag skulle få den äran att tvätta +sina tjäriga bogar i en Ariels aristokratiska +kölvatten och känna en tretungad flagg på sin oskrapade +gaffel! Elva minuter äro ingen evighet och värre +har hänt! +</p> +<p> +Solen har emellertid börjat sjunka bort över +Stavsnäs, och landen få färg. Harökvarnen, som hela +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_135' name='page_135'></a>135</span> +dagen gått för bottenrevat, har nu lagt bi. Vita +märren kastar en skugga stor som Cheops’ +pyramid, och mästaren på Kanholmsfyren slår på olja. +Svärtorna komma sträckande och leta upp sina +nästen, sedan musiken och svordomarna lagt sig. En +ung stockholmare, som aldrig sett havet eller +havsvatten, skiljer sig från sällskapet och går med +brådskande steg ner till stranden. Sedan han sett sig +försiktigt omkring, hämtar han upp en handfull +vatten och smakar. Det är verkligen salt! Ja, det är +det! Sedan tar han upp några tångbålar och +undersöker dem noggrant. Det är verkligen tång! Ja, +det är det! Sedan kastar han en vittomfattande +blick utåt Dalarögattet! Detta streck är havet; och +han fotograferar tavlan på sin näthinna. Om han +kunnat dröja ett par timmar till, skulle han över +sydöstra landet ha fått se Sandhamns fyrar; två +ögon, som hålla utkik i mörkret, det ena alltjämt +öppet, det andra då och då varnande med en +betydelsefull blinkning. Men ångvisslan och fanfarerna +kalla honom tillbaka, och Kanholmsfjärden ligger +snart lika tyst och sorglig som den brukar om +vardagarna, vågorna ta av sig sina vita luvor och gå +till kojs; det stiger ett mörkt moln i väster; solen +har ledsnat på spektaklet och tycker att det kan +vara nog, allting går hem och lägger sig. Äro vi +i väg än? Se så där ja! Loss! +</p> +<hr class='mini' /> + +<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'> +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_136' name='page_136'></a>136</span> +<h2 class='chapter'>Markus Larsson advokat</h2> +</div> + +<p> +För några år sedan avled historiemålaren D. +i en vindskammare långt upp på Norra Badstugatan. +Mannen kom mycket riktigt i jorden, blev någon tid +därefter synlig i Illustrerad Tidning och beledsagades +till glömskan av några medlidsamma biografiska +upplysningar. Vore icke hans namn upptaget i Boijes +målarlexikon och hade icke Carl XIV Johan förevigat +hans bataljmålningar på ett slott, skulle mannen +ovillkorligen varit dömd till förintelsen. +</p> +<p> +Dahlström tillhörde nämligen den sortens +människor, som tagit till sin uppgift att stöta sig med +folk, och denna sin uppgift vidhöll han konsekvent, +vilket icke skulle ha varit förenat med några +vidare obehag, om han haft tillräcklig tur, men detta +måtte han på ett eller annat sätt ha saknat efter +som han aldrig »blev något», som man säger. +</p> +<p> +Emellertid var gubben en ärans man med +gammalmodiga vanor. Långt bort på Badstugatan, på +andra sidan om Surbrunnsgatan, hade han, som +nämndes, på gamla dagar slagit sig ner och hyrt +en vindslägenhet med trädgårdstäppa, som jag i +egenskap av bekant pojke till hans pojkar hade +nöjet att gräva och ansa. Denna min lust för +trädgårdsskötsel, som likväl egentligen vaknade vid +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_137' name='page_137'></a>137</span> +höstarbetet med äppelträden, förskaffade mig entré i +huset, där jag snart fick mig ålagda varjehanda små +uppdrag, bland annat att stå modell eller kolorera +planscher. Och att Dahlströms oförmåga härrörde +av förakt för eller brist på modell, såsom en biograf +påstått, vågar jag alltså jäva, och det kan +kostymförvaltaren vid de kungl, teatrarna likaledes göra, ty +så granna kläder som vi då fingo bära, har jag aldrig +varken förr eller senare burit, och de voro just +hämtade ur teaterns garderob. +</p> +<p> +Om figurerna ändå blevo inkorrekta, så var det +mitt fel och icke sönernas, ty den äldste var en jätte +till kroppen och »skapad» till Carl X, vilken konung +D. som oftast älskade att framställa. Den andra +sonen var en lång räkel med ett Pfaltz-Zweibrückiskt +ansikte och tjänstgjorde som Carl XI. +</p> +<p> +Denne son är nu död, och »Carl X» är farmer i +Sydstaterna. +</p> +<p> +Det var en afton åtta dar före jul. Jag stod +utklädd till dalgosse och bar på en litografisk sten, +som skulle föreställa en dalkarlsklocka. Gubben satt +och tecknade: de båda Carlarna stodo och kolorerade +litografier på ett strykbräde samt tittade då och då +hånande efter mig om jag skulle tröttna. +</p> +<p> +Det drog i armarna och bultade i pulsarna, men +jag hade fast beslutat mig att icke’ tröttna förrän +gubben själv sade till om att upphöra. Detta glömde +han dock vanligen. Då öppnades dörren, och in +trädde Markus Larsson som räddaren, ty gubben +steg genast upp och hälsade honom. Larsson var +nämligen en av de högst få, som någon gång +besökte den gamle, och D. var förtjust i honom, ty han +disputerade så bra och hade mycket av D:s +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_138' name='page_138'></a>138</span> +oppositionslynne i sig, vilket gjorde hetsiga diskurser +möjliga. +</p> +<p> +Larsson befallde genast fram romtoddy, och +samtalet var snart i gång. Larsson yttrade sig alltid med +en avgjord bitterhet mot allt vad människor hette +och avlades att lägga i dagen en hårdhjärtenhet och +cynism, som var honom alldeles främmande, ty han +var i grunden en mycket lättrörd natur, vars goda +hjärta ofta försatte hans person i brydsamma +omständigheter. Samtalet kom händelsevis in på +kapitlet om att hjälpa, och Larsson yrkade avgjort på +att man aldrig skulle hjälpa någon människa, ty »det +vore att korrigera Försynen, som sände både gott +och ont». Härvid uppstod en ytterst långspunnen +och djupsinnig tvist, som ändades med att Larsson +berättade ett äventyr om huruledes han en gång +skaffade en människa två års straffarbete, då han +ville hjälpa honom från tre månaders enkelt fängelse. +</p> +<p> +Det är denna skildring jag skall söka återgiva i +Oratio recta såsom den då stod för mig under det +han berättade. Historien var visserligen endast +ämnad att meddelas upplysningsvis, men under gången +av berättelsen, som han med sitt ofantligt +utvecklade färgminne småningom återkallade i alla dess +detaljer, insåg han att den i sig själv ej var nog +intressant och därför måste målas på, ty att han skulle +minnas vad han tänkte vid kortspelet eller huru +luften såg ut vid den timman, då han passerade +Skägga, kan icke gärna vara möjligt. Emellertid fick +jag vara vittne till ett arbete, som på en gång var +diktarens och målarens, som jag visserligen aldrig +förgätit, men som jag bäst kan framkalla ur minnet +genom att föreställa mig berättaren. När han gav +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_139' name='page_139'></a>139</span> +en naturskildring rörde han handen såsom om han +fört penseln, och när han talade om solnedgången såg +jag reflexerna i hans öga. Jag såg huru +novembervinden blåste genom hans mörka, yviga hår; huru +mustascherna höjde sig av indignation när han stod +inför domaren, och huru ett besynnerligt vekt ursinne +gnistrade ur hans ögon när han, hånande sig själv, +parodierade sitt försvarstal. Hela mannen verkade +som cinnober och asfalt, hans livfärger. +</p> +<p> +Det var sol och det var likbår, eldsken och natt, +kanske även något avgrund och lågor. Han tillade +sina substantiver epitet, vilka verkade som rött +bredvid blått; adverber från mörkrets regioner togo +adjektiver från himmelen under armen; han gjorde +ett superlativ över superlativen utan att begagna +svordom, och han komponerade med toner: det var +färgläran, tillämpad på språket. +</p> +<p> +Han fantiserade kanske största delen, men det +var vackert, och därför vill jag försöka att återge +det; kan jag det icke — då har också jag +fantiserat. +</p> +<p style='text-align: center; margin-top:2.0em'> +<b>Markus Larssons berättelse.</b> +</p> +<p> +— Det var i början av december för så och så +många år sen — det minns jag inte. Sandhamn låg +som ett fyrfartyg ankrat i havet. All förbindelse med +land var slut, ty det varken bar eller brast, och +man hade provianterat för tre månader. Fyrarna +voro icke släckta, ty havet gick ännu öppet, men +man hade icke sett ett fartyg på tre veckor. +</p> +<p> +Det var eget att iakttaga huru infamt goda alla +människor blevo så snart vintern kom. Alla +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_140' name='page_140'></a>140</span> +småstadstvister upphörde. Man spelade sitt domino på +ölstugan i all fredlighet; man lånade till varandra +än det ena, än det andra till livets uppehälle, ty man +kunde aldrig själv gå säker från brist. +</p> +<p> +Det var, nog av, en decemberafton. Snön hade +redan fallit och satt sina vita överdrag på kobbar +och skär. Det blåste en dubbelrevad +märssegels-kultje, och termometern föll. Telegraftrådarna sjöngo +jämmerligt om kommande kyla. Lotsarna sutto inne +och drömde vid ofantliga teknorrar om torra kläder +och varma bäddar. Men på telegrafstationen sutto +jag, telegrafkommissarien och den infrusna prästen på +Möja, som inte kunde komma hem i brist på +lägenhet, och spelade wira. Jag har alltid hatat kort, men +därför roa de mig ibland. +</p> +<p> +Vi svalkade oss med romtoddar ur stora +glasbägare, tillhörande telegrafverket och avsedda för +lokalbatteriet. Jag hade just tagit bort prästens turné +sju med en gask på fyra och skulle till att +visitera talongen. Spelet var galet, men jag beräknade +mitt folk. +</p> +<p> +Kommissarien var en försiktig räknekarl, prästen +en deciderad kanalje, som å sin sida tog mitt lynne +i beräkning och visste att jag skulle misskänna +honom. Jag ansåg alltså avgjort att han icke hade +några kort; den andra hade ett sjuspel och jag själv +icke ett kort, alltså skulle det finnas något i +talongen. Då började med ens relaiet att skramla... +— — — . och ovanpå det . — upprepade gånger. +</p> +<p> +— Det är bara mamsellen i Vaxholm som vill +prata, sade kommissarien, som icke ville försaka +njutningen av att se mina illusioner om elva spel gå +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_141' name='page_141'></a>141</span> +överbord. Skramlet fortfor. Jag plockade och +vände på lapparna utan att få syn på en enda figur. +</p> +<p> +Nu blev larmet värre. +</p> +<p> +Det eldade om donen, det fräste med +utropstecken och det haglade skällsord, tills slutligen klockan +började ringa; då steg kommissarien upp, och jag +lade mig. +</p> +<p> +Det var Stockholmarna. Sedan några officiella +okvädinsord blivit utväxlade och lodet uppdraget, +framkröp följande 20-ordiga privattelegram, som för +visst folk blev uppslaget till en rätt sorglig historia. +</p> +<p style='text-align: center; margin-top:2.0em'> +<b>Lotsåldermannen, Sandhamn.</b> +</p> +<p> +Skonerten Jensina avgått Malmö. Väntas +möjligen i kväll. Utkik av nöden. Ankra på banken. +Bogserare telegraferas. +</p> +<p style='text-align: right; margin-right:8%'> +<span style='letter-spacing:5px'>Flygarsson</span>. +</p> +<p> +Nu blev det oro i byn, och få minuter därefter +syntes tvenne lotsar med nattkikaren klättra upp i +tallen, vilken tjänade som utkik och varifrån man +kunde se ända till sex mil ut till havs. +</p> +<p> +Klockan åtta rapporterades en lanterna synlig +i syd till väst. Kuttern gjordes klar, och 6 man rustade +sig till färden, som lovade att bli rätt intressant, ty +mörkret var ogenomträngligt, snötjocka väntades, och +sjön var svår, allt omständigheter som gjorde att jag +beslöt följa med. +</p> +<p> +Snart hade man skottat snön av däck och revat +det av frost styvnade storseglet. Under tiden satt +jag nere i kajutan och värmde mig vid kaminen. +Vid den svaga belysningen av ett talgljus tog jag +interiören i betraktande: fyra britsar med +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_142' name='page_142'></a>142</span> +fårskinnsfållar, en dragkista med klaff, ett lotsreglemente, en +psalmbok och några brödkanter, avsedda till +brännvinet. +</p> +<p> +Inom några minuter märkte jag av ljusstakens +rörelser att vi voro utom hamnen; jag surrade +staken och stuvade psalmboken och reglementet. +</p> +<p> +Nu började båten att hugga, så att brödknallarna +hoppade av förskräckelse, och i nästa ögonblick låg +jag utsträckt baklänges som i en gungstol. Jag gick +upp och tog mig fram på det isiga däcket, tills jag +kom till kabelgattet, min favoritplats. Jag hade +beräknat att få hålla mig i fockstaget, men det var +redan upptaget. Där stod Otto Viklund, en ung lots, +och stirrade ut över havsytan. +</p> +<p> +Jag sporde an honom, under det jag höll mig +fast i spänntamparna på hans päls. +</p> +<p> +— Vem har uppassningen i kväll? +</p> +<p> +— Det har jag. +</p> +<p> +— Är Otto rädd? +</p> +<p> +— Å fan heller; men i kväll känns det så +underligt! +</p> +<p> +Karlen var vit om nosen och såg hemsk ut. +</p> +<p> +— Vad har hänt? +</p> +<p> +— Om han är tyst får han väl höra! +</p> +<p> +Jag blev litet — jag vet inte hur jag skall säga +— men situationen var gynnsam för vidskepelse. +Vi hade just släppt Korsö och höllo kurs ut emellan +Södergrundans och Stålbådans bojar. +</p> +<p> +Framför oss endast en mörk vägg, så tjock, att +man liksom kände huru det skulle ta emot när som +helst, och på väggen två ljuspunkter. Den ena +Grönskars fyr, lugn och orörlig; den andra skonarens +lanterna; orolig som en lyktgubbe, än uppe, än nere. +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_143' name='page_143'></a>143</span> +Och så i mörkret höjde sig en ännu mörkare kropp; +det var en sjö. Han reser sig hotande, högre än +våra huvuden, han går mot oss, han springer ljudlös +— nu är han här. +</p> +<p> +Nu blixtrar det till; mitt på den mörka vågen +står en ljus cirkel, och vid skenet ser jag den +hemska gröna färgen, som i nästa ögonblick blir likvitt. +Vi äro uppe på vågen och skummet yr omkring oss, +men återigen ser jag den lysande cirkeln flamma till +och försvinna i mörkret. Jag rycker lotsen i rocken +så att det brakar i knapparna: +</p> +<p> +— Såg du inte? +</p> +<p> +— Jo visst, det är från vår lanterna! +</p> +<p> +Jag vände mig om, och ljuset från lanternan, +som vi hade hissat på toppen, föll mig i ansiktet. I +detsamma hördes ett klämtslag, tungt och dovt som +en brandsignal. Nu var det lotsens tur. +</p> +<p> +— Hörde han? viskade han konvulsiviskt, och +jag kände huru hans andedräkt rimmade sig i mitt +hår. +</p> +<p> +Ett klämtslag till! +</p> +<p> +Jag kände att jag frös ända ner i stövlarna och +att håren reste sig på pälskragen. Ja, aldrig i mitt +usla liv har jag känt mig så liten, ty jag stod mitt +emot det oförklarliga. Ingen kyrka fanns på tre mils +avstånd. Någon klockprick finnes ej i hela Svenska +skärgården, skonaren kunde icke ha en så stor +klocka, och till på köpet kom ljudet nedifrån. +</p> +<p> +— Detta betyder något, sade lotsen, ja, ja, jag +vet nog att man inte kan undgå sitt öde. Vet herrn +jag ville lega ut vakten i kväll och bjöd pojkarna tio +riksdaler, men ingen ville! Vi få väl se! +</p> +<p> +— Tror Otto på skrock? +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_144' name='page_144'></a>144</span></p> +<p> +— Man ska inte kalla för skrock det som inte +äret! +</p> +<p> +Jag lät samtalet vara slut, ty jag hade just +ingenting att tillägga. +</p> +<p> +Vi voro snart ute på flacket och höllo ner emot +skonaren, som kryssade för att komma in. Om en +halv timme hade vi honom rätt för-ut och höllo oss +nu efter för att passa på när han skulle vända. +</p> +<p> +När vändningen var gjord, brassade han back +och lade upp mot vinden. +</p> +<p> +Det avgörande ögonblicket var inne. +</p> +<p> +Kuttern höll fullt och sköt akterifrån fram utmed +läsidan. I detsamma kom en sjö, lyfte oss upp i +jämnhöjd med märsen, och med ett språng satt lotsen +uppe i vanten. Jag kastade en blick ned på skonaren, +och den översikt jag hann taga verkade lugnande. +Konstapeln, som stod i öppna kabyssdörren, skakade +grötkitteln på krokarna; kocken skurade knivar; +kaptenen tittade ut ur kojen i skjortärmarna och +hälsade ett lugnt godafton; alla man stodo klara +vid brassarna — det var en bit hemliv i +måsperspektiv på ett par sekunder — och vi voro åter ute +i mörkret. +</p> +<p> +Jag gick ner, lade mig på en brits och funderade. +Även jag hade blivit vidskeplig. +</p> +<p> +Därpå tog man upp brödkanterna från durken +och serverade brännvin. Kaminen rödglödgades av de +hyggliga lotsarna, som svepte mig i fårskinn och +tvungo mig att liggande spela smutsiga kort på +byråklaffen. +</p> +<p> +Under en animerad mariage inlupo vi åter i +hamnen och mottogos icke av några oroliga hustrur eller +jämrande barn. +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_145' name='page_145'></a>145</span></p> +<p> +Jag sov mycket illa om natten och hörde i +sömnen huru man knackade på fönsterrutor, ropade +namn på lotsar och bullrade med rundhult. +Dessemellan tog blåsten ett tag i takresningen, +gastkramade skorstenen på min stuga och trängde in mellan +hull och skinn, så att de lossnade tapeterna +lossnade än mera och ett regn av murbruk smattrande +rann ned mellan rappningen och tapeten. Tittade +jag då upp, blinkade Korsö fyr med sitt klipska öga +liksom ville han viska om något — men jag hade +ingen håg att höra på, utan kröp ned under täcket. +</p> +<p> +På morgonen passerade jag vid min vanliga +promenad grupper av tystlåtna lotsar med +hemlighetsfullt utseende. Det hade hänt något. Jag frågade, +men fick undvikande svar. Slutligen talade man +om att Otto hade satt bort skonaren. Då ringde det +i öronen på mig, och jag tänkte på klämtningen. +</p> +<p> +Framåt middagen kom bogseraren i land med +den bärgade besättningen och den förolyckade lotsen. +Åldermannen stod nere på bryggan och tog emot. +</p> +<p> +— Hur i Herrans namn har du burit dig åt, +Otto? +</p> +<p> +— Jag vet inte, jag; det var mitt öde. I fjorton +år har jag fört in fartyg och i mycket svårare +väder, men nu skulle olyckan vara framme, och då +kunde ingen hjälpa, svarade Otto med fullkomlig +resignation och förföll i tystnad. +</p> +<p> +Härpå bröt kaptenen på skonaren ut i en skur +av förbannelser över lotsen och lovade att ta ut +ersättning till sista skillingen, om så lotsen skulle gå +ifrån gård och grund. Detta gjorde ett starkt och +obehagligt intryck på alla de närvarande, och jag +avlade i tysthet en ed att hjälpa lotsen, om någon van +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_146' name='page_146'></a>146</span> +var, skulle det också gå löst på skepparen, ty jag +kände på mig att lotsen var oskyldig, och att det +fanns dolda motiv, dem jag för en upplyst domare +skulle dra fram i dagen. +</p> +<p> +Sällskapet for till staden, lotsen för att avvakta +krigsrättens hållande. Jag var ute och åsåg +bergningsarbetet samt gjorde studier — ovanligt sorgliga. +</p> +<p> +Därpå skaffade jag mig ett sjökort, ett +lotsreglemente och Klints navigation samt började studera. +Sedan jag så under förmiddagarna observerat platsen +och pejlat fyrarna, sammankallade jag de sex som +varit på vakten. Jag frågade dem om de hade något +ätt anföra till kamratens försvar. +</p> +<p> +De hade ingenting. +</p> +<p> +Kompasserna hade befunnits nyjusterade och +riktiga; vädret var mulet, men ingalunda disigt; själva +mörkret var gynnande för fyrarnas pejling, och +strömsättning fanns inte därute. Saken var alltså +oförklarlig. Lotsen var känd för stor ordentlighet och +brukade aldrig supa, men han hade varit litet +besynnerlig dagarna förut, ty hustrun hade just då varit +mycket sjuk, och han hade vakat om nätterna. +</p> +<p> +— Där ha vi en punkt, tänkte jag. +</p> +<p> +— Vad straff tror ni han får? +</p> +<p> +— En tre månader! +</p> +<p> +— Straffarbete? +</p> +<p> +— Det blir väl fängelse, som vanligt. +</p> +<p> +— Han skall vid min salighet gå fri, så sant jag +heter Larsson, nu svor jag på’t! +</p> +<p> +Gubbarna sågo förvånade på mig; jag tackade +dem för upplysningarna och gick. +</p> +<p> +Otto kom tillbaka, nedslagen, och hade erkänt +allt. Nästa krigsrätt skulle sitta om åtta dagar, och +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_147' name='page_147'></a>147</span> +då skulle han få sin dom. Jag tog honom i enskilt +förhör och fick småningom ur honom sex fakta, som +jag ansåg vara friande; dock fann han skamligt att +skylla på hustruns sjukdom. +</p> +<p> +— Var du lugn, min gosse, och se om din gumma, +så följer jag med dig till stan när du skall in nästa +gång, och lita på mig, du! +</p> +<p> +Den stackars lotsen gjorde så även. I fyra +dagar skrev jag hans försvarstal, och sedan lärde jag +mig det utantill. Detta var nästan det värsta. Mitt +över ön, på andra sidan utkiken, låg stranden +alldeles blottad för havet. När då det blåste havsvind, +kunde sjöarna vräka sig många famnar upp på den +släta sandstranden, och det var dit jag begav mig för +att få en lämplig lokal för min fingerade sjökrigsrätt. +</p> +<p> +Rätt ut till havs syntes de två masterna snett +skärande horisonten; strax i ost Svartbådans spira, +och längre bort Grönskars fyr. +</p> +<p> +Där kom en lång, genomskinlig sjö; han var vit +i huvudet: det var auditören. Jag sprang ut på +sandbottnen när återsvallet drog sig tillbaka, och +strax kom en stor, tjock, grön kommendörkapten +och sopade ut mina spår, men låg i nästa ögonblick +krossad vid mina fötter. Jag talade mot vinden och +vågen; sandhavren böjde sig och slopades, men reste +sig igen tills nästa våg kom. När jag hunnit till +mitten av talet, glömde jag bort resten och fortsatte +på fri hand, kom ifrån ämnet, och slutade med en +förtvivlad bön om nåd. +</p> +<p> +Detta förargade mig, ty jag stod endast på min +rätt, och jag njöt när sanden piskade mig i ansiktet +som en bestraffning för min feghet. +</p> +<p> +Krypande uppför klipporna, ty vinden skulle ha +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_148' name='page_148'></a>148</span> +slagit omkull mig, begav jag mig upp i skogen, åt +några ruttna lingon och började om igen för mitt +nya auditorium. +</p> +<p> +Den sjunde dagen var inne, och vi skulle resa. +De inre fjärdarna åt Vaxholm till hade varit isbelagda, +men blivit uppbrutna av en stark ostlig vind. Otto, +hans broder och jag skulle anträda den svåra färden, +seglande i en liten öppen båt. Klockan 12 på +middagen stodo vi resklädda nere vid stranden. Det var +ett par grader kallt, vädret var klart, och med den +vind vi hade, beräknades 8 eller 10 timmar till +Vaxholm, där vi skulle ligga över natten. +</p> +<p> +Jag var beredd på allt, och sedan vi inne hos +några lotsar fått åtskilliga färdknäppar, hade modet +stigit i en så oerhörd grad, att jag icke fastade mig +vid att båten endast var avsedd för tre personer och +ändå lastad med en strömmingsfjärding, åtta tomma +brännvinskaggar och ett par säckar med kläder, så +att, när vi krupit ned, båtkanterna endast lågo ett +kvarter över vattnet. Storseglet, en större +uppsprättad säck, och focken, i förhållande därtill, hissades +på, och vi voro till sjöss. Otto satt till rörs, brodern +skötte focken, och jag satt midskepps vid +strömmingsfjärdingen. +</p> +<p> +Sinnesstämningen var alls icke melankolisk. Jag +trakterade en mungiga, som jag fått av en holländsk +sjöman, och brodern sjöng yankeevisor. Vi rökte +våra snuggor i samma lugn, som om vi suttit hemma. +Solen började redan att rosfärga snön på de östra +kobbarna, då vi anlände till Smörasken. Här plockade +man litet sten i båten. Detta föreföll mig misstänkt, +men man skyllde på Kanholmsfjärden och på den +friskande vinden. Vi lade ytterligare i land på +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_149' name='page_149'></a>149</span> +Hasselkobben, där supen av samma namn togs, ty nu skulle +vi ut på öppna sjön. +</p> +<p> +Solen gick ned, och i västra horisonten hade +mörka molnmassor hopat sig som berg. Ibland brusto +de, och ut ur den svarta väggen flöt, som ur en +vulkan, en massa rött ljus, så intensivt, att ögat +bländades och såg allting ännu svartare sedan. Det +började stänka framifrån stäven; samtalet tystnade; +snuggorna slocknade; sjöarna blevo allt högre, och +båtens rörelser oroligare. Man kände varje nyck +av vinden. Då ryckte det till i seglet, läsidan låg +under vattnet, och det forsade om fötterna. +</p> +<p> +— Stick på skotet! skrek jag ofrivilligt. +</p> +<p> +— Är han rädd? frågade Otto och höll an lika +fullt. Då teg jag. Båten pressades nu fram med +slaksidan så hårt, att intet vatten kom in mera. +I stället slog sjön över från lovart. Framåt gick +det, så att det pep om’et. Då sprang fockskotet. +Båten girade till, seglet flaxade och slog så +olycksbådande, att jag verkligen blev rädd. Hela företaget +syntes mig så oerhört oförskämt, så löjligt djärvt, +att jag började skratta. Jag satt liksom mitt i sjön. +Vatten in i båten, halvkrossade sjöar bak ryggen, +skummet som ett yr fram i fören, och läsidan ett +kvarter under ytan. Emellertid började jag frysa, +ty vattnet gick över pälskragen och sög sig ner +efter ryggen. Fötterna voro i vattnet till smalbenet. +</p> +<p> +Snart var skotet lagat, och vi i full fart igen. +Jag började tänka över belägenheten. Otto hade +krupit upp på lovartsidan. Över kavajen hade han +dragit en vit sticktröja, som gjorde ett lika kallt +intryck, som det av skjortärmar. Den sista röda +solreflexen föll på hans mörka ansikte. Varje gång +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_150' name='page_150'></a>150</span> +jag varnande tilltalade honom, svarade han med ett +dovt skratt och blev därefter tyst. Var han drucken? +Det vet jag ej än i dag. Eller tänkte han segla oss +i kvav i sin förtvivlan, ty han var förtvivlad, fastän +han höll god min. Jag knäppte emellertid upp +pälsen, för att vara beredd, upptog försiktigt min kniv +och avskar oförmärkt snörena på mina lappjäxor. +Därpå stack jag den uppslagna kniven in i +pälsärmen, fast besluten att kapa skotet vid förefallande +behov. +</p> +<p> +Ju längre vi kommo ut på fjärden, dess större +andrum fick vinden, och sjöarna blevo allt längre. +Till råga på eländet började jag frysa, men vågade +icke bedja om brännvinet, ty jag var rädd för varje +rörelse man gjorde. Otto hade emellertid gjort fast +skotet och började ösa. Då såg jag upp mot +vindsidan; det svartnade på en fläck, och efter oss +rusade fram på vattnet en kåre, jag skulle vilja kalla +den en ande, ty den var osynlig, fastän man såg +dess mörka spår. +</p> +<p> +— Stick på skotet, eller jag kapar! — och +kniven var framme som en blixt. I samma ögonblick +satt jag med benen i vattnet, kände en stark arm +fatta om min handlove, och båten reste sig igen. +Skotet var oskadat, och det var räddningen. Då +sade brodern med ett irriterande lugn: segla inte +så hårt, Otto, och därpå: herrn ska inte vara rädd, +för det här ä’ ingenting. +</p> +<p> +På detta sätt gick ytterligare en halv timme, +och det blev mörkt. Men fram mellan focken och +staget såg jag den lilla Kanholmsfyren, som lyste +med sitt fasta, orörliga sken, och som skulle verkat +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_151' name='page_151'></a>151</span> +lugnande, om icke mina nerver varit så ytterligt +retade av de oupphörliga ryckningarna. +</p> +<p> +Jag fick dödsfantasier. Locket hade fallit av +strömmingsfjärdingen, och jag såg med avund på de +vita skepnaderna, som sovo där så lugnt med öppna +ögon. Även de hade dött i blomman av sin +ungdom, under stilla promenader i de dunkla +tångskogarna därnere på den otäcka sjöbottnen. +</p> +<p> +I min betryckta ställning måste jag se på dem, +ty jag kunde icke vända på mig, och vad jag än +tänkte på, såg jag alltjämt de öppna röda ögonen +stirra på mig. Då förstod jag, varför pappa lade +tolvskillingar på systerns ögon när hon var död. Jag +filosoferade över min stryksticksask för att förströ +mina tankar. Jag såg ännu en ring efter +stearinljuset som jag släckte i går kväll, ty jag begagnade +alltid asken som ljussläckare. Jag erinrade mig vad +jag hade läst just då, vid det där ljuset, innan jag +somnade i min varma säng. Det var en obegriplig +filosofi, som jag lånat av prästen. Som jag aldrig +viker i böcker, utan fäster pagina i minnet, erinrade +jag mig genast sid. 26, där jag slöt. Det handlade +om Kant. Det enda jag fattat av den mannens för +övrigt underliga läror var imperativet att man måste +tro. Nu rock det till igen. Jag beslöt mig för att +tro, men min hjärna var så förvirrad, att jag ej +visste på vad. +</p> +<p> +På Otto trodde jag inte mera, ty han var +tydligen bortkommen och dessutom ej att lita på, då +han ju nyss hade satt bort en skonare. Brodern var +visserligen bättre, men han satt vid fockskotet. Så +där raglade min hjärna av och an mellan för och +akter, tills jag slutligen tror att jag trodde på +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_152' name='page_152'></a>152</span> +Kanholms fyr, med en hemlig reservation, i händelse vi +snart skulle komma i lä under landet. +</p> +<p> +Mycket riktigt. Ryckningarna upphörde och med +dem dödstankarna, och när vi strax därpå +passerade »Vita Märrn», vilken stod likt ett vitt spöke +på sin klippa, kände jag mig som hemma hos mig, +och satt redan och öste i allsköns rö efter en +valfången styrkdryck. Jag nickade vänligt åt fyren och +tackade för gott sällskap, varpå vi vände ned mot +ett annat ljus, som sken mycket oroligare, men också +mycket varmare — det var smedens, hos vilken vi +skulle rasta. +</p> +<p> +Vilken vällust att få gå i land och räta ut sin +domnade kropp efter en sådan färd! +</p> +<p> +Vi sutto snart framför en stockeld inne hos +smeden, där man höll på med julrustningar, och talade +om det överståndna som om en lustig bagatell. +</p> +<p> +Sedan vi ätit och druckit, började vi att leka. +Man dansade efter mungiga; hundarna skällde och +hoppade kring golvet som galningar; själva Otto +hade glömt sin sorg, och ingen frågade om orsaken +till den sena resan. Där berättade även Otto om +anledningen till den underbara klämtningen. Det var +ledvagnen som fockskotet löper på, vilken lossnat i +den ena ändan, och sedan tjänstgjorde som en slags +stämgaffel. +</p> +<p> +Snart sutto vi åter stuvade i vår båt och skulle +börja kryssningen över fjärdarna ned till Vaxholm. +Jag hade noga förvissat mig om att inga större +vatten förefunnos på den återstående vägen, och litade +dessutom på de nyförvärvade själskrafterna. +</p> +<p> +Det dröjde dock icke länge, förrän ett nytt +elände började, sju gånger värre än förut, och jag +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_153' name='page_153'></a>153</span> +insåg snart, att fjärdar kunna vara ganska stora, +fastän de äro små — för lotsar. Vi dublerade +»Silverkannan», under fara att bli sönderslagna mot det +branta berget. +</p> +<p> +Månan hade emellertid gått upp och stack fram +mellan trasiga moln, vilket gjorde uppträdet ännu +hemskare, ty nu såg man eländet i all dess storhet. +Sjöarna voro svarta som bläck, och månljuset låg +som drivet silver, fläckvis. Det stötte på likvagn. +Brodern, som satt i fören och höll utkik, hade dragit +på sig en svart oljerock, vilken alltjämt vättes av +sjöarna och när ljuset föll på rockens tunga, skarpa +veck, såg mannen ut som en järnstaty. Vinden kom +rytande över landen och kastade sig handlöst ned +på båten, som pressades och våndades. Då vi vände +under land, hördes ett ögonblick suset i de snöiga +granarna eller viskningen i vassen, varvid jag +tänkte: Herre Gud, den som vore i land! — Så +voro vi åter ute igen, och då vaknade alla goda +föresatser. Du har varit ett svin, Larsson, men +kommer du med livet från den här färden, så +skall det bli folk av dig, tänkte jag helt vackert. +Jag var icke annars rädd för sjön, men nu voro mina +nerver ytterligt försvagade, helst som den artificiella +sinnesstyrkan började blåsa bort. Jag domnade +småningom av och förföll i en slags osalig dåsighet. +Pling, plang, kling, klung, klong, lät det plötsligen. +Jag vaknade och lystrade. Omigen! Det var +glasharmonika, speldosa, fortepiano, men det var vackert +tillsammans, och jag blev helt varm. Musik på sjön i +månskenet, mitt på fjärden! +</p> +<p> +Kling, klang, ett långt kratsch som av en +kransåg, och båten stannade, mitt i sjön. +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_154' name='page_154'></a>154</span></p> +<p> +Det var isen. Stort alarm! Seglen ned och +årorna ut. +</p> +<p> +Jag vill endast tillägga att vi rodde två mil +mot vinden och under ideligt pianoackompanjemang +till Vaxholm. Första milen rodde jag, den andra +sov jag. När jag vaknade på Trälhavet, hade jag +huvudvärk, ty mössan hade fallit av. Jag yrade +och såg i månskenet Kristus på korset mellan de +båda rövarna avteckna sig över skogen och var +fullt övertygad om verkligheten av synen, tills man +senare förklarade den helt enkelt vara en avtacklad +tremastare, vilken lagt sig i vinterläger vid en strand. +</p> +<p> +Om natten sovo vi i Vaxholm, och jag var frisk +följande morgon. +</p> +<p> +När vi gått på ångbåten som skulle föra oss +till staden, leddes två tjuvar ombord och förtöjdes +på fördäck, där de utgjorde föremål för publikens +giriga blickar. +</p> +<p> +Detta försatte Otto i en mycket dyster +sinnesstämning. +</p> +<p> +Vi hade likväl icke hunnit längre än förbi Tenö, +då han glad och nyter kom fram och bjöd oss på +kaffe i försalongen. Han hade sålt sin +strömmingsfjärding (min strömmingsfjärding) åt en passagerare. +Stackars gosse! +</p> +<hr class='tb' /> + +<p> +Klockan tre kvart till tolv stodo Otto och jag +utanför kanslihuset på Skeppsholmen, efter att ha +styrkt våra sinnen med en frukost på +»Mässingsstången». +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_155' name='page_155'></a>155</span></p> +<p> +Kanonjären, som postade utanför, hade redan +anställt ett förberedande förhör med min stackars +vän, vilket jag förgäves sökt avstyra. +</p> +<p> +En och annan officer hade börjat komma. Vi +gingo in och satte oss i förmaket eller rättare +förstugan. Nu kom skepparen med sitt ombud, en lång +mäklarclerk. De hälsade lotsen med verkligt +medlidande och kastade misstänksamma ögon på mig. +Under den rysliga väntan som härpå följde +framviskades mellan båda kärandeparterna ett samtal, +rörande sig kring försäljningen av lotsens gård. Det +kokade i mig, men jag teg. +</p> +<p> +Målet uppropades, och vi trädde in i +sessionsrummet. +</p> +<p> +Kring ett svart bord sutto sex officerare och en +civil. Ordet fördes av en liten person med tre streck +på halsen och ett på huvudet samt en stor sabel +om magen. Vid dörren satt en väbel, som skulle +agera allmänna åklagaren, men han kom aldrig längre +än till dörren och aldrig ett ord hörde jag honom +säga. Skepparen och clerken ställde sig på den högra, +lotsen och jag naturligtvis på den vänstra sidan. +</p> +<p> +Sammankomsten öppnades med ett vänligt +rytande i riktning åt mig: Vem är det? +</p> +<p> +— Åhörare, svarade jag. +</p> +<p> +Protokollet från förra rannsakningen upplästes +och justerades. Har du något att invända, lots? +sporde ordföranden. +</p> +<p> +Lotsen skulle till att svara, då han avbröts av +skepparen, som började en harang. Lotsen fortsatte +även, likmätigt befallningen, att tala. +</p> +<p> +— Tyst lots, du ska lära dig att tiga när folk +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_156' name='page_156'></a>156</span> +talar! skrek auditören, som i sin tur tog ordet av +ordföranden. +</p> +<p> +Då skrek jag så mycket jag förmådde: +</p> +<p> +— Jag skulle anmäla mig som ombud för lotsen! +</p> +<p> +Skepparen bleknade, auditören blev stum, och +bisittarna knäppte av sina koppel och sågo otåliga ut, +ty de hade tänkt att få gå hem så fort som möjligt. +Man viskade och kastade på mig ursinniga blickar, +vilka inneburo allt det förakt som ligger i ordet +»brännvinsadvokat». +</p> +<p> +Slutligen avbröt ordföranden: Det kan icke +nekas. +</p> +<p> +— Namn? +</p> +<p> +— Larsson. +</p> +<p> +— Karaktär? +</p> +<p> +— Marinmålare. +</p> +<p> +Ögonblicket var inne. Det var jag som var den +anklagade. Jag darrade på benen som en stackare, +men jag kände att det fanns någon osynlig +närvarande, isom stod över hela sällskapet i makt och +myndighet och som bragte dem till tystnad. Det var +<span style='letter-spacing:5px'>lagen</span>, som gav mig rätt att tala och befallde dem +att tiga. +</p> +<p> +Jag började med ett: Mina herrar! +</p> +<p> +Ordföranden försökte att gäspa, och auditören +låtsade läsa i en bok. +</p> +<p> +I ett andedrag hade jag rullat upp inledningen. +Jag talade om det viktiga ögonblick i livet, då +kvinnan skall föda barn — lotsens hustru hade nämligen +just varit ute för den åkomman; jag skildrade +modersglädjen, kanske den renaste som ges i detta +usla liv, där man om morgonen står upp som en +hederlig karl och om aftonen lägger sig som en +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_157' name='page_157'></a>157</span> +Långholmare. Jag lämnade en diagnos efter Hartman på +sjukdomen <span style='letter-spacing:5px'>insomnia</span> eller sömnlöshet, vilken +verkligen är en sjukdomsform, fastän man icke tror det. +Lotsen hade icke sovit på tre nätter, alltså var han +icke tillräknelig. Härpå följde en livlig skildring av +vår utfärd till skonaren. När jag kom till de +märkvärdiga klämtslagen, såg jag alla nio ansiktena vända +emot mig. Uttrycken kunde jag ej läsa, ty jag var +för upprörd, och som jag stod emot ljuset, låg hela +rummet svart och ansiktena syntes endast som nio +vita fläckar i mörkret. Jag slutade inledningen med +en framställning av människans obetydlighet i +förhållande till världsalltet och isynnerhet till det +oförklarliga. +</p> +<p> +Härpå följde försvaret. Lotsen hade tagit +fartyget utom sitt distrikt och hade således intet ansvar. +Vad pejlingen av fyrarna beträffar, så litar en lots +hellre på sina landmärken än på en usel kompass, +som kanske är falsk. Fartyget förde järnlast, och +därför litade han ej till kompassen. Vad +landmärkena beträffar, så behöver man bara vara aldrig så +litet sjövan, för att veta huru de skenbara avstånden +förändras vid olika lufter. Här målade jag en marin +med snö på landen och mist i luften. Lotsen vore +alltså i dubbelt mått oskyldig, men än mer, han var +icke allenast oskyldig, utan kaptenen var den +brottslige. Han hade sovit när olyckan skedde, och nu +står det i lotsreglementet att »befälhavaren ansvare +själv för manövern, dock efter lotsens hörande». Här +hade dock inrotat sig den vanan, att man betraktade +lotsen som befälhavare, så snart han satt foten +ombord. Detta missförhållande måste ändras, ty lotsen +är icke navigatör, endast vägvisare. Han kan icke +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_158' name='page_158'></a>158</span> +logga, behöver icke kunna ta ett bestick, icke känna +varje fartygs segelduglighet. Man tror att man +skall få ha lotsen som en slags Kristus, som vid +varje olycksfall skall bära alla sjökapteners synder. +Icke så! Svenska handelsflottan skall nog inse att +dess intressen icke skola så vårdslösas; tiden är inne +för en reform, och nu skall reformen ske — nu eller +aldrig! +</p> +<p> +— Men sjöförklaringen, invänden I, mina herrar. +Den är falsk, svarar jag; den är lögn från början +till slut. I veten kanske icke huru man gör en +sjöförklaring? Jo, skepparen, just han som oftast ligger +och sover, sätter upp en redogörelse över ett +förlopp, som han aldrig sett, och sedan läser han upp +den för besättningen, som till hälften består av +utlänningar, vilka ej kunna ett ord svenska, och så +skriva de under på salighetsed. Och det skall få +gå på detta sätt, tror man? Jag skulle kunna +anklaga dem för mened, hela sällskapet; men det gör +jag inte. Nu har jag sagt min tanke, så sant jag +heter Larsson, och att vad jag sagt är sant som +dagen, det kan ni ge er djävulen på, hela surven! +Och härvid slog jag näven i bordet så det rungade. +</p> +<p> +Stormen bröt lös; jag hade förlorat besinningen. +Sablarna skramlade, och jag minns ingenting vidare, +förrän jag befann mig ute i förstugan, dit ett par +kanonjärer hade haft den artigheten att förpassa mig. +</p> +<p> +Jag irrade ut i staden, förtärd av harm och +vanära. Icke vågade jag söka upp lotsen, som nu +ovillkorligen var störtad. Mörkret föll snart på, och jag +befann mig smygande utanför »Mässingsstången», för +att se om jag skulle upptäcka brodern och få veta +utgången. — Förgäves! Då gick jag till »Freden», +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_159' name='page_159'></a>159</span> +för att få mig något att äta. Den förste jag fick +sikte på var skepparen. Han satt ensam vid ett +bord, lutade huvudet i handen och såg mycket +bedrövad ut. Tänk om min anklagelse tagit skruv +och jag störtat honom i olyckan! tänkte jag vidare. +Ja, men jag vill inte göra <span style='letter-spacing:5px'>någon</span> människa något +ont. — +</p> +<p> +Jag gick fram till mannen. +</p> +<p> +— God afton, kapten! Hur gick det? +</p> +<p> +— Varför kunde ni då inte ha sagt ett ord till +mig först, innan ni gick åstad och fördärvade saken +för den stackars lotsen! +</p> +<p> +— Vad fick han? +</p> +<p> +— Två år! +</p> +<p> +— Ja, men jag går till högre rätt! +</p> +<p> +— Gör inte det, herre, det här är ingen vanlig +domstol! +</p> +<p> +— Men mitt försvar! +</p> +<p> +— Jo, det var vackert! Första delen skulle nog +ha verkat som förmildrande omständigheter, men +den andra! — Ni hade ju orätt i varenda punkt, +utom i det att ni framställde lotsen som lögnare, ty +han talade ju emot sitt första erkännande. Och icke +nog med det: ni höll på att sätta mig i +omständigheter, som kunnat bli svåra nog. Ni tror kanske +att jag ville gossen illa? Tvärtom, jag ämnade +genom auktion rädda hans gård åt honom. Detta har +ni nära nog omöjliggjort. Ni tror kanske att jag har +så roligt själv? Ni vet inte vad det vill säga för +en skeppare att sätta bort sitt fartyg. Jag får börja +om igen som styrman. Jag skulle hem och gifta +mig ty jag har fästmö; men därav blir nu ingenting, +ty jag förlorade allt mitt, som jag hade med mig. +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_160' name='page_160'></a>160</span> +De beskyllningar ni utkastade mot mig upptogos +begärligt av clerken, som rapporterar dem till mina +redare, och vem vet vad öde de kunna bereda +mig! Nu skall jag hem till julen över Östersjön, +och det blir ingen lustresa i öppen båt! Vad jag +skall leva av till våren vete Gud. Herre, ni hade +gjort väl om ni hållit munnen! +</p> +<p> +Som en fördömd sprang jag ut från mannen och +såg aldrig mera varken honom eller lotsen. Kanske +inte det var en trevlig historia? +</p> +<p> +— Å, för trevlighetens skull så... men inte +bevisar den heller, att man icke bör försöka hjälpa sina +medmänniskor, invände D. Man skall bara inte +vara dum. +</p> +<p> +— Man blir det, så snart man åbäkar sig med +att hjälpa folk. Kom till mig, om du är i knipa, +och lyckas du att röra mig, kan du vara säker om +fängelse eller stupstock, allt efter som jag känner +mig hjälpsam. Människan är en usel komposition, +och jag är den uslaste av alla — god natt! +</p> +<p> +Och med hatten djupt nedtryckt över pannan +och händerna nedborrade i fickorna, störtade Markus +Larsson på dörren och skyndade med långa steg +gatan framåt, som om han velat springa ifrån +minnet av den olycklige lotsen. +</p> +<hr class='mini' /> + +<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'> +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_161' name='page_161'></a>161</span> +<h2 class='chapter'>En timma ombord.</h2> +</div> + +<p> +Jag sprang upp på fallrepet och var ombord på +briggen »Warrior». Dalarö låg snart bakom oss och vi +höllo ned åt Vaxholmsleden. Efter att ha utbytt +några ord med kapten gick jag fram åt skansen för +att få ostörd läsa hennes brev. Omöjligt! Jag blev +tilltalad av första styrmannen. Då gick jag ut på +bogsprötet, satte mig på eselhuvudet och med armen +örn förstängstaget började jag läsa. Det svartnade +för ögonen, jag läste om och om igen! Jag kysste +brevet, jag kysste kuvertet om och om igen! Jag +ville kasta mig i framför bogen och låta kölhala mig +tills alla känslor blivit kylda och alla suckar kvävda! +Det var slut! Hon hade tröttnat! +</p> +<p> +Då ringde skeppsklockan, och konstapeln kom +aktningsfullt och frågade om jag ville spisa middag +med kaptenen. Jag beslöt att säga: tack, nej! men +gick. Vi åto något salt och sedan något torrt, samt +drucko något, som var mycket starkt — och mycket. +En vit hand serverade. Jag talade visst engelska +och svor rysligt. Sedan gick jag ut på däck. Nu +började jag urskilja föremål. Jag gick på ett golv +sluttande som en scen. En gris sprang omkring och +försökte titta över relingen. Höns och gäss plockade +korn ur en vit hand. Mellan nakterhuset och +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_162' name='page_162'></a>162</span> +kajutan stodo blommor i ring kring en grön bänk. Det +var en trädgård. Jag satte mig i trädgården +bredvid en kvinna. Vi började tala — jag minns inte på +vad språk! — Det blåste kallt. Jag drog pläden +om mig. Då rock det till vid min sida. Hon hade +knäppt igen sin vackra plyschkappa om min fula +yllepläd! Jag steg upp och gick in i kajutan. Där +fanns ingen. Jag tog en stryksticka och tände eld +på mitt brev, tände eld på kuvertet. Jag ville än +en gång berusa mig av doften och lät röken stiga +upp och kyssa mitt ansikte. Röken tog mig på +orden. Ruset kom. Det bultade vid tinningarna och +mörknade för ögonen, som sågo bilder av mer än +vanligt virriga former. Vid varje fartygets rörelse +kom en frossbrytning över mig, så våldsam, att +klockan hoppade ur västfickan. — Till sist föll jag +ned på durken och skulle ofelbart legat avsvimmad, +om jag icke slagit huvudet mot spottlådskanten. +Detta räddade mig, ty av smärtan vaknade jag till +besinning så mycket att jag kunde stiga upp och +lägga mig i kaptenens soffa. Nu var febern i full +gång. En vit hand — alltid den vita handen! +Varför det då? Kanske emedan det bara fanns fyra +sådana ombord. En vit hand hällde i mig whisky +— o, vad det var ljuvt! — även whisky kan vara +ljuvt! I en blink grep jag efter den lilla handen och +förde den till mina läppar; i en blink byttes om +hand, och jag mötte tvenne iskalla ringar! Detta +återgav mig besinningen. +</p> +<p> +Jag blev ensam i kajutan en stund. Då kommer +konstapeln in. Han betraktar mig med +misstänksamma blickar. Därpå lägger han sig på knä på +durken, petar upp en inskuren järnring och öppnar +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_163' name='page_163'></a>163</span> +en lucka; där nedsticker han en lång metallstång och +vrider den några slag. Jag började tänka, att karlen +ville borra oss i sank, men beslöt att uppskjuta med +skrikningen. Nu lutade han sig ned mot +metallstången, satte sin mun därintill och började suga. Ett +stort vällustigt grin smög sig över hela hans fula +ansikte; halsådrorna svällde och ögonen blevo röda. +Jag förstod ingenting utan föll i vanmakt! När jag +vaknade igen, stod karlen vid min bädd och lade +kuddar under mina fötter, så att dessa nådde i höjd +med kajutsfönstret, allt under det hans kropp gjorde +slingrande rörelser. Jag ville återigen skrika, ty jag +trodde att man seglat bort med mig; att vi voro +ute till sjöss, men märkvärdigt nog kände jag intet +av de rörelser, som karlens kropp antydde. Var jag +galen eller var karlen. Hade jag fötterna vid +huvudet eller huvudet vid fötterna? Det gick runt +omkring för mig! +</p> +<p> +I detsamma blixtrade den vita handen genom +rummet, och en örfil nedföll vid mina fötter på +konstapelns ansikte. +</p> +<p> +— Go to hell, you damned rascal! o. s. v. +</p> +<p> +Det stod en stor grovlemmad kvinna mitt i +rummet, och inom ett ögonblick var karlen fattad +mellan båda axlarna och utkastad, varpå följde ett +häftigt buller, som när man bryter sönder en stol, +och i ett moln av yllekjortlar försvunno tvenne +förfärliga vådor i röda strumpor genom dörren. +</p> +<p> +Konstapeln hade vittjat spritdurken och var +drucken. Jag vände mig åt väggen och sov ända till +Vaxholm. När jag vaknade följande morgon på hotellet, +var jag frisk till kropp och själ. +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_164' name='page_164'></a>164</span></p> +<p> +Vid min säng stod läkaren. Han kände min +puls och såg lugn ut. Därpå lämnade han mig ett +papper. Överst stod: Vaxholms apotek. +Därunder satt faslackad och med apotekets sigill försedd +en vacker ljusgrön remsa av det fatala kuvertet, +varunder stod skrivet: +</p> +<p style='text-align: center'> +»<span style='letter-spacing:5px'>Innehåller arsenik</span>». +</p> +<hr class='mini' /> + +<hr class='ppg-pb' /> +<p style='text-align: center; font-size: 1.6em; margin-top:2.0em; margin-bottom:2.0em'> +HÄR OCH DÄR +</p> +<hr class='ppg-pb' /> +<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'> +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_167' name='page_167'></a>167</span> +<h2 class='chapter'>Våren på Djurgården.</h2> +</div> + +<p> +Av alla årstider är våren erkänt den mest +obehagliga, isynnerhet för den som bor på +Djurgården och älskar ett ordnat levnadssätt. Jag flyttade +dit ut i höstas, när de långa behagliga skymningarna +kommo, och solen gick ned redan kl. 4,15, och jag +bodde där ända till den 12:te maj, då jag flyttade in +till staden. +</p> +<p> +Som jag ej hade min sysselsättning hemma, +kunde jag endast under aftonen njuta av det lugna +behaget att bo utom en tull. Allting var så +reglerat och gick sin gilla gång. Jag visste alltid, att +jag skulle bli överfallen av två hundar vid 6:te +lyktan på flottbron, och detta hade blivit ett sådant +behov, att jag saknade dem när de ej kommo, och +jag ångrade mig bittert, att jag i min ficka burit +sten ända från Skeppsholmen för att jaga bort dem. +I hörnet av Allmänna gränd stod alltid en polis och +sov, varannan kväll den med stora polisongerna, +och var tredje den med de röda mustascherna. +Mellan Manègen och Hasselbacken började några fulla +karlar att hojta, och Kille på Alhambra skällde. +När jag så kom in på mitt vanliga toddyställe, sutto +flickorna och sydde, jag läste högt för dem ur en +aftontidning, och ingen störde oss. När jag så kom +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_168' name='page_168'></a>168</span> +dit där lyktorna slutade, gick en rysning över +ryggen och det blev mörkt för ögonen. Smutsig om +benen letade jag mig hem och rev mig alltid på en +spik när jag vred om portnyckeln. +</p> +<p> +Det låg ett visst behag i detta. Så levde jag +lycklig tills den olyckliga februari månad trädde in. +Jag fick icke mera tända min lampa kl. 5, ty solen +ville ej gå ner. Den 7:de blev jag överfallen av 3 +anemiska barn, som ville sälja blåsippor — jag har +alltid hatat blåsippor. Detta upprepades sedan varje +dag. Den 9:de väcktes jag kl. halv 8 av en bofink, +ehuru jag ej ville vakna förrän kl. halv 9. Denna +efterföljdes snart av flera, som varje morgon +förnyade det störande uppträdet. I början av mars blev +saken betänkligare. Jag kom in på mitt schweizeri +— i salen stodo sex soffor, 5 voro lediga, den sjätte +— min soffa var upptagen. Jag satte mig i den femte +och tog in konjak — varför skulle jag dricka toddy? +</p> +<p> +Jag hade länge anat detta. Blev så varmt i +luften med solsken till. +</p> +<p> +Överrocken blev grön på axlarna och vit i +knapphålen. Halvårsgamla fläckar stego upp ur +schoddyns mossiga gravar, hatten uppblöttes av de +för jorden välgörande vårregnen och lade sig i djupa +veck över pannan. +</p> +<p> +En kväll — jag vill försöka att glömma den — +kom jag in på mitt aftonställe. Ingen hälsade på mig, +ingen plats fanns ledig — jag måste sitta i farstun vid +kuskarnas bord och dricka absint — varför skulle +jag dricka konjak? +</p> +<p> +Det var bittert. Nästa morgon skulle dock göra +mitt öde fullständigt. +</p> +<p> +Flottbron var indragen! +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_169' name='page_169'></a>169</span></p> +<p> +Den som bott på Djurgården, vet vad dessa +ord innebära. Jag försökte med ångbåten, men han +lade alltid ut när jag kom. En gång låg han vid +andra stranden, och då höll jag på att försona mig +— men sedan dess gick jag kring Ladugårdslandet, +ty jag ville icke ha slumpen att tacka för en lycka +som jag förtjänar. +</p> +<p> +Olyckorna hopade sig. +</p> +<p> +Jag hade ett vackert strandparti som jag höll +på att studera. Ett avtacklat fartyg låg förtöjt en +kabellängd från land. En morgon hade +akterkättingen sprungit, vinden var sydlig, vraket red för +ankaret och tavlan var oduglig. När det blir N. N. O. +½0. får jag motivet igen. Detta har jag inte tid +att vänta på. +</p> +<p> +Jag hade utsökt en grupp björkar, som skulle +tecknas. De stodo i en backe, där jag icke visste, +herr D:s villa skulle komma att stå. Nu har man +sprängt bort förgrunden och huggit ned björkarna; +därför blevo icke träden utförda på min tavla, som +utställdes på Akademiens högtidsdag. +</p> +<p> +Solen sjönk den sista aftonen bakom +Kastellholmens flagga, jag vandrade framåt slätten för att på +Novilla säga farväl åt våren och Djurgården — och +ännu en gång värma mig vid minnena från den +förgångna vintern. Ve! Borta var den mörka +vintergrönska, som förr gladde det skumma ögat, +kanariefåglarna hade flyttat till svalare länder, artilleristerna +hängt sina kornetter i Tivolis pilträd, på golven stodo +inga virabord, inga tobaksmoln förmildrade det bjärta +solskenet, där förr var glädje och liv och värme, där +ljusen från kronorna speglade sig i speglarna, och +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_170' name='page_170'></a>170</span> +fontänen sorlade under lagrarnas kronor — där satt +en herre och drack en kopp kaffe, under det att en +kylig vårvind strök sig in genom den öppna dörren. +</p> +<hr class='tb' /> + +<p> +I dag på morgonen slog häggen utanför mitt +fönster ut sin giftiga grönska, en blivande härd för +myggor och spindlar. Innan dess blommor hinna +sprida sin stank kring backarna är jag borta. +</p> +<hr class='mini' /> + +<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'> +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_171' name='page_171'></a>171</span> +<h2 class='chapter'>I Notre-Dame och Kölner-Domen.</h2> +<h3>(Två ögonblick.)</h3> +</div> + +<p> +Vi hade ätit Ostendeostron och druckit var sin +liter chablis; vi hade åkt på <span style='letter-spacing:5px'>Skating-Rink</span> +nedanför <span style='letter-spacing:5px'>Henri IV</span> och emottagit applåder av den på +<span style='letter-spacing:5px'>Pont-Neuf</span> församlade publiken så ofta vi hotade +att bryta armar och ben på den glatta asfaltbanan; +oktobersolen sken hett, och med hattarna i handen, +som de andra parisarna, ställde vi färden till <span style='letter-spacing:5px'>la Cité</span>, +passerade <span style='letter-spacing:5px'>Palais de Justice</span>, besågo S:te +Chapelle, som alls icke är någon pärla i arkitekturväg, +huru ren än stilen må vara, ty inuti verkar den som +målning — ty den är alldeles bemålad — och utanpå +verkar den icke alls och är liksom alla andra götiska +kyrkor icke beräknad att ses utanpå. Vi +marscherade vidare och stodo så på torget framför +Notre-Dame. Är det Notre-Dame? — Ja! så är det! +— Det är ju en mycket vacker kyrka! — Ja! +<span style='letter-spacing:5px'>Défense d’afficher! Défense d’</span>... stod det +på muren. +</p> +<p> +Utanför portalen upphandlade vi radband med +Jesu heliga hjärta på och tilldelade två privilegierade +blinda tiggare drickspengar. Vi voro inne! — Det +är icke så högt; det är icke så långt; men det är +ofantligt vackert! +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_172' name='page_172'></a>172</span></p> +<p> +Solen skiner fullt in genom alla de södra +fönsterna och de praktfulla målningarna avtecknas på +stengolvet — det är en kolossal Laterna Magica och +in skjuta solstrålarna mellan de korta och tjocka +pelarna liksom i en ekskog och upp ur kapitälernas +murgrön sträcka sig lisenerna, fortsatta av gördlarna, +vilkas väldiga grenar slingra sig samman och bilda +det öppna, glada valvet! Men långt borta i skogen +står en kvinna utanför S:t Josefs kapell, där hon +tänt ett smalt vaxljus, icke större än en +blyertspenna, vilket i den stora, förgyllda kandelabern +fördunklas av sex tjocka ljus, dem den förnäma damen +låtit tända, vilken nyss satt den stora blombuketten +i den äkta Sèvrevasen därinne på altaret +framför S:te Geneviève, därinne, där hon nyss biktat i +den rikt skulpterade valnötsstolen för monseigneur +själv, under det hennes ekipage väntade utanför på +gatan och hennes negerpojkar gjorde narr av de blinda +tiggarna. +</p> +<p> +Vad ber hon om denna gamla, mitt på ljusa +onsdagsmiddagen, ensam hållande Gudstjänst i hela +den förfärligt stora, glada Notre-Dame? För ett sjukt +barn? En vägfarande, kanske förlorad ansedd son? +För en man, skjuten som en hund 1871 mot en mur +i <span style='letter-spacing:5px'>buttes Montmartre</span>? +</p> +<p> +Vi fördjupa oss in i skogens dunkel! I varje +kapell blombuketter, tjugofrancsbuketter framför de +vackra marmorbilderna av alla dessa fattiga lidande +Sankt Den och Sankta Den; ljus, mitt i solskenet — +huru enfaldigt, men huru rörande som enfalden! +</p> +<p> +Liksom i en mörk grotta i skogen välvde sig +koromgången bakom altaret! En Suisse, en person +i uniform hejdade oss. En franc i entré. +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_173' name='page_173'></a>173</span></p> +<p> +Vi fördes in i sakristian, där man höll på att +visa dyrbarheterna för en hop förvånade lantbor. +Den där mässhaken skänktes av kejsar Napoleon III, +då hans son föddes; den där monstransen skänktes +av kejsarinnan då o. s. v.; det där Ciborium skänktes +av kejsar Napoleon III då o. s. v.; den där buglan +på den där kalken gjordes av kommunarderna... det +där antependiet bars av ärkebiskopen Darboy av +Paris... +</p> +<p> +Vi lämnade seansen innan den var slut och +vandrade ensamma i koret, bland de döda, bland de +lidande. Vad han I mot dessa helgonbilder, dessa +monument, resta åt de olyckliga, som lidit och +kämpat för vad som, på deras tid åtminstone, var idéer; +de söka icke sina platser på gator och torg för att +gärna varda hälsade som världens officerare till häst +och fots, vilka man så gärna tillber; tänd ljus för +dessa arma, som levat i mörkret och som ännu i +sin odödlighet gömma sig i kyrkans dunklaste vrå! +Låt dem vara! +</p> +<p> +En präst gick oss förbi; vi hälsade såsom +plägsed är och han besvarade vänligt vår hälsning. +</p> +<p> +Promenaden hade tröttat oss och vi lämnade +med saknad den glada, ljusa byggnaden. Vid dörren +räckte en gammal tjänare fram en vigvattensviska; +vi mottogo hans artighet och lade en skärv i hans +bössa. På pelaren ovanför mannens huvud stod +ett anslag: <span style='letter-spacing:5px'>Tariffe</span> etc. Det var taxa på +bönstolarna. Nå, varför icke, då man icke har några +bänknycklar! +</p> +<p> +Jag kastade en sista blick framåt mittelskeppet. +</p> +<p> +Nu vet jag varför hon är så glad! +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_174' name='page_174'></a>174</span></p> +<p> +Hon är 34 fot lägre än Kölner-Domen (14 fot +högre än Uppsala domkyrka), men Kölner-Domen är +blott 4 fot bredare. +</p> +<p> +Och de korta romanska kolonnerna! Ögat har +pinnar att kliva på! +</p> +<p> +Vi voro ute på gatan igen; men den blåa himlen +var ful; ögat var bortskämt av det färgade ljuset. +Än en blick på fasaden. +</p> +<p> +Icke ser hon så förfärlig ut som Victor Hugo sagt! +</p> +<p> +Det är en fästning snarare! Horisontallinjen +håller henne kvar vid jorden, likasom det grekiska +templet! Det är ett vackert perspektiv å norra sidan, +men icke oöverskådligt; strävpelarna äro indragna i +kyrkan och man mäter sig så lätt uppför de fem +avsatserna. +</p> +<p> +— Ser du något av Quasimodo? +</p> +<p> +— Nej! +</p> +<p> +— Vi få väl ta Schnaase och Kugler med oss i +morgon, så få vi se. +</p> +<p> +— Och så låta vi bli att taga frukosten vid Châtelet! +</p> +<hr class='tb' /> + +<p> +Vi skildes med tårar från den beskedliga värden +och hans fru på Rue de Douai, där vi varit i pension +i tre veckor; han kysste oss på kinden då han +lämnade räkningen, som började så här: <span style='letter-spacing:5px'>A Monsieur 2 Amis</span>. +Huru oskuldsfullt! Han hade aldrig frågat +efter våra namn, men givit oss husrum, choklad och +tidning om morgnarna, små supéer om aftnarna och +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_175' name='page_175'></a>175</span> +frukt, vin, cigarrer och sifoner hela dagen; han hade +oss ovetande betalat våra små skomakar-, skräddar- och +tvättnotor, ja, han hade till och med likviderat +en snickarräkning på 60 frcs; det är en mycket +vacker plägsed, den där! Det var emellertid frågan om +avsked; kamraten skulle flytta till sin nya ateljé +och jag till Stockholm. Vädret var sådant det skall +vara de sista dagarna i oktober och så svårt som +det kan vara sista dagarna i Paris, så att det icke +var med de gladaste känslor man satte sig i kupén +kl. 4 e. m. för att i ett sträck åka till Köln och +vara framme kl. 5 följande morgon. +</p> +<p> +Men det bar av; sova blev icke frågan om, ty +man hade nog med att passa på vagnombytena. Vid +8-tiden talades en slags svenska som tyskarna kalla +holländska; vinet upphörde i väntsalarna; i daggryningen +voro vi i sejdlarnas land och kl. 5 i Köln. +</p> +<p> +Vid tillfrågan huru dags tåget skulle gå till +Düsseldorf, försålde en järnvägstjänsteman till mig +en kommunikationstabell för ett ganska högt pris; +men han sålde icke hemligheten att begagna den; jag +måste förfråga mig hos en annan tjänsteman, som +lämnade en annan uppgift, och så en tredje, som +jävade de förre och avlade högtidlig ed på att tåget +skulle gå kl. 10 f. m. Det var en glad morgon! Fem +timmar på en järnvägsstation; utfrusen, sönderbråkad +till kroppen, följaktligen även till själen, +hungrig, ledsen och eländig på alla sätt, smutsig så att +ögonlocken knarrade på sina sotiga gångjärn; ensam +i en främmande, sovande stad, där icke en restauration, +ett kafé fanns, fruktande för att ta in på ett +hotell, med en historia i minnet om en landsman, +som fick betala 30 francs för att han tvättade sig i +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_176' name='page_176'></a>176</span> +Kiel; återstod blott att gå upp i staden och +promenera i mörkret; ty det var mörkt ännu och +lyktorna voro släckta. +</p> +<p> +Med filten, pläden och nattsäcken i handen +började jag min vandring. Det var en gråkall, mulen, +fuktig, förfärlig morgon och stengatorna voro +dåliga. Jag kom till en bro, som gick över floden; +där satt en man till häst på ett högt postament, jag +tänkte icke på att erinra mig vad han månde vara +för en; jag kunde för övrigt icke se mer än den +suddiga silhuetten mot den mörka himlen. Då +erinrade jag mig att det var Rhen som porlade under +mina fötter; jag skänkte densamma en lång, +ofördelaktig betraktelse; det var så långt jag kunde se +ett smutsigt vatten mellan fula stränder — och +ingenting vidare! +</p> +<p> +Jag började anställa självmordsdoftande +reflexioner över min resa, som så vänt upp och ned på +mina föreställningar om den synliga delen av världen, +som så skakat mig och sållat mina illusioner att +där icke fanns <span style='letter-spacing:5px'>en</span> kvar. +</p> +<p> +Nordsjön var ju som en spegel i fyra dygn, och +man hade sagt mig att den alltid var i uppror. När +jag som barn reste över Björkfjärden hade man sagt: +det är ingenting mot när man kommer ut på +Östersjön; när jag rest på Östersjön sade man att jag +skulle se Kattegatt bara; jag reste på Kattegatt i +storm och skröt med att Kattegatt var ingenting! +Jag hade bara en illusion kvar: Nordsjön! Den skulle +dock vara värre än det värsta! Vi beforo den i +oktober: midsommarsväder; vi spelade trekarl på +storluckan och icke en lapp rörde på sig. Jag har dock +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_177' name='page_177'></a>177</span> +Atlantiska havet kvar, men det tänkte jag icke på +när jag nu stod och såg på Rhen. +</p> +<p> +Nattsäcken blev allt tyngre, fingrarna stelare och +sinnet svartare. +</p> +<p> +Under tiden började dagen gry. +</p> +<p> +Jag vände om på mina spår, gick upp åt staden +och befann mig omsider framför ett högt fjäll som +tycktes räcka upp i skyarna; det var beväxt med +granskog ända upp åt ryggen, och i skogen sprungo +vilda djur; förfärliga ansikten av människor och vargar +grinade mellan stammarna; då gick en rysning +genom märg och ben; jag ville fly, men då såg jag +under baldakiner heliga män och kvinnor som +trampade på onda människors huvuden och vilda djurs; +och de sågo saliga, leende ut och pekade uppåt +grantopparna, och där sutto korsblommor och rosor; och +då hörde jag sång ur berget och såg ett svagt +ljussken glimta mellan trädstammarna och en liten klocka +väckte mig till besinning — jag stod utanför +Kölner-Domen. +</p> +<p> +En gammal kvinna kom gående över torget och +gick in i kyrkan; jag följde. (Jag hade icke varit i +kyrka på åtta år.) Kommen inom dörrarna såg +jag på en stund ingenting, ty det var mörkt; jag +hörde ett hastigt uttalande av latinska ord av tre +eller fyra röster, vilka, då de upphörde, besvarades +av en enda djup basröst från ett annat håll. Jag +befann mig i tvärskeppet och kunde icke se +högaltaret eller de talande; jag ställde mina knyten från +mig vid dörren och smög fram. Jag blev rädd då +jag fick se vad jag såg; i den förfärligt stora kyrkan +brunno två vaxljus vid högaltaret: där stodo tre +präster och en korgosse; ljuslågorna kämpade med +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_178' name='page_178'></a>178</span> +mörkret och skenet klättrade uppför de höga pelarna, men +nådde aldrig upp, ty dessas huvuden slutade i ett +mörker, men ändå längre upp trängde den gryende +dagern in genom de målade fönstren, och därovan +sköto de spetsiga valven ännu högre upp; det var +den högsta höjd jag sett; det var högre än himmelen! +Jag har sett lampan tändas i Grönskärs fyr då en +decembersol gick ner och Östersjön låg under mina +fötter; jag har stått på Frognersætern och sett +Kristiania stift i fågelperspektiv, men detta var större! +</p> +<p> +Framme i korets halvdunkel urskilde jag fyra +kvinnogestalter; flera funnos icke i morgonbönen! +</p> +<p> +Mässan var slut; en av de officierande prästerna +kom ner från högaltaret åtföljd av korgossen, som +bar en lykta framför honom. De fyra gummorna +föllo ner på bönpallarna — och jag också; jag var +så trött! Prästen bar en monstrans; och när han +gick fram pinglade små osynliga klockor, och skenet +från gossens lykta irrade mellan pelarna. +</p> +<p> +När jag steg upp var jag ensam! Det kom en +ängslan över mig; de mörka valven trängde sig +tillhopa, och då jag såg uppåt hotade den spetsiga +vinkeln att bli ändå spetsigare, pelarna sträckte på +sig och syntes beredda att när som helst sluta +lederna och krossa mig. Jag tog mitt bylte och gick +hastigt ut. +</p> +<p> +Det var full dager. Jag kastade en blick på den +maskstungna fasaden; den var ful, men den var +överväldigande. +</p> +<p> +Jag lämnade Köln ganska uppskakad; ehuru jag +försökte resonera bort min skrämsel med motiv +sådana som en sömnlös natt, valvens +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_179' name='page_179'></a>179</span> +oproportionerligt ringa spännvidd i förhållande till den orimliga +höjden, den oavbrutna vertikala linjen genomförd och +tillämpad i allt, så var dock intrycket kvar lika livligt. +</p> +<p> +Alltså fick jag ändå behålla två illusioner på +den resan: Kölner-Domen och Atlantiska havet. +</p> +<hr class='mini' /> + +<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'> +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_180' name='page_180'></a>180</span> +<h2 class='chapter'>För konsten.</h2> +</div> + +<p> +Det var en vårdag i början av 60:talet. — Jag +gick ned i torget för att höra på gardesmusiken och +visa en ny vårrock. +</p> +<p> +Man spelade just ouvertyren till Don Juan, och +jag hade hyrt mig en femöresstol tätt invid musiken +för att taga något reda på instrumenteringen, ty jag +var musikus, d. v. s. jag var e. o. i stadens +auktionsverk och gav lektioner å piano och violoncell. +</p> +<p> +Jag blev störd i min musikaliska njutning av +några taktstampningar tätt invid min stol. Då jag +skådade upp, fick jag syn på en gammal man, +säkert 60 år, med gråa, toviga lockar och ett +intelligent ansikte med duktiga drag. Han var klädd i en +lång rock av rödbrunt tyg — kläde var det ej. +Mannen var något lutad, men hade han sträckt på sig, +skulle han bestämt hållit sex och en halv fot. +</p> +<p> +Hans ögon voro oavbrutet fastade på +musikanterna; en underbar eld lyste i dessa ögon, och man +såg på hans åtbörder, att han drömde sig anföra +musiken. +</p> +<p> +Då musiken tystnat, hördes ett enstaka »bra!» +Folket vände sig om; man såg på varandra och +fnissade; barnen, som alltid äro hjärtlösa, skrattade +högt och pekade finger åt den gamle mannen, ty +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_181' name='page_181'></a>181</span> +det var han som, nog barn att ej kunna lägga band +på sina känslor, givit sitt högljudda bifall tillkänna. +Det skar mig i hjärtat; vårsolen blev mörk och mina +ögon; jag förargades över människornas ondska och +ångrade att jag tagit den nya rocken för att lägga +hyende under deras fåfänga. Det var naturligtvis +för deras skull som jag tagit på det nya plagget. +Ett vemodigt, ömkande löje svävade över den +gamles läppar. Jag steg upp från min stol och erbjöd +honom åt den gamle; han såg på mig så underligt +genomträngande, tackade för mitt anbud, men +föreslog i stället att vi skulle promenera tillsammans. +</p> +<p> +— Herrn är musikalisk? sade han. +</p> +<p> +— Jag älskar musiken, men hör ej till de +utkorade. +</p> +<p> +— Vill herrn komma hem till mig, så ska vi göra +musik? Vad spelar herrn? +</p> +<p> +— Piano. +</p> +<p> +— Dåligt instrument, men gör sig gott till en +flöjt. Ser herrn, jag blåser flöjt. Jag har hållit på i +femtio år, för nu är jag 67, och noter har jag för ett +par tusen riksdaler, men kanske vi ska äta middag +först ? +</p> +<p> +— Jag brukar äta på »<span style='letter-spacing:5px'>Tennknappen</span>». +</p> +<p> +Vi följdes åt till nedre Fredsgatan och åto en +enkel middag. Vid bordet tog gubben upp ett parti +klibröd ur bakfickan. +</p> +<p> +— Ser herrn, det är så hälsosamt, detta klibröd, +och jag äter numera alltid på detta ställe, ty här +tillåter man mig verkligen att äta vad slags bröd +jag vill. På förra matstället skrattade man först åt +mig, sedan nekade man ätt servera mig något, om +jag fortfarande störde vissa herrars aptit med mitt +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_182' name='page_182'></a>182</span> +osmakliga bröd. Äro ej människorna galna? Och +det säger jag herrn, att om vi ska bli vänner, +vilket jag tror, så tala aldrig med mig om spritdrycker +eller tobak. — — — +</p> +<p> +— Men nu ska vi gå hem, så herrn får se hur +vågmästar L. har det. +</p> +<p> +Vi styrde av bort till Köpmangatan, fyra trappor +upp i ett gammalt hus. Där hade gubben en +dubblett, högst egendomligt möblerad. Ett dåligt +fortepiano, några fioler, en violoncell och till sist en +ganska försvarlig flöjt, jämte en hylla full med smutsiga +och slitna noter. Här funnos från duetter och trios, +ända till oktetter och orkestersaker, allt med flöjt. +</p> +<p> +Redan vid första försöket — en duett för piano +och flöjt — märkte jag det tragiska underlaget i +gubbens liv. Han var född musikalisk, vurmade för +musik, men saknade det förnämsta av allt — öra +och taktsinne. +</p> +<p> +Det ser verkligen ut som vår Herre skulle roat +sig med att skämta med åtskilliga människor, och +detta på ett ganska underligt sätt. Han ger dem +en brinnande lust att frambringa något skönt eller +åtminstone reproducera vad andra frambragt, men +nekar dem på samma gång förmåga att utföra det. +Till ersättning slår han däremot dessa olyckliga med +blindhet, så att de ej märka sin fattigdom, utan leva +nöjda i sin lilla drömda värld och skratta åt den +skrattande hopen. +</p> +<p> +Men jag vill först i korthet tala om L :s föregående +historia för att sedan kunna återge några drag ur +vårt treåriga musikaliska samliv. +</p> +<p> +L. var ett i Stockholm känt original, och som +Blanche redan under L:s livstid ej drog i +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_183' name='page_183'></a>183</span> +betänkande att kasta in några skämtord om honom +i en roman, tvekar jag icke att med några drag +teckna och om möjligt förklara denna egendomliga +personlighet från en tid, då ännu ej den moderna +nivelleringsprincipen gjort sig gällande, vilken vill +sätta alla människor i en hyvelbänk och så draga +till med hyveln efter vattenpass, att alla bli lika +som ett par hyvlade bräder. +</p> +<p> +L. började sin bana i en hökarbod, men +visade redan där så stora anlag för musiken, att han +blev bortkörd. Principalen fann honom en dag +sittande innanför disken, blåsande på sin flöjt, vilken +han nyss smort med finaste nötolja, då en piga +kommer in och begär ett halvt skålpund pottkäs. L. +tittar upp från noterna om pottkäsen skulle befinna +sig i grannskapet. Tyvärr stod den längst uppe +vid taket. +</p> +<p> +— Finns inte, svarade han, utan att märka +principalen. +</p> +<p> +— Ja men jag ser att den står där uppe, +återtog pigan. +</p> +<p> +— Säljs inte, svarade Lampa och skulle just taga +ihop med en skala, då principalen stiger fram — +rycker till sig flöjten och kastar den i en mjöltunna. +</p> +<p> +Här är en lucka i biografien, tills vi finna L. +såsom sin egen hökare. Huru detta kunnat tillgå +känner jag ej; förmodligen genom arv, ty icke hade +han kunnat tjänt sig upp. Han hade emellertid nu +bragt det så långt, att han kunde varje kväll hava +musiksoaréer hemma hos sig. Traktering ansåg han +nu ej behöva tryta, ty det var bara att taga ur +boden, »så kostade det ingenting». Nog av, han måste +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_184' name='page_184'></a>184</span> +göra cession, och alltihop var som bortblåst. Därpå +tog han sig för att arrangera baler, men det gick +icke bättre, och slutet blev den fatala konserten på +Börsen, där man blåste ut ljusen och ringde i +klockan, när L. uppträdde som solist på flöjt. +</p> +<p> +Detta grep honom mycket djupt, men han gömde +smärtan och talade aldrig om den saken för mig +förrän sista kvällen han levde, +</p> +<p> +Oaktat han redan var till åren, gick han in +som e. o. tjänsteman i vågen och blev snart +ordinarie. Vid den tid jag gjorde hans bekantskap, +uppbar han 1,000 rdr i lön, men en vikarie befriade +honom från tjänstgöring mot det att vikarien fick +sportlerna, och nu florerade gubbens musik ända till +sista veckorna av hans levnad. +</p> +<p> +Vem helst han råkade, som kunde ett +instrument, tog han hem med lock eller pock, helst så att +de blevo fyra, ty då drog han alltid fram med en +kvartett av en tysk, vid namn Aigner, där gubben +hade en obligatflöjtstämma. +</p> +<p> +Man följde med honom hem, dels av nyfikenhet, +dels av medlidande. Det hände till och med att +utmärkta amatörer stötte tillsammans hos Lampa; ja, +jag kommer ihåg en gång, då till och med några av +kungliga teaterns artister gjorde honom den äran. +Då var Lampa lycklig, men hans glädje blev ej +ogrumlad, ty han fick hela kvällen uppbära förebråelser för +att han ej kunde hålla takten. Gubben skyllde på +att han i följd av snuva ej hade någon »ambichy». +Då det led fram åt kvällen, blev sällskapet oroligt, +ty man hade ej sett en skymt av vått eller torrt till +förtäring, och då någon av de yngre var nog dristig +att kasta fram något om en hungrig mage, +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_185' name='page_185'></a>185</span> +förklarade gubben, att han aldrig brukade äta om +kvällarna, och att han för övrigt bjöd folk hem till sig för +att göra musik och inte för att äta och supa. +</p> +<p> +Efter den förklaringen försvunno de flesta av de +gamle, och nu återstod ej annat för honom än att +samla unga omkring sig, i vilkas sällskap han förut +ej just funnit behag, emedan de kritiserade hans +gamla älsklingskompositioner. Snart såg han sig +omgiven av en skara unga män, som voro roade av +musiken, och som gubben fick kommendera dem och +ingen vågade klandra hans takt eller »ambichy», +blev han dem särdeles bevågen och bjöd dem som +oftast på Piccardon och saffransflätor. +</p> +<p> +— Tag mera bakelser, gossar, brukade gubben +då säga. +</p> +<p> +Den som höll längst ut av gamla gardet var en +mycket besynnerlig figur. Han kallades magister +Nyberg, var vikarierande lärare i en lägre +apologistskola, hade förr varit student och spelt bort 11,000 +rdr — på fiol. +</p> +<p> +Han var gubbens protegé, d. v. s. Nyberg måste +dagligen spela duetter med gubben samt uppbära +snubbor var gång det gick sönder i takten, vilket +alltid var L:s eget fel. Till gengäld härför åtog sig +L. att skaffa Nyberg en plats, vilket tillgick på +det sättet, att L. varje morgon vid sitt choklad läste +annonserna i Dagbladet. +</p> +<p> +Långa tider gingo om, utan att någonting ville +låta höra av sig. Magistern svalt så han blev mager +som en spik, men han tröstade sig med att fiolen +dess bättre fick plats under den svarta bonjouren, +vilken blev allt vidare och vidare. +</p> +<p> +— Herrn som tagit studentexamen skall bli +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_186' name='page_186'></a>186</span> +tjänsteman, för man lever inte på musiken, herre. Herrn +kommer, ta mig tusan, att dö i en vedbod på en +kista, om herrn fortfar att spela. Kom ihåg +vedbo’n och kistan, herre! +</p> +<p> +Så brukade L. uppmuntrande tilltala den +stackars magistern, vilken aldrig svarade, av fruktan +att gå miste om det varma husrum, som han fick +åtnjuta under de stunder, han var hos L. och +spelade. Jag kan knappt påminna mig hava hört +den mannen yttra ett ord, mer än en natt då vi +gingo hem tillsammans och han berättade huru han +hört Mozarts G:moll symfoni spelas på en konsert. +Han talade då så att han darrade i hela kroppen +och grät som ett barn. +</p> +<p> +Omsider lyckades L. en dag få tag uti något +passande för den stackars magistern. Man +annonserade efter en person, kunnig i att måla +likkistplåtar — med vers på. +</p> +<p> +— Men inte kan jag göra vers, invände Nyberg, +som helst ville bliva kvitt arbetet. +</p> +<p> +— Men jag kan, jag, ser herrn, svarade Lampa. +Här finns härinne, tillade han och pekade på sin +verkligen imponerande panna. Och dessutom ha vi +psalmboken. +</p> +<p> +Och nu måste magistern under L:s +överinseende måla likkistplåtar. Gubben dikterade och +Nyberg skrev. Medan de vilade sig, gjordes duetter. +Men snart ledsnade båda, och Lampa icke sist, ty +han tyckte det vara alltför livliga påminnelser om +sin förestående bortgång, vilken han önskade så +avlägsen som möjligt. Innan han lät magistern gå till +magasinet för sista gången, ville han ändå två sina +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_187' name='page_187'></a>187</span> +händer och gav honom därför en ytterligare +påminnelse om vedboden och kistan. +</p> +<p> +En ny finansplan måste uppgöras för den fattiga +Nyberg. Att giva honom några kontanter gjorde +L. ej gärna, ty dels tyckte han det icke löna +mödan, dels ansåg han arbete vara hälsosamt. +</p> +<p> +Han hade i sin ungdom hopsatt en »polacka» +och låtit trycka densamma. Den var satt för piano, +»men lämpade sig särdeles väl för flöjt», som det +stod på titelbladet. Som nu ingen människa hade +köpt densamma, återstod blott för L. att sprida sitt +kompositörsnamn för intet. Emellertid hade han väl +tjugo exemplar i behåll. Av dessa skulle Nyberg få +tio att sälja för underpris åt bekanta, på det han av +inkomsten skulle kunna leva tills han skaffat sig +en plats, men ingen ville köpa, på grund därav, att +Nyberg aldrig ville bjuda ut kompositionerna, vilka +han var nog musikalisk att kunna värdera. Det blev +alltså ingen inkomst av, och Nyberg fick leva ändå +— på vad vete vår Herre. Magrare kunde han icke +bliva och ej olyckligare heller, men han klagade +aldrig. Det är troligt att L. kastade åt honom ett +och annat ben från sitt magra bord. +</p> +<p> +Tålamod hade han som en ängel och ond var +han blott en gång, som jag såg. Vi spelade en av +Plegels trior. L. kom av sig, och trogen sin vana +skrek han: +</p> +<p> +— Det är då själva fan att aldrig magistern kan +hålla takt! +</p> +<p> +— Nej, si nu var det vågmästarn! var Nyberg +nog djärv att svara, varpå han steg upp, tog fiolen +och gick. +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_188' name='page_188'></a>188</span></p> +<p> +L. blev häpen över sådant mod hos den +beskedliga Nyberg. +</p> +<p> +— Gemen karl att vara häftig också! ta humör +för så litet — beskedlig stackare — men kan aldrig +lära sig takt. Han skulle ta värvning på en tid och +gå rekryt — hm! hm! förstöra nöjet med sitt retliga +lynne. Vi få väl taga en duett, kära du. +</p> +<p> +Och nu togo vi en duett för flöjt och violoncell. +Gubben hade noter för alla instrumenter. +</p> +<p> +På tre dagar syntes ej Nyberg till. L. blev +orolig, men visste ej var magistern bodde eller om +han bodde någonstädes, ty det talade aldrig Nyberg +om. Fjärde dagen kom Nyberg tillbaka lika from +som förr. Mat kunde han undvara, men ej musik. +</p> +<p> +När jag blev närmare bekant med L., vann jag +hans synnerliga förtroende och blev honom +oumbärlig. Jag var den skickligaste pianist i Stockholm, +påstod gubben, och skälet var att jag aldrig +tredskades, utan följde med hans flöjt, huru illa han än +drog i väg. +</p> +<p> +Under vårt snart dagliga umgänge hade jag +tillfälle att iakttaga åtskilliga egenheter hos honom. +Han var mycket ohågad att dö, och för att förlänga +sitt liv, åt han på sistone rått kött och klibröd, under +det han fördjupade sig i studier av gamla +läkareböcker. Om nätterna stod han i en vedkällare och +sågade ved för att bli varm och sedan få sova desto +bättre. Om dagarna tog han sig långa promenader +och var vid sina 67 år vid full vigör. +</p> +<p> +Under allt detta hans sökande efter hälsans +bibehållande gömde sig dock något, som jag snart fick +klart för mig. Gubben var giftassjuk, icke av håg +för äktenskapet, utan av lystnad efter ett rikt parti, +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_189' name='page_189'></a>189</span> +varigenom han skulle kunna komma i tillfälle att +göra riktig musik. Har jag endast fullt upp med +mat och dryck, tänkte han, så får jag nog dem som +spela. Dessutom hade han i många år drömt om en +dyrbar »Böhmflöjt». Får jag blott en rik hustru, +så får jag nog en flöjt, och får jag en sådan flöjt, +så skall ni, ta mig tusan, höra att Lampa har +»am-bichy». Och gubben gick verkligen åstad att fria. +Korgar fick han naturligtvis till höger och vänster, +men lät ej modet falla. +</p> +<p> +Så hade han en gång fått spaning på ett +gammalt ogift fruntimmer, en rik och musikalisk mö. +Om hon hade föräldrar i livet visste han ej, och det +bekymrade honom föga. Han hade emellertid aning +om att hennes fader skulle leva i en mycket hög +ålder. Nog av, L. klär sig svart med vit halsduk, +skickar magistern att köpa en blombukett, inrullar +sin polacka, omknuten med ett rött sidenband, dock +så att kompositörens namn tydligen kunde läsas +utanpå, tar sig en droska och åker till den gamla +mamsellens bostad. Han kommer dock icke längre +än i förstugan, där han emottages mycket kallt av +den blivande makan. Han börjar med polackan. +Mamsellen häpnar. Därpå rycker han fram med +blombuketten och frieriet, men detta har till följd ett +hysteriskt anfall, varvid fruntimret dock bibehåller +nog besinning att öppna dörren, skjuta ut den åldrige +friaren och kasta blommorna och polackan efter +honom. Av hela det förfärliga ordsvallet kunde +gubben ej uppfatta mer än att hennes fader hade dött +samma dag på morgonen. +</p> +<p> +— Hin till otur också, att gubben skulle dö just +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_190' name='page_190'></a>190</span> +som jag kom att fria. Otur också att jag skulle komma +att fria, just som gubben dog. +</p> +<p> +Sedan friade L. aldrig mer. +</p> +<p> +Hans levnads slut nalkades, och symptomerna +voro nog kraftiga att övertyga honom själv därom, +han som likväl aldrig trott att han skulle dö, +förrän åtminstone framåt sitt hundrade år. +</p> +<p> +Han blev retlig till lynnet, och alla övergåvo +honom, till och med de unga. Blott Nyberg och jag +höllo ut. +</p> +<p> +En kväll hade vi gjort kvartetter tillsammans, +och L. hade uppfångat en ung notarie som spelte +altfiol. Gubben var den kvällen alldeles omöjlig — +ingen takt, ingen ton i flöjten; det gick sönder +oupphörligt. +</p> +<p> +Notarien, som brukade spela med i Mazérska +kvartetten, blev ursinnig och gav L. hårda ord hela +kvällen. Till slut utbrast han med den mest +överlägsna ton: +</p> +<p> +— Hör nu, vågmästare! stoppa herrn sin pipa i +säcken och knyt väl igen. Herrn skulle aldrig ha +kommit sina läppar vid en flöjt, ty herrn har ju +varken öra eller begrepp om takt! +</p> +<p> +L. satt mållös. Ännu hade ingen haft hjärta +att säga honom sanningen, och nu kom hon som +ett åskslag över honom. Han förlorade det enda +han hade att stödja sig vid — tron på sin +musikaliska begåvning. Hela hans förflutna liv låg som ett +moln bakom honom, och nu förstod han med ens alla +de lömska skratten, som han förut ej aktat på. +</p> +<p> +Nyberg, den ädla själen, som alltid trott på L. +och nu såg honom krossad och förödmjukad, blev +upprörd i sitt innersta av harm och sprang upp från +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_191' name='page_191'></a>191</span> +stolen med ovanlig livlighet för att säga notarien en +hel hop obehagligheter. Läpparna darrade och +ögonen voro fuktiga. Orden trängdes om varandra, +och det enda han fick ordentligt fram var ett +ljungande: +</p> +<p> +— Skäms, lymmel! +</p> +<p> +Notarien tog sin hatt och gick, i det han +ytterligare kastade några glåpord åt L. och hans musik. +</p> +<p> +— Magistern skall vara lugn. Det anstår en +filosof, sade L. åt Nyberg, då denne ämnade skicka +några avskedsord åt den bortgående. +</p> +<p> +— Vill ni gå ut och gå, gossar? fortfor han. Och +då jag föreslog en trio, skakade han blott på +huvudet och lade bort sin flöjt. +</p> +<p> +Då vi kommit ut på gatan gingo vi helt tysta +bredvid varandra, till dess L. först tog till ordet +och till vår stora häpnad frågade om vi ville röka +en cigarr. Vi tackade och gubben gick själv in i en +cigarrbod och köpte två cigarrer. +</p> +<p> +Medan vi väntade utanför, mumlade Nyberg för +sig själv: Stackars L., han lever icke länge. +</p> +<p> +Under vägen växlades icke många ord, och ej +ett enda om musiken. +</p> +<p> +Följande eftermiddag gick jag upp till L., som +jag fann sängliggande och sjuk. Han hade stått +uppe halva natten och klistrat ihop gamla noter, +som skulle bindas, när han blev gift. Uttröttad därav +hade han lagt sig fram emot morgonen och vaknat +mycket sent, oförmögen att lämna sängen. Hans +ansikte var betydligt förändrat och hans röst matt. +Bredvid sängen stod ett skärbräde med hackat rått +kött och en karaffin vatten. +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_192' name='page_192'></a>192</span></p> +<p> +— Det var snällt att du kom, så att jag fick säga +adjö — det bär av snart! hälsade mig gubben. +</p> +<p> +Jag sökte övertyga honom, att det ej var så +farligt, men det lönade ej mödan. +</p> +<p> +— Vill du göra eld i kakelugnen? Det börjar bli +svalt, avbröt han mig, och nu förstod jag huru det +stod till. +</p> +<p> +— Behöver du näver, så tag i notskåpet. Det +räcker nog till, fortfor han. +</p> +<p> +Jag svarade ej, utan skar några trästickor, och +snart hade vi en duktig brasa. +</p> +<p> +— Öppna nu chiffonjéklaffen — tredje lådan till +vänster uppifrån — tag hit den! +</p> +<p> +Och nu gick han igenom en bunt papper och +brev, som jag anmodades att kasta på elden. Sist +återstod blott ett konvolut. Han stirrade på det och +lade det under huvudgärden. Efter en stund tycktes +han ångra sig och tog fram detsamma, öppnade det +och lämnade det åt mig att lägga på elden. +Papperet brann först, så att jag genom röken kunde se +en flik av en fordom rosenröd klänning. Om ett +ögonblick var den svart som den andra askan. +</p> +<p> +— Hör du, Gustav, började han ånyo efter en +stunds tystnad, tror du på ett liv efter detta? +</p> +<p> +— Visst gör jag det, farbror. +</p> +<p> +— Ja, det gör jag allt med! Man kan således +räkna på att få leva igen ett nytt liv, ett bättre ä,n +detta, som bara för mig varit ett stort misstag... +Vårföre blev jag född? Var det bara för att spela +narr åt människorna? Jag vet att man skrattat åt mig, +jag vet det; men jag levde ändå, ty jag trodde på +min kallelse. Nu tror jag inte längre. Därför är +det slut... Men vem gav mig den där tron? Vår +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_193' name='page_193'></a>193</span> +Herre kanske? Då hade han väl någon mening +med det? — Giv mig min flöjt! — — Kasta honom +i elden. +</p> +<p> +Jag hade ingenting att svara men dröjde likväl. +</p> +<p> +— I elden med den boven! skrek gubben, och +nu reste han sig på båda armarna, för att se hur +det sprakade om buxbomen. +</p> +<p> +— Hör du hur det visslar i honom? Nu kan han +spela. Se bara hur klaffarna smälta hela skalan +uppåt... Så där, nu kommer C-klaffen. Hör du så +han piper? Jag tror han gråter. Ja, gråt du! Det +är ingen som skrattar åt dig, om det blir falskt. +</p> +<p> +Gubben föll tillbaka på sin bädd och grät. +</p> +<p> +Under tiden hade Nyberg kommit in och stannat +vid dörren. Han förstod genast vad det var frågan +om och därför brydde han sig ej om att fråga hur +det stod till. +</p> +<p> +Då L. fick se honom, räckte han honom handen. +Nyberg såg förtvivlat sorgsen ut och teg. Därpå +satte han sig vid brasan. +</p> +<p> +— Är inte fiolen med? frågade L. +Nyberg gick efter sin gamla vän. +</p> +<p> +— Spela för mig, herr Nyberg! +</p> +<p> +Och Nyberg stämde och stämde; till sist kom +han sig i gång. Han spelade utan noter, men +stirrade oavlåtligt in i kakelugnen på de ramlande +bränderna. Han måtte hava sett underbara syner, ty +så hade jag aldrig hört honom spela. Det var hela +hans förflutna liv, som rullade upp sig för mina +blickar. Först flöt ett adagio fram stilla och fridfullt, som +barndomens dagar. Ljusa gestalter stego fram, ty +tonerna togo form, och bland dem en kvinna, mild +och helig, som minnet av en moder. Tempot ökade +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_194' name='page_194'></a>194</span> +sig, och en virvlande vals hoppade fram över +strängarna, så att det kvittrade om fiolen. Det var +ynglingalust och stormen av vaknande lidelser. Stråken +tröttnade vid flänget, och med en sista ansats gjorde +han en djärv övergång. Då började ett ihållande +allegro agitato i de mest sönderslitande modulationer. +— Svikna förhoppningar, bruten tro, allt vad av sorg +och elände som kan innebo i ett människohjärta fick +nu ej längre rum i den trånga granlådan. Där hade +sorgerna legat gömda i långa, långa år, som i en +likkista. Nu stego de döda minnena upp. +Förtrollningen var löst. Nu fick den olycklige äntligen fram +vad han så länge förgäves sökt. Han fick gjuta +ut sitt överfyllda hjärta, men ej i sönderslitna suckar +och brutna rop, dem ingen förstod, utan i fulla toner +och rena harmonier. Varje sorgens mask, som frätt +hans bröst, kröp fram och var en skön fjäril. +Mörkret blev vårsol och suckarna fågelsång. Det var ej +en ynglings hejdlösa förtvivlan; det var en manlig +sorg. Själv satt han hänryckt och förvånad över +sin musik, ty sådant hade han aldrig hört förr, och +när han tystnat och låtit fiolen sjunka mot knät, +vaknade L. +</p> +<p> +— Kom hit, gossar? viskade den gamle och tog +våra händer; god natt med er och tack för i dag; +ni har aldrig skrattat åt mig. Låt bara bli den +fördömda musiken! +</p> +<p> +Nyberg satte sig på golvet bredvid sängen och +höll gubbens hand. Han såg på honom så sorgset. +Det var också den enda människa som hyllat honom +på hela jorden. +</p> +<p> +Jag gick fram till sängen. Efter en stund var +L. död, och Nyberg sov. +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_195' name='page_195'></a>195</span></p> +<p> +Han såg så lycklig ut, att jag tyckte det vara +synd att väcka honom. +</p> +<p> +När han vaknat och såg att L. var död, föll +han på knä och kysste gubbens hand utan att säga +ett ord eller fälla en tår. +</p> +<p> +Sedan vi Jämnat nycklarna åt städerskan, gingo +vi ut. Jag bjöd Nyberg att äta kväll på <span style='letter-spacing:5px'>Freden</span>. +Då vi suttit till bords en stund, kom en herre in och +såg särdeles nyter ut. +</p> +<p> +— En nyhet, L. har slocknat! skrek han åt +källarmästaren. +</p> +<p> +— Vad säger herrn? +</p> +<p> +— Jo, L., den där galna musikvurmen, har kolat +av i kväll. +</p> +<p> +— Å fan! Nå ja, det var inte för tidigt! Det +var en snål kanalje och lär väl i alla fall ej lämnat +mycket efter sig. +</p> +<p> +— Det är visserligen bara möblemanget, och det +köpte han på stadsauktion för 50 år sen; men tror +herrn inte ändå, att han hade dem som friade till +det gamla skräpet? +</p> +<p> +— Å nej! +</p> +<p> +— Jo, det var två besynnerliga figurer, som slogo +för gubben på sistone, men han lär inte ha gjort +något testamente, så de ha allt spelt en dålig fiol. +</p> +<p> +— Hade icke herrn också fått något löfte, vill jag +minnas? +</p> +<p> +— Jo bevars, men det trodde jag aldrig på och +därför gav jag tusan att spela med gubben. +</p> +<p> +Efter den kvällen såg jag aldrig Nyberg mer, +icke en gång på L:s begravning. +</p> +<p> +Men av en släkting till honom har jag sedan +fått höra hans ganska romantiska lidanden och död, +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_196' name='page_196'></a>196</span> +vilka bevittna hur trogen ända in i döden han blev +sin första kärlek, musiken. +</p> +<p> +Det var en nyårsafton, ett par år efter L:s +död, då Nyberg, som under denna tid fött sig på +vikariat i apologistskolan, omsider tröttnade på ett +arbete, som, med undantag av psalmsånger vid +morgonbönerna, berövade honom allt tillfälle till +musikaliska sysselsättningar, tog sin Matts ur skolan och +började spela fiol igen. +</p> +<p> +Detta gav intet bröd, och snart måste Nyberg +för första gången i sitt liv gå ifrån sin fiol, för att +betäcka en del av hyran. Förut hade han alltid haft +sin tillflykt hos L., hos vilken han fick gömma sin +skatt. Nu var det slut med glädjen för den stackars +magistern. Vad skulle han numera leva för? +Ingenting, naturligtvis, och då tyckte magistern det +vore bättre om hans tillvaro upphörde. Återstod +alltså blott att dö. Han vandrade ut till Djurgården, +där han åtminstone kunde få räkna på att vara +ensam. Det var en klar månskenskväll och så kallt, +att själva månen tycktes blekna. Träden voro +betäckta med rimfrostkristaller, vilka bröto det klara +månljuset, så att luften syntes uppfylld av ett +ofantligt antal små ljusflingor, vilka hoppade från kvist +till kvist. Stjärnorna sköto blixtar. Marken gnistrade. +Hela naturen spred ljus, men ljus utan värme. +</p> +<p> +Han satte sig i en driva vid en stor alm, men +när han suttit en stund, tyckte han det blev kallt och +måste upp för att gå sig varm. Han var för mörk +i hågen att kunna njuta av det magiska landskapet. +Plötsligt stannade han. +</p> +<p> +Någon hade ritat med en käpp i snön underliga +tecken. Nyberg tänkte och sökte minnas. Han hade +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_197' name='page_197'></a>197</span> +sett dessa figurer förut. Var visste han ännu ej, +men han blev så varm om hjärtat. H,an kände huru +dunkla föreställningar stego upp och blevo allt +bestämdare. Han var tillbaka i sin första barndom. +Det var en julotta i Clara kyrka. Barnen sjöngo +från orgelläktaren, och han trodde det var orgeln som +sjöng. De många ljusen brunno så vackert till en +början, men snart blevo de rökiga, ty han hade förut +med rädsla sett de stora spetsiga fönsterna stå där +svarta som spöken. Nu började det dagas, och de +blevo mörkblåa, men fönstret över altaret blev +ljusblått, och då såg han ett öga av guld, och i detta +öga stod just detta underliga tecken — +נחוֹח +— +ögat såg så skarpt på honom, mindes han, men ju +högre solen steg, dess mindre blev dess blick. Snart +stod fönstret i guld och purpur, och man sjöng +julpsalmen: se natten flyr för dagens fröjd, och han +gick hem för att se på sina julklappar, som han ej +sett sen gårdagen, och så glömde han bort ögat med +de underliga tecknen. Sedan dess hade han +visserligen lärt vad de betydde, men han hade aldrig känt +dem så djupt som just <span style='letter-spacing:5px'>nu</span>. +</p> +<p> +Nyberg hade kommit mitt för Fjällstugan och +gick framåt, stirrande på marken. +</p> +<p> +Då hörde Nyberg psalmsång ovanför sitt huvud. +Han skådade upp och fick se Fjällstugan uppe i +backen, strålande av ljus. O, det såg så varmt ut, +det ljuset. Och han gick uppför backen och kom +in i en förstuga och där satte han sig och glömde +att det var kallt. Sången vaggade honom in i +ljuvliga drömmar, och snart föll han i sömn, matt av +hunger och köld. +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_198' name='page_198'></a>198</span></p> +<p> +Ett litet sällskap andligt sinnade brukade hålla +gudstjänst i Fjällstugan och när de församlade nu +slutat det gamla året med bön och lovsång och kommo +ut, fingo de se den halvt förfrusna mannen, som satt +med händerna hopknäppta över bröstet. De prisade +Gud, som skickat dem en medbröder, på vilken de +kunde offra sin kärlek, och de togo in honom i +stugan och skötte om honom. +</p> +<p> +Åtta dagar levde Nyberg efter denna nyårsnatt. +Därpå dog han i en varm säng, omgiven av bedjande +systrar och bröder i Kristo. Om han blev »omvänd», +innan han dog, vet jag ej, men nog var han lycklig +som fick dö, tacksam mot människorna, vilka +alldeles oförskyllt vårdade honom, och stolt i +medvetandet att vågmästarn en gång åtminstone fick orätt, +då han spått honom att han skulle draga sista +andedraget i en vedbod. +</p> +<hr class='mini' /> + +<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'> +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_199' name='page_199'></a>199</span> +<h2 class='chapter'>Början av<br />Ån Bogsveigs saga.</h2> +</div> + +<p> +Björn hette en man och hans hustru Thorgerd. +De hade två söner, Thore och Ån. Thore var +hirdman hos kungen, men Ån låg hemma i kokhuset och +var kolbitare. +</p> +<p> +Nu var Ån fjorton vintrar, men ville ej göra +gagn, utan satt med ena handen i huvudet och rev +i bränderna med den andra. Detta tyckte trälarna +mycket illa om. +</p> +<p> +Björn kom in: Nu, frände, bör du vara verkför. +Det mildrar i luften, och kälen har gått ur jorden. +Stig upp och hjälp oss bryta torv på tunet! +</p> +<p> +— När jag hinner till märket, skall jag komma; +nu rår jag inte. +</p> +<p> +— Fånyttig är du, son, och litet hugn lär du giva +mig. Broder din är en frack karl, men du blir en +odåga. +</p> +<p> +Björn sparkade åt honom och gick. +</p> +<p> +Ån hade skurit ett märke i golvet, sju +fotlängder från elden, och trälarna hade givit honom in, +att han inte var karl, förrän han hunnit märket. +</p> +<p> +Ån hade ett hiskligt utseende. Trälarna hade +genom att beständigt kliva över honom nött ut +hans benkläder, så att knäna voro bara. +Armbågarna stucko ut genom ärmarna. Röken hade färgat +hans hår rött och svärtat hans ansikte. Därför logo +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_200' name='page_200'></a>200</span> +alla åt honom. Modern ville ge honom en ny +klänning till julen, men Björn sade, att han ingen skulle få. +</p> +<p> +Grisar sprungo omkring i stugan och gjorde +ofog; men det var en, som var beskedligare än de +andra, ty han smutsade ej Åns sänghalm och han var +Åns vän. Ån kallade honom Grotte. Var gång +fadern sparkade Ån, gjorde denne en visa för Grotte; +ty det var ingen ann’ som förstod vad Ån sjöng, och +därför sa’ de att han var dåre. Men Grotte kom +alltid luffande, satte sig på bakbenen och klippte med +öronen: det är bra. — +</p> +<p> +Dagvården var färdig. +</p> +<p> +— Lyft av kitteln! sade en träl till Ån. +</p> +<p> +— Inte, sa’ Ån. +</p> +<p> +Trälen tog med sleven i sådet och kastade på +Ån. Ån torkade sig i ansiktet och teg. +</p> +<p> +— Lägg till honom, du Ån! skrek en annan träl. +</p> +<p> +— Jag rår inte, sa’ Ån och lade sig i halmen. — +</p> +<p> +Det började dagmejna och isen smalt från +jöklarna. Då blev Grotte orolig, ty en gylta hade kommit +in i stugan. Han ledsnade på Åns visor och blev +borta en natt. Ån kunde inte sova. På morgonen +kom Grotte in och tittade i dörren. Ån lockade +honom, men då kröp han bakom mjöllåren. +</p> +<p> +Då kvad Ån: +</p> +<table summary='poetry'> +<col style='width:5em;' /> +<tr><td></td><td><p style='margin-top:0.0em; margin-bottom:-0.25em'> +»Gångekarl, +</p></td></tr> +<tr><td></td><td><p style='margin-top:0.0em; margin-bottom:-0.25em'> +För goemånad +</p></td></tr> +<tr><td></td><td><p style='margin-top:0.0em; margin-bottom:-0.25em'> +Akta dig! +</p></td></tr> +<tr><td></td><td><p style='margin-top:0.0em; margin-bottom:-0.25em'> +Isen är hal, +</p></td></tr> +<tr><td></td><td><p style='margin-top:0.0em; margin-bottom:-0.25em'> +Skaren är lömsk, +</p></td></tr> +<tr><td></td><td><p style='margin-top:0.0em; margin-bottom:-0.25em'> +Skredet går, +</p></td></tr> +<tr><td></td><td><p style='margin-top:0.0em; margin-bottom:-0.25em'> +Bäcken går, +</p></td></tr> +<tr><td></td><td><p style='margin-top:0.0em; margin-bottom:-0.25em'> +Böljan går.» +</p></td></tr> +</table> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_201' name='page_201'></a>201</span></p> +<p> +Grotte kröp fram, och Ån torkade honom i +ögonen med rockärmen. +</p> +<p> +Nästa morgon låg gyltan död. +</p> +<p> +När marken blev grön, gick Ån ut i dalen. +</p> +<p> +Grannens dotter låg vid bäcken och tvättade +lärft. Ån satte sig på en sten, lade händerna på +knäna och såg på. +</p> +<p> +— Fryser du om knäna? sade Drifva. +</p> +<p> +Ån blev blodröd i ansiktet. +</p> +<p> +— Hjälp mig rulla hit bunken, goda Ån! +</p> +<p> +Ån steg upp och tog bunken på huvudet. +</p> +<p> +Då log Drifva. +</p> +<p> +— Varför ler du åt mig? +</p> +<p> +— Stackars Ån, som ska vara dåre! +</p> +<p> +Ån tog sig på huvet och tänkte. +</p> +<p> +Då skrattade Drifva, så att barmen spratt under +linet. +</p> +<p> +Thore kom tillstädes och satte Drifva på sitt +knä. Ån blev vit under ögonen och tog upp en +sten. Då kom Grotte och rock honom i rocken, så +att bakstycket gick. Ån lät stenen falla och vände +sig om. Då skrattade Thore och Drifva igen. Men +Ån stack fingerna i öronen och sprang hem. +</p> +<p> +Då solen steg på himlen och första havsvaken +syntes, skulle Thores bröllop stå. Därför var nu +mycket bång i kokhuset. +</p> +<p> +Grotte kom en morgon gnällande och gömde sig +bakom Ån, ty trälarna voro hack i häl efter honom. +Ån tog eldtången och slog omkring sig, så att Grotte +fick frid den dagen. +</p> +<p> +Nästa morgon var Grotte borta. Ån sprang +upp. Största grytan var påsatt, och Grottes huvud +grinade mot Ån. +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_202' name='page_202'></a>202</span></p> +<p> +Då kvad Ån: +</p> +<table summary='poetry'> +<col style='width:5em;' /> +<tr><td></td><td><p style='margin-top:0.0em; margin-bottom:-0.25em'> +»Sjung ej så sorgligt, gryta du! +</p></td></tr> +<tr><td></td><td><p style='margin-top:0.0em; margin-bottom:-0.25em'> +Grotte min vän, han sover nu. +</p></td></tr> +<tr><td></td><td><p style='margin-top:0.0em; margin-bottom:-0.25em'> +Röken stiger mot himmelen blå, +</p></td></tr> +<tr><td></td><td><p style='margin-top:0.0em; margin-bottom:-0.25em'> +Men jag ligger kvar på mitt smutsiga strå. +</p></td></tr> +<tr><td></td><td><p style='margin-top:0.0em; margin-bottom:-0.25em'> +Grotte, Grotte, ditt liv man tog. +</p></td></tr> +<tr><td></td><td><p style='margin-top:0.0em; margin-bottom:-0.25em'> +Gyltan, din vän, var det jag som slog. +</p></td></tr> +<tr><td></td><td><p style='margin-top:0.0em; margin-bottom:-0.25em'> +Grotte, Grotte, grina ej så! +</p></td></tr> +<tr><td></td><td><p style='margin-top:0.0em; margin-bottom:-0.25em'> +Aldrig skall jag din gylta slå.» +</p></td></tr> +</table> +<p> +Ån kastade sig på golvet och öste halm över +huvudet. +</p> +<p> +Björn kom in och ruskade i honom. +</p> +<p> +— Vak upp, son, och hjälp bror din! +Ån teg. +</p> +<p> +— Är du karl, du, och ligger som en illdöing i +lorten? +</p> +<p> +Ån teg. +</p> +<p> +Björn tog ett spett och slog honom över halsen. +</p> +<p> +Ån vände på sig. +</p> +<p> +Björn slog. +</p> +<p> +Ån reste sig på armbågarna och såg fadern i +ögonen. +</p> +<p> +Björn höll upp. +</p> +<p> +— Res på dig! +</p> +<p> +Ån satt still. +</p> +<p> +Björn slog av spettet. +</p> +<p> +— Nu är det slut, far! sa Ån och satte fadern +i en fållbänk, så att gaveln gick ut. +</p> +<p> +— Du är stark, du! sa’ Björn. +</p> +<p> +— Inte ännu, sa? Ån. +</p> +<p> +— Varför gör du ej gagn? +</p> +<p> +— Jag är inte vid märket än. +</p> +<p> +— Dit kommer du aldrig. +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_203' name='page_203'></a>203</span></p> +<p> +— Gör jag inte? +</p> +<p> +Ån tog sig på huvet och tänkte. +</p> +<p> +Björn gick. +</p> +<p> +Ån satt till kvällen och såg på märket. Sedan +blev han borta i tre dygn. +</p> +<p> +På tredje dagen, då Thores bröllop skulle stå, +kom Ån uppifrån fjället med en stol på ryggen. +</p> +<p> +Först gick han till grannens gård och smög sig +till vindögat på frustugan, därpå sprang han i fläng +hem till modern. +</p> +<p> +— Här ska du ha, mor! sa Ån och ställde ned +stolen. +</p> +<p> +— Vad skall jag med honom? +</p> +<p> +— Du skall vila dig. +</p> +<p> +— Fötterna äro ju för höga, kära son, så jag +aldrig kommer i honom. +</p> +<p> +Ån tänkte. +</p> +<p> +Björn kom in. +</p> +<p> +— Var har du varit? +</p> +<p> +— Tyst, far! sa’ Ån. +</p> +<p> +— Vem har givit dig eken? +</p> +<p> +— Tyst, far, när jag talar vid mor! +</p> +<p> +— Skäms du inte, pojke! Du har stulit mitt virke. +</p> +<p> +— Det ljög du, Björn! +</p> +<p> +Björn slog Ån på kinden. +</p> +<p> +— Det gick något sönder, sa’ Ån och tog sig på +huvet. Björn blev än vredare och slog stolen mot +golvet, så att han föll i spillror. +</p> +<p> +— Kan du laga den? sa’ Ån. +</p> +<p> +Då Björn gått, sade modern till Ån: +</p> +<p> +— Var har du varit, son? +</p> +<p> +— Jag har suttit vid stranden. +</p> +<p> +— Vad gjorde du där? +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_204' name='page_204'></a>204</span></p> +<p> +— Jag väntade. +</p> +<p> +— Väntade? +</p> +<p> +— Ja, det brukar komma virke med vinden. +</p> +<p> +— Du har inte stulit fars ek? +</p> +<p> +— Fars? +</p> +<p> +— Björns! +</p> +<p> +— Stulit? +</p> +<p> +Ån kastade sig på golvet. Modern lade hans +huvud i sitt knä. Då stönade han och pustade, så +att det rock i hela kroppen. +</p> +<p> +Modern gav Ån en kappa för att skyla sig, när +bröllopsfolket skulle komma. +</p> +<p> +Ån låg i kokhuset, ty Björn hade förbjudit honom +att visa sig. +</p> +<p> +Mot natten voro alla gästerna druckna. Ån hade +tömt en bytta öl, som trälarna givit honom. Därav +blev han så lustig att han bara skrattade. Då +samlade han ihop bitarna av stolen i ett knyte, sotade +sig i ansiktet, tog kappan på och gick in i salen. +När han kommit mitt på golvet, släppte han knytet +och slog upp ett skratt, så högljutt att gästerna sågo +på varann och hundarna började tjuta på tomten. +</p> +<p> +— En dåre, en dåre! ropade de. Det var en +dråplig skämtan du skaffat oss, Björn. +</p> +<p> +— Kan du göra visor? frågade Ivar Bjesse. +</p> +<p> +— Jag har bara gjort en stol. +</p> +<p> +— Har du inte gjort visor förr? +</p> +<p> +— Jo, men det har gått sönder nu. +</p> +<p> +— Vad har du i knytet? frågade Guse. +</p> +<p> +— Där har jag en brudstol, men han är också +sönder. +</p> +<p> +Ån slog upp ett skratt igen, än högljuddare. +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_205' name='page_205'></a>205</span></p> +<p> +— Tag av dig kappan, när du kommer in till +folk! sade Guse. +</p> +<p> +Ån teg. +</p> +<p> +Då sprang en dörrsven bakifrån och drog av +honom kappan. +</p> +<p> +Då logo gästerna. +</p> +<p> +— Vad heter du? frågade Gisle. +</p> +<p> +— Dåre! +</p> +<p> +— Det är du, men vad heter du? +</p> +<p> +— Tjuv kallade min far mig, men nu har jag +ingen far. +</p> +<p> +— Vad fick du i namnfäste? +</p> +<p> +— Fråga Björn! +</p> +<p> +— Vad har du fått fatt den där dåren? sade +Gisle till Björn. +</p> +<p> +— Jag känner honom inte, sa’ Björn. +Ån såg på modern. +</p> +<p> +— Det är min yngre son, sade modern. +</p> +<p> +— Du känner inte din hustrus barn, du? sa’ +Gisle. +</p> +<p> +Björn såg ned på golvet. +</p> +<p> +Ån tittade på fadern, löste upp knytet och tog +fram den största stolsfoten. +</p> +<p> +— Du är en storkarl att göra pojkar, du! sa’ +Gisle. +</p> +<p> +Ån spottade på stolsfoten och slungade honom +mot huvet på Gisle, så att han föll sanslös under +bordet. +</p> +<p> +Gästerna sprungo emot Ån, men Björn gick +emellan; då blev det tyst i salen. +</p> +<p> +Trälarna buro in grisen och ställde honom +framför bruden. Ån kände igen Grotte, gick fram och +kysste honom mellan ögonen. +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_206' name='page_206'></a>206</span></p> +<p> +Då log folket. +</p> +<p> +— Känner du igen honom? sa’ Drifva. +</p> +<p> +— Skulle jag inte känna min vän? Ty det var +han ändå tills han sov hos gyltan; men jag drap +gyltan, och då dog Grotte. +</p> +<p> +— Han sörjde sig till döden, tror du? +</p> +<p> +— Det tror jag inte. Det var för din skull han +dog, och det gjorde han gärna. +</p> +<p> +— Jag har gjort dig ont, Ån? +</p> +<p> +— Det blir väl värre. +</p> +<p> +— Varför slog du gyltan? +</p> +<p> +— Det minns jag inte, men jag fick inte sova. +</p> +<p> +— Du skall bli en klok man en gång. +</p> +<p> +— Tror du, tror du? sa’ Ån och tog sig på huvet. +</p> +<p> +— Bär inte något agg till mig, Ån! sade Drifva. +</p> +<p> +Ån spratt till, tog Grotte under armen och sprang +ut i backen. Där grov han ner honom och kastade +en jordhög över. Sedan låg han där fram emot +morgonen. Då gick han och lade sig på tröskeln +utanför Drifvas sovkammare. +</p> +<p> +När solen steg, gick han till bäcken och tvådde +sig från huvud till fot. Därefter tog han på en ny +klänning och en båge, som han gömt på ett loft. +</p> +<p> +Thore skulle den dagen fara till kungen. När +han kom till stranden, satt Ån på en sten. +</p> +<p> +— Bor kungen därborta? sa’ Ån och pekade utåt +havet. +</p> +<p> +— Det gör han. +</p> +<p> +— Är det långt dit? +</p> +<p> +— Du ser röken från hans ärnar, sade Thore och +visade på en morgonsky, som låg i havsbrynet. +</p> +<p> +— Jag har lust att följa med, sa’ Ån. +</p> +<p> +— Det tror jag, men det får du inte. +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_207' name='page_207'></a>207</span></p> +<p> +Ån gick ombord och satte sig i lyftingen. +</p> +<p> +Då gick en av Thores män fram och slog ikull Ån, +</p> +<p> +— Du är inte så stark, du, som du tror. +</p> +<p> +— Man vet inte vad man ska tro, sa’ Ån och +kastade mannen i sjön. +</p> +<p> +Ån blev övermannad och bunden vid en fura på +stranden. När ankaret lyftes, sprang Ån ombord +med furan på ryggen. +</p> +<p> +— Får jag bli din skosven? sa’ Ån till Thore. +</p> +<p> +— Du skall bli kungens hirdman. +</p> +<p> +— Jag är inte vid märket än. +</p> +<p> +— Dit kommer du aldrig. +</p> +<p> +— Tror du det också? +</p> +<p> +— Du slöt ju upp att växa för tu år sen. +</p> +<p> +— Jag blir aldrig längre? +</p> +<p> +— Längst är lång nog. +</p> +<p> +— Längst? +</p> +<p> +— Ja, du är längst. +</p> +<p> +Ån tog sig på huvet. +</p> +<p> +— Du är den starkaste också. +</p> +<p> +— Varför har du inte sagt det förr? +</p> +<p> +— Jag visste det inte. +</p> +<p> +— Nej — inte jag heller. +</p> +<p> +Draken blev rodd ut ur fjorden för att komma +till väder. +</p> +<p> +— Sa’ du farväl åt mor? frågade Thore. +</p> +<p> +— Det glömde jag. — Är kungen mycket lång? +</p> +<p> +— Kungen är mycket stor. +</p> +<p> +En vit duk fladdrade från en klippa på +stranden. Thore steg upp i bakstammen och viftade med +sin sköld. Ån blev mörk, lade sig i förstäven och +stirrade fram åt den ljusa skyn. +</p> +<p> +— Vill du inte säga farväl åt mor? sade Thore. +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_208' name='page_208'></a>208</span></p> +<p> +— Mor! sade Ån och sprang tillbaka till brodern. +</p> +<p> +Solen gick ned. Landet låg som en ljusblå rand +bakom dem. Då hördes ett dån i luften. +</p> +<p> +— Vad är det? sa’ Ån och sprang upp. +</p> +<p> +— Det är vädret, som kommer. +</p> +<p> +— Ha vi långt kvar? +</p> +<p> +— Vi ska börja nu, sa’ Thore och lät hissa på. +</p> +<p> +— — — — — — — — — — — — — — — — +</p> +<p> +— — — — — — — — — — — — — — — — +</p> +<p> +— — — — — — — — — — — — — — — — +</p> +<hr class='mini' /> + +<div class='footnote'><a name='Footnote_A' id='Footnote_A'></a><a href='#FNanchor_A'><span class='label'>[A]</span></a> +<p> +Här finnas barn på 10 år, vilka aldrig hava sett en häst! +Man har varit betänkt på kamelavel, men kommunalstyrelsen har +avslagit. +</p> +</div> +<!-- generated by ppgen.rb version: 2.74 --> +<!-- timestamp: Mon Nov 08 08:24:16 +1100 2010 --> + + + + + + + +<pre> + + + + + +End of the Project Gutenberg EBook of I Vårbrytningen, by August Strindberg + +*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK I VÅRBRYTNINGEN *** + +***** This file should be named 34236-h.htm or 34236-h.zip ***** +This and all associated files of various formats will be found in: + https://www.gutenberg.org/3/4/2/3/34236/ + +Produced by Ronnie Sahlberg from facsimiles provided by Projekt Runeberg + +Updated editions will replace the previous one--the old editions +will be renamed. + +Creating the works from public domain print editions means that no +one owns a United States copyright in these works, so the Foundation +(and you!) can copy and distribute it in the United States without +permission and without paying copyright royalties. Special rules, +set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to +copying and distributing Project Gutenberg-tm electronic works to +protect the PROJECT GUTENBERG-tm concept and trademark. Project +Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you +charge for the eBooks, unless you receive specific permission. If you +do not charge anything for copies of this eBook, complying with the +rules is very easy. You may use this eBook for nearly any purpose +such as creation of derivative works, reports, performances and +research. They may be modified and printed and given away--you may do +practically ANYTHING with public domain eBooks. Redistribution is +subject to the trademark license, especially commercial +redistribution. + + + +*** START: FULL LICENSE *** + +THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE +PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK + +To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free +distribution of electronic works, by using or distributing this work +(or any other work associated in any way with the phrase "Project +Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full Project +Gutenberg-tm License (available with this file or online at +https://gutenberg.org/license). + + +Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg-tm +electronic works + +1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm +electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to +and accept all the terms of this license and intellectual property +(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all +the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy +all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your possession. +If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project +Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound by the +terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or +entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8. + +1.B. "Project Gutenberg" is a registered trademark. It may only be +used on or associated in any way with an electronic work by people who +agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few +things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works +even without complying with the full terms of this agreement. See +paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project +Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this agreement +and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm electronic +works. See paragraph 1.E below. + +1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the Foundation" +or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project +Gutenberg-tm electronic works. Nearly all the individual works in the +collection are in the public domain in the United States. If an +individual work is in the public domain in the United States and you are +located in the United States, we do not claim a right to prevent you from +copying, distributing, performing, displaying or creating derivative +works based on the work as long as all references to Project Gutenberg +are removed. Of course, we hope that you will support the Project +Gutenberg-tm mission of promoting free access to electronic works by +freely sharing Project Gutenberg-tm works in compliance with the terms of +this agreement for keeping the Project Gutenberg-tm name associated with +the work. You can easily comply with the terms of this agreement by +keeping this work in the same format with its attached full Project +Gutenberg-tm License when you share it without charge with others. + +1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern +what you can do with this work. Copyright laws in most countries are in +a constant state of change. If you are outside the United States, check +the laws of your country in addition to the terms of this agreement +before downloading, copying, displaying, performing, distributing or +creating derivative works based on this work or any other Project +Gutenberg-tm work. The Foundation makes no representations concerning +the copyright status of any work in any country outside the United +States. + +1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg: + +1.E.1. The following sentence, with active links to, or other immediate +access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear prominently +whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work on which the +phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the phrase "Project +Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, performed, viewed, +copied or distributed: + +This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with +almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or +re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included +with this eBook or online at www.gutenberg.org + +1.E.2. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is derived +from the public domain (does not contain a notice indicating that it is +posted with permission of the copyright holder), the work can be copied +and distributed to anyone in the United States without paying any fees +or charges. If you are redistributing or providing access to a work +with the phrase "Project Gutenberg" associated with or appearing on the +work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1 +through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the +Project Gutenberg-tm trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or +1.E.9. + +1.E.3. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted +with the permission of the copyright holder, your use and distribution +must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional +terms imposed by the copyright holder. Additional terms will be linked +to the Project Gutenberg-tm License for all works posted with the +permission of the copyright holder found at the beginning of this work. + +1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm +License terms from this work, or any files containing a part of this +work or any other work associated with Project Gutenberg-tm. + +1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this +electronic work, or any part of this electronic work, without +prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with +active links or immediate access to the full terms of the Project +Gutenberg-tm License. + +1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary, +compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any +word processing or hypertext form. However, if you provide access to or +distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format other than +"Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official version +posted on the official Project Gutenberg-tm web site (www.gutenberg.org), +you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a +copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon +request, of the work in its original "Plain Vanilla ASCII" or other +form. Any alternate format must include the full Project Gutenberg-tm +License as specified in paragraph 1.E.1. + +1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying, +performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works +unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9. + +1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing +access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works provided +that + +- You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from + the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method + you already use to calculate your applicable taxes. The fee is + owed to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he + has agreed to donate royalties under this paragraph to the + Project Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments + must be paid within 60 days following each date on which you + prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax + returns. Royalty payments should be clearly marked as such and + sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the + address specified in Section 4, "Information about donations to + the Project Gutenberg Literary Archive Foundation." + +- You provide a full refund of any money paid by a user who notifies + you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he + does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm + License. You must require such a user to return or + destroy all copies of the works possessed in a physical medium + and discontinue all use of and all access to other copies of + Project Gutenberg-tm works. + +- You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any + money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the + electronic work is discovered and reported to you within 90 days + of receipt of the work. + +- You comply with all other terms of this agreement for free + distribution of Project Gutenberg-tm works. + +1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg-tm +electronic work or group of works on different terms than are set +forth in this agreement, you must obtain permission in writing from +both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and Michael +Hart, the owner of the Project Gutenberg-tm trademark. Contact the +Foundation as set forth in Section 3 below. + +1.F. + +1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable +effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread +public domain works in creating the Project Gutenberg-tm +collection. Despite these efforts, Project Gutenberg-tm electronic +works, and the medium on which they may be stored, may contain +"Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or +corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual +property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a +computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by +your equipment. + +1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right +of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project +Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project +Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project +Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all +liability to you for damages, costs and expenses, including legal +fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT +LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE +PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE +TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE +LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR +INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH +DAMAGE. + +1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a +defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can +receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a +written explanation to the person you received the work from. If you +received the work on a physical medium, you must return the medium with +your written explanation. The person or entity that provided you with +the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a +refund. If you received the work electronically, the person or entity +providing it to you may choose to give you a second opportunity to +receive the work electronically in lieu of a refund. If the second copy +is also defective, you may demand a refund in writing without further +opportunities to fix the problem. + +1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth +in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS' WITH NO OTHER +WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO +WARRANTIES OF MERCHANTIBILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE. + +1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied +warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages. +If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the +law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be +interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by +the applicable state law. The invalidity or unenforceability of any +provision of this agreement shall not void the remaining provisions. + +1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the +trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone +providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in accordance +with this agreement, and any volunteers associated with the production, +promotion and distribution of Project Gutenberg-tm electronic works, +harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees, +that arise directly or indirectly from any of the following which you do +or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg-tm +work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any +Project Gutenberg-tm work, and (c) any Defect you cause. + + +Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg-tm + +Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of +electronic works in formats readable by the widest variety of computers +including obsolete, old, middle-aged and new computers. It exists +because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from +people in all walks of life. + +Volunteers and financial support to provide volunteers with the +assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg-tm's +goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will +remain freely available for generations to come. In 2001, the Project +Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure +and permanent future for Project Gutenberg-tm and future generations. +To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation +and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4 +and the Foundation web page at https://www.pglaf.org. + + +Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary Archive +Foundation + +The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit +501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the +state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal +Revenue Service. The Foundation's EIN or federal tax identification +number is 64-6221541. Its 501(c)(3) letter is posted at +https://pglaf.org/fundraising. Contributions to the Project Gutenberg +Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent +permitted by U.S. federal laws and your state's laws. + +The Foundation's principal office is located at 4557 Melan Dr. S. +Fairbanks, AK, 99712., but its volunteers and employees are scattered +throughout numerous locations. Its business office is located at +809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887, email +business@pglaf.org. Email contact links and up to date contact +information can be found at the Foundation's web site and official +page at https://pglaf.org + +For additional contact information: + Dr. Gregory B. Newby + Chief Executive and Director + gbnewby@pglaf.org + + +Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg +Literary Archive Foundation + +Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide +spread public support and donations to carry out its mission of +increasing the number of public domain and licensed works that can be +freely distributed in machine readable form accessible by the widest +array of equipment including outdated equipment. Many small donations +($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt +status with the IRS. + +The Foundation is committed to complying with the laws regulating +charities and charitable donations in all 50 states of the United +States. Compliance requirements are not uniform and it takes a +considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up +with these requirements. We do not solicit donations in locations +where we have not received written confirmation of compliance. To +SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any +particular state visit https://pglaf.org + +While we cannot and do not solicit contributions from states where we +have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition +against accepting unsolicited donations from donors in such states who +approach us with offers to donate. + +International donations are gratefully accepted, but we cannot make +any statements concerning tax treatment of donations received from +outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff. + +Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation +methods and addresses. Donations are accepted in a number of other +ways including including checks, online payments and credit card +donations. To donate, please visit: https://pglaf.org/donate + + +Section 5. General Information About Project Gutenberg-tm electronic +works. + +Professor Michael S. Hart was the originator of the Project Gutenberg-tm +concept of a library of electronic works that could be freely shared +with anyone. For thirty years, he produced and distributed Project +Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of volunteer support. + + +Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed +editions, all of which are confirmed as Public Domain in the U.S. +unless a copyright notice is included. Thus, we do not necessarily +keep eBooks in compliance with any particular paper edition. + + +Most people start at our Web site which has the main PG search facility: + + https://www.gutenberg.org + +This Web site includes information about Project Gutenberg-tm, +including how to make donations to the Project Gutenberg Literary +Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to +subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks. + + +</pre> + +</body> +</html> diff --git a/34236-h/images/0001.png b/34236-h/images/0001.png Binary files differnew file mode 100644 index 0000000..1ebeff3 --- /dev/null +++ b/34236-h/images/0001.png diff --git a/LICENSE.txt b/LICENSE.txt new file mode 100644 index 0000000..6312041 --- /dev/null +++ b/LICENSE.txt @@ -0,0 +1,11 @@ +This eBook, including all associated images, markup, improvements, +metadata, and any other content or labor, has been confirmed to be +in the PUBLIC DOMAIN IN THE UNITED STATES. + +Procedures for determining public domain status are described in +the "Copyright How-To" at https://www.gutenberg.org. + +No investigation has been made concerning possible copyrights in +jurisdictions other than the United States. Anyone seeking to utilize +this eBook outside of the United States should confirm copyright +status under the laws that apply to them. diff --git a/README.md b/README.md new file mode 100644 index 0000000..c1236a4 --- /dev/null +++ b/README.md @@ -0,0 +1,2 @@ +Project Gutenberg (https://www.gutenberg.org) public repository for +eBook #34236 (https://www.gutenberg.org/ebooks/34236) |
