diff options
Diffstat (limited to '26479-h')
| -rw-r--r-- | 26479-h/26479-h.htm | 7153 | ||||
| -rw-r--r-- | 26479-h/images/cap_1.png | bin | 0 -> 388 bytes | |||
| -rw-r--r-- | 26479-h/images/cap_A.png | bin | 0 -> 744 bytes | |||
| -rw-r--r-- | 26479-h/images/cap_B.png | bin | 0 -> 684 bytes | |||
| -rw-r--r-- | 26479-h/images/cap_D.png | bin | 0 -> 772 bytes | |||
| -rw-r--r-- | 26479-h/images/cap_E.png | bin | 0 -> 672 bytes | |||
| -rw-r--r-- | 26479-h/images/cap_F.png | bin | 0 -> 573 bytes | |||
| -rw-r--r-- | 26479-h/images/cap_H.png | bin | 0 -> 746 bytes | |||
| -rw-r--r-- | 26479-h/images/cap_H_ital.png | bin | 0 -> 416 bytes | |||
| -rw-r--r-- | 26479-h/images/cap_J.png | bin | 0 -> 567 bytes | |||
| -rw-r--r-- | 26479-h/images/cap_N.png | bin | 0 -> 652 bytes | |||
| -rw-r--r-- | 26479-h/images/cap_N1.png | bin | 0 -> 893 bytes | |||
| -rw-r--r-- | 26479-h/images/cap_R.png | bin | 0 -> 718 bytes | |||
| -rw-r--r-- | 26479-h/images/cap_S.png | bin | 0 -> 569 bytes | |||
| -rw-r--r-- | 26479-h/images/cap_U.png | bin | 0 -> 895 bytes | |||
| -rw-r--r-- | 26479-h/images/cover.jpg | bin | 0 -> 33150 bytes | |||
| -rw-r--r-- | 26479-h/images/cover2.png | bin | 0 -> 18609 bytes | |||
| -rw-r--r-- | 26479-h/images/cover_back.png | bin | 0 -> 6560 bytes | |||
| -rw-r--r-- | 26479-h/images/head1.png | bin | 0 -> 11397 bytes | |||
| -rw-r--r-- | 26479-h/images/head10_83.png | bin | 0 -> 8894 bytes | |||
| -rw-r--r-- | 26479-h/images/head113.png | bin | 0 -> 10207 bytes | |||
| -rw-r--r-- | 26479-h/images/head127.png | bin | 0 -> 10009 bytes | |||
| -rw-r--r-- | 26479-h/images/head136.png | bin | 0 -> 8687 bytes | |||
| -rw-r--r-- | 26479-h/images/head143.png | bin | 0 -> 9143 bytes | |||
| -rw-r--r-- | 26479-h/images/head154.png | bin | 0 -> 9145 bytes | |||
| -rw-r--r-- | 26479-h/images/head167.png | bin | 0 -> 9729 bytes | |||
| -rw-r--r-- | 26479-h/images/head180.png | bin | 0 -> 8945 bytes | |||
| -rw-r--r-- | 26479-h/images/head187.png | bin | 0 -> 9853 bytes | |||
| -rw-r--r-- | 26479-h/images/head198.png | bin | 0 -> 7439 bytes | |||
| -rw-r--r-- | 26479-h/images/head209.png | bin | 0 -> 7559 bytes | |||
| -rw-r--r-- | 26479-h/images/head27.png | bin | 0 -> 10086 bytes | |||
| -rw-r--r-- | 26479-h/images/head40.png | bin | 0 -> 11014 bytes | |||
| -rw-r--r-- | 26479-h/images/head53.png | bin | 0 -> 9091 bytes | |||
| -rw-r--r-- | 26479-h/images/head70.png | bin | 0 -> 9119 bytes | |||
| -rw-r--r-- | 26479-h/images/head98.png | bin | 0 -> 9290 bytes | |||
| -rw-r--r-- | 26479-h/images/tail112.png | bin | 0 -> 1413 bytes | |||
| -rw-r--r-- | 26479-h/images/tail126_179.png | bin | 0 -> 892 bytes | |||
| -rw-r--r-- | 26479-h/images/tail142.png | bin | 0 -> 969 bytes | |||
| -rw-r--r-- | 26479-h/images/tail186.png | bin | 0 -> 1158 bytes | |||
| -rw-r--r-- | 26479-h/images/tail197.png | bin | 0 -> 1724 bytes | |||
| -rw-r--r-- | 26479-h/images/tail208.png | bin | 0 -> 2036 bytes | |||
| -rw-r--r-- | 26479-h/images/tail243.png | bin | 0 -> 1815 bytes | |||
| -rw-r--r-- | 26479-h/images/tail26_69.png | bin | 0 -> 878 bytes | |||
| -rw-r--r-- | 26479-h/images/tail39_135.png | bin | 0 -> 911 bytes | |||
| -rw-r--r-- | 26479-h/images/tail52.png | bin | 0 -> 871 bytes | |||
| -rw-r--r-- | 26479-h/images/tail82_153.png | bin | 0 -> 726 bytes | |||
| -rw-r--r-- | 26479-h/images/tail9.png | bin | 0 -> 518 bytes | |||
| -rw-r--r-- | 26479-h/images/tail97.png | bin | 0 -> 1265 bytes | |||
| -rw-r--r-- | 26479-h/images/tail_i2_166.png | bin | 0 -> 1188 bytes | |||
| -rw-r--r-- | 26479-h/images/tail_i5.png | bin | 0 -> 409 bytes |
50 files changed, 7153 insertions, 0 deletions
diff --git a/26479-h/26479-h.htm b/26479-h/26479-h.htm new file mode 100644 index 0000000..6a39a1f --- /dev/null +++ b/26479-h/26479-h.htm @@ -0,0 +1,7153 @@ + +<!DOCTYPE HTML PUBLIC "-//W3C//DTD HTML 4.01 Transitional//EN"> +<html> +<head> +<title>I Utvecklingstid</title> +<meta http-equiv = "Content-Type" content = "text/html; charset=UTF-8"> + +<style type = "text/css"> + +body {margin-left: 10%; margin-right: 10%;} +div.titlepage, div.intro {margin-top: 4em; margin-bottom: 4em;} + +hr {width: 80%; margin-top: 1em; margin-bottom: 1em; text-align: center;} +hr.mid {width: 40%;} +hr.tiny {width: 20%;} + +h1, h2, h3, h4, h5, h6 {text-align: center; font-style: normal; +font-weight: normal; line-height: 1.5; margin-top: .5em; +margin-bottom: .5em;} + +h1 {font-size: 250%;} +div.titlepage h1 {margin-top: .6em; margin-bottom: .6em;} +h2 {font-size: 150%;} +div.titlepage h2 {margin-top: 1em; margin-bottom: 1em;} +h3 {font-size: 133%;} +div.titlepage h3 {margin-top: 1.15em; margin-bottom: 1.15em;} +h3.boldf {font-weight: bold;} +h4 {font-size: 120%;} +div.intro h4 {font-style: italic; font-weight: bold; +font-family: sans-serif;} +h5 {font-size: 100%;} +div.titlepage h5 {margin-top: 1.5em; margin-bottom: 1.5em;} +h6 {font-size: 85%;} + +p {margin-top: .5em; margin-bottom: 0em; line-height: 1.2;} + +p.illustration {text-align: center; margin-top: 1em; margin-bottom: 1em;} +p.illustration.tail {margin-bottom: 8em;} +p.illustration.head {margin-bottom: 4em;} + +div.center p {text-align: center;} +p.right {text-align: right;} + +p.righthalf {margin-left: 50%; text-align: center;} +p.larger {font-size: 120%;} + +div.intro {font-style: italic;} + +div.verse {margin: .5em 4em;} +div.verse p {margin-top: 0; margin-left: 4em; text-indent: -4em;} + + +/* decorative cap */ + +span.firstletter {float: left; padding-right: .67em; margin-top: -.5em;} +span.firstword {margin-left: -.5em;} + + +/* text formatting */ + +span.smaller {font-size: 88%;} + + +/* my additions */ + +/* correction popup */ + +ins.correction {text-decoration: none; border-bottom: thin dotted red;} + +/* page number */ + +span.pagenum {position: absolute; right: 2%; font-size: 95%; +font-weight: normal; font-style: normal; text-align: right; +text-indent: 0em;} + +/* Transcriber's Note */ + +.mynote {background-color: #DDE; color: #000; +font-family: sans-serif; font-size: 90%;} + +div.mynote {margin: 1em 5%; padding: .5em 1em 1em;} +p.mynote {margin: 1em 5%; padding: 1em;} +div.mynote a {text-decoration: none;} + +</style> +</head> + +<body> + + +<pre> + +The Project Gutenberg EBook of I Utvecklingstid, by Toini Mathilda Topelius + +This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with +almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or +re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included +with this eBook or online at www.gutenberg.org + + +Title: I Utvecklingstid + En berättelse om flickor + +Author: Toini Mathilda Topelius + +Release Date: August 29, 2008 [EBook #26479] + +Language: Swedish + +Character set encoding: UTF-8 + +*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK I UTVECKLINGSTID *** + + + + +Produced by Louise Hope, Jason Isbell and the Online +Distributed Proofreading Team at https://www.pgdp.net (This +file was produced from images generously made available +by The Internet Archive) + + + + + + +</pre> + + +<div class = "mynote"> + +<p><a name = "start" id = "start">Denna text</a> använder utf-8 +(unicode) som teckenkodning. Om apostrofer, citationstecken eller å, ä, +ö i denna text inte visas korrekt så kanske din webläsare inte är +kompatibel eller saknar teckensnitt. Kontrollera först att din webläsare +har teckenupsättning eller teckenkodning ("character set" eller "file +encoding") inställt på Unicode (UTF-8). Du kan också behöva byta +teckensnitt i din webläsare.</p> + +</div> + +<p class = "illustration"> +<img src = "images/cover2.png" width = "301" height = "498" +alt = "cover"> +</p> + +<div class = "titlepage"> + +<h1>I UTVECKLINGSTID.</h1> + +<h2>EN BERÄTTELSE OM FLICKOR</h2> + +<h5>AF</h5> + +<h3 class = "boldf">TEA.<br> + </h3> + +<p class = "illustration"> +<img src = "images/tail_i2_166.png" width = "94" height = "41" +alt = "dekoration"> +</p> + +<h5> <br> + <br> +HELSINGFORS 1889.<br> +<b>G. W. EDLUNDS FÖRLAG.</b></h5> + +</div> + +<hr class = "mid"> + +<h5><b>HELSINGFORS,</b><br> +<span class = "smaller"> +J. SIMELII ARFVINGARS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG,</span><br> +1889.</h5> + +<hr class = "mid"> + +<div class = "intro"> + +<h4>Till mina flickor.</h4> + +<p><img src = "images/cap_H_ital.png" width = "25" height = "27" alt = +"H" align = "left">vad tänker ungbjörken, när hon om våren känner +verldens friska vindar fläkta mellan sina löf; hvad tänker knoppen, när +han känner det ena efter det andra af sina hjertblad vecklas ut för dagg +och sol; hvad tänker kycklingen, när han förundrad kryper ut ur ägget; +hvad tänker fjäriln, när han första gången pröfvar sina färska unga +vingar i sol och fri luft; hvad tänker flickan, när hon står vid +ungdomens tröskel och full af längtan sträcker famnen mot en okänd +framtid?</p> + +<p>Ja — hvem kan veta allt detta?</p> + +<p>I efterföljande blad har jag sökt teckna en del af de stämningar och +känslor, hvilka likt underbara nya fåglar sväfva kring gränsen mellan +barndom och ungdom. De äro svåra att fånga, och måhända har jag +misslyckats. Jag är den första att erkänna, att det finaste i ett ungt +flickhjerta, det som är henne innerst heligt och dyrbart och som jag +ville kalla barndomsengelns spår i hennes själ — det kan aldrig +tydas och vidröras. Ty det är den osynliga, halft omedvetna tråd, som +utgör sambandet mellan hennes lifs upphof och ändamål — Gud.</p> + +<p>Likaså har jag sökt antyda det väntande lifvets ansvar. Låt det ej +förskräcka eder. Först när vi känna oss, ej blott som glada barn, men +ock som menniskor, skapade för en uppgift, — först då får lifvet +form och innehåll.</p> + +<p>Unga barn! Raska flickor! Lifvet är så stort och rikt och verlden så +skön. Njut dem, men ej med förbundna ögon. Att älska, tro, hoppas +— och arbeta med modiga hjertan, — se der eder uppgift!</p> + +<p>Att denna berättelse handlar nästan uteslutande om flickor, kommer +sig deraf, att hon ursprungligen var afsedd att ingå i „Nya +Trollsländan“ som en fortsättning på en derstädes införd berättelse om +gossarnes kamratlif. Men då hon växte för stor för den lilla +Trollsländans vingar, fick hon lof att söka sig ut i eget omslag.</p> + +<p>Helsingfors i November 1889.</p> + +<p class = "right larger">Förf.</p> + +<p class = "illustration tail"> +<img src = "images/tail_i5.png" width = "130" height = "16" +alt = "dekoration"></p> +</div> + + +<span class = "pagenum">1</span> + +<p class = "illustration head"> +<img src = "images/head1.png" width = "454" height = "77" +alt = "dekoration"></p> + + +<p><span class = "firstletter"> +<img src = "images/cap_N1.png" width = "31" height = "56" +alt = "N"></span><span class = "firstword">å,</span> tänker Bella börja +terminen med att komma för sent till skolan? — brummade Lena och +nedfälde med brak vedklabbarna framför kakelugnen. — Klockan är +öfver sju, och de andra sitta redan vid kaffebordet.</p> + +<p>Bella satte sig upp och gnuggade sina ögon. Det var ju 15 Januari. +Och hon, som så när glömt det! Hon hade vant sig att sofva så länge +under jullofvet. — Öfver sju! Hvad skulle mamma säga? Bella hade i +går lofvat hugga socker och sy fast ett par knappar i Bengts väst, innan +hon gick i skolan. Nu gälde det att vara flink.</p> + +<p>— Söta Lena, hit med bunken, jag törs väl ej strejka från +badet.</p> + +<p>Hon klef beslutsamt i det kalla vattnet, ref sig med en grof handduk, +så hon var röd som en kräfta och kröp i kläderna. Håret tog icke lång +tid, det var lyckligtvis kort, och nu var hon färdig.</p> + +<span class = "pagenum">2</span> +<p>I matsalen sutto föräldrarna och syskonen redan vid kaffebordet, då +Bella kom. Mamma visade leende på sockerskålen, som fylt sig sjelf, och +Bengt drog i sina knappar, som han fastsytt med jerntråd, stark nog att +hänga skålpundsvigter vid. Småsyskonen, Lulle, Lisi och Helmi slogo ned +på henne med sina angelägenheter och det gick en god stund, innan hon på +sitt vänliga sätt gjort sig af med dem och fått tid att äta sin +frukost.</p> + +<p>Januarimorgonen var frostig och klar och hon kom med blossande kinder +till skolan. Hvilket stoj, hvilket prat, det hördes ända ut i farstun. +Tamburen var full af stampande, flåsande, pratande flickor, som pelsade +af sig och sökte öfverrösta hvarandra.</p> + +<p>— God dag, Ada! . . God dag, Pelle! . . . God dag! God dag! +hördes från alla håll. — — Godt nytt år, Gerta! +. . . Hur har du mått? Hvad har du gjort under julen? . . +Jag har varit rest till landet . . . Åh! . . Har du fått +många julklappar? etc. etc. ljöd det från hundratals ifriga munnar. +Föreståndarinnan kom vänligt helsande in och sökte nedtysta dem, men det +lyckades blott för en stund. Frågor och svar, utrop och skratt haglade +från alla sidor, man var glad att se hvarandra igen och nyfiken och full +af intressanta meddelanden.</p> + +<span class = "pagenum">3</span> +<p>Bella omringades strax af en flock kamrater. Hon var allas gunstling, +man täflade om henne och skämde bort henne af alla krafter.</p> + +<p>Agnes Lund tog henne under armen och drog henne bort med sig. — +Kom, skall du få se min splitternya muff. Jag har så länge önskat mig en +hvit Angora muff, sådan som Emilie Rosenskjölds, och nu gaf pappa mig en +till julklapp.</p> + +<p>— Nej vänta, Bella, du måste titta hit först, — ropade +Lilli Enestam. — Den här urkeden fick jag. Är den ej +förtjusande?</p> + +<p>— Hör du, Bella, — skrek en tredje, — fick du den +der boken du önskade?</p> + +<p>— Bella, kom, skall du få något godt. Vi plundrade julgranen +först i går och jag tog med mig af de bästa konfekterna åt dig.</p> + +<p>— Bella, vill du ha mitt nyaste porträtt? — frågade Jenny +Stenman, en vacker, litet kokett flicka med krusad pannlugg och modern +klädning. Hon räckte fram sitt kort åt Bella, som leende skakade på +hufvudet.</p> + +<p>— Jenny, jag tycker mer om det jag har, det är enklare än +detta.</p> + +<p>— Ja, jag var yngre då, — sade Jenny och såg med välbehag +på sina vackra drag.</p> + +<p>— Bella, nu <i>måste</i> du komma litet till oss, +<span class = "pagenum">4</span> +— ropade ett par flickor och trängde sig framom de andra. — +Vi ha ju knapt fått säga dig god dag.</p> + +<p>Bella var som i en qvarn. Hon skulle höra på alla, svara alla, se +vänlig ut och dela sig i minst tjugu lika stora delar för att icke +förfördela någon. Hon hade också en märkvärdig förmåga att räcka till +för alla och ingen kunde egentligen berömma sig af att stå henne närmare +än de andra.</p> + +<p>Medan kamraterna sorlade omkring henne varseblef hon på sista bänken +i klassrummet en nykomling, som alls icke tycktes egna dem någon +uppmärksamhet. Det var en lång, mörklätt flicka med allvarsamma bruna +ögon. Hon bläddrade i sin bok, såg stundom otåligt på klockan, men +låtsade icke om de nyfikna blickar som skjöto fram till henne från +flickgrupperna.</p> + +<p>— Hvem är den der nya? — hviskade Bella och såg bort till +sista bänken.</p> + +<p>— Hon skall heta Rappe, — hviskade Siri Linder tillbaka. +— Från landet. Min kusin Elna har berättat om en mycket underlig +flicka som bodde nära dem och hette Hanna Rappe. Jag undrar just om det +är hon.</p> + +<p>Nu ringde klockan och alla klasserna samlades till bön. Bella hörde +alls icke på och hennes ögon drogos allt emellanåt till den nya +kamraten, +<span class = "pagenum">5</span> +som hon såg stå der med ett nästan dystert uttryck i ögonen.</p> + +<p>Under loppet af timmen, när betygen granskades och lexorna bestämdes, +var Bella mycket förströdd. Hon ertappade sig med att oupphörligt titta +bort till sista bänken och räkna ut hurudan flicka den der nya +egentligen var. Hon såg icke vänlig ut åtminstone och svarade nästan +buttert på föreståndarinnans tilltal.</p> + +<p>När de skulle gå, sökte Bella ett tillfälle att närma sig henne, men +det lyckades ej. Sjelf var hon blyg, och den andra höll sig afsigtligt +tillbaka. Flickorna lemnade Bella dessutom ej i fred; två af dem togo +henne under armen och tågade af med henne under ifrigt samspråk.</p> + +<p>— Hvad hon ser bra ut, den der Rappe, — sade Lilli +Enestam, när de kommit ut på gatan.</p> + +<p>— Nå, jag vet ej just, — sade Agnes Lund. — Såg ni, +hon var klädd i gröfsta halfylle, sådant som våra pigor ej skulle täckas +gå med.</p> + +<p>— Hon är kanske fattig, — yttrade Bella urskuldande.</p> + +<p>— Och en sådan paletå hon hade! — fortfor Agnes med +energiskt ogillande. — Lång och slät som en säck, och med fickor +stora som . . . den här skolväskan. Hon går alltid med +händerna i fickorna och har påsvantar, som andra gatpojkar.</p> + +<span class = "pagenum">6</span> +<p>— Men bra ser hon ut, — envisades Lilli. — Håret +faller så vackert öfver pannan och hennes ögon! . . . Inte har +<i>jag</i> sett sådana ögon förr.</p> + +<p>Följande dag voro Bellas tankar så upptagna af den nya kamraten, att +hon tillochmed en gång under timmen svarade uppåt väggarna. Hon blef +mörkröd af förlägenhet; det hade ej hittills händt att hon varit +ouppmärksam. Med en kraftig viljeansträngning tvang hon sig att lyssna +med uppmärksamhet, men hon kunde ej låta bli att i tysthet gifva akt på +Rappe. Hon märkte huru väl hon svarade, icke med flickors vanliga +famlande efter uttryck, huru säker hon var i alla ämnen och huru hon +bemötte lärare och kamrater med en viss afmätt likgiltighet, som höll +dem på afstånd. Detta på sätt och vis eggade Bella, som ännu aldrig +blifvit tillbakavisad, då hon vänligt närmat sig någon.</p> + +<p>Vid bortgåendet kom en tillfällighet henne till hjelp. Hon märkte att +den nya kamraten sökte sin ena galosch och skyndade att hjelpa henne. +Efter något letande fann hon en, som saknade make och gick med den till +henne.</p> + +<p>— Är denna din? — frågade hon. — Här står +H. R. Hvad är ditt förnamn?</p> + +<p>— Hanna, — svarade den tilltalade och gaf för första +gången Bella en vänlig blick.</p> + +<span class = "pagenum">7</span> +<p>— Hanna! Det är mitt älsklingsnamn, — utbrast Bella glad. +— Det är roligt att du heter så. Hvar bor du, får jag följa dig +hem?</p> + +<p>— Jag bor på Annegatan, — sade Hanna utan att låtsa om +den senare frågan.</p> + +<p>Men Bella var fast besluten att icke låta dörren på nytt slå igen +mellan dem. Hon klädde sig skyndsamt och upphann Hanna just i detsamma +denna steg utför trapporna.</p> + +<p>— Får jag följa dig? — bad hon med något i stämman, som +gjorde det omöjligt för Hanna att neka. — Jag bor alldeles nära +Annegatan, så vi ha ändå samma väg.</p> + +<p>— Inte är jag något trefligt sällskap, men kom om du vill.</p> + +<p>De gingo tysta en stund. Slutligen sade Hanna tvärt.</p> + +<p>— De skämma bort dig på klassen, ser jag.</p> + +<p>Bella rodnade och visste ej rätt hvad hon skulle svara.</p> + +<p>— Jag kände en flicka, — fortfor Hanna, — som var +god som du, men som tanter och kamrater i grund förderfvade. Hon blef så +van att alltid få sin vilja fram och att alltid blifva uppmärksammad, +att hon aldrig var nöjd med mindre man beundrade och böjde sig för +henne. +<span class = "pagenum">8</span> +Jag fruktar att också du kan bli snedvriden, om det fortgår så här.</p> + +<p>Ett litet stygn i Bellas samvete visade henne att Hannas fruktan ej +var alldeles ogrundad. Hennes glada leende försvann och hon frågade +oroligt, — tror du verkligt att jag håller på att bli +bortskämd?</p> + +<p>— Det skulle förvåna mig, om du ej blefve det. Att ständigt bli +observerad, matad med vänskapsbetygelser, kyssar och smek och smicker, +det är lika ohelsosamt för karakteren, som sötsaker för magen.</p> + +<p>— Det är inte sant, att flickorna smickra mig, — utbrast +Bella med ett bortskämdt barns otålighet. — De hålla verkligt af +mig. Men, för resten, hvad angår detta dig? Hvarför sätter du dig till +doms öfver mig, innan vi ännu sett hvarandra två dagar? Det har du icke +rätt till.</p> + +<p>Nu var det Hannas tur att bli röd och hon svarade temligen +ovänligt:</p> + +<p>— Jag säger alltid som jag tänker och rår ej för, att sanningen +föreföll dig bäsk.</p> + +<p>De gingo en stund tysta, hvardera kände sig smått sårad. Slutligen +tvang Hannas eftertanke henne att gifva Bella rätt. Hon, en främling, +borde verkligen icke tränga sig på med sin åsigt. Och hvad angick +flickornas uppförande henne? +<span class = "pagenum">9</span> +Icke det ringaste. Och icke Bella heller; hon hade ingen rätt att göra +henne ledsen.</p> + +<p>Hon öfvervann sin tvärhet, tog Bellas arm i sin och sade med ett +tonfall, som kom Bella att förvånad se upp: — förlåt mig!</p> + +<p>Hvarifrån kom detta varma och mjuka i stämman, som trängde rakt in i +Bellas försonliga hjerta? Hon tryckte tyst Hannas hand, och som hon nu +var vid sitt hörn, skildes de åt med en nick.</p> + +<p>Bella funderade hela dagen öfver den nya kamraten. Hon <i>var</i> +underlig, olik alla dem hon kände. Så frånstötande, och dock så +tilldragande. Och hur hon talade, — nästan som stort folk. Men hon +borde icke antaga en sådan förmyndareton, det tänkte Bella visst icke +tåla.</p> + +<p>Om Bella tyckte om henne? <i>Nej.</i> Det vill säga . . . +kanske ändå litet, ty hon såg så sann ut. Men hon hade visst ett hårdt +och elakt hjerta. Att säga om kamraterna att de smickrade! Det var ju +detsamma som att beskylla dem för falskhet. Hon var bestämdt elak. Men +hvarifrån kom då det der ångerfulla: förlåt? Bella skakade undrande på +hufvudet och visste ej rätt hvad hon skulle tro.</p> + +<p class = "illustration tail"> +<img src = "images/tail9.png" width = "130" height = "14" +alt = "dekoration"></p> + + + + +<span class = "pagenum">10</span> + +<p class = "illustration head"> +<img src = "images/head10_83.png" width = "461" height = "58" +alt = "dekoration"></p> + + +<p><span class = "firstletter"> +<img src = "images/cap_B.png" width = "31" height = "63" +alt = "B"></span><span class = "firstword">ella</span> Palmfelts hem var +icke rikt och icke heller fattigt, men det var ett godt hem i detta ords +bästa bemärkelse. Hennes far var en sällsynt redbar karakter, en +anspråkslös och tystlåten, men icke dess mindre vinnande personlighet, +som med outtröttlig samvetsgranhet arbetade för de sina. Hennes mor var +en af dessa milda och dock fasta qvinnor, hvilka, utan att synas bråka +det minsta, likväl vinna ett oinskränkt inflytande öfver sin omgifning. +Hon hade varit lärarinna innan hon blef gift, hade haft många barn under +sin ledning och lärt sig älska dem och förstå deras olika naturer. När +hon sjelf fick barn, sökte hon uppfostra dessa efter de grundsatser hon +valt sig för lifvet, icke planlöst och på „må få“, som många mödrar +tyvärr göra. Mången ansåg henne sträng, emedan hon stundom nekade sina +barn i andras ögon oskyldiga nöjen. Men hon visste af egen erfarenhet +huru hårdt lifvet sedan skulle synas dem, om hon nu lindade dem i bomull +<span class = "pagenum">11</span> +och vande dem vid att aldrig behöfva lägga band på några önskningar.</p> + +<p>Den äldste sonen, Bengt, var lik sin far, en klok, anspråkslös gosse +med goda siffror i skolan och ett stillsamt lynne. Han var sjutton år +och stod på en vänlig, kamratlik fot till sin två år yngre syster Bella +och till flickor i allmänhet. Skulle hans mor kunnat, hade hon satt de +begge syskonen i en samskola, men sådana funnos icke den tid de begynte +sin skolgång. Hvarför åtskilja en bror och en syster under den tid, då +ett så starkt band som gemensamhet i arbete och i allvarligare intressen +kunde draga dem till hvarandra för hela lifvet? Hon försökte genom sin +uppfostran närma dem till hvarandra så mycket som möjligt för att +derigenom motverka följderna af separatundervisningen.</p> + +<p>Bella var, hvad de flesta skulle kalla, „en söt flicka“. Hon var +glad, utan att vara yr, med en naturlig enkelhet och flärdlöshet, som +trotsade kamraters och anhörigas afguderi. Hon var omutligt +samvetsgrann, kunde alltid sina lexor, var alltid hjelpsam och trodde +godt om alla menniskor. Men hon var alltför lätt ledd och häri låg +största faran för henne. Hon kunde så lätt blifva en af dessa „söta +flickor“, hvilka ingenting annat äro än söta, som icke tänka, icke bilda +<span class = "pagenum">12</span> +sig en enda egen åsigt, icke begära mer af lifvet, än att få vara små +söta, sorglösa dockor. Hennes mor såg detta och försökte väcka hennes +karakter. Hon fruktade kamraternas blinda tillgifvenhet, som så lätt +kunde missleda denna veka, outvecklade natur.</p> + +<p>De yngre barnen voro råämnen af olika slag, hvilka en god uppfostran +kunde bearbeta till duglig vara. Der fans egensinne och trots, häftighet +och ostyrighet, visserligen svåra stötestenar för en uppfostrarinna, men +långtifrån de värsta. Och under den kärleksfulla tuktan de små viljorna +undergingo, slipades och omformades de att småningom motsvara hvad man +förstår med en ädel karakter.</p> + +<p>När Bella kom från skolan gick hon in till sin mor för att omtala sin +nya bekantskap. — Du kan ej tro, mamma, hvad hon är underlig och +olik oss andra. Jag undrar om <i>du</i> ens skulle förstå dig på henne. +Tänk, att ordentligt lexa upp mig första gången vi talade med +hvarandra.</p> + +<p>Fru Palmfelt lyssnade intresserad. Hon var inom sig glad öfver att +den nya kamraten åtminstone icke skulle skämma bort Bella. Och då hon +såg hvilket djupt intryck Bella mottagit af henne och sjelf ville +öfvertyga sig om huruvida +<span class = "pagenum">13</span> +detta borde uppmuntras eller icke, lofvade hon Bella att bjuda Hanna +Rappe till sig.</p> + +<p>Bella gick och fröjdade sig häråt en hel vecka och sökte under tiden +komma Hanna närmare. Hon gick ibland och satte sig bredvid henne under +qvarterna och sökte inleda ett samtal. Ibland gick det, då Hanna var på +det humöret, ibland fick hon endast korta, trumpna svar eller ett halft +ovänligt: — låt mig vara i fred.</p> + +<p>Det oaktadt tröttnade Bella ej att försöka vinna henne. En +oförklarlig sympati drog henne ständigt till Hannas sida, och kamraterna +sågo med afund huru hon allt oftare föredrog hennes sällskap framför +deras. Det harmade isynnerhet Jenny Stenman och Agnes Lund, hvilka begge +voro förälskade i Bella och täflade att vinna henne med högar af +karameller och hemlighetsfulla förtroenden. Bella var vänlig mot dem, +som mot alla, men hon tröttnade småningom vid deras innehållslösa +pladder och längtade tillbaka till Hannas sunda, kraftiga, alltid +väckande samtal.</p> + +<p>Hannas tillbakadragna, litet öfverlägsna sätt retade dem. De hade i +början försökt ställa sig väl med henne, hon var ju den bästa på +klassen, men alla deras bemödanden strandade mot Hannas kärfva: — +jag vill helst vara i fred. De drogo sig tillbaka med en viss +hämndkänsla, hvilken +<span class = "pagenum">14</span> +ingalunda minskades af att Bella så gerna tycktes vara med Hanna.</p> + +<p>Der voro flickor af många slag på fjerde klassen, och det gjorde att +den aldrig hade någon riktig sammanhållning. Der voro barnsliga, +outvecklade flickor, som på lediga stunder ännu roade sig med +pappersdockor och dylikt. Der voro halft blaserade unga damer, hvilka +redan varit med i stora verlden och talade om baler och kurtis med en +erfarenhet, som väckte någras afund, andras åtlöje. Der fans vidare +några riktiga „pojkflickor“, hvilka älskade sport af alla slag, voro +fulla af upptåg och bullrade under qvarterna. Och slutligen fans der +några allvarsamma, tänkande flickor, hvilka med vaken blick följde +lifvet omkring dem och sökte uppfostra sig sjelfva så godt de förmådde. +Bella stod så att säga på gränsen mellan alla dessa olika naturer: hon +var på en gång barnslig och tänkande, qvinligt behaglig och dock käck. +Derför passade hon så bra med dem alla och var det enda bandet mellan +dessa stridiga elementer.</p> + +<p>Underligt nog slöt sig Hanna först till „småbarnen“, som de kallades, +och vann deras tillgifvenhet genom att med intresse lyssna till deras +pappersdockshistorier. Hon hade visserligen aldrig sjelf lekt med +dockor, men hon rycktes +<span class = "pagenum">15</span> +med af deras lifliga fantasi och fann sig ofta midt inne i de +vidunderligaste pappersdocksintriger. Och så fann hon sig tilltalad af +småbarnens mod att vara barnsliga, ehuru alla skrattade åt dem.</p> + +<p>Skolorna hade lof en dag för det vackra vädrets skull och +skridskobanan på norra hamnen vimlade hela dagen af skridskoåkande +ungdom. Isen låg blank som en stor karamell och snöfältet der bakom +glittrade i solskenet, som en sockrad maräng. På afstånd sågos +stränderna af Högholmen och Blåbärslandet insvepta i ett genomskinligt +vintertöcken, och ryska kyrkan med sina hvita tak samt de ståtliga +stenhusen vid norra kajen, bildade vackra kulisser kring denna fria, +öppna scen.</p> + +<p>Frampå förmiddagen hade det begynt blåsa en häftig sydvest, hvilken +sopade bort från banan alla ömtåliga halsar och öron. De mera härdade +stannade qvar. Stod man säker på stålskorna och lät vinden föra sig, så +seglade man med god fart utan att behöfva röra en fena, ända tills +snövallen sade stopp. Men när man skulle tillbaka! Vinden strök som en +mur emot en, hvirflade om med kjolarne, som om han velat skaka dammet ur +dem och tryckte mössorna i nacken, de må ha suttit aldrig så stadigt. +Egentligen hade man bordt hålla sig inne i dag. Men +<span class = "pagenum">16</span> +det låg så många frestelser<ins class = "correction" title = +"„i“ osynlig"> i </ins>solskenet och i den vårfylda vinden. Man insöp +den med välbehag under det man krokig som en sprättbåge knogade sig +fram.</p> + +<p>Borta vid en af paviljongerna stod en grupp skolflickor. En del hade +skridskor på sig och pustade efter första nappataget med sydvesten. +Andra påsatte som bäst sina eller voro med som åskådare. Alla lyssnade +med intresse till Jenny Stenman, som beskref något med hemlighetsfull +röst.</p> + +<p>— Och sedan, — fortfor hon, — dansade han med mig +på hvarenda bal och nu, just nu när jag kom ned till banan, mötte han +mig och gaf mig i förbifarten en artig helsning och en slängkyss.</p> + +<p>— Åh, fy då, en sådan näsvishet! — afbröt Bella Palmfelt +henne förtrytsamt. — Men kanske såg du miste!</p> + +<p>— Kantänka, söta Bella, det var nu något! Han är så söt och så +stilig, att jag hade god lust att kasta en dylik tillbaka. — Jenny +såg sig skrattande om för att se hvad verkan hennes ord haft.</p> + +<p>Bella flög upp med ögon i hvilka harmen framkallat tårar. — Åh, +Jenny, så du talar! Jag är säker att du ej menar det, du vill bara reta +mig.</p> + +<span class = "pagenum">17</span> +<p>Jenny knyckte på nacken. — Bevars, söta Bella, jag måtte väl få +tänka i den saken som jag vill, — sade hon snäft.</p> + +<p>Några af flickorna skrattade, andra sågo tveksamma ut. Det hela var +ju så oskyldigt, hvem kunde hitta på att bli stött öfver sådant?</p> + +<p>— Jag tycker, — inföll Alma Brennlund, en af Jennys goda +vänner, — att då våra pappor och mammor och tanter och kusiner +jemt och ständigt kyssa en, vore det väl ej en så himmelsskriande +näsvishet om en hygglig gosse djerfdes kyssa på fingret åt oss.</p> + +<p>— Nej, visst inte . . . det tycker också jag, — hördes +flera röster ur skocken.</p> + +<p>— Jo, det <i>är</i> dumt, derför att . . . derför +. . .</p> + +<p>Bella hade alltid svårt att tala när hon var upprörd, och nu sjöd det +inom henne och rösten stockade sig. Hon visste ej heller hur hon rätt +skulle förklara sig, hon kände blott att hon alltid skulle känna en +sådan handling som en förolämpning.</p> + +<p>I detsamma prasslade det i granarna som omgåfvo banan, och Hanna +Rappe kröp fram. Hon hade velat pröfva om skaren bar och vadat ända till +knäna i den förrädiska drifvan. Händelsen gjorde att hon hörde Alma +Brennlunds sista yttrande, och nu kom hon Bella till hjelp.</p> + +<span class = "pagenum">18</span> +<p>— Det är dumt derför, att <i>sådant nedsätter en flickas +värde</i>, — sade hon med eftertryck och fäste sina klara ögon på +Alma med ett uttryck af allvar.</p> + +<p>— Det är just vackert att stå och lyssna till andras +hemligheter, — utfor Jenny Stenman i häftig ton. — Fröken +Rappe är visst icke någon fullkomlighet, när allt går omkring.</p> + +<p>— Visst icke, — sade Hanna lugnt, — men hon +föraktar snobbar.</p> + +<p>— Nej se, du har skridskor med dig, — utbrast Aina Berg, +glad att kunna gifva samtalet en annan vändning. — Jag visste icke +att du kunde skrinna.</p> + +<p>— Det kan jag icke heller, — sade Hanna, — men jag +tänker öfva mig.</p> + +<p>— Öfva dig? Här? — Och flickorna sågo nästan +förskräckta ut.</p> + +<p>— Huru så? Är det förbjudet?</p> + +<p>— Åh nej, men jag trodde ej du ville göra dig till spektakel. +Här är så mycket folk.</p> + +<p>— Hvad gör det? De ha väl alla varit likadana som jag i början, +— skrattade Hanna och påsatte skridskorna.</p> + +<p>Flickorna undrade i tysthet öfver att Hanna icke blygdes för att visa +sin oskicklighet. Jenny +<span class = "pagenum">19</span> +Stenman vände henne föraktligt ryggen. — Hon har inte mera +folkvett än vår ko, — sade hon.</p> + +<p>Bella kände sig mot sin vilja litet förlägen <ins class = +"correction" title = "ursprungstext „äfver“">öfver</ins> Hannas +uppförande. — Om du skulle gått hit en afton, när här ingen varit, +— sade hon försigtigt.</p> + +<p>— Också du, min Brutus! — log Hanna, som den friska +blåsten och tanken på det nya nöjet gjort glad och lätt till mods. +— Bevisa mig, att jag gör något orätt, och jag slutar strax. Jag +tycker tvärtom att ni borde vara mig tacksamma för det extra nöje mina +„borgare“ komma att bereda eder.</p> + +<p>Gruppen vid paviljongen skingrade sig. På afstånd sågs Jenny Stenman +skära de sirligaste ringar i isen, åtföljd af ett halft dussin +lyceister, som blindt beundrade henne. Hennes vackra ögon koketterade +under luggen, och den lilla insnörda, näpna figuren förde sig så +behagfullt och graciöst, att de tappre lyceisterne tyckte sig aldrig ha +sett en vackrare docka. När hon tröttnade, hvilket ofta hände, täflade +de om att få skjuta henne på en stolkälke. Hon gaf till små barnsliga +skrik af rädsla hvar gång kälken i svängningarna slingrade för mycket +eller när de i sin vilda fart höllo på att köra öfver någon. Men hon +njöt på samma gång af att vara så helt i sin körsvens våld.</p> + +<span class = "pagenum">20</span> +<p>Borta vid andra ändan af banan gjorde Hanna Rappe sina första +ofullkomliga försök i den ädla skridskokonsten. Hvarje ryck af vinden, +hvarje spricka i isen bragte henne på fall, men hon steg upp lika käck, +obekymrad om en och annan förbiåkande drog på munnen åt henne. Hennes +ifriga önskan var att till slut kunna så beherska sina rörelser, att hon +ej blefve ett så lätt byte för den istadiga sydvesten.</p> + +<p>En ung student, hvars bekantskap hon gjort i prestgården derhemma, +kom och erbjöd henne sin hjelp. Han var ytterst sirlig och fin och +skrann, som om han vore följd af en verlds beundrande blickar.</p> + +<p>— Fröken Rappe, får jag den äran att bjuda er min arm till +stöd? — sade han och räckte henne handen med en beskyddande +min.</p> + +<p>— Nej tack, — sade Hanna kort, — jag reder mig utan +stöd. — Och så vände hon honom ryggen och stapplade framåt på egen +hand.</p> + +<p>— Välsigna, dessa kjolar! — utbrast hon otåligt, då Bella +om en stund skrann fram till henne. — Än sno de sig kring en, som +refven kring ett metspö, än flaxa de vildare än en flagga i blåsväder. +Vänta, du skall få se att jag engång gör mig af med dessa strutar och +skaffar mig en drägt efter min egen smak.</p> + +<span class = "pagenum">21</span> +<p>Bella tviflade intet ögonblick att hon skulle göra så. Men hon +undrade om hon sjelf skulle följa exemplet. Hanna hade så underliga nya +idéer, men hon hade rätt i så mycket, hvarför icke också i detta? Och +Bella tyckte sig känna huru andedrägten hämmades och rörelserna blefvo +tvungna af den drägt hon bar.</p> + +<p>— Ack, se der är bror Bengt, som lärt mig gå på skridskor, +— utbrast hon glad och pekade bortåt isen. — Vill du icke +låta honom leda dig, han är stadig som en isbjörn.</p> + +<p>— Nej tack, jag behöfver ingen hjelp, — sade Hanna +öfvermodigt i detsamma hon råkade ut för en spricka och hjelplös tumlade +omkull.</p> + +<p>— Ser du, högmod går för fall? — skrattade Bella. — +Kom hit, Bentu, och räck en slagen hjeltinna din hjelpande hand!</p> + +<p>Hanna kastade en blick på „bror Bengts“ trygga figur med de enkla +kläderna och de björnaktiga fasonerna och blef lugn. Hon räckte honom +förtroendefullt sin hand och han drog henne upp mera hårdhändt än +ridderligt.</p> + +<p>Bella glömde en god stund att skrinna för det makalösa nöjet att se +de båda följas åt i motvinden. Hon vinglande hit och dit som kläppen i +en ringklocka, han stödande henne med faderlig min. Så kafvade de sig +fram till bersån, +<span class = "pagenum">22</span> +der Hanna pustande och skrattande sjönk ned på en bänk.</p> + +<p>Bella skrann till de andra och de bildade ked. Behagfullt och mjukt +gled den framåt med afmätta rörelser och alla de unga flickhufvudena +böjde sig efter i samma takt. De voro icke olika en rad täcka näckrosor, +hvilka vagga sina hvita kalkar i takt efter vågens slag.</p> + +<p>Jenny Stenman sällade sig till dem. Hon hade nyss träffat den +afspisade studenten, som beklagat sig öfver Hannas oartighet. Och i det +hon vände blicken mot stranden, såg hon Hanna stödd af en kavaljer styra +kosan mot paviljongen.</p> + +<p>Hon fnyste till. — Den der Rappe är då den taktlösaste varelse +jag någonsin sett. Nyss afsnäste hon herr Hallgren, som vänligt erbjöd +henne sin hjelp, och der skrinner hon nu hand i hand med en af de +föraktade „snobbarne“.</p> + +<p>— Men, kära, men det är ju Bengt! — utbrast Bella +storskrattande. Tanken att Bengt kunde bli tagen för en snobb föreföll +henne utomordentligt komisk.</p> + +<p>Jenny såg flat ut, men fortfor: — än sen! Hon hade ändå icke +rätt att mankera den ena för att hålla till godo med en annan. — +Det är emot all god ton.</p> + +<span class = "pagenum">23</span> +<p>Bella begynte bli ledsen å Hannas vägnar och tyckte att Jenny +resonnerade dumt.</p> + +<p>— Visst måste en flicka ha rätt att emottaga eller afslå en +tjenst, — sade hon. — Hvarför skulle hon vara tvungen att +mottaga en handräckning af en, som hon ej tycker om?</p> + +<p>— Kära Bella, hvad du är barnslig! Huru skulle det gå på våra +baler och tillställningar, om flickorna tillätes att så der öppet visa +sin sympati och antipati?</p> + +<p>— Men så <i>borde</i> det vara, — vidhöll Bella med +oväntad bestämdhet. — Det är fegt att visa ett <ins class = +"correction" title = "ursprungstext „tillmötesgånnde“">tillmötesgående</ins>, +der man har orsak att vilja draga sig tillbaka.</p> + +<p>— Bry dig ej om att citera Hanna Rappe, — sade Jenny +spetsigt. — Vi veta nog, att du har dina skrupler från henne.</p> + +<p>Bella rodnade af förtrytelse. — Det är ej sant, du är stygg, +Jenny. Jag har alltid tänkt så och skall alltid tänka så.</p> + +<p>— Jag tycker som Bella, — inföll Aina Berg +saktmodigt.</p> + +<p>— Och jag som Jenny, — sade Alma Brennlund. — Det +vore ju förfärligt sårande för en gosse om hans uppbjudning +afsloges.</p> + +<p>— Hvarje bra flicka gör ej heller detta utan verkliga skäl. +— Bellas röst darrade litet.</p> + +<span class = "pagenum">24</span> +<p>— Ja, skäl! Kanske det, att han en gång djerfts kasta en +slängkyss åt henne.</p> + +<p>Den nyss qväfda förargelsen dref på nytt röda flammor upp på Jennys +kinder.</p> + +<p>— Söta Bella, nog blefve lifvet upp och nedvändt, om +menniskorna alltid finge lägga sina tycken i öppen dag.</p> + +<p>— Det blefve åtminstone ärligare, — sade Bella, som hade +en obestämd känsla af att det låg mycken oärlighet bakom det angenäma +sällskapslifvet.</p> + +<p>— Det tjenar till ingenting att tvista om den här saken, +— sade Jenny i stött ton. — Bella tycks vilja kasta öfver +bord allt hvad som hör till god ton och antagen sed. Jag tror ändå ej, +att du derigenom kommer att förbättra verlden och menniskorna +. . . hvarken du eller Hanna Rappe.</p> + +<p>De sistnämnda orden yttrades i hämndlysten ton, men Bella gaf ej akt +derpå. Hon såg Hanna närma sig dem med skridskorna i handen. Det låg ej +spår af ovilja i Hannas öppna blick, då hon räckte Jenny handen, +sägande: — förlåt mig, jag väger ej alltid mina ord!</p> + +<p>Jenny mumlade något, som ingen hörde och skyndade hemåt före de +andra.</p> + +<p>Bella upphann henne. — Var ej ledsen, Jenny, — bad hon +vänligt, — jag har ej velat såra dig. +<span class = "pagenum">25</span> +Kanhända att jag är öfverdrifven i detta; jag har ej tillräckligt tänkt +öfver dessa saker ännu.</p> + +<p>Jenny såg fortfarande stött ut. — Jag förstår ej, hur du kan +vara så barnslig Bella, och vilja göra dig vigtig i sådana småsaker. Det +är ju att göra kameler af myggor. Kantänka, om en gosse är litet artig +mot en flicka och visar att han tycker om henne, hvad kan det göra henne +för ondt?</p> + +<p>— Han får gerna vara vänlig och uppmärksam, det skola vi ju +alla vara mot hvarandra. Men det fins en gräns, Jenny, öfver hvilken han +ej får gå. Mamma har talat med mig om detta och sagt, att vi flickor +måste ha aktning för oss sjelfva och inte tillåta hvem som helst att +taga sig friheter mot oss. Det är att göra oss till leksaker, hvilka +hvar och en anser sig ha rätt att tumma om och förderfva.</p> + +<p>Jenny suckade. — Hvad du är barnslig. Du har ingen aning om att +det ofta ej är lek, utan fullaste allvar med en sådan uppmärksamhet. Du +skulle bara veta hvad gossar sagt till mig! Det har varit riktigt tungt +för mig att krossa så många hjertan.</p> + +<p>— Men àpropos, har du läst en bok som heter „Betsy eller ett +brustet hjerta“? Inte. Den +<span class = "pagenum">26</span> +måste du nödvändigt läsa. Jag skall skicka den till dig och du skall få +se att du tycker om den.</p> + +<p>— Jag tror ej det, — sade Bella, — men jag skall +fråga mamma om jag får läsa den.</p> + +<p>— Asch, mamma! Hvad du är osjelfständig. Hon har bestämdt icke +något emot att du läser den. Den är så intressant, att jag två qvällar å +rad låg och läste den till klockan 3 på morgonen.</p> + +<p>— Adjö, Jenny, nu måste jag gå.</p> + +<p>— Adjö, söta lilla Bella. Blif nu bara inte ett sådant der +tråkigt helgon, som tycker sig vara bättre än alla andra.</p> + +<p>Banan hade blifvit nästan tom. Sydvesten herskade enväldigt, sopande +utåt isen afbrutna granrisqvistar, papperslappar och halfbrända +papyrosstumpar. Granarne rundtomkring hviskade till hvarandra. De hade +hört och sett så mycket under sin tjenstgöring vid banan. Nya friska +vindar, som fläktade genom ungdomens sinnen, fällande ett godt frö här +och der i tacksam jordmån och sega gamla rotskott, hvilka voro omöjliga +att utrota, emedan de sträckte sina rötter långt, långt ned i +jorden.</p> + +<p class = "illustration tail"> +<img src = "images/tail26_69.png" width = "82" height = "27" +alt = "dekoration"></p> + + + + +<span class = "pagenum">27</span> + +<p class = "illustration head"> +<img src = "images/head27.png" width = "463" height = "72" +alt = "dekoration"></p> + + +<p><span class = "firstletter"> +<img src = "images/cap_S.png" width = "26" height = "56" +alt = "S"></span><span class = "firstword">måsyskonen</span> skulle ha +knäckkokning på gården och Bengt hade gjort en ypperlig backe, ville +icke Hanna komma till dem på eftermiddagen?</p> + +<p>Bella var röd af oro, att Hanna skulle säga nej och tillade: — +mamma helsade och bad att du skulle komma. — Och när Hanna såg +huru mycket hon önskade det, svarade hon efter en stunds tvekan, ja. +Bella sprang hem förut att förkunna den glada nyheten för syskonen, som +voro i färd med att reparera skrinnbacken, och samla torrt bränsle till +knäckelden. Denna skulle uppgöras i midten af en fyrkantig snökammare, +dit de släpat pallar och leksaker af alla slag.</p> + +<p>När Hanna om en stund infann sig, kommo kälkarne i farten. Backen var +brant och jemn, det gick med fart längs hela den stora gården ända ut på +gatan. Lulle damp skickligt på mage på sin „Polle“, spärrade ut benen +och körde af, så det brakade i uthusknutarne. Bengt var så kavat, att +han stod som en cirkusryttare på ryggen +<span class = "pagenum">28</span> +af sin Ajax och knapt blinkade när det bar af som värst. Men en gång +gick hans högmod för fall. Han hamnade i snödrifvan, medan Ajax +fortsatte färden på egen hand och slog nosen mot kökstrappan.</p> + +<p>Flickorna styrde turvis för hvarandra, ty Hanna hade ingen kälke. +Hennes långa ben voro beständigt i vägen, sak samma huru hon satt, och +Bella var maktlös af skratt, så hon oupphörligt ramlade af kälken. Hon +beundrade Hanna, när denna utan synbar ansträngning drog både henne och +Lisi uppför backen och när hon lyftade Bella, påpelsad som hon var, att +sitta på vattentinan. Lulle såg med stora ögon på detta kraftprof och +frågade: — Huru har du blifvit så stark, Hanna Rappe?</p> + +<p>— Af att plöja, äta surt bröd och bära ved, — svarade +Hanna muntert.</p> + +<p>— Nej, har du verkligen fått plöja? Det har inte jag, fast jag +är gosse.</p> + +<p>— Ja, ser du, jag var sjelf häst. Vi hade ingen häst och ingen +dräng, och när det var brådt om, spände jag mig för plogen och drog den +i potatistäppan.</p> + +<p>— Åhå! — utbrusto barnen. — Men hvem körde?</p> + +<p>— Det behöfdes ingen kusk, när hästen var +<span class = "pagenum">29</span> +så klok. Han <ins class = "correction" title = "ursprungstexte „vsiste“">visste</ins> +precis hvad han skulle göra, och när fåran var +plöjd, tog han potäterna och radade dem i fåran.</p> + +<p>— Men med hvad tog han dem? I mun?</p> + +<p>— Med framfötterna, — log Hanna.</p> + +<p>— Han kunde väl icke taga mer än en i sender, — funderade +Lulle.</p> + +<p>— Åhjo, han hade en korg . . .</p> + +<p>— En noskorg, som Pontus på Fågelvik, — och begge barnen +skrattade hjertligt åt Lulles qvickhet. I deras lifliga fantasi +hade Hanna verkligen varit förvandlad till en riktig häst, och de öste +öfver henne frågor och förmodanden, som hon på sitt lustiga sätt +besvarade. Hon tjusade dem genom att härma kon och fåret och tuppen och +andra slags djur, så de glömde att skurra backe och slogo sig ned +bredvid Hanna i snökammaren.</p> + +<p>— Och vet ni, när vår bässe brukade plumsa i ån vid den branta +stranden, hoppade jag efter och drog honom i land vid hornen.</p> + +<p>— Åhå! Var du inte rädd att han skulle stånga dig?</p> + +<p>— Nej, Pelle har respekt för mig sedan jag en gång gaf honom +ris för att han tuggat sönder mitt nya metspö. Det är bara när han ser +<span class = "pagenum">30</span> +någon springa, som han blir kavat och sätter i väg med hornen förut.</p> + +<p>När det begynte mörkna, tändes elden i den lilla spiseln och sirapen +sattes på. Lulle utnämndes till eldare; Bella rörde i smeten; Bengt +gjorde strutarna och Lisi satt inkrupen nära Hanna, som underhöll +sällskapet med historier.</p> + +<p>— En gång skickade mamma mig på ett ärende till andra sidan ån. +Vår båt var borta, ingen annan syntes till på hela stranden, och mamma +hade brådt om. Hvad skulle jag göra? Jo, jag fick en idé. Der hemma vid +källardörren stod ett gammalt gistnadt degtråg under rännan. Jag rullade +det i ån — ingen såg mig, — tog en snöspade ur källaren till +åre och gaf mig af. Eläköön! Tråget läkte förskräckligt, men jag tänkte: +våga vinna! och plaskade på af alla krafter. Ån var icke bred på det +stället, och jag kom bara halfdränkt öfver. Lemnade skor och strumpor på +stranden och sprang barfotad till byn. Efter uträttadt ärende skulle jag +hem på samma sätt. Jag vände tråget upp och ned — det var det +beqvämaste sättet att få det uröst — och klef åter i. Men nu höll +det på att gå på tok. Midt på ån slant jag på den degiga bottnen och +vältrade hufvudstupa ur karet, som blef liggande på sidan likt en +kantrad båt. Jag fick +<span class = "pagenum">31</span> +tag i spaden och simmade med den till land. Det var ett hårdt arbete, ty +kjolarne sutto fastklibbade vid kroppen och hindrade mina rörelser. Men +ondt krut förgås ej så lätt och jag kom öfver med lifvet. Ingen menniska +hade åsett denna färd, bara vår grannes hund, som stod och gläfsade vid +stranden. Skor och strumpor seglade sjelfständigt ned för ån och tråget +hade vett att styra i land vid en krökning af stranden några stenkast +lägre ned.</p> + +<p>Barnen hade alla lyssnat med spändt intresse och Bella hade en lång +stund glömt att röra i sirapen för att höra slutet af den spännande +historien.</p> + +<p>— Blef du icke sjuk efter den betan?</p> + +<p>— Pytt! Jag nös tre gånger och så var den sjukdomen +undanstökad. Men . . . här osar stekt läder . . . +det må aldrig vara du, Bengt?</p> + +<p>Bengt drog åt sig fötterna, som verkligen kunde misstänkas för att ha +varit under sirapsgrytan. Bella kom plötsligt i håg sirapen. Ack och ve! +Hennes ansigte uttryckte en jemmerlig missräkning, när hon smakade på +smeten. Den var bäsk som malört och hård som glas.</p> + +<p>— Vidbränd.</p> + +<p>— Vidbränd! gick det som ett sorgligt eko kring hela laget. +Bengt och Hanna låtsade gråta +<span class = "pagenum">32</span> +högt; småbarnen hade ännu förhoppningar och beto i glasbitarne. De voro +inte att förakta, och så höllo de till godo med hela varulagret.</p> + +<p>— Nu gå vi in, — sade Bella, som kom ihåg, att det var +Helmis sängtid. Hon brukade alltid lägga lilla syster, när hon inte hade +för svåra lexor. Det hade blifvit mörkt och lampan i matsalstaket +kastade sitt vänliga sken genom fönstret ut på drifvorna.</p> + +<p>Hanna kände ett egendomligt behag vid inträdet i det varma, upplysta +hemmet, der Bellas mor så moderligt vänligt välkomnade henne. Lampan +stod tänd på stora bordet i salen och dess varma sken föll genom en +ljusröd slöja öfver gröna växter, taflor och blommiga möbler. Från +barnkammaren hördes Helmis joller och Bellas halfhöga vaggsång och genom +matsalsdörren syntes ett dukadt thebord under den stora taklampan. Lulle +och Lisi smögo sig in till sin mor; de voro sömniga och ville ännu en +stund hålla i mammas hand. Bengt gick efter ett schackbräde för att taga +ett parti tillsammans med sin far.</p> + +<p>Hanna kände sig underlig till mods. Det var som om hon såg framför +sig en scen ur en bok som hon gerna läste. Just så hade hon tänkt sig +ett hem och sådant hade hon önskat +<span class = "pagenum">33</span> +sig det. Hennes eget hem var så fattigt på glädje och trefnad, på kärlek +och fred. Kontrasten grep henne. En underlig beklämning jagade den glada +sinnesstämningen på flykten; hon kände sig ovärdig att dela trefnaden i +detta lyckliga hem, hon passade icke här, hon med sitt hårda sinne och +sitt skygga väsen. Och ju längre hon kände sig omgifven af denna +värmande stämning, dess mer hårdnade hon till och blef allt tystare och +tvärare ju längre qvällen led.</p> + +<p>När Bella kom in i sitt rum efter att hafva söft Helmi, fann hon +Hanna sittande i en vrå så långt som möjligt från lampan och med en bok +i knäet.</p> + +<p>— Hvad nu, du knuffar rätt nu ut väggen, bästa Hanna, — +log hon. — Förstör icke dina ögon derborta i knuten, utan kom och +sätt dig här i soffan, så skall jag läsa för dig. Hvad vill du höra? +„Unga qvinnor“, „En krona bland flickor“, „Milly Jocelyn“, eller +hvad?</p> + +<p>— Jag tror ej jag bryr mig om sådana böcker, — sade Hanna +trumpet och utan att flytta ur sin knut.</p> + +<p>— Gör du inte? Nå, hvad slags böcker tycker du om? Bengt har +alla Jules Vernes arbeten, känner du dem? Eller vill du ha poesi eller +historia, säg!</p> + +<span class = "pagenum">34</span> +<p>Hanna svarade icke och Bella såg, att hon alls icke hört på. Hon tog +derför en pall och satte sig i vrån bredvid Hanna, medan hon på sitt +vinnande sätt sade: — nå, då kommer jag hit och pratar med dig. +Vill du icke ha mig, så säg bara uppriktigt.</p> + +<p>Då Hanna blott tyst satt och såg framför sig, tog hon blygt hennes +hand och frågade: — hvarför är du ledsen? Har någon gjort dig +ondt?</p> + +<p>Hanna lösgjorde sakta sin hand och fäste på Bella ett par sorgsna +ögon.</p> + +<p>— Jag passar icke här i ditt hem, — sade hon sakta. +— Hvad skall ödemarkens fågel göra bland parkens sångare? Jag har +ej rätt att komma och afundas er lycka.</p> + +<p>Bella grep på nytt hennes hand. — Vill du icke berätta mig +litet om ditt hem, — om du anser mig värd ditt förtroende, — +tillade hon, när hon såg ett drag af skygghet ila öfver Hannas +ansigte.</p> + +<p>— Flickor kunna icke bevara förtroenden, — utbrast Hanna +hårdt. Men då Bella med en liten suck steg upp för att gå sin väg, tog +hon ångerfullt hennes hand och drog henne till sig.</p> + +<p>— Nej, blif qvar. Jag tror att du är bättre än alla andra +flickor, jag tror att du kan gömma ett förtroende. Vill du höra om mitt +hem, så +<span class = "pagenum">35</span> +skall jag tala om det. Men det är icke mycket att säga och ingen glad +historia. Du skall kanhända förstå mig bättre, när du hört den.</p> + +<p>Bella återtog sin plats på pallen, vänd så att hon icke såg på Hanna +under det denna berättade:</p> + +<p>— Du vet att min mor lefver der borta i . . . järvi. +Hon är ensam, sjuk och menniskoskygg efter många och tunga pröfningar. +Vi ha två små rum i landthandlarens gård och mamma skrifver rent åt +domaren i trakten. Hvad hon förtjenar är så litet, att det knapt förslår +till hyra för de två rummen och en liten potatistäppa. Det vore omöjligt +för mig att vistas här och gå i skola, om icke en aflägsen slägting till +mamma lånade mig medel till min skolgång.</p> + +<p>— Och din far, är han död? — frågade Bella sakta.</p> + +<p>— Nej, han lefver, men vi veta icke hvar, och jag har aldrig +sett honom. Han öfvergaf min mor kort efter min födelse, och sedan dess +har bandet mellan oss varit fullkomligt afslitet. En gång om året kommer +en liten penningesumma till mamma och vi tro att den är af honom. Men +mamma för den till prestgården att utdelas bland byns fattiga.</p> + +<p>— Du skall veta att hon är mycket stolt, +<span class = "pagenum">36</span> +min mor, — fortfor Hanna, då hon såg Bellas förvånade blick. +— Hvarför skulle hon hålla till godo hans penningar, när hon +mistat hans kärlek? Också jag svälter hellre, än jag mottager en penni +från honom . . .</p> + +<p>— Men, Hanna . . . din egen far! — Bella tyckte ej om den +nästan hatfulla blick, med hvilken de sista orden uttalats.</p> + +<p>— Så hade mamma en gång en ungdomsvän, som hon lidelsefullt +älskade, — fortfor Hanna, utan att höra Bellas utrop. — +Denna flicka var rik och mamma var fattig, men de voro oskiljaktiga, de +hade lofvat att dela allt i lifvet med hvarandra. Men när mamma gifte +sig, miste hon vännen, ty denna kunde aldrig förlåta det i hennes ögon +tanklösa och förhastade steget. Min mor drog sig sårad tillbaka, hon +kunde icke handla annorlunda, när hon nu engång älskade min far, och +kort tid derefter miste hon också honom. Jag var då blott en månad +gammal. Min mor flyttade med mig till den aflägsna lilla ort, der vi +allt ännu lefva och blef allt bittrare, allt mera menniskofientlig ju +längre vi bodde der. Menniskorna der på trakten betraktade oss med +misstro och det var med knapp nöd min mor lyckades få det lilla arbete, +hvaraf hon sedan lefvat.</p> + +<span class = "pagenum">37</span> +<p>— Ack, Bella, det måtte vara förfärligt att mista det man en +gång så blindt älskat och trott på! Att känna sig mista sjelfva förmågan +att älska och tro på menniskorna, att bli hård och tom som en uttorkad +källa . . . Jag har aldrig erfarit hvad en moders kärlek vill +säga . . .</p> + +<p>Hanna tystnade. Bella vågade nu se upp i det allvarsamma, nästan +stränga anletet och hennes ögon fyldes af tårar. Hon kände en förmildrad +fläkt af sorgerna i lifvet; de voro långt borta, men hon förnam deras +tillvaro. Hon kände, att Hanna, så ung hon var, bar på en tung börda, +hvilken hon ej förmådde lyfta af hennes skuldror.</p> + +<p>— Hvar har du gått i skola? — frågade hon med ett försök +att litet skingra den tunga stämning, som tryckte dem båda.</p> + +<p>— Jag har aldrig gått i skola. Mamma läste med mig tills jag +var 14 år, sedan fick jag ett år ledning af informatorn i prestgården. +Nu gäller det att arbeta för att småningom bli i stånd att hjelpa mamma +och afbetala på mina skulder. Lyckligtvis är jag så kärnfrisk, att det +tyngsta arbete är som en lek för mig.</p> + +<p>— Hvad tänker du bli? — Bellas ögon glittrade af +intresse.</p> + +<p>— Hvad vet jag? Det jag duger till. Kanske väljer jag ett yrke. +Det som mest af allt +<span class = "pagenum">38</span> +intresserar mig är likväl den „torra“ juridiken. Tänk, att kunna skipa +rättvisa i verlden, att dömma och straffa . . .</p> + +<p>— Säg icke så, — afbröt Bella förskräckt, — att +godtgöra och försona måste vara mycket lyckligare.</p> + +<p>— Kanske, — sade Hanna tankfullt, och det kom ett +vackrare tonfall i stämman.</p> + +<p>— Du har så stora planer, du, Hanna. Jag nöjer mig med att bli +hushållerska eller sjuksköterska. Jag tycker så mycket om att steka +plättar och vara snäll mot dem som äro sjuka. — Men nu hör jag dem +slamra med tekopparne och känner oset af stekta svampar. Kom, Hanna, +mamma väntar.</p> + +<p>När Hanna om aftonen låg i sin säng, arbetade hennes tankar så att +hon ej fick somna. Intrycket af det goda glada hemmet, de lyckliga +syskonen, värmen, tryggheten, allt framkallade en känsla af ensamhet, +sådan hon aldrig erfarit förr. Hon blygdes att gifva vika för hvad hon +kallade svaghet, och det hårda inom henne reste sig till försvar.</p> + +<p>— Det är ömkligt, — tänkte hon, — att blifva +sentimental af en smula vänlighet. Om jag ej kan förhärda mig deremot, +så är det bättre att jag flyr alltsammans. Ty jag vill ej, <i>vill +ej</i> +<span class = "pagenum">39</span> +hafva någon att tacka för något. Jag <i>vill</i> icke ha någon vän, som +binder mig mer än andra, ty vänskapen är en snara, som gör en ofri. +Bättre att aldrig ha egt en vän, än att ha egt en och svikits! Så säger +mamma, och jag tror hon har rätt. Bella är en god flicka, men jag hyser +ingen tillgifvenhet för henne och vill ingen hysa. Hon skall ej vinna +mig, ty hon kan ej behålla mig, lilla vänliga varelse, som lifvet skämt +bort. . . . Jag vill vara nog för mig sjelf och <i>fri</i> så +länge jag lefver.</p> + +<p>Något inom henne motsade dock detta och bortsmälte muren som hon +ville bygga till sitt försvar. Bellas glada ögon och mjuka röst trängde +genom allt och fylde hennes drömmar, när hon ändtligen somnade. Men hon +kastade sig oroligt af och an och vaknade ibland af att något oändligt +sorgset tryckte hennes hjerta, något som hon ej kände eller kunde gifva +namn. I nattens stillhet blef detta något henne slutligen +öfvermäktigt och dref till hennes ögon tårar, som hon nästan glömt att +funnits till. De gjorde henne godt, och hon lät dem flöda, tills sömnen +småningom stängde deras källa.</p> + +<p class = "illustration tail"> +<img src = "images/tail39_135.png" width = "82" height = "28" +alt = "dekoration"></p> + + + + +<span class = "pagenum">40</span> + +<p class = "illustration head"> +<img src = "images/head40.png" width = "452" height = "77" +alt = "dekoration"></p> + + +<p><span class = "firstletter"> +<img src = "images/cap_J.png" width = "23" height = "55" +alt = "I"></span> skolan gick allt sin lugna, jemna gång utan andra +afbrott, än de sedvanliga månadslofven. Hanna hade efter det första +besöket i Bellas hem, dragit sig än mera inom sig sjelf; det var svårt +för Bella att få ett ord ur henne. Dörren hade plötsligt smält igen, +utan att Bella kunde förstå orsaken.</p> + +<p>— Låt den tvärviggen vara, — sade kamraterna, när de +märkte huru bedröfvad hon var öfver Hannas halsstarrighet. — Du +ser ju, att hon föraktar oss allesamman och helst vill slippa vårt +sällskap.</p> + +<p>Men Bella kunde icke låta henne vara i fred, hon drogs af en +oförklarlig sympati till den trumpna, skygga flickan. Hon kände en +längtan att hjelpa henne att bli lycklig och ansträngde sig för att +finna en nyckel till denna hårdt reglade dörr.</p> + +<p>Trots Hannas köld och tillbakadragenhet intresserade hon likväl +kamraterna. Hon beherskade +<span class = "pagenum">41</span> +dem ofrivilligt, såsom alltid det starka och klara vinner inflytande +öfver det svaga och outvecklade. Men hon visste det icke sjelf, och +flickorna skulle säkert högljudt protesterat, om någon sagt dem att de +läto sig ledas af Hanna Rappe. De vädjade till henne, när någon svårlöst +fråga var å bane, och hon var klassens ombud hvarje gång det gälde en +beskickning till någon af lärarne. Hon glömde ibland sin slutenhet för +att tala med dem och de funno med förvåning huru litet de tänkt öfver de +naturligaste saker. Men deremellan var hon ohjelpligt tyst och allvarsam +och undandrog sig hvarje vänskapsbetygelse med en kärfhet, som ofta +sårade de mera vekhjertade kamraterna.</p> + +<p>En dag i Mars, när det var bitande kallt, var Bella på hemväg från +skolan. Hon drog ned mössan öfver öronen och kröp in i pelskragen så +godt hon kunde, men ändå huttrade hon af köld.</p> + +<p>Vid det hon passerade en portgång blef hon ej litet öfverraskad af +att se Hanna ifrigt sysselsatt att trösta en liten gosse. Han hade +förfrusit sina öron och Hanna hade nyss gnidit dem med snö och band nu +sin enda ylleduk kring barnets hufvud.</p> + +<p>— Hvad gör du här, Hanna? — frågade +<span class = "pagenum">42</span> +Bella gladt, och en ström af värme skjöt igenom henne oaktadt +kölden.</p> + +<p>Hanna rodnade. — Den stackarn stod här och snyftade så bittert +och hans små öron voro alldeles hvita. Seså, unge, — sade hon med +myndig ton, — gråt ej mera, utan gå hem och bed mamma ännu en gång +gnida dina öron med snö.</p> + +<p>Pojken, som kunde vara sex år, gret än värre. — Jag hittar inga +hem! — snyftade han och såg så hjelplös ut, att Hanna måste sätta +sig ned, smeka hans hår och torka hans små förgråtna ögon.</p> + +<p>— Kom hem med mig, — föreslog Bella. — vi ska’ +sköta om dig och ta reda på hvar du bor. Hanna, kom med!</p> + +<p>Hanna kunde ej motstå frestelsen. Hon såg Bella sätta sin ylleväst +utanpå gossens tunna, ostoppade jacka, taga honom i handen och leda +honom hem till sig. Hon gick med, utan att hon visste hvarför, men hon +trodde det vara för gossens skull.</p> + +<p>Der hemma gaf Bella honom varm mjölk och hvetebröd och hans sorg +dunstade bort innan en timme gått om. Begge flickorna sutto bredvid +honom. Bella hade tvättat hans ansigte och händer, och Hanna höll på att +flytta knapparne i Lulles en gammal paletå, som gossen skulle få. +<span class = "pagenum">43</span> +De hade fattat tillgifvenhet för det lilla hittebarnet och det var som +om händelsen med honom, så obetydlig den än var, skulle närmat dem till +hvarandra.</p> + +<p>Bengt hade åtagit sig att på poliskammarn anmäla om gossen och kom +tillbaka med underrättelsen, att modren redan varit der och frågat efter +honom. Då hon lemnat sin adress, var det ingen svårighet att taga reda +på hans hem, och flickorna lotsade honom dit på eftermiddagen. Gossen +hängde sig fast vid dem, då de skulle gå, och de hade svårt att skiljas +vid honom. Med en pepparkaka och löftet att komma igen lyckades de +slutligen muta hans lilla tacksamma hjerta.</p> + +<p>Det var mycket vanligt inom skolan att man utvalde sig en gunstling +bland lärarne eller lärarinnorna, hvilken man prydde med alla de dygder +en liflig flickhjerna kunde utfinna. Denna favorit blef sedan i +hemlighet tillbedd och ett föremål för tusen små omsorger och <ins class += "correction" title = "ursprungstext „vänskapsbe-/bevis“ på radslut">vänskapsbevis</ins>. +Man täflade om att vara påpasslig i +tamburen, när han eller hon skulle kläda af eller på sig; man klipte i +hemlighet minnen af hans munduk eller hennes pelskappa. Och de som voro +mest populära fingo sina öfverplagg så godt som förstörda af denna +barnsliga, välmenta tanklöshet.</p> + +<span class = "pagenum">44</span> +<p>På fjerde klassen hade detta ofog upphört, sedan Hanna en gång +framstält det löjliga deri. — Visa hellre er aktning för dem genom +uppmärksamhet för deras ämne, — sade hon, och flickorna blygdes. +Det var numera endast magister Alm, historieläraren, och Verna Sommar, +gymnastiklärarinnan, som åtnjöto en större popularitet bland fjerde +klassisterna, och denna uttryckte sig öfverhufvudtaget på ett +aktningsfullt och hyggligt sätt.</p> + +<p>Bland Verna Sommars beundrarinnor voro Aina Berg och Bella de +ifrigaste. De stodo som bäst i tamburen, rådslående om bästa sättet att +fira hennes födelsedag, som inom kort inträffade.</p> + +<p>— Hon är så söt, — utbrast Bella, — jag önskade jag +kunde gifva henne solen och månen och alla stjernorna med.</p> + +<p>— Ja, — instämde Aina, — hennes make fins ej. Jag +ämnar bli gymnastiklärarinna, så får jag vara oftare med henne.</p> + +<p>— Men hvad skola vi gifva henne till födelsedagen? — Och +Bella sammandrog eftersinnande sina ögonbryn.</p> + +<p>— En ros, — föreslog Aina, — och skrifva på: en ros +åt en ros.</p> + +<p>— Nej, det låter platt. Men om vi skulle sy något.</p> + +<span class = "pagenum">45</span> +<p>— Jag tror ej vi hinna. Men det borde vara <i>något af oss +sjelfva</i>. Kan du skrifva vers?</p> + +<p>— Nej, hur kan du tro det. Men du kan bestämdt?</p> + +<p>— Åhnej! — sade Aina blygsamt. — Men du har ju en +bror. Pojkar bruka alltid kunna skrifva vers.</p> + +<p>— Ja, nog kan Bengt alltid. Men då är det ju ej af oss +sjelfva<ins class = "correction" title = ". mangler">. </ins></p> + +<p>— Det är sant. Ack, hvad ska’ vi hitta på? Om vi skulle gifva +henne våra porträtter och skrifva bakom en helt liten vers, bara några +ord. Bertha, kom hit! Tycker du ej, vi kunde gifva våra porträtter åt +Verna Sommar på hennes födelsedag?</p> + +<p>Bertha kom. Det var en lång, gänglig flicka med pojkfasoner, men som +var omtyckt för sin något grofkorniga munterhet. Hon satte pekfingret på +näsan och funderade:</p> + +<p>— Edra porträtter? Hm! Ni se nu inte precis så bra ut, att +. . .</p> + +<p>— Asch, var nu ordentlig, annars får du inte veta våra +hemligheter.</p> + +<p>— Nå, nå, lugna er, jag är ju så ordentlig som en nystruken +nattmössa. Edra porträtter! . . . I kroppsstorlek, +förstås?</p> + +<p>— Du är odräglig! — skrattade Bella.</p> + +<span class = "pagenum">46</span> +<p>— Hvarför skulle ni ej kunna gifva henne edra porträtter, det +är väl ej någon som tagit patent på dem.</p> + +<p>— Allvarsamt sagdt, så är hon för god att drifva med. — +Aina var litet stött. — Hon är så söt, att jag skulle kunna gifva +henne mina ögon, om hon ville kyssa mig helst en enda gång.</p> + +<p>— Det var dyrt för en kyss. Kan du inte pruta? Jag skulle gå +till henne och säga: var snäll och kyss mig, så skall ni få en +pepparkaka.</p> + +<p>— Hvad du pratar!</p> + +<p>— Men vänta, der kommer hon.</p> + +<p>En ung flicka i mörkblå klädning gick just förbi. Bertha fattade +henne i armen och drog henne fram till flickorna, som röda och förlägna +tumlat bort i en vrå.</p> + +<p>— Fröken Sommar, här äro två möss, som jag fått i fällan. De +ville så gerna kyssa er, men tycka sig ej ha råd.</p> + +<p>Flickorna hostade och blinkade och gåfvo Bertha allehanda varnande +tecken, som hon lugnt satte sig öfver.</p> + +<p>— De äro beredda att gifva er sina ögon för en kyss hvar, men +jag har affärshufvud och beslöt skaffa dem varan till bättre pris.</p> + +<p>Verna Sommar skrattade, men var röd af +<span class = "pagenum">47</span> +förlägenhet, likaså flickorna. Hon tyckte om dem för deras hurtighet i +gymnastiken och hade nog märkt deras blyga beundran. I det hon +slätade deras hår kyste hon dem lätt på pannan och sade: — jag +tycker så mycket om en fri och öppen panna.</p> + +<p>Bella slog ett ögonblick sin arm omkring hennes lif, och Aina smög +blygt sin hand i hennes. Begge genomströmmades af en hängifven värme, +som kom dem att glömma sättet, på hvilket de fått sin önskan +uppfyld.</p> + +<p>Bertha gick och skröt öfver sitt puts så att der samlade sig en skock +nyfikna kring de tre. Hanna fick också höra det, men lockade flickorna +bort med en af sina historier.</p> + +<p>— Och nu äro vi goda kamrater! — sade Verna Sommar +slutligen och klappade de två på axeln. — Lefve skolan! Lefve +gymnastiken!</p> + +<p>— Hurrah! — skreko Bella och Aina ur djupet af sina +hjertan och störtade sedan bort för att i ensligheten ännu genomgå den +sista stundens lycka.</p> + +<p>Ett par af flickorna gjorde sig stundom skyldiga till ett halft +medvetet koketteri för magister Alm, men straffades med ett så strängt +ogillande af kamraterna, att de togo sig till vara.</p> + +<p>Det var isynnerhet ett tillfälle, som retade +<span class = "pagenum">48</span> +klassen. Historielexan hade varit ovanligt lång och svår, och bland dem, +som under qvarten före timmen mest beskärmade sig deröfver, voro Jenny +Stenman och Agnes Lund. — Ja, jag har ej sofvit en blund i natt, +bara för de dumma årtalen, — knotade Jenny. — Nog är det +också bra mycket begärdt, att vi, som ha så mycket annat dessutom, skola +få 18 sidor på en gång till lexa. Jag begriper ej, hvad Almen +tänkte på.</p> + +<p>— Jag har en förskräcklig hufvudvärk, — suckade Agnes. +— Aldrig i lifvet ha vi pinats med en sådan jättelexa.</p> + +<p>Det var allmänna meningen, och när timmen började, steg Hanna oombedd +upp och sade: — lexan har varit ovanlig svår denna gång, hvarför +magistern är god och ursäktar om klassen stakar sig.</p> + +<p>Magister Alm såg öfverraskad ut. — Jaså, var den verkligen så +svår? Är hela klassen missnöjd med senaste lexan?</p> + +<p>— Ja, — hördes många röster svara. Då uppsteg Jenny +Stenman och sade med en liten inställsam blick på magistern: — +Inte anser <i>jag</i> att lexan varit för svår, det är väl vi, som varit +håglösa, tänker jag. Magistern brukar nog aldrig ge oss för lång +lexa.</p> + +<p>— Nog ha vi ofta haft svårare lexor, — +<span class = "pagenum">49</span> +sekunderade Agnes Lund och rigtade sina vackra ögon med väl spelad +förtrytelse mot klassen.</p> + +<p>Ett doft mummel hördes, och magister Alm såg villrådig ut. Men +förhöret begynte. Vid de tre första frågorna markerade ingen annan, än +Hanna, men vid den förvånade blick magistern gaf Stenman och Lund, +ansågo de sig böra markera den nästa. Agnes kom upp, tvekade, rodnade +och kringgick frågan med några allmänna fraser. Äfven Jenny slingrade +sig behändigt undan genom att låtsa hafva sagt miste, då magistern +rättade henne; man fick ej klart för sig om hon kunnat, eller icke. De +öfriga kunde illa, tillochmed Hanna, hvars goda minne annars gjorde +hvarje lexa till en lek för henne.</p> + +<p>Efter timmens slut blef ett vildt tumult i klassen. Flickorna +skockade sig kring Jenny och Agnes, uppretade, stridslystna. Deras +hederskänsla uppreste sig mot en så ovärdig lek med sanningen.</p> + +<p>— Hur <i>kunde</i> ni stå der och ljuga så långa ni voro? +— utbrast Bertha Eriksson. — Bevars, så söta ni gjorde er, +och så kunde ni ändå ingenting, inte så här mycket ens. — Och hon +knäpte med fingrarne. — Jag föraktar er, ja, det gör jag!</p> + +<p>— Det bryr jag mig sju om, — sade Jenny +<span class = "pagenum">50</span> +ond. — För resten skall jag säga dig att jag kunde. Var god och +håll inne med dina smädelser, annars . . .</p> + +<p>— Annars! — gäckades Bertha försmädligt och låtsade reda +sig till strid. — Vill du boxas, så kom bara hit.</p> + +<p>— Inte skulle jag trott, att du kunde göra dig till så der, +Jenny, — sade Bella med öppen förtrytelse. — Du hade ju kort +förut varit den värsta att gräla öfver lexan.</p> + +<p>— Ni äro sådana fega harar, — skrek Bertha och gick sin +väg i vredesmod.</p> + +<p>Hanna sade ingenting, men den blick hon under timmen gaf de begge +kamraterna, visade större grämelse än de bittraste ord. Allt sådant grep +henne, icke personligt, men hon liksom förödmjukades å alla flickors +vägnar. Allt hvad man i allmänhet beskylde flickorna för: ytlighet, +flärdfullhet, brist på sanningskärlek, det sårade henne djupare, ju +oftare hon blef vittne till, att det egde grund. Och det låg hos henne, +så ung hon var, ett starkt begär att bortsopa all falskhet ur lifvet, +allt, som ej hade sanningens fullgoda, gedigna halt. Hon gladdes öfver +att klassen så enhälligt opponerade sig mot osanningen och dess +bevekelsegrund, men teg, emedan +<span class = "pagenum">51</span> +hon visste, att hennes åsigter voro nogsamt kända.</p> + +<p>När hon skulle gå, kom Agnes Lund till henne i tamburen.</p> + +<p>— Ogillar också du oss, Hanna? — frågade hon, och rösten +var ej fullt säker.</p> + +<p>— Ja, — sade Hanna fast, — ni handlade uselt.</p> + +<p>— Men, ser du, jag visste icke . . . jag kunde icke tro, att +det skulle upptagas så illa. Jag ville bara, att magistern ej skulle +tro, att klassen var håglös . . .</p> + +<p>— <i>Det är ej sant</i>, — sade Hanna och såg på Agnes +med dessa omutliga ögon, inför hvilka hvarje liten nödlögn måste +retirera. — Det är ej sant, ty du vet mycket väl, att du endast +åsyftade, att sjelf framstå i ett bättre ljus, än vi andra. Medgif, att +så var.</p> + +<p>Agnes såg skyggt upp till henne, mumlade något och brast i häftig +gråt. Det var hälften förödmjukelse, hälften vrede, och dock låg +derunder en önskan att, om möjligt, återvinna Hannas aktning.</p> + +<p>— Jag är icke van att vara sann, snyftade hon, — jag +bjuder icke till att vara det. Men kanske <ins class = "correction" +title = "ursprungstext . , .">. . .</ins> om du hjelper mig +. . .</p> + +<p>Hanna räckte henne ett glas vatten: — Drick +<span class = "pagenum">52</span> +nu, — sade hon vänligt, — vi skola någongång talas vid om +detta. Nu måste jag gå.</p> + +<p>— Och du hatar mig icke, — sade Agnes och famlade efter +hennes hand, — du föraktar mig ej nog för att ej vilja trycka min +hand?</p> + +<p>— Nej, men jag <i>hatar</i> osanning, — sade Hanna och +kramade Agnes hand, hvarefter hon skyndade att upphinna Bella på +hemvägen.</p> + +<p class = "illustration tail"> +<img src = "images/tail52.png" width = "79" height = "28" +alt = "dekoration"></p> + + + + +<span class = "pagenum">53</span> + +<p class = "illustration head"> +<img src = "images/head53.png" width = "452" height = "76" +alt = "dekoration"></p> + + +<p><span class = "firstletter"> +<img src = "images/cap_E.png" width = "29" height = "55" +alt = "E"></span><span class = "firstword">n</span> af +fjerdeklassisterna, Lilli Enestam, hade bjudning på aftonen, och Bengt +och Bella voro bjudna, likaså Hanna. Det skulle dansas, och Hanna, som +hvarken kunde eller ville dansa, svarade nekande. Men Bella, som alltid +hade roligt, som dansade gerna och var allmänt omtyckt, bad och tiggde, +att Hanna skulle komma med.</p> + +<p>— För min skull, Hanna, — bad hon så bevekande, att en +sten kunnat röras. — Jag bryr mig icke om att gå, ifall du icke +kommer med.</p> + +<p>Hanna tvekade, men den tacksamhetskänsla hon hyste mot Bella, som +alltid var vänlig och hjelpsam mot henne förmådde henne slutligen att +antaga inbjudningen.</p> + +<p>— Men, — sade hon till Bella, som skuttade omkring af +idel glädje likt en vild fåle, — jag har blott min svarta +ylleklädning och kommer att sitta tyst och butter, som en Egyptens +mumie. +<span class = "pagenum">54</span> +Du kommer att få skämmas för mig skall du få se.</p> + +<p>— Åh, jag bär den skammen med förtjusning, bara du kommer. Du +skall få vara så mycket mumie du vill, jag skall vara professorn, som +studerar dina hieroglyfer och öfversätter dem för menskligheten.</p> + +<p>Baldagen kom, och Hanna, klädd i sin bästa svarta ylleklädning med ny +rysch kring halsen, följde upp med Bella och Bengt. Bella var klädd i +ljusblå merino och så söt och fin, att Hanna undrade, om någon var så +fin som hon.</p> + +<p>I tamburen hviskade Bella till Hanna: — nu skall du draga +handskarne på dig.</p> + +<p>— Handskarne! Hvad skulle jag med handskar, inte fryser jag +här. Det är ju en löjlighet att pelsa på händerna och kläda af halsen, +— hvarför göra de så?</p> + +<p>— Derför, att det brukas så, — sade Bella. — Men du +får väl gå an utan handskar, jag mins ej jag hört, att mumierna haft +sådana.</p> + +<p>De trädde in i en stor, klart upplyst sal. Ljus kring väggarne, ljus +i kronorna, lampor, speglar, vackra växter, — allt var så +strålande, att Hanna bländades.</p> + +<p>Lilli och hennes mor välkomnade de inträdande. Lilli kastade en +hastig, skrämd blick på +<span class = "pagenum">55</span> +Hannas svarta klädning och bara händer, men hade nog sjelfbeherskning +att ingenting låtsa märka. De voro sidokamrater i skolan, och Lilli, +liksom de andra kamraterna, kände sig dragen till Hanna och sökte gerna +hennes sällskap.</p> + +<p>När Hanna såg sig omkring, mötte hon många bekanta ansigten. Der voro +Agnes och Siri och Bibbi och Bertha och en hel hop andra. Också bland +gossarne voro många bekanta, som hon råkat hos Bengt.</p> + +<p>Men hvad alla sågo besynnerliga och högtidliga ut! Flickorna voro +utstyrda i ljusa, sidengarnerade ylleklädningar, med skärp, blommor och +hvita handskar. Bella var en af de enklaste, det märkte hon nu med +förvåning och glädje. Tillika såg hon, att man med en viss häpnad +betraktade hennes svarta klädning. Men som hon aldrig brytt sig om huru +hon var klädd, blott hon var ordentlig, så bekom det henne heller +icke nu.</p> + +<p>Bella tog hennes arm och drog henne bort i en vrå, der några af +kamraterna stodo. Hanna helsade vänligt, men fick temligen ogillande +nickningar till svar. Man tog synbarligen illa upp, att hon ej krusat +sitt hår eller klädt sig i handskar.</p> + +<p>Samtalet gick trögt och fördes med halfhög +<span class = "pagenum">56</span> +röst; man hade plötsligt blifvit så främmande för hvarandra, tyckte +Hanna. Flickorna drogo i sina handskar för att få dem längre och kastade +förstulna blickar bort åt motsatta hörnet, der gossarne stodo som en +skock svarta får och sågo dumma och tråkiga ut. Hvarför kunde de icke +komma fram och tala med flickorna?</p> + +<p>I ett hörn af salen sutto Inez och Bibbi och hviskade med lifliga +gester och uttrycksfulla miner. Det såg roligt ut och Hanna gick bort +för att helsa på dem. De sågo ej att hon närmade sig och hon råkade höra +slutet af en högtidlig hviskning: — . . . och under +brefvet stod: <i>i lif och död din Herman</i> . . . +Samtalet tystnade tvärt, när de fingo se Hanna.</p> + +<p>— Stör jag er? — frågade hon och undertryckte med möda en +grimas öfver hvad hon hört.</p> + +<p>— Nej, visst inte, — svaret kom något tillkrystadt, +— vi talade om våra examensklädningar.</p> + +<p>— Jag rår ej för att jag hörde ni talade om annat, — sade +Hanna på sitt rättframma sätt. Hon satte sig ett ögonblick hos dem och +sökte inleda ett samtal, men då hon såg att flickorna kände sig +besvärade, steg hon upp och gick till Bella och ett par af de andra.</p> + +<p>— Men säg mig, är icke detta fasligt stelt? +<span class = "pagenum">57</span> +— sade hon och slog sig ned framför dem på en pall som stått under +soffan.</p> + +<p>— För all del, söta Hanna, — utbrast Siri förfärad och +gjorde plats åt henne i soffan. — Inte passar det att här vara som +hemma hos sig.</p> + +<p>— Inte det? Hvad ligger det för en skam i att sitta på en pall, +i stället för i en soffa? Kan någon säga det?</p> + +<p>— Det brukas inte på en bal, — inföll Selma.</p> + +<p>— Sak samma hvad som <i>brukas</i>, om det inte är orätt, +— vidhöll Hanna, som var på sitt istadiga humör och sinnad att +draga i härnad mot all verldens småaktighet.</p> + +<p>— Ser du, det är en oartighet mot värdinnan. När du engång +infunnit dig här, måste du rätta dig efter husets sed. — Bella såg +så bestämd ut, att Hanna brast i skratt.</p> + +<p>— Du är så högtidlig, som om jag stulit en kalf. Men jag +förstår i alla fall <i>ditt</i> skäl och skall förhålla mig hyggligt, +— om jag kan. Men är icke allt detta förfärligt tråkigt? — +tillade hon i lägre ton.</p> + +<p>— Hvilket? — Flickorna sågo frågande ut.</p> + +<p>— Åh, allt detta i qväll. Att komma hit inklämd i trånga +obeqväma kläder och tala eller röra sig precis som om man hade glasbitar +i kroppen. Att stå och se på hvarandras klädningar, +<span class = "pagenum">58</span> +dricka thé med handskar på och vänta att bli uppbjuden, i stället +för att få svänga om när man sjelf har lust. Jag ger ej fem penni för +ett sådant nöje.</p> + +<p>— Du skulle kanhända vilja bjuda upp sjelf, — inföll Alma +Brennlund, som sällat sig till dem.</p> + +<p>— Jaha, det skulle jag. Och om jag en smul brydde mig om att +dansa, skulle jag bjuda upp Bengt eller Bella och svänga om med dem. Ja, +det skulle jag.</p> + +<p>— Åhnej, det skulle du ej våga, — sade Alma +oförsigtigt.</p> + +<p>— Våga? Vill du se att jag vågar.</p> + +<p>Alma betraktade henne medlidsamt. — Hvad du alltid är +öfverdrifven, kära Hanna. Du förtager dig sjelf allt nöje genom att +alltid kritisera och finna fel på allt. Inte kan verlden ändå någonsin +gå i de spår <i>du</i> vill.</p> + +<p>— Det är illa för verlden, det! — sade Hanna kärft.</p> + +<p>Bland gossarne i andra ändan af salen såg hon ett par, som hon var +bekant med från Palmfelts. Hon nickade gladt till dem, och då hon ej +fick något svar, steg hon upp och gick till dem, omedveten om de många +ogillande blickar som följde henne.</p> + +<p>— Tänk, att <i>täckas</i> exponera sig så der, till +<span class = "pagenum">59</span> +då man är klädd som en la’gårdspiga! — hviskade en af flickorna +till sin granne.</p> + +<p>Bella hörde hviskningen. — Hvad är det för ondt i att gå och +tala med gossar, som hon ser nästan alla dagar? — frågade hon.</p> + +<p>— Hon borde nu ändå förstå, att sådant ej går an på en bal, +— svarade den tilltalade snäft. — Men man kan ju vänta hvad +som helst af en som kommer på en bal i svart ylle och utan handskar.</p> + +<p>— Hanna eger ingen bättre klädning, och det var jag som +öfvertalade henne att komma med. Och jag vill tro att Lilli bjudit oss +för vår egen skull och inte för våra klädningars.</p> + +<p>Bella var röd af ifver att försvara Hanna. Anmärkningarna gjorde +henne ondt, emedan hon på sätt och vis var skuld till att Hanna utsatt +sig för dem.</p> + +<p>— Må vara, — fortfor den andra, — men i hennes +ställe skulle jag smugit mig i en knut och hållits der, i stället +för att väcka uppmärksamhet genom ett så . . . så +. . . fritt uppträdande.</p> + +<p>Bella gick emot Hanna, som just nu återvände från sin exkursion till +gossarne.</p> + +<p>— Konstiga pojkar! — utbrast hon smått förargad. — +Jag fick ej ett ordentligt ord af dem. +<span class = "pagenum">60</span> +Äro då alla rent af förhäxade här? Kan du tänka, Petter kom ej ihåg hur +långt de hunnit i matematiken, och Thure kallade mig fröken, som om vi +ej duat hvarann i snart två månader.</p> + +<p>Bella omtalade de anmärkningar hon hört och blef lugnad, när hon såg +Hanna skratta.</p> + +<p>— Ingenting annat! Jag sade ju att du skulle få skämmas för +mig, Bella fattig. Men jag <i>förstår</i> mig ej på detta. Folk kommer +hit för att få roligt och så stå de, stela och tillgjorda, i en +knut, plocka om sina kläder och låtsa ej känna sina kamrater. Kalla de +detta att ha roligt? Nå, gerna för mig, men jag känner mig af pur +motsägelseanda hågad att <i>inte</i> spela mumie i qväll.</p> + +<p>— Ser du, medan man dricker thé, är det alltid litet stelt. Nog +blir det bättre, när man börjar dansa.</p> + +<p>I detsamma spelade musiken upp och det blef en viss oro i goss- och +flicklägren. Lilli blef först uppbjuden och snart sväfvade par efter par +utåt det blanka golfvet. Hanna såg på med undran. Hon kunde ej finna +något nöjsamt i att tyst och förnämt snurra omkring med vildfrämmande +menniskor. Nog förstod hon, att var man <i>riktigt glad</i>, så var +dansen ett nöje, den var icke något ondt i och för sig sjelf. Men såsom +det här gick till! Här såg det ut, som om man dansade +<span class = "pagenum">61</span> +för att uppfylla en tung pligt. Intet skämt och skratt, inga glada +miner, blott ett djupt allvar å ena sidan och en stel värdighet å den +andra. Kunde de ej taga i ring, så finge alla vara med, i stället +för att nu blott de vackraste och elegantaste blefvo uppbjudna.</p> + +<p>— Puh! jag qväfs! — tänkte hon för sig sjelf och hörde i +detsamma Bengts röst bakom sig:</p> + +<p>— Får jag ej bjuda upp Hanna?</p> + +<p>— Ja, till väfva vadmal, annat dansar jag ej. Jo, möjligen +nigarmaja.</p> + +<p>Bengt skrattade. — Tycker du dansen nedsätter ditt +menniskovärde?</p> + +<p>— Mer eller mindre i en sådan marionett-teater. Men ute på +gröna ängar, der svänger jag om af hjertans lust.</p> + +<p>Flickorna hade under en paus dragit sig in i ett inre rum och Bella +hviskade förebrående till Hanna:</p> + +<p>— Du hade icke bordt kalla Lillis tillställning en +marionett-teater, hon hörde det och är nu så ledsen.</p> + +<p>— Hvad är det då annat? — utbrast Hanna häftigt. — +Idel förställning, koketteri, fåfänga, afundsjuka, låtsighet +. . .</p> + +<p>— Men du hade icke rätt att såra Lilli, som +<span class = "pagenum">62</span> +så vänligt bjudit dig till sig och trott sig skaffa dig ett nöje.</p> + +<p>Bella såg mycket förebrående ut, och Hanna hade god lust att gäckas +en smul och vara trotsig. Men hon kände med sig, att hon handlat fult +och otacksamt, och att Bella hade rätt. Efter en stunds tvekan skyndade +hon in i flickornas rum, drog Lilli afsides, såg henne afbedjande in i +de tårfylda ögonen och sade: — du hade kunnat slå mig, Lilli, så +elak var jag. Jag förtjenar inte, att du bjuder mig en annan gång, nej, +det gör jag inte. Men om du nu är ädelmodig och förlåter mig, så vill +jag hellre bita af mig tungan, än såra dig en gång till.</p> + +<p>Lilli kunde icke motstå de bedjande ögonen och det ovana tonfallet i +Hannas röst. Hon slog häftigt armarna kring hennes hals och kyste henne +på kinden, vid hvilken behandling Hanna såg så tafatt ut, att de andra +flickorna, som märkte det, brusto ut i ett hjertligt skratt.</p> + +<p>Dansen fortgick med små pauser till inemot klockan 1. Hanna, som +icke mera fann något nöje i att åse densamma, tog en bok och satte sig +ensam i Lillis rum, som var afdeladt med en skärm. Hon försökte läsa, +men kunde icke hålla tankarne tillsammans. Hon måste oupphörligt tänka +på det innehållslösa i dessa slags nöjen, +<span class = "pagenum">63</span> +och ju längre hon tänkte derpå, desto större lust fick hon att fly +undan, rusa bort, ut i skogen, eller till sin ensliga lilla kammare +eller hvart som helst, ty detta underligt flärdfulla lif hade i hennes +tycke någonting smittande med sig.</p> + +<p>Och på samma gång kände hon en oförklarlig smärta öfver att ej vara +såsom de andra. Hvarför kunde hon ej taga verlden och menniskorna sådana +de voro, hvarför skulle hon alltid se deras brister, vilja omskapa dem +och känna sig otillfredsstäld? Är väl jag en smul bättre än de? — +tänkte hon. — Nej, nej, jag är mycket oförnöjsammare, mycket +mindre fördragsam, ödmjuk och tålig. Lifvet skall aldrig gifva mig hvad +jag begär af det, och alla dessa andra — hur lyckliga och nöjda +äro de icke!</p> + +<p>Medan hon satt der, inkommo tvenne flickor och satte sig på andra +sidan skärmen. De läto ej afskräcka sig af Hannas tydliga hosta bakom +skärmen, utan slogo sig ned, ifrigt småpratande i soffan.</p> + +<p>— Ja, du kan ej tro, hur bra det tog sig ut! — sade den +ena.</p> + +<p>— Kanhända. Men nog tycker jag för min del, att mörkrödt passar +bättre till crêmefärg, än blått. Så som Bibbis till exempel. Den är +förtjusande. +<span class = "pagenum">64</span> +Men àpropos Bibbi, har du sett hvad hon och Inez äro goda vänner i +qväll?</p> + +<p>— Ja, Inez anförtrodde mig, att Bibbi är hennes bästa vän, och +att hon säger allt åt henne.</p> + +<p>— Men jag vill påminna mig, att Alma B. är Inez’ bästa vän.</p> + +<p>— Hon var det också ett helt år, men så hörde Inez, att Alma +sagt om henne, att hon var inbilsk, och så slog hon upp.</p> + +<p>— Det skulle också jag ha gjort. Vet du, Edvard P. +berättade mig i förtroende, att . . .</p> + +<p>— Om ni ha några hemligheter, flickor, så vänta tills jag gått +min väg — hördes i detsamma Hannas röst, och flickorna läto henne +passera, innan de fortsatte sitt vigtiga meddelande.</p> + +<p>Bella hade emellertid fått nog af dansen och undrade hvart Hanna +tagit vägen. Då hon icke såg till henne, gick hon och satte sig bredvid +en blek ung flicka från tredje klassen, som icke fått dansa ett +steg.</p> + +<p>— Du har säkert icke haft roligt i qväll, Elin? — frågade +hon vänligt.</p> + +<p>— Inte mycket, men nog har det gått ändå. Jag är icke bortskämd +med att ha roligt på danser.</p> + +<p>— Vill du, så skall jag presentera min bror Bengt för dig, så +får du dansa nästa fransäs med honom?</p> + +<span class = "pagenum">65</span> +<p>— Nej, nej, för all del! — Elin såg blyg och förskräckt +ut. — Om han velat, hade han nog kommit sjelf. Det är alls ej +farligt med mig, qvällen är ju snart slut.</p> + +<p>Hennes röst skälfde litet och hon vågade icke se upp på Bella för att +ej förråda de tårar, som glänste i ögonvrån. Bella låtsade ej se något, +utan tog vänligt hennes arm, sägande: — kom, så söka vi upp Hanna +Rappe! Hon dansar heller icke, och vi tre kunna få det riktigt muntert +tillsammans.</p> + +<p>De funno Hanna i ett angränsande rum, bläddrande i gravyrer. Och +medan dansen och sorlet fortforo derinne, sutto de tre för sig sjelfva i +Lillis rum, pratade och hade roligt. Tiden hade gått så fort, när Lilli +kom och bad dem in till supén.</p> + +<p>Hanna öfverraskade ännu engång de närvarande genom att icke sitta +stilla och vänta att bli uppassad, utan servera sig sjelf. Hon hjelpte +också Lilli att servera dem, som ej hade mod att sjelfva taga för sig. +Bertha och några andra följde hennes exempel, medan de öfriga flickorna +sutto här och der vid små bord, väntande att deras kavaljerer skulle +betjena dem.</p> + +<p>— När Bella skulle gå, kom Jenny efter henne i tamburen med ett +paket i handen.</p> + +<span class = "pagenum">66</span> +<p>— Förlåt, kära, söta Bella, att jag ej kommit mig att skicka +dig den der boken. Kanske kan du taga den nu?</p> + +<p>— Ack, jag har ej frågat mamma om den ännu, — sade Bella. +Hon hade glömt hela saken.</p> + +<p>— Det behöfs ej heller, — sade Jenny öfvertygande, +— jag har lånat den åt flera flickor, yngre än du, och de ha alla +tyckt om den.</p> + +<p>Bella tog motvilligt boken och gick, följd af Bengt och Hanna.</p> + +<p>När hon kommit hem och begynte kläda af sig, kom hon ihåg boken. +— Nog måste jag ändå titta litet i den, — tänkte hon, stälde +ljuset vid sängen, kröp upp i den och begynte läsa: „Betsy eller ett +brustet hjerta“.</p> + +<p>Gång efter annan kom hon ihåg sin mors förbud att läsa något utan +hennes tillåtelse. Men mamma sof ju nu, inte kunde hon väcka henne för +att begära hennes tillåtelse, och inte var det nu så farligt med en enda +gång. Hon skulle berätta alltsammans i morgon.</p> + +<p>Ju mera hon „tittade“, dess mer fastnade hon. Boken var en af de +många, hvilka icke innehålla något direkt omoraliskt, men hvilkas hela +anda är som ett omärkligt gift <ins class = "correction" title = +"ursprungstext „fär“">för</ins> unga sinnen. Flärd, lättsinne, koketteri +och lek med kärleken möta dem på hvarje blad, men äro så +<span class = "pagenum">67</span> +skickligt dolda under täckmanteln af goda egenskaper, att de ej lägga +märke till dem. De läsa med förtjusning om huru hjeltinnan firar +triumfer genom sin skönhet, krossar männens hjertan och slutligen +lyckliggör en mindre nogräknad man med sin lilla omtvistade hand. Att +hon framställes som en varelse, endast skapad att behaga, och endast +lefvande för uppgiften att blifva gift, det se de ej, förblindade som de +äro af bokens färgrika skildringar och intressanta konflikter.</p> + +<p>Bella läste med stigande spänning. Hon var alltför kritiklös för att +spåra det ohelsosamma i detta slags läsning. Slutligen, när hon hörde +klockan slå fyra i matsalen, slog hon igen boken, skrämd och flat för +sig sjelf, och släckte ljuset.</p> + +<p>Men bilderna från boken förföljde henne, och dess intrig höll henne +vaken. När hon följande morgon steg upp klockan 9, såg hon så blek +och utvakad ut, att hennes mor förebrående frågade hvarför hon dansat så +länge qvällen förut.</p> + +<p>— Jag kom hem strax efter 1, — sade Bella skamsen, +— men jag låg och läste till klockan 4 och ville ej sedan kunna +somna.</p> + +<p>— Läste? Oförståndiga barn! Du har ju lof i dag och god tid att +läsa.</p> + +<p>— Nej, mamma, jag läste en bok, som Jenny +<span class = "pagenum">68</span> +Stenman lånat mig<ins class = "correction" title = ", för .">. </ins>Hon +försäkrade mig, att du icke skulle ha något emot den.</p> + +<p>Fru Palmfelt såg missnöjd ut. — Du vet ju, att jag inte tycker +om att du läser något, utan att först fråga mig. Hvad heter boken?</p> + +<p>Bella nämnde titeln.</p> + +<p>— Jag är ledsen att du läst den, ehuru du visst kunnat råka ut +för en sämre. Ser du, mitt barn, det fins två slag af dåliga böcker: de, +som på ett rått och anstötligt sätt skildra lifvets skuggsidor och de, +som med en täckmantel af behag och poesi förvilla läsarens omdöme och +låta honom insupa föreställningar, hvilka rent af undergräfva hans +rättskänsla. Till det senare slaget hör den bok du nu läst, och jag +anser den farligare än de förra, emedan den gifver sig sken af +oskyldighet och renhet. Eller hvad tycker du? Skulle du i verkligheten +gilla en flicka, som inte tänkte på annat än hur hon skulle kläda sig +och väcka beundran? Eller en annan, som likt den fattiga Betsy gifte sig +med en man som hon ej tyckte om för att kunna försörja sina små +syskon?</p> + +<p>Bella blickade förvånad upp. — Men, mamma, var ej det senare en +vacker och ädel handling?</p> + +<p>— Nej, mitt barn, i intet fall. Att gifta sig utan verklig, +innerlig kärlek är en vanheder för både män och qvinnor, och en synd, +som icke +<span class = "pagenum">69</span> +ens de ädlaste motiver kunna urskulda. Dessutom var ju Betsy en frisk +flicka och uppvuxen i ett dugligt hem. Det hade icke varit någon +svårighet för henne att försörja sina syskon genom ärligt arbete utan +att tillgripa denna förnedrande utväg<ins class = "correction" title = +", för .">. </ins>Men den åsigten är tyvärr så allmän och så djupt rotad +hos de flesta, att ett äktenskap, sak samma hurudant, är att föredraga +för qvinnorna framför att bli hvad man med hån kallar „en gammal +mamsell“. Att en qvinna är något i och för sig sjelf och att hon kan +finna lycka och tillfredsställelse i en verksamhet också utom hemmet, +det glömmer man alltför ofta.</p> + +<p>Bella smög sig till sin mor och kyste henne. — Förlåt mig, +älskade mamma, att jag gjorde mot din önskan. Jag skall bjuda till att +ej göra så mer. Och jag är så lycklig öfver att du talar med mig om +sådant, som jag nog tänker på utan att förstå. Får jag icke alltid komma +med mina frågor till dig? Jag tycker att ingen i hela verlden kan ha så +vackra och upphöjda tankar som du och Hanna.</p> + +<p class = "illustration tail"> +<img src = "images/tail26_69.png" width = "82" height = "27" +alt = "dekoration"></p> + + + + +<span class = "pagenum">70</span> + +<p class = "illustration head"> +<img src = "images/head70.png" width = "465" height = "57" +alt = "dekoration"></p> + + +<p><span class = "firstletter"> +<img src = "images/cap_B.png" width = "31" height = "63" +alt = "B"></span><span class = "firstword">ella</span> och Hanna sutto +vid matsalsbordet i den förras hem och läste zoologin till morgondagen. +Bella pluggade af alla krafter de kallblodiga ryggradsdjuren, medan +Hanna som kunde lexan, och lånat en anatomielärobok af Bengt, +intresserad betraktade de medelmåttiga planscherna.</p> + +<p>— Nej, vet du, Bella, aldrig hade jag trott att våra små händer +skulle innehålla 13 olika ben, utom tummens sesamben och så fingrarne. +Se hit, två rader <i>handrotsben</i>, fyra i hvarje och så fem +<i>mellanhandsben</i> som fortsättning af fingrarne inuti handen. Hvad +jag gerna ville ha ett riktigt benrangel att studera, det är så litet +jag vet om min egen kropp.</p> + +<p>— Ja, vi äro bra konstigt skapade, — sade Bella. — +Du skulle bedja Bengt berätta för dig hvad du ej förstår. Han skall ju +bli läkare och är så grymt intresserad af allt sådant der.</p> + +<p>I detsamma kom gamla Lena in för att rödja af bordet för +qvällsdukningen. Hon var god vän +<span class = "pagenum">71</span> +till de båda flickorna och deltog intresserad i allt deras görande och +låtande. Det kunde nu icke hjelpas, att hon såg på verlden och tingen +med en annan blick, än dessa unga, som voro af en nyare tid, än hon. Men +äfven der hon ej förstod eller gillade dem, behöll hennes hederliga +gamla hjerta all sin tillgifvenhet för „barnen“, som hon kallade dem. +Hon hade aldrig sjelf erfarit de kraftiga väckelser ungdomen i vår tid +är utsatt för eller den oreda och förvirring de första knoppande +tankarna kunna tillställa i ett ungt sinne. Hon hade tagit emot hvad hon +fått, utan att så noga skärskåda det och söka bilda sig ett omdöme om +dess värde. Och derför såg hon ofta med undran huru ungdomen „bråkade“ +och satte sig upp mot gamla åsigter, hvilkas riktighet hon trott vara +höjd öfver allt tvifvel.</p> + +<p>— Hvad är det Hanna nu igen tittar i för gudlösa böcker? +— sade Lena med en skymt af ogillande i tonen, då hon såg +planscherna med de anatomiska afbildningarna.</p> + +<p>— Det är läran om vår egen kropp, Lena, — sade Hanna, +— det är menniskans skelett, och visst icke något gudlöst +otyg.</p> + +<p>— Ja men, jag tycker, att det är det. Hvartill tjenar nu att se +på sådant der? Det, som Gud gömt för menniskans blickar, det skall hon +<span class = "pagenum">72</span> +icke envisas att vilja se. Och den arma menniskans „schelett“ tycker jag +kunde få vara i fred i grafven och inte bli taget fram till ett +spektakel för de lefvande.</p> + +<p>— Hvem skulle spektakla med något så allvarligt som döden, +— sade Bella undrande. — Och dessutom, inser du inte, att +det är nyttigt för oss att känna vår egen kropp.</p> + +<p>— Nej, det är platta onödan, tycker jag. Den, som byggt ett +hus, bör veta huru det är gjordt, men inte tillkommer det andra att gå +och taga reda derpå.</p> + +<p>— Men läkarena då, huru skola de kunna sköta en sjuk, om de +icke veta huru hans kropp ser ut och hvar det onda sitter?</p> + +<p>Lena såg fundersam ut. — Jaa, doktorerna . . . de må +nu ha lof att vara kunniga om sådant der. Men inte kunna de ändå göra en +menniska frisk, som Gud vill att skall vara sjuk. Och om Gud vill göra +en sjuk frisk, så inte behöfver han några doktorer till det. Si, derför +tycker jag, att schelettbilder och droppar och tocket der är så platta +onödan, för ska’ en dö, så dör en.</p> + +<p>— Men mins du, Lena, huru glad du var, när du hade gikt i benet +och blef qvitt den genom doktorns recept?</p> + +<p>— Ja, hjertandes, visst var jag glad, men +<span class = "pagenum">73</span> +det var väl, tänker jag, för det jag är en usel, syndig menniska, som +inte kunde lida och bära utan knot hvad Herren pålagt mig. Det var dumt +gjordt att vilja kasta bördan ifrån sig, men si, när jag behöfde benet +. . .</p> + +<p>— Det är just det, — inföll Hanna. — Hvem behöfver +icke alla sina lemmar för att kunna arbeta och vara nyttig? Icke sänder +Gud sjukdomen för att vi motståndslöst skola böja oss för den, utan jag +tänker mig, att han sänder den som straff för att vi brutit mot någon af +naturens lagar och för att pröfva vår tro på hans hjelp.</p> + +<p>— Ja, jag förstår mig nu inte på andra lagar än de som stå i +tio Guds bud. Men nog är det i alla fall syndigt, att unga flickor, som +ni, skola syssla med „schelett“ och tocket der.</p> + +<p>— Hvarför det? Tänk om någon af oss skulle få lust att bli +läkare, — utbrast Bella och spände sina glada ögon utmanande i +Lena.</p> + +<p>— Gud bevare mig att behöfva upplefva den dagen, — sade +Lena förfärad. — Flickor doktorer! Så Bella kan prata! Hvarför +icke lika gerna konstaplar eller gardister!</p> + +<p>— Till och med det, — sade Bella road. — Det fans +en vallflicka i Frankrike, som Gud kallade att bli soldat och gå i krig +för sitt land.</p> + +<span class = "pagenum">74</span> +<p>— Skyll på Gud! Nog var det hennes eget syndiga infall att +vilja leka karl och slå ihjäl menniskor för att få deras „schelett“. Men +si, det säger jag, att Gud har skapat qvinnan att bli en bra hustru och +en bra mor och inte till att slåss eller klotta med mixturer och tocket +der.</p> + +<p>— Voj, voj, söta Lena, hvad du är rysligt dum. Skulle det nu +hindra en flicka att bli en bra hustru och en bra mor, om hon visste +huru hon skall förbinda ett sår eller spjela ett ben eller tillblanda en +mixtur? Och dessutom, om vi nu ej skulle vilja gifta oss?</p> + +<p>Lena skrattade. — Vilja? Nog <i>vill</i> man alltid, när man +<i>får</i> en bra man.</p> + +<p>— Nå, hvarför har Lena inte gift sig, det håller på att bli för +sent nu, — skrattade Hanna.</p> + +<p>— Ja si, ingen har friat till mig. Men nog kommer två så söta +flickor som ni, att få friare, hela hopen. — Och Lena plirade +skälmaktigt med sina små gröna ögon, men blef i hast allvarsam igen. +— Ja, jag kallar er söta, för det att jag håller af er och skött +Bella sedan hon kom till verlden. Men nog äro ni sådana syndigt +sjelfsvåldiga och förmätna ungar ibland, att jag är rädd Gud ej skall +hafva tålamod med er.</p> + +<p>Nu stormade småsyskonen in för att få qvällsvard.</p> + +<span class = "pagenum">75</span> +<p>— Vet du hvad, Hanna, — skrek Lulle. — Min +Lunkentus skall få nya segel och nya årar. Bengt har lofvat. Sen, +i jul, blir den färdig.</p> + +<p>— Men det blir sommar, förrän det blir jul, — upplyste +Lisi, som redan var i färd med smörgåsarne.</p> + +<p>— Jaså, — sade Lulle. — Janå, då får jag den till +sommaren då. Och den skall hemta apelsiner från Borgå.</p> + +<p>— Växer det apelsiner i Borgå? — frågade Hanna +förvånad.</p> + +<p>— Jo. Så här stora. — Och han bildade med armarne en så +stor ring han kunde.</p> + +<p>— Åhnej, Lulle, du narras, — sade Lisi undervisande. +— Inte växer det apelsiner i Borgå. Det fins ej i hela +Finland.</p> + +<p>— Hvad säger du, vi ha ju apelsiner i skänken, — +skrattade Bella.</p> + +<p>Lisi ansåg under sin värdighet att svara på sådant dumt +missförstånd.</p> + +<p>Bella satt med Helmi i famnen och matade henne med smörgås och mjölk. +Den lilla var sömnig och de runda ögonen kröpo allt oftare ihop mellan +munsbitarne. När hon slutat, kyste Bella henne och sade: — Se så, +nu säga vi godnatt och så gå vi till Nukku Matti.</p> + +<p>Men då vaknade motsägelseandan hos lilla +<span class = "pagenum">76</span> +syster, och hon satte sig till motvärn. Nedra läppen sköts fram med en +trotsig blick, och hon gjorde sig styf som en gärdsgårdsstör. Något +straff skulle Bella ha, som ville stoppa henne i sängen. När Bella det +oaktadt bar henne mot dörren, satte hon i att tjuta af alla krafter och +slog Bella i ansigtet med sina knubbiga händer. Bella tog en mycket +allvarsam min på sig, alldeles som mamma, och sade: — Helmi, nu är +du ej snäll<ins class = "correction" title = ", för .">. </ins></p> + +<p>Den lilla skrek allt värre och sträckte sig mot modern, som just +inträdde. Denna förstod hvarom fråga var och såg småleende Bellas +bestämda min. Hon skakade på hufvudet: — mamma törs ej taga dig, +Nukku Matti väntar, — sade hon och kyste barnets lilla ulfvande +mun.</p> + +<p>Bella bar obeveklig bort henne, och det dröjde ej länge, innan den +lillas upproriska egenvilja domnat bort i den sötaste sömn. Tårarne +sutto qvar i ögonhåren, och läpparne darrade ännu litet i sömnen. Men +småningom utplånades dessa sorgens spår af de lyckliga drömmar man +drömmer i englarnes vakt.</p> + +<p>Fru Palmfelt hade icke kunnat undgå att märka, att Bellas hela väsen +vunnit i fasthet den senaste tiden. Hon såg det nu åter på detta lilla +drag. Förr hade Bella haft så svårt att motsätta +<span class = "pagenum">77</span> +sig lilla systers nycker och hon tyckte det var rent af omenskligt att +bära henne i säng när hon, sprittande glad, jollrade med sina leksaker, +eller bedröfvad vädjade till Bellas ädelmod. Då måste hon fälla en +förbön för henne. Men nu tycktes Bella beslutsamt sätta sig öfver det +oundvikliga lilla krånglet och bemötte den lillas vrede med stora +systers värdiga lugn.</p> + +<p>Så obetydligt detta lilla drag än var, kunde Bellas mor ej undgå att +glädja sig öfver det bevis på växande fasthet det gaf. Och hon tillskref +det Hannas inflytande, på samma gång hon tyckte sig märka, att den hårda +skorpan kring dennas väsen småningom mjuknade och begynte +falla af.</p> + +<p>När théet var drucket, drogo flickorna sig in i Bellas rum och kröpo +upp i den gamla obeqväma soffan för att ännu få en liten pratstund. +Dessa „pratstunder“ hade blifvit Bella allt kärare och oumbärligare. Hon +tyckte sig ösa med fulla händer tankar och intryck ur dessa samtal, och +hon bearbetade dem sedan när hon var ensam, tills hon fått det ena eller +andra klart för sig. De blefvo henne ett dagligt sällskap och hjelpte +till att utveckla och mogna hennes sinne.</p> + +<p>Hanna å sin sida, som aldrig haft någon förtrogen, aldrig känt sig +omfattad af en väns tillgifvenhet, hängaf sig småningom allt +motståndslösare +<span class = "pagenum">78</span> +åt det tröstande och ljufva i Bellas vänskap. Hon blef mindre +förbehållsam och framlade stundom sina tankar och funderingar med en +öppenhet och en öfvertygelse, som hänförde Bella. Och då stundom hennes +reformifver var alltför hänsynslös eller hennes uttryck för stränga, +kunde en skrämd blick ur Bellas ögon eller ett förebrående tonfall i +hennes röst komma Hanna att hejda sig och inse sin öfverilning.</p> + +<p>Nu sutto de åter i den kära pratsoffan i hvar sitt hörn och +småhviskade om skol- och kamratintressen. Lampan var släckt, och endast +gaslyktan utanför fönstret spred ett svagt skimmer i rummet. Bakom +skärmen hördes Lisis lugna andetag, hon hade nyss somnat i sin lilla +bädd bredvid Bellas.</p> + +<p>— I dag, — hviskade Bella, — förtrodde mig en af +kamraterna, — jag vill ej säga hvilken, för att icke förråda ett +förtroende, — att hon var förtjust i en gosse. Jag visste ej rätt +hvad jag skulle svara till detta, jag kände mig så osäker och tror jag +sade någonting i allmänhet.</p> + +<p>— Det är dumt att gå och inbilla sig sådant, innan man ännu vet +ut och in på sig sjelf. — Det kom något retligt i Hannas ton. +— Har du någonsin hört, att det blifvit allvar af ett +skolflickstycke, som slagit ut på barnbalerna eller +<span class = "pagenum">79</span> +skridskobanan? Jag har aldrig ansett sådant för annat än onödig +inbillning.</p> + +<p>Bella blef tankfull. — Jag har sett litet i den vägen, — +sade hon. — Men något inom mig säger, att det är att leka med +något mycket allvarsamt. Och dock, vet du, Hanna, har jag en gång sjelf +fastnat ut för något sådant, och du kan aldrig tro, hvad det var för en +tråkig tid.</p> + +<p>Bella var röd som en eldbrasa, fastän mörkret dolde det, och hon +lutade sig närmare Hanna.</p> + +<p>— Jo, vet du, det var en af Bengts kamrater, som hette Oskar. +Han bor ej mera här, och det är nu alldeles slut med den dårskapen, +derför kan jag tala om det. Han var mycket vacker och hygglig, och jag +gick och blef kär i honom bums, eller inbillade mig att jag gjorde det. +Men så fingo kamraterna tag i det och det blef ett bryende och bråkande, +så det var äckligt. Inte brydde Oskar sig en smul mer om mig än om andra +flickor — och det var nu väl det — men antingen jag talade +om honom eller ej, fick jag alltjemnt smälta en hop dumma anspelningar. +Till slut blef det olidligt, och jag började bli led den oskyldiga +Oskar, bara för att flickorna gingo på så der<ins class = "correction" +title = ", för .">. </ins>Och när jag riktigt <ins class = "correction" +title = "ursprungstext „ransaknde“">ransakade</ins> mig sjelf, fann jag, +att inte var det alls något bevändt med min känsla för honom, jag kunde +afstå från den +<span class = "pagenum">80</span> +när som helst. Jag tyckte ej ens en tiondedel så mycket om honom, som +jag nu tycker om dig, Hanna.</p> + +<p>Hanna hade åhört henne tyst och tryckte hennes hand vid de sista +orden. — Jag tror, — sade hon, — att vi böra akta oss +för sådana inbillningar. Det är att gå de djupa, äkta känslorna i förväg +och liksom pluttra bort deras kraft. Jag har aldrig erfarit något +dylikt, men föreställer mig, att det är som när barn äta omogna frukter. +De inbilla sig att de smaka bra, men taga lätt skada deraf.</p> + +<p>Och hvilket innehåll har väl ett sådant der skolflickstycke? Alls +intet. I de allra flesta fall är det ett sätt att göra sig +intressant och inte vara sämre än andra.</p> + +<p>— Ja, så tror jag, att mitt tycke var, — log Bella. +— Jag visste, att nästan alla kamraterna hade ett sådant intresse, +som de hviskade om och voro så vigtiga med, och så tyckte jag det vara +dumt att inte ha ett sådant, också jag. Jag kände mig dock hela tiden +illa till mods, som om jag gjort mig till narr. Men jag trodde det +skulle så vara.</p> + +<p>Tror du dock icke, Hanna, att det <i>kunde</i> vara möjligt, att +verkligt varaktiga känslor kunde uppstå så tidigt som hos oss? Tror du +ej, att om <i>du</i> +<span class = "pagenum">81</span> +nu fäste dig vid någon, det skulle vara för hela lifvet?</p> + +<p>— Huru kan jag veta? — sade Hanna. Hon tyckte ej rätt om +att tala om sina personliga känslor eller analysera dem. — Men, +— fortsatte hon, — jag tror medvetandet om en sådan känsla +vaknar långsamt och först sedan den blifvit pröfvad på ett eller annat +sätt. Det kan ju hända, att min tillgifvenhet för dig eller Bengt eller +någon annan har ett varaktigt frö inom sig, men detta vet jag icke +ännu.</p> + +<p>Bella kände ett litet stygn. Icke vara fullt viss om, att de alltid +skulle förblifva vänner! <i>Hon</i> åtminstone var fullt säker på +sig.</p> + +<p>De sutto tysta en stund.</p> + +<p>— Hvad tänker du på, Bella? — frågade Hanna +slutligen.</p> + +<p>— Jag tänker på det du sade, att du ej var viss på, att din +tillgifvenhet för mig är varaktig.</p> + +<p>— Var ej ledsen på mig, Bella min, men huru kan jag annat? Den +är ju icke pröfvad ännu. Vi kunna ju utveckla oss åt fullkomligt +motsatta håll, så vi småningom slitas från hvarandra. Ser du, så länge +vi växa och utvecklas till det inre, som till det yttre, finnes alltid +en möjlighet för oss till oförutsedda förändringar, hvilka göra det +omöjligt för oss att hålla ihop. +<span class = "pagenum">82</span> +Men detta skall lifvet visa. Du är väl icke ond på mig?</p> + +<p>— Nej, men litet sorgsen<ins class = "correction" title = ", för .">. </ins></p> + +<p>— Åh, Bella, sörj ej på förhand! Vi skola ej binda oss med +några löften och alltid vara sanna mot hvarandra, alltid. Skola vi +icke?</p> + +<p class = "illustration tail"> +<img src = "images/tail82_153.png" width = "54" height = "28" +alt = "dekoration"></p> + + + + +<span class = "pagenum">83</span> + +<p class = "illustration head"> +<img src = "images/head10_83.png" width = "461" height = "58" +alt = "dekoration"></p> + + +<p><span class = "firstletter"> +<img src = "images/cap_A.png" width = "37" height = "66" +alt = "A"></span><span class = "firstword">pril</span> hade kommit och i +det närmaste åter gått, endast ett par dagar återstodo. Gatorna +slaskade, taken droppade, isarne sågo vattusigtiga ut. Gräsplanerna i +esplanaden och inne på gårdarne begynte skryta med ett och annat grönt +strå.</p> + +<p>I skolrummen baddade solen het genom de höga fönstren. Några flugor, +som tillbragt vintern mellan rutorna, vaknade ur sin dvala och förde ett +oregerligt lif för att undgå att bli ihjälstekta. Flickorna svettades +vid pulpeterna och begynte räkna på fingrarna hur många dagar de hade +qvar till examen. De pustade öfver ämneskrifningen, matematiken och +Sjögrens historia, men naturkunnigheten blef intressant, när magistern i +slutet af månaden hemtade dem några tidiga sippor att studera genom +mikroskopet. Märkvärdigt, huru litet man förut gifvit akt på det +konstnärligt vackra i t. ex. en sippas skira blå väfnad, en flugas +vinge eller en liten larvs +<span class = "pagenum">84</span> +brokiga ringar! Detta var verklighet, riktigt lif. Men siffror, +grammatik och döda årtal . . . puh!</p> + +<p>Fjerde klassen höll rådplägning om en utfärd till Thölö. De skulle ha +vägkost med, koka kaffe hos banvakten, leka och slå boll.</p> + +<p>— Då taga vi gossar med, — föreslog Hanna, — de äro +så duktiga att slå boll och spela boccia.</p> + +<p>— Nej, nej, — ropades i korus från ett håll. — Inga +pojkar med, vi vilja ha vår riktiga frihet.</p> + +<p>Bella tyckte att de gerna kunde taga Bengt och Alfred och Thure och +Petter och några andra bussiga gossar med, men aktade sig att understöda +Hanna, emedan flickorna påstodo att hon alltid ville detsamma som +Hanna.</p> + +<p>Men så förenade sig Bertha, Siri och några andra med Hanna. Det blef +en ganska liflig debatt, som slutade med att förslaget gick igenom. Då +yrkade Jenny, Agnes och Lilli m. fl. att de skulle få bjuda +<i>sina</i> bekanta gossar med, men det gick motpartiet åter icke +in på.</p> + +<p>— Nej, — sade Bertha Eriksson med bestämdhet, — om +vi bjuda Cederström och Ståhle och Ryttersköld och sådana, så blir det +hela bara skräp och kurtis och då vill jag ej vara med.</p> + +<p>— Inte vi heller! — hördes några röster.</p> + +<p>— Det är ju allra bäst, om hvar och en får följa sin egen smak, +— sade Lilli Enestam, — +<span class = "pagenum">85</span> +annars komma några af oss att i hvarje fall vara sura och missnöjda. Jag +föreslår derför, att vi dela oss i två partier och att hvar och en får +taga med den hon helst vill.</p> + +<p>En förlägen tystnad uppstod. Man var i sitt sinne förargad öfver +trasslet, men när det gälde att bryta kamratkretsen, kände sig alla +litet illa till mods.</p> + +<p>— Nej, vet ni hvad, flickor, — begynte Hanna, — +inte dela vi oss af en så futtig orsak! Det vore en skam för klassen, om +vi inte kunde gå alla tillsammans. Efter det var jag som kom upp med +förslaget att taga gossar med, så afstår jag helt och hållet från det, +hellre än att klassen splittrar sig på olika håll.</p> + +<p>— Hanna har rätt, — inföllo flera. — Hellre gå vi +för oss sjelfva, än dela oss af en så lumpen anledning.</p> + +<p>Det såg ut som om en sten fallit från allas hjertan och man öfverlade +i största vänskaplighet om hvad som skulle medtagas. En bestyrelse +utsågs, som skulle taga hand om korgarne och man skildes med +öfverenskommelse att mötas i morgon klockan 7 vid Kajsaniemi port.</p> + +<p>Endast Jenny och Agnes hyste ett doldt missnöje med utgången. De hade +redan hunnit tänka ut hvad de skulle ha på sig. Och nu var +<span class = "pagenum">86</span> +det så litet lönt att taga sina nya hattar, när inga gossar skulle komma +med.</p> + +<p>Morgondagen kom, det var sista april. Termometern visade 5 graders +värme i skuggan klockan 7, dagen lofvade blifva vacker. Flickorna +samlades på utsatt tid vid Kajsaniemi port, några i parasoller och flor, +för hvilka de fingo smälta åtskilliga stickord. Bestyrelsen släpade på +stora korgar; man kände sig matfrisk och vänligt stämd mot hela verlden. +På andra sidan långa bron uppstämde några af flickorna: „låt vår lätta, +raska, modiga tropp tumla om, tumla om i eldigt galopp“, hvarvid de togo +hvarandra om lifvet och muntert galopperade framåt vägen. De mera +tungfotade höllo sig till matkorgarne, hvilka med Bibbi, som hade +skoskaf, tagit plats i en isvoschik och långsamt följde efter.</p> + +<p>Man slog sig ned i en backsluttning på solsidan och det blef ett +qvitter som om hundra starar hållit sammankomst. Matkorgarnes innehåll +afsynades af några nyfikenstrutar och man vidtog anstalter för +kaffekokningen i banvaktens lilla kök.</p> + +<p>— Måntro ni ha tillräckligt mat? — sade Bertha och nosade +i en af korgarne, hvarvid hon behändigt smugglade dit ett pakett.</p> + +<span class = "pagenum">87</span> +<p>— Gå din väg, snålbytta! — skrattade Bella. — Den +som är nyfiken får ingenting.</p> + +<p>— Det var sjutton! Och jag är redan alldeles tom i magen! Ni få +bära hem mig på bår, det få ni till straff.</p> + +<p>Man slog sig ned i gräset på utbredda sjalar och insörplade med +obeskriflig njutning den vårfylda luften. Här och der i skuggan lågo +smutshvita snöfläckar, — våra tvättfat, — som Hanna kallade +dem, och små rännilar silade sig fram utmed sluttningen och skuro fina +ränder i sanden på landsvägen.</p> + +<p>Bella var en af de tjenande systrarna. Hon sysslade glad och ifrig +med kaffet, då och då utbytande en hastig glad blick med Hanna, som +halflåg i gräset och tuggade på några torra strån.</p> + +<p>— Hör du, Hanna, — sade Lilli, som satt bredvid henne, +och följde Bella med ögonen, — är det sant, att Bella är din bästa +vän?</p> + +<p>Hanna kände ett visst obehag vid frågan. — Hvarför använder du +det uttrycket, Lilli? — sade hon nästan häftigt. — Jag +tycker ej om det. Det har blifvit så missbrukadt och är så utslitet, att +det ej säger någonting alls. Bella och jag äro vänner helt enkelt. Den +högre eller lägre graden af vår vänskap kommer ingen annan vid.</p> + +<span class = "pagenum">88</span> +<p>Lilli såg litet afsnäst ut, och det gjorde Hanna ondt.</p> + +<p>— Har du ej märkt, — sade hon vänligare, — huru +litet uttrycket „bästa vän“ i våra dagar betyder?</p> + +<p>— Ja, — inföll Bertha, som satt i närheten, — jag +<i>hatar</i> det uttrycket. Jag var en gång Molly P—s „bästa +vän“ i hela tre veckor, tills hon fick hem en kusin från Schweitz, +som öfvertog rollen. Och det var det allra bästa för mig, ty jag gick +redan och begynte bli hypokondrisk af alla de ömma namn, smekningar och +presenter hon lyckliggjorde mig med. Nu nicka vi nätt och jemt åt +hvarandra, när vi mötas.</p> + +<p>Lilli hade blifvit tankfull. Hon kom att tänka på, att hon aldrig +sett Bella och Hanna kyssas. Så underligt! Men sjelf hade hon till vana +att i tid och otid slösa med sina kyssar. Det var ändå i grunden bra +onödigt. Blott när man <i>riktigt</i> höll af någon . . . Om +hon ändå hade en vän, icke en sådan der „bästa vän“, som skollifvet så +ofta bjuder, utan en verklig vän. Hon kände sig denna stund så ensam, +hon tyckte det var något halft med henne. Och den menskligaste af alla +känslor, åtrån att stå ett annat hjerta nära, fylde omedvetet hennes +ögon med tårar.</p> + +<p>— Har jag gjort dig ledsen? — utbrast Hanna +<span class = "pagenum">89</span> +förskräckt, när hon kände en het tår på sin hand. Lilli smålog och +skakade på hufvudet. Hon tvekade litet, men böjde sig ned och +hviskade:</p> + +<p>— Du är lycklig, Hanna, som har en vän. Tror du, att jag +någonsin skall få en?</p> + +<p>— Det är jag viss på. Men sök icke. Vänta, tills lifvet +sjelfmant bjuder dig en. Hvad jag fått i dag, kan du få i morgon. Det +brådskar inte, vi äro ju bara snärtor ännu.</p> + +<p>Lilli nickade och var synbart lugnare.</p> + +<p>Nu kommo Bella och Siri med bud att kaffet var färdigt.</p> + +<p>— Hvad ser jag? — utbrast Bella då hon såg tårarne i +Lillis ögon, — jag tror det regnat. Aprilregn! Aprilregn! Kom nu +och nedskölj dina bekymmer med äkta kaffetårar!</p> + +<p>Bertha rusade upp med ett uttryck af högsta bestörtning i sitt +ansigte.</p> + +<p>— Bella . . . se dit . . . der, der springer en häst +. . . utan ben!</p> + +<p>Bella vände sig oförsigtigt om.</p> + +<p>— April! April! April! skrek Bertha och snafvade i sina kjolar, +när hon skulle taga till flykten för Bellas hotande gester.</p> + +<p>— Vänta du, din lurifax, detta skall du få betala! — +Bella tog en handfull gräs och stoppade +<span class = "pagenum">90</span> +det i nacken på den sprattlande Bertha. — Ät nu det här, till dess +du får annan mat.</p> + +<p>— Ack ja, kaffet! — suckade Bertha melankoliskt. — +Jag fruktar det kommer <i>för sent</i>.</p> + +<p>Hvad det smakade läckert, kaffet vid den lilla stugan, der solskenet +blänkte på den hvita servietten och speglade sig i den blankskurade +pannan. Korgarne innehöllo ofantliga portioner smörgåsar och hvetebröd +och en af dem utstjelpte under allmänt jubel 34 kalla potäter och 17 +salta strömmingar, — en potatis och en half strömming per man.</p> + +<p>— Berthas påhitt! — skreko flickorna, — hon ämnar +doppa salt strömming i kaffet.</p> + +<p>— April! April! det ämnar hon visst inte, det är ett sorgligt +misstag! — hördes Berthas mumsande röst. — Men hon måste ju +säkerställa sig för möjlig hungersnöd.</p> + +<p>— Du har en torndyfvel på . . . din näsa! — skrek Bella +med låtsad förfäran och puffade Alma i sidan.</p> + +<p>— Åhnej! — sade denna lugnt och smuttade på sitt kaffe. +— Men jag har ett bref från <i>„Oskar“!!</i> på fickan +. . . hm! — Och hon skramlade med en bit tidningspapper +i sin ficka, för att gifva sina ord mera kraft.</p> + +<span class = "pagenum">91</span> +<p>— Gerna för mig! — skrattade Bella utan den minsta lilla +häntydan på förlägenhet.</p> + +<p>Det April’ades hela tiden kaffet dracks, och nu var sista tåren +tömd.</p> + +<p>— Åhå, den som hade en mage till! — och Bertha såg +längtansfullt på två skorpor och en knäckebrödssmörgås, som blifvit +öfver.</p> + +<p>Skulle man nu springa enklek? Omöjligt. Man var ej herre öfver sina +ben. Först måste välplägningen få tid att sätta sig.</p> + +<p>— Och derför sätter jag mig här, — sade Bertha, +i det hon slog sig ned på en upp- och nedvänd bytta, som stod på +gården. De öfriga lägrade sig hvar det passade, och bestyrelsen diskade +kopparna.</p> + +<p>— Nu skola vi hålla tal, — föreslog någon. — Hanna +börjar.</p> + +<p>Hanna satte sig på bordet. Hon var i dag så glad till mods, så glad +och ändå full af tankar. Vårsolskenet, den ljumma luften, kamraternas +glada sorl, allt medförde en fläkt af friskhet och lycka. Hon stälde +sitt „tal“ till bestyrelsen, som hon tackade för dess osparda möda och +lyckade arrangementer. — När jag blir välbestäld häradsskrifvare +någonstädes, — slutade hon — ber jag att få bjuda klassen på +limonad och pumpernicklar.</p> + +<span class = "pagenum">92</span> +<p>— Nej, hör, skall du bli häradsskrifvare? — frågade +någon.</p> + +<p>— Jag trodde du ämnade bli prest, du predikar så gerna moral, +— snärtade Jenny med en liten stygg blinkning.</p> + +<p>— <i>Jag</i> ämnar bli polismästare, — sade Sanna +Wilhelmsson, en af „sportflickorna“, och slog sig för sitt bröst. +— Jag har så bastanta näfvar. Eller också blir jag baderska.</p> + +<p>— Hvad tänker du bli, Bella? — frågade Siri skälmskt och +ritade i detsamma med parasollskaftet i sanden svaret: <i>fru</i>.</p> + +<p>— Visst inte, — skrattade Bella litet förlägen, — +åtminstone ämnar jag inte bråka för att bli det. Först hjelper jag mamma +och så inrättar jag en hushållsskola. Jag tycker om att sy och koka +mat.</p> + +<p>— Nå men, Bella, inte skulle du ändå i längden trifvas med ett +så simpelt arbete, — sade Jenny, som i tankarne redan gjort Bella +till artist eller författarinna.</p> + +<p>— Simpelt? Det arbete som vi alla äro beroende af! Och +dessutom, söta Jenny, hur kan du kalla något arbete simpelt, som ger en +menniska hans ärliga bröd? Att slå dank eller syssla med sådant som +ingen nytta gör, det kallar jag <i>simpelt</i>.</p> + +<span class = "pagenum">93</span> +<p>— Jag tänker inrätta en samskola, — inföll Aina +blygt.</p> + +<p>— Åhnej, det får du visst inte! — skrek Bertha från +byttan, — det är min idé, sedan jag låg i vaggan. Du, syster +sötnos, skulle handtera pojkar! Jag ville just se. När de vore som mest +oregerliga, skulle du se mildt förebrående på dem och säga: mina söta, +älskade pojkar, vill ni nu inte vara snälla! Och om de inte lydde, +skulle du gråtande gå din väg, vända dig om i dörren och utbrista: +farväl . . . mitt hjerta blöder! . . . Nej, gumma +lilla, inte duger du för pojkar, det skall vara boxarenäfvar för dem. Du +kan bli en bättre sortens guvernant, möjligen.</p> + +<p>Flickorna skrattade, ty Bertha var en mästarinna i konsten att härma, +och de kände alla igen Ainas lilla undfallande röst och blyga +fasoner.</p> + +<p>— Bertha blir veterinär, — sade Agnes med betoning, +— hon tycker ju om att peta i kadaver.</p> + +<p>Till svar grep Bertha en stor svart spindel och släpte den i nacken +på Agnes, som rusade upp med ett förfärans skri. Lilli förbarmade sig +öfver henne och borttog spindeln, men Agnes fick af obehaget ett +gråtskof<ins class = "correction" title = ". för ,">, </ins>som litet +störde stämningen.</p> + +<span class = "pagenum">94</span> +<p>— Ett sådant litet fruntimmer! — hviskade Bertha +föraktligt.</p> + +<p>Bella såg förebrående på henne. — Du vet ju, att många +menniskor — också män — ha en obetvinglig afsky för +spindlar. Det var dumt gjordt af dig.</p> + +<p>Bertha brummade litet, men bad Agnes i tysthet om ursäkt.</p> + +<p>För att skingra misstämningen fortsattes det förra samtalet.</p> + +<p>— Jag tror, att jag blir målarinna, — sade Jenny och +kisade med ögonen, som hon sett artister göra. — Jag tycker så om +allt vackert och konstnärligt.</p> + +<p>Lilli utkorades till blåstrumpa, emedan hon skref dagbok och hade +anlag att vara sentimental, och Bibbi till konditor.</p> + +<p>— Nej, jag blir trädgårdsmästare, — sade den senare, +— jag tycker om att gräfva.</p> + +<p>— Du, som har skoskaf, inte kan du handtera spaden! Hur mår din +fot?</p> + +<p>Och Bella satte sig hos Bibbi, som inte mådde bra och höll sig för +sig sjelf.</p> + +<p>— Nå, Hanna, hvad rufvar du öfver, du är ju allvarsam som en +Egyptens prest? — Bertha slog Hanna broderligt på axeln.</p> + +<p>Hanna hade en stund suttit tyst, och hennes +<span class = "pagenum">95</span> +ögon hade antagit det uttryck de brukade, då tankarne arbetade inom +henne.</p> + +<p>— Ja, — sade hon och mötte kamraternas blickar, — +nog skämta vi nu om vår framtid, men jag hoppas det ej fins en bland +oss, som ej försöker på allvar tänka sig ett mål, dit hon vill sträfva. +Ty arbeta utan mål, det kunna vi ej, fastän vi äro „bara flickor“. Jag +hörde en dag en gosse säga till en annan: „flickor, puh, hvad duga de +till? Kläda sig och göra sig till för oss, det kunna de, men ett +allvarligt arbete gå de aldrig i land med“. Jag kan ej säga hur detta +grep mig, just derför att jag måste medgifva, att hvad de sett af oss +nog kunde gifva dem anledning till detta omdöme. Jag skulle kunnat +gråta, vet ni, men jag knöt i stället näfven för mig sjelf och tänkte: +— det <i>skall</i> bli annorlunda . . .</p> + +<p>— Strunt i, hvad snobbar tänka om oss! — utbrast Bertha +harmset.</p> + +<p>— Säg icke så, deras omdöme delas af många goda menniskor. Och +jag säger ju att de ha rätt. Huru många af oss tänka väl på annat än att +vara „söta“ och att möjligen i framtiden blifva gifta? — Jag talar +ej om folkets barn, som få träla och arbeta från det de vuxit ur vaggan. +— Och derför är man van att tro flickorna icke duga till något. +Men vi skola visa att man har +<span class = "pagenum">96</span> +orätt, att vi kunna både tänka och arbeta sjelfständigt. Kanske skall +man småningom få en bättre tanke om oss. Men det är ej för att vinna +någons gillande, ej ens de goda menniskornas, som vi skola försöka bli +sanna och dugliga, utan för att <i>det är rätt</i>. Så tänker jag +. . . Och derför — fortfor hon, halft skämtsamt, halft +allvarligt, — derför ämnar jag försöka, sak samma om jag sedan +blir smed, sömmerska eller advokat.</p> + +<p>Kamraterna hade tysta åhört Hanna. Hos mången af dem hade samma +tankar uppstått, oklara, famlande, men rigtade åt samma håll. Nu hade +Hannas ord redt dem och de genombäfvades af en känsla af ansvar och en +längtan att utbyta den gamla drömverlden mot ett lif af sundt och +nyttigt arbete. Bella satt med ansigtet skuggadt af handen, hon kunde +bättre tänka så. Hon var stolt öfver Hanna, ty hon såg kamraternas +beundran, men hon var ändå mer lycklig öfver att få vara hennes vän. +Sjelf var hon ju så obetydlig, alltför obetydlig att få stå Hanna så +nära.</p> + +<p>Ett ögonblick gick under tystnad, då rusade Bertha upp: — nu se +vi alla ut som tusenåriga filosofer, det står jag inte ut med. Pass på, +Bibbi, der har du natthugg! O ve, du arma klinkum-perfektum, du kan +ju ej springa!</p> + +<span class = "pagenum">97</span> +<p>I ett nu var leken i full gång. Den smakade så mycket bättre efter +allvaret. Natthugg, hök och dufva, enklek, femte hjulet, med flera lekar +aflöste hvarandra och flickorna visade att de haft en god lärarinna i +gymnastik. De voro både viga, uthålliga och starka. Endast några, som +ännu höllo till godo med trånga snörlif, pinades innerligen af stygn, +andtäppa och hjertklappning.</p> + +<p>Bella flög som ett torrt skinn öfver tufvorna. Hon var den flinkaste +af dem alla och en mästarinna i balansergång på plank och +jernvägsskenor. Hanna åter var en förfärlig hök och bar dufvorna som +påsvantar fram ur deras gömställen.</p> + +<p>Solen baddade, ansigtena glödde, man tömde halfva brunnen med vanlig +flick-oförsigtighet. Efter lekarne kommo bollarne i farten och klockan +var nära 3, när återtåget anträddes med tömda korgar, trötta ben och +kjolfållar, der man snart kunde vänta att få se svampar uppväxa.</p> + +<p class = "illustration tail"> +<img src = "images/tail97.png" width = "94" height = "40" +alt = "dekoration"></p> + + + + +<span class = "pagenum">98</span> + +<p class = "illustration head"> +<img src = "images/head98.png" width = "456" height = "63" +alt = "dekoration"></p> + + +<p><span class = "firstletter"> +<img src = "images/cap_B.png" width = "31" height = "63" +alt = "B"></span><span class = "firstword">ellas</span> och Hannas +växande tillgifvenhet för hvarandra fortfor att väcka afund hos några af +kamraterna. Bella var som sagdt, allas favorit, och man hade blifvit van +att få rå om henne på alla lediga stunder. Nu kunde de icke undgå att +märka, att hon var mindre tillmötesgående, än förut; hon hade icke tid +med allehanda onödiga upptåg; hon mottog icke alltid deras inbjudningar +och var ofta förströdd under deras betydelselösa pladder. Hon var aldrig +ovänlig, men hade fått ett sätt att mera oförbehållsamt uttala sitt +ogillande af det ena och det andra, hvilket, just emedan det var så +olikt henne, icke kunde undgå att såra några. Hon hade, med ett ord, +blifvit förändrad och icke i allas ögon till sin fördel. Det barnsligt +goda och veka fans visserligen qvar, men det hade blifvit uppblandadt +med en liten portion bestämdhet och sjelfständighet, som alls icke +klädde henne i en del kamraters ögon.</p> + +<span class = "pagenum">99</span> +<p>Att umgänget med Hanna förorsakat denna förändring, insågo alla. Men +de mera tänkande bland flickorna värderade Hanna allt för mycket för att +af egoistiska skäl missunna henne Bellas vänskap. Och de sågo likaså +spår af Bellas inflytande på Hanna, ehuru dessa icke på långt när +framträdde så ofta och så tydligt. Hennes öfvermodiga sätt hade något +förmildrats och hon fälde ej fullt så ofta som förut, skarpa omdömen om +menniskorna. Hanna sjelf kände stundom med förvåning att hon hyste ett +slags intresse för dem och en önskan att kunna arbeta och lefva för +andra. Men hon kände sig blyg för dessa främmande tankar och framkallade +sin trotsiga sinnesstämning för att hålla dem på afstånd. Då kom åter +Bellas varma, tillitsfulla syn på lifvet och liksom slipade bort de +hårda kanterna inom henne. Hon kände, att hon veknade, men var ej på det +klara med sig sjelf, om hon skulle anse det som en otillbörlig svaghet, +eller som ett menniskohjertats rättmätiga behof att älska och begära +kärlek.</p> + +<p>Bellas mor hade med intresse följt utvecklingen af de begge +flickornas vänskap. Hon insåg, att Bellas böjliga karakter väl kunde +behöfva stödet af en så kraftfull natur, som Hannas, och gladde sig, då +hon tid efter annan varseblef +<span class = "pagenum">100</span> +prof på ett sjelfständigare omdöme och större fasthet hos Bella. Den +fruktan hon i början hyst, att Bella blindt skulle söka likna Hanna, så +i ondt som godt, försvann helt och hållet. De voro af alltför olika +material för att någonsin kunna omformas efter precis samma mönster.</p> + +<p>Emellertid hade ryktet om Hannas fria uppträdande på bjudningen hos +Enestams nått fru Palmfelts öron, smyckadt med allehanda tillägg, som +oroade och plågade henne. Bella hade visserligen för henne omtalat +Hannas uppförande, men hon fruktade, att Bella af hänsyn till vännen +framstält det i en oskyldigare dager, än som var förenligt med verkliga +förhållandet. Hon kunde icke förmå sig att tro hvad man sade om Hanna, +men ovissheten pinade henne likväl. Man hade till och med gifvit henne +en vink om, att Hannas sällskap icke vore nyttigt för Bella, och för +första gången kände hon sig orolig öfver att ha gifvit de begge +flickornas vänskap en så oinskränkt frihet.</p> + +<p>Hon beslöt att tala med Hanna, hvars sanningskärlek hon ej ett +ögonblick betviflade<ins class = "correction" title = ", för .">. </ins></p> + +<p>En dag då Bella var ute och Hanna tillsammans med Bengt beskådade ett +illustreradt botaniskt arbete, bad hon Hanna komma in till sig på en +stund. Hanna kom, utan att ana att ett +<span class = "pagenum">101</span> +förhör väntade henne. Fru Palmfelts försigtiga frågor väckte hennes +misstänksamhet, och hon rustade sig till försvar.</p> + +<p>— Jag rår icke för, att jag är sådan jag är, — afbröt hon +häftigt fru Palmfelt. — Hvarför skola menniskorna bjuda mig till +sig, när de icke kunna förlika sig med mitt sätt. Tant vet, att jag icke +<i>kan</i> förställa mig.</p> + +<p>— Det begär jag icke heller, — svarade fru Palmfelt +lugnt, — men aktningen för dina medmenniskor bör åtminstone +afhålla dig från att afsigtligt såra dem och visa dem vanvördnad. Man +har sagt mig, att du kallat de närvarande marionetter; att du varit +ohöflig mot fru Enestam, väsnats med pojkarne och burit dig oskickligt +åt vid supén. Ehuru jag tror, att mycket af hvad man påbördat dig, är +osant, ville jag likväl för din egen och Bellas skull gerna höra huru +det förhöll sig. Jag ville gerna kunna tillbakavisa beskyllningarna och +rätta misstagen; derför måste jag få veta allt.</p> + +<p>Hanna hade tigande åhört henne och det kostade henne mycken +sjelfbeherskning att ej än en gång afbryta. Hvarför bråka menniskorna så +mycket med mig, kunna de ej låta mig vara i fred? — tänkte hon, +och trotset växte. Men +<span class = "pagenum">102</span> +orden <i>för Bellas skull</i>, kommo det att mjukna och gjorde henne +tankfull.</p> + +<p>— Jag skall gerna omtala allt för dig, tant, — sade hon +nästan ödmjukt. — Du har rätt att få veta det, du är ju Bellas +mor.</p> + +<p>Och så följde berättelsen om hela aftonen hos Enestams, under det hon +öppet såg fru Palmfelt i ögonen. Hon beskref sin ovänlighet mot Lilli, +sitt vårdslösa sätt och sin brist på sällskapsvett. Hon framhöll +ingenting, som kunnat rättfärdiga henne, tvärtom omtalade hon med sträng +noggrannhet hvarje ful tanke, hvarje ovänligt ord hon kunde påminna sig. +Det oaktadt kände sig fru Palmfelt lugnad. Hanna hade visserligen felat +mot några af etikettens regler, men detta var i hennes ögon af liten +betydelse. Hon kunde icke, oaktadt den strängaste granskning, finna +något verkligt fult och ovärdigt i hennes uppförande, något för hvars +skull hon behöft vara orolig för Bella.</p> + +<p>— Tack för din uppriktighet, — sade hon vänligt, då Hanna +slutat, — jag visste ju att sqvallret öfverdrifvit. Men du +förstår, mitt barn, att jag bör ha litet reda på det inflytande, åt +hvilket jag så oförbehållsamt anförtrott min flicka. Etiketten är +visserligen i och för sig en formsak, men så länge vi sjelfva äro +outvecklade och utan +<span class = "pagenum">103</span> +erfarenhet, böra vi icke sätta oss till doms öfver rådande seder och +bruk.</p> + +<p>Bland kamraterna var det isynnerhet Jenny, som med missnöje och afund +såg Bellas växande tillgifvenhet för Hanna. De kunde aldrig rätt med +hvarandra, de två, de drabbade ständigt ihop. Jennys grunda, tanklösa +natur var icke i stånd att uppfatta det sant originela och djupt +reflekterande hos Hanna; hon tog det som råhet och som skrytsam +öfverlägsenhet. Hannas skarpa kritik åter eggades oupphörligt af Jennys +ytlighet och hennes förkärlek för bjefs och moder. De råkades sällan, +utan att en mer eller mindre häftig ordvexling egde rum.</p> + +<p>En dag, då Bella för illamående icke varit i skolan, sökte Jenny ett +tillfälle att gifva Hanna en snärt, som hon ej så lätt skulle glömma. +Hon upphann henne på hemvägen och följdes åt med henne ett stycke under +betydelselöst pladder. Slutligen sade hon liksom àpropos:</p> + +<p>— Vi tycka att Bella har blifvit sig så olik, så stygg och +krånglig, sedan du kom till skolan. Och vi tro alla, att det är ditt +fel.</p> + +<p>Hon såg mycket väl huru djupt hennes ord träffade, och hon njöt af +att en gång få tala, utan att blifva motsagd af Hanna. Denna gick tyst +bredvid henne, en blick af förakt skjöt fram +<span class = "pagenum">104</span> +för ett ögonblick, men sedan blef hon djupt allvarsam och hörde knapt +fortsättningen af Jennys anklagelse.</p> + +<p>— Bella var alltid så söt och vänlig förr, nu har hon blifvit +ovänlig, som du, och bryr sig icke om sina gamla vänner. Det är icke +blott vi, som märkt det, alla menniskor säga, att Bella var mycket +snällare förut.</p> + +<p>Här skildes deras vägar, och då Jenny, liksom att förtaga verkan af +sina sårande ord, med låtsad vänlighet sade: — adjö, glöm icke +bort mig! — svarade Hanna blott: — jag skall tänka på hvad +du sagt.</p> + +<p>Hemkommen, stängde hon omsorgsfullt dörren till sitt rum, kastade sig +ned på en stol vid sängen och borrade hufvudet i kudden.</p> + +<p>— Jag ser det! — utbrast hon passioneradt, — mitt +inflytande är skadligt för Bella. Det är endast jag, som vinner på vår +vänskap, <i>hon</i> förlorar, hon går nedåt. Huru blind jag varit, som +icke sett detta förr! Som icke sett, att mitt kärlekslösa, hårda sinne +måste göra också henne hård. Att min misstro mot menniskorna måste göra +också henne misstänksam och sträng; att min starka vilja måste förslafva +henne. Naturligtvis smittar det onda, och hon har förtroendefullt slutit +sig till mig, utan att ana huru illa jag +<span class = "pagenum">105</span> +gjorde henne. Stackars Bella min, du var älskad af alla, ända tills jag +kom och gjorde dig stygg och hård!</p> + +<p>Men <i>är</i> du det verkligen? Jag har ibland tyckt, att du blifvit +allt mera värd att hållas af; men hvad ser jag annat, än det bästa hos +dig! Opartiska ögon se klarare. Din mor tänkte nog också detsamma, när +hon talade om „det inflytande, åt hvilket hon så oförbehållsamt +anförtrott sin flicka“. Hon var orolig och sorgsen öfver, att du råkat +fästa dig vid mig, som icke kunde hjelpa dig att bli god och snäll.</p> + +<p>. . . Kanske är det ej för sent ännu att göra allt godt igen. Om jag +kunde afstå från dig, undandraga dig mitt inflytande, så du fick +utveckla dig fritt! Jag <i>kan</i> nog, om jag <i>vill</i>. Och jag +måste, ack, jag måste ju vilja det, efter det är till ditt bästa. Det +blir ej lätt, . . . det måste ske så småningom . . . +men Gud vare lof, att det ej är för sent!</p> + +<p>Hanna behöfde tid för att rätt tänka sig in i denna nya tanke, men +hon blef lugnare, ju klarare hennes pligt härvidlag framstod för henne. +Hon hade för en kort tid mottagit ett dyrbart lån och ville lemna det +ifrån sig, rent och oskadadt. För henne sjelf skulle Bellas vänskap bli +ett minne; som sporrade henne att blifva god. +<span class = "pagenum">106</span> +Den hade kommit till henne, liksom solstrålarne uppsöka en mörk och +ödslig väg, och när den åter gick, skulle hon bevara återskenet deraf +djupt inne i sitt tacksamma hjerta.</p> + +<p>Hon uppsteg och skakade sorgen af sig med en beslutsam rörelse. Nu +var hon åter fullkomligt herre öfver sig sjelf. När hon dagen derpå kom +till skolan, kunde icke ens Jenny upptäcka något spår af sorg i hennes +fasta och lugna ansigte.</p> + +<p>Lyckligtvis nalkades examen, och flickorna begynte få brinnande +brådska. De trögaste af dem ville dock gerna få ett godt betyg och +försökte genom stormande flit återtaga hvad de försummat under terminen. +Det blef icke tid för utfärder och sammankomster, ehuru vårvädret var +förtjusande; hvar och en hade hufvudet fullt af de ziffror hon möjligen +kunde få. Hur det var, kände de försumliga bland flickorna en viss +ängslan och samvetsqval vid tanken på, att numera endast <i>ett</i> år +återstod af deras glada skoltid. Under de förflutna åren hade de varit +oftare lata, än flitiga, oftare håglösa, än intresserade, oftare +oordentliga och likgiltiga för sitt arbete, än verkligt samvetsgranna. +Och när skolan var slut, gingo de ut med det sorgliga medvetandet att +icke ärligt ha försökt sitt bästa.</p> + +<span class = "pagenum">107</span> +<p>Derför pluggades det med förfärlig ifver den sista tiden, och lärarne +hade icke tillfälle till en enda anmärkning. Lillis franska verber +trillade som ärter ur hennes mun; Agnes årtal, som kostat henne ett +grått hårstrå, efter hvad hon sjelf sade, fastnade på hvar sin spik i +hennes hufvud, och Berthas examensskjorta erhöll ordentliga knapphål och +icke alltför mycket hopsnörpade linningar. Kort sagdt, allt var en enda +täflan i alla möjliga dygder, och Bella tog Hannas tillbakadragenhet, +som en yttring af den allmänna förtviflade fliten.</p> + +<p>Hanna var glad öfver att få vara i fred för alla frågor och längtade +blott efter den dag, då hon skulle få resa hem.</p> + +<p>— Hvad skola ni taga er för i sommar, flickor? — frågade +Bertha, då de en morgon stodo ute på gatan väntande att dörrarne till +skolan skulle öppnas.</p> + +<p>— Jag kommer att vara i Hangö med mamma, — sade Jenny +Stenman. — Doktorn säger, att jag har bleksot.</p> + +<p>— Det är då ej att undra öfver, då du snör dig så oförnuftigt, +sade Bella med en ogillande blick på Jennys smala, inklämda midja.</p> + +<p>— Förlåt, jag snör mig visst icke hårdt, — +<span class = "pagenum">108</span> +utbrast Jenny hetsigt, — jag kan få hela handen in mellan +snörlifvet och kroppen.</p> + +<p>— Det skulle du få, om du också droge till dig, så du vore smal +som en alnsticka. Kroppen är ju elastisk, vet jag! — Och Bertha +spände med välbehag ut sina kraftiga lungor och gjorde några gymnastiska +svängningar med sina runda, starka armar. — Tacka vet jag, att +kunna sprätta med hvar fena utan att vara inklämd i dessa välsignade +burar! Hvart reser du, Bella?</p> + +<p>— Vi skola vara på vårt kära <i>Fågelvik</i>, — svarade +Bella. — Jag skall arbeta i hushållet och hjelpa mamma med +trädgården.</p> + +<p>— Skola vi icke göra en fotvandring? — skrek Bertha +förtjust<ins class = "correction" title = "? för .">. </ins>— Hvem +kommer med<ins class = "correction" title = ". för ?">? </ins></p> + +<p>— Jag! — ropade några ur skocken. Aina Berg och Bella +hade smått funderat på att vandra till Karis Lojo och helsa på Verna +Sommar, de voro genast med om saken. Alma Brennlund och Lilli Enestam +gåfvo halfva löften, de tänkte med en viss ängslan på obeqväma skor och +ändlösa dammiga vägar.</p> + +<p>— Än du då, Hanna? — frågade Bertha. — Jag vill +gerna ha dig med.</p> + +<p>— Kan icke, — svarade Hanna kort.</p> + +<p>— Åh prat, nog kan du! Hvad skulle hindra dig?</p> + +<span class = "pagenum">109</span> +<p>— Mitt arbete. Jag skall hjelpa mamma med renskrifningen.</p> + +<p>Nu öppnades dörren, <ins class = "correction" title = "ursprungstext „oeh“">och</ins> +skaran stormade in. De nya sommarplanerna upptogo +mångas tankar, så läsningen gick som den kunde den dagen.</p> + +<p>Hanna och Bella följdes som vanligt åt hemåt, och Bella tyckte sig nu +för första gången märka en viss köld från Hannas sida. Hon trodde, att +hon misstog sig och fördubblade sin vänlighet, men Hanna blef blott +fåordigare och trumpnare, ju längre de talade.</p> + +<p>— Jag kommer hem med dig en stund, — sade Bella, när de +skulle skiljas. — Jag kan lexorna och tycker det är så länge sedan +jag varit hos dig.</p> + +<p>— Kom, om du vill, — sade Hanna likgiltigt, — men +jag måste läsa.</p> + +<p>De gingo in i Hannas rum, en torftig liten kammare med urblekt +kretonne på möblerna, spruckna tapeter och simpla trasmattor på golfvet. +Allt var tarfligt, men snyggt, och luften var oklanderlig. Bella aftog +hatt och tröja, slog sig ned vid fönstret och funderade huru hon skulle +kunna muntra upp Hanna.</p> + +<p>— Jag tänker sy mig en reformdrägt i sommar, — började +hon.</p> + +<span class = "pagenum">110</span> +<p>— Jaså.</p> + +<p>— Det skall väl du också? Tycker du ej att mörkblå kretonne +vore bra? Med bluslif, sjömanskrage och en kort, veckad kjol?</p> + +<p>Hanna svarade ej. Hon hade framtagit sina böcker och gjorde sig i +ordning att läsa. Hon förhärdade sig mot det goda och glada i Bellas +närvaro och önskade blott, att hon ville gå derifrån.</p> + +<p>— Och så skall jag sy knapphål i min underkjol, så den kan +hakas fast vid lifvet. Jag tänker ha bara en, ser du, för jag skall ju +ha varma byxor i samma färg, som klädningen. Så har Verna Sommar. Tycker +du ej det är bra?</p> + +<p>— Jo, — sade Hanna, och hennes röst lät otålig. Bella +märkte det och steg upp för att gå. — Du är trött och tankspridd, +— sade hon vänligt, — Jag skall ej störa dig längre. Men det +förefaller mig så rysligt länge sedan vi fått tala <i>riktigt</i> med +hvarandra.</p> + +<p>Hon tog sin hatt. — Se der kommer brefbäraren tvärs öfver +gatan. Jag undrar om du får bref, jag är så nyfiken.</p> + +<p>Kort derpå stack tjensteflickan in ett bref. Hanna såg på stilen, den +var främmande<ins class = "correction" title = ", för .">. </ins>Hon +öppnade brefvet med en viss förvåning, det var så ytterst sällan hon +mottog bref från andra, än sin mor.</p> + +<span class = "pagenum">111</span> +<p>Medan hon läste, flög en plötslig blekhet öfver hennes kinder, och +ett drag af oro lägrade sig kring ögonen.</p> + +<p>— Hvad är det, Hanna? — utbrast Bella skrämd. — Väl +icke något ledsamt?</p> + +<p>— Man skrifver, att min mor är mycket sjuk och att jag bör +komma hem genast. Jag reser med eftermiddagståget. Vill du säga till +derom i skolan.</p> + +<p>— Det skall jag. Ack, Hanna!</p> + +<p>Bellas ton uttryckte ett så innerligt medlidande, att Hanna skulle ha +velat sluta henne i sin famn och kyssa de kära, oroliga ögonen. Men hon +betvang sig och nickade blott tacksamt. Så begynte hon med stor hast +ordna sina saker för hemresan. Det behöfdes eftertanke för att veta hvad +hon skulle ha med för sommaren, och hvad hon skulle lemna qvar till +hösten. Bella hjelpte henne. De voro tysta, begge två; Bella af hänsyn +till vännens oro, och Hanna i känslan af en dubbel sorg, som väntade +henne.</p> + +<p>Bella följde henne med beklämdt hjerta till tåget. Hvad skulle hon ej +gifvit för att få slå sina armar kring hennes hals och snyfta ut sitt +innerliga deltagande? Men Hanna var så tyst och nästan afvisande, hon +tyckte ej om någon påflugenhet. Bella lofvade skrifva en gång i veckan, +<span class = "pagenum">112</span> +men hon kunde ej förmå Hanna att lofva detsamma. Och Hannas afskedskyss +var så sval, hennes blick så förströdd, att Bella kände bittra tårar +stiga upp i halsen. Men hon sväljde dem med en sträng förebråelse mot +sig sjelf: — stackars Hanna, hur skulle hon <i>nu</i> kunna tänka +på mig?</p> + +<p>Tåget rullade bort, och Bella fick ej ens en afskedsblick ur +kupéfönstret.</p> + +<p class = "illustration tail"> +<img src = "images/tail112.png" width = "107" height = "41" +alt = "dekoration"></p> + + + + +<span class = "pagenum">113</span> + +<p class = "illustration head"> +<img src = "images/head113.png" width = "457" height = "68" +alt = "dekoration"></p> + + +<p><span class = "firstletter"> +<img src = "images/cap_J.png" width = "23" height = "55" +alt = "J"></span><span class = "firstword">ulisolen</span> brände klar +och het den trånga kammare, der Hanna Rappe satt lutad öfver sitt +arbete, en klädning åt postmästarinnans lilla dotter. Hennes blickar +flögo längtansfullt ut genom det lilla fönstret till den aflägsna +skogen, der hon så gerna sökt svalka. Men arbetet brådskade, och hon +kunde icke medföra symaskinen till skogen.</p> + +<p>Tankarne arbetade ostörda. I dag var det två månader, sedan hon +lemnade skolan och kamraterna. Vid sin hemkomst fann hon modren döende. +Hon fick icke göra annat för henne, än sakta smeka den matta handen, +jemka om kuddarne och fukta läpparne med friskt vatten. Och dock mottog +hon så oändligt mycket under dessa korta ögonblick: den sista glöden af +en kärlek, fordom varm och stark, men som förkolnat under lifvets kyla. +Hennes mor var sig så olik, — o, huru ljuf hon var! Den trötta +blicken följde henne, hvar hon gick i rummet, den talade om hennes +kärlek, den bad om förlåtelse. Och Hanna +<span class = "pagenum">114</span> +satt timme efter timme vid hennes sida, insupande med törstande hjerta +den moderskärlek, hon aldrig fått smaka. Hvarför kom den så sent? Men +Gud vare tack för att den ändtligen kom!</p> + +<p>Blott en gång framskymtade den forna mörka blicken och det bittra +tonfallet. Det var då posten medförde det vanliga penningebrefvet, +hvilket Hanna icke fort nog hunnit gömma. Hennes mor drog henne till sig +och hviskade med möda: — lofva mig, att du <i>aldrig</i> använder +dessa penningar för egen del! Lofva mig att hellre svälta, än köpa bröd +för dem! . . . Då Hanna med allvarlig röst gaf henne detta +löfte, blef hon åter lugn, och ögonen återtogo sitt milda, kärleksfulla +uttryck.</p> + +<p>Sedan kom döden, den underfulla, högtidliga afskedsstunden. Hannas +hjerta skälfde ännu vid tanken på den tomhet, som lägrade sig kring +henne, när hon såg blicken slockna i de kära ögonen och kände handen +kallna i sin. Hon tyckte sig mogna med ens till en fullvuxen qvinna, +lösryckt som hon var, från sin barndoms stöd. Hennes själ famlade efter +tröst hos Gud, men hon hade icke tid att öfverlemna sig åt några +betraktelser. Det tunga, ansvarsfulla lifvet kräfde all hennes +uppmärksamhet. Hon rätade på sig +<span class = "pagenum">115</span> +med full föresats att icke låta det kufva sig, att göra sig oberoende, +så vidt det i hennes förmåga stod.</p> + +<p>Efter begrafningen flyttade hon till postmästarens, der hon skulle +läsa med en sjuårig gosse och för öfrigt hjelpa till med sömnad. Detta +senare arbete var tungt nog för henne, som hellre använde sina armar +till att vända upp jorden i trädgården, eller vara med i byket. Men hon +fick ej välja, hon måste taga hvad som bjöds henne, och den lön hon +erhöll, 20 mk i månaden, föreföll henne kunglig.</p> + +<p>Bellas bref hade kommit tätt på hvarandra, ehuru Hanna svarat blott +med några korta rader. Medvetandet att hon gjorde rätt i att småningom +lösgöra sig från Bella, mildrade den smärta hon kände öfver denna andra +stora förlust. Stundom kommo tvifvel <i>om</i> hon verkligen gjorde +rätt. Men då påminde hon sig den oroliga blicken i tant Elins ögon och +hvad Jenny sagt, och hon tyckte sig icke kunna handla annorlunda. När +Bella hunnit öfvervinna den första tidens saknad, skulle hon nog bli +glad igen och utveckla sig sjelfständigare, än hon kunde det under +hennes inflytande.</p> + +<p>Flugorna surrade i fönstret, som stod öppet, och det var tryckande +varmt. Nålen flög icke +<span class = "pagenum">116</span> +med sin vanliga ifver, den blef het och tung i Hannas hand. Hennes +ögonlock tyngdes, men hon gnuggade dem förtretad och fortfor att sy. +Klockan 1 skulle hon få gå och taga sig ett uppfriskande bad i ån, det +var blott en qvart timme till dess. — Det är eländigt att blifva +sömnig midt på förmiddagen, — tänkte hon och afbröt den gäspning +hon nyss börjat.</p> + +<p>Klockan pickade långsamt . . . långsamt. Annars var allting ljudlöst +tyst, ty postmästarinnan skref i sitt rum, och barnen voro ute. Mot +hennes vilja föllo ögonen åter ihop, händerna sjönko ned i knäet, +hufvudet föll mot fönsterposten, och hon halfslumrade. Hon tyckte sig +sitta i den kära gamla pratsoffan i Bellas rum och lyssna till hennes +glädtiga stämma. Det var så godt och bekant, och ett leende drog sig +öfver hennes läppar.</p> + +<p>Dörren öppnades, och hon hörde det, men trifdes alltför väl i soffan +hos Bella för att orka öppna ögonen. Hon hörde smygande, lätta steg, men +erfor ingen nyfikenhet. Det var väl Mina som kom in med +strykkläderna.</p> + +<p>Då kände hon ett par mjuka varma händer läggas öfver sina ögon och +ett par friska läppar tryckas mot sin kind. Hon flög upp med ett utrop +af glädje. Drömde hon ännu? Var det +<span class = "pagenum">117</span> +icke Bella, som stod der lifslefvande och glad? Var det icke hennes kära +muntra röst som utbrast: — ser man på, en sådan flitig flicka! Här +äta flugorna upp klädningen, medan du roar dig på Fjäderholmarna.</p> + +<p>Hanna var ej rätt vaken ännu. Intrycket af hennes dröm var så klart, +att hon nästan tyckte sig drömma ännu. Det var så ljuft att en stund få +tro, att allt var som förr, och med en rörelse, omöjlig att hejda, +tryckte hon Bella till sig och kyste gång på gång de skälmaktiga, +älskade ögonen. Derefter kom allvaret och tanken på hennes brutna +föresats, och hon lösgjorde sig sakta och vänligt ur Bellas armar.</p> + +<p>— Låt oss gå ned till stranden, — sade hon, — jag +vill tala med dig. — Tanken att nödgas förställa sig, eller att +utan förklaring vara afvisande mot Bella, föreföll outhärdlig.</p> + +<p>Men på gården möttes hon af en ny öfverraskning. Från alla knutar +framrusade glada, välbekanta flickgestalter och omringade henne under +jubel. Der var Lilli, Bertha, Aina, Alma och — till råga på +öfverraskningen — Verna Sommar. De talade alla i mun på hvarandra, +de skrattade, de gestikulerade, så Hanna, van vid sin tysta kammare, +kände sig alldeles yr i hufvudet. Så mycket förstod hon af allt +hvad de +<span class = "pagenum">118</span> +öste öfver henne, att de nu voro ute på sin fotvandring och kommit för +att locka henne med sig.</p> + +<p>Hon bjöd dem att slå sig ned i backsluttningen vid ån, och der +fortsattes pladdret.</p> + +<p>— Du kan ej tro, Hanna, så galen Bella såg ut, då hon plumsat i +bäcken och knöt sina våta strumpor bak på ryggen att torka. Vi hade ej +tid, ser du, att stanna och vänta på dem.</p> + +<p>— Och så du såg ut, Lilli, när du vaknade efter middagsluren i +går och var tatuerad med gräs och skalbaggar, ackurat som ett +rödskinn!</p> + +<p>— Ja, och så hade en fluga begifvit sig på forskningsfärd i +mitt öra, — skrattade Lilli. — Uff, bara den inte studerar +der ännu!</p> + +<p>— Huru ha edra fötter stått ut? — frågade Hanna +småleende, då en paus i ordströmmen gaf henne tillfälle att +falla in.</p> + +<p>— Åh, tackar som frågar! — svarade Bertha och sparkade af +sig ena skon. — Tårna må bra . . . aber strumporna!!! +. . .</p> + +<p>— Jag har brutit ena klacken af mig, — gnälde Alma. +— Har du ej litet syndetikon, så jag fick limma dit en annan i +stället.</p> + +<p>— Jag vet ett bättre råd, — inföll Verna Sommar, som +nästan blygt hållit sig på afstånd från flickskocken. — Vi skära +bort den andra +<span class = "pagenum">119</span> +klacken också, så är din sko som den bör vara. Se här är min puukko!</p> + +<p>— Bravo, det var det bästa! — skrek Bertha, men Alma såg +mycket misstrogen ut. Hon hade alltid ansett det som något högst +oestetiskt att gå utan klackar och vända tårna i vädret. Men efter en +stunds funderande utbrast hon raskt:</p> + +<p>— Må gå, kör för operation! Jag är med på färden för att vänja +mig vid lifvets obehagligheter. Men, söta flickor, sakta i backarne +härefter, jag kommer att tassa som en utkörd krake.</p> + +<p>Operationen på den andra skon företogs under mycken munterhet. Inga +knifvar ville bita på den sega gamla klacken.</p> + +<p>Under tiden hade Bella och Hanna smugit sig längre bort till ett +ställe, der några alar gåfvo skugga mot solen. De slogo sig ned i gräset +för att ostörda få vexla några ord. Det kändes så underligt inom Hanna. +Hon hade svårt att bannlysa vekheten ur sitt inre och antaga den lugnt +likgiltiga ton, som anstod vanliga bekanta.</p> + +<p>Bella märkte omslaget och blef uppmärksam.</p> + +<p>— Vill du återigen skrämma bort mig med den der stränga minen? +— sade hon halft skämtande, halft sorgsen. — Just då jag +trodde mig ha fått dig igen! Säg, hvarför är du så der ibland? Hvarför +har du ej skrifvit ett enda ordentligt bref +<span class = "pagenum">120</span> +under hela sommaren, hvarför är du katig och tvär, som en +enrisbuske?</p> + +<p>— Du inbillar dig, — sade Hanna tvärt, men kände i +detsamma, att hon ljög och blygdes. — Nej, du inbillar dig +<i>icke</i>, Bella, — rättade hon sig. — Jag är verkligen +förändrad, jag kan icke vara mot dig som förr.</p> + +<p>Bella såg på henne med stora ögon.</p> + +<p>— Icke vara som förr mot mig? — upprepade hon och kände +tårarne porla upp i halsen. — Har du ledsnat vid mig? Säg, Hanna, +<i>har</i> du ledsnat?</p> + +<p>Huru gerna hade icke Hanna svarat ja, det hade ju varit det lättaste +sättet att komma ifrån detta förhör. Men hon kunde icke förmå sig till +det; hon måste tvärt om säga nej.</p> + +<p>— Hvad är det då? Du måste svara mig öppet, Hanna! Jag har rätt +att få veta det; du får icke beröfva mig din vänskap, utan att gifva mig +full förklaring öfver orsaken.</p> + +<p>Bellas ton lät fast, ehuru blicken var fuktig, och Hanna tyckte sig +aldrig ha varit i en svårare ställning. Hon insåg att hon måste förklara +sig och öfvervann obehaget dervid med en kraftig viljeansträngning.</p> + +<p>— Jag skall säga dig hur det är, — sade hon och fattade +Bellas hand. — Jag har märkt +<span class = "pagenum">121</span> +. . . nej, <i>jag</i> har icke märkt, men andra ha gjort det, +att mitt inflytande är skadligt för dig. Mitt hårda, hänsynslösa sinne +håller på att göra också dig hård, om du ej tager dig till vara i tid. +Man har sagt, att du blifvit ovänligare än förr, sedan du lärde känna +mig, och din mor tänker säkert detsamma, ehuru hon ej näns säga det till +någon af oss . . .</p> + +<p>— Åh, Hanna, hvad du inbillar dig! — Bella såg riktigt +tröstad ut. — Om du visste, huru stort värde mamma sätter på dig! +Och hur hon är glad, att du är min vän. Hvem kan ha satt i dig, att du +förderfvar mig? Jag, som tvärtom känt en sådan helsosam stadga inom mig, +sedan jag lärde känna dig. Det är, som om jag kände mig sjelf bättre och +klarare såge hvad jag vill, än förr. Hanna min, inte näns du väl för +sådana toma inbillningar afbryta en vänskap, så lycklig som vår?</p> + +<p>— Det har verkligen varit min afsigt. Jag känner mig sjelf så +elak, så ovärdig att ega en vän som du, så rädd att förstöra en ädel +karakter, som din. Jag ville draga mig undan, innan det blefve oss begge +alltför svårt.</p> + +<p>— Men nu vill du det icke mera, säg, att du icke vill det! +— utbrast Bella och slog begge armarne innerligt om Hannas +motsträfviga hals.</p> + +<span class = "pagenum">122</span> +<p>— Nej, jag <i>vill</i> icke, men det kan hända, att jag +<i>bör</i>. Tror du ej, att du gör din mor mycken oro, genom att vara så +ofta med mig?</p> + +<p>— Åh, Hanna, hur kan du tro! Mamma, som håller så mycket af +dig! Du har aldrig velat tillåta henne att visa dig det, men jag +<i>vet</i> det. Hon sade engång: Hanna har en så sällsynt fast och +redbar karakter, jag hoppas hon skall verka välgörande på dig. Jaha, +just så sade mamma. Tror du mig icke?</p> + +<p>Hannas min uttryckte på engång glädje och misstro. Hon kunde ej tro, +att hon så lätt skulle slippa den börda, som tyngt henne de sista +månaderna. Och hon var rädd att öfverlemna sig åt en förhoppning, som +kanske skulle visa sig vara falsk! Men hon kunde ej tvifla på Bellas +ord. Det var som om tyngden i hennes inre småningom rullat bort och +låtit de djupa, varma vågorna der under välla fram allt högre och högre. +Hon böjde sig ned öfver Bellas hand, denna kära hand, som hon ännu +kanske finge behålla i sin. — Om jag vågade tro dig! — +hviskade hon.</p> + +<p>— Det kan du, Hanna min! — Bella strök lätt smekande +hennes hår. — Ack, Hanna, blif som förr mot mig! Jag har ju ingen +i hela verlden så kär, som dig.</p> + +<span class = "pagenum">123</span> +<p>— Halloh, flickor! — hördes i detsamma Berthas hojtande +röst. — Hvad i all verlden kuttra ni så länge för er sjelfva? Kom +vackert och håll oss sällskap! Aina och Lilli ha vandrat till +gästgifvaregården för att beställa middag, jag är tom i magen, som ett +urblåst ägg. Verna, — obs.! vi ha ju alla blifvit <i>du</i> med +henne, — tar sig en lur fram och tillbaka, och jag har just +ingenting att säga till Alma. Om ni ej komma, somnar också jag.</p> + +<p>Bella och Hanna följde henne småleende till gruppen i +backsluttningen. Verna vaknade i detsamma och reste sig hurtigt. Hon var +klädd i reformdrägt, som ledigt och vackert slöt sig kring hennes käcka +figur. En kort, veckrik kjol af sandfärgadt helylletyg, med vidsydd +rutig väst. Deröfver en jacka med mörka uppslag och beqväma fickor. +Ingen underkjol, men korta vida byxor af samma tyg som kjolen och dolda +af denna, hvilka omslöto knäet, der de långa mörkbruna strumporna +vidtogo. En lätt jockeymössa med bred skärm fulländade kostymen, och der +Verna nu stod, frisk och röd, med den ena bruna handen skuggande mot +solen, såg hon så söt ut, att Bertha brast ut i ett beundrande: — +Herre Gud, Verna, hvad du ändå är nätt!</p> + +<span class = "pagenum">124</span> +<p>— Tyst, Bertha, inte säga „Herre Gud“, — sade Bella +allvarsamt. — Du har ju lofvat det.</p> + +<p>— Ursäkta, det slapp ur mig i hänförelsens ögonblick. Men +medgif, söta flickor, att hon är förtjusande i den der drägten.</p> + +<p>Verna såg besvärad ut, och Hanna skyndade till hennes hjelp.</p> + +<p>— Är det icke sant, — sade hon, i det hon slog sig ned +bredvid Verna i gräset, — att man får mera aktning för sig sjelf, +när man afskuddat sig en hop onyttiga plagg och inrättat sin drägt efter +egen smak och eget behof?</p> + +<p>— Det är sant, — sade Verna. — Redan det, att man +vågar trotsa det allmänna bruket, inger en känsla af frihet. I en +sådan enkel, beqväm och praktisk drägt känner man sig som en <i>hel</i> +menniska, och icke som en klädhängare för modets alla galenskaper.</p> + +<p>— Får jag taga er drägt till modell för min nästa +vinterklädning<ins class = "correction" title = ". för ?">? </ins></p> + +<p>— Gerna. Jag är glad om du gör det.</p> + +<p>— Och jag med! — skrek Bertha. — Hjertandes, hvad +flickorna skola gapa, när vi komma, långa raden, utan krinolinband, +tournyr och snörlif! Jag får visst en hård dust med mamma. Gumman är +konservativ, som den gamla stubben der. Men si, jag <i>skall</i> ha den +i alla fall.</p> + +<span class = "pagenum">125</span> +<p>— Försök visa din mor, att din önskan är förnuftig, så inser +hon det nog, — sade Bella, som kände ett djupt obehag vid tanken +på att någon afsigtligt ville göra sin mor emot.</p> + +<p>Nu kommo Aina och Lilli med bud, att middagen var färdig. De voro +upphettade och sotiga efter närmare bekantskap med +gästgifvare-spiseln.</p> + +<p>— Har äran inbjuda fröken Rappe till en festmåltid i +etablissementet derborta, — sade Lilli artigt och bjöd armen åt +Hanna med en sirlig bugning.</p> + +<p>— Nej tack, jag har min middag hemma, — sade Hanna och +drog sig tillbaka.</p> + +<p>— Seså, krångla nu inte, utan nig och tacka. — Bertha +knuffade dem framåt, i det hon sjelf bjöd armen åt Verna Sommar. +— Vi kunna vänta oss något extra rart, det kan jag se på „Lillis +näsa“.</p> + +<p>Lilli skefvade på sin näsa, som verkeligen var i besittning af en väl +placerad sotfläck. Aina skrattade bakom Bellas rygg; hon hade icke nänts +beröfva sällskapet denna välkomna upptäckt.</p> + +<p>I gästgifvargårdens stora kammare stod bordet färdigdukadt med +filbunke, fläskpannkaka och kaffe. Det var ej tutal om middagen smakade. +Allt gick åt, till och med den del af <ins class = "correction" title = +"ursprungstext „fläskpankakan“">fläskpannkakan</ins>, +<span class = "pagenum">126</span> +som brunnit likt en fackla, då Aina störtade till för att släcka.</p> + +<p>Efter middagen resonnerades om resans fortsättande, och alla sex +använde sin öfvertalningsförmåga för att få Hanna att följa med. Men hon +var obeveklig. Hon hade åtagit sig att läsa tre timmar om dagen med +lilla Hugo, och dessutom <ins class = "correction" title = +"ursprungstext „flck“">fick</ins> hon allt emellan renskrifningsarbete +från domarns.</p> + +<p>— Hvad du är odrägligt hederlig, — puttrade Bertha. +— Kan du inte göra upp ett nytt kontrakt, som skulle tillgodose +också våra intressen?</p> + +<p>Det blef tyst och tomt, när den lilla skaran tågat bort igen. +Postmästarinnans trånga kökskammare, der Hanna bodde, föreföll dubbelt +så trång och qvaf, när hon följt kamraterna ett par verst utom byn och +återvände till sin sömnad. Men hon skakade dåsigheten af sig och tog +fatt i arbetet. Det var och skulle alltid förblifva hennes bästa +bundsförvandt emot oförnöjsamhet och dåraktiga önskningar.</p> + +<p class = "illustration tail"> +<img src = "images/tail126_179.png" width = "82" height = "28" +alt = "dekoration"></p> + + + + +<span class = "pagenum">127</span> + +<p class = "illustration head"> +<img src = "images/head127.png" width = "461" height = "68" +alt = "dekoration"></p> + + +<p><span class = "firstletter"> +<img src = "images/cap_F.png" width = "27" height = "61" +alt = "F"></span><span class = "firstword">lickorna</span> trafvade +emellertid på vid muntert lynne, de skulle hinna ännu 15 verst innan de +fingo nattqvarter. Den klacklösa Alma inbillade sig att hon gick med +tårna i vädret och bad med jemrande röst, att de skulle ihågkomma hennes +nyss opererade fötter. Hon hängde vid Lillis arm; de båda begynte känna +sig dragna till hvarandra. Det fans hos begge en oklar längtan efter +något bättre, än det deras lif och tankar hittills innehållit<ins class += "correction" title = ", för .">. </ins></p> + +<p>Bertha tågade vid Vernas sida, och Bella vid Ainas. Allt efter som +qvällen framskred, blef det lättare att gå, och skulle icke deras fötter +varit så ömma, så hade vandringen varit en ren njutning.</p> + +<p>Solen sänkte sig allt rödare bakom tallskogen i vester. Luften var +lätt och sval, något fuktig af morasen på begge sidor om vägen och +mättad med doften af porsris och ljung. De gingo genom ödsliga trakter. +Här och der låg +<span class = "pagenum">128</span> +ett torp med fönsterrutorna brinnande i solnedgången, med ett magert +potatisland eller en teg hafre utanför dörren. Så kommo åter flera verst +utan en menniskoboning med ödemarkens hela ensliga drömmande behag. +Flickorna saktade sina steg; något af hvad man kallar „stämning“ smög +sig öfver dem, och de gingo tysta, liksom rädda att framkalla en +dissonans i den förunderligt ljufva stillheten rundtomkring.</p> + +<p>Men när solen gått ned och luften begynte kännas kylig, påskyndade de +sina steg. Verststolpen underrättade dem om, att de ännu hade 6 verst +qvar, innan de fingo klifva i säng.</p> + +<p>— Åhå, hvad jag trött! — suckade Alma. — Jag orkar +bestämdt inte ända fram.</p> + +<p>— Gäss, hvad du är pjåkig! — utbrast Bertha, tog Almas +arm i sin och halade henne framåt.</p> + +<p>— Bertha! — påminte Bella, som fått Berthas tillåtelse +att hålla efter hennes syndiga utrop.</p> + +<p>— Jag ber, jag sade det med <i>G</i> den här gången, — +triumferade Bertha, — och då har du väl ingenting att anmärka. Men +raska på nu, jag är hungrig och längtar efter ett fat mjölgröt med +smöröga i.</p> + +<p>De gingo en stund raskt framåt och Bertha försökte sjunga för att +hålla humöret uppe. Men allesamman voro de trötta och önskade innerligt +<span class = "pagenum">129</span> +att få sluta vandringen för i dag. De hade kommit in i en skog, der det +var temligen skumt; den såg ut att aldrig vilja taga slut, och sedan de +efter anvisning lemnat stora landsvägen, hade de heller icke reda på +huru långt de hade qvar.</p> + +<p>— Nej, nu börjar jag säga upp! — klagade Alma, och +tårarne voro icke långt borta. Lilli var också blek af trötthet, och +Bella hade stött sin fot så hon haltade.</p> + +<p>— Tyst! Jag hör en koskälla, kanske vi ej äro långt från en +gård. — Verna lyssnade med handen bakom örat.</p> + +<p>— Jag tycker det är en hund — jag har åtminstone aldrig +hört en ko skälla — sade Bertha spetsfundigt och knep Verna i +armen.</p> + +<p>— Pajazzo! Men tycka ni som jag, så söka vi nattqvarter i +närmaste gård. Alma och Lilli kunna bestämdt icke gå längre i qväll.</p> + +<p>Förslaget antogs med största beredvillighet, och utsigten att snart +få kasta sig ned och sofva, vore det också på bara golfvet, gaf dem +krafter att gå ännu några steg.</p> + +<p>Ändtligen syntes på afstånd en större gård, som såg ut att kunna hysa +sex trötta vandrerskor. Men vägen var dålig och svår att hitta, de gingo +åtskilliga krokar, innan de, halfgråtande af trötthet, hunno fram.</p> + +<span class = "pagenum">130</span> +<p>Klockan var emellertid elfva, och allt i huset sof. Der syntes ej en +lefvande själ på den stora gården, med undantag af en sömnig katt, som +låg vid fähusdörren.</p> + +<p>— Skola vi bulta på? — frågade Bella.</p> + +<p>— Nej, nej, vi kunna få snäsor, om vi störa folk i deras söta +sömn. Hellre söka vi oss in i någon lada, — föreslog Aina.</p> + +<p>— Nå kom då, så gå vi och inspektera ladorna, medan ni hvila +här på trappan. — Bertha och Aina, de minst trötta, kilade af +genom grinden utåt ängen.</p> + +<p>— Jag misstänker, att vi få sitta här som hönsen på en vagel, +— inföll Bella, — ty höbergningen pågår ju som bäst, och +ladorna stå tomma.</p> + +<p>— Uff! — huttrade Lilli och svepte sjalen tätare omkring +sig, — hellre stjäl jag mig in i fähuset och ligger i något +bås.</p> + +<p>Nu återkommo Bertha och Aina snopna efter sin misslyckade expedition. +— Alla lador durktoma. Inte så mycket hö som för ett möss att +ligga på. Det är ju midt i höbergningstiden och det färska höet är ännu +ej inkördt.</p> + +<p>— Men nog äro vi bra sjåpiga, om vi ej våga bryta oss in som +andra hederliga tjufvar +<span class = "pagenum">131</span> +och tigga oss en bit golf att ligga på. Nu går jag och dunkar på +farstudörren.</p> + +<p>— Vänta, Bertha, — Verna tog henne i armen, — +deruppe är ju ett loft, till hvilket dörren står på glänt. Der sofva +bestämt gårdens pigor . . .</p> + +<p>— Ja, du har rätt, ära vare din upptäcktsförmåga, Verna +Sommarsol. Jag klifver genast dit upp och rekognoscerar.</p> + +<p>— Sakta bara, och ställ inte till något spektakel, — +varnade flickorna.</p> + +<p>— Var bara lung-qvist! — hviskade Bertha och var i ett nu +uppför stegen till loftet. Det spännande i situationen kom de öfriga att +glömma sin trötthet för en stund och de afvaktade med otålighet utgången +af Berthas höganloftsfärd.</p> + +<p>— Ganska riktigt, vi äro på rätt spår . . . — hördes +Berthas röst uppe på loftet. — Jag hör några ljufliga nästoner +härinifrån . . . ts! . . . en . . . två +. . . tre . . . fyra, — i fyra olika +tonarter.</p> + +<p>— Tänk, om det vore drängarne! — hviskade Alma nedifrån +med skrämd röst.</p> + +<p>— Schsch! Skulle jag inte kunna skilja mellan manliga och +qvinliga näsljud? Vänta, nu skall jag väcka de sköna på ett högst +delikat sätt . . .</p> + +<span class = "pagenum">132</span> +<p>— Inga dumheter nu, Bertha, — varnade Alma, — mins, +att vår nattro står på spel.</p> + +<p>Men Bertha var nu på sitt galnaste humör och inga varningar hjelpte. +Hon lade munnen tätt intill dörrspringan och begynte gnola helt sakta: +„dåne liksom åskan, systrar, högt vår fosterländska sång!“ Derefter +lyssnade hon med spända öron.</p> + +<p>— Intet resultat! — rapporterade hon.</p> + +<p>— Skynda dig att väcka dem, jag förgås af trötthet! — +gnälde Alma der nedifrån.</p> + +<p>— Tyst! . . . det lät, som om en af pigorna snappat efter en +fluga . . . nu suckade en af dem . . . Nej, det är +bäst att taga en mindre högstämd visa.</p> + +<p>Och till de nedanståendes förskräckelse drog hon till med:</p> + +<div class = "verse"> +<p>„Raatikkoon, raatikkoon</p> +<p>Vanhat piiat pannaat . . .“</p> +</div> + +<p>— Söta Bertha, tyst, du ställer ju till skandal, — bådo +röster nedifrån.</p> + +<p>— Aha, det tog skruf, — blef svaret. — En af de +sköna rör på sig . . . tyst! . . .</p> + +<p>— <i>Kuka siell’ on?</i> — frågade en sömnig röst bakom +dörren.</p> + +<p>— Voj, i Karbasien, huru skall jag kunna svara? — +hviskade Bertha i nöd. — Vänta nu, +<span class = "pagenum">133</span> +vänta nu . . . <i>Ole <ins class = "correction" title = +"ursprungstext „hvvä“">hyvä</ins> ja <ins class = "correction" title = +"korrekt finsk „päästä“">pääse</ins> sisään</i> . . . var det +rätt så? . . . <i>Me . . . <ins class = "correction" +title = "korrekt finsk „tahdomme“">tahtovat</ins> nukkumaan</i> +. . .</p> + +<p>Ett skratt afbröt henne, och Bella kom henne till hjelp. Hon +framstälde deras nödstälda belägenhet för pigan, som emellertid kommit +ut med en kjol kastad öfver den lätta nattdrägten. Hon bad så höfligt, +att pigans hjerta rördes och hon lofvade skaffa dem sofplatser.</p> + +<p>Om en stund kom hon ut, åtföljd af två andra yrvakna flickor. De +skulle lägga sig på fähusskullen, så finge fröknarna deras bädd.</p> + +<p>Lilli snörpade misslynt på näsan, och Alma hviskade misstänksamt: +— loppor!</p> + +<p>— Kantänka, — utbrast Bertha, som satte sig öfver alla +betänkligheter. — Jag lägger mig tacksamt på fatebursbädden. Ni +kunna ju sofva här ute på balkongen, om ni äro rädda för hoppare. Här +fins ju en nyckel till hufvudgärd och en pieksa till täcke.</p> + +<p>— Fins det inga sängar i stora byggningen? — frågade Alma +dristigt.</p> + +<p>— <i>Ei ole</i>, — svarade flickan. — Det är +främmande hos värdinnan.</p> + +<p>Nöden hade ingen lag, och efter att hafva funnit bädden på loftet +temligen snygg, beslöto de sex trötta vandrerskorna att hålla till godo +der uppe. De tackade flickorna, vände om lakanen, +<span class = "pagenum">134</span> +togo sina regnkappor till täcken och lågo snart <ins class = +"correction" title = "ursprungstext „försäkta“">försänkta</ins> +i en efterlängtad sömn. Trångt var det visserligen. Bella, som låg +ytterst, hade blanka golfvet under sig, och en halmtapp under ena örat, +Alma <ins class = "correction" title = "ursprungstext „oeh“">och</ins> +Lilli somnade med armarna kring hvarandras hals, och Verna Sommar, som +låg innerst, pressades som en gurka mellan väggen och Aina Bergs lilla +runda knubbiga kropp.</p> + +<p>Klockan åtta på morgonen kom en af pigorna in och frågade om de ej +ville ha kaffe. Fem sömniga röster mumlade ett belåtet ja, den sjette +svarade med en långt utdragen snarkning, som kunde tydas hur man +ville.</p> + +<p>— Låt oss få sex koppar kaffe, — bad Bella, som +fortfarande agerade tolk.</p> + +<p>Pigan nickade. Hon stod och betraktade deras upphängda klädningar med +mycket intresse.</p> + +<p>— Hvarifrån ha ni fått så vackra spetsar? — sade hon och +petade om ryscherna kring hals och ärmar.</p> + +<p>— Från Helsingfors, derifrån vi äro hemma, — svarade +Bella.</p> + +<p>— Jaså. När jag kommer i tjenst till Helsingfors, skall jag +också köpa mig lika vackra spetsar, — sade flickan med ett +längtansfullt tonfall i rösten, i det hon gick att hemta kaffet<ins +class = "correction" title = ", för .">. </ins></p> + +<p>— Seså, nu ha vi gjort flickan fåfäng, — +<span class = "pagenum">135</span> +sade Lilli, i det hon eftertänksamt drog strumporna på sig. — +Jag skall gifva henne en af mina ryscher till tack för +nattqvarteret.</p> + +<p>— Upp med dig, Bertha! klockan är strax half nio! — Bella +ruskade duktigt om Bertha, som var en af de värsta sjusofverskor under +solen.</p> + +<p>— Mmmmm . . . lät det motsträfvigt ur dynan.</p> + +<p>Bella ruskade än en gång, men utan framgång; Bertha var absolut +okänslig för uppmuntringar och stickord, hotelser och tvångsåtgärder. +Slutligen tog Bella vatten i en tekopp och hälde några droppar iskallt +brunnsvatten i nacken på den sofvande Bertha.</p> + +<p>Hon lät höra ett ogillande knorr och gnuggade sig i ögonen. Bella +skyndade att ställa det ångande kaffet rakt invid hennes näsa och i ett +nu var Bertha vaken. Hon klädde sig på två minuter, — det var +aldrig så noga med tvättning och sådant, — och var färdig före de +andra.</p> + +<p>Derefter snördes renslarne, betalades nattqvarteret och klockan half +10 först var man på väg igen. Dagen blef het som i går; dammet rykte vid +hvarje steg och öfverallt der det fans en brunn, sköljdes halsar och +ansigten, med öfverlägset förakt för solbränna och fräknar.</p> + +<p class = "illustration tail"> +<img src = "images/tail39_135.png" width = "82" height = "28" +alt = "dekoration"></p> + + + + +<span class = "pagenum">136</span> + +<p class = "illustration head"> +<img src = "images/head136.png" width = "456" height = "64" +alt = "dekoration"></p> + + +<p><span class = "firstletter"> +<img src = "images/cap_H.png" width = "35" height = "63" +alt = "H"></span><span class = "firstword">annas</span> enformiga +sommarlif afbröts då och då af ett besök i prestgården, hvilket hon var +tvungen att göra, då prosten var hennes förmyndare. En viss tung +stämning bemäktigade sig henne hvarje gång hon satte foten innanför +prestgårdens lilla hvita staket. Det var, som hade verlden med ens +smultit ihop och blifvit så qvaf och trång, att hon ej kunde andas. +Hvarför var det så? Prostens två flickor, Hulda och Clara, ett par +verkligt snälla flickor, tyckte synd om henne och sökte på allt sätt +visa henne vänlighet. Men Hanna drog sig otacksamt undan hvarje närmande +från deras sida och afslog envist alla anbud af lektyr eller förslag +till utfärder och dylikt. De begge flickorna togo det som blyghet; de +tröttnade icke att bjuda henne till sig, sända henne böcker eller bär +från sin trädgård.</p> + +<p>Men prosten och prostinnan betraktade henne med missnöje och hon +kände det. Deras enkla gammaldags åskådningssätt kunde icke smälta +Hannas +<span class = "pagenum">137</span> +nymodiga idéer och i deras ögon oqvinliga uppträdande. De ville henne så +hjertligt väl, det insåg hon nog ibland, och de sparade icke på +föreställningar, förmaningar och råd, hvilka allesamman voro bortkastade +på Hannas egensinne. Hon kunde icke förstå <i>hvarför</i> hon ej fick +tänka som hon ville, undvika menniskor eller söka deras sällskap, allt +efter som hågen föll på. De ville att hon i allt skulle misstro sin egen +vilja, sitt eget omdöme och blindt hålla till godo med hvad <i>de</i> +ansågo rätt och passande för en ung qvinna.</p> + +<p>Hanna, som aldrig behöft känna några tyglar, stretade och sparkade +som en ung fåle. Hon förbisåg det verkligt berättigade i de gamlas +anmärkningar och kände sig endast uttröttad och uttråkad.</p> + +<p>Hon hade nyss hemkommit från ett af dessa tvungna besök i prestgården +och kände sig upprorisk och missnöjd med allt — sig sjelf främst. +Hvarför kunde menniskorna icke låta henne vara i fred? Hvarför skulle de +slösa sin uppfostringsmetod på henne, då hon ville rå sig sjelf? Hon +ville helst vara allena! . . . leka med Hugo eller tala med +skräddarens puckelryggiga Erik. Han uppsög med begärlighet hvart ord hon +sade och tvang henne att tänka genom sina vetgiriga frågor. +<span class = "pagenum">138</span> +Men alla andra finge för henne gerna vara i Sibirien; hon behöfde icke +deras deltagande, hon slapp helst att behöfva tacka dem för något.</p> + +<p>I det hon slog sig ned vid bordet för att fortsätta sin skrifning, +såg hon, att der låg ett bref, som kommit medan hon var borta. Stilen +var jemn och elegant, men fullkomligt främmande. Vid en blick på +underskriften studsade hon, och en mörk rodnad steg upp på hennes +kinder. Brefvet lydde:</p> + +<p>„Kära Hanna. Ehuru du icke känner mig, vet du dock, att jag engång +stått din mor mycket nära. Jag har hört om hennes död, och en gränslös +saknad drifver mig nu att söka få se hennes dotter och återkalla de +minnen, som trots sin bitterhet, höra till de ljufvaste i mitt lif. Vill +du icke komma till mig på någon tid? Du skulle göra mig lycklig. En +vexel medföljer för resans behof. Jag längtar mycket efter dig. Kom!</p> + +<p class = "righthalf"> +Din moders vän, tant<br> +Karin“.</p> + +<p>— Aldrig! — utbrast Hanna och rusade upp, som om någon +slagit henne. — Aldrig skall jag uppfylla en önskan af den, som +kommit min mor att lida så djupt! Icke, om hon bjöde mig halfva verlden +. . . „Gränslös saknad“ . . . „ljufvaste minnen“ +. . . Tro det, den som vill! I aderton +<span class = "pagenum">139</span> +långa år har hon icke frågat efter om mamma lefde eller var död, led +hungersnöd eller fråssade i öfverflöd, och nu kommer hon och talar om en +„gränslös saknad“.</p> + +<p>Hanna hopkramade brefvet och kastade det i kakelugnen<ins class = +"correction" title = ", för .">. </ins>Derpå inlade hon vexeln i ett +nytt kuvert och skref följande rader till svar:</p> + +<p>„Fru Karin Meilert. Jag sänder eder vexeln tillbaka, emedan jag icke +tänker komma till eder. Minnet af min mors sorg står som en mur mellan +eder och mig“.</p> + +<p class = "righthalf"> +Hanna Rappe.</p> + +<p>Hon skyndade att försegla brefvet och lägga det i postväskan, rädd +att något skulle hindra henne att taga denna hämnd. Derefter återtog hon +sitt arbete och sökte fördjupa sig deri för att komma ifrån sina +tankar.</p> + +<p>Men det gick icke. Minnet af hennes mors många bittra ord om vännen, +det nyss anlända brefvet, hennes häftiga svar, tanken på hennes egen +beroende ställning, — allt tumlade om i hennes hjerna, så hon +tyckte sig kunna bli sjuk. Hon skref mekaniskt en half sida, derpå +bortkastade hon pennan, tog sin hatt och gick ut. Kanske kunde hon +återfå mera jemnvigt ute i det fria. Qvällen var lugn och klar, vinden +satt tanklös i trädens toppar och rörde icke så mycket +<span class = "pagenum">140</span> +som ett löf. Daggen hade fallit och blänkte i gräset och vid stranden +surrade legioner myggor. Derborta vid elfven satt Erik med sitt metspö. +Hanna satte sig bredvid honom och sade så obesväradt hon kunde: — +god afton, Erik, har du något metspö, så låna mig, jag vill gerna meta +en stund.</p> + +<p>Erik såg upp med ett förnöjdt leende. — Fröken får mitt, det är +bättre, än de andra. Vänta, skall jag sätta bete på!</p> + +<p>Hanna satte sig på en sten ett stycke ifrån och kastade ut refven. +Erik gaf i tysthet akt på henne och såg huru nedslagen hon såg ut, huru +hennes blick oafvändt stirrade på flötet, men huru hon alls icke märkte, +att det nappade gång på gång. Slutligen kunde han ej låta bli att säga: +— fröken har visst ett napp nu, tycker jag.</p> + +<p>Hanna spratt till och drog med fart upp refven. Der var en blänkande, +silfverfärgad id på kroken. Hon lösgjorde den, kastade den i Eriks korg +och satte nytt bete på<ins class = "correction" title = ", för .">. +</ins>Erik hade god lust att gifva sig i samspråk med henne och då hon +engång vänligt nickade åt honom, tog han mod till sig och började:</p> + +<p>— Vet fröken, jag har så mycket tänkt på det der ni sade en +dag, att man skall vara snäll mot sina ovänner . . .</p> + +<span class = "pagenum">141</span> +<p>— Det är ej jag, det är vår Frälsare, som sagt det, — +sade Hanna sakta. Det gick som ett stygn af förebråelse genom hennes +själ vid gossens trohjertade blick.</p> + +<p>— Nå ja, men ni sade det också, — fortfor han. — +Och i dag gick jag till fogdens Ville och gaf honom ett nytt metspö, som +jag försökte göra riktigt bra. Han smög sig ut då han såg mig komma, och +jag lemnade spöet åt syster hans och sade Ville skulle ha det till +skänks.</p> + +<p>— Det var rätt, Erik, — sade Hanna och hennes röst +darrade. Hon visste att Ville var en af de gossar, som gycklat +obarmhertigast med den stackars puckelryggen, och som till och med en +gång misshandlat honom<ins class = "correction" title = ", för .">. </ins></p> + +<p>— <i>Hvarför</i> gjorde du så? — frågade hon om en stund, +hon ville gerna veta hans bevekelsegrund.</p> + +<p>— Nå, derför, att . . . jag tycker om fröken och tror att det +är rätt, som fröken säger. Och derför, att Ville inte har någon, som +lärt honom bättre . . .</p> + +<p>Erik såg från sidan på Hanna och flyttade sin oviga kropp litet +närmare henne. Han såg hennes dystra utseende och lade sin hand sakta i +hennes knä, som för att visa sitt deltagande.</p> + +<p>Hanna kände, att detta lilla vänskapsbevis +<span class = "pagenum">142</span> +fylde hennes inre till bräddarne. Hon kände sig så lumpen, så kärlekslös +och hård, så ovärdig att vidröras af denna barnsliga lilla hand. Hennes +hjerta bultade, metspöet darrade i hennes hand och innan hon visste hur +det riktigt gick till, hade hon slagit armen kring Eriks hals och +gråtande lutat sitt hufvud intill hans.</p> + +<p>Erik satt alldeles stilla, utan att med ett ord söka afbryta hennes +tårar. Kanske kände han, att de gjorde henne godt. Kanske erfor han en +främmande ljuflig känsla vid tanken på att vara den enda, som stod henne +nära i denna sorgens stund. Han lät henne tyst gråta ut.</p> + +<p>Om en stund blef hon lugnare. — Jag har varit litet ledsen i +dag, — sade hon liksom urskuldande sig och smålog genom tårarne. +— Nu skall jag gå hem. Tack skall du ha, Erik, och adjö.</p> + +<p>Erik förstod icke hvad hon tackade för, men aftog mössan med en tyst +helsning.</p> + +<p>Och Hanna gick hem, uppmjukad och vek. Hon ångrade sitt ovänliga svar +på tant Karins bref. Oviljan mot henne ville komma igen, men hon släpte +den ej in, — icke i qväll, när en oskyldig hand nyss ledt henne +till rätta vägen.</p> + +<p class = "illustration tail"> +<img src = "images/tail142.png" width = "81" height = "27" +alt = "dekoration"></p> + + + + +<span class = "pagenum">143</span> + +<p class = "illustration head"> +<img src = "images/head143.png" width = "458" height = "68" +alt = "dekoration"></p> + + +<p><span class = "firstletter"> +<img src = "images/cap_S.png" width = "26" height = "56" +alt = "S"></span><span class = "firstword">ista</span> veckan i Augusti +tog Hanna sig några dagars ledighet för att resa ned till Fågelvik och +hemta Bella till skolan. Hon hade arbetat som en häst hela sommaren, och +tyckte sig nu förtjena en liten vederqvickelse.</p> + +<p>Från hennes hem var det fem mil till Bella. Hvad var detta afstånd +nu, när hon visste sig vara välkommen? Hon inlade sina saker i en +kappsäck, som postiljonen vänligt nog lofvat framskaffa, och sjelf gick +hon till fots både för att inbespara skjutspengarne och för att njuta så +mycket mera af färden.</p> + +<p>Det var en sval Augustimorgon hon begynte sin vandring. Det hade +regnat under natten och vägarne voro fuktiga; men Hanna bar sin nya, +beqväma drägt och var ej besvärad af slaskiga kjolfållar. På ryggen hade +hon en rensel, lik den som dagsverkare medföra, och der hade +postmästarinnan nedlagt smör och bröd, bondost och salt strömming. Erik +hade vid afskedet förärat +<span class = "pagenum">144</span> +henne en käpp, som han skurit af en vacker pilqvist, och sett efter +henne med saknad i sina stora svårmodiga ögon. Också Hanna kände det +ledsamt att skiljas vid honom, de hade varit så mycket tillsammans den +sista tiden. Hon lofvade sända honom en riktigt bra knif från +Helsingfors, så han kunde förtjena litet genom slöjd under vintern.</p> + +<p>Vägen gick mellan åkerfält, der folket bergade den försenade +rågskörden, och ibland gick den tvärs igenom en gård, der Hanna ej kunde +låta bli att prata med de små smutsiga ungarna. Middagstiden först +unnade hon sig en ordentlig hvila, efter att ha gått i sju timmar och +tillryggalagt nära tre mil.</p> + +<p>Sedan hon ätit sin middag i en skogsdunge, lade hon sig att sofva i +en lada. Det färska höet doftade starkt; utanför sorlade en liten bäck +med klart vatten, i hvilken hon sköljt sina heta fötter. Men för +öfrigt var allt tyst, så tyst, att hon kunde höra sina egna tankar.</p> + +<p>Denna ensliga stillhet vederqvickte henne, som om hon länge längtat +derefter. Och dock hade hon varit mycket ensam. Men hennes tankar voro +ständigt fästade vid det arbete hon höll på med, de hade ej ofta tid att +tillhöra henne sjelf.</p> + +<span class = "pagenum">145</span> +<p>Var det ej sjelfviskt att hon så gerna var ensam? Prostinnan sade så. +Hon sade att en menniska ej får lefva för sig sjelf, att hon har pligter +mot hvarenda varelse, som kommer i hennes väg. Att ensamheten frestar +till högmod, lättja och andra dårskaper.</p> + +<p>Nej, detta sista var ej sant. Ensamheten var hennes bästa vän, hennes +klokaste rådgifvare, hennes skickligaste läkare. I ensamheten +talade Gud till henne och hennes hjerta öppnade sig som under beröringen +af en lätt och mild hand, för allt godt och stort, som hon kunde nå med +sina tankar. Gud var henne närmast i dessa stunder af ostörd stillhet +och böjde henne till ödmjukhet långt mer än menniskors ord. Ensamheten +var som ett uppfriskande bad, som bortsköljde vägens qvalm och dam ur +hennes sinne.</p> + +<p>Hon somnade midt under sina betraktelser och sof en lång stund. När +hon vaknade var klockan 6 och hon kunde således icke hinna fram i qväll +som hon hoppats, då det mörknade redan klockan 8. Hon beslöt gå en mil +ännu och sedan taga nattqvarter, samt tidigt i morgon bittida slå ned på +Bella, som alls ej väntade henne.</p> + +<p>Half niotiden kom hon till en gård der hon beslöt stanna öfver +natten. Fick en liten, qvaf +<span class = "pagenum">146</span> +kammare innanför stugan, der fyra karlar och tre qvinnor snarkade, den +ena värre än den andra. Fick en katt till sängkamrat och diverse andra +objudna gäster, som slutligen gjorde sängen så trång för henne, att hon +full af förtrytelse rusade upp, klädde sig och klef ut genom den +folkfylda, illaluktande stugan.</p> + +<p>Resten af natten tillbragte hon, insvept i sin sjal, uppe på ett +berg, der hon såg solen gå upp öfver en glittrande insjö.</p> + +<p>Sedan hon druckit ett slaskigt morgonkaffe klockan 6, trafvade hon +muntert vidare. Hon hade alls ingen röst, men nu hade hon lust att +sjunga, ty det kändes så lätt och gladt, allting. Endast då och då gled +en sky öfver hennes solskensstämning, när minnet af tant Karin steg +fram, men hon jagade det tvärt på flykten, hon ville nu vara glad.</p> + +<p>Klockan 8 såg hon den ljusa gafveln af karaktersbyggnaden på Fågelvik +skymta fram mellan björkarna. Några steg till förde henne fram till +grinden, som hon öppnade, utan att se någon menniska. Vid kökstrappan +stod Lena och borstade kläder. Hon släpte så när borsten, när hon fick +syn på Hanna, som skrattande lade fingret på munnen.</p> + +<p>— Hvar är Bella? — hviskade hon.</p> + +<span class = "pagenum">147</span> +<p>— Oj, jestandes, hvad Hanna blir välkommen! Jo, Bella hon +simmar som bäst. Hanna går bara raka vägen till simhuset.</p> + +<p>Hanna smög sig tyst och snabbt ned till stranden, in i simhuset. +Ingen Bella syntes till derinne, endast omhöljet af hennes jordiska +varelse. Men ett stycke från stranden syntes ett brunlockigt hufvud +gunga på vattnet, medan de krusiga vågorna delade sig i en bred, +glittrande kil.</p> + +<p>Hanna klädde tyst af sig, klef utför trappan och ljudlöst ned i +vattnet. Hon simmade med långa tag ut till Bella, som hela tiden vändt +ansigtet från stranden och syntes fullt upptagen af att ligga orörlig på +rygg. Nu fick hon nog och simmade några tag på sida, men fick i detsamma +se Hanna tätt bredvid sig och gaf till ett glädjeskrik, som hördes långt +upp till gården.</p> + +<p>— Hanna du, Hanna! Hvad du skrämde mig! Tänk, om jag fått slag +af glädje. Goddag, goddag, ser du, att jag nickar! Hvarifrån har du +regnat ned? Oj, så rysligt roligt! Och så bra du simmar. Vill du se hur +jag dyker . . . vänta nu . . . ett, tu +. . . tre! — Och hela hufvudet försvann under +vattnet.</p> + +<p>— Ptschi! jag fick vatten i näsan . . . Och så kan jag trampa +vatten . . . ser du! Jag tänker en gång bli simmagister.</p> + +<span class = "pagenum">148</span> +<p>Hanna nöp henne i kinden, det betydde så mycket som goddag. De +simmade vid hvarandras sida, pratade och skrattade utan uppehåll.</p> + +<p>Fru Palmfelt kom ned till simhuset för att välkomna Hanna.</p> + +<p>— Se så, flickor, nu måste ni upp, Bella ser helt +blå ut.</p> + +<p>— Åhnej, mamma, det är bara blåbärsfläckar. Men nog komma vi +strax. Vill du inte gå litet utanför dörren, ifall Hanna är generad.</p> + +<p>Fru Palmfelt gick skrattande ut och begge flickorna rusade upp. Håret +satt fastsmetadt vid tinningarna, det dröp från hvar test, de skrattade +öfverljudt åt hvarandra.</p> + +<p>— Mamma, nu får du komma in. Säg, likna vi icke dränkta +mopsar?</p> + +<p>Under påklädningen gick Bellas mun precis som en qvarn.</p> + +<p>— Vill du se, jag har reformdrägt, jag har sytt den sjelf. Den +är förfärligt skön. Nej, se, du har ju också en! Hvad den är bra! Men +har du kjolen på knappar som jag? Jaha, jo, det är mycket bättre +. . . Och ser du, så vigt jag får allting på mig! I ett +huj! Och slipper alla band, som alltid gingo i stenknut.</p> + +<p>Hanna visade med icke mindre belåtenhet sin nya drägt, som i +hufvudsak var lik Bellas. +<span class = "pagenum">149</span> +Den klädde henne, emedan hennes långa, smärta figur tog sig fylligare ut +i den. Hon gjorde med välbehag några kraftiga rörelser för att visa +Bella, att ingenting tryckte eller spände.</p> + +<p>På bryggan stormade Lulle och Lisi emot dem och ville rifva Hanna i +små bitar, för att få henne hvar på sitt håll. Men som frukosten +väntade, fingo de gifva sig till tåls och tröstades med löftet om en +utfärd på eftermiddagen.</p> + +<p>I middagsstunden sutto Hanna och Bella i backsluttningen vid +stranden. De hade så mycket att tala om. Bella berättade slutet af +fotvandringen, som räckt i tre veckor.</p> + +<p>— Huru höll Alma ut med sina opererade fötter? — frågade +Hanna leende.</p> + +<p>— Ganska bra. Hon blef allt tapprare. Och hon har blifvit så +snäll, vet du, helt annorlunda mot förr. Likaså Lilli. Jag tror de hålla +på att bli goda vänner.</p> + +<p>— Än Aina då?</p> + +<p>— Jaa . . . Aina . . . jag vet ej riktigt! Hon är så ostadig. +Jag fruktar hon ej länge kan intressera sig för samma sak. Gymnastiken, +som hon i vintras svärmade för, är henne nu alldeles likgiltig. Till och +med Verna Sommar har för henne blifvit en vanlig dödlig.</p> + +<p>— Jag har också misstänkt att hon saknar +<span class = "pagenum">150</span> +fasthet, — sade Hanna, — men kanske kommer den ännu, hon är +ju så ung.</p> + +<p>— Bertha är, vet du, en riktigt rapp flicka, bara hon litet +oftare skulle bestå sig rena näsdukar. Hon blir bestämdt apothekare. På +hvarje rastställe fingo vi vänta på henne, emedan hon skulle +experimentera med sina salvor och mixturer. Ena dagen bjöd hon oss en +essence af bränvin och svarta vinbärsblad, andra dagen ett slags pomada +af osaltadt smör med irörda okända krydder.</p> + +<p>Hanna lyssnade intresserad, men småningom fingo hennes ögon ett så +tankfullt uttryck, att Bella märkte det.</p> + +<p>— Hvad tänker du på, Hanna min?</p> + +<p>— Jag tänker på, att jag måste anförtro dig något +. . . som du ej blir glad öfver.</p> + +<p>Bella blickade oroligt på henne, men då Hanna berättade att hon haft +bref från fru Meilert, slog hon ihop händerna.</p> + +<p>— Nej, så roligt! Din mammas . . .</p> + +<p>— Alls icke roligt, — afbröt Hanna tvärt. — Och jag +besvarade det på ett sätt, som du icke skulle ha gillat.</p> + +<p>Hon berättade hela händelsen och sin ånger efteråt. — Nog vet +jag huru du skulle ha +<span class = "pagenum">151</span> +gjort, — tillade hon, — men jag är nu en gång icke +som du.</p> + +<p>Bella såg eftertänksam ut. — Jag skulle i ditt ställe ha +skrifvit om. Jag skulle ha sagt att det ej var min mening att såra +henne.</p> + +<p>— Då skulle jag ej varit sann, ty jag var hela tiden medveten +om min afsigt att såra henne riktigt känbart.</p> + +<p>— Åh, Hanna! Du, som alltid så fast vill det rätta.</p> + +<p>De sutto tysta. Lena kom med middagsbud och fastnade en stund hos +flickorna. Hon skakade på hufvudet åt Hannas nya drägt.</p> + +<p>— Jag ser, att Hanna blifvit lika splittgalen som Bella, +— sade hon. — Att nu göra sig halfvägs till pojkar, när man +kan vara en söt och nätt flicka! Aldrig i verlden få ni några friare, +kära barn!</p> + +<p>— Du skulle skämmas, Lena, att vilja bli af med oss! Hvem +skulle då skrifva dina bref och läsa tabulan med dig?</p> + +<p>Lena skrattade. — Det är då visst, att Bella är ett troll, +— sade hon och gick.</p> + +<p>De tre dagarna på Fågelvik gingo alltför hastigt. Man roade sig med +lingon- och svamp-plockning, seglade med Bengt, simmade och läste +<span class = "pagenum">152</span> +högt, brände kokko om qvällarne och stekte potatis i askan.</p> + +<p>Hanna hade en dag ett samtal med Bellas mor. Hon omtalade sin afsigt +att draga sig ifrån Bella och orsaken hvarför hon ville det.</p> + +<p>— Tror du icke, tant, att det varit bäst för henne om jag gjort +det?</p> + +<p>Fru Palmfelt betraktade henne forskande. — Hvarifrån har du +fått dessa skrupler? — frågade hon vänligt och fattade Hannas +hand.</p> + +<p>— Man har sagt mig att jag utöfvar ett dåligt inflytande på +Bella, — sade Hanna rodnande. — Och jag har ibland tyckt mig +märka, att också tant med oro ser vårt täta umgänge.</p> + +<p>— Hvilken mor följer ej med en viss oro gången af sitt barns +utveckling, isynnerhet, när det gäller en så böjlig karakter, som +Bellas. Men du kan vara lugn, jag har aldrig haft orsak att frukta ditt +inflytande. Från första stunden såg jag, att bottnen i dig är sann och +god, ehuru omständigheterna utvecklat dig ojemnt och gjort din yta +kantig. Jag har tvärtom med glädje tyckt mig märka, att Bellas karakter +vunnit i fasthet och att hon med större ifver än förut, hängifver sig åt +sina sjelfuppfostringsförsök. Var derför lugn, mitt barn, och fortfar +att vara Bellas vän. +<span class = "pagenum">153</span> +Ingen ser det hellre än jag. Och om jag ej misstager mig, kan Bella i +sin tur göra dig godt . . .</p> + +<p>— Ack, tant, det känner jag dagligen. Jag skulle torka bort +till ett petrifikat, om jag ej egde Bella. Hennes aktning är min +starkaste sporre till det goda.</p> + +<p>Fru Palmfelt tryckte hennes hand. — Gud skydde er vänskap, +— sade hon varmt, — och låte den få fortfara till lifvets +slut. En verklig vän är dyrbarare, än alla jordens skatter.</p> + +<p class = "illustration tail"> +<img src = "images/tail82_153.png" width = "54" height = "28" +alt = "dekoration"></p> + + + + +<span class = "pagenum">154</span> + +<p class = "illustration head"> +<img src = "images/head154.png" width = "458" height = "68" +alt = "dekoration"></p> + + +<p><span class = "firstletter"> +<img src = "images/cap_1.png" width = "20" height = "37" +alt = "1"></span> September var inne och bantågen hade de senaste +dagarne rullat in till hufvudstaden öfverfylda af skolungdom. Bellas +föräldrar hade stannat qvar på landet, men sändt in de tre äldsta barnen +med gamla Lena till hushållerska. Hanna följde med; hon hade åter hyrt +det lilla rummet i närheten af Bella, det var det billigaste hon +kunde få.</p> + +<p>I skolan sammanträffade kamraterna en måndagsförmiddag för att +uppvisa betygen och höra veckans lexor. Det var roligt att ses igen. +Gammal vänskap uppflammade, och gammalt groll glömdes. Man tryckte med +värme hvarandras händer.</p> + +<p>Femte klassen kände ansvaret af att vara skolans föredöme och +uppförde sig lugnt och hyggligt. Den ena efter den andra af de gamla +kamraterna dök upp, och några nya, hvilka antingen stannat qvar på +klassen eller tenterat in, +<span class = "pagenum">155</span> +stodo afsides från de andra, litet främmande och oroliga för de nya +förhållanden, i hvilka de råkat.</p> + +<p>— Nej, Bella, så brun du blifvit! — utbrast Agnes Lund +och slog ihop händerna af bestörtning. — Du har då alls icke brytt +dig om att bevara din hy.</p> + +<p>— Nej, det har jag sannerligen icke, — skrattade Bella +och höll upp sina runda bruna händer. — Men du är fin och hvit som +en prinsessa.</p> + +<p>— Åh, — sade Agnes blygsamt, men tacksam för +erkännandet.</p> + +<p>— Du har blifvit duktig, Bibbi, riktigt som en flicka bör se +ut! — Och Hanna slog ett tag på Bibbis kraftiga axel.</p> + +<p>— Ja, ser du, jag lade bort snörlifvet i somras, och sedan har +jag blifvit så tjock, att jag riktigt skäms.</p> + +<p>— Hurrah, Bibbi, det var det klokaste du i ditt lif kunde göra! +Se hit, flickor, en så kraftig flicka Bibbi blifvit på tre månader. +— Och Bertha hurrade henne förtjust.</p> + +<p>— Uff, så tjock som en gris, — hviskade Agnes till +Alma.</p> + +<p>— Men mer i min smak, än du, — gaf denna käckt till +svar.</p> + +<p>Bella, Hanna, Bertha och ett par af de andra flickorna uppträdde i +sina nya praktiska +<span class = "pagenum">156</span> +reformdrägter och voro föremål för ifriga diskussioner.</p> + +<p>— Tänka ni uppträda på cirkus? frågade en af flickorna +spetsigt.</p> + +<p>— Jag ser ju inte byxorna, — sade en annan med låtsad +öfverraskning.</p> + +<p>— Skola ni leka skolflickor hela ert lif? — frågade en +tredje.</p> + +<p>— Nej, vi skola leka <i>menniskor</i>, — och Bertha slog +sig på knäet med stolt sjelfkänsla. Ned med snörlifven! Ned med de långa +kjolarne! Lefve friheten!</p> + +<p>— Ja, må hvar och en kläda sig så, som hon anser det bäst, utan +att göra som alla andra, — utbrast Bella enthusiastiskt.</p> + +<p>— Bravo! — skreko flickorna.</p> + +<p>— Hvad är detta för slag? — sade Bertha och låtsade +bestört bulta Siri i ryggen. — Har du magrat så, stackare, att du +blifvit bara fiskben?</p> + +<p>Siri såg flat ut. Hon hade icke förrän nu lagt sig till snörlif, +emedan hennes mor i det längsta hållit emot.</p> + +<p>— Ja, när jag begynte bli så tjock, — ursäktade hon sig +och smög sig undan i flocken.</p> + +<p>— Ett nederlag! — hviskade Bella till Hanna.</p> + +<p>— Ja, men tio segrar, — svarade denna. — +<span class = "pagenum">157</span> +Här äro tio, som slagit sig på att bli förnuftiga, — utom vi, +— tillade hon skrattande.</p> + +<p>— Ack, Hanna, hvad vi skola kämpa i vinter för vår idé! — +hviskade Bella och knep Hanna hårdt i armen.</p> + +<p>— Ja visst. Men vi skola minnas att det måste ske genom att +<i>öfvertyga</i>, icke att <i>öfvertala</i>.</p> + +<p>När flickorna senare i flock följdes åt från skolan, utbrast +Bella:</p> + +<p>— Det har varit alltför roligt att råkas igen, för att vi ej +skulle mötas än en gång i dag. Hvad säga ni om en liten tur till +Kajsaniemi på eftermiddagen?</p> + +<p>— Ack ja, det blir rysligt roligt! — hördes från alla +håll, och flickorna skildes med öfverenskommelse att mötas klockan 4 på +„frimurarns graf“.</p> + +<p>Det var en munter flock som på eftermiddagen samlades vid Thölö +vikens strand. Man satte sig i det ännu friska gräset och begynte tala +om sommarens företag. Hvar och en skulle berätta något om sina +sysselsättningar, och Hanna höll styr på samtalet, när det ibland ville +urarta till ett pladder, som ingen förstod.</p> + +<p>När turen kom till Jenny att berätta, såg hon förlägen ut och +sade:</p> + +<span class = "pagenum">158</span> +<p>— Jag vet ej, om jag omtalar något, ni komma bara att göra narr +af mig.</p> + +<p>— Åh, kör på bara, vi skola hvarken se eller höra! — Och +Bertha hängde näsduken öfver sitt hufvud.</p> + +<p>— Nå ja, inte är det något att skämmas för. Jag var i Lovisa +för att bada. Der var jag med om tolf utfärder och sexton baler.</p> + +<p>— Det var bastant motion! — kom det från näsduken.</p> + +<p>— Men jag hade utmärkt roligt och gjorde många trefliga +bekantskaper. Mot slutet sade doktorn att jag ej skulle få dansa mera, +mitt hjerta . . .</p> + +<p>— Var krossadt af ett Lovisalejon, — ifylde näsduken.</p> + +<p>— Men, Jenny, att du <i>kunde</i> vara så oförsigtig, — +just när du skulle sköta din helsa, — inföll Bella +förebrående.</p> + +<p>— Mamma såg så gerna, att jag var med om allt. Man skall roa +sig, när man är ung, — sade hon alltid.</p> + +<p>Siri berättade, att hon fångat kräftor i Borgåtrakten; Bibbi hade +varit rest till Uleåborg och farit i tjärbåt utför forsarne. Agnes hade +varit i Helsingfors hela sommaren, badat för Everth och sett de +kejserliga vid „Kofladan“. Alla hade +<span class = "pagenum">159</span> +upplefvat åtminstone något märkeligt och slutligen hade de ganska bra +reda på hvarandras sommar.</p> + +<p>— Nu anser jag vi ha nog af högtidligt ressonnemang och kunna +gå och musicera i sjösalongen, — föreslog Agnes.</p> + +<p>Det voro alla med om och man slog sig ned i sjösalongen i öfra +våningen med dörrarne öppna utåt balkongen och den lugna Thölöviken. +Himlen var rödgul i vester och stränderna prunkade likaledes med några +röda och guldfärgade löf i sin glesnade grönska. Det var ljumt och +stilla, och luften fyld af höstdofter.</p> + +<p>Några af flickorna hade slagit sig ned på balkongen, de öfriga +lyssnade till Agnes sång inne i salongen.</p> + +<p>— Jag har lärt mig gå på händerna i sommar, — skröt +Bertha och utförde till allmän förlustelse ett konstprof.</p> + +<p>— Och jag att gå på lina, — skämtade Bella. — +Skada, att vi ej ha ett rep här. Men vänta, staketet här kan duga i +nödfall.</p> + +<p>Med ett skutt var hon uppe på det smala <ins class = "correction" +title = "ursprungstext „stakettet“">staketet</ins>, der hon, trotsande +kamraternas varningar, gjorde några smidiga rörelser.</p> + +<p>I detsamma kom Hanna ut från salongen. När Bella såg henne, skulle +hon göra en helsande +<span class = "pagenum">160</span> +gest, men förlorade i detsamma balansen och störtade handlöst ned till +marken.</p> + +<p>Ett rop af förfäran hördes från balkongen. Hanna, åtföljd af några +andra, rusade ögonblickligt ned på gården; hennes knän svigtade och +hennes ögon sågo ej klart, men ned måste hon. De andra sutto qvar +deruppe, bleka och tysta.</p> + +<p>Hanna kom först ned. Der stodo några af värdshusets betjening skrämda +och rådlösa, ingen hade haft mod att upplyfta Bella. Hon hade fallit +illa mot en vattentunna, som stod rakt under balkongen och var afsvimmad +— om icke död.</p> + +<p>Hanna lutade sig öfver henne och fann att hon lefde. — Hjelp +mig att lyfta henne upp! — sade hon kort, — och +sedan in.</p> + +<p>De hemtade en länstol och i denna fördes Bella försigtigt in. Bertha +skyndade efter en läkare.</p> + +<p>Den ena efter den andra af kamraterna smög sig in för att se Bella, +derefter gingo de hem, gråtande och nedslagna.</p> + +<p>Bella låg med slutna ögon och utan tecken till medvetande. Hon var +förfärligt blek, men intet sår, ej ens en bula kunde upptäckas på hennes +kropp. Hanna baddade hennes panna; hon hade löst upp alla hennes kläder +och satt sedan med Bellas hand i sin i stum ångest väntande läkarens +ankomst.</p> + +<span class = "pagenum">161</span> +<p>Han kom och tillika en sjukbår, som Bertha haft förstånd nog att +skaffa. Läkaren afklädde Bella för att se om hon brutit sig. Men intet +sådant kunde upptäckas, blott en liten röd fläck i nacken, som hon stött +mot vattentunnan.</p> + +<p>Läkaren var orolig öfver den långa svimningen. — Det är +troligen en svårare kontusion åt hjernan eller ryggmärgen och kan vara +farligt. För henne varsamt hem, jag kommer efter om en stund.</p> + +<p>Det var ett slag för gamla Lena, när karlarne med båren stannade ute +på gården och hon fick se Bellas ljufva hvita ansigte på kudden.</p> + +<p>— Hvad ha de gjort henne, Gud, hvad ha de gjort åt mitt barn? +— skrek hon, så utom sig af förfäran, att hon ej kunde röra sig ur +fläcken.</p> + +<p>— Gör i ordning en säng, Lena, — sade Hanna befallande +ehuru med flämtande andedrägt. — Vi ha ej tid att +gråta nu.</p> + +<p>Lena spratt till och skyndade att efterkomma tillsägelsen. Famlande +och högt snyftande bar hon sig åt som om hon gått i sömnen.</p> + +<p>Hanna fick tänka och handla ensam.</p> + +<p>— Det är sant, — utbrast hon till hälften för sig sjelf, +— vi måste ögonblickligt ha bud till landet. Gå, Lena, och skicka +någon . . . vänta, jag skall skrifva några rader.</p> + +<span class = "pagenum">162</span> +<p>Hon ristade några ord till Bellas mor. Hennes hand skakade som af +frossa, och hon såg ej hvad hon skref.</p> + +<p>— Skynda dig, Lena, spring! Tag en karl som har häst, bed honom +flyga om han kan . . . säg, att det gäller lifvet.</p> + +<p>Bertha hade gått till apotheket. Bengt var borta, hvem vet hvar, +Hanna var ensam med Bella.</p> + +<p>Hon kastade sig ned på knä vid sängen, borrade hufvudet i täcket och +försökte bedja. Men hennes bön blef utan ord, utan en enda +sammanhängande tanke. Hon kände det, som om hela verlden hölle på att +glida undan henne, som om hon velat klänga sig fast vid något, men icke +fann ett enda stöd. Hon försökte tänka sig att Bella var död, men kunde +ej nå den tankens botten, innan andra kommo emellan: — måtte +doktorn komma . . . måtte tant hinna i tid . . . +måtte doktorn komma . . .</p> + +<p>Hon hviskade Bellas namn och kyste hennes bleka kinder. Ack, hur +denna dvala var lik döden! Så låg också hennes mor, sedan lifvet flytt, +och ingen, ingen kärlek kunde kalla henne tillbaka.</p> + +<p>Hvad doktorn dröjde! Hanna kände sig nära att svimma af ångest och +trötthet. Hon kunde ej ens gråta, det skulle varit en lättnad.</p> + +<span class = "pagenum">163</span> +<p>Ändtligen hörde hon steg och såg honom komma. Strax efter honom steg +Bertha in. Hon hade hemtat blodiglar, hvilka sattes längs ryggraden på +Bella.</p> + +<p>Doktorn var vänlig och deltagande; han stannade hos dem för att +afvakta verkan af iglarne. Bengt var också hemkommen. Hans broderliga +hjerta sved för den lilla systerns skull och han smög sig oupphörligt in +i sjukrummet för att se om hon ej vaknat. Men qvällen gick och det blef +natt, utan att vanmakten gifvit vika.</p> + +<p>Först inemot klockan 2 på natten öppnade Bella ögonen, men utan att +tyckas se något. Kort derefter föll hon tillbaka i den dödlika dvalan. +Doktorn, som försökt alla medel han kände, aflägsnade sig nu för att +söka någon hvila; han skulle i morgon konsultera en annan läkare.</p> + +<p>Bertha hade stannat qvar till natten och var nog lycklig att kunna få +tag i sömnen, men Hanna kunde ej förmås att lemna sin plats vid Bellas +hufvudgärd, hon kunde icke sluta sina ögon ens för ett ögonblick. Hon +satt der timme efter timme, väntande hvarje sekund att få se Bella öppna +ögonen och se på henne med en igenkännande blick. Men morgonen kom, och +ingen förändring hade inträdt.</p> + +<p>Då Bellas föräldrar på förmiddagen anlände, +<span class = "pagenum">164</span> +fortfor det dvallika tillståndet ännu, och läkarne fruktade det +värsta.</p> + +<p>Hanna tackade Gud, att tant Elin kommit, medan Bella ännu andades. +Hon fick tillåtelse att flytta till Palmfelts för att så ofta som +möjligt kunna se till den sjuka.</p> + +<p>På eftermiddagen förändrades tillståndet. En häftig feber instälde +sig med yrsel och krampanfall. Läkarne fruktade hjernfeber och möjligen +förståndets förlust, ifall hon ginge igenom. Bellas mor satt blek och +tårlös vid hennes bädd, det var en lättnad för henne att se Hanna i sin +närhet.</p> + +<p>Efter ett svårt krampanfall på tredje dagen inträdde ymnig svettning, +hvilken läkarne ansågo för ett godt tecken. Derefter föll Bella i en +stilla sömn, andades djupt och jemnt och fick en svag skiftning af rödt +på sina kinder. Hennes mor och Hanna sutto orörliga vid hufvudgärden. +Det var, som om de hört de aflägsna vingslagen af hoppets efterlängtade +dufva och icke vågat med en hviskning skrämma henne åter på flykten.</p> + +<p>Efter ett par timmars lugn sömn uppslog Bella ögonen, och blicken var +fullkomligt redig. Hon fästade den på modren och hviskade sakta: — +mamma! Derefter gled den öfver till Hanna med ett matt litet smålöje: +— Hanna! — hviskade +<span class = "pagenum">165</span> +hon, och venstra handen famlade på täcket, som om den sökt en annan.</p> + +<p>Då brusto tårarnes bojor, och Hanna störtade ur rummet, rädd att +skrämma Bella med de djupa, våldsamma snyftningar, som skakade hennes +kropp. Gud vare lof, Gud vare lof! Det var herligt att få gråta, att +känna spänningen gifva efter, och den tryckande, qväfvande känslan af +ångest småningom rinna bort med tårarne.</p> + +<p>När läkaren kom, såg han gladt öfverraskad ut. Febern var borta och +blicken klar. Faran för lifvet och förståndet var för ögonblicket öfver, +men den största försigtighet måste iakttagas för att ej skada de +ömtåliga, till verksamhet småningom återvaknande nerverna.</p> + +<p>Bengt kom ofta och satte sig vid hennes säng. Han kunde så väl lägga +kudden till rätta och vända henne så varsamt som en qvinna, när hon ej +orkade sjelf.</p> + +<p>— Du är så snäll, Bengt, — hviskade systern en dag, när +hon förmådde tala. — Du blir nog en bra doktor.</p> + +<p>Bengt smålog. — Och då skall du bli frisk, om ej förr. Du skall +bli stark som en elefant, bara du har tålamod.</p> + +<p>— Tror du Gud vill det? — Bellas ögon sågo forskande i +hans och hon försökte lägga +<span class = "pagenum">166</span> +sin arm kring hans hals, men orkade ej. — Jag tänker ibland att +jag kanske nu skall dö . . . Men säg, huru har jag blifvit så +sjuk? Jag mins ingenting . . .</p> + +<p>— Du får ej tala så mycket, syster lilla, — afbröt Bengt +förståndigt. — Jag skall berätta allt, när du blir starkare. Nu +får du ej tänka på annat, än att sofva, äta och bli frisk.</p> + +<p>— Som du vill! — sade Bella i trött och undergifven +ton.</p> + +<p>Bengt undertryckte en känsla af omanlig svaghet, när han såg hennes +ansigte, så litet och aftärdt, sjunka tillbaka mot kudden. Hans lilla +syster! Hur kär och ljuf hon var! Han kunde icke mista henne ännu, nej +aldrig i verlden.</p> + +<p>Han smög sig in i garderoben bredvid sjukrummet och snöt sig der rätt +eftertryckligt.</p> + +<p class = "illustration tail"> +<img src = "images/tail_i2_166.png" width = "94" height = "41" +alt = "dekoration"></p> + + + + +<span class = "pagenum">167</span> + +<p class = "illustration head"> +<img src = "images/head167.png" width = "458" height = "64" +alt = "dekoration"></p> + + +<p><span class = "firstletter"> +<img src = "images/cap_U.png" width = "33" height = "61" +alt = "U"></span><span class = "firstword">nder</span> dessa sorgens +tider, när Hanna på fristunderna satt bredvid Bellas säng, såg de matta +ögonlocken öppnas och slutas, hörde andedrägten smyga öfver två +halföppna läppar och såg feberskyarne jaga hvarandra på två hvita +kinder, då kändes hennes sinne bräddfullt af oroliga tankar.</p> + +<p>Fastän hon sagt till sig sjelf hundra och åter hundra gånger, att hon +aldrig så fast skulle binda sitt hjerta vid någon, att hon skulle känna +smärta, ifall denna frånrycktes henne, kände hon nu huru omistlig Bella +blifvit för henne. Huru denna lilla svaga feberheta hand gripit ett så +fast tag kring hennes hjerta, att detta aldrig skulle känna sig helt, så +framt handen släpte sitt tag. Hon kände att hennes stenhårda sinne ej +kunde undvara Bellas tuktan och på samma gång erfor hon ett begär att +frivilligt underkasta sig, utan att behöfva vara på sin vakt mot detta +inflytande. Hon kände +<span class = "pagenum">168</span> +med förvåning att hon längtade efter att få älska någon, hon, som +fortfarande ansåg, att lifvets största frihet låg uti att vara oberoende +af allt sådant! Och under dessa veckor af innestängd oro och längtan +kände hon, huru bitterheten smalt bort, droppe efter droppe, huru +törnena inom henne föllo af och huru hon alltmera greps af en aldrig +anad medkänsla för menniskorna omkring henne. Främst Bellas omgifning, +som blef henne kär för vännens skull, sedan kamraterna och sist, +i allt vidare kretsar, alla ensamma, lidande, stapplande menniskor. +Hon, som trott sitt hjerta vara så trångt, att det ej förmådde rymma en +enda äkta känsla, fann att hon nu gick och längtade efter att kunna, om +än i ringa mån, lätta de bördor, som tryckte så många svaga +skullror.</p> + +<p>I samband med dessa tankar kom allt oftare tanken på tant Karin. Hon +visade den ifrån sig men den kom ständigt igen. Kanske var hon en af +dessa i tysthet lidande, som blott behöfde en gnista vänlighet för att +lefva upp på nytt. Åh, tant Karin, hvarför skulle du komma i min väg? +Hvarför kan du icke lemna mig i fred såsom du lemnade min mor, då hon +som bäst behöfde dig? Det är grymt af dig att tvinga mig att uppsöka +dig. Och lika grymt är det af mig att, ifall du är ensam och olycklig, +lemna dig att +<span class = "pagenum">169</span> +dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad hoppas på dens +återkomst, som bordt ångra sig och icke gjort det. Det är snart nio +veckor sedan jag fick ditt bref, och ännu . . . ännu känner +jag mig lika oförsonlig som då . . .</p> + +<p>Sedan kommo undrande tankar på fadren. Hurudan var han, denne far, +som skulle kunnat skänka henne ett hem, men som hon aldrig sett, aldrig +känt en gnista ömhet för? Hvar fans han? Visste han, att hans hustru var +död, att hans dotter stod ensam i verlden, att hans penningesändningar +tillbakavisats med förakt? Och om han visste allt detta, huru tog han +det? Säkert lätt, som en sådan sorglös, genomsjelfvisk natur måste +göra.</p> + +<p>Tänk, att ega ett hem, som vore ens eget! Att omslutas af fyra +väggar, hvilka begränsade en hel liten verld af trefnad och ömhet! Hon +kom nästan ej ihåg att hon egt ett eget hem; det hade alltid förefallit +henne som en bit ödemark, ända tills dödens frid ljutit sitt rörande, +försonande skimmer deröfver. Och i detsamma var allt förbi, och hon +kände sig åter utkastad i en obegränsad tomhet.</p> + +<p>Men engång skulle hon skapa sig ett hem, om det än dröjde länge till +dess. Ett hem med böcker och blommor, stilla enslighet och dock +<span class = "pagenum">170</span> +aldrig tomhet. Hon skulle ut och se verlden och komma hem med tusen +minnen, hvilka sedan skulle försköna hennes enkla hem. Hennes lif skulle +bli så rikt med kunskaper, arbete och . . . och Bellas +tillgifvenhet som ett solsken öfver alltsammans.</p> + +<p>Tankarne återvände till Bellas sjukbädd och möjligheten att förlora +henne. Med en ångest, som hon ej kunde förklara, lyssnade hon till de +oregelbundna andetagen, böjde sig ned öfver bädden och fasthöll en flik +af täcket mellan sina händer med en sådan ängslans kraft, som om det +gält att qvarhålla ett flyende lif.</p> + +<p>— Hvad jag är svag i dag, — utbrast hon slutligen +halfhögt och reste sig, fast besluten att återvinna sig sjelf. — +Här drömmer jag i timtal, som om min hela framtid berodde af detta lilla +lif.</p> + +<p>Hon kyste Bella lätt på håret och gick med något som var hälften +trots och hälften snyftning inom sig.</p> + +<p>I skolan vexlade stämningen på Bellas klass allteftersom +underrättelserna om hennes tillstånd voro goda eller dåliga. Hanna fick +dagligen besvara en mängd ifrigt deltagande frågor om <ins class = +"correction" title = "ursprungstext „Bellla“">Bella</ins>, och långt +innan denna ännu fick höra något från den yttre verlden, öfversvämmades +hennes rum +<span class = "pagenum">171</span> +af billeter, blommor och små prydliga arbeten, som kamraternas vänliga +hjertan hade behof att gifva.</p> + +<p>— Det käns alldeles som om en knapp fattades i rocken, då Bella +är borta, — plägade Bertha säga. — Och just den knappen, som +höll det varmast på klassen.</p> + +<p>Under de dagar, då Bella var bättre och Hannas sinne icke alltför +mycket upptogs af oron för henne, trängde sig tanken på tant Karin allt +oftare fram. Hon kände att hon likväl engång skulle bli tvungen att gå +till henne, icke af några yttre omständigheter, men af det omutliga +samvetets påtryckning, och hon föraktade allt mer sin feghet, ju längre +hon uppskjöt dermed. Det låg ej i hennes natur att dröla med något som +måste ske<ins class = "correction" title = ", för .">. </ins>Det enda +hon kunde framdraga till sin ursäkt var, att hon icke ville gå med +hjertat så fyldt af agg och oförsonliga känslor, som det allt ännu +var.</p> + +<p>Slutligen förmådde hon ej längre bära missnöjet med sig sjelf, utan +beslöt att uppsöka fru Meilert, kosta hvad det ville<ins class = +"correction" title = ", för .">. </ins>Det var ej svårt att i en +adresskalender få reda på hvar hon bodde och Hanna begaf sig dit en dag +utan att för någon omtala sin afsigt.</p> + +<p>Hennes hjerta bultade hårdt, när hon stod +<span class = "pagenum">172</span> +utanför huset, men hon tvang sig att se lugn ut och gick uppför +trapporna. Det var låga, beqväma trappsteg, och likväl var hon alldeles +utan andedrägt när hon kom upp. Här greps hon åter af ett så häftigt +obehag och en så oemotståndlig lust att undfly det, att hon vände om och +nästan sprang utför trapporna. Nedkommen på gatan blygdes hon, ruskade +upp sig, försökte tänka på Bella och gick beslutsamt tillbaka samt +ringde på klockan.</p> + +<p>En tjensteflicka öppnade. — Ja, fru Meilert var hemma. Var god +och stig in.</p> + +<p>Men Hanna stannade i tamburen, medan flickan gick att anmäla henne. +Hon kunde se salen derinnanför med dyrbara taflor, växter, mattor <ins +class = "correction" title = "ursprungstext „oeh“">och</ins> draperier. +Om tant Karin icke var lycklig, så var hon åtminstone rik. Det kändes +som en missräkning för Hanna och hon tyckte sig mindre än någonsin +skyldig att framkomma med några ursäkter. Hennes ovilja vaknade +fördubblad, när hon jemförde detta öfverflöd med hennes mors torftiga, +illa försedda bostad.</p> + +<p>Tjensteflickan återkom och bad henne stiga in i ett inre rum. Hon +kastade en något ringaktande blick på Hannas tarfliga klädsel. Men hon +måtte ha fått intrycket af att hon ej var en af de vanliga +hjelpbehöfvande, som dagligen uppvaktade +<span class = "pagenum">173</span> +hennes matmor, ty det var med en viss artighet hon hjelpte af henne +öfverplaggen.</p> + +<p>Fru Meilert satt vid sitt skrifbord, men uppsteg då Hanna inträdde. +Det var en lång, rak dam med nästan grått hår och vackra, något stränga +drag. Hon helsade Hanna temligen kallt och bad henne taga plats.</p> + +<p>Hanna stannade på tröskeln.</p> + +<p>— Jag är Hanna Rappe, — sade hon, och en förlägenhet som +hon ej kunde betvinga, dref blodet till hennes kinder. — Jag har +kommit att bedja om ursäkt för mitt ohöfliga bref.</p> + +<p>En blixtlik stråle af glädje upplyste för ett ögonblick fru Meilerts +stränga drag, men hon betvang sig och förblef kall som förut. Detta +lugnade Hanna. Hon hade väntat sig en scen med tårar och omfamningar så +snart hon nämnt sitt namn, och hon afskydde sådant.</p> + +<p>Fru Meilert betraktade henne forskande. — Låt mig se, — +sade hon, — om du är din mors dotter . . . Kanhända äro +ögonen hennes, men hon hade ett vekare, vänligare uttryck +. . .</p> + +<p>Hennes röst darrade litet. Hanna såg henne öppet i ögonen. — +Ja, — sade hon, — innan sorgerna gjorde henne hård. Man +säger, att jag liknar min far till det yttre, min mor till det inre.</p> + +<p>Fru Meilert drog henne tyst ned i soffan +<span class = "pagenum">174</span> +bredvid sig. — Tala litet om din mor, om hennes sista stunder. Du +anar icke, hvad hon en gång var för mig.</p> + +<p>Hanna smålog bittert. — Och ändå hade ni hjerta att öfvergifva +henne! Att låta henne kämpa sig fram, ensam och fattig, med bruten helsa +och med sviken tro på allt hvad hon älskat i lifvet.</p> + +<p>— Ja, ser du, jag var sårad i mitt innersta. Jag kunde icke +förlåta, att hon svek sina idealer och förenade sig med en man, som ej +ens var värd hennes aktning. Jag tyckte att hon förnedrade sig så djupt, +att jag <i>måste</i> stöta henne ifrån mig, ehuru mitt hjerta sved +. . .</p> + +<p>— Ni glömmer, att hon älskade min far, detta må vara hennes +ursäkt.</p> + +<p>Fru Meilert blickade hastigt upp. — Nej, — sade hon +häftigt. — Kärleken <i>kan</i> icke försona allt. Jag kunde aldrig +rätt tro, att hon på allvar älskade honom, dertill stod han för lågt +under henne. Men om så var . . . ja, då förstår jag icke +menniskohjertats nycker! Hon, så rättänkande, så varm, så hängifven alla +stora idéer, . . . och han! En mera själlös, tom, andligt och +lekamligt utlefvad varelse har jag aldrig sett. Men förlåt — jag +sårar dig kanhända?</p> + +<p>— Nej, — svarade Hanna kort, — jag känner ingenting +alls för min far.</p> + +<span class = "pagenum">175</span> +<p>— Nåväl. Du måste förstå huru det kändes att se en, som man +älskade mer än sig sjelf, kasta sig bort till en sådan man! Jag var +förtviflad och bröt alla band mellan oss. Sedan kom hennes straff. Hon +blef olycklig och öfvergifven, och nu hade jag ju bordt förlåta. Men jag +kunde det ej, jag kände det som ett förräderi mot mina principer att +förlåta något sådant, att taga första steget till försoning. Skulle hon +kommit till mig . . .</p> + +<p>— Kunde ni verkligen vänta det efter det bref ni skref på +hennes bröllopsdag? — Hannas kinder lågade. — Detta bref var +tillräckligt att för alltid släcka hvarje skymt af vänskap.</p> + +<p>— Ja så, du har läst det! Nå ja, jag har ju ångrat det, tusen +och åter tusen gånger. Jag hade kunnat gifva bort allt hvad jag egde för +att ha detta bref oskrifvet. Jag kände, att det skulle krossa hennes +hjerta, men jag skref det ändå i min lidelsefulla sorg. Det var ett +slags tröst för mig att göra klyftan mellan oss så oöfverstiglig som +möjligt.</p> + +<p>När jag hörde att hon öfvergifvits af sin man och flyttat ensam bort +med sitt lilla barn, då flög mitt hjerta till henne med hela sin fordna +ömhet. Men tror du, jag kunde förmå mig att närma mig henne, att säga +förlåt? Nej, dertill var jag +<span class = "pagenum">176</span> +för envist hård och stolt. Jag ville tvinga henne att först komma till +mig. Men hon kom icke, och jag hörde att hon led nöd. För att freda mitt +samvete sände jag henne årligen en liten penningesumma för din räkning +. . .</p> + +<p>— Ni? — afbröt henne Hanna med en rodnad af obehag. +— Min mor rörde aldrig dessa penningar.</p> + +<p>— Det var likt henne, — sade fru Meilert med skymten af +ett leende. — Hon skulle alltid hjelpa sig sjelf. Hon var lika +stolt som jag, och det blef bådas vår olycka. Medan hon slet ut sig med +hårdt och illa aflönadt arbete, förspilde jag mitt lif på nöjen af tusen +slag för att glömma tomheten inom mig. Ingendera af oss sökte någonsin +ett närmande, och dock skulle detta ha räddat oss begge.</p> + +<p>När jag var 30 år föreföll mig lifvet fullkomligt värdelöst. Jag var +ej lycklig sjelf och lefde för ingens lycka. Ingenting hade jag lärt, +som skulle satt mig i stånd att börja ett sjelfständigt arbete; jag hade +ju icke uppfostrats till annat än att njuta lifvet. I denna tid af +tomhet och sorg mötte jag en man, som länge älskat mig i tysthet, +trofast och rent och . . . vi blefvo gifta. Han var en +sällsynt högsint karakter, men jag älskade honom ej, jag var för trött +att mera +<span class = "pagenum">177</span> +kunna älska. Det var endast i hopp att genom omsorgerna om hans ständigt +vacklande helsa kunna gifva mitt overksamma lif helst något innehåll, +som jag blef hans hustru. Hur mycket har jag ej att tacka honom för! Att +jag icke under denna tid försjönk i ett ohjelpligt svårmod, det var hans +förtjenst, och hans ständiga, innerliga önskan var, att jag skulle +uppsöka din mor och blifva lycklig igen . . . Men — jag +ansåg det numera för sent, vägen oss emellan hade vuxit igen med högt, +snärjande gräs, vi kunde ej mera nå hvarandra.</p> + +<p>. . . Efter fem års äktenskap miste jag denna trofasta vän, och efter +ytterligare ett år nådde mig underrättelsen om din mors död.</p> + +<p>Fru Meilert satt med ansigtet doldt i händerna och Hanna trodde att +hon gret. Underliga känslor rörde sig inom henne, medan hon lyssnade +till denna halfhöga sjelfbekännelse: en qvarlefva af bitterhet öfver +modrens öde; ett gränslöst medlidande med denna djupa, beherskade sorg +och tillika en ofrivillig sprittning af glädje öfver att hos tant Karin +finna någonting beslägtadt, något som hon kunde förstå och förlåta.</p> + +<p>Fru Meilert såg åter upp. Hon hade icke gråtit, men öfver hennes ögon +låg ett uttryck af lidande, sådant Hanna ännu aldrig sett det hos +<span class = "pagenum">178</span> +någon. De sutto länge tysta. Hanna fruktade att med sin klumpiga hand +vidröra dessa känsliga strängar, som ännu <ins class = "correction" +title = "ursprungstext „vibrarade“">vibrerade</ins> så starkt; hon ville +låta spänningen gifva efter, innan hon vågade sig fram med det +deltagande, som lyfte hennes inre i varma vågor. Hon hade sett mycken +sorg, hon hade, så att säga, ammats upp vid sorgens barm och kände sig +förtrogen med den, ehuru <ins class = "correction" title = +"ursprungstext „bon“">hon</ins> sjelf icke erfarit den annat än som ett +eko ur andras hjertan. Hennes ängslan för Bella, hvad var den emot en +sådan bittert naggande sorg? Den var en ljuf och ren smärta, utan +tillsats af ångerns och sjelfförebråelsens taggar; den var en bäfvande +och dock hoppfull öfverlåtelse till den kraft som förmår allt.</p> + +<p>Hennes eget uppförande mot tant Karin föreföll henne denna stund så +lumpet, att hon blygdes. Utan att minnas sin vanliga stelhet, grep hon +innerligt hennes hand och kyste den.</p> + +<p>— Tant Karin . . . kan du förlåta hvad jag skref?</p> + +<p>Orden kommo så varma och mjuka med ett tonfall, som snarare liknade +Bellas.</p> + +<p>— Jag har intet att förlåta. — Fru Meilert tryckte hårdt +hennes hand. — Men kan du skänka mig en smula tillgifvenhet, så är +jag tacksam. Berätta nu om . . . om din mor, berätta allt hvad +<span class = "pagenum">179</span> +du kan påminna dig och allt hvad du anser mig värd att få höra. Skona +mig ej, låt mig få höra allt hvad hon sagt om mig. Det bittraste jag kan +få höra är dock ett intet mot anklagelserna inom mig sjelf.</p> + +<p>Och Hanna berättade. Hon dolde intet, hon skildrade modrens fattigdom +och ihärdiga kamp för lifvet. Hon skildrade de stunder af tyst +förtviflan och bitter resignation, till hvilka hon varit vittne, de +motgångar, missräkningar och svikna illusioner, som småningom gjorde +hennes mors hjerta hårdt och den långsamma sjukdom, som slutligen kräfde +hennes lif. Men hon dröjde längst vid de sista dagarnas stilla frid och +vid den kärlek hon så sent fick smaka.</p> + +<p>Underligt. Medan hon så, bit för bit, genomgick sin mors lif så långt +hon kunde minnas tillbaka, försvann ända till sista skymten af agg mot +henne der bredvid, som bidragit till att förbittra det, och hon tyckte +sig se den sorg de båda genomgått som ett fast band förena dem ännu +efter döden.</p> + +<p>Det var sent på qvällen, när Hanna gick. Hon medförde intrycket af en +sympatie, som drog henne till tant Karin, och kände att hon gerna ville +se henne igen.</p> + +<p class = "illustration tail"> +<img src = "images/tail126_179.png" width = "82" height = "28" +alt = "dekoration"></p> + + + + +<span class = "pagenum">180</span> + +<p class = "illustration head"> +<img src = "images/head180.png" width = "457" height = "68" +alt = "dekoration"></p> + + +<p><span class = "firstletter"> +<img src = "images/cap_B.png" width = "31" height = "63" +alt = "B"></span><span class = "firstword">ellas</span> tillfrisknande +gick framåt, om också med små, små steg. Hon fick stundom sitta upprätt +i sängen, stödd af mjuka kuddar, men hon fick hvarken läsa eller syssla +med något arbete. Och tiden blef henne ofta lång. Då brukade Bengt bära +in lilla Helmi och sätta henne i Bellas säng, der hon med stor färdighet +slog omkull saftglaset på nattduksbordet, åt upp sockerbitarne och +bultade med sin bleckskallra i sängkarmen, tills hon vann önskad +uppmärksamhet. Ibland sutto alla syskonen kring Bellas säng och pratade +om skolan, och ett par gånger hade hon haft glädjen att mottaga ett par +af kamraterna som helsningsdeputation från hennes klass.</p> + +<p>Men hennes käraste stunder voro likväl de, då Hanna hade ledigt och +satt vid hennes säng. Då lyste Bellas ögon. Och Hanna hade en förmåga +att berätta saker så, att de intresserade, utan att på minsta sätt +trötta. Under en af dessa +<span class = "pagenum">181</span> +stilla pratstunder omtalade Hanna sitt besök hos tant Karin, och Bellas +förtjusning kände inga gränser.</p> + +<p>— Hon var söt, sade du? Hur såg hon ut? Hvad sade hon allt? +Skall du gå dit igen? Tycker du mycket om henne?</p> + +<p>— Nej, nu pratar du för mycket, miss Belladonna, och jag går +min väg.</p> + +<p>— Nej, stanna, jag skall vara tyst som en metmask, bara du +stannar. — Och Bella höll henne i kjolen. — Men ser du, jag +mår så bra i dag och känner mig så odygdig. Doktorn lofvade mig att äta +drufvor och jag är så förskräckligt snål på dem. Skulle jag inte ha +samvete, så ville jag skicka dig ut i yrvädret och köpa litet mer, de +togo nyss slut. Men . . .</p> + +<p>— Är det inte något annat, så skall jag hjelpa dig af med ditt +samvete, — skrattade Hanna och var redan halfvägs ut genom +dörren.</p> + +<p>— Vänta, hvirfvelvind! Tag femti penni ur min börs der i lådan +och välj de allra vackraste. Så der . . . adjö med dig!</p> + +<p>Då Hanna var utom dörren blef hon ropad tillbaka. — Vänta, +Hannibal, jag tror ändå att min druftörst hör till de +„själsaffectioner“, som stå under viljans inflytande. Ergo <i>kan</i> +jag beherska den; ergo <i>vill</i> jag beherska den. Lägg +<span class = "pagenum">182</span> +femtislanten tillbaka. Den kan göra mera nytta i fattigsparbössan, än i +min snåla mage.</p> + +<p>Hanna lydde skrattande och satte sig åter på sin förra plats<ins +class = "correction" title = ". mangler">. </ins></p> + +<p>I detsamma kom Bengt in med röda öron och bärande sin paletå på +armen.</p> + +<p>— Nå, gunstig junker, hvad har du haft för dig i dag? — +frågade Bella och vinkade honom till sig.</p> + +<p>— Hejdat skenande hästar, — svarade Bengt lakoniskt.</p> + +<p>Flickorna satte upp så förvånande miner, att han måste skratta.</p> + +<p>— Det är dagens sanning, — bedyrade han. — Jag kom +gående längs Salutorget ungefär vid palatset, då jag såg en häst med +kursläde komma i ursinnig fart rakt emot mig. Kusken skrek och höll emot +och inne i kuren jemrade sig någon. Det såg ut att bära rakt ned i +Skatudds-kanalen. Jag hade ej annat val än att rusa fram och sträcka min +uppspända paraply emot hästen, som deraf blef så häpen att han +tvärstannade. Men af farten slängde släden i detsamma omkull och kusken +kom under. Några personer kommo till hjelp, och vi fingo hästen urspänd +och kusken upphjelpt. Hvarken han eller fruntimret inne i kuren hade +skadat sig. Men då jag skulle lyfta +<span class = "pagenum">183</span> +upp släden, ref jag denna duktiga lucka på min paletåärm<ins class = +"correction" title = "? för .">. </ins>Vill Hanna kamrat hjelpa mig att +stoppa den?</p> + +<p>— Hjelpa! — skrattade Hanna. — Du menar, att vi +turvis skulle taga ett stygn. Nej, gif hit, nog reder jag mig utan din +hjelp.</p> + +<p>Bengt lemnade henne rocken, och hon beredde sig att reparera +skadan.</p> + +<p>— Men, Bentu, — hviskade Bella skälmaktigt från sängen, +— hvem var det, som härom dagen bedyrade, att han aldrig skulle +låta en qvinna hjelpa sig med något, som han kunde göra sjelf?</p> + +<p>Bengt funderade. — Nog lär det väl ha varit jag. Och strumpor +har jag stoppat i mina dar, men aldrig rockar. Men det måste väl duga, +tänker jag. Tag hit, så får jag försöka! Och tack, syster sötnos, för +det du tog vara på min sjelfständighet.</p> + +<p>Hanna räckte honom nål och tråd; fingerborgen gick knapt ned öfver +nageln. Han satte sig ned med ett försök att se säker ut, drog pannan i +djupa veck och begynte sy som en skomakare med syl och becktråd. +Flickorna skrattade och läto honom hållas.</p> + +<p>Men då Hanna såg att stoppen, oaktadt Bentus allvarligaste +bemödanden, artade sig att bli +<span class = "pagenum">184</span> +lik en stor vårta på rockärmen, bad hon Bella gunstigt tillåta, att hon +denna gång hjelpte. Han hade ju visat sin goda vilja.</p> + +<p>Bella var ej obeveklig, och Bengt såg med beundran huru Hanna kamrats +skickliga fingrar undanröjde spåren af hans konstfärdighet och +ihopsömmade hålet så prydligt, att man knapt såg minsta fel i +väfnaden.</p> + +<p>— Flickor äro ändå flickor! — utbrast han med en suck af +beundran.</p> + +<p>— Och pojkar äro och förbli pojkar! — nickade Bella från +sängen.</p> + +<p>Mot aftonen samma dag förvärrades Bellas tillstånd. Febern återkom, +och hon kastade sig oroligt af och an i sängen. Läkaren som +efterskickades, fruktade ett recidiv.</p> + +<p>Under senare hälften af natten, medan Hanna vakade hos henne, uppslog +hon plötsligt ögonen och hviskade sakta: Hanna!</p> + +<p>Hanna satte sig vid sängen och fattade hennes hand. Den var brännhet, +och ögonen glänste stora och klara.</p> + +<p>— Huru är det? — hviskade hon ångestfullt. — Är du +sämre? Vill du, att jag skall väcka tant?</p> + +<p>— Nej, inte ännu . . . Men det kunde hända, Hanna, att jag nu +måste dö.</p> + +<p>Det gick ett stygn genom Hanna, som +<span class = "pagenum">185</span> +nästan tvang henne att skrika. Men hon förblef till det yttre lugn.</p> + +<p>— Tror du, Hanna, . . . att det är mycket svårt att dö? — +Bellas ögon voro oroligt fästade på Hanna.</p> + +<p>— Jag har endast sett <i>en</i> menniska dö, och det var min +mor. För henne kom döden som en efterlängtad befriare, hon hade ju så +länge varit sjuk.</p> + +<p>— Jag menar ej så . . . jag menar . . . om det är mycket +förskräckande att . . . stå ansigte mot ansigte med Gud?</p> + +<p>— Jag hoppas, att Guds närvaro skall ingifva dig frid <ins +class = "correction" title = "ursprungstext „ocb“">och</ins> trygghet, +icke fruktan, — svarade Hanna, och hennes läppar darrade, så hon +knapt kunde tala.</p> + +<p>— Ser du . . . jag är ibland så rädd för Gud . . . +jag har så litet brytt mig om Gud . . . om han skulle vara +ledsen på mig . . .</p> + +<p>— O, Bella min, ingen af oss är ju värd hans nåd. Men du vet +ju, vid hvem vi få trygga oss.</p> + +<p>— Ja! — hviskade Bella matt.</p> + +<p>Om en stund slog hon armarna om Hannas hals och frågade: — +Hanna min, skall du sakna mig mycket . . . om jag nu +skulle dö?</p> + +<span class = "pagenum">186</span> +<p>Hanna försökte göra rösten stadig när hon svarade: — jag har ju +ingen i verlden kärare, än dig.</p> + +<p>— Bara Gud! — hviskade Bella åter.</p> + +<p>— Ack, icke ens Gud, — sade Hanna sorgset. — Jag +har icke kommit så långt ännu, att jag skulle älska Gud öfver allt +. . . Men du ser så trött ut, tala icke mer, utan försök att +sofva.</p> + +<p>Bella nickade. — Jag ville så gerna lefva! — hviskade hon +och försökte småle. Derefter föll hon i en lätt slummer med Hannas hand +i sin.</p> + +<p>Morgonen ljusnade och fann dem i samma ställning. Hanna var +dödstrött, men nändes icke draga sin hand ur Bellas, icke röra sig för +att ej väcka henne. Fru Palmfelt kom insmygande med oroligt frågande +blickar.</p> + +<p>— Hon sofver! — hviskade Hanna gladt till svar<ins class += "correction" title = ", för .">. </ins></p> + +<p>Denna sömn, var den till lif eller död? De lyssnade med spänning till +andedragen, som blefvo allt djupare och lugnare. Dödens engel sväfvade +åter förbi. Han rörde ännu icke den halfmogna frukten, han spred blott +med sin vinge en fläkt af allvar i två unga hjertan.</p> + +<p class = "illustration tail"> +<img src = "images/tail186.png" width = "108" height = "28" +alt = "dekoration"></p> + + + + +<span class = "pagenum">187</span> + +<p class = "illustration head"> +<img src = "images/head187.png" width = "457" height = "63" +alt = "dekoration"></p> + + +<p><span class = "firstletter"> +<img src = "images/cap_D.png" width = "31" height = "61" +alt = "D"></span><span class = "firstword">et</span> var i slutet af +Mars. Hanna hade flyttat hem till sig, sedan Bella ej mer behöfde så +trägen tillsyn. Tystnaden i hennes eget lilla rum var så välgörande, det +var som om tankarne strömmat öfver henne rikare der, än annorstädes. Och +hon kastade sig med nytt, brinnande intresse öfver studierna. Så +knapphändigt de än fylde hennes törstande ande, voro de likväl det bästa +hon för närvarande kunde få.</p> + +<p>Tant Karin hade erbjudit henne ett rum hos sig, men Hanna afslog det, +vänligt, men fast. — Jag vill icke stå i för stor tacksamhetsskuld +till dig, tant, — sade hon, — och det skulle dessutom vänja +mig vid onödig vällefnad.</p> + +<p>Men hon var ofta hos tant Karin, så ofta hon icke var hos Bella. Och +tant Karin hade kommit upp med en plan, som gjorde henne yr af +glädje.</p> + +<p>Först, när tant Karin sagt, att hon beslutat resa utrikes på ett år +och ville taga Hanna med +<span class = "pagenum">188</span> +sig, hade denna afvisat anbudet på sitt vanliga kärfva sätt. Tant Karin +såg ledsen ut. Hanna ångrade sig och sade att hon skulle följa med på +det vilkor, att hon i framtiden skulle få återbetala hvad hennes resa +skulle komma att kosta.</p> + +<p>— Det är din rätt, — sade tant Karin allvarsamt. — +Men min rätt är att vägra återtaga en gåfva, som jag nu bjuder dig med +varmt hjerta.</p> + +<p>Hanna stred en strid med sin gamla stolthet, men slutligen segrade +hennes tillgifvenhet för tant Karin.</p> + +<p>— Det är bara för att jag håller af dig, tant, — sade +hon, — som jag går in på detta.</p> + +<p>— Jag förstår, — sade tant Karin leende och smekte hennes +trotsiga panna.</p> + +<p>En lördagseftermiddag firade Bertha och Alma en liten pratstund hos +Hanna. Flickorna besökte henne i allmänhet gerna, hon hade blifvit så +mycket gladare och tillgängligare, sedan Bella begynt tillfriskna.</p> + +<p>— Bevars, så svällande kanapéer du har! — sade Bertha och +slog sig ned på en af trästolarne med ett brak, som satte dess ben i +fara. — Man blir rent af förvekligad i dina divaner.</p> + +<p>— För all del, tag plats på golfvet, om stolarne +<span class = "pagenum">189</span> +äro för mjuka, — sade Hanna. — Som du ser, föredrager jag +att sitta på ett ostoppadt bord.</p> + +<p>— Men säg, vore det ej ett himlalif, om man vore rik? — +utbrast Bertha i extas. — Tänk, att få sofva på ejderdun, inte +behöfva gå i en tråkig skola, äta godt och läsa roliga böcker! Håhå, +jaja!</p> + +<p>— Hur skulle det då gå med mixturerna och provisorsexamen? +— sporde Hanna.</p> + +<p>— Strunt i arbetet, när man hade pengar som snus! Jag skulle ha +16 tjenare . . .</p> + +<p>— Och jag skulle ruinera mig på hästar, — sade Alma, som +hittills bladat i en bok. — Jag är galen i hästar. Skulle du gerna +vara rik, Hanna<ins class = "correction" title = ". för ?">? </ins></p> + +<p>— Nej, . . . åhjo, hvarför inte, om jag hade mig sjelf att +tacka för hvar penni.</p> + +<p>— Jemmer, så förståndig du alltid är, — suckade Bertha. +— Sak samma, hvarifrån pengarna komma, bara man har dem.</p> + +<p>Flickorna skrattade.</p> + +<p>— Hanna skulle visst inrätta något slags asyl för vanartiga +pojkar, — sade Alma, — jag har hört dig säga det engång.</p> + +<p>— Då kan du taga Valter Hagen till din första patient, — +inföll Bertha. — Han är redan halft på förfall, fastän han ännu är +bara en skolpojke.</p> + +<span class = "pagenum">190</span> +<p>— Jag har hört det, — sade Hanna och hoppade ned från +bordet. — Valter var förr mycket hos Palmfelts, och jag kände +honom som en godsint, snäll gosse. Nu har han ej varit der på länge, och +när jag frågade Bengt om orsaken, sade han att det begynt gå på sned för +Valter stackare. Några samvetslösa studenter ha lärt honom att +dricka.</p> + +<p>— Usch ja! Lycka, att han icke har föräldrar och syskon, som få +blygas för honom! — utbrast Alma.</p> + +<p>— Om han haft ett hem, hade han kanske icke blifvit sådan han +nu är. Det är just emedan han varit så ensam, som ondt inflytande fått +så mycken makt öfver honom. Stackars gosse, jag önskade jag kunde hjelpa +honom.</p> + +<p>Hanna hade blifvit tankfull. Hvarje påminnelse om lifvets skuggsidor +kändes som en direkt förebråelse mot henne sjelf.</p> + +<p>— Se nu inte så högtidlig ut igen, Hanna. Inte kan du ändå byka +verlden ren och blank. Hvad har du i flaskan der? Är det något, som +duger lukta på?</p> + +<p>— Det är ju eaudecologne, — förmodade Alma.</p> + +<p>— Skönt! Man får väl njuta?</p> + +<span class = "pagenum">191</span> +<p>Hanna svarade icke, hon var inne i sina egna tankar.</p> + +<p>Bertha förde flaskan till näsan. — Uh . . . ptschi! Din +kanal . . . ptschi! Det är ju stinkspirit . . . +ptschi . . . tus! Nu ljög du, sa’ Anders åt presten.</p> + +<p>Hanna måste skratta. — Visst inte, jag har ej sagt att det var +eaudecologne. Det är ammoniak, som jag tagit ut fläckar med.</p> + +<p>— Och det gillrar du ut, som om det vore det finaste +luktvatten. Uff, det svider i näsan!</p> + +<p>När flickorna om en stund skulle gå, följde Hanna dem ett stycke. +Qvällen var mörk och kall, butikfönstren strålade i klar belysning och +menniskorna knuffades på de mest trafikerade gatorna.</p> + +<p>Flickorna vände in på en sidogata. De gingo alla tre i bredd och +pratade ifrigt.</p> + +<p>Så kommo de förbi ett hus, der gardinerna ännu ej blifvit nedfälda +för fönstren till en klart upplyst sal. Berthas blick snuddade in. Hon +tvärstannade och hviskade brådskande:</p> + +<p>— Titta in! Der sitter han. När man talar om trollet, är det +icke långt borta.</p> + +<p>Flickorna varseblefvo derinne i salen ett mindre bord, vid hvilket +fyra ynglingar sutto kring +<span class = "pagenum">192</span> +en punschkaraffin. De rökte, skrattade och anlitade flitigt glasen. En +af dem var Valter Hagen.</p> + +<p>Hanna kände, att hon var blek af sinnesrörelse. Hon grep Bertha hårdt +i armen. — Det är nedrigt! — hviskade hon.</p> + +<p>— Ja visst! Men kom bort, det är otäckt att se på.</p> + +<p>— Der locka de den stackarn att göra af med sina få slantar och +bjuda till att få honom likadan som de sjelfva. Det får ej ske. Jag går +in . . .</p> + +<p>— Det vore just likt dig, men det gör du ändå inte, — +sade Bertha bestämdt och drog Hanna med våld bort från fönstret.</p> + +<p>— Jag kan ej, jag <i>kan</i> ej . . . flämtade Hanna upprörd. +— Jag måste ha honom bort.</p> + +<p>— Han skulle visst lyda dig, — inföll Alma. — Kom +bort nu, snälla, söta Hanna!</p> + +<p>— Vänta, Alma, stanna . . . jag kan ej gå . . . det +käns, som om jag gjorde mig delaktig i hans undergång. Se ni ej, hur de +klinga med glasen, . . . huru begärligt han tömmer det +. . . släpp mig, Alma, jag <i>måste</i> gå in.</p> + +<p>— Är du rent från vettet, Hanna? — Bertha var upprörd, +också hon. — Tänk på skolan, tänk på din framtid, kom bort, vi ha +redan stått här alltför länge!</p> + +<span class = "pagenum">193</span> +<p>— Gå ni . . . jag kan ej följa er . . . Kanske sitta de här +halfva natten ännu, — tillade hon halft för sig sjelf, — +tänk, hurudan han skall vara i morgon!</p> + +<p>Hon slet sig lös från kamraterna och gick fram till värdshusets +trappa. Der stannade hon ännu. Skulle han följa henne? Hvad skulle hon +säga honom? Var detta ej en blind obetänksamhet, hvilken hon dyrt skulle +få betala? Förnuftet hviskade: — gå ej! — och hon stod +tvekande vid dörren. Men en blick genom fönstret stärkte hennes beslut, +och hon öppnade dörren.</p> + +<p>I tamburen syntes blott en kypare, som kastade på henne en undrande +blick. Hon sade halfhögt och fullkomligt lugnt: — var god och bed +herr Hagen komma ut. Jag väntar på gatan.</p> + +<p>Derpå gick hon, som om golfvet bränt hennes fötter.</p> + +<p>När hon kom ut, såg hon, att kamraterna gått. — Det är bra, +— tänkte hon, — jag skulle ej velat, att Valter sett +dem.</p> + +<p>Hon spejade ifrigt mot ingångsdörren, och nu öppnades den. Valter +Hagen kom ut.</p> + +<p>Hon gick ett par steg mot honom.</p> + +<p>— Det är jag, Valter, — sade hon, och rösten var osäker. +— Vill du ej vara snäll och följa med mig?</p> + +<span class = "pagenum">194</span> +<p>— Hvart då? — sade Valter upprymd, men en blick på Hannas +djupt allvarliga och sorgsna ansigte gaf honom en aning om rätta +förhållandet.</p> + +<p>— Är det . . . är det meningen att få mig bort från kamraterna? +— frågade han och försökte se styf ut.</p> + +<p>— Ja, Valter, — sade Hanna fast. — Jag tror du icke +anar, hvart dessa kamrater vilja locka dig.</p> + +<p>— Åh! Du är för lättskrämd, Hanna. Vi drucko ett glas punsch. +Något måste man ju värma sig med i denna förbittrade kyla.</p> + +<p>— <i>Ett</i> glas? — Hanna log sorgset. — Jag +räknade redan tre. Vet du icke huru lätt sådant blir en vana? Jag hade +en kusin, som var en bra gosse, tills dåliga kamrater fingo inflytande +öfver honom. Nu är han en försupen stackare, som ingen glädje har i +lifvet.</p> + +<p>Hon tystnade. Hon visste ej rätt huru hon skulle nå fram till hans +hederskänsla.</p> + +<p>— Man börjar redan anse dig förlorad för allt godt +. . .</p> + +<p>— Såå! — Valter rätade på sig. — Menniskorna äro så +färdiga att döma.</p> + +<p>— Var en karl, Valter, och res dig, medan det ännu är tid. Vill +du icke taga blå bandet, det skulle hjelpa dig?</p> + +<span class = "pagenum">195</span> +<p>— Det behöfs visst inte, nog kan jag låta bli, om jag vill. +— Valter försökte tala lugnt och imponerande.</p> + +<p>— Stöd behöfva vi alla, om vi skola kunna utföra våra goda +föresatser. Jag går nu till Palmfelts, kom med. De skola bli så glada +att se dig igen.</p> + +<p>Valter tvekade. Å ena sidan syntes det honom lockande att åter besöka +detta goda varma hem; å den andra blygdes han öfver att låta en +flicka få honom till hvad hon ville.</p> + +<p>— Jag vet ej, om jag täcks, — sade han, — jag är ej +klädd för visiter.</p> + +<p>— Visiter? Det är ju gamla vänner. Vi skola prata och ha så +roligt. Du har ju ej sett Bella, sedan hon begynt sitta uppe. Kom nu, är +du snäll!</p> + +<p>När de skulle vika om hörnet nedåt Annegatan, mötte de en af Valters +klasskamrater. En af dem, hvilka på ett oförnuftigt sätt sökt predika +moral för honom och tröttat ut honom med sina förmaningar. När han såg +Valter i Hannas sällskap, nickade han menande, som om han velat säga: +— är du fast nu? Det förtröt Valter djupt att misstänkas gå i en +flickas ledband. Han såg mörk och harmsen ut, och när de kommo utanför +Palmfelts port, låtsade han påminna sig +<span class = "pagenum">196</span> +något mycket angeläget, tog ett kort farväl af Hanna och rusade sin +väg.</p> + +<p>Hanna stod och såg efter honom med hjertat fullt af oro och +missräkning. Sådana stackare vi äro, — tänkte hon. — Det +fordras ofta mycket mera mod att taga <i>ett</i> litet steg framåt till +det goda, än tio tillbaka till det onda. Jag är säker att Valter nu går +att upphjelpa sin manlighet med några glas punsch och har till hands en +passande förklaring öfver sitt hastiga försvinnande.</p> + +<p>Ledsen och bragt ur jemnvigten gick hon in till Bella, som satt i +länstolen vid bordet, tog en pall och satte sig vid hennes sida. Hon +omtalade eftermiddagens händelse, öppet, som hon var van, och Bella +uppmuntrade henne då och då med en gillande nick.</p> + +<p>— Vi skola ej lemna honom ur sigte, — sade hon ifrigt, +— vi skola taga till vår uppgift att göra honom till en bra +karl.</p> + +<p>Hanna tryckte hennes hand. — Jag har ej stora förhoppningar, +— sade hon modfäld. — Der karakteren i sig sjelf ej har +någon fasthet, der kan första vindpust kullkasta en god föresats.</p> + +<p>— Vet du, jag känner ett sådant begär nu att göra något för +andra, — sade Bella. — Den långa overksamhetstiden har gjort +mig riktigt +<span class = "pagenum">197</span> +sjelfvisk. Med hvarje dag känner jag mig friskare och längtar efter +arbete, arbete! Ack, Hanna, hvad det skall bli roligt att bli riktigt +frisk! Gud är så god. Jag skulle icke någonsin mer vilja hysa en enda +ful eller otacksam tanke i mitt hjerta.</p> + +<p>— Det blir den gladaste dag i mitt lif, när du kan gå ut igen, +Bella min. Din sjukbädd har gifvit mig så mycket: en tydlig förnimmelse +af min egen hjelplöshet och af Guds närvaro. En erfarenhet af bönens +kraft att hugsvala och lugna. Och nu sist denna oförtjenta glädje att få +se dig blifva frisk. Det käns så underligt inom mig. Det är som kunde +jag af idel tacksamhet kasta bort mitt lif hvilket ögonblick som helst, +åt någon ensam och olycklig, och som om intet, intet ledsamt mer kunde +nedslå mitt sinne.</p> + +<p>— Du älskade, trotsiga Hanna, hvad du nu är vek, — sade +Bella och kyste hennes ögon, som stodo fulla af tårar.</p> + +<p class = "illustration tail"> +<img src = "images/tail197.png" width = "121" height = "40" +alt = "dekoration"></p> + + + + +<span class = "pagenum">198</span> + +<p class = "illustration head"> +<img src = "images/head198.png" width = "455" height = "67" +alt = "dekoration"></p> + + +<p><span class = "firstletter"> +<img src = "images/cap_R.png" width = "29" height = "62" +alt = "R"></span><span class = "firstword">yktet</span> om Hannas +„värdshusbesök“ hade emellertid spridt sig i skolan. Man hviskade bakom +hennes rygg, man undvek henne och hon såg ofta skrämda och ogillande +blickar fästade på sig. Några flickor från högsta klassen stodo ifrigt +hviskande i korridoren, ett par dagar efter händelsen.</p> + +<p>— Klockan var nära 12 på natten — sade en, — när +min kusin, som satt och läste tidningar i inre rummet, såg henne +komma in.</p> + +<p>— Såg han henne komma in? — Ögonen stodo vidöppna af +häpnad.</p> + +<p>— Ja. Och sedan gick hon ut med den der Hagen, som alla vet, +att ej är någon hygglig gosse.</p> + +<p>— Och de promenerade länge och väl på några bakgator, — +hviskade en annan. — Thure Öst mötte dem.</p> + +<p>— Ja, hon har nu alltid förefallit mig litet . . . så +der . . . — inföll en tredje med tonvigt.</p> + +<span class = "pagenum">199</span> +<p>— Tänk nu, att dricka punsch på ett värdshus klockan 12 om +natten! — bifogade en fjerde.</p> + +<p>— Mins ni, hur noga hon i fjol låtsade vara, när inte herr +Hallgren ens dugde att spänna på skridskorna? Jo, jag tackar!</p> + +<p>— Få se, om hon ej blir relegerad, — sade en femte. +— Jag täcks knapt säga, att jag är på samma klass, som hon.</p> + +<p>— Hvad tisslas här om för vigtiga ting? — frågade Bertha, +som i detsamma gick förbi och stack sitt hufvud midt i skocken.</p> + +<p>— Ts! — sade en af flickorna hemlighetsfullt. — Vi +tala om Hanna Rappes mandat att gå på värdshus och dricka punsch.</p> + +<p>— Hva’, hva’, hva’ ha ni nu kokat ihop för en smörja igen? +— utbrast Bertha, som ej tänkt vidare på historien den der +aftonen. — Hanna dricka punsch! Lika gerna dricker jag bläck. Men +jag förstår, historien har blifvit skarfvad. Nu skall jag berätta hur +det var, för jag var sjelf med.</p> + +<p>— Var du med? — Flickorna drogo sig ett steg +tillbaka.</p> + +<p>— Jaha, ursäkta, jag stod på gatan. — Och Bertha +berättade huru allt gått till.</p> + +<p>— Är du riktigt säker på, att hon strax +<span class = "pagenum">200</span> +kom ut igen? — afbröt henne en af flickorna. — Det kunde ju +ha varit någon annan.</p> + +<p>Bertha såg osäker ut. — Jag <i>tyckte</i> precis, att det var +Hanna, — svarade hon dröjande.</p> + +<p>— Ja, att <i>tycka</i> och <i>veta</i> är alls icke detsamma +. . .</p> + +<p>— I alla fall, flickor, kan jag gifva mitt hufvud i pant på att +Hanna icke begått något orätt, om hon också kunnat bära sig oförsigtigt +åt. Och det var endast för att få den uslingen Valter bort från de +dåliga kamraterna, som hon ett ögonblick gick in. Det var käckt gjordt +af henne och jag högaktar henne, fastän jag inte sjelf skulle haft mod +att göra detta.</p> + +<p>Berthas försvarstal gjorde intryck på några af kamraterna, som voro +böjda att se Hannas uppförande från den bästa sidan. Men för många +ytliga, sqvallersjuka, tanklösa kamrater framstod det som något orätt +och opassande. De visade Hanna tydligt sitt ogillande, och stämningen på +klassen var ytterst ledsam. Till och med de, som bordt känna henne +bättre, voro bestörta och osäkra om huru de skulle tyda hennes +handlingssätt och undveko henne derför så ofta de kunde.</p> + +<p>Hanna kunde icke undgå att märka allt detta och mot hennes vilja +gjorde det henne ondt. Hon skulle velat vara nöjd endast med sitt +samvetes +<span class = "pagenum">201</span> +vittnesbörd, men ertappade sig med att begära också kamraternas aktning. +Hon kände, att de till en viss grad skämt bort henne. Det var henne +likväl en stor tröst, att Bella, Verna Sommar, tant Karin och ett par af +flickorna uttalat sitt gillande af hvad hon gjort och hon försökte att +icke bry sig om de öfriga. Icke ett ord till försvar hade kommit öfver +hennes läppar, hvartill skulle det tjena, saken talade ju för sig +sjelf.</p> + +<p>— Men detta är rent outhärdligt! — utbrast Bertha en dag, +då hon het och upprörd kom fram till Hanna, som satt ensam på klassen. +— Kan du icke tala, menniska, och rentvå ditt anseende? Jag har +predikat för döfva öron. Naturligtvis ha de föga förtroende till +<i>mitt</i> omdöme. Jag tror också, att man på visst håll söker +undergräfva ditt inflytande, och ett par af de våra hålla sig +fullkomligt neutrala<ins class = "correction" title = ", för .">. +</ins>Talar du icke, så . . . adjö med ditt förmynderskap på +klassen . . .</p> + +<p>— Jag har aldrig eftersträfvat något förmynderskap, — +sade Hanna och reste sig häftigt från sin plats. — Åtminstone icke +<i>medvetet</i>, — tillade hon halfhögt, i det en djup rodnad +flög öfver hennes kinder. — Hvarför skulle jag tala? Om de icke +tro dig, huru skulle de tro mig, som måste föra min egen talan? Nej, låt +mig +<span class = "pagenum">202</span> +vara. Terminen är ju snart slut och sedan slippa ni vidare se mig.</p> + +<p>— Tänker du låta detta fortfara ännu dessa fyra veckor, så +tager jag min Mats ur skolan. Jag kan ej fördraga dessa sura miner och +denna trumpna tystnad dag ut och dag in. Ett ordentligt gräl vore mera i +min smak. Och ännu en sak, Hanna. Om du inte rättfärdigar dig, så +misstänker jag, att några, jag säger icke hvilka, komma att försöka få +dig relegerad.</p> + +<p>Hanna blef alldeles blek, detta hade hon icke tänkt på. Men i +detsamma vaknade också hennes gamla trots och hon utbrast bittert. +— Detta kunna ni gerna bespara eder. Innan jag låter det gå så +långt, afgår jag frivilligt, — i morgon dag +. . .</p> + +<p>— Var nu ej tokig, Hanna, och ställ till något nytt spektakel. +Betänk, hvad det för dig betyder att få ett godt afgångsbetyg! Du är den +mest skengalna toka jag någonsin sett. När några ord kunna ställa allt +på rätt . . .</p> + +<p>— Tyst, jag tigger icke om er aktning! — Och Hanna gick +ut med kinder, som brände af harm och förödmjukelse.</p> + +<p>Bella hade icke sett Hanna på två dagar och begynte blifva orolig. +— Det är bäst du går och ser efter henne, Bentu, kanske är hon +sjuk.</p> + +<span class = "pagenum">203</span> +<p>Bengt gick och fann Hanna som vanligt lutad öfver sina böcker. Han +såg, att hennes ögon buro spår af tårar, men låtsade ingenting +märka.</p> + +<p>— Bella ber helsa, att du är oartig som ej på två dagar +uppvaktat henne, — sade han skämtsamt. — Kom hem till oss, +jag ville också gerna höra din tanke om min nästa ämnesuppgift.</p> + +<p>— Jag skall komma, gå du förut. — Hanna undvek att se på +honom, men hennes röst var alldeles lugn.</p> + +<p>Huru godt kändes det icke att efter de sista dagarnes ensamma strider +åter få sitta vid Bellas sida, lyssna till hennes kära stämma och glömma +att någonting i verlden tyngde hennes sinne! Hanna skulle helst låtit +bli att tala om sig sjelf, men Bellas ögon uttryckte så mycken öm +frågvishet, att det tillbakaträngda bekymret bröt fram på nytt. Hon lade +händerna för sitt ansigte och hviskade, lutad mot Bellas knä: — +Bella, jag kommer att afgå från skolan endera dagen.</p> + +<p>— Åh, Hanna min, det är ej möjligt! Det får du inte. Är det för +sqvallrets skull?</p> + +<p>— Man anser, att jag handlat ovärdigt och riskerat skolans +anseende. Jag <i>kan</i> icke bli qvar.</p> + +<p>En tystnad inträdde. Bella ville försöka sätta sig in i Hannas +tankegång, innan hon gaf henne ett råd. Hon insåg, huru påkostande det +skulle +<span class = "pagenum">204</span> +vara för Hanna att bli qvar, då klassen ansåg sig kränkt deraf. Men på +samma gång fann hon det hårdt, att Hanna skulle afgå och försaka ett +godt afgångsbetyg, då hon intet ondt gjort, och alltsammans blott +berodde på en ytlig och ömklig uppfattning af hennes handlingssätt.</p> + +<p>Bertha hade i går kommit till Bella och full af uppror och missnöje +omtalat stämningen i skolan och sin fruktan att Hanna skulle blifva +bortvisad.</p> + +<p>— Det är Jenny, den markattan, som stält till alltsammans, +— sade hon uppbragt. — Hon har sqvallrat om saken för „pappa +och mamma“, och nu ha dessa hotat taga bort henne ur skolan, såvida ej +en så farlig kamrat, som Hanna, blefve relegerad. Det är ett lefvande +spektakel, då inte Hanna värdigas säga ett ord till sitt försvar, och då +äfven du är borta, som annars brukar kunna tala förnuft till de +odågorna.</p> + +<p>Bella ville omöjligt tro, att så ledsamma följder kunde uppstå ur en +så enkel sak, som att Hanna gjort sin pligt. Hon hade sökt lugna Bertha +och lofvat tala med Hanna.</p> + +<p>Nu strök hon sakta Hannas nedböjda hufvud.</p> + +<p>— Hanna min, du skall <i>icke</i> afgå. Saken är ej värd ett så +stort offer och kan nog hjelpas +<span class = "pagenum">205</span> +på annat sätt. Hvarför har du icke försvarat dig? Du är ju advokat, vet +jag.</p> + +<p>— Mot hvem skulle jag försvara mig? — utbrast Hanna +häftigt. — Ingen har anklagat mig<ins class = "correction" title = +"? för .">. </ins>Det är just det tysta, smygande förtalet, mot hvilket +intet försvar finnes, som drifver mig bort. En öppen anklagelse vore +tusen gånger lättare att möta, än detta stumma misskännande.</p> + +<p>— Och för något så lumpet, som ett grundlöst förtal skulle du +retirera! Nej, Hanna, det vore ej likt dig, det vore nästan fegt. Du har +ju lärt mig, att hvad som är rätt och sant bör gå fram med öppen panna. +Och nu skulle du sjelf genom att draga dig tillbaka låta dem tro, att du +verkligen handlat orätt.</p> + +<p>— Men hvad <i>kan</i> jag väl göra, Bella? — frågade +Hanna upprörd. — <i>Om</i> jag blir relegerad! Bättre, att +förekomma, än att förekommas.</p> + +<p>— Det blir du icke, var lugn. Jag har en plan, men den omtalar +jag icke ännu. Lofva mig, att du icke tager något förhastadt steg och +lita på mig.</p> + +<p>Hanna tryckte hennes hand mot sina ögon och sina läppar. — Du +är min <i>vän</i>, och jag litar på dig. Jag skall gifva mig till tåls +för din skull.</p> + +<p>Inom skolans direktion och lärarepersonal hade frågan om Hannas +skiljande från skolan +<span class = "pagenum">206</span> +flera gånger varit före. I den utsmyckade form historien antagit, +var det icke underligt, om den väckte allas djupa ogillande. Man +öfverenskom att anställa enskildt förhör med Hanna och derefter meddela +henne beslutet, att hon vore skild från skolan.</p> + +<p>Det gjorde dem alla ondt om flickan, som hittills aldrig gifvit +anledning till allvarsamt klander, utan tvärtom var en af skolans mest +framstående elever. Men skolans anseende fordrade, att en elev, som till +den grad blottstält sitt rykte, icke tilläts att vidare qvarstå vid +densamma.</p> + +<p>Innan mötet denna gång afslutades, infann sig Verna Sommar och +begärde ordet. Hon hade, viss om att ryktet öfverdrifvit Hannas felsteg, +nyss talat vid henne sjelf samt fått en öppen och noggrann beskrifning +öfver tilldragelsen. Hon hade vidare uppsökt unge Hagen, som afgaf en +liknande berättelse, hvarför något tvifvel om sanningen icke kunde +finnas. Slutligen hade hon ännu varit inne på det ifrågavarande kaféet +och der blifvit försäkrad om, att något fruntimmer den qvällen icke der +intagit någon förfriskning.</p> + +<p>Derefter omtalade hon hela händelsen, såsom hon hört den af Hanna och +Valter.</p> + +<p>— Och enligt min åsigt, — slöt hon sitt andragande, +— förtjenar Hanna Rappe vår aktning +<span class = "pagenum">207</span> +och vårt erkännande för det hon, glömsk af sig sjelf, sökt räcka en +sjunkande medmenniska sin hjelpande hand.</p> + +<p>En förlägen tystnad uppstod. Man behöfde tid för att plötsligt +omstämma sig till Hannas förmån. Några af de yngre uppträdde derefter +och anhöllo, att det fälda utslaget måtte upphäfvas, eftersom det stödt +sig på falska rykten.</p> + +<p>Men de äldre och försigtigare ansågo, att ryktet allaredan fått en så +stor utbredning, att man icke mera kunde nedtysta eller vederlägga +detsamma. Skolan riskerade sitt anseende genom att qvarhålla en allmänt +misstänkt elev.</p> + +<p>De yngre lärarne och lärarinnorna protesterade ifrigt mot denna +uppfattning. — Det är väl icke meningen, — sade de, — +att skolan för ett falskt ryktes skull kunde uppoffra en af sina bästa +elever?</p> + +<p>— Det är beklagligtvis ofta en nödvändighet att uppoffra +<i>en</i> för att kunna qvarhålla de andra, — utlät sig en af de +äldre.</p> + +<p>— Blir denna princip genomförd nu och framdeles, så anhåller +jag genast att blifva skild från skolan, — utbrast Verna Sommar +med en hos henne sällsynt häftighet.</p> + +<p>Fem af den yngre lärarepersonalen förenade sig med henne, och +direktionen såg framför sig +<span class = "pagenum">208</span> +det svåra valet att antingen genast mista fem af sina bästa +lärarekrafter, eller ock låta Hanna Rappe qvarstå vid skolan.</p> + +<p>Ett nytt möte utsattes till följande afton, då hvar och en skulle +noga öfvervägt alla skälen för och emot.</p> + +<p>— Jag behöfver ingenting öfverväga, — sade Verna Sommar. +— För mig gäller endast att antingen begå en syndig orättvisa +eller ock se mig om efter en annan plats. Det är icke svårt att +välja.</p> + +<p class = "illustration tail"> +<img src = "images/tail208.png" width = "134" height = "54" +alt = "dekoration"></p> + + + + +<span class = "pagenum">209</span> + +<p class = "illustration head"> +<img src = "images/head209.png" width = "461" height = "53" +alt = "dekoration"></p> + + +<p><span class = "firstletter"> +<img src = "images/cap_N.png" width = "32" height = "62" +alt = "N"></span><span class = "firstword">är</span> femte klassen dagen +derpå kom till gymnastiken fann den sin unga hurtiga lärarinna mot +vanligheten allvarsam och förströdd. Hon ordnade öfningarne, +kommenderade och rättade som förut, men det skedde nästan mekaniskt, och +man såg, att tankarne voro långt borta. Ett par gånger glömde hon gifva +det väntade tecknet, eller förvexlade namnen på de olika rörelserna.</p> + +<p>Men ingen nändes skratta. Tvärtom smittade hennes synbara +nedslagenhet den annars så muntra skaran och timmen gick tyst och utan +lif.</p> + +<p>När den var slut, och Hanna Rappe bland de första aflägsnat sig, +kallade Verna Sommar de öfriga än en gång tillsammans, hon hade något +att säga dem.</p> + +<p>— Jag ville fråga er, flickor, — sade hon, och hennes +röst lät som en generals, som anställer räfst bland sitt folk. — +Jag ville fråga, om det är med er vetskap och ert samtycke, som en +<span class = "pagenum">210</span> +af edra bästa kamrater varit utsatt för de ovärdigaste misstankar och +det ovänligaste bemötande, blifvit förtalad rundt i staden och nu står i +begrepp att för alltid bortvisas ur skolan? Ni veta alla hvem jag menar +. . .</p> + +<p>Flickorna tego. Några sågo förlägna ut, andra likgiltiga, som om det +alls icke rört dem.</p> + +<p>— Åtminstone icke med <i>mitt</i> samtycke, — kom det +plötsligt från Bertha.</p> + +<p>— Icke med mitt heller, — hördes några osäkra röster ur +skocken.</p> + +<p>Jenny skrufvade sig litet nervöst: — Det är ju icke underligt, +om flickor från hyggliga hem draga sig för att vara tillsammans med en, +som . . .</p> + +<p>— Jag vet, hvad du vill säga, — afbröt henne Verna +harmsen, — men du har orätt, liksom alla andra. Jag skall säga er, +flickor, att allt ondt, som berättats om Hanna, är nedrigt förtal, jag +har sjelf varit i tillfälle att taga reda på saken.</p> + +<p>Flickorna skockade sig tätt omkring henne, och hon berättade allt +hvad hon hört af Hanna sjelf, af Valter och af betjeningen på +kaféet.</p> + +<p>Hon afbröts af ifriga, halfhöga utrop, såsom: — hvad var det +jag sagt hela tiden? . . . Ja, men jag har hört från +<i>alldeles</i> säkert håll . . . Stackars, söta Hanna +. . . Fy, så otäcka vi varit . . . etc.</p> + +<span class = "pagenum">211</span> +<p>— Säg mig, — fortfor Verna Sommar, — har hon +någonsin svikit ett löfte? Har hon ej ständigt sökt uppmana eder till +det, som är godt och rätt? Och huru löna ni henne? Genom en misstro, som +måste såra henne djupt och en ovänlighet, som verkligen icke vittnar om +godt kamratskap. Det har varit fult gjordt af er, flickor, och nu +fordrar er hederskänsla, att ni söka godtgöra det. Visa henne, att ni +tro på henne och värdera henne som förut, det skall glädja henne mest af +allt.</p> + +<p>Det blef ett stoj, som kunnat rifva ned huset, när hon slutat. +Flickorna talade alla på en gång och sökte öfverrösta hvarandra. — +Hvad jag är glad, att Hanna är oskyldig! — skrek Bibbi och dansade +om med Aina Berg.</p> + +<p>— Jag har hela tiden trott, att hon var det, — sade +Lilli, alldeles glömsk af att hon troget undvikit Hanna.</p> + +<p>— Det skulle varit så likt hennes karlfasoner att smutta punsch +med pojkarne, — inföll Jenny, ännu misstrogen. — Och jag +hörde från <i>alldeles</i> säkert håll . . .</p> + +<p>— Att du är en gås, som genast tror första dumma rykte, — +ifylde Bertha hetsigt. — Jag har ju predikat för er dag ut och dag +in, att alltsammans var en lögn, men ni ha inte trott mig.</p> + +<span class = "pagenum">212</span> +<p>— Visst har jag trott, — hördes en röst ur hopen. — +Och jag med . . . och jag med. — Alla voro angelägna om +att intyga, att de „verkligen i grunden trott på Hannas oskuld“, men då +de ej kunde bevisa den, så . . .</p> + +<p>— Jag ser, att ni ångra er ovänlighet, — inföll Verna +Sommar, som med ett halft sorgset leende gifvit akt på ordstriden. +— Gå nu och säg Hanna det. Hon är nedslagen och djupt sårad +. . .</p> + +<p>— Ja, ja, — skreko flickorna. — Det kan man ej +undra öfver! . . .</p> + +<p>— Hon är modig, uppoffrande och sann, — fortfor Verna +Sommar — hon har hjertat på rätta stället. Ingen af oss skulle +gjort hvad hon gjort.</p> + +<p>— Nej, hvem skulle vilja gå in på ett <i>värdshus</i>? — +utbrast en af flickorna och såg förnärmad ut.</p> + +<p>— Ja, men tänk om din lille bror vore nära att bli innebränd. +Skulle du ej våga ett försök att rädda honom af fruktan att sota dina +kläder? Den är feg, som i farans stund tänker mest på sig sjelf. Hanna +Rappe har visat oss huru vi böra handla.</p> + +<p>Flickorna sorlade, glada, flata och ångerfulla. Hanna framstod åter +för dem i all sin gamla redbarhet, och de kunde ej förstå, huru de +någonsin kunnat misstänka henne för något ovärdigt.</p> + +<span class = "pagenum">213</span> +<p>— Inte skall man få skilja henne från skolan, — sade en +med beslutsam min.</p> + +<p>— Om hon afgår, så går jag med, — sade en annan.</p> + +<p>— Ja, ja, det göra vi också, — ljöd det från flera håll. +— Kom, så gå vi till föreståndarinnan och fälla en förbön för +Hanna!</p> + +<p>Förslaget antogs af tre fjerdedelar af klassen. Resten ville hålla +sig neutral. De blygdes för ett så hastigt omslag, och några af dem +kunde ej glömma sin misstro.</p> + +<p>Men de öfriga, med Alma och Bertha i spetsen, tågade, ifriga, varma +och fulla af stridslust, att bryta en lans för sin vän och kamrat.</p> + +<p>— Lättrörda, små insjövågor! — tänkte Verna Sommar, när +hon såg dem gå.</p> + +<p>Direktionsmötet på eftermiddagen blef kort. De flesta uttalade sig +för Hannas qvarstående; endast ett par reserverade sig mot den risk, för +hvilken skolan utsatte sig. Femte klassens lilla påtryckning verkade +också något. Man fruktade, att då opinionen sålunda omstämts till Hannas +förmån, skulle hennes bortvisande framkalla allvarsamt ogillande.</p> + +<p>Det var ett mera välment, än finkänsligt mottagande Hanna fick, då +hon följande morgon kom till skolan. Hela klassen stod skockad i +tamburen +<span class = "pagenum">214</span> +och ett ljudeligt hurrah uppstämdes, när hon trädde in. Innan hon visste +ordet af, var hon upplyftad på en stol och buren ett hvarf kring +rummet.</p> + +<p>Men denna hyllning snarare nedstämde, än gladde henne. Huru kunde hon +lita på känslor, som ena dagen öfverhöljde henne med ovilja och misstro +och andra dagen hyllade henne med hurrarop? Hon förstod icke omslaget, +men då hon såg Verna Sommars glada ögon i dörren, begynte hon ana +sammanhanget.</p> + +<p><i>Sådan</i> var då hennes klass, och kanske flickor i allmänhet. +Lika färdiga att kasta sten på en misstänkt kamrat, som att sedan +utplåna smärtan med öfverdrifna vänskapsbetygelser.</p> + +<p>Hon kände sig illa till mods, oaktadt all den hjertlighet, som mötte +henne, och längtade att få gå bort i en vrå och samla sina tankar. Men +flickorna stimmade kring henne med frågor, förklaringar och ursäkter +ända tills timmen började, och det var först när hon kom i ro i sitt +eget lilla rum, som hon kunde gifva tankarne fritt lopp.</p> + +<p>Mest af allt smärtade henne, att Valter Hagen sedan den der qvällen +gjort sig fullkomligt oåtkomlig för allt inflytande från hennes sida. +Hon hade ej återsett honom och Bengts försök att träffa honom hemma hade +ständigt misslyckats. +<span class = "pagenum">215</span> +I skolan åter höll han sig undan så mycket som möjligt, och +besvarade Bengts vänliga förslag att komma hem till dem med allehanda +undanflykter. Naturligtvis hade ryktet om Hannas „korståg“, som de +kallade det, nått också till lyceum, och Valter fick lida mycken smälek +af kamraterna. Detta förtog ända till sista skymten af den blygsel +Hannas ord framkallat, och han sökte så godt han kunde reparera sin ära +med det slags falska manlighet, som alltid är till hands att bortblåsa +en ärlig ånger.</p> + +<p>Hanna insåg att hon handlat oklokt, ty genom den offentlighet saken +fick, förfelade hon sitt mål. Men hon kunde icke ångra hvad hon gjorde +den der qvällen, hon hade följt en oemotståndlig impuls och skulle icke +haft fred för sitt samvete, om hon ej gjort detta försök.</p> + +<p>Hvad angick henne <ins class = "correction" title = "ursprungstext „Vafter“">Valter</ins> +Hagen? Icke mer, än hvarje annan nödstäld varelse +som helst. Men kunde hon väl gå förbi en brant, der en blomma stod rotad +i lös sand, färdig att af första störtregn, sköljas ned i afgrunden, +utan att göra ett försök att omplantera henne i fastare jordmån? Det +föreföll henne, som om den kärlek och den verksamhetslust hon kände växa +inom sig, på detta område skulle få sin bästa tillämpning. Och som om +hon bäst kunde gifva sin skärf till mensklighetens +<span class = "pagenum">216</span> +stora uppfostringskamp genom att blifva en god kamrat till sådana +stackars hemlösa, bortkastade gossar . . .</p> + +<p>Men hon fick ej ännu egna sig åt dessa tankar, examen nalkades och +afgångsbetyget. Hon läste med brinnande ifver dessa sista veckor. Hon +kände sin själ så hungrig, som kunde den aldrig blifva mättad. Och +skolan var blott första steget, sedan följde så många, många andra, +innan hon var vid målet. Ja, — skulle hon någonsin känna sig hafva +nått målet?</p> + +<p>Resan ut i verlden med tant Karin föreföll henne som nyckeln till +hennes framtida lif, den nyckel, som skulle upplåta för henne alla +möjliga visdomens skatter. De skulle resa till Grekland och Rom, till +Pompeji och Vesuvius, till Neapel och Corsika. Hon tänkte på allt detta +med en längtan så stor, att den nästan delade henne i tvenne hälfter. +Den ena hälften trampade i askan bland Pompejis ruiner; den andra nötte +dag efter dag de välkända trappstegen till skolan. Hon föreföll sig +sjelfvisk, som kunde vara så glad. Bella skulle ju icke få njuta allt +detta, och många, som bättre än hon behöft denna vederqvickelse, skulle +utan afbrott få fortsätta sitt enformiga arbete. Om hon ändå kunde slå +upp den vida verldens portar för alla trötta +<span class = "pagenum">217</span> +och sjuka, alla fattiga, längtande barn, som knapt hade en aning om +tillvaron af en verld och en mensklighet utanför sina fyra väggar!</p> + +<p>Det föll henne icke in, att hon ej skulle vara mogen för alla de +intryck en sådan resa erbjuder. När känner man sig så stark och rik, så +obegränsad och fyld af tusen möjligheter, som vid 18 år?</p> + +<p>Äfven tant Karin motsåg resan med stigande längtan. Hon begynte känna +sig ung igen, hennes trötta själ famlade efter det nya förhållandet till +Hanna, såsom man famlar efter ett nytt läkemedel. Och resan ut i verlden +med detta unga, vakna, kunskapstörstande barn skulle läka hennes sinne +och sporra henne till att lefva upp på nytt.</p> + +<p>Resdagen var bestämd till 1 Juni, dagen efter skolans afslutande och +Bengts studentexamen. Bella skulle dagen derpå flytta ut till Fågelvik +med de sina och senare på sommaren var det planeradt, att hon skulle +resa till Hangö för att bada sig till nya krafter. Hon hade ett helt år +qvar i skolan, då hon försummat så mycket, och det kostade på att tänka +sig detta år utan de gamla kära kamraterna.</p> + +<p>Dessa voro emellertid djupt intresserade af Hannas sommarplaner och +ansågo henne för den +<span class = "pagenum">218</span> +lyckligaste varelse under solen. De öfveröste henne med goda råd och +visade ett oegennyttigt nit vid anordnandet af hennes resetoaletter.</p> + +<p>Hanna skrattade och lät dem hållas. Men när resdrägten kom hem och +skulle profvas, funno de att de bränt sina kol förgäfves och att Hanna +icke afprutat ett grand på den stränga enkelhetsprincip hon i allt +beslutat följa.</p> + +<p>En söndagseftermiddag i slutet af Maj satt Hanna ensam i sitt rum, +ifrigt sysselsatt att skrifva ett par bref. Hon ville underrätta +postmästarinnan och flickorna der hemma i prestgården om sin resa och +tillika sända några rader och ett vackert blomsterkort till sin kära +puckelrygg.</p> + +<p>Fönstret stod öppet, och doften af en nyss utsprucken björk på gården +fläktade in i rummet. Hanna insöp den begärligt; den bar till henne en +helsning från vaknande, sprittande lif och på samma gång ett afsked, som +nästan kändes vemodsfullt.</p> + +<p>Tjensteflickan inträdde och sade, att en herre frågat efter fröken +Rappe. Och då Hanna icke ville störa sina värdinnor, måste hon mottaga +honom på sitt rum, full af undran hvad han kunde vilja henne.</p> + +<p>En lång, medelålders herre inträdde. Han såg ut som om han nyss +uppstigit från sjukbädden; +<span class = "pagenum">219</span> +ögonen voro infallna, han andades kort och tycktes ha svårt +att gå.</p> + +<p>Hanna betraktade honom forskande i det hon bad honom sitta ned. Han +undvek hennes blick och hans röst lät osäker, när han frågade: — +är ni fröken Rappe<ins class = "correction" title = ". för ?">? </ins></p> + +<p>— Ja, — svarade Hanna<ins class = "correction" title = ", för .">. </ins></p> + +<p>— Det är ej underligt . . . att du ej känner igen mig, — +sade den främmande. — Det är så länge sedan . . . Jag är +din far . . .</p> + +<p>— Min far! — utbrast Hanna, så blek som fönsterposten, +mot hvilken hon stödde sig. Det var som om hon träffats af ett hårdt +slag, hvilket nästan beröfvade henne sansen. — Min far? +. . . jag förstår ej . . .</p> + +<p>— Ja, din far, Hanna, hvilken ödet ändtligen fört till +hemlandet. Jag har tärts af längtan att komma hit igen, att få se dig +. . . jag ville icke dö der borta. Resan var svår +. . . jag har varit mycket sjuk, men jag hann ändå fram. Nu +tänker jag slå mig ned här och bjuda dig ett hem hos mig . . . +Jag såg af tidningarna att din mor är död . . . du är ju +. . . den enda jag har qvar i lifvet.</p> + +<p>Hans röst var hes och uttalet främmande. Orden susade förbi Hannas +öron; hon uppfattade blott andemeningen, men den gjorde henne stel +<span class = "pagenum">220</span> +af ångest och hon rustade sig till försvar. Hon återtog med våld +herraväldet öfver sig sjelf när hon svarade:</p> + +<p>— Om det är sant, att ni är min far, så har ni längesedan +. . . förverkat alla en fars rättigheter öfver mig. Ni +misstager er, om ni tror, att jag skall åtaga mig en dotters pligter mot +er; bandet oss emellan är längesedan brutet. Jag är visserligen fattig +och hemlös, men jag eger något, som jag sätter mer värde på än hem och +rikedomar, och det är min personliga frihet.</p> + +<p>Den främmande såg öfverraskad ut, och hans slappa drag fingo mera +lif. Han hade tydligen icke väntat sig något motstånd, när han +ändtligen, dels af tvång, dels af sjelfviska motiver gjorde anspråk på +sin unga dotter. Detta motstånd väckte till en viss grad hans intresse +och på samma gång en önskan att framstå för henne i en fördelaktigare +dager.</p> + +<p>— Jag vet, Hanna, — sade han sorgset, och hans aftärda +drag sågo ännu blekare och skarpare ut, — jag vet, att jag icke +har handlat mot dig som en far. Men jag trodde . . . Jag har +varit så ensam . . . under dessa år, jag har stundom lidit nöd +. . . jag har qvalts af längtan efter fosterlandet. Slutligen +lyckades jag samla en obetydlig förmögenhet och beslöt . . . +resa hem. Du +<span class = "pagenum">221</span> +vet ej hvad allt jag lidit! . . . Jag kunde förefalla eder +hjertlös, och dock voro . . . mina tankar ofta +hos er.</p> + +<p>. . . Det var min afsigt, — fortfor han, då Hanna ingenting +sade, — att sända er penningar. Men det lif jag var van att föra, +uppslukade allt hvad jag kunde förtjena . . . Jag hoppades +ständigt . . . att kunna skaffa mig en förmögenhet och med den +återvända för att . . . för att bjuda er ett sorgfritt +lif.</p> + +<p>— Och under tiden lät ni min mor sönderslitas af sorg <ins +class = "correction" title = "ursprungstext „ocb“">och</ins> hårdt +arbete. — Hannas läppar darrade och hon höll sig hårdt i +stolkarmen för att synas lugn. — Ni lät henne framsläpa sitt lif +ensam, fattig och bitter, utan tro hvarken på Gud eller menniskor. Hon +var förr så lycklig . . . och ni . . . ni stal +<i>allt</i> ifrån henne. Under dessa 18 år . . . har ni gifvit +henne så mycket som en rad, en helsning att ni lefde och tänkte på +henne? Nej. Det skulle läkt månget sår och stärkt den tro på er, som så +länge stod bi . . . tills den ändtligen brast. Ni egde henne +så helt, som en menniska kan ega en annan — och ni kastade henne +bort, som ett sönderslaget kärl.</p> + +<p>Hanna dolde ansigtet i sina händer och kämpade med den gråt, som +våldsamt trängde sig fram. Han var icke värd att se hennes tårar, +<span class = "pagenum">222</span> +denne man, som var skuld till den sorg och bitterhet hon mottagit som +sitt enda arf. Han hade stulit två menniskors lycka, skulle han nu komma +och taga det dyrbaraste hon egde: friheten? Men hon var ju sin egen, han +hade ingen rätt till henne . . . hon skulle icke böja sig för +denna sjelfviska man, vore han än tusen gånger hennes far.</p> + +<p>Hon sväljde sina tårar och sade nästan hårdt: — Och nu kan ni +gå, jag har intet vidare att säga er. Jag kan aldrig bli en dotter för +er, och våra vägar måste som hittills gå åt skilda håll.</p> + +<p>Den främmande hade suttit tyst med nedböjdt hufvud, som det syntes +gripen af Hannas ord. Nu steg han upp och gick ett steg mot dörren.</p> + +<p>— Farväl, Hanna . . . jag vill ej längre plåga dig med min +närvaro . . . Jag går igen, ensam som jag kommit +. . . Förlåt . . . att jag ett ögonblick kunde tro, +att du hade ett hjerta för mig . . . förlåt att jag talade om +att inskränka din frihet! Jag menade intet ondt . . . Du +. . . skall glömma, att jag . . . ett ögonblick +kommit i din väg . . . jag ville, . . . jag trodde +. . . jag . . .</p> + +<p>Ett svårt hostanfall afbröt honom och då det var öfver, nästan +dignade han ned på en stol, +<span class = "pagenum">223</span> +så blek och dödstrött, att Hanna ryste. Skulle han dö här och hade hon +dödat honom?</p> + +<p>— Se här, drick litet vatten! — sade hon och räckte honom +glaset.</p> + +<p>Hans hand skakade, då han mottog det. — Tack! — sade han. +— Det är kanske första och sista gången du bjuder mig en +dryck.</p> + +<p>Han försökte le och detta leende trängde som ett svärd i Hannas +hjerta. Hon såg honom gå, långsamt och stapplande, utför trappan, ut +genom porten. Hon lutade sig genom fönstret, så länge hon kunde se en +skymt af den aftärda gestalten . . . nu stannade han +. . . nu gick han åter vidare och nu . . . nu +försvann han om gathörnet.</p> + +<p>Hon kände en ögonblicklig lust att springa efter honom, att leda +honom, så han ej skulle falla, men hon hejdade sig. Hvad hade hon med +honom att göra?</p> + +<p>Hon tänkte på huru lycklig hon varit detta sista år, huru hon egde +två hem, och hjertan att vända sig till, när hon behöfde det, men för +öfrigt fick vara sin egen, så oberoende, som en fågel i luften. Det är +sant, hon egde icke det slags oberoende, som rikedomen skänker, men låg +det icke frihet och rikedom nog i hennes friska kropp och starka vilja? +Hon skulle med +<span class = "pagenum">224</span> +dessa gåfvor komma längre, än mången rik med sina penningar.</p> + +<p>Så tänkte hon på resan och allt hvad den skulle skänka henne. Hon +hade så sugit sig fast vid tanken på den, att hon tyckte sig stiga ett +steg tillbaka i sin utveckling, om hon ginge miste om den. Hvarför +skulle hon ens sätta detta i fråga; var hon icke fullt viss om att få +följa tant Karin?</p> + +<p>Det var uppror inom henne. Hon kämpade förtviflad mot de känslor af +ånger och medlidande som grepo henne, och gjorde henne ondt. Hon +tillslöt ögonen för att icke se den stapplande gestalten och öronen för +att icke höra den hemska hostan. De letade sig ändå fram till hennes +sinnen och förlamade hennes motståndskraft. Omärkligt, men säkert +undergräfde de hennes beslut och väckte hos henne ett begär, som hon +aldrig medvetet känt: begäret att få uppoffra sig helt och hållet för en +lidande medmenniska. Att få bortkasta all tanke på egna fördelar och +endast lefva för <i>en</i>, af alla försmådd, af ingen älskad. Att denna +ena var hennes far, var en bisak för henne, ja, hon skulle önskat att +det varit någon annan. Ty bitterheten emot fadren var så djupt inrotad +hos henne, att den förtog en del af sjelfuppoffringens fröjd.</p> + +<span class = "pagenum">225</span> +<p>Hon var fruktansvärdt upprörd under de dagar som följde, och likväl +ville hon för ingen omtala hvad som försiggick inom henne. Hon visste, +att hon ensam måste besluta här och ville icke säga något, innan hon +fattat sitt beslut.</p> + +<p>Tant Karin och Bella sågo väl, att något tyngde Hanna, men de +respekterade hennes tystnad och gjorde intet försök att intränga i +hennes förtroende.</p> + +<p>En dag när Hanna som vanligt tittade in till tant Karin på vägen från +skolan, tog denna henne skälmaktigt i nacken och sköt henne fram till +skrifbordet.</p> + +<p>— Ser du de der papperen? — sade hon muntert. — Det +är vingarne, som skola bära oss ut i verlden. Nästa lördag, dagen efter +examen tänker jag vi gifva oss af. Du blir väl färdig till dess?</p> + +<p>— Tant Karin! — Hanna drog henne ned i soffan. — +Får jag tala med dig?</p> + +<p>Hennes blick var så vemodig och rösten så vek, att fru Meilert i hast +blef allvarsam. — Hvad är det? — frågade hon orolig.</p> + +<p>— Tant . . . jag har slagit resan ur hågen. Du måste förlåta +mig och . . . resa ensam.</p> + +<p>Ett moln drog öfver tant Karins anlete. — Jag trodde icke att +du var nyckfull, — sade hon.</p> + +<span class = "pagenum">226</span> +<p>— Det är jag ej heller, tant. — Hanna var blek, och ett +drag af tungt allvar låg öfver hennes ögon, ehuru munnen +försökte le.</p> + +<p>— Hvad är det, Hanna, jag förstår dig ej. Vill du icke resa ut +med mig?</p> + +<p>— <i>Vill?</i> Ack, tant Karin, du vet, att jag aldrig drömt om +något herligare. Men nu <i>kan</i> jag det icke. Jag har fått ett band +som binder mig här . . . jag är ej så fullt min egen, som jag +varit det hittills . . . Min far har kommit +. . .</p> + +<p>Fru Meilert reste sig häftigt och hennes ögon blixtrade till i vrede. +Hon tog Hanna hårdt i armen.</p> + +<p>— Är det sant? Huru vågar han? Har han kommit för att röfva +också dig ifrån mig? Men det skall han ej, det får han ej! Du har inga +skyldigheter mot honom, <i>inga</i>! Du får ej . . . du får ej +öfvergifva mig, Hanna!</p> + +<p>— Låt mig berätta dig allt, tant, — bad Hanna, som blef +lugnare, ju mera upprörd tant Karin blef.</p> + +<p>— Min far kom till mig härom dagen, tärd af sjukdom, ensam och +främmande i sitt eget land. Han bjöd mig ett hem hos sig . . . +han sade sig vilja godtgöra hvad han brutit. Och tant, han var så usel, +så öfvergifven! Men jag visade honom bort och sade att mellan oss fans +<span class = "pagenum">227</span> +icke mera något band. Jag såg honom gå igen efter ett hårdt hostanfall, +som nästan dödade honom, såg honom stappla längs gatan, till något +ensligt rum, der ingen skulle vårda honom och der han kanske skulle dö +fullkomligt ensam — och mitt hjerta smälte bit för bit. Du kan ej +ana hvad jag lidit under dessa dagars kamp mellan min sjelfviskhet och +min pligt.</p> + +<p>— Tala ej om pligt! — afbröt henne fru Meilert hårdt. +— Han har längesedan löst dig från dina pligter som dotter. Åh, +jag genomskådar honom nog! Det är ej af längtan att godtgöra något, som +han återvändt, det är helt enkelt af ett sjelfviskt begär att blifva +betjenad och omhuldad. Ingen man kan någonsin umbära en qvinnas ömhet, +allraminst en, som förspilt sitt lif i laster och passioner. Jag säger +dig, att du icke har en skymt af förpligtelse mot en sådan far.</p> + +<p>— Jag menade det icke heller så, tant Karin. Det är icke några +dotterliga känslor, som drifva mig till honom, det är helt enkelt det, +att han är en sådan usel, olycklig varelse. Vet du, det är något +obetvingligt det der behofvet att omsluta ett lidande väsen med all sin +ömhet, att söka komma det att glömma sin ensamhet och sina plågor, att +få en tacksam blick ur ett par +<span class = "pagenum">228</span> +trötta ögon. Jag känner det blott oklart ännu, men det förefaller mig, +som om de band <i>lidandet</i> och <i>medlidandet</i> knyta mellan oss +menniskor, vore ännu starkare och heligare, än blodets och sympatins +band. Kanske har jag orätt, men jag känner det så nu.</p> + +<p>— Svärmerska! — log fru Meilert, men blef åter allvarsam. +— Du kunde ställa det godt för honom, utan att behöfva uppoffra +dig sjelf. Jag skall sörja för att han får all den omvårdnad han +någonsin behöfver.</p> + +<p>— Tack, tant Karin, men det är icke nog. Tror du han kommit den +långa vägen hem, ensam och dödssjuk, om han icke längtat efter något mer +än en mjuk säng och ordentlig uppassning. Detta hade han ju fått hvar +som helst. Men hans hjerta drog honom till de två, som ännu möjligen +kunde ha en gnista ömhet för honom. Jag upptager från landsvägen en +stackars larv, som är i fara för kärrhjulen och jag skulle visa ifrån +mig den första menniska, som någonsin vädjat till mitt hjerta?</p> + +<p>Fru Meilert satt länge tyst. Det stora i Hannas handlingssätt, fylde +henne med glädje, på samma gång hon måste frukta att det var bortkastadt +ädelmod. Hon kunde ej tro denne man om något godt; hon skulle ej för +allt i verlden +<span class = "pagenum">229</span> +velat se Hanna för en längre tid prisgifven åt de nycker och det tyranni +hon visste att han utöfvat i sitt hem. Men dödens närhet försonade +mycket. Hon förstod den ungdomens hänförelse, som fylde Hanna nu och +nändes icke fråntaga henne hennes illusioner. Men hon beslöt att oaktadt +sin motvilja uppsöka hennes far och sjelf bedömma de förhållanden, +i hvilka hennes älskling nu skulle komma.</p> + +<p>På sin egen missräkning tänkte hon icke detta ögonblick, men Hanna +gjorde det i stället.</p> + +<p>— Älskade tant, — sade hon och kyste ömt hennes hand. +— Du har gjort så mycket för mig, och nu sviker jag dig första +gången jag vore i tillfälle att bidraga till din glädje. Men du förstår +mig ju och är icke ond på mig.</p> + +<p>— Ond på dig? — Tant Karin drog henne innerligt till sig. +— Jag hade knapt trott min „hårdhjertade“ Hanna om så mycken +menniskokärlek.</p> + +<p>— Det är allt Bellas förtjenst, tant, hennes och din. Ni två ha +gjort mig så lycklig, att jag måste älska hela verlden i gengäld. Men +något föll mig just nu in. Vill du ej, ack, vill du ej, tant, taga Bella +med dig i stället för mig? Hon skulle vara dig till både nytta och +glädje, och det skulle göra henne så obeskrifligt +<span class = "pagenum">230</span> +godt att få resa. Hon är så varm och god och ändå så vaken, jag tror att +ni skulle få det rysligt roligt tillsammans.</p> + +<p>Fru Meilert lät henne tala och lyssnade blott förströdd. Tanken, att +Hanna nu blefve fastkedjad vid en sjukbädd, finge vaka och trötta ut +sig, kanske uthärda anfall af otålighet och svårt lynne, smärtade henne +för mycket, för att hon annat än i förbigående skulle tänka på sin egen +missräkning. Men hon insåg att det vore en stor tröst för Hanna, om +Bella finge resa i hennes ställe och hon svarade derför så gladt hon +kunde: — nåväl, jag tager Bella med mig och tviflar inte på att vi +få roligt. Vi skola täfla om att samla intryck för din räkning och +skrifva ofta och långt. Jag skall bjuda till att återföra Bella frisk +och rödbrusig till dig.</p> + +<p>Hanna tryckte tacksamt hennes hand. — Det blir så roligt att få +bref från er. Men nu måste jag skynda mig att inviga Bella i våra nya +planer. Hon har ju blott tre dagar att göra sig i ordning.</p> + +<p>Hos Palmfelts väckte Hannas nyheter stor bestörtning. Att hon icke +skulle resa! De kunde ej få det i sitt hufvud. Men då de hört orsaken, +funno de det naturligt. Endast Bella insåg fullt vidden af Hannas +uppoffring, ty hon visste att +<span class = "pagenum">231</span> +Hanna ej kunde älska sin far. Men hon förstod, att den lycka hon kände, +liksom behöfde gifva sig luft i en handling af motsvarande kärlek och +uppoffring. Hon var så glad öfver Hannas handlingssätt, att hon nästan +glömde de pröfningar det kunde medföra.</p> + +<p>— Ack, Hanna min, hvad jag är stolt öfver dig! — utbrast +hon och slog armen om vännens hals.</p> + +<p>— Det är onödigt, Bella! Du skulle varit den första att handla +på samma sätt. Men vet du hvad, vi ha fattat ett stort beslut, tant +Karin och jag. Kan du gissa?</p> + +<p>— Nå, — sade Bella frågande. — Att uppskjuta resan +naturligtvis?</p> + +<p>— Nej, visst icke. Vi ha beslutit att tant Karin skall åtföljas +på sin resa af . . . en viss miss Bella Donna . . . +Ts . . . inga invändningar, jag har talat med farbror och +tant, de äro med om saken. Och du har ingenting annat att göra, än foga +dig efter klokt folks råd och göra dig i ordning till nästa lördag.</p> + +<p>Bella såg i hög grad bestört ut. Nyheten kom så plötsligt, att hennes +tanke ej hunnit smälta den. — <i>Jag</i> skulle resa med tant +Karin! — utbrast hon. — <i>Jag</i> skulle få hvad du ej +fick! Det är orättvist, och jag reser icke.</p> + +<span class = "pagenum">232</span> +<p>— Du reser, söta barn, — sade Hanna med låtsad myndighet. +— Tant Karin behöfver dig, hon kan ej resa ensam. Hennes lynne har +fått en alltför stark böjelse för melankoli, och hon behöfver framför +allt förströelse och uppmuntring för att blifva frisk. Och dessutom +någon att pyssla om, det är en så god afledare för sinnets +sorgbundenhet. I detta fall blir du mycket lämpligare än jag. Tant +Karin tänker vistas någon tid vid en badort och sedan resa ned till +Italien. Tänk, så godt för dig att få bada och bli <i>riktigt</i> +frisk!</p> + +<p>— Ja, men huru skall jag <i>kunna</i> resa, när du gladt dig så +förfärligt deråt? Det är alldeles som om jag stal något ifrån dig; nej +Hanna, jag kan ej.</p> + +<p>— Du gör mig tvärtom en stor glädje. Det vore en ny missräkning +för tant Karin och mig, om du ej ville resa. Säg, att du vill göra det, +Bella, — för min skull!</p> + +<p>Bella var på en gång orolig och glad. Hon kände på sig, att hon genom +att vägra skulle göra både Hanna och tant Karin ledsen, men å andra +sidan kändes det svårt att liksom tillegna sig det som Hanna gått miste +om. Sedan hon tänkt på förslaget och mottagit en vänlig biljett från +tant Karin, beslöt hon göra dem till viljes. +<span class = "pagenum">233</span> +Hon hade hållit af tant Karin för Hannas skull och var nu glad att kunna +i en liten mån återgälda den vänlighet som bevisats Hanna.</p> + +<p>Det blef brådska i Bellas hem, och gamla Lena torkade i smyg sina +ögon vid tanken på att mista Bella för en hel sommar. Lulle och Lisi +kältade att få fara med, och Bella måste trösta dem med löftet att få +komma ned till ångbåten och vifta då hon reste, samt med utsigten att få +leta efter något roligt i hennes kappsäck, när hon kom tillbaka.</p> + +<p>På aftonen af examensdagen var femte klassen samlad till en +afskedsfest i Kajsaniemi. De skulle skiljas i morgon åt många håll och +ville än en gång vara tillsammans som glada skolkamrater. Bella var +sjelfskrifven deltagare; hon hörde ännu till dem, ehuru hon varit +lösryckt från skolan ett helt år.</p> + +<p>Några lärare och lärarinnor voro med; det hade den senaste tiden rådt +ett mycket godt förhållande mellan eleverna och dem. Stämningen var +glad, ehuru blandad med vemod; äfven de sorglösaste bland flickorna +kände ett stygn af saknad vid tanken på att skolan var slut, och att de +nu sista gången voro samlade som kära kamrater. Men å andra sidan +vinkade lifvet och friheten dem med så många okända fröjder, med +<span class = "pagenum">234</span> +så många luftslott i rosenröda skyar. För en stor del af dem var +framtiden detsamma som lexlöshet och ostörda morgondrömmar, för några få +var den en aning om växande ansvar, hvilken omedvetet gjöt stål i deras +unga sinnen, men för alla var den väfd i de ljusa färger, som endast +ungdomens tro och sangviniska hopp kunna framtrolla.</p> + +<p>Ute på verandan serverades kaffe och limonad, och en af lärarne höll +det sedvanliga afskedstalet till de afgående eleverna. Derefter spredos +de i små grupper åt olika håll för att senare åter samlas, när Hanna +Rappe skulle framföra klassens afskedsord.</p> + +<p>Borta vid frimurarns graf hade en liten flock slagit sig ned. Det var +de, som hållit mest ihop och som nu kände skilsmessan tyngst. Bertha +Eriksson hade åtagit sig den svåra missionen att hålla stämningen i det +gamla muntra spåret, och Hanna hjelpte henne troget. Det ville ej rätt +lyckas<ins class = "correction" title = ", för .">. </ins>Den ena och +den andra af flickorna försvann på en liten stund och uppträdde åter med +misstänkligt röda ögon. Bella snyftade ohjelpligt; de sista dagarnes +intryck hade varit så vexlande, och hon var ännu svag efter sjukdomen. +Tanken på skilsmessan från kamraterna var mer, +<span class = "pagenum">235</span> +än hon denna stund kunde bära, trött som hon var af dagens bråk, +inpackning och brådska.</p> + +<p>Bertha bultade henne i ryggen och sade moderligt: seså, seså! Här har +du min näsduk, medan jag går och vrider ur din. Dränk oss inte, söta +Bella, vi äro redan våta om fötterna!</p> + +<p>Bella måste le och sökte beherska sig så godt hon kunde. De begynte +tala om resan. — Tusen och en natt! en sådan lyckans palt du är, +Bella, — utbrast Bertha och vred sig i afundsjukans qval. — +Jag hoppas du tänker på <ins class = "correction" title = "ursprungstext „oss,“ med komma">oss,</ins> +fattiglappar här hemma, med några lämpliga presenter, till +exempel . . .</p> + +<p>— Ja, hvad vill du ha? — afbröt henne Bella skrattande +midt i tårarne. — En lefvande sköldpadda, en uroxe eller en +kamelsvans?</p> + +<p>— Åhå, ja ja! Fresta mig inte med sådana rariteter. Jag skulle +nöja mig med ett hårstrå ur påfvens skägg eller . . . en +metmask från Garibaldis graf.</p> + +<p>— Jag har länge önskat mig en mosaïkmedaljong, — sade +Alma.</p> + +<p>— För din blifvande fästmans porträtt naturligtvis?</p> + +<p>— Hvarför inte?</p> + +<p>— Och jag beställer ett olivfrö, — sade Lilli, — +jag har hört så mycket talas om de +<span class = "pagenum">236</span> +vackra olivträden. Ett sådant kan du åtminstone ha rum för i din +kappsäck.</p> + +<p>— Då måste den vara stor som ett kyrktorn, — skrattade +Verna Sommar, som sällat sig till dem.</p> + +<p>— Till mig kan du hemta en tunna färska drufvor, så bjuder jag +hela klassen att <i>äta</i> din skål.</p> + +<p>— Tack skall du ha, Bibbi, att du tänker på dina anspråkslösa +unga vänner. — Och Bertha nöp henne i tån så hon skrek. — +Jag skall i gengäld låta dig låna ibland minnesboken med min pressade +metmask.</p> + +<p>Aina Berg gick och satte sig bredvid Hanna. — Är du inte bra +ledsen ändå, Hanna, att du ej kan resa? — frågade hon mera vänligt +än finkänsligt.</p> + +<p>— Gör inga samvetsfrågor! — svarade Hanna undvikande. +— En annan gång blir det min tur.</p> + +<p>Hon försökte vara så glad som möjligt, på det ingen min skulle +förråda den oemotståndliga saknad, som grep henne, när hon hörde +flickorna tala om resan. Lyckligtvis tog samtalet en annan vändning.</p> + +<p>— Jag kommer bestämdt att en tid framåt på slaget 8 klättra +uppför skoltrapporna af gammal vana, — sade Bertha. — Jag +har så svårt att öfvergifva gamla ärliga plägseder. Undrar just +<span class = "pagenum">237</span> +hurudana de skosulor skola vara, som nästa år trampa våra fjät i femte +klassen.</p> + +<p>— Jag känner några, de äro ej så oäfna, — inföll +Bibbi.</p> + +<p>— Bella skall medföra våra idéer i arf till sin nya klass, +— sade Hanna med en uppmuntrande blick på Bella. — Är +jordmånen bara något så när handterlig, så kunna många goda frön slå rot +på en kort tid.</p> + +<p>— Så då först ut anti-krinolins- och anti-snörlifs-fröen, +— bad Bertha. — Jag behöfde bara en dag för deras +rotningsprocess. Men säg något mera, Hanna!</p> + +<p>— Det fins grundsatser, som äro vigtigare, än de som röra +klädedrägten, — inföll Verna Sommar, — och dem hoppas jag +Bella till först skall så ut.</p> + +<p>— Hanna nickade. — <i>Sanning</i> framför allt annat. +Sanning mot Gud, mot menniskorna och oss sjelfva. Och dernäst en +fasthet, som orubbligt fasthåller vid det, vi anse <i>rätt</i>, utan att +bortblandas af olika meningar och åskådningssätt.</p> + +<p>Hanna tystnade, hon ville ogerna vara moralpredikant, men flickornas +ögon bådo henne enträget om mer.</p> + +<p>— Och så, flickor, — fortfor hon med en viss energi i +rösten, — så skola vi minnas, att +<span class = "pagenum">238</span> +vi äro <i>främst</i> menniskor och <i>dernäst</i> qvinnor; man vill så +gerna inbilla oss motsatsen. Förstå ni mig? Jag afskyr tanken på manliga +och qvinliga egenskaper. Att vara sann, högsint, god och +sjelfuppoffrande, det är hvarje menniskas rätt, oberoende af om man är +qvinna eller man. Och af de gåfvor Gud gifvit oss beror vår ställning i +lifvet, icke af tidernas vexlande åsigter. Hvad en flicka duger till, +det bör hon få blifva, lika väl som en gosse.</p> + +<p>— Ja, ja! — skrek Bertha intresserad, — det äro vi +ju alla ense om.</p> + +<p>. . . Men lika orätt som det vore att uppfostra en flicka +<i>uteslutande</i> för hemmet, lika orätt är det att icke lära henne +sköta ett hem. För de allra flesta qvinnor blir ändå hemmet den närmaste +uppgiften, och de borde blygas, som ringakta den.</p> + +<p>— Uff, ett hushåll med många barn! — hviskade Bertha till +Bibbi.</p> + +<p>— Hufvudsaken är ett redligt arbete och en sjelfständig tanke, +— fortfor Hanna i det hon reste sig. — Ingen af oss bör +lemna skolan med den inbillningen, att lifvet fordrar ingenting af +henne. Från och med i dag hvilar en dryg portion ansvar på oss hvar +och en.</p> + +<p>— Det är bra besvärligt det, för en som är +<span class = "pagenum">239</span> +född att latas, — sade Bertha och utsträckte sig makligt i gräset. +— Men nog får jag väl lof att raska på mig, jag också, så ni ej +alla springa förbi mig.</p> + +<p>— När vi mötas om fem år, tänker jag vi ha vår framtid klar för +oss, — sade Alma, — mycket har klarnat för mig redan +i år.</p> + +<p>— Tack, flickor, för dessa år! — sade Hanna, och hennes +fuktiga ögon sqvallrade om att hon ej var så lugn som hon syntes. +— Nu måste vi gå till de andra. Tala inte till mig på en stund, +jag måste i tankarna genomgå hvad jag skall säga.</p> + +<p>Och utan vidare förberedelse talade hon kort derpå till lärarne och +lärarinnorna. Hon gjorde det enkelt och kort, utan några grannlåter, men +så att man kände orden gingo ur ett tacksamt hjerta. Intet spår syntes +af det forna öfvermodet, hon var vänlig och klar och fullkomligt sig +sjelf.</p> + +<p>Det blef hjertliga handslag och ett gladt klingande med +limonadglasen, när talet var slut. Alla kände sig mer än förr förenade +denna stund då skilsmessan stod för dörren. Agnes Lund kom bort till +Hanna, som ett ögonblick fann sig allena. Hennes ögon voro alldeles +förgråtna och hon kunde knapt tala.</p> + +<span class = "pagenum">240</span> +<p>— Tack, Hanna . . . för ett i sann mening godt kamratskap! +— hviskade hon. — Jag känner i denna stund . . . +huru mycket du varit för oss . . . Förlåt mig +. . .</p> + +<p>Resten gick förlorad i snyftningar. Hanna höll hennes hand hårdt +sluten i sin och sade något, som kom hennes tårar att strömma ännu +rikligare. Men hon kände sig på samma gång fyld af en obestämd glädje +och af föresatser som styrkte och lugnade henne.</p> + +<p>Sedan man ännu sjungit några sånger, ätit apelsiner och stämt möte +här efter 5 år, skildes man åt. Hanna gick hem till Bella; de två +skulle ännu ha en stund för sig, innan de sade hvarandra farväl på flera +månader.</p> + +<p>När Hanna kom hem, sent på qvällen, sken en blek Majmåne in i hennes +lilla rum. Hon satte sig vid fönstret och såg ut i den ljusa vårnatten +och på den folktomma gatan. Hon hade ingen lust att sofva; dagens +intryck jagade hvarandra i hennes tankar och skrämde sömnen på +flykten<ins class = "correction" title = ", för .">. </ins></p> + +<p>Det föreföll henne, som om hon nu tillryggalagt de första milen på +lifvets landsväg och stannat vid en port, som hon icke sökt och icke +kände. Hvart skulle den leda henne? Till branter och steniga marker, +eller till jemna, släta stigar? +<span class = "pagenum">241</span> +Lika godt, hon kände sig ung och stark, full af pulserande lif, af värme +och lycka, hon skulle ej brytas så lätt. En kärleksfull makt ledde +hennes öde och dyrbara vänner stodo vid hennes sida. Skulle hon ej vara +modig och trygg?</p> + +<p>Hennes kära kamrater! hon skulle sakna dem hvar och en. Hon skulle så +gerna gifvit dem mera, varit mera för dem, än hon kunnat. Hon skulle +velat hjelpa dem att leta fram nyckeln till deras egna tankar, ty för de +flesta var den endast förkommen; tankar funnos nog, blott någon fann +rätt på nyckeln att lösa dem ur deras fjettrar. Men lifvet skulle nog +tvinga dem att gå framåt med öppna ögon.</p> + +<p>— Bella! . . . Du, som funnit nyckeln till mina bästa tankar +och gjort mig så lycklig . . . Gud välsigne dig!</p> + +<p>Och känslan af lycka vibrerade i hennes vakna drömmar och framkallade +ett leende på hennes läppar, när hon ändtligen klockan 5 på morgonen +sömntyngd lutade sitt hufvud mot sin egen lilla kudde.</p> + +<hr class = "tiny"> + +<p>Den 1 Juni kom solig och varm. På torget utbjödos konvaljer och +narcisser och i Esplanaderna blommade de färskaste hvita mössor. En +<span class = "pagenum">242</span> +af dem satt på Bengts nyklippta peruk och bars med en känsla af hälften +andakt och hälften stolthet. En bukett konvaljer satt i knapphålet, +ditfästad af hans resfärdiga lilla syster.</p> + +<p>Klockan 1 skulle Bella resa. Redan klockan 12 kom halfva klassen ned +med konfektstrutar och buketter och måste gifva sig till tåls. De slogo +sig ned på däcket, som inom kort fyldes af ljusklädda, glada +flickgestalter. Och när Bella kom, åtföljd af de sina, föllo de öfver +henne allesamman och refvo henne hardt när i bitar i sin ifver att få se +och rå om henne de sista minuterna. Bella såg trött ut, men höll sig +tapper, hon hade skattat så mycket åt känslorna i går.</p> + +<p>Kort derpå kommo fru Meilert och Hanna. Den förra blef föremål för +klassens nyfikna intresse, så Bella ett ögonblick blef fri. Hon smög sig +till Hanna, som hurtigt och lugnt ombesörjde bagaget. Ingen som såg +hennes glada blick kunde ana, att hennes inre svälde af saknad och att +hon sofvit blott två timmar i natt.</p> + +<p>Klockan ringde andra gången och flickorna strömmade i land, efter att +hvar och en till hälften hafva ihjälkramat Bella. Hennes föräldrar och +syskon kommo nu i tur, och sist Hanna.</p> + +<p>— Farväl, Bella min! Var duktig och glad! Vi mötas igen!</p> + +<span class = "pagenum">243</span> +<p>— Adjö . . . Hanna! Tack! — Mera kunde hon ej säga.</p> + +<p>Fru Meilert och Hanna hade tagit afsked i salongen, de tryckte nu +blott hvarandras händer med en ömsesidig stark känsla af sympati och +ömhet.</p> + +<p>— Landgången i land!</p> + +<p>— Adjö, adjö! ljöd det från stranden, der hvita mössor och +brokiga parasoller viftade om hvarandra. — Adjö, adjö! svarade två +hvita näsdukar uppe på däcket, och båten gungade långsamt ut, följd af +glada och tårfylda blickar.</p> + +<p class = "illustration tail"> +<img src = "images/tail243.png" width = "134" height = "42" +alt = "dekoration"></p> + + + + +<span class = "pagenum">244</span> + +<p class = "illustration tail"> +<img src = "images/cover_back.png" width = "306" height = "329" +alt = "back cover"> +</p> + +<!-- front cover --> + +<p class = "illustration"> +<img src = "images/cover.jpg" width = "327" height = "434" +alt = "cover"> +</p> + +<div class = "center"> +<p>I<br> +Utvecklingstid.</p> + +<p>Berättelse Om Flickor<br> +Af<br> +Tea.</p> + +<p>Helsingfors 1889.<br> +G. W. Edlunds Förlag.<br> +Pris: 2 m. 25 p.</p> +</div> + +<hr class = "mid"> + +<!-- back cover --> + +<div class = "center"> +<p>På G. W. Edlunds förlag har utkommit:</p> + +<p>Hemmet.<br> +En landtflickas anteckningar.<br> +För ungdom af Aina Dammert.<br> +Inb. 1 Fmk. 50 pi.</p> + + +<p>Skilda vägar.<br> +Berättelse af Maria.<br> +5 Fmk.</p> +</div> + + + + + + + + +<pre> + + + + + +End of Project Gutenberg's I Utvecklingstid, by Toini Mathilda Topelius + +*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK I UTVECKLINGSTID *** + +***** This file should be named 26479-h.htm or 26479-h.zip ***** +This and all associated files of various formats will be found in: + https://www.gutenberg.org/2/6/4/7/26479/ + +Produced by Louise Hope, Jason Isbell and the Online +Distributed Proofreading Team at https://www.pgdp.net (This +file was produced from images generously made available +by The Internet Archive) + + +Updated editions will replace the previous one--the old editions +will be renamed. + +Creating the works from public domain print editions means that no +one owns a United States copyright in these works, so the Foundation +(and you!) can copy and distribute it in the United States without +permission and without paying copyright royalties. Special rules, +set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to +copying and distributing Project Gutenberg-tm electronic works to +protect the PROJECT GUTENBERG-tm concept and trademark. Project +Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you +charge for the eBooks, unless you receive specific permission. If you +do not charge anything for copies of this eBook, complying with the +rules is very easy. You may use this eBook for nearly any purpose +such as creation of derivative works, reports, performances and +research. They may be modified and printed and given away--you may do +practically ANYTHING with public domain eBooks. Redistribution is +subject to the trademark license, especially commercial +redistribution. + + + +*** START: FULL LICENSE *** + +THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE +PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK + +To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free +distribution of electronic works, by using or distributing this work +(or any other work associated in any way with the phrase "Project +Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full Project +Gutenberg-tm License (available with this file or online at +https://gutenberg.org/license). + + +Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg-tm +electronic works + +1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm +electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to +and accept all the terms of this license and intellectual property +(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all +the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy +all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your possession. +If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project +Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound by the +terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or +entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8. + +1.B. "Project Gutenberg" is a registered trademark. It may only be +used on or associated in any way with an electronic work by people who +agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few +things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works +even without complying with the full terms of this agreement. See +paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project +Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this agreement +and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm electronic +works. See paragraph 1.E below. + +1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the Foundation" +or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project +Gutenberg-tm electronic works. Nearly all the individual works in the +collection are in the public domain in the United States. If an +individual work is in the public domain in the United States and you are +located in the United States, we do not claim a right to prevent you from +copying, distributing, performing, displaying or creating derivative +works based on the work as long as all references to Project Gutenberg +are removed. Of course, we hope that you will support the Project +Gutenberg-tm mission of promoting free access to electronic works by +freely sharing Project Gutenberg-tm works in compliance with the terms of +this agreement for keeping the Project Gutenberg-tm name associated with +the work. You can easily comply with the terms of this agreement by +keeping this work in the same format with its attached full Project +Gutenberg-tm License when you share it without charge with others. + +1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern +what you can do with this work. Copyright laws in most countries are in +a constant state of change. If you are outside the United States, check +the laws of your country in addition to the terms of this agreement +before downloading, copying, displaying, performing, distributing or +creating derivative works based on this work or any other Project +Gutenberg-tm work. The Foundation makes no representations concerning +the copyright status of any work in any country outside the United +States. + +1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg: + +1.E.1. The following sentence, with active links to, or other immediate +access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear prominently +whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work on which the +phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the phrase "Project +Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, performed, viewed, +copied or distributed: + +This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with +almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or +re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included +with this eBook or online at www.gutenberg.org + +1.E.2. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is derived +from the public domain (does not contain a notice indicating that it is +posted with permission of the copyright holder), the work can be copied +and distributed to anyone in the United States without paying any fees +or charges. If you are redistributing or providing access to a work +with the phrase "Project Gutenberg" associated with or appearing on the +work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1 +through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the +Project Gutenberg-tm trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or +1.E.9. + +1.E.3. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted +with the permission of the copyright holder, your use and distribution +must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional +terms imposed by the copyright holder. Additional terms will be linked +to the Project Gutenberg-tm License for all works posted with the +permission of the copyright holder found at the beginning of this work. + +1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm +License terms from this work, or any files containing a part of this +work or any other work associated with Project Gutenberg-tm. + +1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this +electronic work, or any part of this electronic work, without +prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with +active links or immediate access to the full terms of the Project +Gutenberg-tm License. + +1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary, +compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any +word processing or hypertext form. However, if you provide access to or +distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format other than +"Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official version +posted on the official Project Gutenberg-tm web site (www.gutenberg.org), +you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a +copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon +request, of the work in its original "Plain Vanilla ASCII" or other +form. Any alternate format must include the full Project Gutenberg-tm +License as specified in paragraph 1.E.1. + +1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying, +performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works +unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9. + +1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing +access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works provided +that + +- You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from + the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method + you already use to calculate your applicable taxes. The fee is + owed to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he + has agreed to donate royalties under this paragraph to the + Project Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments + must be paid within 60 days following each date on which you + prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax + returns. Royalty payments should be clearly marked as such and + sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the + address specified in Section 4, "Information about donations to + the Project Gutenberg Literary Archive Foundation." + +- You provide a full refund of any money paid by a user who notifies + you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he + does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm + License. You must require such a user to return or + destroy all copies of the works possessed in a physical medium + and discontinue all use of and all access to other copies of + Project Gutenberg-tm works. + +- You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any + money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the + electronic work is discovered and reported to you within 90 days + of receipt of the work. + +- You comply with all other terms of this agreement for free + distribution of Project Gutenberg-tm works. + +1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg-tm +electronic work or group of works on different terms than are set +forth in this agreement, you must obtain permission in writing from +both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and Michael +Hart, the owner of the Project Gutenberg-tm trademark. Contact the +Foundation as set forth in Section 3 below. + +1.F. + +1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable +effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread +public domain works in creating the Project Gutenberg-tm +collection. Despite these efforts, Project Gutenberg-tm electronic +works, and the medium on which they may be stored, may contain +"Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or +corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual +property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a +computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by +your equipment. + +1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right +of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project +Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project +Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project +Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all +liability to you for damages, costs and expenses, including legal +fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT +LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE +PROVIDED IN PARAGRAPH F3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE +TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE +LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR +INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH +DAMAGE. + +1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a +defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can +receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a +written explanation to the person you received the work from. If you +received the work on a physical medium, you must return the medium with +your written explanation. The person or entity that provided you with +the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a +refund. If you received the work electronically, the person or entity +providing it to you may choose to give you a second opportunity to +receive the work electronically in lieu of a refund. If the second copy +is also defective, you may demand a refund in writing without further +opportunities to fix the problem. + +1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth +in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS' WITH NO OTHER +WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO +WARRANTIES OF MERCHANTIBILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE. + +1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied +warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages. +If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the +law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be +interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by +the applicable state law. The invalidity or unenforceability of any +provision of this agreement shall not void the remaining provisions. + +1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the +trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone +providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in accordance +with this agreement, and any volunteers associated with the production, +promotion and distribution of Project Gutenberg-tm electronic works, +harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees, +that arise directly or indirectly from any of the following which you do +or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg-tm +work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any +Project Gutenberg-tm work, and (c) any Defect you cause. + + +Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg-tm + +Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of +electronic works in formats readable by the widest variety of computers +including obsolete, old, middle-aged and new computers. It exists +because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from +people in all walks of life. + +Volunteers and financial support to provide volunteers with the +assistance they need, is critical to reaching Project Gutenberg-tm's +goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will +remain freely available for generations to come. In 2001, the Project +Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure +and permanent future for Project Gutenberg-tm and future generations. +To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation +and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4 +and the Foundation web page at https://www.pglaf.org. + + +Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary Archive +Foundation + +The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit +501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the +state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal +Revenue Service. The Foundation's EIN or federal tax identification +number is 64-6221541. Its 501(c)(3) letter is posted at +https://pglaf.org/fundraising. Contributions to the Project Gutenberg +Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent +permitted by U.S. federal laws and your state's laws. + +The Foundation's principal office is located at 4557 Melan Dr. S. +Fairbanks, AK, 99712., but its volunteers and employees are scattered +throughout numerous locations. Its business office is located at +809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887, email +business@pglaf.org. Email contact links and up to date contact +information can be found at the Foundation's web site and official +page at https://pglaf.org + +For additional contact information: + Dr. Gregory B. Newby + Chief Executive and Director + gbnewby@pglaf.org + + +Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg +Literary Archive Foundation + +Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide +spread public support and donations to carry out its mission of +increasing the number of public domain and licensed works that can be +freely distributed in machine readable form accessible by the widest +array of equipment including outdated equipment. Many small donations +($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt +status with the IRS. + +The Foundation is committed to complying with the laws regulating +charities and charitable donations in all 50 states of the United +States. Compliance requirements are not uniform and it takes a +considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up +with these requirements. We do not solicit donations in locations +where we have not received written confirmation of compliance. To +SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any +particular state visit https://pglaf.org + +While we cannot and do not solicit contributions from states where we +have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition +against accepting unsolicited donations from donors in such states who +approach us with offers to donate. + +International donations are gratefully accepted, but we cannot make +any statements concerning tax treatment of donations received from +outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff. + +Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation +methods and addresses. Donations are accepted in a number of other +ways including including checks, online payments and credit card +donations. To donate, please visit: https://pglaf.org/donate + + +Section 5. General Information About Project Gutenberg-tm electronic +works. + +Professor Michael S. Hart was the originator of the Project Gutenberg-tm +concept of a library of electronic works that could be freely shared +with anyone. For thirty years, he produced and distributed Project +Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of volunteer support. + + +Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed +editions, all of which are confirmed as Public Domain in the U.S. +unless a copyright notice is included. Thus, we do not necessarily +keep eBooks in compliance with any particular paper edition. + + +Most people start at our Web site which has the main PG search facility: + + https://www.gutenberg.org + +This Web site includes information about Project Gutenberg-tm, +including how to make donations to the Project Gutenberg Literary +Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to +subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks. + + +</pre> + +</body> +</html> diff --git a/26479-h/images/cap_1.png b/26479-h/images/cap_1.png Binary files differnew file mode 100644 index 0000000..0b0b96f --- /dev/null +++ b/26479-h/images/cap_1.png diff --git a/26479-h/images/cap_A.png b/26479-h/images/cap_A.png Binary files differnew file mode 100644 index 0000000..b4c8947 --- /dev/null +++ b/26479-h/images/cap_A.png diff --git a/26479-h/images/cap_B.png b/26479-h/images/cap_B.png Binary files differnew file mode 100644 index 0000000..16be8f4 --- /dev/null +++ b/26479-h/images/cap_B.png diff --git a/26479-h/images/cap_D.png b/26479-h/images/cap_D.png Binary files differnew file mode 100644 index 0000000..11a7937 --- /dev/null +++ b/26479-h/images/cap_D.png diff --git a/26479-h/images/cap_E.png b/26479-h/images/cap_E.png Binary files differnew file mode 100644 index 0000000..acfa9c7 --- /dev/null +++ b/26479-h/images/cap_E.png diff --git a/26479-h/images/cap_F.png b/26479-h/images/cap_F.png Binary files differnew file mode 100644 index 0000000..a8ba69b --- /dev/null +++ b/26479-h/images/cap_F.png diff --git a/26479-h/images/cap_H.png b/26479-h/images/cap_H.png Binary files differnew file mode 100644 index 0000000..4f478e5 --- /dev/null +++ b/26479-h/images/cap_H.png diff --git a/26479-h/images/cap_H_ital.png b/26479-h/images/cap_H_ital.png Binary files differnew file mode 100644 index 0000000..1ab0638 --- /dev/null +++ b/26479-h/images/cap_H_ital.png diff --git a/26479-h/images/cap_J.png b/26479-h/images/cap_J.png Binary files differnew file mode 100644 index 0000000..a0e37db --- /dev/null +++ b/26479-h/images/cap_J.png diff --git a/26479-h/images/cap_N.png b/26479-h/images/cap_N.png Binary files differnew file mode 100644 index 0000000..0b3ca4d --- /dev/null +++ b/26479-h/images/cap_N.png diff --git a/26479-h/images/cap_N1.png b/26479-h/images/cap_N1.png Binary files differnew file mode 100644 index 0000000..f4b65ba --- /dev/null +++ b/26479-h/images/cap_N1.png diff --git a/26479-h/images/cap_R.png b/26479-h/images/cap_R.png Binary files differnew file mode 100644 index 0000000..bb85670 --- /dev/null +++ b/26479-h/images/cap_R.png diff --git a/26479-h/images/cap_S.png b/26479-h/images/cap_S.png Binary files differnew file mode 100644 index 0000000..74252ef --- /dev/null +++ b/26479-h/images/cap_S.png diff --git a/26479-h/images/cap_U.png b/26479-h/images/cap_U.png Binary files differnew file mode 100644 index 0000000..7a6ab4d --- /dev/null +++ b/26479-h/images/cap_U.png diff --git a/26479-h/images/cover.jpg b/26479-h/images/cover.jpg Binary files differnew file mode 100644 index 0000000..2d5dfcc --- /dev/null +++ b/26479-h/images/cover.jpg diff --git a/26479-h/images/cover2.png b/26479-h/images/cover2.png Binary files differnew file mode 100644 index 0000000..6bb17e4 --- /dev/null +++ b/26479-h/images/cover2.png diff --git a/26479-h/images/cover_back.png b/26479-h/images/cover_back.png Binary files differnew file mode 100644 index 0000000..6262363 --- /dev/null +++ b/26479-h/images/cover_back.png diff --git a/26479-h/images/head1.png b/26479-h/images/head1.png Binary files differnew file mode 100644 index 0000000..0622e33 --- /dev/null +++ b/26479-h/images/head1.png diff --git a/26479-h/images/head10_83.png b/26479-h/images/head10_83.png Binary files differnew file mode 100644 index 0000000..aa1cbd2 --- /dev/null +++ b/26479-h/images/head10_83.png diff --git a/26479-h/images/head113.png b/26479-h/images/head113.png Binary files differnew file mode 100644 index 0000000..50b583c --- /dev/null +++ b/26479-h/images/head113.png diff --git a/26479-h/images/head127.png b/26479-h/images/head127.png Binary files differnew file mode 100644 index 0000000..458bf97 --- /dev/null +++ b/26479-h/images/head127.png diff --git a/26479-h/images/head136.png b/26479-h/images/head136.png Binary files differnew file mode 100644 index 0000000..374a34a --- /dev/null +++ b/26479-h/images/head136.png diff --git a/26479-h/images/head143.png b/26479-h/images/head143.png Binary files differnew file mode 100644 index 0000000..c555026 --- /dev/null +++ b/26479-h/images/head143.png diff --git a/26479-h/images/head154.png b/26479-h/images/head154.png Binary files differnew file mode 100644 index 0000000..5efa596 --- /dev/null +++ b/26479-h/images/head154.png diff --git a/26479-h/images/head167.png b/26479-h/images/head167.png Binary files differnew file mode 100644 index 0000000..ade0827 --- /dev/null +++ b/26479-h/images/head167.png diff --git a/26479-h/images/head180.png b/26479-h/images/head180.png Binary files differnew file mode 100644 index 0000000..be28002 --- /dev/null +++ b/26479-h/images/head180.png diff --git a/26479-h/images/head187.png b/26479-h/images/head187.png Binary files differnew file mode 100644 index 0000000..763b770 --- /dev/null +++ b/26479-h/images/head187.png diff --git a/26479-h/images/head198.png b/26479-h/images/head198.png Binary files differnew file mode 100644 index 0000000..f5cce76 --- /dev/null +++ b/26479-h/images/head198.png diff --git a/26479-h/images/head209.png b/26479-h/images/head209.png Binary files differnew file mode 100644 index 0000000..5921f27 --- /dev/null +++ b/26479-h/images/head209.png diff --git a/26479-h/images/head27.png b/26479-h/images/head27.png Binary files differnew file mode 100644 index 0000000..382a85a --- /dev/null +++ b/26479-h/images/head27.png diff --git a/26479-h/images/head40.png b/26479-h/images/head40.png Binary files differnew file mode 100644 index 0000000..22b1c29 --- /dev/null +++ b/26479-h/images/head40.png diff --git a/26479-h/images/head53.png b/26479-h/images/head53.png Binary files differnew file mode 100644 index 0000000..a2929e2 --- /dev/null +++ b/26479-h/images/head53.png diff --git a/26479-h/images/head70.png b/26479-h/images/head70.png Binary files differnew file mode 100644 index 0000000..9ec35c6 --- /dev/null +++ b/26479-h/images/head70.png diff --git a/26479-h/images/head98.png b/26479-h/images/head98.png Binary files differnew file mode 100644 index 0000000..73fc485 --- /dev/null +++ b/26479-h/images/head98.png diff --git a/26479-h/images/tail112.png b/26479-h/images/tail112.png Binary files differnew file mode 100644 index 0000000..1f4b983 --- /dev/null +++ b/26479-h/images/tail112.png diff --git a/26479-h/images/tail126_179.png b/26479-h/images/tail126_179.png Binary files differnew file mode 100644 index 0000000..90321ba --- /dev/null +++ b/26479-h/images/tail126_179.png diff --git a/26479-h/images/tail142.png b/26479-h/images/tail142.png Binary files differnew file mode 100644 index 0000000..1b5cc88 --- /dev/null +++ b/26479-h/images/tail142.png diff --git a/26479-h/images/tail186.png b/26479-h/images/tail186.png Binary files differnew file mode 100644 index 0000000..8cac8c2 --- /dev/null +++ b/26479-h/images/tail186.png diff --git a/26479-h/images/tail197.png b/26479-h/images/tail197.png Binary files differnew file mode 100644 index 0000000..1928e8e --- /dev/null +++ b/26479-h/images/tail197.png diff --git a/26479-h/images/tail208.png b/26479-h/images/tail208.png Binary files differnew file mode 100644 index 0000000..ec6bf1c --- /dev/null +++ b/26479-h/images/tail208.png diff --git a/26479-h/images/tail243.png b/26479-h/images/tail243.png Binary files differnew file mode 100644 index 0000000..2aeb168 --- /dev/null +++ b/26479-h/images/tail243.png diff --git a/26479-h/images/tail26_69.png b/26479-h/images/tail26_69.png Binary files differnew file mode 100644 index 0000000..f4d2503 --- /dev/null +++ b/26479-h/images/tail26_69.png diff --git a/26479-h/images/tail39_135.png b/26479-h/images/tail39_135.png Binary files differnew file mode 100644 index 0000000..3463bc3 --- /dev/null +++ b/26479-h/images/tail39_135.png diff --git a/26479-h/images/tail52.png b/26479-h/images/tail52.png Binary files differnew file mode 100644 index 0000000..15e192c --- /dev/null +++ b/26479-h/images/tail52.png diff --git a/26479-h/images/tail82_153.png b/26479-h/images/tail82_153.png Binary files differnew file mode 100644 index 0000000..d1edddf --- /dev/null +++ b/26479-h/images/tail82_153.png diff --git a/26479-h/images/tail9.png b/26479-h/images/tail9.png Binary files differnew file mode 100644 index 0000000..51a97a1 --- /dev/null +++ b/26479-h/images/tail9.png diff --git a/26479-h/images/tail97.png b/26479-h/images/tail97.png Binary files differnew file mode 100644 index 0000000..1528bff --- /dev/null +++ b/26479-h/images/tail97.png diff --git a/26479-h/images/tail_i2_166.png b/26479-h/images/tail_i2_166.png Binary files differnew file mode 100644 index 0000000..4aa3234 --- /dev/null +++ b/26479-h/images/tail_i2_166.png diff --git a/26479-h/images/tail_i5.png b/26479-h/images/tail_i5.png Binary files differnew file mode 100644 index 0000000..5d552be --- /dev/null +++ b/26479-h/images/tail_i5.png |
