diff options
| -rw-r--r-- | .gitattributes | 4 | ||||
| -rw-r--r-- | 75751-0.txt | 4653 | ||||
| -rw-r--r-- | 75751-h/75751-h.htm | 8352 | ||||
| -rw-r--r-- | 75751-h/images/cover.jpg | bin | 0 -> 172911 bytes | |||
| -rw-r--r-- | LICENSE.txt | 11 | ||||
| -rw-r--r-- | README.md | 2 |
6 files changed, 13022 insertions, 0 deletions
diff --git a/.gitattributes b/.gitattributes new file mode 100644 index 0000000..d7b82bc --- /dev/null +++ b/.gitattributes @@ -0,0 +1,4 @@ +*.txt text eol=lf +*.htm text eol=lf +*.html text eol=lf +*.md text eol=lf diff --git a/75751-0.txt b/75751-0.txt new file mode 100644 index 0000000..6c51486 --- /dev/null +++ b/75751-0.txt @@ -0,0 +1,4653 @@ + +*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 75751 *** + + + + * ELSA GILLE * + VI STACKARS KVINNOR ... + + + ELSA GILLE + + + + + VI STACKARS KVINNOR ... + + + ROMAN + + + STOCKHOLM — ALBERT BONNIERS FÖRLAG + + + STOCKHOLM. ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1917 + + + + +Ett kors över ett namn som en gång var mig kärt! Mitt hjärta stod stilla +medan min blick sökte visshet ur den korta annonsen. + +Ja, sannerligen, den döda var en gång min vän. Hon var min vän under de +dagar, hon drömde konstnärsdrömmar, under de dagar hennes öde steg fram +och med lismande judaskyssar förrådde henne, under de dagar ruelsen och +ångern hetsade hennes själ till självmordets förtvivlan, under de dagar +slutligen, då hon långsamt och motvilligt vände åter till livet och +hennes ögon öppnades för plikten att söka sig ny väg genom det. + +Sedan gledo vi småningom från varandra. Hon fann ro och glömska i ett +liv levt för andra under vajande röda fanors blod och eld, bland +strängaspel, skrällande hornmusik och hallelujarop. + +Men min stig lopp jämnt och glatt som tillförne. Snart mindes jag henne +icke längre. Jag glömde som vänner glömma varandra, när livets vägar +föra åt skilda håll. + +Men då jag läste hennes namn under det svarta korset, steg hon åter +livslevande inför mig, och min gamla tillgivenhet slog ut sina skära +blom på nytt. Jag kände mig gripen, uppriven som förr en gång, så som +endast den kan det, som med egna ögon och svidande hjärta sett en av +livets tragedier. Och det kom över mig en obetvinglig lust att förtälja +hennes historia så som den utspelades inför mig, så som jag hört den +berättas av henne själv och andra. + + + + + I. + + +Alla fönster voro nerfällda, solsidans gardiner fördragna, men luften +låg tung och kvävande het över den fullpackade kupén. + +Stundom flaxade en gardin till, spändes ut som ett segel, fladdrade +smällande upp mot taket och släppte in en hel flod dammängd stenkolsrök, +som långsamt vältrade fram genom kupén och svepte in människor och +bänkrader i en tjock, blåskimrande molnstod. Myriader stoftpartiklar +dansade i djävulsk yra upp och ned mellan golv och tak och pyrde in allt +med sin fräna, dävna lukt. Ögon svedo, näsborrar täpptes till. Det blev +svårt att draga andan och en och annan passagerare, som ännu ägde kraft +att reagera, blåste ett argt, avvärjande ”puh” mot den kväljande röken. + +Men de flesta resenärerna sutto orörligt hopsjunkna i slö undergivenhet +som inför det oundvikliga. + +Småningom förtunnades röken, luften blev drägligare, brösten höjdes i en +lättnadens suck. Den kvävande hettans dåsiga ro sänkte sig på nytt över +kupén. + +Långsamt, halvt motvilligt vandrade blickarna tillbaka till bok eller +tidning. Men den upphettade hjärnan förmådde inte fatta det ögonen +läste. Varje ord stod liksom för sig självt utan tankesamband med nästa. +Det var som kulor i ett radband, mellan vilka snodden brustit. + +Tunga som bly hängde ögonlocken över ögongloberna, slöto sig mer och mer +som om de dragits samman av en osynlig hand, medan ögonen beslöjade, +själsfrånvarande fortsatte att envist, oavvänt, genom allt smalare +springor stirra ner på samma rad, samma ord, tills allt blev till ett +suddigt, dimmigt grått, eller de svarta typerna fingo liv och började +kräla upp och ned för sidor och spalter likt flitiga myror. Då slöto sig +ögonen helt. Allt blev stilla, svart. Huvudet började sakta, oavlåtligt +glida framöver, tills hakan med en tvär knyck plötsligt stötte mot +bröstet. Då for den hopsjunkna kroppen i höjden med ett ertappat ryck. +Ryggen blev stelt rak. En yrvaket uppspärrad, vitögd blick såg ett +ögonblick oförstående rätt ut i kupén, vändes därpå mekaniskt mot +fönstret, där telegraftrådarna höjde och sänkte sig i glad flykt och +landskapet drog förbi glidande, dansande, ilande — ideligen, ideligen, +ideligen utan rast och ro. + +Allt därute badade i vitt bländande solljus. Luften darrade, markerna +suckade i vånda under en brinnande, obönhörlig sol. Allt var skarpt, +skugglöst, solblankt. Ängarna blänkte, de blommande klövervångarna, +träden, sädesfälten, himmel och vatten hårt och gråblått som nyfejat +stål. + +Med ett stelnat, frånvarande uttryck sågo orörliga ögon rätt in i den +stickande glansen tills martyngd lade sig över hjässa och bröst och allt +därute plötsligt började vackla, gunga, vika undan, lösas upp och med +ens sveptes in i en purpursvart mantel med hoppande röda gnistor. + +Då slöto sig ögonen på nytt i oreflekterad självbevarelsedrift, medan i +samma nu öronens portar slogos på vid gavel, hela varelsen blev till ett +lyssnande öra, som med mångdubblad styrka förnam de välvande hjulens +rytmiska dunk mot den brännheta rälsen, hörde det allt högre och högre, +mera påträngande, närmare och närmare tills det slutligen kom inifrån +huvudet självt och pulsarnas spända strängar hamrade i samma takt. + +Då började med ens det dunkande ljudet tala i meningslösa, olikbetonade +stavelser. Det hjälpte ej att man sökte värja sig. Man måste med +antingen man ville det eller ej, tvangs av en hemlighetsfull makt att på +en gång höra och inom sig upprepa hela raden av betänksamma trádada, +trádada, trádada, för att ögonblicket därpå andfått, hastigt, liksom +triumferande stöta fram: tradadá, tradadá, tradadá — alltsammans +oavbrutet, utan ända, om och om igen, ett infernaliskt perpetuum mobile. + +Det var redan långt lidet på eftermiddagen då tåget saktade och gled in +på en stor station. Två unga flickor, den ena med studentmössa, den +andra med en vit linnehatt på det ljusburriga håret, hoppade raskt ned +från tåget och arbetade sig mödosamt genom människohopen bort till en +bänk framför stationshuset, där de satte från sig sitt handgepäck. + +— Vakta sakerna, Thyra, så går jag ut och ser efter skjutsen, ropade +studentmössan och försvann åt bygatan. Strax därpå var hon åter +tillbaka. + +Uppspanad, sade hon kort. Se så där ja, nu är kamelen lastad — — — nej, +gå före du, jag håller dörren! + +På planen utanför stationshuset rådde rörligt liv. Det var lördagskväll +och traktens ungdom trängdes mellan rader av väntande vagnar. Ett stycke +till vänster, vid ett par lummiga lönnar stod en char à bancs förspänd +med tvenne utmagrade arbetskampar med en sky flugor över sina hängande +huvuden. Framför hästnosarna stod en liten hjulbent karl med ryggen vänd +mot stationstrappan. Då och då gjorde han en lamt avvärjande handrörelse +mot flugsvärmen. + +De båda flickorna gingo brådskande bort mot vagnen. Karlen vände sig +långsamt och lyfte med en tveksam rörelse ett par tum på mössan. + +Det blev plötsligt fullt med intresserade åskådare kring de tre. + +Med en flyktig nick och ett mönstrande ögonkast vände sig Thyra till +honom: + +— Vi skall se till hästarna om — vad är namnet? — jaså, om ”Agust” är +snäll och hämtar hit pollettergodset. + +Karlen lät blicken sävligt prövande vandra från flickorna till hästarna +och så åter tillbaka. + +Studentmössan gav till ett klingande skratt: + +— Tror Agust oss kanske inte om att kunna vakta de där? + +Agusts min mulnade. + +— De är förbanna mig inte så säkra heller, sade han stucken. + +Thyra lade armen om synderskans axel och förde henne en smula fram emot +Agust. + +— Fröken Lisa här är en riktig överdängare att förstå sig på ök, må +Agust tro, sade hon blidkande, hon kan både köra och rida. + +Agusts vattniga blick ljusnade. + +— Tro de, sade han med misstroget intresse i rösten. Ja, det förändrar +ju, sade han med ett tonfall som ville han vädja till de kringstående. + +Med sävliga steg och polletterlapparna i handen gick han därpå bort mot +stationshuset. + +Lisa följde honom med blicken tills han försvunnit genom dörren. Då tog +hon plötsligt studentmössan från huvudet och svängde den i luften: + +— Hurra för skapelsens herrar, ropade hon övermodigt, och båda flickorna +brusto i skratt. + +De kringståendes blickar mulnade. En halvfull rödhårig karl vinglade +fram emot dem, spottade och knöt hotfullt näven: + +— Förbannade stabbougglor, sluddrade han argt, står ni och gör spektakel +åt hederligt folk, får ni min själ med mig att göra. + +De båda flickorna drogo sig förskräckt tillbaka. Hopen bröt ut i +skadeglad munterhet. Situationen var deras. + +En stund därefter skakade den fullastade char à bancsen långsamt ut från +stationsområdet neråt den knaggliga bygatan mellan rader av låga hus. En +och annan bondpojke lyfte förläget, med till hälften bortvänt ansikte, +på mössan, då de foro förbi. Här och där revs en gardin åt sidan och ett +nyfiket spejande ansikte dök upp mellan fönstrens pelargonior. En liten +svart byracka rusade plötsligt med virvlande snabbhet ut från en bakgård +och hoppade ursinnigt skällande oavbrutet av och an framför hästnosarna, +oberörd av tillrop och pisksnärtar, tills de färdande nått ut till +landsvägen. Då vek den oväntat åt sidan, nosade ett ögonblick +filosofiskt undersökande i landsvägskantens gräs, sprätte föraktfullt +ett par slag med bakbenen, blev plötsligt stående orörlig med höjd nos +spejande utåt vägen, och vände därpå, med pliktuppfyllelsens lugna +värdighet i rörelserna, tillbaka samma väg den kommit. + +Allvarliga, litet förstämda sågo de båda flickorna ut över nejden. +Framför dem ormade sig vägen genom markerna som ett vitt från rymden +nedkastat band. Över dem välvde sig himlen glansigt blå, och några +handsbredder från horisonten lyste solen med vänlig guldglans. Träd och +buskar kastade långa, blåvioletta skuggor. Utmed dikeskanten, liksom på +släp efter vagnen, gled en grotesk, vanskaplig skuggbild av de åkande +och deras upptornade koffertar. + +Så flydde timmar i stilla ro. + +Vägen hade längesedan lämnat slätten bakom sig och drog fram genom mörk, +högrest barrskog. Här och där stego träden åt sidan för en tuvig mo, där +enstaka, mariga furor sträckte sina vanskapta, halvdöda grenar mot +himlen med en tragisk gest likt krymplingar förbannande sitt öde. + +En blek, grönviolett dager vilade över landskapet. Endast bakom de glesa +tallarna i väster brann himlen röd som av vådeld. + +Thyra böjde sig plötsligt fram och grep väninnan om armen: + +— Se, se, sade hon med häftig, underligt frånvarande röst och pekade +bort mot skogen. Allt skulle jag vilja ge, om jag kunde måla så, som jag +nu ser detta framför mig. + +Hon tystnade plötsligt och släppte Lisas arm. + +— Men jag vet, att jag inte kan — att jag aldrig skall kunna, sade hon +mörkt. + +Lisa svarade intet. Det blev tyst en stund. Så började Thyra på nytt, +lågt, lidelsefullt klagande. + +— Vet du, ibland när det riktigt går upp för mig, att jag hör till dessa +olyckliga som fått konstnärslängtan i blodet utan förmågan att kunna nå +fram — ja, då förbannar jag ödet, som låtit mig födas. Ni som sluppit +från denna olycksaliga halvhet, ni förstår inte vad det vill säga att +vara ... att vara som jag ... aldrig ro, aldrig tillfredsställelse, bara +längtan, längtan, längtan utan återvändo ... + +Om jag åtminstone haft förstånd nog att välja ett annat yrke! Då hade +jag kunnat ha illusionen kvar. Nu har jag inte ens trösten att gå +omkring och inbilla världen och mig själv att jag blivit en storhet, om +jag fått utbilda mina anlag ... + +— Saul, Saul, sade Lisa i godmodigt gäckande ton och höjde avvärjande +och patetiskt handen, värmen har visst varit för mycket för din ande. +Jag vill gripa ett kraftigt tag i harpans strängar och driva de onda +andarna på flykten. + +Thyras drag hårdnade. Hon såg stelt framför sig utan att möta den andras +blick. + +— Sådan är trösten mina vänner ha att ge, sade hon bittert. För er är +mina känslor och mina sorger aldrig verklighet. Det är bara inbillat +alltsammans, bara att driva åt, ingenting att fästa sig vid ... Men jag +är dum som aldrig kan lära mig tiga, aldrig lära mig minnas, att man i +sitt djupaste missmod, sina bittraste sorger alltid är ensam och utan +vänner ... + +Lisa böjde sig fram och lade lugnande sin hand på Thyras knä. + +— Käraste, sade hon lågt, se på mig, nej, se mig in i ögonen, du tror +inte själv på vad du säger — åtminstone inte i dina lugna, nyktra +ögonblick. Hur skulle det väl bli, om dina vänner ginge med på allt, på +alla dina utgjutelser? Vi minns vad du själv glömmer, då missmodet +anfäktar dig. Du är ju ung, du har livet för dig och har redan haft +vackra framgångar ... + +— Sådana framgångar som mina är värre än inga framgångar alls, sade +Thyra missmodigt. Den aktningsvärda medelmåttans framgång — se där, vad +jag har att brösta på. Men det är sådant som förstör en, som gör att man +inte slutar i tid och kväver längtan och lusten inom sig och resignerar, +innan man hunnit få etiketten ”misslyckad konstnär” hängd sig om halsen +... + +Du tror det kanske inte, men likafullt är det så: det finns stunder då +jag avskyr mig själv, därför att jag inte har kraft eller mod att bryta +med det gamla och gå nya vägar ... + +Lisa satt eftersinnande en stund. + +— Du skulle aldrig bli nöjd, aldrig i längden, sade hon slutligen. + +Thyra sänkte blicken och suckade djupt. Hon hade intet att svara. Hon +kände sig överbevisad av Lisas lugna säkerhet. Hon förstod med ens, att +hon trots alla sina ord innerst inne inte önskade något annat än gå den +väg, hon en gång slagit in på. Arbetet, missmodet, längtan som brände +inom henne — intet ville hon mista. Ytterst var det ju ändå allt detta +som gjorde livet till liv, som hindrade det att bli ett tröstlöst +enahandas grått i grått ... + +Skramlet från vagnshjulen och hästhovarnas taktfasta tramp trängde +plötsligt genom kvällsluften med hemlighetsfull, onaturlig tydlighet. +Thyra svepte rysande pläden omkring axlarna och lät blicken glida hän +över landskapet. Allt såg mystiskt och drömlikt ut i den tilltagande +skymningen. I skum ljusning lopp vägen genom markerna rätt in bland +skuggorna vid skogsledet. + +En känsla av vemodig resignation smög sig över Thyra. Hon slöt trött +ögonen. Småningom föll hon i ett tillstånd mellan dröm och vaka. Hon +tyckte plötsligt att vagnen började växa under henne, bli allt högre och +högre. Den följde icke längre vägens vindlingar utan rullade fram +pilrakt, över något luftigt, gungande mjukt, snabbare och snabbare, hän +mot ett stort svart moln, som hotfullt tornade sig vid horisonten. Allt +vildare blev färden, allt närmare kom det skrämmande tunga, som väntade +därborta. Och plötsligt var det icke längre ett moln utan något annat, +något oförklarligt hemskt, hon visste icke vad. Slutligen hängde det +rätt över hennes huvud. Runt omkring blev det becksvart natt. En +outsäglig ångest började slita inom henne. Med ett svagt rop kröp hon +ihop med armarna skyddande över huvudet och sökte gömma sig undan. Men i +samma ögonblick sköt en jättestor arm likt en ljungande blixt fram ur +det hemlighetsfulla mörkret och träffade med knuten hand i ett vinande, +obarmhärtigt slag hennes ångestfullt krökta rygg ... + +En häftig knyck kastade henne plötsligt framstupa. Vagnen höll stilla +framför en hög, brant backe, och körsvennen krälade stelbent ner från +sätet. Med tömmarna i handen började han gå jämsides med de uttröttade +kamparna, som med bågspända ryggar och skumtottor kring mularna långsamt +knekade vagnen uppför branten fram genom orörlig, liksom i skikt lagrad +luft, varmare ju högre upp man kom. Löddriga av svett med skälvande +sidor stannade hästarna på backkrönet. + +Framför de resande låg en vid mosse över vars hela yta torvpyramider +stodo uppradade som pjäserna i ett schackspel, här och där skockade +utmed randen av blänkande, svartbruna vatten liksom betagna av längtan +att skymta sina egna skumma spegelbilder. En nattskärra kretsade i +ljudlös flykt fram och tillbaka, snabbt försvinnande bland skuggorna, +snabbt åter framdykande mot natthimlens ljusa blå. Över synrandens mörka +skogslinje satt månskäran blek och smal. + +Långsamt satte hästarna sig åter i rörelse. En död, fuktig kyla svepte +fram emot de åkande och väckte upp inom dem ett obestämt ve, som drev +suckar ur deras bröst. + +Och plötsligt mindes de med bävande rysning sin själs ensamhet och sin +kropps förgänglighet. + +Äntligen lämnade vägen i en stor båge skogar och mossar bakom sig och +sköt pilrakt ner i en dalsänka där små vita hus likt en sovande +fårahjord lågo skockade kring ett smäckert kyrktorn, som strängt +bjudande lyfte sitt grekiska kors mot himlen. + +I rask fart rullade vagnen utför backarna, in på bygatan, fram genom en +hög lindallé till ett vitt, långt envåningshus. En stor hund rusade ner +från verandan och hoppade skällande kring vagnen. I fönstret bredvid +verandan ströks eld på en tändsticka och en tjock, vit hand famlade med +att tända lampan över det dukade salsbordet. + +Strax därpå slogs ytterdörren upp och i den breda ljusgata, som i samma +ögonblick föll snett ut över verandagolvet, syntes den massiva gestalten +av en medelålders kvinna, som med sömntyngd betänksamhet steg fram för +att välkomna sina gäster. + + + + + II. + + +Luften stod full av klockklang och fågelsång, då Thyra Börjesson på +söndagsmorgonen vaknade ur sin drömlösa sömn. En stund låg hon orörlig +med slutna ögon och lyssnade undrande till de ovana ljuden. Så mindes +hon med ens, och plötsligt klarvaken öppnade hon långsamt ögonen. + +Genom den mörkblå rullgardinen tittade en lysande strålomkransad sol +rätt ned på henne, och fönsterpostens kors sträckte famnande ut sina +armar. I fönsterkarmen gräto tre fuchsior sina blodiga tårar. En smal, +lysande gul solstråle stal sig in över tröskeln från nästa rum. + +Thyra Börjesson gäspade sömnigt utdraget och lät blicken slött och +intresselöst vandra från föremål till föremål. De blommiga tapeterna, +oljetryckstavlorna, de virkade antimakasserna på det rödrandiga +sofföverdraget, stolarna på ömse sidor om fönsterbordet, allt var så +typiskt för ett sommarnöjesrum. Nåja, det var ju egentligen sol och luft +och skog och fågelsång man hyrde. De mer eller mindre välmöblerade rum +man fick på köpet, betydde ju ej stort. Och den, som tog på god tro +efter annons, fick sannerligen skylla sig själv och göra sig beredd på +allehanda överraskningar på gott och ont ... + +Men löftet hon givit sig själv skulle hon ärligt hålla: hon skulle vara +ute från morgon till kväll, sitta i skogsdungarna med sin målning, ligga +raklång i gräset med en bok eller följa skyarnas tåg och mäta med +blicken djupet på den blåa, skimrande ocean, som kallas himlen ... + +Med tunn mässingsklang slog plötsligt en klocka i ett angränsande rum +åtta dallrande slag. I nästa ögonblick stod Thyra Börjesson på golvet +och lät rullgardinen fara i höjden med en skräll. En flod av strålande +ljus strömmade emot henne och med kisande, solblinda ögon såg hon rätt +ut i en yppig, blommande trädgård, som sluttade ned mot ett litet +blinkande vatten. Hon kände sig plötsligt omåttligt glad. Bättre kunde +hon då aldrig råkat ut! Hakarna på fönstret dansade av och med +nattskjortan uppflängd över bröstet hängde hon sig ut över +fönsterkarmen. Det var ljuvligt därute. Luften kändes varm och len som +en smekande hand och grönskan var ung och fräsch utan spår efter de +sista dagarnas hetta. + +Missmodet från föregående afton var som bortblåst. Å, det var härligt +med sommar och sol, härligt att leva, härligt att vara ung! Dagar som +denna kände man sig så uppfriskande säker på sig själv och hoppades allt +av framtiden. + +Hon började plötsligt vissla, svagt och dämpat, en liten glad melodi. +Högra fotens tåspets rörde sig lekfullt i takt upp och ned mot +golvtiljan. Borta från syrénbersån bröt då och då en vårglad bofink ut i +ett gällt, jublande kvitter. + +Plötsligt ryckte Thyra till och upphörde att vissla. Alldeles under +hennes fönster, på en av starrgräs nästan övervuxen träbänk, solade sig +en underlig liten man. Huvudet satt inkilat mellan de smala, höga +axlarna, rygg och bröst sköto ut i pucklig båge, och de spetsiga +rockskörten hängde rätt ned och över varandra som ett hopfällt vingpar. +Det såg ut som om en jättefågel slagit ner på bänken och försjunkit i +meditationer. + +Plötsligt vreds det stora, avlånga huvudet åt sidan och plirade upp mot +fönstret. Thyra Börjesson rörde sig icke. Hon tittade självsvåldigt, +nyfiket undersökande ned på den underliga skepnaden. Hon erfor en känsla +som om hon betraktat ett sällsynt djur, icke en mänsklig varelse. + +Det kom ett ertappat, förläget uttryck i den lille mannens ansikte, då +han såg sig upptäckt. Stillsamt vände han bort blicken för att i nästa +sekund åter skyggt rikta den mot Thyra. Men hon låg kvar i fönstret, +lugnt, till synes alldeles oberörd, och såg ned på honom spefullt +mönstrande. + +Då han såg uttrycket i hennes ansikte, brydde han sig icke längre om att +vända bort huvudet. En lång stund sågo de båda oavvänt på varandra. Så +började det plötsligt rycka kring mungiporna på hans breda svalmun, +läpparna skildes långsamt, så att de starka, vita tänderna lyste fram. +Med en tveksam, bortkommen rörelse höjde han plötsligt sin långa +spindelarm och lyfte förläget hälsande på mössan. + +I samma ögonblick kom det över henne en brinnande, intensiv skamkänsla. +Blodet sköt upp i hennes ansikte som en het våg. Med en oreflekterad, +snabb rörelse drog hon sig tillbaka utan att besvara hälsningen. Hon +knöt händerna, på en gång skamsen och ond. Vad skulle väl den vämjeliga +människan tänka om henne! Hade han bara inte hälsat! Men detta var helt +enkelt oerhört, fräckt, en personlig förolämpning! + +Hon började kläda sig med nervös brådska, men hennes tankar kretsade +ständigt kring uppträdet nyss, och hon kunde icke låta bli att undra, om +fågelmänniskan alltjämt satt kvar därute på bänken. + +Med lätta fjät smög hon sig plötsligt bort till fönstret. Tryckt intill +väggen lutade hon sig fram i skydd av den vita gardinen och såg ner. I +samma ögonblick vred sig huvudet därnere och sneglade upp mot fönstret. +Hon ryckte till i häftig skräck och med ett svagt rop flydde hon inåt +rummet. Ett ögonblick blev hon stående i en vrå, orörlig, skamsen, med +armarna hängande slappt utmed sidorna. Så drog plötsligt ett +självironiskt litet leende hennes mungipor neråt. Med en beslutsam +rörelse grep hon tag i hårborsten och började energiskt borsta ut sitt +långa, skimrande hår. + +I detsamma knackade det vårdslöst hastigt på dörren och Lisa Ljungh kom +in frisk, morgonglad och full av nyheter från en ensam, tidig +rekognoscering. Det blev ny fart i Thyra. Den vita tvättklänningen kom +på i en hast, och några minuter efter det gonggongen kallat till +frukost, följdes de bägge flickorna åt till matsalen. + +Vid ena bordsändan stod redan pensionatets värdinna, fröken Pampe, och +läste med ljudlig, andäktigt entonig predikoröst en lång bordsbön. Ett +tjogtal sommargäster, uppradade framför småborden kring väggarna, +lyssnade med vårdslöst hopknäppta händer och anletsdragen stelnade i +låtsad andakt, medan ögonen i smyg snålt skelade på den framsatta maten. +I människoklungan till höger om fröken Pampe trängde fågelmänniskan fram +sitt platta huvud. Han glömde den obligatoriska bugningen efter amen och +såg oavvänt med lysande uggleögon på Thyra och hennes följeslagerska. + +En känsla av obehag kom över Thyra. Långsamt sänkte hon blicken. Hon +undrade, om hon aldrig i livet skulle bli kvitt den underliga blyghet, +känslan av att vara utkastad, prisgiven, som alltid kom över henne, då +hon stod ansikte mot ansikte med en massa okända människor. En svag +rodnad steg henne i kinderna. Hon vred huvudet litet: + +— Detta är gräsligt, viskade hon beklämd i Lisas öra. + +— För mig är de kålhuven allihopa, svarade Lisa lugnt. + +Fröken Pampe kom hastigt fram emot dem. Hon var liten till växten med +svällande former. Det såg ut som om hon studsade mot golvet, då hon +gick. Med moderlig fryntlighet drog hon de bägge flickorna med sig runt +salen. Med en viss tydlig, litet högfärdig betoning upprepade hon inför +varenda person: fröken Börjesson, målarinna, fröken Ljungh, filosofie +studerande. + +Från alla håll träffades de båda flickorna av nyfikna eller kallt +mönstrande ögonkast. Det surrade i öronen av okända namn, och de olika +fysionomierna flöto tillsammans till en suddig, oredig massa av ögon, +näsor och halvöppna eller slutna munnar. + +Thyra Börjesson kände det som om hon gått i sömnen. Plötsligt stod hon +framför fågelmänniskan. Det klack till i henne, och hon blev med ens fri +från sitt sömngångartillstånd. Hon hörde tydligt fröken Pampes +presentation: prokurist Gerle — fröken Börjesson, målarinna, fröken +Ljungh, filosofie studerande. Mekaniskt böjde hon huvudet till hälsning. +Hon såg hans aplikt långa hand sträckt emot sig. Det var omöjligt att +slippa undan. Motvilligt lade hon sin hand i hans. + +Så var då äntligen pinan över. Med en vänligt uppmuntrande klapp på +skuldran lämnade fröken Pampe dem för att ägna sig åt sina husmoderliga +plikter. Runt omkring tisslade och tasslade det av viskande samtal, som +plötsligt togo till i styrka och blevo högljudda, då alla med ens +trängde fram till matbordet. + +Thyra rörde sig icke. Hon log ett medlidsamt, litet överlägset leende, +då hon såg myllret kring bordet. Hon kom att tänka på de varma ländernas +gräshoppssvärmar, som ödelade allt som kom i deras väg. Hon kände en +plötslig medömkans sympati för fröken Pampe, som var prisgiven åt dessa +människor, som själva tyckte sig vara utan förpliktelser och aldrig +ansågo sig kunna få nog för sina pengar. _Sådana_ gräshoppor borde man +sannerligen också ha rätt att sopa ner i grävda diken och hälla över med +fotogen ... + +— Jag kan se, att skådespelet gör samma effekt på er som på mig själv, +sade plötsligt en mjuk röst alldeles invid hennes öra. Thyra såg upp +överraskad. Framför henne stod en medelålders, elegant dam och log emot +henne med gropar i kinderna. Hennes stora, bruna ögon hade en milt +sugande blick. + +En blixtsnabb känsla av beklämmande motvilja, blandad med nyfiket +intresse, for igenom Thyra Börjesson. Hon undrade över, att hon icke +genast vid sitt inträde i matsalen givit akt på denna ståtliga, +soignerade företeelse. + +— Jag kom in mitt under presentationen, sade damen plötsligt, som om hon +läst Thyras tankar, och jag hörde både ert namn och ert yrke. + +Hon log på nytt sitt mjuka, inbjudande leende, som illa passade till den +ironiska glimten i ögonvrån. + +— Men ni vet ännu inte vem jag är — fru von Heineman, änkefru, sade hon +lågt med mästerlig härmning av fröken Pampes tonfall. Det är visserligen +inte precis något yrke, men sanningen att säga har jag verkligen inte +haft något annat under många år ... + +Åter log hon sitt tysta, mjuka leende. Hon sträckte vänligt sin hand mot +Thyra och drog henne med sig: + +— Kom och sitt vid mitt bord! Där finns god plats — och för er väninna +också, sade hon hastigt, då hon såg den villrådiga blick, Thyra sände +Lisa, som modigt kämpade bland bränningarna kring matbordet. + +Thyra satte sig tvekande. Hon kände sig underligt bortkommen och generad +inför fru von Heineman. Då hon mötte hennes blick och såg uttrycket +kring den leende munnen, kändes det som om orden stockade sig i strupen. +Hon kunde omöjligt hitta på något att säga, utan satt med nedslagna ögon +och svarade enstavigt och lågt på fru von Heinemans frågor och log +förläget åt hennes anmärkningar. Eljest var hon inte den, som hade svårt +att finna ord. + +Då Lisa äntligen kom bort till dem, kände hon verklig lättnad. Men Lisa +var stram och ordkarg och såg föga älskvärt, nästan utmanande, på den +ståtliga damen. + + * * * * * + +De följande veckorna drogo förbi som en lång solskensdröm. Varje morgon +bjöd solen till fest, och varje afton sjönk den drömmande stilla i ett +hav av glans och färg. + +Thyra Börjesson tyckte sig aldrig ha upplevat en sådan oändlig rad av +bländande sköna solskensdagar. Hon kände sig sällsamt upplivad och +lycklig, och arbetet gick med större lätthet än förr. Den ena skissen +kom till efter den andra. + +Långt inne i skogen hade hon upptäckt en vid glänta med vajande, +blomgenomvävt gräs och en skogstjärn, på vars mörka vatten solljuset +darrade och blänkte glimmande gulrött. Här satt hon varje dag med sin +målning. Och då hon icke orkade eller gitte arbeta längre, kastade hon +sig raklång i det höga, mjuka gräset. + +Med armarna under huvudet och blicken rätt upp mot himlen låg hon i +timtal och drömde om framtiden, som nu tedde sig blå och ljus som +himmelen själv och höljd i skimrande soldis som skogen där långt, långt +borta på andra sidan tjärnen. Men stundom låg hon blott stilla utan +tankar och såg på de små vita, ulliga skyarna högst uppe i zenit. + +Då kunde hon plötsligt få en känsla som om hon själv krympte samman och +blev allt mindre och mindre, medan himlen över henne växte och blev +högre och djupare och oändligare för varje minut, tills den slutligen +tycktes vilja sluka upp henne, tillintetgöra henne med sin storhet, +henne, det lilla eländiga krypet därnere på jorden. Då tyckte hon, att +det var som skulle hon i nästa ögonblick möta Gud själv, och i isande +skräck slöt hon ögonen tiggande inom sig om miskund, förbarmande, tills +skräcken inom henne småningom löstes upp och rann bort med de tårar, som +trängde sig fram under hennes ögonlock. + +Nästan varje förmiddag kom fru von Heineman ut i skogen till Thyra. Hon +bar alltid med sig en fällstol, som hon placerade än här än där, ibland +helt nära, ibland på långt avstånd från Thyras staffli. + +För det mesta satt hon tyst, till synes fördjupad i en bok. Men långa +stunder kunde hon sitta försjunken i tankar med boken i knät och blossa +på sin parfymerade cigarrett, medan ögonen förstrött följde den tunna, +blåaktiga röken på dess ringlande färd mot förintelsen. + +Stundom smög hon ljudlöst fram och ställde sig bakom Thyra medan hon +målade. Men obemärkt stod hon där endast några ögonblick, så kände Thyra +hennes närvaro, vände sig raskt och lade ifrån sig palett och penslar. +Då såg fru von Heineman stillatigande på henne med sina sällsamma ögon +och log med gropar i kinderna sitt mångtydiga, stillsamma leende. Men +ibland tog hon varligt den lätta linnemössan från Thyras huvud och strök +gång på gång lätt som en fläkt över hennes hår, medan hon lågt, halvt +för sig själv, ideligen upprepade: som silke och guld, silke och guld. +Eller också tog hon Thyras av färger nersmetade hand och såg på den +länge, liksom begrundande. När hon slutligen med en varm handtryckning +släppte den, var det alltid med samma ord och samma tonfall: jag håller +så mycket, mycket av edra händer med de smala, böjliga fingrarna — en +riktig idealisk konstnärshand. + +Om sig själv talade hon nästan aldrig. Thyra visste endast, att hon i +Stockholm bodde tillsammans med en god vän, som nu var utomlands för att +sköta sin hälsa. Men fru von Heineman älskade sommartiden lugn och ro +och lantliga förhållanden och hade därför föredragit att resa till +fröken Pampes pensionat. + +Lisa Ljungh gick för det mesta sina egna vägar. Blott sällan kom hon ut +och satte sig i skogen hos Thyra. Men varje afton, då hon sagt godnatt +åt de övriga, kom hon in i Thyras rum, slängde sig på en stol, sträckte +benen ifrån sig och skrattade och pratade i timtal över dagens +händelser. Och hon hade alltid sett och hört förunderligt många ting, om +vilka Thyra intet visste. + +En afton sade Lisa plötsligt: + +— Jag tycker inte om att den där Heinemanskan springer efter dig jämt. +Du borde akta dig, Thyra! + +Det klack till i Thyra. + +— Akta mig, upprepade Thyra, vad menar du med det, sporde hon litet +stramt. Hon är ju en bildad människa, och det är väl inte farligare att +jag är tillsammans med henne, än att du själv är ständigt med Gerle och +skolmästaren och den där pomaderade Adonis, som jag inte riktigt vet vad +han heter ... + +Lisa for skrattande upp från stolen: + +— Ja, vad skall man ta sig till! Fy katten, här är ju djupsta själanöd, +och när de så allihopa skyndar sig och i ädel tävlan bär fram sina huven +på silverfat, så vore det väl grymt av mig att inte ta emot. + +— Ja, där ser du själv, sade Thyra leende. Varför skulle då inte jag ta +emot det enda, som bjuds mig? + +Lisa blev allvarlig med ens: + +— Med Heinemanskan är det en annan sak. Henne är jag smått rädd för. Hon +är som en olycka ... en olycka, som ler hemlighetsfullt inbjudande och +säger: var så god och ta för er, gott folk ... Och så smickrar hon så +otäckt. När ett fruntimmer smickrar ett annat fruntimmer, är där alltid +något sattyg under. Det är nu min livserfarenhet ... På högskolan har vi +också ett sådant där exemplar, som jämt ger sockerpullor. Först kunde +jag omöjligt fundera ut orsaken. Men så en dag kom bössan fram: då +skulle hon ta upp kollekten för alla de vackra omdömena. Och när jag +ingenting ville ge, så fick jag höra, att jag var otacksam och omöjlig +att umgås med. Och så radade hon upp alla sina välgärningar och påminde +om, vad hon sagt den och den gången, och hur hon berömt mina göranden +och låtanden ... usch, sådana skulle det vara skottpengar på! + +Thyra såg frånvarande framför sig. + +— Det är svårt att vara avvisande, när folk är så vänliga som fru von +Heineman mot mig, sade hon slutligen eftertänksamt. Hon sitter ju därute +i skogen bredvid mig, men hon talar sällan eller stör mig i mitt arbete. +Köra direkt bort henne kan jag ju knappast. + +— Ja, hon är visst vänlig, hon, medgav Lisa försmädligt, men det är +något så besynnerligt över hennes vänlighet, någonting — ja, vad skall +jag säga — någonting kvalmigt. Man längtar efter blixt och dunder eller +kall avrivning eller någonting ”starkt”, som då man fått för fet mat. + +Thyra skrattade. + +— Ja, du är god du! Jag börjar nästan tro, att du är ”svart” på stackars +Heineman. + +— ”Svart!” fnös Lisa föraktligt. Det ordet finns inte i mitt +privatlexikon skall jag säga dig. Men jag vädrar olycka, som jätten +kristet blod, fastän jag omöjligt med mitt förstånd kan utfundera, att +någon fara är å färde. Men vänta, tills jag kommer tillbaka till +Stockholm! Då skall jag allt avslöja den goda Heineman. + +— Om där nu finns något att avslöja. + +Plötsligt reste hon sig och gick bort och satte sig på sängkanten. Hon +slog armarna om Thyras hals: + +— Lova mig åtminstone att vara stram mot kvinnan! Hennes röst lät orolig +och ömt bedjande. Thyra såg henne in i ögonen: + +— Ja, det lovar jag dig, sade hon allvarligt. + +Lisa reste sig raskt: + +— Nå, tack för det, sade hon kort i sin vanliga ton. Och nu går jag in +till mig. Det är visst åtskilligt sent. Godnatt med dig, och sov gott! + +Lisa öppnade varligt dörren och smög sig sakta framåt korridoren till +sitt rum. + +Thyra låg orörlig och lyssnade till de tassande stegen. Så slöt hon +ögonen. Men hon låg länge vaken och funderade över fru von Heineman och +över Lisas ord. + + + + + III. + + +Det regnade sedan tvenne dagar tätt, susande jämt och enträget, då och +då med ett plötsligt smaskande, som gjorde det hela ännu mera bedrövligt +och tröstlöst. Himlen hängde dåsigt tung och jämnmulen alldeles över +trädtopparna. Det såg ut, som vore den färdig att ramla ner av trötthet. + +Framåt middagstiden rev solen ett titthål i de tjocka molnmassorna för +att se efter, hur det stod till på jorden. Men några minuter därefter +var kikhålet åter så grundligt stoppat och tilltäppt, att ingen mer +kunde se var det suttit. + +Fröken Pampes sommargäster slunko omkring fridlösa och utan självkänsla. +Då och då prövade de vädret i galoscher och uppspänd paraply, vilken +sedan, lutad mot en vägg, grät sorgefloder på golvet i fröken Pampes +tambur. Pensionatets musikaliska talanger övade sig med förtvivlans mod +på det stora pianinot i salongen, ett gammalt ostämt, gnälligt skrälle, +som såg ut som vore det förfärdigat av en massa skivad, brunstekt njure. + +Utpinade och missmodiga drogo slutligen samtliga sommargäster sig +tillbaka till sina rum, där de sutto som råttor i sina hål, resignerat +knaprande på den andliga spis, som dittills mestadels legat föraktad och +bortglömd på bottnen av kofferten. + +Mot kvällningen på tredje dagen upphörde det plötsligt att regna. Molnen +började vältra fram över himlen oupphörligt, hastigt som en tjock grå +rök, men på jorden var inte en vindpust att förmärka. Det var som om +allt lyssnade och väntade efter något underbart, som borde ske. + +Men de, som voro förfarna i profetia, påstodo, att detta allt var ett +gott tecken och att vackert väder var att vänta på morgonen den fjärde +dagen. Vid kvällsvarden voro alla hoppfulla och vid glatt mod. Fröken +Pampe, som var lycklig över att slippa höra de ständiga missnöjda +utropen och hotet om snar avresa, studsade fryntligt från bord till bord +med hela fång av vänliga ord. Men ingen brydde sig om henne. Det enda, +som för tillfället betydde något var, om morgondagen skulle bjuda på +värme och sol. Hela matsalen var fylld av surret av förväntansfulla, +glada röster. + +Lisa Ljungh trivdes fortfarande icke väl tillsammans med fru von +Heineman. För det mesta var hon ambulerande gäst vid än ett bord, än ett +annat. Men oftast slog hon sig ner mitt emot Gerle, med en fräknig +skollärare till vänster och en finnig, pomaderad Adonis, som såg ut att +höra till handelsvärlden, till höger om sig. Då blev det oftast högljutt +glam och skratt, och allehanda ämnen mellan himmel och jord diskuterades +livligt och ogenerat. + +— I dag är det ”lika lön för lika arbete”, sade fru von Heineman till +Thyra. Det tycks gå mer än vanligt hett till. + +Thyra vände på huvudet i riktning mot ”herrarnas bord”. Det var +skolläraren, som hade ordet. Han talade i sävligt docerande ton: + +— Vare det långt ifrån mig att vilja förneka sanningen av fröken Ljunghs +påstående, att ingen hittills dristat säga, det kvinnliga lärare arbeta +sämre eller att de i allmänhet hava sämre resultat att uppvisa än sina +manliga kolleger. Men det är icke blott detta frågan gäller. Som vi +strax skola se, ligger saken djupare än så, avsevärt mycket djupare ... +Låtom oss taga ett belysande exempel, som kan till fyllest illustrera +min tankegång. Alltså: antagom, att vi hava tvenne motorbåtar den ena +värd låtom oss säga två tusen kronor, den andra värd hälften så mycket +eller ett tusen kronor. Båda motorbåtarna utveckla samma snabbhet, +tillryggalägga lika fort, lika hastigt en sträcka på, låtom oss säga, en +mil — i detta exempel spelar avståndet tydligtvis ingen roll — så är +dock _den ena motorbåten värd två tusen kronor, den andra blott ett +tusen_ ... + +Skolläraren såg sig omkring med segermin. Lisa Ljungh satt en lång stund +alldeles tyst. Hon var mörkröd i ansiktet och svalde häftigt ett par +gånger. + +— Jag får medge, sade hon slutligen och rösten darrade av indignation, +att det är första gången jag hört ett sådant argument dragas fram, och +jag känner mig verkligt imponerad. Aldrig i livet har det hittills +fallit mig in, att ni och ert kön kunde vara av ras och finare material +än jag och mitt. Men jag förmodar, hon vände sig mot Gerle och den +pomaderade, att herrarna äro av samma uppfattning som herr Rudenstam. + +Skolläraren log diaboliskt självbelåtet och strök sig gång på gång med +en självmedveten gest över hakan. Gerles platta huvud vacklade häftigt +hit och dit mellan pucklarna. Han öppnade och slöt oupphörligt sin breda +mun som en kajunge i väntan på mat. Men intet ljud kom över hans läppar. +Pupillerna lyste purpursvarta och han gnuggade förtjust sina händer. Han +ville synbarligen icke stöta sig med någondera parten. + +— Tja, tog den pomaderade långsamt till orda, inte vill jag påstå +precis, att lädret vårt är finare just i allmänhet taget, men — det +behöver avgjort mera smörjelse än fröken Ljunghs och gelikar ... + +Och med en menande gest tog han ölbuteljen och fyllde sitt glas på nytt +till brädden. + +— Skål, fröken Ljungh, jag dricker för det finare lädrets välgång, sade +han därpå och drack glaset i botten. + +Det skrattades allmänt och högljutt, ty efter hand hade alla tystnat för +att åhöra meningsutbytet mellan Lisa Ljungh och herrarna. En liten halt +småskolelärarinna ropade skadeglatt mitt uppe i skrattet: — Nu tror jag +allt fröken Ljungh fick, så hon blev svarslös. + +Lisa Ljungh såg föraktligt på henne: + +— När själva gudarna kämpade förgäves mot dumheten, så må det väl inte +vara någon skam för mig, om jag sträcker vapen inför det som värre är, +sade hon häftigt. + +Thyra Börjesson reste sig upp. Hon hade huvudvärk och ämnade gå tidigt +till sängs. Fru von Heineman såg bekymrat efter henne. Efter en stund +knackade hon på Thyras dörr och steg in utan att vänta på svar: + +— Kära, sade hon lågt och tog ömt Thyras hand, det gör mig så ont att se +er lida. Låt mig försöka lindra edra plågor! Jag har mjuka händer och är +rätt förfaren i att ge massage. + +Thyra protesterade, men det hjälpte ej. Fru von Heineman var envis och +började med sina mjuka fingrar stryka långsamt över Thyras panna och +nedåt hennes axlar och armar. + +Thyra kände sig underlig till mods. Hon hade en känsla av att hon borde +energiskt sätta sig till motstånd, men med varje strykning fick hon +mindre kraft därtill. Värken i huvudet försvann, och hon kände sig +genomströmmas av en behaglig trötthetskänsla. Då fru von Heineman ett +ögonblick höll sina händer stilla över hennes ögon, vaknade hon till. +Hon tyckte plötsligt att hon höll så mycket, mycket av henne, som stod +därbakom hennes rygg och strök bort den pinande huvudvärken. Med en +oreflekterad, snabb rörelse tog hon fru von Heinemans händer från sina +ögon och kysste dem. Hon blev nästan själv rädd för vad hon gjort. Hon +rodnade svagt: + +— Tack, sade hon hastigt, en smula osäkert, nu är jag alldeles bra. Nu +önskar jag endast få sova. + +Fru von Heineman log sitt mjuka, sällsamma leende. Hon kysste Thyra på +pannan milt som en fläkt och med ett: God natt, mitt barn, sov gott, +gled hon ut genom dörren. + +Thyra ställde sig vid fönstret och såg ut. Mellan de söndertrasade, +drivande skyarna tittade en blekgul, sjuk måne vemodigt ner på henne. En +obetvinglig lust att gråta kom över henne där hon stod. Med armarna mot +fönsterposten och pannan lutad emot dem grät hon våldsamt, hon visste +icke varför. Men under hela tiden kunde hon ej få fru von Heineman ur +sina tankar. Vad skulle väl hon säga, om hon nu såge hennes tårar? + +Slutligen klädde hon av sig. Då Lisa Ljungh kom in till den sedvanliga +pratstunden, låg Thyra med slutna ögon och hörde förstrött på +utläggningarna över dagens text. Hon önskade bara att Lisa skulle lämna +henne i fred, men hon hade icke hjärta att be henne gå, särskilt nu, då +hon hade en smula samvetskval över att hon inte berättade för Lisa om +fru von Heineman. Men ett visst något, en känsla av obehag höll henne +tillbaka varje gång hon tänkte säga det. + +Och i själva verket var det ju en småsak inte värd att berätta. + +Äntligen blev hon allena. Hon kände sig dödstrött, vände sig mot väggen +och försökte somna. Men inom henne jagade tankarna som molnen därute på +himlen, och som en blekgul måne skymtade fru von Heinemans bild fram +genom dem alla. Det var omöjligt att få någon sömn i ögonen. I sin +förtvivlan började hon räkna långsamt från ett till tio och så om igen, +om igen. Det hjälpte visst. Hon kände, hur hon vaggades till ro, allt +närmare och närmare sömnens land ... + +Men plötsligt spratt hon till alldeles klarvaken: hon hade tydligt sett +fru von Heinemans ansikte alldeles över sitt eget. Men det log inte som +det brukade, utan såg bistert och strängt på henne. + +En lång stund låg Thyra och vände och vred sig oroligt i bädden. Hon var +genomsvett och kände sig sjuk och utmattad som om hon haft brinnande +feber i kroppen. Slutligen steg hon upp och ställde sig vid fönstret. + +Allt var sig likt därute. Månen lyste lika sjukligt gulblek bland de +drivande, bolmande skyarna ... Nej, nu såg hon det: himlen hade höjt sig +en smula och bakom de tågande molnen syntes här och där en gråblå flik +med små vita, gryniga tussar. + +Hon stod och såg ut tills hon började frysa. Så rullade hon ner +gardinen, tände ljus och lade sig att läsa. Slutligen föll boken med en +duns ur hennes hand ned på golvet. Hon vaknade till, förstod att hon +sovit ett ögonblick och släckte ljuset. Hon låg orörligt stilla och +försökte tänka på ingenting. För säkerhets skull började hon åter räkna +från ett till tio i samma dåsigt långsamma takt som nyss ... + +Plötsligt hörde hon klockan på bordet ticka så brått och beskäftigt som +vore den rädd att inte hinna fram till målet i tid. Till målet? ... +Vilket mål? ... Ja, det visste väl klockan lika litet som hon själv ... + +Dalaklockan i rummet bredvid slog tvenne dallrande, mässingsklingande +slag. Thyra Börjesson mindes med ens den första morgonen hon vaknade i +detta rum. Då slog klockan också så där plötsligt, sprött och tunt. Hon +mindes Gerle på bänken, den pinsamma presentationen, frukosten vid fru +von Heinemans bord. Så länge det var sedan allt det där skedde! Det var +nästan ofattligt, att det kunde vara så längesedan. Hon hade visst +blivit gammal sen dess. I alla händelser var hon sig icke mera lik. Nu +kände hon det, fast hon inte trodde det den gången Lisa påstod det. Hon +hade liksom blivit allvarligare, jämnare i lynnet och förståndigare ... +Aldrig i livet skulle hon nu kunnat ligga i fönstret och titta på den +stackars Gerle så, som hon gjorde det den där morgonen ... Men vad var +det, som gjort henne så annorlunda? ... Ja, det var inte gott att svara +på. Åtminstone kunde hon omöjligt fundera ut det i natt ... Tänk, hon +kunde höra klockan gå dårinne i rummet bredvid! Den tickade så +högtidligt och långsamt, helt annorlunda än hennes ... Nu var det precis +som om de talade med varandra, den stora därinne och den lilla på bordet +bredvid hennes säng. Den lilla tiggde så ivrigt om något, men den stora +var alltjämt lika avvisande och upprepade oryggligt sitt: nej — nej — +nej — nej. + +Men tyst! ... någon smög sig ju in i rummet och satte sig där på stolen +bredvid sängen och såg på henne. Så de ögonen kunde se! ... Nu kände hon +igen dem och leendet. Det var ... det var ju fru von Heineman, nu såg +hon det tydligt. Det gick en stöt igenom henne. Hon satte sig häftigt +upp i sängen och såg sig förskräckt omkring. + +Ett grått halvmörker låg över rummet, men hon kunde tydligt urskilja +allt. Ingen mänsklig varelse mer än hon själv fanns därinne. + +Utmattad lade hon sig tillbaka på kudden. Det var nog inte värt försöka +sova denna natt. Det slutade visst alltid på samma sätt ... Om hon bara +visste hur hon skulle få timmarna att gå! + +Nu mindes hon, att hon hade ett rogivande pulver gömt i portmonnän sen i +våras, då hon låg sjuk. Hon steg beslutsamt upp, letade fram pulvret och +svalde det med en klunk vatten. Hon kände sig nästan glad. Nu — nu +skulle hon äntligen få ro. + +Så skönt det kändes! Lemmarna domnade, hon sjönk djupare och djupare ner +bland kuddarna ... Men vad var det nu igen som tassade därborta vid +dörren? Nu satte sig åter någon vid sängen, nej, på sängkanten, och såg +på henne. Kunde det vara fru von Heineman nu igen? ... Hon kunde +omöjligt se vem det var. Men hon måste veta det ... måste se efter ... +äntligen se efter innan hon somnade, det ginge inte an annat. Hon fick +inte somna riktigt, inte somna tungt, innan hon visste det säkert ... + +Med en våldsam ansträngning slog hon upp ögonen och såg sig förvirrat +omkring. Rummet var grått och tyst och tomt ... + +Med öppna ögon låg hon orörlig och väntade på morgonen. Den måste ju +komma nu snart. Då skulle hon stiga upp och gå ut i skogen. Hon behövde +ro och natten hade ingen att ge. Det kände hon. + +Hon låg stilla och såg på rullgardinen. Hon såg på dess ljusare färgton, +att dagen höll på att gry. + +Och medan hon låg så och mätte det nalkande ljusets styrka, tänkte hon +nyktert och lugnt på kvällens och nattens händelser. + +Det var kanske överspänt och fantastiskt, men man hade ju i alla fall +ofta hört påstås att sådant var möjligt. Och den underliga, sugande +blicken och leendet? ... Det var kanske sådana ögon, hypnotisörerna hade +... Men om nu fru von Heineman verkligen kunde få människor i sitt våld, +vad så? Vad kunde det väl skänka henne för tillfredsställelse? Vad kunde +det väl betyda för den vackra, eleganta fru von Heineman att få henne i +sitt våld? ... I sina kretsar var hon säkerligen beundrad och fjäsad — +vad kunde hon då vilja henne, Thyra Börjesson? ... + +Det var omöjligt att förstå, omöjligt att fundera ut, så litet man +visste om henne och så hemlighetsfull hon var om allt, som rörde henne +själv ... Kanske var det också bara en nyck, ett tidsfördriv här på +landet. Det kunde ju också vara så, att fru von Heineman själv intet +visste om den makt hon ägde ... + +Men det var kanske allt detta Lisa instinktivt känt hela tiden ... Lisa! +... ja, henne hade hon lovat att ”akta” sig för fru von Heineman. Och +det löftet ville hon hålla. Nu efter denna natten i all synnerhet. Hon +skulle hädanefter undvika fru von Heineman så mycket hon kunde. Hon +ville vara sig själv, en fri människa utan påtvingat inflytande ... + +Fåglarna började plötsligt kvittra gällt och genomträngande utanför +fönstret. Thyra såg på klockan. Solen skulle snart gå upp. Hon steg ur +bädden och drog varligt upp gardinen. Himlen var klar utan ett moln. + +Plötsligt rann solen upp över horisonten i konungslig glans och höghet. +Med långa, lysande röda strålar såg den hän över jorden. + +En känsla av ödmjuk hänförelse grep Thyra Börjesson. Det började sjunga +inom henne på den skönaste av psalmmelodier: ”Höga majestät, vi alle” +... + +Allt inom henne blev en bön utan ord. Med huvudet mot kudden knäppte hon +sina händer. Inför den frid som genomströmmade henne blev allt annat +plötsligt så intigt och smått. Alla ängslande tankar flydde. Så somnade +hon till sist. + + + + + IV. + + +Ruff rusade ursinnigt skällande genom trädgården hack i häl efter en +svartfläckig, främmande katt, som med värdiga steg, intet ont anande, +kommit framsmygande vid verandahörnet och nu med knapp nöd hann rädda +sig upp i den stora kastanjen nere vid bersån. Där kröp den ihop på en +trädgren och följde med ondskefullt gnistrande ögon och skrämda +huvudrörelser förföljaren, som under höga hopp och fruktansvärda skall +ideligen rusade runt trädet. + +Thyra Börjesson hörde oväsendet som om det varit milsvitt avlägset, men +småningom nalkades det mer och mer. Plötsligt märkte hon, att det kom +från trädgården utanför. Hon kände igen Ruffs djupa gluff, som +momentant, då besvikelsen att ha gått miste om ett åtrått byte kändes +smärtsammare, slog över och liksom stockade sig i halsen. + +Thyra sträckte på sig. Å, vad hon kände sig trött och förbi! Det värkte +i varenda lem ... Hon kom plötsligt att tänka på sin mor. Hade hon hört +henne jämra så, som hon nu jämrade i sina tankar, skulle hon genast ha +sagt: ”Tacka Gud, att du _kan_ få sova och vila dig, då du är trött. Det +finns många, som måste arbeta tungt, fast lemmarna värka” ... Ja, visst +var det sant och rätt. Och hon hade det ju bättre än många andra ... +kanske de flesta andra. Hon kunde ju leva utan bekymmer för sin utkomst +hela livet igenom, om så vore. Ensam var hon, förstås, och släkten var +inte mycket att bygga på, om hon också inte kunde säga att den var värst +... Ja, hon hade sannerligen mycket att vara glad och tacksam för, fast +hon glömde det ofta, ofta. Men ibland orkade man varken med att vara +moralisk eller tacksam. Det gick helt enkelt icke, trots god vilja ... +Om den dumma hunden äntligen ville sluta upp med sitt tjut! Det var +naturligtvis en katt eller ekorre, som den stormskällde på nu igen ... +nej, en katt var det. Ljudet kom hela tiden från samma håll ... Det var +då besynnerligt att ingen människa kunde ropa på det dumma djuret och få +det att tiga! + +Thyra sträckte vresigt ut handen, trevade på bordet, tills hon fick fatt +i klockan, öppnade litet på högra ögat och såg på urtavlan. Man skulle +akta sig att komma ur sömnen. Men det var alltid intressant att veta vad +klockan var slagen ... + +Det dröjde litet, innan hon kunde uppfatta hur visarna stodo. Då öppnade +hon plötsligt bägge ögonen, och satte sig häftigt upp: så gräsligt sent +det var! Hon skulle nätt och jämt hinna bli färdig till frukosten. + +Men i nästa ögonblick lade hon sig lugnt tillbaka på kudden. Nattens +feberheta fantasier runno henne svagt i minnet. Men småningom steg varje +enskildhet fram för hennes erinring. Och hon hade inte glömt att hon +lovat sig själv, att för framtiden undvika fru von Heineman så mycket +som möjligt. Det löftet ville hon oryggligt hålla ... + +Nå, det var ju ingen brådska med frukosten. Det var tvärtom bra, om hon +komme sent. Då hade alla ätit och hon kunde på ett naturligt sätt +undvika fru von Heineman ... Till middagen kunde hon göra på samma sätt. +Det fanns så många, som inte voro punktliga vid måltiderna bara av +hänsynslöshet och slarv. Men när man hade sina allvarliga skäl som hon +... Det _kunde_ ju, förstås, även de andra ha. Man kunde aldrig veta, +men hon trodde det nu alldeles inte ... + +Efter en stund steg hon upp och klädde sig långsamt. I en viss spänning +begav hon sig till matsalen och öppnade dörren. Det klack till i henne, +och hon hade helst velat vända om, men det gick ju dess värre inte an: +Fru von Heineman satt ensam vid sitt bord och mitt emot vid fönstret ett +par bleka lärarinnor, som talade lågmält, nästan viskande med varandra. + +Thyra hälsade stelt och gick långsamt bort och satte sig vid samma bord, +där lärarinnorna sutto. Hon kände att de sände henne undrande blickar +tvärs över bordet, men hon satt tyst med nedslagna ögon och låtsade +ingenting märka. Litet darrande på handen slog hon hål på sitt ägg. Hon +väntade varje ögonblick, att fru von Heineman skulle komma bort till +henne. Men hon rörde sig icke. + +Fröken Pampe kom in om en stund och frågade deltagande efter Thyras +befinnande. Något högre och tydligare än som behövdes svarade Thyra, att +värken var borta och att hon nu endast kände sig trött och tung i +huvudet. Medan fröken Pampe vitt och brett ordade om det vackra vädret, +kastade Thyra en förstulen blick på fru von Heineman. Hon satt med +slutna ögon. Kring hennes fylliga läppar spelade det sällsamma leendet, +som i detta ögonblick föreföll Thyra att ha en anstrykning av +segervisshet. + +Samma underliga känsla av beklämmande motvilja kom över Thyra, som då +hon första gången såg fru von Heineman. Hon kunde knappast svälja maten +och hon svarade fröken Pampe på måfå. Lärarinnorna stego plötsligt upp +och avlägsnade sig med en förvånad blick och en stel nackböjning för de +närvarande. I samma ögonblick öppnades dörren till köket och en av +jungfrurna ropade på fröken Pampe. + +Thyra blev ensam med fru von Heineman. Hon åt med nervös brådska och +vågade icke se upp. Hjärtat bultade så våldsamt, att hon kände ådrorna +svälla på hals och tinningar. + +Rasslande av siden kom fru von Heineman långsamt över golvet bort till +fönstret där Thyra satt. Hon ställde sig mitt emot henne med armarna på +en stolsrygg. + +— Har ni tänkt på mig något sen vi skildes i går kväll, frågade hon +slutligen efter en lång paus. Hennes röst var mjukare än vanligt, nästan +öm. + +Av allt på jorden hade Thyra minst väntat detta. Hon kände att hon blev +blek av sinnesrörelse. Fru von Heineman var således inte ond, tvärtom. +Vad kunde nu detta betyda? + +Thyra svarade icke. Då upprepade fru von Heineman sin fråga, lågt, +nästan viskande. Thyra samlade allt sitt mod, slog upp ögonen och såg +styvt och stadigt på fru von Heineman: + +— Åjo, svarade hon torrt. Jag kan nästan säga som Pilati hustru: jag har +lidit mycket i drömmen i natt. + +Fru von Heineman sade ingenting. Hon slöt ögonen och log strålande +lyckligt. + +Thyra kände sig plötsligt ursinnigt ond. Utan ett ord vidare reste hon +sig bryskt och gick mot dörren. + +— Vänta då, vänta då, hörde hon fru von Heinemans röst efter sig. Ni är +ju oförlåtligt barnslig — fast, tillade hon högre, det gör er ju bara +ännu mera tilldragande i mina ögon. + +Men Thyra lät sig icke hejdas. Hon skyndade in i sitt rum, tog första +bästa bok och styrde med hastiga steg bort mot skogen. Hon gick länge +därute, ett rov för stridande tankar. Hon kände sig ond, förolämpad och +— hon ville knappt tillstå det för sig själv — en liten, liten smula +smickrad av fru von Heinemans sätt och ord. Det var något så underligt +mystiskt och äventyrligt över alltsammans, som satte fantasien i rörelse +... + +Kanske var det i alla fall intet ont med henne, och hon själv barnslig +och dum som fru von Heineman antytt. + +Slutligen satte hon sig på en kullfallen fura och försökte läsa. Det var +bästa sättet att komma från sig själv och alla dumma funderingar. Men +hon läste endast med ögonen. Tankarna vandrade oupphörligt sina egna +vägar. Hon vände blad efter blad, men innehållet förblev henne +fullständigt främmande. Långa stunder satt hon och stirrade rakt framför +sig i djupa tankar. Äntligen reste hon sig upp. Hon ville söka upp Lisa +och tala om allt för henne. Allt? Egentligen hade hon ju intet att +berätta. Men ändå ... Hon hade aldrig förr upplevat något sådant. Det +var ju skäl nog. Och hon kunde inte låta bli att i sina tankar syssla +med allt som angick förhållandet till fru von Heineman ... Det talades +ibland om att den och den velat skriva sig fri från en sak, som tyngt. +Men man kunde nog lika bra tala sig fri, om man hade en förtrogen och +ärlig vän att lätta sitt hjärta för. Då leddes tankarna åter in på +naturliga banor ... + +Var det inte Rydberg som sagt någonstädes: ”din sorg är din och du bör +bära henne” ... Nå, det passade ju inte riktigt in på detta. Men i alla +fall! Det var bra underliga ord. En sorg förblev ju i viss mening alltid +ens egen, om man så anförtrodde den åt aldrig så många. Andra människor +kunde aldrig övertaga den, aldrig verkligt tyngas av den. Den, som +drabbats av den, fick nog bära den själv genom livet ... Men om det nu +kunde vara en lisa att lägga den fram inför andra, varför skulle man då +inte göra det? Ytterst voro ju ända alla människor till för att hjälpa +varandra ... + +Omedvetet hade hon saktat farten. Hon gick med sänkt huvud, helt fången +i sina funderingar. + +Vid en krökning av stigen stod hon plötsligt ansikte mot ansikte med fru +von Heineman. Hon tog oreflekterat ett steg åt sidan, men i nästa +ögonblick tvärstannade hon. + +Fru von Heineman stod småleende och såg på henne. + +— Ni dumma barn, sade hon slutligen, varför flyr ni den, som ni håller +så mycket av? + +Thyra Börjessons ansikte fick ett uttryck av så oförställd häpnad, att +fru von Heineman brast ut i ett klingande, glatt skratt. + +— Ja, se ni gärna så där stort och förvånat och förolämpat på mig, det +hjälper er ej. Förstår ni er inte själv så gör jag det. + +Fru von Heineman sträckte ut sin hand emot Thyra: + +— Kom med mig nu, så får vi prata! + +Thyra gjorde en avvärjande rörelse. + +— Nå, som ni vill då, sade fru von Heineman road, det går lika bra här. + +Hon ställde fällstolen på stigen och satte sig lugnt avvaktande. Hennes +sätt och minspel retade Thyra oerhört. Hon böjde stramt på huvudet och +ämnade gå förbi. + +— Inga högmodiga later nu, sade fru von Heineman halvt allvarligt, halvt +skämtsamt. Om ni inbillar er, att ni inte kan med mig, så säg då +åtminstone, vad det är, som misshagar er. + +Thyra stod där och fick inte fram ett ord. Hon kände sig skamsen och +olycklig. Hon ville knappast erkänna det för sig själv, men hon visste +icke riktigt, vad hon hade emot fru von Heineman. Åtminstone kunde hon +icke säga det med klara ord. Hon hade aldrig ordentligt gjort sig reda +för saken. Det hade stannat vid oklara, vaga förnimmelser inom henne. + +Hon sänkte blicken och teg. + +Fru von Heineman brast på nytt ut i ett klingande friskt skratt. Thyra +fick göra våld på sig för att icke stämma in. Det lät så smittande +glatt. + +— Ja, där ser ni ju själv, sade fru von Heineman. Ni har ingenting alls +emot mig — om ni nu tycker bättre om, att jag uttrycker mig negativt. + +— Jo, jag har mycket emot er, skyndade Thyra att invända. Jag tycker ... +jag tror ... + +Hon tvärtystnade skamsen. Hon tyckte själv, att hon lät som en tolvårs +flicka. + +— Nå, ut med språket då, sade fru von Heineman godmodigt. + +Thyra betänkte sig ett ögonblick: + +— Jag tror, sade hon långsamt, att ni har hypnotiserat mig. Men jag tål +inte sådant — hennes ton blev plötsligt häftig — jag vill vara en fri +människa, inte mot min vilja tvingas in under andras inflytande. + +Fru von Heineman blev med ens allvarlig. + +— Och om jag nu verkligen hypnotiserat er, vad skada kunde ni väl ha av +det, frågade hon dröjande. En gång förr har det hänt mig att en människa +sade till mig ungefär detsamma som ni nu — men vi blevo vänner efter den +betan ... vänner för livet ... + +Hon satt tyst en stund. Så sträckte hon åter handen mot Thyra: + +— Tycker ni inte, att vi också borde bli vänner? + +Thyra svarade icke. + +— Vill ni verkligen inte bli min vän, Thyra, frågade fru von Heineman på +nytt, mjukt, lockande, nästan sorgset. + +— Jag vet inte, sade Thyra tvekande och lågt. + +Hon kände, att den andra fick makt över henne, och att hon själv gärna +ville ge efter. Det var ju egentligen något att vara glad över, att den +vackra, distingerade fru von Heineman erbjöd henne sin vänskap. Men +längst inne var det något, som ropade, att hon borde vara på sin vakt. +Och hon hade ju lovat Lisa. Bäst därför att göra ett brått slut på allt. +Så var det över och förbi, och hon skulle bli fri och glad som förr. Så +samlade hon allt sitt mod: + +— Vad vill ni mig? frågade hon lågt och misstroget. Jag är ju så mycket +yngre än ni, jag kan ju ingenting vara för er. + +Fru von Heineman skrattade glatt. + +— En sådan misstrogen själ ni är! Så blev hon plötsligt allvarsam. En +ung och en gammal kvinna kan ha mycket att ge varandra, sade hon +hemlighetsfullt. Tror ni inte det, frågade hon lågt och fäste sin djupa, +sugande blick på Thyra. + +Thyra stod tyst en stund. Så sade hon långsamt och eftertryckligt: + +— Jag vet inte varför, men jag känner mig rädd för er. Det gjorde jag +från första stunden ... Ibland tror jag, att Lisa har rätt, att ni inte +är en bra människa och att försynen kanske vill varna mig ... Jag har +aldrig förr känt mig skrämd för någon människa ... åtminstone inte på +detta sätt ... + +Fru von Heineman reste sig häftigt. Hon var mycket blek och ställde sig +hög och stolt framför Thyra: + +— Det där var starkt, sade hon med ett ansträngt försök att låta lugn. +Men jag råder er: väg edra ord en annan gång. Det finns gränser, över +vilka inte ens en hysterisk flicksnärta får gå. + +Thyra stod där skamflat. Hon visste inte, hur hon skulle draga sig ur +spelet, om hon borde ursäkta sig eller tiga. Hon fingrade nervöst på sin +urkedja och såg flyktigt och skrämt på fru von Heineman. Hon märkte, att +det sammetslena, sugande i fru von Heinemans ögon lämnat plats för ett +hårt, kallt uttryck. + +— Jag skall inte längre hindra er, fröken Börjesson, om ni önskar gå, +sade hon i iskall men förbindlig ton. + +Thyra dröjde ett ögonblick villrådig. Så böjde hon huvudet till avsked, +olycklig, stukad, nästan ångerfull. Långsamt och osäkert gick hon stigen +framåt. Hon visste att fru von Heineman följde henne med blicken, och +hon tyckte, att den brände hennes rygg som glödande kol. Hon var ond på +sig själv. Inte hade det varit nödvändigt att bära sig så klumpigt och +taktlöst åt. Men hon visste, att hon handlat av något slags obegriplig +självbevarelseinstinkt och ej alls av begär att såra. Men det kunde ju +ej fru von Heineman förstå. Hon hade också talat om hysteri. Kanske hade +hon rätt. Fru von Heineman hade ju aldrig varit annat än vänlig och god, +fastän hon ofta mötts bryskt och avvisande och nätt och jämt hövligt. +Och vilken grund hade hon, Thyra, väl haft att behandla på detta sätt en +främmande människa, som visat henne sympati och vänlighet? Till sin skam +måste hon erkänna, att hon inga andra skäl haft än att fru von Heineman +hade underliga, bottenlöst djupa ögon och ett sällsamt, mjukt leende, +och att hon själv varit febersjuk en natt och legat och fantiserat om +henne ... Sannerligen, fru von Heineman hade rätt. Hon var hysterisk, +oresonlig och oefterrättlig som sådana brukade vara. Och hon, som alltid +tyckt, att det var ett så förfärligt ord, detta, som jämt slungades ut +om än en, än en annan av hennes vänner och bekanta! Och nu sades det om +henne själv — och med fullt fog. Nu efteråt förstod hon det gott. + +Efter något sökande fann hon Lisa liggande på magen på en utbredd filt +under ett träd i parken med huvudet över en bok. + +— Är du ond på mig för att jag inte kom in till dig i morse, ropade Lisa +emot henne. Det var lutter välvilja. Jag tyckte, det skulle göra dig +gott att sova. Och sen var buren tom ... Men vad står på? Du ser så +konstig ut. Är det något ledsamt? + +Hon reste sig på armbågen och såg spörjande på Thyra. + +Thyra satte sig på filten bredvid Lisa och började berätta. Lisa hörde +på under tystnad, hela tiden tuggande på ett grässtrå. Då Thyra slutat, +låg hon tyst en stund och funderade. Så rullade hon sig runt, så att hon +kom på rätt sida, satte sig upp och spottade energiskt ut grässörjan. + +— Jo, det var allt en fin soppa du lagat ihop, min kära Thyra, sade hon +därpå i den lätta, nonchalanta ton hon använde, då hon på en gång var +road och chokerad. Du är då ett litet nöt att bära dig odiplomatiskt åt. +Men det som inte kan ändras, skall man helst inte spilla ord på ... Det +är visst uttryckt på något spirituellt sätt genom ett ordstäv om krut +och kråkor, som jag inte förmår citera nu i värmen ... Kanske var det +inte så dumt i alla fall, att du sjöng ut reellt. Nu är du kvitt +människan för all framtid. Och det är bestämt värt en hallelujasalva ... +Men mycken trevnad blir det nog inte efter denna dagen på det här +stället för varken Heinemanskan eller dig, tillade hon tankfullt. + +Hon satt tyst en lång stund och funderade. + +— Vet du, sade hon slutligen, jag tror det vore allra bäst om en av +parterna avträdde. Men då vi inte rimligtvis kunna köra i väg välborna +Heineman, så är det väl bäst att vi schappar i stället. Jag skuddar +gärna stoftet av mina fötter, om jag därmed kan spara dig obehag ... Och +för resten har jag fått nog av Pampes köttgrytor och manspersonernas +huvud på silverfat ... Nå, vad säger högst densamma om förslaget att +resa redan i morgon bittida? Pampe skall jag åtaga mig att klara. + +Thyra svarade icke strax. Tanken på att resa kändes som en tagg inom +henne. Det var så soligt och ljuvligt just nu, och hon visste att hon +skulle längta efter gläntan och Pampe och allt, allt annat, som hörde +till stället — ja, varför inte erkänna det, efter fru von Heineman allra +mest ... Det var underligt, men sant ... ”Dumma barn, varför flyr ni +den, som ni håller så mycket av,” hade hon sagt. Hur kunde hon veta det? +Då visste hon ju det inte själv. + +— Nå, du tiger, ljöd Lisas manande röst i hennes öra. Thyra hade nästan +glömt, att hon skulle ge ett svar. Hon strök sig förvirrat över pannan. + +— Ja, jo visst, sade hon famlande. Det blir nog det bästa. Tack skall du +ha, Lisa! + +Hon reste sig dröjande: + +— Ja, så går jag väl in och börjar packa då. Det är drygt nog. + +Lisa såg efter henne, där hon gick trädgårdsgången fram och försvann +bakom knuten. Då lade hon sig åter på magen och tog fatt i boken. Men +efter en liten stund smällde hon den argt i backen: + +— Fördömda Heineman! Sådant uselt, eländigt fruntimmersgrej! Hela tiden +har jag trott att det var en trollpacka, den vackra frun. Och jag får +nog rätt till slut ... Och jag, som skulle ut och fiska med Adonis i +morgon klockan fem! Och Pampe! Hennes trinda ögon trilla väl ur skallen +av lutter förvåning, då hon får höra om den bråda resan. Fast — något +måste utfunderas som låter sannolikt. ”Vad vore nödlögnen till, om den +inte skulle brukas” ... + +Så reste hon sig mödosamt, plockade beskedligt upp boken, rätade +omsorgsfullt ut de blad, som blivit vikna, då den slungades i marken, +och gick långsamt med filten släpande efter sig bort mot huset. + + + + + V. + + +November ruvade mellan husen med blygrå himmel över våtglänsande tak, +halvskumma, tröstlösa dagar, tunga av dis och dimma, pinande som ett ont +samvete. + +Äntligen en dag kom solen med gulvitt ljus över ett snötäcke av små +korniga flingor. Det var som att vakna efter en lång mardröm. +Människorna ilade fram över gatorna ivriga, gladlynta, med nyvaknad +energi och kinderna röda av den friska kylan. + +Thyra Börjesson stod framför sitt staffli i fotsitt bumullsförkläde och +målade friska tag. Då och då trädde hon ett par steg tillbaka, kisande +med ögonen och huvudet på sned. Det var bestämt den bästa tavla, hon +någonsin målat! + +Hon smålog belåtet, då hon lade penslar och palett ifrån sig. Nu hade +hon då verkligen gjort sig förtjänt av en hygglig frukost! Hon betänkte +sig ett ögonblick: Skulle hon gå två trappor ner till sin +inackorderingsfru eller greja frukosten själv? Den stora, ljusa ateljéen +var avgjort gemytligare än mamma Munters mörka matsal med dess inpyrda +lukt av lök och härsket flott. Och besväret var ju överkomligt ... + +Beslutsamt lade hon sig på knä framför den gula, åbäkiga kakelugnen, +kastade in några vedträn och blåste liv i den falnande glöden. Så föste +hon omilt undan skisser och utkast från ett hörn av det stora, avlånga +bordet och ställde fram käx, ost och smör. Hon vägde betänksamt en ask +konserver i handen ... Skulle hon? Den var ju egentligen avsedd för +oväntade gäster, men för en gångs skull och till solens och den nya +tavlans ära ... + +Med armbågarna på bordet och huvudet stött i händerna satte hon sig mitt +framför anrättningen i väntan på att vattnet i tekitteln skulle koka. +Hon följde med blicken den blåa, susande spritlågan, som brann så stilla +och lugnt, så länge den fick vara i fred för pustarna från hennes +näsborrar. Men då vred och slingrade den sig som i plågor eller slog upp +höga, trotsiga, upproriska flammor kring kitteln ... + +Var hon icke själv som den susande blåa lågan, som brann lugnt och +roligt, så länge vinden icke blåste? Och vred hon sig icke i smärta +eller reste sig upprorisk och trotsig mot det som låg närmast, därför +att hon icke förstod, att det var det fjärmare, ödets pustar, som drev +en hit eller dit ... + +Plötsligt knackade det på dörren. Hon for häftigt ihop. Vem kunde det +vara? Knappast Lisa, som stormläste på examen. Och hon brukade dessutom +alltid stiga på utan onödiga ceremonier. + +I en viss spänning gick hon bort till dörren och öppnade. Fru von +Heineman stod utanför, vackrare nästan och elegantare än förr. + +Thyra rodnade starkt och kom sig icke för att bedja henne stiga in. + +— Så överraskad ni ser ut och inte alls glatt, sade fru von Heineman och +log sitt strålande leende. En gång skulle jag väl ändå komma och söka +upp er. Men _jag_ är bara glad att se er ... + +Hon tog Thyras hand mellan båda sina och drog henne med sig bort under +det stora snedfönstret. + +— Låt mig se på er, se om ni är er riktigt lik som jag minns er! ... Å, +vad det är länge, längesedan jag såg er, många, många år tycker jag ... + +Hon strök med handen över Thyras huvud. + +— Alltjämt samma underbara hår: silke och guld ... men edra ögon äro så +allvarliga, jag saknar den skälmska glimten i ögonvrån ... Men kära, ni +ser ju nästan pinad och olycklig ut! Inte tänker ni väl på den lilla +schismen från i somras? Det var ju ingenting allvarligt som man minns +länge. Men ert brev minns jag. Det var så likt er själv med sina böner +om förlåtelse och självanklagelser. Det gjorde mig mycken glädje, och +hade jag kunnat, hade jag kommit för länge, längesedan för att tacka er +... men ser ni omständigheterna rår man i allmänhet inte över, och jag +säkert mindre än de flesta ... Men jag har tänkt på er så mycket, mycket +och längtat efter att se er ... + +Hennes röst blev plötsligt låg, nästan viskande: + +— Och ni — har ni också tänkt på mig — åtminstone ibland? + +Thyra kände sig bortkommen och blyg som nästan alltid, då hon var +tillsammans med fru von Heineman. Nu stod hon där rodnande med nedslagna +ögon: + +— Nog har jag tänkt på er ibland, det vore väl underligt annat, sade hon +dröjande. + +Fru von Heineman drog henne häftigt intill sig och kysste henne på +pannan: + +— Ni lilla kära barn, tack för det! Det gör mig glädje att höra. + +— Jag trodde, att ni inte ville förlåta mig, då ni aldrig svarade på +mitt brev. Det har pinat mig så mycket, sade Thyra i samma tveksamt +dröjande ton som nyss. + +— Lilla barn, sade fru von Heineman lätt, _er_ kan man väl inte låta bli +att förlåta ... Men nu skall vi inte tala om det som varit, nu skall vi +begagna tiden rätt och ni skall visa mig, vad ni målat sedan vi skildes. + +Hon såg sig om i ateljéen. + +— Så förtjusande trevligt ni har häruppe, ni avundsvärda! Sprakande +brasa och lugnt och fridfullt ... jag önskar jag finge stanna här alltid +... + +Hon avbröt sig med en suck: + +— Ni höll visst på med er frukost, då jag kom. Låt mig inte störa. Jag +sätter mig i ett hörn och ser på edra tavlor. + +Vattnet i tekitteln kokade, så att ångan stod ut genom pipen i en lång +kometsvans. + +— Jag hade inte börjat än, sade Thyra med en flyktig blick på den enkla +anrättningen. Det är inte mycket att bjuda på, men det vore en glädje, +om ni ville göra mig sällskap. + +Thyra satte fram en kopp och hjälpte fru von Heineman av med kappan. Hon +kände sig åter sig själv och svarade ingående på fru von Heinemans +frågor. Hon berättade självmant om sina planer och förhoppningar visavi +sitt arbete. + +De sutto tigande kvar vid bordet en stund, sedan de slutat äta, Thyra +med tankarna ännu dröjande vid de nyss upprullade framtidsperspektiven. +Fru von Heineman sände henne från sidan en hastig, litet osäker blick. +Så drog hon fram en liten hopviken papperslapp och lade den mitt framför +Thyra. + +— Följ med mig på operan i kväll, sade hon lågt och såg med stora, +bedjande ögon på Thyra. Ni skulle göra mig en sådan obeskrivligt stor +glädje. + +Thyra såg överraskad upp. Hon tvekade med svaret: + +— Jag vet inte om jag kan ... om jag har tid, sade hon slutligen. + +— Säg att ni vill, sade fru von Heineman enträget, ja, ni får helt +enkelt inte neka, tog hon ivrigt till. Vi är ju vänner nu, ni och jag, +och jag har målat ut detta så trevligt i min fantasi att få gå på operan +i ert sällskap ... Jag är ensam, min vän är bortrest på några veckor +till släktingar, och jag ville så gärna att ni efteråt följde med mig +hem och superade ... + +— Det blir så sent, sade Thyra till hälften besegrad. Hon visste inte, +vad hon skulle finna på för invändning. + +Fru von Heineman skrattade glatt. + +— Barnsligheter, sade hon övermodigt. Jag hämtar er i bil och lovar att +föra er oskadd hit tillbaka. + +Hon såg sig spörjande omkring i ateljéen: + +— Sover ni häruppe? + +— Allt som andan tar mig, svarade Thyra glatt, ibland häruppe, ibland +nere i mitt ”riktiga” rum hos fru Munter. + +Tanken på det föreslagna nöjet fyllde henne plötsligt med en obändig +glädje. Det var så längesedan hon hade något riktigt festligt. Och detta +lät så lockande. + +— Nå det är ju härligt! Då behöver ni ju ingen störa, om det skulle bli +sent, och kan smyga er upp tyst som en ande och krypa till kojs. + + * * * * * + +Regementets dotter ... + +Det var då ingenting för den, som älskade musik som hon. Men glatt och +oförargligt. Och hon var i lynne i kväll att tycka allting bra. Fru +Oscàr och Svedelius skämde heller inte bort sina roller. + +Salongen var glest besatt. Fru von Heineman och Thyra sutto ensamma i en +loge på första raden. Ett par damer på andra radens sida satte +oupphörligt sina kikare på dem. Fru von Heineman rodnade svagt och +gjorde en nekande skakning på huvudet, då Thyra frågade, om hon visste, +vilka de voro. + +Så gick ridån upp för Cavalleria Rusticana. + +Thyra satt med slutna ögon och lyssnade till den upprörda, lidelsefulla, +sinnligt trånande musiken. Hur ofta hon än hörde den, greps hon alltid +av samma ångestblandade lyckolängtan, som pressade och slet inom henne +och fyllde hennes ögon med tårar. Hon visste aldrig, om det var mest +njutning eller mest smärta, hon erfor. Men det kunde dröja dagar, innan +hon åter var helt sig själv. + +Under intermezzot, då tonerna från Zetterkvists fiol löste sig ur +orkestern och stego upp förklarade, nästan skärande rena, tog fru von +Heineman plötsligt Thyras hand och tryckte den häftigt. + +Strax därpå gick ridån ned. De smattrande applåderna slogo som +hagelskurar mot Thyras trumhinnor och väckte henne ur hennes drömmar. +Litet yr och förtumlad följde hon efter fru von Heineman. + +Då de sutto i bilen och foro genom de snöhöljda gatorna, sade fru von +Heineman med sin mjuka, låga röst: + +— Ångrar ni, att ni följde med i afton? + +Thyra tog ivrigt hennes hand. + +— Jag är glad och tacksam, sade hon varmt. + +Så sutto båda tysta. Thyra såg ut genom fönstret. De foro förbi klungor +av hemvändande teaterbesökande och ensamma fotgängare, som sände långa +blickar efter den framsusande, tutande bilen. Äntligen vek den in på +Karlavägen och stannade framför ett modernt hus i början av gatan. Fru +von Heineman böjde sig fram och pekade på två upplysta fönster i andra +våningen: + +— Däruppe bor jag! + +Så gick hon före uppför trappan och öppnade tamburdörren. En svartklädd +jungfru i vitt förkläde kom utspringande och hjälpte dem av med +ytterplaggen. Hon såg förvånat spörjande på Thyra. + +Thyra kastade en blick i spegeln. Hon trodde, att något kommit i olag i +hennes klädsel. + +Så tog fru von Heineman hennes arm och förde henne genom en elegant +salong in i matsalen. Bordet var dukat med blommor och kristall och en +massa läckra kallrätter. En champagnebutelj stack upp sin raggiga +guldhals ur en iskylare. + +Thyras min blev ljus. Hon tyckte om ett festligt dukat bord och ovanlig +mat. + +— Men detta är ju nästan syndigt, ropade hon förtjust, vi två ”ensamma +fruntimmer”! + +Jungfrun drog på munnen, litet menande föreföll det Thyra. Fru von +Heineman märkte det och gav henne en sträng, högdragen blick. + +— Slå upp buteljen och sätt sedan in kaffet i salongen över spritlågan, +sade hon i iskall, befallande ton. Sen får Anna gå! Vi passar upp oss +själva ... Ni har väl ingenting att invända däremot, vände hon sig i +samma ögonblick soligt leende till Thyra. + +Thyra kände sig oangenämt berörd. Stillatigande gjorde hon en medgivande +böjning på huvudet. + +Med snabba, skrämt tysta rörelser tog jungfrun iskylaren från bordet och +slog upp buteljen med en kypares vana säkerhet. Korken flög upp med en +skarp smäll. + +— Det är välkomstsaluten för _er_, sade fru von Heineman med en lång +blick och stark betoning. + +En känsla av kväljande obehag for igenom Thyra. Hon såg envist ner i sin +tallrik utan att säga något. + +Jungfrun fyllde deras glas till brädden. Med en ödmjuk nigning försvann +hon därpå ur rummet. De två blevo ensamma. + +Fru von Heineman höjde sitt glas. Hennes ögon lyste svarta. Det +egendomligt stilla leendet lekte kring läpparna: + +— Tack för att ni ville komma, sade hon i ett tonfall som om hon haft +att tacka en högtstående för ett ogäldbart ynnestbevis. Thyra rodnade +svagt. Hon fick ett blygt, nästan ödmjukt uttryck över sitt ansikte. + +— Det är jag ... jag som borde tacka er, stammade hon osäkert. Så teg +hon tvärt. Hon satt och undrade över, varför hon alltid blev så +obegripligt dum och tafatt, då hon var tillsammans med fru von Heineman. +Nu kunde hon omöjligt hitta på något att säga, satt bara och kände sig +underligt bunden. + +Men när vinet började bränna i ådrorna, blev hon plötsligt glad och fri, +och hon steg upp från bordet med känslan av att det varit en underbart +trevlig supé. Hon skulle nästan velat börja om den på nytt. + +Fru von Heineman serverade kaffet i små kinesiska koppar. Då hon tog +chartreuseflaskan och ville hälla i likörglasen, slog Thyra förskräckt +ifrån sig. Hon brukade aldrig dricka likör. Champagne var det enda, hon +var svag för. Men det hjälpte icke. En liten smula kunde hon väl ändå +smutta på. + +Småningom blevo de båda tysta. Fru von Heineman satt lutad mot +soffhörnet med en cigarrett mellan fingrarna. Hon såg förstrött +drömmande på den lätta röken, som svirvlade upp mot taket. + +Thyra tyckte att det var som dagarna ute i gläntan, och dock var allt så +annorlunda ... + +— Nå, har vi det inte bra nu, frågade fru von Heineman plötsligt. + +— Mycket, mycket. + +— Ni, lilla toka, är ni ännu rädd för mig? Tror ni ännu, att jag inte är +”en bra människa”, frågade fru von Heineman skämtande. + +Thyra slog ned ögonen och blev plötsligt allvarlig. Hon hade svårt att +inte vara ärlig. + +— Jag vet inte mera vad jag tror, sade hon tvekande. + +Mellan fru von Heinemans ögonbryn kom ett djupt veck, som strax åter +slätades ut. Med ens sade hon i lätt ton: + +— Tycker ni inte, att det är meningslöst, att vi två går och titulerar +varandra — på den fot vi står med varandra? + +Thyra blev alltid generad, då hon skulle lägga bort titlarna med någon. +Hon rodnade litet och slog besvärat ner ögonen. + +— Jo, det tycker jag nog, sade hon lågmält. + +Fru von Heineman sträckte fram handen mot Thyra. + +— Nå, då är saken klar, sade hon glatt. Men du måste säga du och inte +bara namnet. Det har jag aldrig kunnat tåla. + +Hon betänkte sig ett ögonblick. + +— Men säg, vore det inte förtjusande, om vi två behölle vårt du alldeles +för oss själva ... som en liten hemlighet, som inte angick andra? + +Thyra rätade på sig och blev plötsligt mycket allvarsam. Hon såg stramt, +nästan högfärdigt utmanande på fru von Heineman. + +— Sådant förstår jag mig inte på, sade hon stelt. Jag lägger aldrig bort +titlarna med andra personer än hela världen kan få veta av, att jag är +du med. Jag skulle aldrig kunnat göra en människa ett sådant förslag som +— — — som ni nu gjort mig. Det är helt enkelt förolämpande ... + +— Kära lilla barn, avbröt fru von Heineman i förtvivlad ton, du +missförstår mig alldeles, det kan jag försäkra. Inte tror du allvarligen +att jag skulle skämmas för att låta någon höra, att vi två är du med +varandra ... Det är ju barnsligheter, inte värda att bemöta en gång ... +Det är bara en egenhet av mig: då jag håller av någon så, som jag håller +av dig, vill jag gärna ha någon liten hemlighet tillsammans med den +personen ... Då blir det något så tjusande mystiskt, något så +obeskrivligt charming över hela förhållandet ... Kan du inte förstå +detta? + +— Nej, sådant förstår jag inte, sade Thyra i samma korta, mörka ton. Så +reste hon sig bryskt för att säga farväl. + +Med milt våld tvingade fru von Heineman henne ner i stolen igen. + +— Du gör mig förtvivlad, utom mig, om du missförstår mig så grymt. Jag +kunde inte tro annat än att du i den saken tänkte och kände som jag. + +— Jag börjar tro, att vi känner och tänker mycket olika, sade Thyra +tvärt. + +Ett blixtsnabbt leende lyste upp fru von Heinemans drag. + +— Det gör vi inte, sade hon bestämt och lågt med en underlig anstrykning +av glädje i rösten. + +Thyra såg flyktigt och förvånat upp på henne. Så sänkte hon blicken på +nytt. + +Det blev en lång paus. Thyra satt och såg mörkt ner i sitt knä. +Plötsligt böjde sig fru von Heineman fram emot henne och lade sin hand +över Thyras arm, som vilade mot stolarmstödet. Under små ömma +tryckningar lät hon handen glida uppefter armen och böjde sig allt +närmare fram emot Thyra. + +— Thyra ... Thyra, se på mig, sade hon plötsligt lågt, i öm beslöjad och +ändå befallande ton. Som i en dröm lyfte Thyra sin blick och såg +motståndslöst, oavlåtligt in i tvenne ögon alldeles intill hennes egna, +djupa, sugande som en brunn och med en rödskimrande glans längst inne +bakom pupillerna. Det rev och slet inom henne av en underlig, +ångestblandad lustkänsla. Det blev rött för hennes ögon. Det var som +sveptes hon in i ett hölje av skimrande, glödande, brinnande eterångor, +som brände hennes hud och omtöcknade hennes sinnen. + +Plötsligt lyfte hon, automatiskt som en sömngångare, sina armar, +slingrade dem om fru von Heinemans hals och tryckte sig häftigt intill +henne. + + + + + VI. + + +Thyra Börjesson spratt till i sömnen och vaknade med en känsla av att en +oerhörd olycka brutit in över henne. Hjärtat bultade och ångestsvetten +bröt fram över hela hennes kropp. + +Var det då verkligen sant? Var det icke alltsammans en hemsk, ohygglig +dröm? Hon knöt händerna och tryckte dem hårt mot sina slutna ögon. Ett +brutet, rosslande ljud trängde fram ur hennes strupe, ett kvidande, +tårlöst snyftande som hos ett sårat djur ... Gud — Gud — Gud — minnet, +skammen skulle följa henne livet igenom. Aldrig skulle det kunna göras +ogjort, aldrig plånas ut, aldrig, aldrig ... Å, det var ett hemskt, +förfärligt ord detta aldrig, hemskt och grymt och ohyggligt, då det +rymde bittert svidande allvar som nu ... + +Plötsligt reste hon sig häftigt. Hon ville bort, ut från detta ställe, +som gömde hennes förnedring, hennes skam och synd, bort, bort, innan +någon hann vakna och se henne ... Ja, hur såg hon väl ut? Skulle de +kunna se det på henne? + +Med darrande händer trevade hon i den gråa halvskymningen efter +tändsticksasken på bordet och rev eld på en sticka. Hon ryckte +förskräckt till för det sprakande ljudet och tappade stickan. Så strök +hon nervöst brådskande eld på ännu en och smög sig bort till spegeln. +Ett gråblekt ansikte med flackande, vilda ögon såg på henne ur glaset. +Håret flöt vilt och upplöst ned över rygg och axlar. + +Tändstickan föll handlöst till golvet. Stönande tryckte hon på nytt +händerna mot sina tårlösa ögon. De kändes som brinnande, glödande klot i +hennes huvud. Inte en tår kunde hon gråta. + +Så började hon skyndsamt sätta på sig kläderna. Utanför fönstret brann +en gaslykta och kastade in litet av sitt gula ljus genom den tjocka +gardinen. Hon kunde nödtorftigt reda sig utan att tända ljus. + +Äntligen var hon färdig och öppnade försiktigt dörren. Så smög hon fram +genom rummen. Efter varje steg stannade hon och lyssnade spänt. Allt var +dödstyst därinne. Utanför rasslade en spårvagn förbi. + +Med darrande händer trevade hon rätt på sina ytterkläder och öppnade +tamburdörren. En stönande suck bröt sig fram ur hennes bröst, då dörren +fallit i lås bakom henne. Hasande utefter ledstången flydde hon som ett +skrämt djur ut ur huset. Hela tiden hade hon känt en obeskrivlig ångest +för att någon skulle få se henne och hindra henne från att gå. + +Snön låg tjock över gatorna. Flingorna föllo myllrande tätt från den +gråa himlen. Halvt bedövad plumsade hon nedför Sturegatan. +Renhållningskarlarna upphörde att skotta och sågo undrande efter henne. +En mötande herre slängde till henne några glåpord. Hon kände ett slags +lisande tacksamhet för smädelserna. Det var ju bara rätt och sant. Hon +var värd hån och förakt nu och i all evighet. + +På Stureplan tog hon en automobil och åkte hem. Hon tryckte sig in i ett +hörn och satt orörlig med slutna ögon, tills den stannade utanför hennes +port. Då steg hon brådskande ur och smög tyst och snabbt uppför de fem +trapporna till sin ateljé. Hon reglade dörren och sjönk utmattad ner i +en korgstol med ytterkläderna på sig. Så satt hon i timmar, orörlig, +blek, med slutna ögon och mätte rysande djupen i de avgrunder, som +gapade emot henne ur hennes själ. + +Och hon som trott, att hon nu var en stark, fri människa, som äntligen +hade sig själv i hand, efter alla de många gångna årens strider mot kött +och blod! Hon som trott, att hon aldrig skulle kunna lockas från det +rättas väg av sitt blods sirénsånger! + +Och nu voro alla års heta strider förgäves. Alla hade de varit lönlösa, +betydelselösa som om de aldrig kämpats. Allt var sopat bort, förintat på +några få, korta minuter. + +Det var som när jorden bävat under en stad och störtat stolta +människoverk över ända, och av allt blott återstod en hop grushögar och +jämmerliga ruiner. + +Vad livet ändå var meningslöst för människors barn — mest för henne +själv och hennes arma systrar! Gud skapade en på ett sätt och själv +skulle man skapa om sig på ett annat. Hela livet skulle man brottas och +strida och vakta sig mot sig själv. Somliga — inte alla. Inte de gifta +kvinnorna och männen. Dem tillät man allt. Dem aktade man, dem förlät +man allt — även sådant, som inte borde förlåtas. Men hon och hennes +ogifta systrar skulle taga sitt kors uppå sig och släpa det leende, ja, +leende genom livet. Den, som inte kunde, inte orkade, den var en dålig +människa, eller åtminstone en människa, som gicks förbi under en +tystnad, mera sårande och dömande än tusenden av ord. + +Och de, som stritt hela livet igenom och segrat och lyckats bevara sin +”skatt” — hur gick det väl dem? När spåren efter de tysta lidandena och +den bittra kampen började träda fram i deras ansikten, när de tusende +striderna röjde sig i deras förkonstlade tal och sätt, som ju ofta +ingenting annat var än en förstenande rädsla att det kunde märkas, hur +det egentligen såg ut inom dem, då skrattade fruar och män med hånande +ömkan och tvetydiga blinkningar och kallade dem förkrympta, vissnade, +ofärdiga varelser. Och det var sant. Förkrympta, ofärdiga varelser blevo +de, vissnade i förtid — inte alla och färre nu än förr, nu, då de +åtminstone unnades ett självständigt arbete till hjälp och glömska. Men +somliga — de varmblodiga, de som inte hade grodblod i ådrorna och inte +kunde låta bli att lyssna, när blodet sjöng inom dem ... + +Men inte kunde Gud ha menat, att så många, många, som ju sattes i +världen utan egen vilja, skulle offras på det stora Molochaltare, som +kallas samhället. Nej, det trodde väl ingen. Inte de kloka och upplysta. +Men alla, alla tego de, ingen ville svara på sådana frågor. ”Rädda sig +den som kan”, det var den hemliga lösen. Och den, som inte förmådde, den +fick gladeligen offras ... + +Men egendomligast av allt var att se de kvinnor, som lyckats ”rädda +sig”. De stoltserade över att de blivit utvalda, och satte sig själva +framom andra kvinnor. Och alla buro de ”en liten skrikande dygd under +armen”: allesammans sade de sig inga känslor ha utan hade offrat sig för +sina män och sitt fosterland. Ty det var vordet skam att vara kvinna så, +som Gud skapat en ... + +Men hon visste, att om hon sade allt detta högt och öppet, så skulle de +alla fara över henne som ett koppel tjutande hundar — även de, som +visste och kände, att hon hade rätt. De skulle smäda henne och kalla +henne osedlig och en osedlighetens apostel. Och kvinnorna, även de, som +lidit mest, skulle slå sig för sitt bröst och ropa, att det inte var +sant, det hon sade. De skulle i stället klappa i händerna, då männen +sade, att de voro skuggvarelser utan varmt blod, att deras sinnen sovo +en drömlös sömn, så länge de inte voro gifta. Och alla skulle tiga om de +tusende, tusende oäkta barnen, vilkas tillvaro dock vittnade om, att +blodet också rann hett i kvinnornas kroppar. Ty det fanns saker, som +aldrig fingo sägas högt, fast de voro riktiga och sanna och så många +tusenden suckade under förbannelsen. Människorna bara tego och tego. +Prästerna tego. Från sina predikstolar dundrade de nog mot synden och +köttets begärelser och världens ondska. Det hade de gjort sedan +århundraden! Men det var till ingen nytta, ty i själva verket dundrade +de endast mot kvinnorna, aldrig mot sitt eget kön, fast de inte sade det +högt. Men alla männen visste det. För dem fanns det alltid tysta +förbehåll. Och prästerna hjälpte dem. Det fanns två slags moral, en för +män och en för kvinnor. Men vilken präst dundrade emot detta? Hade +någonsin en präst dundrat mot dem, för vilkas skull prostitutionen +egentligen fanns till? Hade någonsin en präst från sin predikstol tagit +sig an deras sak, dessa olyckliga, utstötta, som än i dag behandlas som +rättslösa, som parias? Aldrig hade hon hört det. Och dock var det +tillsammans med männen de syndade. Dundrades det någon gång mot +lättfärdiga män, dundrades det mera ändå mot lättfärdiga kvinnor, som +levde i synd och snärjde männen — de starka, stolta, härliga männen! Men +mot det heliga samhället, männens eget samhälle, som reglerade +osedligheten med polisförordningar, dundrades det icke. På de rikas +gator fick osedligheten icke gå fritt omkring, bara på de fattigas. Ty +de rikas unga döttrar skulle skyddas och helst ingenting veta om sina +olyckliga systrar ... + +Thyra Börjesson stönade högt: + +Å, Gud, Gud, hur kan du leva, sitta stilla i din himmel och se allt +detta! Vilket hyckleri, vilket bottenlöst elände, vilken skam och nesa +var icke livet för de arma människorna! + +Hon steg upp och kastade av sig hatt och kappa och började gå oroligt av +och an på golvet. Det var kallt i rummet, men hon märkte det icke. Hon +ställde sig vid fönstret och såg ut. Snön välte ideligen ned där +utanför. Hon öppnade en ruta och andades in den kyliga, friska luften. +Flingorna dansade in och fastnade i hennes hår och kylde hennes heta +panna. Det var som att få nytt liv ... Nytt liv?! Hon knep hårt ihop +läpparna och stängde rutan. Så började hon rastlöst gå upp och ned i +rummet. Plötsligt stannade hon mitt på golvet och skrattade hest. Nytt +liv! Ja, sannerligen skulle det bli ett nytt liv! Hej, låtom oss äta och +dricka, ty i morgon måste vi dö! Släpp Barabam lös, du människobarn! Vad +båtar det att hela livet igenom sitta på huk och vakta med piskan en +liten dygd, som inte är en dygd? Vad båtar det att strida och strida, +man faller ändå till sist ... Fanns det icke något som hette: ”en god +Jesu Kristi stridsman”? Hette det icke: ”den rättfärdige faller sju +resor och står åter upp”. Javäl. Men det gällde andra fall. Det gällde +icke hennes. Efter något sådant kunde man aldrig stå upp. Och Gud själv +hade velat hennes undergång. Han hade sett hennes strider, sett hennes +lidanden, sett hennes vilja att hålla sig obesmittad ... Och när hon +trodde sig fri och stark, då lät han henne plötsligt falla — falla för +det omöjligaste, det föraktligaste av allt ... Har krukmakaren icke rätt +att göra ett käril till heder eller oheder. Jo, det hade han väl. Men +vilken fröjd kunde det väl vara att göra somliga till oheder? Skulle det +fula ge relief åt det vackra. Ja, vem förstod väl det? Men ett var +visst: henne hade Gud gjort till oheder. Och hon skulle bli, vad hon var +ämnad att bli. Hon skulle icke längre spjärna emot ... + +Hon log ett hårt, knivskarpt leende. Det steg upp inom henne en underlig +bitter, trotsig fröjd. Nu var hon färdig med sig själv och sin Gud och +samhället. Nu var hon bara en simpel brottsling, som kunde straffas som +vilken annan som helst, som stulit och rövat och mördat ... Men hon +skulle hämnas, hämnas, hämnas på allt det gamla, på Gud och världen och +sina framfarna dagars dygd. Hon skulle äta och dricka och göra sig glad +och släppa Barabam lös, nu när allting var slut, förlorat, förfelat. +Aldrig, aldrig mer skulle hon tänka. Så bleve livet lätt ... + +Hon kastade sig på schäslongen och drog filten över sig. Hon låg och såg +på den vackra foten i den eleganta lackskon, som stack fram under den. +Det var som om den inte varit hennes. Så somnade hon till sist. + + + + + VII. + + +Fru Munter stod utanför ateljédörren och bultade och riste i låset och +ropade Thyra Börjessons namn. Slutligen fick hon svar. + +Jo, det var nog så: Thyra hade inte känt sig frisk. Men nu hade hon +sovit och vore tacksam för litet mat på en bricka och en brasa i +kakelugnen. + +Då fru Munter gått, steg Thyra upp och reglade upp dörren. Så lade hon +sig åter på schäslongen och drog filten över sig. Hon blev liggande, +medan hon åt, med brickan framför sig på en stol. + +Det var underligt ändå, att hon kunde äta och vara hungrig, hon som +varit så utom sig, så förtvivlad, så förbittrad på hela livet! Nu kände +hon bara en dov, underlig stiltje inom sig. Tankarna hade blivit tröga +och tama. Sömnen hade visst tämjt dem. Och hon var så trött, så trött på +allt, så led vid sig själv, att hon inte heller skulle orkat höra på, om +de blivit vilda igen som förr i dag ... + +Hon låg och såg på brasan. Lågorna dansade utefter vedträden, lyste och +hoppade och slingrade, blåa, roströda, skinande vita. Det var evigt nytt +att se deras spel ... + +Utanför gick det i trappan. Hon iddes inte vända på huvudet, då dörren +gick upp. Det var väl jungfrun, som kom för att hämta matbrickan. + +— Tjänis, sade en glad röst alldeles bakom henne. Man tycks moja sig +riktigt och njuta av livet, kan jag se! Jo, jo, de förbannade +kapitalisterna! Det är så man får längtan efter både Brand och Nya +Folkviljan! + +Thyra såg flyktigt upp och nickade matt. Lisa Ljungh gav henne en lång, +talande blick. Så flängde hon ytterkläderna av sig och slängde dem över +en stolsrygg. + +— Aha, bondförakt, mjältsjuka och Weltschmerz! Målningen duger väl inte +nu igen, kan jag förstå, sade hon med ett försök att skämta. + +Thyra svarade icke. Hon lyfte upp sin vackra, smala hand och betraktade +den förstrött undersökande som hon brukade, då hon var utpinad och +förbi. + +Lisa gick bort och satte sig bredvid henne på schäslongen och strök +litet tafatt över hennes hår. + +— Stackars lilla gryn, sade hon mjukt. Jag har försummat dig så mycket +sista tiden. Men det stod inte till att hjälpa. Jag är tvungen att knoga +ser du ... Jag blir färdig till jul, sade hon plötsligt i samma glada +ton som nyss. + +Thyra tog hennes hand och lade den mot sin panna. + +— Käraste, vad jag är glad för din skull och ... och, rösten stockade +sig i strupen, vad du är lycklig som kan nå ditt mål ... + +— Så, så, sade Lisa förmanande, Saul skall vara glad och inte +sentimental! + +Så drog hon fram en pall och satte sig mitt för elden. Nu skall jag +kvintilera litet på harpan och pigga upp dig med litet pikant sladder +... Du kommer väl ihåg Heinemanskan, frågade hon tvärt. + +Thyra ryckte till och hennes ansikte blev med ens så brännande hett, att +hon kände pulsarna slå mot tinningarna. + +— Nog gör jag det, sade hon lågt. + +— Kommer du också ihåg att jag sa, att det var något sattyg med henne? + +— Jo, jo — jag tror jag minns det, sade Thyra famlande. + +— Nå, nu skall du få höra — värre än du någonsin kunnat tro! Inez +Törneblad — hon är fil. kand. för resten — satt i dag och pratade med en +av kamraterna om Heineman. Hon hade sett henne på operan i går kväll med +en ung, ljus dam ... Nå, det där var ju ingenting märkvärdigt, men +hennes ton var så mystisk. Och den hon berättat det för drog ner +mungiporna och sade högt och försmädligt: ”Jaså, har hon nu skaffat sig +ett nytt syndaoffer.” Nå, jag blev nyfiken, förstås — jag har aldrig +haft en aning om att Inez kände till Heineman — och gick fram och +frågade vad det var för märkvärdigt med människan och berättade att jag +varit på samma inackorderingsställe som hon halva sommaren. Och då fick +jag veta — ja, vad tror du väl? — jo, att hon var en sådan där en ... en +sådan där, som har till specialitet att dra till sig unga flickor ... Du +må tro, jag blev glad att vi reste som vi gjorde. Dig hade hon bestämt +ämnat sätta klorna i. Och vet du, det lär inte vara gott att reda sig +för henne. Flickorna säger, att hon lär ha en alldeles underbar makt +över människor och kan tjusa till vem hon vill, då hon sätter den sidan +till ... Nåå, du säger ingenting ... + +Då det alltjämt förblev tyst, steg Lisa upp och gick bort till +schäslongen. + +— Varför tiger du så, frågade hon förebrående. + +Tystnaden skrämde henne. Hon sprang bort och tände det elektriska +ljuset. + +Thyra låg blek och orörlig med slutna ögon och handen tryckt mot +bröstet. Då hon vaknade till sans, stod Lisa böjd över henne. Hon hade +knäppt upp hennes kläder och lagt en våt näsduk över pannan. Lisa +tvingade i henne en klunk vatten. Hon var bestört och ledsen: + +— Hur kunde jag ana, att den där historien skulle ta dig så hårt! Du är +bestämt sjuk, det är inte möjligt annat. Skall jag inte hjälpa dig i +säng och be fru Munter telefonera efter doktor? + +Thyra slog avvärjande med handen: + +— Nej, nej, låt mig vara! Jag är inte sjuk. + +— Men sannerligen jag begriper det här. Hur kunde du svimma för en sådan +historia, envisades Lisa. + +— Det är nog svårt att förstå, sade Thyra lågt. Det kom så plötsligt. +Det blev svart för ögonen och så underligt här i hjärttrakten. + +Lisa strök henne smeksamt lugnande över pannan. Så sade hon plötsligt: + +— Vet du, jag tror, att det var av pur glädje. Du blev bestämt så glad +över att du slapp undan för så gott pris, att du svimmade. Sådant kan +hända känsligt folk som dig ... + +Thyra svarade icke. Hjärtat krympte samman i hennes bröst. Hon slöt +ögonen på nytt. Hon kunde icke uthärda att Lisa såg på henne så där. + +Det blev tyst en stund. + +— Men Thyra, frågade Lisa plötsligt, varför har du din bästa klänning på +dig? Ämnar du dig bort? + +Thyra öppnade icke ögonen. + +— Nej, sade hon långsamt, jag har varit borta. Men i dag får du +ingenting veta om den saken. + +Thyra var glad, då Lisa äntligen gick. Hon längtade efter att få vara +ensam och gråta, ty nu kände hon, att hon kunde. Det bubblade och spände +inom henne av idel innestängd gråt. Hon steg upp och släckte ljuset. Det +pinade henne att hon inte också kunde släcka veden, som Lisa i sin +välmening lagt in i kakelugnen, då hon gick. Hon behövde mörker och +tystnad omkring sig. Hon kastade sig framstupa på schäslongen och +borrade huvudet i kuddarna. Så brast det löst. Hela hennes varelse +skakade och skälvde av konvulsiviska snyftningar. — — — + +Fru von Heineman hade upprepade gånger knackat på dörren utan att få +svar. Så steg hon in till sist. Hon blev stående som förstenad inom +dörren. Det röda, flämtande ljuset från kakelugnen lyste över Thyras +skälvande kropp. Rummet genljöd av hennes obehärskade snyftningar. Vad +betydde detta? Stod det i samband med händelserna från föregående kväll? +Hon hade ju smugit sig ut, innan någon var uppstigen. + +Fru von Heineman gick långsamt fram och lade sin hand på Thyras axel: + +— Thyra — Thyra då — vad betyder detta? + +Thyra ryckte till som vid en häftig smärta, då hon hörde fru von +Heinemans röst. Så bröt hon ut i ännu häftigare snyftningar: + +— Gå — gå — jag förbannar dig, om du inte går, ropade hon vilt. Jag vill +aldrig, aldrig se dig mer! + +Det skälvde till i fru von Heinemans ansikte. + +— Vad säger du, frågade hon hest, nästan hotande. + +Thyra reste sig plötsligt upp. Hon såg med flammande onda, förgråtna +ögon på fru von Heineman: + +— Du har förstört mitt liv, gjort mig till en eländig, usel brottsling. +Aldrig mer kan jag se en människa i ansiktet, utan att jag skall tänka, +att den kanske förstår min skam. Jag hatar dig — hatar dig av hela mitt +hjärta. + +Över fru von Heineman hade kommit något hemskt, underligt förstenat. +Hennes ögon stirrade svarta och glanslösa på Thyra. + +— Du hatar mig _icke_, sade hon lågt och fast, med isande kall röst. +Spara dina stora ord, med dem imponerar du inte på mig ... Jag har +förstört ditt liv, säger du, gjort dig till en brottsling. Du har följt +ditt blods röst, om du nu kallar det ett brott ... Har väl jag lockat +dig? Var det inte du själv, som slog armarna om min hals, tryckte dig +intill mig? Ånej, hennes ton blev hånande skarp, inbilla en annan än +mig, att du är en förledd oskuld, mig bedrar du inte. Nog har Thyra +Börjesson erfarenhet alltid! Och är ditt liv förstört, som du säger, så +är det genom ditt eget och inte genom mitt förvållande ... + +Thyra bleknade ut på läpparna. Hon såg på fru von Heineman med vidöppna, +ångestfyllda ögon som ett dödsskjutet djur och tryckte händerna mot sitt +bröst: + +— Vid allt som är mig heligt — — — vid allt som jag ännu kan hoppas, +svär jag dig, sade hon med stapplande, bruten röst. Mitt blod är hett, +det är sant, men aldrig, aldrig förr ... vore det så mitt sista ord. + +Fru von Heineman stod tigande och såg oavvänt på henne. Inte en muskel i +hennes ansikte rördes. + +Thyras blick blev allt ostadigare och hennes hållning slappnade. Det +började darra och rycka kring hennes läppar. Viljelös och kuvad slog hon +ned ögonen. Plötsligt kastade hon sig ned på golvet framför fru von +Heineman och slingrade armarna om hennes knän. + +— Du har rätt, sade hon med mumlande, frånvarande röst, du har rätt, jag +ljuger, när jag säger, att jag hatar dig ... Jag förstår inte själv hur +det är möjligt att jag kan hålla av dig, men nu känner jag, att jag gör +det, mycket ... mycket ... Men du och jag och alla andra människor är +för goda för ett sådant liv ... O, om du visste, hur det kändes inom mig +i kväll, då Lisa berättade, att hennes kamrater sagt, att du ... att du +lockat så många ... Det var som om någon pressat samman mitt hjärta ... +det svartnade för ögonen och jag svimmade ... Men du ... du får inte +vara sådan, du skall bli ädel och god, som du är ämnad att vara ... + +Fru von Heineman rörde sig icke. Det var som om hon ingenting hört. +Thyra låg alltjämt framför henne på golvet med armarna slingrade om +hennes knän. Plötsligt böjde sig fru von Heineman ner och lyfte upp +henne. + +— Du är god, sade hon mjukt. Du har en ädel, fin själ. Inte får _du_ +ligga så framför _mig_. + +Hon gick bort och satte sig tungt i korgstolen. Halvt bedövad sjönk +Thyra ned på armstödet bredvid henne. + +— Och Lisa Ljunghs kamrater säger, att jag ”lockat så många”, sade fru +von Heineman plötsligt med skärande bitterhet. Ryktet vet alltid mera än +man själv ... + +Tår efter tår trängde sig fram under hennes slutna ögonlock. Hon tog en +spetsnäsduk ur barmen och torkade långsamt bort en efter en. + +— Inte visste jag, att jag var så illa beryktad som du säger, sade hon +slutligen kvävt. Och du ... du vill, att jag skall bli en bättre +människa ... Ack, lilla barn, det är för sent nu, mycket för sent ... +Inte vet jag, om jag varit ämnad till en god människa som du säger, men +jag vet, att för länge, länge sedan brann själen som ett flammande ljus +inom mig ... Då trodde jag väl inte, att jag skulle sluta så här ... Men +nu ... nu är allt annorlunda, nu känner jag inte längre, var det rätta +upphör och det orätta börjar ... Jag ser inte längre som förr några +skarpa gränser ... det flyter i ett alltsammans. + +Fru von Heineman upphörde plötsligt att tala. Orörlig, som om hon +mejslats i sten, satt hon och såg med stirrande blick på glödens små +hoppande lågor. Det blev så tyst, att man hörde rasslet från de +sönderfallande kolen. En dov ängslan kom över Thyra Börjesson. Hennes +hjärta klappade nästan hörbart. Hon vågade inte göra en rörelse. +Minuterna blevo tryckande långa. + +— Du undrar väl, hur jag blivit sådan jag nu är, sade fru von Heineman +plötsligt. Hennes röst lät trött med en underström av bitterhet. Och jag +— jag vet det knappast själv ... sådant går så småningom och omärkligt. +Varje dag som gått har fört mig längre och längre bort från mitt +ursprungliga jag ... Så går det oss väl alla: ingen är väl helt densamma +i dag som i går, den ena är bättre, de flesta sämre. Sådant är livet nu +en gång ... + +Jag som du har hett, rött blod i ådrorna, men jag vågar säga att min +ömhetshunger, min längtan att betyda mycket för en människa är större än +min sinnlighet ... Om jag ägt ett barn, om min man levat — ja, då törs +jag säga, att allt varit annorlunda. Men mitt i min blommande ungdom +blev jag ensam ... Å, vilket slag det var för mig den gången, jag miste +honom! Han var ung och varm och käck ... Sorgen gjorde mig nästan tokig +... Ett par år var jag oavbrutet på resor. Vart jag kom ingen rast, +ingen ro. Alla mina tankar kretsade kring honom, som jag mist ... Det +var då, därute, jag mötte henne, som nu är min vän ... Hon var en +stackars själ, som hungrat och törstat efter lyckan sen sin tidiga +ungdom, och när den aldrig kom, tog hon till sist den, hon kunde få med +minsta risk ... Den gången ryste jag som du gör nu. Men nu är det +annorlunda. Nu förstår jag inte längre, vad ont det är i sådant. Nu ser +jag vad det är för oss kvinnor: ett surrogat, inte urartning. Och därför +om två människor kan känna så och ge varandra en smula lycka på det +sättet — nåväl, det må väl vara deras sak ... Ja, jag förstår inte, hur +jag någonsin kunnat tycka att det är synd eller orätt eller föraktligt +... Är inte kulturens försyndelser mot vår natur vida större och +orättfärdigare, då den fordrar att vi ett helt långt liv skall förneka +vårt blod och leva som könlösa varelser? + +Thyra sjönk ner framför henne och lade sitt huvud i hennes knä. + +— Men du grät nyss, sade hon lågt, du grät, när du hörde, vad Lisas +kamrater sagt om dig ... Tyckte du inte att det är orätt och synd, +skulle du väl inte gråtit? + +Fru von Heineman svarade inte. Då slog Thyra Börjesson händerna för +ansiktet och började tala lågt, enträget och skälvande som om hon bett +en bön: + +— Du får inte sluta på detta sätt, du får inte! Bliv som förr. Låt din +själ åter få herraväldet. Låt den brinna inom dig som det flammande ljus +den en gång var! Låt oss hjälpa varandra, låt oss bli goda impulser i +varandras liv. O, lova mig detta, så skall jag välsigna den stunden, vi +möttes! + +Fru von Heineman strök sakta lugnande över hennes hår. + +— Lilla barn, sade hon ömt, lugna dig, du är så upprörd! Du förstår ju, +att sådant icke bara är en viljeakt ... Och jag orkar inte kämpa mig +till något annat ... Det är för sent nu, tro mig! + +— Du _får_ inte säga så, sade Thyra vilt. Säg åtminstone, att du vill +försöka. Eljest får jag aldrig ro i min själ! + +Fru von Heineman satt länge tyst. Hon kände det så underligt, att en +annan, en ung flicka som Thyra, bad och tiggde på detta sätt. Hon borde +ju rätteligen förbannat och hatat. + +Plötsligt böjde hon sig ned och kysste henne. + +— Du lilla älskade barn, jag vill försöka, sade hon vekt. + + + + + VIII. + + +Då fru von Heineman gått, stod Thyra Börjesson länge vid fönstret och +såg ut över staden. + +Snön låg tjock och bomullsmjuk över gator och tak. Tusende och åter +tusende ljus glimmade och blänkte därnere långt under hennes fötter. Det +var som om någon bundit girlander av himlens alla stjärnor och virat dem +i mjuka slingor kring kajer och hus. + +I öster lyste en röd måne bakom glesa, gråstrimmiga skyar. + +Thyra Börjesson stod med händerna hårt tryckta mot sitt bröst. Hon kände +en stilla glädje inom sig. Så fanns det dock en mening i hennes skam! +Ett tindrande ljus hade runnit upp och lyste emot henne ur olyckans +mörker. Hon skulle icke tveka, icke förtröttas. Till sist skulle hon nå +fram. + +Plötsligt trängde tonerna av Schumanns ”Glückes genug” upp till henne. +Det lät som jublande gråt. Ett vemodigt leende gled över Thyra +Börjessons ansikte. Spelade hon nu igen sin ”Glückes genug”, den +stackars halvgamla, fattiga musiklärarinnan! Alltid, alltid när hon kom +hem om kvällen började hon med detta samma stycke. Det var väl någon +mening med det. Kanske ett försök att trösta sig över en eländig, +glädjefattig tillvaro. Ack, var och en hade sitt kors att släpa fram +genom livet ... + +Thyra Börjesson började gå av och an i rummet med händerna hopknäppta +över bröstet. Mer och mer kände hon, att Gud givit henne en mission att +fylla ... Nu då hjärta och känslor voro brinnande i henne, skulle hon +kanske kunna finna de rätta orden, kunna tigga, truga och beveka på det +rätta sättet. + +Hon tände ljuset och satte sig vid bordet med bläck och penna framför +sig. Nerinunder spelade den gamla fröken ”Glückes genug” för väl tionde +gången. Hon kände det väl särskilt svårt denna kväll, stackare ... + +Thyra såg fundersamt rakt ut i luften. Plötsligt tog hon pennan och +började skriva: + +”Kära min vän! + +Sedan du lämnade mig har jag gått här fram och åter, stått vid fönstret +och sett ut över staden och så åter gått och gått. Och ideligen, om och +om igen har jag måst tänka samma tankar. Hela detta dygns upplevelser ha +fått något drömlikt och overkligt över sig. Nej, inte allt! Det ljusa, +goda, förklarade uttrycket, som jag i halvmörkret härinne såg glida över +ditt ansikte, det är icke dröm, det är ljuvlig verklighet. Så måtte du +sett ut, ’när själen brann som ett flammande ljus inom dig’. Så vill jag +minnas dig och hålla av dig i hela mitt liv. + +Vet du, jag har alltid känt det, som om Gud höll av mig och var god emot +mig på ett alldeles särskilt sätt. När livet givit mig glädje eller +sorg, tänker jag alltid, känner jag alltid liksom en förvissning om att +Gud sänt mig detta, därför att han älskade mig och såg, att jag behövde +just detta för att bli en bättre människa. Mången gång har jag funnit +det förmätet och barnsligt av mig att tänka så. Varför skulle väl Gud +särskilt bry sig om mig, som ju är sämre än kanske de flesta andra, jag, +som i förstone alls icke är undergiven i olyckan utan klagar och knotar +och jämrar mig och ser allt svartare än de flesta andra? Men denna +föreställning är så djupt rotad i min själ, att ingen och intet skulle +kunna helt rycka upp den. Och jag vill nog heller inte bli den kvitt. Ty +den har hulpit mig att övervinna. Den har hulpit mig att resa mig, när +lidandet och missmodet slagit mig till marken, att åter sträva och +hoppas, när jag lidit nederlag. + +Vad var nu Gudsmeningen i detta, att du och jag fördes tillsammans? Den +frågan har jag denna förtvivlans dag gjort mig om och om igen, utan att +finna något svar. Det har synts mig, som vore meningen blott att sänka +nesa, skam och smärta över min arma själ. Intet stort eller gott kunde +olyckan, som gått över mig, någonsin föra med sig. Jag var bara ett +stackars käril, som Gud gjort till oheder, och som han aldrig, aldrig +brytt sig om, fast jag älskade att tro det. + +Då blev jag utom mig av hat mot Gud och mig själv och dig och hela +världen, och jag hade bara en känsla av att jag ville riva ner och +förstöra och utplåna allt det inom mig, som jag förut mödosamt byggt upp +... + +Nu, i detta ögonblick, ser jag på allt med dens ljuva ånger, som märker +sig vara älskad, då han trodde sig hatad. Nu vet jag, att det var mening +också i detta, att vi lärde känna varandra. Nu tror jag, att Gud sände +mig i din väg för att du skulle få kraft att resa dig, sätta din ungdoms +ideal i högsätet och åter bli den goda, rena själ du en gång var och som +i afton strålade ur dina ögon och lyste upp och förandligade ditt +uttryck så underbart. Hur skulle väl Gud kunna se, att detta förkvävdes +och förintades? Då sände Han mig i din väg, då gav Han mig en mission +att fylla, en på en gång bitter och ljuv mission ... + +Inte menar jag nu, inte är jag nog förmäten att tro, att jag i egentlig +mening kan göra något för att du skall finna dig själv. Ingen utan Gud +är stor och god nog till detta. Men vi människor kunna så att säga bli +goda impulser i varandras leverne, vi kunna stödja och hjälpa varandra +trots den skröplighet, som vidlåder oss alla. + +De flesta av oss behöva vänner, trogna själar, som älska fram det goda +hos oss, som styrka oss i våra goda föresatser, göra vår osäkra, vaga +längtan efter det goda till målmedveten strävan efter fullkomning. + +En sådan gudsmening tror jag nu att det är i detta, att vi lärde känna +varandra. + +O, min vän, låt oss då bli goda impulser i varandras leverne, låt oss +älska fram det goda i varandra! + +Ligger det icke en förunderlig styrka och kraft i detta att älska en +människa och veta sig vara älskad av henne tillbaka? _Det_ ger kraften, +tron som försätter berg. Hur mycket lättare går det icke att övervinna +sig själv, då man vet, att ett hjärta klappar för en, lider och sörjer, +om man sviker det goda, idealet! + +Så vill jag att du skall veta och tro, att jag nu och allt framgent +älskar dig, att du inte kan göra mig en större glädje än när du låter +din ursprungliga ljusa, goda ande lysa och triumfera över ditt stoft. + +Du säger, att du håller av mig. Aldrig kan du visa det bättre än på +detta sätt, aldrig, aldrig ... Och säg icke mera att det är för sent att +bli en annan än du nu är! Skulle inte Gud ge tid och kraft åt den, som +ärligen vill? + +Jag sitter nu här och skriver till dig om ting, som det är vanskligt att +skriva om. Det smyger sig så lätt in ord, som kunna missförstås, +misstolkas. Men du vill ju inte missförstå mig, säg? Du vill ju tro, +inte sant, att jag bara vill ett: att din själ åter skall ’brinna som en +flamma inom dig’. För detta vill jag strida och brottas som Jakob med +Gud tills äntligen välsignelsen kommer. O, hjälpe oss Gud, vi som farit +vilse! + + Din _Thyra_.” + +Det hade blivit så tyst och stilla omkring henne medan hon skrev. Hela +huset sov, och gatan låg utdöd och tom med ett kritvitt månsken över +snön. Stjärnorna hade gjort sig fria från de girlander, i vilka de +bundits in och sutto och glänste som bleka guldmynt på en klar och blå +vinterhimmel. + +Klockan var över tre. Thyra Börjesson ryste som i feber. Allt såg så +underligt dött och skrämmande ut där utanför, och ateljéen hade fått +något kallt och främmande över sig. Hon stod en stund och vägde tveksamt +brevet i handen. Så släckte hon ljuset och smög sig darrande och tyst +nedför trapporna till brevlådan i gathörnet. Hon ville att fru von +Heineman skulle ha hennes brev genast på morgonen hon vaknade. + + + + + IX. + + +En blekt klarblå vinterhimmel tittade in genom ateljéfönstret. + +Thyra Börjesson stod framför sitt staffli och målade, men det var ingen +fart i arbetet. Hennes tankar voro långt borta och hon lyssnade spänt +varje gång det hördes buller eller steg i trappuppgången. + +Trött och utpinad kastade hon slutligen penslarna ifrån sig. Klockan led +mot två. + +Mekaniskt makade hon ihop de kolnande resterna av den vanvårdade brasan, +slängde sig missmodig i en stol och försökte läsa. Blicken gled +förstrött upp och ned efter tidningens spalter. Medan hon läste tänkte +hon oupphörligt samma tanke. Hon undrade om fru von Heineman blivit ond +över brevet hon fått. Hon lät tidningen sjunka. + +Om hon blott kunnat fullständigt erinra sig ordalagen! Men det var +omöjligt, hur mycket hon än bemödade sig. + +Å, det var ett elände detta, att hon aldrig kunde lära sig vänta tills +sinnet blivit nyktert! Hon var en impulsernas slav. Allting skulle ske +ögonblickligt och genast, utan uppskov ... + +Plötsligt hördes steg i trappan. Det lät osäkert och tveksamt, då de +stannade utanför. Thyra kastade tidningen ifrån sig, smög sig tyst bort +till dörren och öppnade den i samma ögonblick det knackade. + +En halvvuxen flicka såg skrämt överraskad på henne. + +— Det är — det är blommor till fröken Börjesson, sade hon stammande och +såg frågande på Thyra. + +Med fumliga, frusna fingrar började hon lösa upp läderremmen kring +träasken, som hon ställt ifrån sig på golvet. + +Thyra stod otåligt och såg på henne. Hon tog nervöst upp portmonnän och +letade fram en tjugufemöring: + +— Se där, sade hon kort. + +Så tog hon brådskande buketten från den ödmjukt knixande flickan. Med en +flyktig avskedsnick stängde hon dörren. + +Långsamt, litet darrande på handen vecklade hon av silkespapperet. +Hennes ansikte lyste upp i plötslig glädje: rosor — blodröda rosor denna +årsens tid! Hon kysste dem en och en och smekte lätt med pekfingret över +de sammetslena ytterbladen. Tveksamt dröjande löste hon det lilla vita +kuvertet från basttråden. Hennes hjärta klappade hårt, då hon öppnade +det och började läsa: + +”Hur skulle jag kunna tacka dig nog för ditt fina, varma brev! All +världens rikedom, all världens fattigdom bor i din själ. Därför håller +jag väl så mycket av dig ... Men du är ju en stilist av rang. Varför +skriver du ej mera? Jag kommer upp till dig i afton. Jag längtar ... Din +Viveka H.” + +Thyra Börjesson stod orörligt stilla och stirrade på de sirligt skrivna +raderna. Inom sig kände hon en svidande smärta. Hon hade skrivit med +sitt rödaste hjärteblod och så detta: ”du är ju en stilist av rang”. + +Trodde då Viveka Heineman, att det inte fanns något bakom, att det +alltsammans ingenting annat var än fagra, tomma ord! + +Kring Thyra Börjessons mun kom ett hårt, halvt föraktligt uttryck. Gång +på gång ögnade hon igenom biljetten. Med en häftig rörelse av ovilja +slängde hon den plötsligt utåt bordet. + +”All världens fattigdom, all världens rikedom bor i din själ” ... Vad +var väl det annat än fraser och stilistik. Fanns det någon mening i +slikt, var i alla händelser hon oförmögen att fatta den ... + +I alla fall, det var bara ”fåfänglighet och farande efter vind”, när man +inbillade sig, att man förstod och var förstådd. Det märkte man bäst, +när man hörde en annan människa tala sitt innersta väsens känslor och +tankar. Ens egna tankar löpte andra vägar, ens eget hjärta klappade i +annan rytm ... Ja, hur gick det en väl, om man någon gång ett upprört +ögonblick klädde sig andeligen naken och visade sig sådan man verkligen +var? Man fick cyniska småleenden, fick skygga, osäkra ögonkast eller +blickar, ur vilka fariséens skenhelighet talade sitt: ”Jag tackar dig, +Gud.” I bästa fall möttes man av denna överseende, välmenande +kälkborgerlighet, som sved som salt i sår. Aldrig fick man det ord, man +behövde. Alltid var man ensam, fast man ljög för sig själv och fasade +att erkänna det, då blodet flöt lugnt i ådrorna och allt gick sin jämna +lunk. Men modet att uthärda livet sveke väl, om man gjorde annorlunda +... ”En underlig och usel ting är detta livet” ... En underlig tingest +var människan. Hur bittra erfarenheter hon än gjorde, innerst inne var +hon alltid ungefär densamma som förr. När ovädersskuren väl var över, +reste samma dåraktiga förhoppningar sina huvuden, samma skimrande +illusioner lyste och lockade på nytt ... + +Thyra Börjesson gick långsamt bort till bordet och tog upp fru von +Heinemans biljett. Hon vägde den tankfullt i sin hand. + +Skulle hon verkligen kunna göra något för Viveka Heineman? Skulle hon +lyckas så pass förstå en annan själs tankar och känslor, att hon kunde +bli den goda impuls, hon hoppats bli? Skulle hon ha själ och förstående +och hjärta nog att inte ta med hårda händer på det, som var sårt och +ömt? Och slutligen — var det ett verkligt, levande intresse att hjälpa +en annan, som satt pennan i hennes hand? Var det inte fastmer ömhet om +sig själv, hoppet om att kunna på så sätt köpa sig fri från synd och +samvetskval? + +Hon gick av och an i rummet några slag, som hon brukade, då hon var +upprörd. Hon ryste. Hon vågade icke tänka. + +Så tog hon varsamt fru von Heinemans biljett och låste in den i den +gamla björksekretärens hemliga fack. + + * * * * * + +Nästan varje eftermiddag, då den bleka, korta vinterdagen dalat, kom fru +von Heineman och ”höll skymning” framför brasan på Thyra Börjessons +ateljé. Hon satt alltid nedsjunken i samma bekväma stol med en kudde +bakom nacken och händerna slappt hängande ned över armstöden. Då och då +lyfte hon med en loj rörelse sin juvelgnistrande hand och drog ett par +djupa bloss ur cigarretten, så att elden sprang som en röd orm i +papperet. Med tankfull min följde hon de blåa rökvirvlarnas färd. + +Det var som ett helt drama att se dem svinga upp i luften i stolt +frihet, som yvdes de över egen kraft, se dem plötsligt stanna, +villrådigt börja vackla hit och dit, som om de togo spjärn och sökte +värja sig mot en frestares anlopp, tills de med ens gripna av vild, +oemotståndlig yra, uppgåvo all strid och störtade fram mot fördärvet och +läto sig slukas upp av kakelugnens glödande gap ... + +På en pall vid fru von Heinemans fötter satt Thyra Börjesson med +händerna knäppta kring knäna. Ingen av dem talade ett ord, så länge +brasan brann klart. När glöden började falna och mörkret tätnade i +rummet, var det vanligen Thyra Börjesson, som bröt tystnaden. + +Det var nästan alltid om detsamma hon frågade och talade, saker, som hon +kände så väl genom föregående samtal. Men det var, som om hon aldrig +kunde få nog klarhet, aldrig höra nog samma utläggningar. + +Fru von Heineman svarade enstavigt och förstrött, tills hon slutligen +gled in i samma stämning, som hon, som frågade. + +Temat, hur fru von Heineman i sin ungdoms renhet tänkt och känt och +levat och hoppats, var ständigt detsamma, men en och annan gång blevo +variationerna fylligare och rikare. Med halvslutna ögon och ett svagt +leende kring den skälvande barnamunnen lyssnade Thyra Börjesson till den +mjuka röstens höjningar och sänkningar och oväntade modulationer, på en +gång sövande och tjusande. + +Då och då kastade hon in en fråga eller anmärkning, men för det mesta +satt hon tyst, tills fru von Heineman slutat tala. Då grep hon ibland +hennes hand och tryckte den hårt. + +— Tänk, sade hon med ett underligt exalterat tonfall, tänk, när du en +gång vunnit dig själv tillbaka! Vad jag då skall känna mig lycklig och +stolt! + +Då suckade fru von Heineman utan att svara. Men en gång reste hon sig +med ett ryck ur stolen och sade nästan bryskt: + +— Jag lär mig visst aldrig att riktigt förstå dig. Du är en sådan +underlig blandning av sunt förnuft och känslosamhet, självkännedom och +självbedrägeri ... + + * * * * * + +Småningom kom det mera ro och jämvikt över Thyra Börjessons själ. Hon +vande sig vid sin olycka som man slutligen vänjer sig vid allt, man icke +kan undslippa. Och hon kände icke längre samma fasans förtvivlan över +att hon icke var en i yttre måtto oförvitlig människa. + +Då hon oväntat blev erbjuden få ett par tavlor med på en tillärnad +konstutställning fram på våren, kände hon energi och arbetslust vakna på +nytt inom sig. I timtal kunde hon stå framför sitt staffli helt uppe i +arbetet, tills hon plötsligt märkte tystnaden omkring sig och att den +blivit lurande och skrämmande djup. + +Med ens kunde då det framfarna stå fram för hennes erinring, och den +gamla ångesten föll över hennes själ. Då försökte hon att köpa sig ro +och tröst och glömska med att inom sig upprepa fru von Heinemans ord: +”för länge, länge sedan brann själen som ett flammande ljus inom mig”. + +De orden smekte hennes öra som en ljuvlig melodi. Hennes hjärta blev +åter brinnande i henne och fick nytt mod och hopp. Hon lovade sin Gud +och sig själv, att hon skulle lyckas. På intet, intet annat ville hon +tänka ... + +Men allt som veckorna svunno, började de magiska orden förlora i kraft. +De förmådde inte längre elda och inspirera som förr. Från djupet av +hennes själ stego allt oftare andra ord upp i hennes minne, ord, som +alltmera miste sin skrämmande, syndiga natur och till sist fingo +tillbaka samma tjusande heta, lockande tonfall, som de hade den där +underliga natten. Allt det, som de gångna veckorna gjort drömlikt och +overkligt, begynte åter få över sig livets färg och verklighet ... + +Stundom, då hon i skymningen satt på pallen vid fru von Heinemans fötter +och kände hennes hand med en liksom frågande smekning glida över sitt +hår, kunde plötsligt det, som hon våndats och gråtit över, bli något +ljuvligt lockande. Hon kände med skräck, hur det, hon velat strida och +kämpa för, blev allt betydelselösare och mindre. Då vågade hon icke +längre möta de strålande ögon, som sågo på henne forskande, glittrande +av eldsljus. + +Men inom henne började det plötsligt fråga, vad glädje och gagn hon hade +av att övervinna sig själv. De flesta andra följde sina sinnens bud, +varför skulle hon plågas och strida och inbilla sig själv och andra, att +man därigenom bleve bättre och lyckligare. Hon stred och kämpade, men +varje ny dag hade blott dubbelt tyngre plåga att bjuda ... Och +samvetskvalen? — Voro de väl annat än en produkt av de rådande +sedlighetsbegreppen — sedlighetsbegreppen, som människorna själva +skapade åt sig och som växlade genom tiderna? Ty det var sant: moralen +var icke helt densamma i dag som i går. I de starkas händer formades den +ideligen om på nytt ... + +En afton, då mörkret låg sammetstungt över ateljéen och en ensam glöd +lyste fram under falaskan med ett slocknande ögas outgrundliga blick, +drev blodets vågor henne dit, där ingen återvändo mer finns. Allt inom +henne önskade och ville blott ett. Gränserna mellan gott och ont flöto +samman och plånades ut. Så lyfte hon lustans bägare och drack på nytt +dess röda, glödande vin ... + + * * * * * + +För Thyra Börjesson blev det underligt brokiga dagar pendlande mellan +vilt trots och bottenlös, förkrossande sorg. + +Glömma är icke lätt, tankarnas gång svår att styra. Det dagens buller +sövde, det väckte stundom nattens ro. Aldrig fann hon varaktig fred för +sitt samvetes gnagande, brännande ve. Då hon minst anade det, slog det +på nytt sin vassa klo i hennes ångestskälvande hjärta och skrämde upp +henne ur en orolig, drömfylld sömn. Som en mask vred hon sig på sitt +läger och stönade fram böner om förskoning till den Gud, hon knappast +mera torde nalkas. Då kunde det plötsligt åter draga in hoppfullt lugn +och frid i hennes själ. Med ögonen tunga av tårar och ett vemodigt sjukt +leende kring de darrande läpparna såg hon i tankarna på sig själv och +sin egen ynkedom. Kanske skulle hon ändå, trots allt, bli verktyget till +en annan människas upprättelse ... Ensam kunde hon intet vinna, det +visste hon nu. Men hon kunde kämpa tillsammans med Viveka Heineman för +det, som var rätt och gott, nu då hon åter kunde se de skarpa gränserna +... Till sist skulle de nå fram. + +Hon var glad, att Lisa Ljungh var så upptagen av sin läsning. Hur skulle +hon väl eljest förmått dölja sitt sinnesuppror. + +Nu när Lisa någon gång en kort förmiddagsstund kom farande in i ateljéen +som ett aprilväder och försvann lika hastigt, var det ju ej så svårt. + +En dag framemot jul satt Viveka von Heineman som vanligt och stirrade +tyst in i elden efter den blåa cigarrettröken. Så sade hon plötsligt +oförberett: + +— I morgon kommer min vän tillbaka från sin resa. + +Thyra svarade icke. Fru von Heineman såg uppmärksamt på henne från +sidan. Så kastade hon cigarrettstumpen med en otålig rörelse in i ugnen. +Hon satt tyst en stund och suckade tungt. + +— Så blir det slut på denna härliga tid, sade hon lågt, en smula +sentimentalt. + +Thyra for upp. + +— Slut, sade hon häftigt, vad menar du? + +Fru von Heineman svarade icke genast. Hon tog Thyras huvud mellan sina +båda händer och böjde det bakåt, så att hon kunde se in i hennes ögon. + +— Jag menar, vad jag säger, sade hon i en underligt eftertrycklig ton. + +— Menar du, att vi aldrig mer skulle råkas, frågade Thyra kvävt. + +Fru von Heineman dröjde med svaret. + +— Kanske kan jag komma någon gång ... Men jag kan intet lova. + +Thyra Börjesson slog händerna för ansiktet. + +— Lilla barn, förstår du inte detta själv, sade fru von Heineman +vädjande. Inte kunde du väl tänka dig, att min vän skulle tåla ... tåla +att jag nästan varje kväll sällskapar med en annan ... Hon vill ha mig +ensam, ser du ... Och det vore ju också orätt av mig, hon log litet +generat, om jag för dig ... för andra glömde min kära, gamla vän, som +gjort så mycket för mig ... tycker du inte detta själv? + +Thyra rörde sig icke. + +— Kan inte detta, att du vet att jag håller av dig, vara dig nog, sporde +fru von Heineman i den mjuka, ömma ton, hon stundom anslog. För mig är +vissheten om att du är min en lycka så stor, att jag glatt kan försaka +både att träffa och se dig ... Och vi har ju alltid hoppet. Vi kan ju +oförmodat stöta tillsammans ensamma i ett gathörn, du och jag ... + +Thyra reste sig häftigt. Hennes ögon blixtrade svarta i halvmörkret. + +— Men när du visste detta, sade hon flämtande, varför lockade du mig då +in i ... i fördärv och elände! Var det bara av nyck och tidsfördriv, du +gjort mig allt detta? Varför skulle inte din vän kunna tåla, att jag får +träffa dig? + +Fru von Heineman såg en lång stund tigande på Thyra. Hon log emot henne. + +— Du är söt, när du är så här, sade hon mjukt, men nu skall vi inte +bråka. Sätt dig, så får vi talas vid! + +Thyra lydde utan ett ord. Fru von Heinemans röst blev plötsligt sträv +och kall. + +— Du talar om, att jag lockat dig in i fördärv och elände. Det är fraser +och tomma ord. När två människor, så beskaffade som du och jag, mötas, +så måste resultatet med naturnödvändighet bli, som det nu blivit ... Det +är nonsens att tala om, att den ena lockar och den andra blir lockad ... +Lockar kanske havet bäckar och åar? Söker de sig inte dit alla ändå? ... +Och när man drages till en människa så, som jag till dig och du till +mig, inte tänker man då på dagar, som är avlägsna, även om man vet, att +de en gång skall komma ... + +— Jag trodde ju, att Gud menade, att jag skulle bli en impuls till +räddning för dig ur detta ... ur detta rysliga, bröt Thyra klagande ut, +att vi skulle kämpa tillsammans för det, som är gott och rätt ... kämpa +oss ut ur all uselhet och smuts ... Men nu ... får jag inte träffa dig +mer, hur skall vi väl då kunna hjälpa varandra? + +Fru von Heineman skrattade hårt: + +— Låt bli det där skenheliga pratet! Inte vill du väl, att jag _efter +detta_ skall ta sådant pjoller för gott. Sannerligen jag förstår dig ... +Först jag såg dig trodde jag, att du hörde till dessa enkla, storstilade +människor, som jag alltid satt så högt ... men förlåt mig min +uppriktighet, du har ingen karaktär ... eller åtminstone en dålig sådan: +Ena minuten talas det hycklande om ånger och samvetskval, andra minuten +hör du inte på mig, då jag med tanke på ”dina lidanden” vill hejda och +varna dig ... Då säger du dig vara på andra sidan kälkborgarmoralens +gott och ont. Nästa stund är jämmern i full gång igen och talet om ”Gud” +och ”Gudsmening” och allt det där ... Vad skall jag väl tänka om sådant, +säg själv! + +Thyra gömde ansiktet i händerna. En stönande suck bröt sig fram ur +hennes bröst. Så blev det dödstyst i rummet. + +Fru von Heineman stod där villrådig. Hon visste inte hur hon skulle få +ett slut på den obehagliga scenen. Slutligen lade hon sin hand på Thyras +axel. + +Thyra Börjesson ryckte till och tog famlande efter fru von Heinemans +hand och strök den liksom avbedjande mot sin kind. + +— Ja, ja, sade hon kvävt, det är bäst som sker, du har rätt i allt, det +är sant allt du säger. Jag är en dålig, karaktärslös människa, en usel +slav som lyder blodets röst framför Guds ... Så har det blivit bara +tomma ord och fåfänglighet alla mina goda föresatser ... intet, intet +har jag förmått, jag har bara sjunkit och sjunkit ... vi ha båda dragits +nedåt i stället för uppåt ... + +Hon släppte fru von Heinemans hand. Som i häftig ruelse vaggade hon av +och an med kroppen. Så kastade hon sig plötsligt ned framför fru von +Heinemans fötter och slog armarna om hennes knän. Hon började tala i +samma underligt frånvarande, låga, enträget bedjande röst, som fru von +Heineman hört en gång förr: + +— Du — du är så mycket starkare och bättre än jag, din vilja är friare +än min ... o, du får inte gå under, dig skall Gud hjälpa på den rätta +vägen, bara du själv vill ... dig skall han inte låta komma på skam, som +han gjort med mig ... Ack Viveka, giv mig samvetsro, giv mig mod att +leva ... du ensamt kan det ... o, lova mig, att du vill försöka bli en +annan, bättre människa ... en människa som Gud kan älska ... nu skall ju +inte längre jag dra dig ner i dyn ... i mitt hjärta skall jag bedja för +dig ständigt, ständigt ... + +Fru von Heineman fick tårar i ögonen. Hon kände sig beklämd och gripen. +Hon böjde sig ner och lyfte upp Thyra Börjesson från hennes knäböjande +ställning. + +— Du lilla svaga käril, sade hon vekt. Du har världens rikedom och +fattigdom i din själ. Inte vet jag, om jag förmår, men jag lovar dig +försöka bli sådan, att du skall slippa gråta för min skull. + + + + + X. + + +Det var en solklar vårdag med seglande skyar och snabba, vassa vindilar. +Den hade kommit som en gyllene gåva efter en rad av gråa, kulna dagar, +plötsligt och överraskande som Vårfrudagsglädjen bryter in i +passionstidens mörker. + +Thyra Börjesson kom springande utför Ragvaldstrapporna. Med lätta, +snabba fjät gick hon över flottbron. Under hesa skrän tumlade måsar och +tärnor omkring i luften i tvära vändningar. Thyra Börjesson stannade +mitt på bron och såg efter dem med ljusa, glada ögon. Nu var det vår på +allvar. Det hördes så väl på det glada skränet. + +En bråd vindil slet nästan hatten från hennes huvud. Blixtsnabbt +sträckte hon upp händerna, stack nålen säkrare genom hatten och slätade +till sitt ostyriga hår. Så började hon gå igen. + +På de tunna isflaken fram under land stodo hundraden av sjöfåglar i +maklig ro. Solen lyste på bröst och vingar, så att färgschatteringarna +trädde fram i all sin underbara mjukhet. + +Tänk, att så många fåglar ville stå så där, då de kunde få svinga sig i +den klara, tunna luften! + +Längs Drottninggatans trottoarer drog en tjock ström av vårglada +människor. Ljudet av röster och klapprande steg vävdes samman och hängde +liksom orörligt och stelnat kvar i luften över deras huvuden. Då och då +for en automobilstöt eller vindil fram och sopade bort det. Men i nästa +ögonblick hade det åter vävt ihop sig och hängde där stelnat och +orörligt som nyss. + +Thyra Börjesson vek av på en tvärgata. Hon gick in i ett gammalt +gulmålat, illa underhållet hus och klev raskt uppför de höga, nötta +trappstegen. Andfådd stannade hon framför en dörr i fjärde våningen och +drog i klocksträngen. En gäll, skrällande klockklang ljöd genom huset. + +Den usla klockan! Antingen gav den inte alls något ljud ifrån sig eller +också stormringde den som nu. + +Det kom brådskande steg genom tamburen. Dörren slogs upp av Lisa Ljungh. +Hon såg ond ut, men i samma ögonblick hon fick ögonen på Thyra, lyste +ett soligt leende upp hennes ansikte. + +— Jo, du är en ljus en, sade hon glatt förebrående. Du ringer ju som om +fadershuset mitt stode i ljusan låga! + +Hon drog Thyra med sig in i sitt rum. + +— Solen skiner i dag, kan jag se, sade hon med en blick på Thyras +ansikte. Nå, vad har du för roligt att förtälja? + +Thyra räckte henne en hopviken tidning. Lisa tog den ivrigt. + +— Står det något om dig, sporde hon ivrigt. + +Thyra log med hela ansiktet och pekade glatt förlägen ett stycke ner på +en spalt med rubriken ”Vernissage”. Lisa bredde ut tidningen framför sig +på bordet och började läsa. Thyra böjde sig fram över hennes skuldra och +ögnade på nytt igenom de rader, hon längesedan kunde utantill. + +Med en pojkaktigt övermodig rörelse tog Lisa plötsligt och kramade ihop +tidningen och kastade den upp mot taket som en boll. + +— Vad nu då, sade Thyra häpet förebrående och sökte fånga tidningen. Men +Lisa slog till den på nytt, så att den hamnade långt bort i en vrå. Och +i nästa ögonblick hade hon gripit Thyra om livet och svängde henne vilt +upp och ned i rummet, döv för alla protester, högljutt sjungande: ”dansa +min docka, medan du är unger”. + +Skrattande, andfådda och yra hamnade de båda slutligen handlöst i ett +soffhörn. + +— Men du förstör mig ju alldeles, sade Thyra, kämpande efter andan. + +— När man är glad skall man dansa, sade Lisa oberörd. Men du tycker, +förstås, det är vanvördigt att dansa så där med en stor konstnärinna ... +Hur var det nu där stod? + +Hon reste sig från soffan och gick beskedligt bort och tog upp tidningen +från golvet och slätade omsorgsfullt ut den. + +— ”Stämningsmättade landskap” ... ”säker teckning” ... ”saftig +färgbehandling”, läste hon halvhögt. Så satte hon plötsligt i med +långsam, entonig skolmästareröst: ”Fröken Thyra Börjesson har medelst de +utställda dukarna avgjort dokumenterat sig som en av våra talangfullaste +och löftesrikaste kvinnliga artister.” + +Lisa gav till ett smackande ljud som om hon med stort välbehag avsmakat +en maträtt. + +— Jo, jo, det där duger, sade hon erkännsamt. Försök inte att komma med +några Saulanfäktelser efter denna betan. Du får absolut intet gehör, +åtminstone inte av mig. Aldrig mer gör jag mig besvär att gripa tag i +harpans strängar. + +Thyras min blev allvarlig. Hon svarade ingenting, satt bara och såg +frånvarande rakt fram med stel, skräckslagen blick, som om hon såg en +hemsk syn. Kring hennes mun kom ett uttryck av bitter smärta. + +Lisa gav henne ett långt, undrande ögonkast. Hon förstod inte +anledningen till den plötsliga förändringen. Inte kunde väl Thyra ändå +känna sig sårad av hennes ord och sätt? Ömtålig var hon visserligen, +ryckvis nästan sjukligt, men detta vore ändå för galet. + +Dröjande och osäkert gick hon bort och satte sig i soffan bredvid Thyra. +Hon slog med en förlägen rörelse armarna om hennes liv: + +— Du ... du ... nog begriper du i alla fall, att jag är utom mig av +stolthet och glädje över din framgång ... jag önskar dig ju all världens +lycka ... + +Thyra lutade sitt huvud liksom hjälpsökande mot Lisas axel. Hon suckade +tungt och blev liggande så en lång stund utan att säga något. Lisa strök +henne tafatt smeksamt ned över armen. + +Slutligen satte sig Thyra upp. Ögonfransarna hängde fulla av tårar. Hon +log svagt. + +— Du är en rätt israelit, sade hon med ett försök att anslå en glättig +ton, jag önskar, att alla mina vänner varit mot mig som du ... + +Lisa såg undersökande på henne. + +— Du är fasligt gråtmild nu för tiden, sade hon lätt förebrående. +Sannerligen — antingen är du inte riktigt frisk, eller också är du kär +... alla de granna rosorna du haft på ateljéen i vinter har väl haft +någonting att betyda, kan jag tro. + +Thyra rodnade starkt. Hon reste sig brådskande. + +— Kom, så går vi ut och festar på te och bakelser! Så blir det lagom sen +till utställningen. + + * * * * * + +En oavbruten människoström rann ut och in genom utställningslokalens +salar. Luften var tung och kvav och fylld med ljudet från dämpade steg +och röster. Här och där stodo klungor av människor framför en i teckning +eller färg särskilt vågad duk och fällde halvhögt tvärsäkra omdömen. +Kataloger och lornjetter voro i flitigt bruk. + +Thyra Börjesson gled fram mellan grupperna och lyssnade till samtalen +med ett litet ironiskt smil kring mungiporna. Då och då hejdades hon av +en manlig eller kvinnlig målarkamrats handslag och gratulationer. +Framför hennes tavlor samspråkade några herrar och damer. Hon drog Lisa +med sig och ställde sig bredvid dem. + +En korpulent gammal dam i blank sidenkappa och plymagerad jättehatt +sträckte fram huvudet och höll en långskaftad sköldpaddslornjett framför +de närsynt kisande ögonen. + +— Inte illa ... inte illa, sade hon med tunn, förnämt bräkande röst, +speglingen i vattnet är bra träffad ... Hedvig lilla, vem är det? Är det +Liljefors ... men det är sant, han målar visst bara djur ... jaså, +_jaså_, ett fruntimmer, det var då för märkvärdigt, det hade jag +knappast trott ... Hur var nu namnet, Hedvig lilla? Thyra Börjesson ... +jaså, Thyra Börjesson, upprepade hon liksom smakande, det säger inte +mycket ... alldeles okänd person, alldeles okänd, såvitt jag vet, eller +hur, Hedvig lilla? + +Lisa Ljungh fnyste plötsligt till av kvävt skratt. En av damerna vände +sig om och såg indignerat på henne. Thyra tog raskt Lisa under armen och +vände sig om för att gå. I samma ögonblick tvärstannade hon och rodnade +djupt. Hon släppte Lisa Ljunghs arm. Glad och förvirrad räckte hon fram +handen mot Viveka von Heineman. + +— Så länge, länge det är sedan vi såg varandra, sade hon lågt. Vad jag +är glad, att du är här ... Nu måste du äntligen säga mig, vad du tycker +om mina tavlor, sade hon ivrigt. + +Fru von Heineman såg på Thyra kallt nedlåtande med halvslutna ögon och +tog dröjande hennes framsträckta hand. + +— Förlåt, jag är upptagen, sade hon stelt avvisande, som om hon önskat +näpsa en underordnads taktlösa påflugenhet, och med en flyktig böjning +på sitt vackra huvud, vände hon sig ivrigt mot en blond dam, som mörkt +och misstroget fixerade Thyra och hennes följeslagerska. + +— En liten sommarbekantskap, sade hon i nonchalant upplysande ton till +den blonda damen. Kom, så gå vi vidare! Här är just inte några +intressanta dukar ... + +Thyra Börjesson hade bleknat ut på läpparna. Hon såg på Viveka von +Heineman med en onaturligt vidöppen blick. Golvet gungade under hennes +fötter. En momentan svindel grep henne. Plötsligt hörde hon Lisas röst +som långt ur fjärran. + +— Att du bryr dig om, hur en sådan där en är emot dig! Det var, förstås, +betalningen för vad du sade henne i somras nere hos Pampe. + +— Ja, ja, sade Thyra famlande. Hon kände, att hon borde säga något. + +— Men du har aldrig talat om, att ni lagt bort titlarna, fortsatte Lisa. + +Det klack till i Thyra. Hon vaknade till och märkte, att de voro på väg +nedför trapporna från utställningen. + +— Nej, nej, det är sant, det har jag aldrig berättat, sade hon dröjande. + +Med en våldsam ansträngning tog hon sig tillsammans och började med ens +tala med nervös livlighet och så naturligt hon kunde om tavlorna och +människorna på utställningen. Men hon kände det hela tiden som om det +varit en annan, som talade genom hennes mun, och hon hörde sin egen röst +som om den kommit från en annan strupe. Lisa följde henne över +flottbron. Vid Ragvaldstrapporna tog hon avsked. Thyra gick långsamt +vidare. Hon stannade på den översta trappavsatsen och såg genom den +smala öppningen mellan husväggarna rakt bort över vattnet till husen på +andra stranden. Ett tåg gled fram vid Riddarholmen och pustade upp +ofantliga, vitgråa rökmoln mot himlen. + +Solen sken ännu strålande, molnen seglade som förut för bråda vindkast, +men måsarnas glada skrän hade förstummats. + +Med ett tvärt ryck vände Thyra sig om och styrde långsamt stegen hemåt. +Hon suckade tungt. Allt det, som de gångna månaderna sövt en smula till +ro inom henne, var åter rivet upp och sårt ... + +Skulle hon då aldrig få varaktig ro och frid inom sig, skulle allt det +gamla stå upp på nytt, ständigt, ständigt, utan återvändo? Kunde ånger +och smärta och böner om frid aldrig bringa ett samvete till tystnad? +Skulle det alltid bli så, att ett enda litet ord, ett tonfall, en blick +kunde väcka kvalen till liv på nytt? Skulle hon aldrig, aldrig få ro? + +Ateljéen stirrade kall och främmande mot henne, då hon steg in. Hon +sjönk ner i en stol och slog händerna för ansiktet. Så satt hon i timmar +och genomgick i tankarna på nytt sitt lidandes historia. + +Slutligen reste hon sig upp. Hon orkade inte tänka längre. Hon var så +trött, så led vid sig själv och hela världen. + +Hon ställde sig framför spegeln och började ordna sitt ostyriga hår, som +stod som en gyllene sky kring hennes bleka, fina ansikte. + +Så öppnade hon dörren och steg utför trappan. Det var middagstid hos fru +Munter för längesedan. + +Då hon gått nedför första trappan, kom en flicka emot henne med en +inlindad bukett i handen. Det var samma bud, som burit blommor till +henne hela denna vinter. Hon log glatt igenkännande mot Thyra och räckte +henne buketten. + +Thyra blev stående i trappan tills flickan gått. Med kalla, fientliga +ögon såg hon på de vackra, röda rosorna. Så slet hon häftigt det lilla +dinglande kuvertet från basttråden. Adressen var skriven med fru von +Heinemans sirliga piktur. + +Det kom ett hånfullt, föraktligt leende kring Thyra Börjessons mun, då +hon ögnade igenom biljetten. Fru von Heineman bad henne i bevekande +ordalag försöka förstå, att hennes uppförande på utställningen dikterats +av klokhet och av hänsyn för hennes ”gamla, goda vän”, som inte tyckte +om, att fru von Heineman hade andra vänner. Till sist skrev hon: ”Du vet +ju, att folk pratar om mig. Och jag vill inte genom oförsiktighet skada +dig, som är så dyrbar för mitt hjärta.” + +Med darrande händer rev Thyra Börjesson sönder biljetten i små, små +bitar, slet bladen från de röda rosorna och kastade alltsammans genom +det öppna trappfönstret. En vindil lyfte rosenbladen i virvlande dans +ett kort ögonblick mot himlen. Så dalade de sakta med vaggande rörelser +som om de gruvat sig över någonting, tills de lyste som tunga +blodsdroppar mot gårdens gråa asfalt. + + + + + XI. + + +Naturen bugade och log mot västanväder och glittrande solljus. Majus +hade slagit upp sommarens port på vid gavel, och i drömmande längtan +vandrade människorna in i den strålande värld, som låg framför dem med +gyllene solskensdagar i oändliga, blånande perspektiv. + +Inomhus blev det tungt och mörkt. Det var som om våren jagat all +vinterns dysterhet in i människornas bostäder. I alla vinklar och vrår +lurade olust och vantrevnad, och då solen lyste över gator och torg, +kommo de fram från sina gömslen som rovlystna spindlar och spunno +snärjande nät kring människornas själar. Då blev arbetet plötsligt en +bitter oförrätt, en livslustens och glädjens fiende. + +Från Thyra Börjessons ateljé hade trevnaden flytt. Allt därinne såg +fattigt och frysande naket ut i det bleka, skarpa norrljuset. Den gamla +åbäkiga kakelugnen lutade sig mot väggen stelt avvisande som en +människa, som känner sig övergiven och omaka i främmande miljö. + +Men stundom stod den där dystert bjudande som en domare och stirrade +föraktfullt och förebrående med sina svarta ugnsluckor på Thyra +Börjesson. Då stannade hon lamslagen, orörlig mitt i arbetet eller det +oroliga vankandet av och an längs golvtiljorna. Minnet av det förgångna +brann plötsligt på nytt som svidande eld i hennes själ. Hjärtat krympte +i ångest, och en namnlös fasa jagade blixtsnabbt utefter nervtrådarna i +hennes kropp och frös blodet i ådrorna till is. + +Med stela, orörliga ögon såg hon styvt och oavvänt på de svarta +ugnsluckorna som om hon velat kuva en fiende, tills hon plötsligt ryckte +till i rädsla för sig själv och ensamheten och tystnaden omkring sig. +Lyste då solen över inloppets krusiga böljor, tog hon skyndsamt hatt och +kappa och gav sig ut på långa, ensamma strövtåg. + +Oftast bar vägen utåt gärdet. Därute, där himlen välvde sig som en +oändlig, genomskinlig kupa över den grönskande, mjuka mattan under +hennes fötter, kände hon sig harmonisk och fri. Hon drev planlöst +omkring, gick och gick, tills hon slutligen, halvt tillintetgjord, sjönk +ned mitt i solgasset med vårtrötthetens surrande matthet i alla lemmar, +lyckligt tom på tankar och känslor, blott förnimmande värmen och +stillheten omkring sig som något obestämt ljuvligt, rogivande, sövande +... + + * * * * * + +En dag, då hon åter satt därute i solskenet, maktstulen, med slutna ögon +och utan tankar, halvt som i dröm lyssnande till en humlas än närmare, +än avlägsnare surr, stod plötsligt den förflutna sommaren i lockande +syner för hennes minne. Då mindes hon med längtan de djupa skogarnas +stillhet, tjärnens mörka, tysta vatten, där solljuset silade sig ned i +djupet och glödde och lekte i glimmande rödgula fläckar. Och innan hon +själv visste, hur det tillgått, vandrade hon i tankarna drömmande och +betagen på välkända, vindlande trädgårdsgångar bland yppiga buskager och +färgprunkande blommor. Framför henne låg den långa vita byggnaden med +den tidiga morgonens breda solgata snett över fönstren. Dröjande +vandrade hon upp mot huset. Lindarnas lummiga kronor susade frid över +hennes huvud. Så vek hon om knuten in på gårdsplanen. Där blev hon +stående och följde med blicken vägen, som drog bort från gården in bland +de svarta skuggorna under alléträdens mäktiga kyrkpelarvalv med gyllene +solmynt regnande över sig. Ruff vände på huvudet och såg spörjande på +henne från sin plats i solgasset. Så reste han sig motvilligt och kom +bort och stack nosen med en frågande puff i hennes hand. Då vaknade hon +till och gick långsamt vidare uppför verandans nötta trappsteg med Ruff +efter sig hack i häl med hängande huvud, och tog med ett osäkert, +tacksamt leende emot den lilla runda värdinnans översvallande vänlighet +... + + * * * * * + +På fröken Pampes pensionat var det ännu stillsamt och tyst. Vid +matsalens ena fönsterbord sutto fyra torra fröknar i virkade axelschalar +och västar, alla med det tunna, gråa håret ordnat över hjässan i +sedesamt gammalmodig frisyr. Med rappa, skarpa tungor talade de tre +ständigt i munnen på varandra. Den fjärde satt mestadels tyst, lyssnande +till de andra med ett frånvarande, blekt leende kring de tunna läpparna. +Mitt emot, vid det andra fönsterbordet, satt Gerle. Hans ögon lyste +större och uggleaktigare än förr. Benen löpte som två jämnsmala streck +utefter stolsitsen ned mot golvet. Det var något av ruggande hönors +ynkedom över dessa fem stackars varelser. + +Thyra Börjessons hjärta krympte samman i suckande beklämning. Obekymrad +om de gamla fröknarnas ogillande ögonkast gick hon bort och satte sig +vid Gerles bord och började tala med honom som med en gammal vän. Till +sin egen förvåning märkte hon, att den forna vederviljan var som +bortblåst. Hon kände tvärtom sitt inre fyllas av denna av medömkan och +tacksamhet sammansatta sympati, som den lyckligare lottade erfar inför +olyckan. + +Thyra Börjesson tillbragte sina dagar ensam ute i skogen. För det mesta +bar hon en bok i handen med pekfingret instucket till märke mellan +bladen. Men hon läste sällan. Hon kunde icke hålla tankarna samman. Hon +kunde blott ett i denna solljusa, underbara vår: se och lyssna. Och hon +tyckte, att hon aldrig kunde göra det nog länge och mycket. Snart skulle +ju allt vara förbi. Men nu — nu var varje vajande, nylövad gren en fest +för ögat. Varje ny dag sjöng sin hymn till livet och glädjen med +fylligare, glansfullare röst. Och i skogsdjupen, bland fågelsång och +skumma, grågröna dagar bodde sagornas fe ... + +Dagarna kommo och svunno. Solen rullade segerviss sitt klot allt högre +och högre upp på himlavalvet. Sommaren bredde ut sin lugna, mogna +skönhet över landskapet. En morgon, då Thyra Börjesson åter vaknade vid +fågelsång och med blankt, vitt solljus bakom den blåa rullgardinen, var +det midsommar. Hon sprang upp ur bädden och lät gardinen fara till +väders. Hon blev stående vid fönstret och såg med leende ögon ut över +trädgården, där allt låg yppigt blommande i strålande ljus. Det var +nästan som om hon ägt alltsammans, med sådan glädje tänkte hon på, att +hon i dag skulle gå omkring därute och visa Lisa Ljungh all härligheten. + +För Thyra Börjesson blev det en lång dag. Skogspromenaden gav icke samma +utbyte som vanligt. Hon hade ingen ro, önskade bara, att timmarna skulle +gå. Slutligen vände hon hemåt. + +Matrumsdörren stod på glänt, då hon gick förbi. Klirret av glas och +tallrikar, som ställdes fram på borden, trängde ut i korridoren. Thyra +kastade en flyktig blick dit in. En av jungfrurna gav till ett litet rop +och kom springande efter henne med ett telegram i handen. Thyra +Börjesson visste, redan innan hon läst det, att det hade en missräkning +att ge. Hon slet nervöst upp kuvertet. Det var endast några få ord, men +hon stod en lång stund och tog inte ögonen från papperet. Så vek hon +långsamt och ordentligt ihop det och lade det tillbaka i kuvertet. + +Gläd dig aldrig över någonting, tänkte hon bittert, ty då står genast +missräkningen på lur och rövar glädjen ifrån dig! Hon fick tårarna i +ögonen. Ytterligare åtta dagar skulle hon vänta! Men nu var det också +detsamma. Lisa kunde gärna låta bli att komma alls. Thyra hörde inte +till dem, som kunde börja om och glädjas på nytt över en sak, som hon +icke fick den gång, den blev henne lovad. + +Med sänkt huvud gick hon framåt korridoren och in i sitt rum. Hon satte +sig i gungstolen med händerna bakom nacken. Gardinen rörde sig lätt i +det milda luftdraget från det öppna fönstret. Utanför lyste solen, men +Thyra Börjessons ögon sågo utan att se. Hon tänkte på framfarna +midsommardagar, då hon ännu ägde sin mor i livet. Då hade hon vaknat +till fest och glädje och blomstersmyckat födelsedagsbord. Och varje +stund under hela dagen hade hon fått känna, att bara det, att hon fanns +till, var till glädje för en annan människa. + +Men nu var allt annorlunda. För ingen betydde det något, om hon levde +eller dog. De ljumma lyckönskningsbrev hon fick från ”vänner” och +bekanta, vad annat sade väl de, än att hon var ensam, fruktansvärt +ensam, utkastad, liksom regnad ner på jorden. Ingen, ingen hade hon att +luta sitt huvud mot, varken mor eller far eller syskon ... + +Hon suckade tungt och slöt ögonen. + +Ack ja, de sista åren hade varit grymma i sin tryckande, fasansfulla +övergivenhet! Och dock — vad betydde väl deras ve mot de sista +månadernas! Aldrig, aldrig skulle hon glömma denna tid bräddad av skam +och nesa och helvetets suckan och vånda ... Nu förstod hon skriftens +ord. Sannerligen — nu visste hon vad det var att inom sig ha ”den eld +som ej släcks, den mask som ej dör” ... + +En tung suck stal sig på nytt över hennes läppar: + +O Gud, om hon inte varit så ensam, så överlåten åt sig själv, då hade +hon kanske än i dag varit en människa, som kunnat gå med högburet huvud +bland de andra! ... Men nej, det var icke lönt att försöka leka +blindbock med sig själv. Hon visste ju gott att orsaken till hennes +olycka icke bara kunde skyllas på yttre omständigheter. Hon hade att +söka den också på annat håll: i sitt eget bröst. Själv visste hon ju +bäst, vilka strider hon haft att kämpa, vad det kostat henne att förneka +sitt heta blod. Det hade gått henne som det gått medeltidens munkar och +asketer: djävulen hade drivits ut i en skepnad och kommit tillbaka i en +annan, hemskare, vederstyggligare ... + +Då det ringde till middagen for hon upp ur sina tankar och gjorde +brådskande toalett. Matsalen var stimmande full av nyanlända gäster. +Thyra Börjesson satt fåordig och förstämd och svarade förstrött till +Gerles konversation. Så snart middagen var över, drog hon sig tillbaka +till sitt rum. I dag hade hon mindre lust än eljest att sällskapa med +likgiltiga, främmande människor. + +Efter kvällsvarden, då de flesta gästerna gått ut för att se på +folklivet och njuta av aftonens skönhet, smög hon sig ut och satte sig +på verandatrappan. Ruff låg nedanför på sanden. Då och då vände han på +huvudet och såg medlidsamt frågande på henne. Slutligen reste han sig +upp och lade sig med en djup suck bredvid henne. Hon strök ett par +gånger smekande över hans huvud. Så lyfte hon åter blicken mot den +skimrande blekblå himlen, som välvde sig över lindalléns lummiga kronor. +Långt borta ifrån kommo då och då spröda fioltoner, brottstycken av en +dansmelodi ... Alla voro glada, alla utom hon ... + +Det knastrade i sanden av långsamma, försagda steg. Gerle kom gående om +husknuten fram emot verandan. Han såg vanskapligare och ynkligare ut än +någonsin. Men ögonen stodo stora och vemodiga i hans bleka, tärda +ansikte. Han stannade nedanför trappan och stod en lång stund och koxade +tigande upp mot Thyra. + +— Vi är visst lika ensamma, vi två, sade han till sist, lågt, liksom +trevande. + +Thyra satt orörlig och tog icke blicken från himlen. + +— Ja, vi är visst så, sade hon entonigt. + +Gerle gav henne ett hastigt, spörjande ögonkast. Så gick han tveksamt +uppför trappan och satte sig bredvid henne. Han hade ett uttryck i sitt +ansikte som om han väntade att bli bortkörd. + +Under en lång stund sade ingen av dem ett ord. Då och då kommo fioltoner +stötvis, långt borta från skogen, liksom simmande emot dem fram genom +luften. + +— Hör, sade Gerle plötsligt, därborta är de glada och dansa! Där tänker +ingen på, att det är vemod över sommarens längsta dag. + +Thyra nickade svagt. Så blev det åter tyst. Gerle satt och såg på henne +från sidan. + +— Varför sitta vi här tysta och tungsinta, sade han med ens i helt annan +ton. Vad båtar det väl att vara ledsen! Kom, så går vi dit bort och +försöker fånga litet av deras midsommarfröjd! + +Thyra svarade icke strax. De fyra ruggiga, gamla fröknarna kommo ut i +detsamma och slogo sig ner på verandabänkarna. De sågo alltid ut att +frysa. Som vanligt talade de tre ivrigt i munnen på varandra. Den fjärde +satt där stillatigande med sitt eviga, bleka leende kring läpparna. +Thyra vände litet på huvudet och såg på dem. En ångestfylld ömkan fyllde +plötsligt hennes hjärta. Hon reste sig brått. + +— Ja, så går vi då, sade hon hastigt. + +Gerles ansikte lyste upp i plötslig glädje. De tre fröknarna stannade +mitt i samtalet och utbytte menande ögonkast. Med framsträckta huvuden +och ögonen på spänn sågo de efter den högresta, smärta gestalten, som +rörde sig så fritt och säkert bredvid den lille vanskapte, koxande +mannen vid hennes sida. + +— Usch, sade den mest blåfrusna, med rösten darrande av indignation, det +är synd och skam! Att arbeta med händer och fötter för att få den lille +puckelryggige stackarn kär i sig ... + +Fiolerna gnällde och flöjten skuttade med i melodien med små runda, +porlande toner. + +Thyra ställde sig tätt invid banan och såg på paren, som svängde +därinne. Det var något på en gång rörande naivt och groteskt lössläppt +över deras rörelser. Dammet stod som en vaggande sky över de dansandes +huvuden, och i det taktfasta tropp, tropp, som dunsades fram mot banans +bräder av järnskodda, smällande klackar, drunknade nästan musikens +toner. + +— Ser ni, ni blev glad till sist, sade Gerle förtjust och såg med +förnöjt lysande ögon upp mot Thyras leende ansikte. + +— Ja, det var snällt, att ni förbarmade er över mig och tog mig med er, +sade hon vänligt ... Jag är er riktigt tacksam. Ni har rätt: det båtar +inte mycket till att vara ledsen. + +En svag rodnad steg upp på Gerles bleka kinder. Han lyfte stillatigande +med en tafatt rörelse på mössan. + +— Men nu är jag i alla fall mätt på det här, återtog Thyra. Låt oss gå +ett slag, innan vi ger oss hem. + +Fåordiga gingo de sida vid sida framåt den skumma, slingrande stigen. +Från buskar och snår hördes låga, mumlande röster. Hand i hand ströko +älskande, par efter par, förbi dem. + +Thyra blev plötsligt åter allvarlig. Då de nått ut i skogsbrynet, satte +hon sig på en kullfallen trädstam. Gerle sjönk skyggt ned vid hennes +sida. Hans ben lågo som svarta tågstumpar ned över stammen. + +Båda sutto tysta och sågo hän mot den skogiga åsen över vidsträckta, +rykande ängar. En enda blek liten stjärna lyste högst uppe i zenit. + +— Vad ni är annorlunda mot i fjol, sade Gerle plötsligt. Då var jag +nästan rädd för er ... Ni var så kall och högdragen och avvisande ... +Första morgonen jag såg er, ni vet ... då ni låg i fönsterkarmen ... då +trodde jag förstås, han hejdade sig plötsligt, ja, ja, det gör detsamma +... nu är ni så god och vänlig mot mig, stackare ... + +Thyra rodnade svagt. Hon kände sig beklämd av Gerles sätt och ord. Hon +försökte slå an en lätt ton. + +— På avstånd tror folk alltid, att jag är värre än jag är. I själva +verket är jag så osammansatt, jag borde vara lätt att komma underfund +med. + +Gerle satt tyst ett ögonblick. + +— Ni var så mycket tillsammans med den där charmanta, högfärdiga frun, +sade han slutligen, man kom aldrig åt att säga ett ord till er, om man +än så gärna ville. + +Thyra ryckte till. Med vidöppen blick såg hon på Gerle. Men han satt +stilla utan att märka något och såg rätt framför sig. + +— Har ni varit tillsammans med henne i vinter också? + +Thyra Börjesson dröjde litet med svaret. + +— En och annan gång, sade hon stelt. + +Gerle betänkte sig ett ögonblick: + +— Bliv inte ond över att jag blandar mig i edra angelägenheter ... men +... men man säger så mycket fult om fru von Heineman ... Ni borde aldrig +synas i hennes sällskap ... + +Thyra Börjesson satt tyst, stel och avvisande och såg rakt framför sig +bort mot åsen. Gerle såg oroligt forskande på henne. + +— Vi män få höra så mycket, som aldrig kommer till unga flickors öron, +började han åter med låg, undergiven, litet ursäktande röst, och ... och +jag, hans stämma darrade en smula, jag ville skydda er för allt, allt +ont, om det stode i min makt ... + +Thyra Börjesson rörde sig icke. Hennes ansikte lyste vitt i skymningen, +och det ryckte nervöst kring hennes läppar. + +— Jag förstod inte, att mina ord kunde såra er, sade Gerle, olycklig och +ångerfull. Förlåt mig! Av alla människor ville jag minst göra er ledsen. + +Han böjde sig fram och såg oroligt spörjande på henne: + +— Fröken Börjesson, är ni sjuk? Ni skrämmer mig. + +Thyra spratt till och reste sig häftigt. Hon såg på Gerle med en osäker, +flackande blick. + +— Nej, nej, sade hon i en underlig sömngångarton, jag är inte sjuk ... +jag är er tacksam, jag förstår att ni vill mig väl ... hur skulle jag då +kunna vara ond? + +Gerle sträckte ut sin långa aphand mot henne. + +— Kan jag lita på, att ni är ärlig mot mig nu, frågade han upprörd, ni +... ni ser så underlig ut ... + +Thyra lade sin hand i hans. + +— Visst ... visst kan ni det, sade hon med samma frånvarande, främmande +röst. + +Gerle suckade djupt. Han kände sig olycklig och ångerfull. + +I den bleka, stilla midsommarkvällen vandrade de stillatigande sida vid +sida över ängar och stigar, genom alléns mörka skuggor fram mot det +vita, långa huset. Nedanför verandatrappan blev hon stående ett +ögonblick, eftersinnande, lyssnande. Musiken från dansbanan trängde fram +med plötslig, nästan skrämmande tydlighet. + +— Den, som midsommarnatten lägger nio slags örter under huvudkudden, får +se sin älskade i drömmen, sade Gerle lågt, liksom prövande. + +Thyra såg styvt på honom. + +— Sådant är inte för mig, sade hon strävt. + +Hon räckte honom sin hand till godnatt och gick långsamt uppför trappan +in i sitt rum. + +Omständligt, som gällde det bara att få tiden att gå, tog hon av sig +hatt och kappa och hängde in dem i garderoben. Hon gick nervöst fram och +åter i rummet och sysslade än med ett, än med ett annat, onödigt länge +och blott för att ha något för händer. Det var som om hon gjorde sig i +ordning för att kunna ostört hänge sig åt den tunga, dova, hopkrupna +smärtan i hennes bröst, och som hon samtidigt vore rädd för att få tid +med den och sig själv. + +Slutligen ställde hon sig vid det öppna fönstret och såg ut över +trädgården. Nu var hon färdig. Nu stod hon och väntade på att smärtan +inom henne skulle röra på sig, resa sig upp och inte bara ligga som en +förstenad klump i hennes hjärta. + +Från buskarna kring dammen kom det plötsligt smäktande näktergalstoner. +Thyra Börjesson lyssnade andlöst. Hennes ansikte förvreds och skälvde +till av frambrytande gråt. I nästa ögonblick var det åter kallt och +strängt och orörligt. Med en häftig rörelse stängde hon fönstret. Hon +tryckte sina knutna händer mot bröstet och började rastlöst gå av och an +i rummet. Då och då bröt sig en stönande, ångestfull suck fram mellan +hennes sammanpressade läppar. Gråten brände som eld bakom ögonhålorna. + +Alldeles utmattad, förbi, sjönk hon slutligen ned vid bordet framför +fönstret. Ett par oskrivna pappersark lyste spöklikt emot henne i +skymningen. Plötsligt tog hon en bredvid liggande blyertspenna och +började skriva. Den ljusa skymningen blev allt tätare omkring henne. Hon +såg icke längre sina egna bokstäver, handen rörde sig mekaniskt, hon +strök ut, ändrade, började på nytt, tills slutligen de motspänstiga +orden lydde och ordnade sig till rytmiska strofer. + +Med en trött rörelse lade hon slutligen pennan ifrån sig. Det hade +blivit stiltje inom henne medan hon skrev. Den tunga, tryckande smärtan +hade löst upp sig i dov ro. + +Tillbakalutad mot stolsryggen satt hon orörlig och såg ut. I öster drog +himlen över i blekgrönt med en matt, röd skiftning. Solen var icke långt +borta. + +Och som hon satt där, blev hon plötsligt liksom borta från sig själv. +Allt omkring henne blev främmande och underligt, och hon visste icke +säkert, om hon levde, och om det verkligen var hon själv och icke en +annan människa, som satt där orörlig i stolen. Och då hon lyfte upp +papperet med de bleka, sneda blyertsbokstäverna och ögnade igenom det +hon nyss slutat skriva, var det i detta ögonblick som om hon läst, vad +en annan tänkt och känt: + + Jag sitter i brynet av skogen, som drömmande, stilla + sig tecknar mot pärlfärgad himmel i midsommarnatt. + En stjärna, en enda, nyss tände sitt skälvande ljus + och ängen desslikes sitt offer av böljande töcken. + + Så mjukt som fiolen kan sjunga, när mästaren spelar, + i färger, som anas, ej ses i det drömskumma ljus + utbreder sig slätten framför mig mot våglinjig ås. + Allt ligger försjunket i stilla, i undrande bidan. + + Jag skådar betagen än ut över slätten den vida + än upp mot den ensamma stjärnan, som vinkar mig till. + Jag ser — tills han skymmes av ljuvliga tårar, min blick, + Och vemod och oändlig trånad drar in i mitt sinne. + + Men plötsligt jag ryser i isande skräck: han har vaknat + den mask, som ej dör, och han gnager ur hjärtat min frid: + nu komma de skrämmande tankar, som bränna likt eld. + Förtvivlad då störtar jag upp och till Herran jag ropar: + + Vi gjorde du mig till ett rö för den vinden, som blåser, + då önskan att vädret stå mot likväl lagts i min själ, + vi dväljes i hjärtat en tärande längtan till ljus, + då du ej gav kraft till att fånga en endaste stråle? + + Till knotande andar apostelen säger: ”Har Herran + ej rätt till att göra dig, käril, precis som han vill?” + Jo väl. Men jag spörjer ändå: varför formar han ej + oss mänskor till heders förjämt, då han därtill har makten? + + Väl trodde jag förr, jag var stark nog att segrande strida, + att fri var min vilja. Den lögnen, den tror jag ej mer. + Ack, sant är blott ett: jag är ofri och usel en slav, + när pulsarna hamra och blodet bedårande sjunger. + +Thyra Börjesson reste sig ur stolen, vek ihop papperet och stoppade det +under huvudkudden. Så klädde hon stilla av sig, borrade in huvudet i den +mjuka dynan och somnade utan böner och tankar som ett trött barn. + +Men utanför på verandatrappan satt Gerle och lyssnade som i dröm till +näktergalssång och fjärran fioltoner. Han satt och undrade över, varför +hans usla, vanskapta kropp fått ett så stort och varmt och rött hjärta. +Ack, livet var icke stort annat än bitterhet och ironi. + + + + + XII. + + +Thyra Börjesson stod barhuvad på verandan och lyssnade spänt utåt vägen. + +Men allt låg utdött och tyst. Träden stodo mörka, orörliga, stelnade i +ro och hemlighetsfull väntan. En flädermus fladdrade fram och tillbaka +som en orolig, sökande själ. Tätt över trädtopparna lade månen sitt +blekgula ansikte på sned och tittade melankoliskt ömkande ned på jorden. + +Plötsligt trängde ljudet av rasslande vagnshjul genom tystnaden. +Hästhovarnas tramp blev allt tydligare. Med ens stämde byns bandhundar +upp i korus. Efter hand förstummades deras skall, och djupare, +underligare än nyss, nästan hörbar vände tystnaden tillbaka och föll på +nytt över nejden. Så förgingo några minuter. Plötsligt förnams det +malande ljudet av hjul, som skära sig fram genom djup sand. + +Thyra Börjesson gav till ett litet rop och sprang i två språng nedför +trappan fram mot allén. En vit näsduk svängdes emot henne från mörkret +därinne. + +Å, nu kom då äntligen Lisa Ljungh! Hon fick tårarna i ögonen. Aldrig +hade hon trott, att hon skulle bli så glad. Nu först förstod hon, hur +mycket hon längtat efter vännen, den enda människa, som stod henne +riktigt nära, som hon kunde lita på, förtro sig till — om det gällde. + +Hon slog armarna om Lisa Ljunghs hals och kysste henne ömt. Och med +något av den bittersöta glädje, varmed en ödesmärkt människa tar emot en +oväntad lycka, förde hon henne in i den långa, vita byggnaden. + + * * * * * + +Gläntan låg i strålande ljus. De höga furuträden stodo som skyddsvakt +omkring, och tjärnens vatten blänkte lockande hemlighetsfullt. + +Thyra Börjesson och hennes vän vadade fram genom det höga, +blomgenomvävda gräset. Lisa Ljungh kastade sig plötsligt övermodigt ned +på marken. + +— Här är oss gott att vara, låtom oss uppbygga våra hyddor här, ropade +hon glatt. Hyddor lika med kroppshyddor, förstår du väl, sade hon i låg, +upplysande ton. + +Thyra gav till ett litet stönande: + +— Att du orkar och ids! Jag blir matt bara av att höra. + +— Inte rår man för, att man är vid humör och vigör, sade Lisa oberörd. +Tacka försynen du, att jag blev så underliga gjord! + +Hon tog av hatten och lade sig raklång i gräset med armarna under +huvudet. Thyra sträckte tigande ut sig bredvid henne. + +Gräset vajade mjukt, luften drog som sammet mot kinden, himlen lyfte sig +högre och högre för deras blickar. Små vita strömoln simmade långsamt +bort över furornas toppar. + +Under en lång stund växlade de båda flickorna inte ett ord. Slutligen +vände Lisa sig på sidan. Hon slet av ett långt grässtrå och stödd på +armbågen började hon tankfullt tugga på det, så att det vippade upp och +ned mellan hennes läppar. + +— Tänk, inte en enda en av de gamla mer än det beskedliga, vanskapta +livet Gerle, sade hon plötsligt i tankfullt beklagande ton. Jag saknar +väldigt Rudenstam och Adonis och inte minst min speciella vän, den +haltande småskolelärarinnan. + +Thyra rörde sig icke. + +— Ja, det är skada, sade hon frånvarande. + +— Nåja, Lisas ton lät med ens resignerad, jag kan kanske småningom +upptäcka andra lysande andar att skifta hugg med ... Man får se tiden +an, se saken djärvt i synen, som Rudenstam brukade uttrycka sig. + +Thyra svarade ingenting. Plötsligt satte sig Lisa upp med ett häftigt +ryck: + +— Nu kommer jag ihåg något, som jag tänkt berätta för dig. Det är om +Heinemanskan. Tål du att höra det? + +Thyra kände det som om hjärtat stannat ett ögonblick i hennes bröst. Så +började det plötsligt slå så våldsamt, att pulsarna svällde på halsen +och blodet susade för hennes öron. Så tvang hon sig att svara. + +— Nog gör jag det, sade hon långsamt. + +Hon tyckte själv, att hon dröjt så länge med svaret, att Lisa borde +funnit det egendomligt, men hon tycktes ingenting ha märkt. + +— Tänk dig, började Lisa, strax efter det du rest var jag ute en kväll +på Djurgården med Inez Törneblad — den där flickan du vet som i vintras +avslöjade Heineman för mig. Bäst vi gick, stötte Inez mig ivrigt i +sidan: ”Pass på, där kommer Heineman med sitt nyaste offer!” Jag +tvärstannade i häpenheten, dumt nog, och i samma ögonblick for Heineman +förbi oss i en av Freys elegantaste vagnar och med en förtjusande söt +ung flicka bredvid sig. Heineman gav mig först en nästan fientlig blick, +men så ändrade hon med ens taktik, log hult emot mig och böjde +förbindligt på sin vackra nacke. Så vände hon sig mot flickan och sade +några ord, antagligen om Inez och mig, ty offret vred på huvudet ett par +gånger för att riktigt taga oss i okulärbesiktning. Inez slet mig i +armen och grälade på mig för att jag bar mig tölpaktigt åt, men det var +som om jag inte kunnat förmå mig att gå ur fläcken förrän vagnen var ur +sikte ... + +Thyra låg hela tiden och såg upp mot himlen. + +— Nå, sade hon till sist med främmande, entonig röst, vad underligt är +det väl i, att hon var ute och åkte på Djurgården med en ung flicka. + +Lisa gav till en lång, menande vissling. + +— När man vet vad det innebär, så är det verkligen ganska +anmärkningsvärt, sade hon torrt. Det är för resten synd och skam, for +hon plötsligt ut i hetsig ton. Sådana borde stekas vid sakta eld! Inez +påstår, att välborna Heineman är så ökänd, att en ung flicka knappast +kan visa sig tillsammans med henne utan att bli komprometterad ... + +Thyra rörde sig icke. Hon stirrade oavvänt upp mot himlen. + +— Det kan ju vara förtal, sade hon famlande. + +— Pytt, sade Lisa föraktligt. Tror du, att man får sådant rykte för +ingenting ... ånej! ... + +Så blev det tyst. Lisa slet av ett nytt grässtrå och började fundersamt +tugga på det. + +— Hör du, Thyra, sade hon plötsligt, jag har tänkt många gånger, att jag +skulle fråga dig, men det har aldrig blivit av ... Du minns den där +kvällen på din ateljé, då jag talade om Heineman och du svimmade ... var +hade du då varit? Du låg på schäslongen i din bästa klänning, och då jag +frågade dig, om du varit borta, svarade du ja, och att du skulle berätta +mig om detta en annan gång ... + +Ett sällsamt, stelt lugn kom plötsligt över Thyra Börjesson. Hennes ögon +sågo oavvänt upp mot himlen. Den var så oändlig, så bottenlöst djup och +blå. Och hon själv ett eländigt, ynkligt kryp. Varför erkände hon inte +ärligt att så var? Varför skulle hon låtsas vara bättre än hon var? +Varför skulle hon ljuga med tystnad och med svar, som voro indirekta +lögner? Ack, allt var ju ändå så hopplöst, så lönlöst, så utan mening. +Och egentligen önskade hon ju bara ett: att få ett slut, lika gott på +vad sätt. Hon var så trött på att jagas och pinas och gisslas av +samvetets furier. Kanske skulle hon kunna köpa sig ro med att lämna ut +sig själv. + +Hon låg alldeles stilla. Endast läpparna rördes. Rösten kom nästan +sömngångaraktigt monoton. + +— Jag skall säga dig allt ... jag hade varit hos Viveka Heineman. Hon +bjöd mig på operan, på supé i sitt hem ... och jag kom tillbaka till +ateljéen först andra dagens morgon ... och ... och allt vad du i detta +ögonblick fruktar och misstänker, det är sant. + +Hela tiden kom rösten med samma styrka och monotoni. Så blev den +plötsligt borta, utan att man förstod, att den skulle upphöra. Lisa +Ljungh hade hört på den i namnlös förfäran. Nu satt hon där som +förstenad och väntade på, att den åter skulle börja tala. Men allt +förblev tyst. Hon vågade icke se på Thyra och efter hand började hon +pinas av känslan, att hon själv borde säga något. + +För varje minut som gick blev tystnaden mera tryckande. Men Lisa Ljungh +kunde omöjligt hitta på några passande ord. Hon satt och hoppades och +väntade på, att medkänsla med vännen skulle stiga upp inom henne och +lösa hennes tunga, men alla känslor voro borta, döda, frusna till is. +Hon kunde icke fatta, att det hon nyss hört var sant, och ändå satt hon +där och kände fasa och vämjelse över detta, som hennes förstånd nekade +att tro. + +Så med ens började hon minnas så mycket, som under den gångna vintern +förefallit henne oförklarligt och obegripligt hos Thyra. Nu kastade +plötsligt Thyras ord ljus över allt detta. + +Men mitt under alla dessa funderingar, som kommo spontant och som hon +icke förmådde värja sig mot, tänkte hon åter med förskräckelse på, att +hon borde säga något till Thyra. Vad som helst, bara det blev något. Men +när hon ville öppna läpparna, var det som om någon lagt en järnhand över +hennes mun. Hon kunde icke få ut en stavelse. Visste icke ett ord att +säga. + +Till sist reste sig Thyra upp. Hennes ansikte var stelt och lysande +vitt. Hon undvek att se på Lisa. + +— Nu får vi visst gå hem, sade hon med samma monotona röst som nyss. + +Lisa reste sig mekaniskt. Så gingo de sida vid sida genom skogen. +Nedanför verandan stannade Thyra ett ögonblick. Det såg ut som om hon +uppmärksamt betraktat den blommande clematis som klängde sig uppför +ståltrådsnätet. + +— Jag kan ju inte förstå det själv en gång, sade hon plötsligt i +klagande ton, hur skulle väl du då kunna göra det. Ibland tänker jag, +att alltsammans inte är sant, att det bara är en grym, elak dröm ... Men +stundom vet jag alltför väl, att det är sant. Då önskar jag bara, att +jag vore borta från mig själv och hela livet. + +Lisa stod och såg på Thyra, då hon gick uppför trappan. Hon önskade så +innerligt, att hon skulle kunna känna för henne som förr. Men allt var +kallt och tyst och tomt inom henne. Hon kände det, som om det varit en +främmande människa, som gick där före henne uppför trappan. + + + + + XIII. + + +Då Thyra Börjesson kommit in i sitt rum, började hon med nervös brådska +plocka fram sina tillhörigheter ur garderob och byrålådor. Hon slängde +allt huller om buller på soffsitsen, bordet och stolarna, och då alla +förvaringsställen voro tömda, packade hon skyndsamt linne, böcker och +klänningar i stora kofferten. Så tyst hon förmådde, sköt hon den därpå +tillbaka in i garderoben och stängde dörren. + +I detsamma klang den gälla middagsklockan genom huset. Thyra Börjesson +for förskräckt ihop. Blicken irrade villrådigt från flaskorna på bordet +till blusarna och småsakerna på soffsitsen. Å nej, det var omöjligt att +hinna få undan allt nu i en hast. Hon bredde brådskande ett par +handdukar över alltsammans. + +Med ängsliga, snabba rörelser försökte hon ordna sin toalett. Hon +kastade en flyktig blick i spegeln över byrån. Ett förstört, blekt +ansikte med brinnande ögon och blodröda, torra läppar stirrade emot +henne. Håret stod som en gyllene gloria kring huvudet. + +Hon ryggade förfärad tillbaka, men i nästa ögonblick förde hon ansiktet +tätt intill glaset. Hon såg hårt, kritiskt undersökande på sin egen +spegelbild, såg rätt in i de vidgade pupillernas hemlighetsfulla djup, +som liksom vek undan, sänkte sig, blev större och större och +bottenlösare för varje sekund, som gick. Hon stod där orörlig och såg +och såg, tills hon glömde allt omkring sig, och hon till sist tyckte, +att den djupa sammetssvärtan, som nere på djupet tätnade och knöt sig +till en glödande purpurgnista, var hennes egen själ. + +Var då hennes själ av det slaget? Röd och svart som en mefistodräkt! Hon +ryste till i plötslig skräck och såg sig yrvaket omkring i rummet. Å +nej, det var ju ingenting annat än överspända fantasier alltsammans. Hon +var trött och förbi av sinnesrörelser och själsspänning och den +brådstörtade packningen ... + +Plötsligt sänkte ett svart moln sig ned framför hennes ögon. Allt +omkring henne började med ens darra och vackla, sveptes in i böljande, +svarta och röda töcken, korsade av lysande, gula sicksacklinjer. Thyra +Börjesson tog sig famlande för pannan. Hon slöt ögonen och tryckte sina +knutna händer mot ögonlocken. + +Då hon slutligen vågade se upp, hade mörkret omkring henne lösts upp i +en grå, ljus skymning med drivande, tunna molnslöjor. Småningom blev +allt åter fast och klart för hennes blick. Men hon stod där frånvarande, +bedövad, halvt lamslagen av ångest och lyssnade till de dova, plumsande +ljud, som de svällda pulsarna dunkade fram mot tinningarna. Hon hade en +dunkel förnimmelse av att det var något, hon skulle göra, att hon av +någon anledning borde skynda sig, men hon mindes inte varför, och hon +förmådde inte göra något försök att få det klart för sig. + +Plötsligt skar middagsklockan på nytt genom huset. + +Jo visst! Nu mindes hon med ens. Hon skulle ju göra sig i ordning till +middagen! + +Hon sprang bort och lyfte på handduken på bordet. Var hade hon gjort av +hårborsten! Hon sökte nervöst bland virrvarret på soffsitsen. Inte +heller där! Hon såg sig oroligt letande omkring i rummet. Hade hon av +misstag fått ned den i stora kofferten? Å, där låg den ju mitt under +spegeln. + +Äntligen var hon färdig. Med ilande steg gick hon framåt korridoren. +Plötsligt tvärstannade hon och vände om. Herre Gud, hon var väl halvt +sinnessjuk! Varför reglade hon inte helt enkelt dörren! + +Hon vred om nyckeln och stack den i fickan, medan hon hastigt gick fram +mot matsalsdörren. Ett ögonblick blev hon stående med handen på låset. +Hjärtat bultade i hennes bröst som skulle det sprängas. + +Med en våldsam viljeansträngning tvang hon sig att vara lugn. Kosta vad +det ville, skulle hon försöka synas glad och oberörd som vanligt. + +Så öppnade hon dörren och steg in. Ett underligt blekt leende darrade +kring hennes brännande röda mun. + +Rummet var fullt av stimmande gäster. Hon drog en lättnadens suck. Ingen +tycktes ge akt på henne. + +Dröjande lyfte hon blicken och såg sig skyggt omkring. Mitt emot, längst +borta vid väggen stod Lisa. Hon var blek och allvarlig och såg på Thyra +med stora, sorgsna ögon. + +Thyra ryckte till som om hon bränt sig på något och sänkte blicken. +Händerna skälvde, då hon böjde sig ned och lade mat på sin tallrik. + +Hon kände, att Lisa gav akt på varje hennes rörelse, att hennes ögon +följde henne, vart hon gick, men själv undvek hon att möta dem, såg +ständigt förbi dem. + +Hon satte sig vid Gerles bord och talade och skrattade forcerat livligt +under hela måltiden. Men hon kunde knappast tvinga maten genom strupen. +Lukten äcklade henne och det svartnade för ögonen, då hon svalde. + +Å, om hon i stället fått luta sitt värkande huvud mot den svala, vita +bordduken och gråta, gråta, så länge det fanns tårar inom henne ... + + * * * * * + +Så var då äntligen middagen genomliden! Hon förstod inte själv, hur hon +kunde härda ut. Det föreföll henne som om hon suttit i timtal vid bordet +och pratat dumheter och skrattat åt dem i sällskap med den förtjust +leende Gerle. Och den beskedliga stackars själen hade ingenting märkt, +inte haft en aning om den komedi, hon spelade, och hur hon satt där och +kämpade mot gråten och vämjdes vid sig själv, som man vämjes vid ett +giftigt kräldjur ... + +Med skälvande händer satte hon nyckeln i dörren och steg in i sitt rum. +Hon reglade inifrån nervöst brådskande som om det gällt komma undan en +förföljare. Men väl i säkerhet blev hon stående orörlig tätt invid +dörren. Med en övergiven, förtvivlad rörelse sträckte hon plötsligt sina +sammanknäppta händer rätt upp över huvudet. + +— Gud — Gud — jag har syndat, men Du kan också straffa! + +Orden hade nästan omedvetet brutit sig fram över hennes läppar. De +träffade hennes öra, som om en annan uttalat dem och gjorde henne med +ens bittert nykter. Hon kände icke längre någon lust att gråta. Hon lät +armarna sjunka och grep sig skyndsamt an att packa in tavlor och +måleriutensilier. Hon rörde sig hastigt med smygande fjät. Då och då +stannade hon mitt i arbetet andlöst lyssnande. + +Plötsligt tog det i dörrhandtaget. Hon spratt förskräckt till. Hjärtat +stannade nästan i bröstet. Hon stod orörligt stilla och stirrade med en +hypnotiserads stela ögon på låset. + +— Thyra — Thyra, öppna då, hörde hon plötsligt Lisa Ljunghs bedjande +röst utanför dörren. Jag måste tala med dig. + +Thyra dröjde ett ögonblick med svaret. Så sade hon i låg, underligt +likgiltig och ändå bestämt avvärjande ton: + +— Nej, nej, inte i dag! Det är bäst för mig att vara ensam ... Jag orkar +inte, mitt huvud är tungt som bly. + +— Som du vill då, sade Lisa. Hennes röst lät sorgset undergiven. + +Thyra lyssnade spänt till stegen, som stilla avlägsnade sig bortåt +korridoren. Hon kände på en gång djup besvikelse och lättnad. Hon +suckade tungt. Så tog hon i med förnyad fart. + +Uttröttad och förbi sjönk hon slutligen ner på en stol. Nu, då allt var +färdigt, kände hon inom sig ett nästan apatiskt lugn. Hon såg på +klockan. Hon hade god tid. Allt hade gått fortare än hon trott. + +Långsamt, halvt frånvarande drog hon ut bordslådan, tog fram papper och +kuvert och började skriva till Lisa. + +I korta, nästan affärsmässiga ordalag underrättade hon om sin avresa och +bad att få packsakerna eftersända till Stockholm fortast möjligt. Inte +med ett ord berörde hon förmiddagens samtal. ”Du har full frihet att +säga åt Pampe och de andra, vad helst du vill om din olyckliga Thyra,” +skrev hon till sist. + +Vid de sista orden började hennes hand att darra. Bokstäverna blevo +osäkra och hjälplöst lutande. De voro som stelnade rop av ångest och +förtvivlan. + +Thyra Börjesson satt länge med huvudet lutat mot handen och stirrade +rakt ut i luften sedan hon fått brevet färdigt. Slutligen reste hon sig +med ett tvärt ryck ur stolen och tog fram ett hopviket papper ur +handväskan. Ett ögonblick vägde hon det i handen, innan hon lade det +till brevet i kuvertet. + +Det var idel fattiga, bleka ord, som dåligt tolkade den upproriska, +brännande smärtan i hennes inre, midsommarnattens och den långa, långa +raden av förflutna dagars och nätters ve, men kanske skulle de ändå +kunna verka något gott för henne hos Lisa ... + +Ack, det var ynkligt och jämmerligt att göra som hon nu gjorde — att +vilja tigga, om också indirekt om förbarmande och förstående av en annan +människa. Sådant borde ju ges frivilligt för att ha värde. Men hon hade +inte längre någon stolthet. I detta ögonblick kände hon det som skulle +hon kunna kläda sig andeligen naken, riva de sista skylande trasorna +från sin själ för vem som helst, blott hon därmed kunde vinna en smula +sympati. Men hon hade ingen att luta sitt huvud mot. Hon var ensam, +ensam och arm ... + +Hon slöt ögonen och svalde krampaktigt för att hålla tillbaka gråten, +som tryckte samman hennes strupe. Hon _ville_ inte gråta, _ville_ inte +vara annat än behärskad och lugn — åtminstone inte nu. Hon slog upp +ögonen och såg sig nästan trotsigt omkring i rummet. + +Så tog hon skyndsamt hatt och kappa, och med den tunga resväskan i +handen smög hon sig som en tjuv, tyst och ängsligt genom korridoren över +verandan in i lindalléns skuggor. Med en lång blick såg hon sig +tillbaka. Huset låg tyst och utdött, skinande vitt i eftermiddagssolen. +Ingen människa syntes till. Ingen hade sett henne gå. Men Ruff följde +henne ridderligt genom allén och byn fram till gästgivaregården. Tåligt +bidande låg han vid hennes fötter medan hon satt på gungbrädet i +trädgården och väntade på skjutsen. + +Då hon reste sig upp, reste han sig även och följde henne långsamt och +högtidligt bort till vagnen. Hennes hand for ömt smekande över hans +stora, lurviga huvud. Med en snörvlande suck såg han henne vemodigt +frågande in i ansiktet. Då fick hon plötsligt tårarna i ögonen. Hon +satte sig på huk och slog armarna om hans hals: + +— Du är min enda, enda vän, sade hon viskande. Med sakta viftande svans +stod Ruff och såg efter henne tills vagnen försvann bakom kyrkomuren. Då +gick han stilla tillbaka till sin gårdsplans varma solsken. + + + + + XIV. + + +Solskenet låg stickande vitt över Sturegatans fasader. Luften hängde +tjock och kvalmigt het mellan husraderna, vinden sov och Humlegårdens +träd stodo orörliga och dammgrå som kulisserna i en teaterpjäs. + +Söndagsklädda fotgängare myllrade längs trottoarerna, spårvagnarna +rasslade brådskande upp och ned för gatan, otåligt brummande sina +kromatiska tongångar mot hållplatsernas väntande människohopar, bilerna +döko fram susande hastigt som svärmande ollonborrar, plötsligt, +oupphörligt i långa rader, jagande varandra i ilande fart. + +Thyra Börjesson gick långsamt uppför gatan. Hon var blek och hålögd som +efter en genomstånden sjukdom. Kring den finskurna barnamunnen låg ett +pinat, lidande uttryck. Den kvava hettan tryckte som bly på hennes +hjässa, och det kändes som om trumhinnorna blivit såra och ömma av +bullret, som slog emot dem. Hennes ögon följde frånvarande och utan +uppfattning människoströmmen, som rann förbi. Allting var som höljt i +slöjor, drömlikt och overkligt. Hon gick där mitt ibland det bullrande, +rörliga livet, men alltsamman vek liksom undan, var så fjärran och +avlägset som om hon sett på det på långt avstånd. + +Plötsligt sågo ett par stickande mörka ögon rätt in i hennes. Hon ryckte +till nervöst och blicken blev vidöppen och rädd som hos en, som +plötsligt skrämts ur sömnen. Hon vände sig blixtsnabbt och såg efter +mannen, som lugnt gick nedåt gatan. + +— Nej, gudskelov, det var ingen, hon kände! Men hans underliga blick +hade med ens gjort henne nyktert vaken. + +Det kom över henne en beklämmande känsla av ensamhet mitt i +människovågen omkring henne. Ingen enda visste hon något om. Ingen enda +av dem hade någon känsla för henne. Alla voro de för henne slutna, +främmande världar ... + +Det var underligt att tänka, att de alla, liksom hon själv, hade längtan +och hopp och önskningar. Och alla tyckte de nog, liksom hon själv, att +just deras liv var så mycket värt, och att det var orättvist och grymt +och förfärligt, att de inte nådde dit de ville ... + +Men varför sågo de alla plötsligt så underligt på henne, strängt, nästan +fientligt? Hon såg prövande utefter sin dräkt. Det fanns ju ingenting +påfallande i hennes klädsel, och hon gick ju sin väg stilla som de andra +... + +Hon såg skyggt undersökande på människoflocken, som drog förbi. Det var +mest arbetare med hustrur och barn och kärestor ... Det var arbetsbina +som svärmade, som kröpo fram ur sina trånga, kvava kupor, nu när solen +stack het ... + +Hon log svagt åt sina egna tankar. Så blev hennes ansikte med ens åter +allvarligt. + +Men var skulle alla dessa svärmar slå ned, vart ämnade de sig månntro? +Antagligen lockade väl någon idrottsfest eller tävling. Sådant var ju +deras söndagsnöje, deras vila ... + +Det var underligt i alla fall. Mycket nytt fanns det inte under solen. +Allting var sig i grunden likt. Människorna hade inte förändrats stort. +Tävlingar och brottningar och allt slags skådespel älskade de liksom för +årtusenden tillbaka. Smaken var som förr, litet förfinad visserligen, +men i grunden densamma. Fröjderna voro desamma, sorgerna desamma. De +rika levde i sin lyx, de fattiga i sin fattigdom ungefär så, som de +gjort det i alla tider. Och livet självt var lika brokigt och +meningslöst och orättvist som det alltid varit. Det var dumt att söka +inbilla sig något annat. Livet var orättvist från vaggan till graven. +Oförtjänt gynnade det somliga ända från födelsen. Lika oförtjänt +förföljde det andra ... + +Och dessa, som nu gingo gatan fram sida vid sida med henne? Varför hade +de flesta av dem blivit födda till slit och släp och omsorger för +uppehället, till försakelser och umbäranden av varjehanda slag? Och +varför hade hon själv sluppit undan allt sådant? Ja, svara, den som +kunde. Allt togs och gavs utan skäl och utan förskyllan eller värdighet. +Hon var född att gå på grönskande ängar och njuta svalkande skogars +frid, närhelst hon ville — ännu i går sträckte hon ut sig på blomvirkat +gräs och hörde skogen susa över sitt huvud, fast det var som om månader +förflutit sedan dess — medan de flesta av dem, som nu drogo förbi henne, +voro dömda att tillbringa sina dagar och nätter i denna kokande gryta, +vars glödheta, kvalmiga ångor tryckte som martyngd över hjässa och bröst +... Inte fanns det rättvisa i sådant? Nej, och tusen gånger nej! Men hon +och hennes gelikar togo det som en naturlig, självfallen sak, att de +själva fått det gott och bekvämt i livet. Vaknade samvetet upp en kort +stund, så skyllde man på Gud och tröstade sig med, att det var hans +vilja, att rika och fattiga skulle vara ibland varandra ... + +Men det fanns ju också ett osynligt något, en andlig lycka, som kom +varje människa till del. Kanske delades den i rättvisa portioner mellan +fattiga och rika ... Och tänk, om det nu var så, att alla dessa, som hon +gick och ömkade sig över, i själva verket, trots det yttre skenet, voro +lyckligare än hon själv ... Lyckligare än hon själv! Sannerligen, +sannerligen därtill behövdes det icke mycket! Och ändå slapp hon +bekymmer för uppehället ... Ack, när hon nu tänkte efter, hade hon varit +lycklig så få, få ögonblick i sitt liv ... Och det sista året hade hon +för Viveka Heinemans skull burit helvetets pina och kval i sitt hjärta +... + +Hon stannade plötsligt som fastvuxen. Det var ju till henne hon ämnade +sig. Och nu hade hon i tankarna vandrat ända upp till Valhallavägen. + +Hon vände tvärt och gick tillbaka nedåt gatan. Egentligen var det ju +galenskap att tänka på att träffa Viveka Heineman nu, när alla +människor, som kunde, flytt staden. Men det var lugnast ändå att +åtminstone göra ett försök. Och hennes sommaradress kunde hon ju alltid +få veta genom portvakten. Så fick hon väl i stället skriva om det, som +inte längre ville lämna hennes tankar ro. + +Thyra Börjesson vek in på Karlavägen och gick dröjande längs +planteringens slingrande gångar. Slutligen stannade hon framför ett +stort femvåningshus och lät blicken glida utefter andra våningens +kritade fönster. Hon hade inte varit däruppe sedan ... sedan ... + +Ett kallt, fientligt uttryck sköt upp i hennes ansikte, medan hon stod +och såg upp mot fönstren. Med beslutsamma steg gick hon plötsligt tvärs +över gatan, tryckte på ringklockan och steg in. Hon såg sig nyfiket +undrande omkring i halvskymningen. Hon hade aldrig förmått erinra sig, +hur där såg ut. Och nu var det som om hon såge den stora vestibulen för +första gången ... Nej, nu mindes hon svagt trappfönstrets harnesksmidde, +plymagerade riddare inom ramen av gula och röda fyrkanter! + +Med nästan smygande fjät steg hon uppför trappan. Framför henne bredde +trappavsatsens mosaikgolv ut sina slitna färger. Över dörrens grinande +brevlådsmun satt en blank mässingsskylt där namnet von Heineman lyste +emot henne i förnämt enkla typer. + +Thyra Börjessons hjärta började klappa med hastiga, plumsande slag. Hon +stannade framför dörren, böjde sig ned och stirrade en lång stund på +namnet. Halvt motvilligt sträckte hon slutligen ut handen och tryckte på +den elektriska knappen. Klockan ljöd ett ögonblick gällt genom huset. Så +blev allt åter lika gravlikt tyst som nyss. + +Thyra Börjesson stod alldeles orörlig och väntade. Hon visste, att ingen +skulle komma och öppna, men likväl kunde hon icke besluta sig för att +gå. Och plötsligt, utan att hon förstod orsaken, kände hon, hur en +oresonlig vrede steg upp inom henne. Hon bet hårt ihop tänderna, blodet +sköt upp i kinderna, ögonen svartnade, och med skälvande hand tryckte +hon åter på knappen och lät klockan ljuda i ursinniga fanfarer. + +Efter några ögonblick blev hon åter plötsligt lugn. Hon vände sig +skamsen och ämnade just gå utför trappan, då hon hörde dörren försiktigt +öppnas bakom sig. Hon såg sig hastigt tillbaka och blev varse fru von +Heineman i dörrspringan. + +Med ett glatt rop av överraskning slogs dörren på vid gavel. Thyra +Börjesson bleknade märkbart. Hon blev stående alldeles orörlig, stel och +högtidlig. + +— Thyra — Thyra då, är det verkligen du, sade fru von Heineman i en ton, +som uttryckte oförställd glädje. Om jag kunnat ana att det var du, som +ringde! Jag kunde ju inte tro annat än att det var någon, som gjorde det +på okynne eller för att tigga ... Och till sist, när du ringde så där +ursinnigt, utan måtta, blev jag rädd, visste inte vad jag skulle tänka +och tyckte bäst se efter vad som stod på ... + +Hon lade ömt sin arm om Thyras axlar och drog henne med sig in i +tamburen. + +— Men, käraste barnet, hur kommer det sig, att du är i staden — och +framför allt, hur visste du, att jag var här? + +Med en stram, ovänlig rörelse gjorde sig Thyra fri från fru von +Heineman. + +— Jag visste inte alls var du var, sade hon stelt, men jag ville försöka +om möjligt få träffa dig ... Det är något, jag måste tala med dig om. + +Fru von Heineman gav henne en snabb blick. Så öppnade hon dörren till +salongen. + +— Inbjudande är det inte därinne varken för mal eller människor, men det +är väl ändå bättre än i tamburen, sade hon i den ogenerade, lätta ton, +som alltid kom Thyra Börjesson att känna sig blyg och bortkommen. + +Thyra satte sig motvilligt på en stol. Fru von Heineman sjönk ned i +soffan mitt emot henne. Thyra såg envist ned i golvet. Hon kände, att +fru von Heinemans blick vilade på henne. En god stund sutto båda tysta. + +— Gud vet, vad det skall kallas, instinkt, slump eller tankeöverföring, +sade fru von Heineman plötsligt och böjde sig fram emot Thyra, men nog +är detta sammanträffande underligt. Jag kommer in till Stockholm på +några dar för att få litet i ordning till en tilltänkt Schweizerresa, +bor under tiden på hotell och kommer hit upp i våningen för att hämta en +del saker, som jag vill ha med mig på resan, och så — så står du, _du_, +plötsligt utanför min dörr och ringer just det ögonblick, jag är häruppe +... Säg, om inte det är underligt! + +Fru von Heineman lade plötsligt armarna på bordet och böjde sig ännu +längre fram emot Thyra: + +— Har du tänkt på mig något, längtat efter mig något under denna långa +tid? Hennes röst var låg och beslöjad. _Jag_ har längtat så outsägligt +efter att se och träffa dig ... + +Thyra svarade icke genast. + +— Det är något jag vill tala med dig om ... be dig om, sade hon +slutligen. + +Fru von Heineman såg snabbt och forskande på henne. + +— Jag vet ingenting, jag skulle kunna neka _dig_, sade hon i +sentimentalt ridderlig ton. + +En känsla av kväljande avsmak for igenom Thyra Börjesson. Hon lyfte +blicken och såg kallt och stadigt på fru von Heineman. + +— Det är om den där unga flickan, som du åkte med på Djurgården, jag +ville tala, sade hon med eftertryck. Det är för hennes skull, jag sökt +upp dig. Du får inte förstöra henne också ... + +Fru von Heineman brast plötsligt ut i ett klingande, underligt mjukt och +lågt skratt. Så blev hon hastigt åter allvarlig. Hon slöt ögonen. Ett +lyckligt uttryck lekte kring hennes vackra mun. + +— Å, Thyra, barnet mitt, du är rädd, att jag håller mera av henne än +dig, sade hon plötsligt. + +Thyra gav henne en stickande ond blick. + +— Vad tror du jag numera frågar efter, om du håller av hela världen mer +än mig, bröt hon ut skärande hånfullt. Tro mig, det är mig mer än +likgiltigt. Men jag fasar vid tanken på, att du kunde göra andra lika +olyckliga och förtvivlade, som du gjort mig. Jag ville be dig ha miskund +och förbarmande och inte störta flera i samma helvete, som du störtat +mig ... + +En mörk sky drog över fru von Heinemans ansikte. Det ryckte nervöst +kring hennes mun, men i nästa ögonblick var hon sig åter lik. + +— Du känner dig inte själv, Thyra, sade hon lugnt. Det är inte omsorgen +om andra, som fört dig hit. Det är omsorgen om det, du vill kalla ditt. + +Hon skrattade till i plötsligt övermod. + +— Ja, se du gärna så förolämpad och ond och stel och hög ut som helst. +Det hjälper dig inte. Jag känner dig bättre än du känner dig själv. + +Thyra reste sig från stolen. Hennes läppar voro hårt sammanpressade. +Allt förakt, all avsky, som i månader jäst och grott inom henne, +speglades i detta ögonblick i hennes ansikte. + +— Farväl, sade hon hårt. Det gagnar till ingenting att tala med dig ... +åtminstone inte för mig. Du är visst absolut oförmögen att fatta det +lidande du åsamkar ... all pina ... alla kval ... + +Hon fick plötsligt tårar i ögonen. Med en hjälplös, övergiven rörelse +slog hon plötsligt händerna för ansiktet och stönade tungt. + +— Å, du vet inte ... du förstår inte allt, vad det kostat mig ... Jag +ville ge halva mitt liv, om jag aldrig kommit i din väg, bröt hon +lidelsefullt ut. + +Fru von Heineman reste sig upp och kom hastigt bort till Thyra. Hon lade +händerna på hennes axlar och tvingade henne med milt våld ner på stolen, +där hon nyss suttit. + +— Nu skall du höra, vad jag har att säga, sade hon i låg, ömt befallande +ton. Av alla människor är du mig kärast ... ja, jag håller av dig så +mycket, att jag aldrig skulle kunna svika det löfte, jag gav dig den +sista kvällen på din ateljé ... Och för övrigt, hur kan du väl tro, att +jag efter allt, vad jag genomlevat med dig skulle kunna ... skulle +vilja, hennes röst kvävdes med ens av frambrytande tårar, skulle ha mod +att gå igenom något sådant en gång till ... Tro mig, det har varit +lidande också för mig ... + +Hon tystnade plötsligt och förde näsduken till ögonen under djupa, +snyftande suckar. Efter några ögonblick tog hon näsduken från ögonen, +och med läpparna ännu skälvande av gråten såg hon på Thyra Börjesson med +en road glimt i ögonvrån. + +— Och så, hon strök liksom under varje ord, så kan du hälsa Lisa Ljungh, +att det var min systerdotter, som åkte med mig på Djurgården i våras ... +Hon var uppe några veckor för att se Stockholm i vårskrud. + +Thyra Börjesson satt en lång stund alldeles orörlig med händerna för +ansiktet, sedan fru von Heineman slutat tala. Slutligen reste hon sig +upp och räckte med sänkt blick fru von Heineman sin hand. + +— Tack för vad du sagt mig nu, sade hon mumlande, nästan ångerfull. + +Fru von Heineman tog hennes hand och tryckte den varmt: + +— Thyra, se på mig! Se på mig — varför vill du inte? + +Hennes röst var på en gång mjuk och befallande. + +— Jag är rädd för dig ... rädd för dina ögon, sade Thyra pressat. + +Fru von Heineman skrattade sitt låga, smittande skratt. + +— Rädd, upprepade hon. Tror du inte, jag ändå vet, hur mycket du håller +av mig! Är du rädd att låta mig läsa, vad som nu står skrivet i dina +ögon? + +Thyra Börjesson lyfte mekaniskt blicken och såg motståndslöst rätt in i +fru von Heinemans djupa, sammetslena, sällsamt lockande ögon. + +— Nej, nej, sade hon med famlande, frånvarande röst, jag är inte rädd +längre ... Du har rätt, och jag har orätt ... Jag håller av dig mycket, +mycket ... + + * * * * * + +Skymningen låg tätare över trappuppgången, då fru von Heineman öppnade +tamburdörren och släppte ut Thyra Börjesson. Hon stod och såg efter +henne, då hon gick utför trappan. + +— Auf Wiedersehn — auf Wiedersehn i morgon, ropade hon plötsligt lågt +och ivrigt efter henne. + +Thyra Börjesson vred på huvudet och såg sig ett ögonblick motvilligt +tillbaka. Hennes ansikte var stelt och orörligt och lyste sällsamt vitt +i skumrasket. Hon såg ut som om hon gick i sömnen. Med en frånvarande +rörelse höjde hon handen och vinkade dröjande mot fru von Heineman. + +Så försvann hon i trappkröken. + +Då hon kommit nedför trappan, gick hon långsamt genom vestibulen fram +till porten. Där blev hon stående liksom redlös med handen på låset, +tills en hes, ohövlig kvinnoröst ropade an henne från portvaktsfönstret +och sporde, om hon var sjuk eller från landet, eftersom hon inte kunde +ta sig ut genom en port. Då vaknade hon till och gick hastigt ut på +gatan. + +Det var bländande ljust därute. Det skar till i hennes ögon. Men luften +kändes friskare. En svag vind strök smekande kring hennes panna. + +Med osäkra steg gick hon utmed husraderna fram över Sturegatan och +Floras kulle ned i Humlegården. Där sjönk hon ihop på en bänk i skuggan +av några granar. Hon satt alldeles orörlig med ögonen halvslutna och såg +rätt framför sig med ett slappt, slött uttryck som hos en drucken. En +ofattbar olyckas dova, stelnade ro hade dragit in i hennes själ. Allt +inom henne var hemsk, beklämmande tystnad utan tankar och känslor. + +Timme svann efter timme. Solen sjönk längre och längre ned mot +Engelbrektsgatans tak, solljuset fick aftonens milda guldfärg. +Spårvagnarna rasslade, bilerna tutade, barnen lekte sina stojande lekar, +men Thyra Börjesson satt alltjämt orörlig och såg framför sig med +stirrande blick. Hon hade glömt världen omkring sig. Hon märkte endast +att det i hennes bröst låg något oerhört tungt och svart, som nästan +hindrade hjärtats slag. + +En fattig gammal kvinna haltade långsamt framåt gången. Hon stannade +framför bänken och såg ett ögonblick uppmärksamt undersökande på Thyra +Börjesson. Så satte hon sig tveksamt bredvid henne. Efter en stund sökte +hon fram en snusdosa ur sin vida kjortel och tog sig betänksamt en pris, +medan hennes livliga pepparkornsögon sände Thyra Börjesson ett listigt, +spörjande ögonkast. + +— Lilla fröken är inte glad, sade hon plötsligt, med ett tonfall som om +hon gjort en reflexion för sig själv, lilla fröken är inte glad, men jag +skall säga henne, hon lutade sig fram emot Thyra och rösten blev +förnumstigt hemlighetsfull, sörj aldrig för en karl! Det är minsann inte +alltid lyckan, att man får den man vill ha, fast man tror så i ungdomen. +Det vet jag bäst, åhå-ja! Kräket mitt både super och slåss, fast vi båda +två går på gravens brädd ... Men hade någon sagt till mig för fyrtio år +sedan, att det skulle gå så, hade jag aldrig trott det, nej, nej men ... +Men sådana är vi kvinnfolk — i ungdomen, förstås ... + +Gumman tystnade tvärt och tog åter fram snusdosan. Thyra Börjesson satt +som hon ingenting hört eller förstått. Gumman såg på henne från sidan +ett kort ögonblick, medan hon omsorgsfullt lindade en smutsig +näsdukstrasa om dosan och stack den ner i fickan igen. + +Så gav hon till en djup, improviserad suck: + +— Hå, hå ja, hade jag inte barnen, som stack till mig en hacka då och +då, fick jag väl aldrig en droppe kaffe i mitt liv eller en pris i dosan +... Men de är ju fattiga de också, så Gud skall veta, att jag får vara +utan för det mesta ... + +Hon förde plötsligt förklädet mot ögonen, och rösten blev snyftande +jämmerlig: + +— Ack, lilla fröken, det är synd om den fattiga, fast rikt folk aldrig +tror det ... + +Thyra Börjesson reste sig bryskt. Hon stod en lång stund stillatigande +framför den gamla och såg på henne med stora, svartglänsande ögon: + +— Det är synd om _alla_ människor, inte bara de fattiga, sade hon +slutligen med ett skarpt, tillrättavisande tonfall. + +Gumman tog förklädet från ögonen. Hon såg förskräckt på Thyra. + +— Ursäkta, ursäkta, stammade hon ängsligt ödmjukt, att jag pratar ... +Tungan är en liten lem ... Tonfallet blev med ens salvelsefullt. + +— Nej, nej, sade Thyra avvärjande, jag menar bara att vi har det svårt +alla, alla människor, fast på olika sätt ... + +Hon tog brådskande en sedel ur portmonnän och tryckte den ångerfull i +gummans vissnade hand. Så vände hon sig om och gick skyndsamt och +osäkert nedåt gången. Gummans häpna välsignelser yrde omkring henne, men +hon hörde dem inte. Hennes steg blevo snabbare och snabbare som vore hon +rädd att inte hinna fram i tid till ett avlägset mål. Men hon gick +planlöst omkring utan tanke på, vart vägen bar. Det stela lugnet inom +henne hade börjat lösas upp. Det brände, jäste och bubblade inom henne +av tankar och känslor, som ville tränga sig fram, arbeta sig upp i +hennes medvetande. + +Men hon vågade liksom icke märka det. I namnlös ångest höll hon andan +långa stunder som om hon därmed kunnat få makt att pressa dem tillbaka i +tystnad och ro. + +Hon gick gata upp, gata ner, kors och tvärs. Plötsligt var hon mitt inne +i en flock människor, som tycktes styra åt samma håll. Viljelöst lät hon +sig dragas med, gick ständigt i samma takt som de närmast framför henne +gående. Hon försökte lyssna till deras samtal för att slippa höra sina +egna tankar, men hon kunde inte uppfatta annat än lösryckta meningar och +att man använde bror och syster som tilltalsord. Hon förstod att det var +kristna, eller åtminstone sådana, som ansågo sig vara det, hon hade +framför sig. + +Slutligen var man framme vid målet: ett stort gult stenhus med hög, +rundad portal. Thyra Börjesson blev stående obeslutsam ute på gatan. +Avbrutna toner från en andlig sång och svagt orgelackompanjemang trängde +ut till henne där hon stod. Den ena hopen människor efter den andra gled +förbi henne in genom portalen och försvann bakom järngrinden. + +Tvekande steg hon till sist uppför de par trappstegen in i den skumma +förgården. Musiken tystnade i detsamma. Thyra Börjesson stannade framför +de glappande dörrarna med handen på handtaget. En kraftig mansröst tog +plötsligt vid och läste högt, nästan befallande en kort bön. + +Så blev allt åter tyst. + +Thyra Börjesson drog skyggt upp dörren och steg in. En stor sal, +proppfull med folk, öppnade sig framför henne. På en estrad längst fram +stod en högrest, mörklagd man med en uppslagen bibel i handen. De långa, +magra fingrarna slöto sig nästan som rovdjursklor om den svarta pärmen. +Över hans tärda, av blåsvart skäggbotten skuggade ansikte låg ett +underligt, blekt skimmer. Ögonen hade fanatikerns brännande glans. + +En rysning lopp genom Thyra Börjesson. Hon tyckte, att det var Guds +dömande, hämnande rättfärdighet, som stod framför henne. Hon önskade gå +sin väg, fly undan vart som helst, men hon blev stående som fastnaglad +innanför dörren. Hon kunde icke ta sina blickar från mannen på estraden. + +Plötsligt märkte hon hans ögon riktade på sig. Hon ryckte till och sjönk +ihop som om hon träffats av ett osynligt slag. Det var samma ögon som +sett på henne i dag på Sturegatan ... + +Mannen lyfte långsamt och utan att ta blicken ifrån henne bibeln mot +ljuset, som strömmade in över honom från tvenne breda sidofönster, och +började läsa med stark, skallande röst: + +”Stig ned och sätt dig i stoftet, du jungfru, Babels dotter, sätt dig på +marken utan tron, du kaldéernas dotter, ty icke mer skall man kalla dig +den täcka och fina. Tag kvarnen och mal mjöl, drag undan din slöja, lyft +upp släpet, blotta benet, vada över strömmar! Din blygd vare avhöljd och +din skam blottad. Hämnd skall jag taga och icke anfalla på människovis. +Vår förlossare, Herren Zebaot, är hans namn, den helige i Israel. Sitt +tyst och gå in i mörkret, du kaldéernas dotter!” + +Ett gällt skri bröt plötsligt fram över Thyra Börjessons läppar. Hon +slog händerna för ansiktet och störtade ut. Hon sprang framåt gatan som +en skrämd hind, oavlåtligt, snabbt, som för livet, utan tanke på de +mötandes häpna, undrande blickar, sprang och sprang, tills det kändes +som om hjärtat skulle sprängas i hennes bröst. Då saktade hon farten, +stannade ett ögonblick med händerna tryckta mot bröstet och började så +åter gå, långsammare och långsammare, tills stegen nästan blevo släpande +tunga. + +Sommarkvällens ljusa skymning hade sänkt sig över staden, då Thyra +Börjesson instinktivt styrde vägen mot Söder. Hon gick som i dröm, +osäkert, vacklande, nästan som en drucken. + +På Norrbro blev hon stående lutad mot bröstvärnet och såg ner i det +blanka, ilande vattnet, som brått och oroligt dansade fram under +brovalven. Det var som om det fattats av ett yrt, besinningslöst begär, +en obändig åtrå efter havets famntag, så störtade det framåt, så +kämpande, trängdes, kappades, revos och sletos i glupsk iver små +kullriga vågor med varandra. + +Thyra Börjesson lutade sig allt längre fram över bröstvärnet. Hon kunde +icke ta sina blickar från det dansande, blanka vattnet. Det låg något +trolskt, lockande i dess enformigt snabba rörelse. En sugande, orolig +längtan började slita i hennes hjärta. + +Hur ljuvligt vore det icke att få bäras fram i samma glidande, snabba +takt, att brottas och kämpa i vågspelet därnere, medan hon alltjämt bars +framåt som av osynliga händer, mjukt och svindlande hastigt och tyst ... +Och sinnena och de brännande, svidande tankarna skulle sövas till ro, +skulle aldrig få tid att resa sina huvuden, de skulle somna och sova, +och hennes själ skulle få ro, sjunka in i saligt lugn ... + +En slumsyster gick förbi och stack tyst bönfallande fram sin tidning, +men Thyra Börjesson stod orörlig och såg ned i vattnet. + +Plötsligt grep en rusig herre henne brutalt i armen och ryckte henne upp +emot sig: + +— Du, Venus’ signade prästinna, vi står du här i penséer, sluddrade han +och såg henne med den drucknes slöa närgångenhet rätt in i ansiktet. Se +så, se så, lilla duvungen, var inte motsträvig och oresonlig nu! Inte +rår jag för, att kommersen gått dåligt i kväll, hä, hä! Seså, kom nu! +”Jag bjuder dig kärlek och rödaste vin!” + +Hans röst gled plötsligt upp i falsett, då han försökte sjunga de sista +orden, och han gav till ett rått skratt. + +Thyra Börjesson hade ett ögonblick sett på honom med en sömngångares +oförstående, orörliga blick. Hans cyniska skratt väckte henne. Med en +häftig rörelse slet hon sig lös och sprang några steg framåt bron. Den +druckne vinglade efter med utbredda armar, som om han schasat på en +höna. Men i ett nu hade Thyra Börjesson vigt och snabbt klängt uppför +bröstvärnet. Ett ögonblick blev hon stående däruppe. Hon bredde ut +armarna, som ville hon famna världen ännu en sista gång. Ett svagt, +hisnande rop banade sig väg över hennes läppar. I en stor båge störtade +hon ned i det ilande, dansande vattnet. + + + + + XV. + + +Slumsystern reste sig sakta från stolen och lade bibeln ifrån sig. + +Hon blev stående invid sängen och såg forskande ned på Thyra Börjesson, +som låg som död, orörlig, med slutna ögonlock. Som vita blomkalkar +vilade händerna mot det vinröda täcket. + +Sov hon eller låg hon blott och tänkte över ordet, hon nyss fått höra? + +Slumsystern böjde sig ned över sängen och lyssnade. Andedräkten kom +jämnt och susande. + +En sky av missräkning drog över slumsysterns tärda drag. + +Ja, sannerligen, hon sov! Hon hade låtit Herrans heliga ord lulla sig +till sömns! + +Slumsystern rätade upp sig och tog ovilligt ett par bråda, tysta fjät åt +sidan. Men i nästa ögonblick trädde hon tillbaka och började på nytt +betrakta Thyra Börjesson. + +Ett uttryck av medlidande sköt upp i hennes tomma, ljusblå ögon, klara +och genomskinliga som glas. + +Det var ju som att ha ett sjukt barn framför sig. Det bleka, fina +ansiktet och draget kring den veka munnen rörde en på samma sätt. Och +håret var underbart. Som en guldskimrande flod flöt det fram från nacken +ned över örngottsvaret. + +Slumsystern suckade tungt. + +Såg hon inte ut som en, på vars panna Herren tryckt sitt insegel? Och i +stället var hjärtemarken övervuxen med tistel och törne, och Herren +tilläts icke komma in och röja ... Men lov, pris och ära vare Herren att +Han var trofast och outgrundlig i godhet och nåd! Ännu fanns tid till +frälsning. Döden hade gått miste om sitt byte. Genom Herrens nåd hade +hon, som låg där så blek och orörlig och sinneshård ryckts undan +djävulens käftar. Genom Herrens nåd hade hon räddats från synden att +taga sitt liv och kasta bort den dyra nådatiden ... + +Slumsystern knäppte sina händer. I hennes ögon tändes en exalterad +glans. + +Herren är stor och god. Gud är kärleken. Vilken nåd, outrannsaklig och +stor hade Han icke låtit vederfaras henne själv! I det rätta ögonblicket +hade hon fått gå fram, där fara var å färde. Sin ringa tjänarinna hade +Herren låtit komma till hjälp vid ett dyrköpt människolivs räddning! + +O, aldrig skulle hon glömma sitt hjärtas saliga glädje, då Gud hörde +hennes böners rop och lät livet vända åter i den stela, halvdöda +kroppen! Aldrig, aldrig skulle hon förgäta, hur Herren låtit sin nåd +överflöda! Allting hade Han lagt till rätta, allt hade Han underliga +lett. Alla hinder hade Han röjt ur vägen. Dagligen tillstaddes hon kämpa +med djävulen om denna arma, vilseledda själ. Det fanns varken släkt +eller vänner som stred emot och sökte hålla den fattiga själen kvar i +synden. Hon kunde komma så ofta och stanna så länge övriga plikter +tilläte. Det fanns intet annat motstånd att övervinna än motståndet från +henne, som låg där sovande — andligen och lekamligen sovande. + +Men hennes motstånd, var det tysta, sega, ordlösa, som var värre att +övervinna än hädelser, verop och förbannelser. Dag efter dag låg hon +lika tyst och stillsam, så modlös och knäckt, att kroppen blev maktlös +och tung som hos en döende. Att höra Guds ord stred hon inte emot, men +hennes mun teg, och hjärtat förblev stängt. I snart åtta dagar hade hon +legat lika orörlig, lika tyst, lika likgiltig. Icke en min förändrades i +hennes bleka ansikte, om man kom eller gick. Allt studsade tillbaka från +detta förstenade väsen. Maten stod orörd, tills den tvingades i henne. +Breven som kommit lågo oöppnade. Och den enda människan, som sökt henne, +hade förbjudits att komma in ... Den gången hade hon visat en nästan +vild energi för att få sin vilja respekterad. Men snart nog hade hon +sjunkit in i samma apati som förr ... + +Den exalterade glansen i slumsysterns ögon hade efter hand slocknat. +Hennes ansiktsdrag uttryckte nedslagenhet och djup smärta. Plötsligt +sjönk hon på knä framför sängen och dolde ansiktet i händerna. Så låg +hon länge i tyst bön. + +Småningom blev hjärtat åter brinnande i henne. Läpparna började mumla +ödmjuka, enträgna ord, som växte i tydlighet och styrka ju mera +bedjerskan greps av bönens makt. Till sist fylldes rummet av hennes +röst. Den blev ropande hög, som hos en som är stadd i ångest och nöd. + +— O, Herre, Herre, jag släpper Dig icke! Giv mig makt över hennes själ! +Stå vid min sida, hjälp mig, att jag må övervinna djävulens makt och ge +Dig henne tillbaka i evärdelig ägo. Herre, övergiv icke hennes syndiga +själ, fräls den från ondo! Tag hennes hjärta, gör det till ett vax i Din +hand, skriv med Ditt finger livsens ord på dess blad! Hjälp mig, Herre, +att strida för Dig om hennes fattiga själ. Ingiv mig de rätta orden! +Hjälp mig att beveka och trösta detta sargade hjärta, som våndas under +satan utan att själv förstå det. Tag mig vid handen, led mig, lys mig +fram till målet, som Du fordom ledde Israels barn och lyste dem i natt +och mörker fram till Kanans förlovade land ... + +Hon tystnade med ens och låg alldeles stilla. Orden sinade för den +bönhörelsens ljuvliga glädje, som plötsligt strömmat in i hennes själ. +Med salig förvissning kände hon i sitt hjärta Herrens löfte om +bönhörelse och seger. Med salig glädje kände hon, att Herren aktat henne +värdig att med Hans hjälp förvandla en satans boning till ett tempel, +där lovsångerna icke skulle förstummas och Herrens prisande aldrig +upphöra ... + +De mumlande, stönande ljuden från bedjerskan väckte slutligen Thyra +Börjesson ur hennes slummer. Hon slog upp ögonen och såg med en tom +blick på den knäböjande gestalten vid sina fötter. Inte en muskel rördes +i hennes bleka ansikte. Långsamt vände hon bort blicken och såg upp mot +den skimrande blåa sommarhimmel, som spände ut sitt kupiga tält över det +stora snedfönstret. + +Långt, långt borta ifrån, likt ljudet av malande kvarnar och fjärran +brusande vatten, kom storstadens buller dragande in genom den öppna +rutan över hennes huvud. + +Å, vad allting var avlägset, långt, långt borta från henne. Himlen hade +de hindrat henne från att nå, och människorna i den bullrande staden +ville hon intet. Alla voro de henne så främmande och likgiltiga. Bara +ett ville hennes själ: vila och frid ... + +Hon slöt ögonen på nytt. Å, vad varje lem värkte av trötthet! Hela +hennes varelse kändes tung som bly ... Hur ljuvligt att få somna in för +evigt, sjunka djupare och djupare in i vila och frid ... salig ro ... +salig vila ... + +Den mumlande rösten tog plötsligt till i styrka. Den växte, steg, +skälvde, tiggde, starkare, högre, i bävande hänförelse. En ilning av +plötslig skräck gick genom Thyra Börjessons hjärta. Hon satte sig +häftigt upp och lyssnade spänt. + +— Herre övergiv icke hennes syndiga själ, fräls den från ondo! Tag +hennes hjärta, gör det till ett vax i Din hand, skriv med Ditt finger +livsens ord på dess blad ... + +Det spända uttrycket i Thyra Börjessons blick slappnade plötsligt. Hon +sjönk tillbaka mot kudden. Varje ord kändes som ett knivstyng i hennes +hjärta. Hon slog händerna för ansiktet. Gråten grep om hennes strupe, +tryckte ihop den, spände och gurglade i hennes bröst. Hon svalde +krampaktigt, hennes kropp knöts i motstånd, hon bet samman tänderna, men +intet halp. + +Som en brusande vårflod, som i sprudlande kraft bryter alla +fördämningar, vällde tårarna plötsligt fram ur hennes ögon. Hela hennes +varelse skakade under konvulsiviska snyftningar. + +Slumsystern lyfte långsamt huvudet. Hennes glasklara, genomskinliga ögon +sågo med ett hänfört, halvt frånvarande uttryck rätt ut i rummet. Över +det tärda ansiktet låg ett återsken av bönens extas. Hennes ögon sågo +ännu in i Herrens härlighet, och öronen hörde Hans ords ljuvlighet. + +Långsamt reste hon sig från sin knäböjande ställning. Hon blev stående +orörlig, glömsk av tid och rum. De häftiga snyftningarna väckte henne +slutligen. Hon strök sig över panna och ögon som en, som vaknat ur en +djup sömn. Med en förvirrad, oförstående blick såg hon på Thyra +Börjesson. Så förstod hon med ens. En förklarad glans spred sig över +hennes ansikte. Hon sjönk överväldigad ned på sängkanten och tog Thyra +Börjessons hand i sin. + +— Halleluja, Herren är nära, sade hon med en röst, som lät andfådd av +sinnesrörelse. Nu är behaglig tid, nu är frälsningens dag! Statt upp och +gå till din Fader! Si, allting är redo! + +Thyra Börjessons snyftningar upphörde plötsligt. I nästa ögonblick togo +de till med förnyad styrka. + +— För mig finns ingen frälsning, sade hon slutligen med rösten darrande +av gråt, mig har krukomakaren gjort till oheder. + +Slumsystern satt tyst en stund. Så sade hon stilla med trosvisshetens +fasthet i rösten: + +— Tro på Herren Jesus, så varder du frälst. Ingen kan gå förlorad till +evig tid, som böjer sitt hjärta till Honom. + +Thyra Börjesson upphörde plötsligt att gråta. + +Det blev dödstyst i rummet. Storstadens entoniga sång drog då och då in +genom den öppna rutan, kom och blev borta, föll och steg i enformig +regelbundenhet. + +Så började slumsystern åter tala. Hennes röst lät mjuk och stilla, +monoton, som om hon läst ur en bok. + +— Si, säger Herren, jag står för dörren och klappar; den som hörer min +röst och upplåter, till honom vill jag ingå ... O, så skynda då, låt upp +hjärtedörren, bjud Herren stiga in, giv Honom som offer alla livets +gåvor och krafter! Då skall Han för visso säga en gång: det hon kunde, +det gjorde hon ... + +Åter blev det dödstyst i rummet. + +Plötsligt satte sig Thyra Börjesson upp. Håret föll som en gyllene +mantel kring hennes axlar. Hon knäppte ihop händerna och lyfte sina +förgråtna ögon mot den blåa sommarhimlen. Hennes röst kom liksom långt +borta ifrån. + +— Mitt hjärta är som ett svidande sår i mitt bröst, ty Gud har äntligen +öppnat mina ögon: egoism, synd och fåfänglighet var hela mitt liv. Så +vill jag börja på nytt i anda och sanning. Hjälp mig, Gud, att leva för +Dig och andra! Styrk min vilja till det goda! Vänd av Din vrede från +mitt huvud! Giv mig glömska och ro! Giv mig Din frid och välsignelse! + +Ett blekt, förklarat ljus spred sig över slumsysterns tärda drag. Hon +reste sig upp och lade välsignande sina händer på Thyra Börjessons +huvud. + +— Ske alltså! Lyse Herrens ljus över din stig nu och i all evighet! Och +dig, Herre, storhetens och trofasthetens Gud, vare lov, pris och ära, ty +stora ting har Du gjort med oss, Dina tjänarinnor! Prisad vare Du, +kärlekens Gud! Ett ögonblick varar Din vrede, men hela livet Din nåd. + + + + + Noteringar: + + +Originalets grammatik, stavning och interpunktion har mestadels +bibehållits. Uppenbarliga fel har rättats utan notis. Ytterligare +korrekturer är som följande (innan/efter): + + [s. 169]: + ... i dina ögon. ... + ... i dina ögon? ... + + [s. 177]: + ... väg över dennes läppar. I en stor båge störtade ... + ... väg över hennes läppar. I en stor båge störtade ... + + + + +*** END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 75751 *** diff --git a/75751-h/75751-h.htm b/75751-h/75751-h.htm new file mode 100644 index 0000000..6bdcd0b --- /dev/null +++ b/75751-h/75751-h.htm @@ -0,0 +1,8352 @@ +<!DOCTYPE html> +<html lang="sv"> +<head> +<meta charset="UTF-8"> +<title>Vi stackars kvinnor ... | Project Gutenberg</title> + <link rel="coverpage" href="images/cover.jpg" type="image/x-cover"> + <!-- TITLE="Vi stackars kvinnor ..." --> + <!-- AUTHOR="Elsa Gille" --> + <!-- LANGUAGE="sv" --> + <!-- PUBLISHER="Albert Bonniers Förlag, Stockholm" --> + <!-- DATE="1917" --> + <!-- COVER="images/cover.jpg" --> + +<style> + +body { margin-left:15%; margin-right:15%; } + +div.frontmatter { page-break-before:always; } +.halftitle { text-indent:0; text-align:center; margin-top:2em; margin-bottom:4em; } +.aut { text-indent:0; text-align:center; font-weight:bold; font-size:1em; + padding-top:1em; margin-bottom:1em; } +h1.title { text-indent:0; text-align:center; margin-bottom:1em; } +.subt { text-indent:0; text-align:center; margin-bottom:4em; } +.pub { text-indent:0; text-align:center; } +.printer { text-indent:0; text-align:center; padding-top:4em; margin-bottom:1em; } + +h2 { text-indent:0; text-align:center; margin-top:2em; margin-bottom:1em; } +div.chapter{ page-break-before:always; } +div.chapter h2 { margin-top:0; padding-top:2em; } +.blank { } +.keep-nu-validator-happy { } + +p { margin:0; text-align:justify; text-indent:1em; } +p.first { text-indent:0; } +p.noindent { text-indent:0; } +p.tb { text-indent:0; text-align:center; margin:1em; } +div.letter { margin-top:1em; margin-bottom:1em; } +p.addr { text-indent:2em; margin-bottom:1em; } +p.sign { text-indent:0; text-align:right; margin-right:1em; margin-bottom:1em; } + +/* "emphasis"--used for spaced out text */ +em { font-style:italic; } + +.underline { text-decoration: underline; } +.hidden { display:none; } + +/* poetry */ +div.poem-container { text-align:center; } +div.poem-container div.poem { display:inline-block; } +div.stanza { text-align:left; text-indent:0; margin-top:1em; margin-bottom:1em; } +.stanza .verse { text-align:left; text-indent:-2em; margin-left:2em; } + +a:link { text-decoration: none; color: rgb(10%,30%,60%); } +a:visited { text-decoration: none; color: rgb(10%,30%,60%); } +a:hover { text-decoration: underline; } +a:active { text-decoration: underline; } + +/* Transcriber's note */ +.trnote { font-size:0.8em; line-height:1.2em; background-color: #ccc; + color: #000; border: black 1px dotted; margin: 2em; padding: 1em; + page-break-before:always; margin-top:3em; } +span.trnote { font-size:inherit; line-height:inherit; background-color: #ccc; + color: #000; border:0; margin:0; padding:0; + page-break-before:avoid; margin-top:0em; } +.trnote p { text-indent:0; margin-bottom:1em; } +.trnote ul { margin-left: 0; padding-left: 0; } +.trnote li { text-align: left; margin-bottom: 0.5em; margin-left: 1em; } +.trnote ul li { list-style-type: square; } +.trnote .transnote { text-indent:0; text-align:center; font-weight:bold; } + +/* page numbers */ +a[title].pagenum { position: absolute; right: 1%; } +a[title].pagenum:after { content: attr(title); color: gray; background-color: inherit; + letter-spacing: 0; text-indent: 0; text-align: right; font-style: normal; + font-variant: normal; font-weight: normal; font-size: x-small; + border: 1px solid silver; padding: 1px 4px 1px 4px; + display: inline; } + +body.x-ebookmaker { margin-left:0; margin-right:0; } +.x-ebookmaker div.poem-container div.poem { display:block; margin-left:2em; } +.x-ebookmaker a.pagenum { display:none; } +.x-ebookmaker a.pagenum:after { display:none; } +.x-ebookmaker .trnote { margin:0; } + +</style> +</head> + +<body> +<div style='text-align:center'>*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 75751 ***</div> + +<div class="frontmatter chapter"> +<p class="halftitle"> +* ELSA GILLE *<br> +VI STACKARS KVINNOR ... +</p> + +</div> + +<div class="frontmatter chapter"> +<p class="aut"> +ELSA GILLE +</p> + +<h1 class="title"> +VI STACKARS KVINNOR ... +</h1> + +<p class="subt"> +ROMAN +</p> + +<p class="pub"> +STOCKHOLM — ALBERT BONNIERS FÖRLAG +</p> + +</div> + +<div class="frontmatter chapter"> +<p class="printer"> +STOCKHOLM. ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1917 +</p> + +</div> + +<div class="chapter"> + +<h2 class="chapter blank" id="chapter-0-1" title="Prolog"> +<span class="keep-nu-html-checker-happy"> </span> +<a id="page-5" class="pagenum" title="5"></a> +</h2> + +</div> + +<p class="first"> +Ett kors över ett namn som en gång var mig +kärt! Mitt hjärta stod stilla medan min blick +sökte visshet ur den korta annonsen. +</p> + +<p> +Ja, sannerligen, den döda var en gång min +vän. Hon var min vän under de dagar, hon +drömde konstnärsdrömmar, under de dagar hennes +öde steg fram och med lismande judaskyssar förrådde +henne, under de dagar ruelsen och ångern +hetsade hennes själ till självmordets förtvivlan, +under de dagar slutligen, då hon långsamt och +motvilligt vände åter till livet och hennes ögon +öppnades för plikten att söka sig ny väg genom +det. +</p> + +<p> +Sedan gledo vi småningom från varandra. Hon +fann ro och glömska i ett liv levt för andra under +vajande röda fanors blod och eld, bland strängaspel, +skrällande hornmusik och hallelujarop. +</p> + +<p> +Men min stig lopp jämnt och glatt som tillförne. +Snart mindes jag henne icke längre. Jag glömde +som vänner glömma varandra, när livets vägar +föra åt skilda håll. +</p> + +<p> +Men då jag läste hennes namn under det svarta +korset, steg hon åter livslevande inför mig, och +<a id="page-6" class="pagenum" title="6"></a> +min gamla tillgivenhet slog ut sina skära blom +på nytt. Jag kände mig gripen, uppriven som +förr en gång, så som endast den kan det, som +med egna ögon och svidande hjärta sett en av +livets tragedier. Och det kom över mig en obetvinglig +lust att förtälja hennes historia så som +den utspelades inför mig, så som jag hört den +berättas av henne själv och andra. +</p> + +<div class="chapter"> + +<h2 class="chapter" id="chapter-0-2"> +<a id="page-7" class="pagenum" title="7"></a> +I. +</h2> + +</div> + +<p class="first"> +Alla fönster voro nerfällda, solsidans gardiner +fördragna, men luften låg tung och kvävande het +över den fullpackade kupén. +</p> + +<p> +Stundom flaxade en gardin till, spändes ut som +ett segel, fladdrade smällande upp mot taket och +släppte in en hel flod dammängd stenkolsrök, som +långsamt vältrade fram genom kupén och svepte +in människor och bänkrader i en tjock, blåskimrande +molnstod. Myriader stoftpartiklar dansade +i djävulsk yra upp och ned mellan golv och tak +och pyrde in allt med sin fräna, dävna lukt. Ögon +svedo, näsborrar täpptes till. Det blev svårt att +draga andan och en och annan passagerare, som +ännu ägde kraft att reagera, blåste ett argt, avvärjande +”puh” mot den kväljande röken. +</p> + +<p> +Men de flesta resenärerna sutto orörligt hopsjunkna +i slö undergivenhet som inför det oundvikliga. +</p> + +<p> +Småningom förtunnades röken, luften blev drägligare, +brösten höjdes i en lättnadens suck. Den +kvävande hettans dåsiga ro sänkte sig på nytt +över kupén. +</p> + +<p> +<a id="page-8" class="pagenum" title="8"></a> +Långsamt, halvt motvilligt vandrade blickarna +tillbaka till bok eller tidning. Men den upphettade +hjärnan förmådde inte fatta det ögonen läste. +Varje ord stod liksom för sig självt utan tankesamband +med nästa. Det var som kulor i ett radband, +mellan vilka snodden brustit. +</p> + +<p> +Tunga som bly hängde ögonlocken över ögongloberna, +slöto sig mer och mer som om de +dragits samman av en osynlig hand, medan +ögonen beslöjade, själsfrånvarande fortsatte att +envist, oavvänt, genom allt smalare springor +stirra ner på samma rad, samma ord, tills allt blev +till ett suddigt, dimmigt grått, eller de svarta +typerna fingo liv och började kräla upp och ned +för sidor och spalter likt flitiga myror. Då slöto +sig ögonen helt. Allt blev stilla, svart. Huvudet +började sakta, oavlåtligt glida framöver, tills +hakan med en tvär knyck plötsligt stötte mot +bröstet. Då for den hopsjunkna kroppen i höjden +med ett ertappat ryck. Ryggen blev stelt rak. +En yrvaket uppspärrad, vitögd blick såg ett ögonblick +oförstående rätt ut i kupén, vändes därpå +mekaniskt mot fönstret, där telegraftrådarna +höjde och sänkte sig i glad flykt och landskapet +drog förbi glidande, dansande, ilande — ideligen, +ideligen, ideligen utan rast och ro. +</p> + +<p> +Allt därute badade i vitt bländande solljus. +Luften darrade, markerna suckade i vånda under +en brinnande, obönhörlig sol. Allt var skarpt, +skugglöst, solblankt. Ängarna blänkte, de blommande +<a id="page-9" class="pagenum" title="9"></a> +klövervångarna, träden, sädesfälten, himmel +och vatten hårt och gråblått som nyfejat +stål. +</p> + +<p> +Med ett stelnat, frånvarande uttryck sågo orörliga +ögon rätt in i den stickande glansen tills +martyngd lade sig över hjässa och bröst och allt +därute plötsligt började vackla, gunga, vika +undan, lösas upp och med ens sveptes in i en +purpursvart mantel med hoppande röda gnistor. +</p> + +<p> +Då slöto sig ögonen på nytt i oreflekterad självbevarelsedrift, +medan i samma nu öronens portar +slogos på vid gavel, hela varelsen blev till ett +lyssnande öra, som med mångdubblad styrka förnam +de välvande hjulens rytmiska dunk mot den +brännheta rälsen, hörde det allt högre och högre, +mera påträngande, närmare och närmare tills det +slutligen kom inifrån huvudet självt och pulsarnas +spända strängar hamrade i samma takt. +</p> + +<p> +Då började med ens det dunkande ljudet tala i +meningslösa, olikbetonade stavelser. Det hjälpte +ej att man sökte värja sig. Man måste med +antingen man ville det eller ej, tvangs av en hemlighetsfull +makt att på en gång höra och inom +sig upprepa hela raden av betänksamma trádada, +trádada, trádada, för att ögonblicket därpå andfått, +hastigt, liksom triumferande stöta fram: +tradadá, tradadá, tradadá — alltsammans oavbrutet, +utan ända, om och om igen, ett infernaliskt +perpetuum mobile. +</p> + +<p> +<a id="page-10" class="pagenum" title="10"></a> +Det var redan långt lidet på eftermiddagen då +tåget saktade och gled in på en stor station. Två +unga flickor, den ena med studentmössa, den andra +med en vit linnehatt på det ljusburriga håret, hoppade +raskt ned från tåget och arbetade sig mödosamt +genom människohopen bort till en bänk framför +stationshuset, där de satte från sig sitt handgepäck. +</p> + +<p> +— Vakta sakerna, Thyra, så går jag ut och ser +efter skjutsen, ropade studentmössan och försvann +åt bygatan. Strax därpå var hon åter tillbaka. +</p> + +<p> +Uppspanad, sade hon kort. Se så där ja, nu är +kamelen lastad — — — nej, gå före du, jag håller +dörren! +</p> + +<p> +På planen utanför stationshuset rådde rörligt liv. +Det var lördagskväll och traktens ungdom trängdes +mellan rader av väntande vagnar. Ett stycke till +vänster, vid ett par lummiga lönnar stod en char +à bancs förspänd med tvenne utmagrade arbetskampar +med en sky flugor över sina hängande +huvuden. Framför hästnosarna stod en liten hjulbent +karl med ryggen vänd mot stationstrappan. +Då och då gjorde han en lamt avvärjande handrörelse +mot flugsvärmen. +</p> + +<p> +De båda flickorna gingo brådskande bort mot +vagnen. Karlen vände sig långsamt och lyfte med +en tveksam rörelse ett par tum på mössan. +</p> + +<p> +Det blev plötsligt fullt med intresserade åskådare +kring de tre. +</p> + +<p> +<a id="page-11" class="pagenum" title="11"></a> +Med en flyktig nick och ett mönstrande ögonkast +vände sig Thyra till honom: +</p> + +<p> +— Vi skall se till hästarna om — vad är namnet? +— jaså, om ”Agust” är snäll och hämtar hit +pollettergodset. +</p> + +<p> +Karlen lät blicken sävligt prövande vandra från +flickorna till hästarna och så åter tillbaka. +</p> + +<p> +Studentmössan gav till ett klingande skratt: +</p> + +<p> +— Tror Agust oss kanske inte om att kunna +vakta de där? +</p> + +<p> +Agusts min mulnade. +</p> + +<p> +— De är förbanna mig inte så säkra heller, sade +han stucken. +</p> + +<p> +Thyra lade armen om synderskans axel och +förde henne en smula fram emot Agust. +</p> + +<p> +— Fröken Lisa här är en riktig överdängare att +förstå sig på ök, må Agust tro, sade hon blidkande, +hon kan både köra och rida. +</p> + +<p> +Agusts vattniga blick ljusnade. +</p> + +<p> +— Tro de, sade han med misstroget intresse i +rösten. Ja, det förändrar ju, sade han med ett +tonfall som ville han vädja till de kringstående. +</p> + +<p> +Med sävliga steg och polletterlapparna i handen +gick han därpå bort mot stationshuset. +</p> + +<p> +Lisa följde honom med blicken tills han försvunnit +genom dörren. Då tog hon plötsligt studentmössan +från huvudet och svängde den i luften: +</p> + +<p> +— Hurra för skapelsens herrar, ropade hon övermodigt, +och båda flickorna brusto i skratt. +</p> + +<p> +De kringståendes blickar mulnade. En halvfull +<a id="page-12" class="pagenum" title="12"></a> +rödhårig karl vinglade fram emot dem, spottade +och knöt hotfullt näven: +</p> + +<p> +— Förbannade stabbougglor, sluddrade han +argt, står ni och gör spektakel åt hederligt folk, +får ni min själ med mig att göra. +</p> + +<p> +De båda flickorna drogo sig förskräckt tillbaka. +Hopen bröt ut i skadeglad munterhet. Situationen +var deras. +</p> + +<p> +En stund därefter skakade den fullastade char à +bancsen långsamt ut från stationsområdet neråt +den knaggliga bygatan mellan rader av låga hus. +En och annan bondpojke lyfte förläget, med till +hälften bortvänt ansikte, på mössan, då de foro +förbi. Här och där revs en gardin åt sidan och ett +nyfiket spejande ansikte dök upp mellan fönstrens +pelargonior. En liten svart byracka rusade plötsligt +med virvlande snabbhet ut från en bakgård och +hoppade ursinnigt skällande oavbrutet av och an +framför hästnosarna, oberörd av tillrop och pisksnärtar, +tills de färdande nått ut till landsvägen. +Då vek den oväntat åt sidan, nosade ett ögonblick +filosofiskt undersökande i landsvägskantens gräs, +sprätte föraktfullt ett par slag med bakbenen, blev +plötsligt stående orörlig med höjd nos spejande +utåt vägen, och vände därpå, med pliktuppfyllelsens +lugna värdighet i rörelserna, tillbaka samma +väg den kommit. +</p> + +<p> +Allvarliga, litet förstämda sågo de båda flickorna +ut över nejden. Framför dem ormade sig vägen +genom markerna som ett vitt från rymden nedkastat +<a id="page-13" class="pagenum" title="13"></a> +band. Över dem välvde sig himlen glansigt +blå, och några handsbredder från horisonten lyste +solen med vänlig guldglans. Träd och buskar +kastade långa, blåvioletta skuggor. Utmed dikeskanten, +liksom på släp efter vagnen, gled en grotesk, +vanskaplig skuggbild av de åkande och deras +upptornade koffertar. +</p> + +<p> +Så flydde timmar i stilla ro. +</p> + +<p> +Vägen hade längesedan lämnat slätten bakom sig +och drog fram genom mörk, högrest barrskog. +Här och där stego träden åt sidan för en tuvig mo, +där enstaka, mariga furor sträckte sina vanskapta, +halvdöda grenar mot himlen med en tragisk gest +likt krymplingar förbannande sitt öde. +</p> + +<p> +En blek, grönviolett dager vilade över landskapet. +Endast bakom de glesa tallarna i väster +brann himlen röd som av vådeld. +</p> + +<p> +Thyra böjde sig plötsligt fram och grep väninnan +om armen: +</p> + +<p> +— Se, se, sade hon med häftig, underligt frånvarande +röst och pekade bort mot skogen. Allt +skulle jag vilja ge, om jag kunde måla så, som +jag nu ser detta framför mig. +</p> + +<p> +Hon tystnade plötsligt och släppte Lisas arm. +</p> + +<p> +— Men jag vet, att jag inte kan — att jag aldrig +skall kunna, sade hon mörkt. +</p> + +<p> +Lisa svarade intet. Det blev tyst en stund. Så +började Thyra på nytt, lågt, lidelsefullt klagande. +</p> + +<p> +— Vet du, ibland när det riktigt går upp för +mig, att jag hör till dessa olyckliga som fått konstnärslängtan +<a id="page-14" class="pagenum" title="14"></a> +i blodet utan förmågan att kunna nå +fram — ja, då förbannar jag ödet, som låtit mig +födas. Ni som sluppit från denna olycksaliga halvhet, +ni förstår inte vad det vill säga att vara ... +att vara som jag ... aldrig ro, aldrig tillfredsställelse, +bara längtan, längtan, längtan utan återvändo +... +</p> + +<p> +Om jag åtminstone haft förstånd nog att välja +ett annat yrke! Då hade jag kunnat ha illusionen +kvar. Nu har jag inte ens trösten att gå omkring +och inbilla världen och mig själv att jag blivit en +storhet, om jag fått utbilda mina anlag ... +</p> + +<p> +— Saul, Saul, sade Lisa i godmodigt gäckande +ton och höjde avvärjande och patetiskt handen, +värmen har visst varit för mycket för din ande. +Jag vill gripa ett kraftigt tag i harpans strängar +och driva de onda andarna på flykten. +</p> + +<p> +Thyras drag hårdnade. Hon såg stelt framför +sig utan att möta den andras blick. +</p> + +<p> +— Sådan är trösten mina vänner ha att ge, sade +hon bittert. För er är mina känslor och mina +sorger aldrig verklighet. Det är bara inbillat alltsammans, +bara att driva åt, ingenting att fästa sig +vid ... Men jag är dum som aldrig kan lära mig +tiga, aldrig lära mig minnas, att man i sitt djupaste +missmod, sina bittraste sorger alltid är ensam och +utan vänner ... +</p> + +<p> +Lisa böjde sig fram och lade lugnande sin hand +på Thyras knä. +</p> + +<p> +— Käraste, sade hon lågt, se på mig, nej, se +<a id="page-15" class="pagenum" title="15"></a> +mig in i ögonen, du tror inte själv på vad du +säger — åtminstone inte i dina lugna, nyktra +ögonblick. Hur skulle det väl bli, om dina vänner +ginge med på allt, på alla dina utgjutelser? Vi +minns vad du själv glömmer, då missmodet anfäktar +dig. Du är ju ung, du har livet för dig och +har redan haft vackra framgångar ... +</p> + +<p> +— Sådana framgångar som mina är värre än +inga framgångar alls, sade Thyra missmodigt. +Den aktningsvärda medelmåttans framgång — se +där, vad jag har att brösta på. Men det är sådant +som förstör en, som gör att man inte slutar i tid +och kväver längtan och lusten inom sig och resignerar, +innan man hunnit få etiketten ”misslyckad +konstnär” hängd sig om halsen ... +</p> + +<p> +Du tror det kanske inte, men likafullt är det så: +det finns stunder då jag avskyr mig själv, därför +att jag inte har kraft eller mod att bryta med det +gamla och gå nya vägar ... +</p> + +<p> +Lisa satt eftersinnande en stund. +</p> + +<p> +— Du skulle aldrig bli nöjd, aldrig i längden, +sade hon slutligen. +</p> + +<p> +Thyra sänkte blicken och suckade djupt. Hon +hade intet att svara. Hon kände sig överbevisad +av Lisas lugna säkerhet. Hon förstod med ens, +att hon trots alla sina ord innerst inne inte önskade +något annat än gå den väg, hon en gång slagit in +på. Arbetet, missmodet, längtan som brände inom +henne — intet ville hon mista. Ytterst var det ju +ändå allt detta som gjorde livet till liv, som +<a id="page-16" class="pagenum" title="16"></a> +hindrade det att bli ett tröstlöst enahandas grått i +grått ... +</p> + +<p> +Skramlet från vagnshjulen och hästhovarnas +taktfasta tramp trängde plötsligt genom kvällsluften +med hemlighetsfull, onaturlig tydlighet. +Thyra svepte rysande pläden omkring axlarna och +lät blicken glida hän över landskapet. Allt såg +mystiskt och drömlikt ut i den tilltagande skymningen. +I skum ljusning lopp vägen genom markerna +rätt in bland skuggorna vid skogsledet. +</p> + +<p> +En känsla av vemodig resignation smög sig över +Thyra. Hon slöt trött ögonen. Småningom föll +hon i ett tillstånd mellan dröm och vaka. Hon +tyckte plötsligt att vagnen började växa under +henne, bli allt högre och högre. Den följde icke +längre vägens vindlingar utan rullade fram pilrakt, +över något luftigt, gungande mjukt, snabbare och +snabbare, hän mot ett stort svart moln, som hotfullt +tornade sig vid horisonten. Allt vildare blev +färden, allt närmare kom det skrämmande tunga, +som väntade därborta. Och plötsligt var det icke +längre ett moln utan något annat, något oförklarligt +hemskt, hon visste icke vad. Slutligen hängde det +rätt över hennes huvud. Runt omkring blev det +becksvart natt. En outsäglig ångest började slita +inom henne. Med ett svagt rop kröp hon ihop med +armarna skyddande över huvudet och sökte gömma +sig undan. Men i samma ögonblick sköt en jättestor +arm likt en ljungande blixt fram ur det hemlighetsfulla +mörkret och träffade med knuten hand +<a id="page-17" class="pagenum" title="17"></a> +i ett vinande, obarmhärtigt slag hennes ångestfullt +krökta rygg ... +</p> + +<p> +En häftig knyck kastade henne plötsligt framstupa. +Vagnen höll stilla framför en hög, brant +backe, och körsvennen krälade stelbent ner från +sätet. Med tömmarna i handen började han gå +jämsides med de uttröttade kamparna, som med +bågspända ryggar och skumtottor kring mularna +långsamt knekade vagnen uppför branten fram +genom orörlig, liksom i skikt lagrad luft, varmare +ju högre upp man kom. Löddriga av svett med +skälvande sidor stannade hästarna på backkrönet. +</p> + +<p> +Framför de resande låg en vid mosse över vars +hela yta torvpyramider stodo uppradade som pjäserna +i ett schackspel, här och där skockade utmed +randen av blänkande, svartbruna vatten liksom betagna +av längtan att skymta sina egna skumma +spegelbilder. En nattskärra kretsade i ljudlös +flykt fram och tillbaka, snabbt försvinnande bland +skuggorna, snabbt åter framdykande mot natthimlens +ljusa blå. Över synrandens mörka skogslinje +satt månskäran blek och smal. +</p> + +<p> +Långsamt satte hästarna sig åter i rörelse. En +död, fuktig kyla svepte fram emot de åkande och +väckte upp inom dem ett obestämt ve, som drev +suckar ur deras bröst. +</p> + +<p> +Och plötsligt mindes de med bävande rysning sin +själs ensamhet och sin kropps förgänglighet. +</p> + +<p> +Äntligen lämnade vägen i en stor båge skogar +och mossar bakom sig och sköt pilrakt ner i en +<a id="page-18" class="pagenum" title="18"></a> +dalsänka där små vita hus likt en sovande fårahjord +lågo skockade kring ett smäckert kyrktorn, +som strängt bjudande lyfte sitt grekiska kors mot +himlen. +</p> + +<p> +I rask fart rullade vagnen utför backarna, in på +bygatan, fram genom en hög lindallé till ett vitt, +långt envåningshus. En stor hund rusade ner från +verandan och hoppade skällande kring vagnen. I +fönstret bredvid verandan ströks eld på en tändsticka +och en tjock, vit hand famlade med att tända +lampan över det dukade salsbordet. +</p> + +<p> +Strax därpå slogs ytterdörren upp och i den +breda ljusgata, som i samma ögonblick föll snett +ut över verandagolvet, syntes den massiva gestalten +av en medelålders kvinna, som med sömntyngd betänksamhet +steg fram för att välkomna sina gäster. +</p> + +<div class="chapter"> + +<h2 class="chapter" id="chapter-0-3"> +<a id="page-19" class="pagenum" title="19"></a> +II. +</h2> + +</div> + +<p class="first"> +Luften stod full av klockklang och fågelsång, +då Thyra Börjesson på söndagsmorgonen vaknade +ur sin drömlösa sömn. En stund låg hon orörlig +med slutna ögon och lyssnade undrande till de +ovana ljuden. Så mindes hon med ens, och plötsligt +klarvaken öppnade hon långsamt ögonen. +</p> + +<p> +Genom den mörkblå rullgardinen tittade en lysande +strålomkransad sol rätt ned på henne, och +fönsterpostens kors sträckte famnande ut sina +armar. I fönsterkarmen gräto tre fuchsior sina +blodiga tårar. En smal, lysande gul solstråle stal +sig in över tröskeln från nästa rum. +</p> + +<p> +Thyra Börjesson gäspade sömnigt utdraget och +lät blicken slött och intresselöst vandra från föremål +till föremål. De blommiga tapeterna, oljetryckstavlorna, +de virkade antimakasserna på det +rödrandiga sofföverdraget, stolarna på ömse sidor +om fönsterbordet, allt var så typiskt för ett sommarnöjesrum. +Nåja, det var ju egentligen sol och +luft och skog och fågelsång man hyrde. De mer +eller mindre välmöblerade rum man fick på köpet, +betydde ju ej stort. Och den, som tog på god tro +<a id="page-20" class="pagenum" title="20"></a> +efter annons, fick sannerligen skylla sig själv och +göra sig beredd på allehanda överraskningar på +gott och ont ... +</p> + +<p> +Men löftet hon givit sig själv skulle hon ärligt +hålla: hon skulle vara ute från morgon till kväll, +sitta i skogsdungarna med sin målning, ligga raklång +i gräset med en bok eller följa skyarnas tåg +och mäta med blicken djupet på den blåa, skimrande +ocean, som kallas himlen ... +</p> + +<p> +Med tunn mässingsklang slog plötsligt en klocka +i ett angränsande rum åtta dallrande slag. I nästa +ögonblick stod Thyra Börjesson på golvet och lät +rullgardinen fara i höjden med en skräll. En flod +av strålande ljus strömmade emot henne och med +kisande, solblinda ögon såg hon rätt ut i en yppig, +blommande trädgård, som sluttade ned mot ett litet +blinkande vatten. Hon kände sig plötsligt omåttligt +glad. Bättre kunde hon då aldrig råkat ut! +Hakarna på fönstret dansade av och med nattskjortan +uppflängd över bröstet hängde hon sig +ut över fönsterkarmen. Det var ljuvligt därute. +Luften kändes varm och len som en smekande +hand och grönskan var ung och fräsch utan spår +efter de sista dagarnas hetta. +</p> + +<p> +Missmodet från föregående afton var som bortblåst. +Å, det var härligt med sommar och sol, +härligt att leva, härligt att vara ung! Dagar som +denna kände man sig så uppfriskande säker på +sig själv och hoppades allt av framtiden. +</p> + +<p> +Hon började plötsligt vissla, svagt och dämpat, +<a id="page-21" class="pagenum" title="21"></a> +en liten glad melodi. Högra fotens tåspets rörde +sig lekfullt i takt upp och ned mot golvtiljan. Borta +från syrénbersån bröt då och då en vårglad bofink +ut i ett gällt, jublande kvitter. +</p> + +<p> +Plötsligt ryckte Thyra till och upphörde att +vissla. Alldeles under hennes fönster, på en av +starrgräs nästan övervuxen träbänk, solade sig en +underlig liten man. Huvudet satt inkilat mellan +de smala, höga axlarna, rygg och bröst sköto ut +i pucklig båge, och de spetsiga rockskörten hängde +rätt ned och över varandra som ett hopfällt vingpar. +Det såg ut som om en jättefågel slagit ner +på bänken och försjunkit i meditationer. +</p> + +<p> +Plötsligt vreds det stora, avlånga huvudet åt +sidan och plirade upp mot fönstret. Thyra Börjesson +rörde sig icke. Hon tittade självsvåldigt, nyfiket +undersökande ned på den underliga skepnaden. +Hon erfor en känsla som om hon betraktat ett +sällsynt djur, icke en mänsklig varelse. +</p> + +<p> +Det kom ett ertappat, förläget uttryck i den lille +mannens ansikte, då han såg sig upptäckt. Stillsamt +vände han bort blicken för att i nästa sekund +åter skyggt rikta den mot Thyra. Men hon låg +kvar i fönstret, lugnt, till synes alldeles oberörd, +och såg ned på honom spefullt mönstrande. +</p> + +<p> +Då han såg uttrycket i hennes ansikte, brydde +han sig icke längre om att vända bort huvudet. +En lång stund sågo de båda oavvänt på varandra. +Så började det plötsligt rycka kring mungiporna på +hans breda svalmun, läpparna skildes långsamt, +<a id="page-22" class="pagenum" title="22"></a> +så att de starka, vita tänderna lyste fram. Med +en tveksam, bortkommen rörelse höjde han plötsligt +sin långa spindelarm och lyfte förläget hälsande +på mössan. +</p> + +<p> +I samma ögonblick kom det över henne en brinnande, +intensiv skamkänsla. Blodet sköt upp i +hennes ansikte som en het våg. Med en oreflekterad, +snabb rörelse drog hon sig tillbaka utan att +besvara hälsningen. Hon knöt händerna, på en +gång skamsen och ond. Vad skulle väl den vämjeliga +människan tänka om henne! Hade han bara +inte hälsat! Men detta var helt enkelt oerhört, +fräckt, en personlig förolämpning! +</p> + +<p> +Hon började kläda sig med nervös brådska, men +hennes tankar kretsade ständigt kring uppträdet +nyss, och hon kunde icke låta bli att undra, +om fågelmänniskan alltjämt satt kvar därute på +bänken. +</p> + +<p> +Med lätta fjät smög hon sig plötsligt bort till +fönstret. Tryckt intill väggen lutade hon sig fram +i skydd av den vita gardinen och såg ner. I samma +ögonblick vred sig huvudet därnere och sneglade +upp mot fönstret. Hon ryckte till i häftig skräck +och med ett svagt rop flydde hon inåt rummet. +Ett ögonblick blev hon stående i en vrå, orörlig, +skamsen, med armarna hängande slappt utmed +sidorna. Så drog plötsligt ett självironiskt litet +leende hennes mungipor neråt. Med en beslutsam +rörelse grep hon tag i hårborsten och började +energiskt borsta ut sitt långa, skimrande hår. +</p> + +<p> +<a id="page-23" class="pagenum" title="23"></a> +I detsamma knackade det vårdslöst hastigt på +dörren och Lisa Ljungh kom in frisk, morgonglad +och full av nyheter från en ensam, tidig rekognoscering. +Det blev ny fart i Thyra. Den vita tvättklänningen +kom på i en hast, och några minuter +efter det gonggongen kallat till frukost, följdes de +bägge flickorna åt till matsalen. +</p> + +<p> +Vid ena bordsändan stod redan pensionatets +värdinna, fröken Pampe, och läste med ljudlig, +andäktigt entonig predikoröst en lång bordsbön. +Ett tjogtal sommargäster, uppradade framför småborden +kring väggarna, lyssnade med vårdslöst hopknäppta +händer och anletsdragen stelnade i låtsad +andakt, medan ögonen i smyg snålt skelade på den +framsatta maten. I människoklungan till höger om +fröken Pampe trängde fågelmänniskan fram sitt +platta huvud. Han glömde den obligatoriska bugningen +efter amen och såg oavvänt med lysande +uggleögon på Thyra och hennes följeslagerska. +</p> + +<p> +En känsla av obehag kom över Thyra. Långsamt +sänkte hon blicken. Hon undrade, om hon +aldrig i livet skulle bli kvitt den underliga blyghet, +känslan av att vara utkastad, prisgiven, som alltid +kom över henne, då hon stod ansikte mot ansikte +med en massa okända människor. En svag rodnad +steg henne i kinderna. Hon vred huvudet litet: +</p> + +<p> +— Detta är gräsligt, viskade hon beklämd i +Lisas öra. +</p> + +<p> +— För mig är de kålhuven allihopa, svarade +Lisa lugnt. +</p> + +<p> +<a id="page-24" class="pagenum" title="24"></a> +Fröken Pampe kom hastigt fram emot dem. +Hon var liten till växten med svällande former. +Det såg ut som om hon studsade mot golvet, +då hon gick. Med moderlig fryntlighet drog +hon de bägge flickorna med sig runt salen. +Med en viss tydlig, litet högfärdig betoning upprepade +hon inför varenda person: fröken Börjesson, +målarinna, fröken Ljungh, filosofie studerande. +</p> + +<p> +Från alla håll träffades de båda flickorna av nyfikna +eller kallt mönstrande ögonkast. Det surrade i +öronen av okända namn, och de olika fysionomierna +flöto tillsammans till en suddig, oredig massa +av ögon, näsor och halvöppna eller slutna munnar. +</p> + +<p> +Thyra Börjesson kände det som om hon gått i +sömnen. Plötsligt stod hon framför fågelmänniskan. +Det klack till i henne, och hon blev med ens +fri från sitt sömngångartillstånd. Hon hörde tydligt +fröken Pampes presentation: prokurist Gerle — +fröken Börjesson, målarinna, fröken Ljungh, filosofie +studerande. Mekaniskt böjde hon huvudet till +hälsning. Hon såg hans aplikt långa hand sträckt +emot sig. Det var omöjligt att slippa undan. Motvilligt +lade hon sin hand i hans. +</p> + +<p> +Så var då äntligen pinan över. Med en vänligt +uppmuntrande klapp på skuldran lämnade fröken +Pampe dem för att ägna sig åt sina husmoderliga +plikter. Runt omkring tisslade och tasslade det av +viskande samtal, som plötsligt togo till i styrka +och blevo högljudda, då alla med ens trängde fram +till matbordet. +</p> + +<p> +<a id="page-25" class="pagenum" title="25"></a> +Thyra rörde sig icke. Hon log ett medlidsamt, +litet överlägset leende, då hon såg myllret kring +bordet. Hon kom att tänka på de varma ländernas +gräshoppssvärmar, som ödelade allt som kom i +deras väg. Hon kände en plötslig medömkans +sympati för fröken Pampe, som var prisgiven åt +dessa människor, som själva tyckte sig vara utan +förpliktelser och aldrig ansågo sig kunna få nog +för sina pengar. <em>Sådana</em> gräshoppor borde man +sannerligen också ha rätt att sopa ner i grävda +diken och hälla över med fotogen ... +</p> + +<p> +— Jag kan se, att skådespelet gör samma effekt +på er som på mig själv, sade plötsligt en mjuk +röst alldeles invid hennes öra. Thyra såg upp överraskad. +Framför henne stod en medelålders, elegant +dam och log emot henne med gropar i kinderna. +Hennes stora, bruna ögon hade en milt +sugande blick. +</p> + +<p> +En blixtsnabb känsla av beklämmande motvilja, +blandad med nyfiket intresse, for igenom Thyra +Börjesson. Hon undrade över, att hon icke genast +vid sitt inträde i matsalen givit akt på denna ståtliga, +soignerade företeelse. +</p> + +<p> +— Jag kom in mitt under presentationen, sade +damen plötsligt, som om hon läst Thyras tankar, +och jag hörde både ert namn och ert yrke. +</p> + +<p> +Hon log på nytt sitt mjuka, inbjudande leende, +som illa passade till den ironiska glimten i ögonvrån. +</p> + +<p> +— Men ni vet ännu inte vem jag är — fru von +<a id="page-26" class="pagenum" title="26"></a> +Heineman, änkefru, sade hon lågt med mästerlig +härmning av fröken Pampes tonfall. Det är visserligen +inte precis något yrke, men sanningen att +säga har jag verkligen inte haft något annat under +många år ... +</p> + +<p> +Åter log hon sitt tysta, mjuka leende. Hon +sträckte vänligt sin hand mot Thyra och drog henne +med sig: +</p> + +<p> +— Kom och sitt vid mitt bord! Där finns god +plats — och för er väninna också, sade hon hastigt, +då hon såg den villrådiga blick, Thyra sände Lisa, +som modigt kämpade bland bränningarna kring +matbordet. +</p> + +<p> +Thyra satte sig tvekande. Hon kände sig underligt +bortkommen och generad inför fru von Heineman. +Då hon mötte hennes blick och såg uttrycket +kring den leende munnen, kändes det som +om orden stockade sig i strupen. Hon kunde omöjligt +hitta på något att säga, utan satt med nedslagna +ögon och svarade enstavigt och lågt på +fru von Heinemans frågor och log förläget åt +hennes anmärkningar. Eljest var hon inte den, +som hade svårt att finna ord. +</p> + +<p> +Då Lisa äntligen kom bort till dem, kände hon +verklig lättnad. Men Lisa var stram och ordkarg +och såg föga älskvärt, nästan utmanande, på den +ståtliga damen. +</p> + +<p class="tb"> +* * * +</p> + +<p class="noindent"> +De följande veckorna drogo förbi som en lång +solskensdröm. Varje morgon bjöd solen till fest, +<a id="page-27" class="pagenum" title="27"></a> +och varje afton sjönk den drömmande stilla i ett +hav av glans och färg. +</p> + +<p> +Thyra Börjesson tyckte sig aldrig ha upplevat +en sådan oändlig rad av bländande sköna solskensdagar. +Hon kände sig sällsamt upplivad och lycklig, +och arbetet gick med större lätthet än förr. +Den ena skissen kom till efter den andra. +</p> + +<p> +Långt inne i skogen hade hon upptäckt en vid +glänta med vajande, blomgenomvävt gräs och en +skogstjärn, på vars mörka vatten solljuset darrade +och blänkte glimmande gulrött. Här satt hon varje +dag med sin målning. Och då hon icke orkade +eller gitte arbeta längre, kastade hon sig raklång +i det höga, mjuka gräset. +</p> + +<p> +Med armarna under huvudet och blicken rätt +upp mot himlen låg hon i timtal och drömde om +framtiden, som nu tedde sig blå och ljus som +himmelen själv och höljd i skimrande soldis som +skogen där långt, långt borta på andra sidan +tjärnen. Men stundom låg hon blott stilla utan +tankar och såg på de små vita, ulliga skyarna +högst uppe i zenit. +</p> + +<p> +Då kunde hon plötsligt få en känsla som om +hon själv krympte samman och blev allt mindre +och mindre, medan himlen över henne växte och +blev högre och djupare och oändligare för varje +minut, tills den slutligen tycktes vilja sluka upp +henne, tillintetgöra henne med sin storhet, henne, +det lilla eländiga krypet därnere på jorden. Då +tyckte hon, att det var som skulle hon i nästa +<a id="page-28" class="pagenum" title="28"></a> +ögonblick möta Gud själv, och i isande skräck +slöt hon ögonen tiggande inom sig om miskund, +förbarmande, tills skräcken inom henne småningom +löstes upp och rann bort med de tårar, som trängde +sig fram under hennes ögonlock. +</p> + +<p> +Nästan varje förmiddag kom fru von Heineman +ut i skogen till Thyra. Hon bar alltid med sig en +fällstol, som hon placerade än här än där, +ibland helt nära, ibland på långt avstånd från +Thyras staffli. +</p> + +<p> +För det mesta satt hon tyst, till synes fördjupad +i en bok. Men långa stunder kunde hon sitta försjunken +i tankar med boken i knät och blossa på +sin parfymerade cigarrett, medan ögonen förstrött +följde den tunna, blåaktiga röken på dess ringlande +färd mot förintelsen. +</p> + +<p> +Stundom smög hon ljudlöst fram och ställde +sig bakom Thyra medan hon målade. Men obemärkt +stod hon där endast några ögonblick, så +kände Thyra hennes närvaro, vände sig raskt och +lade ifrån sig palett och penslar. Då såg fru von +Heineman stillatigande på henne med sina sällsamma +ögon och log med gropar i kinderna sitt +mångtydiga, stillsamma leende. Men ibland tog +hon varligt den lätta linnemössan från Thyras +huvud och strök gång på gång lätt som en fläkt +över hennes hår, medan hon lågt, halvt för sig +själv, ideligen upprepade: som silke och guld, silke +och guld. Eller också tog hon Thyras av färger +nersmetade hand och såg på den länge, liksom begrundande. +<a id="page-29" class="pagenum" title="29"></a> +När hon slutligen med en varm handtryckning +släppte den, var det alltid med samma +ord och samma tonfall: jag håller så mycket, +mycket av edra händer med de smala, böjliga fingrarna +— en riktig idealisk konstnärshand. +</p> + +<p> +Om sig själv talade hon nästan aldrig. Thyra +visste endast, att hon i Stockholm bodde tillsammans +med en god vän, som nu var utomlands för +att sköta sin hälsa. Men fru von Heineman älskade +sommartiden lugn och ro och lantliga förhållanden +och hade därför föredragit att resa till fröken +Pampes pensionat. +</p> + +<p> +Lisa Ljungh gick för det mesta sina egna vägar. +Blott sällan kom hon ut och satte sig i skogen +hos Thyra. Men varje afton, då hon sagt godnatt +åt de övriga, kom hon in i Thyras rum, slängde +sig på en stol, sträckte benen ifrån sig och skrattade +och pratade i timtal över dagens händelser. +Och hon hade alltid sett och hört förunderligt +många ting, om vilka Thyra intet visste. +</p> + +<p> +En afton sade Lisa plötsligt: +</p> + +<p> +— Jag tycker inte om att den där Heinemanskan +springer efter dig jämt. Du borde akta +dig, Thyra! +</p> + +<p> +Det klack till i Thyra. +</p> + +<p> +— Akta mig, upprepade Thyra, vad menar du +med det, sporde hon litet stramt. Hon är ju en +bildad människa, och det är väl inte farligare att +jag är tillsammans med henne, än att du själv är +ständigt med Gerle och skolmästaren och den där +<a id="page-30" class="pagenum" title="30"></a> +pomaderade Adonis, som jag inte riktigt vet vad +han heter ... +</p> + +<p> +Lisa for skrattande upp från stolen: +</p> + +<p> +— Ja, vad skall man ta sig till! Fy katten, här +är ju djupsta själanöd, och när de så allihopa +skyndar sig och i ädel tävlan bär fram sina huven +på silverfat, så vore det väl grymt av mig att inte +ta emot. +</p> + +<p> +— Ja, där ser du själv, sade Thyra leende. Varför +skulle då inte jag ta emot det enda, som bjuds +mig? +</p> + +<p> +Lisa blev allvarlig med ens: +</p> + +<p> +— Med Heinemanskan är det en annan sak. +Henne är jag smått rädd för. Hon är som en +olycka ... en olycka, som ler hemlighetsfullt inbjudande +och säger: var så god och ta för er, gott +folk ... Och så smickrar hon så otäckt. När ett +fruntimmer smickrar ett annat fruntimmer, är där +alltid något sattyg under. Det är nu min livserfarenhet +... På högskolan har vi också ett sådant +där exemplar, som jämt ger sockerpullor. Först +kunde jag omöjligt fundera ut orsaken. Men så +en dag kom bössan fram: då skulle hon ta upp +kollekten för alla de vackra omdömena. Och när +jag ingenting ville ge, så fick jag höra, att jag +var otacksam och omöjlig att umgås med. Och så +radade hon upp alla sina välgärningar och påminde +om, vad hon sagt den och den gången, och hur +hon berömt mina göranden och låtanden ... usch, +sådana skulle det vara skottpengar på! +</p> + +<p> +<a id="page-31" class="pagenum" title="31"></a> +Thyra såg frånvarande framför sig. +</p> + +<p> +— Det är svårt att vara avvisande, när folk är +så vänliga som fru von Heineman mot mig, sade +hon slutligen eftertänksamt. Hon sitter ju därute i +skogen bredvid mig, men hon talar sällan eller stör +mig i mitt arbete. Köra direkt bort henne kan jag +ju knappast. +</p> + +<p> +— Ja, hon är visst vänlig, hon, medgav Lisa +försmädligt, men det är något så besynnerligt över +hennes vänlighet, någonting — ja, vad skall jag +säga — någonting kvalmigt. Man längtar efter +blixt och dunder eller kall avrivning eller någonting +”starkt”, som då man fått för fet mat. +</p> + +<p> +Thyra skrattade. +</p> + +<p> +— Ja, du är god du! Jag börjar nästan tro, att +du är ”svart” på stackars Heineman. +</p> + +<p> +— ”Svart!” fnös Lisa föraktligt. Det ordet finns +inte i mitt privatlexikon skall jag säga dig. Men +jag vädrar olycka, som jätten kristet blod, fastän +jag omöjligt med mitt förstånd kan utfundera, att +någon fara är å färde. Men vänta, tills jag kommer +tillbaka till Stockholm! Då skall jag allt avslöja +den goda Heineman. +</p> + +<p> +— Om där nu finns något att avslöja. +</p> + +<p> +Plötsligt reste hon sig och gick bort och satte +sig på sängkanten. Hon slog armarna om Thyras +hals: +</p> + +<p> +— Lova mig åtminstone att vara stram mot +kvinnan! Hennes röst lät orolig och ömt bedjande. +Thyra såg henne in i ögonen: +</p> + +<p> +<a id="page-32" class="pagenum" title="32"></a> +— Ja, det lovar jag dig, sade hon allvarligt. +</p> + +<p> +Lisa reste sig raskt: +</p> + +<p> +— Nå, tack för det, sade hon kort i sin vanliga +ton. Och nu går jag in till mig. Det är visst åtskilligt +sent. Godnatt med dig, och sov gott! +</p> + +<p> +Lisa öppnade varligt dörren och smög sig sakta +framåt korridoren till sitt rum. +</p> + +<p> +Thyra låg orörlig och lyssnade till de tassande +stegen. Så slöt hon ögonen. Men hon låg länge +vaken och funderade över fru von Heineman och +över Lisas ord. +</p> + +<div class="chapter"> + +<h2 class="chapter" id="chapter-0-4"> +<a id="page-33" class="pagenum" title="33"></a> +III. +</h2> + +</div> + +<p class="first"> +Det regnade sedan tvenne dagar tätt, susande +jämt och enträget, då och då med ett plötsligt +smaskande, som gjorde det hela ännu mera bedrövligt +och tröstlöst. Himlen hängde dåsigt tung +och jämnmulen alldeles över trädtopparna. Det +såg ut, som vore den färdig att ramla ner av +trötthet. +</p> + +<p> +Framåt middagstiden rev solen ett titthål i de +tjocka molnmassorna för att se efter, hur det stod +till på jorden. Men några minuter därefter var +kikhålet åter så grundligt stoppat och tilltäppt, att +ingen mer kunde se var det suttit. +</p> + +<p> +Fröken Pampes sommargäster slunko omkring +fridlösa och utan självkänsla. Då och då prövade +de vädret i galoscher och uppspänd paraply, vilken +sedan, lutad mot en vägg, grät sorgefloder på +golvet i fröken Pampes tambur. Pensionatets musikaliska +talanger övade sig med förtvivlans mod +på det stora pianinot i salongen, ett gammalt +ostämt, gnälligt skrälle, som såg ut som vore det +förfärdigat av en massa skivad, brunstekt njure. +</p> + +<p> +Utpinade och missmodiga drogo slutligen samtliga +<a id="page-34" class="pagenum" title="34"></a> +sommargäster sig tillbaka till sina rum, där +de sutto som råttor i sina hål, resignerat knaprande +på den andliga spis, som dittills mestadels legat +föraktad och bortglömd på bottnen av kofferten. +</p> + +<p> +Mot kvällningen på tredje dagen upphörde det +plötsligt att regna. Molnen började vältra fram +över himlen oupphörligt, hastigt som en tjock grå +rök, men på jorden var inte en vindpust att förmärka. +Det var som om allt lyssnade och väntade +efter något underbart, som borde ske. +</p> + +<p> +Men de, som voro förfarna i profetia, påstodo, +att detta allt var ett gott tecken och att vackert +väder var att vänta på morgonen den fjärde dagen. +Vid kvällsvarden voro alla hoppfulla och vid glatt +mod. Fröken Pampe, som var lycklig över att +slippa höra de ständiga missnöjda utropen och +hotet om snar avresa, studsade fryntligt från bord +till bord med hela fång av vänliga ord. Men ingen +brydde sig om henne. Det enda, som för tillfället +betydde något var, om morgondagen skulle +bjuda på värme och sol. Hela matsalen var fylld +av surret av förväntansfulla, glada röster. +</p> + +<p> +Lisa Ljungh trivdes fortfarande icke väl tillsammans +med fru von Heineman. För det mesta +var hon ambulerande gäst vid än ett bord, än ett +annat. Men oftast slog hon sig ner mitt emot +Gerle, med en fräknig skollärare till vänster och +en finnig, pomaderad Adonis, som såg ut att höra +till handelsvärlden, till höger om sig. Då blev det +oftast högljutt glam och skratt, och allehanda +<a id="page-35" class="pagenum" title="35"></a> +ämnen mellan himmel och jord diskuterades livligt +och ogenerat. +</p> + +<p> +— I dag är det ”lika lön för lika arbete”, sade +fru von Heineman till Thyra. Det tycks gå mer +än vanligt hett till. +</p> + +<p> +Thyra vände på huvudet i riktning mot ”herrarnas +bord”. Det var skolläraren, som hade ordet. +Han talade i sävligt docerande ton: +</p> + +<p> +— Vare det långt ifrån mig att vilja förneka +sanningen av fröken Ljunghs påstående, att ingen +hittills dristat säga, det kvinnliga lärare arbeta +sämre eller att de i allmänhet hava sämre resultat +att uppvisa än sina manliga kolleger. Men det är +icke blott detta frågan gäller. Som vi strax skola +se, ligger saken djupare än så, avsevärt mycket +djupare ... Låtom oss taga ett belysande exempel, +som kan till fyllest illustrera min tankegång. Alltså: +antagom, att vi hava tvenne motorbåtar den ena +värd låtom oss säga två tusen kronor, den andra +värd hälften så mycket eller ett tusen kronor. +Båda motorbåtarna utveckla samma snabbhet, tillryggalägga +lika fort, lika hastigt en sträcka på, +låtom oss säga, en mil — i detta exempel spelar +avståndet tydligtvis ingen roll — så är dock <em>den +ena motorbåten värd två tusen kronor, den andra +blott ett tusen</em> ... +</p> + +<p> +Skolläraren såg sig omkring med segermin. Lisa +Ljungh satt en lång stund alldeles tyst. Hon var +mörkröd i ansiktet och svalde häftigt ett par +gånger. +</p> + +<p> +<a id="page-36" class="pagenum" title="36"></a> +— Jag får medge, sade hon slutligen och rösten +darrade av indignation, att det är första gången +jag hört ett sådant argument dragas fram, och jag +känner mig verkligt imponerad. Aldrig i livet har +det hittills fallit mig in, att ni och ert kön kunde +vara av ras och finare material än jag och mitt. +Men jag förmodar, hon vände sig mot Gerle och +den pomaderade, att herrarna äro av samma uppfattning +som herr Rudenstam. +</p> + +<p> +Skolläraren log diaboliskt självbelåtet och strök +sig gång på gång med en självmedveten gest över +hakan. Gerles platta huvud vacklade häftigt hit +och dit mellan pucklarna. Han öppnade och slöt +oupphörligt sin breda mun som en kajunge i väntan +på mat. Men intet ljud kom över hans läppar. +Pupillerna lyste purpursvarta och han gnuggade +förtjust sina händer. Han ville synbarligen icke +stöta sig med någondera parten. +</p> + +<p> +— Tja, tog den pomaderade långsamt till orda, +inte vill jag påstå precis, att lädret vårt är finare +just i allmänhet taget, men — det behöver avgjort +mera smörjelse än fröken Ljunghs och gelikar ... +</p> + +<p> +Och med en menande gest tog han ölbuteljen +och fyllde sitt glas på nytt till brädden. +</p> + +<p> +— Skål, fröken Ljungh, jag dricker för det +finare lädrets välgång, sade han därpå och drack +glaset i botten. +</p> + +<p> +Det skrattades allmänt och högljutt, ty efter hand +hade alla tystnat för att åhöra meningsutbytet +mellan Lisa Ljungh och herrarna. En liten halt +<a id="page-37" class="pagenum" title="37"></a> +småskolelärarinna ropade skadeglatt mitt uppe i +skrattet: — Nu tror jag allt fröken Ljungh fick, så +hon blev svarslös. +</p> + +<p> +Lisa Ljungh såg föraktligt på henne: +</p> + +<p> +— När själva gudarna kämpade förgäves mot +dumheten, så må det väl inte vara någon skam för +mig, om jag sträcker vapen inför det som värre +är, sade hon häftigt. +</p> + +<p> +Thyra Börjesson reste sig upp. Hon hade huvudvärk +och ämnade gå tidigt till sängs. Fru von +Heineman såg bekymrat efter henne. Efter en +stund knackade hon på Thyras dörr och steg in +utan att vänta på svar: +</p> + +<p> +— Kära, sade hon lågt och tog ömt Thyras +hand, det gör mig så ont att se er lida. Låt mig +försöka lindra edra plågor! Jag har mjuka händer +och är rätt förfaren i att ge massage. +</p> + +<p> +Thyra protesterade, men det hjälpte ej. Fru von +Heineman var envis och började med sina mjuka +fingrar stryka långsamt över Thyras panna och +nedåt hennes axlar och armar. +</p> + +<p> +Thyra kände sig underlig till mods. Hon hade +en känsla av att hon borde energiskt sätta sig till +motstånd, men med varje strykning fick hon mindre +kraft därtill. Värken i huvudet försvann, och hon +kände sig genomströmmas av en behaglig trötthetskänsla. +Då fru von Heineman ett ögonblick +höll sina händer stilla över hennes ögon, vaknade +hon till. Hon tyckte plötsligt att hon höll så +mycket, mycket av henne, som stod därbakom +<a id="page-38" class="pagenum" title="38"></a> +hennes rygg och strök bort den pinande huvudvärken. +Med en oreflekterad, snabb rörelse tog +hon fru von Heinemans händer från sina ögon och +kysste dem. Hon blev nästan själv rädd för vad +hon gjort. Hon rodnade svagt: +</p> + +<p> +— Tack, sade hon hastigt, en smula osäkert, nu +är jag alldeles bra. Nu önskar jag endast få sova. +</p> + +<p> +Fru von Heineman log sitt mjuka, sällsamma +leende. Hon kysste Thyra på pannan milt som en +fläkt och med ett: God natt, mitt barn, sov gott, +gled hon ut genom dörren. +</p> + +<p> +Thyra ställde sig vid fönstret och såg ut. Mellan +de söndertrasade, drivande skyarna tittade en blekgul, +sjuk måne vemodigt ner på henne. En obetvinglig +lust att gråta kom över henne där hon +stod. Med armarna mot fönsterposten och pannan +lutad emot dem grät hon våldsamt, hon visste icke +varför. Men under hela tiden kunde hon ej få fru +von Heineman ur sina tankar. Vad skulle väl hon +säga, om hon nu såge hennes tårar? +</p> + +<p> +Slutligen klädde hon av sig. Då Lisa Ljungh +kom in till den sedvanliga pratstunden, låg Thyra +med slutna ögon och hörde förstrött på utläggningarna +över dagens text. Hon önskade bara att +Lisa skulle lämna henne i fred, men hon hade icke +hjärta att be henne gå, särskilt nu, då hon hade +en smula samvetskval över att hon inte berättade +för Lisa om fru von Heineman. Men ett visst +något, en känsla av obehag höll henne tillbaka +varje gång hon tänkte säga det. +</p> + +<p> +<a id="page-39" class="pagenum" title="39"></a> +Och i själva verket var det ju en småsak inte +värd att berätta. +</p> + +<p> +Äntligen blev hon allena. Hon kände sig dödstrött, +vände sig mot väggen och försökte somna. +Men inom henne jagade tankarna som molnen +därute på himlen, och som en blekgul måne skymtade +fru von Heinemans bild fram genom dem alla. +Det var omöjligt att få någon sömn i ögonen. I +sin förtvivlan började hon räkna långsamt från ett +till tio och så om igen, om igen. Det hjälpte visst. +Hon kände, hur hon vaggades till ro, allt närmare +och närmare sömnens land ... +</p> + +<p> +Men plötsligt spratt hon till alldeles klarvaken: +hon hade tydligt sett fru von Heinemans ansikte +alldeles över sitt eget. Men det log inte som det +brukade, utan såg bistert och strängt på henne. +</p> + +<p> +En lång stund låg Thyra och vände och vred +sig oroligt i bädden. Hon var genomsvett och +kände sig sjuk och utmattad som om hon haft +brinnande feber i kroppen. Slutligen steg hon upp +och ställde sig vid fönstret. +</p> + +<p> +Allt var sig likt därute. Månen lyste lika sjukligt +gulblek bland de drivande, bolmande skyarna +... Nej, nu såg hon det: himlen hade höjt sig en +smula och bakom de tågande molnen syntes här +och där en gråblå flik med små vita, gryniga +tussar. +</p> + +<p> +Hon stod och såg ut tills hon började frysa. +Så rullade hon ner gardinen, tände ljus och lade +sig att läsa. Slutligen föll boken med en duns ur +<a id="page-40" class="pagenum" title="40"></a> +hennes hand ned på golvet. Hon vaknade till, +förstod att hon sovit ett ögonblick och släckte +ljuset. Hon låg orörligt stilla och försökte tänka +på ingenting. För säkerhets skull började hon +åter räkna från ett till tio i samma dåsigt långsamma +takt som nyss ... +</p> + +<p> +Plötsligt hörde hon klockan på bordet ticka +så brått och beskäftigt som vore den rädd att +inte hinna fram till målet i tid. Till målet? ... +Vilket mål? ... Ja, det visste väl klockan lika litet +som hon själv ... +</p> + +<p> +Dalaklockan i rummet bredvid slog tvenne dallrande, +mässingsklingande slag. Thyra Börjesson +mindes med ens den första morgonen hon vaknade +i detta rum. Då slog klockan också så där plötsligt, +sprött och tunt. Hon mindes Gerle på bänken, +den pinsamma presentationen, frukosten vid +fru von Heinemans bord. Så länge det var sedan +allt det där skedde! Det var nästan ofattligt, att +det kunde vara så längesedan. Hon hade visst +blivit gammal sen dess. I alla händelser var hon +sig icke mera lik. Nu kände hon det, fast hon inte +trodde det den gången Lisa påstod det. Hon hade +liksom blivit allvarligare, jämnare i lynnet och +förståndigare ... Aldrig i livet skulle hon nu +kunnat ligga i fönstret och titta på den stackars +Gerle så, som hon gjorde det den där morgonen ... +Men vad var det, som gjort henne så annorlunda? +... Ja, det var inte gott att svara på. Åtminstone +kunde hon omöjligt fundera ut det i +<a id="page-41" class="pagenum" title="41"></a> +natt ... Tänk, hon kunde höra klockan gå dårinne +i rummet bredvid! Den tickade så högtidligt +och långsamt, helt annorlunda än hennes ... Nu +var det precis som om de talade med varandra, +den stora därinne och den lilla på bordet bredvid +hennes säng. Den lilla tiggde så ivrigt om något, +men den stora var alltjämt lika avvisande och +upprepade oryggligt sitt: nej — nej — nej — nej. +</p> + +<p> +Men tyst! ... någon smög sig ju in i rummet +och satte sig där på stolen bredvid sängen och +såg på henne. Så de ögonen kunde se! ... Nu +kände hon igen dem och leendet. Det var ... det +var ju fru von Heineman, nu såg hon det tydligt. +Det gick en stöt igenom henne. Hon satte sig +häftigt upp i sängen och såg sig förskräckt omkring. +</p> + +<p> +Ett grått halvmörker låg över rummet, men hon +kunde tydligt urskilja allt. Ingen mänsklig varelse +mer än hon själv fanns därinne. +</p> + +<p> +Utmattad lade hon sig tillbaka på kudden. Det +var nog inte värt försöka sova denna natt. Det +slutade visst alltid på samma sätt ... Om hon bara +visste hur hon skulle få timmarna att gå! +</p> + +<p> +Nu mindes hon, att hon hade ett rogivande pulver +gömt i portmonnän sen i våras, då hon låg sjuk. +Hon steg beslutsamt upp, letade fram pulvret och +svalde det med en klunk vatten. Hon kände sig +nästan glad. Nu — nu skulle hon äntligen få ro. +</p> + +<p> +Så skönt det kändes! Lemmarna domnade, hon +sjönk djupare och djupare ner bland kuddarna ... +<a id="page-42" class="pagenum" title="42"></a> +Men vad var det nu igen som tassade därborta vid +dörren? Nu satte sig åter någon vid sängen, nej, +på sängkanten, och såg på henne. Kunde det vara +fru von Heineman nu igen? ... Hon kunde omöjligt +se vem det var. Men hon måste veta det ... +måste se efter ... äntligen se efter innan hon +somnade, det ginge inte an annat. Hon fick inte +somna riktigt, inte somna tungt, innan hon visste +det säkert ... +</p> + +<p> +Med en våldsam ansträngning slog hon upp +ögonen och såg sig förvirrat omkring. Rummet +var grått och tyst och tomt ... +</p> + +<p> +Med öppna ögon låg hon orörlig och väntade +på morgonen. Den måste ju komma nu snart. Då +skulle hon stiga upp och gå ut i skogen. Hon behövde +ro och natten hade ingen att ge. Det kände +hon. +</p> + +<p> +Hon låg stilla och såg på rullgardinen. Hon såg +på dess ljusare färgton, att dagen höll på att gry. +</p> + +<p> +Och medan hon låg så och mätte det nalkande +ljusets styrka, tänkte hon nyktert och lugnt på +kvällens och nattens händelser. +</p> + +<p> +Det var kanske överspänt och fantastiskt, men +man hade ju i alla fall ofta hört påstås att sådant +var möjligt. Och den underliga, sugande blicken +och leendet? ... Det var kanske sådana ögon, +hypnotisörerna hade ... Men om nu fru von Heineman +verkligen kunde få människor i sitt våld, vad +så? Vad kunde det väl skänka henne för tillfredsställelse? +Vad kunde det väl betyda för den vackra, +<a id="page-43" class="pagenum" title="43"></a> +eleganta fru von Heineman att få henne i sitt +våld? ... I sina kretsar var hon säkerligen beundrad +och fjäsad — vad kunde hon då vilja +henne, Thyra Börjesson? ... +</p> + +<p> +Det var omöjligt att förstå, omöjligt att fundera +ut, så litet man visste om henne och så hemlighetsfull +hon var om allt, som rörde henne själv ... +Kanske var det också bara en nyck, ett tidsfördriv +här på landet. Det kunde ju också vara så, att +fru von Heineman själv intet visste om den makt +hon ägde ... +</p> + +<p> +Men det var kanske allt detta Lisa instinktivt +känt hela tiden ... Lisa! ... ja, henne hade hon +lovat att ”akta” sig för fru von Heineman. Och +det löftet ville hon hålla. Nu efter denna natten i +all synnerhet. Hon skulle hädanefter undvika fru +von Heineman så mycket hon kunde. Hon ville +vara sig själv, en fri människa utan påtvingat inflytande +... +</p> + +<p> +Fåglarna började plötsligt kvittra gällt och +genomträngande utanför fönstret. Thyra såg på +klockan. Solen skulle snart gå upp. Hon steg ur +bädden och drog varligt upp gardinen. Himlen var +klar utan ett moln. +</p> + +<p> +Plötsligt rann solen upp över horisonten i +konungslig glans och höghet. Med långa, lysande +röda strålar såg den hän över jorden. +</p> + +<p> +En känsla av ödmjuk hänförelse grep Thyra +Börjesson. Det började sjunga inom henne på den +<a id="page-44" class="pagenum" title="44"></a> +skönaste av psalmmelodier: ”Höga majestät, vi +alle” ... +</p> + +<p> +Allt inom henne blev en bön utan ord. Med +huvudet mot kudden knäppte hon sina händer. +Inför den frid som genomströmmade henne blev +allt annat plötsligt så intigt och smått. Alla ängslande +tankar flydde. Så somnade hon till sist. +</p> + +<div class="chapter"> + +<h2 class="chapter" id="chapter-0-5"> +<a id="page-45" class="pagenum" title="45"></a> +IV. +</h2> + +</div> + +<p class="first"> +Ruff rusade ursinnigt skällande genom trädgården +hack i häl efter en svartfläckig, främmande +katt, som med värdiga steg, intet ont anande, +kommit framsmygande vid verandahörnet och nu +med knapp nöd hann rädda sig upp i den stora +kastanjen nere vid bersån. Där kröp den ihop på +en trädgren och följde med ondskefullt gnistrande +ögon och skrämda huvudrörelser förföljaren, som +under höga hopp och fruktansvärda skall ideligen +rusade runt trädet. +</p> + +<p> +Thyra Börjesson hörde oväsendet som om det +varit milsvitt avlägset, men småningom nalkades +det mer och mer. Plötsligt märkte hon, att det +kom från trädgården utanför. Hon kände igen +Ruffs djupa gluff, som momentant, då besvikelsen +att ha gått miste om ett åtrått byte kändes smärtsammare, +slog över och liksom stockade sig i +halsen. +</p> + +<p> +Thyra sträckte på sig. Å, vad hon kände sig +trött och förbi! Det värkte i varenda lem ... Hon +kom plötsligt att tänka på sin mor. Hade hon hört +henne jämra så, som hon nu jämrade i sina tankar, +<a id="page-46" class="pagenum" title="46"></a> +skulle hon genast ha sagt: ”Tacka Gud, att du +<em>kan</em> få sova och vila dig, då du är trött. Det finns +många, som måste arbeta tungt, fast lemmarna +värka” ... Ja, visst var det sant och rätt. Och +hon hade det ju bättre än många andra ... kanske +de flesta andra. Hon kunde ju leva utan bekymmer +för sin utkomst hela livet igenom, om så vore. +Ensam var hon, förstås, och släkten var inte +mycket att bygga på, om hon också inte kunde +säga att den var värst ... Ja, hon hade sannerligen +mycket att vara glad och tacksam för, fast +hon glömde det ofta, ofta. Men ibland orkade man +varken med att vara moralisk eller tacksam. Det +gick helt enkelt icke, trots god vilja ... Om den +dumma hunden äntligen ville sluta upp med sitt +tjut! Det var naturligtvis en katt eller ekorre, +som den stormskällde på nu igen ... nej, en katt +var det. Ljudet kom hela tiden från samma håll ... +Det var då besynnerligt att ingen människa kunde +ropa på det dumma djuret och få det att tiga! +</p> + +<p> +Thyra sträckte vresigt ut handen, trevade på +bordet, tills hon fick fatt i klockan, öppnade litet +på högra ögat och såg på urtavlan. Man skulle +akta sig att komma ur sömnen. Men det var alltid +intressant att veta vad klockan var slagen ... +</p> + +<p> +Det dröjde litet, innan hon kunde uppfatta hur +visarna stodo. Då öppnade hon plötsligt bägge +ögonen, och satte sig häftigt upp: så gräsligt sent +det var! Hon skulle nätt och jämt hinna bli färdig +till frukosten. +</p> + +<p> +<a id="page-47" class="pagenum" title="47"></a> +Men i nästa ögonblick lade hon sig lugnt tillbaka +på kudden. Nattens feberheta fantasier runno +henne svagt i minnet. Men småningom steg varje +enskildhet fram för hennes erinring. Och hon hade +inte glömt att hon lovat sig själv, att för framtiden +undvika fru von Heineman så mycket som +möjligt. Det löftet ville hon oryggligt hålla ... +</p> + +<p> +Nå, det var ju ingen brådska med frukosten. Det +var tvärtom bra, om hon komme sent. Då hade +alla ätit och hon kunde på ett naturligt sätt undvika +fru von Heineman ... Till middagen kunde +hon göra på samma sätt. Det fanns så många, +som inte voro punktliga vid måltiderna bara av +hänsynslöshet och slarv. Men när man hade sina +allvarliga skäl som hon ... Det <em>kunde</em> ju, förstås, +även de andra ha. Man kunde aldrig veta, men +hon trodde det nu alldeles inte ... +</p> + +<p> +Efter en stund steg hon upp och klädde sig långsamt. +I en viss spänning begav hon sig till matsalen +och öppnade dörren. Det klack till i henne, +och hon hade helst velat vända om, men det gick +ju dess värre inte an: Fru von Heineman satt +ensam vid sitt bord och mitt emot vid fönstret ett +par bleka lärarinnor, som talade lågmält, nästan +viskande med varandra. +</p> + +<p> +Thyra hälsade stelt och gick långsamt bort och +satte sig vid samma bord, där lärarinnorna sutto. +Hon kände att de sände henne undrande blickar +tvärs över bordet, men hon satt tyst med nedslagna +ögon och låtsade ingenting märka. Litet darrande +<a id="page-48" class="pagenum" title="48"></a> +på handen slog hon hål på sitt ägg. Hon väntade +varje ögonblick, att fru von Heineman skulle +komma bort till henne. Men hon rörde sig icke. +</p> + +<p> +Fröken Pampe kom in om en stund och frågade +deltagande efter Thyras befinnande. Något högre +och tydligare än som behövdes svarade Thyra, att +värken var borta och att hon nu endast kände sig +trött och tung i huvudet. Medan fröken Pampe +vitt och brett ordade om det vackra vädret, +kastade Thyra en förstulen blick på fru von Heineman. +Hon satt med slutna ögon. Kring hennes +fylliga läppar spelade det sällsamma leendet, som +i detta ögonblick föreföll Thyra att ha en anstrykning +av segervisshet. +</p> + +<p> +Samma underliga känsla av beklämmande motvilja +kom över Thyra, som då hon första gången +såg fru von Heineman. Hon kunde knappast svälja +maten och hon svarade fröken Pampe på måfå. +Lärarinnorna stego plötsligt upp och avlägsnade +sig med en förvånad blick och en stel nackböjning +för de närvarande. I samma ögonblick öppnades +dörren till köket och en av jungfrurna ropade på +fröken Pampe. +</p> + +<p> +Thyra blev ensam med fru von Heineman. Hon +åt med nervös brådska och vågade icke se upp. +Hjärtat bultade så våldsamt, att hon kände +ådrorna svälla på hals och tinningar. +</p> + +<p> +Rasslande av siden kom fru von Heineman långsamt +över golvet bort till fönstret där Thyra satt. +<a id="page-49" class="pagenum" title="49"></a> +Hon ställde sig mitt emot henne med armarna på +en stolsrygg. +</p> + +<p> +— Har ni tänkt på mig något sen vi skildes i +går kväll, frågade hon slutligen efter en lång +paus. Hennes röst var mjukare än vanligt, nästan +öm. +</p> + +<p> +Av allt på jorden hade Thyra minst väntat detta. +Hon kände att hon blev blek av sinnesrörelse. Fru +von Heineman var således inte ond, tvärtom. Vad +kunde nu detta betyda? +</p> + +<p> +Thyra svarade icke. Då upprepade fru von +Heineman sin fråga, lågt, nästan viskande. Thyra +samlade allt sitt mod, slog upp ögonen och såg +styvt och stadigt på fru von Heineman: +</p> + +<p> +— Åjo, svarade hon torrt. Jag kan nästan säga +som Pilati hustru: jag har lidit mycket i drömmen +i natt. +</p> + +<p> +Fru von Heineman sade ingenting. Hon slöt +ögonen och log strålande lyckligt. +</p> + +<p> +Thyra kände sig plötsligt ursinnigt ond. Utan +ett ord vidare reste hon sig bryskt och gick mot +dörren. +</p> + +<p> +— Vänta då, vänta då, hörde hon fru von Heinemans +röst efter sig. Ni är ju oförlåtligt barnslig +— fast, tillade hon högre, det gör er ju bara ännu +mera tilldragande i mina ögon. +</p> + +<p> +Men Thyra lät sig icke hejdas. Hon skyndade +in i sitt rum, tog första bästa bok och styrde med +hastiga steg bort mot skogen. Hon gick länge +därute, ett rov för stridande tankar. Hon kände +<a id="page-50" class="pagenum" title="50"></a> +sig ond, förolämpad och — hon ville knappt tillstå +det för sig själv — en liten, liten smula smickrad +av fru von Heinemans sätt och ord. Det var något +så underligt mystiskt och äventyrligt över alltsammans, +som satte fantasien i rörelse ... +</p> + +<p> +Kanske var det i alla fall intet ont med henne, +och hon själv barnslig och dum som fru von Heineman +antytt. +</p> + +<p> +Slutligen satte hon sig på en kullfallen fura och +försökte läsa. Det var bästa sättet att komma från +sig själv och alla dumma funderingar. Men hon +läste endast med ögonen. Tankarna vandrade +oupphörligt sina egna vägar. Hon vände blad +efter blad, men innehållet förblev henne fullständigt +främmande. Långa stunder satt hon och stirrade +rakt framför sig i djupa tankar. Äntligen reste +hon sig upp. Hon ville söka upp Lisa och tala +om allt för henne. Allt? Egentligen hade hon ju +intet att berätta. Men ändå ... Hon hade aldrig +förr upplevat något sådant. Det var ju skäl nog. +Och hon kunde inte låta bli att i sina tankar syssla +med allt som angick förhållandet till fru von +Heineman ... Det talades ibland om att den och +den velat skriva sig fri från en sak, som tyngt. +Men man kunde nog lika bra tala sig fri, om man +hade en förtrogen och ärlig vän att lätta sitt hjärta +för. Då leddes tankarna åter in på naturliga +banor ... +</p> + +<p> +Var det inte Rydberg som sagt någonstädes: +”din sorg är din och du bör bära henne” ... Nå, +<a id="page-51" class="pagenum" title="51"></a> +det passade ju inte riktigt in på detta. Men i alla +fall! Det var bra underliga ord. En sorg förblev +ju i viss mening alltid ens egen, om man så anförtrodde +den åt aldrig så många. Andra människor +kunde aldrig övertaga den, aldrig verkligt +tyngas av den. Den, som drabbats av den, fick +nog bära den själv genom livet ... Men om det nu +kunde vara en lisa att lägga den fram inför andra, +varför skulle man då inte göra det? Ytterst voro +ju ända alla människor till för att hjälpa varandra +... +</p> + +<p> +Omedvetet hade hon saktat farten. Hon gick +med sänkt huvud, helt fången i sina funderingar. +</p> + +<p> +Vid en krökning av stigen stod hon plötsligt +ansikte mot ansikte med fru von Heineman. Hon +tog oreflekterat ett steg åt sidan, men i nästa ögonblick +tvärstannade hon. +</p> + +<p> +Fru von Heineman stod småleende och såg på +henne. +</p> + +<p> +— Ni dumma barn, sade hon slutligen, varför +flyr ni den, som ni håller så mycket av? +</p> + +<p> +Thyra Börjessons ansikte fick ett uttryck av så +oförställd häpnad, att fru von Heineman brast ut +i ett klingande, glatt skratt. +</p> + +<p> +— Ja, se ni gärna så där stort och förvånat och +förolämpat på mig, det hjälper er ej. Förstår ni +er inte själv så gör jag det. +</p> + +<p> +Fru von Heineman sträckte ut sin hand emot +Thyra: +</p> + +<p> +— Kom med mig nu, så får vi prata! +</p> + +<p> +<a id="page-52" class="pagenum" title="52"></a> +Thyra gjorde en avvärjande rörelse. +</p> + +<p> +— Nå, som ni vill då, sade fru von Heineman +road, det går lika bra här. +</p> + +<p> +Hon ställde fällstolen på stigen och satte sig +lugnt avvaktande. Hennes sätt och minspel retade +Thyra oerhört. Hon böjde stramt på huvudet och +ämnade gå förbi. +</p> + +<p> +— Inga högmodiga later nu, sade fru von Heineman +halvt allvarligt, halvt skämtsamt. Om ni inbillar +er, att ni inte kan med mig, så säg då åtminstone, +vad det är, som misshagar er. +</p> + +<p> +Thyra stod där och fick inte fram ett ord. Hon +kände sig skamsen och olycklig. Hon ville knappast +erkänna det för sig själv, men hon visste icke +riktigt, vad hon hade emot fru von Heineman. +Åtminstone kunde hon icke säga det med klara +ord. Hon hade aldrig ordentligt gjort sig reda för +saken. Det hade stannat vid oklara, vaga förnimmelser +inom henne. +</p> + +<p> +Hon sänkte blicken och teg. +</p> + +<p> +Fru von Heineman brast på nytt ut i ett klingande +friskt skratt. Thyra fick göra våld på sig för +att icke stämma in. Det lät så smittande glatt. +</p> + +<p> +— Ja, där ser ni ju själv, sade fru von Heineman. +Ni har ingenting alls emot mig — om ni nu +tycker bättre om, att jag uttrycker mig negativt. +</p> + +<p> +— Jo, jag har mycket emot er, skyndade Thyra +att invända. Jag tycker ... jag tror ... +</p> + +<p> +Hon tvärtystnade skamsen. Hon tyckte själv, +att hon lät som en tolvårs flicka. +</p> + +<p> +<a id="page-53" class="pagenum" title="53"></a> +— Nå, ut med språket då, sade fru von Heineman +godmodigt. +</p> + +<p> +Thyra betänkte sig ett ögonblick: +</p> + +<p> +— Jag tror, sade hon långsamt, att ni har +hypnotiserat mig. Men jag tål inte sådant — +hennes ton blev plötsligt häftig — jag vill vara +en fri människa, inte mot min vilja tvingas in under +andras inflytande. +</p> + +<p> +Fru von Heineman blev med ens allvarlig. +</p> + +<p> +— Och om jag nu verkligen hypnotiserat er, vad +skada kunde ni väl ha av det, frågade hon dröjande. +En gång förr har det hänt mig att en människa +sade till mig ungefär detsamma som ni nu — men +vi blevo vänner efter den betan ... vänner för +livet ... +</p> + +<p> +Hon satt tyst en stund. Så sträckte hon åter +handen mot Thyra: +</p> + +<p> +— Tycker ni inte, att vi också borde bli vänner? +</p> + +<p> +Thyra svarade icke. +</p> + +<p> +— Vill ni verkligen inte bli min vän, Thyra, +frågade fru von Heineman på nytt, mjukt, +lockande, nästan sorgset. +</p> + +<p> +— Jag vet inte, sade Thyra tvekande och lågt. +</p> + +<p> +Hon kände, att den andra fick makt över henne, +och att hon själv gärna ville ge efter. Det var ju +egentligen något att vara glad över, att den vackra, +distingerade fru von Heineman erbjöd henne sin +vänskap. Men längst inne var det något, som +ropade, att hon borde vara på sin vakt. Och hon +<a id="page-54" class="pagenum" title="54"></a> +hade ju lovat Lisa. Bäst därför att göra ett brått +slut på allt. Så var det över och förbi, och hon +skulle bli fri och glad som förr. Så samlade hon +allt sitt mod: +</p> + +<p> +— Vad vill ni mig? frågade hon lågt och misstroget. +Jag är ju så mycket yngre än ni, jag kan +ju ingenting vara för er. +</p> + +<p> +Fru von Heineman skrattade glatt. +</p> + +<p> +— En sådan misstrogen själ ni är! Så blev +hon plötsligt allvarsam. En ung och en gammal +kvinna kan ha mycket att ge varandra, sade +hon hemlighetsfullt. Tror ni inte det, frågade +hon lågt och fäste sin djupa, sugande blick på +Thyra. +</p> + +<p> +Thyra stod tyst en stund. Så sade hon långsamt +och eftertryckligt: +</p> + +<p> +— Jag vet inte varför, men jag känner mig +rädd för er. Det gjorde jag från första stunden +... Ibland tror jag, att Lisa har rätt, att ni +inte är en bra människa och att försynen kanske +vill varna mig ... Jag har aldrig förr känt mig +skrämd för någon människa ... åtminstone inte +på detta sätt ... +</p> + +<p> +Fru von Heineman reste sig häftigt. Hon var +mycket blek och ställde sig hög och stolt framför +Thyra: +</p> + +<p> +— Det där var starkt, sade hon med ett ansträngt +försök att låta lugn. Men jag råder er: +väg edra ord en annan gång. Det finns gränser, +över vilka inte ens en hysterisk flicksnärta +får gå. +</p> + +<p> +<a id="page-55" class="pagenum" title="55"></a> +Thyra stod där skamflat. Hon visste inte, hur +hon skulle draga sig ur spelet, om hon borde ursäkta +sig eller tiga. Hon fingrade nervöst på sin +urkedja och såg flyktigt och skrämt på fru von +Heineman. Hon märkte, att det sammetslena, +sugande i fru von Heinemans ögon lämnat plats +för ett hårt, kallt uttryck. +</p> + +<p> +— Jag skall inte längre hindra er, fröken +Börjesson, om ni önskar gå, sade hon i iskall men +förbindlig ton. +</p> + +<p> +Thyra dröjde ett ögonblick villrådig. Så böjde +hon huvudet till avsked, olycklig, stukad, nästan +ångerfull. Långsamt och osäkert gick hon stigen +framåt. Hon visste att fru von Heineman följde +henne med blicken, och hon tyckte, att den brände +hennes rygg som glödande kol. Hon var ond på +sig själv. Inte hade det varit nödvändigt att +bära sig så klumpigt och taktlöst åt. Men hon +visste, att hon handlat av något slags obegriplig +självbevarelseinstinkt och ej alls av begär att såra. +Men det kunde ju ej fru von Heineman förstå. +Hon hade också talat om hysteri. Kanske hade +hon rätt. Fru von Heineman hade ju aldrig varit +annat än vänlig och god, fastän hon ofta mötts +bryskt och avvisande och nätt och jämt hövligt. +Och vilken grund hade hon, Thyra, väl haft att +behandla på detta sätt en främmande människa, +som visat henne sympati och vänlighet? Till sin +skam måste hon erkänna, att hon inga andra skäl +haft än att fru von Heineman hade underliga, +<a id="page-56" class="pagenum" title="56"></a> +bottenlöst djupa ögon och ett sällsamt, mjukt +leende, och att hon själv varit febersjuk en natt +och legat och fantiserat om henne ... Sannerligen, +fru von Heineman hade rätt. Hon var hysterisk, +oresonlig och oefterrättlig som sådana brukade +vara. Och hon, som alltid tyckt, att det var ett +så förfärligt ord, detta, som jämt slungades ut +om än en, än en annan av hennes vänner och +bekanta! Och nu sades det om henne själv — +och med fullt fog. Nu efteråt förstod hon det gott. +</p> + +<p> +Efter något sökande fann hon Lisa liggande på +magen på en utbredd filt under ett träd i parken +med huvudet över en bok. +</p> + +<p> +— Är du ond på mig för att jag inte kom in +till dig i morse, ropade Lisa emot henne. Det +var lutter välvilja. Jag tyckte, det skulle göra +dig gott att sova. Och sen var buren tom ... +Men vad står på? Du ser så konstig ut. Är det +något ledsamt? +</p> + +<p> +Hon reste sig på armbågen och såg spörjande +på Thyra. +</p> + +<p> +Thyra satte sig på filten bredvid Lisa och +började berätta. Lisa hörde på under tystnad, +hela tiden tuggande på ett grässtrå. Då Thyra +slutat, låg hon tyst en stund och funderade. Så +rullade hon sig runt, så att hon kom på rätt sida, +satte sig upp och spottade energiskt ut grässörjan. +</p> + +<p> +— Jo, det var allt en fin soppa du lagat ihop, +min kära Thyra, sade hon därpå i den lätta, +<a id="page-57" class="pagenum" title="57"></a> +nonchalanta ton hon använde, då hon på en gång +var road och chokerad. Du är då ett litet nöt att +bära dig odiplomatiskt åt. Men det som inte kan +ändras, skall man helst inte spilla ord på ... +Det är visst uttryckt på något spirituellt sätt +genom ett ordstäv om krut och kråkor, som jag +inte förmår citera nu i värmen ... Kanske var +det inte så dumt i alla fall, att du sjöng ut reellt. +Nu är du kvitt människan för all framtid. Och +det är bestämt värt en hallelujasalva ... Men +mycken trevnad blir det nog inte efter denna +dagen på det här stället för varken Heinemanskan +eller dig, tillade hon tankfullt. +</p> + +<p> +Hon satt tyst en lång stund och funderade. +</p> + +<p> +— Vet du, sade hon slutligen, jag tror det vore +allra bäst om en av parterna avträdde. Men då +vi inte rimligtvis kunna köra i väg välborna +Heineman, så är det väl bäst att vi schappar i +stället. Jag skuddar gärna stoftet av mina fötter, +om jag därmed kan spara dig obehag ... Och +för resten har jag fått nog av Pampes köttgrytor +och manspersonernas huvud på silverfat ... Nå, +vad säger högst densamma om förslaget att resa +redan i morgon bittida? Pampe skall jag åtaga +mig att klara. +</p> + +<p> +Thyra svarade icke strax. Tanken på att resa +kändes som en tagg inom henne. Det var så +soligt och ljuvligt just nu, och hon visste att hon +skulle längta efter gläntan och Pampe och allt, +allt annat, som hörde till stället — ja, varför inte +<a id="page-58" class="pagenum" title="58"></a> +erkänna det, efter fru von Heineman allra +mest ... Det var underligt, men sant ... ”Dumma +barn, varför flyr ni den, som ni håller så +mycket av,” hade hon sagt. Hur kunde hon veta +det? Då visste hon ju det inte själv. +</p> + +<p> +— Nå, du tiger, ljöd Lisas manande röst i +hennes öra. Thyra hade nästan glömt, att hon +skulle ge ett svar. Hon strök sig förvirrat över +pannan. +</p> + +<p> +— Ja, jo visst, sade hon famlande. Det blir +nog det bästa. Tack skall du ha, Lisa! +</p> + +<p> +Hon reste sig dröjande: +</p> + +<p> +— Ja, så går jag väl in och börjar packa då. +Det är drygt nog. +</p> + +<p> +Lisa såg efter henne, där hon gick trädgårdsgången +fram och försvann bakom knuten. Då +lade hon sig åter på magen och tog fatt i boken. +Men efter en liten stund smällde hon den argt i +backen: +</p> + +<p> +— Fördömda Heineman! Sådant uselt, eländigt +fruntimmersgrej! Hela tiden har jag trott att det +var en trollpacka, den vackra frun. Och jag får +nog rätt till slut ... Och jag, som skulle ut och +fiska med Adonis i morgon klockan fem! Och +Pampe! Hennes trinda ögon trilla väl ur skallen +av lutter förvåning, då hon får höra om den bråda +resan. Fast — något måste utfunderas som låter +sannolikt. ”Vad vore nödlögnen till, om den inte +skulle brukas” ... +</p> + +<p> +<a id="page-59" class="pagenum" title="59"></a> +Så reste hon sig mödosamt, plockade beskedligt +upp boken, rätade omsorgsfullt ut de blad, som +blivit vikna, då den slungades i marken, och gick +långsamt med filten släpande efter sig bort mot +huset. +</p> + +<div class="chapter"> + +<h2 class="chapter" id="chapter-0-6"> +<a id="page-60" class="pagenum" title="60"></a> +V. +</h2> + +</div> + +<p class="first"> +November ruvade mellan husen med blygrå +himmel över våtglänsande tak, halvskumma, +tröstlösa dagar, tunga av dis och dimma, pinande +som ett ont samvete. +</p> + +<p> +Äntligen en dag kom solen med gulvitt ljus över +ett snötäcke av små korniga flingor. Det var +som att vakna efter en lång mardröm. Människorna +ilade fram över gatorna ivriga, gladlynta, +med nyvaknad energi och kinderna röda av +den friska kylan. +</p> + +<p> +Thyra Börjesson stod framför sitt staffli i fotsitt +bumullsförkläde och målade friska tag. Då och +då trädde hon ett par steg tillbaka, kisande med +ögonen och huvudet på sned. Det var bestämt +den bästa tavla, hon någonsin målat! +</p> + +<p> +Hon smålog belåtet, då hon lade penslar och +palett ifrån sig. Nu hade hon då verkligen gjort +sig förtjänt av en hygglig frukost! Hon betänkte +sig ett ögonblick: Skulle hon gå två trappor ner +till sin inackorderingsfru eller greja frukosten +själv? Den stora, ljusa ateljéen var avgjort gemytligare +än mamma Munters mörka matsal med dess +<a id="page-61" class="pagenum" title="61"></a> +inpyrda lukt av lök och härsket flott. Och besväret +var ju överkomligt ... +</p> + +<p> +Beslutsamt lade hon sig på knä framför den +gula, åbäkiga kakelugnen, kastade in några vedträn +och blåste liv i den falnande glöden. Så föste +hon omilt undan skisser och utkast från ett hörn +av det stora, avlånga bordet och ställde fram +käx, ost och smör. Hon vägde betänksamt en +ask konserver i handen ... Skulle hon? Den var +ju egentligen avsedd för oväntade gäster, men för +en gångs skull och till solens och den nya tavlans +ära ... +</p> + +<p> +Med armbågarna på bordet och huvudet stött +i händerna satte hon sig mitt framför anrättningen +i väntan på att vattnet i tekitteln skulle +koka. Hon följde med blicken den blåa, susande +spritlågan, som brann så stilla och lugnt, så länge +den fick vara i fred för pustarna från hennes näsborrar. +Men då vred och slingrade den sig som +i plågor eller slog upp höga, trotsiga, upproriska +flammor kring kitteln ... +</p> + +<p> +Var hon icke själv som den susande blåa lågan, +som brann lugnt och roligt, så länge vinden icke +blåste? Och vred hon sig icke i smärta eller reste +sig upprorisk och trotsig mot det som låg närmast, +därför att hon icke förstod, att det var det +fjärmare, ödets pustar, som drev en hit eller +dit ... +</p> + +<p> +Plötsligt knackade det på dörren. Hon for +häftigt ihop. Vem kunde det vara? Knappast Lisa, +<a id="page-62" class="pagenum" title="62"></a> +som stormläste på examen. Och hon brukade +dessutom alltid stiga på utan onödiga ceremonier. +</p> + +<p> +I en viss spänning gick hon bort till dörren och +öppnade. Fru von Heineman stod utanför, vackrare +nästan och elegantare än förr. +</p> + +<p> +Thyra rodnade starkt och kom sig icke för att +bedja henne stiga in. +</p> + +<p> +— Så överraskad ni ser ut och inte alls glatt, +sade fru von Heineman och log sitt strålande +leende. En gång skulle jag väl ändå komma och +söka upp er. Men <em>jag</em> är bara glad att se er ... +</p> + +<p> +Hon tog Thyras hand mellan båda sina och +drog henne med sig bort under det stora snedfönstret. +</p> + +<p> +— Låt mig se på er, se om ni är er riktigt lik +som jag minns er! ... Å, vad det är länge, längesedan +jag såg er, många, många år tycker jag ... +</p> + +<p> +Hon strök med handen över Thyras huvud. +</p> + +<p> +— Alltjämt samma underbara hår: silke och +guld ... men edra ögon äro så allvarliga, jag +saknar den skälmska glimten i ögonvrån ... Men +kära, ni ser ju nästan pinad och olycklig ut! Inte +tänker ni väl på den lilla schismen från i somras? +Det var ju ingenting allvarligt som man minns +länge. Men ert brev minns jag. Det var så likt +er själv med sina böner om förlåtelse och självanklagelser. +Det gjorde mig mycken glädje, och +hade jag kunnat, hade jag kommit för länge, längesedan +för att tacka er ... men ser ni omständigheterna +rår man i allmänhet inte över, och jag +<a id="page-63" class="pagenum" title="63"></a> +säkert mindre än de flesta ... Men jag har tänkt +på er så mycket, mycket och längtat efter att +se er ... +</p> + +<p> +Hennes röst blev plötsligt låg, nästan viskande: +</p> + +<p> +— Och ni — har ni också tänkt på mig — +åtminstone ibland? +</p> + +<p> +Thyra kände sig bortkommen och blyg som +nästan alltid, då hon var tillsammans med fru von +Heineman. Nu stod hon där rodnande med nedslagna +ögon: +</p> + +<p> +— Nog har jag tänkt på er ibland, det vore +väl underligt annat, sade hon dröjande. +</p> + +<p> +Fru von Heineman drog henne häftigt intill sig +och kysste henne på pannan: +</p> + +<p> +— Ni lilla kära barn, tack för det! Det gör +mig glädje att höra. +</p> + +<p> +— Jag trodde, att ni inte ville förlåta mig, då +ni aldrig svarade på mitt brev. Det har pinat +mig så mycket, sade Thyra i samma tveksamt +dröjande ton som nyss. +</p> + +<p> +— Lilla barn, sade fru von Heineman lätt, <em>er</em> +kan man väl inte låta bli att förlåta ... Men nu +skall vi inte tala om det som varit, nu skall vi +begagna tiden rätt och ni skall visa mig, vad ni +målat sedan vi skildes. +</p> + +<p> +Hon såg sig om i ateljéen. +</p> + +<p> +— Så förtjusande trevligt ni har häruppe, ni +avundsvärda! Sprakande brasa och lugnt och fridfullt +... jag önskar jag finge stanna här alltid ... +</p> + +<p> +Hon avbröt sig med en suck: +</p> + +<p> +<a id="page-64" class="pagenum" title="64"></a> +— Ni höll visst på med er frukost, då jag kom. +Låt mig inte störa. Jag sätter mig i ett hörn och +ser på edra tavlor. +</p> + +<p> +Vattnet i tekitteln kokade, så att ångan stod ut +genom pipen i en lång kometsvans. +</p> + +<p> +— Jag hade inte börjat än, sade Thyra med en +flyktig blick på den enkla anrättningen. Det är +inte mycket att bjuda på, men det vore en glädje, +om ni ville göra mig sällskap. +</p> + +<p> +Thyra satte fram en kopp och hjälpte fru von +Heineman av med kappan. Hon kände sig åter sig +själv och svarade ingående på fru von Heinemans +frågor. Hon berättade självmant om sina planer +och förhoppningar visavi sitt arbete. +</p> + +<p> +De sutto tigande kvar vid bordet en stund, sedan +de slutat äta, Thyra med tankarna ännu dröjande +vid de nyss upprullade framtidsperspektiven. Fru +von Heineman sände henne från sidan en hastig, +litet osäker blick. Så drog hon fram en liten hopviken +papperslapp och lade den mitt framför Thyra. +</p> + +<p> +— Följ med mig på operan i kväll, sade hon lågt +och såg med stora, bedjande ögon på Thyra. Ni +skulle göra mig en sådan obeskrivligt stor glädje. +</p> + +<p> +Thyra såg överraskad upp. Hon tvekade med +svaret: +</p> + +<p> +— Jag vet inte om jag kan ... om jag har tid, +sade hon slutligen. +</p> + +<p> +— Säg att ni vill, sade fru von Heineman enträget, +ja, ni får helt enkelt inte neka, tog hon +ivrigt till. Vi är ju vänner nu, ni och jag, och jag +<a id="page-65" class="pagenum" title="65"></a> +har målat ut detta så trevligt i min fantasi att få +gå på operan i ert sällskap ... Jag är ensam, min +vän är bortrest på några veckor till släktingar, +och jag ville så gärna att ni efteråt följde med mig +hem och superade ... +</p> + +<p> +— Det blir så sent, sade Thyra till hälften besegrad. +Hon visste inte, vad hon skulle finna på +för invändning. +</p> + +<p> +Fru von Heineman skrattade glatt. +</p> + +<p> +— Barnsligheter, sade hon övermodigt. Jag +hämtar er i bil och lovar att föra er oskadd hit +tillbaka. +</p> + +<p> +Hon såg sig spörjande omkring i ateljéen: +</p> + +<p> +— Sover ni häruppe? +</p> + +<p> +— Allt som andan tar mig, svarade Thyra glatt, +ibland häruppe, ibland nere i mitt ”riktiga” rum +hos fru Munter. +</p> + +<p> +Tanken på det föreslagna nöjet fyllde henne +plötsligt med en obändig glädje. Det var så längesedan +hon hade något riktigt festligt. Och detta +lät så lockande. +</p> + +<p> +— Nå det är ju härligt! Då behöver ni ju ingen +störa, om det skulle bli sent, och kan smyga er +upp tyst som en ande och krypa till kojs. +</p> + +<p class="tb"> +* * * +</p> + +<p class="noindent"> +Regementets dotter ... +</p> + +<p> +Det var då ingenting för den, som älskade musik +som hon. Men glatt och oförargligt. Och hon var +<a id="page-66" class="pagenum" title="66"></a> +i lynne i kväll att tycka allting bra. Fru Oscàr och +Svedelius skämde heller inte bort sina roller. +</p> + +<p> +Salongen var glest besatt. Fru von Heineman +och Thyra sutto ensamma i en loge på första +raden. Ett par damer på andra radens sida +satte oupphörligt sina kikare på dem. Fru von +Heineman rodnade svagt och gjorde en nekande +skakning på huvudet, då Thyra frågade, om hon +visste, vilka de voro. +</p> + +<p> +Så gick ridån upp för Cavalleria Rusticana. +</p> + +<p> +Thyra satt med slutna ögon och lyssnade till den +upprörda, lidelsefulla, sinnligt trånande musiken. +Hur ofta hon än hörde den, greps hon alltid av +samma ångestblandade lyckolängtan, som pressade +och slet inom henne och fyllde hennes ögon +med tårar. Hon visste aldrig, om det var mest +njutning eller mest smärta, hon erfor. Men det +kunde dröja dagar, innan hon åter var helt sig +själv. +</p> + +<p> +Under intermezzot, då tonerna från Zetterkvists +fiol löste sig ur orkestern och stego upp förklarade, +nästan skärande rena, tog fru von Heineman plötsligt +Thyras hand och tryckte den häftigt. +</p> + +<p> +Strax därpå gick ridån ned. De smattrande +applåderna slogo som hagelskurar mot Thyras +trumhinnor och väckte henne ur hennes drömmar. +Litet yr och förtumlad följde hon efter fru von +Heineman. +</p> + +<p> +Då de sutto i bilen och foro genom de snöhöljda +<a id="page-67" class="pagenum" title="67"></a> +gatorna, sade fru von Heineman med sin mjuka, +låga röst: +</p> + +<p> +— Ångrar ni, att ni följde med i afton? +</p> + +<p> +Thyra tog ivrigt hennes hand. +</p> + +<p> +— Jag är glad och tacksam, sade hon varmt. +</p> + +<p> +Så sutto båda tysta. Thyra såg ut genom +fönstret. De foro förbi klungor av hemvändande +teaterbesökande och ensamma fotgängare, som +sände långa blickar efter den framsusande, tutande +bilen. Äntligen vek den in på Karlavägen och stannade +framför ett modernt hus i början av gatan. +Fru von Heineman böjde sig fram och pekade på +två upplysta fönster i andra våningen: +</p> + +<p> +— Däruppe bor jag! +</p> + +<p> +Så gick hon före uppför trappan och öppnade +tamburdörren. En svartklädd jungfru i vitt förkläde +kom utspringande och hjälpte dem av med +ytterplaggen. Hon såg förvånat spörjande på +Thyra. +</p> + +<p> +Thyra kastade en blick i spegeln. Hon trodde, +att något kommit i olag i hennes klädsel. +</p> + +<p> +Så tog fru von Heineman hennes arm och förde +henne genom en elegant salong in i matsalen. +Bordet var dukat med blommor och kristall och en +massa läckra kallrätter. En champagnebutelj stack +upp sin raggiga guldhals ur en iskylare. +</p> + +<p> +Thyras min blev ljus. Hon tyckte om ett festligt +dukat bord och ovanlig mat. +</p> + +<p> +— Men detta är ju nästan syndigt, ropade hon +förtjust, vi två ”ensamma fruntimmer”! +</p> + +<p> +<a id="page-68" class="pagenum" title="68"></a> +Jungfrun drog på munnen, litet menande föreföll +det Thyra. Fru von Heineman märkte det och gav +henne en sträng, högdragen blick. +</p> + +<p> +— Slå upp buteljen och sätt sedan in kaffet i +salongen över spritlågan, sade hon i iskall, befallande +ton. Sen får Anna gå! Vi passar upp +oss själva ... Ni har väl ingenting att invända +däremot, vände hon sig i samma ögonblick soligt +leende till Thyra. +</p> + +<p> +Thyra kände sig oangenämt berörd. Stillatigande +gjorde hon en medgivande böjning på huvudet. +</p> + +<p> +Med snabba, skrämt tysta rörelser tog jungfrun +iskylaren från bordet och slog upp buteljen med en +kypares vana säkerhet. Korken flög upp med en +skarp smäll. +</p> + +<p> +— Det är välkomstsaluten för <em>er</em>, sade fru von +Heineman med en lång blick och stark betoning. +</p> + +<p> +En känsla av kväljande obehag for igenom +Thyra. Hon såg envist ner i sin tallrik utan att +säga något. +</p> + +<p> +Jungfrun fyllde deras glas till brädden. Med +en ödmjuk nigning försvann hon därpå ur rummet. +De två blevo ensamma. +</p> + +<p> +Fru von Heineman höjde sitt glas. Hennes +ögon lyste svarta. Det egendomligt stilla leendet +lekte kring läpparna: +</p> + +<p> +— Tack för att ni ville komma, sade hon i ett +tonfall som om hon haft att tacka en högtstående +för ett ogäldbart ynnestbevis. Thyra rodnade +<a id="page-69" class="pagenum" title="69"></a> +svagt. Hon fick ett blygt, nästan ödmjukt uttryck +över sitt ansikte. +</p> + +<p> +— Det är jag ... jag som borde tacka er, stammade +hon osäkert. Så teg hon tvärt. Hon satt +och undrade över, varför hon alltid blev så obegripligt +dum och tafatt, då hon var tillsammans +med fru von Heineman. Nu kunde hon omöjligt +hitta på något att säga, satt bara och kände sig +underligt bunden. +</p> + +<p> +Men när vinet började bränna i ådrorna, blev +hon plötsligt glad och fri, och hon steg upp från +bordet med känslan av att det varit en underbart +trevlig supé. Hon skulle nästan velat börja om +den på nytt. +</p> + +<p> +Fru von Heineman serverade kaffet i små kinesiska +koppar. Då hon tog chartreuseflaskan och +ville hälla i likörglasen, slog Thyra förskräckt ifrån +sig. Hon brukade aldrig dricka likör. Champagne +var det enda, hon var svag för. Men det hjälpte +icke. En liten smula kunde hon väl ändå smutta på. +</p> + +<p> +Småningom blevo de båda tysta. Fru von Heineman +satt lutad mot soffhörnet med en cigarrett +mellan fingrarna. Hon såg förstrött drömmande +på den lätta röken, som svirvlade upp mot taket. +</p> + +<p> +Thyra tyckte att det var som dagarna ute i +gläntan, och dock var allt så annorlunda ... +</p> + +<p> +— Nå, har vi det inte bra nu, frågade fru von +Heineman plötsligt. +</p> + +<p> +— Mycket, mycket. +</p> + +<p> +— Ni, lilla toka, är ni ännu rädd för mig? Tror +<a id="page-70" class="pagenum" title="70"></a> +ni ännu, att jag inte är ”en bra människa”, frågade +fru von Heineman skämtande. +</p> + +<p> +Thyra slog ned ögonen och blev plötsligt allvarlig. +Hon hade svårt att inte vara ärlig. +</p> + +<p> +— Jag vet inte mera vad jag tror, sade hon +tvekande. +</p> + +<p> +Mellan fru von Heinemans ögonbryn kom ett +djupt veck, som strax åter slätades ut. Med ens +sade hon i lätt ton: +</p> + +<p> +— Tycker ni inte, att det är meningslöst, att vi +två går och titulerar varandra — på den fot vi +står med varandra? +</p> + +<p> +Thyra blev alltid generad, då hon skulle lägga +bort titlarna med någon. Hon rodnade litet och +slog besvärat ner ögonen. +</p> + +<p> +— Jo, det tycker jag nog, sade hon lågmält. +</p> + +<p> +Fru von Heineman sträckte fram handen mot +Thyra. +</p> + +<p> +— Nå, då är saken klar, sade hon glatt. Men +du måste säga du och inte bara namnet. Det har +jag aldrig kunnat tåla. +</p> + +<p> +Hon betänkte sig ett ögonblick. +</p> + +<p> +— Men säg, vore det inte förtjusande, om vi +två behölle vårt du alldeles för oss själva ... som +en liten hemlighet, som inte angick andra? +</p> + +<p> +Thyra rätade på sig och blev plötsligt mycket +allvarsam. Hon såg stramt, nästan högfärdigt utmanande +på fru von Heineman. +</p> + +<p> +— Sådant förstår jag mig inte på, sade hon +stelt. Jag lägger aldrig bort titlarna med andra +<a id="page-71" class="pagenum" title="71"></a> +personer än hela världen kan få veta av, att +jag är du med. Jag skulle aldrig kunnat göra +en människa ett sådant förslag som — — — +som ni nu gjort mig. Det är helt enkelt förolämpande +... +</p> + +<p> +— Kära lilla barn, avbröt fru von Heineman i +förtvivlad ton, du missförstår mig alldeles, det +kan jag försäkra. Inte tror du allvarligen att jag +skulle skämmas för att låta någon höra, att vi +två är du med varandra ... Det är ju barnsligheter, +inte värda att bemöta en gång ... Det är +bara en egenhet av mig: då jag håller av någon +så, som jag håller av dig, vill jag gärna ha någon +liten hemlighet tillsammans med den personen ... +Då blir det något så tjusande mystiskt, något så +obeskrivligt charming över hela förhållandet ... +Kan du inte förstå detta? +</p> + +<p> +— Nej, sådant förstår jag inte, sade Thyra i +samma korta, mörka ton. Så reste hon sig bryskt +för att säga farväl. +</p> + +<p> +Med milt våld tvingade fru von Heineman henne +ner i stolen igen. +</p> + +<p> +— Du gör mig förtvivlad, utom mig, om du +missförstår mig så grymt. Jag kunde inte tro +annat än att du i den saken tänkte och kände +som jag. +</p> + +<p> +— Jag börjar tro, att vi känner och tänker +mycket olika, sade Thyra tvärt. +</p> + +<p> +Ett blixtsnabbt leende lyste upp fru von Heinemans +drag. +</p> + +<p> +<a id="page-72" class="pagenum" title="72"></a> +— Det gör vi inte, sade hon bestämt och lågt +med en underlig anstrykning av glädje i rösten. +</p> + +<p> +Thyra såg flyktigt och förvånat upp på henne. +Så sänkte hon blicken på nytt. +</p> + +<p> +Det blev en lång paus. Thyra satt och såg mörkt +ner i sitt knä. Plötsligt böjde sig fru von Heineman +fram emot henne och lade sin hand över +Thyras arm, som vilade mot stolarmstödet. Under +små ömma tryckningar lät hon handen glida uppefter +armen och böjde sig allt närmare fram emot +Thyra. +</p> + +<p> +— Thyra ... Thyra, se på mig, sade hon plötsligt +lågt, i öm beslöjad och ändå befallande ton. +Som i en dröm lyfte Thyra sin blick och såg motståndslöst, +oavlåtligt in i tvenne ögon alldeles intill +hennes egna, djupa, sugande som en brunn och +med en rödskimrande glans längst inne bakom +pupillerna. Det rev och slet inom henne av en +underlig, ångestblandad lustkänsla. Det blev rött +för hennes ögon. Det var som sveptes hon in i ett +hölje av skimrande, glödande, brinnande eterångor, +som brände hennes hud och omtöcknade +hennes sinnen. +</p> + +<p> +Plötsligt lyfte hon, automatiskt som en sömngångare, +sina armar, slingrade dem om fru von +Heinemans hals och tryckte sig häftigt intill henne. +</p> + +<div class="chapter"> + +<h2 class="chapter" id="chapter-0-7"> +<a id="page-73" class="pagenum" title="73"></a> +VI. +</h2> + +</div> + +<p class="first"> +Thyra Börjesson spratt till i sömnen och vaknade +med en känsla av att en oerhörd olycka +brutit in över henne. Hjärtat bultade och ångestsvetten +bröt fram över hela hennes kropp. +</p> + +<p> +Var det då verkligen sant? Var det icke alltsammans +en hemsk, ohygglig dröm? Hon knöt +händerna och tryckte dem hårt mot sina slutna +ögon. Ett brutet, rosslande ljud trängde fram ur +hennes strupe, ett kvidande, tårlöst snyftande som +hos ett sårat djur ... Gud — Gud — Gud — +minnet, skammen skulle följa henne livet igenom. +Aldrig skulle det kunna göras ogjort, aldrig plånas +ut, aldrig, aldrig ... Å, det var ett hemskt, förfärligt +ord detta aldrig, hemskt och grymt och +ohyggligt, då det rymde bittert svidande allvar +som nu ... +</p> + +<p> +Plötsligt reste hon sig häftigt. Hon ville bort, +ut från detta ställe, som gömde hennes förnedring, +hennes skam och synd, bort, bort, innan någon +hann vakna och se henne ... Ja, hur såg hon väl +ut? Skulle de kunna se det på henne? +</p> + +<p> +Med darrande händer trevade hon i den gråa +<a id="page-74" class="pagenum" title="74"></a> +halvskymningen efter tändsticksasken på bordet +och rev eld på en sticka. Hon ryckte förskräckt +till för det sprakande ljudet och tappade stickan. +Så strök hon nervöst brådskande eld på ännu en +och smög sig bort till spegeln. Ett gråblekt ansikte +med flackande, vilda ögon såg på henne ur glaset. +Håret flöt vilt och upplöst ned över rygg och axlar. +</p> + +<p> +Tändstickan föll handlöst till golvet. Stönande +tryckte hon på nytt händerna mot sina tårlösa +ögon. De kändes som brinnande, glödande klot i +hennes huvud. Inte en tår kunde hon gråta. +</p> + +<p> +Så började hon skyndsamt sätta på sig kläderna. +Utanför fönstret brann en gaslykta och kastade +in litet av sitt gula ljus genom den tjocka gardinen. +Hon kunde nödtorftigt reda sig utan att +tända ljus. +</p> + +<p> +Äntligen var hon färdig och öppnade försiktigt +dörren. Så smög hon fram genom rummen. Efter +varje steg stannade hon och lyssnade spänt. Allt +var dödstyst därinne. Utanför rasslade en spårvagn +förbi. +</p> + +<p> +Med darrande händer trevade hon rätt på sina +ytterkläder och öppnade tamburdörren. En stönande +suck bröt sig fram ur hennes bröst, då +dörren fallit i lås bakom henne. Hasande utefter +ledstången flydde hon som ett skrämt djur ut ur +huset. Hela tiden hade hon känt en obeskrivlig +ångest för att någon skulle få se henne och hindra +henne från att gå. +</p> + +<p> +Snön låg tjock över gatorna. Flingorna föllo +<a id="page-75" class="pagenum" title="75"></a> +myllrande tätt från den gråa himlen. Halvt bedövad +plumsade hon nedför Sturegatan. Renhållningskarlarna +upphörde att skotta och sågo +undrande efter henne. En mötande herre slängde +till henne några glåpord. Hon kände ett slags +lisande tacksamhet för smädelserna. Det var ju +bara rätt och sant. Hon var värd hån och förakt +nu och i all evighet. +</p> + +<p> +På Stureplan tog hon en automobil och åkte +hem. Hon tryckte sig in i ett hörn och satt orörlig +med slutna ögon, tills den stannade utanför hennes +port. Då steg hon brådskande ur och smög tyst +och snabbt uppför de fem trapporna till sin ateljé. +Hon reglade dörren och sjönk utmattad ner i en +korgstol med ytterkläderna på sig. Så satt hon +i timmar, orörlig, blek, med slutna ögon och mätte +rysande djupen i de avgrunder, som gapade emot +henne ur hennes själ. +</p> + +<p> +Och hon som trott, att hon nu var en stark, +fri människa, som äntligen hade sig själv i hand, +efter alla de många gångna årens strider mot kött +och blod! Hon som trott, att hon aldrig skulle +kunna lockas från det rättas väg av sitt blods +sirénsånger! +</p> + +<p> +Och nu voro alla års heta strider förgäves. +Alla hade de varit lönlösa, betydelselösa som om +de aldrig kämpats. Allt var sopat bort, förintat +på några få, korta minuter. +</p> + +<p> +Det var som när jorden bävat under en stad +och störtat stolta människoverk över ända, och av +<a id="page-76" class="pagenum" title="76"></a> +allt blott återstod en hop grushögar och jämmerliga +ruiner. +</p> + +<p> +Vad livet ändå var meningslöst för människors +barn — mest för henne själv och hennes arma +systrar! Gud skapade en på ett sätt och själv +skulle man skapa om sig på ett annat. Hela livet +skulle man brottas och strida och vakta sig mot +sig själv. Somliga — inte alla. Inte de gifta +kvinnorna och männen. Dem tillät man allt. Dem +aktade man, dem förlät man allt — även sådant, +som inte borde förlåtas. Men hon och hennes +ogifta systrar skulle taga sitt kors uppå sig och +släpa det leende, ja, leende genom livet. Den, +som inte kunde, inte orkade, den var en dålig +människa, eller åtminstone en människa, som +gicks förbi under en tystnad, mera sårande och +dömande än tusenden av ord. +</p> + +<p> +Och de, som stritt hela livet igenom och segrat +och lyckats bevara sin ”skatt” — hur gick det väl +dem? När spåren efter de tysta lidandena och den +bittra kampen började träda fram i deras ansikten, +när de tusende striderna röjde sig i deras förkonstlade +tal och sätt, som ju ofta ingenting annat +var än en förstenande rädsla att det kunde +märkas, hur det egentligen såg ut inom dem, då +skrattade fruar och män med hånande ömkan och +tvetydiga blinkningar och kallade dem förkrympta, +vissnade, ofärdiga varelser. Och det var sant. +Förkrympta, ofärdiga varelser blevo de, vissnade +i förtid — inte alla och färre nu än förr, nu, då +<a id="page-77" class="pagenum" title="77"></a> +de åtminstone unnades ett självständigt arbete till +hjälp och glömska. Men somliga — de varmblodiga, +de som inte hade grodblod i ådrorna och +inte kunde låta bli att lyssna, när blodet sjöng +inom dem ... +</p> + +<p> +Men inte kunde Gud ha menat, att så många, +många, som ju sattes i världen utan egen vilja, +skulle offras på det stora Molochaltare, som kallas +samhället. Nej, det trodde väl ingen. Inte de +kloka och upplysta. Men alla, alla tego de, ingen +ville svara på sådana frågor. ”Rädda sig den som +kan”, det var den hemliga lösen. Och den, som +inte förmådde, den fick gladeligen offras ... +</p> + +<p> +Men egendomligast av allt var att se de kvinnor, +som lyckats ”rädda sig”. De stoltserade över att +de blivit utvalda, och satte sig själva framom +andra kvinnor. Och alla buro de ”en liten skrikande +dygd under armen”: allesammans sade de +sig inga känslor ha utan hade offrat sig för sina +män och sitt fosterland. Ty det var vordet skam +att vara kvinna så, som Gud skapat en ... +</p> + +<p> +Men hon visste, att om hon sade allt detta högt +och öppet, så skulle de alla fara över henne som +ett koppel tjutande hundar — även de, som visste +och kände, att hon hade rätt. De skulle smäda +henne och kalla henne osedlig och en osedlighetens +apostel. Och kvinnorna, även de, som lidit mest, +skulle slå sig för sitt bröst och ropa, att det inte +var sant, det hon sade. De skulle i stället klappa +i händerna, då männen sade, att de voro skuggvarelser +<a id="page-78" class="pagenum" title="78"></a> +utan varmt blod, att deras sinnen sovo +en drömlös sömn, så länge de inte voro gifta. +Och alla skulle tiga om de tusende, tusende oäkta +barnen, vilkas tillvaro dock vittnade om, att blodet +också rann hett i kvinnornas kroppar. Ty det +fanns saker, som aldrig fingo sägas högt, fast de +voro riktiga och sanna och så många tusenden +suckade under förbannelsen. Människorna bara +tego och tego. Prästerna tego. Från sina predikstolar +dundrade de nog mot synden och köttets +begärelser och världens ondska. Det hade de gjort +sedan århundraden! Men det var till ingen nytta, +ty i själva verket dundrade de endast mot kvinnorna, +aldrig mot sitt eget kön, fast de inte sade +det högt. Men alla männen visste det. För dem +fanns det alltid tysta förbehåll. Och prästerna +hjälpte dem. Det fanns två slags moral, en för +män och en för kvinnor. Men vilken präst +dundrade emot detta? Hade någonsin en präst +dundrat mot dem, för vilkas skull prostitutionen +egentligen fanns till? Hade någonsin en präst +från sin predikstol tagit sig an deras sak, dessa +olyckliga, utstötta, som än i dag behandlas som +rättslösa, som parias? Aldrig hade hon hört det. +Och dock var det tillsammans med männen de +syndade. Dundrades det någon gång mot lättfärdiga +män, dundrades det mera ändå mot lättfärdiga +kvinnor, som levde i synd och snärjde +männen — de starka, stolta, härliga männen! +Men mot det heliga samhället, männens eget samhälle, +<a id="page-79" class="pagenum" title="79"></a> +som reglerade osedligheten med polisförordningar, +dundrades det icke. På de rikas gator +fick osedligheten icke gå fritt omkring, bara på +de fattigas. Ty de rikas unga döttrar skulle +skyddas och helst ingenting veta om sina olyckliga +systrar ... +</p> + +<p> +Thyra Börjesson stönade högt: +</p> + +<p> +Å, Gud, Gud, hur kan du leva, sitta stilla i din +himmel och se allt detta! Vilket hyckleri, vilket +bottenlöst elände, vilken skam och nesa var icke +livet för de arma människorna! +</p> + +<p> +Hon steg upp och kastade av sig hatt och kappa +och började gå oroligt av och an på golvet. Det +var kallt i rummet, men hon märkte det icke. +Hon ställde sig vid fönstret och såg ut. Snön +välte ideligen ned där utanför. Hon öppnade en +ruta och andades in den kyliga, friska luften. +Flingorna dansade in och fastnade i hennes hår +och kylde hennes heta panna. Det var som att få +nytt liv ... Nytt liv?! Hon knep hårt ihop läpparna +och stängde rutan. Så började hon rastlöst +gå upp och ned i rummet. Plötsligt stannade hon +mitt på golvet och skrattade hest. Nytt liv! Ja, +sannerligen skulle det bli ett nytt liv! Hej, låtom +oss äta och dricka, ty i morgon måste vi dö! +Släpp Barabam lös, du människobarn! Vad båtar +det att hela livet igenom sitta på huk och vakta +med piskan en liten dygd, som inte är en dygd? +Vad båtar det att strida och strida, man faller +ändå till sist ... Fanns det icke något som hette: +<a id="page-80" class="pagenum" title="80"></a> +”en god Jesu Kristi stridsman”? Hette det icke: +”den rättfärdige faller sju resor och står åter +upp”. Javäl. Men det gällde andra fall. Det +gällde icke hennes. Efter något sådant kunde +man aldrig stå upp. Och Gud själv hade velat +hennes undergång. Han hade sett hennes strider, +sett hennes lidanden, sett hennes vilja att hålla sig +obesmittad ... Och när hon trodde sig fri och +stark, då lät han henne plötsligt falla — falla för +det omöjligaste, det föraktligaste av allt ... Har +krukmakaren icke rätt att göra ett käril till heder +eller oheder. Jo, det hade han väl. Men vilken +fröjd kunde det väl vara att göra somliga till +oheder? Skulle det fula ge relief åt det vackra. +Ja, vem förstod väl det? Men ett var visst: henne +hade Gud gjort till oheder. Och hon skulle bli, +vad hon var ämnad att bli. Hon skulle icke längre +spjärna emot ... +</p> + +<p> +Hon log ett hårt, knivskarpt leende. Det steg +upp inom henne en underlig bitter, trotsig fröjd. +Nu var hon färdig med sig själv och sin Gud och +samhället. Nu var hon bara en simpel brottsling, +som kunde straffas som vilken annan som helst, +som stulit och rövat och mördat ... Men hon +skulle hämnas, hämnas, hämnas på allt det gamla, +på Gud och världen och sina framfarna dagars +dygd. Hon skulle äta och dricka och göra sig +glad och släppa Barabam lös, nu när allting var +slut, förlorat, förfelat. Aldrig, aldrig mer skulle +hon tänka. Så bleve livet lätt ... +</p> + +<p> +<a id="page-81" class="pagenum" title="81"></a> +Hon kastade sig på schäslongen och drog filten +över sig. Hon låg och såg på den vackra foten i +den eleganta lackskon, som stack fram under den. +Det var som om den inte varit hennes. Så somnade +hon till sist. +</p> + +<div class="chapter"> + +<h2 class="chapter" id="chapter-0-8"> +<a id="page-82" class="pagenum" title="82"></a> +VII. +</h2> + +</div> + +<p class="first"> +Fru Munter stod utanför ateljédörren och bultade +och riste i låset och ropade Thyra Börjessons +namn. Slutligen fick hon svar. +</p> + +<p> +Jo, det var nog så: Thyra hade inte känt sig +frisk. Men nu hade hon sovit och vore tacksam för +litet mat på en bricka och en brasa i kakelugnen. +</p> + +<p> +Då fru Munter gått, steg Thyra upp och reglade +upp dörren. Så lade hon sig åter på schäslongen +och drog filten över sig. Hon blev liggande, +medan hon åt, med brickan framför sig +på en stol. +</p> + +<p> +Det var underligt ändå, att hon kunde äta och +vara hungrig, hon som varit så utom sig, så förtvivlad, +så förbittrad på hela livet! Nu kände hon +bara en dov, underlig stiltje inom sig. Tankarna +hade blivit tröga och tama. Sömnen hade visst +tämjt dem. Och hon var så trött, så trött på allt, +så led vid sig själv, att hon inte heller skulle +orkat höra på, om de blivit vilda igen som förr +i dag ... +</p> + +<p> +Hon låg och såg på brasan. Lågorna dansade +utefter vedträden, lyste och hoppade och slingrade, +<a id="page-83" class="pagenum" title="83"></a> +blåa, roströda, skinande vita. Det var evigt nytt +att se deras spel ... +</p> + +<p> +Utanför gick det i trappan. Hon iddes inte +vända på huvudet, då dörren gick upp. Det var +väl jungfrun, som kom för att hämta matbrickan. +</p> + +<p> +— Tjänis, sade en glad röst alldeles bakom +henne. Man tycks moja sig riktigt och njuta av +livet, kan jag se! Jo, jo, de förbannade kapitalisterna! +Det är så man får längtan efter både +Brand och Nya Folkviljan! +</p> + +<p> +Thyra såg flyktigt upp och nickade matt. Lisa +Ljungh gav henne en lång, talande blick. Så +flängde hon ytterkläderna av sig och slängde dem +över en stolsrygg. +</p> + +<p> +— Aha, bondförakt, mjältsjuka och Weltschmerz! +Målningen duger väl inte nu igen, kan +jag förstå, sade hon med ett försök att skämta. +</p> + +<p> +Thyra svarade icke. Hon lyfte upp sin vackra, +smala hand och betraktade den förstrött undersökande +som hon brukade, då hon var utpinad och +förbi. +</p> + +<p> +Lisa gick bort och satte sig bredvid henne på +schäslongen och strök litet tafatt över hennes hår. +</p> + +<p> +— Stackars lilla gryn, sade hon mjukt. Jag +har försummat dig så mycket sista tiden. Men +det stod inte till att hjälpa. Jag är tvungen att +knoga ser du ... Jag blir färdig till jul, sade +hon plötsligt i samma glada ton som nyss. +</p> + +<p> +Thyra tog hennes hand och lade den mot sin +panna. +</p> + +<p> +<a id="page-84" class="pagenum" title="84"></a> +— Käraste, vad jag är glad för din skull och ... +och, rösten stockade sig i strupen, vad du är +lycklig som kan nå ditt mål ... +</p> + +<p> +— Så, så, sade Lisa förmanande, Saul skall +vara glad och inte sentimental! +</p> + +<p> +Så drog hon fram en pall och satte sig mitt för +elden. Nu skall jag kvintilera litet på harpan och +pigga upp dig med litet pikant sladder ... Du +kommer väl ihåg Heinemanskan, frågade hon +tvärt. +</p> + +<p> +Thyra ryckte till och hennes ansikte blev med +ens så brännande hett, att hon kände pulsarna +slå mot tinningarna. +</p> + +<p> +— Nog gör jag det, sade hon lågt. +</p> + +<p> +— Kommer du också ihåg att jag sa, att det +var något sattyg med henne? +</p> + +<p> +— Jo, jo — jag tror jag minns det, sade Thyra +famlande. +</p> + +<p> +— Nå, nu skall du få höra — värre än du +någonsin kunnat tro! Inez Törneblad — hon är +fil. kand. för resten — satt i dag och pratade +med en av kamraterna om Heineman. Hon hade +sett henne på operan i går kväll med en ung, ljus +dam ... Nå, det där var ju ingenting märkvärdigt, +men hennes ton var så mystisk. Och den hon +berättat det för drog ner mungiporna och sade +högt och försmädligt: ”Jaså, har hon nu skaffat +sig ett nytt syndaoffer.” Nå, jag blev nyfiken, +förstås — jag har aldrig haft en aning om att +Inez kände till Heineman — och gick fram och +<a id="page-85" class="pagenum" title="85"></a> +frågade vad det var för märkvärdigt med människan +och berättade att jag varit på samma inackorderingsställe +som hon halva sommaren. Och +då fick jag veta — ja, vad tror du väl? — jo, +att hon var en sådan där en ... en sådan där, +som har till specialitet att dra till sig unga +flickor ... Du må tro, jag blev glad att vi reste +som vi gjorde. Dig hade hon bestämt ämnat sätta +klorna i. Och vet du, det lär inte vara gott att +reda sig för henne. Flickorna säger, att hon lär +ha en alldeles underbar makt över människor och +kan tjusa till vem hon vill, då hon sätter den +sidan till ... Nåå, du säger ingenting ... +</p> + +<p> +Då det alltjämt förblev tyst, steg Lisa upp och +gick bort till schäslongen. +</p> + +<p> +— Varför tiger du så, frågade hon förebrående. +</p> + +<p> +Tystnaden skrämde henne. Hon sprang bort och +tände det elektriska ljuset. +</p> + +<p> +Thyra låg blek och orörlig med slutna ögon och +handen tryckt mot bröstet. Då hon vaknade till +sans, stod Lisa böjd över henne. Hon hade knäppt +upp hennes kläder och lagt en våt näsduk över +pannan. Lisa tvingade i henne en klunk vatten. +Hon var bestört och ledsen: +</p> + +<p> +— Hur kunde jag ana, att den där historien +skulle ta dig så hårt! Du är bestämt sjuk, det är +inte möjligt annat. Skall jag inte hjälpa dig i +säng och be fru Munter telefonera efter doktor? +</p> + +<p> +Thyra slog avvärjande med handen: +</p> + +<p> +— Nej, nej, låt mig vara! Jag är inte sjuk. +</p> + +<p> +<a id="page-86" class="pagenum" title="86"></a> +— Men sannerligen jag begriper det här. Hur +kunde du svimma för en sådan historia, envisades +Lisa. +</p> + +<p> +— Det är nog svårt att förstå, sade Thyra +lågt. Det kom så plötsligt. Det blev svart för +ögonen och så underligt här i hjärttrakten. +</p> + +<p> +Lisa strök henne smeksamt lugnande över +pannan. Så sade hon plötsligt: +</p> + +<p> +— Vet du, jag tror, att det var av pur glädje. +Du blev bestämt så glad över att du slapp undan +för så gott pris, att du svimmade. Sådant kan +hända känsligt folk som dig ... +</p> + +<p> +Thyra svarade icke. Hjärtat krympte samman +i hennes bröst. Hon slöt ögonen på nytt. Hon +kunde icke uthärda att Lisa såg på henne så där. +</p> + +<p> +Det blev tyst en stund. +</p> + +<p> +— Men Thyra, frågade Lisa plötsligt, varför +har du din bästa klänning på dig? Ämnar du +dig bort? +</p> + +<p> +Thyra öppnade icke ögonen. +</p> + +<p> +— Nej, sade hon långsamt, jag har varit borta. +Men i dag får du ingenting veta om den saken. +</p> + +<p> +Thyra var glad, då Lisa äntligen gick. Hon +längtade efter att få vara ensam och gråta, ty nu +kände hon, att hon kunde. Det bubblade och +spände inom henne av idel innestängd gråt. Hon +steg upp och släckte ljuset. Det pinade henne +att hon inte också kunde släcka veden, som Lisa +i sin välmening lagt in i kakelugnen, då hon gick. +Hon behövde mörker och tystnad omkring sig. +<a id="page-87" class="pagenum" title="87"></a> +Hon kastade sig framstupa på schäslongen och +borrade huvudet i kuddarna. Så brast det löst. +Hela hennes varelse skakade och skälvde av +konvulsiviska snyftningar. — — — +</p> + +<p> +Fru von Heineman hade upprepade gånger +knackat på dörren utan att få svar. Så steg hon +in till sist. Hon blev stående som förstenad inom +dörren. Det röda, flämtande ljuset från kakelugnen +lyste över Thyras skälvande kropp. Rummet +genljöd av hennes obehärskade snyftningar. +Vad betydde detta? Stod det i samband med +händelserna från föregående kväll? Hon hade ju +smugit sig ut, innan någon var uppstigen. +</p> + +<p> +Fru von Heineman gick långsamt fram och lade +sin hand på Thyras axel: +</p> + +<p> +— Thyra — Thyra då — vad betyder detta? +</p> + +<p> +Thyra ryckte till som vid en häftig smärta, då +hon hörde fru von Heinemans röst. Så bröt hon +ut i ännu häftigare snyftningar: +</p> + +<p> +— Gå — gå — jag förbannar dig, om du inte +går, ropade hon vilt. Jag vill aldrig, aldrig se +dig mer! +</p> + +<p> +Det skälvde till i fru von Heinemans ansikte. +</p> + +<p> +— Vad säger du, frågade hon hest, nästan +hotande. +</p> + +<p> +Thyra reste sig plötsligt upp. Hon såg med +flammande onda, förgråtna ögon på fru von Heineman: +</p> + +<p> +— Du har förstört mitt liv, gjort mig till en +eländig, usel brottsling. Aldrig mer kan jag se +<a id="page-88" class="pagenum" title="88"></a> +en människa i ansiktet, utan att jag skall tänka, +att den kanske förstår min skam. Jag hatar dig +— hatar dig av hela mitt hjärta. +</p> + +<p> +Över fru von Heineman hade kommit något +hemskt, underligt förstenat. Hennes ögon stirrade +svarta och glanslösa på Thyra. +</p> + +<p> +— Du hatar mig <em>icke</em>, sade hon lågt och fast, +med isande kall röst. Spara dina stora ord, med +dem imponerar du inte på mig ... Jag har förstört +ditt liv, säger du, gjort dig till en brottsling. +Du har följt ditt blods röst, om du nu kallar det +ett brott ... Har väl jag lockat dig? Var det +inte du själv, som slog armarna om min hals, +tryckte dig intill mig? Ånej, hennes ton blev +hånande skarp, inbilla en annan än mig, att du +är en förledd oskuld, mig bedrar du inte. Nog +har Thyra Börjesson erfarenhet alltid! Och är +ditt liv förstört, som du säger, så är det genom +ditt eget och inte genom mitt förvållande ... +</p> + +<p> +Thyra bleknade ut på läpparna. Hon såg på +fru von Heineman med vidöppna, ångestfyllda +ögon som ett dödsskjutet djur och tryckte händerna +mot sitt bröst: +</p> + +<p> +— Vid allt som är mig heligt — — — vid allt +som jag ännu kan hoppas, svär jag dig, sade hon +med stapplande, bruten röst. Mitt blod är hett, +det är sant, men aldrig, aldrig förr ... vore det +så mitt sista ord. +</p> + +<p> +Fru von Heineman stod tigande och såg oavvänt +<a id="page-89" class="pagenum" title="89"></a> +på henne. Inte en muskel i hennes ansikte +rördes. +</p> + +<p> +Thyras blick blev allt ostadigare och hennes +hållning slappnade. Det började darra och rycka +kring hennes läppar. Viljelös och kuvad slog hon +ned ögonen. Plötsligt kastade hon sig ned på +golvet framför fru von Heineman och slingrade +armarna om hennes knän. +</p> + +<p> +— Du har rätt, sade hon med mumlande, frånvarande +röst, du har rätt, jag ljuger, när jag säger, +att jag hatar dig ... Jag förstår inte själv hur det +är möjligt att jag kan hålla av dig, men nu känner +jag, att jag gör det, mycket ... mycket ... Men +du och jag och alla andra människor är för goda +för ett sådant liv ... O, om du visste, hur det +kändes inom mig i kväll, då Lisa berättade, att +hennes kamrater sagt, att du ... att du lockat +så många ... Det var som om någon pressat +samman mitt hjärta ... det svartnade för ögonen +och jag svimmade ... Men du ... du får inte +vara sådan, du skall bli ädel och god, som du är +ämnad att vara ... +</p> + +<p> +Fru von Heineman rörde sig icke. Det var som +om hon ingenting hört. Thyra låg alltjämt framför +henne på golvet med armarna slingrade om +hennes knän. Plötsligt böjde sig fru von Heineman +ner och lyfte upp henne. +</p> + +<p> +— Du är god, sade hon mjukt. Du har en ädel, +fin själ. Inte får <em>du</em> ligga så framför <em>mig</em>. +</p> + +<p> +Hon gick bort och satte sig tungt i korgstolen. +<a id="page-90" class="pagenum" title="90"></a> +Halvt bedövad sjönk Thyra ned på armstödet +bredvid henne. +</p> + +<p> +— Och Lisa Ljunghs kamrater säger, att jag +”lockat så många”, sade fru von Heineman plötsligt +med skärande bitterhet. Ryktet vet alltid +mera än man själv ... +</p> + +<p> +Tår efter tår trängde sig fram under hennes +slutna ögonlock. Hon tog en spetsnäsduk ur +barmen och torkade långsamt bort en efter en. +</p> + +<p> +— Inte visste jag, att jag var så illa beryktad +som du säger, sade hon slutligen kvävt. Och +du ... du vill, att jag skall bli en bättre människa +... Ack, lilla barn, det är för sent nu, +mycket för sent ... Inte vet jag, om jag varit +ämnad till en god människa som du säger, men +jag vet, att för länge, länge sedan brann själen +som ett flammande ljus inom mig ... Då trodde +jag väl inte, att jag skulle sluta så här ... Men +nu ... nu är allt annorlunda, nu känner jag inte +längre, var det rätta upphör och det orätta +börjar ... Jag ser inte längre som förr några +skarpa gränser ... det flyter i ett alltsammans. +</p> + +<p> +Fru von Heineman upphörde plötsligt att tala. +Orörlig, som om hon mejslats i sten, satt hon och +såg med stirrande blick på glödens små hoppande +lågor. Det blev så tyst, att man hörde rasslet från +de sönderfallande kolen. En dov ängslan kom över +Thyra Börjesson. Hennes hjärta klappade nästan +hörbart. Hon vågade inte göra en rörelse. Minuterna +blevo tryckande långa. +</p> + +<p> +<a id="page-91" class="pagenum" title="91"></a> +— Du undrar väl, hur jag blivit sådan jag nu +är, sade fru von Heineman plötsligt. Hennes röst +lät trött med en underström av bitterhet. Och +jag — jag vet det knappast själv ... sådant går +så småningom och omärkligt. Varje dag som gått +har fört mig längre och längre bort från mitt +ursprungliga jag ... Så går det oss väl alla: +ingen är väl helt densamma i dag som i går, den +ena är bättre, de flesta sämre. Sådant är livet nu +en gång ... +</p> + +<p> +Jag som du har hett, rött blod i ådrorna, men +jag vågar säga att min ömhetshunger, min längtan +att betyda mycket för en människa är större än +min sinnlighet ... Om jag ägt ett barn, om min +man levat — ja, då törs jag säga, att allt varit +annorlunda. Men mitt i min blommande ungdom +blev jag ensam ... Å, vilket slag det var för mig +den gången, jag miste honom! Han var ung och +varm och käck ... Sorgen gjorde mig nästan +tokig ... Ett par år var jag oavbrutet på resor. +Vart jag kom ingen rast, ingen ro. Alla mina +tankar kretsade kring honom, som jag mist ... +Det var då, därute, jag mötte henne, som nu är +min vän ... Hon var en stackars själ, som hungrat +och törstat efter lyckan sen sin tidiga ungdom, +och när den aldrig kom, tog hon till sist den, hon +kunde få med minsta risk ... Den gången ryste +jag som du gör nu. Men nu är det annorlunda. +Nu förstår jag inte längre, vad ont det är i sådant. +Nu ser jag vad det är för oss kvinnor: ett surrogat, +<a id="page-92" class="pagenum" title="92"></a> +inte urartning. Och därför om två människor kan +känna så och ge varandra en smula lycka på det +sättet — nåväl, det må väl vara deras sak ... Ja, +jag förstår inte, hur jag någonsin kunnat tycka +att det är synd eller orätt eller föraktligt ... Är +inte kulturens försyndelser mot vår natur vida +större och orättfärdigare, då den fordrar att vi ett +helt långt liv skall förneka vårt blod och leva som +könlösa varelser? +</p> + +<p> +Thyra sjönk ner framför henne och lade sitt +huvud i hennes knä. +</p> + +<p> +— Men du grät nyss, sade hon lågt, du grät, +när du hörde, vad Lisas kamrater sagt om dig ... +Tyckte du inte att det är orätt och synd, skulle +du väl inte gråtit? +</p> + +<p> +Fru von Heineman svarade inte. Då slog +Thyra Börjesson händerna för ansiktet och började +tala lågt, enträget och skälvande som om hon bett +en bön: +</p> + +<p> +— Du får inte sluta på detta sätt, du får inte! +Bliv som förr. Låt din själ åter få herraväldet. +Låt den brinna inom dig som det flammande ljus +den en gång var! Låt oss hjälpa varandra, låt +oss bli goda impulser i varandras liv. O, lova mig +detta, så skall jag välsigna den stunden, vi möttes! +</p> + +<p> +Fru von Heineman strök sakta lugnande över +hennes hår. +</p> + +<p> +— Lilla barn, sade hon ömt, lugna dig, du är +så upprörd! Du förstår ju, att sådant icke bara +<a id="page-93" class="pagenum" title="93"></a> +är en viljeakt ... Och jag orkar inte kämpa mig +till något annat ... Det är för sent nu, tro mig! +</p> + +<p> +— Du <em>får</em> inte säga så, sade Thyra vilt. Säg +åtminstone, att du vill försöka. Eljest får jag +aldrig ro i min själ! +</p> + +<p> +Fru von Heineman satt länge tyst. Hon kände +det så underligt, att en annan, en ung flicka som +Thyra, bad och tiggde på detta sätt. Hon borde +ju rätteligen förbannat och hatat. +</p> + +<p> +Plötsligt böjde hon sig ned och kysste henne. +</p> + +<p> +— Du lilla älskade barn, jag vill försöka, sade +hon vekt. +</p> + +<div class="chapter"> + +<h2 class="chapter" id="chapter-0-9"> +<a id="page-94" class="pagenum" title="94"></a> +VIII. +</h2> + +</div> + +<p class="first"> +Då fru von Heineman gått, stod Thyra Börjesson +länge vid fönstret och såg ut över staden. +</p> + +<p> +Snön låg tjock och bomullsmjuk över gator och +tak. Tusende och åter tusende ljus glimmade och +blänkte därnere långt under hennes fötter. Det +var som om någon bundit girlander av himlens +alla stjärnor och virat dem i mjuka slingor kring +kajer och hus. +</p> + +<p> +I öster lyste en röd måne bakom glesa, gråstrimmiga +skyar. +</p> + +<p> +Thyra Börjesson stod med händerna hårt tryckta +mot sitt bröst. Hon kände en stilla glädje inom +sig. Så fanns det dock en mening i hennes skam! +Ett tindrande ljus hade runnit upp och lyste emot +henne ur olyckans mörker. Hon skulle icke tveka, +icke förtröttas. Till sist skulle hon nå fram. +</p> + +<p> +Plötsligt trängde tonerna av Schumanns +”Glückes genug” upp till henne. Det lät som +jublande gråt. Ett vemodigt leende gled över +Thyra Börjessons ansikte. Spelade hon nu igen +sin ”Glückes genug”, den stackars halvgamla, +fattiga musiklärarinnan! Alltid, alltid när hon +<a id="page-95" class="pagenum" title="95"></a> +kom hem om kvällen började hon med detta +samma stycke. Det var väl någon mening med +det. Kanske ett försök att trösta sig över en +eländig, glädjefattig tillvaro. Ack, var och en +hade sitt kors att släpa fram genom livet ... +</p> + +<p> +Thyra Börjesson började gå av och an i rummet +med händerna hopknäppta över bröstet. Mer och +mer kände hon, att Gud givit henne en mission +att fylla ... Nu då hjärta och känslor voro brinnande +i henne, skulle hon kanske kunna finna de +rätta orden, kunna tigga, truga och beveka på det +rätta sättet. +</p> + +<p> +Hon tände ljuset och satte sig vid bordet med +bläck och penna framför sig. Nerinunder spelade +den gamla fröken ”Glückes genug” för väl tionde +gången. Hon kände det väl särskilt svårt denna +kväll, stackare ... +</p> + +<p> +Thyra såg fundersamt rakt ut i luften. Plötsligt +tog hon pennan och började skriva: +</p> + +<div class="letter"> +<p class="addr"> +”Kära min vän! +</p> + +<p> +Sedan du lämnade mig har jag gått här fram +och åter, stått vid fönstret och sett ut över staden +och så åter gått och gått. Och ideligen, om och +om igen har jag måst tänka samma tankar. Hela +detta dygns upplevelser ha fått något drömlikt och +overkligt över sig. Nej, inte allt! Det ljusa, goda, +förklarade uttrycket, som jag i halvmörkret härinne +såg glida över ditt ansikte, det är icke dröm, +det är ljuvlig verklighet. Så måtte du sett ut, +<a id="page-96" class="pagenum" title="96"></a> +’när själen brann som ett flammande ljus inom +dig’. Så vill jag minnas dig och hålla av dig i +hela mitt liv. +</p> + +<p> +Vet du, jag har alltid känt det, som om Gud +höll av mig och var god emot mig på ett alldeles +särskilt sätt. När livet givit mig glädje eller sorg, +tänker jag alltid, känner jag alltid liksom en förvissning +om att Gud sänt mig detta, därför att +han älskade mig och såg, att jag behövde just +detta för att bli en bättre människa. Mången +gång har jag funnit det förmätet och barnsligt av +mig att tänka så. Varför skulle väl Gud särskilt +bry sig om mig, som ju är sämre än kanske de +flesta andra, jag, som i förstone alls icke är undergiven +i olyckan utan klagar och knotar och jämrar +mig och ser allt svartare än de flesta andra? Men +denna föreställning är så djupt rotad i min själ, +att ingen och intet skulle kunna helt rycka upp +den. Och jag vill nog heller inte bli den kvitt. +Ty den har hulpit mig att övervinna. Den har +hulpit mig att resa mig, när lidandet och missmodet +slagit mig till marken, att åter sträva och +hoppas, när jag lidit nederlag. +</p> + +<p> +Vad var nu Gudsmeningen i detta, att du och +jag fördes tillsammans? Den frågan har jag denna +förtvivlans dag gjort mig om och om igen, utan +att finna något svar. Det har synts mig, som vore +meningen blott att sänka nesa, skam och smärta +över min arma själ. Intet stort eller gott kunde +olyckan, som gått över mig, någonsin föra med +<a id="page-97" class="pagenum" title="97"></a> +sig. Jag var bara ett stackars käril, som Gud +gjort till oheder, och som han aldrig, aldrig brytt +sig om, fast jag älskade att tro det. +</p> + +<p> +Då blev jag utom mig av hat mot Gud och mig +själv och dig och hela världen, och jag hade bara +en känsla av att jag ville riva ner och förstöra +och utplåna allt det inom mig, som jag förut +mödosamt byggt upp ... +</p> + +<p> +Nu, i detta ögonblick, ser jag på allt med dens +ljuva ånger, som märker sig vara älskad, då han +trodde sig hatad. Nu vet jag, att det var mening +också i detta, att vi lärde känna varandra. Nu +tror jag, att Gud sände mig i din väg för att du +skulle få kraft att resa dig, sätta din ungdoms +ideal i högsätet och åter bli den goda, rena själ du +en gång var och som i afton strålade ur dina ögon +och lyste upp och förandligade ditt uttryck så +underbart. Hur skulle väl Gud kunna se, att +detta förkvävdes och förintades? Då sände Han +mig i din väg, då gav Han mig en mission att +fylla, en på en gång bitter och ljuv mission ... +</p> + +<p> +Inte menar jag nu, inte är jag nog förmäten att +tro, att jag i egentlig mening kan göra något för +att du skall finna dig själv. Ingen utan Gud är +stor och god nog till detta. Men vi människor +kunna så att säga bli goda impulser i varandras +leverne, vi kunna stödja och hjälpa varandra trots +den skröplighet, som vidlåder oss alla. +</p> + +<p> +De flesta av oss behöva vänner, trogna själar, +som älska fram det goda hos oss, som styrka oss +<a id="page-98" class="pagenum" title="98"></a> +i våra goda föresatser, göra vår osäkra, vaga +längtan efter det goda till målmedveten strävan +efter fullkomning. +</p> + +<p> +En sådan gudsmening tror jag nu att det är i +detta, att vi lärde känna varandra. +</p> + +<p> +O, min vän, låt oss då bli goda impulser i varandras +leverne, låt oss älska fram det goda i +varandra! +</p> + +<p> +Ligger det icke en förunderlig styrka och kraft +i detta att älska en människa och veta sig vara +älskad av henne tillbaka? <em>Det</em> ger kraften, tron +som försätter berg. Hur mycket lättare går det +icke att övervinna sig själv, då man vet, att ett +hjärta klappar för en, lider och sörjer, om man +sviker det goda, idealet! +</p> + +<p> +Så vill jag att du skall veta och tro, att jag nu +och allt framgent älskar dig, att du inte kan göra +mig en större glädje än när du låter din ursprungliga +ljusa, goda ande lysa och triumfera över ditt +stoft. +</p> + +<p> +Du säger, att du håller av mig. Aldrig kan du +visa det bättre än på detta sätt, aldrig, aldrig ... +Och säg icke mera att det är för sent att bli en +annan än du nu är! Skulle inte Gud ge tid och +kraft åt den, som ärligen vill? +</p> + +<p> +Jag sitter nu här och skriver till dig om ting, +som det är vanskligt att skriva om. Det smyger +sig så lätt in ord, som kunna missförstås, misstolkas. +Men du vill ju inte missförstå mig, säg? +Du vill ju tro, inte sant, att jag bara vill ett: att +<a id="page-99" class="pagenum" title="99"></a> +din själ åter skall ’brinna som en flamma inom +dig’. För detta vill jag strida och brottas som +Jakob med Gud tills äntligen välsignelsen kommer. +O, hjälpe oss Gud, vi som farit vilse! +</p> + +<p class="sign"> +Din <em>Thyra</em>.” +</p> + +</div> + +<p class="noindent"> +Det hade blivit så tyst och stilla omkring henne +medan hon skrev. Hela huset sov, och gatan låg +utdöd och tom med ett kritvitt månsken över +snön. Stjärnorna hade gjort sig fria från de girlander, +i vilka de bundits in och sutto och glänste +som bleka guldmynt på en klar och blå vinterhimmel. +</p> + +<p> +Klockan var över tre. Thyra Börjesson ryste +som i feber. Allt såg så underligt dött och skrämmande +ut där utanför, och ateljéen hade fått något +kallt och främmande över sig. Hon stod en stund +och vägde tveksamt brevet i handen. Så släckte +hon ljuset och smög sig darrande och tyst nedför +trapporna till brevlådan i gathörnet. Hon ville att +fru von Heineman skulle ha hennes brev genast på +morgonen hon vaknade. +</p> + +<div class="chapter"> + +<h2 class="chapter" id="chapter-0-10"> +<a id="page-100" class="pagenum" title="100"></a> +IX. +</h2> + +</div> + +<p class="first"> +En blekt klarblå vinterhimmel tittade in genom +ateljéfönstret. +</p> + +<p> +Thyra Börjesson stod framför sitt staffli och +målade, men det var ingen fart i arbetet. Hennes +tankar voro långt borta och hon lyssnade spänt +varje gång det hördes buller eller steg i trappuppgången. +</p> + +<p> +Trött och utpinad kastade hon slutligen penslarna +ifrån sig. Klockan led mot två. +</p> + +<p> +Mekaniskt makade hon ihop de kolnande resterna +av den vanvårdade brasan, slängde sig missmodig +i en stol och försökte läsa. Blicken gled förstrött +upp och ned efter tidningens spalter. Medan hon +läste tänkte hon oupphörligt samma tanke. Hon +undrade om fru von Heineman blivit ond över +brevet hon fått. Hon lät tidningen sjunka. +</p> + +<p> +Om hon blott kunnat fullständigt erinra sig ordalagen! +Men det var omöjligt, hur mycket hon än +bemödade sig. +</p> + +<p> +Å, det var ett elände detta, att hon aldrig kunde +lära sig vänta tills sinnet blivit nyktert! Hon var +en impulsernas slav. Allting skulle ske ögonblickligt +och genast, utan uppskov ... +</p> + +<p> +<a id="page-101" class="pagenum" title="101"></a> +Plötsligt hördes steg i trappan. Det lät osäkert +och tveksamt, då de stannade utanför. Thyra +kastade tidningen ifrån sig, smög sig tyst bort till +dörren och öppnade den i samma ögonblick det +knackade. +</p> + +<p> +En halvvuxen flicka såg skrämt överraskad på +henne. +</p> + +<p> +— Det är — det är blommor till fröken Börjesson, +sade hon stammande och såg frågande på +Thyra. +</p> + +<p> +Med fumliga, frusna fingrar började hon lösa +upp läderremmen kring träasken, som hon ställt +ifrån sig på golvet. +</p> + +<p> +Thyra stod otåligt och såg på henne. Hon tog +nervöst upp portmonnän och letade fram en tjugufemöring: +</p> + +<p> +— Se där, sade hon kort. +</p> + +<p> +Så tog hon brådskande buketten från den ödmjukt +knixande flickan. Med en flyktig avskedsnick +stängde hon dörren. +</p> + +<p> +Långsamt, litet darrande på handen vecklade +hon av silkespapperet. Hennes ansikte lyste upp +i plötslig glädje: rosor — blodröda rosor denna +årsens tid! Hon kysste dem en och en och smekte +lätt med pekfingret över de sammetslena ytterbladen. +Tveksamt dröjande löste hon det lilla vita +kuvertet från basttråden. Hennes hjärta klappade +hårt, då hon öppnade det och började läsa: +</p> + +<p> +”Hur skulle jag kunna tacka dig nog för ditt +fina, varma brev! All världens rikedom, all världens +<a id="page-102" class="pagenum" title="102"></a> +fattigdom bor i din själ. Därför håller jag väl +så mycket av dig ... Men du är ju en stilist av +rang. Varför skriver du ej mera? Jag kommer +upp till dig i afton. Jag längtar ... Din Viveka +H.” +</p> + +<p> +Thyra Börjesson stod orörligt stilla och stirrade +på de sirligt skrivna raderna. Inom sig kände hon +en svidande smärta. Hon hade skrivit med sitt +rödaste hjärteblod och så detta: ”du är ju en stilist +av rang”. +</p> + +<p> +Trodde då Viveka Heineman, att det inte fanns +något bakom, att det alltsammans ingenting annat +var än fagra, tomma ord! +</p> + +<p> +Kring Thyra Börjessons mun kom ett hårt, halvt +föraktligt uttryck. Gång på gång ögnade hon +igenom biljetten. Med en häftig rörelse av ovilja +slängde hon den plötsligt utåt bordet. +</p> + +<p> +”All världens fattigdom, all världens rikedom +bor i din själ” ... Vad var väl det annat än fraser +och stilistik. Fanns det någon mening i slikt, var +i alla händelser hon oförmögen att fatta den ... +</p> + +<p> +I alla fall, det var bara ”fåfänglighet och farande +efter vind”, när man inbillade sig, att man förstod +och var förstådd. Det märkte man bäst, när +man hörde en annan människa tala sitt innersta +väsens känslor och tankar. Ens egna tankar löpte +andra vägar, ens eget hjärta klappade i annan +rytm ... Ja, hur gick det en väl, om man någon +gång ett upprört ögonblick klädde sig andeligen +naken och visade sig sådan man verkligen var? +<a id="page-103" class="pagenum" title="103"></a> +Man fick cyniska småleenden, fick skygga, osäkra +ögonkast eller blickar, ur vilka fariséens skenhelighet +talade sitt: ”Jag tackar dig, Gud.” I bästa +fall möttes man av denna överseende, välmenande +kälkborgerlighet, som sved som salt i sår. Aldrig +fick man det ord, man behövde. Alltid var man +ensam, fast man ljög för sig själv och fasade att +erkänna det, då blodet flöt lugnt i ådrorna och +allt gick sin jämna lunk. Men modet att uthärda +livet sveke väl, om man gjorde annorlunda ... +”En underlig och usel ting är detta livet” ... En +underlig tingest var människan. Hur bittra erfarenheter +hon än gjorde, innerst inne var hon +alltid ungefär densamma som förr. När ovädersskuren +väl var över, reste samma dåraktiga förhoppningar +sina huvuden, samma skimrande illusioner +lyste och lockade på nytt ... +</p> + +<p> +Thyra Börjesson gick långsamt bort till bordet +och tog upp fru von Heinemans biljett. Hon +vägde den tankfullt i sin hand. +</p> + +<p> +Skulle hon verkligen kunna göra något för Viveka +Heineman? Skulle hon lyckas så pass förstå +en annan själs tankar och känslor, att hon kunde +bli den goda impuls, hon hoppats bli? Skulle hon +ha själ och förstående och hjärta nog att inte ta +med hårda händer på det, som var sårt och ömt? +Och slutligen — var det ett verkligt, levande intresse +att hjälpa en annan, som satt pennan i +hennes hand? Var det inte fastmer ömhet om sig +<a id="page-104" class="pagenum" title="104"></a> +själv, hoppet om att kunna på så sätt köpa sig +fri från synd och samvetskval? +</p> + +<p> +Hon gick av och an i rummet några slag, som +hon brukade, då hon var upprörd. Hon ryste. +Hon vågade icke tänka. +</p> + +<p> +Så tog hon varsamt fru von Heinemans biljett +och låste in den i den gamla björksekretärens +hemliga fack. +</p> + +<p class="tb"> +* * * +</p> + +<p class="noindent"> +Nästan varje eftermiddag, då den bleka, korta +vinterdagen dalat, kom fru von Heineman och +”höll skymning” framför brasan på Thyra Börjessons +ateljé. Hon satt alltid nedsjunken i samma +bekväma stol med en kudde bakom nacken och +händerna slappt hängande ned över armstöden. Då +och då lyfte hon med en loj rörelse sin juvelgnistrande +hand och drog ett par djupa bloss ur +cigarretten, så att elden sprang som en röd orm +i papperet. Med tankfull min följde hon de blåa +rökvirvlarnas färd. +</p> + +<p> +Det var som ett helt drama att se dem svinga +upp i luften i stolt frihet, som yvdes de över +egen kraft, se dem plötsligt stanna, villrådigt +börja vackla hit och dit, som om de togo spjärn +och sökte värja sig mot en frestares anlopp, tills +de med ens gripna av vild, oemotståndlig yra, +uppgåvo all strid och störtade fram mot fördärvet +och läto sig slukas upp av kakelugnens glödande +gap ... +</p> + +<p> +<a id="page-105" class="pagenum" title="105"></a> +På en pall vid fru von Heinemans fötter satt +Thyra Börjesson med händerna knäppta kring +knäna. Ingen av dem talade ett ord, så länge +brasan brann klart. När glöden började falna och +mörkret tätnade i rummet, var det vanligen Thyra +Börjesson, som bröt tystnaden. +</p> + +<p> +Det var nästan alltid om detsamma hon frågade +och talade, saker, som hon kände så väl genom +föregående samtal. Men det var, som om hon +aldrig kunde få nog klarhet, aldrig höra nog +samma utläggningar. +</p> + +<p> +Fru von Heineman svarade enstavigt och förstrött, +tills hon slutligen gled in i samma stämning, +som hon, som frågade. +</p> + +<p> +Temat, hur fru von Heineman i sin ungdoms +renhet tänkt och känt och levat och hoppats, var +ständigt detsamma, men en och annan gång blevo +variationerna fylligare och rikare. Med halvslutna +ögon och ett svagt leende kring den skälvande +barnamunnen lyssnade Thyra Börjesson till den +mjuka röstens höjningar och sänkningar och oväntade +modulationer, på en gång sövande och tjusande. +</p> + +<p> +Då och då kastade hon in en fråga eller anmärkning, +men för det mesta satt hon tyst, tills fru +von Heineman slutat tala. Då grep hon ibland +hennes hand och tryckte den hårt. +</p> + +<p> +— Tänk, sade hon med ett underligt exalterat +tonfall, tänk, när du en gång vunnit dig själv tillbaka! +<a id="page-106" class="pagenum" title="106"></a> +Vad jag då skall känna mig lycklig och +stolt! +</p> + +<p> +Då suckade fru von Heineman utan att svara. +Men en gång reste hon sig med ett ryck ur stolen +och sade nästan bryskt: +</p> + +<p> +— Jag lär mig visst aldrig att riktigt förstå +dig. Du är en sådan underlig blandning av sunt +förnuft och känslosamhet, självkännedom och självbedrägeri +... +</p> + +<p class="tb"> +* * * +</p> + +<p class="noindent"> +Småningom kom det mera ro och jämvikt över +Thyra Börjessons själ. Hon vande sig vid sin +olycka som man slutligen vänjer sig vid allt, man +icke kan undslippa. Och hon kände icke längre +samma fasans förtvivlan över att hon icke var +en i yttre måtto oförvitlig människa. +</p> + +<p> +Då hon oväntat blev erbjuden få ett par tavlor +med på en tillärnad konstutställning fram på våren, +kände hon energi och arbetslust vakna på nytt inom +sig. I timtal kunde hon stå framför sitt staffli helt +uppe i arbetet, tills hon plötsligt märkte tystnaden +omkring sig och att den blivit lurande och skrämmande +djup. +</p> + +<p> +Med ens kunde då det framfarna stå fram för +hennes erinring, och den gamla ångesten föll över +hennes själ. Då försökte hon att köpa sig ro och +tröst och glömska med att inom sig upprepa fru +von Heinemans ord: ”för länge, länge sedan brann +själen som ett flammande ljus inom mig”. +</p> + +<p> +De orden smekte hennes öra som en ljuvlig +<a id="page-107" class="pagenum" title="107"></a> +melodi. Hennes hjärta blev åter brinnande i henne +och fick nytt mod och hopp. Hon lovade sin Gud +och sig själv, att hon skulle lyckas. På intet, intet +annat ville hon tänka ... +</p> + +<p> +Men allt som veckorna svunno, började de +magiska orden förlora i kraft. De förmådde inte +längre elda och inspirera som förr. Från djupet av +hennes själ stego allt oftare andra ord upp i hennes +minne, ord, som alltmera miste sin skrämmande, +syndiga natur och till sist fingo tillbaka samma +tjusande heta, lockande tonfall, som de hade den +där underliga natten. Allt det, som de gångna +veckorna gjort drömlikt och overkligt, begynte +åter få över sig livets färg och verklighet ... +</p> + +<p> +Stundom, då hon i skymningen satt på pallen +vid fru von Heinemans fötter och kände hennes +hand med en liksom frågande smekning glida över +sitt hår, kunde plötsligt det, som hon våndats och +gråtit över, bli något ljuvligt lockande. Hon kände +med skräck, hur det, hon velat strida och kämpa +för, blev allt betydelselösare och mindre. Då vågade +hon icke längre möta de strålande ögon, som sågo +på henne forskande, glittrande av eldsljus. +</p> + +<p> +Men inom henne började det plötsligt fråga, +vad glädje och gagn hon hade av att övervinna sig +själv. De flesta andra följde sina sinnens bud, varför +skulle hon plågas och strida och inbilla sig +själv och andra, att man därigenom bleve bättre +och lyckligare. Hon stred och kämpade, men varje +ny dag hade blott dubbelt tyngre plåga att +<a id="page-108" class="pagenum" title="108"></a> +bjuda ... Och samvetskvalen? — Voro de väl +annat än en produkt av de rådande sedlighetsbegreppen +— sedlighetsbegreppen, som människorna +själva skapade åt sig och som växlade +genom tiderna? Ty det var sant: moralen var icke +helt densamma i dag som i går. I de starkas +händer formades den ideligen om på nytt ... +</p> + +<p> +En afton, då mörkret låg sammetstungt över +ateljéen och en ensam glöd lyste fram under falaskan +med ett slocknande ögas outgrundliga blick, +drev blodets vågor henne dit, där ingen återvändo +mer finns. Allt inom henne önskade och ville blott +ett. Gränserna mellan gott och ont flöto samman +och plånades ut. Så lyfte hon lustans bägare och +drack på nytt dess röda, glödande vin ... +</p> + +<p class="tb"> +* * * +</p> + +<p class="noindent"> +För Thyra Börjesson blev det underligt brokiga +dagar pendlande mellan vilt trots och bottenlös, +förkrossande sorg. +</p> + +<p> +Glömma är icke lätt, tankarnas gång svår att +styra. Det dagens buller sövde, det väckte stundom +nattens ro. Aldrig fann hon varaktig fred för +sitt samvetes gnagande, brännande ve. Då hon +minst anade det, slog det på nytt sin vassa klo i +hennes ångestskälvande hjärta och skrämde upp +henne ur en orolig, drömfylld sömn. Som en mask +vred hon sig på sitt läger och stönade fram böner +om förskoning till den Gud, hon knappast mera +torde nalkas. Då kunde det plötsligt åter draga in +hoppfullt lugn och frid i hennes själ. Med ögonen +<a id="page-109" class="pagenum" title="109"></a> +tunga av tårar och ett vemodigt sjukt leende kring +de darrande läpparna såg hon i tankarna på sig +själv och sin egen ynkedom. Kanske skulle hon +ändå, trots allt, bli verktyget till en annan människas +upprättelse ... Ensam kunde hon intet +vinna, det visste hon nu. Men hon kunde kämpa +tillsammans med Viveka Heineman för det, som +var rätt och gott, nu då hon åter kunde se de +skarpa gränserna ... Till sist skulle de nå fram. +</p> + +<p> +Hon var glad, att Lisa Ljungh var så upptagen +av sin läsning. Hur skulle hon väl eljest förmått +dölja sitt sinnesuppror. +</p> + +<p> +Nu när Lisa någon gång en kort förmiddagsstund +kom farande in i ateljéen som ett aprilväder +och försvann lika hastigt, var det ju ej så svårt. +</p> + +<p> +En dag framemot jul satt Viveka von Heineman +som vanligt och stirrade tyst in i elden efter den +blåa cigarrettröken. Så sade hon plötsligt oförberett: +</p> + +<p> +— I morgon kommer min vän tillbaka från sin +resa. +</p> + +<p> +Thyra svarade icke. Fru von Heineman såg uppmärksamt +på henne från sidan. Så kastade hon +cigarrettstumpen med en otålig rörelse in i ugnen. +Hon satt tyst en stund och suckade tungt. +</p> + +<p> +— Så blir det slut på denna härliga tid, sade +hon lågt, en smula sentimentalt. +</p> + +<p> +Thyra for upp. +</p> + +<p> +— Slut, sade hon häftigt, vad menar du? +</p> + +<p> +Fru von Heineman svarade icke genast. Hon +<a id="page-110" class="pagenum" title="110"></a> +tog Thyras huvud mellan sina båda händer och +böjde det bakåt, så att hon kunde se in i hennes +ögon. +</p> + +<p> +— Jag menar, vad jag säger, sade hon i en +underligt eftertrycklig ton. +</p> + +<p> +— Menar du, att vi aldrig mer skulle råkas, +frågade Thyra kvävt. +</p> + +<p> +Fru von Heineman dröjde med svaret. +</p> + +<p> +— Kanske kan jag komma någon gång ... Men +jag kan intet lova. +</p> + +<p> +Thyra Börjesson slog händerna för ansiktet. +</p> + +<p> +— Lilla barn, förstår du inte detta själv, sade +fru von Heineman vädjande. Inte kunde du väl +tänka dig, att min vän skulle tåla ... tåla att jag +nästan varje kväll sällskapar med en annan ... +Hon vill ha mig ensam, ser du ... Och det vore +ju också orätt av mig, hon log litet generat, +om jag för dig ... för andra glömde min kära, +gamla vän, som gjort så mycket för mig ... tycker +du inte detta själv? +</p> + +<p> +Thyra rörde sig icke. +</p> + +<p> +— Kan inte detta, att du vet att jag håller av +dig, vara dig nog, sporde fru von Heineman i den +mjuka, ömma ton, hon stundom anslog. För mig +är vissheten om att du är min en lycka så stor, +att jag glatt kan försaka både att träffa och se +dig ... Och vi har ju alltid hoppet. Vi kan ju +oförmodat stöta tillsammans ensamma i ett gathörn, +du och jag ... +</p> + +<p> +<a id="page-111" class="pagenum" title="111"></a> +Thyra reste sig häftigt. Hennes ögon blixtrade +svarta i halvmörkret. +</p> + +<p> +— Men när du visste detta, sade hon flämtande, +varför lockade du mig då in i ... i fördärv och +elände! Var det bara av nyck och tidsfördriv, du +gjort mig allt detta? Varför skulle inte din vän +kunna tåla, att jag får träffa dig? +</p> + +<p> +Fru von Heineman såg en lång stund tigande +på Thyra. Hon log emot henne. +</p> + +<p> +— Du är söt, när du är så här, sade hon mjukt, +men nu skall vi inte bråka. Sätt dig, så får vi talas +vid! +</p> + +<p> +Thyra lydde utan ett ord. Fru von Heinemans +röst blev plötsligt sträv och kall. +</p> + +<p> +— Du talar om, att jag lockat dig in i fördärv +och elände. Det är fraser och tomma ord. När +två människor, så beskaffade som du och jag, +mötas, så måste resultatet med naturnödvändighet +bli, som det nu blivit ... Det är nonsens att tala +om, att den ena lockar och den andra blir lockad ... +Lockar kanske havet bäckar och åar? Söker de sig +inte dit alla ändå? ... Och när man drages till en +människa så, som jag till dig och du till mig, inte +tänker man då på dagar, som är avlägsna, även +om man vet, att de en gång skall komma ... +</p> + +<p> +— Jag trodde ju, att Gud menade, att jag skulle +bli en impuls till räddning för dig ur detta ... ur +detta rysliga, bröt Thyra klagande ut, att vi skulle +kämpa tillsammans för det, som är gott och +<a id="page-112" class="pagenum" title="112"></a> +rätt ... kämpa oss ut ur all uselhet och smuts ... +Men nu ... får jag inte träffa dig mer, hur skall +vi väl då kunna hjälpa varandra? +</p> + +<p> +Fru von Heineman skrattade hårt: +</p> + +<p> +— Låt bli det där skenheliga pratet! Inte vill +du väl, att jag <em>efter detta</em> skall ta sådant pjoller +för gott. Sannerligen jag förstår dig ... Först jag +såg dig trodde jag, att du hörde till dessa enkla, +storstilade människor, som jag alltid satt så +högt ... men förlåt mig min uppriktighet, du har +ingen karaktär ... eller åtminstone en dålig sådan: +Ena minuten talas det hycklande om ånger och +samvetskval, andra minuten hör du inte på mig, +då jag med tanke på ”dina lidanden” vill hejda +och varna dig ... Då säger du dig vara på andra +sidan kälkborgarmoralens gott och ont. Nästa +stund är jämmern i full gång igen och talet om +”Gud” och ”Gudsmening” och allt det där ... +Vad skall jag väl tänka om sådant, säg själv! +</p> + +<p> +Thyra gömde ansiktet i händerna. En stönande +suck bröt sig fram ur hennes bröst. Så blev det +dödstyst i rummet. +</p> + +<p> +Fru von Heineman stod där villrådig. Hon visste +inte hur hon skulle få ett slut på den obehagliga +scenen. Slutligen lade hon sin hand på Thyras +axel. +</p> + +<p> +Thyra Börjesson ryckte till och tog famlande +efter fru von Heinemans hand och strök den liksom +avbedjande mot sin kind. +</p> + +<p> +<a id="page-113" class="pagenum" title="113"></a> +— Ja, ja, sade hon kvävt, det är bäst som sker, +du har rätt i allt, det är sant allt du säger. Jag +är en dålig, karaktärslös människa, en usel slav +som lyder blodets röst framför Guds ... Så har +det blivit bara tomma ord och fåfänglighet alla +mina goda föresatser ... intet, intet har jag förmått, +jag har bara sjunkit och sjunkit ... vi ha +båda dragits nedåt i stället för uppåt ... +</p> + +<p> +Hon släppte fru von Heinemans hand. Som i +häftig ruelse vaggade hon av och an med kroppen. +Så kastade hon sig plötsligt ned framför fru von +Heinemans fötter och slog armarna om hennes +knän. Hon började tala i samma underligt frånvarande, +låga, enträget bedjande röst, som fru von +Heineman hört en gång förr: +</p> + +<p> +— Du — du är så mycket starkare och bättre +än jag, din vilja är friare än min ... o, du får +inte gå under, dig skall Gud hjälpa på den rätta +vägen, bara du själv vill ... dig skall han inte +låta komma på skam, som han gjort med mig ... +Ack Viveka, giv mig samvetsro, giv mig mod att +leva ... du ensamt kan det ... o, lova mig, att +du vill försöka bli en annan, bättre människa ... +en människa som Gud kan älska ... nu skall ju +inte längre jag dra dig ner i dyn ... i mitt hjärta +skall jag bedja för dig ständigt, ständigt ... +</p> + +<p> +Fru von Heineman fick tårar i ögonen. Hon +kände sig beklämd och gripen. Hon böjde sig ner +och lyfte upp Thyra Börjesson från hennes knäböjande +ställning. +</p> + +<p> +<a id="page-114" class="pagenum" title="114"></a> +— Du lilla svaga käril, sade hon vekt. Du har +världens rikedom och fattigdom i din själ. Inte +vet jag, om jag förmår, men jag lovar dig försöka +bli sådan, att du skall slippa gråta för min skull. +</p> + +<div class="chapter"> + +<h2 class="chapter" id="chapter-0-11"> +<a id="page-115" class="pagenum" title="115"></a> +X. +</h2> + +</div> + +<p class="first"> +Det var en solklar vårdag med seglande skyar +och snabba, vassa vindilar. Den hade kommit som +en gyllene gåva efter en rad av gråa, kulna dagar, +plötsligt och överraskande som Vårfrudagsglädjen +bryter in i passionstidens mörker. +</p> + +<p> +Thyra Börjesson kom springande utför Ragvaldstrapporna. +Med lätta, snabba fjät gick hon +över flottbron. Under hesa skrän tumlade måsar +och tärnor omkring i luften i tvära vändningar. +Thyra Börjesson stannade mitt på bron och såg +efter dem med ljusa, glada ögon. Nu var det vår +på allvar. Det hördes så väl på det glada skränet. +</p> + +<p> +En bråd vindil slet nästan hatten från hennes +huvud. Blixtsnabbt sträckte hon upp händerna, +stack nålen säkrare genom hatten och slätade till +sitt ostyriga hår. Så började hon gå igen. +</p> + +<p> +På de tunna isflaken fram under land stodo +hundraden av sjöfåglar i maklig ro. Solen lyste +på bröst och vingar, så att färgschatteringarna +trädde fram i all sin underbara mjukhet. +</p> + +<p> +Tänk, att så många fåglar ville stå så där, då +de kunde få svinga sig i den klara, tunna luften! +</p> + +<p> +<a id="page-116" class="pagenum" title="116"></a> +Längs Drottninggatans trottoarer drog en tjock +ström av vårglada människor. Ljudet av röster och +klapprande steg vävdes samman och hängde liksom +orörligt och stelnat kvar i luften över deras huvuden. +Då och då for en automobilstöt eller vindil +fram och sopade bort det. Men i nästa ögonblick +hade det åter vävt ihop sig och hängde där stelnat +och orörligt som nyss. +</p> + +<p> +Thyra Börjesson vek av på en tvärgata. Hon +gick in i ett gammalt gulmålat, illa underhållet +hus och klev raskt uppför de höga, nötta trappstegen. +Andfådd stannade hon framför en dörr i +fjärde våningen och drog i klocksträngen. En gäll, +skrällande klockklang ljöd genom huset. +</p> + +<p> +Den usla klockan! Antingen gav den inte alls +något ljud ifrån sig eller också stormringde den +som nu. +</p> + +<p> +Det kom brådskande steg genom tamburen. +Dörren slogs upp av Lisa Ljungh. Hon såg ond +ut, men i samma ögonblick hon fick ögonen på +Thyra, lyste ett soligt leende upp hennes ansikte. +</p> + +<p> +— Jo, du är en ljus en, sade hon glatt förebrående. +Du ringer ju som om fadershuset mitt +stode i ljusan låga! +</p> + +<p> +Hon drog Thyra med sig in i sitt rum. +</p> + +<p> +— Solen skiner i dag, kan jag se, sade hon med +en blick på Thyras ansikte. Nå, vad har du för +roligt att förtälja? +</p> + +<p> +Thyra räckte henne en hopviken tidning. Lisa +tog den ivrigt. +</p> + +<p> +<a id="page-117" class="pagenum" title="117"></a> +— Står det något om dig, sporde hon ivrigt. +</p> + +<p> +Thyra log med hela ansiktet och pekade glatt +förlägen ett stycke ner på en spalt med rubriken +”Vernissage”. Lisa bredde ut tidningen framför +sig på bordet och började läsa. Thyra böjde sig +fram över hennes skuldra och ögnade på nytt +igenom de rader, hon längesedan kunde utantill. +</p> + +<p> +Med en pojkaktigt övermodig rörelse tog Lisa +plötsligt och kramade ihop tidningen och kastade +den upp mot taket som en boll. +</p> + +<p> +— Vad nu då, sade Thyra häpet förebrående +och sökte fånga tidningen. Men Lisa slog till den +på nytt, så att den hamnade långt bort i en vrå. +Och i nästa ögonblick hade hon gripit Thyra om +livet och svängde henne vilt upp och ned i rummet, +döv för alla protester, högljutt sjungande: ”dansa +min docka, medan du är unger”. +</p> + +<p> +Skrattande, andfådda och yra hamnade de båda +slutligen handlöst i ett soffhörn. +</p> + +<p> +— Men du förstör mig ju alldeles, sade Thyra, +kämpande efter andan. +</p> + +<p> +— När man är glad skall man dansa, sade Lisa +oberörd. Men du tycker, förstås, det är vanvördigt +att dansa så där med en stor konstnärinna ... Hur +var det nu där stod? +</p> + +<p> +Hon reste sig från soffan och gick beskedligt +bort och tog upp tidningen från golvet och slätade +omsorgsfullt ut den. +</p> + +<p> +— ”Stämningsmättade landskap” ... ”säker +teckning” ... ”saftig färgbehandling”, läste hon +<a id="page-118" class="pagenum" title="118"></a> +halvhögt. Så satte hon plötsligt i med långsam, +entonig skolmästareröst: ”Fröken Thyra Börjesson +har medelst de utställda dukarna avgjort dokumenterat +sig som en av våra talangfullaste och +löftesrikaste kvinnliga artister.” +</p> + +<p> +Lisa gav till ett smackande ljud som om hon +med stort välbehag avsmakat en maträtt. +</p> + +<p> +— Jo, jo, det där duger, sade hon erkännsamt. +Försök inte att komma med några Saulanfäktelser +efter denna betan. Du får absolut intet gehör, åtminstone +inte av mig. Aldrig mer gör jag mig besvär +att gripa tag i harpans strängar. +</p> + +<p> +Thyras min blev allvarlig. Hon svarade ingenting, +satt bara och såg frånvarande rakt fram med +stel, skräckslagen blick, som om hon såg en hemsk +syn. Kring hennes mun kom ett uttryck av bitter +smärta. +</p> + +<p> +Lisa gav henne ett långt, undrande ögonkast. +Hon förstod inte anledningen till den plötsliga förändringen. +Inte kunde väl Thyra ändå känna sig +sårad av hennes ord och sätt? Ömtålig var hon +visserligen, ryckvis nästan sjukligt, men detta vore +ändå för galet. +</p> + +<p> +Dröjande och osäkert gick hon bort och satte +sig i soffan bredvid Thyra. Hon slog med en förlägen +rörelse armarna om hennes liv: +</p> + +<p> +— Du ... du ... nog begriper du i alla fall, att +jag är utom mig av stolthet och glädje över din +framgång ... jag önskar dig ju all världens +lycka ... +</p> + +<p> +<a id="page-119" class="pagenum" title="119"></a> +Thyra lutade sitt huvud liksom hjälpsökande mot +Lisas axel. Hon suckade tungt och blev liggande +så en lång stund utan att säga något. Lisa strök +henne tafatt smeksamt ned över armen. +</p> + +<p> +Slutligen satte sig Thyra upp. Ögonfransarna +hängde fulla av tårar. Hon log svagt. +</p> + +<p> +— Du är en rätt israelit, sade hon med ett försök +att anslå en glättig ton, jag önskar, att alla +mina vänner varit mot mig som du ... +</p> + +<p> +Lisa såg undersökande på henne. +</p> + +<p> +— Du är fasligt gråtmild nu för tiden, sade hon +lätt förebrående. Sannerligen — antingen är du +inte riktigt frisk, eller också är du kär ... alla de +granna rosorna du haft på ateljéen i vinter har väl +haft någonting att betyda, kan jag tro. +</p> + +<p> +Thyra rodnade starkt. Hon reste sig brådskande. +</p> + +<p> +— Kom, så går vi ut och festar på te och bakelser! +Så blir det lagom sen till utställningen. +</p> + +<p class="tb"> +* * * +</p> + +<p class="noindent"> +En oavbruten människoström rann ut och in +genom utställningslokalens salar. Luften var tung +och kvav och fylld med ljudet från dämpade steg +och röster. Här och där stodo klungor av människor +framför en i teckning eller färg särskilt +vågad duk och fällde halvhögt tvärsäkra omdömen. +Kataloger och lornjetter voro i flitigt bruk. +</p> + +<p> +Thyra Börjesson gled fram mellan grupperna +och lyssnade till samtalen med ett litet ironiskt +smil kring mungiporna. Då och då hejdades hon +<a id="page-120" class="pagenum" title="120"></a> +av en manlig eller kvinnlig målarkamrats handslag +och gratulationer. Framför hennes tavlor +samspråkade några herrar och damer. Hon drog +Lisa med sig och ställde sig bredvid dem. +</p> + +<p> +En korpulent gammal dam i blank sidenkappa +och plymagerad jättehatt sträckte fram huvudet +och höll en långskaftad sköldpaddslornjett framför +de närsynt kisande ögonen. +</p> + +<p> +— Inte illa ... inte illa, sade hon med tunn, +förnämt bräkande röst, speglingen i vattnet är +bra träffad ... Hedvig lilla, vem är det? Är det +Liljefors ... men det är sant, han målar visst bara +djur ... jaså, <em>jaså</em>, ett fruntimmer, det var då för +märkvärdigt, det hade jag knappast trott ... Hur +var nu namnet, Hedvig lilla? Thyra Börjesson ... +jaså, Thyra Börjesson, upprepade hon liksom smakande, +det säger inte mycket ... alldeles okänd +person, alldeles okänd, såvitt jag vet, eller hur, +Hedvig lilla? +</p> + +<p> +Lisa Ljungh fnyste plötsligt till av kvävt skratt. +En av damerna vände sig om och såg indignerat +på henne. Thyra tog raskt Lisa under armen och +vände sig om för att gå. I samma ögonblick +tvärstannade hon och rodnade djupt. Hon släppte +Lisa Ljunghs arm. Glad och förvirrad räckte hon +fram handen mot Viveka von Heineman. +</p> + +<p> +— Så länge, länge det är sedan vi såg varandra, +sade hon lågt. Vad jag är glad, att du är +här ... Nu måste du äntligen säga mig, vad du +tycker om mina tavlor, sade hon ivrigt. +</p> + +<p> +<a id="page-121" class="pagenum" title="121"></a> +Fru von Heineman såg på Thyra kallt nedlåtande +med halvslutna ögon och tog dröjande +hennes framsträckta hand. +</p> + +<p> +— Förlåt, jag är upptagen, sade hon stelt avvisande, +som om hon önskat näpsa en underordnads +taktlösa påflugenhet, och med en flyktig +böjning på sitt vackra huvud, vände hon sig ivrigt +mot en blond dam, som mörkt och misstroget +fixerade Thyra och hennes följeslagerska. +</p> + +<p> +— En liten sommarbekantskap, sade hon i nonchalant +upplysande ton till den blonda damen. +Kom, så gå vi vidare! Här är just inte några +intressanta dukar ... +</p> + +<p> +Thyra Börjesson hade bleknat ut på läpparna. +Hon såg på Viveka von Heineman med en onaturligt +vidöppen blick. Golvet gungade under hennes +fötter. En momentan svindel grep henne. Plötsligt +hörde hon Lisas röst som långt ur fjärran. +</p> + +<p> +— Att du bryr dig om, hur en sådan där en +är emot dig! Det var, förstås, betalningen för +vad du sade henne i somras nere hos Pampe. +</p> + +<p> +— Ja, ja, sade Thyra famlande. Hon kände, +att hon borde säga något. +</p> + +<p> +— Men du har aldrig talat om, att ni lagt bort +titlarna, fortsatte Lisa. +</p> + +<p> +Det klack till i Thyra. Hon vaknade till och +märkte, att de voro på väg nedför trapporna från +utställningen. +</p> + +<p> +— Nej, nej, det är sant, det har jag aldrig +berättat, sade hon dröjande. +</p> + +<p> +<a id="page-122" class="pagenum" title="122"></a> +Med en våldsam ansträngning tog hon sig tillsammans +och började med ens tala med nervös +livlighet och så naturligt hon kunde om tavlorna +och människorna på utställningen. Men hon kände +det hela tiden som om det varit en annan, som +talade genom hennes mun, och hon hörde sin egen +röst som om den kommit från en annan strupe. +Lisa följde henne över flottbron. Vid Ragvaldstrapporna +tog hon avsked. Thyra gick långsamt +vidare. Hon stannade på den översta trappavsatsen +och såg genom den smala öppningen mellan +husväggarna rakt bort över vattnet till husen på +andra stranden. Ett tåg gled fram vid Riddarholmen +och pustade upp ofantliga, vitgråa rökmoln +mot himlen. +</p> + +<p> +Solen sken ännu strålande, molnen seglade som +förut för bråda vindkast, men måsarnas glada +skrän hade förstummats. +</p> + +<p> +Med ett tvärt ryck vände Thyra sig om och +styrde långsamt stegen hemåt. Hon suckade +tungt. Allt det, som de gångna månaderna sövt +en smula till ro inom henne, var åter rivet upp +och sårt ... +</p> + +<p> +Skulle hon då aldrig få varaktig ro och frid +inom sig, skulle allt det gamla stå upp på nytt, +ständigt, ständigt, utan återvändo? Kunde ånger +och smärta och böner om frid aldrig bringa ett +samvete till tystnad? Skulle det alltid bli så, att +ett enda litet ord, ett tonfall, en blick kunde väcka +<a id="page-123" class="pagenum" title="123"></a> +kvalen till liv på nytt? Skulle hon aldrig, aldrig +få ro? +</p> + +<p> +Ateljéen stirrade kall och främmande mot henne, +då hon steg in. Hon sjönk ner i en stol och slog +händerna för ansiktet. Så satt hon i timmar +och genomgick i tankarna på nytt sitt lidandes +historia. +</p> + +<p> +Slutligen reste hon sig upp. Hon orkade inte +tänka längre. Hon var så trött, så led vid sig +själv och hela världen. +</p> + +<p> +Hon ställde sig framför spegeln och började +ordna sitt ostyriga hår, som stod som en gyllene +sky kring hennes bleka, fina ansikte. +</p> + +<p> +Så öppnade hon dörren och steg utför trappan. +Det var middagstid hos fru Munter för längesedan. +</p> + +<p> +Då hon gått nedför första trappan, kom en +flicka emot henne med en inlindad bukett i handen. +Det var samma bud, som burit blommor till +henne hela denna vinter. Hon log glatt igenkännande +mot Thyra och räckte henne buketten. +</p> + +<p> +Thyra blev stående i trappan tills flickan gått. +Med kalla, fientliga ögon såg hon på de vackra, +röda rosorna. Så slet hon häftigt det lilla dinglande +kuvertet från basttråden. Adressen var +skriven med fru von Heinemans sirliga piktur. +</p> + +<p> +Det kom ett hånfullt, föraktligt leende kring +Thyra Börjessons mun, då hon ögnade igenom +biljetten. Fru von Heineman bad henne i bevekande +ordalag försöka förstå, att hennes uppförande +<a id="page-124" class="pagenum" title="124"></a> +på utställningen dikterats av klokhet och +av hänsyn för hennes ”gamla, goda vän”, som inte +tyckte om, att fru von Heineman hade andra +vänner. Till sist skrev hon: ”Du vet ju, att folk +pratar om mig. Och jag vill inte genom oförsiktighet +skada dig, som är så dyrbar för mitt hjärta.” +</p> + +<p> +Med darrande händer rev Thyra Börjesson +sönder biljetten i små, små bitar, slet bladen från +de röda rosorna och kastade alltsammans genom +det öppna trappfönstret. En vindil lyfte rosenbladen +i virvlande dans ett kort ögonblick mot +himlen. Så dalade de sakta med vaggande rörelser +som om de gruvat sig över någonting, tills +de lyste som tunga blodsdroppar mot gårdens gråa +asfalt. +</p> + +<div class="chapter"> + +<h2 class="chapter" id="chapter-0-12"> +<a id="page-125" class="pagenum" title="125"></a> +XI. +</h2> + +</div> + +<p class="first"> +Naturen bugade och log mot västanväder och +glittrande solljus. Majus hade slagit upp sommarens +port på vid gavel, och i drömmande +längtan vandrade människorna in i den strålande +värld, som låg framför dem med gyllene solskensdagar +i oändliga, blånande perspektiv. +</p> + +<p> +Inomhus blev det tungt och mörkt. Det var +som om våren jagat all vinterns dysterhet in i +människornas bostäder. I alla vinklar och vrår +lurade olust och vantrevnad, och då solen lyste +över gator och torg, kommo de fram från sina +gömslen som rovlystna spindlar och spunno snärjande +nät kring människornas själar. Då blev +arbetet plötsligt en bitter oförrätt, en livslustens +och glädjens fiende. +</p> + +<p> +Från Thyra Börjessons ateljé hade trevnaden +flytt. Allt därinne såg fattigt och frysande naket +ut i det bleka, skarpa norrljuset. Den gamla +åbäkiga kakelugnen lutade sig mot väggen stelt +avvisande som en människa, som känner sig övergiven +och omaka i främmande miljö. +</p> + +<p> +Men stundom stod den där dystert bjudande som +<a id="page-126" class="pagenum" title="126"></a> +en domare och stirrade föraktfullt och förebrående +med sina svarta ugnsluckor på Thyra Börjesson. +Då stannade hon lamslagen, orörlig mitt i arbetet +eller det oroliga vankandet av och an längs golvtiljorna. +Minnet av det förgångna brann plötsligt +på nytt som svidande eld i hennes själ. Hjärtat +krympte i ångest, och en namnlös fasa jagade +blixtsnabbt utefter nervtrådarna i hennes kropp +och frös blodet i ådrorna till is. +</p> + +<p> +Med stela, orörliga ögon såg hon styvt och +oavvänt på de svarta ugnsluckorna som om hon +velat kuva en fiende, tills hon plötsligt ryckte till +i rädsla för sig själv och ensamheten och tystnaden +omkring sig. Lyste då solen över inloppets krusiga +böljor, tog hon skyndsamt hatt och kappa och +gav sig ut på långa, ensamma strövtåg. +</p> + +<p> +Oftast bar vägen utåt gärdet. Därute, där +himlen välvde sig som en oändlig, genomskinlig +kupa över den grönskande, mjuka mattan under +hennes fötter, kände hon sig harmonisk och fri. +Hon drev planlöst omkring, gick och gick, tills +hon slutligen, halvt tillintetgjord, sjönk ned mitt i +solgasset med vårtrötthetens surrande matthet i +alla lemmar, lyckligt tom på tankar och känslor, +blott förnimmande värmen och stillheten omkring +sig som något obestämt ljuvligt, rogivande, +sövande ... +</p> + +<p class="tb"> +* * * +</p> + +<p class="noindent"> +En dag, då hon åter satt därute i solskenet, +maktstulen, med slutna ögon och utan tankar, +<a id="page-127" class="pagenum" title="127"></a> +halvt som i dröm lyssnande till en humlas än närmare, +än avlägsnare surr, stod plötsligt den förflutna +sommaren i lockande syner för hennes +minne. Då mindes hon med längtan de djupa skogarnas +stillhet, tjärnens mörka, tysta vatten, där +solljuset silade sig ned i djupet och glödde och +lekte i glimmande rödgula fläckar. Och innan hon +själv visste, hur det tillgått, vandrade hon i tankarna +drömmande och betagen på välkända, vindlande +trädgårdsgångar bland yppiga buskager och +färgprunkande blommor. Framför henne låg den +långa vita byggnaden med den tidiga morgonens +breda solgata snett över fönstren. Dröjande vandrade +hon upp mot huset. Lindarnas lummiga kronor +susade frid över hennes huvud. Så vek hon +om knuten in på gårdsplanen. Där blev hon stående +och följde med blicken vägen, som drog bort från +gården in bland de svarta skuggorna under alléträdens +mäktiga kyrkpelarvalv med gyllene solmynt +regnande över sig. Ruff vände på huvudet +och såg spörjande på henne från sin plats i solgasset. +Så reste han sig motvilligt och kom bort +och stack nosen med en frågande puff i hennes +hand. Då vaknade hon till och gick långsamt +vidare uppför verandans nötta trappsteg med Ruff +efter sig hack i häl med hängande huvud, och tog +med ett osäkert, tacksamt leende emot den lilla +runda värdinnans översvallande vänlighet ... +</p> + +<p class="tb"> +* * * +</p> + +<p class="noindent"> +<a id="page-128" class="pagenum" title="128"></a> +På fröken Pampes pensionat var det ännu stillsamt +och tyst. Vid matsalens ena fönsterbord sutto +fyra torra fröknar i virkade axelschalar och västar, +alla med det tunna, gråa håret ordnat över hjässan +i sedesamt gammalmodig frisyr. Med rappa, +skarpa tungor talade de tre ständigt i munnen på +varandra. Den fjärde satt mestadels tyst, lyssnande +till de andra med ett frånvarande, blekt +leende kring de tunna läpparna. Mitt emot, vid +det andra fönsterbordet, satt Gerle. Hans ögon +lyste större och uggleaktigare än förr. Benen löpte +som två jämnsmala streck utefter stolsitsen ned +mot golvet. Det var något av ruggande hönors +ynkedom över dessa fem stackars varelser. +</p> + +<p> +Thyra Börjessons hjärta krympte samman i +suckande beklämning. Obekymrad om de gamla +fröknarnas ogillande ögonkast gick hon bort och +satte sig vid Gerles bord och började tala med +honom som med en gammal vän. Till sin egen förvåning +märkte hon, att den forna vederviljan var +som bortblåst. Hon kände tvärtom sitt inre fyllas +av denna av medömkan och tacksamhet sammansatta +sympati, som den lyckligare lottade erfar inför +olyckan. +</p> + +<p> +Thyra Börjesson tillbragte sina dagar ensam ute +i skogen. För det mesta bar hon en bok i handen +med pekfingret instucket till märke mellan bladen. +Men hon läste sällan. Hon kunde icke hålla tankarna +samman. Hon kunde blott ett i denna solljusa, +underbara vår: se och lyssna. Och hon +<a id="page-129" class="pagenum" title="129"></a> +tyckte, att hon aldrig kunde göra det nog länge +och mycket. Snart skulle ju allt vara förbi. Men +nu — nu var varje vajande, nylövad gren en fest +för ögat. Varje ny dag sjöng sin hymn till livet +och glädjen med fylligare, glansfullare röst. Och +i skogsdjupen, bland fågelsång och skumma, grågröna +dagar bodde sagornas fe ... +</p> + +<p> +Dagarna kommo och svunno. Solen rullade +segerviss sitt klot allt högre och högre upp på +himlavalvet. Sommaren bredde ut sin lugna, mogna +skönhet över landskapet. En morgon, då Thyra +Börjesson åter vaknade vid fågelsång och med +blankt, vitt solljus bakom den blåa rullgardinen, +var det midsommar. Hon sprang upp ur bädden +och lät gardinen fara till väders. Hon blev stående +vid fönstret och såg med leende ögon ut över trädgården, +där allt låg yppigt blommande i strålande +ljus. Det var nästan som om hon ägt alltsammans, +med sådan glädje tänkte hon på, att hon i dag +skulle gå omkring därute och visa Lisa Ljungh +all härligheten. +</p> + +<p> +För Thyra Börjesson blev det en lång dag. +Skogspromenaden gav icke samma utbyte som vanligt. +Hon hade ingen ro, önskade bara, att timmarna +skulle gå. Slutligen vände hon hemåt. +</p> + +<p> +Matrumsdörren stod på glänt, då hon gick förbi. +Klirret av glas och tallrikar, som ställdes fram +på borden, trängde ut i korridoren. Thyra kastade +en flyktig blick dit in. En av jungfrurna gav till ett +litet rop och kom springande efter henne med ett +<a id="page-130" class="pagenum" title="130"></a> +telegram i handen. Thyra Börjesson visste, redan +innan hon läst det, att det hade en missräkning +att ge. Hon slet nervöst upp kuvertet. Det var +endast några få ord, men hon stod en lång stund +och tog inte ögonen från papperet. Så vek hon +långsamt och ordentligt ihop det och lade det tillbaka +i kuvertet. +</p> + +<p> +Gläd dig aldrig över någonting, tänkte hon +bittert, ty då står genast missräkningen på lur +och rövar glädjen ifrån dig! Hon fick tårarna i +ögonen. Ytterligare åtta dagar skulle hon vänta! +Men nu var det också detsamma. Lisa kunde +gärna låta bli att komma alls. Thyra hörde inte +till dem, som kunde börja om och glädjas på nytt +över en sak, som hon icke fick den gång, den blev +henne lovad. +</p> + +<p> +Med sänkt huvud gick hon framåt korridoren +och in i sitt rum. Hon satte sig i gungstolen med +händerna bakom nacken. Gardinen rörde sig lätt +i det milda luftdraget från det öppna fönstret. +Utanför lyste solen, men Thyra Börjessons ögon +sågo utan att se. Hon tänkte på framfarna midsommardagar, +då hon ännu ägde sin mor i livet. +Då hade hon vaknat till fest och glädje och blomstersmyckat +födelsedagsbord. Och varje stund +under hela dagen hade hon fått känna, att bara +det, att hon fanns till, var till glädje för en annan +människa. +</p> + +<p> +Men nu var allt annorlunda. För ingen betydde +det något, om hon levde eller dog. De ljumma +<a id="page-131" class="pagenum" title="131"></a> +lyckönskningsbrev hon fick från ”vänner” och +bekanta, vad annat sade väl de, än att hon var +ensam, fruktansvärt ensam, utkastad, liksom +regnad ner på jorden. Ingen, ingen hade hon att +luta sitt huvud mot, varken mor eller far eller +syskon ... +</p> + +<p> +Hon suckade tungt och slöt ögonen. +</p> + +<p> +Ack ja, de sista åren hade varit grymma i sin +tryckande, fasansfulla övergivenhet! Och dock — +vad betydde väl deras ve mot de sista månadernas! +Aldrig, aldrig skulle hon glömma denna tid bräddad +av skam och nesa och helvetets suckan och vånda +... Nu förstod hon skriftens ord. Sannerligen — +nu visste hon vad det var att inom sig ha ”den eld +som ej släcks, den mask som ej dör” ... +</p> + +<p> +En tung suck stal sig på nytt över hennes +läppar: +</p> + +<p> +O Gud, om hon inte varit så ensam, så överlåten +åt sig själv, då hade hon kanske än i dag +varit en människa, som kunnat gå med högburet +huvud bland de andra! ... Men nej, det var icke +lönt att försöka leka blindbock med sig själv. Hon +visste ju gott att orsaken till hennes olycka icke +bara kunde skyllas på yttre omständigheter. Hon +hade att söka den också på annat håll: i sitt eget +bröst. Själv visste hon ju bäst, vilka strider hon +haft att kämpa, vad det kostat henne att förneka +sitt heta blod. Det hade gått henne som det gått +medeltidens munkar och asketer: djävulen hade +<a id="page-132" class="pagenum" title="132"></a> +drivits ut i en skepnad och kommit tillbaka i en +annan, hemskare, vederstyggligare ... +</p> + +<p> +Då det ringde till middagen for hon upp ur sina +tankar och gjorde brådskande toalett. Matsalen +var stimmande full av nyanlända gäster. Thyra +Börjesson satt fåordig och förstämd och svarade +förstrött till Gerles konversation. Så snart middagen +var över, drog hon sig tillbaka till sitt rum. +I dag hade hon mindre lust än eljest att sällskapa +med likgiltiga, främmande människor. +</p> + +<p> +Efter kvällsvarden, då de flesta gästerna gått ut +för att se på folklivet och njuta av aftonens skönhet, +smög hon sig ut och satte sig på verandatrappan. +Ruff låg nedanför på sanden. Då och då +vände han på huvudet och såg medlidsamt frågande +på henne. Slutligen reste han sig upp och +lade sig med en djup suck bredvid henne. Hon +strök ett par gånger smekande över hans huvud. +Så lyfte hon åter blicken mot den skimrande blekblå +himlen, som välvde sig över lindalléns lummiga +kronor. Långt borta ifrån kommo då och då spröda +fioltoner, brottstycken av en dansmelodi ... Alla +voro glada, alla utom hon ... +</p> + +<p> +Det knastrade i sanden av långsamma, försagda +steg. Gerle kom gående om husknuten fram emot +verandan. Han såg vanskapligare och ynkligare ut +än någonsin. Men ögonen stodo stora och vemodiga +i hans bleka, tärda ansikte. Han stannade +nedanför trappan och stod en lång stund och +koxade tigande upp mot Thyra. +</p> + +<p> +<a id="page-133" class="pagenum" title="133"></a> +— Vi är visst lika ensamma, vi två, sade han +till sist, lågt, liksom trevande. +</p> + +<p> +Thyra satt orörlig och tog icke blicken från +himlen. +</p> + +<p> +— Ja, vi är visst så, sade hon entonigt. +</p> + +<p> +Gerle gav henne ett hastigt, spörjande ögonkast. +Så gick han tveksamt uppför trappan och +satte sig bredvid henne. Han hade ett uttryck i +sitt ansikte som om han väntade att bli bortkörd. +</p> + +<p> +Under en lång stund sade ingen av dem ett ord. +Då och då kommo fioltoner stötvis, långt borta +från skogen, liksom simmande emot dem fram +genom luften. +</p> + +<p> +— Hör, sade Gerle plötsligt, därborta är de +glada och dansa! Där tänker ingen på, att det är +vemod över sommarens längsta dag. +</p> + +<p> +Thyra nickade svagt. Så blev det åter tyst. +Gerle satt och såg på henne från sidan. +</p> + +<p> +— Varför sitta vi här tysta och tungsinta, sade +han med ens i helt annan ton. Vad båtar det väl +att vara ledsen! Kom, så går vi dit bort och försöker +fånga litet av deras midsommarfröjd! +</p> + +<p> +Thyra svarade icke strax. De fyra ruggiga, +gamla fröknarna kommo ut i detsamma och slogo +sig ner på verandabänkarna. De sågo alltid ut att +frysa. Som vanligt talade de tre ivrigt i munnen +på varandra. Den fjärde satt där stillatigande med +sitt eviga, bleka leende kring läpparna. Thyra +vände litet på huvudet och såg på dem. En ångestfylld +<a id="page-134" class="pagenum" title="134"></a> +ömkan fyllde plötsligt hennes hjärta. Hon +reste sig brått. +</p> + +<p> +— Ja, så går vi då, sade hon hastigt. +</p> + +<p> +Gerles ansikte lyste upp i plötslig glädje. De tre +fröknarna stannade mitt i samtalet och utbytte +menande ögonkast. Med framsträckta huvuden +och ögonen på spänn sågo de efter den högresta, +smärta gestalten, som rörde sig så fritt och säkert +bredvid den lille vanskapte, koxande mannen vid +hennes sida. +</p> + +<p> +— Usch, sade den mest blåfrusna, med rösten +darrande av indignation, det är synd och skam! +Att arbeta med händer och fötter för att få den +lille puckelryggige stackarn kär i sig ... +</p> + +<p> +Fiolerna gnällde och flöjten skuttade med i +melodien med små runda, porlande toner. +</p> + +<p> +Thyra ställde sig tätt invid banan och såg på +paren, som svängde därinne. Det var något på +en gång rörande naivt och groteskt lössläppt över +deras rörelser. Dammet stod som en vaggande sky +över de dansandes huvuden, och i det taktfasta +tropp, tropp, som dunsades fram mot banans +bräder av järnskodda, smällande klackar, drunknade +nästan musikens toner. +</p> + +<p> +— Ser ni, ni blev glad till sist, sade Gerle förtjust +och såg med förnöjt lysande ögon upp mot +Thyras leende ansikte. +</p> + +<p> +— Ja, det var snällt, att ni förbarmade er över +mig och tog mig med er, sade hon vänligt ... Jag +<a id="page-135" class="pagenum" title="135"></a> +är er riktigt tacksam. Ni har rätt: det båtar inte +mycket till att vara ledsen. +</p> + +<p> +En svag rodnad steg upp på Gerles bleka kinder. +Han lyfte stillatigande med en tafatt rörelse på +mössan. +</p> + +<p> +— Men nu är jag i alla fall mätt på det här, +återtog Thyra. Låt oss gå ett slag, innan vi ger +oss hem. +</p> + +<p> +Fåordiga gingo de sida vid sida framåt den +skumma, slingrande stigen. Från buskar och snår +hördes låga, mumlande röster. Hand i hand ströko +älskande, par efter par, förbi dem. +</p> + +<p> +Thyra blev plötsligt åter allvarlig. Då de nått +ut i skogsbrynet, satte hon sig på en kullfallen +trädstam. Gerle sjönk skyggt ned vid hennes sida. +Hans ben lågo som svarta tågstumpar ned över +stammen. +</p> + +<p> +Båda sutto tysta och sågo hän mot den skogiga +åsen över vidsträckta, rykande ängar. En enda +blek liten stjärna lyste högst uppe i zenit. +</p> + +<p> +— Vad ni är annorlunda mot i fjol, sade Gerle +plötsligt. Då var jag nästan rädd för er ... Ni var +så kall och högdragen och avvisande ... Första +morgonen jag såg er, ni vet ... då ni låg i fönsterkarmen +... då trodde jag förstås, han hejdade +sig plötsligt, ja, ja, det gör detsamma ... nu +är ni så god och vänlig mot mig, stackare ... +</p> + +<p> +Thyra rodnade svagt. Hon kände sig beklämd +av Gerles sätt och ord. Hon försökte slå an en +lätt ton. +</p> + +<p> +<a id="page-136" class="pagenum" title="136"></a> +— På avstånd tror folk alltid, att jag är värre +än jag är. I själva verket är jag så osammansatt, +jag borde vara lätt att komma underfund med. +</p> + +<p> +Gerle satt tyst ett ögonblick. +</p> + +<p> +— Ni var så mycket tillsammans med den där +charmanta, högfärdiga frun, sade han slutligen, +man kom aldrig åt att säga ett ord till er, om man +än så gärna ville. +</p> + +<p> +Thyra ryckte till. Med vidöppen blick såg hon +på Gerle. Men han satt stilla utan att märka något +och såg rätt framför sig. +</p> + +<p> +— Har ni varit tillsammans med henne i vinter +också? +</p> + +<p> +Thyra Börjesson dröjde litet med svaret. +</p> + +<p> +— En och annan gång, sade hon stelt. +</p> + +<p> +Gerle betänkte sig ett ögonblick: +</p> + +<p> +— Bliv inte ond över att jag blandar mig i edra +angelägenheter ... men ... men man säger så +mycket fult om fru von Heineman ... Ni borde +aldrig synas i hennes sällskap ... +</p> + +<p> +Thyra Börjesson satt tyst, stel och avvisande +och såg rakt framför sig bort mot åsen. Gerle +såg oroligt forskande på henne. +</p> + +<p> +— Vi män få höra så mycket, som aldrig kommer +till unga flickors öron, började han åter med +låg, undergiven, litet ursäktande röst, och ... och +jag, hans stämma darrade en smula, jag ville +skydda er för allt, allt ont, om det stode i min +makt ... +</p> + +<p> +Thyra Börjesson rörde sig icke. Hennes ansikte +<a id="page-137" class="pagenum" title="137"></a> +lyste vitt i skymningen, och det ryckte nervöst +kring hennes läppar. +</p> + +<p> +— Jag förstod inte, att mina ord kunde såra +er, sade Gerle, olycklig och ångerfull. Förlåt mig! +Av alla människor ville jag minst göra er ledsen. +</p> + +<p> +Han böjde sig fram och såg oroligt spörjande +på henne: +</p> + +<p> +— Fröken Börjesson, är ni sjuk? Ni skrämmer +mig. +</p> + +<p> +Thyra spratt till och reste sig häftigt. Hon såg +på Gerle med en osäker, flackande blick. +</p> + +<p> +— Nej, nej, sade hon i en underlig sömngångarton, +jag är inte sjuk ... jag är er tacksam, jag +förstår att ni vill mig väl ... hur skulle jag då +kunna vara ond? +</p> + +<p> +Gerle sträckte ut sin långa aphand mot henne. +</p> + +<p> +— Kan jag lita på, att ni är ärlig mot mig nu, +frågade han upprörd, ni ... ni ser så underlig +ut ... +</p> + +<p> +Thyra lade sin hand i hans. +</p> + +<p> +— Visst ... visst kan ni det, sade hon med +samma frånvarande, främmande röst. +</p> + +<p> +Gerle suckade djupt. Han kände sig olycklig och +ångerfull. +</p> + +<p> +I den bleka, stilla midsommarkvällen vandrade +de stillatigande sida vid sida över ängar och stigar, +genom alléns mörka skuggor fram mot det vita, +långa huset. Nedanför verandatrappan blev hon +stående ett ögonblick, eftersinnande, lyssnande. +<a id="page-138" class="pagenum" title="138"></a> +Musiken från dansbanan trängde fram med plötslig, +nästan skrämmande tydlighet. +</p> + +<p> +— Den, som midsommarnatten lägger nio slags +örter under huvudkudden, får se sin älskade i +drömmen, sade Gerle lågt, liksom prövande. +</p> + +<p> +Thyra såg styvt på honom. +</p> + +<p> +— Sådant är inte för mig, sade hon strävt. +</p> + +<p> +Hon räckte honom sin hand till godnatt och +gick långsamt uppför trappan in i sitt rum. +</p> + +<p> +Omständligt, som gällde det bara att få tiden att +gå, tog hon av sig hatt och kappa och hängde in +dem i garderoben. Hon gick nervöst fram och +åter i rummet och sysslade än med ett, än med ett +annat, onödigt länge och blott för att ha något för +händer. Det var som om hon gjorde sig i ordning +för att kunna ostört hänge sig åt den tunga, dova, +hopkrupna smärtan i hennes bröst, och som hon +samtidigt vore rädd för att få tid med den och +sig själv. +</p> + +<p> +Slutligen ställde hon sig vid det öppna fönstret +och såg ut över trädgården. Nu var hon färdig. +Nu stod hon och väntade på att smärtan inom +henne skulle röra på sig, resa sig upp och inte +bara ligga som en förstenad klump i hennes hjärta. +</p> + +<p> +Från buskarna kring dammen kom det plötsligt +smäktande näktergalstoner. Thyra Börjesson lyssnade +andlöst. Hennes ansikte förvreds och skälvde +till av frambrytande gråt. I nästa ögonblick var +det åter kallt och strängt och orörligt. Med en +häftig rörelse stängde hon fönstret. Hon tryckte +<a id="page-139" class="pagenum" title="139"></a> +sina knutna händer mot bröstet och började rastlöst +gå av och an i rummet. Då och då bröt sig +en stönande, ångestfull suck fram mellan hennes +sammanpressade läppar. Gråten brände som eld +bakom ögonhålorna. +</p> + +<p> +Alldeles utmattad, förbi, sjönk hon slutligen ned +vid bordet framför fönstret. Ett par oskrivna +pappersark lyste spöklikt emot henne i skymningen. +Plötsligt tog hon en bredvid liggande blyertspenna +och började skriva. Den ljusa skymningen blev +allt tätare omkring henne. Hon såg icke längre +sina egna bokstäver, handen rörde sig mekaniskt, +hon strök ut, ändrade, började på nytt, tills slutligen +de motspänstiga orden lydde och ordnade sig +till rytmiska strofer. +</p> + +<p> +Med en trött rörelse lade hon slutligen pennan +ifrån sig. Det hade blivit stiltje inom henne medan +hon skrev. Den tunga, tryckande smärtan hade +löst upp sig i dov ro. +</p> + +<p> +Tillbakalutad mot stolsryggen satt hon orörlig +och såg ut. I öster drog himlen över i blekgrönt +med en matt, röd skiftning. Solen var icke långt +borta. +</p> + +<p> +Och som hon satt där, blev hon plötsligt liksom +borta från sig själv. Allt omkring henne blev främmande +och underligt, och hon visste icke säkert, +om hon levde, och om det verkligen var hon själv +och icke en annan människa, som satt där orörlig +i stolen. Och då hon lyfte upp papperet med de +bleka, sneda blyertsbokstäverna och ögnade igenom +<a id="page-140" class="pagenum" title="140"></a> +det hon nyss slutat skriva, var det i detta ögonblick +som om hon läst, vad en annan tänkt och +känt: +</p> + +<div class="poem-container"> + <div class="poem"> + <div class="stanza"> + <p class="verse">Jag sitter i brynet av skogen, som drömmande, stilla</p> + <p class="verse">sig tecknar mot pärlfärgad himmel i midsommarnatt.</p> + <p class="verse">En stjärna, en enda, nyss tände sitt skälvande ljus</p> + <p class="verse">och ängen desslikes sitt offer av böljande töcken.</p> + </div> + <div class="stanza"> + <p class="verse">Så mjukt som fiolen kan sjunga, när mästaren spelar,</p> + <p class="verse">i färger, som anas, ej ses i det drömskumma ljus</p> + <p class="verse">utbreder sig slätten framför mig mot våglinjig ås.</p> + <p class="verse">Allt ligger försjunket i stilla, i undrande bidan.</p> + </div> + <div class="stanza"> + <p class="verse">Jag skådar betagen än ut över slätten den vida</p> + <p class="verse">än upp mot den ensamma stjärnan, som vinkar mig till.</p> + <p class="verse">Jag ser — tills han skymmes av ljuvliga tårar, min blick,</p> + <p class="verse">Och vemod och oändlig trånad drar in i mitt sinne.</p> + </div> + <div class="stanza"> + <p class="verse">Men plötsligt jag ryser i isande skräck: han har vaknat</p> + <p class="verse">den mask, som ej dör, och han gnager ur hjärtat min frid:</p> + <p class="verse">nu komma de skrämmande tankar, som bränna likt eld.</p> + <p class="verse">Förtvivlad då störtar jag upp och till Herran jag ropar:</p> + </div> + <div class="stanza"> +<a id="page-141" class="pagenum" title="141"></a> + <p class="verse">Vi gjorde du mig till ett rö för den vinden, som blåser,</p> + <p class="verse">då önskan att vädret stå mot likväl lagts i min själ,</p> + <p class="verse">vi dväljes i hjärtat en tärande längtan till ljus,</p> + <p class="verse">då du ej gav kraft till att fånga en endaste stråle?</p> + </div> + <div class="stanza"> + <p class="verse">Till knotande andar apostelen säger: ”Har Herran</p> + <p class="verse">ej rätt till att göra dig, käril, precis som han vill?”</p> + <p class="verse">Jo väl. Men jag spörjer ändå: varför formar han ej</p> + <p class="verse">oss mänskor till heders förjämt, då han därtill har makten?</p> + </div> + <div class="stanza"> + <p class="verse">Väl trodde jag förr, jag var stark nog att segrande strida,</p> + <p class="verse">att fri var min vilja. Den lögnen, den tror jag ej mer.</p> + <p class="verse">Ack, sant är blott ett: jag är ofri och usel en slav,</p> + <p class="verse">när pulsarna hamra och blodet bedårande sjunger.</p> + </div> + </div> +</div> + +<p class="noindent"> +Thyra Börjesson reste sig ur stolen, vek ihop +papperet och stoppade det under huvudkudden. Så +klädde hon stilla av sig, borrade in huvudet i den +mjuka dynan och somnade utan böner och tankar +som ett trött barn. +</p> + +<p> +Men utanför på verandatrappan satt Gerle och +lyssnade som i dröm till näktergalssång och fjärran +fioltoner. Han satt och undrade över, varför hans +usla, vanskapta kropp fått ett så stort och varmt +och rött hjärta. Ack, livet var icke stort annat +än bitterhet och ironi. +</p> + +<div class="chapter"> + +<h2 class="chapter" id="chapter-0-13"> +<a id="page-142" class="pagenum" title="142"></a> +XII. +</h2> + +</div> + +<p class="first"> +Thyra Börjesson stod barhuvad på verandan och +lyssnade spänt utåt vägen. +</p> + +<p> +Men allt låg utdött och tyst. Träden stodo +mörka, orörliga, stelnade i ro och hemlighetsfull +väntan. En flädermus fladdrade fram och tillbaka +som en orolig, sökande själ. Tätt över trädtopparna +lade månen sitt blekgula ansikte på sned +och tittade melankoliskt ömkande ned på jorden. +</p> + +<p> +Plötsligt trängde ljudet av rasslande vagnshjul +genom tystnaden. Hästhovarnas tramp blev allt +tydligare. Med ens stämde byns bandhundar upp +i korus. Efter hand förstummades deras skall, och +djupare, underligare än nyss, nästan hörbar vände +tystnaden tillbaka och föll på nytt över nejden. Så +förgingo några minuter. Plötsligt förnams det malande +ljudet av hjul, som skära sig fram genom +djup sand. +</p> + +<p> +Thyra Börjesson gav till ett litet rop och sprang +i två språng nedför trappan fram mot allén. En vit +näsduk svängdes emot henne från mörkret därinne. +</p> + +<p> +Å, nu kom då äntligen Lisa Ljungh! Hon fick +tårarna i ögonen. Aldrig hade hon trott, att hon +<a id="page-143" class="pagenum" title="143"></a> +skulle bli så glad. Nu först förstod hon, hur +mycket hon längtat efter vännen, den enda människa, +som stod henne riktigt nära, som hon kunde +lita på, förtro sig till — om det gällde. +</p> + +<p> +Hon slog armarna om Lisa Ljunghs hals och +kysste henne ömt. Och med något av den bittersöta +glädje, varmed en ödesmärkt människa tar +emot en oväntad lycka, förde hon henne in i den +långa, vita byggnaden. +</p> + +<p class="tb"> +* * * +</p> + +<p class="noindent"> +Gläntan låg i strålande ljus. De höga furuträden +stodo som skyddsvakt omkring, och tjärnens vatten +blänkte lockande hemlighetsfullt. +</p> + +<p> +Thyra Börjesson och hennes vän vadade fram +genom det höga, blomgenomvävda gräset. Lisa +Ljungh kastade sig plötsligt övermodigt ned på +marken. +</p> + +<p> +— Här är oss gott att vara, låtom oss uppbygga +våra hyddor här, ropade hon glatt. Hyddor lika +med kroppshyddor, förstår du väl, sade hon i låg, +upplysande ton. +</p> + +<p> +Thyra gav till ett litet stönande: +</p> + +<p> +— Att du orkar och ids! Jag blir matt bara av +att höra. +</p> + +<p> +— Inte rår man för, att man är vid humör och +vigör, sade Lisa oberörd. Tacka försynen du, att +jag blev så underliga gjord! +</p> + +<p> +Hon tog av hatten och lade sig raklång i gräset +<a id="page-144" class="pagenum" title="144"></a> +med armarna under huvudet. Thyra sträckte +tigande ut sig bredvid henne. +</p> + +<p> +Gräset vajade mjukt, luften drog som sammet +mot kinden, himlen lyfte sig högre och högre för +deras blickar. Små vita strömoln simmade långsamt +bort över furornas toppar. +</p> + +<p> +Under en lång stund växlade de båda flickorna +inte ett ord. Slutligen vände Lisa sig på sidan. +Hon slet av ett långt grässtrå och stödd på armbågen +började hon tankfullt tugga på det, så att +det vippade upp och ned mellan hennes läppar. +</p> + +<p> +— Tänk, inte en enda en av de gamla mer än +det beskedliga, vanskapta livet Gerle, sade hon +plötsligt i tankfullt beklagande ton. Jag saknar +väldigt Rudenstam och Adonis och inte minst min +speciella vän, den haltande småskolelärarinnan. +</p> + +<p> +Thyra rörde sig icke. +</p> + +<p> +— Ja, det är skada, sade hon frånvarande. +</p> + +<p> +— Nåja, Lisas ton lät med ens resignerad, jag +kan kanske småningom upptäcka andra lysande +andar att skifta hugg med ... Man får se tiden +an, se saken djärvt i synen, som Rudenstam +brukade uttrycka sig. +</p> + +<p> +Thyra svarade ingenting. Plötsligt satte sig Lisa +upp med ett häftigt ryck: +</p> + +<p> +— Nu kommer jag ihåg något, som jag tänkt +berätta för dig. Det är om Heinemanskan. Tål +du att höra det? +</p> + +<p> +Thyra kände det som om hjärtat stannat ett +ögonblick i hennes bröst. Så började det plötsligt +<a id="page-145" class="pagenum" title="145"></a> +slå så våldsamt, att pulsarna svällde på halsen och +blodet susade för hennes öron. Så tvang hon sig +att svara. +</p> + +<p> +— Nog gör jag det, sade hon långsamt. +</p> + +<p> +Hon tyckte själv, att hon dröjt så länge med +svaret, att Lisa borde funnit det egendomligt, men +hon tycktes ingenting ha märkt. +</p> + +<p> +— Tänk dig, började Lisa, strax efter det du +rest var jag ute en kväll på Djurgården med Inez +Törneblad — den där flickan du vet som i vintras +avslöjade Heineman för mig. Bäst vi gick, stötte +Inez mig ivrigt i sidan: ”Pass på, där kommer +Heineman med sitt nyaste offer!” Jag tvärstannade +i häpenheten, dumt nog, och i samma ögonblick +for Heineman förbi oss i en av Freys elegantaste +vagnar och med en förtjusande söt ung flicka +bredvid sig. Heineman gav mig först en nästan +fientlig blick, men så ändrade hon med ens taktik, +log hult emot mig och böjde förbindligt på sin +vackra nacke. Så vände hon sig mot flickan och +sade några ord, antagligen om Inez och mig, ty +offret vred på huvudet ett par gånger för att riktigt +taga oss i okulärbesiktning. Inez slet mig i armen +och grälade på mig för att jag bar mig tölpaktigt +åt, men det var som om jag inte kunnat förmå mig +att gå ur fläcken förrän vagnen var ur sikte ... +</p> + +<p> +Thyra låg hela tiden och såg upp mot himlen. +</p> + +<p> +— Nå, sade hon till sist med främmande, entonig +röst, vad underligt är det väl i, att hon var +ute och åkte på Djurgården med en ung flicka. +</p> + +<p> +<a id="page-146" class="pagenum" title="146"></a> +Lisa gav till en lång, menande vissling. +</p> + +<p> +— När man vet vad det innebär, så är det verkligen +ganska anmärkningsvärt, sade hon torrt. +Det är för resten synd och skam, for hon plötsligt +ut i hetsig ton. Sådana borde stekas vid sakta eld! +Inez påstår, att välborna Heineman är så ökänd, +att en ung flicka knappast kan visa sig tillsammans +med henne utan att bli komprometterad ... +</p> + +<p> +Thyra rörde sig icke. Hon stirrade oavvänt upp +mot himlen. +</p> + +<p> +— Det kan ju vara förtal, sade hon famlande. +</p> + +<p> +— Pytt, sade Lisa föraktligt. Tror du, att man +får sådant rykte för ingenting ... ånej! ... +</p> + +<p> +Så blev det tyst. Lisa slet av ett nytt grässtrå +och började fundersamt tugga på det. +</p> + +<p> +— Hör du, Thyra, sade hon plötsligt, jag har +tänkt många gånger, att jag skulle fråga dig, men +det har aldrig blivit av ... Du minns den där +kvällen på din ateljé, då jag talade om Heineman +och du svimmade ... var hade du då varit? Du +låg på schäslongen i din bästa klänning, och då jag +frågade dig, om du varit borta, svarade du ja, och +att du skulle berätta mig om detta en annan +gång ... +</p> + +<p> +Ett sällsamt, stelt lugn kom plötsligt över Thyra +Börjesson. Hennes ögon sågo oavvänt upp mot +himlen. Den var så oändlig, så bottenlöst djup +och blå. Och hon själv ett eländigt, ynkligt kryp. +Varför erkände hon inte ärligt att så var? Varför +skulle hon låtsas vara bättre än hon var? Varför +<a id="page-147" class="pagenum" title="147"></a> +skulle hon ljuga med tystnad och med svar, som +voro indirekta lögner? Ack, allt var ju ändå så +hopplöst, så lönlöst, så utan mening. Och egentligen +önskade hon ju bara ett: att få ett slut, lika +gott på vad sätt. Hon var så trött på att jagas +och pinas och gisslas av samvetets furier. Kanske +skulle hon kunna köpa sig ro med att lämna ut +sig själv. +</p> + +<p> +Hon låg alldeles stilla. Endast läpparna rördes. +Rösten kom nästan sömngångaraktigt monoton. +</p> + +<p> +— Jag skall säga dig allt ... jag hade varit hos +Viveka Heineman. Hon bjöd mig på operan, på +supé i sitt hem ... och jag kom tillbaka till ateljéen +först andra dagens morgon ... och ... och allt +vad du i detta ögonblick fruktar och misstänker, +det är sant. +</p> + +<p> +Hela tiden kom rösten med samma styrka och +monotoni. Så blev den plötsligt borta, utan att +man förstod, att den skulle upphöra. Lisa Ljungh +hade hört på den i namnlös förfäran. Nu satt hon +där som förstenad och väntade på, att den åter +skulle börja tala. Men allt förblev tyst. Hon +vågade icke se på Thyra och efter hand började +hon pinas av känslan, att hon själv borde säga +något. +</p> + +<p> +För varje minut som gick blev tystnaden mera +tryckande. Men Lisa Ljungh kunde omöjligt hitta +på några passande ord. Hon satt och hoppades +och väntade på, att medkänsla med vännen skulle +stiga upp inom henne och lösa hennes tunga, men +<a id="page-148" class="pagenum" title="148"></a> +alla känslor voro borta, döda, frusna till is. Hon +kunde icke fatta, att det hon nyss hört var sant, +och ändå satt hon där och kände fasa och vämjelse +över detta, som hennes förstånd nekade att tro. +</p> + +<p> +Så med ens började hon minnas så mycket, som +under den gångna vintern förefallit henne oförklarligt +och obegripligt hos Thyra. Nu kastade +plötsligt Thyras ord ljus över allt detta. +</p> + +<p> +Men mitt under alla dessa funderingar, som +kommo spontant och som hon icke förmådde värja +sig mot, tänkte hon åter med förskräckelse på, att +hon borde säga något till Thyra. Vad som helst, +bara det blev något. Men när hon ville öppna +läpparna, var det som om någon lagt en järnhand +över hennes mun. Hon kunde icke få ut en stavelse. +Visste icke ett ord att säga. +</p> + +<p> +Till sist reste sig Thyra upp. Hennes ansikte +var stelt och lysande vitt. Hon undvek att se på +Lisa. +</p> + +<p> +— Nu får vi visst gå hem, sade hon med samma +monotona röst som nyss. +</p> + +<p> +Lisa reste sig mekaniskt. Så gingo de sida vid +sida genom skogen. Nedanför verandan stannade +Thyra ett ögonblick. Det såg ut som om hon +uppmärksamt betraktat den blommande clematis +som klängde sig uppför ståltrådsnätet. +</p> + +<p> +— Jag kan ju inte förstå det själv en gång, sade +hon plötsligt i klagande ton, hur skulle väl du då +kunna göra det. Ibland tänker jag, att alltsammans +inte är sant, att det bara är en grym, elak dröm ... +<a id="page-149" class="pagenum" title="149"></a> +Men stundom vet jag alltför väl, att det är sant. +Då önskar jag bara, att jag vore borta från mig +själv och hela livet. +</p> + +<p> +Lisa stod och såg på Thyra, då hon gick uppför +trappan. Hon önskade så innerligt, att hon skulle +kunna känna för henne som förr. Men allt var +kallt och tyst och tomt inom henne. Hon kände +det, som om det varit en främmande människa, +som gick där före henne uppför trappan. +</p> + +<div class="chapter"> + +<h2 class="chapter" id="chapter-0-14"> +<a id="page-150" class="pagenum" title="150"></a> +XIII. +</h2> + +</div> + +<p class="first"> +Då Thyra Börjesson kommit in i sitt rum, började +hon med nervös brådska plocka fram sina +tillhörigheter ur garderob och byrålådor. Hon +slängde allt huller om buller på soffsitsen, bordet +och stolarna, och då alla förvaringsställen voro +tömda, packade hon skyndsamt linne, böcker och +klänningar i stora kofferten. Så tyst hon förmådde, +sköt hon den därpå tillbaka in i garderoben och +stängde dörren. +</p> + +<p> +I detsamma klang den gälla middagsklockan +genom huset. Thyra Börjesson for förskräckt +ihop. Blicken irrade villrådigt från flaskorna på +bordet till blusarna och småsakerna på soffsitsen. +Å nej, det var omöjligt att hinna få undan allt nu +i en hast. Hon bredde brådskande ett par handdukar +över alltsammans. +</p> + +<p> +Med ängsliga, snabba rörelser försökte hon +ordna sin toalett. Hon kastade en flyktig blick i +spegeln över byrån. Ett förstört, blekt ansikte +med brinnande ögon och blodröda, torra läppar +stirrade emot henne. Håret stod som en gyllene +gloria kring huvudet. +</p> + +<p> +<a id="page-151" class="pagenum" title="151"></a> +Hon ryggade förfärad tillbaka, men i nästa ögonblick +förde hon ansiktet tätt intill glaset. Hon såg +hårt, kritiskt undersökande på sin egen spegelbild, +såg rätt in i de vidgade pupillernas hemlighetsfulla +djup, som liksom vek undan, sänkte sig, +blev större och större och bottenlösare för varje +sekund, som gick. Hon stod där orörlig och såg +och såg, tills hon glömde allt omkring sig, och +hon till sist tyckte, att den djupa sammetssvärtan, +som nere på djupet tätnade och knöt sig till en +glödande purpurgnista, var hennes egen själ. +</p> + +<p> +Var då hennes själ av det slaget? Röd och svart +som en mefistodräkt! Hon ryste till i plötslig +skräck och såg sig yrvaket omkring i rummet. +Å nej, det var ju ingenting annat än överspända +fantasier alltsammans. Hon var trött och förbi av +sinnesrörelser och själsspänning och den brådstörtade +packningen ... +</p> + +<p> +Plötsligt sänkte ett svart moln sig ned framför +hennes ögon. Allt omkring henne började med ens +darra och vackla, sveptes in i böljande, svarta och +röda töcken, korsade av lysande, gula sicksacklinjer. +Thyra Börjesson tog sig famlande för +pannan. Hon slöt ögonen och tryckte sina knutna +händer mot ögonlocken. +</p> + +<p> +Då hon slutligen vågade se upp, hade mörkret +omkring henne lösts upp i en grå, ljus skymning +med drivande, tunna molnslöjor. Småningom blev +allt åter fast och klart för hennes blick. Men hon +stod där frånvarande, bedövad, halvt lamslagen +<a id="page-152" class="pagenum" title="152"></a> +av ångest och lyssnade till de dova, plumsande +ljud, som de svällda pulsarna dunkade fram mot +tinningarna. Hon hade en dunkel förnimmelse av +att det var något, hon skulle göra, att hon av +någon anledning borde skynda sig, men hon +mindes inte varför, och hon förmådde inte göra +något försök att få det klart för sig. +</p> + +<p> +Plötsligt skar middagsklockan på nytt genom +huset. +</p> + +<p> +Jo visst! Nu mindes hon med ens. Hon skulle +ju göra sig i ordning till middagen! +</p> + +<p> +Hon sprang bort och lyfte på handduken på +bordet. Var hade hon gjort av hårborsten! Hon +sökte nervöst bland virrvarret på soffsitsen. Inte +heller där! Hon såg sig oroligt letande omkring +i rummet. Hade hon av misstag fått ned den i +stora kofferten? Å, där låg den ju mitt under +spegeln. +</p> + +<p> +Äntligen var hon färdig. Med ilande steg gick +hon framåt korridoren. Plötsligt tvärstannade hon +och vände om. Herre Gud, hon var väl halvt sinnessjuk! +Varför reglade hon inte helt enkelt dörren! +</p> + +<p> +Hon vred om nyckeln och stack den i fickan, +medan hon hastigt gick fram mot matsalsdörren. +Ett ögonblick blev hon stående med handen på +låset. Hjärtat bultade i hennes bröst som skulle +det sprängas. +</p> + +<p> +Med en våldsam viljeansträngning tvang hon +sig att vara lugn. Kosta vad det ville, skulle hon +försöka synas glad och oberörd som vanligt. +</p> + +<p> +<a id="page-153" class="pagenum" title="153"></a> +Så öppnade hon dörren och steg in. Ett underligt +blekt leende darrade kring hennes brännande +röda mun. +</p> + +<p> +Rummet var fullt av stimmande gäster. Hon +drog en lättnadens suck. Ingen tycktes ge akt på +henne. +</p> + +<p> +Dröjande lyfte hon blicken och såg sig skyggt +omkring. Mitt emot, längst borta vid väggen stod +Lisa. Hon var blek och allvarlig och såg på Thyra +med stora, sorgsna ögon. +</p> + +<p> +Thyra ryckte till som om hon bränt sig på något +och sänkte blicken. Händerna skälvde, då hon +böjde sig ned och lade mat på sin tallrik. +</p> + +<p> +Hon kände, att Lisa gav akt på varje hennes +rörelse, att hennes ögon följde henne, vart hon +gick, men själv undvek hon att möta dem, såg +ständigt förbi dem. +</p> + +<p> +Hon satte sig vid Gerles bord och talade och +skrattade forcerat livligt under hela måltiden. Men +hon kunde knappast tvinga maten genom strupen. +Lukten äcklade henne och det svartnade för +ögonen, då hon svalde. +</p> + +<p> +Å, om hon i stället fått luta sitt värkande huvud +mot den svala, vita bordduken och gråta, gråta, +så länge det fanns tårar inom henne ... +</p> + +<p class="tb"> +* * * +</p> + +<p class="noindent"> +Så var då äntligen middagen genomliden! Hon +förstod inte själv, hur hon kunde härda ut. Det +föreföll henne som om hon suttit i timtal vid bordet +och pratat dumheter och skrattat åt dem i sällskap +<a id="page-154" class="pagenum" title="154"></a> +med den förtjust leende Gerle. Och den beskedliga +stackars själen hade ingenting märkt, inte haft +en aning om den komedi, hon spelade, och hur +hon satt där och kämpade mot gråten och vämjdes +vid sig själv, som man vämjes vid ett giftigt +kräldjur ... +</p> + +<p> +Med skälvande händer satte hon nyckeln i dörren +och steg in i sitt rum. Hon reglade inifrån nervöst +brådskande som om det gällt komma undan en +förföljare. Men väl i säkerhet blev hon stående +orörlig tätt invid dörren. Med en övergiven, förtvivlad +rörelse sträckte hon plötsligt sina sammanknäppta +händer rätt upp över huvudet. +</p> + +<p> +— Gud — Gud — jag har syndat, men Du kan +också straffa! +</p> + +<p> +Orden hade nästan omedvetet brutit sig fram +över hennes läppar. De träffade hennes öra, som +om en annan uttalat dem och gjorde henne med +ens bittert nykter. Hon kände icke längre någon +lust att gråta. Hon lät armarna sjunka och grep +sig skyndsamt an att packa in tavlor och måleriutensilier. +Hon rörde sig hastigt med smygande +fjät. Då och då stannade hon mitt i arbetet andlöst +lyssnande. +</p> + +<p> +Plötsligt tog det i dörrhandtaget. Hon spratt +förskräckt till. Hjärtat stannade nästan i bröstet. +Hon stod orörligt stilla och stirrade med en hypnotiserads +stela ögon på låset. +</p> + +<p> +— Thyra — Thyra, öppna då, hörde hon plötsligt +<a id="page-155" class="pagenum" title="155"></a> +Lisa Ljunghs bedjande röst utanför dörren. +Jag måste tala med dig. +</p> + +<p> +Thyra dröjde ett ögonblick med svaret. Så sade +hon i låg, underligt likgiltig och ändå bestämt +avvärjande ton: +</p> + +<p> +— Nej, nej, inte i dag! Det är bäst för mig att +vara ensam ... Jag orkar inte, mitt huvud är +tungt som bly. +</p> + +<p> +— Som du vill då, sade Lisa. Hennes röst lät +sorgset undergiven. +</p> + +<p> +Thyra lyssnade spänt till stegen, som stilla avlägsnade +sig bortåt korridoren. Hon kände på en +gång djup besvikelse och lättnad. Hon suckade +tungt. Så tog hon i med förnyad fart. +</p> + +<p> +Uttröttad och förbi sjönk hon slutligen ner på +en stol. Nu, då allt var färdigt, kände hon inom +sig ett nästan apatiskt lugn. Hon såg på klockan. +Hon hade god tid. Allt hade gått fortare än hon +trott. +</p> + +<p> +Långsamt, halvt frånvarande drog hon ut bordslådan, +tog fram papper och kuvert och började +skriva till Lisa. +</p> + +<p> +I korta, nästan affärsmässiga ordalag underrättade +hon om sin avresa och bad att få packsakerna +eftersända till Stockholm fortast möjligt. +Inte med ett ord berörde hon förmiddagens samtal. +”Du har full frihet att säga åt Pampe och +de andra, vad helst du vill om din olyckliga Thyra,” +skrev hon till sist. +</p> + +<p> +Vid de sista orden började hennes hand att +<a id="page-156" class="pagenum" title="156"></a> +darra. Bokstäverna blevo osäkra och hjälplöst +lutande. De voro som stelnade rop av ångest och +förtvivlan. +</p> + +<p> +Thyra Börjesson satt länge med huvudet lutat +mot handen och stirrade rakt ut i luften sedan +hon fått brevet färdigt. Slutligen reste hon sig +med ett tvärt ryck ur stolen och tog fram ett +hopviket papper ur handväskan. Ett ögonblick +vägde hon det i handen, innan hon lade det till +brevet i kuvertet. +</p> + +<p> +Det var idel fattiga, bleka ord, som dåligt tolkade +den upproriska, brännande smärtan i hennes +inre, midsommarnattens och den långa, långa +raden av förflutna dagars och nätters ve, men +kanske skulle de ändå kunna verka något gott +för henne hos Lisa ... +</p> + +<p> +Ack, det var ynkligt och jämmerligt att göra +som hon nu gjorde — att vilja tigga, om också +indirekt om förbarmande och förstående av en +annan människa. Sådant borde ju ges frivilligt +för att ha värde. Men hon hade inte längre någon +stolthet. I detta ögonblick kände hon det som +skulle hon kunna kläda sig andeligen naken, riva +de sista skylande trasorna från sin själ för vem +som helst, blott hon därmed kunde vinna en smula +sympati. Men hon hade ingen att luta sitt huvud +mot. Hon var ensam, ensam och arm ... +</p> + +<p> +Hon slöt ögonen och svalde krampaktigt för +att hålla tillbaka gråten, som tryckte samman +hennes strupe. Hon <em>ville</em> inte gråta, <em>ville</em> inte vara +<a id="page-157" class="pagenum" title="157"></a> +annat än behärskad och lugn — åtminstone inte +nu. Hon slog upp ögonen och såg sig nästan +trotsigt omkring i rummet. +</p> + +<p> +Så tog hon skyndsamt hatt och kappa, och med +den tunga resväskan i handen smög hon sig som +en tjuv, tyst och ängsligt genom korridoren över +verandan in i lindalléns skuggor. Med en lång +blick såg hon sig tillbaka. Huset låg tyst och utdött, +skinande vitt i eftermiddagssolen. Ingen människa +syntes till. Ingen hade sett henne gå. Men +Ruff följde henne ridderligt genom allén och byn +fram till gästgivaregården. Tåligt bidande låg han +vid hennes fötter medan hon satt på gungbrädet +i trädgården och väntade på skjutsen. +</p> + +<p> +Då hon reste sig upp, reste han sig även och +följde henne långsamt och högtidligt bort till +vagnen. Hennes hand for ömt smekande över hans +stora, lurviga huvud. Med en snörvlande suck såg +han henne vemodigt frågande in i ansiktet. Då +fick hon plötsligt tårarna i ögonen. Hon satte sig +på huk och slog armarna om hans hals: +</p> + +<p> +— Du är min enda, enda vän, sade hon viskande. +Med sakta viftande svans stod Ruff och såg efter +henne tills vagnen försvann bakom kyrkomuren. +Då gick han stilla tillbaka till sin gårdsplans varma +solsken. +</p> + +<div class="chapter"> + +<h2 class="chapter" id="chapter-0-15"> +<a id="page-158" class="pagenum" title="158"></a> +XIV. +</h2> + +</div> + +<p class="first"> +Solskenet låg stickande vitt över Sturegatans +fasader. Luften hängde tjock och kvalmigt het +mellan husraderna, vinden sov och Humlegårdens +träd stodo orörliga och dammgrå som kulisserna +i en teaterpjäs. +</p> + +<p> +Söndagsklädda fotgängare myllrade längs trottoarerna, +spårvagnarna rasslade brådskande upp +och ned för gatan, otåligt brummande sina kromatiska +tongångar mot hållplatsernas väntande människohopar, +bilerna döko fram susande hastigt som +svärmande ollonborrar, plötsligt, oupphörligt i +långa rader, jagande varandra i ilande fart. +</p> + +<p> +Thyra Börjesson gick långsamt uppför gatan. +Hon var blek och hålögd som efter en genomstånden +sjukdom. Kring den finskurna barnamunnen +låg ett pinat, lidande uttryck. Den kvava +hettan tryckte som bly på hennes hjässa, och +det kändes som om trumhinnorna blivit såra och +ömma av bullret, som slog emot dem. Hennes +ögon följde frånvarande och utan uppfattning människoströmmen, +som rann förbi. Allting var som +höljt i slöjor, drömlikt och overkligt. Hon gick +<a id="page-159" class="pagenum" title="159"></a> +där mitt ibland det bullrande, rörliga livet, men +alltsamman vek liksom undan, var så fjärran och +avlägset som om hon sett på det på långt avstånd. +</p> + +<p> +Plötsligt sågo ett par stickande mörka ögon rätt +in i hennes. Hon ryckte till nervöst och blicken +blev vidöppen och rädd som hos en, som plötsligt +skrämts ur sömnen. Hon vände sig blixtsnabbt +och såg efter mannen, som lugnt gick nedåt gatan. +</p> + +<p> +— Nej, gudskelov, det var ingen, hon kände! +Men hans underliga blick hade med ens gjort henne +nyktert vaken. +</p> + +<p> +Det kom över henne en beklämmande känsla av +ensamhet mitt i människovågen omkring henne. +Ingen enda visste hon något om. Ingen enda av +dem hade någon känsla för henne. Alla voro de +för henne slutna, främmande världar ... +</p> + +<p> +Det var underligt att tänka, att de alla, liksom +hon själv, hade längtan och hopp och önskningar. +Och alla tyckte de nog, liksom hon själv, att just +deras liv var så mycket värt, och att det var orättvist +och grymt och förfärligt, att de inte nådde +dit de ville ... +</p> + +<p> +Men varför sågo de alla plötsligt så underligt +på henne, strängt, nästan fientligt? Hon såg prövande +utefter sin dräkt. Det fanns ju ingenting +påfallande i hennes klädsel, och hon gick ju sin +väg stilla som de andra ... +</p> + +<p> +Hon såg skyggt undersökande på människoflocken, +som drog förbi. Det var mest arbetare +<a id="page-160" class="pagenum" title="160"></a> +med hustrur och barn och kärestor ... Det var +arbetsbina som svärmade, som kröpo fram ur sina +trånga, kvava kupor, nu när solen stack het ... +</p> + +<p> +Hon log svagt åt sina egna tankar. Så blev +hennes ansikte med ens åter allvarligt. +</p> + +<p> +Men var skulle alla dessa svärmar slå ned, vart +ämnade de sig månntro? Antagligen lockade väl +någon idrottsfest eller tävling. Sådant var ju deras +söndagsnöje, deras vila ... +</p> + +<p> +Det var underligt i alla fall. Mycket nytt fanns +det inte under solen. Allting var sig i grunden +likt. Människorna hade inte förändrats stort. +Tävlingar och brottningar och allt slags skådespel +älskade de liksom för årtusenden tillbaka. Smaken +var som förr, litet förfinad visserligen, men i +grunden densamma. Fröjderna voro desamma, +sorgerna desamma. De rika levde i sin lyx, de +fattiga i sin fattigdom ungefär så, som de gjort +det i alla tider. Och livet självt var lika brokigt +och meningslöst och orättvist som det alltid varit. +Det var dumt att söka inbilla sig något annat. +Livet var orättvist från vaggan till graven. Oförtjänt +gynnade det somliga ända från födelsen. +Lika oförtjänt förföljde det andra ... +</p> + +<p> +Och dessa, som nu gingo gatan fram sida vid +sida med henne? Varför hade de flesta av dem +blivit födda till slit och släp och omsorger för uppehället, +till försakelser och umbäranden av varjehanda +slag? Och varför hade hon själv sluppit +undan allt sådant? Ja, svara, den som kunde. +<a id="page-161" class="pagenum" title="161"></a> +Allt togs och gavs utan skäl och utan förskyllan +eller värdighet. Hon var född att gå på grönskande +ängar och njuta svalkande skogars frid, +närhelst hon ville — ännu i går sträckte hon ut +sig på blomvirkat gräs och hörde skogen susa +över sitt huvud, fast det var som om månader +förflutit sedan dess — medan de flesta av dem, +som nu drogo förbi henne, voro dömda att tillbringa +sina dagar och nätter i denna kokande +gryta, vars glödheta, kvalmiga ångor tryckte som +martyngd över hjässa och bröst ... Inte fanns det +rättvisa i sådant? Nej, och tusen gånger nej! Men +hon och hennes gelikar togo det som en naturlig, +självfallen sak, att de själva fått det gott och bekvämt +i livet. Vaknade samvetet upp en kort +stund, så skyllde man på Gud och tröstade sig med, +att det var hans vilja, att rika och fattiga skulle +vara ibland varandra ... +</p> + +<p> +Men det fanns ju också ett osynligt något, en +andlig lycka, som kom varje människa till del. +Kanske delades den i rättvisa portioner mellan +fattiga och rika ... Och tänk, om det nu var så, +att alla dessa, som hon gick och ömkade sig över, +i själva verket, trots det yttre skenet, voro lyckligare +än hon själv ... Lyckligare än hon själv! +Sannerligen, sannerligen därtill behövdes det icke +mycket! Och ändå slapp hon bekymmer för uppehället +... Ack, när hon nu tänkte efter, hade hon +varit lycklig så få, få ögonblick i sitt liv ... Och +<a id="page-162" class="pagenum" title="162"></a> +det sista året hade hon för Viveka Heinemans +skull burit helvetets pina och kval i sitt hjärta ... +</p> + +<p> +Hon stannade plötsligt som fastvuxen. Det var +ju till henne hon ämnade sig. Och nu hade hon i +tankarna vandrat ända upp till Valhallavägen. +</p> + +<p> +Hon vände tvärt och gick tillbaka nedåt gatan. +Egentligen var det ju galenskap att tänka på +att träffa Viveka Heineman nu, när alla människor, +som kunde, flytt staden. Men det var +lugnast ändå att åtminstone göra ett försök. Och +hennes sommaradress kunde hon ju alltid få veta +genom portvakten. Så fick hon väl i stället skriva +om det, som inte längre ville lämna hennes tankar +ro. +</p> + +<p> +Thyra Börjesson vek in på Karlavägen och gick +dröjande längs planteringens slingrande gångar. +Slutligen stannade hon framför ett stort femvåningshus +och lät blicken glida utefter andra +våningens kritade fönster. Hon hade inte varit +däruppe sedan ... sedan ... +</p> + +<p> +Ett kallt, fientligt uttryck sköt upp i hennes +ansikte, medan hon stod och såg upp mot fönstren. +Med beslutsamma steg gick hon plötsligt tvärs +över gatan, tryckte på ringklockan och steg in. +Hon såg sig nyfiket undrande omkring i halvskymningen. +Hon hade aldrig förmått erinra sig, +hur där såg ut. Och nu var det som om hon +såge den stora vestibulen för första gången ... +Nej, nu mindes hon svagt trappfönstrets harnesksmidde, +<a id="page-163" class="pagenum" title="163"></a> +plymagerade riddare inom ramen av gula +och röda fyrkanter! +</p> + +<p> +Med nästan smygande fjät steg hon uppför +trappan. Framför henne bredde trappavsatsens +mosaikgolv ut sina slitna färger. Över dörrens +grinande brevlådsmun satt en blank mässingsskylt +där namnet von Heineman lyste emot henne i +förnämt enkla typer. +</p> + +<p> +Thyra Börjessons hjärta började klappa med +hastiga, plumsande slag. Hon stannade framför +dörren, böjde sig ned och stirrade en lång stund +på namnet. Halvt motvilligt sträckte hon slutligen +ut handen och tryckte på den elektriska +knappen. Klockan ljöd ett ögonblick gällt genom +huset. Så blev allt åter lika gravlikt tyst som +nyss. +</p> + +<p> +Thyra Börjesson stod alldeles orörlig och väntade. +Hon visste, att ingen skulle komma och +öppna, men likväl kunde hon icke besluta sig för +att gå. Och plötsligt, utan att hon förstod orsaken, +kände hon, hur en oresonlig vrede steg upp inom +henne. Hon bet hårt ihop tänderna, blodet sköt +upp i kinderna, ögonen svartnade, och med skälvande +hand tryckte hon åter på knappen och lät +klockan ljuda i ursinniga fanfarer. +</p> + +<p> +Efter några ögonblick blev hon åter plötsligt +lugn. Hon vände sig skamsen och ämnade just +gå utför trappan, då hon hörde dörren försiktigt +öppnas bakom sig. Hon såg sig hastigt tillbaka +och blev varse fru von Heineman i dörrspringan. +</p> + +<p> +<a id="page-164" class="pagenum" title="164"></a> +Med ett glatt rop av överraskning slogs dörren +på vid gavel. Thyra Börjesson bleknade märkbart. +Hon blev stående alldeles orörlig, stel och +högtidlig. +</p> + +<p> +— Thyra — Thyra då, är det verkligen du, sade +fru von Heineman i en ton, som uttryckte oförställd +glädje. Om jag kunnat ana att det var du, +som ringde! Jag kunde ju inte tro annat än att +det var någon, som gjorde det på okynne eller +för att tigga ... Och till sist, när du ringde så +där ursinnigt, utan måtta, blev jag rädd, visste +inte vad jag skulle tänka och tyckte bäst se efter +vad som stod på ... +</p> + +<p> +Hon lade ömt sin arm om Thyras axlar och +drog henne med sig in i tamburen. +</p> + +<p> +— Men, käraste barnet, hur kommer det sig, +att du är i staden — och framför allt, hur visste +du, att jag var här? +</p> + +<p> +Med en stram, ovänlig rörelse gjorde sig Thyra +fri från fru von Heineman. +</p> + +<p> +— Jag visste inte alls var du var, sade hon +stelt, men jag ville försöka om möjligt få träffa +dig ... Det är något, jag måste tala med dig om. +</p> + +<p> +Fru von Heineman gav henne en snabb blick. +Så öppnade hon dörren till salongen. +</p> + +<p> +— Inbjudande är det inte därinne varken för +mal eller människor, men det är väl ändå bättre +än i tamburen, sade hon i den ogenerade, lätta +ton, som alltid kom Thyra Börjesson att känna +sig blyg och bortkommen. +</p> + +<p> +<a id="page-165" class="pagenum" title="165"></a> +Thyra satte sig motvilligt på en stol. Fru von +Heineman sjönk ned i soffan mitt emot henne. +Thyra såg envist ned i golvet. Hon kände, att fru +von Heinemans blick vilade på henne. En god +stund sutto båda tysta. +</p> + +<p> +— Gud vet, vad det skall kallas, instinkt, slump +eller tankeöverföring, sade fru von Heineman +plötsligt och böjde sig fram emot Thyra, men nog +är detta sammanträffande underligt. Jag kommer +in till Stockholm på några dar för att få litet i +ordning till en tilltänkt Schweizerresa, bor under +tiden på hotell och kommer hit upp i våningen för +att hämta en del saker, som jag vill ha med mig +på resan, och så — så står du, <em>du</em>, plötsligt utanför +min dörr och ringer just det ögonblick, jag +är häruppe ... Säg, om inte det är underligt! +</p> + +<p> +Fru von Heineman lade plötsligt armarna på +bordet och böjde sig ännu längre fram emot Thyra: +</p> + +<p> +— Har du tänkt på mig något, längtat efter +mig något under denna långa tid? Hennes röst +var låg och beslöjad. <em>Jag</em> har längtat så outsägligt +efter att se och träffa dig ... +</p> + +<p> +Thyra svarade icke genast. +</p> + +<p> +— Det är något jag vill tala med dig om ... +be dig om, sade hon slutligen. +</p> + +<p> +Fru von Heineman såg snabbt och forskande +på henne. +</p> + +<p> +— Jag vet ingenting, jag skulle kunna neka +<em>dig</em>, sade hon i sentimentalt ridderlig ton. +</p> + +<p> +En känsla av kväljande avsmak for igenom +<a id="page-166" class="pagenum" title="166"></a> +Thyra Börjesson. Hon lyfte blicken och såg kallt +och stadigt på fru von Heineman. +</p> + +<p> +— Det är om den där unga flickan, som du åkte +med på Djurgården, jag ville tala, sade hon med +eftertryck. Det är för hennes skull, jag sökt upp +dig. Du får inte förstöra henne också ... +</p> + +<p> +Fru von Heineman brast plötsligt ut i ett klingande, +underligt mjukt och lågt skratt. Så blev +hon hastigt åter allvarlig. Hon slöt ögonen. Ett +lyckligt uttryck lekte kring hennes vackra mun. +</p> + +<p> +— Å, Thyra, barnet mitt, du är rädd, att jag +håller mera av henne än dig, sade hon plötsligt. +</p> + +<p> +Thyra gav henne en stickande ond blick. +</p> + +<p> +— Vad tror du jag numera frågar efter, om +du håller av hela världen mer än mig, bröt hon ut +skärande hånfullt. Tro mig, det är mig mer än +likgiltigt. Men jag fasar vid tanken på, att du +kunde göra andra lika olyckliga och förtvivlade, +som du gjort mig. Jag ville be dig ha miskund +och förbarmande och inte störta flera i samma +helvete, som du störtat mig ... +</p> + +<p> +En mörk sky drog över fru von Heinemans +ansikte. Det ryckte nervöst kring hennes mun, +men i nästa ögonblick var hon sig åter lik. +</p> + +<p> +— Du känner dig inte själv, Thyra, sade hon +lugnt. Det är inte omsorgen om andra, som fört +dig hit. Det är omsorgen om det, du vill kalla +ditt. +</p> + +<p> +Hon skrattade till i plötsligt övermod. +</p> + +<p> +— Ja, se du gärna så förolämpad och ond och +<a id="page-167" class="pagenum" title="167"></a> +stel och hög ut som helst. Det hjälper dig inte. +Jag känner dig bättre än du känner dig själv. +</p> + +<p> +Thyra reste sig från stolen. Hennes läppar voro +hårt sammanpressade. Allt förakt, all avsky, som +i månader jäst och grott inom henne, speglades i +detta ögonblick i hennes ansikte. +</p> + +<p> +— Farväl, sade hon hårt. Det gagnar till +ingenting att tala med dig ... åtminstone inte för +mig. Du är visst absolut oförmögen att fatta det +lidande du åsamkar ... all pina ... alla kval ... +</p> + +<p> +Hon fick plötsligt tårar i ögonen. Med en +hjälplös, övergiven rörelse slog hon plötsligt händerna +för ansiktet och stönade tungt. +</p> + +<p> +— Å, du vet inte ... du förstår inte allt, vad +det kostat mig ... Jag ville ge halva mitt liv, om +jag aldrig kommit i din väg, bröt hon lidelsefullt +ut. +</p> + +<p> +Fru von Heineman reste sig upp och kom +hastigt bort till Thyra. Hon lade händerna på +hennes axlar och tvingade henne med milt våld +ner på stolen, där hon nyss suttit. +</p> + +<p> +— Nu skall du höra, vad jag har att säga, sade +hon i låg, ömt befallande ton. Av alla människor +är du mig kärast ... ja, jag håller av dig så +mycket, att jag aldrig skulle kunna svika det löfte, +jag gav dig den sista kvällen på din ateljé ... +Och för övrigt, hur kan du väl tro, att jag efter +allt, vad jag genomlevat med dig skulle kunna ... +skulle vilja, hennes röst kvävdes med ens av +frambrytande tårar, skulle ha mod att gå igenom +<a id="page-168" class="pagenum" title="168"></a> +något sådant en gång till ... Tro mig, det har +varit lidande också för mig ... +</p> + +<p> +Hon tystnade plötsligt och förde näsduken till +ögonen under djupa, snyftande suckar. Efter +några ögonblick tog hon näsduken från ögonen, +och med läpparna ännu skälvande av gråten såg +hon på Thyra Börjesson med en road glimt i +ögonvrån. +</p> + +<p> +— Och så, hon strök liksom under varje ord, +så kan du hälsa Lisa Ljungh, att det var min +systerdotter, som åkte med mig på Djurgården i +våras ... Hon var uppe några veckor för att se +Stockholm i vårskrud. +</p> + +<p> +Thyra Börjesson satt en lång stund alldeles +orörlig med händerna för ansiktet, sedan fru von +Heineman slutat tala. Slutligen reste hon sig upp +och räckte med sänkt blick fru von Heineman sin +hand. +</p> + +<p> +— Tack för vad du sagt mig nu, sade hon +mumlande, nästan ångerfull. +</p> + +<p> +Fru von Heineman tog hennes hand och tryckte +den varmt: +</p> + +<p> +— Thyra, se på mig! Se på mig — varför vill +du inte? +</p> + +<p> +Hennes röst var på en gång mjuk och befallande. +</p> + +<p> +— Jag är rädd för dig ... rädd för dina ögon, +sade Thyra pressat. +</p> + +<p> +Fru von Heineman skrattade sitt låga, smittande +skratt. +</p> + +<p> +<a id="page-169" class="pagenum" title="169"></a> +— Rädd, upprepade hon. Tror du inte, jag +ändå vet, hur mycket du håller av mig! Är du +rädd att låta mig läsa, vad som nu står skrivet +i dina ögon<a id="corr-8"></a>? +</p> + +<p> +Thyra Börjesson lyfte mekaniskt blicken och +såg motståndslöst rätt in i fru von Heinemans +djupa, sammetslena, sällsamt lockande ögon. +</p> + +<p> +— Nej, nej, sade hon med famlande, frånvarande +röst, jag är inte rädd längre ... Du har +rätt, och jag har orätt ... Jag håller av dig +mycket, mycket ... +</p> + +<p class="tb"> +* * * +</p> + +<p class="noindent"> +Skymningen låg tätare över trappuppgången, +då fru von Heineman öppnade tamburdörren och +släppte ut Thyra Börjesson. Hon stod och såg +efter henne, då hon gick utför trappan. +</p> + +<p> +— Auf Wiedersehn — auf Wiedersehn i +morgon, ropade hon plötsligt lågt och ivrigt efter +henne. +</p> + +<p> +Thyra Börjesson vred på huvudet och såg sig +ett ögonblick motvilligt tillbaka. Hennes ansikte +var stelt och orörligt och lyste sällsamt vitt i +skumrasket. Hon såg ut som om hon gick i +sömnen. Med en frånvarande rörelse höjde hon +handen och vinkade dröjande mot fru von Heineman. +</p> + +<p> +Så försvann hon i trappkröken. +</p> + +<p> +Då hon kommit nedför trappan, gick hon långsamt +<a id="page-170" class="pagenum" title="170"></a> +genom vestibulen fram till porten. Där blev +hon stående liksom redlös med handen på låset, +tills en hes, ohövlig kvinnoröst ropade an henne +från portvaktsfönstret och sporde, om hon var +sjuk eller från landet, eftersom hon inte kunde ta +sig ut genom en port. Då vaknade hon till och +gick hastigt ut på gatan. +</p> + +<p> +Det var bländande ljust därute. Det skar till +i hennes ögon. Men luften kändes friskare. En +svag vind strök smekande kring hennes panna. +</p> + +<p> +Med osäkra steg gick hon utmed husraderna +fram över Sturegatan och Floras kulle ned i +Humlegården. Där sjönk hon ihop på en bänk i +skuggan av några granar. Hon satt alldeles +orörlig med ögonen halvslutna och såg rätt framför +sig med ett slappt, slött uttryck som hos en +drucken. En ofattbar olyckas dova, stelnade ro +hade dragit in i hennes själ. Allt inom henne var +hemsk, beklämmande tystnad utan tankar och +känslor. +</p> + +<p> +Timme svann efter timme. Solen sjönk längre +och längre ned mot Engelbrektsgatans tak, solljuset +fick aftonens milda guldfärg. Spårvagnarna +rasslade, bilerna tutade, barnen lekte sina stojande +lekar, men Thyra Börjesson satt alltjämt orörlig +och såg framför sig med stirrande blick. Hon +hade glömt världen omkring sig. Hon märkte +endast att det i hennes bröst låg något oerhört +tungt och svart, som nästan hindrade hjärtats +slag. +</p> + +<p> +<a id="page-171" class="pagenum" title="171"></a> +En fattig gammal kvinna haltade långsamt +framåt gången. Hon stannade framför bänken +och såg ett ögonblick uppmärksamt undersökande +på Thyra Börjesson. Så satte hon sig tveksamt +bredvid henne. Efter en stund sökte hon fram en +snusdosa ur sin vida kjortel och tog sig betänksamt +en pris, medan hennes livliga pepparkornsögon +sände Thyra Börjesson ett listigt, spörjande +ögonkast. +</p> + +<p> +— Lilla fröken är inte glad, sade hon plötsligt, +med ett tonfall som om hon gjort en reflexion +för sig själv, lilla fröken är inte glad, men jag +skall säga henne, hon lutade sig fram emot +Thyra och rösten blev förnumstigt hemlighetsfull, +sörj aldrig för en karl! Det är minsann inte +alltid lyckan, att man får den man vill ha, fast +man tror så i ungdomen. Det vet jag bäst, åhå-ja! +Kräket mitt både super och slåss, fast vi båda +två går på gravens brädd ... Men hade någon +sagt till mig för fyrtio år sedan, att det skulle gå +så, hade jag aldrig trott det, nej, nej men ... +Men sådana är vi kvinnfolk — i ungdomen, förstås +... +</p> + +<p> +Gumman tystnade tvärt och tog åter fram snusdosan. +Thyra Börjesson satt som hon ingenting +hört eller förstått. Gumman såg på henne från +sidan ett kort ögonblick, medan hon omsorgsfullt +lindade en smutsig näsdukstrasa om dosan och +stack den ner i fickan igen. +</p> + +<p> +Så gav hon till en djup, improviserad suck: +</p> + +<p> +<a id="page-172" class="pagenum" title="172"></a> +— Hå, hå ja, hade jag inte barnen, som stack +till mig en hacka då och då, fick jag väl aldrig +en droppe kaffe i mitt liv eller en pris i dosan ... +Men de är ju fattiga de också, så Gud skall veta, +att jag får vara utan för det mesta ... +</p> + +<p> +Hon förde plötsligt förklädet mot ögonen, och +rösten blev snyftande jämmerlig: +</p> + +<p> +— Ack, lilla fröken, det är synd om den fattiga, +fast rikt folk aldrig tror det ... +</p> + +<p> +Thyra Börjesson reste sig bryskt. Hon stod en +lång stund stillatigande framför den gamla och +såg på henne med stora, svartglänsande ögon: +</p> + +<p> +— Det är synd om <em>alla</em> människor, inte bara de +fattiga, sade hon slutligen med ett skarpt, tillrättavisande +tonfall. +</p> + +<p> +Gumman tog förklädet från ögonen. Hon såg +förskräckt på Thyra. +</p> + +<p> +— Ursäkta, ursäkta, stammade hon ängsligt +ödmjukt, att jag pratar ... Tungan är en liten +lem ... Tonfallet blev med ens salvelsefullt. +</p> + +<p> +— Nej, nej, sade Thyra avvärjande, jag menar +bara att vi har det svårt alla, alla människor, fast +på olika sätt ... +</p> + +<p> +Hon tog brådskande en sedel ur portmonnän +och tryckte den ångerfull i gummans vissnade +hand. Så vände hon sig om och gick skyndsamt +och osäkert nedåt gången. Gummans häpna välsignelser +yrde omkring henne, men hon hörde dem +inte. Hennes steg blevo snabbare och snabbare +som vore hon rädd att inte hinna fram i tid till +<a id="page-173" class="pagenum" title="173"></a> +ett avlägset mål. Men hon gick planlöst omkring +utan tanke på, vart vägen bar. Det stela lugnet +inom henne hade börjat lösas upp. Det brände, +jäste och bubblade inom henne av tankar och +känslor, som ville tränga sig fram, arbeta sig upp +i hennes medvetande. +</p> + +<p> +Men hon vågade liksom icke märka det. I +namnlös ångest höll hon andan långa stunder som +om hon därmed kunnat få makt att pressa dem +tillbaka i tystnad och ro. +</p> + +<p> +Hon gick gata upp, gata ner, kors och tvärs. +Plötsligt var hon mitt inne i en flock människor, +som tycktes styra åt samma håll. Viljelöst lät hon +sig dragas med, gick ständigt i samma takt som +de närmast framför henne gående. Hon försökte +lyssna till deras samtal för att slippa höra sina egna +tankar, men hon kunde inte uppfatta annat än +lösryckta meningar och att man använde bror +och syster som tilltalsord. Hon förstod att det var +kristna, eller åtminstone sådana, som ansågo sig +vara det, hon hade framför sig. +</p> + +<p> +Slutligen var man framme vid målet: ett stort +gult stenhus med hög, rundad portal. Thyra +Börjesson blev stående obeslutsam ute på gatan. +Avbrutna toner från en andlig sång och svagt +orgelackompanjemang trängde ut till henne där +hon stod. Den ena hopen människor efter den +andra gled förbi henne in genom portalen och försvann +bakom järngrinden. +</p> + +<p> +Tvekande steg hon till sist uppför de par trappstegen +<a id="page-174" class="pagenum" title="174"></a> +in i den skumma förgården. Musiken +tystnade i detsamma. Thyra Börjesson stannade +framför de glappande dörrarna med handen på +handtaget. En kraftig mansröst tog plötsligt vid +och läste högt, nästan befallande en kort bön. +</p> + +<p> +Så blev allt åter tyst. +</p> + +<p> +Thyra Börjesson drog skyggt upp dörren och +steg in. En stor sal, proppfull med folk, öppnade +sig framför henne. På en estrad längst fram stod +en högrest, mörklagd man med en uppslagen bibel +i handen. De långa, magra fingrarna slöto sig +nästan som rovdjursklor om den svarta pärmen. +Över hans tärda, av blåsvart skäggbotten skuggade +ansikte låg ett underligt, blekt skimmer. +Ögonen hade fanatikerns brännande glans. +</p> + +<p> +En rysning lopp genom Thyra Börjesson. Hon +tyckte, att det var Guds dömande, hämnande rättfärdighet, +som stod framför henne. Hon önskade +gå sin väg, fly undan vart som helst, men hon +blev stående som fastnaglad innanför dörren. Hon +kunde icke ta sina blickar från mannen på +estraden. +</p> + +<p> +Plötsligt märkte hon hans ögon riktade på sig. +Hon ryckte till och sjönk ihop som om hon +träffats av ett osynligt slag. Det var samma ögon +som sett på henne i dag på Sturegatan ... +</p> + +<p> +Mannen lyfte långsamt och utan att ta blicken +ifrån henne bibeln mot ljuset, som strömmade in +över honom från tvenne breda sidofönster, och +började läsa med stark, skallande röst: +</p> + +<p> +<a id="page-175" class="pagenum" title="175"></a> +”Stig ned och sätt dig i stoftet, du jungfru, +Babels dotter, sätt dig på marken utan tron, du +kaldéernas dotter, ty icke mer skall man kalla dig +den täcka och fina. Tag kvarnen och mal mjöl, +drag undan din slöja, lyft upp släpet, blotta benet, +vada över strömmar! Din blygd vare avhöljd och +din skam blottad. Hämnd skall jag taga och icke +anfalla på människovis. Vår förlossare, Herren +Zebaot, är hans namn, den helige i Israel. Sitt +tyst och gå in i mörkret, du kaldéernas dotter!” +</p> + +<p> +Ett gällt skri bröt plötsligt fram över Thyra +Börjessons läppar. Hon slog händerna för ansiktet +och störtade ut. Hon sprang framåt gatan +som en skrämd hind, oavlåtligt, snabbt, som för +livet, utan tanke på de mötandes häpna, undrande +blickar, sprang och sprang, tills det kändes som +om hjärtat skulle sprängas i hennes bröst. Då +saktade hon farten, stannade ett ögonblick med +händerna tryckta mot bröstet och började så åter +gå, långsammare och långsammare, tills stegen +nästan blevo släpande tunga. +</p> + +<p> +Sommarkvällens ljusa skymning hade sänkt sig +över staden, då Thyra Börjesson instinktivt styrde +vägen mot Söder. Hon gick som i dröm, osäkert, +vacklande, nästan som en drucken. +</p> + +<p> +På Norrbro blev hon stående lutad mot bröstvärnet +och såg ner i det blanka, ilande vattnet, +som brått och oroligt dansade fram under brovalven. +Det var som om det fattats av ett yrt, +besinningslöst begär, en obändig åtrå efter havets +<a id="page-176" class="pagenum" title="176"></a> +famntag, så störtade det framåt, så kämpande, +trängdes, kappades, revos och sletos i glupsk iver +små kullriga vågor med varandra. +</p> + +<p> +Thyra Börjesson lutade sig allt längre fram +över bröstvärnet. Hon kunde icke ta sina blickar +från det dansande, blanka vattnet. Det låg något +trolskt, lockande i dess enformigt snabba rörelse. +En sugande, orolig längtan började slita i hennes +hjärta. +</p> + +<p> +Hur ljuvligt vore det icke att få bäras fram i +samma glidande, snabba takt, att brottas och +kämpa i vågspelet därnere, medan hon alltjämt +bars framåt som av osynliga händer, mjukt och +svindlande hastigt och tyst ... Och sinnena och +de brännande, svidande tankarna skulle sövas till +ro, skulle aldrig få tid att resa sina huvuden, de +skulle somna och sova, och hennes själ skulle få +ro, sjunka in i saligt lugn ... +</p> + +<p> +En slumsyster gick förbi och stack tyst bönfallande +fram sin tidning, men Thyra Börjesson +stod orörlig och såg ned i vattnet. +</p> + +<p> +Plötsligt grep en rusig herre henne brutalt i +armen och ryckte henne upp emot sig: +</p> + +<p> +— Du, Venus’ signade prästinna, vi står du här +i penséer, sluddrade han och såg henne med den +drucknes slöa närgångenhet rätt in i ansiktet. Se +så, se så, lilla duvungen, var inte motsträvig och +oresonlig nu! Inte rår jag för, att kommersen +gått dåligt i kväll, hä, hä! Seså, kom nu! ”Jag +bjuder dig kärlek och rödaste vin!” +</p> + +<p> +<a id="page-177" class="pagenum" title="177"></a> +Hans röst gled plötsligt upp i falsett, då han +försökte sjunga de sista orden, och han gav till +ett rått skratt. +</p> + +<p> +Thyra Börjesson hade ett ögonblick sett på +honom med en sömngångares oförstående, orörliga +blick. Hans cyniska skratt väckte henne. +Med en häftig rörelse slet hon sig lös och sprang +några steg framåt bron. Den druckne vinglade +efter med utbredda armar, som om han schasat på +en höna. Men i ett nu hade Thyra Börjesson vigt +och snabbt klängt uppför bröstvärnet. Ett ögonblick +blev hon stående däruppe. Hon bredde ut +armarna, som ville hon famna världen ännu en +sista gång. Ett svagt, hisnande rop banade sig +väg över <a id="corr-10"></a>hennes läppar. I en stor båge störtade +hon ned i det ilande, dansande vattnet. +</p> + +<div class="chapter"> + +<h2 class="chapter" id="chapter-0-16"> +<a id="page-178" class="pagenum" title="178"></a> +XV. +</h2> + +</div> + +<p class="first"> +Slumsystern reste sig sakta från stolen och lade +bibeln ifrån sig. +</p> + +<p> +Hon blev stående invid sängen och såg forskande +ned på Thyra Börjesson, som låg som död, +orörlig, med slutna ögonlock. Som vita blomkalkar +vilade händerna mot det vinröda täcket. +</p> + +<p> +Sov hon eller låg hon blott och tänkte över +ordet, hon nyss fått höra? +</p> + +<p> +Slumsystern böjde sig ned över sängen och +lyssnade. Andedräkten kom jämnt och susande. +</p> + +<p> +En sky av missräkning drog över slumsysterns +tärda drag. +</p> + +<p> +Ja, sannerligen, hon sov! Hon hade låtit +Herrans heliga ord lulla sig till sömns! +</p> + +<p> +Slumsystern rätade upp sig och tog ovilligt ett +par bråda, tysta fjät åt sidan. Men i nästa ögonblick +trädde hon tillbaka och började på nytt betrakta +Thyra Börjesson. +</p> + +<p> +Ett uttryck av medlidande sköt upp i hennes +tomma, ljusblå ögon, klara och genomskinliga +som glas. +</p> + +<p> +Det var ju som att ha ett sjukt barn framför +<a id="page-179" class="pagenum" title="179"></a> +sig. Det bleka, fina ansiktet och draget kring den +veka munnen rörde en på samma sätt. Och håret +var underbart. Som en guldskimrande flod flöt +det fram från nacken ned över örngottsvaret. +</p> + +<p> +Slumsystern suckade tungt. +</p> + +<p> +Såg hon inte ut som en, på vars panna Herren +tryckt sitt insegel? Och i stället var hjärtemarken +övervuxen med tistel och törne, och Herren tilläts +icke komma in och röja ... Men lov, pris och +ära vare Herren att Han var trofast och outgrundlig +i godhet och nåd! Ännu fanns tid till +frälsning. Döden hade gått miste om sitt byte. +Genom Herrens nåd hade hon, som låg där så +blek och orörlig och sinneshård ryckts undan +djävulens käftar. Genom Herrens nåd hade hon +räddats från synden att taga sitt liv och kasta bort +den dyra nådatiden ... +</p> + +<p> +Slumsystern knäppte sina händer. I hennes +ögon tändes en exalterad glans. +</p> + +<p> +Herren är stor och god. Gud är kärleken. +Vilken nåd, outrannsaklig och stor hade Han icke +låtit vederfaras henne själv! I det rätta ögonblicket +hade hon fått gå fram, där fara var å +färde. Sin ringa tjänarinna hade Herren låtit +komma till hjälp vid ett dyrköpt människolivs +räddning! +</p> + +<p> +O, aldrig skulle hon glömma sitt hjärtas saliga +glädje, då Gud hörde hennes böners rop och lät +livet vända åter i den stela, halvdöda kroppen! +Aldrig, aldrig skulle hon förgäta, hur Herren låtit +<a id="page-180" class="pagenum" title="180"></a> +sin nåd överflöda! Allting hade Han lagt till rätta, +allt hade Han underliga lett. Alla hinder hade +Han röjt ur vägen. Dagligen tillstaddes hon +kämpa med djävulen om denna arma, vilseledda +själ. Det fanns varken släkt eller vänner som +stred emot och sökte hålla den fattiga själen kvar +i synden. Hon kunde komma så ofta och stanna +så länge övriga plikter tilläte. Det fanns intet +annat motstånd att övervinna än motståndet från +henne, som låg där sovande — andligen och +lekamligen sovande. +</p> + +<p> +Men hennes motstånd, var det tysta, sega, ordlösa, +som var värre att övervinna än hädelser, +verop och förbannelser. Dag efter dag låg hon +lika tyst och stillsam, så modlös och knäckt, att +kroppen blev maktlös och tung som hos en döende. +Att höra Guds ord stred hon inte emot, men +hennes mun teg, och hjärtat förblev stängt. I +snart åtta dagar hade hon legat lika orörlig, lika +tyst, lika likgiltig. Icke en min förändrades i +hennes bleka ansikte, om man kom eller gick. +Allt studsade tillbaka från detta förstenade väsen. +Maten stod orörd, tills den tvingades i henne. +Breven som kommit lågo oöppnade. Och den enda +människan, som sökt henne, hade förbjudits att +komma in ... Den gången hade hon visat en +nästan vild energi för att få sin vilja respekterad. +Men snart nog hade hon sjunkit in i samma apati +som förr ... +</p> + +<p> +Den exalterade glansen i slumsysterns ögon +<a id="page-181" class="pagenum" title="181"></a> +hade efter hand slocknat. Hennes ansiktsdrag uttryckte +nedslagenhet och djup smärta. Plötsligt +sjönk hon på knä framför sängen och dolde ansiktet +i händerna. Så låg hon länge i tyst bön. +</p> + +<p> +Småningom blev hjärtat åter brinnande i henne. +Läpparna började mumla ödmjuka, enträgna ord, +som växte i tydlighet och styrka ju mera bedjerskan +greps av bönens makt. Till sist fylldes +rummet av hennes röst. Den blev ropande hög, +som hos en som är stadd i ångest och nöd. +</p> + +<p> +— O, Herre, Herre, jag släpper Dig icke! Giv +mig makt över hennes själ! Stå vid min sida, +hjälp mig, att jag må övervinna djävulens makt +och ge Dig henne tillbaka i evärdelig ägo. Herre, +övergiv icke hennes syndiga själ, fräls den från +ondo! Tag hennes hjärta, gör det till ett vax i +Din hand, skriv med Ditt finger livsens ord på +dess blad! Hjälp mig, Herre, att strida för Dig +om hennes fattiga själ. Ingiv mig de rätta orden! +Hjälp mig att beveka och trösta detta sargade +hjärta, som våndas under satan utan att själv förstå +det. Tag mig vid handen, led mig, lys mig +fram till målet, som Du fordom ledde Israels barn +och lyste dem i natt och mörker fram till Kanans +förlovade land ... +</p> + +<p> +Hon tystnade med ens och låg alldeles stilla. +Orden sinade för den bönhörelsens ljuvliga glädje, +som plötsligt strömmat in i hennes själ. Med +salig förvissning kände hon i sitt hjärta Herrens +löfte om bönhörelse och seger. Med salig glädje +<a id="page-182" class="pagenum" title="182"></a> +kände hon, att Herren aktat henne värdig att +med Hans hjälp förvandla en satans boning till +ett tempel, där lovsångerna icke skulle förstummas +och Herrens prisande aldrig upphöra ... +</p> + +<p> +De mumlande, stönande ljuden från bedjerskan +väckte slutligen Thyra Börjesson ur hennes slummer. +Hon slog upp ögonen och såg med en tom +blick på den knäböjande gestalten vid sina fötter. +Inte en muskel rördes i hennes bleka ansikte. +Långsamt vände hon bort blicken och såg upp +mot den skimrande blåa sommarhimmel, som +spände ut sitt kupiga tält över det stora snedfönstret. +</p> + +<p> +Långt, långt borta ifrån, likt ljudet av malande +kvarnar och fjärran brusande vatten, kom storstadens +buller dragande in genom den öppna rutan +över hennes huvud. +</p> + +<p> +Å, vad allting var avlägset, långt, långt borta +från henne. Himlen hade de hindrat henne från +att nå, och människorna i den bullrande staden +ville hon intet. Alla voro de henne så främmande +och likgiltiga. Bara ett ville hennes själ: vila +och frid ... +</p> + +<p> +Hon slöt ögonen på nytt. Å, vad varje lem +värkte av trötthet! Hela hennes varelse kändes +tung som bly ... Hur ljuvligt att få somna in för +evigt, sjunka djupare och djupare in i vila och +frid ... salig ro ... salig vila ... +</p> + +<p> +Den mumlande rösten tog plötsligt till i styrka. +Den växte, steg, skälvde, tiggde, starkare, högre, +<a id="page-183" class="pagenum" title="183"></a> +i bävande hänförelse. En ilning av plötslig skräck +gick genom Thyra Börjessons hjärta. Hon satte +sig häftigt upp och lyssnade spänt. +</p> + +<p> +— Herre övergiv icke hennes syndiga själ, fräls +den från ondo! Tag hennes hjärta, gör det till +ett vax i Din hand, skriv med Ditt finger livsens +ord på dess blad ... +</p> + +<p> +Det spända uttrycket i Thyra Börjessons blick +slappnade plötsligt. Hon sjönk tillbaka mot kudden. +Varje ord kändes som ett knivstyng i hennes +hjärta. Hon slog händerna för ansiktet. Gråten +grep om hennes strupe, tryckte ihop den, spände +och gurglade i hennes bröst. Hon svalde krampaktigt, +hennes kropp knöts i motstånd, hon bet +samman tänderna, men intet halp. +</p> + +<p> +Som en brusande vårflod, som i sprudlande kraft +bryter alla fördämningar, vällde tårarna plötsligt +fram ur hennes ögon. Hela hennes varelse skakade +under konvulsiviska snyftningar. +</p> + +<p> +Slumsystern lyfte långsamt huvudet. Hennes +glasklara, genomskinliga ögon sågo med ett hänfört, +halvt frånvarande uttryck rätt ut i rummet. +Över det tärda ansiktet låg ett återsken av bönens +extas. Hennes ögon sågo ännu in i Herrens härlighet, +och öronen hörde Hans ords ljuvlighet. +</p> + +<p> +Långsamt reste hon sig från sin knäböjande +ställning. Hon blev stående orörlig, glömsk av +tid och rum. De häftiga snyftningarna väckte +henne slutligen. Hon strök sig över panna och +ögon som en, som vaknat ur en djup sömn. Med +<a id="page-184" class="pagenum" title="184"></a> +en förvirrad, oförstående blick såg hon på Thyra +Börjesson. Så förstod hon med ens. En förklarad +glans spred sig över hennes ansikte. Hon sjönk +överväldigad ned på sängkanten och tog Thyra +Börjessons hand i sin. +</p> + +<p> +— Halleluja, Herren är nära, sade hon med +en röst, som lät andfådd av sinnesrörelse. Nu +är behaglig tid, nu är frälsningens dag! Statt +upp och gå till din Fader! Si, allting är redo! +</p> + +<p> +Thyra Börjessons snyftningar upphörde plötsligt. +I nästa ögonblick togo de till med förnyad +styrka. +</p> + +<p> +— För mig finns ingen frälsning, sade hon +slutligen med rösten darrande av gråt, mig har +krukomakaren gjort till oheder. +</p> + +<p> +Slumsystern satt tyst en stund. Så sade hon +stilla med trosvisshetens fasthet i rösten: +</p> + +<p> +— Tro på Herren Jesus, så varder du frälst. +Ingen kan gå förlorad till evig tid, som böjer sitt +hjärta till Honom. +</p> + +<p> +Thyra Börjesson upphörde plötsligt att gråta. +</p> + +<p> +Det blev dödstyst i rummet. Storstadens entoniga +sång drog då och då in genom den öppna +rutan, kom och blev borta, föll och steg i enformig +regelbundenhet. +</p> + +<p> +Så började slumsystern åter tala. Hennes röst +lät mjuk och stilla, monoton, som om hon läst ur +en bok. +</p> + +<p> +— Si, säger Herren, jag står för dörren och +klappar; den som hörer min röst och upplåter, +<a id="page-185" class="pagenum" title="185"></a> +till honom vill jag ingå ... O, så skynda då, låt +upp hjärtedörren, bjud Herren stiga in, giv +Honom som offer alla livets gåvor och krafter! +Då skall Han för visso säga en gång: det hon +kunde, det gjorde hon ... +</p> + +<p> +Åter blev det dödstyst i rummet. +</p> + +<p> +Plötsligt satte sig Thyra Börjesson upp. Håret +föll som en gyllene mantel kring hennes axlar. +Hon knäppte ihop händerna och lyfte sina förgråtna +ögon mot den blåa sommarhimlen. Hennes +röst kom liksom långt borta ifrån. +</p> + +<p> +— Mitt hjärta är som ett svidande sår i mitt +bröst, ty Gud har äntligen öppnat mina ögon: +egoism, synd och fåfänglighet var hela mitt liv. +Så vill jag börja på nytt i anda och sanning. Hjälp +mig, Gud, att leva för Dig och andra! Styrk min +vilja till det goda! Vänd av Din vrede från mitt +huvud! Giv mig glömska och ro! Giv mig Din +frid och välsignelse! +</p> + +<p> +Ett blekt, förklarat ljus spred sig över slumsysterns +tärda drag. Hon reste sig upp och lade +välsignande sina händer på Thyra Börjessons +huvud. +</p> + +<p> +— Ske alltså! Lyse Herrens ljus över din stig +nu och i all evighet! Och dig, Herre, storhetens +och trofasthetens Gud, vare lov, pris och ära, +ty stora ting har Du gjort med oss, Dina tjänarinnor! +Prisad vare Du, kärlekens Gud! Ett ögonblick +varar Din vrede, men hela livet Din nåd. +</p> + +<div class="trnote chapter"> +<p class="transnote"> +Noteringar: +</p> + +<p> +Originalets grammatik, stavning och interpunktion har mestadels bibehållits. +Uppenbarliga fel har rättats utan notis. Ytterligare korrekturer är som +följande (innan/efter): +</p> + + + +<ul> + +<li> +... i dina ögon<span class="underline">.</span> ...<br> +... i dina ögon<a href="#corr-8"><span class="underline">?</span></a> ...<br> +</li> + +<li> +... väg över <span class="underline">dennes</span> läppar. I en stor båge störtade ...<br> +... väg över <a href="#corr-10"><span class="underline">hennes</span></a> läppar. I en stor båge störtade ...<br> +</li> +</ul> +</div> + + +<div style='text-align:center'>*** END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 75751 ***</div> +</body> +</html> + diff --git a/75751-h/images/cover.jpg b/75751-h/images/cover.jpg Binary files differnew file mode 100644 index 0000000..0570a16 --- /dev/null +++ b/75751-h/images/cover.jpg diff --git a/LICENSE.txt b/LICENSE.txt new file mode 100644 index 0000000..b5dba15 --- /dev/null +++ b/LICENSE.txt @@ -0,0 +1,11 @@ +This book, including all associated images, markup, improvements, +metadata, and any other content or labor, has been confirmed to be +in the PUBLIC DOMAIN IN THE UNITED STATES. + +Procedures for determining public domain status are described in +the "Copyright How-To" at https://www.gutenberg.org. + +No investigation has been made concerning possible copyrights in +jurisdictions other than the United States. Anyone seeking to utilize +this book outside of the United States should confirm copyright +status under the laws that apply to them. diff --git a/README.md b/README.md new file mode 100644 index 0000000..ebde822 --- /dev/null +++ b/README.md @@ -0,0 +1,2 @@ +Project Gutenberg (https://www.gutenberg.org) public repository for +book #75751 (https://www.gutenberg.org/ebooks/75751) |
