diff options
Diffstat (limited to '28539-8.txt')
| -rw-r--r-- | 28539-8.txt | 5620 |
1 files changed, 5620 insertions, 0 deletions
diff --git a/28539-8.txt b/28539-8.txt new file mode 100644 index 0000000..77507e9 --- /dev/null +++ b/28539-8.txt @@ -0,0 +1,5620 @@ +Project Gutenberg's Om Lars Johansson (Lucidor den olycklige), by Josef Linck + +This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with +almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or +re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included +with this eBook or online at www.gutenberg.org + + +Title: Om Lars Johansson (Lucidor den olycklige) + Litteraturhistoriskt utkast + +Author: Josef Linck + +Release Date: April 10, 2009 [EBook #28539] + +Language: Swedish + +Character set encoding: ISO-8859-1 + +*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK OM LARS JOHANSSON (LUCIDOR *** + + + + +Produced by ronnie sahlberg and the Online Distributed +Proofreading Team at http://www.pgdp.net + + + + + + Om + + Lars Johansson + + (Lucidor den olycklige). + Litteraturhistoriskt utkast + + + af + + + Josef Linck. + + + Stockholm 1876. + K. L. Beckmans boktryckeri. + + + + +En bland de intressantaste företeelserna inom den svenska +litteraturhistorien är otvifvelaktigt skalden Lucidor genom sin lefnad, +verksamhet och slutliga öde. Det hvilar ett dunkel öfver hans +förhållanden, som retar nyfikenheten. Hans ställning inom vår litteratur +är så enstaka, och hans rykte så tvetydigt, att han af flera skäl utöfvar +på betraktaren en egen dragningskraft. Härtill kommer, att tid efter +annan nya källor om honom anträffats, än falska, än sanna, hvilka +modifierat en föregående uppfattning och hållit intresset för honom vid +lif. Författaren af följande uppsats har visserligen ingen förtjenst af +att hafva framdragit hittills obekanta fakta, men han har ansett det +kunna löna mödan att sammanställa, hvad de olika forskningarna om Lucidor +uppdagat, och än en gång underkasta dem en sorgfällig granskning för att +komma till en sann bild, helst som hädanefter inga nyare upptäckter i den +vägen synas vara att påräkna. Vi måste erkänna, att härvid vårt första +intryck var en obestämd förhoppning att möjligen kunna befria skalden +från de ogynsamma omdömen, hvarmed efterverlden belastat hans minne, i +det att hans sorgliga slut allt för mycket fått inverka på uppfattningen +af hans lefnadshistoria; men snart tog forskningen ut sin rätt, och vi +beredde oss att helt objektivt och utan alla mer eller mindre gynsamma +förutsättningar och hypoteser skildra honom blott sådan han skulle visa +sig för oss. Vi gå således att i tvenne afdelningar söka behandla, först +hans lif och sedan arten af hans diktkonst. + + + + +I. + + +Förrän vi inlåta oss på berättelsen om Lucidors lefnad, måste vi genast i +början förklara, att de underrättelser, som man nu derom kan hopsamla, +dels äro så knapphändiga, dels på sina ställen hvarandra så motsägande, +att man ofta är nödgad att fylla luckorna genom antaganden, som +naturligtvis måst göras så försigtigt som möjligt. Endast mot slutet af +hans lif kan man följa honom noggrannare. Dessutom få vi här en gång för +alla nämna, att vid vår uppfattning af hans karakter och dess utveckling +vi hufvudsakligen rättat oss efter hans egna skrifter, hvilka enligt vår +åsigt blifvit allt för litet använda till hans rätta bedömande. Hvad hans +egen tid må hafva förlänat honom af värde eller misstag, hafva vi ej +heller förbisett; eljest må han tala för sig sjelf så vidt möjligt är. + +Man vet ej med visshet när han är född. Året 1642 uppgifves af de flesta; +kanske bör det dock vara några år tidigare. Ej heller har man varit fullt +på det klara i afseende på hans föräldrar och födelseort. Wieselgren +trodde sig hafva fått reda på, att han tillhört en gammal prestslägt från +Östergötland vid namn Humerus, att hans fader var en förtjent kyrkoherde +och att af hans begge bröder den ene likaledes blef kyrkoherde, den andre +professor och domprost i Lund. Det är nu af lektor Ahlqvists forskningar +ådagalagdt, att detta beror på en namnförvexling, och att denne Lars +Johansson Humerus slutade som löjtnant vid Dalregementet. Palmsköld och +andra förmodade, att han varit en oäkta son af amiralen Strusshjelm eller +till och med af Karl Gustaf Wrangel, hvilket också är ett misstag. Hvad +vi veta om hans slägt är följande. År 1600 började en simpel båtsman, +Lars Mattson, sin tjenst på den svenska flottan och uppsvingade sig så +småningom till amiral-löjtnant samt adlades som sådan år 1647 till +Strusshjelm; han introducerades på Riddarhuset 1649, hade redan 1636 gift +sig med en enka, Barbara Jönsdotter, hvilken härstammade från Gefle, samt +dog barnlös 1651. Men nu gifver Palmsköld honom en dotter, som blef +hustru åt en skrifvare Asserson på Öland. Skalden är äfven son till en +amiralen Strusshjelms dotter. Har då amiralen varit gift en gång förut +eller äro hans föregående barn oäkta? I alla händelser var Strusshjelm +den tiden af ringa stånd och villkor. Vi kunna ej ens uppgifva, om +dottern varit lagligen gift med den kapten, Johan Erichsson, som var Lars +Johanssons fader. Besynnerligt synes det åtminstone, att hon i +rättegångshandlingarne af 1669, hvarur denna uppgift är hämtad, ej nämnes +med något namn, utan amiralen säges der helt enkelt hafva varit den +anklagades morfar. Vid sin död hade skalden inga anförvandter. +Födelseorten var Stockholm. Häraf framgår nu, att Lars Johansson varit +född i låg, kanske ej ens laggill samhällsställning, samt att han ej +behöft slita några familjeförbindelser i provinsen för att söka en +äfventyrlig lycka i hufvudstaden, utan att han tillbragt sista delen af +sitt lif på samma ort, der han blifvit född och uppfostrad. + +Lika som hans börd är otydlig, synes han ej heller fått ega något +föräldrahem. Hvarken mor eller far förekommer vidare--var den sednare ute +på sjön under kriget och stupade?--utan gossen blef uppfödd af sin +morfader, amiral Strusshjelm. Huruvida denne krigsbuss utan bildning--och +huru många sådana med hög militärisk grad egde ej Sverige strax efter det +trettioåriga kriget!--varit den rätte mannen dertill, lemna vi derhän; i +alla fall dog han ju redan 1651. Hans hustru var afliden redan i december +1648. Så stod den tioårige gossen ensam i verlden. (Sedermera, då skalden +på ett ställe talar om anhörigas sorg, bekänner han, att han »har svårt +att skrifva rätt, hvad som han ej försökt». Han har då i späda år +förlorat alla anförvandter.) Anlagen voro emellertid lysande. Kanske var +det redan nu, som Karl Gustaf Wrangel tog sig honom an, »höll ynglingen +vid studier och honom mycket påkostade». Sannolikt genomgick han +Stockholms gymnasium, hvilket först 1667 öfverflyttades till Gefle. Äfven +är han väl den Laurentius Johannis, som den 31. januari 1656 står +inskrifven som student af Stockholms nation i Upsala. + +Det är ej utan vigt vid bedömandet af Lars Johanssons senare lefnadsbana +att i håg komma, att han hörde till dem, hvars glänsande själsgåfvor på +allt sätt uppodlades, medan man mindre vårdade sig om hans +barndomsintryck och karaktersutveckling i ett hem. Äfven här visade sig +de förra ej kunna ersätta de senare. Kunde väl en skolgång utan närmare +tillsyn midt ibland Stockholms alla frestelser jemföras med det stilla +lifvet och den stränga tukten vid ett läroverk i Skara eller Westerås? +Och hade ej det examenstvång, som det från början var meningen att +upprätthålla vid universitetet, redan börjat slappas? Hvad läsa vi ej så +väl om professorernas barnsliga gräl inom konsistorium som om de råa +dryckesgillena inom nationerna! Om dessa senare, som nu begynt inrättas, +förmådde lägga några helsosamma band på individernas frihet, är väl svårt +att säga; säkert är, att denna inrättning ej sågs med blida ögon på högre +ort. Vi sakna alla underrättelser om huru Lars Johansson uppfört sig i +Upsala. Wrangels fortfarande beskydd synes ej vittna ofördelaktigt derom. +Vid hans återkomst befunnos ej professorerna ovilliga att gifva honom +venia till undervisning. Men att den tidens studentlif var vildt och +bullrande, är säkert. Olyckligtvis inträffar nu en lucka af öfver tio år +i Lucidors biografi, som man har svårt att fylla. En god och nyttig vän +fick han i Samuel Columbus, som 1658 kom till Upsala, och med hvilken han +efteråt umgicks i Stockholm, men det skall senare visa sig att de ej +kunde fullt förstå hvarandra. Den enes fogliga och ömt elegiska lynne kom +väl redan här ofta i beröring med den andres filosofiska sjelfständighet, +som kunde urarta till cynisk likgiltighet. I dennes själ brann en ännu +fördold eld, som kunde härstamma från hans i sjölifvet kring tumlande +förfäder och passa till den tidens krigiska och i jätteföretag +sjelfförlitande Sverige, men som desto mera hade behöft ledas och +uppfostras, helst i ett godt hem. Det ser dock ut, som om han i moraliskt +afseende fått helt och hållet sköta sig sjelf. Men studierna gingo med +hans anlag lätt. Det var nu, som under den store Olof Rudbeck äfven de +fysiska vetenskaperna började uppblomstra vid universitetet. Lars +Johansson är ej heller okunnig i dem. Det kan vara intressant att veta +hvad han studerat i Upsala. Vi kunna ur hans skrifter uppleta flera +ställen, som visa oss, hvad man då för tiden fick lära sig der, äfven om +ett och annat måste antagas som af honom efteråt under resor inhemtadt. +Han var naturligtvis hemmastadd i klassikerna och dertill hörande +historia och mytologi. Exempel förekomma, att han äfven haft känning af +den antika filosofin, sådan man då fick lära den, samt af juridiken. +Sålunda läser man på ett ställe, der han filosoferar öfver existensens +intighet: + + »Som Stagiriten lärt: all varelse består, + Att ingenting begynt, att intet ände får, + Fast om det till sin art syns ändras, intet ända[1], + Men lik en eld af eld sig alltid låter tända», + +och på ett annat, der han prisar en lagfaren: + + »Hvad Codex och Pandect, Auténtic och Rubric, + Hvad som Noveller var och hvad som mer dem lik, + Hvad Bartolus och Bald[2] som Themis' tolkar skrifvit, + Och hvad Justinian för lag till känna gifvit, + Har han till pricken vist»[3]. + +I geografin känner han för sin tid ganska utförligt till städerna i +Orienten och använder till passande jemförelser Egyptens mumier, +pyramider och öfriga jätteruiner. Af den äkta svenskan i hans arbeten +synes det som han både förstått isländska och liksom en Stjernhjelm och +en Verelius nitälskat för det fosterländska tungomålets renhet. Men för +naturvetenskaperna visar han sig, långt mera än hvad då i Upsala var +fallet, hafva varit lifligt intresserad. Hvem tänker ej på Rudbecks nya +trädgårdsanläggning och hans första få lärjungar, när man läser Lucidors +i detalj in gående beskrifning på en örtagård, rik på både praktblommor +och ogräs, hvarmed han förliknar menniskolifvet, hvars rätte örtagårdsman +är Gud? Hvem tänker ej på tidens håg för kemiska och fysiska experimenter +(äfven framstäld i de bekanta holländska genretaflorna) vid hans +mångfaldiga liknelser på detta område? Det var då högst modernt, att en +bildad person konverserade om fysik och kemi, poeterna inblandade dem i +sina verser, damerna besökte i karosser de nyanlagda museerna, de förnäma +och konungarne höllo sig egna laboratorier och tillbragte der en del af +sina lediga stunder. Det förekommer ej blott så vanliga iakttagelser som +denna: + + »När vattnet uppåt klifver, + Förändradt uti vind af solen, som det drifver + Till luftens medelrum, och der af kölden se'n + Förändras uti snö och hvitan hagelsten, + Så faller det af tyngd full åter ner på jorden, + Blir vatten liksom förr», + +utan andra, som allenast kunnat inhemtas ur ett kemiskt eller alkemiskt +laboratorium: + + »Lägg i qvicksilfver tenn ell' bly, + Det synes samma malmer fly; + Jern, koppar, stål, allt likaså, + De flyta deri ofvanpå. + Men guldets gulhet och dess kropp + Sväljs af qvicksilfret alldel's opp + Och tas emot med yppigt sköt', + Der alla andra ofvan flöt'.»-- + + »Bly har sin minie[4], tenn arsénik, koppar grönan, + Och jernet har sin rost, ja, sjelfva silfver skönan + Förtärs af dess lazur; guldmalmen hålles ren, + Men har på många sätt, så väl som annat, men.»-- + + »Blir icke bly till nikt och blyhvitt, tenn till aska? + Rost äter jern och stål, som kallas Mars den raska. + Kan icke tartar guld förvända uti rök? + Hvar koppar ligger, finns dess gröna der? Ej sök! + Hur mången har Mercur i konsten öfvervunnit, + Som tänkt att böja fast hans qvickhet? Men försvunnit + Är deras mynt och han, ty deras rika hopp + Lik vingfota Mercur i skorsten flugit opp. + Af silfver blifver falsk lazur, som andra kalla + Ultramarinblå färg.» + +Här ser man tydligt, huru alkemin på hans tid ännu höll på att grundlägga +kemin. Med denna var då äfven medicinen nära förbunden, och kemister och +apotekare hade ofta samma yrke. Skalden känner till kryddorna:--i +himmelen + + »Ej luftar[5] luften der som vor' hon parfumera' + Med musc ell' ock civet, jasmin och hvad man mera + Här brukar: benzoïn ell' storax, calamit + Och hvad Arabien elj'st sänder till oss hit.» + +Han känner vidare till de tre hufvudmedikamenten, såsom man då antog dem. +Ingenting kan hjelpa mot döden, säger han, + + »Ej någon Panacé, Theriac och Mithridat, + L'or-vie-estant[6] och all aptekens hälsomat, + Ej något dricklikt guld, som elj'st så högt berömmes, + Ej Trismegisti sten, hvarom skenvislikt[7] dömmes + Af mången kloklik tok, den aldrig annat var + Än såsom Gyges' sten, den han i ringen bar; + Osynlig menar jag.» + +Han har läst astrologernas böcker; han vet, att, när Mars är satt tvärt +emot solen, och Jupiter ej kan undgå Saturnus, det anses betyda att man +då födes till olycka, med flera andra dylika funderingar, men utbrister +strax derpå: + + »O, mer än tokot folk, som vet hvad ingen vet!» + +Man ser åtminstone, att han ej var benägen för vidskepelse inom alla +dessa då mörka vetenskaper. Det är troligt, att han redan i Upsala begynt +sina kemiska studier, hvilka han i utlandet, kanske mest i Holland, +utbildat. Men de främmande språken, hvaruti han visar så stor färdighet, +kunde väl ej universitetet hafva meddelat honom; der funnos visserligen +en spansk och en italiensk språkmästare på stat, men de nya språken +ansågos ej lika behöfliga som de klassiska. Det var senare just han, som, +hemkommen från sina resor, fick undervisa studenterna i tyska, franska, +engelska, italienska, holländska. Emellertid finna vi, att Lars Johansson +ej vistats i Upsala utan resultat; men att rätta sig efter bestämda +föreskrifter, behagade ej hans öfverdrifvet sjelfständiga själ. Tiden +förgick, och han blef aldrig mera än student. Dermed hade han nästan +stängt för sig möjligheten af befordran i statens tjenst. + +Den, som underhöll honom vid universitetet, var Karl Gustaf Wrangel, som +tyckes på ett högsinnadt sätt hafva sörjt för honom. Utom det lysande +mäcenatskap, som då allmänt utöfvades af de store, bidrog väl äfven +härtill, att morfadern och Wrangel varit krigskamrater. Den senare blef +ju riksamiral, och de hade utan tvifvel närmare sammanträffat under +transporterna till Tyskland och det heta sjökriget mot Kristian IVs +flottor. Den ännu ej till Strusshjelm adlade hade nog beundrat Wrangels +dödsförakt, då han i Kielerhamnen, der den svenska flottan låg instängd +af den danska, lät ro sig fram till amiralskeppet under ett sådant +kulregn, att af tjugufem man på båten fjorton stupade; och Wrangel å sin +sida hade nog lärt sig värdera den djerfve uppkomlingen. Sannolikt satte +samma mäktiga beskydd Lars Johansson i stånd till att efter tidens sed +fullborda sin uppfostran och sina studier genom en längre tids +peregrination; ja, Wieselgren antager, att Wrangel ej tvekat att utsända +honom som sällskap åt sin unge, förhoppningsfulle son Karl Filip, hvilken +sedan stannade i London hos svenska sändebudet, grefve Dohna, men der +bort rycktes i förtid 1668 och den 14. december 1670 begrofs i +Skoklosters kyrka. Denna förmodan vinner i sannolikhet genom den varma +grafsång på tyska, som skalden då egnade den hädangångne, der han +märkligt nog undertecknar sig _Adelfino der klagende_. Sjelf uppgifver +han sig hafva besökt England, Frankrike och Italien; att han äfven varit +i Holland är väl tydligt redan af den bearbetning af ett Cats' arbete, +som är den enda i sitt slag af hans skrifter; och att han varit +hemmastadd i Tyskland framgår af, att han är språket fullt mäktig som en +inföding, ja, uttrycker sig ledigare på tysk än på svensk vers. Det är ej +troligt, att Lars Johansson ograduerad kunnat uppehålla sig för länge i +Upsala. Med ledning af några fakta våga vi då ett antagande, som fyller +luckan inom denna del af hans biografi. Om våren 1666 stod fältmarskalk +Dohna med några regementen i Bremen, färdig att inbryta i Holstein. Nästa +års sommar och höst tillbragte han i Holland för att på sin regerings +vägnar medla fred mellan England och Generalstaterna. I januari 1668 +afreste han som sändebud till London och förde då sannolikt med sig den +unge Wrangel, hvilken dermed slutade sina utlänska uppfostringsresor. +Dylika färder brukade vanligen räcka trenne år. Har då Lars Johansson +vistats i Tyskland som en slags ledare för riksmarskens son under åren +1662--1664, under hvilken tid denne uppehöll sig på andra sidan +Östersjön, sysselsatt med att ställa der varande svenska krigsmakt på +stridsduglig fot och insända promemorier till rådet om förbund med +England och krig på utlänsk botten under hvad förevändning som helst? År +1665 skulle han med Karl Filip hafva anträdt resorna, medföljt denne +öfver Holland till England och derifrån öfverseglat till fäderneslandet. +Hösten 1668 är han hemma, såsom kan ses af hans gratulationssång till en +Lilienhoff vid hans adlande, som skedde den 19. september detta år. +Åtskilliga smärre omständigheter tala likaledes för detta antagande. I så +fall har han vid tjugutvå års ålder lemnat det gamla Sverige. + +Vi kunna omtala en episod från denna resas början. Kärleken hade redan +klappat på hans skalde- och ynglingahjerta. Det skepp, hvarmed han +utreste, tvangs af stark motvind att kasta ankar i skärgården vid +Landsort. Här gick han nu och tänkte på fosterlandet, som i afskedets +stund blef honom dubbelt kärare, men framför allt på sin flicka och den +ljufva förbindelse, hvaråt han måst säga farväl. Regnet föll ned i +strömmar och utplånade hennes namn, som han ritade i sanden. Allt detta +jemte vågornas eviga brus stämmer hans lyra till ett synnerligen rent och +varmt vemod. Huru skön klingar ej denna af kärlek inspirerade sång, +kanske hans innerligaste: + + »Farväl, min vän, min själ, mitt lif, min kära, + Min fordna ögontröst, min lust och ära! + Farväl, mitt hjertas barn och bästa vän! + I fall att himmeln helsan min behagar, + Förtröstar jag, att han min resa lagar + Snart hit igen. + + Jag sitter nu beklämd af dröfve[8] tankar, + Min längtan och mitt hopp för tross och ankar, + Ty väderguden blåser strängt emot + Med ömkan af den sorgen som mig sårar, + Och himmeln fäller, lika som jag, tårar, + Sjuk af min sot. + + Jag skrifver här ditt namn i våta sanden + I Ekelsvik vid Nereus-salta stranden, + Och fast det skjött[9] af vädret måst' förgå, + Skall det likväl uti ett stadigt minne + Och i min själ liksom uti mitt sinne + Samt hjerta stå.» + +Ack, denna kyska kärlek bortjagades väl snart ur den knappt manbare +ynglingens själ vid det nya och fria lif, som nu öppnade sig för honom. +Af hans tyska visor framgår det, att han äfven egt utländska +ömhetsförbindelser. Lars Johansson var i sanning ingen pedant, som aldrig +erfarit känslans eld, utan en skaldenatur. Men, dess värre, liknade han +ej heller de flitiga svenska unga män, hvarom vi läsa, att de under sin +peregrination dröjde vid de tyska småstadsuniversiteten, responderade och +disputerade der till professorernas förvåning samt återvände hem, sedan +de afslagit lysande anbud af utlandet, med lärda diplomer och smickrande +helsningsverser både på latin och andra språk. Vi ega visserligen inga +underrättelser om Lars Johanssons utrikes öden, men endast den +omständigheten, att han oaktadt sina anlag och kunskaper hemkom utan +någon lärd utmärkelse att åberopa, leder oss till den slutsatsen, att han +föredragit det verkliga lifvets buller framför den stilla lärdomssalen. +Tiden var också högst upprörd. Det var ej tjugo år, sedan det +trettioåriga kriget, knappt fem, sedan Karl Gustafs vapenbragder satte +Europa i spänning. Den unge svensken hörde under resan talas om +krigsutbrott mellan England och Holland, att hans fosterland ifrigt +underhandlade samt utrustade härar i Tyskland, att riksmarsken Wrangel +var åter öfverkommen och tänkte brandskatta Lüneburg samt öfverfalla +Bremen, att de tyska staterna allvarsamt beredde sig på krig. Och förstod +han--hvilket endast få på hans tid förstodo--att i antikens hemland låta +dennas lugnande och gedigna inflytelse uppfostra hans ästetiska sinne, +eller mottog måhända ej snarare hans otyglade själ några intryck af det +Italien, hvars utsväfningar redan förstört Guido Renis snille och +inspirerade Caravaggios taflor? Öfverkommen till London, träffades han af +hela inflytandet af en Karl IIs och Buckinghams sedeslösa hof, hvars +vanarter trängt ned till alla samhällslager; en Sedley, Davenant, +Etheredge voro då på modet, och hela verlden sprang att åhöra slippriga +komedier och applådera lättfärdiga teatertrupper. Hvilken skilnad mellan +dessa den stora stadens dramatiska föreställningar och de tarfliga +sederna der hemma! Det är ej underligt, att en sådan natur som Johanssons +drogs ditåt. Vi få ej glömma att en dylik omgifning hjelpt stora skalder +såsom Molière och Shakspeare till en mångsidigare och fördomsfriare +lifsuppfattning; men i betraktande af det förakt, som den tidens +hederliga personer buro till de dramatiska konstnärerna, och som snart +gjorde att dessa förtjenade det, innebar umgänget med dem en ej ringa +fara. Palmsköld upplyser också, att Johansson »var af ett liderligt och +flyktigt sinne och inlät sig med komedianter och annat pack». Det var +dåvarande svenskars tanke. Vi kunna nu bättre uppfatta hans poetiska +förkärlek och le äfven åt denna allsmäktiga opinions ensidighet; men med +skaldens häftighet och hänsynslösa sjelfständighet, huru mycket måste ej +hans karakter förlora på denna brytning med hela samhället! Emellertid +har han ej försummat att under resan rikta sina kunskaper efter sin håg; +han förvärfvade stor ledighet i att uttrycka sig på främmande tungomål, +latin, tyska, engelska, franska, italienska, holländska; och Lars +Johansson intager sin jembördiga plats bland de lärda svenske män, +hvilkas kunskaper och språkskicklighet sträckte sig lika vidt som +fäderneslandets politiska inflytande och vapenära. Som förut är sagdt, +var han hemkommen hösten 1668, och han kallar sig i ett då skrifvet +bröllopsqväde för _Asthold skaldkär den olycklige_[10], hvilket väl +skall betyda någon otur i en kärleksaffär. + +Här är stället, att yttra några ord om den beryktade förbindelsen med +Magdalena Sjöblad. På Skokloster hänga två porträtt bredvid hvarandra, +som af förevisaren framställas och i katalogen upptagits som de båda +älskandes; hon strålande och fager i tidens präktiga adelskostym; han med +gulbleka kinder, hemska svarta ögon, eklöfsblad på hjessan och i det +hela utvisande lefnadströtthet. Man har återfunnit alla handlingarna i det +mål, der fadern, välborne Olof Sjöblad, anklagat sin dotters vanbördige +förförare, studenten Lars Johansson; man har häradsrättens förfrågan, +Göta hofrätts välmenande yttrande och kongl. maj:ts slutliga +resolution. Dertill kommer, att tiden något så när öfverensstämmer +(1666-1668), att man i de sorgsna kärleksvisorna om en Margaris, Iris +eller Belikinne trott sig finna anspelningar härpå, och slutligen det +romantiska i sjelfva saken. Ty kunde det fås någon mera passande +förklaring på den olycklige skaldens lefnadsbana? En ofrälse poet vinner +en adlig flickas hjerta--hemliga och ensliga promenader kring den +vackra sjön Åsnens stränder--en liten dotter födes--den förolämpade +fadern offrar sitt barns rykte för sitt bördshögmod och raseri samt +offentliggör allt--han vidhåller hårdnackadt sin anklagelse, ehuru både +älskaren och dennes alla anhöriga bjuda hederlig försoning genom +äktenskap,--tidens fördomsfulla lagar riktade mot en ännu omogen, men i +utveckling stadd skaldegenius,--domen på två års landsflykt--de båda +älskandes förtviflan--slutligen, på samma gång som Magdalena försvinner +ur historien, kanske gift med en annan, Lucidors förlorade tro på verlden +och sjelfförstöring--! Ej under att denna förbindelse blifvit en +trosartikel. Olyckligtvis är det nu genom Ahlqvists efterforskningar +säkert, att Lars Johansson, skalden, ej haft det minsta att skaffa med +någon af ätten Sjöblad, utan att frågan rör den östgötastudent Humerus, +om hvars förvexling med sin namne vi ofvanföre talat. De båda porträtten +på Sko hafva fått falskt signalement, troligen uppkommet deraf, att man +gissat sig till Karl Gustaf Wrangels forne skyddsling i den okända +duken på hans slott. Men dels öfver ens stämmer ej detta hemskt +hemlighetsfulla ansigte det ringaste med det, visserligen om lifvets +omisskänliga härjningar vittnande, konterfej med blottad öfverkropp på +Gripsholm, som af traditionen anses beteckna Lucidor, och hvilket i +Schöldströms monografi poetiserats till en ungdomligare bild; dels har +han på Sko den medborgerliga eklöfskransen i stället för den poetiska +lagern kring sitt hufvud, hvad som är snörrätt stridande mot hans +personlighet. Konstkännare tro sig i taflan på Sko finna en kopia från +någon hollänsk målning. Det faller nu af sig sjelft, att äfven tanken på +Magdalenas porträtt måste öfvergifvas, och att originalen till Margaris +och de andra poetiska namnen tyvärr aldrig skola upptäckas. Hela den +intressanta, men i hvarje detalj osanna historien visar sig vara +grundad på Palmskölds, af honom sjelf som lösligt erkända, förmodande, +»att denne Lars Johansson lärer visst varit vår namnkunnige svenske poet +Lucidor». Vi tro att ändringen af hans lefnadsbana, så ofullgången den +nu blef, ej betingades af något olyckligt kärleksförhållande, helst +som hans flyktiga natur strider häremot, utan af andra, i sin art +romantiska skäl, hvartill vi sedan skola återkomma. + +Dermed påstå vi naturligtvis icke, att Lars Johansson ej varit älskad +eller saknat de kärleksaffärer, som han besjungit i sina sånger. Han +skulle väl då vara den ende moderne skald, som ej haft sådana. Tvärt om, +han har skrifvit visor, som förråda mera innerlighet eller älskvärd +skalkaktighet än man af hans lefnad kunde vänta. Alla hans erotiska +dikter, om också namnen, enligt tidens sed att med grannare poetiska ord +beteckna de besjungna, äro tillskapade, hänvisa tydligt på verkliga +händelser; de äro i ordets egentligaste mening tillfällighetsdikter. Hans +glödande själ trängde lika mycket till verklighet som till fantasibilder. +Han var ej van att sitta hemma och uppteckna drömmar om kärlek; han +plockade lifvets rosor. Palmsköld angifver som motiv för sin förmodan om +fröken Sjöblad en erinring af en major Prytz, »att Lucidor äfven vid +denna tid haft en labyrint för sin amour skull». Många af hans +kärleksvisor äro nu förlorade, bland andra en som börjar »Mitt hjerta +vill i tusen stycken spricka»; men hvad som är qvar, visar tillräckligt +hans dyrkan af Amor. I sitt längsta poem, »Om en mös pligt», skrifver han +som en god fruntimmerskännare. Vi skola uppräkna några af hans flammor. +Den, för hvilken han hetast brunnit, heter Margareta. Han kallar henne i +en glödande kärlekssång »Margaris, min själs behag, andra jag». Är det +samma person som fick det artiga, nästan på concettimanér affattade +»bindbrefvet»[11] på margaretadagen under årets vackraste tid? Han kan +ej gifva henne något smycke att binda kring armen, i stället får hon hans +hjerta och sång. Slutet öfverraskar med en stor förplumpning, som å daga +lägger, hvad slags qvickhet man då kunde tillåta sig mot damerna. Än en +gång förekommer Margareta på ett förtroligt sätt. En väninna får af honom +en liten visa, som hon begärt: + + »Men du måste kunna tiga, + Att jag åt dig någon gjort. + Säg för ingen annan piga, + Ty det blifver snarlig sport. + _Magga_ lilla må det veta, + Hon går ej dermed i skall. + Vill dig någon ann' utleta, + Säg: du tok, drag fan i vall!» + +En annan är Fillis, som ville bli hans hustru, men det vore då ej värdt +att tänka på:-- + + »Det är, Fillis, sant + -- -- -- -- -- -- + Att du mig begärat + Så högt som jag dig», + +men + + »Ej fria jag må, + Men fri vill jag vara. + Låt andra fortgå, + Som hustru vill få. + Jag låter dem fara + Allt uti en skara + Att resa i frid, + Till rida sig laga + Med kappa och kraga + Och hornen bredvid. + Jag blifver benöjd + (Fast andra behaga) + Ej njuta den fröjd.» + +Vid ett annat tillfälle är det han, som är den förskjutne; hans älskade, +Belikinne, synes hafva varit af hög börd, hafva uppmuntrat och sedan +försmått honom:-- + + »Men godtron är bedragen, + Ty jag tänkt' ej om, + När som jag först, betagen, + I din vänskap kom, + Att olikt stånd och tid, + Trots id, + Kund' ändra mångens tankar; dock tröstar jag derved: + Du bröt, ej jag, vår ed.» + +En älskarinna, kanske den en annan gång besjungna Bellinde, saknar det +poetiska grannlåtsnamnet, men episoden är desto påtagligare. Han hade +förgått sig mot henne genom sin vanliga lösmunthet:-- + + »Sei doch nicht so ergrimmt, mein Kind! + Ein Wort ist ja kein Pfeil, nur bloss ein Wind. + -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- + Es war so bös ja nicht gemeint, + Ob's gleich vor deinen Augen böse scheint. + -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- + Hat mein vermessner Mund gefehlt, + So soll mein Mund zur Strafe ungezählt + Dein schönes Lippen-paar, + Das ich erwäht + Zu meinem Buss-Altar, + Beküssen tausendmal. + Und fehl' ich eins, so küss' ich sonder Zahl. + Weg denn Zorn und Verdruss! + Das sei auf meine Buss' + Der erste Kuss.» + +I likhet med dessa muntra verser finnas flera andra på tyska. Men nu äro +de nyss citerade äfven öfversatta på svenska (så framt den ledigare +rytmen berättigar oss att antaga det främmande språket som original), +hvilket tyckes hänvisa på ett i fäderneslandet bosatt fruntimmer. Under +den period, då det svenska väldet inbegrep många utlänska besittningar +och hade så stort europeiskt inflytande, ljödo främmande språk väl lika +ofta i de stockholmska sällskapskretsarne som de skrefvos i styrelsens +kanslier. I synnerhet bodde många tyska familjer i staden.--Slutligen må +vi nämna en visa till Lisette. En grym tartar har för hennes fötter +nedlagt sitt pilkoger, alla skynda att helsa henne, sjelfva himlen har nu +så länge ösregnat på jorden af afundsjuka att ej få taga henne upp till +sig. Kan någon dyrka dig tillräckligt, skämtar skalden, + + »Sedan från så fjerran länder + Den så stolta Persian + Kom att kyssa dina händer, + Tartarn ock från Astrakan.» + +Stycket hann ej skrifvas till slut. Det är påtagligen en maskrad vår- +eller höst-tiden, der åtskilliga kostymer från främmande land förekommo, +och der det fanns en balens drottning. Det dåvarande Stockholm, som +saknade mode- och resebeskrifningar, behöfde derföre ej fantisera ihop en +utländsk drägt; man kunde se den på gatan. Ty sommaren 1666 uppehöllo sig +här utskickade från furst Lubomirski i Polen, hvaribland sannolikt funnos +tartarer. Det låg således nära till hands att efteråt maskera sig till en +sådan.--Så se vi Lucidor skämta eller sucka bland unga flickor. När vi +dertill besinna att hans poesi understöddes af röstresurser--han brukade +sjelf sjunga sina visor, och flera af dem äro så sångbara, att de ej +kunna fullt uppskattas utan ackompanjemang--och att han förstod att skapa +egna melodier, kanske äfven föredraga dem på fiol eller annat instrument, +kunna vi ej tvifla på, att han varit angenäm för fruntimmerna, äfven om +den romantiska historien om Magdalena måste öfvergifvas. Men ändå har han +knappt i längden kunnat bibehålla sig i deras ynnest och sällskap; och +här träffa vi en svag sida af hans lefnadssätt. Hans umgängeston smakade +för mycket af värdshuslifvet, och hans dristighet lät detta allt för väl +märkas för att ett högbildadt hem skulle velat öppna för honom sin dörr. +Han är medveten derom och uttalar detta en gång naivt nog: »jag har en +stor trut, och om man mig höfvisk finner, så är det rätt en slump»; men +han brydde sig icke om att rätta sig. Derföre har han känt qvinnan genom +de poetiska fiktionernas och det flyktiga gatulifvets synglas; och +sålunda kom han att sakna den tyngdpunkt, som aktningen för henne gifver, +då han hejdlöst kastade sig ut i lifvet. + +Att dömma af hans poemer, har Lars Johansson den närmaste tiden efter +hemkomsten omvexlande uppehållit sig i Upsala och Stockholm, begagnande +sig här hemma af de kunskaper och det anseende, som han genom sin +vistelse i utlandet vunnit. Man väntade af honom mycket, ty »han ansågs +vara i nästan alla konster och vetenskaper väl förfaren». Han kunde dela +sin tid mellan de lärda sysselsättningarna i Upsala och verldslifvet i +Stockholm. Vid universitetet vistades han åtminstone i början af 1669, +»der han undervisade studenterna i språk och som en annan professor hade +tillstånd att intimera». Det är äfven vid denna tidpunkt, som hans +poetiska kallelse tyckes hafva blifvit klar för honom sjelf. Han antog nu +det vackra namnet _Lucidor_ (af Lucis och [Greek: dôron] [12]), första +gången användt i ett qväde af den 8. december 1668, hvarigenom han enligt +tidehvarfvets sed öppet betecknade sig som en musernas tjenare. Han +kallas ock Lucidor vid sin bosättning i hufvudstaden. Det är troligtvis +under dessa, jemförelsevis lyckliga år, när förhoppningarna om honom ej +hunnit förblekna, som han skrifvit de flesta af sina ömma eller muntra +visor, kanske också några af de andliga dikterna. Det är ett rent +skaldskap, uteslutande hemtadt ur hans egen inspiration. Deremot äro +bröllops- och begrafningsrimmen färre och hafva tillkommit af +tillgifvenhet eller bekantskap. Så besjunger han på latinsk hexameter +riksrådet och generalen Fårbus' enka, som dog den 22. september 1668. +Denna dam, född Boje, var Ebba Brahes ungdomsväninna, skref flera andliga +psalmer, understödde vittra idrotter och var sjelf vitter. Också kallar +skalden sig här _Laurinus den sorgbundne_. Med slägten har han kort +derpå stått i beröring: Tre förnämligare begrafningar i hufvudstaden i +december månad få dagar efter hvarandra firar han på glänsande tyska. Här +heter han _Lucidor der mitleidende_ eller _Celinus der betrübte_. En af +sångerna skrefs åt en vän, löjtnant Storm, till hvilken vi en gång skola +återkomma, och bär till underskrift _Triton Sturmmuth_. I Upsala visade +han för sista gången sin lärdom och skaldeådra under högsommaren året +derpå, när han på latinsk hexameter, franska, italienska, engelska, +holländska, tyska och på slutet konstfulla svenska verser blomsterströdde +en liten gosses graf, till hvars redan aflidne fader, teologie doktorn +och professoren Edenius, han stått i förbindelse. Här skrifver han sig +med initialer L. I. S. S. H. A. S. V., det är Laurentius +JohansSon, scientiarum humanarum artiumque studiosus Upsaliensis. +Emellertid fann han sig såsom ograduerad ej ega någon framtid vid +universitet och fattade nu det ödesdigra beslutet att för beständigt +öfverflytta till Stockholm och der utföra sitt ideal, det fria poetiska +lifvet. Hittills hafva vi ej kunnat följa honom så noga, men under +vistelsen i hufvudstaden blir han mera bekant, och källorna om honom +flöda rikare. + +Midt under den vackraste högsommaren, den 28. juli 1669, anlände Lucidor +till Stockholm. Detta år i håg koms länge för sin särdeles vackra +väderlek. Vikar och sund stodo i sin skönaste fägring. Hela staden var i +rörelse, och präktiga förberedelser gjordes till morgondagens stora +högtidlighet, ty Englands sändebud, lord Howard, earl of Carlyle, med +hvilken makt Sverige nu efter Tripelalliansens afslutande stod i +förtrolig beröring, skulle slå den fjortonårige konungen till +strumpebandsriddare. Detta väckte sådant uppseende, att en särskild +medalj slogs deröfver. Lucidor uppsökte genast hufvudstadens lärda +kotterier. I spetsen för dem glänste den frejdade Stjernhjelm, som nyss +hade utgifvit »Musae Suethizantes, det är Sånggudinnor, nu först lärande +dikta och spela på svenska», och som nu hade mycket att syssla med det +nybildade antiqvitetskollegium, der han sjelf var preses, och +hvilket--enligt en kammarherres bref, bestämdt för »Rudbeck, Stjernhjelm +och andre vurmar»--erhöll kunglig instruktion 1668. Det skulle +egentligen sitta i Upsala, men blef en verklig härd äfven för +hufvudstadens vetenskapsmän. Der voro anstälda Columbus, hvilken vistats +som informator i presidentens i kammarrevisionen Blixenkronas hus, men nu +såsom Stjernhjelms lärjunge blifvit af honom anstäld som kanslist, +studenten Johan Bergh m. fl., med hvilka Lucidor umgicks. Hvarföre sökte +han ej någon befattning eller åtminstone sysselsättning der? Han besökte +dock skaldekungen flera gånger i hans hus nedom Brunkeberg och +diskurerade med honom ifrigt, ja, han till och med vann hans deltagande. +Om Lucidor icke begagnat ett sådant tillfälle, är detta den största +försummelsen i hans lif, ty hans framtid berodde på, om han lyckades få +fast fot i samhället. Kanske egde ej heller kollegiet någon plats qvar +att besätta. Emellertid hade skalden sin oinskränkta frihet orubbad och +fick lära sig att lefva för dagen. Han sökte förtjena sitt uppehälle +genom begagnande af sina stora språkkunskaper. Så veta vi, att »han +betjente en kapten Fårbus med translaterande uti dennes rättegångssaker», +och att ofvannämde Bergh »till-litade honom i det italienska språket». +Men äfven hans pegasus måste sättas i galopp. Han skref på tyska vid +hofmarskalken Lützows begrafning; han uppvaktade lord Howard vid dennes +afresa med en ståtlig engelsk parentation, hvarpå han väl skördade en +vacker penning; han begagnade sig af bröderna Gyllenstjernas nästan +samtidigt inträffade bröllop för att hopsätta tvenne bröllopsrim på +svenska alexandriner, undertecknade _Lucidor den olycklige_ »i högsta +hast». Det ena, som inlemnades af en tysk student, vid namn Prilwitz, +inbragte honom tio riksdaler i karoliner, men det andra, som kom några +månader senare och framräcktes af Bergh, hade helt olika följder. + +Det är det bekanta »Giljareqval uppå den högvälborne herres, herr Konrad +Gyllenstjernas och högvälborna frökens Kristina Ulfsparres högst +lyckosälla brudlöftesdag, continueradt af Lucidor den olycklige den 18. +november anno 1669». Vi ega det lyckligtvis qvar i sin helhet, och +handlingarna i den rättegång, som det uppväckte, återfunnos för fyra år +sedan bland dammet på Stockholms rådhusvind[13], så att vi kunna bilda +oss ett detaljeradt omdöme i målet. Om man genomläser detta poem och +beaktar, huru vidt olika och oförbehållsammare den tidens sällskapston +var emot vår, begriper man icke, hvari Lucidor felat. Det är sant, att +ett och annat uttryck kunnat vara mera passande, och att tonen uti början +på sina ställen är litet rå. Men de, som velat finna det brottsligt, +hafva allt för mycket låtit leda sig af dess å stad komna förargelse och +icke betraktat det i hela sitt sammanhang. Om här färgerna äro mera +målande än i det giljareqval, som han förut inlemnat vid broderns högtid, +och som denne frikostigt belönade, kommer det sig af poesins starkare +flykt, utan att man spårar det ringaste försök att förolämpa. Stycket är +i sjelfva verket ett af hans bästa, qvickt och färgrikt, och skulle nog +hedra en mognare skald. Han tyckes deri vara påverkad af Stjernhjelm, med +hvilken han ju också umgicks, och skildrar på samma lekande och satiriska +sätt som denne gjort i sitt »Bröllops besvärs ihågkommelse». Man vet +visserligen ej, när nämda Stjernhjelms dikt var färdig och första gången +kom ut i bokhandeln, men intet hindrar, att Lucidor fått se den i +manuskript hos författaren samt genast blifvit fattad af dess +snillrikhet. Det är att beklaga, att han af följderna afskräcktes från +att vidare skrifva i samma manér. Men hörom ett sammandrag af poemet! Han +börjar med att hänvisa på Kristoffer Gyllenstjernas och fröken +Oxenstjernas vigsel, der han redan sjungit. + + »Här kommer jag igen, som förr har varit framme, + Och vill i denna qväll fullfölja giljeglamme', + Som jag begynte sist.» + +Då hade han, naturligtvis i samma satiriska tonart, blott gjort +förberedelser och måst stanna vid de giljareqval, som heta svartsjuka; nu +brister honom tid ej mera, och han ämnar utföra sitt ämne. Kommer så en +målning af den svartsjuke: + + »Hans vantro är så stor, + Att han för boleri förtänker jungfruns bror. + Leksystern sjelf kan ej väl undfly hans misstankar. + Stol, bänkar, säng och bord, allt hvad när' henne vankar, + Ja, hennes kläder med samt allt hvad hon kan nå, + Det kastar han misslynt sin' afundsögon på. + -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- + Är inte han ragal'n[14], som plågas af svartsot[15]?» + +Sedan visar han, huru den stackars friaren måste upphöja sin kärastes +behag till skyarna, både dem som finnas och icke finnas, och göra detta +med modets sirligaste fraseologi: + + »Allt fägrings ros måst' han väl kunna på sin nagel + Och kalla hennes hår, som sträft lik märretagel, + Guldtrådar, silkeslent och Astrilds-vidjor. Se'n + Måst' alla stjernors ljus och gyllne solens sken + Förmörkas liksom moln för hennes ögons strålar, + Fast hon droppögon har liksom två dalkarlsskålar. + På hennes kinder måst' båd' ros och liljor gro, + Fast kindbenen se ut liksom en skållad so. + Måst' ej korall, rubin och skarlaksfärgen blekna + Mot hennes läppars färg, lik' ålskinn? Hvem kan räkna + Allt tokot giljeqval?» + +Dernäst omtalas giljarens omak att visa sig för sin älskarinna i ett så +fördelaktigt yttre som möjligt. + + »Att haga[16] jungfrun väl, måst' han ha giljekläder: + Hårlufva[17], bäfverhatt, derpå en brokig fjäder, + Som han på hufv'et bär och ligger tidt[18] på strå; + Se'n à-la-mode-band, couleur de feu, ponceau[19] + Samt andra färger mer, rynkskjortor, lingarärmar[20] + Af cambrayduk, cotton och hvad hvar elj'st med härmar + Allt utländskt lapperi. Är icke det stor sorg, + När som en fattig pilt ej sådant får på borg + Och likväl prunka vill? -- -- -- -- + -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- + -- -- -- -- -- -- -- -- Hvad kosta marknadsgåfvor, + Hvad bindbref, spela grönt[21]? Tidt är en giljar's håfvor + Knappt, knappt fem fyrkar värd, lel[22] måst' han spela kort; + -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- + Han måst' af höflighet ju låta jungfrun vinna.... + Hvad kosta nyår, jul och slikt? -- -- -- -- + -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- + (Jag spelar, fast man ej vill höra sanningsgigan.) + Den jungfruns ynn'st vill ha, han lage väl med pigan + Och mute henne bra, så bär hon brefven fram! + Skull' posten ej ha lön, det vore nästan skam.» + +Men trots allt detta får han ofta bara »kalfskinn» (korgen) för sitt +besvär. Så såg författaren en gång en olycklig älskare, som ville dränka +sig, men vattnet var för kallt. En annan hade ännu märkvärdigare öden. +Han tänkte dö af gift, men då han tog det i munnen, smakade det så illa, +att han spottade ut det igen; derpå grep han till repet, för att hänga +sig, men då kom han på den tanken, att han skulle dela samma dödssätt som +tjufvarna och kastade bort det; slutligen satte han en tre alnars lång +svärdsklinga mot sitt bröst, men då blef han rädd att hon skulle springa +i stycken och sade: + + »'Jag har ej slik igen'; + Hängd' henne så sin kos och lefver alltså än.» + +Sist kommer i regelbundna strofer en vacker beskrifning på äkta ståndets +lycka efter alla vedermödor; den börjar med samma ord som det förra +giljareqvalet till brudgummens broder: + + »O, säll, o, trefaldt säll den, som sig väl kan skilja + Från mödsamt träldoms ok, som andra kalla gilja! + Säll är den, som en gång har lagt sitt segel ner + Och fört i önskad hamn sin båt. Densamme ler + Åt andras sorglig' suck och höfver ej mer räddas + För böljor, vågor, vind och klippor, utan bäddas + I Astrilds svanblöt'[23] dun och sofver utan sorg + Uti sin kär'stas famn som Astrilds säkra borg. + + O outtalig lust, o gamman obeskriflig, + O obegriplig fröjd, o glädje som otviflig, + O fria Hymens band, o ljufva träldoms lag! + Att skrifva mer om dig är pennan min för svag. + + -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- + + Men dygdfullkomna fru'r, I himmelssköna fröken, + I ljufsta jungfrufolk, som dygd och skönhet öken! + Jag lägger denna skrift som eder ring'ste träl + Till edra fötter ner och bjuder så farväl.» + +Härtill är fogad en nätt gåta på fransyska till damerna, på ett långt +mera hyfsadt språk än eljest Lars Johansson är van att använda i sina +gåtor. Den handlar om kyssen: + + »L'amour m'a engendré, les sujets de la terre + Les plus beaux enfanté dans une douce guerre. + On ne me peut pas voir, ni sentir, ni toucher, + Mais bien ouir, encor mieux l'on me peut gouter. + -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- + Je ne vis qu'un moment, car en naissant je meurs, + Et n'ayant point de coeur, j'ai pour tombeau le coeur. + -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- + Pour mon enfantement mon corps n'est pas de l'air, + Je tonne doucement passant comme un éclair. + + Je ne saurais jamais être donné à personne, + Sans que lui qui me prend en même temps me donne. + Les belles qui sauront cette énigme expliquer + Auront à leur plaisir mille et mille baisers.» + +Vi se således, att med anledning af detta bröllop ett sjelfständigt poem +höll på att utarbetas, och att det ur poetisk synpunkt var betydligt mera +värdt än de tio riksdaler, hvartill det förra uppskattades. + +Men annorlunda tyckte mottagaren. Kanske, om skalden hade nöjt sig med de +vanliga betraktelser och smickrande fraser, som dussintalen af dåtidens +bröllopsvisor innehöllo, han skulle funnit mera nåd för landshöfdingens +smak. Nu skall efterverlden genom friherre Konrad Gyllenstjernas +förfarande få svårt att tro annat än att författaren här, som man säger, +stötte på patrull. Vare sig att han varit så svartsjuk, eller hans brud +så ful, eller han haft så mycket besvär att vinna henne, hvarpå sången +skulle anses syfta; alltnog, den mäktiga slägtens vrede uppflammade, den +stackars poeten kastades i fängelse och ställdes till rätta för pasquill. +Det vill dock synas, som om Lucidor, sig ovetande, genom sin skrift +berört ett ömtåligt förhållande, en duell mellan brudgummen och en grefve +Douglas, att minnet deraf genom verserna blifvit uppfriskadt, att man +hviskat derom i bröllopssalen, der den unge konungen, den regerande +enkedrottningen, andra furstliga personer och höga herrar voro +närvarande, samt att pratet sedan gick ut öfver staden, påstående bland +annat, att poeten blifvit mutad till att skrifva. Man känner, huru +strängt man då höll fast vid en familjs oantastade namn och rykte. +Emellertid beröras dessa tvistigheter med Douglas endast helt flyktigt, +man är tydligen intresserad af att förtiga dem, och hela ransakningen +erhåller derigenom en ensidig och despotisk karakter. Man ser, att med +dåvarande samhällsförhållanden en ringa student som Lucidor utan +beskyddare ovilkorligen måste få orätt mot en så förnäm adelsslägt. Dock +för oss ställer sig saken, som inalles upptager ett tjugosex sidors +protokoll, helt annorlunda, och den anklagade synes ständigt svara +segerfullt på hvarje punkt. Man begriper ej, huru han kunnat fällas till +något straff alls. Men hvad Wieselgrens gissning beträffar, att Douglas +skulle hafva förmått Lucidor genom rusets inflytande att hopsätta poemet, +är detta så obevisadt och osannolikt, att endast den förtjenstfulle +granskarens vid hvarje tillfälle framträdande nykterhetsifver kan +förklara densamma. + +Bref om saken hade ingått från kongl. maj:t till hofrätten, hvilken sände +den till magistraten, och dymedelst kom den till kämnersrättens +föregående pröfning. Den 11. december 1669 inställde sig båda parterna +inför Johan Bjugge, Hans Kohlmether och Henrik Märman, som då sutto i +rätten. Kärandens ombud, hofauditören Samuel Croningh, klagade öfver »ett +ärerörigt, skamlöst och groft pasquill, som hela vägen är uppfyldt af +skamliga ord och meningar, och som man med särdeles behändighet låtit i +brudhuset in praktisera och der utdela». Hans första fråga till Johansson +gälde, om han var adelsman; hvarpå denne stolt svarade: »nej, utan så +vida dygden angår». Det var genast ett upphäfvande af jemvigten mellan +parterna. Sedan åberopade Croningh ett kungligt plakat mot pasquiller. +Lucidor invände, att han väl visste att alla pasquiller voro både i +konungariken och republiker strängt förbjudna, men han hade ej heller +skrifvit en sådan; han redogjorde för sin ankomst till Stockholm, för +sitt första giljareqval till kärandens broder, samt huru det senare +tillkommit; att han träffat friherrens kammartjenare i Kyrkbrinken eller +Trångsund och af honom fått veta dagen för bröllopet, och att studenten i +Stjernhjelms hus, Bergh, öfverlemnat poemet åt en lakej, som gått in med +det i festsalen. Croningh anmärkte, att det var försmädligt mot +brudparet. Lucidor svarade, att »han hafver aldrig tänkt någon menniska +med denna sin skrift försmäda och förarga, utan allenast sådant gjort +till sin egen öfning i det svenska språket, sitt modersmål». Detta lät +den tiden icke som någon tom undanflykt; men om han sagt, att orsaken +till författandet varit en förhoppning om att få tio daler en gång till, +hade han väl kommit sanningen närmare. Croningh påstod, att meningen +varit att »lædera studio infamandi» i synnerhet i så höga personers +närvaro. Lucidor svarade, att »han ej tänkt lædera någon, att han ej +vetat af att de kungliga majestäterna skulle komma dit, eller att hans +skrift skulle blifva så illa upptagen och uttydd, förmenande sig såsom en +poet hafva någon licentiam och frihet». Croningh angrep nu Johansson i en +lång, med latinsk juridik späckad harang, anklagade honom för att hafva +begagnat namnet Lucidor, förebrådde honom »oförskämda och illistiga +uttryck, i det han som en grof kalumniant hafver låtit trycka pasquill, +som före detta aldrig varit hördt, dermed han icke allenast min principal +och dess fru, utan denna familia Gyllenstjernorna med sin grofva +allusion mycket stor skymf tillfogat». Lucidor svarade, att hans +författarenamn utgjorde ingen hänsyftning och vore af många poeter före +honom begagnadt, att han ej tänkt försmäda någon menniska, »derpå han +ville sin ed aflägga, utan allenast sökt med sådana skrifter förkofra +sitt modersspråk». Omsider frågade rätten honom, om någon hade instigerat +honom att skrifva; »ingen menniska, hvarken hög eller låg,» svarade +Lucidor. Croningh slöt dagens förhör med begäran, »att Lars Johansson +måste plikta som en oförskämd kalumniant och äreskämmer». + +Den 13. december var målet åter före, och man ingick nu på +enskildheterna. Croningh fästade sig i sitt klagomål in particulari vid, +att hans principal och dess gemål ej fått deras rätta titlar. Lucidor +invände, att han ej visste så noga alla titlarna, att man i skrift till +kungen blott brukade sätta etc. etc. efteråt, samt att den engelske +ambassadören ej tagit samma sak illa upp. Croningh anmärkte allusionen +med lux de or, och att Gyllenstjernornas namn blifvit i skriften insatt, +»dem till evig men». Lucidor bevisade, att han brukat sin signatur +tillförene, och påstod fortfarande, att han ej menat illa med +Gyllenstjernorna. Croningh framkastade, att Lucidor i skriften talar om +»couleur de ponceau och de feu, sådana färgeband som herren uti 14 dagar +tidt före bröllopet på sin klädedrägt dragit hafver». Lucidor försäkrade +sig aldrig hafva sett Gyllenstjerna eller åtminstone känt igen honom, än +mindre kunnat veta hvad färg han burit, »derpå han ville göra den största +ed». Croningh påstod, att han pasquillerat ridderskapet och adeln medelst +omnämnandet af hårlufvan, lingarärmarne och plymen på hatten. Man ser, +att modet med peruken och den öfriga kostymen à la Ludvig XIV. ännu var +så nytt, att det ej trängt ned till medelklassen. Det var sannolikt ej +utan spe som Lucidor derpå svarade, att han skrifvit om en plym, »som +tidt ligger på strå» och ej står upp i vädret, »hvad som intet till +Gyllenstjerna och andra herrar kan appliceras». Croningh talade om en +»querell», som Gyllenstjerna skulle hafva haft. Lucidor förklarade, att +han ej visste af någon querell, »ehuru väl han vet efter folks tal, hvem +de misstänka för att hafva bestuckit honom», hvilket vore osanning; dock +skulle han nämna sina sagesmän, en tysk student Johan Schaffer, +regementsqvartermästaren Erick Klangh och flera; det skulle hafva varit +grefve Douglas som slagits med Gyllenstjerna. Då Croningh inföll, »att +efter herr Konrad seglat förbi och 'lagt sitt segel neder', så måste han +tillförene varit i sådant qval som Johansson beskrifver» (här var +Croningh oförsigtig nog att antyda orsaken till querellen), svarade +Lucidor knipslugt a simili: »att den som seglar Schyllam och Carybdin +förbi, han kommer ju intet derpå». Tyske studenten Prilwitz var framme +som vittne och berättade om den första bröllopsskriften och de tio +dalerna, hvarefter han gjorde en rolig beskrifning på ett beramadt möte +med Johansson. Han hade träffat honom på Skeppsbron och sagt honom, att +det nu vore tid att skrifva igen; gick derefter till hans herberge, men +värdinnan svarade först att han sof, sedan att han var sjuk, slutligen +»att han vill råka eder på Bron; hvilket intet skedde»; andra dagen gick +han åter till hans logemente och fick se honom igenom fönstret, men +värdinnan sade, att han ej var hemma, utan det var hennes gäster, som +Prilwitz hade sett genom fönstret; »och som han trodde att Lars Johansson +ville göra något allena, gick han bort och gjorde ock något för sig». +Tillfrågad af Croningh, hvarföre han så suspecte velat vara ensam, +svarade den anklagade, att han intet var påklädd. Ransakningen slöts med +att Lucidor företedde de skrifter, der han först begagnat sin signatur +och ej utsatt alla titlar, samt att kapten Fårbus, densamme, som han +bistått vid translaterandet, bevittnade att Lucidor sagt sig vara +olycklig, såsom misstänkt för att hafva blifvit bestucken, samt att han +villfarit hans begäran att gå upp till Konrad Gyllenstjerna och tala godt +för honom. + +Det var förgäfves. Den olycklige fick sitta qvar i sitt fängelse. Pratet +och sqvallret hade nu gått ut öfver staden genom hundratals munnar; +kanske de kungliga personerna sjelfva, som varit med på bröllopet, +deltogo deri, åtminstone kan man tro enkedrottningens karakter om något +sådant. Landshöfdingens vrede uppflammade än mera, och han tog ett steg, +som måste hafva den anklagades fällande till följd. Den 15. december kom +han sjelf in i rätten, utropande, »att han håller Johansson för en +kalumniant och äretjuf, helst som han vetat af någon handel, som mellan +honom och grefve Douglas skall vara förelupen, begärandes att han, Lars +Johansson, må på det högsta blifva afstraffad». För öfrigt upptogs dagen +med att afhöra vittnen, som intet stort kunde meddela. Bergh fick +beskrifva huru han lemnat rimmen till brudgummens page, men nekade sig +hafva läst dem, förrän de presenterades. Croningh frågade, hvad som +menades med slutallusionen på duellen. Johansson svarade, att han hört +både utrikes och här hemma, att för några år sedan en person skjutit sig +ihjäl för ett qvinfolks skull. Klangh nekade sig hafva nämt Douglas som +bestickare. En viss Printz fick vittna, om han sagt till Johansson, »att +de illa tagit upp er skrift, men er kunna de ej stort skada, utan den +lära de knipa, som hafver bestuckit eder» o. s. v. Det framhölls, att +kongl. boktryckaren Niklas Wankijf vid tryckningen »icke heller sagt +eller varnat den anklagade med ringaste ord». Croninghs slutpåstående +lydde, att Johansson må sjelf ansvara för sin tro, att landshöfdingen +hölle gref Douglas suspect, att han uppehållit saken med att åberopa sig +på så många, som ej hafva något synnerligt att berätta, och att han måtte +efter förtjenst blifva straffad. Härmed var det kinkiga förhållandet med +Douglas skjutet åt sidan. Denne behöfde ej ens inställa sig i rätten. + +Handlingarna i målet remitterades till den ärade magistraten, hvars dom +utföll den 10. januari 1670. Skriften frikändes visserligen från att vara +pasquill, »varandes sådant scriptum generale, alludens ad passiones et +vitia hominum in communi, men icke till en eller annan person i +synnerhet; dock, emedan Lars Johansson samma skrift emot kongl. maj:ts +ordning och stadga obedin och med en ofullkomlig herr landshöfdingens +titel, som vid slika tillfällen här i staden brukligt är, låtit +publicera, hvilken också i några stycken befinnes vara förarglig, +offendera honestos aures och bonos mores, gifvandes han sålunda +afundsmenniskom och illviljandom (hvem anar ej här Douglas?) occasionem +calumniandi och andra enfaldiga anledning till hvarjehanda misstankar och +domar, som herr landshöfdingens reputation icke tåla kan eller bör, och +sådant allt på hans heders- och bröllopsdag; ty pröfvar rätten skäligt, +att Lars Johansson för ofvanbemälte excesser, erkannerligen ob +petulantiam, och att han icke förut betänkt hvad snack och tal, oro, +förtret och harm en sådan dikt under så höga och förnämliga brudfolks +namn uppväcka kunde, förutom det han med fängelse hafver pliktat, må +hålla sig från denna stadens societet och gemenskap på år och dag med +förmaning att han emellertid anlägger sina gåfvor, ingenium, studier och +förfarenhet till Guds ära, sin nästas uppbyggelse och sin egen heders +uppkomst och förkofring». Den högättade Douglas gick fri, den stackars +poeten var qväst. Så många af de tryckta exemplaren, som kunde +öfverkommas, blefvo förstörda. Ja, ännu efter många år, och när begge +makarna redan voro döda, var slägtens vrede och tidens ömtålighet så +stor, att vid utgifvandet af Lucidors samlade skrifter hela arket B, som +innehöll detta giljareqval, reklamerades af en grefve Gyllenstjerna, »och +detta ark togs ur alla exemplar af boken och bars hem till honom, +hvarefter hans grefvinna ej nöjde sig, förrän hon sjelf fick stå och se +uppå huru en kammarbetjent kastade dem på elden». Man har derföre trott, +att de få ark, som nu finnas qvar, antingen äro för andra gången upplagda +eller snarare att de innehålla ett helt annat eller förändradt arbete med +samma öfverskrift; men det har nu blifvit ådagalagdt att vi ännu ega qvar +några exemplar af den gamla sången, hvilka i hemlighet blifvit bibehållna +och nu äro nedsmutsade af de många händer, som handterat dem. Arket B har +dock, enligt Klemmings anteckningar, i några få exemplar blifvit omtryckt +1707, men detta omtryck är ännu sällsyntare än originalen.--Var det +förlikningsvilkor, beräkning eller högsinnad hämd, att, då Konrad +Gyllenstjernas maka redan halftannat år derefter dog i barnsäng, Lucidor +under namn af _Philaretus der tugendliebende_ egnade hennes stoft ett +längre griftqväde på tyska, der också alla titlarne stå utsatta? + +Sådant slut fick Lucidors debut i Stockholm. Han var bemärkt på ett helt +olika sätt än han väntat. Några dagar efter bröllopet fick han vandra i +fängelse och satt der in på det nya året. En mäktig adelsslägt skulle +göra allt för att skada honom. Ingen inflytelserik beskyddare hade visat +sig. Den oundvikliga fattigdomens magra gestalt reste sig framför honom. +Han synes dock ej hafva tagit saken för hårdt. Ty ur djupet af hans häkte +hördes den visa, som, ehuru den först senare i blott tolf exemplar +trycktes af hans ifrige beundrare, erkebiskop Erik Benzelius, dock genast +gick ut öfver hela landet som en folksång och bibehöll sig på folkets +läppar nästan till våra tider: + + »Skulle jag sörja, då vore jag tokot, + Fast än det ginge mig aldrig så slätt. + Lyckan min kan fulla synas gå krokot,-- + Vakta på tiden, hon lär full gå rätt. + All verlden älskar ju hvad som är brokot, + Mången måst' liva som ej äter skrätt[24]. + + Olyckan vexlar ju lika med lyckan, + Allt, hvad begynsel har, ändas en gång. + Drucken man hafver ej allestäd's hickan. + Lust följer gråten, gråt ändas i sång. + Den, som på sanningen pekar med stickan, + Kan lel lätt falla från sanningens spång. + + -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- + + Ty skall mitt blod och mod osorgsna vara; + Lasse räds hvarken hat, afvund ell' tvång. + Ingen törs göra mer än han kan svara. + Rätt måst' trots orätten hafva sin gång. + Fly med flit, hvem som kan, slik olycksfara! + Fängsel gör längsel, när lyckan är vrång. + + Tänk, min vän, att man för den skull mått' liva + Lustig, fast om det är mot ens behag. + Lyckan hon vandlar sig, kan sällan blifva; + Hvadan hon kom i går, går hon i dag. + Ty har jag hoppet, I lär en gång skrifva + Att I, olycklig, är lustig som jag.» + +Lucidors senaste biograf, litteratören Schöldström, har velat anse denna +hårda fångenskap som brytningen i hans lif. Vi finna honom dock framgent +vara anlitad af riksråd och andra betydande personer. Domen häntyder ej +heller på någon annan förbrytelse än obetänksamhet och oförsynthet. Sjelf +har han aldrig visat någon ömtålighet deröfver eller ens dröjt vid detta +minne. Han synes ej hafva blifvit vidare förföljd af Gyllenstjernorna; +tvärt om, en af dem bestälde senare en grafsång af honom. På samma sätt +har man förut tillagt historien om Magdalena Sjöblad en afgörande +betydelse i hans utveckling. Vi bekänna, att vi, efter hvad skaldens +flyktiga karakter gifver vid handen, ej kunna tro på någon som helst +brytning i hans lif. Orsakerna till hans följande lefnadsbana hade redan +börjat yppa sig så småningom, och långt ifrån att taga sin tillflykt till +något visst tidsmoment, tro vi att man ur inre och djupare, ur hela arten +af hans verldsåskådning framgående grunder bör söka nyckeln till hans +tragiska öde. + +Emellertid var nu Lucidor på ett år förvisad från hufvudstaden. Också +hafva vi ingenting af hans lyra under denna tidrymd. Omöjligt är att +säga, hvarest eller hvarmed han uppehållit sig. Vistades han i Mariestad +som biträde åt en landssekreter Simonsson, med hvars familj han efteråt +är nära bekant, eller fick han hjelp af Wrangel, kanske af +rikskansleren-mäcenaten, hvars hofpredikant, Carlberg, var hans gode +vän och tog engelska lektioner af honom? Nyårsdagen 1671 uppvaktade +han magistraten i Stockholm med en nyårsönskan, som vanligt på flera +språk, under namn af den _dråplige skrifmästaren Johan Paul Hoffman_. +På latinsk prosa (den enda prosa, som vi ega af honom) tilltalade han +rättens ledamöter: »Jag hänger vid edert ädelmods altare denna lilla +tafla, som ej är inhuggen i metall, utan endast prentad så godt min +handskicklighet tillåtit; jag hoppas att den skall blifva en af ert +ädelmod väl upptagen, dock eder ovärdig skänk, om I blott besinnen att +intet bättre kan gifvas än den skrifna bokstafven. Ty skrifkonsten har +för oss uppenbarat den Allrahögstes rådslag, verk och gerningar; den +är minnets stöd, dygdens vältalare, evighetens minnesmärke; om man +förstör den, upphäfver man all lärdom och nedstörtar verlden i sin +första okunnighets kaos.» Meningen var väl att rekommendera sig till någon +tjenst, på samma gång han framlade en språkkunskap, mäktig en +hufvudstads vidsträckta förbindelser. Han har också en tid innehaft en +slags skrifvare- eller sekreteraresyssla. Derunder har han ej mycken +ledighet öfver till rimmeri. Han sjunger blott en gång »villigst» under +namn af _Theophilander den dödlige och odödlige_ vid den välborna +jungfrun Elisabet Strijks graf. Ty här är det en på skönhet, ungdom, +samhällsställning, förstånd och hjerta lika rikt begåfvad flicka, +hvars bortgång midt under lifvets och årets sommardagar höjer hans språk +till en ännu i dag mäktigt verkande inspiration. Hans samtid beundrade +allmänt denna sång. Men enligt vissa initialer från början af 1672, J. +P. A. & M. S. (Johansson, privatus artis et martis studiosus), har han +ej ens året till ända förestått sin skrifvarebefattning, utan återgått +till sitt förra osäkra privatlif, ja, önskat sig ut i krig. Hvad har då +händt? Har han så snart tröttnat vid sin syssla, och hur har han +blifvit af med den? Nu blifva bröllops- och begrafningsrimmen allt +tätare, slarfvigare och likgiltigare; man ser att han af nöden drifvits +att skrifva dem »i högsta hast» och för dagligt bröd. Vi stå vid den +period, som enligt det allmänna föreställningssättet anger Lucidors +förnedring. + + * * * * * + +I sanning hårda äro de omdömen, som samtid och efterverld fält om hans +lif. »Han skall hafva uppehållit sig nästan blott på källare och +jungfruhus.» Gezelius säger, att han varit utan annan beställning än att +skrifva vers, lefva i hunger och dö i elände. Lidén yttrar, att han skref +nästan allt på Anakreons sed inter pocula, och att sådana ex tempore +framkastade verser genast lemnades utan den minsta beröring af +författarens granskning eller polering till pressen. Sondén talar om hans +våldsamma, vilda, af inga regler bundna lif, kommer att tänka på +Stjernhjelm i anseende till bådas antika seder att vara nöjda med litet +och sig sjelfva nog; men dock hvilken skilnad, utbrister han: »han är den +senare olik till den grad, att man med begagnande af Platos bekanta +uttryck om Diogenes[25] med all rätt kan kalla honom den rasande +Stjernhjelm». Wieselgren påstår, att af den med goda qvaliteter försedde +ynglingen uppstod en förfallen student, som i Stockholm födde sig såsom +griftpoet och gratulant vid bröllop och dylikt, samt att han står som ett +ypperligt bevis på går-an-teorins värde. Till och med den milde Atterbom +skrifver »poet, vagabund, mördad på en källare» och erkänner att han +egentligen ämnade affärda honom helt kort. »Men den bleka och blodiga +ynglingavålnaden kan ej på nära håll betraktas utan att gripa hjertat med +sällsam dragning.» Det är ej under, att han sålunda, först af dem som +genomögnat hans ovårdade dikter och sedan af hela hopen af eftersägare, +blifvit betraktad som en förolyckad sälle med det sämsta umgänge, rå och +utsväfvande till sina seder, utfattig och sluskig till bostad och +klädedrägt. + +Vi erkänna, att äfven vi hafva svårt att så skiljas från hans bild, men +af ett annat skäl. Ty då han hos den store vitterhetstecknaren +företrädesvis uppväcker ett romantiskt intresse, ingifver han oss, som ej +längre äro belåtna med romantikens obestämda fjerran, ett rent +psykologiskt. Dessutom är sakens utredande äfven för fosterlandet af stor +vigt, ty det gäller ingenting mindre, än om en af de intressantaste +personligheterna inom vår litteratur endast varit ett förfallet och +dåligt subjekt. Vi veta väl, att hvarje litteratur i sin födslovånda eger +sina mer eller mindre berättigade martyrer, hvilkas öden äro lärorika för +kommande slägten och, der stora gåfvor finnas, äfven rörande för hjertat. +Lucidor ligger nu för oss i sina skrifter. Vi skola således noga granska, +ty det kan ju hända att föregående granskningar varit oriktiga. Vi skola +likaledes beakta den tid och de förhållanden, hvaruti han lefde. Men vi +höra ej till dem, som endast söka rentvå, lemnande åskådaren en fadd bild +af konstladt ljus och förminskade skuggor. Dertill tro vi för fast på +menniskoandens sjelftillräcklighet att föra sin egen talan. Den har flera +vägar än dem, hvarpå ett kallt omdöme förmår följa den. Vi skola icke +frikänna, icke heller fördöma, ty hvarken det ena eller det andra +nedtränger till själens grund; vi skola blott söka förstå, öfvertygade +om att man på denna rätta medelväg bäst hinner till det gemensamma målet, +sanningen. + +Först måste vi anmärka, att i de äldsta uttalanden om Lucidor råder en +hätskhet i ordalagen, som uppväcker misstro till deras opartiskhet. Hela +den litterära kritiken var äfven inkräktad af presterna, som i intet +tidehvarf hyst så ensidiga ståndsfördomar som just i detta. De förföljde +en Matthiæ och Terserus; de ville vid universitetet förbjuda den +kartesianska filosofin. För sin kraftfulla religiositet förbisågo de +alldeles poesins sjelfständiga rättigheter. Så vida den ej stälde sig +till didaktikens och religionens tjenst, var den en öfverloppsgerning, om +hvars oskadlighet det kunde vara tu tal. Så uppstodo så många tråkiga +volymer af kyrklig poesi utan minsta gnista till inspiration, och deras +mönster är sjelfva Spegel, som skref så förträffliga psalmer, men genom +sitt öfriga andliga rimkram både bragt andra till sömn och sjelf »snarkat +på den svenska parnassen». Huru skulle då, när poetens yrke var +misstänkt, Lucidors verldsåskådning och lif bedömas af detta klerus, som +ville hafva hela landets lärdom i sina händer. Och en dylik åsigt +bibehöll sig länge. Den, som ej var annat än en skald, betraktades af +ortodoxin med misstroende. I bästa fall nöjde man sig med, att om denna +besynnerliga menniska utsprida en mängd anekdoter. Derefter lade hvar och +en sin lilla kommentar till den ursprungliga historien. Huru många +historier har man ej hört om Bellman! På samma sätt säger Lidén, som +bedömer Lucidor mildt, att »många rykten gingo om honom i svang, några +rätt artiga, men också andra löjliga och rent af otroliga». Vi måste +således noga sofra dessa misstänkta källor. En annan nödvändighet blir, +att rätt fatta sederna och tänkesätten omkring honom. För att bedöma en +ovanligare menniska är det godt att göra sig bekant med olika tider. Ty +dels behöfva vi förstå hans tid för att förstå omständigheter i hans lif, +som vår tid ej skulle riktigt uppfatta, dels hjelper oss vår egen tids +längre framåtskridna odling att begripa honom i de drag, der hans tid ej +kunde begripa honom. Vi skola betrakta Lucidors sak ur begge +synpunkterna. + +Det omedelbaraste intrycket vid genomläsandet af Lucidors +tillfällighetspoem är deras opassande språk och ovårdade stil. Att de äro +skrifna på medelklassens hvardagsspråk och ej enligt ett konstnärligt +manér, är icke ensamt nog att förklara det. Vi måste veta att tidens +samtalston verkligen var sådan. Man läse blott hur en Runius, +visserligen Lucidor underlägsen i sångargåfva och karakter, behandlar +äfven allvarsamma ämnen. Det heter t. ex. i ett griftqväde vid +beskrifningen om en mottagning af Gud i himmelriket: »En annan blef +tillbaka stött och uppå näsan knäppt.» Han umgicks dock hela sitt lif i +riksrådet grefve Strombergs hus. Sjelfva Stjernhjelm, som syntes på +hofvet och konverserade med Kristina, har öfverlemnat en den +slipprigaste gåta »till alla vackra damer». Lucidor gör sammaledes +»till alla kysksinte och dygdälskande mör». Man begagnade gerna gåtan för +att framkalla fruntimmernas gissning och rodnad. Atterbom säger härom: +»Sällskapslifvets tänkesätt lär den tiden varit, att, när man var +nogräknad med gerningarna, behöfde man ej vara det så särdeles med +orden, åtminstone ej med poetens ord.» Hvad det ovårdade språket +beträffar, måste vi besinna, att vi nu för våra kritiska ögon hafva +stycken, som Lucidor kanske aldrig ämnade för efterverlden. Så finnes ett, +som han hoprafsade på en krog i beskänkt och förslöadt tillstånd:-- + + »Men jag ber om tillgift, + Ty pennan intet duger. + Tron I't ej, läs min skrift + Och sen, att jag ej ljuger! + Här bullrar Bacchus' folk, + Och om I tron mig sann, + Så finnes mången holk[26], + Som rimlust störa kan. + + -- -- -- -- -- -- -- + Jag tänkt att skrifva, hvad + Här händer och är händ', + Att göra laget glad; + Men hugen går förvänd.... + Den rike Mogul var + Uti min penn' och tankar, + Och hvad som Kina har. + Men pennan kastar ankar, + Förty mitt bleka bläck + Ej tal-likt flyter fram, + Och tiden med har 'bräck, + Och jag sjelf räds för bann.» Etc. + +Icke kunde det vara hans mening, att ett dylikt snillefoster skulle läsas +efter två århundraden. Och så har han troligtvis i hast skrifvit månget +stycke, som blott var beräknadt för tillfället, men som nu qvarstår i +samlingen. Huru många underhaltiga visor kunna ej äfven stora författare +i våra dagar hafva tillagat, men de förstöras sedan de roat för stunden. +Och med huru stor försigtighet och sorgfällighet granska de ej sina +dikter, förrän de lemna dem åt pressen och kritiken. Och likväl klagar +man öfver för vidlyftiga upplagor af allmänt erkända skalder. Men på den +tiden tryckte man genast hvarje tillfällighetsrim och utspridde det kring +land och rike, glad öfver att se det motspänstiga svenska språket +omformadt till någorlunda rim och meter. Och sedermera uppsöktes af en +utgifvare efter författarens död alla dessa lappar och öfverlemnades +såsom hans samlade skrifter åt efterverlden. + +De utgjordes då till största delen af bröllops- och begrafningsverser, +hvaremot kristningar ej ansågos af den betydelse, att de kunde fordra en +poetisk utsmyckning. Och dessa tillfällighetsdikter förekomma ej mera hos +Lucidor än hos andra författare från den tiden. Columbus, som säkerligen +höll mycket på en skalds värde, har skrifvit sexton dylika, hans latinska +verser till enskilda personer oberäknade. Nu skulle det anses som en skam +för en verklig skald att förslösa sin talang på sådana stundens foster af +för honom likgiltig anledning, och som ej mindre skam för en bildad +person att göra sådana beställningar, ty man har insett poesins väsen. +Men då var den ännu en tjenarinna åt andra intressen, och det föll aldrig +hvarken riksråd eller enskilda in, att den unga skaldekonsten kunde +förnedras och bringas på afvägar genom att fira deras glädje eller +aflidna anhörigas värde. Tvärt om fördes dessa alster genast till +pressen och lästes med förvåning och bifall af många, som hvarken känt +eller vetat af de förevigade personerna. Dessutom måste vi besinna, +hvilken omätligare betydelse ett bröllop och en begrafning då hade mot +nu. Det var nästan hela omvexlingen i det af små förhållanden bundna +lifvet. Allt skulle i evighet hafva förblifvit sig lika, om man ej egt +bröllopsglädjen inom slägterna och liktågen på gatorna. Hufvudstaden var +ej heller då för stor för att ej hafva reda på förnämligare händelser af +dylik art och intressera sig derför. Men märkvärdigt förefaller det oss, +att man hyste så ringa intresse för publika saker. Hvart stånd skötte +sina åligganden och brydde sig ej om de andras. Och Sverige var ej då +inveckladt i några yttre jätteföretag eller inre brytningar, som kunde +bemäktiga sig sinnena och sätta lyrans strängar i rörelse. Förunderligt +litet har också Lucidor, som för hela medelklassens talan, sysselsatt sig +med sin tids märkbarare öden. Han brukade dockt roligtvis genomögna de +»Ordinarii Post-Tijdender» på två qvartblad, som hvarje onsdag utkommo +från Meurers och Wankijfs tryckerier. Ja, sista året af hans lif började +»Svenska Mercurius» två gånger i veckan, måndag och onsdag, tryckas hos +Wankijf. Sommaren 1672 hade Ludvig XIVs arméer, ända till 100,000 man +starka, öfversvämmat Holland. Det var en verldshändelse, som hotade att +upphäfva hela den gamla ordningen i Europa. I ett stycke, »Den simmande +postiljon», omtalar då Lucidor för vännerna i Falun, hvad han sett i +avisorna eller gazetten, att, när man i Frankrike vill ha en knekt eller +ryttare, de skaka ner honom strax ur somliga trän, som slika frukter bär, +att i hvart hus i Utrecht äro fransoser[27], att man på +Rheinströmsgränsen lagt 12,000 tyska män, som all ond lust afvärja med +piller utaf bly, att man i England gifver mest akt på flottan, att +Danmark sitter stilla och ynkar att det går somliga illa, att i Stockholm +den ene gifter sig och den andre dör. På ett annat ställe nämnes, att de +kanstöpa om hvem är bäst, polack eller turk, som då lågo i krig mot +hvarandra. Intet ord om tilldragelserna hemma. Intet om Stjernhjelms död +den 22. april 1672, hvarigenom utsigterna för den svenska litteraturen +förändrades; intet om det tre veckors långa gästabudet och lustlägret på +Ladugårdsgärdet i augusti--september, hvilka väl beskådades af +hufvudstadens alla innevånare; intet om riksdagen och den unge konungens +tillträde till regeringen den 18. december samma år; intet om hans +eriksgata 1673; ingenting om trolldomsväsendet. Så litet bekymrade man +sig då om det offentliga lifvet. Censuren var sträng. Vår tidningspress +med sin granskning skulle hafva betraktats som ett oerhördt politiskt +brott. Men hvilken prakt och ståt utvecklades ej i stället vid en +begrafning! Hvilken lång procession, hvilka sorgefanor och draperier, som +klädde hela templet i svart, samt prydliga liktal i kyrkorna, dit tåget +alltid begaf sig! Klockorna ringde på en gång från de sju förnämsta +kyrkorna och utbredde sin gälla sorgeton öfver hela staden. En begrafning +uppslukade en liten förmögenhet. Bibliotekarien Klemming har +offentliggjort ett utgiftskonto från vicepresidenten Gyllenankars +jordfärd 1696, en man, som hvarken till börd eller embete var en bland de +högsta. Summan uppgår till 6,174 daler. Kostnaden och ståten beräknades +noga efter rangen. Krigsrådet och preses i antiqvitetskollegium, +Stjernhjelms lik fick stå obegrafvet ofvan jord i öfver två år, tills +medel hunno hopsamlas för hans anständiga begrafning. Sådana dröjsmål +inträffade ofta; man balsamerade kroppen. Riksråd undskylde sig för +uteblifvande från rådskammaren med, att de måste följa en meriterad man +till grafven. En tvist om lederna i en likprocession bidrog till att +framkalla den första rangordning i Sverige. En mans jordfärd var i +sjelfva verket en slutmanifestation af hans hela lif och verksamhet i +samhället.--På samma sätt hade då, när umgängeslifvet var så litet +utveckladt, och inga offentliga nöjen funnos att tillgå, bröllopen en +långt större betydenhet än nu. De starka slägtbanden gjorde sitt till. En +stor hop ungdom och äldre funno sig för en gång tillsammans. Borden +dignade af fat och stop; sedan gick man till danssalen och musikanterna. +Den mäktiga kyrkans ceremonier förhöjde än ytterligare den tidens, nu +länge sedan förgätna fröjder. Verser voro der lika nödvändiga, som de nu +äro det för brudtärnorna. Det ansågs ej ovärdigt en pindarisk lyra att +nalkas dessa lysande högtidligheter. Och den bestälde poeten tog utan +skam emot det guld, som var sångarens lön. + +Ett annat bruk, som stöter våra seder, var, att poeten ibland ödmjukligen +presenterade en skrift till någon hög person och af honom emottog en +uppmuntran och penninggåfva. Nu, i våra jemlikhetens tider, skulle detta +anses som att man utsläppt sånggudinnorna på tiggeri. Huru stora franska +snillen hafva dock ej annorlunda uppvaktat Richelieu eller Ludvig! Ty det +fanns ingen annan publik att vända sig till. Medelklassen förstod ej att +värdera musernas fria lekar, och ädlingens penningskänk var den tidens +författararvode. Aristokratin stod då så högt, att det föll ingen poet in +att anse sig förolämpad af dess beskydd. Och det är en ej ringa förtjenst +hos denna aristokrati, hvars karakter då var fullt vuxen dess anspråk, +att hafva tagit den unga poesin i sin tjenst, tills den hann växa till +och gå på egna fötter. Hvart tidehvarf har sina seder och hederssaker. +Sextonhundratalets ömtålighet, så stor på andra områden, var ej riktad åt +det hållet. Om derföre någon annan än de store ville härma dem och +belönade Lucidor för ett framräckt poem, behöfde han ej i sina samtidas +ögon blifva förringad af en dylik transaktion. + +Låtom oss nu öfvergå till hans skrifter. 22 bröllopsqväden och 38 +grafsånger ega vi inalles qvar efter honom. De äro för alla slags +personer i samhället från högadeln till bondesonen, riksråd, generaler, +amiraler, högre och lägre embetsmän (»kongl. maj:ts tromän och +trotjenare»), faktorer, handelsmän, handtverkare och deras qvinnor. De +beröra alla slags åldrar från den orkeslöse gubben till det för tidigt +bortryckta barnet. De skrefvos ej blott för Stockholm och dess närmaste +landsbygd. På eget bevåg eller på beställning skickar han dem till Falun, +Arboga, Örebro, Norrköping, Mariestad, Jönköping. Flera af dem skrefvos +till en och samma familj och af olika anledning, glädje eller sorg. Så +har den Gyllenstjernska ätten fått ända till fyra poem. Två gånger +blomsterströr han mans och hustrus liktidiga graf. Han har besjungit +samma personers bröllop och död. Syster och bror, far och son hafva fått +sin bröllopslyckönskan eller sitt griftqväde. Det ser ibland ut, som om +en föregående frikostighet framkallat författarens uppvaktning vid ett +senare tillfälle. Någon gång har han diktat för en annans räkning. De +namn, han dervid gifver sig, äro högst omvexlande. Mest begagnar han sin +poetiska signatur _Lucidor den olycklige_ (sexton gånger), dernäst sitt +eget namn _Lasse Johansson_ (åtta gånger), dessa båda vid mer förnäma +eller högtidliga tillfällen. För sina närmare bekanta af lika +samhällsställning kallar han sig _vän_ (sju gånger). Enstaka förekomma +andra efter omständigheterna afpassade författarenamn, såsom _Clarimond +den semperlustige_ och _Cupidos Geheimschreiber Amintor_, _Postmästaren +eller åhöraren i Parnasso_, _Silvanus_, _En lapp_, _En jägare_, _Den som +kunde bäst läsa i bröllopslaget_, _Den som skref, En medsörjande_ m. fl.; +slutligen mer eller mindre besynnerliga initialer, t. ex. _A. et M. A._ +(artis et Martis auctor?), _Alla jungfrurs träL I Sommar_ (Lars +JohansSon), _Den som har bekymmer intE Lite_ (Er Lasse?), _Johan Elasson_ +(omkastade bokstäfver för Lasse Johansson) o. s. v. Men nästan alla, huru +de än må vara undertecknade, äro tillkomna »i hast», »i all som största +hast», »i flygande hast». Det är i sanning en uttrycklig förklaring att +de äro tillfällighetspoem. + +Man har sagt att Lucidor under de senaste åren endast skrifvit för bröd +och betalning. Om vi nogare se efter öfverskrifterna, tål dock detta +påstående en betydlig afprutning. De stycken, som betecknas med orden +»efter begäran», »pligtskyldigst», »efter behag», »viljefärdigst», +»välvilligt»[28], äro endast tjugoen. Bland dem finnes ett vid +riksrådet och fältmarskalken, friherre Lorenz v. d. Lindes bår, kalladt +»Den rätta adels dygdeväg»; ett vid riks- och kanslirådet Mattias +Björnklos grift, han, som från simpel mjölnarson blef en af rikets +inflytelserikaste herrar, var den djupast invigde i Karl Gustafs +diplomati och vågade i rådet trotsa sjelfva de la Gardies makt; ett vid +kongl. stallmästaren Reutercrantzs bröllop, hvilken då fruktades såsom +stående högst i den unge konungens ynnest; ett vid den åttaårige friherre +Axel Gyllenstjernas begrafning. Vi se att både förtjenst, makt och förnäm +börd ej tvekade att uppsöka Lucidors penna. Andra stycken åter hafva väl +af honom sjelf blifvit underdånigst framlemnade och belönade. Detta veta +vi bestämdt hafva skett för de båda bröderna Gyllenstjerna, de engelska +sändebuden lord Howard och Henry Coventry, kanske också, för riksrådet +grefve Tott vid hans hustrus död, för aflidna riksrådet, öfvermaskalken +och lagmannen, grefve Oxenstjernas och hans frus arfvingar, för +riksstallmästaren grefve Torstensson vid hans lilla dotters död, för den +i Holland födde rådman Pötter, som ordnat den 1668 af ständerna +öfvertagna banken och derför adlades till Lilienhoff, hvarvid Lucidor för +honom upptände en »Ehrenfackel» o. s. v. Antalet af dessa presenterade +skrifvelser skulle bli ungefär tio. Vi vilja ej heller förneka, att af de +öfriga poemen, fastän titelbladen ingenting upplysa derom, åtskilliga +dels kunnat vara indirekta böneskrifter, dels blifvit bestälda och +betalade. Men en hel mängd andra förekomma till umgängesvänner och +bekanta, hvilka blott hans egen tacksamhet eller välvilja dikterat. +Muntert skämtande, infinner han sig sjelf eller åtminstone hans lyra vid +deras bröllop. Om det för sig går på andra trakter, sänder han dem +lyckönskningsverser med posten, äfven om han sjelf ej är glad. Vid deras +förluster af anhöriga sjunger han ett vänskapens och tröstens ord. +Rörande är en »Sorgesuck och trösttal», som han affattat till handelsman +Andersens små barn. Det yngsta af dem hade redan genom sin födsel kostat +modern lifvet. Fadern hade rest med dem till Sala och insjuknade efter +återkomsten, medan de vistades der. Han hade skrifvit att de skulle +hemsändas till hans dödsbädd, men de hunno ej förr inom Stockholms tull, +än de fingo höra att deras »far-kär låg på bår». Nu låter skalden de +föräldralösa små utgjuta sin jemmer, och den döde från sin himmel +uppmuntra dem. Betyda ej de här använda initialerna _J. B._ Johansson +broder? I dylika tillgifvenhetssånger kallar han sig _En välönskande +eller välmenande vän_ och tillägger ibland ytterligare »enfaldeligen, +dock välment». + +Men allra mest äro dessa senare poemer dyrbara för oss derföre, att vi +genom dem kunna kasta en blick in i skaldens umgängeslif och +bekantskaper. Det förundrar oss att man hittills så litet brytt sig om +att granska dem i denna afsigt. De äro emellertid bestämdt afskilda +redan till titeln från de öfriga, så att ingen tvekan om deras rätta +betydelse kan uppkomma. I allmänhet i akt tager han mycket noga sin tids +fordringar om rangskilnad. Rådhusrättens varning har ej gått förlorad. +Till de anseddare heter det »högst lyckosälla prydliga vignings- och +brudlöftesdag», de ringare få nöja sig med »gladrike vigseldag», +»hederligen sammanvigdes». Likaså förändrar sig tonen från »i hög, förnäm +heder- och folkrikt likföljes närvaro» till »välprydde jordsättningsdag» +eller »kristhedersamme jordsättning». Vi kunna då lätt finna, hvilka han +nalkas på ett förtroligare och väntrefligare sätt. Hit hör hans »väna +vän», den förr nämde Carlberg, hof- eller huspredikant hos rikskansleren +de la Gardie, och som snart fick pastorat i Vermland. Men betecknande äro +hans täta förbindelser med bergslagsbygden och lilla tullens tjenstemän. +Vi få ihågkomma, att bergslagens jern och andra produkter då mottogos af +de senare i Stockholm. Så har han, utom allt annat, sommaren 1672 +besjungit fyra bröllop, som stå med den trakten i sammanhang. Det är en +Schaey eller Shay, fransman eller vallon till börden, hvars fader var +kronans faktor öfver Jäders bruk och tillika dref köpenskap i Arboga, +hvilken lemnade hufvudstaden för att gifta sig och bosätta sig uppe i +landet. Denne var hans vän, och skalden tänkte en gång fira hans +förstföddes ankomst till verlden, han »tänkt' en lagerqvist kring vaggan +till att linda», då han helt oförmodadt fick ett bref från vännen, att +hans fader hade aflidit, så att det blir en sorgesång i stället. Det är +en Trotzig, borgmästare i Falun och en af ständernas förste +bankofullmäktige 1668, som blef kronans inspektor öfver kopparräntan och +från Dalarne öfverflyttade till hufvudstaden och gifte sig der, då vännen +Johansson uppvaktade honom med ett bröllopsqväde. En annan vän var +handelsmannen Brandberg, också från Dalarne, hvars både giftermål och två +år derefter följande död i Stockholm han firar. En uppbördsman vid +Stockholms tolag, Zelin, helsades af skalden, då han ingick ett +förståndigt äktenskap med en duglig qvinna af allmogebörd, som tyckes +hafva födt sig som ljusstöperska. Vid en köpman Classons bröllop var han +närvarande och deklamerade verser, såsom »den som bäst kunde läsa i +bröllopslaget». Med en rådman, vid namn Myrman, och en ålderman för +snörmakareskrået, Tehedt, umgicks han äfven. Utom af faktorer och +handelsmän utgjordes hans sällskap af jurister. Hos en Simonsson, +landssekreterare i Skaraborgs län och gift med borgmästarens i Mariestad +dotter, är han »gammal i gården». Vid kansliförvandten Stamms bröllop är +han med, utklädd till lapp-spåman, går rundt om gästabudsbordet och +skämtar med de sjutton flickorna. Med notarien i reduktionskollegium +Graan har han likaledes stått i förbindelse. Och de sista stunderna af +sitt lif finna vi honom i sällskap med en kapten och en löjtnant samt en +vice häradshöfding, Furubom. Hur går det nu med påståendet om hans dåliga +umgänge? Att en och annan af de ofvan uppräknade (Carlberg, som kastades +i fängelse för en obevislig och ärerörig anklagelse, och Furubom, som i +tjensten gjorde sig skyldig till försnillning) sedermera betedde sig +illa, kan väl ej skada Lucidors rykte. Ty han har aldrig blifvit beskylld +för andra fel än dem, som skadat honom sjelf, och litet hvar vet af +erfarenhet, huru fordoms bekanta kunna förändras och förfalla. Ej heller +hjelper det att antaga, att han i egenskap af poet fått umgås med +personer, som underhöllo, roade sig åt och för öfrigt ringaktade honom, +ty hans stolta och häftiga lynne var ej skapadt för en sådan roll, och +hans språk till dem bär ej minsta spår af ett nesligt beroende. Men +visserligen må den hafva varit välkommen gäst i ett gladt lag, som kunde +skrifva och sjunga dertill: + + »Kom', käre bröder, kom' + Och låt' oss denna dag + Dricka friskt i detta lag, + Uti lust och behag + Drifva bort hjertegnag'. + Så låt' glasen gå rundtom!» Etc. + +Det har blifvit en allmän tro, att Lucidor varit en drinkare. En af +orsakerna dertill är väl den, att man visste att han, yrkes- och hemlös, +lefde ute på offentliga ställen. Men hvarför har man då ej lika lätt +påstått honom hafva varit en qvinnoförförare? Man har sett verser, +skrifna af honom under rusets inflytelse. Men om en strängare granskning +egt rum, och ej utgifvaren utan urskiljning låtit trycka allt, skulle han +för oss äfven hafva blifvit mindre drinkare. Att han vid bröllop tog till +bästa, deri handlade han ju i likhet med de öfriga gästerna och hela sin +samtid, men då alla de andra personerna nu äro fullt förgätna, hafva åter +hans för stunden hopsatta verser bibehållits och fått anklaga honom ensam +inför efterverlden. En annan anledning till det dåliga ryktet är titeln +på ett hans arbete, »Lucida intervalla». Man har trott, att den hänvisade +på några ljusa ögonblick mellan ett i sus och dus tillbragt lif. Men +ingen särskildt antydan härpå kan den finna, som uppmärksamt och +fördomsfritt genomläser nämda titel i dess helhet, utan blott den vanliga +förmaningen att tänka någon gång allvarligt på döden midt under dagens +mångahanda bestyr. För öfrigt är den enligt tidens sed en smaklös +allusion på namnet Lucidor. Han har skrifvit dryckessånger; de äro blott +två bland sexton andra visor. Äfven skref han ju psalmer. Men till och +med dessa har man begagnat emot honom; man har härledt deras patos från +ångern öfver ett liderligt lefnadssätt. Det bevisar föga kännedom om +arten af hans egendomliga snille, att antaga en sådan bevekelsegrund till +deras författande, och föga tacksamhet mot skalden, att angripa honom +just med det skönaste som han lemnat oss i arf. Columbus, som sagt oss så +mycket om honom, har dock ej nämnt det minsta ord om dryckenskap. I ett +griftqväde, der Lucidor sysselsätter sig med menniskors olika passioner +och vandel, börjar han deras beskrifning så: + + »En söker konst och lust på botten uti kannan + Och tror sig vara klok, men vinet är i pannan. + Så snart det dimmar ut, är han en dum're gäck + Än en arkadisk häst, som dricker ur en bäck.». + +Visserligen kan man skrifva bättre än man handlar. Men är det antagligt, +att skalden vågat i en offentlig grafskrift gifva sig sjelf en sådan +dementi? Ingen af de anekdoter, hvarmed man efteråt utstyrt honom, talar +om Bacchus, och senare omdömen komma från ett fiendtligt och misstänkt +håll. Det har varit oss obehagligt att ingå i dylika detaljer, men vi +hafva ansett det nödvändigt för Lucidors minne och förklara således, att +inga giltiga bevis kunna uppletas för att han varit en slaf under +dryckenskapslasten. Han har blott betett sig så, som en glad fest och +tidehvarfvets burleska seder inom hans kretsar gjorde ursäktligt. + +Dock få vi ej mäta den tidens samhällslager efter vår måttstock. +Klasserna voro då skarpt afsöndrade, när de nu öfvergå i hvarandra. Då +fanns ej denna mäktiga medelklass, som nu dragit bildningen, rikedomen +och makten till sig. En nutidens grosshandlare eller brukspatron skulle +ej förstå den simple handelsman, som sjelf stod i sitt trånga och illa +luktande kyffe till bod, eller den inspektor öfver statens bruk och +räntor, som hörde till Lucidors umgängeskrets. Endast när de blifvit rika +och förvärfvat sig allmännare anseende bland sina likar, upphöjdes de +till rådmän. En nutidens militär, som är sällskapslifvets och balernas +riddare, skulle lika litet kunna jemföras med sextonhundratalets löjtnant +eller fänrik, hvilken aldrig kunde styra sitt lynne och ständigt var +invecklad i blodiga gräl. Och nutidens unga damer af den högre +bourgeoisin skulle ej vilja erkänna den Sissla eller Malen, som aldrig +lemnat hemmet, som knappt kunde läsa innantill och alldeles icke kunde +skrifva en läslig rad, som förgäfves låtsade sig misstycka männens råa +skämt, och som i de förmögnare husen skötte om matskåpet och +bränvinsstopet samt dess emellan sqvallrade och tisslade med sina +leksystrar. Blifna fruar, ställde de sig ofta vid fönsterna eller +portarna och gjorde spefulla anmärkningar om de förbigående karlarna. Men +dessa skaldens bekanta, hvilkas seder han skildrar, voro den tidens +medelklass. Och det språk han begagnar är en trogen bild af medelklassens +då varande språk, ogrammatikaliskt och tungrodt till sina former, naivt +och ej nogräknadt till sitt innehåll, snarlikt det idiom, som nu talas af +vår tids halfuppfostrade allmoge. Man ser blott deraf, bland hvilka +personer han var van att röra sig. Ty hvilken skilnad mellan hans simpla +och inkorrekta, men rent fosterländska uttryck och den halffransyska och +latinbemängda svenska i de mest städade och finpolerade perioder, som vi +läsa uti en de la Gardies och de andra rådsherrarnes bref! Kanske dessa +ej ens så ofta talade svenska. Ty Sveriges lysande aristokrati var då på +det strängaste afsöndrad från det öfriga samhället och lika mycket +europeisk som svensk. Det är naturligt, att Lucidor skulle umgås med den +klass, hvartill han sjelf hörde. Vi hafva blott visat, att han, trots +sitt gatulif, ej blandat sig med den så vildsinta och genområa folkhopen, +som stod der nedom. + +Vi skola äfven begagna hans poem till besvarandet af en annan fråga. Man +har påstått, att han födde sig uteslutande som bröllops- och griftpoet. +Vi hafva likväl sett, att endast hälften eller trettio af antalet öppet +utsäger en sådan bestämmelse. Men förtjensten har kunnat vara större än +man trott. För bröllopsqvädet till Kristoffer Gyllenstjerna fick han ju +10 daler i karoliner. Gyllenankars förr omnämda begrafningskonto uppför +36 daler som arvode för högtidsverser[29]. Hvad har ej en så fullkomlig +ädling som grefve Tott kunnat gifva honom! Och alla de, hvilkas friska +sorg eller glädje fann sig af honom i vers förherrligad! Lefnadsvanorna +voro långt ringare än nu, penningvärdet långt högre. Men skäl finnas att +tro, att detta ej utgjort hans enda inkomstkälla. Poemen beröra i stort +antal embetsmän i kongl. maj:ts kollegier och rätter, så väl tromän som +trotjenare, gamla och unga. Då han nu med dem stått i förbindelse, huru +nära ligger det ej att antaga, att han betjenat dem i deras skrifveri och +dragit inkomster äfven deraf. Han var mäktig flera språk. Han hade ju en +gång varit en slags sekreterare. Han sysselsatte sig dermed de första +månaderna i hufvudstaden. Det kunde ej störa hans frihet, ty han egde +ingen ordinarie tjenst, var blott till hands, när han behöfdes. Han kunde +slutligen undervisa i främmande tungomål. Med ett ord, intet tvingar oss +till att tro, att han lefvat och dött i elände. Det är sannt, att han ej +efterlemnade tillräckligt för att begrafvas. Vi sågo huru mycket detta +kostade, och hvilket stort värde hans samtid satte på en ståtlig likfärd. +Men han var häruti, såsom i åtskilligt annat, upphöjd öfver densamma +ända till gränsen af tadelvärd likgiltighet. Han hade hvarken hustru +eller slägt att tänka på. Han har sjelf påstått sig vilja lefva ur hand i +mun. Och huru många med samma åsigter om det jordiska goda som Johansson +hafva ej betett sig sin samhällsklass värdigt utan att efterlemna arf. +Detta hindrar således icke att antaga hos honom ett i allmänhet passabelt +yttre skick. Det är en lång väg mellan att hafva bekymmer och vara fattig +och att gå omkring som ett förfallet subjekt, äfven om en poetisk glömska +skulle hafva ökat tarfligheten mera än som var behöfligt. Man har dragit +missgynnande slutsatser från det porträtt, der Lucidor framställes med +penna uti handen, men i alldeles blottad bröstbild. Hvarför dömma till +ett så vanärande elände, när man kan ega en bättre förklaringsgrund i ett +konstnärligt motiv? Hvad vi bestämdt veta, är, att han bar handskar och +värja, en prydnad, hvarom vi ej behöfva hänvisa längre än till Molières +komedi för att å daga lägga, att den endast bars af adelsmän eller +statens och vetenskapens tjenare och ej ansågs passa för en simpel +borgare, att den således hörde till hvad vi skulle kalla en gentlemans +drägt. + +Ett fenomen, som ofta uppdykt inom vår af revolutioner så hemsökta +samtid, skall hjelpa oss att bättre förstå Lucidors karakter än hans eget +tidehvarf kunde det. Det skall visserligen gifvas framstående +personligheter i alla tider, som sätta sitt individuella oberoende öfver +samhällets seder och bruk, liksom alltid den stora massan lätt uppoffrar +det förra för en blind lydnad åt de senare. Men i synnerhet den nu +varande litteraturen är full af dessa hjeltar och hjeltinnor. Vare sig nu +att samhället för länge dröjt med att i sig upptaga och göra berättigade +äfven de ästetiska intressena, eller att af menniskoandens förmögenheter +fantasin är den lättrördaste till afvägar, alltnog, vi hafva sett +menniskor af stor begåfning uppträda som försvarare och utöfvare af det +så kallade fria poetiska lifvet, hvilket väl skall betyda, att alla +hinder för fantasins fria spel undanrödjas, och att derföre familjen och +samhällets kraf förnekas. Det är klart, att en sådan åsigt är i sig sjelf +grundfalsk och blott måste leda till den svagares, d. v. s. individens +förstöring. Men under de svåra brytningar, som samhället i våra dagar +undergår, kan det gifvas stunder, då denna lära skall bland sina leder +räkna just de ädlaste naturerna. Praktiskt hafva vi äfven sett, att det +kan försökas med framgång. Shakspeare har som londonerskådespelare lärt +sig åtskilligt deraf, och under Italiens himmel, der den sköna naturen +ensam tillfredsställer så många behof, eller midt uti Paris' +civilisation, der en stor talang kan försäkra sin existens utan +konseqvent och ihärdigt arbete, har en sådan författares frihet ofta +gagnat poesins och konstens sak, äfven om man ej blundar för de +missriktningar, som derigenom uppstått. Men hvad som dervid oundgängligen +erfordras, är ett upplyst publikt omdöme, en liflig uppfattning af det +skönas berättigande och en stor derför intresserad allmänhet. Men hur var +detta möjligt i Sverige för två hundra år tillbaka? Vår skaldekonst låg +då i sin födslovånda. Den uppväckte hos flertalet af nationen endast föga +intresse, ty den hade ännu ej ingått bland nationens behof, och i +betraktande af dess enfaldiga och smaklösa beskaffenhet hade den knappt +rättighet att pocka på tidehvarfvets ynnest. Hos oss uppstod ingen af +dessa väldiga heroer, som förmådde rycka bindeln från menniskornas ögon. +Vi se också den unga poesin förnämligast derigenom vinna aktning, att den +idkades af män, som redan voro af sin tid erkända som i duglighet +öfverlägsna på andra områden. Så var Stjernhjelm lika ansedd embetsman, +matematiker, språkforskare, filosof och skald. Och »den djerfvaste af de +karolinska skalderna», Gunno Eurelius, var framför allt en nitisk och +mycket använd direktör för landtmäteriet. Men det är klart, att hos några +den poetiska fallenheten skulle vara utvecklad ända derhän, att den +inkräktade på de solidare egenskaperna och viljan. Dessa förstod man ej +riktigt, de blefvo martyrer. Tillräckligt utrustade för poesins kraf, +voro de för litet utrustade för samhällets, som under ingen tidrymd +betydt så mycket som då. Det var monarkins och statens envåldsperiod. En +poet, som ej uppbar pension af hofvet, som var utan anställning i statens +tjenst och utan särskildt lefnadsyrke, var en anomali, som ingen förstod. +Ty hvar skulle han finna erkännande och stöd? Det fanns ingen press och +publicitet. Vi kunna nu knappt föreställa oss den tidens snäft åtdragna +samhällen. Utom den råa hopen af dagsarbetare, funnos endast fyra klasser +medborgare: aristokratin, presterna, militära och civila embetsmän samt +handelsmän. Och till på köpet dessa strängt afsöndrade. Hvilket yrke +skulle då poeten tillgripa, som alltid har svårt att finna sig bland de +så kallade positiva menniskorna? Hvilken plats skulle hans af motsatser +kombinerade själ intaga bland så enkla förhållanden? Och hvilken +lefnadsuppgift--den att arbeta för poesin, som ej ännu fanns till, hvars +sjelfständighet ingen begrep? De förnäma vände sig med afsmak från de +muser, som nu för första gången framstapplade sina toner på ännu +barbarisk svenska. De voro vana att lyssna till andra på ett naturligare +tungomål, Roms och Italiens konstmessiga språk, eller de vände sig mot +den uppgående solen, den franska klassiciteten från Ludvig XIVs hof. De +öfriga fattade ej det nya intresse, som ej hade någon egentlig nytta till +följd. De undrade blott på, att en så begåfvad och lärd man kunde drifva +omkring utan stadig sysselsättning och utan att begagna sig af sina +företräden. De fingo deraf en ofördelaktig tanke om hans karakter och +lefnadsmål. Denna besynnerliga menniska nalkades deras hem och umgänge +blott på afstånd såsom bröllopsgratulant eller begrafningspoet. Och när +han då vände sig ifrån dem, återstod honom blott larmet på gatan och +värdshuset. Men dylika ställen lifvades ej då af de samtal om teater och +konst, vetenskap och litteratur eller förskönades af den smak och lyx, +som nu draga sin lysande fernissa öfver restaurationslifvet i +hufvudstaden. De liknade i stället de kyffen och sällskaper, som +underhålla oss på vissa holländska genretaflor. Dertill kom, att ingen +uppmuntran, intet solsken från tronen träffade de stackars +sånggudinnorna. Konungen var för ung och obildad; han visade blott anlag +för kroppsöfningar och lustläger. Hennes majestät drottningen kunde väl +få sin son att intressera sig för en och annan predikan och hygglig +prest, men var sjelf för tanklös för att ingifva honom någon litterär +håg. Det fanns visserligen mäcenater men på ett annat område, ty de +mäktigt uppblomstrande vetenskaperna, som hade att hugna sig af de +regerande rådsherrarnes ynnest, sköto poesin i skuggan. Så kommo +bekymren öfver styrelsens förfall och en blifvande efterräkning. Få af +den tidens maktegande, mest naturligtvis rikskansleren, hafva fått någon +anmärkningsvärdare uppvaktning af den svensksa sångmöns talförare. Vi se, +att det poetiska lifvet var en omöjlighet. Lucidor hade anlag dertill, +har försökt det och blifvit upprifven på försöket. + +Det finnes två sidor i hans karakter helt nära hvarandra, som genast +springa i ögonen. Den ena är en stolthet och sjelfständighet, som aldrig +ville höja sig eller ens veta af någon öfverman, och som kunde bli desto +farligare, som den var förenad med en benägenhet att aldrig stanna på +halfva vägar, utan drifva sin föresats till dess yttersta konseqvens. Ty +hans häftighet var stor. Den andra är ett lika okufligt frihetsbegär. +Insupet med blodet från de vilda seglarne på hafvet, som voro vana att +trotsa alla slags eländen, stormar och faror under de ständiga krigens +och flibustierernas tidehvarf, utveckladt under ett kringirrande +ungdomslif vid universitetet och i främmande länder, ytterligare inrotadt +efter hemkomsten genom saknaden af anhöriga och en stadgad lefnadsbana, +blef detta frihetsbegär slutligen så öfvermäktigt, att han upphöjde det +till uteslutande grundsats med förakt för samhället ända till trots och +hårdnackenhet. Han har således ej låtit leda sig af några rent poetiska +motiv, ty ett sådant medvetande fanns näppeligen den tiden, ehuru han kan +sägas vara dess föregångare, utan af sitt häftiga lynnes drift. En annan +fråga blir, om hans beslut genast var färdigt eller om omständigheterna +så småningom förde honom derhän. Ty hvad veta vi nu om hans strider? Det +vill dock synas som om det ligger en lång utvecklingsväg mellan den +yngling som vid hafsstranden så mildt och menlöst besjöng sin kära, och +den man, som efteråt vände ryggen åt familjelifvet. Kanske hade hans +stolta själ kommit i strid med samhällsandan och adelshögmodet, då han +såg sig, oaktadt han kunde mäta sig med de förnämare i lärdom och +storsinthet, omöjligen kunna öfverstiga den skranka, som då skilde frälse +och ofrälse. Vi, som till och med i våra samfund hafva bevittnat deras +olyckor, hvilkas äregirighet ej låter sig ledas af deras ställning, kunna +knappt föreställa oss det förtviflade missnöjet hos sextonhundratalets +så beskaffade män. Kanske också hans oförmåga att sätta sig in i ett +bestämdt yrke eller hans motgång på embetsmannabanan drifvit honom till +att af nederlaget göra sig en slags ära, allt nog, han begärde intet +vidare af samhället, han förnekade der all framtid. Man ser, att han +tidigt betraktat sin existens som förfelad och afskedat ungdomsintresset +och hoppet. Han stod omsider ensam. Och hvad betydde ej detta, efter hvad +vi förut visat, den tiden! Det är alltid svårt att skapa sig ett +lefnadsmål, som samhället ej adopterat, och som derföre måste, oaktadt +all vår egen tro, plåga oss med sin osäkerhet. Men att icke ega något mål +alls! Att lefva för dagen som en kringvandrande student utan framtid, +utsatt för de strängas tadel, de verldsklokas tysta spe, för allas +förvåning och--som det ständigt sker, då man ej förstår,--för deras snara +likgiltighet! Att sluta sin bana med just det, hvarifrån den unge +debutanten sträfvar att komma, lifvet för stunden och vistelsen på +källarena! En egenskap kom honom dock härvid väl till pass. Det är ett +nytt drag i hans karakter, att han ej skattade det timliga goda högt, att +han var nöjd med litet. Han sökte ej de mäktigas ynnest, han var för +stolt att begära beskydd, han kände sig dragen till de ringare. Lyckan +blef honom likgiltig. Och sist måste det egna högmod infinna sig, som +envisas att bryta med menniskorna och hålla sig fast vid en förtviflad +sak. Det var hans aristokrati, och att Lucidor egt en sådan af egen art +midt ibland sitt simplare umgänge, är obestridligt. Han är ingen +beundrare af tidens adel, men hans hjerna sysselsätter sig med tankar +derom. Han stiger med sina verser inom dess krets och trotsar den genom +ett med flit sjelfsvåldigare och friskare språk. Han vet sig vara af +skaldernas adel. För öfrigt var då hela det svenska samhället en enda +aristokrati, liksom dess historia ser ut som ett epos. Om någonsin +allmänandan fått besegra materiens knapphändighet hos ett folk, var det i +Gustafvernas och Karlarnes Sverige. »Verket» hemma hotar att falla i +spilror, men man står som en stormakt inför Europa. Landet är fattigt och +ödsligt, men man bygger trappuppgångar som Drottningholms eller för ett +hof som de la Gardies och Per Brahes. Det är endast ett nytt uttryck af +samma segervana och hugstora ande, då Lucidor i detta tidehvarf vågade +lefva som en poet. Han måste misslyckas, men det, att han ej genom +svaghet och laster långsamt nedglidit, utan fullt medvetet valt sin +ställning, räddar honom från det miskundsamma medlidandet och gör honom +till en sant tragisk person. + +Vi hafva sagt, att han försmådde sin lefnads lycka. Dock är ej detta den +värsta uraktlåtenheten i hans lif. Han har begått en synd, som kastar ett +egendomligt ljus öfver likgiltigheten och vårdslösheten i hans karakter +och som, mindre ögonskenlig för hans applåderande samtid, hotar att +beröfva honom efterverldens aktning. Han har försummat sina manuskript +och utan granskning ut kastat dem åt allmänheten och efterverldens +kritik. Det var att brista i hänsyn till sig sjelf, sitt rykte och +framför allt till poesins genius. Och det låter ej ensamt förklara sig af +hans tidehvarfs för oss obegripliga sorglöshet att utan nödig sjelfkritik +och utstyrsel utgifva sina dikter. Ty hans mål, det enda som stod honom +öfrigt, var just poesin, hvilken han i sina tillfällighetspoem lika +mycket försummat som sin öfriga framtid. Hvilken olika väg gick ej +Columbus! Denne böjde sig under sin tids prosaiska förhållanden, men fick +just derigenom tillfälle att egna en allvarlig och pligttrogen vård åt +sin sångmö. Lucidor deremot sökte lefva poetiskt och sjönk ofta i sin +poesi ned till den pinsammaste prosa. Om han på bekostnad af sin lefnads +lycka hade förmått lemna oss en allt igenom värdig poetisk skatt, skulle +efterverldens beundran hafva hållit honom skadelös och kastat glans öfver +hans förirrelser. Nu ökas det tragiska i hans öde dermed, att han +förspilde sin existens utan att blifva en stor skald. + +Vi frestas genom hans beteende att tro, att han sjelf ringaktat sina +bröllops- och griftpoem. Har han då sjelf kunnat inse, att han egde för +litet snille att bana sig en alldeles säregen väg? Det kan finnas så +olyckligt utrustade anlag, att de visserligen genom samtidens fördomar +och moln förmå urskilja poesins skönaste kuster, men på samma gång äfven +mäta det stora afståndet mellan målet och sin förmåga att hinna det. I +så fall har han tömt den tragiska kalken ända till botten och förlorat +den sista illusion, som kunnat trösta hans lif. Han stod nu på den +pinsamma punkt, då man oupphörligen jägtas att jemföra, hvad man tydligen +blifvit, med den sväfvande förmodan om, hvad man kunnat blifva. Men att +hafva försakat samhället i medveten likgiltighet derför, att förfela sin +bestämmelse för efterverlden på poesins område och att hafva en dunkel +aning derom, detta är ett dystert slut på så många lysande +ungdomsförhoppningar, helst när ens roll på sådant sätt är utspelad vid +trettio år eller den period, då man borde inträda i sin mandoms blomma. +Det är otvifvelaktigt att Lucidor känt sitt värde, och mer än sannolikt +att han äfven känt sitt fall. Också kallade han sig _Lucidor den +olycklige_. + +Vi få dock icke fatta det så, som om han först sent skulle hafva insett +sin belägenhet. Tvert om har han tidigt egt en förkänsla af sin sorgliga +tillvaro. Man har ofta anmärkt, att det finnes naturer, som med en mängd +lysande färdigheter dock äro från första början behäftade med ett fel, +som gör dem alla om intet och med blind makt griper sin menniska i likhet +med de gamles öde. Redan i det första giljareqvalet till Gyllenstjerna, +dateradt den 17. augusti 1669, tilläger han till _Lucidor_ epitetet _den +olycklige_, och efteråt blir det vanligt. Äfven häraf finna vi, att den +misslyckade debuten i Stockholm ej har utgjort någon brytning i hans lif. +Columbus säger, att han spådde sig olycklig i all sin tid, och att han +såg verlden uti en dylik gestalt. Några hafva trott, att han kallat sig +så för att göra sig intressant och af de stora, som han tillegnade sina +poem, få en desto större penningsumma. Intet är dock falskare. Han har +aldrig nämt ett ord om egna öden och sorger i sina sånger till andra. Den +tiden var ej ömtålig i uppriktighet. Och huru litet han skydde att +framställa sig sådan han verkligen var, må följande anekdoter visa, som +äro särdeles upplysande om hans karakter. De äro tagna ur Columbi +anteckningar om ett och annat, kallade »Målro eller romål». Den första +lyder så: »Jag vill nu tala om en svensk Diogenes, som jag har känt. Det +var Lucidor eller Lasse Johansson. Han gick på gatan och sjöng. Då bad +jag honom, att han intet skulle sjunga. Han frågade: Hvarför icke? +Derföre, så var mitt svar, att det icke är tjenligt. Då bemötte han mig, +om ej vädret och luften var allmän, och alltså hvar och en hade fritt +till att bruka henne, vare sig i sång, spel eller tal. Så vore också +tungan hans egen, och visan, den han sjöng, hade han sjelf komponerat. Då +ville jag skilja mig vid honom, tog en annan gata, nemligen +Svartmangatan. Vi voro just stadde i dess gatumun på Köpmangatan (såsom +vid Stortorget, var väl detta ställe då ett af de mest folkuppfyllda i +hufvudstaden). Han ville gerna veta, hvarföre jag ej ville hålla honom +sällskap. Jag gaf till svar: På det att icke allt folk må vända ögonen på +oss för hans sångs skull och hålla oss för narrar. Han sade, folket vore +narrar sjelfva. Dock lofvade han sig icke mer vilja sjunga, det han också +höll den gången.» Denna anekdot är oss dyrbar, emedan den visar, att +Lucidor var både sångare och viskompositör. Men hvilken sjelfständighet +mot hopens undran visar den ej derjemte! Kunde det länge dröja, att ej en +sådan menniska blef allbekant? Den andra lyder: »En gång åkte gref Peder +Brahe förbi. Då tog jag af mig hatten som andra och bockade mig. Lasse +frågade mig, hvarföre jag det då gjorde. Derföre att riksens drots åkte +förbi, sade jag, och det heter 'ära den äras bör', och han dessutom är en +herre, hög af ålder och meriter, och meriter ega vördas och äras. Då +svarade han: Grefe Per far sina vägar och jag mina. Om jag har några +pengar i pungen, så går jag på ett värdshus, lagar om mig det bäst jag +kan, och gref Per för sig, hvar han vill. Men har jag något att söka af +honom, så går jag till honom och bugar och bockar.»--Hvilken +sjelfständighet äfven mot de store! Och detta på en tid, då de förnämste +rådsherrarna hade ett litet hof omkring sig på sina gods, och +presteståndet på riksdagarna yppade sin fruktan, att, likasom +aristokratins hofpredikanter och patronatsprester redan voro det, hela +kleresit skulle blifva simpla tjenare åt adeln. Men hörom vidare: »När +jag bad honom bättre använda sina gåfvor, söka ynnest hos de höge, deraf +han kunde vinna både födan och äran, svarade han, att det vore väl tokigt +att sälja sin frihet för några hundrade riksdaler om året. Och dertill +vore det en inbillning om den äran. Ty, sade han, om ni sutte vid ett +herrebord och jag vid ett gårköksbord, eller ni sutte vid den främre +ändan af bordet och jag vid den andra, käre, hvad sällhetsförmån hade ni +framför mig? Då jag vidare förehöll honom, att principibus placuisse +viris summa sapientia est, och att det vore den första trappan till ära +och uppkomst att berömmas af de berömda, erkännas af de värdiga värdig, +hvilket man icke med undanskrymslan utan med uppvakt och förtjenster +öfverkommer, sade han sig intet passa på, sig intet ha svultit än. Då +svarade jag: Det kan än vara tids nog.»-- Vi hafva hört, snart sagdt af +hans egna läppar, hans lefnads teori och ekonomi. Samuel Columbi +sanningsenlighet är upphöjd öfver allt tvifvel. Och han kände Lucidor +väl. Om ej redan i Upsala, som är sannolikt, är det bekant att de i +Stockholm plägade umgänge. Men de skildes snart åt, i det att Columbus +1672 anträdde sin utrikes resa med de unga bröderna Reenstjerna. Det +behöfver anmärkas, att han ingenstädes beskyller Johansson för lösa seder +och kroglif. Att emellertid Columbus ej blifvit hans synnerlige vän +bevisas af det kalla och intetsägande epitafiet öfver hans sorgliga död. +Och svårligen hafva de i längden kunnat fullt förstå och uppskatta +hvarandra. Dertill voro deras lif och skaldeverksamhet för olika. Hvilken +skilnad är det ej mellan den enes veka natur och regelbundna vanor och +den andres häftiga lynne och upprörda lif! Den enes poesi liknar en klar +och inom säkra dammar inhägnad flodbädd, den andres en grumlig och öfver +obeaktade hinder framstörtande fors. Men om vi skulle antaga jemförelsen +med Diogenes, ej som en oratorisk grannlåt, som i sitt slag kan ega +sanning, utan efter orden, så att Lucidors lefnad skulle i allt vara en +förnyelse af den antika naturmänniskans vidriga öfverdrifter, tro vi att +han uppfattar den menlöse Columbi utsago oriktigt. Ty derhän har han ej +kunnat missförstå den för poesi och skönhet intresserade Lucidor. Ja, vi +tro, att mångens intryck af det svenska skaldeparet skall blifva likt +det, som man erhåller i vissa dramer, der den ena personagen förträffligt +tjenar till att framställa den rätta vägen och det sunda förnuftet, men +den andra förnämligast ådrager sig vår uppmärksamhet som den +intressantaste. + +Det finnes några andra anekdoter om Lucidor, upptecknade af professorn, +sedermera biskopen Olof Celsius den yngre såsom annotationer till Lidéns +afhandling om den svenska poesin. »En gång hände sig att riksrådet grefve +Tott, som i samma dagar förlorat sin son, reste förbi. Lucidor passade då +på och stack in i hans vagn ett papper utan att vidare låta märka sig. +Grefven, som trodde att det var en tiggaresupplik, såg icke derpå förr än +han kom hem och fann att det var en grafskrift öfver hans son. Några hans +vänner, som väl kände Lucidors stil och skrifsätt, försäkrade, att ingen +annan än han skrifvit henne. Grefven skickade då sin kammartjenare med en +hederlig gåfva till Lucidor, hvilken efter mycket sökande anträffades, +men gaf till svar, att han icke skref för penningar. Sedan grefven +mottagit detta svar och tillika blifvit underrättad om Lucidors sinnelag, +lät han därefter en dag bjuda honom till sig på middag. Efter måltidens +slut bad grefven Lucidor, att han ville bära en klädning, som han för +hans räkning låtit förfärdiga. Lucidor tog emot den, och då han, i henne +utstyrd, kort derefter träffade sin vän Columbus, så förvånades denne, +huru han blifvit så grann, och sade, att allt folket undrade och gapade +på honom. Lucidor gick då hem, tog af sin granna klädning, brände upp +henne och iklädde sig den gamla. Då han derefter träffade Columbus, som +frågade efter den vackra drägten, omtalade han hvad gjort och tillade, +att han ej ville bära en drägt, som gjorde honom till ett vidunder.» Vi +bekänna, att vi ej rätt veta hvad vi skola tro om denna anekdot. Har hon +någon sanning uti sig, ty i detaljerna tar hon miste, eller är +alltsammans en dikt? Innehållet deruti förefaller oss högst besynnerligt +och osannolikt. Celsius lefde ju ett helt sekel efter Lucidor, och många +orimliga rykten gingo i svang om skalden. Att Celsius orätt uppgifver +hans mördares namn och derunder berättar en annan, alldeles grundfalsk +anekdot, förringar naturligtvis trovärdigheten af denna. Vidare: skulle +Columbus hafva försummat att uppteckna ett så pikant drag? Uppgiften om +grefve Totts aflidne son är alldeles oriktig. Qvädet, som är mycket +vackert, handlade om hans fru, född Oxenstjerna, och, långt ifrån någon +anonymitet, bär utsatt författarenamn, _Lucidor den olycklige_, och datum +af begrafningsdagen den 19. maj 1672. Slutligen har grefve Tott, som var +en af regeringens mest använda diplomater och nästan jemt på utrikes +resor som dess utomordentliga sändebud, redan i april afgått som gesandt +till Polen och således för fäderneslandets skull försakat att vara +närvarande vid sin makas jordfärd. Lucidor måste då hafva in kastat sitt +ännu blott handskrifna qväde i grefvens vagn, medan denne var hemma och +hans gemål stod på bår. Poetens handling var ingalunda så utomordentlig, +som den nu skulle förefalla oss, ty man var knappt då aflägsnad från den +period, då en sann kavaljer, när han på gatan mötte en dam i sin kaross, +steg upp i hennes vagn och under höfviskt samspråk åkte med henne en bit +väg. Men ett sådant bemötande af Tott är i full enlighet med hans +karakter, ty han var i rang, skönhet och nobless lika lysande. Vi tro +således, att Lucidor på ett eller annat sätt presenterat honom poemet och +blifvit på furstligt vis belönad. Men att han så oförståndigt och löjligt +skulle besvarat sin höge gynnares ädla uppförande, derom kunna vi ej, när +så många omständigheter tala deremot, öfvertyga oss.--Celsii anförande om +poetens död lyder ungefär så. Han hade skämtat med en vän, Samuel +Ernstedt, som slutligen satt sig i försåt under bordet och stuckit +Lucidor midt igenom bröstet. Denne har då sagt: »Ernstedt, du har gjort +min spådom allt för sann, jag är stucken till döds. Du har gjort en elak +gerning, men gå nu hem i min kammare, tag hvad pengar der finns och rym.» +Ernstedt fick sedan lejd och kom hem igen.--Det är en fullkomlig +»sannsaga». En annan uppgift ur samma källa har på ett besynnerligt sätt +kommenterats till Lucidors nackdel. Celsius uppgifver nämligen, att han +förde ett kringirrande lif och om sommaren bodde långt upp på Norrmalm i +ett lusthus, beläget i en trädgård, och der hela möbleringen bestod af en +halmbädd, ett vanligt bord och en stol samt bläck och papper. Hvad +behöfdes nu vidare bevis på hans ekonomiska elände? Äfven den siste +utgifvaren af hans skrifter, Hanselli, talar urskuldande om att han ej +alltid kunde trifvas i sitt »vintersvala lusthus», der »snön stundom +bredde sitt hvita lakan öfver hans tarfliga halmbädd i ett hörn af +rummet». Med förvexling af årstiden har således den ogynnsammaste opinion +utbildat sig om hans bostad. Äfven vi veta, att den med hans osäkra +inkomst måste vara tarflig nog, men skola framställa en gissning derom, +som åtminstone är rimlig. Vi hafva redan hört något talas om hans +»herbergen» på nedra botten, troligtvis i ett trähus på malmarna, hvarest +då för tiden någon »värdinna» plägade logera enskilda på kortare tid och +der man åtnjöt då varande värdshus' beqvämligheter. Men vi tro att han +snart tvungits att taga sig en stadigare bostad. Vi hafva funnit honom +ega ett i ögonen fallande lifligt umgänge med lilla tullens tjenstemän +och bergslagsboarna. Vid hans död var en der anställd vaktmästare, Jost +Stare, jemte en handtverkare, hans enda skyldsmän. Den förre bodde +otvifvelaktigt i det hus vid Svartmangatan inom Staden, som var accisens +egendom och upplagsmagasin. Var det kanske på sin vindskupa i detta +bullersamma hus som poeten hänsyftade, då han skref: + + »Och många griller klifva + Upp i mitt skatebo, + Hvar jag ej, som jag vill, + Kan ha min rimme-ro, + Och Phoebus' konst ogill.»--? + +Hvad var naturligare, än att han under sommartiden sökte sig en +lämpligare »skaldebolig» och fann en passande sådan i lusthuset på +Norrmalm, hvilket han hvarken förmådde eller med sina enkla vanor ens +ansåg behöfligt att möblera, men hvarest han fick följa sin fantasi att +lefva som nomaden i sitt tält och ostörd invänta sånggudinnornas ankomst. +Norrmalm egde då ännu inga ståtliga gator och höga husmassor, i stället +höjde sig småstensberget, begränsadt af trädgårdar och lusthus. Här, +omgifven af fjärilar och blommor, och befriad från den vedervärdiga +stanken från hufvudstadens gränder, kunde han fröjda sig åt frisk +sommarluft och se skutorna segla ut på Mälaren och vimplarna fladdra från +skeppen på strömmen. + +Så till ända lupo de sista åren af hans lefnad. Bilden bör äfven för oss +vara intressant, ehuru Lucidors enkla förhållanden togo sig ringa ut mot +de invecklade och romantiska händelser, som i våra dagar omgifva +hjeltarne af hans slag. Själens eld och strid är densamma, det yttre må +te sig huru som helst. Troligen fick han mången gång i praxis utöfva sin +grundsats att ej misstycka ett »gårköksbord». när kassan var tom. Dess +emellan lefde han undan och tog dagen som den kom. Hela staden kände +poeten Lucidor; hans verkliga namn förekommer mindre. De offentliga +ställen, som han besökte och som hans skrifter omtala, voro »Den +holländska tuyn» vid Österlånggatan, som fanns qvar på Bellmans tid, +»Frans de Moy» med namn efter en utländning som synes haft den +elegantaste vinhandeln, »Munkens källare» midt emot det gamla Myntet, der +en oriktig tradition ansåg honom hafva blifvit mördad, och +»Fimmelstången» vid Kindstugatan, der dådet verkligen skedde. Han var +ganska ofta uppsökt af höga och låga för att med sina rim förhöja deras +glädje- eller sorgefester, och han gjorde affären merendels kort. Ty han +var nu hufvudstadens erkände bröllops- och begrafningsskald. Men det var +nu slut med hans ungdomsfriskhet. Kärleken hade tagit afsked ur hans +hjerta. De ömma och vackra visorna hade tystnat. I stället öfvergick han +till holländaren Cats' dikaktiska erotik och bearbetade honom i ett +mycket långt och förståndigt poem. »Om en mös pligt», hvilket han ej hann +afsluta. Och troligen härleda sig från samma tid hans psalmer, hvari han +så gripande skildrat ångerns qval, dödens fasa och det tillkommandes +ovisshet. Han kunde knappt också undgå följderna af sitt lefnadsval. Det +försummade samhället hämnade sig såsom det höfves alla stora makter. Det +lemnade honom till det yttre oantastad, men han fick lära känna att +blotta saknaden deraf blef en inre sjelfförstörelse. Den tilltagande +tomheten och disharmonien i hans själ behöfde en ständigt stigande +häftighet för att kunna något så när förgätas. Derföre bar hans +sånggudinna--såsom Sondén träffande anmärker--prägeln »af en mera +menadisk än poetisk kraft». Möjligen har äfven någon gång Bacchus måst +tillkallas, för att trösta hans enslighet och dervid, som det vill synas, +stänkt några vindroppar öfver hans verser. Ibland hade han ölstånkan +bredvid sig under författandet och uppfriskade sig då och då med en klunk +derur. Det låg i sakens natur att hans dagar skulle bli sämre och sämre. +Troligen har han dock om julen 1673 vistats borta på landet hos någon +vänkär familj, emedan på fem månader omkring denna tid (oktober--mars) vi +ej ega någon dikt af honom. Då han slutligen den 24. maj 1674 vid makarna +Oxenstjernas jordfärd låter höra den sista vältaliga klangen af sin lyra, +kallar han sig med det betecknande namnet _Thanatophilander_ (en man som +älskar döden). Han har således önskat att dö. De yttre förhållandena +blefvo också allt dystrare. Med hvilka känslor skulle han ej vid den nu +ändtligen skeende begrafningen af Stjernhjelm den 28. juni 1674 se den +långa sorgprocessionen från Brunkeberg till S:t Klara kyrka! Men ingen +sång till den store hädangångne! Kriget hade nu spridt sig öfver hela +Europa, och dess flammor nalkades Sveriges landamären. Ett sändebud från +Ludvig, Feuquières, hade kommit hit och underhandlade ifrigt. Våra arméer +i Tyskland utrustades, det ena regementet efter det andra fick under +sommaren uppbrottorder. Man ville nämligen under den gamle, men för krig +ständigt benägne riksmarskens befäl hopsamla ända till 22,000 man i +Pomern. Rådet hade de bittraste bekymmer att underhålla dem. Emellertid +spred sig ängslan och oro omkring landet. Så kom hungersnöden. +Osäkerheten var stor på Stockholms gator. Vi, som nu så länge i vårt +obeaktade hörn fått åtnjuta fredens och en jemn utvecklings alla +välsignelser, hafva svårt att föreställa oss den allmänna beklämningen +hos våra förfäder, då Sverige var en stormakt och omedelbart beroende af +hvarje fluktuation inom den europeiska politiken. + +Lucidors död är i konstnärlig mening en högst passande afslutning af hans +olyckliga lif, men har kanske mest bidragit till hans tvetydiga rykte. Ty +misskännandet och misstanken hafva öfverallt gömt sig inom det mörker, +som råder i berättelserna om hans lif. Det sista draget, som återstår oss +att omnämna af hans karakter, och som gör honom så fulländadt tragisk som +om han vore en ren fantasiskapelse för ett drama, ur hans nästan +demoniska medvetande om sin bråddöd. Ingen har vuxit så förtrogen som +han med förgängligheten och undergången af allt jordiskt. Och denna +förkänsla blir allt starkare, ju mer han nalkas döden. Det är väl +derföre, som Wieselgren låter honom sjunga sina psalmer »med dödssåret i +sin kropp», på sjuklägret mellan mordet och afsomnandet. Detta är endast +en fantasi, ty han hann knappt yttra några ord, innan han afled. Men +hörom honom i en psalm:-- + + »Was ist vor Arbeit Noth, + Eh der gewisse Todt + Uns ungewiss ereilet + Und eine Wunde schlägt, + Die uns ins Grab einlegt + Und bloss im Himmel heilet! + + Das helle Sonnenlicht + Kommt uns erst ins Gesicht + Mit Heulen, Schreien, Weinen. + Mit Schwitzen werd'n wir gross; + Wir fahren in den Schoss + Der Mutter, eh' wir's meinen. + -- -- -- -- -- -- -- -- + Nicht Schöne, nicht Gestalt, + Kein Jung-sein oder Allt + Kan uns den Tod abwehren. + -- -- -- -- -- -- -- -- + +De sista raderna hunno ej fullbordas. Med dyster förkärlek dröjer han vid +de utmärkta historiens män, hvilkas verk och gerningar äro förspilda, +eller vid de väldiga, af menniskohand uppresta monument, som redan fallit +till stoft. Och öfver allt sammans ljuder med sublim likgiltighet +oföränderligen temat »allt är intet» som i »Predikaren»:-- + + »Allt hvad i verlden är, är fåfänghet, allt inte. + -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- + Allt, allt sin ända fick, så snart som det begynte. + Ej hjelper hårdhet sten, ej finhet något gull, + Ej en demant dess sken. Hvad mull är, måst bli mull, + Och mullen ingenting». + +Ibland sker det med ett vemod, som betecknar en så obotlig men poetisk +sorg, att den färgar hela verlden:-- + + »I evigt verldslig-sinte, + Måst icke verlden då med tiden blir till inte, + Som utaf inte gjord och så högåldrig är + Att hennes öde död visst måste vara när? + Man hörer sjö och haf mer än som vanligt brusa, + Man hörer vädergud'n med grymma stormvä'r susa, + Årstiden håller ej som förr sin vissa tid + Med hetta eller frost. Allt synes som med strid + Till fallet luta ner och fram till ändan ila, + Allt, liksom trött utaf sin möda, söka hvila. + Den trötte Atlas, som så länge himlens last + Har burit, signar kull och orkar ej stå fast.» + +Då han den 11. augusti 1674 sände några sorgverser med sin vän, +handelsman Brandbergs stoft till kyrkogården, skref han: + + »Kom, hjelp mig, att jag klagar + Af hjerta, som sig bör + Den som i bästa dagar + Sitt afsked tar och dör + Uti sin bästa blomma, + Sin ålders middagstid!-- + Si, så kan döden komma, + När vi som trygg'st i frid.» + +Var det med de derför erhållna pengarna i fickan som han dagen derpå gick +in på den källare, der han då mördades? + +Tack vare de nyupptäckta rättegångshandlingarna i målet, hafva vi +fullständigare underrättelser om hans död, än vi haft om någon händelse +under hans lefnad. De beriktiga flera lösa antaganden om, att han blifvit +dödad i ett slagsmål, att det skett af hans bäste vän och under rusets +inflytelse, att han lefvat någon tid efter mordet och, »en kristendomens +Ragnar Lodbrok i samvetsqvalens ormgrop»; lättat sitt hjerta genom +andaktsöfningar. Wieselgrens förmodan att hans baneman varit »hans gode +vän, hvilken vi ju träffa bland de besjungne», tål så till vida att +förändras, som dels en längre köld har rått mellan dem båda, om också de +en gång varit vänner, dels visserligen Lucidor har skrifvit en sång för +hans räkning, der han efter honom kallar sig för _Triton Sturmmuth_, men +ingalunda gjort honom till ämne för något qväde. Det är nu vidare klart +att ingen af sällskapet var vid tillfället farligt beskänkt. Huru vida +det skall kallas ett simpelt mord eller en slags duell, må följande +sammandrag af de närvarandes vittnesmål inför domstolen bestämma. Utom +att dessa berättelser ega ett visst dramatiskt intresse och alltid måste +vara välkomna såsom skildrande de sista stunderna af Lucidors lif, äro de +dyrbara äfven derföre att de sätta oss i stånd att jemföra den tidens +seder och bruk med våra. + +När man gått backen uppför Tyska brinken och kommit till tyska kyrkan, +som på ojemn grund reser sin byggnad och sitt torn mellan täta husmassor, +inträder man på Kindstugatan, som slutar vid den triangelformiga +utskärningen af Skärgårdsgatan. Inga trottoarer finnas, och husen se +förfallna ut. Solens strålar hafva svårt att nedtränga på den fuktiga +stenläggningen. Ej långt ifrån ligger midt ibland menniskoboningarna den +gamla kyrkogården, hvarest likväl ej mer några lik få nedgräfvas att +underlätta pestens härjningar. Nästan blott s. k. sämre folk bebor nu +Kindstugatan. Der finnas mindre verkstäder, oljiga fenster, smutsiga +ingångar, magasin och ännu sämre ställen. Vi äro i hjertpunkten af den +egentliga staden. Likväl, så gammalmodig gatan än synes, är hon modern i +jemförelse med sitt utseende vid Lucidors dödsår. Ett hus bär årtalet +1739, ett annat 1685, ett tredje är ungefär från samma tid, att döma +efter den tyska inskriften öfver porten, ett citat af en psalm: »Wohl +dem, der den Herren fürchtet und grosse Lust hat Zu seinen Geboten. +Reichthum und die Fülle wird in Ihrem Hause seyn.» Ett hus stod just då +under byggnad: det skulle blifva Olof Hanssons och Margareta Anderssens +tillhörighet och enligt tidens sed få sin utstyrda portal och inskrift: +»Then Gudh wil hielpa, kan ingen stielpa, anno 1674». Ett enda hus veta +vi säkert stå qvar från denna och en ännu aflägsnare tid med sina små +fönsterlufter i fyra våningar. Det är den bekanta Brasan, så kallad efter +hautreliefen, framställande man och hustru med rep om halsen och +stretande på båda sidorna om en eldbrasa. Årtalet öfver denna dråpliga +portal är 1558. Likaledes fanns redan då den s. k. Brända tomten vid +mynningen till Skärgårdsgatan, och det var bortom mannaminne, när +eldsvåda en gång förstört huset och bildat densamma[30]. Vi kunna +således endast ana oss till gatans utseende vid midten af 1600-talet. Men +det är eget att tänka sig den då bebodd äfven af högre samhällsklasser, +när vagnarna der måst hafva rasslat förfärligt på den usla +stenläggningen, då ingen sundhetspolis fanns till, och ingen aldrig så +tarflig oljelykta kämpade mot det kolsvarta mörkret. Genom en stinkande +förstuga i ett af husen inkom man då till källaren Fimmelstången, hvars +betecknande skylt skramlade för vinden ofvanför porten. Hvarest detta rum +nu bör sökas eller om det ens är qvar, är svårt att afgöra. Men huru det +då såg ut, derom kunna vi lätt göra oss en föreställning. Ett stort bord, +några bänkar och klumpiga stolar, en hylla med stop och flaskor, en +tvättbalja der glasen sköljdes i sjelfva rummet, en väldig spisel med +förtorkade löfruskor från någon sommarhögtid, och det på en dylik ort +oumbärliga räknebrädet, der förtäringen efter hand uppklottrades på +krita,--se der hela möblemanget. Genom en lucka på golfvet nedsteg man +till magasinets öl- och vintunnor, hvarifrån för hvarje gång de +reqvirerade varorna upphemtades. På uppassning var åtminstone der ingen +brist. Utom värden sjelf, Petter Grill, (ovisst är, om denne varit på +något vis beslägtad med de rika Anthony Grill och sonen Balthasar, som +voro juvelerare och vid kronans myntverk anställda) fanns en källarpojke. +Dessutom omtalas en tjensteflicka. Lägg härtill smårutiga fönster med +starka bommar, det oigenomträngliga mörkret derute, en oljelampa eller +ett talgljus att upplysa serveringen derinne, och man kan någorlunda se +det rum, der Lucidor dog. + +Omkring klockan 7 en onsdagsqväll på eftersommaren inträdde fyra herrar, +välborne kapten Bengt Bohm, välborne löjtnant Arvid Kristian Storm vid +öfverste Grotthusens regemente i Pomern, häradshöfding Furubom och poeten +Lucidor. Alla hade enligt bruket sina handskar och värjor på sig. Ingen +annan gäst synes då hafva uppehållit sig på Fimmelstången. Gästerna +begärde en pipa tobak. De andra läto framsätta för sig ölstånkor. Lucidor +drack vin. Vid 9-tiden aflägsnade sig Bohm, förrän det blef kolmörkt, men +de andra sutto qvar. Kort derefter hemkom värden eller vinskänken. »Lasse +begynte att drifva med honom åtskilliga äfventyr», men klockan 12 ville +Furubom gå sin väg, då Storm bad honom blifva qvar, och Johansson började +tala om, huru farligt det var att gå ut, och huru än den ene, än den +andre blifvit öfverfallen på gatorna. Man beslöt derföre stanna öfver +natten, och Furubom beställde till och med en säng, men värden ville nu +ej servera dem mera. »De hade dock allenast druckit åtta stop mumma och +ett halft stop vin, tillika med 24 öre tobak», hvilket den tiden ej var +någon öfverdrifven dosis. Då blef Lucidor ond på värden, sägande: »Har du +intet velat mera tappa, skulle du det sagt oss före klockan 9. Då hade vi +kunnat gått bort och intet sutit här så länge.» Han »skällde honom för +ett och annat, knäppte honom åtskilliga gånger på näsan och ville taga +skrifbrädet att slå honom». Emellertid, om också Lucidor synbarligen var +vid dåligt humör, sutto de qvar och pratade, men drucko nästan ingenting. +Klockan 2 gick källarpojken och lade sig. Emellertid steg Furubom upp och +drack poeten till i vin, men denne »ville ej göra besked med vinet», utan +tog ett ölglas, drack ur det och kastade det i väggen. Det bör anmärkas, +att, liksom det då ansågs tillhöra »en ärlig svensk» att kunna dricka +tappert, det var förolämpande att ej svara på en skål, som i stående +ställning brukade utbringas. Den träta, som nu uppstod mellan Johansson +och Furubom, skedde på fransyska och hade inga vidare följder än att +Furubom reqvirerade ett halft stop vin till, och värden, som under tiden +tycks hafva ändrat tankar, förfogade sig ner i källaren. När han kom upp +var nästan allt förbi. En svag morgongryning började framskymta. +Löjtnant Storm hade i sin ordning stigit upp och druckit poeten till, men +fick, ej heller han, besked. Han frågade, »hvarför han det icke göra +ville och om han det icke göra kunde». »Jag kan fuller, men jag vill +intet» svarade Lucidor. »Om du intet vill göra mig besked, så måste du +något veta med mig» sade Storm. »Hvad jag vet, det skall jag strax visa +dig» sade den andre. Hvad orsaken var till Lucidors vägran att emottaga +skålen, om det rörde en kärleks- eller penningeaffär eller något annat, +vet man icke, och rätten har--betecknande nog för tidsanden--aldrig sökt +taga reda derpå, men att det var något hemligt groll dem emellan, är af +följande tydligt. »Det du vill säga mig, har jag längesedan sett», +utbrast krigaren, »har du något emot mig, så kom ut på gatan; der är +plats». Och han gick till förstugan, förgäfves qvarhållen af +häradshöfdingen. Då sade Lucidor: »Halt, halt, här är plats nog här inne. +En hundsvott, som icke står i sina skor!» De hade genast påtagit högra +handsken, dragit värjorna och »voro så furiauxe ihop med hvarandra», att +Furubom, som bibehöll all besinning och ej ville draga sin värja ur +baljan, knappt kunde skilja dem åt, förrän de båda under det skarpa +fäktandet fallit omkull i spiseln, Lucidor under och Storm ofvanpå. Då +tog Furubom dem åtskills. Lucidor sade »jag är stucken», reste sig ur +spiseln och gick till bordet, men segnade der ner utan mål och sans. Då +såg löjtnanten, huru det stod till och flydde. Furubom ref upp den +slagnes jacka, emedan intet blod flöt fram. Han hade ett sår i bröstet, +som sedan af den besigtigande läkaren, Låhrman, förklarades dödligt, och +dessutom fyra andra sår. Värden, som emellertid hunnit upp ur källaren, +sökte qvarhålla Furubom, men afstod, då denne tog på sin värja. I stället +gjorde han larm, skickade efter vakt och fältskär. Men då barberarens +dräng infann sig, och Lucidor upplyftades på en bänk, afled han genast. +Tjenstflickan och källarpojken, som emellertid rusat ner vid bullret, +funno snart rummet uppfyldt af folk och golfvet färgadt af blod. Det var +klockan 5 på morgonen, den 13. augusti 1674. + +Vi sågo, med hvilken hänsyn hans kamrater af societeten behandlade +Lucidor på Fimmelstången. Det var de, som drucko honom till och retades +af hans vägran. En adelsman och löjtnant hade ej velat slåss med någon +annan än sin like. På samma gång häntyda alla omständigheter på, att +mordet väckt djup och allmän sensation. Man kände, att man förlorat en +märkvärdig och rikt begåfvad ande. Såväl öfverståthållaren, riksrådet +friherre Klas Rålamb som de andra myndigheterna behandlade den fattige +skaldens frälse baneman med största stränghet. Men Arvid Storms beteende +efter mordet är ej egnadt att tillvinna honom något medlidande. Han +sprang genast till Furuboms qvarter och fick af honom låna tre dukater +till respenningar. Då han skulle ge sin obligation derpå, »darrade handen +på honom att han intet skrifva kunde». Sedan, när han visste sig vara +efterspanad af vakten, »nemligen en korporal, en nattbonde och en +stadsvakt», gick han ej till sin bostad, utan begaf sig till Den +holländska thun in i Hans Näfs hus vid Österlånggatan, var i köket och +sökte komma upp genom spiseln samt gömde sig slutligen under dunbädden i +en säng. Gripen och förd inför rätta, sökte han kasta misstankar på +Furubom, såsom den der äfven skulle haft sin värja ute, så att Lucidor +sjelf skulle hafva rännt lika mycket på dennes som på hans eget vapen, +och han beskylde den aflidne att i spiseln hafva sökt vända hans värja +till baka för att genomstinga honom, ehuru den olycklige redan då måst +hafva förlorat all kraft, samt sade åtskilligt annat lögnaktigt. Furubom +friade sig med, att han klockan 8 samma morgon gått ut offentligt och +mött Bohm på Söderbro vid slussen och omtalat för honom dådet. Klockan 12 +på middagen hade de ytterligare träffats i Bohms qvarter på Hornsgatan +hos mäster Anders Bagares enka »och då intet annat talt än beklagat den +olyckan». Han blef frikänd. Lucidors enda »måls- och skyldsmän», mäster +Johan Groop och vaktmästaren på accisen Jost Stare, gjorde allt, hvad i +deras förmåga stod att beifra saken. Troligen var det också de, som, enär +den döde sjelf ej lemnade efter sig tillräckligt, bekostade hans +begrafning. Han, som besjungit så många andra ståtliga likfärder, begrofs +väl på det enklaste sätt, och man vet ej ens, på hvilkens kyrkogård +skaldens stoft nedsattes. + +Emellertid satt löjtnant Storm fängslad. Man hade i början fört honom +till slottet, der då »arrest fanns för folk af bättre vilkor och +kondition» under drottning Kristinas egen fordna våning, men snart +förflyttades han till »Hvita hästen», ett hårdt och med pinoredskap +uppfylldt fängelse strax ofvan marken i det gamla rådhuset vid +Stortorget. Der bredvid hade stadsvakten sin post. Vaktmästaren Björn, +som tycks varit en enfaldig och slapp person, erhöll sträng tillsägelse +att hålla uppsigt, i synnerhet på denne fånge. Anhöriga och vänner hade +dock tillstånd att besöka honom. Domen för mord skulle snart fällas, då +hans moder, enkefru-öfverstelöjtnantskan Möller (således för andra gången +enka) lyckades befria honom. Den 7. november 1674 gick hon, som vanligt +åtföljd af sin tjensteflicka, in i sin sons häkte. Löjtnanten, som sades +vara mycket sjuk, hade nyss slutat sin middagsmåltid och syntes utifrån i +sin nattrock gå till spiseln att värma sina fötter. Modern skref ett bref +vid bordet. Sedan insläpptes till fången två kamrater, Lohde, och derpå +fyra andra män, alla med värjor, hvilka stälde sig mot fönstret för att +hindra vakten att se, hvad som förehades. Det hade blifvit mörkt. Endast +ett vedträd låg och rökte i spiseln. Ett ljus upptändes, men sedan det +fått tjena till brefvets försegling, släckte pigan det. Strax därefter, +vid 5-tiden, kunde Björn, som stod på trappan med ljus i handen, räkna de +sex männen, som åter gingo ut. Men som det fortfor att vara mörkt nere i +fängelset, steg han dit ner med sitt ljus och fann fogeln utflugen ur +buren och öfverstlöjtnantskan liggande i sängen i sin sons ställe. Det +gjordes allarm, men hvarken Storm, som hädanefter alldeles försvinner ur +historien och således aldrig, som det uppgifvits, fått någon lejd af +regeringen, eller bröderna Lodhe eller de andra obekanta männen kunde +anträffas. Modern ville man ej straffa, men rådsturätten dömde Björn, +oaktadt alla hans tårar och böner, för hans försummelse till samma straff +som mördaren och de lägre stadsvakterna till att mista tjensten och att i +tre dagar, en timma per dag, »rida uppå trähästen». Huru hofrätten sedan +ansett saken, vet man ej. Med denna myndigheternas stränghet slutade +således hela målet, handlingarna deruti begrafdes bland massan af öfriga +papper, och tomma sägner och allehanda missgynnsamma rykten fingo +småningom ersätta sanningens plats.[31] + +Det hörde till tidens sed att skrifva verser öfver aflidna märkvärdiga +personer. Så skref Columbus öfver Lucidor följande epigram: + + »Den sig i all sin tid olycklig sjelfver spådde, + Han ock uppå sin tid olycklig ända nådde. + Så såg han verlden sin. Gack nu, ehur du heter, + Och säg, att ej är sannt: Poeter ä' profeter!» + +En af hans beundrare, numismatikern Nils Keder, som då var helt ung, men +sedan blef assessor i antiqvitetsarkivet och som äfven skrifvit åtskillig +vers, försåg Andersins upplaga af Lucidors skrifter med ett italienskt +epitafium öfver skalden: + + »Trafitto, Lucidor, dal ferro muori? + O destin crudo, o colpo veramente, + Funesto, acerbo, infelice e dolente, + Ch' insieme trapassa mille altri cuori! + O sventuroso fin di chi si disse + _Odiato dalle stelle_, mentre visse! + O Lucidor, io piango la tua sorte, + E piangerian le Muse latine, francesi, + Toscane, tedesche, inglesi, svedesi + E fiaminghe, ma qui teco son morte. + +I sednare tider har Vilhelmina Stålberg tagit honom till hjelte i en +roman och Wijkander i ett historiskt skådespel i fyra akter. Det behöfver +knappt anmärkas, att deras bearbetningar har intet med hans historiska +personlighet att göra. + +Lucidor utgaf ej sjelf andra än sina tillfällighetsdikter, som på lösa +blad trycktes för bokhandeln och dels utdelades bland gästerna, dels för +tillfället uppköptes af de nyfikna. Men han fick flera beundrare, som +sysselsatte sig med att hopsamla hans arbeten, så väl de redan tryckta +tillfällighetsrimmen som de andra blott handskrifna sångerna. Vi hafva +nämnt erkebiskop Erik Benzelius, som lät trycka fängelsevisan. Likaledes +hafva vi omtalat det bekanta arket Bs förnyade publikation 1707. En annan +samlare skall hafva varit guvernementssekreteraren i Göteborgs och Bohus +län, Olof Wexionius den yngre, hvilken efter anmodan skref ett klent +ingångspoem till utgifvaren af Helicons blomster och synes hafva dött ej +långt derefter. Sjelf är han författare till en verscykel, »Sinneafvel.» +Men den ifrigaste var ofvannämnde Nils Keder, som skall hafva »med mycket +besvär samlat auctoris defecte och illa medfarne koncepter». År 1685 +utkommo, enligt Palmsköld, några af hans andliga dikter under titel +»Lucidors lucida intervalla eller goda och gudeliga tankar om menniskans +dödlighet och verldens fåfänglighet, författade uti trenne visor, hvilka +till andras varning äro lemnade af honom, som sig kallade den olycklige +Lucidor» (in octavo). Boken kunde redan af Lidén ej mera återfinnas, men +1844 hittades ett exemplar, som kom till kongl. bibliotheket. I Linköping +finnes en af Spegel gjord afskrift. Den egentliga och fullständiga +upplagan af hans poemer utgafs år 1688 under Johan Andersins namn, och +kallas »Helicons blomster, plockade och vid åtskillige tillfällen utdelte +af Lucidor den olycklige, det är alla de poetiska skrifter, som +författade blefve af Lasse Johansson». Utgifvaren uppgifver dessutom +början af tretton andra visor, som han kände till, men dels icke funnit, +dels funnit ofullständiga eller i oläsligt skick. De äro 1) »Lisille, du +min hjertans själ, min tröst», 2) »Jag svor, jag skull ej vika ifrån +ditt», 3) »Ack, ack, min själ, du vet, jag kan ej mer din låga», 4) »Är +någon osäll såsom jag, är någon till, hvis», 5) »Vill du mig förebrå, +hvad jag har gjort», 6) »Kan någon lida större qval än den i tysthet», 7) +»Så skall en evig tystnad mig tillbinda, att jag», 8) »Wohl dem, der +sonder Traurigkeit in Lust ohn' Lieb'», 9) »Soll denn, Climene, meine +Wonne», 10) »Ach, wie lange soll sonder Ruh, o Lieb, sich», 11) »Fast +mången giftermålet rosar, dock håller jag», 12) »Mitt hjerta vill i +tusen stycken spricka», 13) »Nyss, när Frigga satt i badet, had hon +Astrild». Den sista af dem, som är lekande men obscen, finnes dock +handskrifven i palmsköldska samlingarna. Det är möjligt att någon annan +af visorna, ännu oupptäckt, förmultnar bland gamla manuskript. Äfven i de +af Andersin utgifna poemen finnas här och der lakuner, som utvisa i +hvilket söndrigt skick de anträffats. Tre af de andliga visorna inkommo i +Svedbergs och derefter i vår nu varande psalmbok, ehuru något förkortade +och ändrade. Presterna hade just samma år, 1688, utverkat en +censorsinstruction på tillfällighetsrim, »som mesta dels pläga vara +odugliga både quoad materiem et stylum». Derföre ställer sig nu +utgifvaren under den berömde Lindskölds och landtmarskalken och +hofkansleren, friherre Nils Gyldenstolpes mäktiga beskydd, »enär han +funnit högst nödvändigt att i all underdån, ödmjukhet ersöka för bemälte +verk detta värn och beskydd för att ej äfventyra åtskillige vidersinnige +omdömen, besynnerligen deras, som kittla sig att lasta och danta andras +välmening». Och i kongl. maj:ts nådiga privilegio läses »att bemälte +arbete och skrifter för deras både invention och komposition ett temligt +beröm vunnit hafva och kunna tjena mången till en god anledning och +förkofring uti den svenska poesin». Men Andersin, som väl egentligen +blott sysselsatt sig med tryckningen, har genom sin upplaga illa gagnat +skaldens minne. Ty som Atterbom säger: »Lucidors sista olycka var, att +hans skrifter föllo i händerna på en utgifvare, hvars redaktion är ett +mönster af allt tänkbart slarf, så i ordnande som i manuskript- och +korrekturläsning». Isynnerhet äro mytologiska och geografiska namn +förvrängda. Ofullständig, är Andersins bok ånyo upplagd i en +duodesupplaga af 1835 bland Bonniers samling af »Klassiska författare i +svenska vitterheten». Den kallas ock »Helicons blomster». En ny upplaga +är i våra dagar utgifven af P. Hanselli i hans »Samlade vitterhetsarbeten +af svenska författare från Stjernhjelm till Dalin». Vi hafva jemfört +Hansellis och Andersins editioner med hvarandra vid betraktelsen af +Lucidors egentliga skaldskap och betydelse för vår litteratur, hvartill +vi nu öfvergå. + +----- + [1] = ändas.--I den del af vår afhandling, som utgör + biografin, hafva vi vid citater af Lucidors verser, så + vidt det kunnat ske utan men för originalets rätta + uppfattning, något moderniserat stafningen, hvaremot i + den andra delen, handlande om hans skaldskap, versen + öfverallt ordagrant aftryckts. + + [2] Bartolus de Saxo-Ferrato och Baldus de Perusio voro + berömda italienska jurister, som lefde på 1500-talet. + + [3] = vetat. + + [4] = mönja. + + [5] = luktar. + + [6] En förvrängning af Orvietán. + + [7] = med sken af att vara vis. + + [8] = mörka. + + [9] = fort. + + [10] Af isl. ordet ást = kärlek. Utan tvifvel en härmning af + Stjernhjelm, som i vårt språk infört namnet Astrild. + Ordet var ännu ej glömdt i folkspråket. Uttrycken + ást-eld och ást-liungand' förekomma hos Lucidor. + + [11] En då bruklig sällskapssed att utdela presenter. + + [12] Jemför hans epitafium öfver Figrelius:»[Greek: + _Hêlios_], sol, unde Figrelius, quasi figura solis». + Sådant roade tiden mycket. + + [13] Genom häradshöfding Amnell, som upptäckt papperen, samt + genom aktuarien Brissmans och registratorn + Schützercrantz' tillmötesgående har det varit oss + möjligt att genomgå dem, och aflägga vi härmedelst vår + tacksamhet derför. + + [14] = splitter galen. + + [15] = svartsjuka. + + [16] = behaga. + + [17] = peruk. + + [18] = ofta. + + [19] = band i eldfärg och högrödt. + + [20] = krås och manschetter. + + [21] = en lek. Se Rudbecks Atland, II, 539. + + [22] = likväl. + + [23] = svanemjuk (jemför det danska blød). + + [24] = skrädt bröd. + + [25] [Greek: _Sôchratês mainomenos._] + + [26] = dum tölp. En sarkasm. Se Ihres Glossarium I. 893. + + [27] Skall vara en tvetydig qvickhet vid ett bröllop. + + [28] = god vilja att vara en till nöjes; ej vårt begrepp om + välvilligt, som åter hette »välment». + + [29] Det åtgick dessutom 20 daler till papperet (ett helt + ris) och 12 daler i tryckarlön. Men kyrkoherden, som + höll likpredikan, fick två förgyllda silfverbägare, + vägande 90-1/2 lod och värderade till 248 daler. + + [30] Elers känner ej till när tomten afbrändes, och på kartor + från 1626 och 1640-talet i Stockholms ingeniörkontor + står den utsatt i sitt närvarande triangulära skick. + + [31] Det är litteratören C. H. Atterling som i Göteborgs + handels- och sjöfartstidning under rubrik »Huru Lars + Johanssons mördare undkom» publicerat ett sammandrag af + vittnesmålen härom inför kämnersrätten. Vi begagna här + tillfället, att frambära vår offentliga tacksamhet till + herr Birger Schöldström, hvilken, ehuru sjelf Lucidors + förre biograf, med utmärkt beredvillighet ställt alla af + honom och andra insamlade upplysningar till vår + disposition. + + + + +II. + + +Lika ogynnsamma omdömen hafva fällts om hans efterlemnade skrifter som om +hans lif. Man ser, att hos de mildaste granskarena det är mera välviljan +och medlidandet än den strängt rättvisa kritiken som talar. Redan tidigt +har den opinion utbildat sig, att det var Bacchus, som både drifvit honom +till att dikta och störtat honom i grafven. I Hedvig Charlotta +Nordenflychts uppsats, »De svenska poeter», möta vi den första vittra +kritiken öfver honom. Hon låter Stjernhjelm helsa de svenska skalderna en +efter annan: + + »Alla han I burskap vunnit + På det vittra Helikon.-- + Du, hvars eld så ojemnt brunnit, + Nalkas, Lasse Johansson! + Kom, att bland din samtids lärde + Ett berömligt ställe få, + Fast du skaldeådran närde + Minst ur Aganippens å! + När du dina gudar prisar, + Fröjas nåd och Bacchi saft, + En Anakreon knappt spisar + Mot din liflighet och kraft. + När din sorg, din kärlek råder, + När dig sjelf du sjelf är lik, + Flödar en poetisk åder + I en grafskrift om en Strijk. + Några fler de tecken bära: + »Syndarns bot» och »Möjors pligt». + Såleds röjas kunskap, lära, + Språk och bildning i en dikt. + Men du kan bland skalder finna + Ej det främsta rum med skäl + Eller bästa kransen vinna, + Ty du sjöng så sällan väl.» + +Men med hvilken förblindelse kan hon ställa »Möjors pligt» och »Syndarns +bot» bredvid hvarandra i värde? I Carlesons samling finnes Lucidor ej +upptagen, ej heller läsas några prof af honom hos Sahlstedt. Denne har +dock sökt motivera sin uraktlåtenhet. Efter att hafva yttrat, att han hos +Columbus ej funnit ett enda stycke, hvarmed han kunnat förnöja läsaren, +tillägger han: »Samma olycka har händt mig vid genomgåendet af Lucidors +eller Lasse Johanssons skaldeverk, ehuru gerna jag önskat kunna få plocka +några af 'Helicons blomster' och sätta i min samling. Men jag lärer +behöfva ett längre företal till min ursäkt för det jag inga rosor hemtat +ur Runii 'Dudaim'.» Hvilken besynnerlig sammanställning och framför allt +granntyckthet hos en man, hvars antologi har upptagit så mycket +underhaltigt och nu alldeles förgätet! Lidén uttalar sig ungefär så: +»Hans sånger insmyga sig genom sin undransvärda lätthet i läsarens +sinnen. Men om han dessutom hade efterföljt denna Horatii föreskrift + + »Carmen reprehendite, quod non + Multa dies et multa litura coercuit atque + Perfectum decies non castigavit ad unguem», + +och om han användt större omsorg i att polera sina löst framkastade +verser, skulle han utan tvifvel hafva ernått ett långvarigare beröm och +ett oförgängligt rykte. Derföre skola de, som äro vana vid en bättre smak +hos den poetiska skönheten, säkerligen hos honom finna talrika fläckar. +Förutom dem, som han--så ouppodladt som vårt fädernespråk då ännu var--ej +gerna kunnat förebygga, måste man fördömma ej blott en alltför ymnig +påminnelse om gudar och gudinnor utan äfven en stil, som allt för bjert +afsticker från de gamles mönster.--Ej heller kunna hans allt för +slippriga och tvetydiga gåtor behaga sedigt folk. Men detta och annat +lika tadelvärdt skall likväl en mild läsare af skaldens verk tillgifva +honom, då på hans tid den fosterländska poesin låg nästan nere +ouppodlad.--Vinkällaren har merendels varit musernas boning, hvarest den +starkt vinbegjutna poetiska ådran ej styrdes hvarken af hederns eller +skaldekonstens fordringar.--Den som besinnat huru svårt det är att +uppfylla en poets kall att i lika mån undervisa och förnöja, när helst +till besjungande af någons brudsäng eller dödsbår pennan måste sättas i +rörelse med vanans och nödvändighetens hela slentrian, skall ej undra +öfver, att dylika sånger ibland kunna vara sömngifvande. Emellertid läsas +dock många goda, ja sköna saker i hans samling.» Akademikern Blom, som +naturligtvis ej kunde hafva något sinne för den karolinska periodens +framfart med »smaken», hånar hans långa, löjliga titlar, sällsamma +förvecklingar af auktorsnamn (det var utgifvarens fel) och osmakliga +gåtor m. fl. råheter. »Lucidor var kanske ej utan snille och var säkert +ej utan kunskaper, men har vårdslösat med begge. Hans skrifter röja en +viss vild energi, någon färdighet i versifikationen, mycken oegentlighet +i uttryck och en fullkomlig brist på granskningens möda. De synas med +säkerhet bevisa hans oregelbundna lynne och hans sätt att författa vid +pokalen.» + +De nyare granskarenas dom utfaller föga gynnsammare. Sondén börjar med +att påpeka poemens slarfviga författande och dåliga utgifvande, så att af +de många bröllops- och grafsångerna ej en enda är läsvärd utom på sin +höjd »Kom', säjen mig nymfer!». Derpå fortsätter han: »Det är ej få som +tadlat honom, och detta är ej så underligt. Ty det mesta som han +framklottrade på papperet saknar nästan allt värde. Dertill kommer, att +för beständigt heligt och profant, högt och lågt äro blandade med +hvarandra. Slutligen undgår ej litet en ofta trög och hård rytm att stöta +bildade öron. Ej heller kunna vi fördölja för oss, att äfven de sånger, +som framsprungit i en ädlare och högre skaldeingifvelse, mera sätta oss i +spänning medelst sin rysliga och framstormande häftighet än de förnöja +oss genom poesins gudaborna och rena hänförelse.--Likväl saknade han ej +helt och hållet sånggudinnornas ynnest. Om nu ingen hittills kunnat +öfvertyga sig härom, skola vi, på det att vi ej må synas fara med löst +prat, exempelvis anföra de sånger, som han skrifvit på främmande +tungomål, hvilka, fastän icke egnade de fosterländska muserna, +tillräckligt visa oss, hvad han kunnat blifva, om han ej alltför mycket +förslösat sina skaldegåfvor.» Men har den, som, enligt Sondéns +medgifvande, utvecklat så mycket snille på främmande tungomål, kunnat +vara så underhaltig på sitt eget? Säkert är, att lika vackra stycken på +svenska kunna hos honom uppletas som de utländska, hvilka vunnit +granskarens ynnest. Hammarsköld, som underskrifver Sondéns omdöme, +skärper det enligt sin vana och förebrår Lucidor, att han prydt sina +dikter med mytologiska namn och personer, dem han alldeles ryckt ur deras +ideala sfer ned i smutsen af sitt eget hvardagslif, att hans rim lifvas +af en vildt och vulkaniskt brusande energi, en nästan till vansinne +gränsande häftighet, som tydligt utmärker en fullkomligt störd harmoni +mellan skaldens alla inre krafter, hvadan han också fann ett särdeles +nöje uti att leka med de högsta motsatser, hopförande dem i en enda +föreställning. Efter denna romantiska målning påpekar han ytterligare, +att Lucidors bacchussånger hänvisa på Bellman. Atterbom, som aldrig kan +frigöra sin granskning af hans poesi från de ogynsamma ryktena om hans +utsväfvande lefnadssätt, talar om den ton af likgiltighet, trots och hån, +som genomgår hans dikter, de hjertskärande ljud, som emellanåt frambryta +ur det förstörda strängaspelet, samt att han med allt sitt hafs och slarf +aldrig tänkt på att en kritik fanns till eller kunde komma. Wieselgren, +hvilken lika litet som Atterbom kan skilja mellan hans poesi och hans +lif, prisar väl hans psalmer, »få ha bättre än han sjungit ångrens qval», +men låter undfalla sig yttranden som »dessa tvillingstjernors luntor i +vitterhet af bestäldt rimgods» (det menas Lucidor och Runius). Vår siste +allmänne literaturhistoriker, Malmström, som i första delen af sitt +arbete råkar hafva en Atterboms korta men mästerliga skildringar före sig +och för resten icke tyckes hafva uthärdat att genomläsa alla de +vitterhetsalster, hvarom han måste fälla sin dom, bevärdigar Lucidor +blott i förbigående med två utlåtelser, hvilka begge råka att vara +missledande. Den ena framhåller den låghet i sinnet, som kom Stjernhjelms +manliga glädtighet att urarta till ett smaklöst och föraktligt buffoneri, +och som förnedrade poesin till ett tillfällighetsrimmeri för pengar och +den stjernhjelmska sånggudinnan till en kammarpiga vid bröllop och andra +högtidligheter.--Det är icke från en så hög ståndpunkt som ifrån Olympens +solbeglänsta, och jemnkylda höjder, som en billig granskare skall se ned +på det karolinska tidehvarfvets med svårighet sig framarbetande poesi, +utan han skall göra sig förtrogen med tidens eget skaplynne och +förutsättningar. Det andra utlåtandet berör Stjernhjelms prosodiska +experimenterande: Sin höjdpunkt nådde denna osmaklighet hos Lucidor och +Runius, som rimmade sina hexametrar, hvar helst rim kunde fås. Nu +förhåller det sig så, att visserligen Lucidor på sina ställen, äfven han, +skattat åt tidens oriktiga smak härutinnan, hvarom mera framdeles, men +först och främst har han ej skrifvit några svenska hexametrar, således ej +heller kunnat rimma dem hvarken i midten eller i slutet, och i hans +latinska förekommer felet ingenstädes. Sedermera har denna dom sin +egentliga tillämplighet på Runius, men kan aldrig träffa Lucidor mera än +den träffar andra och sjelfva Stjernhjelm. + +Det har blifvit ett axiom att hopföra Lucidor och Runius som stallbröder +i platthet, likgiltighet och lefnadssätt. Det är vår skyldighet att till +den förres heder tillbakavisa en sådan sammanställning. I afseende på +karakteren voro de hvarandras raka motsatser, den ene oförarglig och +glad, nöjd med att i alla sina dagar lefva såsom ett nådehjon hos grefve +Stromberg, den andre häftig och olycklig, uppoffrande sin medborgerliga +existens för sitt omåttliga begär efter frihet och oberoende. I afseende +på begåfningen yttrar ju Atterbom, att Lucidor var »till den grad +öfverlägsen i genialitet och energi, så auktorlig som personlig, så af +vittra som af ovittra utsväfningar» och att Runius deremot »i alltsammans +förekommer såsom blott en mattad och beskedliggjord efterklang». I +afseende på stilen i deras skrifter kunna vi ej heller finna någon +likhet. Den ene syftar åt det lekande och småroliga, den andre åt det +patetiska. Hvad plattheten beträffar, är det orättvist att ställa dessa +båda vid skampålen utanför sina samtidas krets. Deras eget publikum, både +det vittra och ovittra, var ej stort bättre. Det fordrades ett +århundrade, innan smaken i Sverige var obestridd. Åtminstone måste den +hugstore Dahlstjerna, som ju Atterbom sjelf på sina ställen förliknar med +en Bengt Bjugg, komma dem ganska nära, och egentligast böra Dahlstjerna +och Lucidor i det afseendet bättre ställas tillhopa än Lucidor och +Runius. Ty de förstnämda egde dock båda obestridligen poesins kraft. En +liten skugga faller till och med öfver Stjernhjelm. Runius, hvilken på +sin tid åtnjöt ett af dessa anseenden, som snarare härröra från ett till +qvantitet än till qvalitet betydande publikum, har derefter inom den +svenska litteraturen nedflyttats till en plats, som starkt påminner om +löjet och medlidandet. Men Lucidor har så väl genom sitt lif som sina +skrifter en gång för alla undanbedt sig att der få hålla honom sällskap. + +Naturligtvis är det icke vår mening att helt och hållet opponera oss mot +så många lärda och snillrika män, som fällt de hårda omdömena om Lucidors +poesi. Men liksom vi förut granskat hans lif inom ramen af hans tid och +utveckling, så skola vi nu åtnöja oss med att försöka sätta läsaren in i +den anda, som genomgår hans dikter, de bättre och de sämre. Må vi derföre +hellre höra hans egna toner, så väl deras harmonier som missljud, i +stället för att göra kritiker derom! Det vittra kategoriska omdömet med +sina abstrakta och graderade domslut har aldrig förefallit oss hvarken +till fyllest görande eller respekt ingifvande. Dessutom hafva vi sett +omdömet vexla, om ej lika hastigt som den lättvindiga opinionen, +åtminstone som den olika tidsriktningen och smaken. Så har man äfven i +Sverige ofta ändrat skaldernas ställning. Dock kunna vi till den svenska +granskningens heder säga, att mången gammal reputation, som efteråt varit +af både löjets och kritikens vapen nedstörtad, åter börjar få gälla för +hvad den är. Det farligaste, som kan träffa det poetiska snillet, är väl, +att ett nytt, senare kommet, fördunklar det förra genom originalitetens +och den framryckta tidens överlägsenhet. Men inom andens verld behöfva de +olika storheterna ej tränga hvarandra utan kunna trifvas väl tillsammans. +Och sålunda må äfven i Sveriges panteon hvar och en få sin tillbörliga +och ärofulla plats, hur olika än vår smak vexlat och hur fullkomligare +vår civilisation än utbildat sig. Ty först var under språkets barbariska +tillstånd förmågan att behandla det i vers så glädjande, och +nödvändigheten att rensa det från oorganiska tillsatser så +maktpåliggande, att en lätt och ledig poesi utan sans och smak eller en +genomsvensk språkbehandling utan klassiskt jemnmått och behag måste vinna +en rättvis beundran. Dertill kom det bålstora i anläggningen, oaktadt de +små och ouppodlade medlen, som i likhet med vår politik gifver en nu mera +för oss egen färg åt vår litteratur. Sedan kom ett långsamt +framåtskridande i vitter odling, som omsider kulminerade i den +fransyskt-akademiska smaken, men hvilken senare i den rättmätiga glädjen +öfver sina förtjenster ej förstod att uppfatta utan blott kunde ringakta +de föregående ansatserna. Derefter inträffade de olika skolornas strid, +hvarunder den litterära kritiken måste blifva allt för mycket beroende af +hvars och ens ställning inom stridsfrågorna. Det är kanske den största af +Atterboms vittra förtjenster, att slutligen i sina »Svenska siare och +skalder» hafva sökt att fördomsfritt och opartiskt granska föregående och +samtida, större och ringare skalder. Det är svårt, ja, omöjligt för +hvarje andlig riktning, som ännu behöfver kämpa för sitt erkännande eller +njuter af sitt första segerrus, att oväldigt bedömma andra tider och +författare. Man såg derföre antingen föraktligt ned på dem från sin högre +ståndpunkt eller var oförmögen att förflytta sig inom deras tankekrets +och förhållanden. Men nu mera, då den svenska skaldekonsten hunnit så +stadgad ålder, att den förmår att se tillbaka på alla sina utvecklings +skeden med rättvisa och kärleksfulla ögon, må äfven den karolinska +vitterheten framträda för oss endast i sitt eget ljus. Det är ur en sådan +hänsyn som vi gå att framställa Lucidors diktning. Dock hafva vi ej +dermed afsagt oss rättigheten att betrakta den äfven ur en allmän och +komparativ ästetisk synpunkt, ty den uthärdar att skärskådas äfven från +denna, och för öfrigt är en dylik regel nödvändig för sammanhanget och +uppfattningen af all organisk litteraturutveckling. När vi således vid +behandlandet af Lucidors lif i våra omdömen hejdades af mensklighetens +gemensamma mått af förvillelser, kunna vi i afseende på hans skrifter +visserligen vara strängare, på det att vi ej må råka in på den andra +afvägen eller att ämnets behandling skulle aflocka oss så mycken kärlek, +att vi förbisåge de mötande bristerna och felen. + +Då det svenska samhället genom de lysande segrarna plötsligt fann sig +försatt midt uti den stora kulturströmmen, var det naturligtvis med dess +då varande ringa resurser omöjligt, att det skulle kunna inom något enda +verksamhetsfält utveckla sig fullt sjelfständigt, utan det lopp fast mer +fara att öfversvämmas af det främmande inflytandet. Så till exempel +företer vårt språk och vår poesi en anslutning till Tyskland, så att det +karolinska tidehvarfvets litteratursträfvanden endast äro en parallel +till de tyska. Äfven Tyskland behöfde efter det trettioåriga kriget en +pånyttfödelse. Medan de lärda talade latin och de förnäma fransyska, +sökte den aristokratiska Palmorden, Pegnitzschäferbröderna m. fl. samfund +att väcka hågen för vittra idrotter och språkets uppodling. (Det var nu +som den öfversachsiska munarten vann fullständigt erkännande som +skriftspråk.) Förebilderna dervid togos från den romerska antiken och den +italienska efterblomstringen. Den första riktningen, som naturligt nog +förnämligast måste afse formens stränghet och den genom kriget förvildade +fantasins tukt, hvarigenom den erhöll en viss prosaisk karakter af ett +utile dulci, representeras af Opitz, hvilken efter sin härstamning gaf +hela skolan namn af den första schlesiska. Opitz grundade en prosodi och +poetik med bestämda konstregler, tog bort knittelversen och satte i +stället den polerade alexandrinen samt bestämde Latium till mönster för +den nya vitterheten. Med alla sina formala förtjenster blef han till +innehållet egentligen blott reflexionspoet, och hans efterföljare--med +undantag af den i förtid bortryckte Flemmings lyrik--fortgingo i samma +nyktra anda. Vi måste här äfven omnämna Weckherlin, han, som allra först +införde de romerska versformerna, derföre att han såsom författare till +ett slags epos öfver Gustaf Adolf måste blifva mycket uppmärksammad af de +svenska lärda. Emellertid sökte man snart en motvigt emot den opitzska +riktningen i efterhärmandet af det italienska concettimanéret och +seicentisterna, hvarigenom man erhöll mera fantasi och lif i dikten, men +också föll ned i den motsatta ytterligheten, ihålig bombast och +affekterad sinlighet. Det blef den andra schlesiska skolan. Redan +Gryphius började genom att välja Senecas tragedier till sin förebild, och +den nya smaken kulminerade i Hoffmannswaldaus lyrik och framför allt hos +skolans banérförare, den bekante Lohenstein, hvars uppstyltade retorik +kom väl öfverens med den obscenitet, som utmärker hans bröllopsrim och +andra sånger. Lägga vi härtill de långrandiga hjelteromanerna samt den +gedigna psalmdiktning, som oafbrutet fortgick från Luther genom Speratus, +Johann Rist, Gerhard m. fl. fram till Franke, hafva vi omnämnt det +hufvudsakliga, som måste falla våra förfäder i ögonen och inverka på +dem. + +Men det var ej blott i andra hand förmedelst den tyska efterbildningen, +som svenskarne gjorde bekantskap med Italiens litteratur; de uppsökte den +sjelf i dess hem. Här hade smaken genom öfverförfining råkat på afvägar. +Berninis plastik, Guido Renis målarkonst, Guarinis sirliga och +musikaliska herdedikt, »Pastor fido», Marinis vällustigt sentimentala, på +all ideel halt blottade »Adone», Tassonis i lokala småförhållanden och +strider sig dväljande komiska epopé (den sistnämnde kunde aldrig, till +följe af olika erfarenheter, hos oss vinna någon större anklang), della +Cruscas och Arkadiernas förnäma subtilitet beteckna alla den nya +riktning, som Italiens andliga lif antagit. Det var nu, som italienarnes +sinnen vände sig från den stora konsten och den romantiska hjeltedikten +till musiken och operan. Man kan lätt föreställa sig, hvilket intryck +dessa Hesperiens frukter med sitt melodiska språk, sin yppiga kolorit, +sin lifliga, om också ej storartade fantasi skulle göra på våra förfäder, +som knappt hunnit hemkomma från de bullersamma krigen och slå sig ned i +ro uti sitt kalla och fattiga land. Men de märkte icke i sin förtjusning +att dessa blomster, långt ifrån att upplifvas af morgonstundens friska +flägt, snarare dignade under eftersommarens hetta och sömngifvande sol. +De insågo ej, de öfverdådiga segrarne, att den nya poesin saknade +manlighet och kraft, djerfhet och eld. De hade sjelfva för mycket deraf. +De sågo blott den fulländade formen, den utsökta civilisationen, som de +saknade. + +Det fanns dock för oss en motvigt mot denna poetiska blomsterverld, +hvarunder slafveriets veka sömn fördolde sig, i den kärnfriska och +genompatriotiska, om ock något spetsborgerliga och prosaiska anda, som +kom oss till mötes från ett land, hvarmed vi då hade de lifligaste +förbindelser. Det var det ärorika Holland, hvars kultur snart blef för +svenskarne lika känd som dess flagga, hvilken svajade i alla våra hamnar. +Det var det land, der rikedomarna hopades och de främmande verldsdelarna +sattes i förbindelse med Europa, der diplomaterna underhandlade, der en +äkta nationell målarkonst, laboratoriets och universitetets arbete var +väl betaldt och hedradt, der aktningen för vetenskapens frihet täflade +med den för medborgarens och fäderneslandets. Hit kommo de förföljda +sekterna från alla länder. Här tänkte Grotius, Cartesius, Spinoza, Bayle +någorlunda i fred. Holländarnas poesi företer i sin början en viss likhet +med Tysklands. Meistersångarnes och ordnarnas plats ersattes af +rederjikerkammare, och poesin begynte här, som nästan öfverallt +annorstädes måste blifva fallet, med en filologisk, språkrensande, efter +romerska och italienska mönster formbildande riktning, representerad af +Heinsius och Hooft, hvilken senare börjar raden af Hollands klassiska +författare och råkade in i ett visst versförkonstlings- och +concettimanér. Men smaken utvecklade sig på ett helt olika sätt än hos +öfriga folk. Det blef en praktisk realism med roten i det alldagliga +lifvet. Skådespel uppfördes ej för höga herrar eller lärda pedanter utan +för folkhopen på gatorna med scener hemtade från marknadslifvet eller det +borgerliga hemmet och genomandade af patriotisk frihetskänsla och +hänförelse. Så verkade Vondel, af hvars med sångkörer försedda dramer +»Lucifer» skulle förebåda Miltons religiösa flykt, och »Gysbrecht van +Aemstel» blef ett äkta nationalskådespel, som både då och allt framgent +af hans landsmän mottogs med lika bifall. Men hvad som olyckligtvis mest +slog an på våra förfäder, var den breda, småförståndiga och beskrifvande +didaktik, som Cats utvecklade, hvilken författare just framvisar den +sämre sidan hos den holländska litteraturen och, så allmänt läst och +omtyckt han än var, betecknar dess förfall och snara tillbakaträngande +för den franska klassiciteten. Ty Ludvig XIVs hofpoesi beredde sig att +äfven här trots fiendskapen och krigen intaga den tron, som den +nationella skaldekonstens öfverdrifter och förfall skulle lemna ledig. +Och detsamma skedde i det öfriga Europa. + +Dock har i Sverige den franska klassiciteten blifvit långt fortare bekant +än allsmäktig. Man kände ganska väl till Molière och Corneille, men +fortfor länge att begagna andra mönster. Ja, man hade läst Ronsard och +Bartas, Spencer och Milton. Vi behöfva blott kasta en blick på Spegels +företal till »Guds verk och hvila» för att öfvertyga oss om, att under +denna beundransvärda tid våra förfäders lärdom var lika stor som deras +vapen voro kraftiga. Härtill kom en grundlig kännedom om de gamle. Det +kan till och med sägas, att man läste och visste för mycket för att kunna +tillbörligt smälta det. Vi draga nu våra gränslinier och karakterstecken +mellan de olika skolorna och poesiprodukterna, men för sextonhundratalets +svenskar måste allt detta blifva ett sammelsurium i stället för ett +ordnadt helt. Ej heller hade de af antiken förmått inhemta ett klart +konstomdöme. Ty de svenska lärde hade visserligen insupit dess själshelsa +och manlighet, men ännu icke dess naturliga smak. Derföre se vi, att, på +samma gång våra förfäders kunskaper voro förunderligt stora, deras +urskiljningsförmåga var förunderligt klen. + +Huru såg nu den svenska poesin ut i jemförelse med all denna massa af +utländsk vitterhet? Hon fanns icke till. Man hade visserligen ett språk, +men ingen hade brytt sig om det, utan det fick gå som det ville. +Bibelöfversättningen hotade det med en tysk, de nya segrarna och +kunskaperna med en fransysk-latinsk öfversvämning. Kung Gustafs +genompraktiska tidehvarf och teologernas ursinniga gräl under hans söner +hade utrotat hågen för vittra värf. Folkvisan började tystna; de nya +lärosätena hade ej ännu hunnit uppblomstra; de få lärda hade fått sina +studier och sympatier från utlandet. Då föddes »på den första +morgonstund, när solen uppgått i östern samt konstellationerna Herkules +och Lyran dominerade horisonten», Stjernhjelm. Han är en typ af nordens +ande, som känner sig hugstor till allt, men saknar mognad att genomföra +allt. Han är tillika »en stor och glad svensk själ» midt i en för Sverige +lysande period, hvars historia då just liknade denna nordens ande. +Stjernhjelm är representanten för det då varande svenska folklynnet och +har i sin själ egt begynnelsen till allt, hvad som de olika +kulturriktningarne hos oss strax efter honom utbildade. Man har sagt, att +han ensam utgör en hel akademi. Vi kunna ej här tala om hans hundra +skrifter i alla möjliga ämnen, ej om hans nyplatoniserande, med någon +kabbalistik bemängda filosofi, ej heller om hans geometriska, juridiska +och språkkomparativa arbeten. Dock i hans »Svea och Göta Måles Fatebur» +framlyser öfvertygelsen om, att vårt språk var gotiskans stammoder och +det äldsta på jorden, hvilken tanke en gång skulle frambringa Rudbecks +»Atlantica». Han var i aktningen för våra minnesmärken en vägledare för +Verelius och Peringsköld. Detta herrliga språk skulle nu af honom föras +tillbaka till sin ursprungliga renhet och rikedom. Det skulle i böjlighet +och gratie uppfostras till de antika och italienska språkens vederlike. +Muserna skulle ändtligen lära sig dikta och spela på svenska. Denna ifver +gjorde honom omsider till skald och till fader för hela vår efterföljande +poesi. Det låg i sakens natur, att det nya företaget förnämligast skulle +afse formen, ty just detta behöfdes i första rummet. Han använde sålunda +med stor förtjenst och framgång de antika rytmernas konstfulla +qvantitetslagar. Han införde de moderna tonvigtsformerna, alexandrinen +och sonetten (»klingdikten»). Men hos honom fanns ej blott formarbetets +energi utan äfven innehållets skapareförmåga. »Herkules» uppstod, en +hesiodisk produkt, som var ensam i sitt slag inom hela den då varande +europeiska litteraturen, och äfven innefattade komiska vändningar af stor +originalitet. Derefter kommo de af blandad vers och prosa uppbygda +allegoriserande »Upptågen» samt hans »Baletter», hvaraf »Den fångne +Cupido» i antika rytmer och »Parnassus triumfans» i moderna rim, samt +slutligen »Bröllops besvärs ihågkommelse», der redan hexametern är +ledigare och det hela enklare och friskare. En ton af antik själssundhet +och genomsvensk patriotism genomgår dessa dikter. Man kan lätt tänka sig, +med hvilken förtjusning de emottogos, och hvilken anklang de uppväckte. +Tyvärr kunde ej ens hos Stjernhjelm, de fel undvikas, som vidlåda hvarje +jätteföretags början. Det talrika och onaturliga användandet af antika +namn, det prosodiska experimenterandet med rim till och med i slutet och +midten af en hexameter, den osmakliga leken med lika ljudande ordformer, +den understundom skeende förändringen från svindlande flykt till platt +trivialitet, slutligen den något trånga uppfattningen af ett poesins +nödvändiga utile dulci, alla dessa fel öfvergingo i större och farligare +mått från mästaren till lärjungarne och efterföljarne. Slutligen måste +Stjernhjelms karakter äfven i sina öfverdrifter inverka på flera kommande +skalder. Den store man, som hade sådana valspråk som »Bonæ mentis comes +est paupertas», »Aut philosophum aut divitem oportet vivere» eller +»Vixit, dum vixit, laetus», kunde lätt karrikeras af en beundrande mindre +lärjunge. Emellertid har Stjernhjelm inom vår svenska kultur en plats, +som hör till de högsta. Han är en af dessa män, som oupphörligt vinna på +en närmare betraktelse. Han är vårt lysande tidehvarfs litterära koryfé +liksom Gustaf Adolf dess politiska del och kan sägas hafva vågat och +utfört lika mycket med pennan, som den senare med svärdet. + +Man har påstått, att det stjernhjelmska tidehvarfvet ej gått vidare +framåt i poetiskt afseende, derföre att alla skalder, som kommo sedan, +voro mindre än hufvudmannen. Men så är ingalunda förhållandet. Tvärt om +märker man en utveckling, som ungefär liknar den tyska. Fastän under +förutsättning af hans diktning (hvad som också berättigar honom att gifva +sitt namn åt perioden) aflägsnar man sig så småningom från hans +uppfattning. Man bibehåller qvar efter honom samma varma nit för språkets +renhet och uppodling. Låt vara, att man i hvardagslag talar eller +skrifver tidens rotvälska, men i bunden stil duger det icke. Man +öfversätter och kommenterar isländska fornsagor. Man bibehåller äfven +hans mindre efterföljansvärda sidor, ordlekarna, ojemnheten, rimmeriets +öfverflöd. Men en stor egenskap hos honom har visserligen gått förlorad, +den antikt manliga och rena sinnesförfattningen. Det uppstår ett +mångläseri, som går hand i hand med den fullkomligaste brist på sann +smak. Marini föredrages framför Tasso, Ronsard framför Petrarca. Der det +ej fanns någon kritik, måste det ännu mindre finnas någon sjelfkritik. +Således händer, att äfven rikt begåfvade författare ofta parodiera sig +sjelfva. Vi nämnde, att hos Stjernhjelm förefanns ett visst utile dulci, +en viss nykter uppfattning af poesin, förenad med en i det hela måttfull +form efter antika mönster och en hög tanke om skaldekonstens värde, om +den blott blefve rätt tuktad och uppfostrad. Denna riktning hos +Stjernhjelm ärfves af hans varmast tillgifne och närmaste lärjunge, +Columbus, som ersätter, hvad han saknar af mästarens originalitet, med en +större innerlighet och smidighet, samt af Lagerlöf, som, sjelf stor +latinsk vältalare och skald, med lika liten skaparkraft som Columbus +ytterligare polerar och utbildar mästarens formsinne. Efter dessa +fortsätta andra rimmare den didaktiska riktningen. Men redan Lucidor, som +äfven fått höra månget ord från Stjernhjelms läppar, börjar träda ifrån +den raka stråten och åt sidan. Denne, begåfvad med egen originalitet, +utgår från mästarens glada och djerfva poesi-medvetande. Han bryter med +den åsigten, att muserna skola vara uppbyggliga och docerande (i sin »Om +en mös pligt» är han blott bearbetare) och proklamerar diktarens ohejdade +liflighet och sjelftillräcklighet. Om också detta hos honom ofta urartade +till försummelse af formen och till ett slags poetiskt fribyteri, +betecknar det dock onekligen ett framsteg, och Atterboms uttryck, att han +på samma gång förlorade sig i den stora samtida rimmarmassan och likväl +höjde sig öfver den, kan å andra sidan betyda, att han förde poesin ur de +lärdas krets ut i lifvet. Dock måste han härvid ofta gifva en ren och +odlad smak grofva örfilar och sväfva mellan den retoriska flykt och +platthet, som redan starkt erinrar om Lohenstein. Steget tages omsider +fullt ut af seicentisternas efterhärmare. Man ville hafva en fantasirik +och liflig skaldekonst, men också återföra den från gatans råheter till +ett städadt och sirligt, efter tidens smak förnämt manér. Detta blef +vissa högtuppsatta och för en korrekt språkutveckling nitälskande herrars +uppgift. Redan Kristinas hof talade italienska; nu blef Marinis och +Guarinis seger fullständig. Den klassiskt och humanistiskt grundlige +Liljenstedt, författaren till »Klagan öfver Iris' afresa», imiterade +»Pastor fido»; envoyén vid engelska hofvet, Lejoncrona, fortsatte +manéret; presidenten, baron Gustaf Rosenhane kallade sig »den skogkäre +bergsbon» och tvang det då varande svenska språket att ikläda sig +sonettformen i 100 klangdikter till sin »Venerid»; slutligen kom +Dahlstjerna, hvilken con amore sökte öfversätta »Den trogne herden» och +införde ottave rime i sin »Kungaskald», som måste hafva utgjort en +verklig jättemöda med sina 271 stanzer. Men det var gifvet, att det ännu +ouppodlade svenska språket skulle visa sig motspänstigt. Dertill kom de +använda mönsternas egna anlag för flärd och bombast. Följden blef en +blandning af platthet och dialektgodtycke med diktionens djerfhet och +delvisa fulländning, som gifver dessa dikter ett för oss vidunderligt +utseende. Vi må dock besinna det sisyfusarbete, som dessa män företogo +sig, att på samma gång tillskapa och på sydländskt manér versifiera vårt +tungomål. Men föga mindre förvånad skulle väl Stjernhjelm sjelf hafva +blifvit, om han fått läsa sådana alster från män, som sade sig utgå från +hans skola och föredöme. + +Vi hafva yttrat oss något utförligare om poesins tillstånd i allmänhet på +Lucidors tid och om hans förhållande till de samtida svenska skalderna +för att visa, hurudan skaldekonsten måste synas för hans ögon, och för +att derigenom kunna tydligare bestämma, hvilken plats han sjelf fann sig +lockad att intaga inom sin samtids vitterhet. Hvad som utgör hans +gynsammaste kännemärke, och hvarigenom han i sjelfva verket visar sig som +en sannare och originellare poetisk natur än Columbus och Lagerlöf, är +hans i ord och handling å daga lagda tro på, att poesin är till blott för +sin egen skull och att den, utan att behöfva stödja sig på några +bundsförvandter, har rätt att kasta sig ut i lifvet. Härigenom är hos +honom all utile-dulci-betänksamhet upphäfd, men som långt derefter ännu +många fortforo att stå på denna ståndpunkt, måste han för dem synas som +en betänklig skalde-äfventyrare. Stjernhjelm, hvars snille visserligen +var fullt vuxet och omedvetet genomträngdt af samma glada och fria +uppfattning, hade dock stött på ett alldeles obearbetadt språk och en +ännu ointresserad allmänhet, så att han vid sitt tunga arbete att nyskapa +dem båda ej hann fullt utveckla sina vingar. Columbus och Lagerlöf stå +dervid långt efter mästaren. De nöja sig med att fortsätta hans idrott +att uppodla och förädla diktionen för att göra den värdig en klassiskt +bildad och fordrande publik. Lucidors poesi deremot bryr sig ej längre om +detta försigtiga uppfostringsarbete, utan ger sig direkt ut bland +allmänheten, i hvilken som helst drägt den är iklädd för stunden. Om +äfven hon, som all den tidens svenska poesi, måste stöta på prosodiska +och stilistiska klippor och svårigheter, stannar hon ej och arbetar bort +dem, utan hoppar öfver dem som en fors i skummande språng. Deraf denna +vilda energi, detta friska patos, som man ofta anmärkt om Lucidors +dikter. Så väl hopandet af en mängd uttryck och namn, hvilka alla +beteckna samma sak (med påverkan af Lohenstein), som upprepandet af +interjektioner och andra partiklar äro endast de yttre sidorna af detta +skaplynne. Hit höra äfven likgiltigheten för alla konstmessigare +versformer, trots den lifliga och hastiga rytm, som skalden vet att +ikläda sina framstörtande tankar, ovårdsamheten om hvilka ord bäst passa +för en högre stämning, hvad som utvisar frånvaron af sorgfällig +granskning och sjelfkritik, slutligen den totala bristen på hvad +latinaren kallade verecundia. Betänksamhet och försigtighet eller en +urskiljande smak får man ej söka hos Lucidors verser. De drifva den så +kallade licentia poetica till sin yttersta konseqvens. Det skummar en +viss vild lefnadsglädje, men blott på ytan, öfver hans dikter, ofta der +den inre sinnesstämningen fullkomligt saknas, karrikerad till trots och +liknöjdhet eller renad till sublim betraktelse öfver intigheten. Det är +en sprittande kraft, men som vänder sin flykt mot grafven och +förgängelsen, liksom denne Stjernhjelms ungdomlige Herkules till sist +göres uppmärksam på, att + + »Döden är yttersta målet, hvari vi samkas och ändas». + +Det faller af sig sjelft, att hvad vi här sagt är en karakteristik i +största allmänhet och ej tillämplig på hvarenda produkt af hans +diktarförmåga. Särskildt utmärka sig flera af kärleksvisorna för sitt +enkla, trohjertade och ömma innehåll. Emellertid måste det medgifvas, att +en sådan ande med alla sina oregelbundenheter måste bilda ett helsosamt +afbrott i det eviga versarbete och diktionsstädning, som utmärker +Stjernhjelms närmaste lärjungar, och att Lucidor genom sin friska, om än +fribytarmessiga lefnadsflägt bildar ett bestämdt utvecklingsskede inom +den af mästaren skapade fosterländska poesin. + +Men de oundgängliga felen hafva tyvärr ej heller dröjt att visa sig för +den opartiske läsaren. De låta lätt reducera sig till ett enda, +vårdslöshet. Samma energi, som jägtade honom att skrifva vers, hindrade +honom att vid mötande svårigheter besinna sig, förädla uttrycken och +bringa dem till ett harmoniskt helt. Det är intet koketteri med sin lätta +versifikationsförmåga, utan en bokstaflig sanning, då han öfverskrifver +sina poem »i högsta hast». Atterbom har rätt, då han förändrar detta till +»med hafs». Skalden tyckes aldrig ens haft tid till att se igenom de +hopkomna raderna och granska dem. Han beter sig derunder så, som om han +skrefve endast för den förbi ilande hopen på gatan, eller som om ingen +kritik och framför allt efterverld funnes till. Det är en sångmö, som +aldrig bryr sig om, hur hennes garderob är försedd, eller toalett tager +sig ut, ehuru hon eger diamanter och juveler. I afseende på innehållet +yttrar sig vårdslösheten i en ojemnhet och blandning af höga och platta +idéer, som visserligen höra tiden gemensamt till, men här dessutom synas +nästan med flit tillkomna. Och dessa idéer äro i sanning ej nogräknade +med på hvad sätt de uttryckas. Om de ord, han använder, verkligen äro +högsvenska eller han hört dem från någon provinsdialekt, bekymrar honom +alls icke, när han behöfver dem. Den yttre formen är lika flyktigt +behandlad. Den förvånande ledigheten att rimma tyckes fritaga skalden +från hvarje fordran på korrekt och stilbunden diktion. Alexandrinerna +halka lätt undan, men om den ena ej räcker till att i hast uttrycka +tanken, kastas det enda återstående ordet utan vidare besvär ned i den +andra och efterföljes af punkt, eller i motsatt fall, om alexandrinen är +för lång för tanken, insättas onödiga eller rent af olämpliga ord i +versraden, ett förfarande, som skulle bragt Malherbe och Boileau till +ursinne. Lucidor har ej heller sträfvat efter att rikta vårt tungomål med +nya versformer från mer utbildade språk; han är ovanligt nykter i den +vägen. Blott få gånger experimenterar han med sydländska versformer, +hvarom mera sedan. Han har märkvärdigt nog icke skrifvit en enda svensk +hexameter (han förfärdigade dock goda sådana på latin), ej heller en enda +klangdikt eller sonett, trots mästaren Stjernhjelms föredöme. Med all sin +förmåga i versifikation har han aldrig försökt att ikläda svenskan en +antik rytm, ja, ej ens användt några konstmessigare versformer på de +bildbarare utländska språken. Man ser att en dylik möda skulle hafva +besvärat hans sångmö. Det vanligaste versmåttet han begagnar är +alexandrinen. Här och der förekomma dock mycket korta versrader, som äro +behandlade med utsökt ledighet. Lika enkel är hans repertoar i afseende +på poesins hufvudarter, inga episka eller dramatiska ansatser, vare sig +från modern eller antik synpunkt, inga pindariska oder och hymner eller +försök till någon sammanhängande diktcykel. Hans lyrik inskränker sig +till enstaka kärleksvisor, dryckessånger samt psalmer, förutom +begrafnings- och bröllopsverserna. Han har tydligen satt det att lefva +som poet högre än det att arbeta som poet. Men lika mycket som innchållet +är formen nödvändig för att blifva en klassisk författare. Derföre är +hans genius, så nyttig hon än var för utvecklingsgången af den karolinska +poesin, och trots alla de antika namn hon har på tungan, ett barn från +gatan med stora anlag men vårdslösad uppfostran, hvad som också en lång +tid hindrat henne från att blifva upptagen och erkänd inom de andras +ärofulla krets. Och den efterföljande italieniserande skolan gick i sin +ordning ett betydligt steg framom Lucidor, i det att den återförde den +svenska poesin, som af honom höll på att förvildas, till lärdomens och +förfiningens hem och framför allt underkastade det svenska språket ett +uppfostringsexperiment, hvartill det aldrig sedan erfarit maken. + +Det vore dock orättvist, att anse Lucidor ensam skyldig till dessa +försummelser mot det poetiska jemnmåttet och språkrenheten. Det hörde +tvert om till den svenska skaldekonstens födslovånda att frambringa +dylika vidunderligheter, oaktadt man hade så mycken kunskap om de högsta +och renaste mönster. Ett kulturspråk och en poesi byggas vanligen ej på +en dag. Det är ej all poesi, som i likhet med den helleniska och +toskanska springer fullrustad fram för verlden. Det var ju knappt ett +sekel före den franska klassisitetens oupphinneliga formskönhet och +lagbundenhet, som Frankrikes moderna skaldekonst leddes af Ronsard, till +och med af en Bartas. Då geniet är en ingifvelse af naturen, är den sanna +smaken ett resultat af civilisationsarbetet och sjelfva qvintessensen +deraf, beroende på så många omständigheter och så lättledd från den enda +smala vägen, att man snarare har att sätta sig in uti än blott förvåna +sig öfver dess olika afvägar. Må vi derföre lära oss, att, lika mycket +som vi uppskatta de sällsynta mäns förtjenster som hulpit oss från dem, +äfven förstå de öfrigas nödvändiga beroende deraf. Ingen emanciperar sig +från sin tid. Blott genom att känna det karolinska tidehvarfvets +smaklöshet i poesin, kan man fullt uppskatta den franska klassicitetens +förtjenster inom vårt land. Och vi behöfva blott kasta en blick på det +svenska språkets då varande tillstånd, huru dess stammoder isländskan +först nyligen hade begynt studeras och ännu i vigtiga punkter +missförstods, huru vårt modersmål måste låna sin periodbyggnad än från +tyskan än från latinet, huru det hotades med intrång af främmande ord, +och huru dess grammatik, syntax och ortografi ännu voro så obestämda och +af ingen antagen regel bundna, att hvar man skref ungefär som han +behagade eller det föll sig bäst för hans meter och rim, och vi skola +lätt förstå den glödande ifver, hvarmed en Tjällman, Columbus, Rosenhane, +Svedberg i sin »Schibboleth» m. fl. sökte utforska det och binda det vid +vissa dess egna bestämningar. Hvarje poet från denna tid är på samma gång +en språkkonstnär och patriot. Stjernhjelms dubbla sträfvan att +grammatisera och dikta på vårt språk bibehåller sig hos alla hans +efterföljare. Trots all sin vårdslöshet har äfven Lucidor ej vanslägtats +från sin mästare. Nästan inga främmande ord eller vändningar få förekomma +i hans poesi. Han angriper på flera ställen dem, som i sin löjliga +fåfänga föredrogo det utländska framför »faderlandet». Om hans smak är +bizarr, är den visserligen ej sämre än Dahlstjernas. Om språket hos honom +är inkorrekt och inkonseqvent, är det ej mycket bättre behandladt hos +Spegel. Ty förbistringen var så stor, att samma män, som i tal och skrift +mest ifrade för svenskans renhet, sjelfva skrefvo en dålig svenska. +Sålunda när vi nu, före betraktelsen af hans särskilta dikter, meddela +några detaljer härom, må man ej taga det så, som om Lucidor ensam gjort +sig skyldig till följande smaklösheter, utan som ett prof på, hvad både +han och andra skalder då ansågo för vackert eller tillåtligt. + +I allmänhet beteckna Lucidors alexandriner ett framsteg före de dittills +bildade, och versslaget blir genom honom fullt hemmastadt i det svenska +språket. Han behandlar dem med synbarlig förkärlek, och de låna sig +villigt och ledigt åt hans hastiga författarskap. Ja, det kan blifva +fråga, om ej hans så till innehåll som form otvungna alexandriner kommo +de fransyska närmare än de gustavianska med deras despotiska cesur och +stereotypa s. k. högre stil. Flera af dem se så akademiska ut, att de +skulle funnit nåd för Bloms ögon, t. ex. följande praktfulla antiteser: + + »Hvad är för hiertans lust, när man thet achtar ära, + I träldom uthan tvång medh frijheet kädior bära!-- + + (Det dåliga) thet grönskar lager-lijkt, + Blier fast aff ähra armt, dok utaff åhren rijkt.-- + + Vij lykta[32] billigt grååt, hvar hennes frögd begynns.-- + + Knapt var ännu uthbrunnin + Then fakla _Hymen_ tändt, ok thu är bort försvunnin.-- + + Fast om hans späde lijf i morgon'n fann sin kväll!-- + + Nu döden dräper en ok mehr än hundra sårar». + +Men andra åter äro desto klenare. Ibland måste tonvigten sättas så här: +»Til menniskiáns tiänst trälar»--»Hvem är et så' dumbt took»--»Kund' +oskämd i' dygd pråla»--»Uthaff thenné matrona». Det kan då vara af mindre +vigt om han än säger Methusálem än Methúsalem. I sitt rimmande följer +han, i likhet med sina samtida, tyskans föredöme. _Nytta_ och _sitta_, +ja, äfven _finnes_ och _synes_ förekomma. Blir det svårt att få något +rim, tillgripes ett dialekt-uttal, t. ex. _vana_ och _stana_ (i st. f. +stanna). Sällan rimmar han in uti versen. Det sker dock i några af hans +sångbara visor. I alexandrinerna hafva vi funnit det blott på ett enda +ställe. Någon gång försöker han sig på en sydländsk och konstfull +versform, t. ex. ett språkexperiment från Upsala, kalladt »Svijklige +världens oundvijklige öd'-dödligheetz sorg-tröstande lijk-sång». Ibland +lyckas han der rätt bra, t. ex.: + + »Alt är, hvad som här kan finnas + Ok besinnas, + Hvad som någon någ'nsin veet, + Obeståndigt: mans bedriffter, + Skriffter, griffter. + Stadig är ostadigheet.» + +Men ibland tager sig detta rimsökande i svenskan löjligt ut, åtminstone +för vår tids ögon, t. ex.: + + »Trägåls-trän the bära frukter, + Blomster lukter. + Gräset växer, vijsnar bort:-- + Theras them infödde maskar + Fnaskar, naskar, + In til trät ok blomstret tort.» + +Och han har ej heller gått i land med hela stycket. Vi sågo redan i dess +konstiga öfverskrift denna lek med ord, som tidehvarfvet tyckte så mycket +om, men som förefaller oss så osmaklig. Han kan sålunda ej undvara att +vid vännen Carlbergs förestående bröllop önska honom »en hoop +karlkullar». Hit höra äfven de språkgrannlåter i versen, som närmast äro +att förlikna med krumilurerna i vissa gamla boktryck. Så förekommer i en +med sentenser späckad visa som börjar »Hvarföre skal iag mig med sorger +qvälia?», troligen äfven den ett språkexperiment från Upsala, följande +vers: + + »Stånd, rijkdom, skönhet, styrkia, världsig klookheet + Är fåfeng, intet, glas, fnas, as ok tokhet. + Vij varda allesammans, arm ock rijke, + Kung, bond, dvärg, rees, stygg, snygg, took, klook, an'n lijke.» + +En gång skrifver han: + + »Then som döör, förn han döör, han döör ey, när han döör» + +och + + »Hur ovist--vist alt dör.» + +På ett annat ställe skall det taga sig lika grannt ut för ögat som för +örat:-- + + »O, o-uthtaalig lust, o, gamman o-beskrivlig, + O, o-begrijplig frögd, o, glädie som o-tvivlig, + O, frija _Hymens_ band, o, liuve träldoms-lahg!» Etc. + +Detta bruk att med bindestreck beteckna sammansättningar, hvilket +sedermera bortföll men i våra dagar förändrats till en sträfvan att +skrifva orden åtskills, alstrade en ny slags oratorisk prydnad. Det +förekommer »vill-vall-hvälfvand siö», »sveft-vest-darrand skijn», +»hiert-kvaf-ängslig pust», »tin kysk-dygd-ädla krop», »skijn-vijs-likt», +ända till »svan-hvijt-snö-marmor-skiöna arm». I synnerhet var det bra om +man med dylika grannlåter kunde utsmycka öfverskriften till poemen. + +Men lika sorgfälligt som sådant uppsöktes i och för diktionen, lika +vårdslöst och inkonseqvent förfor man med språkets syntax, grammatik +och stafning. Låt vara, att mycket får tillräknas Andersins slarfviga +upplaga, men till räckligt åter står, som ojäfaktigt bevis på huru +lättfärdigt Lucidor handskats med de språkliga formerna. Vi fästa oss ej +vid de slags apostroferingar, som då voro vanliga, såsom: _fog- ok +lagar_ (= fogar och lagar), _vij vill- ok valla här, lättie- ok +kättian, när täkk- mäd skiönheet blandat_ (= när täckhet med skönhet +blandat sig), äfvenså, ehuru ordens slutändelser äro olika: +_styrck-frögdar_ (= styrker, fröjdar), _lillj- nelk- ok rosor_ (= +liljor, nelker och rosor). Lägg härtill _morgon'n_ i bestämd artikel. På +lika sätt använde man helt obesväradt i skrift en synkope, som det nu +skulle anses simpelt att begagna i en konversation, t. ex.: _föllian_ (= +följa honom), _sih'na_ (= se henne), _hanna_ (= han henne), _går'e_ (= +går det). Då man skref _ledo taf_, bevisar det att man ännu ej lärt sig +den rätta förkortningen och erfor ett onödigt behof att undvika +hiatus. Att man stundom läser _ohl_ (= ord), _håhl_ (= hård), _diuft_ +eller _diupt_ m. m. är intet egentligt fel, ty man talade på det sättet, +men _dö_ (= död), _luta_ (= lutad), _husä_ (= huset) äro större +friheter. Det måste medgifvas att Lucidor och Andersin i dylika saker +fara hejdlösare fram än öfriga samtida. Ibland bortkastas determinativ- +eller reflexivpronominet, hvarigenom meningen blir hårdragen och ända +till otydlighet förkortad t. ex.: »En hares död är många, et Leyon kan +undgå» (= lejonet undgår döden oftare än haren). Än användes i hastigheten +orätt pronomen t. ex. »Ey hielper en demant sit skijn» (= dess sken). I +koordinerade satser med samma subjekt händer, att subjektet först möter +oss i den senare satsen. Verbet _är_ uteslöt man merendels som i latinet. +Åtskilliga af Lucidors ordböjningar får man ännu höra från obildade +folks läppar, såsom: _han laga väl_ i presens konjunktivus, _hur'et plä +gå till_, _fast I brinna_. Men hvad skall man säga om sådana +inkonseqvenser straxt bredvid hvarandra som: _I som sörien I lär_ eller +_Til I kommen ok få?_ Deklinations- och genusformerna äro i allmänhet +osäkra: _Våg_ heter i pluralis än _vågar_, än _vågor_, likaledes _skattar_ +och _skatter_, _thenne qvinna_, _thenna man_ o. s. v. I afseende på +skiljetecknen och stafningen råder ett fullkomligt kaos. Må vara att +skillnaden mellan artikeln _en_ och räkneordet _een_ ej var så tydligt +utpräglad och ytterligare blef af utgifvaren bortslarfvad. Men här kan +man få se _med_, _mäd_, _mädh_, _tåhr_, _tors_, _tårss_ i presens af +verbum töras, _mehr_ och _meer_ förekommande i samma versrad. Ett ord +hafva vi funnit stafvadt på fem olika sätt eller ungefär så många som det +är möjligt att hitta på: _segger_, _seger_, _säyer_, _säier_, _säger_. +Lucidors verser äro i sjelfva verket skrifna på hans tids hvardagsspråk. +Han använder det lika mycket för högtidligare som gladare ämnen. Det +är ganska intressant att sålunda få veta, huru våra förfäder talade +sins emellan. Somliga ord hafva nästan kommit ur bruk (såsom partikeln +_full_, _fuller_, _fulla_), andra hafva långt från hufvudstaden och den +allmänna samtalstonen fördolt sig i någon provinsdialekt eller jargon (så +interjektionen _throm_, _thromme_, hvilken den som skrifver detta kan +minnas sig hafva hört af sina oldfäder från roslagstrakten, och +partikeln. _lell_, som man ännu kan få höra på landsbygden). Andra ord +äro på 1600-talet utstyrda med öfverflödiga tyska prefixer. En mängd +ord erinrade då ännu lifligt om systerspråket danskan eller den +gemensamma norræna tungan. Man kan säga, att vårt språk då hade ett +djupare och hårdare uttal än nu, men deremellan, när det behöfdes, lät +naivare och ljufvare. Spegels »Guds verk och hvila» har ofta blifvit +användt af språkforskare i modersmålet. Vi, som sakna så väl utrymme +som nödig sakkunskap att härutinnan jemföra honom och de andra +karolinerna med Lucidor, taga oss härmed friheten att påpeka äfven den +senares skrifter till den nyvaknade fosterländska språkforskningens +och landsmålsföreningarnas uppmärksamhet. + + * * * * * + +Vi öfvergå nu till att göra några betraktelser öfver Lucidors särskilda +vitterhetsalster. De indelas efter innehållet uti »Lyckönskningar», +»Bröllopsskrifter», »Grafskrifter», bearbetningen af »Om een möös plikt», +»Verldsliga visor» och »Psalmdikter». + +=Lyckönskningarna= äro blott sex, och vi kunna lätt öfverhoppa dem. Vi +anmärka blott tidens sed att med det mest hyperbola smicker öfverhölja +sina personer. Ibland träffar det rätt naivt in med författarens egen +sjelfförödmjukelse. Så heter det om bankdirektören Pötter-Lilienhoff: + + »Vielleicht komt noch ein Schwan, der seinen Ruhm besingt, + Dass dessen laut Getön bis an die Wolcken dringt. + Ich bin nur eine Gans, so[33] nichtes kan als kirren, + Und würde mich gar bald in dessen Gröss' verirren.» + +Men allra värst öfveröses lord Howard af loford. Vi hafva ej vid +genomläsandet af dessa tirader kunnat undgå att erinra oss Macaulays +skonslösa omdömen: »Hvarje rik och godhjertad lord ansattes af författare +med ett så oförsynt tiggeri och ett så ömkligt smicker, att man på vår +tid derom knappt kan göra sig ett begrepp. Man väntade att den +beskyddare, åt hvilken man tillegnade sitt arbete, skulle belöna +författaren med en börs dukater. Böcker trycktes derföre ofta endast för +att blifva tillegnade. Denna handel med smicker hade den följd man kunnat +vänta. Ett till gränsen än af oförnuft än af gudlöshet drifvet smicker +ansågs ej vanära en skald. Oberoende, sanningskärlek, sjelfaktning voro +ej de saker som verlden fordrade af honom». Likväl ansågs det ej liksom +några sekler förut tillständigt, att poeten helt öppet i vers uppgaf den +summa som han behöfde. Men hörom lordens beröm:-- + + »Minerv' and all the Muses' skill is gone, + And faith! Apollo with all eloquence + Can scarce describe Your glorious Excellence: + It must needs be no _Man_ but _Angels_ tongue, + That would in words set forth a worthy song + Of You, _Great Hero_, Crown of English _Lords_, + Whose marv'lous virtues far surpass the words + Of man. -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- + -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- + What labours more than _Hercles_ You have done? + What victories more than _Caesar_ You have won? + -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- + _Mars_ and _Apollo_ are in striving mad, + Whose glorious laurels first shal crown Your head. + But (pray t'excuse me) I swear by my oath: + Sir, You are twice more worthy than them both.» + +Som emellertid mylord snart skall stiga ombord för att åter segla till +England, låter skalden gudarnes fader, Jupiter, på majestätisk latin +befalla de öfriga gudarne att på allt sätt gynna hans resa. De svara på +olika länders språk. Hafvets beherrskare, Neptunus, uttrycker sig på +engelska, och det är intet dåligt påhitt af poeten att under dåvarande +rivalitet mellan de båda sjömakterna, sedan Neptunus lyktat sin hyllning +med ett + + »We have no Sovereign, but Brittain's King, next You», + +låta Æolus yttra sig på holländska: + + »Ik hebb, wat U belieft, altijd te doen bemint. + Sou ik er tegen staan? Ik ben maar bloot een wind». + +Derefter talar Mars, krigsguden, svenska, Apollo italienska, den lysande +Phoebus fransyska och Mercurius på lätt tysk vers. + +Vi öfvergå till den följande afdelningen: + +=Bröllops-skrifterna.= De äro tjugutvå till antalet, nästan alla på +svenska och till närmare bekanta, ofta slutande med lättgissade gåtor af +mer eller mindre obscen beskaffenhet till »kvinfolcket», någon gång med +en genom längre och kortare versrader bildad figur, som ser ut som en +festpokal, fylld med lyckönskningspoesi. De synas också mest vara lämpade +till en andlig dessert efter maten, medan sällskapet ännu sitter och +»måvar» sig kring bordet. Såsom tillfällighetsstycken är naturligtvis +deras innehåll högst omvexlande om ämnet än är detsamma; och, hvad som +utgör en verklig förtjenst, versmåttet är rikt och ledigt, från +alexandrinen till 8-, ja, 6-fotade jamber och trochéer. Med hvilken +förvåning och beundran skulle ej gästerna åhöra ett så lätt spel af den +svenska sånggudinnan! Men såsom endast ett gladt skämt för stunden, måste +de vara utan egentligt konstvärde och göra ej heller anspråk derpå. +Författaren kunde väl aldrig ana att de skulle läggas under den litterära +kritikens ögon efter två seklers förlopp. De stå derföre på gränsen af +ett vittert och kulturhistoriskt intresse, och om vi granska dem något +närmare, sker det visst icke ur poesins synpunkt, som det här vore orätt +att tillämpa, utan för att få vissa inblickar i tidehvarfvets och +författarens skaplynne. De äro uppfylla af gamla, nu till en del +förlegade ordspråk, af barnsliga allusioner på brudens och brudgummens +namn, till och med af då brukliga och ännu ej alldeles aflagda svordomar, +som lätt halkade förbi under gästabudsglädjen. Vissa talesätt återkomma +oftare, såsom att tärnorna liknas vid »iordgudinnor», att Venus för +bruden »i fägring som i dygder villigst vijker» och »at the, som två i +dagh», snart »läre vara trij». + +I allmänhet är poeten känd för att vara »maaklöös plump» och ha en »stoor +truut». Flickorna äro rädda när han kommer med sina gåtor, och han måste +på förhand ursäkta sig att + + »När iag then sätter vijte[34], + Så vet iag (fast thet lijte) + Lell både kaas[35] ok huut». + +Ingen af gåtorna förtjenar att här citeras. Men hvad skulle ett sällskap +i vår tid säga om man läste upp för det verser som dessa om det äkta +ståndets lycka?: + + »Hon bädder sengen med + Ok vermer henne sielff. Tänck hvad för hugnad thet, + När hennes svanduun-blööt ok sniö-hvijt armar liggia + I örnegotes rum! Tå höfver man ey tiggia + Olofligh kiärleckz-leek. Hon vil hvad kiärstan vil. + Hon rettar honom tit ok retar ok ther til + At hvila. Gifftans frucht seer man, när vaggan rultar, + Och två, tree små på rad kring stool ok benckiar tultar. + Hvem frögdas icke tå, när barnen stamla 'far'?» + +Och vår förvåning stiger, när vi besinna att dylika breda skildringar ej +kunde dölja sig under qvickhetens larv. Någongång försöker dock Johansson +vara qvick som t. ex.: + + »Sophia sitter tyst, + Män troen thet ingalunda. + Lell låss hon stundom blunda, + På thet hon må blij kyst. + Iempt henne Ingeborg, + Som kalffskin gaff ok fekk en korg. + + -- -- -- -- -- -- -- -- -- + + Sij Sissla, som är vååp, + Hon troor för sant ok vissa, + At iag ey rätt kan gissa, + Thet hon aff mate-skååp + Mehr håller og af brenvijn-stoop + Än aff then bästa unga gloop. + -- -- -- -- -- -- -- -- -- + -- -- -- -- -- iomfru Malen + -- -- -- -- -- -- -- -- -- + Vil haa en man ok blifva gifft, + Män I döö mökärng. Mins min skrifft! O. s. v. + +Trots all plumphet lyckas det honom synbarligen icke. Utom att den tidens +enkla förhållanden ej erbjödo så många på samma gång nära och fjerran +liggande motsatser, hvarmed just qvickheten leker, låg denna ej i hans +natur. Den var för mycket lidelsefull och allvarsam. Deremot hade han +stora anlag för satiren, såsom vi sågo i det gyllenstjernska +giljareqvalet, hvarom vi förut talat, och han hade kunnat blifva +någonting i den vägen, om han blott bemödat sig och ej öfvergifvit den. +Men dermed hafva vi ej sagt, att icke hans bröllopsverser äro uttryck af +en uppsluppen glädje. Tvert om utvisa de ofta för oss, som nu läsa dem +två hundra år efteråt, att dagen varit mycket glad, att de tillkommit i +lekande hast, och att poeten varit beskänkt lika mycket af Bacchus som af +Apollo. + +En annan sak att anmärka är den stora mytologiska apparat, som tiden hade +för sed att sätta i rörelse. Ej nog med att hela den grekiska gudaverlden +lefver upp igen för att illustrera nordboernas bröllop. Äfven nordens +gudar förekomma ibland, såsom Oden och »hans stora grymm» och Tor med +sina viggar, och trifvas väl tillhopa med de grekiska i samma sällskap. +Ja, Venus och Frigga, Astrild och Amor äro endast olika namn på samma +personer. Der den mytologiska nomenklaturen ej användes, säger man t. ex. +»maat-guden», i st. f. Comus, ty en gud måste det vara äfven för köket. +Ett så högförnämt sällskap kan ej ibland undgå att ta sig löjligt ut inom +skaldens enkla umgängeskretsar, som ofta aldrig förut hört talas om dess +tillvaro. Så besjunges vid ett tillfälle Astrilds stora makt, huru han +kufvat alla gudar och heroer, Orpheus och Eurydice, Jupiter och Danae, +Thetis och Neptunus, Daphne och Phoebus, Hercules och Omphale, men sist +har han varit i Upland och skjutit »et Bärg i Brand», d. v. s. +handelsman Brandberg, som nu håller bröllop. Vid en assessors giftermål +framställes en tvist mellan Themis och Frigga, som hvar och en vill ega +honom i odelad besittning. Jupiter förklaras jäfvig som domare för sina +många kärleksaffärer, men Apollo sliter slutligen tvisten på Helikon så, +att den ena gudinnan får rå om honom om dagen och den andra om natten. En +inspektors öfver kopparräntan kärlek uppkom så, att Amor en gång fick +lust att bli grufdräng i Falu koppargrufva, men råkade ramla ner i det +kallaste vattnet. Herr inspektorn kom och hjelpte upp honom igen, och +till tack derför sköt guden, sedan han först fått grundligt värma sig, en +pil i räddarens bröst. Utan tvifvel hafva dessa barnsligheter mycket roat +gästerna och förtjusat de nygifta. Men aldra tydligast se vi tidens smak +afspeglad i bröllopsrimmen vid herr Utterklos och jungfru Bojs +sammanvigning. Skalden gick och promenerade vid Parnassus och hittade der +gudastämmans protokoll, som Mercurius hade glömt. För att åter få det, +tog denne honom med sig till Helikon. Nu följer i Bellmans manér i lätta +verser en pikant beskrifning på gudarnas samqväm. Så sprang Astrild på +dörren, åtföljd af Mercurius och den berättande skalden, som undrade hvad +som månde ske. Men Astrild lopp omkring i skogen och sköt och träffade +slutligen en _utter_, som, sårad, gaf sig ut på sjön, men hvars _klo_ +dervid fastnade i en _boj_; båda antändes och drefvo i land till Amors +fröjd och gamman. Det är på detta sceneri på Helikon som Lidén hänsyftar, +då han hos Lucidor fördömer »ej blott en allt för ymnig påminnelse om +gudar och gudinnor utan äfven en stil, som alltför bjert afsticker från +de gamles mönster. Ty hvem skall fördraga, att han under gudarnas gille +låter Saturnus snarka så att det blir genljud i salen, Venus bete sig som +en tokig käring, Mars gå omkring och hvissla och Vulkanus röka pipa?» Vi +kunna ej instämma i dessa Lidéns klagomål. Ty det vill synas oss, som om +på en tid, då man hemtade hela sin bildning från antikens studium utan +att ännu uppfatta dess lefvande konst, det var en verkligare +skaldeinspiration att förläna dessa gudanamn åtminstone sin tids själ och +verksamhet, än att helt mekaniskt och dödt återupprepa den yttre formen, +hvad som sedermera skedde i ett korrektare men andefattigare tidehvarf. +Likaså ser man på gamla böcker från denna tid vignetter, föreställande +vissa personager från den grekiska mytologien, men omgestaltade efter då +brukliga föreställningar och hemseder. Och Lucidor har verkligen här +lyckats få ett sceneri i gång, som passar bra in på bröllopsglädjen och +ej illa häntyder på Bellman. + +Ty han har någon gång fått den farliga äran att af granskare jemföras med +denne beundransvärde skald. Atterbom har kommit att tänka på »Bacchi +tempel» vid genomläsandet af Lucidors »Giäst-buds-lust» till en viss +Giliussons bröllop. Sannt är, att det mytologiska frasmakeriet och +hyperbola smickret här lemnat plats åt en liflig och väldisponerad +festidyll. Skalden är ej sjelf närvarande utan målar i sin fantasi, huru +det skulle gå till. Det blir sålunda ett verkligt skaldestycke. Han ser +brudgum och brud stå i en krets af så vackra tärnor, att han skattar sig +lycklig att ej vara der och förlora sitt hjerta, ser, huru maten bärs +fram på stora fat, alla slags stekar och fågel, potage, frikassé och +pastej, mandeltårta och konfekt, samt hvilket nederlag sker på faten. Men +qvinnorna, som skola låtsas vara mätta, lemna sin mat nästan orörd, och +när grannflickan obligerar, svara de: »Syster, tack, iagh hafver ätit +väl». Så kommer Bacchus stånkande in med silfverbägare och glas och +dricker »_Danman_- och _Danquin_-skåål». Nu går vinet och ölet kring +bordet, och flickorna varnas af poeten att ej förtära ett helt »spijsöhls +kruus i sokker och renst vijn», ty det kan bekomma dem illa. Pokulerandet +fortsättes, så länge man sitter stillsamt och stadigt på bänkarna kring +bordet. Vid midnatt röra musikanterna på strägarna, och dansen med +kurtiser och favörer begynner. Slutligen lemnar man dansplatsen, och +Hymen drar »sparlakanen igän», »ok innan åhre går omkring», de »läre vara +trij.» Man läser än i dag med nöje denna glada och sansade idyll, men det +är dock en lång väg mellan den och Bellmans genius. Lucidor besitter +hvarken hans dramatiska kraft att med få drag upplysa hela scenen eller +hans rikedom på fullt utpräglade personligheter. Hvarför blef här ingen +Bellman? Svaret kan ej blifva något annat, än att hänvisa på den, med +tanken aldrig mätbara hemligheten af skaldestorhetens olika grad. Ty en +så väldig originalitet som Bellmans under kung Gustafs soliga tidehvarf +födes sällan. Hos Lucidor finnes den icke. Äfven i ett annat +tillfällighetspoem, som dock innehåller åtskilliga metriska +knaggligheter, har man funnit likhet mellan honom och Bellman. Det är det +enda stycke, som Sondén anser läsvärdt af alla hans bröllops- och +griftqväden. Alla känna vi den store skaldens sätt att måla nordens +sommar och natur. Men den äran kan ej förnekas Lucidor att i sin +»Berg-råårs eller Nymphers chor» hafva haft en aning om det +stämningsfulla sken, som mer än hundra år senare Bellmans poesi skulle +utgjuta öfver Djurgårdsstränderna och Mälarens mångbesjungna sjö. Det är +ett af dessa sommarlandskap, som endast Norden eger, då det smyckar sig +desto ljufvare som den kulna hösten ej är långt borta. Och det är ett +konstnärligt grepp af sångaren att å skådlig göra naturens skönhet under +bilden af ett gudarnes samqväm kring land och vatten. Vi veta nu icke, +till hvilka qvädet skrefs, endast att det rörde ett giftemål mellan +herrgårdarna Aske och Signildsberg vid Mälaren. Men han har sjelf +förgätit de vanliga personalierna och höjer sig som en äkta skald öfver +dem till en sann natur- och festingifvelse. Vi meddela poemet i någon +förkortning. + + (_Berg-råårs chor:_) + + Kom, säijen, _Nympher_ kring Mälare-strömmen, + Hvad för et glädie-speel ok frögde-sång + Höres alt rundt omkring? I _Nympher_, dömmen, + Hvart ut sig ärnar alla gudars gång, + Som allesamman + Med störste gamman + Ok lust sij the _Sathyrers_ bokke-språng! + + Alt sijr man, hvad man sijr, at det sig gläder, + Fast om det löper åhrsens tijd emot. + Nu gifver himlen här mehr liufligt väder, + Skijn hafver härtil ond haft af rägn-soot. + Alt måln fördrifver. + Ok himlen gifver, + För hvad han sargat, åter läke-boot. + + Män hvad är orsak til at det så händer, + Hvad för en under-makt som lagar så? + Hvem är, som all vår sårg ok olust vänder, + Som vij alt härtil haa måst undergå? + För rätt ok vissa + Kunn vij ei gissa, + Om vij det ei igenom eer förstå. + + -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- + + Lell måste vij med god skiäl oss förundra, + Hvad som i dag kring Mälaren lär blij, + Efter som _Jupiter_ nyss vänstert dundra, + Ok vij å denna dag fulkomligt sij, + Hur alla gudar + _Mercur_ sambudar + Ok ingen, än _Erinnys_, lemnar frij. + + Välan! I fall at vij rättligen höra, + Så hörs i vädret en rätt gudlig röst, + Ok huru _Muserne_ liuft stränger röra. + O, skiöne sommar-väer i första höst! + Vist boor när handen + Vid Mälar-stranden + Den, hvilken himlen tillför hiertats tröst. + + -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- + + _Mälare-nymphers chor:_ + + I _Nympher_, som i vatne boo, + Eer glädie bör så väl som vår nu groo, + Fördy at I, som vij, för sant ok vist + Igen få, hvad som vij i fiol ha mist. + + Nu haa vij fram för andra mon[36], + Seen som sin boning bygger _Themis_ son + Uppå vår önsklig grönskand skiöna land, + Ok I, I _Nympher_ vid eer ljuflig strand. + + Nu lär' vij begge ti god roo + Oss glädia, hvar uti sit egit boo; + Nu vår gudinna, som här omkring råår, + Rättrådighetens son til maka får. + + Dy frögdas alla gudars hoop, + Ok all' gudinnor gifva glädie-roop. + Sij, hvar som framför alla deras trop + Gud _Hymen_ brude-faklan tänder op! + + -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- + + Nu ha vij eder aldels teet, + I _Mälar-nympher_, hvad som skeer ok skett. + Dy vill vij, när som solen mist sin glans, + Med eder träda fram i spel ok dans.» + +=Grafskrifterna= äro 38, hvaraf fjerdedelen äro författade på tyska. +Endast anmärkande, att dessa till innehållet likna de svenska, men till +formen äro ledigare, gå vi dem förbi, emedan de tillhöra ett främmande +språk. Vi citera blott ett par strofer som prof. Det är vid grefvinnan +Oxenstjernas, född Lewenstein und Scharffeneck, graf: + + »Ach, aber! Jammer, Jammer, ach! + Sie ist dahin, sie ist verblichen, + Und wie ein Sonnenlauff verstrichen. + Wir sehen ihr betrübet nach. + Sie ist dahin, sie ist verschwunden. + Folgt dem, den sie für ihre Sonn' + Hielt, wie _Dian' Endymion_, + Mit dem sie ewig ist verbunden. + Kommt, wetzt die Zähn' an diesem Sarg, + Ihr Hasserinnen edler Jugend + Und falscher Leibwach' aller Tugend. + Neid, Missgunst und was noch mehr arg! + Hier wird eu'r Spiel euch nicht gelingen. + Ob gleich du, blauer Neid, viel kanst. + So wird dir hie doch Zahn und Wanst + Von deinem eignen Gifft zerspringen. + + -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- + + Ihr aber, die ihr übrig seidt + Und diesen hohen Trau'rgepränge + Zu ehren folgt in langer Länge, + Betrachtet eure Sterblichheit! + Was hell sich zeigt und schnelle steiget, + An Glantz der Sonnen übergeht, + Fällt, wenns am allerbesten steht, + Wie diese Sonn' sich ruhig neiget.» + +Vi kunna på samma gång ej neka oss nöjet, att som prof på hans latinska +diktkonst afskrifva följande sköna verser vid den lille Sven Edenii bår: + + »Si bonus es, heu, plange probis non parecre Parcas, + At tremulis sacros ululatibus atque boatu + Manes thebano prudens turbare caveto. + Crinibus haud opus est sparsis, nec tristia foedis + Signa genis addas infestis unguibus. Absint + Mænades. Ite procul! Poscunt vos orgia Bacchi. + Si bonus es, heu, plange probis non parcere Parcam, + Purpureos spargens flores violasque rosasque, + Adde apium dextra, calathis da lilia plenis. + Sit procul infelix bubo, sit noctua tristis! + Thura, crocos et quicquid habent, incende, Sabæi, + Atque immortales amaranthi necte coronas, + Svavibus et siccam perfunde liquoribus urnam[37], + Et cineres lacrimis irrora, murmure læto + Dic: felix fatum! Melior de pulvere surget + Phoenix, in cineres nunquam rediturus. Abito! + Si veterum voto vis claudere, forte licebit: + S. T. T. L. + Sit Tibi Terra Levis, sit in urna perpetuum ver! + Si malus es, mirare probis non parcere Parcas. + Vivus disce mori metuens, quoque vivere discas, + Mortuus, a vivo hoc, quo sic quoque vivere possis. + Sed si derides, Epicuri de grege porcus, + I, fuge, curre cito! Sequitur pede pallida vindex, + Parca, et eris, nec eris quod hic est. + Bene vive! + Valebis!» + +Men vi öfvergå till vårt egentliga ämne. + +Troligtvis uthärda nu inga andra än forskare att genomläsa alla dessa +begrafningsrim, ty det kostar verkligen på, att följa till slutet de +tråkiga, oerhördt utdragna och merendels räsonnerande alexandriner, +hvarpå de äro författade. Dock måste medgifvas, att för oss, som nu ega +dem alla i rad efter hvarandra och skrifna i en vår tid alldeles motsatt +smak och till för oss likgiltiga eller alldeles okända personer, det +måste vara en svårare sysselsättning än det var fallet på Lucidors tid, +då de utan tvifvel hade både intresserade och beundrande läsare. +Emellertid är deras konstvärde ringa, deras meter hackig, och man kan ej +annat än förvåna sig öfver den vårdslöshet samt på sina ställen rent af +omening, som utvisa så väl att de skrifvits raskt undan, som att de äfven +blifvit slarfvigt utgifna. Trots det högtidliga, som man fordrar af +verser vid grafven, äro de i ovårdadt språk och inkonseqvent stafning +föga bättre än bröllopsrimmen. Likasom de sakna sjelfkritik, äro de +också utan hållning och en alltigenom värdig sorgestil. Vi skola ur +massan blott uttaga några få citater. Skalden begagnar ofta det sämsta +hvardagsspråket, ända till oqvädingsord, t. ex. »pykka», »hampus» +(skråpuk, odugling) m. fl. Hvad skall man säga om det tillkrystade i en +sådan sats som denna?: Himlen ville ej att en viss person skulle bli +längre i den falska och bekymmersamma verlden, + + »Som mäd gull-glysand skijn mång tusends gudh-veet skymmer». + +Eller om den brist på lyftning, som röjer sig i en sådan sats, då de +fattiga skola beklaga en viss persons frånfälle?: + + »Så offta theras maga sin affran kreffver.» + +Man får understundom fundera mycket, innan man fattar hela passager i +dessa begrafningssånger. De åtföljas vanligen af särskilda grafskrifter, +som bestå af mycket beröm till den aflidne och åtskilliga i en pikant +sentensform affattade varningsord till den förbigående läsaren att komma +ihåg, att »alt födt och gödt blijr dödt» o. s. v. De äro affattade i form +af minnesstenar, grafurnor och dylikt och målades eller inristades på +grafvårdarna, så att en vandrare på den tidens kyrkogårdar visst icke +saknade tillfälle till både roande och uppbyggliga betraktelser. Som de +emellertid äro rätt utförliga, skola vi ej inkräkta på utrymmet genom att +citera dem. Vi skola blott anföra de kortaste och bästa. + +Till stilen utmärka sig Lucidors griftqväden af ett visst manér, en stark +patos ända till häftighet. Han uppradar en mängd ord efter hvarandra t. +ex. + + »Ängslan, pust, suk, snyftan, iämmer, + Sorg, kval, tårar, hierte-kvaaf, + Alt hvad siäl-bedröfligt klämmer, + Grufste sorgers olyks-haaf.» Etc. + +Det handlar dock om ett litet barns död. I allmänhet besitter han stor +kraft i att förekasta menniskan hennes förgänglighet och lyfter sig då +ofta till verklig poesi:-- + + »Hvad vårt falsk-nembde lijf dock är: röök som försvinner, + En dimma som förgår, et reep som siälar binner, + Förnufftes fångetorn, et tukt-huus fylt mäd nödh, + Gallblandad sötma ok halfflefvandes en dödh.-- + + All theras prål ok prackt ok mackt är platt försvunnen, + Lijk som en giäller röst som hörs ok ey blijr funnen, + Lijk tijden, som nu är i varelsen ey ståår, + Lijk som en skugga flyr, och lijk en dröm förgår.-- + + Hvem veet ey, han skal döö? Men hvem kan timman veta? + Slätt ingen. Du må fritt i hand ok himmel leta. + Spör alla stiernor åth ok lysta granligt til, + The säia: Tu måst döö. Män när? När som Gudh vil.» + +Men lika ofta faller hans patos så långt ner, att den väcker ett löjligt +intryck, t. ex. der han begagnar följande upprepade interjektion: + + »O, o, o, usle värld!» + +eller + + »Säg: Jemmer, iemmer, ah, ah, at herr _Wibbling_ dog!» + +eller + + »Hvi liommar[38] klokkors röst mädh sörgligt bing, bang, bong?» + +eller vid handelsman Brandbergs död: + + »Så stog herr _Brandberg_ fast i olyks-storm ok nöd, + Bar himlen _Atlas_-lijk på axlen til sin dödh.» + +Så slösar han ofta med ett smicker, som svårligen kan hålla läsaren +allvarsam. Och ett allt igenom löjligt intryck gör äfven hela griftqvädet +vid Axel Gyllenstjernas »snälle dock sälle dödzfälle». Det är en knappt +åttaårig pilt. Poeten försäkrar nu, att »han var skapt aff Gudh, et +underverck at blij», att han redan var »i barne-skona gråå aff dygder ok +förstånd, thet neplig then kan nåå, som för sin kappa skuld _Philosophus_ +vil heeta»; hans redan å daga lagda minneskraft jemföres med Cyri, +Hadriani och kejsar Ottos, som kunnat nämna hvarenda soldat i deras armé +vid namn. Det säges, att, om han fått lefva, han öfvergått både dem. +Cæsar och Scaliger. På sin dödsbädd förmanar pilten de äldre att vara +gudfruktiga. Ej under då, att hela parnassen sörjer, och allrafrämst +Apollo, som har klädt sig i svarta sorgkläder, afspänt sin lyras +strängar, flätat cypresser i sitt gyllene hår och sitter med kinden stödd +mot båda händerna och stirrar oafbrutet »rät ändast op i skyyn» på en +lysande Gyllenstjerna, som redan fördunklar den bredvid stående Phoebus. +Hvem igenkänner ej här en möjligen minnesgod, men lillgammal liten gosse, +hans familjs öfverdrifna förhoppningar och sorg, faderns anhållan om ett +särskildt sorgepoem och den stackars poetens tiggarmessiga smicker inför +den högförnäma familjen? Den bifogade grafskriften är med rätta +berömd:-- + + »Solen i sin neer- ok opgång håller vissan tijdh ok lopp, + Men nys gek en _Gyllen-stierna_ genom nedergången op.» + +Men det märkvärdigaste hos Lucidors griftqväden är deras blandning af +högt och lågt, högtidligt och profant, snillrikt och löjligt, som redan +Sondén anmärkt, och som ligger alldeles bredvid hvartannat utan längre +öfvergång. Vi kunna ej gifva något bättre exempel härpå än verserna vid +Lorens von der Lindes graf. Här beskrifves »den rätta adels dygde-vääg», +hur all adel utan dygd är + + »En balsam, som haer mäst sin bäste lufft af lijk, + En präktig fattidom, then andras dygd giör riik, + -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- + En lys-mask, som man blott för mörka sinnen lys, + Et herligt slott ok borg, som dumman bonhunn hys»; + +men när sonen vill efterapa faderns ära, + + »Då kan en dvärg mäd skiäl iett-föttren effterföllia, + Då drifs en liten våg utaff en större böllia. + -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- + Then kan mäd rätt gått skiähl aff bästa adlen kallas + (Hvad elliest titt om slijkt i bonde-gårdar rallas) + -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- + Mig tykkes at en slijk, som hafver konst ok modh, + Är dubbel adlig född aff dygd ok adlig blodh.» O. s. v. + +Man kan ej förneka det snillrika i många uttryck, men hvilket lågt språk +deremellan, och detta vid ett riksråds och fältmarskalks sorgehögtid! Men +tidens naiva sed var sådan. Det är ej han ensam som skrifver så. Vi hafva +här Lucidors åsigter om adeln--han har ofta intresserat sig för ämnet och +ej saknat anledning dertill--och framstälda inför detta höga sällskap i +samma tonart, som han troligen begagnade på källaren, då han diskuterade +inför sina lyssnande bekanta. Här förekomma dock ord om adeln, som äro +det skönaste loford, den någonsin i Sverige förtjenat:-- + + »Ett konst-hvass-slipat svärd ok sinn-klook-skurin fiäder + Är stodren. Mellan them all landsens välfärd ståår.» + +Det var hemligheten af adelns och Sveriges då varande storhet. Så har han +ofta poetiska tankar och välformade fraser, men de ligga djupt inbäddade +bland massan af orediga och simpla framställningar och ändlösa +reflexioner. + +Den antika mytologien användes här naturligtvis mindre än i +bröllopsrimmen, men den uteblifver dock icke helt och hållet. Skalden har +tydligen åtminstone lika mycken benägenhet för Olympen som för den +högkyrkliga teologin. Man finner Jupiters namn ej långt från Guds eget, +och Jesu heliga namn, visserligen aldrig profaneradt, förekommer högst +sällan. Men den bibliska arsenalen tillgripes ofta, och Jonatan och +David, Achitophel och »Susanne-gubbarne», Asmodeus och benrangelsmannen +(»then tårr-vijg-skanklad död») figurera vid sidan af antikens heroer. +Men allra mest citeras de gamles historia, och exempel hemtas +oupphörligen derur. Dessa exempel äro likväl ej alltid efter vår tids +smak lämpade för ämnets högtidlighet. Så anföres som bevis för +oberäkneligheten af dödens ankomst historierna om hur Fabius drack in ett +hår med mjölken och dog deraf, hur en ostra liksom en örn släpptes ned på +Æschyli flintskalle, hur Catulus afled af kolos, och Priseus af ett +fiskben. Samma naiva smak visar sig öfverhufvud vid den hop lärdom, som +är inströdd i den allvarliga betraktelsen, och sägnerna taga sig ut som +anekdoter, hemtade ur den tidens läroböcker. Derunder begagnar han +tillfället till att göra filosofiska räsonnemanger om hvad som +sysselsatte hans tankar, att fundera öfver den på modet varande kemin, +hvarpå vi förut anfört exempel, slutligen att meddela biografiska notiser +och en och annan målning, efter hvars och ens förhållanden. Sålunda +omtalas vid Björnklos graf på flytande vers, huru han blef sänd till +kejsar Ferdinandus till Regensburg och efter dennes död till riksdagen i +Frankfurt vid Leopolds val, huru han som sändebud hos fransmännen +parerade deras sluga statskonst och vid hemkomsten blef hofkansler. I en +gammal krigsöfverstes sorgverser skildras lifligt, huru fienden var mer +skrämd för honom än »haren, när han hör at trumman taar på gåå», huru han +stod stadigt, när »eld-mortlar högt mäd tunga stenar spelte», och +»rytterit brööt in på skarpa piqvers hegn», »at hijt et hufvud flög, +thijt armar eller been», huru han tåligt trotsat hunger, törst, köld och +hetta, regn, dagg, slagg, hagel och snö, men ej varit så rik på ord som +den, som vid ölkannan och tobakspipan bestämmer, huruvida en general +gjort rätt eller icke, fastän han sjelf i fält ej ens sett en död hund. +Om en assessor omtalas bland mycken patos, att han var af urgammal +frälse- och prestslägt, att hans farfarsfar var den förste luterske prest +i Vadstena, att fadern ville ha äfven honom till prest, hur han gjorde +motstånd, kom till Gestrikland, blef rådman och borgmästare o. s. v. +Dessa uppgifter hade väl den aflidnes anförvandter helt menlöst velat få +in i de bestälda verserna. En köpman får det berömmet efter sig, att han, +en simpel bondson, som älskade handel, dock var »ingen jude ell' +korne-buuk», som fröjdade sig åt missväxtårens högre spanmålspriser och +bedrog folk på jern och kläde. Mest betecknande härvidlag äro dock de på +sin tid bekanta verserna om Truls Kåhre, utrikes-resanden. De synas vara +skrifna, ej för den sorgklädda skaran kring likkistan, utan, för den +massa folk, som då löpte till vid begrafningar. Poemets första afdelning +börjar med en hänsyftning på, att vi här i lifvet ju alla äro +vandringsmän. Sådana behöfva passande reskostym, matrensel och staf med +två knappar, böra dock ej vara utstyrda (skämtar poeten, som väl hört +någon sjöhistoria derom) som den påfviska bilden i Calicuth, hvilken +liknar hin, der han mottager de troendes hyllning »i en stor läder-kraga +mäd kors ok kröke» och med sjöskal och en mängd andra prydnader, som +ständigt hvälfva sig omkring »slijk soomagas» hals. Det behöfves äfven +godt och troget ressällskap, och derpå omnämnas en resandes alla faror +till land och vatten, liknande frestelserna i lifvet. Den andra +afdelningen öfvergår nu till mannen sjelf, som ej fick vara någon »hampus +eller en pankaka ok mors grijss», utan med ringa mynt i pungen gaf sig ut +i verlden. Denna resa, som väl då var för våra landsmän lika ovanlig som +nu en resa kring jorden, omtalas i korthet blott med angifvande af kursen +och ortnamnen. Han besökte Danmark, Holland, Portugal, seglade genom +Gibraltar sund omkring på Medelhafvet, såg Spanien och Madrid, Genua, +Sicilien, Malta, Cypern och Alexandria, genomströfvade så landvägen +Syrien och Palestina med de heliga orterna ända till Eufrat och kom +tillbaka med en karavan till Egypten, hvars under något utförligare +beskrifvas. Härifrån gaf han sig åter ut till sjös, kom till Rodus, +Mindre Asiens kuststäder, Stambul, Aten och Korint. Men Hellas' +undersköna ruiner hafva ej gjort det minsta intryck hvarken på resanden +eller poeten. Man begrep ännu ej deras värde. Få år derefter skjöto ju +Königsmarks venctianska kanoner på Panteon. Truls ämnade sig nu öfver det +Adriatiska hafvet, men blef af korsarer jagad kring Afrikas och Spaniens +kuster, anlände dock lyckligen till Rom och besåg Italien, först Neapel +och, sedan han oantastad passerat Schylla och Carybdis och Ætnas +svafvelrökande brand, Palermo, så Venedig, Mailand och Florens. Hemfärden +skedde genom Frankrike, England, Holland och Tyskland. Alla dessa och +många flera orter äro på ett ledigt sätt inpassade i alexandrinen. Men då +Truls kom tillbaka, var han ej lik dem, som yfvas + + »Ok skräppa[39] hvad de lärt: tre bokke-språng at springa, + At stöta en falsk quart mäd udde-lösan klinga, + At hosta två, trij ord uth effter franskt humeur + Ok veta, om ey mehr, à vous ok serviteur.» + +Han hade lärt sig förfarenhet och vett och blef rådman i hufvudstaden. +Och derpå följer grafskriften: + + »Then hela värden för tykt nästan alt för trång. + Åt then är thenna plass--trij ahlnar iord--för lång.» + +Utan tvifvel var hela detta qväde på sin tid mycket läst och berömdt. + +Vi se att till och med sorgepoesin fick tjena till mångahanda ändamål. +Likväl är sådant undantag, och tyvärr fylles största delen af +begrafningsrimmen af ett i oändlighet uttänjdt räsonnerande, merendels +utan poetisk lyftning. Vi skola i korthet angifva de idéer, hvarmed +Lucidor här rör sig, endast anmärkande, att de poetiska vändningar, som +medfölja, äro af oss uppletade, der de sparsamt förekomma i massan af +öfrigt rimgods.--»Alt är inte» och underkastadt förgängelsen; sjelfva de +hårda metallerna upplösas. Och hvad står qvar af Assurs, Persiens, +Alexanders, Cæsars makt, Solons vishet. Ganymedes' och Adonis' däjlighet? +Ingen konst, så mäktig den vara må, kan rädda från döden, som leker med +menniskan på mångtusende sätt. Liksom en ljuflig ros ler vid +morgonrodnaden, men innan qvällen är bortrifven, eller som de största +träden i skogen fällas ner af yxan, eller qvittrande och glada foglar +fastna i snaran, så skola vi alla gripas af döden. Och huru olycklig är +vår bekymmersamma lefnad och huru fåfänga dess sträfvanden! En samlar som +Euclio egodelar, en annan löper efter Thais i Korint, en tredje lefver i +sus och dus bland kort och tärningar, men endast samvetsqvalen återstå +för dem på slutet, + + »När lifves trötta skepp får stryka seglen neer». + +Döden kommer ju och jemnar allt. »En heerd-kiäp ok en rijksstaf» blifva +lika. Det ser till och med ut, som om allt skulle bli sämre och sämre:-- + + »Lucretia döör bort, Xantippe lifver kvaar». + +Gud låter ofta den onde åtnjuta verldens fördelar och den gode deremot +lida brist. Det är så hans underfulla råd. Än tager han den gode hastigt +bort till sig ur den här snöda verlden, än låter han enligt sitt löfte +honom bli långlifvad på jorden (detta användes ömsom efter den aflidnes +olika ålder och omständigheter). »Lijkväll, om en vill rätt beskåda ok +betrackta», finner man att döden just är lifvet och vårt mål, liksom +örnen flyger mot solen, och elden söker himmelen. + +Så är det också med den aflidnes »salig-sälle siäl». Men man måste hafva +ett tigersinne och en leopards natur eller vara gjord af Pyrrhæ stenar +och uppfödd på Kaukasus af drakgift för att ej smälta i tårar vid en +sådan bår. Ty mot honom har afunden sjelf intet att säga; Zoili och +Theons »laster-tand» kan ej skada honom. Nu prisas hans dygder (vanligen +sammanfattade under en benämning »dygden») och jemföras med forntidens +store mäns egenskaper, hvilka han öfverträffat. Man kan af honom lära, +hvad man bör göra och bör undvika i lifvet. Dervid försummas ej heller +att omtalas den nåd, som kongl. maj:t kunnat bevisa honom. Men den, som +värdigt förmår sjunga hans lof, vore blott en Cicero och Demostenes, +Mantuas svan eller sjelfva Suada. Poeten vet med sig, att han ej duger +dertill: »han såf aldrig än uppå Parnassi klint». För öfrigt är tiden +alltid för kort att uppräkna alla dygder och förtjenster. Dock skulle +minnet i evighet fortlefva i den verld, som han lemnat, så länge denna +funnes qvar. + +Poeten vänder sig derefter med tröstens ord till de anhöriga. Han +»står'et gierna til» att deras sorg är bitter, men de böra besinna, huru +väl den aflidne nu har det i jemförelse med oss, arma dödliga. Han går +öfver stjernors hvalf i snöhvita kläder och tittar ned på oss och undrar +öfver mörkret på jorden. Hans salighet är långt större än den, som de +hedniske skalderna trott sig finna i Tempedalen och de elyseiska fälten, +i »Amphions röst ok Orphei lyre-klång». Derföre må hans närmaste och vi +alla underkasta oss Guds vilja och förtrösta på hans hjelp samt laga så, +att vi i likhet med den aflidne må »ur pust til lust» ingå i den eviga +saligheten och icke till helvetet. + +Bland de bättre begrafningsrimmen märka vi dem till grefve Tott vid hans +äkta hälfts, född Oxenstjerna, död, som ega flera praktfulla oratoriska +satser. Utan tvifvel har man mycket beundrat denna till den sörjande +grefven: + + »Ey skiäres utan kvaal ens halfva hierta aff, + Män himlen gier thet heelt igen, ok halfft en graff.» + +De vid grefve Gabriel Oxenstjernas död äro märkliga för den dystra +färgtonen i Lucidors filosoferande vid slutet af hans lif samt för den +lysande ätts skull, med hvilken Bruter, Fabier, Meteller och Scipioner +jemföras. Man stod dock ännu midt i ljuset af de stora utförda bragderna. +Tiden hade ej hunnit kasta minnets skugga deröfver. Det ser ut, som om +skalden efter »Giljareqvalet» sorgfälligare skurit sin penna, då han +vände sig till de förnäma. Men mest berömdt var dock qvädet »Oundvijklige +dödens öde» vid välborna jungfru Strijks graf. Det är det enda, som Blom +finner ha förnuftig mening, och vi kunna våga det påståendet, att det, +med någon liten modernisering och förkortning, eger ett varaktigt och +stort värde. Som kronan af Lucidors griftqväden skola vi analysera det +närmare. Det skall gifva en åskådlig bild af hela hans skaldskap inom +denna genre. + +Början är sant patetisk: + + »Hijt, iordemaskar, hijt! Här kunn' I rättlig lära, + Hur fåfängt all ting är, gods, högheet, fägring, ähra. + I, som falsk-lysand' skijn, som sminkte lykans prakt, + Ok hvad som dårars hug plä kitla, haa i akt, + Hijt, säger iag, hijt, hijt! Gran-skåden denna båren + Och thenna skönheets roos, i bästa ungdoms-våhren + Aff dödens kalla nord ifrån sin ädla stamm + Affrijfvin, nederlagt! Kom, kommen, träden fram + I, som ehrt fåfängt hopp med dårlig vällust spijsen + Ok med olustig lust the glade sorger lijsen, + Til högheet, prål ok makt igenom eld ok siö + Med fahra fijken ok ey tänken til at döö!» + +Endast ett består, sjelfva ostadigheten, ty hvad trotsar tiden? »Als +intet.» Hvar äro nu t. ex. Babels mur, Rhodos' rese, Pharos torn? +»Längstlijfvede _Phoenix_ sielff är (om han är) ey frij». Huru vill då +menniskan, »tu mullsäk, maskemaat», undgå förgängelsen? Intet kan frälsa +henne, hvarken »all apthekens hälso-maat», mumie-balsamering eller +Molukkernas kryddor. Så måste äfven hon, flickan, hvars beröm nu följer, +betala sin tribut åt benrangelsmannen:-- + + »Tänk, öfver-tänk, betänk! The ögon, som så täkka + Mäd sit kysk-klara skijn kund' _Venus_-stiernan släkka + Ok trossa solen siälf, är uthan något liuus + Ok liggia uthan skijn i dödens mörka huus. + The öron, them så kiärt Guds helga ord at höra, + Är hörsel-löös' ok vet' ey, hvad nu maskar giöra. + The läppar aff corall, aff roser ok rubin + Är döö-blåt öfverklädd' ok hafva mist sit skijn. + Then snabba hand, som förr med _Pallas_ kunde kämpa + Ok i hand-konstig värk _Arachnens_ klookheet dämpa, + Är stälnad lijk som steen, lijk marmor ok kristall, + För mehr än marmor hvijt, nu meer än marmor kall. + The fötter, som så vijgt then trånga dygd-stijg trådde + Ok genom olyks-törn ok tistel cronan nådde, + Nu the i döden ey mehr någon krafft förmå, + Måst til sit hvijlorum med andras fötter gå.» + +Sedan följa fyra utmärkta förmaningsstrofer i kort trokeisk vers. Vi +anföra de två första som prof: + + »Menniskia, tänck hvem tu äst! + _Inte_ ok een blotter gäst. + Är thet tå ey under, + At tu vilt så fåfängt troo, + Thet tu ävigt här kan boo, + Som döör alla stunder? + + Haar tu för tit ögne-måhl + Högheet, makt ok svijkfult pråhl, + Tänk, at _alt_ är _inte_! + Förty döden, som tig taer + Ok tog tin fahr-fahr-fahrs-fahr. + Gillar inte mynte.» + +Slutligen anslås en lenare tonart på strängaspelet. Vi citera de sista +raderna: -- + + »Begråten thenna värden! + Rättferdigheetens sool lys henne, vij haa flärden. + Hoon är frij, trälar vij. Vij ligge, ok hoon står. + Oss brenner sool ok kiöld, hoon haer en ävig våhr. + Vij stå ännu i strijd, ok hoon haer seger-vunnit. + Vij släpe syndens ook, ok hoon hae'r hvijlo funnit. + Hoon leer i himmelsk frögd, vij gråta här vår nöd. + Hoon lifver äfvig säll, vij vänta än vår död.» + +»=Om een möös plikt=», »ett samtal emellan Anna och Phillis», afdeladt i +43 stycken, hvart och ett med sin latinska öfverskrift som anger +innehållet, är det enda större arbete vi ega af Lucidor. Men det är +endast en öfversättning från den holländske skalden Cats och dessutom +ofullbordadt samt senare af Nils Keder öfversedt och rättadt. Dertill +kommer att vi måste erkänna, att vi sakna nödig insigt i det holländska +språket, så att det är oss omöjligt att uppgifva, hvad som här är +Lucidors eget. Dock trösta vi oss lätt med att denna vår okunnighet ej +kan beröfva honom det minsta af hans författarära, ty ingen skall nu mera +vilja tillräkna Cats' arbete något poetiskt värde. Emellertid hafva vi +genombläddrat hans skrift med ett intresse, som visserligen ej var af +kritisk eller poetisk natur, men som här må i några ord uttalas. Ett +exemplar finnes på kongl. biblioteket. Redan sjelfva dess yttre utstyrsel +med sitt solida och ljusgula pergamentsband måste uppväcka bokvännens +nöje. Titeln lyder »Jacobi Catzii I. C. Silenvs Alcibiadis, sive +Protevs». Volumen är tryckt i Amsterdam »by Willem Blaev, op't water inde +vergulde Sonnewyser», hvars kännemärke väl stod och speglade sig i någon +kanal. Årtalet finnes ingenstädes utsatt, men en latinsk anteckning på +främre permens innansida upplyser, att den 12. augusti 1651 en viss +Nicolaus Jonæ Galatius fick boken till skänks af sin kärälsklige broder. +Det kan häraf tyckas, som om den varit ämnad för det lärda publikum. Men +man ändrar snart sin tanke. Ty efter det sedvanliga företalet pä latin +och holländska med sitt »Lector -- -- vale» eller »Leest dan -- -- en +waert wel», kommer en tillegnan till damerna på Zeeland (»Aen de Zeevsche +Ionckvrovwen»), och slutligen ända till 11 parentationer till författaren +sjelf. Boken består af moral- och kärleksstycken, dock i holländsk +mening, d. v. s. faderliga eller lekande råd till folk, som tänka gifta +sig, helst till fruntimmerna. Det längsta är det, hvarmed vi skola +sysselsätta oss, och kallas »Monita amoris virginei» eller +»Maechden-Plicht», särskildt egnadt »ten de eerbare, achtbare, +konstrijcke Ionch-vrov Anna Roemers», hvilket är en desto större +komplimang, som hennes namn och lof sammanfalla med poemets bästa figur, +Anna. Men de holländska verserna äro dessutom parafraserade på i sanning +väl gjorda latinska pentametrar, och alltsammans är försedt med lämpliga +noter från bibelspråk eller latinska och franska auktorer. Att Montaigne +ofta skall citeras är naturligt. Bland de latinska få Seneca, Gregorius +Nazianzenus, Augustinus och Erasmus figurera bredvid månget pikant ord af +Ovidius och Lucretius. Till och med Euripides anträffas på +originalspråket. Men hvad som allra mest slår an, det är planscherna, som +åskådliggöra en i texten använd liknelse eller berättelse. Hvilken +skilnad mellan den tidens friska och våra stillösa kopparstick! Man ser +genast att här finnes konst från kronan till roten af lifvet, från +handtverket till Rubens och Rembrandt. Det mest betecknande är just +stilen, så väl en konstnärlig som patriotisk. Det är återigen den +holländska genren, som möter oss i hela sin egendomlighet. Än får man se +den sinlige dandyn med sin promenadvärja och starkt plymagerade hatt samt +fröken med sin styfkjortel och stora spetskrage, än bonden grinande åt +nappet på metkroken, än en mängd barn, gående på styltor eller lekande +med dockor eller ridande ranka. Än se vi benrangelsmannen, som skyndar i +väg på en krokodil, eller en hvalfiskfångst med skepp och båtar. Alla +djur betrakta åskådaren än i dag med de lifligaste menniskoögon. Guden +Amor, som ofta förekommer, ser ut som en välfödd hollandspilt. Än är +genren genomförd ända derhän, att hela planschen består af några fingrar, +som med en starkt stiliserad ljus-sax snoppa ett talgljus. Den yttre +omgifningen är lika nationell. Det är Holland man ser både i gatan med +sina sirliga gatuportar, smårutiga fönster och utvecklade takbyggnader, i +trädgårdspromenaden, der fransysk rätlinighet och holländsk småtreflighet +sammansmält med hvarandra, i det sanka, trädfattiga landskapet med sin +kärrmark, sitt kyrktorn och sin oundgängliga väderqvarn, och i dynerna +vid kusten, upplysta af en flämtande vårdkas, medan ett båtsegel synes i +fjerran, och hafsfåglar skynda öfver scenen. Framför allt förekomma +mycken renlighet och blommor. Man blir omsider öfvertygad om, att detta +pergamentsband utan årtal skall vara en elegant bok, en slags +fruntimmerskalender eller rådgifvare för hvad man kallar verlden. Att +hälften är latin och franska, betyder ingenting, ty sådant ingick ju i +det täcka könets uppfostran. Man blir naturligtvis nyfiken att få reda på +innehållet och se hvad en sextonhudratalets fashionable poet har att säga +till damerna samt huru han säger det. + +Vi vända oss då från originalet till Lucidors öfversättning, endast +anmärkande att den senare, långt ifrån att vara en fri disposition af det +förra, mycket nära ansluter sig dertill, så att all sjelfständighet +saknas. Den är som originalet skrifven på 8-fotade jamber och på ett +ledigt och mera vårdadt språk än vanligt, hvilket troligtvis är Keders +förtjenst. Men man tröttnar dock snart på de evinnerliga maskulina +rimmen. Och hvad värre är, arbetet är genomtråkigt, man kan ej säga +annat. Hvilken förståndig prosa i innehållet! Skalden föreställes i +hemlighet lyssna till tvenne flickors samtal öfver en mös pligter och +giftermål. Den ena, Phillis, står midt i sin ungdoms vår, är giftassjuk +och af inbillning »från rätta vägen villad». Den andra åter, Anna, är +mognare till åren, mera sansad och betänksam. När flickorna komma +underfund med att man lyssnar på dem, göra de slut på debatten, hvarvid +skaldestycket äfven upphör, sedan i sjelfva verket sista ordet i ämnet +blifvit utsagdt. Det är till hela sin anläggning och i hvar enda detalj +en lärodikt och ej ens en sådan, hvilken eger det mindre mått af poesi, +som ligger i gnomerna eller i öfverraskande vändningar. Det är endast en +torr och skolmessig förmaning på vers, uttänjd i det oändliga. De båda +karaktererna beherrska ej framställningen, utan äro rent liflösa, +tillkomna för att bättre uttömma räsonnemanget från två synpunkter. De +höra till dessa stela dockor, i hvilkas mun man målat en papperslapp, +full af förståndigt tal. Följden är, att de komma att sakna all +individualitet och nyansering, och att hela dialogen står qvar på samma +punkt och af brist på utveckling och dramatiskt lif icke förmår att i +längden intressera. Liknelser användas ymnigt, men de äro ej framsprungna +ur fantasins eld utan att borttappa ämnet. De äro mödosamt hopletade från +hvarjehanda simpla saker, från köket och bakgården, från diverse yrken +och en trivial erfarenhet, någon gång från de yttre naturfenomenen. Till +på köpet hafva de blifvit matematiskt och omständligt utförda. Men ännu +besynnerligare måste det förefalla oss, att de ofta äro opassande, ja, +rent af oanständiga. Den populäre skalden begagnar dock den samtalston, +som då flickor emellan brukades. Ehuru Lucidors rykte är för hela stycket +indifferent, skola vi dock till försvar för det ofvan sagda lemna ett +kort sammandrag af innehållet och dervid anföra de uttryck, som synas oss +mest lyckade. + +Redan i inledningen begår författaren ett poetiskt misstag, i det han ej +öfverlemnar poemets intryck åt framställningens egen konst eller läsarens +uppfattning, utan genast i början förklarar: + + »Hvad Phillis säijer är full mäst + Gott, men, hvad Anna säijer, bäst.» + (»Al spreeckt oock Phyllis met bescheyt, + Het is u best dat Anna seyt.») + +Phillis uttalar helt naivt sin trosbekännelse: + + »Hvem gifftes eij? Hvem blifver mö, + Som icki heller ville dö? + En mödom är een börda tung, + Odräglig för den, som är ung.» + +Anna råder henne då att vända sig om saken till far och mor, men Phillis +anmärker alldeles riktigt, att det har sig svårt för en ung flicka att +yppa sitt första kärleksbehof och sin blyga låga till hvem det vara må, +ty + + »när een modig piga får + Tri sex uti sin ålders åhr, + Föräldrar, märken då förvist, + At hon haer feel förutan brist + Och, fast hon tiger, någon bräck. + At hon är lustig, stålt och käck, + At hon är modig i sin gång + Och älskar en liuf älskogs-sång, + At hon upbeenar nett sit hår + Och lagar, at alt artigt står, + Band, kraga, knytning, ärmekrus, + Förn som hon går utur sit huus, + Är märken, märken, moer och faer, + At hon eld uti hiertat haer. + En mangill[40] piga tänker kring. + Fast om hon säijer ingenting. + Troo fritt, hon haer af sorg sin deel, + Fast hon haer alt, lell haer et feel.» + +Anna svarar, att det aldrig skadar att vänta och se sig före. Man skall +låtsa hårdhet mot männen, men lagom, så att de ej gå sin väg i +förtviflan. Man skall gifva dem hopp emellanåt, ty derigenom blifva de så +mycket mer förälskade. Alldeles som vårdkasarna (»våhlböten») locka med +sin eld seglarna att ankra bredvid sig, men icke sjelfva gå ut från +hamnen. Mot detta beräknande tal invänder den lifliga Phillis, att hon +tror på friarens kärlek, äfven sedan han fått »ja», att en flicka ej +alltid är ung och eftersökt, att man kan börja underhandlingen genom +mellanhand. Och när Anna förmanar henne att noga lära känna och ransaka +sin friare, innan hon ger honom några rättigheter, utbrister hon i en +tanke, som hos oss skulle heta »hvad gör en kyss, när ingen den ser?», +men här lyder: + + »Och gier man kyssar utan breck, + Eij smeta de ell gie en fleck. + Et ermklä tårkar mången af, + Och man behåller hvad man gaf.» etc., + +der det långrandiga talet bjert afsticker mot det lifliga i tanken. Anna +visar nu arten af sin erfarenhet. En mös oskuld, säger hon, är mycket +skör och bör aktas väl. Med guld och skänker så får man ju allt. Och om +man springer och leker med männen, låt vara i fria naturen, på +Djurgården, Liljeholmen eller Bralund[41], inbjuder man frestelsen +eller skadar åtminstone sitt goda rykte. Phillis har svårt att +underkasta sig ett sådant tvång:-- + + »Man må full binda beest och träl, + Men kvinnans ädla mood eij väl. + Lääs femton låås om hennes krop, + Så blåser hennes vet dem op.» + +Efter dessa vackra verser förkunnar hon till sist, att hon allra minst +vill gifta sig med en bokmal, som låter henne sofva i fred om nätterna. +Anna håller ett långt och förståndigt tal liksom en gammal tant, att man +bör äkta en medelålders man, som är lugn och trogen, och ej taga någon +svärmande kurtisör. Men han får ej vara för gammal heller, ty + + »En purpur-mun och ijs-gråt skägg, + En fager målning, rutten vägg, + Flintskallot hufvud, gullgult hår, + Ijs-kaller snö och liuflig vår, + Een unger mö och gubbe-gloop, + De skicka sig eij väl i hoop. + Taen ingen gammal, ty han kan + Mehr synas faer eer än eer man, + Och fast han lefver, är han dö. + I blifven kiärng ock ären mö, + Een änkia och lell giffter fru.» + +I synnerhet får en flicka ej taga en enkling, ty han har kanske förut +stora barn, som det blir svårt att reda sig med. Slutligen förmanas +systern, att, sedan hon väl är gift, aldrig tänka på någon annan än sin +äkta man, och som dervid de båda flickorna märkte den lyssnande skaldens +närvaro och sprungo sin väg, är utan tvifvel Annas sista förmaning äfven +dennes sluttanke. + +Vi kunna dock ej lemna föregående korta redogörelse utan att påpeka en +betecknande omständighet. Det förekommer vid slutet en afdelning, den +fyrtiondetredje i ordningen, som ej är utförd i den svenska +öfversättningen. Phillis är villig att medgifva, att Anna har rätt. Men, +frågar hon omsider, hvad skall jag göra, om min far skickar mig en gubbe +på halsen, ty så mycket värde har dock ej hans förmögenhet för mig, att +jag skulle vilja tillhöra en åldring. Anna svarar härpå med en +omskrifning. Qvinnans vapen är ej kraften utan bönerna. Med lydnad vinner +hon hårda sinnen hellre än med motstånd.--Var Lucidor missnöjd härmed, så +att han lät det utfalla ur sin bearbetning? Och vågade Keder ej ändra +hans text eller kände han ej till originalet härutinnan? Men hvad Cats +sjelf tänkte vid ett slikt kinkigt fall, det se vi af öfverskriften: »Vis +omnis abesto». Guldet skulle segra, hjertat uppoffras. + +Detta samtal pröfvar nu tålamodet alltigenom elfvahundra jamber. Nog +finner man der diverse tal om kärlek, men kärleken finner man +ingenstädes. Och författaren har ej heller den tillfredsställelsen, att +vid slutet lemna läsaren öfvertygad om den grundsanning, som han i +inledningen proklamerade. Ty åtminstone för oss framstår Anna trots +skaldens hela didaktik i en mycket sämre dager än Phillis, just derföre +att den senare tvärt emot hans medvetenhet råkat få en liten gnista af +poesi. Ett i sanning olyckligt resultat för en didaktisk poet! Men om +också »fader Cats' bok» på sin tid gällde som ett mönster i Holland, som +en versifierad långkatekes (hvilket ord verkligen är träffande), intager +den inom den europeiska litteraturen en mycket låg plats. Att Nils Keder +skulle kasta sig öfver hans »Weck-wyser ten Houwelick», som också är ett +namn på möns pligt, förundrar oss icke, ty han har efterlemnat två +oändligt prosaiska och förståndiga men långdragna bröllopspoem. Men att +en sådan natur som Lucidors skulle välja Cats till föredöme och +öfversätta honom, kastar ett egendomligt ljus öfver hela tidens +uppfattning af poesin, såsom varande till för allt annat än för sig +sjelf. Vi skynda oss att lemna denna qvafva poetiska atmosfär och låta +Lucidor föra oss öfver till en långt friskare i + +=De verldsliga visorna.= Hvad vi förut genomgått, var skrifvet på +beställning eller till för skalden sjelf mer eller mindre likgiltiga +förhållanden. Han har också der låtit pennan skena i väg, och vi måste ur +massan af rimgods uppleta det poesins guld, som hörde till hans +begåfning. Hädanefter, låt vara någon gång manad af tillfälliga känslor, +är han fullt sin egen och antager en djupare och allmännare ton. Han +vårdar mera sin stil och stafning. Han, så att säga, slår sig ned inom +skaldernas gemensamma krets. Vi hafva först här hans poesi i ordets +egentliga betydelse. Antalet af hans kända visor är 31, hvaraf 8 på +tyska. Men olyckligtvis äro 9 svenska och 3 tyska förlorade och blott +till begynnelseorden bekanta. En, »Nys, när Frigga satt i bade», är +slipprig. Återstå således endast 5 tyska och 13 svenska, hvarom vi kunna +bilda oss ett omdöme. De äro med undantag af två dryckessånger och en +tröstevisa alla samtliga (såväl som de okända) kärleksvisor till +fingerade namn. Bellinde, Climene och Lisille hafva hvardera fått två +tyska. Castalinne, Belikinne, Margaris, Iris, Fillis och Lisette hvardera +en svensk. De öfriga styckena hafva ingen benämning. De tyska visorna, +såsom tillhörande en utländsk sångmö, gå vi förbi (huru skön är ej t. ex. +»Lass't uns die Blüht der Zeit»!). Vi anmärka blott, att de alla i +motsats till de svenska funnit nåd inför den stränge Sondéns ögon och af +honom anföras som bevis på, hvad skalden kunde hafva blifvit. Har ej +härutinnan granskaren mera låtit sig nöja med det främmande språkets +alster och deremot allt för mycket stött sig på det inhemskas +gammalmodighet? Sanningen är dock, att Lucidor liksom alla poeter på hans +tid till formen redde sig bättre med det uppodlade tyska tungomålet. Vi +hafva förut omnämnt, att han skref en och samma kärleksdikt på båda +språken och sid. 15 citerat en strof deraf på tyska. Vi skola nu till +läsarens pröfning anföra samma strof på svenska. Skilnaden är tydlig:-- + + »Om jag haer feelat med min mund, + Så skall han ock så af alt hiertans grund + Dit purpur-läppars paar + (Som jag mig har + Til mit sielfz-straff-altar + Utvalt med kiärleck stoor) + Bekyssa, min hiert-siähl- och ängla-moor. + Pfui! Sin koos alt förtreet. + En kyss, som ingen veet-- + Förlijkning skedt.» + +Af de andra sångerna känna vi redan tre: »Skulle iag sörja, då vore iag +tokot» och den vid utresan, som begynner »Så måste iagh digh, kiärste +vänn, förlåta». Den tredje står först i samlingen och är troligen äldst. +Den består af en samling stoiska sentenser på ett virtuosmessigt språk +och utgjorde väl någon poetisk öfning i Upsala. Början lyder: »Hvarföre +skal iag mig med sorger qvälia?» Columbus har skrifvit en liknande. »Hvad +är det åt, att jag mitt sinne qväljer» (se hans »Odæ Sueticæ», X., med +öfverskrift »Naturlig dödsbetraktelse» intagen hos Atterbom), i +skaldevärde Lucidors betydligt öfverlägsen. Sedan nu alla dessa sånger +blifvit afräknade, återstå för vår granskning endast två dryckesvisor och +sju kärleksvisor, dock dessförinnan måste vi göra en väsendtlig +anmärkning. + +Man har visserligen medgifvit, att Lucidor begagnat en omvexlande och +liflig, ja, ibland konstmessig meter, men man har äfven påstått att han +går miste om denna formella förtjenst, just derföre att han öfverdrifvit +den och gjort den osmaklig. Det är ej nog med rimmen i slutet af hvarje +rad, utan de förekomma midt uti raderna och upplösa derigenom tankens +rytmiska behag till en, som Atterbom icke oäfvet kallar, på samma fläck +fortgående slängpolska. I bästa fall märker man dem ej, tills de här och +der störande uppfattas af örat. Vi bestrida ej det fullkomligt +berättigade i anmärkningen, men man borde å andra sidan besinna, att i +språkets då varande tillstånd en sådan virtuositet måste förefalla högst +beundransvärd. Den tröga svenskan behöfde framför allt upparbetas för +musernas fria lekar, och hvarje tungomål och litteratur har i sin början +egt sådana rena formvirtuoser, som gjort sin stora nytta, men äfven +lockat verkliga skalder till rimförkonstling. Dock drabbas icke Lucidor +så tungt af förebråelsen, ty man har ej uppmärksammat, att, hvad som i +hans poem tager sig illa ut för örat vid uppläsningen, kan taga sig helt +annorlunda ut vid musiken. Olyckligtvis känna vi ej nu till hans +melodier, men sjelf har han uppgifvit sig hafva komponerat visor, och för +öfrigt har väl han som så mången annan satt nya ord till redan brukliga +melodier. Det är en ny sida af hans begåfning. Hans sångers hela struktur +hänvisar tydligt på, att de äro ämnade att sjungas, ända derhän att på +vissa ställen (»Ich liebe dich» etc.) da capot finnes utsatt i texten. +Poemen skola således egentligen sjungas eller--om vi få begagna +uttrycket--halfsjungas. De nu för oss öfverflödiga rimmen kunna då +beteckna tonfallen eller ackompanjemanget. Öfver hufvud taget har poesi +och musik, innan de uppdrefvos till konster, räckt hvarandra handen till +menniskornas nöje. Men derigenom blir det också svårt för oss att rätt +uppfatta skaldestycken, som förlorat en del af sin naturliga luft. Till +och med Bellmans rykte har i någon mån lidit deraf, och det vore +orättvist att ej beakta saken hos Lucidor, som har äran likna honom +häruti som i åtskilligt annat. + +Då vi jemfört honom med Bellman, har det icke skett helt godtyckligt för +att närma honom till en skald, hvars namn är så stort, att det är en +heder att stå till och med i dess skugga. Det är nemligen ett faktum i +den svenska litteraturen, att Lucidor är Bellmans föregångare. +Hammarsköld sjelf har medgifvit, att »man i alla hans bacchanaliska +qväden märker en aflägsen gryning till det egna genialiska skaplynne, som +sedermera med fulländningens glans framstrålade i de bellmanska +dryckesvisorna». I visan »Kom, kiäre bröder, kom» hafva vi ju--Lucidors +originalitet ostörd--en hel bacchiscen i deras anda framför oss. Skalden +uppmanar sina kära bröder till ett gladt lag och att slå bort alla +sorger. Han ropar åt drängen, att, om han vill undvika bas, skölja ett +glas åt honom i baljan. Men i sällskapet kontrasterar mot de öfriga en +»jungru gran» gosse, som ej är så van att dricka och sitter tyst. »Drick +hin lilla flikkans skåhl, som boor i nästan gåhl» tillropar honom poeten, +och sedan han enligt bruket i stående ställning druckit skålen och tryckt +en kyss på glaset, utbrister ett ursinnigt jubel. Värden framsätter två a +tre pipor tobak per man, och för att ölet bättre skall smaka lutar man +sig åt väggen och bolmar, så att röken står som ett töcken upp i taket +(de då varande källarrummen voro små). Sedan dobblas med tärning och kort +(»trij på ra»). Poeten vinner. »Rundadinellula!» Allt ölet är nu +utdrucket till sista droppan, men se, se, vinet spritter i stället upp +och ner i bägaren. Den stackars ynglingen, som tycker att det kunde vara +nog, får en ytterligare uppmaning att resa sig, säga »topp» och klinga +laget rundt med glasen och stopen. Men han tömmer ej i botten som en +ärlig svensk man. Skrif då upp din förtäring på räknebrädet och gå i +säng, min herre, ty vår sed är, att den, som ej kan dricka, får bjuda god +natt.--Vi se ju det glada kroglifvet på 1600-talet i hela sin +natursanning, med dess olika nöjen, öl och vin, tobaksrökning, kort och +tärning samt en flickas skål. Man spelade öfver allt den tiden, från +gallerierna i Versailles och Whitehall till den holländska bykrogen. En +fulländad dandy måste vara stark spelare. Dock äfven här hafva vi ännu +ingen Bellman. Den glada scenen är hvarken som hos honom satt i +förbindelse med den sköna naturen utanför, hvad som förlänar hans +baccanalier så mycket idylliskt behag. Ej heller har den genom sina +karakterer svällt ut till ett allmän-menskligt drama. Det är blott, så +att säga, ett stundens lif på krogen, men som sådant högst lefvande +skildradt. Det originellaste består i den häftiga patos, som strömmar +öfver det hela. Man hör ännu festens buller, kamraternas sorl och glasens +klang genom de två sekler, som skilja oss derifrån. Rytmen passar mera +för utrop än toner. Den skall sjungas af en hel kör af dryckesbröder, och +ingenstädes har Lucidor så konstfullt slösat med rimmen som här. Hur +leker han ej med svenskan t. ex. i följande:-- + + »Hvem gier en större kup? + Dreng, fort, fort skölj' et glaass! + Pojke, snart, ell' du får baass! + Bödlen må vara maass. + Kom nu, nu vill vij taas, + Intill alt är drukkit up. + Then, som för glaass, stoop, kannor, bolkar[42] skolkar, + Han må fritt gå, ok trå + Han som med then blijr vän. + Lät sij, at I som iagh i lagh är män!» + +Den andra dryckesvisan är så bra skrifven, att den ganska väl låter läsa +sig utan melodi. Det är en hög centrallyrik, som också en dylik sång +måste vara för att ej den flygande poesin må råka i delo med moralen. +Att visan är högst genialisk lär ej kunna bestridas. Eget nog finnes af +honom ej mera än dessa två bacchisånger, ehuru han var så mycket ute med +kamrater och vänner. Men Lucidor tillhörde ej det glada Sverige i samma +mening som efteråt en Hallman och Kexél, och hvilket Bellmans öfver sorg +och fröjder upphöjda sångmö skulle evigt förherrliga. Dertill var han i +djupet af sitt sinne för patetisk och allvarsam, och häruti ligger ett +annat skäl, hvarföre han ej kunde hinna Bellman. Men för att fylla den +felande länken har man åtskilligt af Runii diktning att fästa sig vid. Vi +tro oss göra läsaren ett nöje med att citera Lucidors andra dryckessång: +-- + + »I männ af höga sinnen, + Som skämmes at drikka, minnen + At drikken gier största lust! + Förachten then hiernlösa hopen, + Som lefver i sårg och pust, + Ock sök som iagh frögd uti stopen! + + Fast om I pengar gömmen, + Vij kasta them eij i strömmen, + Vij hålla them i vår krop. + Alt mynt giörs ju at förtära? + Dy hempten et fullt stoop op, + Så längi mig beenen kunn bära! + + Lät then som siuk, sigh qvällia. + Vij vele then dricken vällia, + Som hafver then bästa smaak: + Iagh älskar mäst dubblade drickar, + Hvar glädie står op i taak, + Till thess iagh bå hickar ock nickar. + + Tross them, som thet förtryta, + Fritt lät them migh thet förvijta, + At iagh är med dricken dull[43]. + Iagh låter ju gilliare gillia. + När iagh hafver fylt mig full, + Kan iagh migh från sorgen bäst skillia. + + Dy drick hvar stund ock timma! + Långt bättr' är i vijn att simma + Än lijda heet kärleeks brand. + Släck uth een slijk skärs-eld med kannan + Ock mäd ett glaass i hvar hand, + Till thess man blier heeter om pannan! + + Blier iagh af dricka döder, + Så beer iagh alla drickz-bröder, + At the min afdödde krop + När under ett vijnfaat uthsträkka, + Om torsten migh väkker op, + At iagh strax thensamma må släkka. + +Lucidors kärlekssånger skola nu andas emot oss, men de äro alldeles +stumma om de enskilda förhållanden, som bragt dem till lifvet. Af deras +ordning i upplagorna är det omöjligt att bestämma något derom, och +hälften af dem han skref äro ju förlorade. Vi hafva dock förr antydt, att +de ej äro några blotta fantasiskapelser, och dervid citerat ett och annat +drag. Ett tillfällighetspoem i ordets inskränktaste mening och tillkommet +för stunden är t. ex. sången + + »Hvad begär du, hierta lilla? + Visor? Visor giör hvar man.» Etc. + +Man har velat finna den opassande. Visserligen är den litet sjelfsvåldig, +men medgifvas måste, att den i all sin enkelhet är ett mönster i sitt +slag. En annan gång firar skalden på ett högst snillrikt sätt under +festens gamman en allmänt beundrad skönhet, i hvars beröm, utom andra +artigheter, antikens gudaverld ståtligt figurerar. Hon förliknas vid +Diana, när gudinnan hvilar sina af jagten trötta lemmar i skogen, och hon +fördunklar Frigga, så att man måste ropa: »Slekken _Paphos_' eldar uth, +ok du, _Cypern_, var bedröfvad!» Den visa, som börjar »Så är dit hierta +från mig vändt», är allt igenom sångbar och utmärker sig för sitt +musikaliska välljud. En helt annan ton anslås i den till Fillis, »Låt +hvem, som vill gå», der han öppet förklarar sig som nu mera endast könets +goda vän utan att besvära sig med frieri och äktenskap. Den är skrifven +på 5- och 6-fotade jamber med en den tiden ovanlig ledighet och dertill +märklig för sin konstfulla rytm. Men bäst äro de sånger från hans +ungdomsdagar, hvarest han lemnar mytologi och galanteri å sido och endast +sjunger om sin saknad. »Mit hierta vil uti mit bröst mig brista» heter +en, der han klagar: + + »En hiort, som uti mörka skogar vistar, + Han löper oförhindrat med sin hind. + Så leeker fisk i siön, fogl upå qvistar; + Men iag kan see ock måste vara blind.» Etc. + +Och samma känslostämning genomgår dem alla. Den besjungna kallas ofta +hans »andra iagh», hvars träl han är. Han vet att hennes skönhet förtär +honom så småningom till döds, men han skall vara evigt trogen intill +grafven. Nu äro de tvungna att lefva åtskills, men man måste dock till +slut finna sig i hvad som är himlens vilja. Poemet till Margaris är lika +framstående för sin passion som sin poesi. Dock har äfven här besannat +sig, att poeter känna djupt, men tyvärr ej alltid ihärdigt, och att man +tål mycket förrän man förgås. Lucidor är med alla sina ömma qväden ingen +Petrarca-natur. Huruvida nu dessa stycken under olika namn tillhöra en +och samma eller flera »gudinnor» är emellertid af ringa vigt. Hufvudsaken +är--och det betecknar just skalden--att det allmän-menskliga träffar oss +i de enskilda förhållandena och bibehåller sig friskt bortom seklerna. + +Och dessa sånger, huru sköna äro de icke i all sin enkelhet! De äro inga +produkter af konstnärliga sträfvanden och studier, inga rosenhaneska +sonetter, ej heller så ädelt finpolerade som »Myrtillus af Bergen» +förstod att göra det. De äro bara visor till att sjungas, men Lucidor +intager dock genom dem en lika hög och säker plats inom vår första +litteratur som någonsin Columbus eller »Elisandras» skald. Med undantag +af en och annan ordlek och besynnerlighet, som tiden ej kunde undvara, +äro de författade på korrekt och flytande meter. Det karakteristiska hos +dem är ej innehållets omvexling, liknelsernas glans och fantasins +rikedom, utan endast språkets lena välljud, den melankoliskt veka +stämningen och känslans innerlighet. Våra damer skulle kanske finna dem +mycket enfaldiga, men säkerligen skulle de önska sina tillbedjare något +af deras känslighet. Här uppvaktas ej den käraste med någon grannt +utstyrd bukett från orangeriet af främmande rosor, utan med några blommor +från den svenska ängen, hvilken våra förfäder kände och älskade. Och man +kan ej undgå att tycka sig se den ännu ungdomlige Lucidor njuta någon af +dessa herdestunder, hvilkas saknad han efteråt begråter. Det är simpla +blomster han räckt sin älskade. Och flickan och hennes mor öppna sin +smårutiga och blyinfattade fönsterluft för att låta sin qvafva kammare +dricka aftonens vind, medan de öppna sitt hjerta för sångarens verser och +sakta melodi. Det är det enkla som utgör deras behag. Och det är en +betecknande omständighet, att just han, hvars lif var så stormigt, +hvilken »omkom, genomborrad af svärd», och som gifvit oss våra hemskaste +psalmer, i dessa poem äfven skänker oss, vi veta icke hvilken ålderdomlig +och ljuf flägt från den gamla goda tiden. »Så måste iagh digh, kiärste +vänn, förlåta», hvars slutverser vi förut citerat, är enligt vår mening +den innerligaste af dem alla. Men följande står ej långt efter: + + »Iris, aldrabäste vänn, + Ach, när sijr iag dig igän + Ock fåhr mäd dig tala? + När uprinner dok then dagh, + At min siäl ok andra iagh, + Du, migh skalt hugsvala? + + Aldrig gifver någon ting + Större qval och hierte sting + Än en vänn, som såther. + Dödligt är ju såre vist, + När man halfva hierta mist + Ock mäd vän'n förlåter. + + Mins, när iag sidst från dig drog, + At iagh gråt-ögd afsked tog + Ock slijk sårg än lijder. + Sårgse ti min störste lust, + Lijkvähl glader i min pust, + At iagh för digh qvider. + + När sigh solen till sit lopp + Reser utur hafvet op, + Reser och min iämmer, + Som mehr stadig än hon står, + Dy min sårg eij nedergår, + När sig solen gömer. + + När seen natten öfverhölgt + Målne kappan, månen, fölgdt + Utaf stiernor, skijner, + Qvellier _Morpheus_' drömmar migh, + At iagh, fåfängh-glad, sijr digh, + Som mäd sorgen tijner[44]. + + I alt, hvad iag sijr och höör, + Uti alt, hvad som iag giör, + Är olust i löije, + At iag vämjes hvar iag är + Ok du intet mäd äst när + Som mit eenda nöije. + + Mången skönheet finnes här, + Som mäd skiäl dyrckvärdig är, + Lell mig ingen kräncker[45], + Dy iag, lijk sool-bloman sigh + Effter soolen vänder, migh + Til digh, min sol, länker. + + Segelsteen[46] och iernet haer + Vexel-kiärlek, som them draer. + At the samnas giärna. + Så draer du ock hierta mit, + At det rättas effter dit, + Min _magnet_ ok stierna. + + Hvij fördenskuld klagar iag + Öfver himmelens behag, + Thet man billigst lijder? + Ty, hvad ingen ändra kan, + Måst een lijda, lijk een man, + Som, hvad värst, bäst tyder. + + Trooheet, then iag en gång svor, + Skall, mä'n lijf i bröste boor, + Ey från mig försvinna. + Dy slut mig uti din siähl + Som mit hierta dig lijk trähl + Dyrckar, min Gudinna! + +=Psalmerna.= Vi äro här som genom ett trollslag förflyttade till en helt +annan atmosfer. De ömma kärlekssångerna hafva tystnat för suckar och +ångest. De andliga styckena äro sju, hvaraf vi redan anfört en del af det +på tyska. Först i samlingen möter oss en versifierad nådelära, som +erinrar om moraliteterna. Menniskan föreställes redan hafva ätit af +kunskapens träd. Tvenne allegoriska figurer, Rättvisan och Sanningen, +framträda inför Gud och förorda evigt straff. Tvenne andra, Nåd och Frid, +tala för den fallna. Slutet blir att de senare vända sig till Guds +enfödde Son, som tar skulden på sig och frälsar menniskan. Sedan anmärka +vi ett stycke, »Ach, huru ligger staen så platt aldels öde», hvilket är +en grann parafras af det förhärjade Jerusalem, som, landsflyktigt och +bespottadt af hedningarna, vänder sina ögon tillbaka mot sin förgångna +storhet. Redan här råder den dystra färgton, som betecknar skaldens +andliga diktning. Vi mena de trenne poem, som äro upptagna i vår nu +varande psalmbok. Nr 463 är en fri, nästan sjelfständig parafras på +alexandriner i fyraradiga strofer af den tyska sången: »O Ewigkeit, Du +Donner Wohrt, O Schwerd, das durch die Seele bohrt, O Anfang sonder +Ende!» Denna, som innehåller 16 strofer i helt annat versslag, då vår är +en stark förkortning och har 12 strofer, är skrifven af Johann Rist eller +Risten och utkom 1658 i Lüneburg bland hans »Himlische Lieder». Sedan +blef den ånyo införd i en mängd tyska psalmböcker och öfversattes till +och med i Amerika, »Eternity, tremendous Word!», samt i Frankrike, +»Eternité, ta durée épouvante!» Högmarck uppgifver, att den är bearbetad +af Lucidor och efteråt något städad af Lagerlöf. Beckman lutar åt den +åsigten, att endast Lagerlöf är författare. Vi kunna ej finna de skäl +giltiga, som vilja beröfva Lucidor äran af denna sköna psalm. Det är +sant, att den hvarken är med bland de tre sångerna, som under namn af +»Lucida intervalla» utgåfvos 1685, eller förekommer i »Helicons +blomster». Men den har kunnat senare anträffas. Beckmans påstående, att +dess sansade stil är ett starkt bevis mot Lucidors författarskap, synes +oss gendrifvas just deraf, att Lagerlöf fått genomse den. För öfrigt är +den till hela sin anda fullt öfverensstämmande med den förres andliga +dikter. Den är slutligen skrifven på alexandriner liksom en af hans +öfriga psalmer. Dess melodi skall hafva varit nyttjad inom den reformerta +kyrkan till konung Davids åttonde psalm och år 1552 använd för Marots +bearbetning deraf. I Svedbergs psalmbok intager den nr 477, i den så +kallade gamla af år 1695 nr 407.--Den nästa i ordningen eller nr 465, som +likaledes är på alexandriner, utgör jemte den följande psalmen och »It +samtaal» det lilla häfte, som utkom 1685. Dess nummer i den svedbergska +psalmboken är 479 och i den gamla 409.--Den tredje eller nr 467 består i +originalet af 20 strofer, blef af Spegel sammandragen till 13 och intar +hos Svedberg numret 475 och i den gamla psalmboken 406. I vår har den +omsider blifvit hardt när oigenkänlig. Nio strofer äro någorlunda +bibehållna, men de öfriga 11 förkortade till eller--rättare +sagdt--ersatta med fyra nya. Wieselgren anmärker dock med skäl att flera +kraftfulla strofer fått bortfalla. + +Det är bekant att från pietistiskt håll en skarp och oförsonlig kritik +angripit den wallinska psalmboken, i synnerhet beträffande de äldre +sångernas modernisering. Man har velat återföra dem jemte hela den +teologiska andan till det gamla. Visserligen hafva de ibland vunnit på +den senare granskningen, i det att flera onödiga omsägningar och +plattheter fått försvinna, men vi tro att klagomålen ej sakna all grund, +och att af hela den massa ändringar, den forna psalmdiktningen fått +undergå, långt ifrån alla voro behöfliga. Många konkreta uttryck, hvaruti +ett kraftigt lif uppenbarade sig, hafva blifvit ersatta af intetsägande +abstrakta begrepp. Man har för mycket aktat sig att stöta en ljum +rationalism för hufvudet, och ord sådana som Satan och helvetet äro +nästan bannlysta. Vi taga några exempel ur Lucidors dikter för att +åskådliggöra vår åsigt. Icke har framställningens styrka vunnit på en +sådan förändring som: + + »För gudlöshet, med uppsåt här bedrifven, + I Herrans lag står själens dödsdom skrifven.» + +Originalet har: + + »För synden, the här en kort tid ha drifvit, + Ett ständigt ve och qvahl them blir thär gifvit.» + +Eller: + + »O syndaträl, som i din dvala dröjer, + Der syndens lust din säkra själ förnöjer». + +Originalet har dock: + + »O syndig man, som säker är och trygger, + I syndsens sömpn och dödsens dvala ligger». + +På samma sätt är Lucidors väldiga patos, som verkar genom de hopade +frågorna med sin tvära motsättning, i vår psalmbok alldeles omgestaltadt +och olika. Man har fått en mera regelbunden och genomskinlig tankeföljd, +men det kan blifva fråga om, huruvida ej just det abrupta gör en långt +kraftigare verkan. Så här läser man hos Lucidor sedermera öfverarbetade +verser: + + »Hvad är tit lijf? It damb, som snart försvinner. + Hvad är tin lust? En ström, som fast bortrinner. + Hvad däjligheet? En färgad maske-stek. + Hvad godz och guld? En glittrand mull och treck. + + Hvad adlig ätt? It ord, som bara nämpnas. + Hvad styrkia? Svagheet, som i grafven lämnas. + Hvad högvis konst? It tacklöst hufvudbrot[47]. + Hvad nijt och flijt? Besvär för spee och spott. + + Hvad saligheet? En frögd förutan ända. + Hvad himmelen? En hambn, dijt oss böör lända. + Hvad Gud? Alt got, al glädie, tröst och nåd. + Hvad samvets-ro? It dagligt giästebod. + + Hvad evighet? En tid förutan tider. + Hvad helvetet? En eld, hvar siälen lider. + Hvad verldens gunst? En byggning satt på sand. + Hvad Satan? Ach, vår grymme afvundzman.» + +Pietisterna återfinna ej de varma trosuttrycken för 200 år sedan och +anklaga de nya förbättrarne. Och poesin skall gifva dem rätt, häruti men +af ett något olika skäl. Det kan ej förnekas, att äfven det religiösa +medvetandet som allt annat går framåt och att den gamla tidens +gudsuppfattning var sinlig och rå. Men sådan den nu var, hade den fått +sitt fullgiltiga uttryck i sina psalmer, och ingen som helst abstrakt +grannlåt kan ersätta deras egendomliga skaplynne. Det är endast genom att +bibehålla det konkreta och personliga i dem, som man lär känna tidens +karakter, och de erhålla ett sant poetiskt och allmän-menskligt intresse. +Vi nödsakas derföre påstå, att Lucidors andliga diktning ej kan studeras +i de sånger, som uti den svenska psalmboken bära hans namn. Men å andra +sidan fordrar rättvisan att erkänna, att Wallin och hans medhjelpare +hufvudsakligen måste låta sig bestämmas af, hvad den allmänna +församlingen begrep, och hvaraf den uppbyggdes, då vi åter uteslutande +afsett de gamla författarnes poetiska individualitet. + +Wieselgren har räknat Lucidor till den svenska kyrkans största +psalmsångare. Det visar sig likväl af det jemförelsevis lilla, han i den +vägen skrifvit, och af en viss begränsning hos honom af det omätliga +ämnet, att han ej kan göra anspråk på en sådan plats. Om han ej bör +ställas i jemnbredd med våra största andliga diktare, Spegel och Wallin, +försvarar han dock väl sin ställning som en pater minorum gentium. Mot +Wieselgrens vitsord strider redan det, att det kan blifva fråga, om han +skrifvit psalmer af ett verkligt religiöst intresse, eller om det icke +snarare skett af ett blott poetiskt. Han var ingen andlig författare ex +professo som en Arrhenius eller Spegel. Men vi behöfva blott kasta en +blick på det då varande svenska samhället för att inse, huru lätt hans +skaldeskap kunnat slå in på en sådan väg. Kyrkan var i sjelfva verket den +tiden allrådande och uppslukade i sitt sköte hela det litterära lifvet. +Dogmerna funno då ännu fullt opartiska försvarare. Målsmännen för de +olika vetenskaperna hade ej ännu lösslitit sig från det ortodoxa +beroendet. Presterna voro lika mycket sökta af folket som hedrade vid +hofvet. Låt vara, att vi nu uppfatta religionen ur en vidsträcktare och +förnuftigare synpunkt, men bristerna i det då varande sinliga +gudsmedvetandet ersattes mer än tillräckligt af den religiösa kraft och +öfvertygelse, som genomgick kyrkan. Huru ifrigt skötte ej presterna sitt +kall och gingo förmanande eller bestraffande omkring i sin hjord! Huru +andäktigt och fulltonigt brusade ej psalmsången genom kyrkorna! Det +uppstod en stor andlig poesi, full af lif och tro, för oss numera omöjlig +att efterhärma, ty vi ega ej dess förutsättningar. Den räknade snart en +skara af ifriga, till en del utmärkta idkare. Dessutom införde man +andliga sånger ifrån Tyskland och öfversatte dem sjelfständigt, ty det +rådde naturligtvis då en mycket liflig såväl andlig som politisk +förbindelse med trosbröderna på andra sidan hafvet. Äfven andra än +prestmän lemnade sin tribut åt denna poesi. Lagerlöf öfvergaf sitt latin +för att rikta vår psalmbok med trenne sånger. Förnäma damer försökte sig +på gladeligt rimmande. Rikskansleren de la Gardie fann tröst för den +verldsliga storhetens vexlingar genom att författa psalmer. Kongl. rådet +Lindsköld roade sig pä lediga stunder ej blott med qvicka +divertissementer för hofvet utan äfven med att skrifva psalmer. Ej under +således, att Lucidor, en poet ex professo, skulle försöka sig i andlig +diktning, och han valde då den genre, som var egendomligast för hans +patos och kanske hans lif. Men ett dylikt patos var på samma gång i full +enlighet med tidsanden. Ty trolldomsväsendet stod då i högsta flor, +hexeribålen från Dalarna kastade sitt hemska återsken öfver landet, och +man trodde på fullt allvar, att Satan var lös och vandrade omkring i våra +svenska bygder. Den 20. februari 1670 låg hela riket försänkt i bön i +kyrkorna, då en särskild solemn bönedag på regeringens befallning hölls +för den förskräckliga och oerhörda trolldoms skull, som mest öfver hela +Sverige bland den gemena hopen gick i svang. Somliga trodde verldens +förstöring och domdagen vara när. Andra fördystrade sina dagar och nätter +med funderingar öfver hemligheten af Guds nådesanning, synden mot den +heliga ande och den eviga fördömelsen. »Biographiskt lexicon» lemnar oss +några bilder af dessa olyckliga prestmän, som, om de också aldrig egde +något af Bunyans snille, dock genomgått alla hans själsqval. Af sådana +färger blefvo nu Lucidors religiösa dikter sammansatta. Han har sålunda +alldeles icke behöft hemta anledning ur sitt eget lif. Han utgör helt +enkelt det poetiska uttrycket för en tidsstämning. Men det länder till +hans heder, att han aldrig sagt ett ord för någon vidskepelse, oaktadt +hans patos kunnat ypperligt begagna sig deraf. Det visar, att åtminstone +han ej trodde på trollen och skorstensfärderna. Men att öppet uttala sitt +tvifvel, skulle hafva varit farligt. Dock om vi efter bokstafven få +uttyda slutorden i hans dystraste sång: + + »Merk tu thet, som thetta hörer, + För thet är mit Testament! + Och om thet tit hiertat rörer, + Hvad mig nu är skeet och hendt, + Så fly synden!», + +och ej blott anse det som en stämning under psalmens författande, har han +sjelf i sin innersta varelse erfarit sin tids anfäktelser. Möjligen har +han på denna mörka och jemmerfulla väg sökt försoningen. Ty vi sakna ej +alldeles exempel på, att män, hvilka eljest ej begagnat nådemedlen för +att besitta sin Gud, dock förmått nalkas hans tron vid handen af poesins +genius. + +Arten af Lucidors religiösa diktning ligger innesluten i följande hans +verser: + + »Ryys, hisna, skiälf, bäf, darra, krop och leder! + Rees up, mit håår! Min tankar, stigen neder + Til afgrundz diup och seen, hvad kval ther är, + Som fräter allt, men ingen ting förtär!»-- + + »Kroppen ryys, och hiertat skiälfver, + När iag tänker therupå, + Ropandes til bergen: Hvälfver + Öfver mig och lät mig få + Hastig enda, ty jag veet + Ingen nåd och säkerheet. + Ah, hvar skal iag, usle, blifva, + När Gud vil mig öfvergifva?» + +Det är en centrallyrik inom det rysligt patetiska. Man ser att +författaren har djupt dykt ner i fördömelsens jemmer. Han är den svenska +kyrkans qval- och straffsångare par preference. Hvilken skilnad är det ej +mellan honom och en Svedbergs pligttrogna eller en Spegels andaktsfulla +eller en Arrhenii enfaldiga, barnaglada kristendom! Man ser att dessa +senare haft ständigt umgänge med Gud. Lucidors poesi har vändt honom +ryggen med förtviflan i hjertat. De andra hafva trots alla pröfningar +sina ögon stadigt riktade mot den milda, försonande aftonglansen kring +Golgatas kors. Han åter har stigit ned i ångstens och fördömelsens +mörkaste afgrunder. Försoningen förekommer här mindre, den är skjuten i +bakgrunden. Det ser ut som skalden i sin koncentrerade ungdoms- och +olyckas kraft rent af försmått att skildra och prisa den. Troligen hade +det skett annorlunda om han, en resignerad gubbe, stått vid lifvets +afton. Nu är det idel natt, och en tung natt öfver Lucidors andliga sång. +Om vi vandra der, känna vi att evighetens oändlighet omgifver oss, och +att helvetet ej är långt borta. Den onda menniskan ströfvar der omkring +med alla ångerns och förtviflans qval målade på sitt ansigte. Hon vill +undfly dem, men ondskan bor i hennes hjerta och följer henne, hvart hon +går. Samvetet gnager henne som en orm, sargar henne med pilstygn, och då +hon söker tröst genom att frammumla Skriftens språk och löften, klämtar +det högt till, så att hon återfaller i sin misströstan. Hon till och med +drömmer att hon är fördömd. Af förtviflan längtar hon till grafven, men +drifves åter derifrån, då hon känner lukten af svafvelströmmen. Hennes +lif är så eländigt, att hon anropar bergen att falla öfver och skyla +henne. Slutligen uppnår fasan sin högsta spets. Alla goda englar hafva +gått bort, och onda andar smyga sig, tassande, omkring hennes fjät. Vid +hvart fotsteg hon tar tycker hon att jorden, som ej vill bära henne, +öppnar sig. Satan »raskar» efter henne, och döden synes gräslig. Ett +svagt sken faller omsider in från nådens himmel, och den olyckliga kan +våga hoppas. Tron är dock ännu ringa och »som en förbråkad rö». Hennes +krafter äro utarbetade, och hon sjunker af den orsaken ned till ro. Nog +skall då Jesu hand lägga sig öfver hennes sömn! Sådan är denna Lucidors +poesi. + +Här har han också, liksom jägtad af en feber, uppbjudit hela sin kraft +och patos. Ämnet är oföränderligen detsamma under föga omvexlande former. +Det är något af den hebreiska profeten i honom. Slutrefrängen är alltid +en uppmaning till att göra snar bättring och förlita sig på Guds nåd +genom hans enfödde son. Men hvarje sång stegrar oupphörligt det skakande +intrycket. Den måttfullaste af hans psalmer är den sjelfständiga +bearbetningen efter Rist. Den framhåller betydelsen af en tid, som har +ingen gräns, och en pina, som aldrig upphör. Läsarens tanke svindlar +liksom skaldens. Men intrycket--så väldigt det än är--uppväcker ingen +egentlig fasa. De mellersta stroferna äro allmänt erkända som några af de +herrligaste toner, den svenska kyrkan eger. Och den sköna stämningen +fulländas genom psalmens afslutning med samma vers hvarmed den begynt: »O +evighet, tin längd mig fast förskrecker». Sedan kommer psalmen »O syndig +man, som säker är och trygger», hvarest motsatserna mellan lifvets +intighet och dödens sanning, himlens salighet och helvetets pina starkt +skildras. Men psalmen »Herre Gud, för tig iag klagar» är en enda +syndajemmer alltigenom tjugu verser. Höjden af Lucidors religiösa +diktning intages dock af det poem som bär titeln »It samtaal emellan +döden och een säker menniskia». Det har ett sublimt innehåll, som +ovilkorligen kommit oss att tänka på Belsazars måltid eller de allmänna +dödsfantasier, som understundom liksom pesten smögo sig öfver +medeltidsfolken och äfven inspirerade Orcagnas och Holbeins målningar. +Det är ej otroligt, att Lucidor känt till dödsdansen och velat imitera +den. Men han har också kunnat få sitt ämne från svenska folkets egen +inbillningskraft. Ty på en tid, när läkekonsten ännu var maktlös mot en +mängd farsoter, gjorde döden förfärliga härjningar. Vi se af hans +begrafningsqväden, att helst om sommaren »liktågen» voro talrika. Och +hvilken andlig ångest låg ej öfver nationen! Men detta stycke är ingen +vanlig psalm, utan Lucidors snille springer här i framställningssättet +öfver den vanliga psalmformen och närmar sig dramats handling och lif. Vi +beklaga, att utrymmet skall förneka oss att fullständigt citera de femton +åtta-radiga stroferna, men vi skola ange hufvudinnehållet. Döden är ej +här en blek allegori, utan uppträder som en fullt lefvande person. Han +slår sig förtroligt ned midt emot en säker menniska, och de börja +samtala. Menniskan säger sig vilja lefva i glans och lycka. Döden varnar +för Guds misshag och sin egen allmakt. + + »_M._ Jag är uti silke klädder, + Och min säng är kostelig. + _D._ Jag med ormar åt tig beddar + Och med matkar skylar tig. + _M._ Hvar man seer och hedrar mig. + _D._ Men si, Gud förachtar dig. + _M._ Alle gå mig nu til handa. + _D._ Til thes jag taer bort tin anda. + + -- -- -- -- -- -- -- -- -- + _M._ Iag är i got välstånd satt. + _D._ Tu skalt mistat thenna natt. + _M._ Nu vil iagh mig kräsligt göda. + _D._ Nu skal iagh tig plötsligt döda.» + +Den öfvermodige fortsätter sitt gästabud och frosseri. Han bjuder Döden +skåla med honom, ja, spela tärning om hvad som helst: -- + + »_M._ Stora glaas är mit behag. + _D._ Tu äst sielf som glaset svag. + _M._ Lustigt speel och sköna krantzar. + _D._ Faalna, när tu med mig dantzar. + + -- -- -- -- -- -- -- -- -- + _M._ Drick en skåål! Hvem borier först? + _D._ Tu, som får en evig törst. + _M._ Spela vi, trotz hvad thet giäller? + _D._ Siälen, när tu tig så ställer. + + _M._ Lefver så, att hvar man merker + Al vår glädies bång och liud! + _D._ Ah, det onda, som tu verkar, + Ropar nogsampt up til Gud. + _M._ När iag en gång varder grå + _D._ (Om tu kan thet drögzmål få) + _M._ Vil iag from och nychter blifva. + _D._ Viltu Gudi dräggen gifva? + + -- -- -- -- -- -- -- -- -- + _M._ Mine barn få nog äntå. + _D._ Tu i helvetet och så. + _M._ Iag skal dela med min nästa. + _D_, Satan får kanske thet bästa.» + +Vi se att den säkre syndaren utlofvar bot och bättring på gamla dagar, ty +han tror fullt och fast på att nödig tid skall beviljas honom. Men nu +säger Döden till, att timglaset är utrunnet. Han söker beveka honom och +slutligen ber han blott om ett kort uppskof. Men förgäfves. Fasan får +makt med honom: -- + + »_M._ Iag kan ei för ångest tala, + Ia, at sukka är mig svårt. + _D._ Sukka och tig Gud befalla, + Gör thet snart! Tin tid är kort. + _M._ Ah, Gud som rätfärdig gör! + _D._ Hans budord man lyda bör. + _M._ Ah, låt mig tin nåde niuta! + _D._ Beed och dö! Tin tid är ute.» + +Det är ett mästardrag af skalden, att han ej intränger i nådens +hemlighet, utan låter menniskans tillkommande öde efter skilsmässan af +kropp och själ liksom förlora sig i oändligheten. Ty Döden står härefter +ensam qvar och varnar: + + »Then är fort. Men om han hade + Hiertans tro, så fann han nåd.» + +Derföre sen er i tid före om ert eviga väl, ty ingen har upptecknat min +dag, så att han må minnas mig hvarje dag. + + »Man kan sig väl seent omvända, + Men hoo veet, hvad tå kan hända?» + +Vi känna intet enda skaldestycke inom hela den svenska litteraturen som i +det hemskt sublimas genre förmår mäta sig med detta Lucidors poem. + + * * * * * + +Vi hafva slutat vår granskning. Det är oss en glädje att erkänna, att de +farhågor, vi hyste vid början af vårt arbete, nu vid dess slut blifvit +bragta på skam. Visserligen kände vi på förhand att för oss personligen +denna granskning skulle medföra den nyttan, att vi kunde stärka vår +kärlek till den svenska litteraturen. Ty det är ej så mycket genom att +beundra densamma från den period, då den hunnit fullt utbilda sina +flygande vingar, som fastmera genom att uppsöka den från dess omogna +barndom och dess första bekymmersamma steg, som man erhåller en kanske +mindre lätt och intressant, men desto mera uppoffrande och derigenom +gedignare kärlek till denna litteratur. Men vi hafva också, hvad vårt +ämne beträffar, fått en ny bekräftelse på vår tro, att i de flesta fall +menniskan vinner på, att man närmar sig henne. Ty då vi företogo oss att +öfverskrida den dubbla gränslinie af andras ogynsamma omdömen och eget +vårdslösadt skaldeskap, som fördunklade Lucidors bild, skedde det ej utan +farhåga, att resultatet af vår granskning skulle blifva ledsamt, och att +hans gestalt genom att göras klarare skulle framstå i en ofördelaktig +dager. Vi hade nämligen framför allt beslutat att hälla oss strängt vid +sanningen, följden måtte blifva hvilken som helst. Men vi tro oss nu mera +kunna försäkra, att, om det första intresset som Lucidor hos oss +uppväckte berodde på hans isolerade ställning, han hädanefter har mer +grundade anspråk på att uppmärksammas och studeras. Vi ställde honom +blott under belysningen af hans egen tid, och han blef ej längre den +föraktlige vagabonden. Vi sågo ej ned på hans poesi från höjden af våra +tiders konst och poetiska resurser, och den upphörde att vara ett +handtverksmessigt och hoprafsadt rimsmideri. Man har någon gång anmärkt, +att hans inflytande på vår litteraturs utveckling varit ringa eller alls +intet, att ingen skola af honom bildats, och att ingen ens visat sig +hafva varit påverkad af honom. Man har sett honom som en fribytare utom +sina samtidas krets och som en varnande skalderuin för efterverlden. +Äfven om man hade rätt häruti, skulle vi säga, att den svenska +sånggudinnan måste tacksamt erkänna hvarje begåfning och försök inom sin +sfer. Ty det kan ej bestridas, att Lucidor har, äfven han, upptagit den +fosterländska lyran, då den ännu ej var så eftersökt och lätthandterad, +och derur förstått att framlocka toner, som skola höras till en sen +efterverld. Men man har ej haft rätt. Lucidor står lika väl som någon +annan inom den svenska kulturströmmen. Han har varit en länk deraf. Han +har egt och fyllt en bestämmelse deruti. Han hör till de byggmästare som +i tidernas längd upprest den svenska civilisation, i hvars solljus vi nu +förnöja oss och hvilken understundom kommer oss att glömma vår pligt att +vara tacksamma. Emellertid måste det dock tillika sägas, att hos honom +liksom hos så många andra skalder anlagen öfverflyglade karakteren. Men +man må besinna, hvilken grad af karakterens storhet det behöfves för att +riktigt handtera och utveckla alla resurserna hos det väldiga instrument, +som heter snille. Hos Lucidor förmådde ej viljans roder betvinga de +brusande anlagen, utan dessa drefvo honom ur den rätta kursen. Den lätta +förmågan att frambringa vers lånade sig allt för väl åt likgiltigheten +och vårdslösheten i hans lynne. Om derföre största delen af hans +skrifter kan utan afsaknad bortkastas, återstår dock tillräckligt mycket +för att utgöra ett betydande resultat af hans poetiska verksamhet. Detta +resultat låter i korthet så bestämma sig, att åtminstone ett bröllops- +och ett begrafningsqväde bland hela samlingen af dylika stycken eger ett +varaktigt poetiskt värde, att dryckessångerna erinra om Bellmans framtida +skaldestorhet och äkta nationalitet, att några visor finnas, som i sin +enkla sångbara genre ej kunna undvaras af den svenska litteraturen, +slutligen att i vissa psalmer utvecklas hela kraften af skaldens +egendomliga patos. Med allt detta skall Lucidor väl alltid synas som en +ofullgången natur, och man skall förgäfves vid den förtidiga graf, +hvaruti den trettioårige mannen nedstörtades, gissa, hvad som kunnat +blifva såväl af hans lefnad som poesi, om de fått fortfara. Men redan i +afseende på värdet af hvad han verkligen blifvit skall den menskliga +omdömeskraften få medgifva sin otillräcklighet. Huru mycket af hans skuld +afplanas genom de kalla och trängande omständigheterna omkring honom, och +huru mycket af hans talang sköt hastigare fart under något kärlekens och +lyckans solsken? Huru bör man uppdraga gränserna af hans anlag, och huru +många verksamhetsfält skulle hafva tillhört honom framdeles, om äfven vid +hans död obegagnade? Allt frågor, som åtminstone vi ej kunna besvara. Vi +vilja blott säga, att emellan de glada dryckessångerna och de ömma +kärleksvisorna samt de hemska psalmerna finnes ett stort mellanrum inom +hans förmåga, och att den man, hvars ofulländade poesi förmått uppresa så +vidt skilda gränsstenar, af naturen varit ämnad till långt mera än hvad +han blef. Men redan det bästa, han lemnat efter sig, bevisar en verklig +skald. + + * * * * * + +----- + [32] = upphöra med. + + [33] = der. + + [34] = sätter p. för min mun. + + [35] = anständighet. + + [36] = förmon. + + [37] Likaså vid en ung gift qvinnas graf: + + »Lijk som när rosen-bladh mäd ljufve nälker blandas, + Fast om the vissna bort ok torkas, lijkväl andas. + The mäd en liuf-sööt luft, som sprider sigh omkring: + Så är og hennes prijs -- -- -- -- -- -- -- + -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- + Vij vele mäd full hand fiol ok amaranth + Iempt andra blomster mehr uthströ kring hvarien kant + Ok rund kring grafvens bredd.» + + [38] = ljuder. + + [39] = skryta med + + [40] = giftvuxen. + + [41] Det förtjenar anmärkas, att intet ord förekommer i + dikten om dessa trakters sköna natur och lifliga + folknöjen. Men visst fanns der ett rikt ämne för + behandling. Medelklassens då varande förströelser i + Stockholm voro nemligen om sommartiden att ro ut och slå + sig ner i det gröna samt leka t. ex. »Tick-tack», + »Blindbock», »Giöm grant», »Tag fatt på den», »Mig möter + monsieur. Hur heter han?», »Min vän, kom snart igen» + (hvem igenkänner ej flera af dessa namn ännu?). Deruti + deltogo då gamla och unga, gifta och ogifta. Om vintern + åter klingade bjellrorna öfver isen, och man gjorde en + utflykt till Drottningholm, Brahelund (i Haga-trakten) + och Fittja. Utom dessa enkla och landtliga nöjen var + lifvet monotont, så vida ej en mycket stor fest någon + gång måste firas. + + [42] = bollar, träskålar. + + [43] = det tyska toll. oredig, galen. + + [44] = smälter bort. + + [45] = gör intryck på mig.--Är visan skrifven i Stockholm + 1669 och rör den någon flamma i Upsala? + + [46] = magnet. + + [47] = hufvudarbete. + + +De =källor=, som vi till vår afhandlings utarbetande hufvudsakligen +begagnat, äro följande: + +Helicons blomster, plåckade ok wid åtskillige Tillfällen utdelte af +Lucidor den Olycklige. Det är alle de Poëtiske Skrifter, som författade +blefne af _Lasso Johansson_. Sthm 1688. + +Samlade Vitterhets Arbeten af Svenska Författare från Stjernhjelm till +Dalin. Efter original-upplagor och handskrifter utgifna af _P. Hanselli_. +Upsala 1856-1875. + +Lars Johansson Lucidor. En litterär studie af _Birger Schöldström_. +Utgifven i 25 exemplar. Sthm 1872. + +Försök Till Et Biographiskt Lexicon öfver Namnkunnige och Lärde Svenske +Män, af _Georg Gezelius_. Sthm 1778-87. + +Biographiskt Lexicon öfver namnkunnige Svenske män. Upsala och Örebro +1835-57.--Ny följd Örebro 1857-68. + +Svenska Adelns Ättartaflor, utgifna af _Gabriel Anrep_. Sthm 1858-64. + +_Joannis Schefferi_ Svecia litterata sive de scriptis et scriptoribus +Gentis Sveciæ. Opus posthumum. Holmiæ 1680. + +Historiola Litteraria Poëtarum Svecanorum, quam pro laurea exhibet _Joh. +Henr. Lidén_. Upsaliæ 1764-72. + +_Isak Reinhold Bloms_ Samlade skrifter. Sthm 1827. + +In Historiam Poëseos Suecanæ Hypomnemata, quæ--p. p. _P. Ad. Sondén_ +Upsaliæ 1817. + +Svenska Vitterheten, Historiskt-Kritiska Anteckningar af _L. +Hammarsköld_. Andra upplagan, utg. af _P. A. Sondén_. Sthm 1833. + +Sveriges Sköna Litteratur, en öfverblick vid Akademiska föreläsningar af +_P. Wieselgren_. Lund och Upsala 1883-49.--Jemte Tredje upplagan. Del. I. +Lund 1866. + +Svenska Siare och Skalder, eller Grunddragen af Svenska Vitterhetens +häfder. Intill och med Gustaf III:s tidehvarf tecknade af _P. D. A. +Atterbom_. Upsala 1844-52. + +Grunddragen af Svenska Vitterhetens historia. Akademiska föreläsningar af +_Bernhard Elis Malmström_. Örebro 1866-89. + +Psalmopoeographia. En utförlig Beskrifning öfver them, som hafva +sammansatt, öfversatt och förbettrat Psalmerna i Sv. Psalmboken af 1695. +Af _Lars Högmarck_. Sthm 1736. + +Den nya Swenska Psalmboken, framställd uti Försök till Swensk +Psalmhistoria af _Johan Wilhelm Beckman_, Sthm 1845-72. + +Ur en Antecknares Samlingar. Sthm 1868-1874. [Af _G. E Klemming_.] + +Samlade Skrifter af _Hedvig Charlotta Nordenflycht_. Upsala 1852. + +_Jacobi Catzii I. C._ Silenvs Alcibiadis, sive Protevs: Humanæ vitæ +ideam, Emblemate trifariam variato, oculis subjiciens. -- -- -- +Amsterdam. + +Palmsköldiana. (Samlingar i Upsala universitets bibliotek). + +Olof Celcii d. y:s anteckningar. (Handskrift i Upsala universitets +bibliotek). + +Stockholms kämners- och rådstufvu-rätters protokoll för åren 1669, 1670 +och 1674. (Handskrifter i Stockholms rådhusrätts arkiv). + + + + +Först sedan afhandlingen börjat tryckas, fästes vår uppmärksamhet på en +till »Nya dagligt allehanda» 1872 insänd notis, undertecknad C. A. K., +hvarigenom tvetydigheten af Lucidors härstamning på mödernet synes +försvinna. Amiralens hustru, Barbro Jönsdotter, hade nämligen i sitt +första gifte (Umeå 1622) en son och fyra döttrar. Antagligt är, att en af +dessa döttrar var den olycklige skaldens moder. En hennes syster har +kunnat blifva gift med Assersson. Insändaren åberopar den likpredikan +öfver amiralens son, som hölls 1649 i Stettin af Mathias Decenius. Om den +assersonska familjen läses en uppsats af Säve i »Land och Folk» för +1874. + + + + + + +End of the Project Gutenberg EBook of Om Lars Johansson (Lucidor den +olycklige), by Josef Linck + +*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK OM LARS JOHANSSON (LUCIDOR *** + +***** This file should be named 28539-8.txt or 28539-8.zip ***** +This and all associated files of various formats will be found in: + http://www.gutenberg.org/2/8/5/3/28539/ + +Produced by ronnie sahlberg and the Online Distributed +Proofreading Team at http://www.pgdp.net + + +Updated editions will replace the previous one--the old editions +will be renamed. + +Creating the works from public domain print editions means that no +one owns a United States copyright in these works, so the Foundation +(and you!) can copy and distribute it in the United States without +permission and without paying copyright royalties. Special rules, +set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to +copying and distributing Project Gutenberg-tm electronic works to +protect the PROJECT GUTENBERG-tm concept and trademark. Project +Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you +charge for the eBooks, unless you receive specific permission. If you +do not charge anything for copies of this eBook, complying with the +rules is very easy. You may use this eBook for nearly any purpose +such as creation of derivative works, reports, performances and +research. They may be modified and printed and given away--you may do +practically ANYTHING with public domain eBooks. Redistribution is +subject to the trademark license, especially commercial +redistribution. + + + +*** START: FULL LICENSE *** + +THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE +PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK + +To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free +distribution of electronic works, by using or distributing this work +(or any other work associated in any way with the phrase "Project +Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full Project +Gutenberg-tm License (available with this file or online at +http://gutenberg.org/license). + + +Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg-tm +electronic works + +1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm +electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to +and accept all the terms of this license and intellectual property +(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all +the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy +all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your possession. +If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project +Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound by the +terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or +entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8. + +1.B. "Project Gutenberg" is a registered trademark. It may only be +used on or associated in any way with an electronic work by people who +agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few +things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works +even without complying with the full terms of this agreement. See +paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project +Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this agreement +and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm electronic +works. See paragraph 1.E below. + +1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the Foundation" +or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project +Gutenberg-tm electronic works. Nearly all the individual works in the +collection are in the public domain in the United States. If an +individual work is in the public domain in the United States and you are +located in the United States, we do not claim a right to prevent you from +copying, distributing, performing, displaying or creating derivative +works based on the work as long as all references to Project Gutenberg +are removed. Of course, we hope that you will support the Project +Gutenberg-tm mission of promoting free access to electronic works by +freely sharing Project Gutenberg-tm works in compliance with the terms of +this agreement for keeping the Project Gutenberg-tm name associated with +the work. You can easily comply with the terms of this agreement by +keeping this work in the same format with its attached full Project +Gutenberg-tm License when you share it without charge with others. + +1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern +what you can do with this work. Copyright laws in most countries are in +a constant state of change. If you are outside the United States, check +the laws of your country in addition to the terms of this agreement +before downloading, copying, displaying, performing, distributing or +creating derivative works based on this work or any other Project +Gutenberg-tm work. The Foundation makes no representations concerning +the copyright status of any work in any country outside the United +States. + +1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg: + +1.E.1. The following sentence, with active links to, or other immediate +access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear prominently +whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work on which the +phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the phrase "Project +Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, performed, viewed, +copied or distributed: + +This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with +almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or +re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included +with this eBook or online at www.gutenberg.org + +1.E.2. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is derived +from the public domain (does not contain a notice indicating that it is +posted with permission of the copyright holder), the work can be copied +and distributed to anyone in the United States without paying any fees +or charges. If you are redistributing or providing access to a work +with the phrase "Project Gutenberg" associated with or appearing on the +work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1 +through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the +Project Gutenberg-tm trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or +1.E.9. + +1.E.3. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted +with the permission of the copyright holder, your use and distribution +must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional +terms imposed by the copyright holder. Additional terms will be linked +to the Project Gutenberg-tm License for all works posted with the +permission of the copyright holder found at the beginning of this work. + +1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm +License terms from this work, or any files containing a part of this +work or any other work associated with Project Gutenberg-tm. + +1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this +electronic work, or any part of this electronic work, without +prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with +active links or immediate access to the full terms of the Project +Gutenberg-tm License. + +1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary, +compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any +word processing or hypertext form. However, if you provide access to or +distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format other than +"Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official version +posted on the official Project Gutenberg-tm web site (www.gutenberg.org), +you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a +copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon +request, of the work in its original "Plain Vanilla ASCII" or other +form. Any alternate format must include the full Project Gutenberg-tm +License as specified in paragraph 1.E.1. + +1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying, +performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works +unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9. + +1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing +access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works provided +that + +- You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from + the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method + you already use to calculate your applicable taxes. The fee is + owed to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he + has agreed to donate royalties under this paragraph to the + Project Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments + must be paid within 60 days following each date on which you + prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax + returns. Royalty payments should be clearly marked as such and + sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the + address specified in Section 4, "Information about donations to + the Project Gutenberg Literary Archive Foundation." + +- You provide a full refund of any money paid by a user who notifies + you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he + does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm + License. You must require such a user to return or + destroy all copies of the works possessed in a physical medium + and discontinue all use of and all access to other copies of + Project Gutenberg-tm works. + +- You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any + money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the + electronic work is discovered and reported to you within 90 days + of receipt of the work. + +- You comply with all other terms of this agreement for free + distribution of Project Gutenberg-tm works. + +1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg-tm +electronic work or group of works on different terms than are set +forth in this agreement, you must obtain permission in writing from +both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and Michael +Hart, the owner of the Project Gutenberg-tm trademark. Contact the +Foundation as set forth in Section 3 below. + +1.F. + +1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable +effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread +public domain works in creating the Project Gutenberg-tm +collection. Despite these efforts, Project Gutenberg-tm electronic +works, and the medium on which they may be stored, may contain +"Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or +corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual +property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a +computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by +your equipment. + +1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right +of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project +Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project +Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project +Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all +liability to you for damages, costs and expenses, including legal +fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT +LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE +PROVIDED IN PARAGRAPH F3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE +TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE +LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR +INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH +DAMAGE. + +1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a +defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can +receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a +written explanation to the person you received the work from. If you +received the work on a physical medium, you must return the medium with +your written explanation. The person or entity that provided you with +the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a +refund. If you received the work electronically, the person or entity +providing it to you may choose to give you a second opportunity to +receive the work electronically in lieu of a refund. If the second copy +is also defective, you may demand a refund in writing without further +opportunities to fix the problem. + +1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth +in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS' WITH NO OTHER +WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO +WARRANTIES OF MERCHANTIBILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE. + +1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied +warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages. +If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the +law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be +interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by +the applicable state law. The invalidity or unenforceability of any +provision of this agreement shall not void the remaining provisions. + +1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the +trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone +providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in accordance +with this agreement, and any volunteers associated with the production, +promotion and distribution of Project Gutenberg-tm electronic works, +harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees, +that arise directly or indirectly from any of the following which you do +or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg-tm +work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any +Project Gutenberg-tm work, and (c) any Defect you cause. + + +Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg-tm + +Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of +electronic works in formats readable by the widest variety of computers +including obsolete, old, middle-aged and new computers. It exists +because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from +people in all walks of life. + +Volunteers and financial support to provide volunteers with the +assistance they need, are critical to reaching Project Gutenberg-tm's +goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will +remain freely available for generations to come. In 2001, the Project +Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure +and permanent future for Project Gutenberg-tm and future generations. +To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation +and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4 +and the Foundation web page at http://www.pglaf.org. + + +Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary Archive +Foundation + +The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit +501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the +state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal +Revenue Service. The Foundation's EIN or federal tax identification +number is 64-6221541. Its 501(c)(3) letter is posted at +http://pglaf.org/fundraising. Contributions to the Project Gutenberg +Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent +permitted by U.S. federal laws and your state's laws. + +The Foundation's principal office is located at 4557 Melan Dr. S. +Fairbanks, AK, 99712., but its volunteers and employees are scattered +throughout numerous locations. Its business office is located at +809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887, email +business@pglaf.org. Email contact links and up to date contact +information can be found at the Foundation's web site and official +page at http://pglaf.org + +For additional contact information: + Dr. Gregory B. Newby + Chief Executive and Director + gbnewby@pglaf.org + + +Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg +Literary Archive Foundation + +Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide +spread public support and donations to carry out its mission of +increasing the number of public domain and licensed works that can be +freely distributed in machine readable form accessible by the widest +array of equipment including outdated equipment. Many small donations +($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt +status with the IRS. + +The Foundation is committed to complying with the laws regulating +charities and charitable donations in all 50 states of the United +States. Compliance requirements are not uniform and it takes a +considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up +with these requirements. We do not solicit donations in locations +where we have not received written confirmation of compliance. To +SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any +particular state visit http://pglaf.org + +While we cannot and do not solicit contributions from states where we +have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition +against accepting unsolicited donations from donors in such states who +approach us with offers to donate. + +International donations are gratefully accepted, but we cannot make +any statements concerning tax treatment of donations received from +outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff. + +Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation +methods and addresses. Donations are accepted in a number of other +ways including checks, online payments and credit card donations. +To donate, please visit: http://pglaf.org/donate + + +Section 5. General Information About Project Gutenberg-tm electronic +works. + +Professor Michael S. Hart is the originator of the Project Gutenberg-tm +concept of a library of electronic works that could be freely shared +with anyone. For thirty years, he produced and distributed Project +Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of volunteer support. + + +Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed +editions, all of which are confirmed as Public Domain in the U.S. +unless a copyright notice is included. Thus, we do not necessarily +keep eBooks in compliance with any particular paper edition. + + +Most people start at our Web site which has the main PG search facility: + + http://www.gutenberg.org + +This Web site includes information about Project Gutenberg-tm, +including how to make donations to the Project Gutenberg Literary +Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to +subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks. |