13 files changed, 12575 insertions, 31294 deletions

diff --git a/.gitattributes b/.gitattributes
new file mode 100644
index 0000000..d7b82bc
--- /dev/null
+++ b/.gitattributes
@@ -0,0 +1,4 @@
+*.txt text eol=lf
+*.htm text eol=lf
+*.html text eol=lf
+*.md text eol=lf
diff --git a/30079-0.txt b/30079-0.txt
index 4089a36..a0b2891 100644
--- a/30079-0.txt
+++ b/30079-0.txt
@@ -1,4988 +1,4988 @@
-*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 30079 ***

-

-Transcribers note:

-

-This e-text was produced from Project Runeberg's

-digital facsimile edition of

-  Samlade Verk #21: Hemsöborna och Skärkarlsliv

-printed in 1914 and available at http://runeberg.org/strindbg/hemsobor/

-

-This text has been edited so that this document only contains the book

-Skärkarlsliv.

-The table of content has been moved to the start of the book.

-

-Text that was s p a c e d - o u t in the original text has been

-changed to use _italics_.

-

-Project Runeberg publishes free digital editions of Nordic literature.

-Learn more at =http://runeberg.org/=

-

-

-

-

-SKÄRKARLSLIV

-

-AV

-

-AUGUST STRINDBERG

-

-STOCKHOLM

-ALBERT BONNIERS FÖRLAG

-

-

-

-

-_Copyright. Albert Bonnier 1914._

-

-STOCKHOLM

-ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1914

-

-

-

-

-SKÄRKARLSLIV

-BERÄTTELSER

-

-

-

-

-INNEHÃ…LL.

-

-

-_Skärkarlsliv._

-

-Inledning ................................. 183

-Den romantiske klockaren på Rånö .......... 193

-Min sommarpräst ........................... 260

-Pastorns älg .............................. 269

-En brottsling ............................. 280

-Vidskepelse ............................... 297

-Höjer tar gården själv .................... 303

-Sjönödslöftet ............................. 315

-Skräddarns skulle ha dans ................. 323

-Uppsyningsman ............................. 335

-Flickornas kärlek ......................... 343

-

-

-

-

-Inledning.

-

-

-Stockholms skärgård, från vilken trakt jag hämtat scenerier och motiv

-till denna bok, har alltid haft en särdeles tilldragning på mig. Kanske

-därför att min hemort, Stockholm och dess omgivningar, själva utgöra en

-del av skärgården. Mälaren var ju ursprungligen en havsarm, som genom

-vattendragen vid Södra Tälje och Stocksund vid Stockholm stod i

-förbindelse med havet, och Kedjeskär, nuvarande Riddarholmen, bar, genom

-sitt namn, minnet om dess äldsta natur, av ett skär, likasom man än vid

-en färd genom Mälaren med dess tusenden av öar och holmar erinras om det

-landskap, som blandat av land och vatten öster om huvudstaden sträcker

-sig omkring sju milar ut till havet.

-

-Hela denna sönderrivna kuststräcka vilar till allra största delen på

-urformationen: gneis, granit och järnmalmer, av vilka senare man endast

-funnit Utös tillräckligt rika att bearbeta. Granitvarieteten pegmatit

-uppträder stundom i så stora samlingar, att den tillvaratages för

-fältspatens skull, som går till porslinsfabrikerna.

-

-Frånvaron av de yngre formationerna med deras horisontella lagringar i

-ljusa lätta färgtoner förlänar skärgårdslandskapet detta drag av vildhet

-och dysterhet, som åtföljer urformationen. Landskapskonturen blir av de

-lösslitna, råa, oregelbundna blocken kam- eller vågformig på höjderna,

-flat, kullrig, knagglig, där havet utfört sitt slipningsarbete. Gneisens

-partiella skiffrighet utsätter även strandklipporna för isens

-sprängningar, så att grottor, håligheter och djupa rämnor öka det vilda i

-landskapskaraktären, som därigenom aldrig blir enformig såsom kalk- eller

-sandstensfaläsen vid franska nordkusten. Denna vildhet avbrytes dock

-bjärt av den rika jorden från kvartärperioden med morängrus och

-glacial-leror, snäcksand, mossmylla och tångförvandlingar, vilkas

-bördighet ofta ökas genom avfall från årtusendens storfisken, bildande

-rika gyttjor på uppgrundningar, och längst ut på kobbarna av sjöfåglarnes

-guano. På detta jordlager växa tall och gran, ehuru granens gotik

-förlänar den inre skärgårdsnaturen dess mera framträdande karaktär, om

-ock tallen är härdigare och går längst ut i havsbrynet, vridande sig på

-de sista hällarne efter den mest rådande vinden.

-

-I dalsänkorna blir ängsmarken särdeles praktfull av uppslamningar och

-saltvatten, och den naturliga ängen erbjuder en rik blomsterflora med

-alla det mellersta Sveriges vilda praktväxter, av vilka kanske orkidéerna

-och blåvivan äro de förnämsta. I stränderna lysa fackelblomstret och

-lysingen, i skogarne frodas blåbäret, på öppna hällarna lingonet, och i

-mossarna är hjortronet icke sällsynt. Låglänta öar med bättre mylla

-antaga en särdeles leende karaktär, genom rikedomen på lövträd och

-buskar. Eken livar här med sina mjuka linjer och sitt ganska ljusa

-lövverk barrträdslandskapet; och hagen, denna nordens egendomlighet, en

-korsning av skog, småskog och äng, utgör kanske det täckaste man kan se,

-då under en blandning av björk och barrträn hasselbuskarne bilda lövsal

-över körvägen, vilken här bär namnet drog. Det är stycken av en engelsk

-park man spatserar igenom, tills man stöter på strandklippan med dess

-granar och tallar på vitmossa och därnedanför havsvikens sandupplag med

-tångbältet. Skjuter en vik av fjärden längre in i land, är den alltid

-skönt kantad med alar och rika vassbänkar.

-

-Det är denna omväxling av dystert och leende, av fattigt och rikt, av

-täckt och vilt, av inland och havskust, som gör Sveriges östra skärgård

-så fängslande. Och därtill kommer att de merendels steniga stränderna

-hålla vattnet så rent, genomskinligt; och även där sanden går ut i

-vattnet är den så tung och så ren, att en badande icke behöver vämjas,

-som han får göra vid franska nordkusten, där ett havsbad är ett

-gyttjebad. Man saknar här det öppna havets flesta obehag och äger

-upplandets flesta fördelar, vilket ger ett företräde åt den östra

-skärgården framför den uthuggna ödsliga västkusten.

-

-Den vilda djurvärlden företer inga rovdjur av oroande natur. Räven, lon

-och lekattorna äro de grymmaste. Lysande jakttillfällen giver älgen,

-vilken flyktat hitut och tagit ståndkvarter i de större öarnes kärr och

-skogar. Grävlingen, haren, uttern och skälarna släppa även till sina

-skinn, och harjakten på Biskopsö är berömd. Av skogens fåglar äro orren

-och tjädern mycket talrika, men kunna ej jagas av infödingarne, vilka

-sakna hundar av det rätta slaget och uteslutande ägna sig åt

-sjöfågelskyttet, helst med bulvan (vette), varvid den strykande ejdern

-icke skonas, den liggande däremot ömt omhuldas, ehuru ett och annat ägg

-får lämna proviant vid en längre jakttur. Äggning i holk utövas mest mot

-skraken, som tåligt låter begagna sig till värphöna.

-

-Köttet av ejdern blir gott, om det feta skinnet flås av och fågeln blir

-liggande i mjölk en natt. Det smakar då som renstek och har förlorat all

-anstrykning av tran. På samma sätt behandlade bli även skrak, prack och

-svärta mycket ätbara, i synnerhet om de i likhet med anden späckas med

-persilja. Skärgårdens värsta rovfågel är fiskgjusen eller fiskörnen, som

-anställer förödelse på gäddorna i vassvikens lågvatten. Havsörnen synes

-mera sällan och jagar helst i havsbandet. Obehaglig och stundom farlig är

-den ymnigt förekommande reptilen huggormen, vilken träffas såväl i

-blåbärsriset som i stranden, nästan överallt, kan man säga, och hans

-djärvhet ute på de yttre skären är sådan, att han resande sig på stjärten

-har med hugg velat hindra fiskare att stiga ur båten. Folket skonar honom

-ej, fastän de tro att han suger gift ur jorden, och någon vördnad för den

-annorstädes tillbedda snoken visar skärkarlen icke.

-

-I denna provins av omflutna orter lever nu en befolkning, som efter

-förmögenhetsförhållandena kunde delas i tre klasser: de som öva jordbruk,

-mest boende på de stora öarne, de som odla jord och fiska, eller

-medelklassen, och slutligen de egentliga skärkarlarne, vilka mest leva på

-fiske och jakt men därtill föda en ko, ett får och några höns eller så.

-

-Jordbruket, där det kan drivas, är icke alls dåligt. Präktiga leror giva

-ett gott vete och den mindre bonden har ändock alltid något spelt till

-husbehov. Saltsjöbetet är berömt och smöret blir utmärkt av de kali- och

-natronhaltiga strandväxterna, varförutom korna ju alltid hava det

-gränslösa saltsleket att tillgå. Fårens kött blir av de snaggiga

-hårdvallsstränderna fast och läckert, såsom det franska _pré-salé_ på

-liknande marker.

-

-Kommer härtill ett jämförelsevis milt klimat, som betydligt avviker från

-inlandets på samma längdgrad, i så måtto att våren kommer senare, stundom

-fjorton dagar efter Stockholms, så att sommargästen får uppleva två

-lövsprickningar samma år, och att hösten inträder senare, emedan havet då

-är uppvärmt och tjänstgör som en kalorifer. Eljes har man anmärkt en

-olägenhet vid skärgårdens klimat för jordbruket, och det är den torra

-försommaren och den regniga eftersommaren, varav sånings- och växttiden

-blir lidande av torka men slätter- och skördetiden av regn.

-

-Särdeles milt klimat har Nynästrakten, där murgrönan övervintrar vild och

-vinet ofta mognar på spaljé.

-

-För fiskaren eller den egentliga skärkarlen äro naturligtvis havets

-frukter av större betydelse, och storfisket utgöres egentligen av

-strömmingen, vilken fångas i ofantliga nät, ankrade på djuptliggande

-grund (grynnor) om vår och höst. Eljes tages gädda och abborre i not,

-gäddan även på stångkrok och abborren på nät. Flundrorna, av mindre

-värde, fångas i nät, ålen ljustras eller narras i ryssja och mjärde.

-Laken klubbas på glansis, genom vilken den slemmiga fulingen kan märkas,

-där han ligger på botten. Iden blir föremål för en alldeles särskild

-sport, som kallas badfisket. När vattnet på eftersommaren blir värmt i

-vikarna, går nämligen iden upp att bada som det kallas. Vid denna tid

-hållas utkik i uddarna från trädtoppar, och när observatorn märker, att

-det lever i vattnet, varskor han kamraterna, som nu komma med sina flata

-ekor från båda uddarna, årlommarna väl omlindade med ullstrumpor att icke

-fisken skall skrämmas. Och så spännes nätet över vikens mun till den

-verkan det hava kan.

-

-Befolkningen i denna isolerade, väl undangömda lilla värld utan

-regelbundna kommunikationer synes i flera hänseenden vara mycket blandad.

-Ett beständigt urval har nämligen här alltid gjort sig självt, så att den

-intelligentaste delen av ungdomen gått åt till flottan, lotsverket och

-tullen. De kvarvarande stationära, lugnare andarne, hava fortsatt fadrens

-rörelse, gått till Stockholm eller sökt tjänst uppåt land, ty skärgården

-har icke varit någon säker plats, där familjer och jordegendom kunnat

-grundas, då landet legat öppet för fienden och äganderätt och liv just

-icke åtnjutit skydd av den avlägset boende rättsvårdaren. Det saknas

-därför spår av lokalpatriotism, om ock invandraren har de vanliga

-svårigheterna att bekämpa.

-

-Mig synes även, att döma av ortnamn, typer och sedvänjor, såsom om

-skärgården varit ett slags tillflyktsort för en del folk uppifrån land,

-vilka av en eller annan orsak uppsökt ensligheten. Något egentligt

-landsmål märkes ej, men en blandning av många, och många enkla seder och

-rättsbegrepp från naturstadiet, tyda på att här ute, långt bort från

-samhället, hopkommit en stock av osällskapliga, för ordnat samliv

-svårtillgängliga friluftsälskare, eller helt enkelt praktiska motståndare

-mot ordnad krigstjänst och tullväsen. Åtkomsthistorierna till vissa öar

-tyckas även röra sig om kapare, märkvärdiga sjöbedrifter, även

-privattjänster till kungliga personer, och jordeböckerna lära på sina

-ställen icke vara riktigt säkra rörande jordens natur av krono eller

-skatte.

-

-Andra tecken finnas även, som tyda på invandringar eller kanske bara

-strandhugg av finnar, estländare, ryssar och dylika österländare.

-Särskilt bär man än i dag avgjord motvilja mot estländarne, dessa

-skuggfigurer, gråa i sig själva, spökande fram i gråa farkoster såsom

-hopslagna av gamla nerfallna plank och med rigg av lappade kolsäckar. När

-en dylik flygande holländare tar i land på en kobbe, ror fiskaren gärna

-ut och ser efter att elden blir väl släckt, och han vädjar hellre till

-brännvinsflaskan än till bössan mot sådana havets löskemän, vilka anses,

-med eller utan grund, smuggla salt till Ryssland.

-

-Förmögna skärkarlar finnas, men många äro nära fattigdomen, och några

-ytterligt fattiga, levande om vintern på saltlake, sillhuven och potatis.

-Fiskarens yrke, som liknar spelarens, ger icke grund till sparsamhet. En

-kupp gör honom förmögen i dag, och tron på lyckan uppstår genast med dess

-farliga följder. Långt bort från rättvisans skipare har han i nödvärn sin

-egen lynchlag, och av ekonomiska skäl friar han hellre än han fäller,

-även i hopp att själv bli friad, när hans olycka kommer. Och överseendet

-med andras förbrytelser har jag icke hört uttryckas vackrare, än då

-grannarne talade om att en mördare begått ett »felsteg» en gång, då han

-dränkte sin hustru.

-

-Skärkarlen är en ensling; har långt till tingshuset, långt till kyrkan

-och långt till skolan; långt till grannarna och långt till staden.

-Badorten är hans närmaste civilisationscentrum, men där får han endast

-lära lyx och avund mot mänskor, som han ser hålla fest i tre månader, ty

-han ser icke den arbetande ledamoten, som är i staden.

-

-I ensligheten skulle han bli tänkare, om han hade ledning, men han blir

-fantast i stället, och huru skicklig han kan vara i sitt yrke, huru

-klarseende i vardagslaget, blir han ett lätt rov för sina subjektiva

-förnimmelser, blir »fremsynt», besynnerlig, såsom klockaren på Rånö, och

-han gör felaktiga slutledningar, oftast förväxlande orsak och verkan, så

-att om det fiskar gott efter att slanten är lagd under stenen, så är

-slanten den mäktiga orsaken. Han är vidskeplig, och hedendomen sitter så

-djupt i honom, att den kristna kyrkans symboler ännu äro för honom lika

-med signerier, läsningar och trolldom.

-

-Familjen bygger sig själv på gammal sedvänja och naturens enkla krav, där

-icke ekonomisk beräkning kan medfölja som faktor. Förhållandet mellan

-könen är otvunget och äktenskapet avslutas vanligen med barnet, om

-flickan eljest visat sig ordhållig och böjd för familjs grundande. Är så

-icke förhållandet, uppstå understundom svåra förvecklingar, vilka kunna

-sluta med barnets totala försvinnande och andra ledsamheter, vilka komma

-till hela världens kännedom utom länsmannens, vilken för övrigt ingenting

-kan göra åt saken, där vittnen icke kunna framskaffas.

-

-Börjar det brista i familjebanden långt borta från grannar och tvingas

-starka lidelser länge, inträffa stundom hemska utbrott av naturkrafterna,

-då den vid död och fördärv vande skärkarlen icke räknar så noga med

-medlen. Då uppföras därute tysta sorgespel, om vilka man endast får höra

-antydningar, och varom jag glunkat något i ett par av dessa berättelser.

-Då springa blodsband sönder, förbjudna hägn överhoppas, naturen griper

-med hård hand vad han kommer över, och för hungern och kärleken existera

-icke längre hänsyn eller lagar.

-

-Det ljusa, leende i skärkarlens liv, när det gestaltar sig ljust, har jag

-i förra delen, Hemsöborna, skildrat; i denna del har jag givit

-halvskuggorna; möjligen kan jag komma längre fram under för litteraturen

-ljusare förhållanden att ge själva slagskuggorna, som måste finnas för

-att ge bilden fullfärdig!

-

-Holte i Danmark, september 1888.

-

-                                                        _Författaren._

-

-

-

-

-Den romantiske klockaren på Rånö.

-

-FÖRSTA KAPITLET.

-

-

-Augustimånen stod över Västra Storgatan i Trosa en afton på 50-talet, när

-de fördröjda bondkärrorna skramlade ut ur portgången från handelsmannens

-gård, där de haft kvarter. Inne i boden var första bokhållaren ännu i

-farten med att betjäna stadens jungfrur, som i sista stunden sökte minnas

-vad de kunde behöva till morgondagen. Men uppe på vindskammaren av det

-lilla envåningsträhuset inåt gården satt yngsta bokhållaren vid det öppna

-fönstret med handen under kinden och betraktade månen, som lyste på taken

-mitt emot och visade skorstenarnes rökhuvar i en rad fantastiska

-framställningar, skiftande hamn allt efter som den ljumma havsvinden

-krängde om dem. Än tog den stora plåthuven form av en påskkäring med

-svart karpus, än stack flöjelns ormhuvud fram ur kåpan, visade tänderna

-och den utsträckta gadden, än svängde balansen med sin runda skiva fram

-och profilerade sig som säkerhetsventilen på en ångmaskin; och så dansade

-häxorna runt med drakarne kring den fyrkantiga pipan, ur vilken röken

-bolmade fram som ur ett påskbål. Den svärmande unge bokhållaren vände

-snart sitt ödmjuka ansikte ifrån de mörka bilderna på takåsen och

-betraktade månens fulla rundel med dess ljusa världskarta tecknad på ljus

-botten, och han tyckte sig lugnare, när han såg den som ett vänligt stort

-ansikte med ett brett godmodigt leende se ner till honom, som i denna

-afton skulle lämna den tysta skärgårdsstaden och de små förhållandena i

-den obetydliga handelsboden för att resa opp till Stockholm och vid

-Musikaliska akademien och seminarium utbilda sig till organist och

-skollärare.

-

-Han lät därefter huvudet sjunka, lyfte armbågen från fönsterbrädan och

-vände sig inåt kammaren, vars enkla möblemang bestod av tre sängar, en

-byrå och en rakspegel, på vilken senare ett talgljus med en stor tjuv

-stod och rökte. I en av sängarne låg nattsäcken av mattväv, färdigpackad

-med öppet gap ännu, som en stor padda, vilken storknat på ett dussin

-ullstrumpor och en notrulle, som syntes mellan de järnbeslagna käftarne.

-

-Den unge mannen stod ett ögonblick i mjältsjuka betraktelser över sin

-tömda byrålåda, vars botten var täckt med ett par nummer av Svenska

-Tidningen, då en röst hördes genom språkröret vid dörrpanelen, frågande:

-

--- Är Lundstedt där?

-

--- Ja, patron! svarade ynglingen; varpå röret gentog:

-

--- Nu är jag ledig!

-

-På sin runda skruvstol ner i bodkammaren satt patronen och bläddrade i

-reskontran, när bokhållaren steg in och undergivet väntade vad herren

-skulle ha att förkunna.

-

--- Sitt ner, Lundstedt! började patronen.

-

-Den räddhågade ynglingen vågade icke sätta sig genast, dels därför att

-det stridde mot sed, dels därför att han fruktade en efterräkning på

-några okända förseelser i bokföringen. Men patronens lugna runda ansikte

-och välvilliga blickar erinrade i denna stund om månans nyss, så att han

-fattade mod, då husbonden åter tog till ordet:

-

--- Lundstedt har varit en trogen tjänare och har fört sin kladd

-ordentligt. Fortsätter han på samma väg, skall det gå honom väl i livet,

-och det är därtill jag önskar honom framgång, då han nu går opp till

-Stockholm, där frestelserna äro större än här nere i landsorten. Jag vill

-nu lämna Lundstedt sin lön -- det är trettitre riksdaler och sexton

-skillingar banko -- till vilka jag från egen hand vill lägga tio

-riksdaler riksgäld såsom dusör för Lundstedts visade redlighet och nit i

-affären. Se där! Håll till godo och lycklig resa!

-

-Lundstedt mottog med rörelse de stora vackra gröna tiorna och tryckte

-patronens hand, viljande säga något som ej kunde komma fram, medan

-handelsmannen sakta sköt honom ut genom dörren.

-

--- Det är bra, det är bra! Gå nu och säg adjö åt frun och kamraterna, jag

-tror att Svärdsbron har brått att komma hem.

-

-Lundstedt gick ut och steg uppför den lilla trätrappan, där han knackade

-på dörren till våningen, och mottogs av frun med ett talgljus i handen.

-

--- Kära hjärtans, är det Lundstedt -- jag satt och skala syltlök -- och

-herre Gud, jag tror jag har tårarne i ögonen än. Jaså, Lundstedt ska resa

-från oss nu, och komma opp till Stockholm -- där får han se mycket

-saker, som en aldrig har drömt om -- Gud vare med honom nu då -- och må

-han se sig före, när han ska ut i livet. Gud vare med Lundstedt och må

-han trivs i sitt nya!

-

-Frun torkade sina ögon med förklädssnibben och räckte handen till avsked,

-varpå Lundstedt gick baklänges ner för trappan, alltjämt hälsande och

-rörande läpparne utan att kunna få dem att frambringa några begripliga

-ord.

-

-Nere i boden stod Svärdsbron redan med en tuggad Cuba i ena mungipan och

-knäna stödda mot disken, kastande rörliga blickar på vågskålen, medan

-bokhållarn vägde opp kaffet, och hans vickande huvud följde balansens

-rörelser opp och ner, så att han slutligen kände sig vimmelkantig och med

-vänstra handen sökte ett stöd att hålla sig i. Och med krökt pekfinger

-grep han om det nerhängande segelgarnssnöret, mot vilket han ville luta

-sig, med påföljd att rullen i taket vindade av, så att Svärdsbron sjönk

-på knä och lade sitt trötta huvud med cigarr på disken.

-

--- Vad fan, tänker farbror gå till altars på lördagsafton! utbrast

-bokhållaren, som såg den grå figuren sjunka, men strax därpå resa sig,

-kastande lömska blickar uppåt segelgarnsvindan.

-

--- Sätter en långrev i kryddbon nu också? brummade bonden och släppte

-garnet, som lagt sig i ringlar över hans frukostskärm.

-

--- Visst fanken gör man det! Vet inte farbror, att de fula fiskarna gå

-utanför disken.

-

-Bonden vimlade med ögonen och tänkte en lång stund på svaret som han inte

-fann hemma; varför han tycktes besluten avfordra en förklaring:

-

--- Ska de vara åt mej, det?

-

--- Var så god och håll till godo, svarade den slagfärdiga bokhållaren och

-sköt kaffepåsen åt bonden, som behövde en stund för att komma ur det

-förra tankespåret in i det nya, men ej hann fram, förrän bokhållaren

-klippte till med ett nytt:

-

--- Det är tjugofyra skilling banko, jämnt som en pinal; pengarne på

-disken! Ta hit dosan nu, ska farbror få lite grovsikt.

-

-Detta var för långt och för häftigt, så att Svärdsbron, som ännu bara var

-vid kaffepåsen, efter att den fula fisken var lämnad i sticket, tog varan

-i handen och vägde den.

-

--- Tjugufyra skilling banko; fram med pengarna, gubbe lilla, för här är

-ingen kredit! Och så dosan! Eller vill du ha det i truten med detsamma?

-

-Nu hade bonden kommit fram till penningfrågan och fått näven i byxfickan,

-sedan högra rockskörtet omsorgsfullt blivit uppvikt.

-

--- Tjugufyra skilling riksgälds var det?

-

--- Nej banko, du! Kaffet har stigit!

-

--- Ja, men när jag var barn... så kosta det inte mer än en plåt.

-

--- Ja, ser du, det är länge sen det du, om jag får tro vad din käring

-säger!

-

--- Käringen! Vad håken säger käringen?

-

--- Hon säger att du ska betala kaffet genast, annars går du och super opp

-pengarna!

-

--- Su... super jag?

-

--- Inte alls! Jag har aldrig sett dig ta en sup! Men raska nu på, och

-visa att du är nykt när Lundstedt kommer, annars får du troligen ingen

-sup av honom. Nu skrapar Blacken på dig!

-

--- Lundstedt! Vad har jag med Lundstedt att göra... tpo! tpo! -- står du

-stilla du din rrrackare!

-

--- Vet du inte av, att Lundstedt ska med dig till Svärdsbro, för han tar

-till Stockholm i afton.

-

--- Stockholm! -- Tpo! tpo! vad går det ått dej, din fuling!

-

-Blacken skrapar gatstenarne av otålighet, och borgmästarns piga kommer

-in, snävande över tömmarna, som bonden bundit i dörrhakarna.

-

--- Se god afton, lilla Lina! Hur kan det stå till på en sån här

-månskens-torsdags-afton!

-

--- Det står inte alls till -- ta bort hand -- annars så... hur står det

-för Kindgren?

-

--- Det går undan för undan för mig! Men vad kunde behagas så här sent på

-dagen?

-

--- Det behagas ett halvt lod kardemummor!

-

--- Så, det ska vara främmande i morgon... lägg opp pengarne nu,

-Svärdsbron, och stå inte och reta opp sina ädlare känslor, när han tittar

-på flickan.

-

-Svärdsbron har båda händerna i byxfickorna, cigarren upphivad som en

-klyvarbom, och står, gungande på vikta knän, omfamnande den kattunklädda

-jungfrun med sina stora smörjiga ögon, ibland skickande blickar åt taket

-som om han räknade brödkakorna på spettet.

-

--- Hörr nu! Hörr nu! hm! -- Tpo! Tpo! står du still du! yh! yh!

-

-I detsamma kommer Lundstedt in:

-

--- Är inte farbror färdig att köra än? Klockan blir ju tio, innan vi få

-ge oss i väg!

-

--- Klockan tio!

-

--- Ja, för jag ska till båten i Södertälje klockan nio i morgon bitti!

-

--- Södertälje; ge mej si!

-

-Lina har rodnat vackert och Lundstedt har märkt henne: -- God afton,

-Lina! Nu kom hon lagom för att jag skulle få säga adjö.

-

--- Nej, ska han resa!

-

-Medan Lina och Lundstedt gå ut i boddörren för att se på månskenet, har

-Svärdsbron fått upp portemonnäen, och börjar där efter plocka opp

-slantarne på disken.

-

--- Där ha vi -- ge mej si, tolv skilling.

-

--- Och så kommer du med bankovittnar med hål i; dom kan du gömma till

-håvpengar... fjorton och sexton, tjugo... trettiotvå. Hit med fyra

-skilling till nu.

-

--- Fyra sk-illing t-ill! Nej! Det är alldeles för durt! Po-ah! Po-ah!

-flickan lilla, po-ah!

-

-Patron kommer ut i boden och Svärdsbron rätar ut knäna och kniper fram

-med pengarne som om han sett sin husbonde.

-

--- Nå, Svärdsbro, är du färdig att köra än? frågar handelsmannen.

-

--- Ja, herr patron, genast!

-

-Och med en kraftansträngning samlar han ihop armar och ben och går ut

-till vagnen, tar tömmar och piska, kliver opp på hjulet för att överskåda

-lasset och se om Lundstedt är där.

-

--- Stå inte på hjulet din inskränkta fan, ropar Kindgren från boddörren,

-du faller ju om kraken rycker till.

-

--- F...aller jag?

-

-Blacken rycker verkligen framåt i ett anfall av hemlängtan, och

-Svärdsbron, som har händerna fastade, kommer ner gränsle över

-hjulringen:

-

--- Po-ah! Po-ah! ropar han i djupet av sin nöd, och Lundstedt, som stått

-under gatlyktan med Lina, skyndar till och stannar Blacken, som har

-gröppåsen kvar om halsen och därför icke är så begiven på att springa,

-helst Svärdsbrobonden bromsat framhjulet med sin vänstra axel.

-

--- Tror någon människa vi kommer ur stan i denna dag? utbrister Lundstedt

-med mild otålighet. Stig opp nu, farbror, så få vi åka!

-

--- Nå, så bjur han på något då?

-

-Lundstedt lovar att bjuda vid första gästgivargård, men Svärdsbron vill

-inte lämna kredit, och tillnyktrad efter sin kontusion erinrar han sig

-det utlovade snuset, varpå han intränger i boden med piska och tömmar, på

-samma gång som han efter patronens avlägsnande fattas av nyväckt hopp att

-kunna pruta på kaffet, vilken omständighet leder hans tankesnurra

-baklänges upp till minnet om ett glåpord, som stod i sammanhang med

-segelgarnet, men som han ej kan minnas, varpå Blacken gör ett nytt

-framryckande mot hemmet, vilket besvaras av bonden med en inhalning av de

-medförda tömmarne, med påföljd att hästen stryker vagnen in mot

-glasdörrarne, som klinga, allt under det kusken skriker po-ah! utan annan

-verkan än att boddrängen bryter in, ger Svärdsbron en halskaka så att

-cigarren kryper baklänges in i munnen och den kiknande rökaren kommer ut

-på gatan i samma ställning som en magisterhoppare. Därmed anses

-diskussionen avslutad, och sedan vagnredet blivit krängt tillrätta,

-lyftes farbrodern på lasset, tömmarne lämnas åt Lundstedt, som trycker de

-närvarandes händer och under allas välönskningar sätter Blacken i gång

-framåt!

-

-                  *       *       *       *       *

-

-Lundstedt hade avlämnat sin värd i Svärdsbro, sedan han bultat opp den

-bekymrade makan, och utan att avvakta tillfället att göra hennes närmare

-bekantskap gått till gästgiveriet med snabba steg för att beställa skjuts

-till Södertälje. Som det fanns hästar inne, satt han snart på en ny liten

-pinnkärra och ruskade i väg norrut mot hans längtans mål. Månen hade

-sänkt sig något och färden gick genom svarta granskogen, som susade tungt

-i nattvinden, under blinkande stjärnor med Karlavagnen överst. Rak låg

-vägen som en kägelbana, lång och ljus som ett lakan på bleke, när

-månskenet föll på det torra dammet; stundom steg i fjärran en vit sky,

-uppriven av ett mötande åkdon, och när hästens huvud dök upp och

-silvermolnet nalkades, skymtade strax efter några mörka inhöljda

-gestalter, som i förbifarten kastade ett god afton som en slant åt en

-grindpojke. I vägkanten följde telegrafstolparna med sitt sjungande

-tackel, en ändlös eskader av enmastare utan stänger och rår, slutande med

-eselhuvun som vinterliggare.

-

-Så kom en grind och en sovande stuga med äppelträn, vilkas frukter lyste

-i guld som apelsiner, och så smällde grinden igen, kärran rullade fram

-och det enformiga skallrandet försatte den unge resenären i sömn.

-

-Och så drömde han, att han satt på sjustjärnorna och åkte opp för

-himlavalvet, där han hörde en fiol spela, som hade strängar så långa som

-landsvägen, med ljudpinnar höga som mastträn och stallen voro av vitt

-porslin, och nordanvinden var stråken, hartsad med isbarkar; och fiolen

-gav melodier i nya tonarter med tre kvarts toner i stället för halvtoner,

-och det fanns både eiss och hiss, som han alltid undrat över vart de

-tagit vägen, när Gud lät människan skapa klaveret. Men vägen var brant

-och han kände hur det värkte i ryggen, när han föll bakåt, och det blåste

-kallt i halsgropen, och han hörde en hund skälla och en uggla skrika och

-när han vaknade, förnam han icke mer det dova orgelljudet från

-granskogen, utan det dallrade som när fiolerna spela sextiofjärdedelar i

-applikaturen, och kärran hade stannat i en björkhage, som slutade av

-»malmen», vilken nu sänkte sig och övergick till ett stort slätt

-åkerland. Och i fyrsprång bar det nedför backen, ner på slättlandet, där

-rågskylarna stodo i troppar och kolonner, grupper mot rytteri, bataljoner

-med skyttegravar emellan; ändlöst och som ett slagfält utbredde sig

-sädesregionen, som härifrån kunde överskådas genomskuren av en å, vars

-båda stränder tycktes bevakade av rågkärvarnes tiraljörer, bildande en

-kulle intagen av en detacherad avdelning; här lågo hela led kullblåsta

-och betäckte marken med döda och sårade, här kommo de på krakstörar och

-sågo ut som pikenerare från trettioåra kriget med axens långa plymager

-fladdrande för vinden. Och nya trupper defilerade alltjämt,

-förstärkningar ryckte fram, och nere i sänkorna låg dimman som kanonrök

-efter dagens batalj.

-

-Herr Lundstedt, vars drömmande och lekfulla sinnelag vi ovan antytt,

-roade sig, för att fördriva tiden, att leka det han var Napoleon, som nu

-på en släda ilade från det brinnande Moskva, föreställt av den sjunkande

-månen bakom en klockstapel i fjärran, och han hälsade då och då med en

-nickning och ett dystert ögonkast sina tappra trupper, som syntes göra

-uppmarscher i häck på ömse sidor om landsvägen utan att någonsin hinna

-fram förr än kärran redan var förbi.

-

-Under det den stora armén defilerade utan att ta slut -- och herr

-Lundstedt visste nog att han kunde åka ända upp till Norrland på denna

-årstid utan att se något slut -- hade det börjat ljusna i öster, och

-trött av att leka soldat med rågskylar, föll herr Lundstedt i en liten

-morgonslummer, varur han snart vaknade med en frossbrytning, med solen

-mitt i ögonen och en kvittrande lärka över huvudet. Och nu var slagfältet

-betäckt av hästar och vagnar, som av lantfolket utförts att hämta upp

-fallna och sårade, vilka fördes till de stora röda ambulanserna när och

-fjärran.

-

-Men nere vid en nu synlig havsfjärd, som tycktes sakna stränder och flyta

-under alar och pilar, låg ett vitt slott med röd- och vitrandiga

-bolstervarsmarkiser för fönsterna. Där bodde greven, eller kammarherrn,

-eller excellensen, lekte herr Lundstedt, och därinne fanns

-oljefärgstavlor och marmorbilder, porträtt av Lennart Torstensson och

-Carl den niondes andra gemål; och där innanför balkongfönstren stod

-säkerligen en flygel, som van Boom spelat på, och en harpa, som grevinnan

-ärvt av sin farmor, som varit hovfröken hos Gustav III; och där i flygeln

-sovo fröknarna som guds änglar, under lapptäcken av rosenrött siden och

-skulle snart dricka kaffe med saffransbröd på sängen -- och Gud var god,

-som kunde låta några människor också vara lyckliga! Och så ställde sig en

-lund björkar framför trollslottet och det syntes bara björklöv och näver

-en lång, lång stund, tills ett stort blått vatten skymtade och

-skjutspojken pekade med piskskaftet på ett kyrktorn och sade att det var

-Södertälje.

-

-                  *       *       *       *       *

-

-Några timmar senare stod herr Lundstedt på den rosenröda ångbåten

-Hermoders fördäck, när Kungshatt passerats och Stora Essingen, och man

-under Marieberg fick första synen på Stockholm. Morgonen hade varit

-tryckande het, solen hade skinit på västermoln, och sedan hade den ena

-molnvagnen efter den andra kört upp på himmelen, höll stilla och skockade

-sig som en artilleripark på de intagna höjderna. Och när hela batteriet

-var samlat, gavs eld, gnistan flög i sicksack över kyrktorn och takåsar,

-och dundret hördes, innan man räknat till fem, luften suckade, böljorna

-väste till och ångbåten darrade; nya molnvagnar bröstade av, ryckte fram,

-och glatta lag gåvos gång på gång. Så brusto de svarta skyarne, och när

-ångbåten lovade in åt Skinnarviksbergen låg den stora staden fläckvis i

-kvastar av solsken och fläckvis skuggad av åskmolnen, och i en krets av

-ljus, som under en lampskärm, låg Riddarholmskajen med sina ångbåtar i

-alla regnbågens färger, sjögröna med cinnoberröda vattengångar, lysande

-av blankskurad mässing och vitt järn, svarta skorstenar och kopparröda

-ångpipor; gamla Gripen och Kommendörkapten, den långa smala Aros med för

-och roder i båda ändar, Prins Gustav och Uppland, och längst bort vid

-simskolan den lilla Tessin; och över master, skorstenar och flaggstänger

-höjde sig de två hundraåriga lindarnes gröna kupoler, under vilka

-bärargillets ledamöter togo skugga; och därbakom gymnasiihusets åldriga

-fasad, och högst över alla, Riddarholmskyrkans järntorn. När Hermoder

-lossat sina nickhakar under södra bergen och lupit in till kransen att

-förtöja, kände herr Lundstedt sig beklämd, och när han lämnat biljetten

-vid landgången och gick med sin nattsäck i land, var han nära att kvävas

-såsom en nybörjare i simskolan, när han känner lukten av vattnet. Husen

-voro så stora och mänskorna så många; långkärrorna skallrade på de

-kullriga gatstenarna, så att det värkte i huvet, när man hörde dem;

-hundarne skällde, höns, nyss lossade i burar, kacklade, grisar på

-skrovkärror skreko, och uppåt backen skyndade alla fordon med

-lantmannaprodukter under polisens bevakning och pådrivande, ty holmen och

-hamnen skulle avspärras.

-

-Herr Lundstedt följde med folkströmmen, okunnig om vart det bar, och

-uppkommen på torget såg han en ofantlig läktare klädd i svart och med

-silverkronor, och portalen till Riddarholmskyrkan var bevakad av två led

-drabanter i björnskinnstschakåer. Folkmassan tätnade, och på bron blev

-det trängsel, ty en avdelning av gardet i pickelhuvor med vita

-korsbandolär tågade fram med förstämda trummor i sorgflor; hästarne

-stegrade sig och hundar trampades, månglerskor skreko, och så började

-klockorna ringa i ett torn och i två torn och slutligen ringde det över

-allt, vart man kom, ty kungen skulle i dag begravas.

-

-På Riddarhustorget fick herr Lundstedt veta vägen med roddbåtarne över

-till Klara, där han skulle söka sitt kvarter hos en kamrat från Trosa,

-och efter lång väntan befann han sig slutligen vid Röda Bodarne. Som han

-skulle till Norra Kyrkogatan och såg på kyrkans sträckning hur altaret

-låg där det var öster, tog han korn på byggningen och gick över

-kyrkogården, tills han krokat om tornet och sett den port, som måste leda

-ut åt norr, och där låg en gata sluttande ner för en backe och i fjärran

-avstängd av en massa gröna träd, som stucko upp över ett plank.

-

-Med lättare hjärta gick han på för att hinna numro fyrtiotre, som måste

-ligga på vänster hand, efter som det var udda nummer, och när han anlände

-till ort och ställe skulle han in genom en dånande portgång för att komma

-in på gården. Där sökte han en klocksträng eller något annat tillhygge

-att ge luft åt sin otålighet få komma under tak. Men han såg bara små

-bruna dörrar med trappsteg framför, och han knackade på dem, den ena

-efter den andra, utan att få svar. Han gick in i en farstu, knackade på

-tre dörrar igen, varav en var borrad som en fisksump eller ett såll, och

-måste leda till ett skafferi. Han gick en trappa upp, bultade så det gav

-eko genom trappgången, men utan att någon öppnade; gick en halv trappa

-till och stötte på vindsdörren. Tydligen voro alla innevånarne ute på

-begravningshögtidligheterna.

-

-Något nedslagen, ehuru icke alltför, gick herr Lundstedt ner på gården

-igen och sökte en sittplats. Men mitt i gårdsrummet stod en trädgård med

-ett grönt staket, skuggad av en brandmur med ankarjärn smidda i form av

-bokstäverna x och i; och ini trädgården låg ett lusthus med tak som en

-pickelhuva, och på vakt reste sig två kanelpäronträd, bland vilkas

-gallrade löv ännu syntes hängande några kvarblivna frukter i

-solnedgångens färger. På rabatterna stodo dahlier och på sängarne växte

-purjo och selleri. Tyvärr voro grindarna låsta med hänglås och herr

-Lundstedt måste stanna utanför lustgården på de knaggliga fältstenarne,

-vilka icke kunde erbjuda någon vila. För att fördriva tiden gick han då

-omkring och spejade genom fönstren på nedra botten, vilket dock hade sig

-svårt, då avundsjuka jalusier stängde utsikten. Slutligen kom han till en

-fönsterluft, vars ena fönster stod på glänt med en stormhake, så att han

-kunde obehindrat skåda in i rummet. Där rådde ett visst hemtrevligt

-slarv. På en matta med mera hål än väv syntes en urblekt gondol med en

-herre och en dam från riddartiden, och längre bort under sängen visade

-sig ett palats, som kunde vara Venedig efter som det gick kanaler

-inunder, och huset var grönt och rött, men ett par stövlar och ett

-nattkärl stängde all utsikt till en bro, som kanske eljes var Suckarnes.

-Ett runt bord av alrot skrevade med tre ben över gondoljären, som om det

-dansat trestegsvalsen till riddarens luta, och på bordet lågo ett par

-byxhängslen, en nattkappa, en guitarr, och därbredvid stod en tom

-punschbutelj och sex glas. Över gungstolen hängde ett par grå byxor, och

-på fönsterposten fanns ett bläckhorn med gåspenna, och en bok med vitt

-papper omkring pärmarna, på vilken stod skrivet ett namn. Herr Lundstedt,

-vars nyfikenhet var väckt, stack in två finger och makade boken så att

-han kunde läsa namnet, och hans glädje blev obeskrivlig, när han läste

-sin gamle skolkamrats namn. Frans Oscar Lindbom, i stora präntade,

-anglosachsiska bokstäver som Dagbladets titel var tryckt med.

-

-Utan att tveka, lyfte han av haken och praktiserade sig med nattsäcken in

-i kammaren, drog av stövlorna och sökte genast en bekväm ställning på

-utdragssoffan, där han snart föll i en djup och stärkande sömn efter en

-genomvakad och genomskakad natt.

-

-

-

-

-ANDRA KAPITLET.

-

-

-Följande morgon gick herr Lundstedt vid halv åtta-tiden nere i

-Kirsteinska trädgården och avvaktade med hjärtat i vänstra armgropen att

-klockan skulle ringa åtta och akademiens portar öppnas. Han hade ännu

-huvudvärk efter nattens samspråk med kamraten, vilken hemkommit klockan

-tio om kvällen och icke släppt den av resan sönderskakade landsmannen,

-förrän denne omtalat allt vad som i Trosa sig tilldragit under de tre

-åren de varit skilda, omtalat sin mors död, sin faders, fiskarens, små

-svårigheter, sina egna läroår i handeln och slutligen sin oövervinneliga

-böjelse för musiken, som vid Musikaliska akademien skulle bringas till

-fruktgivande examen.

-

-Genom staketets spjälor såg han nu att det började komma folk; äldre

-herrar med håret på axlarne, sannolikt professorer, unga män med solbränd

-hy, som tycktes vara från landet, unga flickor och äldre mamseller med

-lockar baktill och portföljer framtill. Rädd var han, när han såg dessa

-massor, med vilka han skulle tävla, och han lutade sig mot staketet,

-spelande med fingrar det stycke han övat för orgelnisten i Trosa om

-söndagseftermiddagarna på stadskyrkans orgel, sedan han först repeterat

-på handelsmannens klaver under veckan. Hans lärare, som själv gått igenom

-akademien och kände professorns smak, hade som en klok man bestämt

-tillrått lärjungen att lägga band på sin romantiska böjelse för vacker

-musik och svurit vid sin frälsning, att Lundstedt skulle gå igenom med

-pukor, om han vid provet kom med en fuga av Bach, och oaktat lärjungens

-sinne rest sig mot det aritmetiska problemet, hade han dock fogat sig

-och lytt sin mästares råd.

-

-När nu klockan ringde åtta i tornet, och gasverket blåst ut frukost,

-ljusfabriken släppt ut ångan och tvätterskorna drogo upp från Klara sjö

-med sina bykar, ansåg herr Lundstedt tiden vara inne, och med vingliga

-ben styrde han över planen in i den stora porten, där så många kallade

-inträtt före honom, men kanske så få utkorade skulle komma ut igen. I

-stora trappan hörde han redan två pianon och minst tre fioler, och

-uppkommen i stora salen, där orgeln stod bredvid en flygel, var provet i

-gång.

-

-Professorn, som satt på en stol bredvid instrumenten, hade ett rörligt

-ansikte som om det sköttes av en dragsko, och i samma minut det uttryckte

-belåtenhet, förmörkades det och sammandrogs av raseriets kramp utan att

-någon egentligen kunde utleta orsaken. Just när herr Lundstedt kröp bakom

-sista ledet, satt en ung man vid flygeln, där de, som ännu icke spelat på

-en orgel, fingo prova, och med smältande blickar mot takkransen

-framsmekte han Jungfruns bön. Hans långa vita fingrar ströko tangenterna

-på ryggen som om han kliat kattungar, och han skakade emellanåt sitt

-polkahår, slängande huvudet bakåt, och med foten på pedalen så att alla

-toner sjöngo kör skulle han just saxa händerna för att »spela i kors», då

-professorn icke kunde styra sig längre, utan sprang upp och smällde igen

-locket så att det skrällde i salen. Han ville på samma gång säga

-någonting, men endast läpparna rörde sig och huvudet nickade, varpå han

-satte sig igen och åhörde Jungmanns Sjöjungfru, Abts Aftonklockorna,

-sonater av Clementi och Kalkbrenner, under det hans ansikte uttryckte

-outsägliga lidanden. Klockan blev både tio och elva, innan Lundstedt kom

-fram. Men när han slog sig ner vid orgeln, ljusnade professorn och

-skickade den långe med Jungfruns bön till att trampa. Lundstedt ställde

-sitt nothäfte på ställaren, drog ut några stämmor, revade opp svarta

-byxorna för att komma åt pedalen och satte i gång.

-

-När han spelat några längor av temat och första upprepningen i underkvart

-tog vid, kände han en hand stryka vänstra kinden och en andedräkt flåsa

-vid örat; men av fruktan att komma av sig vågade han ej vända på huvudet,

-utan gick på oförskräckt, genom »motsatsen» och »återslaget»; och _dux_

-eller temat kom igen, gick ibland framlänges, ibland baklänges, än på

-händerna, än på fötterna som en konstmakare, än hjulade det, än gick det

-kräftgången, fläkte sig, flådde katt, stupade kullerbytta och blev borta,

-lämnande ett moln av tonstumpar och ackordbitar efter sig på valplatsen,

-och så stack det fram igen beledsagad av _Comes_ och så brottades de,

-satte kärngknep, backade, släppte och röcko, stodo och tjurade, löpte

-efter varandra, hoppade bock över varandra, och slutade omsider i en lång

-omfamning, föreställd av en alltförsonande orgelpunkt.

-

--- Wundervoll! Prachtvoll! lät det från professorn, vilken log som mot

-ett barn. Vad kallas den unge man?

-

--- Alrik Lundstedt, svarade den blyge unge mannen och rodnade över sitt

-skälmstycke, ty han kände sig falsk mot läraren, när han mot övertygelse

-lagt an på professorns kända smak för de i hans eget tycke odrägliga

-fugorna.

-

-När namnet var uppskrivet, tog professorn Lundstedts hand och bad honom

-vara välkommen, anvisande honom sekreterarens rum, där han skulle få

-lektions-schemat och inskriva sig i matrikeln.

-

-När detta var överstökat, återvände Lundstedt strålande till sin

-beskyddare, som tog honom i famn, strök håret undan pannan för att se

-huru hög denna var, lade upp hans händer på bordskivan för att mönstra om

-de räckte till oktaverna, och slutligen synade professorn hans stövlar,

-begärande »vacker fot» för att se om de räckte till pedalerna, och

-Lundstedt befanns ha »stora sköna fötter», vilka lovade gott för blivande

-fugor.

-

-Lundstedt måste nu lova att komma nästa söndag på Jakobs orgelläktare,

-där professorn residerade som orgelnist, och, när han bugade för att taga

-avsked, fattade professorn hans arm och drog honom med sig till ett

-fönster, där preses i akademien stod, till vilken han viskade med hörbar

-stämma: Ett jättesnille!

-

-När Lundstedt äntligen kom ut på gatan, tyckte han att det sken sju solar

-på himlen, och att livet inte alls var så mörkt, som elaka människor

-påstodo. Han ville sjunga på Rödbotorget, och skulle ha dansat över

-Norrbro, där vaktparaden nu passerade, men han lugnade sig och stack av

-ner till Storkyrkobrinken, där han inträdde i en mössbutik för att få sig

-den blå mössan med lyran på sammetsranden. Och när mamsellen passade den

-på hans huvud, kände han sig som om skönheten krönt den ädle konstnären.

-Och när han kom ut på gatan, kände han som om det strålade eld och ljus

-från pannan, där den gyllene lyran satt, och mänskorna värmdes vid hans

-åsyn, jättesnillets, som skulle göra dem bättre och lyckligare med

-tonkonstens underbalsam. Överfylld av saliga känslor, vilka trängdes om

-att få löpa ut, gick herr Lundstedt gata upp och gata ner, och allt vad

-han såg och hörde stämde han i ton med sin sjungande ande; rådstuvakten

-gick i gevär klockan tolv för att hylla honom med skyldring och

-trumvirvel, klockorna ringde till hans triumftåg, kanonerna på

-Skeppsholmen dundrade hans ära, och folket hälsade på honom, när de lyfte

-hattarna. Men hur han gick och gick, kom han in på en smal, mörk gata,

-där husen sågo ut som de voro från Gustav Vasas tider, med stenfigurer

-över portarna och små rutor, skiftande som pärlemor, insatta med bly; och

-i fönstren lågo sköna jungfrur, borgardöttrar och rådsfruar i röda

-sidenklädningar med bara halsar efter tidens sed; och de nickade vänligt

-åt segraren, vinkade med fickdukarna och bjödo honom in. Herr Lundstedt

-gick stolt som en riksmarsk sin gata framåt, lyfte på mössan och mottog

-damernas hyllning, vilken längre fram yttrade sig, enligt tidens enkla

-bruk, i penninganbud. -- Tjugofyra skilling, trettisex skilling -- ljöd

-det från fönstren, och här och där lockade en kaffepanna av nyskurad

-koppar. Det var en förtrollad gata, och aldrig hade Lundstedt varit så

-observerad av sköna fruar som i denna dag, och lekande, att han var i

-Venedig därhemma på mattan med riddaren och damen, stannade han i ett

-hörn för att läsa namnet på plåten, och just som han stavat Tyska

-Prästgatan, slogs ett handfat ut genom fönstret och kastade ett stänkregn

-framför hans fötter. Utan att avvakta någon förklaring på det ledsamma

-misstaget, styrde herr Lundstedt ner i brinken igen, satte över på en

-gondol till Röda Bodarna och sökte sig ner till kryddbon i Klara

-Bergsgränden, där kamraten skulle mottaga hans hjärtas fullhet. Men boden

-var fylld med folk, patronen var inne och det kunde icke bli något utlopp

-för det översvallande hjärtat, därför gick herr Lundstedt in på

-restaurationen Solen att äta middag. Han satte sig vid disken, där

-skänkjungfrun hade sin plats, och begärde stekt fläsk med bruna bönor.

-Men han måste tala om sin lycka, ge luft åt sina känslor, och i en

-kvinnas varma sköte lämna förstlingen av sin glöd. Medan han rörde om i

-senapsburken, tänkte han över vad han skulle säga.

-

-Men han stannade i valet och kvalet, om han borde börja med att tala om

-vädret, fråga om jungfrun varit på kungens begravning, ta reda på om

-jungfrun tyckte om musik, om det var dyrt att leva i Stockholm eller

-något sådant oskyldigt, tills han slutligen, just som han ämnade besluta

-sig för kungens begravning, röck tillsamman och till sin icke ringa

-häpnad och med en ton, som om han begärt låna pengar, frågade vad klockan

-var.

-

-Jungfrun, som var av den sorten kallad näspärlor, svarade med en blick

-bortåt en tacksam åhörare vid fönstret, att hennes klocka var på stampen.

-Herr Lundstedt, som icke ville röja sin okunnighet, och som trott att

-svaret passade fullständigt till frågan, tackade med en lätt Trosabugning

-för upplysningen, vilket hade till följd att åhöraren vid fönstret, som

-åt kallt revbensspjäll med lingon, fick något i halsen, en tydlig

-uppmuntran till jungfrun att fråga herr Lundstedt vad potatisen kostade.

-

--- Åtta skilling kappen gällde han i Trosa, när jag for, svarade herr

-Lundstedt, tacksam över att det blev något samtal av, ehuru han behövde

-anstränga hela sitt harmonivetande för att kunna leta en övergång från

-potatispriset till Musikaliska akademien och jättesnillet.

-

-Jungfrun, som var fullflätad och älskade löjet, hängde sig envist vid

-ämnet, vilket lika mycket intresserade henne som åhöraren vid

-revbensspjället.

-

--- Nå, men då är det russinpotatis väl, efter den kostar åtta skilling?

-upptog hon frågan.

-

-Herr Lundstedt sökte i det av förmiddagens berusande triumfer grumlade

-minnet efter någon ledning till bedömandet av en sådan okänd potatissort,

-och blev orolig, när han icke fann det ändamålsenligaste svaret.

-Lyckligtvis reste sig revbensätaren och bad att få betala, vilken

-förrättning han utförde lutad över disken och alla på densamma stående

-karotter, som innehöllo bitar av allt läckert från helkokta ägg till

-kräftor och köttbullar.

-

-Herr Lundstedt, lämnad åt sig själv, kände ett obehag vid att höra

-viskningar, vilkas betydelse han ej fattade, och sedan han druckit sin

-välgång i ett glas starköl, steg han också upp för att gå. Som han dock

-ville avrunda sitt farväl, sökte han ett vänligt ord, men fann intet,

-klappade i dess ställe gästens råtthund och frågade, som om han gjort

-mannen en tjänst med sin nyfikenhet:

-

--- Vad är det för en slags hund?

-

--- Det? svarade gästen, det är en senapshund.

-

--- Jaså! Hm! Ja! Det finns så många raser, som jag inte känner. Adjö,

-jungfrun! Adjö, herrn!

-

-Och därmed gick han hem.

-

-Men som han måste ha något utlopp för sina känslor, satte han sig vid

-fönstret att skriva brev till sin gamle fader för att berätta honom om

-sin lycka. Och hur han skrev, värmdes han opp, både av starkölet och det

-lättrörda sinnet, och hans lekfulla natur tog sig till att spela. Han

-lekte, att han var en mäktig och rik man, som icke kunde glömma i

-medgångens solsken, att han hade en gammal fattig far, som skänkt honom

-livet och nu satt i torftighetens skugga, och han erinrade sig sonens

-första plikt mot sin upphovsman, besvor fadren att genast sälja sin stuga

-och sin ko, sina nät och båtar och komma upp att bo med sonen i

-Stockholm. Av fruktan att denna hans livliga önskan icke skulle

-förverkligas, gjorde han en kolorerad teckning av huvudstaden, av dess

-märkvärdigheter i gator, torg, byggnader, handelsbodar och

-restaurationer, avskildrade sin bostad med dess venetianska matta,

-trädgården med dess kanelpäron och lusthus, samt slutade med att besvärja

-fadren icke stå i solen för sin lycka utan genast bryta upp och fara

-direkt på ångbåten, icke sparande på styvern, utan ta salongsbiljett, äta

-en biffstek och dricka porter i försalongen, så att han kom fram frisk

-och sund.

-

-När brevet var slutat, vek herr Lundstedt det i fyra delar, fäste ihop

-det med munlack och bar det i kryddbon, glad i hågen som om han betalat

-en skuld, kvitterat en räkning, vilken han icke mera behövde tänka på.

-

-

-

-

-TREDJE KAPITLET.

-

-

-Första infallande söndagsmorgon stod herr Lundstedt i orgeltrappan till

-Jakob väntande med en svärm skolungdom på professorns ankomst, emedan

-ingen insläpptes på läktaren förrän vårdaren av helgedomens musikaliska

-aldra heligaste själv anlände. Klockorna hade ringt annangången, när

-mästarens steg hördes nere i trapporna, och ungdomen öppnade

-aktningsfullt lederna, medan professorn, nickande hälsningar till höger

-och vänster, uppnådde dörren, där han stannade, kastade en blick över

-hopen, som om han vore frälsaren och bjöde stormen lägga sig; därpå tog

-han fram en nyckelpung med pärlbroderi, öppnade den med en betydelsefull

-min, som om han vore Petrus och hade himmelriket på andra sidan dörren,

-stack nyckeln i hålet, men vände sig därpå hastigt ut mot den otåliga,

-nådehungrande skaran för att se efter om han kunde få förkasta några. Och

-mycket riktigt, där funnos några världsliga sinnen, som icke gåvo sig tid

-att avvakta nådaordningen, utan ville bryta sig in, och därför fattades i

-kragen och utvisades. Nu öppnades dörren och sakta släpptes sångarkoret

-in förbi den mönstrande dörrvårdaren, som med lyftat finger och sträng

-min stod redo att störta olydiga andar ut ur paradiset, att de skulle

-erfara sanningen, att många voro kallade men få utkorade. När Lundstedt

-passerade den stränge portvakten, ljusnade dennes ansikte, och han tog

-honom ur ledet, ställde honom på sin högra hand och visade honom ett gott

-behag.

-

-Herr Lundstedt, som icke hade sett en så stor kyrka förr, blev betagen

-av en helig rysning inför det väldiga rummet, där jättarna kunde gått

-raka och satt opp psalmnummer ovanför pelarblommorna, men han fick icke

-leka längre med sina tankar, förrän professorn tog honom i ficklocket och

-drog honom med sig att beskåda instrumentet. Uppför en liten trappa

-började vandringen och stannade först vid bälgarna, som lågo där likt

-jättens lungor färdiga att flåsa, när foten sattes på bröstet; uppför

-stego de, förbi rosettfönstret över portalen, tittade in genom en

-bräddörr och sågo väderlådan, på vilken principalstämmorna stodo på ett

-led med kontrabasunens trettiotvåfots pipa som flygelman; stego högre och

-högre, tills de kunde skåda in i hela skrovet, rymligt som bröstkorgen på

-en valfisk, där man såg revben, senor, muskler, luftrör, knotor, blodkärl

-och nerver företrädda av alla dessa pipor, koppel, abstrakter,

-regeringar, vinkelhakar, vippor, vällarmar, pumpeltrådar och andrag; en

-gigantisk organism, som behövt tusen år att växa till, med några alnar

-vart hundrade år, sättande en blomma vart sekel som aloen, lämnande ett

-frö i mansåldern, skjutande en gren, ett blad, varje decennium; ett

-mänskoverk utan uppfinnare liksom katedralen, utan byggmästare som

-pyramiden, ett ofantligt samarbete av hela kristenheten, som ärvt

-grundtanken av hedendomen. Nu steg den brant upp som ett fjäll av

-stalaktiter, och lärjungen hisnade, när mästaren ledde honom upp på

-spetsen, där de hade valvbågarne en handbredd över huvudet, och

-plötsligen sågo sig stå i skymningen omgivna av nakna mänskokroppar med

-vingar på ryggen, övermänskligt stora barn, som blåste i basuner, och

-kvinnor, som slogo harpor och cymbaler; och när de trängt sig fram och

-skådade ner i kyrkan, där små mänskor krälade in i båsen med böcker i

-händerna, greps lärjungen av svindel, så att han måste fatta en kerub i

-armen; men mästaren log som frestaren på berget, när han visade sin sköna

-värld för människones son. De stodo ett ögonblick däruppe i halvmörkret

-och när lärjungen hämtat sig, pekade frestaren ut under de svärtade

-spetsvalven, där dunklet kämpade med ljuset underifrån, så att man tyckte

-sig se hur de blandade sig såsom den kalla och varma luften över åkern,

-där vårsolen bränner, och när ögat vant sig en stund, trängde en stor

-ljus sky igenom; skyn delade sig som ett ångmoln och färger kondenserade

-sig, togo kropp och blevo Kristus och de två lärjungarne i förklaringens

-ögonblick, svävande genom dunklet på allt det ljus som insläpptes genom

-det höga korets väldiga fönster. I detsamma hördes ett dån över deras

-huven, en lätt skakning kändes under fötterna och nu gingo alla tornets

-klockor till sammanringning, så att orgelverkets trätak sviktade och den

-smala trätrappan knarrade, när de båda vandrarne stego ner. Och lärjungen

-hade känslor av att ha varit uppe i himlen bland änglarna och sett

-Kristus förklarad och ljuset segra över mörkret.

-

-Nu, när han nerifrån såg det stora musikverket, som icke liknade någon

-annan sak i naturen eller konsten och därför oroade honom, tryckte honom,

-och gjorde att han kände sig under detta människohandens verk, som dock

-först blev levande under en människohand, ville han utreda vad han såg,

-återföra dess former på andra kända och därmed närma sig den, få ner den

-till sig och bli lugn. Kyrkan hade han redan klar för sig, att den var

-urskogen, i vilken hedningarna offrade människor, pelarne voro träd och

-valven grenarne, men orgeln var orgeln. Det var ingen växt, intet djur --

-om icke en korall -- icke en byggnad -- om icke en mängd hängtorn från

-riddarborgarne -- dessa tureller med fasadpiporna, av vilka en del voro

-blivna stumma, men kvarsittande såsom rudiment från äldre stadier, numera

-utan bruk. Varje sats småpipor kunde likna Pans syrinx, som väl var

-grundformen, men de stora i de framspringande hörntornen påminde om en

-vapensamling utan att likna den, och ornamentiken i förgyllt trä från

-förra århundradet, med snedkavlade snäckor och spiralformiga blommor som

-kineserna bruka, klippte genast av tanketråden, som ville binda ihop de

-olika lederna i detta virrvarr av former, i vilket ett mera bildat sinne

-än den unge handelsbetjäntens kunnat läsa hela instrumentets historia

-från den latinska hedningens vasspipa, genom den keltiske barbarens

-säckpipa, byzantinske kejsarens vattenorgel, med upphämtande på vägen av

-minnen -- dunkla visserligen -- från medeltidskyrkans emporer, triforer,

-klocktorn, altarskåp, tabernakel; från sachsiska rokokoporslinet och

-första kejsardömets romerska vapensmak.

-

-Professorn hade satt sig vid manualen i dess tre etager, dragit ut

-principalstämman och givit lärjungen en vink att sitta bredvid; bälgarne

-pustade och knarrade och nu sjöngo fasadpiporna preludiet enstämmigt;

-snart intonerade flöjten, och harmonierna svällde; gamban tog i näston

-upp ett solo för bariton, trompeten smattrade och bordunan brummade;

-därpå tystnade de en efter en, och när det blivit lugnt, hördes kantorns

-stämma sjunga opp första strofen i Upp, psaltare och harpa; och när han

-dallrat ut på sista tonen, brusade orgeln ut med fullt verk, under det

-församlingen föll in i sången. Och med kopplad pedal och alla fyrtiotvå

-stämmorna andragna höll orgeln sin symfoni med alla orkesterns

-instrument, lydiga under en mans händer och fötter. När prästen sedan vid

-altaret tog upp att läsa Helig, Helig, föreföll hans röst som om någon

-obehörig ställt sig att prata under en konsert, och när man äntligen hann

-till predikan, satte sig professorn med ryggen mot orgelverket och

-blundade, visande med en min, att han tyckte sig bli störd. Men när så

-gudstjänsten var slut, alla psalmer sjungna och ordet var fritt, som

-professorn kallade det, när han fick spela utgången, då måste herr

-Lundstedt sitta bredvid och sköta andraget, när stora fugan rullade på.

-Och då spelade han för sin enda åhörare utom tramparen, ty när äntligen

-allt var över, stod kyrkan tom. Detta såg professorn i sin reflektor, men

-han var van vid det, njöt av det och skulle ha blivit ond, om hela

-publiken skulle ha stannat och vågat låtsas begripa det han ensam förstod

-uppskatta.

-

-Herr Lundstedt lämnade kyrkan med ett intryck av att han sett något

-oerhört stort, hört något övermänskligt skönt, fullt övertygad numera,

-att om han också inte riktigt till fullo kunde njuta av fugalmusik, så

-var det därför att han var obildad, men han var stolt över hoppet, att

-han en gång skulle kunna tillhöra de få utvalda som kunde det.

-

-

-

-

-FJÄRDE KAPITLET.

-

-

-Herr Lundstedt hade tillbragt ett halvt år i Stockholm. Tiden hade lupit

-undan, ty göromålen voro många, och det minsta blev orgelspelning.

-Seminarium tog nämligen drygaste tiden, och på Musikaliska akademien blev

-det huvudsakligen harmonilära och sång, emedan professorns timmar voro

-mycket eftersökta och eleverna voro många. Kom därtill att kassan snart

-var till ända och herr Lundstedt måste som så många andra gå och sjunga i

-kören på Stora Operan, sjunga på begravningar och knipa in en

-tolvskilling på sånglektioner med handelsbokhållare, som ville göra

-kvartetter, vilka då voro högt på modet.

-

-Men som en verklig sabbat mitt i arbetet stod söndagen, då han fick sitta

-på Jakobs orgelläktare bredvid professorn och hjälpa med andraget. Då

-tyckte han sig vara näst den viktigaste personen i kyrkan, och orgelns

-majestät lyfte honom, förstorade honom, liksom satte en skarv på hans

-själ. Och han älskade det stora verket som något som var starkare än han;

-satt och lekte att luften kom ur hans lungor, tonerna ur hans strupe, och

-professorn blev blott en del av mekaniken, som överflyttade hans

-musikaliska önskningar på pedal och manualer, och han vande sig tänka att

-de tusen människorna därnere i kyrkan måste sjunga det han ville, prästen

-vara tvungen tiga när han spelade.

-

-Den långa predikan åhörde han med otålighet eller också inte alls; fick

-en söndag på södra läktaren se en flicka, som var skär i hyn, hade fina

-kläder och såg ut som en fröken. Han såg henne varje söndag på samma

-plats och blev slutligen van att betrakta henne som sin åhörare, som kom

-för att sjunga till hans ackompanjemang (som professorn spelade), och

-tyckte sig märka att hon såg åt orgelläktarn hela tiden. Ehuru det icke

-var svårt att få veta vad hon hette, genom att se på anslaget i bänken,

-tyckte han att det var roligare icke veta det, utan få ge henne ett

-vackert namn själv, och han kallade henne Angelika efter Malmströms poem.

-Men så skulle han ha ett tillnamn åt henne; och efter långt letande

-hittade han på De la Gardie till minne av att kyrkan blivit byggd av en

-greve med det namnet. Om juldagen såg han hennes far och mor, och fadren,

-som hade vita tandborstmustascher som franska marskalkarne, beslöt han

-utnämna till generallöjtnant, det högsta han visste. Och Angelika hade

-två små systrar, som han kallade Gurli och Fanny. När han så tyckte att

-de varit vänner och bekanta tillräckligt länge, företog han sig en

-högmässopredikan att fria, vilket gick så till att han slog upp en psalm

-i psalmboken, för att se om nummern kom udda eller jämn, och som den kom

-jämn hade hon sagt ja. Återstod bara fadrens bifall och för att utröna

-det, skulle han räkna piporna i principalstämman. Men det blev ett tvärt

-nej, just som prästen sa Fader vår och man skulle luta pannan i handen.

-Herr Lundstedt försökte mellan fingrarne räkna om dem baklänges, men det

-blev nej ändå. Nu hade han fått en sorg, och den kändes skön som det

-stilla lidandet, det oförskyllda, som förädlar människan och renar sinnet

-från själviskhet. Men när en söndag gått, beslöt herr Lundstedt ta ut

-lysning utan föräldrarnes samtycke, och när prästen läste upp

-lysningarne, men icke nämnde Angelikas och Alriks namn, utan två helt

-andra, valde herr Lundstedt sig två andra, som han kallade deras

-pseudonymer, och ansåg att han numera var förlovad pseudonymt. Och

-måndagsmorgonen, när han gick från seminarium till akademien, gick han

-till en juvelerare på Drottninggatan och utvalde två ringar, men eftersom

-förlovningen var pseudonym, gick det inte an att ha släta ringar, helst

-inga sådana lågo i fönstret, utan valde han två med rosenstenar.

-

-Angelika var nu hans, och han var lycklig. Han sjöng om henne på

-akademien, sjöng till henne i kyrkan, på seminarium, på serenaderna, men

-bröllopet ville han uppskjuta, tills han blivit något stort och mäktigt.

-Och som han samlat nära ett hundra riksdaler fattade han det beslutet att

-ta direktörsexamen och bli professor och riddare. Men innan han hunnit ta

-första steget på den lysande banan, hade oväntade händelser inträffat,

-som gjorde en stor del drömmar om intet.

-

-Det var nämligen en söndagsafton i april, då herr Lindbom bjudit på

-»sångfock» hemma i bostaden vid Norra gatan. Bland de inbjudna märktes

-andra tenoren, sadelmakaren, och första basen, finbagaren, vilken icke

-var någon annan än mannen med senapshunden från näringsstället Solen, och

-vilken senare aldrig tröttnade att berätta historien om russinpotatisen

-och senapshunden, varvid herr Lundstedt ödmjukt böjde sitt huvud under

-löjet och bedyrade, att han aldrig plägade ljuga, och därför trodde att

-alla mänskor talade sant, för så hade han lärt av sina föräldrar.

-

-Emellertid hade man nu sjungit långt in på kvällen och druckit ganska

-mycket, varför man bröt upp, att gå till Solen och äta kväll. Man hade

-dukat av och tagit in punsch samt stod just i färd med att sjunga igen,

-då dörren till salen öppnades och in trädde en gammal man, med böjd rygg,

-en påse i gehäng på axeln och en tung käpp i handen.

-

--- Ut! här ges ingenting, mottog honom jungfrun, innan den gamle hunnit

-hälsa och framföra sin fråga om Alrik Lundstedt träffades här.

-

-När denne hörde sitt namn, steg han upp ur sångkretsen och skred emot den

-gamle, dock utan att öppna sina armar (vilket aldrig brukats på Rånö,

-annars än mellan ståndspersoner), utan snarare med ett slags förlägen

-långsamhet, och det slags bryderi man erfar vid åsynen av mindre

-bemedlade släktingar.

-

--- Nu är jag här! hälsade den gamle, utan att räcka handen. Kan du nu ge

-mig något att äta, för jag har inte fått något ordentligt sedan jag kom

-ut ifrån Kalmar.

-

--- Kalmar? Vad har far gjort i Kalmar? sporde Alrik med en nedslagen

-blick på den gamles dåliga yttre.

-

--- Herre Jesus, det är en lång historia, må jag sitta först, svarade

-gubben.

-

-Herr Lindbom, som åhört samtalet och i sitt lättrörliga sinne gripits av

-ett så oväntat sammanträffande mellan far och son, fattade tillfället att

-ge luft åt det överskott av känslor, som icke hunnit strömma ut i sång,

-och med en artig bugning nalkades han den gamle, bjöd honom sin arm och

-talade:

-

--- Detta är herr Lundstedt, hör jag; min ungdomsväns köttslige fader, vår

-allas förträfflige väns upphovsman, att jag så må säga; tillåt oss unge,

-som ännu icke äro torra bakom öronen, att i vårt glada lag se den gamle

-som vår gäst, vår högt värderade hedersgäst, för vilken jag beder

-sångarbröderna höja ett glas och hälsa med ett fyrfaldigt hurra!

-

-Hurraropet utbragtes och gubben fick lägga ifrån sig påsen och käppen och

-sitta upp i högsätet, som skinnsoffan kallades.

-

--- Herr Lundstedt kommer direkt från Kalmar, -- tog jag mig friheten

-höra, uppslog herr Lindbom konversationen, då både far och son tycktes

-förstummade av det ståtliga mottagandet. Resan var angenäm? Vädret gott?

-Inga äventyr?

-

--- Jo, det var en färd, vill jag lova!

-

--- Si där, si där! avbröt herr Lindbom, som var en stor älskare av

-äventyr. Berätta, berätta! Och han gjorde en gest med handen, som om han

-bjöd kamraterna på något gott han själv lagat.

-

-Men den gamle var ingen berättare, utan meddelade i få ord att han tagit

-galen ångbåt i Nyköping och kommit till Kalmar i stället för till

-Stockholm, och att han måst gå till fot emedan pengarne tog slut, medan

-han väntade i åtta dagar på ångaren.

-

--- Hör, hör! avbröt herr Lindbom, inkastande små detaljfrågor för att få

-litet kolorit på äventyret, men utan att lyckas, ty när gubben sagt hur

-det förhöll sig, så var det slut. Och vid uppmaningen att dricka punsch

-föreföll han likgiltig och kastade blickar omkring sig som om han sökte

-något, och då finbagaren erinrade sig ett förflutet, då även han begagnat

-sådana blickar att uttrycka samma behov, räckte han sin hjälpsamma hand

-Ã¥t den hungrige och viskade till Lundstedt junior, som strax reste sig,

-och inbjöd den gamle stiga fram till disken att välja av härligheterna.

-Bländad av så mycket läckerheter på en enda gång, stannade gubben i ett

-långt begrundande, som måste avbrytas av Alrik, vilken tog en stor flat

-tallrik, och lade upp en bit av var sort, så att det hela såg ut som en

-kolossal sillsalat, satte brännvinsflaskan och svagdricka framför gubben

-och lät honom mätta sig.

-

-När det var gjort, brast bacchanalen lös igen; och man sjöng för gubben

-»Mitt liv är en våg», icke glömmande att med nickningar och

-accentueringar anspela med »i svallande tåg vid vindarnes strid» på det

-yrke som Alriks upphovsman valt och övat.

-

-Därpå dracks, och herr Lindbom höll tre tal i rad; det första om

-ålderdomen, dess företräden och oomtvisteliga rang jämförd med ungdomen;

-det andra om havet, dess storartade naturscenerier och därmed förknippade

-faror -- inflickande en berättelse om sin första seglats till

-Blockhustullen, med kantring och räddning -- sakta övergående till

-fiskarens hårda liv (varvid sadelmakaren vädrade en ordlek och ropade

-bravo!) målande efter mälarförhållanden nätens läggning och upptagning,

-notdräkten och norsfisket i Norrström, samt hoppade därpå in i skålen för

-havets son, vikingalynnet, järnviljan och stormbetvingaren, vartill

-följde som illustration sången »Hur med väldigt raseri, stormens åskor

-ru-u-u-u-u-u-uula!» varvid finbagaren fick briljera med sitt

-förstabas-solo, direkt tillägnat Rånöaren. Det sista talet var en

-deklamation av Malmströms Angelika, i hemlighet riktad till herr Alrik,

-som när talet var slut, höjde sitt glas och med tårar i ögonen och en

-betydelsefull min uttalade det enda ordet: Angelika!

-

-Vilket intryck dessa upprepade hyllningar gjorde på Lundstedt den äldre,

-skulle varit svårt för en övad betraktare att avgöra, ty den gamle syntes

-sluten inom sig, och nickade endast till sångens takt med sitt gråa

-huvud, och några yttringar av djupare förståelse, sympati eller

-tacksamhet kunde icke spåras. Men herr Lindbom, som med all makt ville

-pressa några äventyr, något intresse ur denne havets son, kramade honom

-som en citron med sina vänskapsfulla tilltal, mjölkade honom, men den

-känslolöse rullade ihop sig som en igelkott och blev oåtkomlig. Slutligen

-inskränkte sig herr Lindbom att i krypande ordalag anhålla som den

-största hedersbetygelse att få begagna det ganska brukliga tilltalsordet

-farbror, vilket han bedyrade skulle adla honom, själv en folkets son, att

-han därigenom skulle känna sig mera värdig att äga till bror ett

-jättesnille som Alrik Lundstedt. Och när ceremonien var överstånden

-erbjöd den varmhjärtade unge mannen sin säng åt upphovsmannen till en

-oförgätlig afton.

-

-Därpå bröts upp och tågades hem med sång, varpå sångarkretsen skingrade

-sig och de två rumskamraterna införde sin hedersgäst med påse och käpp i

-den lilla kammaren. Herr Lindbom öppnade sitt sängtäcke och anvisade

-gästen sovplats, tog själv en nattsäck och kastade på mattan med

-gondolen, rev av rock och byxor, samt lade sig, som han anmärkte,

-bredvid riddarens fru, och bjöd godnatt.

-

-Den gamle blev länge sittande på sängkanten och funderade. Sonen däremot,

-som hela kvällen förhållit sig ytterst tillbakadragen såsom om han

-fruktat få veta något ledsamt, tog nu mod till sig och framskruvade

-frågan:

-

--- Nå, far, har du sålt stugan och grejorna?

-

--- Ja visst, svarade fadren, alldeles efter som du bad mig.

-

--- Och pengarna? hördes Alriks slocknande stämma.

-

--- De ha gått åt!

-

-Nöjd med detta klubbslag mellan hornen lade sig unga Lundstedt ner och

-låtsades sova. Men han sov icke den natten utan tänkte; tänkte över var

-han skulle placera den vilsekomna, som han lockat ut i världen, och hur

-han skulle nära honom; tänkte på sin direktörsexamen, professuren och sin

-Angelika, om det nu var den i Jakobs kyrka eller någon annan.

-

-Medan nattens timmar så förgingo, avbröts tystnaden då och då av herr

-Lindbom, vars varma hjärta haft tid att svala av sig i golvdraget, och

-vars saknad av den varma sängen gav sig luft i enstaka ord, slungade på

-måfå. Och vid femtiden, när det ljusnat, reste sig den barmhärtige

-samaritanen med ett miserabelt lynne, hoppade i byxorna, fick fatt i en

-särskild nyckel och sprang ut på gården.

-

-Inkommen igen slog han opp fönstren, satte sig i gungstolen och talade i

-mörka ordalag för sig själv om fattigvårdslagstiftningen,

-försvarslösheten och folkets bristfälliga uppfostran, icke så mycket i

-bokliga kunskaper som i folkvett. Lyckligtvis var herr Lindboms

-vältalighet alldeles för djupgående att fattas i dess innersta kärna av

-de halvsovande åhörarna och när klockan blev halv sju måste den dystre

-talaren gå, sedan han kastat en blick av rysligt förakt på den gamles

-kläder och vid utgången smällt dörren i lås så att huset skakade.

-

-När far och son vaknat därvid, uppstod en rådplägning dem emellan om vad

-som skulle göras, och med resultat att sonen avlämnade sina åttiofem

-riksdaler till fadren och uppmanade honom resa hem igen, emedan fisket i

-huvudstaden var statt på nedgående. Gubben, som drömt sig ett angenämt

-stockholmsliv men icke vidare reflekterade över vad som skedde, fann sig

-i att få en penningsumma i handen och lovade bryta opp så snart han

-besett stadens märkvärdigheter, och därmed skildes de för att råkas på

-Solen till middag.

-

-När Alrik kom till middagen, fanns ej den gamle där, men när han kom hem

-om aftonen, låg gubben i herr Lindboms säng, och när sängens ägare infann

-sig vid tiotiden, då tog det varma hjärtat eld, och röken tycktes kväva

-den känslofulla, ty han blev stum, så stum att han icke besvarade

-hälsningar. Och sedan han sparkat stövelknekten upp på kakelugnskransen,

-spottat framför sig en mängd gånger, lossnade tungans band, men för att

-icke visa sig obelevad gåvo hans känslor sig luft på det främmande språk

-han var någorlunda mäktig. Och oförstådd av sin omgivning luftade han sig

-liksom i enskilda samtal med sin genius.

-

--- Der alte Schlingel stinkt wie ein Aas, und der kleine Bube ist ein

-blödsinniger Schmarotzer.

-

--- Är du vid dåligt humör, Lindbom? frågade unge Lundstedt, som satt och

-skrev harmoni vid sitt bord.

-

--- Jag! Nej! Inte alls! Tvärtom!

-

--- Du kan ju ligga i min säng, så tar jag mattan! svarade Alrik.

-

--- Nå, efter du önskar det, så låt gå! Men jag ska säga dig en sak: jag

-tycker inte det är artigt att bjuda en långväga resande att krypa in så

-här obekvämt, och du som har pengar i strumpa kunde ha varit så artig och

-tagit ett rum åt din gamle far.

-

-Herr Lundstedt den yngre invände, att gubben snart skulle resa och att

-det inte lönade sig bråka. Och därvid blev det.

-

-Emellertid voro Alriks äregiriga drömmar slut, och han måste i hast

-forcera en enkel organist- och skollärarexamen, ty gubben, som slagit sig

-ner på Solen, kom sig aldrig för att resa, och herr Lindbom, som ledsnade

-på samboningen, bröt opp en vacker dag, sedan han uppsagt farbrorskap och

-kamratskap och tog sig ett nytt rum.

-

-Efter åtta dagar hade gubben ätit och druckit upp alla pengarne i

-sällskap med en krets av vänner, som bildat sig omkring hans bord, och

-vilka alla, av huru olika samhällsklasser de än voro, ledo av en

-strykande aptit och en osläckelig törst.

-

-Alrik såg sig därför en vacker dag i bekymmer och ungefär i samma

-ställning som en far till ett vanartigt barn, ty gubben gjorde honom

-verkligen förtret och dök opp allestädes som fredsstörare, där man icke

-väntade honom, och krånglade sig in överallt. Stod Alrik en afton på

-stora Operan uppe på alperna i Wilhelm Tell och väntade entré, såg han på

-andra sidan scenen oppe i molnen den gamle stå med en lina i handen,

-färdig att hissa på; gick han över Norrbro en middag och en folksamling

-stod vid barriären och tittade ner i strömmen, fick han se gubben ihop

-med tullvaktmästare sitta i en båt och fiska nors; och en söndag fann han

-fadren stå och alternera med orgeltramparn i själva Jakobs kyrka.

-Överallt fanns han, och tycktes gå genom lykta dörrar, tyst utan

-talförhet slank han in och blev aldrig utkörd. Helst träffades han dock

-vid disken på Solen, där han blivit bergtagen av den levande matsedeln

-framför skänken.

-

-Emellertid hade Alrik ej tagit avsked av sina drömmar, och han satt

-numera under den långa gudstjänsten och lekte att han uppsköt giftermålet

-med Angelika på obestämd tid, tills hon kanske bleve gammal och ful, och

-ingen ville ha henne mera, och hon då kanske toge honom; och han satt och

-prövade hur hon skulle se ut som gammal; rynkade omkring munnen, satte

-kaffefläckar under hårfästet, lade umbra om ögonen, som han lärt i

-statistlogen på operan. Men när hon var vacker ändå, hittade han på att

-ruinera hennes far, såsom fru Schwartz brukade, när en man av folket

-skulle få en högadlig. När hoppet ändock icke ville nalkas honom och han

-fick se fadrens, grevens, raka, ståtliga figur i den fina överrocken med

-sidensarge i armarne, beslöt han att förföra henne som Lasse Lucidor, men

-för att kunna det måste han vara en storhet, en talang, och han hade ännu

-icke fått spela på Jakobs orgel utan bara dragit ut stämmorna. Detta blev

-nu hans närmaste mål att få spela utgången åtminstone, och nu flyttade

-sig all hans längtan och åtrå över på orgeln, och i åtråns hetsfeber

-antog instrumentet alla fullkomligheter, som den älskade brukar ta.

-Tennpiporna blevo silver, mahognyt blev palisander, det finaste träslag

-herr Lundstedt kände namn på, men som han aldrig sett; stämman vox

-humana kallade han numera vox angelica, och det var hennes röst, som han

-aldrig hört. Registerknapparna med deras i porslinsskyltar inskrivna

-namn, vilka närmast liknade en apotekshylla, antogo mystiska former,

-växlande alltefter den brinnande åskådarens sinnelag. Ibland voro de

-ringklockor till dörrar i ett stort hus, där det bodde sköna kvinnor,

-vilkas namn stodo skrivna på plåtarna, ibland knapprader i isdrottningens

-klädning; isdrottningen visste ingen mer än herr Lundstedt vem det var,

-och han hade aldrig sett henne heller, men hon borde vara mycket stor,

-och elfenbenstangenterna voro hennes tänder; hade någon frågat huru de

-kunde vara det, då de sutto i tre manualer, skulle herr Alrik svarat, att

-isdrottningen hade tre gommar, ty han kunde svara på allting, och de

-svarta tangenterna voro gamla murkna tänder, som icke blivit utdragna,

-för isdrottningen var tusen år fylld, men ändå tämligen ung; det berodde

-alldeles på hur man tog det, menade herr Alrik.

-

-En gång hade han sett i Meyers universum hos herr Lindbom, medan dennes

-hjärta ännu var varmt och öppet för havets son, och där hade han sett

-basaltgrottan på Staffa. Sedan den dagen var orgeln en stor basaltgrotta

-och orgeltramparen var Eolus, som gjorde stormen; men djupast ner på

-grottans botten bodde ett troll, som kunde komma fram om man tryckte på

-en knapp, och kom det fram, skulle grottan störta samman. Anledningen

-till denna sista tankelek var den, att professorn en gång visat lärjungen

-en registerknapp, som ledde en stämma, vilken icke fick utdragas

-samtidigt med vissa andra, med risk att eljes orgeln skulle gå sönder

-och golvet måste brytas opp för att instrumentet skulle kunna lagas. Det

-var trollknappen, som herr Alrik kallade den, och han kunde sitta och

-stirra på den långa stunder, fingra på den, när ingen såg det, och när

-han var ledsen önskade han dra ut den, höra dånet och braket, som skulle

-uppstå när orgeln med sina tunga basalt-pelare störtade över honom och

-han fick dö en härlig, berömd död i sin ungdom, inför Angelikas ögon, och

-i Guds eget hus.

-

-                  *       *       *       *       *

-

-Under sådana lekar och mycket arbete försvann studietiden så tämligen

-hastigt och en vacker dag stod herr Lundstedt färdig med sin examen, på

-vilken själva krönet skulle bli att han en afton finge spela på kyrkans

-orgel i professorns närvaro, för att sedan gå ut i livet och tillträda

-klockarbefattningen i Rånö kapellförsamling, där han hade

-indigenatsrätt.

-

-

-

-

-FEMTE KAPITLET.

-

-

-Klockargården ligger på en udde vid Kyrkviken med utsikt åt fjärden, som

-nu är isfri efter vårstormarna. Den röda träbyggningen är rätt stor, ty

-den innesluter sockenstuga, skolsal och boställe, och nu om

-eftermiddagen, när den är tom, ser den ändå större ut och ödsligare, och

-herr Lundstedt går omkring den och ser genom de nakna fönsterna, vilka

-utan gardiner stirra som insjunkna ögon; och när han stannar utanför

-skolstugan och för att liksom söka sällskap tittar dit in, ser han de

-långa bänkarna fullsatta med barn, och sig själv i katedern, ty han kan

-se allt vad han vill numera. Ensam på gården, dit endast en gumma kom för

-att bära mat och städa, hade herr Lundstedt haft svårt att finna sig

-första tiden, ty han ägde ingen att språka med, och pastorns på andra

-sidan viken tog endast emot honom som en tjänare och kallade honom

-Lundstedt rätt och slätt, vilket nu icke skulle gjort honom olycklig,

-efter som han kände sin ställning och fann sig gott vid den, men det

-underordnade i hans läge hindrade honom att fritt söka upp förmannen och

-något intimt eller dagligt umgänge kunde således icke komma till stånd.

-Skolläraren fann sig sålunda hänvisad på sina lärjungars sällskap, och

-med sin otroliga lekfullhet fann han snart på att uppliva sina

-stockholmsvänners minne genom att döpa om barnen efter vissa likheter de

-kunde förete med de frånvarande originalen. Den skickligaste läxläsaren

-kallade han sålunda professorn, den starkaste sångaren hette Lindbom; och

-Angelikas systrar funnos där också, men hon själv fick icke sitta i

-skolan, när hon varit så nära att bli gift.

-

-Herr Lundstedt hade sålunda alla sina bekanta dagligen och stundligen

-inför sig, och när vänkretsen blev för trång, tog han sig till att ge liv

-åt personerna i de böcker han läste, och som han nu ett år ur

-sockenbiblioteket lånat Cooper, hade han hela klassen full med

-Skalpjägaren, Spårfinnaren, Läderstrumpan, Hjortdödaren och så vidare.

-Pojkarne flinade visserligen först, men snart vande de sig vid dessa

-pseudonymer och begagnade dem sins emellan.

-

-När han nu fördrivit en stund med att befolka den tomma skolsalen och

-eftermiddagen blev honom lång, gick han ner till kyrkan för att spela

-orgel. Gudshuset är en liten träkåk, som liknar en ändrad storbåt,

-upptagen från ett större djup efter en längre sumpning, utan torn och med

-små fyrkantiga världsliga fönster. Det största på kyrkan är nyckeln, stor

-som en dragg och gjord att bäras med två händer, för att icke tappas

-bort.

-

-Det inre är däremot mera livligt och påminner om ett leksaksstånd i

-julmarknan, eller en dockteater, eller i vissa delar en gammal flickas

-toalett, Kina slott på Drottningholm, ett schweizeri, ett klädstånd.

-Taket är nämligen en ryggås med tvärbjälkar, bemålade med stora sjöormen,

-torskhuven, läderlappar, springbockar; och under bjälkarne hänga

-amiralsskepp, träduvor, som prinsens gubbar sälja till flugfällor,

-ljuskronor, skeppslyktor; altaret är en stor toalett, med ljusstakar,

-parfymflaskor, porslinsdockor, karamellsdeviser, pappersblommor; väggarne

-äro behängda med sköldar och svärd med sorgflor, tavlor med får, herdar,

-kungar och dronningar.

-

-Allt detta gör det husligt inne i den tomma byggnaden, som ser bebodd ut,

-gör att skolläraren trives där som i ett rum, där någon bott länge och

-suvenirer samlats. Men orgeln har han behövt längre tid att göra om i

-sitt sinne. Med starkt minne av Jakobs basaltgrotta, där stormar och

-böljor kunde släppas lösa, kom han hit och såg en liten vitmålad

-chiffonjé med två andrag, den ena en fyra fots principal, den andra en

-valdflöjt på två fot. Omfånget var tre och en halv oktav. Detta senare

-var det sorgligaste; det var som att simma i en sump, där man inte kunde

-ta ut tagen utan att stöta emot. Sorgliga tangenter, bruna som

-käringtänder och direkt angjorda på abstrakten, så att man kände hur man

-öppnade ventilerna, och kände hur de smällde igen, som när man blir

-utkörd och någon kastar igen dörrn bak efter en. Det låg något tvärt,

-ovänligt i anslaget; och tonen skrikande som fiskmåsar och tärnor, en

-riktig skärgårdsorgel, ibland också snattrande som en and, ibland

-tjutande som en räv; ja de lägsta basarna uppförde sig ibland

-oanständigt, när det var sjövind och mekaniken fuktade.

-

-Men herr Lundstedts allt omskapande sinne försåg orgeln med alla de

-fyrtiotvå stämmor som Jakob hade och han satte upp en spegel över

-notställaren, så att han kunde se vad som tilldrog sig i kyrkan, och var

-han där ensam och ingenting tilldrog sig, så kunde han se Jakobs kyrka i

-sin trollspegel, som han kallade den. Då såg han Westins Kristi

-förklaring i fonden, såg magister Lundberg gå opp i predikstoln och

-Angelika komma med sin far på läktaren, såg kyrkvaktaren,

-nattvardsbarnen, kantorn och skolgossarna. Och då spelte han den fugan

-han utförde sista aftonen efter examen, och samma rysningar av vördnad

-för sin egen storhet och makt intogo honom nu som då, och fötterna

-arbetade på obefintliga pedaler, händerna togo oktaven, där tonen

-fattades, och drogo ut stämmor, där inga funnos.

-

-När han så tröttnat på spelet, gick han ut i stränderna, helst de yttre,

-som vette åt havet. Där hade han så mycket att se på och leka med, och

-ingen störde honom. Hittade han på tångsträngen, vilken låg som en svart

-garnering där vågskummet stannade, en kork, så kom den från Ryssland och

-gav anledning till en halv timmes betraktelser huruvida den suttit för

-tsarens frukostvin, eller om en av hjältarnes avkomlingar i Fänrik Stål

-haft sin korkskruv i den; hittade han en avbruten årtull, målade han upp

-ett skeppsbrott under upprörande omständigheter; en tombutelj undersöktes

-alltid, om den icke skulle innesluta någon skrift av en förlist, som i

-den nedlagt sin sista önskan. När denna havets soplår icke mer försedde

-leksaker, lade han sig på strandklippan och tecknade om molnen, målade om

-vågorna, gjorde om stranden och gav kobbar, skär och vikar namn. Där hade

-han lagt Kastellholmen, där Strömsborg, här Årstaviken; och Landsorts

-fyr, som vid solsken lyste vitt, kallade han Tandpetaren till minne av

-obelisken i Slottsbacken och så vidare.

-

-Men under det herr Lundstedt lekte, försummade han i hög grad sina

-jordiska angelägenheter. Sålunda låg hans trädgård ännu vid

-midsommartiden ogrävd; hans fiskvatten obegagnat och hans båt gissnad.

-

-

-

-

-SJÄTTE KAPITLET.

-

-

-Rånö var endast bebyggt av tre hushåll fiskare med en halv mil mellan

-varje, pastorns och herrskapets. Om detta senare hade herr Lundstedt hört

-ett och annat utan att lyckas få se dem. Det var icke heller lätt, ty

-herrskapet bestod endast av omyndiga, vilka uppfostrades i Stockholm, och

-herrgården, vilken låg långt oppe i land, hade han icke haft anledning

-besöka. Men nu kom det en order från pastorn, att klockaren på

-lördagarne skulle hämta sockenposten uppifrån gården, och sålunda befann

-sig herr Lundstedt en eftermiddag på väg inåt skogen och mossarna, där

-den okända herrgården skulle ligga. Han ginade över ett kärr, där han

-höll på att trampa på morkullorna, skrämde upp en älgkalv, såg grävlingen

-gå ut på aftonpromenaden, allt under det han åts av myggen, som dansade i

-solnedgången runt om pors och odon. Tuvorna stucko ur det svarta vattnet

-som små barngravar och gungade när han hoppade på dem, för att snappa ett

-hjortron.

-

-Bären lyste allt gullgulare, och de yngre hade ännu den röda kinden vänd

-mot solen; herr Lundstedt lockades allt längre in på mon, där endast unga

-tallar, raka som metspön och med en ruska i toppen, prickade ut den våta

-vägen, som var lagd med grenar och ris som en rörlig pontonbrygga.

-Plötsligen hörde han hundskall och såg en skorstensrök, varav han slöt,

-att det underbara slottet låg i närheten. Och då han kom närmare, såg han

-snart två långa skorstenar sticka upp ur ett moln av lönnar, vilkas näsor

-dinglade för aftonvinden och skramlade som ärter i en torkad gåsstrupe

-pigorna bruka nysta tråd på. Herr Lundstedt blir blyg och stannar att

-betänka sig vad han skall säga, när han kommer fram; och när han står

-där, tycker han, att lönnarne räcka lång näsa åt honom, sätta näsorna i

-vädret, romerska näsor, norrköpingsnäsor, grekiska, judnäsor, prästnäsor,

-som sitter bak på gåsen, och han står där och leker med näsorna, tills en

-betjänt kommer och frågar vem han söker.

-

-På herr Lundstedts höviska svar ledsagar betjänten honom förbi

-hundgården upp till byggningen. Det är ett lågt, vitt stenhus med en

-stensköld i pannan, på vilken ett kamfiokort och ett hjorthuvud äro

-huggna under en furstlig krona. Herr Lundstedt införes i en förstuga, som

-är målad med riddare som sticka vildsvin med spjut, under det

-rapphönshundar hålla dem i öronen och landsknektar blåsa valdhornssolon

-med nävarne i klockstycket. Betjänten visar honom en bambustol att sitta

-på, och går in genom en dörr, som tyckes leda till köket, efter som det

-luktar lök, när han klämmer ut luften med dörren.

-

-Men en annan stor dörr står öppen på högra sidan, och från bambustolen

-ser herr Lundstedt hörnet av ett ekskåp, som står på svarta klot, och när

-han lutar sig fram, varsnar han ryggen av en stol och axlarne av en

-herre, som då och då visar de utkrokade testarne av en snusbrun peruk,

-och han hör en äldre mansröst tala:

-

--- Detta är ingenting mindre än Rüdesheimer av sjuttonhundra och

-fyrtiofem, mina herrar och fröken Beate, som hans majestät, högstsalig

-konung Fredrik i livstiden här nedlade i källarne, under detta golv, mina

-herrar och fröken Beate, och en hel pipa från högstdensammes arvland

-Hessen med binamnet Kassel, att ha vid jakttillfällen och även andra

-oförutsedda tillfällen härute på högst densammes älskade Frösnäs. Vinet

-är delikat, högt över vår -- må jag säga ordet -- horisont, mina herrar

-och fröken Beate... vad är det frågan om? »Någon som vill tala vid

-fröken!» -- Fröken Beate! Det är någon som vill tala vid fröken!

-

-Strax efter trädde en dam ut med tre korkskruvar på var tinning och bad

-herr Lundstedt stiga in i hennes enskilda rum. Skolläraren följde och kom

-igenom en sal, som öppnade sig över en veranda utåt havet och fyren, och

-inträdde därpå i ett kabinett med vita möbler, mycket små och klädda med

-rosenfärgat kattun, ett pastellporträtt och en silhuett ovanför soffan.

-

--- Var så god och sitt ner, herr organist! sitt ner på soffan, och var

-välkommen till oss, började fröken Beate. Löjtnanten har några till jakt

-hos sig och är upptagen för ögonblicket. Herr organisten kommer från

-Stockholm nyligen och har gått på akademien. Det har jag också och spelat

-för van Boom, men nu har jag glömt bort allt vad jag har kunnat. Nå säg,

-vad är det här nya med postväskan? Ska kyrkoherden ha den på lördagen?

-Det är synd det, för vi brukade alltid läsa bladen. Vad tycker organisten

-om vår pastor?

-

-Herr Lundstedt hade nu så många frågor att besvara på en gång att han

-blev tigande. Men fröken Beate, som såg den unge mannens blyghet,

-fattades av medlidande, och med sin hand stödd på hans knä och med sina

-ögon drunknande i hans, intalade hon honom mod och självtillit, vilket

-allt dock tycktes ha ett annat inflytande på skolläraren, som ansikte mot

-ansikte med en stark verklighet icke kunde komma sig för att leka bort

-det oroande intrycket. Han tittade sig omkring i rummet för att fånga

-någon leksak han kunde sysselsätta sig med, men fröken Beate trängde så

-inpå honom, att han icke kunde se annat än en svart fläck med sex

-korkskruvar emot fönsterrutan, och strax såg han i tankarna sex buteljer

-rhenskt vin, som man får på begravningarne, begravningarne som han så

-ofta sjungit på i Jakobs kyrka, när professorn spelade orgeln, och som

-han fick åtta skilling banko för, när det var fint lik, och han sedan

-kunde köpa en kryddlimpa med smör eller sex tvåskillingsbakelser för på

-mjölkmagasinet i Norra gatan, där han bott med den varmhjärtade Lindbom,

-som talte tyskt och mörkt, när han blev ond, för att fadren ville ligga

-kvar för länge och begagnade nattbrännvin...

-

--- Förlåt, är det herr Lundstedt? avbröt löjtnanten i den snusbruna

-peruken, inträdande genom dörren. Jag är förvaltaren på gården och frågar

-om inte vår gode skollärare ville dricka ett glas vin med fyrmästaren och

-sjömätaren!

-

-Herr Lundstedt steg upp vördnadsfullt och tackade den gamle herren, som

-puffade honom in i stora riddarsalen, där möblerna voro lika mycket för

-stora som de varit för små inne i kabinettet. Och under möblerna lågo

-hundar med hängande öron och morrade åt den inkomne. Men löjtnanten satte

-skolläraren i en stol som en enmanssäng och skänkte i en grön remmare,

-sade skål och fortsatte att tala.

-

--- I denna sal, mina herrar, och jag behöver inte säga det åt fröken

-Beate, bodde en gång den store Gustav den andre Adolf, när flottan låg

-vid Älvsnabben här mitt emot (som sjömätaren känner), och man tror att

-senare dronning Maria Eleonora före sin berömda flykt hållit sig dold

-här. Det var det trettioåriga krigets stora tidevarv, då människorna voro

-större och därför allting större därefter. Om vi betrakta dessa ansikten,

-som blicka ned på oss från väggarne, och se huru stort hår de hade till

-exempel, huru stora näsor och ögon, så behöva vi icke fråga oss varför

-detta skåp är som en fästning, varför detta bord som ett golv, dessa

-stolar som parvagnar! Denna spis tog emot ett mått bryggved som en pris

-snus och denna ljuskrona kunde lysa opp Rånö kyrka om julottan. Det var

-stort folk, och en stor tid! Sedan kom en liten tid med små människor!

-Håret krymper till en råttsvans, kragstöveln blir en urringad sko -- se

-porträttet där -- soffan blir en stol till ett dockskåp, stolarna pallar,

-och man knaprar karameller på ett nattduksbord -- fy fan! Remmarn blir en

-fågelkopp, bägarn ett supglas, svärdet ett stekspett, och skåpet en

-kommod! -- fy fan! Mänskorna prata lort i stället för att slåss, och det

-stora blir så litet, så litet!

-

--- Nu måste jag segla! säger fyrmästarn och ser på sitt ur. Solen är

-straxt nere och vi måste passa på tändningen!

-

-Löjtnanten visar missnöje, men sjömätaren, som skall föra ut fyrmästaren

-på sin ångbåt, biträder dennes mening och det så vackert började talet

-måste slutas. Som herr Lundstedt visat sig som en dålig åhörare, blir han

-icke bedd stanna, utan går i sällskap med jägarne och deras hundar, och

-när de alla kommit till en korsväg på mon, blir herr Lundstedt ensam.

-Solen går ned och genom granarne synes det i flammor stående havet som

-stora stockeldar, vilka småningom slockna och försvinna.

-

-När herr Lundstedt lämnat postväskan i prästgårds grindstuga och kommit

-hem, märkte han att det var tomt i huset. Han såg den förfärliga

-ensamheten, och när han tände sitt talgljus och ställde det på matbordet,

-där ett mjölkglas stod vakt bredvid ett rågbröd, tyckte han, att det

-gjorde honom ont om ljuset, vars låga förde en kamp med mörkret för att

-hinna med sitt ljus till tapeten. Och tapeten var så eländigt ful,

-möblerna trotsade allt trolleri att bli vare sig stora eller små, och hur

-han bjöd till, men i kväll kunde han inte leka något. Han försökte tänka

-på något roligt, något han gärna önskade, men tankarne gingo icke dit han

-ville. De kröpo tillbaks ditupp, bakom mon i det lilla trollslottet, där

-han i ett ögonblick hade förstått, att en förändring skulle kunna inträda

-i hans liv, ty det hade han sett på henne, att hon ville ha honom, att

-hon kanske skulle vara i stånd att ta honom mot hans vilja, och -- vad

-skulle sedan ske? Åtminstone blev det icke mer att leka. Kanske måste han

-ut att fiska, ro omkring till bönder och skärkarlar att tigga ihop sitt

-tionde, ett skålpund smör här, en fjärding strömming där, några pund hö

-hos den, och så måste han köpa ko, hålla piga, gräva i trädgården och

-aldrig mer få spela orgel om vardagarne.

-

-Nej, hellre då gå fri och leka, böja och knåda hela skapelsen efter sin

-inbillning, tillfredsställa alla sina infall och lustar, icke känna något

-tvång, icke vara missnöjd med sin ställning, aldrig avundas någon, icke

-äga något, som man måste frukta att förlora. Hellre ha Angelika för evigt

-än husfrun på herrgården för livstiden. Och med detta beslut lade sig

-herr Lundstedt att sova och drömma, ehuru han hellre drömde vaken, då han

-fick bestämma vad han ville drömma.

-

-

-

-

-SJUNDE KAPITLET.

-

-

-Alrik Lundstedt var född på en kobbe i havsbandet utanför Mysingens fjärd

-och fadren satt där som torpare under bonden i Norrön. Kobben var icke

-större än att man kunde gå den runt på femton minuter. Ett par dussin

-tallar och några aspar utgjorde hela växtligheten, och i deras skugga

-stack ett magert gräs upp. Stugan var egentligen en större sjöbod, som

-lappades med vrakgods efter hand den föll ihop, och i en jordkula invid

-underhölls en ko och ett får. Kon föddes med grässtråna under tallarna

-och mossan på bergknallarna, fåret av asparnes sorgfälligt samlade löv.

-Knep det hårt, så fick kon äta salta strömmingshuven. All jord, som satt

-under mosskokorna, skakades av och lades ihop till ett potatisland, som

-blandades opp med snäcksand och gödslades med tång. Spillningen efter

-djuren skulle nämligen vara till kålen, rovorna och persiljan.

-

-Torparen gifte sig tidigt och fick barn. Sex stycken i rad. Men då blev

-det för trångt och det uppkom kiv och nit. Hårda ord, ont om mat och

-krig. Man stal av sig själv och av varandra; höll undan och gömde; gick

-avsides och åt det stulna som räven; tjuvfiskade och plundrade fågelbon;

-vittjade andras nät och högg skog, kniade gräs, satte snaror i olaga tid,

-och deltog i vissa oombedda räddningsarbeten vid skeppsbrott. Ensamheten,

-striderna, avunden gjorde snart samtal omöjliga, då en var fruktade att

-genom lös tunga röja sina planer och yppa hemligheter. Alrik, den yngsta

-och svagaste, fick minst, och ingen lärde honom varken tala eller skaffa

-sig livets nödtorft.

-

-När modren dog, man sade att hon blivit ihjälslagen under en stark

-vinter, när fisken blev borta, upphörde all matlagning, och systrarne

-flydde, bröderna flydde, så att slutligen Alrik blev ensam med den gamle,

-som numera aldrig talade. Det var efter den tiden han började lära sig

-leka själv, utan leksaker, som han aldrig sett, utan lekkamrater, utan

-lekplats och utan att kunna några lekar. Havets evigt enahanda, grå luft,

-grått vatten, blå luft, blått vatten, måsar och tärnor, skrak och svärt,

-var allt varmed han kunde fylla ögats behov av att se och sammansätta,

-och när det ej räckte, började ögat arbeta på egen hand för att

-tillfredsställa behovet; och örat, som endast hörde vindens sus eller

-rytande, sjöarnes dån och brus, fåglarnes skri och snatter, hungrade och

-tog sig till av brist på näring att äta sig själv, blev exalterat av

-utmattningen och hörde slutligen, där intet fanns att höra, hörde

-tystnaden, hörde blodvågen, senans spänning, muskeltrådens bristande, och

-slutligen toner, vilka samlade och ordnade sig under månadernas lopp,

-ingingo förbund och födde nya.

-

-Vad som hänt under den svåra vintern, då modren dog, tycktes fordra en

-begravning i den unges sinne, ett tjockt täcke av jord och sten, ett helt

-kummel av andra minnen för att icke kunna stå opp igen, och när det lilla

-enformiga livets små händelser ej kunde förse nog hastigt med material,

-lekte han ihop tilldragelser, massor av intryck, och hopade påhitt,

-synvillor, hörselvillor så att de bildade ett tjockt lager, som kunde

-täcka den mörka fläcken. Och så snart ett intryck blivit ett minne, hade

-det fått verklighet, och lades som en ny sten på kumlet över det

-begravna, som icke fick stå upp, och så blev det begravna lika overkligt

-eller lika verkligt som det som aldrig skett, upplöste sig, blev till

-dunster och var långa tider försvunnet. Därför hade ett slags drift hos

-Alrik uppstått att blanda bort verkligt och overkligt, ett begär att

-bedraga sig själv alstrats, ett behov fötts att icke stöta på någon

-verklighet, som genom sin handgriplighet erinrade om att en fatal

-verklighet, en viss natt uppträtt i hans liv, och vars uppträdande i

-minnet åtföljdes av en härjande och bitande känsla av skuld. Fruktan att

-denna skuld en gång skulle komma att indrivas av människor gjorde att han

-aldrig vågade ha någon ovän, aldrig visa missnöje med något eller någon,

-aldrig utöva kritik. Han hade av samma fruktan upphört att tala, men hade

-i stället en mimik, alltid full av förståelse och deltagande, som gav

-åskådaren illusionen av att Alrik var en mycket meddelsam och sympatisk

-kamrat. Sitt eget behov av uttryck för känslor och förnimmelser hade han

-funnit i musiken, i vilken han kunde berätta sin historia, utan att någon

-förstod vad han sade eller fatta några misstankar om att han bar på en

-hemlighet.

-

-I världens ögon gällde han för att vara litet fnoskig, men det gjorde han

-sig ingen möda att jäva. Med skolan, som endast besöktes av tolv barn och

-högst oregelbundet i anseende till de svåra förbindelserna, behövde han

-icke ta saken alltför allvarsamt, emedan ingen frågade efter den; och med

-orgelmusiken om söndagen kunde han ställa hur han ville, spela vad honom

-behagade.

-

-Emellertid hade uppträdet hos husfrun på ett obehagligt sätt kommit

-störande in i hans drömliv. Situationen i all sin betydelselöshet hade

-varit ett upprepande av en annan situation, som djupt ingripit i hans liv

-och nu genom sin påminnelse gav full kroppslighet åt det, som skulle ha

-varit bortdunstat som ånga. Hela stenkumlet av intryck han kastat över

-liket ramlade och skelettet låg där, huvudskålen låg där, spräckt av

-isbillen, och det hjälpte inte söka leka bort det mer, att blanda bort

-det med drömmarne, att spela bort, läsa bort det. Han hade blivit väckt

-och kunde inte somna om.

-

-

-

-

-Ã…TTONDE KAPITLET.

-

-

-Det hade slagit Alrik mest att den främmandes ögon kunde ha samma

-uttryck, att hennes arm kunde ha samma gest, när hon lade handen på hans

-knä, och denna jämförelse spände sig som en tråd mellan det förgångna och

-det närvarande, och allt som låg emellan upphörde att finnas. Allting

-krympte ihop; manualen på orgeln blev icke mer än en alnsbredd som den

-var, stämmorna bara två, pipverket rosslade och hostade, spegeln återgav

-icke mer än den bondgranna kyrkan med allt dess skräp och liknade på sin

-höjd attributkammaren på stora operan. Skolan var icke mer befolkad av

-Läderstrumpan och Spårfinnaren, utan där sutto skorviga och snoriga

-fiskarungar; havsstranden var en soplår, molnen vattenångor, som stodo

-beskrivna i Berlins naturlära. Allting blev tungt, grått och trist, och

-besvärjaren, som kunnat blåsa liv i allt detta obetydliga, tråkiga,

-enformiga, var en organist och skollärare, som skulle svälta till

-vintern, om han ej fiskade och grävde i jorden, tog upp sitt tionde och

-såg om sina ägodelar. Därmed kommo tankarne över huru det kunnat vara, om

-ej han skänkt bort sina pengar åt fadren den gången, om han tagit

-direktörsexamen, om han stått på sitt eget bästa. Förgäves sökte han

-förlika sig med tanken, att det skulle kunna bli bättre, att det skulle

-kunna glömmas igen, grävas ner, dunsta bort i drömform. Drömrnarne blevo

-tankar, vassa, skärande, som klippte sönder alla slöjor han ville hänga

-opp för det förflutna, reflexioner, som syrsatte och upplöste. Hans

-jämna, lugna lynne förstördes, och ett smygande missnöje med allt sökte

-sig insteg.

-

-Förändringen märkte han själv, när han nästa lördag skulle upp till

-herrgården efter postväskan. Som sist stannade han framför lönnarna och

-tittade. Inte var där några näsor! Fröbaljorna liknade inte alls några

-näsor; det var endast barnungar, som kunnat hitta på det; och det hade

-han inbillat sig! Han kom fram till byggnaden. Inte var det något slott,

-ännu mindre något trollslott. Vad var trollslott för slag? Där troll

-bodde! Men det fanns ju inga troll, eljes skulle de stått beskrivna i

-Berlins naturlära! Han blev införd av betjänten i riddarsalen, där inga

-riddare funnos, och medan han väntade, kommo alla löjtnantens yttranden

-fram för honom, vilka han beundrat som högst visa. Inte voro människorna

-större på sextonhundratalet än på sjuttonhundra. Där hängde den lilla

-tjocka Carl den tionde och där den lilla pojkfiguren Carl den elfte. Och

-håret, det var ju tagel och löshår; mustaschen var ju bara en smal

-tandborste. Inte voro alla dessa krigare hjältar därför att de buro

-järnvästar! Det var tidens uniform, och dessa krigare skulle nu hetat

-indelta kaptener och majorer med postkontor i bakgrunden. Möblerna blevo

-kanske inte mindre, men rummen mycket större; så det kanske var en

-synvilla. Och det andra sen! Inte voro Arvid Bernhard Horn, Carl von

-Linné, Jonas Alströmer, som han läst om i Fryxell, inte voro de mindre

-andar än Axel Oxenstjerna, Königsmarck, och Olov Rudbeck, som var

-fnoskig.

-

-Fröken kom in och slog sig ner att språka. Herr Lundstedt anmärkte genast

-för sig själv, att hon liknade en av de där damerna på Tyska Prästgatan,

-som han trott vara borgarfruar, men som han nu först erinrade sig, att

-herr Lindbom förklarat vara skökor. Varför han icke förr erinrat det,

-visste han ej; kanske därför att han icke velat minnas det. Fröken

-frågade först hur pastorn mådde. Och då herr Lundstedt sagt sig tro väl,

-så började fröken tala illa om honom, förfärligt; och till sin skam

-märkte herr Lundstedt, att detta icke gjorde på honom något obehagligt

-intryck. Därpå frågade hon, om herr Lundstedt hade det bra, om han var

-nöjd, om han älskade att göra musik. Till ersättning frågade herr

-Lundstedt huruledes löjtnanten befann sig och om herrskapet skulle komma

-ut i sommar, något som han egentligen icke brydde sig om. Nu kom en

-störtsjö upplysningar om, att löjtnanten var en gammal elak fanjunkare,

-som förstörde gården och drack ur vinerna, att herrskapet voro ruinerade,

-att fröken vilken dag som helst kunde stå på bar backe, och att hon

-kunde laga utmärkt mat, förstod lanthushållning och älskade små barn.

-

-När herr Lundstedt lyckats utfå postväskan och med densamma vandrade över

-mon, var han mycket tankfull och nertryckt, men det fanns en ljusglimt.

-Visserligen sörjde han över att han icke kunde leka mer, men den

-tryckande känslan av skuld över ett brott, han deltagit i, var något

-minskad, sedan han hört att andra också hade sina fläckar. Allihop,

-löjtnanten, fröken, herrskapet, pastorn ägde sina hemliga vrår, där de

-gömde lik, myllade ner dem med ord, gömde dem under blomster, kransar,

-band, granna påskrifter som de ruttna liken under gravkullarna, vilka

-planterades, vattnades och klipptes var söndag. Det skulle sålunda

-verkligen vara sant det som sades varje gudstjänst, att vi äro alla

-syndare, i synd födda och jämväl syndat i alla våra levnadsdagar? Det

-vore sålunda icke något skönt, något gott i livet, utan allt vore sken,

-vitlimning, påstrykning! Men om så vore, varför skreko då människorna

-emot, när någon ville tro Guds egna ord, att det icke fanns en ren, att

-det icke fanns något kärnfriskt, något sunt? Trodde de icke sina egna

-ord, när de läste syndabekännelsen eller läto prästen stå där förskansad

-innanför altarringen och säga det på deras vägnar, medan de lågo tysta på

-sina ansikten och kanske logo över, att de narrat honom säga det, som de

-aldrig ville erkänna. Kanske det också var ett sätt att leka, ett sätt

-att dölja. Och vore det icke det, varför steg icke han fram, hon fram för

-Guds altare, och med öppen panna sade högt, utan att le, jag har stulit

-tre lod silver, jag har ljugit mig fri från två års straffarbete, jag har

-haft olovligt umgänge, jag har förfalskat socknens räkenskaper, i

-stället för att låta präststackarn stå och säga: jag fattig syndig

-människa? Om nu prästen i stället sade: du Anders i Norrö, du Karin på

-Aspskär, du har gjort det och det, då skulle de bli onda och säga att han

-ljög, om det också var sant vad han sade.

-

-Det fick nu vara hur det ville med de andra, han bar sin skuld, hade

-kommit till medvetande om den, och ville bli fri från den. Han ville gå

-direkt till pastorn och säga honom hur allt gått till, få hårda ord, ta

-sitt straff och bli lugn efteråt.

-

-Han gick vägen framåt och omkring viken. Aftonsolen sken in emellan

-träden och målade björkarnes näver rosenröd, tallarnes flarn eldröd, så

-att hagen stod som en brasa. När han kom till ledet, stannade han

-tvekande vid den tavla, som inramades mellan syrenhäckarne på ömse sidor

-om brunnen. Under gårdslinden, som sjöng alltigenom av bin och humlor,

-satt pastorn och rökte en porslinspipa med en målad hjort på huvudet. Den

-gamles ansikte var grått under det stora vita håret, så vitt som floxens

-blommor, där växte på rundelen. Han pustade röken betänksamt ut, och den

-steg rätt opp i den vindlösa luften. Bredvid stod prostinnan och strök

-prästkragar på en strykbräda över en stolskarm och hundkojans tak.

-

-Herr Lundstedt gick fram med väskan, lämnade den ifrån sig, och hälsade

-ett god afton.

-

-Pastorn öppnade väskan med sin egen nyckel, tog upp kungörelser och

-tillkännagivanden, Väktaren och Stiftstidningen. Bröt brev och talade

-slutligen:

-

--- Nu är undantagsmannen i Svartnäs kaputt; är väl arsenik som vanligt.

-Och Malins unge, som var bortsatt hos Storvikarn, likaledes. Har

-Lundstedt sett en sån församling?

-

-Därpå svarade prostinnan, i det hon spottade på strykjärnet:

-

--- Uh, vad ä de att tala pöu, hemma hos öss i Sköune dog alltin de gamla

-i märgelgröuven.

-

--- Ja, vad ska man göra åt det! Men ni lär också ha left rövare ute på

-kobben, Lundstedt. Det gick fasliga historier om er en lång tid, va?

-

-Herr Lundstedt vart dödsblek och svettades i armhålorna.

-

--- Förlåt, herr pastorn, men kan jag få lov att tala ett ord enskilt!

-svävade han fram på målet.

-

-Pastorn, som trodde det var någon penningangelägenhet, bad skolläraren

-komma med in på expeditionen.

-

--- Nåå, tog han upp när Lundstedt dröjde; vad är det om?

-

--- Herr pastor; pastorn vet allt!

-

--- Vad för slag?

-

--- Det som hänt -- därute.

-

--- Nej, inte vet jag något; jag har bara hört lite skvaller, och för

-resten är det över tio år sen. Var Lundstedt med och gjorde slut på

-gumman?

-

--- Jag var med, men jag gjorde det inte.

-

--- Ja, ni lär ha levat -- huller om buller! Jag vill inte veta något, och

-kan inte göra något åt det. Skaffa sig frid med sitt samvete bara, och

-tacka Gud ni kom ifrån det för så gott köp.

-

--- Ja, men se det är just friden jag inte kan få! Inte för aldrig det!

-

--- Å, Lundstedt vet ju, att Frälsaren har lidit och dött för våra

-synder, så då kan han väl ha frid, om han nämligen inte ärnar gå stad och

-göra om det!

-

--- Ja, men detta kan han aldrig förlåta!

-

--- Kan _han_ inte? Han kan allt! Och när han kunde förlåta rövaren på

-korset! -- Se så, gå nu inte och grubbla, utan var en man. -- Kom och

-drick en toddy med mig nu!

-

--- Hör nu, Lundstedt, menade pastorn när toddyn var drucken, kvälln är

-vacker och jag har ett brev till fyrmästarn; skulle han inte vilja ta min

-eka och ro ut till honom?

-

-Jo, det ville Lundstedt gärna, i synnerhet som han kände sig stå i stor

-tacksamhetsskuld hos honom, som förlossat hans själ, och han bugade sig

-för prostinnan, lyfte mössan och gick ner till båt.

-

-Solen hade gått ner och fjärden låg blank som polerat järn; fyren var

-tänd och lade ut en svag ljusmatta intill bryggan, en hel mil lång. Det

-var så tyst, att roddaren endast hörde sina årtag och kunde tänka ostört

-över det passerade.

-

-»Allt var förlåtet, endast han trodde.» Så enkelt, så vackert, vilken

-skön religion! Icke underligt att den ansågs vara den högsta av alla

-kända! Rövare och banditer skulle in i paradiset, men de oförvitlige,

-laglydige, trogne skulle åt helvetet!

-

-Bara man trodde! Men herr Lundstedt hade svårt att tro det, efter som den

-borgerliga lagen straffade rövare och banditer, och belönade de redlige

-och flitige! Han hade svårt att tro det, men han måste tro det, eljes

-fick han aldrig frid, och frid måste han ha.

-

-Tro det! Var det så omöjligt! Om han icke kunde tro det i dag, så kunde

-han tro det om en månad! Kunde han icke tro det, han som kunnat tro allt

-vad han velat förut! Att rågskylarna voro soldater, att telegraftrådar

-voro fiolsträngar, orgeln en stalaktitgrotta, en okänd flicka hans hustru

-närapå! Han som inbillat sig att han ägt juvelringar, som lågo kvar i

-guldsmens fönster, att fröken på herrgårn hade sex korkskruvar i huvet,

-att Jon i Espö hette Rävsvansen! Hade han trott det? Han hade trott, att

-han trott det, önskat det så livligt för att slippa tro något annat

-obehagligt, som skett en gång, lekt att det var så. Varför kunde han då

-inte tro att Gud förlåtit honom, när pastorn sagt det och det stod i

-bibeln, och han önskade tro det, måste tro det för att få frid!

-

-Detta kunde han inte leka ihop, för det fanns ingenting att ta på,

-ingenting att göra av. Det var bara att tänka på, grubbla över, sitta och

-upprepa för sig. Nej, det skulle komma något nytt, verkligt emellan, en

-massa påtagligt emellan och lägga sig över det andra och så skulle han få

-igen gåvan att leka, och kunde han bara leka, så skulle han snart vara

-lycklig igen.

-

-Under dessa funderingar hade skolläraren kommit mitt på fjärden. Han höll

-med årorna, medan han torkade svetten ur pannan, och när det blev tyst,

-hörde han en flickröst sjunga från fyren. Genom luftförtunningen och

-avståndet kommo tonerna icke rena fram, men stämde likafullt ungefär, så

-att, när de nådde örat, de klingade svävande, obestämt som eolsharpan.

-

-Herr Alrik lyssnade, och undrade hur han med båten måtte ta sig ut från

-fyren, där sångerskan stod, och så kom han tillbaks i sin båt och

-undrade hur hon såg ut som sjöng, vem det var som sjöng, hur gammal hon

-var, om hon hade snörliv, om hennes händer voro vita, vad hon hette.

-

-Vid denna sista tanke drog ett brett löje för första gången sedan åtta

-dagar över hans ansikte och han utsade i tankarne namnet: Angelika.

-

-Det var Angelika, ganska visst, som satt fången ute i tornet och tände

-nödeld, och han var Alrik, medregenten till Erik, som kom på härnadståg

-för att befria henne, och i bröstfickan hade han lejdbrevet, som innehöll

-benådningsdomen, eller påvens dispensbrev, som tillät medregenter att

-gifta sig med fångna prinsessor, och för att ge sin ankomst tillkänna och

-visa sig som en riddare, reste han sig och med sin bariton sjöng han som

-han hört Günther så många gånger, men med ackompanjemang på öskaret: »Du

-bör ej fruktan bära, kom följ mig till mitt slott!»

-

-Fyren blinkade illmarigt, men Alrik såg ännu icke sångerskan, vilken dock

-straxt svarade, när förförelsearian hade grånat ut mellan kobbarna. Och

-som ett brevsvar klingade igen: »Och havets unga tärna, hon gick en kväll

-så varm.»

-

-Herr Alrik åhörde den stående och med mössan i handen såsom när man hör

-folksången, och under det han hörde, började det att leka för honom; den

-vita fyren, smal opptill och vidgande sig mot grunden som en kjol, blev

-sjöjungfrun med eldögat; havets unga tärna, som sjöng honom till sig,

-blev långa Majken på Bernhardsberg, som blinkade oskickligt... nej, det

-fick inte vara hon! Nej, det skulle vara havets tärna, det var mycket

-vackrare och han ville älska henne, famna henne, men på avstånd, utan

-att se henne, utan att hon såg honom, i sång, i harmoni under

-sommarnattens rosenfärgade täcke med gula bårder, och för att åstadkomma

-omfamning tog herr Alrik opp första takterna i duetten »Hör hur stilla

-vinden susar». När han givit an ton och lyssnat, hörde han flickans röst

-sjunga sången, och nu intonerade han i andra stämman, och de lindade

-tonerna om varandra, som när man flätar favörer; de kysstes i luften, de

-famnades på vattnet, och när de sista orden: »sång och kärlek gå från

-himmel, gå till jord», klingat ut, såg han de två sluttonerna som ett par

-rosenröda duvor munnas, och i detsamma föll från zenit en stjärna,

-målande sig som ett nottecken med sin långa svans, som om den flugit ur

-sångerskans mun till hans möte och han gapade för att fatta den mellan

-sina läppar, men båten krängde med detsamma, så att han satte sig ner på

-betten. Och nu tog han i årorna, stack ut bladen som ett par vingar och

-så flög han över till fyrskäret, där han mycket riktigt träffade

-fyrmästarens dotter, med vilken han redan sjungit duett, och till henne

-överlämnade han brevet, emedan fadren var ute på sjön, och han

-överlämnade brevet i två långa timmar, som voro alldeles för korta, men

-tillräckligt långa ändå för att ute på farstukvisten dricka kaffe med

-sångerskans moder, och under samtal om stora operan och Jakobs orgel

-vinna insteg i ett välbevakat hjärta och för den fångna jungfrun visa

-vägen ut till det fria.

-

-

-

-

-NIONDE KAPITLET.

-

-

-Herr Alrik har fått frid och återfunnit lekens gåva, men nu leker han den

-käraste leken med verkliga leksaker, och varje dag som går lägger en ny

-sten på kumlet, där liket ligger, och det skall aldrig stå opp mer, sedan

-han fick det lilla Blekansiktet i huset.

-

-Han har nu gravat jorden och plantat i solskenet, satt garn och vittjat i

-regnväder, så att han är kopparbrun i ansiktet och älskar kalla sig den

-Röde Mannen. På tröskeln till sin wigwam röker han sin kalumet och tackar

-den Store Anden, som gav honom den Vita Bisamråttan; men när den Vita

-Bisamråttan har lynne, säger hon att lyckan icke är i fullmåne, då

-Medicinmannen med porslinspipan under prästgårdslinden icke vill äta ur

-samma fat; men då talar den Röde Mannen visdoms ord om ett kid, som skall

-födas och bli en Stor Medicinman, som en gång skall sitta under

-pastorslinden, när en annan Bisamråtta skall stryka hans prästkragar, och

-då skall fredspipan tändas och kanske den Gamle, som nu fiskar i de stora

-vattnen, skall hänga sina nötta mockasiner på pastorns gärdesgård och äta

-pemmikan hos den unge Mohikanen. Och för övrigt, det var i alla fall

-pastorn, som gav Den Röde Mannen frid, när han lärde honom känna vite

-Krist.

-

-Och när han talat och Blekansiktet vill svara, ber han henne sjunga i

-stället; och när han narrat henne sjunga och han mot sin vilja hör att

-det är falskt, säger han sig att det är mixolydisk tonart hon sjunger i,

-och han tror till och med att hon har funnit de felande halvtonerna

-mellan e och f och h och c, ty hon är nu den märkvärdigaste av stammens

-döttrar, utom att hon är den skönaste och godaste, ty hon har lärt honom

-trolla igen, när han förlorat gåvorna, och nu kan han när som helst

-vandla salt torsk till stekgädda, härsket flott till bordsmör; han kan ta

-fikon på sina tistlar och druvor på törnena; ur sin hatt plockar han allt

-vad han vill, utom olyckor, och han kan svälja förödmjukelser som stora

-kavalleristsablar, äta eld från själva helvetet, om det så skulle vara,

-och sedan nysta ur sig de grannaste sidenband, som han väver rödlakan och

-gyllenduk av. Den kan trolla!

-

-Och nu har den gamle Bävern gått till sällare jaktmarker och tagit

-hemligheten med sig djupt ner under den röda pipleran, som ligger öster

-om solen och väster om månen.

-

-                  *       *       *       *       *

-

-Så ungefär, fast inte så utblommerat, brukade den trolske klockaren på

-Rånö berätta sin historia, när en lustkutter förirrade sig ut i hans

-avlägsna vatten och han hade fått ett par supar för att visa ut

-abborrgrunden. Hur mycket som var sant visste man aldrig, ty han ljög

-vartenda ord han talade, och hur han hade det i ensamheten och

-fattigdomen fick man inte reda på, ty det visade han aldrig. Grannarne

-påstodo, att han aldrig gått på Musikaliska akademien, aldrig känt far

-och mor, och aldrig varit gift. Men det kunde vara lögn det också, ty det

-var ena rackare att ljuga där på kanten! Och de var dorska och egna

-därute i havsbandet; där såg de stora sjöormen och trodde på råt, kom

-sällan åt kyrkan och lade slantar under stenar, förgjorde bössor och

-kunde otyg. Men den värsta trollaren var ändå klockaren på Rånö.

-

-

-

-

-Min sommarpräst.

-

-

-När jag kommer ut om våren till sommarnöjet, är jag den första. Den lilla

-badorten är öde, luckor äro stängda, verandor täckta. Träden äro

-halvlövade, rabatterna ogrävda, och i hål och vrår ligger litet smutsig

-snö kvar. Men då går jag ner till gästgivargården efter middagen och

-finner min sommarpräst. Sådan jag fann honom där för tolv år sen finner

-jag honom än, sittande vid sitt punschglas i kakelugnsvrån, läsande sina

-tidningar, strykande huskatten och småspråkande vid värdinnan.

-

-Han är några och trettio år och ser ännu ut som en lång, mager student.

-Men nu på våren är han magrare, förefaller det, än i fjor, hyn gråare,

-ögonen slocknade och rösten tunnare av brist på talövning.

-

-När han blir varse mig, får han först en underlig glans i ögonen, som om

-han hade förtalat mig hela vintern och hade ont samvete, denna

-egendomliga glans, kanske uppkommen av en hornhinnans spänning, då

-pupillen skall vidgas för att kanske läsa i den andras ögon vad den

-tänker. Jag vet, att han hatar min verksamhet, men i denna stund är han

-en människa i ensamheten, och jag ser att jag, som kommer utifrån

-världen, där det lever, också kommer till honom såsom vårens bebådare,

-den första badgästen, vilken snart skall följas av andra. Och när vi

-övertygat oss om, att inga fientligheter skola utbryta, sätta vi oss till

-bords. Första halvtimmen talar han med en entonig, skrällande röst utan

-halvtoner, utan nyanser, och jag har svårt att återkonstruera i honom en

-bildad man. Hans talorgan har på åtta månader anpassat sig till lotsars

-och fiskares, hans hjärna har tryckt ner sig till att bli förstådd av

-enklare tankemekanismer, hans ordförråd har förlorat mellanfärgerna,

-övergångstermerna, och upptagit de enkla, stundom vulgära glosorna.

-

-Han är misstänksam som den ensamme, och han tittar ideligen efter om jag

-menar vad jag säger, ty jag avpassar mig av omedveten sympati, jag spelar

-på stycken, som behaga honom, utan att lämna något ifrån mig, jag drar

-upp hans utgångna urverk; och småningom hör jag honom knäppa i den gamla

-goda gången.

-

-Han vill gärna lyss till nytt från mig, men njutningen att få tala själv

-överväldigar honom, behovet att visa sig vara en jämnbörding griper

-honom, och han går på de högsta frågorna.

-

-Efter en timme är hans röst något beslöjad, men börjar redan låta finare;

-han söker icke längre så pinsamt efter ord, hans ansikte, nyss så dött,

-så färglöst som fallet löv, lyses upp, och han berusar sig av tal.

-

-Vi undersöka Kierkegaard, lidandets skald, och han svämmar över i

-frosseriet på sina lidanden, som han utan att bikta sig får ge luft.

-

-Men vi ha läst Kierkegaard på var sitt sätt, jag som psykolog och han

-som kristen. Antingen han icke förstår mig, eller icke lyss på mig, nog

-av, han har hört att det ger återljud i min resonansbotten och han blir

-vältalig; talar och talar, så att jag tycker det är synd avbryta en

-lycklig människas utsvävning; men han vill kränga över åt kristussidan

-och jag stretar emot. Han går på och jag låter honom hållas.

-

-Det drar väl en timme och han behandlar mig som adepten, kastar

-mässkjortan över mig, tar eden av mig, hör ej på mina protester,

-primsignar mig, vädjar slutligen till mitt bifall emot kristushatarne.

-

-Då ler jag för att väcka honom, men han ser ej mitt leende, och han går

-vidare, djupare, kommer in i exegetiken, och åker fast i tjockaste

-teologien; stannar och ser på mig, för att höra mitt bifall.

-

--- Men käre bror, avslutar jag, det är väl ingen hemlighet för dig, att

-jag icke delar en enda av dessa dina meningar!

-

-Han ser på mig, synes erinra sig något, ler, och vi tala om något annat.

-

-Nu är det min tur att tala! Lamporna tändas i salen och ny punsch är

-inne. Jag talar om den tid vi leva i såsom en sovandets tid, fortsättande

-ett sovande, som började med århundradets ingång, då mänskligheten

-tröttnat på att vaka; flätar in upplysningar om Darwins upptäckter och

-Schopenhauers och Hartmanns genomskådningar, ställer in kristendomen i

-sitt sammanhang i världshistorien, ger kött åt teologiens kroppslösa

-skuggor, förklarar det som han ville ha oförklarligt, utan att väcka

-honom med den ökända rationalismens populärresonemanger, nämner varken

-Strauss eller Renan, improviserar en världsåskådning i diktens lagom

-dimmiga bilder. Jag ser hans halva ansikte som en vit fläck i lampskenet,

-fallande snett ovanfrån, och hans ögon brinna, lysa genom tobaksröken;

-jag tror att jag har honom med mig ett gott stycke, längre än han hade

-mig nyss; jag har magnetiserat honom genom att sätta hans hjärna i mina

-rörelser, jag känner en stund talarens rus, då han kan röra, leda sina

-åhörare; jag har tagit honom ur hans mysticism med min oklarhet, då jag

-visste att varje införande av frågorna på det klara skulle väcka ekon i

-hans apologetiska minnen; men jag tröttnar. Kan icke längre undvika att

-torna på en av hans dosor, i vilka apologetiken förvaras, det vill säga,

-en samling motbevis mot alla förutsedda invändningar mot kristendomen.

-Mycket rätt: jag rör oförvarandes vid fjädern, locket öppnas, min makt är

-slut. Nu ler han och säger:

-

--- Det är väl ingen hemlighet för dig, att jag är absolut motståndare

-till alla dina meningar.

-

-Varpå vi gapskratta! Men ingen dispyt kommer till stånd, inga resonemang,

-ty i samma ögonblick vi skulle söka giva och taga skäl vore allt samtal

-omöjligt. Vi ha helt enkelt suttit och sökt magnetisera varandra, berusat

-oss själva och njutit, den ena av den andras rus han framkallat, och vi

-ha träffats för att njuta av varandras sällskap. Vi äro fiender, men vi

-äro icke ovänner, och vi träffas igen varje dag, lekande samma

-tankelekar, aldrig sårande varann, aldrig törnande. Vi välja de

-sirligaste ord, de längsta omskrivningar, de lenaste uttryck. Det är som

-ett slags själarnes coitus. Men när badgästerna anlända, lyfter jag och

-reser ut i skären.

-

-När jag efter tre veckor kommer igen in till badorten och träder in i

-hotellets stora sal, sitter min vän pastorn vid table d'hoten omgiven av

-stadsherrar och damer.

-

-Han är nyrakad, nyklippt, har en ren vit halsduk, fint borstade svarta

-kläder. Hans ansikte är öppet, det tryckta, trista är borta, ögonen

-glänsa, men han har ännu en stående gest med tungan och läpparne, som om

-han undertryckte ett beständigt leende.

-

-När han får se mig, visar han stor obeslutsamhet; men han reser sig,

-hälsar och frågar hur jag mår; alltjämt med detta illmariga löje, som

-kommer och går. Därpå viskar han mig, liksom fölle han in i den gamle

-studentens, alltså skråbroderns roll, att hans brännvinsbutelj står i

-skrubben i mellanrummet och är märkt med P., ty det serveras intet

-brännvin på hotellet.

-

-Jag sätter mig på avstånd att spisa och betrakta honom. När han nu talar

-vid dessa människor, har hans ansikte andra uttryck än då han talade vid

-mig; och det ändrar sig alltefter den talande. I allmänhet ser han

-strängt allvarlig ut, avvisande alla förtroenden, på vakt att icke glömma

-sig. Men när han vänder sig till fruntimmerna kan han icke dölja sig. Han

-myser och ser älskvärt nedlåtande ut som en äldre mot ett barn,

-underlägsen och smickrad som en ogift man mot en kvinna, och ärbar,

-oåtkomlig, kysk som en Herrans tjänare.

-

-När de slutat reser han sig och kommer fram till mig. Hans ansikte bär

-ännu reflexer från dem han talat vid och är uppvärmt av utstrålningen

-från fruntimmerna. Enslingens misstänksamhet är borta; hans själ har

-gymnastiserat sig på andras; umgängeskretsen har borttagit fruktan,

-avsatt tankefrön, riktat erfarenheten, ökat minnena, och han är djärv

-nästan nedlåtande mot sin förre kamrat i öknen. Men han vill icke sitta

-till bords med kättaren och tala om tidens frågor, ty nu finns det

-vittnen, och han har för övrigt så många andra att tala med, om också

-ingen förstår honom så väl som den otrogne.

-

-När han går, säger han, att han vill komma ut en hel dag och hälsa på

-mig.

-

--- Här är för mycket folk om sommaren, menar han, och för litet om

-vintern. Nu skall man gå klädd och vara kavaljer, och... ja, du har det

-gott, du!

-

-En vacker eftermiddag i slutet av juni ser jag en svart figur komma

-gående nere i ängen. Det är pastorn. Uppkommen till stugan kastar han av

-sig den svarta hatten, drar ett långt andetag, och tittar sig omkring på

-landskapet, som om han såg efter om där var plats nog, eller om några

-mänskor kunna se honom. På min kammare får han sikte på en blå kavaj,

-vilken han utbyter mot sin svarta rock, tar en halmhatt, en rotpipa, en

-käpp; och efter ett glas punsch vill han gå ut i skogen.

-

-Utkommen i ängen sticker han händerna i kavajfickorna och tycker det är

-nytt och roligt; kesar som en kalv, flöjer över gärsgårdar. Det är en

-annan människa och rocken gör väl litet till munken.

-

-I dag tala vi inte om frågorna, utan gå ner till havsstranden, bada,

-simma ut i fjärden. Därpå promenera vi i sjökanten och kasta smörgås;

-rulla stenblock ner i vattnet; jaga opp skrakungar, klättra upp i holkar

-och leta rötägg. Och så ge vi oss in i djupa granskogen. Här är han som

-hemma hos sig; hojar och sjunger; dödar huggormar med sin påk, lockar

-fåglarne att svara, narrar den flyende haren att sitta; känner älgspår,

-och vill bestämt gå fram och retas med tjurn. Därpå storma vi ett berg,

-brant som en mur, och komna upp på platån, där endast några martallar

-blivit lämnade, se vi havet under oss med sina tusen kobbar och skär. Här

-lyfter han hatten och torkar svetten ur pannan:

-

--- Ja, men det är skönt att få vara människa en stund, säger han med ett

-förfärligt smärtsamt drag i ansiktet och en suck.

-

-Det att jag icke svarar, icke beklagar, icke inbjuder till deltagande

-eller förtroende, fastän jag vet allt, hela den pinohistoria, som ligger

-bakom denna mannens nutid, utgör retelsen i umgänget. Han vet att jag

-vet, men i samma stund jag sade, att jag visste, skulle han gå. Och han

-säger ingenting själv, men njuter av att antyda, att snudda vid faran,

-som ligger i att röja sin hemlighet för en fiende; ty vi äro fiender. Det

-veta vi båda.

-

-Och jag känner på mig, att om han här i ett svagt ögonblick skulle öppna

-sitt bröst och visa det rysliga kräftsåret, skulle jag fly honom. Behaget

-att gissa honom vore slut; och han skulle sedan hata mig, då jag hade

-hans liv i min hand.

-

-Men vi säga ingenting, vi bara prata så ofta vi ha ett ögonblick, prata

-om jakt och fiske, segla och ro.

-

-Det har kvällats och vi måste hem till aftonvarden. När vi nalkas

-stugorna, sjunger han inte längre, och vid bordet är han instängd;

-gycklar svagt inför frun i huset över att han har min rock; säger nej

-för supen, men tar den.

-

-Vi gå ut på farstukvisten att sitta och prata, men han blir orolig, ty

-han är ej säker på, att andra skola vara så tysta som jag.

-

-Och när han får fatt i en pilbåge, springer han ut på backen och börjar

-skjutövningar över matbodtaket. Så ivrigt, så ihållande, barhuvad och

-springande sig andfådd, att jag ej vet om han koketterar eller är rädd

-att bli indragen i farliga konversationer. Han håller på med pilbågen en

-hel timme, och påkallar vår uppmärksamhet, när han gjort en riktigt

-vacker lyra.

-

-Han får en säng på kammaren och ligger kvar över natten.

-

-Följande morgon kommer han i sin långa svarta rock till kaffebordet,

-högtidlig, sträng, såsom om han ångrade sin gårdags handlingar.

-

-När jag anordnar om båt för honom, hör han mig titulera fiskargumman fru,

-vilket ger honom anledning att avsides säga:

-

--- Du ska inte kalla madammerna fru; du förstör folket.

-

-Varpå jag:

-

--- Äro icke alla mänskor lika?

-

--- Jo, inför... (han tvekar om ordet) Gud, men icke inför människor. Det

-borde _du_ veta!

-

-Det var en tillrättavisning inlindad i en artighet, som förekom vidare

-behandling av ämnet.

-

-Vi skildes vid stranden, kallt, artigt, såsom nöjda med att skiljas.

-

-Hans båt var lastad med hundra tomma buteljer, bland vilka han skulle

-sitta.

-

--- Lägg något över buteljerna! befallde han flickan som skulle ro.

-

-Hon tog sin kofta och skylde flärden, medan pastorn tog en min av höghet

-såsom innehavare av de eviga sanningarne och ett boställe.

-

-

-

-

-Pastorns älg.

-

-

-Pastor Norström hade mycket små intäkter, dels därför att hans hjord var

-fattig, dels därför att upplysningen uppifrån började pyra sig ner, och

-vantron nerifrån, läsarne, bjöd en svår konkurrens med brödkyrkan.

-

-Han hade ett par kor, några tunnland vete och råg, skog och fiske så

-mycket han ville, men som han inte hade mer än en piga, fick han plöja

-själv, fiska själv och fara med sumpen själv.

-

-I skogen fick han ta ved och plocka blåbär till husbehov, och jakträtt

-hade han också, men som han var utan hund, gingo de vilda djuren ganska

-trygga där. Detta hade gjort prästgårdsskogen till en omtyckt häckplats

-för traktens älgar, som brukade fortplanta sig uppe i en mosse. Och av

-nöden hade pastorn förstått göra sig, om icke en dygd, så åtminstone en

-liten sportel. Han hade i många år knipit sig en älg, flera blev det

-aldrig, och när köttet kom tillsammans med hud, horn och klövar, så blev

-det i alla fall en åttio riksdaler, allt som allt, utom bloden och

-räntan, som räckte ända till tjugondagen. Men det var en osäker inkomst

-och kunde så lätt slå fel, för ett enda skott avgjorde, om årets

-köttgryta skulle på elden eller om den bara finge koka spiggolja, som i

-sådana fall blev den extra bevillningen. Det var därför icke utan oro man

-i prästgården såg den elfte augusti nalkas.

-

-Redan i juli tog man av skällorna på korna, som gingo i skogen, och den

-första augusti fick inte pigan ropa ihop kräken. Och så anordnade pastorn

-saltsleken, högg aspruskor och satte i korsvägar. Sista söndan i juli gav

-han från predikstolen en lindrig varning mot bullrande besök i sin skog,

-och sedan gjorde han polisvakt själv efter smultrongummor och

-blåbärspojkar.

-

-Men »kampen om älgen» var icke så lätt vunnen, och om han också haft

-älgstånd på skogen hela sommarn, och sett kalvarne gå där bland sina egna

-kreatur, så han vant sig vid dem som om de redan stodo i hans lagård

-eller legat i hans gryta, så kunde det mycket väl hända, att när den

-stora dagen kom, några företagsamma skärkarlar helt enkelt motade in

-högdjuren på sin mark, eller drev dem i sjön, och sedan voro de vars mans

-goda pris på kobbarna.

-

-Sista året hade pastorn haft lyckoskott. Älgarne hade kommit, och de hade

-varit mycket orädda, för att vintern varit svår. De hade till och med

-gått in i gärdet och nafsat på vårrågen, men det hade bara glatt den

-gamles jägarhjärta:

-

--- Äter ni mitt bröd, så äter jag ert kött, sade han åt sin gumma, som

-tyckte det var synd om gudslånet.

-

-Den elfte augusti föll in, och pastorn invigde den soliga dagen med att

-ladda muskedundern med sitt engelska krut och lägga in ett lod.

-

-Gumman tog kökskniven under förklädet och ämbaret i hand, och så gick man

-till skogs. Nu var det bliven sed, att frun och pastorn skildes vid

-stättan, och så ringade de djuren, vilkas gång var känd som harens, och

-när frun fick opp, ropade hon ho-hå, ho-hå, och opp-opp-opp-opp!

-

-Det hade varit regn i flera veckor, så att älgen stått ini moraset på

-storskogen; men nu hade vädret vackrat, och det sken som gröna eldar ini

-björkhagen. Pastorn gick in i hasseldroget, som var blött och valkigt, så

-att hjulspåren sköto ryggar vassa som järnvägsskenor och han skulle just

-till att titta om knallhatten blivit våt av droppet från buskarne, då han

-hörde hur det knakade ini snåren. Öronen lade sig bakut på pastorn, och

-ögonen stodo som tennknappar, när han på tå sökte göra sig lätt, och han

-tycktes lyfta sig med att höja axlarna, som om han ville flyga, när han

-smög in i småskogen.

-

-Och där stod han ansikte mot ansikte med älgtjuren själv, som sträckte

-sin hals upp i grenverket på en asp, och med sin långa överläpp fnallade

-åt sig de darrande löven.

-

--- Pang! small muskedundern; lodet gick igenom ryggraden, just där det

-skulle in, och kolossen sjönk, som om man tagit ur järnen ur ett skelett,

-och så var det förbi.

-

-Det var pastorns vanliga, att knäcka av ryggen. Vågat var skottet, men

-när det tog, var det säkert som en slakt, för att sätta in kulan

-annorstans menade han bara var narri, efter som djuret kunde löpa milar

-med blyet i kroppen.

-

-Jägarn måtte ha tyckt i alla fall, att det gått litet för häftigt, och

-att skottet icke erbjöd några ämnen till årets jaktkrönika, ty han såg

-rätt snopen ut, medan offret slog sina sparkar i dödsrycket; men när allt

-var lugnt, satte han till att ropa på gumman. Men när han inte får svar

-genast; och han fruktar att köttet skall förfaras, om inte bloden går av,

-tar han opp sin fickkniv och karvar av halspulsådern, som han sedan nyper

-om, efter att ha sett hur blodet sprutade. Och så hojar han igen; och så

-måste han släppa på ådern igen, som krullar sig som en mask ini såret,

-för att se att inte blodet levrat sig.

-

-Så kommer då frun äntligen med kniven och ämbaret:

-

--- Sicken en du! säger pastorn med låtsad likgiltighet.

-

--- Själva pesen, tror jag! Och så snar du var sen!

-

--- Och såg du på de andra då?

-

-Å jestandes, de kom som själva dragonerna på gärdet, men de gick till

-sjöss, så nu är all avund försvunnen.

-

-Och så tar frun till kniven; och ämbaret fylls med rödaste blod, som

-skummar som mjöd, medan pastorn med uppkavlade armar bökar inne i halsen

-på det rykande djuret, som sednare foras hem av lejfolk och föranleder en

-mängd kaffehalvor och ett kalasande på njurar och kojor, lever och

-lungor, som varar i åtta dagar.

-

-Det var sista året det gick så.

-

-Nu sitter pastorn på förstukvisten den tionde augusti och kratsar sin

-bössa, medan prästfrun plockar spritärter i täppan.

-

-Då knarrar det på sandgången och barons skogvaktare från Stora Sätra

-kommer uppmarscherande och gör halt, med mössan i ena handen och kopplet

-till tre stövare i den andra.

-

--- God dag, Eklund, vad står nu på? hälsar pastor Norström.

-

--- Jo, herr pastorn, baron hälsar och frågar, om hans kunglig höghet kan

-få komma på skogen som i morgon efter älgarne, för barons stånd har gett

-sig av i natt som var, och prinsen ligger med sin ångbåt vid Dalarö och

-väntar på jakten, som de bjudit honom på.

-

-Pastorn rev sig i huvet, men prästfrun, som åhört anbudet, svarade:

-

--- Inte går det an att säga nej, du Erik, och därför är det så gott du

-säger ja med detsamma.

-

--- Ja, det är väl så gott det! mente pastorn, och därmed var saken

-avgjord i huvudpunkten.

-

--- Men säg nu, Eklund, kan inte jag få vara med också! Ju flera man, dess

-bättre lycka, strävade pastorn emot, i det längsta hållande tag i sin

-köttgryta.

-

--- Jo, nog går det, men det ska jag säga pastorn, för jag känner till

-det, att kommer han med, så är det likafullt baron som ställer opp

-skyttarne, och när prinsen ska göra skottet, då blir de andra liksom

-drevet, och det kan ju inte vara till något hugn.

-

--- Nej, det tycker jag med, och inte vill jag vara med bland bommarne,

-när det ska stå i bladet sen!

-

--- Nå, men säg, Eklund, tog nu prästfrun i, det brukar väl inte gå av,

-sånt där, utan att det vankas något, för se det är höstköttet det gäller

-för oss, och kan han låta baron förstå något sådant, så det blir en liten

-gratifikation törhända.

-

--- Tyst du! avböjde pastorn.

-

--- Ja, si, frun, det vet jag säkert, att inte behöver pastorn göra något

-för inte, för det har man sett, att gentilt folk inte tar emot utan att

-ge igen, och minns jag rätt, så fick länsman ifjor en guldklocka med

-pitschafter, som såg ut att vara värd sina tusen kronor!

-

-Tusen kronor, surrade det i öronen på pastorn, när han efter

-skogvaktarens avgång gick tankfull in i sin kammare och hängde bössan på

-väggen; tusen kronor, viskade det i prästfruns öron, när hon gick in i

-köket och satte på spritärterna! Och så började den gyllene drömmen växa

-och skifta hamn, och inbillningarne axlade stora måsvingar och stego upp

-i rymderna, där det hängde guld och ära.

-

-Och vid middagsbordet, när pastorn tagit tre supar, hade guldklockan

-förvandlats till ett regalt pastorat.

-

--- Ja, ser du, Carolina, Herrans vägar känner ingen, förkunnade pastor

-Norström, som just icke kunde sägas missbruka Herrans namn; och det som

-var nedertrampat kan rasande lätt bliva upphöjt; och vad mina gåvor

-beträffar, så vem vet, kanske det bara fattas förståelsen! Hm!

-

--- Uppriktigt talat, så vet jag inte varför inte du, Erik, skulle kunna

-sköta hundra tunnland jord lika bra som någon annan av de där läsarne,

-som aldrig tagit en plog, utan bara gått på möten...

-

--- Jaja, det är en annan synpunkt det, Carolina, avbröt pastorn, som

-tyckte mera om förtäckta ordalag. Det är en annan synpunkt det!

-

-Emellertid randades den stora dagen, som motsågs med stort deltagande av

-alla prästöns innevånare, och vid elvatiden signalerades den kungliga

-ångaren ute i fjärden. Pastor Norström hade gjort toalett och tagit

-paradrocken på sig samt gick ner till bryggan att mottaga gästerna. Men

-kommen ner till stranden såg han skolläraren i spetsen för läsarne, som

-hade något nys om, att hovet skulle vara fromt på visst sätt, och som

-därför gjort sig klara att uppvakta med något Carabia av stiftelsens

-allra bästa.

-

-Men ångaren tog inte i land, utan lade sig för ankar ute på grynnan, och

-strax därpå stack en båt ut med sex matroser, som höllo rakt ner på den

-svartklädde prästmannen, vilken de saluterade med årorna. Och en adjutant

-i flottans uniform hoppade i land, hälsade artigt och inbjöd pastorn att

-deltaga i frukosten ombord, vilken skulle föregå jakten, vilken ej skulle

-öppnas före klockan fyra, då älgen gick ur sitt stånd. Skollärarn, som

-trodde det var prinsen, gav ton, och på en gång stämdes upp något,

-liknande en sång. Men ögonblickligen viftade löjtnanten med handen till

-tystnad och skrek med full hals:

-

--- Det får inte föras något väsen på land, har hans kunglig höghet

-befallt! Begriper ni inte, att det skall hållas tyst, när hans kunglig

-höghet har kommit hit för att jaga.

-

-Kören upplöste sig i ett skärande ackord, som gav eko ini viken och kunde

-varit nog att skrämma älgarne till sjös. Men den som kände sig segerglad

-över den obarmhärtiga majoriteten på strand, det var pastor Norström,

-vilken i egenskap av den jämförelsevis upplyste haft att utstå allt

-möjligt tyranneri av läsarne, vilka morskat opp sig, sedan de känt, att

-de hade stöd uppifrån.

-

-De fromme återigen gingo ut på udden och, betraktande ångaren med dess

-passagerare såsom ett slags Bethelskepp av deras fårahus, satte de sig på

-stenarne i stranden och lurade på vad som komma skulle, onda i de fromma

-sinnena, när de sågo den »fritänkarn Norström» sättas vid ett stort bord

-och i samkväm med officerarne trakteras ur fat och buteljer.

-

--- Det är inte Guds barn, det där! sade skollärarn, vändande sig till

-kyrkvärdens Anna.

-

--- Nej, det kan en visst se, svarte Anna, och tuggade på ett grässtrå för

-att ge sig illusion av att äta något gott.

-

-Korkarne smällde och tallrikar skramlade i två långa timmar. Guds barn

-förlorade dock icke tålamodet, utan vaktade beslutsamt på bryggan, där

-prinsen måste komma, och där de skulle inbjuda honom till en testund med

-högre vetande, och som han inte skulle kunna säga nej till.

-

-Och när de nu sågo bösspipor blänka i solskenet, hörde jaktkoppel rassla,

-och båtarne sattes i sjön, rusade de ner till bryggan och bildade häck.

-Men när årorna väl kommit i vatten, lovade eskadern upp åt udden på andra

-sidan viken och försvann bakom den höga vassen, under det Guds barn på

-bryggan uttalade sitt ogillande i uttryck, som inneburo mindre

-välönskningar än en ärlig kötted håller motsatsen.

-

-Emellertid kunde intet göras åt saken och grupperna skingrade sig.

-

-Därpå brast det lös ett larm oppe i prästskogen! Hundarne skällde,

-signalhornen smattrade och skott smällde. Det gick över som orkan, och

-allt var förbi på en timme, då slutligen båtarne stucko fram om

-vasskanten igen och den första visade sig lastad med en väldig älgtjur

-med lövruskor i hornen!

-

-Guds barn, som nu ansågo tystnadsordern vara bruten, samlade sig igen på

-sin udde och ådagalade kanske mera nyfikenhet och begär att få uppträda

-än utföra något räddningsarbete på själar. Men när de nu sågo

-punschbuteljer korkas upp och hörde hurrarop och signaler, funno de

-ögonblicket lämpligt att inskrida, och efter skolmästarns upptagning föll

-hela kören in i Söta Jesus. Många takter hade de icke hunnit, förrän de

-otrogna på ångaren svarade med Boccacciomarschen, blåsen av sex

-kanonjärer; och nu skuro sig rytmer och harmonier och kämpade i luften

-som änglar och djävlar, tills ekot från stränderna blandade vänner och

-fiender i en enda röra av ljud, som rullade ut över fjärdarne att bryta

-sig och dö som vågor mot de sista skären. Tvekampen pågick till

-skymningen, då pastorn sattes i land och ångaren lättade ankar samt efter

-några raketers uppsättande försvann i skymningen.

-

-Då pastor Norström kom hem till sin gumma, hade hon tänt ljus och satt

-orolig och väntade inne i kammaren.

-

--- Nå, vad har du fått nu? frågade hon, utan att söka dölja sin

-nyfikenhet.

-

--- Ja, om jag det kunde säga allt, svarade pastorn, som i minnet såg alla

-bordets läckerheter. Jo, det var njurkalvstek och sparris, och...

-

--- Att du har smort kråset, det förstår jag nog, medan jag suttit

-hemma...

-

--- Du! Ja, är du pastor du, och har älgskog, du? Kanske du, som inte

-jagat, skulle ha varit med på jaktmiddan, va?

-

--- Nej, naturligtvis inte! Det är naturligt!

-

--- Ja, det _är_ naturligt, att den som inte har pastorat och älgstånd

-inte skall vara med på älgmiddag. Förstår du det, Carolina. Men nu ska vi

-se på vad jag har i fickan här för något!

-

-Carolina lämnade sin egalitetslogik i sticket och flyttade ljuset närmare

-för att skåda vad det bruna chagrinsetuiet kunde innehålla, som pastorn

-lade upp på bordet med en liten smäll, som om han slagit på trumf.

-

-På violett sammet låg infälld en snusdosa, som sken lik kalken mot

-påskadagens mässhake.

-

--- Guld?

-

--- Tror du?

-

-Pastorn tog dyrbarheten i handen, knäppte opp locket och läste på

-kontrollen under sina uppskjutna glasögon:

-

--- Silver!

-

--- Man ska visserligen inte se given häst i mun, men det här är strängt

-taget ingen gåva...

-

--- Och ingen häst heller, men silver är det, sa gumman och gick efter

-besmanet.

-

-Tog så katsen hon kokade ägg i och stoppade ner klenoden, häktade

-alltsammans på kroken och läste av:

-

--- Jaa, det är en kvarts mark; gör mig åtta lod, så när som på ett inte.

-Det var en vacker affär; vet du vad du får för den?

-

--- Nej! svarade pastorn något nedslagen.

-

--- Du får tolv kronor; arbete och förgyllning räknas inte, när man

-säljer, bara när man köper!

-

-Pastor Norström såg mycket nedstämd ut. Tolv kronor för älgen; och inte

-nöjet att få gå orolig, inte behaget att få slakta, och framför allt

-intet kött, ingen korv, ingen palt.

-

--- Sextioåtta kronors ren förlust! tröstade gumman, som ville åtminstone

-hindra smältningen av den fina middan hon inte varit med på. Men, si så

-är det att leka med storfolk! Sitt och ät salt strömming nu hela vintern,

-och tänk på njurkalvsteken tills det vattnas i mun. -- Och pastoratet

-sen? Va?

-

--- Tyst, Carolina! tyst! manade pastorn och gick in och lade sig.

-

-Nästa Dalaröbud hemförde ett skålpund Rappé och grovsikt åt pastorn, som

-därmed fyllde sin dosa, för att åtminstone ha den behållningen att kunna

-få visa sin klenod. Och han snusade med länsman och kyrkvärdarne, han

-snusade med skogvaktarn och uppsyningsmannen, och slutligen med själva

-skolmästarn, som ändå tackade och sa nej, att han inte snusade.

-

-Och han snusade ända till jul och fick bannor av gumman för han tygade

-till näsdukarne, och när man kom till nyåret, måste han gå ifrån sin

-dosa.

-

-Tretton kronor och femtio fick han för henne på Västerlånggatan; -- en

-och femtio i _ren_ förtjänst! sa han till sig själv när han åt en

-frukostbit på Stjärnan.

-

-Men sen fick han också äta strömming till påsken! För så kan det vara att

-leka med storfolk.

-

-

-

-

-En brottsling.

-

-

-Det var en kall majdag och det hade snögat i syrenerna. Misstämning i

-naturen, något opp- och nervänt, så att lärkan förgäves letade sitt

-nersnöade bo i höstsäden och fiskgjusen icke kunde spana gäddan i den

-nyfrusna viken.

-

-Människorna, som kommo roende och seglande upp till skolhuset, där tinget

-skulle hållas, sågo bortkomna ut de också, ty det var ett ovanligt mål

-som skulle före, ovanligt för trakten åtminstone, där mord hörde till

-sällsyntheterna.

-

-Den anklagade var förre tullvaktmästaren Andreas Ek, som nyss tagit döden

-på sin hustru under särdeles upprörande omständigheter, och när

-fånggevaldigern kom uppkörande på skolgården med den brottslige, hördes

-sorl från folket, mera ilsket från kvinnfolkssidan naturligtvis, mera

-dovt från manfolket.

-

-Domaren, en ung vice häradshövding, som fått öronen fulla av sagor om den

-förtryckta slavinnan och som alldeles saknade kännedom om den vidskepliga

-vördnad, varmed lantfolket omger sin kvinna, bara hon blir hustru och

-mor, var alldeles färdig med sin dom, och ville begagna tillfället att

-statuera ett exempel och på samma gång ta en gunstig vindkåre i sin nya

-frack, kanske mottaga lyckönskningstelegram och få beröm i länstidningen.

-Men han hade även aning om nya tillvägagåenden i rättegångssättet, såsom

-det utvecklat sig i de stora kulturländerna, och som detta var hans

-första mord, ville han försöka nya, oprövade medel att framkalla

-fullständig bekännelse och få bevisföringen absolut bindande.

-

-Till den ändan hade han låtit i en kista medföra den mördades lik, hennes

-kläder, hennes fotografi; båten, i vilken mordet skedde, låg upphalad på

-skolgården, och kättingen, med vilken bröstkorgen blivit krossad -- det

-var dödssättet -- låg framme på dombordet. Vidare hade han vid

-förberedande förhör i länshäktet medfört en berömd läkare, som skulle

-avge vitsord om mördaren tillhörde brottslingarnes typ eller ej. Ur

-kyrkböckerna hade han låtit taga fullständiga biografiska notiser om

-brottslingen, hans förfäder och närmaste släktingar, och ur tullverket

-uppgifter av förmän, underordnade och kamrater; allt var så väl

-tillställt, att man denna gång liksom tyckte sig kunna vänta en

-samvetsgrann och upplyst dom. Skada var dock att domaren kommit till

-verket icke för att utreda brottets orsaker och därav möjligen framgående

-förmildrande omständigheter, utan tvärtom för att statuera ett exempel,

-alltså med den förutfattade meningen, att inga förmildrande

-omständigheter funnos eller borde få finnas.

-

-                  *       *       *       *       *

-

-Nu öppnades tingsalen, och under uppsikt av kronofogde och länsman

-släpptes folket in. Domaren hade sin plats i katedern och vid småbord

-nedanför sutto protokollsföraren och stenografen. Till vänster de tolv

-nämndemännen, och till höger provinsialläkaren, pastorn och kronofogden.

-

-Sedan nämnden gått eden, infördes den anklagade. Folket reste sig på tå,

-och bisittarne sträckte fram halsarne för att se på mördaren.

-

-Det var en liten satt man, med svarta tunna kindskägg, som kommo fram

-bakifrån käkbågarne och gjorde en halvkrans under hakan; håret var långt

-växt och kutade ut nedanför nacken, fallande på rockkragen i bukter som

-en nackfrans teaterfolk begagnar. Ansiktet var djärvt och friskt och

-passade icke till hår och skägg, så att mannen såg maskerad ut. Munnen,

-näsan, ögonen och öronen stodo visserligen något skarpt ifrån varandra,

-såsom hos lägre utvecklade individer, där harmoni mellan sinnesorganen ej

-hunnit utbildas, men intetdera framträdde oroande på det andras

-bekostnad, antydande störd jämvikt. Ögonen lågo djupt, som om de längesen

-upphört verka utåt och vänt sig inåt för att slippa se, och över

-ögonbågarne hade dessa betecknande veck lagt sig i vingform, som åtfölja

-sysselsättning med pinsamma tankar eller upprepade smärtor vid försök att

-förstå ett främmande språk, barns tal eller obegripligheter. Pannan var

-normal och i förhållande till ansiktet varken för hög eller för låg, och

-intet i mannens yttre angav någon illa avvägd människoorganism.

-

-Anklagade betraktade varken församling eller domare, utan sökte strax en

-punkt på rummets murar, där han kunde fästa sitt öga; och sedan han

-undersökt väggtavlorna, stannade han vid en färglagd plansch, som

-föreställde mänskoraserna.

-

-När det blivit tyst, började domaren med att uppläsa länsmans första

-rapport av ungefär detta innehåll:

-

-»Söndagen den sjunde maj, klockan åtta aftonen, anlände till

-länsmansbostället å Ingarö förre tullvaktmästaren Andreas Ek, hemma från

-Brandskär, och efter att ha begärt samtal med länsmannen, angav han sig

-ha mördat sin hustru under följande omständigheter. Makarne, som på

-eftermiddagen rott ut att sätta flundernät, hade råkat i tvist, varpå Ek

-knuffat hustrun i vattnet, och när hon flöt opp, hade han med kättingen

-slagit henne över bröst och rygg tills livet gick av. Därpå hade han,

-enligt egen uppgift, upptagit liket i båten och rott hem, burit eller

-släpat den döda och svårt misshandlade kroppen upp till latrinen, där han

-efter ytterligare misshandel nedstoppat den sargade kroppen. Och när

-detta var gjort, hade anklagade, enligt egen uppgift, genast tagit båt

-för att söka länsmannen och angiva sig för brottet.

-

-Vid undersökning, företagen på stället, hade länsmannen kunnat granska

-anklagades uppgifter rörande likets misshandling och gömställe, och efter

-förfrågan hos grannarne hade styrkts, att båten med de båda makarne vid

-fisket varit synlig vid uppgiven tid, så att tvivel om mördarens

-godvilliga uppsåt att sig angiva ej kunde uppstå, då tidsutdräkten mellan

-mordets begående och Eks ankomst till länsmannen ungefär kunde passa in,

-utan att man fick tänka sig att upptäckt av handlingen och skrämsel för

-andras angivelse drivit honom att för utverkande av förmildrat straff

-sig själv ange, så mycket mindre som ännu inga vittnen till mordet kunnat

-påträffas.»

-

-Efter läsningen av rapporten vände sig domaren till anklagade, och

-frågade såsom för formens skull:

-

--- Godkänner Ek denna uppgift från kronolänsman?

-

-Vartill mördaren svarade kort och bestämt:

-

--- Ja.

-

--- I alla punkter? återtog domaren.

-

--- I alla! svarade Ek.

-

--- Nu säger lagen, återtog domaren, att: känd, det vill säga bekänd, sak

-är så god som vittnad, när den anklagade är till laga ålder kommen och ej

-vanvettig, samt frivilligt vidgår saken för rätta och ej därtill pint,

-skrämd, eller svekligen förledd är. Att Ek ej är vanvettig eller tillhör

-den kategori av individer, som den nyare vetenskapen anser predestinerad,

-eller på grund av organiska fel lättare hemfallen åt handlingar som för

-brott gälla, framgår av medicinalrådets rapport så lydande:

-

-»Förre tullvaktmästaren Andreas Ek, fyrtiosju år gammal, hemma från

-Brandskär, har vid verkställd besiktning, för utrönande om han skulle

-kunna sägas tillhöra den av vetenskapen erkända lägre mänskotyp, som

-kallas brottsling eller svagsint, icke befunnits till nämnda kategori

-höra, då

-

-  icke hans kranium lider av asymmetri eller missbildningar, hans

-  sinnen äro fullt normala, så att varken hans ögon äro afficierade

-  av strabism (skevögdhet) eller daltonism (färgblindhet), icke

-  heller hans hörselsinne röjer någon brist eller hans lukt och

-  smak, och alla kroppens och själens funktioner befunnits normala,

-  tills omständigheter, varöver läkaren ej kan döma, föranlett hans

-  brottsliga handling, varför han är åtalad.

-

-                                               År och dag etc. etc.»

-

--- Vi måste således anse att Ek begått mordet med fullt uppsåt, och

-alldenstund brottet förövats på maka, som anses såsom försvårande

-omständigheter, skulle domen gå på livet. Men, tillägger lagen i ovan

-anförda paragraf, ej bör någon i brott som på liv gå, fällas på egen

-bekännelse, utan de omständigheter finnas, som bekännelsen styrka. Nu

-frågar jag: kunna de omständigheter: att mördaren sin gärning angivit,

-att han brottet vidgår, att kronolänsmannen vid syn befunnit liket så

-misshandlat och undandolt som uppgivits, kunna dessa omständigheter anses

-styrka bekännelsen?

-

-Domaren hade uppkastat frågan liksom till sig själv, efter som ingen

-annan än han och nämnden hade talan, men denna senare brukade tiga. Och

-han väntade icke något svar, oaktat en av nämnden, som med ytterlig

-uppmärksamhet åhört förhandlingarne, reste huvudet och spetsade munnen,

-som om han ville säga något, men beslöt sig för att vänta.

-

-Doktorn hade hela tiden tummat och betraktat en gul fotografi med

-oljefläckar av den mördade, och då och då skickat en lång blick till den

-uppmärksamme nämndemannen.

-

-Då reser pastorn sig och går upp till sidan av domaren, för att viska

-honom något i örat, vilket domaren emot bruk höll till godo, och efter

-att ha farit med handen över ögonen återtog han sitt tal:

-

--- Anförda omständigheter synas visserligen vittna för bekännelsens

-riktighet, men mer än dessa skulle en enda yttring av ånger från den

-brottsliges sida tjäna som talande skäl, ty aldrig har man väl sett...

-

-Här gjorde nämndemannen en min åt läkaren, såsom om det tog emot i hans

-hjärna, och domaren, som såg minen, ansträngde fram eftersatsen...

-

--- har man väl sett att någon, även om han begått mordet med full

-överläggning, icke sedan brottet blivit förövat erfarit en mycket

-naturlig känsla av ånger över handlingen, även om denna känsla kunde

-reduceras till fruktan för följderna. Därför frågar jag Ek på heder och

-samvete, ed behövs inte: ångrar han denna sin missgärning?

-

-Mördaren svarade, utan att ta sina ögon från det etnografiska

-färgtrycket, och alldeles bestämt:

-

--- Nej!

-

-Det blev ett svagt sorl i salen, mera av fötternas, klädernas och

-andedräktens svaga ljud än av artikulerade, halvkvävda ord.

-

--- Men, återupptog domaren, Ek skulle vilja ha haft det ogjort?

-

-Ek tänkte inte två sekunder förrän han svarade:

-

--- Nej! Och vore det ogjort, skulle det inte töva, förrän jag gjorde

-det!

-

--- Ek är således vad vi kalla en förhärdad brottsling, invände domaren,

-icke utan en viss otålighet, men (här nickade pastorn) vi vilja tillse om

-också åsynen av det mördade offret icke kan väcka de slumrande känslor av

-rätt och orätt, som finnas i varje människas bröst, om hon icke

-nersjunkit till djurens låga ståndpunkt.

-

-Här gav domaren ett tecken åt länsmannen, som gick ut åtföljd av sex

-karlar.

-

-Det uppstod en stunds tystnad i salen, varunder domaren vände sig till

-pastorn och viskade.

-

-Strax därpå öppnades dörren igen, och länsmannen inträdde, röjande väg i

-folkhopen för de sex karlarne, som kommo bärande på kistan, i vilken den

-mördade låg, och som sattes ned framför katedern, där fången stod,

-bevakad av gevaldigern.

-

-Locket lyftades av, och liket blottades, under det en förfärlig stank av

-härsket matsmör och karbolsyra spred sig över rummet. Läkaren reste sig

-på tå och tycktes jämföra originalet med den fotografi han höll i handen.

-Pastorn rättade på sina kragar och steg upp för att tala, under det

-mördaren envist hade sina blickar fastade på färgplanschen, och den

-uppmärksamme nämndemannen gjorde sig i ordning att anteckna med en

-blyertspenna på en bit papper.

-

--- Andreas Ek, började prästen; du står här vid en likbår, som du

-själv... kommit till stånd. Du ser här de jordiska lämningarna av den

-maka du en gång svurit att älska i nöd och lust. Hur har du hållit din

-ed? Hur har du uppfyllt dina löften? Betrakta denna stofthydda, som en

-gång inneslöt en själ, vilken offrade sig för dig, hängav sig åt dig,

-blev ditt barns mor, och som nu, när ålderdomen nalkas, skulle blivit

-dina sista dagars tröst. Har du tänkt på att det kommer en stund, då du

-skall möta henne inför din Herre och Gud, och han skall fråga dig huru du

-hållit din ed, huru du uppfyllt dina plikter, och har du betänkt, att du

-kanske skall möta din son redan nu, som är långt borta i främmande land,

-och som med sorgen i sin röst skall fråga dig: vad har du gjort av min

-moder, mina dagars upphov? Har du betänkt det? Det har du icke gjort, ty

-om du gjort det, skulle ej din hand ha lyfts till den mordiska gärningen.

-Se på henne, betrakta henne, och säg sedan inför denna kristna

-församling, att du ångrar din handling, säg det högt och med uppriktigt

-hjärta, att ditt brott ej må föra dig levande och obotfärdig i Herrans

-straffande händer. Se på henne!

-

-Anklagade såg icke på henne, utan borrade ögonen in i väggen, under det

-han knep ihop ögonlocken.

-

--- Se på henne, befallde domaren, och vid en rörelse av gevaldigern, som

-kom kedjorna att rassla, vände sig Ek mot liket, kastade en inåtvänd

-blick i kistan, drog upp näsborrarne, som om lukten gjort honom obehag

-och spottade framför sig ofrivilligt, som det tycktes, eller av en vana

-han ej kunde behärska.

-

-Ett sorl av fasa och avsky gick igenom hopen, såsom om de alla känt sig i

-den avlidnas ställe och blivit utsatta för en likplundrare, och domaren

-måste lyfta handen för att stilla stormen.

-

-Därpå tog han ordet.

-

--- Andreas Ek, innan vi skrida till domens fällande, vars utgång icke lär

-vara tvivelaktig, frågar jag dig för sista gången: Ångrar du din

-gärning?

-

--- Nej! svarade mördaren lika bestämt som de förra gångerna.

-

--- Vet du att domen går på livet?

-

--- Ja!

-

--- Och du fruktar icke att möta den Högste domaren?

-

--- Nej! Jag hoppas få det!

-

-Domaren röck av sig pincenez'en och betraktade mördaren med en närsynts

-genomträngande blickar.

-

--- Har du ingenting att anföra till ditt försvar?

-

-Mördaren tänkte ett ögonblick; därpå svarade han såsom med en

-uppstötning, likgiltigt, som om det var just detsamma:

-

--- Nää!

-

-Då vände sig domaren till nämnden för att få dess bekräftelse på, att

-förhöret var avslutat och att domen kunde fällas, framställande den

-frågan, om rannsakningen skulle anses tillfyllest.

-

--- Herr lagman! Jag begär överläggning, tog den uppmärksamme nämndemannen

-ordet.

-

-Prästen och läkaren reste sig för att gå ut, då domaren tog ordet.

-

--- Tillåter nämnden att, med fästat avseende på det viktiga fallet, herr

-pastorn och provinsialläkaren må anses såsom adjungerade ledamöter och

-sålunda få stanna?

-

-Nämnden bejakade anhållan, och länsmannen satte sig i rörelse för att

-utrymma salen från obehöriga.

-

-När detta var gjort och tystnad inträtt, vände sig häradshövdingen till

-nämndeman Olsson:

-

--- Vad har nämndeman att andraga?

-

-Den vithårige sextioårsmannen, nämndeman sedan tjugofemte året, ledamot

-av förre bondeståndet och lagutskottet, reste sig och svängde sin

-pincenez, det nya lantmannapartiets fälttecken, under det han tog till

-ordet:

-

--- Herr lagman, mina herrar! Det må ursäktas mig, att jag icke i alla

-punkter kan dela domarens mening i denna rättegång, som synes mig av

-mindre vanlig beskaffenhet, då jag sett många dylika, men icke någon

-sådan som denna. För det första vill jag dock säga på förhand, att mina

-invändningar mot rannsakningen icke gå ut på att söka förmildrande

-omständigheter, då dessa endast skulle leda till straffets förvandling

-från döden till fängelset, då ju mördaren, efter allt vad som framkommit,

-själv synes finna döden lindrigare än fängelset, och icke heller är det

-min avsikt att söka göra troligt, det mördaren icke begått mordet, vilket

-dock kunde varit fallet, enär icke utrönt blivit, att icke den mördade

-ljutit döden i följd av misshandel med berått mod, vilket brott under

-synnerligen förmildrande omständigheter kan botas med endast fyra års

-straffarbete, vilket för en fyrtiosjuårs man, som kunde leva i tjugo,

-trettio år till, icke är så likgiltigt. Jag vill endast genom min

-anhållan om överläggning få in i protokollet de sannolikheter, som kunna

-freda mördarens eftermäle, vilket icke är utan sin vikt för sonen, som

-skall ärva namnet och veta ryktet om den som var hans far, och på samma

-gång få uppmärkssamheten fästad på några åtgärder i rättegångsordningen,

-som kanske kunna vara påkallade av tidens strävan till noggrannhet i

-proceduren, och jag tror, utan att vilja underskatta domarens goda vilja,

-att härvidlag mera omsorg blivit lagd på att konstatera, det brottet ägt

-rum, än att söka motiven till brottet, och det torde väl få anses ändock

-att bevekelsegrunden till våra handlingar må väga något, icke i lagens

-vågskål, utan i allmänna omdömets, som kan vara viktigt nog.

-

--- Får jag lov! avbröt domaren, och då nämndemannen tystnade, talade

-häradshövdingen. Nämndeman ville sålunda i den mördades handlingar söka

-bevekelsegrunden till mordet, men som man ej kärar mot död man anser jag

-invändningen obefogad.

-

--- Förlåt! Jag vill inte göra advokatyr, det hörde lagman nyss, då jag

-förbigick vissa svagheter i bevisföringen, man jag vill korteligen svara:

-att död man även kan spela roll, såsom i dödsbokonkurs och urarvagörelse,

-men jag vill lämna även det medgivandet, att vi ej få eller ämna kära mot

-den döda, som ju ej kan föra talan, och då man ej får tala annat än gott

-om den döde. Jag vill bara inskränka mig till att anhålla det följande

-frågor framställas till mördaren -- jag kallar honom mördaren på hans

-egen bekännelse, ehuru bevis saknas, att han endast är dråpare eller

-misshandlare -- följande frågor:

-

-  Hur har mördaren kommit därhän att fatta beslutet mörda sin

-  hustru?

-

-  När började detta beslut fattas?

-

-  På vad grund tror anklagade att detta besluts fattande började

-  uppstå?

-

-Sedan dessa frågor blivit besvarade, skulle jag önska att vittnen hördes,

-vilka kunde jäva eller styrka anklagades utsago.

-

-Häradshövdingen gnuggade ögonen som om han ville ur huvudet ta bort något

-sand eller smolk, som kommit in i tankemekanismen och hindrade gången.

-Därpå svarade han:

-

--- Antag att dessa frågors besvarande skulle komma att kasta skugga på

-den avlidna!

-

--- Så kom det kanske litet ljus över mördaren, som också skall dö, och om

-vilken döde det ju vore väl att man kunde få lov att tala litet gott,

-efter som det endast får talas gott om döde. Det är därför också jag bett

-få dessa frågor framställda.

-

-Pastorn gjorde min av att få yttra ett ord, och hans stumma önskan

-beviljades.

-

--- Det ligger i mänskliga naturen ett starkt begär att få skylla ifrån

-sig, och jag tror att genom de framställda frågorna mördaren begärligt

-skulle fatta tillfället att få kasta skuld på den döda, som icke kan

-försvara sig, och som vi därför måste anse oss förpliktade att försvara.

-

-Domaren tog återigen ordet, oaktat nämndemannen gjorde min av att vilja

-svara.

-

--- Änskönt jag biträder herr pastorns mening, kan jag icke lagligen neka

-nämndeman Olssons anhållan att få frågorna framställda, och för att få

-ett slut i saken, som icke synes mig mörk, må vi skrida till sista

-handläggningen av målet.

-

-Länsmannen fick en vink, och mördaren fördes in, åtföljd av folkmassan.

-

-Det började nu lida åt middagen och solen kom stötvis in i salen, när de

-stora ulliga strömolnen jagade förbi, ibland lämnande rummet i

-halvskymning. Människorna började se trötta och hungriga ut, och själva

-den anklagade tycktes längta efter slutet, huru sorgligt det än kunde

-bli.

-

--- Andreas Ek, tog domaren upp, kan du säga mig, varför du mördat din

-hustru?

-

-Ek tänkte länge; därpå svarade han:

-

--- Nej, det kan jag inte.

-

--- Varför inte? Vet du det inte, minns du det inte, eller vill du inte

-säga det?

-

--- Det är så långt sen dess.

-

--- Menar du, att det är så länge sedan du fattade beslutet?

-

--- Ja!

-

--- Hur länge var du gift?

-

--- Sjutton år!

-

--- När började ditt beslut att döda henne?

-

--- För sex år sen.

-

--- Hur började det?

-

--- Jag fick hat till henne.

-

--- Varför?

-

--- Det... kan jag inte tvingas säga.

-

--- Jo, det kan du; lagen tillåter icke att pina någon till bekännelse,

-men om halv bevisning finnes, kan domaren »försöka med svårare

-fängelse».

-

--- Det är tortyr det?

-

--- Du har endast att svara, icke fråga. Nu frågar jag: hur uppstod ditt

-beslut?

-

--- Det är svårt att nu säga, erinrade Ek sig fram, för det kom så efter

-hand. Men det minns jag, att jag först längtade att ha henne undan; sedan

-tilltog denna längtan, så att när vi för fem år sen stod vid tröskverket

-hos grannen, längtade jag att se hennes finger först mellan hjulen, sedan

-hennes arm, hennes kropp, och jag tyckte att jag skulle skrattat, om jag

-sett henne komma fram på andra sidan som en sill. Men jag ville inte

-göra't själv, längtade bara att få se det gjort. -- Så gick åren, och så

-började jag längta att få göra det själv. Jag bad Gud bli befriad från

-tankarne, men de blevo där. Och så kom de allt starkare, tills de kommo

-som en order från tjänsten. Det måste göras. Och så klarnade det, år

-efter år, tills jag fick det för mig, att om jag ej gjorde det, hade jag

-försummat något som måste göras. Det är då det gror i mig, att jag skall

-slå sönder hennes kropp och bära den till latrinen -- där ville jag ha

-henne -- varför, det vet jag inte, jag tyckte bara att hon skulle vara

-där! Och så gjorde jag det och fick frid!

-

--- Nå, men säg nu, ställde domaren försiktigt sin fråga, såsom om han

-fruktade svaret; säg nu, vad hände för sex år sen efter som ditt beslut

-började fattas just då?

-

-Mördaren tänkte en stund; därpå svarade han:

-

--- Jag vet inte att det hände något särskilt det året.

-

-Pastorn, som hela tiden suttit orolig, att mördaren skulle begagna de

-utlagda bryggorna att skylla ifrån sig, andades lättare, när

-rannsakningen dog bort av brist på materiel till frågor, och domaren, som

-funnit sig uppfyllt allan rättfärdighet, när nämndemannens frågor blivit

-framställda, tog tillfället i akt att förklara sessionen slutad, och att

-domen skulle falla inom åtta dagar.

-

-                  *       *       *       *       *

-

-Om eftermiddagen samma dag sutto rättens ledamöter och adjungerade jämte

-nämndeman Olsson i prästgården och drucko kaffet efter middan. Doktorn

-och nämndemannen hade satt sig avsides i en fönstersmyg och pratade med

-låg röst, att icke de skulle höras av de andra.

-

--- Det är märkvärdigt i alla fall, sade nämndemannen och tummade den gula

-fotografien av den mördade; det förefaller mig så underligt, när jag ser

-denna här bilden och erinrar vad medicinalrådet skrev om det han kallade

-brottslingstypen: oproportionerligt litet kranium, skevögdhet, brist på

-symmetri, öronen för stora och utstående. Och vet doktorn vad: jag kände

-mänskan i livet. Ja, Gud förlåte mig, nu rinner det opp för mig: hon

-vävde åt hustru min om vintrarne, och hon satte alltid opp garnet galet i

-färgen.

-

--- Hörde hon illa också? frågade doktorn djupt intresserad.

-

--- Ja, om det var det eller något annat, men aldrig fick man ett svar,

-som passade till frågan.

-

--- Då slår det in då! höjde doktorn rösten, sprang upp från stolen och

-satte sig igen. Därpå fortfor han viskande: det var hon som var

-brottslingen. Men säg, vad tror ni har hänt därute på skäret; vad tror ni

-om saken?

-

--- Ja, kära doktor, vad mänskorna föra för liv därute i ensamheten, det

-är inte gott och säga, och sjutton års äkta liv på tu man hand, det går

-aldrig bra. Ja, jag vet saker därute, jag vet saker... ja, ja! Man har ju

-sett mänskor i sjönöd äta opp varann, och man har hört om brott, som man

-inte kan tala om i folks sällskap, där tillfälle och omständigheter gjort

-det mesta. Därute på kobbarna i alla fall, där händer mycket saker, som

-man aldrig får reda på, och vad som hänt härvidlag, se, det var just vad

-jag ville veta, men inte fick. Men riktigt var det inte! Det vill jag

-svära på!

-

--- Men varför säger då mannen ingenting? frågade doktorn. Kan ni förklara

-mig det!

-

--- Förklara kan jag inte, men det är så sed, folktro, vidskepelse, vad ni

-vill, att mannen aldrig talar på hustrun; men ni skulle höra kärngarne,

-när de kommer ihop! Ni skulle höra dem! herr doktor.

-

--- Det vill således säga, att denna man till en viss grad faller offer

-för sin vidskepelse.

-

--- Det skulle kunna sägas! Men utrota den om ni kan.

-

-                  *       *       *       *       *

-

-Åtta dagar senare dömdes Andreas Ek för överlagt mord på sin hustru till

-livstidsfängelse. Hovrätten stadfästade domen och mördaren vägrade envist

-söka ändring.

-

-Nämndemannen erbjöd sig söka resning i målet och få vittnen hörda, men Ek

-vägrade alldeles bestämt och hotade att hämnas, ifall någon gick och

-nosade i hans affärer.

-

-

-

-

-Vidskepelse.

-

-

-Det hade varit tämligen fridfullt på ön i långa tider, oaktat öbons

-begivenhet på att vara partikularist. Inga slagsmål, knappt ett snatteri,

-inga oäkta barn utan far. Lite fylla någon gång, gräl, kiv, avund och

-andra små mänskliga svagheter, som icke kunde utebliva, avbröto blott

-dygdernas enformighet. Men så kom det ett rötägg i granngården i form av

-en ung båtsman, och friden var slut. Det var en lång räkel, med ett

-ohängt utseende, skänklar och nävar av oroväckande kaliber för pojkarne,

-som anade den förfärlige rivalen på kärlekens marknad. Det var också en

-hund att gå på sin levnadsbana, åtminstone när han var i land, men det

-fanns de som påstodo, att han inte var så styv, när han var till sjös.

-Han hade en otäck vana att ta för sig, vad som honom lystade, utan att

-fråga om lov, och sin vilja satte han till allenagällande lag vart han

-kom. Det var den aldra oförskämdaste lymmel de hade sett på orten. Han

-gick in i stugan och slog sig ner vid bordet; tog maten ur mun på bond,

-tog flickorna för pojkarna och drog sig inte för att ligga kvar, bara han

-fann det bäddat och dukat.

-

-Och eget var att se hur allt böjde sig för honom. Icke därför att han var

-starkare än de andra tillsammans, för han var endast en pojke på

-tjugotvå år, utan därför att han var så oförskämd.

-

-Det fanns bara ett äppelträd på hela ön, och det stod nere i Carlssons

-äng. En vildapel var det, som någon en gång roat sig med att ympa. I år

-hade den emot sin vana satt en massa frukter, röda kantäpplen, som

-Carlsson skulle gömma till jul och nyår och vilka utgjorde föremål för

-öbornas beundran och stilla avund.

-

-En söndagsmorgon i slutet av augusti fann Carlsson trädet berövat alla

-sina äpplen; vartenda ett var weg och man såg kvistar och fruktsporrar

-avbrutna och sållade på marken.

-

--- Det har pojkarne gjort! uttalades den allmänna meningen. Men säkert på

-Kalles inrådan.

-

-Vad kunde man göra åt den saken?

-

--- Ta och klå honom! rådde bond.

-

--- Klå? Nej fan!

-

-Och Kalle han gick där och slog hela söndan för flickorna, och såg fräck

-ut. En gliring fick han då och då, men det besvärade honom inte, utan han

-slog sig ner och åt och drack som om ingenting hade hänt av natur att

-kunna störa friden.

-

--- Varför klådde de honom inte? frågade en herre, som bodde på sommarnöje

-och i vars öllår Kalle gjorde inbrott, när han var törstig i halsen. Det

-var därför att han var en kronans karl, och kronan var någonting

-oförklarligt heligt. Kronan på tullflaggen, denna runda metallmössa,

-symboliserade makt och myndighet, kronan i Kalles blanka knappar, i

-mössan, var mandarintecknet och skyddade mot stryk, som stål mot onda

-andar. Folk gick in till kronan som in i ett riddarhus, skatten betalades

-in till kronan som till en stor herre den man ej kunde snyta utan att bli

-en fördärvad människa, och kunglig majestät och kronan var en del av det

-högsta väsendet, som ingen kunde rätt definiera, som ingen sett men alla

-visste att de funnos.

-

-Det var därför båtsman inte fick smörj, fastän han stulit äpplena.

-

-Uppmuntrad av framgången, blev Kalle allt vildare och djärvare. Han bröt

-inte lås, men han gick igenom takstolar, han stal inte pengar, för det

-var farligt, men han tog ut naturaprestationer, friheter, förmåner.

-

-Numera när man hörde hans hojt ner i sundet, då han om kvällen kom på

-besök, så darrade mänskor och djur, och när han trädde upp på gården,

-hälsades han som allas naturlige härskare om ock med avgjord ovilja, som

-han icke låtsades se. Kvällen förut hade han stulit en skinka, och

-gubbarne hade rådslagit om vad som borde göras. Anmäla honom i tjänsten

-ville ingen, för det var både skamligt och tidsödande och, vad värre var,

-farligt.

-

--- Kom inte åt honom, för då sätter han eld på logen! sade den äldsta.

-

--- Då skall han väl in åtminstone! tröstade en annan.

-

--- Vad äro vi hjälpta med det om han kommer in, logen bygger sig inte opp

-igen för det.

-

-Det var riktigt anmärkt, och Kalle gick fri som vanligt.

-

-Och så blev det dans på logen! Och så söps det, och så slogs det, så att

-på morgonen låg dragklaveret i bitar kring backen ibland rivna trasor av

-kläder. Johansson, gårdsdrängen, hade till och med gått alldeles naken,

-bokstavligen utan en tråd på kroppen, ur vilddjurets händer, som hade

-till egenhet att riva fiendens kläder i remsor av den kullslagne och

-övermannade. Efter kalabaliken hade en razzia ägt rum i alla gårdens

-visthus, och slutligen hade banditen gått in i lagår'n och tagit äggen

-från arrendatorskans höns, stuckit av in i hagen och druckit ur äggen som

-en korp, så att man såg skalen ligga i en hög på berghällen.

-

-Men nu var det något särskilt med äggen; och att treva ägg från andras

-höns ansågs som ett nidingsdåd av värsta slag, kanske därför att den

-ägodelen låg oskyddad som åkern och överlämnades med förtroende åt

-allmänna hederskänslan.

-

-Därför och kanske även därför att hustrun räknade äggen som sitt förvärv

-och de gingo som reda pengar, blev hon alldeles »vill», när hon fick reda

-på strecket, och hon rev opp himmel och jord, skällde ut karlarne för att

-de voro så fega att låta sig hundsvotteras av en gröngöling. Gubbarne

-sutto verkligen på bänkarne i stugan och skämdes, fullkomligt rådlösa och

-maktlösa, under den skur, som hällde över dem från kvinnans fräsande

-läppar.

-

--- Och törs inte ni, slutade hon, så ska jag ge honom, när han kommer.

-

-Kalle kom, fräck, osnuten, blek om nosen och grön i ögonen.

-

--- Vad har du gjort av äggen, pojke! öppnade madamen sitt förhör och

-ställde sig bredbent framför banditen.

-

--- Inte har jag tagit några ägg, inte! flinade nidingen.

-

-Och i det samma small en örfil, som när man slår en uppblåst kryddbopåse

-mellan händerna, ett skott rent av, för den straffande handen hade fällt

-sig in över örats kavitet, så att man ville vänta sig se hjärnkalotten

-lyftas och ögonen krypa ut.

-

-Kalle förde sin högra hand först till örat som om han känt efter om huvet

-satt kvar, därpå, och med gnistrande ögon, lyfte han den i höjd mot den

-lågväxta kvinnans ansikte, för att klämma till. Men armen stannade

-tvekande i gesten och i nästa ögonblick flögo alla männen upp från bänken

-och uslingen låg på golvet med näsan i en blodpöl.

-

--- Slår du en kvinna, skrek bond själv, alldeles vit, mera av fruktan än

-fasa för ett helgerån.

-

--- Ser du nu, din lort, att jag kunde klå dig! bröt madamen lös, troende

-att hon varit den starkare, och med den avskjutna trätoffeln klappade hon

-om den övermannade, medan karlarne höllo honom i svångremmen.

-

-Och när avbasningen var slut, röcks lymmeln opp, och efter ett sista

-hagel av orrar om öronen och med en stövel i ändan kom han ut genom

-dörren.

-

-Kalle syntes aldrig mer på ön, som var befriad från sin drake.

-

-Han skämdes över att ha fått stryk av en kvinna, som var honom

-underlägsen, men han ville icke tillskriva henne annan överlägsenhet i

-bataljen än den att han inte fick slå igen.

-

--- Annars skulle hon fått se på! menade han. Och varför han inte fick,

-det visste inte fan!

-

-Sen den dagen sovo bönderna i lång tid bara med ett öga, för de väntade

-få se halmstacken brinna, och madamen gick aldrig ensam i lagården om

-aftonen, när hon skulle treva ägg.

-

-

-

-

-Höjer tar gården själv.

-

-

-Nu skulle de få se på annat, när Höjer kom sta och efter modrens död tog

-vid gården. Han hade nämligen gått som dräng åt styvfadren och haft hårda

-dagar, som han tyckte, men nu när han fått tömmarne och hade gubben på

-ett litet undantag, skulle han leva Herrans glada dagar.

-

-Så började han vårarbetet och satte drängarne till sysslor, men själv

-skulle han moja sig på ejdersträckten, som nu drog över yttre skärgårn på

-väg norrut.

-

-Och när han kom hem, så var det ingenting uträttat, jorden hade varit för

-sur, oxarne för illa vinterfodrade, redskapen i olag, och Blomqvist,

-styvfadren, hade tagit harven för sin räkning, efter som han hade den

-tillsammans med Höjer. Det var själva olyckan att de skulle ha något

-tillsammans, och än värre, när de skulle göra något tillsammans, för då

-blev det rakt ogjort.

-

-Höjer väsnades, men de rackarpojkarne kunde svara så behändigt på

-allting, så det var inte värt att söka sticka dem.

-

--- Stanna hemma, du, så blir det något gjort, sa gubben. Själv är liksta

-dräng.

-

-Ja, men se det var just att slippa vara dräng som lockat Höjer mest, och

-nu fick han känna på att vara både dräng och herre på en gång. Tänka ut

-för alla och ta i för alla. Och när styvfadren satte sig på tvärn, så

-blev det rent illa. Skulle Höjer ha oxarne om dan, så skulle gubben också

-ha dem, och som han var först oppe om morgnarne, så tog han kräken bara,

-och då gick hela Höjers arbetsplan åt skogen. Och så gick gubben och

-satte opp folket, och tubbade dem, så att Höjer inte hade några händer

-med dem.

-

-På sommarn tog det till, när studenterna kommo och hyrde sig in. Då

-skulle pigorna sitta och hänga på verandan och dricka punsch halva

-natten, och haken vet allt vad de gjorde för styggt, men när de sen

-skulle opp och mjölka om morgon, så sov de; och när de stodo vid spiseln,

-så nicka de till, och allt som skulle göras blev illa gjort.

-

-Höjer skulle ta itu med dem, och förbjöd dem slinka med herrarna, utan de

-skulle sova om nätterna. Men då svarte pigorna som så (som de lärt av

-herrarne, som voro mycket frisinnade om somrarne): att dagen var

-husbonds, men natten var deras, och de gjorde vad dem lyste, när solen

-gått ner.

-

--- Det må ni göra, svarte Höjer, men på ett villkor: att ni gör ert

-arbete för mat och lön om dagen. Kan ni svira om natten och arbeta lika

-bra om dan, så må ni det! Men kan ni inte det, så ni inte gör rätt för

-er, så må ni gå er väg!

-

-Det kunde de naturligtvis inte, men nu ansågo de sig ha rätt att svira om

-nätterna, helst det var ytterst svårt att kontrollera deras arbete om

-dagen.

-

-Höjer tröttnade och förehöll en dag i lindriga ordalag de lärda herrarne

-det orätta i att förstöra folkets arbetskraft.

-

--- Ja, men de ta ju ingen tid ifrån er, svarte herrarne.

-

--- Men de ta den kraft jag äger fordra, efter som jag föder dem, svarte

-Höjer; och jag är inte betjänad med dåligt arbete lika bra som med gott;

-och det var inte lönt för mig att komma sta och ge dem sämre kost för

-sämre arbete, för då klaga de, och ge mig dåligt rykte.

-

-Nej, det förstod inte herrarne, och man skulle vara »människa» mot sina

-tjänare också!

-

-Så kom drängarne och skulle ha danser om kvällarne, för att locka pigorna

-till sin kant. Och då tog de och bar ut tröskverket för att få logen

-utrymd. Men när sen tröskverket fick stå i regnet, så kuggarne svällde

-och axlarne rostade, då blev Höjer rasande och förbjöd den eviga dansen.

-Det var dock det sämsta han kunde hitta på, för sen blev pojkarne

-alldeles vilda. Och vad de kunde finna ut bara, för att komma ifrån

-arbeta!

-

-En dag körde de sönder välten i fyrsprång över ett dike. De visste nog

-att sme'n bodde en halv mil borta, och att det tog ett dygn att ro dit

-och komma hem igen, och när de ville ha en fridag på sjön, så styrde de

-om att någonting gick sönder. Inte kunde de hjälpa det, inte. Och det var

-inte gott att komma på dem, heller.

-

-Skulle det dras not, så var det bara att knipa fram med brännvinet,

-annars gick fisken ut ur kilen. Och se, inte rådde drängarna för att inte

-fisken gick i noten! Men bara det lukta aldrig så lite brännvin av dem,

-så kom det alltid någon fisk.

-

-Det var som förgjort för Höjer, och aldrig vågade han mer ta sig en

-fridag på skytte, utan måste ligga i jämnt och samt. Och när han såg

-gubben komma hem med fåglar lite emellan, så sved det i honom.

-

--- Jojo, känn på du, sa styvfadren.

-

--- Ja, förlåte mig, men jag tror ingen har det så bra som den som tjänar!

-mente Höjer.

-

--- Jo, du sa annat förr, du, men du visste inte bättre!

-

-Så gifte Höjer sig på försommarn, och gubben strax efter. Då blev det en

-ny visa med kvinnfolkena, så ettrigt, så ettrigt. Och gubbarna retades i

-luven på varann. Men styvfadren, som var den slugaste, gick alltid ifrån

-saken med vinning.

-

-Skulle Höjers piga gå och mjölka på skogen så lät gubben henne först ropa

-ihop alla korna till fållan, och på det vann hans piga en halv timma.

-

-Inte kunde hon hjälpa det, att korna följdes åt, och det var småaktigt av

-Höjer att se på sådant.

-

-Höjer ville inte vara småaktig, och fastän han tyckte att pigorna kunde

-skifta med görat, så lät han saken gå sin gång.

-

-Men hatet började gro mot gubben, och fastän denne nog var en spjuver,

-förstås, så var han inte skuld till allt. Bra mycket i alla fall. Och av

-allt som de hade tillsammans förstod han att klå åt sig, där något var

-att vinna, att skudda av sig, när det ålåg honom något.

-

-Slutligen blev Höjer ledsen på alltihop, när han såg att han hade det

-sämre nu än förr, och till den fjortonde mars hade han i all tysthet

-tagit sig en arrendator.

-

-Nu var det Höjers tur att skratta. Arrendatorn var en rivande karl, som

-gick utanpå styvfadren flera gånger om.

-

-Och snart stod det kalabaliker utan ända mellan de två gårdsbrukarne, så

-att ön slutligen fick namnet lilla helvete. Höjer åtog sig först att göra

-dagsverken åt arrendatorn, vilket man fann litet bakvänt, men det brydde

-bond sig inte om. Nu gjorde han inte mer än han ville och lät de andra

-kivas. Och det kunde de!

-

-Först när arrendatorn märkte, att hans piga fick driva alla korna i

-fållan, så sa han ifrån att det skulle skiftas. När det inte hjälpte, så

-befallde han sin piga att driva de andras kor i sjön, ut på kobbarne,

-vart som helst.

-

-Och se det halp!

-

-Därpå tog han opp stängselfrågan, och nu blev det advokatyrer i

-oändlighet. Men arrendatorn visste bot: stänger inte ni, så öppnar jag!

-Och så öppna han, så dragoxarna gick mitt igenom gubbens skötar som

-hängde på gisten.

-

-Och så blev det stängt!

-

-Skulle de så broa dikena! Gubben ville inte lägga bro, fastän det bara

-var några syllar. Gott, då gjorde arrendatorn sig en bro, som han tog

-bort, när han begagnat den.

-

-Det fanns bara en brunn på gårn, och vid den lade sig gubbens kvinnfolk

-att tvätta!

-

-Kvinnorna skällde en hel eftermiddag, så de voro ultramarinblåa i

-ansiktet, medan arrendatorn stod i slöjdbon och snickrade en brunnslucka,

-som han täckte karet med, och satte hänglås för. Och så var den saken

-till ända.

-

-Men sen gick gubbens kvinnor och stack arrendatorns bästa ko i juvret så

-hon sinade.

-

-Varpå arrendatorns kvinnor släppte ut gubbens höns, så räven tog sex

-stycken på en natt.

-

-Det var ett krig på liv och egendom och Höjer spelade den icke vackra

-rollen av angivare och spion. I stadigt vänskapsförbund med arrendatorn,

-gick han denne tillhanda med alla upplysningar, som kunde tjäna i såväl

-anfall som försvar mot den gemensamma fienden.

-

-Och nu på hösten hade han uttänkt en huvudaktion, som skulle ge

-styvfadren knäcken. Gubben hade nämligen ytterst liten slåmark och måste

-alltid ta sjöfodret, vassen i viken, med i beräkningen för att få sina

-två kor med livet igenom vintern. Nu var icke sjöfodret undantaget i

-arrendekontraktet, utan var allmänning, så att var och en tog vad han

-ville; dock hade man en tyst överenskommelse att sjöslåttern företogs på

-en utsatt dag; men som denna klausul ej fanns i kontraktet, beslöt Höjer

-sätta lusen i örat på arrendatorn, en dag, då gubben skulle bort på en

-auktion.

-

--- Ta för dig du, annars tar den andra alltsammans, undervisade Höjer

-arrendatorn, som inte riktigt ville på affären. Om inte du tar först, så

-tar han först!

-

-Det var ett skäl! Och samma morgon som gubben rest bort, satte

-arrendatorn alla män och kvinnor i verket. De gingo naturligtvis runt

-kring stränderna och rakade av vartenda strå som kunde åtkommas, så att

-den som ville ha något med, måste ut i vattnet och gyttjan, och fick ändå

-bara vassvippor, som inte något kreatur ville tugga.

-

-När gubben kom hem i sin båt och såg viken ligga som en slagen äng, blev

-han alldeles galen, och som han kände igen upphovsmannens finger, kastade

-han sitt hat på honom. Han blev desto ondare, som det var hans egen idé,

-att en natt göra arrendatorn samma spratt. Och hans enkla hämndeplan blev

-nu att nedlägga striden med denne, spränga förbundet och få anfallet

-gemensamt mot Höjer.

-

-Till den ändan började han peka på små skrymslor i kontraktet, som Höjer

-hade hållit öppna åt sig för att vid behov sticka sig undan. Detta skulle

-nu ej inverkat på vänskapen mellan de båda, om ej arrendatorn redan förut

-tyckt sig märka att små fördelar tillföllo Höjer dem han ej skulle ha

-haft, men nu när någon pekade på det, så stack det i ögonen. Olyckan

-ville också, att Höjer om dagen varit ute och satt flundernät på

-arrendatorns bästa grynna, och detta hade han enligt kontraktet endast

-begränsad rätt till, i så måtto att, som orden lydde, husbehovsfiske vore

-gårdsägaren ej förment i vilka vatten han ville. Nu kommer arrendatorn

-och finner grundet upptaget av inte mindre än trettio nät, så att all

-sättning blev honom omöjlig, då grynnornas antal och givbarhet voro

-begränsade.

-

-Det var eld på kruttråden, och hemkommen började det puttra och fräsa.

-

--- Hör du, Höjer, du; du går och sätter före mig så jag inte kan fiska.

-

--- Nå, det får jag väl, svarte Höjer.

-

--- Nej, trettio nät är inte husbehov; jämka dej dän du bara!

-

--- Det vet jag visst det, när det inte står i kontraktet hur många nät

-det skall vara.

-

--- Jaså, du talar ur den ton! Vet du av, att du har släppt tre kor på

-skogen, när du bara har lov till att släppa en.

-

--- Nå, vad skulle det göra då, när skogen är så stor.

-

--- Haha; vi ska inte vara småaktiga då! Bra! Vi ska komma ihåg det!

-

-Följande morgon stod Höjer på vedbacken, när arrendatorn kom fram, och

-med en till utseendet oskyldig min frågade:

-

--- Hör du, Höjer, du!

-

--- Jo! Här är jag!

-

--- Jag behövde några spadskaft, och dem får jag väl ta på skogen?

-

--- Jo, det går an, bara en tar vackert, så!

-

-Arrendatorn fick båda drängarne med sig och fällde hela öns lilla

-aspbestånd, varpå han lät dem såga och grovhugga spirorna. Höjer hörde

-nog att det braka och dåna bortom hagen, men han gav sig inte tid att gå

-och se efter vad som stod på. Det fick han dock klart för sig, när folket

-kom hem med lass efter lass med aspstockar.

-

--- Ja, men du är vådlig i alla fall, som har tagit dän alla asparne, som

-jag skulle ha till lövtäkt åt fåren, ojade sig Höjer. Och hur många

-spadskaft ska det bli av det där, måtro?

-

--- Å, det sträcker sig väl till en tre dussin! svarade arrendatorn.

-

--- Ja, men jag bad dig hugga vackert!

-

--- Nå, är det inte vackert då! Och för resten sa du inte hur många det

-skulle vara.

-

-Därmed var revanchekriget å ömse sidor i gång, och styvfadren spelade nu

-djävulens roll, som gick och blåste på lågorna. Han prickade ut timmer

-och båtbord åt arrendatorn, pekade på bästa lövtäkten, lärde honom att

-pressa musten ur sina kontraktsenliga förmånsrätter och vränga lag, så

-att Höjer fick likafullt ett trassel som han aldrig drömt.

-

-Så började arrendatorn nyodlingar, sedan han förmått Höjer att gå med på

-en part av kostnaderna. En rothuggare tillkallades, som svedde och högg

-och det ena stycket efter det andra togs opp. Men nu bestämde kontraktet,

-att gårdsägaren skulle hålla fall för åkrarna, och Höjer befann sig en

-dag invecklad i större sprängningsarbeten, som kostade kontanta pengar.

-

--- Det får du igen på odlingen, narrade honom styvfadren.

-

-Men arrendatorn hade bara femårskontrakt han, och efter allt krångel han

-haft, började han packa in för att draga dädan. Och därför satte han till

-alla krafter att suga ur jorden vad han kunde; låg efter Höjer som en

-igel, studerade kontraktet om nätterna och klämde sedan till allt vad han

-kunde.

-

-Höjer blev snart ledsen och tog plats som båtbyggare på en grannö för att

-vara ifrån alltsammans. Men då blev det sju gånger värre; och var gång

-han kom hem hade hans hustru något nytt sakeltyg att förkunna.

-

-Andra året kunde inte arrendatorn göra rätt för sig; odlingarne hade

-kostat så mycket, fisket var dåligt, och i stället för att be om anstånd,

-hotade han Höjer med process för att han narrat honom in på villkor som

-han inte kunde gå ut med. Men processa var det sista man ville göra, för

-det var bara ting två gånger om året, och om man också vann, så fick man

-ingenting, där ingenting var att ta. Och mäta ut var inte heller lönt,

-där intet var att mäta, då ju Höjer själv var ägare till alla inventarier

-och kreatur. Vräka kunde han inte, ty kontraktet var icke så stiliserat,

-och under alla förhållanden var det lugnare att ha gäldenären under sina

-ögon än låta honom löpa sin väg och kanske aldrig få se honom mer.

-

-Arrendatorn blev därför sittande, och nöd gick inte på honom, men på

-Höjer gick det hårt, ty han hade ju avhänt sig nästan all sin egendom,

-och hade tillochmed gjort dagsverken gratis.

-

--- Det här är då alldeles rasande, menade Höjer, när nöden tvang honom

-att beklaga sig för styvfadren. Och aldrig har jag haft en glad dag sedan

-jag hörde upp att tjäna. Då hade jag maten och inga bekymmer, men sen jag

-fick mitt eget, får jag gå dräng utan lön och se på hur andra äter mitt

-bröd opp.

-

--- Ja, ser du, du har inte rätta förståndet du, svarade gubben, och den

-gång du ville snyta din arrendator, så lade du grunden till allt som hänt

-dig sen!

-

-Detta var delvis saken, ty Höjer var född till att tjäna, men den som

-först brutit rätt och billighet, det var styvfadren, och därför tvang han

-de andra att bryta igen, såvida inte de ville gå under, och det ville de

-inte.

-

-Ont blev värre! För att knipa ut arrendesumman lade Höjer på sin

-arrendator nya onera, som denne sökte skudda av sig. Och snart upptäckte

-man att han gjort odlingarne på svindleri, så att han sålde veden, som

-höggs vid röjningen, och vad värre var, sög den nya jorden läns, då han

-inte kunde gödsla den. Och det hade ingen beräknat, ehuru man väl visste,

-att boskapen knappt var tillräcklig för att hålla i stånd den jord som

-fanns. Men arrendatorn gick lös på skogen med sina odlingar, som bara

-bestodo i att hugga och hacka, och så ta en havreskörd mellan stubbarne,

-som snart grönskade upp som aronsstavar. Och samtidigt föllo kreaturen i

-sin, oxarne magrade och gårdens bestånd var hotat. Allt detta måste Höjer

-åse utan att kunna röra ett finger. När det stod upp ett stormgräl,

-svarade alltid arrendatorn:

-

--- Det står så i kontraktet.

-

--- Ja, men det var inte meningen, svarade Höjer.

-

--- Ja men det står så, liksom det inte stod så att du skulle sätta

-trettio nät, när meningen var att halvt dussin. Orätt går igen! Skyll dig

-själv.

-

-Efter de fem årens utgång hade Höjer måst taga hypotekslån för att muta

-bort arrendatorn och rädda sin skog, men arrendatorn köpte sig en gård i

-grannskapet på besparingarne.

-

-Och Höjer måste återigen ta gården och börja kampen mot tjänstefolket,

-som nu var värre än någonsin. Ibland tänkte Höjer sälja gård och grund,

-men det fanns inga andra köpare än fattiga krakar, som ville betala med

-inteckningar, naturligtvis löpande utan ränta. Att ta arrendator igen

-aktade han sig för, och det återstod sålunda inte annat än låta sig ätas

-levande av tjänstefolket.

-

--- Ja, ser du, min gosse, sade pastorn, som blivit anmodad avge

-utlåtande, den som inte är skapt till herre, den blir aldrig herre.

-

--- Ja, men herre Jesus, hur kan andra få bukt med sina tjänare, då?

-

--- Ser du, det är deras hemlighet det! De äro väl så skapta, ser du!

-

-Och därmed fick Höjer trösta sig, om det nu var en tröst att veta sig

-dömd till en undergång, som han ser dagligen och stundligen försiggå för

-sina ögon, utan att kunna hindra den!

-

-

-

-

-Sjönödslöftet.

-

-

-Vestman på Nedergårdsön hade gått med en skonare på Norge och kommit ända

-upp åt Lofoten. Där hade han träffat valfångare och förnummit ett och

-annat om fångstmännens sätt att ta valar med harpun. När han så kom hem

-till sin ö, rann den tanken på honom, att han skulle tillämpa de

-inhämtade lärorna på hemmavarande skälfångst, vilken befann sig i stadigt

-avtagande på grund av bössknallarnes avskrämmande inflytande på de rädda

-djuren.

-

-Till den ändan gick han tillväga på följande mindre välbetänkta sätt, med

-en utgång, som varken han eller någon annan kunnat beräkna, och vilket

-gav anledning till ett äventyr, om vilket ännu sagan lever i skärgården.

-

-En afton på eftervåren tog Vestman en flatbottnad eka och en pojke med

-sig ut till yttre skären, där skälarne brukade gå upp och solbada sig.

-Till den märkvärdiga jaktens bedrivande hade han medfört en uttergadd,

-vilken eljes hade till ändamål att tjäna vid uttagning av uttrar ur

-bergsskrevor, och nämnde tillhygge hade han på valfångarmanér fastgjort i

-fören vid en löpande vinda. Huru han skulle kunna nalkas de skygga djuren

-för att få håll på dem med den tillfälliga harpunen, det visste varken

-han eller någon annan, men är olyckan framme, menade hans vänner, så kan

-man sätta nät i vattentunnan. Fälttågsplanen var emellertid uppgjord så,

-att pojken skulle gå från land med bössan och Vestman själv smyga med

-ökan mellan iskokorna och där passa de flyende djuren, som icke kunde

-göra sig för brått på den skrovliga drivisen, vilken packat sig invid

-stranden.

-

-Nu hade han fått pojken i land just före solnedgången, och själv tog han

-till att ro med ett par ullstrumpor virade om årlommarna för att inte

-bullra, och med en vit skjorta över kläderna för att inte synas. Och i

-skygd av kobbranglet och packisen råkade han ro opp sig under vallen, där

-en bräsch visade var djuren gått upp och där de sannolikt måste ge sig

-ut, då ingen vak fanns.

-

-Vestman satt där väl gömd och höll gadden i högsta hugg lyftad, så länge

-att han frös om fingerna och började grunda efter, om inte det gamla

-sättet med lodbössan var enklare. Skälarne voro där, det var inte tu tal

-om det, och han hade hört dem ge skall, men att de skulle just välja den

-här vådliga stråten för att komma i vattnet, det var den stora frågan.

-

-Knall! hördes det i land bakom tallarna, och så pep det i luften och sa

-skvatt ut i sjön, och därpå blev ett blåsande och nysande, och så ett

-traskande på isen, som när nakna mänskor springa på ett kammargolv.

-

-Innan Vestman hann få redigt för sig hur dum hela tillställningen i

-själva verket varit, stack ett lurvigt huvud ut genom breschen, reste sig

-och störtade i vattnet, men fick verkligen gadden mitt i det tjocka. Och

-i ett huj löpte linan ut; båten fick en knyck så att jägarn ramlade ner

-på akterbetten och så bar det av med god gång till sjös.

-

-Det blev åka av!

-

-Vestman tyckte först det var nytt och roligt och tänkte på vilken

-förträfflig jakthistoria det skulle bli; och bytet ansåg han sig ha i

-handen. Men så fick han se att kobbarna dansade förbi och sin egen stuga

-försvinna.

-

--- Farväl, så länge, nickade han åt stranden, kommer strax tillbaka!

-

-Det röck och knöck i båten, men någon fara syntes inte vara för handen

-ännu, förrän de kommo ut i sista stenarna och släppte landkänningen. Där

-gick det lite sjö och solen tycktes ha gått ner, ty det såg ut som en

-svart rund skiva därute.

-

--- Ett stycke till, så kapar jag i värsta fall, tänkte Vestman.

-

-Och så bar det av igen. Men nu tog ekan till att slingra. Sjöarna lågo

-mot och båten doppade redan nosen.

-

--- Lite till! tänkte Vestman, som ogärna ville skänka sitt säkra byte och

-få ett snöpligt slut på en så vacker början.

-

-Sjön ökade och stjärnorna tändes på. Ännu kunde han dock se yxan, som låg

-framme i fören och som var hans hopp, när det gick för långt.

-

--- Gå på du, min gubbe, du är väl snart trötter, om jag känner dig rätt!

-muttrade den utfrusna jägarn, som längtade komma till årorna för att bli

-varm i kroppen.

-

-I detsamma kände han vått om fötterna och hörde båten skrapa i botten.

-

--- Lägg av då, kommenderade han sig själv, reste sig för att ta yxan och

-kapa men satte sig ögonblickligen ner igen. Ty i och med detsamma han

-lämnade sin plats drog skälen ner nosen på ekan.

-

-Efter ett par fruktlösa försök att krypa fram i fören, insåg han det

-nödvändiga i att bli sittande och att han var lämnad i djurets våld,

-beroende av detsammas nyck huruvida han skulle gå i kvav eller komma

-hem.

-

-Nu hade det upphört att vara roligt, och ett stilla allvar sänkte sig

-över den modstulne jägarens sinne. Men för att ge sig mera mod än han

-ägde tog han till sig en åra och stack ut akter över, inbillande sig att

-han styrde. Men det gjorde han inte, för det gjorde djuret, och det

-styrde alltjämt rakt ut till sjös.

-

--- Kommer jag ifrån det här, så djäveln anamma...

-

-Skälen gjorde några slingerbultar och svordomen avbröts, ty åran måste

-tas in och öskaret fram, att få vattnet ur båten.

-

-När det var länsat, stack han ut åran igen, och det kändes genast

-lugnare, alldeles som om han verkligen suttit och styrt.

-

-Men nu hade stjärnorna slocknat av och det kom regnstänk blandat med snö,

-så att Vestman snart inte såg yxan mer, utan fann sig omsluten av ett

-grått töcken på alla håll. Och framåt gick det, framåt, men vinden

-tycktes kantra om, ty nu lågo sjöarne på halv sida mot; och den kantrade

-undan för undan.

-

-Nu blev han rädd! Och medan öskaret gick igen, tänkte han på hustru och

-barn, på gård och grund och redskap, och så på evigheten, som stundade

-med all säkerhet; tänkte på, att han inte varit i kyrkan på -- ja hur

-många år, det mindes han inte, men det var inte sedan året då koleran

-gick -- och att han inte varit till skrift -- nu skrapade läsud mot

-drivis. Herre Jesus! Jag fattig syndig människa! -- Det var bortglömt

-alltihop... Fader vår som är i himmelen... ske din vilje såsom i

-himmelen... inte den heller! -- -- --

-

-Vilka långa timmar, och så många sen; flera behövdes inte för att komma

-över till Åland, med den här vinden; men kom drivisen, då måste han följa

-ner till Gottland eller komma in i Finska viken! Men innan dess skulle

-han vara ihjälfrusen.

-

-Han kröp ner på botten av ekan för att söka skydd för den kalla blåsten,

-och när han kom på knä, så kunde han hela Fader Vår, och den läste han

-väl ett tjog gånger; och för var gång han kom till amen, skar han med

-fickkniven en skåra i suden. Och när han hörde sin röst, blev han

-lugnare, för det var som att tala vid någon, och som om någon talade till

-honom, och orden väckte minnen om en massa människor samlade i kyrkan och

-vilka han nu såg framför sig, tröstande, förebrående. Där såg han

-Gelingarne, som han varit ute med förliden och tagit upp smideskol med

-efter den sjunkna briggen, som inte var alldeles riktigt, men kunde

-försvaras; där såg han -- nu röck det i linan föröver. Herre Jesus, Guds

-son, kommer jag ur detta med livet, så lovar jag, så sant Gud lever, en

-ny krona med sju pipor av rena silvret -- det är hela barnaarvet -- till

-kyrkan -- rena silvret -- Herren välsigne oss och bevare oss, Herren

-upplyse sitt ansikte över oss och vare oss nådig...

-

-Genom dimman syntes ett ljus, rätt förut, stort, men suddigt som en

-hornlyktas!

-

--- Det är Hangö fyr på Nyländska kusten! tänkte Vestrnan. Kunde väl tro

-att vi hållit på i tolv timmar, för det var långt som en vecka!

-

-Nu kraschade det igen under ekan och den stod tvärt still, så att Vestman

-flög framlänges över betten, och så blev det still.

-

-Hur långt kunde det nu vara till fyren på en höft? Halvannan mil! Och nu

-förmådde han varken komma fram eller tillbaks! Det var värre än någonsin,

-ty bara han rörde sig i båten så vickade den.

-

-Vestman satt där han satt, och han väntade få se soln gå opp och dagern

-skina i öster, och han frös, och han bad Gud, och han lovade och svor

-alla dyra eder om silverkronan, som skulle få kosta två hundra riksdaler

-och vara kontrollerad, och sju pipor skulle han ha med krusiduller på

-handkragarna, och en lina med kulor på, skulle han hänga i, och när

-folket såg den, skulle de säga: si det är sjönödslöftet av Erik Vestman i

-Nedergården, som Herren så huldrikt hjälpte ur sin svåra nöd anno

-attonhundra och femti nie! Gud hjälpte honom så huldrikt och nådeligen,

-upprepade han gång på gång, så att han till sist trodde på det, och i

-översvallande tacksamhet för den nåderika hjälpen, läste han första orden

-ur »Lov pris och tack ske dig, o fader käre!» Gud hade hulpit honom, det

-var alldeles säkert, efter som kronan hängde där och folket sa, skulle

-säga, de hade inte sagt än -- nu slockna fyren... Herre Jesus! som gick

-på vattnet och bjöd böljorna lägga sig! -- Nu lade de sig, de hade redan

-lagt sig för en lång stund sen, för det var kav lugnt, och underligt var

-det, ty här låg hela sjön på, och hade gått alldeles vådligt just nyss, i

-går afse, efter som det var morgon nu snart, det måste vara morgon nu

-snart, när han kunde frysa så elemenskat om fötterna, och var hungrig och

-skulle få varmt kaffe nu straxt, bara lotsbåten kom ut, som den måste

-göra efter som det skulle komma fartyg i solgången, som legat och kryssat

-ute på flacket; men varför, för f... för allt i världen hade de släckt

-fyrn just nu, kanske det var dager, fastän det inte syntes för dimman,

-mycket säkert, såvida inte ryska regeringen hade något annat reglemente

-för sina fyrar; jo, visst hade de, nu mindes han det som en dröm,

-alldeles som att rysken hade annan almanacka med gamla stilen, se där ha

-vi ägget, gamla stilen, som är tretton dar efter eller före, det kan nu

-just vara detsamma, för tidskillnad måste det vara, och det var det ju

-också, efter finska båtarna alltid kom en timme senare än det var

-telegraferat, och därför hade de också släckt fyren en timme före

-soluppgången, som alltså skulle ske om en timme. Och då förstod han,

-varför han frös så vådligt, för det gör alla som haft ältfrossan, när

-solen går upp; men skälen, djuret, höll sig så stilla och det röck inte i

-vindan mer, kanske den slitit sig och gått! måste se efter i alla fall,

-för att sitta här i onödan, det hörde f...

-

-Vestman stirrade förut och såg något mörkt, taggigt, som en hel hop

-riggar stiga ur töcknet.

-

--- Kors i Jesu namn, om det är ryska flottan, då skjuter de mig som

-smugglare eller skickar mig till Siverien. Och så många sen! Gud Fader,

-det är en hel skog.

-

-Han reste sig och rätade ut knäna! Båten vickade bara åt sidorna, men

-doppade inte mer med nosen. Han klev försiktigt över bettarne föröver;

-såg linan stå spänd som en telegraftråd; steg ur båten; såg fotspår, slog

-klacken mot en sten... han var på land! Och där stod granskog!

-

--- Är de du, far! pep en bekant röst ifrån en enbuske.

-

--- Ludde! Vad fan är du här!

-

--- Jag unnra vad de blitt av dig, far!

-

-Vestman gnuggade sig i ögonen:

-

--- Hörru, vet du vad klockan är på dan?

-

--- Hon lider väl åt åtta, och du har varit borta mest en hel timme! Men

-så har du kräket med dig också!

-

-På skälberget låg djuret med uttergadden i ryggen, dött, förblött, efter

-att ha gjort en tripp till sjös och vänt för sjögångens skull.

-

-Och än i dag berättas äventyret som det mest underbara i hela skärgården,

-näst sagan om sjöormen, och den som inte vill tro, den kan gå till

-Nedergårdskyrka och se den lilla ljuskronan, som hänger där under

-orgelläktaren till evärderligt minne av förre kronolotsen Vestmans

-huldrika hjälp ur en högst ovanlig sjönöd, då han med döden för ögonen

-lovade Herren att till den kristelige församlingens hugnad och fromma

-skänka denna tennkrona.

-

-

-

-

-Skräddarns skulle ha dans.

-

-

-När man en vacker sommardag kommer ut ifrån havsbandet och håller ner i

-Byttafjärden, förbi Gåsskär och Skoboraden, kan man, om man ligger för

-babordshalsar, se en höglänt ö såsom kranbalksvis i lä. Den är icke

-märkvärdigare än de andra öarne omkring, på annat sätt än att den är

-högre och tyckes bestå av en enda kal gneisklint som rämnat mitt itu. Tar

-man i land på norra sidan, skall man snart komma in i en aldunge, och

-fortsätter man in i rämnan har man snart under fötterna en snaggig

-ängsmatta, som synes utbredd till torkning mellan de fuktiga

-bergväggarne. Håller man sig på denna gröna matta, ser man den snart

-sträcka sig framåt och mot bergets sidor kantas med hasselbuskar, som

-dölja ingångar till hålor och små grottor; följer man stråten framåt i

-sydlig riktning, går man snart i skuggan av tallar, som efterträdas av

-björkar, rönnar, askar; och så tar bergväggen emot, vägen krymper till en

-gångstig, som leder upp rätt i vädret, slingrande som en torntrappa. Går

-man uppför en stund, måste man snart ner igen i en skreva, där den sköna

-benveden krupit i lä för vinden, att dölja sin glänsande grönska och sina

-lysande röda bär; och så bär det oppåt igen, alltjämt oppåt, tills man

-står på den nakna klinten, där torkade gäddben röja närvaron av en

-fiskgjuse, eller kringströdda andfjädrar och torkade skelett visa

-platsen, där hökar, falkar, havsörnar kanske också, hålla sina kalas i

-god matro, under det de ha ett öga på jaktreviret, som nu sträcker sig

-oändligt inåt inre skärgårdens blånande fjärdar, och utåt havsbandet till

-fyrarne och det eviga cirkelsegmentet. Men går man några steg framåt

-klinten i sydlig riktning och tittar ner under fötterna, glömmer man

-huvudskalleplatsen däruppe och ser en täck liten tavla, som man icke

-väntat härute. Skyddad av bergväggarne för alla kalla vindar ifrån

-nordväst till sydost, ligger en gräsmatta så grön som nyuppkommen råg;

-och därnere går en röd ko och betar under de vita björkarne. Gräsmattan

-sträcker sig ner till en grå stuga, omgiven av en trädgårdstäppa, och

-ända ner till sjön, där hamnen ligger med båtbrygga, sjöbod, sumpkista

-och nät.

-

-Detta är skräddarns!

-

-Kravlar man sig ner för bergväggen och lämnar klinten, där det blåste

-kallt, skall man snart känna solen steka den orörliga luften, och på fem

-minuters nerstigande märka hur klimatet ändrar sig och med detsamma

-vegetationen. Men man vill nästan tro på underverk, då man ser rönnen

-bära astrakaner på en gren och gråpäron på en annan; och då man ser

-duväpplen på hagtornsbuskarne, tror man sig ha kommit till en förtrollad

-ö, där man i nästa ögonblick vill vänta sig få plocka fikon på

-spåmanstisteln. Stiger man ner på gräsmattan och nalkas stugan, får man,

-om lyckan är god, se trollkarlen själv genom det öppna fönstret, där en

-hämpling visar sitt blodsprängda bröst i en liten ståltrådsbur mellan

-sallatsblad. På ett slagbord bakom hämplingen sitter han nämligen med

-benen i kors och drar långa styng på ett rutigt bomullstyg, som döljer

-hela hans nedra kroppshalva och endast lämnar den övra delen synlig, fast

-den icke är mycket att se på; ty magen fattas och den lille mannen tyckes

-ha lyftat av sig bröstkorgen och satt den direkt på bordskivan, och på

-bröstet ligger huvudet utan märkbar hals. Det är skräddarn själv, som en

-hårdhänt natur kramat ihop till en puckel, och åt vilken föräldrarne på

-den grunden valt det stillasittande yrket.

-

-För att rätta naturen, som givit honom anledning till missnöje, har

-skräddarn anlagt ett gott lynne och utvecklat sig till en muntergök, som

-alltid är full med historier och visor. Och liksom för att visa naturen

-hur den skulle ha burit sig åt, har han kastat sig med kärlek åt

-naturförsköning. Det är han därför, som gjort trädgård, och icke nöjd med

-att förädla de gamla sötäpplena och surkartarna i trädgården, har han

-gått och ympat ädelfrukt i vildmarkens träd, så att den sura rönnen bär

-vita astrakaner och den kärve hagtorn lyser av det lilla duväpplets röd-

-och vitkindade barnansikten. Och liksom om han kände, att hans dåliga art

-icke skulle längre ner i världen, planterar han träd på marken, och när

-han kommer till en bondgård för att sy, medför han i västfickan några

-frön, som han i smyg stoppar i jorden, eller, när årstiden är inne, några

-ympkvistar, som han sticker emellan bark och träd. Och hans frön gro, och

-hans ögon växa ut, och när ingen bär hans namn mer, så skall hans namn i

-långa tider uttalas, när andras barnbarn sitta under farfars äppelträd

-och höra historien om hur det granna och goda undret kom dit på den nakna

-hällen, och det långt efter sen hans rockar och byxor blivit trasmattor

-eller filtskor.

-

-Nu, i mars månad, hade han sytt hos trädgårdsmästarn på Sandemar, och han

-hade sett underverk i drivbänkarna, och hört om ett slags runda gula

-gurkor, som man fick en krona för på Dalarö Societet. Och så hade han

-fått hem kärnor, lagt dem i en långrevslåda med jord och ställt i

-fönstret. Efter fjorton dar såg han som en vit fingerknoge peka opp ur

-mullen och strax efter breda ut sig och lägga som två vingar tätt utåt

-jorden som en trollslända. Så kom aprilsolen, och då sköto de fart,

-pinade fram en grön karda, rullade ut sig och började krypa. Då nöp han

-över tredje bladet som trädgårdsmästarn lärt honom, och då sköto de

-sidoskott, som han nöp igen på samma sätt, så att när maj gick ut, var

-det i sista laget att sätta dem i bänk. Men det var inte det lättaste att

-få varmt under, och en dag gick åt för att komma till Dalarö efter en

-låda stallströ. Så bäddade han utmed bergväggen, där solen brassade på;

-ramade in bädden med brädlappar, men se det blev bara en tunn, tunn bänk

-och han fick söka råd för att öka den. Höboss, sopor, halm måste han ta

-till, och på sistone vart det en bänk sådan han var. Och i den satte han

-plantorna med jordklump. Lade så innanfönsterna på, och det blev växa av.

-Men järnnätterna kommo, och han måste täcka; täckte med mattstumpar och

-granns. I fjorton dagar knallade det och växte i bänken, men vid

-midsommar tog det av och stannade. Stallströt var utbrunnet, och han

-fick inte tid att skaffa mer. Så kom stora hettan i juli, och nu sköt det

-på igen och blev blom. Först tunna hanblommor och så knubbiga honblommor

-med en liten grön ärta i botten. Han luftade och han spritade, skuggade

-när solen brände och stängde när det mulnade. Blev det så fjorton

-regndagar utan sol, och hela maskineriet stod stilla igen. Nu vattnade

-han med varmt vatten och bäddade runt med halm och lagårdsströ, och när

-augusti bröt in med rötmånadshetta, så bergväggen var som en bakugn, då

-knallade det igen, ärterna svällde ut till gåsägg och fick räfflor med

-ludet emellan. Åtta stycken hade han nu så stora som nävar, och de

-började redan lukta svagt, så att han lade tegelflis under dem. Det var

-en hel historia med de melonerna, och bara solen höll sig framme, så

-skulle han ha dem i hand om en vecka.

-

-Därför satt han nu på sitt bord och höll utkik på drivbänken, som om han

-bevakade solstrålarne därborta vid bergväggen, och han var uppriktigt

-glad i sitt sinne, för vinden stod sydlig och det hade inte regnat på

-sjusovaredagen.

-

--- Hör du, Anna, du, ropade han med sin kikhoströst till systern, som

-stod i köket och rensade flundror.

-

--- Nå, Gustav! svarade Anna, utan att lämna sitt arbete.

-

--- Jo, ser du, jag hade tänkt som så, att vi skulle ha dansen som om

-lördag, innan folket ger sig ut på strömmingen; vad säger du om det?

-

-Det blev litet tyst först, så att man hörde flugornas dans kring

-lövruskan i taket och fiskknivens raspande i flunderskinnet.

-

--- Har du råd med det, du? kom Annas svar i frågform.

-

--- Ja, visst har jag det, och för resten ska jag säga dig, att när man

-har har en affär som jag, måste man se sina kunder någon gång, och vad

-råd beträffar, så inte är jag så barskrapad. Minst ett par tunnor äpplen

-kan jag räkna på...

-

--- De ska ju vara till att köpa vinterfoder...

-

--- Nå, så har jag, här slog det kluck för skräddarn, som om det fastnat i

-halsen, så har jag mina meloner.

-

--- Asch; låt oss se dina meloner först!

-

--- Se! Kan du inte se dem därute! Om tre dar ä de färdiga, och då har jag

-mina åtta kronor; det är brännvinet!

-

--- Vänta då tills melonerna bli färdiga åtminstone.

-

--- Ja, si det kan jag inte, för då är det för sent för strömmingen, vet

-ja!

-

-Anna svarte inte mer, för hon ville inte vara med om alltsammans, både

-därför att hon tyckte det var bråkigt att riva opp stugan, och för att

-hon visste Gustav skulle supa sig full.

-

-Men nu var det skräddarns svaghet att en gång om året se folk hos sig,

-och flickor i synnerhet. Fastän han inte kunde dansa, då han till på

-köpet var låghalt, så han gick mellan två kryckor, hade han en synnerlig

-förnöjelse av att se ungdomen roa sig, och var alltid med på alla danser,

-där han hoppade omkring och klappade flickorna med knogarne av sin långa

-magra hand, och, ansedd som en gammal farbror, oaktat sina trettiotvå

-år, fick han ta sig små friheter, som ingen räknade så noga på. När han

-nu kastade fram sitt förslag för systern, som satt härute och hushållade

-för honom, var det inte något påhitt i hast, utan en länge ruvad idé, som

-ätit sig fast i hans huvud och som skulle gå igenom.

-

-Systern, som var fem år äldre, hade nog makten i huset, men när det

-gällde på riktigt, så var skräddarn envis som synden; och om det också

-skulle grälas i åtta dar, så tog han sig igenom.

-

-Utan att därför avvakta vidare rådslag sätter han sig i båt följande

-morgon och seglar omkring att bjuda, varpå han styr ner till Dalarö att

-köpa brännvin och svagdricka. Full kom han hem, men ändock innan

-solnedgången, och krypande på marken lade han fönsterna på bänken utan

-att slå sönder en ruta. Och som det hotade bli kallt travade han på

-mattorna, och nu, dubbelt rädd om sin skatt, som skulle betala kalaset,

-tog han täcket ur sängen och lade ovanpå alltsammans.

-

-Dagen därpå rustade Anna och Gustav till dansen. Först slogs slagbordet

-igen och ställdes ut på gården; därpå sopades och skurades, fejades och

-lövades. Och när det led på eftermiddagen, gjorde syskonen toalett, varpå

-flickorna på Mörtön anlände för att hjälpa med kaffekokningen.

-

-Så mot aftonen i femtaget kommo de främmande. Båt efter båt lovade och

-fällde segel i hamnmunnen, rodde opp till bryggan, där skräddarn stod

-oppsträckt och tog emot, skakade hand och sade en rolighet åt var en som

-han hjälpte i land, klappade flickorna under hakan och fick dem att

-rodna.

-

-När kaffet var drucket på gårdsplanen, förde värden sina gäster ut i

-trädgården att skåda och beundra. Flickorna fingo ett äpple, som

-skräddarn själv skulle stoppa i fickan på dem; åt gubbarne stack han en

-ympkvist eller ett fröhus, som de skulle ha hem. Och så skulle de

-»stirra» på sammetsrosor och lejongap, astrar och dahlier, som växte i

-stora bunkar utmed grönsakssängarne. Flickorna skulle naturligtvis nypa i

-lavendeln och rosmarin, så det luktade gott om dem, och skräddarn måste

-själv sticka örtkvasten i klädningslivet. Men pojkarne kunde inte hålla

-fingerna i styr, utan ville snyta äpplen, varför trädgårdsmästaren fann

-förmånligare att slå ner några surkartar åt dem, hellre än de skulle

-länsa hans unga träd, som buro första året. Och sist beskådades

-underverket, melonbänken.

-

--- Tre dar till, och det är åtta kronor i näven! skroderade skräddarn.

-Lukta på dom, pojkar! Hä? Nu ta vi en sup på det!

-

-Och så gick man in i stugan och började dansen med ett lag stora supar

-vid dragharmonikans orgeltoner. Som en skata syntes skräddarn skutta

-mellan paren och bjuda till supning och dans. Än var han vid spisen och

-motade opp några sittande par, än var han vid bordet och fick gubbarne

-att supa.

-

--- Inte så häftigt, ser du, natten är lång, och man vet inte vad som kan

-hända! varnade de gamle.

-

-Men skräddarn var alldeles »vill». Och hur det var, så slog gårdagsruset

-opp, käpparne började vingla och den lilla mannen såg vingskjuten ut.

-Törnade mot dörrposter, knuffade de dansande och fick armbågar i bröstet.

-Blev ledsen och satte sig i en vrå; rullade ögonen, som om han sett

-jordklotet gå runt, och sjönk slutligen ihop med käpparne saxade framför

-sig som en positivbock.

-

-Solen lyste ännu på himlen när värden i en sista ingivelse äntrade

-vindstrappan och kom opp på rännet, där höet låg. Där tycktes med ens

-gårdagens trötthet och rus överfalla krymplingen, så att han förlorade

-medvetandet och drunknade i ett hav av vällukter från det torra

-blomsterhöt, medan en hel ruska röda solstrålar låg över ansiktet.

-

-När han återfick förnimmelser nästa gång, hörde hans öra som om han låg

-inne i ett kvarnverk; stugan darrade och knakade och basarne i

-dragklaveret läto som när man står på kyrkbacken. Men det var mörkt nu

-och så upphörde örat att höra, ögonen släcktes och han trodde han

-svimmade.

-

--- Här är jag! hörde han sig svara i sömnen, på något rop efter

-skräddarn, så högljutt att han vaknade om en obestämd tidrymd, som kunde

-varit ett år eller en halvtimme, och så blev det svart och tyst igen.

-

-Nästa gång han förnam något, gjorde det rysligt ont i huvet, och bakom en

-bjälke viskade någon, som hade klackjärn på sig.

-

-Därpå drömde han, att han var mjöl och siktades i en kvarn, där ett

-kugghjul skakade sikten så det gjorde ont, och mjölnardrängarne skreko,

-medan orgeln spelte ini kyrkan, och ibland regnade det nedanför i

-knutarne, och så rasslade det i träd och buskar, knäckte i ris och

-bråten, smattrade på jorden. Och skräddaren låg och led, led i huvet där

-det kändes som om han glömt bort något, som han borde kommit ihåg,

-någonting viktigt och angeläget, men som han inte kunde komma på. Så

-slog han bort det och då blev det bättre en stund; men så kom det igen

-och då frös han i kroppen, men var alldeles het i huvet.

-

-Det hade nu blivit tyst därunder i kvarnen, och när han tittade opp i

-taket, såg han ljusgrå snören med små stjärnor på, som gjorde ont att se

-åt; tuppen gol och måsarne ojade sig oppe i luften någonstans. Han

-vaknade.

-

-Det var morgon, han hade varit full, och -- han hade glömt att täcka

-melonerna. Som en pil var han uppe, kravlade sig ner för trappan, såg en

-förödelsens styggelse i köket och skuttade ut i trädgården; tog tre

-alnars språng mellan käpparne; kände att det var bitande kallt, såg vitt

-på marken, som frasade om fötterna, och så -- där lågo de, döda.

-Stjälkarne snodda som rep, bladen slappa som klädeslappar, gråa, livlösa,

-och fruktskaften sågo ut som om de varit brända. I ett enda smärtsamt

-ögonblick rök fyra månaders arbete förbi den rusiges öga: Dalarörodden på

-tre mil efter stallströ, bänkläggningen, utplanteringen, vattningen och

-luftningen, täckningen om nätterna, allt pyssel och knåp förlorat på en

-frostnatt.

-

-Skräddarn slog benen under sig och satte sig på bänklådan; och barhuvad

-som han var med luggen ner i de rödsprängda ögonen, lät han huvet falla

-mot bröstet och grät; grät så förfärligt, om av brännvin eller sorg eller

-båda delarne, visste inte Anna, som kom tillstädes:

-

--- Du har fått för dansa, du! sade hon.

-

--- Jag ska aldrig supa mer! snyftade Gustav. Aldrig -- supa -- mer!

-

--- Så säger du var gång, du har varit full. Men håll ord en gång.

-

-Anna plockade höboss ur håret på brodern, medan tårarne fortforo att

-rinna utför dennes randiga kinder, som legat mot höbanden.

-

--- Och så skulle du se, hur de gjort i din trädgård!

-

-Skräddarn for opp som om han hört bålgetingen, och skuttade över

-ängslappen in i täppan.

-

--- Nå, Gud sig annåda!

-

-Det var allt vad han fick fram, då han såg sin unga rosenhäger avplockad

-och nästa års fruktsporrar avslagna.

-

--- Kåss -- i -- Jissi -- namn! Såna ena rackare! -- Och si på fan, här

-har han kräkts i stickelbärsbusken! Nej, en sån tusan!

-

--- Kom in i köket, ska du si hur di spytt som kattor! Jo, nog har du haft

-roligt för dina pengar!

-

-Skräddarn stod och stirrade på stickelbärsbusken, som om han sökt nyckeln

-till en gåta, och ett leende rann upp, motsträvigt till börja med, men

-snart klyvande hela det tåriga fula anletet, och med handen på knäet

-utbristande i den tillfredsställda hämndens förnöjda skratt:

-

--- Tror nån människa de haft förstånd att skala gurkan.

-

-Skrattet slocknade, och ett nytt anfall av raseri satte den lilla

-slankiga figuren i skuttande rörelse åt sängarne på andra sidan gången.

-

--- Gud förlåte mina synder ha de inte varit och trampat i ärtsängen! Si

-bara! -- Si bara! -- Ja, men det är vådligt!

-

-Anna tog brodrens arm och ledde honom in i stugan. Där såg fasligt ut.

-Golvet oppslitet av de dansandes skodon, nersmackat med snusloskor,

-pipaska, svavelstickor; runt ikring på fönsterposterna stodo urdruckna

-glas och i spisen lågo de två ankarena, som innehållit brännvinet och

-svagdrickat.

-

-Skräddarn kastade en blick på uselheten, skakade på huvet, och riste på

-brännvinsankaren.

-

--- Inte en droppe kvar? Anna?

-

--- Nej, och väl är det! Men nu, Gustav, får du sitta vid och sy i åtta

-dar, för att få in vad de andra supit opp i natt.

-

--- Så får jag väl det då! -- Men tror du, att de hade roligt i alla fall?

-frågade skräddarn med ett sista hopp om att ha fått någon valuta för sina

-pengar.

-

--- Nog hade de roligt, svarte Anna, men du, som inte fick något med?

-

--- Ge mig en sup, Anna, för jag vet du har gömt undan i skåpet, så talar

-vi inte om den saken mer!

-

-När skräddarn fått en redig, gick han ner till bryggan och tvätta sig.

-Och en timme efter satt han på bordet och sydde, under det hämplingen

-visslade för honom.

-

-Och mitt under huvudvärken, när de onda tankarne kommo och gingo, måste

-han avbryta sig själv och fråga Anna:

-

--- Tror du de hade roligt i alla fall?

-

-Och när Anna svarat ja för tredje gången, avslutade skräddarn sina

-tröstegrunder för sig själv:

-

--- Nå, så var det roligt i alla fall!

-

-

-

-

-Uppsyningsman.

-

-

-Han for med sin jakt som den »flygande holländarn» utan att komma i ro;

-han for mellan Furusund och Landsort, mellan Landsort och Furusund, och

-så hade han farit i femton år och skulle fara, tills han inte kunde hålla

-i ett storskot mera, och sonen vuxit upp att fortsätta färden. Hans far

-hade seglat i trettio år, men det var i den goda tiden, då skyddstullar

-framkallade smugglare, och gubben hade gjort sista beslaget i Stockholms

-skärgård, som på en natt inbragte honom tio tusen kronor, varför han köpt

-sig en gård och satt sig i ro.

-

-Detta äventyr levde som en saga, och hade lockat sonen in på den eljes

-något enformiga banan att segla, segla utan mål, segla fram och åter,

-följande vindens styrka och riktning, liggande stilla, när det inte

-blåste, och masande framåt i krokar och bukter, när det blåste opp, sak

-samma varthän, bara han höll sig inom distriktet och infann sig på Dalarö

-tullkammare den sista i månaden för att kvittera sin lön.

-

-Och man såg honom överallt, och när man inte väntade honom. Voro

-fiskarena ute med nät och det var gott väder, kunde de se

-uppsyningsmannens stormklyvare sticka fram om en udde som en kolossal

-näsa den där vädrade efter beslag; gick man på land, kunde man få se den

-ölsupsfärgade masten sticka opp över talltopparne, eller den rundgattade

-aktern slinka undan i albuskarne; gingo flickorna ut på ön att mjölka och

-sågo en tretungad flagg med krönt T på gaffeln skjuta fram om en

-bergknalle, så visste de att det var uppsyningsman; och kommo gubbarne en

-morgon tidigt ner till sumpkistan, så kunde jakten ligga där och röka ur

-kabysspipan, och då visste man att det vankades något. För i samma stund

-sjöstövlarne hördes mot strandens stenar, stack uppsyningsmannens

-utblåsta ansikte upp ur kajutan och efter några hälsningsord om väder-

-och vindförhållanden, anmodades de tillstädeskommande gå ombord, och

-snart sutto de på britsarne å ömse sidor om byråklaffen och hade supar

-framför sig.

-

-De första fem åren hade uppsyningsmannen seglat sitt distrikt, full av

-hänförelse och med förhoppningar att de tämligen höga tullsatserna skulle

-locka några företagsamma själar till smuggleriaffärer, men så kom den

-välsignade frihandeln med Gripenstedt och då blev det dåliga tider.

-

--- Varför smugglar ni inte, era djävlar! hördes uppsyningsmannen förebrå

-sina fiskare vid klaffen i kajutan.

-

--- Det lönar sig inte!

-

--- Lönar det inte?

-

-Och uppsyningsman tog fram tulltaxan och läste högt för andäktiga

-åhörare. Men det var verkligen ingen lockande affär, ty den högsta satsen

-var på vanilj med sextio öre skålpundet, och på den artikeln var

-förbrukningen alldeles för liten.

-

-Hänförelsen lade sig på sjätte året, men hoppet levde än; dock måste det

-då och då eldas opp med en sup, som snart blev flera supar. Och när han

-då gick till segels och kröp fram mellan de sista grynnorna, som han

-kunde utantill, då såg han i andanom franska skonare komma med guldur,

-engelska briggar, som luktade vanilj, holländska koggar med kryddöarnes

-muskotnötter och kardemummor, ryska skonare med karavante. Men när han så

-släppte landkänning för att gå ut och preja det hägrande lyckoskeppet,

-och tvingat det att hissa flagg, upplöste sig drömmen i en norsk bark,

-som kom med stenkol från England.

-

-Värre var att drömmen om tiotusen kronor i en bergskreva småningom antog

-fasta former av kontant tillgång, som skulle förr eller senare utfalla,

-så säkert, att uppsyningsmannen började ta förskott på dem. Och som

-opiiätaren måste han hålla ruset vid liv, eljes skulle den fatala

-verkligheten slå ner honom. Men ruset kostade, och det blev skuld.

-Skulden alstrade obehagliga förnimmelser, och dessa måste jagas bort med

-nytt rus, som alstrade bakrus med olust, som måste vårdas, för att icke

-ge missmod, och så blev han supare.

-

-Snart upphörde brännvinet att framkalla de vackra synerna, och med dem

-hoppet om de tiotusen kronorna.

-

-SÃ¥ gick han och gifte sig och fick barn. DÃ¥ blev det att skaffa mat, och

-nu kastade sig hans diktan och traktan på jakt och fiske, och alla tankar

-på det stora beslaget nöttes bort. Sätta ett nät här, knipa sig en fågel

-där, det var nu hela hans livs mål, och distriktet blev förvandlat till

-lika många jaktplatser och fiskställen, som det förut varit inbillade

-gömställen för smugglare. Och varje utgård blev en station, där han tog

-en sup och bjöd på en sup, och alltid hade han korn på slåtterölet, när

-det hölls, och när en båt skulle av stapeln, visste han långt förut. Och

-välkommen var han alltid vart han kom; dels därför, att han hade blanka

-knappar i rocken och rand på mössan, dels därför, att han hade nyheter,

-uträttade små ärender, var så bra att skicka hälsningar och dylikt med.

-Reda på sig hade han också; visste först av alla, när ejdern sträckte,

-när strömmingen gick till, och när fyrarne skulle släckas; kunnig i

-mångahanda, visste han hjälpa med affärer och kontrakt, kunde lägga sista

-hand vid en båt, skära till ett segel, borra om en bösspipa; och så kunde

-han spela fiol också, så att han alltid var välkommen, där det var

-ungdom, som ville dansa.

-

-Hans liv artade sig därför till en lång festresa, och minst roligt hade

-han de få stunder han skulle vara hemma. Där var bara gnatigt och

-bråkigt, och där ville man ha pengar, som inte fanns, fast han gav ifrån

-sig mest hela sin lön på hundra kronor i månaden. Och söp han opp femton

-kronor i månaden efter ett halvstop om dagen, så födde han sig i stället

-själv och drog ofta hem månget pund fisk eller en knippa fågel.

-

-Så kommo de mörka dagarne. Vänskapen blev skral, när skulderna icke

-betalades, och från köld var inte långt till ord. Och så blev där en

-station mindre. Som grannarne emellertid i regel voro osams och hemliga

-avundsmän, levde uppsyningsmannen en tid på att göra allianser med oväns

-ovänner; men när dessa kommo ihop och slöto fred, föll den dubbla

-fiendskapen på upphovsmannen.

-

-Och nu fick han flacka och fara sin enformiga kurs utan att ta i land.

-Satte han ett nät i en vik, kom ägaren och motade dän honom; sköt han en

-fågel kring inre kobbarne fick han heta tjuvskytt.

-

-I sin ensamhet slog han lag med sina två båtsmän, men då tog respekten

-slut och det blev klagomål, att han söp med sitt folk. Han lånade även

-pengar av dem, och när betalningen uteblev, blevo de råa mot honom,

-inkräktade på hans kommando och fingo honom slutligen under sig

-fullständigt, så att de seglade sina ärenden vart de ville och

-uppsyningsmannen följde med.

-

-Ibland, när han låg för länge stilla, kom kontrollören och drev upp

-honom.

-

--- Segla bara!

-

--- Vart?

-

--- Vart fan som helst, bara det blir seglat!

-

-Så drevs han upp, måste hissa på och segla, utan mål, utan hopp att komma

-i hamn.

-

-En dag, tio år hade han då seglat, fick han ett telegram i Sandhamn, att

-hans hustru låg dödssjuk och att han måste hem. Men vinden låg emot och

-det var långt ner till Landsort, så att när han efter ett dygns kryssning

-kom hem, var han änkling.

-

-Inte hade han haft mycken glädje av äktenskapet, då han bara var hemma

-två gånger i månaden, men det var ändå ett hem, där han kunde känna fast

-mark under fötterna, där han kunde sitta vid brasan och äta ett mål lagad

-mat.

-

-Efter begravningen blev det utmätning och varenda pinne togs bort till

-auktionen.

-

-Nu hade han icke en fläck mer på fasta marken att kalla sitt hem, och han

-bodde på jakten året om. Jakten, en gammal kosterbåt, började lida av

-tidens, vindens och vattnets åverkan och fick ett mörkt och medtaget

-utseende.

-

-Storseglet hade lapp, masten var oljemålad brun, och kajutan var struken

-smutsgul som sjukhussängarne. Förr hade hustrun satt vita gardinkappor en

-gång i kvartalet för fönstergluggarne, men nu stirrade de nakna mörka

-hålen så svarta ut. Tackel och stående gods var sotat av regnet, och

-skrovet var tungt, murket och seglade illa.

-

-Det är alldeles tyst ombord, sedan uppsyningsman upphört att tala med

-sina karlar, utom vid manöver; och när en lustjakt kommer en klar

-sommardag utanför inre skärgården och ser den svarta riggen på det

-klumpiga skrovet, som tyckes knega fram av ålderdomströtthet, fråga de

-sjungande och skrattande passagerarne, som äro ute för första gången, vad

-det där är för en likkista.

-

--- Det är »flygande holländarn»! svarar den unge grosshandlarn, som står

-till rors i en blårandig engelsk sticktröja.

-

-Och när spökskeppet glider förbi, numera alltid förbi, en liten röd stuga

-med vita fönsterfoder under några äppelträn på en bergknalle, och den

-tyste rorsmannen ser en midsommarstång och ungdom som dansar, då låter

-han hissa på topp och stormklyvare och lägger av ut till sjös, där han

-endast ser luft och vatten. Och när han fått en båtsman till roret, tar

-han sin fiol och spelar för måsar och skälar, som lockade av de ovanliga

-tonerna skrika och böla var efter sin art, och tråda dans kring det mörka

-skeppet och dess dystra spelman.

-

-Det är inte något märkvärdigt han spelar likväl, bara gamla dansar och

-marscher de spelade i hans ungdom, när han såg glada ansikten och han

-sattes i högsätet. Och han ser icke alls märkvärdig eller romantisk ut

-själv. En liten torr handelsbetjänt från landet med benen krokiga av att

-stå till rors, tunna gallrade polisonger, blekt och magert ansikte, och

-alls ingen sjömanstyp, som flickorna tänka sig en »jaktlöjtnant»!

-

-När november kommer med storm och snö, då blir den gamla jakten som en

-murken ek, när den lövas. Sjöarnes stänk kläda tågverket med kanderade

-iskristaller som en glaskrona, snön lägger sig som innanfönsters vadd på

-salning, gaffel och bom, och det svarta skrovet, ända över däcket, är

-överdraget med blånande is. Stiger då den svarta molnväggen med de

-kopparröda kanterna över zenit och luften blir mörk som en skymning av

-snötjockan, då får själva den lilla torra mannen vid roret ett drag av

-storhet och kraft, där han står i sin fårskinnspäls och sin

-skälskinnsmössa, vit av snö, och hans magra hand instucken i bälgvanten

-ser ut som om den rådde på vinden, när den halar det knastrande

-styvfrusna skotet, och den andra handen med rorkulten pressar jakten

-genom mörkgröna sjöar, ridande upp över isblock, som den trycker under

-sig och som rasslande skrapa mot kölen för att komma upp akter om roret,

-som lyfts på sina hakar och faller ner med en duns, skakande riggen så

-att isbarkar hagla på däck.

-

-Då lever uppsyningsmannen några timmar, när hans krafter tagas i anspråk

-i en kamp -- för vad? För kampen! Men när han kommer in till fyren, och

-mästarn tar emot honom med en kopp kaffe och brännvin, så tycker han det

-roligt att det är överståndet:

-

--- Det var ett hundväder! är allt vad han kan säga om saken, ty han har

-upphört reflektera över det ändamålslösa i den långa färden, som ändå tar

-slut, när han tar slut.

-

-Och när han värmt sig i lotsstugan och sovit på en lave, går han ut och

-ser på luften:

-

--- Jag tror vi seglar igen! säger han åt båtsmännen.

-

-Och så segla de igen!

-

-

-

-

-Flickornas kärlek.

-

-

-Detta var ett mycket kinkigt kapitel, och inte så gott att hålla någon

-reda på, just därför att det låg i alla parternas intresse att däri hölls

-så litet reda som möjligt. Bondens döttrar, eller flickorna, som bodde

-hemma hos föräldrarne, bevakades tämligen, ty med deras livsfrukt hängde

-arv och nerstamning av släkten samman, men med de andra, som icke ägde

-namn eller jord, hölls det icke så noga. Gossar och flickor av den

-tjänande klassen sovo i köket, och så snart ett tycke uppstått, ingicks

-sängelag i så blygsam form som omständigheterna tilläto. Husbonden och

-matmodren kände alltid förhållandet, men varken kunde eller ville hindra

-det, och som det betraktades som ett slags förlovning, hölls det i en

-viss helgd. Man såg det, men man talade icke om det. Gossen som ingått

-förbindelsen hade även en känsla av ansvar och var beredd att i händelse

-av följder, eller att det »blev på tok», som det kallades, ikläda sig

-ansvaret genom att ta hand om barnet eller gifta sig. Det senare var det

-vanliga, men därför fordrade han även trohet av sin flicka, att i

-händelse av risk hon skulle veta att han var den skyldige, och denna

-fordran på trohet hade så ingått i föreställningarne, att den flicka,

-som hade flera gossar på en gång, kallades, ensam hon, för hora, och

-betraktades som en hynda, vilken förlorat instinkten för sin nerstamning.

-De fria förbindelserna voro sålunda ett slags fattigmans äktenskap, ej

-blott till lust, eller lek, och åtnjöto därför allmän aktning.

-

-Ibland däremot, när flickorna togo den allvarliga saken skämtsamt eller

-lättsinnigt, uppstod krångel, och rätt fiffiga flickor skaffade sig för

-händelse av fara i månggiftet en så kallad »ansvaring». Till denna roll

-utsago de alltid någon välmående bondeson eller herreman, att kunna få

-till barnafader, om det blev tvist, och när dylika mål kommo för tinget,

-kunde vittnesmål lämna de mest oväntade upplysningar om saker som trotts

-vara eviga hemligheter.

-

-I regel kunde man dock se att klasskänslan satt djupast; och att det äkta

-allvarliga tycket mest uppstod och rotades inom dem av samma klass.

-Sålunda, om en piga hade förbindelse med bondens son, och inga utsikter

-till gifte sålunda funnos, blev hon otrogen tillsammans med drängen,

-vilken hon älskade, likasom i staden herr löjtnantens älskarinna på rum

-alltid bedrar honom med bodbetjänten och icke med kaptenen. Man skall

-därför icke tro att kärlekens fruktansvärda lekar spelades av utan drag

-av den storhet, som en lössläppt naturmakt äger, och att den allvarsamma

-akten av släktdriftens val och kamp gick sin gång så alldeles utan sorg

-och ve. Tvärtom! Kärlekssjuka och hjärtesorg fanns där också, under

-kanske enklare former, men ofta rörande i sin enkelhet, och mången lek

-slutades med döden, antingen gossens, flickans, eller barnets. Blandades

-då in de gifta folken -- då blev det historier, som stundom togo blodröd

-färg, och då brusto hjärtan och brötos band, och en enda illa överlagd

-handling kunde spinna ut sina följder över flera släkters liv, gå ner i

-avkomlingarnes som ett tragiskt öde, av vilket de oskyldige ledo en

-opersonlig förföljelse.

-

-                  *       *       *       *       *

-

-Mari var i tjänst hos uppsyningsmannen, som var ett strå vassare än vara

-hos bonden. Hon var nätt, hade ett blekt ansikte, blont hår och två rader

-mjölkvita tänder, som voro jämnare än man brukar finna hos de undre

-klasserna. Det fanns finare linjer i hennes kropp än hos de andra

-pigorna, och fastän uppfödd i skärgården var hon tagen från rodd och

-fiske till huspiga. Jämförd med de andra kamraterna såg hon svag och

-sjuklig ut, och, egendomligt nog, var hon på den grunden mycket eftersökt

-av bondpojkarne. Hon hade även antagit ett sätt av värdighet, som höll på

-avstånd, och ansågs som öns skönhet. Bondsonen hade fästat sig vid henne

-och oaktat han var den fulaste och hade simplare figur än drängarne, ja

-var rent stygg, höll sig Mari till honom. Om därför att han var den

-rikaste och sålunda lovade sörja bäst för hennes avkomma, så var ju

-hennes moderinstinkt åtminstone inte ute på krokvägar.

-

-Om Albin verkligen hade full avsikt att gifta sig med henne, det torde

-väl vara svårt att avgöra, då sinnesruset så ledigt förfalskar omdömet

-och då ett hastigt beslut, under ändrade omständigheter, så lätt ändras.

-Men Mari hade nog hört ett och annat halvkvädet ord i den riktningen, ty

-hon visade sig ej obenägen, men strängt höll hon på sin ära, och om även

-deras lek var alla uppenbar, så var det ingen som vågade säga att de hade

-något mellan sig.

-

-Men Albins föräldrar hade ett ont öga till Mari, för de visste nog att

-hon fikade efter gården utan att ge annat igen än några barn, och de sågo

-nog att Mari var en klok flicka av den sorten, som ville komma sig opp i

-världen, och det lider inte de som redan äro komna opp, utan de ville ha

-någon, som redan var oppe.

-

-När de därför märkte att den unga målaren, som bodde på sommarnöje,

-började slå krokar för Mari, så logo de i sina sinnen och tänkte att nu

-går hon all världenes snöda väg, och därmed vore deras Albin fri från

-frestelsen, för hur han var, men stolt kunde han sägas, och ta till

-hustru en som andra kunde peka ut, det gjorde han inte.

-

-Målaren var en ung man med skönhetssinne, och som när han suttit i en

-månads celibat, började söka något kvinnligt föremål han kunde dikta om

-åt sig. Och som han på ön saknade högre utvecklade måttstockar att mäta

-med för sommaren, började Maris jämförelsevis fina figur att göra intryck

-på honom. Dock behövde han se veckor, innan han kunde med sin fantasi

-skrapa ut de råa fläckar hennes ofullkomliga gestalt satte i hans öga.

-Han dresserade sin syn att ej se hennes något grova händer, sitt öra att

-ej förnimma de ibland simpla orden och tonfallen i hennes röst, sitt

-luktsinne att ej stötas tillbaka av hennes starka svettlukt, när hon kom

-från köket. Men det gick att förfalska omdömet under intressets eller

-behovets tvingande tryck.

-

-Studenterna, hans kamrater, brukade bjuda in flickorna om aftonen att

-dansa, prata, skämta, och det gick i allmänhet oskyldigt av, icke så

-mycket av bristande hetta i ungdomsblodet, som mer av den bildades

-utvecklade känslor av obehag att skada andra, få andra att lida, och

-kanske mest, om vi skulle vara uppriktiga -- av flickornas fruktan för

-förbindelser med stadsherrar, emedan de hade den ärvda klasstron att de

-högre bildade voro elakare och känslolösare, vilket enligt de sista

-upptäckterna tör vara falskt. Populärt talat -- de voro rädda att få barn

-och voro inga dygder, och denna hälsosamma fruktan underhölls vid högsta

-temperatur av gårdens drängar och sonen i huset, som gärna spottade i

-andras kål för att få behålla den. Möjligt är också, att bondpojkarne,

-som saknade stadsherrarnes tillfällen till i det avseendet ofarliga

-nöjen, voro mera drivna i självbehärskningens svåra konst i den punkten.

-

-Emellertid, herrarne valde snart, eller tycktes åtminstone ha valt var

-sin flicka, på vilken var och en offrade sin artighet, och flickorna

-befunno sig snart inne i en ny värld, dit de aldrig hoppats få titta

-annat än genom springan på köksdörren.

-

-Och Axel hade valt Mari eller blivit föredragen av henne. Han var en

-hetblodig man med våldsamma passioner, men hans skönhetssinne var även

-bildat för själslig skönhet, och flickans yttre kunde icke locka honom,

-förrän han ombildat hennes själ något litet. Det var således, vulgärt och

-teologiskt talat, en raffinerad förförare; djupsinnigare och således

-närmare sanningen var han en finare natur.

-

-Hoppet om att kunna få upp denna själ ända till sin, det var han för klok

-att hysa, och därför hade han heller icke några tankar på att binda henne

-vid sig till livets slut, om han eljes hade några rediga tankar efter en

-dags arbete i fantasiens eller den ombildande inbillningens arbete.

-Flickan var snäll, vänlig, och hade naturlig smak, så att hon snart

-passade sitt uppförande efter vännens; hörde på honom, förstod kanske

-icke så mycket, men lade bort fruktan för klassfienden.

-

-Målaren, som kunde av knotiga ointressanta martallar måla ut

-stämningsfulla föremål belysta av en tänkande hjärnas fosforescerande

-ljus, började också att måla om tjänstepigan och förvandlade henne snart

-till en jämlike. De talade minst om själva huvudmotivet utan om allt

-annat, dock icke giftermål.

-

-En söndagskväll efter att ha dansat och druckit gingo de att spatsera i

-skogen och höllo varann om livet. Han fick också kyssa henne, men hon var

-icke rätt hemma med det, och såg ofta ironiskt leende på honom, när han

-lovtalat hennes fina kinder och hennes vita tänder och tryckte sin eldiga

-mun mot hennes för att liva denna kyliga bild.

-

-När de så vandrade och skymningen fallit, fick Axel se en lysmask i en

-enbuske. Han tog den upp, lade den på sin hand och sade:

-

--- Nu lyser jag för oss!

-

-Skogen var bliven dunkel och masken lyste ej, utan bländade endast ögat

-med sitt gröna sken, så att granarne syntes kolsvarta resa sina stammar

-omkring dem, men de kände stigen och kommo fram till strandklipporna.

-Där var det ljusare och fjärden låg oändlig, stilla som en spegel och

-skären hängde mellan himmel och jord, under och i en luft av violett med

-en rosarand över sig.

-

-De satte sig på strandklippan och sågo det svarta vattnet under sig

-endast krusat av några lösgjorda tångbålar, som flutit upp.

-

-Halvdagern utraderade allt rått i flickans ansikte och under det blonda

-pannhåret lyste de stora ögonen, och de bleka kindernas ovaler blevo

-ganska nära skönhetstypen sådan målaren drömt sig. Han satte sig mitt

-emot henne, betraktade henne, föll på knä, talade poesiens luftiga ord,

-beundrade och bad.

-

--- Allt utom det sista!

-

--- Som du ger andra!

-

--- Vem har sagt det?

-

--- Det gör ni alla! Och vad ser du hos de andra, som jag skulle sakna!

-Erkänner du icke mig vara att föredraga, då du ger mig ensam ditt

-sällskap! Ser du icke att jag är den som ger dig mest, mest av vänlighet,

-mest av nöje, mest av deltagande.

-

-Det förstod hon inte.

-

--- Men jag älskar dig, ser du! Ser du inte det! Men du älskar inte mig,

-ty då skulle du ej låta mig lida så.

-

-Älska är nu ett ord, vars motsvarande betydelse saknas hos den obildade,

-och herr Axels kärlek var säkert av annan art än unge Albins.

-

--- Jo, jag håller mycket av honom, men han får inte göra mig något ont.

-

--- Men de andra!

-

--- Ä, de andra; vad är det för andra?

-

--- Albin?

-

--- Den!

-

-Axel tiggde och bad, hotade. Lidelsen dunkade i hans huvud så att han

-kände sig illa, elden brann, men flickan förblev kall.

-

--- Då kastar jag mig i sjön!

-

-Och utan att avvakta Maris utlåtande kastar han sig i vattnet med

-kläderna och simmar ut ett stycke. När han inte förnam något förtvivlans

-skrik från land, vänder han sig på rygg och tittar sig om.

-

-Där sitter Mari mycket lugn, för hon visste nog att herrarne kunde simma

-som fiskar, och hon bara skrattar.

-

-Axel hade haft flera motiv till sitt bad; först ett bestämt behov att få

-svalka sig och släcka den förtärande elden, men sedan också begäret att

-genom en bravad sätta flickan i brand för den modigaste och mest

-riskerande av tillbedjarne.

-

-Men det låg inte för den kloka Mari, som bara förebrådde hjälten att han

-vätt ner sig.

-

-Något annat måste försökas, och han försökte, ledd på rätta stråten av en

-gryende kunskap om att människohjärtat är ytterst olika hos olika

-individer och klasser.

-

-Albin hade åsett Maris lek med Axel och dragit sig tillbaka, antingen

-bestämd för att fly eller återkomma med andra syften. Saken var den att

-Mari också var oförsiktig i all sin klokhet, och en natt hade hon dröjt

-sig kvar inne i Axels rum utan att ändock glömma undvika den största

-faran. Detta hade kommit till öbornas kännedom, och Maris dygd ansågs

-numera förlorad, men vad som säkert var förlorat, det var giftet med

-Albin.

-

-En afton strax efter sutto de tu inne i Axels rum och pratade, det vill

-säga herr Axel talade och Mari hörde mest på. De hade ett fotografialbum

-framför sig och betraktade porträtt, och bland dem fäste sig flickan

-huvudsakligen vid sin väns syster. Och hur hon vände bladen kom hon

-alltid tillbaka till henne.

-

--- En sådan vacker flicka, en sådan vacker flicka, upprepade hon med en

-sorg i rösten, som kom Axel att få en aning om den lägre klassens

-natursmärta att ej vara den högre placerade.

-

--- Men inte så vacker som du, tröstade han; och sanningen var att

-systerns skönhet endast existerade för pigans uppfattning av det sköna

-hos en kvinna, bestående i att kläderna sutto väl, håret var väl kammat

-och ansiktet uttryckte något av härska.

-

--- Inte är jag vacker inte, svarade Mari, med full överbevisning om sin

-underlägsenhet i den punkten.

-

--- Du är skön, försäkrade Axel, vars undertryckta passion överdrev. Och

-om jag finge måla dig, skulle Stockholmarne vandra till utställningen i

-skaror att se dig.

-

--- Så måla mig då! sade Mari, som lystrat till vid ordet Stockholmarne.

-

--- Men avklädd, och det vill du inte!

-

--- Jo vars! Det med! Om det ska vara nödigt.

-

-Det blev måla av, men intet vidare. Begrepp om blygsamhet i den meningen,

-fanns ej hos en flicka som sovit i samma rum som drängarne, men kyskheten

-såsom omedveten omtanke om sin ättelägg, den hade hon i högre grad än

-många som icke vilja visa foten.

-

-En natt under séancen knackade det på rutan, som var dold av gardinen.

-

--- Är Mari där? hördes uppsyningsmannens fru med yrvaken röst. Att neka

-var ej lönt och Axel svarade:

-

--- Ja hon är här!

-

--- Hon ska genast komma in och lägga sig.

-

-Mari gick orolig för vad som skulle följa, och nästa afton talade hon om,

-att frun varit ond för att hon varit uppe så länge.

-

--- Inte för annat?

-

--- Nej! Men hon började bli gnatig och svår.

-

--- Du ska flytta och ta plats i stan. Där har du dubbelt så stor lön och

-kan komma i ett gott hus.

-

--- Inte kan jag få någon syssla i stan, som inte har några bekanta.

-

--- Det ska jag skaffa dig.

-

-Mari blev drömmande, och påminde försiktigt nästa kväll om löftet, varpå

-Emil, studenten, som var närvarande och som var en _ren_ yngling från ett

-gott hem, upplyste att hans mor just sökte en bra flicka från landet. Och

-på Axels uppmaning skrev han samma kväll till modren, och hon som alls

-icke misstänkte några biavsikter i elakt syfte, då de ju ej funnos,

-svarade att hon ville se flickan.

-

-Mari reste således in och fick platsen.

-

-Så blev det höst och man skiljdes, utan tårar och utan krångel.

-

-När Mari den 24:e oktober inträdde i sin nya tjänst, hade Axel glömt bort

-att hon fanns, sedan han fått se andra flickor, som tilltalade hans

-skönhetssinne mera, och vilkas utveckling bättre passade hans tycke.

-Porträttet, som var halvfärdigt, målade han över, då han tyckte det var

-fult. Men alldenstund Emil vistades i Uppsala hela höstterminen, fick han

-intet ärende i det hemmet förrän om julen, när Emil kom hem och blev

-bjuden dit en afton.

-

-De hade satt sig ner vid tebordet, när han förmärker att någon ser på

-honom från sidan. Han vänder huvudet och känner igen Mari.

-

--- Nej, se god afton Mari, hälsar han utan att erfara det minsta av lust

-eller olust.

-

--- Visste inte Axel att Mari var hos oss? frågade frun i huset.

-

--- Jo, men jag hade glömt bort det.

-

-När han gick om kvällen och Mari stängde porten, frågade han hur hon hade

-det och om hon var nöjd; och så sa han godnatt.

-

-Hon var totalt utplånad, och nu, när han sett henne i den nya omgivningen

-såg hon ut som pigorna gör mest, kanske mindre bra än flertalet.

-

-Därpå gick vintern utan att han såg henne, och så kom sommarn, när han

-for till skären igen.

-

-En dag, när han pratade vid gårdens mor, som nu var änka, kom det på tal

-om Mari.

-

--- Nå, sa gumman, hon är väl bortkommen nu?

-

--- Hur så, hon är ju i ett gott hus och har det väl.

-

--- Och herrn bryr sig inte om henne längre, sen han förlorat henne.

-

--- Vad för slag?

-

--- Jo, si, inte var det riktigt att gå och spela för en fattig flicka.

-

--- Spelade jag?

-

--- Jaja, hon tog sig tankar i alla fall, och vi sa åt'na hon skulle se

-sig för.

-

--- Ja, men jag var inte henne när!

-

--- Nå, det må så vara, sir herrn, men hon trodde att det skulle bli parti

-det!

-

--- Nej, vad säger ni, och aldrig talte jag om sådant.

-

--- Ja, vad man säger, men Mari tydde liksom på att herrn till och med

-talt om lysning.

-

-Lysmasken alltså! Så där var det att tala poesi för sådana!

-

--- Ja, men säg nu moster, tog herr Axel upp, kan man inte leka eller

-spela lite, ni kallar, med en flicka, utan att det ska vara bindande. Hon

-spelte ju med era pojkar här.

-

--- Ja visst gjorde hon, men sir herrn, herrn såg så allvarsam och

-hederlig ut, så hon trodde det var rena allvare.

-

--- Alltså, tror moster, att om jag gått burdus på, skulle hon ha gett

-efter? Tror moster det?

-

--- Asch, flickorna, vet en väl.

-

--- Och säg nu, tror moster att hon var i lag med pojkarne på gårn här!

-

--- Ja, si det kan en inte säga, sånt.

-

-Detta var en oväntad upplysning för herr Axel, och liksom efter en fara

-han kommit undan drog han sina andetag. Flickan hade sålunda helt kallt

-lagt snaran för honom, och otroligt är ej att om hon, som icke visade

-något tecken till ömhet eller eld, hade bundit honom vid sitt kött, så

-skulle han ha stannat, därför att han icke kunde annat och därför att

-hans låga var besvarad. Men nu hade hon med köld mottagit hans manliga

-hyllning, tagit hans artigheter, hans tjänster, och så weg med honom. Nå

-det sista var det bästa, och nästa gång lovade han sig ta flickorna på

-ett annat sätt.

-

-I augusti hade bonden dansnöje på ön och Axel var med. Där voro bara fula

-flickor, som inte lockade honom, och han dansade ej. När skymningen

-fallit, satte han sig på farstukvisten att röka, vid skenet av

-lagårdslyktan, som var uthängd till eklärering.

-

-Ett, tu, tre hörde han glam på backen och ett fruntimmer syntes omgiven

-av kamraterna, som ville bjuda upp henne till dans. Han kände

-kvinnorösten som bekant, och i nästa ögonblick stod Mari framför honom.

-

-Hon var klädd i hatt och kappa, och såg utspökad ut; hade fått sätt och

-fasoner, och efter en kort och glad hälsning avvisade hon herrarnes

-inbjudning för att taga målarens arm.

-

--- Jag vill dansa med herr Axel, sa hon.

-

-Och herr Axel dansade med henne, ställde henne vid spiseln och såg på

-henne. Hennes kinder voro fylligare, och hade en dålig, röd flammig färg,

-hennes förr så vilda hår var slätkammat med pomada och hennes fasta barm

-hade givit sig ner i korsetten.

-

-Maria Stuarts-krage hade hon och manschetter, och pojkarna svärmade som

-flugor kring henne, medan herr Axel stod där oberörd väntande få bli

-lös.

-

-Och medan han väntade, tänkte han på hur vacker hon var den gången, när

-hon gick barfota och i lintygsärmarne och bar vattämbaret från brunnen --

-som han alltid sprang ut och hjälpte henne med.

-

--- Kom så gå vi ut, sa Mari och viftade sig med näsduken.

-

-Axel gick med ut på verandan, men visste inte vad han skulle säga; oaktat

-månen sken och det varit hett i stugan.

-

--- Ska vi gå i skogen? frågade Mari och såg på herr Axel.

-

--- Nej, nu vill inte jag! svarade han. Förra gången ville inte du! Så kan

-det vara!

-

-Mari gick in igen och dansade hela afton med samma lugn som om hon burit

-vatten eller rensat fisk.

-

-Året därpå var hon förlovad med en hederlig skomakargesäll, och försvann

-ur historien.

-

-Sex år senare, efter en dans, sutto en morgonkvist på ön, ungbonden

-Albin, gift, med två barn, och den berömde målaren Axel ***, också gift,

-med tre barn, vid ett glas glögg och pratade. När fruarne sågos utom

-hörhåll, girade samtalet över åt gamla minnen och flickor naturligtvis.

-

--- Hör nu Albin, minns han Mari, frågade herr Axel, som om nattens vaka

-drivit upp gamla intryck.

-

--- Jo, det gör jag nog!

-

--- Det var en underlig flicka, inte sant?

-

-Albin såg plötsligen lömsk ut.

-

--- Ja, dum va hon, för hade hon inte gått i lag med herrn, så hade hon

-varit min hustru nu!

-

--- Ah, vad han säger! Han tror att jag var när henne då?

-

--- Ja det tror jag vad jag vill!

-

--- Naturligtvis skulle jag säga det, om det varit så, för nu behövs det

-inte döljas. Men det egendomliga är att det var inte så.

-

-Albin skådade djupt i sin rivals ansikte:

-

--- Ja, men det var då besynnerligt!

-

--- Hur så? Var han där då?

-

--- Jag, ja! Men jag ville vara allena jag!

-

--- Det förstår jag, men ville han gifta sig med henne efteråt?

-

--- Efteråt?

-

-Det förstod inte Albin, men herr Axel var heller inte angelägen få någon

-förklaring utan blev sittande med den enda tanken som en spik i sin

-hjärna:

-

--- Hon var när honom, men inte mig!

-

-Och när han funderat hit och dit över kvinnans gåtfulla natur, steg han

-upp liksom befriad vid den tanken att det inte var vidare gåtfullt utan

-bara var vad man kallar dumhet. Ansatser att kunna beräkna en handlings

-följder men brist på förstånd att riktigt genomföra en plan, vilket ju

-visade sig, då hon förlorade båda köttstyckena genom att släppa det ena

-för tidigt. Hon var dum bara! Dum!

-

-

-

-

-

-

-End of the Project Gutenberg EBook of Skäkarlsliv, by August Strindberg

-

-*** END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 30079 ***

+*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 30079 ***
+
+Transcribers note:
+
+This e-text was produced from Project Runeberg's
+digital facsimile edition of
+  Samlade Verk #21: Hemsöborna och Skärkarlsliv
+printed in 1914 and available at http://runeberg.org/strindbg/hemsobor/
+
+This text has been edited so that this document only contains the book
+Skärkarlsliv.
+The table of content has been moved to the start of the book.
+
+Text that was s p a c e d - o u t in the original text has been
+changed to use _italics_.
+
+Project Runeberg publishes free digital editions of Nordic literature.
+Learn more at =http://runeberg.org/=
+
+
+
+
+SKÄRKARLSLIV
+
+AV
+
+AUGUST STRINDBERG
+
+STOCKHOLM
+ALBERT BONNIERS FÖRLAG
+
+
+
+
+_Copyright. Albert Bonnier 1914._
+
+STOCKHOLM
+ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1914
+
+
+
+
+SKÄRKARLSLIV
+BERÄTTELSER
+
+
+
+
+INNEHÃ…LL.
+
+
+_Skärkarlsliv._
+
+Inledning ................................. 183
+Den romantiske klockaren på Rånö .......... 193
+Min sommarpräst ........................... 260
+Pastorns älg .............................. 269
+En brottsling ............................. 280
+Vidskepelse ............................... 297
+Höjer tar gården själv .................... 303
+Sjönödslöftet ............................. 315
+Skräddarns skulle ha dans ................. 323
+Uppsyningsman ............................. 335
+Flickornas kärlek ......................... 343
+
+
+
+
+Inledning.
+
+
+Stockholms skärgård, från vilken trakt jag hämtat scenerier och motiv
+till denna bok, har alltid haft en särdeles tilldragning på mig. Kanske
+därför att min hemort, Stockholm och dess omgivningar, själva utgöra en
+del av skärgården. Mälaren var ju ursprungligen en havsarm, som genom
+vattendragen vid Södra Tälje och Stocksund vid Stockholm stod i
+förbindelse med havet, och Kedjeskär, nuvarande Riddarholmen, bar, genom
+sitt namn, minnet om dess äldsta natur, av ett skär, likasom man än vid
+en färd genom Mälaren med dess tusenden av öar och holmar erinras om det
+landskap, som blandat av land och vatten öster om huvudstaden sträcker
+sig omkring sju milar ut till havet.
+
+Hela denna sönderrivna kuststräcka vilar till allra största delen på
+urformationen: gneis, granit och järnmalmer, av vilka senare man endast
+funnit Utös tillräckligt rika att bearbeta. Granitvarieteten pegmatit
+uppträder stundom i så stora samlingar, att den tillvaratages för
+fältspatens skull, som går till porslinsfabrikerna.
+
+Frånvaron av de yngre formationerna med deras horisontella lagringar i
+ljusa lätta färgtoner förlänar skärgårdslandskapet detta drag av vildhet
+och dysterhet, som åtföljer urformationen. Landskapskonturen blir av de
+lösslitna, råa, oregelbundna blocken kam- eller vågformig på höjderna,
+flat, kullrig, knagglig, där havet utfört sitt slipningsarbete. Gneisens
+partiella skiffrighet utsätter även strandklipporna för isens
+sprängningar, så att grottor, håligheter och djupa rämnor öka det vilda i
+landskapskaraktären, som därigenom aldrig blir enformig såsom kalk- eller
+sandstensfaläsen vid franska nordkusten. Denna vildhet avbrytes dock
+bjärt av den rika jorden från kvartärperioden med morängrus och
+glacial-leror, snäcksand, mossmylla och tångförvandlingar, vilkas
+bördighet ofta ökas genom avfall från årtusendens storfisken, bildande
+rika gyttjor på uppgrundningar, och längst ut på kobbarna av sjöfåglarnes
+guano. På detta jordlager växa tall och gran, ehuru granens gotik
+förlänar den inre skärgårdsnaturen dess mera framträdande karaktär, om
+ock tallen är härdigare och går längst ut i havsbrynet, vridande sig på
+de sista hällarne efter den mest rådande vinden.
+
+I dalsänkorna blir ängsmarken särdeles praktfull av uppslamningar och
+saltvatten, och den naturliga ängen erbjuder en rik blomsterflora med
+alla det mellersta Sveriges vilda praktväxter, av vilka kanske orkidéerna
+och blåvivan äro de förnämsta. I stränderna lysa fackelblomstret och
+lysingen, i skogarne frodas blåbäret, på öppna hällarna lingonet, och i
+mossarna är hjortronet icke sällsynt. Låglänta öar med bättre mylla
+antaga en särdeles leende karaktär, genom rikedomen på lövträd och
+buskar. Eken livar här med sina mjuka linjer och sitt ganska ljusa
+lövverk barrträdslandskapet; och hagen, denna nordens egendomlighet, en
+korsning av skog, småskog och äng, utgör kanske det täckaste man kan se,
+då under en blandning av björk och barrträn hasselbuskarne bilda lövsal
+över körvägen, vilken här bär namnet drog. Det är stycken av en engelsk
+park man spatserar igenom, tills man stöter på strandklippan med dess
+granar och tallar på vitmossa och därnedanför havsvikens sandupplag med
+tångbältet. Skjuter en vik av fjärden längre in i land, är den alltid
+skönt kantad med alar och rika vassbänkar.
+
+Det är denna omväxling av dystert och leende, av fattigt och rikt, av
+täckt och vilt, av inland och havskust, som gör Sveriges östra skärgård
+så fängslande. Och därtill kommer att de merendels steniga stränderna
+hålla vattnet så rent, genomskinligt; och även där sanden går ut i
+vattnet är den så tung och så ren, att en badande icke behöver vämjas,
+som han får göra vid franska nordkusten, där ett havsbad är ett
+gyttjebad. Man saknar här det öppna havets flesta obehag och äger
+upplandets flesta fördelar, vilket ger ett företräde åt den östra
+skärgården framför den uthuggna ödsliga västkusten.
+
+Den vilda djurvärlden företer inga rovdjur av oroande natur. Räven, lon
+och lekattorna äro de grymmaste. Lysande jakttillfällen giver älgen,
+vilken flyktat hitut och tagit ståndkvarter i de större öarnes kärr och
+skogar. Grävlingen, haren, uttern och skälarna släppa även till sina
+skinn, och harjakten på Biskopsö är berömd. Av skogens fåglar äro orren
+och tjädern mycket talrika, men kunna ej jagas av infödingarne, vilka
+sakna hundar av det rätta slaget och uteslutande ägna sig åt
+sjöfågelskyttet, helst med bulvan (vette), varvid den strykande ejdern
+icke skonas, den liggande däremot ömt omhuldas, ehuru ett och annat ägg
+får lämna proviant vid en längre jakttur. Äggning i holk utövas mest mot
+skraken, som tåligt låter begagna sig till värphöna.
+
+Köttet av ejdern blir gott, om det feta skinnet flås av och fågeln blir
+liggande i mjölk en natt. Det smakar då som renstek och har förlorat all
+anstrykning av tran. På samma sätt behandlade bli även skrak, prack och
+svärta mycket ätbara, i synnerhet om de i likhet med anden späckas med
+persilja. Skärgårdens värsta rovfågel är fiskgjusen eller fiskörnen, som
+anställer förödelse på gäddorna i vassvikens lågvatten. Havsörnen synes
+mera sällan och jagar helst i havsbandet. Obehaglig och stundom farlig är
+den ymnigt förekommande reptilen huggormen, vilken träffas såväl i
+blåbärsriset som i stranden, nästan överallt, kan man säga, och hans
+djärvhet ute på de yttre skären är sådan, att han resande sig på stjärten
+har med hugg velat hindra fiskare att stiga ur båten. Folket skonar honom
+ej, fastän de tro att han suger gift ur jorden, och någon vördnad för den
+annorstädes tillbedda snoken visar skärkarlen icke.
+
+I denna provins av omflutna orter lever nu en befolkning, som efter
+förmögenhetsförhållandena kunde delas i tre klasser: de som öva jordbruk,
+mest boende på de stora öarne, de som odla jord och fiska, eller
+medelklassen, och slutligen de egentliga skärkarlarne, vilka mest leva på
+fiske och jakt men därtill föda en ko, ett får och några höns eller så.
+
+Jordbruket, där det kan drivas, är icke alls dåligt. Präktiga leror giva
+ett gott vete och den mindre bonden har ändock alltid något spelt till
+husbehov. Saltsjöbetet är berömt och smöret blir utmärkt av de kali- och
+natronhaltiga strandväxterna, varförutom korna ju alltid hava det
+gränslösa saltsleket att tillgå. Fårens kött blir av de snaggiga
+hårdvallsstränderna fast och läckert, såsom det franska _pré-salé_ på
+liknande marker.
+
+Kommer härtill ett jämförelsevis milt klimat, som betydligt avviker från
+inlandets på samma längdgrad, i så måtto att våren kommer senare, stundom
+fjorton dagar efter Stockholms, så att sommargästen får uppleva två
+lövsprickningar samma år, och att hösten inträder senare, emedan havet då
+är uppvärmt och tjänstgör som en kalorifer. Eljes har man anmärkt en
+olägenhet vid skärgårdens klimat för jordbruket, och det är den torra
+försommaren och den regniga eftersommaren, varav sånings- och växttiden
+blir lidande av torka men slätter- och skördetiden av regn.
+
+Särdeles milt klimat har Nynästrakten, där murgrönan övervintrar vild och
+vinet ofta mognar på spaljé.
+
+För fiskaren eller den egentliga skärkarlen äro naturligtvis havets
+frukter av större betydelse, och storfisket utgöres egentligen av
+strömmingen, vilken fångas i ofantliga nät, ankrade på djuptliggande
+grund (grynnor) om vår och höst. Eljes tages gädda och abborre i not,
+gäddan även på stångkrok och abborren på nät. Flundrorna, av mindre
+värde, fångas i nät, ålen ljustras eller narras i ryssja och mjärde.
+Laken klubbas på glansis, genom vilken den slemmiga fulingen kan märkas,
+där han ligger på botten. Iden blir föremål för en alldeles särskild
+sport, som kallas badfisket. När vattnet på eftersommaren blir värmt i
+vikarna, går nämligen iden upp att bada som det kallas. Vid denna tid
+hållas utkik i uddarna från trädtoppar, och när observatorn märker, att
+det lever i vattnet, varskor han kamraterna, som nu komma med sina flata
+ekor från båda uddarna, årlommarna väl omlindade med ullstrumpor att icke
+fisken skall skrämmas. Och så spännes nätet över vikens mun till den
+verkan det hava kan.
+
+Befolkningen i denna isolerade, väl undangömda lilla värld utan
+regelbundna kommunikationer synes i flera hänseenden vara mycket blandad.
+Ett beständigt urval har nämligen här alltid gjort sig självt, så att den
+intelligentaste delen av ungdomen gått åt till flottan, lotsverket och
+tullen. De kvarvarande stationära, lugnare andarne, hava fortsatt fadrens
+rörelse, gått till Stockholm eller sökt tjänst uppåt land, ty skärgården
+har icke varit någon säker plats, där familjer och jordegendom kunnat
+grundas, då landet legat öppet för fienden och äganderätt och liv just
+icke åtnjutit skydd av den avlägset boende rättsvårdaren. Det saknas
+därför spår av lokalpatriotism, om ock invandraren har de vanliga
+svårigheterna att bekämpa.
+
+Mig synes även, att döma av ortnamn, typer och sedvänjor, såsom om
+skärgården varit ett slags tillflyktsort för en del folk uppifrån land,
+vilka av en eller annan orsak uppsökt ensligheten. Något egentligt
+landsmål märkes ej, men en blandning av många, och många enkla seder och
+rättsbegrepp från naturstadiet, tyda på att här ute, långt bort från
+samhället, hopkommit en stock av osällskapliga, för ordnat samliv
+svårtillgängliga friluftsälskare, eller helt enkelt praktiska motståndare
+mot ordnad krigstjänst och tullväsen. Åtkomsthistorierna till vissa öar
+tyckas även röra sig om kapare, märkvärdiga sjöbedrifter, även
+privattjänster till kungliga personer, och jordeböckerna lära på sina
+ställen icke vara riktigt säkra rörande jordens natur av krono eller
+skatte.
+
+Andra tecken finnas även, som tyda på invandringar eller kanske bara
+strandhugg av finnar, estländare, ryssar och dylika österländare.
+Särskilt bär man än i dag avgjord motvilja mot estländarne, dessa
+skuggfigurer, gråa i sig själva, spökande fram i gråa farkoster såsom
+hopslagna av gamla nerfallna plank och med rigg av lappade kolsäckar. När
+en dylik flygande holländare tar i land på en kobbe, ror fiskaren gärna
+ut och ser efter att elden blir väl släckt, och han vädjar hellre till
+brännvinsflaskan än till bössan mot sådana havets löskemän, vilka anses,
+med eller utan grund, smuggla salt till Ryssland.
+
+Förmögna skärkarlar finnas, men många äro nära fattigdomen, och några
+ytterligt fattiga, levande om vintern på saltlake, sillhuven och potatis.
+Fiskarens yrke, som liknar spelarens, ger icke grund till sparsamhet. En
+kupp gör honom förmögen i dag, och tron på lyckan uppstår genast med dess
+farliga följder. Långt bort från rättvisans skipare har han i nödvärn sin
+egen lynchlag, och av ekonomiska skäl friar han hellre än han fäller,
+även i hopp att själv bli friad, när hans olycka kommer. Och överseendet
+med andras förbrytelser har jag icke hört uttryckas vackrare, än då
+grannarne talade om att en mördare begått ett »felsteg» en gång, då han
+dränkte sin hustru.
+
+Skärkarlen är en ensling; har långt till tingshuset, långt till kyrkan
+och långt till skolan; långt till grannarna och långt till staden.
+Badorten är hans närmaste civilisationscentrum, men där får han endast
+lära lyx och avund mot mänskor, som han ser hålla fest i tre månader, ty
+han ser icke den arbetande ledamoten, som är i staden.
+
+I ensligheten skulle han bli tänkare, om han hade ledning, men han blir
+fantast i stället, och huru skicklig han kan vara i sitt yrke, huru
+klarseende i vardagslaget, blir han ett lätt rov för sina subjektiva
+förnimmelser, blir »fremsynt», besynnerlig, såsom klockaren på Rånö, och
+han gör felaktiga slutledningar, oftast förväxlande orsak och verkan, så
+att om det fiskar gott efter att slanten är lagd under stenen, så är
+slanten den mäktiga orsaken. Han är vidskeplig, och hedendomen sitter så
+djupt i honom, att den kristna kyrkans symboler ännu äro för honom lika
+med signerier, läsningar och trolldom.
+
+Familjen bygger sig själv på gammal sedvänja och naturens enkla krav, där
+icke ekonomisk beräkning kan medfölja som faktor. Förhållandet mellan
+könen är otvunget och äktenskapet avslutas vanligen med barnet, om
+flickan eljest visat sig ordhållig och böjd för familjs grundande. Är så
+icke förhållandet, uppstå understundom svåra förvecklingar, vilka kunna
+sluta med barnets totala försvinnande och andra ledsamheter, vilka komma
+till hela världens kännedom utom länsmannens, vilken för övrigt ingenting
+kan göra åt saken, där vittnen icke kunna framskaffas.
+
+Börjar det brista i familjebanden långt borta från grannar och tvingas
+starka lidelser länge, inträffa stundom hemska utbrott av naturkrafterna,
+då den vid död och fördärv vande skärkarlen icke räknar så noga med
+medlen. Då uppföras därute tysta sorgespel, om vilka man endast får höra
+antydningar, och varom jag glunkat något i ett par av dessa berättelser.
+Då springa blodsband sönder, förbjudna hägn överhoppas, naturen griper
+med hård hand vad han kommer över, och för hungern och kärleken existera
+icke längre hänsyn eller lagar.
+
+Det ljusa, leende i skärkarlens liv, när det gestaltar sig ljust, har jag
+i förra delen, Hemsöborna, skildrat; i denna del har jag givit
+halvskuggorna; möjligen kan jag komma längre fram under för litteraturen
+ljusare förhållanden att ge själva slagskuggorna, som måste finnas för
+att ge bilden fullfärdig!
+
+Holte i Danmark, september 1888.
+
+                                                        _Författaren._
+
+
+
+
+Den romantiske klockaren på Rånö.
+
+FÖRSTA KAPITLET.
+
+
+Augustimånen stod över Västra Storgatan i Trosa en afton på 50-talet, när
+de fördröjda bondkärrorna skramlade ut ur portgången från handelsmannens
+gård, där de haft kvarter. Inne i boden var första bokhållaren ännu i
+farten med att betjäna stadens jungfrur, som i sista stunden sökte minnas
+vad de kunde behöva till morgondagen. Men uppe på vindskammaren av det
+lilla envåningsträhuset inåt gården satt yngsta bokhållaren vid det öppna
+fönstret med handen under kinden och betraktade månen, som lyste på taken
+mitt emot och visade skorstenarnes rökhuvar i en rad fantastiska
+framställningar, skiftande hamn allt efter som den ljumma havsvinden
+krängde om dem. Än tog den stora plåthuven form av en påskkäring med
+svart karpus, än stack flöjelns ormhuvud fram ur kåpan, visade tänderna
+och den utsträckta gadden, än svängde balansen med sin runda skiva fram
+och profilerade sig som säkerhetsventilen på en ångmaskin; och så dansade
+häxorna runt med drakarne kring den fyrkantiga pipan, ur vilken röken
+bolmade fram som ur ett påskbål. Den svärmande unge bokhållaren vände
+snart sitt ödmjuka ansikte ifrån de mörka bilderna på takåsen och
+betraktade månens fulla rundel med dess ljusa världskarta tecknad på ljus
+botten, och han tyckte sig lugnare, när han såg den som ett vänligt stort
+ansikte med ett brett godmodigt leende se ner till honom, som i denna
+afton skulle lämna den tysta skärgårdsstaden och de små förhållandena i
+den obetydliga handelsboden för att resa opp till Stockholm och vid
+Musikaliska akademien och seminarium utbilda sig till organist och
+skollärare.
+
+Han lät därefter huvudet sjunka, lyfte armbågen från fönsterbrädan och
+vände sig inåt kammaren, vars enkla möblemang bestod av tre sängar, en
+byrå och en rakspegel, på vilken senare ett talgljus med en stor tjuv
+stod och rökte. I en av sängarne låg nattsäcken av mattväv, färdigpackad
+med öppet gap ännu, som en stor padda, vilken storknat på ett dussin
+ullstrumpor och en notrulle, som syntes mellan de järnbeslagna käftarne.
+
+Den unge mannen stod ett ögonblick i mjältsjuka betraktelser över sin
+tömda byrålåda, vars botten var täckt med ett par nummer av Svenska
+Tidningen, då en röst hördes genom språkröret vid dörrpanelen, frågande:
+
+-- Är Lundstedt där?
+
+-- Ja, patron! svarade ynglingen; varpå röret gentog:
+
+-- Nu är jag ledig!
+
+På sin runda skruvstol ner i bodkammaren satt patronen och bläddrade i
+reskontran, när bokhållaren steg in och undergivet väntade vad herren
+skulle ha att förkunna.
+
+-- Sitt ner, Lundstedt! började patronen.
+
+Den räddhågade ynglingen vågade icke sätta sig genast, dels därför att
+det stridde mot sed, dels därför att han fruktade en efterräkning på
+några okända förseelser i bokföringen. Men patronens lugna runda ansikte
+och välvilliga blickar erinrade i denna stund om månans nyss, så att han
+fattade mod, då husbonden åter tog till ordet:
+
+-- Lundstedt har varit en trogen tjänare och har fört sin kladd
+ordentligt. Fortsätter han på samma väg, skall det gå honom väl i livet,
+och det är därtill jag önskar honom framgång, då han nu går opp till
+Stockholm, där frestelserna äro större än här nere i landsorten. Jag vill
+nu lämna Lundstedt sin lön -- det är trettitre riksdaler och sexton
+skillingar banko -- till vilka jag från egen hand vill lägga tio
+riksdaler riksgäld såsom dusör för Lundstedts visade redlighet och nit i
+affären. Se där! Håll till godo och lycklig resa!
+
+Lundstedt mottog med rörelse de stora vackra gröna tiorna och tryckte
+patronens hand, viljande säga något som ej kunde komma fram, medan
+handelsmannen sakta sköt honom ut genom dörren.
+
+-- Det är bra, det är bra! Gå nu och säg adjö åt frun och kamraterna, jag
+tror att Svärdsbron har brått att komma hem.
+
+Lundstedt gick ut och steg uppför den lilla trätrappan, där han knackade
+på dörren till våningen, och mottogs av frun med ett talgljus i handen.
+
+-- Kära hjärtans, är det Lundstedt -- jag satt och skala syltlök -- och
+herre Gud, jag tror jag har tårarne i ögonen än. Jaså, Lundstedt ska resa
+från oss nu, och komma opp till Stockholm -- där får han se mycket
+saker, som en aldrig har drömt om -- Gud vare med honom nu då -- och må
+han se sig före, när han ska ut i livet. Gud vare med Lundstedt och må
+han trivs i sitt nya!
+
+Frun torkade sina ögon med förklädssnibben och räckte handen till avsked,
+varpå Lundstedt gick baklänges ner för trappan, alltjämt hälsande och
+rörande läpparne utan att kunna få dem att frambringa några begripliga
+ord.
+
+Nere i boden stod Svärdsbron redan med en tuggad Cuba i ena mungipan och
+knäna stödda mot disken, kastande rörliga blickar på vågskålen, medan
+bokhållarn vägde opp kaffet, och hans vickande huvud följde balansens
+rörelser opp och ner, så att han slutligen kände sig vimmelkantig och med
+vänstra handen sökte ett stöd att hålla sig i. Och med krökt pekfinger
+grep han om det nerhängande segelgarnssnöret, mot vilket han ville luta
+sig, med påföljd att rullen i taket vindade av, så att Svärdsbron sjönk
+på knä och lade sitt trötta huvud med cigarr på disken.
+
+-- Vad fan, tänker farbror gå till altars på lördagsafton! utbrast
+bokhållaren, som såg den grå figuren sjunka, men strax därpå resa sig,
+kastande lömska blickar uppåt segelgarnsvindan.
+
+-- Sätter en långrev i kryddbon nu också? brummade bonden och släppte
+garnet, som lagt sig i ringlar över hans frukostskärm.
+
+-- Visst fanken gör man det! Vet inte farbror, att de fula fiskarna gå
+utanför disken.
+
+Bonden vimlade med ögonen och tänkte en lång stund på svaret som han inte
+fann hemma; varför han tycktes besluten avfordra en förklaring:
+
+-- Ska de vara åt mej, det?
+
+-- Var så god och håll till godo, svarade den slagfärdiga bokhållaren och
+sköt kaffepåsen åt bonden, som behövde en stund för att komma ur det
+förra tankespåret in i det nya, men ej hann fram, förrän bokhållaren
+klippte till med ett nytt:
+
+-- Det är tjugofyra skilling banko, jämnt som en pinal; pengarne på
+disken! Ta hit dosan nu, ska farbror få lite grovsikt.
+
+Detta var för långt och för häftigt, så att Svärdsbron, som ännu bara var
+vid kaffepåsen, efter att den fula fisken var lämnad i sticket, tog varan
+i handen och vägde den.
+
+-- Tjugufyra skilling banko; fram med pengarna, gubbe lilla, för här är
+ingen kredit! Och så dosan! Eller vill du ha det i truten med detsamma?
+
+Nu hade bonden kommit fram till penningfrågan och fått näven i byxfickan,
+sedan högra rockskörtet omsorgsfullt blivit uppvikt.
+
+-- Tjugufyra skilling riksgälds var det?
+
+-- Nej banko, du! Kaffet har stigit!
+
+-- Ja, men när jag var barn... så kosta det inte mer än en plåt.
+
+-- Ja, ser du, det är länge sen det du, om jag får tro vad din käring
+säger!
+
+-- Käringen! Vad håken säger käringen?
+
+-- Hon säger att du ska betala kaffet genast, annars går du och super opp
+pengarna!
+
+-- Su... super jag?
+
+-- Inte alls! Jag har aldrig sett dig ta en sup! Men raska nu på, och
+visa att du är nykt när Lundstedt kommer, annars får du troligen ingen
+sup av honom. Nu skrapar Blacken på dig!
+
+-- Lundstedt! Vad har jag med Lundstedt att göra... tpo! tpo! -- står du
+stilla du din rrrackare!
+
+-- Vet du inte av, att Lundstedt ska med dig till Svärdsbro, för han tar
+till Stockholm i afton.
+
+-- Stockholm! -- Tpo! tpo! vad går det ått dej, din fuling!
+
+Blacken skrapar gatstenarne av otålighet, och borgmästarns piga kommer
+in, snävande över tömmarna, som bonden bundit i dörrhakarna.
+
+-- Se god afton, lilla Lina! Hur kan det stå till på en sån här
+månskens-torsdags-afton!
+
+-- Det står inte alls till -- ta bort hand -- annars så... hur står det
+för Kindgren?
+
+-- Det går undan för undan för mig! Men vad kunde behagas så här sent på
+dagen?
+
+-- Det behagas ett halvt lod kardemummor!
+
+-- Så, det ska vara främmande i morgon... lägg opp pengarne nu,
+Svärdsbron, och stå inte och reta opp sina ädlare känslor, när han tittar
+på flickan.
+
+Svärdsbron har båda händerna i byxfickorna, cigarren upphivad som en
+klyvarbom, och står, gungande på vikta knän, omfamnande den kattunklädda
+jungfrun med sina stora smörjiga ögon, ibland skickande blickar åt taket
+som om han räknade brödkakorna på spettet.
+
+-- Hörr nu! Hörr nu! hm! -- Tpo! Tpo! står du still du! yh! yh!
+
+I detsamma kommer Lundstedt in:
+
+-- Är inte farbror färdig att köra än? Klockan blir ju tio, innan vi få
+ge oss i väg!
+
+-- Klockan tio!
+
+-- Ja, för jag ska till båten i Södertälje klockan nio i morgon bitti!
+
+-- Södertälje; ge mej si!
+
+Lina har rodnat vackert och Lundstedt har märkt henne: -- God afton,
+Lina! Nu kom hon lagom för att jag skulle få säga adjö.
+
+-- Nej, ska han resa!
+
+Medan Lina och Lundstedt gå ut i boddörren för att se på månskenet, har
+Svärdsbron fått upp portemonnäen, och börjar där efter plocka opp
+slantarne på disken.
+
+-- Där ha vi -- ge mej si, tolv skilling.
+
+-- Och så kommer du med bankovittnar med hål i; dom kan du gömma till
+håvpengar... fjorton och sexton, tjugo... trettiotvå. Hit med fyra
+skilling till nu.
+
+-- Fyra sk-illing t-ill! Nej! Det är alldeles för durt! Po-ah! Po-ah!
+flickan lilla, po-ah!
+
+Patron kommer ut i boden och Svärdsbron rätar ut knäna och kniper fram
+med pengarne som om han sett sin husbonde.
+
+-- Nå, Svärdsbro, är du färdig att köra än? frågar handelsmannen.
+
+-- Ja, herr patron, genast!
+
+Och med en kraftansträngning samlar han ihop armar och ben och går ut
+till vagnen, tar tömmar och piska, kliver opp på hjulet för att överskåda
+lasset och se om Lundstedt är där.
+
+-- Stå inte på hjulet din inskränkta fan, ropar Kindgren från boddörren,
+du faller ju om kraken rycker till.
+
+-- F...aller jag?
+
+Blacken rycker verkligen framåt i ett anfall av hemlängtan, och
+Svärdsbron, som har händerna fastade, kommer ner gränsle över
+hjulringen:
+
+-- Po-ah! Po-ah! ropar han i djupet av sin nöd, och Lundstedt, som stått
+under gatlyktan med Lina, skyndar till och stannar Blacken, som har
+gröppåsen kvar om halsen och därför icke är så begiven på att springa,
+helst Svärdsbrobonden bromsat framhjulet med sin vänstra axel.
+
+-- Tror någon människa vi kommer ur stan i denna dag? utbrister Lundstedt
+med mild otålighet. Stig opp nu, farbror, så få vi åka!
+
+-- Nå, så bjur han på något då?
+
+Lundstedt lovar att bjuda vid första gästgivargård, men Svärdsbron vill
+inte lämna kredit, och tillnyktrad efter sin kontusion erinrar han sig
+det utlovade snuset, varpå han intränger i boden med piska och tömmar, på
+samma gång som han efter patronens avlägsnande fattas av nyväckt hopp att
+kunna pruta på kaffet, vilken omständighet leder hans tankesnurra
+baklänges upp till minnet om ett glåpord, som stod i sammanhang med
+segelgarnet, men som han ej kan minnas, varpå Blacken gör ett nytt
+framryckande mot hemmet, vilket besvaras av bonden med en inhalning av de
+medförda tömmarne, med påföljd att hästen stryker vagnen in mot
+glasdörrarne, som klinga, allt under det kusken skriker po-ah! utan annan
+verkan än att boddrängen bryter in, ger Svärdsbron en halskaka så att
+cigarren kryper baklänges in i munnen och den kiknande rökaren kommer ut
+på gatan i samma ställning som en magisterhoppare. Därmed anses
+diskussionen avslutad, och sedan vagnredet blivit krängt tillrätta,
+lyftes farbrodern på lasset, tömmarne lämnas åt Lundstedt, som trycker de
+närvarandes händer och under allas välönskningar sätter Blacken i gång
+framåt!
+
+                  *       *       *       *       *
+
+Lundstedt hade avlämnat sin värd i Svärdsbro, sedan han bultat opp den
+bekymrade makan, och utan att avvakta tillfället att göra hennes närmare
+bekantskap gått till gästgiveriet med snabba steg för att beställa skjuts
+till Södertälje. Som det fanns hästar inne, satt han snart på en ny liten
+pinnkärra och ruskade i väg norrut mot hans längtans mål. Månen hade
+sänkt sig något och färden gick genom svarta granskogen, som susade tungt
+i nattvinden, under blinkande stjärnor med Karlavagnen överst. Rak låg
+vägen som en kägelbana, lång och ljus som ett lakan på bleke, när
+månskenet föll på det torra dammet; stundom steg i fjärran en vit sky,
+uppriven av ett mötande åkdon, och när hästens huvud dök upp och
+silvermolnet nalkades, skymtade strax efter några mörka inhöljda
+gestalter, som i förbifarten kastade ett god afton som en slant åt en
+grindpojke. I vägkanten följde telegrafstolparna med sitt sjungande
+tackel, en ändlös eskader av enmastare utan stänger och rår, slutande med
+eselhuvun som vinterliggare.
+
+Så kom en grind och en sovande stuga med äppelträn, vilkas frukter lyste
+i guld som apelsiner, och så smällde grinden igen, kärran rullade fram
+och det enformiga skallrandet försatte den unge resenären i sömn.
+
+Och så drömde han, att han satt på sjustjärnorna och åkte opp för
+himlavalvet, där han hörde en fiol spela, som hade strängar så långa som
+landsvägen, med ljudpinnar höga som mastträn och stallen voro av vitt
+porslin, och nordanvinden var stråken, hartsad med isbarkar; och fiolen
+gav melodier i nya tonarter med tre kvarts toner i stället för halvtoner,
+och det fanns både eiss och hiss, som han alltid undrat över vart de
+tagit vägen, när Gud lät människan skapa klaveret. Men vägen var brant
+och han kände hur det värkte i ryggen, när han föll bakåt, och det blåste
+kallt i halsgropen, och han hörde en hund skälla och en uggla skrika och
+när han vaknade, förnam han icke mer det dova orgelljudet från
+granskogen, utan det dallrade som när fiolerna spela sextiofjärdedelar i
+applikaturen, och kärran hade stannat i en björkhage, som slutade av
+»malmen», vilken nu sänkte sig och övergick till ett stort slätt
+åkerland. Och i fyrsprång bar det nedför backen, ner på slättlandet, där
+rågskylarna stodo i troppar och kolonner, grupper mot rytteri, bataljoner
+med skyttegravar emellan; ändlöst och som ett slagfält utbredde sig
+sädesregionen, som härifrån kunde överskådas genomskuren av en å, vars
+båda stränder tycktes bevakade av rågkärvarnes tiraljörer, bildande en
+kulle intagen av en detacherad avdelning; här lågo hela led kullblåsta
+och betäckte marken med döda och sårade, här kommo de på krakstörar och
+sågo ut som pikenerare från trettioåra kriget med axens långa plymager
+fladdrande för vinden. Och nya trupper defilerade alltjämt,
+förstärkningar ryckte fram, och nere i sänkorna låg dimman som kanonrök
+efter dagens batalj.
+
+Herr Lundstedt, vars drömmande och lekfulla sinnelag vi ovan antytt,
+roade sig, för att fördriva tiden, att leka det han var Napoleon, som nu
+på en släda ilade från det brinnande Moskva, föreställt av den sjunkande
+månen bakom en klockstapel i fjärran, och han hälsade då och då med en
+nickning och ett dystert ögonkast sina tappra trupper, som syntes göra
+uppmarscher i häck på ömse sidor om landsvägen utan att någonsin hinna
+fram förr än kärran redan var förbi.
+
+Under det den stora armén defilerade utan att ta slut -- och herr
+Lundstedt visste nog att han kunde åka ända upp till Norrland på denna
+årstid utan att se något slut -- hade det börjat ljusna i öster, och
+trött av att leka soldat med rågskylar, föll herr Lundstedt i en liten
+morgonslummer, varur han snart vaknade med en frossbrytning, med solen
+mitt i ögonen och en kvittrande lärka över huvudet. Och nu var slagfältet
+betäckt av hästar och vagnar, som av lantfolket utförts att hämta upp
+fallna och sårade, vilka fördes till de stora röda ambulanserna när och
+fjärran.
+
+Men nere vid en nu synlig havsfjärd, som tycktes sakna stränder och flyta
+under alar och pilar, låg ett vitt slott med röd- och vitrandiga
+bolstervarsmarkiser för fönsterna. Där bodde greven, eller kammarherrn,
+eller excellensen, lekte herr Lundstedt, och därinne fanns
+oljefärgstavlor och marmorbilder, porträtt av Lennart Torstensson och
+Carl den niondes andra gemål; och där innanför balkongfönstren stod
+säkerligen en flygel, som van Boom spelat på, och en harpa, som grevinnan
+ärvt av sin farmor, som varit hovfröken hos Gustav III; och där i flygeln
+sovo fröknarna som guds änglar, under lapptäcken av rosenrött siden och
+skulle snart dricka kaffe med saffransbröd på sängen -- och Gud var god,
+som kunde låta några människor också vara lyckliga! Och så ställde sig en
+lund björkar framför trollslottet och det syntes bara björklöv och näver
+en lång, lång stund, tills ett stort blått vatten skymtade och
+skjutspojken pekade med piskskaftet på ett kyrktorn och sade att det var
+Södertälje.
+
+                  *       *       *       *       *
+
+Några timmar senare stod herr Lundstedt på den rosenröda ångbåten
+Hermoders fördäck, när Kungshatt passerats och Stora Essingen, och man
+under Marieberg fick första synen på Stockholm. Morgonen hade varit
+tryckande het, solen hade skinit på västermoln, och sedan hade den ena
+molnvagnen efter den andra kört upp på himmelen, höll stilla och skockade
+sig som en artilleripark på de intagna höjderna. Och när hela batteriet
+var samlat, gavs eld, gnistan flög i sicksack över kyrktorn och takåsar,
+och dundret hördes, innan man räknat till fem, luften suckade, böljorna
+väste till och ångbåten darrade; nya molnvagnar bröstade av, ryckte fram,
+och glatta lag gåvos gång på gång. Så brusto de svarta skyarne, och när
+ångbåten lovade in åt Skinnarviksbergen låg den stora staden fläckvis i
+kvastar av solsken och fläckvis skuggad av åskmolnen, och i en krets av
+ljus, som under en lampskärm, låg Riddarholmskajen med sina ångbåtar i
+alla regnbågens färger, sjögröna med cinnoberröda vattengångar, lysande
+av blankskurad mässing och vitt järn, svarta skorstenar och kopparröda
+ångpipor; gamla Gripen och Kommendörkapten, den långa smala Aros med för
+och roder i båda ändar, Prins Gustav och Uppland, och längst bort vid
+simskolan den lilla Tessin; och över master, skorstenar och flaggstänger
+höjde sig de två hundraåriga lindarnes gröna kupoler, under vilka
+bärargillets ledamöter togo skugga; och därbakom gymnasiihusets åldriga
+fasad, och högst över alla, Riddarholmskyrkans järntorn. När Hermoder
+lossat sina nickhakar under södra bergen och lupit in till kransen att
+förtöja, kände herr Lundstedt sig beklämd, och när han lämnat biljetten
+vid landgången och gick med sin nattsäck i land, var han nära att kvävas
+såsom en nybörjare i simskolan, när han känner lukten av vattnet. Husen
+voro så stora och mänskorna så många; långkärrorna skallrade på de
+kullriga gatstenarna, så att det värkte i huvet, när man hörde dem;
+hundarne skällde, höns, nyss lossade i burar, kacklade, grisar på
+skrovkärror skreko, och uppåt backen skyndade alla fordon med
+lantmannaprodukter under polisens bevakning och pådrivande, ty holmen och
+hamnen skulle avspärras.
+
+Herr Lundstedt följde med folkströmmen, okunnig om vart det bar, och
+uppkommen på torget såg han en ofantlig läktare klädd i svart och med
+silverkronor, och portalen till Riddarholmskyrkan var bevakad av två led
+drabanter i björnskinnstschakåer. Folkmassan tätnade, och på bron blev
+det trängsel, ty en avdelning av gardet i pickelhuvor med vita
+korsbandolär tågade fram med förstämda trummor i sorgflor; hästarne
+stegrade sig och hundar trampades, månglerskor skreko, och så började
+klockorna ringa i ett torn och i två torn och slutligen ringde det över
+allt, vart man kom, ty kungen skulle i dag begravas.
+
+På Riddarhustorget fick herr Lundstedt veta vägen med roddbåtarne över
+till Klara, där han skulle söka sitt kvarter hos en kamrat från Trosa,
+och efter lång väntan befann han sig slutligen vid Röda Bodarne. Som han
+skulle till Norra Kyrkogatan och såg på kyrkans sträckning hur altaret
+låg där det var öster, tog han korn på byggningen och gick över
+kyrkogården, tills han krokat om tornet och sett den port, som måste leda
+ut åt norr, och där låg en gata sluttande ner för en backe och i fjärran
+avstängd av en massa gröna träd, som stucko upp över ett plank.
+
+Med lättare hjärta gick han på för att hinna numro fyrtiotre, som måste
+ligga på vänster hand, efter som det var udda nummer, och när han anlände
+till ort och ställe skulle han in genom en dånande portgång för att komma
+in på gården. Där sökte han en klocksträng eller något annat tillhygge
+att ge luft åt sin otålighet få komma under tak. Men han såg bara små
+bruna dörrar med trappsteg framför, och han knackade på dem, den ena
+efter den andra, utan att få svar. Han gick in i en farstu, knackade på
+tre dörrar igen, varav en var borrad som en fisksump eller ett såll, och
+måste leda till ett skafferi. Han gick en trappa upp, bultade så det gav
+eko genom trappgången, men utan att någon öppnade; gick en halv trappa
+till och stötte på vindsdörren. Tydligen voro alla innevånarne ute på
+begravningshögtidligheterna.
+
+Något nedslagen, ehuru icke alltför, gick herr Lundstedt ner på gården
+igen och sökte en sittplats. Men mitt i gårdsrummet stod en trädgård med
+ett grönt staket, skuggad av en brandmur med ankarjärn smidda i form av
+bokstäverna x och i; och ini trädgården låg ett lusthus med tak som en
+pickelhuva, och på vakt reste sig två kanelpäronträd, bland vilkas
+gallrade löv ännu syntes hängande några kvarblivna frukter i
+solnedgångens färger. På rabatterna stodo dahlier och på sängarne växte
+purjo och selleri. Tyvärr voro grindarna låsta med hänglås och herr
+Lundstedt måste stanna utanför lustgården på de knaggliga fältstenarne,
+vilka icke kunde erbjuda någon vila. För att fördriva tiden gick han då
+omkring och spejade genom fönstren på nedra botten, vilket dock hade sig
+svårt, då avundsjuka jalusier stängde utsikten. Slutligen kom han till en
+fönsterluft, vars ena fönster stod på glänt med en stormhake, så att han
+kunde obehindrat skåda in i rummet. Där rådde ett visst hemtrevligt
+slarv. På en matta med mera hål än väv syntes en urblekt gondol med en
+herre och en dam från riddartiden, och längre bort under sängen visade
+sig ett palats, som kunde vara Venedig efter som det gick kanaler
+inunder, och huset var grönt och rött, men ett par stövlar och ett
+nattkärl stängde all utsikt till en bro, som kanske eljes var Suckarnes.
+Ett runt bord av alrot skrevade med tre ben över gondoljären, som om det
+dansat trestegsvalsen till riddarens luta, och på bordet lågo ett par
+byxhängslen, en nattkappa, en guitarr, och därbredvid stod en tom
+punschbutelj och sex glas. Över gungstolen hängde ett par grå byxor, och
+på fönsterposten fanns ett bläckhorn med gåspenna, och en bok med vitt
+papper omkring pärmarna, på vilken stod skrivet ett namn. Herr Lundstedt,
+vars nyfikenhet var väckt, stack in två finger och makade boken så att
+han kunde läsa namnet, och hans glädje blev obeskrivlig, när han läste
+sin gamle skolkamrats namn. Frans Oscar Lindbom, i stora präntade,
+anglosachsiska bokstäver som Dagbladets titel var tryckt med.
+
+Utan att tveka, lyfte han av haken och praktiserade sig med nattsäcken in
+i kammaren, drog av stövlorna och sökte genast en bekväm ställning på
+utdragssoffan, där han snart föll i en djup och stärkande sömn efter en
+genomvakad och genomskakad natt.
+
+
+
+
+ANDRA KAPITLET.
+
+
+Följande morgon gick herr Lundstedt vid halv åtta-tiden nere i
+Kirsteinska trädgården och avvaktade med hjärtat i vänstra armgropen att
+klockan skulle ringa åtta och akademiens portar öppnas. Han hade ännu
+huvudvärk efter nattens samspråk med kamraten, vilken hemkommit klockan
+tio om kvällen och icke släppt den av resan sönderskakade landsmannen,
+förrän denne omtalat allt vad som i Trosa sig tilldragit under de tre
+åren de varit skilda, omtalat sin mors död, sin faders, fiskarens, små
+svårigheter, sina egna läroår i handeln och slutligen sin oövervinneliga
+böjelse för musiken, som vid Musikaliska akademien skulle bringas till
+fruktgivande examen.
+
+Genom staketets spjälor såg han nu att det började komma folk; äldre
+herrar med håret på axlarne, sannolikt professorer, unga män med solbränd
+hy, som tycktes vara från landet, unga flickor och äldre mamseller med
+lockar baktill och portföljer framtill. Rädd var han, när han såg dessa
+massor, med vilka han skulle tävla, och han lutade sig mot staketet,
+spelande med fingrar det stycke han övat för orgelnisten i Trosa om
+söndagseftermiddagarna på stadskyrkans orgel, sedan han först repeterat
+på handelsmannens klaver under veckan. Hans lärare, som själv gått igenom
+akademien och kände professorns smak, hade som en klok man bestämt
+tillrått lärjungen att lägga band på sin romantiska böjelse för vacker
+musik och svurit vid sin frälsning, att Lundstedt skulle gå igenom med
+pukor, om han vid provet kom med en fuga av Bach, och oaktat lärjungens
+sinne rest sig mot det aritmetiska problemet, hade han dock fogat sig
+och lytt sin mästares råd.
+
+När nu klockan ringde åtta i tornet, och gasverket blåst ut frukost,
+ljusfabriken släppt ut ångan och tvätterskorna drogo upp från Klara sjö
+med sina bykar, ansåg herr Lundstedt tiden vara inne, och med vingliga
+ben styrde han över planen in i den stora porten, där så många kallade
+inträtt före honom, men kanske så få utkorade skulle komma ut igen. I
+stora trappan hörde han redan två pianon och minst tre fioler, och
+uppkommen i stora salen, där orgeln stod bredvid en flygel, var provet i
+gång.
+
+Professorn, som satt på en stol bredvid instrumenten, hade ett rörligt
+ansikte som om det sköttes av en dragsko, och i samma minut det uttryckte
+belåtenhet, förmörkades det och sammandrogs av raseriets kramp utan att
+någon egentligen kunde utleta orsaken. Just när herr Lundstedt kröp bakom
+sista ledet, satt en ung man vid flygeln, där de, som ännu icke spelat på
+en orgel, fingo prova, och med smältande blickar mot takkransen
+framsmekte han Jungfruns bön. Hans långa vita fingrar ströko tangenterna
+på ryggen som om han kliat kattungar, och han skakade emellanåt sitt
+polkahår, slängande huvudet bakåt, och med foten på pedalen så att alla
+toner sjöngo kör skulle han just saxa händerna för att »spela i kors», då
+professorn icke kunde styra sig längre, utan sprang upp och smällde igen
+locket så att det skrällde i salen. Han ville på samma gång säga
+någonting, men endast läpparna rörde sig och huvudet nickade, varpå han
+satte sig igen och åhörde Jungmanns Sjöjungfru, Abts Aftonklockorna,
+sonater av Clementi och Kalkbrenner, under det hans ansikte uttryckte
+outsägliga lidanden. Klockan blev både tio och elva, innan Lundstedt kom
+fram. Men när han slog sig ner vid orgeln, ljusnade professorn och
+skickade den långe med Jungfruns bön till att trampa. Lundstedt ställde
+sitt nothäfte på ställaren, drog ut några stämmor, revade opp svarta
+byxorna för att komma åt pedalen och satte i gång.
+
+När han spelat några längor av temat och första upprepningen i underkvart
+tog vid, kände han en hand stryka vänstra kinden och en andedräkt flåsa
+vid örat; men av fruktan att komma av sig vågade han ej vända på huvudet,
+utan gick på oförskräckt, genom »motsatsen» och »återslaget»; och _dux_
+eller temat kom igen, gick ibland framlänges, ibland baklänges, än på
+händerna, än på fötterna som en konstmakare, än hjulade det, än gick det
+kräftgången, fläkte sig, flådde katt, stupade kullerbytta och blev borta,
+lämnande ett moln av tonstumpar och ackordbitar efter sig på valplatsen,
+och så stack det fram igen beledsagad av _Comes_ och så brottades de,
+satte kärngknep, backade, släppte och röcko, stodo och tjurade, löpte
+efter varandra, hoppade bock över varandra, och slutade omsider i en lång
+omfamning, föreställd av en alltförsonande orgelpunkt.
+
+-- Wundervoll! Prachtvoll! lät det från professorn, vilken log som mot
+ett barn. Vad kallas den unge man?
+
+-- Alrik Lundstedt, svarade den blyge unge mannen och rodnade över sitt
+skälmstycke, ty han kände sig falsk mot läraren, när han mot övertygelse
+lagt an på professorns kända smak för de i hans eget tycke odrägliga
+fugorna.
+
+När namnet var uppskrivet, tog professorn Lundstedts hand och bad honom
+vara välkommen, anvisande honom sekreterarens rum, där han skulle få
+lektions-schemat och inskriva sig i matrikeln.
+
+När detta var överstökat, återvände Lundstedt strålande till sin
+beskyddare, som tog honom i famn, strök håret undan pannan för att se
+huru hög denna var, lade upp hans händer på bordskivan för att mönstra om
+de räckte till oktaverna, och slutligen synade professorn hans stövlar,
+begärande »vacker fot» för att se om de räckte till pedalerna, och
+Lundstedt befanns ha »stora sköna fötter», vilka lovade gott för blivande
+fugor.
+
+Lundstedt måste nu lova att komma nästa söndag på Jakobs orgelläktare,
+där professorn residerade som orgelnist, och, när han bugade för att taga
+avsked, fattade professorn hans arm och drog honom med sig till ett
+fönster, där preses i akademien stod, till vilken han viskade med hörbar
+stämma: Ett jättesnille!
+
+När Lundstedt äntligen kom ut på gatan, tyckte han att det sken sju solar
+på himlen, och att livet inte alls var så mörkt, som elaka människor
+påstodo. Han ville sjunga på Rödbotorget, och skulle ha dansat över
+Norrbro, där vaktparaden nu passerade, men han lugnade sig och stack av
+ner till Storkyrkobrinken, där han inträdde i en mössbutik för att få sig
+den blå mössan med lyran på sammetsranden. Och när mamsellen passade den
+på hans huvud, kände han sig som om skönheten krönt den ädle konstnären.
+Och när han kom ut på gatan, kände han som om det strålade eld och ljus
+från pannan, där den gyllene lyran satt, och mänskorna värmdes vid hans
+åsyn, jättesnillets, som skulle göra dem bättre och lyckligare med
+tonkonstens underbalsam. Överfylld av saliga känslor, vilka trängdes om
+att få löpa ut, gick herr Lundstedt gata upp och gata ner, och allt vad
+han såg och hörde stämde han i ton med sin sjungande ande; rådstuvakten
+gick i gevär klockan tolv för att hylla honom med skyldring och
+trumvirvel, klockorna ringde till hans triumftåg, kanonerna på
+Skeppsholmen dundrade hans ära, och folket hälsade på honom, när de lyfte
+hattarna. Men hur han gick och gick, kom han in på en smal, mörk gata,
+där husen sågo ut som de voro från Gustav Vasas tider, med stenfigurer
+över portarna och små rutor, skiftande som pärlemor, insatta med bly; och
+i fönstren lågo sköna jungfrur, borgardöttrar och rådsfruar i röda
+sidenklädningar med bara halsar efter tidens sed; och de nickade vänligt
+åt segraren, vinkade med fickdukarna och bjödo honom in. Herr Lundstedt
+gick stolt som en riksmarsk sin gata framåt, lyfte på mössan och mottog
+damernas hyllning, vilken längre fram yttrade sig, enligt tidens enkla
+bruk, i penninganbud. -- Tjugofyra skilling, trettisex skilling -- ljöd
+det från fönstren, och här och där lockade en kaffepanna av nyskurad
+koppar. Det var en förtrollad gata, och aldrig hade Lundstedt varit så
+observerad av sköna fruar som i denna dag, och lekande, att han var i
+Venedig därhemma på mattan med riddaren och damen, stannade han i ett
+hörn för att läsa namnet på plåten, och just som han stavat Tyska
+Prästgatan, slogs ett handfat ut genom fönstret och kastade ett stänkregn
+framför hans fötter. Utan att avvakta någon förklaring på det ledsamma
+misstaget, styrde herr Lundstedt ner i brinken igen, satte över på en
+gondol till Röda Bodarna och sökte sig ner till kryddbon i Klara
+Bergsgränden, där kamraten skulle mottaga hans hjärtas fullhet. Men boden
+var fylld med folk, patronen var inne och det kunde icke bli något utlopp
+för det översvallande hjärtat, därför gick herr Lundstedt in på
+restaurationen Solen att äta middag. Han satte sig vid disken, där
+skänkjungfrun hade sin plats, och begärde stekt fläsk med bruna bönor.
+Men han måste tala om sin lycka, ge luft åt sina känslor, och i en
+kvinnas varma sköte lämna förstlingen av sin glöd. Medan han rörde om i
+senapsburken, tänkte han över vad han skulle säga.
+
+Men han stannade i valet och kvalet, om han borde börja med att tala om
+vädret, fråga om jungfrun varit på kungens begravning, ta reda på om
+jungfrun tyckte om musik, om det var dyrt att leva i Stockholm eller
+något sådant oskyldigt, tills han slutligen, just som han ämnade besluta
+sig för kungens begravning, röck tillsamman och till sin icke ringa
+häpnad och med en ton, som om han begärt låna pengar, frågade vad klockan
+var.
+
+Jungfrun, som var av den sorten kallad näspärlor, svarade med en blick
+bortåt en tacksam åhörare vid fönstret, att hennes klocka var på stampen.
+Herr Lundstedt, som icke ville röja sin okunnighet, och som trott att
+svaret passade fullständigt till frågan, tackade med en lätt Trosabugning
+för upplysningen, vilket hade till följd att åhöraren vid fönstret, som
+åt kallt revbensspjäll med lingon, fick något i halsen, en tydlig
+uppmuntran till jungfrun att fråga herr Lundstedt vad potatisen kostade.
+
+-- Åtta skilling kappen gällde han i Trosa, när jag for, svarade herr
+Lundstedt, tacksam över att det blev något samtal av, ehuru han behövde
+anstränga hela sitt harmonivetande för att kunna leta en övergång från
+potatispriset till Musikaliska akademien och jättesnillet.
+
+Jungfrun, som var fullflätad och älskade löjet, hängde sig envist vid
+ämnet, vilket lika mycket intresserade henne som åhöraren vid
+revbensspjället.
+
+-- Nå, men då är det russinpotatis väl, efter den kostar åtta skilling?
+upptog hon frågan.
+
+Herr Lundstedt sökte i det av förmiddagens berusande triumfer grumlade
+minnet efter någon ledning till bedömandet av en sådan okänd potatissort,
+och blev orolig, när han icke fann det ändamålsenligaste svaret.
+Lyckligtvis reste sig revbensätaren och bad att få betala, vilken
+förrättning han utförde lutad över disken och alla på densamma stående
+karotter, som innehöllo bitar av allt läckert från helkokta ägg till
+kräftor och köttbullar.
+
+Herr Lundstedt, lämnad åt sig själv, kände ett obehag vid att höra
+viskningar, vilkas betydelse han ej fattade, och sedan han druckit sin
+välgång i ett glas starköl, steg han också upp för att gå. Som han dock
+ville avrunda sitt farväl, sökte han ett vänligt ord, men fann intet,
+klappade i dess ställe gästens råtthund och frågade, som om han gjort
+mannen en tjänst med sin nyfikenhet:
+
+-- Vad är det för en slags hund?
+
+-- Det? svarade gästen, det är en senapshund.
+
+-- Jaså! Hm! Ja! Det finns så många raser, som jag inte känner. Adjö,
+jungfrun! Adjö, herrn!
+
+Och därmed gick han hem.
+
+Men som han måste ha något utlopp för sina känslor, satte han sig vid
+fönstret att skriva brev till sin gamle fader för att berätta honom om
+sin lycka. Och hur han skrev, värmdes han opp, både av starkölet och det
+lättrörda sinnet, och hans lekfulla natur tog sig till att spela. Han
+lekte, att han var en mäktig och rik man, som icke kunde glömma i
+medgångens solsken, att han hade en gammal fattig far, som skänkt honom
+livet och nu satt i torftighetens skugga, och han erinrade sig sonens
+första plikt mot sin upphovsman, besvor fadren att genast sälja sin stuga
+och sin ko, sina nät och båtar och komma upp att bo med sonen i
+Stockholm. Av fruktan att denna hans livliga önskan icke skulle
+förverkligas, gjorde han en kolorerad teckning av huvudstaden, av dess
+märkvärdigheter i gator, torg, byggnader, handelsbodar och
+restaurationer, avskildrade sin bostad med dess venetianska matta,
+trädgården med dess kanelpäron och lusthus, samt slutade med att besvärja
+fadren icke stå i solen för sin lycka utan genast bryta upp och fara
+direkt på ångbåten, icke sparande på styvern, utan ta salongsbiljett, äta
+en biffstek och dricka porter i försalongen, så att han kom fram frisk
+och sund.
+
+När brevet var slutat, vek herr Lundstedt det i fyra delar, fäste ihop
+det med munlack och bar det i kryddbon, glad i hågen som om han betalat
+en skuld, kvitterat en räkning, vilken han icke mera behövde tänka på.
+
+
+
+
+TREDJE KAPITLET.
+
+
+Första infallande söndagsmorgon stod herr Lundstedt i orgeltrappan till
+Jakob väntande med en svärm skolungdom på professorns ankomst, emedan
+ingen insläpptes på läktaren förrän vårdaren av helgedomens musikaliska
+aldra heligaste själv anlände. Klockorna hade ringt annangången, när
+mästarens steg hördes nere i trapporna, och ungdomen öppnade
+aktningsfullt lederna, medan professorn, nickande hälsningar till höger
+och vänster, uppnådde dörren, där han stannade, kastade en blick över
+hopen, som om han vore frälsaren och bjöde stormen lägga sig; därpå tog
+han fram en nyckelpung med pärlbroderi, öppnade den med en betydelsefull
+min, som om han vore Petrus och hade himmelriket på andra sidan dörren,
+stack nyckeln i hålet, men vände sig därpå hastigt ut mot den otåliga,
+nådehungrande skaran för att se efter om han kunde få förkasta några. Och
+mycket riktigt, där funnos några världsliga sinnen, som icke gåvo sig tid
+att avvakta nådaordningen, utan ville bryta sig in, och därför fattades i
+kragen och utvisades. Nu öppnades dörren och sakta släpptes sångarkoret
+in förbi den mönstrande dörrvårdaren, som med lyftat finger och sträng
+min stod redo att störta olydiga andar ut ur paradiset, att de skulle
+erfara sanningen, att många voro kallade men få utkorade. När Lundstedt
+passerade den stränge portvakten, ljusnade dennes ansikte, och han tog
+honom ur ledet, ställde honom på sin högra hand och visade honom ett gott
+behag.
+
+Herr Lundstedt, som icke hade sett en så stor kyrka förr, blev betagen
+av en helig rysning inför det väldiga rummet, där jättarna kunde gått
+raka och satt opp psalmnummer ovanför pelarblommorna, men han fick icke
+leka längre med sina tankar, förrän professorn tog honom i ficklocket och
+drog honom med sig att beskåda instrumentet. Uppför en liten trappa
+började vandringen och stannade först vid bälgarna, som lågo där likt
+jättens lungor färdiga att flåsa, när foten sattes på bröstet; uppför
+stego de, förbi rosettfönstret över portalen, tittade in genom en
+bräddörr och sågo väderlådan, på vilken principalstämmorna stodo på ett
+led med kontrabasunens trettiotvåfots pipa som flygelman; stego högre och
+högre, tills de kunde skåda in i hela skrovet, rymligt som bröstkorgen på
+en valfisk, där man såg revben, senor, muskler, luftrör, knotor, blodkärl
+och nerver företrädda av alla dessa pipor, koppel, abstrakter,
+regeringar, vinkelhakar, vippor, vällarmar, pumpeltrådar och andrag; en
+gigantisk organism, som behövt tusen år att växa till, med några alnar
+vart hundrade år, sättande en blomma vart sekel som aloen, lämnande ett
+frö i mansåldern, skjutande en gren, ett blad, varje decennium; ett
+mänskoverk utan uppfinnare liksom katedralen, utan byggmästare som
+pyramiden, ett ofantligt samarbete av hela kristenheten, som ärvt
+grundtanken av hedendomen. Nu steg den brant upp som ett fjäll av
+stalaktiter, och lärjungen hisnade, när mästaren ledde honom upp på
+spetsen, där de hade valvbågarne en handbredd över huvudet, och
+plötsligen sågo sig stå i skymningen omgivna av nakna mänskokroppar med
+vingar på ryggen, övermänskligt stora barn, som blåste i basuner, och
+kvinnor, som slogo harpor och cymbaler; och när de trängt sig fram och
+skådade ner i kyrkan, där små mänskor krälade in i båsen med böcker i
+händerna, greps lärjungen av svindel, så att han måste fatta en kerub i
+armen; men mästaren log som frestaren på berget, när han visade sin sköna
+värld för människones son. De stodo ett ögonblick däruppe i halvmörkret
+och när lärjungen hämtat sig, pekade frestaren ut under de svärtade
+spetsvalven, där dunklet kämpade med ljuset underifrån, så att man tyckte
+sig se hur de blandade sig såsom den kalla och varma luften över åkern,
+där vårsolen bränner, och när ögat vant sig en stund, trängde en stor
+ljus sky igenom; skyn delade sig som ett ångmoln och färger kondenserade
+sig, togo kropp och blevo Kristus och de två lärjungarne i förklaringens
+ögonblick, svävande genom dunklet på allt det ljus som insläpptes genom
+det höga korets väldiga fönster. I detsamma hördes ett dån över deras
+huven, en lätt skakning kändes under fötterna och nu gingo alla tornets
+klockor till sammanringning, så att orgelverkets trätak sviktade och den
+smala trätrappan knarrade, när de båda vandrarne stego ner. Och lärjungen
+hade känslor av att ha varit uppe i himlen bland änglarna och sett
+Kristus förklarad och ljuset segra över mörkret.
+
+Nu, när han nerifrån såg det stora musikverket, som icke liknade någon
+annan sak i naturen eller konsten och därför oroade honom, tryckte honom,
+och gjorde att han kände sig under detta människohandens verk, som dock
+först blev levande under en människohand, ville han utreda vad han såg,
+återföra dess former på andra kända och därmed närma sig den, få ner den
+till sig och bli lugn. Kyrkan hade han redan klar för sig, att den var
+urskogen, i vilken hedningarna offrade människor, pelarne voro träd och
+valven grenarne, men orgeln var orgeln. Det var ingen växt, intet djur --
+om icke en korall -- icke en byggnad -- om icke en mängd hängtorn från
+riddarborgarne -- dessa tureller med fasadpiporna, av vilka en del voro
+blivna stumma, men kvarsittande såsom rudiment från äldre stadier, numera
+utan bruk. Varje sats småpipor kunde likna Pans syrinx, som väl var
+grundformen, men de stora i de framspringande hörntornen påminde om en
+vapensamling utan att likna den, och ornamentiken i förgyllt trä från
+förra århundradet, med snedkavlade snäckor och spiralformiga blommor som
+kineserna bruka, klippte genast av tanketråden, som ville binda ihop de
+olika lederna i detta virrvarr av former, i vilket ett mera bildat sinne
+än den unge handelsbetjäntens kunnat läsa hela instrumentets historia
+från den latinska hedningens vasspipa, genom den keltiske barbarens
+säckpipa, byzantinske kejsarens vattenorgel, med upphämtande på vägen av
+minnen -- dunkla visserligen -- från medeltidskyrkans emporer, triforer,
+klocktorn, altarskåp, tabernakel; från sachsiska rokokoporslinet och
+första kejsardömets romerska vapensmak.
+
+Professorn hade satt sig vid manualen i dess tre etager, dragit ut
+principalstämman och givit lärjungen en vink att sitta bredvid; bälgarne
+pustade och knarrade och nu sjöngo fasadpiporna preludiet enstämmigt;
+snart intonerade flöjten, och harmonierna svällde; gamban tog i näston
+upp ett solo för bariton, trompeten smattrade och bordunan brummade;
+därpå tystnade de en efter en, och när det blivit lugnt, hördes kantorns
+stämma sjunga opp första strofen i Upp, psaltare och harpa; och när han
+dallrat ut på sista tonen, brusade orgeln ut med fullt verk, under det
+församlingen föll in i sången. Och med kopplad pedal och alla fyrtiotvå
+stämmorna andragna höll orgeln sin symfoni med alla orkesterns
+instrument, lydiga under en mans händer och fötter. När prästen sedan vid
+altaret tog upp att läsa Helig, Helig, föreföll hans röst som om någon
+obehörig ställt sig att prata under en konsert, och när man äntligen hann
+till predikan, satte sig professorn med ryggen mot orgelverket och
+blundade, visande med en min, att han tyckte sig bli störd. Men när så
+gudstjänsten var slut, alla psalmer sjungna och ordet var fritt, som
+professorn kallade det, när han fick spela utgången, då måste herr
+Lundstedt sitta bredvid och sköta andraget, när stora fugan rullade på.
+Och då spelade han för sin enda åhörare utom tramparen, ty när äntligen
+allt var över, stod kyrkan tom. Detta såg professorn i sin reflektor, men
+han var van vid det, njöt av det och skulle ha blivit ond, om hela
+publiken skulle ha stannat och vågat låtsas begripa det han ensam förstod
+uppskatta.
+
+Herr Lundstedt lämnade kyrkan med ett intryck av att han sett något
+oerhört stort, hört något övermänskligt skönt, fullt övertygad numera,
+att om han också inte riktigt till fullo kunde njuta av fugalmusik, så
+var det därför att han var obildad, men han var stolt över hoppet, att
+han en gång skulle kunna tillhöra de få utvalda som kunde det.
+
+
+
+
+FJÄRDE KAPITLET.
+
+
+Herr Lundstedt hade tillbragt ett halvt år i Stockholm. Tiden hade lupit
+undan, ty göromålen voro många, och det minsta blev orgelspelning.
+Seminarium tog nämligen drygaste tiden, och på Musikaliska akademien blev
+det huvudsakligen harmonilära och sång, emedan professorns timmar voro
+mycket eftersökta och eleverna voro många. Kom därtill att kassan snart
+var till ända och herr Lundstedt måste som så många andra gå och sjunga i
+kören på Stora Operan, sjunga på begravningar och knipa in en
+tolvskilling på sånglektioner med handelsbokhållare, som ville göra
+kvartetter, vilka då voro högt på modet.
+
+Men som en verklig sabbat mitt i arbetet stod söndagen, då han fick sitta
+på Jakobs orgelläktare bredvid professorn och hjälpa med andraget. Då
+tyckte han sig vara näst den viktigaste personen i kyrkan, och orgelns
+majestät lyfte honom, förstorade honom, liksom satte en skarv på hans
+själ. Och han älskade det stora verket som något som var starkare än han;
+satt och lekte att luften kom ur hans lungor, tonerna ur hans strupe, och
+professorn blev blott en del av mekaniken, som överflyttade hans
+musikaliska önskningar på pedal och manualer, och han vande sig tänka att
+de tusen människorna därnere i kyrkan måste sjunga det han ville, prästen
+vara tvungen tiga när han spelade.
+
+Den långa predikan åhörde han med otålighet eller också inte alls; fick
+en söndag på södra läktaren se en flicka, som var skär i hyn, hade fina
+kläder och såg ut som en fröken. Han såg henne varje söndag på samma
+plats och blev slutligen van att betrakta henne som sin åhörare, som kom
+för att sjunga till hans ackompanjemang (som professorn spelade), och
+tyckte sig märka att hon såg åt orgelläktarn hela tiden. Ehuru det icke
+var svårt att få veta vad hon hette, genom att se på anslaget i bänken,
+tyckte han att det var roligare icke veta det, utan få ge henne ett
+vackert namn själv, och han kallade henne Angelika efter Malmströms poem.
+Men så skulle han ha ett tillnamn åt henne; och efter långt letande
+hittade han på De la Gardie till minne av att kyrkan blivit byggd av en
+greve med det namnet. Om juldagen såg han hennes far och mor, och fadren,
+som hade vita tandborstmustascher som franska marskalkarne, beslöt han
+utnämna till generallöjtnant, det högsta han visste. Och Angelika hade
+två små systrar, som han kallade Gurli och Fanny. När han så tyckte att
+de varit vänner och bekanta tillräckligt länge, företog han sig en
+högmässopredikan att fria, vilket gick så till att han slog upp en psalm
+i psalmboken, för att se om nummern kom udda eller jämn, och som den kom
+jämn hade hon sagt ja. Återstod bara fadrens bifall och för att utröna
+det, skulle han räkna piporna i principalstämman. Men det blev ett tvärt
+nej, just som prästen sa Fader vår och man skulle luta pannan i handen.
+Herr Lundstedt försökte mellan fingrarne räkna om dem baklänges, men det
+blev nej ändå. Nu hade han fått en sorg, och den kändes skön som det
+stilla lidandet, det oförskyllda, som förädlar människan och renar sinnet
+från själviskhet. Men när en söndag gått, beslöt herr Lundstedt ta ut
+lysning utan föräldrarnes samtycke, och när prästen läste upp
+lysningarne, men icke nämnde Angelikas och Alriks namn, utan två helt
+andra, valde herr Lundstedt sig två andra, som han kallade deras
+pseudonymer, och ansåg att han numera var förlovad pseudonymt. Och
+måndagsmorgonen, när han gick från seminarium till akademien, gick han
+till en juvelerare på Drottninggatan och utvalde två ringar, men eftersom
+förlovningen var pseudonym, gick det inte an att ha släta ringar, helst
+inga sådana lågo i fönstret, utan valde han två med rosenstenar.
+
+Angelika var nu hans, och han var lycklig. Han sjöng om henne på
+akademien, sjöng till henne i kyrkan, på seminarium, på serenaderna, men
+bröllopet ville han uppskjuta, tills han blivit något stort och mäktigt.
+Och som han samlat nära ett hundra riksdaler fattade han det beslutet att
+ta direktörsexamen och bli professor och riddare. Men innan han hunnit ta
+första steget på den lysande banan, hade oväntade händelser inträffat,
+som gjorde en stor del drömmar om intet.
+
+Det var nämligen en söndagsafton i april, då herr Lindbom bjudit på
+»sångfock» hemma i bostaden vid Norra gatan. Bland de inbjudna märktes
+andra tenoren, sadelmakaren, och första basen, finbagaren, vilken icke
+var någon annan än mannen med senapshunden från näringsstället Solen, och
+vilken senare aldrig tröttnade att berätta historien om russinpotatisen
+och senapshunden, varvid herr Lundstedt ödmjukt böjde sitt huvud under
+löjet och bedyrade, att han aldrig plägade ljuga, och därför trodde att
+alla mänskor talade sant, för så hade han lärt av sina föräldrar.
+
+Emellertid hade man nu sjungit långt in på kvällen och druckit ganska
+mycket, varför man bröt upp, att gå till Solen och äta kväll. Man hade
+dukat av och tagit in punsch samt stod just i färd med att sjunga igen,
+då dörren till salen öppnades och in trädde en gammal man, med böjd rygg,
+en påse i gehäng på axeln och en tung käpp i handen.
+
+-- Ut! här ges ingenting, mottog honom jungfrun, innan den gamle hunnit
+hälsa och framföra sin fråga om Alrik Lundstedt träffades här.
+
+När denne hörde sitt namn, steg han upp ur sångkretsen och skred emot den
+gamle, dock utan att öppna sina armar (vilket aldrig brukats på Rånö,
+annars än mellan ståndspersoner), utan snarare med ett slags förlägen
+långsamhet, och det slags bryderi man erfar vid åsynen av mindre
+bemedlade släktingar.
+
+-- Nu är jag här! hälsade den gamle, utan att räcka handen. Kan du nu ge
+mig något att äta, för jag har inte fått något ordentligt sedan jag kom
+ut ifrån Kalmar.
+
+-- Kalmar? Vad har far gjort i Kalmar? sporde Alrik med en nedslagen
+blick på den gamles dåliga yttre.
+
+-- Herre Jesus, det är en lång historia, må jag sitta först, svarade
+gubben.
+
+Herr Lindbom, som åhört samtalet och i sitt lättrörliga sinne gripits av
+ett så oväntat sammanträffande mellan far och son, fattade tillfället att
+ge luft åt det överskott av känslor, som icke hunnit strömma ut i sång,
+och med en artig bugning nalkades han den gamle, bjöd honom sin arm och
+talade:
+
+-- Detta är herr Lundstedt, hör jag; min ungdomsväns köttslige fader, vår
+allas förträfflige väns upphovsman, att jag så må säga; tillåt oss unge,
+som ännu icke äro torra bakom öronen, att i vårt glada lag se den gamle
+som vår gäst, vår högt värderade hedersgäst, för vilken jag beder
+sångarbröderna höja ett glas och hälsa med ett fyrfaldigt hurra!
+
+Hurraropet utbragtes och gubben fick lägga ifrån sig påsen och käppen och
+sitta upp i högsätet, som skinnsoffan kallades.
+
+-- Herr Lundstedt kommer direkt från Kalmar, -- tog jag mig friheten
+höra, uppslog herr Lindbom konversationen, då både far och son tycktes
+förstummade av det ståtliga mottagandet. Resan var angenäm? Vädret gott?
+Inga äventyr?
+
+-- Jo, det var en färd, vill jag lova!
+
+-- Si där, si där! avbröt herr Lindbom, som var en stor älskare av
+äventyr. Berätta, berätta! Och han gjorde en gest med handen, som om han
+bjöd kamraterna på något gott han själv lagat.
+
+Men den gamle var ingen berättare, utan meddelade i få ord att han tagit
+galen ångbåt i Nyköping och kommit till Kalmar i stället för till
+Stockholm, och att han måst gå till fot emedan pengarne tog slut, medan
+han väntade i åtta dagar på ångaren.
+
+-- Hör, hör! avbröt herr Lindbom, inkastande små detaljfrågor för att få
+litet kolorit på äventyret, men utan att lyckas, ty när gubben sagt hur
+det förhöll sig, så var det slut. Och vid uppmaningen att dricka punsch
+föreföll han likgiltig och kastade blickar omkring sig som om han sökte
+något, och då finbagaren erinrade sig ett förflutet, då även han begagnat
+sådana blickar att uttrycka samma behov, räckte han sin hjälpsamma hand
+Ã¥t den hungrige och viskade till Lundstedt junior, som strax reste sig,
+och inbjöd den gamle stiga fram till disken att välja av härligheterna.
+Bländad av så mycket läckerheter på en enda gång, stannade gubben i ett
+långt begrundande, som måste avbrytas av Alrik, vilken tog en stor flat
+tallrik, och lade upp en bit av var sort, så att det hela såg ut som en
+kolossal sillsalat, satte brännvinsflaskan och svagdricka framför gubben
+och lät honom mätta sig.
+
+När det var gjort, brast bacchanalen lös igen; och man sjöng för gubben
+»Mitt liv är en våg», icke glömmande att med nickningar och
+accentueringar anspela med »i svallande tåg vid vindarnes strid» på det
+yrke som Alriks upphovsman valt och övat.
+
+Därpå dracks, och herr Lindbom höll tre tal i rad; det första om
+ålderdomen, dess företräden och oomtvisteliga rang jämförd med ungdomen;
+det andra om havet, dess storartade naturscenerier och därmed förknippade
+faror -- inflickande en berättelse om sin första seglats till
+Blockhustullen, med kantring och räddning -- sakta övergående till
+fiskarens hårda liv (varvid sadelmakaren vädrade en ordlek och ropade
+bravo!) målande efter mälarförhållanden nätens läggning och upptagning,
+notdräkten och norsfisket i Norrström, samt hoppade därpå in i skålen för
+havets son, vikingalynnet, järnviljan och stormbetvingaren, vartill
+följde som illustration sången »Hur med väldigt raseri, stormens åskor
+ru-u-u-u-u-u-uula!» varvid finbagaren fick briljera med sitt
+förstabas-solo, direkt tillägnat Rånöaren. Det sista talet var en
+deklamation av Malmströms Angelika, i hemlighet riktad till herr Alrik,
+som när talet var slut, höjde sitt glas och med tårar i ögonen och en
+betydelsefull min uttalade det enda ordet: Angelika!
+
+Vilket intryck dessa upprepade hyllningar gjorde på Lundstedt den äldre,
+skulle varit svårt för en övad betraktare att avgöra, ty den gamle syntes
+sluten inom sig, och nickade endast till sångens takt med sitt gråa
+huvud, och några yttringar av djupare förståelse, sympati eller
+tacksamhet kunde icke spåras. Men herr Lindbom, som med all makt ville
+pressa några äventyr, något intresse ur denne havets son, kramade honom
+som en citron med sina vänskapsfulla tilltal, mjölkade honom, men den
+känslolöse rullade ihop sig som en igelkott och blev oåtkomlig. Slutligen
+inskränkte sig herr Lindbom att i krypande ordalag anhålla som den
+största hedersbetygelse att få begagna det ganska brukliga tilltalsordet
+farbror, vilket han bedyrade skulle adla honom, själv en folkets son, att
+han därigenom skulle känna sig mera värdig att äga till bror ett
+jättesnille som Alrik Lundstedt. Och när ceremonien var överstånden
+erbjöd den varmhjärtade unge mannen sin säng åt upphovsmannen till en
+oförgätlig afton.
+
+Därpå bröts upp och tågades hem med sång, varpå sångarkretsen skingrade
+sig och de två rumskamraterna införde sin hedersgäst med påse och käpp i
+den lilla kammaren. Herr Lindbom öppnade sitt sängtäcke och anvisade
+gästen sovplats, tog själv en nattsäck och kastade på mattan med
+gondolen, rev av rock och byxor, samt lade sig, som han anmärkte,
+bredvid riddarens fru, och bjöd godnatt.
+
+Den gamle blev länge sittande på sängkanten och funderade. Sonen däremot,
+som hela kvällen förhållit sig ytterst tillbakadragen såsom om han
+fruktat få veta något ledsamt, tog nu mod till sig och framskruvade
+frågan:
+
+-- Nå, far, har du sålt stugan och grejorna?
+
+-- Ja visst, svarade fadren, alldeles efter som du bad mig.
+
+-- Och pengarna? hördes Alriks slocknande stämma.
+
+-- De ha gått åt!
+
+Nöjd med detta klubbslag mellan hornen lade sig unga Lundstedt ner och
+låtsades sova. Men han sov icke den natten utan tänkte; tänkte över var
+han skulle placera den vilsekomna, som han lockat ut i världen, och hur
+han skulle nära honom; tänkte på sin direktörsexamen, professuren och sin
+Angelika, om det nu var den i Jakobs kyrka eller någon annan.
+
+Medan nattens timmar så förgingo, avbröts tystnaden då och då av herr
+Lindbom, vars varma hjärta haft tid att svala av sig i golvdraget, och
+vars saknad av den varma sängen gav sig luft i enstaka ord, slungade på
+måfå. Och vid femtiden, när det ljusnat, reste sig den barmhärtige
+samaritanen med ett miserabelt lynne, hoppade i byxorna, fick fatt i en
+särskild nyckel och sprang ut på gården.
+
+Inkommen igen slog han opp fönstren, satte sig i gungstolen och talade i
+mörka ordalag för sig själv om fattigvårdslagstiftningen,
+försvarslösheten och folkets bristfälliga uppfostran, icke så mycket i
+bokliga kunskaper som i folkvett. Lyckligtvis var herr Lindboms
+vältalighet alldeles för djupgående att fattas i dess innersta kärna av
+de halvsovande åhörarna och när klockan blev halv sju måste den dystre
+talaren gå, sedan han kastat en blick av rysligt förakt på den gamles
+kläder och vid utgången smällt dörren i lås så att huset skakade.
+
+När far och son vaknat därvid, uppstod en rådplägning dem emellan om vad
+som skulle göras, och med resultat att sonen avlämnade sina åttiofem
+riksdaler till fadren och uppmanade honom resa hem igen, emedan fisket i
+huvudstaden var statt på nedgående. Gubben, som drömt sig ett angenämt
+stockholmsliv men icke vidare reflekterade över vad som skedde, fann sig
+i att få en penningsumma i handen och lovade bryta opp så snart han
+besett stadens märkvärdigheter, och därmed skildes de för att råkas på
+Solen till middag.
+
+När Alrik kom till middagen, fanns ej den gamle där, men när han kom hem
+om aftonen, låg gubben i herr Lindboms säng, och när sängens ägare infann
+sig vid tiotiden, då tog det varma hjärtat eld, och röken tycktes kväva
+den känslofulla, ty han blev stum, så stum att han icke besvarade
+hälsningar. Och sedan han sparkat stövelknekten upp på kakelugnskransen,
+spottat framför sig en mängd gånger, lossnade tungans band, men för att
+icke visa sig obelevad gåvo hans känslor sig luft på det främmande språk
+han var någorlunda mäktig. Och oförstådd av sin omgivning luftade han sig
+liksom i enskilda samtal med sin genius.
+
+-- Der alte Schlingel stinkt wie ein Aas, und der kleine Bube ist ein
+blödsinniger Schmarotzer.
+
+-- Är du vid dåligt humör, Lindbom? frågade unge Lundstedt, som satt och
+skrev harmoni vid sitt bord.
+
+-- Jag! Nej! Inte alls! Tvärtom!
+
+-- Du kan ju ligga i min säng, så tar jag mattan! svarade Alrik.
+
+-- Nå, efter du önskar det, så låt gå! Men jag ska säga dig en sak: jag
+tycker inte det är artigt att bjuda en långväga resande att krypa in så
+här obekvämt, och du som har pengar i strumpa kunde ha varit så artig och
+tagit ett rum åt din gamle far.
+
+Herr Lundstedt den yngre invände, att gubben snart skulle resa och att
+det inte lönade sig bråka. Och därvid blev det.
+
+Emellertid voro Alriks äregiriga drömmar slut, och han måste i hast
+forcera en enkel organist- och skollärarexamen, ty gubben, som slagit sig
+ner på Solen, kom sig aldrig för att resa, och herr Lindbom, som ledsnade
+på samboningen, bröt opp en vacker dag, sedan han uppsagt farbrorskap och
+kamratskap och tog sig ett nytt rum.
+
+Efter åtta dagar hade gubben ätit och druckit upp alla pengarne i
+sällskap med en krets av vänner, som bildat sig omkring hans bord, och
+vilka alla, av huru olika samhällsklasser de än voro, ledo av en
+strykande aptit och en osläckelig törst.
+
+Alrik såg sig därför en vacker dag i bekymmer och ungefär i samma
+ställning som en far till ett vanartigt barn, ty gubben gjorde honom
+verkligen förtret och dök opp allestädes som fredsstörare, där man icke
+väntade honom, och krånglade sig in överallt. Stod Alrik en afton på
+stora Operan uppe på alperna i Wilhelm Tell och väntade entré, såg han på
+andra sidan scenen oppe i molnen den gamle stå med en lina i handen,
+färdig att hissa på; gick han över Norrbro en middag och en folksamling
+stod vid barriären och tittade ner i strömmen, fick han se gubben ihop
+med tullvaktmästare sitta i en båt och fiska nors; och en söndag fann han
+fadren stå och alternera med orgeltramparn i själva Jakobs kyrka.
+Överallt fanns han, och tycktes gå genom lykta dörrar, tyst utan
+talförhet slank han in och blev aldrig utkörd. Helst träffades han dock
+vid disken på Solen, där han blivit bergtagen av den levande matsedeln
+framför skänken.
+
+Emellertid hade Alrik ej tagit avsked av sina drömmar, och han satt
+numera under den långa gudstjänsten och lekte att han uppsköt giftermålet
+med Angelika på obestämd tid, tills hon kanske bleve gammal och ful, och
+ingen ville ha henne mera, och hon då kanske toge honom; och han satt och
+prövade hur hon skulle se ut som gammal; rynkade omkring munnen, satte
+kaffefläckar under hårfästet, lade umbra om ögonen, som han lärt i
+statistlogen på operan. Men när hon var vacker ändå, hittade han på att
+ruinera hennes far, såsom fru Schwartz brukade, när en man av folket
+skulle få en högadlig. När hoppet ändock icke ville nalkas honom och han
+fick se fadrens, grevens, raka, ståtliga figur i den fina överrocken med
+sidensarge i armarne, beslöt han att förföra henne som Lasse Lucidor, men
+för att kunna det måste han vara en storhet, en talang, och han hade ännu
+icke fått spela på Jakobs orgel utan bara dragit ut stämmorna. Detta blev
+nu hans närmaste mål att få spela utgången åtminstone, och nu flyttade
+sig all hans längtan och åtrå över på orgeln, och i åtråns hetsfeber
+antog instrumentet alla fullkomligheter, som den älskade brukar ta.
+Tennpiporna blevo silver, mahognyt blev palisander, det finaste träslag
+herr Lundstedt kände namn på, men som han aldrig sett; stämman vox
+humana kallade han numera vox angelica, och det var hennes röst, som han
+aldrig hört. Registerknapparna med deras i porslinsskyltar inskrivna
+namn, vilka närmast liknade en apotekshylla, antogo mystiska former,
+växlande alltefter den brinnande åskådarens sinnelag. Ibland voro de
+ringklockor till dörrar i ett stort hus, där det bodde sköna kvinnor,
+vilkas namn stodo skrivna på plåtarna, ibland knapprader i isdrottningens
+klädning; isdrottningen visste ingen mer än herr Lundstedt vem det var,
+och han hade aldrig sett henne heller, men hon borde vara mycket stor,
+och elfenbenstangenterna voro hennes tänder; hade någon frågat huru de
+kunde vara det, då de sutto i tre manualer, skulle herr Alrik svarat, att
+isdrottningen hade tre gommar, ty han kunde svara på allting, och de
+svarta tangenterna voro gamla murkna tänder, som icke blivit utdragna,
+för isdrottningen var tusen år fylld, men ändå tämligen ung; det berodde
+alldeles på hur man tog det, menade herr Alrik.
+
+En gång hade han sett i Meyers universum hos herr Lindbom, medan dennes
+hjärta ännu var varmt och öppet för havets son, och där hade han sett
+basaltgrottan på Staffa. Sedan den dagen var orgeln en stor basaltgrotta
+och orgeltramparen var Eolus, som gjorde stormen; men djupast ner på
+grottans botten bodde ett troll, som kunde komma fram om man tryckte på
+en knapp, och kom det fram, skulle grottan störta samman. Anledningen
+till denna sista tankelek var den, att professorn en gång visat lärjungen
+en registerknapp, som ledde en stämma, vilken icke fick utdragas
+samtidigt med vissa andra, med risk att eljes orgeln skulle gå sönder
+och golvet måste brytas opp för att instrumentet skulle kunna lagas. Det
+var trollknappen, som herr Alrik kallade den, och han kunde sitta och
+stirra på den långa stunder, fingra på den, när ingen såg det, och när
+han var ledsen önskade han dra ut den, höra dånet och braket, som skulle
+uppstå när orgeln med sina tunga basalt-pelare störtade över honom och
+han fick dö en härlig, berömd död i sin ungdom, inför Angelikas ögon, och
+i Guds eget hus.
+
+                  *       *       *       *       *
+
+Under sådana lekar och mycket arbete försvann studietiden så tämligen
+hastigt och en vacker dag stod herr Lundstedt färdig med sin examen, på
+vilken själva krönet skulle bli att han en afton finge spela på kyrkans
+orgel i professorns närvaro, för att sedan gå ut i livet och tillträda
+klockarbefattningen i Rånö kapellförsamling, där han hade
+indigenatsrätt.
+
+
+
+
+FEMTE KAPITLET.
+
+
+Klockargården ligger på en udde vid Kyrkviken med utsikt åt fjärden, som
+nu är isfri efter vårstormarna. Den röda träbyggningen är rätt stor, ty
+den innesluter sockenstuga, skolsal och boställe, och nu om
+eftermiddagen, när den är tom, ser den ändå större ut och ödsligare, och
+herr Lundstedt går omkring den och ser genom de nakna fönsterna, vilka
+utan gardiner stirra som insjunkna ögon; och när han stannar utanför
+skolstugan och för att liksom söka sällskap tittar dit in, ser han de
+långa bänkarna fullsatta med barn, och sig själv i katedern, ty han kan
+se allt vad han vill numera. Ensam på gården, dit endast en gumma kom för
+att bära mat och städa, hade herr Lundstedt haft svårt att finna sig
+första tiden, ty han ägde ingen att språka med, och pastorns på andra
+sidan viken tog endast emot honom som en tjänare och kallade honom
+Lundstedt rätt och slätt, vilket nu icke skulle gjort honom olycklig,
+efter som han kände sin ställning och fann sig gott vid den, men det
+underordnade i hans läge hindrade honom att fritt söka upp förmannen och
+något intimt eller dagligt umgänge kunde således icke komma till stånd.
+Skolläraren fann sig sålunda hänvisad på sina lärjungars sällskap, och
+med sin otroliga lekfullhet fann han snart på att uppliva sina
+stockholmsvänners minne genom att döpa om barnen efter vissa likheter de
+kunde förete med de frånvarande originalen. Den skickligaste läxläsaren
+kallade han sålunda professorn, den starkaste sångaren hette Lindbom; och
+Angelikas systrar funnos där också, men hon själv fick icke sitta i
+skolan, när hon varit så nära att bli gift.
+
+Herr Lundstedt hade sålunda alla sina bekanta dagligen och stundligen
+inför sig, och när vänkretsen blev för trång, tog han sig till att ge liv
+åt personerna i de böcker han läste, och som han nu ett år ur
+sockenbiblioteket lånat Cooper, hade han hela klassen full med
+Skalpjägaren, Spårfinnaren, Läderstrumpan, Hjortdödaren och så vidare.
+Pojkarne flinade visserligen först, men snart vande de sig vid dessa
+pseudonymer och begagnade dem sins emellan.
+
+När han nu fördrivit en stund med att befolka den tomma skolsalen och
+eftermiddagen blev honom lång, gick han ner till kyrkan för att spela
+orgel. Gudshuset är en liten träkåk, som liknar en ändrad storbåt,
+upptagen från ett större djup efter en längre sumpning, utan torn och med
+små fyrkantiga världsliga fönster. Det största på kyrkan är nyckeln, stor
+som en dragg och gjord att bäras med två händer, för att icke tappas
+bort.
+
+Det inre är däremot mera livligt och påminner om ett leksaksstånd i
+julmarknan, eller en dockteater, eller i vissa delar en gammal flickas
+toalett, Kina slott på Drottningholm, ett schweizeri, ett klädstånd.
+Taket är nämligen en ryggås med tvärbjälkar, bemålade med stora sjöormen,
+torskhuven, läderlappar, springbockar; och under bjälkarne hänga
+amiralsskepp, träduvor, som prinsens gubbar sälja till flugfällor,
+ljuskronor, skeppslyktor; altaret är en stor toalett, med ljusstakar,
+parfymflaskor, porslinsdockor, karamellsdeviser, pappersblommor; väggarne
+äro behängda med sköldar och svärd med sorgflor, tavlor med får, herdar,
+kungar och dronningar.
+
+Allt detta gör det husligt inne i den tomma byggnaden, som ser bebodd ut,
+gör att skolläraren trives där som i ett rum, där någon bott länge och
+suvenirer samlats. Men orgeln har han behövt längre tid att göra om i
+sitt sinne. Med starkt minne av Jakobs basaltgrotta, där stormar och
+böljor kunde släppas lösa, kom han hit och såg en liten vitmålad
+chiffonjé med två andrag, den ena en fyra fots principal, den andra en
+valdflöjt på två fot. Omfånget var tre och en halv oktav. Detta senare
+var det sorgligaste; det var som att simma i en sump, där man inte kunde
+ta ut tagen utan att stöta emot. Sorgliga tangenter, bruna som
+käringtänder och direkt angjorda på abstrakten, så att man kände hur man
+öppnade ventilerna, och kände hur de smällde igen, som när man blir
+utkörd och någon kastar igen dörrn bak efter en. Det låg något tvärt,
+ovänligt i anslaget; och tonen skrikande som fiskmåsar och tärnor, en
+riktig skärgårdsorgel, ibland också snattrande som en and, ibland
+tjutande som en räv; ja de lägsta basarna uppförde sig ibland
+oanständigt, när det var sjövind och mekaniken fuktade.
+
+Men herr Lundstedts allt omskapande sinne försåg orgeln med alla de
+fyrtiotvå stämmor som Jakob hade och han satte upp en spegel över
+notställaren, så att han kunde se vad som tilldrog sig i kyrkan, och var
+han där ensam och ingenting tilldrog sig, så kunde han se Jakobs kyrka i
+sin trollspegel, som han kallade den. Då såg han Westins Kristi
+förklaring i fonden, såg magister Lundberg gå opp i predikstoln och
+Angelika komma med sin far på läktaren, såg kyrkvaktaren,
+nattvardsbarnen, kantorn och skolgossarna. Och då spelte han den fugan
+han utförde sista aftonen efter examen, och samma rysningar av vördnad
+för sin egen storhet och makt intogo honom nu som då, och fötterna
+arbetade på obefintliga pedaler, händerna togo oktaven, där tonen
+fattades, och drogo ut stämmor, där inga funnos.
+
+När han så tröttnat på spelet, gick han ut i stränderna, helst de yttre,
+som vette åt havet. Där hade han så mycket att se på och leka med, och
+ingen störde honom. Hittade han på tångsträngen, vilken låg som en svart
+garnering där vågskummet stannade, en kork, så kom den från Ryssland och
+gav anledning till en halv timmes betraktelser huruvida den suttit för
+tsarens frukostvin, eller om en av hjältarnes avkomlingar i Fänrik Stål
+haft sin korkskruv i den; hittade han en avbruten årtull, målade han upp
+ett skeppsbrott under upprörande omständigheter; en tombutelj undersöktes
+alltid, om den icke skulle innesluta någon skrift av en förlist, som i
+den nedlagt sin sista önskan. När denna havets soplår icke mer försedde
+leksaker, lade han sig på strandklippan och tecknade om molnen, målade om
+vågorna, gjorde om stranden och gav kobbar, skär och vikar namn. Där hade
+han lagt Kastellholmen, där Strömsborg, här Årstaviken; och Landsorts
+fyr, som vid solsken lyste vitt, kallade han Tandpetaren till minne av
+obelisken i Slottsbacken och så vidare.
+
+Men under det herr Lundstedt lekte, försummade han i hög grad sina
+jordiska angelägenheter. Sålunda låg hans trädgård ännu vid
+midsommartiden ogrävd; hans fiskvatten obegagnat och hans båt gissnad.
+
+
+
+
+SJÄTTE KAPITLET.
+
+
+Rånö var endast bebyggt av tre hushåll fiskare med en halv mil mellan
+varje, pastorns och herrskapets. Om detta senare hade herr Lundstedt hört
+ett och annat utan att lyckas få se dem. Det var icke heller lätt, ty
+herrskapet bestod endast av omyndiga, vilka uppfostrades i Stockholm, och
+herrgården, vilken låg långt oppe i land, hade han icke haft anledning
+besöka. Men nu kom det en order från pastorn, att klockaren på
+lördagarne skulle hämta sockenposten uppifrån gården, och sålunda befann
+sig herr Lundstedt en eftermiddag på väg inåt skogen och mossarna, där
+den okända herrgården skulle ligga. Han ginade över ett kärr, där han
+höll på att trampa på morkullorna, skrämde upp en älgkalv, såg grävlingen
+gå ut på aftonpromenaden, allt under det han åts av myggen, som dansade i
+solnedgången runt om pors och odon. Tuvorna stucko ur det svarta vattnet
+som små barngravar och gungade när han hoppade på dem, för att snappa ett
+hjortron.
+
+Bären lyste allt gullgulare, och de yngre hade ännu den röda kinden vänd
+mot solen; herr Lundstedt lockades allt längre in på mon, där endast unga
+tallar, raka som metspön och med en ruska i toppen, prickade ut den våta
+vägen, som var lagd med grenar och ris som en rörlig pontonbrygga.
+Plötsligen hörde han hundskall och såg en skorstensrök, varav han slöt,
+att det underbara slottet låg i närheten. Och då han kom närmare, såg han
+snart två långa skorstenar sticka upp ur ett moln av lönnar, vilkas näsor
+dinglade för aftonvinden och skramlade som ärter i en torkad gåsstrupe
+pigorna bruka nysta tråd på. Herr Lundstedt blir blyg och stannar att
+betänka sig vad han skall säga, när han kommer fram; och när han står
+där, tycker han, att lönnarne räcka lång näsa åt honom, sätta näsorna i
+vädret, romerska näsor, norrköpingsnäsor, grekiska, judnäsor, prästnäsor,
+som sitter bak på gåsen, och han står där och leker med näsorna, tills en
+betjänt kommer och frågar vem han söker.
+
+På herr Lundstedts höviska svar ledsagar betjänten honom förbi
+hundgården upp till byggningen. Det är ett lågt, vitt stenhus med en
+stensköld i pannan, på vilken ett kamfiokort och ett hjorthuvud äro
+huggna under en furstlig krona. Herr Lundstedt införes i en förstuga, som
+är målad med riddare som sticka vildsvin med spjut, under det
+rapphönshundar hålla dem i öronen och landsknektar blåsa valdhornssolon
+med nävarne i klockstycket. Betjänten visar honom en bambustol att sitta
+på, och går in genom en dörr, som tyckes leda till köket, efter som det
+luktar lök, när han klämmer ut luften med dörren.
+
+Men en annan stor dörr står öppen på högra sidan, och från bambustolen
+ser herr Lundstedt hörnet av ett ekskåp, som står på svarta klot, och när
+han lutar sig fram, varsnar han ryggen av en stol och axlarne av en
+herre, som då och då visar de utkrokade testarne av en snusbrun peruk,
+och han hör en äldre mansröst tala:
+
+-- Detta är ingenting mindre än Rüdesheimer av sjuttonhundra och
+fyrtiofem, mina herrar och fröken Beate, som hans majestät, högstsalig
+konung Fredrik i livstiden här nedlade i källarne, under detta golv, mina
+herrar och fröken Beate, och en hel pipa från högstdensammes arvland
+Hessen med binamnet Kassel, att ha vid jakttillfällen och även andra
+oförutsedda tillfällen härute på högst densammes älskade Frösnäs. Vinet
+är delikat, högt över vår -- må jag säga ordet -- horisont, mina herrar
+och fröken Beate... vad är det frågan om? »Någon som vill tala vid
+fröken!» -- Fröken Beate! Det är någon som vill tala vid fröken!
+
+Strax efter trädde en dam ut med tre korkskruvar på var tinning och bad
+herr Lundstedt stiga in i hennes enskilda rum. Skolläraren följde och kom
+igenom en sal, som öppnade sig över en veranda utåt havet och fyren, och
+inträdde därpå i ett kabinett med vita möbler, mycket små och klädda med
+rosenfärgat kattun, ett pastellporträtt och en silhuett ovanför soffan.
+
+-- Var så god och sitt ner, herr organist! sitt ner på soffan, och var
+välkommen till oss, började fröken Beate. Löjtnanten har några till jakt
+hos sig och är upptagen för ögonblicket. Herr organisten kommer från
+Stockholm nyligen och har gått på akademien. Det har jag också och spelat
+för van Boom, men nu har jag glömt bort allt vad jag har kunnat. Nå säg,
+vad är det här nya med postväskan? Ska kyrkoherden ha den på lördagen?
+Det är synd det, för vi brukade alltid läsa bladen. Vad tycker organisten
+om vår pastor?
+
+Herr Lundstedt hade nu så många frågor att besvara på en gång att han
+blev tigande. Men fröken Beate, som såg den unge mannens blyghet,
+fattades av medlidande, och med sin hand stödd på hans knä och med sina
+ögon drunknande i hans, intalade hon honom mod och självtillit, vilket
+allt dock tycktes ha ett annat inflytande på skolläraren, som ansikte mot
+ansikte med en stark verklighet icke kunde komma sig för att leka bort
+det oroande intrycket. Han tittade sig omkring i rummet för att fånga
+någon leksak han kunde sysselsätta sig med, men fröken Beate trängde så
+inpå honom, att han icke kunde se annat än en svart fläck med sex
+korkskruvar emot fönsterrutan, och strax såg han i tankarna sex buteljer
+rhenskt vin, som man får på begravningarne, begravningarne som han så
+ofta sjungit på i Jakobs kyrka, när professorn spelade orgeln, och som
+han fick åtta skilling banko för, när det var fint lik, och han sedan
+kunde köpa en kryddlimpa med smör eller sex tvåskillingsbakelser för på
+mjölkmagasinet i Norra gatan, där han bott med den varmhjärtade Lindbom,
+som talte tyskt och mörkt, när han blev ond, för att fadren ville ligga
+kvar för länge och begagnade nattbrännvin...
+
+-- Förlåt, är det herr Lundstedt? avbröt löjtnanten i den snusbruna
+peruken, inträdande genom dörren. Jag är förvaltaren på gården och frågar
+om inte vår gode skollärare ville dricka ett glas vin med fyrmästaren och
+sjömätaren!
+
+Herr Lundstedt steg upp vördnadsfullt och tackade den gamle herren, som
+puffade honom in i stora riddarsalen, där möblerna voro lika mycket för
+stora som de varit för små inne i kabinettet. Och under möblerna lågo
+hundar med hängande öron och morrade åt den inkomne. Men löjtnanten satte
+skolläraren i en stol som en enmanssäng och skänkte i en grön remmare,
+sade skål och fortsatte att tala.
+
+-- I denna sal, mina herrar, och jag behöver inte säga det åt fröken
+Beate, bodde en gång den store Gustav den andre Adolf, när flottan låg
+vid Älvsnabben här mitt emot (som sjömätaren känner), och man tror att
+senare dronning Maria Eleonora före sin berömda flykt hållit sig dold
+här. Det var det trettioåriga krigets stora tidevarv, då människorna voro
+större och därför allting större därefter. Om vi betrakta dessa ansikten,
+som blicka ned på oss från väggarne, och se huru stort hår de hade till
+exempel, huru stora näsor och ögon, så behöva vi icke fråga oss varför
+detta skåp är som en fästning, varför detta bord som ett golv, dessa
+stolar som parvagnar! Denna spis tog emot ett mått bryggved som en pris
+snus och denna ljuskrona kunde lysa opp Rånö kyrka om julottan. Det var
+stort folk, och en stor tid! Sedan kom en liten tid med små människor!
+Håret krymper till en råttsvans, kragstöveln blir en urringad sko -- se
+porträttet där -- soffan blir en stol till ett dockskåp, stolarna pallar,
+och man knaprar karameller på ett nattduksbord -- fy fan! Remmarn blir en
+fågelkopp, bägarn ett supglas, svärdet ett stekspett, och skåpet en
+kommod! -- fy fan! Mänskorna prata lort i stället för att slåss, och det
+stora blir så litet, så litet!
+
+-- Nu måste jag segla! säger fyrmästarn och ser på sitt ur. Solen är
+straxt nere och vi måste passa på tändningen!
+
+Löjtnanten visar missnöje, men sjömätaren, som skall föra ut fyrmästaren
+på sin ångbåt, biträder dennes mening och det så vackert började talet
+måste slutas. Som herr Lundstedt visat sig som en dålig åhörare, blir han
+icke bedd stanna, utan går i sällskap med jägarne och deras hundar, och
+när de alla kommit till en korsväg på mon, blir herr Lundstedt ensam.
+Solen går ned och genom granarne synes det i flammor stående havet som
+stora stockeldar, vilka småningom slockna och försvinna.
+
+När herr Lundstedt lämnat postväskan i prästgårds grindstuga och kommit
+hem, märkte han att det var tomt i huset. Han såg den förfärliga
+ensamheten, och när han tände sitt talgljus och ställde det på matbordet,
+där ett mjölkglas stod vakt bredvid ett rågbröd, tyckte han, att det
+gjorde honom ont om ljuset, vars låga förde en kamp med mörkret för att
+hinna med sitt ljus till tapeten. Och tapeten var så eländigt ful,
+möblerna trotsade allt trolleri att bli vare sig stora eller små, och hur
+han bjöd till, men i kväll kunde han inte leka något. Han försökte tänka
+på något roligt, något han gärna önskade, men tankarne gingo icke dit han
+ville. De kröpo tillbaks ditupp, bakom mon i det lilla trollslottet, där
+han i ett ögonblick hade förstått, att en förändring skulle kunna inträda
+i hans liv, ty det hade han sett på henne, att hon ville ha honom, att
+hon kanske skulle vara i stånd att ta honom mot hans vilja, och -- vad
+skulle sedan ske? Åtminstone blev det icke mer att leka. Kanske måste han
+ut att fiska, ro omkring till bönder och skärkarlar att tigga ihop sitt
+tionde, ett skålpund smör här, en fjärding strömming där, några pund hö
+hos den, och så måste han köpa ko, hålla piga, gräva i trädgården och
+aldrig mer få spela orgel om vardagarne.
+
+Nej, hellre då gå fri och leka, böja och knåda hela skapelsen efter sin
+inbillning, tillfredsställa alla sina infall och lustar, icke känna något
+tvång, icke vara missnöjd med sin ställning, aldrig avundas någon, icke
+äga något, som man måste frukta att förlora. Hellre ha Angelika för evigt
+än husfrun på herrgården för livstiden. Och med detta beslut lade sig
+herr Lundstedt att sova och drömma, ehuru han hellre drömde vaken, då han
+fick bestämma vad han ville drömma.
+
+
+
+
+SJUNDE KAPITLET.
+
+
+Alrik Lundstedt var född på en kobbe i havsbandet utanför Mysingens fjärd
+och fadren satt där som torpare under bonden i Norrön. Kobben var icke
+större än att man kunde gå den runt på femton minuter. Ett par dussin
+tallar och några aspar utgjorde hela växtligheten, och i deras skugga
+stack ett magert gräs upp. Stugan var egentligen en större sjöbod, som
+lappades med vrakgods efter hand den föll ihop, och i en jordkula invid
+underhölls en ko och ett får. Kon föddes med grässtråna under tallarna
+och mossan på bergknallarna, fåret av asparnes sorgfälligt samlade löv.
+Knep det hårt, så fick kon äta salta strömmingshuven. All jord, som satt
+under mosskokorna, skakades av och lades ihop till ett potatisland, som
+blandades opp med snäcksand och gödslades med tång. Spillningen efter
+djuren skulle nämligen vara till kålen, rovorna och persiljan.
+
+Torparen gifte sig tidigt och fick barn. Sex stycken i rad. Men då blev
+det för trångt och det uppkom kiv och nit. Hårda ord, ont om mat och
+krig. Man stal av sig själv och av varandra; höll undan och gömde; gick
+avsides och åt det stulna som räven; tjuvfiskade och plundrade fågelbon;
+vittjade andras nät och högg skog, kniade gräs, satte snaror i olaga tid,
+och deltog i vissa oombedda räddningsarbeten vid skeppsbrott. Ensamheten,
+striderna, avunden gjorde snart samtal omöjliga, då en var fruktade att
+genom lös tunga röja sina planer och yppa hemligheter. Alrik, den yngsta
+och svagaste, fick minst, och ingen lärde honom varken tala eller skaffa
+sig livets nödtorft.
+
+När modren dog, man sade att hon blivit ihjälslagen under en stark
+vinter, när fisken blev borta, upphörde all matlagning, och systrarne
+flydde, bröderna flydde, så att slutligen Alrik blev ensam med den gamle,
+som numera aldrig talade. Det var efter den tiden han började lära sig
+leka själv, utan leksaker, som han aldrig sett, utan lekkamrater, utan
+lekplats och utan att kunna några lekar. Havets evigt enahanda, grå luft,
+grått vatten, blå luft, blått vatten, måsar och tärnor, skrak och svärt,
+var allt varmed han kunde fylla ögats behov av att se och sammansätta,
+och när det ej räckte, började ögat arbeta på egen hand för att
+tillfredsställa behovet; och örat, som endast hörde vindens sus eller
+rytande, sjöarnes dån och brus, fåglarnes skri och snatter, hungrade och
+tog sig till av brist på näring att äta sig själv, blev exalterat av
+utmattningen och hörde slutligen, där intet fanns att höra, hörde
+tystnaden, hörde blodvågen, senans spänning, muskeltrådens bristande, och
+slutligen toner, vilka samlade och ordnade sig under månadernas lopp,
+ingingo förbund och födde nya.
+
+Vad som hänt under den svåra vintern, då modren dog, tycktes fordra en
+begravning i den unges sinne, ett tjockt täcke av jord och sten, ett helt
+kummel av andra minnen för att icke kunna stå opp igen, och när det lilla
+enformiga livets små händelser ej kunde förse nog hastigt med material,
+lekte han ihop tilldragelser, massor av intryck, och hopade påhitt,
+synvillor, hörselvillor så att de bildade ett tjockt lager, som kunde
+täcka den mörka fläcken. Och så snart ett intryck blivit ett minne, hade
+det fått verklighet, och lades som en ny sten på kumlet över det
+begravna, som icke fick stå upp, och så blev det begravna lika overkligt
+eller lika verkligt som det som aldrig skett, upplöste sig, blev till
+dunster och var långa tider försvunnet. Därför hade ett slags drift hos
+Alrik uppstått att blanda bort verkligt och overkligt, ett begär att
+bedraga sig själv alstrats, ett behov fötts att icke stöta på någon
+verklighet, som genom sin handgriplighet erinrade om att en fatal
+verklighet, en viss natt uppträtt i hans liv, och vars uppträdande i
+minnet åtföljdes av en härjande och bitande känsla av skuld. Fruktan att
+denna skuld en gång skulle komma att indrivas av människor gjorde att han
+aldrig vågade ha någon ovän, aldrig visa missnöje med något eller någon,
+aldrig utöva kritik. Han hade av samma fruktan upphört att tala, men hade
+i stället en mimik, alltid full av förståelse och deltagande, som gav
+åskådaren illusionen av att Alrik var en mycket meddelsam och sympatisk
+kamrat. Sitt eget behov av uttryck för känslor och förnimmelser hade han
+funnit i musiken, i vilken han kunde berätta sin historia, utan att någon
+förstod vad han sade eller fatta några misstankar om att han bar på en
+hemlighet.
+
+I världens ögon gällde han för att vara litet fnoskig, men det gjorde han
+sig ingen möda att jäva. Med skolan, som endast besöktes av tolv barn och
+högst oregelbundet i anseende till de svåra förbindelserna, behövde han
+icke ta saken alltför allvarsamt, emedan ingen frågade efter den; och med
+orgelmusiken om söndagen kunde han ställa hur han ville, spela vad honom
+behagade.
+
+Emellertid hade uppträdet hos husfrun på ett obehagligt sätt kommit
+störande in i hans drömliv. Situationen i all sin betydelselöshet hade
+varit ett upprepande av en annan situation, som djupt ingripit i hans liv
+och nu genom sin påminnelse gav full kroppslighet åt det, som skulle ha
+varit bortdunstat som ånga. Hela stenkumlet av intryck han kastat över
+liket ramlade och skelettet låg där, huvudskålen låg där, spräckt av
+isbillen, och det hjälpte inte söka leka bort det mer, att blanda bort
+det med drömmarne, att spela bort, läsa bort det. Han hade blivit väckt
+och kunde inte somna om.
+
+
+
+
+Ã…TTONDE KAPITLET.
+
+
+Det hade slagit Alrik mest att den främmandes ögon kunde ha samma
+uttryck, att hennes arm kunde ha samma gest, när hon lade handen på hans
+knä, och denna jämförelse spände sig som en tråd mellan det förgångna och
+det närvarande, och allt som låg emellan upphörde att finnas. Allting
+krympte ihop; manualen på orgeln blev icke mer än en alnsbredd som den
+var, stämmorna bara två, pipverket rosslade och hostade, spegeln återgav
+icke mer än den bondgranna kyrkan med allt dess skräp och liknade på sin
+höjd attributkammaren på stora operan. Skolan var icke mer befolkad av
+Läderstrumpan och Spårfinnaren, utan där sutto skorviga och snoriga
+fiskarungar; havsstranden var en soplår, molnen vattenångor, som stodo
+beskrivna i Berlins naturlära. Allting blev tungt, grått och trist, och
+besvärjaren, som kunnat blåsa liv i allt detta obetydliga, tråkiga,
+enformiga, var en organist och skollärare, som skulle svälta till
+vintern, om han ej fiskade och grävde i jorden, tog upp sitt tionde och
+såg om sina ägodelar. Därmed kommo tankarne över huru det kunnat vara, om
+ej han skänkt bort sina pengar åt fadren den gången, om han tagit
+direktörsexamen, om han stått på sitt eget bästa. Förgäves sökte han
+förlika sig med tanken, att det skulle kunna bli bättre, att det skulle
+kunna glömmas igen, grävas ner, dunsta bort i drömform. Drömrnarne blevo
+tankar, vassa, skärande, som klippte sönder alla slöjor han ville hänga
+opp för det förflutna, reflexioner, som syrsatte och upplöste. Hans
+jämna, lugna lynne förstördes, och ett smygande missnöje med allt sökte
+sig insteg.
+
+Förändringen märkte han själv, när han nästa lördag skulle upp till
+herrgården efter postväskan. Som sist stannade han framför lönnarna och
+tittade. Inte var där några näsor! Fröbaljorna liknade inte alls några
+näsor; det var endast barnungar, som kunnat hitta på det; och det hade
+han inbillat sig! Han kom fram till byggnaden. Inte var det något slott,
+ännu mindre något trollslott. Vad var trollslott för slag? Där troll
+bodde! Men det fanns ju inga troll, eljes skulle de stått beskrivna i
+Berlins naturlära! Han blev införd av betjänten i riddarsalen, där inga
+riddare funnos, och medan han väntade, kommo alla löjtnantens yttranden
+fram för honom, vilka han beundrat som högst visa. Inte voro människorna
+större på sextonhundratalet än på sjuttonhundra. Där hängde den lilla
+tjocka Carl den tionde och där den lilla pojkfiguren Carl den elfte. Och
+håret, det var ju tagel och löshår; mustaschen var ju bara en smal
+tandborste. Inte voro alla dessa krigare hjältar därför att de buro
+järnvästar! Det var tidens uniform, och dessa krigare skulle nu hetat
+indelta kaptener och majorer med postkontor i bakgrunden. Möblerna blevo
+kanske inte mindre, men rummen mycket större; så det kanske var en
+synvilla. Och det andra sen! Inte voro Arvid Bernhard Horn, Carl von
+Linné, Jonas Alströmer, som han läst om i Fryxell, inte voro de mindre
+andar än Axel Oxenstjerna, Königsmarck, och Olov Rudbeck, som var
+fnoskig.
+
+Fröken kom in och slog sig ner att språka. Herr Lundstedt anmärkte genast
+för sig själv, att hon liknade en av de där damerna på Tyska Prästgatan,
+som han trott vara borgarfruar, men som han nu först erinrade sig, att
+herr Lindbom förklarat vara skökor. Varför han icke förr erinrat det,
+visste han ej; kanske därför att han icke velat minnas det. Fröken
+frågade först hur pastorn mådde. Och då herr Lundstedt sagt sig tro väl,
+så började fröken tala illa om honom, förfärligt; och till sin skam
+märkte herr Lundstedt, att detta icke gjorde på honom något obehagligt
+intryck. Därpå frågade hon, om herr Lundstedt hade det bra, om han var
+nöjd, om han älskade att göra musik. Till ersättning frågade herr
+Lundstedt huruledes löjtnanten befann sig och om herrskapet skulle komma
+ut i sommar, något som han egentligen icke brydde sig om. Nu kom en
+störtsjö upplysningar om, att löjtnanten var en gammal elak fanjunkare,
+som förstörde gården och drack ur vinerna, att herrskapet voro ruinerade,
+att fröken vilken dag som helst kunde stå på bar backe, och att hon
+kunde laga utmärkt mat, förstod lanthushållning och älskade små barn.
+
+När herr Lundstedt lyckats utfå postväskan och med densamma vandrade över
+mon, var han mycket tankfull och nertryckt, men det fanns en ljusglimt.
+Visserligen sörjde han över att han icke kunde leka mer, men den
+tryckande känslan av skuld över ett brott, han deltagit i, var något
+minskad, sedan han hört att andra också hade sina fläckar. Allihop,
+löjtnanten, fröken, herrskapet, pastorn ägde sina hemliga vrår, där de
+gömde lik, myllade ner dem med ord, gömde dem under blomster, kransar,
+band, granna påskrifter som de ruttna liken under gravkullarna, vilka
+planterades, vattnades och klipptes var söndag. Det skulle sålunda
+verkligen vara sant det som sades varje gudstjänst, att vi äro alla
+syndare, i synd födda och jämväl syndat i alla våra levnadsdagar? Det
+vore sålunda icke något skönt, något gott i livet, utan allt vore sken,
+vitlimning, påstrykning! Men om så vore, varför skreko då människorna
+emot, när någon ville tro Guds egna ord, att det icke fanns en ren, att
+det icke fanns något kärnfriskt, något sunt? Trodde de icke sina egna
+ord, när de läste syndabekännelsen eller läto prästen stå där förskansad
+innanför altarringen och säga det på deras vägnar, medan de lågo tysta på
+sina ansikten och kanske logo över, att de narrat honom säga det, som de
+aldrig ville erkänna. Kanske det också var ett sätt att leka, ett sätt
+att dölja. Och vore det icke det, varför steg icke han fram, hon fram för
+Guds altare, och med öppen panna sade högt, utan att le, jag har stulit
+tre lod silver, jag har ljugit mig fri från två års straffarbete, jag har
+haft olovligt umgänge, jag har förfalskat socknens räkenskaper, i
+stället för att låta präststackarn stå och säga: jag fattig syndig
+människa? Om nu prästen i stället sade: du Anders i Norrö, du Karin på
+Aspskär, du har gjort det och det, då skulle de bli onda och säga att han
+ljög, om det också var sant vad han sade.
+
+Det fick nu vara hur det ville med de andra, han bar sin skuld, hade
+kommit till medvetande om den, och ville bli fri från den. Han ville gå
+direkt till pastorn och säga honom hur allt gått till, få hårda ord, ta
+sitt straff och bli lugn efteråt.
+
+Han gick vägen framåt och omkring viken. Aftonsolen sken in emellan
+träden och målade björkarnes näver rosenröd, tallarnes flarn eldröd, så
+att hagen stod som en brasa. När han kom till ledet, stannade han
+tvekande vid den tavla, som inramades mellan syrenhäckarne på ömse sidor
+om brunnen. Under gårdslinden, som sjöng alltigenom av bin och humlor,
+satt pastorn och rökte en porslinspipa med en målad hjort på huvudet. Den
+gamles ansikte var grått under det stora vita håret, så vitt som floxens
+blommor, där växte på rundelen. Han pustade röken betänksamt ut, och den
+steg rätt opp i den vindlösa luften. Bredvid stod prostinnan och strök
+prästkragar på en strykbräda över en stolskarm och hundkojans tak.
+
+Herr Lundstedt gick fram med väskan, lämnade den ifrån sig, och hälsade
+ett god afton.
+
+Pastorn öppnade väskan med sin egen nyckel, tog upp kungörelser och
+tillkännagivanden, Väktaren och Stiftstidningen. Bröt brev och talade
+slutligen:
+
+-- Nu är undantagsmannen i Svartnäs kaputt; är väl arsenik som vanligt.
+Och Malins unge, som var bortsatt hos Storvikarn, likaledes. Har
+Lundstedt sett en sån församling?
+
+Därpå svarade prostinnan, i det hon spottade på strykjärnet:
+
+-- Uh, vad ä de att tala pöu, hemma hos öss i Sköune dog alltin de gamla
+i märgelgröuven.
+
+-- Ja, vad ska man göra åt det! Men ni lär också ha left rövare ute på
+kobben, Lundstedt. Det gick fasliga historier om er en lång tid, va?
+
+Herr Lundstedt vart dödsblek och svettades i armhålorna.
+
+-- Förlåt, herr pastorn, men kan jag få lov att tala ett ord enskilt!
+svävade han fram på målet.
+
+Pastorn, som trodde det var någon penningangelägenhet, bad skolläraren
+komma med in på expeditionen.
+
+-- Nåå, tog han upp när Lundstedt dröjde; vad är det om?
+
+-- Herr pastor; pastorn vet allt!
+
+-- Vad för slag?
+
+-- Det som hänt -- därute.
+
+-- Nej, inte vet jag något; jag har bara hört lite skvaller, och för
+resten är det över tio år sen. Var Lundstedt med och gjorde slut på
+gumman?
+
+-- Jag var med, men jag gjorde det inte.
+
+-- Ja, ni lär ha levat -- huller om buller! Jag vill inte veta något, och
+kan inte göra något åt det. Skaffa sig frid med sitt samvete bara, och
+tacka Gud ni kom ifrån det för så gott köp.
+
+-- Ja, men se det är just friden jag inte kan få! Inte för aldrig det!
+
+-- Å, Lundstedt vet ju, att Frälsaren har lidit och dött för våra
+synder, så då kan han väl ha frid, om han nämligen inte ärnar gå stad och
+göra om det!
+
+-- Ja, men detta kan han aldrig förlåta!
+
+-- Kan _han_ inte? Han kan allt! Och när han kunde förlåta rövaren på
+korset! -- Se så, gå nu inte och grubbla, utan var en man. -- Kom och
+drick en toddy med mig nu!
+
+-- Hör nu, Lundstedt, menade pastorn när toddyn var drucken, kvälln är
+vacker och jag har ett brev till fyrmästarn; skulle han inte vilja ta min
+eka och ro ut till honom?
+
+Jo, det ville Lundstedt gärna, i synnerhet som han kände sig stå i stor
+tacksamhetsskuld hos honom, som förlossat hans själ, och han bugade sig
+för prostinnan, lyfte mössan och gick ner till båt.
+
+Solen hade gått ner och fjärden låg blank som polerat järn; fyren var
+tänd och lade ut en svag ljusmatta intill bryggan, en hel mil lång. Det
+var så tyst, att roddaren endast hörde sina årtag och kunde tänka ostört
+över det passerade.
+
+»Allt var förlåtet, endast han trodde.» Så enkelt, så vackert, vilken
+skön religion! Icke underligt att den ansågs vara den högsta av alla
+kända! Rövare och banditer skulle in i paradiset, men de oförvitlige,
+laglydige, trogne skulle åt helvetet!
+
+Bara man trodde! Men herr Lundstedt hade svårt att tro det, efter som den
+borgerliga lagen straffade rövare och banditer, och belönade de redlige
+och flitige! Han hade svårt att tro det, men han måste tro det, eljes
+fick han aldrig frid, och frid måste han ha.
+
+Tro det! Var det så omöjligt! Om han icke kunde tro det i dag, så kunde
+han tro det om en månad! Kunde han icke tro det, han som kunnat tro allt
+vad han velat förut! Att rågskylarna voro soldater, att telegraftrådar
+voro fiolsträngar, orgeln en stalaktitgrotta, en okänd flicka hans hustru
+närapå! Han som inbillat sig att han ägt juvelringar, som lågo kvar i
+guldsmens fönster, att fröken på herrgårn hade sex korkskruvar i huvet,
+att Jon i Espö hette Rävsvansen! Hade han trott det? Han hade trott, att
+han trott det, önskat det så livligt för att slippa tro något annat
+obehagligt, som skett en gång, lekt att det var så. Varför kunde han då
+inte tro att Gud förlåtit honom, när pastorn sagt det och det stod i
+bibeln, och han önskade tro det, måste tro det för att få frid!
+
+Detta kunde han inte leka ihop, för det fanns ingenting att ta på,
+ingenting att göra av. Det var bara att tänka på, grubbla över, sitta och
+upprepa för sig. Nej, det skulle komma något nytt, verkligt emellan, en
+massa påtagligt emellan och lägga sig över det andra och så skulle han få
+igen gåvan att leka, och kunde han bara leka, så skulle han snart vara
+lycklig igen.
+
+Under dessa funderingar hade skolläraren kommit mitt på fjärden. Han höll
+med årorna, medan han torkade svetten ur pannan, och när det blev tyst,
+hörde han en flickröst sjunga från fyren. Genom luftförtunningen och
+avståndet kommo tonerna icke rena fram, men stämde likafullt ungefär, så
+att, när de nådde örat, de klingade svävande, obestämt som eolsharpan.
+
+Herr Alrik lyssnade, och undrade hur han med båten måtte ta sig ut från
+fyren, där sångerskan stod, och så kom han tillbaks i sin båt och
+undrade hur hon såg ut som sjöng, vem det var som sjöng, hur gammal hon
+var, om hon hade snörliv, om hennes händer voro vita, vad hon hette.
+
+Vid denna sista tanke drog ett brett löje för första gången sedan åtta
+dagar över hans ansikte och han utsade i tankarne namnet: Angelika.
+
+Det var Angelika, ganska visst, som satt fången ute i tornet och tände
+nödeld, och han var Alrik, medregenten till Erik, som kom på härnadståg
+för att befria henne, och i bröstfickan hade han lejdbrevet, som innehöll
+benådningsdomen, eller påvens dispensbrev, som tillät medregenter att
+gifta sig med fångna prinsessor, och för att ge sin ankomst tillkänna och
+visa sig som en riddare, reste han sig och med sin bariton sjöng han som
+han hört Günther så många gånger, men med ackompanjemang på öskaret: »Du
+bör ej fruktan bära, kom följ mig till mitt slott!»
+
+Fyren blinkade illmarigt, men Alrik såg ännu icke sångerskan, vilken dock
+straxt svarade, när förförelsearian hade grånat ut mellan kobbarna. Och
+som ett brevsvar klingade igen: »Och havets unga tärna, hon gick en kväll
+så varm.»
+
+Herr Alrik åhörde den stående och med mössan i handen såsom när man hör
+folksången, och under det han hörde, började det att leka för honom; den
+vita fyren, smal opptill och vidgande sig mot grunden som en kjol, blev
+sjöjungfrun med eldögat; havets unga tärna, som sjöng honom till sig,
+blev långa Majken på Bernhardsberg, som blinkade oskickligt... nej, det
+fick inte vara hon! Nej, det skulle vara havets tärna, det var mycket
+vackrare och han ville älska henne, famna henne, men på avstånd, utan
+att se henne, utan att hon såg honom, i sång, i harmoni under
+sommarnattens rosenfärgade täcke med gula bårder, och för att åstadkomma
+omfamning tog herr Alrik opp första takterna i duetten »Hör hur stilla
+vinden susar». När han givit an ton och lyssnat, hörde han flickans röst
+sjunga sången, och nu intonerade han i andra stämman, och de lindade
+tonerna om varandra, som när man flätar favörer; de kysstes i luften, de
+famnades på vattnet, och när de sista orden: »sång och kärlek gå från
+himmel, gå till jord», klingat ut, såg han de två sluttonerna som ett par
+rosenröda duvor munnas, och i detsamma föll från zenit en stjärna,
+målande sig som ett nottecken med sin långa svans, som om den flugit ur
+sångerskans mun till hans möte och han gapade för att fatta den mellan
+sina läppar, men båten krängde med detsamma, så att han satte sig ner på
+betten. Och nu tog han i årorna, stack ut bladen som ett par vingar och
+så flög han över till fyrskäret, där han mycket riktigt träffade
+fyrmästarens dotter, med vilken han redan sjungit duett, och till henne
+överlämnade han brevet, emedan fadren var ute på sjön, och han
+överlämnade brevet i två långa timmar, som voro alldeles för korta, men
+tillräckligt långa ändå för att ute på farstukvisten dricka kaffe med
+sångerskans moder, och under samtal om stora operan och Jakobs orgel
+vinna insteg i ett välbevakat hjärta och för den fångna jungfrun visa
+vägen ut till det fria.
+
+
+
+
+NIONDE KAPITLET.
+
+
+Herr Alrik har fått frid och återfunnit lekens gåva, men nu leker han den
+käraste leken med verkliga leksaker, och varje dag som går lägger en ny
+sten på kumlet, där liket ligger, och det skall aldrig stå opp mer, sedan
+han fick det lilla Blekansiktet i huset.
+
+Han har nu gravat jorden och plantat i solskenet, satt garn och vittjat i
+regnväder, så att han är kopparbrun i ansiktet och älskar kalla sig den
+Röde Mannen. På tröskeln till sin wigwam röker han sin kalumet och tackar
+den Store Anden, som gav honom den Vita Bisamråttan; men när den Vita
+Bisamråttan har lynne, säger hon att lyckan icke är i fullmåne, då
+Medicinmannen med porslinspipan under prästgårdslinden icke vill äta ur
+samma fat; men då talar den Röde Mannen visdoms ord om ett kid, som skall
+födas och bli en Stor Medicinman, som en gång skall sitta under
+pastorslinden, när en annan Bisamråtta skall stryka hans prästkragar, och
+då skall fredspipan tändas och kanske den Gamle, som nu fiskar i de stora
+vattnen, skall hänga sina nötta mockasiner på pastorns gärdesgård och äta
+pemmikan hos den unge Mohikanen. Och för övrigt, det var i alla fall
+pastorn, som gav Den Röde Mannen frid, när han lärde honom känna vite
+Krist.
+
+Och när han talat och Blekansiktet vill svara, ber han henne sjunga i
+stället; och när han narrat henne sjunga och han mot sin vilja hör att
+det är falskt, säger han sig att det är mixolydisk tonart hon sjunger i,
+och han tror till och med att hon har funnit de felande halvtonerna
+mellan e och f och h och c, ty hon är nu den märkvärdigaste av stammens
+döttrar, utom att hon är den skönaste och godaste, ty hon har lärt honom
+trolla igen, när han förlorat gåvorna, och nu kan han när som helst
+vandla salt torsk till stekgädda, härsket flott till bordsmör; han kan ta
+fikon på sina tistlar och druvor på törnena; ur sin hatt plockar han allt
+vad han vill, utom olyckor, och han kan svälja förödmjukelser som stora
+kavalleristsablar, äta eld från själva helvetet, om det så skulle vara,
+och sedan nysta ur sig de grannaste sidenband, som han väver rödlakan och
+gyllenduk av. Den kan trolla!
+
+Och nu har den gamle Bävern gått till sällare jaktmarker och tagit
+hemligheten med sig djupt ner under den röda pipleran, som ligger öster
+om solen och väster om månen.
+
+                  *       *       *       *       *
+
+Så ungefär, fast inte så utblommerat, brukade den trolske klockaren på
+Rånö berätta sin historia, när en lustkutter förirrade sig ut i hans
+avlägsna vatten och han hade fått ett par supar för att visa ut
+abborrgrunden. Hur mycket som var sant visste man aldrig, ty han ljög
+vartenda ord han talade, och hur han hade det i ensamheten och
+fattigdomen fick man inte reda på, ty det visade han aldrig. Grannarne
+påstodo, att han aldrig gått på Musikaliska akademien, aldrig känt far
+och mor, och aldrig varit gift. Men det kunde vara lögn det också, ty det
+var ena rackare att ljuga där på kanten! Och de var dorska och egna
+därute i havsbandet; där såg de stora sjöormen och trodde på råt, kom
+sällan åt kyrkan och lade slantar under stenar, förgjorde bössor och
+kunde otyg. Men den värsta trollaren var ändå klockaren på Rånö.
+
+
+
+
+Min sommarpräst.
+
+
+När jag kommer ut om våren till sommarnöjet, är jag den första. Den lilla
+badorten är öde, luckor äro stängda, verandor täckta. Träden äro
+halvlövade, rabatterna ogrävda, och i hål och vrår ligger litet smutsig
+snö kvar. Men då går jag ner till gästgivargården efter middagen och
+finner min sommarpräst. Sådan jag fann honom där för tolv år sen finner
+jag honom än, sittande vid sitt punschglas i kakelugnsvrån, läsande sina
+tidningar, strykande huskatten och småspråkande vid värdinnan.
+
+Han är några och trettio år och ser ännu ut som en lång, mager student.
+Men nu på våren är han magrare, förefaller det, än i fjor, hyn gråare,
+ögonen slocknade och rösten tunnare av brist på talövning.
+
+När han blir varse mig, får han först en underlig glans i ögonen, som om
+han hade förtalat mig hela vintern och hade ont samvete, denna
+egendomliga glans, kanske uppkommen av en hornhinnans spänning, då
+pupillen skall vidgas för att kanske läsa i den andras ögon vad den
+tänker. Jag vet, att han hatar min verksamhet, men i denna stund är han
+en människa i ensamheten, och jag ser att jag, som kommer utifrån
+världen, där det lever, också kommer till honom såsom vårens bebådare,
+den första badgästen, vilken snart skall följas av andra. Och när vi
+övertygat oss om, att inga fientligheter skola utbryta, sätta vi oss till
+bords. Första halvtimmen talar han med en entonig, skrällande röst utan
+halvtoner, utan nyanser, och jag har svårt att återkonstruera i honom en
+bildad man. Hans talorgan har på åtta månader anpassat sig till lotsars
+och fiskares, hans hjärna har tryckt ner sig till att bli förstådd av
+enklare tankemekanismer, hans ordförråd har förlorat mellanfärgerna,
+övergångstermerna, och upptagit de enkla, stundom vulgära glosorna.
+
+Han är misstänksam som den ensamme, och han tittar ideligen efter om jag
+menar vad jag säger, ty jag avpassar mig av omedveten sympati, jag spelar
+på stycken, som behaga honom, utan att lämna något ifrån mig, jag drar
+upp hans utgångna urverk; och småningom hör jag honom knäppa i den gamla
+goda gången.
+
+Han vill gärna lyss till nytt från mig, men njutningen att få tala själv
+överväldigar honom, behovet att visa sig vara en jämnbörding griper
+honom, och han går på de högsta frågorna.
+
+Efter en timme är hans röst något beslöjad, men börjar redan låta finare;
+han söker icke längre så pinsamt efter ord, hans ansikte, nyss så dött,
+så färglöst som fallet löv, lyses upp, och han berusar sig av tal.
+
+Vi undersöka Kierkegaard, lidandets skald, och han svämmar över i
+frosseriet på sina lidanden, som han utan att bikta sig får ge luft.
+
+Men vi ha läst Kierkegaard på var sitt sätt, jag som psykolog och han
+som kristen. Antingen han icke förstår mig, eller icke lyss på mig, nog
+av, han har hört att det ger återljud i min resonansbotten och han blir
+vältalig; talar och talar, så att jag tycker det är synd avbryta en
+lycklig människas utsvävning; men han vill kränga över åt kristussidan
+och jag stretar emot. Han går på och jag låter honom hållas.
+
+Det drar väl en timme och han behandlar mig som adepten, kastar
+mässkjortan över mig, tar eden av mig, hör ej på mina protester,
+primsignar mig, vädjar slutligen till mitt bifall emot kristushatarne.
+
+Då ler jag för att väcka honom, men han ser ej mitt leende, och han går
+vidare, djupare, kommer in i exegetiken, och åker fast i tjockaste
+teologien; stannar och ser på mig, för att höra mitt bifall.
+
+-- Men käre bror, avslutar jag, det är väl ingen hemlighet för dig, att
+jag icke delar en enda av dessa dina meningar!
+
+Han ser på mig, synes erinra sig något, ler, och vi tala om något annat.
+
+Nu är det min tur att tala! Lamporna tändas i salen och ny punsch är
+inne. Jag talar om den tid vi leva i såsom en sovandets tid, fortsättande
+ett sovande, som började med århundradets ingång, då mänskligheten
+tröttnat på att vaka; flätar in upplysningar om Darwins upptäckter och
+Schopenhauers och Hartmanns genomskådningar, ställer in kristendomen i
+sitt sammanhang i världshistorien, ger kött åt teologiens kroppslösa
+skuggor, förklarar det som han ville ha oförklarligt, utan att väcka
+honom med den ökända rationalismens populärresonemanger, nämner varken
+Strauss eller Renan, improviserar en världsåskådning i diktens lagom
+dimmiga bilder. Jag ser hans halva ansikte som en vit fläck i lampskenet,
+fallande snett ovanfrån, och hans ögon brinna, lysa genom tobaksröken;
+jag tror att jag har honom med mig ett gott stycke, längre än han hade
+mig nyss; jag har magnetiserat honom genom att sätta hans hjärna i mina
+rörelser, jag känner en stund talarens rus, då han kan röra, leda sina
+åhörare; jag har tagit honom ur hans mysticism med min oklarhet, då jag
+visste att varje införande av frågorna på det klara skulle väcka ekon i
+hans apologetiska minnen; men jag tröttnar. Kan icke längre undvika att
+torna på en av hans dosor, i vilka apologetiken förvaras, det vill säga,
+en samling motbevis mot alla förutsedda invändningar mot kristendomen.
+Mycket rätt: jag rör oförvarandes vid fjädern, locket öppnas, min makt är
+slut. Nu ler han och säger:
+
+-- Det är väl ingen hemlighet för dig, att jag är absolut motståndare
+till alla dina meningar.
+
+Varpå vi gapskratta! Men ingen dispyt kommer till stånd, inga resonemang,
+ty i samma ögonblick vi skulle söka giva och taga skäl vore allt samtal
+omöjligt. Vi ha helt enkelt suttit och sökt magnetisera varandra, berusat
+oss själva och njutit, den ena av den andras rus han framkallat, och vi
+ha träffats för att njuta av varandras sällskap. Vi äro fiender, men vi
+äro icke ovänner, och vi träffas igen varje dag, lekande samma
+tankelekar, aldrig sårande varann, aldrig törnande. Vi välja de
+sirligaste ord, de längsta omskrivningar, de lenaste uttryck. Det är som
+ett slags själarnes coitus. Men när badgästerna anlända, lyfter jag och
+reser ut i skären.
+
+När jag efter tre veckor kommer igen in till badorten och träder in i
+hotellets stora sal, sitter min vän pastorn vid table d'hoten omgiven av
+stadsherrar och damer.
+
+Han är nyrakad, nyklippt, har en ren vit halsduk, fint borstade svarta
+kläder. Hans ansikte är öppet, det tryckta, trista är borta, ögonen
+glänsa, men han har ännu en stående gest med tungan och läpparne, som om
+han undertryckte ett beständigt leende.
+
+När han får se mig, visar han stor obeslutsamhet; men han reser sig,
+hälsar och frågar hur jag mår; alltjämt med detta illmariga löje, som
+kommer och går. Därpå viskar han mig, liksom fölle han in i den gamle
+studentens, alltså skråbroderns roll, att hans brännvinsbutelj står i
+skrubben i mellanrummet och är märkt med P., ty det serveras intet
+brännvin på hotellet.
+
+Jag sätter mig på avstånd att spisa och betrakta honom. När han nu talar
+vid dessa människor, har hans ansikte andra uttryck än då han talade vid
+mig; och det ändrar sig alltefter den talande. I allmänhet ser han
+strängt allvarlig ut, avvisande alla förtroenden, på vakt att icke glömma
+sig. Men när han vänder sig till fruntimmerna kan han icke dölja sig. Han
+myser och ser älskvärt nedlåtande ut som en äldre mot ett barn,
+underlägsen och smickrad som en ogift man mot en kvinna, och ärbar,
+oåtkomlig, kysk som en Herrans tjänare.
+
+När de slutat reser han sig och kommer fram till mig. Hans ansikte bär
+ännu reflexer från dem han talat vid och är uppvärmt av utstrålningen
+från fruntimmerna. Enslingens misstänksamhet är borta; hans själ har
+gymnastiserat sig på andras; umgängeskretsen har borttagit fruktan,
+avsatt tankefrön, riktat erfarenheten, ökat minnena, och han är djärv
+nästan nedlåtande mot sin förre kamrat i öknen. Men han vill icke sitta
+till bords med kättaren och tala om tidens frågor, ty nu finns det
+vittnen, och han har för övrigt så många andra att tala med, om också
+ingen förstår honom så väl som den otrogne.
+
+När han går, säger han, att han vill komma ut en hel dag och hälsa på
+mig.
+
+-- Här är för mycket folk om sommaren, menar han, och för litet om
+vintern. Nu skall man gå klädd och vara kavaljer, och... ja, du har det
+gott, du!
+
+En vacker eftermiddag i slutet av juni ser jag en svart figur komma
+gående nere i ängen. Det är pastorn. Uppkommen till stugan kastar han av
+sig den svarta hatten, drar ett långt andetag, och tittar sig omkring på
+landskapet, som om han såg efter om där var plats nog, eller om några
+mänskor kunna se honom. På min kammare får han sikte på en blå kavaj,
+vilken han utbyter mot sin svarta rock, tar en halmhatt, en rotpipa, en
+käpp; och efter ett glas punsch vill han gå ut i skogen.
+
+Utkommen i ängen sticker han händerna i kavajfickorna och tycker det är
+nytt och roligt; kesar som en kalv, flöjer över gärsgårdar. Det är en
+annan människa och rocken gör väl litet till munken.
+
+I dag tala vi inte om frågorna, utan gå ner till havsstranden, bada,
+simma ut i fjärden. Därpå promenera vi i sjökanten och kasta smörgås;
+rulla stenblock ner i vattnet; jaga opp skrakungar, klättra upp i holkar
+och leta rötägg. Och så ge vi oss in i djupa granskogen. Här är han som
+hemma hos sig; hojar och sjunger; dödar huggormar med sin påk, lockar
+fåglarne att svara, narrar den flyende haren att sitta; känner älgspår,
+och vill bestämt gå fram och retas med tjurn. Därpå storma vi ett berg,
+brant som en mur, och komna upp på platån, där endast några martallar
+blivit lämnade, se vi havet under oss med sina tusen kobbar och skär. Här
+lyfter han hatten och torkar svetten ur pannan:
+
+-- Ja, men det är skönt att få vara människa en stund, säger han med ett
+förfärligt smärtsamt drag i ansiktet och en suck.
+
+Det att jag icke svarar, icke beklagar, icke inbjuder till deltagande
+eller förtroende, fastän jag vet allt, hela den pinohistoria, som ligger
+bakom denna mannens nutid, utgör retelsen i umgänget. Han vet att jag
+vet, men i samma stund jag sade, att jag visste, skulle han gå. Och han
+säger ingenting själv, men njuter av att antyda, att snudda vid faran,
+som ligger i att röja sin hemlighet för en fiende; ty vi äro fiender. Det
+veta vi båda.
+
+Och jag känner på mig, att om han här i ett svagt ögonblick skulle öppna
+sitt bröst och visa det rysliga kräftsåret, skulle jag fly honom. Behaget
+att gissa honom vore slut; och han skulle sedan hata mig, då jag hade
+hans liv i min hand.
+
+Men vi säga ingenting, vi bara prata så ofta vi ha ett ögonblick, prata
+om jakt och fiske, segla och ro.
+
+Det har kvällats och vi måste hem till aftonvarden. När vi nalkas
+stugorna, sjunger han inte längre, och vid bordet är han instängd;
+gycklar svagt inför frun i huset över att han har min rock; säger nej
+för supen, men tar den.
+
+Vi gå ut på farstukvisten att sitta och prata, men han blir orolig, ty
+han är ej säker på, att andra skola vara så tysta som jag.
+
+Och när han får fatt i en pilbåge, springer han ut på backen och börjar
+skjutövningar över matbodtaket. Så ivrigt, så ihållande, barhuvad och
+springande sig andfådd, att jag ej vet om han koketterar eller är rädd
+att bli indragen i farliga konversationer. Han håller på med pilbågen en
+hel timme, och påkallar vår uppmärksamhet, när han gjort en riktigt
+vacker lyra.
+
+Han får en säng på kammaren och ligger kvar över natten.
+
+Följande morgon kommer han i sin långa svarta rock till kaffebordet,
+högtidlig, sträng, såsom om han ångrade sin gårdags handlingar.
+
+När jag anordnar om båt för honom, hör han mig titulera fiskargumman fru,
+vilket ger honom anledning att avsides säga:
+
+-- Du ska inte kalla madammerna fru; du förstör folket.
+
+Varpå jag:
+
+-- Äro icke alla mänskor lika?
+
+-- Jo, inför... (han tvekar om ordet) Gud, men icke inför människor. Det
+borde _du_ veta!
+
+Det var en tillrättavisning inlindad i en artighet, som förekom vidare
+behandling av ämnet.
+
+Vi skildes vid stranden, kallt, artigt, såsom nöjda med att skiljas.
+
+Hans båt var lastad med hundra tomma buteljer, bland vilka han skulle
+sitta.
+
+-- Lägg något över buteljerna! befallde han flickan som skulle ro.
+
+Hon tog sin kofta och skylde flärden, medan pastorn tog en min av höghet
+såsom innehavare av de eviga sanningarne och ett boställe.
+
+
+
+
+Pastorns älg.
+
+
+Pastor Norström hade mycket små intäkter, dels därför att hans hjord var
+fattig, dels därför att upplysningen uppifrån började pyra sig ner, och
+vantron nerifrån, läsarne, bjöd en svår konkurrens med brödkyrkan.
+
+Han hade ett par kor, några tunnland vete och råg, skog och fiske så
+mycket han ville, men som han inte hade mer än en piga, fick han plöja
+själv, fiska själv och fara med sumpen själv.
+
+I skogen fick han ta ved och plocka blåbär till husbehov, och jakträtt
+hade han också, men som han var utan hund, gingo de vilda djuren ganska
+trygga där. Detta hade gjort prästgårdsskogen till en omtyckt häckplats
+för traktens älgar, som brukade fortplanta sig uppe i en mosse. Och av
+nöden hade pastorn förstått göra sig, om icke en dygd, så åtminstone en
+liten sportel. Han hade i många år knipit sig en älg, flera blev det
+aldrig, och när köttet kom tillsammans med hud, horn och klövar, så blev
+det i alla fall en åttio riksdaler, allt som allt, utom bloden och
+räntan, som räckte ända till tjugondagen. Men det var en osäker inkomst
+och kunde så lätt slå fel, för ett enda skott avgjorde, om årets
+köttgryta skulle på elden eller om den bara finge koka spiggolja, som i
+sådana fall blev den extra bevillningen. Det var därför icke utan oro man
+i prästgården såg den elfte augusti nalkas.
+
+Redan i juli tog man av skällorna på korna, som gingo i skogen, och den
+första augusti fick inte pigan ropa ihop kräken. Och så anordnade pastorn
+saltsleken, högg aspruskor och satte i korsvägar. Sista söndan i juli gav
+han från predikstolen en lindrig varning mot bullrande besök i sin skog,
+och sedan gjorde han polisvakt själv efter smultrongummor och
+blåbärspojkar.
+
+Men »kampen om älgen» var icke så lätt vunnen, och om han också haft
+älgstånd på skogen hela sommarn, och sett kalvarne gå där bland sina egna
+kreatur, så han vant sig vid dem som om de redan stodo i hans lagård
+eller legat i hans gryta, så kunde det mycket väl hända, att när den
+stora dagen kom, några företagsamma skärkarlar helt enkelt motade in
+högdjuren på sin mark, eller drev dem i sjön, och sedan voro de vars mans
+goda pris på kobbarna.
+
+Sista året hade pastorn haft lyckoskott. Älgarne hade kommit, och de hade
+varit mycket orädda, för att vintern varit svår. De hade till och med
+gått in i gärdet och nafsat på vårrågen, men det hade bara glatt den
+gamles jägarhjärta:
+
+-- Äter ni mitt bröd, så äter jag ert kött, sade han åt sin gumma, som
+tyckte det var synd om gudslånet.
+
+Den elfte augusti föll in, och pastorn invigde den soliga dagen med att
+ladda muskedundern med sitt engelska krut och lägga in ett lod.
+
+Gumman tog kökskniven under förklädet och ämbaret i hand, och så gick man
+till skogs. Nu var det bliven sed, att frun och pastorn skildes vid
+stättan, och så ringade de djuren, vilkas gång var känd som harens, och
+när frun fick opp, ropade hon ho-hå, ho-hå, och opp-opp-opp-opp!
+
+Det hade varit regn i flera veckor, så att älgen stått ini moraset på
+storskogen; men nu hade vädret vackrat, och det sken som gröna eldar ini
+björkhagen. Pastorn gick in i hasseldroget, som var blött och valkigt, så
+att hjulspåren sköto ryggar vassa som järnvägsskenor och han skulle just
+till att titta om knallhatten blivit våt av droppet från buskarne, då han
+hörde hur det knakade ini snåren. Öronen lade sig bakut på pastorn, och
+ögonen stodo som tennknappar, när han på tå sökte göra sig lätt, och han
+tycktes lyfta sig med att höja axlarna, som om han ville flyga, när han
+smög in i småskogen.
+
+Och där stod han ansikte mot ansikte med älgtjuren själv, som sträckte
+sin hals upp i grenverket på en asp, och med sin långa överläpp fnallade
+åt sig de darrande löven.
+
+-- Pang! small muskedundern; lodet gick igenom ryggraden, just där det
+skulle in, och kolossen sjönk, som om man tagit ur järnen ur ett skelett,
+och så var det förbi.
+
+Det var pastorns vanliga, att knäcka av ryggen. Vågat var skottet, men
+när det tog, var det säkert som en slakt, för att sätta in kulan
+annorstans menade han bara var narri, efter som djuret kunde löpa milar
+med blyet i kroppen.
+
+Jägarn måtte ha tyckt i alla fall, att det gått litet för häftigt, och
+att skottet icke erbjöd några ämnen till årets jaktkrönika, ty han såg
+rätt snopen ut, medan offret slog sina sparkar i dödsrycket; men när allt
+var lugnt, satte han till att ropa på gumman. Men när han inte får svar
+genast; och han fruktar att köttet skall förfaras, om inte bloden går av,
+tar han opp sin fickkniv och karvar av halspulsådern, som han sedan nyper
+om, efter att ha sett hur blodet sprutade. Och så hojar han igen; och så
+måste han släppa på ådern igen, som krullar sig som en mask ini såret,
+för att se att inte blodet levrat sig.
+
+Så kommer då frun äntligen med kniven och ämbaret:
+
+-- Sicken en du! säger pastorn med låtsad likgiltighet.
+
+-- Själva pesen, tror jag! Och så snar du var sen!
+
+-- Och såg du på de andra då?
+
+Å jestandes, de kom som själva dragonerna på gärdet, men de gick till
+sjöss, så nu är all avund försvunnen.
+
+Och så tar frun till kniven; och ämbaret fylls med rödaste blod, som
+skummar som mjöd, medan pastorn med uppkavlade armar bökar inne i halsen
+på det rykande djuret, som sednare foras hem av lejfolk och föranleder en
+mängd kaffehalvor och ett kalasande på njurar och kojor, lever och
+lungor, som varar i åtta dagar.
+
+Det var sista året det gick så.
+
+Nu sitter pastorn på förstukvisten den tionde augusti och kratsar sin
+bössa, medan prästfrun plockar spritärter i täppan.
+
+Då knarrar det på sandgången och barons skogvaktare från Stora Sätra
+kommer uppmarscherande och gör halt, med mössan i ena handen och kopplet
+till tre stövare i den andra.
+
+-- God dag, Eklund, vad står nu på? hälsar pastor Norström.
+
+-- Jo, herr pastorn, baron hälsar och frågar, om hans kunglig höghet kan
+få komma på skogen som i morgon efter älgarne, för barons stånd har gett
+sig av i natt som var, och prinsen ligger med sin ångbåt vid Dalarö och
+väntar på jakten, som de bjudit honom på.
+
+Pastorn rev sig i huvet, men prästfrun, som åhört anbudet, svarade:
+
+-- Inte går det an att säga nej, du Erik, och därför är det så gott du
+säger ja med detsamma.
+
+-- Ja, det är väl så gott det! mente pastorn, och därmed var saken
+avgjord i huvudpunkten.
+
+-- Men säg nu, Eklund, kan inte jag få vara med också! Ju flera man, dess
+bättre lycka, strävade pastorn emot, i det längsta hållande tag i sin
+köttgryta.
+
+-- Jo, nog går det, men det ska jag säga pastorn, för jag känner till
+det, att kommer han med, så är det likafullt baron som ställer opp
+skyttarne, och när prinsen ska göra skottet, då blir de andra liksom
+drevet, och det kan ju inte vara till något hugn.
+
+-- Nej, det tycker jag med, och inte vill jag vara med bland bommarne,
+när det ska stå i bladet sen!
+
+-- Nå, men säg, Eklund, tog nu prästfrun i, det brukar väl inte gå av,
+sånt där, utan att det vankas något, för se det är höstköttet det gäller
+för oss, och kan han låta baron förstå något sådant, så det blir en liten
+gratifikation törhända.
+
+-- Tyst du! avböjde pastorn.
+
+-- Ja, si, frun, det vet jag säkert, att inte behöver pastorn göra något
+för inte, för det har man sett, att gentilt folk inte tar emot utan att
+ge igen, och minns jag rätt, så fick länsman ifjor en guldklocka med
+pitschafter, som såg ut att vara värd sina tusen kronor!
+
+Tusen kronor, surrade det i öronen på pastorn, när han efter
+skogvaktarens avgång gick tankfull in i sin kammare och hängde bössan på
+väggen; tusen kronor, viskade det i prästfruns öron, när hon gick in i
+köket och satte på spritärterna! Och så började den gyllene drömmen växa
+och skifta hamn, och inbillningarne axlade stora måsvingar och stego upp
+i rymderna, där det hängde guld och ära.
+
+Och vid middagsbordet, när pastorn tagit tre supar, hade guldklockan
+förvandlats till ett regalt pastorat.
+
+-- Ja, ser du, Carolina, Herrans vägar känner ingen, förkunnade pastor
+Norström, som just icke kunde sägas missbruka Herrans namn; och det som
+var nedertrampat kan rasande lätt bliva upphöjt; och vad mina gåvor
+beträffar, så vem vet, kanske det bara fattas förståelsen! Hm!
+
+-- Uppriktigt talat, så vet jag inte varför inte du, Erik, skulle kunna
+sköta hundra tunnland jord lika bra som någon annan av de där läsarne,
+som aldrig tagit en plog, utan bara gått på möten...
+
+-- Jaja, det är en annan synpunkt det, Carolina, avbröt pastorn, som
+tyckte mera om förtäckta ordalag. Det är en annan synpunkt det!
+
+Emellertid randades den stora dagen, som motsågs med stort deltagande av
+alla prästöns innevånare, och vid elvatiden signalerades den kungliga
+ångaren ute i fjärden. Pastor Norström hade gjort toalett och tagit
+paradrocken på sig samt gick ner till bryggan att mottaga gästerna. Men
+kommen ner till stranden såg han skolläraren i spetsen för läsarne, som
+hade något nys om, att hovet skulle vara fromt på visst sätt, och som
+därför gjort sig klara att uppvakta med något Carabia av stiftelsens
+allra bästa.
+
+Men ångaren tog inte i land, utan lade sig för ankar ute på grynnan, och
+strax därpå stack en båt ut med sex matroser, som höllo rakt ner på den
+svartklädde prästmannen, vilken de saluterade med årorna. Och en adjutant
+i flottans uniform hoppade i land, hälsade artigt och inbjöd pastorn att
+deltaga i frukosten ombord, vilken skulle föregå jakten, vilken ej skulle
+öppnas före klockan fyra, då älgen gick ur sitt stånd. Skollärarn, som
+trodde det var prinsen, gav ton, och på en gång stämdes upp något,
+liknande en sång. Men ögonblickligen viftade löjtnanten med handen till
+tystnad och skrek med full hals:
+
+-- Det får inte föras något väsen på land, har hans kunglig höghet
+befallt! Begriper ni inte, att det skall hållas tyst, när hans kunglig
+höghet har kommit hit för att jaga.
+
+Kören upplöste sig i ett skärande ackord, som gav eko ini viken och kunde
+varit nog att skrämma älgarne till sjös. Men den som kände sig segerglad
+över den obarmhärtiga majoriteten på strand, det var pastor Norström,
+vilken i egenskap av den jämförelsevis upplyste haft att utstå allt
+möjligt tyranneri av läsarne, vilka morskat opp sig, sedan de känt, att
+de hade stöd uppifrån.
+
+De fromme återigen gingo ut på udden och, betraktande ångaren med dess
+passagerare såsom ett slags Bethelskepp av deras fårahus, satte de sig på
+stenarne i stranden och lurade på vad som komma skulle, onda i de fromma
+sinnena, när de sågo den »fritänkarn Norström» sättas vid ett stort bord
+och i samkväm med officerarne trakteras ur fat och buteljer.
+
+-- Det är inte Guds barn, det där! sade skollärarn, vändande sig till
+kyrkvärdens Anna.
+
+-- Nej, det kan en visst se, svarte Anna, och tuggade på ett grässtrå för
+att ge sig illusion av att äta något gott.
+
+Korkarne smällde och tallrikar skramlade i två långa timmar. Guds barn
+förlorade dock icke tålamodet, utan vaktade beslutsamt på bryggan, där
+prinsen måste komma, och där de skulle inbjuda honom till en testund med
+högre vetande, och som han inte skulle kunna säga nej till.
+
+Och när de nu sågo bösspipor blänka i solskenet, hörde jaktkoppel rassla,
+och båtarne sattes i sjön, rusade de ner till bryggan och bildade häck.
+Men när årorna väl kommit i vatten, lovade eskadern upp åt udden på andra
+sidan viken och försvann bakom den höga vassen, under det Guds barn på
+bryggan uttalade sitt ogillande i uttryck, som inneburo mindre
+välönskningar än en ärlig kötted håller motsatsen.
+
+Emellertid kunde intet göras åt saken och grupperna skingrade sig.
+
+Därpå brast det lös ett larm oppe i prästskogen! Hundarne skällde,
+signalhornen smattrade och skott smällde. Det gick över som orkan, och
+allt var förbi på en timme, då slutligen båtarne stucko fram om
+vasskanten igen och den första visade sig lastad med en väldig älgtjur
+med lövruskor i hornen!
+
+Guds barn, som nu ansågo tystnadsordern vara bruten, samlade sig igen på
+sin udde och ådagalade kanske mera nyfikenhet och begär att få uppträda
+än utföra något räddningsarbete på själar. Men när de nu sågo
+punschbuteljer korkas upp och hörde hurrarop och signaler, funno de
+ögonblicket lämpligt att inskrida, och efter skolmästarns upptagning föll
+hela kören in i Söta Jesus. Många takter hade de icke hunnit, förrän de
+otrogna på ångaren svarade med Boccacciomarschen, blåsen av sex
+kanonjärer; och nu skuro sig rytmer och harmonier och kämpade i luften
+som änglar och djävlar, tills ekot från stränderna blandade vänner och
+fiender i en enda röra av ljud, som rullade ut över fjärdarne att bryta
+sig och dö som vågor mot de sista skären. Tvekampen pågick till
+skymningen, då pastorn sattes i land och ångaren lättade ankar samt efter
+några raketers uppsättande försvann i skymningen.
+
+Då pastor Norström kom hem till sin gumma, hade hon tänt ljus och satt
+orolig och väntade inne i kammaren.
+
+-- Nå, vad har du fått nu? frågade hon, utan att söka dölja sin
+nyfikenhet.
+
+-- Ja, om jag det kunde säga allt, svarade pastorn, som i minnet såg alla
+bordets läckerheter. Jo, det var njurkalvstek och sparris, och...
+
+-- Att du har smort kråset, det förstår jag nog, medan jag suttit
+hemma...
+
+-- Du! Ja, är du pastor du, och har älgskog, du? Kanske du, som inte
+jagat, skulle ha varit med på jaktmiddan, va?
+
+-- Nej, naturligtvis inte! Det är naturligt!
+
+-- Ja, det _är_ naturligt, att den som inte har pastorat och älgstånd
+inte skall vara med på älgmiddag. Förstår du det, Carolina. Men nu ska vi
+se på vad jag har i fickan här för något!
+
+Carolina lämnade sin egalitetslogik i sticket och flyttade ljuset närmare
+för att skåda vad det bruna chagrinsetuiet kunde innehålla, som pastorn
+lade upp på bordet med en liten smäll, som om han slagit på trumf.
+
+På violett sammet låg infälld en snusdosa, som sken lik kalken mot
+påskadagens mässhake.
+
+-- Guld?
+
+-- Tror du?
+
+Pastorn tog dyrbarheten i handen, knäppte opp locket och läste på
+kontrollen under sina uppskjutna glasögon:
+
+-- Silver!
+
+-- Man ska visserligen inte se given häst i mun, men det här är strängt
+taget ingen gåva...
+
+-- Och ingen häst heller, men silver är det, sa gumman och gick efter
+besmanet.
+
+Tog så katsen hon kokade ägg i och stoppade ner klenoden, häktade
+alltsammans på kroken och läste av:
+
+-- Jaa, det är en kvarts mark; gör mig åtta lod, så när som på ett inte.
+Det var en vacker affär; vet du vad du får för den?
+
+-- Nej! svarade pastorn något nedslagen.
+
+-- Du får tolv kronor; arbete och förgyllning räknas inte, när man
+säljer, bara när man köper!
+
+Pastor Norström såg mycket nedstämd ut. Tolv kronor för älgen; och inte
+nöjet att få gå orolig, inte behaget att få slakta, och framför allt
+intet kött, ingen korv, ingen palt.
+
+-- Sextioåtta kronors ren förlust! tröstade gumman, som ville åtminstone
+hindra smältningen av den fina middan hon inte varit med på. Men, si så
+är det att leka med storfolk! Sitt och ät salt strömming nu hela vintern,
+och tänk på njurkalvsteken tills det vattnas i mun. -- Och pastoratet
+sen? Va?
+
+-- Tyst, Carolina! tyst! manade pastorn och gick in och lade sig.
+
+Nästa Dalaröbud hemförde ett skålpund Rappé och grovsikt åt pastorn, som
+därmed fyllde sin dosa, för att åtminstone ha den behållningen att kunna
+få visa sin klenod. Och han snusade med länsman och kyrkvärdarne, han
+snusade med skogvaktarn och uppsyningsmannen, och slutligen med själva
+skolmästarn, som ändå tackade och sa nej, att han inte snusade.
+
+Och han snusade ända till jul och fick bannor av gumman för han tygade
+till näsdukarne, och när man kom till nyåret, måste han gå ifrån sin
+dosa.
+
+Tretton kronor och femtio fick han för henne på Västerlånggatan; -- en
+och femtio i _ren_ förtjänst! sa han till sig själv när han åt en
+frukostbit på Stjärnan.
+
+Men sen fick han också äta strömming till påsken! För så kan det vara att
+leka med storfolk.
+
+
+
+
+En brottsling.
+
+
+Det var en kall majdag och det hade snögat i syrenerna. Misstämning i
+naturen, något opp- och nervänt, så att lärkan förgäves letade sitt
+nersnöade bo i höstsäden och fiskgjusen icke kunde spana gäddan i den
+nyfrusna viken.
+
+Människorna, som kommo roende och seglande upp till skolhuset, där tinget
+skulle hållas, sågo bortkomna ut de också, ty det var ett ovanligt mål
+som skulle före, ovanligt för trakten åtminstone, där mord hörde till
+sällsyntheterna.
+
+Den anklagade var förre tullvaktmästaren Andreas Ek, som nyss tagit döden
+på sin hustru under särdeles upprörande omständigheter, och när
+fånggevaldigern kom uppkörande på skolgården med den brottslige, hördes
+sorl från folket, mera ilsket från kvinnfolkssidan naturligtvis, mera
+dovt från manfolket.
+
+Domaren, en ung vice häradshövding, som fått öronen fulla av sagor om den
+förtryckta slavinnan och som alldeles saknade kännedom om den vidskepliga
+vördnad, varmed lantfolket omger sin kvinna, bara hon blir hustru och
+mor, var alldeles färdig med sin dom, och ville begagna tillfället att
+statuera ett exempel och på samma gång ta en gunstig vindkåre i sin nya
+frack, kanske mottaga lyckönskningstelegram och få beröm i länstidningen.
+Men han hade även aning om nya tillvägagåenden i rättegångssättet, såsom
+det utvecklat sig i de stora kulturländerna, och som detta var hans
+första mord, ville han försöka nya, oprövade medel att framkalla
+fullständig bekännelse och få bevisföringen absolut bindande.
+
+Till den ändan hade han låtit i en kista medföra den mördades lik, hennes
+kläder, hennes fotografi; båten, i vilken mordet skedde, låg upphalad på
+skolgården, och kättingen, med vilken bröstkorgen blivit krossad -- det
+var dödssättet -- låg framme på dombordet. Vidare hade han vid
+förberedande förhör i länshäktet medfört en berömd läkare, som skulle
+avge vitsord om mördaren tillhörde brottslingarnes typ eller ej. Ur
+kyrkböckerna hade han låtit taga fullständiga biografiska notiser om
+brottslingen, hans förfäder och närmaste släktingar, och ur tullverket
+uppgifter av förmän, underordnade och kamrater; allt var så väl
+tillställt, att man denna gång liksom tyckte sig kunna vänta en
+samvetsgrann och upplyst dom. Skada var dock att domaren kommit till
+verket icke för att utreda brottets orsaker och därav möjligen framgående
+förmildrande omständigheter, utan tvärtom för att statuera ett exempel,
+alltså med den förutfattade meningen, att inga förmildrande
+omständigheter funnos eller borde få finnas.
+
+                  *       *       *       *       *
+
+Nu öppnades tingsalen, och under uppsikt av kronofogde och länsman
+släpptes folket in. Domaren hade sin plats i katedern och vid småbord
+nedanför sutto protokollsföraren och stenografen. Till vänster de tolv
+nämndemännen, och till höger provinsialläkaren, pastorn och kronofogden.
+
+Sedan nämnden gått eden, infördes den anklagade. Folket reste sig på tå,
+och bisittarne sträckte fram halsarne för att se på mördaren.
+
+Det var en liten satt man, med svarta tunna kindskägg, som kommo fram
+bakifrån käkbågarne och gjorde en halvkrans under hakan; håret var långt
+växt och kutade ut nedanför nacken, fallande på rockkragen i bukter som
+en nackfrans teaterfolk begagnar. Ansiktet var djärvt och friskt och
+passade icke till hår och skägg, så att mannen såg maskerad ut. Munnen,
+näsan, ögonen och öronen stodo visserligen något skarpt ifrån varandra,
+såsom hos lägre utvecklade individer, där harmoni mellan sinnesorganen ej
+hunnit utbildas, men intetdera framträdde oroande på det andras
+bekostnad, antydande störd jämvikt. Ögonen lågo djupt, som om de längesen
+upphört verka utåt och vänt sig inåt för att slippa se, och över
+ögonbågarne hade dessa betecknande veck lagt sig i vingform, som åtfölja
+sysselsättning med pinsamma tankar eller upprepade smärtor vid försök att
+förstå ett främmande språk, barns tal eller obegripligheter. Pannan var
+normal och i förhållande till ansiktet varken för hög eller för låg, och
+intet i mannens yttre angav någon illa avvägd människoorganism.
+
+Anklagade betraktade varken församling eller domare, utan sökte strax en
+punkt på rummets murar, där han kunde fästa sitt öga; och sedan han
+undersökt väggtavlorna, stannade han vid en färglagd plansch, som
+föreställde mänskoraserna.
+
+När det blivit tyst, började domaren med att uppläsa länsmans första
+rapport av ungefär detta innehåll:
+
+»Söndagen den sjunde maj, klockan åtta aftonen, anlände till
+länsmansbostället å Ingarö förre tullvaktmästaren Andreas Ek, hemma från
+Brandskär, och efter att ha begärt samtal med länsmannen, angav han sig
+ha mördat sin hustru under följande omständigheter. Makarne, som på
+eftermiddagen rott ut att sätta flundernät, hade råkat i tvist, varpå Ek
+knuffat hustrun i vattnet, och när hon flöt opp, hade han med kättingen
+slagit henne över bröst och rygg tills livet gick av. Därpå hade han,
+enligt egen uppgift, upptagit liket i båten och rott hem, burit eller
+släpat den döda och svårt misshandlade kroppen upp till latrinen, där han
+efter ytterligare misshandel nedstoppat den sargade kroppen. Och när
+detta var gjort, hade anklagade, enligt egen uppgift, genast tagit båt
+för att söka länsmannen och angiva sig för brottet.
+
+Vid undersökning, företagen på stället, hade länsmannen kunnat granska
+anklagades uppgifter rörande likets misshandling och gömställe, och efter
+förfrågan hos grannarne hade styrkts, att båten med de båda makarne vid
+fisket varit synlig vid uppgiven tid, så att tvivel om mördarens
+godvilliga uppsåt att sig angiva ej kunde uppstå, då tidsutdräkten mellan
+mordets begående och Eks ankomst till länsmannen ungefär kunde passa in,
+utan att man fick tänka sig att upptäckt av handlingen och skrämsel för
+andras angivelse drivit honom att för utverkande av förmildrat straff
+sig själv ange, så mycket mindre som ännu inga vittnen till mordet kunnat
+påträffas.»
+
+Efter läsningen av rapporten vände sig domaren till anklagade, och
+frågade såsom för formens skull:
+
+-- Godkänner Ek denna uppgift från kronolänsman?
+
+Vartill mördaren svarade kort och bestämt:
+
+-- Ja.
+
+-- I alla punkter? återtog domaren.
+
+-- I alla! svarade Ek.
+
+-- Nu säger lagen, återtog domaren, att: känd, det vill säga bekänd, sak
+är så god som vittnad, när den anklagade är till laga ålder kommen och ej
+vanvettig, samt frivilligt vidgår saken för rätta och ej därtill pint,
+skrämd, eller svekligen förledd är. Att Ek ej är vanvettig eller tillhör
+den kategori av individer, som den nyare vetenskapen anser predestinerad,
+eller på grund av organiska fel lättare hemfallen åt handlingar som för
+brott gälla, framgår av medicinalrådets rapport så lydande:
+
+»Förre tullvaktmästaren Andreas Ek, fyrtiosju år gammal, hemma från
+Brandskär, har vid verkställd besiktning, för utrönande om han skulle
+kunna sägas tillhöra den av vetenskapen erkända lägre mänskotyp, som
+kallas brottsling eller svagsint, icke befunnits till nämnda kategori
+höra, då
+
+  icke hans kranium lider av asymmetri eller missbildningar, hans
+  sinnen äro fullt normala, så att varken hans ögon äro afficierade
+  av strabism (skevögdhet) eller daltonism (färgblindhet), icke
+  heller hans hörselsinne röjer någon brist eller hans lukt och
+  smak, och alla kroppens och själens funktioner befunnits normala,
+  tills omständigheter, varöver läkaren ej kan döma, föranlett hans
+  brottsliga handling, varför han är åtalad.
+
+                                               År och dag etc. etc.»
+
+-- Vi måste således anse att Ek begått mordet med fullt uppsåt, och
+alldenstund brottet förövats på maka, som anses såsom försvårande
+omständigheter, skulle domen gå på livet. Men, tillägger lagen i ovan
+anförda paragraf, ej bör någon i brott som på liv gå, fällas på egen
+bekännelse, utan de omständigheter finnas, som bekännelsen styrka. Nu
+frågar jag: kunna de omständigheter: att mördaren sin gärning angivit,
+att han brottet vidgår, att kronolänsmannen vid syn befunnit liket så
+misshandlat och undandolt som uppgivits, kunna dessa omständigheter anses
+styrka bekännelsen?
+
+Domaren hade uppkastat frågan liksom till sig själv, efter som ingen
+annan än han och nämnden hade talan, men denna senare brukade tiga. Och
+han väntade icke något svar, oaktat en av nämnden, som med ytterlig
+uppmärksamhet åhört förhandlingarne, reste huvudet och spetsade munnen,
+som om han ville säga något, men beslöt sig för att vänta.
+
+Doktorn hade hela tiden tummat och betraktat en gul fotografi med
+oljefläckar av den mördade, och då och då skickat en lång blick till den
+uppmärksamme nämndemannen.
+
+Då reser pastorn sig och går upp till sidan av domaren, för att viska
+honom något i örat, vilket domaren emot bruk höll till godo, och efter
+att ha farit med handen över ögonen återtog han sitt tal:
+
+-- Anförda omständigheter synas visserligen vittna för bekännelsens
+riktighet, men mer än dessa skulle en enda yttring av ånger från den
+brottsliges sida tjäna som talande skäl, ty aldrig har man väl sett...
+
+Här gjorde nämndemannen en min åt läkaren, såsom om det tog emot i hans
+hjärna, och domaren, som såg minen, ansträngde fram eftersatsen...
+
+-- har man väl sett att någon, även om han begått mordet med full
+överläggning, icke sedan brottet blivit förövat erfarit en mycket
+naturlig känsla av ånger över handlingen, även om denna känsla kunde
+reduceras till fruktan för följderna. Därför frågar jag Ek på heder och
+samvete, ed behövs inte: ångrar han denna sin missgärning?
+
+Mördaren svarade, utan att ta sina ögon från det etnografiska
+färgtrycket, och alldeles bestämt:
+
+-- Nej!
+
+Det blev ett svagt sorl i salen, mera av fötternas, klädernas och
+andedräktens svaga ljud än av artikulerade, halvkvävda ord.
+
+-- Men, återupptog domaren, Ek skulle vilja ha haft det ogjort?
+
+Ek tänkte inte två sekunder förrän han svarade:
+
+-- Nej! Och vore det ogjort, skulle det inte töva, förrän jag gjorde
+det!
+
+-- Ek är således vad vi kalla en förhärdad brottsling, invände domaren,
+icke utan en viss otålighet, men (här nickade pastorn) vi vilja tillse om
+också åsynen av det mördade offret icke kan väcka de slumrande känslor av
+rätt och orätt, som finnas i varje människas bröst, om hon icke
+nersjunkit till djurens låga ståndpunkt.
+
+Här gav domaren ett tecken åt länsmannen, som gick ut åtföljd av sex
+karlar.
+
+Det uppstod en stunds tystnad i salen, varunder domaren vände sig till
+pastorn och viskade.
+
+Strax därpå öppnades dörren igen, och länsmannen inträdde, röjande väg i
+folkhopen för de sex karlarne, som kommo bärande på kistan, i vilken den
+mördade låg, och som sattes ned framför katedern, där fången stod,
+bevakad av gevaldigern.
+
+Locket lyftades av, och liket blottades, under det en förfärlig stank av
+härsket matsmör och karbolsyra spred sig över rummet. Läkaren reste sig
+på tå och tycktes jämföra originalet med den fotografi han höll i handen.
+Pastorn rättade på sina kragar och steg upp för att tala, under det
+mördaren envist hade sina blickar fastade på färgplanschen, och den
+uppmärksamme nämndemannen gjorde sig i ordning att anteckna med en
+blyertspenna på en bit papper.
+
+-- Andreas Ek, började prästen; du står här vid en likbår, som du
+själv... kommit till stånd. Du ser här de jordiska lämningarna av den
+maka du en gång svurit att älska i nöd och lust. Hur har du hållit din
+ed? Hur har du uppfyllt dina löften? Betrakta denna stofthydda, som en
+gång inneslöt en själ, vilken offrade sig för dig, hängav sig åt dig,
+blev ditt barns mor, och som nu, när ålderdomen nalkas, skulle blivit
+dina sista dagars tröst. Har du tänkt på att det kommer en stund, då du
+skall möta henne inför din Herre och Gud, och han skall fråga dig huru du
+hållit din ed, huru du uppfyllt dina plikter, och har du betänkt, att du
+kanske skall möta din son redan nu, som är långt borta i främmande land,
+och som med sorgen i sin röst skall fråga dig: vad har du gjort av min
+moder, mina dagars upphov? Har du betänkt det? Det har du icke gjort, ty
+om du gjort det, skulle ej din hand ha lyfts till den mordiska gärningen.
+Se på henne, betrakta henne, och säg sedan inför denna kristna
+församling, att du ångrar din handling, säg det högt och med uppriktigt
+hjärta, att ditt brott ej må föra dig levande och obotfärdig i Herrans
+straffande händer. Se på henne!
+
+Anklagade såg icke på henne, utan borrade ögonen in i väggen, under det
+han knep ihop ögonlocken.
+
+-- Se på henne, befallde domaren, och vid en rörelse av gevaldigern, som
+kom kedjorna att rassla, vände sig Ek mot liket, kastade en inåtvänd
+blick i kistan, drog upp näsborrarne, som om lukten gjort honom obehag
+och spottade framför sig ofrivilligt, som det tycktes, eller av en vana
+han ej kunde behärska.
+
+Ett sorl av fasa och avsky gick igenom hopen, såsom om de alla känt sig i
+den avlidnas ställe och blivit utsatta för en likplundrare, och domaren
+måste lyfta handen för att stilla stormen.
+
+Därpå tog han ordet.
+
+-- Andreas Ek, innan vi skrida till domens fällande, vars utgång icke lär
+vara tvivelaktig, frågar jag dig för sista gången: Ångrar du din
+gärning?
+
+-- Nej! svarade mördaren lika bestämt som de förra gångerna.
+
+-- Vet du att domen går på livet?
+
+-- Ja!
+
+-- Och du fruktar icke att möta den Högste domaren?
+
+-- Nej! Jag hoppas få det!
+
+Domaren röck av sig pincenez'en och betraktade mördaren med en närsynts
+genomträngande blickar.
+
+-- Har du ingenting att anföra till ditt försvar?
+
+Mördaren tänkte ett ögonblick; därpå svarade han såsom med en
+uppstötning, likgiltigt, som om det var just detsamma:
+
+-- Nää!
+
+Då vände sig domaren till nämnden för att få dess bekräftelse på, att
+förhöret var avslutat och att domen kunde fällas, framställande den
+frågan, om rannsakningen skulle anses tillfyllest.
+
+-- Herr lagman! Jag begär överläggning, tog den uppmärksamme nämndemannen
+ordet.
+
+Prästen och läkaren reste sig för att gå ut, då domaren tog ordet.
+
+-- Tillåter nämnden att, med fästat avseende på det viktiga fallet, herr
+pastorn och provinsialläkaren må anses såsom adjungerade ledamöter och
+sålunda få stanna?
+
+Nämnden bejakade anhållan, och länsmannen satte sig i rörelse för att
+utrymma salen från obehöriga.
+
+När detta var gjort och tystnad inträtt, vände sig häradshövdingen till
+nämndeman Olsson:
+
+-- Vad har nämndeman att andraga?
+
+Den vithårige sextioårsmannen, nämndeman sedan tjugofemte året, ledamot
+av förre bondeståndet och lagutskottet, reste sig och svängde sin
+pincenez, det nya lantmannapartiets fälttecken, under det han tog till
+ordet:
+
+-- Herr lagman, mina herrar! Det må ursäktas mig, att jag icke i alla
+punkter kan dela domarens mening i denna rättegång, som synes mig av
+mindre vanlig beskaffenhet, då jag sett många dylika, men icke någon
+sådan som denna. För det första vill jag dock säga på förhand, att mina
+invändningar mot rannsakningen icke gå ut på att söka förmildrande
+omständigheter, då dessa endast skulle leda till straffets förvandling
+från döden till fängelset, då ju mördaren, efter allt vad som framkommit,
+själv synes finna döden lindrigare än fängelset, och icke heller är det
+min avsikt att söka göra troligt, det mördaren icke begått mordet, vilket
+dock kunde varit fallet, enär icke utrönt blivit, att icke den mördade
+ljutit döden i följd av misshandel med berått mod, vilket brott under
+synnerligen förmildrande omständigheter kan botas med endast fyra års
+straffarbete, vilket för en fyrtiosjuårs man, som kunde leva i tjugo,
+trettio år till, icke är så likgiltigt. Jag vill endast genom min
+anhållan om överläggning få in i protokollet de sannolikheter, som kunna
+freda mördarens eftermäle, vilket icke är utan sin vikt för sonen, som
+skall ärva namnet och veta ryktet om den som var hans far, och på samma
+gång få uppmärkssamheten fästad på några åtgärder i rättegångsordningen,
+som kanske kunna vara påkallade av tidens strävan till noggrannhet i
+proceduren, och jag tror, utan att vilja underskatta domarens goda vilja,
+att härvidlag mera omsorg blivit lagd på att konstatera, det brottet ägt
+rum, än att söka motiven till brottet, och det torde väl få anses ändock
+att bevekelsegrunden till våra handlingar må väga något, icke i lagens
+vågskål, utan i allmänna omdömets, som kan vara viktigt nog.
+
+-- Får jag lov! avbröt domaren, och då nämndemannen tystnade, talade
+häradshövdingen. Nämndeman ville sålunda i den mördades handlingar söka
+bevekelsegrunden till mordet, men som man ej kärar mot död man anser jag
+invändningen obefogad.
+
+-- Förlåt! Jag vill inte göra advokatyr, det hörde lagman nyss, då jag
+förbigick vissa svagheter i bevisföringen, man jag vill korteligen svara:
+att död man även kan spela roll, såsom i dödsbokonkurs och urarvagörelse,
+men jag vill lämna även det medgivandet, att vi ej få eller ämna kära mot
+den döda, som ju ej kan föra talan, och då man ej får tala annat än gott
+om den döde. Jag vill bara inskränka mig till att anhålla det följande
+frågor framställas till mördaren -- jag kallar honom mördaren på hans
+egen bekännelse, ehuru bevis saknas, att han endast är dråpare eller
+misshandlare -- följande frågor:
+
+  Hur har mördaren kommit därhän att fatta beslutet mörda sin
+  hustru?
+
+  När började detta beslut fattas?
+
+  På vad grund tror anklagade att detta besluts fattande började
+  uppstå?
+
+Sedan dessa frågor blivit besvarade, skulle jag önska att vittnen hördes,
+vilka kunde jäva eller styrka anklagades utsago.
+
+Häradshövdingen gnuggade ögonen som om han ville ur huvudet ta bort något
+sand eller smolk, som kommit in i tankemekanismen och hindrade gången.
+Därpå svarade han:
+
+-- Antag att dessa frågors besvarande skulle komma att kasta skugga på
+den avlidna!
+
+-- Så kom det kanske litet ljus över mördaren, som också skall dö, och om
+vilken döde det ju vore väl att man kunde få lov att tala litet gott,
+efter som det endast får talas gott om döde. Det är därför också jag bett
+få dessa frågor framställda.
+
+Pastorn gjorde min av att få yttra ett ord, och hans stumma önskan
+beviljades.
+
+-- Det ligger i mänskliga naturen ett starkt begär att få skylla ifrån
+sig, och jag tror att genom de framställda frågorna mördaren begärligt
+skulle fatta tillfället att få kasta skuld på den döda, som icke kan
+försvara sig, och som vi därför måste anse oss förpliktade att försvara.
+
+Domaren tog återigen ordet, oaktat nämndemannen gjorde min av att vilja
+svara.
+
+-- Änskönt jag biträder herr pastorns mening, kan jag icke lagligen neka
+nämndeman Olssons anhållan att få frågorna framställda, och för att få
+ett slut i saken, som icke synes mig mörk, må vi skrida till sista
+handläggningen av målet.
+
+Länsmannen fick en vink, och mördaren fördes in, åtföljd av folkmassan.
+
+Det började nu lida åt middagen och solen kom stötvis in i salen, när de
+stora ulliga strömolnen jagade förbi, ibland lämnande rummet i
+halvskymning. Människorna började se trötta och hungriga ut, och själva
+den anklagade tycktes längta efter slutet, huru sorgligt det än kunde
+bli.
+
+-- Andreas Ek, tog domaren upp, kan du säga mig, varför du mördat din
+hustru?
+
+Ek tänkte länge; därpå svarade han:
+
+-- Nej, det kan jag inte.
+
+-- Varför inte? Vet du det inte, minns du det inte, eller vill du inte
+säga det?
+
+-- Det är så långt sen dess.
+
+-- Menar du, att det är så länge sedan du fattade beslutet?
+
+-- Ja!
+
+-- Hur länge var du gift?
+
+-- Sjutton år!
+
+-- När började ditt beslut att döda henne?
+
+-- För sex år sen.
+
+-- Hur började det?
+
+-- Jag fick hat till henne.
+
+-- Varför?
+
+-- Det... kan jag inte tvingas säga.
+
+-- Jo, det kan du; lagen tillåter icke att pina någon till bekännelse,
+men om halv bevisning finnes, kan domaren »försöka med svårare
+fängelse».
+
+-- Det är tortyr det?
+
+-- Du har endast att svara, icke fråga. Nu frågar jag: hur uppstod ditt
+beslut?
+
+-- Det är svårt att nu säga, erinrade Ek sig fram, för det kom så efter
+hand. Men det minns jag, att jag först längtade att ha henne undan; sedan
+tilltog denna längtan, så att när vi för fem år sen stod vid tröskverket
+hos grannen, längtade jag att se hennes finger först mellan hjulen, sedan
+hennes arm, hennes kropp, och jag tyckte att jag skulle skrattat, om jag
+sett henne komma fram på andra sidan som en sill. Men jag ville inte
+göra't själv, längtade bara att få se det gjort. -- Så gick åren, och så
+började jag längta att få göra det själv. Jag bad Gud bli befriad från
+tankarne, men de blevo där. Och så kom de allt starkare, tills de kommo
+som en order från tjänsten. Det måste göras. Och så klarnade det, år
+efter år, tills jag fick det för mig, att om jag ej gjorde det, hade jag
+försummat något som måste göras. Det är då det gror i mig, att jag skall
+slå sönder hennes kropp och bära den till latrinen -- där ville jag ha
+henne -- varför, det vet jag inte, jag tyckte bara att hon skulle vara
+där! Och så gjorde jag det och fick frid!
+
+-- Nå, men säg nu, ställde domaren försiktigt sin fråga, såsom om han
+fruktade svaret; säg nu, vad hände för sex år sen efter som ditt beslut
+började fattas just då?
+
+Mördaren tänkte en stund; därpå svarade han:
+
+-- Jag vet inte att det hände något särskilt det året.
+
+Pastorn, som hela tiden suttit orolig, att mördaren skulle begagna de
+utlagda bryggorna att skylla ifrån sig, andades lättare, när
+rannsakningen dog bort av brist på materiel till frågor, och domaren, som
+funnit sig uppfyllt allan rättfärdighet, när nämndemannens frågor blivit
+framställda, tog tillfället i akt att förklara sessionen slutad, och att
+domen skulle falla inom åtta dagar.
+
+                  *       *       *       *       *
+
+Om eftermiddagen samma dag sutto rättens ledamöter och adjungerade jämte
+nämndeman Olsson i prästgården och drucko kaffet efter middan. Doktorn
+och nämndemannen hade satt sig avsides i en fönstersmyg och pratade med
+låg röst, att icke de skulle höras av de andra.
+
+-- Det är märkvärdigt i alla fall, sade nämndemannen och tummade den gula
+fotografien av den mördade; det förefaller mig så underligt, när jag ser
+denna här bilden och erinrar vad medicinalrådet skrev om det han kallade
+brottslingstypen: oproportionerligt litet kranium, skevögdhet, brist på
+symmetri, öronen för stora och utstående. Och vet doktorn vad: jag kände
+mänskan i livet. Ja, Gud förlåte mig, nu rinner det opp för mig: hon
+vävde åt hustru min om vintrarne, och hon satte alltid opp garnet galet i
+färgen.
+
+-- Hörde hon illa också? frågade doktorn djupt intresserad.
+
+-- Ja, om det var det eller något annat, men aldrig fick man ett svar,
+som passade till frågan.
+
+-- Då slår det in då! höjde doktorn rösten, sprang upp från stolen och
+satte sig igen. Därpå fortfor han viskande: det var hon som var
+brottslingen. Men säg, vad tror ni har hänt därute på skäret; vad tror ni
+om saken?
+
+-- Ja, kära doktor, vad mänskorna föra för liv därute i ensamheten, det
+är inte gott och säga, och sjutton års äkta liv på tu man hand, det går
+aldrig bra. Ja, jag vet saker därute, jag vet saker... ja, ja! Man har ju
+sett mänskor i sjönöd äta opp varann, och man har hört om brott, som man
+inte kan tala om i folks sällskap, där tillfälle och omständigheter gjort
+det mesta. Därute på kobbarna i alla fall, där händer mycket saker, som
+man aldrig får reda på, och vad som hänt härvidlag, se, det var just vad
+jag ville veta, men inte fick. Men riktigt var det inte! Det vill jag
+svära på!
+
+-- Men varför säger då mannen ingenting? frågade doktorn. Kan ni förklara
+mig det!
+
+-- Förklara kan jag inte, men det är så sed, folktro, vidskepelse, vad ni
+vill, att mannen aldrig talar på hustrun; men ni skulle höra kärngarne,
+när de kommer ihop! Ni skulle höra dem! herr doktor.
+
+-- Det vill således säga, att denna man till en viss grad faller offer
+för sin vidskepelse.
+
+-- Det skulle kunna sägas! Men utrota den om ni kan.
+
+                  *       *       *       *       *
+
+Åtta dagar senare dömdes Andreas Ek för överlagt mord på sin hustru till
+livstidsfängelse. Hovrätten stadfästade domen och mördaren vägrade envist
+söka ändring.
+
+Nämndemannen erbjöd sig söka resning i målet och få vittnen hörda, men Ek
+vägrade alldeles bestämt och hotade att hämnas, ifall någon gick och
+nosade i hans affärer.
+
+
+
+
+Vidskepelse.
+
+
+Det hade varit tämligen fridfullt på ön i långa tider, oaktat öbons
+begivenhet på att vara partikularist. Inga slagsmål, knappt ett snatteri,
+inga oäkta barn utan far. Lite fylla någon gång, gräl, kiv, avund och
+andra små mänskliga svagheter, som icke kunde utebliva, avbröto blott
+dygdernas enformighet. Men så kom det ett rötägg i granngården i form av
+en ung båtsman, och friden var slut. Det var en lång räkel, med ett
+ohängt utseende, skänklar och nävar av oroväckande kaliber för pojkarne,
+som anade den förfärlige rivalen på kärlekens marknad. Det var också en
+hund att gå på sin levnadsbana, åtminstone när han var i land, men det
+fanns de som påstodo, att han inte var så styv, när han var till sjös.
+Han hade en otäck vana att ta för sig, vad som honom lystade, utan att
+fråga om lov, och sin vilja satte han till allenagällande lag vart han
+kom. Det var den aldra oförskämdaste lymmel de hade sett på orten. Han
+gick in i stugan och slog sig ner vid bordet; tog maten ur mun på bond,
+tog flickorna för pojkarna och drog sig inte för att ligga kvar, bara han
+fann det bäddat och dukat.
+
+Och eget var att se hur allt böjde sig för honom. Icke därför att han var
+starkare än de andra tillsammans, för han var endast en pojke på
+tjugotvå år, utan därför att han var så oförskämd.
+
+Det fanns bara ett äppelträd på hela ön, och det stod nere i Carlssons
+äng. En vildapel var det, som någon en gång roat sig med att ympa. I år
+hade den emot sin vana satt en massa frukter, röda kantäpplen, som
+Carlsson skulle gömma till jul och nyår och vilka utgjorde föremål för
+öbornas beundran och stilla avund.
+
+En söndagsmorgon i slutet av augusti fann Carlsson trädet berövat alla
+sina äpplen; vartenda ett var weg och man såg kvistar och fruktsporrar
+avbrutna och sållade på marken.
+
+-- Det har pojkarne gjort! uttalades den allmänna meningen. Men säkert på
+Kalles inrådan.
+
+Vad kunde man göra åt den saken?
+
+-- Ta och klå honom! rådde bond.
+
+-- Klå? Nej fan!
+
+Och Kalle han gick där och slog hela söndan för flickorna, och såg fräck
+ut. En gliring fick han då och då, men det besvärade honom inte, utan han
+slog sig ner och åt och drack som om ingenting hade hänt av natur att
+kunna störa friden.
+
+-- Varför klådde de honom inte? frågade en herre, som bodde på sommarnöje
+och i vars öllår Kalle gjorde inbrott, när han var törstig i halsen. Det
+var därför att han var en kronans karl, och kronan var någonting
+oförklarligt heligt. Kronan på tullflaggen, denna runda metallmössa,
+symboliserade makt och myndighet, kronan i Kalles blanka knappar, i
+mössan, var mandarintecknet och skyddade mot stryk, som stål mot onda
+andar. Folk gick in till kronan som in i ett riddarhus, skatten betalades
+in till kronan som till en stor herre den man ej kunde snyta utan att bli
+en fördärvad människa, och kunglig majestät och kronan var en del av det
+högsta väsendet, som ingen kunde rätt definiera, som ingen sett men alla
+visste att de funnos.
+
+Det var därför båtsman inte fick smörj, fastän han stulit äpplena.
+
+Uppmuntrad av framgången, blev Kalle allt vildare och djärvare. Han bröt
+inte lås, men han gick igenom takstolar, han stal inte pengar, för det
+var farligt, men han tog ut naturaprestationer, friheter, förmåner.
+
+Numera när man hörde hans hojt ner i sundet, då han om kvällen kom på
+besök, så darrade mänskor och djur, och när han trädde upp på gården,
+hälsades han som allas naturlige härskare om ock med avgjord ovilja, som
+han icke låtsades se. Kvällen förut hade han stulit en skinka, och
+gubbarne hade rådslagit om vad som borde göras. Anmäla honom i tjänsten
+ville ingen, för det var både skamligt och tidsödande och, vad värre var,
+farligt.
+
+-- Kom inte åt honom, för då sätter han eld på logen! sade den äldsta.
+
+-- Då skall han väl in åtminstone! tröstade en annan.
+
+-- Vad äro vi hjälpta med det om han kommer in, logen bygger sig inte opp
+igen för det.
+
+Det var riktigt anmärkt, och Kalle gick fri som vanligt.
+
+Och så blev det dans på logen! Och så söps det, och så slogs det, så att
+på morgonen låg dragklaveret i bitar kring backen ibland rivna trasor av
+kläder. Johansson, gårdsdrängen, hade till och med gått alldeles naken,
+bokstavligen utan en tråd på kroppen, ur vilddjurets händer, som hade
+till egenhet att riva fiendens kläder i remsor av den kullslagne och
+övermannade. Efter kalabaliken hade en razzia ägt rum i alla gårdens
+visthus, och slutligen hade banditen gått in i lagår'n och tagit äggen
+från arrendatorskans höns, stuckit av in i hagen och druckit ur äggen som
+en korp, så att man såg skalen ligga i en hög på berghällen.
+
+Men nu var det något särskilt med äggen; och att treva ägg från andras
+höns ansågs som ett nidingsdåd av värsta slag, kanske därför att den
+ägodelen låg oskyddad som åkern och överlämnades med förtroende åt
+allmänna hederskänslan.
+
+Därför och kanske även därför att hustrun räknade äggen som sitt förvärv
+och de gingo som reda pengar, blev hon alldeles »vill», när hon fick reda
+på strecket, och hon rev opp himmel och jord, skällde ut karlarne för att
+de voro så fega att låta sig hundsvotteras av en gröngöling. Gubbarne
+sutto verkligen på bänkarne i stugan och skämdes, fullkomligt rådlösa och
+maktlösa, under den skur, som hällde över dem från kvinnans fräsande
+läppar.
+
+-- Och törs inte ni, slutade hon, så ska jag ge honom, när han kommer.
+
+Kalle kom, fräck, osnuten, blek om nosen och grön i ögonen.
+
+-- Vad har du gjort av äggen, pojke! öppnade madamen sitt förhör och
+ställde sig bredbent framför banditen.
+
+-- Inte har jag tagit några ägg, inte! flinade nidingen.
+
+Och i det samma small en örfil, som när man slår en uppblåst kryddbopåse
+mellan händerna, ett skott rent av, för den straffande handen hade fällt
+sig in över örats kavitet, så att man ville vänta sig se hjärnkalotten
+lyftas och ögonen krypa ut.
+
+Kalle förde sin högra hand först till örat som om han känt efter om huvet
+satt kvar, därpå, och med gnistrande ögon, lyfte han den i höjd mot den
+lågväxta kvinnans ansikte, för att klämma till. Men armen stannade
+tvekande i gesten och i nästa ögonblick flögo alla männen upp från bänken
+och uslingen låg på golvet med näsan i en blodpöl.
+
+-- Slår du en kvinna, skrek bond själv, alldeles vit, mera av fruktan än
+fasa för ett helgerån.
+
+-- Ser du nu, din lort, att jag kunde klå dig! bröt madamen lös, troende
+att hon varit den starkare, och med den avskjutna trätoffeln klappade hon
+om den övermannade, medan karlarne höllo honom i svångremmen.
+
+Och när avbasningen var slut, röcks lymmeln opp, och efter ett sista
+hagel av orrar om öronen och med en stövel i ändan kom han ut genom
+dörren.
+
+Kalle syntes aldrig mer på ön, som var befriad från sin drake.
+
+Han skämdes över att ha fått stryk av en kvinna, som var honom
+underlägsen, men han ville icke tillskriva henne annan överlägsenhet i
+bataljen än den att han inte fick slå igen.
+
+-- Annars skulle hon fått se på! menade han. Och varför han inte fick,
+det visste inte fan!
+
+Sen den dagen sovo bönderna i lång tid bara med ett öga, för de väntade
+få se halmstacken brinna, och madamen gick aldrig ensam i lagården om
+aftonen, när hon skulle treva ägg.
+
+
+
+
+Höjer tar gården själv.
+
+
+Nu skulle de få se på annat, när Höjer kom sta och efter modrens död tog
+vid gården. Han hade nämligen gått som dräng åt styvfadren och haft hårda
+dagar, som han tyckte, men nu när han fått tömmarne och hade gubben på
+ett litet undantag, skulle han leva Herrans glada dagar.
+
+Så började han vårarbetet och satte drängarne till sysslor, men själv
+skulle han moja sig på ejdersträckten, som nu drog över yttre skärgårn på
+väg norrut.
+
+Och när han kom hem, så var det ingenting uträttat, jorden hade varit för
+sur, oxarne för illa vinterfodrade, redskapen i olag, och Blomqvist,
+styvfadren, hade tagit harven för sin räkning, efter som han hade den
+tillsammans med Höjer. Det var själva olyckan att de skulle ha något
+tillsammans, och än värre, när de skulle göra något tillsammans, för då
+blev det rakt ogjort.
+
+Höjer väsnades, men de rackarpojkarne kunde svara så behändigt på
+allting, så det var inte värt att söka sticka dem.
+
+-- Stanna hemma, du, så blir det något gjort, sa gubben. Själv är liksta
+dräng.
+
+Ja, men se det var just att slippa vara dräng som lockat Höjer mest, och
+nu fick han känna på att vara både dräng och herre på en gång. Tänka ut
+för alla och ta i för alla. Och när styvfadren satte sig på tvärn, så
+blev det rent illa. Skulle Höjer ha oxarne om dan, så skulle gubben också
+ha dem, och som han var först oppe om morgnarne, så tog han kräken bara,
+och då gick hela Höjers arbetsplan åt skogen. Och så gick gubben och
+satte opp folket, och tubbade dem, så att Höjer inte hade några händer
+med dem.
+
+På sommarn tog det till, när studenterna kommo och hyrde sig in. Då
+skulle pigorna sitta och hänga på verandan och dricka punsch halva
+natten, och haken vet allt vad de gjorde för styggt, men när de sen
+skulle opp och mjölka om morgon, så sov de; och när de stodo vid spiseln,
+så nicka de till, och allt som skulle göras blev illa gjort.
+
+Höjer skulle ta itu med dem, och förbjöd dem slinka med herrarna, utan de
+skulle sova om nätterna. Men då svarte pigorna som så (som de lärt av
+herrarne, som voro mycket frisinnade om somrarne): att dagen var
+husbonds, men natten var deras, och de gjorde vad dem lyste, när solen
+gått ner.
+
+-- Det må ni göra, svarte Höjer, men på ett villkor: att ni gör ert
+arbete för mat och lön om dagen. Kan ni svira om natten och arbeta lika
+bra om dan, så må ni det! Men kan ni inte det, så ni inte gör rätt för
+er, så må ni gå er väg!
+
+Det kunde de naturligtvis inte, men nu ansågo de sig ha rätt att svira om
+nätterna, helst det var ytterst svårt att kontrollera deras arbete om
+dagen.
+
+Höjer tröttnade och förehöll en dag i lindriga ordalag de lärda herrarne
+det orätta i att förstöra folkets arbetskraft.
+
+-- Ja, men de ta ju ingen tid ifrån er, svarte herrarne.
+
+-- Men de ta den kraft jag äger fordra, efter som jag föder dem, svarte
+Höjer; och jag är inte betjänad med dåligt arbete lika bra som med gott;
+och det var inte lönt för mig att komma sta och ge dem sämre kost för
+sämre arbete, för då klaga de, och ge mig dåligt rykte.
+
+Nej, det förstod inte herrarne, och man skulle vara »människa» mot sina
+tjänare också!
+
+Så kom drängarne och skulle ha danser om kvällarne, för att locka pigorna
+till sin kant. Och då tog de och bar ut tröskverket för att få logen
+utrymd. Men när sen tröskverket fick stå i regnet, så kuggarne svällde
+och axlarne rostade, då blev Höjer rasande och förbjöd den eviga dansen.
+Det var dock det sämsta han kunde hitta på, för sen blev pojkarne
+alldeles vilda. Och vad de kunde finna ut bara, för att komma ifrån
+arbeta!
+
+En dag körde de sönder välten i fyrsprång över ett dike. De visste nog
+att sme'n bodde en halv mil borta, och att det tog ett dygn att ro dit
+och komma hem igen, och när de ville ha en fridag på sjön, så styrde de
+om att någonting gick sönder. Inte kunde de hjälpa det, inte. Och det var
+inte gott att komma på dem, heller.
+
+Skulle det dras not, så var det bara att knipa fram med brännvinet,
+annars gick fisken ut ur kilen. Och se, inte rådde drängarna för att inte
+fisken gick i noten! Men bara det lukta aldrig så lite brännvin av dem,
+så kom det alltid någon fisk.
+
+Det var som förgjort för Höjer, och aldrig vågade han mer ta sig en
+fridag på skytte, utan måste ligga i jämnt och samt. Och när han såg
+gubben komma hem med fåglar lite emellan, så sved det i honom.
+
+-- Jojo, känn på du, sa styvfadren.
+
+-- Ja, förlåte mig, men jag tror ingen har det så bra som den som tjänar!
+mente Höjer.
+
+-- Jo, du sa annat förr, du, men du visste inte bättre!
+
+Så gifte Höjer sig på försommarn, och gubben strax efter. Då blev det en
+ny visa med kvinnfolkena, så ettrigt, så ettrigt. Och gubbarna retades i
+luven på varann. Men styvfadren, som var den slugaste, gick alltid ifrån
+saken med vinning.
+
+Skulle Höjers piga gå och mjölka på skogen så lät gubben henne först ropa
+ihop alla korna till fållan, och på det vann hans piga en halv timma.
+
+Inte kunde hon hjälpa det, att korna följdes åt, och det var småaktigt av
+Höjer att se på sådant.
+
+Höjer ville inte vara småaktig, och fastän han tyckte att pigorna kunde
+skifta med görat, så lät han saken gå sin gång.
+
+Men hatet började gro mot gubben, och fastän denne nog var en spjuver,
+förstås, så var han inte skuld till allt. Bra mycket i alla fall. Och av
+allt som de hade tillsammans förstod han att klå åt sig, där något var
+att vinna, att skudda av sig, när det ålåg honom något.
+
+Slutligen blev Höjer ledsen på alltihop, när han såg att han hade det
+sämre nu än förr, och till den fjortonde mars hade han i all tysthet
+tagit sig en arrendator.
+
+Nu var det Höjers tur att skratta. Arrendatorn var en rivande karl, som
+gick utanpå styvfadren flera gånger om.
+
+Och snart stod det kalabaliker utan ända mellan de två gårdsbrukarne, så
+att ön slutligen fick namnet lilla helvete. Höjer åtog sig först att göra
+dagsverken åt arrendatorn, vilket man fann litet bakvänt, men det brydde
+bond sig inte om. Nu gjorde han inte mer än han ville och lät de andra
+kivas. Och det kunde de!
+
+Först när arrendatorn märkte, att hans piga fick driva alla korna i
+fållan, så sa han ifrån att det skulle skiftas. När det inte hjälpte, så
+befallde han sin piga att driva de andras kor i sjön, ut på kobbarne,
+vart som helst.
+
+Och se det halp!
+
+Därpå tog han opp stängselfrågan, och nu blev det advokatyrer i
+oändlighet. Men arrendatorn visste bot: stänger inte ni, så öppnar jag!
+Och så öppna han, så dragoxarna gick mitt igenom gubbens skötar som
+hängde på gisten.
+
+Och så blev det stängt!
+
+Skulle de så broa dikena! Gubben ville inte lägga bro, fastän det bara
+var några syllar. Gott, då gjorde arrendatorn sig en bro, som han tog
+bort, när han begagnat den.
+
+Det fanns bara en brunn på gårn, och vid den lade sig gubbens kvinnfolk
+att tvätta!
+
+Kvinnorna skällde en hel eftermiddag, så de voro ultramarinblåa i
+ansiktet, medan arrendatorn stod i slöjdbon och snickrade en brunnslucka,
+som han täckte karet med, och satte hänglås för. Och så var den saken
+till ända.
+
+Men sen gick gubbens kvinnor och stack arrendatorns bästa ko i juvret så
+hon sinade.
+
+Varpå arrendatorns kvinnor släppte ut gubbens höns, så räven tog sex
+stycken på en natt.
+
+Det var ett krig på liv och egendom och Höjer spelade den icke vackra
+rollen av angivare och spion. I stadigt vänskapsförbund med arrendatorn,
+gick han denne tillhanda med alla upplysningar, som kunde tjäna i såväl
+anfall som försvar mot den gemensamma fienden.
+
+Och nu på hösten hade han uttänkt en huvudaktion, som skulle ge
+styvfadren knäcken. Gubben hade nämligen ytterst liten slåmark och måste
+alltid ta sjöfodret, vassen i viken, med i beräkningen för att få sina
+två kor med livet igenom vintern. Nu var icke sjöfodret undantaget i
+arrendekontraktet, utan var allmänning, så att var och en tog vad han
+ville; dock hade man en tyst överenskommelse att sjöslåttern företogs på
+en utsatt dag; men som denna klausul ej fanns i kontraktet, beslöt Höjer
+sätta lusen i örat på arrendatorn, en dag, då gubben skulle bort på en
+auktion.
+
+-- Ta för dig du, annars tar den andra alltsammans, undervisade Höjer
+arrendatorn, som inte riktigt ville på affären. Om inte du tar först, så
+tar han först!
+
+Det var ett skäl! Och samma morgon som gubben rest bort, satte
+arrendatorn alla män och kvinnor i verket. De gingo naturligtvis runt
+kring stränderna och rakade av vartenda strå som kunde åtkommas, så att
+den som ville ha något med, måste ut i vattnet och gyttjan, och fick ändå
+bara vassvippor, som inte något kreatur ville tugga.
+
+När gubben kom hem i sin båt och såg viken ligga som en slagen äng, blev
+han alldeles galen, och som han kände igen upphovsmannens finger, kastade
+han sitt hat på honom. Han blev desto ondare, som det var hans egen idé,
+att en natt göra arrendatorn samma spratt. Och hans enkla hämndeplan blev
+nu att nedlägga striden med denne, spränga förbundet och få anfallet
+gemensamt mot Höjer.
+
+Till den ändan började han peka på små skrymslor i kontraktet, som Höjer
+hade hållit öppna åt sig för att vid behov sticka sig undan. Detta skulle
+nu ej inverkat på vänskapen mellan de båda, om ej arrendatorn redan förut
+tyckt sig märka att små fördelar tillföllo Höjer dem han ej skulle ha
+haft, men nu när någon pekade på det, så stack det i ögonen. Olyckan
+ville också, att Höjer om dagen varit ute och satt flundernät på
+arrendatorns bästa grynna, och detta hade han enligt kontraktet endast
+begränsad rätt till, i så måtto att, som orden lydde, husbehovsfiske vore
+gårdsägaren ej förment i vilka vatten han ville. Nu kommer arrendatorn
+och finner grundet upptaget av inte mindre än trettio nät, så att all
+sättning blev honom omöjlig, då grynnornas antal och givbarhet voro
+begränsade.
+
+Det var eld på kruttråden, och hemkommen började det puttra och fräsa.
+
+-- Hör du, Höjer, du; du går och sätter före mig så jag inte kan fiska.
+
+-- Nå, det får jag väl, svarte Höjer.
+
+-- Nej, trettio nät är inte husbehov; jämka dej dän du bara!
+
+-- Det vet jag visst det, när det inte står i kontraktet hur många nät
+det skall vara.
+
+-- Jaså, du talar ur den ton! Vet du av, att du har släppt tre kor på
+skogen, när du bara har lov till att släppa en.
+
+-- Nå, vad skulle det göra då, när skogen är så stor.
+
+-- Haha; vi ska inte vara småaktiga då! Bra! Vi ska komma ihåg det!
+
+Följande morgon stod Höjer på vedbacken, när arrendatorn kom fram, och
+med en till utseendet oskyldig min frågade:
+
+-- Hör du, Höjer, du!
+
+-- Jo! Här är jag!
+
+-- Jag behövde några spadskaft, och dem får jag väl ta på skogen?
+
+-- Jo, det går an, bara en tar vackert, så!
+
+Arrendatorn fick båda drängarne med sig och fällde hela öns lilla
+aspbestånd, varpå han lät dem såga och grovhugga spirorna. Höjer hörde
+nog att det braka och dåna bortom hagen, men han gav sig inte tid att gå
+och se efter vad som stod på. Det fick han dock klart för sig, när folket
+kom hem med lass efter lass med aspstockar.
+
+-- Ja, men du är vådlig i alla fall, som har tagit dän alla asparne, som
+jag skulle ha till lövtäkt åt fåren, ojade sig Höjer. Och hur många
+spadskaft ska det bli av det där, måtro?
+
+-- Å, det sträcker sig väl till en tre dussin! svarade arrendatorn.
+
+-- Ja, men jag bad dig hugga vackert!
+
+-- Nå, är det inte vackert då! Och för resten sa du inte hur många det
+skulle vara.
+
+Därmed var revanchekriget å ömse sidor i gång, och styvfadren spelade nu
+djävulens roll, som gick och blåste på lågorna. Han prickade ut timmer
+och båtbord åt arrendatorn, pekade på bästa lövtäkten, lärde honom att
+pressa musten ur sina kontraktsenliga förmånsrätter och vränga lag, så
+att Höjer fick likafullt ett trassel som han aldrig drömt.
+
+Så började arrendatorn nyodlingar, sedan han förmått Höjer att gå med på
+en part av kostnaderna. En rothuggare tillkallades, som svedde och högg
+och det ena stycket efter det andra togs opp. Men nu bestämde kontraktet,
+att gårdsägaren skulle hålla fall för åkrarna, och Höjer befann sig en
+dag invecklad i större sprängningsarbeten, som kostade kontanta pengar.
+
+-- Det får du igen på odlingen, narrade honom styvfadren.
+
+Men arrendatorn hade bara femårskontrakt han, och efter allt krångel han
+haft, började han packa in för att draga dädan. Och därför satte han till
+alla krafter att suga ur jorden vad han kunde; låg efter Höjer som en
+igel, studerade kontraktet om nätterna och klämde sedan till allt vad han
+kunde.
+
+Höjer blev snart ledsen och tog plats som båtbyggare på en grannö för att
+vara ifrån alltsammans. Men då blev det sju gånger värre; och var gång
+han kom hem hade hans hustru något nytt sakeltyg att förkunna.
+
+Andra året kunde inte arrendatorn göra rätt för sig; odlingarne hade
+kostat så mycket, fisket var dåligt, och i stället för att be om anstånd,
+hotade han Höjer med process för att han narrat honom in på villkor som
+han inte kunde gå ut med. Men processa var det sista man ville göra, för
+det var bara ting två gånger om året, och om man också vann, så fick man
+ingenting, där ingenting var att ta. Och mäta ut var inte heller lönt,
+där intet var att mäta, då ju Höjer själv var ägare till alla inventarier
+och kreatur. Vräka kunde han inte, ty kontraktet var icke så stiliserat,
+och under alla förhållanden var det lugnare att ha gäldenären under sina
+ögon än låta honom löpa sin väg och kanske aldrig få se honom mer.
+
+Arrendatorn blev därför sittande, och nöd gick inte på honom, men på
+Höjer gick det hårt, ty han hade ju avhänt sig nästan all sin egendom,
+och hade tillochmed gjort dagsverken gratis.
+
+-- Det här är då alldeles rasande, menade Höjer, när nöden tvang honom
+att beklaga sig för styvfadren. Och aldrig har jag haft en glad dag sedan
+jag hörde upp att tjäna. Då hade jag maten och inga bekymmer, men sen jag
+fick mitt eget, får jag gå dräng utan lön och se på hur andra äter mitt
+bröd opp.
+
+-- Ja, ser du, du har inte rätta förståndet du, svarade gubben, och den
+gång du ville snyta din arrendator, så lade du grunden till allt som hänt
+dig sen!
+
+Detta var delvis saken, ty Höjer var född till att tjäna, men den som
+först brutit rätt och billighet, det var styvfadren, och därför tvang han
+de andra att bryta igen, såvida inte de ville gå under, och det ville de
+inte.
+
+Ont blev värre! För att knipa ut arrendesumman lade Höjer på sin
+arrendator nya onera, som denne sökte skudda av sig. Och snart upptäckte
+man att han gjort odlingarne på svindleri, så att han sålde veden, som
+höggs vid röjningen, och vad värre var, sög den nya jorden läns, då han
+inte kunde gödsla den. Och det hade ingen beräknat, ehuru man väl visste,
+att boskapen knappt var tillräcklig för att hålla i stånd den jord som
+fanns. Men arrendatorn gick lös på skogen med sina odlingar, som bara
+bestodo i att hugga och hacka, och så ta en havreskörd mellan stubbarne,
+som snart grönskade upp som aronsstavar. Och samtidigt föllo kreaturen i
+sin, oxarne magrade och gårdens bestånd var hotat. Allt detta måste Höjer
+åse utan att kunna röra ett finger. När det stod upp ett stormgräl,
+svarade alltid arrendatorn:
+
+-- Det står så i kontraktet.
+
+-- Ja, men det var inte meningen, svarade Höjer.
+
+-- Ja men det står så, liksom det inte stod så att du skulle sätta
+trettio nät, när meningen var att halvt dussin. Orätt går igen! Skyll dig
+själv.
+
+Efter de fem årens utgång hade Höjer måst taga hypotekslån för att muta
+bort arrendatorn och rädda sin skog, men arrendatorn köpte sig en gård i
+grannskapet på besparingarne.
+
+Och Höjer måste återigen ta gården och börja kampen mot tjänstefolket,
+som nu var värre än någonsin. Ibland tänkte Höjer sälja gård och grund,
+men det fanns inga andra köpare än fattiga krakar, som ville betala med
+inteckningar, naturligtvis löpande utan ränta. Att ta arrendator igen
+aktade han sig för, och det återstod sålunda inte annat än låta sig ätas
+levande av tjänstefolket.
+
+-- Ja, ser du, min gosse, sade pastorn, som blivit anmodad avge
+utlåtande, den som inte är skapt till herre, den blir aldrig herre.
+
+-- Ja, men herre Jesus, hur kan andra få bukt med sina tjänare, då?
+
+-- Ser du, det är deras hemlighet det! De äro väl så skapta, ser du!
+
+Och därmed fick Höjer trösta sig, om det nu var en tröst att veta sig
+dömd till en undergång, som han ser dagligen och stundligen försiggå för
+sina ögon, utan att kunna hindra den!
+
+
+
+
+Sjönödslöftet.
+
+
+Vestman på Nedergårdsön hade gått med en skonare på Norge och kommit ända
+upp åt Lofoten. Där hade han träffat valfångare och förnummit ett och
+annat om fångstmännens sätt att ta valar med harpun. När han så kom hem
+till sin ö, rann den tanken på honom, att han skulle tillämpa de
+inhämtade lärorna på hemmavarande skälfångst, vilken befann sig i stadigt
+avtagande på grund av bössknallarnes avskrämmande inflytande på de rädda
+djuren.
+
+Till den ändan gick han tillväga på följande mindre välbetänkta sätt, med
+en utgång, som varken han eller någon annan kunnat beräkna, och vilket
+gav anledning till ett äventyr, om vilket ännu sagan lever i skärgården.
+
+En afton på eftervåren tog Vestman en flatbottnad eka och en pojke med
+sig ut till yttre skären, där skälarne brukade gå upp och solbada sig.
+Till den märkvärdiga jaktens bedrivande hade han medfört en uttergadd,
+vilken eljes hade till ändamål att tjäna vid uttagning av uttrar ur
+bergsskrevor, och nämnde tillhygge hade han på valfångarmanér fastgjort i
+fören vid en löpande vinda. Huru han skulle kunna nalkas de skygga djuren
+för att få håll på dem med den tillfälliga harpunen, det visste varken
+han eller någon annan, men är olyckan framme, menade hans vänner, så kan
+man sätta nät i vattentunnan. Fälttågsplanen var emellertid uppgjord så,
+att pojken skulle gå från land med bössan och Vestman själv smyga med
+ökan mellan iskokorna och där passa de flyende djuren, som icke kunde
+göra sig för brått på den skrovliga drivisen, vilken packat sig invid
+stranden.
+
+Nu hade han fått pojken i land just före solnedgången, och själv tog han
+till att ro med ett par ullstrumpor virade om årlommarna för att inte
+bullra, och med en vit skjorta över kläderna för att inte synas. Och i
+skygd av kobbranglet och packisen råkade han ro opp sig under vallen, där
+en bräsch visade var djuren gått upp och där de sannolikt måste ge sig
+ut, då ingen vak fanns.
+
+Vestman satt där väl gömd och höll gadden i högsta hugg lyftad, så länge
+att han frös om fingerna och började grunda efter, om inte det gamla
+sättet med lodbössan var enklare. Skälarne voro där, det var inte tu tal
+om det, och han hade hört dem ge skall, men att de skulle just välja den
+här vådliga stråten för att komma i vattnet, det var den stora frågan.
+
+Knall! hördes det i land bakom tallarna, och så pep det i luften och sa
+skvatt ut i sjön, och därpå blev ett blåsande och nysande, och så ett
+traskande på isen, som när nakna mänskor springa på ett kammargolv.
+
+Innan Vestman hann få redigt för sig hur dum hela tillställningen i
+själva verket varit, stack ett lurvigt huvud ut genom breschen, reste sig
+och störtade i vattnet, men fick verkligen gadden mitt i det tjocka. Och
+i ett huj löpte linan ut; båten fick en knyck så att jägarn ramlade ner
+på akterbetten och så bar det av med god gång till sjös.
+
+Det blev åka av!
+
+Vestman tyckte först det var nytt och roligt och tänkte på vilken
+förträfflig jakthistoria det skulle bli; och bytet ansåg han sig ha i
+handen. Men så fick han se att kobbarna dansade förbi och sin egen stuga
+försvinna.
+
+-- Farväl, så länge, nickade han åt stranden, kommer strax tillbaka!
+
+Det röck och knöck i båten, men någon fara syntes inte vara för handen
+ännu, förrän de kommo ut i sista stenarna och släppte landkänningen. Där
+gick det lite sjö och solen tycktes ha gått ner, ty det såg ut som en
+svart rund skiva därute.
+
+-- Ett stycke till, så kapar jag i värsta fall, tänkte Vestman.
+
+Och så bar det av igen. Men nu tog ekan till att slingra. Sjöarna lågo
+mot och båten doppade redan nosen.
+
+-- Lite till! tänkte Vestman, som ogärna ville skänka sitt säkra byte och
+få ett snöpligt slut på en så vacker början.
+
+Sjön ökade och stjärnorna tändes på. Ännu kunde han dock se yxan, som låg
+framme i fören och som var hans hopp, när det gick för långt.
+
+-- Gå på du, min gubbe, du är väl snart trötter, om jag känner dig rätt!
+muttrade den utfrusna jägarn, som längtade komma till årorna för att bli
+varm i kroppen.
+
+I detsamma kände han vått om fötterna och hörde båten skrapa i botten.
+
+-- Lägg av då, kommenderade han sig själv, reste sig för att ta yxan och
+kapa men satte sig ögonblickligen ner igen. Ty i och med detsamma han
+lämnade sin plats drog skälen ner nosen på ekan.
+
+Efter ett par fruktlösa försök att krypa fram i fören, insåg han det
+nödvändiga i att bli sittande och att han var lämnad i djurets våld,
+beroende av detsammas nyck huruvida han skulle gå i kvav eller komma
+hem.
+
+Nu hade det upphört att vara roligt, och ett stilla allvar sänkte sig
+över den modstulne jägarens sinne. Men för att ge sig mera mod än han
+ägde tog han till sig en åra och stack ut akter över, inbillande sig att
+han styrde. Men det gjorde han inte, för det gjorde djuret, och det
+styrde alltjämt rakt ut till sjös.
+
+-- Kommer jag ifrån det här, så djäveln anamma...
+
+Skälen gjorde några slingerbultar och svordomen avbröts, ty åran måste
+tas in och öskaret fram, att få vattnet ur båten.
+
+När det var länsat, stack han ut åran igen, och det kändes genast
+lugnare, alldeles som om han verkligen suttit och styrt.
+
+Men nu hade stjärnorna slocknat av och det kom regnstänk blandat med snö,
+så att Vestman snart inte såg yxan mer, utan fann sig omsluten av ett
+grått töcken på alla håll. Och framåt gick det, framåt, men vinden
+tycktes kantra om, ty nu lågo sjöarne på halv sida mot; och den kantrade
+undan för undan.
+
+Nu blev han rädd! Och medan öskaret gick igen, tänkte han på hustru och
+barn, på gård och grund och redskap, och så på evigheten, som stundade
+med all säkerhet; tänkte på, att han inte varit i kyrkan på -- ja hur
+många år, det mindes han inte, men det var inte sedan året då koleran
+gick -- och att han inte varit till skrift -- nu skrapade läsud mot
+drivis. Herre Jesus! Jag fattig syndig människa! -- Det var bortglömt
+alltihop... Fader vår som är i himmelen... ske din vilje såsom i
+himmelen... inte den heller! -- -- --
+
+Vilka långa timmar, och så många sen; flera behövdes inte för att komma
+över till Åland, med den här vinden; men kom drivisen, då måste han följa
+ner till Gottland eller komma in i Finska viken! Men innan dess skulle
+han vara ihjälfrusen.
+
+Han kröp ner på botten av ekan för att söka skydd för den kalla blåsten,
+och när han kom på knä, så kunde han hela Fader Vår, och den läste han
+väl ett tjog gånger; och för var gång han kom till amen, skar han med
+fickkniven en skåra i suden. Och när han hörde sin röst, blev han
+lugnare, för det var som att tala vid någon, och som om någon talade till
+honom, och orden väckte minnen om en massa människor samlade i kyrkan och
+vilka han nu såg framför sig, tröstande, förebrående. Där såg han
+Gelingarne, som han varit ute med förliden och tagit upp smideskol med
+efter den sjunkna briggen, som inte var alldeles riktigt, men kunde
+försvaras; där såg han -- nu röck det i linan föröver. Herre Jesus, Guds
+son, kommer jag ur detta med livet, så lovar jag, så sant Gud lever, en
+ny krona med sju pipor av rena silvret -- det är hela barnaarvet -- till
+kyrkan -- rena silvret -- Herren välsigne oss och bevare oss, Herren
+upplyse sitt ansikte över oss och vare oss nådig...
+
+Genom dimman syntes ett ljus, rätt förut, stort, men suddigt som en
+hornlyktas!
+
+-- Det är Hangö fyr på Nyländska kusten! tänkte Vestrnan. Kunde väl tro
+att vi hållit på i tolv timmar, för det var långt som en vecka!
+
+Nu kraschade det igen under ekan och den stod tvärt still, så att Vestman
+flög framlänges över betten, och så blev det still.
+
+Hur långt kunde det nu vara till fyren på en höft? Halvannan mil! Och nu
+förmådde han varken komma fram eller tillbaks! Det var värre än någonsin,
+ty bara han rörde sig i båten så vickade den.
+
+Vestman satt där han satt, och han väntade få se soln gå opp och dagern
+skina i öster, och han frös, och han bad Gud, och han lovade och svor
+alla dyra eder om silverkronan, som skulle få kosta två hundra riksdaler
+och vara kontrollerad, och sju pipor skulle han ha med krusiduller på
+handkragarna, och en lina med kulor på, skulle han hänga i, och när
+folket såg den, skulle de säga: si det är sjönödslöftet av Erik Vestman i
+Nedergården, som Herren så huldrikt hjälpte ur sin svåra nöd anno
+attonhundra och femti nie! Gud hjälpte honom så huldrikt och nådeligen,
+upprepade han gång på gång, så att han till sist trodde på det, och i
+översvallande tacksamhet för den nåderika hjälpen, läste han första orden
+ur »Lov pris och tack ske dig, o fader käre!» Gud hade hulpit honom, det
+var alldeles säkert, efter som kronan hängde där och folket sa, skulle
+säga, de hade inte sagt än -- nu slockna fyren... Herre Jesus! som gick
+på vattnet och bjöd böljorna lägga sig! -- Nu lade de sig, de hade redan
+lagt sig för en lång stund sen, för det var kav lugnt, och underligt var
+det, ty här låg hela sjön på, och hade gått alldeles vådligt just nyss, i
+går afse, efter som det var morgon nu snart, det måste vara morgon nu
+snart, när han kunde frysa så elemenskat om fötterna, och var hungrig och
+skulle få varmt kaffe nu straxt, bara lotsbåten kom ut, som den måste
+göra efter som det skulle komma fartyg i solgången, som legat och kryssat
+ute på flacket; men varför, för f... för allt i världen hade de släckt
+fyrn just nu, kanske det var dager, fastän det inte syntes för dimman,
+mycket säkert, såvida inte ryska regeringen hade något annat reglemente
+för sina fyrar; jo, visst hade de, nu mindes han det som en dröm,
+alldeles som att rysken hade annan almanacka med gamla stilen, se där ha
+vi ägget, gamla stilen, som är tretton dar efter eller före, det kan nu
+just vara detsamma, för tidskillnad måste det vara, och det var det ju
+också, efter finska båtarna alltid kom en timme senare än det var
+telegraferat, och därför hade de också släckt fyren en timme före
+soluppgången, som alltså skulle ske om en timme. Och då förstod han,
+varför han frös så vådligt, för det gör alla som haft ältfrossan, när
+solen går upp; men skälen, djuret, höll sig så stilla och det röck inte i
+vindan mer, kanske den slitit sig och gått! måste se efter i alla fall,
+för att sitta här i onödan, det hörde f...
+
+Vestman stirrade förut och såg något mörkt, taggigt, som en hel hop
+riggar stiga ur töcknet.
+
+-- Kors i Jesu namn, om det är ryska flottan, då skjuter de mig som
+smugglare eller skickar mig till Siverien. Och så många sen! Gud Fader,
+det är en hel skog.
+
+Han reste sig och rätade ut knäna! Båten vickade bara åt sidorna, men
+doppade inte mer med nosen. Han klev försiktigt över bettarne föröver;
+såg linan stå spänd som en telegraftråd; steg ur båten; såg fotspår, slog
+klacken mot en sten... han var på land! Och där stod granskog!
+
+-- Är de du, far! pep en bekant röst ifrån en enbuske.
+
+-- Ludde! Vad fan är du här!
+
+-- Jag unnra vad de blitt av dig, far!
+
+Vestman gnuggade sig i ögonen:
+
+-- Hörru, vet du vad klockan är på dan?
+
+-- Hon lider väl åt åtta, och du har varit borta mest en hel timme! Men
+så har du kräket med dig också!
+
+På skälberget låg djuret med uttergadden i ryggen, dött, förblött, efter
+att ha gjort en tripp till sjös och vänt för sjögångens skull.
+
+Och än i dag berättas äventyret som det mest underbara i hela skärgården,
+näst sagan om sjöormen, och den som inte vill tro, den kan gå till
+Nedergårdskyrka och se den lilla ljuskronan, som hänger där under
+orgelläktaren till evärderligt minne av förre kronolotsen Vestmans
+huldrika hjälp ur en högst ovanlig sjönöd, då han med döden för ögonen
+lovade Herren att till den kristelige församlingens hugnad och fromma
+skänka denna tennkrona.
+
+
+
+
+Skräddarns skulle ha dans.
+
+
+När man en vacker sommardag kommer ut ifrån havsbandet och håller ner i
+Byttafjärden, förbi Gåsskär och Skoboraden, kan man, om man ligger för
+babordshalsar, se en höglänt ö såsom kranbalksvis i lä. Den är icke
+märkvärdigare än de andra öarne omkring, på annat sätt än att den är
+högre och tyckes bestå av en enda kal gneisklint som rämnat mitt itu. Tar
+man i land på norra sidan, skall man snart komma in i en aldunge, och
+fortsätter man in i rämnan har man snart under fötterna en snaggig
+ängsmatta, som synes utbredd till torkning mellan de fuktiga
+bergväggarne. Håller man sig på denna gröna matta, ser man den snart
+sträcka sig framåt och mot bergets sidor kantas med hasselbuskar, som
+dölja ingångar till hålor och små grottor; följer man stråten framåt i
+sydlig riktning, går man snart i skuggan av tallar, som efterträdas av
+björkar, rönnar, askar; och så tar bergväggen emot, vägen krymper till en
+gångstig, som leder upp rätt i vädret, slingrande som en torntrappa. Går
+man uppför en stund, måste man snart ner igen i en skreva, där den sköna
+benveden krupit i lä för vinden, att dölja sin glänsande grönska och sina
+lysande röda bär; och så bär det oppåt igen, alltjämt oppåt, tills man
+står på den nakna klinten, där torkade gäddben röja närvaron av en
+fiskgjuse, eller kringströdda andfjädrar och torkade skelett visa
+platsen, där hökar, falkar, havsörnar kanske också, hålla sina kalas i
+god matro, under det de ha ett öga på jaktreviret, som nu sträcker sig
+oändligt inåt inre skärgårdens blånande fjärdar, och utåt havsbandet till
+fyrarne och det eviga cirkelsegmentet. Men går man några steg framåt
+klinten i sydlig riktning och tittar ner under fötterna, glömmer man
+huvudskalleplatsen däruppe och ser en täck liten tavla, som man icke
+väntat härute. Skyddad av bergväggarne för alla kalla vindar ifrån
+nordväst till sydost, ligger en gräsmatta så grön som nyuppkommen råg;
+och därnere går en röd ko och betar under de vita björkarne. Gräsmattan
+sträcker sig ner till en grå stuga, omgiven av en trädgårdstäppa, och
+ända ner till sjön, där hamnen ligger med båtbrygga, sjöbod, sumpkista
+och nät.
+
+Detta är skräddarns!
+
+Kravlar man sig ner för bergväggen och lämnar klinten, där det blåste
+kallt, skall man snart känna solen steka den orörliga luften, och på fem
+minuters nerstigande märka hur klimatet ändrar sig och med detsamma
+vegetationen. Men man vill nästan tro på underverk, då man ser rönnen
+bära astrakaner på en gren och gråpäron på en annan; och då man ser
+duväpplen på hagtornsbuskarne, tror man sig ha kommit till en förtrollad
+ö, där man i nästa ögonblick vill vänta sig få plocka fikon på
+spåmanstisteln. Stiger man ner på gräsmattan och nalkas stugan, får man,
+om lyckan är god, se trollkarlen själv genom det öppna fönstret, där en
+hämpling visar sitt blodsprängda bröst i en liten ståltrådsbur mellan
+sallatsblad. På ett slagbord bakom hämplingen sitter han nämligen med
+benen i kors och drar långa styng på ett rutigt bomullstyg, som döljer
+hela hans nedra kroppshalva och endast lämnar den övra delen synlig, fast
+den icke är mycket att se på; ty magen fattas och den lille mannen tyckes
+ha lyftat av sig bröstkorgen och satt den direkt på bordskivan, och på
+bröstet ligger huvudet utan märkbar hals. Det är skräddarn själv, som en
+hårdhänt natur kramat ihop till en puckel, och åt vilken föräldrarne på
+den grunden valt det stillasittande yrket.
+
+För att rätta naturen, som givit honom anledning till missnöje, har
+skräddarn anlagt ett gott lynne och utvecklat sig till en muntergök, som
+alltid är full med historier och visor. Och liksom för att visa naturen
+hur den skulle ha burit sig åt, har han kastat sig med kärlek åt
+naturförsköning. Det är han därför, som gjort trädgård, och icke nöjd med
+att förädla de gamla sötäpplena och surkartarna i trädgården, har han
+gått och ympat ädelfrukt i vildmarkens träd, så att den sura rönnen bär
+vita astrakaner och den kärve hagtorn lyser av det lilla duväpplets röd-
+och vitkindade barnansikten. Och liksom om han kände, att hans dåliga art
+icke skulle längre ner i världen, planterar han träd på marken, och när
+han kommer till en bondgård för att sy, medför han i västfickan några
+frön, som han i smyg stoppar i jorden, eller, när årstiden är inne, några
+ympkvistar, som han sticker emellan bark och träd. Och hans frön gro, och
+hans ögon växa ut, och när ingen bär hans namn mer, så skall hans namn i
+långa tider uttalas, när andras barnbarn sitta under farfars äppelträd
+och höra historien om hur det granna och goda undret kom dit på den nakna
+hällen, och det långt efter sen hans rockar och byxor blivit trasmattor
+eller filtskor.
+
+Nu, i mars månad, hade han sytt hos trädgårdsmästarn på Sandemar, och han
+hade sett underverk i drivbänkarna, och hört om ett slags runda gula
+gurkor, som man fick en krona för på Dalarö Societet. Och så hade han
+fått hem kärnor, lagt dem i en långrevslåda med jord och ställt i
+fönstret. Efter fjorton dar såg han som en vit fingerknoge peka opp ur
+mullen och strax efter breda ut sig och lägga som två vingar tätt utåt
+jorden som en trollslända. Så kom aprilsolen, och då sköto de fart,
+pinade fram en grön karda, rullade ut sig och började krypa. Då nöp han
+över tredje bladet som trädgårdsmästarn lärt honom, och då sköto de
+sidoskott, som han nöp igen på samma sätt, så att när maj gick ut, var
+det i sista laget att sätta dem i bänk. Men det var inte det lättaste att
+få varmt under, och en dag gick åt för att komma till Dalarö efter en
+låda stallströ. Så bäddade han utmed bergväggen, där solen brassade på;
+ramade in bädden med brädlappar, men se det blev bara en tunn, tunn bänk
+och han fick söka råd för att öka den. Höboss, sopor, halm måste han ta
+till, och på sistone vart det en bänk sådan han var. Och i den satte han
+plantorna med jordklump. Lade så innanfönsterna på, och det blev växa av.
+Men järnnätterna kommo, och han måste täcka; täckte med mattstumpar och
+granns. I fjorton dagar knallade det och växte i bänken, men vid
+midsommar tog det av och stannade. Stallströt var utbrunnet, och han
+fick inte tid att skaffa mer. Så kom stora hettan i juli, och nu sköt det
+på igen och blev blom. Först tunna hanblommor och så knubbiga honblommor
+med en liten grön ärta i botten. Han luftade och han spritade, skuggade
+när solen brände och stängde när det mulnade. Blev det så fjorton
+regndagar utan sol, och hela maskineriet stod stilla igen. Nu vattnade
+han med varmt vatten och bäddade runt med halm och lagårdsströ, och när
+augusti bröt in med rötmånadshetta, så bergväggen var som en bakugn, då
+knallade det igen, ärterna svällde ut till gåsägg och fick räfflor med
+ludet emellan. Åtta stycken hade han nu så stora som nävar, och de
+började redan lukta svagt, så att han lade tegelflis under dem. Det var
+en hel historia med de melonerna, och bara solen höll sig framme, så
+skulle han ha dem i hand om en vecka.
+
+Därför satt han nu på sitt bord och höll utkik på drivbänken, som om han
+bevakade solstrålarne därborta vid bergväggen, och han var uppriktigt
+glad i sitt sinne, för vinden stod sydlig och det hade inte regnat på
+sjusovaredagen.
+
+-- Hör du, Anna, du, ropade han med sin kikhoströst till systern, som
+stod i köket och rensade flundror.
+
+-- Nå, Gustav! svarade Anna, utan att lämna sitt arbete.
+
+-- Jo, ser du, jag hade tänkt som så, att vi skulle ha dansen som om
+lördag, innan folket ger sig ut på strömmingen; vad säger du om det?
+
+Det blev litet tyst först, så att man hörde flugornas dans kring
+lövruskan i taket och fiskknivens raspande i flunderskinnet.
+
+-- Har du råd med det, du? kom Annas svar i frågform.
+
+-- Ja, visst har jag det, och för resten ska jag säga dig, att när man
+har har en affär som jag, måste man se sina kunder någon gång, och vad
+råd beträffar, så inte är jag så barskrapad. Minst ett par tunnor äpplen
+kan jag räkna på...
+
+-- De ska ju vara till att köpa vinterfoder...
+
+-- Nå, så har jag, här slog det kluck för skräddarn, som om det fastnat i
+halsen, så har jag mina meloner.
+
+-- Asch; låt oss se dina meloner först!
+
+-- Se! Kan du inte se dem därute! Om tre dar ä de färdiga, och då har jag
+mina åtta kronor; det är brännvinet!
+
+-- Vänta då tills melonerna bli färdiga åtminstone.
+
+-- Ja, si det kan jag inte, för då är det för sent för strömmingen, vet
+ja!
+
+Anna svarte inte mer, för hon ville inte vara med om alltsammans, både
+därför att hon tyckte det var bråkigt att riva opp stugan, och för att
+hon visste Gustav skulle supa sig full.
+
+Men nu var det skräddarns svaghet att en gång om året se folk hos sig,
+och flickor i synnerhet. Fastän han inte kunde dansa, då han till på
+köpet var låghalt, så han gick mellan två kryckor, hade han en synnerlig
+förnöjelse av att se ungdomen roa sig, och var alltid med på alla danser,
+där han hoppade omkring och klappade flickorna med knogarne av sin långa
+magra hand, och, ansedd som en gammal farbror, oaktat sina trettiotvå
+år, fick han ta sig små friheter, som ingen räknade så noga på. När han
+nu kastade fram sitt förslag för systern, som satt härute och hushållade
+för honom, var det inte något påhitt i hast, utan en länge ruvad idé, som
+ätit sig fast i hans huvud och som skulle gå igenom.
+
+Systern, som var fem år äldre, hade nog makten i huset, men när det
+gällde på riktigt, så var skräddarn envis som synden; och om det också
+skulle grälas i åtta dar, så tog han sig igenom.
+
+Utan att därför avvakta vidare rådslag sätter han sig i båt följande
+morgon och seglar omkring att bjuda, varpå han styr ner till Dalarö att
+köpa brännvin och svagdricka. Full kom han hem, men ändock innan
+solnedgången, och krypande på marken lade han fönsterna på bänken utan
+att slå sönder en ruta. Och som det hotade bli kallt travade han på
+mattorna, och nu, dubbelt rädd om sin skatt, som skulle betala kalaset,
+tog han täcket ur sängen och lade ovanpå alltsammans.
+
+Dagen därpå rustade Anna och Gustav till dansen. Först slogs slagbordet
+igen och ställdes ut på gården; därpå sopades och skurades, fejades och
+lövades. Och när det led på eftermiddagen, gjorde syskonen toalett, varpå
+flickorna på Mörtön anlände för att hjälpa med kaffekokningen.
+
+Så mot aftonen i femtaget kommo de främmande. Båt efter båt lovade och
+fällde segel i hamnmunnen, rodde opp till bryggan, där skräddarn stod
+oppsträckt och tog emot, skakade hand och sade en rolighet åt var en som
+han hjälpte i land, klappade flickorna under hakan och fick dem att
+rodna.
+
+När kaffet var drucket på gårdsplanen, förde värden sina gäster ut i
+trädgården att skåda och beundra. Flickorna fingo ett äpple, som
+skräddarn själv skulle stoppa i fickan på dem; åt gubbarne stack han en
+ympkvist eller ett fröhus, som de skulle ha hem. Och så skulle de
+»stirra» på sammetsrosor och lejongap, astrar och dahlier, som växte i
+stora bunkar utmed grönsakssängarne. Flickorna skulle naturligtvis nypa i
+lavendeln och rosmarin, så det luktade gott om dem, och skräddarn måste
+själv sticka örtkvasten i klädningslivet. Men pojkarne kunde inte hålla
+fingerna i styr, utan ville snyta äpplen, varför trädgårdsmästaren fann
+förmånligare att slå ner några surkartar åt dem, hellre än de skulle
+länsa hans unga träd, som buro första året. Och sist beskådades
+underverket, melonbänken.
+
+-- Tre dar till, och det är åtta kronor i näven! skroderade skräddarn.
+Lukta på dom, pojkar! Hä? Nu ta vi en sup på det!
+
+Och så gick man in i stugan och började dansen med ett lag stora supar
+vid dragharmonikans orgeltoner. Som en skata syntes skräddarn skutta
+mellan paren och bjuda till supning och dans. Än var han vid spisen och
+motade opp några sittande par, än var han vid bordet och fick gubbarne
+att supa.
+
+-- Inte så häftigt, ser du, natten är lång, och man vet inte vad som kan
+hända! varnade de gamle.
+
+Men skräddarn var alldeles »vill». Och hur det var, så slog gårdagsruset
+opp, käpparne började vingla och den lilla mannen såg vingskjuten ut.
+Törnade mot dörrposter, knuffade de dansande och fick armbågar i bröstet.
+Blev ledsen och satte sig i en vrå; rullade ögonen, som om han sett
+jordklotet gå runt, och sjönk slutligen ihop med käpparne saxade framför
+sig som en positivbock.
+
+Solen lyste ännu på himlen när värden i en sista ingivelse äntrade
+vindstrappan och kom opp på rännet, där höet låg. Där tycktes med ens
+gårdagens trötthet och rus överfalla krymplingen, så att han förlorade
+medvetandet och drunknade i ett hav av vällukter från det torra
+blomsterhöt, medan en hel ruska röda solstrålar låg över ansiktet.
+
+När han återfick förnimmelser nästa gång, hörde hans öra som om han låg
+inne i ett kvarnverk; stugan darrade och knakade och basarne i
+dragklaveret läto som när man står på kyrkbacken. Men det var mörkt nu
+och så upphörde örat att höra, ögonen släcktes och han trodde han
+svimmade.
+
+-- Här är jag! hörde han sig svara i sömnen, på något rop efter
+skräddarn, så högljutt att han vaknade om en obestämd tidrymd, som kunde
+varit ett år eller en halvtimme, och så blev det svart och tyst igen.
+
+Nästa gång han förnam något, gjorde det rysligt ont i huvet, och bakom en
+bjälke viskade någon, som hade klackjärn på sig.
+
+Därpå drömde han, att han var mjöl och siktades i en kvarn, där ett
+kugghjul skakade sikten så det gjorde ont, och mjölnardrängarne skreko,
+medan orgeln spelte ini kyrkan, och ibland regnade det nedanför i
+knutarne, och så rasslade det i träd och buskar, knäckte i ris och
+bråten, smattrade på jorden. Och skräddaren låg och led, led i huvet där
+det kändes som om han glömt bort något, som han borde kommit ihåg,
+någonting viktigt och angeläget, men som han inte kunde komma på. Så
+slog han bort det och då blev det bättre en stund; men så kom det igen
+och då frös han i kroppen, men var alldeles het i huvet.
+
+Det hade nu blivit tyst därunder i kvarnen, och när han tittade opp i
+taket, såg han ljusgrå snören med små stjärnor på, som gjorde ont att se
+åt; tuppen gol och måsarne ojade sig oppe i luften någonstans. Han
+vaknade.
+
+Det var morgon, han hade varit full, och -- han hade glömt att täcka
+melonerna. Som en pil var han uppe, kravlade sig ner för trappan, såg en
+förödelsens styggelse i köket och skuttade ut i trädgården; tog tre
+alnars språng mellan käpparne; kände att det var bitande kallt, såg vitt
+på marken, som frasade om fötterna, och så -- där lågo de, döda.
+Stjälkarne snodda som rep, bladen slappa som klädeslappar, gråa, livlösa,
+och fruktskaften sågo ut som om de varit brända. I ett enda smärtsamt
+ögonblick rök fyra månaders arbete förbi den rusiges öga: Dalarörodden på
+tre mil efter stallströ, bänkläggningen, utplanteringen, vattningen och
+luftningen, täckningen om nätterna, allt pyssel och knåp förlorat på en
+frostnatt.
+
+Skräddarn slog benen under sig och satte sig på bänklådan; och barhuvad
+som han var med luggen ner i de rödsprängda ögonen, lät han huvet falla
+mot bröstet och grät; grät så förfärligt, om av brännvin eller sorg eller
+båda delarne, visste inte Anna, som kom tillstädes:
+
+-- Du har fått för dansa, du! sade hon.
+
+-- Jag ska aldrig supa mer! snyftade Gustav. Aldrig -- supa -- mer!
+
+-- Så säger du var gång, du har varit full. Men håll ord en gång.
+
+Anna plockade höboss ur håret på brodern, medan tårarne fortforo att
+rinna utför dennes randiga kinder, som legat mot höbanden.
+
+-- Och så skulle du se, hur de gjort i din trädgård!
+
+Skräddarn for opp som om han hört bålgetingen, och skuttade över
+ängslappen in i täppan.
+
+-- Nå, Gud sig annåda!
+
+Det var allt vad han fick fram, då han såg sin unga rosenhäger avplockad
+och nästa års fruktsporrar avslagna.
+
+-- Kåss -- i -- Jissi -- namn! Såna ena rackare! -- Och si på fan, här
+har han kräkts i stickelbärsbusken! Nej, en sån tusan!
+
+-- Kom in i köket, ska du si hur di spytt som kattor! Jo, nog har du haft
+roligt för dina pengar!
+
+Skräddarn stod och stirrade på stickelbärsbusken, som om han sökt nyckeln
+till en gåta, och ett leende rann upp, motsträvigt till börja med, men
+snart klyvande hela det tåriga fula anletet, och med handen på knäet
+utbristande i den tillfredsställda hämndens förnöjda skratt:
+
+-- Tror nån människa de haft förstånd att skala gurkan.
+
+Skrattet slocknade, och ett nytt anfall av raseri satte den lilla
+slankiga figuren i skuttande rörelse åt sängarne på andra sidan gången.
+
+-- Gud förlåte mina synder ha de inte varit och trampat i ärtsängen! Si
+bara! -- Si bara! -- Ja, men det är vådligt!
+
+Anna tog brodrens arm och ledde honom in i stugan. Där såg fasligt ut.
+Golvet oppslitet av de dansandes skodon, nersmackat med snusloskor,
+pipaska, svavelstickor; runt ikring på fönsterposterna stodo urdruckna
+glas och i spisen lågo de två ankarena, som innehållit brännvinet och
+svagdrickat.
+
+Skräddarn kastade en blick på uselheten, skakade på huvet, och riste på
+brännvinsankaren.
+
+-- Inte en droppe kvar? Anna?
+
+-- Nej, och väl är det! Men nu, Gustav, får du sitta vid och sy i åtta
+dar, för att få in vad de andra supit opp i natt.
+
+-- Så får jag väl det då! -- Men tror du, att de hade roligt i alla fall?
+frågade skräddarn med ett sista hopp om att ha fått någon valuta för sina
+pengar.
+
+-- Nog hade de roligt, svarte Anna, men du, som inte fick något med?
+
+-- Ge mig en sup, Anna, för jag vet du har gömt undan i skåpet, så talar
+vi inte om den saken mer!
+
+När skräddarn fått en redig, gick han ner till bryggan och tvätta sig.
+Och en timme efter satt han på bordet och sydde, under det hämplingen
+visslade för honom.
+
+Och mitt under huvudvärken, när de onda tankarne kommo och gingo, måste
+han avbryta sig själv och fråga Anna:
+
+-- Tror du de hade roligt i alla fall?
+
+Och när Anna svarat ja för tredje gången, avslutade skräddarn sina
+tröstegrunder för sig själv:
+
+-- Nå, så var det roligt i alla fall!
+
+
+
+
+Uppsyningsman.
+
+
+Han for med sin jakt som den »flygande holländarn» utan att komma i ro;
+han for mellan Furusund och Landsort, mellan Landsort och Furusund, och
+så hade han farit i femton år och skulle fara, tills han inte kunde hålla
+i ett storskot mera, och sonen vuxit upp att fortsätta färden. Hans far
+hade seglat i trettio år, men det var i den goda tiden, då skyddstullar
+framkallade smugglare, och gubben hade gjort sista beslaget i Stockholms
+skärgård, som på en natt inbragte honom tio tusen kronor, varför han köpt
+sig en gård och satt sig i ro.
+
+Detta äventyr levde som en saga, och hade lockat sonen in på den eljes
+något enformiga banan att segla, segla utan mål, segla fram och åter,
+följande vindens styrka och riktning, liggande stilla, när det inte
+blåste, och masande framåt i krokar och bukter, när det blåste opp, sak
+samma varthän, bara han höll sig inom distriktet och infann sig på Dalarö
+tullkammare den sista i månaden för att kvittera sin lön.
+
+Och man såg honom överallt, och när man inte väntade honom. Voro
+fiskarena ute med nät och det var gott väder, kunde de se
+uppsyningsmannens stormklyvare sticka fram om en udde som en kolossal
+näsa den där vädrade efter beslag; gick man på land, kunde man få se den
+ölsupsfärgade masten sticka opp över talltopparne, eller den rundgattade
+aktern slinka undan i albuskarne; gingo flickorna ut på ön att mjölka och
+sågo en tretungad flagg med krönt T på gaffeln skjuta fram om en
+bergknalle, så visste de att det var uppsyningsman; och kommo gubbarne en
+morgon tidigt ner till sumpkistan, så kunde jakten ligga där och röka ur
+kabysspipan, och då visste man att det vankades något. För i samma stund
+sjöstövlarne hördes mot strandens stenar, stack uppsyningsmannens
+utblåsta ansikte upp ur kajutan och efter några hälsningsord om väder-
+och vindförhållanden, anmodades de tillstädeskommande gå ombord, och
+snart sutto de på britsarne å ömse sidor om byråklaffen och hade supar
+framför sig.
+
+De första fem åren hade uppsyningsmannen seglat sitt distrikt, full av
+hänförelse och med förhoppningar att de tämligen höga tullsatserna skulle
+locka några företagsamma själar till smuggleriaffärer, men så kom den
+välsignade frihandeln med Gripenstedt och då blev det dåliga tider.
+
+-- Varför smugglar ni inte, era djävlar! hördes uppsyningsmannen förebrå
+sina fiskare vid klaffen i kajutan.
+
+-- Det lönar sig inte!
+
+-- Lönar det inte?
+
+Och uppsyningsman tog fram tulltaxan och läste högt för andäktiga
+åhörare. Men det var verkligen ingen lockande affär, ty den högsta satsen
+var på vanilj med sextio öre skålpundet, och på den artikeln var
+förbrukningen alldeles för liten.
+
+Hänförelsen lade sig på sjätte året, men hoppet levde än; dock måste det
+då och då eldas opp med en sup, som snart blev flera supar. Och när han
+då gick till segels och kröp fram mellan de sista grynnorna, som han
+kunde utantill, då såg han i andanom franska skonare komma med guldur,
+engelska briggar, som luktade vanilj, holländska koggar med kryddöarnes
+muskotnötter och kardemummor, ryska skonare med karavante. Men när han så
+släppte landkänning för att gå ut och preja det hägrande lyckoskeppet,
+och tvingat det att hissa flagg, upplöste sig drömmen i en norsk bark,
+som kom med stenkol från England.
+
+Värre var att drömmen om tiotusen kronor i en bergskreva småningom antog
+fasta former av kontant tillgång, som skulle förr eller senare utfalla,
+så säkert, att uppsyningsmannen började ta förskott på dem. Och som
+opiiätaren måste han hålla ruset vid liv, eljes skulle den fatala
+verkligheten slå ner honom. Men ruset kostade, och det blev skuld.
+Skulden alstrade obehagliga förnimmelser, och dessa måste jagas bort med
+nytt rus, som alstrade bakrus med olust, som måste vårdas, för att icke
+ge missmod, och så blev han supare.
+
+Snart upphörde brännvinet att framkalla de vackra synerna, och med dem
+hoppet om de tiotusen kronorna.
+
+SÃ¥ gick han och gifte sig och fick barn. DÃ¥ blev det att skaffa mat, och
+nu kastade sig hans diktan och traktan på jakt och fiske, och alla tankar
+på det stora beslaget nöttes bort. Sätta ett nät här, knipa sig en fågel
+där, det var nu hela hans livs mål, och distriktet blev förvandlat till
+lika många jaktplatser och fiskställen, som det förut varit inbillade
+gömställen för smugglare. Och varje utgård blev en station, där han tog
+en sup och bjöd på en sup, och alltid hade han korn på slåtterölet, när
+det hölls, och när en båt skulle av stapeln, visste han långt förut. Och
+välkommen var han alltid vart han kom; dels därför, att han hade blanka
+knappar i rocken och rand på mössan, dels därför, att han hade nyheter,
+uträttade små ärender, var så bra att skicka hälsningar och dylikt med.
+Reda på sig hade han också; visste först av alla, när ejdern sträckte,
+när strömmingen gick till, och när fyrarne skulle släckas; kunnig i
+mångahanda, visste han hjälpa med affärer och kontrakt, kunde lägga sista
+hand vid en båt, skära till ett segel, borra om en bösspipa; och så kunde
+han spela fiol också, så att han alltid var välkommen, där det var
+ungdom, som ville dansa.
+
+Hans liv artade sig därför till en lång festresa, och minst roligt hade
+han de få stunder han skulle vara hemma. Där var bara gnatigt och
+bråkigt, och där ville man ha pengar, som inte fanns, fast han gav ifrån
+sig mest hela sin lön på hundra kronor i månaden. Och söp han opp femton
+kronor i månaden efter ett halvstop om dagen, så födde han sig i stället
+själv och drog ofta hem månget pund fisk eller en knippa fågel.
+
+Så kommo de mörka dagarne. Vänskapen blev skral, när skulderna icke
+betalades, och från köld var inte långt till ord. Och så blev där en
+station mindre. Som grannarne emellertid i regel voro osams och hemliga
+avundsmän, levde uppsyningsmannen en tid på att göra allianser med oväns
+ovänner; men när dessa kommo ihop och slöto fred, föll den dubbla
+fiendskapen på upphovsmannen.
+
+Och nu fick han flacka och fara sin enformiga kurs utan att ta i land.
+Satte han ett nät i en vik, kom ägaren och motade dän honom; sköt han en
+fågel kring inre kobbarne fick han heta tjuvskytt.
+
+I sin ensamhet slog han lag med sina två båtsmän, men då tog respekten
+slut och det blev klagomål, att han söp med sitt folk. Han lånade även
+pengar av dem, och när betalningen uteblev, blevo de råa mot honom,
+inkräktade på hans kommando och fingo honom slutligen under sig
+fullständigt, så att de seglade sina ärenden vart de ville och
+uppsyningsmannen följde med.
+
+Ibland, när han låg för länge stilla, kom kontrollören och drev upp
+honom.
+
+-- Segla bara!
+
+-- Vart?
+
+-- Vart fan som helst, bara det blir seglat!
+
+Så drevs han upp, måste hissa på och segla, utan mål, utan hopp att komma
+i hamn.
+
+En dag, tio år hade han då seglat, fick han ett telegram i Sandhamn, att
+hans hustru låg dödssjuk och att han måste hem. Men vinden låg emot och
+det var långt ner till Landsort, så att när han efter ett dygns kryssning
+kom hem, var han änkling.
+
+Inte hade han haft mycken glädje av äktenskapet, då han bara var hemma
+två gånger i månaden, men det var ändå ett hem, där han kunde känna fast
+mark under fötterna, där han kunde sitta vid brasan och äta ett mål lagad
+mat.
+
+Efter begravningen blev det utmätning och varenda pinne togs bort till
+auktionen.
+
+Nu hade han icke en fläck mer på fasta marken att kalla sitt hem, och han
+bodde på jakten året om. Jakten, en gammal kosterbåt, började lida av
+tidens, vindens och vattnets åverkan och fick ett mörkt och medtaget
+utseende.
+
+Storseglet hade lapp, masten var oljemålad brun, och kajutan var struken
+smutsgul som sjukhussängarne. Förr hade hustrun satt vita gardinkappor en
+gång i kvartalet för fönstergluggarne, men nu stirrade de nakna mörka
+hålen så svarta ut. Tackel och stående gods var sotat av regnet, och
+skrovet var tungt, murket och seglade illa.
+
+Det är alldeles tyst ombord, sedan uppsyningsman upphört att tala med
+sina karlar, utom vid manöver; och när en lustjakt kommer en klar
+sommardag utanför inre skärgården och ser den svarta riggen på det
+klumpiga skrovet, som tyckes knega fram av ålderdomströtthet, fråga de
+sjungande och skrattande passagerarne, som äro ute för första gången, vad
+det där är för en likkista.
+
+-- Det är »flygande holländarn»! svarar den unge grosshandlarn, som står
+till rors i en blårandig engelsk sticktröja.
+
+Och när spökskeppet glider förbi, numera alltid förbi, en liten röd stuga
+med vita fönsterfoder under några äppelträn på en bergknalle, och den
+tyste rorsmannen ser en midsommarstång och ungdom som dansar, då låter
+han hissa på topp och stormklyvare och lägger av ut till sjös, där han
+endast ser luft och vatten. Och när han fått en båtsman till roret, tar
+han sin fiol och spelar för måsar och skälar, som lockade av de ovanliga
+tonerna skrika och böla var efter sin art, och tråda dans kring det mörka
+skeppet och dess dystra spelman.
+
+Det är inte något märkvärdigt han spelar likväl, bara gamla dansar och
+marscher de spelade i hans ungdom, när han såg glada ansikten och han
+sattes i högsätet. Och han ser icke alls märkvärdig eller romantisk ut
+själv. En liten torr handelsbetjänt från landet med benen krokiga av att
+stå till rors, tunna gallrade polisonger, blekt och magert ansikte, och
+alls ingen sjömanstyp, som flickorna tänka sig en »jaktlöjtnant»!
+
+När november kommer med storm och snö, då blir den gamla jakten som en
+murken ek, när den lövas. Sjöarnes stänk kläda tågverket med kanderade
+iskristaller som en glaskrona, snön lägger sig som innanfönsters vadd på
+salning, gaffel och bom, och det svarta skrovet, ända över däcket, är
+överdraget med blånande is. Stiger då den svarta molnväggen med de
+kopparröda kanterna över zenit och luften blir mörk som en skymning av
+snötjockan, då får själva den lilla torra mannen vid roret ett drag av
+storhet och kraft, där han står i sin fårskinnspäls och sin
+skälskinnsmössa, vit av snö, och hans magra hand instucken i bälgvanten
+ser ut som om den rådde på vinden, när den halar det knastrande
+styvfrusna skotet, och den andra handen med rorkulten pressar jakten
+genom mörkgröna sjöar, ridande upp över isblock, som den trycker under
+sig och som rasslande skrapa mot kölen för att komma upp akter om roret,
+som lyfts på sina hakar och faller ner med en duns, skakande riggen så
+att isbarkar hagla på däck.
+
+Då lever uppsyningsmannen några timmar, när hans krafter tagas i anspråk
+i en kamp -- för vad? För kampen! Men när han kommer in till fyren, och
+mästarn tar emot honom med en kopp kaffe och brännvin, så tycker han det
+roligt att det är överståndet:
+
+-- Det var ett hundväder! är allt vad han kan säga om saken, ty han har
+upphört reflektera över det ändamålslösa i den långa färden, som ändå tar
+slut, när han tar slut.
+
+Och när han värmt sig i lotsstugan och sovit på en lave, går han ut och
+ser på luften:
+
+-- Jag tror vi seglar igen! säger han åt båtsmännen.
+
+Och så segla de igen!
+
+
+
+
+Flickornas kärlek.
+
+
+Detta var ett mycket kinkigt kapitel, och inte så gott att hålla någon
+reda på, just därför att det låg i alla parternas intresse att däri hölls
+så litet reda som möjligt. Bondens döttrar, eller flickorna, som bodde
+hemma hos föräldrarne, bevakades tämligen, ty med deras livsfrukt hängde
+arv och nerstamning av släkten samman, men med de andra, som icke ägde
+namn eller jord, hölls det icke så noga. Gossar och flickor av den
+tjänande klassen sovo i köket, och så snart ett tycke uppstått, ingicks
+sängelag i så blygsam form som omständigheterna tilläto. Husbonden och
+matmodren kände alltid förhållandet, men varken kunde eller ville hindra
+det, och som det betraktades som ett slags förlovning, hölls det i en
+viss helgd. Man såg det, men man talade icke om det. Gossen som ingått
+förbindelsen hade även en känsla av ansvar och var beredd att i händelse
+av följder, eller att det »blev på tok», som det kallades, ikläda sig
+ansvaret genom att ta hand om barnet eller gifta sig. Det senare var det
+vanliga, men därför fordrade han även trohet av sin flicka, att i
+händelse av risk hon skulle veta att han var den skyldige, och denna
+fordran på trohet hade så ingått i föreställningarne, att den flicka,
+som hade flera gossar på en gång, kallades, ensam hon, för hora, och
+betraktades som en hynda, vilken förlorat instinkten för sin nerstamning.
+De fria förbindelserna voro sålunda ett slags fattigmans äktenskap, ej
+blott till lust, eller lek, och åtnjöto därför allmän aktning.
+
+Ibland däremot, när flickorna togo den allvarliga saken skämtsamt eller
+lättsinnigt, uppstod krångel, och rätt fiffiga flickor skaffade sig för
+händelse av fara i månggiftet en så kallad »ansvaring». Till denna roll
+utsago de alltid någon välmående bondeson eller herreman, att kunna få
+till barnafader, om det blev tvist, och när dylika mål kommo för tinget,
+kunde vittnesmål lämna de mest oväntade upplysningar om saker som trotts
+vara eviga hemligheter.
+
+I regel kunde man dock se att klasskänslan satt djupast; och att det äkta
+allvarliga tycket mest uppstod och rotades inom dem av samma klass.
+Sålunda, om en piga hade förbindelse med bondens son, och inga utsikter
+till gifte sålunda funnos, blev hon otrogen tillsammans med drängen,
+vilken hon älskade, likasom i staden herr löjtnantens älskarinna på rum
+alltid bedrar honom med bodbetjänten och icke med kaptenen. Man skall
+därför icke tro att kärlekens fruktansvärda lekar spelades av utan drag
+av den storhet, som en lössläppt naturmakt äger, och att den allvarsamma
+akten av släktdriftens val och kamp gick sin gång så alldeles utan sorg
+och ve. Tvärtom! Kärlekssjuka och hjärtesorg fanns där också, under
+kanske enklare former, men ofta rörande i sin enkelhet, och mången lek
+slutades med döden, antingen gossens, flickans, eller barnets. Blandades
+då in de gifta folken -- då blev det historier, som stundom togo blodröd
+färg, och då brusto hjärtan och brötos band, och en enda illa överlagd
+handling kunde spinna ut sina följder över flera släkters liv, gå ner i
+avkomlingarnes som ett tragiskt öde, av vilket de oskyldige ledo en
+opersonlig förföljelse.
+
+                  *       *       *       *       *
+
+Mari var i tjänst hos uppsyningsmannen, som var ett strå vassare än vara
+hos bonden. Hon var nätt, hade ett blekt ansikte, blont hår och två rader
+mjölkvita tänder, som voro jämnare än man brukar finna hos de undre
+klasserna. Det fanns finare linjer i hennes kropp än hos de andra
+pigorna, och fastän uppfödd i skärgården var hon tagen från rodd och
+fiske till huspiga. Jämförd med de andra kamraterna såg hon svag och
+sjuklig ut, och, egendomligt nog, var hon på den grunden mycket eftersökt
+av bondpojkarne. Hon hade även antagit ett sätt av värdighet, som höll på
+avstånd, och ansågs som öns skönhet. Bondsonen hade fästat sig vid henne
+och oaktat han var den fulaste och hade simplare figur än drängarne, ja
+var rent stygg, höll sig Mari till honom. Om därför att han var den
+rikaste och sålunda lovade sörja bäst för hennes avkomma, så var ju
+hennes moderinstinkt åtminstone inte ute på krokvägar.
+
+Om Albin verkligen hade full avsikt att gifta sig med henne, det torde
+väl vara svårt att avgöra, då sinnesruset så ledigt förfalskar omdömet
+och då ett hastigt beslut, under ändrade omständigheter, så lätt ändras.
+Men Mari hade nog hört ett och annat halvkvädet ord i den riktningen, ty
+hon visade sig ej obenägen, men strängt höll hon på sin ära, och om även
+deras lek var alla uppenbar, så var det ingen som vågade säga att de hade
+något mellan sig.
+
+Men Albins föräldrar hade ett ont öga till Mari, för de visste nog att
+hon fikade efter gården utan att ge annat igen än några barn, och de sågo
+nog att Mari var en klok flicka av den sorten, som ville komma sig opp i
+världen, och det lider inte de som redan äro komna opp, utan de ville ha
+någon, som redan var oppe.
+
+När de därför märkte att den unga målaren, som bodde på sommarnöje,
+började slå krokar för Mari, så logo de i sina sinnen och tänkte att nu
+går hon all världenes snöda väg, och därmed vore deras Albin fri från
+frestelsen, för hur han var, men stolt kunde han sägas, och ta till
+hustru en som andra kunde peka ut, det gjorde han inte.
+
+Målaren var en ung man med skönhetssinne, och som när han suttit i en
+månads celibat, började söka något kvinnligt föremål han kunde dikta om
+åt sig. Och som han på ön saknade högre utvecklade måttstockar att mäta
+med för sommaren, började Maris jämförelsevis fina figur att göra intryck
+på honom. Dock behövde han se veckor, innan han kunde med sin fantasi
+skrapa ut de råa fläckar hennes ofullkomliga gestalt satte i hans öga.
+Han dresserade sin syn att ej se hennes något grova händer, sitt öra att
+ej förnimma de ibland simpla orden och tonfallen i hennes röst, sitt
+luktsinne att ej stötas tillbaka av hennes starka svettlukt, när hon kom
+från köket. Men det gick att förfalska omdömet under intressets eller
+behovets tvingande tryck.
+
+Studenterna, hans kamrater, brukade bjuda in flickorna om aftonen att
+dansa, prata, skämta, och det gick i allmänhet oskyldigt av, icke så
+mycket av bristande hetta i ungdomsblodet, som mer av den bildades
+utvecklade känslor av obehag att skada andra, få andra att lida, och
+kanske mest, om vi skulle vara uppriktiga -- av flickornas fruktan för
+förbindelser med stadsherrar, emedan de hade den ärvda klasstron att de
+högre bildade voro elakare och känslolösare, vilket enligt de sista
+upptäckterna tör vara falskt. Populärt talat -- de voro rädda att få barn
+och voro inga dygder, och denna hälsosamma fruktan underhölls vid högsta
+temperatur av gårdens drängar och sonen i huset, som gärna spottade i
+andras kål för att få behålla den. Möjligt är också, att bondpojkarne,
+som saknade stadsherrarnes tillfällen till i det avseendet ofarliga
+nöjen, voro mera drivna i självbehärskningens svåra konst i den punkten.
+
+Emellertid, herrarne valde snart, eller tycktes åtminstone ha valt var
+sin flicka, på vilken var och en offrade sin artighet, och flickorna
+befunno sig snart inne i en ny värld, dit de aldrig hoppats få titta
+annat än genom springan på köksdörren.
+
+Och Axel hade valt Mari eller blivit föredragen av henne. Han var en
+hetblodig man med våldsamma passioner, men hans skönhetssinne var även
+bildat för själslig skönhet, och flickans yttre kunde icke locka honom,
+förrän han ombildat hennes själ något litet. Det var således, vulgärt och
+teologiskt talat, en raffinerad förförare; djupsinnigare och således
+närmare sanningen var han en finare natur.
+
+Hoppet om att kunna få upp denna själ ända till sin, det var han för klok
+att hysa, och därför hade han heller icke några tankar på att binda henne
+vid sig till livets slut, om han eljes hade några rediga tankar efter en
+dags arbete i fantasiens eller den ombildande inbillningens arbete.
+Flickan var snäll, vänlig, och hade naturlig smak, så att hon snart
+passade sitt uppförande efter vännens; hörde på honom, förstod kanske
+icke så mycket, men lade bort fruktan för klassfienden.
+
+Målaren, som kunde av knotiga ointressanta martallar måla ut
+stämningsfulla föremål belysta av en tänkande hjärnas fosforescerande
+ljus, började också att måla om tjänstepigan och förvandlade henne snart
+till en jämlike. De talade minst om själva huvudmotivet utan om allt
+annat, dock icke giftermål.
+
+En söndagskväll efter att ha dansat och druckit gingo de att spatsera i
+skogen och höllo varann om livet. Han fick också kyssa henne, men hon var
+icke rätt hemma med det, och såg ofta ironiskt leende på honom, när han
+lovtalat hennes fina kinder och hennes vita tänder och tryckte sin eldiga
+mun mot hennes för att liva denna kyliga bild.
+
+När de så vandrade och skymningen fallit, fick Axel se en lysmask i en
+enbuske. Han tog den upp, lade den på sin hand och sade:
+
+-- Nu lyser jag för oss!
+
+Skogen var bliven dunkel och masken lyste ej, utan bländade endast ögat
+med sitt gröna sken, så att granarne syntes kolsvarta resa sina stammar
+omkring dem, men de kände stigen och kommo fram till strandklipporna.
+Där var det ljusare och fjärden låg oändlig, stilla som en spegel och
+skären hängde mellan himmel och jord, under och i en luft av violett med
+en rosarand över sig.
+
+De satte sig på strandklippan och sågo det svarta vattnet under sig
+endast krusat av några lösgjorda tångbålar, som flutit upp.
+
+Halvdagern utraderade allt rått i flickans ansikte och under det blonda
+pannhåret lyste de stora ögonen, och de bleka kindernas ovaler blevo
+ganska nära skönhetstypen sådan målaren drömt sig. Han satte sig mitt
+emot henne, betraktade henne, föll på knä, talade poesiens luftiga ord,
+beundrade och bad.
+
+-- Allt utom det sista!
+
+-- Som du ger andra!
+
+-- Vem har sagt det?
+
+-- Det gör ni alla! Och vad ser du hos de andra, som jag skulle sakna!
+Erkänner du icke mig vara att föredraga, då du ger mig ensam ditt
+sällskap! Ser du icke att jag är den som ger dig mest, mest av vänlighet,
+mest av nöje, mest av deltagande.
+
+Det förstod hon inte.
+
+-- Men jag älskar dig, ser du! Ser du inte det! Men du älskar inte mig,
+ty då skulle du ej låta mig lida så.
+
+Älska är nu ett ord, vars motsvarande betydelse saknas hos den obildade,
+och herr Axels kärlek var säkert av annan art än unge Albins.
+
+-- Jo, jag håller mycket av honom, men han får inte göra mig något ont.
+
+-- Men de andra!
+
+-- Ä, de andra; vad är det för andra?
+
+-- Albin?
+
+-- Den!
+
+Axel tiggde och bad, hotade. Lidelsen dunkade i hans huvud så att han
+kände sig illa, elden brann, men flickan förblev kall.
+
+-- Då kastar jag mig i sjön!
+
+Och utan att avvakta Maris utlåtande kastar han sig i vattnet med
+kläderna och simmar ut ett stycke. När han inte förnam något förtvivlans
+skrik från land, vänder han sig på rygg och tittar sig om.
+
+Där sitter Mari mycket lugn, för hon visste nog att herrarne kunde simma
+som fiskar, och hon bara skrattar.
+
+Axel hade haft flera motiv till sitt bad; först ett bestämt behov att få
+svalka sig och släcka den förtärande elden, men sedan också begäret att
+genom en bravad sätta flickan i brand för den modigaste och mest
+riskerande av tillbedjarne.
+
+Men det låg inte för den kloka Mari, som bara förebrådde hjälten att han
+vätt ner sig.
+
+Något annat måste försökas, och han försökte, ledd på rätta stråten av en
+gryende kunskap om att människohjärtat är ytterst olika hos olika
+individer och klasser.
+
+Albin hade åsett Maris lek med Axel och dragit sig tillbaka, antingen
+bestämd för att fly eller återkomma med andra syften. Saken var den att
+Mari också var oförsiktig i all sin klokhet, och en natt hade hon dröjt
+sig kvar inne i Axels rum utan att ändock glömma undvika den största
+faran. Detta hade kommit till öbornas kännedom, och Maris dygd ansågs
+numera förlorad, men vad som säkert var förlorat, det var giftet med
+Albin.
+
+En afton strax efter sutto de tu inne i Axels rum och pratade, det vill
+säga herr Axel talade och Mari hörde mest på. De hade ett fotografialbum
+framför sig och betraktade porträtt, och bland dem fäste sig flickan
+huvudsakligen vid sin väns syster. Och hur hon vände bladen kom hon
+alltid tillbaka till henne.
+
+-- En sådan vacker flicka, en sådan vacker flicka, upprepade hon med en
+sorg i rösten, som kom Axel att få en aning om den lägre klassens
+natursmärta att ej vara den högre placerade.
+
+-- Men inte så vacker som du, tröstade han; och sanningen var att
+systerns skönhet endast existerade för pigans uppfattning av det sköna
+hos en kvinna, bestående i att kläderna sutto väl, håret var väl kammat
+och ansiktet uttryckte något av härska.
+
+-- Inte är jag vacker inte, svarade Mari, med full överbevisning om sin
+underlägsenhet i den punkten.
+
+-- Du är skön, försäkrade Axel, vars undertryckta passion överdrev. Och
+om jag finge måla dig, skulle Stockholmarne vandra till utställningen i
+skaror att se dig.
+
+-- Så måla mig då! sade Mari, som lystrat till vid ordet Stockholmarne.
+
+-- Men avklädd, och det vill du inte!
+
+-- Jo vars! Det med! Om det ska vara nödigt.
+
+Det blev måla av, men intet vidare. Begrepp om blygsamhet i den meningen,
+fanns ej hos en flicka som sovit i samma rum som drängarne, men kyskheten
+såsom omedveten omtanke om sin ättelägg, den hade hon i högre grad än
+många som icke vilja visa foten.
+
+En natt under séancen knackade det på rutan, som var dold av gardinen.
+
+-- Är Mari där? hördes uppsyningsmannens fru med yrvaken röst. Att neka
+var ej lönt och Axel svarade:
+
+-- Ja hon är här!
+
+-- Hon ska genast komma in och lägga sig.
+
+Mari gick orolig för vad som skulle följa, och nästa afton talade hon om,
+att frun varit ond för att hon varit uppe så länge.
+
+-- Inte för annat?
+
+-- Nej! Men hon började bli gnatig och svår.
+
+-- Du ska flytta och ta plats i stan. Där har du dubbelt så stor lön och
+kan komma i ett gott hus.
+
+-- Inte kan jag få någon syssla i stan, som inte har några bekanta.
+
+-- Det ska jag skaffa dig.
+
+Mari blev drömmande, och påminde försiktigt nästa kväll om löftet, varpå
+Emil, studenten, som var närvarande och som var en _ren_ yngling från ett
+gott hem, upplyste att hans mor just sökte en bra flicka från landet. Och
+på Axels uppmaning skrev han samma kväll till modren, och hon som alls
+icke misstänkte några biavsikter i elakt syfte, då de ju ej funnos,
+svarade att hon ville se flickan.
+
+Mari reste således in och fick platsen.
+
+Så blev det höst och man skiljdes, utan tårar och utan krångel.
+
+När Mari den 24:e oktober inträdde i sin nya tjänst, hade Axel glömt bort
+att hon fanns, sedan han fått se andra flickor, som tilltalade hans
+skönhetssinne mera, och vilkas utveckling bättre passade hans tycke.
+Porträttet, som var halvfärdigt, målade han över, då han tyckte det var
+fult. Men alldenstund Emil vistades i Uppsala hela höstterminen, fick han
+intet ärende i det hemmet förrän om julen, när Emil kom hem och blev
+bjuden dit en afton.
+
+De hade satt sig ner vid tebordet, när han förmärker att någon ser på
+honom från sidan. Han vänder huvudet och känner igen Mari.
+
+-- Nej, se god afton Mari, hälsar han utan att erfara det minsta av lust
+eller olust.
+
+-- Visste inte Axel att Mari var hos oss? frågade frun i huset.
+
+-- Jo, men jag hade glömt bort det.
+
+När han gick om kvällen och Mari stängde porten, frågade han hur hon hade
+det och om hon var nöjd; och så sa han godnatt.
+
+Hon var totalt utplånad, och nu, när han sett henne i den nya omgivningen
+såg hon ut som pigorna gör mest, kanske mindre bra än flertalet.
+
+Därpå gick vintern utan att han såg henne, och så kom sommarn, när han
+for till skären igen.
+
+En dag, när han pratade vid gårdens mor, som nu var änka, kom det på tal
+om Mari.
+
+-- Nå, sa gumman, hon är väl bortkommen nu?
+
+-- Hur så, hon är ju i ett gott hus och har det väl.
+
+-- Och herrn bryr sig inte om henne längre, sen han förlorat henne.
+
+-- Vad för slag?
+
+-- Jo, si, inte var det riktigt att gå och spela för en fattig flicka.
+
+-- Spelade jag?
+
+-- Jaja, hon tog sig tankar i alla fall, och vi sa åt'na hon skulle se
+sig för.
+
+-- Ja, men jag var inte henne när!
+
+-- Nå, det må så vara, sir herrn, men hon trodde att det skulle bli parti
+det!
+
+-- Nej, vad säger ni, och aldrig talte jag om sådant.
+
+-- Ja, vad man säger, men Mari tydde liksom på att herrn till och med
+talt om lysning.
+
+Lysmasken alltså! Så där var det att tala poesi för sådana!
+
+-- Ja, men säg nu moster, tog herr Axel upp, kan man inte leka eller
+spela lite, ni kallar, med en flicka, utan att det ska vara bindande. Hon
+spelte ju med era pojkar här.
+
+-- Ja visst gjorde hon, men sir herrn, herrn såg så allvarsam och
+hederlig ut, så hon trodde det var rena allvare.
+
+-- Alltså, tror moster, att om jag gått burdus på, skulle hon ha gett
+efter? Tror moster det?
+
+-- Asch, flickorna, vet en väl.
+
+-- Och säg nu, tror moster att hon var i lag med pojkarne på gårn här!
+
+-- Ja, si det kan en inte säga, sånt.
+
+Detta var en oväntad upplysning för herr Axel, och liksom efter en fara
+han kommit undan drog han sina andetag. Flickan hade sålunda helt kallt
+lagt snaran för honom, och otroligt är ej att om hon, som icke visade
+något tecken till ömhet eller eld, hade bundit honom vid sitt kött, så
+skulle han ha stannat, därför att han icke kunde annat och därför att
+hans låga var besvarad. Men nu hade hon med köld mottagit hans manliga
+hyllning, tagit hans artigheter, hans tjänster, och så weg med honom. Nå
+det sista var det bästa, och nästa gång lovade han sig ta flickorna på
+ett annat sätt.
+
+I augusti hade bonden dansnöje på ön och Axel var med. Där voro bara fula
+flickor, som inte lockade honom, och han dansade ej. När skymningen
+fallit, satte han sig på farstukvisten att röka, vid skenet av
+lagårdslyktan, som var uthängd till eklärering.
+
+Ett, tu, tre hörde han glam på backen och ett fruntimmer syntes omgiven
+av kamraterna, som ville bjuda upp henne till dans. Han kände
+kvinnorösten som bekant, och i nästa ögonblick stod Mari framför honom.
+
+Hon var klädd i hatt och kappa, och såg utspökad ut; hade fått sätt och
+fasoner, och efter en kort och glad hälsning avvisade hon herrarnes
+inbjudning för att taga målarens arm.
+
+-- Jag vill dansa med herr Axel, sa hon.
+
+Och herr Axel dansade med henne, ställde henne vid spiseln och såg på
+henne. Hennes kinder voro fylligare, och hade en dålig, röd flammig färg,
+hennes förr så vilda hår var slätkammat med pomada och hennes fasta barm
+hade givit sig ner i korsetten.
+
+Maria Stuarts-krage hade hon och manschetter, och pojkarna svärmade som
+flugor kring henne, medan herr Axel stod där oberörd väntande få bli
+lös.
+
+Och medan han väntade, tänkte han på hur vacker hon var den gången, när
+hon gick barfota och i lintygsärmarne och bar vattämbaret från brunnen --
+som han alltid sprang ut och hjälpte henne med.
+
+-- Kom så gå vi ut, sa Mari och viftade sig med näsduken.
+
+Axel gick med ut på verandan, men visste inte vad han skulle säga; oaktat
+månen sken och det varit hett i stugan.
+
+-- Ska vi gå i skogen? frågade Mari och såg på herr Axel.
+
+-- Nej, nu vill inte jag! svarade han. Förra gången ville inte du! Så kan
+det vara!
+
+Mari gick in igen och dansade hela afton med samma lugn som om hon burit
+vatten eller rensat fisk.
+
+Året därpå var hon förlovad med en hederlig skomakargesäll, och försvann
+ur historien.
+
+Sex år senare, efter en dans, sutto en morgonkvist på ön, ungbonden
+Albin, gift, med två barn, och den berömde målaren Axel ***, också gift,
+med tre barn, vid ett glas glögg och pratade. När fruarne sågos utom
+hörhåll, girade samtalet över åt gamla minnen och flickor naturligtvis.
+
+-- Hör nu Albin, minns han Mari, frågade herr Axel, som om nattens vaka
+drivit upp gamla intryck.
+
+-- Jo, det gör jag nog!
+
+-- Det var en underlig flicka, inte sant?
+
+Albin såg plötsligen lömsk ut.
+
+-- Ja, dum va hon, för hade hon inte gått i lag med herrn, så hade hon
+varit min hustru nu!
+
+-- Ah, vad han säger! Han tror att jag var när henne då?
+
+-- Ja det tror jag vad jag vill!
+
+-- Naturligtvis skulle jag säga det, om det varit så, för nu behövs det
+inte döljas. Men det egendomliga är att det var inte så.
+
+Albin skådade djupt i sin rivals ansikte:
+
+-- Ja, men det var då besynnerligt!
+
+-- Hur så? Var han där då?
+
+-- Jag, ja! Men jag ville vara allena jag!
+
+-- Det förstår jag, men ville han gifta sig med henne efteråt?
+
+-- Efteråt?
+
+Det förstod inte Albin, men herr Axel var heller inte angelägen få någon
+förklaring utan blev sittande med den enda tanken som en spik i sin
+hjärna:
+
+-- Hon var när honom, men inte mig!
+
+Och när han funderat hit och dit över kvinnans gåtfulla natur, steg han
+upp liksom befriad vid den tanken att det inte var vidare gåtfullt utan
+bara var vad man kallar dumhet. Ansatser att kunna beräkna en handlings
+följder men brist på förstånd att riktigt genomföra en plan, vilket ju
+visade sig, då hon förlorade båda köttstyckena genom att släppa det ena
+för tidigt. Hon var dum bara! Dum!
+
+
+
+
+
+
+End of the Project Gutenberg EBook of Skäkarlsliv, by August Strindberg
+
+*** END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 30079 ***
diff --git a/30079-8.txt b/30079-8.txt
deleted file mode 100644
index 603aee1..0000000
--- a/30079-8.txt
+++ /dev/null
@@ -1,5376 +0,0 @@
-The Project Gutenberg EBook of Skäkarlsliv, by August Strindberg

-

-This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with

-almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or

-re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included

-with this eBook or online at www.gutenberg.org

-

-

-Title: Skäkarlsliv

-

-Author: August Strindberg

-

-Release Date: September 25, 2009 [EBook #30079]

-

-Language: Swedish

-

-Character set encoding: ISO-8859-1

-

-*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK SKÄKARLSLIV ***

-

-

-

-

-Produced by Ronnie Sahlberg, and Project Runeberg for

-providing the scans.

-

-

-

-

-

-Transcribers note:

-

-This e-text was produced from Project Runeberg's

-digital facsimile edition of

-  Samlade Verk #21: Hemsöborna och Skärkarlsliv

-printed in 1914 and available at http://runeberg.org/strindbg/hemsobor/

-

-This text has been edited so that this document only contains the book

-Skärkarlsliv.

-The table of content has been moved to the start of the book.

-

-Text that was s p a c e d - o u t in the original text has been

-changed to use _italics_.

-

-Project Runeberg publishes free digital editions of Nordic literature.

-Learn more at =http://runeberg.org/=

-

-

-

-

-SKÄRKARLSLIV

-

-AV

-

-AUGUST STRINDBERG

-

-STOCKHOLM

-ALBERT BONNIERS FÖRLAG

-

-

-

-

-_Copyright. Albert Bonnier 1914._

-

-STOCKHOLM

-ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1914

-

-

-

-

-SKÄRKARLSLIV

-BERÄTTELSER

-

-

-

-

-INNEHÅLL.

-

-

-_Skärkarlsliv._

-

-Inledning ................................. 183

-Den romantiske klockaren på Rånö .......... 193

-Min sommarpräst ........................... 260

-Pastorns älg .............................. 269

-En brottsling ............................. 280

-Vidskepelse ............................... 297

-Höjer tar gården själv .................... 303

-Sjönödslöftet ............................. 315

-Skräddarns skulle ha dans ................. 323

-Uppsyningsman ............................. 335

-Flickornas kärlek ......................... 343

-

-

-

-

-Inledning.

-

-

-Stockholms skärgård, från vilken trakt jag hämtat scenerier och motiv

-till denna bok, har alltid haft en särdeles tilldragning på mig. Kanske

-därför att min hemort, Stockholm och dess omgivningar, själva utgöra en

-del av skärgården. Mälaren var ju ursprungligen en havsarm, som genom

-vattendragen vid Södra Tälje och Stocksund vid Stockholm stod i

-förbindelse med havet, och Kedjeskär, nuvarande Riddarholmen, bar, genom

-sitt namn, minnet om dess äldsta natur, av ett skär, likasom man än vid

-en färd genom Mälaren med dess tusenden av öar och holmar erinras om det

-landskap, som blandat av land och vatten öster om huvudstaden sträcker

-sig omkring sju milar ut till havet.

-

-Hela denna sönderrivna kuststräcka vilar till allra största delen på

-urformationen: gneis, granit och järnmalmer, av vilka senare man endast

-funnit Utös tillräckligt rika att bearbeta. Granitvarieteten pegmatit

-uppträder stundom i så stora samlingar, att den tillvaratages för

-fältspatens skull, som går till porslinsfabrikerna.

-

-Frånvaron av de yngre formationerna med deras horisontella lagringar i

-ljusa lätta färgtoner förlänar skärgårdslandskapet detta drag av vildhet

-och dysterhet, som åtföljer urformationen. Landskapskonturen blir av de

-lösslitna, råa, oregelbundna blocken kam- eller vågformig på höjderna,

-flat, kullrig, knagglig, där havet utfört sitt slipningsarbete. Gneisens

-partiella skiffrighet utsätter även strandklipporna för isens

-sprängningar, så att grottor, håligheter och djupa rämnor öka det vilda i

-landskapskaraktären, som därigenom aldrig blir enformig såsom kalk- eller

-sandstensfaläsen vid franska nordkusten. Denna vildhet avbrytes dock

-bjärt av den rika jorden från kvartärperioden med morängrus och

-glacial-leror, snäcksand, mossmylla och tångförvandlingar, vilkas

-bördighet ofta ökas genom avfall från årtusendens storfisken, bildande

-rika gyttjor på uppgrundningar, och längst ut på kobbarna av sjöfåglarnes

-guano. På detta jordlager växa tall och gran, ehuru granens gotik

-förlänar den inre skärgårdsnaturen dess mera framträdande karaktär, om

-ock tallen är härdigare och går längst ut i havsbrynet, vridande sig på

-de sista hällarne efter den mest rådande vinden.

-

-I dalsänkorna blir ängsmarken särdeles praktfull av uppslamningar och

-saltvatten, och den naturliga ängen erbjuder en rik blomsterflora med

-alla det mellersta Sveriges vilda praktväxter, av vilka kanske orkidéerna

-och blåvivan äro de förnämsta. I stränderna lysa fackelblomstret och

-lysingen, i skogarne frodas blåbäret, på öppna hällarna lingonet, och i

-mossarna är hjortronet icke sällsynt. Låglänta öar med bättre mylla

-antaga en särdeles leende karaktär, genom rikedomen på lövträd och

-buskar. Eken livar här med sina mjuka linjer och sitt ganska ljusa

-lövverk barrträdslandskapet; och hagen, denna nordens egendomlighet, en

-korsning av skog, småskog och äng, utgör kanske det täckaste man kan se,

-då under en blandning av björk och barrträn hasselbuskarne bilda lövsal

-över körvägen, vilken här bär namnet drog. Det är stycken av en engelsk

-park man spatserar igenom, tills man stöter på strandklippan med dess

-granar och tallar på vitmossa och därnedanför havsvikens sandupplag med

-tångbältet. Skjuter en vik av fjärden längre in i land, är den alltid

-skönt kantad med alar och rika vassbänkar.

-

-Det är denna omväxling av dystert och leende, av fattigt och rikt, av

-täckt och vilt, av inland och havskust, som gör Sveriges östra skärgård

-så fängslande. Och därtill kommer att de merendels steniga stränderna

-hålla vattnet så rent, genomskinligt; och även där sanden går ut i

-vattnet är den så tung och så ren, att en badande icke behöver vämjas,

-som han får göra vid franska nordkusten, där ett havsbad är ett

-gyttjebad. Man saknar här det öppna havets flesta obehag och äger

-upplandets flesta fördelar, vilket ger ett företräde åt den östra

-skärgården framför den uthuggna ödsliga västkusten.

-

-Den vilda djurvärlden företer inga rovdjur av oroande natur. Räven, lon

-och lekattorna äro de grymmaste. Lysande jakttillfällen giver älgen,

-vilken flyktat hitut och tagit ståndkvarter i de större öarnes kärr och

-skogar. Grävlingen, haren, uttern och skälarna släppa även till sina

-skinn, och harjakten på Biskopsö är berömd. Av skogens fåglar äro orren

-och tjädern mycket talrika, men kunna ej jagas av infödingarne, vilka

-sakna hundar av det rätta slaget och uteslutande ägna sig åt

-sjöfågelskyttet, helst med bulvan (vette), varvid den strykande ejdern

-icke skonas, den liggande däremot ömt omhuldas, ehuru ett och annat ägg

-får lämna proviant vid en längre jakttur. Äggning i holk utövas mest mot

-skraken, som tåligt låter begagna sig till värphöna.

-

-Köttet av ejdern blir gott, om det feta skinnet flås av och fågeln blir

-liggande i mjölk en natt. Det smakar då som renstek och har förlorat all

-anstrykning av tran. På samma sätt behandlade bli även skrak, prack och

-svärta mycket ätbara, i synnerhet om de i likhet med anden späckas med

-persilja. Skärgårdens värsta rovfågel är fiskgjusen eller fiskörnen, som

-anställer förödelse på gäddorna i vassvikens lågvatten. Havsörnen synes

-mera sällan och jagar helst i havsbandet. Obehaglig och stundom farlig är

-den ymnigt förekommande reptilen huggormen, vilken träffas såväl i

-blåbärsriset som i stranden, nästan överallt, kan man säga, och hans

-djärvhet ute på de yttre skären är sådan, att han resande sig på stjärten

-har med hugg velat hindra fiskare att stiga ur båten. Folket skonar honom

-ej, fastän de tro att han suger gift ur jorden, och någon vördnad för den

-annorstädes tillbedda snoken visar skärkarlen icke.

-

-I denna provins av omflutna orter lever nu en befolkning, som efter

-förmögenhetsförhållandena kunde delas i tre klasser: de som öva jordbruk,

-mest boende på de stora öarne, de som odla jord och fiska, eller

-medelklassen, och slutligen de egentliga skärkarlarne, vilka mest leva på

-fiske och jakt men därtill föda en ko, ett får och några höns eller så.

-

-Jordbruket, där det kan drivas, är icke alls dåligt. Präktiga leror giva

-ett gott vete och den mindre bonden har ändock alltid något spelt till

-husbehov. Saltsjöbetet är berömt och smöret blir utmärkt av de kali- och

-natronhaltiga strandväxterna, varförutom korna ju alltid hava det

-gränslösa saltsleket att tillgå. Fårens kött blir av de snaggiga

-hårdvallsstränderna fast och läckert, såsom det franska _pré-salé_ på

-liknande marker.

-

-Kommer härtill ett jämförelsevis milt klimat, som betydligt avviker från

-inlandets på samma längdgrad, i så måtto att våren kommer senare, stundom

-fjorton dagar efter Stockholms, så att sommargästen får uppleva två

-lövsprickningar samma år, och att hösten inträder senare, emedan havet då

-är uppvärmt och tjänstgör som en kalorifer. Eljes har man anmärkt en

-olägenhet vid skärgårdens klimat för jordbruket, och det är den torra

-försommaren och den regniga eftersommaren, varav sånings- och växttiden

-blir lidande av torka men slätter- och skördetiden av regn.

-

-Särdeles milt klimat har Nynästrakten, där murgrönan övervintrar vild och

-vinet ofta mognar på spaljé.

-

-För fiskaren eller den egentliga skärkarlen äro naturligtvis havets

-frukter av större betydelse, och storfisket utgöres egentligen av

-strömmingen, vilken fångas i ofantliga nät, ankrade på djuptliggande

-grund (grynnor) om vår och höst. Eljes tages gädda och abborre i not,

-gäddan även på stångkrok och abborren på nät. Flundrorna, av mindre

-värde, fångas i nät, ålen ljustras eller narras i ryssja och mjärde.

-Laken klubbas på glansis, genom vilken den slemmiga fulingen kan märkas,

-där han ligger på botten. Iden blir föremål för en alldeles särskild

-sport, som kallas badfisket. När vattnet på eftersommaren blir värmt i

-vikarna, går nämligen iden upp att bada som det kallas. Vid denna tid

-hållas utkik i uddarna från trädtoppar, och när observatorn märker, att

-det lever i vattnet, varskor han kamraterna, som nu komma med sina flata

-ekor från båda uddarna, årlommarna väl omlindade med ullstrumpor att icke

-fisken skall skrämmas. Och så spännes nätet över vikens mun till den

-verkan det hava kan.

-

-Befolkningen i denna isolerade, väl undangömda lilla värld utan

-regelbundna kommunikationer synes i flera hänseenden vara mycket blandad.

-Ett beständigt urval har nämligen här alltid gjort sig självt, så att den

-intelligentaste delen av ungdomen gått åt till flottan, lotsverket och

-tullen. De kvarvarande stationära, lugnare andarne, hava fortsatt fadrens

-rörelse, gått till Stockholm eller sökt tjänst uppåt land, ty skärgården

-har icke varit någon säker plats, där familjer och jordegendom kunnat

-grundas, då landet legat öppet för fienden och äganderätt och liv just

-icke åtnjutit skydd av den avlägset boende rättsvårdaren. Det saknas

-därför spår av lokalpatriotism, om ock invandraren har de vanliga

-svårigheterna att bekämpa.

-

-Mig synes även, att döma av ortnamn, typer och sedvänjor, såsom om

-skärgården varit ett slags tillflyktsort för en del folk uppifrån land,

-vilka av en eller annan orsak uppsökt ensligheten. Något egentligt

-landsmål märkes ej, men en blandning av många, och många enkla seder och

-rättsbegrepp från naturstadiet, tyda på att här ute, långt bort från

-samhället, hopkommit en stock av osällskapliga, för ordnat samliv

-svårtillgängliga friluftsälskare, eller helt enkelt praktiska motståndare

-mot ordnad krigstjänst och tullväsen. Åtkomsthistorierna till vissa öar

-tyckas även röra sig om kapare, märkvärdiga sjöbedrifter, även

-privattjänster till kungliga personer, och jordeböckerna lära på sina

-ställen icke vara riktigt säkra rörande jordens natur av krono eller

-skatte.

-

-Andra tecken finnas även, som tyda på invandringar eller kanske bara

-strandhugg av finnar, estländare, ryssar och dylika österländare.

-Särskilt bär man än i dag avgjord motvilja mot estländarne, dessa

-skuggfigurer, gråa i sig själva, spökande fram i gråa farkoster såsom

-hopslagna av gamla nerfallna plank och med rigg av lappade kolsäckar. När

-en dylik flygande holländare tar i land på en kobbe, ror fiskaren gärna

-ut och ser efter att elden blir väl släckt, och han vädjar hellre till

-brännvinsflaskan än till bössan mot sådana havets löskemän, vilka anses,

-med eller utan grund, smuggla salt till Ryssland.

-

-Förmögna skärkarlar finnas, men många äro nära fattigdomen, och några

-ytterligt fattiga, levande om vintern på saltlake, sillhuven och potatis.

-Fiskarens yrke, som liknar spelarens, ger icke grund till sparsamhet. En

-kupp gör honom förmögen i dag, och tron på lyckan uppstår genast med dess

-farliga följder. Långt bort från rättvisans skipare har han i nödvärn sin

-egen lynchlag, och av ekonomiska skäl friar han hellre än han fäller,

-även i hopp att själv bli friad, när hans olycka kommer. Och överseendet

-med andras förbrytelser har jag icke hört uttryckas vackrare, än då

-grannarne talade om att en mördare begått ett »felsteg» en gång, då han

-dränkte sin hustru.

-

-Skärkarlen är en ensling; har långt till tingshuset, långt till kyrkan

-och långt till skolan; långt till grannarna och långt till staden.

-Badorten är hans närmaste civilisationscentrum, men där får han endast

-lära lyx och avund mot mänskor, som han ser hålla fest i tre månader, ty

-han ser icke den arbetande ledamoten, som är i staden.

-

-I ensligheten skulle han bli tänkare, om han hade ledning, men han blir

-fantast i stället, och huru skicklig han kan vara i sitt yrke, huru

-klarseende i vardagslaget, blir han ett lätt rov för sina subjektiva

-förnimmelser, blir »fremsynt», besynnerlig, såsom klockaren på Rånö, och

-han gör felaktiga slutledningar, oftast förväxlande orsak och verkan, så

-att om det fiskar gott efter att slanten är lagd under stenen, så är

-slanten den mäktiga orsaken. Han är vidskeplig, och hedendomen sitter så

-djupt i honom, att den kristna kyrkans symboler ännu äro för honom lika

-med signerier, läsningar och trolldom.

-

-Familjen bygger sig själv på gammal sedvänja och naturens enkla krav, där

-icke ekonomisk beräkning kan medfölja som faktor. Förhållandet mellan

-könen är otvunget och äktenskapet avslutas vanligen med barnet, om

-flickan eljest visat sig ordhållig och böjd för familjs grundande. Är så

-icke förhållandet, uppstå understundom svåra förvecklingar, vilka kunna

-sluta med barnets totala försvinnande och andra ledsamheter, vilka komma

-till hela världens kännedom utom länsmannens, vilken för övrigt ingenting

-kan göra åt saken, där vittnen icke kunna framskaffas.

-

-Börjar det brista i familjebanden långt borta från grannar och tvingas

-starka lidelser länge, inträffa stundom hemska utbrott av naturkrafterna,

-då den vid död och fördärv vande skärkarlen icke räknar så noga med

-medlen. Då uppföras därute tysta sorgespel, om vilka man endast får höra

-antydningar, och varom jag glunkat något i ett par av dessa berättelser.

-Då springa blodsband sönder, förbjudna hägn överhoppas, naturen griper

-med hård hand vad han kommer över, och för hungern och kärleken existera

-icke längre hänsyn eller lagar.

-

-Det ljusa, leende i skärkarlens liv, när det gestaltar sig ljust, har jag

-i förra delen, Hemsöborna, skildrat; i denna del har jag givit

-halvskuggorna; möjligen kan jag komma längre fram under för litteraturen

-ljusare förhållanden att ge själva slagskuggorna, som måste finnas för

-att ge bilden fullfärdig!

-

-Holte i Danmark, september 1888.

-

-                                                        _Författaren._

-

-

-

-

-Den romantiske klockaren på Rånö.

-

-FÖRSTA KAPITLET.

-

-

-Augustimånen stod över Västra Storgatan i Trosa en afton på 50-talet, när

-de fördröjda bondkärrorna skramlade ut ur portgången från handelsmannens

-gård, där de haft kvarter. Inne i boden var första bokhållaren ännu i

-farten med att betjäna stadens jungfrur, som i sista stunden sökte minnas

-vad de kunde behöva till morgondagen. Men uppe på vindskammaren av det

-lilla envåningsträhuset inåt gården satt yngsta bokhållaren vid det öppna

-fönstret med handen under kinden och betraktade månen, som lyste på taken

-mitt emot och visade skorstenarnes rökhuvar i en rad fantastiska

-framställningar, skiftande hamn allt efter som den ljumma havsvinden

-krängde om dem. Än tog den stora plåthuven form av en påskkäring med

-svart karpus, än stack flöjelns ormhuvud fram ur kåpan, visade tänderna

-och den utsträckta gadden, än svängde balansen med sin runda skiva fram

-och profilerade sig som säkerhetsventilen på en ångmaskin; och så dansade

-häxorna runt med drakarne kring den fyrkantiga pipan, ur vilken röken

-bolmade fram som ur ett påskbål. Den svärmande unge bokhållaren vände

-snart sitt ödmjuka ansikte ifrån de mörka bilderna på takåsen och

-betraktade månens fulla rundel med dess ljusa världskarta tecknad på ljus

-botten, och han tyckte sig lugnare, när han såg den som ett vänligt stort

-ansikte med ett brett godmodigt leende se ner till honom, som i denna

-afton skulle lämna den tysta skärgårdsstaden och de små förhållandena i

-den obetydliga handelsboden för att resa opp till Stockholm och vid

-Musikaliska akademien och seminarium utbilda sig till organist och

-skollärare.

-

-Han lät därefter huvudet sjunka, lyfte armbågen från fönsterbrädan och

-vände sig inåt kammaren, vars enkla möblemang bestod av tre sängar, en

-byrå och en rakspegel, på vilken senare ett talgljus med en stor tjuv

-stod och rökte. I en av sängarne låg nattsäcken av mattväv, färdigpackad

-med öppet gap ännu, som en stor padda, vilken storknat på ett dussin

-ullstrumpor och en notrulle, som syntes mellan de järnbeslagna käftarne.

-

-Den unge mannen stod ett ögonblick i mjältsjuka betraktelser över sin

-tömda byrålåda, vars botten var täckt med ett par nummer av Svenska

-Tidningen, då en röst hördes genom språkröret vid dörrpanelen, frågande:

-

--- Är Lundstedt där?

-

--- Ja, patron! svarade ynglingen; varpå röret gentog:

-

--- Nu är jag ledig!

-

-På sin runda skruvstol ner i bodkammaren satt patronen och bläddrade i

-reskontran, när bokhållaren steg in och undergivet väntade vad herren

-skulle ha att förkunna.

-

--- Sitt ner, Lundstedt! började patronen.

-

-Den räddhågade ynglingen vågade icke sätta sig genast, dels därför att

-det stridde mot sed, dels därför att han fruktade en efterräkning på

-några okända förseelser i bokföringen. Men patronens lugna runda ansikte

-och välvilliga blickar erinrade i denna stund om månans nyss, så att han

-fattade mod, då husbonden åter tog till ordet:

-

--- Lundstedt har varit en trogen tjänare och har fört sin kladd

-ordentligt. Fortsätter han på samma väg, skall det gå honom väl i livet,

-och det är därtill jag önskar honom framgång, då han nu går opp till

-Stockholm, där frestelserna äro större än här nere i landsorten. Jag vill

-nu lämna Lundstedt sin lön -- det är trettitre riksdaler och sexton

-skillingar banko -- till vilka jag från egen hand vill lägga tio

-riksdaler riksgäld såsom dusör för Lundstedts visade redlighet och nit i

-affären. Se där! Håll till godo och lycklig resa!

-

-Lundstedt mottog med rörelse de stora vackra gröna tiorna och tryckte

-patronens hand, viljande säga något som ej kunde komma fram, medan

-handelsmannen sakta sköt honom ut genom dörren.

-

--- Det är bra, det är bra! Gå nu och säg adjö åt frun och kamraterna, jag

-tror att Svärdsbron har brått att komma hem.

-

-Lundstedt gick ut och steg uppför den lilla trätrappan, där han knackade

-på dörren till våningen, och mottogs av frun med ett talgljus i handen.

-

--- Kära hjärtans, är det Lundstedt -- jag satt och skala syltlök -- och

-herre Gud, jag tror jag har tårarne i ögonen än. Jaså, Lundstedt ska resa

-från oss nu, och komma opp till Stockholm -- där får han se mycket

-saker, som en aldrig har drömt om -- Gud vare med honom nu då -- och må

-han se sig före, när han ska ut i livet. Gud vare med Lundstedt och må

-han trivs i sitt nya!

-

-Frun torkade sina ögon med förklädssnibben och räckte handen till avsked,

-varpå Lundstedt gick baklänges ner för trappan, alltjämt hälsande och

-rörande läpparne utan att kunna få dem att frambringa några begripliga

-ord.

-

-Nere i boden stod Svärdsbron redan med en tuggad Cuba i ena mungipan och

-knäna stödda mot disken, kastande rörliga blickar på vågskålen, medan

-bokhållarn vägde opp kaffet, och hans vickande huvud följde balansens

-rörelser opp och ner, så att han slutligen kände sig vimmelkantig och med

-vänstra handen sökte ett stöd att hålla sig i. Och med krökt pekfinger

-grep han om det nerhängande segelgarnssnöret, mot vilket han ville luta

-sig, med påföljd att rullen i taket vindade av, så att Svärdsbron sjönk

-på knä och lade sitt trötta huvud med cigarr på disken.

-

--- Vad fan, tänker farbror gå till altars på lördagsafton! utbrast

-bokhållaren, som såg den grå figuren sjunka, men strax därpå resa sig,

-kastande lömska blickar uppåt segelgarnsvindan.

-

--- Sätter en långrev i kryddbon nu också? brummade bonden och släppte

-garnet, som lagt sig i ringlar över hans frukostskärm.

-

--- Visst fanken gör man det! Vet inte farbror, att de fula fiskarna gå

-utanför disken.

-

-Bonden vimlade med ögonen och tänkte en lång stund på svaret som han inte

-fann hemma; varför han tycktes besluten avfordra en förklaring:

-

--- Ska de vara åt mej, det?

-

--- Var så god och håll till godo, svarade den slagfärdiga bokhållaren och

-sköt kaffepåsen åt bonden, som behövde en stund för att komma ur det

-förra tankespåret in i det nya, men ej hann fram, förrän bokhållaren

-klippte till med ett nytt:

-

--- Det är tjugofyra skilling banko, jämnt som en pinal; pengarne på

-disken! Ta hit dosan nu, ska farbror få lite grovsikt.

-

-Detta var för långt och för häftigt, så att Svärdsbron, som ännu bara var

-vid kaffepåsen, efter att den fula fisken var lämnad i sticket, tog varan

-i handen och vägde den.

-

--- Tjugufyra skilling banko; fram med pengarna, gubbe lilla, för här är

-ingen kredit! Och så dosan! Eller vill du ha det i truten med detsamma?

-

-Nu hade bonden kommit fram till penningfrågan och fått näven i byxfickan,

-sedan högra rockskörtet omsorgsfullt blivit uppvikt.

-

--- Tjugufyra skilling riksgälds var det?

-

--- Nej banko, du! Kaffet har stigit!

-

--- Ja, men när jag var barn... så kosta det inte mer än en plåt.

-

--- Ja, ser du, det är länge sen det du, om jag får tro vad din käring

-säger!

-

--- Käringen! Vad håken säger käringen?

-

--- Hon säger att du ska betala kaffet genast, annars går du och super opp

-pengarna!

-

--- Su... super jag?

-

--- Inte alls! Jag har aldrig sett dig ta en sup! Men raska nu på, och

-visa att du är nykt när Lundstedt kommer, annars får du troligen ingen

-sup av honom. Nu skrapar Blacken på dig!

-

--- Lundstedt! Vad har jag med Lundstedt att göra... tpo! tpo! -- står du

-stilla du din rrrackare!

-

--- Vet du inte av, att Lundstedt ska med dig till Svärdsbro, för han tar

-till Stockholm i afton.

-

--- Stockholm! -- Tpo! tpo! vad går det ått dej, din fuling!

-

-Blacken skrapar gatstenarne av otålighet, och borgmästarns piga kommer

-in, snävande över tömmarna, som bonden bundit i dörrhakarna.

-

--- Se god afton, lilla Lina! Hur kan det stå till på en sån här

-månskens-torsdags-afton!

-

--- Det står inte alls till -- ta bort hand -- annars så... hur står det

-för Kindgren?

-

--- Det går undan för undan för mig! Men vad kunde behagas så här sent på

-dagen?

-

--- Det behagas ett halvt lod kardemummor!

-

--- Så, det ska vara främmande i morgon... lägg opp pengarne nu,

-Svärdsbron, och stå inte och reta opp sina ädlare känslor, när han tittar

-på flickan.

-

-Svärdsbron har båda händerna i byxfickorna, cigarren upphivad som en

-klyvarbom, och står, gungande på vikta knän, omfamnande den kattunklädda

-jungfrun med sina stora smörjiga ögon, ibland skickande blickar åt taket

-som om han räknade brödkakorna på spettet.

-

--- Hörr nu! Hörr nu! hm! -- Tpo! Tpo! står du still du! yh! yh!

-

-I detsamma kommer Lundstedt in:

-

--- Är inte farbror färdig att köra än? Klockan blir ju tio, innan vi få

-ge oss i väg!

-

--- Klockan tio!

-

--- Ja, för jag ska till båten i Södertälje klockan nio i morgon bitti!

-

--- Södertälje; ge mej si!

-

-Lina har rodnat vackert och Lundstedt har märkt henne: -- God afton,

-Lina! Nu kom hon lagom för att jag skulle få säga adjö.

-

--- Nej, ska han resa!

-

-Medan Lina och Lundstedt gå ut i boddörren för att se på månskenet, har

-Svärdsbron fått upp portemonnäen, och börjar där efter plocka opp

-slantarne på disken.

-

--- Där ha vi -- ge mej si, tolv skilling.

-

--- Och så kommer du med bankovittnar med hål i; dom kan du gömma till

-håvpengar... fjorton och sexton, tjugo... trettiotvå. Hit med fyra

-skilling till nu.

-

--- Fyra sk-illing t-ill! Nej! Det är alldeles för durt! Po-ah! Po-ah!

-flickan lilla, po-ah!

-

-Patron kommer ut i boden och Svärdsbron rätar ut knäna och kniper fram

-med pengarne som om han sett sin husbonde.

-

--- Nå, Svärdsbro, är du färdig att köra än? frågar handelsmannen.

-

--- Ja, herr patron, genast!

-

-Och med en kraftansträngning samlar han ihop armar och ben och går ut

-till vagnen, tar tömmar och piska, kliver opp på hjulet för att överskåda

-lasset och se om Lundstedt är där.

-

--- Stå inte på hjulet din inskränkta fan, ropar Kindgren från boddörren,

-du faller ju om kraken rycker till.

-

--- F...aller jag?

-

-Blacken rycker verkligen framåt i ett anfall av hemlängtan, och

-Svärdsbron, som har händerna fastade, kommer ner gränsle över

-hjulringen:

-

--- Po-ah! Po-ah! ropar han i djupet av sin nöd, och Lundstedt, som stått

-under gatlyktan med Lina, skyndar till och stannar Blacken, som har

-gröppåsen kvar om halsen och därför icke är så begiven på att springa,

-helst Svärdsbrobonden bromsat framhjulet med sin vänstra axel.

-

--- Tror någon människa vi kommer ur stan i denna dag? utbrister Lundstedt

-med mild otålighet. Stig opp nu, farbror, så få vi åka!

-

--- Nå, så bjur han på något då?

-

-Lundstedt lovar att bjuda vid första gästgivargård, men Svärdsbron vill

-inte lämna kredit, och tillnyktrad efter sin kontusion erinrar han sig

-det utlovade snuset, varpå han intränger i boden med piska och tömmar, på

-samma gång som han efter patronens avlägsnande fattas av nyväckt hopp att

-kunna pruta på kaffet, vilken omständighet leder hans tankesnurra

-baklänges upp till minnet om ett glåpord, som stod i sammanhang med

-segelgarnet, men som han ej kan minnas, varpå Blacken gör ett nytt

-framryckande mot hemmet, vilket besvaras av bonden med en inhalning av de

-medförda tömmarne, med påföljd att hästen stryker vagnen in mot

-glasdörrarne, som klinga, allt under det kusken skriker po-ah! utan annan

-verkan än att boddrängen bryter in, ger Svärdsbron en halskaka så att

-cigarren kryper baklänges in i munnen och den kiknande rökaren kommer ut

-på gatan i samma ställning som en magisterhoppare. Därmed anses

-diskussionen avslutad, och sedan vagnredet blivit krängt tillrätta,

-lyftes farbrodern på lasset, tömmarne lämnas åt Lundstedt, som trycker de

-närvarandes händer och under allas välönskningar sätter Blacken i gång

-framåt!

-

-                  *       *       *       *       *

-

-Lundstedt hade avlämnat sin värd i Svärdsbro, sedan han bultat opp den

-bekymrade makan, och utan att avvakta tillfället att göra hennes närmare

-bekantskap gått till gästgiveriet med snabba steg för att beställa skjuts

-till Södertälje. Som det fanns hästar inne, satt han snart på en ny liten

-pinnkärra och ruskade i väg norrut mot hans längtans mål. Månen hade

-sänkt sig något och färden gick genom svarta granskogen, som susade tungt

-i nattvinden, under blinkande stjärnor med Karlavagnen överst. Rak låg

-vägen som en kägelbana, lång och ljus som ett lakan på bleke, när

-månskenet föll på det torra dammet; stundom steg i fjärran en vit sky,

-uppriven av ett mötande åkdon, och när hästens huvud dök upp och

-silvermolnet nalkades, skymtade strax efter några mörka inhöljda

-gestalter, som i förbifarten kastade ett god afton som en slant åt en

-grindpojke. I vägkanten följde telegrafstolparna med sitt sjungande

-tackel, en ändlös eskader av enmastare utan stänger och rår, slutande med

-eselhuvun som vinterliggare.

-

-Så kom en grind och en sovande stuga med äppelträn, vilkas frukter lyste

-i guld som apelsiner, och så smällde grinden igen, kärran rullade fram

-och det enformiga skallrandet försatte den unge resenären i sömn.

-

-Och så drömde han, att han satt på sjustjärnorna och åkte opp för

-himlavalvet, där han hörde en fiol spela, som hade strängar så långa som

-landsvägen, med ljudpinnar höga som mastträn och stallen voro av vitt

-porslin, och nordanvinden var stråken, hartsad med isbarkar; och fiolen

-gav melodier i nya tonarter med tre kvarts toner i stället för halvtoner,

-och det fanns både eiss och hiss, som han alltid undrat över vart de

-tagit vägen, när Gud lät människan skapa klaveret. Men vägen var brant

-och han kände hur det värkte i ryggen, när han föll bakåt, och det blåste

-kallt i halsgropen, och han hörde en hund skälla och en uggla skrika och

-när han vaknade, förnam han icke mer det dova orgelljudet från

-granskogen, utan det dallrade som när fiolerna spela sextiofjärdedelar i

-applikaturen, och kärran hade stannat i en björkhage, som slutade av

-»malmen», vilken nu sänkte sig och övergick till ett stort slätt

-åkerland. Och i fyrsprång bar det nedför backen, ner på slättlandet, där

-rågskylarna stodo i troppar och kolonner, grupper mot rytteri, bataljoner

-med skyttegravar emellan; ändlöst och som ett slagfält utbredde sig

-sädesregionen, som härifrån kunde överskådas genomskuren av en å, vars

-båda stränder tycktes bevakade av rågkärvarnes tiraljörer, bildande en

-kulle intagen av en detacherad avdelning; här lågo hela led kullblåsta

-och betäckte marken med döda och sårade, här kommo de på krakstörar och

-sågo ut som pikenerare från trettioåra kriget med axens långa plymager

-fladdrande för vinden. Och nya trupper defilerade alltjämt,

-förstärkningar ryckte fram, och nere i sänkorna låg dimman som kanonrök

-efter dagens batalj.

-

-Herr Lundstedt, vars drömmande och lekfulla sinnelag vi ovan antytt,

-roade sig, för att fördriva tiden, att leka det han var Napoleon, som nu

-på en släda ilade från det brinnande Moskva, föreställt av den sjunkande

-månen bakom en klockstapel i fjärran, och han hälsade då och då med en

-nickning och ett dystert ögonkast sina tappra trupper, som syntes göra

-uppmarscher i häck på ömse sidor om landsvägen utan att någonsin hinna

-fram förr än kärran redan var förbi.

-

-Under det den stora armén defilerade utan att ta slut -- och herr

-Lundstedt visste nog att han kunde åka ända upp till Norrland på denna

-årstid utan att se något slut -- hade det börjat ljusna i öster, och

-trött av att leka soldat med rågskylar, föll herr Lundstedt i en liten

-morgonslummer, varur han snart vaknade med en frossbrytning, med solen

-mitt i ögonen och en kvittrande lärka över huvudet. Och nu var slagfältet

-betäckt av hästar och vagnar, som av lantfolket utförts att hämta upp

-fallna och sårade, vilka fördes till de stora röda ambulanserna när och

-fjärran.

-

-Men nere vid en nu synlig havsfjärd, som tycktes sakna stränder och flyta

-under alar och pilar, låg ett vitt slott med röd- och vitrandiga

-bolstervarsmarkiser för fönsterna. Där bodde greven, eller kammarherrn,

-eller excellensen, lekte herr Lundstedt, och därinne fanns

-oljefärgstavlor och marmorbilder, porträtt av Lennart Torstensson och

-Carl den niondes andra gemål; och där innanför balkongfönstren stod

-säkerligen en flygel, som van Boom spelat på, och en harpa, som grevinnan

-ärvt av sin farmor, som varit hovfröken hos Gustav III; och där i flygeln

-sovo fröknarna som guds änglar, under lapptäcken av rosenrött siden och

-skulle snart dricka kaffe med saffransbröd på sängen -- och Gud var god,

-som kunde låta några människor också vara lyckliga! Och så ställde sig en

-lund björkar framför trollslottet och det syntes bara björklöv och näver

-en lång, lång stund, tills ett stort blått vatten skymtade och

-skjutspojken pekade med piskskaftet på ett kyrktorn och sade att det var

-Södertälje.

-

-                  *       *       *       *       *

-

-Några timmar senare stod herr Lundstedt på den rosenröda ångbåten

-Hermoders fördäck, när Kungshatt passerats och Stora Essingen, och man

-under Marieberg fick första synen på Stockholm. Morgonen hade varit

-tryckande het, solen hade skinit på västermoln, och sedan hade den ena

-molnvagnen efter den andra kört upp på himmelen, höll stilla och skockade

-sig som en artilleripark på de intagna höjderna. Och när hela batteriet

-var samlat, gavs eld, gnistan flög i sicksack över kyrktorn och takåsar,

-och dundret hördes, innan man räknat till fem, luften suckade, böljorna

-väste till och ångbåten darrade; nya molnvagnar bröstade av, ryckte fram,

-och glatta lag gåvos gång på gång. Så brusto de svarta skyarne, och när

-ångbåten lovade in åt Skinnarviksbergen låg den stora staden fläckvis i

-kvastar av solsken och fläckvis skuggad av åskmolnen, och i en krets av

-ljus, som under en lampskärm, låg Riddarholmskajen med sina ångbåtar i

-alla regnbågens färger, sjögröna med cinnoberröda vattengångar, lysande

-av blankskurad mässing och vitt järn, svarta skorstenar och kopparröda

-ångpipor; gamla Gripen och Kommendörkapten, den långa smala Aros med för

-och roder i båda ändar, Prins Gustav och Uppland, och längst bort vid

-simskolan den lilla Tessin; och över master, skorstenar och flaggstänger

-höjde sig de två hundraåriga lindarnes gröna kupoler, under vilka

-bärargillets ledamöter togo skugga; och därbakom gymnasiihusets åldriga

-fasad, och högst över alla, Riddarholmskyrkans järntorn. När Hermoder

-lossat sina nickhakar under södra bergen och lupit in till kransen att

-förtöja, kände herr Lundstedt sig beklämd, och när han lämnat biljetten

-vid landgången och gick med sin nattsäck i land, var han nära att kvävas

-såsom en nybörjare i simskolan, när han känner lukten av vattnet. Husen

-voro så stora och mänskorna så många; långkärrorna skallrade på de

-kullriga gatstenarna, så att det värkte i huvet, när man hörde dem;

-hundarne skällde, höns, nyss lossade i burar, kacklade, grisar på

-skrovkärror skreko, och uppåt backen skyndade alla fordon med

-lantmannaprodukter under polisens bevakning och pådrivande, ty holmen och

-hamnen skulle avspärras.

-

-Herr Lundstedt följde med folkströmmen, okunnig om vart det bar, och

-uppkommen på torget såg han en ofantlig läktare klädd i svart och med

-silverkronor, och portalen till Riddarholmskyrkan var bevakad av två led

-drabanter i björnskinnstschakåer. Folkmassan tätnade, och på bron blev

-det trängsel, ty en avdelning av gardet i pickelhuvor med vita

-korsbandolär tågade fram med förstämda trummor i sorgflor; hästarne

-stegrade sig och hundar trampades, månglerskor skreko, och så började

-klockorna ringa i ett torn och i två torn och slutligen ringde det över

-allt, vart man kom, ty kungen skulle i dag begravas.

-

-På Riddarhustorget fick herr Lundstedt veta vägen med roddbåtarne över

-till Klara, där han skulle söka sitt kvarter hos en kamrat från Trosa,

-och efter lång väntan befann han sig slutligen vid Röda Bodarne. Som han

-skulle till Norra Kyrkogatan och såg på kyrkans sträckning hur altaret

-låg där det var öster, tog han korn på byggningen och gick över

-kyrkogården, tills han krokat om tornet och sett den port, som måste leda

-ut åt norr, och där låg en gata sluttande ner för en backe och i fjärran

-avstängd av en massa gröna träd, som stucko upp över ett plank.

-

-Med lättare hjärta gick han på för att hinna numro fyrtiotre, som måste

-ligga på vänster hand, efter som det var udda nummer, och när han anlände

-till ort och ställe skulle han in genom en dånande portgång för att komma

-in på gården. Där sökte han en klocksträng eller något annat tillhygge

-att ge luft åt sin otålighet få komma under tak. Men han såg bara små

-bruna dörrar med trappsteg framför, och han knackade på dem, den ena

-efter den andra, utan att få svar. Han gick in i en farstu, knackade på

-tre dörrar igen, varav en var borrad som en fisksump eller ett såll, och

-måste leda till ett skafferi. Han gick en trappa upp, bultade så det gav

-eko genom trappgången, men utan att någon öppnade; gick en halv trappa

-till och stötte på vindsdörren. Tydligen voro alla innevånarne ute på

-begravningshögtidligheterna.

-

-Något nedslagen, ehuru icke alltför, gick herr Lundstedt ner på gården

-igen och sökte en sittplats. Men mitt i gårdsrummet stod en trädgård med

-ett grönt staket, skuggad av en brandmur med ankarjärn smidda i form av

-bokstäverna x och i; och ini trädgården låg ett lusthus med tak som en

-pickelhuva, och på vakt reste sig två kanelpäronträd, bland vilkas

-gallrade löv ännu syntes hängande några kvarblivna frukter i

-solnedgångens färger. På rabatterna stodo dahlier och på sängarne växte

-purjo och selleri. Tyvärr voro grindarna låsta med hänglås och herr

-Lundstedt måste stanna utanför lustgården på de knaggliga fältstenarne,

-vilka icke kunde erbjuda någon vila. För att fördriva tiden gick han då

-omkring och spejade genom fönstren på nedra botten, vilket dock hade sig

-svårt, då avundsjuka jalusier stängde utsikten. Slutligen kom han till en

-fönsterluft, vars ena fönster stod på glänt med en stormhake, så att han

-kunde obehindrat skåda in i rummet. Där rådde ett visst hemtrevligt

-slarv. På en matta med mera hål än väv syntes en urblekt gondol med en

-herre och en dam från riddartiden, och längre bort under sängen visade

-sig ett palats, som kunde vara Venedig efter som det gick kanaler

-inunder, och huset var grönt och rött, men ett par stövlar och ett

-nattkärl stängde all utsikt till en bro, som kanske eljes var Suckarnes.

-Ett runt bord av alrot skrevade med tre ben över gondoljären, som om det

-dansat trestegsvalsen till riddarens luta, och på bordet lågo ett par

-byxhängslen, en nattkappa, en guitarr, och därbredvid stod en tom

-punschbutelj och sex glas. Över gungstolen hängde ett par grå byxor, och

-på fönsterposten fanns ett bläckhorn med gåspenna, och en bok med vitt

-papper omkring pärmarna, på vilken stod skrivet ett namn. Herr Lundstedt,

-vars nyfikenhet var väckt, stack in två finger och makade boken så att

-han kunde läsa namnet, och hans glädje blev obeskrivlig, när han läste

-sin gamle skolkamrats namn. Frans Oscar Lindbom, i stora präntade,

-anglosachsiska bokstäver som Dagbladets titel var tryckt med.

-

-Utan att tveka, lyfte han av haken och praktiserade sig med nattsäcken in

-i kammaren, drog av stövlorna och sökte genast en bekväm ställning på

-utdragssoffan, där han snart föll i en djup och stärkande sömn efter en

-genomvakad och genomskakad natt.

-

-

-

-

-ANDRA KAPITLET.

-

-

-Följande morgon gick herr Lundstedt vid halv åtta-tiden nere i

-Kirsteinska trädgården och avvaktade med hjärtat i vänstra armgropen att

-klockan skulle ringa åtta och akademiens portar öppnas. Han hade ännu

-huvudvärk efter nattens samspråk med kamraten, vilken hemkommit klockan

-tio om kvällen och icke släppt den av resan sönderskakade landsmannen,

-förrän denne omtalat allt vad som i Trosa sig tilldragit under de tre

-åren de varit skilda, omtalat sin mors död, sin faders, fiskarens, små

-svårigheter, sina egna läroår i handeln och slutligen sin oövervinneliga

-böjelse för musiken, som vid Musikaliska akademien skulle bringas till

-fruktgivande examen.

-

-Genom staketets spjälor såg han nu att det började komma folk; äldre

-herrar med håret på axlarne, sannolikt professorer, unga män med solbränd

-hy, som tycktes vara från landet, unga flickor och äldre mamseller med

-lockar baktill och portföljer framtill. Rädd var han, när han såg dessa

-massor, med vilka han skulle tävla, och han lutade sig mot staketet,

-spelande med fingrar det stycke han övat för orgelnisten i Trosa om

-söndagseftermiddagarna på stadskyrkans orgel, sedan han först repeterat

-på handelsmannens klaver under veckan. Hans lärare, som själv gått igenom

-akademien och kände professorns smak, hade som en klok man bestämt

-tillrått lärjungen att lägga band på sin romantiska böjelse för vacker

-musik och svurit vid sin frälsning, att Lundstedt skulle gå igenom med

-pukor, om han vid provet kom med en fuga av Bach, och oaktat lärjungens

-sinne rest sig mot det aritmetiska problemet, hade han dock fogat sig

-och lytt sin mästares råd.

-

-När nu klockan ringde åtta i tornet, och gasverket blåst ut frukost,

-ljusfabriken släppt ut ångan och tvätterskorna drogo upp från Klara sjö

-med sina bykar, ansåg herr Lundstedt tiden vara inne, och med vingliga

-ben styrde han över planen in i den stora porten, där så många kallade

-inträtt före honom, men kanske så få utkorade skulle komma ut igen. I

-stora trappan hörde han redan två pianon och minst tre fioler, och

-uppkommen i stora salen, där orgeln stod bredvid en flygel, var provet i

-gång.

-

-Professorn, som satt på en stol bredvid instrumenten, hade ett rörligt

-ansikte som om det sköttes av en dragsko, och i samma minut det uttryckte

-belåtenhet, förmörkades det och sammandrogs av raseriets kramp utan att

-någon egentligen kunde utleta orsaken. Just när herr Lundstedt kröp bakom

-sista ledet, satt en ung man vid flygeln, där de, som ännu icke spelat på

-en orgel, fingo prova, och med smältande blickar mot takkransen

-framsmekte han Jungfruns bön. Hans långa vita fingrar ströko tangenterna

-på ryggen som om han kliat kattungar, och han skakade emellanåt sitt

-polkahår, slängande huvudet bakåt, och med foten på pedalen så att alla

-toner sjöngo kör skulle han just saxa händerna för att »spela i kors», då

-professorn icke kunde styra sig längre, utan sprang upp och smällde igen

-locket så att det skrällde i salen. Han ville på samma gång säga

-någonting, men endast läpparna rörde sig och huvudet nickade, varpå han

-satte sig igen och åhörde Jungmanns Sjöjungfru, Abts Aftonklockorna,

-sonater av Clementi och Kalkbrenner, under det hans ansikte uttryckte

-outsägliga lidanden. Klockan blev både tio och elva, innan Lundstedt kom

-fram. Men när han slog sig ner vid orgeln, ljusnade professorn och

-skickade den långe med Jungfruns bön till att trampa. Lundstedt ställde

-sitt nothäfte på ställaren, drog ut några stämmor, revade opp svarta

-byxorna för att komma åt pedalen och satte i gång.

-

-När han spelat några längor av temat och första upprepningen i underkvart

-tog vid, kände han en hand stryka vänstra kinden och en andedräkt flåsa

-vid örat; men av fruktan att komma av sig vågade han ej vända på huvudet,

-utan gick på oförskräckt, genom »motsatsen» och »återslaget»; och _dux_

-eller temat kom igen, gick ibland framlänges, ibland baklänges, än på

-händerna, än på fötterna som en konstmakare, än hjulade det, än gick det

-kräftgången, fläkte sig, flådde katt, stupade kullerbytta och blev borta,

-lämnande ett moln av tonstumpar och ackordbitar efter sig på valplatsen,

-och så stack det fram igen beledsagad av _Comes_ och så brottades de,

-satte kärngknep, backade, släppte och röcko, stodo och tjurade, löpte

-efter varandra, hoppade bock över varandra, och slutade omsider i en lång

-omfamning, föreställd av en alltförsonande orgelpunkt.

-

--- Wundervoll! Prachtvoll! lät det från professorn, vilken log som mot

-ett barn. Vad kallas den unge man?

-

--- Alrik Lundstedt, svarade den blyge unge mannen och rodnade över sitt

-skälmstycke, ty han kände sig falsk mot läraren, när han mot övertygelse

-lagt an på professorns kända smak för de i hans eget tycke odrägliga

-fugorna.

-

-När namnet var uppskrivet, tog professorn Lundstedts hand och bad honom

-vara välkommen, anvisande honom sekreterarens rum, där han skulle få

-lektions-schemat och inskriva sig i matrikeln.

-

-När detta var överstökat, återvände Lundstedt strålande till sin

-beskyddare, som tog honom i famn, strök håret undan pannan för att se

-huru hög denna var, lade upp hans händer på bordskivan för att mönstra om

-de räckte till oktaverna, och slutligen synade professorn hans stövlar,

-begärande »vacker fot» för att se om de räckte till pedalerna, och

-Lundstedt befanns ha »stora sköna fötter», vilka lovade gott för blivande

-fugor.

-

-Lundstedt måste nu lova att komma nästa söndag på Jakobs orgelläktare,

-där professorn residerade som orgelnist, och, när han bugade för att taga

-avsked, fattade professorn hans arm och drog honom med sig till ett

-fönster, där preses i akademien stod, till vilken han viskade med hörbar

-stämma: Ett jättesnille!

-

-När Lundstedt äntligen kom ut på gatan, tyckte han att det sken sju solar

-på himlen, och att livet inte alls var så mörkt, som elaka människor

-påstodo. Han ville sjunga på Rödbotorget, och skulle ha dansat över

-Norrbro, där vaktparaden nu passerade, men han lugnade sig och stack av

-ner till Storkyrkobrinken, där han inträdde i en mössbutik för att få sig

-den blå mössan med lyran på sammetsranden. Och när mamsellen passade den

-på hans huvud, kände han sig som om skönheten krönt den ädle konstnären.

-Och när han kom ut på gatan, kände han som om det strålade eld och ljus

-från pannan, där den gyllene lyran satt, och mänskorna värmdes vid hans

-åsyn, jättesnillets, som skulle göra dem bättre och lyckligare med

-tonkonstens underbalsam. Överfylld av saliga känslor, vilka trängdes om

-att få löpa ut, gick herr Lundstedt gata upp och gata ner, och allt vad

-han såg och hörde stämde han i ton med sin sjungande ande; rådstuvakten

-gick i gevär klockan tolv för att hylla honom med skyldring och

-trumvirvel, klockorna ringde till hans triumftåg, kanonerna på

-Skeppsholmen dundrade hans ära, och folket hälsade på honom, när de lyfte

-hattarna. Men hur han gick och gick, kom han in på en smal, mörk gata,

-där husen sågo ut som de voro från Gustav Vasas tider, med stenfigurer

-över portarna och små rutor, skiftande som pärlemor, insatta med bly; och

-i fönstren lågo sköna jungfrur, borgardöttrar och rådsfruar i röda

-sidenklädningar med bara halsar efter tidens sed; och de nickade vänligt

-åt segraren, vinkade med fickdukarna och bjödo honom in. Herr Lundstedt

-gick stolt som en riksmarsk sin gata framåt, lyfte på mössan och mottog

-damernas hyllning, vilken längre fram yttrade sig, enligt tidens enkla

-bruk, i penninganbud. -- Tjugofyra skilling, trettisex skilling -- ljöd

-det från fönstren, och här och där lockade en kaffepanna av nyskurad

-koppar. Det var en förtrollad gata, och aldrig hade Lundstedt varit så

-observerad av sköna fruar som i denna dag, och lekande, att han var i

-Venedig därhemma på mattan med riddaren och damen, stannade han i ett

-hörn för att läsa namnet på plåten, och just som han stavat Tyska

-Prästgatan, slogs ett handfat ut genom fönstret och kastade ett stänkregn

-framför hans fötter. Utan att avvakta någon förklaring på det ledsamma

-misstaget, styrde herr Lundstedt ner i brinken igen, satte över på en

-gondol till Röda Bodarna och sökte sig ner till kryddbon i Klara

-Bergsgränden, där kamraten skulle mottaga hans hjärtas fullhet. Men boden

-var fylld med folk, patronen var inne och det kunde icke bli något utlopp

-för det översvallande hjärtat, därför gick herr Lundstedt in på

-restaurationen Solen att äta middag. Han satte sig vid disken, där

-skänkjungfrun hade sin plats, och begärde stekt fläsk med bruna bönor.

-Men han måste tala om sin lycka, ge luft åt sina känslor, och i en

-kvinnas varma sköte lämna förstlingen av sin glöd. Medan han rörde om i

-senapsburken, tänkte han över vad han skulle säga.

-

-Men han stannade i valet och kvalet, om han borde börja med att tala om

-vädret, fråga om jungfrun varit på kungens begravning, ta reda på om

-jungfrun tyckte om musik, om det var dyrt att leva i Stockholm eller

-något sådant oskyldigt, tills han slutligen, just som han ämnade besluta

-sig för kungens begravning, röck tillsamman och till sin icke ringa

-häpnad och med en ton, som om han begärt låna pengar, frågade vad klockan

-var.

-

-Jungfrun, som var av den sorten kallad näspärlor, svarade med en blick

-bortåt en tacksam åhörare vid fönstret, att hennes klocka var på stampen.

-Herr Lundstedt, som icke ville röja sin okunnighet, och som trott att

-svaret passade fullständigt till frågan, tackade med en lätt Trosabugning

-för upplysningen, vilket hade till följd att åhöraren vid fönstret, som

-åt kallt revbensspjäll med lingon, fick något i halsen, en tydlig

-uppmuntran till jungfrun att fråga herr Lundstedt vad potatisen kostade.

-

--- Åtta skilling kappen gällde han i Trosa, när jag for, svarade herr

-Lundstedt, tacksam över att det blev något samtal av, ehuru han behövde

-anstränga hela sitt harmonivetande för att kunna leta en övergång från

-potatispriset till Musikaliska akademien och jättesnillet.

-

-Jungfrun, som var fullflätad och älskade löjet, hängde sig envist vid

-ämnet, vilket lika mycket intresserade henne som åhöraren vid

-revbensspjället.

-

--- Nå, men då är det russinpotatis väl, efter den kostar åtta skilling?

-upptog hon frågan.

-

-Herr Lundstedt sökte i det av förmiddagens berusande triumfer grumlade

-minnet efter någon ledning till bedömandet av en sådan okänd potatissort,

-och blev orolig, när han icke fann det ändamålsenligaste svaret.

-Lyckligtvis reste sig revbensätaren och bad att få betala, vilken

-förrättning han utförde lutad över disken och alla på densamma stående

-karotter, som innehöllo bitar av allt läckert från helkokta ägg till

-kräftor och köttbullar.

-

-Herr Lundstedt, lämnad åt sig själv, kände ett obehag vid att höra

-viskningar, vilkas betydelse han ej fattade, och sedan han druckit sin

-välgång i ett glas starköl, steg han också upp för att gå. Som han dock

-ville avrunda sitt farväl, sökte han ett vänligt ord, men fann intet,

-klappade i dess ställe gästens råtthund och frågade, som om han gjort

-mannen en tjänst med sin nyfikenhet:

-

--- Vad är det för en slags hund?

-

--- Det? svarade gästen, det är en senapshund.

-

--- Jaså! Hm! Ja! Det finns så många raser, som jag inte känner. Adjö,

-jungfrun! Adjö, herrn!

-

-Och därmed gick han hem.

-

-Men som han måste ha något utlopp för sina känslor, satte han sig vid

-fönstret att skriva brev till sin gamle fader för att berätta honom om

-sin lycka. Och hur han skrev, värmdes han opp, både av starkölet och det

-lättrörda sinnet, och hans lekfulla natur tog sig till att spela. Han

-lekte, att han var en mäktig och rik man, som icke kunde glömma i

-medgångens solsken, att han hade en gammal fattig far, som skänkt honom

-livet och nu satt i torftighetens skugga, och han erinrade sig sonens

-första plikt mot sin upphovsman, besvor fadren att genast sälja sin stuga

-och sin ko, sina nät och båtar och komma upp att bo med sonen i

-Stockholm. Av fruktan att denna hans livliga önskan icke skulle

-förverkligas, gjorde han en kolorerad teckning av huvudstaden, av dess

-märkvärdigheter i gator, torg, byggnader, handelsbodar och

-restaurationer, avskildrade sin bostad med dess venetianska matta,

-trädgården med dess kanelpäron och lusthus, samt slutade med att besvärja

-fadren icke stå i solen för sin lycka utan genast bryta upp och fara

-direkt på ångbåten, icke sparande på styvern, utan ta salongsbiljett, äta

-en biffstek och dricka porter i försalongen, så att han kom fram frisk

-och sund.

-

-När brevet var slutat, vek herr Lundstedt det i fyra delar, fäste ihop

-det med munlack och bar det i kryddbon, glad i hågen som om han betalat

-en skuld, kvitterat en räkning, vilken han icke mera behövde tänka på.

-

-

-

-

-TREDJE KAPITLET.

-

-

-Första infallande söndagsmorgon stod herr Lundstedt i orgeltrappan till

-Jakob väntande med en svärm skolungdom på professorns ankomst, emedan

-ingen insläpptes på läktaren förrän vårdaren av helgedomens musikaliska

-aldra heligaste själv anlände. Klockorna hade ringt annangången, när

-mästarens steg hördes nere i trapporna, och ungdomen öppnade

-aktningsfullt lederna, medan professorn, nickande hälsningar till höger

-och vänster, uppnådde dörren, där han stannade, kastade en blick över

-hopen, som om han vore frälsaren och bjöde stormen lägga sig; därpå tog

-han fram en nyckelpung med pärlbroderi, öppnade den med en betydelsefull

-min, som om han vore Petrus och hade himmelriket på andra sidan dörren,

-stack nyckeln i hålet, men vände sig därpå hastigt ut mot den otåliga,

-nådehungrande skaran för att se efter om han kunde få förkasta några. Och

-mycket riktigt, där funnos några världsliga sinnen, som icke gåvo sig tid

-att avvakta nådaordningen, utan ville bryta sig in, och därför fattades i

-kragen och utvisades. Nu öppnades dörren och sakta släpptes sångarkoret

-in förbi den mönstrande dörrvårdaren, som med lyftat finger och sträng

-min stod redo att störta olydiga andar ut ur paradiset, att de skulle

-erfara sanningen, att många voro kallade men få utkorade. När Lundstedt

-passerade den stränge portvakten, ljusnade dennes ansikte, och han tog

-honom ur ledet, ställde honom på sin högra hand och visade honom ett gott

-behag.

-

-Herr Lundstedt, som icke hade sett en så stor kyrka förr, blev betagen

-av en helig rysning inför det väldiga rummet, där jättarna kunde gått

-raka och satt opp psalmnummer ovanför pelarblommorna, men han fick icke

-leka längre med sina tankar, förrän professorn tog honom i ficklocket och

-drog honom med sig att beskåda instrumentet. Uppför en liten trappa

-började vandringen och stannade först vid bälgarna, som lågo där likt

-jättens lungor färdiga att flåsa, när foten sattes på bröstet; uppför

-stego de, förbi rosettfönstret över portalen, tittade in genom en

-bräddörr och sågo väderlådan, på vilken principalstämmorna stodo på ett

-led med kontrabasunens trettiotvåfots pipa som flygelman; stego högre och

-högre, tills de kunde skåda in i hela skrovet, rymligt som bröstkorgen på

-en valfisk, där man såg revben, senor, muskler, luftrör, knotor, blodkärl

-och nerver företrädda av alla dessa pipor, koppel, abstrakter,

-regeringar, vinkelhakar, vippor, vällarmar, pumpeltrådar och andrag; en

-gigantisk organism, som behövt tusen år att växa till, med några alnar

-vart hundrade år, sättande en blomma vart sekel som aloen, lämnande ett

-frö i mansåldern, skjutande en gren, ett blad, varje decennium; ett

-mänskoverk utan uppfinnare liksom katedralen, utan byggmästare som

-pyramiden, ett ofantligt samarbete av hela kristenheten, som ärvt

-grundtanken av hedendomen. Nu steg den brant upp som ett fjäll av

-stalaktiter, och lärjungen hisnade, när mästaren ledde honom upp på

-spetsen, där de hade valvbågarne en handbredd över huvudet, och

-plötsligen sågo sig stå i skymningen omgivna av nakna mänskokroppar med

-vingar på ryggen, övermänskligt stora barn, som blåste i basuner, och

-kvinnor, som slogo harpor och cymbaler; och när de trängt sig fram och

-skådade ner i kyrkan, där små mänskor krälade in i båsen med böcker i

-händerna, greps lärjungen av svindel, så att han måste fatta en kerub i

-armen; men mästaren log som frestaren på berget, när han visade sin sköna

-värld för människones son. De stodo ett ögonblick däruppe i halvmörkret

-och när lärjungen hämtat sig, pekade frestaren ut under de svärtade

-spetsvalven, där dunklet kämpade med ljuset underifrån, så att man tyckte

-sig se hur de blandade sig såsom den kalla och varma luften över åkern,

-där vårsolen bränner, och när ögat vant sig en stund, trängde en stor

-ljus sky igenom; skyn delade sig som ett ångmoln och färger kondenserade

-sig, togo kropp och blevo Kristus och de två lärjungarne i förklaringens

-ögonblick, svävande genom dunklet på allt det ljus som insläpptes genom

-det höga korets väldiga fönster. I detsamma hördes ett dån över deras

-huven, en lätt skakning kändes under fötterna och nu gingo alla tornets

-klockor till sammanringning, så att orgelverkets trätak sviktade och den

-smala trätrappan knarrade, när de båda vandrarne stego ner. Och lärjungen

-hade känslor av att ha varit uppe i himlen bland änglarna och sett

-Kristus förklarad och ljuset segra över mörkret.

-

-Nu, när han nerifrån såg det stora musikverket, som icke liknade någon

-annan sak i naturen eller konsten och därför oroade honom, tryckte honom,

-och gjorde att han kände sig under detta människohandens verk, som dock

-först blev levande under en människohand, ville han utreda vad han såg,

-återföra dess former på andra kända och därmed närma sig den, få ner den

-till sig och bli lugn. Kyrkan hade han redan klar för sig, att den var

-urskogen, i vilken hedningarna offrade människor, pelarne voro träd och

-valven grenarne, men orgeln var orgeln. Det var ingen växt, intet djur --

-om icke en korall -- icke en byggnad -- om icke en mängd hängtorn från

-riddarborgarne -- dessa tureller med fasadpiporna, av vilka en del voro

-blivna stumma, men kvarsittande såsom rudiment från äldre stadier, numera

-utan bruk. Varje sats småpipor kunde likna Pans syrinx, som väl var

-grundformen, men de stora i de framspringande hörntornen påminde om en

-vapensamling utan att likna den, och ornamentiken i förgyllt trä från

-förra århundradet, med snedkavlade snäckor och spiralformiga blommor som

-kineserna bruka, klippte genast av tanketråden, som ville binda ihop de

-olika lederna i detta virrvarr av former, i vilket ett mera bildat sinne

-än den unge handelsbetjäntens kunnat läsa hela instrumentets historia

-från den latinska hedningens vasspipa, genom den keltiske barbarens

-säckpipa, byzantinske kejsarens vattenorgel, med upphämtande på vägen av

-minnen -- dunkla visserligen -- från medeltidskyrkans emporer, triforer,

-klocktorn, altarskåp, tabernakel; från sachsiska rokokoporslinet och

-första kejsardömets romerska vapensmak.

-

-Professorn hade satt sig vid manualen i dess tre etager, dragit ut

-principalstämman och givit lärjungen en vink att sitta bredvid; bälgarne

-pustade och knarrade och nu sjöngo fasadpiporna preludiet enstämmigt;

-snart intonerade flöjten, och harmonierna svällde; gamban tog i näston

-upp ett solo för bariton, trompeten smattrade och bordunan brummade;

-därpå tystnade de en efter en, och när det blivit lugnt, hördes kantorns

-stämma sjunga opp första strofen i Upp, psaltare och harpa; och när han

-dallrat ut på sista tonen, brusade orgeln ut med fullt verk, under det

-församlingen föll in i sången. Och med kopplad pedal och alla fyrtiotvå

-stämmorna andragna höll orgeln sin symfoni med alla orkesterns

-instrument, lydiga under en mans händer och fötter. När prästen sedan vid

-altaret tog upp att läsa Helig, Helig, föreföll hans röst som om någon

-obehörig ställt sig att prata under en konsert, och när man äntligen hann

-till predikan, satte sig professorn med ryggen mot orgelverket och

-blundade, visande med en min, att han tyckte sig bli störd. Men när så

-gudstjänsten var slut, alla psalmer sjungna och ordet var fritt, som

-professorn kallade det, när han fick spela utgången, då måste herr

-Lundstedt sitta bredvid och sköta andraget, när stora fugan rullade på.

-Och då spelade han för sin enda åhörare utom tramparen, ty när äntligen

-allt var över, stod kyrkan tom. Detta såg professorn i sin reflektor, men

-han var van vid det, njöt av det och skulle ha blivit ond, om hela

-publiken skulle ha stannat och vågat låtsas begripa det han ensam förstod

-uppskatta.

-

-Herr Lundstedt lämnade kyrkan med ett intryck av att han sett något

-oerhört stort, hört något övermänskligt skönt, fullt övertygad numera,

-att om han också inte riktigt till fullo kunde njuta av fugalmusik, så

-var det därför att han var obildad, men han var stolt över hoppet, att

-han en gång skulle kunna tillhöra de få utvalda som kunde det.

-

-

-

-

-FJÄRDE KAPITLET.

-

-

-Herr Lundstedt hade tillbragt ett halvt år i Stockholm. Tiden hade lupit

-undan, ty göromålen voro många, och det minsta blev orgelspelning.

-Seminarium tog nämligen drygaste tiden, och på Musikaliska akademien blev

-det huvudsakligen harmonilära och sång, emedan professorns timmar voro

-mycket eftersökta och eleverna voro många. Kom därtill att kassan snart

-var till ända och herr Lundstedt måste som så många andra gå och sjunga i

-kören på Stora Operan, sjunga på begravningar och knipa in en

-tolvskilling på sånglektioner med handelsbokhållare, som ville göra

-kvartetter, vilka då voro högt på modet.

-

-Men som en verklig sabbat mitt i arbetet stod söndagen, då han fick sitta

-på Jakobs orgelläktare bredvid professorn och hjälpa med andraget. Då

-tyckte han sig vara näst den viktigaste personen i kyrkan, och orgelns

-majestät lyfte honom, förstorade honom, liksom satte en skarv på hans

-själ. Och han älskade det stora verket som något som var starkare än han;

-satt och lekte att luften kom ur hans lungor, tonerna ur hans strupe, och

-professorn blev blott en del av mekaniken, som överflyttade hans

-musikaliska önskningar på pedal och manualer, och han vande sig tänka att

-de tusen människorna därnere i kyrkan måste sjunga det han ville, prästen

-vara tvungen tiga när han spelade.

-

-Den långa predikan åhörde han med otålighet eller också inte alls; fick

-en söndag på södra läktaren se en flicka, som var skär i hyn, hade fina

-kläder och såg ut som en fröken. Han såg henne varje söndag på samma

-plats och blev slutligen van att betrakta henne som sin åhörare, som kom

-för att sjunga till hans ackompanjemang (som professorn spelade), och

-tyckte sig märka att hon såg åt orgelläktarn hela tiden. Ehuru det icke

-var svårt att få veta vad hon hette, genom att se på anslaget i bänken,

-tyckte han att det var roligare icke veta det, utan få ge henne ett

-vackert namn själv, och han kallade henne Angelika efter Malmströms poem.

-Men så skulle han ha ett tillnamn åt henne; och efter långt letande

-hittade han på De la Gardie till minne av att kyrkan blivit byggd av en

-greve med det namnet. Om juldagen såg han hennes far och mor, och fadren,

-som hade vita tandborstmustascher som franska marskalkarne, beslöt han

-utnämna till generallöjtnant, det högsta han visste. Och Angelika hade

-två små systrar, som han kallade Gurli och Fanny. När han så tyckte att

-de varit vänner och bekanta tillräckligt länge, företog han sig en

-högmässopredikan att fria, vilket gick så till att han slog upp en psalm

-i psalmboken, för att se om nummern kom udda eller jämn, och som den kom

-jämn hade hon sagt ja. Återstod bara fadrens bifall och för att utröna

-det, skulle han räkna piporna i principalstämman. Men det blev ett tvärt

-nej, just som prästen sa Fader vår och man skulle luta pannan i handen.

-Herr Lundstedt försökte mellan fingrarne räkna om dem baklänges, men det

-blev nej ändå. Nu hade han fått en sorg, och den kändes skön som det

-stilla lidandet, det oförskyllda, som förädlar människan och renar sinnet

-från själviskhet. Men när en söndag gått, beslöt herr Lundstedt ta ut

-lysning utan föräldrarnes samtycke, och när prästen läste upp

-lysningarne, men icke nämnde Angelikas och Alriks namn, utan två helt

-andra, valde herr Lundstedt sig två andra, som han kallade deras

-pseudonymer, och ansåg att han numera var förlovad pseudonymt. Och

-måndagsmorgonen, när han gick från seminarium till akademien, gick han

-till en juvelerare på Drottninggatan och utvalde två ringar, men eftersom

-förlovningen var pseudonym, gick det inte an att ha släta ringar, helst

-inga sådana lågo i fönstret, utan valde han två med rosenstenar.

-

-Angelika var nu hans, och han var lycklig. Han sjöng om henne på

-akademien, sjöng till henne i kyrkan, på seminarium, på serenaderna, men

-bröllopet ville han uppskjuta, tills han blivit något stort och mäktigt.

-Och som han samlat nära ett hundra riksdaler fattade han det beslutet att

-ta direktörsexamen och bli professor och riddare. Men innan han hunnit ta

-första steget på den lysande banan, hade oväntade händelser inträffat,

-som gjorde en stor del drömmar om intet.

-

-Det var nämligen en söndagsafton i april, då herr Lindbom bjudit på

-»sångfock» hemma i bostaden vid Norra gatan. Bland de inbjudna märktes

-andra tenoren, sadelmakaren, och första basen, finbagaren, vilken icke

-var någon annan än mannen med senapshunden från näringsstället Solen, och

-vilken senare aldrig tröttnade att berätta historien om russinpotatisen

-och senapshunden, varvid herr Lundstedt ödmjukt böjde sitt huvud under

-löjet och bedyrade, att han aldrig plägade ljuga, och därför trodde att

-alla mänskor talade sant, för så hade han lärt av sina föräldrar.

-

-Emellertid hade man nu sjungit långt in på kvällen och druckit ganska

-mycket, varför man bröt upp, att gå till Solen och äta kväll. Man hade

-dukat av och tagit in punsch samt stod just i färd med att sjunga igen,

-då dörren till salen öppnades och in trädde en gammal man, med böjd rygg,

-en påse i gehäng på axeln och en tung käpp i handen.

-

--- Ut! här ges ingenting, mottog honom jungfrun, innan den gamle hunnit

-hälsa och framföra sin fråga om Alrik Lundstedt träffades här.

-

-När denne hörde sitt namn, steg han upp ur sångkretsen och skred emot den

-gamle, dock utan att öppna sina armar (vilket aldrig brukats på Rånö,

-annars än mellan ståndspersoner), utan snarare med ett slags förlägen

-långsamhet, och det slags bryderi man erfar vid åsynen av mindre

-bemedlade släktingar.

-

--- Nu är jag här! hälsade den gamle, utan att räcka handen. Kan du nu ge

-mig något att äta, för jag har inte fått något ordentligt sedan jag kom

-ut ifrån Kalmar.

-

--- Kalmar? Vad har far gjort i Kalmar? sporde Alrik med en nedslagen

-blick på den gamles dåliga yttre.

-

--- Herre Jesus, det är en lång historia, må jag sitta först, svarade

-gubben.

-

-Herr Lindbom, som åhört samtalet och i sitt lättrörliga sinne gripits av

-ett så oväntat sammanträffande mellan far och son, fattade tillfället att

-ge luft åt det överskott av känslor, som icke hunnit strömma ut i sång,

-och med en artig bugning nalkades han den gamle, bjöd honom sin arm och

-talade:

-

--- Detta är herr Lundstedt, hör jag; min ungdomsväns köttslige fader, vår

-allas förträfflige väns upphovsman, att jag så må säga; tillåt oss unge,

-som ännu icke äro torra bakom öronen, att i vårt glada lag se den gamle

-som vår gäst, vår högt värderade hedersgäst, för vilken jag beder

-sångarbröderna höja ett glas och hälsa med ett fyrfaldigt hurra!

-

-Hurraropet utbragtes och gubben fick lägga ifrån sig påsen och käppen och

-sitta upp i högsätet, som skinnsoffan kallades.

-

--- Herr Lundstedt kommer direkt från Kalmar, -- tog jag mig friheten

-höra, uppslog herr Lindbom konversationen, då både far och son tycktes

-förstummade av det ståtliga mottagandet. Resan var angenäm? Vädret gott?

-Inga äventyr?

-

--- Jo, det var en färd, vill jag lova!

-

--- Si där, si där! avbröt herr Lindbom, som var en stor älskare av

-äventyr. Berätta, berätta! Och han gjorde en gest med handen, som om han

-bjöd kamraterna på något gott han själv lagat.

-

-Men den gamle var ingen berättare, utan meddelade i få ord att han tagit

-galen ångbåt i Nyköping och kommit till Kalmar i stället för till

-Stockholm, och att han måst gå till fot emedan pengarne tog slut, medan

-han väntade i åtta dagar på ångaren.

-

--- Hör, hör! avbröt herr Lindbom, inkastande små detaljfrågor för att få

-litet kolorit på äventyret, men utan att lyckas, ty när gubben sagt hur

-det förhöll sig, så var det slut. Och vid uppmaningen att dricka punsch

-föreföll han likgiltig och kastade blickar omkring sig som om han sökte

-något, och då finbagaren erinrade sig ett förflutet, då även han begagnat

-sådana blickar att uttrycka samma behov, räckte han sin hjälpsamma hand

-åt den hungrige och viskade till Lundstedt junior, som strax reste sig,

-och inbjöd den gamle stiga fram till disken att välja av härligheterna.

-Bländad av så mycket läckerheter på en enda gång, stannade gubben i ett

-långt begrundande, som måste avbrytas av Alrik, vilken tog en stor flat

-tallrik, och lade upp en bit av var sort, så att det hela såg ut som en

-kolossal sillsalat, satte brännvinsflaskan och svagdricka framför gubben

-och lät honom mätta sig.

-

-När det var gjort, brast bacchanalen lös igen; och man sjöng för gubben

-»Mitt liv är en våg», icke glömmande att med nickningar och

-accentueringar anspela med »i svallande tåg vid vindarnes strid» på det

-yrke som Alriks upphovsman valt och övat.

-

-Därpå dracks, och herr Lindbom höll tre tal i rad; det första om

-ålderdomen, dess företräden och oomtvisteliga rang jämförd med ungdomen;

-det andra om havet, dess storartade naturscenerier och därmed förknippade

-faror -- inflickande en berättelse om sin första seglats till

-Blockhustullen, med kantring och räddning -- sakta övergående till

-fiskarens hårda liv (varvid sadelmakaren vädrade en ordlek och ropade

-bravo!) målande efter mälarförhållanden nätens läggning och upptagning,

-notdräkten och norsfisket i Norrström, samt hoppade därpå in i skålen för

-havets son, vikingalynnet, järnviljan och stormbetvingaren, vartill

-följde som illustration sången »Hur med väldigt raseri, stormens åskor

-ru-u-u-u-u-u-uula!» varvid finbagaren fick briljera med sitt

-förstabas-solo, direkt tillägnat Rånöaren. Det sista talet var en

-deklamation av Malmströms Angelika, i hemlighet riktad till herr Alrik,

-som när talet var slut, höjde sitt glas och med tårar i ögonen och en

-betydelsefull min uttalade det enda ordet: Angelika!

-

-Vilket intryck dessa upprepade hyllningar gjorde på Lundstedt den äldre,

-skulle varit svårt för en övad betraktare att avgöra, ty den gamle syntes

-sluten inom sig, och nickade endast till sångens takt med sitt gråa

-huvud, och några yttringar av djupare förståelse, sympati eller

-tacksamhet kunde icke spåras. Men herr Lindbom, som med all makt ville

-pressa några äventyr, något intresse ur denne havets son, kramade honom

-som en citron med sina vänskapsfulla tilltal, mjölkade honom, men den

-känslolöse rullade ihop sig som en igelkott och blev oåtkomlig. Slutligen

-inskränkte sig herr Lindbom att i krypande ordalag anhålla som den

-största hedersbetygelse att få begagna det ganska brukliga tilltalsordet

-farbror, vilket han bedyrade skulle adla honom, själv en folkets son, att

-han därigenom skulle känna sig mera värdig att äga till bror ett

-jättesnille som Alrik Lundstedt. Och när ceremonien var överstånden

-erbjöd den varmhjärtade unge mannen sin säng åt upphovsmannen till en

-oförgätlig afton.

-

-Därpå bröts upp och tågades hem med sång, varpå sångarkretsen skingrade

-sig och de två rumskamraterna införde sin hedersgäst med påse och käpp i

-den lilla kammaren. Herr Lindbom öppnade sitt sängtäcke och anvisade

-gästen sovplats, tog själv en nattsäck och kastade på mattan med

-gondolen, rev av rock och byxor, samt lade sig, som han anmärkte,

-bredvid riddarens fru, och bjöd godnatt.

-

-Den gamle blev länge sittande på sängkanten och funderade. Sonen däremot,

-som hela kvällen förhållit sig ytterst tillbakadragen såsom om han

-fruktat få veta något ledsamt, tog nu mod till sig och framskruvade

-frågan:

-

--- Nå, far, har du sålt stugan och grejorna?

-

--- Ja visst, svarade fadren, alldeles efter som du bad mig.

-

--- Och pengarna? hördes Alriks slocknande stämma.

-

--- De ha gått åt!

-

-Nöjd med detta klubbslag mellan hornen lade sig unga Lundstedt ner och

-låtsades sova. Men han sov icke den natten utan tänkte; tänkte över var

-han skulle placera den vilsekomna, som han lockat ut i världen, och hur

-han skulle nära honom; tänkte på sin direktörsexamen, professuren och sin

-Angelika, om det nu var den i Jakobs kyrka eller någon annan.

-

-Medan nattens timmar så förgingo, avbröts tystnaden då och då av herr

-Lindbom, vars varma hjärta haft tid att svala av sig i golvdraget, och

-vars saknad av den varma sängen gav sig luft i enstaka ord, slungade på

-måfå. Och vid femtiden, när det ljusnat, reste sig den barmhärtige

-samaritanen med ett miserabelt lynne, hoppade i byxorna, fick fatt i en

-särskild nyckel och sprang ut på gården.

-

-Inkommen igen slog han opp fönstren, satte sig i gungstolen och talade i

-mörka ordalag för sig själv om fattigvårdslagstiftningen,

-försvarslösheten och folkets bristfälliga uppfostran, icke så mycket i

-bokliga kunskaper som i folkvett. Lyckligtvis var herr Lindboms

-vältalighet alldeles för djupgående att fattas i dess innersta kärna av

-de halvsovande åhörarna och när klockan blev halv sju måste den dystre

-talaren gå, sedan han kastat en blick av rysligt förakt på den gamles

-kläder och vid utgången smällt dörren i lås så att huset skakade.

-

-När far och son vaknat därvid, uppstod en rådplägning dem emellan om vad

-som skulle göras, och med resultat att sonen avlämnade sina åttiofem

-riksdaler till fadren och uppmanade honom resa hem igen, emedan fisket i

-huvudstaden var statt på nedgående. Gubben, som drömt sig ett angenämt

-stockholmsliv men icke vidare reflekterade över vad som skedde, fann sig

-i att få en penningsumma i handen och lovade bryta opp så snart han

-besett stadens märkvärdigheter, och därmed skildes de för att råkas på

-Solen till middag.

-

-När Alrik kom till middagen, fanns ej den gamle där, men när han kom hem

-om aftonen, låg gubben i herr Lindboms säng, och när sängens ägare infann

-sig vid tiotiden, då tog det varma hjärtat eld, och röken tycktes kväva

-den känslofulla, ty han blev stum, så stum att han icke besvarade

-hälsningar. Och sedan han sparkat stövelknekten upp på kakelugnskransen,

-spottat framför sig en mängd gånger, lossnade tungans band, men för att

-icke visa sig obelevad gåvo hans känslor sig luft på det främmande språk

-han var någorlunda mäktig. Och oförstådd av sin omgivning luftade han sig

-liksom i enskilda samtal med sin genius.

-

--- Der alte Schlingel stinkt wie ein Aas, und der kleine Bube ist ein

-blödsinniger Schmarotzer.

-

--- Är du vid dåligt humör, Lindbom? frågade unge Lundstedt, som satt och

-skrev harmoni vid sitt bord.

-

--- Jag! Nej! Inte alls! Tvärtom!

-

--- Du kan ju ligga i min säng, så tar jag mattan! svarade Alrik.

-

--- Nå, efter du önskar det, så låt gå! Men jag ska säga dig en sak: jag

-tycker inte det är artigt att bjuda en långväga resande att krypa in så

-här obekvämt, och du som har pengar i strumpa kunde ha varit så artig och

-tagit ett rum åt din gamle far.

-

-Herr Lundstedt den yngre invände, att gubben snart skulle resa och att

-det inte lönade sig bråka. Och därvid blev det.

-

-Emellertid voro Alriks äregiriga drömmar slut, och han måste i hast

-forcera en enkel organist- och skollärarexamen, ty gubben, som slagit sig

-ner på Solen, kom sig aldrig för att resa, och herr Lindbom, som ledsnade

-på samboningen, bröt opp en vacker dag, sedan han uppsagt farbrorskap och

-kamratskap och tog sig ett nytt rum.

-

-Efter åtta dagar hade gubben ätit och druckit upp alla pengarne i

-sällskap med en krets av vänner, som bildat sig omkring hans bord, och

-vilka alla, av huru olika samhällsklasser de än voro, ledo av en

-strykande aptit och en osläckelig törst.

-

-Alrik såg sig därför en vacker dag i bekymmer och ungefär i samma

-ställning som en far till ett vanartigt barn, ty gubben gjorde honom

-verkligen förtret och dök opp allestädes som fredsstörare, där man icke

-väntade honom, och krånglade sig in överallt. Stod Alrik en afton på

-stora Operan uppe på alperna i Wilhelm Tell och väntade entré, såg han på

-andra sidan scenen oppe i molnen den gamle stå med en lina i handen,

-färdig att hissa på; gick han över Norrbro en middag och en folksamling

-stod vid barriären och tittade ner i strömmen, fick han se gubben ihop

-med tullvaktmästare sitta i en båt och fiska nors; och en söndag fann han

-fadren stå och alternera med orgeltramparn i själva Jakobs kyrka.

-Överallt fanns han, och tycktes gå genom lykta dörrar, tyst utan

-talförhet slank han in och blev aldrig utkörd. Helst träffades han dock

-vid disken på Solen, där han blivit bergtagen av den levande matsedeln

-framför skänken.

-

-Emellertid hade Alrik ej tagit avsked av sina drömmar, och han satt

-numera under den långa gudstjänsten och lekte att han uppsköt giftermålet

-med Angelika på obestämd tid, tills hon kanske bleve gammal och ful, och

-ingen ville ha henne mera, och hon då kanske toge honom; och han satt och

-prövade hur hon skulle se ut som gammal; rynkade omkring munnen, satte

-kaffefläckar under hårfästet, lade umbra om ögonen, som han lärt i

-statistlogen på operan. Men när hon var vacker ändå, hittade han på att

-ruinera hennes far, såsom fru Schwartz brukade, när en man av folket

-skulle få en högadlig. När hoppet ändock icke ville nalkas honom och han

-fick se fadrens, grevens, raka, ståtliga figur i den fina överrocken med

-sidensarge i armarne, beslöt han att förföra henne som Lasse Lucidor, men

-för att kunna det måste han vara en storhet, en talang, och han hade ännu

-icke fått spela på Jakobs orgel utan bara dragit ut stämmorna. Detta blev

-nu hans närmaste mål att få spela utgången åtminstone, och nu flyttade

-sig all hans längtan och åtrå över på orgeln, och i åtråns hetsfeber

-antog instrumentet alla fullkomligheter, som den älskade brukar ta.

-Tennpiporna blevo silver, mahognyt blev palisander, det finaste träslag

-herr Lundstedt kände namn på, men som han aldrig sett; stämman vox

-humana kallade han numera vox angelica, och det var hennes röst, som han

-aldrig hört. Registerknapparna med deras i porslinsskyltar inskrivna

-namn, vilka närmast liknade en apotekshylla, antogo mystiska former,

-växlande alltefter den brinnande åskådarens sinnelag. Ibland voro de

-ringklockor till dörrar i ett stort hus, där det bodde sköna kvinnor,

-vilkas namn stodo skrivna på plåtarna, ibland knapprader i isdrottningens

-klädning; isdrottningen visste ingen mer än herr Lundstedt vem det var,

-och han hade aldrig sett henne heller, men hon borde vara mycket stor,

-och elfenbenstangenterna voro hennes tänder; hade någon frågat huru de

-kunde vara det, då de sutto i tre manualer, skulle herr Alrik svarat, att

-isdrottningen hade tre gommar, ty han kunde svara på allting, och de

-svarta tangenterna voro gamla murkna tänder, som icke blivit utdragna,

-för isdrottningen var tusen år fylld, men ändå tämligen ung; det berodde

-alldeles på hur man tog det, menade herr Alrik.

-

-En gång hade han sett i Meyers universum hos herr Lindbom, medan dennes

-hjärta ännu var varmt och öppet för havets son, och där hade han sett

-basaltgrottan på Staffa. Sedan den dagen var orgeln en stor basaltgrotta

-och orgeltramparen var Eolus, som gjorde stormen; men djupast ner på

-grottans botten bodde ett troll, som kunde komma fram om man tryckte på

-en knapp, och kom det fram, skulle grottan störta samman. Anledningen

-till denna sista tankelek var den, att professorn en gång visat lärjungen

-en registerknapp, som ledde en stämma, vilken icke fick utdragas

-samtidigt med vissa andra, med risk att eljes orgeln skulle gå sönder

-och golvet måste brytas opp för att instrumentet skulle kunna lagas. Det

-var trollknappen, som herr Alrik kallade den, och han kunde sitta och

-stirra på den långa stunder, fingra på den, när ingen såg det, och när

-han var ledsen önskade han dra ut den, höra dånet och braket, som skulle

-uppstå när orgeln med sina tunga basalt-pelare störtade över honom och

-han fick dö en härlig, berömd död i sin ungdom, inför Angelikas ögon, och

-i Guds eget hus.

-

-                  *       *       *       *       *

-

-Under sådana lekar och mycket arbete försvann studietiden så tämligen

-hastigt och en vacker dag stod herr Lundstedt färdig med sin examen, på

-vilken själva krönet skulle bli att han en afton finge spela på kyrkans

-orgel i professorns närvaro, för att sedan gå ut i livet och tillträda

-klockarbefattningen i Rånö kapellförsamling, där han hade

-indigenatsrätt.

-

-

-

-

-FEMTE KAPITLET.

-

-

-Klockargården ligger på en udde vid Kyrkviken med utsikt åt fjärden, som

-nu är isfri efter vårstormarna. Den röda träbyggningen är rätt stor, ty

-den innesluter sockenstuga, skolsal och boställe, och nu om

-eftermiddagen, när den är tom, ser den ändå större ut och ödsligare, och

-herr Lundstedt går omkring den och ser genom de nakna fönsterna, vilka

-utan gardiner stirra som insjunkna ögon; och när han stannar utanför

-skolstugan och för att liksom söka sällskap tittar dit in, ser han de

-långa bänkarna fullsatta med barn, och sig själv i katedern, ty han kan

-se allt vad han vill numera. Ensam på gården, dit endast en gumma kom för

-att bära mat och städa, hade herr Lundstedt haft svårt att finna sig

-första tiden, ty han ägde ingen att språka med, och pastorns på andra

-sidan viken tog endast emot honom som en tjänare och kallade honom

-Lundstedt rätt och slätt, vilket nu icke skulle gjort honom olycklig,

-efter som han kände sin ställning och fann sig gott vid den, men det

-underordnade i hans läge hindrade honom att fritt söka upp förmannen och

-något intimt eller dagligt umgänge kunde således icke komma till stånd.

-Skolläraren fann sig sålunda hänvisad på sina lärjungars sällskap, och

-med sin otroliga lekfullhet fann han snart på att uppliva sina

-stockholmsvänners minne genom att döpa om barnen efter vissa likheter de

-kunde förete med de frånvarande originalen. Den skickligaste läxläsaren

-kallade han sålunda professorn, den starkaste sångaren hette Lindbom; och

-Angelikas systrar funnos där också, men hon själv fick icke sitta i

-skolan, när hon varit så nära att bli gift.

-

-Herr Lundstedt hade sålunda alla sina bekanta dagligen och stundligen

-inför sig, och när vänkretsen blev för trång, tog han sig till att ge liv

-åt personerna i de böcker han läste, och som han nu ett år ur

-sockenbiblioteket lånat Cooper, hade han hela klassen full med

-Skalpjägaren, Spårfinnaren, Läderstrumpan, Hjortdödaren och så vidare.

-Pojkarne flinade visserligen först, men snart vande de sig vid dessa

-pseudonymer och begagnade dem sins emellan.

-

-När han nu fördrivit en stund med att befolka den tomma skolsalen och

-eftermiddagen blev honom lång, gick han ner till kyrkan för att spela

-orgel. Gudshuset är en liten träkåk, som liknar en ändrad storbåt,

-upptagen från ett större djup efter en längre sumpning, utan torn och med

-små fyrkantiga världsliga fönster. Det största på kyrkan är nyckeln, stor

-som en dragg och gjord att bäras med två händer, för att icke tappas

-bort.

-

-Det inre är däremot mera livligt och påminner om ett leksaksstånd i

-julmarknan, eller en dockteater, eller i vissa delar en gammal flickas

-toalett, Kina slott på Drottningholm, ett schweizeri, ett klädstånd.

-Taket är nämligen en ryggås med tvärbjälkar, bemålade med stora sjöormen,

-torskhuven, läderlappar, springbockar; och under bjälkarne hänga

-amiralsskepp, träduvor, som prinsens gubbar sälja till flugfällor,

-ljuskronor, skeppslyktor; altaret är en stor toalett, med ljusstakar,

-parfymflaskor, porslinsdockor, karamellsdeviser, pappersblommor; väggarne

-äro behängda med sköldar och svärd med sorgflor, tavlor med får, herdar,

-kungar och dronningar.

-

-Allt detta gör det husligt inne i den tomma byggnaden, som ser bebodd ut,

-gör att skolläraren trives där som i ett rum, där någon bott länge och

-suvenirer samlats. Men orgeln har han behövt längre tid att göra om i

-sitt sinne. Med starkt minne av Jakobs basaltgrotta, där stormar och

-böljor kunde släppas lösa, kom han hit och såg en liten vitmålad

-chiffonjé med två andrag, den ena en fyra fots principal, den andra en

-valdflöjt på två fot. Omfånget var tre och en halv oktav. Detta senare

-var det sorgligaste; det var som att simma i en sump, där man inte kunde

-ta ut tagen utan att stöta emot. Sorgliga tangenter, bruna som

-käringtänder och direkt angjorda på abstrakten, så att man kände hur man

-öppnade ventilerna, och kände hur de smällde igen, som när man blir

-utkörd och någon kastar igen dörrn bak efter en. Det låg något tvärt,

-ovänligt i anslaget; och tonen skrikande som fiskmåsar och tärnor, en

-riktig skärgårdsorgel, ibland också snattrande som en and, ibland

-tjutande som en räv; ja de lägsta basarna uppförde sig ibland

-oanständigt, när det var sjövind och mekaniken fuktade.

-

-Men herr Lundstedts allt omskapande sinne försåg orgeln med alla de

-fyrtiotvå stämmor som Jakob hade och han satte upp en spegel över

-notställaren, så att han kunde se vad som tilldrog sig i kyrkan, och var

-han där ensam och ingenting tilldrog sig, så kunde han se Jakobs kyrka i

-sin trollspegel, som han kallade den. Då såg han Westins Kristi

-förklaring i fonden, såg magister Lundberg gå opp i predikstoln och

-Angelika komma med sin far på läktaren, såg kyrkvaktaren,

-nattvardsbarnen, kantorn och skolgossarna. Och då spelte han den fugan

-han utförde sista aftonen efter examen, och samma rysningar av vördnad

-för sin egen storhet och makt intogo honom nu som då, och fötterna

-arbetade på obefintliga pedaler, händerna togo oktaven, där tonen

-fattades, och drogo ut stämmor, där inga funnos.

-

-När han så tröttnat på spelet, gick han ut i stränderna, helst de yttre,

-som vette åt havet. Där hade han så mycket att se på och leka med, och

-ingen störde honom. Hittade han på tångsträngen, vilken låg som en svart

-garnering där vågskummet stannade, en kork, så kom den från Ryssland och

-gav anledning till en halv timmes betraktelser huruvida den suttit för

-tsarens frukostvin, eller om en av hjältarnes avkomlingar i Fänrik Stål

-haft sin korkskruv i den; hittade han en avbruten årtull, målade han upp

-ett skeppsbrott under upprörande omständigheter; en tombutelj undersöktes

-alltid, om den icke skulle innesluta någon skrift av en förlist, som i

-den nedlagt sin sista önskan. När denna havets soplår icke mer försedde

-leksaker, lade han sig på strandklippan och tecknade om molnen, målade om

-vågorna, gjorde om stranden och gav kobbar, skär och vikar namn. Där hade

-han lagt Kastellholmen, där Strömsborg, här Årstaviken; och Landsorts

-fyr, som vid solsken lyste vitt, kallade han Tandpetaren till minne av

-obelisken i Slottsbacken och så vidare.

-

-Men under det herr Lundstedt lekte, försummade han i hög grad sina

-jordiska angelägenheter. Sålunda låg hans trädgård ännu vid

-midsommartiden ogrävd; hans fiskvatten obegagnat och hans båt gissnad.

-

-

-

-

-SJÄTTE KAPITLET.

-

-

-Rånö var endast bebyggt av tre hushåll fiskare med en halv mil mellan

-varje, pastorns och herrskapets. Om detta senare hade herr Lundstedt hört

-ett och annat utan att lyckas få se dem. Det var icke heller lätt, ty

-herrskapet bestod endast av omyndiga, vilka uppfostrades i Stockholm, och

-herrgården, vilken låg långt oppe i land, hade han icke haft anledning

-besöka. Men nu kom det en order från pastorn, att klockaren på

-lördagarne skulle hämta sockenposten uppifrån gården, och sålunda befann

-sig herr Lundstedt en eftermiddag på väg inåt skogen och mossarna, där

-den okända herrgården skulle ligga. Han ginade över ett kärr, där han

-höll på att trampa på morkullorna, skrämde upp en älgkalv, såg grävlingen

-gå ut på aftonpromenaden, allt under det han åts av myggen, som dansade i

-solnedgången runt om pors och odon. Tuvorna stucko ur det svarta vattnet

-som små barngravar och gungade när han hoppade på dem, för att snappa ett

-hjortron.

-

-Bären lyste allt gullgulare, och de yngre hade ännu den röda kinden vänd

-mot solen; herr Lundstedt lockades allt längre in på mon, där endast unga

-tallar, raka som metspön och med en ruska i toppen, prickade ut den våta

-vägen, som var lagd med grenar och ris som en rörlig pontonbrygga.

-Plötsligen hörde han hundskall och såg en skorstensrök, varav han slöt,

-att det underbara slottet låg i närheten. Och då han kom närmare, såg han

-snart två långa skorstenar sticka upp ur ett moln av lönnar, vilkas näsor

-dinglade för aftonvinden och skramlade som ärter i en torkad gåsstrupe

-pigorna bruka nysta tråd på. Herr Lundstedt blir blyg och stannar att

-betänka sig vad han skall säga, när han kommer fram; och när han står

-där, tycker han, att lönnarne räcka lång näsa åt honom, sätta näsorna i

-vädret, romerska näsor, norrköpingsnäsor, grekiska, judnäsor, prästnäsor,

-som sitter bak på gåsen, och han står där och leker med näsorna, tills en

-betjänt kommer och frågar vem han söker.

-

-På herr Lundstedts höviska svar ledsagar betjänten honom förbi

-hundgården upp till byggningen. Det är ett lågt, vitt stenhus med en

-stensköld i pannan, på vilken ett kamfiokort och ett hjorthuvud äro

-huggna under en furstlig krona. Herr Lundstedt införes i en förstuga, som

-är målad med riddare som sticka vildsvin med spjut, under det

-rapphönshundar hålla dem i öronen och landsknektar blåsa valdhornssolon

-med nävarne i klockstycket. Betjänten visar honom en bambustol att sitta

-på, och går in genom en dörr, som tyckes leda till köket, efter som det

-luktar lök, när han klämmer ut luften med dörren.

-

-Men en annan stor dörr står öppen på högra sidan, och från bambustolen

-ser herr Lundstedt hörnet av ett ekskåp, som står på svarta klot, och när

-han lutar sig fram, varsnar han ryggen av en stol och axlarne av en

-herre, som då och då visar de utkrokade testarne av en snusbrun peruk,

-och han hör en äldre mansröst tala:

-

--- Detta är ingenting mindre än Rüdesheimer av sjuttonhundra och

-fyrtiofem, mina herrar och fröken Beate, som hans majestät, högstsalig

-konung Fredrik i livstiden här nedlade i källarne, under detta golv, mina

-herrar och fröken Beate, och en hel pipa från högstdensammes arvland

-Hessen med binamnet Kassel, att ha vid jakttillfällen och även andra

-oförutsedda tillfällen härute på högst densammes älskade Frösnäs. Vinet

-är delikat, högt över vår -- må jag säga ordet -- horisont, mina herrar

-och fröken Beate... vad är det frågan om? »Någon som vill tala vid

-fröken!» -- Fröken Beate! Det är någon som vill tala vid fröken!

-

-Strax efter trädde en dam ut med tre korkskruvar på var tinning och bad

-herr Lundstedt stiga in i hennes enskilda rum. Skolläraren följde och kom

-igenom en sal, som öppnade sig över en veranda utåt havet och fyren, och

-inträdde därpå i ett kabinett med vita möbler, mycket små och klädda med

-rosenfärgat kattun, ett pastellporträtt och en silhuett ovanför soffan.

-

--- Var så god och sitt ner, herr organist! sitt ner på soffan, och var

-välkommen till oss, började fröken Beate. Löjtnanten har några till jakt

-hos sig och är upptagen för ögonblicket. Herr organisten kommer från

-Stockholm nyligen och har gått på akademien. Det har jag också och spelat

-för van Boom, men nu har jag glömt bort allt vad jag har kunnat. Nå säg,

-vad är det här nya med postväskan? Ska kyrkoherden ha den på lördagen?

-Det är synd det, för vi brukade alltid läsa bladen. Vad tycker organisten

-om vår pastor?

-

-Herr Lundstedt hade nu så många frågor att besvara på en gång att han

-blev tigande. Men fröken Beate, som såg den unge mannens blyghet,

-fattades av medlidande, och med sin hand stödd på hans knä och med sina

-ögon drunknande i hans, intalade hon honom mod och självtillit, vilket

-allt dock tycktes ha ett annat inflytande på skolläraren, som ansikte mot

-ansikte med en stark verklighet icke kunde komma sig för att leka bort

-det oroande intrycket. Han tittade sig omkring i rummet för att fånga

-någon leksak han kunde sysselsätta sig med, men fröken Beate trängde så

-inpå honom, att han icke kunde se annat än en svart fläck med sex

-korkskruvar emot fönsterrutan, och strax såg han i tankarna sex buteljer

-rhenskt vin, som man får på begravningarne, begravningarne som han så

-ofta sjungit på i Jakobs kyrka, när professorn spelade orgeln, och som

-han fick åtta skilling banko för, när det var fint lik, och han sedan

-kunde köpa en kryddlimpa med smör eller sex tvåskillingsbakelser för på

-mjölkmagasinet i Norra gatan, där han bott med den varmhjärtade Lindbom,

-som talte tyskt och mörkt, när han blev ond, för att fadren ville ligga

-kvar för länge och begagnade nattbrännvin...

-

--- Förlåt, är det herr Lundstedt? avbröt löjtnanten i den snusbruna

-peruken, inträdande genom dörren. Jag är förvaltaren på gården och frågar

-om inte vår gode skollärare ville dricka ett glas vin med fyrmästaren och

-sjömätaren!

-

-Herr Lundstedt steg upp vördnadsfullt och tackade den gamle herren, som

-puffade honom in i stora riddarsalen, där möblerna voro lika mycket för

-stora som de varit för små inne i kabinettet. Och under möblerna lågo

-hundar med hängande öron och morrade åt den inkomne. Men löjtnanten satte

-skolläraren i en stol som en enmanssäng och skänkte i en grön remmare,

-sade skål och fortsatte att tala.

-

--- I denna sal, mina herrar, och jag behöver inte säga det åt fröken

-Beate, bodde en gång den store Gustav den andre Adolf, när flottan låg

-vid Älvsnabben här mitt emot (som sjömätaren känner), och man tror att

-senare dronning Maria Eleonora före sin berömda flykt hållit sig dold

-här. Det var det trettioåriga krigets stora tidevarv, då människorna voro

-större och därför allting större därefter. Om vi betrakta dessa ansikten,

-som blicka ned på oss från väggarne, och se huru stort hår de hade till

-exempel, huru stora näsor och ögon, så behöva vi icke fråga oss varför

-detta skåp är som en fästning, varför detta bord som ett golv, dessa

-stolar som parvagnar! Denna spis tog emot ett mått bryggved som en pris

-snus och denna ljuskrona kunde lysa opp Rånö kyrka om julottan. Det var

-stort folk, och en stor tid! Sedan kom en liten tid med små människor!

-Håret krymper till en råttsvans, kragstöveln blir en urringad sko -- se

-porträttet där -- soffan blir en stol till ett dockskåp, stolarna pallar,

-och man knaprar karameller på ett nattduksbord -- fy fan! Remmarn blir en

-fågelkopp, bägarn ett supglas, svärdet ett stekspett, och skåpet en

-kommod! -- fy fan! Mänskorna prata lort i stället för att slåss, och det

-stora blir så litet, så litet!

-

--- Nu måste jag segla! säger fyrmästarn och ser på sitt ur. Solen är

-straxt nere och vi måste passa på tändningen!

-

-Löjtnanten visar missnöje, men sjömätaren, som skall föra ut fyrmästaren

-på sin ångbåt, biträder dennes mening och det så vackert började talet

-måste slutas. Som herr Lundstedt visat sig som en dålig åhörare, blir han

-icke bedd stanna, utan går i sällskap med jägarne och deras hundar, och

-när de alla kommit till en korsväg på mon, blir herr Lundstedt ensam.

-Solen går ned och genom granarne synes det i flammor stående havet som

-stora stockeldar, vilka småningom slockna och försvinna.

-

-När herr Lundstedt lämnat postväskan i prästgårds grindstuga och kommit

-hem, märkte han att det var tomt i huset. Han såg den förfärliga

-ensamheten, och när han tände sitt talgljus och ställde det på matbordet,

-där ett mjölkglas stod vakt bredvid ett rågbröd, tyckte han, att det

-gjorde honom ont om ljuset, vars låga förde en kamp med mörkret för att

-hinna med sitt ljus till tapeten. Och tapeten var så eländigt ful,

-möblerna trotsade allt trolleri att bli vare sig stora eller små, och hur

-han bjöd till, men i kväll kunde han inte leka något. Han försökte tänka

-på något roligt, något han gärna önskade, men tankarne gingo icke dit han

-ville. De kröpo tillbaks ditupp, bakom mon i det lilla trollslottet, där

-han i ett ögonblick hade förstått, att en förändring skulle kunna inträda

-i hans liv, ty det hade han sett på henne, att hon ville ha honom, att

-hon kanske skulle vara i stånd att ta honom mot hans vilja, och -- vad

-skulle sedan ske? Åtminstone blev det icke mer att leka. Kanske måste han

-ut att fiska, ro omkring till bönder och skärkarlar att tigga ihop sitt

-tionde, ett skålpund smör här, en fjärding strömming där, några pund hö

-hos den, och så måste han köpa ko, hålla piga, gräva i trädgården och

-aldrig mer få spela orgel om vardagarne.

-

-Nej, hellre då gå fri och leka, böja och knåda hela skapelsen efter sin

-inbillning, tillfredsställa alla sina infall och lustar, icke känna något

-tvång, icke vara missnöjd med sin ställning, aldrig avundas någon, icke

-äga något, som man måste frukta att förlora. Hellre ha Angelika för evigt

-än husfrun på herrgården för livstiden. Och med detta beslut lade sig

-herr Lundstedt att sova och drömma, ehuru han hellre drömde vaken, då han

-fick bestämma vad han ville drömma.

-

-

-

-

-SJUNDE KAPITLET.

-

-

-Alrik Lundstedt var född på en kobbe i havsbandet utanför Mysingens fjärd

-och fadren satt där som torpare under bonden i Norrön. Kobben var icke

-större än att man kunde gå den runt på femton minuter. Ett par dussin

-tallar och några aspar utgjorde hela växtligheten, och i deras skugga

-stack ett magert gräs upp. Stugan var egentligen en större sjöbod, som

-lappades med vrakgods efter hand den föll ihop, och i en jordkula invid

-underhölls en ko och ett får. Kon föddes med grässtråna under tallarna

-och mossan på bergknallarna, fåret av asparnes sorgfälligt samlade löv.

-Knep det hårt, så fick kon äta salta strömmingshuven. All jord, som satt

-under mosskokorna, skakades av och lades ihop till ett potatisland, som

-blandades opp med snäcksand och gödslades med tång. Spillningen efter

-djuren skulle nämligen vara till kålen, rovorna och persiljan.

-

-Torparen gifte sig tidigt och fick barn. Sex stycken i rad. Men då blev

-det för trångt och det uppkom kiv och nit. Hårda ord, ont om mat och

-krig. Man stal av sig själv och av varandra; höll undan och gömde; gick

-avsides och åt det stulna som räven; tjuvfiskade och plundrade fågelbon;

-vittjade andras nät och högg skog, kniade gräs, satte snaror i olaga tid,

-och deltog i vissa oombedda räddningsarbeten vid skeppsbrott. Ensamheten,

-striderna, avunden gjorde snart samtal omöjliga, då en var fruktade att

-genom lös tunga röja sina planer och yppa hemligheter. Alrik, den yngsta

-och svagaste, fick minst, och ingen lärde honom varken tala eller skaffa

-sig livets nödtorft.

-

-När modren dog, man sade att hon blivit ihjälslagen under en stark

-vinter, när fisken blev borta, upphörde all matlagning, och systrarne

-flydde, bröderna flydde, så att slutligen Alrik blev ensam med den gamle,

-som numera aldrig talade. Det var efter den tiden han började lära sig

-leka själv, utan leksaker, som han aldrig sett, utan lekkamrater, utan

-lekplats och utan att kunna några lekar. Havets evigt enahanda, grå luft,

-grått vatten, blå luft, blått vatten, måsar och tärnor, skrak och svärt,

-var allt varmed han kunde fylla ögats behov av att se och sammansätta,

-och när det ej räckte, började ögat arbeta på egen hand för att

-tillfredsställa behovet; och örat, som endast hörde vindens sus eller

-rytande, sjöarnes dån och brus, fåglarnes skri och snatter, hungrade och

-tog sig till av brist på näring att äta sig själv, blev exalterat av

-utmattningen och hörde slutligen, där intet fanns att höra, hörde

-tystnaden, hörde blodvågen, senans spänning, muskeltrådens bristande, och

-slutligen toner, vilka samlade och ordnade sig under månadernas lopp,

-ingingo förbund och födde nya.

-

-Vad som hänt under den svåra vintern, då modren dog, tycktes fordra en

-begravning i den unges sinne, ett tjockt täcke av jord och sten, ett helt

-kummel av andra minnen för att icke kunna stå opp igen, och när det lilla

-enformiga livets små händelser ej kunde förse nog hastigt med material,

-lekte han ihop tilldragelser, massor av intryck, och hopade påhitt,

-synvillor, hörselvillor så att de bildade ett tjockt lager, som kunde

-täcka den mörka fläcken. Och så snart ett intryck blivit ett minne, hade

-det fått verklighet, och lades som en ny sten på kumlet över det

-begravna, som icke fick stå upp, och så blev det begravna lika overkligt

-eller lika verkligt som det som aldrig skett, upplöste sig, blev till

-dunster och var långa tider försvunnet. Därför hade ett slags drift hos

-Alrik uppstått att blanda bort verkligt och overkligt, ett begär att

-bedraga sig själv alstrats, ett behov fötts att icke stöta på någon

-verklighet, som genom sin handgriplighet erinrade om att en fatal

-verklighet, en viss natt uppträtt i hans liv, och vars uppträdande i

-minnet åtföljdes av en härjande och bitande känsla av skuld. Fruktan att

-denna skuld en gång skulle komma att indrivas av människor gjorde att han

-aldrig vågade ha någon ovän, aldrig visa missnöje med något eller någon,

-aldrig utöva kritik. Han hade av samma fruktan upphört att tala, men hade

-i stället en mimik, alltid full av förståelse och deltagande, som gav

-åskådaren illusionen av att Alrik var en mycket meddelsam och sympatisk

-kamrat. Sitt eget behov av uttryck för känslor och förnimmelser hade han

-funnit i musiken, i vilken han kunde berätta sin historia, utan att någon

-förstod vad han sade eller fatta några misstankar om att han bar på en

-hemlighet.

-

-I världens ögon gällde han för att vara litet fnoskig, men det gjorde han

-sig ingen möda att jäva. Med skolan, som endast besöktes av tolv barn och

-högst oregelbundet i anseende till de svåra förbindelserna, behövde han

-icke ta saken alltför allvarsamt, emedan ingen frågade efter den; och med

-orgelmusiken om söndagen kunde han ställa hur han ville, spela vad honom

-behagade.

-

-Emellertid hade uppträdet hos husfrun på ett obehagligt sätt kommit

-störande in i hans drömliv. Situationen i all sin betydelselöshet hade

-varit ett upprepande av en annan situation, som djupt ingripit i hans liv

-och nu genom sin påminnelse gav full kroppslighet åt det, som skulle ha

-varit bortdunstat som ånga. Hela stenkumlet av intryck han kastat över

-liket ramlade och skelettet låg där, huvudskålen låg där, spräckt av

-isbillen, och det hjälpte inte söka leka bort det mer, att blanda bort

-det med drömmarne, att spela bort, läsa bort det. Han hade blivit väckt

-och kunde inte somna om.

-

-

-

-

-ÅTTONDE KAPITLET.

-

-

-Det hade slagit Alrik mest att den främmandes ögon kunde ha samma

-uttryck, att hennes arm kunde ha samma gest, när hon lade handen på hans

-knä, och denna jämförelse spände sig som en tråd mellan det förgångna och

-det närvarande, och allt som låg emellan upphörde att finnas. Allting

-krympte ihop; manualen på orgeln blev icke mer än en alnsbredd som den

-var, stämmorna bara två, pipverket rosslade och hostade, spegeln återgav

-icke mer än den bondgranna kyrkan med allt dess skräp och liknade på sin

-höjd attributkammaren på stora operan. Skolan var icke mer befolkad av

-Läderstrumpan och Spårfinnaren, utan där sutto skorviga och snoriga

-fiskarungar; havsstranden var en soplår, molnen vattenångor, som stodo

-beskrivna i Berlins naturlära. Allting blev tungt, grått och trist, och

-besvärjaren, som kunnat blåsa liv i allt detta obetydliga, tråkiga,

-enformiga, var en organist och skollärare, som skulle svälta till

-vintern, om han ej fiskade och grävde i jorden, tog upp sitt tionde och

-såg om sina ägodelar. Därmed kommo tankarne över huru det kunnat vara, om

-ej han skänkt bort sina pengar åt fadren den gången, om han tagit

-direktörsexamen, om han stått på sitt eget bästa. Förgäves sökte han

-förlika sig med tanken, att det skulle kunna bli bättre, att det skulle

-kunna glömmas igen, grävas ner, dunsta bort i drömform. Drömrnarne blevo

-tankar, vassa, skärande, som klippte sönder alla slöjor han ville hänga

-opp för det förflutna, reflexioner, som syrsatte och upplöste. Hans

-jämna, lugna lynne förstördes, och ett smygande missnöje med allt sökte

-sig insteg.

-

-Förändringen märkte han själv, när han nästa lördag skulle upp till

-herrgården efter postväskan. Som sist stannade han framför lönnarna och

-tittade. Inte var där några näsor! Fröbaljorna liknade inte alls några

-näsor; det var endast barnungar, som kunnat hitta på det; och det hade

-han inbillat sig! Han kom fram till byggnaden. Inte var det något slott,

-ännu mindre något trollslott. Vad var trollslott för slag? Där troll

-bodde! Men det fanns ju inga troll, eljes skulle de stått beskrivna i

-Berlins naturlära! Han blev införd av betjänten i riddarsalen, där inga

-riddare funnos, och medan han väntade, kommo alla löjtnantens yttranden

-fram för honom, vilka han beundrat som högst visa. Inte voro människorna

-större på sextonhundratalet än på sjuttonhundra. Där hängde den lilla

-tjocka Carl den tionde och där den lilla pojkfiguren Carl den elfte. Och

-håret, det var ju tagel och löshår; mustaschen var ju bara en smal

-tandborste. Inte voro alla dessa krigare hjältar därför att de buro

-järnvästar! Det var tidens uniform, och dessa krigare skulle nu hetat

-indelta kaptener och majorer med postkontor i bakgrunden. Möblerna blevo

-kanske inte mindre, men rummen mycket större; så det kanske var en

-synvilla. Och det andra sen! Inte voro Arvid Bernhard Horn, Carl von

-Linné, Jonas Alströmer, som han läst om i Fryxell, inte voro de mindre

-andar än Axel Oxenstjerna, Königsmarck, och Olov Rudbeck, som var

-fnoskig.

-

-Fröken kom in och slog sig ner att språka. Herr Lundstedt anmärkte genast

-för sig själv, att hon liknade en av de där damerna på Tyska Prästgatan,

-som han trott vara borgarfruar, men som han nu först erinrade sig, att

-herr Lindbom förklarat vara skökor. Varför han icke förr erinrat det,

-visste han ej; kanske därför att han icke velat minnas det. Fröken

-frågade först hur pastorn mådde. Och då herr Lundstedt sagt sig tro väl,

-så började fröken tala illa om honom, förfärligt; och till sin skam

-märkte herr Lundstedt, att detta icke gjorde på honom något obehagligt

-intryck. Därpå frågade hon, om herr Lundstedt hade det bra, om han var

-nöjd, om han älskade att göra musik. Till ersättning frågade herr

-Lundstedt huruledes löjtnanten befann sig och om herrskapet skulle komma

-ut i sommar, något som han egentligen icke brydde sig om. Nu kom en

-störtsjö upplysningar om, att löjtnanten var en gammal elak fanjunkare,

-som förstörde gården och drack ur vinerna, att herrskapet voro ruinerade,

-att fröken vilken dag som helst kunde stå på bar backe, och att hon

-kunde laga utmärkt mat, förstod lanthushållning och älskade små barn.

-

-När herr Lundstedt lyckats utfå postväskan och med densamma vandrade över

-mon, var han mycket tankfull och nertryckt, men det fanns en ljusglimt.

-Visserligen sörjde han över att han icke kunde leka mer, men den

-tryckande känslan av skuld över ett brott, han deltagit i, var något

-minskad, sedan han hört att andra också hade sina fläckar. Allihop,

-löjtnanten, fröken, herrskapet, pastorn ägde sina hemliga vrår, där de

-gömde lik, myllade ner dem med ord, gömde dem under blomster, kransar,

-band, granna påskrifter som de ruttna liken under gravkullarna, vilka

-planterades, vattnades och klipptes var söndag. Det skulle sålunda

-verkligen vara sant det som sades varje gudstjänst, att vi äro alla

-syndare, i synd födda och jämväl syndat i alla våra levnadsdagar? Det

-vore sålunda icke något skönt, något gott i livet, utan allt vore sken,

-vitlimning, påstrykning! Men om så vore, varför skreko då människorna

-emot, när någon ville tro Guds egna ord, att det icke fanns en ren, att

-det icke fanns något kärnfriskt, något sunt? Trodde de icke sina egna

-ord, när de läste syndabekännelsen eller läto prästen stå där förskansad

-innanför altarringen och säga det på deras vägnar, medan de lågo tysta på

-sina ansikten och kanske logo över, att de narrat honom säga det, som de

-aldrig ville erkänna. Kanske det också var ett sätt att leka, ett sätt

-att dölja. Och vore det icke det, varför steg icke han fram, hon fram för

-Guds altare, och med öppen panna sade högt, utan att le, jag har stulit

-tre lod silver, jag har ljugit mig fri från två års straffarbete, jag har

-haft olovligt umgänge, jag har förfalskat socknens räkenskaper, i

-stället för att låta präststackarn stå och säga: jag fattig syndig

-människa? Om nu prästen i stället sade: du Anders i Norrö, du Karin på

-Aspskär, du har gjort det och det, då skulle de bli onda och säga att han

-ljög, om det också var sant vad han sade.

-

-Det fick nu vara hur det ville med de andra, han bar sin skuld, hade

-kommit till medvetande om den, och ville bli fri från den. Han ville gå

-direkt till pastorn och säga honom hur allt gått till, få hårda ord, ta

-sitt straff och bli lugn efteråt.

-

-Han gick vägen framåt och omkring viken. Aftonsolen sken in emellan

-träden och målade björkarnes näver rosenröd, tallarnes flarn eldröd, så

-att hagen stod som en brasa. När han kom till ledet, stannade han

-tvekande vid den tavla, som inramades mellan syrenhäckarne på ömse sidor

-om brunnen. Under gårdslinden, som sjöng alltigenom av bin och humlor,

-satt pastorn och rökte en porslinspipa med en målad hjort på huvudet. Den

-gamles ansikte var grått under det stora vita håret, så vitt som floxens

-blommor, där växte på rundelen. Han pustade röken betänksamt ut, och den

-steg rätt opp i den vindlösa luften. Bredvid stod prostinnan och strök

-prästkragar på en strykbräda över en stolskarm och hundkojans tak.

-

-Herr Lundstedt gick fram med väskan, lämnade den ifrån sig, och hälsade

-ett god afton.

-

-Pastorn öppnade väskan med sin egen nyckel, tog upp kungörelser och

-tillkännagivanden, Väktaren och Stiftstidningen. Bröt brev och talade

-slutligen:

-

--- Nu är undantagsmannen i Svartnäs kaputt; är väl arsenik som vanligt.

-Och Malins unge, som var bortsatt hos Storvikarn, likaledes. Har

-Lundstedt sett en sån församling?

-

-Därpå svarade prostinnan, i det hon spottade på strykjärnet:

-

--- Uh, vad ä de att tala pöu, hemma hos öss i Sköune dog alltin de gamla

-i märgelgröuven.

-

--- Ja, vad ska man göra åt det! Men ni lär också ha left rövare ute på

-kobben, Lundstedt. Det gick fasliga historier om er en lång tid, va?

-

-Herr Lundstedt vart dödsblek och svettades i armhålorna.

-

--- Förlåt, herr pastorn, men kan jag få lov att tala ett ord enskilt!

-svävade han fram på målet.

-

-Pastorn, som trodde det var någon penningangelägenhet, bad skolläraren

-komma med in på expeditionen.

-

--- Nåå, tog han upp när Lundstedt dröjde; vad är det om?

-

--- Herr pastor; pastorn vet allt!

-

--- Vad för slag?

-

--- Det som hänt -- därute.

-

--- Nej, inte vet jag något; jag har bara hört lite skvaller, och för

-resten är det över tio år sen. Var Lundstedt med och gjorde slut på

-gumman?

-

--- Jag var med, men jag gjorde det inte.

-

--- Ja, ni lär ha levat -- huller om buller! Jag vill inte veta något, och

-kan inte göra något åt det. Skaffa sig frid med sitt samvete bara, och

-tacka Gud ni kom ifrån det för så gott köp.

-

--- Ja, men se det är just friden jag inte kan få! Inte för aldrig det!

-

--- Å, Lundstedt vet ju, att Frälsaren har lidit och dött för våra

-synder, så då kan han väl ha frid, om han nämligen inte ärnar gå stad och

-göra om det!

-

--- Ja, men detta kan han aldrig förlåta!

-

--- Kan _han_ inte? Han kan allt! Och när han kunde förlåta rövaren på

-korset! -- Se så, gå nu inte och grubbla, utan var en man. -- Kom och

-drick en toddy med mig nu!

-

--- Hör nu, Lundstedt, menade pastorn när toddyn var drucken, kvälln är

-vacker och jag har ett brev till fyrmästarn; skulle han inte vilja ta min

-eka och ro ut till honom?

-

-Jo, det ville Lundstedt gärna, i synnerhet som han kände sig stå i stor

-tacksamhetsskuld hos honom, som förlossat hans själ, och han bugade sig

-för prostinnan, lyfte mössan och gick ner till båt.

-

-Solen hade gått ner och fjärden låg blank som polerat järn; fyren var

-tänd och lade ut en svag ljusmatta intill bryggan, en hel mil lång. Det

-var så tyst, att roddaren endast hörde sina årtag och kunde tänka ostört

-över det passerade.

-

-»Allt var förlåtet, endast han trodde.» Så enkelt, så vackert, vilken

-skön religion! Icke underligt att den ansågs vara den högsta av alla

-kända! Rövare och banditer skulle in i paradiset, men de oförvitlige,

-laglydige, trogne skulle åt helvetet!

-

-Bara man trodde! Men herr Lundstedt hade svårt att tro det, efter som den

-borgerliga lagen straffade rövare och banditer, och belönade de redlige

-och flitige! Han hade svårt att tro det, men han måste tro det, eljes

-fick han aldrig frid, och frid måste han ha.

-

-Tro det! Var det så omöjligt! Om han icke kunde tro det i dag, så kunde

-han tro det om en månad! Kunde han icke tro det, han som kunnat tro allt

-vad han velat förut! Att rågskylarna voro soldater, att telegraftrådar

-voro fiolsträngar, orgeln en stalaktitgrotta, en okänd flicka hans hustru

-närapå! Han som inbillat sig att han ägt juvelringar, som lågo kvar i

-guldsmens fönster, att fröken på herrgårn hade sex korkskruvar i huvet,

-att Jon i Espö hette Rävsvansen! Hade han trott det? Han hade trott, att

-han trott det, önskat det så livligt för att slippa tro något annat

-obehagligt, som skett en gång, lekt att det var så. Varför kunde han då

-inte tro att Gud förlåtit honom, när pastorn sagt det och det stod i

-bibeln, och han önskade tro det, måste tro det för att få frid!

-

-Detta kunde han inte leka ihop, för det fanns ingenting att ta på,

-ingenting att göra av. Det var bara att tänka på, grubbla över, sitta och

-upprepa för sig. Nej, det skulle komma något nytt, verkligt emellan, en

-massa påtagligt emellan och lägga sig över det andra och så skulle han få

-igen gåvan att leka, och kunde han bara leka, så skulle han snart vara

-lycklig igen.

-

-Under dessa funderingar hade skolläraren kommit mitt på fjärden. Han höll

-med årorna, medan han torkade svetten ur pannan, och när det blev tyst,

-hörde han en flickröst sjunga från fyren. Genom luftförtunningen och

-avståndet kommo tonerna icke rena fram, men stämde likafullt ungefär, så

-att, när de nådde örat, de klingade svävande, obestämt som eolsharpan.

-

-Herr Alrik lyssnade, och undrade hur han med båten måtte ta sig ut från

-fyren, där sångerskan stod, och så kom han tillbaks i sin båt och

-undrade hur hon såg ut som sjöng, vem det var som sjöng, hur gammal hon

-var, om hon hade snörliv, om hennes händer voro vita, vad hon hette.

-

-Vid denna sista tanke drog ett brett löje för första gången sedan åtta

-dagar över hans ansikte och han utsade i tankarne namnet: Angelika.

-

-Det var Angelika, ganska visst, som satt fången ute i tornet och tände

-nödeld, och han var Alrik, medregenten till Erik, som kom på härnadståg

-för att befria henne, och i bröstfickan hade han lejdbrevet, som innehöll

-benådningsdomen, eller påvens dispensbrev, som tillät medregenter att

-gifta sig med fångna prinsessor, och för att ge sin ankomst tillkänna och

-visa sig som en riddare, reste han sig och med sin bariton sjöng han som

-han hört Günther så många gånger, men med ackompanjemang på öskaret: »Du

-bör ej fruktan bära, kom följ mig till mitt slott!»

-

-Fyren blinkade illmarigt, men Alrik såg ännu icke sångerskan, vilken dock

-straxt svarade, när förförelsearian hade grånat ut mellan kobbarna. Och

-som ett brevsvar klingade igen: »Och havets unga tärna, hon gick en kväll

-så varm.»

-

-Herr Alrik åhörde den stående och med mössan i handen såsom när man hör

-folksången, och under det han hörde, började det att leka för honom; den

-vita fyren, smal opptill och vidgande sig mot grunden som en kjol, blev

-sjöjungfrun med eldögat; havets unga tärna, som sjöng honom till sig,

-blev långa Majken på Bernhardsberg, som blinkade oskickligt... nej, det

-fick inte vara hon! Nej, det skulle vara havets tärna, det var mycket

-vackrare och han ville älska henne, famna henne, men på avstånd, utan

-att se henne, utan att hon såg honom, i sång, i harmoni under

-sommarnattens rosenfärgade täcke med gula bårder, och för att åstadkomma

-omfamning tog herr Alrik opp första takterna i duetten »Hör hur stilla

-vinden susar». När han givit an ton och lyssnat, hörde han flickans röst

-sjunga sången, och nu intonerade han i andra stämman, och de lindade

-tonerna om varandra, som när man flätar favörer; de kysstes i luften, de

-famnades på vattnet, och när de sista orden: »sång och kärlek gå från

-himmel, gå till jord», klingat ut, såg han de två sluttonerna som ett par

-rosenröda duvor munnas, och i detsamma föll från zenit en stjärna,

-målande sig som ett nottecken med sin långa svans, som om den flugit ur

-sångerskans mun till hans möte och han gapade för att fatta den mellan

-sina läppar, men båten krängde med detsamma, så att han satte sig ner på

-betten. Och nu tog han i årorna, stack ut bladen som ett par vingar och

-så flög han över till fyrskäret, där han mycket riktigt träffade

-fyrmästarens dotter, med vilken han redan sjungit duett, och till henne

-överlämnade han brevet, emedan fadren var ute på sjön, och han

-överlämnade brevet i två långa timmar, som voro alldeles för korta, men

-tillräckligt långa ändå för att ute på farstukvisten dricka kaffe med

-sångerskans moder, och under samtal om stora operan och Jakobs orgel

-vinna insteg i ett välbevakat hjärta och för den fångna jungfrun visa

-vägen ut till det fria.

-

-

-

-

-NIONDE KAPITLET.

-

-

-Herr Alrik har fått frid och återfunnit lekens gåva, men nu leker han den

-käraste leken med verkliga leksaker, och varje dag som går lägger en ny

-sten på kumlet, där liket ligger, och det skall aldrig stå opp mer, sedan

-han fick det lilla Blekansiktet i huset.

-

-Han har nu gravat jorden och plantat i solskenet, satt garn och vittjat i

-regnväder, så att han är kopparbrun i ansiktet och älskar kalla sig den

-Röde Mannen. På tröskeln till sin wigwam röker han sin kalumet och tackar

-den Store Anden, som gav honom den Vita Bisamråttan; men när den Vita

-Bisamråttan har lynne, säger hon att lyckan icke är i fullmåne, då

-Medicinmannen med porslinspipan under prästgårdslinden icke vill äta ur

-samma fat; men då talar den Röde Mannen visdoms ord om ett kid, som skall

-födas och bli en Stor Medicinman, som en gång skall sitta under

-pastorslinden, när en annan Bisamråtta skall stryka hans prästkragar, och

-då skall fredspipan tändas och kanske den Gamle, som nu fiskar i de stora

-vattnen, skall hänga sina nötta mockasiner på pastorns gärdesgård och äta

-pemmikan hos den unge Mohikanen. Och för övrigt, det var i alla fall

-pastorn, som gav Den Röde Mannen frid, när han lärde honom känna vite

-Krist.

-

-Och när han talat och Blekansiktet vill svara, ber han henne sjunga i

-stället; och när han narrat henne sjunga och han mot sin vilja hör att

-det är falskt, säger han sig att det är mixolydisk tonart hon sjunger i,

-och han tror till och med att hon har funnit de felande halvtonerna

-mellan e och f och h och c, ty hon är nu den märkvärdigaste av stammens

-döttrar, utom att hon är den skönaste och godaste, ty hon har lärt honom

-trolla igen, när han förlorat gåvorna, och nu kan han när som helst

-vandla salt torsk till stekgädda, härsket flott till bordsmör; han kan ta

-fikon på sina tistlar och druvor på törnena; ur sin hatt plockar han allt

-vad han vill, utom olyckor, och han kan svälja förödmjukelser som stora

-kavalleristsablar, äta eld från själva helvetet, om det så skulle vara,

-och sedan nysta ur sig de grannaste sidenband, som han väver rödlakan och

-gyllenduk av. Den kan trolla!

-

-Och nu har den gamle Bävern gått till sällare jaktmarker och tagit

-hemligheten med sig djupt ner under den röda pipleran, som ligger öster

-om solen och väster om månen.

-

-                  *       *       *       *       *

-

-Så ungefär, fast inte så utblommerat, brukade den trolske klockaren på

-Rånö berätta sin historia, när en lustkutter förirrade sig ut i hans

-avlägsna vatten och han hade fått ett par supar för att visa ut

-abborrgrunden. Hur mycket som var sant visste man aldrig, ty han ljög

-vartenda ord han talade, och hur han hade det i ensamheten och

-fattigdomen fick man inte reda på, ty det visade han aldrig. Grannarne

-påstodo, att han aldrig gått på Musikaliska akademien, aldrig känt far

-och mor, och aldrig varit gift. Men det kunde vara lögn det också, ty det

-var ena rackare att ljuga där på kanten! Och de var dorska och egna

-därute i havsbandet; där såg de stora sjöormen och trodde på råt, kom

-sällan åt kyrkan och lade slantar under stenar, förgjorde bössor och

-kunde otyg. Men den värsta trollaren var ändå klockaren på Rånö.

-

-

-

-

-Min sommarpräst.

-

-

-När jag kommer ut om våren till sommarnöjet, är jag den första. Den lilla

-badorten är öde, luckor äro stängda, verandor täckta. Träden äro

-halvlövade, rabatterna ogrävda, och i hål och vrår ligger litet smutsig

-snö kvar. Men då går jag ner till gästgivargården efter middagen och

-finner min sommarpräst. Sådan jag fann honom där för tolv år sen finner

-jag honom än, sittande vid sitt punschglas i kakelugnsvrån, läsande sina

-tidningar, strykande huskatten och småspråkande vid värdinnan.

-

-Han är några och trettio år och ser ännu ut som en lång, mager student.

-Men nu på våren är han magrare, förefaller det, än i fjor, hyn gråare,

-ögonen slocknade och rösten tunnare av brist på talövning.

-

-När han blir varse mig, får han först en underlig glans i ögonen, som om

-han hade förtalat mig hela vintern och hade ont samvete, denna

-egendomliga glans, kanske uppkommen av en hornhinnans spänning, då

-pupillen skall vidgas för att kanske läsa i den andras ögon vad den

-tänker. Jag vet, att han hatar min verksamhet, men i denna stund är han

-en människa i ensamheten, och jag ser att jag, som kommer utifrån

-världen, där det lever, också kommer till honom såsom vårens bebådare,

-den första badgästen, vilken snart skall följas av andra. Och när vi

-övertygat oss om, att inga fientligheter skola utbryta, sätta vi oss till

-bords. Första halvtimmen talar han med en entonig, skrällande röst utan

-halvtoner, utan nyanser, och jag har svårt att återkonstruera i honom en

-bildad man. Hans talorgan har på åtta månader anpassat sig till lotsars

-och fiskares, hans hjärna har tryckt ner sig till att bli förstådd av

-enklare tankemekanismer, hans ordförråd har förlorat mellanfärgerna,

-övergångstermerna, och upptagit de enkla, stundom vulgära glosorna.

-

-Han är misstänksam som den ensamme, och han tittar ideligen efter om jag

-menar vad jag säger, ty jag avpassar mig av omedveten sympati, jag spelar

-på stycken, som behaga honom, utan att lämna något ifrån mig, jag drar

-upp hans utgångna urverk; och småningom hör jag honom knäppa i den gamla

-goda gången.

-

-Han vill gärna lyss till nytt från mig, men njutningen att få tala själv

-överväldigar honom, behovet att visa sig vara en jämnbörding griper

-honom, och han går på de högsta frågorna.

-

-Efter en timme är hans röst något beslöjad, men börjar redan låta finare;

-han söker icke längre så pinsamt efter ord, hans ansikte, nyss så dött,

-så färglöst som fallet löv, lyses upp, och han berusar sig av tal.

-

-Vi undersöka Kierkegaard, lidandets skald, och han svämmar över i

-frosseriet på sina lidanden, som han utan att bikta sig får ge luft.

-

-Men vi ha läst Kierkegaard på var sitt sätt, jag som psykolog och han

-som kristen. Antingen han icke förstår mig, eller icke lyss på mig, nog

-av, han har hört att det ger återljud i min resonansbotten och han blir

-vältalig; talar och talar, så att jag tycker det är synd avbryta en

-lycklig människas utsvävning; men han vill kränga över åt kristussidan

-och jag stretar emot. Han går på och jag låter honom hållas.

-

-Det drar väl en timme och han behandlar mig som adepten, kastar

-mässkjortan över mig, tar eden av mig, hör ej på mina protester,

-primsignar mig, vädjar slutligen till mitt bifall emot kristushatarne.

-

-Då ler jag för att väcka honom, men han ser ej mitt leende, och han går

-vidare, djupare, kommer in i exegetiken, och åker fast i tjockaste

-teologien; stannar och ser på mig, för att höra mitt bifall.

-

--- Men käre bror, avslutar jag, det är väl ingen hemlighet för dig, att

-jag icke delar en enda av dessa dina meningar!

-

-Han ser på mig, synes erinra sig något, ler, och vi tala om något annat.

-

-Nu är det min tur att tala! Lamporna tändas i salen och ny punsch är

-inne. Jag talar om den tid vi leva i såsom en sovandets tid, fortsättande

-ett sovande, som började med århundradets ingång, då mänskligheten

-tröttnat på att vaka; flätar in upplysningar om Darwins upptäckter och

-Schopenhauers och Hartmanns genomskådningar, ställer in kristendomen i

-sitt sammanhang i världshistorien, ger kött åt teologiens kroppslösa

-skuggor, förklarar det som han ville ha oförklarligt, utan att väcka

-honom med den ökända rationalismens populärresonemanger, nämner varken

-Strauss eller Renan, improviserar en världsåskådning i diktens lagom

-dimmiga bilder. Jag ser hans halva ansikte som en vit fläck i lampskenet,

-fallande snett ovanfrån, och hans ögon brinna, lysa genom tobaksröken;

-jag tror att jag har honom med mig ett gott stycke, längre än han hade

-mig nyss; jag har magnetiserat honom genom att sätta hans hjärna i mina

-rörelser, jag känner en stund talarens rus, då han kan röra, leda sina

-åhörare; jag har tagit honom ur hans mysticism med min oklarhet, då jag

-visste att varje införande av frågorna på det klara skulle väcka ekon i

-hans apologetiska minnen; men jag tröttnar. Kan icke längre undvika att

-torna på en av hans dosor, i vilka apologetiken förvaras, det vill säga,

-en samling motbevis mot alla förutsedda invändningar mot kristendomen.

-Mycket rätt: jag rör oförvarandes vid fjädern, locket öppnas, min makt är

-slut. Nu ler han och säger:

-

--- Det är väl ingen hemlighet för dig, att jag är absolut motståndare

-till alla dina meningar.

-

-Varpå vi gapskratta! Men ingen dispyt kommer till stånd, inga resonemang,

-ty i samma ögonblick vi skulle söka giva och taga skäl vore allt samtal

-omöjligt. Vi ha helt enkelt suttit och sökt magnetisera varandra, berusat

-oss själva och njutit, den ena av den andras rus han framkallat, och vi

-ha träffats för att njuta av varandras sällskap. Vi äro fiender, men vi

-äro icke ovänner, och vi träffas igen varje dag, lekande samma

-tankelekar, aldrig sårande varann, aldrig törnande. Vi välja de

-sirligaste ord, de längsta omskrivningar, de lenaste uttryck. Det är som

-ett slags själarnes coitus. Men när badgästerna anlända, lyfter jag och

-reser ut i skären.

-

-När jag efter tre veckor kommer igen in till badorten och träder in i

-hotellets stora sal, sitter min vän pastorn vid table d'hoten omgiven av

-stadsherrar och damer.

-

-Han är nyrakad, nyklippt, har en ren vit halsduk, fint borstade svarta

-kläder. Hans ansikte är öppet, det tryckta, trista är borta, ögonen

-glänsa, men han har ännu en stående gest med tungan och läpparne, som om

-han undertryckte ett beständigt leende.

-

-När han får se mig, visar han stor obeslutsamhet; men han reser sig,

-hälsar och frågar hur jag mår; alltjämt med detta illmariga löje, som

-kommer och går. Därpå viskar han mig, liksom fölle han in i den gamle

-studentens, alltså skråbroderns roll, att hans brännvinsbutelj står i

-skrubben i mellanrummet och är märkt med P., ty det serveras intet

-brännvin på hotellet.

-

-Jag sätter mig på avstånd att spisa och betrakta honom. När han nu talar

-vid dessa människor, har hans ansikte andra uttryck än då han talade vid

-mig; och det ändrar sig alltefter den talande. I allmänhet ser han

-strängt allvarlig ut, avvisande alla förtroenden, på vakt att icke glömma

-sig. Men när han vänder sig till fruntimmerna kan han icke dölja sig. Han

-myser och ser älskvärt nedlåtande ut som en äldre mot ett barn,

-underlägsen och smickrad som en ogift man mot en kvinna, och ärbar,

-oåtkomlig, kysk som en Herrans tjänare.

-

-När de slutat reser han sig och kommer fram till mig. Hans ansikte bär

-ännu reflexer från dem han talat vid och är uppvärmt av utstrålningen

-från fruntimmerna. Enslingens misstänksamhet är borta; hans själ har

-gymnastiserat sig på andras; umgängeskretsen har borttagit fruktan,

-avsatt tankefrön, riktat erfarenheten, ökat minnena, och han är djärv

-nästan nedlåtande mot sin förre kamrat i öknen. Men han vill icke sitta

-till bords med kättaren och tala om tidens frågor, ty nu finns det

-vittnen, och han har för övrigt så många andra att tala med, om också

-ingen förstår honom så väl som den otrogne.

-

-När han går, säger han, att han vill komma ut en hel dag och hälsa på

-mig.

-

--- Här är för mycket folk om sommaren, menar han, och för litet om

-vintern. Nu skall man gå klädd och vara kavaljer, och... ja, du har det

-gott, du!

-

-En vacker eftermiddag i slutet av juni ser jag en svart figur komma

-gående nere i ängen. Det är pastorn. Uppkommen till stugan kastar han av

-sig den svarta hatten, drar ett långt andetag, och tittar sig omkring på

-landskapet, som om han såg efter om där var plats nog, eller om några

-mänskor kunna se honom. På min kammare får han sikte på en blå kavaj,

-vilken han utbyter mot sin svarta rock, tar en halmhatt, en rotpipa, en

-käpp; och efter ett glas punsch vill han gå ut i skogen.

-

-Utkommen i ängen sticker han händerna i kavajfickorna och tycker det är

-nytt och roligt; kesar som en kalv, flöjer över gärsgårdar. Det är en

-annan människa och rocken gör väl litet till munken.

-

-I dag tala vi inte om frågorna, utan gå ner till havsstranden, bada,

-simma ut i fjärden. Därpå promenera vi i sjökanten och kasta smörgås;

-rulla stenblock ner i vattnet; jaga opp skrakungar, klättra upp i holkar

-och leta rötägg. Och så ge vi oss in i djupa granskogen. Här är han som

-hemma hos sig; hojar och sjunger; dödar huggormar med sin påk, lockar

-fåglarne att svara, narrar den flyende haren att sitta; känner älgspår,

-och vill bestämt gå fram och retas med tjurn. Därpå storma vi ett berg,

-brant som en mur, och komna upp på platån, där endast några martallar

-blivit lämnade, se vi havet under oss med sina tusen kobbar och skär. Här

-lyfter han hatten och torkar svetten ur pannan:

-

--- Ja, men det är skönt att få vara människa en stund, säger han med ett

-förfärligt smärtsamt drag i ansiktet och en suck.

-

-Det att jag icke svarar, icke beklagar, icke inbjuder till deltagande

-eller förtroende, fastän jag vet allt, hela den pinohistoria, som ligger

-bakom denna mannens nutid, utgör retelsen i umgänget. Han vet att jag

-vet, men i samma stund jag sade, att jag visste, skulle han gå. Och han

-säger ingenting själv, men njuter av att antyda, att snudda vid faran,

-som ligger i att röja sin hemlighet för en fiende; ty vi äro fiender. Det

-veta vi båda.

-

-Och jag känner på mig, att om han här i ett svagt ögonblick skulle öppna

-sitt bröst och visa det rysliga kräftsåret, skulle jag fly honom. Behaget

-att gissa honom vore slut; och han skulle sedan hata mig, då jag hade

-hans liv i min hand.

-

-Men vi säga ingenting, vi bara prata så ofta vi ha ett ögonblick, prata

-om jakt och fiske, segla och ro.

-

-Det har kvällats och vi måste hem till aftonvarden. När vi nalkas

-stugorna, sjunger han inte längre, och vid bordet är han instängd;

-gycklar svagt inför frun i huset över att han har min rock; säger nej

-för supen, men tar den.

-

-Vi gå ut på farstukvisten att sitta och prata, men han blir orolig, ty

-han är ej säker på, att andra skola vara så tysta som jag.

-

-Och när han får fatt i en pilbåge, springer han ut på backen och börjar

-skjutövningar över matbodtaket. Så ivrigt, så ihållande, barhuvad och

-springande sig andfådd, att jag ej vet om han koketterar eller är rädd

-att bli indragen i farliga konversationer. Han håller på med pilbågen en

-hel timme, och påkallar vår uppmärksamhet, när han gjort en riktigt

-vacker lyra.

-

-Han får en säng på kammaren och ligger kvar över natten.

-

-Följande morgon kommer han i sin långa svarta rock till kaffebordet,

-högtidlig, sträng, såsom om han ångrade sin gårdags handlingar.

-

-När jag anordnar om båt för honom, hör han mig titulera fiskargumman fru,

-vilket ger honom anledning att avsides säga:

-

--- Du ska inte kalla madammerna fru; du förstör folket.

-

-Varpå jag:

-

--- Äro icke alla mänskor lika?

-

--- Jo, inför... (han tvekar om ordet) Gud, men icke inför människor. Det

-borde _du_ veta!

-

-Det var en tillrättavisning inlindad i en artighet, som förekom vidare

-behandling av ämnet.

-

-Vi skildes vid stranden, kallt, artigt, såsom nöjda med att skiljas.

-

-Hans båt var lastad med hundra tomma buteljer, bland vilka han skulle

-sitta.

-

--- Lägg något över buteljerna! befallde han flickan som skulle ro.

-

-Hon tog sin kofta och skylde flärden, medan pastorn tog en min av höghet

-såsom innehavare av de eviga sanningarne och ett boställe.

-

-

-

-

-Pastorns älg.

-

-

-Pastor Norström hade mycket små intäkter, dels därför att hans hjord var

-fattig, dels därför att upplysningen uppifrån började pyra sig ner, och

-vantron nerifrån, läsarne, bjöd en svår konkurrens med brödkyrkan.

-

-Han hade ett par kor, några tunnland vete och råg, skog och fiske så

-mycket han ville, men som han inte hade mer än en piga, fick han plöja

-själv, fiska själv och fara med sumpen själv.

-

-I skogen fick han ta ved och plocka blåbär till husbehov, och jakträtt

-hade han också, men som han var utan hund, gingo de vilda djuren ganska

-trygga där. Detta hade gjort prästgårdsskogen till en omtyckt häckplats

-för traktens älgar, som brukade fortplanta sig uppe i en mosse. Och av

-nöden hade pastorn förstått göra sig, om icke en dygd, så åtminstone en

-liten sportel. Han hade i många år knipit sig en älg, flera blev det

-aldrig, och när köttet kom tillsammans med hud, horn och klövar, så blev

-det i alla fall en åttio riksdaler, allt som allt, utom bloden och

-räntan, som räckte ända till tjugondagen. Men det var en osäker inkomst

-och kunde så lätt slå fel, för ett enda skott avgjorde, om årets

-köttgryta skulle på elden eller om den bara finge koka spiggolja, som i

-sådana fall blev den extra bevillningen. Det var därför icke utan oro man

-i prästgården såg den elfte augusti nalkas.

-

-Redan i juli tog man av skällorna på korna, som gingo i skogen, och den

-första augusti fick inte pigan ropa ihop kräken. Och så anordnade pastorn

-saltsleken, högg aspruskor och satte i korsvägar. Sista söndan i juli gav

-han från predikstolen en lindrig varning mot bullrande besök i sin skog,

-och sedan gjorde han polisvakt själv efter smultrongummor och

-blåbärspojkar.

-

-Men »kampen om älgen» var icke så lätt vunnen, och om han också haft

-älgstånd på skogen hela sommarn, och sett kalvarne gå där bland sina egna

-kreatur, så han vant sig vid dem som om de redan stodo i hans lagård

-eller legat i hans gryta, så kunde det mycket väl hända, att när den

-stora dagen kom, några företagsamma skärkarlar helt enkelt motade in

-högdjuren på sin mark, eller drev dem i sjön, och sedan voro de vars mans

-goda pris på kobbarna.

-

-Sista året hade pastorn haft lyckoskott. Älgarne hade kommit, och de hade

-varit mycket orädda, för att vintern varit svår. De hade till och med

-gått in i gärdet och nafsat på vårrågen, men det hade bara glatt den

-gamles jägarhjärta:

-

--- Äter ni mitt bröd, så äter jag ert kött, sade han åt sin gumma, som

-tyckte det var synd om gudslånet.

-

-Den elfte augusti föll in, och pastorn invigde den soliga dagen med att

-ladda muskedundern med sitt engelska krut och lägga in ett lod.

-

-Gumman tog kökskniven under förklädet och ämbaret i hand, och så gick man

-till skogs. Nu var det bliven sed, att frun och pastorn skildes vid

-stättan, och så ringade de djuren, vilkas gång var känd som harens, och

-när frun fick opp, ropade hon ho-hå, ho-hå, och opp-opp-opp-opp!

-

-Det hade varit regn i flera veckor, så att älgen stått ini moraset på

-storskogen; men nu hade vädret vackrat, och det sken som gröna eldar ini

-björkhagen. Pastorn gick in i hasseldroget, som var blött och valkigt, så

-att hjulspåren sköto ryggar vassa som järnvägsskenor och han skulle just

-till att titta om knallhatten blivit våt av droppet från buskarne, då han

-hörde hur det knakade ini snåren. Öronen lade sig bakut på pastorn, och

-ögonen stodo som tennknappar, när han på tå sökte göra sig lätt, och han

-tycktes lyfta sig med att höja axlarna, som om han ville flyga, när han

-smög in i småskogen.

-

-Och där stod han ansikte mot ansikte med älgtjuren själv, som sträckte

-sin hals upp i grenverket på en asp, och med sin långa överläpp fnallade

-åt sig de darrande löven.

-

--- Pang! small muskedundern; lodet gick igenom ryggraden, just där det

-skulle in, och kolossen sjönk, som om man tagit ur järnen ur ett skelett,

-och så var det förbi.

-

-Det var pastorns vanliga, att knäcka av ryggen. Vågat var skottet, men

-när det tog, var det säkert som en slakt, för att sätta in kulan

-annorstans menade han bara var narri, efter som djuret kunde löpa milar

-med blyet i kroppen.

-

-Jägarn måtte ha tyckt i alla fall, att det gått litet för häftigt, och

-att skottet icke erbjöd några ämnen till årets jaktkrönika, ty han såg

-rätt snopen ut, medan offret slog sina sparkar i dödsrycket; men när allt

-var lugnt, satte han till att ropa på gumman. Men när han inte får svar

-genast; och han fruktar att köttet skall förfaras, om inte bloden går av,

-tar han opp sin fickkniv och karvar av halspulsådern, som han sedan nyper

-om, efter att ha sett hur blodet sprutade. Och så hojar han igen; och så

-måste han släppa på ådern igen, som krullar sig som en mask ini såret,

-för att se att inte blodet levrat sig.

-

-Så kommer då frun äntligen med kniven och ämbaret:

-

--- Sicken en du! säger pastorn med låtsad likgiltighet.

-

--- Själva pesen, tror jag! Och så snar du var sen!

-

--- Och såg du på de andra då?

-

-Å jestandes, de kom som själva dragonerna på gärdet, men de gick till

-sjöss, så nu är all avund försvunnen.

-

-Och så tar frun till kniven; och ämbaret fylls med rödaste blod, som

-skummar som mjöd, medan pastorn med uppkavlade armar bökar inne i halsen

-på det rykande djuret, som sednare foras hem av lejfolk och föranleder en

-mängd kaffehalvor och ett kalasande på njurar och kojor, lever och

-lungor, som varar i åtta dagar.

-

-Det var sista året det gick så.

-

-Nu sitter pastorn på förstukvisten den tionde augusti och kratsar sin

-bössa, medan prästfrun plockar spritärter i täppan.

-

-Då knarrar det på sandgången och barons skogvaktare från Stora Sätra

-kommer uppmarscherande och gör halt, med mössan i ena handen och kopplet

-till tre stövare i den andra.

-

--- God dag, Eklund, vad står nu på? hälsar pastor Norström.

-

--- Jo, herr pastorn, baron hälsar och frågar, om hans kunglig höghet kan

-få komma på skogen som i morgon efter älgarne, för barons stånd har gett

-sig av i natt som var, och prinsen ligger med sin ångbåt vid Dalarö och

-väntar på jakten, som de bjudit honom på.

-

-Pastorn rev sig i huvet, men prästfrun, som åhört anbudet, svarade:

-

--- Inte går det an att säga nej, du Erik, och därför är det så gott du

-säger ja med detsamma.

-

--- Ja, det är väl så gott det! mente pastorn, och därmed var saken

-avgjord i huvudpunkten.

-

--- Men säg nu, Eklund, kan inte jag få vara med också! Ju flera man, dess

-bättre lycka, strävade pastorn emot, i det längsta hållande tag i sin

-köttgryta.

-

--- Jo, nog går det, men det ska jag säga pastorn, för jag känner till

-det, att kommer han med, så är det likafullt baron som ställer opp

-skyttarne, och när prinsen ska göra skottet, då blir de andra liksom

-drevet, och det kan ju inte vara till något hugn.

-

--- Nej, det tycker jag med, och inte vill jag vara med bland bommarne,

-när det ska stå i bladet sen!

-

--- Nå, men säg, Eklund, tog nu prästfrun i, det brukar väl inte gå av,

-sånt där, utan att det vankas något, för se det är höstköttet det gäller

-för oss, och kan han låta baron förstå något sådant, så det blir en liten

-gratifikation törhända.

-

--- Tyst du! avböjde pastorn.

-

--- Ja, si, frun, det vet jag säkert, att inte behöver pastorn göra något

-för inte, för det har man sett, att gentilt folk inte tar emot utan att

-ge igen, och minns jag rätt, så fick länsman ifjor en guldklocka med

-pitschafter, som såg ut att vara värd sina tusen kronor!

-

-Tusen kronor, surrade det i öronen på pastorn, när han efter

-skogvaktarens avgång gick tankfull in i sin kammare och hängde bössan på

-väggen; tusen kronor, viskade det i prästfruns öron, när hon gick in i

-köket och satte på spritärterna! Och så började den gyllene drömmen växa

-och skifta hamn, och inbillningarne axlade stora måsvingar och stego upp

-i rymderna, där det hängde guld och ära.

-

-Och vid middagsbordet, när pastorn tagit tre supar, hade guldklockan

-förvandlats till ett regalt pastorat.

-

--- Ja, ser du, Carolina, Herrans vägar känner ingen, förkunnade pastor

-Norström, som just icke kunde sägas missbruka Herrans namn; och det som

-var nedertrampat kan rasande lätt bliva upphöjt; och vad mina gåvor

-beträffar, så vem vet, kanske det bara fattas förståelsen! Hm!

-

--- Uppriktigt talat, så vet jag inte varför inte du, Erik, skulle kunna

-sköta hundra tunnland jord lika bra som någon annan av de där läsarne,

-som aldrig tagit en plog, utan bara gått på möten...

-

--- Jaja, det är en annan synpunkt det, Carolina, avbröt pastorn, som

-tyckte mera om förtäckta ordalag. Det är en annan synpunkt det!

-

-Emellertid randades den stora dagen, som motsågs med stort deltagande av

-alla prästöns innevånare, och vid elvatiden signalerades den kungliga

-ångaren ute i fjärden. Pastor Norström hade gjort toalett och tagit

-paradrocken på sig samt gick ner till bryggan att mottaga gästerna. Men

-kommen ner till stranden såg han skolläraren i spetsen för läsarne, som

-hade något nys om, att hovet skulle vara fromt på visst sätt, och som

-därför gjort sig klara att uppvakta med något Carabia av stiftelsens

-allra bästa.

-

-Men ångaren tog inte i land, utan lade sig för ankar ute på grynnan, och

-strax därpå stack en båt ut med sex matroser, som höllo rakt ner på den

-svartklädde prästmannen, vilken de saluterade med årorna. Och en adjutant

-i flottans uniform hoppade i land, hälsade artigt och inbjöd pastorn att

-deltaga i frukosten ombord, vilken skulle föregå jakten, vilken ej skulle

-öppnas före klockan fyra, då älgen gick ur sitt stånd. Skollärarn, som

-trodde det var prinsen, gav ton, och på en gång stämdes upp något,

-liknande en sång. Men ögonblickligen viftade löjtnanten med handen till

-tystnad och skrek med full hals:

-

--- Det får inte föras något väsen på land, har hans kunglig höghet

-befallt! Begriper ni inte, att det skall hållas tyst, när hans kunglig

-höghet har kommit hit för att jaga.

-

-Kören upplöste sig i ett skärande ackord, som gav eko ini viken och kunde

-varit nog att skrämma älgarne till sjös. Men den som kände sig segerglad

-över den obarmhärtiga majoriteten på strand, det var pastor Norström,

-vilken i egenskap av den jämförelsevis upplyste haft att utstå allt

-möjligt tyranneri av läsarne, vilka morskat opp sig, sedan de känt, att

-de hade stöd uppifrån.

-

-De fromme återigen gingo ut på udden och, betraktande ångaren med dess

-passagerare såsom ett slags Bethelskepp av deras fårahus, satte de sig på

-stenarne i stranden och lurade på vad som komma skulle, onda i de fromma

-sinnena, när de sågo den »fritänkarn Norström» sättas vid ett stort bord

-och i samkväm med officerarne trakteras ur fat och buteljer.

-

--- Det är inte Guds barn, det där! sade skollärarn, vändande sig till

-kyrkvärdens Anna.

-

--- Nej, det kan en visst se, svarte Anna, och tuggade på ett grässtrå för

-att ge sig illusion av att äta något gott.

-

-Korkarne smällde och tallrikar skramlade i två långa timmar. Guds barn

-förlorade dock icke tålamodet, utan vaktade beslutsamt på bryggan, där

-prinsen måste komma, och där de skulle inbjuda honom till en testund med

-högre vetande, och som han inte skulle kunna säga nej till.

-

-Och när de nu sågo bösspipor blänka i solskenet, hörde jaktkoppel rassla,

-och båtarne sattes i sjön, rusade de ner till bryggan och bildade häck.

-Men när årorna väl kommit i vatten, lovade eskadern upp åt udden på andra

-sidan viken och försvann bakom den höga vassen, under det Guds barn på

-bryggan uttalade sitt ogillande i uttryck, som inneburo mindre

-välönskningar än en ärlig kötted håller motsatsen.

-

-Emellertid kunde intet göras åt saken och grupperna skingrade sig.

-

-Därpå brast det lös ett larm oppe i prästskogen! Hundarne skällde,

-signalhornen smattrade och skott smällde. Det gick över som orkan, och

-allt var förbi på en timme, då slutligen båtarne stucko fram om

-vasskanten igen och den första visade sig lastad med en väldig älgtjur

-med lövruskor i hornen!

-

-Guds barn, som nu ansågo tystnadsordern vara bruten, samlade sig igen på

-sin udde och ådagalade kanske mera nyfikenhet och begär att få uppträda

-än utföra något räddningsarbete på själar. Men när de nu sågo

-punschbuteljer korkas upp och hörde hurrarop och signaler, funno de

-ögonblicket lämpligt att inskrida, och efter skolmästarns upptagning föll

-hela kören in i Söta Jesus. Många takter hade de icke hunnit, förrän de

-otrogna på ångaren svarade med Boccacciomarschen, blåsen av sex

-kanonjärer; och nu skuro sig rytmer och harmonier och kämpade i luften

-som änglar och djävlar, tills ekot från stränderna blandade vänner och

-fiender i en enda röra av ljud, som rullade ut över fjärdarne att bryta

-sig och dö som vågor mot de sista skären. Tvekampen pågick till

-skymningen, då pastorn sattes i land och ångaren lättade ankar samt efter

-några raketers uppsättande försvann i skymningen.

-

-Då pastor Norström kom hem till sin gumma, hade hon tänt ljus och satt

-orolig och väntade inne i kammaren.

-

--- Nå, vad har du fått nu? frågade hon, utan att söka dölja sin

-nyfikenhet.

-

--- Ja, om jag det kunde säga allt, svarade pastorn, som i minnet såg alla

-bordets läckerheter. Jo, det var njurkalvstek och sparris, och...

-

--- Att du har smort kråset, det förstår jag nog, medan jag suttit

-hemma...

-

--- Du! Ja, är du pastor du, och har älgskog, du? Kanske du, som inte

-jagat, skulle ha varit med på jaktmiddan, va?

-

--- Nej, naturligtvis inte! Det är naturligt!

-

--- Ja, det _är_ naturligt, att den som inte har pastorat och älgstånd

-inte skall vara med på älgmiddag. Förstår du det, Carolina. Men nu ska vi

-se på vad jag har i fickan här för något!

-

-Carolina lämnade sin egalitetslogik i sticket och flyttade ljuset närmare

-för att skåda vad det bruna chagrinsetuiet kunde innehålla, som pastorn

-lade upp på bordet med en liten smäll, som om han slagit på trumf.

-

-På violett sammet låg infälld en snusdosa, som sken lik kalken mot

-påskadagens mässhake.

-

--- Guld?

-

--- Tror du?

-

-Pastorn tog dyrbarheten i handen, knäppte opp locket och läste på

-kontrollen under sina uppskjutna glasögon:

-

--- Silver!

-

--- Man ska visserligen inte se given häst i mun, men det här är strängt

-taget ingen gåva...

-

--- Och ingen häst heller, men silver är det, sa gumman och gick efter

-besmanet.

-

-Tog så katsen hon kokade ägg i och stoppade ner klenoden, häktade

-alltsammans på kroken och läste av:

-

--- Jaa, det är en kvarts mark; gör mig åtta lod, så när som på ett inte.

-Det var en vacker affär; vet du vad du får för den?

-

--- Nej! svarade pastorn något nedslagen.

-

--- Du får tolv kronor; arbete och förgyllning räknas inte, när man

-säljer, bara när man köper!

-

-Pastor Norström såg mycket nedstämd ut. Tolv kronor för älgen; och inte

-nöjet att få gå orolig, inte behaget att få slakta, och framför allt

-intet kött, ingen korv, ingen palt.

-

--- Sextioåtta kronors ren förlust! tröstade gumman, som ville åtminstone

-hindra smältningen av den fina middan hon inte varit med på. Men, si så

-är det att leka med storfolk! Sitt och ät salt strömming nu hela vintern,

-och tänk på njurkalvsteken tills det vattnas i mun. -- Och pastoratet

-sen? Va?

-

--- Tyst, Carolina! tyst! manade pastorn och gick in och lade sig.

-

-Nästa Dalaröbud hemförde ett skålpund Rappé och grovsikt åt pastorn, som

-därmed fyllde sin dosa, för att åtminstone ha den behållningen att kunna

-få visa sin klenod. Och han snusade med länsman och kyrkvärdarne, han

-snusade med skogvaktarn och uppsyningsmannen, och slutligen med själva

-skolmästarn, som ändå tackade och sa nej, att han inte snusade.

-

-Och han snusade ända till jul och fick bannor av gumman för han tygade

-till näsdukarne, och när man kom till nyåret, måste han gå ifrån sin

-dosa.

-

-Tretton kronor och femtio fick han för henne på Västerlånggatan; -- en

-och femtio i _ren_ förtjänst! sa han till sig själv när han åt en

-frukostbit på Stjärnan.

-

-Men sen fick han också äta strömming till påsken! För så kan det vara att

-leka med storfolk.

-

-

-

-

-En brottsling.

-

-

-Det var en kall majdag och det hade snögat i syrenerna. Misstämning i

-naturen, något opp- och nervänt, så att lärkan förgäves letade sitt

-nersnöade bo i höstsäden och fiskgjusen icke kunde spana gäddan i den

-nyfrusna viken.

-

-Människorna, som kommo roende och seglande upp till skolhuset, där tinget

-skulle hållas, sågo bortkomna ut de också, ty det var ett ovanligt mål

-som skulle före, ovanligt för trakten åtminstone, där mord hörde till

-sällsyntheterna.

-

-Den anklagade var förre tullvaktmästaren Andreas Ek, som nyss tagit döden

-på sin hustru under särdeles upprörande omständigheter, och när

-fånggevaldigern kom uppkörande på skolgården med den brottslige, hördes

-sorl från folket, mera ilsket från kvinnfolkssidan naturligtvis, mera

-dovt från manfolket.

-

-Domaren, en ung vice häradshövding, som fått öronen fulla av sagor om den

-förtryckta slavinnan och som alldeles saknade kännedom om den vidskepliga

-vördnad, varmed lantfolket omger sin kvinna, bara hon blir hustru och

-mor, var alldeles färdig med sin dom, och ville begagna tillfället att

-statuera ett exempel och på samma gång ta en gunstig vindkåre i sin nya

-frack, kanske mottaga lyckönskningstelegram och få beröm i länstidningen.

-Men han hade även aning om nya tillvägagåenden i rättegångssättet, såsom

-det utvecklat sig i de stora kulturländerna, och som detta var hans

-första mord, ville han försöka nya, oprövade medel att framkalla

-fullständig bekännelse och få bevisföringen absolut bindande.

-

-Till den ändan hade han låtit i en kista medföra den mördades lik, hennes

-kläder, hennes fotografi; båten, i vilken mordet skedde, låg upphalad på

-skolgården, och kättingen, med vilken bröstkorgen blivit krossad -- det

-var dödssättet -- låg framme på dombordet. Vidare hade han vid

-förberedande förhör i länshäktet medfört en berömd läkare, som skulle

-avge vitsord om mördaren tillhörde brottslingarnes typ eller ej. Ur

-kyrkböckerna hade han låtit taga fullständiga biografiska notiser om

-brottslingen, hans förfäder och närmaste släktingar, och ur tullverket

-uppgifter av förmän, underordnade och kamrater; allt var så väl

-tillställt, att man denna gång liksom tyckte sig kunna vänta en

-samvetsgrann och upplyst dom. Skada var dock att domaren kommit till

-verket icke för att utreda brottets orsaker och därav möjligen framgående

-förmildrande omständigheter, utan tvärtom för att statuera ett exempel,

-alltså med den förutfattade meningen, att inga förmildrande

-omständigheter funnos eller borde få finnas.

-

-                  *       *       *       *       *

-

-Nu öppnades tingsalen, och under uppsikt av kronofogde och länsman

-släpptes folket in. Domaren hade sin plats i katedern och vid småbord

-nedanför sutto protokollsföraren och stenografen. Till vänster de tolv

-nämndemännen, och till höger provinsialläkaren, pastorn och kronofogden.

-

-Sedan nämnden gått eden, infördes den anklagade. Folket reste sig på tå,

-och bisittarne sträckte fram halsarne för att se på mördaren.

-

-Det var en liten satt man, med svarta tunna kindskägg, som kommo fram

-bakifrån käkbågarne och gjorde en halvkrans under hakan; håret var långt

-växt och kutade ut nedanför nacken, fallande på rockkragen i bukter som

-en nackfrans teaterfolk begagnar. Ansiktet var djärvt och friskt och

-passade icke till hår och skägg, så att mannen såg maskerad ut. Munnen,

-näsan, ögonen och öronen stodo visserligen något skarpt ifrån varandra,

-såsom hos lägre utvecklade individer, där harmoni mellan sinnesorganen ej

-hunnit utbildas, men intetdera framträdde oroande på det andras

-bekostnad, antydande störd jämvikt. Ögonen lågo djupt, som om de längesen

-upphört verka utåt och vänt sig inåt för att slippa se, och över

-ögonbågarne hade dessa betecknande veck lagt sig i vingform, som åtfölja

-sysselsättning med pinsamma tankar eller upprepade smärtor vid försök att

-förstå ett främmande språk, barns tal eller obegripligheter. Pannan var

-normal och i förhållande till ansiktet varken för hög eller för låg, och

-intet i mannens yttre angav någon illa avvägd människoorganism.

-

-Anklagade betraktade varken församling eller domare, utan sökte strax en

-punkt på rummets murar, där han kunde fästa sitt öga; och sedan han

-undersökt väggtavlorna, stannade han vid en färglagd plansch, som

-föreställde mänskoraserna.

-

-När det blivit tyst, började domaren med att uppläsa länsmans första

-rapport av ungefär detta innehåll:

-

-»Söndagen den sjunde maj, klockan åtta aftonen, anlände till

-länsmansbostället å Ingarö förre tullvaktmästaren Andreas Ek, hemma från

-Brandskär, och efter att ha begärt samtal med länsmannen, angav han sig

-ha mördat sin hustru under följande omständigheter. Makarne, som på

-eftermiddagen rott ut att sätta flundernät, hade råkat i tvist, varpå Ek

-knuffat hustrun i vattnet, och när hon flöt opp, hade han med kättingen

-slagit henne över bröst och rygg tills livet gick av. Därpå hade han,

-enligt egen uppgift, upptagit liket i båten och rott hem, burit eller

-släpat den döda och svårt misshandlade kroppen upp till latrinen, där han

-efter ytterligare misshandel nedstoppat den sargade kroppen. Och när

-detta var gjort, hade anklagade, enligt egen uppgift, genast tagit båt

-för att söka länsmannen och angiva sig för brottet.

-

-Vid undersökning, företagen på stället, hade länsmannen kunnat granska

-anklagades uppgifter rörande likets misshandling och gömställe, och efter

-förfrågan hos grannarne hade styrkts, att båten med de båda makarne vid

-fisket varit synlig vid uppgiven tid, så att tvivel om mördarens

-godvilliga uppsåt att sig angiva ej kunde uppstå, då tidsutdräkten mellan

-mordets begående och Eks ankomst till länsmannen ungefär kunde passa in,

-utan att man fick tänka sig att upptäckt av handlingen och skrämsel för

-andras angivelse drivit honom att för utverkande av förmildrat straff

-sig själv ange, så mycket mindre som ännu inga vittnen till mordet kunnat

-påträffas.»

-

-Efter läsningen av rapporten vände sig domaren till anklagade, och

-frågade såsom för formens skull:

-

--- Godkänner Ek denna uppgift från kronolänsman?

-

-Vartill mördaren svarade kort och bestämt:

-

--- Ja.

-

--- I alla punkter? återtog domaren.

-

--- I alla! svarade Ek.

-

--- Nu säger lagen, återtog domaren, att: känd, det vill säga bekänd, sak

-är så god som vittnad, när den anklagade är till laga ålder kommen och ej

-vanvettig, samt frivilligt vidgår saken för rätta och ej därtill pint,

-skrämd, eller svekligen förledd är. Att Ek ej är vanvettig eller tillhör

-den kategori av individer, som den nyare vetenskapen anser predestinerad,

-eller på grund av organiska fel lättare hemfallen åt handlingar som för

-brott gälla, framgår av medicinalrådets rapport så lydande:

-

-»Förre tullvaktmästaren Andreas Ek, fyrtiosju år gammal, hemma från

-Brandskär, har vid verkställd besiktning, för utrönande om han skulle

-kunna sägas tillhöra den av vetenskapen erkända lägre mänskotyp, som

-kallas brottsling eller svagsint, icke befunnits till nämnda kategori

-höra, då

-

-  icke hans kranium lider av asymmetri eller missbildningar, hans

-  sinnen äro fullt normala, så att varken hans ögon äro afficierade

-  av strabism (skevögdhet) eller daltonism (färgblindhet), icke

-  heller hans hörselsinne röjer någon brist eller hans lukt och

-  smak, och alla kroppens och själens funktioner befunnits normala,

-  tills omständigheter, varöver läkaren ej kan döma, föranlett hans

-  brottsliga handling, varför han är åtalad.

-

-                                               År och dag etc. etc.»

-

--- Vi måste således anse att Ek begått mordet med fullt uppsåt, och

-alldenstund brottet förövats på maka, som anses såsom försvårande

-omständigheter, skulle domen gå på livet. Men, tillägger lagen i ovan

-anförda paragraf, ej bör någon i brott som på liv gå, fällas på egen

-bekännelse, utan de omständigheter finnas, som bekännelsen styrka. Nu

-frågar jag: kunna de omständigheter: att mördaren sin gärning angivit,

-att han brottet vidgår, att kronolänsmannen vid syn befunnit liket så

-misshandlat och undandolt som uppgivits, kunna dessa omständigheter anses

-styrka bekännelsen?

-

-Domaren hade uppkastat frågan liksom till sig själv, efter som ingen

-annan än han och nämnden hade talan, men denna senare brukade tiga. Och

-han väntade icke något svar, oaktat en av nämnden, som med ytterlig

-uppmärksamhet åhört förhandlingarne, reste huvudet och spetsade munnen,

-som om han ville säga något, men beslöt sig för att vänta.

-

-Doktorn hade hela tiden tummat och betraktat en gul fotografi med

-oljefläckar av den mördade, och då och då skickat en lång blick till den

-uppmärksamme nämndemannen.

-

-Då reser pastorn sig och går upp till sidan av domaren, för att viska

-honom något i örat, vilket domaren emot bruk höll till godo, och efter

-att ha farit med handen över ögonen återtog han sitt tal:

-

--- Anförda omständigheter synas visserligen vittna för bekännelsens

-riktighet, men mer än dessa skulle en enda yttring av ånger från den

-brottsliges sida tjäna som talande skäl, ty aldrig har man väl sett...

-

-Här gjorde nämndemannen en min åt läkaren, såsom om det tog emot i hans

-hjärna, och domaren, som såg minen, ansträngde fram eftersatsen...

-

--- har man väl sett att någon, även om han begått mordet med full

-överläggning, icke sedan brottet blivit förövat erfarit en mycket

-naturlig känsla av ånger över handlingen, även om denna känsla kunde

-reduceras till fruktan för följderna. Därför frågar jag Ek på heder och

-samvete, ed behövs inte: ångrar han denna sin missgärning?

-

-Mördaren svarade, utan att ta sina ögon från det etnografiska

-färgtrycket, och alldeles bestämt:

-

--- Nej!

-

-Det blev ett svagt sorl i salen, mera av fötternas, klädernas och

-andedräktens svaga ljud än av artikulerade, halvkvävda ord.

-

--- Men, återupptog domaren, Ek skulle vilja ha haft det ogjort?

-

-Ek tänkte inte två sekunder förrän han svarade:

-

--- Nej! Och vore det ogjort, skulle det inte töva, förrän jag gjorde

-det!

-

--- Ek är således vad vi kalla en förhärdad brottsling, invände domaren,

-icke utan en viss otålighet, men (här nickade pastorn) vi vilja tillse om

-också åsynen av det mördade offret icke kan väcka de slumrande känslor av

-rätt och orätt, som finnas i varje människas bröst, om hon icke

-nersjunkit till djurens låga ståndpunkt.

-

-Här gav domaren ett tecken åt länsmannen, som gick ut åtföljd av sex

-karlar.

-

-Det uppstod en stunds tystnad i salen, varunder domaren vände sig till

-pastorn och viskade.

-

-Strax därpå öppnades dörren igen, och länsmannen inträdde, röjande väg i

-folkhopen för de sex karlarne, som kommo bärande på kistan, i vilken den

-mördade låg, och som sattes ned framför katedern, där fången stod,

-bevakad av gevaldigern.

-

-Locket lyftades av, och liket blottades, under det en förfärlig stank av

-härsket matsmör och karbolsyra spred sig över rummet. Läkaren reste sig

-på tå och tycktes jämföra originalet med den fotografi han höll i handen.

-Pastorn rättade på sina kragar och steg upp för att tala, under det

-mördaren envist hade sina blickar fastade på färgplanschen, och den

-uppmärksamme nämndemannen gjorde sig i ordning att anteckna med en

-blyertspenna på en bit papper.

-

--- Andreas Ek, började prästen; du står här vid en likbår, som du

-själv... kommit till stånd. Du ser här de jordiska lämningarna av den

-maka du en gång svurit att älska i nöd och lust. Hur har du hållit din

-ed? Hur har du uppfyllt dina löften? Betrakta denna stofthydda, som en

-gång inneslöt en själ, vilken offrade sig för dig, hängav sig åt dig,

-blev ditt barns mor, och som nu, när ålderdomen nalkas, skulle blivit

-dina sista dagars tröst. Har du tänkt på att det kommer en stund, då du

-skall möta henne inför din Herre och Gud, och han skall fråga dig huru du

-hållit din ed, huru du uppfyllt dina plikter, och har du betänkt, att du

-kanske skall möta din son redan nu, som är långt borta i främmande land,

-och som med sorgen i sin röst skall fråga dig: vad har du gjort av min

-moder, mina dagars upphov? Har du betänkt det? Det har du icke gjort, ty

-om du gjort det, skulle ej din hand ha lyfts till den mordiska gärningen.

-Se på henne, betrakta henne, och säg sedan inför denna kristna

-församling, att du ångrar din handling, säg det högt och med uppriktigt

-hjärta, att ditt brott ej må föra dig levande och obotfärdig i Herrans

-straffande händer. Se på henne!

-

-Anklagade såg icke på henne, utan borrade ögonen in i väggen, under det

-han knep ihop ögonlocken.

-

--- Se på henne, befallde domaren, och vid en rörelse av gevaldigern, som

-kom kedjorna att rassla, vände sig Ek mot liket, kastade en inåtvänd

-blick i kistan, drog upp näsborrarne, som om lukten gjort honom obehag

-och spottade framför sig ofrivilligt, som det tycktes, eller av en vana

-han ej kunde behärska.

-

-Ett sorl av fasa och avsky gick igenom hopen, såsom om de alla känt sig i

-den avlidnas ställe och blivit utsatta för en likplundrare, och domaren

-måste lyfta handen för att stilla stormen.

-

-Därpå tog han ordet.

-

--- Andreas Ek, innan vi skrida till domens fällande, vars utgång icke lär

-vara tvivelaktig, frågar jag dig för sista gången: Ångrar du din

-gärning?

-

--- Nej! svarade mördaren lika bestämt som de förra gångerna.

-

--- Vet du att domen går på livet?

-

--- Ja!

-

--- Och du fruktar icke att möta den Högste domaren?

-

--- Nej! Jag hoppas få det!

-

-Domaren röck av sig pincenez'en och betraktade mördaren med en närsynts

-genomträngande blickar.

-

--- Har du ingenting att anföra till ditt försvar?

-

-Mördaren tänkte ett ögonblick; därpå svarade han såsom med en

-uppstötning, likgiltigt, som om det var just detsamma:

-

--- Nää!

-

-Då vände sig domaren till nämnden för att få dess bekräftelse på, att

-förhöret var avslutat och att domen kunde fällas, framställande den

-frågan, om rannsakningen skulle anses tillfyllest.

-

--- Herr lagman! Jag begär överläggning, tog den uppmärksamme nämndemannen

-ordet.

-

-Prästen och läkaren reste sig för att gå ut, då domaren tog ordet.

-

--- Tillåter nämnden att, med fästat avseende på det viktiga fallet, herr

-pastorn och provinsialläkaren må anses såsom adjungerade ledamöter och

-sålunda få stanna?

-

-Nämnden bejakade anhållan, och länsmannen satte sig i rörelse för att

-utrymma salen från obehöriga.

-

-När detta var gjort och tystnad inträtt, vände sig häradshövdingen till

-nämndeman Olsson:

-

--- Vad har nämndeman att andraga?

-

-Den vithårige sextioårsmannen, nämndeman sedan tjugofemte året, ledamot

-av förre bondeståndet och lagutskottet, reste sig och svängde sin

-pincenez, det nya lantmannapartiets fälttecken, under det han tog till

-ordet:

-

--- Herr lagman, mina herrar! Det må ursäktas mig, att jag icke i alla

-punkter kan dela domarens mening i denna rättegång, som synes mig av

-mindre vanlig beskaffenhet, då jag sett många dylika, men icke någon

-sådan som denna. För det första vill jag dock säga på förhand, att mina

-invändningar mot rannsakningen icke gå ut på att söka förmildrande

-omständigheter, då dessa endast skulle leda till straffets förvandling

-från döden till fängelset, då ju mördaren, efter allt vad som framkommit,

-själv synes finna döden lindrigare än fängelset, och icke heller är det

-min avsikt att söka göra troligt, det mördaren icke begått mordet, vilket

-dock kunde varit fallet, enär icke utrönt blivit, att icke den mördade

-ljutit döden i följd av misshandel med berått mod, vilket brott under

-synnerligen förmildrande omständigheter kan botas med endast fyra års

-straffarbete, vilket för en fyrtiosjuårs man, som kunde leva i tjugo,

-trettio år till, icke är så likgiltigt. Jag vill endast genom min

-anhållan om överläggning få in i protokollet de sannolikheter, som kunna

-freda mördarens eftermäle, vilket icke är utan sin vikt för sonen, som

-skall ärva namnet och veta ryktet om den som var hans far, och på samma

-gång få uppmärkssamheten fästad på några åtgärder i rättegångsordningen,

-som kanske kunna vara påkallade av tidens strävan till noggrannhet i

-proceduren, och jag tror, utan att vilja underskatta domarens goda vilja,

-att härvidlag mera omsorg blivit lagd på att konstatera, det brottet ägt

-rum, än att söka motiven till brottet, och det torde väl få anses ändock

-att bevekelsegrunden till våra handlingar må väga något, icke i lagens

-vågskål, utan i allmänna omdömets, som kan vara viktigt nog.

-

--- Får jag lov! avbröt domaren, och då nämndemannen tystnade, talade

-häradshövdingen. Nämndeman ville sålunda i den mördades handlingar söka

-bevekelsegrunden till mordet, men som man ej kärar mot död man anser jag

-invändningen obefogad.

-

--- Förlåt! Jag vill inte göra advokatyr, det hörde lagman nyss, då jag

-förbigick vissa svagheter i bevisföringen, man jag vill korteligen svara:

-att död man även kan spela roll, såsom i dödsbokonkurs och urarvagörelse,

-men jag vill lämna även det medgivandet, att vi ej få eller ämna kära mot

-den döda, som ju ej kan föra talan, och då man ej får tala annat än gott

-om den döde. Jag vill bara inskränka mig till att anhålla det följande

-frågor framställas till mördaren -- jag kallar honom mördaren på hans

-egen bekännelse, ehuru bevis saknas, att han endast är dråpare eller

-misshandlare -- följande frågor:

-

-  Hur har mördaren kommit därhän att fatta beslutet mörda sin

-  hustru?

-

-  När började detta beslut fattas?

-

-  På vad grund tror anklagade att detta besluts fattande började

-  uppstå?

-

-Sedan dessa frågor blivit besvarade, skulle jag önska att vittnen hördes,

-vilka kunde jäva eller styrka anklagades utsago.

-

-Häradshövdingen gnuggade ögonen som om han ville ur huvudet ta bort något

-sand eller smolk, som kommit in i tankemekanismen och hindrade gången.

-Därpå svarade han:

-

--- Antag att dessa frågors besvarande skulle komma att kasta skugga på

-den avlidna!

-

--- Så kom det kanske litet ljus över mördaren, som också skall dö, och om

-vilken döde det ju vore väl att man kunde få lov att tala litet gott,

-efter som det endast får talas gott om döde. Det är därför också jag bett

-få dessa frågor framställda.

-

-Pastorn gjorde min av att få yttra ett ord, och hans stumma önskan

-beviljades.

-

--- Det ligger i mänskliga naturen ett starkt begär att få skylla ifrån

-sig, och jag tror att genom de framställda frågorna mördaren begärligt

-skulle fatta tillfället att få kasta skuld på den döda, som icke kan

-försvara sig, och som vi därför måste anse oss förpliktade att försvara.

-

-Domaren tog återigen ordet, oaktat nämndemannen gjorde min av att vilja

-svara.

-

--- Änskönt jag biträder herr pastorns mening, kan jag icke lagligen neka

-nämndeman Olssons anhållan att få frågorna framställda, och för att få

-ett slut i saken, som icke synes mig mörk, må vi skrida till sista

-handläggningen av målet.

-

-Länsmannen fick en vink, och mördaren fördes in, åtföljd av folkmassan.

-

-Det började nu lida åt middagen och solen kom stötvis in i salen, när de

-stora ulliga strömolnen jagade förbi, ibland lämnande rummet i

-halvskymning. Människorna började se trötta och hungriga ut, och själva

-den anklagade tycktes längta efter slutet, huru sorgligt det än kunde

-bli.

-

--- Andreas Ek, tog domaren upp, kan du säga mig, varför du mördat din

-hustru?

-

-Ek tänkte länge; därpå svarade han:

-

--- Nej, det kan jag inte.

-

--- Varför inte? Vet du det inte, minns du det inte, eller vill du inte

-säga det?

-

--- Det är så långt sen dess.

-

--- Menar du, att det är så länge sedan du fattade beslutet?

-

--- Ja!

-

--- Hur länge var du gift?

-

--- Sjutton år!

-

--- När började ditt beslut att döda henne?

-

--- För sex år sen.

-

--- Hur började det?

-

--- Jag fick hat till henne.

-

--- Varför?

-

--- Det... kan jag inte tvingas säga.

-

--- Jo, det kan du; lagen tillåter icke att pina någon till bekännelse,

-men om halv bevisning finnes, kan domaren »försöka med svårare

-fängelse».

-

--- Det är tortyr det?

-

--- Du har endast att svara, icke fråga. Nu frågar jag: hur uppstod ditt

-beslut?

-

--- Det är svårt att nu säga, erinrade Ek sig fram, för det kom så efter

-hand. Men det minns jag, att jag först längtade att ha henne undan; sedan

-tilltog denna längtan, så att när vi för fem år sen stod vid tröskverket

-hos grannen, längtade jag att se hennes finger först mellan hjulen, sedan

-hennes arm, hennes kropp, och jag tyckte att jag skulle skrattat, om jag

-sett henne komma fram på andra sidan som en sill. Men jag ville inte

-göra't själv, längtade bara att få se det gjort. -- Så gick åren, och så

-började jag längta att få göra det själv. Jag bad Gud bli befriad från

-tankarne, men de blevo där. Och så kom de allt starkare, tills de kommo

-som en order från tjänsten. Det måste göras. Och så klarnade det, år

-efter år, tills jag fick det för mig, att om jag ej gjorde det, hade jag

-försummat något som måste göras. Det är då det gror i mig, att jag skall

-slå sönder hennes kropp och bära den till latrinen -- där ville jag ha

-henne -- varför, det vet jag inte, jag tyckte bara att hon skulle vara

-där! Och så gjorde jag det och fick frid!

-

--- Nå, men säg nu, ställde domaren försiktigt sin fråga, såsom om han

-fruktade svaret; säg nu, vad hände för sex år sen efter som ditt beslut

-började fattas just då?

-

-Mördaren tänkte en stund; därpå svarade han:

-

--- Jag vet inte att det hände något särskilt det året.

-

-Pastorn, som hela tiden suttit orolig, att mördaren skulle begagna de

-utlagda bryggorna att skylla ifrån sig, andades lättare, när

-rannsakningen dog bort av brist på materiel till frågor, och domaren, som

-funnit sig uppfyllt allan rättfärdighet, när nämndemannens frågor blivit

-framställda, tog tillfället i akt att förklara sessionen slutad, och att

-domen skulle falla inom åtta dagar.

-

-                  *       *       *       *       *

-

-Om eftermiddagen samma dag sutto rättens ledamöter och adjungerade jämte

-nämndeman Olsson i prästgården och drucko kaffet efter middan. Doktorn

-och nämndemannen hade satt sig avsides i en fönstersmyg och pratade med

-låg röst, att icke de skulle höras av de andra.

-

--- Det är märkvärdigt i alla fall, sade nämndemannen och tummade den gula

-fotografien av den mördade; det förefaller mig så underligt, när jag ser

-denna här bilden och erinrar vad medicinalrådet skrev om det han kallade

-brottslingstypen: oproportionerligt litet kranium, skevögdhet, brist på

-symmetri, öronen för stora och utstående. Och vet doktorn vad: jag kände

-mänskan i livet. Ja, Gud förlåte mig, nu rinner det opp för mig: hon

-vävde åt hustru min om vintrarne, och hon satte alltid opp garnet galet i

-färgen.

-

--- Hörde hon illa också? frågade doktorn djupt intresserad.

-

--- Ja, om det var det eller något annat, men aldrig fick man ett svar,

-som passade till frågan.

-

--- Då slår det in då! höjde doktorn rösten, sprang upp från stolen och

-satte sig igen. Därpå fortfor han viskande: det var hon som var

-brottslingen. Men säg, vad tror ni har hänt därute på skäret; vad tror ni

-om saken?

-

--- Ja, kära doktor, vad mänskorna föra för liv därute i ensamheten, det

-är inte gott och säga, och sjutton års äkta liv på tu man hand, det går

-aldrig bra. Ja, jag vet saker därute, jag vet saker... ja, ja! Man har ju

-sett mänskor i sjönöd äta opp varann, och man har hört om brott, som man

-inte kan tala om i folks sällskap, där tillfälle och omständigheter gjort

-det mesta. Därute på kobbarna i alla fall, där händer mycket saker, som

-man aldrig får reda på, och vad som hänt härvidlag, se, det var just vad

-jag ville veta, men inte fick. Men riktigt var det inte! Det vill jag

-svära på!

-

--- Men varför säger då mannen ingenting? frågade doktorn. Kan ni förklara

-mig det!

-

--- Förklara kan jag inte, men det är så sed, folktro, vidskepelse, vad ni

-vill, att mannen aldrig talar på hustrun; men ni skulle höra kärngarne,

-när de kommer ihop! Ni skulle höra dem! herr doktor.

-

--- Det vill således säga, att denna man till en viss grad faller offer

-för sin vidskepelse.

-

--- Det skulle kunna sägas! Men utrota den om ni kan.

-

-                  *       *       *       *       *

-

-Åtta dagar senare dömdes Andreas Ek för överlagt mord på sin hustru till

-livstidsfängelse. Hovrätten stadfästade domen och mördaren vägrade envist

-söka ändring.

-

-Nämndemannen erbjöd sig söka resning i målet och få vittnen hörda, men Ek

-vägrade alldeles bestämt och hotade att hämnas, ifall någon gick och

-nosade i hans affärer.

-

-

-

-

-Vidskepelse.

-

-

-Det hade varit tämligen fridfullt på ön i långa tider, oaktat öbons

-begivenhet på att vara partikularist. Inga slagsmål, knappt ett snatteri,

-inga oäkta barn utan far. Lite fylla någon gång, gräl, kiv, avund och

-andra små mänskliga svagheter, som icke kunde utebliva, avbröto blott

-dygdernas enformighet. Men så kom det ett rötägg i granngården i form av

-en ung båtsman, och friden var slut. Det var en lång räkel, med ett

-ohängt utseende, skänklar och nävar av oroväckande kaliber för pojkarne,

-som anade den förfärlige rivalen på kärlekens marknad. Det var också en

-hund att gå på sin levnadsbana, åtminstone när han var i land, men det

-fanns de som påstodo, att han inte var så styv, när han var till sjös.

-Han hade en otäck vana att ta för sig, vad som honom lystade, utan att

-fråga om lov, och sin vilja satte han till allenagällande lag vart han

-kom. Det var den aldra oförskämdaste lymmel de hade sett på orten. Han

-gick in i stugan och slog sig ner vid bordet; tog maten ur mun på bond,

-tog flickorna för pojkarna och drog sig inte för att ligga kvar, bara han

-fann det bäddat och dukat.

-

-Och eget var att se hur allt böjde sig för honom. Icke därför att han var

-starkare än de andra tillsammans, för han var endast en pojke på

-tjugotvå år, utan därför att han var så oförskämd.

-

-Det fanns bara ett äppelträd på hela ön, och det stod nere i Carlssons

-äng. En vildapel var det, som någon en gång roat sig med att ympa. I år

-hade den emot sin vana satt en massa frukter, röda kantäpplen, som

-Carlsson skulle gömma till jul och nyår och vilka utgjorde föremål för

-öbornas beundran och stilla avund.

-

-En söndagsmorgon i slutet av augusti fann Carlsson trädet berövat alla

-sina äpplen; vartenda ett var weg och man såg kvistar och fruktsporrar

-avbrutna och sållade på marken.

-

--- Det har pojkarne gjort! uttalades den allmänna meningen. Men säkert på

-Kalles inrådan.

-

-Vad kunde man göra åt den saken?

-

--- Ta och klå honom! rådde bond.

-

--- Klå? Nej fan!

-

-Och Kalle han gick där och slog hela söndan för flickorna, och såg fräck

-ut. En gliring fick han då och då, men det besvärade honom inte, utan han

-slog sig ner och åt och drack som om ingenting hade hänt av natur att

-kunna störa friden.

-

--- Varför klådde de honom inte? frågade en herre, som bodde på sommarnöje

-och i vars öllår Kalle gjorde inbrott, när han var törstig i halsen. Det

-var därför att han var en kronans karl, och kronan var någonting

-oförklarligt heligt. Kronan på tullflaggen, denna runda metallmössa,

-symboliserade makt och myndighet, kronan i Kalles blanka knappar, i

-mössan, var mandarintecknet och skyddade mot stryk, som stål mot onda

-andar. Folk gick in till kronan som in i ett riddarhus, skatten betalades

-in till kronan som till en stor herre den man ej kunde snyta utan att bli

-en fördärvad människa, och kunglig majestät och kronan var en del av det

-högsta väsendet, som ingen kunde rätt definiera, som ingen sett men alla

-visste att de funnos.

-

-Det var därför båtsman inte fick smörj, fastän han stulit äpplena.

-

-Uppmuntrad av framgången, blev Kalle allt vildare och djärvare. Han bröt

-inte lås, men han gick igenom takstolar, han stal inte pengar, för det

-var farligt, men han tog ut naturaprestationer, friheter, förmåner.

-

-Numera när man hörde hans hojt ner i sundet, då han om kvällen kom på

-besök, så darrade mänskor och djur, och när han trädde upp på gården,

-hälsades han som allas naturlige härskare om ock med avgjord ovilja, som

-han icke låtsades se. Kvällen förut hade han stulit en skinka, och

-gubbarne hade rådslagit om vad som borde göras. Anmäla honom i tjänsten

-ville ingen, för det var både skamligt och tidsödande och, vad värre var,

-farligt.

-

--- Kom inte åt honom, för då sätter han eld på logen! sade den äldsta.

-

--- Då skall han väl in åtminstone! tröstade en annan.

-

--- Vad äro vi hjälpta med det om han kommer in, logen bygger sig inte opp

-igen för det.

-

-Det var riktigt anmärkt, och Kalle gick fri som vanligt.

-

-Och så blev det dans på logen! Och så söps det, och så slogs det, så att

-på morgonen låg dragklaveret i bitar kring backen ibland rivna trasor av

-kläder. Johansson, gårdsdrängen, hade till och med gått alldeles naken,

-bokstavligen utan en tråd på kroppen, ur vilddjurets händer, som hade

-till egenhet att riva fiendens kläder i remsor av den kullslagne och

-övermannade. Efter kalabaliken hade en razzia ägt rum i alla gårdens

-visthus, och slutligen hade banditen gått in i lagår'n och tagit äggen

-från arrendatorskans höns, stuckit av in i hagen och druckit ur äggen som

-en korp, så att man såg skalen ligga i en hög på berghällen.

-

-Men nu var det något särskilt med äggen; och att treva ägg från andras

-höns ansågs som ett nidingsdåd av värsta slag, kanske därför att den

-ägodelen låg oskyddad som åkern och överlämnades med förtroende åt

-allmänna hederskänslan.

-

-Därför och kanske även därför att hustrun räknade äggen som sitt förvärv

-och de gingo som reda pengar, blev hon alldeles »vill», när hon fick reda

-på strecket, och hon rev opp himmel och jord, skällde ut karlarne för att

-de voro så fega att låta sig hundsvotteras av en gröngöling. Gubbarne

-sutto verkligen på bänkarne i stugan och skämdes, fullkomligt rådlösa och

-maktlösa, under den skur, som hällde över dem från kvinnans fräsande

-läppar.

-

--- Och törs inte ni, slutade hon, så ska jag ge honom, när han kommer.

-

-Kalle kom, fräck, osnuten, blek om nosen och grön i ögonen.

-

--- Vad har du gjort av äggen, pojke! öppnade madamen sitt förhör och

-ställde sig bredbent framför banditen.

-

--- Inte har jag tagit några ägg, inte! flinade nidingen.

-

-Och i det samma small en örfil, som när man slår en uppblåst kryddbopåse

-mellan händerna, ett skott rent av, för den straffande handen hade fällt

-sig in över örats kavitet, så att man ville vänta sig se hjärnkalotten

-lyftas och ögonen krypa ut.

-

-Kalle förde sin högra hand först till örat som om han känt efter om huvet

-satt kvar, därpå, och med gnistrande ögon, lyfte han den i höjd mot den

-lågväxta kvinnans ansikte, för att klämma till. Men armen stannade

-tvekande i gesten och i nästa ögonblick flögo alla männen upp från bänken

-och uslingen låg på golvet med näsan i en blodpöl.

-

--- Slår du en kvinna, skrek bond själv, alldeles vit, mera av fruktan än

-fasa för ett helgerån.

-

--- Ser du nu, din lort, att jag kunde klå dig! bröt madamen lös, troende

-att hon varit den starkare, och med den avskjutna trätoffeln klappade hon

-om den övermannade, medan karlarne höllo honom i svångremmen.

-

-Och när avbasningen var slut, röcks lymmeln opp, och efter ett sista

-hagel av orrar om öronen och med en stövel i ändan kom han ut genom

-dörren.

-

-Kalle syntes aldrig mer på ön, som var befriad från sin drake.

-

-Han skämdes över att ha fått stryk av en kvinna, som var honom

-underlägsen, men han ville icke tillskriva henne annan överlägsenhet i

-bataljen än den att han inte fick slå igen.

-

--- Annars skulle hon fått se på! menade han. Och varför han inte fick,

-det visste inte fan!

-

-Sen den dagen sovo bönderna i lång tid bara med ett öga, för de väntade

-få se halmstacken brinna, och madamen gick aldrig ensam i lagården om

-aftonen, när hon skulle treva ägg.

-

-

-

-

-Höjer tar gården själv.

-

-

-Nu skulle de få se på annat, när Höjer kom sta och efter modrens död tog

-vid gården. Han hade nämligen gått som dräng åt styvfadren och haft hårda

-dagar, som han tyckte, men nu när han fått tömmarne och hade gubben på

-ett litet undantag, skulle han leva Herrans glada dagar.

-

-Så började han vårarbetet och satte drängarne till sysslor, men själv

-skulle han moja sig på ejdersträckten, som nu drog över yttre skärgårn på

-väg norrut.

-

-Och när han kom hem, så var det ingenting uträttat, jorden hade varit för

-sur, oxarne för illa vinterfodrade, redskapen i olag, och Blomqvist,

-styvfadren, hade tagit harven för sin räkning, efter som han hade den

-tillsammans med Höjer. Det var själva olyckan att de skulle ha något

-tillsammans, och än värre, när de skulle göra något tillsammans, för då

-blev det rakt ogjort.

-

-Höjer väsnades, men de rackarpojkarne kunde svara så behändigt på

-allting, så det var inte värt att söka sticka dem.

-

--- Stanna hemma, du, så blir det något gjort, sa gubben. Själv är liksta

-dräng.

-

-Ja, men se det var just att slippa vara dräng som lockat Höjer mest, och

-nu fick han känna på att vara både dräng och herre på en gång. Tänka ut

-för alla och ta i för alla. Och när styvfadren satte sig på tvärn, så

-blev det rent illa. Skulle Höjer ha oxarne om dan, så skulle gubben också

-ha dem, och som han var först oppe om morgnarne, så tog han kräken bara,

-och då gick hela Höjers arbetsplan åt skogen. Och så gick gubben och

-satte opp folket, och tubbade dem, så att Höjer inte hade några händer

-med dem.

-

-På sommarn tog det till, när studenterna kommo och hyrde sig in. Då

-skulle pigorna sitta och hänga på verandan och dricka punsch halva

-natten, och haken vet allt vad de gjorde för styggt, men när de sen

-skulle opp och mjölka om morgon, så sov de; och när de stodo vid spiseln,

-så nicka de till, och allt som skulle göras blev illa gjort.

-

-Höjer skulle ta itu med dem, och förbjöd dem slinka med herrarna, utan de

-skulle sova om nätterna. Men då svarte pigorna som så (som de lärt av

-herrarne, som voro mycket frisinnade om somrarne): att dagen var

-husbonds, men natten var deras, och de gjorde vad dem lyste, när solen

-gått ner.

-

--- Det må ni göra, svarte Höjer, men på ett villkor: att ni gör ert

-arbete för mat och lön om dagen. Kan ni svira om natten och arbeta lika

-bra om dan, så må ni det! Men kan ni inte det, så ni inte gör rätt för

-er, så må ni gå er väg!

-

-Det kunde de naturligtvis inte, men nu ansågo de sig ha rätt att svira om

-nätterna, helst det var ytterst svårt att kontrollera deras arbete om

-dagen.

-

-Höjer tröttnade och förehöll en dag i lindriga ordalag de lärda herrarne

-det orätta i att förstöra folkets arbetskraft.

-

--- Ja, men de ta ju ingen tid ifrån er, svarte herrarne.

-

--- Men de ta den kraft jag äger fordra, efter som jag föder dem, svarte

-Höjer; och jag är inte betjänad med dåligt arbete lika bra som med gott;

-och det var inte lönt för mig att komma sta och ge dem sämre kost för

-sämre arbete, för då klaga de, och ge mig dåligt rykte.

-

-Nej, det förstod inte herrarne, och man skulle vara »människa» mot sina

-tjänare också!

-

-Så kom drängarne och skulle ha danser om kvällarne, för att locka pigorna

-till sin kant. Och då tog de och bar ut tröskverket för att få logen

-utrymd. Men när sen tröskverket fick stå i regnet, så kuggarne svällde

-och axlarne rostade, då blev Höjer rasande och förbjöd den eviga dansen.

-Det var dock det sämsta han kunde hitta på, för sen blev pojkarne

-alldeles vilda. Och vad de kunde finna ut bara, för att komma ifrån

-arbeta!

-

-En dag körde de sönder välten i fyrsprång över ett dike. De visste nog

-att sme'n bodde en halv mil borta, och att det tog ett dygn att ro dit

-och komma hem igen, och när de ville ha en fridag på sjön, så styrde de

-om att någonting gick sönder. Inte kunde de hjälpa det, inte. Och det var

-inte gott att komma på dem, heller.

-

-Skulle det dras not, så var det bara att knipa fram med brännvinet,

-annars gick fisken ut ur kilen. Och se, inte rådde drängarna för att inte

-fisken gick i noten! Men bara det lukta aldrig så lite brännvin av dem,

-så kom det alltid någon fisk.

-

-Det var som förgjort för Höjer, och aldrig vågade han mer ta sig en

-fridag på skytte, utan måste ligga i jämnt och samt. Och när han såg

-gubben komma hem med fåglar lite emellan, så sved det i honom.

-

--- Jojo, känn på du, sa styvfadren.

-

--- Ja, förlåte mig, men jag tror ingen har det så bra som den som tjänar!

-mente Höjer.

-

--- Jo, du sa annat förr, du, men du visste inte bättre!

-

-Så gifte Höjer sig på försommarn, och gubben strax efter. Då blev det en

-ny visa med kvinnfolkena, så ettrigt, så ettrigt. Och gubbarna retades i

-luven på varann. Men styvfadren, som var den slugaste, gick alltid ifrån

-saken med vinning.

-

-Skulle Höjers piga gå och mjölka på skogen så lät gubben henne först ropa

-ihop alla korna till fållan, och på det vann hans piga en halv timma.

-

-Inte kunde hon hjälpa det, att korna följdes åt, och det var småaktigt av

-Höjer att se på sådant.

-

-Höjer ville inte vara småaktig, och fastän han tyckte att pigorna kunde

-skifta med görat, så lät han saken gå sin gång.

-

-Men hatet började gro mot gubben, och fastän denne nog var en spjuver,

-förstås, så var han inte skuld till allt. Bra mycket i alla fall. Och av

-allt som de hade tillsammans förstod han att klå åt sig, där något var

-att vinna, att skudda av sig, när det ålåg honom något.

-

-Slutligen blev Höjer ledsen på alltihop, när han såg att han hade det

-sämre nu än förr, och till den fjortonde mars hade han i all tysthet

-tagit sig en arrendator.

-

-Nu var det Höjers tur att skratta. Arrendatorn var en rivande karl, som

-gick utanpå styvfadren flera gånger om.

-

-Och snart stod det kalabaliker utan ända mellan de två gårdsbrukarne, så

-att ön slutligen fick namnet lilla helvete. Höjer åtog sig först att göra

-dagsverken åt arrendatorn, vilket man fann litet bakvänt, men det brydde

-bond sig inte om. Nu gjorde han inte mer än han ville och lät de andra

-kivas. Och det kunde de!

-

-Först när arrendatorn märkte, att hans piga fick driva alla korna i

-fållan, så sa han ifrån att det skulle skiftas. När det inte hjälpte, så

-befallde han sin piga att driva de andras kor i sjön, ut på kobbarne,

-vart som helst.

-

-Och se det halp!

-

-Därpå tog han opp stängselfrågan, och nu blev det advokatyrer i

-oändlighet. Men arrendatorn visste bot: stänger inte ni, så öppnar jag!

-Och så öppna han, så dragoxarna gick mitt igenom gubbens skötar som

-hängde på gisten.

-

-Och så blev det stängt!

-

-Skulle de så broa dikena! Gubben ville inte lägga bro, fastän det bara

-var några syllar. Gott, då gjorde arrendatorn sig en bro, som han tog

-bort, när han begagnat den.

-

-Det fanns bara en brunn på gårn, och vid den lade sig gubbens kvinnfolk

-att tvätta!

-

-Kvinnorna skällde en hel eftermiddag, så de voro ultramarinblåa i

-ansiktet, medan arrendatorn stod i slöjdbon och snickrade en brunnslucka,

-som han täckte karet med, och satte hänglås för. Och så var den saken

-till ända.

-

-Men sen gick gubbens kvinnor och stack arrendatorns bästa ko i juvret så

-hon sinade.

-

-Varpå arrendatorns kvinnor släppte ut gubbens höns, så räven tog sex

-stycken på en natt.

-

-Det var ett krig på liv och egendom och Höjer spelade den icke vackra

-rollen av angivare och spion. I stadigt vänskapsförbund med arrendatorn,

-gick han denne tillhanda med alla upplysningar, som kunde tjäna i såväl

-anfall som försvar mot den gemensamma fienden.

-

-Och nu på hösten hade han uttänkt en huvudaktion, som skulle ge

-styvfadren knäcken. Gubben hade nämligen ytterst liten slåmark och måste

-alltid ta sjöfodret, vassen i viken, med i beräkningen för att få sina

-två kor med livet igenom vintern. Nu var icke sjöfodret undantaget i

-arrendekontraktet, utan var allmänning, så att var och en tog vad han

-ville; dock hade man en tyst överenskommelse att sjöslåttern företogs på

-en utsatt dag; men som denna klausul ej fanns i kontraktet, beslöt Höjer

-sätta lusen i örat på arrendatorn, en dag, då gubben skulle bort på en

-auktion.

-

--- Ta för dig du, annars tar den andra alltsammans, undervisade Höjer

-arrendatorn, som inte riktigt ville på affären. Om inte du tar först, så

-tar han först!

-

-Det var ett skäl! Och samma morgon som gubben rest bort, satte

-arrendatorn alla män och kvinnor i verket. De gingo naturligtvis runt

-kring stränderna och rakade av vartenda strå som kunde åtkommas, så att

-den som ville ha något med, måste ut i vattnet och gyttjan, och fick ändå

-bara vassvippor, som inte något kreatur ville tugga.

-

-När gubben kom hem i sin båt och såg viken ligga som en slagen äng, blev

-han alldeles galen, och som han kände igen upphovsmannens finger, kastade

-han sitt hat på honom. Han blev desto ondare, som det var hans egen idé,

-att en natt göra arrendatorn samma spratt. Och hans enkla hämndeplan blev

-nu att nedlägga striden med denne, spränga förbundet och få anfallet

-gemensamt mot Höjer.

-

-Till den ändan började han peka på små skrymslor i kontraktet, som Höjer

-hade hållit öppna åt sig för att vid behov sticka sig undan. Detta skulle

-nu ej inverkat på vänskapen mellan de båda, om ej arrendatorn redan förut

-tyckt sig märka att små fördelar tillföllo Höjer dem han ej skulle ha

-haft, men nu när någon pekade på det, så stack det i ögonen. Olyckan

-ville också, att Höjer om dagen varit ute och satt flundernät på

-arrendatorns bästa grynna, och detta hade han enligt kontraktet endast

-begränsad rätt till, i så måtto att, som orden lydde, husbehovsfiske vore

-gårdsägaren ej förment i vilka vatten han ville. Nu kommer arrendatorn

-och finner grundet upptaget av inte mindre än trettio nät, så att all

-sättning blev honom omöjlig, då grynnornas antal och givbarhet voro

-begränsade.

-

-Det var eld på kruttråden, och hemkommen började det puttra och fräsa.

-

--- Hör du, Höjer, du; du går och sätter före mig så jag inte kan fiska.

-

--- Nå, det får jag väl, svarte Höjer.

-

--- Nej, trettio nät är inte husbehov; jämka dej dän du bara!

-

--- Det vet jag visst det, när det inte står i kontraktet hur många nät

-det skall vara.

-

--- Jaså, du talar ur den ton! Vet du av, att du har släppt tre kor på

-skogen, när du bara har lov till att släppa en.

-

--- Nå, vad skulle det göra då, när skogen är så stor.

-

--- Haha; vi ska inte vara småaktiga då! Bra! Vi ska komma ihåg det!

-

-Följande morgon stod Höjer på vedbacken, när arrendatorn kom fram, och

-med en till utseendet oskyldig min frågade:

-

--- Hör du, Höjer, du!

-

--- Jo! Här är jag!

-

--- Jag behövde några spadskaft, och dem får jag väl ta på skogen?

-

--- Jo, det går an, bara en tar vackert, så!

-

-Arrendatorn fick båda drängarne med sig och fällde hela öns lilla

-aspbestånd, varpå han lät dem såga och grovhugga spirorna. Höjer hörde

-nog att det braka och dåna bortom hagen, men han gav sig inte tid att gå

-och se efter vad som stod på. Det fick han dock klart för sig, när folket

-kom hem med lass efter lass med aspstockar.

-

--- Ja, men du är vådlig i alla fall, som har tagit dän alla asparne, som

-jag skulle ha till lövtäkt åt fåren, ojade sig Höjer. Och hur många

-spadskaft ska det bli av det där, måtro?

-

--- Å, det sträcker sig väl till en tre dussin! svarade arrendatorn.

-

--- Ja, men jag bad dig hugga vackert!

-

--- Nå, är det inte vackert då! Och för resten sa du inte hur många det

-skulle vara.

-

-Därmed var revanchekriget å ömse sidor i gång, och styvfadren spelade nu

-djävulens roll, som gick och blåste på lågorna. Han prickade ut timmer

-och båtbord åt arrendatorn, pekade på bästa lövtäkten, lärde honom att

-pressa musten ur sina kontraktsenliga förmånsrätter och vränga lag, så

-att Höjer fick likafullt ett trassel som han aldrig drömt.

-

-Så började arrendatorn nyodlingar, sedan han förmått Höjer att gå med på

-en part av kostnaderna. En rothuggare tillkallades, som svedde och högg

-och det ena stycket efter det andra togs opp. Men nu bestämde kontraktet,

-att gårdsägaren skulle hålla fall för åkrarna, och Höjer befann sig en

-dag invecklad i större sprängningsarbeten, som kostade kontanta pengar.

-

--- Det får du igen på odlingen, narrade honom styvfadren.

-

-Men arrendatorn hade bara femårskontrakt han, och efter allt krångel han

-haft, började han packa in för att draga dädan. Och därför satte han till

-alla krafter att suga ur jorden vad han kunde; låg efter Höjer som en

-igel, studerade kontraktet om nätterna och klämde sedan till allt vad han

-kunde.

-

-Höjer blev snart ledsen och tog plats som båtbyggare på en grannö för att

-vara ifrån alltsammans. Men då blev det sju gånger värre; och var gång

-han kom hem hade hans hustru något nytt sakeltyg att förkunna.

-

-Andra året kunde inte arrendatorn göra rätt för sig; odlingarne hade

-kostat så mycket, fisket var dåligt, och i stället för att be om anstånd,

-hotade han Höjer med process för att han narrat honom in på villkor som

-han inte kunde gå ut med. Men processa var det sista man ville göra, för

-det var bara ting två gånger om året, och om man också vann, så fick man

-ingenting, där ingenting var att ta. Och mäta ut var inte heller lönt,

-där intet var att mäta, då ju Höjer själv var ägare till alla inventarier

-och kreatur. Vräka kunde han inte, ty kontraktet var icke så stiliserat,

-och under alla förhållanden var det lugnare att ha gäldenären under sina

-ögon än låta honom löpa sin väg och kanske aldrig få se honom mer.

-

-Arrendatorn blev därför sittande, och nöd gick inte på honom, men på

-Höjer gick det hårt, ty han hade ju avhänt sig nästan all sin egendom,

-och hade tillochmed gjort dagsverken gratis.

-

--- Det här är då alldeles rasande, menade Höjer, när nöden tvang honom

-att beklaga sig för styvfadren. Och aldrig har jag haft en glad dag sedan

-jag hörde upp att tjäna. Då hade jag maten och inga bekymmer, men sen jag

-fick mitt eget, får jag gå dräng utan lön och se på hur andra äter mitt

-bröd opp.

-

--- Ja, ser du, du har inte rätta förståndet du, svarade gubben, och den

-gång du ville snyta din arrendator, så lade du grunden till allt som hänt

-dig sen!

-

-Detta var delvis saken, ty Höjer var född till att tjäna, men den som

-först brutit rätt och billighet, det var styvfadren, och därför tvang han

-de andra att bryta igen, såvida inte de ville gå under, och det ville de

-inte.

-

-Ont blev värre! För att knipa ut arrendesumman lade Höjer på sin

-arrendator nya onera, som denne sökte skudda av sig. Och snart upptäckte

-man att han gjort odlingarne på svindleri, så att han sålde veden, som

-höggs vid röjningen, och vad värre var, sög den nya jorden läns, då han

-inte kunde gödsla den. Och det hade ingen beräknat, ehuru man väl visste,

-att boskapen knappt var tillräcklig för att hålla i stånd den jord som

-fanns. Men arrendatorn gick lös på skogen med sina odlingar, som bara

-bestodo i att hugga och hacka, och så ta en havreskörd mellan stubbarne,

-som snart grönskade upp som aronsstavar. Och samtidigt föllo kreaturen i

-sin, oxarne magrade och gårdens bestånd var hotat. Allt detta måste Höjer

-åse utan att kunna röra ett finger. När det stod upp ett stormgräl,

-svarade alltid arrendatorn:

-

--- Det står så i kontraktet.

-

--- Ja, men det var inte meningen, svarade Höjer.

-

--- Ja men det står så, liksom det inte stod så att du skulle sätta

-trettio nät, när meningen var att halvt dussin. Orätt går igen! Skyll dig

-själv.

-

-Efter de fem årens utgång hade Höjer måst taga hypotekslån för att muta

-bort arrendatorn och rädda sin skog, men arrendatorn köpte sig en gård i

-grannskapet på besparingarne.

-

-Och Höjer måste återigen ta gården och börja kampen mot tjänstefolket,

-som nu var värre än någonsin. Ibland tänkte Höjer sälja gård och grund,

-men det fanns inga andra köpare än fattiga krakar, som ville betala med

-inteckningar, naturligtvis löpande utan ränta. Att ta arrendator igen

-aktade han sig för, och det återstod sålunda inte annat än låta sig ätas

-levande av tjänstefolket.

-

--- Ja, ser du, min gosse, sade pastorn, som blivit anmodad avge

-utlåtande, den som inte är skapt till herre, den blir aldrig herre.

-

--- Ja, men herre Jesus, hur kan andra få bukt med sina tjänare, då?

-

--- Ser du, det är deras hemlighet det! De äro väl så skapta, ser du!

-

-Och därmed fick Höjer trösta sig, om det nu var en tröst att veta sig

-dömd till en undergång, som han ser dagligen och stundligen försiggå för

-sina ögon, utan att kunna hindra den!

-

-

-

-

-Sjönödslöftet.

-

-

-Vestman på Nedergårdsön hade gått med en skonare på Norge och kommit ända

-upp åt Lofoten. Där hade han träffat valfångare och förnummit ett och

-annat om fångstmännens sätt att ta valar med harpun. När han så kom hem

-till sin ö, rann den tanken på honom, att han skulle tillämpa de

-inhämtade lärorna på hemmavarande skälfångst, vilken befann sig i stadigt

-avtagande på grund av bössknallarnes avskrämmande inflytande på de rädda

-djuren.

-

-Till den ändan gick han tillväga på följande mindre välbetänkta sätt, med

-en utgång, som varken han eller någon annan kunnat beräkna, och vilket

-gav anledning till ett äventyr, om vilket ännu sagan lever i skärgården.

-

-En afton på eftervåren tog Vestman en flatbottnad eka och en pojke med

-sig ut till yttre skären, där skälarne brukade gå upp och solbada sig.

-Till den märkvärdiga jaktens bedrivande hade han medfört en uttergadd,

-vilken eljes hade till ändamål att tjäna vid uttagning av uttrar ur

-bergsskrevor, och nämnde tillhygge hade han på valfångarmanér fastgjort i

-fören vid en löpande vinda. Huru han skulle kunna nalkas de skygga djuren

-för att få håll på dem med den tillfälliga harpunen, det visste varken

-han eller någon annan, men är olyckan framme, menade hans vänner, så kan

-man sätta nät i vattentunnan. Fälttågsplanen var emellertid uppgjord så,

-att pojken skulle gå från land med bössan och Vestman själv smyga med

-ökan mellan iskokorna och där passa de flyende djuren, som icke kunde

-göra sig för brått på den skrovliga drivisen, vilken packat sig invid

-stranden.

-

-Nu hade han fått pojken i land just före solnedgången, och själv tog han

-till att ro med ett par ullstrumpor virade om årlommarna för att inte

-bullra, och med en vit skjorta över kläderna för att inte synas. Och i

-skygd av kobbranglet och packisen råkade han ro opp sig under vallen, där

-en bräsch visade var djuren gått upp och där de sannolikt måste ge sig

-ut, då ingen vak fanns.

-

-Vestman satt där väl gömd och höll gadden i högsta hugg lyftad, så länge

-att han frös om fingerna och började grunda efter, om inte det gamla

-sättet med lodbössan var enklare. Skälarne voro där, det var inte tu tal

-om det, och han hade hört dem ge skall, men att de skulle just välja den

-här vådliga stråten för att komma i vattnet, det var den stora frågan.

-

-Knall! hördes det i land bakom tallarna, och så pep det i luften och sa

-skvatt ut i sjön, och därpå blev ett blåsande och nysande, och så ett

-traskande på isen, som när nakna mänskor springa på ett kammargolv.

-

-Innan Vestman hann få redigt för sig hur dum hela tillställningen i

-själva verket varit, stack ett lurvigt huvud ut genom breschen, reste sig

-och störtade i vattnet, men fick verkligen gadden mitt i det tjocka. Och

-i ett huj löpte linan ut; båten fick en knyck så att jägarn ramlade ner

-på akterbetten och så bar det av med god gång till sjös.

-

-Det blev åka av!

-

-Vestman tyckte först det var nytt och roligt och tänkte på vilken

-förträfflig jakthistoria det skulle bli; och bytet ansåg han sig ha i

-handen. Men så fick han se att kobbarna dansade förbi och sin egen stuga

-försvinna.

-

--- Farväl, så länge, nickade han åt stranden, kommer strax tillbaka!

-

-Det röck och knöck i båten, men någon fara syntes inte vara för handen

-ännu, förrän de kommo ut i sista stenarna och släppte landkänningen. Där

-gick det lite sjö och solen tycktes ha gått ner, ty det såg ut som en

-svart rund skiva därute.

-

--- Ett stycke till, så kapar jag i värsta fall, tänkte Vestman.

-

-Och så bar det av igen. Men nu tog ekan till att slingra. Sjöarna lågo

-mot och båten doppade redan nosen.

-

--- Lite till! tänkte Vestman, som ogärna ville skänka sitt säkra byte och

-få ett snöpligt slut på en så vacker början.

-

-Sjön ökade och stjärnorna tändes på. Ännu kunde han dock se yxan, som låg

-framme i fören och som var hans hopp, när det gick för långt.

-

--- Gå på du, min gubbe, du är väl snart trötter, om jag känner dig rätt!

-muttrade den utfrusna jägarn, som längtade komma till årorna för att bli

-varm i kroppen.

-

-I detsamma kände han vått om fötterna och hörde båten skrapa i botten.

-

--- Lägg av då, kommenderade han sig själv, reste sig för att ta yxan och

-kapa men satte sig ögonblickligen ner igen. Ty i och med detsamma han

-lämnade sin plats drog skälen ner nosen på ekan.

-

-Efter ett par fruktlösa försök att krypa fram i fören, insåg han det

-nödvändiga i att bli sittande och att han var lämnad i djurets våld,

-beroende av detsammas nyck huruvida han skulle gå i kvav eller komma

-hem.

-

-Nu hade det upphört att vara roligt, och ett stilla allvar sänkte sig

-över den modstulne jägarens sinne. Men för att ge sig mera mod än han

-ägde tog han till sig en åra och stack ut akter över, inbillande sig att

-han styrde. Men det gjorde han inte, för det gjorde djuret, och det

-styrde alltjämt rakt ut till sjös.

-

--- Kommer jag ifrån det här, så djäveln anamma...

-

-Skälen gjorde några slingerbultar och svordomen avbröts, ty åran måste

-tas in och öskaret fram, att få vattnet ur båten.

-

-När det var länsat, stack han ut åran igen, och det kändes genast

-lugnare, alldeles som om han verkligen suttit och styrt.

-

-Men nu hade stjärnorna slocknat av och det kom regnstänk blandat med snö,

-så att Vestman snart inte såg yxan mer, utan fann sig omsluten av ett

-grått töcken på alla håll. Och framåt gick det, framåt, men vinden

-tycktes kantra om, ty nu lågo sjöarne på halv sida mot; och den kantrade

-undan för undan.

-

-Nu blev han rädd! Och medan öskaret gick igen, tänkte han på hustru och

-barn, på gård och grund och redskap, och så på evigheten, som stundade

-med all säkerhet; tänkte på, att han inte varit i kyrkan på -- ja hur

-många år, det mindes han inte, men det var inte sedan året då koleran

-gick -- och att han inte varit till skrift -- nu skrapade läsud mot

-drivis. Herre Jesus! Jag fattig syndig människa! -- Det var bortglömt

-alltihop... Fader vår som är i himmelen... ske din vilje såsom i

-himmelen... inte den heller! -- -- --

-

-Vilka långa timmar, och så många sen; flera behövdes inte för att komma

-över till Åland, med den här vinden; men kom drivisen, då måste han följa

-ner till Gottland eller komma in i Finska viken! Men innan dess skulle

-han vara ihjälfrusen.

-

-Han kröp ner på botten av ekan för att söka skydd för den kalla blåsten,

-och när han kom på knä, så kunde han hela Fader Vår, och den läste han

-väl ett tjog gånger; och för var gång han kom till amen, skar han med

-fickkniven en skåra i suden. Och när han hörde sin röst, blev han

-lugnare, för det var som att tala vid någon, och som om någon talade till

-honom, och orden väckte minnen om en massa människor samlade i kyrkan och

-vilka han nu såg framför sig, tröstande, förebrående. Där såg han

-Gelingarne, som han varit ute med förliden och tagit upp smideskol med

-efter den sjunkna briggen, som inte var alldeles riktigt, men kunde

-försvaras; där såg han -- nu röck det i linan föröver. Herre Jesus, Guds

-son, kommer jag ur detta med livet, så lovar jag, så sant Gud lever, en

-ny krona med sju pipor av rena silvret -- det är hela barnaarvet -- till

-kyrkan -- rena silvret -- Herren välsigne oss och bevare oss, Herren

-upplyse sitt ansikte över oss och vare oss nådig...

-

-Genom dimman syntes ett ljus, rätt förut, stort, men suddigt som en

-hornlyktas!

-

--- Det är Hangö fyr på Nyländska kusten! tänkte Vestrnan. Kunde väl tro

-att vi hållit på i tolv timmar, för det var långt som en vecka!

-

-Nu kraschade det igen under ekan och den stod tvärt still, så att Vestman

-flög framlänges över betten, och så blev det still.

-

-Hur långt kunde det nu vara till fyren på en höft? Halvannan mil! Och nu

-förmådde han varken komma fram eller tillbaks! Det var värre än någonsin,

-ty bara han rörde sig i båten så vickade den.

-

-Vestman satt där han satt, och han väntade få se soln gå opp och dagern

-skina i öster, och han frös, och han bad Gud, och han lovade och svor

-alla dyra eder om silverkronan, som skulle få kosta två hundra riksdaler

-och vara kontrollerad, och sju pipor skulle han ha med krusiduller på

-handkragarna, och en lina med kulor på, skulle han hänga i, och när

-folket såg den, skulle de säga: si det är sjönödslöftet av Erik Vestman i

-Nedergården, som Herren så huldrikt hjälpte ur sin svåra nöd anno

-attonhundra och femti nie! Gud hjälpte honom så huldrikt och nådeligen,

-upprepade han gång på gång, så att han till sist trodde på det, och i

-översvallande tacksamhet för den nåderika hjälpen, läste han första orden

-ur »Lov pris och tack ske dig, o fader käre!» Gud hade hulpit honom, det

-var alldeles säkert, efter som kronan hängde där och folket sa, skulle

-säga, de hade inte sagt än -- nu slockna fyren... Herre Jesus! som gick

-på vattnet och bjöd böljorna lägga sig! -- Nu lade de sig, de hade redan

-lagt sig för en lång stund sen, för det var kav lugnt, och underligt var

-det, ty här låg hela sjön på, och hade gått alldeles vådligt just nyss, i

-går afse, efter som det var morgon nu snart, det måste vara morgon nu

-snart, när han kunde frysa så elemenskat om fötterna, och var hungrig och

-skulle få varmt kaffe nu straxt, bara lotsbåten kom ut, som den måste

-göra efter som det skulle komma fartyg i solgången, som legat och kryssat

-ute på flacket; men varför, för f... för allt i världen hade de släckt

-fyrn just nu, kanske det var dager, fastän det inte syntes för dimman,

-mycket säkert, såvida inte ryska regeringen hade något annat reglemente

-för sina fyrar; jo, visst hade de, nu mindes han det som en dröm,

-alldeles som att rysken hade annan almanacka med gamla stilen, se där ha

-vi ägget, gamla stilen, som är tretton dar efter eller före, det kan nu

-just vara detsamma, för tidskillnad måste det vara, och det var det ju

-också, efter finska båtarna alltid kom en timme senare än det var

-telegraferat, och därför hade de också släckt fyren en timme före

-soluppgången, som alltså skulle ske om en timme. Och då förstod han,

-varför han frös så vådligt, för det gör alla som haft ältfrossan, när

-solen går upp; men skälen, djuret, höll sig så stilla och det röck inte i

-vindan mer, kanske den slitit sig och gått! måste se efter i alla fall,

-för att sitta här i onödan, det hörde f...

-

-Vestman stirrade förut och såg något mörkt, taggigt, som en hel hop

-riggar stiga ur töcknet.

-

--- Kors i Jesu namn, om det är ryska flottan, då skjuter de mig som

-smugglare eller skickar mig till Siverien. Och så många sen! Gud Fader,

-det är en hel skog.

-

-Han reste sig och rätade ut knäna! Båten vickade bara åt sidorna, men

-doppade inte mer med nosen. Han klev försiktigt över bettarne föröver;

-såg linan stå spänd som en telegraftråd; steg ur båten; såg fotspår, slog

-klacken mot en sten... han var på land! Och där stod granskog!

-

--- Är de du, far! pep en bekant röst ifrån en enbuske.

-

--- Ludde! Vad fan är du här!

-

--- Jag unnra vad de blitt av dig, far!

-

-Vestman gnuggade sig i ögonen:

-

--- Hörru, vet du vad klockan är på dan?

-

--- Hon lider väl åt åtta, och du har varit borta mest en hel timme! Men

-så har du kräket med dig också!

-

-På skälberget låg djuret med uttergadden i ryggen, dött, förblött, efter

-att ha gjort en tripp till sjös och vänt för sjögångens skull.

-

-Och än i dag berättas äventyret som det mest underbara i hela skärgården,

-näst sagan om sjöormen, och den som inte vill tro, den kan gå till

-Nedergårdskyrka och se den lilla ljuskronan, som hänger där under

-orgelläktaren till evärderligt minne av förre kronolotsen Vestmans

-huldrika hjälp ur en högst ovanlig sjönöd, då han med döden för ögonen

-lovade Herren att till den kristelige församlingens hugnad och fromma

-skänka denna tennkrona.

-

-

-

-

-Skräddarns skulle ha dans.

-

-

-När man en vacker sommardag kommer ut ifrån havsbandet och håller ner i

-Byttafjärden, förbi Gåsskär och Skoboraden, kan man, om man ligger för

-babordshalsar, se en höglänt ö såsom kranbalksvis i lä. Den är icke

-märkvärdigare än de andra öarne omkring, på annat sätt än att den är

-högre och tyckes bestå av en enda kal gneisklint som rämnat mitt itu. Tar

-man i land på norra sidan, skall man snart komma in i en aldunge, och

-fortsätter man in i rämnan har man snart under fötterna en snaggig

-ängsmatta, som synes utbredd till torkning mellan de fuktiga

-bergväggarne. Håller man sig på denna gröna matta, ser man den snart

-sträcka sig framåt och mot bergets sidor kantas med hasselbuskar, som

-dölja ingångar till hålor och små grottor; följer man stråten framåt i

-sydlig riktning, går man snart i skuggan av tallar, som efterträdas av

-björkar, rönnar, askar; och så tar bergväggen emot, vägen krymper till en

-gångstig, som leder upp rätt i vädret, slingrande som en torntrappa. Går

-man uppför en stund, måste man snart ner igen i en skreva, där den sköna

-benveden krupit i lä för vinden, att dölja sin glänsande grönska och sina

-lysande röda bär; och så bär det oppåt igen, alltjämt oppåt, tills man

-står på den nakna klinten, där torkade gäddben röja närvaron av en

-fiskgjuse, eller kringströdda andfjädrar och torkade skelett visa

-platsen, där hökar, falkar, havsörnar kanske också, hålla sina kalas i

-god matro, under det de ha ett öga på jaktreviret, som nu sträcker sig

-oändligt inåt inre skärgårdens blånande fjärdar, och utåt havsbandet till

-fyrarne och det eviga cirkelsegmentet. Men går man några steg framåt

-klinten i sydlig riktning och tittar ner under fötterna, glömmer man

-huvudskalleplatsen däruppe och ser en täck liten tavla, som man icke

-väntat härute. Skyddad av bergväggarne för alla kalla vindar ifrån

-nordväst till sydost, ligger en gräsmatta så grön som nyuppkommen råg;

-och därnere går en röd ko och betar under de vita björkarne. Gräsmattan

-sträcker sig ner till en grå stuga, omgiven av en trädgårdstäppa, och

-ända ner till sjön, där hamnen ligger med båtbrygga, sjöbod, sumpkista

-och nät.

-

-Detta är skräddarns!

-

-Kravlar man sig ner för bergväggen och lämnar klinten, där det blåste

-kallt, skall man snart känna solen steka den orörliga luften, och på fem

-minuters nerstigande märka hur klimatet ändrar sig och med detsamma

-vegetationen. Men man vill nästan tro på underverk, då man ser rönnen

-bära astrakaner på en gren och gråpäron på en annan; och då man ser

-duväpplen på hagtornsbuskarne, tror man sig ha kommit till en förtrollad

-ö, där man i nästa ögonblick vill vänta sig få plocka fikon på

-spåmanstisteln. Stiger man ner på gräsmattan och nalkas stugan, får man,

-om lyckan är god, se trollkarlen själv genom det öppna fönstret, där en

-hämpling visar sitt blodsprängda bröst i en liten ståltrådsbur mellan

-sallatsblad. På ett slagbord bakom hämplingen sitter han nämligen med

-benen i kors och drar långa styng på ett rutigt bomullstyg, som döljer

-hela hans nedra kroppshalva och endast lämnar den övra delen synlig, fast

-den icke är mycket att se på; ty magen fattas och den lille mannen tyckes

-ha lyftat av sig bröstkorgen och satt den direkt på bordskivan, och på

-bröstet ligger huvudet utan märkbar hals. Det är skräddarn själv, som en

-hårdhänt natur kramat ihop till en puckel, och åt vilken föräldrarne på

-den grunden valt det stillasittande yrket.

-

-För att rätta naturen, som givit honom anledning till missnöje, har

-skräddarn anlagt ett gott lynne och utvecklat sig till en muntergök, som

-alltid är full med historier och visor. Och liksom för att visa naturen

-hur den skulle ha burit sig åt, har han kastat sig med kärlek åt

-naturförsköning. Det är han därför, som gjort trädgård, och icke nöjd med

-att förädla de gamla sötäpplena och surkartarna i trädgården, har han

-gått och ympat ädelfrukt i vildmarkens träd, så att den sura rönnen bär

-vita astrakaner och den kärve hagtorn lyser av det lilla duväpplets röd-

-och vitkindade barnansikten. Och liksom om han kände, att hans dåliga art

-icke skulle längre ner i världen, planterar han träd på marken, och när

-han kommer till en bondgård för att sy, medför han i västfickan några

-frön, som han i smyg stoppar i jorden, eller, när årstiden är inne, några

-ympkvistar, som han sticker emellan bark och träd. Och hans frön gro, och

-hans ögon växa ut, och när ingen bär hans namn mer, så skall hans namn i

-långa tider uttalas, när andras barnbarn sitta under farfars äppelträd

-och höra historien om hur det granna och goda undret kom dit på den nakna

-hällen, och det långt efter sen hans rockar och byxor blivit trasmattor

-eller filtskor.

-

-Nu, i mars månad, hade han sytt hos trädgårdsmästarn på Sandemar, och han

-hade sett underverk i drivbänkarna, och hört om ett slags runda gula

-gurkor, som man fick en krona för på Dalarö Societet. Och så hade han

-fått hem kärnor, lagt dem i en långrevslåda med jord och ställt i

-fönstret. Efter fjorton dar såg han som en vit fingerknoge peka opp ur

-mullen och strax efter breda ut sig och lägga som två vingar tätt utåt

-jorden som en trollslända. Så kom aprilsolen, och då sköto de fart,

-pinade fram en grön karda, rullade ut sig och började krypa. Då nöp han

-över tredje bladet som trädgårdsmästarn lärt honom, och då sköto de

-sidoskott, som han nöp igen på samma sätt, så att när maj gick ut, var

-det i sista laget att sätta dem i bänk. Men det var inte det lättaste att

-få varmt under, och en dag gick åt för att komma till Dalarö efter en

-låda stallströ. Så bäddade han utmed bergväggen, där solen brassade på;

-ramade in bädden med brädlappar, men se det blev bara en tunn, tunn bänk

-och han fick söka råd för att öka den. Höboss, sopor, halm måste han ta

-till, och på sistone vart det en bänk sådan han var. Och i den satte han

-plantorna med jordklump. Lade så innanfönsterna på, och det blev växa av.

-Men järnnätterna kommo, och han måste täcka; täckte med mattstumpar och

-granns. I fjorton dagar knallade det och växte i bänken, men vid

-midsommar tog det av och stannade. Stallströt var utbrunnet, och han

-fick inte tid att skaffa mer. Så kom stora hettan i juli, och nu sköt det

-på igen och blev blom. Först tunna hanblommor och så knubbiga honblommor

-med en liten grön ärta i botten. Han luftade och han spritade, skuggade

-när solen brände och stängde när det mulnade. Blev det så fjorton

-regndagar utan sol, och hela maskineriet stod stilla igen. Nu vattnade

-han med varmt vatten och bäddade runt med halm och lagårdsströ, och när

-augusti bröt in med rötmånadshetta, så bergväggen var som en bakugn, då

-knallade det igen, ärterna svällde ut till gåsägg och fick räfflor med

-ludet emellan. Åtta stycken hade han nu så stora som nävar, och de

-började redan lukta svagt, så att han lade tegelflis under dem. Det var

-en hel historia med de melonerna, och bara solen höll sig framme, så

-skulle han ha dem i hand om en vecka.

-

-Därför satt han nu på sitt bord och höll utkik på drivbänken, som om han

-bevakade solstrålarne därborta vid bergväggen, och han var uppriktigt

-glad i sitt sinne, för vinden stod sydlig och det hade inte regnat på

-sjusovaredagen.

-

--- Hör du, Anna, du, ropade han med sin kikhoströst till systern, som

-stod i köket och rensade flundror.

-

--- Nå, Gustav! svarade Anna, utan att lämna sitt arbete.

-

--- Jo, ser du, jag hade tänkt som så, att vi skulle ha dansen som om

-lördag, innan folket ger sig ut på strömmingen; vad säger du om det?

-

-Det blev litet tyst först, så att man hörde flugornas dans kring

-lövruskan i taket och fiskknivens raspande i flunderskinnet.

-

--- Har du råd med det, du? kom Annas svar i frågform.

-

--- Ja, visst har jag det, och för resten ska jag säga dig, att när man

-har har en affär som jag, måste man se sina kunder någon gång, och vad

-råd beträffar, så inte är jag så barskrapad. Minst ett par tunnor äpplen

-kan jag räkna på...

-

--- De ska ju vara till att köpa vinterfoder...

-

--- Nå, så har jag, här slog det kluck för skräddarn, som om det fastnat i

-halsen, så har jag mina meloner.

-

--- Asch; låt oss se dina meloner först!

-

--- Se! Kan du inte se dem därute! Om tre dar ä de färdiga, och då har jag

-mina åtta kronor; det är brännvinet!

-

--- Vänta då tills melonerna bli färdiga åtminstone.

-

--- Ja, si det kan jag inte, för då är det för sent för strömmingen, vet

-ja!

-

-Anna svarte inte mer, för hon ville inte vara med om alltsammans, både

-därför att hon tyckte det var bråkigt att riva opp stugan, och för att

-hon visste Gustav skulle supa sig full.

-

-Men nu var det skräddarns svaghet att en gång om året se folk hos sig,

-och flickor i synnerhet. Fastän han inte kunde dansa, då han till på

-köpet var låghalt, så han gick mellan två kryckor, hade han en synnerlig

-förnöjelse av att se ungdomen roa sig, och var alltid med på alla danser,

-där han hoppade omkring och klappade flickorna med knogarne av sin långa

-magra hand, och, ansedd som en gammal farbror, oaktat sina trettiotvå

-år, fick han ta sig små friheter, som ingen räknade så noga på. När han

-nu kastade fram sitt förslag för systern, som satt härute och hushållade

-för honom, var det inte något påhitt i hast, utan en länge ruvad idé, som

-ätit sig fast i hans huvud och som skulle gå igenom.

-

-Systern, som var fem år äldre, hade nog makten i huset, men när det

-gällde på riktigt, så var skräddarn envis som synden; och om det också

-skulle grälas i åtta dar, så tog han sig igenom.

-

-Utan att därför avvakta vidare rådslag sätter han sig i båt följande

-morgon och seglar omkring att bjuda, varpå han styr ner till Dalarö att

-köpa brännvin och svagdricka. Full kom han hem, men ändock innan

-solnedgången, och krypande på marken lade han fönsterna på bänken utan

-att slå sönder en ruta. Och som det hotade bli kallt travade han på

-mattorna, och nu, dubbelt rädd om sin skatt, som skulle betala kalaset,

-tog han täcket ur sängen och lade ovanpå alltsammans.

-

-Dagen därpå rustade Anna och Gustav till dansen. Först slogs slagbordet

-igen och ställdes ut på gården; därpå sopades och skurades, fejades och

-lövades. Och när det led på eftermiddagen, gjorde syskonen toalett, varpå

-flickorna på Mörtön anlände för att hjälpa med kaffekokningen.

-

-Så mot aftonen i femtaget kommo de främmande. Båt efter båt lovade och

-fällde segel i hamnmunnen, rodde opp till bryggan, där skräddarn stod

-oppsträckt och tog emot, skakade hand och sade en rolighet åt var en som

-han hjälpte i land, klappade flickorna under hakan och fick dem att

-rodna.

-

-När kaffet var drucket på gårdsplanen, förde värden sina gäster ut i

-trädgården att skåda och beundra. Flickorna fingo ett äpple, som

-skräddarn själv skulle stoppa i fickan på dem; åt gubbarne stack han en

-ympkvist eller ett fröhus, som de skulle ha hem. Och så skulle de

-»stirra» på sammetsrosor och lejongap, astrar och dahlier, som växte i

-stora bunkar utmed grönsakssängarne. Flickorna skulle naturligtvis nypa i

-lavendeln och rosmarin, så det luktade gott om dem, och skräddarn måste

-själv sticka örtkvasten i klädningslivet. Men pojkarne kunde inte hålla

-fingerna i styr, utan ville snyta äpplen, varför trädgårdsmästaren fann

-förmånligare att slå ner några surkartar åt dem, hellre än de skulle

-länsa hans unga träd, som buro första året. Och sist beskådades

-underverket, melonbänken.

-

--- Tre dar till, och det är åtta kronor i näven! skroderade skräddarn.

-Lukta på dom, pojkar! Hä? Nu ta vi en sup på det!

-

-Och så gick man in i stugan och började dansen med ett lag stora supar

-vid dragharmonikans orgeltoner. Som en skata syntes skräddarn skutta

-mellan paren och bjuda till supning och dans. Än var han vid spisen och

-motade opp några sittande par, än var han vid bordet och fick gubbarne

-att supa.

-

--- Inte så häftigt, ser du, natten är lång, och man vet inte vad som kan

-hända! varnade de gamle.

-

-Men skräddarn var alldeles »vill». Och hur det var, så slog gårdagsruset

-opp, käpparne började vingla och den lilla mannen såg vingskjuten ut.

-Törnade mot dörrposter, knuffade de dansande och fick armbågar i bröstet.

-Blev ledsen och satte sig i en vrå; rullade ögonen, som om han sett

-jordklotet gå runt, och sjönk slutligen ihop med käpparne saxade framför

-sig som en positivbock.

-

-Solen lyste ännu på himlen när värden i en sista ingivelse äntrade

-vindstrappan och kom opp på rännet, där höet låg. Där tycktes med ens

-gårdagens trötthet och rus överfalla krymplingen, så att han förlorade

-medvetandet och drunknade i ett hav av vällukter från det torra

-blomsterhöt, medan en hel ruska röda solstrålar låg över ansiktet.

-

-När han återfick förnimmelser nästa gång, hörde hans öra som om han låg

-inne i ett kvarnverk; stugan darrade och knakade och basarne i

-dragklaveret läto som när man står på kyrkbacken. Men det var mörkt nu

-och så upphörde örat att höra, ögonen släcktes och han trodde han

-svimmade.

-

--- Här är jag! hörde han sig svara i sömnen, på något rop efter

-skräddarn, så högljutt att han vaknade om en obestämd tidrymd, som kunde

-varit ett år eller en halvtimme, och så blev det svart och tyst igen.

-

-Nästa gång han förnam något, gjorde det rysligt ont i huvet, och bakom en

-bjälke viskade någon, som hade klackjärn på sig.

-

-Därpå drömde han, att han var mjöl och siktades i en kvarn, där ett

-kugghjul skakade sikten så det gjorde ont, och mjölnardrängarne skreko,

-medan orgeln spelte ini kyrkan, och ibland regnade det nedanför i

-knutarne, och så rasslade det i träd och buskar, knäckte i ris och

-bråten, smattrade på jorden. Och skräddaren låg och led, led i huvet där

-det kändes som om han glömt bort något, som han borde kommit ihåg,

-någonting viktigt och angeläget, men som han inte kunde komma på. Så

-slog han bort det och då blev det bättre en stund; men så kom det igen

-och då frös han i kroppen, men var alldeles het i huvet.

-

-Det hade nu blivit tyst därunder i kvarnen, och när han tittade opp i

-taket, såg han ljusgrå snören med små stjärnor på, som gjorde ont att se

-åt; tuppen gol och måsarne ojade sig oppe i luften någonstans. Han

-vaknade.

-

-Det var morgon, han hade varit full, och -- han hade glömt att täcka

-melonerna. Som en pil var han uppe, kravlade sig ner för trappan, såg en

-förödelsens styggelse i köket och skuttade ut i trädgården; tog tre

-alnars språng mellan käpparne; kände att det var bitande kallt, såg vitt

-på marken, som frasade om fötterna, och så -- där lågo de, döda.

-Stjälkarne snodda som rep, bladen slappa som klädeslappar, gråa, livlösa,

-och fruktskaften sågo ut som om de varit brända. I ett enda smärtsamt

-ögonblick rök fyra månaders arbete förbi den rusiges öga: Dalarörodden på

-tre mil efter stallströ, bänkläggningen, utplanteringen, vattningen och

-luftningen, täckningen om nätterna, allt pyssel och knåp förlorat på en

-frostnatt.

-

-Skräddarn slog benen under sig och satte sig på bänklådan; och barhuvad

-som han var med luggen ner i de rödsprängda ögonen, lät han huvet falla

-mot bröstet och grät; grät så förfärligt, om av brännvin eller sorg eller

-båda delarne, visste inte Anna, som kom tillstädes:

-

--- Du har fått för dansa, du! sade hon.

-

--- Jag ska aldrig supa mer! snyftade Gustav. Aldrig -- supa -- mer!

-

--- Så säger du var gång, du har varit full. Men håll ord en gång.

-

-Anna plockade höboss ur håret på brodern, medan tårarne fortforo att

-rinna utför dennes randiga kinder, som legat mot höbanden.

-

--- Och så skulle du se, hur de gjort i din trädgård!

-

-Skräddarn for opp som om han hört bålgetingen, och skuttade över

-ängslappen in i täppan.

-

--- Nå, Gud sig annåda!

-

-Det var allt vad han fick fram, då han såg sin unga rosenhäger avplockad

-och nästa års fruktsporrar avslagna.

-

--- Kåss -- i -- Jissi -- namn! Såna ena rackare! -- Och si på fan, här

-har han kräkts i stickelbärsbusken! Nej, en sån tusan!

-

--- Kom in i köket, ska du si hur di spytt som kattor! Jo, nog har du haft

-roligt för dina pengar!

-

-Skräddarn stod och stirrade på stickelbärsbusken, som om han sökt nyckeln

-till en gåta, och ett leende rann upp, motsträvigt till börja med, men

-snart klyvande hela det tåriga fula anletet, och med handen på knäet

-utbristande i den tillfredsställda hämndens förnöjda skratt:

-

--- Tror nån människa de haft förstånd att skala gurkan.

-

-Skrattet slocknade, och ett nytt anfall av raseri satte den lilla

-slankiga figuren i skuttande rörelse åt sängarne på andra sidan gången.

-

--- Gud förlåte mina synder ha de inte varit och trampat i ärtsängen! Si

-bara! -- Si bara! -- Ja, men det är vådligt!

-

-Anna tog brodrens arm och ledde honom in i stugan. Där såg fasligt ut.

-Golvet oppslitet av de dansandes skodon, nersmackat med snusloskor,

-pipaska, svavelstickor; runt ikring på fönsterposterna stodo urdruckna

-glas och i spisen lågo de två ankarena, som innehållit brännvinet och

-svagdrickat.

-

-Skräddarn kastade en blick på uselheten, skakade på huvet, och riste på

-brännvinsankaren.

-

--- Inte en droppe kvar? Anna?

-

--- Nej, och väl är det! Men nu, Gustav, får du sitta vid och sy i åtta

-dar, för att få in vad de andra supit opp i natt.

-

--- Så får jag väl det då! -- Men tror du, att de hade roligt i alla fall?

-frågade skräddarn med ett sista hopp om att ha fått någon valuta för sina

-pengar.

-

--- Nog hade de roligt, svarte Anna, men du, som inte fick något med?

-

--- Ge mig en sup, Anna, för jag vet du har gömt undan i skåpet, så talar

-vi inte om den saken mer!

-

-När skräddarn fått en redig, gick han ner till bryggan och tvätta sig.

-Och en timme efter satt han på bordet och sydde, under det hämplingen

-visslade för honom.

-

-Och mitt under huvudvärken, när de onda tankarne kommo och gingo, måste

-han avbryta sig själv och fråga Anna:

-

--- Tror du de hade roligt i alla fall?

-

-Och när Anna svarat ja för tredje gången, avslutade skräddarn sina

-tröstegrunder för sig själv:

-

--- Nå, så var det roligt i alla fall!

-

-

-

-

-Uppsyningsman.

-

-

-Han for med sin jakt som den »flygande holländarn» utan att komma i ro;

-han for mellan Furusund och Landsort, mellan Landsort och Furusund, och

-så hade han farit i femton år och skulle fara, tills han inte kunde hålla

-i ett storskot mera, och sonen vuxit upp att fortsätta färden. Hans far

-hade seglat i trettio år, men det var i den goda tiden, då skyddstullar

-framkallade smugglare, och gubben hade gjort sista beslaget i Stockholms

-skärgård, som på en natt inbragte honom tio tusen kronor, varför han köpt

-sig en gård och satt sig i ro.

-

-Detta äventyr levde som en saga, och hade lockat sonen in på den eljes

-något enformiga banan att segla, segla utan mål, segla fram och åter,

-följande vindens styrka och riktning, liggande stilla, när det inte

-blåste, och masande framåt i krokar och bukter, när det blåste opp, sak

-samma varthän, bara han höll sig inom distriktet och infann sig på Dalarö

-tullkammare den sista i månaden för att kvittera sin lön.

-

-Och man såg honom överallt, och när man inte väntade honom. Voro

-fiskarena ute med nät och det var gott väder, kunde de se

-uppsyningsmannens stormklyvare sticka fram om en udde som en kolossal

-näsa den där vädrade efter beslag; gick man på land, kunde man få se den

-ölsupsfärgade masten sticka opp över talltopparne, eller den rundgattade

-aktern slinka undan i albuskarne; gingo flickorna ut på ön att mjölka och

-sågo en tretungad flagg med krönt T på gaffeln skjuta fram om en

-bergknalle, så visste de att det var uppsyningsman; och kommo gubbarne en

-morgon tidigt ner till sumpkistan, så kunde jakten ligga där och röka ur

-kabysspipan, och då visste man att det vankades något. För i samma stund

-sjöstövlarne hördes mot strandens stenar, stack uppsyningsmannens

-utblåsta ansikte upp ur kajutan och efter några hälsningsord om väder-

-och vindförhållanden, anmodades de tillstädeskommande gå ombord, och

-snart sutto de på britsarne å ömse sidor om byråklaffen och hade supar

-framför sig.

-

-De första fem åren hade uppsyningsmannen seglat sitt distrikt, full av

-hänförelse och med förhoppningar att de tämligen höga tullsatserna skulle

-locka några företagsamma själar till smuggleriaffärer, men så kom den

-välsignade frihandeln med Gripenstedt och då blev det dåliga tider.

-

--- Varför smugglar ni inte, era djävlar! hördes uppsyningsmannen förebrå

-sina fiskare vid klaffen i kajutan.

-

--- Det lönar sig inte!

-

--- Lönar det inte?

-

-Och uppsyningsman tog fram tulltaxan och läste högt för andäktiga

-åhörare. Men det var verkligen ingen lockande affär, ty den högsta satsen

-var på vanilj med sextio öre skålpundet, och på den artikeln var

-förbrukningen alldeles för liten.

-

-Hänförelsen lade sig på sjätte året, men hoppet levde än; dock måste det

-då och då eldas opp med en sup, som snart blev flera supar. Och när han

-då gick till segels och kröp fram mellan de sista grynnorna, som han

-kunde utantill, då såg han i andanom franska skonare komma med guldur,

-engelska briggar, som luktade vanilj, holländska koggar med kryddöarnes

-muskotnötter och kardemummor, ryska skonare med karavante. Men när han så

-släppte landkänning för att gå ut och preja det hägrande lyckoskeppet,

-och tvingat det att hissa flagg, upplöste sig drömmen i en norsk bark,

-som kom med stenkol från England.

-

-Värre var att drömmen om tiotusen kronor i en bergskreva småningom antog

-fasta former av kontant tillgång, som skulle förr eller senare utfalla,

-så säkert, att uppsyningsmannen började ta förskott på dem. Och som

-opiiätaren måste han hålla ruset vid liv, eljes skulle den fatala

-verkligheten slå ner honom. Men ruset kostade, och det blev skuld.

-Skulden alstrade obehagliga förnimmelser, och dessa måste jagas bort med

-nytt rus, som alstrade bakrus med olust, som måste vårdas, för att icke

-ge missmod, och så blev han supare.

-

-Snart upphörde brännvinet att framkalla de vackra synerna, och med dem

-hoppet om de tiotusen kronorna.

-

-Så gick han och gifte sig och fick barn. Då blev det att skaffa mat, och

-nu kastade sig hans diktan och traktan på jakt och fiske, och alla tankar

-på det stora beslaget nöttes bort. Sätta ett nät här, knipa sig en fågel

-där, det var nu hela hans livs mål, och distriktet blev förvandlat till

-lika många jaktplatser och fiskställen, som det förut varit inbillade

-gömställen för smugglare. Och varje utgård blev en station, där han tog

-en sup och bjöd på en sup, och alltid hade han korn på slåtterölet, när

-det hölls, och när en båt skulle av stapeln, visste han långt förut. Och

-välkommen var han alltid vart han kom; dels därför, att han hade blanka

-knappar i rocken och rand på mössan, dels därför, att han hade nyheter,

-uträttade små ärender, var så bra att skicka hälsningar och dylikt med.

-Reda på sig hade han också; visste först av alla, när ejdern sträckte,

-när strömmingen gick till, och när fyrarne skulle släckas; kunnig i

-mångahanda, visste han hjälpa med affärer och kontrakt, kunde lägga sista

-hand vid en båt, skära till ett segel, borra om en bösspipa; och så kunde

-han spela fiol också, så att han alltid var välkommen, där det var

-ungdom, som ville dansa.

-

-Hans liv artade sig därför till en lång festresa, och minst roligt hade

-han de få stunder han skulle vara hemma. Där var bara gnatigt och

-bråkigt, och där ville man ha pengar, som inte fanns, fast han gav ifrån

-sig mest hela sin lön på hundra kronor i månaden. Och söp han opp femton

-kronor i månaden efter ett halvstop om dagen, så födde han sig i stället

-själv och drog ofta hem månget pund fisk eller en knippa fågel.

-

-Så kommo de mörka dagarne. Vänskapen blev skral, när skulderna icke

-betalades, och från köld var inte långt till ord. Och så blev där en

-station mindre. Som grannarne emellertid i regel voro osams och hemliga

-avundsmän, levde uppsyningsmannen en tid på att göra allianser med oväns

-ovänner; men när dessa kommo ihop och slöto fred, föll den dubbla

-fiendskapen på upphovsmannen.

-

-Och nu fick han flacka och fara sin enformiga kurs utan att ta i land.

-Satte han ett nät i en vik, kom ägaren och motade dän honom; sköt han en

-fågel kring inre kobbarne fick han heta tjuvskytt.

-

-I sin ensamhet slog han lag med sina två båtsmän, men då tog respekten

-slut och det blev klagomål, att han söp med sitt folk. Han lånade även

-pengar av dem, och när betalningen uteblev, blevo de råa mot honom,

-inkräktade på hans kommando och fingo honom slutligen under sig

-fullständigt, så att de seglade sina ärenden vart de ville och

-uppsyningsmannen följde med.

-

-Ibland, när han låg för länge stilla, kom kontrollören och drev upp

-honom.

-

--- Segla bara!

-

--- Vart?

-

--- Vart fan som helst, bara det blir seglat!

-

-Så drevs han upp, måste hissa på och segla, utan mål, utan hopp att komma

-i hamn.

-

-En dag, tio år hade han då seglat, fick han ett telegram i Sandhamn, att

-hans hustru låg dödssjuk och att han måste hem. Men vinden låg emot och

-det var långt ner till Landsort, så att när han efter ett dygns kryssning

-kom hem, var han änkling.

-

-Inte hade han haft mycken glädje av äktenskapet, då han bara var hemma

-två gånger i månaden, men det var ändå ett hem, där han kunde känna fast

-mark under fötterna, där han kunde sitta vid brasan och äta ett mål lagad

-mat.

-

-Efter begravningen blev det utmätning och varenda pinne togs bort till

-auktionen.

-

-Nu hade han icke en fläck mer på fasta marken att kalla sitt hem, och han

-bodde på jakten året om. Jakten, en gammal kosterbåt, började lida av

-tidens, vindens och vattnets åverkan och fick ett mörkt och medtaget

-utseende.

-

-Storseglet hade lapp, masten var oljemålad brun, och kajutan var struken

-smutsgul som sjukhussängarne. Förr hade hustrun satt vita gardinkappor en

-gång i kvartalet för fönstergluggarne, men nu stirrade de nakna mörka

-hålen så svarta ut. Tackel och stående gods var sotat av regnet, och

-skrovet var tungt, murket och seglade illa.

-

-Det är alldeles tyst ombord, sedan uppsyningsman upphört att tala med

-sina karlar, utom vid manöver; och när en lustjakt kommer en klar

-sommardag utanför inre skärgården och ser den svarta riggen på det

-klumpiga skrovet, som tyckes knega fram av ålderdomströtthet, fråga de

-sjungande och skrattande passagerarne, som äro ute för första gången, vad

-det där är för en likkista.

-

--- Det är »flygande holländarn»! svarar den unge grosshandlarn, som står

-till rors i en blårandig engelsk sticktröja.

-

-Och när spökskeppet glider förbi, numera alltid förbi, en liten röd stuga

-med vita fönsterfoder under några äppelträn på en bergknalle, och den

-tyste rorsmannen ser en midsommarstång och ungdom som dansar, då låter

-han hissa på topp och stormklyvare och lägger av ut till sjös, där han

-endast ser luft och vatten. Och när han fått en båtsman till roret, tar

-han sin fiol och spelar för måsar och skälar, som lockade av de ovanliga

-tonerna skrika och böla var efter sin art, och tråda dans kring det mörka

-skeppet och dess dystra spelman.

-

-Det är inte något märkvärdigt han spelar likväl, bara gamla dansar och

-marscher de spelade i hans ungdom, när han såg glada ansikten och han

-sattes i högsätet. Och han ser icke alls märkvärdig eller romantisk ut

-själv. En liten torr handelsbetjänt från landet med benen krokiga av att

-stå till rors, tunna gallrade polisonger, blekt och magert ansikte, och

-alls ingen sjömanstyp, som flickorna tänka sig en »jaktlöjtnant»!

-

-När november kommer med storm och snö, då blir den gamla jakten som en

-murken ek, när den lövas. Sjöarnes stänk kläda tågverket med kanderade

-iskristaller som en glaskrona, snön lägger sig som innanfönsters vadd på

-salning, gaffel och bom, och det svarta skrovet, ända över däcket, är

-överdraget med blånande is. Stiger då den svarta molnväggen med de

-kopparröda kanterna över zenit och luften blir mörk som en skymning av

-snötjockan, då får själva den lilla torra mannen vid roret ett drag av

-storhet och kraft, där han står i sin fårskinnspäls och sin

-skälskinnsmössa, vit av snö, och hans magra hand instucken i bälgvanten

-ser ut som om den rådde på vinden, när den halar det knastrande

-styvfrusna skotet, och den andra handen med rorkulten pressar jakten

-genom mörkgröna sjöar, ridande upp över isblock, som den trycker under

-sig och som rasslande skrapa mot kölen för att komma upp akter om roret,

-som lyfts på sina hakar och faller ner med en duns, skakande riggen så

-att isbarkar hagla på däck.

-

-Då lever uppsyningsmannen några timmar, när hans krafter tagas i anspråk

-i en kamp -- för vad? För kampen! Men när han kommer in till fyren, och

-mästarn tar emot honom med en kopp kaffe och brännvin, så tycker han det

-roligt att det är överståndet:

-

--- Det var ett hundväder! är allt vad han kan säga om saken, ty han har

-upphört reflektera över det ändamålslösa i den långa färden, som ändå tar

-slut, när han tar slut.

-

-Och när han värmt sig i lotsstugan och sovit på en lave, går han ut och

-ser på luften:

-

--- Jag tror vi seglar igen! säger han åt båtsmännen.

-

-Och så segla de igen!

-

-

-

-

-Flickornas kärlek.

-

-

-Detta var ett mycket kinkigt kapitel, och inte så gott att hålla någon

-reda på, just därför att det låg i alla parternas intresse att däri hölls

-så litet reda som möjligt. Bondens döttrar, eller flickorna, som bodde

-hemma hos föräldrarne, bevakades tämligen, ty med deras livsfrukt hängde

-arv och nerstamning av släkten samman, men med de andra, som icke ägde

-namn eller jord, hölls det icke så noga. Gossar och flickor av den

-tjänande klassen sovo i köket, och så snart ett tycke uppstått, ingicks

-sängelag i så blygsam form som omständigheterna tilläto. Husbonden och

-matmodren kände alltid förhållandet, men varken kunde eller ville hindra

-det, och som det betraktades som ett slags förlovning, hölls det i en

-viss helgd. Man såg det, men man talade icke om det. Gossen som ingått

-förbindelsen hade även en känsla av ansvar och var beredd att i händelse

-av följder, eller att det »blev på tok», som det kallades, ikläda sig

-ansvaret genom att ta hand om barnet eller gifta sig. Det senare var det

-vanliga, men därför fordrade han även trohet av sin flicka, att i

-händelse av risk hon skulle veta att han var den skyldige, och denna

-fordran på trohet hade så ingått i föreställningarne, att den flicka,

-som hade flera gossar på en gång, kallades, ensam hon, för hora, och

-betraktades som en hynda, vilken förlorat instinkten för sin nerstamning.

-De fria förbindelserna voro sålunda ett slags fattigmans äktenskap, ej

-blott till lust, eller lek, och åtnjöto därför allmän aktning.

-

-Ibland däremot, när flickorna togo den allvarliga saken skämtsamt eller

-lättsinnigt, uppstod krångel, och rätt fiffiga flickor skaffade sig för

-händelse av fara i månggiftet en så kallad »ansvaring». Till denna roll

-utsago de alltid någon välmående bondeson eller herreman, att kunna få

-till barnafader, om det blev tvist, och när dylika mål kommo för tinget,

-kunde vittnesmål lämna de mest oväntade upplysningar om saker som trotts

-vara eviga hemligheter.

-

-I regel kunde man dock se att klasskänslan satt djupast; och att det äkta

-allvarliga tycket mest uppstod och rotades inom dem av samma klass.

-Sålunda, om en piga hade förbindelse med bondens son, och inga utsikter

-till gifte sålunda funnos, blev hon otrogen tillsammans med drängen,

-vilken hon älskade, likasom i staden herr löjtnantens älskarinna på rum

-alltid bedrar honom med bodbetjänten och icke med kaptenen. Man skall

-därför icke tro att kärlekens fruktansvärda lekar spelades av utan drag

-av den storhet, som en lössläppt naturmakt äger, och att den allvarsamma

-akten av släktdriftens val och kamp gick sin gång så alldeles utan sorg

-och ve. Tvärtom! Kärlekssjuka och hjärtesorg fanns där också, under

-kanske enklare former, men ofta rörande i sin enkelhet, och mången lek

-slutades med döden, antingen gossens, flickans, eller barnets. Blandades

-då in de gifta folken -- då blev det historier, som stundom togo blodröd

-färg, och då brusto hjärtan och brötos band, och en enda illa överlagd

-handling kunde spinna ut sina följder över flera släkters liv, gå ner i

-avkomlingarnes som ett tragiskt öde, av vilket de oskyldige ledo en

-opersonlig förföljelse.

-

-                  *       *       *       *       *

-

-Mari var i tjänst hos uppsyningsmannen, som var ett strå vassare än vara

-hos bonden. Hon var nätt, hade ett blekt ansikte, blont hår och två rader

-mjölkvita tänder, som voro jämnare än man brukar finna hos de undre

-klasserna. Det fanns finare linjer i hennes kropp än hos de andra

-pigorna, och fastän uppfödd i skärgården var hon tagen från rodd och

-fiske till huspiga. Jämförd med de andra kamraterna såg hon svag och

-sjuklig ut, och, egendomligt nog, var hon på den grunden mycket eftersökt

-av bondpojkarne. Hon hade även antagit ett sätt av värdighet, som höll på

-avstånd, och ansågs som öns skönhet. Bondsonen hade fästat sig vid henne

-och oaktat han var den fulaste och hade simplare figur än drängarne, ja

-var rent stygg, höll sig Mari till honom. Om därför att han var den

-rikaste och sålunda lovade sörja bäst för hennes avkomma, så var ju

-hennes moderinstinkt åtminstone inte ute på krokvägar.

-

-Om Albin verkligen hade full avsikt att gifta sig med henne, det torde

-väl vara svårt att avgöra, då sinnesruset så ledigt förfalskar omdömet

-och då ett hastigt beslut, under ändrade omständigheter, så lätt ändras.

-Men Mari hade nog hört ett och annat halvkvädet ord i den riktningen, ty

-hon visade sig ej obenägen, men strängt höll hon på sin ära, och om även

-deras lek var alla uppenbar, så var det ingen som vågade säga att de hade

-något mellan sig.

-

-Men Albins föräldrar hade ett ont öga till Mari, för de visste nog att

-hon fikade efter gården utan att ge annat igen än några barn, och de sågo

-nog att Mari var en klok flicka av den sorten, som ville komma sig opp i

-världen, och det lider inte de som redan äro komna opp, utan de ville ha

-någon, som redan var oppe.

-

-När de därför märkte att den unga målaren, som bodde på sommarnöje,

-började slå krokar för Mari, så logo de i sina sinnen och tänkte att nu

-går hon all världenes snöda väg, och därmed vore deras Albin fri från

-frestelsen, för hur han var, men stolt kunde han sägas, och ta till

-hustru en som andra kunde peka ut, det gjorde han inte.

-

-Målaren var en ung man med skönhetssinne, och som när han suttit i en

-månads celibat, började söka något kvinnligt föremål han kunde dikta om

-åt sig. Och som han på ön saknade högre utvecklade måttstockar att mäta

-med för sommaren, började Maris jämförelsevis fina figur att göra intryck

-på honom. Dock behövde han se veckor, innan han kunde med sin fantasi

-skrapa ut de råa fläckar hennes ofullkomliga gestalt satte i hans öga.

-Han dresserade sin syn att ej se hennes något grova händer, sitt öra att

-ej förnimma de ibland simpla orden och tonfallen i hennes röst, sitt

-luktsinne att ej stötas tillbaka av hennes starka svettlukt, när hon kom

-från köket. Men det gick att förfalska omdömet under intressets eller

-behovets tvingande tryck.

-

-Studenterna, hans kamrater, brukade bjuda in flickorna om aftonen att

-dansa, prata, skämta, och det gick i allmänhet oskyldigt av, icke så

-mycket av bristande hetta i ungdomsblodet, som mer av den bildades

-utvecklade känslor av obehag att skada andra, få andra att lida, och

-kanske mest, om vi skulle vara uppriktiga -- av flickornas fruktan för

-förbindelser med stadsherrar, emedan de hade den ärvda klasstron att de

-högre bildade voro elakare och känslolösare, vilket enligt de sista

-upptäckterna tör vara falskt. Populärt talat -- de voro rädda att få barn

-och voro inga dygder, och denna hälsosamma fruktan underhölls vid högsta

-temperatur av gårdens drängar och sonen i huset, som gärna spottade i

-andras kål för att få behålla den. Möjligt är också, att bondpojkarne,

-som saknade stadsherrarnes tillfällen till i det avseendet ofarliga

-nöjen, voro mera drivna i självbehärskningens svåra konst i den punkten.

-

-Emellertid, herrarne valde snart, eller tycktes åtminstone ha valt var

-sin flicka, på vilken var och en offrade sin artighet, och flickorna

-befunno sig snart inne i en ny värld, dit de aldrig hoppats få titta

-annat än genom springan på köksdörren.

-

-Och Axel hade valt Mari eller blivit föredragen av henne. Han var en

-hetblodig man med våldsamma passioner, men hans skönhetssinne var även

-bildat för själslig skönhet, och flickans yttre kunde icke locka honom,

-förrän han ombildat hennes själ något litet. Det var således, vulgärt och

-teologiskt talat, en raffinerad förförare; djupsinnigare och således

-närmare sanningen var han en finare natur.

-

-Hoppet om att kunna få upp denna själ ända till sin, det var han för klok

-att hysa, och därför hade han heller icke några tankar på att binda henne

-vid sig till livets slut, om han eljes hade några rediga tankar efter en

-dags arbete i fantasiens eller den ombildande inbillningens arbete.

-Flickan var snäll, vänlig, och hade naturlig smak, så att hon snart

-passade sitt uppförande efter vännens; hörde på honom, förstod kanske

-icke så mycket, men lade bort fruktan för klassfienden.

-

-Målaren, som kunde av knotiga ointressanta martallar måla ut

-stämningsfulla föremål belysta av en tänkande hjärnas fosforescerande

-ljus, började också att måla om tjänstepigan och förvandlade henne snart

-till en jämlike. De talade minst om själva huvudmotivet utan om allt

-annat, dock icke giftermål.

-

-En söndagskväll efter att ha dansat och druckit gingo de att spatsera i

-skogen och höllo varann om livet. Han fick också kyssa henne, men hon var

-icke rätt hemma med det, och såg ofta ironiskt leende på honom, när han

-lovtalat hennes fina kinder och hennes vita tänder och tryckte sin eldiga

-mun mot hennes för att liva denna kyliga bild.

-

-När de så vandrade och skymningen fallit, fick Axel se en lysmask i en

-enbuske. Han tog den upp, lade den på sin hand och sade:

-

--- Nu lyser jag för oss!

-

-Skogen var bliven dunkel och masken lyste ej, utan bländade endast ögat

-med sitt gröna sken, så att granarne syntes kolsvarta resa sina stammar

-omkring dem, men de kände stigen och kommo fram till strandklipporna.

-Där var det ljusare och fjärden låg oändlig, stilla som en spegel och

-skären hängde mellan himmel och jord, under och i en luft av violett med

-en rosarand över sig.

-

-De satte sig på strandklippan och sågo det svarta vattnet under sig

-endast krusat av några lösgjorda tångbålar, som flutit upp.

-

-Halvdagern utraderade allt rått i flickans ansikte och under det blonda

-pannhåret lyste de stora ögonen, och de bleka kindernas ovaler blevo

-ganska nära skönhetstypen sådan målaren drömt sig. Han satte sig mitt

-emot henne, betraktade henne, föll på knä, talade poesiens luftiga ord,

-beundrade och bad.

-

--- Allt utom det sista!

-

--- Som du ger andra!

-

--- Vem har sagt det?

-

--- Det gör ni alla! Och vad ser du hos de andra, som jag skulle sakna!

-Erkänner du icke mig vara att föredraga, då du ger mig ensam ditt

-sällskap! Ser du icke att jag är den som ger dig mest, mest av vänlighet,

-mest av nöje, mest av deltagande.

-

-Det förstod hon inte.

-

--- Men jag älskar dig, ser du! Ser du inte det! Men du älskar inte mig,

-ty då skulle du ej låta mig lida så.

-

-Älska är nu ett ord, vars motsvarande betydelse saknas hos den obildade,

-och herr Axels kärlek var säkert av annan art än unge Albins.

-

--- Jo, jag håller mycket av honom, men han får inte göra mig något ont.

-

--- Men de andra!

-

--- Ä, de andra; vad är det för andra?

-

--- Albin?

-

--- Den!

-

-Axel tiggde och bad, hotade. Lidelsen dunkade i hans huvud så att han

-kände sig illa, elden brann, men flickan förblev kall.

-

--- Då kastar jag mig i sjön!

-

-Och utan att avvakta Maris utlåtande kastar han sig i vattnet med

-kläderna och simmar ut ett stycke. När han inte förnam något förtvivlans

-skrik från land, vänder han sig på rygg och tittar sig om.

-

-Där sitter Mari mycket lugn, för hon visste nog att herrarne kunde simma

-som fiskar, och hon bara skrattar.

-

-Axel hade haft flera motiv till sitt bad; först ett bestämt behov att få

-svalka sig och släcka den förtärande elden, men sedan också begäret att

-genom en bravad sätta flickan i brand för den modigaste och mest

-riskerande av tillbedjarne.

-

-Men det låg inte för den kloka Mari, som bara förebrådde hjälten att han

-vätt ner sig.

-

-Något annat måste försökas, och han försökte, ledd på rätta stråten av en

-gryende kunskap om att människohjärtat är ytterst olika hos olika

-individer och klasser.

-

-Albin hade åsett Maris lek med Axel och dragit sig tillbaka, antingen

-bestämd för att fly eller återkomma med andra syften. Saken var den att

-Mari också var oförsiktig i all sin klokhet, och en natt hade hon dröjt

-sig kvar inne i Axels rum utan att ändock glömma undvika den största

-faran. Detta hade kommit till öbornas kännedom, och Maris dygd ansågs

-numera förlorad, men vad som säkert var förlorat, det var giftet med

-Albin.

-

-En afton strax efter sutto de tu inne i Axels rum och pratade, det vill

-säga herr Axel talade och Mari hörde mest på. De hade ett fotografialbum

-framför sig och betraktade porträtt, och bland dem fäste sig flickan

-huvudsakligen vid sin väns syster. Och hur hon vände bladen kom hon

-alltid tillbaka till henne.

-

--- En sådan vacker flicka, en sådan vacker flicka, upprepade hon med en

-sorg i rösten, som kom Axel att få en aning om den lägre klassens

-natursmärta att ej vara den högre placerade.

-

--- Men inte så vacker som du, tröstade han; och sanningen var att

-systerns skönhet endast existerade för pigans uppfattning av det sköna

-hos en kvinna, bestående i att kläderna sutto väl, håret var väl kammat

-och ansiktet uttryckte något av härska.

-

--- Inte är jag vacker inte, svarade Mari, med full överbevisning om sin

-underlägsenhet i den punkten.

-

--- Du är skön, försäkrade Axel, vars undertryckta passion överdrev. Och

-om jag finge måla dig, skulle Stockholmarne vandra till utställningen i

-skaror att se dig.

-

--- Så måla mig då! sade Mari, som lystrat till vid ordet Stockholmarne.

-

--- Men avklädd, och det vill du inte!

-

--- Jo vars! Det med! Om det ska vara nödigt.

-

-Det blev måla av, men intet vidare. Begrepp om blygsamhet i den meningen,

-fanns ej hos en flicka som sovit i samma rum som drängarne, men kyskheten

-såsom omedveten omtanke om sin ättelägg, den hade hon i högre grad än

-många som icke vilja visa foten.

-

-En natt under séancen knackade det på rutan, som var dold av gardinen.

-

--- Är Mari där? hördes uppsyningsmannens fru med yrvaken röst. Att neka

-var ej lönt och Axel svarade:

-

--- Ja hon är här!

-

--- Hon ska genast komma in och lägga sig.

-

-Mari gick orolig för vad som skulle följa, och nästa afton talade hon om,

-att frun varit ond för att hon varit uppe så länge.

-

--- Inte för annat?

-

--- Nej! Men hon började bli gnatig och svår.

-

--- Du ska flytta och ta plats i stan. Där har du dubbelt så stor lön och

-kan komma i ett gott hus.

-

--- Inte kan jag få någon syssla i stan, som inte har några bekanta.

-

--- Det ska jag skaffa dig.

-

-Mari blev drömmande, och påminde försiktigt nästa kväll om löftet, varpå

-Emil, studenten, som var närvarande och som var en _ren_ yngling från ett

-gott hem, upplyste att hans mor just sökte en bra flicka från landet. Och

-på Axels uppmaning skrev han samma kväll till modren, och hon som alls

-icke misstänkte några biavsikter i elakt syfte, då de ju ej funnos,

-svarade att hon ville se flickan.

-

-Mari reste således in och fick platsen.

-

-Så blev det höst och man skiljdes, utan tårar och utan krångel.

-

-När Mari den 24:e oktober inträdde i sin nya tjänst, hade Axel glömt bort

-att hon fanns, sedan han fått se andra flickor, som tilltalade hans

-skönhetssinne mera, och vilkas utveckling bättre passade hans tycke.

-Porträttet, som var halvfärdigt, målade han över, då han tyckte det var

-fult. Men alldenstund Emil vistades i Uppsala hela höstterminen, fick han

-intet ärende i det hemmet förrän om julen, när Emil kom hem och blev

-bjuden dit en afton.

-

-De hade satt sig ner vid tebordet, när han förmärker att någon ser på

-honom från sidan. Han vänder huvudet och känner igen Mari.

-

--- Nej, se god afton Mari, hälsar han utan att erfara det minsta av lust

-eller olust.

-

--- Visste inte Axel att Mari var hos oss? frågade frun i huset.

-

--- Jo, men jag hade glömt bort det.

-

-När han gick om kvällen och Mari stängde porten, frågade han hur hon hade

-det och om hon var nöjd; och så sa han godnatt.

-

-Hon var totalt utplånad, och nu, när han sett henne i den nya omgivningen

-såg hon ut som pigorna gör mest, kanske mindre bra än flertalet.

-

-Därpå gick vintern utan att han såg henne, och så kom sommarn, när han

-for till skären igen.

-

-En dag, när han pratade vid gårdens mor, som nu var änka, kom det på tal

-om Mari.

-

--- Nå, sa gumman, hon är väl bortkommen nu?

-

--- Hur så, hon är ju i ett gott hus och har det väl.

-

--- Och herrn bryr sig inte om henne längre, sen han förlorat henne.

-

--- Vad för slag?

-

--- Jo, si, inte var det riktigt att gå och spela för en fattig flicka.

-

--- Spelade jag?

-

--- Jaja, hon tog sig tankar i alla fall, och vi sa åt'na hon skulle se

-sig för.

-

--- Ja, men jag var inte henne när!

-

--- Nå, det må så vara, sir herrn, men hon trodde att det skulle bli parti

-det!

-

--- Nej, vad säger ni, och aldrig talte jag om sådant.

-

--- Ja, vad man säger, men Mari tydde liksom på att herrn till och med

-talt om lysning.

-

-Lysmasken alltså! Så där var det att tala poesi för sådana!

-

--- Ja, men säg nu moster, tog herr Axel upp, kan man inte leka eller

-spela lite, ni kallar, med en flicka, utan att det ska vara bindande. Hon

-spelte ju med era pojkar här.

-

--- Ja visst gjorde hon, men sir herrn, herrn såg så allvarsam och

-hederlig ut, så hon trodde det var rena allvare.

-

--- Alltså, tror moster, att om jag gått burdus på, skulle hon ha gett

-efter? Tror moster det?

-

--- Asch, flickorna, vet en väl.

-

--- Och säg nu, tror moster att hon var i lag med pojkarne på gårn här!

-

--- Ja, si det kan en inte säga, sånt.

-

-Detta var en oväntad upplysning för herr Axel, och liksom efter en fara

-han kommit undan drog han sina andetag. Flickan hade sålunda helt kallt

-lagt snaran för honom, och otroligt är ej att om hon, som icke visade

-något tecken till ömhet eller eld, hade bundit honom vid sitt kött, så

-skulle han ha stannat, därför att han icke kunde annat och därför att

-hans låga var besvarad. Men nu hade hon med köld mottagit hans manliga

-hyllning, tagit hans artigheter, hans tjänster, och så weg med honom. Nå

-det sista var det bästa, och nästa gång lovade han sig ta flickorna på

-ett annat sätt.

-

-I augusti hade bonden dansnöje på ön och Axel var med. Där voro bara fula

-flickor, som inte lockade honom, och han dansade ej. När skymningen

-fallit, satte han sig på farstukvisten att röka, vid skenet av

-lagårdslyktan, som var uthängd till eklärering.

-

-Ett, tu, tre hörde han glam på backen och ett fruntimmer syntes omgiven

-av kamraterna, som ville bjuda upp henne till dans. Han kände

-kvinnorösten som bekant, och i nästa ögonblick stod Mari framför honom.

-

-Hon var klädd i hatt och kappa, och såg utspökad ut; hade fått sätt och

-fasoner, och efter en kort och glad hälsning avvisade hon herrarnes

-inbjudning för att taga målarens arm.

-

--- Jag vill dansa med herr Axel, sa hon.

-

-Och herr Axel dansade med henne, ställde henne vid spiseln och såg på

-henne. Hennes kinder voro fylligare, och hade en dålig, röd flammig färg,

-hennes förr så vilda hår var slätkammat med pomada och hennes fasta barm

-hade givit sig ner i korsetten.

-

-Maria Stuarts-krage hade hon och manschetter, och pojkarna svärmade som

-flugor kring henne, medan herr Axel stod där oberörd väntande få bli

-lös.

-

-Och medan han väntade, tänkte han på hur vacker hon var den gången, när

-hon gick barfota och i lintygsärmarne och bar vattämbaret från brunnen --

-som han alltid sprang ut och hjälpte henne med.

-

--- Kom så gå vi ut, sa Mari och viftade sig med näsduken.

-

-Axel gick med ut på verandan, men visste inte vad han skulle säga; oaktat

-månen sken och det varit hett i stugan.

-

--- Ska vi gå i skogen? frågade Mari och såg på herr Axel.

-

--- Nej, nu vill inte jag! svarade han. Förra gången ville inte du! Så kan

-det vara!

-

-Mari gick in igen och dansade hela afton med samma lugn som om hon burit

-vatten eller rensat fisk.

-

-Året därpå var hon förlovad med en hederlig skomakargesäll, och försvann

-ur historien.

-

-Sex år senare, efter en dans, sutto en morgonkvist på ön, ungbonden

-Albin, gift, med två barn, och den berömde målaren Axel ***, också gift,

-med tre barn, vid ett glas glögg och pratade. När fruarne sågos utom

-hörhåll, girade samtalet över åt gamla minnen och flickor naturligtvis.

-

--- Hör nu Albin, minns han Mari, frågade herr Axel, som om nattens vaka

-drivit upp gamla intryck.

-

--- Jo, det gör jag nog!

-

--- Det var en underlig flicka, inte sant?

-

-Albin såg plötsligen lömsk ut.

-

--- Ja, dum va hon, för hade hon inte gått i lag med herrn, så hade hon

-varit min hustru nu!

-

--- Ah, vad han säger! Han tror att jag var när henne då?

-

--- Ja det tror jag vad jag vill!

-

--- Naturligtvis skulle jag säga det, om det varit så, för nu behövs det

-inte döljas. Men det egendomliga är att det var inte så.

-

-Albin skådade djupt i sin rivals ansikte:

-

--- Ja, men det var då besynnerligt!

-

--- Hur så? Var han där då?

-

--- Jag, ja! Men jag ville vara allena jag!

-

--- Det förstår jag, men ville han gifta sig med henne efteråt?

-

--- Efteråt?

-

-Det förstod inte Albin, men herr Axel var heller inte angelägen få någon

-förklaring utan blev sittande med den enda tanken som en spik i sin

-hjärna:

-

--- Hon var när honom, men inte mig!

-

-Och när han funderat hit och dit över kvinnans gåtfulla natur, steg han

-upp liksom befriad vid den tanken att det inte var vidare gåtfullt utan

-bara var vad man kallar dumhet. Ansatser att kunna beräkna en handlings

-följder men brist på förstånd att riktigt genomföra en plan, vilket ju

-visade sig, då hon förlorade båda köttstyckena genom att släppa det ena

-för tidigt. Hon var dum bara! Dum!

-

-

-

-

-

-

-End of the Project Gutenberg EBook of Skäkarlsliv, by August Strindberg

-

-*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK SKÄKARLSLIV ***

-

-***** This file should be named 30079-8.txt or 30079-8.zip *****

-This and all associated files of various formats will be found in:

-        https://www.gutenberg.org/3/0/0/7/30079/

-

-Produced by Ronnie Sahlberg, and Project Runeberg for

-providing the scans.

-

-

-Updated editions will replace the previous one--the old editions

-will be renamed.

-

-Creating the works from public domain print editions means that no

-one owns a United States copyright in these works, so the Foundation

-(and you!) can copy and distribute it in the United States without

-permission and without paying copyright royalties.  Special rules,

-set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to

-copying and distributing Project Gutenberg-tm electronic works to

-protect the PROJECT GUTENBERG-tm concept and trademark.  Project

-Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you

-charge for the eBooks, unless you receive specific permission.  If you

-do not charge anything for copies of this eBook, complying with the

-rules is very easy.  You may use this eBook for nearly any purpose

-such as creation of derivative works, reports, performances and

-research.  They may be modified and printed and given away--you may do

-practically ANYTHING with public domain eBooks.  Redistribution is

-subject to the trademark license, especially commercial

-redistribution.

-

-

-

-*** START: FULL LICENSE ***

-

-THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE

-PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK

-

-To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free

-distribution of electronic works, by using or distributing this work

-(or any other work associated in any way with the phrase "Project

-Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full Project

-Gutenberg-tm License (available with this file or online at

-https://gutenberg.org/license).

-

-

-Section 1.  General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg-tm

-electronic works

-

-1.A.  By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm

-electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to

-and accept all the terms of this license and intellectual property

-(trademark/copyright) agreement.  If you do not agree to abide by all

-the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy

-all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your possession.

-If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project

-Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound by the

-terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or

-entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8.

-

-1.B.  "Project Gutenberg" is a registered trademark.  It may only be

-used on or associated in any way with an electronic work by people who

-agree to be bound by the terms of this agreement.  There are a few

-things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works

-even without complying with the full terms of this agreement.  See

-paragraph 1.C below.  There are a lot of things you can do with Project

-Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this agreement

-and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm electronic

-works.  See paragraph 1.E below.

-

-1.C.  The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the Foundation"

-or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project

-Gutenberg-tm electronic works.  Nearly all the individual works in the

-collection are in the public domain in the United States.  If an

-individual work is in the public domain in the United States and you are

-located in the United States, we do not claim a right to prevent you from

-copying, distributing, performing, displaying or creating derivative

-works based on the work as long as all references to Project Gutenberg

-are removed.  Of course, we hope that you will support the Project

-Gutenberg-tm mission of promoting free access to electronic works by

-freely sharing Project Gutenberg-tm works in compliance with the terms of

-this agreement for keeping the Project Gutenberg-tm name associated with

-the work.  You can easily comply with the terms of this agreement by

-keeping this work in the same format with its attached full Project

-Gutenberg-tm License when you share it without charge with others.

-

-1.D.  The copyright laws of the place where you are located also govern

-what you can do with this work.  Copyright laws in most countries are in

-a constant state of change.  If you are outside the United States, check

-the laws of your country in addition to the terms of this agreement

-before downloading, copying, displaying, performing, distributing or

-creating derivative works based on this work or any other Project

-Gutenberg-tm work.  The Foundation makes no representations concerning

-the copyright status of any work in any country outside the United

-States.

-

-1.E.  Unless you have removed all references to Project Gutenberg:

-

-1.E.1.  The following sentence, with active links to, or other immediate

-access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear prominently

-whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work on which the

-phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the phrase "Project

-Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, performed, viewed,

-copied or distributed:

-

-This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with

-almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or

-re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included

-with this eBook or online at www.gutenberg.org

-

-1.E.2.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is derived

-from the public domain (does not contain a notice indicating that it is

-posted with permission of the copyright holder), the work can be copied

-and distributed to anyone in the United States without paying any fees

-or charges.  If you are redistributing or providing access to a work

-with the phrase "Project Gutenberg" associated with or appearing on the

-work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1

-through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the

-Project Gutenberg-tm trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or

-1.E.9.

-

-1.E.3.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted

-with the permission of the copyright holder, your use and distribution

-must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional

-terms imposed by the copyright holder.  Additional terms will be linked

-to the Project Gutenberg-tm License for all works posted with the

-permission of the copyright holder found at the beginning of this work.

-

-1.E.4.  Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm

-License terms from this work, or any files containing a part of this

-work or any other work associated with Project Gutenberg-tm.

-

-1.E.5.  Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this

-electronic work, or any part of this electronic work, without

-prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with

-active links or immediate access to the full terms of the Project

-Gutenberg-tm License.

-

-1.E.6.  You may convert to and distribute this work in any binary,

-compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any

-word processing or hypertext form.  However, if you provide access to or

-distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format other than

-"Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official version

-posted on the official Project Gutenberg-tm web site (www.gutenberg.org),

-you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a

-copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon

-request, of the work in its original "Plain Vanilla ASCII" or other

-form.  Any alternate format must include the full Project Gutenberg-tm

-License as specified in paragraph 1.E.1.

-

-1.E.7.  Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,

-performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works

-unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.

-

-1.E.8.  You may charge a reasonable fee for copies of or providing

-access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works provided

-that

-

-- You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from

-     the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method

-     you already use to calculate your applicable taxes.  The fee is

-     owed to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he

-     has agreed to donate royalties under this paragraph to the

-     Project Gutenberg Literary Archive Foundation.  Royalty payments

-     must be paid within 60 days following each date on which you

-     prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax

-     returns.  Royalty payments should be clearly marked as such and

-     sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the

-     address specified in Section 4, "Information about donations to

-     the Project Gutenberg Literary Archive Foundation."

-

-- You provide a full refund of any money paid by a user who notifies

-     you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he

-     does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm

-     License.  You must require such a user to return or

-     destroy all copies of the works possessed in a physical medium

-     and discontinue all use of and all access to other copies of

-     Project Gutenberg-tm works.

-

-- You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any

-     money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the

-     electronic work is discovered and reported to you within 90 days

-     of receipt of the work.

-

-- You comply with all other terms of this agreement for free

-     distribution of Project Gutenberg-tm works.

-

-1.E.9.  If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg-tm

-electronic work or group of works on different terms than are set

-forth in this agreement, you must obtain permission in writing from

-both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and Michael

-Hart, the owner of the Project Gutenberg-tm trademark.  Contact the

-Foundation as set forth in Section 3 below.

-

-1.F.

-

-1.F.1.  Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable

-effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread

-public domain works in creating the Project Gutenberg-tm

-collection.  Despite these efforts, Project Gutenberg-tm electronic

-works, and the medium on which they may be stored, may contain

-"Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or

-corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual

-property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a

-computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by

-your equipment.

-

-1.F.2.  LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right

-of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project

-Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project

-Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project

-Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all

-liability to you for damages, costs and expenses, including legal

-fees.  YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT

-LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE

-PROVIDED IN PARAGRAPH F3.  YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE

-TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE

-LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR

-INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH

-DAMAGE.

-

-1.F.3.  LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a

-defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can

-receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a

-written explanation to the person you received the work from.  If you

-received the work on a physical medium, you must return the medium with

-your written explanation.  The person or entity that provided you with

-the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a

-refund.  If you received the work electronically, the person or entity

-providing it to you may choose to give you a second opportunity to

-receive the work electronically in lieu of a refund.  If the second copy

-is also defective, you may demand a refund in writing without further

-opportunities to fix the problem.

-

-1.F.4.  Except for the limited right of replacement or refund set forth

-in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS' WITH NO OTHER

-WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO

-WARRANTIES OF MERCHANTIBILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.

-

-1.F.5.  Some states do not allow disclaimers of certain implied

-warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages.

-If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the

-law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be

-interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by

-the applicable state law.  The invalidity or unenforceability of any

-provision of this agreement shall not void the remaining provisions.

-

-1.F.6.  INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the

-trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone

-providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in accordance

-with this agreement, and any volunteers associated with the production,

-promotion and distribution of Project Gutenberg-tm electronic works,

-harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees,

-that arise directly or indirectly from any of the following which you do

-or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg-tm

-work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any

-Project Gutenberg-tm work, and (c) any Defect you cause.

-

-

-Section  2.  Information about the Mission of Project Gutenberg-tm

-

-Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of

-electronic works in formats readable by the widest variety of computers

-including obsolete, old, middle-aged and new computers.  It exists

-because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from

-people in all walks of life.

-

-Volunteers and financial support to provide volunteers with the

-assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg-tm's

-goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will

-remain freely available for generations to come.  In 2001, the Project

-Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure

-and permanent future for Project Gutenberg-tm and future generations.

-To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation

-and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4

-and the Foundation web page at https://www.pglaf.org.

-

-

-Section 3.  Information about the Project Gutenberg Literary Archive

-Foundation

-

-The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit

-501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the

-state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal

-Revenue Service.  The Foundation's EIN or federal tax identification

-number is 64-6221541.  Its 501(c)(3) letter is posted at

-https://pglaf.org/fundraising.  Contributions to the Project Gutenberg

-Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent

-permitted by U.S. federal laws and your state's laws.

-

-The Foundation's principal office is located at 4557 Melan Dr. S.

-Fairbanks, AK, 99712., but its volunteers and employees are scattered

-throughout numerous locations.  Its business office is located at

-809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887, email

-business@pglaf.org.  Email contact links and up to date contact

-information can be found at the Foundation's web site and official

-page at https://pglaf.org

-

-For additional contact information:

-     Dr. Gregory B. Newby

-     Chief Executive and Director

-     gbnewby@pglaf.org

-

-

-Section 4.  Information about Donations to the Project Gutenberg

-Literary Archive Foundation

-

-Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide

-spread public support and donations to carry out its mission of

-increasing the number of public domain and licensed works that can be

-freely distributed in machine readable form accessible by the widest

-array of equipment including outdated equipment.  Many small donations

-($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt

-status with the IRS.

-

-The Foundation is committed to complying with the laws regulating

-charities and charitable donations in all 50 states of the United

-States.  Compliance requirements are not uniform and it takes a

-considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up

-with these requirements.  We do not solicit donations in locations

-where we have not received written confirmation of compliance.  To

-SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any

-particular state visit https://pglaf.org

-

-While we cannot and do not solicit contributions from states where we

-have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition

-against accepting unsolicited donations from donors in such states who

-approach us with offers to donate.

-

-International donations are gratefully accepted, but we cannot make

-any statements concerning tax treatment of donations received from

-outside the United States.  U.S. laws alone swamp our small staff.

-

-Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation

-methods and addresses.  Donations are accepted in a number of other

-ways including including checks, online payments and credit card

-donations.  To donate, please visit: https://pglaf.org/donate

-

-

-Section 5.  General Information About Project Gutenberg-tm electronic

-works.

-

-Professor Michael S. Hart was the originator of the Project Gutenberg-tm

-concept of a library of electronic works that could be freely shared

-with anyone.  For thirty years, he produced and distributed Project

-Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of volunteer support.

-

-

-Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed

-editions, all of which are confirmed as Public Domain in the U.S.

-unless a copyright notice is included.  Thus, we do not necessarily

-keep eBooks in compliance with any particular paper edition.

-

-

-Most people start at our Web site which has the main PG search facility:

-

-     https://www.gutenberg.org

-

-This Web site includes information about Project Gutenberg-tm,

-including how to make donations to the Project Gutenberg Literary

-Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to

-subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.

diff --git a/30079-8.zip b/30079-8.zip
deleted file mode 100644
index bb0d67d..0000000
--- a/30079-8.zip
+++ /dev/null
diff --git a/30079-h.zip b/30079-h.zip
deleted file mode 100644
index 5a683d3..0000000
--- a/30079-h.zip
+++ /dev/null
diff --git a/30079-h/30079-h.htm b/30079-h/30079-h.htm
index a17578b..bd5357d 100644
--- a/30079-h/30079-h.htm
+++ b/30079-h/30079-h.htm
@@ -1,7570 +1,7570 @@
-<!DOCTYPE html PUBLIC "-//W3C//DTD XHTML 1.0 Strict//EN"

-"http://www.w3.org/TR/xhtml1/DTD/xhtml1-strict.dtd">

-<html xmlns="http://www.w3.org/1999/xhtml">

-<head>

-<meta http-equiv="Content-Type" content="text/html;charset=UTF-8" />

-<title>

-The Project Gutenberg eBook of Skärkarlsliv, by August Strindberg.

-</title>

-

-<style type="text/css">

-    p                 {margin-top: 0.5em; text-align: justify; margin-bottom: 0.5em;}

-    body              {margin-left: 11%; margin-right: 10%;}

-    a                 {text-decoration: none;}

-    @media screen     {

-      hr.ppg-pb       {margin:30px 0; width:100%; border:none;border-top:thin dashed silver;}

-      .pagenum        {display: inline; font-size: x-small; text-align: right; position: absolute; right: 2%; padding: 1px 3px; font-style: normal; font-variant:normal; font-weight:normal; text-decoration: none; background-color: inherit; border:1px solid #eee;}

-      .pncolor        {color: silver;}

-    }

-    @media print      {

-      hr.ppg-pb       {border:none;page-break-after: always;}

-      .pagenum        { display:none; }

-    }

-    h3                {text-align:center; font-weight: normal; font-size: 1.4em}

-    .footnote .label  {position: absolute; right: 84%; text-align: right;}

-    .img              {border:0;}

-    .footnote         {margin-left: 10%; margin-right: 10%; font-size: 0.9em;}

-    .figcenter        {margin: 2em auto 2em auto; text-align: center;}

-    .fnanchor         {font-size: .8em; text-decoration: none;}

-    .caption          {font-size:.8em}

-    hr.tb             {width: 35%; margin-top: 2.0em; margin-bottom: 2.0em; border:none; border-bottom:1px solid black; clear:both;}

-    .tn               {margin-left: 8%; margin-right: 8%; margin-top: 5%; margin-bottom: 5%; padding: .25em 1em; background: #EEE; background-image: none; color: black; border: solid black 1px; font-size: 96%}

-    .blockquot        {font-family: sans-serif; margin-left:5%; margin-right:5%}

-    h2                {text-align:center; font-weight: normal; font-size: 1.6em}

-</style>

-

-</head>

-<body>

-<div>*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 30079 ***</div>

-

-<div class='tn'>

-<b>Transcribers note:</b>

-<p>

-This e-text was produced from Project Runeberg&#8217;s

-digital facsimile edition of<br />

-<b>Samlade Verk #21: Hemsöborna och Skärkarlsliv</b><br />

-printed in 1914 and available at<br />

-<b>http://runeberg.org/strindbg/hemsobor/</b>

-</p>

-<p>

-This text has been edited so that this document only contain the book

-<b>Skärkarlsliv</b>. The table of content has been moved to the start of the book.

-</p>

-<p>

-Text that was s&nbsp;p&nbsp;a&nbsp;c&nbsp;e&nbsp;d&nbsp;-&nbsp;o&nbsp;u&nbsp;t in the original text has been

-changed to use <i>italics</i>.

-</p>

-<p>

-Project Runeberg publishes free digital editions of Nordic literature.

-Learn more at <b>http://runeberg.org/</b>

-</p>

-</div>

-

-<hr class='ppg-pb' />

-<p style='text-align: center; font-size: 2.0em; margin-top:1.0em'>

-<a href="#LN_SKARKARLSLIV">SKÄRKARLSLIV</a>

-</p>

-<p style='text-align: center; font-size: 0.8em; margin-top:2.0em'>

-AV

-</p>

-<p style='text-align: center; font-size: 1.6em; margin-top:2.0em'>

-AUGUST STRINDBERG

-</p>

-<div class='figcenter'>

-<img src='images/0001.png' alt='' title=''  class='img'/><br />

-</div>

-

-<p style='text-align: center; font-size: 1.2em; margin-top:3.0em; margin-bottom:0.0em'>

-STOCKHOLM

-</p>

-<p style='text-align: center; font-size: 0.8em; margin-top:0.0em'>

-ALBERT BONNIERS FÖRLAG

-</p>

-<hr class='ppg-pb' />

-<p style='text-align: center; font-size: 0.8em; margin-top:2.0em'>

-<i>Copyright. Albert Bonnier 1914.</i>

-</p>

-<p style='text-align: center; font-size: 1.2em; margin-top:4.0em; margin-bottom:0.0em'>

-STOCKHOLM

-</p>

-<p style='text-align: center; font-size: 0.8em; margin-top:0.0em'>

-ALBERT BONNIERS FÖRLAG

-</p>

-<hr class='ppg-pb' />

-<p>

-<a id='LN_SKARKARLSLIV' name='LN_SKARKARLSLIV'></a>

-</p>

-<p style='text-align: center; font-size: 1.6em; margin-top:2.0em'>

-SKÄRKARLSLIV

-</p>

-<p style='text-align: center; font-size: 1.2em; margin-top:0.0em; margin-bottom:2.0em'>

-BERÄTTELSER

-</p>

-<hr class='ppg-pb' />

-<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>

-<h2>INNEHÃ…LL.</h2>

-<h3><i>Skärkarlsliv.</i></h3>

-</div>

-

-<table border='0' width='80%' cellpadding='2' cellspacing='0' summary='' style='margin:0em; margin-left: 10%'>

-<col style='width:80%;' />

-<col style='width:20%;' />

-

-<tr><td style='text-align: left'>

-Inledning

-</td><td style='text-align: right'>

-<a href='#page_183'>183</a>

-</td></tr>

-

-<tr><td style='text-align: left'>

-Den romantiske klockaren på Rånö

-</td><td style='text-align: right'>

-<a href='#page_193'>193</a>

-</td></tr>

-

-<tr><td style='text-align: left'>

-Min sommarpräst

-</td><td style='text-align: right'>

-<a href='#page_260'>260</a>

-</td></tr>

-

-<tr><td style='text-align: left'>

-Pastorns älg

-</td><td style='text-align: right'>

-<a href='#page_269'>269</a>

-</td></tr>

-

-<tr><td style='text-align: left'>

-En brottsling

-</td><td style='text-align: right'>

-<a href='#page_280'>280</a>

-</td></tr>

-

-<tr><td style='text-align: left'>

-Vidskepelse

-</td><td style='text-align: right'>

-<a href='#page_297'>297</a>

-</td></tr>

-

-<tr><td style='text-align: left'>

-Höjer tar gården själv

-</td><td style='text-align: right'>

-<a href='#page_303'>303</a>

-</td></tr>

-

-<tr><td style='text-align: left'>

-Sjönödslöftet

-</td><td style='text-align: right'>

-<a href='#page_315'>315</a>

-</td></tr>

-

-<tr><td style='text-align: left'>

-Skräddarns skulle ha dans

-</td><td style='text-align: right'>

-<a href='#page_323'>323</a>

-</td></tr>

-

-<tr><td style='text-align: left'>

-Uppsyningsman

-</td><td style='text-align: right'>

-<a href='#page_335'>335</a>

-</td></tr>

-

-<tr><td style='text-align: left'>

-Flickornas kärlek

-</td><td style='text-align: right'>

-<a href='#page_343'>343</a>

-</td></tr>

-</table>

-

-<hr class='ppg-pb' />

-<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_183' name='page_183'></a>183</span>

-<h2>Inledning.</h2>

-

-</div>

-

-<p>

-Stockholms skärgård, från vilken trakt jag

-hämtat scenerier och motiv till denna bok, har alltid

-haft en särdeles tilldragning på mig. Kanske

-därför att min hemort, Stockholm och dess

-omgivningar, själva utgöra en del av skärgården. Mälaren

-var ju ursprungligen en havsarm, som genom

-vattendragen vid Södra Tälje och Stocksund vid

-Stockholm stod i förbindelse med havet, och Kedjeskär,

-nuvarande Riddarholmen, bar, genom sitt namn,

-minnet om dess äldsta natur, av ett skär, likasom

-man än vid en färd genom Mälaren med dess

-tusenden av öar och holmar erinras om det landskap, som

-blandat av land och vatten öster om huvudstaden

-sträcker sig omkring sju milar ut till havet.

-</p>

-<p>

-Hela denna sönderrivna kuststräcka vilar till

-allra största delen på urformationen: gneis, granit

-och järnmalmer, av vilka senare man endast funnit

-Utös tillräckligt rika att bearbeta. Granitvarieteten

-pegmatit uppträder stundom i så stora samlingar,

-att den tillvaratages för fältspatens skull, som går

-till porslinsfabrikerna.

-</p>

-<p>

-Frånvaron av de yngre formationerna med deras

-horisontella lagringar i ljusa lätta färgtoner förlänar

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_184' name='page_184'></a>184</span>

-skärgårdslandskapet detta drag av vildhet och

-dysterhet, som åtföljer urformationen. Landskapskonturen

-blir av de lösslitna, råa, oregelbundna blocken

-kam- eller vågformig på höjderna, flat, kullrig, knagglig,

-där havet utfört sitt slipningsarbete. Gneisens

-partiella skiffrighet utsätter även strandklipporna för

-isens sprängningar, så att grottor, håligheter och

-djupa rämnor öka det vilda i landskapskaraktären,

-som därigenom aldrig blir enformig såsom kalk- eller

-sandstensfaläsen vid franska nordkusten. Denna

-vildhet avbrytes dock bjärt av den rika jorden från

-kvartärperioden med morängrus och glacial-leror,

-snäcksand, mossmylla och tångförvandlingar, vilkas

-bördighet ofta ökas genom avfall från årtusendens

-storfisken, bildande rika gyttjor på uppgrundningar,

-och längst ut på kobbarna av sjöfåglarnes guano.

-På detta jordlager växa tall och gran, ehuru

-granens gotik förlänar den inre skärgårdsnaturen dess

-mera framträdande karaktär, om ock tallen är

-härdigare och går längst ut i havsbrynet, vridande sig

-på de sista hällarne efter den mest rådande vinden.

-</p>

-<p>

-I dalsänkorna blir ängsmarken särdeles

-praktfull av uppslamningar och saltvatten, och den

-naturliga ängen erbjuder en rik blomsterflora med alla

-det mellersta Sveriges vilda praktväxter, av vilka

-kanske orkidéerna och blåvivan äro de förnämsta.

-I stränderna lysa fackelblomstret och lysingen, i

-skogarne frodas blåbäret, på öppna hällarna lingonet,

-och i mossarna är hjortronet icke sällsynt.

-Låglänta öar med bättre mylla antaga en särdeles leende

-karaktär, genom rikedomen på lövträd och buskar.

-Eken livar här med sina mjuka linjer och sitt ganska

-ljusa lövverk barrträdslandskapet; och hagen, denna

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_185' name='page_185'></a>185</span>

-nordens egendomlighet, en korsning av skog,

-småskog och äng, utgör kanske det täckaste man kan

-se, då under en blandning av björk och barrträn

-hasselbuskarne bilda lövsal över körvägen, vilken här

-bär namnet drog. Det är stycken av en engelsk park

-man spatserar igenom, tills man stöter på

-strandklippan med dess granar och tallar på vitmossa och

-därnedanför havsvikens sandupplag med tångbältet.

-Skjuter en vik av fjärden längre in i land, är den

-alltid skönt kantad med alar och rika vassbänkar.

-</p>

-<p>

-Det är denna omväxling av dystert och leende,

-av fattigt och rikt, av täckt och vilt, av inland och

-havskust, som gör Sveriges östra skärgård så

-fängslande. Och därtill kommer att de merendels steniga

-stränderna hålla vattnet så rent, genomskinligt; och

-även där sanden går ut i vattnet är den så tung och

-så ren, att en badande icke behöver vämjas, som

-han får göra vid franska nordkusten, där ett

-havsbad är ett gyttjebad. Man saknar här det öppna

-havets flesta obehag och äger upplandets flesta

-fördelar, vilket ger ett företräde åt den östra skärgården

-framför den uthuggna ödsliga västkusten.

-</p>

-<p>

-Den vilda djurvärlden företer inga rovdjur av

-oroande natur. Räven, lon och lekattorna äro de

-grymmaste. Lysande jakttillfällen giver älgen, vilken

-flyktat hitut och tagit ståndkvarter i de större öarnes

-kärr och skogar. Grävlingen, haren, uttern och

-skälarna släppa även till sina skinn, och harjakten

-på Biskopsö är berömd. Av skogens fåglar äro orren

-och tjädern mycket talrika, men kunna ej jagas av

-infödingarne, vilka sakna hundar av det rätta slaget

-och uteslutande ägna sig åt sjöfågelskyttet, helst med

-bulvan (vette), varvid den strykande ejdern icke

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_186' name='page_186'></a>186</span>

-skonas, den liggande däremot ömt omhuldas, ehuru ett

-och annat ägg får lämna proviant vid en längre

-jakttur. Äggning i holk utövas mest mot skraken, som

-tåligt låter begagna sig till värphöna.

-</p>

-<p>

-Köttet av ejdern blir gott, om det feta skinnet

-flås av och fågeln blir liggande i mjölk en natt. Det

-smakar då som renstek och har förlorat all

-anstrykning av tran. På samma sätt behandlade bli även

-skrak, prack och svärta mycket ätbara, i synnerhet

-om de i likhet med anden späckas med persilja.

-Skärgårdens värsta rovfågel är fiskgjusen eller fiskörnen,

-som anställer förödelse på gäddorna i vassvikens

-lågvatten. Havsörnen synes mera sällan och jagar helst

-i havsbandet. Obehaglig och stundom farlig är den

-ymnigt förekommande reptilen huggormen, vilken

-träffas såväl i blåbärsriset som i stranden, nästan

-överallt, kan man säga, och hans djärvhet ute på de

-yttre skären är sådan, att han resande sig på

-stjärten har med hugg velat hindra fiskare att stiga ur

-båten. Folket skonar honom ej, fastän de tro att

-han suger gift ur jorden, och någon vördnad för den

-annorstädes tillbedda snoken visar skärkarlen icke.

-</p>

-<p>

-I denna provins av omflutna orter lever nu en

-befolkning, som efter förmögenhetsförhållandena

-kunde delas i tre klasser: de som öva jordbruk, mest

-boende på de stora öarne, de som odla jord och

-fiska, eller medelklassen, och slutligen de egentliga

-skärkarlarne, vilka mest leva på fiske och jakt men

-därtill föda en ko, ett får och några höns eller så.

-</p>

-<p>

-Jordbruket, där det kan drivas, är icke alls

-dåligt. Präktiga leror giva ett gott vete och den mindre

-bonden har ändock alltid något spelt till husbehov.

-Saltsjöbetet är berömt och smöret blir utmärkt av de

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_187' name='page_187'></a>187</span>

-kali- och natronhaltiga strandväxterna, varförutom

-korna ju alltid hava det gränslösa saltsleket att tillgå.

-Fårens kött blir av de snaggiga hårdvallsstränderna

-fast och läckert, såsom det franska <i>pré-salé</i> på

-liknande marker.

-</p>

-<p>

-Kommer härtill ett jämförelsevis milt klimat, som

-betydligt avviker från inlandets på samma längdgrad,

-i så måtto att våren kommer senare, stundom fjorton

-dagar efter Stockholms, så att sommargästen får

-uppleva två lövsprickningar samma år, och att hösten

-inträder senare, emedan havet då är uppvärmt och

-tjänstgör som en kalorifer. Eljes har man anmärkt

-en olägenhet vid skärgårdens klimat för jordbruket,

-och det är den torra försommaren och den regniga

-eftersommaren, varav sånings- och växttiden blir

-lidande av torka men slätter- och skördetiden av regn.

-</p>

-<p>

-Särdeles milt klimat har Nynästrakten, där

-murgrönan övervintrar vild och vinet ofta mognar på

-spaljé.

-</p>

-<p>

-För fiskaren eller den egentliga skärkarlen äro

-naturligtvis havets frukter av större betydelse, och

-storfisket utgöres egentligen av strömmingen, vilken

-fångas i ofantliga nät, ankrade på djuptliggande grund

-(grynnor) om vår och höst. Eljes tages gädda och

-abborre i not, gäddan även på stångkrok och

-abborren på nät. Flundrorna, av mindre värde, fångas

-i nät, ålen ljustras eller narras i ryssja och mjärde.

-Laken klubbas på glansis, genom vilken den

-slemmiga fulingen kan märkas, där han ligger på botten.

-Iden blir föremål för en alldeles särskild sport, som

-kallas badfisket. När vattnet på eftersommaren blir

-värmt i vikarna, går nämligen iden upp att bada som

-det kallas. Vid denna tid hållas utkik i uddarna från

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_188' name='page_188'></a>188</span>

-trädtoppar, och när observatorn märker, att det lever

-i vattnet, varskor han kamraterna, som nu komma

-med sina flata ekor från båda uddarna, årlommarna

-väl omlindade med ullstrumpor att icke fisken skall

-skrämmas. Och så spännes nätet över vikens mun

-till den verkan det hava kan.

-</p>

-<p>

-Befolkningen i denna isolerade, väl undangömda

-lilla värld utan regelbundna kommunikationer synes

-i flera hänseenden vara mycket blandad. Ett

-beständigt urval har nämligen här alltid gjort sig självt,

-så att den intelligentaste delen av ungdomen gått åt

-till flottan, lotsverket och tullen. De kvarvarande

-stationära, lugnare andarne, hava fortsatt fadrens

-rörelse, gått till Stockholm eller sökt tjänst uppåt land,

-ty skärgården har icke varit någon säker plats, där

-familjer och jordegendom kunnat grundas, då

-landet legat öppet för fienden och äganderätt och liv

-just icke åtnjutit skydd av den avlägset boende

-rättsvårdaren. Det saknas därför spår av lokalpatriotism,

-om ock invandraren har de vanliga svårigheterna att

-bekämpa.

-</p>

-<p>

-Mig synes även, att döma av ortnamn, typer och

-sedvänjor, såsom om skärgården varit ett slags

-tillflyktsort för en del folk uppifrån land, vilka av en

-eller annan orsak uppsökt ensligheten. Något

-egentligt landsmål märkes ej, men en blandning av många,

-och många enkla seder och rättsbegrepp från

-naturstadiet, tyda på att här ute, långt bort från samhället,

-hopkommit en stock av osällskapliga, för ordnat

-samliv svårtillgängliga friluftsälskare, eller helt enkelt

-praktiska motståndare mot ordnad krigstjänst och

-tullväsen. Åtkomsthistorierna till vissa öar tyckas

-även röra sig om kapare, märkvärdiga sjöbedrifter,

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_189' name='page_189'></a>189</span>

-även privattjänster till kungliga personer, och

-jordeböckerna lära på sina ställen icke vara riktigt säkra

-rörande jordens natur av krono eller skatte.

-</p>

-<p>

-Andra tecken finnas även, som tyda på

-invandringar eller kanske bara strandhugg av finnar,

-estländare, ryssar och dylika österländare. Särskilt

-bär man än i dag avgjord motvilja mot estländarne,

-dessa skuggfigurer, gråa i sig själva, spökande fram

-i gråa farkoster såsom hopslagna av gamla nerfallna

-plank och med rigg av lappade kolsäckar. När en

-dylik flygande holländare tar i land på en kobbe, ror

-fiskaren gärna ut och ser efter att elden blir väl

-släckt, och han vädjar hellre till brännvinsflaskan än

-till bössan mot sådana havets löskemän, vilka anses,

-med eller utan grund, smuggla salt till Ryssland.

-</p>

-<p>

-Förmögna skärkarlar finnas, men många äro nära

-fattigdomen, och några ytterligt fattiga, levande om

-vintern på saltlake, sillhuven och potatis. Fiskarens

-yrke, som liknar spelarens, ger icke grund till

-sparsamhet. En kupp gör honom förmögen i dag, och

-tron på lyckan uppstår genast med dess farliga följder.

-Långt bort från rättvisans skipare har han i nödvärn

-sin egen lynchlag, och av ekonomiska skäl friar han

-hellre än han fäller, även i hopp att själv bli friad,

-när hans olycka kommer. Och överseendet med

-andras förbrytelser har jag icke hört uttryckas

-vackrare, än då grannarne talade om att en mördare

-begått ett »felsteg» en gång, då han dränkte sin

-hustru.

-</p>

-<p>

-Skärkarlen är en ensling; har långt till

-tingshuset, långt till kyrkan och långt till skolan; långt

-till grannarna och långt till staden. Badorten är hans

-närmaste civilisationscentrum, men där får han endast

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_190' name='page_190'></a>190</span>

-lära lyx och avund mot mänskor, som han ser hålla

-fest i tre månader, ty han ser icke den arbetande

-ledamoten, som är i staden.

-</p>

-<p>

-I ensligheten skulle han bli tänkare, om han

-hade ledning, men han blir fantast i stället, och huru

-skicklig han kan vara i sitt yrke, huru klarseende i

-vardagslaget, blir han ett lätt rov för sina subjektiva

-förnimmelser, blir »fremsynt», besynnerlig, såsom

-klockaren på Rånö, och han gör felaktiga

-slutledningar, oftast förväxlande orsak och verkan, så att

-om det fiskar gott efter att slanten är lagd under

-stenen, så är slanten den mäktiga orsaken. Han är

-vidskeplig, och hedendomen sitter så djupt i honom,

-att den kristna kyrkans symboler ännu äro för honom

-lika med signerier, läsningar och trolldom.

-</p>

-<p>

-Familjen bygger sig själv på gammal sedvänja

-och naturens enkla krav, där icke ekonomisk

-beräkning kan medfölja som faktor. Förhållandet mellan

-könen är otvunget och äktenskapet avslutas vanligen

-med barnet, om flickan eljest visat sig ordhållig och

-böjd för familjs grundande. Är så icke förhållandet,

-uppstå understundom svåra förvecklingar, vilka kunna

-sluta med barnets totala försvinnande och andra

-ledsamheter, vilka komma till hela världens kännedom

-utom länsmannens, vilken för övrigt ingenting kan

-göra åt saken, där vittnen icke kunna framskaffas.

-</p>

-<p>

-Börjar det brista i familjebanden långt borta från

-grannar och tvingas starka lidelser länge, inträffa

-stundom hemska utbrott av naturkrafterna, då den

-vid död och fördärv vande skärkarlen icke räknar

-så noga med medlen. Då uppföras därute tysta

-sorgespel, om vilka man endast får höra antydningar,

-och varom jag glunkat något i ett par av dessa

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_191' name='page_191'></a>191</span>

-berättelser. Då springa blodsband sönder, förbjudna

-hägn överhoppas, naturen griper med hård hand vad

-han kommer över, och för hungern och kärleken

-existera icke längre hänsyn eller lagar.

-</p>

-<p>

-Det ljusa, leende i skärkarlens liv, när det

-gestaltar sig ljust, har jag i förra delen, Hemsöborna,

-skildrat; i denna del har jag givit halvskuggorna;

-möjligen kan jag komma längre fram under för

-litteraturen ljusare förhållanden att ge själva

-slagskuggorna, som måste finnas för att ge bilden

-fullfärdig!

-</p>

-<p>

-Holte i Danmark, september 1888.

-</p>

-<p style='text-align: right'>

-<i>Författaren.</i>

-</p>

-<hr class='ppg-pb' />

-<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_193' name='page_193'></a>193</span>

-<h2>Den romantiske klockaren på Rånö.</h2>

-<h3>FÖRSTA KAPITLET.</h3>

-</div>

-

-<p>

-Augustimånen stod över Västra Storgatan i Trosa

-en afton på 50-talet, när de fördröjda bondkärrorna

-skramlade ut ur portgången från handelsmannens

-gård, där de haft kvarter. Inne i boden var första

-bokhållaren ännu i farten med att betjäna stadens

-jungfrur, som i sista stunden sökte minnas vad de

-kunde behöva till morgondagen. Men uppe på

-vindskammaren av det lilla envåningsträhuset inåt gården

-satt yngsta bokhållaren vid det öppna fönstret med

-handen under kinden och betraktade månen, som

-lyste på taken mitt emot och visade skorstenarnes

-rökhuvar i en rad fantastiska framställningar,

-skiftande hamn allt efter som den ljumma havsvinden

-krängde om dem. Än tog den stora plåthuven form

-av en påskkäring med svart karpus, än stack flöjelns

-ormhuvud fram ur kåpan, visade tänderna och den

-utsträckta gadden, än svängde balansen med sin runda

-skiva fram och profilerade sig som säkerhetsventilen

-på en ångmaskin; och så dansade häxorna runt med

-drakarne kring den fyrkantiga pipan, ur vilken röken

-bolmade fram som ur ett påskbål. Den svärmande

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_194' name='page_194'></a>194</span>

-unge bokhållaren vände snart sitt ödmjuka ansikte

-ifrån de mörka bilderna på takåsen och betraktade

-månens fulla rundel med dess ljusa världskarta

-tecknad på ljus botten, och han tyckte sig lugnare, när

-han såg den som ett vänligt stort ansikte med ett

-brett godmodigt leende se ner till honom, som i

-denna afton skulle lämna den tysta skärgårdsstaden

-och de små förhållandena i den obetydliga

-handelsboden för att resa opp till Stockholm och vid

-Musikaliska akademien och seminarium utbilda sig till

-organist och skollärare.

-</p>

-<p>

-Han lät därefter huvudet sjunka, lyfte armbågen

-från fönsterbrädan och vände sig inåt kammaren,

-vars enkla möblemang bestod av tre sängar, en byrå

-och en rakspegel, på vilken senare ett talgljus med

-en stor tjuv stod och rökte. I en av sängarne låg

-nattsäcken av mattväv, färdigpackad med öppet gap

-ännu, som en stor padda, vilken storknat på ett

-dussin ullstrumpor och en notrulle, som syntes mellan

-de järnbeslagna käftarne.

-</p>

-<p>

-Den unge mannen stod ett ögonblick i

-mjältsjuka betraktelser över sin tömda byrålåda, vars

-botten var täckt med ett par nummer av Svenska

-Tidningen, då en röst hördes genom språkröret vid

-dörrpanelen, frågande:

-</p>

-<p>

-&mdash; Är Lundstedt där?

-</p>

-<p>

-&mdash; Ja, patron! svarade ynglingen; varpå röret

-gentog:

-</p>

-<p>

-&mdash; Nu är jag ledig!

-</p>

-<p>

-PÃ¥ sin runda skruvstol ner i bodkammaren satt

-patronen och bläddrade i reskontran, när bokhållaren

-steg in och undergivet väntade vad herren skulle ha

-att förkunna.

-</p>

-<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_195' name='page_195'></a>195</span></p>

-<p>

-&mdash; Sitt ner, Lundstedt! började patronen.

-</p>

-<p>

-Den räddhågade ynglingen vågade icke sätta sig

-genast, dels därför att det stridde mot sed, dels

-därför att han fruktade en efterräkning på några

-okända förseelser i bokföringen. Men patronens

-lugna runda ansikte och välvilliga blickar erinrade

-i denna stund om månans nyss, så att han fattade

-mod, då husbonden åter tog till ordet:

-</p>

-<p>

-&mdash; Lundstedt har varit en trogen tjänare och

-har fört sin kladd ordentligt. Fortsätter han på

-samma väg, skall det gå honom väl i livet, och det

-är därtill jag önskar honom framgång, då han nu

-går opp till Stockholm, där frestelserna äro större än

-här nere i landsorten. Jag vill nu lämna Lundstedt

-sin lön &mdash; det är trettitre riksdaler och sexton

-skillingar banko &mdash; till vilka jag från egen hand vill

-lägga tio riksdaler riksgäld såsom dusör för

-Lundstedts visade redlighet och nit i affären. Se där!

-HÃ¥ll till godo och lycklig resa!

-</p>

-<p>

-Lundstedt mottog med rörelse de stora vackra

-gröna tiorna och tryckte patronens hand, viljande

-säga något som ej kunde komma fram, medan

-handelsmannen sakta sköt honom ut genom dörren.

-</p>

-<p>

-&mdash; Det är bra, det är bra! Gå nu och säg

-adjö åt frun och kamraterna, jag tror att Svärdsbron

-har brått att komma hem.

-</p>

-<p>

-Lundstedt gick ut och steg uppför den lilla

-trätrappan, där han knackade på dörren till våningen,

-och mottogs av frun med ett talgljus i handen.

-</p>

-<p>

-&mdash; Kära hjärtans, är det Lundstedt &mdash; jag satt

-och skala syltlök &mdash; och herre Gud, jag tror jag har

-tårarne i ögonen än. Jaså, Lundstedt ska resa från

-oss nu, och komma opp till Stockholm &mdash; där får

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_196' name='page_196'></a>196</span>

-han se mycket saker, som en aldrig har drömt om

-&mdash; Gud vare med honom nu då &mdash; och må han se

-sig före, när han ska ut i livet. Gud vare med

-Lundstedt och må han trivs i sitt nya!

-</p>

-<p>

-Frun torkade sina ögon med förklädssnibben och

-räckte handen till avsked, varpå Lundstedt gick

-baklänges ner för trappan, alltjämt hälsande och rörande

-läpparne utan att kunna få dem att frambringa några

-begripliga ord.

-</p>

-<p>

-Nere i boden stod Svärdsbron redan med en

-tuggad Cuba i ena mungipan och knäna stödda mot

-disken, kastande rörliga blickar på vågskålen, medan

-bokhållarn vägde opp kaffet, och hans vickande

-huvud följde balansens rörelser opp och ner, så att

-han slutligen kände sig vimmelkantig och med vänstra

-handen sökte ett stöd att hålla sig i. Och med krökt

-pekfinger grep han om det nerhängande

-segelgarnssnöret, mot vilket han ville luta sig, med påföljd att

-rullen i taket vindade av, så att Svärdsbron sjönk på

-knä och lade sitt trötta huvud med cigarr på disken.

-</p>

-<p>

-&mdash; Vad fan, tänker farbror gå till altars på

-lördagsafton! utbrast bokhållaren, som såg den grå

-figuren sjunka, men strax därpå resa sig, kastande

-lömska blickar uppåt segelgarnsvindan.

-</p>

-<p>

-&mdash; Sätter en långrev i kryddbon nu också?

-brummade bonden och släppte garnet, som lagt sig i

-ringlar över hans frukostskärm.

-</p>

-<p>

-&mdash; Visst fanken gör man det! Vet inte farbror,

-att de fula fiskarna gå utanför disken.

-</p>

-<p>

-Bonden vimlade med ögonen och tänkte en lång

-stund på svaret som han inte fann hemma; varför

-han tycktes besluten avfordra en förklaring:

-</p>

-<p>

-&mdash; Ska de vara åt mej, det?

-</p>

-<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_197' name='page_197'></a>197</span></p>

-<p>

-&mdash; Var så god och håll till godo, svarade den

-slagfärdiga bokhållaren och sköt kaffepåsen åt

-bonden, som behövde en stund för att komma ur det

-förra tankespåret in i det nya, men ej hann fram,

-förrän bokhållaren klippte till med ett nytt:

-</p>

-<p>

-&mdash; Det är tjugofyra skilling banko, jämnt som

-en pinal; pengarne på disken! Ta hit dosan nu, ska

-farbror få lite grovsikt.

-</p>

-<p>

-Detta var för långt och för häftigt, så att

-Svärdsbron, som ännu bara var vid kaffepåsen, efter

-att den fula fisken var lämnad i sticket, tog varan

-i handen och vägde den.

-</p>

-<p>

-&mdash; Tjugufyra skilling banko; fram med pengarna,

-gubbe lilla, för här är ingen kredit! Och så dosan!

-Eller vill du ha det i truten med detsamma?

-</p>

-<p>

-Nu hade bonden kommit fram till penningfrågan

-och fått näven i byxfickan, sedan högra rockskörtet

-omsorgsfullt blivit uppvikt.

-</p>

-<p>

-&mdash; Tjugufyra skilling riksgälds var det?

-</p>

-<p>

-&mdash; Nej banko, du! Kaffet har stigit!

-</p>

-<p>

-&mdash; Ja, men när jag var barn... så kosta det

-inte mer än en plåt.

-</p>

-<p>

-&mdash; Ja, ser du, det är länge sen det du, om

-jag får tro vad din käring säger!

-</p>

-<p>

-&mdash; Käringen! Vad håken säger käringen?

-</p>

-<p>

-&mdash; Hon säger att du ska betala kaffet genast,

-annars går du och super opp pengarna!

-</p>

-<p>

-&mdash; Su... super jag?

-</p>

-<p>

-&mdash; Inte alls! Jag har aldrig sett dig ta en sup!

-Men raska nu på, och visa att du är nykt när

-Lundstedt kommer, annars får du troligen ingen sup

-av honom. Nu skrapar Blacken på dig!

-</p>

-<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_198' name='page_198'></a>198</span></p>

-<p>

-&mdash; Lundstedt! Vad har jag med Lundstedt att

-göra... tpo! tpo! &mdash; står du stilla du din rrrackare!

-</p>

-<p>

-&mdash; Vet du inte av, att Lundstedt ska med dig

-till Svärdsbro, för han tar till Stockholm i afton.

-</p>

-<p>

-&mdash; Stockholm! &mdash; Tpo! tpo! vad går det ått dej,

-din fuling!

-</p>

-<p>

-Blacken skrapar gatstenarne av otålighet, och

-borgmästarns piga kommer in, snävande över

-tömmarna, som bonden bundit i dörrhakarna.

-</p>

-<p>

-&mdash; Se god afton, lilla Lina! Hur kan det stå

-till på en sån här månskens-torsdags-afton!

-</p>

-<p>

-&mdash; Det står inte alls till &mdash; ta bort hand &mdash;

-annars så... hur står det för Kindgren?

-</p>

-<p>

-&mdash; Det går undan för undan för mig! Men vad

-kunde behagas så här sent på dagen?

-</p>

-<p>

-&mdash; Det behagas ett halvt lod kardemummor!

-</p>

-<p>

-&mdash; Så, det ska vara främmande i morgon... lägg

-opp pengarne nu, Svärdsbron, och stå inte och reta

-opp sina ädlare känslor, när han tittar på flickan.

-</p>

-<p>

-Svärdsbron har båda händerna i byxfickorna,

-cigarren upphivad som en klyvarbom, och står,

-gungande på vikta knän, omfamnande den

-kattunklädda jungfrun med sina stora smörjiga ögon, ibland

-skickande blickar åt taket som om han räknade

-brödkakorna på spettet.

-</p>

-<p>

-&mdash; Hörr nu! Hörr nu! hm! &mdash; Tpo! Tpo! står

-du still du! yh! yh!

-</p>

-<p>

-I detsamma kommer Lundstedt in:

-</p>

-<p>

-&mdash; Är inte farbror färdig att köra än? Klockan

-blir ju tio, innan vi få ge oss i väg!

-</p>

-<p>

-&mdash; Klockan tio!

-</p>

-<p>

-&mdash; Ja, för jag ska till båten i Södertälje klockan

-nio i morgon bitti!

-</p>

-<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_199' name='page_199'></a>199</span></p>

-<p>

-&mdash; Södertälje; ge mej si!

-</p>

-<p>

-Lina har rodnat vackert och Lundstedt har märkt

-henne: &mdash; God afton, Lina! Nu kom hon lagom för

-att jag skulle få säga adjö.

-</p>

-<p>

-&mdash; Nej, ska han resa!

-</p>

-<p>

-Medan Lina och Lundstedt gå ut i boddörren

-för att se på månskenet, har Svärdsbron fått upp

-portemonnäen, och börjar där efter plocka opp

-slantarne på disken.

-</p>

-<p>

-&mdash; Där ha vi &mdash; ge mej si, tolv skilling.

-</p>

-<p>

-&mdash; Och så kommer du med bankovittnar med

-hål i; dom kan du gömma till håvpengar... fjorton

-och sexton, tjugo... trettiotvå. Hit med fyra

-skilling till nu.

-</p>

-<p>

-&mdash; Fyra sk-illing t-ill! Nej! Det är alldeles för

-durt! Po-ah! Po-ah! flickan lilla, po-ah!

-</p>

-<p>

-Patron kommer ut i boden och Svärdsbron rätar

-ut knäna och kniper fram med pengarne som om

-han sett sin husbonde.

-</p>

-<p>

-&mdash; Nå, Svärdsbro, är du färdig att köra än?

-frågar handelsmannen.

-</p>

-<p>

-&mdash; Ja, herr patron, genast!

-</p>

-<p>

-Och med en kraftansträngning samlar han ihop

-armar och ben och går ut till vagnen, tar tömmar

-och piska, kliver opp på hjulet för att överskåda

-lasset och se om Lundstedt är där.

-</p>

-<p>

-&mdash; Stå inte på hjulet din inskränkta fan, ropar

-Kindgren från boddörren, du faller ju om kraken

-rycker till.

-</p>

-<p>

-&mdash; F...aller jag?

-</p>

-<p>

-Blacken rycker verkligen framåt i ett anfall av

-hemlängtan, och Svärdsbron, som har händerna

-fastade, kommer ner gränsle över hjulringen:

-</p>

-<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_200' name='page_200'></a>200</span></p>

-<p>

-&mdash; Po-ah! Po-ah! ropar han i djupet av sin nöd,

-och Lundstedt, som stått under gatlyktan med Lina,

-skyndar till och stannar Blacken, som har gröppåsen

-kvar om halsen och därför icke är så begiven

-på att springa, helst Svärdsbrobonden bromsat

-framhjulet med sin vänstra axel.

-</p>

-<p>

-&mdash; Tror någon människa vi kommer ur stan i

-denna dag? utbrister Lundstedt med mild otålighet.

-Stig opp nu, farbror, så få vi åka!

-</p>

-<p>

-&mdash; Nå, så bjur han på något då?

-</p>

-<p>

-Lundstedt lovar att bjuda vid första

-gästgivargård, men Svärdsbron vill inte lämna kredit, och

-tillnyktrad efter sin kontusion erinrar han sig det

-utlovade snuset, varpå han intränger i boden med

-piska och tömmar, på samma gång som han efter

-patronens avlägsnande fattas av nyväckt hopp att

-kunna pruta på kaffet, vilken omständighet leder hans

-tankesnurra baklänges upp till minnet om ett

-glåpord, som stod i sammanhang med segelgarnet, men

-som han ej kan minnas, varpå Blacken gör ett nytt

-framryckande mot hemmet, vilket besvaras av

-bonden med en inhalning av de medförda tömmarne,

-med påföljd att hästen stryker vagnen in mot

-glasdörrarne, som klinga, allt under det kusken skriker

-po-ah! utan annan verkan än att boddrängen bryter

-in, ger Svärdsbron en halskaka så att cigarren kryper

-baklänges in i munnen och den kiknande rökaren

-kommer ut på gatan i samma ställning som en

-magisterhoppare. Därmed anses diskussionen avslutad,

-och sedan vagnredet blivit krängt tillrätta, lyftes

-farbrodern på lasset, tömmarne lämnas åt Lundstedt,

-som trycker de närvarandes händer och under allas

-välönskningar sätter Blacken i gång framåt!

-</p>

-<hr class='tb' />

-

-<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_201' name='page_201'></a>201</span></p>

-<p>

-Lundstedt hade avlämnat sin värd i Svärdsbro,

-sedan han bultat opp den bekymrade makan, och utan

-att avvakta tillfället att göra hennes närmare

-bekantskap gått till gästgiveriet med snabba steg för att

-beställa skjuts till Södertälje. Som det fanns hästar

-inne, satt han snart på en ny liten pinnkärra och

-ruskade i väg norrut mot hans längtans mål. Månen

-hade sänkt sig något och färden gick genom svarta

-granskogen, som susade tungt i nattvinden, under

-blinkande stjärnor med Karlavagnen överst. Rak låg

-vägen som en kägelbana, lång och ljus som ett lakan

-på bleke, när månskenet föll på det torra dammet;

-stundom steg i fjärran en vit sky, uppriven av ett

-mötande åkdon, och när hästens huvud dök upp och

-silvermolnet nalkades, skymtade strax efter några

-mörka inhöljda gestalter, som i förbifarten kastade

-ett god afton som en slant åt en grindpojke. I

-vägkanten följde telegrafstolparna med sitt sjungande

-tackel, en ändlös eskader av enmastare utan stänger

-och rår, slutande med eselhuvun som vinterliggare.

-</p>

-<p>

-SÃ¥ kom en grind och en sovande stuga med

-äppelträn, vilkas frukter lyste i guld som apelsiner,

-och så smällde grinden igen, kärran rullade fram och

-det enformiga skallrandet försatte den unge

-resenären i sömn.

-</p>

-<p>

-Och så drömde han, att han satt på sjustjärnorna

-och åkte opp för himlavalvet, där han hörde en fiol

-spela, som hade strängar så långa som landsvägen,

-med ljudpinnar höga som mastträn och stallen voro

-av vitt porslin, och nordanvinden var stråken,

-hartsad med isbarkar; och fiolen gav melodier i nya

-tonarter med tre kvarts toner i stället för halvtoner,

-och det fanns både eiss och hiss, som han alltid undrat

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_202' name='page_202'></a>202</span>

-över vart de tagit vägen, när Gud lät människan

-skapa klaveret. Men vägen var brant och han kände

-hur det värkte i ryggen, när han föll bakåt, och det

-blåste kallt i halsgropen, och han hörde en hund

-skälla och en uggla skrika och när han vaknade,

-förnam han icke mer det dova orgelljudet från

-granskogen, utan det dallrade som när fiolerna spela

-sextiofjärdedelar i applikaturen, och kärran hade

-stannat i en björkhage, som slutade av »malmen»,

-vilken nu sänkte sig och övergick till ett stort slätt

-åkerland. Och i fyrsprång bar det nedför backen,

-ner på slättlandet, där rågskylarna stodo i troppar

-och kolonner, grupper mot rytteri, bataljoner med

-skyttegravar emellan; ändlöst och som ett slagfält

-utbredde sig sädesregionen, som härifrån kunde

-överskådas genomskuren av en å, vars båda stränder

-tycktes bevakade av rågkärvarnes tiraljörer, bildande

-en kulle intagen av en detacherad avdelning; här lågo

-hela led kullblåsta och betäckte marken med döda

-och sårade, här kommo de på krakstörar och sågo

-ut som pikenerare från trettioåra kriget med axens

-långa plymager fladdrande för vinden. Och nya

-trupper defilerade alltjämt, förstärkningar ryckte fram,

-och nere i sänkorna låg dimman som kanonrök efter

-dagens batalj.

-</p>

-<p>

-Herr Lundstedt, vars drömmande och lekfulla

-sinnelag vi ovan antytt, roade sig, för att fördriva

-tiden, att leka det han var Napoleon, som nu på en

-släda ilade från det brinnande Moskva, föreställt av

-den sjunkande månen bakom en klockstapel i fjärran,

-och han hälsade då och då med en nickning och ett

-dystert ögonkast sina tappra trupper, som syntes

-göra uppmarscher i häck på ömse sidor om

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_203' name='page_203'></a>203</span>

-landsvägen utan att någonsin hinna fram förr än kärran

-redan var förbi.

-</p>

-<p>

-Under det den stora armén defilerade utan att

-ta slut &mdash; och herr Lundstedt visste nog att han

-kunde åka ända upp till Norrland på denna årstid

-utan att se något slut &mdash; hade det börjat ljusna i

-öster, och trött av att leka soldat med rågskylar, föll

-herr Lundstedt i en liten morgonslummer, varur han

-snart vaknade med en frossbrytning, med solen mitt

-i ögonen och en kvittrande lärka över huvudet. Och

-nu var slagfältet betäckt av hästar och vagnar, som av

-lantfolket utförts att hämta upp fallna och sårade, vilka

-fördes till de stora röda ambulanserna när och fjärran.

-</p>

-<p>

-Men nere vid en nu synlig havsfjärd, som tycktes

-sakna stränder och flyta under alar och pilar, låg

-ett vitt slott med röd- och vitrandiga

-bolstervarsmarkiser för fönsterna. Där bodde greven, eller

-kammarherrn, eller excellensen, lekte herr Lundstedt,

-och därinne fanns oljefärgstavlor och marmorbilder,

-porträtt av Lennart Torstensson och Carl den niondes

-andra gemål; och där innanför balkongfönstren stod

-säkerligen en flygel, som van Boom spelat på, och en

-harpa, som grevinnan ärvt av sin farmor, som varit

-hovfröken hos Gustav III; och där i flygeln sovo

-fröknarna som guds änglar, under lapptäcken av

-rosenrött siden och skulle snart dricka kaffe med

-saffransbröd på sängen &mdash; och Gud var god, som

-kunde låta några människor också vara lyckliga! Och

-så ställde sig en lund björkar framför trollslottet och

-det syntes bara björklöv och näver en lång, lång

-stund, tills ett stort blått vatten skymtade och

-skjutspojken pekade med piskskaftet på ett kyrktorn och

-sade att det var Södertälje.

-</p>

-<hr class='tb' />

-

-<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_204' name='page_204'></a>204</span></p>

-<p>

-Några timmar senare stod herr Lundstedt på den

-rosenröda ångbåten Hermoders fördäck, när

-Kungshatt passerats och Stora Essingen, och man under

-Marieberg fick första synen på Stockholm. Morgonen

-hade varit tryckande het, solen hade skinit på

-västermoln, och sedan hade den ena molnvagnen efter

-den andra kört upp på himmelen, höll stilla och

-skockade sig som en artilleripark på de intagna

-höjderna. Och när hela batteriet var samlat, gavs eld,

-gnistan flög i sicksack över kyrktorn och takåsar,

-och dundret hördes, innan man räknat till fem, luften

-suckade, böljorna väste till och ångbåten darrade;

-nya molnvagnar bröstade av, ryckte fram, och glatta

-lag gåvos gång på gång. Så brusto de svarta skyarne,

-och när ångbåten lovade in åt Skinnarviksbergen

-låg den stora staden fläckvis i kvastar av solsken

-och fläckvis skuggad av åskmolnen, och i en krets

-av ljus, som under en lampskärm, låg

-Riddarholmskajen med sina ångbåtar i alla regnbågens färger,

-sjögröna med cinnoberröda vattengångar, lysande av

-blankskurad mässing och vitt järn, svarta skorstenar

-och kopparröda ångpipor; gamla Gripen och

-Kommendörkapten, den långa smala Aros med för och

-roder i båda ändar, Prins Gustav och Uppland, och

-längst bort vid simskolan den lilla Tessin; och över

-master, skorstenar och flaggstänger höjde sig de två

-hundraåriga lindarnes gröna kupoler, under vilka

-bärargillets ledamöter togo skugga; och därbakom

-gymnasiihusets åldriga fasad, och högst över alla,

-Riddarholmskyrkans järntorn. När Hermoder lossat

-sina nickhakar under södra bergen och lupit in till

-kransen att förtöja, kände herr Lundstedt sig

-beklämd, och när han lämnat biljetten vid landgången

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_205' name='page_205'></a>205</span>

-och gick med sin nattsäck i land, var han nära att

-kvävas såsom en nybörjare i simskolan, när han

-känner lukten av vattnet. Husen voro så stora och

-mänskorna så många; långkärrorna skallrade på

-de kullriga gatstenarna, så att det värkte i huvet,

-när man hörde dem; hundarne skällde, höns, nyss

-lossade i burar, kacklade, grisar på skrovkärror

-skreko, och uppåt backen skyndade alla fordon med

-lantmannaprodukter under polisens bevakning och

-pådrivande, ty holmen och hamnen skulle avspärras.

-</p>

-<p>

-Herr Lundstedt följde med folkströmmen,

-okunnig om vart det bar, och uppkommen på torget

-såg han en ofantlig läktare klädd i svart och med

-silverkronor, och portalen till Riddarholmskyrkan var

-bevakad av två led drabanter i björnskinnstschakåer.

-Folkmassan tätnade, och på bron blev det trängsel,

-ty en avdelning av gardet i pickelhuvor med vita

-korsbandolär tågade fram med förstämda trummor i

-sorgflor; hästarne stegrade sig och hundar trampades,

-månglerskor skreko, och så började klockorna ringa

-i ett torn och i två torn och slutligen ringde det

-över allt, vart man kom, ty kungen skulle i dag

-begravas.

-</p>

-<p>

-PÃ¥ Riddarhustorget fick herr Lundstedt veta

-vägen med roddbåtarne över till Klara, där han skulle

-söka sitt kvarter hos en kamrat från Trosa, och

-efter lång väntan befann han sig slutligen vid Röda

-Bodarne. Som han skulle till Norra Kyrkogatan och

-såg på kyrkans sträckning hur altaret låg där det

-var öster, tog han korn på byggningen och gick över

-kyrkogården, tills han krokat om tornet och sett den

-port, som måste leda ut åt norr, och där låg en gata

-sluttande ner för en backe och i fjärran avstängd

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_206' name='page_206'></a>206</span>

-av en massa gröna träd, som stucko upp över ett

-plank.

-</p>

-<p>

-Med lättare hjärta gick han på för att hinna

-numro fyrtiotre, som måste ligga på vänster hand,

-efter som det var udda nummer, och när han anlände

-till ort och ställe skulle han in genom en dånande

-portgång för att komma in på gården. Där sökte

-han en klocksträng eller något annat tillhygge att

-ge luft åt sin otålighet få komma under tak.

-Men han såg bara små bruna dörrar med trappsteg

-framför, och han knackade på dem, den ena efter

-den andra, utan att få svar. Han gick in i en farstu,

-knackade på tre dörrar igen, varav en var borrad

-som en fisksump eller ett såll, och måste leda till

-ett skafferi. Han gick en trappa upp, bultade så

-det gav eko genom trappgången, men utan att någon

-öppnade; gick en halv trappa till och stötte på

-vindsdörren. Tydligen voro alla innevånarne ute på

-begravningshögtidligheterna.

-</p>

-<p>

-Något nedslagen, ehuru icke alltför, gick herr

-Lundstedt ner på gården igen och sökte en sittplats.

-Men mitt i gårdsrummet stod en trädgård med ett

-grönt staket, skuggad av en brandmur med ankarjärn

-smidda i form av bokstäverna x och i; och ini

-trädgården låg ett lusthus med tak som en pickelhuva,

-och på vakt reste sig två kanelpäronträd, bland vilkas

-gallrade löv ännu syntes hängande några kvarblivna

-frukter i solnedgångens färger. På rabatterna stodo

-dahlier och på sängarne växte purjo och selleri.

-Tyvärr voro grindarna låsta med hänglås och herr

-Lundstedt måste stanna utanför lustgården på de

-knaggliga fältstenarne, vilka icke kunde erbjuda någon vila.

-För att fördriva tiden gick han då omkring och

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_207' name='page_207'></a>207</span>

-spejade genom fönstren på nedra botten, vilket dock

-hade sig svårt, då avundsjuka jalusier stängde

-utsikten. Slutligen kom han till en fönsterluft, vars

-ena fönster stod på glänt med en stormhake, så att

-han kunde obehindrat skåda in i rummet. Där rådde

-ett visst hemtrevligt slarv. PÃ¥ en matta med mera

-hål än väv syntes en urblekt gondol med en herre

-och en dam från riddartiden, och längre bort under

-sängen visade sig ett palats, som kunde vara Venedig

-efter som det gick kanaler inunder, och huset var

-grönt och rött, men ett par stövlar och ett nattkärl

-stängde all utsikt till en bro, som kanske eljes var

-Suckarnes. Ett runt bord av alrot skrevade med tre

-ben över gondoljären, som om det dansat

-trestegsvalsen till riddarens luta, och på bordet lågo ett

-par byxhängslen, en nattkappa, en guitarr, och

-därbredvid stod en tom punschbutelj och sex glas. Över

-gungstolen hängde ett par grå byxor, och på

-fönsterposten fanns ett bläckhorn med gåspenna, och en

-bok med vitt papper omkring pärmarna, på vilken

-stod skrivet ett namn. Herr Lundstedt, vars

-nyfikenhet var väckt, stack in två finger och makade

-boken så att han kunde läsa namnet, och hans glädje

-blev obeskrivlig, när han läste sin gamle skolkamrats

-namn. Frans Oscar Lindbom, i stora präntade,

-anglosachsiska bokstäver som Dagbladets titel var

-tryckt med.

-</p>

-<p>

-Utan att tveka, lyfte han av haken och

-praktiserade sig med nattsäcken in i kammaren, drog av

-stövlorna och sökte genast en bekväm ställning på

-utdragssoffan, där han snart föll i en djup och stärkande

-sömn efter en genomvakad och genomskakad natt.

-</p>

-<hr class='ppg-pb' />

-<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_208' name='page_208'></a>208</span>

-

-<h3>ANDRA KAPITLET.</h3>

-</div>

-

-<p>

-Följande morgon gick herr Lundstedt vid halv

-åtta-tiden nere i Kirsteinska trädgården och avvaktade

-med hjärtat i vänstra armgropen att klockan skulle

-ringa åtta och akademiens portar öppnas. Han hade

-ännu huvudvärk efter nattens samspråk med

-kamraten, vilken hemkommit klockan tio om kvällen och

-icke släppt den av resan sönderskakade landsmannen,

-förrän denne omtalat allt vad som i Trosa sig

-tilldragit under de tre åren de varit skilda, omtalat sin

-mors död, sin faders, fiskarens, små svårigheter, sina

-egna läroår i handeln och slutligen sin

-oövervinneliga böjelse för musiken, som vid Musikaliska

-akademien skulle bringas till fruktgivande examen.

-</p>

-<p>

-Genom staketets spjälor såg han nu att det

-började komma folk; äldre herrar med håret på axlarne,

-sannolikt professorer, unga män med solbränd hy,

-som tycktes vara från landet, unga flickor och äldre

-mamseller med lockar baktill och portföljer framtill.

-Rädd var han, när han såg dessa massor, med vilka

-han skulle tävla, och han lutade sig mot staketet,

-spelande med fingrar det stycke han övat för

-orgelnisten i Trosa om söndagseftermiddagarna på

-stadskyrkans orgel, sedan han först repeterat på

-handelsmannens klaver under veckan. Hans lärare, som

-själv gått igenom akademien och kände professorns

-smak, hade som en klok man bestämt tillrått

-lärjungen att lägga band på sin romantiska böjelse för

-vacker musik och svurit vid sin frälsning, att

-Lundstedt skulle gå igenom med pukor, om han vid provet

-kom med en fuga av Bach, och oaktat lärjungens

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_209' name='page_209'></a>209</span>

-sinne rest sig mot det aritmetiska problemet, hade

-han dock fogat sig och lytt sin mästares råd.

-</p>

-<p>

-När nu klockan ringde åtta i tornet, och

-gasverket blåst ut frukost, ljusfabriken släppt ut ångan

-och tvätterskorna drogo upp från Klara sjö med

-sina bykar, ansåg herr Lundstedt tiden vara inne, och

-med vingliga ben styrde han över planen in i den

-stora porten, där så många kallade inträtt före

-honom, men kanske så få utkorade skulle komma ut

-igen. I stora trappan hörde han redan två pianon

-och minst tre fioler, och uppkommen i stora salen,

-där orgeln stod bredvid en flygel, var provet i gång.

-</p>

-<p>

-Professorn, som satt på en stol bredvid

-instrumenten, hade ett rörligt ansikte som om det

-sköttes av en dragsko, och i samma minut det

-uttryckte belåtenhet, förmörkades det och

-sammandrogs av raseriets kramp utan att någon egentligen

-kunde utleta orsaken. Just när herr Lundstedt kröp

-bakom sista ledet, satt en ung man vid flygeln, där

-de, som ännu icke spelat på en orgel, fingo prova,

-och med smältande blickar mot takkransen

-framsmekte han Jungfruns bön. Hans långa vita fingrar

-ströko tangenterna på ryggen som om han kliat

-kattungar, och han skakade emellanåt sitt polkahår,

-slängande huvudet bakåt, och med foten på pedalen

-så att alla toner sjöngo kör skulle han just saxa

-händerna för att »spela i kors», då professorn icke

-kunde styra sig längre, utan sprang upp och smällde

-igen locket så att det skrällde i salen. Han ville på

-samma gång säga någonting, men endast läpparna

-rörde sig och huvudet nickade, varpå han satte sig

-igen och åhörde Jungmanns Sjöjungfru, Abts

-Aftonklockorna, sonater av Clementi och Kalkbrenner,

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_210' name='page_210'></a>210</span>

-under det hans ansikte uttryckte outsägliga lidanden.

-Klockan blev både tio och elva, innan Lundstedt kom

-fram. Men när han slog sig ner vid orgeln, ljusnade

-professorn och skickade den långe med Jungfruns

-bön till att trampa. Lundstedt ställde sitt nothäfte

-på ställaren, drog ut några stämmor, revade opp

-svarta byxorna för att komma åt pedalen och satte

-i gång.

-</p>

-<p>

-När han spelat några längor av temat och första

-upprepningen i underkvart tog vid, kände han en

-hand stryka vänstra kinden och en andedräkt flåsa

-vid örat; men av fruktan att komma av sig vågade

-han ej vända på huvudet, utan gick på oförskräckt,

-genom »motsatsen» och »återslaget»; och <i>dux</i> eller

-temat kom igen, gick ibland framlänges, ibland

-baklänges, än på händerna, än på fötterna som en

-konstmakare, än hjulade det, än gick det kräftgången,

-fläkte sig, flådde katt, stupade kullerbytta och blev

-borta, lämnande ett moln av tonstumpar och

-ackordbitar efter sig på valplatsen, och så stack det fram

-igen beledsagad av <i>Comes</i> och så brottades de,

-satte kärngknep, backade, släppte och röcko, stodo

-och tjurade, löpte efter varandra, hoppade bock över

-varandra, och slutade omsider i en lång omfamning,

-föreställd av en alltförsonande orgelpunkt.

-</p>

-<p>

-&mdash; Wundervoll! Prachtvoll! lät det från professorn,

-vilken log som mot ett barn. Vad kallas

-den unge man?

-</p>

-<p>

-&mdash; Alrik Lundstedt, svarade den blyge unge

-mannen och rodnade över sitt skälmstycke, ty han kände

-sig falsk mot läraren, när han mot övertygelse lagt

-an på professorns kända smak för de i hans eget

-tycke odrägliga fugorna.

-</p>

-<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_211' name='page_211'></a>211</span></p>

-<p>

-När namnet var uppskrivet, tog professorn

-Lundstedts hand och bad honom vara välkommen,

-anvisande honom sekreterarens rum, där han skulle få

-lektions-schemat och inskriva sig i matrikeln.

-</p>

-<p>

-När detta var överstökat, återvände Lundstedt

-strålande till sin beskyddare, som tog honom i famn,

-strök håret undan pannan för att se huru hög denna

-var, lade upp hans händer på bordskivan för att

-mönstra om de räckte till oktaverna, och slutligen

-synade professorn hans stövlar, begärande »vacker

-fot» för att se om de räckte till pedalerna, och

-Lundstedt befanns ha »stora sköna fötter», vilka

-lovade gott för blivande fugor.

-</p>

-<p>

-Lundstedt måste nu lova att komma nästa söndag

-på Jakobs orgelläktare, där professorn residerade

-som orgelnist, och, när han bugade för att taga

-avsked, fattade professorn hans arm och drog honom

-med sig till ett fönster, där preses i akademien stod,

-till vilken han viskade med hörbar stämma: Ett

-jättesnille!

-</p>

-<p>

-När Lundstedt äntligen kom ut på gatan, tyckte

-han att det sken sju solar på himlen, och att livet

-inte alls var så mörkt, som elaka människor

-påstodo. Han ville sjunga på Rödbotorget, och skulle

-ha dansat över Norrbro, där vaktparaden nu

-passerade, men han lugnade sig och stack av ner till

-Storkyrkobrinken, där han inträdde i en mössbutik

-för att få sig den blå mössan med lyran på

-sammetsranden. Och när mamsellen passade den på hans

-huvud, kände han sig som om skönheten krönt den

-ädle konstnären. Och när han kom ut på gatan,

-kände han som om det strålade eld och ljus från

-pannan, där den gyllene lyran satt, och mänskorna

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_212' name='page_212'></a>212</span>

-värmdes vid hans åsyn, jättesnillets, som skulle göra

-dem bättre och lyckligare med tonkonstens

-underbalsam. Överfylld av saliga känslor, vilka trängdes

-om att få löpa ut, gick herr Lundstedt gata upp och

-gata ner, och allt vad han såg och hörde stämde

-han i ton med sin sjungande ande; rådstuvakten gick

-i gevär klockan tolv för att hylla honom med

-skyldring och trumvirvel, klockorna ringde till hans

-triumftåg, kanonerna på Skeppsholmen dundrade hans

-ära, och folket hälsade på honom, när de lyfte

-hattarna. Men hur han gick och gick, kom han in

-på en smal, mörk gata, där husen sågo ut som de

-voro från Gustav Vasas tider, med stenfigurer över

-portarna och små rutor, skiftande som pärlemor,

-insatta med bly; och i fönstren lågo sköna jungfrur,

-borgardöttrar och rådsfruar i röda sidenklädningar

-med bara halsar efter tidens sed; och de nickade

-vänligt åt segraren, vinkade med fickdukarna och

-bjödo honom in. Herr Lundstedt gick stolt som en

-riksmarsk sin gata framåt, lyfte på mössan och

-mottog damernas hyllning, vilken längre fram yttrade

-sig, enligt tidens enkla bruk, i penninganbud. &mdash;

-Tjugofyra skilling, trettisex skilling &mdash; ljöd det från

-fönstren, och här och där lockade en kaffepanna

-av nyskurad koppar. Det var en förtrollad gata,

-och aldrig hade Lundstedt varit så observerad av

-sköna fruar som i denna dag, och lekande, att han

-var i Venedig därhemma på mattan med riddaren

-och damen, stannade han i ett hörn för att läsa

-namnet på plåten, och just som han stavat Tyska

-Prästgatan, slogs ett handfat ut genom fönstret och kastade

-ett stänkregn framför hans fötter. Utan att avvakta

-någon förklaring på det ledsamma misstaget, styrde

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_213' name='page_213'></a>213</span>

-herr Lundstedt ner i brinken igen, satte över på en

-gondol till Röda Bodarna och sökte sig ner till

-kryddbon i Klara Bergsgränden, där kamraten skulle

-mottaga hans hjärtas fullhet. Men boden var fylld med

-folk, patronen var inne och det kunde icke bli något

-utlopp för det översvallande hjärtat, därför gick herr

-Lundstedt in på restaurationen Solen att äta middag.

-Han satte sig vid disken, där skänkjungfrun hade

-sin plats, och begärde stekt fläsk med bruna bönor.

-Men han måste tala om sin lycka, ge luft åt sina

-känslor, och i en kvinnas varma sköte lämna

-förstlingen av sin glöd. Medan han rörde om i

-senapsburken, tänkte han över vad han skulle säga.

-</p>

-<p>

-Men han stannade i valet och kvalet, om han

-borde börja med att tala om vädret, fråga om

-jungfrun varit på kungens begravning, ta reda på om

-jungfrun tyckte om musik, om det var dyrt att leva

-i Stockholm eller något sådant oskyldigt, tills han

-slutligen, just som han ämnade besluta sig för

-kungens begravning, röck tillsamman och till sin icke

-ringa häpnad och med en ton, som om han begärt

-låna pengar, frågade vad klockan var.

-</p>

-<p>

-Jungfrun, som var av den sorten kallad

-näspärlor, svarade med en blick bortåt en tacksam

-åhörare vid fönstret, att hennes klocka var på

-stampen. Herr Lundstedt, som icke ville röja sin

-okunnighet, och som trott att svaret passade fullständigt

-till frågan, tackade med en lätt Trosabugning för

-upplysningen, vilket hade till följd att åhöraren vid

-fönstret, som åt kallt revbensspjäll med lingon, fick

-något i halsen, en tydlig uppmuntran till jungfrun

-att fråga herr Lundstedt vad potatisen kostade.

-</p>

-<p>

-&mdash; Åtta skilling kappen gällde han i Trosa, när

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_214' name='page_214'></a>214</span>

-jag for, svarade herr Lundstedt, tacksam över att

-det blev något samtal av, ehuru han behövde

-anstränga hela sitt harmonivetande för att kunna leta

-en övergång från potatispriset till Musikaliska

-akademien och jättesnillet.

-</p>

-<p>

-Jungfrun, som var fullflätad och älskade löjet,

-hängde sig envist vid ämnet, vilket lika mycket

-intresserade henne som åhöraren vid revbensspjället.

-</p>

-<p>

-&mdash; Nå, men då är det russinpotatis väl, efter

-den kostar åtta skilling? upptog hon frågan.

-</p>

-<p>

-Herr Lundstedt sökte i det av förmiddagens

-berusande triumfer grumlade minnet efter någon

-ledning till bedömandet av en sådan okänd

-potatissort, och blev orolig, när han icke fann det

-ändamålsenligaste svaret. Lyckligtvis reste sig revbensätaren

-och bad att få betala, vilken förrättning han utförde

-lutad över disken och alla på densamma stående

-karotter, som innehöllo bitar av allt läckert från

-helkokta ägg till kräftor och köttbullar.

-</p>

-<p>

-Herr Lundstedt, lämnad åt sig själv, kände ett

-obehag vid att höra viskningar, vilkas betydelse han

-ej fattade, och sedan han druckit sin välgång i ett

-glas starköl, steg han också upp för att gå. Som

-han dock ville avrunda sitt farväl, sökte han ett

-vänligt ord, men fann intet, klappade i dess ställe

-gästens råtthund och frågade, som om han gjort

-mannen en tjänst med sin nyfikenhet:

-</p>

-<p>

-&mdash; Vad är det för en slags hund?

-</p>

-<p>

-&mdash; Det? svarade gästen, det är en senapshund.

-</p>

-<p>

-&mdash; Jaså! Hm! Ja! Det finns så många raser,

-som jag inte känner. Adjö, jungfrun! Adjö, herrn!

-</p>

-<p>

-Och därmed gick han hem.

-</p>

-<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_215' name='page_215'></a>215</span></p>

-<p>

-Men som han måste ha något utlopp för sina

-känslor, satte han sig vid fönstret att skriva brev

-till sin gamle fader för att berätta honom om sin

-lycka. Och hur han skrev, värmdes han opp, både

-av starkölet och det lättrörda sinnet, och hans

-lekfulla natur tog sig till att spela. Han lekte, att

-han var en mäktig och rik man, som icke kunde

-glömma i medgångens solsken, att han hade en

-gammal fattig far, som skänkt honom livet och nu satt

-i torftighetens skugga, och han erinrade sig sonens

-första plikt mot sin upphovsman, besvor fadren att

-genast sälja sin stuga och sin ko, sina nät och båtar

-och komma upp att bo med sonen i Stockholm. Av

-fruktan att denna hans livliga önskan icke skulle

-förverkligas, gjorde han en kolorerad teckning av

-huvudstaden, av dess märkvärdigheter i gator, torg,

-byggnader, handelsbodar och restaurationer,

-avskildrade sin bostad med dess venetianska matta,

-trädgården med dess kanelpäron och lusthus, samt

-slutade med att besvärja fadren icke stå i solen för sin

-lycka utan genast bryta upp och fara direkt på

-ångbåten, icke sparande på styvern, utan ta

-salongsbiljett, äta en biffstek och dricka porter i försalongen,

-så att han kom fram frisk och sund.

-</p>

-<p>

-När brevet var slutat, vek herr Lundstedt det

-i fyra delar, fäste ihop det med munlack och bar

-det i kryddbon, glad i hågen som om han betalat

-en skuld, kvitterat en räkning, vilken han icke mera

-behövde tänka på.

-</p>

-<hr class='ppg-pb' />

-<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_216' name='page_216'></a>216</span>

-

-<h3>TREDJE KAPITLET.</h3>

-</div>

-

-<p>

-Första infallande söndagsmorgon stod herr

-Lundstedt i orgeltrappan till Jakob väntande med en svärm

-skolungdom på professorns ankomst, emedan ingen

-insläpptes på läktaren förrän vårdaren av

-helgedomens musikaliska aldra heligaste själv anlände.

-Klockorna hade ringt annangången, när mästarens

-steg hördes nere i trapporna, och ungdomen öppnade

-aktningsfullt lederna, medan professorn, nickande

-hälsningar till höger och vänster, uppnådde dörren,

-där han stannade, kastade en blick över hopen, som

-om han vore frälsaren och bjöde stormen lägga sig;

-därpå tog han fram en nyckelpung med pärlbroderi,

-öppnade den med en betydelsefull min, som om han

-vore Petrus och hade himmelriket på andra sidan

-dörren, stack nyckeln i hålet, men vände sig därpå

-hastigt ut mot den otåliga, nådehungrande skaran

-för att se efter om han kunde få förkasta några.

-Och mycket riktigt, där funnos några världsliga

-sinnen, som icke gåvo sig tid att avvakta

-nådaordningen, utan ville bryta sig in, och därför fattades

-i kragen och utvisades. Nu öppnades dörren och

-sakta släpptes sångarkoret in förbi den mönstrande

-dörrvårdaren, som med lyftat finger och sträng min

-stod redo att störta olydiga andar ut ur paradiset,

-att de skulle erfara sanningen, att många voro

-kallade men få utkorade. När Lundstedt passerade den

-stränge portvakten, ljusnade dennes ansikte, och han

-tog honom ur ledet, ställde honom på sin högra hand

-och visade honom ett gott behag.

-</p>

-<p>

-Herr Lundstedt, som icke hade sett en så stor

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_217' name='page_217'></a>217</span>

-kyrka förr, blev betagen av en helig rysning inför

-det väldiga rummet, där jättarna kunde gått raka och

-satt opp psalmnummer ovanför pelarblommorna, men

-han fick icke leka längre med sina tankar, förrän

-professorn tog honom i ficklocket och drog honom

-med sig att beskåda instrumentet. Uppför en liten

-trappa började vandringen och stannade först vid

-bälgarna, som lågo där likt jättens lungor färdiga

-att flåsa, när foten sattes på bröstet; uppför stego

-de, förbi rosettfönstret över portalen, tittade in genom

-en bräddörr och sågo väderlådan, på vilken

-principalstämmorna stodo på ett led med kontrabasunens

-trettiotvåfots pipa som flygelman; stego högre och

-högre, tills de kunde skåda in i hela skrovet,

-rymligt som bröstkorgen på en valfisk, där man såg

-revben, senor, muskler, luftrör, knotor, blodkärl och

-nerver företrädda av alla dessa pipor, koppel,

-abstrakter, regeringar, vinkelhakar, vippor, vällarmar,

-pumpeltrådar och andrag; en gigantisk organism,

-som behövt tusen år att växa till, med några alnar

-vart hundrade år, sättande en blomma vart sekel

-som aloen, lämnande ett frö i mansåldern, skjutande

-en gren, ett blad, varje decennium; ett mänskoverk

-utan uppfinnare liksom katedralen, utan byggmästare

-som pyramiden, ett ofantligt samarbete av hela

-kristenheten, som ärvt grundtanken av hedendomen.

-Nu steg den brant upp som ett fjäll av stalaktiter,

-och lärjungen hisnade, när mästaren ledde honom

-upp på spetsen, där de hade valvbågarne en

-handbredd över huvudet, och plötsligen sågo sig stå i

-skymningen omgivna av nakna mänskokroppar med

-vingar på ryggen, övermänskligt stora barn, som

-blåste i basuner, och kvinnor, som slogo harpor och

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_218' name='page_218'></a>218</span>

-cymbaler; och när de trängt sig fram och skådade

-ner i kyrkan, där små mänskor krälade in i båsen

-med böcker i händerna, greps lärjungen av svindel,

-så att han måste fatta en kerub i armen; men

-mästaren log som frestaren på berget, när han visade

-sin sköna värld för människones son. De stodo

-ett ögonblick däruppe i halvmörkret och när

-lärjungen hämtat sig, pekade frestaren ut under de

-svärtade spetsvalven, där dunklet kämpade med ljuset

-underifrån, så att man tyckte sig se hur de blandade

-sig såsom den kalla och varma luften över åkern, där

-vårsolen bränner, och när ögat vant sig en stund,

-trängde en stor ljus sky igenom; skyn delade sig

-som ett ångmoln och färger kondenserade sig, togo

-kropp och blevo Kristus och de två lärjungarne i

-förklaringens ögonblick, svävande genom dunklet på

-allt det ljus som insläpptes genom det höga korets

-väldiga fönster. I detsamma hördes ett dån över

-deras huven, en lätt skakning kändes under fötterna

-och nu gingo alla tornets klockor till sammanringning,

-så att orgelverkets trätak sviktade och den smala

-trätrappan knarrade, när de båda vandrarne stego

-ner. Och lärjungen hade känslor av att ha varit

-uppe i himlen bland änglarna och sett Kristus

-förklarad och ljuset segra över mörkret.

-</p>

-<p>

-Nu, när han nerifrån såg det stora musikverket,

-som icke liknade någon annan sak i naturen eller

-konsten och därför oroade honom, tryckte honom,

-och gjorde att han kände sig under detta

-människohandens verk, som dock först blev levande under en

-människohand, ville han utreda vad han såg,

-återföra dess former på andra kända och därmed närma

-sig den, få ner den till sig och bli lugn. Kyrkan

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_219' name='page_219'></a>219</span>

-hade han redan klar för sig, att den var urskogen,

-i vilken hedningarna offrade människor, pelarne voro

-träd och valven grenarne, men orgeln var orgeln.

-Det var ingen växt, intet djur &mdash; om icke en korall

-&mdash; icke en byggnad &mdash; om icke en mängd hängtorn

-från riddarborgarne &mdash; dessa tureller med

-fasadpiporna, av vilka en del voro blivna stumma, men

-kvarsittande såsom rudiment från äldre stadier,

-numera utan bruk. Varje sats småpipor kunde likna

-Pans syrinx, som väl var grundformen, men de stora

-i de framspringande hörntornen påminde om en

-vapensamling utan att likna den, och ornamentiken i

-förgyllt trä från förra århundradet, med snedkavlade

-snäckor och spiralformiga blommor som kineserna

-bruka, klippte genast av tanketråden, som ville binda

-ihop de olika lederna i detta virrvarr av former, i

-vilket ett mera bildat sinne än den unge

-handelsbetjäntens kunnat läsa hela instrumentets historia

-från den latinska hedningens vasspipa, genom den

-keltiske barbarens säckpipa, byzantinske kejsarens

-vattenorgel, med upphämtande på vägen av minnen

-&mdash; dunkla visserligen &mdash; från medeltidskyrkans

-emporer, triforer, klocktorn, altarskåp, tabernakel; från

-sachsiska rokokoporslinet och första kejsardömets

-romerska vapensmak.

-</p>

-<p>

-Professorn hade satt sig vid manualen i dess

-tre etager, dragit ut principalstämman och givit

-lärjungen en vink att sitta bredvid; bälgarne pustade

-och knarrade och nu sjöngo fasadpiporna preludiet

-enstämmigt; snart intonerade flöjten, och

-harmonierna svällde; gamban tog i näston upp ett solo för

-bariton, trompeten smattrade och bordunan

-brummade; därpå tystnade de en efter en, och när det

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_220' name='page_220'></a>220</span>

-blivit lugnt, hördes kantorns stämma sjunga opp första

-strofen i Upp, psaltare och harpa; och när han

-dallrat ut på sista tonen, brusade orgeln ut med fullt

-verk, under det församlingen föll in i sången. Och

-med kopplad pedal och alla fyrtiotvå stämmorna

-andragna höll orgeln sin symfoni med alla orkesterns

-instrument, lydiga under en mans händer och fötter.

-När prästen sedan vid altaret tog upp att läsa Helig,

-Helig, föreföll hans röst som om någon obehörig

-ställt sig att prata under en konsert, och när man

-äntligen hann till predikan, satte sig professorn med

-ryggen mot orgelverket och blundade, visande med

-en min, att han tyckte sig bli störd. Men när så

-gudstjänsten var slut, alla psalmer sjungna och ordet

-var fritt, som professorn kallade det, när han fick

-spela utgången, då måste herr Lundstedt sitta

-bredvid och sköta andraget, när stora fugan rullade på.

-Och då spelade han för sin enda åhörare utom

-tramparen, ty när äntligen allt var över, stod kyrkan tom.

-Detta såg professorn i sin reflektor, men han var

-van vid det, njöt av det och skulle ha blivit ond,

-om hela publiken skulle ha stannat och vågat låtsas

-begripa det han ensam förstod uppskatta.

-</p>

-<p>

-Herr Lundstedt lämnade kyrkan med ett intryck

-av att han sett något oerhört stort, hört något

-övermänskligt skönt, fullt övertygad numera, att om han

-också inte riktigt till fullo kunde njuta av

-fugalmusik, så var det därför att han var obildad, men

-han var stolt över hoppet, att han en gång skulle

-kunna tillhöra de få utvalda som kunde det.

-</p>

-<hr class='ppg-pb' />

-<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_221' name='page_221'></a>221</span>

-

-<h3>FJÄRDE KAPITLET.</h3>

-</div>

-

-<p>

-Herr Lundstedt hade tillbragt ett halvt år i

-Stockholm. Tiden hade lupit undan, ty göromålen voro

-många, och det minsta blev orgelspelning.

-Seminarium tog nämligen drygaste tiden, och på

-Musikaliska akademien blev det huvudsakligen harmonilära

-och sång, emedan professorns timmar voro mycket

-eftersökta och eleverna voro många. Kom därtill att

-kassan snart var till ända och herr Lundstedt måste

-som så många andra gå och sjunga i kören på Stora

-Operan, sjunga på begravningar och knipa in en

-tolvskilling på sånglektioner med handelsbokhållare, som

-ville göra kvartetter, vilka då voro högt på modet.

-</p>

-<p>

-Men som en verklig sabbat mitt i arbetet stod

-söndagen, då han fick sitta på Jakobs orgelläktare

-bredvid professorn och hjälpa med andraget. Då

-tyckte han sig vara näst den viktigaste personen i

-kyrkan, och orgelns majestät lyfte honom, förstorade

-honom, liksom satte en skarv på hans själ. Och han

-älskade det stora verket som något som var starkare

-än han; satt och lekte att luften kom ur hans lungor,

-tonerna ur hans strupe, och professorn blev blott

-en del av mekaniken, som överflyttade hans

-musikaliska önskningar på pedal och manualer, och han

-vande sig tänka att de tusen människorna

-därnere i kyrkan måste sjunga det han ville, prästen

-vara tvungen tiga när han spelade.

-</p>

-<p>

-Den långa predikan åhörde han med otålighet

-eller också inte alls; fick en söndag på södra

-läktaren se en flicka, som var skär i hyn, hade fina

-kläder och såg ut som en fröken. Han såg henne

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_222' name='page_222'></a>222</span>

-varje söndag på samma plats och blev slutligen van

-att betrakta henne som sin åhörare, som kom för

-att sjunga till hans ackompanjemang (som professorn

-spelade), och tyckte sig märka att hon såg åt

-orgelläktarn hela tiden. Ehuru det icke var svårt att

-få veta vad hon hette, genom att se på anslaget i

-bänken, tyckte han att det var roligare icke veta det,

-utan få ge henne ett vackert namn själv, och han

-kallade henne Angelika efter Malmströms poem. Men

-så skulle han ha ett tillnamn åt henne; och efter

-långt letande hittade han på De la Gardie till minne

-av att kyrkan blivit byggd av en greve med det

-namnet. Om juldagen såg han hennes far och mor,

-och fadren, som hade vita tandborstmustascher som

-franska marskalkarne, beslöt han utnämna till

-generallöjtnant, det högsta han visste. Och Angelika hade

-två små systrar, som han kallade Gurli och Fanny.

-När han så tyckte att de varit vänner och bekanta

-tillräckligt länge, företog han sig en

-högmässopredikan att fria, vilket gick så till att han slog upp

-en psalm i psalmboken, för att se om nummern

-kom udda eller jämn, och som den kom jämn

-hade hon sagt ja. Ã…terstod bara fadrens bifall och

-för att utröna det, skulle han räkna piporna i

-principalstämman. Men det blev ett tvärt nej, just som

-prästen sa Fader vår och man skulle luta pannan i

-handen. Herr Lundstedt försökte mellan fingrarne

-räkna om dem baklänges, men det blev nej ändå.

-Nu hade han fått en sorg, och den kändes skön som

-det stilla lidandet, det oförskyllda, som förädlar

-människan och renar sinnet från själviskhet. Men när

-en söndag gått, beslöt herr Lundstedt ta ut lysning

-utan föräldrarnes samtycke, och när prästen läste upp

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_223' name='page_223'></a>223</span>

-lysningarne, men icke nämnde Angelikas och Alriks

-namn, utan två helt andra, valde herr Lundstedt sig

-två andra, som han kallade deras pseudonymer, och

-ansåg att han numera var förlovad pseudonymt. Och

-måndagsmorgonen, när han gick från seminarium till

-akademien, gick han till en juvelerare på

-Drottninggatan och utvalde två ringar, men eftersom

-förlovningen var pseudonym, gick det inte an att ha släta

-ringar, helst inga sådana lågo i fönstret, utan valde

-han två med rosenstenar.

-</p>

-<p>

-Angelika var nu hans, och han var lycklig. Han

-sjöng om henne på akademien, sjöng till henne i

-kyrkan, på seminarium, på serenaderna, men

-bröllopet ville han uppskjuta, tills han blivit något stort

-och mäktigt. Och som han samlat nära ett hundra

-riksdaler fattade han det beslutet att ta

-direktörsexamen och bli professor och riddare. Men innan

-han hunnit ta första steget på den lysande banan,

-hade oväntade händelser inträffat, som gjorde en

-stor del drömmar om intet.

-</p>

-<p>

-Det var nämligen en söndagsafton i april, då

-herr Lindbom bjudit på »sångfock» hemma i bostaden

-vid Norra gatan. Bland de inbjudna märktes andra

-tenoren, sadelmakaren, och första basen, finbagaren,

-vilken icke var någon annan än mannen med

-senapshunden från näringsstället Solen, och vilken senare

-aldrig tröttnade att berätta historien om

-russinpotatisen och senapshunden, varvid herr Lundstedt

-ödmjukt böjde sitt huvud under löjet och bedyrade,

-att han aldrig plägade ljuga, och därför trodde att

-alla mänskor talade sant, för så hade han lärt av

-sina föräldrar.

-</p>

-<p>

-Emellertid hade man nu sjungit långt in på

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_224' name='page_224'></a>224</span>

-kvällen och druckit ganska mycket, varför man bröt upp,

-att gå till Solen och äta kväll. Man hade dukat av

-och tagit in punsch samt stod just i färd med att

-sjunga igen, då dörren till salen öppnades och in

-trädde en gammal man, med böjd rygg, en påse i

-gehäng på axeln och en tung käpp i handen.

-</p>

-<p>

-&mdash; Ut! här ges ingenting, mottog honom

-jungfrun, innan den gamle hunnit hälsa och framföra sin

-fråga om Alrik Lundstedt träffades här.

-</p>

-<p>

-När denne hörde sitt namn, steg han upp ur

-sångkretsen och skred emot den gamle, dock utan

-att öppna sina armar (vilket aldrig brukats på Rånö,

-annars än mellan ståndspersoner), utan snarare med

-ett slags förlägen långsamhet, och det slags bryderi

-man erfar vid åsynen av mindre bemedlade

-släktingar.

-</p>

-<p>

-&mdash; Nu är jag här! hälsade den gamle, utan att

-räcka handen. Kan du nu ge mig något att äta, för

-jag har inte fått något ordentligt sedan jag kom ut

-ifrån Kalmar.

-</p>

-<p>

-&mdash; Kalmar? Vad har far gjort i Kalmar? sporde

-Alrik med en nedslagen blick på den gamles dåliga

-yttre.

-</p>

-<p>

-&mdash; Herre Jesus, det är en lång historia, må jag

-sitta först, svarade gubben.

-</p>

-<p>

-Herr Lindbom, som åhört samtalet och i sitt

-lättrörliga sinne gripits av ett så oväntat

-sammanträffande mellan far och son, fattade tillfället att ge luft

-åt det överskott av känslor, som icke hunnit strömma

-ut i sång, och med en artig bugning nalkades han

-den gamle, bjöd honom sin arm och talade:

-</p>

-<p>

-&mdash; Detta är herr Lundstedt, hör jag; min

-ungdomsväns köttslige fader, vår allas förträfflige väns

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_225' name='page_225'></a>225</span>

-upphovsman, att jag så må säga; tillåt oss unge,

-som ännu icke äro torra bakom öronen, att i vårt

-glada lag se den gamle som vår gäst, vår högt

-värderade hedersgäst, för vilken jag beder

-sångarbröderna höja ett glas och hälsa med ett fyrfaldigt

-hurra!

-</p>

-<p>

-Hurraropet utbragtes och gubben fick lägga ifrån

-sig påsen och käppen och sitta upp i högsätet, som

-skinnsoffan kallades.

-</p>

-<p>

-&mdash; Herr Lundstedt kommer direkt från Kalmar, &mdash;

-tog jag mig friheten höra, uppslog herr Lindbom

-konversationen, då både far och son tycktes

-förstummade av det ståtliga mottagandet. Resan var

-angenäm? Vädret gott? Inga äventyr?

-</p>

-<p>

-&mdash; Jo, det var en färd, vill jag lova!

-</p>

-<p>

-&mdash; Si där, si där! avbröt herr Lindbom, som

-var en stor älskare av äventyr. Berätta, berätta!

-Och han gjorde en gest med handen, som om han

-bjöd kamraterna på något gott han själv lagat.

-</p>

-<p>

-Men den gamle var ingen berättare, utan

-meddelade i få ord att han tagit galen ångbåt i Nyköping

-och kommit till Kalmar i stället för till Stockholm,

-och att han måst gå till fot emedan pengarne tog

-slut, medan han väntade i åtta dagar på ångaren.

-</p>

-<p>

-&mdash; Hör, hör! avbröt herr Lindbom, inkastande

-små detaljfrågor för att få litet kolorit på äventyret,

-men utan att lyckas, ty när gubben sagt hur det

-förhöll sig, så var det slut. Och vid uppmaningen

-att dricka punsch föreföll han likgiltig och kastade

-blickar omkring sig som om han sökte något, och

-då finbagaren erinrade sig ett förflutet, då även han

-begagnat sådana blickar att uttrycka samma behov,

-räckte han sin hjälpsamma hand åt den hungrige och

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_226' name='page_226'></a>226</span>

-viskade till Lundstedt junior, som strax reste sig,

-och inbjöd den gamle stiga fram till disken att välja

-av härligheterna. Bländad av så mycket läckerheter

-på en enda gång, stannade gubben i ett långt

-begrundande, som måste avbrytas av Alrik, vilken tog

-en stor flat tallrik, och lade upp en bit av var sort,

-så att det hela såg ut som en kolossal sillsalat, satte

-brännvinsflaskan och svagdricka framför gubben och

-lät honom mätta sig.

-</p>

-<p>

-När det var gjort, brast bacchanalen lös igen;

-och man sjöng för gubben »Mitt liv är en våg»,

-icke glömmande att med nickningar och

-accentueringar anspela med »i svallande tåg vid vindarnes

-strid» på det yrke som Alriks upphovsman valt och

-övat.

-</p>

-<p>

-Därpå dracks, och herr Lindbom höll tre tal i

-rad; det första om ålderdomen, dess företräden och

-oomtvisteliga rang jämförd med ungdomen; det andra

-om havet, dess storartade naturscenerier och därmed

-förknippade faror &mdash; inflickande en berättelse om

-sin första seglats till Blockhustullen, med kantring

-och räddning &mdash; sakta övergående till fiskarens hårda

-liv (varvid sadelmakaren vädrade en ordlek och

-ropade bravo!) målande efter mälarförhållanden nätens

-läggning och upptagning, notdräkten och norsfisket

-i Norrström, samt hoppade därpå in i skålen för

-havets son, vikingalynnet, järnviljan och

-stormbetvingaren, vartill följde som illustration sången

-»Hur med väldigt raseri, stormens åskor

-ru-u-u-u-u-u-uula!» varvid finbagaren fick briljera med sitt

-förstabas-solo, direkt tillägnat Rånöaren. Det sista

-talet var en deklamation av Malmströms Angelika,

-i hemlighet riktad till herr Alrik, som när talet var

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_227' name='page_227'></a>227</span>

-slut, höjde sitt glas och med tårar i ögonen och en

-betydelsefull min uttalade det enda ordet: Angelika!

-</p>

-<p>

-Vilket intryck dessa upprepade hyllningar gjorde

-på Lundstedt den äldre, skulle varit svårt för en

-övad betraktare att avgöra, ty den gamle syntes

-sluten inom sig, och nickade endast till sångens takt

-med sitt gråa huvud, och några yttringar av djupare

-förståelse, sympati eller tacksamhet kunde icke

-spåras. Men herr Lindbom, som med all makt ville

-pressa några äventyr, något intresse ur denne havets

-son, kramade honom som en citron med sina

-vänskapsfulla tilltal, mjölkade honom, men den

-känslolöse rullade ihop sig som en igelkott och blev

-oåtkomlig. Slutligen inskränkte sig herr Lindbom att i

-krypande ordalag anhålla som den största

-hedersbetygelse att få begagna det ganska brukliga

-tilltalsordet farbror, vilket han bedyrade skulle adla honom,

-själv en folkets son, att han därigenom skulle känna

-sig mera värdig att äga till bror ett jättesnille som

-Alrik Lundstedt. Och när ceremonien var

-överstånden erbjöd den varmhjärtade unge mannen sin

-säng åt upphovsmannen till en oförgätlig afton.

-</p>

-<p>

-Därpå bröts upp och tågades hem med sång,

-varpå sångarkretsen skingrade sig och de två

-rumskamraterna införde sin hedersgäst med påse och

-käpp i den lilla kammaren. Herr Lindbom öppnade

-sitt sängtäcke och anvisade gästen sovplats, tog själv

-en nattsäck och kastade på mattan med gondolen,

-rev av rock och byxor, samt lade sig, som han

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_228' name='page_228'></a>228</span>

-anmärkte, bredvid riddarens fru, och bjöd godnatt.

-</p>

-<p>

-Den gamle blev länge sittande på sängkanten

-och funderade. Sonen däremot, som hela kvällen

-förhållit sig ytterst tillbakadragen såsom om han

-fruktat få veta något ledsamt, tog nu mod till sig

-och framskruvade frågan:

-</p>

-<p>

-&mdash; Nå, far, har du sålt stugan och grejorna?

-</p>

-<p>

-&mdash; Ja visst, svarade fadren, alldeles efter som

-du bad mig.

-</p>

-<p>

-&mdash; Och pengarna? hördes Alriks slocknande

-stämma.

-</p>

-<p>

-&mdash; De ha gått åt!

-</p>

-<p>

-Nöjd med detta klubbslag mellan hornen lade

-sig unga Lundstedt ner och låtsades sova. Men han

-sov icke den natten utan tänkte; tänkte över var

-han skulle placera den vilsekomna, som han lockat

-ut i världen, och hur han skulle nära honom; tänkte

-på sin direktörsexamen, professuren och sin

-Angelika, om det nu var den i Jakobs kyrka eller någon

-annan.

-</p>

-<p>

-Medan nattens timmar så förgingo, avbröts

-tystnaden då och då av herr Lindbom, vars varma hjärta

-haft tid att svala av sig i golvdraget, och vars

-saknad av den varma sängen gav sig luft i enstaka ord,

-slungade på måfå. Och vid femtiden, när det ljusnat,

-reste sig den barmhärtige samaritanen med ett

-miserabelt lynne, hoppade i byxorna, fick fatt i en

-särskild nyckel och sprang ut på gården.

-</p>

-<p>

-Inkommen igen slog han opp fönstren, satte sig

-i gungstolen och talade i mörka ordalag för sig själv

-om fattigvårdslagstiftningen, försvarslösheten och

-folkets bristfälliga uppfostran, icke så mycket i bokliga

-kunskaper som i folkvett. Lyckligtvis var herr

-Lindboms vältalighet alldeles för djupgående att fattas

-i dess innersta kärna av de halvsovande åhörarna

-och när klockan blev halv sju måste den dystre

-talaren gå, sedan han kastat en blick av rysligt förakt

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_229' name='page_229'></a>229</span>

-på den gamles kläder och vid utgången smällt dörren

-i lås så att huset skakade.

-</p>

-<p>

-När far och son vaknat därvid, uppstod en

-rådplägning dem emellan om vad som skulle göras,

-och med resultat att sonen avlämnade sina åttiofem

-riksdaler till fadren och uppmanade honom resa hem

-igen, emedan fisket i huvudstaden var statt på

-nedgående. Gubben, som drömt sig ett angenämt

-stockholmsliv men icke vidare reflekterade över vad som

-skedde, fann sig i att få en penningsumma i handen

-och lovade bryta opp så snart han besett stadens

-märkvärdigheter, och därmed skildes de för att råkas

-på Solen till middag.

-</p>

-<p>

-När Alrik kom till middagen, fanns ej den gamle

-där, men när han kom hem om aftonen, låg gubben

-i herr Lindboms säng, och när sängens ägare infann

-sig vid tiotiden, då tog det varma hjärtat eld, och

-röken tycktes kväva den känslofulla, ty han blev

-stum, så stum att han icke besvarade hälsningar.

-Och sedan han sparkat stövelknekten upp på

-kakelugnskransen, spottat framför sig en mängd gånger,

-lossnade tungans band, men för att icke visa sig

-obelevad gåvo hans känslor sig luft på det främmande

-språk han var någorlunda mäktig. Och oförstådd

-av sin omgivning luftade han sig liksom i enskilda

-samtal med sin genius.

-</p>

-<p>

-&mdash; Der alte Schlingel stinkt wie ein Aas, und der

-kleine Bube ist ein blödsinniger Schmarotzer.

-</p>

-<p>

-&mdash; Är du vid dåligt humör, Lindbom? frågade

-unge Lundstedt, som satt och skrev harmoni vid sitt

-bord.

-</p>

-<p>

-&mdash; Jag! Nej! Inte alls! Tvärtom!

-</p>

-<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_230' name='page_230'></a>230</span></p>

-<p>

-&mdash; Du kan ju ligga i min säng, så tar jag

-mattan! svarade Alrik.

-</p>

-<p>

-&mdash; Nå, efter du önskar det, så låt gå! Men jag

-ska säga dig en sak: jag tycker inte det är artigt

-att bjuda en långväga resande att krypa in så här

-obekvämt, och du som har pengar i strumpa kunde

-ha varit så artig och tagit ett rum åt din gamle far.

-</p>

-<p>

-Herr Lundstedt den yngre invände, att gubben

-snart skulle resa och att det inte lönade sig bråka.

-Och därvid blev det.

-</p>

-<p>

-Emellertid voro Alriks äregiriga drömmar slut,

-och han måste i hast forcera en enkel organist- och

-skollärarexamen, ty gubben, som slagit sig ner på

-Solen, kom sig aldrig för att resa, och herr Lindbom,

-som ledsnade på samboningen, bröt opp en vacker

-dag, sedan han uppsagt farbrorskap och kamratskap

-och tog sig ett nytt rum.

-</p>

-<p>

-Efter åtta dagar hade gubben ätit och druckit

-upp alla pengarne i sällskap med en krets av vänner,

-som bildat sig omkring hans bord, och vilka alla,

-av huru olika samhällsklasser de än voro, ledo av

-en strykande aptit och en osläckelig törst.

-</p>

-<p>

-Alrik såg sig därför en vacker dag i bekymmer

-och ungefär i samma ställning som en far till ett

-vanartigt barn, ty gubben gjorde honom verkligen

-förtret och dök opp allestädes som fredsstörare, där

-man icke väntade honom, och krånglade sig in

-överallt. Stod Alrik en afton på stora Operan uppe på

-alperna i Wilhelm Tell och väntade entré, såg han

-på andra sidan scenen oppe i molnen den gamle

-stå med en lina i handen, färdig att hissa på; gick

-han över Norrbro en middag och en folksamling stod

-vid barriären och tittade ner i strömmen, fick han

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_231' name='page_231'></a>231</span>

-se gubben ihop med tullvaktmästare sitta i en båt

-och fiska nors; och en söndag fann han fadren stå

-och alternera med orgeltramparn i själva Jakobs

-kyrka. Överallt fanns han, och tycktes gå genom

-lykta dörrar, tyst utan talförhet slank han in och

-blev aldrig utkörd. Helst träffades han dock vid

-disken på Solen, där han blivit bergtagen av den

-levande matsedeln framför skänken.

-</p>

-<p>

-Emellertid hade Alrik ej tagit avsked av sina

-drömmar, och han satt numera under den långa

-gudstjänsten och lekte att han uppsköt giftermålet med

-Angelika på obestämd tid, tills hon kanske bleve

-gammal och ful, och ingen ville ha henne mera,

-och hon då kanske toge honom; och han satt och

-prövade hur hon skulle se ut som gammal; rynkade

-omkring munnen, satte kaffefläckar under hårfästet,

-lade umbra om ögonen, som han lärt i statistlogen

-på operan. Men när hon var vacker ändå, hittade

-han på att ruinera hennes far, såsom fru Schwartz

-brukade, när en man av folket skulle få en högadlig.

-När hoppet ändock icke ville nalkas honom och han

-fick se fadrens, grevens, raka, ståtliga figur i den

-fina överrocken med sidensarge i armarne, beslöt

-han att förföra henne som Lasse Lucidor, men för

-att kunna det måste han vara en storhet, en talang,

-och han hade ännu icke fått spela på Jakobs orgel

-utan bara dragit ut stämmorna. Detta blev nu hans

-närmaste mål att få spela utgången åtminstone, och

-nu flyttade sig all hans längtan och åtrå över på

-orgeln, och i åtråns hetsfeber antog instrumentet alla

-fullkomligheter, som den älskade brukar ta.

-Tennpiporna blevo silver, mahognyt blev palisander, det

-finaste träslag herr Lundstedt kände namn på, men

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_232' name='page_232'></a>232</span>

-som han aldrig sett; stämman vox humana kallade

-han numera vox angelica, och det var hennes röst,

-som han aldrig hört. Registerknapparna med deras

-i porslinsskyltar inskrivna namn, vilka närmast

-liknade en apotekshylla, antogo mystiska former,

-växlande alltefter den brinnande åskådarens sinnelag.

-Ibland voro de ringklockor till dörrar i ett stort hus,

-där det bodde sköna kvinnor, vilkas namn stodo

-skrivna på plåtarna, ibland knapprader i

-isdrottningens klädning; isdrottningen visste ingen mer än

-herr Lundstedt vem det var, och han hade aldrig

-sett henne heller, men hon borde vara mycket stor,

-och elfenbenstangenterna voro hennes tänder; hade

-någon frågat huru de kunde vara det, då de sutto

-i tre manualer, skulle herr Alrik svarat, att

-isdrottningen hade tre gommar, ty han kunde svara på

-allting, och de svarta tangenterna voro gamla murkna

-tänder, som icke blivit utdragna, för isdrottningen

-var tusen år fylld, men ändå tämligen ung; det

-berodde alldeles på hur man tog det, menade herr

-Alrik.

-</p>

-<p>

-En gång hade han sett i Meyers universum hos

-herr Lindbom, medan dennes hjärta ännu var varmt

-och öppet för havets son, och där hade han sett

-basaltgrottan på Staffa. Sedan den dagen var orgeln

-en stor basaltgrotta och orgeltramparen var Eolus,

-som gjorde stormen; men djupast ner på grottans

-botten bodde ett troll, som kunde komma fram om

-man tryckte på en knapp, och kom det fram, skulle

-grottan störta samman. Anledningen till denna sista

-tankelek var den, att professorn en gång visat

-lärjungen en registerknapp, som ledde en stämma, vilken

-icke fick utdragas samtidigt med vissa andra, med

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_233' name='page_233'></a>233</span>

-risk att eljes orgeln skulle gå sönder och golvet

-måste brytas opp för att instrumentet skulle kunna

-lagas. Det var trollknappen, som herr Alrik kallade

-den, och han kunde sitta och stirra på den långa

-stunder, fingra på den, när ingen såg det, och när

-han var ledsen önskade han dra ut den, höra dånet

-och braket, som skulle uppstå när orgeln med sina

-tunga basalt-pelare störtade över honom och han

-fick dö en härlig, berömd död i sin ungdom, inför

-Angelikas ögon, och i Guds eget hus.

-</p>

-<hr class='tb' />

-

-<p>

-Under sådana lekar och mycket arbete försvann

-studietiden så tämligen hastigt och en vacker dag

-stod herr Lundstedt färdig med sin examen, på vilken

-själva krönet skulle bli att han en afton finge spela

-på kyrkans orgel i professorns närvaro, för att sedan

-gå ut i livet och tillträda klockarbefattningen i Rånö

-kapellförsamling, där han hade indigenatsrätt.

-</p>

-<hr class='ppg-pb' />

-<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>

-

-<h3>FEMTE KAPITLET.</h3>

-</div>

-

-<p>

-Klockargården ligger på en udde vid Kyrkviken

-med utsikt åt fjärden, som nu är isfri efter

-vårstormarna. Den röda träbyggningen är rätt stor,

-ty den innesluter sockenstuga, skolsal och boställe,

-och nu om eftermiddagen, när den är tom, ser den

-ändå större ut och ödsligare, och herr Lundstedt går

-omkring den och ser genom de nakna fönsterna,

-vilka utan gardiner stirra som insjunkna ögon; och

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_234' name='page_234'></a>234</span>

-när han stannar utanför skolstugan och för att liksom

-söka sällskap tittar dit in, ser han de långa bänkarna

-fullsatta med barn, och sig själv i katedern, ty han

-kan se allt vad han vill numera. Ensam på gården,

-dit endast en gumma kom för att bära mat och städa,

-hade herr Lundstedt haft svårt att finna sig första

-tiden, ty han ägde ingen att språka med, och

-pastorns på andra sidan viken tog endast emot honom

-som en tjänare och kallade honom Lundstedt rätt och

-slätt, vilket nu icke skulle gjort honom olycklig, efter

-som han kände sin ställning och fann sig gott vid

-den, men det underordnade i hans läge hindrade

-honom att fritt söka upp förmannen och något intimt

-eller dagligt umgänge kunde således icke komma

-till stånd. Skolläraren fann sig sålunda hänvisad på

-sina lärjungars sällskap, och med sin otroliga

-lekfullhet fann han snart på att uppliva sina

-stockholmsvänners minne genom att döpa om barnen efter vissa

-likheter de kunde förete med de frånvarande

-originalen. Den skickligaste läxläsaren kallade han

-sålunda professorn, den starkaste sångaren hette

-Lindbom; och Angelikas systrar funnos där också, men

-hon själv fick icke sitta i skolan, när hon varit så

-nära att bli gift.

-</p>

-<p>

-Herr Lundstedt hade sålunda alla sina bekanta

-dagligen och stundligen inför sig, och när vänkretsen

-blev för trång, tog han sig till att ge liv åt

-personerna i de böcker han läste, och som han nu ett

-år ur sockenbiblioteket lånat Cooper, hade han hela

-klassen full med Skalpjägaren, Spårfinnaren,

-Läderstrumpan, Hjortdödaren och så vidare. Pojkarne

-flinade visserligen först, men snart vande de sig vid

-dessa pseudonymer och begagnade dem sins emellan.

-</p>

-<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_235' name='page_235'></a>235</span></p>

-<p>

-När han nu fördrivit en stund med att befolka

-den tomma skolsalen och eftermiddagen blev honom

-lång, gick han ner till kyrkan för att spela orgel.

-Gudshuset är en liten träkåk, som liknar en ändrad

-storbåt, upptagen från ett större djup efter en längre

-sumpning, utan torn och med små fyrkantiga

-världsliga fönster. Det största på kyrkan är nyckeln, stor

-som en dragg och gjord att bäras med två händer,

-för att icke tappas bort.

-</p>

-<p>

-Det inre är däremot mera livligt och påminner

-om ett leksaksstånd i julmarknan, eller en

-dockteater, eller i vissa delar en gammal flickas

-toalett, Kina slott på Drottningholm, ett schweizeri, ett

-klädstånd. Taket är nämligen en ryggås med

-tvärbjälkar, bemålade med stora sjöormen, torskhuven,

-läderlappar, springbockar; och under bjälkarne hänga

-amiralsskepp, träduvor, som prinsens gubbar sälja

-till flugfällor, ljuskronor, skeppslyktor; altaret är en

-stor toalett, med ljusstakar, parfymflaskor,

-porslinsdockor, karamellsdeviser, pappersblommor; väggarne

-äro behängda med sköldar och svärd med sorgflor,

-tavlor med får, herdar, kungar och dronningar.

-</p>

-<p>

-Allt detta gör det husligt inne i den tomma

-byggnaden, som ser bebodd ut, gör att skolläraren

-trives där som i ett rum, där någon bott länge och

-suvenirer samlats. Men orgeln har han behövt längre

-tid att göra om i sitt sinne. Med starkt minne av

-Jakobs basaltgrotta, där stormar och böljor kunde

-släppas lösa, kom han hit och såg en liten vitmålad

-chiffonjé med två andrag, den ena en fyra fots

-principal, den andra en valdflöjt på två fot. Omfånget

-var tre och en halv oktav. Detta senare var det

-sorgligaste; det var som att simma i en sump, där

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_236' name='page_236'></a>236</span>

-man inte kunde ta ut tagen utan att stöta emot.

-Sorgliga tangenter, bruna som käringtänder och

-direkt angjorda på abstrakten, så att man kände hur

-man öppnade ventilerna, och kände hur de smällde

-igen, som när man blir utkörd och någon kastar

-igen dörrn bak efter en. Det låg något tvärt,

-ovänligt i anslaget; och tonen skrikande som fiskmåsar

-och tärnor, en riktig skärgårdsorgel, ibland också

-snattrande som en and, ibland tjutande som en räv;

-ja de lägsta basarna uppförde sig ibland

-oanständigt, när det var sjövind och mekaniken fuktade.

-</p>

-<p>

-Men herr Lundstedts allt omskapande sinne

-försåg orgeln med alla de fyrtiotvå stämmor som

-Jakob hade och han satte upp en spegel över

-notställaren, så att han kunde se vad som tilldrog sig

-i kyrkan, och var han där ensam och ingenting

-tilldrog sig, så kunde han se Jakobs kyrka i sin

-trollspegel, som han kallade den. Då såg han Westins

-Kristi förklaring i fonden, såg magister Lundberg

-gå opp i predikstoln och Angelika komma med sin

-far på läktaren, såg kyrkvaktaren, nattvardsbarnen,

-kantorn och skolgossarna. Och då spelte han den

-fugan han utförde sista aftonen efter examen, och

-samma rysningar av vördnad för sin egen storhet och

-makt intogo honom nu som då, och fötterna arbetade

-på obefintliga pedaler, händerna togo oktaven, där

-tonen fattades, och drogo ut stämmor, där inga

-funnos.

-</p>

-<p>

-När han så tröttnat på spelet, gick han ut i

-stränderna, helst de yttre, som vette åt havet. Där

-hade han så mycket att se på och leka med, och

-ingen störde honom. Hittade han på tångsträngen,

-vilken låg som en svart garnering där vågskummet

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_237' name='page_237'></a>237</span>

-stannade, en kork, så kom den från Ryssland och

-gav anledning till en halv timmes betraktelser

-huruvida den suttit för tsarens frukostvin, eller om en av

-hjältarnes avkomlingar i Fänrik Stål haft sin

-korkskruv i den; hittade han en avbruten årtull, målade

-han upp ett skeppsbrott under upprörande

-omständigheter; en tombutelj undersöktes alltid, om den icke

-skulle innesluta någon skrift av en förlist, som i

-den nedlagt sin sista önskan. När denna havets

-soplår icke mer försedde leksaker, lade han sig

-på strandklippan och tecknade om molnen, målade om

-vågorna, gjorde om stranden och gav kobbar, skär

-och vikar namn. Där hade han lagt Kastellholmen,

-där Strömsborg, här Årstaviken; och Landsorts fyr,

-som vid solsken lyste vitt, kallade han Tandpetaren

-till minne av obelisken i Slottsbacken och så vidare.

-</p>

-<p>

-Men under det herr Lundstedt lekte,

-försummade han i hög grad sina jordiska angelägenheter.

-Sålunda låg hans trädgård ännu vid midsommartiden

-ogrävd; hans fiskvatten obegagnat och hans båt

-gissnad.

-</p>

-<hr class='ppg-pb' />

-<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>

-

-<h3>SJÄTTE KAPITLET.</h3>

-</div>

-

-<p>

-Rånö var endast bebyggt av tre hushåll fiskare

-med en halv mil mellan varje, pastorns och

-herrskapets. Om detta senare hade herr Lundstedt hört

-ett och annat utan att lyckas få se dem. Det var

-icke heller lätt, ty herrskapet bestod endast av

-omyndiga, vilka uppfostrades i Stockholm, och

-herrgården, vilken låg långt oppe i land, hade han icke

-haft anledning besöka. Men nu kom det en order

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_238' name='page_238'></a>238</span>

-från pastorn, att klockaren på lördagarne skulle

-hämta sockenposten uppifrån gården, och sålunda

-befann sig herr Lundstedt en eftermiddag på väg

-inåt skogen och mossarna, där den okända

-herrgården skulle ligga. Han ginade över ett kärr, där

-han höll på att trampa på morkullorna, skrämde

-upp en älgkalv, såg grävlingen gå ut på

-aftonpromenaden, allt under det han åts av myggen, som

-dansade i solnedgången runt om pors och odon. Tuvorna

-stucko ur det svarta vattnet som små barngravar och

-gungade när han hoppade på dem, för att snappa

-ett hjortron.

-</p>

-<p>

-Bären lyste allt gullgulare, och de yngre hade

-ännu den röda kinden vänd mot solen; herr

-Lundstedt lockades allt längre in på mon, där endast unga

-tallar, raka som metspön och med en ruska i

-toppen, prickade ut den våta vägen, som var lagd med

-grenar och ris som en rörlig pontonbrygga.

-Plötsligen hörde han hundskall och såg en skorstensrök,

-varav han slöt, att det underbara slottet låg i

-närheten. Och då han kom närmare, såg han snart två

-långa skorstenar sticka upp ur ett moln av lönnar,

-vilkas näsor dinglade för aftonvinden och skramlade

-som ärter i en torkad gåsstrupe pigorna bruka nysta

-tråd på. Herr Lundstedt blir blyg och stannar att

-betänka sig vad han skall säga, när han kommer fram;

-och när han står där, tycker han, att lönnarne räcka

-lång näsa åt honom, sätta näsorna i vädret,

-romerska näsor, norrköpingsnäsor, grekiska, judnäsor,

-prästnäsor, som sitter bak på gåsen, och han står

-där och leker med näsorna, tills en betjänt kommer

-och frågar vem han söker.

-</p>

-<p>

-På herr Lundstedts höviska svar ledsagar

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_239' name='page_239'></a>239</span>

-betjänten honom förbi hundgården upp till byggningen.

-Det är ett lågt, vitt stenhus med en stensköld i

-pannan, på vilken ett kamfiokort och ett hjorthuvud

-äro huggna under en furstlig krona. Herr Lundstedt

-införes i en förstuga, som är målad med riddare

-som sticka vildsvin med spjut, under det

-rapphönshundar hålla dem i öronen och landsknektar blåsa

-valdhornssolon med nävarne i klockstycket.

-Betjänten visar honom en bambustol att sitta på, och går

-in genom en dörr, som tyckes leda till köket, efter

-som det luktar lök, när han klämmer ut luften med

-dörren.

-</p>

-<p>

-Men en annan stor dörr står öppen på högra

-sidan, och från bambustolen ser herr Lundstedt

-hörnet av ett ekskåp, som står på svarta klot, och när

-han lutar sig fram, varsnar han ryggen av en stol

-och axlarne av en herre, som då och då visar de

-utkrokade testarne av en snusbrun peruk, och han

-hör en äldre mansröst tala:

-</p>

-<p>

-&mdash; Detta är ingenting mindre än Rüdesheimer av

-sjuttonhundra och fyrtiofem, mina herrar och fröken

-Beate, som hans majestät, högstsalig konung Fredrik

-i livstiden här nedlade i källarne, under detta golv,

-mina herrar och fröken Beate, och en hel pipa från

-högstdensammes arvland Hessen med binamnet

-Kassel, att ha vid jakttillfällen och även andra

-oförutsedda tillfällen härute på högst densammes älskade

-Frösnäs. Vinet är delikat, högt över vår &mdash; må jag

-säga ordet &mdash; horisont, mina herrar och fröken

-Beate... vad är det frågan om? »Någon som vill

-tala vid fröken!» &mdash; Fröken Beate! Det är någon

-som vill tala vid fröken!

-</p>

-<p>

-Strax efter trädde en dam ut med tre

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_240' name='page_240'></a>240</span>

-korkskruvar på var tinning och bad herr Lundstedt stiga

-in i hennes enskilda rum. Skolläraren följde och

-kom igenom en sal, som öppnade sig över en veranda

-utåt havet och fyren, och inträdde därpå i ett

-kabinett med vita möbler, mycket små och klädda med

-rosenfärgat kattun, ett pastellporträtt och en

-silhuett ovanför soffan.

-</p>

-<p>

-&mdash; Var så god och sitt ner, herr organist! sitt

-ner på soffan, och var välkommen till oss, började

-fröken Beate. Löjtnanten har några till jakt hos

-sig och är upptagen för ögonblicket. Herr

-organisten kommer från Stockholm nyligen och har gått

-på akademien. Det har jag också och spelat för

-van Boom, men nu har jag glömt bort allt vad jag

-har kunnat. Nå säg, vad är det här nya med

-postväskan? Ska kyrkoherden ha den på lördagen? Det

-är synd det, för vi brukade alltid läsa bladen.

-Vad tycker organisten om vår pastor?

-</p>

-<p>

-Herr Lundstedt hade nu så många frågor att

-besvara på en gång att han blev tigande. Men

-fröken Beate, som såg den unge mannens blyghet,

-fattades av medlidande, och med sin hand stödd på

-hans knä och med sina ögon drunknande i hans,

-intalade hon honom mod och självtillit, vilket allt

-dock tycktes ha ett annat inflytande på skolläraren,

-som ansikte mot ansikte med en stark verklighet

-icke kunde komma sig för att leka bort det oroande

-intrycket. Han tittade sig omkring i rummet för att

-fånga någon leksak han kunde sysselsätta sig med,

-men fröken Beate trängde så inpå honom, att han

-icke kunde se annat än en svart fläck med sex

-korkskruvar emot fönsterrutan, och strax såg han i

-tankarna sex buteljer rhenskt vin, som man får på

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_241' name='page_241'></a>241</span>

-begravningarne, begravningarne som han så ofta sjungit

-på i Jakobs kyrka, när professorn spelade orgeln,

-och som han fick åtta skilling banko för, när det

-var fint lik, och han sedan kunde köpa en

-kryddlimpa med smör eller sex tvåskillingsbakelser för på

-mjölkmagasinet i Norra gatan, där han bott med den

-varmhjärtade Lindbom, som talte tyskt och mörkt,

-när han blev ond, för att fadren ville ligga kvar för

-länge och begagnade nattbrännvin...

-</p>

-<p>

-&mdash; Förlåt, är det herr Lundstedt? avbröt

-löjtnanten i den snusbruna peruken, inträdande genom

-dörren. Jag är förvaltaren på gården och frågar

-om inte vår gode skollärare ville dricka ett glas vin

-med fyrmästaren och sjömätaren!

-</p>

-<p>

-Herr Lundstedt steg upp vördnadsfullt och

-tackade den gamle herren, som puffade honom in i

-stora riddarsalen, där möblerna voro lika mycket för

-stora som de varit för små inne i kabinettet. Och

-under möblerna lågo hundar med hängande öron och

-morrade åt den inkomne. Men löjtnanten satte

-skolläraren i en stol som en enmanssäng och skänkte i

-en grön remmare, sade skål och fortsatte att tala.

-</p>

-<p>

-&mdash; I denna sal, mina herrar, och jag behöver

-inte säga det åt fröken Beate, bodde en gång den

-store Gustav den andre Adolf, när flottan låg vid

-Älvsnabben här mitt emot (som sjömätaren känner),

-och man tror att senare dronning Maria Eleonora

-före sin berömda flykt hållit sig dold här. Det var

-det trettioåriga krigets stora tidevarv, då

-människorna voro större och därför allting större därefter.

-Om vi betrakta dessa ansikten, som blicka ned på

-oss från väggarne, och se huru stort hår de hade

-till exempel, huru stora näsor och ögon, så behöva

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_242' name='page_242'></a>242</span>

-vi icke fråga oss varför detta skåp är som en

-fästning, varför detta bord som ett golv, dessa stolar

-som parvagnar! Denna spis tog emot ett mått

-bryggved som en pris snus och denna ljuskrona kunde

-lysa opp Rånö kyrka om julottan. Det var stort

-folk, och en stor tid! Sedan kom en liten tid med

-små människor! Håret krymper till en råttsvans,

-kragstöveln blir en urringad sko &mdash; se porträttet

-där &mdash; soffan blir en stol till ett dockskåp, stolarna

-pallar, och man knaprar karameller på ett

-nattduksbord &mdash; fy fan! Remmarn blir en fågelkopp, bägarn

-ett supglas, svärdet ett stekspett, och skåpet en

-kommod! &mdash; fy fan! Mänskorna prata lort i stället

-för att slåss, och det stora blir så litet, så litet!

-</p>

-<p>

-&mdash; Nu måste jag segla! säger fyrmästarn och

-ser på sitt ur. Solen är straxt nere och vi måste

-passa på tändningen!

-</p>

-<p>

-Löjtnanten visar missnöje, men sjömätaren, som

-skall föra ut fyrmästaren på sin ångbåt, biträder

-dennes mening och det så vackert började talet

-måste slutas. Som herr Lundstedt visat sig som en

-dålig åhörare, blir han icke bedd stanna, utan går

-i sällskap med jägarne och deras hundar, och när

-de alla kommit till en korsväg på mon, blir herr

-Lundstedt ensam. Solen går ned och genom

-granarne synes det i flammor stående havet som stora

-stockeldar, vilka småningom slockna och försvinna.

-</p>

-<p>

-När herr Lundstedt lämnat postväskan i

-prästgårds grindstuga och kommit hem, märkte han att

-det var tomt i huset. Han såg den förfärliga

-ensamheten, och när han tände sitt talgljus och ställde

-det på matbordet, där ett mjölkglas stod vakt

-bredvid ett rågbröd, tyckte han, att det gjorde honom

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_243' name='page_243'></a>243</span>

-ont om ljuset, vars låga förde en kamp med mörkret

-för att hinna med sitt ljus till tapeten. Och tapeten

-var så eländigt ful, möblerna trotsade allt trolleri

-att bli vare sig stora eller små, och hur han bjöd

-till, men i kväll kunde han inte leka något. Han

-försökte tänka på något roligt, något han gärna

-önskade, men tankarne gingo icke dit han ville. De

-kröpo tillbaks ditupp, bakom mon i det lilla

-trollslottet, där han i ett ögonblick hade förstått, att en

-förändring skulle kunna inträda i hans liv, ty det

-hade han sett på henne, att hon ville ha honom,

-att hon kanske skulle vara i stånd att ta honom mot

-hans vilja, och &mdash; vad skulle sedan ske?

-Åtminstone blev det icke mer att leka. Kanske måste

-han ut att fiska, ro omkring till bönder och

-skärkarlar att tigga ihop sitt tionde, ett skålpund smör

-här, en fjärding strömming där, några pund hö hos

-den, och så måste han köpa ko, hålla piga, gräva

-i trädgården och aldrig mer få spela orgel om

-vardagarne.

-</p>

-<p>

-Nej, hellre då gå fri och leka, böja och knåda

-hela skapelsen efter sin inbillning, tillfredsställa alla

-sina infall och lustar, icke känna något tvång, icke

-vara missnöjd med sin ställning, aldrig avundas

-någon, icke äga något, som man måste frukta att

-förlora. Hellre ha Angelika för evigt än husfrun på

-herrgården för livstiden. Och med detta beslut lade

-sig herr Lundstedt att sova och drömma, ehuru han

-hellre drömde vaken, då han fick bestämma vad han

-ville drömma.

-</p>

-<hr class='ppg-pb' />

-<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_244' name='page_244'></a>244</span>

-

-<h3>SJUNDE KAPITLET.</h3>

-</div>

-

-<p>

-Alrik Lundstedt var född på en kobbe i

-havsbandet utanför Mysingens fjärd och fadren satt där

-som torpare under bonden i Norrön. Kobben var

-icke större än att man kunde gå den runt på

-femton minuter. Ett par dussin tallar och några aspar

-utgjorde hela växtligheten, och i deras skugga stack

-ett magert gräs upp. Stugan var egentligen en

-större sjöbod, som lappades med vrakgods efter hand

-den föll ihop, och i en jordkula invid underhölls en

-ko och ett får. Kon föddes med grässtråna under

-tallarna och mossan på bergknallarna, fåret av

-asparnes sorgfälligt samlade löv. Knep det hårt, så fick

-kon äta salta strömmingshuven. All jord, som satt

-under mosskokorna, skakades av och lades ihop till

-ett potatisland, som blandades opp med snäcksand

-och gödslades med tång. Spillningen efter djuren

-skulle nämligen vara till kålen, rovorna och persiljan.

-</p>

-<p>

-Torparen gifte sig tidigt och fick barn. Sex

-stycken i rad. Men då blev det för trångt och det

-uppkom kiv och nit. HÃ¥rda ord, ont om mat och

-krig. Man stal av sig själv och av varandra; höll

-undan och gömde; gick avsides och åt det stulna

-som räven; tjuvfiskade och plundrade fågelbon;

-vittjade andras nät och högg skog, kniade gräs, satte

-snaror i olaga tid, och deltog i vissa oombedda

-räddningsarbeten vid skeppsbrott. Ensamheten, striderna,

-avunden gjorde snart samtal omöjliga, då en var

-fruktade att genom lös tunga röja sina planer och

-yppa hemligheter. Alrik, den yngsta och svagaste,

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_245' name='page_245'></a>245</span>

-fick minst, och ingen lärde honom varken tala eller

-skaffa sig livets nödtorft.

-</p>

-<p>

-När modren dog, man sade att hon blivit

-ihjälslagen under en stark vinter, när fisken blev borta,

-upphörde all matlagning, och systrarne flydde,

-bröderna flydde, så att slutligen Alrik blev ensam med

-den gamle, som numera aldrig talade. Det var efter

-den tiden han började lära sig leka själv, utan

-leksaker, som han aldrig sett, utan lekkamrater, utan

-lekplats och utan att kunna några lekar. Havets

-evigt enahanda, grå luft, grått vatten, blå luft, blått

-vatten, måsar och tärnor, skrak och svärt, var allt

-varmed han kunde fylla ögats behov av att se och

-sammansätta, och när det ej räckte, började ögat

-arbeta på egen hand för att tillfredsställa behovet;

-och örat, som endast hörde vindens sus eller

-rytande, sjöarnes dån och brus, fåglarnes skri och

-snatter, hungrade och tog sig till av brist på näring

-att äta sig själv, blev exalterat av utmattningen och

-hörde slutligen, där intet fanns att höra, hörde

-tystnaden, hörde blodvågen, senans spänning,

-muskeltrådens bristande, och slutligen toner, vilka samlade

-och ordnade sig under månadernas lopp, ingingo

-förbund och födde nya.

-</p>

-<p>

-Vad som hänt under den svåra vintern, då

-modren dog, tycktes fordra en begravning i den unges

-sinne, ett tjockt täcke av jord och sten, ett helt

-kummel av andra minnen för att icke kunna stå opp

-igen, och när det lilla enformiga livets små

-händelser ej kunde förse nog hastigt med material, lekte

-han ihop tilldragelser, massor av intryck, och hopade

-påhitt, synvillor, hörselvillor så att de bildade ett

-tjockt lager, som kunde täcka den mörka fläcken.

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_246' name='page_246'></a>246</span>

-Och så snart ett intryck blivit ett minne, hade det

-fått verklighet, och lades som en ny sten på kumlet

-över det begravna, som icke fick stå upp, och så

-blev det begravna lika overkligt eller lika verkligt

-som det som aldrig skett, upplöste sig, blev till

-dunster och var långa tider försvunnet. Därför hade

-ett slags drift hos Alrik uppstått att blanda bort

-verkligt och overkligt, ett begär att bedraga sig själv

-alstrats, ett behov fötts att icke stöta på någon

-verklighet, som genom sin handgriplighet erinrade om

-att en fatal verklighet, en viss natt uppträtt i hans

-liv, och vars uppträdande i minnet åtföljdes av en

-härjande och bitande känsla av skuld. Fruktan att

-denna skuld en gång skulle komma att indrivas av

-människor gjorde att han aldrig vågade ha någon

-ovän, aldrig visa missnöje med något eller någon,

-aldrig utöva kritik. Han hade av samma fruktan

-upphört att tala, men hade i stället en mimik, alltid

-full av förståelse och deltagande, som gav åskådaren

-illusionen av att Alrik var en mycket meddelsam

-och sympatisk kamrat. Sitt eget behov av uttryck

-för känslor och förnimmelser hade han funnit i

-musiken, i vilken han kunde berätta sin historia, utan

-att någon förstod vad han sade eller fatta några

-misstankar om att han bar på en hemlighet.

-</p>

-<p>

-I världens ögon gällde han för att vara litet

-fnoskig, men det gjorde han sig ingen möda att jäva.

-Med skolan, som endast besöktes av tolv barn och

-högst oregelbundet i anseende till de svåra

-förbindelserna, behövde han icke ta saken alltför

-allvarsamt, emedan ingen frågade efter den; och med

-orgelmusiken om söndagen kunde han ställa hur han

-ville, spela vad honom behagade.

-</p>

-<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_247' name='page_247'></a>247</span></p>

-<p>

-Emellertid hade uppträdet hos husfrun på ett

-obehagligt sätt kommit störande in i hans drömliv.

-Situationen i all sin betydelselöshet hade varit ett

-upprepande av en annan situation, som djupt

-ingripit i hans liv och nu genom sin påminnelse gav

-full kroppslighet åt det, som skulle ha varit

-bortdunstat som ånga. Hela stenkumlet av intryck han

-kastat över liket ramlade och skelettet låg där,

-huvudskålen låg där, spräckt av isbillen, och det

-hjälpte inte söka leka bort det mer, att blanda bort

-det med drömmarne, att spela bort, läsa bort det.

-Han hade blivit väckt och kunde inte somna om.

-</p>

-<hr class='ppg-pb' />

-<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>

-

-<h3>Ã…TTONDE KAPITLET.</h3>

-</div>

-

-<p>

-Det hade slagit Alrik mest att den främmandes

-ögon kunde ha samma uttryck, att hennes arm kunde

-ha samma gest, när hon lade handen på hans knä,

-och denna jämförelse spände sig som en tråd mellan

-det förgångna och det närvarande, och allt som låg

-emellan upphörde att finnas. Allting krympte ihop;

-manualen på orgeln blev icke mer än en alnsbredd

-som den var, stämmorna bara två, pipverket

-rosslade och hostade, spegeln återgav icke mer än den

-bondgranna kyrkan med allt dess skräp och liknade

-på sin höjd attributkammaren på stora operan. Skolan

-var icke mer befolkad av Läderstrumpan och

-Spårfinnaren, utan där sutto skorviga och snoriga

-fiskarungar; havsstranden var en soplår, molnen

-vattenångor, som stodo beskrivna i Berlins naturlära.

-Allting blev tungt, grått och trist, och besvärjaren, som

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_248' name='page_248'></a>248</span>

-kunnat blåsa liv i allt detta obetydliga, tråkiga,

-enformiga, var en organist och skollärare, som skulle

-svälta till vintern, om han ej fiskade och grävde i

-jorden, tog upp sitt tionde och såg om sina

-ägodelar. Därmed kommo tankarne över huru det

-kunnat vara, om ej han skänkt bort sina pengar åt fadren

-den gången, om han tagit direktörsexamen, om han

-stått på sitt eget bästa. Förgäves sökte han förlika

-sig med tanken, att det skulle kunna bli bättre, att

-det skulle kunna glömmas igen, grävas ner, dunsta

-bort i drömform. Drömrnarne blevo tankar, vassa,

-skärande, som klippte sönder alla slöjor han ville

-hänga opp för det förflutna, reflexioner, som

-syrsatte och upplöste. Hans jämna, lugna lynne

-förstördes, och ett smygande missnöje med allt sökte

-sig insteg.

-</p>

-<p>

-Förändringen märkte han själv, när han nästa

-lördag skulle upp till herrgården efter postväskan.

-Som sist stannade han framför lönnarna och tittade.

-Inte var där några näsor! Fröbaljorna liknade inte

-alls några näsor; det var endast barnungar, som

-kunnat hitta på det; och det hade han inbillat sig!

-Han kom fram till byggnaden. Inte var det något

-slott, ännu mindre något trollslott. Vad var

-trollslott för slag? Där troll bodde! Men det fanns ju

-inga troll, eljes skulle de stått beskrivna i Berlins

-naturlära! Han blev införd av betjänten i

-riddarsalen, där inga riddare funnos, och medan han

-väntade, kommo alla löjtnantens yttranden fram för

-honom, vilka han beundrat som högst visa. Inte voro

-människorna större på sextonhundratalet än på

-sjuttonhundra. Där hängde den lilla tjocka Carl den

-tionde och där den lilla pojkfiguren Carl den elfte.

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_249' name='page_249'></a>249</span>

-Och håret, det var ju tagel och löshår; mustaschen

-var ju bara en smal tandborste. Inte voro alla dessa

-krigare hjältar därför att de buro järnvästar! Det

-var tidens uniform, och dessa krigare skulle nu hetat

-indelta kaptener och majorer med postkontor i

-bakgrunden. Möblerna blevo kanske inte mindre, men

-rummen mycket större; så det kanske var en synvilla.

-Och det andra sen! Inte voro Arvid Bernhard Horn,

-Carl von Linné, Jonas Alströmer, som han läst om

-i Fryxell, inte voro de mindre andar än Axel

-Oxenstjerna, Königsmarck, och Olov Rudbeck, som var

-fnoskig.

-</p>

-<p>

-Fröken kom in och slog sig ner att språka.

-Herr Lundstedt anmärkte genast för sig själv, att

-hon liknade en av de där damerna på Tyska

-Prästgatan, som han trott vara borgarfruar, men som

-han nu först erinrade sig, att herr Lindbom

-förklarat vara skökor. Varför han icke förr erinrat det,

-visste han ej; kanske därför att han icke velat

-minnas det. Fröken frågade först hur pastorn mådde.

-Och då herr Lundstedt sagt sig tro väl, så började

-fröken tala illa om honom, förfärligt; och till sin

-skam märkte herr Lundstedt, att detta icke gjorde

-på honom något obehagligt intryck. Därpå frågade

-hon, om herr Lundstedt hade det bra, om han var

-nöjd, om han älskade att göra musik. Till ersättning

-frågade herr Lundstedt huruledes löjtnanten befann

-sig och om herrskapet skulle komma ut i sommar,

-något som han egentligen icke brydde sig om. Nu

-kom en störtsjö upplysningar om, att löjtnanten var

-en gammal elak fanjunkare, som förstörde gården

-och drack ur vinerna, att herrskapet voro ruinerade,

-att fröken vilken dag som helst kunde stå på bar

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_250' name='page_250'></a>250</span>

-backe, och att hon kunde laga utmärkt mat, förstod

-lanthushållning och älskade små barn.

-</p>

-<p>

-När herr Lundstedt lyckats utfå postväskan och

-med densamma vandrade över mon, var han mycket

-tankfull och nertryckt, men det fanns en ljusglimt.

-Visserligen sörjde han över att han icke kunde leka

-mer, men den tryckande känslan av skuld över ett

-brott, han deltagit i, var något minskad, sedan han

-hört att andra också hade sina fläckar. Allihop,

-löjtnanten, fröken, herrskapet, pastorn ägde sina

-hemliga vrår, där de gömde lik, myllade ner dem med

-ord, gömde dem under blomster, kransar, band, granna

-påskrifter som de ruttna liken under gravkullarna,

-vilka planterades, vattnades och klipptes var söndag.

-Det skulle sålunda verkligen vara sant det som sades

-varje gudstjänst, att vi äro alla syndare, i synd födda

-och jämväl syndat i alla våra levnadsdagar? Det vore

-sålunda icke något skönt, något gott i livet, utan

-allt vore sken, vitlimning, påstrykning! Men om så

-vore, varför skreko då människorna emot, när någon

-ville tro Guds egna ord, att det icke fanns en ren,

-att det icke fanns något kärnfriskt, något sunt?

-Trodde de icke sina egna ord, när de läste

-syndabekännelsen eller läto prästen stå där förskansad

-innanför altarringen och säga det på deras vägnar,

-medan de lågo tysta på sina ansikten och kanske

-logo över, att de narrat honom säga det, som de

-aldrig ville erkänna. Kanske det också var ett sätt

-att leka, ett sätt att dölja. Och vore det icke det,

-varför steg icke han fram, hon fram för Guds altare,

-och med öppen panna sade högt, utan att le, jag

-har stulit tre lod silver, jag har ljugit mig fri från

-två års straffarbete, jag har haft olovligt umgänge,

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_251' name='page_251'></a>251</span>

-jag har förfalskat socknens räkenskaper, i stället för

-att låta präststackarn stå och säga: jag fattig

-syndig människa? Om nu prästen i stället sade: du

-Anders i Norrö, du Karin på Aspskär, du har gjort

-det och det, då skulle de bli onda och säga att han

-ljög, om det också var sant vad han sade.

-</p>

-<p>

-Det fick nu vara hur det ville med de andra,

-han bar sin skuld, hade kommit till medvetande om

-den, och ville bli fri från den. Han ville gå direkt

-till pastorn och säga honom hur allt gått till, få

-hårda ord, ta sitt straff och bli lugn efteråt.

-</p>

-<p>

-Han gick vägen framåt och omkring viken.

-Aftonsolen sken in emellan träden och målade

-björkarnes näver rosenröd, tallarnes flarn eldröd, så att

-hagen stod som en brasa. När han kom till ledet,

-stannade han tvekande vid den tavla, som inramades

-mellan syrenhäckarne på ömse sidor om brunnen.

-Under gårdslinden, som sjöng alltigenom av bin och

-humlor, satt pastorn och rökte en porslinspipa med

-en målad hjort på huvudet. Den gamles ansikte

-var grått under det stora vita håret, så vitt som

-floxens blommor, där växte på rundelen. Han

-pustade röken betänksamt ut, och den steg rätt opp i

-den vindlösa luften. Bredvid stod prostinnan och

-strök prästkragar på en strykbräda över en

-stolskarm och hundkojans tak.

-</p>

-<p>

-Herr Lundstedt gick fram med väskan, lämnade

-den ifrån sig, och hälsade ett god afton.

-</p>

-<p>

-Pastorn öppnade väskan med sin egen nyckel,

-tog upp kungörelser och tillkännagivanden,

-Väktaren och Stiftstidningen. Bröt brev och talade

-slutligen:

-</p>

-<p>

-&mdash; Nu är undantagsmannen i Svartnäs kaputt;

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_252' name='page_252'></a>252</span>

-är väl arsenik som vanligt. Och Malins unge, som

-var bortsatt hos Storvikarn, likaledes. Har

-Lundstedt sett en sån församling?

-</p>

-<p>

-Därpå svarade prostinnan, i det hon spottade

-på strykjärnet:

-</p>

-<p>

-&mdash; Uh, vad ä de att tala pöu, hemma hos öss

-i Sköune dog alltin de gamla i märgelgröuven.

-</p>

-<p>

-&mdash; Ja, vad ska man göra åt det! Men ni lär

-också ha left rövare ute på kobben, Lundstedt. Det

-gick fasliga historier om er en lång tid, va?

-</p>

-<p>

-Herr Lundstedt vart dödsblek och svettades i

-armhålorna.

-</p>

-<p>

-&mdash; Förlåt, herr pastorn, men kan jag få lov att

-tala ett ord enskilt! svävade han fram på målet.

-</p>

-<p>

-Pastorn, som trodde det var någon

-penningangelägenhet, bad skolläraren komma med in på

-expeditionen.

-</p>

-<p>

-&mdash; Nåå, tog han upp när Lundstedt dröjde; vad

-är det om?

-</p>

-<p>

-&mdash; Herr pastor; pastorn vet allt!

-</p>

-<p>

-&mdash; Vad för slag?

-</p>

-<p>

-&mdash; Det som hänt &mdash; därute.

-</p>

-<p>

-&mdash; Nej, inte vet jag något; jag har bara hört

-lite skvaller, och för resten är det över tio år sen.

-Var Lundstedt med och gjorde slut på gumman?

-</p>

-<p>

-&mdash; Jag var med, men jag gjorde det inte.

-</p>

-<p>

-&mdash; Ja, ni lär ha levat &mdash; huller om buller! Jag

-vill inte veta något, och kan inte göra något åt det.

-Skaffa sig frid med sitt samvete bara, och tacka

-Gud ni kom ifrån det för så gott köp.

-</p>

-<p>

-&mdash; Ja, men se det är just friden jag inte kan

-få! Inte för aldrig det!

-</p>

-<p>

-&mdash; Å, Lundstedt vet ju, att Frälsaren har lidit

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_253' name='page_253'></a>253</span>

-och dött för våra synder, så då kan han väl ha frid,

-om han nämligen inte ärnar gå stad och göra om det!

-</p>

-<p>

-&mdash; Ja, men detta kan han aldrig förlåta!

-</p>

-<p>

-&mdash; Kan <i>han</i> inte? Han kan allt! Och när han

-kunde förlåta rövaren på korset! &mdash; Se så, gå nu

-inte och grubbla, utan var en man. &mdash; Kom och

-drick en toddy med mig nu!

-</p>

-<p>

-&mdash; Hör nu, Lundstedt, menade pastorn när

-toddyn var drucken, kvälln är vacker och jag har ett

-brev till fyrmästarn; skulle han inte vilja ta min

-eka och ro ut till honom?

-</p>

-<p>

-Jo, det ville Lundstedt gärna, i synnerhet som

-han kände sig stå i stor tacksamhetsskuld hos honom,

-som förlossat hans själ, och han bugade sig för

-prostinnan, lyfte mössan och gick ner till båt.

-</p>

-<p>

-Solen hade gått ner och fjärden låg blank som

-polerat järn; fyren var tänd och lade ut en svag

-ljusmatta intill bryggan, en hel mil lång. Det var så

-tyst, att roddaren endast hörde sina årtag och kunde

-tänka ostört över det passerade.

-</p>

-<p>

-»Allt var förlåtet, endast han trodde.» Så

-enkelt, så vackert, vilken skön religion! Icke

-underligt att den ansågs vara den högsta av alla kända!

-Rövare och banditer skulle in i paradiset, men de

-oförvitlige, laglydige, trogne skulle åt helvetet!

-</p>

-<p>

-Bara man trodde! Men herr Lundstedt hade

-svårt att tro det, efter som den borgerliga lagen

-straffade rövare och banditer, och belönade de

-redlige och flitige! Han hade svårt att tro det, men

-han måste tro det, eljes fick han aldrig frid, och

-frid måste han ha.

-</p>

-<p>

-Tro det! Var det så omöjligt! Om han icke

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_254' name='page_254'></a>254</span>

-kunde tro det i dag, så kunde han tro det om en

-månad! Kunde han icke tro det, han som kunnat

-tro allt vad han velat förut! Att rågskylarna voro

-soldater, att telegraftrådar voro fiolsträngar, orgeln

-en stalaktitgrotta, en okänd flicka hans hustru

-närapå! Han som inbillat sig att han ägt juvelringar,

-som lågo kvar i guldsmens fönster, att fröken på

-herrgårn hade sex korkskruvar i huvet, att Jon i

-Espö hette Rävsvansen! Hade han trott det? Han

-hade trott, att han trott det, önskat det så livligt

-för att slippa tro något annat obehagligt, som skett

-en gång, lekt att det var så. Varför kunde han då

-inte tro att Gud förlåtit honom, när pastorn sagt

-det och det stod i bibeln, och han önskade tro det,

-måste tro det för att få frid!

-</p>

-<p>

-Detta kunde han inte leka ihop, för det fanns

-ingenting att ta på, ingenting att göra av. Det var

-bara att tänka på, grubbla över, sitta och upprepa

-för sig. Nej, det skulle komma något nytt, verkligt

-emellan, en massa påtagligt emellan och lägga sig

-över det andra och så skulle han få igen gåvan att

-leka, och kunde han bara leka, så skulle han snart

-vara lycklig igen.

-</p>

-<p>

-Under dessa funderingar hade skolläraren

-kommit mitt på fjärden. Han höll med årorna, medan

-han torkade svetten ur pannan, och när det blev

-tyst, hörde han en flickröst sjunga från fyren. Genom

-luftförtunningen och avståndet kommo tonerna icke

-rena fram, men stämde likafullt ungefär, så att, när

-de nådde örat, de klingade svävande, obestämt som

-eolsharpan.

-</p>

-<p>

-Herr Alrik lyssnade, och undrade hur han med

-båten måtte ta sig ut från fyren, där sångerskan

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_255' name='page_255'></a>255</span>

-stod, och så kom han tillbaks i sin båt och undrade

-hur hon såg ut som sjöng, vem det var som sjöng,

-hur gammal hon var, om hon hade snörliv, om hennes

-händer voro vita, vad hon hette.

-</p>

-<p>

-Vid denna sista tanke drog ett brett löje för

-första gången sedan åtta dagar över hans ansikte

-och han utsade i tankarne namnet: Angelika.

-</p>

-<p>

-Det var Angelika, ganska visst, som satt fången

-ute i tornet och tände nödeld, och han var Alrik,

-medregenten till Erik, som kom på härnadståg för

-att befria henne, och i bröstfickan hade han

-lejdbrevet, som innehöll benådningsdomen, eller påvens

-dispensbrev, som tillät medregenter att gifta sig med

-fångna prinsessor, och för att ge sin ankomst

-tillkänna och visa sig som en riddare, reste han sig

-och med sin bariton sjöng han som han hört Günther

-så många gånger, men med ackompanjemang på

-öskaret: »Du bör ej fruktan bära, kom följ mig till

-mitt slott!»

-</p>

-<p>

-Fyren blinkade illmarigt, men Alrik såg ännu

-icke sångerskan, vilken dock straxt svarade, när

-förförelsearian hade grånat ut mellan kobbarna. Och

-som ett brevsvar klingade igen: »Och havets unga

-tärna, hon gick en kväll så varm.»

-</p>

-<p>

-Herr Alrik åhörde den stående och med mössan

-i handen såsom när man hör folksången, och under

-det han hörde, började det att leka för honom;

-den vita fyren, smal opptill och vidgande sig mot

-grunden som en kjol, blev sjöjungfrun med eldögat;

-havets unga tärna, som sjöng honom till sig, blev

-långa Majken på Bernhardsberg, som blinkade

-oskickligt... nej, det fick inte vara hon! Nej, det skulle

-vara havets tärna, det var mycket vackrare och han

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_256' name='page_256'></a>256</span>

-ville älska henne, famna henne, men på avstånd,

-utan att se henne, utan att hon såg honom, i sång,

-i harmoni under sommarnattens rosenfärgade täcke

-med gula bårder, och för att åstadkomma omfamning

-tog herr Alrik opp första takterna i duetten »Hör

-hur stilla vinden susar». När han givit an ton och

-lyssnat, hörde han flickans röst sjunga sången, och

-nu intonerade han i andra stämman, och de lindade

-tonerna om varandra, som när man flätar favörer;

-de kysstes i luften, de famnades på vattnet, och när

-de sista orden: »sång och kärlek gå från himmel,

-gå till jord», klingat ut, såg han de två sluttonerna

-som ett par rosenröda duvor munnas, och i

-detsamma föll från zenit en stjärna, målande sig som ett

-nottecken med sin långa svans, som om den flugit

-ur sångerskans mun till hans möte och han gapade

-för att fatta den mellan sina läppar, men båten

-krängde med detsamma, så att han satte sig ner

-på betten. Och nu tog han i årorna, stack ut

-bladen som ett par vingar och så flög han över till

-fyrskäret, där han mycket riktigt träffade fyrmästarens

-dotter, med vilken han redan sjungit duett, och till

-henne överlämnade han brevet, emedan fadren var

-ute på sjön, och han överlämnade brevet i två långa

-timmar, som voro alldeles för korta, men tillräckligt

-långa ändå för att ute på farstukvisten dricka kaffe

-med sångerskans moder, och under samtal om stora

-operan och Jakobs orgel vinna insteg i ett välbevakat

-hjärta och för den fångna jungfrun visa vägen ut

-till det fria.

-</p>

-<hr class='ppg-pb' />

-<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_257' name='page_257'></a>257</span>

-

-<h3>NIONDE KAPITLET.</h3>

-</div>

-

-<p>

-Herr Alrik har fått frid och återfunnit lekens

-gåva, men nu leker han den käraste leken med

-verkliga leksaker, och varje dag som går lägger en ny

-sten på kumlet, där liket ligger, och det skall aldrig

-stå opp mer, sedan han fick det lilla Blekansiktet

-i huset.

-</p>

-<p>

-Han har nu gravat jorden och plantat i

-solskenet, satt garn och vittjat i regnväder, så att han

-är kopparbrun i ansiktet och älskar kalla sig den

-Röde Mannen. På tröskeln till sin wigwam röker

-han sin kalumet och tackar den Store Anden, som

-gav honom den Vita Bisamråttan; men när den Vita

-Bisamråttan har lynne, säger hon att lyckan icke

-är i fullmåne, då Medicinmannen med porslinspipan

-under prästgårdslinden icke vill äta ur samma fat;

-men då talar den Röde Mannen visdoms ord om ett

-kid, som skall födas och bli en Stor Medicinman,

-som en gång skall sitta under pastorslinden, när en

-annan Bisamråtta skall stryka hans prästkragar, och

-då skall fredspipan tändas och kanske den Gamle,

-som nu fiskar i de stora vattnen, skall hänga sina

-nötta mockasiner på pastorns gärdesgård och äta

-pemmikan hos den unge Mohikanen. Och för övrigt,

-det var i alla fall pastorn, som gav Den Röde

-Mannen frid, när han lärde honom känna vite Krist.

-</p>

-<p>

-Och när han talat och Blekansiktet vill svara,

-ber han henne sjunga i stället; och när han narrat

-henne sjunga och han mot sin vilja hör att det är

-falskt, säger han sig att det är mixolydisk tonart

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_258' name='page_258'></a>258</span>

-hon sjunger i, och han tror till och med att hon

-har funnit de felande halvtonerna mellan e och f

-och h och c, ty hon är nu den märkvärdigaste av

-stammens döttrar, utom att hon är den skönaste

-och godaste, ty hon har lärt honom trolla igen, när

-han förlorat gåvorna, och nu kan han när som helst

-vandla salt torsk till stekgädda, härsket flott till

-bordsmör; han kan ta fikon på sina tistlar och

-druvor på törnena; ur sin hatt plockar han allt vad han

-vill, utom olyckor, och han kan svälja förödmjukelser

-som stora kavalleristsablar, äta eld från själva

-helvetet, om det så skulle vara, och sedan nysta ur sig

-de grannaste sidenband, som han väver rödlakan

-och gyllenduk av. Den kan trolla!

-</p>

-<p>

-Och nu har den gamle Bävern gått till sällare

-jaktmarker och tagit hemligheten med sig djupt ner

-under den röda pipleran, som ligger öster om solen

-och väster om månen.

-</p>

-<hr class='tb' />

-

-<p>

-Så ungefär, fast inte så utblommerat, brukade

-den trolske klockaren på Rånö berätta sin historia,

-när en lustkutter förirrade sig ut i hans avlägsna

-vatten och han hade fått ett par supar för att visa

-ut abborrgrunden. Hur mycket som var sant visste

-man aldrig, ty han ljög vartenda ord han talade, och

-hur han hade det i ensamheten och fattigdomen fick

-man inte reda på, ty det visade han aldrig.

-Grannarne påstodo, att han aldrig gått på Musikaliska

-akademien, aldrig känt far och mor, och aldrig varit

-gift. Men det kunde vara lögn det också, ty det

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_259' name='page_259'></a>259</span>

-var ena rackare att ljuga där på kanten! Och de

-var dorska och egna därute i havsbandet; där såg

-de stora sjöormen och trodde på råt, kom sällan åt

-kyrkan och lade slantar under stenar, förgjorde

-bössor och kunde otyg. Men den värsta trollaren

-var ändå klockaren på Rånö.

-</p>

-<hr class='ppg-pb' />

-<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_260' name='page_260'></a>260</span>

-

-<h3>Min sommarpräst.</h3>

-</div>

-

-<p>

-När jag kommer ut om våren till sommarnöjet,

-är jag den första. Den lilla badorten är öde, luckor

-äro stängda, verandor täckta. Träden äro

-halvlövade, rabatterna ogrävda, och i hål och vrår ligger

-litet smutsig snö kvar. Men då går jag ner till

-gästgivargården efter middagen och finner min

-sommarpräst. Sådan jag fann honom där för tolv år sen

-finner jag honom än, sittande vid sitt punschglas i

-kakelugnsvrån, läsande sina tidningar, strykande

-huskatten och småspråkande vid värdinnan.

-</p>

-<p>

-Han är några och trettio år och ser ännu ut

-som en lång, mager student. Men nu på våren är

-han magrare, förefaller det, än i fjor, hyn gråare,

-ögonen slocknade och rösten tunnare av brist på

-talövning.

-</p>

-<p>

-När han blir varse mig, får han först en

-underlig glans i ögonen, som om han hade förtalat mig

-hela vintern och hade ont samvete, denna

-egendomliga glans, kanske uppkommen av en hornhinnans

-spänning, då pupillen skall vidgas för att kanske

-läsa i den andras ögon vad den tänker. Jag vet,

-att han hatar min verksamhet, men i denna stund

-är han en människa i ensamheten, och jag ser att

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_261' name='page_261'></a>261</span>

-jag, som kommer utifrån världen, där det lever, också

-kommer till honom såsom vårens bebådare, den första

-badgästen, vilken snart skall följas av andra. Och

-när vi övertygat oss om, att inga fientligheter skola

-utbryta, sätta vi oss till bords. Första halvtimmen

-talar han med en entonig, skrällande röst utan

-halvtoner, utan nyanser, och jag har svårt att

-Ã¥terkonstruera i honom en bildad man. Hans talorgan har

-på åtta månader anpassat sig till lotsars och fiskares,

-hans hjärna har tryckt ner sig till att bli förstådd av

-enklare tankemekanismer, hans ordförråd har

-förlorat mellanfärgerna, övergångstermerna, och

-upptagit de enkla, stundom vulgära glosorna.

-</p>

-<p>

-Han är misstänksam som den ensamme, och han

-tittar ideligen efter om jag menar vad jag säger,

-ty jag avpassar mig av omedveten sympati, jag

-spelar på stycken, som behaga honom, utan att lämna

-något ifrån mig, jag drar upp hans utgångna

-urverk; och småningom hör jag honom knäppa i den

-gamla goda gången.

-</p>

-<p>

-Han vill gärna lyss till nytt från mig, men

-njutningen att få tala själv överväldigar honom, behovet

-att visa sig vara en jämnbörding griper honom, och

-han går på de högsta frågorna.

-</p>

-<p>

-Efter en timme är hans röst något beslöjad,

-men börjar redan låta finare; han söker icke längre

-så pinsamt efter ord, hans ansikte, nyss så dött,

-så färglöst som fallet löv, lyses upp, och han berusar

-sig av tal.

-</p>

-<p>

-Vi undersöka Kierkegaard, lidandets skald, och

-han svämmar över i frosseriet på sina lidanden,

-som han utan att bikta sig får ge luft.

-</p>

-<p>

-Men vi ha läst Kierkegaard på var sitt sätt,

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_262' name='page_262'></a>262</span>

-jag som psykolog och han som kristen. Antingen

-han icke förstår mig, eller icke lyss på mig, nog av,

-han har hört att det ger återljud i min

-resonansbotten och han blir vältalig; talar och talar, så att

-jag tycker det är synd avbryta en lycklig människas

-utsvävning; men han vill kränga över åt

-kristussidan och jag stretar emot. Han går på och jag

-låter honom hållas.

-</p>

-<p>

-Det drar väl en timme och han behandlar mig

-som adepten, kastar mässkjortan över mig, tar eden

-av mig, hör ej på mina protester, primsignar mig,

-vädjar slutligen till mitt bifall emot kristushatarne.

-</p>

-<p>

-Då ler jag för att väcka honom, men han ser ej

-mitt leende, och han går vidare, djupare, kommer

-in i exegetiken, och åker fast i tjockaste teologien;

-stannar och ser på mig, för att höra mitt bifall.

-</p>

-<p>

-&mdash; Men käre bror, avslutar jag, det är väl ingen

-hemlighet för dig, att jag icke delar en enda av

-dessa dina meningar!

-</p>

-<p>

-Han ser på mig, synes erinra sig något, ler,

-och vi tala om något annat.

-</p>

-<p>

-Nu är det min tur att tala! Lamporna tändas

-i salen och ny punsch är inne. Jag talar om den tid

-vi leva i såsom en sovandets tid, fortsättande ett

-sovande, som började med århundradets ingång, då

-mänskligheten tröttnat på att vaka; flätar in

-upplysningar om Darwins upptäckter och Schopenhauers

-och Hartmanns genomskådningar, ställer in

-kristendomen i sitt sammanhang i världshistorien, ger kött

-åt teologiens kroppslösa skuggor, förklarar det som

-han ville ha oförklarligt, utan att väcka honom med

-den ökända rationalismens populärresonemanger,

-nämner varken Strauss eller Renan, improviserar en

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_263' name='page_263'></a>263</span>

-världsåskådning i diktens lagom dimmiga bilder. Jag

-ser hans halva ansikte som en vit fläck i

-lampskenet, fallande snett ovanfrån, och hans ögon

-brinna, lysa genom tobaksröken; jag tror att jag

-har honom med mig ett gott stycke, längre än han

-hade mig nyss; jag har magnetiserat honom genom

-att sätta hans hjärna i mina rörelser, jag känner

-en stund talarens rus, då han kan röra, leda sina

-åhörare; jag har tagit honom ur hans mysticism med

-min oklarhet, då jag visste att varje införande av

-frågorna på det klara skulle väcka ekon i hans

-apologetiska minnen; men jag tröttnar. Kan icke

-längre undvika att torna på en av hans dosor, i

-vilka apologetiken förvaras, det vill säga, en

-samling motbevis mot alla förutsedda invändningar mot

-kristendomen. Mycket rätt: jag rör oförvarandes vid

-fjädern, locket öppnas, min makt är slut. Nu ler

-han och säger:

-</p>

-<p>

-&mdash; Det är väl ingen hemlighet för dig, att jag

-är absolut motståndare till alla dina meningar.

-</p>

-<p>

-Varpå vi gapskratta! Men ingen dispyt kommer

-till stånd, inga resonemang, ty i samma ögonblick

-vi skulle söka giva och taga skäl vore allt samtal

-omöjligt. Vi ha helt enkelt suttit och sökt

-magnetisera varandra, berusat oss själva och njutit, den

-ena av den andras rus han framkallat, och vi ha

-träffats för att njuta av varandras sällskap. Vi äro

-fiender, men vi äro icke ovänner, och vi träffas igen

-varje dag, lekande samma tankelekar, aldrig sårande

-varann, aldrig törnande. Vi välja de sirligaste ord,

-de längsta omskrivningar, de lenaste uttryck. Det

-är som ett slags själarnes coitus. Men när

-badgästerna anlända, lyfter jag och reser ut i skären.

-</p>

-<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_264' name='page_264'></a>264</span></p>

-<p>

-När jag efter tre veckor kommer igen in till

-badorten och träder in i hotellets stora sal, sitter

-min vän pastorn vid table d&#8217;hoten omgiven av

-stadsherrar och damer.

-</p>

-<p>

-Han är nyrakad, nyklippt, har en ren vit

-halsduk, fint borstade svarta kläder. Hans ansikte är

-öppet, det tryckta, trista är borta, ögonen glänsa,

-men han har ännu en stående gest med tungan och

-läpparne, som om han undertryckte ett beständigt

-leende.

-</p>

-<p>

-När han får se mig, visar han stor

-obeslutsamhet; men han reser sig, hälsar och frågar hur jag

-mår; alltjämt med detta illmariga löje, som kommer

-och går. Därpå viskar han mig, liksom fölle han in

-i den gamle studentens, alltså skråbroderns roll, att

-hans brännvinsbutelj står i skrubben i mellanrummet

-och är märkt med P., ty det serveras intet

-brännvin på hotellet.

-</p>

-<p>

-Jag sätter mig på avstånd att spisa och betrakta

-honom. När han nu talar vid dessa människor, har

-hans ansikte andra uttryck än då han talade vid mig;

-och det ändrar sig alltefter den talande. I allmänhet

-ser han strängt allvarlig ut, avvisande alla

-förtroenden, på vakt att icke glömma sig. Men när han

-vänder sig till fruntimmerna kan han icke dölja sig.

-Han myser och ser älskvärt nedlåtande ut som en

-äldre mot ett barn, underlägsen och smickrad som

-en ogift man mot en kvinna, och ärbar, oåtkomlig,

-kysk som en Herrans tjänare.

-</p>

-<p>

-När de slutat reser han sig och kommer fram

-till mig. Hans ansikte bär ännu reflexer från dem

-han talat vid och är uppvärmt av utstrålningen från

-fruntimmerna. Enslingens misstänksamhet är borta;

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_265' name='page_265'></a>265</span>

-hans själ har gymnastiserat sig på andras;

-umgängeskretsen har borttagit fruktan, avsatt

-tankefrön, riktat erfarenheten, ökat minnena, och han är

-djärv nästan nedlåtande mot sin förre kamrat i

-öknen. Men han vill icke sitta till bords med

-kättaren och tala om tidens frågor, ty nu finns det

-vittnen, och han har för övrigt så många andra att

-tala med, om också ingen förstår honom så väl som

-den otrogne.

-</p>

-<p>

-När han går, säger han, att han vill komma

-ut en hel dag och hälsa på mig.

-</p>

-<p>

-&mdash; Här är för mycket folk om sommaren, menar

-han, och för litet om vintern. Nu skall man gå

-klädd och vara kavaljer, och... ja, du har det

-gott, du!

-</p>

-<p>

-En vacker eftermiddag i slutet av juni ser jag

-en svart figur komma gående nere i ängen. Det

-är pastorn. Uppkommen till stugan kastar han av

-sig den svarta hatten, drar ett långt andetag, och

-tittar sig omkring på landskapet, som om han såg

-efter om där var plats nog, eller om några mänskor

-kunna se honom. På min kammare får han sikte på

-en blå kavaj, vilken han utbyter mot sin svarta rock,

-tar en halmhatt, en rotpipa, en käpp; och efter ett

-glas punsch vill han gå ut i skogen.

-</p>

-<p>

-Utkommen i ängen sticker han händerna i

-kavajfickorna och tycker det är nytt och roligt; kesar

-som en kalv, flöjer över gärsgårdar. Det är en

-annan människa och rocken gör väl litet till munken.

-</p>

-<p>

-I dag tala vi inte om frågorna, utan gå ner till

-havsstranden, bada, simma ut i fjärden. Därpå

-promenera vi i sjökanten och kasta smörgås; rulla

-stenblock ner i vattnet; jaga opp skrakungar, klättra

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_266' name='page_266'></a>266</span>

-upp i holkar och leta rötägg. Och så ge vi oss in

-i djupa granskogen. Här är han som hemma hos

-sig; hojar och sjunger; dödar huggormar med sin

-påk, lockar fåglarne att svara, narrar den flyende

-haren att sitta; känner älgspår, och vill bestämt gå

-fram och retas med tjurn. Därpå storma vi ett

-berg, brant som en mur, och komna upp på platån,

-där endast några martallar blivit lämnade, se vi havet

-under oss med sina tusen kobbar och skär. Här

-lyfter han hatten och torkar svetten ur pannan:

-</p>

-<p>

-&mdash; Ja, men det är skönt att få vara människa

-en stund, säger han med ett förfärligt smärtsamt

-drag i ansiktet och en suck.

-</p>

-<p>

-Det att jag icke svarar, icke beklagar, icke

-inbjuder till deltagande eller förtroende, fastän jag vet

-allt, hela den pinohistoria, som ligger bakom denna

-mannens nutid, utgör retelsen i umgänget. Han vet

-att jag vet, men i samma stund jag sade, att jag

-visste, skulle han gå. Och han säger ingenting själv,

-men njuter av att antyda, att snudda vid faran, som

-ligger i att röja sin hemlighet för en fiende; ty vi

-äro fiender. Det veta vi båda.

-</p>

-<p>

-Och jag känner på mig, att om han här i ett

-svagt ögonblick skulle öppna sitt bröst och visa det

-rysliga kräftsåret, skulle jag fly honom. Behaget

-att gissa honom vore slut; och han skulle sedan hata

-mig, då jag hade hans liv i min hand.

-</p>

-<p>

-Men vi säga ingenting, vi bara prata så ofta

-vi ha ett ögonblick, prata om jakt och fiske, segla

-och ro.

-</p>

-<p>

-Det har kvällats och vi måste hem till

-aftonvarden. När vi nalkas stugorna, sjunger han inte

-längre, och vid bordet är han instängd; gycklar svagt

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_267' name='page_267'></a>267</span>

-inför frun i huset över att han har min rock; säger

-nej för supen, men tar den.

-</p>

-<p>

-Vi gå ut på farstukvisten att sitta och prata,

-men han blir orolig, ty han är ej säker på, att

-andra skola vara så tysta som jag.

-</p>

-<p>

-Och när han får fatt i en pilbåge, springer han

-ut på backen och börjar skjutövningar över

-matbodtaket. Så ivrigt, så ihållande, barhuvad och

-springande sig andfådd, att jag ej vet om han koketterar

-eller är rädd att bli indragen i farliga

-konversationer. Han håller på med pilbågen en hel timme,

-och påkallar vår uppmärksamhet, när han gjort en

-riktigt vacker lyra.

-</p>

-<p>

-Han får en säng på kammaren och ligger kvar

-över natten.

-</p>

-<p>

-Följande morgon kommer han i sin långa svarta

-rock till kaffebordet, högtidlig, sträng, såsom om

-han ångrade sin gårdags handlingar.

-</p>

-<p>

-När jag anordnar om båt för honom, hör han

-mig titulera fiskargumman fru, vilket ger honom

-anledning att avsides säga:

-</p>

-<p>

-&mdash; Du ska inte kalla madammerna fru; du

-förstör folket.

-</p>

-<p>

-Varpå jag:

-</p>

-<p>

-&mdash; Äro icke alla mänskor lika?

-</p>

-<p>

-&mdash; Jo, inför... (han tvekar om ordet) Gud, men

-icke inför människor. Det borde <i>du</i> veta!

-</p>

-<p>

-Det var en tillrättavisning inlindad i en artighet,

-som förekom vidare behandling av ämnet.

-</p>

-<p>

-Vi skildes vid stranden, kallt, artigt, såsom nöjda

-med att skiljas.

-</p>

-<p>

-Hans båt var lastad med hundra tomma buteljer,

-bland vilka han skulle sitta.

-</p>

-<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_268' name='page_268'></a>268</span></p>

-<p>

-&mdash; Lägg något över buteljerna! befallde han

-flickan som skulle ro.

-</p>

-<p>

-Hon tog sin kofta och skylde flärden, medan

-pastorn tog en min av höghet såsom innehavare

-av de eviga sanningarne och ett boställe.

-</p>

-<hr class='ppg-pb' />

-<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_269' name='page_269'></a>269</span>

-<h2>Pastorns älg.</h2>

-

-</div>

-

-<p>

-Pastor Norström hade mycket små intäkter, dels

-därför att hans hjord var fattig, dels därför att

-upplysningen uppifrån började pyra sig ner, och

-vantron nerifrån, läsarne, bjöd en svår konkurrens med

-brödkyrkan.

-</p>

-<p>

-Han hade ett par kor, några tunnland vete och

-råg, skog och fiske så mycket han ville, men som

-han inte hade mer än en piga, fick han plöja själv,

-fiska själv och fara med sumpen själv.

-</p>

-<p>

-I skogen fick han ta ved och plocka blåbär

-till husbehov, och jakträtt hade han också, men som

-han var utan hund, gingo de vilda djuren ganska

-trygga där. Detta hade gjort prästgårdsskogen till

-en omtyckt häckplats för traktens älgar, som brukade

-fortplanta sig uppe i en mosse. Och av nöden hade

-pastorn förstått göra sig, om icke en dygd, så

-åtminstone en liten sportel. Han hade i många år knipit

-sig en älg, flera blev det aldrig, och när köttet

-kom tillsammans med hud, horn och klövar, så blev

-det i alla fall en åttio riksdaler, allt som allt, utom

-bloden och räntan, som räckte ända till tjugondagen.

-Men det var en osäker inkomst och kunde så lätt

-slå fel, för ett enda skott avgjorde, om årets

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_270' name='page_270'></a>270</span>

-köttgryta skulle på elden eller om den bara finge koka

-spiggolja, som i sådana fall blev den extra

-bevillningen. Det var därför icke utan oro man i

-prästgården såg den elfte augusti nalkas.

-</p>

-<p>

-Redan i juli tog man av skällorna på korna,

-som gingo i skogen, och den första augusti fick inte

-pigan ropa ihop kräken. Och så anordnade pastorn

-saltsleken, högg aspruskor och satte i korsvägar.

-Sista söndan i juli gav han från predikstolen en lindrig

-varning mot bullrande besök i sin skog, och sedan

-gjorde han polisvakt själv efter smultrongummor och

-blåbärspojkar.

-</p>

-<p>

-Men »kampen om älgen» var icke så lätt vunnen,

-och om han också haft älgstånd på skogen hela

-sommarn, och sett kalvarne gå där bland sina egna

-kreatur, så han vant sig vid dem som om de redan

-stodo i hans lagård eller legat i hans gryta, så

-kunde det mycket väl hända, att när den stora dagen

-kom, några företagsamma skärkarlar helt enkelt

-motade in högdjuren på sin mark, eller drev dem

-i sjön, och sedan voro de vars mans goda pris på

-kobbarna.

-</p>

-<p>

-Sista året hade pastorn haft lyckoskott. Älgarne

-hade kommit, och de hade varit mycket orädda, för

-att vintern varit svår. De hade till och med gått

-in i gärdet och nafsat på vårrågen, men det hade

-bara glatt den gamles jägarhjärta:

-</p>

-<p>

-&mdash; Äter ni mitt bröd, så äter jag ert kött, sade

-han åt sin gumma, som tyckte det var synd om

-gudslånet.

-</p>

-<p>

-Den elfte augusti föll in, och pastorn invigde

-den soliga dagen med att ladda muskedundern med

-sitt engelska krut och lägga in ett lod.

-</p>

-<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_271' name='page_271'></a>271</span></p>

-<p>

-Gumman tog kökskniven under förklädet och

-ämbaret i hand, och så gick man till skogs. Nu var

-det bliven sed, att frun och pastorn skildes vid

-stättan, och så ringade de djuren, vilkas gång var

-känd som harens, och när frun fick opp, ropade hon

-ho-hå, ho-hå, och opp-opp-opp-opp!

-</p>

-<p>

-Det hade varit regn i flera veckor, så att älgen

-stått ini moraset på storskogen; men nu hade vädret

-vackrat, och det sken som gröna eldar ini

-björkhagen. Pastorn gick in i hasseldroget, som var blött

-och valkigt, så att hjulspåren sköto ryggar vassa

-som järnvägsskenor och han skulle just till att titta

-om knallhatten blivit våt av droppet från buskarne,

-då han hörde hur det knakade ini snåren. Öronen

-lade sig bakut på pastorn, och ögonen stodo som

-tennknappar, när han på tå sökte göra sig lätt, och

-han tycktes lyfta sig med att höja axlarna, som om

-han ville flyga, när han smög in i småskogen.

-</p>

-<p>

-Och där stod han ansikte mot ansikte med

-älgtjuren själv, som sträckte sin hals upp i grenverket

-på en asp, och med sin långa överläpp fnallade åt

-sig de darrande löven.

-</p>

-<p>

-&mdash; Pang! small muskedundern; lodet gick igenom

-ryggraden, just där det skulle in, och kolossen sjönk,

-som om man tagit ur järnen ur ett skelett, och så

-var det förbi.

-</p>

-<p>

-Det var pastorns vanliga, att knäcka av ryggen.

-Vågat var skottet, men när det tog, var det säkert

-som en slakt, för att sätta in kulan annorstans

-menade han bara var narri, efter som djuret kunde

-löpa milar med blyet i kroppen.

-</p>

-<p>

-Jägarn måtte ha tyckt i alla fall, att det gått

-litet för häftigt, och att skottet icke erbjöd några

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_272' name='page_272'></a>272</span>

-ämnen till årets jaktkrönika, ty han såg rätt snopen

-ut, medan offret slog sina sparkar i dödsrycket; men

-när allt var lugnt, satte han till att ropa på gumman.

-Men när han inte får svar genast; och han fruktar

-att köttet skall förfaras, om inte bloden går av, tar

-han opp sin fickkniv och karvar av halspulsådern,

-som han sedan nyper om, efter att ha sett hur blodet

-sprutade. Och så hojar han igen; och så måste han

-släppa på ådern igen, som krullar sig som en mask

-ini såret, för att se att inte blodet levrat sig.

-</p>

-<p>

-Så kommer då frun äntligen med kniven och

-ämbaret:

-</p>

-<p>

-&mdash; Sicken en du! säger pastorn med låtsad

-likgiltighet.

-</p>

-<p>

-&mdash; Själva pesen, tror jag! Och så snar du

-var sen!

-</p>

-<p>

-&mdash; Och såg du på de andra då?

-</p>

-<p>

-Å jestandes, de kom som själva dragonerna

-på gärdet, men de gick till sjöss, så nu är all

-avund försvunnen.

-</p>

-<p>

-Och så tar frun till kniven; och ämbaret fylls

-med rödaste blod, som skummar som mjöd, medan

-pastorn med uppkavlade armar bökar inne i halsen

-på det rykande djuret, som sednare foras hem av

-lejfolk och föranleder en mängd kaffehalvor och ett

-kalasande på njurar och kojor, lever och lungor,

-som varar i åtta dagar.

-</p>

-<p>

-Det var sista året det gick så.

-</p>

-<p>

-Nu sitter pastorn på förstukvisten den tionde

-augusti och kratsar sin bössa, medan prästfrun

-plockar spritärter i täppan.

-</p>

-<p>

-Då knarrar det på sandgången och barons

-skogvaktare från Stora Sätra kommer uppmarscherande

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_273' name='page_273'></a>273</span>

-och gör halt, med mössan i ena handen och kopplet

-till tre stövare i den andra.

-</p>

-<p>

-&mdash; God dag, Eklund, vad står nu på? hälsar

-pastor Norström.

-</p>

-<p>

-&mdash; Jo, herr pastorn, baron hälsar och frågar, om

-hans kunglig höghet kan få komma på skogen som

-i morgon efter älgarne, för barons stånd har gett

-sig av i natt som var, och prinsen ligger med sin

-ångbåt vid Dalarö och väntar på jakten, som de

-bjudit honom på.

-</p>

-<p>

-Pastorn rev sig i huvet, men prästfrun, som

-åhört anbudet, svarade:

-</p>

-<p>

-&mdash; Inte går det an att säga nej, du Erik, och

-därför är det så gott du säger ja med detsamma.

-</p>

-<p>

-&mdash; Ja, det är väl så gott det! mente pastorn,

-och därmed var saken avgjord i huvudpunkten.

-</p>

-<p>

-&mdash; Men säg nu, Eklund, kan inte jag få vara

-med också! Ju flera man, dess bättre lycka, strävade

-pastorn emot, i det längsta hållande tag i sin

-köttgryta.

-</p>

-<p>

-&mdash; Jo, nog går det, men det ska jag säga pastorn,

-för jag känner till det, att kommer han med, så är

-det likafullt baron som ställer opp skyttarne, och

-när prinsen ska göra skottet, då blir de andra

-liksom drevet, och det kan ju inte vara till något hugn.

-</p>

-<p>

-&mdash; Nej, det tycker jag med, och inte vill jag

-vara med bland bommarne, när det ska stå i

-bladet sen!

-</p>

-<p>

-&mdash; Nå, men säg, Eklund, tog nu prästfrun i, det

-brukar väl inte gå av, sånt där, utan att det vankas

-något, för se det är höstköttet det gäller för oss,

-och kan han låta baron förstå något sådant, så det

-blir en liten gratifikation törhända.

-</p>

-<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_274' name='page_274'></a>274</span></p>

-<p>

-&mdash; Tyst du! avböjde pastorn.

-</p>

-<p>

-&mdash; Ja, si, frun, det vet jag säkert, att inte

-behöver pastorn göra något för inte, för det har man

-sett, att gentilt folk inte tar emot utan att ge igen,

-och minns jag rätt, så fick länsman ifjor en

-guldklocka med pitschafter, som såg ut att vara värd

-sina tusen kronor!

-</p>

-<p>

-Tusen kronor, surrade det i öronen på pastorn,

-när han efter skogvaktarens avgång gick tankfull in

-i sin kammare och hängde bössan på väggen; tusen

-kronor, viskade det i prästfruns öron, när hon gick

-in i köket och satte på spritärterna! Och så

-började den gyllene drömmen växa och skifta hamn,

-och inbillningarne axlade stora måsvingar och stego

-upp i rymderna, där det hängde guld och ära.

-</p>

-<p>

-Och vid middagsbordet, när pastorn tagit tre

-supar, hade guldklockan förvandlats till ett regalt

-pastorat.

-</p>

-<p>

-&mdash; Ja, ser du, Carolina, Herrans vägar känner

-ingen, förkunnade pastor Norström, som just icke

-kunde sägas missbruka Herrans namn; och det som

-var nedertrampat kan rasande lätt bliva upphöjt;

-och vad mina gåvor beträffar, så vem vet, kanske

-det bara fattas förståelsen! Hm!

-</p>

-<p>

-&mdash; Uppriktigt talat, så vet jag inte varför inte

-du, Erik, skulle kunna sköta hundra tunnland jord

-lika bra som någon annan av de där läsarne, som

-aldrig tagit en plog, utan bara gått på möten...

-</p>

-<p>

-&mdash; Jaja, det är en annan synpunkt det, Carolina,

-avbröt pastorn, som tyckte mera om förtäckta

-ordalag. Det är en annan synpunkt det!

-</p>

-<p>

-Emellertid randades den stora dagen, som

-motsågs med stort deltagande av alla prästöns innevånare,

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_275' name='page_275'></a>275</span>

-och vid elvatiden signalerades den kungliga ångaren

-ute i fjärden. Pastor Norström hade gjort toalett

-och tagit paradrocken på sig samt gick ner till

-bryggan att mottaga gästerna. Men kommen ner

-till stranden såg han skolläraren i spetsen för läsarne,

-som hade något nys om, att hovet skulle vara fromt

-på visst sätt, och som därför gjort sig klara att

-uppvakta med något Carabia av stiftelsens allra bästa.

-</p>

-<p>

-Men ångaren tog inte i land, utan lade sig för

-ankar ute på grynnan, och strax därpå stack en båt

-ut med sex matroser, som höllo rakt ner på den

-svartklädde prästmannen, vilken de saluterade med

-Ã¥rorna. Och en adjutant i flottans uniform hoppade

-i land, hälsade artigt och inbjöd pastorn att deltaga

-i frukosten ombord, vilken skulle föregå jakten,

-vilken ej skulle öppnas före klockan fyra, då älgen

-gick ur sitt stånd. Skollärarn, som trodde det var

-prinsen, gav ton, och på en gång stämdes upp något,

-liknande en sång. Men ögonblickligen viftade

-löjtnanten med handen till tystnad och skrek med full

-hals:

-</p>

-<p>

-&mdash; Det får inte föras något väsen på land, har

-hans kunglig höghet befallt! Begriper ni inte, att

-det skall hållas tyst, när hans kunglig höghet har

-kommit hit för att jaga.

-</p>

-<p>

-Kören upplöste sig i ett skärande ackord, som

-gav eko ini viken och kunde varit nog att skrämma

-älgarne till sjös. Men den som kände sig segerglad

-över den obarmhärtiga majoriteten på strand, det

-var pastor Norström, vilken i egenskap av den

-jämförelsevis upplyste haft att utstå allt möjligt

-tyranneri av läsarne, vilka morskat opp sig, sedan de känt,

-att de hade stöd uppifrån.

-</p>

-<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_276' name='page_276'></a>276</span></p>

-<p>

-De fromme återigen gingo ut på udden och,

-betraktande ångaren med dess passagerare såsom

-ett slags Bethelskepp av deras fårahus, satte de sig

-på stenarne i stranden och lurade på vad som komma

-skulle, onda i de fromma sinnena, när de sågo den

-»fritänkarn Norström» sättas vid ett stort bord och

-i samkväm med officerarne trakteras ur fat och

-buteljer.

-</p>

-<p>

-&mdash; Det är inte Guds barn, det där! sade

-skollärarn, vändande sig till kyrkvärdens Anna.

-</p>

-<p>

-&mdash; Nej, det kan en visst se, svarte Anna, och

-tuggade på ett grässtrå för att ge sig illusion av

-att äta något gott.

-</p>

-<p>

-Korkarne smällde och tallrikar skramlade i två

-långa timmar. Guds barn förlorade dock icke

-tålamodet, utan vaktade beslutsamt på bryggan, där

-prinsen måste komma, och där de skulle inbjuda

-honom till en testund med högre vetande, och som

-han inte skulle kunna säga nej till.

-</p>

-<p>

-Och när de nu sågo bösspipor blänka i

-solskenet, hörde jaktkoppel rassla, och båtarne sattes

-i sjön, rusade de ner till bryggan och bildade häck.

-Men när årorna väl kommit i vatten, lovade

-eskadern upp åt udden på andra sidan viken och

-försvann bakom den höga vassen, under det Guds barn

-på bryggan uttalade sitt ogillande i uttryck, som

-inneburo mindre välönskningar än en ärlig kötted håller

-motsatsen.

-</p>

-<p>

-Emellertid kunde intet göras åt saken och

-grupperna skingrade sig.

-</p>

-<p>

-Därpå brast det lös ett larm oppe i prästskogen!

-Hundarne skällde, signalhornen smattrade och skott

-smällde. Det gick över som orkan, och allt var

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_277' name='page_277'></a>277</span>

-förbi på en timme, då slutligen båtarne stucko fram

-om vasskanten igen och den första visade sig lastad

-med en väldig älgtjur med lövruskor i hornen!

-</p>

-<p>

-Guds barn, som nu ansågo tystnadsordern vara

-bruten, samlade sig igen på sin udde och

-ådagalade kanske mera nyfikenhet och begär att få

-uppträda än utföra något räddningsarbete på själar. Men

-när de nu sågo punschbuteljer korkas upp och hörde

-hurrarop och signaler, funno de ögonblicket

-lämpligt att inskrida, och efter skolmästarns upptagning

-föll hela kören in i Söta Jesus. Många takter hade

-de icke hunnit, förrän de otrogna på ångaren svarade

-med Boccacciomarschen, blåsen av sex kanonjärer;

-och nu skuro sig rytmer och harmonier och kämpade

-i luften som änglar och djävlar, tills ekot från

-stränderna blandade vänner och fiender i en enda röra

-av ljud, som rullade ut över fjärdarne att bryta sig

-och dö som vågor mot de sista skären. Tvekampen

-pågick till skymningen, då pastorn sattes i land och

-ångaren lättade ankar samt efter några raketers

-uppsättande försvann i skymningen.

-</p>

-<p>

-Då pastor Norström kom hem till sin gumma,

-hade hon tänt ljus och satt orolig och väntade inne

-i kammaren.

-</p>

-<p>

-&mdash; Nå, vad har du fått nu? frågade hon, utan

-att söka dölja sin nyfikenhet.

-</p>

-<p>

-&mdash; Ja, om jag det kunde säga allt, svarade

-pastorn, som i minnet såg alla bordets läckerheter.

-Jo, det var njurkalvstek och sparris, och...

-</p>

-<p>

-&mdash; Att du har smort kråset, det förstår jag nog,

-medan jag suttit hemma...

-</p>

-<p>

-&mdash; Du! Ja, är du pastor du, och har älgskog,

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_278' name='page_278'></a>278</span>

-du? Kanske du, som inte jagat, skulle ha varit med

-på jaktmiddan, va?

-</p>

-<p>

-&mdash; Nej, naturligtvis inte! Det är naturligt!

-</p>

-<p>

-&mdash; Ja, det <i>är</i> naturligt, att den som inte har

-pastorat och älgstånd inte skall vara med på

-älgmiddag. Förstår du det, Carolina. Men nu ska vi

-se på vad jag har i fickan här för något!

-</p>

-<p>

-Carolina lämnade sin egalitetslogik i sticket och

-flyttade ljuset närmare för att skåda vad det bruna

-chagrinsetuiet kunde innehålla, som pastorn lade upp

-på bordet med en liten smäll, som om han slagit på

-trumf.

-</p>

-<p>

-På violett sammet låg infälld en snusdosa, som

-sken lik kalken mot påskadagens mässhake.

-</p>

-<p>

-&mdash; Guld?

-</p>

-<p>

-&mdash; Tror du?

-</p>

-<p>

-Pastorn tog dyrbarheten i handen, knäppte opp

-locket och läste på kontrollen under sina uppskjutna

-glasögon:

-</p>

-<p>

-&mdash; Silver!

-</p>

-<p>

-&mdash; Man ska visserligen inte se given häst i mun,

-men det här är strängt taget ingen gåva...

-</p>

-<p>

-&mdash; Och ingen häst heller, men silver är det, sa

-gumman och gick efter besmanet.

-</p>

-<p>

-Tog så katsen hon kokade ägg i och stoppade

-ner klenoden, häktade alltsammans på kroken och

-läste av:

-</p>

-<p>

-&mdash; Jaa, det är en kvarts mark; gör mig åtta

-lod, så när som på ett inte. Det var en vacker

-affär; vet du vad du får för den?

-</p>

-<p>

-&mdash; Nej! svarade pastorn något nedslagen.

-</p>

-<p>

-&mdash; Du får tolv kronor; arbete och förgyllning

-räknas inte, när man säljer, bara när man köper!

-</p>

-<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_279' name='page_279'></a>279</span></p>

-<p>

-Pastor Norström såg mycket nedstämd ut. Tolv

-kronor för älgen; och inte nöjet att få gå orolig,

-inte behaget att få slakta, och framför allt intet kött,

-ingen korv, ingen palt.

-</p>

-<p>

-&mdash; Sextioåtta kronors ren förlust! tröstade

-gumman, som ville åtminstone hindra smältningen av den

-fina middan hon inte varit med på. Men, si så är

-det att leka med storfolk! Sitt och ät salt

-strömming nu hela vintern, och tänk på njurkalvsteken

-tills det vattnas i mun. &mdash; Och pastoratet sen? Va?

-</p>

-<p>

-&mdash; Tyst, Carolina! tyst! manade pastorn och gick

-in och lade sig.

-</p>

-<p>

-Nästa Dalaröbud hemförde ett skålpund Rappé

-och grovsikt åt pastorn, som därmed fyllde sin dosa,

-för att åtminstone ha den behållningen att kunna

-få visa sin klenod. Och han snusade med länsman

-och kyrkvärdarne, han snusade med skogvaktarn och

-uppsyningsmannen, och slutligen med själva

-skolmästarn, som ändå tackade och sa nej, att han inte

-snusade.

-</p>

-<p>

-Och han snusade ända till jul och fick bannor

-av gumman för han tygade till näsdukarne, och när

-man kom till nyåret, måste han gå ifrån sin dosa.

-</p>

-<p>

-Tretton kronor och femtio fick han för henne

-på Västerlånggatan; &mdash; en och femtio i <i>ren</i> förtjänst!

-sa han till sig själv när han åt en frukostbit på

-Stjärnan.

-</p>

-<p>

-Men sen fick han också äta strömming till

-påsken! För så kan det vara att leka med

-storfolk.

-</p>

-<hr class='ppg-pb' />

-<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_280' name='page_280'></a>280</span>

-

-<h3>En brottsling.</h3>

-</div>

-

-<p>

-Det var en kall majdag och det hade snögat i

-syrenerna. Misstämning i naturen, något opp- och

-nervänt, så att lärkan förgäves letade sitt nersnöade

-bo i höstsäden och fiskgjusen icke kunde spana

-gäddan i den nyfrusna viken.

-</p>

-<p>

-Människorna, som kommo roende och seglande

-upp till skolhuset, där tinget skulle hållas, sågo

-bortkomna ut de också, ty det var ett ovanligt mål som

-skulle före, ovanligt för trakten åtminstone, där mord

-hörde till sällsyntheterna.

-</p>

-<p>

-Den anklagade var förre tullvaktmästaren

-Andreas Ek, som nyss tagit döden på sin hustru under

-särdeles upprörande omständigheter, och när

-fånggevaldigern kom uppkörande på skolgården med den

-brottslige, hördes sorl från folket, mera ilsket från

-kvinnfolkssidan naturligtvis, mera dovt från

-manfolket.

-</p>

-<p>

-Domaren, en ung vice häradshövding, som fått

-öronen fulla av sagor om den förtryckta slavinnan

-och som alldeles saknade kännedom om den

-vidskepliga vördnad, varmed lantfolket omger sin kvinna,

-bara hon blir hustru och mor, var alldeles färdig

-med sin dom, och ville begagna tillfället att statuera

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_281' name='page_281'></a>281</span>

-ett exempel och på samma gång ta en gunstig

-vindkåre i sin nya frack, kanske mottaga

-lyckönskningstelegram och få beröm i länstidningen. Men han

-hade även aning om nya tillvägagåenden i

-rättegångssättet, såsom det utvecklat sig i de stora

-kulturländerna, och som detta var hans första mord, ville

-han försöka nya, oprövade medel att framkalla

-fullständig bekännelse och få bevisföringen absolut

-bindande.

-</p>

-<p>

-Till den ändan hade han låtit i en kista

-medföra den mördades lik, hennes kläder, hennes

-fotografi; båten, i vilken mordet skedde, låg upphalad

-på skolgården, och kättingen, med vilken

-bröstkorgen blivit krossad &mdash; det var dödssättet &mdash; låg

-framme på dombordet. Vidare hade han vid

-förberedande förhör i länshäktet medfört en berömd

-läkare, som skulle avge vitsord om mördaren

-tillhörde brottslingarnes typ eller ej. Ur kyrkböckerna

-hade han låtit taga fullständiga biografiska notiser

-om brottslingen, hans förfäder och närmaste

-släktingar, och ur tullverket uppgifter av förmän,

-underordnade och kamrater; allt var så väl tillställt, att

-man denna gång liksom tyckte sig kunna vänta en

-samvetsgrann och upplyst dom. Skada var dock att

-domaren kommit till verket icke för att utreda

-brottets orsaker och därav möjligen framgående

-förmildrande omständigheter, utan tvärtom för att statuera

-ett exempel, alltså med den förutfattade meningen,

-att inga förmildrande omständigheter funnos eller

-borde få finnas.

-</p>

-<hr class='tb' />

-

-<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_282' name='page_282'></a>282</span></p>

-<p>

-Nu öppnades tingsalen, och under uppsikt av

-kronofogde och länsman släpptes folket in. Domaren

-hade sin plats i katedern och vid småbord nedanför

-sutto protokollsföraren och stenografen. Till

-vänster de tolv nämndemännen, och till höger

-provinsialläkaren, pastorn och kronofogden.

-</p>

-<p>

-Sedan nämnden gått eden, infördes den anklagade.

-Folket reste sig på tå, och bisittarne sträckte

-fram halsarne för att se på mördaren.

-</p>

-<p>

-Det var en liten satt man, med svarta tunna

-kindskägg, som kommo fram bakifrån käkbågarne

-och gjorde en halvkrans under hakan; håret var

-långt växt och kutade ut nedanför nacken, fallande

-på rockkragen i bukter som en nackfrans teaterfolk

-begagnar. Ansiktet var djärvt och friskt och

-passade icke till hår och skägg, så att mannen såg

-maskerad ut. Munnen, näsan, ögonen och öronen

-stodo visserligen något skarpt ifrån varandra,

-såsom hos lägre utvecklade individer, där harmoni

-mellan sinnesorganen ej hunnit utbildas, men

-intetdera framträdde oroande på det andras bekostnad,

-antydande störd jämvikt. Ögonen lågo djupt, som

-om de längesen upphört verka utåt och vänt sig

-inåt för att slippa se, och över ögonbågarne hade

-dessa betecknande veck lagt sig i vingform, som

-åtfölja sysselsättning med pinsamma tankar eller

-upprepade smärtor vid försök att förstå ett främmande

-språk, barns tal eller obegripligheter. Pannan var

-normal och i förhållande till ansiktet varken för hög

-eller för låg, och intet i mannens yttre angav någon

-illa avvägd människoorganism.

-</p>

-<p>

-Anklagade betraktade varken församling eller

-domare, utan sökte strax en punkt på rummets murar,

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_283' name='page_283'></a>283</span>

-där han kunde fästa sitt öga; och sedan han

-undersökt väggtavlorna, stannade han vid en färglagd

-plansch, som föreställde mänskoraserna.

-</p>

-<p>

-När det blivit tyst, började domaren med att

-uppläsa länsmans första rapport av ungefär detta

-innehåll:

-</p>

-<p>

-»Söndagen den sjunde maj, klockan åtta aftonen,

-anlände till länsmansbostället å Ingarö förre

-tullvaktmästaren Andreas Ek, hemma från Brandskär,

-och efter att ha begärt samtal med länsmannen,

-angav han sig ha mördat sin hustru under följande

-omständigheter. Makarne, som på eftermiddagen rott

-ut att sätta flundernät, hade råkat i tvist, varpå Ek

-knuffat hustrun i vattnet, och när hon flöt opp,

-hade han med kättingen slagit henne över bröst och

-rygg tills livet gick av. Därpå hade han, enligt

-egen uppgift, upptagit liket i båten och rott hem,

-burit eller släpat den döda och svårt misshandlade

-kroppen upp till latrinen, där han efter ytterligare

-misshandel nedstoppat den sargade kroppen. Och

-när detta var gjort, hade anklagade, enligt egen

-uppgift, genast tagit båt för att söka länsmannen och

-angiva sig för brottet.

-</p>

-<p>

-Vid undersökning, företagen på stället, hade

-länsmannen kunnat granska anklagades uppgifter rörande

-likets misshandling och gömställe, och efter

-förfrågan hos grannarne hade styrkts, att båten med de

-båda makarne vid fisket varit synlig vid uppgiven tid,

-så att tvivel om mördarens godvilliga uppsåt att sig

-angiva ej kunde uppstå, då tidsutdräkten mellan

-mordets begående och Eks ankomst till länsmannen

-ungefär kunde passa in, utan att man fick tänka

-sig att upptäckt av handlingen och skrämsel för

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_284' name='page_284'></a>284</span>

-andras angivelse drivit honom att för utverkande av

-förmildrat straff sig själv ange, så mycket mindre

-som ännu inga vittnen till mordet kunnat påträffas.»

-</p>

-<p>

-Efter läsningen av rapporten vände sig domaren

-till anklagade, och frågade såsom för formens skull:

-</p>

-<p>

-&mdash; Godkänner Ek denna uppgift från kronolänsman?

-</p>

-<p>

-Vartill mördaren svarade kort och bestämt:

-</p>

-<p>

-&mdash; Ja.

-</p>

-<p>

-&mdash; I alla punkter? återtog domaren.

-</p>

-<p>

-&mdash; I alla! svarade Ek.

-</p>

-<p>

-&mdash; Nu säger lagen, återtog domaren, att: känd,

-det vill säga bekänd, sak är så god som vittnad,

-när den anklagade är till laga ålder kommen och ej

-vanvettig, samt frivilligt vidgår saken för rätta och

-ej därtill pint, skrämd, eller svekligen förledd är.

-Att Ek ej är vanvettig eller tillhör den kategori av

-individer, som den nyare vetenskapen anser

-predestinerad, eller på grund av organiska fel lättare

-hemfallen åt handlingar som för brott gälla, framgår av

-medicinalrådets rapport så lydande:

-</p>

-<p>

-»Förre tullvaktmästaren Andreas Ek, fyrtiosju år

-gammal, hemma från Brandskär, har vid verkställd

-besiktning, för utrönande om han skulle kunna sägas

-tillhöra den av vetenskapen erkända lägre

-mänskotyp, som kallas brottsling eller svagsint, icke

-befunnits till nämnda kategori höra, då

-</p>

-<p style='font-size: 0.9em; margin-left:4em; margin-right:4%'>

-icke hans kranium lider av asymmetri eller missbildningar, hans

-sinnen äro fullt normala, så att varken hans ögon äro afficierade

-av strabism (skevögdhet) eller daltonism (färgblindhet), icke

-heller hans hörselsinne röjer någon brist eller hans lukt

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_285' name='page_285'></a>285</span>

-och smak, och alla kroppens och själens funktioner befunnits

-normala, tills omständigheter, varöver läkaren ej kan döma,

-föranlett hans brottsliga handling, varför han är åtalad.

-</p>

-<p style='text-align: right; font-size: 0.9em; margin-left:4em; margin-right:4%'>

-År och dag etc. etc.»

-</p>

-<p>

-&mdash; Vi måste således anse att Ek begått mordet

-med fullt uppsåt, och alldenstund brottet förövats

-på maka, som anses såsom försvårande

-omständigheter, skulle domen gå på livet. Men, tillägger lagen

-i ovan anförda paragraf, ej bör någon i brott som

-på liv gå, fällas på egen bekännelse, utan de

-omständigheter finnas, som bekännelsen styrka. Nu

-frågar jag: kunna de omständigheter: att mördaren

-sin gärning angivit, att han brottet vidgår, att

-kronolänsmannen vid syn befunnit liket så misshandlat

-och undandolt som uppgivits, kunna dessa

-omständigheter anses styrka bekännelsen?

-</p>

-<p>

-Domaren hade uppkastat frågan liksom till sig

-själv, efter som ingen annan än han och nämnden

-hade talan, men denna senare brukade tiga. Och

-han väntade icke något svar, oaktat en av nämnden,

-som med ytterlig uppmärksamhet åhört

-förhandlingarne, reste huvudet och spetsade munnen, som

-om han ville säga något, men beslöt sig för att

-vänta.

-</p>

-<p>

-Doktorn hade hela tiden tummat och betraktat

-en gul fotografi med oljefläckar av den mördade,

-och då och då skickat en lång blick till den

-uppmärksamme nämndemannen.

-</p>

-<p>

-Då reser pastorn sig och går upp till sidan av

-domaren, för att viska honom något i örat, vilket

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_286' name='page_286'></a>286</span>

-domaren emot bruk höll till godo, och efter att ha

-farit med handen över ögonen återtog han sitt tal:

-</p>

-<p>

-&mdash; Anförda omständigheter synas visserligen

-vittna för bekännelsens riktighet, men mer än dessa

-skulle en enda yttring av ånger från den brottsliges

-sida tjäna som talande skäl, ty aldrig har man väl

-sett...

-</p>

-<p>

-Här gjorde nämndemannen en min åt läkaren,

-såsom om det tog emot i hans hjärna, och domaren,

-som såg minen, ansträngde fram eftersatsen...

-</p>

-<p>

-&mdash; har man väl sett att någon, även om han

-begått mordet med full överläggning, icke sedan

-brottet blivit förövat erfarit en mycket naturlig känsla

-av ånger över handlingen, även om denna känsla

-kunde reduceras till fruktan för följderna. Därför

-frågar jag Ek på heder och samvete, ed behövs

-inte: ångrar han denna sin missgärning?

-</p>

-<p>

-Mördaren svarade, utan att ta sina ögon från

-det etnografiska färgtrycket, och alldeles bestämt:

-</p>

-<p>

-&mdash; Nej!

-</p>

-<p>

-Det blev ett svagt sorl i salen, mera av fötternas,

-klädernas och andedräktens svaga ljud än av

-artikulerade, halvkvävda ord.

-</p>

-<p>

-&mdash; Men, återupptog domaren, Ek skulle vilja ha

-haft det ogjort?

-</p>

-<p>

-Ek tänkte inte två sekunder förrän han svarade:

-</p>

-<p>

-&mdash; Nej! Och vore det ogjort, skulle det inte

-töva, förrän jag gjorde det!

-</p>

-<p>

-&mdash; Ek är således vad vi kalla en förhärdad

-brottsling, invände domaren, icke utan en viss otålighet,

-men (här nickade pastorn) vi vilja tillse om också

-åsynen av det mördade offret icke kan väcka de

-slumrande känslor av rätt och orätt, som finnas i

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_287' name='page_287'></a>287</span>

-varje människas bröst, om hon icke nersjunkit till

-djurens låga ståndpunkt.

-</p>

-<p>

-Här gav domaren ett tecken åt länsmannen, som

-gick ut åtföljd av sex karlar.

-</p>

-<p>

-Det uppstod en stunds tystnad i salen,

-varunder domaren vände sig till pastorn och viskade.

-</p>

-<p>

-Strax därpå öppnades dörren igen, och

-länsmannen inträdde, röjande väg i folkhopen för de sex

-karlarne, som kommo bärande på kistan, i vilken

-den mördade låg, och som sattes ned framför

-katedern, där fången stod, bevakad av gevaldigern.

-</p>

-<p>

-Locket lyftades av, och liket blottades, under

-det en förfärlig stank av härsket matsmör och

-karbolsyra spred sig över rummet. Läkaren reste sig

-på tå och tycktes jämföra originalet med den

-fotografi han höll i handen. Pastorn rättade på sina

-kragar och steg upp för att tala, under det mördaren

-envist hade sina blickar fastade på färgplanschen,

-och den uppmärksamme nämndemannen gjorde sig

-i ordning att anteckna med en blyertspenna på en

-bit papper.

-</p>

-<p>

-&mdash; Andreas Ek, började prästen; du står här

-vid en likbår, som du själv... kommit till stånd.

-Du ser här de jordiska lämningarna av den maka du

-en gång svurit att älska i nöd och lust. Hur har

-du hållit din ed? Hur har du uppfyllt dina löften?

-Betrakta denna stofthydda, som en gång inneslöt

-en själ, vilken offrade sig för dig, hängav sig åt

-dig, blev ditt barns mor, och som nu, när

-ålderdomen nalkas, skulle blivit dina sista dagars tröst.

-Har du tänkt på att det kommer en stund, då du

-skall möta henne inför din Herre och Gud, och

-han skall fråga dig huru du hållit din ed, huru du

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_288' name='page_288'></a>288</span>

-uppfyllt dina plikter, och har du betänkt, att du

-kanske skall möta din son redan nu, som är långt

-borta i främmande land, och som med sorgen i sin

-röst skall fråga dig: vad har du gjort av min moder,

-mina dagars upphov? Har du betänkt det? Det har

-du icke gjort, ty om du gjort det, skulle ej din

-hand ha lyfts till den mordiska gärningen. Se på

-henne, betrakta henne, och säg sedan inför denna

-kristna församling, att du ångrar din handling, säg

-det högt och med uppriktigt hjärta, att ditt brott

-ej må föra dig levande och obotfärdig i Herrans

-straffande händer. Se på henne!

-</p>

-<p>

-Anklagade såg icke på henne, utan borrade

-ögonen in i väggen, under det han knep ihop

-ögonlocken.

-</p>

-<p>

-&mdash; Se på henne, befallde domaren, och vid en

-rörelse av gevaldigern, som kom kedjorna att rassla,

-vände sig Ek mot liket, kastade en inåtvänd blick

-i kistan, drog upp näsborrarne, som om lukten gjort

-honom obehag och spottade framför sig ofrivilligt,

-som det tycktes, eller av en vana han ej kunde

-behärska.

-</p>

-<p>

-Ett sorl av fasa och avsky gick igenom hopen,

-såsom om de alla känt sig i den avlidnas ställe

-och blivit utsatta för en likplundrare, och domaren

-måste lyfta handen för att stilla stormen.

-</p>

-<p>

-Därpå tog han ordet.

-</p>

-<p>

-&mdash; Andreas Ek, innan vi skrida till domens

-fällande, vars utgång icke lär vara tvivelaktig, frågar

-jag dig för sista gången: Ångrar du din gärning?

-</p>

-<p>

-&mdash; Nej! svarade mördaren lika bestämt som de

-förra gångerna.

-</p>

-<p>

-&mdash; Vet du att domen går på livet?

-</p>

-<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_289' name='page_289'></a>289</span></p>

-<p>

-&mdash; Ja!

-</p>

-<p>

-&mdash; Och du fruktar icke att möta den Högste

-domaren?

-</p>

-<p>

-&mdash; Nej! Jag hoppas få det!

-</p>

-<p>

-Domaren röck av sig pincenez&#8217;en och betraktade

-mördaren med en närsynts genomträngande blickar.

-</p>

-<p>

-&mdash; Har du ingenting att anföra till ditt försvar?

-</p>

-<p>

-Mördaren tänkte ett ögonblick; därpå svarade

-han såsom med en uppstötning, likgiltigt, som om

-det var just detsamma:

-</p>

-<p>

-&mdash; Nää!

-</p>

-<p>

-Då vände sig domaren till nämnden för att få

-dess bekräftelse på, att förhöret var avslutat och

-att domen kunde fällas, framställande den frågan,

-om rannsakningen skulle anses tillfyllest.

-</p>

-<p>

-&mdash; Herr lagman! Jag begär överläggning, tog

-den uppmärksamme nämndemannen ordet.

-</p>

-<p>

-Prästen och läkaren reste sig för att gå ut,

-då domaren tog ordet.

-</p>

-<p>

-&mdash; Tillåter nämnden att, med fästat avseende på

-det viktiga fallet, herr pastorn och provinsialläkaren

-må anses såsom adjungerade ledamöter och sålunda

-få stanna?

-</p>

-<p>

-Nämnden bejakade anhållan, och länsmannen

-satte sig i rörelse för att utrymma salen från

-obehöriga.

-</p>

-<p>

-När detta var gjort och tystnad inträtt, vände

-sig häradshövdingen till nämndeman Olsson:

-</p>

-<p>

-&mdash; Vad har nämndeman att andraga?

-</p>

-<p>

-Den vithårige sextioårsmannen, nämndeman

-sedan tjugofemte året, ledamot av förre bondeståndet

-och lagutskottet, reste sig och svängde sin pincenez,

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_290' name='page_290'></a>290</span>

-det nya lantmannapartiets fälttecken, under det han

-tog till ordet:

-</p>

-<p>

-&mdash; Herr lagman, mina herrar! Det må ursäktas

-mig, att jag icke i alla punkter kan dela domarens

-mening i denna rättegång, som synes mig av mindre

-vanlig beskaffenhet, då jag sett många dylika, men

-icke någon sådan som denna. För det första vill jag

-dock säga på förhand, att mina invändningar mot

-rannsakningen icke gå ut på att söka förmildrande

-omständigheter, då dessa endast skulle leda till

-straffets förvandling från döden till fängelset, då ju

-mördaren, efter allt vad som framkommit, själv synes

-finna döden lindrigare än fängelset, och icke heller

-är det min avsikt att söka göra troligt, det mördaren

-icke begått mordet, vilket dock kunde varit fallet,

-enär icke utrönt blivit, att icke den mördade ljutit

-döden i följd av misshandel med berått mod, vilket

-brott under synnerligen förmildrande omständigheter

-kan botas med endast fyra års straffarbete, vilket

-för en fyrtiosjuårs man, som kunde leva i tjugo,

-trettio år till, icke är så likgiltigt. Jag vill endast

-genom min anhållan om överläggning få in i

-protokollet de sannolikheter, som kunna freda mördarens

-eftermäle, vilket icke är utan sin vikt för sonen,

-som skall ärva namnet och veta ryktet om den som

-var hans far, och på samma gång få

-uppmärkssamheten fästad på några åtgärder i rättegångsordningen,

-som kanske kunna vara påkallade av tidens strävan

-till noggrannhet i proceduren, och jag tror, utan att

-vilja underskatta domarens goda vilja, att härvidlag

-mera omsorg blivit lagd på att konstatera, det brottet

-ägt rum, än att söka motiven till brottet, och det

-torde väl få anses ändock att bevekelsegrunden till

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_291' name='page_291'></a>291</span>

-våra handlingar må väga något, icke i lagens

-vågskål, utan i allmänna omdömets, som kan vara

-viktigt nog.

-</p>

-<p>

-&mdash; Får jag lov! avbröt domaren, och då

-nämndemannen tystnade, talade häradshövdingen. Nämndeman

-ville sålunda i den mördades handlingar söka

-bevekelsegrunden till mordet, men som man ej kärar

-mot död man anser jag invändningen obefogad.

-</p>

-<p>

-&mdash; Förlåt! Jag vill inte göra advokatyr, det

-hörde lagman nyss, då jag förbigick vissa svagheter

-i bevisföringen, man jag vill korteligen svara: att

-död man även kan spela roll, såsom i dödsbokonkurs

-och urarvagörelse, men jag vill lämna även

-det medgivandet, att vi ej få eller ämna kära mot

-den döda, som ju ej kan föra talan, och då man ej

-får tala annat än gott om den döde. Jag vill bara

-inskränka mig till att anhålla det följande frågor

-framställas till mördaren &mdash; jag kallar honom

-mördaren på hans egen bekännelse, ehuru bevis saknas,

-att han endast är dråpare eller misshandlare &mdash;

-följande frågor:

-</p>

-<p style='font-size: 0.9em; margin-left:4em; margin-right:4%'>

-Hur har mördaren kommit därhän att fatta

-beslutet mörda sin hustru?

-</p>

-<p style='font-size: 0.9em; margin-left:4em; margin-right:4%'>

-När började detta beslut fattas?

-</p>

-<p style='font-size: 0.9em; margin-left:4em; margin-right:4%'>

-PÃ¥ vad grund tror anklagade att detta besluts

-fattande började uppstå?

-</p>

-<p>

-Sedan dessa frågor blivit besvarade, skulle jag

-önska att vittnen hördes, vilka kunde jäva eller styrka

-anklagades utsago.

-</p>

-<p>

-Häradshövdingen gnuggade ögonen som om han

-ville ur huvudet ta bort något sand eller smolk,

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_292' name='page_292'></a>292</span>

-som kommit in i tankemekanismen och hindrade

-gången. Därpå svarade han:

-</p>

-<p>

-&mdash; Antag att dessa frågors besvarande skulle

-komma att kasta skugga på den avlidna!

-</p>

-<p>

-&mdash; Så kom det kanske litet ljus över mördaren,

-som också skall dö, och om vilken döde det ju vore

-väl att man kunde få lov att tala litet gott, efter som

-det endast får talas gott om döde. Det är därför

-också jag bett få dessa frågor framställda.

-</p>

-<p>

-Pastorn gjorde min av att få yttra ett ord, och

-hans stumma önskan beviljades.

-</p>

-<p>

-&mdash; Det ligger i mänskliga naturen ett starkt

-begär att få skylla ifrån sig, och jag tror att genom

-de framställda frågorna mördaren begärligt skulle

-fatta tillfället att få kasta skuld på den döda, som

-icke kan försvara sig, och som vi därför måste anse

-oss förpliktade att försvara.

-</p>

-<p>

-Domaren tog återigen ordet, oaktat

-nämndemannen gjorde min av att vilja svara.

-</p>

-<p>

-&mdash; Änskönt jag biträder herr pastorns mening,

-kan jag icke lagligen neka nämndeman Olssons

-anhållan att få frågorna framställda, och för att få ett

-slut i saken, som icke synes mig mörk, må vi skrida

-till sista handläggningen av målet.

-</p>

-<p>

-Länsmannen fick en vink, och mördaren fördes

-in, åtföljd av folkmassan.

-</p>

-<p>

-Det började nu lida åt middagen och solen kom

-stötvis in i salen, när de stora ulliga strömolnen

-jagade förbi, ibland lämnande rummet i

-halvskymning. Människorna började se trötta och hungriga

-ut, och själva den anklagade tycktes längta efter

-slutet, huru sorgligt det än kunde bli.

-</p>

-<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_293' name='page_293'></a>293</span></p>

-<p>

-&mdash; Andreas Ek, tog domaren upp, kan du säga

-mig, varför du mördat din hustru?

-</p>

-<p>

-Ek tänkte länge; därpå svarade han:

-</p>

-<p>

-&mdash; Nej, det kan jag inte.

-</p>

-<p>

-&mdash; Varför inte? Vet du det inte, minns du det

-inte, eller vill du inte säga det?

-</p>

-<p>

-&mdash; Det är så långt sen dess.

-</p>

-<p>

-&mdash; Menar du, att det är så länge sedan du fattade

-beslutet?

-</p>

-<p>

-&mdash; Ja!

-</p>

-<p>

-&mdash; Hur länge var du gift?

-</p>

-<p>

-&mdash; Sjutton år!

-</p>

-<p>

-&mdash; När började ditt beslut att döda henne?

-</p>

-<p>

-&mdash; För sex år sen.

-</p>

-<p>

-&mdash; Hur började det?

-</p>

-<p>

-&mdash; Jag fick hat till henne.

-</p>

-<p>

-&mdash; Varför?

-</p>

-<p>

-&mdash; Det... kan jag inte tvingas säga.

-</p>

-<p>

-&mdash; Jo, det kan du; lagen tillåter icke att pina

-någon till bekännelse, men om halv bevisning finnes,

-kan domaren »försöka med svårare fängelse».

-</p>

-<p>

-&mdash; Det är tortyr det?

-</p>

-<p>

-&mdash; Du har endast att svara, icke fråga. Nu

-frågar jag: hur uppstod ditt beslut?

-</p>

-<p>

-&mdash; Det är svårt att nu säga, erinrade Ek sig

-fram, för det kom så efter hand. Men det minns

-jag, att jag först längtade att ha henne undan; sedan

-tilltog denna längtan, så att när vi för fem år sen

-stod vid tröskverket hos grannen, längtade jag att

-se hennes finger först mellan hjulen, sedan hennes

-arm, hennes kropp, och jag tyckte att jag skulle

-skrattat, om jag sett henne komma fram på andra

-sidan som en sill. Men jag ville inte göra&#8217;t själv,

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_294' name='page_294'></a>294</span>

-längtade bara att få se det gjort. &mdash; Så gick åren,

-och så började jag längta att få göra det själv.

-Jag bad Gud bli befriad från tankarne, men de blevo

-där. Och så kom de allt starkare, tills de kommo

-som en order från tjänsten. Det måste göras. Och

-så klarnade det, år efter år, tills jag fick det för mig,

-att om jag ej gjorde det, hade jag försummat något

-som måste göras. Det är då det gror i mig, att

-jag skall slå sönder hennes kropp och bära den till

-latrinen &mdash; där ville jag ha henne &mdash; varför, det

-vet jag inte, jag tyckte bara att hon skulle vara där!

-Och så gjorde jag det och fick frid!

-</p>

-<p>

-&mdash; Nå, men säg nu, ställde domaren försiktigt

-sin fråga, såsom om han fruktade svaret; säg nu,

-vad hände för sex år sen efter som ditt beslut

-började fattas just då?

-</p>

-<p>

-Mördaren tänkte en stund; därpå svarade han:

-</p>

-<p>

-&mdash; Jag vet inte att det hände något särskilt det

-Ã¥ret.

-</p>

-<p>

-Pastorn, som hela tiden suttit orolig, att

-mördaren skulle begagna de utlagda bryggorna att skylla

-ifrån sig, andades lättare, när rannsakningen dog bort

-av brist på materiel till frågor, och domaren, som

-funnit sig uppfyllt allan rättfärdighet, när

-nämndemannens frågor blivit framställda, tog tillfället i akt

-att förklara sessionen slutad, och att domen skulle

-falla inom åtta dagar.

-</p>

-<hr class='tb' />

-

-<p>

-Om eftermiddagen samma dag sutto rättens

-ledamöter och adjungerade jämte nämndeman Olsson i

-prästgården och drucko kaffet efter middan. Doktorn

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_295' name='page_295'></a>295</span>

-och nämndemannen hade satt sig avsides i en

-fönstersmyg och pratade med låg röst, att icke de skulle

-höras av de andra.

-</p>

-<p>

-&mdash; Det är märkvärdigt i alla fall, sade

-nämndemannen och tummade den gula fotografien av den

-mördade; det förefaller mig så underligt, när jag ser

-denna här bilden och erinrar vad medicinalrådet skrev

-om det han kallade brottslingstypen:

-oproportionerligt litet kranium, skevögdhet, brist på symmetri,

-öronen för stora och utstående. Och vet doktorn

-vad: jag kände mänskan i livet. Ja, Gud förlåte

-mig, nu rinner det opp för mig: hon vävde åt hustru

-min om vintrarne, och hon satte alltid opp garnet

-galet i färgen.

-</p>

-<p>

-&mdash; Hörde hon illa också? frågade doktorn djupt

-intresserad.

-</p>

-<p>

-&mdash; Ja, om det var det eller något annat, men

-aldrig fick man ett svar, som passade till frågan.

-</p>

-<p>

-&mdash; Då slår det in då! höjde doktorn rösten,

-sprang upp från stolen och satte sig igen. Därpå

-fortfor han viskande: det var hon som var

-brottslingen. Men säg, vad tror ni har hänt därute på

-skäret; vad tror ni om saken?

-</p>

-<p>

-&mdash; Ja, kära doktor, vad mänskorna föra för

-liv därute i ensamheten, det är inte gott och säga,

-och sjutton års äkta liv på tu man hand, det går

-aldrig bra. Ja, jag vet saker därute, jag vet saker...

-ja, ja! Man har ju sett mänskor i sjönöd äta opp

-varann, och man har hört om brott, som man inte

-kan tala om i folks sällskap, där tillfälle och

-omständigheter gjort det mesta. Därute på kobbarna

-i alla fall, där händer mycket saker, som man aldrig

-får reda på, och vad som hänt härvidlag, se, det var

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_296' name='page_296'></a>296</span>

-just vad jag ville veta, men inte fick. Men riktigt

-var det inte! Det vill jag svära på!

-</p>

-<p>

-&mdash; Men varför säger då mannen ingenting?

-frågade doktorn. Kan ni förklara mig det!

-</p>

-<p>

-&mdash; Förklara kan jag inte, men det är så sed,

-folktro, vidskepelse, vad ni vill, att mannen aldrig

-talar på hustrun; men ni skulle höra kärngarne, när

-de kommer ihop! Ni skulle höra dem! herr doktor.

-</p>

-<p>

-&mdash; Det vill således säga, att denna man till en

-viss grad faller offer för sin vidskepelse.

-</p>

-<p>

-&mdash; Det skulle kunna sägas! Men utrota den

-om ni kan.

-</p>

-<hr class='tb' />

-

-<p>

-Åtta dagar senare dömdes Andreas Ek för

-överlagt mord på sin hustru till livstidsfängelse.

-Hovrätten stadfästade domen och mördaren vägrade

-envist söka ändring.

-</p>

-<p>

-Nämndemannen erbjöd sig söka resning i målet

-och få vittnen hörda, men Ek vägrade alldeles

-bestämt och hotade att hämnas, ifall någon gick och

-nosade i hans affärer.

-</p>

-<hr class='ppg-pb' />

-<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_297' name='page_297'></a>297</span>

-<h2>Vidskepelse.</h2>

-

-</div>

-

-<p>

-Det hade varit tämligen fridfullt på ön i långa

-tider, oaktat öbons begivenhet på att vara

-partikularist. Inga slagsmål, knappt ett snatteri, inga oäkta

-barn utan far. Lite fylla någon gång, gräl, kiv,

-avund och andra små mänskliga svagheter, som icke

-kunde utebliva, avbröto blott dygdernas

-enformighet. Men så kom det ett rötägg i granngården i

-form av en ung båtsman, och friden var slut. Det

-var en lång räkel, med ett ohängt utseende, skänklar

-och nävar av oroväckande kaliber för pojkarne, som

-anade den förfärlige rivalen på kärlekens marknad.

-Det var också en hund att gå på sin levnadsbana,

-åtminstone när han var i land, men det fanns de

-som påstodo, att han inte var så styv, när han var

-till sjös. Han hade en otäck vana att ta för sig,

-vad som honom lystade, utan att fråga om lov, och

-sin vilja satte han till allenagällande lag vart han

-kom. Det var den aldra oförskämdaste lymmel de

-hade sett på orten. Han gick in i stugan och slog

-sig ner vid bordet; tog maten ur mun på bond, tog

-flickorna för pojkarna och drog sig inte för att

-ligga kvar, bara han fann det bäddat och dukat.

-</p>

-<p>

-Och eget var att se hur allt böjde sig för

-honom. Icke därför att han var starkare än de andra

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_298' name='page_298'></a>298</span>

-tillsammans, för han var endast en pojke på tjugotvå

-år, utan därför att han var så oförskämd.

-</p>

-<p>

-Det fanns bara ett äppelträd på hela ön, och

-det stod nere i Carlssons äng. En vildapel var

-det, som någon en gång roat sig med att ympa.

-I år hade den emot sin vana satt en massa frukter,

-röda kantäpplen, som Carlsson skulle gömma till jul

-och nyår och vilka utgjorde föremål för öbornas

-beundran och stilla avund.

-</p>

-<p>

-En söndagsmorgon i slutet av augusti fann

-Carlsson trädet berövat alla sina äpplen; vartenda ett

-var weg och man såg kvistar och fruktsporrar

-avbrutna och sållade på marken.

-</p>

-<p>

-&mdash; Det har pojkarne gjort! uttalades den allmänna

-meningen. Men säkert på Kalles inrådan.

-</p>

-<p>

-Vad kunde man göra åt den saken?

-</p>

-<p>

-&mdash; Ta och klå honom! rådde bond.

-</p>

-<p>

-&mdash; Klå? Nej fan!

-</p>

-<p>

-Och Kalle han gick där och slog hela söndan

-för flickorna, och såg fräck ut. En gliring fick han

-då och då, men det besvärade honom inte, utan han

-slog sig ner och åt och drack som om ingenting

-hade hänt av natur att kunna störa friden.

-</p>

-<p>

-&mdash; Varför klådde de honom inte? frågade en

-herre, som bodde på sommarnöje och i vars öllår

-Kalle gjorde inbrott, när han var törstig i halsen.

-Det var därför att han var en kronans karl, och

-kronan var någonting oförklarligt heligt. Kronan på

-tullflaggen, denna runda metallmössa, symboliserade

-makt och myndighet, kronan i Kalles blanka knappar,

-i mössan, var mandarintecknet och skyddade mot

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_299' name='page_299'></a>299</span>

-stryk, som stål mot onda andar. Folk gick in till

-kronan som in i ett riddarhus, skatten betalades

-in till kronan som till en stor herre den man ej

-kunde snyta utan att bli en fördärvad människa,

-och kunglig majestät och kronan var en del av det

-högsta väsendet, som ingen kunde rätt definiera, som

-ingen sett men alla visste att de funnos.

-</p>

-<p>

-Det var därför båtsman inte fick smörj, fastän

-han stulit äpplena.

-</p>

-<p>

-Uppmuntrad av framgången, blev Kalle allt

-vildare och djärvare. Han bröt inte lås, men han gick

-igenom takstolar, han stal inte pengar, för det var

-farligt, men han tog ut naturaprestationer, friheter,

-förmåner.

-</p>

-<p>

-Numera när man hörde hans hojt ner i sundet,

-då han om kvällen kom på besök, så darrade

-mänskor och djur, och när han trädde upp på gården,

-hälsades han som allas naturlige härskare om ock

-med avgjord ovilja, som han icke låtsades se. Kvällen

-förut hade han stulit en skinka, och gubbarne hade

-rådslagit om vad som borde göras. Anmäla honom

-i tjänsten ville ingen, för det var både skamligt

-och tidsödande och, vad värre var, farligt.

-</p>

-<p>

-&mdash; Kom inte åt honom, för då sätter han eld

-på logen! sade den äldsta.

-</p>

-<p>

-&mdash; Då skall han väl in åtminstone! tröstade en

-annan.

-</p>

-<p>

-&mdash; Vad äro vi hjälpta med det om han kommer

-in, logen bygger sig inte opp igen för det.

-</p>

-<p>

-Det var riktigt anmärkt, och Kalle gick fri som

-vanligt.

-</p>

-<p>

-Och så blev det dans på logen! Och så söps

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_300' name='page_300'></a>300</span>

-det, och så slogs det, så att på morgonen låg

-dragklaveret i bitar kring backen ibland rivna trasor

-av kläder. Johansson, gårdsdrängen, hade till och

-med gått alldeles naken, bokstavligen utan en tråd

-på kroppen, ur vilddjurets händer, som hade till

-egenhet att riva fiendens kläder i remsor av den

-kullslagne och övermannade. Efter kalabaliken hade

-en razzia ägt rum i alla gårdens visthus, och

-slutligen hade banditen gått in i lagår&#8217;n och tagit äggen

-från arrendatorskans höns, stuckit av in i hagen och

-druckit ur äggen som en korp, så att man såg skalen

-ligga i en hög på berghällen.

-</p>

-<p>

-Men nu var det något särskilt med äggen; och

-att treva ägg från andras höns ansågs som ett

-nidingsdåd av värsta slag, kanske därför att den ägodelen

-låg oskyddad som åkern och överlämnades med

-förtroende åt allmänna hederskänslan.

-</p>

-<p>

-Därför och kanske även därför att hustrun

-räknade äggen som sitt förvärv och de gingo som reda

-pengar, blev hon alldeles »vill», när hon fick reda

-på strecket, och hon rev opp himmel och jord, skällde

-ut karlarne för att de voro så fega att låta sig

-hundsvotteras av en gröngöling. Gubbarne sutto

-verkligen på bänkarne i stugan och skämdes,

-fullkomligt rådlösa och maktlösa, under den skur, som hällde

-över dem från kvinnans fräsande läppar.

-</p>

-<p>

-&mdash; Och törs inte ni, slutade hon, så ska jag ge

-honom, när han kommer.

-</p>

-<p>

-Kalle kom, fräck, osnuten, blek om nosen och

-grön i ögonen.

-</p>

-<p>

-&mdash; Vad har du gjort av äggen, pojke! öppnade

-madamen sitt förhör och ställde sig bredbent

-framför banditen.

-</p>

-<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_301' name='page_301'></a>301</span></p>

-<p>

-&mdash; Inte har jag tagit några ägg, inte! flinade

-nidingen.

-</p>

-<p>

-Och i det samma small en örfil, som när man

-slår en uppblåst kryddbopåse mellan händerna, ett

-skott rent av, för den straffande handen hade fällt

-sig in över örats kavitet, så att man ville vänta

-sig se hjärnkalotten lyftas och ögonen krypa ut.

-</p>

-<p>

-Kalle förde sin högra hand först till örat som

-om han känt efter om huvet satt kvar, därpå, och

-med gnistrande ögon, lyfte han den i höjd mot den

-lågväxta kvinnans ansikte, för att klämma till. Men

-armen stannade tvekande i gesten och i nästa

-ögonblick flögo alla männen upp från bänken och

-uslingen låg på golvet med näsan i en blodpöl.

-</p>

-<p>

-&mdash; Slår du en kvinna, skrek bond själv, alldeles

-vit, mera av fruktan än fasa för ett helgerån.

-</p>

-<p>

-&mdash; Ser du nu, din lort, att jag kunde klå dig!

-bröt madamen lös, troende att hon varit den

-starkare, och med den avskjutna trätoffeln klappade hon

-om den övermannade, medan karlarne höllo honom

-i svångremmen.

-</p>

-<p>

-Och när avbasningen var slut, röcks lymmeln

-opp, och efter ett sista hagel av orrar om öronen

-och med en stövel i ändan kom han ut genom

-dörren.

-</p>

-<p>

-Kalle syntes aldrig mer på ön, som var befriad

-från sin drake.

-</p>

-<p>

-Han skämdes över att ha fått stryk av en kvinna,

-som var honom underlägsen, men han ville icke

-tillskriva henne annan överlägsenhet i bataljen än den

-att han inte fick slå igen.

-</p>

-<p>

-&mdash; Annars skulle hon fått se på! menade han.

-Och varför han inte fick, det visste inte fan!

-</p>

-<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_302' name='page_302'></a>302</span></p>

-<p>

-Sen den dagen sovo bönderna i lång tid bara

-med ett öga, för de väntade få se halmstacken

-brinna, och madamen gick aldrig ensam i lagården

-om aftonen, när hon skulle treva ägg.

-</p>

-<hr class='ppg-pb' />

-<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_303' name='page_303'></a>303</span>

-<h2>Höjer tar gården själv.</h2>

-

-</div>

-

-<p>

-Nu skulle de få se på annat, när Höjer kom sta

-och efter modrens död tog vid gården. Han hade

-nämligen gått som dräng åt styvfadren och haft hårda

-dagar, som han tyckte, men nu när han fått

-tömmarne och hade gubben på ett litet undantag, skulle

-han leva Herrans glada dagar.

-</p>

-<p>

-Så började han vårarbetet och satte drängarne

-till sysslor, men själv skulle han moja sig på

-ejdersträckten, som nu drog över yttre skärgårn på väg

-norrut.

-</p>

-<p>

-Och när han kom hem, så var det ingenting

-uträttat, jorden hade varit för sur, oxarne för illa

-vinterfodrade, redskapen i olag, och Blomqvist,

-styvfadren, hade tagit harven för sin räkning, efter som

-han hade den tillsammans med Höjer. Det var själva

-olyckan att de skulle ha något tillsammans, och än

-värre, när de skulle göra något tillsammans, för då

-blev det rakt ogjort.

-</p>

-<p>

-Höjer väsnades, men de rackarpojkarne kunde

-svara så behändigt på allting, så det var inte värt

-att söka sticka dem.

-</p>

-<p>

-&mdash; Stanna hemma, du, så blir det något gjort,

-sa gubben. Själv är liksta dräng.

-</p>

-<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_304' name='page_304'></a>304</span></p>

-<p>

-Ja, men se det var just att slippa vara dräng

-som lockat Höjer mest, och nu fick han känna på

-att vara både dräng och herre på en gång. Tänka

-ut för alla och ta i för alla. Och när styvfadren

-satte sig på tvärn, så blev det rent illa. Skulle Höjer

-ha oxarne om dan, så skulle gubben också ha dem,

-och som han var först oppe om morgnarne, så tog

-han kräken bara, och då gick hela Höjers arbetsplan

-åt skogen. Och så gick gubben och satte opp folket,

-och tubbade dem, så att Höjer inte hade några

-händer med dem.

-</p>

-<p>

-På sommarn tog det till, när studenterna kommo

-och hyrde sig in. Då skulle pigorna sitta och hänga

-på verandan och dricka punsch halva natten, och

-haken vet allt vad de gjorde för styggt, men när

-de sen skulle opp och mjölka om morgon, så sov de;

-och när de stodo vid spiseln, så nicka de till, och allt

-som skulle göras blev illa gjort.

-</p>

-<p>

-Höjer skulle ta itu med dem, och förbjöd dem

-slinka med herrarna, utan de skulle sova om

-nätterna. Men då svarte pigorna som så (som de lärt

-av herrarne, som voro mycket frisinnade om

-somrarne): att dagen var husbonds, men natten var

-deras, och de gjorde vad dem lyste, när solen gått ner.

-</p>

-<p>

-&mdash; Det må ni göra, svarte Höjer, men på ett

-villkor: att ni gör ert arbete för mat och lön om

-dagen. Kan ni svira om natten och arbeta lika bra

-om dan, så må ni det! Men kan ni inte det, så ni

-inte gör rätt för er, så må ni gå er väg!

-</p>

-<p>

-Det kunde de naturligtvis inte, men nu ansågo

-de sig ha rätt att svira om nätterna, helst det var

-ytterst svårt att kontrollera deras arbete om dagen.

-</p>

-<p>

-Höjer tröttnade och förehöll en dag i lindriga

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_305' name='page_305'></a>305</span>

-ordalag de lärda herrarne det orätta i att förstöra

-folkets arbetskraft.

-</p>

-<p>

-&mdash; Ja, men de ta ju ingen tid ifrån er, svarte

-herrarne.

-</p>

-<p>

-&mdash; Men de ta den kraft jag äger fordra, efter

-som jag föder dem, svarte Höjer; och jag är inte

-betjänad med dåligt arbete lika bra som med gott;

-och det var inte lönt för mig att komma sta och ge

-dem sämre kost för sämre arbete, för då klaga de,

-och ge mig dåligt rykte.

-</p>

-<p>

-Nej, det förstod inte herrarne, och man skulle

-vara »människa» mot sina tjänare också!

-</p>

-<p>

-Så kom drängarne och skulle ha danser om

-kvällarne, för att locka pigorna till sin kant. Och

-då tog de och bar ut tröskverket för att få logen

-utrymd. Men när sen tröskverket fick stå i regnet,

-så kuggarne svällde och axlarne rostade, då blev

-Höjer rasande och förbjöd den eviga dansen. Det

-var dock det sämsta han kunde hitta på, för sen

-blev pojkarne alldeles vilda. Och vad de kunde finna

-ut bara, för att komma ifrån arbeta!

-</p>

-<p>

-En dag körde de sönder välten i fyrsprång över

-ett dike. De visste nog att sme&#8217;n bodde en halv

-mil borta, och att det tog ett dygn att ro dit och

-komma hem igen, och när de ville ha en fridag på

-sjön, så styrde de om att någonting gick sönder.

-Inte kunde de hjälpa det, inte. Och det var inte

-gott att komma på dem, heller.

-</p>

-<p>

-Skulle det dras not, så var det bara att knipa

-fram med brännvinet, annars gick fisken ut ur kilen.

-Och se, inte rådde drängarna för att inte fisken

-gick i noten! Men bara det lukta aldrig så lite

-brännvin av dem, så kom det alltid någon fisk.

-</p>

-<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_306' name='page_306'></a>306</span></p>

-<p>

-Det var som förgjort för Höjer, och aldrig vågade

-han mer ta sig en fridag på skytte, utan måste ligga

-i jämnt och samt. Och när han såg gubben komma

-hem med fåglar lite emellan, så sved det i honom.

-</p>

-<p>

-&mdash; Jojo, känn på du, sa styvfadren.

-</p>

-<p>

-&mdash; Ja, förlåte mig, men jag tror ingen har det

-så bra som den som tjänar! mente Höjer.

-</p>

-<p>

-&mdash; Jo, du sa annat förr, du, men du visste inte

-bättre!

-</p>

-<p>

-Så gifte Höjer sig på försommarn, och gubben

-strax efter. DÃ¥ blev det en ny visa med

-kvinnfolkena, så ettrigt, så ettrigt. Och gubbarna retades

-i luven på varann. Men styvfadren, som var den

-slugaste, gick alltid ifrån saken med vinning.

-</p>

-<p>

-Skulle Höjers piga gå och mjölka på skogen så

-lät gubben henne först ropa ihop alla korna till

-fållan, och på det vann hans piga en halv timma.

-</p>

-<p>

-Inte kunde hon hjälpa det, att korna följdes åt,

-och det var småaktigt av Höjer att se på sådant.

-</p>

-<p>

-Höjer ville inte vara småaktig, och fastän han

-tyckte att pigorna kunde skifta med görat, så lät

-han saken gå sin gång.

-</p>

-<p>

-Men hatet började gro mot gubben, och fastän

-denne nog var en spjuver, förstås, så var han inte

-skuld till allt. Bra mycket i alla fall. Och av allt

-som de hade tillsammans förstod han att klå åt sig,

-där något var att vinna, att skudda av sig, när det

-ålåg honom något.

-</p>

-<p>

-Slutligen blev Höjer ledsen på alltihop, när han

-såg att han hade det sämre nu än förr, och till den

-fjortonde mars hade han i all tysthet tagit sig en

-arrendator.

-</p>

-<p>

-Nu var det Höjers tur att skratta. Arrendatorn

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_307' name='page_307'></a>307</span>

-var en rivande karl, som gick utanpå styvfadren

-flera gånger om.

-</p>

-<p>

-Och snart stod det kalabaliker utan ända mellan

-de två gårdsbrukarne, så att ön slutligen fick namnet

-lilla helvete. Höjer åtog sig först att göra

-dagsverken åt arrendatorn, vilket man fann litet bakvänt,

-men det brydde bond sig inte om. Nu gjorde han

-inte mer än han ville och lät de andra kivas. Och

-det kunde de!

-</p>

-<p>

-Först när arrendatorn märkte, att hans piga fick

-driva alla korna i fållan, så sa han ifrån att det

-skulle skiftas. När det inte hjälpte, så befallde han

-sin piga att driva de andras kor i sjön, ut på

-kobbarne, vart som helst.

-</p>

-<p>

-Och se det halp!

-</p>

-<p>

-Därpå tog han opp stängselfrågan, och nu blev

-det advokatyrer i oändlighet. Men arrendatorn visste

-bot: stänger inte ni, så öppnar jag! Och så öppna

-han, så dragoxarna gick mitt igenom gubbens skötar

-som hängde på gisten.

-</p>

-<p>

-Och så blev det stängt!

-</p>

-<p>

-Skulle de så broa dikena! Gubben ville inte

-lägga bro, fastän det bara var några syllar. Gott,

-då gjorde arrendatorn sig en bro, som han tog bort,

-när han begagnat den.

-</p>

-<p>

-Det fanns bara en brunn på gårn, och vid

-den lade sig gubbens kvinnfolk att tvätta!

-</p>

-<p>

-Kvinnorna skällde en hel eftermiddag, så de voro

-ultramarinblåa i ansiktet, medan arrendatorn stod i

-slöjdbon och snickrade en brunnslucka, som han

-täckte karet med, och satte hänglås för. Och så var

-den saken till ända.

-</p>

-<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_308' name='page_308'></a>308</span></p>

-<p>

-Men sen gick gubbens kvinnor och stack

-arrendatorns bästa ko i juvret så hon sinade.

-</p>

-<p>

-Varpå arrendatorns kvinnor släppte ut gubbens

-höns, så räven tog sex stycken på en natt.

-</p>

-<p>

-Det var ett krig på liv och egendom och Höjer

-spelade den icke vackra rollen av angivare och spion.

-I stadigt vänskapsförbund med arrendatorn, gick han

-denne tillhanda med alla upplysningar, som kunde

-tjäna i såväl anfall som försvar mot den

-gemensamma fienden.

-</p>

-<p>

-Och nu på hösten hade han uttänkt en

-huvudaktion, som skulle ge styvfadren knäcken. Gubben

-hade nämligen ytterst liten slåmark och måste alltid

-ta sjöfodret, vassen i viken, med i beräkningen för

-att få sina två kor med livet igenom vintern. Nu

-var icke sjöfodret undantaget i arrendekontraktet,

-utan var allmänning, så att var och en tog vad

-han ville; dock hade man en tyst överenskommelse

-att sjöslåttern företogs på en utsatt dag; men som

-denna klausul ej fanns i kontraktet, beslöt Höjer

-sätta lusen i örat på arrendatorn, en dag, då gubben

-skulle bort på en auktion.

-</p>

-<p>

-&mdash; Ta för dig du, annars tar den andra

-alltsammans, undervisade Höjer arrendatorn, som inte

-riktigt ville på affären. Om inte du tar först, så

-tar han först!

-</p>

-<p>

-Det var ett skäl! Och samma morgon som

-gubben rest bort, satte arrendatorn alla män och

-kvinnor i verket. De gingo naturligtvis runt kring

-stränderna och rakade av vartenda strå som kunde

-åtkommas, så att den som ville ha något med, måste

-ut i vattnet och gyttjan, och fick ändå bara

-vassvippor, som inte något kreatur ville tugga.

-</p>

-<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_309' name='page_309'></a>309</span></p>

-<p>

-När gubben kom hem i sin båt och såg viken

-ligga som en slagen äng, blev han alldeles galen,

-och som han kände igen upphovsmannens finger,

-kastade han sitt hat på honom. Han blev desto

-ondare, som det var hans egen idé, att en natt göra

-arrendatorn samma spratt. Och hans enkla

-hämndeplan blev nu att nedlägga striden med denne, spränga

-förbundet och få anfallet gemensamt mot Höjer.

-</p>

-<p>

-Till den ändan började han peka på små

-skrymslor i kontraktet, som Höjer hade hållit öppna åt

-sig för att vid behov sticka sig undan. Detta skulle

-nu ej inverkat på vänskapen mellan de båda, om ej

-arrendatorn redan förut tyckt sig märka att små

-fördelar tillföllo Höjer dem han ej skulle ha haft,

-men nu när någon pekade på det, så stack det i

-ögonen. Olyckan ville också, att Höjer om dagen

-varit ute och satt flundernät på arrendatorns bästa

-grynna, och detta hade han enligt kontraktet endast

-begränsad rätt till, i så måtto att, som orden lydde,

-husbehovsfiske vore gårdsägaren ej förment i vilka

-vatten han ville. Nu kommer arrendatorn och finner

-grundet upptaget av inte mindre än trettio nät, så

-att all sättning blev honom omöjlig, då grynnornas

-antal och givbarhet voro begränsade.

-</p>

-<p>

-Det var eld på kruttråden, och hemkommen

-började det puttra och fräsa.

-</p>

-<p>

-&mdash; Hör du, Höjer, du; du går och sätter före

-mig så jag inte kan fiska.

-</p>

-<p>

-&mdash; Nå, det får jag väl, svarte Höjer.

-</p>

-<p>

-&mdash; Nej, trettio nät är inte husbehov; jämka dej

-dän du bara!

-</p>

-<p>

-&mdash; Det vet jag visst det, när det inte står i

-kontraktet hur många nät det skall vara.

-</p>

-<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_310' name='page_310'></a>310</span></p>

-<p>

-&mdash; Jaså, du talar ur den ton! Vet du av, att

-du har släppt tre kor på skogen, när du bara har

-lov till att släppa en.

-</p>

-<p>

-&mdash; Nå, vad skulle det göra då, när skogen är

-så stor.

-</p>

-<p>

-&mdash; Haha; vi ska inte vara småaktiga då! Bra!

-Vi ska komma ihåg det!

-</p>

-<p>

-Följande morgon stod Höjer på vedbacken, när

-arrendatorn kom fram, och med en till utseendet

-oskyldig min frågade:

-</p>

-<p>

-&mdash; Hör du, Höjer, du!

-</p>

-<p>

-&mdash; Jo! Här är jag!

-</p>

-<p>

-&mdash; Jag behövde några spadskaft, och dem får

-jag väl ta på skogen?

-</p>

-<p>

-&mdash; Jo, det går an, bara en tar vackert, så!

-</p>

-<p>

-Arrendatorn fick båda drängarne med sig och

-fällde hela öns lilla aspbestånd, varpå han lät dem såga

-och grovhugga spirorna. Höjer hörde nog att det

-braka och dåna bortom hagen, men han gav sig inte

-tid att gå och se efter vad som stod på. Det fick

-han dock klart för sig, när folket kom hem med

-lass efter lass med aspstockar.

-</p>

-<p>

-&mdash; Ja, men du är vådlig i alla fall, som har

-tagit dän alla asparne, som jag skulle ha till

-lövtäkt åt fåren, ojade sig Höjer. Och hur många

-spadskaft ska det bli av det där, måtro?

-</p>

-<p>

-&mdash; Å, det sträcker sig väl till en tre dussin!

-svarade arrendatorn.

-</p>

-<p>

-&mdash; Ja, men jag bad dig hugga vackert!

-</p>

-<p>

-&mdash; Nå, är det inte vackert då! Och för resten

-sa du inte hur många det skulle vara.

-</p>

-<p>

-Därmed var revanchekriget å ömse sidor i gång,

-och styvfadren spelade nu djävulens roll, som gick

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_311' name='page_311'></a>311</span>

-och blåste på lågorna. Han prickade ut timmer och

-båtbord åt arrendatorn, pekade på bästa lövtäkten,

-lärde honom att pressa musten ur sina

-kontraktsenliga förmånsrätter och vränga lag, så att Höjer

-fick likafullt ett trassel som han aldrig drömt.

-</p>

-<p>

-Så började arrendatorn nyodlingar, sedan han

-förmått Höjer att gå med på en part av kostnaderna.

-En rothuggare tillkallades, som svedde och högg och

-det ena stycket efter det andra togs opp. Men nu

-bestämde kontraktet, att gårdsägaren skulle hålla fall

-för åkrarna, och Höjer befann sig en dag invecklad

-i större sprängningsarbeten, som kostade kontanta

-pengar.

-</p>

-<p>

-&mdash; Det får du igen på odlingen, narrade honom

-styvfadren.

-</p>

-<p>

-Men arrendatorn hade bara femårskontrakt han,

-och efter allt krångel han haft, började han packa

-in för att draga dädan. Och därför satte han till alla

-krafter att suga ur jorden vad han kunde; låg efter

-Höjer som en igel, studerade kontraktet om nätterna

-och klämde sedan till allt vad han kunde.

-</p>

-<p>

-Höjer blev snart ledsen och tog plats som

-båtbyggare på en grannö för att vara ifrån alltsammans.

-Men då blev det sju gånger värre; och var gång

-han kom hem hade hans hustru något nytt sakeltyg

-att förkunna.

-</p>

-<p>

-Andra året kunde inte arrendatorn göra rätt för

-sig; odlingarne hade kostat så mycket, fisket var

-dåligt, och i stället för att be om anstånd, hotade

-han Höjer med process för att han narrat honom

-in på villkor som han inte kunde gå ut med. Men

-processa var det sista man ville göra, för det var

-bara ting två gånger om året, och om man också

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_312' name='page_312'></a>312</span>

-vann, så fick man ingenting, där ingenting var att ta.

-Och mäta ut var inte heller lönt, där intet var att

-mäta, då ju Höjer själv var ägare till alla inventarier

-och kreatur. Vräka kunde han inte, ty kontraktet

-var icke så stiliserat, och under alla förhållanden

-var det lugnare att ha gäldenären under sina ögon

-än låta honom löpa sin väg och kanske aldrig få se

-honom mer.

-</p>

-<p>

-Arrendatorn blev därför sittande, och nöd gick

-inte på honom, men på Höjer gick det hårt, ty

-han hade ju avhänt sig nästan all sin egendom, och

-hade tillochmed gjort dagsverken gratis.

-</p>

-<p>

-&mdash; Det här är då alldeles rasande, menade Höjer,

-när nöden tvang honom att beklaga sig för styvfadren.

-Och aldrig har jag haft en glad dag sedan

-jag hörde upp att tjäna. Då hade jag maten och inga

-bekymmer, men sen jag fick mitt eget, får jag gå

-dräng utan lön och se på hur andra äter mitt bröd

-opp.

-</p>

-<p>

-&mdash; Ja, ser du, du har inte rätta förståndet du,

-svarade gubben, och den gång du ville snyta din

-arrendator, så lade du grunden till allt som hänt

-dig sen!

-</p>

-<p>

-Detta var delvis saken, ty Höjer var född till

-att tjäna, men den som först brutit rätt och billighet,

-det var styvfadren, och därför tvang han de andra

-att bryta igen, såvida inte de ville gå under, och

-det ville de inte.

-</p>

-<p>

-Ont blev värre! För att knipa ut

-arrendesumman lade Höjer på sin arrendator nya onera, som

-denne sökte skudda av sig. Och snart upptäckte

-man att han gjort odlingarne på svindleri, så att han

-sålde veden, som höggs vid röjningen, och vad värre

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_313' name='page_313'></a>313</span>

-var, sög den nya jorden läns, då han inte kunde

-gödsla den. Och det hade ingen beräknat, ehuru

-man väl visste, att boskapen knappt var tillräcklig

-för att hålla i stånd den jord som fanns. Men

-arrendatorn gick lös på skogen med sina odlingar, som

-bara bestodo i att hugga och hacka, och så ta en

-havreskörd mellan stubbarne, som snart grönskade

-upp som aronsstavar. Och samtidigt föllo kreaturen

-i sin, oxarne magrade och gårdens bestånd var hotat.

-Allt detta måste Höjer åse utan att kunna röra ett

-finger. När det stod upp ett stormgräl, svarade

-alltid arrendatorn:

-</p>

-<p>

-&mdash; Det står så i kontraktet.

-</p>

-<p>

-&mdash; Ja, men det var inte meningen, svarade Höjer.

-</p>

-<p>

-&mdash; Ja men det står så, liksom det inte stod så

-att du skulle sätta trettio nät, när meningen var

-att halvt dussin. Orätt går igen! Skyll dig själv.

-</p>

-<p>

-Efter de fem årens utgång hade Höjer måst taga

-hypotekslån för att muta bort arrendatorn och rädda

-sin skog, men arrendatorn köpte sig en gård i

-grannskapet på besparingarne.

-</p>

-<p>

-Och Höjer måste återigen ta gården och börja

-kampen mot tjänstefolket, som nu var värre än

-någonsin. Ibland tänkte Höjer sälja gård och grund,

-men det fanns inga andra köpare än fattiga krakar,

-som ville betala med inteckningar, naturligtvis löpande

-utan ränta. Att ta arrendator igen aktade han sig

-för, och det återstod sålunda inte annat än låta sig

-ätas levande av tjänstefolket.

-</p>

-<p>

-&mdash; Ja, ser du, min gosse, sade pastorn, som

-blivit anmodad avge utlåtande, den som inte är skapt

-till herre, den blir aldrig herre.

-</p>

-<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_314' name='page_314'></a>314</span></p>

-<p>

-&mdash; Ja, men herre Jesus, hur kan andra få bukt

-med sina tjänare, då?

-</p>

-<p>

-&mdash; Ser du, det är deras hemlighet det! De äro

-väl så skapta, ser du!

-</p>

-<p>

-Och därmed fick Höjer trösta sig, om det nu var

-en tröst att veta sig dömd till en undergång, som

-han ser dagligen och stundligen försiggå för sina

-ögon, utan att kunna hindra den!

-</p>

-<hr class='ppg-pb' />

-<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_315' name='page_315'></a>315</span>

-<h2>Sjönödslöftet.</h2>

-

-</div>

-

-<p>

-Vestman på Nedergårdsön hade gått med en

-skonare på Norge och kommit ända upp åt Lofoten.

-Där hade han träffat valfångare och förnummit ett

-och annat om fångstmännens sätt att ta valar med

-harpun. När han så kom hem till sin ö, rann den

-tanken på honom, att han skulle tillämpa de

-inhämtade lärorna på hemmavarande skälfångst, vilken

-befann sig i stadigt avtagande på grund av

-bössknallarnes avskrämmande inflytande på de rädda djuren.

-</p>

-<p>

-Till den ändan gick han tillväga på följande

-mindre välbetänkta sätt, med en utgång, som varken

-han eller någon annan kunnat beräkna, och vilket

-gav anledning till ett äventyr, om vilket ännu sagan

-lever i skärgården.

-</p>

-<p>

-En afton på eftervåren tog Vestman en

-flatbottnad eka och en pojke med sig ut till yttre skären,

-där skälarne brukade gå upp och solbada sig. Till den

-märkvärdiga jaktens bedrivande hade han medfört

-en uttergadd, vilken eljes hade till ändamål att tjäna

-vid uttagning av uttrar ur bergsskrevor, och nämnde

-tillhygge hade han på valfångarmanér fastgjort i

-fören vid en löpande vinda. Huru han skulle kunna

-nalkas de skygga djuren för att få håll på dem med

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_316' name='page_316'></a>316</span>

-den tillfälliga harpunen, det visste varken han eller

-någon annan, men är olyckan framme, menade hans

-vänner, så kan man sätta nät i vattentunnan.

-Fälttågsplanen var emellertid uppgjord så, att pojken

-skulle gå från land med bössan och Vestman själv

-smyga med ökan mellan iskokorna och där passa

-de flyende djuren, som icke kunde göra sig för brått

-på den skrovliga drivisen, vilken packat sig invid

-stranden.

-</p>

-<p>

-Nu hade han fått pojken i land just före

-solnedgången, och själv tog han till att ro med ett

-par ullstrumpor virade om årlommarna för att inte

-bullra, och med en vit skjorta över kläderna för

-att inte synas. Och i skygd av kobbranglet och

-packisen råkade han ro opp sig under vallen, där

-en bräsch visade var djuren gått upp och där de

-sannolikt måste ge sig ut, då ingen vak fanns.

-</p>

-<p>

-Vestman satt där väl gömd och höll gadden

-i högsta hugg lyftad, så länge att han frös om

-fingerna och började grunda efter, om inte det gamla

-sättet med lodbössan var enklare. Skälarne voro

-där, det var inte tu tal om det, och han hade hört

-dem ge skall, men att de skulle just välja den här

-vådliga stråten för att komma i vattnet, det var den

-stora frågan.

-</p>

-<p>

-Knall! hördes det i land bakom tallarna, och

-så pep det i luften och sa skvatt ut i sjön, och

-därpå blev ett blåsande och nysande, och så ett

-traskande på isen, som när nakna mänskor springa

-på ett kammargolv.

-</p>

-<p>

-Innan Vestman hann få redigt för sig hur dum

-hela tillställningen i själva verket varit, stack ett

-lurvigt huvud ut genom breschen, reste sig och

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_317' name='page_317'></a>317</span>

-störtade i vattnet, men fick verkligen gadden mitt i

-det tjocka. Och i ett huj löpte linan ut; båten

-fick en knyck så att jägarn ramlade ner på

-akterbetten och så bar det av med god gång till sjös.

-</p>

-<p>

-Det blev åka av!

-</p>

-<p>

-Vestman tyckte först det var nytt och roligt

-och tänkte på vilken förträfflig jakthistoria det skulle

-bli; och bytet ansåg han sig ha i handen. Men

-så fick han se att kobbarna dansade förbi och sin

-egen stuga försvinna.

-</p>

-<p>

-&mdash; Farväl, så länge, nickade han åt stranden,

-kommer strax tillbaka!

-</p>

-<p>

-Det röck och knöck i båten, men någon fara

-syntes inte vara för handen ännu, förrän de kommo

-ut i sista stenarna och släppte landkänningen. Där

-gick det lite sjö och solen tycktes ha gått ner, ty det

-såg ut som en svart rund skiva därute.

-</p>

-<p>

-&mdash; Ett stycke till, så kapar jag i värsta fall,

-tänkte Vestman.

-</p>

-<p>

-Och så bar det av igen. Men nu tog ekan till att

-slingra. Sjöarna lågo mot och båten doppade redan

-nosen.

-</p>

-<p>

-&mdash; Lite till! tänkte Vestman, som ogärna ville

-skänka sitt säkra byte och få ett snöpligt slut på

-en så vacker början.

-</p>

-<p>

-Sjön ökade och stjärnorna tändes på. Ännu

-kunde han dock se yxan, som låg framme i fören

-och som var hans hopp, när det gick för långt.

-</p>

-<p>

-&mdash; Gå på du, min gubbe, du är väl snart trötter,

-om jag känner dig rätt! muttrade den utfrusna

-jägarn, som längtade komma till årorna för att bli

-varm i kroppen.

-</p>

-<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_318' name='page_318'></a>318</span></p>

-<p>

-I detsamma kände han vått om fötterna och

-hörde båten skrapa i botten.

-</p>

-<p>

-&mdash; Lägg av då, kommenderade han sig själv,

-reste sig för att ta yxan och kapa men satte sig

-ögonblickligen ner igen. Ty i och med detsamma

-han lämnade sin plats drog skälen ner nosen på ekan.

-</p>

-<p>

-Efter ett par fruktlösa försök att krypa fram i

-fören, insåg han det nödvändiga i att bli sittande

-och att han var lämnad i djurets våld, beroende av

-detsammas nyck huruvida han skulle gå i kvav eller

-komma hem.

-</p>

-<p>

-Nu hade det upphört att vara roligt, och ett

-stilla allvar sänkte sig över den modstulne jägarens

-sinne. Men för att ge sig mera mod än han ägde

-tog han till sig en åra och stack ut akter över,

-inbillande sig att han styrde. Men det gjorde han

-inte, för det gjorde djuret, och det styrde alltjämt

-rakt ut till sjös.

-</p>

-<p>

-&mdash; Kommer jag ifrån det här, så djäveln

-anamma...

-</p>

-<p>

-Skälen gjorde några slingerbultar och svordomen

-avbröts, ty åran måste tas in och öskaret fram, att

-få vattnet ur båten.

-</p>

-<p>

-När det var länsat, stack han ut åran igen,

-och det kändes genast lugnare, alldeles som om

-han verkligen suttit och styrt.

-</p>

-<p>

-Men nu hade stjärnorna slocknat av och det

-kom regnstänk blandat med snö, så att Vestman

-snart inte såg yxan mer, utan fann sig omsluten

-av ett grått töcken på alla håll. Och framåt gick

-det, framåt, men vinden tycktes kantra om, ty nu

-lågo sjöarne på halv sida mot; och den kantrade

-undan för undan.

-</p>

-<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_319' name='page_319'></a>319</span></p>

-<p>

-Nu blev han rädd! Och medan öskaret gick

-igen, tänkte han på hustru och barn, på gård och

-grund och redskap, och så på evigheten, som

-stundade med all säkerhet; tänkte på, att han inte varit

-i kyrkan på &mdash; ja hur många år, det mindes han

-inte, men det var inte sedan året då koleran gick

-&mdash; och att han inte varit till skrift &mdash; nu skrapade

-läsud mot drivis. Herre Jesus! Jag fattig syndig

-människa! &mdash; Det var bortglömt alltihop... Fader

-vår som är i himmelen... ske din vilje såsom i

-himmelen... inte den heller! &mdash; &mdash; &mdash;

-</p>

-<p>

-Vilka långa timmar, och så många sen; flera

-behövdes inte för att komma över till Åland, med

-den här vinden; men kom drivisen, då måste han

-följa ner till Gottland eller komma in i Finska viken!

-Men innan dess skulle han vara ihjälfrusen.

-</p>

-<p>

-Han kröp ner på botten av ekan för att söka

-skydd för den kalla blåsten, och när han kom på

-knä, så kunde han hela Fader Vår, och den läste

-han väl ett tjog gånger; och för var gång han kom

-till amen, skar han med fickkniven en skåra i suden.

-Och när han hörde sin röst, blev han lugnare, för

-det var som att tala vid någon, och som om någon

-talade till honom, och orden väckte minnen om en

-massa människor samlade i kyrkan och vilka han

-nu såg framför sig, tröstande, förebrående. Där såg

-han Gelingarne, som han varit ute med förliden och

-tagit upp smideskol med efter den sjunkna briggen,

-som inte var alldeles riktigt, men kunde försvaras;

-där såg han &mdash; nu röck det i linan föröver. Herre

-Jesus, Guds son, kommer jag ur detta med livet,

-så lovar jag, så sant Gud lever, en ny krona med

-sju pipor av rena silvret &mdash; det är hela barnaarvet

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_320' name='page_320'></a>320</span>

-&mdash; till kyrkan &mdash; rena silvret &mdash; Herren välsigne oss

-och bevare oss, Herren upplyse sitt ansikte över

-oss och vare oss nådig...

-</p>

-<p>

-Genom dimman syntes ett ljus, rätt förut, stort,

-men suddigt som en hornlyktas!

-</p>

-<p>

-&mdash; Det är Hangö fyr på Nyländska kusten!

-tänkte Vestrnan. Kunde väl tro att vi hållit på i

-tolv timmar, för det var långt som en vecka!

-</p>

-<p>

-Nu kraschade det igen under ekan och den stod

-tvärt still, så att Vestman flög framlänges över betten,

-och så blev det still.

-</p>

-<p>

-Hur långt kunde det nu vara till fyren på en

-höft? Halvannan mil! Och nu förmådde han varken

-komma fram eller tillbaks! Det var värre än

-någonsin, ty bara han rörde sig i båten så vickade den.

-</p>

-<p>

-Vestman satt där han satt, och han väntade

-få se soln gå opp och dagern skina i öster, och

-han frös, och han bad Gud, och han lovade och

-svor alla dyra eder om silverkronan, som skulle

-få kosta två hundra riksdaler och vara kontrollerad,

-och sju pipor skulle han ha med krusiduller på

-handkragarna, och en lina med kulor på, skulle han

-hänga i, och när folket såg den, skulle de säga: si

-det är sjönödslöftet av Erik Vestman i Nedergården,

-som Herren så huldrikt hjälpte ur sin svåra nöd anno

-attonhundra och femti nie! Gud hjälpte honom så

-huldrikt och nådeligen, upprepade han gång på gång,

-så att han till sist trodde på det, och i översvallande

-tacksamhet för den nåderika hjälpen, läste han första

-orden ur »Lov pris och tack ske dig, o fader käre!»

-Gud hade hulpit honom, det var alldeles säkert,

-efter som kronan hängde där och folket sa, skulle

-säga, de hade inte sagt än &mdash; nu slockna fyren...

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_321' name='page_321'></a>321</span>

-Herre Jesus! som gick på vattnet och bjöd

-böljorna lägga sig! &mdash; Nu lade de sig, de hade redan

-lagt sig för en lång stund sen, för det var kav

-lugnt, och underligt var det, ty här låg hela sjön

-på, och hade gått alldeles vådligt just nyss, i går

-afse, efter som det var morgon nu snart, det måste

-vara morgon nu snart, när han kunde frysa så

-elemenskat om fötterna, och var hungrig och skulle

-få varmt kaffe nu straxt, bara lotsbåten kom ut,

-som den måste göra efter som det skulle komma

-fartyg i solgången, som legat och kryssat ute på

-flacket; men varför, för f... för allt i världen hade

-de släckt fyrn just nu, kanske det var dager, fastän

-det inte syntes för dimman, mycket säkert, såvida

-inte ryska regeringen hade något annat reglemente

-för sina fyrar; jo, visst hade de, nu mindes han det

-som en dröm, alldeles som att rysken hade annan

-almanacka med gamla stilen, se där ha vi ägget,

-gamla stilen, som är tretton dar efter eller före, det

-kan nu just vara detsamma, för tidskillnad måste

-det vara, och det var det ju också, efter finska

-båtarna alltid kom en timme senare än det var

-telegraferat, och därför hade de också släckt fyren en

-timme före soluppgången, som alltså skulle ske om

-en timme. Och då förstod han, varför han frös så

-vådligt, för det gör alla som haft ältfrossan, när

-solen går upp; men skälen, djuret, höll sig så stilla

-och det röck inte i vindan mer, kanske den slitit

-sig och gått! måste se efter i alla fall, för att sitta

-här i onödan, det hörde f...

-</p>

-<p>

-Vestman stirrade förut och såg något mörkt,

-taggigt, som en hel hop riggar stiga ur töcknet.

-</p>

-<p>

-&mdash; Kors i Jesu namn, om det är ryska flottan,

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_322' name='page_322'></a>322</span>

-då skjuter de mig som smugglare eller skickar mig

-till Siverien. Och så många sen! Gud Fader, det

-är en hel skog.

-</p>

-<p>

-Han reste sig och rätade ut knäna! Båten

-vickade bara åt sidorna, men doppade inte mer med

-nosen. Han klev försiktigt över bettarne föröver;

-såg linan stå spänd som en telegraftråd; steg ur

-båten; såg fotspår, slog klacken mot en sten... han

-var på land! Och där stod granskog!

-</p>

-<p>

-&mdash; Är de du, far! pep en bekant röst ifrån en

-enbuske.

-</p>

-<p>

-&mdash; Ludde! Vad fan är du här!

-</p>

-<p>

-&mdash; Jag unnra vad de blitt av dig, far!

-</p>

-<p>

-Vestman gnuggade sig i ögonen:

-</p>

-<p>

-&mdash; Hörru, vet du vad klockan är på dan?

-</p>

-<p>

-&mdash; Hon lider väl åt åtta, och du har varit borta

-mest en hel timme! Men så har du kräket med dig

-också!

-</p>

-<p>

-På skälberget låg djuret med uttergadden i

-ryggen, dött, förblött, efter att ha gjort en tripp till

-sjös och vänt för sjögångens skull.

-</p>

-<p>

-Och än i dag berättas äventyret som det mest

-underbara i hela skärgården, näst sagan om

-sjöormen, och den som inte vill tro, den kan gå till

-Nedergårdskyrka och se den lilla ljuskronan, som

-hänger där under orgelläktaren till evärderligt minne

-av förre kronolotsen Vestmans huldrika hjälp ur en

-högst ovanlig sjönöd, då han med döden för ögonen

-lovade Herren att till den kristelige församlingens

-hugnad och fromma skänka denna tennkrona.

-</p>

-<hr class='ppg-pb' />

-<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_323' name='page_323'></a>323</span>

-<h2>Skräddarns skulle ha dans.</h2>

-

-</div>

-

-<p>

-När man en vacker sommardag kommer ut ifrån

-havsbandet och håller ner i Byttafjärden, förbi

-Gåsskär och Skoboraden, kan man, om man ligger för

-babordshalsar, se en höglänt ö såsom kranbalksvis

-i lä. Den är icke märkvärdigare än de andra öarne

-omkring, på annat sätt än att den är högre och tyckes

-bestå av en enda kal gneisklint som rämnat mitt

-itu. Tar man i land på norra sidan, skall man snart

-komma in i en aldunge, och fortsätter man in i

-rämnan har man snart under fötterna en snaggig

-ängsmatta, som synes utbredd till torkning mellan

-de fuktiga bergväggarne. Håller man sig på denna

-gröna matta, ser man den snart sträcka sig framåt

-och mot bergets sidor kantas med hasselbuskar, som

-dölja ingångar till hålor och små grottor; följer man

-stråten framåt i sydlig riktning, går man snart i

-skuggan av tallar, som efterträdas av björkar, rönnar,

-askar; och så tar bergväggen emot, vägen krymper

-till en gångstig, som leder upp rätt i vädret,

-slingrande som en torntrappa. Går man uppför en stund,

-måste man snart ner igen i en skreva, där den sköna

-benveden krupit i lä för vinden, att dölja sin

-glänsande grönska och sina lysande röda bär; och så

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_324' name='page_324'></a>324</span>

-bär det oppåt igen, alltjämt oppåt, tills man står

-på den nakna klinten, där torkade gäddben röja

-närvaron av en fiskgjuse, eller kringströdda

-andfjädrar och torkade skelett visa platsen, där hökar,

-falkar, havsörnar kanske också, hålla sina kalas i

-god matro, under det de ha ett öga på jaktreviret,

-som nu sträcker sig oändligt inåt inre skärgårdens

-blånande fjärdar, och utåt havsbandet till fyrarne

-och det eviga cirkelsegmentet. Men går man några

-steg framåt klinten i sydlig riktning och tittar ner

-under fötterna, glömmer man huvudskalleplatsen

-däruppe och ser en täck liten tavla, som man icke

-väntat härute. Skyddad av bergväggarne för alla

-kalla vindar ifrån nordväst till sydost, ligger en

-gräsmatta så grön som nyuppkommen råg; och därnere

-går en röd ko och betar under de vita björkarne.

-Gräsmattan sträcker sig ner till en grå stuga,

-omgiven av en trädgårdstäppa, och ända ner till sjön,

-där hamnen ligger med båtbrygga, sjöbod, sumpkista

-och nät.

-</p>

-<p>

-Detta är skräddarns!

-</p>

-<p>

-Kravlar man sig ner för bergväggen och lämnar

-klinten, där det blåste kallt, skall man snart känna

-solen steka den orörliga luften, och på fem minuters

-nerstigande märka hur klimatet ändrar sig och med

-detsamma vegetationen. Men man vill nästan tro på

-underverk, då man ser rönnen bära astrakaner på

-en gren och gråpäron på en annan; och då man ser

-duväpplen på hagtornsbuskarne, tror man sig ha

-kommit till en förtrollad ö, där man i nästa

-ögonblick vill vänta sig få plocka fikon på spåmanstisteln.

-Stiger man ner på gräsmattan och nalkas stugan,

-får man, om lyckan är god, se trollkarlen själv genom

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_325' name='page_325'></a>325</span>

-det öppna fönstret, där en hämpling visar sitt

-blodsprängda bröst i en liten ståltrådsbur mellan

-sallatsblad. På ett slagbord bakom hämplingen sitter han

-nämligen med benen i kors och drar långa styng på

-ett rutigt bomullstyg, som döljer hela hans nedra

-kroppshalva och endast lämnar den övra delen synlig,

-fast den icke är mycket att se på; ty magen fattas

-och den lille mannen tyckes ha lyftat av sig

-bröstkorgen och satt den direkt på bordskivan, och på

-bröstet ligger huvudet utan märkbar hals. Det är

-skräddarn själv, som en hårdhänt natur kramat ihop

-till en puckel, och åt vilken föräldrarne på den

-grunden valt det stillasittande yrket.

-</p>

-<p>

-För att rätta naturen, som givit honom

-anledning till missnöje, har skräddarn anlagt ett gott lynne

-och utvecklat sig till en muntergök, som alltid är

-full med historier och visor. Och liksom för att

-visa naturen hur den skulle ha burit sig åt, har han

-kastat sig med kärlek åt naturförsköning. Det är

-han därför, som gjort trädgård, och icke nöjd med

-att förädla de gamla sötäpplena och surkartarna i

-trädgården, har han gått och ympat ädelfrukt i

-vildmarkens träd, så att den sura rönnen bär vita

-astrakaner och den kärve hagtorn lyser av det lilla

-duväpplets röd- och vitkindade barnansikten. Och

-liksom om han kände, att hans dåliga art icke skulle

-längre ner i världen, planterar han träd på marken,

-och när han kommer till en bondgård för att sy,

-medför han i västfickan några frön, som han i smyg

-stoppar i jorden, eller, när årstiden är inne, några

-ympkvistar, som han sticker emellan bark och träd.

-Och hans frön gro, och hans ögon växa ut, och när

-ingen bär hans namn mer, så skall hans namn i

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_326' name='page_326'></a>326</span>

-långa tider uttalas, när andras barnbarn sitta under

-farfars äppelträd och höra historien om hur det

-granna och goda undret kom dit på den nakna hällen,

-och det långt efter sen hans rockar och byxor blivit

-trasmattor eller filtskor.

-</p>

-<p>

-Nu, i mars månad, hade han sytt hos

-trädgårdsmästarn på Sandemar, och han hade sett

-underverk i drivbänkarna, och hört om ett slags runda

-gula gurkor, som man fick en krona för på Dalarö

-Societet. Och så hade han fått hem kärnor, lagt

-dem i en långrevslåda med jord och ställt i fönstret.

-Efter fjorton dar såg han som en vit fingerknoge

-peka opp ur mullen och strax efter breda ut sig

-och lägga som två vingar tätt utåt jorden som en

-trollslända. Så kom aprilsolen, och då sköto de fart,

-pinade fram en grön karda, rullade ut sig och

-började krypa. Då nöp han över tredje bladet som

-trädgårdsmästarn lärt honom, och då sköto de

-sidoskott, som han nöp igen på samma sätt, så att när

-maj gick ut, var det i sista laget att sätta dem i

-bänk. Men det var inte det lättaste att få varmt

-under, och en dag gick åt för att komma till Dalarö

-efter en låda stallströ. Så bäddade han utmed

-bergväggen, där solen brassade på; ramade in bädden

-med brädlappar, men se det blev bara en tunn, tunn

-bänk och han fick söka råd för att öka den. Höboss,

-sopor, halm måste han ta till, och på sistone vart

-det en bänk sådan han var. Och i den satte han

-plantorna med jordklump. Lade så innanfönsterna

-på, och det blev växa av. Men järnnätterna kommo,

-och han måste täcka; täckte med mattstumpar och

-granns. I fjorton dagar knallade det och växte i

-bänken, men vid midsommar tog det av och

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_327' name='page_327'></a>327</span>

-stannade. Stallströt var utbrunnet, och han fick inte

-tid att skaffa mer. SÃ¥ kom stora hettan i juli, och

-nu sköt det på igen och blev blom. Först tunna

-hanblommor och så knubbiga honblommor med en

-liten grön ärta i botten. Han luftade och han

-spritade, skuggade när solen brände och stängde när

-det mulnade. Blev det så fjorton regndagar utan sol,

-och hela maskineriet stod stilla igen. Nu vattnade

-han med varmt vatten och bäddade runt med halm

-och lagårdsströ, och när augusti bröt in med

-rötmånadshetta, så bergväggen var som en bakugn,

-då knallade det igen, ärterna svällde ut till gåsägg

-och fick räfflor med ludet emellan. Åtta stycken

-hade han nu så stora som nävar, och de började

-redan lukta svagt, så att han lade tegelflis under

-dem. Det var en hel historia med de melonerna,

-och bara solen höll sig framme, så skulle han ha

-dem i hand om en vecka.

-</p>

-<p>

-Därför satt han nu på sitt bord och höll utkik

-på drivbänken, som om han bevakade solstrålarne

-därborta vid bergväggen, och han var uppriktigt glad

-i sitt sinne, för vinden stod sydlig och det hade

-inte regnat på sjusovaredagen.

-</p>

-<p>

-&mdash; Hör du, Anna, du, ropade han med sin

-kikhoströst till systern, som stod i köket och rensade

-flundror.

-</p>

-<p>

-&mdash; Nå, Gustav! svarade Anna, utan att lämna

-sitt arbete.

-</p>

-<p>

-&mdash; Jo, ser du, jag hade tänkt som så, att vi

-skulle ha dansen som om lördag, innan folket ger

-sig ut på strömmingen; vad säger du om det?

-</p>

-<p>

-Det blev litet tyst först, så att man hörde

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_328' name='page_328'></a>328</span>

-flugornas dans kring lövruskan i taket och fiskknivens

-raspande i flunderskinnet.

-</p>

-<p>

-&mdash; Har du råd med det, du? kom Annas svar

-i frågform.

-</p>

-<p>

-&mdash; Ja, visst har jag det, och för resten ska jag

-säga dig, att när man har har en affär som jag,

-måste man se sina kunder någon gång, och vad råd

-beträffar, så inte är jag så barskrapad. Minst ett

-par tunnor äpplen kan jag räkna på...

-</p>

-<p>

-&mdash; De ska ju vara till att köpa vinterfoder...

-</p>

-<p>

-&mdash; Nå, så har jag, här slog det kluck för

-skräddarn, som om det fastnat i halsen, så har jag mina

-meloner.

-</p>

-<p>

-&mdash; Asch; låt oss se dina meloner först!

-</p>

-<p>

-&mdash; Se! Kan du inte se dem därute! Om tre

-dar ä de färdiga, och då har jag mina åtta kronor;

-det är brännvinet!

-</p>

-<p>

-&mdash; Vänta då tills melonerna bli färdiga åtminstone.

-</p>

-<p>

-&mdash; Ja, si det kan jag inte, för då är det för

-sent för strömmingen, vet ja!

-</p>

-<p>

-Anna svarte inte mer, för hon ville inte vara

-med om alltsammans, både därför att hon tyckte

-det var bråkigt att riva opp stugan, och för att hon

-visste Gustav skulle supa sig full.

-</p>

-<p>

-Men nu var det skräddarns svaghet att en gång

-om året se folk hos sig, och flickor i synnerhet.

-Fastän han inte kunde dansa, då han till på köpet

-var låghalt, så han gick mellan två kryckor, hade

-han en synnerlig förnöjelse av att se ungdomen roa

-sig, och var alltid med på alla danser, där han

-hoppade omkring och klappade flickorna med

-knogarne av sin långa magra hand, och, ansedd som

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_329' name='page_329'></a>329</span>

-en gammal farbror, oaktat sina trettiotvå år, fick

-han ta sig små friheter, som ingen räknade så noga

-på. När han nu kastade fram sitt förslag för

-systern, som satt härute och hushållade för honom,

-var det inte något påhitt i hast, utan en länge

-ruvad idé, som ätit sig fast i hans huvud och som

-skulle gå igenom.

-</p>

-<p>

-Systern, som var fem år äldre, hade nog makten

-i huset, men när det gällde på riktigt, så var

-skräddarn envis som synden; och om det också skulle

-grälas i åtta dar, så tog han sig igenom.

-</p>

-<p>

-Utan att därför avvakta vidare rådslag sätter

-han sig i båt följande morgon och seglar omkring

-att bjuda, varpå han styr ner till Dalarö att köpa

-brännvin och svagdricka. Full kom han hem, men

-ändock innan solnedgången, och krypande på marken

-lade han fönsterna på bänken utan att slå sönder

-en ruta. Och som det hotade bli kallt travade han

-på mattorna, och nu, dubbelt rädd om sin skatt,

-som skulle betala kalaset, tog han täcket ur sängen

-och lade ovanpå alltsammans.

-</p>

-<p>

-Dagen därpå rustade Anna och Gustav till

-dansen. Först slogs slagbordet igen och ställdes

-ut på gården; därpå sopades och skurades, fejades

-och lövades. Och när det led på eftermiddagen,

-gjorde syskonen toalett, varpå flickorna på Mörtön

-anlände för att hjälpa med kaffekokningen.

-</p>

-<p>

-Så mot aftonen i femtaget kommo de främmande.

-Båt efter båt lovade och fällde segel i

-hamnmunnen, rodde opp till bryggan, där skräddarn stod

-oppsträckt och tog emot, skakade hand och sade

-en rolighet åt var en som han hjälpte i land,

-klappade flickorna under hakan och fick dem att rodna.

-</p>

-<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_330' name='page_330'></a>330</span></p>

-<p>

-När kaffet var drucket på gårdsplanen, förde

-värden sina gäster ut i trädgården att skåda och

-beundra. Flickorna fingo ett äpple, som skräddarn

-själv skulle stoppa i fickan på dem; åt gubbarne

-stack han en ympkvist eller ett fröhus, som de

-skulle ha hem. Och så skulle de »stirra» på

-sammetsrosor och lejongap, astrar och dahlier, som växte

-i stora bunkar utmed grönsakssängarne. Flickorna

-skulle naturligtvis nypa i lavendeln och rosmarin,

-så det luktade gott om dem, och skräddarn måste

-själv sticka örtkvasten i klädningslivet. Men

-pojkarne kunde inte hålla fingerna i styr, utan ville

-snyta äpplen, varför trädgårdsmästaren fann

-förmånligare att slå ner några surkartar åt dem, hellre

-än de skulle länsa hans unga träd, som buro första

-året. Och sist beskådades underverket,

-melonbänken.

-</p>

-<p>

-&mdash; Tre dar till, och det är åtta kronor i näven!

-skroderade skräddarn. Lukta på dom, pojkar! Hä?

-Nu ta vi en sup på det!

-</p>

-<p>

-Och så gick man in i stugan och började dansen

-med ett lag stora supar vid dragharmonikans

-orgeltoner. Som en skata syntes skräddarn skutta mellan

-paren och bjuda till supning och dans. Än var han

-vid spisen och motade opp några sittande par, än

-var han vid bordet och fick gubbarne att supa.

-</p>

-<p>

-&mdash; Inte så häftigt, ser du, natten är lång, och

-man vet inte vad som kan hända! varnade de gamle.

-</p>

-<p>

-Men skräddarn var alldeles »vill». Och hur det var,

-så slog gårdagsruset opp, käpparne började vingla

-och den lilla mannen såg vingskjuten ut. Törnade

-mot dörrposter, knuffade de dansande och fick

-armbågar i bröstet. Blev ledsen och satte sig i en vrå;

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_331' name='page_331'></a>331</span>

-rullade ögonen, som om han sett jordklotet gå

-runt, och sjönk slutligen ihop med käpparne saxade

-framför sig som en positivbock.

-</p>

-<p>

-Solen lyste ännu på himlen när värden i en

-sista ingivelse äntrade vindstrappan och kom opp

-på rännet, där höet låg. Där tycktes med ens

-gårdagens trötthet och rus överfalla krymplingen, så

-att han förlorade medvetandet och drunknade i ett

-hav av vällukter från det torra blomsterhöt, medan

-en hel ruska röda solstrålar låg över ansiktet.

-</p>

-<p>

-När han återfick förnimmelser nästa gång, hörde

-hans öra som om han låg inne i ett kvarnverk;

-stugan darrade och knakade och basarne i

-dragklaveret läto som när man står på kyrkbacken. Men

-det var mörkt nu och så upphörde örat att höra,

-ögonen släcktes och han trodde han svimmade.

-</p>

-<p>

-&mdash; Här är jag! hörde han sig svara i sömnen,

-på något rop efter skräddarn, så högljutt att han

-vaknade om en obestämd tidrymd, som kunde varit

-ett år eller en halvtimme, och så blev det svart och

-tyst igen.

-</p>

-<p>

-Nästa gång han förnam något, gjorde det rysligt

-ont i huvet, och bakom en bjälke viskade någon,

-som hade klackjärn på sig.

-</p>

-<p>

-Därpå drömde han, att han var mjöl och

-siktades i en kvarn, där ett kugghjul skakade sikten

-så det gjorde ont, och mjölnardrängarne skreko,

-medan orgeln spelte ini kyrkan, och ibland regnade

-det nedanför i knutarne, och så rasslade det i träd

-och buskar, knäckte i ris och bråten, smattrade på

-jorden. Och skräddaren låg och led, led i huvet där

-det kändes som om han glömt bort något, som han

-borde kommit ihåg, någonting viktigt och angeläget,

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_332' name='page_332'></a>332</span>

-men som han inte kunde komma på. Så slog han

-bort det och då blev det bättre en stund; men så

-kom det igen och då frös han i kroppen, men var

-alldeles het i huvet.

-</p>

-<p>

-Det hade nu blivit tyst därunder i kvarnen, och

-när han tittade opp i taket, såg han ljusgrå snören

-med små stjärnor på, som gjorde ont att se åt;

-tuppen gol och måsarne ojade sig oppe i luften

-någonstans. Han vaknade.

-</p>

-<p>

-Det var morgon, han hade varit full, och &mdash;

-han hade glömt att täcka melonerna. Som en pil

-var han uppe, kravlade sig ner för trappan, såg en

-förödelsens styggelse i köket och skuttade ut i

-trädgården; tog tre alnars språng mellan käpparne; kände

-att det var bitande kallt, såg vitt på marken, som

-frasade om fötterna, och så &mdash; där lågo de, döda.

-Stjälkarne snodda som rep, bladen slappa som

-klädeslappar, gråa, livlösa, och fruktskaften sågo ut som

-om de varit brända. I ett enda smärtsamt ögonblick

-rök fyra månaders arbete förbi den rusiges öga:

-Dalarörodden på tre mil efter stallströ,

-bänkläggningen, utplanteringen, vattningen och luftningen,

-täckningen om nätterna, allt pyssel och knåp

-förlorat på en frostnatt.

-</p>

-<p>

-Skräddarn slog benen under sig och satte sig

-på bänklådan; och barhuvad som han var med luggen

-ner i de rödsprängda ögonen, lät han huvet falla

-mot bröstet och grät; grät så förfärligt, om av

-brännvin eller sorg eller båda delarne, visste inte Anna,

-som kom tillstädes:

-</p>

-<p>

-&mdash; Du har fått för dansa, du! sade hon.

-</p>

-<p>

-&mdash; Jag ska aldrig supa mer! snyftade Gustav.

-Aldrig &mdash; supa &mdash; mer!

-</p>

-<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_333' name='page_333'></a>333</span></p>

-<p>

-&mdash; Så säger du var gång, du har varit full. Men

-håll ord en gång.

-</p>

-<p>

-Anna plockade höboss ur håret på brodern,

-medan tårarne fortforo att rinna utför dennes randiga

-kinder, som legat mot höbanden.

-</p>

-<p>

-&mdash; Och så skulle du se, hur de gjort i din

-trädgård!

-</p>

-<p>

-Skräddarn for opp som om han hört bålgetingen,

-och skuttade över ängslappen in i täppan.

-</p>

-<p>

-&mdash; Nå, Gud sig annåda!

-</p>

-<p>

-Det var allt vad han fick fram, då han såg

-sin unga rosenhäger avplockad och nästa års

-fruktsporrar avslagna.

-</p>

-<p>

-&mdash; KÃ¥ss &mdash; i &mdash; Jissi &mdash; namn! SÃ¥na ena

-rackare! &mdash; Och si på fan, här har han kräkts i

-stickelbärsbusken! Nej, en sån tusan!

-</p>

-<p>

-&mdash; Kom in i köket, ska du si hur di spytt som

-kattor! Jo, nog har du haft roligt för dina pengar!

-</p>

-<p>

-Skräddarn stod och stirrade på stickelbärsbusken,

-som om han sökt nyckeln till en gåta, och ett leende

-rann upp, motsträvigt till börja med, men snart

-klyvande hela det tåriga fula anletet, och med handen

-på knäet utbristande i den tillfredsställda hämndens

-förnöjda skratt:

-</p>

-<p>

-&mdash; Tror nån människa de haft förstånd att skala

-gurkan.

-</p>

-<p>

-Skrattet slocknade, och ett nytt anfall av raseri

-satte den lilla slankiga figuren i skuttande rörelse

-åt sängarne på andra sidan gången.

-</p>

-<p>

-&mdash; Gud förlåte mina synder ha de inte varit

-och trampat i ärtsängen! Si bara! &mdash; Si bara! &mdash;

-Ja, men det är vådligt!

-</p>

-<p>

-Anna tog brodrens arm och ledde honom in i

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_334' name='page_334'></a>334</span>

-stugan. Där såg fasligt ut. Golvet oppslitet av de

-dansandes skodon, nersmackat med snusloskor,

-pipaska, svavelstickor; runt ikring på fönsterposterna

-stodo urdruckna glas och i spisen lågo de två

-ankarena, som innehållit brännvinet och svagdrickat.

-</p>

-<p>

-Skräddarn kastade en blick på uselheten,

-skakade på huvet, och riste på brännvinsankaren.

-</p>

-<p>

-&mdash; Inte en droppe kvar? Anna?

-</p>

-<p>

-&mdash; Nej, och väl är det! Men nu, Gustav, får

-du sitta vid och sy i åtta dar, för att få in vad

-de andra supit opp i natt.

-</p>

-<p>

-&mdash; Så får jag väl det då! &mdash; Men tror du, att de

-hade roligt i alla fall? frågade skräddarn med ett

-sista hopp om att ha fått någon valuta för sina

-pengar.

-</p>

-<p>

-&mdash; Nog hade de roligt, svarte Anna, men du,

-som inte fick något med?

-</p>

-<p>

-&mdash; Ge mig en sup, Anna, för jag vet du har

-gömt undan i skåpet, så talar vi inte om den saken

-mer!

-</p>

-<p>

-När skräddarn fått en redig, gick han ner till

-bryggan och tvätta sig. Och en timme efter satt

-han på bordet och sydde, under det hämplingen

-visslade för honom.

-</p>

-<p>

-Och mitt under huvudvärken, när de onda

-tankarne kommo och gingo, måste han avbryta sig

-själv och fråga Anna:

-</p>

-<p>

-&mdash; Tror du de hade roligt i alla fall?

-</p>

-<p>

-Och när Anna svarat ja för tredje gången,

-avslutade skräddarn sina tröstegrunder för sig själv:

-</p>

-<p>

-&mdash; Nå, så var det roligt i alla fall!

-</p>

-<hr class='ppg-pb' />

-<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_335' name='page_335'></a>335</span>

-<h2>Uppsyningsman.</h2>

-

-</div>

-

-<p>

-Han for med sin jakt som den »flygande

-holländarn» utan att komma i ro; han for mellan

-Furusund och Landsort, mellan Landsort och Furusund,

-och så hade han farit i femton år och skulle fara,

-tills han inte kunde hålla i ett storskot mera, och

-sonen vuxit upp att fortsätta färden. Hans far hade

-seglat i trettio år, men det var i den goda tiden,

-då skyddstullar framkallade smugglare, och gubben

-hade gjort sista beslaget i Stockholms skärgård, som

-på en natt inbragte honom tio tusen kronor, varför

-han köpt sig en gård och satt sig i ro.

-</p>

-<p>

-Detta äventyr levde som en saga, och hade

-lockat sonen in på den eljes något enformiga banan

-att segla, segla utan mål, segla fram och åter,

-följande vindens styrka och riktning, liggande stilla,

-när det inte blåste, och masande framåt i krokar

-och bukter, när det blåste opp, sak samma varthän,

-bara han höll sig inom distriktet och infann sig

-på Dalarö tullkammare den sista i månaden för att

-kvittera sin lön.

-</p>

-<p>

-Och man såg honom överallt, och när man inte

-väntade honom. Voro fiskarena ute med nät och

-det var gott väder, kunde de se uppsyningsmannens

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_336' name='page_336'></a>336</span>

-stormklyvare sticka fram om en udde som en kolossal

-näsa den där vädrade efter beslag; gick man på

-land, kunde man få se den ölsupsfärgade masten

-sticka opp över talltopparne, eller den rundgattade

-aktern slinka undan i albuskarne; gingo flickorna

-ut på ön att mjölka och sågo en tretungad flagg med

-krönt T på gaffeln skjuta fram om en bergknalle,

-så visste de att det var uppsyningsman; och kommo

-gubbarne en morgon tidigt ner till sumpkistan, så

-kunde jakten ligga där och röka ur kabysspipan,

-och då visste man att det vankades något. För i

-samma stund sjöstövlarne hördes mot strandens

-stenar, stack uppsyningsmannens utblåsta ansikte

-upp ur kajutan och efter några hälsningsord om

-väder- och vindförhållanden, anmodades de

-tillstädeskommande gå ombord, och snart sutto de på

-britsarne å ömse sidor om byråklaffen och hade supar

-framför sig.

-</p>

-<p>

-De första fem åren hade uppsyningsmannen

-seglat sitt distrikt, full av hänförelse och med

-förhoppningar att de tämligen höga tullsatserna skulle

-locka några företagsamma själar till smuggleriaffärer,

-men så kom den välsignade frihandeln med

-Gripenstedt och då blev det dåliga tider.

-</p>

-<p>

-&mdash; Varför smugglar ni inte, era djävlar! hördes

-uppsyningsmannen förebrå sina fiskare vid klaffen

-i kajutan.

-</p>

-<p>

-&mdash; Det lönar sig inte!

-</p>

-<p>

-&mdash; Lönar det inte?

-</p>

-<p>

-Och uppsyningsman tog fram tulltaxan och läste

-högt för andäktiga åhörare. Men det var verkligen

-ingen lockande affär, ty den högsta satsen var på

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_337' name='page_337'></a>337</span>

-vanilj med sextio öre skålpundet, och på den artikeln

-var förbrukningen alldeles för liten.

-</p>

-<p>

-Hänförelsen lade sig på sjätte året, men hoppet

-levde än; dock måste det då och då eldas opp med

-en sup, som snart blev flera supar. Och när han

-då gick till segels och kröp fram mellan de sista

-grynnorna, som han kunde utantill, då såg han i

-andanom franska skonare komma med guldur,

-engelska briggar, som luktade vanilj, holländska

-koggar med kryddöarnes muskotnötter och

-kardemummor, ryska skonare med karavante. Men när

-han så släppte landkänning för att gå ut och preja

-det hägrande lyckoskeppet, och tvingat det att hissa

-flagg, upplöste sig drömmen i en norsk bark, som

-kom med stenkol från England.

-</p>

-<p>

-Värre var att drömmen om tiotusen kronor i

-en bergskreva småningom antog fasta former av

-kontant tillgång, som skulle förr eller senare

-utfalla, så säkert, att uppsyningsmannen började ta

-förskott på dem. Och som opiiätaren måste han

-hålla ruset vid liv, eljes skulle den fatala verkligheten

-slå ner honom. Men ruset kostade, och det blev

-skuld. Skulden alstrade obehagliga förnimmelser,

-och dessa måste jagas bort med nytt rus, som

-alstrade bakrus med olust, som måste vårdas, för att

-icke ge missmod, och så blev han supare.

-</p>

-<p>

-Snart upphörde brännvinet att framkalla de

-vackra synerna, och med dem hoppet om de

-tiotusen kronorna.

-</p>

-<p>

-SÃ¥ gick han och gifte sig och fick barn. DÃ¥

-blev det att skaffa mat, och nu kastade sig hans

-diktan och traktan på jakt och fiske, och alla tankar

-på det stora beslaget nöttes bort. Sätta ett nät

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_338' name='page_338'></a>338</span>

-här, knipa sig en fågel där, det var nu hela hans

-livs mål, och distriktet blev förvandlat till lika många

-jaktplatser och fiskställen, som det förut varit

-inbillade gömställen för smugglare. Och varje utgård

-blev en station, där han tog en sup och bjöd på

-en sup, och alltid hade han korn på slåtterölet, när

-det hölls, och när en båt skulle av stapeln, visste

-han långt förut. Och välkommen var han alltid vart

-han kom; dels därför, att han hade blanka knappar

-i rocken och rand på mössan, dels därför, att han

-hade nyheter, uträttade små ärender, var så bra att

-skicka hälsningar och dylikt med. Reda på sig hade

-han också; visste först av alla, när ejdern sträckte,

-när strömmingen gick till, och när fyrarne skulle

-släckas; kunnig i mångahanda, visste han hjälpa med

-affärer och kontrakt, kunde lägga sista hand vid

-en båt, skära till ett segel, borra om en bösspipa;

-och så kunde han spela fiol också, så att han alltid

-var välkommen, där det var ungdom, som ville dansa.

-</p>

-<p>

-Hans liv artade sig därför till en lång festresa,

-och minst roligt hade han de få stunder han skulle

-vara hemma. Där var bara gnatigt och bråkigt,

-och där ville man ha pengar, som inte fanns, fast

-han gav ifrån sig mest hela sin lön på hundra kronor

-i månaden. Och söp han opp femton kronor i

-månaden efter ett halvstop om dagen, så födde han sig

-i stället själv och drog ofta hem månget pund fisk

-eller en knippa fågel.

-</p>

-<p>

-Så kommo de mörka dagarne. Vänskapen blev

-skral, när skulderna icke betalades, och från köld var

-inte långt till ord. Och så blev där en station mindre.

-Som grannarne emellertid i regel voro osams och

-hemliga avundsmän, levde uppsyningsmannen en tid

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_339' name='page_339'></a>339</span>

-på att göra allianser med oväns ovänner; men när

-dessa kommo ihop och slöto fred, föll den dubbla

-fiendskapen på upphovsmannen.

-</p>

-<p>

-Och nu fick han flacka och fara sin enformiga

-kurs utan att ta i land. Satte han ett nät i en

-vik, kom ägaren och motade dän honom; sköt han

-en fågel kring inre kobbarne fick han heta tjuvskytt.

-</p>

-<p>

-I sin ensamhet slog han lag med sina två

-båtsmän, men då tog respekten slut och det blev

-klagomål, att han söp med sitt folk. Han lånade även

-pengar av dem, och när betalningen uteblev, blevo

-de råa mot honom, inkräktade på hans kommando

-och fingo honom slutligen under sig fullständigt,

-så att de seglade sina ärenden vart de ville och

-uppsyningsmannen följde med.

-</p>

-<p>

-Ibland, när han låg för länge stilla, kom

-kontrollören och drev upp honom.

-</p>

-<p>

-&mdash; Segla bara!

-</p>

-<p>

-&mdash; Vart?

-</p>

-<p>

-&mdash; Vart fan som helst, bara det blir seglat!

-</p>

-<p>

-Så drevs han upp, måste hissa på och segla,

-utan mål, utan hopp att komma i hamn.

-</p>

-<p>

-En dag, tio år hade han då seglat, fick han

-ett telegram i Sandhamn, att hans hustru låg

-dödssjuk och att han måste hem. Men vinden låg emot

-och det var långt ner till Landsort, så att när han

-efter ett dygns kryssning kom hem, var han änkling.

-</p>

-<p>

-Inte hade han haft mycken glädje av äktenskapet,

-då han bara var hemma två gånger i månaden, men

-det var ändå ett hem, där han kunde känna fast

-mark under fötterna, där han kunde sitta vid brasan

-och äta ett mål lagad mat.

-</p>

-<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_340' name='page_340'></a>340</span></p>

-<p>

-Efter begravningen blev det utmätning och

-varenda pinne togs bort till auktionen.

-</p>

-<p>

-Nu hade han icke en fläck mer på fasta marken

-att kalla sitt hem, och han bodde på jakten året

-om. Jakten, en gammal kosterbåt, började lida av

-tidens, vindens och vattnets åverkan och fick ett

-mörkt och medtaget utseende.

-</p>

-<p>

-Storseglet hade lapp, masten var oljemålad brun,

-och kajutan var struken smutsgul som

-sjukhussängarne. Förr hade hustrun satt vita gardinkappor en

-gång i kvartalet för fönstergluggarne, men nu

-stirrade de nakna mörka hålen så svarta ut. Tackel

-och stående gods var sotat av regnet, och skrovet

-var tungt, murket och seglade illa.

-</p>

-<p>

-Det är alldeles tyst ombord, sedan uppsyningsman

-upphört att tala med sina karlar, utom vid manöver;

-och när en lustjakt kommer en klar sommardag

-utanför inre skärgården och ser den svarta riggen på det

-klumpiga skrovet, som tyckes knega fram av

-ålderdomströtthet, fråga de sjungande och skrattande

-passagerarne, som äro ute för första gången, vad

-det där är för en likkista.

-</p>

-<p>

-&mdash; Det är »flygande holländarn»! svarar den

-unge grosshandlarn, som står till rors i en blårandig

-engelsk sticktröja.

-</p>

-<p>

-Och när spökskeppet glider förbi, numera alltid

-förbi, en liten röd stuga med vita fönsterfoder under

-några äppelträn på en bergknalle, och den tyste

-rorsmannen ser en midsommarstång och ungdom som

-dansar, då låter han hissa på topp och stormklyvare

-och lägger av ut till sjös, där han endast ser luft

-och vatten. Och när han fått en båtsman till roret,

-tar han sin fiol och spelar för måsar och skälar,

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_341' name='page_341'></a>341</span>

-som lockade av de ovanliga tonerna skrika och böla

-var efter sin art, och tråda dans kring det mörka

-skeppet och dess dystra spelman.

-</p>

-<p>

-Det är inte något märkvärdigt han spelar

-likväl, bara gamla dansar och marscher de spelade i

-hans ungdom, när han såg glada ansikten och han

-sattes i högsätet. Och han ser icke alls märkvärdig

-eller romantisk ut själv. En liten torr handelsbetjänt

-från landet med benen krokiga av att stå till rors,

-tunna gallrade polisonger, blekt och magert ansikte,

-och alls ingen sjömanstyp, som flickorna tänka sig

-en »jaktlöjtnant»!

-</p>

-<p>

-När november kommer med storm och snö, då

-blir den gamla jakten som en murken ek, när den

-lövas. Sjöarnes stänk kläda tågverket med

-kanderade iskristaller som en glaskrona, snön lägger sig

-som innanfönsters vadd på salning, gaffel och bom,

-och det svarta skrovet, ända över däcket, är

-överdraget med blånande is. Stiger då den svarta

-molnväggen med de kopparröda kanterna över zenit och

-luften blir mörk som en skymning av snötjockan,

-då får själva den lilla torra mannen vid roret ett

-drag av storhet och kraft, där han står i sin

-fårskinnspäls och sin skälskinnsmössa, vit av snö, och

-hans magra hand instucken i bälgvanten ser ut som

-om den rådde på vinden, när den halar det knastrande

-styvfrusna skotet, och den andra handen med

-rorkulten pressar jakten genom mörkgröna sjöar, ridande

-upp över isblock, som den trycker under sig och

-som rasslande skrapa mot kölen för att komma upp

-akter om roret, som lyfts på sina hakar och faller

-ner med en duns, skakande riggen så att isbarkar

-hagla på däck.

-</p>

-<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_342' name='page_342'></a>342</span></p>

-<p>

-Då lever uppsyningsmannen några timmar, när

-hans krafter tagas i anspråk i en kamp &mdash; för

-vad? För kampen! Men när han kommer in till

-fyren, och mästarn tar emot honom med en kopp

-kaffe och brännvin, så tycker han det roligt att det

-är överståndet:

-</p>

-<p>

-&mdash; Det var ett hundväder! är allt vad han kan

-säga om saken, ty han har upphört reflektera över

-det ändamålslösa i den långa färden, som ändå tar

-slut, när han tar slut.

-</p>

-<p>

-Och när han värmt sig i lotsstugan och sovit

-på en lave, går han ut och ser på luften:

-</p>

-<p>

-&mdash; Jag tror vi seglar igen! säger han åt

-båtsmännen.

-</p>

-<p>

-Och så segla de igen!

-</p>

-<hr class='ppg-pb' />

-<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_343' name='page_343'></a>343</span>

-<h2>Flickornas kärlek.</h2>

-

-</div>

-

-<p>

-Detta var ett mycket kinkigt kapitel, och inte

-så gott att hålla någon reda på, just därför att det

-låg i alla parternas intresse att däri hölls så litet

-reda som möjligt. Bondens döttrar, eller flickorna,

-som bodde hemma hos föräldrarne, bevakades

-tämligen, ty med deras livsfrukt hängde arv och

-nerstamning av släkten samman, men med de andra,

-som icke ägde namn eller jord, hölls det icke så

-noga. Gossar och flickor av den tjänande klassen

-sovo i köket, och så snart ett tycke uppstått, ingicks

-sängelag i så blygsam form som omständigheterna

-tilläto. Husbonden och matmodren kände alltid

-förhållandet, men varken kunde eller ville hindra det,

-och som det betraktades som ett slags förlovning,

-hölls det i en viss helgd. Man såg det, men man

-talade icke om det. Gossen som ingått förbindelsen

-hade även en känsla av ansvar och var beredd att

-i händelse av följder, eller att det »blev på tok»,

-som det kallades, ikläda sig ansvaret genom att ta

-hand om barnet eller gifta sig. Det senare var det

-vanliga, men därför fordrade han även trohet av sin

-flicka, att i händelse av risk hon skulle veta att

-han var den skyldige, och denna fordran på trohet

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_344' name='page_344'></a>344</span>

-hade så ingått i föreställningarne, att den flicka,

-som hade flera gossar på en gång, kallades, ensam

-hon, för hora, och betraktades som en hynda, vilken

-förlorat instinkten för sin nerstamning. De fria

-förbindelserna voro sålunda ett slags fattigmans

-äktenskap, ej blott till lust, eller lek, och åtnjöto därför

-allmän aktning.

-</p>

-<p>

-Ibland däremot, när flickorna togo den allvarliga

-saken skämtsamt eller lättsinnigt, uppstod krångel,

-och rätt fiffiga flickor skaffade sig för händelse av

-fara i månggiftet en så kallad »ansvaring». Till denna

-roll utsago de alltid någon välmående bondeson eller

-herreman, att kunna få till barnafader, om det blev

-tvist, och när dylika mål kommo för tinget, kunde

-vittnesmål lämna de mest oväntade upplysningar om

-saker som trotts vara eviga hemligheter.

-</p>

-<p>

-I regel kunde man dock se att klasskänslan satt

-djupast; och att det äkta allvarliga tycket mest

-uppstod och rotades inom dem av samma klass.

-Sålunda, om en piga hade förbindelse med bondens son,

-och inga utsikter till gifte sålunda funnos, blev hon

-otrogen tillsammans med drängen, vilken hon älskade,

-likasom i staden herr löjtnantens älskarinna på rum

-alltid bedrar honom med bodbetjänten och icke med

-kaptenen. Man skall därför icke tro att kärlekens

-fruktansvärda lekar spelades av utan drag av den

-storhet, som en lössläppt naturmakt äger, och att den

-allvarsamma akten av släktdriftens val och kamp gick

-sin gång så alldeles utan sorg och ve. Tvärtom!

-Kärlekssjuka och hjärtesorg fanns där också, under

-kanske enklare former, men ofta rörande i sin

-enkelhet, och mången lek slutades med döden,

-antingen gossens, flickans, eller barnets. Blandades

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_345' name='page_345'></a>345</span>

-då in de gifta folken &mdash; då blev det historier, som

-stundom togo blodröd färg, och då brusto hjärtan och

-brötos band, och en enda illa överlagd handling

-kunde spinna ut sina följder över flera släkters liv,

-gå ner i avkomlingarnes som ett tragiskt öde, av

-vilket de oskyldige ledo en opersonlig förföljelse.

-</p>

-<hr class='tb' />

-

-<p>

-Mari var i tjänst hos uppsyningsmannen, som

-var ett strå vassare än vara hos bonden. Hon var

-nätt, hade ett blekt ansikte, blont hår och två rader

-mjölkvita tänder, som voro jämnare än man brukar

-finna hos de undre klasserna. Det fanns finare

-linjer i hennes kropp än hos de andra pigorna,

-och fastän uppfödd i skärgården var hon tagen från

-rodd och fiske till huspiga. Jämförd med de andra

-kamraterna såg hon svag och sjuklig ut, och,

-egendomligt nog, var hon på den grunden mycket

-eftersökt av bondpojkarne. Hon hade även antagit ett

-sätt av värdighet, som höll på avstånd, och ansågs

-som öns skönhet. Bondsonen hade fästat sig vid

-henne och oaktat han var den fulaste och hade

-simplare figur än drängarne, ja var rent stygg, höll sig

-Mari till honom. Om därför att han var den rikaste

-och sålunda lovade sörja bäst för hennes avkomma,

-så var ju hennes moderinstinkt åtminstone inte ute på

-krokvägar.

-</p>

-<p>

-Om Albin verkligen hade full avsikt att gifta

-sig med henne, det torde väl vara svårt att avgöra,

-då sinnesruset så ledigt förfalskar omdömet och då

-ett hastigt beslut, under ändrade omständigheter, så

-lätt ändras. Men Mari hade nog hört ett och annat

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_346' name='page_346'></a>346</span>

-halvkvädet ord i den riktningen, ty hon visade sig

-ej obenägen, men strängt höll hon på sin ära, och

-om även deras lek var alla uppenbar, så var det

-ingen som vågade säga att de hade något

-mellan sig.

-</p>

-<p>

-Men Albins föräldrar hade ett ont öga till Mari,

-för de visste nog att hon fikade efter gården utan

-att ge annat igen än några barn, och de sågo nog

-att Mari var en klok flicka av den sorten, som ville

-komma sig opp i världen, och det lider inte de

-som redan äro komna opp, utan de ville ha någon,

-som redan var oppe.

-</p>

-<p>

-När de därför märkte att den unga målaren,

-som bodde på sommarnöje, började slå krokar för

-Mari, så logo de i sina sinnen och tänkte att nu

-går hon all världenes snöda väg, och därmed vore

-deras Albin fri från frestelsen, för hur han var, men

-stolt kunde han sägas, och ta till hustru en som

-andra kunde peka ut, det gjorde han inte.

-</p>

-<p>

-Målaren var en ung man med skönhetssinne,

-och som när han suttit i en månads celibat,

-började söka något kvinnligt föremål han kunde dikta

-om åt sig. Och som han på ön saknade högre

-utvecklade måttstockar att mäta med för sommaren,

-började Maris jämförelsevis fina figur att göra

-intryck på honom. Dock behövde han se veckor, innan

-han kunde med sin fantasi skrapa ut de råa fläckar

-hennes ofullkomliga gestalt satte i hans öga. Han

-dresserade sin syn att ej se hennes något grova

-händer, sitt öra att ej förnimma de ibland simpla

-orden och tonfallen i hennes röst, sitt luktsinne

-att ej stötas tillbaka av hennes starka svettlukt, när

-hon kom från köket. Men det gick att förfalska

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_347' name='page_347'></a>347</span>

-omdömet under intressets eller behovets tvingande

-tryck.

-</p>

-<p>

-Studenterna, hans kamrater, brukade bjuda in

-flickorna om aftonen att dansa, prata, skämta, och

-det gick i allmänhet oskyldigt av, icke så mycket

-av bristande hetta i ungdomsblodet, som mer av

-den bildades utvecklade känslor av obehag att skada

-andra, få andra att lida, och kanske mest, om vi

-skulle vara uppriktiga &mdash; av flickornas fruktan för

-förbindelser med stadsherrar, emedan de hade den

-ärvda klasstron att de högre bildade voro elakare

-och känslolösare, vilket enligt de sista upptäckterna

-tör vara falskt. Populärt talat &mdash; de voro rädda

-att få barn och voro inga dygder, och denna

-hälsosamma fruktan underhölls vid högsta temperatur av

-gårdens drängar och sonen i huset, som gärna

-spottade i andras kål för att få behålla den.

-Möjligt är också, att bondpojkarne, som saknade

-stadsherrarnes tillfällen till i det avseendet ofarliga nöjen,

-voro mera drivna i självbehärskningens svåra konst

-i den punkten.

-</p>

-<p>

-Emellertid, herrarne valde snart, eller tycktes

-åtminstone ha valt var sin flicka, på vilken var och

-en offrade sin artighet, och flickorna befunno sig

-snart inne i en ny värld, dit de aldrig hoppats få

-titta annat än genom springan på köksdörren.

-</p>

-<p>

-Och Axel hade valt Mari eller blivit föredragen

-av henne. Han var en hetblodig man med

-våldsamma passioner, men hans skönhetssinne var även

-bildat för själslig skönhet, och flickans yttre kunde

-icke locka honom, förrän han ombildat hennes själ

-något litet. Det var således, vulgärt och teologiskt

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_348' name='page_348'></a>348</span>

-talat, en raffinerad förförare; djupsinnigare och

-således närmare sanningen var han en finare natur.

-</p>

-<p>

-Hoppet om att kunna få upp denna själ ända

-till sin, det var han för klok att hysa, och därför

-hade han heller icke några tankar på att binda henne

-vid sig till livets slut, om han eljes hade några

-rediga tankar efter en dags arbete i fantasiens eller

-den ombildande inbillningens arbete. Flickan var snäll,

-vänlig, och hade naturlig smak, så att hon snart

-passade sitt uppförande efter vännens; hörde på

-honom, förstod kanske icke så mycket, men lade bort

-fruktan för klassfienden.

-</p>

-<p>

-MÃ¥laren, som kunde av knotiga ointressanta

-martallar måla ut stämningsfulla föremål belysta av en

-tänkande hjärnas fosforescerande ljus, började också

-att måla om tjänstepigan och förvandlade henne snart

-till en jämlike. De talade minst om själva

-huvudmotivet utan om allt annat, dock icke giftermål.

-</p>

-<p>

-En söndagskväll efter att ha dansat och druckit

-gingo de att spatsera i skogen och höllo varann

-om livet. Han fick också kyssa henne, men hon

-var icke rätt hemma med det, och såg ofta ironiskt

-leende på honom, när han lovtalat hennes fina kinder

-och hennes vita tänder och tryckte sin eldiga mun

-mot hennes för att liva denna kyliga bild.

-</p>

-<p>

-När de så vandrade och skymningen fallit, fick

-Axel se en lysmask i en enbuske. Han tog den

-upp, lade den på sin hand och sade:

-</p>

-<p>

-&mdash; Nu lyser jag för oss!

-</p>

-<p>

-Skogen var bliven dunkel och masken lyste ej,

-utan bländade endast ögat med sitt gröna sken, så

-att granarne syntes kolsvarta resa sina stammar

-omkring dem, men de kände stigen och kommo fram

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_349' name='page_349'></a>349</span>

-till strandklipporna. Där var det ljusare och fjärden

-låg oändlig, stilla som en spegel och skären hängde

-mellan himmel och jord, under och i en luft av

-violett med en rosarand över sig.

-</p>

-<p>

-De satte sig på strandklippan och sågo det svarta

-vattnet under sig endast krusat av några lösgjorda

-tångbålar, som flutit upp.

-</p>

-<p>

-Halvdagern utraderade allt rått i flickans ansikte

-och under det blonda pannhåret lyste de stora ögonen,

-och de bleka kindernas ovaler blevo ganska nära

-skönhetstypen sådan målaren drömt sig. Han satte

-sig mitt emot henne, betraktade henne, föll på knä,

-talade poesiens luftiga ord, beundrade och bad.

-</p>

-<p>

-&mdash; Allt utom det sista!

-</p>

-<p>

-&mdash; Som du ger andra!

-</p>

-<p>

-&mdash; Vem har sagt det?

-</p>

-<p>

-&mdash; Det gör ni alla! Och vad ser du hos de

-andra, som jag skulle sakna! Erkänner du icke mig

-vara att föredraga, då du ger mig ensam ditt

-sällskap! Ser du icke att jag är den som ger dig

-mest, mest av vänlighet, mest av nöje, mest av

-deltagande.

-</p>

-<p>

-Det förstod hon inte.

-</p>

-<p>

-&mdash; Men jag älskar dig, ser du! Ser du inte

-det! Men du älskar inte mig, ty då skulle du ej

-låta mig lida så.

-</p>

-<p>

-Älska är nu ett ord, vars motsvarande betydelse

-saknas hos den obildade, och herr Axels kärlek var

-säkert av annan art än unge Albins.

-</p>

-<p>

-&mdash; Jo, jag håller mycket av honom, men han

-får inte göra mig något ont.

-</p>

-<p>

-&mdash; Men de andra!

-</p>

-<p>

-&mdash; Ä, de andra; vad är det för andra?

-</p>

-<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_350' name='page_350'></a>350</span></p>

-<p>

-&mdash; Albin?

-</p>

-<p>

-&mdash; Den!

-</p>

-<p>

-Axel tiggde och bad, hotade. Lidelsen dunkade

-i hans huvud så att han kände sig illa, elden brann,

-men flickan förblev kall.

-</p>

-<p>

-&mdash; Då kastar jag mig i sjön!

-</p>

-<p>

-Och utan att avvakta Maris utlåtande kastar han

-sig i vattnet med kläderna och simmar ut ett stycke.

-När han inte förnam något förtvivlans skrik från

-land, vänder han sig på rygg och tittar sig om.

-</p>

-<p>

-Där sitter Mari mycket lugn, för hon visste nog

-att herrarne kunde simma som fiskar, och hon bara

-skrattar.

-</p>

-<p>

-Axel hade haft flera motiv till sitt bad; först ett

-bestämt behov att få svalka sig och släcka den

-förtärande elden, men sedan också begäret att genom

-en bravad sätta flickan i brand för den modigaste

-och mest riskerande av tillbedjarne.

-</p>

-<p>

-Men det låg inte för den kloka Mari, som bara

-förebrådde hjälten att han vätt ner sig.

-</p>

-<p>

-Något annat måste försökas, och han försökte,

-ledd på rätta stråten av en gryende kunskap om

-att människohjärtat är ytterst olika hos olika

-individer och klasser.

-</p>

-<p>

-Albin hade åsett Maris lek med Axel och dragit

-sig tillbaka, antingen bestämd för att fly eller

-Ã¥terkomma med andra syften. Saken var den att Mari

-också var oförsiktig i all sin klokhet, och en natt

-hade hon dröjt sig kvar inne i Axels rum utan att

-ändock glömma undvika den största faran. Detta

-hade kommit till öbornas kännedom, och Maris dygd

-ansågs numera förlorad, men vad som säkert var

-förlorat, det var giftet med Albin.

-</p>

-<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_351' name='page_351'></a>351</span></p>

-<p>

-En afton strax efter sutto de tu inne i Axels

-rum och pratade, det vill säga herr Axel talade

-och Mari hörde mest på. De hade ett fotografialbum

-framför sig och betraktade porträtt, och bland dem

-fäste sig flickan huvudsakligen vid sin väns syster.

-Och hur hon vände bladen kom hon alltid tillbaka

-till henne.

-</p>

-<p>

-&mdash; En sådan vacker flicka, en sådan vacker flicka,

-upprepade hon med en sorg i rösten, som kom

-Axel att få en aning om den lägre klassens

-natursmärta att ej vara den högre placerade.

-</p>

-<p>

-&mdash; Men inte så vacker som du, tröstade han;

-och sanningen var att systerns skönhet endast

-existerade för pigans uppfattning av det sköna hos

-en kvinna, bestående i att kläderna sutto väl, håret

-var väl kammat och ansiktet uttryckte något av härska.

-</p>

-<p>

-&mdash; Inte är jag vacker inte, svarade Mari, med

-full överbevisning om sin underlägsenhet i den

-punkten.

-</p>

-<p>

-&mdash; Du är skön, försäkrade Axel, vars undertryckta

-passion överdrev. Och om jag finge måla

-dig, skulle Stockholmarne vandra till utställningen

-i skaror att se dig.

-</p>

-<p>

-&mdash; Så måla mig då! sade Mari, som lystrat till

-vid ordet Stockholmarne.

-</p>

-<p>

-&mdash; Men avklädd, och det vill du inte!

-</p>

-<p>

-&mdash; Jo vars! Det med! Om det ska vara nödigt.

-</p>

-<p>

-Det blev måla av, men intet vidare. Begrepp

-om blygsamhet i den meningen, fanns ej hos en

-flicka som sovit i samma rum som drängarne, men

-kyskheten såsom omedveten omtanke om sin

-ättelägg, den hade hon i högre grad än många som

-icke vilja visa foten.

-</p>

-<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_352' name='page_352'></a>352</span></p>

-<p>

-En natt under séancen knackade det på rutan,

-som var dold av gardinen.

-</p>

-<p>

-&mdash; Är Mari där? hördes uppsyningsmannens fru

-med yrvaken röst. Att neka var ej lönt och Axel

-svarade:

-</p>

-<p>

-&mdash; Ja hon är här!

-</p>

-<p>

-&mdash; Hon ska genast komma in och lägga sig.

-</p>

-<p>

-Mari gick orolig för vad som skulle följa, och

-nästa afton talade hon om, att frun varit ond för

-att hon varit uppe så länge.

-</p>

-<p>

-&mdash; Inte för annat?

-</p>

-<p>

-&mdash; Nej! Men hon började bli gnatig och svår.

-</p>

-<p>

-&mdash; Du ska flytta och ta plats i stan. Där har

-du dubbelt så stor lön och kan komma i ett gott hus.

-</p>

-<p>

-&mdash; Inte kan jag få någon syssla i stan, som

-inte har några bekanta.

-</p>

-<p>

-&mdash; Det ska jag skaffa dig.

-</p>

-<p>

-Mari blev drömmande, och påminde försiktigt

-nästa kväll om löftet, varpå Emil, studenten, som

-var närvarande och som var en <i>ren</i> yngling från

-ett gott hem, upplyste att hans mor just sökte en

-bra flicka från landet. Och på Axels uppmaning

-skrev han samma kväll till modren, och hon som

-alls icke misstänkte några biavsikter i elakt syfte,

-då de ju ej funnos, svarade att hon ville se flickan.

-</p>

-<p>

-Mari reste således in och fick platsen.

-</p>

-<p>

-Så blev det höst och man skiljdes, utan tårar

-och utan krångel.

-</p>

-<p>

-När Mari den 24:e oktober inträdde i sin nya

-tjänst, hade Axel glömt bort att hon fanns, sedan

-han fått se andra flickor, som tilltalade hans

-skönhetssinne mera, och vilkas utveckling bättre passade

-hans tycke. Porträttet, som var halvfärdigt, målade

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_353' name='page_353'></a>353</span>

-han över, då han tyckte det var fult. Men

-alldenstund Emil vistades i Uppsala hela höstterminen,

-fick han intet ärende i det hemmet förrän om julen,

-när Emil kom hem och blev bjuden dit en afton.

-</p>

-<p>

-De hade satt sig ner vid tebordet, när han

-förmärker att någon ser på honom från sidan. Han

-vänder huvudet och känner igen Mari.

-</p>

-<p>

-&mdash; Nej, se god afton Mari, hälsar han utan att

-erfara det minsta av lust eller olust.

-</p>

-<p>

-&mdash; Visste inte Axel att Mari var hos oss? frågade

-frun i huset.

-</p>

-<p>

-&mdash; Jo, men jag hade glömt bort det.

-</p>

-<p>

-När han gick om kvällen och Mari stängde porten,

-frågade han hur hon hade det och om hon var

-nöjd; och så sa han godnatt.

-</p>

-<p>

-Hon var totalt utplånad, och nu, när han sett

-henne i den nya omgivningen såg hon ut som pigorna

-gör mest, kanske mindre bra än flertalet.

-</p>

-<p>

-Därpå gick vintern utan att han såg henne, och

-så kom sommarn, när han for till skären igen.

-</p>

-<p>

-En dag, när han pratade vid gårdens mor, som

-nu var änka, kom det på tal om Mari.

-</p>

-<p>

-&mdash; Nå, sa gumman, hon är väl bortkommen nu?

-</p>

-<p>

-&mdash; Hur så, hon är ju i ett gott hus och har

-det väl.

-</p>

-<p>

-&mdash; Och herrn bryr sig inte om henne längre,

-sen han förlorat henne.

-</p>

-<p>

-&mdash; Vad för slag?

-</p>

-<p>

-&mdash; Jo, si, inte var det riktigt att gå och

-spela för en fattig flicka.

-</p>

-<p>

-&mdash; Spelade jag?

-</p>

-<p>

-&mdash; Jaja, hon tog sig tankar i alla fall, och vi

-sa åt&#8217;na hon skulle se sig för.

-</p>

-<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_354' name='page_354'></a>354</span></p>

-<p>

-&mdash; Ja, men jag var inte henne när!

-</p>

-<p>

-&mdash; Nå, det må så vara, sir herrn, men hon trodde

-att det skulle bli parti det!

-</p>

-<p>

-&mdash; Nej, vad säger ni, och aldrig talte jag om

-sådant.

-</p>

-<p>

-&mdash; Ja, vad man säger, men Mari tydde liksom på

-att herrn till och med talt om lysning.

-</p>

-<p>

-Lysmasken alltså! Så där var det att tala poesi

-för sådana!

-</p>

-<p>

-&mdash; Ja, men säg nu moster, tog herr Axel upp,

-kan man inte leka eller spela lite, ni kallar, med

-en flicka, utan att det ska vara bindande. Hon

-spelte ju med era pojkar här.

-</p>

-<p>

-&mdash; Ja visst gjorde hon, men sir herrn, herrn

-såg så allvarsam och hederlig ut, så hon trodde

-det var rena allvare.

-</p>

-<p>

-&mdash; Alltså, tror moster, att om jag gått burdus

-på, skulle hon ha gett efter? Tror moster det?

-</p>

-<p>

-&mdash; Asch, flickorna, vet en väl.

-</p>

-<p>

-&mdash; Och säg nu, tror moster att hon var i lag

-med pojkarne på gårn här!

-</p>

-<p>

-&mdash; Ja, si det kan en inte säga, sånt.

-</p>

-<p>

-Detta var en oväntad upplysning för herr Axel,

-och liksom efter en fara han kommit undan drog

-han sina andetag. Flickan hade sålunda helt kallt

-lagt snaran för honom, och otroligt är ej att om

-hon, som icke visade något tecken till ömhet eller

-eld, hade bundit honom vid sitt kött, så skulle han

-ha stannat, därför att han icke kunde annat och

-därför att hans låga var besvarad. Men nu hade

-hon med köld mottagit hans manliga hyllning, tagit

-hans artigheter, hans tjänster, och så weg med

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_355' name='page_355'></a>355</span>

-honom. Nå det sista var det bästa, och nästa gång

-lovade han sig ta flickorna på ett annat sätt.

-</p>

-<p>

-I augusti hade bonden dansnöje på ön och Axel

-var med. Där voro bara fula flickor, som inte

-lockade honom, och han dansade ej. När skymningen

-fallit, satte han sig på farstukvisten att röka, vid

-skenet av lagårdslyktan, som var uthängd till

-eklärering.

-</p>

-<p>

-Ett, tu, tre hörde han glam på backen och ett

-fruntimmer syntes omgiven av kamraterna, som ville

-bjuda upp henne till dans. Han kände kvinnorösten

-som bekant, och i nästa ögonblick stod Mari framför

-honom.

-</p>

-<p>

-Hon var klädd i hatt och kappa, och såg

-utspökad ut; hade fått sätt och fasoner, och efter

-en kort och glad hälsning avvisade hon herrarnes

-inbjudning för att taga målarens arm.

-</p>

-<p>

-&mdash; Jag vill dansa med herr Axel, sa hon.

-</p>

-<p>

-Och herr Axel dansade med henne, ställde henne

-vid spiseln och såg på henne. Hennes kinder voro

-fylligare, och hade en dålig, röd flammig färg, hennes

-förr så vilda hår var slätkammat med pomada och

-hennes fasta barm hade givit sig ner i korsetten.

-</p>

-<p>

-Maria Stuarts-krage hade hon och manschetter,

-och pojkarna svärmade som flugor kring henne,

-medan herr Axel stod där oberörd väntande

-få bli lös.

-</p>

-<p>

-Och medan han väntade, tänkte han på hur

-vacker hon var den gången, när hon gick barfota

-och i lintygsärmarne och bar vattämbaret från

-brunnen &mdash; som han alltid sprang ut och hjälpte

-henne med.

-</p>

-<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_356' name='page_356'></a>356</span></p>

-<p>

-&mdash; Kom så gå vi ut, sa Mari och viftade sig

-med näsduken.

-</p>

-<p>

-Axel gick med ut på verandan, men visste inte

-vad han skulle säga; oaktat månen sken och det

-varit hett i stugan.

-</p>

-<p>

-&mdash; Ska vi gå i skogen? frågade Mari och såg

-på herr Axel.

-</p>

-<p>

-&mdash; Nej, nu vill inte jag! svarade han. Förra

-gången ville inte du! Så kan det vara!

-</p>

-<p>

-Mari gick in igen och dansade hela afton med

-samma lugn som om hon burit vatten eller rensat fisk.

-</p>

-<p>

-Året därpå var hon förlovad med en hederlig

-skomakargesäll, och försvann ur historien.

-</p>

-<p>

-Sex år senare, efter en dans, sutto en

-morgonkvist på ön, ungbonden Albin, gift, med två barn,

-och den berömde målaren Axel ***, också gift, med

-tre barn, vid ett glas glögg och pratade. När

-fruarne sågos utom hörhåll, girade samtalet över åt

-gamla minnen och flickor naturligtvis.

-</p>

-<p>

-&mdash; Hör nu Albin, minns han Mari, frågade herr

-Axel, som om nattens vaka drivit upp gamla intryck.

-</p>

-<p>

-&mdash; Jo, det gör jag nog!

-</p>

-<p>

-&mdash; Det var en underlig flicka, inte sant?

-</p>

-<p>

-Albin såg plötsligen lömsk ut.

-</p>

-<p>

-&mdash; Ja, dum va hon, för hade hon inte gått i

-lag med herrn, så hade hon varit min hustru nu!

-</p>

-<p>

-&mdash; Ah, vad han säger! Han tror att jag var

-när henne då?

-</p>

-<p>

-&mdash; Ja det tror jag vad jag vill!

-</p>

-<p>

-&mdash; Naturligtvis skulle jag säga det, om det varit

-så, för nu behövs det inte döljas. Men det

-egendomliga är att det var inte så.

-</p>

-<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_357' name='page_357'></a>357</span></p>

-<p>

-Albin skådade djupt i sin rivals ansikte:

-</p>

-<p>

-&mdash; Ja, men det var då besynnerligt!

-</p>

-<p>

-&mdash; Hur så? Var han där då?

-</p>

-<p>

-&mdash; Jag, ja! Men jag ville vara allena jag!

-</p>

-<p>

-&mdash; Det förstår jag, men ville han gifta sig med

-henne efteråt?

-</p>

-<p>

-&mdash; Efteråt?

-</p>

-<p>

-Det förstod inte Albin, men herr Axel var heller

-inte angelägen få någon förklaring utan blev sittande

-med den enda tanken som en spik i sin hjärna:

-</p>

-<p>

-&mdash; Hon var när honom, men inte mig!

-</p>

-<p>

-Och när han funderat hit och dit över kvinnans

-gåtfulla natur, steg han upp liksom befriad vid den

-tanken att det inte var vidare gåtfullt utan bara var

-vad man kallar dumhet. Ansatser att kunna beräkna

-en handlings följder men brist på förstånd att

-riktigt genomföra en plan, vilket ju visade sig, då hon

-förlorade båda köttstyckena genom att släppa det

-ena för tidigt. Hon var dum bara! Dum!

-</p>

-<!-- generated by ppgen.rb version: 2.74 -->

-<!-- timestamp: Sun Aug 16 20:10:43 +1000 2009 -->

-

-<div>*** END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 30079 ***</div>

-</body>

-</html>

+<!DOCTYPE html PUBLIC "-//W3C//DTD XHTML 1.0 Strict//EN"
+"http://www.w3.org/TR/xhtml1/DTD/xhtml1-strict.dtd">
+<html xmlns="http://www.w3.org/1999/xhtml">
+<head>
+<meta http-equiv="Content-Type" content="text/html;charset=UTF-8" />
+<title>
+The Project Gutenberg eBook of Skärkarlsliv, by August Strindberg.
+</title>
+
+<style type="text/css">
+    p                 {margin-top: 0.5em; text-align: justify; margin-bottom: 0.5em;}
+    body              {margin-left: 11%; margin-right: 10%;}
+    a                 {text-decoration: none;}
+    @media screen     {
+      hr.ppg-pb       {margin:30px 0; width:100%; border:none;border-top:thin dashed silver;}
+      .pagenum        {display: inline; font-size: x-small; text-align: right; position: absolute; right: 2%; padding: 1px 3px; font-style: normal; font-variant:normal; font-weight:normal; text-decoration: none; background-color: inherit; border:1px solid #eee;}
+      .pncolor        {color: silver;}
+    }
+    @media print      {
+      hr.ppg-pb       {border:none;page-break-after: always;}
+      .pagenum        { display:none; }
+    }
+    h3                {text-align:center; font-weight: normal; font-size: 1.4em}
+    .footnote .label  {position: absolute; right: 84%; text-align: right;}
+    .img              {border:0;}
+    .footnote         {margin-left: 10%; margin-right: 10%; font-size: 0.9em;}
+    .figcenter        {margin: 2em auto 2em auto; text-align: center;}
+    .fnanchor         {font-size: .8em; text-decoration: none;}
+    .caption          {font-size:.8em}
+    hr.tb             {width: 35%; margin-top: 2.0em; margin-bottom: 2.0em; border:none; border-bottom:1px solid black; clear:both;}
+    .tn               {margin-left: 8%; margin-right: 8%; margin-top: 5%; margin-bottom: 5%; padding: .25em 1em; background: #EEE; background-image: none; color: black; border: solid black 1px; font-size: 96%}
+    .blockquot        {font-family: sans-serif; margin-left:5%; margin-right:5%}
+    h2                {text-align:center; font-weight: normal; font-size: 1.6em}
+</style>
+
+</head>
+<body>
+<div>*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 30079 ***</div>
+
+<div class='tn'>
+<b>Transcribers note:</b>
+<p>
+This e-text was produced from Project Runeberg&#8217;s
+digital facsimile edition of<br />
+<b>Samlade Verk #21: Hemsöborna och Skärkarlsliv</b><br />
+printed in 1914 and available at<br />
+<b>http://runeberg.org/strindbg/hemsobor/</b>
+</p>
+<p>
+This text has been edited so that this document only contain the book
+<b>Skärkarlsliv</b>. The table of content has been moved to the start of the book.
+</p>
+<p>
+Text that was s&nbsp;p&nbsp;a&nbsp;c&nbsp;e&nbsp;d&nbsp;-&nbsp;o&nbsp;u&nbsp;t in the original text has been
+changed to use <i>italics</i>.
+</p>
+<p>
+Project Runeberg publishes free digital editions of Nordic literature.
+Learn more at <b>http://runeberg.org/</b>
+</p>
+</div>
+
+<hr class='ppg-pb' />
+<p style='text-align: center; font-size: 2.0em; margin-top:1.0em'>
+<a href="#LN_SKARKARLSLIV">SKÄRKARLSLIV</a>
+</p>
+<p style='text-align: center; font-size: 0.8em; margin-top:2.0em'>
+AV
+</p>
+<p style='text-align: center; font-size: 1.6em; margin-top:2.0em'>
+AUGUST STRINDBERG
+</p>
+<div class='figcenter'>
+<img src='images/0001.png' alt='' title=''  class='img'/><br />
+</div>
+
+<p style='text-align: center; font-size: 1.2em; margin-top:3.0em; margin-bottom:0.0em'>
+STOCKHOLM
+</p>
+<p style='text-align: center; font-size: 0.8em; margin-top:0.0em'>
+ALBERT BONNIERS FÖRLAG
+</p>
+<hr class='ppg-pb' />
+<p style='text-align: center; font-size: 0.8em; margin-top:2.0em'>
+<i>Copyright. Albert Bonnier 1914.</i>
+</p>
+<p style='text-align: center; font-size: 1.2em; margin-top:4.0em; margin-bottom:0.0em'>
+STOCKHOLM
+</p>
+<p style='text-align: center; font-size: 0.8em; margin-top:0.0em'>
+ALBERT BONNIERS FÖRLAG
+</p>
+<hr class='ppg-pb' />
+<p>
+<a id='LN_SKARKARLSLIV' name='LN_SKARKARLSLIV'></a>
+</p>
+<p style='text-align: center; font-size: 1.6em; margin-top:2.0em'>
+SKÄRKARLSLIV
+</p>
+<p style='text-align: center; font-size: 1.2em; margin-top:0.0em; margin-bottom:2.0em'>
+BERÄTTELSER
+</p>
+<hr class='ppg-pb' />
+<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>
+<h2>INNEHÃ…LL.</h2>
+<h3><i>Skärkarlsliv.</i></h3>
+</div>
+
+<table border='0' width='80%' cellpadding='2' cellspacing='0' summary='' style='margin:0em; margin-left: 10%'>
+<col style='width:80%;' />
+<col style='width:20%;' />
+
+<tr><td style='text-align: left'>
+Inledning
+</td><td style='text-align: right'>
+<a href='#page_183'>183</a>
+</td></tr>
+
+<tr><td style='text-align: left'>
+Den romantiske klockaren på Rånö
+</td><td style='text-align: right'>
+<a href='#page_193'>193</a>
+</td></tr>
+
+<tr><td style='text-align: left'>
+Min sommarpräst
+</td><td style='text-align: right'>
+<a href='#page_260'>260</a>
+</td></tr>
+
+<tr><td style='text-align: left'>
+Pastorns älg
+</td><td style='text-align: right'>
+<a href='#page_269'>269</a>
+</td></tr>
+
+<tr><td style='text-align: left'>
+En brottsling
+</td><td style='text-align: right'>
+<a href='#page_280'>280</a>
+</td></tr>
+
+<tr><td style='text-align: left'>
+Vidskepelse
+</td><td style='text-align: right'>
+<a href='#page_297'>297</a>
+</td></tr>
+
+<tr><td style='text-align: left'>
+Höjer tar gården själv
+</td><td style='text-align: right'>
+<a href='#page_303'>303</a>
+</td></tr>
+
+<tr><td style='text-align: left'>
+Sjönödslöftet
+</td><td style='text-align: right'>
+<a href='#page_315'>315</a>
+</td></tr>
+
+<tr><td style='text-align: left'>
+Skräddarns skulle ha dans
+</td><td style='text-align: right'>
+<a href='#page_323'>323</a>
+</td></tr>
+
+<tr><td style='text-align: left'>
+Uppsyningsman
+</td><td style='text-align: right'>
+<a href='#page_335'>335</a>
+</td></tr>
+
+<tr><td style='text-align: left'>
+Flickornas kärlek
+</td><td style='text-align: right'>
+<a href='#page_343'>343</a>
+</td></tr>
+</table>
+
+<hr class='ppg-pb' />
+<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_183' name='page_183'></a>183</span>
+<h2>Inledning.</h2>
+
+</div>
+
+<p>
+Stockholms skärgård, från vilken trakt jag
+hämtat scenerier och motiv till denna bok, har alltid
+haft en särdeles tilldragning på mig. Kanske
+därför att min hemort, Stockholm och dess
+omgivningar, själva utgöra en del av skärgården. Mälaren
+var ju ursprungligen en havsarm, som genom
+vattendragen vid Södra Tälje och Stocksund vid
+Stockholm stod i förbindelse med havet, och Kedjeskär,
+nuvarande Riddarholmen, bar, genom sitt namn,
+minnet om dess äldsta natur, av ett skär, likasom
+man än vid en färd genom Mälaren med dess
+tusenden av öar och holmar erinras om det landskap, som
+blandat av land och vatten öster om huvudstaden
+sträcker sig omkring sju milar ut till havet.
+</p>
+<p>
+Hela denna sönderrivna kuststräcka vilar till
+allra största delen på urformationen: gneis, granit
+och järnmalmer, av vilka senare man endast funnit
+Utös tillräckligt rika att bearbeta. Granitvarieteten
+pegmatit uppträder stundom i så stora samlingar,
+att den tillvaratages för fältspatens skull, som går
+till porslinsfabrikerna.
+</p>
+<p>
+Frånvaron av de yngre formationerna med deras
+horisontella lagringar i ljusa lätta färgtoner förlänar
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_184' name='page_184'></a>184</span>
+skärgårdslandskapet detta drag av vildhet och
+dysterhet, som åtföljer urformationen. Landskapskonturen
+blir av de lösslitna, råa, oregelbundna blocken
+kam- eller vågformig på höjderna, flat, kullrig, knagglig,
+där havet utfört sitt slipningsarbete. Gneisens
+partiella skiffrighet utsätter även strandklipporna för
+isens sprängningar, så att grottor, håligheter och
+djupa rämnor öka det vilda i landskapskaraktären,
+som därigenom aldrig blir enformig såsom kalk- eller
+sandstensfaläsen vid franska nordkusten. Denna
+vildhet avbrytes dock bjärt av den rika jorden från
+kvartärperioden med morängrus och glacial-leror,
+snäcksand, mossmylla och tångförvandlingar, vilkas
+bördighet ofta ökas genom avfall från årtusendens
+storfisken, bildande rika gyttjor på uppgrundningar,
+och längst ut på kobbarna av sjöfåglarnes guano.
+På detta jordlager växa tall och gran, ehuru
+granens gotik förlänar den inre skärgårdsnaturen dess
+mera framträdande karaktär, om ock tallen är
+härdigare och går längst ut i havsbrynet, vridande sig
+på de sista hällarne efter den mest rådande vinden.
+</p>
+<p>
+I dalsänkorna blir ängsmarken särdeles
+praktfull av uppslamningar och saltvatten, och den
+naturliga ängen erbjuder en rik blomsterflora med alla
+det mellersta Sveriges vilda praktväxter, av vilka
+kanske orkidéerna och blåvivan äro de förnämsta.
+I stränderna lysa fackelblomstret och lysingen, i
+skogarne frodas blåbäret, på öppna hällarna lingonet,
+och i mossarna är hjortronet icke sällsynt.
+Låglänta öar med bättre mylla antaga en särdeles leende
+karaktär, genom rikedomen på lövträd och buskar.
+Eken livar här med sina mjuka linjer och sitt ganska
+ljusa lövverk barrträdslandskapet; och hagen, denna
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_185' name='page_185'></a>185</span>
+nordens egendomlighet, en korsning av skog,
+småskog och äng, utgör kanske det täckaste man kan
+se, då under en blandning av björk och barrträn
+hasselbuskarne bilda lövsal över körvägen, vilken här
+bär namnet drog. Det är stycken av en engelsk park
+man spatserar igenom, tills man stöter på
+strandklippan med dess granar och tallar på vitmossa och
+därnedanför havsvikens sandupplag med tångbältet.
+Skjuter en vik av fjärden längre in i land, är den
+alltid skönt kantad med alar och rika vassbänkar.
+</p>
+<p>
+Det är denna omväxling av dystert och leende,
+av fattigt och rikt, av täckt och vilt, av inland och
+havskust, som gör Sveriges östra skärgård så
+fängslande. Och därtill kommer att de merendels steniga
+stränderna hålla vattnet så rent, genomskinligt; och
+även där sanden går ut i vattnet är den så tung och
+så ren, att en badande icke behöver vämjas, som
+han får göra vid franska nordkusten, där ett
+havsbad är ett gyttjebad. Man saknar här det öppna
+havets flesta obehag och äger upplandets flesta
+fördelar, vilket ger ett företräde åt den östra skärgården
+framför den uthuggna ödsliga västkusten.
+</p>
+<p>
+Den vilda djurvärlden företer inga rovdjur av
+oroande natur. Räven, lon och lekattorna äro de
+grymmaste. Lysande jakttillfällen giver älgen, vilken
+flyktat hitut och tagit ståndkvarter i de större öarnes
+kärr och skogar. Grävlingen, haren, uttern och
+skälarna släppa även till sina skinn, och harjakten
+på Biskopsö är berömd. Av skogens fåglar äro orren
+och tjädern mycket talrika, men kunna ej jagas av
+infödingarne, vilka sakna hundar av det rätta slaget
+och uteslutande ägna sig åt sjöfågelskyttet, helst med
+bulvan (vette), varvid den strykande ejdern icke
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_186' name='page_186'></a>186</span>
+skonas, den liggande däremot ömt omhuldas, ehuru ett
+och annat ägg får lämna proviant vid en längre
+jakttur. Äggning i holk utövas mest mot skraken, som
+tåligt låter begagna sig till värphöna.
+</p>
+<p>
+Köttet av ejdern blir gott, om det feta skinnet
+flås av och fågeln blir liggande i mjölk en natt. Det
+smakar då som renstek och har förlorat all
+anstrykning av tran. På samma sätt behandlade bli även
+skrak, prack och svärta mycket ätbara, i synnerhet
+om de i likhet med anden späckas med persilja.
+Skärgårdens värsta rovfågel är fiskgjusen eller fiskörnen,
+som anställer förödelse på gäddorna i vassvikens
+lågvatten. Havsörnen synes mera sällan och jagar helst
+i havsbandet. Obehaglig och stundom farlig är den
+ymnigt förekommande reptilen huggormen, vilken
+träffas såväl i blåbärsriset som i stranden, nästan
+överallt, kan man säga, och hans djärvhet ute på de
+yttre skären är sådan, att han resande sig på
+stjärten har med hugg velat hindra fiskare att stiga ur
+båten. Folket skonar honom ej, fastän de tro att
+han suger gift ur jorden, och någon vördnad för den
+annorstädes tillbedda snoken visar skärkarlen icke.
+</p>
+<p>
+I denna provins av omflutna orter lever nu en
+befolkning, som efter förmögenhetsförhållandena
+kunde delas i tre klasser: de som öva jordbruk, mest
+boende på de stora öarne, de som odla jord och
+fiska, eller medelklassen, och slutligen de egentliga
+skärkarlarne, vilka mest leva på fiske och jakt men
+därtill föda en ko, ett får och några höns eller så.
+</p>
+<p>
+Jordbruket, där det kan drivas, är icke alls
+dåligt. Präktiga leror giva ett gott vete och den mindre
+bonden har ändock alltid något spelt till husbehov.
+Saltsjöbetet är berömt och smöret blir utmärkt av de
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_187' name='page_187'></a>187</span>
+kali- och natronhaltiga strandväxterna, varförutom
+korna ju alltid hava det gränslösa saltsleket att tillgå.
+Fårens kött blir av de snaggiga hårdvallsstränderna
+fast och läckert, såsom det franska <i>pré-salé</i> på
+liknande marker.
+</p>
+<p>
+Kommer härtill ett jämförelsevis milt klimat, som
+betydligt avviker från inlandets på samma längdgrad,
+i så måtto att våren kommer senare, stundom fjorton
+dagar efter Stockholms, så att sommargästen får
+uppleva två lövsprickningar samma år, och att hösten
+inträder senare, emedan havet då är uppvärmt och
+tjänstgör som en kalorifer. Eljes har man anmärkt
+en olägenhet vid skärgårdens klimat för jordbruket,
+och det är den torra försommaren och den regniga
+eftersommaren, varav sånings- och växttiden blir
+lidande av torka men slätter- och skördetiden av regn.
+</p>
+<p>
+Särdeles milt klimat har Nynästrakten, där
+murgrönan övervintrar vild och vinet ofta mognar på
+spaljé.
+</p>
+<p>
+För fiskaren eller den egentliga skärkarlen äro
+naturligtvis havets frukter av större betydelse, och
+storfisket utgöres egentligen av strömmingen, vilken
+fångas i ofantliga nät, ankrade på djuptliggande grund
+(grynnor) om vår och höst. Eljes tages gädda och
+abborre i not, gäddan även på stångkrok och
+abborren på nät. Flundrorna, av mindre värde, fångas
+i nät, ålen ljustras eller narras i ryssja och mjärde.
+Laken klubbas på glansis, genom vilken den
+slemmiga fulingen kan märkas, där han ligger på botten.
+Iden blir föremål för en alldeles särskild sport, som
+kallas badfisket. När vattnet på eftersommaren blir
+värmt i vikarna, går nämligen iden upp att bada som
+det kallas. Vid denna tid hållas utkik i uddarna från
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_188' name='page_188'></a>188</span>
+trädtoppar, och när observatorn märker, att det lever
+i vattnet, varskor han kamraterna, som nu komma
+med sina flata ekor från båda uddarna, årlommarna
+väl omlindade med ullstrumpor att icke fisken skall
+skrämmas. Och så spännes nätet över vikens mun
+till den verkan det hava kan.
+</p>
+<p>
+Befolkningen i denna isolerade, väl undangömda
+lilla värld utan regelbundna kommunikationer synes
+i flera hänseenden vara mycket blandad. Ett
+beständigt urval har nämligen här alltid gjort sig självt,
+så att den intelligentaste delen av ungdomen gått åt
+till flottan, lotsverket och tullen. De kvarvarande
+stationära, lugnare andarne, hava fortsatt fadrens
+rörelse, gått till Stockholm eller sökt tjänst uppåt land,
+ty skärgården har icke varit någon säker plats, där
+familjer och jordegendom kunnat grundas, då
+landet legat öppet för fienden och äganderätt och liv
+just icke åtnjutit skydd av den avlägset boende
+rättsvårdaren. Det saknas därför spår av lokalpatriotism,
+om ock invandraren har de vanliga svårigheterna att
+bekämpa.
+</p>
+<p>
+Mig synes även, att döma av ortnamn, typer och
+sedvänjor, såsom om skärgården varit ett slags
+tillflyktsort för en del folk uppifrån land, vilka av en
+eller annan orsak uppsökt ensligheten. Något
+egentligt landsmål märkes ej, men en blandning av många,
+och många enkla seder och rättsbegrepp från
+naturstadiet, tyda på att här ute, långt bort från samhället,
+hopkommit en stock av osällskapliga, för ordnat
+samliv svårtillgängliga friluftsälskare, eller helt enkelt
+praktiska motståndare mot ordnad krigstjänst och
+tullväsen. Åtkomsthistorierna till vissa öar tyckas
+även röra sig om kapare, märkvärdiga sjöbedrifter,
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_189' name='page_189'></a>189</span>
+även privattjänster till kungliga personer, och
+jordeböckerna lära på sina ställen icke vara riktigt säkra
+rörande jordens natur av krono eller skatte.
+</p>
+<p>
+Andra tecken finnas även, som tyda på
+invandringar eller kanske bara strandhugg av finnar,
+estländare, ryssar och dylika österländare. Särskilt
+bär man än i dag avgjord motvilja mot estländarne,
+dessa skuggfigurer, gråa i sig själva, spökande fram
+i gråa farkoster såsom hopslagna av gamla nerfallna
+plank och med rigg av lappade kolsäckar. När en
+dylik flygande holländare tar i land på en kobbe, ror
+fiskaren gärna ut och ser efter att elden blir väl
+släckt, och han vädjar hellre till brännvinsflaskan än
+till bössan mot sådana havets löskemän, vilka anses,
+med eller utan grund, smuggla salt till Ryssland.
+</p>
+<p>
+Förmögna skärkarlar finnas, men många äro nära
+fattigdomen, och några ytterligt fattiga, levande om
+vintern på saltlake, sillhuven och potatis. Fiskarens
+yrke, som liknar spelarens, ger icke grund till
+sparsamhet. En kupp gör honom förmögen i dag, och
+tron på lyckan uppstår genast med dess farliga följder.
+Långt bort från rättvisans skipare har han i nödvärn
+sin egen lynchlag, och av ekonomiska skäl friar han
+hellre än han fäller, även i hopp att själv bli friad,
+när hans olycka kommer. Och överseendet med
+andras förbrytelser har jag icke hört uttryckas
+vackrare, än då grannarne talade om att en mördare
+begått ett »felsteg» en gång, då han dränkte sin
+hustru.
+</p>
+<p>
+Skärkarlen är en ensling; har långt till
+tingshuset, långt till kyrkan och långt till skolan; långt
+till grannarna och långt till staden. Badorten är hans
+närmaste civilisationscentrum, men där får han endast
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_190' name='page_190'></a>190</span>
+lära lyx och avund mot mänskor, som han ser hålla
+fest i tre månader, ty han ser icke den arbetande
+ledamoten, som är i staden.
+</p>
+<p>
+I ensligheten skulle han bli tänkare, om han
+hade ledning, men han blir fantast i stället, och huru
+skicklig han kan vara i sitt yrke, huru klarseende i
+vardagslaget, blir han ett lätt rov för sina subjektiva
+förnimmelser, blir »fremsynt», besynnerlig, såsom
+klockaren på Rånö, och han gör felaktiga
+slutledningar, oftast förväxlande orsak och verkan, så att
+om det fiskar gott efter att slanten är lagd under
+stenen, så är slanten den mäktiga orsaken. Han är
+vidskeplig, och hedendomen sitter så djupt i honom,
+att den kristna kyrkans symboler ännu äro för honom
+lika med signerier, läsningar och trolldom.
+</p>
+<p>
+Familjen bygger sig själv på gammal sedvänja
+och naturens enkla krav, där icke ekonomisk
+beräkning kan medfölja som faktor. Förhållandet mellan
+könen är otvunget och äktenskapet avslutas vanligen
+med barnet, om flickan eljest visat sig ordhållig och
+böjd för familjs grundande. Är så icke förhållandet,
+uppstå understundom svåra förvecklingar, vilka kunna
+sluta med barnets totala försvinnande och andra
+ledsamheter, vilka komma till hela världens kännedom
+utom länsmannens, vilken för övrigt ingenting kan
+göra åt saken, där vittnen icke kunna framskaffas.
+</p>
+<p>
+Börjar det brista i familjebanden långt borta från
+grannar och tvingas starka lidelser länge, inträffa
+stundom hemska utbrott av naturkrafterna, då den
+vid död och fördärv vande skärkarlen icke räknar
+så noga med medlen. Då uppföras därute tysta
+sorgespel, om vilka man endast får höra antydningar,
+och varom jag glunkat något i ett par av dessa
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_191' name='page_191'></a>191</span>
+berättelser. Då springa blodsband sönder, förbjudna
+hägn överhoppas, naturen griper med hård hand vad
+han kommer över, och för hungern och kärleken
+existera icke längre hänsyn eller lagar.
+</p>
+<p>
+Det ljusa, leende i skärkarlens liv, när det
+gestaltar sig ljust, har jag i förra delen, Hemsöborna,
+skildrat; i denna del har jag givit halvskuggorna;
+möjligen kan jag komma längre fram under för
+litteraturen ljusare förhållanden att ge själva
+slagskuggorna, som måste finnas för att ge bilden
+fullfärdig!
+</p>
+<p>
+Holte i Danmark, september 1888.
+</p>
+<p style='text-align: right'>
+<i>Författaren.</i>
+</p>
+<hr class='ppg-pb' />
+<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_193' name='page_193'></a>193</span>
+<h2>Den romantiske klockaren på Rånö.</h2>
+<h3>FÖRSTA KAPITLET.</h3>
+</div>
+
+<p>
+Augustimånen stod över Västra Storgatan i Trosa
+en afton på 50-talet, när de fördröjda bondkärrorna
+skramlade ut ur portgången från handelsmannens
+gård, där de haft kvarter. Inne i boden var första
+bokhållaren ännu i farten med att betjäna stadens
+jungfrur, som i sista stunden sökte minnas vad de
+kunde behöva till morgondagen. Men uppe på
+vindskammaren av det lilla envåningsträhuset inåt gården
+satt yngsta bokhållaren vid det öppna fönstret med
+handen under kinden och betraktade månen, som
+lyste på taken mitt emot och visade skorstenarnes
+rökhuvar i en rad fantastiska framställningar,
+skiftande hamn allt efter som den ljumma havsvinden
+krängde om dem. Än tog den stora plåthuven form
+av en påskkäring med svart karpus, än stack flöjelns
+ormhuvud fram ur kåpan, visade tänderna och den
+utsträckta gadden, än svängde balansen med sin runda
+skiva fram och profilerade sig som säkerhetsventilen
+på en ångmaskin; och så dansade häxorna runt med
+drakarne kring den fyrkantiga pipan, ur vilken röken
+bolmade fram som ur ett påskbål. Den svärmande
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_194' name='page_194'></a>194</span>
+unge bokhållaren vände snart sitt ödmjuka ansikte
+ifrån de mörka bilderna på takåsen och betraktade
+månens fulla rundel med dess ljusa världskarta
+tecknad på ljus botten, och han tyckte sig lugnare, när
+han såg den som ett vänligt stort ansikte med ett
+brett godmodigt leende se ner till honom, som i
+denna afton skulle lämna den tysta skärgårdsstaden
+och de små förhållandena i den obetydliga
+handelsboden för att resa opp till Stockholm och vid
+Musikaliska akademien och seminarium utbilda sig till
+organist och skollärare.
+</p>
+<p>
+Han lät därefter huvudet sjunka, lyfte armbågen
+från fönsterbrädan och vände sig inåt kammaren,
+vars enkla möblemang bestod av tre sängar, en byrå
+och en rakspegel, på vilken senare ett talgljus med
+en stor tjuv stod och rökte. I en av sängarne låg
+nattsäcken av mattväv, färdigpackad med öppet gap
+ännu, som en stor padda, vilken storknat på ett
+dussin ullstrumpor och en notrulle, som syntes mellan
+de järnbeslagna käftarne.
+</p>
+<p>
+Den unge mannen stod ett ögonblick i
+mjältsjuka betraktelser över sin tömda byrålåda, vars
+botten var täckt med ett par nummer av Svenska
+Tidningen, då en röst hördes genom språkröret vid
+dörrpanelen, frågande:
+</p>
+<p>
+&mdash; Är Lundstedt där?
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, patron! svarade ynglingen; varpå röret
+gentog:
+</p>
+<p>
+&mdash; Nu är jag ledig!
+</p>
+<p>
+PÃ¥ sin runda skruvstol ner i bodkammaren satt
+patronen och bläddrade i reskontran, när bokhållaren
+steg in och undergivet väntade vad herren skulle ha
+att förkunna.
+</p>
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_195' name='page_195'></a>195</span></p>
+<p>
+&mdash; Sitt ner, Lundstedt! började patronen.
+</p>
+<p>
+Den räddhågade ynglingen vågade icke sätta sig
+genast, dels därför att det stridde mot sed, dels
+därför att han fruktade en efterräkning på några
+okända förseelser i bokföringen. Men patronens
+lugna runda ansikte och välvilliga blickar erinrade
+i denna stund om månans nyss, så att han fattade
+mod, då husbonden åter tog till ordet:
+</p>
+<p>
+&mdash; Lundstedt har varit en trogen tjänare och
+har fört sin kladd ordentligt. Fortsätter han på
+samma väg, skall det gå honom väl i livet, och det
+är därtill jag önskar honom framgång, då han nu
+går opp till Stockholm, där frestelserna äro större än
+här nere i landsorten. Jag vill nu lämna Lundstedt
+sin lön &mdash; det är trettitre riksdaler och sexton
+skillingar banko &mdash; till vilka jag från egen hand vill
+lägga tio riksdaler riksgäld såsom dusör för
+Lundstedts visade redlighet och nit i affären. Se där!
+HÃ¥ll till godo och lycklig resa!
+</p>
+<p>
+Lundstedt mottog med rörelse de stora vackra
+gröna tiorna och tryckte patronens hand, viljande
+säga något som ej kunde komma fram, medan
+handelsmannen sakta sköt honom ut genom dörren.
+</p>
+<p>
+&mdash; Det är bra, det är bra! Gå nu och säg
+adjö åt frun och kamraterna, jag tror att Svärdsbron
+har brått att komma hem.
+</p>
+<p>
+Lundstedt gick ut och steg uppför den lilla
+trätrappan, där han knackade på dörren till våningen,
+och mottogs av frun med ett talgljus i handen.
+</p>
+<p>
+&mdash; Kära hjärtans, är det Lundstedt &mdash; jag satt
+och skala syltlök &mdash; och herre Gud, jag tror jag har
+tårarne i ögonen än. Jaså, Lundstedt ska resa från
+oss nu, och komma opp till Stockholm &mdash; där får
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_196' name='page_196'></a>196</span>
+han se mycket saker, som en aldrig har drömt om
+&mdash; Gud vare med honom nu då &mdash; och må han se
+sig före, när han ska ut i livet. Gud vare med
+Lundstedt och må han trivs i sitt nya!
+</p>
+<p>
+Frun torkade sina ögon med förklädssnibben och
+räckte handen till avsked, varpå Lundstedt gick
+baklänges ner för trappan, alltjämt hälsande och rörande
+läpparne utan att kunna få dem att frambringa några
+begripliga ord.
+</p>
+<p>
+Nere i boden stod Svärdsbron redan med en
+tuggad Cuba i ena mungipan och knäna stödda mot
+disken, kastande rörliga blickar på vågskålen, medan
+bokhållarn vägde opp kaffet, och hans vickande
+huvud följde balansens rörelser opp och ner, så att
+han slutligen kände sig vimmelkantig och med vänstra
+handen sökte ett stöd att hålla sig i. Och med krökt
+pekfinger grep han om det nerhängande
+segelgarnssnöret, mot vilket han ville luta sig, med påföljd att
+rullen i taket vindade av, så att Svärdsbron sjönk på
+knä och lade sitt trötta huvud med cigarr på disken.
+</p>
+<p>
+&mdash; Vad fan, tänker farbror gå till altars på
+lördagsafton! utbrast bokhållaren, som såg den grå
+figuren sjunka, men strax därpå resa sig, kastande
+lömska blickar uppåt segelgarnsvindan.
+</p>
+<p>
+&mdash; Sätter en långrev i kryddbon nu också?
+brummade bonden och släppte garnet, som lagt sig i
+ringlar över hans frukostskärm.
+</p>
+<p>
+&mdash; Visst fanken gör man det! Vet inte farbror,
+att de fula fiskarna gå utanför disken.
+</p>
+<p>
+Bonden vimlade med ögonen och tänkte en lång
+stund på svaret som han inte fann hemma; varför
+han tycktes besluten avfordra en förklaring:
+</p>
+<p>
+&mdash; Ska de vara åt mej, det?
+</p>
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_197' name='page_197'></a>197</span></p>
+<p>
+&mdash; Var så god och håll till godo, svarade den
+slagfärdiga bokhållaren och sköt kaffepåsen åt
+bonden, som behövde en stund för att komma ur det
+förra tankespåret in i det nya, men ej hann fram,
+förrän bokhållaren klippte till med ett nytt:
+</p>
+<p>
+&mdash; Det är tjugofyra skilling banko, jämnt som
+en pinal; pengarne på disken! Ta hit dosan nu, ska
+farbror få lite grovsikt.
+</p>
+<p>
+Detta var för långt och för häftigt, så att
+Svärdsbron, som ännu bara var vid kaffepåsen, efter
+att den fula fisken var lämnad i sticket, tog varan
+i handen och vägde den.
+</p>
+<p>
+&mdash; Tjugufyra skilling banko; fram med pengarna,
+gubbe lilla, för här är ingen kredit! Och så dosan!
+Eller vill du ha det i truten med detsamma?
+</p>
+<p>
+Nu hade bonden kommit fram till penningfrågan
+och fått näven i byxfickan, sedan högra rockskörtet
+omsorgsfullt blivit uppvikt.
+</p>
+<p>
+&mdash; Tjugufyra skilling riksgälds var det?
+</p>
+<p>
+&mdash; Nej banko, du! Kaffet har stigit!
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, men när jag var barn... så kosta det
+inte mer än en plåt.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, ser du, det är länge sen det du, om
+jag får tro vad din käring säger!
+</p>
+<p>
+&mdash; Käringen! Vad håken säger käringen?
+</p>
+<p>
+&mdash; Hon säger att du ska betala kaffet genast,
+annars går du och super opp pengarna!
+</p>
+<p>
+&mdash; Su... super jag?
+</p>
+<p>
+&mdash; Inte alls! Jag har aldrig sett dig ta en sup!
+Men raska nu på, och visa att du är nykt när
+Lundstedt kommer, annars får du troligen ingen sup
+av honom. Nu skrapar Blacken på dig!
+</p>
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_198' name='page_198'></a>198</span></p>
+<p>
+&mdash; Lundstedt! Vad har jag med Lundstedt att
+göra... tpo! tpo! &mdash; står du stilla du din rrrackare!
+</p>
+<p>
+&mdash; Vet du inte av, att Lundstedt ska med dig
+till Svärdsbro, för han tar till Stockholm i afton.
+</p>
+<p>
+&mdash; Stockholm! &mdash; Tpo! tpo! vad går det ått dej,
+din fuling!
+</p>
+<p>
+Blacken skrapar gatstenarne av otålighet, och
+borgmästarns piga kommer in, snävande över
+tömmarna, som bonden bundit i dörrhakarna.
+</p>
+<p>
+&mdash; Se god afton, lilla Lina! Hur kan det stå
+till på en sån här månskens-torsdags-afton!
+</p>
+<p>
+&mdash; Det står inte alls till &mdash; ta bort hand &mdash;
+annars så... hur står det för Kindgren?
+</p>
+<p>
+&mdash; Det går undan för undan för mig! Men vad
+kunde behagas så här sent på dagen?
+</p>
+<p>
+&mdash; Det behagas ett halvt lod kardemummor!
+</p>
+<p>
+&mdash; Så, det ska vara främmande i morgon... lägg
+opp pengarne nu, Svärdsbron, och stå inte och reta
+opp sina ädlare känslor, när han tittar på flickan.
+</p>
+<p>
+Svärdsbron har båda händerna i byxfickorna,
+cigarren upphivad som en klyvarbom, och står,
+gungande på vikta knän, omfamnande den
+kattunklädda jungfrun med sina stora smörjiga ögon, ibland
+skickande blickar åt taket som om han räknade
+brödkakorna på spettet.
+</p>
+<p>
+&mdash; Hörr nu! Hörr nu! hm! &mdash; Tpo! Tpo! står
+du still du! yh! yh!
+</p>
+<p>
+I detsamma kommer Lundstedt in:
+</p>
+<p>
+&mdash; Är inte farbror färdig att köra än? Klockan
+blir ju tio, innan vi få ge oss i väg!
+</p>
+<p>
+&mdash; Klockan tio!
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, för jag ska till båten i Södertälje klockan
+nio i morgon bitti!
+</p>
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_199' name='page_199'></a>199</span></p>
+<p>
+&mdash; Södertälje; ge mej si!
+</p>
+<p>
+Lina har rodnat vackert och Lundstedt har märkt
+henne: &mdash; God afton, Lina! Nu kom hon lagom för
+att jag skulle få säga adjö.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nej, ska han resa!
+</p>
+<p>
+Medan Lina och Lundstedt gå ut i boddörren
+för att se på månskenet, har Svärdsbron fått upp
+portemonnäen, och börjar där efter plocka opp
+slantarne på disken.
+</p>
+<p>
+&mdash; Där ha vi &mdash; ge mej si, tolv skilling.
+</p>
+<p>
+&mdash; Och så kommer du med bankovittnar med
+hål i; dom kan du gömma till håvpengar... fjorton
+och sexton, tjugo... trettiotvå. Hit med fyra
+skilling till nu.
+</p>
+<p>
+&mdash; Fyra sk-illing t-ill! Nej! Det är alldeles för
+durt! Po-ah! Po-ah! flickan lilla, po-ah!
+</p>
+<p>
+Patron kommer ut i boden och Svärdsbron rätar
+ut knäna och kniper fram med pengarne som om
+han sett sin husbonde.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nå, Svärdsbro, är du färdig att köra än?
+frågar handelsmannen.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, herr patron, genast!
+</p>
+<p>
+Och med en kraftansträngning samlar han ihop
+armar och ben och går ut till vagnen, tar tömmar
+och piska, kliver opp på hjulet för att överskåda
+lasset och se om Lundstedt är där.
+</p>
+<p>
+&mdash; Stå inte på hjulet din inskränkta fan, ropar
+Kindgren från boddörren, du faller ju om kraken
+rycker till.
+</p>
+<p>
+&mdash; F...aller jag?
+</p>
+<p>
+Blacken rycker verkligen framåt i ett anfall av
+hemlängtan, och Svärdsbron, som har händerna
+fastade, kommer ner gränsle över hjulringen:
+</p>
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_200' name='page_200'></a>200</span></p>
+<p>
+&mdash; Po-ah! Po-ah! ropar han i djupet av sin nöd,
+och Lundstedt, som stått under gatlyktan med Lina,
+skyndar till och stannar Blacken, som har gröppåsen
+kvar om halsen och därför icke är så begiven
+på att springa, helst Svärdsbrobonden bromsat
+framhjulet med sin vänstra axel.
+</p>
+<p>
+&mdash; Tror någon människa vi kommer ur stan i
+denna dag? utbrister Lundstedt med mild otålighet.
+Stig opp nu, farbror, så få vi åka!
+</p>
+<p>
+&mdash; Nå, så bjur han på något då?
+</p>
+<p>
+Lundstedt lovar att bjuda vid första
+gästgivargård, men Svärdsbron vill inte lämna kredit, och
+tillnyktrad efter sin kontusion erinrar han sig det
+utlovade snuset, varpå han intränger i boden med
+piska och tömmar, på samma gång som han efter
+patronens avlägsnande fattas av nyväckt hopp att
+kunna pruta på kaffet, vilken omständighet leder hans
+tankesnurra baklänges upp till minnet om ett
+glåpord, som stod i sammanhang med segelgarnet, men
+som han ej kan minnas, varpå Blacken gör ett nytt
+framryckande mot hemmet, vilket besvaras av
+bonden med en inhalning av de medförda tömmarne,
+med påföljd att hästen stryker vagnen in mot
+glasdörrarne, som klinga, allt under det kusken skriker
+po-ah! utan annan verkan än att boddrängen bryter
+in, ger Svärdsbron en halskaka så att cigarren kryper
+baklänges in i munnen och den kiknande rökaren
+kommer ut på gatan i samma ställning som en
+magisterhoppare. Därmed anses diskussionen avslutad,
+och sedan vagnredet blivit krängt tillrätta, lyftes
+farbrodern på lasset, tömmarne lämnas åt Lundstedt,
+som trycker de närvarandes händer och under allas
+välönskningar sätter Blacken i gång framåt!
+</p>
+<hr class='tb' />
+
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_201' name='page_201'></a>201</span></p>
+<p>
+Lundstedt hade avlämnat sin värd i Svärdsbro,
+sedan han bultat opp den bekymrade makan, och utan
+att avvakta tillfället att göra hennes närmare
+bekantskap gått till gästgiveriet med snabba steg för att
+beställa skjuts till Södertälje. Som det fanns hästar
+inne, satt han snart på en ny liten pinnkärra och
+ruskade i väg norrut mot hans längtans mål. Månen
+hade sänkt sig något och färden gick genom svarta
+granskogen, som susade tungt i nattvinden, under
+blinkande stjärnor med Karlavagnen överst. Rak låg
+vägen som en kägelbana, lång och ljus som ett lakan
+på bleke, när månskenet föll på det torra dammet;
+stundom steg i fjärran en vit sky, uppriven av ett
+mötande åkdon, och när hästens huvud dök upp och
+silvermolnet nalkades, skymtade strax efter några
+mörka inhöljda gestalter, som i förbifarten kastade
+ett god afton som en slant åt en grindpojke. I
+vägkanten följde telegrafstolparna med sitt sjungande
+tackel, en ändlös eskader av enmastare utan stänger
+och rår, slutande med eselhuvun som vinterliggare.
+</p>
+<p>
+SÃ¥ kom en grind och en sovande stuga med
+äppelträn, vilkas frukter lyste i guld som apelsiner,
+och så smällde grinden igen, kärran rullade fram och
+det enformiga skallrandet försatte den unge
+resenären i sömn.
+</p>
+<p>
+Och så drömde han, att han satt på sjustjärnorna
+och åkte opp för himlavalvet, där han hörde en fiol
+spela, som hade strängar så långa som landsvägen,
+med ljudpinnar höga som mastträn och stallen voro
+av vitt porslin, och nordanvinden var stråken,
+hartsad med isbarkar; och fiolen gav melodier i nya
+tonarter med tre kvarts toner i stället för halvtoner,
+och det fanns både eiss och hiss, som han alltid undrat
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_202' name='page_202'></a>202</span>
+över vart de tagit vägen, när Gud lät människan
+skapa klaveret. Men vägen var brant och han kände
+hur det värkte i ryggen, när han föll bakåt, och det
+blåste kallt i halsgropen, och han hörde en hund
+skälla och en uggla skrika och när han vaknade,
+förnam han icke mer det dova orgelljudet från
+granskogen, utan det dallrade som när fiolerna spela
+sextiofjärdedelar i applikaturen, och kärran hade
+stannat i en björkhage, som slutade av »malmen»,
+vilken nu sänkte sig och övergick till ett stort slätt
+åkerland. Och i fyrsprång bar det nedför backen,
+ner på slättlandet, där rågskylarna stodo i troppar
+och kolonner, grupper mot rytteri, bataljoner med
+skyttegravar emellan; ändlöst och som ett slagfält
+utbredde sig sädesregionen, som härifrån kunde
+överskådas genomskuren av en å, vars båda stränder
+tycktes bevakade av rågkärvarnes tiraljörer, bildande
+en kulle intagen av en detacherad avdelning; här lågo
+hela led kullblåsta och betäckte marken med döda
+och sårade, här kommo de på krakstörar och sågo
+ut som pikenerare från trettioåra kriget med axens
+långa plymager fladdrande för vinden. Och nya
+trupper defilerade alltjämt, förstärkningar ryckte fram,
+och nere i sänkorna låg dimman som kanonrök efter
+dagens batalj.
+</p>
+<p>
+Herr Lundstedt, vars drömmande och lekfulla
+sinnelag vi ovan antytt, roade sig, för att fördriva
+tiden, att leka det han var Napoleon, som nu på en
+släda ilade från det brinnande Moskva, föreställt av
+den sjunkande månen bakom en klockstapel i fjärran,
+och han hälsade då och då med en nickning och ett
+dystert ögonkast sina tappra trupper, som syntes
+göra uppmarscher i häck på ömse sidor om
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_203' name='page_203'></a>203</span>
+landsvägen utan att någonsin hinna fram förr än kärran
+redan var förbi.
+</p>
+<p>
+Under det den stora armén defilerade utan att
+ta slut &mdash; och herr Lundstedt visste nog att han
+kunde åka ända upp till Norrland på denna årstid
+utan att se något slut &mdash; hade det börjat ljusna i
+öster, och trött av att leka soldat med rågskylar, föll
+herr Lundstedt i en liten morgonslummer, varur han
+snart vaknade med en frossbrytning, med solen mitt
+i ögonen och en kvittrande lärka över huvudet. Och
+nu var slagfältet betäckt av hästar och vagnar, som av
+lantfolket utförts att hämta upp fallna och sårade, vilka
+fördes till de stora röda ambulanserna när och fjärran.
+</p>
+<p>
+Men nere vid en nu synlig havsfjärd, som tycktes
+sakna stränder och flyta under alar och pilar, låg
+ett vitt slott med röd- och vitrandiga
+bolstervarsmarkiser för fönsterna. Där bodde greven, eller
+kammarherrn, eller excellensen, lekte herr Lundstedt,
+och därinne fanns oljefärgstavlor och marmorbilder,
+porträtt av Lennart Torstensson och Carl den niondes
+andra gemål; och där innanför balkongfönstren stod
+säkerligen en flygel, som van Boom spelat på, och en
+harpa, som grevinnan ärvt av sin farmor, som varit
+hovfröken hos Gustav III; och där i flygeln sovo
+fröknarna som guds änglar, under lapptäcken av
+rosenrött siden och skulle snart dricka kaffe med
+saffransbröd på sängen &mdash; och Gud var god, som
+kunde låta några människor också vara lyckliga! Och
+så ställde sig en lund björkar framför trollslottet och
+det syntes bara björklöv och näver en lång, lång
+stund, tills ett stort blått vatten skymtade och
+skjutspojken pekade med piskskaftet på ett kyrktorn och
+sade att det var Södertälje.
+</p>
+<hr class='tb' />
+
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_204' name='page_204'></a>204</span></p>
+<p>
+Några timmar senare stod herr Lundstedt på den
+rosenröda ångbåten Hermoders fördäck, när
+Kungshatt passerats och Stora Essingen, och man under
+Marieberg fick första synen på Stockholm. Morgonen
+hade varit tryckande het, solen hade skinit på
+västermoln, och sedan hade den ena molnvagnen efter
+den andra kört upp på himmelen, höll stilla och
+skockade sig som en artilleripark på de intagna
+höjderna. Och när hela batteriet var samlat, gavs eld,
+gnistan flög i sicksack över kyrktorn och takåsar,
+och dundret hördes, innan man räknat till fem, luften
+suckade, böljorna väste till och ångbåten darrade;
+nya molnvagnar bröstade av, ryckte fram, och glatta
+lag gåvos gång på gång. Så brusto de svarta skyarne,
+och när ångbåten lovade in åt Skinnarviksbergen
+låg den stora staden fläckvis i kvastar av solsken
+och fläckvis skuggad av åskmolnen, och i en krets
+av ljus, som under en lampskärm, låg
+Riddarholmskajen med sina ångbåtar i alla regnbågens färger,
+sjögröna med cinnoberröda vattengångar, lysande av
+blankskurad mässing och vitt järn, svarta skorstenar
+och kopparröda ångpipor; gamla Gripen och
+Kommendörkapten, den långa smala Aros med för och
+roder i båda ändar, Prins Gustav och Uppland, och
+längst bort vid simskolan den lilla Tessin; och över
+master, skorstenar och flaggstänger höjde sig de två
+hundraåriga lindarnes gröna kupoler, under vilka
+bärargillets ledamöter togo skugga; och därbakom
+gymnasiihusets åldriga fasad, och högst över alla,
+Riddarholmskyrkans järntorn. När Hermoder lossat
+sina nickhakar under södra bergen och lupit in till
+kransen att förtöja, kände herr Lundstedt sig
+beklämd, och när han lämnat biljetten vid landgången
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_205' name='page_205'></a>205</span>
+och gick med sin nattsäck i land, var han nära att
+kvävas såsom en nybörjare i simskolan, när han
+känner lukten av vattnet. Husen voro så stora och
+mänskorna så många; långkärrorna skallrade på
+de kullriga gatstenarna, så att det värkte i huvet,
+när man hörde dem; hundarne skällde, höns, nyss
+lossade i burar, kacklade, grisar på skrovkärror
+skreko, och uppåt backen skyndade alla fordon med
+lantmannaprodukter under polisens bevakning och
+pådrivande, ty holmen och hamnen skulle avspärras.
+</p>
+<p>
+Herr Lundstedt följde med folkströmmen,
+okunnig om vart det bar, och uppkommen på torget
+såg han en ofantlig läktare klädd i svart och med
+silverkronor, och portalen till Riddarholmskyrkan var
+bevakad av två led drabanter i björnskinnstschakåer.
+Folkmassan tätnade, och på bron blev det trängsel,
+ty en avdelning av gardet i pickelhuvor med vita
+korsbandolär tågade fram med förstämda trummor i
+sorgflor; hästarne stegrade sig och hundar trampades,
+månglerskor skreko, och så började klockorna ringa
+i ett torn och i två torn och slutligen ringde det
+över allt, vart man kom, ty kungen skulle i dag
+begravas.
+</p>
+<p>
+PÃ¥ Riddarhustorget fick herr Lundstedt veta
+vägen med roddbåtarne över till Klara, där han skulle
+söka sitt kvarter hos en kamrat från Trosa, och
+efter lång väntan befann han sig slutligen vid Röda
+Bodarne. Som han skulle till Norra Kyrkogatan och
+såg på kyrkans sträckning hur altaret låg där det
+var öster, tog han korn på byggningen och gick över
+kyrkogården, tills han krokat om tornet och sett den
+port, som måste leda ut åt norr, och där låg en gata
+sluttande ner för en backe och i fjärran avstängd
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_206' name='page_206'></a>206</span>
+av en massa gröna träd, som stucko upp över ett
+plank.
+</p>
+<p>
+Med lättare hjärta gick han på för att hinna
+numro fyrtiotre, som måste ligga på vänster hand,
+efter som det var udda nummer, och när han anlände
+till ort och ställe skulle han in genom en dånande
+portgång för att komma in på gården. Där sökte
+han en klocksträng eller något annat tillhygge att
+ge luft åt sin otålighet få komma under tak.
+Men han såg bara små bruna dörrar med trappsteg
+framför, och han knackade på dem, den ena efter
+den andra, utan att få svar. Han gick in i en farstu,
+knackade på tre dörrar igen, varav en var borrad
+som en fisksump eller ett såll, och måste leda till
+ett skafferi. Han gick en trappa upp, bultade så
+det gav eko genom trappgången, men utan att någon
+öppnade; gick en halv trappa till och stötte på
+vindsdörren. Tydligen voro alla innevånarne ute på
+begravningshögtidligheterna.
+</p>
+<p>
+Något nedslagen, ehuru icke alltför, gick herr
+Lundstedt ner på gården igen och sökte en sittplats.
+Men mitt i gårdsrummet stod en trädgård med ett
+grönt staket, skuggad av en brandmur med ankarjärn
+smidda i form av bokstäverna x och i; och ini
+trädgården låg ett lusthus med tak som en pickelhuva,
+och på vakt reste sig två kanelpäronträd, bland vilkas
+gallrade löv ännu syntes hängande några kvarblivna
+frukter i solnedgångens färger. På rabatterna stodo
+dahlier och på sängarne växte purjo och selleri.
+Tyvärr voro grindarna låsta med hänglås och herr
+Lundstedt måste stanna utanför lustgården på de
+knaggliga fältstenarne, vilka icke kunde erbjuda någon vila.
+För att fördriva tiden gick han då omkring och
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_207' name='page_207'></a>207</span>
+spejade genom fönstren på nedra botten, vilket dock
+hade sig svårt, då avundsjuka jalusier stängde
+utsikten. Slutligen kom han till en fönsterluft, vars
+ena fönster stod på glänt med en stormhake, så att
+han kunde obehindrat skåda in i rummet. Där rådde
+ett visst hemtrevligt slarv. PÃ¥ en matta med mera
+hål än väv syntes en urblekt gondol med en herre
+och en dam från riddartiden, och längre bort under
+sängen visade sig ett palats, som kunde vara Venedig
+efter som det gick kanaler inunder, och huset var
+grönt och rött, men ett par stövlar och ett nattkärl
+stängde all utsikt till en bro, som kanske eljes var
+Suckarnes. Ett runt bord av alrot skrevade med tre
+ben över gondoljären, som om det dansat
+trestegsvalsen till riddarens luta, och på bordet lågo ett
+par byxhängslen, en nattkappa, en guitarr, och
+därbredvid stod en tom punschbutelj och sex glas. Över
+gungstolen hängde ett par grå byxor, och på
+fönsterposten fanns ett bläckhorn med gåspenna, och en
+bok med vitt papper omkring pärmarna, på vilken
+stod skrivet ett namn. Herr Lundstedt, vars
+nyfikenhet var väckt, stack in två finger och makade
+boken så att han kunde läsa namnet, och hans glädje
+blev obeskrivlig, när han läste sin gamle skolkamrats
+namn. Frans Oscar Lindbom, i stora präntade,
+anglosachsiska bokstäver som Dagbladets titel var
+tryckt med.
+</p>
+<p>
+Utan att tveka, lyfte han av haken och
+praktiserade sig med nattsäcken in i kammaren, drog av
+stövlorna och sökte genast en bekväm ställning på
+utdragssoffan, där han snart föll i en djup och stärkande
+sömn efter en genomvakad och genomskakad natt.
+</p>
+<hr class='ppg-pb' />
+<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_208' name='page_208'></a>208</span>
+
+<h3>ANDRA KAPITLET.</h3>
+</div>
+
+<p>
+Följande morgon gick herr Lundstedt vid halv
+åtta-tiden nere i Kirsteinska trädgården och avvaktade
+med hjärtat i vänstra armgropen att klockan skulle
+ringa åtta och akademiens portar öppnas. Han hade
+ännu huvudvärk efter nattens samspråk med
+kamraten, vilken hemkommit klockan tio om kvällen och
+icke släppt den av resan sönderskakade landsmannen,
+förrän denne omtalat allt vad som i Trosa sig
+tilldragit under de tre åren de varit skilda, omtalat sin
+mors död, sin faders, fiskarens, små svårigheter, sina
+egna läroår i handeln och slutligen sin
+oövervinneliga böjelse för musiken, som vid Musikaliska
+akademien skulle bringas till fruktgivande examen.
+</p>
+<p>
+Genom staketets spjälor såg han nu att det
+började komma folk; äldre herrar med håret på axlarne,
+sannolikt professorer, unga män med solbränd hy,
+som tycktes vara från landet, unga flickor och äldre
+mamseller med lockar baktill och portföljer framtill.
+Rädd var han, när han såg dessa massor, med vilka
+han skulle tävla, och han lutade sig mot staketet,
+spelande med fingrar det stycke han övat för
+orgelnisten i Trosa om söndagseftermiddagarna på
+stadskyrkans orgel, sedan han först repeterat på
+handelsmannens klaver under veckan. Hans lärare, som
+själv gått igenom akademien och kände professorns
+smak, hade som en klok man bestämt tillrått
+lärjungen att lägga band på sin romantiska böjelse för
+vacker musik och svurit vid sin frälsning, att
+Lundstedt skulle gå igenom med pukor, om han vid provet
+kom med en fuga av Bach, och oaktat lärjungens
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_209' name='page_209'></a>209</span>
+sinne rest sig mot det aritmetiska problemet, hade
+han dock fogat sig och lytt sin mästares råd.
+</p>
+<p>
+När nu klockan ringde åtta i tornet, och
+gasverket blåst ut frukost, ljusfabriken släppt ut ångan
+och tvätterskorna drogo upp från Klara sjö med
+sina bykar, ansåg herr Lundstedt tiden vara inne, och
+med vingliga ben styrde han över planen in i den
+stora porten, där så många kallade inträtt före
+honom, men kanske så få utkorade skulle komma ut
+igen. I stora trappan hörde han redan två pianon
+och minst tre fioler, och uppkommen i stora salen,
+där orgeln stod bredvid en flygel, var provet i gång.
+</p>
+<p>
+Professorn, som satt på en stol bredvid
+instrumenten, hade ett rörligt ansikte som om det
+sköttes av en dragsko, och i samma minut det
+uttryckte belåtenhet, förmörkades det och
+sammandrogs av raseriets kramp utan att någon egentligen
+kunde utleta orsaken. Just när herr Lundstedt kröp
+bakom sista ledet, satt en ung man vid flygeln, där
+de, som ännu icke spelat på en orgel, fingo prova,
+och med smältande blickar mot takkransen
+framsmekte han Jungfruns bön. Hans långa vita fingrar
+ströko tangenterna på ryggen som om han kliat
+kattungar, och han skakade emellanåt sitt polkahår,
+slängande huvudet bakåt, och med foten på pedalen
+så att alla toner sjöngo kör skulle han just saxa
+händerna för att »spela i kors», då professorn icke
+kunde styra sig längre, utan sprang upp och smällde
+igen locket så att det skrällde i salen. Han ville på
+samma gång säga någonting, men endast läpparna
+rörde sig och huvudet nickade, varpå han satte sig
+igen och åhörde Jungmanns Sjöjungfru, Abts
+Aftonklockorna, sonater av Clementi och Kalkbrenner,
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_210' name='page_210'></a>210</span>
+under det hans ansikte uttryckte outsägliga lidanden.
+Klockan blev både tio och elva, innan Lundstedt kom
+fram. Men när han slog sig ner vid orgeln, ljusnade
+professorn och skickade den långe med Jungfruns
+bön till att trampa. Lundstedt ställde sitt nothäfte
+på ställaren, drog ut några stämmor, revade opp
+svarta byxorna för att komma åt pedalen och satte
+i gång.
+</p>
+<p>
+När han spelat några längor av temat och första
+upprepningen i underkvart tog vid, kände han en
+hand stryka vänstra kinden och en andedräkt flåsa
+vid örat; men av fruktan att komma av sig vågade
+han ej vända på huvudet, utan gick på oförskräckt,
+genom »motsatsen» och »återslaget»; och <i>dux</i> eller
+temat kom igen, gick ibland framlänges, ibland
+baklänges, än på händerna, än på fötterna som en
+konstmakare, än hjulade det, än gick det kräftgången,
+fläkte sig, flådde katt, stupade kullerbytta och blev
+borta, lämnande ett moln av tonstumpar och
+ackordbitar efter sig på valplatsen, och så stack det fram
+igen beledsagad av <i>Comes</i> och så brottades de,
+satte kärngknep, backade, släppte och röcko, stodo
+och tjurade, löpte efter varandra, hoppade bock över
+varandra, och slutade omsider i en lång omfamning,
+föreställd av en alltförsonande orgelpunkt.
+</p>
+<p>
+&mdash; Wundervoll! Prachtvoll! lät det från professorn,
+vilken log som mot ett barn. Vad kallas
+den unge man?
+</p>
+<p>
+&mdash; Alrik Lundstedt, svarade den blyge unge
+mannen och rodnade över sitt skälmstycke, ty han kände
+sig falsk mot läraren, när han mot övertygelse lagt
+an på professorns kända smak för de i hans eget
+tycke odrägliga fugorna.
+</p>
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_211' name='page_211'></a>211</span></p>
+<p>
+När namnet var uppskrivet, tog professorn
+Lundstedts hand och bad honom vara välkommen,
+anvisande honom sekreterarens rum, där han skulle få
+lektions-schemat och inskriva sig i matrikeln.
+</p>
+<p>
+När detta var överstökat, återvände Lundstedt
+strålande till sin beskyddare, som tog honom i famn,
+strök håret undan pannan för att se huru hög denna
+var, lade upp hans händer på bordskivan för att
+mönstra om de räckte till oktaverna, och slutligen
+synade professorn hans stövlar, begärande »vacker
+fot» för att se om de räckte till pedalerna, och
+Lundstedt befanns ha »stora sköna fötter», vilka
+lovade gott för blivande fugor.
+</p>
+<p>
+Lundstedt måste nu lova att komma nästa söndag
+på Jakobs orgelläktare, där professorn residerade
+som orgelnist, och, när han bugade för att taga
+avsked, fattade professorn hans arm och drog honom
+med sig till ett fönster, där preses i akademien stod,
+till vilken han viskade med hörbar stämma: Ett
+jättesnille!
+</p>
+<p>
+När Lundstedt äntligen kom ut på gatan, tyckte
+han att det sken sju solar på himlen, och att livet
+inte alls var så mörkt, som elaka människor
+påstodo. Han ville sjunga på Rödbotorget, och skulle
+ha dansat över Norrbro, där vaktparaden nu
+passerade, men han lugnade sig och stack av ner till
+Storkyrkobrinken, där han inträdde i en mössbutik
+för att få sig den blå mössan med lyran på
+sammetsranden. Och när mamsellen passade den på hans
+huvud, kände han sig som om skönheten krönt den
+ädle konstnären. Och när han kom ut på gatan,
+kände han som om det strålade eld och ljus från
+pannan, där den gyllene lyran satt, och mänskorna
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_212' name='page_212'></a>212</span>
+värmdes vid hans åsyn, jättesnillets, som skulle göra
+dem bättre och lyckligare med tonkonstens
+underbalsam. Överfylld av saliga känslor, vilka trängdes
+om att få löpa ut, gick herr Lundstedt gata upp och
+gata ner, och allt vad han såg och hörde stämde
+han i ton med sin sjungande ande; rådstuvakten gick
+i gevär klockan tolv för att hylla honom med
+skyldring och trumvirvel, klockorna ringde till hans
+triumftåg, kanonerna på Skeppsholmen dundrade hans
+ära, och folket hälsade på honom, när de lyfte
+hattarna. Men hur han gick och gick, kom han in
+på en smal, mörk gata, där husen sågo ut som de
+voro från Gustav Vasas tider, med stenfigurer över
+portarna och små rutor, skiftande som pärlemor,
+insatta med bly; och i fönstren lågo sköna jungfrur,
+borgardöttrar och rådsfruar i röda sidenklädningar
+med bara halsar efter tidens sed; och de nickade
+vänligt åt segraren, vinkade med fickdukarna och
+bjödo honom in. Herr Lundstedt gick stolt som en
+riksmarsk sin gata framåt, lyfte på mössan och
+mottog damernas hyllning, vilken längre fram yttrade
+sig, enligt tidens enkla bruk, i penninganbud. &mdash;
+Tjugofyra skilling, trettisex skilling &mdash; ljöd det från
+fönstren, och här och där lockade en kaffepanna
+av nyskurad koppar. Det var en förtrollad gata,
+och aldrig hade Lundstedt varit så observerad av
+sköna fruar som i denna dag, och lekande, att han
+var i Venedig därhemma på mattan med riddaren
+och damen, stannade han i ett hörn för att läsa
+namnet på plåten, och just som han stavat Tyska
+Prästgatan, slogs ett handfat ut genom fönstret och kastade
+ett stänkregn framför hans fötter. Utan att avvakta
+någon förklaring på det ledsamma misstaget, styrde
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_213' name='page_213'></a>213</span>
+herr Lundstedt ner i brinken igen, satte över på en
+gondol till Röda Bodarna och sökte sig ner till
+kryddbon i Klara Bergsgränden, där kamraten skulle
+mottaga hans hjärtas fullhet. Men boden var fylld med
+folk, patronen var inne och det kunde icke bli något
+utlopp för det översvallande hjärtat, därför gick herr
+Lundstedt in på restaurationen Solen att äta middag.
+Han satte sig vid disken, där skänkjungfrun hade
+sin plats, och begärde stekt fläsk med bruna bönor.
+Men han måste tala om sin lycka, ge luft åt sina
+känslor, och i en kvinnas varma sköte lämna
+förstlingen av sin glöd. Medan han rörde om i
+senapsburken, tänkte han över vad han skulle säga.
+</p>
+<p>
+Men han stannade i valet och kvalet, om han
+borde börja med att tala om vädret, fråga om
+jungfrun varit på kungens begravning, ta reda på om
+jungfrun tyckte om musik, om det var dyrt att leva
+i Stockholm eller något sådant oskyldigt, tills han
+slutligen, just som han ämnade besluta sig för
+kungens begravning, röck tillsamman och till sin icke
+ringa häpnad och med en ton, som om han begärt
+låna pengar, frågade vad klockan var.
+</p>
+<p>
+Jungfrun, som var av den sorten kallad
+näspärlor, svarade med en blick bortåt en tacksam
+åhörare vid fönstret, att hennes klocka var på
+stampen. Herr Lundstedt, som icke ville röja sin
+okunnighet, och som trott att svaret passade fullständigt
+till frågan, tackade med en lätt Trosabugning för
+upplysningen, vilket hade till följd att åhöraren vid
+fönstret, som åt kallt revbensspjäll med lingon, fick
+något i halsen, en tydlig uppmuntran till jungfrun
+att fråga herr Lundstedt vad potatisen kostade.
+</p>
+<p>
+&mdash; Åtta skilling kappen gällde han i Trosa, när
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_214' name='page_214'></a>214</span>
+jag for, svarade herr Lundstedt, tacksam över att
+det blev något samtal av, ehuru han behövde
+anstränga hela sitt harmonivetande för att kunna leta
+en övergång från potatispriset till Musikaliska
+akademien och jättesnillet.
+</p>
+<p>
+Jungfrun, som var fullflätad och älskade löjet,
+hängde sig envist vid ämnet, vilket lika mycket
+intresserade henne som åhöraren vid revbensspjället.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nå, men då är det russinpotatis väl, efter
+den kostar åtta skilling? upptog hon frågan.
+</p>
+<p>
+Herr Lundstedt sökte i det av förmiddagens
+berusande triumfer grumlade minnet efter någon
+ledning till bedömandet av en sådan okänd
+potatissort, och blev orolig, när han icke fann det
+ändamålsenligaste svaret. Lyckligtvis reste sig revbensätaren
+och bad att få betala, vilken förrättning han utförde
+lutad över disken och alla på densamma stående
+karotter, som innehöllo bitar av allt läckert från
+helkokta ägg till kräftor och köttbullar.
+</p>
+<p>
+Herr Lundstedt, lämnad åt sig själv, kände ett
+obehag vid att höra viskningar, vilkas betydelse han
+ej fattade, och sedan han druckit sin välgång i ett
+glas starköl, steg han också upp för att gå. Som
+han dock ville avrunda sitt farväl, sökte han ett
+vänligt ord, men fann intet, klappade i dess ställe
+gästens råtthund och frågade, som om han gjort
+mannen en tjänst med sin nyfikenhet:
+</p>
+<p>
+&mdash; Vad är det för en slags hund?
+</p>
+<p>
+&mdash; Det? svarade gästen, det är en senapshund.
+</p>
+<p>
+&mdash; Jaså! Hm! Ja! Det finns så många raser,
+som jag inte känner. Adjö, jungfrun! Adjö, herrn!
+</p>
+<p>
+Och därmed gick han hem.
+</p>
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_215' name='page_215'></a>215</span></p>
+<p>
+Men som han måste ha något utlopp för sina
+känslor, satte han sig vid fönstret att skriva brev
+till sin gamle fader för att berätta honom om sin
+lycka. Och hur han skrev, värmdes han opp, både
+av starkölet och det lättrörda sinnet, och hans
+lekfulla natur tog sig till att spela. Han lekte, att
+han var en mäktig och rik man, som icke kunde
+glömma i medgångens solsken, att han hade en
+gammal fattig far, som skänkt honom livet och nu satt
+i torftighetens skugga, och han erinrade sig sonens
+första plikt mot sin upphovsman, besvor fadren att
+genast sälja sin stuga och sin ko, sina nät och båtar
+och komma upp att bo med sonen i Stockholm. Av
+fruktan att denna hans livliga önskan icke skulle
+förverkligas, gjorde han en kolorerad teckning av
+huvudstaden, av dess märkvärdigheter i gator, torg,
+byggnader, handelsbodar och restaurationer,
+avskildrade sin bostad med dess venetianska matta,
+trädgården med dess kanelpäron och lusthus, samt
+slutade med att besvärja fadren icke stå i solen för sin
+lycka utan genast bryta upp och fara direkt på
+ångbåten, icke sparande på styvern, utan ta
+salongsbiljett, äta en biffstek och dricka porter i försalongen,
+så att han kom fram frisk och sund.
+</p>
+<p>
+När brevet var slutat, vek herr Lundstedt det
+i fyra delar, fäste ihop det med munlack och bar
+det i kryddbon, glad i hågen som om han betalat
+en skuld, kvitterat en räkning, vilken han icke mera
+behövde tänka på.
+</p>
+<hr class='ppg-pb' />
+<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_216' name='page_216'></a>216</span>
+
+<h3>TREDJE KAPITLET.</h3>
+</div>
+
+<p>
+Första infallande söndagsmorgon stod herr
+Lundstedt i orgeltrappan till Jakob väntande med en svärm
+skolungdom på professorns ankomst, emedan ingen
+insläpptes på läktaren förrän vårdaren av
+helgedomens musikaliska aldra heligaste själv anlände.
+Klockorna hade ringt annangången, när mästarens
+steg hördes nere i trapporna, och ungdomen öppnade
+aktningsfullt lederna, medan professorn, nickande
+hälsningar till höger och vänster, uppnådde dörren,
+där han stannade, kastade en blick över hopen, som
+om han vore frälsaren och bjöde stormen lägga sig;
+därpå tog han fram en nyckelpung med pärlbroderi,
+öppnade den med en betydelsefull min, som om han
+vore Petrus och hade himmelriket på andra sidan
+dörren, stack nyckeln i hålet, men vände sig därpå
+hastigt ut mot den otåliga, nådehungrande skaran
+för att se efter om han kunde få förkasta några.
+Och mycket riktigt, där funnos några världsliga
+sinnen, som icke gåvo sig tid att avvakta
+nådaordningen, utan ville bryta sig in, och därför fattades
+i kragen och utvisades. Nu öppnades dörren och
+sakta släpptes sångarkoret in förbi den mönstrande
+dörrvårdaren, som med lyftat finger och sträng min
+stod redo att störta olydiga andar ut ur paradiset,
+att de skulle erfara sanningen, att många voro
+kallade men få utkorade. När Lundstedt passerade den
+stränge portvakten, ljusnade dennes ansikte, och han
+tog honom ur ledet, ställde honom på sin högra hand
+och visade honom ett gott behag.
+</p>
+<p>
+Herr Lundstedt, som icke hade sett en så stor
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_217' name='page_217'></a>217</span>
+kyrka förr, blev betagen av en helig rysning inför
+det väldiga rummet, där jättarna kunde gått raka och
+satt opp psalmnummer ovanför pelarblommorna, men
+han fick icke leka längre med sina tankar, förrän
+professorn tog honom i ficklocket och drog honom
+med sig att beskåda instrumentet. Uppför en liten
+trappa började vandringen och stannade först vid
+bälgarna, som lågo där likt jättens lungor färdiga
+att flåsa, när foten sattes på bröstet; uppför stego
+de, förbi rosettfönstret över portalen, tittade in genom
+en bräddörr och sågo väderlådan, på vilken
+principalstämmorna stodo på ett led med kontrabasunens
+trettiotvåfots pipa som flygelman; stego högre och
+högre, tills de kunde skåda in i hela skrovet,
+rymligt som bröstkorgen på en valfisk, där man såg
+revben, senor, muskler, luftrör, knotor, blodkärl och
+nerver företrädda av alla dessa pipor, koppel,
+abstrakter, regeringar, vinkelhakar, vippor, vällarmar,
+pumpeltrådar och andrag; en gigantisk organism,
+som behövt tusen år att växa till, med några alnar
+vart hundrade år, sättande en blomma vart sekel
+som aloen, lämnande ett frö i mansåldern, skjutande
+en gren, ett blad, varje decennium; ett mänskoverk
+utan uppfinnare liksom katedralen, utan byggmästare
+som pyramiden, ett ofantligt samarbete av hela
+kristenheten, som ärvt grundtanken av hedendomen.
+Nu steg den brant upp som ett fjäll av stalaktiter,
+och lärjungen hisnade, när mästaren ledde honom
+upp på spetsen, där de hade valvbågarne en
+handbredd över huvudet, och plötsligen sågo sig stå i
+skymningen omgivna av nakna mänskokroppar med
+vingar på ryggen, övermänskligt stora barn, som
+blåste i basuner, och kvinnor, som slogo harpor och
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_218' name='page_218'></a>218</span>
+cymbaler; och när de trängt sig fram och skådade
+ner i kyrkan, där små mänskor krälade in i båsen
+med böcker i händerna, greps lärjungen av svindel,
+så att han måste fatta en kerub i armen; men
+mästaren log som frestaren på berget, när han visade
+sin sköna värld för människones son. De stodo
+ett ögonblick däruppe i halvmörkret och när
+lärjungen hämtat sig, pekade frestaren ut under de
+svärtade spetsvalven, där dunklet kämpade med ljuset
+underifrån, så att man tyckte sig se hur de blandade
+sig såsom den kalla och varma luften över åkern, där
+vårsolen bränner, och när ögat vant sig en stund,
+trängde en stor ljus sky igenom; skyn delade sig
+som ett ångmoln och färger kondenserade sig, togo
+kropp och blevo Kristus och de två lärjungarne i
+förklaringens ögonblick, svävande genom dunklet på
+allt det ljus som insläpptes genom det höga korets
+väldiga fönster. I detsamma hördes ett dån över
+deras huven, en lätt skakning kändes under fötterna
+och nu gingo alla tornets klockor till sammanringning,
+så att orgelverkets trätak sviktade och den smala
+trätrappan knarrade, när de båda vandrarne stego
+ner. Och lärjungen hade känslor av att ha varit
+uppe i himlen bland änglarna och sett Kristus
+förklarad och ljuset segra över mörkret.
+</p>
+<p>
+Nu, när han nerifrån såg det stora musikverket,
+som icke liknade någon annan sak i naturen eller
+konsten och därför oroade honom, tryckte honom,
+och gjorde att han kände sig under detta
+människohandens verk, som dock först blev levande under en
+människohand, ville han utreda vad han såg,
+återföra dess former på andra kända och därmed närma
+sig den, få ner den till sig och bli lugn. Kyrkan
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_219' name='page_219'></a>219</span>
+hade han redan klar för sig, att den var urskogen,
+i vilken hedningarna offrade människor, pelarne voro
+träd och valven grenarne, men orgeln var orgeln.
+Det var ingen växt, intet djur &mdash; om icke en korall
+&mdash; icke en byggnad &mdash; om icke en mängd hängtorn
+från riddarborgarne &mdash; dessa tureller med
+fasadpiporna, av vilka en del voro blivna stumma, men
+kvarsittande såsom rudiment från äldre stadier,
+numera utan bruk. Varje sats småpipor kunde likna
+Pans syrinx, som väl var grundformen, men de stora
+i de framspringande hörntornen påminde om en
+vapensamling utan att likna den, och ornamentiken i
+förgyllt trä från förra århundradet, med snedkavlade
+snäckor och spiralformiga blommor som kineserna
+bruka, klippte genast av tanketråden, som ville binda
+ihop de olika lederna i detta virrvarr av former, i
+vilket ett mera bildat sinne än den unge
+handelsbetjäntens kunnat läsa hela instrumentets historia
+från den latinska hedningens vasspipa, genom den
+keltiske barbarens säckpipa, byzantinske kejsarens
+vattenorgel, med upphämtande på vägen av minnen
+&mdash; dunkla visserligen &mdash; från medeltidskyrkans
+emporer, triforer, klocktorn, altarskåp, tabernakel; från
+sachsiska rokokoporslinet och första kejsardömets
+romerska vapensmak.
+</p>
+<p>
+Professorn hade satt sig vid manualen i dess
+tre etager, dragit ut principalstämman och givit
+lärjungen en vink att sitta bredvid; bälgarne pustade
+och knarrade och nu sjöngo fasadpiporna preludiet
+enstämmigt; snart intonerade flöjten, och
+harmonierna svällde; gamban tog i näston upp ett solo för
+bariton, trompeten smattrade och bordunan
+brummade; därpå tystnade de en efter en, och när det
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_220' name='page_220'></a>220</span>
+blivit lugnt, hördes kantorns stämma sjunga opp första
+strofen i Upp, psaltare och harpa; och när han
+dallrat ut på sista tonen, brusade orgeln ut med fullt
+verk, under det församlingen föll in i sången. Och
+med kopplad pedal och alla fyrtiotvå stämmorna
+andragna höll orgeln sin symfoni med alla orkesterns
+instrument, lydiga under en mans händer och fötter.
+När prästen sedan vid altaret tog upp att läsa Helig,
+Helig, föreföll hans röst som om någon obehörig
+ställt sig att prata under en konsert, och när man
+äntligen hann till predikan, satte sig professorn med
+ryggen mot orgelverket och blundade, visande med
+en min, att han tyckte sig bli störd. Men när så
+gudstjänsten var slut, alla psalmer sjungna och ordet
+var fritt, som professorn kallade det, när han fick
+spela utgången, då måste herr Lundstedt sitta
+bredvid och sköta andraget, när stora fugan rullade på.
+Och då spelade han för sin enda åhörare utom
+tramparen, ty när äntligen allt var över, stod kyrkan tom.
+Detta såg professorn i sin reflektor, men han var
+van vid det, njöt av det och skulle ha blivit ond,
+om hela publiken skulle ha stannat och vågat låtsas
+begripa det han ensam förstod uppskatta.
+</p>
+<p>
+Herr Lundstedt lämnade kyrkan med ett intryck
+av att han sett något oerhört stort, hört något
+övermänskligt skönt, fullt övertygad numera, att om han
+också inte riktigt till fullo kunde njuta av
+fugalmusik, så var det därför att han var obildad, men
+han var stolt över hoppet, att han en gång skulle
+kunna tillhöra de få utvalda som kunde det.
+</p>
+<hr class='ppg-pb' />
+<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_221' name='page_221'></a>221</span>
+
+<h3>FJÄRDE KAPITLET.</h3>
+</div>
+
+<p>
+Herr Lundstedt hade tillbragt ett halvt år i
+Stockholm. Tiden hade lupit undan, ty göromålen voro
+många, och det minsta blev orgelspelning.
+Seminarium tog nämligen drygaste tiden, och på
+Musikaliska akademien blev det huvudsakligen harmonilära
+och sång, emedan professorns timmar voro mycket
+eftersökta och eleverna voro många. Kom därtill att
+kassan snart var till ända och herr Lundstedt måste
+som så många andra gå och sjunga i kören på Stora
+Operan, sjunga på begravningar och knipa in en
+tolvskilling på sånglektioner med handelsbokhållare, som
+ville göra kvartetter, vilka då voro högt på modet.
+</p>
+<p>
+Men som en verklig sabbat mitt i arbetet stod
+söndagen, då han fick sitta på Jakobs orgelläktare
+bredvid professorn och hjälpa med andraget. Då
+tyckte han sig vara näst den viktigaste personen i
+kyrkan, och orgelns majestät lyfte honom, förstorade
+honom, liksom satte en skarv på hans själ. Och han
+älskade det stora verket som något som var starkare
+än han; satt och lekte att luften kom ur hans lungor,
+tonerna ur hans strupe, och professorn blev blott
+en del av mekaniken, som överflyttade hans
+musikaliska önskningar på pedal och manualer, och han
+vande sig tänka att de tusen människorna
+därnere i kyrkan måste sjunga det han ville, prästen
+vara tvungen tiga när han spelade.
+</p>
+<p>
+Den långa predikan åhörde han med otålighet
+eller också inte alls; fick en söndag på södra
+läktaren se en flicka, som var skär i hyn, hade fina
+kläder och såg ut som en fröken. Han såg henne
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_222' name='page_222'></a>222</span>
+varje söndag på samma plats och blev slutligen van
+att betrakta henne som sin åhörare, som kom för
+att sjunga till hans ackompanjemang (som professorn
+spelade), och tyckte sig märka att hon såg åt
+orgelläktarn hela tiden. Ehuru det icke var svårt att
+få veta vad hon hette, genom att se på anslaget i
+bänken, tyckte han att det var roligare icke veta det,
+utan få ge henne ett vackert namn själv, och han
+kallade henne Angelika efter Malmströms poem. Men
+så skulle han ha ett tillnamn åt henne; och efter
+långt letande hittade han på De la Gardie till minne
+av att kyrkan blivit byggd av en greve med det
+namnet. Om juldagen såg han hennes far och mor,
+och fadren, som hade vita tandborstmustascher som
+franska marskalkarne, beslöt han utnämna till
+generallöjtnant, det högsta han visste. Och Angelika hade
+två små systrar, som han kallade Gurli och Fanny.
+När han så tyckte att de varit vänner och bekanta
+tillräckligt länge, företog han sig en
+högmässopredikan att fria, vilket gick så till att han slog upp
+en psalm i psalmboken, för att se om nummern
+kom udda eller jämn, och som den kom jämn
+hade hon sagt ja. Ã…terstod bara fadrens bifall och
+för att utröna det, skulle han räkna piporna i
+principalstämman. Men det blev ett tvärt nej, just som
+prästen sa Fader vår och man skulle luta pannan i
+handen. Herr Lundstedt försökte mellan fingrarne
+räkna om dem baklänges, men det blev nej ändå.
+Nu hade han fått en sorg, och den kändes skön som
+det stilla lidandet, det oförskyllda, som förädlar
+människan och renar sinnet från själviskhet. Men när
+en söndag gått, beslöt herr Lundstedt ta ut lysning
+utan föräldrarnes samtycke, och när prästen läste upp
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_223' name='page_223'></a>223</span>
+lysningarne, men icke nämnde Angelikas och Alriks
+namn, utan två helt andra, valde herr Lundstedt sig
+två andra, som han kallade deras pseudonymer, och
+ansåg att han numera var förlovad pseudonymt. Och
+måndagsmorgonen, när han gick från seminarium till
+akademien, gick han till en juvelerare på
+Drottninggatan och utvalde två ringar, men eftersom
+förlovningen var pseudonym, gick det inte an att ha släta
+ringar, helst inga sådana lågo i fönstret, utan valde
+han två med rosenstenar.
+</p>
+<p>
+Angelika var nu hans, och han var lycklig. Han
+sjöng om henne på akademien, sjöng till henne i
+kyrkan, på seminarium, på serenaderna, men
+bröllopet ville han uppskjuta, tills han blivit något stort
+och mäktigt. Och som han samlat nära ett hundra
+riksdaler fattade han det beslutet att ta
+direktörsexamen och bli professor och riddare. Men innan
+han hunnit ta första steget på den lysande banan,
+hade oväntade händelser inträffat, som gjorde en
+stor del drömmar om intet.
+</p>
+<p>
+Det var nämligen en söndagsafton i april, då
+herr Lindbom bjudit på »sångfock» hemma i bostaden
+vid Norra gatan. Bland de inbjudna märktes andra
+tenoren, sadelmakaren, och första basen, finbagaren,
+vilken icke var någon annan än mannen med
+senapshunden från näringsstället Solen, och vilken senare
+aldrig tröttnade att berätta historien om
+russinpotatisen och senapshunden, varvid herr Lundstedt
+ödmjukt böjde sitt huvud under löjet och bedyrade,
+att han aldrig plägade ljuga, och därför trodde att
+alla mänskor talade sant, för så hade han lärt av
+sina föräldrar.
+</p>
+<p>
+Emellertid hade man nu sjungit långt in på
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_224' name='page_224'></a>224</span>
+kvällen och druckit ganska mycket, varför man bröt upp,
+att gå till Solen och äta kväll. Man hade dukat av
+och tagit in punsch samt stod just i färd med att
+sjunga igen, då dörren till salen öppnades och in
+trädde en gammal man, med böjd rygg, en påse i
+gehäng på axeln och en tung käpp i handen.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ut! här ges ingenting, mottog honom
+jungfrun, innan den gamle hunnit hälsa och framföra sin
+fråga om Alrik Lundstedt träffades här.
+</p>
+<p>
+När denne hörde sitt namn, steg han upp ur
+sångkretsen och skred emot den gamle, dock utan
+att öppna sina armar (vilket aldrig brukats på Rånö,
+annars än mellan ståndspersoner), utan snarare med
+ett slags förlägen långsamhet, och det slags bryderi
+man erfar vid åsynen av mindre bemedlade
+släktingar.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nu är jag här! hälsade den gamle, utan att
+räcka handen. Kan du nu ge mig något att äta, för
+jag har inte fått något ordentligt sedan jag kom ut
+ifrån Kalmar.
+</p>
+<p>
+&mdash; Kalmar? Vad har far gjort i Kalmar? sporde
+Alrik med en nedslagen blick på den gamles dåliga
+yttre.
+</p>
+<p>
+&mdash; Herre Jesus, det är en lång historia, må jag
+sitta först, svarade gubben.
+</p>
+<p>
+Herr Lindbom, som åhört samtalet och i sitt
+lättrörliga sinne gripits av ett så oväntat
+sammanträffande mellan far och son, fattade tillfället att ge luft
+åt det överskott av känslor, som icke hunnit strömma
+ut i sång, och med en artig bugning nalkades han
+den gamle, bjöd honom sin arm och talade:
+</p>
+<p>
+&mdash; Detta är herr Lundstedt, hör jag; min
+ungdomsväns köttslige fader, vår allas förträfflige väns
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_225' name='page_225'></a>225</span>
+upphovsman, att jag så må säga; tillåt oss unge,
+som ännu icke äro torra bakom öronen, att i vårt
+glada lag se den gamle som vår gäst, vår högt
+värderade hedersgäst, för vilken jag beder
+sångarbröderna höja ett glas och hälsa med ett fyrfaldigt
+hurra!
+</p>
+<p>
+Hurraropet utbragtes och gubben fick lägga ifrån
+sig påsen och käppen och sitta upp i högsätet, som
+skinnsoffan kallades.
+</p>
+<p>
+&mdash; Herr Lundstedt kommer direkt från Kalmar, &mdash;
+tog jag mig friheten höra, uppslog herr Lindbom
+konversationen, då både far och son tycktes
+förstummade av det ståtliga mottagandet. Resan var
+angenäm? Vädret gott? Inga äventyr?
+</p>
+<p>
+&mdash; Jo, det var en färd, vill jag lova!
+</p>
+<p>
+&mdash; Si där, si där! avbröt herr Lindbom, som
+var en stor älskare av äventyr. Berätta, berätta!
+Och han gjorde en gest med handen, som om han
+bjöd kamraterna på något gott han själv lagat.
+</p>
+<p>
+Men den gamle var ingen berättare, utan
+meddelade i få ord att han tagit galen ångbåt i Nyköping
+och kommit till Kalmar i stället för till Stockholm,
+och att han måst gå till fot emedan pengarne tog
+slut, medan han väntade i åtta dagar på ångaren.
+</p>
+<p>
+&mdash; Hör, hör! avbröt herr Lindbom, inkastande
+små detaljfrågor för att få litet kolorit på äventyret,
+men utan att lyckas, ty när gubben sagt hur det
+förhöll sig, så var det slut. Och vid uppmaningen
+att dricka punsch föreföll han likgiltig och kastade
+blickar omkring sig som om han sökte något, och
+då finbagaren erinrade sig ett förflutet, då även han
+begagnat sådana blickar att uttrycka samma behov,
+räckte han sin hjälpsamma hand åt den hungrige och
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_226' name='page_226'></a>226</span>
+viskade till Lundstedt junior, som strax reste sig,
+och inbjöd den gamle stiga fram till disken att välja
+av härligheterna. Bländad av så mycket läckerheter
+på en enda gång, stannade gubben i ett långt
+begrundande, som måste avbrytas av Alrik, vilken tog
+en stor flat tallrik, och lade upp en bit av var sort,
+så att det hela såg ut som en kolossal sillsalat, satte
+brännvinsflaskan och svagdricka framför gubben och
+lät honom mätta sig.
+</p>
+<p>
+När det var gjort, brast bacchanalen lös igen;
+och man sjöng för gubben »Mitt liv är en våg»,
+icke glömmande att med nickningar och
+accentueringar anspela med »i svallande tåg vid vindarnes
+strid» på det yrke som Alriks upphovsman valt och
+övat.
+</p>
+<p>
+Därpå dracks, och herr Lindbom höll tre tal i
+rad; det första om ålderdomen, dess företräden och
+oomtvisteliga rang jämförd med ungdomen; det andra
+om havet, dess storartade naturscenerier och därmed
+förknippade faror &mdash; inflickande en berättelse om
+sin första seglats till Blockhustullen, med kantring
+och räddning &mdash; sakta övergående till fiskarens hårda
+liv (varvid sadelmakaren vädrade en ordlek och
+ropade bravo!) målande efter mälarförhållanden nätens
+läggning och upptagning, notdräkten och norsfisket
+i Norrström, samt hoppade därpå in i skålen för
+havets son, vikingalynnet, järnviljan och
+stormbetvingaren, vartill följde som illustration sången
+»Hur med väldigt raseri, stormens åskor
+ru-u-u-u-u-u-uula!» varvid finbagaren fick briljera med sitt
+förstabas-solo, direkt tillägnat Rånöaren. Det sista
+talet var en deklamation av Malmströms Angelika,
+i hemlighet riktad till herr Alrik, som när talet var
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_227' name='page_227'></a>227</span>
+slut, höjde sitt glas och med tårar i ögonen och en
+betydelsefull min uttalade det enda ordet: Angelika!
+</p>
+<p>
+Vilket intryck dessa upprepade hyllningar gjorde
+på Lundstedt den äldre, skulle varit svårt för en
+övad betraktare att avgöra, ty den gamle syntes
+sluten inom sig, och nickade endast till sångens takt
+med sitt gråa huvud, och några yttringar av djupare
+förståelse, sympati eller tacksamhet kunde icke
+spåras. Men herr Lindbom, som med all makt ville
+pressa några äventyr, något intresse ur denne havets
+son, kramade honom som en citron med sina
+vänskapsfulla tilltal, mjölkade honom, men den
+känslolöse rullade ihop sig som en igelkott och blev
+oåtkomlig. Slutligen inskränkte sig herr Lindbom att i
+krypande ordalag anhålla som den största
+hedersbetygelse att få begagna det ganska brukliga
+tilltalsordet farbror, vilket han bedyrade skulle adla honom,
+själv en folkets son, att han därigenom skulle känna
+sig mera värdig att äga till bror ett jättesnille som
+Alrik Lundstedt. Och när ceremonien var
+överstånden erbjöd den varmhjärtade unge mannen sin
+säng åt upphovsmannen till en oförgätlig afton.
+</p>
+<p>
+Därpå bröts upp och tågades hem med sång,
+varpå sångarkretsen skingrade sig och de två
+rumskamraterna införde sin hedersgäst med påse och
+käpp i den lilla kammaren. Herr Lindbom öppnade
+sitt sängtäcke och anvisade gästen sovplats, tog själv
+en nattsäck och kastade på mattan med gondolen,
+rev av rock och byxor, samt lade sig, som han
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_228' name='page_228'></a>228</span>
+anmärkte, bredvid riddarens fru, och bjöd godnatt.
+</p>
+<p>
+Den gamle blev länge sittande på sängkanten
+och funderade. Sonen däremot, som hela kvällen
+förhållit sig ytterst tillbakadragen såsom om han
+fruktat få veta något ledsamt, tog nu mod till sig
+och framskruvade frågan:
+</p>
+<p>
+&mdash; Nå, far, har du sålt stugan och grejorna?
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja visst, svarade fadren, alldeles efter som
+du bad mig.
+</p>
+<p>
+&mdash; Och pengarna? hördes Alriks slocknande
+stämma.
+</p>
+<p>
+&mdash; De ha gått åt!
+</p>
+<p>
+Nöjd med detta klubbslag mellan hornen lade
+sig unga Lundstedt ner och låtsades sova. Men han
+sov icke den natten utan tänkte; tänkte över var
+han skulle placera den vilsekomna, som han lockat
+ut i världen, och hur han skulle nära honom; tänkte
+på sin direktörsexamen, professuren och sin
+Angelika, om det nu var den i Jakobs kyrka eller någon
+annan.
+</p>
+<p>
+Medan nattens timmar så förgingo, avbröts
+tystnaden då och då av herr Lindbom, vars varma hjärta
+haft tid att svala av sig i golvdraget, och vars
+saknad av den varma sängen gav sig luft i enstaka ord,
+slungade på måfå. Och vid femtiden, när det ljusnat,
+reste sig den barmhärtige samaritanen med ett
+miserabelt lynne, hoppade i byxorna, fick fatt i en
+särskild nyckel och sprang ut på gården.
+</p>
+<p>
+Inkommen igen slog han opp fönstren, satte sig
+i gungstolen och talade i mörka ordalag för sig själv
+om fattigvårdslagstiftningen, försvarslösheten och
+folkets bristfälliga uppfostran, icke så mycket i bokliga
+kunskaper som i folkvett. Lyckligtvis var herr
+Lindboms vältalighet alldeles för djupgående att fattas
+i dess innersta kärna av de halvsovande åhörarna
+och när klockan blev halv sju måste den dystre
+talaren gå, sedan han kastat en blick av rysligt förakt
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_229' name='page_229'></a>229</span>
+på den gamles kläder och vid utgången smällt dörren
+i lås så att huset skakade.
+</p>
+<p>
+När far och son vaknat därvid, uppstod en
+rådplägning dem emellan om vad som skulle göras,
+och med resultat att sonen avlämnade sina åttiofem
+riksdaler till fadren och uppmanade honom resa hem
+igen, emedan fisket i huvudstaden var statt på
+nedgående. Gubben, som drömt sig ett angenämt
+stockholmsliv men icke vidare reflekterade över vad som
+skedde, fann sig i att få en penningsumma i handen
+och lovade bryta opp så snart han besett stadens
+märkvärdigheter, och därmed skildes de för att råkas
+på Solen till middag.
+</p>
+<p>
+När Alrik kom till middagen, fanns ej den gamle
+där, men när han kom hem om aftonen, låg gubben
+i herr Lindboms säng, och när sängens ägare infann
+sig vid tiotiden, då tog det varma hjärtat eld, och
+röken tycktes kväva den känslofulla, ty han blev
+stum, så stum att han icke besvarade hälsningar.
+Och sedan han sparkat stövelknekten upp på
+kakelugnskransen, spottat framför sig en mängd gånger,
+lossnade tungans band, men för att icke visa sig
+obelevad gåvo hans känslor sig luft på det främmande
+språk han var någorlunda mäktig. Och oförstådd
+av sin omgivning luftade han sig liksom i enskilda
+samtal med sin genius.
+</p>
+<p>
+&mdash; Der alte Schlingel stinkt wie ein Aas, und der
+kleine Bube ist ein blödsinniger Schmarotzer.
+</p>
+<p>
+&mdash; Är du vid dåligt humör, Lindbom? frågade
+unge Lundstedt, som satt och skrev harmoni vid sitt
+bord.
+</p>
+<p>
+&mdash; Jag! Nej! Inte alls! Tvärtom!
+</p>
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_230' name='page_230'></a>230</span></p>
+<p>
+&mdash; Du kan ju ligga i min säng, så tar jag
+mattan! svarade Alrik.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nå, efter du önskar det, så låt gå! Men jag
+ska säga dig en sak: jag tycker inte det är artigt
+att bjuda en långväga resande att krypa in så här
+obekvämt, och du som har pengar i strumpa kunde
+ha varit så artig och tagit ett rum åt din gamle far.
+</p>
+<p>
+Herr Lundstedt den yngre invände, att gubben
+snart skulle resa och att det inte lönade sig bråka.
+Och därvid blev det.
+</p>
+<p>
+Emellertid voro Alriks äregiriga drömmar slut,
+och han måste i hast forcera en enkel organist- och
+skollärarexamen, ty gubben, som slagit sig ner på
+Solen, kom sig aldrig för att resa, och herr Lindbom,
+som ledsnade på samboningen, bröt opp en vacker
+dag, sedan han uppsagt farbrorskap och kamratskap
+och tog sig ett nytt rum.
+</p>
+<p>
+Efter åtta dagar hade gubben ätit och druckit
+upp alla pengarne i sällskap med en krets av vänner,
+som bildat sig omkring hans bord, och vilka alla,
+av huru olika samhällsklasser de än voro, ledo av
+en strykande aptit och en osläckelig törst.
+</p>
+<p>
+Alrik såg sig därför en vacker dag i bekymmer
+och ungefär i samma ställning som en far till ett
+vanartigt barn, ty gubben gjorde honom verkligen
+förtret och dök opp allestädes som fredsstörare, där
+man icke väntade honom, och krånglade sig in
+överallt. Stod Alrik en afton på stora Operan uppe på
+alperna i Wilhelm Tell och väntade entré, såg han
+på andra sidan scenen oppe i molnen den gamle
+stå med en lina i handen, färdig att hissa på; gick
+han över Norrbro en middag och en folksamling stod
+vid barriären och tittade ner i strömmen, fick han
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_231' name='page_231'></a>231</span>
+se gubben ihop med tullvaktmästare sitta i en båt
+och fiska nors; och en söndag fann han fadren stå
+och alternera med orgeltramparn i själva Jakobs
+kyrka. Överallt fanns han, och tycktes gå genom
+lykta dörrar, tyst utan talförhet slank han in och
+blev aldrig utkörd. Helst träffades han dock vid
+disken på Solen, där han blivit bergtagen av den
+levande matsedeln framför skänken.
+</p>
+<p>
+Emellertid hade Alrik ej tagit avsked av sina
+drömmar, och han satt numera under den långa
+gudstjänsten och lekte att han uppsköt giftermålet med
+Angelika på obestämd tid, tills hon kanske bleve
+gammal och ful, och ingen ville ha henne mera,
+och hon då kanske toge honom; och han satt och
+prövade hur hon skulle se ut som gammal; rynkade
+omkring munnen, satte kaffefläckar under hårfästet,
+lade umbra om ögonen, som han lärt i statistlogen
+på operan. Men när hon var vacker ändå, hittade
+han på att ruinera hennes far, såsom fru Schwartz
+brukade, när en man av folket skulle få en högadlig.
+När hoppet ändock icke ville nalkas honom och han
+fick se fadrens, grevens, raka, ståtliga figur i den
+fina överrocken med sidensarge i armarne, beslöt
+han att förföra henne som Lasse Lucidor, men för
+att kunna det måste han vara en storhet, en talang,
+och han hade ännu icke fått spela på Jakobs orgel
+utan bara dragit ut stämmorna. Detta blev nu hans
+närmaste mål att få spela utgången åtminstone, och
+nu flyttade sig all hans längtan och åtrå över på
+orgeln, och i åtråns hetsfeber antog instrumentet alla
+fullkomligheter, som den älskade brukar ta.
+Tennpiporna blevo silver, mahognyt blev palisander, det
+finaste träslag herr Lundstedt kände namn på, men
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_232' name='page_232'></a>232</span>
+som han aldrig sett; stämman vox humana kallade
+han numera vox angelica, och det var hennes röst,
+som han aldrig hört. Registerknapparna med deras
+i porslinsskyltar inskrivna namn, vilka närmast
+liknade en apotekshylla, antogo mystiska former,
+växlande alltefter den brinnande åskådarens sinnelag.
+Ibland voro de ringklockor till dörrar i ett stort hus,
+där det bodde sköna kvinnor, vilkas namn stodo
+skrivna på plåtarna, ibland knapprader i
+isdrottningens klädning; isdrottningen visste ingen mer än
+herr Lundstedt vem det var, och han hade aldrig
+sett henne heller, men hon borde vara mycket stor,
+och elfenbenstangenterna voro hennes tänder; hade
+någon frågat huru de kunde vara det, då de sutto
+i tre manualer, skulle herr Alrik svarat, att
+isdrottningen hade tre gommar, ty han kunde svara på
+allting, och de svarta tangenterna voro gamla murkna
+tänder, som icke blivit utdragna, för isdrottningen
+var tusen år fylld, men ändå tämligen ung; det
+berodde alldeles på hur man tog det, menade herr
+Alrik.
+</p>
+<p>
+En gång hade han sett i Meyers universum hos
+herr Lindbom, medan dennes hjärta ännu var varmt
+och öppet för havets son, och där hade han sett
+basaltgrottan på Staffa. Sedan den dagen var orgeln
+en stor basaltgrotta och orgeltramparen var Eolus,
+som gjorde stormen; men djupast ner på grottans
+botten bodde ett troll, som kunde komma fram om
+man tryckte på en knapp, och kom det fram, skulle
+grottan störta samman. Anledningen till denna sista
+tankelek var den, att professorn en gång visat
+lärjungen en registerknapp, som ledde en stämma, vilken
+icke fick utdragas samtidigt med vissa andra, med
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_233' name='page_233'></a>233</span>
+risk att eljes orgeln skulle gå sönder och golvet
+måste brytas opp för att instrumentet skulle kunna
+lagas. Det var trollknappen, som herr Alrik kallade
+den, och han kunde sitta och stirra på den långa
+stunder, fingra på den, när ingen såg det, och när
+han var ledsen önskade han dra ut den, höra dånet
+och braket, som skulle uppstå när orgeln med sina
+tunga basalt-pelare störtade över honom och han
+fick dö en härlig, berömd död i sin ungdom, inför
+Angelikas ögon, och i Guds eget hus.
+</p>
+<hr class='tb' />
+
+<p>
+Under sådana lekar och mycket arbete försvann
+studietiden så tämligen hastigt och en vacker dag
+stod herr Lundstedt färdig med sin examen, på vilken
+själva krönet skulle bli att han en afton finge spela
+på kyrkans orgel i professorns närvaro, för att sedan
+gå ut i livet och tillträda klockarbefattningen i Rånö
+kapellförsamling, där han hade indigenatsrätt.
+</p>
+<hr class='ppg-pb' />
+<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>
+
+<h3>FEMTE KAPITLET.</h3>
+</div>
+
+<p>
+Klockargården ligger på en udde vid Kyrkviken
+med utsikt åt fjärden, som nu är isfri efter
+vårstormarna. Den röda träbyggningen är rätt stor,
+ty den innesluter sockenstuga, skolsal och boställe,
+och nu om eftermiddagen, när den är tom, ser den
+ändå större ut och ödsligare, och herr Lundstedt går
+omkring den och ser genom de nakna fönsterna,
+vilka utan gardiner stirra som insjunkna ögon; och
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_234' name='page_234'></a>234</span>
+när han stannar utanför skolstugan och för att liksom
+söka sällskap tittar dit in, ser han de långa bänkarna
+fullsatta med barn, och sig själv i katedern, ty han
+kan se allt vad han vill numera. Ensam på gården,
+dit endast en gumma kom för att bära mat och städa,
+hade herr Lundstedt haft svårt att finna sig första
+tiden, ty han ägde ingen att språka med, och
+pastorns på andra sidan viken tog endast emot honom
+som en tjänare och kallade honom Lundstedt rätt och
+slätt, vilket nu icke skulle gjort honom olycklig, efter
+som han kände sin ställning och fann sig gott vid
+den, men det underordnade i hans läge hindrade
+honom att fritt söka upp förmannen och något intimt
+eller dagligt umgänge kunde således icke komma
+till stånd. Skolläraren fann sig sålunda hänvisad på
+sina lärjungars sällskap, och med sin otroliga
+lekfullhet fann han snart på att uppliva sina
+stockholmsvänners minne genom att döpa om barnen efter vissa
+likheter de kunde förete med de frånvarande
+originalen. Den skickligaste läxläsaren kallade han
+sålunda professorn, den starkaste sångaren hette
+Lindbom; och Angelikas systrar funnos där också, men
+hon själv fick icke sitta i skolan, när hon varit så
+nära att bli gift.
+</p>
+<p>
+Herr Lundstedt hade sålunda alla sina bekanta
+dagligen och stundligen inför sig, och när vänkretsen
+blev för trång, tog han sig till att ge liv åt
+personerna i de böcker han läste, och som han nu ett
+år ur sockenbiblioteket lånat Cooper, hade han hela
+klassen full med Skalpjägaren, Spårfinnaren,
+Läderstrumpan, Hjortdödaren och så vidare. Pojkarne
+flinade visserligen först, men snart vande de sig vid
+dessa pseudonymer och begagnade dem sins emellan.
+</p>
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_235' name='page_235'></a>235</span></p>
+<p>
+När han nu fördrivit en stund med att befolka
+den tomma skolsalen och eftermiddagen blev honom
+lång, gick han ner till kyrkan för att spela orgel.
+Gudshuset är en liten träkåk, som liknar en ändrad
+storbåt, upptagen från ett större djup efter en längre
+sumpning, utan torn och med små fyrkantiga
+världsliga fönster. Det största på kyrkan är nyckeln, stor
+som en dragg och gjord att bäras med två händer,
+för att icke tappas bort.
+</p>
+<p>
+Det inre är däremot mera livligt och påminner
+om ett leksaksstånd i julmarknan, eller en
+dockteater, eller i vissa delar en gammal flickas
+toalett, Kina slott på Drottningholm, ett schweizeri, ett
+klädstånd. Taket är nämligen en ryggås med
+tvärbjälkar, bemålade med stora sjöormen, torskhuven,
+läderlappar, springbockar; och under bjälkarne hänga
+amiralsskepp, träduvor, som prinsens gubbar sälja
+till flugfällor, ljuskronor, skeppslyktor; altaret är en
+stor toalett, med ljusstakar, parfymflaskor,
+porslinsdockor, karamellsdeviser, pappersblommor; väggarne
+äro behängda med sköldar och svärd med sorgflor,
+tavlor med får, herdar, kungar och dronningar.
+</p>
+<p>
+Allt detta gör det husligt inne i den tomma
+byggnaden, som ser bebodd ut, gör att skolläraren
+trives där som i ett rum, där någon bott länge och
+suvenirer samlats. Men orgeln har han behövt längre
+tid att göra om i sitt sinne. Med starkt minne av
+Jakobs basaltgrotta, där stormar och böljor kunde
+släppas lösa, kom han hit och såg en liten vitmålad
+chiffonjé med två andrag, den ena en fyra fots
+principal, den andra en valdflöjt på två fot. Omfånget
+var tre och en halv oktav. Detta senare var det
+sorgligaste; det var som att simma i en sump, där
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_236' name='page_236'></a>236</span>
+man inte kunde ta ut tagen utan att stöta emot.
+Sorgliga tangenter, bruna som käringtänder och
+direkt angjorda på abstrakten, så att man kände hur
+man öppnade ventilerna, och kände hur de smällde
+igen, som när man blir utkörd och någon kastar
+igen dörrn bak efter en. Det låg något tvärt,
+ovänligt i anslaget; och tonen skrikande som fiskmåsar
+och tärnor, en riktig skärgårdsorgel, ibland också
+snattrande som en and, ibland tjutande som en räv;
+ja de lägsta basarna uppförde sig ibland
+oanständigt, när det var sjövind och mekaniken fuktade.
+</p>
+<p>
+Men herr Lundstedts allt omskapande sinne
+försåg orgeln med alla de fyrtiotvå stämmor som
+Jakob hade och han satte upp en spegel över
+notställaren, så att han kunde se vad som tilldrog sig
+i kyrkan, och var han där ensam och ingenting
+tilldrog sig, så kunde han se Jakobs kyrka i sin
+trollspegel, som han kallade den. Då såg han Westins
+Kristi förklaring i fonden, såg magister Lundberg
+gå opp i predikstoln och Angelika komma med sin
+far på läktaren, såg kyrkvaktaren, nattvardsbarnen,
+kantorn och skolgossarna. Och då spelte han den
+fugan han utförde sista aftonen efter examen, och
+samma rysningar av vördnad för sin egen storhet och
+makt intogo honom nu som då, och fötterna arbetade
+på obefintliga pedaler, händerna togo oktaven, där
+tonen fattades, och drogo ut stämmor, där inga
+funnos.
+</p>
+<p>
+När han så tröttnat på spelet, gick han ut i
+stränderna, helst de yttre, som vette åt havet. Där
+hade han så mycket att se på och leka med, och
+ingen störde honom. Hittade han på tångsträngen,
+vilken låg som en svart garnering där vågskummet
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_237' name='page_237'></a>237</span>
+stannade, en kork, så kom den från Ryssland och
+gav anledning till en halv timmes betraktelser
+huruvida den suttit för tsarens frukostvin, eller om en av
+hjältarnes avkomlingar i Fänrik Stål haft sin
+korkskruv i den; hittade han en avbruten årtull, målade
+han upp ett skeppsbrott under upprörande
+omständigheter; en tombutelj undersöktes alltid, om den icke
+skulle innesluta någon skrift av en förlist, som i
+den nedlagt sin sista önskan. När denna havets
+soplår icke mer försedde leksaker, lade han sig
+på strandklippan och tecknade om molnen, målade om
+vågorna, gjorde om stranden och gav kobbar, skär
+och vikar namn. Där hade han lagt Kastellholmen,
+där Strömsborg, här Årstaviken; och Landsorts fyr,
+som vid solsken lyste vitt, kallade han Tandpetaren
+till minne av obelisken i Slottsbacken och så vidare.
+</p>
+<p>
+Men under det herr Lundstedt lekte,
+försummade han i hög grad sina jordiska angelägenheter.
+Sålunda låg hans trädgård ännu vid midsommartiden
+ogrävd; hans fiskvatten obegagnat och hans båt
+gissnad.
+</p>
+<hr class='ppg-pb' />
+<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>
+
+<h3>SJÄTTE KAPITLET.</h3>
+</div>
+
+<p>
+Rånö var endast bebyggt av tre hushåll fiskare
+med en halv mil mellan varje, pastorns och
+herrskapets. Om detta senare hade herr Lundstedt hört
+ett och annat utan att lyckas få se dem. Det var
+icke heller lätt, ty herrskapet bestod endast av
+omyndiga, vilka uppfostrades i Stockholm, och
+herrgården, vilken låg långt oppe i land, hade han icke
+haft anledning besöka. Men nu kom det en order
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_238' name='page_238'></a>238</span>
+från pastorn, att klockaren på lördagarne skulle
+hämta sockenposten uppifrån gården, och sålunda
+befann sig herr Lundstedt en eftermiddag på väg
+inåt skogen och mossarna, där den okända
+herrgården skulle ligga. Han ginade över ett kärr, där
+han höll på att trampa på morkullorna, skrämde
+upp en älgkalv, såg grävlingen gå ut på
+aftonpromenaden, allt under det han åts av myggen, som
+dansade i solnedgången runt om pors och odon. Tuvorna
+stucko ur det svarta vattnet som små barngravar och
+gungade när han hoppade på dem, för att snappa
+ett hjortron.
+</p>
+<p>
+Bären lyste allt gullgulare, och de yngre hade
+ännu den röda kinden vänd mot solen; herr
+Lundstedt lockades allt längre in på mon, där endast unga
+tallar, raka som metspön och med en ruska i
+toppen, prickade ut den våta vägen, som var lagd med
+grenar och ris som en rörlig pontonbrygga.
+Plötsligen hörde han hundskall och såg en skorstensrök,
+varav han slöt, att det underbara slottet låg i
+närheten. Och då han kom närmare, såg han snart två
+långa skorstenar sticka upp ur ett moln av lönnar,
+vilkas näsor dinglade för aftonvinden och skramlade
+som ärter i en torkad gåsstrupe pigorna bruka nysta
+tråd på. Herr Lundstedt blir blyg och stannar att
+betänka sig vad han skall säga, när han kommer fram;
+och när han står där, tycker han, att lönnarne räcka
+lång näsa åt honom, sätta näsorna i vädret,
+romerska näsor, norrköpingsnäsor, grekiska, judnäsor,
+prästnäsor, som sitter bak på gåsen, och han står
+där och leker med näsorna, tills en betjänt kommer
+och frågar vem han söker.
+</p>
+<p>
+På herr Lundstedts höviska svar ledsagar
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_239' name='page_239'></a>239</span>
+betjänten honom förbi hundgården upp till byggningen.
+Det är ett lågt, vitt stenhus med en stensköld i
+pannan, på vilken ett kamfiokort och ett hjorthuvud
+äro huggna under en furstlig krona. Herr Lundstedt
+införes i en förstuga, som är målad med riddare
+som sticka vildsvin med spjut, under det
+rapphönshundar hålla dem i öronen och landsknektar blåsa
+valdhornssolon med nävarne i klockstycket.
+Betjänten visar honom en bambustol att sitta på, och går
+in genom en dörr, som tyckes leda till köket, efter
+som det luktar lök, när han klämmer ut luften med
+dörren.
+</p>
+<p>
+Men en annan stor dörr står öppen på högra
+sidan, och från bambustolen ser herr Lundstedt
+hörnet av ett ekskåp, som står på svarta klot, och när
+han lutar sig fram, varsnar han ryggen av en stol
+och axlarne av en herre, som då och då visar de
+utkrokade testarne av en snusbrun peruk, och han
+hör en äldre mansröst tala:
+</p>
+<p>
+&mdash; Detta är ingenting mindre än Rüdesheimer av
+sjuttonhundra och fyrtiofem, mina herrar och fröken
+Beate, som hans majestät, högstsalig konung Fredrik
+i livstiden här nedlade i källarne, under detta golv,
+mina herrar och fröken Beate, och en hel pipa från
+högstdensammes arvland Hessen med binamnet
+Kassel, att ha vid jakttillfällen och även andra
+oförutsedda tillfällen härute på högst densammes älskade
+Frösnäs. Vinet är delikat, högt över vår &mdash; må jag
+säga ordet &mdash; horisont, mina herrar och fröken
+Beate... vad är det frågan om? »Någon som vill
+tala vid fröken!» &mdash; Fröken Beate! Det är någon
+som vill tala vid fröken!
+</p>
+<p>
+Strax efter trädde en dam ut med tre
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_240' name='page_240'></a>240</span>
+korkskruvar på var tinning och bad herr Lundstedt stiga
+in i hennes enskilda rum. Skolläraren följde och
+kom igenom en sal, som öppnade sig över en veranda
+utåt havet och fyren, och inträdde därpå i ett
+kabinett med vita möbler, mycket små och klädda med
+rosenfärgat kattun, ett pastellporträtt och en
+silhuett ovanför soffan.
+</p>
+<p>
+&mdash; Var så god och sitt ner, herr organist! sitt
+ner på soffan, och var välkommen till oss, började
+fröken Beate. Löjtnanten har några till jakt hos
+sig och är upptagen för ögonblicket. Herr
+organisten kommer från Stockholm nyligen och har gått
+på akademien. Det har jag också och spelat för
+van Boom, men nu har jag glömt bort allt vad jag
+har kunnat. Nå säg, vad är det här nya med
+postväskan? Ska kyrkoherden ha den på lördagen? Det
+är synd det, för vi brukade alltid läsa bladen.
+Vad tycker organisten om vår pastor?
+</p>
+<p>
+Herr Lundstedt hade nu så många frågor att
+besvara på en gång att han blev tigande. Men
+fröken Beate, som såg den unge mannens blyghet,
+fattades av medlidande, och med sin hand stödd på
+hans knä och med sina ögon drunknande i hans,
+intalade hon honom mod och självtillit, vilket allt
+dock tycktes ha ett annat inflytande på skolläraren,
+som ansikte mot ansikte med en stark verklighet
+icke kunde komma sig för att leka bort det oroande
+intrycket. Han tittade sig omkring i rummet för att
+fånga någon leksak han kunde sysselsätta sig med,
+men fröken Beate trängde så inpå honom, att han
+icke kunde se annat än en svart fläck med sex
+korkskruvar emot fönsterrutan, och strax såg han i
+tankarna sex buteljer rhenskt vin, som man får på
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_241' name='page_241'></a>241</span>
+begravningarne, begravningarne som han så ofta sjungit
+på i Jakobs kyrka, när professorn spelade orgeln,
+och som han fick åtta skilling banko för, när det
+var fint lik, och han sedan kunde köpa en
+kryddlimpa med smör eller sex tvåskillingsbakelser för på
+mjölkmagasinet i Norra gatan, där han bott med den
+varmhjärtade Lindbom, som talte tyskt och mörkt,
+när han blev ond, för att fadren ville ligga kvar för
+länge och begagnade nattbrännvin...
+</p>
+<p>
+&mdash; Förlåt, är det herr Lundstedt? avbröt
+löjtnanten i den snusbruna peruken, inträdande genom
+dörren. Jag är förvaltaren på gården och frågar
+om inte vår gode skollärare ville dricka ett glas vin
+med fyrmästaren och sjömätaren!
+</p>
+<p>
+Herr Lundstedt steg upp vördnadsfullt och
+tackade den gamle herren, som puffade honom in i
+stora riddarsalen, där möblerna voro lika mycket för
+stora som de varit för små inne i kabinettet. Och
+under möblerna lågo hundar med hängande öron och
+morrade åt den inkomne. Men löjtnanten satte
+skolläraren i en stol som en enmanssäng och skänkte i
+en grön remmare, sade skål och fortsatte att tala.
+</p>
+<p>
+&mdash; I denna sal, mina herrar, och jag behöver
+inte säga det åt fröken Beate, bodde en gång den
+store Gustav den andre Adolf, när flottan låg vid
+Älvsnabben här mitt emot (som sjömätaren känner),
+och man tror att senare dronning Maria Eleonora
+före sin berömda flykt hållit sig dold här. Det var
+det trettioåriga krigets stora tidevarv, då
+människorna voro större och därför allting större därefter.
+Om vi betrakta dessa ansikten, som blicka ned på
+oss från väggarne, och se huru stort hår de hade
+till exempel, huru stora näsor och ögon, så behöva
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_242' name='page_242'></a>242</span>
+vi icke fråga oss varför detta skåp är som en
+fästning, varför detta bord som ett golv, dessa stolar
+som parvagnar! Denna spis tog emot ett mått
+bryggved som en pris snus och denna ljuskrona kunde
+lysa opp Rånö kyrka om julottan. Det var stort
+folk, och en stor tid! Sedan kom en liten tid med
+små människor! Håret krymper till en råttsvans,
+kragstöveln blir en urringad sko &mdash; se porträttet
+där &mdash; soffan blir en stol till ett dockskåp, stolarna
+pallar, och man knaprar karameller på ett
+nattduksbord &mdash; fy fan! Remmarn blir en fågelkopp, bägarn
+ett supglas, svärdet ett stekspett, och skåpet en
+kommod! &mdash; fy fan! Mänskorna prata lort i stället
+för att slåss, och det stora blir så litet, så litet!
+</p>
+<p>
+&mdash; Nu måste jag segla! säger fyrmästarn och
+ser på sitt ur. Solen är straxt nere och vi måste
+passa på tändningen!
+</p>
+<p>
+Löjtnanten visar missnöje, men sjömätaren, som
+skall föra ut fyrmästaren på sin ångbåt, biträder
+dennes mening och det så vackert började talet
+måste slutas. Som herr Lundstedt visat sig som en
+dålig åhörare, blir han icke bedd stanna, utan går
+i sällskap med jägarne och deras hundar, och när
+de alla kommit till en korsväg på mon, blir herr
+Lundstedt ensam. Solen går ned och genom
+granarne synes det i flammor stående havet som stora
+stockeldar, vilka småningom slockna och försvinna.
+</p>
+<p>
+När herr Lundstedt lämnat postväskan i
+prästgårds grindstuga och kommit hem, märkte han att
+det var tomt i huset. Han såg den förfärliga
+ensamheten, och när han tände sitt talgljus och ställde
+det på matbordet, där ett mjölkglas stod vakt
+bredvid ett rågbröd, tyckte han, att det gjorde honom
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_243' name='page_243'></a>243</span>
+ont om ljuset, vars låga förde en kamp med mörkret
+för att hinna med sitt ljus till tapeten. Och tapeten
+var så eländigt ful, möblerna trotsade allt trolleri
+att bli vare sig stora eller små, och hur han bjöd
+till, men i kväll kunde han inte leka något. Han
+försökte tänka på något roligt, något han gärna
+önskade, men tankarne gingo icke dit han ville. De
+kröpo tillbaks ditupp, bakom mon i det lilla
+trollslottet, där han i ett ögonblick hade förstått, att en
+förändring skulle kunna inträda i hans liv, ty det
+hade han sett på henne, att hon ville ha honom,
+att hon kanske skulle vara i stånd att ta honom mot
+hans vilja, och &mdash; vad skulle sedan ske?
+Åtminstone blev det icke mer att leka. Kanske måste
+han ut att fiska, ro omkring till bönder och
+skärkarlar att tigga ihop sitt tionde, ett skålpund smör
+här, en fjärding strömming där, några pund hö hos
+den, och så måste han köpa ko, hålla piga, gräva
+i trädgården och aldrig mer få spela orgel om
+vardagarne.
+</p>
+<p>
+Nej, hellre då gå fri och leka, böja och knåda
+hela skapelsen efter sin inbillning, tillfredsställa alla
+sina infall och lustar, icke känna något tvång, icke
+vara missnöjd med sin ställning, aldrig avundas
+någon, icke äga något, som man måste frukta att
+förlora. Hellre ha Angelika för evigt än husfrun på
+herrgården för livstiden. Och med detta beslut lade
+sig herr Lundstedt att sova och drömma, ehuru han
+hellre drömde vaken, då han fick bestämma vad han
+ville drömma.
+</p>
+<hr class='ppg-pb' />
+<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_244' name='page_244'></a>244</span>
+
+<h3>SJUNDE KAPITLET.</h3>
+</div>
+
+<p>
+Alrik Lundstedt var född på en kobbe i
+havsbandet utanför Mysingens fjärd och fadren satt där
+som torpare under bonden i Norrön. Kobben var
+icke större än att man kunde gå den runt på
+femton minuter. Ett par dussin tallar och några aspar
+utgjorde hela växtligheten, och i deras skugga stack
+ett magert gräs upp. Stugan var egentligen en
+större sjöbod, som lappades med vrakgods efter hand
+den föll ihop, och i en jordkula invid underhölls en
+ko och ett får. Kon föddes med grässtråna under
+tallarna och mossan på bergknallarna, fåret av
+asparnes sorgfälligt samlade löv. Knep det hårt, så fick
+kon äta salta strömmingshuven. All jord, som satt
+under mosskokorna, skakades av och lades ihop till
+ett potatisland, som blandades opp med snäcksand
+och gödslades med tång. Spillningen efter djuren
+skulle nämligen vara till kålen, rovorna och persiljan.
+</p>
+<p>
+Torparen gifte sig tidigt och fick barn. Sex
+stycken i rad. Men då blev det för trångt och det
+uppkom kiv och nit. HÃ¥rda ord, ont om mat och
+krig. Man stal av sig själv och av varandra; höll
+undan och gömde; gick avsides och åt det stulna
+som räven; tjuvfiskade och plundrade fågelbon;
+vittjade andras nät och högg skog, kniade gräs, satte
+snaror i olaga tid, och deltog i vissa oombedda
+räddningsarbeten vid skeppsbrott. Ensamheten, striderna,
+avunden gjorde snart samtal omöjliga, då en var
+fruktade att genom lös tunga röja sina planer och
+yppa hemligheter. Alrik, den yngsta och svagaste,
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_245' name='page_245'></a>245</span>
+fick minst, och ingen lärde honom varken tala eller
+skaffa sig livets nödtorft.
+</p>
+<p>
+När modren dog, man sade att hon blivit
+ihjälslagen under en stark vinter, när fisken blev borta,
+upphörde all matlagning, och systrarne flydde,
+bröderna flydde, så att slutligen Alrik blev ensam med
+den gamle, som numera aldrig talade. Det var efter
+den tiden han började lära sig leka själv, utan
+leksaker, som han aldrig sett, utan lekkamrater, utan
+lekplats och utan att kunna några lekar. Havets
+evigt enahanda, grå luft, grått vatten, blå luft, blått
+vatten, måsar och tärnor, skrak och svärt, var allt
+varmed han kunde fylla ögats behov av att se och
+sammansätta, och när det ej räckte, började ögat
+arbeta på egen hand för att tillfredsställa behovet;
+och örat, som endast hörde vindens sus eller
+rytande, sjöarnes dån och brus, fåglarnes skri och
+snatter, hungrade och tog sig till av brist på näring
+att äta sig själv, blev exalterat av utmattningen och
+hörde slutligen, där intet fanns att höra, hörde
+tystnaden, hörde blodvågen, senans spänning,
+muskeltrådens bristande, och slutligen toner, vilka samlade
+och ordnade sig under månadernas lopp, ingingo
+förbund och födde nya.
+</p>
+<p>
+Vad som hänt under den svåra vintern, då
+modren dog, tycktes fordra en begravning i den unges
+sinne, ett tjockt täcke av jord och sten, ett helt
+kummel av andra minnen för att icke kunna stå opp
+igen, och när det lilla enformiga livets små
+händelser ej kunde förse nog hastigt med material, lekte
+han ihop tilldragelser, massor av intryck, och hopade
+påhitt, synvillor, hörselvillor så att de bildade ett
+tjockt lager, som kunde täcka den mörka fläcken.
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_246' name='page_246'></a>246</span>
+Och så snart ett intryck blivit ett minne, hade det
+fått verklighet, och lades som en ny sten på kumlet
+över det begravna, som icke fick stå upp, och så
+blev det begravna lika overkligt eller lika verkligt
+som det som aldrig skett, upplöste sig, blev till
+dunster och var långa tider försvunnet. Därför hade
+ett slags drift hos Alrik uppstått att blanda bort
+verkligt och overkligt, ett begär att bedraga sig själv
+alstrats, ett behov fötts att icke stöta på någon
+verklighet, som genom sin handgriplighet erinrade om
+att en fatal verklighet, en viss natt uppträtt i hans
+liv, och vars uppträdande i minnet åtföljdes av en
+härjande och bitande känsla av skuld. Fruktan att
+denna skuld en gång skulle komma att indrivas av
+människor gjorde att han aldrig vågade ha någon
+ovän, aldrig visa missnöje med något eller någon,
+aldrig utöva kritik. Han hade av samma fruktan
+upphört att tala, men hade i stället en mimik, alltid
+full av förståelse och deltagande, som gav åskådaren
+illusionen av att Alrik var en mycket meddelsam
+och sympatisk kamrat. Sitt eget behov av uttryck
+för känslor och förnimmelser hade han funnit i
+musiken, i vilken han kunde berätta sin historia, utan
+att någon förstod vad han sade eller fatta några
+misstankar om att han bar på en hemlighet.
+</p>
+<p>
+I världens ögon gällde han för att vara litet
+fnoskig, men det gjorde han sig ingen möda att jäva.
+Med skolan, som endast besöktes av tolv barn och
+högst oregelbundet i anseende till de svåra
+förbindelserna, behövde han icke ta saken alltför
+allvarsamt, emedan ingen frågade efter den; och med
+orgelmusiken om söndagen kunde han ställa hur han
+ville, spela vad honom behagade.
+</p>
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_247' name='page_247'></a>247</span></p>
+<p>
+Emellertid hade uppträdet hos husfrun på ett
+obehagligt sätt kommit störande in i hans drömliv.
+Situationen i all sin betydelselöshet hade varit ett
+upprepande av en annan situation, som djupt
+ingripit i hans liv och nu genom sin påminnelse gav
+full kroppslighet åt det, som skulle ha varit
+bortdunstat som ånga. Hela stenkumlet av intryck han
+kastat över liket ramlade och skelettet låg där,
+huvudskålen låg där, spräckt av isbillen, och det
+hjälpte inte söka leka bort det mer, att blanda bort
+det med drömmarne, att spela bort, läsa bort det.
+Han hade blivit väckt och kunde inte somna om.
+</p>
+<hr class='ppg-pb' />
+<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>
+
+<h3>Ã…TTONDE KAPITLET.</h3>
+</div>
+
+<p>
+Det hade slagit Alrik mest att den främmandes
+ögon kunde ha samma uttryck, att hennes arm kunde
+ha samma gest, när hon lade handen på hans knä,
+och denna jämförelse spände sig som en tråd mellan
+det förgångna och det närvarande, och allt som låg
+emellan upphörde att finnas. Allting krympte ihop;
+manualen på orgeln blev icke mer än en alnsbredd
+som den var, stämmorna bara två, pipverket
+rosslade och hostade, spegeln återgav icke mer än den
+bondgranna kyrkan med allt dess skräp och liknade
+på sin höjd attributkammaren på stora operan. Skolan
+var icke mer befolkad av Läderstrumpan och
+Spårfinnaren, utan där sutto skorviga och snoriga
+fiskarungar; havsstranden var en soplår, molnen
+vattenångor, som stodo beskrivna i Berlins naturlära.
+Allting blev tungt, grått och trist, och besvärjaren, som
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_248' name='page_248'></a>248</span>
+kunnat blåsa liv i allt detta obetydliga, tråkiga,
+enformiga, var en organist och skollärare, som skulle
+svälta till vintern, om han ej fiskade och grävde i
+jorden, tog upp sitt tionde och såg om sina
+ägodelar. Därmed kommo tankarne över huru det
+kunnat vara, om ej han skänkt bort sina pengar åt fadren
+den gången, om han tagit direktörsexamen, om han
+stått på sitt eget bästa. Förgäves sökte han förlika
+sig med tanken, att det skulle kunna bli bättre, att
+det skulle kunna glömmas igen, grävas ner, dunsta
+bort i drömform. Drömrnarne blevo tankar, vassa,
+skärande, som klippte sönder alla slöjor han ville
+hänga opp för det förflutna, reflexioner, som
+syrsatte och upplöste. Hans jämna, lugna lynne
+förstördes, och ett smygande missnöje med allt sökte
+sig insteg.
+</p>
+<p>
+Förändringen märkte han själv, när han nästa
+lördag skulle upp till herrgården efter postväskan.
+Som sist stannade han framför lönnarna och tittade.
+Inte var där några näsor! Fröbaljorna liknade inte
+alls några näsor; det var endast barnungar, som
+kunnat hitta på det; och det hade han inbillat sig!
+Han kom fram till byggnaden. Inte var det något
+slott, ännu mindre något trollslott. Vad var
+trollslott för slag? Där troll bodde! Men det fanns ju
+inga troll, eljes skulle de stått beskrivna i Berlins
+naturlära! Han blev införd av betjänten i
+riddarsalen, där inga riddare funnos, och medan han
+väntade, kommo alla löjtnantens yttranden fram för
+honom, vilka han beundrat som högst visa. Inte voro
+människorna större på sextonhundratalet än på
+sjuttonhundra. Där hängde den lilla tjocka Carl den
+tionde och där den lilla pojkfiguren Carl den elfte.
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_249' name='page_249'></a>249</span>
+Och håret, det var ju tagel och löshår; mustaschen
+var ju bara en smal tandborste. Inte voro alla dessa
+krigare hjältar därför att de buro järnvästar! Det
+var tidens uniform, och dessa krigare skulle nu hetat
+indelta kaptener och majorer med postkontor i
+bakgrunden. Möblerna blevo kanske inte mindre, men
+rummen mycket större; så det kanske var en synvilla.
+Och det andra sen! Inte voro Arvid Bernhard Horn,
+Carl von Linné, Jonas Alströmer, som han läst om
+i Fryxell, inte voro de mindre andar än Axel
+Oxenstjerna, Königsmarck, och Olov Rudbeck, som var
+fnoskig.
+</p>
+<p>
+Fröken kom in och slog sig ner att språka.
+Herr Lundstedt anmärkte genast för sig själv, att
+hon liknade en av de där damerna på Tyska
+Prästgatan, som han trott vara borgarfruar, men som
+han nu först erinrade sig, att herr Lindbom
+förklarat vara skökor. Varför han icke förr erinrat det,
+visste han ej; kanske därför att han icke velat
+minnas det. Fröken frågade först hur pastorn mådde.
+Och då herr Lundstedt sagt sig tro väl, så började
+fröken tala illa om honom, förfärligt; och till sin
+skam märkte herr Lundstedt, att detta icke gjorde
+på honom något obehagligt intryck. Därpå frågade
+hon, om herr Lundstedt hade det bra, om han var
+nöjd, om han älskade att göra musik. Till ersättning
+frågade herr Lundstedt huruledes löjtnanten befann
+sig och om herrskapet skulle komma ut i sommar,
+något som han egentligen icke brydde sig om. Nu
+kom en störtsjö upplysningar om, att löjtnanten var
+en gammal elak fanjunkare, som förstörde gården
+och drack ur vinerna, att herrskapet voro ruinerade,
+att fröken vilken dag som helst kunde stå på bar
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_250' name='page_250'></a>250</span>
+backe, och att hon kunde laga utmärkt mat, förstod
+lanthushållning och älskade små barn.
+</p>
+<p>
+När herr Lundstedt lyckats utfå postväskan och
+med densamma vandrade över mon, var han mycket
+tankfull och nertryckt, men det fanns en ljusglimt.
+Visserligen sörjde han över att han icke kunde leka
+mer, men den tryckande känslan av skuld över ett
+brott, han deltagit i, var något minskad, sedan han
+hört att andra också hade sina fläckar. Allihop,
+löjtnanten, fröken, herrskapet, pastorn ägde sina
+hemliga vrår, där de gömde lik, myllade ner dem med
+ord, gömde dem under blomster, kransar, band, granna
+påskrifter som de ruttna liken under gravkullarna,
+vilka planterades, vattnades och klipptes var söndag.
+Det skulle sålunda verkligen vara sant det som sades
+varje gudstjänst, att vi äro alla syndare, i synd födda
+och jämväl syndat i alla våra levnadsdagar? Det vore
+sålunda icke något skönt, något gott i livet, utan
+allt vore sken, vitlimning, påstrykning! Men om så
+vore, varför skreko då människorna emot, när någon
+ville tro Guds egna ord, att det icke fanns en ren,
+att det icke fanns något kärnfriskt, något sunt?
+Trodde de icke sina egna ord, när de läste
+syndabekännelsen eller läto prästen stå där förskansad
+innanför altarringen och säga det på deras vägnar,
+medan de lågo tysta på sina ansikten och kanske
+logo över, att de narrat honom säga det, som de
+aldrig ville erkänna. Kanske det också var ett sätt
+att leka, ett sätt att dölja. Och vore det icke det,
+varför steg icke han fram, hon fram för Guds altare,
+och med öppen panna sade högt, utan att le, jag
+har stulit tre lod silver, jag har ljugit mig fri från
+två års straffarbete, jag har haft olovligt umgänge,
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_251' name='page_251'></a>251</span>
+jag har förfalskat socknens räkenskaper, i stället för
+att låta präststackarn stå och säga: jag fattig
+syndig människa? Om nu prästen i stället sade: du
+Anders i Norrö, du Karin på Aspskär, du har gjort
+det och det, då skulle de bli onda och säga att han
+ljög, om det också var sant vad han sade.
+</p>
+<p>
+Det fick nu vara hur det ville med de andra,
+han bar sin skuld, hade kommit till medvetande om
+den, och ville bli fri från den. Han ville gå direkt
+till pastorn och säga honom hur allt gått till, få
+hårda ord, ta sitt straff och bli lugn efteråt.
+</p>
+<p>
+Han gick vägen framåt och omkring viken.
+Aftonsolen sken in emellan träden och målade
+björkarnes näver rosenröd, tallarnes flarn eldröd, så att
+hagen stod som en brasa. När han kom till ledet,
+stannade han tvekande vid den tavla, som inramades
+mellan syrenhäckarne på ömse sidor om brunnen.
+Under gårdslinden, som sjöng alltigenom av bin och
+humlor, satt pastorn och rökte en porslinspipa med
+en målad hjort på huvudet. Den gamles ansikte
+var grått under det stora vita håret, så vitt som
+floxens blommor, där växte på rundelen. Han
+pustade röken betänksamt ut, och den steg rätt opp i
+den vindlösa luften. Bredvid stod prostinnan och
+strök prästkragar på en strykbräda över en
+stolskarm och hundkojans tak.
+</p>
+<p>
+Herr Lundstedt gick fram med väskan, lämnade
+den ifrån sig, och hälsade ett god afton.
+</p>
+<p>
+Pastorn öppnade väskan med sin egen nyckel,
+tog upp kungörelser och tillkännagivanden,
+Väktaren och Stiftstidningen. Bröt brev och talade
+slutligen:
+</p>
+<p>
+&mdash; Nu är undantagsmannen i Svartnäs kaputt;
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_252' name='page_252'></a>252</span>
+är väl arsenik som vanligt. Och Malins unge, som
+var bortsatt hos Storvikarn, likaledes. Har
+Lundstedt sett en sån församling?
+</p>
+<p>
+Därpå svarade prostinnan, i det hon spottade
+på strykjärnet:
+</p>
+<p>
+&mdash; Uh, vad ä de att tala pöu, hemma hos öss
+i Sköune dog alltin de gamla i märgelgröuven.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, vad ska man göra åt det! Men ni lär
+också ha left rövare ute på kobben, Lundstedt. Det
+gick fasliga historier om er en lång tid, va?
+</p>
+<p>
+Herr Lundstedt vart dödsblek och svettades i
+armhålorna.
+</p>
+<p>
+&mdash; Förlåt, herr pastorn, men kan jag få lov att
+tala ett ord enskilt! svävade han fram på målet.
+</p>
+<p>
+Pastorn, som trodde det var någon
+penningangelägenhet, bad skolläraren komma med in på
+expeditionen.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nåå, tog han upp när Lundstedt dröjde; vad
+är det om?
+</p>
+<p>
+&mdash; Herr pastor; pastorn vet allt!
+</p>
+<p>
+&mdash; Vad för slag?
+</p>
+<p>
+&mdash; Det som hänt &mdash; därute.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nej, inte vet jag något; jag har bara hört
+lite skvaller, och för resten är det över tio år sen.
+Var Lundstedt med och gjorde slut på gumman?
+</p>
+<p>
+&mdash; Jag var med, men jag gjorde det inte.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, ni lär ha levat &mdash; huller om buller! Jag
+vill inte veta något, och kan inte göra något åt det.
+Skaffa sig frid med sitt samvete bara, och tacka
+Gud ni kom ifrån det för så gott köp.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, men se det är just friden jag inte kan
+få! Inte för aldrig det!
+</p>
+<p>
+&mdash; Å, Lundstedt vet ju, att Frälsaren har lidit
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_253' name='page_253'></a>253</span>
+och dött för våra synder, så då kan han väl ha frid,
+om han nämligen inte ärnar gå stad och göra om det!
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, men detta kan han aldrig förlåta!
+</p>
+<p>
+&mdash; Kan <i>han</i> inte? Han kan allt! Och när han
+kunde förlåta rövaren på korset! &mdash; Se så, gå nu
+inte och grubbla, utan var en man. &mdash; Kom och
+drick en toddy med mig nu!
+</p>
+<p>
+&mdash; Hör nu, Lundstedt, menade pastorn när
+toddyn var drucken, kvälln är vacker och jag har ett
+brev till fyrmästarn; skulle han inte vilja ta min
+eka och ro ut till honom?
+</p>
+<p>
+Jo, det ville Lundstedt gärna, i synnerhet som
+han kände sig stå i stor tacksamhetsskuld hos honom,
+som förlossat hans själ, och han bugade sig för
+prostinnan, lyfte mössan och gick ner till båt.
+</p>
+<p>
+Solen hade gått ner och fjärden låg blank som
+polerat järn; fyren var tänd och lade ut en svag
+ljusmatta intill bryggan, en hel mil lång. Det var så
+tyst, att roddaren endast hörde sina årtag och kunde
+tänka ostört över det passerade.
+</p>
+<p>
+»Allt var förlåtet, endast han trodde.» Så
+enkelt, så vackert, vilken skön religion! Icke
+underligt att den ansågs vara den högsta av alla kända!
+Rövare och banditer skulle in i paradiset, men de
+oförvitlige, laglydige, trogne skulle åt helvetet!
+</p>
+<p>
+Bara man trodde! Men herr Lundstedt hade
+svårt att tro det, efter som den borgerliga lagen
+straffade rövare och banditer, och belönade de
+redlige och flitige! Han hade svårt att tro det, men
+han måste tro det, eljes fick han aldrig frid, och
+frid måste han ha.
+</p>
+<p>
+Tro det! Var det så omöjligt! Om han icke
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_254' name='page_254'></a>254</span>
+kunde tro det i dag, så kunde han tro det om en
+månad! Kunde han icke tro det, han som kunnat
+tro allt vad han velat förut! Att rågskylarna voro
+soldater, att telegraftrådar voro fiolsträngar, orgeln
+en stalaktitgrotta, en okänd flicka hans hustru
+närapå! Han som inbillat sig att han ägt juvelringar,
+som lågo kvar i guldsmens fönster, att fröken på
+herrgårn hade sex korkskruvar i huvet, att Jon i
+Espö hette Rävsvansen! Hade han trott det? Han
+hade trott, att han trott det, önskat det så livligt
+för att slippa tro något annat obehagligt, som skett
+en gång, lekt att det var så. Varför kunde han då
+inte tro att Gud förlåtit honom, när pastorn sagt
+det och det stod i bibeln, och han önskade tro det,
+måste tro det för att få frid!
+</p>
+<p>
+Detta kunde han inte leka ihop, för det fanns
+ingenting att ta på, ingenting att göra av. Det var
+bara att tänka på, grubbla över, sitta och upprepa
+för sig. Nej, det skulle komma något nytt, verkligt
+emellan, en massa påtagligt emellan och lägga sig
+över det andra och så skulle han få igen gåvan att
+leka, och kunde han bara leka, så skulle han snart
+vara lycklig igen.
+</p>
+<p>
+Under dessa funderingar hade skolläraren
+kommit mitt på fjärden. Han höll med årorna, medan
+han torkade svetten ur pannan, och när det blev
+tyst, hörde han en flickröst sjunga från fyren. Genom
+luftförtunningen och avståndet kommo tonerna icke
+rena fram, men stämde likafullt ungefär, så att, när
+de nådde örat, de klingade svävande, obestämt som
+eolsharpan.
+</p>
+<p>
+Herr Alrik lyssnade, och undrade hur han med
+båten måtte ta sig ut från fyren, där sångerskan
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_255' name='page_255'></a>255</span>
+stod, och så kom han tillbaks i sin båt och undrade
+hur hon såg ut som sjöng, vem det var som sjöng,
+hur gammal hon var, om hon hade snörliv, om hennes
+händer voro vita, vad hon hette.
+</p>
+<p>
+Vid denna sista tanke drog ett brett löje för
+första gången sedan åtta dagar över hans ansikte
+och han utsade i tankarne namnet: Angelika.
+</p>
+<p>
+Det var Angelika, ganska visst, som satt fången
+ute i tornet och tände nödeld, och han var Alrik,
+medregenten till Erik, som kom på härnadståg för
+att befria henne, och i bröstfickan hade han
+lejdbrevet, som innehöll benådningsdomen, eller påvens
+dispensbrev, som tillät medregenter att gifta sig med
+fångna prinsessor, och för att ge sin ankomst
+tillkänna och visa sig som en riddare, reste han sig
+och med sin bariton sjöng han som han hört Günther
+så många gånger, men med ackompanjemang på
+öskaret: »Du bör ej fruktan bära, kom följ mig till
+mitt slott!»
+</p>
+<p>
+Fyren blinkade illmarigt, men Alrik såg ännu
+icke sångerskan, vilken dock straxt svarade, när
+förförelsearian hade grånat ut mellan kobbarna. Och
+som ett brevsvar klingade igen: »Och havets unga
+tärna, hon gick en kväll så varm.»
+</p>
+<p>
+Herr Alrik åhörde den stående och med mössan
+i handen såsom när man hör folksången, och under
+det han hörde, började det att leka för honom;
+den vita fyren, smal opptill och vidgande sig mot
+grunden som en kjol, blev sjöjungfrun med eldögat;
+havets unga tärna, som sjöng honom till sig, blev
+långa Majken på Bernhardsberg, som blinkade
+oskickligt... nej, det fick inte vara hon! Nej, det skulle
+vara havets tärna, det var mycket vackrare och han
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_256' name='page_256'></a>256</span>
+ville älska henne, famna henne, men på avstånd,
+utan att se henne, utan att hon såg honom, i sång,
+i harmoni under sommarnattens rosenfärgade täcke
+med gula bårder, och för att åstadkomma omfamning
+tog herr Alrik opp första takterna i duetten »Hör
+hur stilla vinden susar». När han givit an ton och
+lyssnat, hörde han flickans röst sjunga sången, och
+nu intonerade han i andra stämman, och de lindade
+tonerna om varandra, som när man flätar favörer;
+de kysstes i luften, de famnades på vattnet, och när
+de sista orden: »sång och kärlek gå från himmel,
+gå till jord», klingat ut, såg han de två sluttonerna
+som ett par rosenröda duvor munnas, och i
+detsamma föll från zenit en stjärna, målande sig som ett
+nottecken med sin långa svans, som om den flugit
+ur sångerskans mun till hans möte och han gapade
+för att fatta den mellan sina läppar, men båten
+krängde med detsamma, så att han satte sig ner
+på betten. Och nu tog han i årorna, stack ut
+bladen som ett par vingar och så flög han över till
+fyrskäret, där han mycket riktigt träffade fyrmästarens
+dotter, med vilken han redan sjungit duett, och till
+henne överlämnade han brevet, emedan fadren var
+ute på sjön, och han överlämnade brevet i två långa
+timmar, som voro alldeles för korta, men tillräckligt
+långa ändå för att ute på farstukvisten dricka kaffe
+med sångerskans moder, och under samtal om stora
+operan och Jakobs orgel vinna insteg i ett välbevakat
+hjärta och för den fångna jungfrun visa vägen ut
+till det fria.
+</p>
+<hr class='ppg-pb' />
+<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_257' name='page_257'></a>257</span>
+
+<h3>NIONDE KAPITLET.</h3>
+</div>
+
+<p>
+Herr Alrik har fått frid och återfunnit lekens
+gåva, men nu leker han den käraste leken med
+verkliga leksaker, och varje dag som går lägger en ny
+sten på kumlet, där liket ligger, och det skall aldrig
+stå opp mer, sedan han fick det lilla Blekansiktet
+i huset.
+</p>
+<p>
+Han har nu gravat jorden och plantat i
+solskenet, satt garn och vittjat i regnväder, så att han
+är kopparbrun i ansiktet och älskar kalla sig den
+Röde Mannen. På tröskeln till sin wigwam röker
+han sin kalumet och tackar den Store Anden, som
+gav honom den Vita Bisamråttan; men när den Vita
+Bisamråttan har lynne, säger hon att lyckan icke
+är i fullmåne, då Medicinmannen med porslinspipan
+under prästgårdslinden icke vill äta ur samma fat;
+men då talar den Röde Mannen visdoms ord om ett
+kid, som skall födas och bli en Stor Medicinman,
+som en gång skall sitta under pastorslinden, när en
+annan Bisamråtta skall stryka hans prästkragar, och
+då skall fredspipan tändas och kanske den Gamle,
+som nu fiskar i de stora vattnen, skall hänga sina
+nötta mockasiner på pastorns gärdesgård och äta
+pemmikan hos den unge Mohikanen. Och för övrigt,
+det var i alla fall pastorn, som gav Den Röde
+Mannen frid, när han lärde honom känna vite Krist.
+</p>
+<p>
+Och när han talat och Blekansiktet vill svara,
+ber han henne sjunga i stället; och när han narrat
+henne sjunga och han mot sin vilja hör att det är
+falskt, säger han sig att det är mixolydisk tonart
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_258' name='page_258'></a>258</span>
+hon sjunger i, och han tror till och med att hon
+har funnit de felande halvtonerna mellan e och f
+och h och c, ty hon är nu den märkvärdigaste av
+stammens döttrar, utom att hon är den skönaste
+och godaste, ty hon har lärt honom trolla igen, när
+han förlorat gåvorna, och nu kan han när som helst
+vandla salt torsk till stekgädda, härsket flott till
+bordsmör; han kan ta fikon på sina tistlar och
+druvor på törnena; ur sin hatt plockar han allt vad han
+vill, utom olyckor, och han kan svälja förödmjukelser
+som stora kavalleristsablar, äta eld från själva
+helvetet, om det så skulle vara, och sedan nysta ur sig
+de grannaste sidenband, som han väver rödlakan
+och gyllenduk av. Den kan trolla!
+</p>
+<p>
+Och nu har den gamle Bävern gått till sällare
+jaktmarker och tagit hemligheten med sig djupt ner
+under den röda pipleran, som ligger öster om solen
+och väster om månen.
+</p>
+<hr class='tb' />
+
+<p>
+Så ungefär, fast inte så utblommerat, brukade
+den trolske klockaren på Rånö berätta sin historia,
+när en lustkutter förirrade sig ut i hans avlägsna
+vatten och han hade fått ett par supar för att visa
+ut abborrgrunden. Hur mycket som var sant visste
+man aldrig, ty han ljög vartenda ord han talade, och
+hur han hade det i ensamheten och fattigdomen fick
+man inte reda på, ty det visade han aldrig.
+Grannarne påstodo, att han aldrig gått på Musikaliska
+akademien, aldrig känt far och mor, och aldrig varit
+gift. Men det kunde vara lögn det också, ty det
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_259' name='page_259'></a>259</span>
+var ena rackare att ljuga där på kanten! Och de
+var dorska och egna därute i havsbandet; där såg
+de stora sjöormen och trodde på råt, kom sällan åt
+kyrkan och lade slantar under stenar, förgjorde
+bössor och kunde otyg. Men den värsta trollaren
+var ändå klockaren på Rånö.
+</p>
+<hr class='ppg-pb' />
+<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_260' name='page_260'></a>260</span>
+
+<h3>Min sommarpräst.</h3>
+</div>
+
+<p>
+När jag kommer ut om våren till sommarnöjet,
+är jag den första. Den lilla badorten är öde, luckor
+äro stängda, verandor täckta. Träden äro
+halvlövade, rabatterna ogrävda, och i hål och vrår ligger
+litet smutsig snö kvar. Men då går jag ner till
+gästgivargården efter middagen och finner min
+sommarpräst. Sådan jag fann honom där för tolv år sen
+finner jag honom än, sittande vid sitt punschglas i
+kakelugnsvrån, läsande sina tidningar, strykande
+huskatten och småspråkande vid värdinnan.
+</p>
+<p>
+Han är några och trettio år och ser ännu ut
+som en lång, mager student. Men nu på våren är
+han magrare, förefaller det, än i fjor, hyn gråare,
+ögonen slocknade och rösten tunnare av brist på
+talövning.
+</p>
+<p>
+När han blir varse mig, får han först en
+underlig glans i ögonen, som om han hade förtalat mig
+hela vintern och hade ont samvete, denna
+egendomliga glans, kanske uppkommen av en hornhinnans
+spänning, då pupillen skall vidgas för att kanske
+läsa i den andras ögon vad den tänker. Jag vet,
+att han hatar min verksamhet, men i denna stund
+är han en människa i ensamheten, och jag ser att
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_261' name='page_261'></a>261</span>
+jag, som kommer utifrån världen, där det lever, också
+kommer till honom såsom vårens bebådare, den första
+badgästen, vilken snart skall följas av andra. Och
+när vi övertygat oss om, att inga fientligheter skola
+utbryta, sätta vi oss till bords. Första halvtimmen
+talar han med en entonig, skrällande röst utan
+halvtoner, utan nyanser, och jag har svårt att
+Ã¥terkonstruera i honom en bildad man. Hans talorgan har
+på åtta månader anpassat sig till lotsars och fiskares,
+hans hjärna har tryckt ner sig till att bli förstådd av
+enklare tankemekanismer, hans ordförråd har
+förlorat mellanfärgerna, övergångstermerna, och
+upptagit de enkla, stundom vulgära glosorna.
+</p>
+<p>
+Han är misstänksam som den ensamme, och han
+tittar ideligen efter om jag menar vad jag säger,
+ty jag avpassar mig av omedveten sympati, jag
+spelar på stycken, som behaga honom, utan att lämna
+något ifrån mig, jag drar upp hans utgångna
+urverk; och småningom hör jag honom knäppa i den
+gamla goda gången.
+</p>
+<p>
+Han vill gärna lyss till nytt från mig, men
+njutningen att få tala själv överväldigar honom, behovet
+att visa sig vara en jämnbörding griper honom, och
+han går på de högsta frågorna.
+</p>
+<p>
+Efter en timme är hans röst något beslöjad,
+men börjar redan låta finare; han söker icke längre
+så pinsamt efter ord, hans ansikte, nyss så dött,
+så färglöst som fallet löv, lyses upp, och han berusar
+sig av tal.
+</p>
+<p>
+Vi undersöka Kierkegaard, lidandets skald, och
+han svämmar över i frosseriet på sina lidanden,
+som han utan att bikta sig får ge luft.
+</p>
+<p>
+Men vi ha läst Kierkegaard på var sitt sätt,
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_262' name='page_262'></a>262</span>
+jag som psykolog och han som kristen. Antingen
+han icke förstår mig, eller icke lyss på mig, nog av,
+han har hört att det ger återljud i min
+resonansbotten och han blir vältalig; talar och talar, så att
+jag tycker det är synd avbryta en lycklig människas
+utsvävning; men han vill kränga över åt
+kristussidan och jag stretar emot. Han går på och jag
+låter honom hållas.
+</p>
+<p>
+Det drar väl en timme och han behandlar mig
+som adepten, kastar mässkjortan över mig, tar eden
+av mig, hör ej på mina protester, primsignar mig,
+vädjar slutligen till mitt bifall emot kristushatarne.
+</p>
+<p>
+Då ler jag för att väcka honom, men han ser ej
+mitt leende, och han går vidare, djupare, kommer
+in i exegetiken, och åker fast i tjockaste teologien;
+stannar och ser på mig, för att höra mitt bifall.
+</p>
+<p>
+&mdash; Men käre bror, avslutar jag, det är väl ingen
+hemlighet för dig, att jag icke delar en enda av
+dessa dina meningar!
+</p>
+<p>
+Han ser på mig, synes erinra sig något, ler,
+och vi tala om något annat.
+</p>
+<p>
+Nu är det min tur att tala! Lamporna tändas
+i salen och ny punsch är inne. Jag talar om den tid
+vi leva i såsom en sovandets tid, fortsättande ett
+sovande, som började med århundradets ingång, då
+mänskligheten tröttnat på att vaka; flätar in
+upplysningar om Darwins upptäckter och Schopenhauers
+och Hartmanns genomskådningar, ställer in
+kristendomen i sitt sammanhang i världshistorien, ger kött
+åt teologiens kroppslösa skuggor, förklarar det som
+han ville ha oförklarligt, utan att väcka honom med
+den ökända rationalismens populärresonemanger,
+nämner varken Strauss eller Renan, improviserar en
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_263' name='page_263'></a>263</span>
+världsåskådning i diktens lagom dimmiga bilder. Jag
+ser hans halva ansikte som en vit fläck i
+lampskenet, fallande snett ovanfrån, och hans ögon
+brinna, lysa genom tobaksröken; jag tror att jag
+har honom med mig ett gott stycke, längre än han
+hade mig nyss; jag har magnetiserat honom genom
+att sätta hans hjärna i mina rörelser, jag känner
+en stund talarens rus, då han kan röra, leda sina
+åhörare; jag har tagit honom ur hans mysticism med
+min oklarhet, då jag visste att varje införande av
+frågorna på det klara skulle väcka ekon i hans
+apologetiska minnen; men jag tröttnar. Kan icke
+längre undvika att torna på en av hans dosor, i
+vilka apologetiken förvaras, det vill säga, en
+samling motbevis mot alla förutsedda invändningar mot
+kristendomen. Mycket rätt: jag rör oförvarandes vid
+fjädern, locket öppnas, min makt är slut. Nu ler
+han och säger:
+</p>
+<p>
+&mdash; Det är väl ingen hemlighet för dig, att jag
+är absolut motståndare till alla dina meningar.
+</p>
+<p>
+Varpå vi gapskratta! Men ingen dispyt kommer
+till stånd, inga resonemang, ty i samma ögonblick
+vi skulle söka giva och taga skäl vore allt samtal
+omöjligt. Vi ha helt enkelt suttit och sökt
+magnetisera varandra, berusat oss själva och njutit, den
+ena av den andras rus han framkallat, och vi ha
+träffats för att njuta av varandras sällskap. Vi äro
+fiender, men vi äro icke ovänner, och vi träffas igen
+varje dag, lekande samma tankelekar, aldrig sårande
+varann, aldrig törnande. Vi välja de sirligaste ord,
+de längsta omskrivningar, de lenaste uttryck. Det
+är som ett slags själarnes coitus. Men när
+badgästerna anlända, lyfter jag och reser ut i skären.
+</p>
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_264' name='page_264'></a>264</span></p>
+<p>
+När jag efter tre veckor kommer igen in till
+badorten och träder in i hotellets stora sal, sitter
+min vän pastorn vid table d&#8217;hoten omgiven av
+stadsherrar och damer.
+</p>
+<p>
+Han är nyrakad, nyklippt, har en ren vit
+halsduk, fint borstade svarta kläder. Hans ansikte är
+öppet, det tryckta, trista är borta, ögonen glänsa,
+men han har ännu en stående gest med tungan och
+läpparne, som om han undertryckte ett beständigt
+leende.
+</p>
+<p>
+När han får se mig, visar han stor
+obeslutsamhet; men han reser sig, hälsar och frågar hur jag
+mår; alltjämt med detta illmariga löje, som kommer
+och går. Därpå viskar han mig, liksom fölle han in
+i den gamle studentens, alltså skråbroderns roll, att
+hans brännvinsbutelj står i skrubben i mellanrummet
+och är märkt med P., ty det serveras intet
+brännvin på hotellet.
+</p>
+<p>
+Jag sätter mig på avstånd att spisa och betrakta
+honom. När han nu talar vid dessa människor, har
+hans ansikte andra uttryck än då han talade vid mig;
+och det ändrar sig alltefter den talande. I allmänhet
+ser han strängt allvarlig ut, avvisande alla
+förtroenden, på vakt att icke glömma sig. Men när han
+vänder sig till fruntimmerna kan han icke dölja sig.
+Han myser och ser älskvärt nedlåtande ut som en
+äldre mot ett barn, underlägsen och smickrad som
+en ogift man mot en kvinna, och ärbar, oåtkomlig,
+kysk som en Herrans tjänare.
+</p>
+<p>
+När de slutat reser han sig och kommer fram
+till mig. Hans ansikte bär ännu reflexer från dem
+han talat vid och är uppvärmt av utstrålningen från
+fruntimmerna. Enslingens misstänksamhet är borta;
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_265' name='page_265'></a>265</span>
+hans själ har gymnastiserat sig på andras;
+umgängeskretsen har borttagit fruktan, avsatt
+tankefrön, riktat erfarenheten, ökat minnena, och han är
+djärv nästan nedlåtande mot sin förre kamrat i
+öknen. Men han vill icke sitta till bords med
+kättaren och tala om tidens frågor, ty nu finns det
+vittnen, och han har för övrigt så många andra att
+tala med, om också ingen förstår honom så väl som
+den otrogne.
+</p>
+<p>
+När han går, säger han, att han vill komma
+ut en hel dag och hälsa på mig.
+</p>
+<p>
+&mdash; Här är för mycket folk om sommaren, menar
+han, och för litet om vintern. Nu skall man gå
+klädd och vara kavaljer, och... ja, du har det
+gott, du!
+</p>
+<p>
+En vacker eftermiddag i slutet av juni ser jag
+en svart figur komma gående nere i ängen. Det
+är pastorn. Uppkommen till stugan kastar han av
+sig den svarta hatten, drar ett långt andetag, och
+tittar sig omkring på landskapet, som om han såg
+efter om där var plats nog, eller om några mänskor
+kunna se honom. På min kammare får han sikte på
+en blå kavaj, vilken han utbyter mot sin svarta rock,
+tar en halmhatt, en rotpipa, en käpp; och efter ett
+glas punsch vill han gå ut i skogen.
+</p>
+<p>
+Utkommen i ängen sticker han händerna i
+kavajfickorna och tycker det är nytt och roligt; kesar
+som en kalv, flöjer över gärsgårdar. Det är en
+annan människa och rocken gör väl litet till munken.
+</p>
+<p>
+I dag tala vi inte om frågorna, utan gå ner till
+havsstranden, bada, simma ut i fjärden. Därpå
+promenera vi i sjökanten och kasta smörgås; rulla
+stenblock ner i vattnet; jaga opp skrakungar, klättra
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_266' name='page_266'></a>266</span>
+upp i holkar och leta rötägg. Och så ge vi oss in
+i djupa granskogen. Här är han som hemma hos
+sig; hojar och sjunger; dödar huggormar med sin
+påk, lockar fåglarne att svara, narrar den flyende
+haren att sitta; känner älgspår, och vill bestämt gå
+fram och retas med tjurn. Därpå storma vi ett
+berg, brant som en mur, och komna upp på platån,
+där endast några martallar blivit lämnade, se vi havet
+under oss med sina tusen kobbar och skär. Här
+lyfter han hatten och torkar svetten ur pannan:
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, men det är skönt att få vara människa
+en stund, säger han med ett förfärligt smärtsamt
+drag i ansiktet och en suck.
+</p>
+<p>
+Det att jag icke svarar, icke beklagar, icke
+inbjuder till deltagande eller förtroende, fastän jag vet
+allt, hela den pinohistoria, som ligger bakom denna
+mannens nutid, utgör retelsen i umgänget. Han vet
+att jag vet, men i samma stund jag sade, att jag
+visste, skulle han gå. Och han säger ingenting själv,
+men njuter av att antyda, att snudda vid faran, som
+ligger i att röja sin hemlighet för en fiende; ty vi
+äro fiender. Det veta vi båda.
+</p>
+<p>
+Och jag känner på mig, att om han här i ett
+svagt ögonblick skulle öppna sitt bröst och visa det
+rysliga kräftsåret, skulle jag fly honom. Behaget
+att gissa honom vore slut; och han skulle sedan hata
+mig, då jag hade hans liv i min hand.
+</p>
+<p>
+Men vi säga ingenting, vi bara prata så ofta
+vi ha ett ögonblick, prata om jakt och fiske, segla
+och ro.
+</p>
+<p>
+Det har kvällats och vi måste hem till
+aftonvarden. När vi nalkas stugorna, sjunger han inte
+längre, och vid bordet är han instängd; gycklar svagt
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_267' name='page_267'></a>267</span>
+inför frun i huset över att han har min rock; säger
+nej för supen, men tar den.
+</p>
+<p>
+Vi gå ut på farstukvisten att sitta och prata,
+men han blir orolig, ty han är ej säker på, att
+andra skola vara så tysta som jag.
+</p>
+<p>
+Och när han får fatt i en pilbåge, springer han
+ut på backen och börjar skjutövningar över
+matbodtaket. Så ivrigt, så ihållande, barhuvad och
+springande sig andfådd, att jag ej vet om han koketterar
+eller är rädd att bli indragen i farliga
+konversationer. Han håller på med pilbågen en hel timme,
+och påkallar vår uppmärksamhet, när han gjort en
+riktigt vacker lyra.
+</p>
+<p>
+Han får en säng på kammaren och ligger kvar
+över natten.
+</p>
+<p>
+Följande morgon kommer han i sin långa svarta
+rock till kaffebordet, högtidlig, sträng, såsom om
+han ångrade sin gårdags handlingar.
+</p>
+<p>
+När jag anordnar om båt för honom, hör han
+mig titulera fiskargumman fru, vilket ger honom
+anledning att avsides säga:
+</p>
+<p>
+&mdash; Du ska inte kalla madammerna fru; du
+förstör folket.
+</p>
+<p>
+Varpå jag:
+</p>
+<p>
+&mdash; Äro icke alla mänskor lika?
+</p>
+<p>
+&mdash; Jo, inför... (han tvekar om ordet) Gud, men
+icke inför människor. Det borde <i>du</i> veta!
+</p>
+<p>
+Det var en tillrättavisning inlindad i en artighet,
+som förekom vidare behandling av ämnet.
+</p>
+<p>
+Vi skildes vid stranden, kallt, artigt, såsom nöjda
+med att skiljas.
+</p>
+<p>
+Hans båt var lastad med hundra tomma buteljer,
+bland vilka han skulle sitta.
+</p>
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_268' name='page_268'></a>268</span></p>
+<p>
+&mdash; Lägg något över buteljerna! befallde han
+flickan som skulle ro.
+</p>
+<p>
+Hon tog sin kofta och skylde flärden, medan
+pastorn tog en min av höghet såsom innehavare
+av de eviga sanningarne och ett boställe.
+</p>
+<hr class='ppg-pb' />
+<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_269' name='page_269'></a>269</span>
+<h2>Pastorns älg.</h2>
+
+</div>
+
+<p>
+Pastor Norström hade mycket små intäkter, dels
+därför att hans hjord var fattig, dels därför att
+upplysningen uppifrån började pyra sig ner, och
+vantron nerifrån, läsarne, bjöd en svår konkurrens med
+brödkyrkan.
+</p>
+<p>
+Han hade ett par kor, några tunnland vete och
+råg, skog och fiske så mycket han ville, men som
+han inte hade mer än en piga, fick han plöja själv,
+fiska själv och fara med sumpen själv.
+</p>
+<p>
+I skogen fick han ta ved och plocka blåbär
+till husbehov, och jakträtt hade han också, men som
+han var utan hund, gingo de vilda djuren ganska
+trygga där. Detta hade gjort prästgårdsskogen till
+en omtyckt häckplats för traktens älgar, som brukade
+fortplanta sig uppe i en mosse. Och av nöden hade
+pastorn förstått göra sig, om icke en dygd, så
+åtminstone en liten sportel. Han hade i många år knipit
+sig en älg, flera blev det aldrig, och när köttet
+kom tillsammans med hud, horn och klövar, så blev
+det i alla fall en åttio riksdaler, allt som allt, utom
+bloden och räntan, som räckte ända till tjugondagen.
+Men det var en osäker inkomst och kunde så lätt
+slå fel, för ett enda skott avgjorde, om årets
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_270' name='page_270'></a>270</span>
+köttgryta skulle på elden eller om den bara finge koka
+spiggolja, som i sådana fall blev den extra
+bevillningen. Det var därför icke utan oro man i
+prästgården såg den elfte augusti nalkas.
+</p>
+<p>
+Redan i juli tog man av skällorna på korna,
+som gingo i skogen, och den första augusti fick inte
+pigan ropa ihop kräken. Och så anordnade pastorn
+saltsleken, högg aspruskor och satte i korsvägar.
+Sista söndan i juli gav han från predikstolen en lindrig
+varning mot bullrande besök i sin skog, och sedan
+gjorde han polisvakt själv efter smultrongummor och
+blåbärspojkar.
+</p>
+<p>
+Men »kampen om älgen» var icke så lätt vunnen,
+och om han också haft älgstånd på skogen hela
+sommarn, och sett kalvarne gå där bland sina egna
+kreatur, så han vant sig vid dem som om de redan
+stodo i hans lagård eller legat i hans gryta, så
+kunde det mycket väl hända, att när den stora dagen
+kom, några företagsamma skärkarlar helt enkelt
+motade in högdjuren på sin mark, eller drev dem
+i sjön, och sedan voro de vars mans goda pris på
+kobbarna.
+</p>
+<p>
+Sista året hade pastorn haft lyckoskott. Älgarne
+hade kommit, och de hade varit mycket orädda, för
+att vintern varit svår. De hade till och med gått
+in i gärdet och nafsat på vårrågen, men det hade
+bara glatt den gamles jägarhjärta:
+</p>
+<p>
+&mdash; Äter ni mitt bröd, så äter jag ert kött, sade
+han åt sin gumma, som tyckte det var synd om
+gudslånet.
+</p>
+<p>
+Den elfte augusti föll in, och pastorn invigde
+den soliga dagen med att ladda muskedundern med
+sitt engelska krut och lägga in ett lod.
+</p>
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_271' name='page_271'></a>271</span></p>
+<p>
+Gumman tog kökskniven under förklädet och
+ämbaret i hand, och så gick man till skogs. Nu var
+det bliven sed, att frun och pastorn skildes vid
+stättan, och så ringade de djuren, vilkas gång var
+känd som harens, och när frun fick opp, ropade hon
+ho-hå, ho-hå, och opp-opp-opp-opp!
+</p>
+<p>
+Det hade varit regn i flera veckor, så att älgen
+stått ini moraset på storskogen; men nu hade vädret
+vackrat, och det sken som gröna eldar ini
+björkhagen. Pastorn gick in i hasseldroget, som var blött
+och valkigt, så att hjulspåren sköto ryggar vassa
+som järnvägsskenor och han skulle just till att titta
+om knallhatten blivit våt av droppet från buskarne,
+då han hörde hur det knakade ini snåren. Öronen
+lade sig bakut på pastorn, och ögonen stodo som
+tennknappar, när han på tå sökte göra sig lätt, och
+han tycktes lyfta sig med att höja axlarna, som om
+han ville flyga, när han smög in i småskogen.
+</p>
+<p>
+Och där stod han ansikte mot ansikte med
+älgtjuren själv, som sträckte sin hals upp i grenverket
+på en asp, och med sin långa överläpp fnallade åt
+sig de darrande löven.
+</p>
+<p>
+&mdash; Pang! small muskedundern; lodet gick igenom
+ryggraden, just där det skulle in, och kolossen sjönk,
+som om man tagit ur järnen ur ett skelett, och så
+var det förbi.
+</p>
+<p>
+Det var pastorns vanliga, att knäcka av ryggen.
+Vågat var skottet, men när det tog, var det säkert
+som en slakt, för att sätta in kulan annorstans
+menade han bara var narri, efter som djuret kunde
+löpa milar med blyet i kroppen.
+</p>
+<p>
+Jägarn måtte ha tyckt i alla fall, att det gått
+litet för häftigt, och att skottet icke erbjöd några
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_272' name='page_272'></a>272</span>
+ämnen till årets jaktkrönika, ty han såg rätt snopen
+ut, medan offret slog sina sparkar i dödsrycket; men
+när allt var lugnt, satte han till att ropa på gumman.
+Men när han inte får svar genast; och han fruktar
+att köttet skall förfaras, om inte bloden går av, tar
+han opp sin fickkniv och karvar av halspulsådern,
+som han sedan nyper om, efter att ha sett hur blodet
+sprutade. Och så hojar han igen; och så måste han
+släppa på ådern igen, som krullar sig som en mask
+ini såret, för att se att inte blodet levrat sig.
+</p>
+<p>
+Så kommer då frun äntligen med kniven och
+ämbaret:
+</p>
+<p>
+&mdash; Sicken en du! säger pastorn med låtsad
+likgiltighet.
+</p>
+<p>
+&mdash; Själva pesen, tror jag! Och så snar du
+var sen!
+</p>
+<p>
+&mdash; Och såg du på de andra då?
+</p>
+<p>
+Å jestandes, de kom som själva dragonerna
+på gärdet, men de gick till sjöss, så nu är all
+avund försvunnen.
+</p>
+<p>
+Och så tar frun till kniven; och ämbaret fylls
+med rödaste blod, som skummar som mjöd, medan
+pastorn med uppkavlade armar bökar inne i halsen
+på det rykande djuret, som sednare foras hem av
+lejfolk och föranleder en mängd kaffehalvor och ett
+kalasande på njurar och kojor, lever och lungor,
+som varar i åtta dagar.
+</p>
+<p>
+Det var sista året det gick så.
+</p>
+<p>
+Nu sitter pastorn på förstukvisten den tionde
+augusti och kratsar sin bössa, medan prästfrun
+plockar spritärter i täppan.
+</p>
+<p>
+Då knarrar det på sandgången och barons
+skogvaktare från Stora Sätra kommer uppmarscherande
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_273' name='page_273'></a>273</span>
+och gör halt, med mössan i ena handen och kopplet
+till tre stövare i den andra.
+</p>
+<p>
+&mdash; God dag, Eklund, vad står nu på? hälsar
+pastor Norström.
+</p>
+<p>
+&mdash; Jo, herr pastorn, baron hälsar och frågar, om
+hans kunglig höghet kan få komma på skogen som
+i morgon efter älgarne, för barons stånd har gett
+sig av i natt som var, och prinsen ligger med sin
+ångbåt vid Dalarö och väntar på jakten, som de
+bjudit honom på.
+</p>
+<p>
+Pastorn rev sig i huvet, men prästfrun, som
+åhört anbudet, svarade:
+</p>
+<p>
+&mdash; Inte går det an att säga nej, du Erik, och
+därför är det så gott du säger ja med detsamma.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, det är väl så gott det! mente pastorn,
+och därmed var saken avgjord i huvudpunkten.
+</p>
+<p>
+&mdash; Men säg nu, Eklund, kan inte jag få vara
+med också! Ju flera man, dess bättre lycka, strävade
+pastorn emot, i det längsta hållande tag i sin
+köttgryta.
+</p>
+<p>
+&mdash; Jo, nog går det, men det ska jag säga pastorn,
+för jag känner till det, att kommer han med, så är
+det likafullt baron som ställer opp skyttarne, och
+när prinsen ska göra skottet, då blir de andra
+liksom drevet, och det kan ju inte vara till något hugn.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nej, det tycker jag med, och inte vill jag
+vara med bland bommarne, när det ska stå i
+bladet sen!
+</p>
+<p>
+&mdash; Nå, men säg, Eklund, tog nu prästfrun i, det
+brukar väl inte gå av, sånt där, utan att det vankas
+något, för se det är höstköttet det gäller för oss,
+och kan han låta baron förstå något sådant, så det
+blir en liten gratifikation törhända.
+</p>
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_274' name='page_274'></a>274</span></p>
+<p>
+&mdash; Tyst du! avböjde pastorn.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, si, frun, det vet jag säkert, att inte
+behöver pastorn göra något för inte, för det har man
+sett, att gentilt folk inte tar emot utan att ge igen,
+och minns jag rätt, så fick länsman ifjor en
+guldklocka med pitschafter, som såg ut att vara värd
+sina tusen kronor!
+</p>
+<p>
+Tusen kronor, surrade det i öronen på pastorn,
+när han efter skogvaktarens avgång gick tankfull in
+i sin kammare och hängde bössan på väggen; tusen
+kronor, viskade det i prästfruns öron, när hon gick
+in i köket och satte på spritärterna! Och så
+började den gyllene drömmen växa och skifta hamn,
+och inbillningarne axlade stora måsvingar och stego
+upp i rymderna, där det hängde guld och ära.
+</p>
+<p>
+Och vid middagsbordet, när pastorn tagit tre
+supar, hade guldklockan förvandlats till ett regalt
+pastorat.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, ser du, Carolina, Herrans vägar känner
+ingen, förkunnade pastor Norström, som just icke
+kunde sägas missbruka Herrans namn; och det som
+var nedertrampat kan rasande lätt bliva upphöjt;
+och vad mina gåvor beträffar, så vem vet, kanske
+det bara fattas förståelsen! Hm!
+</p>
+<p>
+&mdash; Uppriktigt talat, så vet jag inte varför inte
+du, Erik, skulle kunna sköta hundra tunnland jord
+lika bra som någon annan av de där läsarne, som
+aldrig tagit en plog, utan bara gått på möten...
+</p>
+<p>
+&mdash; Jaja, det är en annan synpunkt det, Carolina,
+avbröt pastorn, som tyckte mera om förtäckta
+ordalag. Det är en annan synpunkt det!
+</p>
+<p>
+Emellertid randades den stora dagen, som
+motsågs med stort deltagande av alla prästöns innevånare,
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_275' name='page_275'></a>275</span>
+och vid elvatiden signalerades den kungliga ångaren
+ute i fjärden. Pastor Norström hade gjort toalett
+och tagit paradrocken på sig samt gick ner till
+bryggan att mottaga gästerna. Men kommen ner
+till stranden såg han skolläraren i spetsen för läsarne,
+som hade något nys om, att hovet skulle vara fromt
+på visst sätt, och som därför gjort sig klara att
+uppvakta med något Carabia av stiftelsens allra bästa.
+</p>
+<p>
+Men ångaren tog inte i land, utan lade sig för
+ankar ute på grynnan, och strax därpå stack en båt
+ut med sex matroser, som höllo rakt ner på den
+svartklädde prästmannen, vilken de saluterade med
+Ã¥rorna. Och en adjutant i flottans uniform hoppade
+i land, hälsade artigt och inbjöd pastorn att deltaga
+i frukosten ombord, vilken skulle föregå jakten,
+vilken ej skulle öppnas före klockan fyra, då älgen
+gick ur sitt stånd. Skollärarn, som trodde det var
+prinsen, gav ton, och på en gång stämdes upp något,
+liknande en sång. Men ögonblickligen viftade
+löjtnanten med handen till tystnad och skrek med full
+hals:
+</p>
+<p>
+&mdash; Det får inte föras något väsen på land, har
+hans kunglig höghet befallt! Begriper ni inte, att
+det skall hållas tyst, när hans kunglig höghet har
+kommit hit för att jaga.
+</p>
+<p>
+Kören upplöste sig i ett skärande ackord, som
+gav eko ini viken och kunde varit nog att skrämma
+älgarne till sjös. Men den som kände sig segerglad
+över den obarmhärtiga majoriteten på strand, det
+var pastor Norström, vilken i egenskap av den
+jämförelsevis upplyste haft att utstå allt möjligt
+tyranneri av läsarne, vilka morskat opp sig, sedan de känt,
+att de hade stöd uppifrån.
+</p>
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_276' name='page_276'></a>276</span></p>
+<p>
+De fromme återigen gingo ut på udden och,
+betraktande ångaren med dess passagerare såsom
+ett slags Bethelskepp av deras fårahus, satte de sig
+på stenarne i stranden och lurade på vad som komma
+skulle, onda i de fromma sinnena, när de sågo den
+»fritänkarn Norström» sättas vid ett stort bord och
+i samkväm med officerarne trakteras ur fat och
+buteljer.
+</p>
+<p>
+&mdash; Det är inte Guds barn, det där! sade
+skollärarn, vändande sig till kyrkvärdens Anna.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nej, det kan en visst se, svarte Anna, och
+tuggade på ett grässtrå för att ge sig illusion av
+att äta något gott.
+</p>
+<p>
+Korkarne smällde och tallrikar skramlade i två
+långa timmar. Guds barn förlorade dock icke
+tålamodet, utan vaktade beslutsamt på bryggan, där
+prinsen måste komma, och där de skulle inbjuda
+honom till en testund med högre vetande, och som
+han inte skulle kunna säga nej till.
+</p>
+<p>
+Och när de nu sågo bösspipor blänka i
+solskenet, hörde jaktkoppel rassla, och båtarne sattes
+i sjön, rusade de ner till bryggan och bildade häck.
+Men när årorna väl kommit i vatten, lovade
+eskadern upp åt udden på andra sidan viken och
+försvann bakom den höga vassen, under det Guds barn
+på bryggan uttalade sitt ogillande i uttryck, som
+inneburo mindre välönskningar än en ärlig kötted håller
+motsatsen.
+</p>
+<p>
+Emellertid kunde intet göras åt saken och
+grupperna skingrade sig.
+</p>
+<p>
+Därpå brast det lös ett larm oppe i prästskogen!
+Hundarne skällde, signalhornen smattrade och skott
+smällde. Det gick över som orkan, och allt var
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_277' name='page_277'></a>277</span>
+förbi på en timme, då slutligen båtarne stucko fram
+om vasskanten igen och den första visade sig lastad
+med en väldig älgtjur med lövruskor i hornen!
+</p>
+<p>
+Guds barn, som nu ansågo tystnadsordern vara
+bruten, samlade sig igen på sin udde och
+ådagalade kanske mera nyfikenhet och begär att få
+uppträda än utföra något räddningsarbete på själar. Men
+när de nu sågo punschbuteljer korkas upp och hörde
+hurrarop och signaler, funno de ögonblicket
+lämpligt att inskrida, och efter skolmästarns upptagning
+föll hela kören in i Söta Jesus. Många takter hade
+de icke hunnit, förrän de otrogna på ångaren svarade
+med Boccacciomarschen, blåsen av sex kanonjärer;
+och nu skuro sig rytmer och harmonier och kämpade
+i luften som änglar och djävlar, tills ekot från
+stränderna blandade vänner och fiender i en enda röra
+av ljud, som rullade ut över fjärdarne att bryta sig
+och dö som vågor mot de sista skären. Tvekampen
+pågick till skymningen, då pastorn sattes i land och
+ångaren lättade ankar samt efter några raketers
+uppsättande försvann i skymningen.
+</p>
+<p>
+Då pastor Norström kom hem till sin gumma,
+hade hon tänt ljus och satt orolig och väntade inne
+i kammaren.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nå, vad har du fått nu? frågade hon, utan
+att söka dölja sin nyfikenhet.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, om jag det kunde säga allt, svarade
+pastorn, som i minnet såg alla bordets läckerheter.
+Jo, det var njurkalvstek och sparris, och...
+</p>
+<p>
+&mdash; Att du har smort kråset, det förstår jag nog,
+medan jag suttit hemma...
+</p>
+<p>
+&mdash; Du! Ja, är du pastor du, och har älgskog,
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_278' name='page_278'></a>278</span>
+du? Kanske du, som inte jagat, skulle ha varit med
+på jaktmiddan, va?
+</p>
+<p>
+&mdash; Nej, naturligtvis inte! Det är naturligt!
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, det <i>är</i> naturligt, att den som inte har
+pastorat och älgstånd inte skall vara med på
+älgmiddag. Förstår du det, Carolina. Men nu ska vi
+se på vad jag har i fickan här för något!
+</p>
+<p>
+Carolina lämnade sin egalitetslogik i sticket och
+flyttade ljuset närmare för att skåda vad det bruna
+chagrinsetuiet kunde innehålla, som pastorn lade upp
+på bordet med en liten smäll, som om han slagit på
+trumf.
+</p>
+<p>
+På violett sammet låg infälld en snusdosa, som
+sken lik kalken mot påskadagens mässhake.
+</p>
+<p>
+&mdash; Guld?
+</p>
+<p>
+&mdash; Tror du?
+</p>
+<p>
+Pastorn tog dyrbarheten i handen, knäppte opp
+locket och läste på kontrollen under sina uppskjutna
+glasögon:
+</p>
+<p>
+&mdash; Silver!
+</p>
+<p>
+&mdash; Man ska visserligen inte se given häst i mun,
+men det här är strängt taget ingen gåva...
+</p>
+<p>
+&mdash; Och ingen häst heller, men silver är det, sa
+gumman och gick efter besmanet.
+</p>
+<p>
+Tog så katsen hon kokade ägg i och stoppade
+ner klenoden, häktade alltsammans på kroken och
+läste av:
+</p>
+<p>
+&mdash; Jaa, det är en kvarts mark; gör mig åtta
+lod, så när som på ett inte. Det var en vacker
+affär; vet du vad du får för den?
+</p>
+<p>
+&mdash; Nej! svarade pastorn något nedslagen.
+</p>
+<p>
+&mdash; Du får tolv kronor; arbete och förgyllning
+räknas inte, när man säljer, bara när man köper!
+</p>
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_279' name='page_279'></a>279</span></p>
+<p>
+Pastor Norström såg mycket nedstämd ut. Tolv
+kronor för älgen; och inte nöjet att få gå orolig,
+inte behaget att få slakta, och framför allt intet kött,
+ingen korv, ingen palt.
+</p>
+<p>
+&mdash; Sextioåtta kronors ren förlust! tröstade
+gumman, som ville åtminstone hindra smältningen av den
+fina middan hon inte varit med på. Men, si så är
+det att leka med storfolk! Sitt och ät salt
+strömming nu hela vintern, och tänk på njurkalvsteken
+tills det vattnas i mun. &mdash; Och pastoratet sen? Va?
+</p>
+<p>
+&mdash; Tyst, Carolina! tyst! manade pastorn och gick
+in och lade sig.
+</p>
+<p>
+Nästa Dalaröbud hemförde ett skålpund Rappé
+och grovsikt åt pastorn, som därmed fyllde sin dosa,
+för att åtminstone ha den behållningen att kunna
+få visa sin klenod. Och han snusade med länsman
+och kyrkvärdarne, han snusade med skogvaktarn och
+uppsyningsmannen, och slutligen med själva
+skolmästarn, som ändå tackade och sa nej, att han inte
+snusade.
+</p>
+<p>
+Och han snusade ända till jul och fick bannor
+av gumman för han tygade till näsdukarne, och när
+man kom till nyåret, måste han gå ifrån sin dosa.
+</p>
+<p>
+Tretton kronor och femtio fick han för henne
+på Västerlånggatan; &mdash; en och femtio i <i>ren</i> förtjänst!
+sa han till sig själv när han åt en frukostbit på
+Stjärnan.
+</p>
+<p>
+Men sen fick han också äta strömming till
+påsken! För så kan det vara att leka med
+storfolk.
+</p>
+<hr class='ppg-pb' />
+<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_280' name='page_280'></a>280</span>
+
+<h3>En brottsling.</h3>
+</div>
+
+<p>
+Det var en kall majdag och det hade snögat i
+syrenerna. Misstämning i naturen, något opp- och
+nervänt, så att lärkan förgäves letade sitt nersnöade
+bo i höstsäden och fiskgjusen icke kunde spana
+gäddan i den nyfrusna viken.
+</p>
+<p>
+Människorna, som kommo roende och seglande
+upp till skolhuset, där tinget skulle hållas, sågo
+bortkomna ut de också, ty det var ett ovanligt mål som
+skulle före, ovanligt för trakten åtminstone, där mord
+hörde till sällsyntheterna.
+</p>
+<p>
+Den anklagade var förre tullvaktmästaren
+Andreas Ek, som nyss tagit döden på sin hustru under
+särdeles upprörande omständigheter, och när
+fånggevaldigern kom uppkörande på skolgården med den
+brottslige, hördes sorl från folket, mera ilsket från
+kvinnfolkssidan naturligtvis, mera dovt från
+manfolket.
+</p>
+<p>
+Domaren, en ung vice häradshövding, som fått
+öronen fulla av sagor om den förtryckta slavinnan
+och som alldeles saknade kännedom om den
+vidskepliga vördnad, varmed lantfolket omger sin kvinna,
+bara hon blir hustru och mor, var alldeles färdig
+med sin dom, och ville begagna tillfället att statuera
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_281' name='page_281'></a>281</span>
+ett exempel och på samma gång ta en gunstig
+vindkåre i sin nya frack, kanske mottaga
+lyckönskningstelegram och få beröm i länstidningen. Men han
+hade även aning om nya tillvägagåenden i
+rättegångssättet, såsom det utvecklat sig i de stora
+kulturländerna, och som detta var hans första mord, ville
+han försöka nya, oprövade medel att framkalla
+fullständig bekännelse och få bevisföringen absolut
+bindande.
+</p>
+<p>
+Till den ändan hade han låtit i en kista
+medföra den mördades lik, hennes kläder, hennes
+fotografi; båten, i vilken mordet skedde, låg upphalad
+på skolgården, och kättingen, med vilken
+bröstkorgen blivit krossad &mdash; det var dödssättet &mdash; låg
+framme på dombordet. Vidare hade han vid
+förberedande förhör i länshäktet medfört en berömd
+läkare, som skulle avge vitsord om mördaren
+tillhörde brottslingarnes typ eller ej. Ur kyrkböckerna
+hade han låtit taga fullständiga biografiska notiser
+om brottslingen, hans förfäder och närmaste
+släktingar, och ur tullverket uppgifter av förmän,
+underordnade och kamrater; allt var så väl tillställt, att
+man denna gång liksom tyckte sig kunna vänta en
+samvetsgrann och upplyst dom. Skada var dock att
+domaren kommit till verket icke för att utreda
+brottets orsaker och därav möjligen framgående
+förmildrande omständigheter, utan tvärtom för att statuera
+ett exempel, alltså med den förutfattade meningen,
+att inga förmildrande omständigheter funnos eller
+borde få finnas.
+</p>
+<hr class='tb' />
+
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_282' name='page_282'></a>282</span></p>
+<p>
+Nu öppnades tingsalen, och under uppsikt av
+kronofogde och länsman släpptes folket in. Domaren
+hade sin plats i katedern och vid småbord nedanför
+sutto protokollsföraren och stenografen. Till
+vänster de tolv nämndemännen, och till höger
+provinsialläkaren, pastorn och kronofogden.
+</p>
+<p>
+Sedan nämnden gått eden, infördes den anklagade.
+Folket reste sig på tå, och bisittarne sträckte
+fram halsarne för att se på mördaren.
+</p>
+<p>
+Det var en liten satt man, med svarta tunna
+kindskägg, som kommo fram bakifrån käkbågarne
+och gjorde en halvkrans under hakan; håret var
+långt växt och kutade ut nedanför nacken, fallande
+på rockkragen i bukter som en nackfrans teaterfolk
+begagnar. Ansiktet var djärvt och friskt och
+passade icke till hår och skägg, så att mannen såg
+maskerad ut. Munnen, näsan, ögonen och öronen
+stodo visserligen något skarpt ifrån varandra,
+såsom hos lägre utvecklade individer, där harmoni
+mellan sinnesorganen ej hunnit utbildas, men
+intetdera framträdde oroande på det andras bekostnad,
+antydande störd jämvikt. Ögonen lågo djupt, som
+om de längesen upphört verka utåt och vänt sig
+inåt för att slippa se, och över ögonbågarne hade
+dessa betecknande veck lagt sig i vingform, som
+åtfölja sysselsättning med pinsamma tankar eller
+upprepade smärtor vid försök att förstå ett främmande
+språk, barns tal eller obegripligheter. Pannan var
+normal och i förhållande till ansiktet varken för hög
+eller för låg, och intet i mannens yttre angav någon
+illa avvägd människoorganism.
+</p>
+<p>
+Anklagade betraktade varken församling eller
+domare, utan sökte strax en punkt på rummets murar,
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_283' name='page_283'></a>283</span>
+där han kunde fästa sitt öga; och sedan han
+undersökt väggtavlorna, stannade han vid en färglagd
+plansch, som föreställde mänskoraserna.
+</p>
+<p>
+När det blivit tyst, började domaren med att
+uppläsa länsmans första rapport av ungefär detta
+innehåll:
+</p>
+<p>
+»Söndagen den sjunde maj, klockan åtta aftonen,
+anlände till länsmansbostället å Ingarö förre
+tullvaktmästaren Andreas Ek, hemma från Brandskär,
+och efter att ha begärt samtal med länsmannen,
+angav han sig ha mördat sin hustru under följande
+omständigheter. Makarne, som på eftermiddagen rott
+ut att sätta flundernät, hade råkat i tvist, varpå Ek
+knuffat hustrun i vattnet, och när hon flöt opp,
+hade han med kättingen slagit henne över bröst och
+rygg tills livet gick av. Därpå hade han, enligt
+egen uppgift, upptagit liket i båten och rott hem,
+burit eller släpat den döda och svårt misshandlade
+kroppen upp till latrinen, där han efter ytterligare
+misshandel nedstoppat den sargade kroppen. Och
+när detta var gjort, hade anklagade, enligt egen
+uppgift, genast tagit båt för att söka länsmannen och
+angiva sig för brottet.
+</p>
+<p>
+Vid undersökning, företagen på stället, hade
+länsmannen kunnat granska anklagades uppgifter rörande
+likets misshandling och gömställe, och efter
+förfrågan hos grannarne hade styrkts, att båten med de
+båda makarne vid fisket varit synlig vid uppgiven tid,
+så att tvivel om mördarens godvilliga uppsåt att sig
+angiva ej kunde uppstå, då tidsutdräkten mellan
+mordets begående och Eks ankomst till länsmannen
+ungefär kunde passa in, utan att man fick tänka
+sig att upptäckt av handlingen och skrämsel för
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_284' name='page_284'></a>284</span>
+andras angivelse drivit honom att för utverkande av
+förmildrat straff sig själv ange, så mycket mindre
+som ännu inga vittnen till mordet kunnat påträffas.»
+</p>
+<p>
+Efter läsningen av rapporten vände sig domaren
+till anklagade, och frågade såsom för formens skull:
+</p>
+<p>
+&mdash; Godkänner Ek denna uppgift från kronolänsman?
+</p>
+<p>
+Vartill mördaren svarade kort och bestämt:
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja.
+</p>
+<p>
+&mdash; I alla punkter? återtog domaren.
+</p>
+<p>
+&mdash; I alla! svarade Ek.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nu säger lagen, återtog domaren, att: känd,
+det vill säga bekänd, sak är så god som vittnad,
+när den anklagade är till laga ålder kommen och ej
+vanvettig, samt frivilligt vidgår saken för rätta och
+ej därtill pint, skrämd, eller svekligen förledd är.
+Att Ek ej är vanvettig eller tillhör den kategori av
+individer, som den nyare vetenskapen anser
+predestinerad, eller på grund av organiska fel lättare
+hemfallen åt handlingar som för brott gälla, framgår av
+medicinalrådets rapport så lydande:
+</p>
+<p>
+»Förre tullvaktmästaren Andreas Ek, fyrtiosju år
+gammal, hemma från Brandskär, har vid verkställd
+besiktning, för utrönande om han skulle kunna sägas
+tillhöra den av vetenskapen erkända lägre
+mänskotyp, som kallas brottsling eller svagsint, icke
+befunnits till nämnda kategori höra, då
+</p>
+<p style='font-size: 0.9em; margin-left:4em; margin-right:4%'>
+icke hans kranium lider av asymmetri eller missbildningar, hans
+sinnen äro fullt normala, så att varken hans ögon äro afficierade
+av strabism (skevögdhet) eller daltonism (färgblindhet), icke
+heller hans hörselsinne röjer någon brist eller hans lukt
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_285' name='page_285'></a>285</span>
+och smak, och alla kroppens och själens funktioner befunnits
+normala, tills omständigheter, varöver läkaren ej kan döma,
+föranlett hans brottsliga handling, varför han är åtalad.
+</p>
+<p style='text-align: right; font-size: 0.9em; margin-left:4em; margin-right:4%'>
+År och dag etc. etc.»
+</p>
+<p>
+&mdash; Vi måste således anse att Ek begått mordet
+med fullt uppsåt, och alldenstund brottet förövats
+på maka, som anses såsom försvårande
+omständigheter, skulle domen gå på livet. Men, tillägger lagen
+i ovan anförda paragraf, ej bör någon i brott som
+på liv gå, fällas på egen bekännelse, utan de
+omständigheter finnas, som bekännelsen styrka. Nu
+frågar jag: kunna de omständigheter: att mördaren
+sin gärning angivit, att han brottet vidgår, att
+kronolänsmannen vid syn befunnit liket så misshandlat
+och undandolt som uppgivits, kunna dessa
+omständigheter anses styrka bekännelsen?
+</p>
+<p>
+Domaren hade uppkastat frågan liksom till sig
+själv, efter som ingen annan än han och nämnden
+hade talan, men denna senare brukade tiga. Och
+han väntade icke något svar, oaktat en av nämnden,
+som med ytterlig uppmärksamhet åhört
+förhandlingarne, reste huvudet och spetsade munnen, som
+om han ville säga något, men beslöt sig för att
+vänta.
+</p>
+<p>
+Doktorn hade hela tiden tummat och betraktat
+en gul fotografi med oljefläckar av den mördade,
+och då och då skickat en lång blick till den
+uppmärksamme nämndemannen.
+</p>
+<p>
+Då reser pastorn sig och går upp till sidan av
+domaren, för att viska honom något i örat, vilket
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_286' name='page_286'></a>286</span>
+domaren emot bruk höll till godo, och efter att ha
+farit med handen över ögonen återtog han sitt tal:
+</p>
+<p>
+&mdash; Anförda omständigheter synas visserligen
+vittna för bekännelsens riktighet, men mer än dessa
+skulle en enda yttring av ånger från den brottsliges
+sida tjäna som talande skäl, ty aldrig har man väl
+sett...
+</p>
+<p>
+Här gjorde nämndemannen en min åt läkaren,
+såsom om det tog emot i hans hjärna, och domaren,
+som såg minen, ansträngde fram eftersatsen...
+</p>
+<p>
+&mdash; har man väl sett att någon, även om han
+begått mordet med full överläggning, icke sedan
+brottet blivit förövat erfarit en mycket naturlig känsla
+av ånger över handlingen, även om denna känsla
+kunde reduceras till fruktan för följderna. Därför
+frågar jag Ek på heder och samvete, ed behövs
+inte: ångrar han denna sin missgärning?
+</p>
+<p>
+Mördaren svarade, utan att ta sina ögon från
+det etnografiska färgtrycket, och alldeles bestämt:
+</p>
+<p>
+&mdash; Nej!
+</p>
+<p>
+Det blev ett svagt sorl i salen, mera av fötternas,
+klädernas och andedräktens svaga ljud än av
+artikulerade, halvkvävda ord.
+</p>
+<p>
+&mdash; Men, återupptog domaren, Ek skulle vilja ha
+haft det ogjort?
+</p>
+<p>
+Ek tänkte inte två sekunder förrän han svarade:
+</p>
+<p>
+&mdash; Nej! Och vore det ogjort, skulle det inte
+töva, förrän jag gjorde det!
+</p>
+<p>
+&mdash; Ek är således vad vi kalla en förhärdad
+brottsling, invände domaren, icke utan en viss otålighet,
+men (här nickade pastorn) vi vilja tillse om också
+åsynen av det mördade offret icke kan väcka de
+slumrande känslor av rätt och orätt, som finnas i
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_287' name='page_287'></a>287</span>
+varje människas bröst, om hon icke nersjunkit till
+djurens låga ståndpunkt.
+</p>
+<p>
+Här gav domaren ett tecken åt länsmannen, som
+gick ut åtföljd av sex karlar.
+</p>
+<p>
+Det uppstod en stunds tystnad i salen,
+varunder domaren vände sig till pastorn och viskade.
+</p>
+<p>
+Strax därpå öppnades dörren igen, och
+länsmannen inträdde, röjande väg i folkhopen för de sex
+karlarne, som kommo bärande på kistan, i vilken
+den mördade låg, och som sattes ned framför
+katedern, där fången stod, bevakad av gevaldigern.
+</p>
+<p>
+Locket lyftades av, och liket blottades, under
+det en förfärlig stank av härsket matsmör och
+karbolsyra spred sig över rummet. Läkaren reste sig
+på tå och tycktes jämföra originalet med den
+fotografi han höll i handen. Pastorn rättade på sina
+kragar och steg upp för att tala, under det mördaren
+envist hade sina blickar fastade på färgplanschen,
+och den uppmärksamme nämndemannen gjorde sig
+i ordning att anteckna med en blyertspenna på en
+bit papper.
+</p>
+<p>
+&mdash; Andreas Ek, började prästen; du står här
+vid en likbår, som du själv... kommit till stånd.
+Du ser här de jordiska lämningarna av den maka du
+en gång svurit att älska i nöd och lust. Hur har
+du hållit din ed? Hur har du uppfyllt dina löften?
+Betrakta denna stofthydda, som en gång inneslöt
+en själ, vilken offrade sig för dig, hängav sig åt
+dig, blev ditt barns mor, och som nu, när
+ålderdomen nalkas, skulle blivit dina sista dagars tröst.
+Har du tänkt på att det kommer en stund, då du
+skall möta henne inför din Herre och Gud, och
+han skall fråga dig huru du hållit din ed, huru du
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_288' name='page_288'></a>288</span>
+uppfyllt dina plikter, och har du betänkt, att du
+kanske skall möta din son redan nu, som är långt
+borta i främmande land, och som med sorgen i sin
+röst skall fråga dig: vad har du gjort av min moder,
+mina dagars upphov? Har du betänkt det? Det har
+du icke gjort, ty om du gjort det, skulle ej din
+hand ha lyfts till den mordiska gärningen. Se på
+henne, betrakta henne, och säg sedan inför denna
+kristna församling, att du ångrar din handling, säg
+det högt och med uppriktigt hjärta, att ditt brott
+ej må föra dig levande och obotfärdig i Herrans
+straffande händer. Se på henne!
+</p>
+<p>
+Anklagade såg icke på henne, utan borrade
+ögonen in i väggen, under det han knep ihop
+ögonlocken.
+</p>
+<p>
+&mdash; Se på henne, befallde domaren, och vid en
+rörelse av gevaldigern, som kom kedjorna att rassla,
+vände sig Ek mot liket, kastade en inåtvänd blick
+i kistan, drog upp näsborrarne, som om lukten gjort
+honom obehag och spottade framför sig ofrivilligt,
+som det tycktes, eller av en vana han ej kunde
+behärska.
+</p>
+<p>
+Ett sorl av fasa och avsky gick igenom hopen,
+såsom om de alla känt sig i den avlidnas ställe
+och blivit utsatta för en likplundrare, och domaren
+måste lyfta handen för att stilla stormen.
+</p>
+<p>
+Därpå tog han ordet.
+</p>
+<p>
+&mdash; Andreas Ek, innan vi skrida till domens
+fällande, vars utgång icke lär vara tvivelaktig, frågar
+jag dig för sista gången: Ångrar du din gärning?
+</p>
+<p>
+&mdash; Nej! svarade mördaren lika bestämt som de
+förra gångerna.
+</p>
+<p>
+&mdash; Vet du att domen går på livet?
+</p>
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_289' name='page_289'></a>289</span></p>
+<p>
+&mdash; Ja!
+</p>
+<p>
+&mdash; Och du fruktar icke att möta den Högste
+domaren?
+</p>
+<p>
+&mdash; Nej! Jag hoppas få det!
+</p>
+<p>
+Domaren röck av sig pincenez&#8217;en och betraktade
+mördaren med en närsynts genomträngande blickar.
+</p>
+<p>
+&mdash; Har du ingenting att anföra till ditt försvar?
+</p>
+<p>
+Mördaren tänkte ett ögonblick; därpå svarade
+han såsom med en uppstötning, likgiltigt, som om
+det var just detsamma:
+</p>
+<p>
+&mdash; Nää!
+</p>
+<p>
+Då vände sig domaren till nämnden för att få
+dess bekräftelse på, att förhöret var avslutat och
+att domen kunde fällas, framställande den frågan,
+om rannsakningen skulle anses tillfyllest.
+</p>
+<p>
+&mdash; Herr lagman! Jag begär överläggning, tog
+den uppmärksamme nämndemannen ordet.
+</p>
+<p>
+Prästen och läkaren reste sig för att gå ut,
+då domaren tog ordet.
+</p>
+<p>
+&mdash; Tillåter nämnden att, med fästat avseende på
+det viktiga fallet, herr pastorn och provinsialläkaren
+må anses såsom adjungerade ledamöter och sålunda
+få stanna?
+</p>
+<p>
+Nämnden bejakade anhållan, och länsmannen
+satte sig i rörelse för att utrymma salen från
+obehöriga.
+</p>
+<p>
+När detta var gjort och tystnad inträtt, vände
+sig häradshövdingen till nämndeman Olsson:
+</p>
+<p>
+&mdash; Vad har nämndeman att andraga?
+</p>
+<p>
+Den vithårige sextioårsmannen, nämndeman
+sedan tjugofemte året, ledamot av förre bondeståndet
+och lagutskottet, reste sig och svängde sin pincenez,
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_290' name='page_290'></a>290</span>
+det nya lantmannapartiets fälttecken, under det han
+tog till ordet:
+</p>
+<p>
+&mdash; Herr lagman, mina herrar! Det må ursäktas
+mig, att jag icke i alla punkter kan dela domarens
+mening i denna rättegång, som synes mig av mindre
+vanlig beskaffenhet, då jag sett många dylika, men
+icke någon sådan som denna. För det första vill jag
+dock säga på förhand, att mina invändningar mot
+rannsakningen icke gå ut på att söka förmildrande
+omständigheter, då dessa endast skulle leda till
+straffets förvandling från döden till fängelset, då ju
+mördaren, efter allt vad som framkommit, själv synes
+finna döden lindrigare än fängelset, och icke heller
+är det min avsikt att söka göra troligt, det mördaren
+icke begått mordet, vilket dock kunde varit fallet,
+enär icke utrönt blivit, att icke den mördade ljutit
+döden i följd av misshandel med berått mod, vilket
+brott under synnerligen förmildrande omständigheter
+kan botas med endast fyra års straffarbete, vilket
+för en fyrtiosjuårs man, som kunde leva i tjugo,
+trettio år till, icke är så likgiltigt. Jag vill endast
+genom min anhållan om överläggning få in i
+protokollet de sannolikheter, som kunna freda mördarens
+eftermäle, vilket icke är utan sin vikt för sonen,
+som skall ärva namnet och veta ryktet om den som
+var hans far, och på samma gång få
+uppmärkssamheten fästad på några åtgärder i rättegångsordningen,
+som kanske kunna vara påkallade av tidens strävan
+till noggrannhet i proceduren, och jag tror, utan att
+vilja underskatta domarens goda vilja, att härvidlag
+mera omsorg blivit lagd på att konstatera, det brottet
+ägt rum, än att söka motiven till brottet, och det
+torde väl få anses ändock att bevekelsegrunden till
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_291' name='page_291'></a>291</span>
+våra handlingar må väga något, icke i lagens
+vågskål, utan i allmänna omdömets, som kan vara
+viktigt nog.
+</p>
+<p>
+&mdash; Får jag lov! avbröt domaren, och då
+nämndemannen tystnade, talade häradshövdingen. Nämndeman
+ville sålunda i den mördades handlingar söka
+bevekelsegrunden till mordet, men som man ej kärar
+mot död man anser jag invändningen obefogad.
+</p>
+<p>
+&mdash; Förlåt! Jag vill inte göra advokatyr, det
+hörde lagman nyss, då jag förbigick vissa svagheter
+i bevisföringen, man jag vill korteligen svara: att
+död man även kan spela roll, såsom i dödsbokonkurs
+och urarvagörelse, men jag vill lämna även
+det medgivandet, att vi ej få eller ämna kära mot
+den döda, som ju ej kan föra talan, och då man ej
+får tala annat än gott om den döde. Jag vill bara
+inskränka mig till att anhålla det följande frågor
+framställas till mördaren &mdash; jag kallar honom
+mördaren på hans egen bekännelse, ehuru bevis saknas,
+att han endast är dråpare eller misshandlare &mdash;
+följande frågor:
+</p>
+<p style='font-size: 0.9em; margin-left:4em; margin-right:4%'>
+Hur har mördaren kommit därhän att fatta
+beslutet mörda sin hustru?
+</p>
+<p style='font-size: 0.9em; margin-left:4em; margin-right:4%'>
+När började detta beslut fattas?
+</p>
+<p style='font-size: 0.9em; margin-left:4em; margin-right:4%'>
+PÃ¥ vad grund tror anklagade att detta besluts
+fattande började uppstå?
+</p>
+<p>
+Sedan dessa frågor blivit besvarade, skulle jag
+önska att vittnen hördes, vilka kunde jäva eller styrka
+anklagades utsago.
+</p>
+<p>
+Häradshövdingen gnuggade ögonen som om han
+ville ur huvudet ta bort något sand eller smolk,
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_292' name='page_292'></a>292</span>
+som kommit in i tankemekanismen och hindrade
+gången. Därpå svarade han:
+</p>
+<p>
+&mdash; Antag att dessa frågors besvarande skulle
+komma att kasta skugga på den avlidna!
+</p>
+<p>
+&mdash; Så kom det kanske litet ljus över mördaren,
+som också skall dö, och om vilken döde det ju vore
+väl att man kunde få lov att tala litet gott, efter som
+det endast får talas gott om döde. Det är därför
+också jag bett få dessa frågor framställda.
+</p>
+<p>
+Pastorn gjorde min av att få yttra ett ord, och
+hans stumma önskan beviljades.
+</p>
+<p>
+&mdash; Det ligger i mänskliga naturen ett starkt
+begär att få skylla ifrån sig, och jag tror att genom
+de framställda frågorna mördaren begärligt skulle
+fatta tillfället att få kasta skuld på den döda, som
+icke kan försvara sig, och som vi därför måste anse
+oss förpliktade att försvara.
+</p>
+<p>
+Domaren tog återigen ordet, oaktat
+nämndemannen gjorde min av att vilja svara.
+</p>
+<p>
+&mdash; Änskönt jag biträder herr pastorns mening,
+kan jag icke lagligen neka nämndeman Olssons
+anhållan att få frågorna framställda, och för att få ett
+slut i saken, som icke synes mig mörk, må vi skrida
+till sista handläggningen av målet.
+</p>
+<p>
+Länsmannen fick en vink, och mördaren fördes
+in, åtföljd av folkmassan.
+</p>
+<p>
+Det började nu lida åt middagen och solen kom
+stötvis in i salen, när de stora ulliga strömolnen
+jagade förbi, ibland lämnande rummet i
+halvskymning. Människorna började se trötta och hungriga
+ut, och själva den anklagade tycktes längta efter
+slutet, huru sorgligt det än kunde bli.
+</p>
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_293' name='page_293'></a>293</span></p>
+<p>
+&mdash; Andreas Ek, tog domaren upp, kan du säga
+mig, varför du mördat din hustru?
+</p>
+<p>
+Ek tänkte länge; därpå svarade han:
+</p>
+<p>
+&mdash; Nej, det kan jag inte.
+</p>
+<p>
+&mdash; Varför inte? Vet du det inte, minns du det
+inte, eller vill du inte säga det?
+</p>
+<p>
+&mdash; Det är så långt sen dess.
+</p>
+<p>
+&mdash; Menar du, att det är så länge sedan du fattade
+beslutet?
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja!
+</p>
+<p>
+&mdash; Hur länge var du gift?
+</p>
+<p>
+&mdash; Sjutton år!
+</p>
+<p>
+&mdash; När började ditt beslut att döda henne?
+</p>
+<p>
+&mdash; För sex år sen.
+</p>
+<p>
+&mdash; Hur började det?
+</p>
+<p>
+&mdash; Jag fick hat till henne.
+</p>
+<p>
+&mdash; Varför?
+</p>
+<p>
+&mdash; Det... kan jag inte tvingas säga.
+</p>
+<p>
+&mdash; Jo, det kan du; lagen tillåter icke att pina
+någon till bekännelse, men om halv bevisning finnes,
+kan domaren »försöka med svårare fängelse».
+</p>
+<p>
+&mdash; Det är tortyr det?
+</p>
+<p>
+&mdash; Du har endast att svara, icke fråga. Nu
+frågar jag: hur uppstod ditt beslut?
+</p>
+<p>
+&mdash; Det är svårt att nu säga, erinrade Ek sig
+fram, för det kom så efter hand. Men det minns
+jag, att jag först längtade att ha henne undan; sedan
+tilltog denna längtan, så att när vi för fem år sen
+stod vid tröskverket hos grannen, längtade jag att
+se hennes finger först mellan hjulen, sedan hennes
+arm, hennes kropp, och jag tyckte att jag skulle
+skrattat, om jag sett henne komma fram på andra
+sidan som en sill. Men jag ville inte göra&#8217;t själv,
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_294' name='page_294'></a>294</span>
+längtade bara att få se det gjort. &mdash; Så gick åren,
+och så började jag längta att få göra det själv.
+Jag bad Gud bli befriad från tankarne, men de blevo
+där. Och så kom de allt starkare, tills de kommo
+som en order från tjänsten. Det måste göras. Och
+så klarnade det, år efter år, tills jag fick det för mig,
+att om jag ej gjorde det, hade jag försummat något
+som måste göras. Det är då det gror i mig, att
+jag skall slå sönder hennes kropp och bära den till
+latrinen &mdash; där ville jag ha henne &mdash; varför, det
+vet jag inte, jag tyckte bara att hon skulle vara där!
+Och så gjorde jag det och fick frid!
+</p>
+<p>
+&mdash; Nå, men säg nu, ställde domaren försiktigt
+sin fråga, såsom om han fruktade svaret; säg nu,
+vad hände för sex år sen efter som ditt beslut
+började fattas just då?
+</p>
+<p>
+Mördaren tänkte en stund; därpå svarade han:
+</p>
+<p>
+&mdash; Jag vet inte att det hände något särskilt det
+Ã¥ret.
+</p>
+<p>
+Pastorn, som hela tiden suttit orolig, att
+mördaren skulle begagna de utlagda bryggorna att skylla
+ifrån sig, andades lättare, när rannsakningen dog bort
+av brist på materiel till frågor, och domaren, som
+funnit sig uppfyllt allan rättfärdighet, när
+nämndemannens frågor blivit framställda, tog tillfället i akt
+att förklara sessionen slutad, och att domen skulle
+falla inom åtta dagar.
+</p>
+<hr class='tb' />
+
+<p>
+Om eftermiddagen samma dag sutto rättens
+ledamöter och adjungerade jämte nämndeman Olsson i
+prästgården och drucko kaffet efter middan. Doktorn
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_295' name='page_295'></a>295</span>
+och nämndemannen hade satt sig avsides i en
+fönstersmyg och pratade med låg röst, att icke de skulle
+höras av de andra.
+</p>
+<p>
+&mdash; Det är märkvärdigt i alla fall, sade
+nämndemannen och tummade den gula fotografien av den
+mördade; det förefaller mig så underligt, när jag ser
+denna här bilden och erinrar vad medicinalrådet skrev
+om det han kallade brottslingstypen:
+oproportionerligt litet kranium, skevögdhet, brist på symmetri,
+öronen för stora och utstående. Och vet doktorn
+vad: jag kände mänskan i livet. Ja, Gud förlåte
+mig, nu rinner det opp för mig: hon vävde åt hustru
+min om vintrarne, och hon satte alltid opp garnet
+galet i färgen.
+</p>
+<p>
+&mdash; Hörde hon illa också? frågade doktorn djupt
+intresserad.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, om det var det eller något annat, men
+aldrig fick man ett svar, som passade till frågan.
+</p>
+<p>
+&mdash; Då slår det in då! höjde doktorn rösten,
+sprang upp från stolen och satte sig igen. Därpå
+fortfor han viskande: det var hon som var
+brottslingen. Men säg, vad tror ni har hänt därute på
+skäret; vad tror ni om saken?
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, kära doktor, vad mänskorna föra för
+liv därute i ensamheten, det är inte gott och säga,
+och sjutton års äkta liv på tu man hand, det går
+aldrig bra. Ja, jag vet saker därute, jag vet saker...
+ja, ja! Man har ju sett mänskor i sjönöd äta opp
+varann, och man har hört om brott, som man inte
+kan tala om i folks sällskap, där tillfälle och
+omständigheter gjort det mesta. Därute på kobbarna
+i alla fall, där händer mycket saker, som man aldrig
+får reda på, och vad som hänt härvidlag, se, det var
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_296' name='page_296'></a>296</span>
+just vad jag ville veta, men inte fick. Men riktigt
+var det inte! Det vill jag svära på!
+</p>
+<p>
+&mdash; Men varför säger då mannen ingenting?
+frågade doktorn. Kan ni förklara mig det!
+</p>
+<p>
+&mdash; Förklara kan jag inte, men det är så sed,
+folktro, vidskepelse, vad ni vill, att mannen aldrig
+talar på hustrun; men ni skulle höra kärngarne, när
+de kommer ihop! Ni skulle höra dem! herr doktor.
+</p>
+<p>
+&mdash; Det vill således säga, att denna man till en
+viss grad faller offer för sin vidskepelse.
+</p>
+<p>
+&mdash; Det skulle kunna sägas! Men utrota den
+om ni kan.
+</p>
+<hr class='tb' />
+
+<p>
+Åtta dagar senare dömdes Andreas Ek för
+överlagt mord på sin hustru till livstidsfängelse.
+Hovrätten stadfästade domen och mördaren vägrade
+envist söka ändring.
+</p>
+<p>
+Nämndemannen erbjöd sig söka resning i målet
+och få vittnen hörda, men Ek vägrade alldeles
+bestämt och hotade att hämnas, ifall någon gick och
+nosade i hans affärer.
+</p>
+<hr class='ppg-pb' />
+<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_297' name='page_297'></a>297</span>
+<h2>Vidskepelse.</h2>
+
+</div>
+
+<p>
+Det hade varit tämligen fridfullt på ön i långa
+tider, oaktat öbons begivenhet på att vara
+partikularist. Inga slagsmål, knappt ett snatteri, inga oäkta
+barn utan far. Lite fylla någon gång, gräl, kiv,
+avund och andra små mänskliga svagheter, som icke
+kunde utebliva, avbröto blott dygdernas
+enformighet. Men så kom det ett rötägg i granngården i
+form av en ung båtsman, och friden var slut. Det
+var en lång räkel, med ett ohängt utseende, skänklar
+och nävar av oroväckande kaliber för pojkarne, som
+anade den förfärlige rivalen på kärlekens marknad.
+Det var också en hund att gå på sin levnadsbana,
+åtminstone när han var i land, men det fanns de
+som påstodo, att han inte var så styv, när han var
+till sjös. Han hade en otäck vana att ta för sig,
+vad som honom lystade, utan att fråga om lov, och
+sin vilja satte han till allenagällande lag vart han
+kom. Det var den aldra oförskämdaste lymmel de
+hade sett på orten. Han gick in i stugan och slog
+sig ner vid bordet; tog maten ur mun på bond, tog
+flickorna för pojkarna och drog sig inte för att
+ligga kvar, bara han fann det bäddat och dukat.
+</p>
+<p>
+Och eget var att se hur allt böjde sig för
+honom. Icke därför att han var starkare än de andra
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_298' name='page_298'></a>298</span>
+tillsammans, för han var endast en pojke på tjugotvå
+år, utan därför att han var så oförskämd.
+</p>
+<p>
+Det fanns bara ett äppelträd på hela ön, och
+det stod nere i Carlssons äng. En vildapel var
+det, som någon en gång roat sig med att ympa.
+I år hade den emot sin vana satt en massa frukter,
+röda kantäpplen, som Carlsson skulle gömma till jul
+och nyår och vilka utgjorde föremål för öbornas
+beundran och stilla avund.
+</p>
+<p>
+En söndagsmorgon i slutet av augusti fann
+Carlsson trädet berövat alla sina äpplen; vartenda ett
+var weg och man såg kvistar och fruktsporrar
+avbrutna och sållade på marken.
+</p>
+<p>
+&mdash; Det har pojkarne gjort! uttalades den allmänna
+meningen. Men säkert på Kalles inrådan.
+</p>
+<p>
+Vad kunde man göra åt den saken?
+</p>
+<p>
+&mdash; Ta och klå honom! rådde bond.
+</p>
+<p>
+&mdash; Klå? Nej fan!
+</p>
+<p>
+Och Kalle han gick där och slog hela söndan
+för flickorna, och såg fräck ut. En gliring fick han
+då och då, men det besvärade honom inte, utan han
+slog sig ner och åt och drack som om ingenting
+hade hänt av natur att kunna störa friden.
+</p>
+<p>
+&mdash; Varför klådde de honom inte? frågade en
+herre, som bodde på sommarnöje och i vars öllår
+Kalle gjorde inbrott, när han var törstig i halsen.
+Det var därför att han var en kronans karl, och
+kronan var någonting oförklarligt heligt. Kronan på
+tullflaggen, denna runda metallmössa, symboliserade
+makt och myndighet, kronan i Kalles blanka knappar,
+i mössan, var mandarintecknet och skyddade mot
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_299' name='page_299'></a>299</span>
+stryk, som stål mot onda andar. Folk gick in till
+kronan som in i ett riddarhus, skatten betalades
+in till kronan som till en stor herre den man ej
+kunde snyta utan att bli en fördärvad människa,
+och kunglig majestät och kronan var en del av det
+högsta väsendet, som ingen kunde rätt definiera, som
+ingen sett men alla visste att de funnos.
+</p>
+<p>
+Det var därför båtsman inte fick smörj, fastän
+han stulit äpplena.
+</p>
+<p>
+Uppmuntrad av framgången, blev Kalle allt
+vildare och djärvare. Han bröt inte lås, men han gick
+igenom takstolar, han stal inte pengar, för det var
+farligt, men han tog ut naturaprestationer, friheter,
+förmåner.
+</p>
+<p>
+Numera när man hörde hans hojt ner i sundet,
+då han om kvällen kom på besök, så darrade
+mänskor och djur, och när han trädde upp på gården,
+hälsades han som allas naturlige härskare om ock
+med avgjord ovilja, som han icke låtsades se. Kvällen
+förut hade han stulit en skinka, och gubbarne hade
+rådslagit om vad som borde göras. Anmäla honom
+i tjänsten ville ingen, för det var både skamligt
+och tidsödande och, vad värre var, farligt.
+</p>
+<p>
+&mdash; Kom inte åt honom, för då sätter han eld
+på logen! sade den äldsta.
+</p>
+<p>
+&mdash; Då skall han väl in åtminstone! tröstade en
+annan.
+</p>
+<p>
+&mdash; Vad äro vi hjälpta med det om han kommer
+in, logen bygger sig inte opp igen för det.
+</p>
+<p>
+Det var riktigt anmärkt, och Kalle gick fri som
+vanligt.
+</p>
+<p>
+Och så blev det dans på logen! Och så söps
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_300' name='page_300'></a>300</span>
+det, och så slogs det, så att på morgonen låg
+dragklaveret i bitar kring backen ibland rivna trasor
+av kläder. Johansson, gårdsdrängen, hade till och
+med gått alldeles naken, bokstavligen utan en tråd
+på kroppen, ur vilddjurets händer, som hade till
+egenhet att riva fiendens kläder i remsor av den
+kullslagne och övermannade. Efter kalabaliken hade
+en razzia ägt rum i alla gårdens visthus, och
+slutligen hade banditen gått in i lagår&#8217;n och tagit äggen
+från arrendatorskans höns, stuckit av in i hagen och
+druckit ur äggen som en korp, så att man såg skalen
+ligga i en hög på berghällen.
+</p>
+<p>
+Men nu var det något särskilt med äggen; och
+att treva ägg från andras höns ansågs som ett
+nidingsdåd av värsta slag, kanske därför att den ägodelen
+låg oskyddad som åkern och överlämnades med
+förtroende åt allmänna hederskänslan.
+</p>
+<p>
+Därför och kanske även därför att hustrun
+räknade äggen som sitt förvärv och de gingo som reda
+pengar, blev hon alldeles »vill», när hon fick reda
+på strecket, och hon rev opp himmel och jord, skällde
+ut karlarne för att de voro så fega att låta sig
+hundsvotteras av en gröngöling. Gubbarne sutto
+verkligen på bänkarne i stugan och skämdes,
+fullkomligt rådlösa och maktlösa, under den skur, som hällde
+över dem från kvinnans fräsande läppar.
+</p>
+<p>
+&mdash; Och törs inte ni, slutade hon, så ska jag ge
+honom, när han kommer.
+</p>
+<p>
+Kalle kom, fräck, osnuten, blek om nosen och
+grön i ögonen.
+</p>
+<p>
+&mdash; Vad har du gjort av äggen, pojke! öppnade
+madamen sitt förhör och ställde sig bredbent
+framför banditen.
+</p>
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_301' name='page_301'></a>301</span></p>
+<p>
+&mdash; Inte har jag tagit några ägg, inte! flinade
+nidingen.
+</p>
+<p>
+Och i det samma small en örfil, som när man
+slår en uppblåst kryddbopåse mellan händerna, ett
+skott rent av, för den straffande handen hade fällt
+sig in över örats kavitet, så att man ville vänta
+sig se hjärnkalotten lyftas och ögonen krypa ut.
+</p>
+<p>
+Kalle förde sin högra hand först till örat som
+om han känt efter om huvet satt kvar, därpå, och
+med gnistrande ögon, lyfte han den i höjd mot den
+lågväxta kvinnans ansikte, för att klämma till. Men
+armen stannade tvekande i gesten och i nästa
+ögonblick flögo alla männen upp från bänken och
+uslingen låg på golvet med näsan i en blodpöl.
+</p>
+<p>
+&mdash; Slår du en kvinna, skrek bond själv, alldeles
+vit, mera av fruktan än fasa för ett helgerån.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ser du nu, din lort, att jag kunde klå dig!
+bröt madamen lös, troende att hon varit den
+starkare, och med den avskjutna trätoffeln klappade hon
+om den övermannade, medan karlarne höllo honom
+i svångremmen.
+</p>
+<p>
+Och när avbasningen var slut, röcks lymmeln
+opp, och efter ett sista hagel av orrar om öronen
+och med en stövel i ändan kom han ut genom
+dörren.
+</p>
+<p>
+Kalle syntes aldrig mer på ön, som var befriad
+från sin drake.
+</p>
+<p>
+Han skämdes över att ha fått stryk av en kvinna,
+som var honom underlägsen, men han ville icke
+tillskriva henne annan överlägsenhet i bataljen än den
+att han inte fick slå igen.
+</p>
+<p>
+&mdash; Annars skulle hon fått se på! menade han.
+Och varför han inte fick, det visste inte fan!
+</p>
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_302' name='page_302'></a>302</span></p>
+<p>
+Sen den dagen sovo bönderna i lång tid bara
+med ett öga, för de väntade få se halmstacken
+brinna, och madamen gick aldrig ensam i lagården
+om aftonen, när hon skulle treva ägg.
+</p>
+<hr class='ppg-pb' />
+<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_303' name='page_303'></a>303</span>
+<h2>Höjer tar gården själv.</h2>
+
+</div>
+
+<p>
+Nu skulle de få se på annat, när Höjer kom sta
+och efter modrens död tog vid gården. Han hade
+nämligen gått som dräng åt styvfadren och haft hårda
+dagar, som han tyckte, men nu när han fått
+tömmarne och hade gubben på ett litet undantag, skulle
+han leva Herrans glada dagar.
+</p>
+<p>
+Så började han vårarbetet och satte drängarne
+till sysslor, men själv skulle han moja sig på
+ejdersträckten, som nu drog över yttre skärgårn på väg
+norrut.
+</p>
+<p>
+Och när han kom hem, så var det ingenting
+uträttat, jorden hade varit för sur, oxarne för illa
+vinterfodrade, redskapen i olag, och Blomqvist,
+styvfadren, hade tagit harven för sin räkning, efter som
+han hade den tillsammans med Höjer. Det var själva
+olyckan att de skulle ha något tillsammans, och än
+värre, när de skulle göra något tillsammans, för då
+blev det rakt ogjort.
+</p>
+<p>
+Höjer väsnades, men de rackarpojkarne kunde
+svara så behändigt på allting, så det var inte värt
+att söka sticka dem.
+</p>
+<p>
+&mdash; Stanna hemma, du, så blir det något gjort,
+sa gubben. Själv är liksta dräng.
+</p>
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_304' name='page_304'></a>304</span></p>
+<p>
+Ja, men se det var just att slippa vara dräng
+som lockat Höjer mest, och nu fick han känna på
+att vara både dräng och herre på en gång. Tänka
+ut för alla och ta i för alla. Och när styvfadren
+satte sig på tvärn, så blev det rent illa. Skulle Höjer
+ha oxarne om dan, så skulle gubben också ha dem,
+och som han var först oppe om morgnarne, så tog
+han kräken bara, och då gick hela Höjers arbetsplan
+åt skogen. Och så gick gubben och satte opp folket,
+och tubbade dem, så att Höjer inte hade några
+händer med dem.
+</p>
+<p>
+På sommarn tog det till, när studenterna kommo
+och hyrde sig in. Då skulle pigorna sitta och hänga
+på verandan och dricka punsch halva natten, och
+haken vet allt vad de gjorde för styggt, men när
+de sen skulle opp och mjölka om morgon, så sov de;
+och när de stodo vid spiseln, så nicka de till, och allt
+som skulle göras blev illa gjort.
+</p>
+<p>
+Höjer skulle ta itu med dem, och förbjöd dem
+slinka med herrarna, utan de skulle sova om
+nätterna. Men då svarte pigorna som så (som de lärt
+av herrarne, som voro mycket frisinnade om
+somrarne): att dagen var husbonds, men natten var
+deras, och de gjorde vad dem lyste, när solen gått ner.
+</p>
+<p>
+&mdash; Det må ni göra, svarte Höjer, men på ett
+villkor: att ni gör ert arbete för mat och lön om
+dagen. Kan ni svira om natten och arbeta lika bra
+om dan, så må ni det! Men kan ni inte det, så ni
+inte gör rätt för er, så må ni gå er väg!
+</p>
+<p>
+Det kunde de naturligtvis inte, men nu ansågo
+de sig ha rätt att svira om nätterna, helst det var
+ytterst svårt att kontrollera deras arbete om dagen.
+</p>
+<p>
+Höjer tröttnade och förehöll en dag i lindriga
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_305' name='page_305'></a>305</span>
+ordalag de lärda herrarne det orätta i att förstöra
+folkets arbetskraft.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, men de ta ju ingen tid ifrån er, svarte
+herrarne.
+</p>
+<p>
+&mdash; Men de ta den kraft jag äger fordra, efter
+som jag föder dem, svarte Höjer; och jag är inte
+betjänad med dåligt arbete lika bra som med gott;
+och det var inte lönt för mig att komma sta och ge
+dem sämre kost för sämre arbete, för då klaga de,
+och ge mig dåligt rykte.
+</p>
+<p>
+Nej, det förstod inte herrarne, och man skulle
+vara »människa» mot sina tjänare också!
+</p>
+<p>
+Så kom drängarne och skulle ha danser om
+kvällarne, för att locka pigorna till sin kant. Och
+då tog de och bar ut tröskverket för att få logen
+utrymd. Men när sen tröskverket fick stå i regnet,
+så kuggarne svällde och axlarne rostade, då blev
+Höjer rasande och förbjöd den eviga dansen. Det
+var dock det sämsta han kunde hitta på, för sen
+blev pojkarne alldeles vilda. Och vad de kunde finna
+ut bara, för att komma ifrån arbeta!
+</p>
+<p>
+En dag körde de sönder välten i fyrsprång över
+ett dike. De visste nog att sme&#8217;n bodde en halv
+mil borta, och att det tog ett dygn att ro dit och
+komma hem igen, och när de ville ha en fridag på
+sjön, så styrde de om att någonting gick sönder.
+Inte kunde de hjälpa det, inte. Och det var inte
+gott att komma på dem, heller.
+</p>
+<p>
+Skulle det dras not, så var det bara att knipa
+fram med brännvinet, annars gick fisken ut ur kilen.
+Och se, inte rådde drängarna för att inte fisken
+gick i noten! Men bara det lukta aldrig så lite
+brännvin av dem, så kom det alltid någon fisk.
+</p>
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_306' name='page_306'></a>306</span></p>
+<p>
+Det var som förgjort för Höjer, och aldrig vågade
+han mer ta sig en fridag på skytte, utan måste ligga
+i jämnt och samt. Och när han såg gubben komma
+hem med fåglar lite emellan, så sved det i honom.
+</p>
+<p>
+&mdash; Jojo, känn på du, sa styvfadren.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, förlåte mig, men jag tror ingen har det
+så bra som den som tjänar! mente Höjer.
+</p>
+<p>
+&mdash; Jo, du sa annat förr, du, men du visste inte
+bättre!
+</p>
+<p>
+Så gifte Höjer sig på försommarn, och gubben
+strax efter. DÃ¥ blev det en ny visa med
+kvinnfolkena, så ettrigt, så ettrigt. Och gubbarna retades
+i luven på varann. Men styvfadren, som var den
+slugaste, gick alltid ifrån saken med vinning.
+</p>
+<p>
+Skulle Höjers piga gå och mjölka på skogen så
+lät gubben henne först ropa ihop alla korna till
+fållan, och på det vann hans piga en halv timma.
+</p>
+<p>
+Inte kunde hon hjälpa det, att korna följdes åt,
+och det var småaktigt av Höjer att se på sådant.
+</p>
+<p>
+Höjer ville inte vara småaktig, och fastän han
+tyckte att pigorna kunde skifta med görat, så lät
+han saken gå sin gång.
+</p>
+<p>
+Men hatet började gro mot gubben, och fastän
+denne nog var en spjuver, förstås, så var han inte
+skuld till allt. Bra mycket i alla fall. Och av allt
+som de hade tillsammans förstod han att klå åt sig,
+där något var att vinna, att skudda av sig, när det
+ålåg honom något.
+</p>
+<p>
+Slutligen blev Höjer ledsen på alltihop, när han
+såg att han hade det sämre nu än förr, och till den
+fjortonde mars hade han i all tysthet tagit sig en
+arrendator.
+</p>
+<p>
+Nu var det Höjers tur att skratta. Arrendatorn
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_307' name='page_307'></a>307</span>
+var en rivande karl, som gick utanpå styvfadren
+flera gånger om.
+</p>
+<p>
+Och snart stod det kalabaliker utan ända mellan
+de två gårdsbrukarne, så att ön slutligen fick namnet
+lilla helvete. Höjer åtog sig först att göra
+dagsverken åt arrendatorn, vilket man fann litet bakvänt,
+men det brydde bond sig inte om. Nu gjorde han
+inte mer än han ville och lät de andra kivas. Och
+det kunde de!
+</p>
+<p>
+Först när arrendatorn märkte, att hans piga fick
+driva alla korna i fållan, så sa han ifrån att det
+skulle skiftas. När det inte hjälpte, så befallde han
+sin piga att driva de andras kor i sjön, ut på
+kobbarne, vart som helst.
+</p>
+<p>
+Och se det halp!
+</p>
+<p>
+Därpå tog han opp stängselfrågan, och nu blev
+det advokatyrer i oändlighet. Men arrendatorn visste
+bot: stänger inte ni, så öppnar jag! Och så öppna
+han, så dragoxarna gick mitt igenom gubbens skötar
+som hängde på gisten.
+</p>
+<p>
+Och så blev det stängt!
+</p>
+<p>
+Skulle de så broa dikena! Gubben ville inte
+lägga bro, fastän det bara var några syllar. Gott,
+då gjorde arrendatorn sig en bro, som han tog bort,
+när han begagnat den.
+</p>
+<p>
+Det fanns bara en brunn på gårn, och vid
+den lade sig gubbens kvinnfolk att tvätta!
+</p>
+<p>
+Kvinnorna skällde en hel eftermiddag, så de voro
+ultramarinblåa i ansiktet, medan arrendatorn stod i
+slöjdbon och snickrade en brunnslucka, som han
+täckte karet med, och satte hänglås för. Och så var
+den saken till ända.
+</p>
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_308' name='page_308'></a>308</span></p>
+<p>
+Men sen gick gubbens kvinnor och stack
+arrendatorns bästa ko i juvret så hon sinade.
+</p>
+<p>
+Varpå arrendatorns kvinnor släppte ut gubbens
+höns, så räven tog sex stycken på en natt.
+</p>
+<p>
+Det var ett krig på liv och egendom och Höjer
+spelade den icke vackra rollen av angivare och spion.
+I stadigt vänskapsförbund med arrendatorn, gick han
+denne tillhanda med alla upplysningar, som kunde
+tjäna i såväl anfall som försvar mot den
+gemensamma fienden.
+</p>
+<p>
+Och nu på hösten hade han uttänkt en
+huvudaktion, som skulle ge styvfadren knäcken. Gubben
+hade nämligen ytterst liten slåmark och måste alltid
+ta sjöfodret, vassen i viken, med i beräkningen för
+att få sina två kor med livet igenom vintern. Nu
+var icke sjöfodret undantaget i arrendekontraktet,
+utan var allmänning, så att var och en tog vad
+han ville; dock hade man en tyst överenskommelse
+att sjöslåttern företogs på en utsatt dag; men som
+denna klausul ej fanns i kontraktet, beslöt Höjer
+sätta lusen i örat på arrendatorn, en dag, då gubben
+skulle bort på en auktion.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ta för dig du, annars tar den andra
+alltsammans, undervisade Höjer arrendatorn, som inte
+riktigt ville på affären. Om inte du tar först, så
+tar han först!
+</p>
+<p>
+Det var ett skäl! Och samma morgon som
+gubben rest bort, satte arrendatorn alla män och
+kvinnor i verket. De gingo naturligtvis runt kring
+stränderna och rakade av vartenda strå som kunde
+åtkommas, så att den som ville ha något med, måste
+ut i vattnet och gyttjan, och fick ändå bara
+vassvippor, som inte något kreatur ville tugga.
+</p>
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_309' name='page_309'></a>309</span></p>
+<p>
+När gubben kom hem i sin båt och såg viken
+ligga som en slagen äng, blev han alldeles galen,
+och som han kände igen upphovsmannens finger,
+kastade han sitt hat på honom. Han blev desto
+ondare, som det var hans egen idé, att en natt göra
+arrendatorn samma spratt. Och hans enkla
+hämndeplan blev nu att nedlägga striden med denne, spränga
+förbundet och få anfallet gemensamt mot Höjer.
+</p>
+<p>
+Till den ändan började han peka på små
+skrymslor i kontraktet, som Höjer hade hållit öppna åt
+sig för att vid behov sticka sig undan. Detta skulle
+nu ej inverkat på vänskapen mellan de båda, om ej
+arrendatorn redan förut tyckt sig märka att små
+fördelar tillföllo Höjer dem han ej skulle ha haft,
+men nu när någon pekade på det, så stack det i
+ögonen. Olyckan ville också, att Höjer om dagen
+varit ute och satt flundernät på arrendatorns bästa
+grynna, och detta hade han enligt kontraktet endast
+begränsad rätt till, i så måtto att, som orden lydde,
+husbehovsfiske vore gårdsägaren ej förment i vilka
+vatten han ville. Nu kommer arrendatorn och finner
+grundet upptaget av inte mindre än trettio nät, så
+att all sättning blev honom omöjlig, då grynnornas
+antal och givbarhet voro begränsade.
+</p>
+<p>
+Det var eld på kruttråden, och hemkommen
+började det puttra och fräsa.
+</p>
+<p>
+&mdash; Hör du, Höjer, du; du går och sätter före
+mig så jag inte kan fiska.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nå, det får jag väl, svarte Höjer.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nej, trettio nät är inte husbehov; jämka dej
+dän du bara!
+</p>
+<p>
+&mdash; Det vet jag visst det, när det inte står i
+kontraktet hur många nät det skall vara.
+</p>
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_310' name='page_310'></a>310</span></p>
+<p>
+&mdash; Jaså, du talar ur den ton! Vet du av, att
+du har släppt tre kor på skogen, när du bara har
+lov till att släppa en.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nå, vad skulle det göra då, när skogen är
+så stor.
+</p>
+<p>
+&mdash; Haha; vi ska inte vara småaktiga då! Bra!
+Vi ska komma ihåg det!
+</p>
+<p>
+Följande morgon stod Höjer på vedbacken, när
+arrendatorn kom fram, och med en till utseendet
+oskyldig min frågade:
+</p>
+<p>
+&mdash; Hör du, Höjer, du!
+</p>
+<p>
+&mdash; Jo! Här är jag!
+</p>
+<p>
+&mdash; Jag behövde några spadskaft, och dem får
+jag väl ta på skogen?
+</p>
+<p>
+&mdash; Jo, det går an, bara en tar vackert, så!
+</p>
+<p>
+Arrendatorn fick båda drängarne med sig och
+fällde hela öns lilla aspbestånd, varpå han lät dem såga
+och grovhugga spirorna. Höjer hörde nog att det
+braka och dåna bortom hagen, men han gav sig inte
+tid att gå och se efter vad som stod på. Det fick
+han dock klart för sig, när folket kom hem med
+lass efter lass med aspstockar.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, men du är vådlig i alla fall, som har
+tagit dän alla asparne, som jag skulle ha till
+lövtäkt åt fåren, ojade sig Höjer. Och hur många
+spadskaft ska det bli av det där, måtro?
+</p>
+<p>
+&mdash; Å, det sträcker sig väl till en tre dussin!
+svarade arrendatorn.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, men jag bad dig hugga vackert!
+</p>
+<p>
+&mdash; Nå, är det inte vackert då! Och för resten
+sa du inte hur många det skulle vara.
+</p>
+<p>
+Därmed var revanchekriget å ömse sidor i gång,
+och styvfadren spelade nu djävulens roll, som gick
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_311' name='page_311'></a>311</span>
+och blåste på lågorna. Han prickade ut timmer och
+båtbord åt arrendatorn, pekade på bästa lövtäkten,
+lärde honom att pressa musten ur sina
+kontraktsenliga förmånsrätter och vränga lag, så att Höjer
+fick likafullt ett trassel som han aldrig drömt.
+</p>
+<p>
+Så började arrendatorn nyodlingar, sedan han
+förmått Höjer att gå med på en part av kostnaderna.
+En rothuggare tillkallades, som svedde och högg och
+det ena stycket efter det andra togs opp. Men nu
+bestämde kontraktet, att gårdsägaren skulle hålla fall
+för åkrarna, och Höjer befann sig en dag invecklad
+i större sprängningsarbeten, som kostade kontanta
+pengar.
+</p>
+<p>
+&mdash; Det får du igen på odlingen, narrade honom
+styvfadren.
+</p>
+<p>
+Men arrendatorn hade bara femårskontrakt han,
+och efter allt krångel han haft, började han packa
+in för att draga dädan. Och därför satte han till alla
+krafter att suga ur jorden vad han kunde; låg efter
+Höjer som en igel, studerade kontraktet om nätterna
+och klämde sedan till allt vad han kunde.
+</p>
+<p>
+Höjer blev snart ledsen och tog plats som
+båtbyggare på en grannö för att vara ifrån alltsammans.
+Men då blev det sju gånger värre; och var gång
+han kom hem hade hans hustru något nytt sakeltyg
+att förkunna.
+</p>
+<p>
+Andra året kunde inte arrendatorn göra rätt för
+sig; odlingarne hade kostat så mycket, fisket var
+dåligt, och i stället för att be om anstånd, hotade
+han Höjer med process för att han narrat honom
+in på villkor som han inte kunde gå ut med. Men
+processa var det sista man ville göra, för det var
+bara ting två gånger om året, och om man också
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_312' name='page_312'></a>312</span>
+vann, så fick man ingenting, där ingenting var att ta.
+Och mäta ut var inte heller lönt, där intet var att
+mäta, då ju Höjer själv var ägare till alla inventarier
+och kreatur. Vräka kunde han inte, ty kontraktet
+var icke så stiliserat, och under alla förhållanden
+var det lugnare att ha gäldenären under sina ögon
+än låta honom löpa sin väg och kanske aldrig få se
+honom mer.
+</p>
+<p>
+Arrendatorn blev därför sittande, och nöd gick
+inte på honom, men på Höjer gick det hårt, ty
+han hade ju avhänt sig nästan all sin egendom, och
+hade tillochmed gjort dagsverken gratis.
+</p>
+<p>
+&mdash; Det här är då alldeles rasande, menade Höjer,
+när nöden tvang honom att beklaga sig för styvfadren.
+Och aldrig har jag haft en glad dag sedan
+jag hörde upp att tjäna. Då hade jag maten och inga
+bekymmer, men sen jag fick mitt eget, får jag gå
+dräng utan lön och se på hur andra äter mitt bröd
+opp.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, ser du, du har inte rätta förståndet du,
+svarade gubben, och den gång du ville snyta din
+arrendator, så lade du grunden till allt som hänt
+dig sen!
+</p>
+<p>
+Detta var delvis saken, ty Höjer var född till
+att tjäna, men den som först brutit rätt och billighet,
+det var styvfadren, och därför tvang han de andra
+att bryta igen, såvida inte de ville gå under, och
+det ville de inte.
+</p>
+<p>
+Ont blev värre! För att knipa ut
+arrendesumman lade Höjer på sin arrendator nya onera, som
+denne sökte skudda av sig. Och snart upptäckte
+man att han gjort odlingarne på svindleri, så att han
+sålde veden, som höggs vid röjningen, och vad värre
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_313' name='page_313'></a>313</span>
+var, sög den nya jorden läns, då han inte kunde
+gödsla den. Och det hade ingen beräknat, ehuru
+man väl visste, att boskapen knappt var tillräcklig
+för att hålla i stånd den jord som fanns. Men
+arrendatorn gick lös på skogen med sina odlingar, som
+bara bestodo i att hugga och hacka, och så ta en
+havreskörd mellan stubbarne, som snart grönskade
+upp som aronsstavar. Och samtidigt föllo kreaturen
+i sin, oxarne magrade och gårdens bestånd var hotat.
+Allt detta måste Höjer åse utan att kunna röra ett
+finger. När det stod upp ett stormgräl, svarade
+alltid arrendatorn:
+</p>
+<p>
+&mdash; Det står så i kontraktet.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, men det var inte meningen, svarade Höjer.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja men det står så, liksom det inte stod så
+att du skulle sätta trettio nät, när meningen var
+att halvt dussin. Orätt går igen! Skyll dig själv.
+</p>
+<p>
+Efter de fem årens utgång hade Höjer måst taga
+hypotekslån för att muta bort arrendatorn och rädda
+sin skog, men arrendatorn köpte sig en gård i
+grannskapet på besparingarne.
+</p>
+<p>
+Och Höjer måste återigen ta gården och börja
+kampen mot tjänstefolket, som nu var värre än
+någonsin. Ibland tänkte Höjer sälja gård och grund,
+men det fanns inga andra köpare än fattiga krakar,
+som ville betala med inteckningar, naturligtvis löpande
+utan ränta. Att ta arrendator igen aktade han sig
+för, och det återstod sålunda inte annat än låta sig
+ätas levande av tjänstefolket.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, ser du, min gosse, sade pastorn, som
+blivit anmodad avge utlåtande, den som inte är skapt
+till herre, den blir aldrig herre.
+</p>
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_314' name='page_314'></a>314</span></p>
+<p>
+&mdash; Ja, men herre Jesus, hur kan andra få bukt
+med sina tjänare, då?
+</p>
+<p>
+&mdash; Ser du, det är deras hemlighet det! De äro
+väl så skapta, ser du!
+</p>
+<p>
+Och därmed fick Höjer trösta sig, om det nu var
+en tröst att veta sig dömd till en undergång, som
+han ser dagligen och stundligen försiggå för sina
+ögon, utan att kunna hindra den!
+</p>
+<hr class='ppg-pb' />
+<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_315' name='page_315'></a>315</span>
+<h2>Sjönödslöftet.</h2>
+
+</div>
+
+<p>
+Vestman på Nedergårdsön hade gått med en
+skonare på Norge och kommit ända upp åt Lofoten.
+Där hade han träffat valfångare och förnummit ett
+och annat om fångstmännens sätt att ta valar med
+harpun. När han så kom hem till sin ö, rann den
+tanken på honom, att han skulle tillämpa de
+inhämtade lärorna på hemmavarande skälfångst, vilken
+befann sig i stadigt avtagande på grund av
+bössknallarnes avskrämmande inflytande på de rädda djuren.
+</p>
+<p>
+Till den ändan gick han tillväga på följande
+mindre välbetänkta sätt, med en utgång, som varken
+han eller någon annan kunnat beräkna, och vilket
+gav anledning till ett äventyr, om vilket ännu sagan
+lever i skärgården.
+</p>
+<p>
+En afton på eftervåren tog Vestman en
+flatbottnad eka och en pojke med sig ut till yttre skären,
+där skälarne brukade gå upp och solbada sig. Till den
+märkvärdiga jaktens bedrivande hade han medfört
+en uttergadd, vilken eljes hade till ändamål att tjäna
+vid uttagning av uttrar ur bergsskrevor, och nämnde
+tillhygge hade han på valfångarmanér fastgjort i
+fören vid en löpande vinda. Huru han skulle kunna
+nalkas de skygga djuren för att få håll på dem med
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_316' name='page_316'></a>316</span>
+den tillfälliga harpunen, det visste varken han eller
+någon annan, men är olyckan framme, menade hans
+vänner, så kan man sätta nät i vattentunnan.
+Fälttågsplanen var emellertid uppgjord så, att pojken
+skulle gå från land med bössan och Vestman själv
+smyga med ökan mellan iskokorna och där passa
+de flyende djuren, som icke kunde göra sig för brått
+på den skrovliga drivisen, vilken packat sig invid
+stranden.
+</p>
+<p>
+Nu hade han fått pojken i land just före
+solnedgången, och själv tog han till att ro med ett
+par ullstrumpor virade om årlommarna för att inte
+bullra, och med en vit skjorta över kläderna för
+att inte synas. Och i skygd av kobbranglet och
+packisen råkade han ro opp sig under vallen, där
+en bräsch visade var djuren gått upp och där de
+sannolikt måste ge sig ut, då ingen vak fanns.
+</p>
+<p>
+Vestman satt där väl gömd och höll gadden
+i högsta hugg lyftad, så länge att han frös om
+fingerna och började grunda efter, om inte det gamla
+sättet med lodbössan var enklare. Skälarne voro
+där, det var inte tu tal om det, och han hade hört
+dem ge skall, men att de skulle just välja den här
+vådliga stråten för att komma i vattnet, det var den
+stora frågan.
+</p>
+<p>
+Knall! hördes det i land bakom tallarna, och
+så pep det i luften och sa skvatt ut i sjön, och
+därpå blev ett blåsande och nysande, och så ett
+traskande på isen, som när nakna mänskor springa
+på ett kammargolv.
+</p>
+<p>
+Innan Vestman hann få redigt för sig hur dum
+hela tillställningen i själva verket varit, stack ett
+lurvigt huvud ut genom breschen, reste sig och
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_317' name='page_317'></a>317</span>
+störtade i vattnet, men fick verkligen gadden mitt i
+det tjocka. Och i ett huj löpte linan ut; båten
+fick en knyck så att jägarn ramlade ner på
+akterbetten och så bar det av med god gång till sjös.
+</p>
+<p>
+Det blev åka av!
+</p>
+<p>
+Vestman tyckte först det var nytt och roligt
+och tänkte på vilken förträfflig jakthistoria det skulle
+bli; och bytet ansåg han sig ha i handen. Men
+så fick han se att kobbarna dansade förbi och sin
+egen stuga försvinna.
+</p>
+<p>
+&mdash; Farväl, så länge, nickade han åt stranden,
+kommer strax tillbaka!
+</p>
+<p>
+Det röck och knöck i båten, men någon fara
+syntes inte vara för handen ännu, förrän de kommo
+ut i sista stenarna och släppte landkänningen. Där
+gick det lite sjö och solen tycktes ha gått ner, ty det
+såg ut som en svart rund skiva därute.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ett stycke till, så kapar jag i värsta fall,
+tänkte Vestman.
+</p>
+<p>
+Och så bar det av igen. Men nu tog ekan till att
+slingra. Sjöarna lågo mot och båten doppade redan
+nosen.
+</p>
+<p>
+&mdash; Lite till! tänkte Vestman, som ogärna ville
+skänka sitt säkra byte och få ett snöpligt slut på
+en så vacker början.
+</p>
+<p>
+Sjön ökade och stjärnorna tändes på. Ännu
+kunde han dock se yxan, som låg framme i fören
+och som var hans hopp, när det gick för långt.
+</p>
+<p>
+&mdash; Gå på du, min gubbe, du är väl snart trötter,
+om jag känner dig rätt! muttrade den utfrusna
+jägarn, som längtade komma till årorna för att bli
+varm i kroppen.
+</p>
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_318' name='page_318'></a>318</span></p>
+<p>
+I detsamma kände han vått om fötterna och
+hörde båten skrapa i botten.
+</p>
+<p>
+&mdash; Lägg av då, kommenderade han sig själv,
+reste sig för att ta yxan och kapa men satte sig
+ögonblickligen ner igen. Ty i och med detsamma
+han lämnade sin plats drog skälen ner nosen på ekan.
+</p>
+<p>
+Efter ett par fruktlösa försök att krypa fram i
+fören, insåg han det nödvändiga i att bli sittande
+och att han var lämnad i djurets våld, beroende av
+detsammas nyck huruvida han skulle gå i kvav eller
+komma hem.
+</p>
+<p>
+Nu hade det upphört att vara roligt, och ett
+stilla allvar sänkte sig över den modstulne jägarens
+sinne. Men för att ge sig mera mod än han ägde
+tog han till sig en åra och stack ut akter över,
+inbillande sig att han styrde. Men det gjorde han
+inte, för det gjorde djuret, och det styrde alltjämt
+rakt ut till sjös.
+</p>
+<p>
+&mdash; Kommer jag ifrån det här, så djäveln
+anamma...
+</p>
+<p>
+Skälen gjorde några slingerbultar och svordomen
+avbröts, ty åran måste tas in och öskaret fram, att
+få vattnet ur båten.
+</p>
+<p>
+När det var länsat, stack han ut åran igen,
+och det kändes genast lugnare, alldeles som om
+han verkligen suttit och styrt.
+</p>
+<p>
+Men nu hade stjärnorna slocknat av och det
+kom regnstänk blandat med snö, så att Vestman
+snart inte såg yxan mer, utan fann sig omsluten
+av ett grått töcken på alla håll. Och framåt gick
+det, framåt, men vinden tycktes kantra om, ty nu
+lågo sjöarne på halv sida mot; och den kantrade
+undan för undan.
+</p>
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_319' name='page_319'></a>319</span></p>
+<p>
+Nu blev han rädd! Och medan öskaret gick
+igen, tänkte han på hustru och barn, på gård och
+grund och redskap, och så på evigheten, som
+stundade med all säkerhet; tänkte på, att han inte varit
+i kyrkan på &mdash; ja hur många år, det mindes han
+inte, men det var inte sedan året då koleran gick
+&mdash; och att han inte varit till skrift &mdash; nu skrapade
+läsud mot drivis. Herre Jesus! Jag fattig syndig
+människa! &mdash; Det var bortglömt alltihop... Fader
+vår som är i himmelen... ske din vilje såsom i
+himmelen... inte den heller! &mdash; &mdash; &mdash;
+</p>
+<p>
+Vilka långa timmar, och så många sen; flera
+behövdes inte för att komma över till Åland, med
+den här vinden; men kom drivisen, då måste han
+följa ner till Gottland eller komma in i Finska viken!
+Men innan dess skulle han vara ihjälfrusen.
+</p>
+<p>
+Han kröp ner på botten av ekan för att söka
+skydd för den kalla blåsten, och när han kom på
+knä, så kunde han hela Fader Vår, och den läste
+han väl ett tjog gånger; och för var gång han kom
+till amen, skar han med fickkniven en skåra i suden.
+Och när han hörde sin röst, blev han lugnare, för
+det var som att tala vid någon, och som om någon
+talade till honom, och orden väckte minnen om en
+massa människor samlade i kyrkan och vilka han
+nu såg framför sig, tröstande, förebrående. Där såg
+han Gelingarne, som han varit ute med förliden och
+tagit upp smideskol med efter den sjunkna briggen,
+som inte var alldeles riktigt, men kunde försvaras;
+där såg han &mdash; nu röck det i linan föröver. Herre
+Jesus, Guds son, kommer jag ur detta med livet,
+så lovar jag, så sant Gud lever, en ny krona med
+sju pipor av rena silvret &mdash; det är hela barnaarvet
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_320' name='page_320'></a>320</span>
+&mdash; till kyrkan &mdash; rena silvret &mdash; Herren välsigne oss
+och bevare oss, Herren upplyse sitt ansikte över
+oss och vare oss nådig...
+</p>
+<p>
+Genom dimman syntes ett ljus, rätt förut, stort,
+men suddigt som en hornlyktas!
+</p>
+<p>
+&mdash; Det är Hangö fyr på Nyländska kusten!
+tänkte Vestrnan. Kunde väl tro att vi hållit på i
+tolv timmar, för det var långt som en vecka!
+</p>
+<p>
+Nu kraschade det igen under ekan och den stod
+tvärt still, så att Vestman flög framlänges över betten,
+och så blev det still.
+</p>
+<p>
+Hur långt kunde det nu vara till fyren på en
+höft? Halvannan mil! Och nu förmådde han varken
+komma fram eller tillbaks! Det var värre än
+någonsin, ty bara han rörde sig i båten så vickade den.
+</p>
+<p>
+Vestman satt där han satt, och han väntade
+få se soln gå opp och dagern skina i öster, och
+han frös, och han bad Gud, och han lovade och
+svor alla dyra eder om silverkronan, som skulle
+få kosta två hundra riksdaler och vara kontrollerad,
+och sju pipor skulle han ha med krusiduller på
+handkragarna, och en lina med kulor på, skulle han
+hänga i, och när folket såg den, skulle de säga: si
+det är sjönödslöftet av Erik Vestman i Nedergården,
+som Herren så huldrikt hjälpte ur sin svåra nöd anno
+attonhundra och femti nie! Gud hjälpte honom så
+huldrikt och nådeligen, upprepade han gång på gång,
+så att han till sist trodde på det, och i översvallande
+tacksamhet för den nåderika hjälpen, läste han första
+orden ur »Lov pris och tack ske dig, o fader käre!»
+Gud hade hulpit honom, det var alldeles säkert,
+efter som kronan hängde där och folket sa, skulle
+säga, de hade inte sagt än &mdash; nu slockna fyren...
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_321' name='page_321'></a>321</span>
+Herre Jesus! som gick på vattnet och bjöd
+böljorna lägga sig! &mdash; Nu lade de sig, de hade redan
+lagt sig för en lång stund sen, för det var kav
+lugnt, och underligt var det, ty här låg hela sjön
+på, och hade gått alldeles vådligt just nyss, i går
+afse, efter som det var morgon nu snart, det måste
+vara morgon nu snart, när han kunde frysa så
+elemenskat om fötterna, och var hungrig och skulle
+få varmt kaffe nu straxt, bara lotsbåten kom ut,
+som den måste göra efter som det skulle komma
+fartyg i solgången, som legat och kryssat ute på
+flacket; men varför, för f... för allt i världen hade
+de släckt fyrn just nu, kanske det var dager, fastän
+det inte syntes för dimman, mycket säkert, såvida
+inte ryska regeringen hade något annat reglemente
+för sina fyrar; jo, visst hade de, nu mindes han det
+som en dröm, alldeles som att rysken hade annan
+almanacka med gamla stilen, se där ha vi ägget,
+gamla stilen, som är tretton dar efter eller före, det
+kan nu just vara detsamma, för tidskillnad måste
+det vara, och det var det ju också, efter finska
+båtarna alltid kom en timme senare än det var
+telegraferat, och därför hade de också släckt fyren en
+timme före soluppgången, som alltså skulle ske om
+en timme. Och då förstod han, varför han frös så
+vådligt, för det gör alla som haft ältfrossan, när
+solen går upp; men skälen, djuret, höll sig så stilla
+och det röck inte i vindan mer, kanske den slitit
+sig och gått! måste se efter i alla fall, för att sitta
+här i onödan, det hörde f...
+</p>
+<p>
+Vestman stirrade förut och såg något mörkt,
+taggigt, som en hel hop riggar stiga ur töcknet.
+</p>
+<p>
+&mdash; Kors i Jesu namn, om det är ryska flottan,
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_322' name='page_322'></a>322</span>
+då skjuter de mig som smugglare eller skickar mig
+till Siverien. Och så många sen! Gud Fader, det
+är en hel skog.
+</p>
+<p>
+Han reste sig och rätade ut knäna! Båten
+vickade bara åt sidorna, men doppade inte mer med
+nosen. Han klev försiktigt över bettarne föröver;
+såg linan stå spänd som en telegraftråd; steg ur
+båten; såg fotspår, slog klacken mot en sten... han
+var på land! Och där stod granskog!
+</p>
+<p>
+&mdash; Är de du, far! pep en bekant röst ifrån en
+enbuske.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ludde! Vad fan är du här!
+</p>
+<p>
+&mdash; Jag unnra vad de blitt av dig, far!
+</p>
+<p>
+Vestman gnuggade sig i ögonen:
+</p>
+<p>
+&mdash; Hörru, vet du vad klockan är på dan?
+</p>
+<p>
+&mdash; Hon lider väl åt åtta, och du har varit borta
+mest en hel timme! Men så har du kräket med dig
+också!
+</p>
+<p>
+På skälberget låg djuret med uttergadden i
+ryggen, dött, förblött, efter att ha gjort en tripp till
+sjös och vänt för sjögångens skull.
+</p>
+<p>
+Och än i dag berättas äventyret som det mest
+underbara i hela skärgården, näst sagan om
+sjöormen, och den som inte vill tro, den kan gå till
+Nedergårdskyrka och se den lilla ljuskronan, som
+hänger där under orgelläktaren till evärderligt minne
+av förre kronolotsen Vestmans huldrika hjälp ur en
+högst ovanlig sjönöd, då han med döden för ögonen
+lovade Herren att till den kristelige församlingens
+hugnad och fromma skänka denna tennkrona.
+</p>
+<hr class='ppg-pb' />
+<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_323' name='page_323'></a>323</span>
+<h2>Skräddarns skulle ha dans.</h2>
+
+</div>
+
+<p>
+När man en vacker sommardag kommer ut ifrån
+havsbandet och håller ner i Byttafjärden, förbi
+Gåsskär och Skoboraden, kan man, om man ligger för
+babordshalsar, se en höglänt ö såsom kranbalksvis
+i lä. Den är icke märkvärdigare än de andra öarne
+omkring, på annat sätt än att den är högre och tyckes
+bestå av en enda kal gneisklint som rämnat mitt
+itu. Tar man i land på norra sidan, skall man snart
+komma in i en aldunge, och fortsätter man in i
+rämnan har man snart under fötterna en snaggig
+ängsmatta, som synes utbredd till torkning mellan
+de fuktiga bergväggarne. Håller man sig på denna
+gröna matta, ser man den snart sträcka sig framåt
+och mot bergets sidor kantas med hasselbuskar, som
+dölja ingångar till hålor och små grottor; följer man
+stråten framåt i sydlig riktning, går man snart i
+skuggan av tallar, som efterträdas av björkar, rönnar,
+askar; och så tar bergväggen emot, vägen krymper
+till en gångstig, som leder upp rätt i vädret,
+slingrande som en torntrappa. Går man uppför en stund,
+måste man snart ner igen i en skreva, där den sköna
+benveden krupit i lä för vinden, att dölja sin
+glänsande grönska och sina lysande röda bär; och så
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_324' name='page_324'></a>324</span>
+bär det oppåt igen, alltjämt oppåt, tills man står
+på den nakna klinten, där torkade gäddben röja
+närvaron av en fiskgjuse, eller kringströdda
+andfjädrar och torkade skelett visa platsen, där hökar,
+falkar, havsörnar kanske också, hålla sina kalas i
+god matro, under det de ha ett öga på jaktreviret,
+som nu sträcker sig oändligt inåt inre skärgårdens
+blånande fjärdar, och utåt havsbandet till fyrarne
+och det eviga cirkelsegmentet. Men går man några
+steg framåt klinten i sydlig riktning och tittar ner
+under fötterna, glömmer man huvudskalleplatsen
+däruppe och ser en täck liten tavla, som man icke
+väntat härute. Skyddad av bergväggarne för alla
+kalla vindar ifrån nordväst till sydost, ligger en
+gräsmatta så grön som nyuppkommen råg; och därnere
+går en röd ko och betar under de vita björkarne.
+Gräsmattan sträcker sig ner till en grå stuga,
+omgiven av en trädgårdstäppa, och ända ner till sjön,
+där hamnen ligger med båtbrygga, sjöbod, sumpkista
+och nät.
+</p>
+<p>
+Detta är skräddarns!
+</p>
+<p>
+Kravlar man sig ner för bergväggen och lämnar
+klinten, där det blåste kallt, skall man snart känna
+solen steka den orörliga luften, och på fem minuters
+nerstigande märka hur klimatet ändrar sig och med
+detsamma vegetationen. Men man vill nästan tro på
+underverk, då man ser rönnen bära astrakaner på
+en gren och gråpäron på en annan; och då man ser
+duväpplen på hagtornsbuskarne, tror man sig ha
+kommit till en förtrollad ö, där man i nästa
+ögonblick vill vänta sig få plocka fikon på spåmanstisteln.
+Stiger man ner på gräsmattan och nalkas stugan,
+får man, om lyckan är god, se trollkarlen själv genom
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_325' name='page_325'></a>325</span>
+det öppna fönstret, där en hämpling visar sitt
+blodsprängda bröst i en liten ståltrådsbur mellan
+sallatsblad. På ett slagbord bakom hämplingen sitter han
+nämligen med benen i kors och drar långa styng på
+ett rutigt bomullstyg, som döljer hela hans nedra
+kroppshalva och endast lämnar den övra delen synlig,
+fast den icke är mycket att se på; ty magen fattas
+och den lille mannen tyckes ha lyftat av sig
+bröstkorgen och satt den direkt på bordskivan, och på
+bröstet ligger huvudet utan märkbar hals. Det är
+skräddarn själv, som en hårdhänt natur kramat ihop
+till en puckel, och åt vilken föräldrarne på den
+grunden valt det stillasittande yrket.
+</p>
+<p>
+För att rätta naturen, som givit honom
+anledning till missnöje, har skräddarn anlagt ett gott lynne
+och utvecklat sig till en muntergök, som alltid är
+full med historier och visor. Och liksom för att
+visa naturen hur den skulle ha burit sig åt, har han
+kastat sig med kärlek åt naturförsköning. Det är
+han därför, som gjort trädgård, och icke nöjd med
+att förädla de gamla sötäpplena och surkartarna i
+trädgården, har han gått och ympat ädelfrukt i
+vildmarkens träd, så att den sura rönnen bär vita
+astrakaner och den kärve hagtorn lyser av det lilla
+duväpplets röd- och vitkindade barnansikten. Och
+liksom om han kände, att hans dåliga art icke skulle
+längre ner i världen, planterar han träd på marken,
+och när han kommer till en bondgård för att sy,
+medför han i västfickan några frön, som han i smyg
+stoppar i jorden, eller, när årstiden är inne, några
+ympkvistar, som han sticker emellan bark och träd.
+Och hans frön gro, och hans ögon växa ut, och när
+ingen bär hans namn mer, så skall hans namn i
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_326' name='page_326'></a>326</span>
+långa tider uttalas, när andras barnbarn sitta under
+farfars äppelträd och höra historien om hur det
+granna och goda undret kom dit på den nakna hällen,
+och det långt efter sen hans rockar och byxor blivit
+trasmattor eller filtskor.
+</p>
+<p>
+Nu, i mars månad, hade han sytt hos
+trädgårdsmästarn på Sandemar, och han hade sett
+underverk i drivbänkarna, och hört om ett slags runda
+gula gurkor, som man fick en krona för på Dalarö
+Societet. Och så hade han fått hem kärnor, lagt
+dem i en långrevslåda med jord och ställt i fönstret.
+Efter fjorton dar såg han som en vit fingerknoge
+peka opp ur mullen och strax efter breda ut sig
+och lägga som två vingar tätt utåt jorden som en
+trollslända. Så kom aprilsolen, och då sköto de fart,
+pinade fram en grön karda, rullade ut sig och
+började krypa. Då nöp han över tredje bladet som
+trädgårdsmästarn lärt honom, och då sköto de
+sidoskott, som han nöp igen på samma sätt, så att när
+maj gick ut, var det i sista laget att sätta dem i
+bänk. Men det var inte det lättaste att få varmt
+under, och en dag gick åt för att komma till Dalarö
+efter en låda stallströ. Så bäddade han utmed
+bergväggen, där solen brassade på; ramade in bädden
+med brädlappar, men se det blev bara en tunn, tunn
+bänk och han fick söka råd för att öka den. Höboss,
+sopor, halm måste han ta till, och på sistone vart
+det en bänk sådan han var. Och i den satte han
+plantorna med jordklump. Lade så innanfönsterna
+på, och det blev växa av. Men järnnätterna kommo,
+och han måste täcka; täckte med mattstumpar och
+granns. I fjorton dagar knallade det och växte i
+bänken, men vid midsommar tog det av och
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_327' name='page_327'></a>327</span>
+stannade. Stallströt var utbrunnet, och han fick inte
+tid att skaffa mer. SÃ¥ kom stora hettan i juli, och
+nu sköt det på igen och blev blom. Först tunna
+hanblommor och så knubbiga honblommor med en
+liten grön ärta i botten. Han luftade och han
+spritade, skuggade när solen brände och stängde när
+det mulnade. Blev det så fjorton regndagar utan sol,
+och hela maskineriet stod stilla igen. Nu vattnade
+han med varmt vatten och bäddade runt med halm
+och lagårdsströ, och när augusti bröt in med
+rötmånadshetta, så bergväggen var som en bakugn,
+då knallade det igen, ärterna svällde ut till gåsägg
+och fick räfflor med ludet emellan. Åtta stycken
+hade han nu så stora som nävar, och de började
+redan lukta svagt, så att han lade tegelflis under
+dem. Det var en hel historia med de melonerna,
+och bara solen höll sig framme, så skulle han ha
+dem i hand om en vecka.
+</p>
+<p>
+Därför satt han nu på sitt bord och höll utkik
+på drivbänken, som om han bevakade solstrålarne
+därborta vid bergväggen, och han var uppriktigt glad
+i sitt sinne, för vinden stod sydlig och det hade
+inte regnat på sjusovaredagen.
+</p>
+<p>
+&mdash; Hör du, Anna, du, ropade han med sin
+kikhoströst till systern, som stod i köket och rensade
+flundror.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nå, Gustav! svarade Anna, utan att lämna
+sitt arbete.
+</p>
+<p>
+&mdash; Jo, ser du, jag hade tänkt som så, att vi
+skulle ha dansen som om lördag, innan folket ger
+sig ut på strömmingen; vad säger du om det?
+</p>
+<p>
+Det blev litet tyst först, så att man hörde
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_328' name='page_328'></a>328</span>
+flugornas dans kring lövruskan i taket och fiskknivens
+raspande i flunderskinnet.
+</p>
+<p>
+&mdash; Har du råd med det, du? kom Annas svar
+i frågform.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, visst har jag det, och för resten ska jag
+säga dig, att när man har har en affär som jag,
+måste man se sina kunder någon gång, och vad råd
+beträffar, så inte är jag så barskrapad. Minst ett
+par tunnor äpplen kan jag räkna på...
+</p>
+<p>
+&mdash; De ska ju vara till att köpa vinterfoder...
+</p>
+<p>
+&mdash; Nå, så har jag, här slog det kluck för
+skräddarn, som om det fastnat i halsen, så har jag mina
+meloner.
+</p>
+<p>
+&mdash; Asch; låt oss se dina meloner först!
+</p>
+<p>
+&mdash; Se! Kan du inte se dem därute! Om tre
+dar ä de färdiga, och då har jag mina åtta kronor;
+det är brännvinet!
+</p>
+<p>
+&mdash; Vänta då tills melonerna bli färdiga åtminstone.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, si det kan jag inte, för då är det för
+sent för strömmingen, vet ja!
+</p>
+<p>
+Anna svarte inte mer, för hon ville inte vara
+med om alltsammans, både därför att hon tyckte
+det var bråkigt att riva opp stugan, och för att hon
+visste Gustav skulle supa sig full.
+</p>
+<p>
+Men nu var det skräddarns svaghet att en gång
+om året se folk hos sig, och flickor i synnerhet.
+Fastän han inte kunde dansa, då han till på köpet
+var låghalt, så han gick mellan två kryckor, hade
+han en synnerlig förnöjelse av att se ungdomen roa
+sig, och var alltid med på alla danser, där han
+hoppade omkring och klappade flickorna med
+knogarne av sin långa magra hand, och, ansedd som
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_329' name='page_329'></a>329</span>
+en gammal farbror, oaktat sina trettiotvå år, fick
+han ta sig små friheter, som ingen räknade så noga
+på. När han nu kastade fram sitt förslag för
+systern, som satt härute och hushållade för honom,
+var det inte något påhitt i hast, utan en länge
+ruvad idé, som ätit sig fast i hans huvud och som
+skulle gå igenom.
+</p>
+<p>
+Systern, som var fem år äldre, hade nog makten
+i huset, men när det gällde på riktigt, så var
+skräddarn envis som synden; och om det också skulle
+grälas i åtta dar, så tog han sig igenom.
+</p>
+<p>
+Utan att därför avvakta vidare rådslag sätter
+han sig i båt följande morgon och seglar omkring
+att bjuda, varpå han styr ner till Dalarö att köpa
+brännvin och svagdricka. Full kom han hem, men
+ändock innan solnedgången, och krypande på marken
+lade han fönsterna på bänken utan att slå sönder
+en ruta. Och som det hotade bli kallt travade han
+på mattorna, och nu, dubbelt rädd om sin skatt,
+som skulle betala kalaset, tog han täcket ur sängen
+och lade ovanpå alltsammans.
+</p>
+<p>
+Dagen därpå rustade Anna och Gustav till
+dansen. Först slogs slagbordet igen och ställdes
+ut på gården; därpå sopades och skurades, fejades
+och lövades. Och när det led på eftermiddagen,
+gjorde syskonen toalett, varpå flickorna på Mörtön
+anlände för att hjälpa med kaffekokningen.
+</p>
+<p>
+Så mot aftonen i femtaget kommo de främmande.
+Båt efter båt lovade och fällde segel i
+hamnmunnen, rodde opp till bryggan, där skräddarn stod
+oppsträckt och tog emot, skakade hand och sade
+en rolighet åt var en som han hjälpte i land,
+klappade flickorna under hakan och fick dem att rodna.
+</p>
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_330' name='page_330'></a>330</span></p>
+<p>
+När kaffet var drucket på gårdsplanen, förde
+värden sina gäster ut i trädgården att skåda och
+beundra. Flickorna fingo ett äpple, som skräddarn
+själv skulle stoppa i fickan på dem; åt gubbarne
+stack han en ympkvist eller ett fröhus, som de
+skulle ha hem. Och så skulle de »stirra» på
+sammetsrosor och lejongap, astrar och dahlier, som växte
+i stora bunkar utmed grönsakssängarne. Flickorna
+skulle naturligtvis nypa i lavendeln och rosmarin,
+så det luktade gott om dem, och skräddarn måste
+själv sticka örtkvasten i klädningslivet. Men
+pojkarne kunde inte hålla fingerna i styr, utan ville
+snyta äpplen, varför trädgårdsmästaren fann
+förmånligare att slå ner några surkartar åt dem, hellre
+än de skulle länsa hans unga träd, som buro första
+året. Och sist beskådades underverket,
+melonbänken.
+</p>
+<p>
+&mdash; Tre dar till, och det är åtta kronor i näven!
+skroderade skräddarn. Lukta på dom, pojkar! Hä?
+Nu ta vi en sup på det!
+</p>
+<p>
+Och så gick man in i stugan och började dansen
+med ett lag stora supar vid dragharmonikans
+orgeltoner. Som en skata syntes skräddarn skutta mellan
+paren och bjuda till supning och dans. Än var han
+vid spisen och motade opp några sittande par, än
+var han vid bordet och fick gubbarne att supa.
+</p>
+<p>
+&mdash; Inte så häftigt, ser du, natten är lång, och
+man vet inte vad som kan hända! varnade de gamle.
+</p>
+<p>
+Men skräddarn var alldeles »vill». Och hur det var,
+så slog gårdagsruset opp, käpparne började vingla
+och den lilla mannen såg vingskjuten ut. Törnade
+mot dörrposter, knuffade de dansande och fick
+armbågar i bröstet. Blev ledsen och satte sig i en vrå;
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_331' name='page_331'></a>331</span>
+rullade ögonen, som om han sett jordklotet gå
+runt, och sjönk slutligen ihop med käpparne saxade
+framför sig som en positivbock.
+</p>
+<p>
+Solen lyste ännu på himlen när värden i en
+sista ingivelse äntrade vindstrappan och kom opp
+på rännet, där höet låg. Där tycktes med ens
+gårdagens trötthet och rus överfalla krymplingen, så
+att han förlorade medvetandet och drunknade i ett
+hav av vällukter från det torra blomsterhöt, medan
+en hel ruska röda solstrålar låg över ansiktet.
+</p>
+<p>
+När han återfick förnimmelser nästa gång, hörde
+hans öra som om han låg inne i ett kvarnverk;
+stugan darrade och knakade och basarne i
+dragklaveret läto som när man står på kyrkbacken. Men
+det var mörkt nu och så upphörde örat att höra,
+ögonen släcktes och han trodde han svimmade.
+</p>
+<p>
+&mdash; Här är jag! hörde han sig svara i sömnen,
+på något rop efter skräddarn, så högljutt att han
+vaknade om en obestämd tidrymd, som kunde varit
+ett år eller en halvtimme, och så blev det svart och
+tyst igen.
+</p>
+<p>
+Nästa gång han förnam något, gjorde det rysligt
+ont i huvet, och bakom en bjälke viskade någon,
+som hade klackjärn på sig.
+</p>
+<p>
+Därpå drömde han, att han var mjöl och
+siktades i en kvarn, där ett kugghjul skakade sikten
+så det gjorde ont, och mjölnardrängarne skreko,
+medan orgeln spelte ini kyrkan, och ibland regnade
+det nedanför i knutarne, och så rasslade det i träd
+och buskar, knäckte i ris och bråten, smattrade på
+jorden. Och skräddaren låg och led, led i huvet där
+det kändes som om han glömt bort något, som han
+borde kommit ihåg, någonting viktigt och angeläget,
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_332' name='page_332'></a>332</span>
+men som han inte kunde komma på. Så slog han
+bort det och då blev det bättre en stund; men så
+kom det igen och då frös han i kroppen, men var
+alldeles het i huvet.
+</p>
+<p>
+Det hade nu blivit tyst därunder i kvarnen, och
+när han tittade opp i taket, såg han ljusgrå snören
+med små stjärnor på, som gjorde ont att se åt;
+tuppen gol och måsarne ojade sig oppe i luften
+någonstans. Han vaknade.
+</p>
+<p>
+Det var morgon, han hade varit full, och &mdash;
+han hade glömt att täcka melonerna. Som en pil
+var han uppe, kravlade sig ner för trappan, såg en
+förödelsens styggelse i köket och skuttade ut i
+trädgården; tog tre alnars språng mellan käpparne; kände
+att det var bitande kallt, såg vitt på marken, som
+frasade om fötterna, och så &mdash; där lågo de, döda.
+Stjälkarne snodda som rep, bladen slappa som
+klädeslappar, gråa, livlösa, och fruktskaften sågo ut som
+om de varit brända. I ett enda smärtsamt ögonblick
+rök fyra månaders arbete förbi den rusiges öga:
+Dalarörodden på tre mil efter stallströ,
+bänkläggningen, utplanteringen, vattningen och luftningen,
+täckningen om nätterna, allt pyssel och knåp
+förlorat på en frostnatt.
+</p>
+<p>
+Skräddarn slog benen under sig och satte sig
+på bänklådan; och barhuvad som han var med luggen
+ner i de rödsprängda ögonen, lät han huvet falla
+mot bröstet och grät; grät så förfärligt, om av
+brännvin eller sorg eller båda delarne, visste inte Anna,
+som kom tillstädes:
+</p>
+<p>
+&mdash; Du har fått för dansa, du! sade hon.
+</p>
+<p>
+&mdash; Jag ska aldrig supa mer! snyftade Gustav.
+Aldrig &mdash; supa &mdash; mer!
+</p>
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_333' name='page_333'></a>333</span></p>
+<p>
+&mdash; Så säger du var gång, du har varit full. Men
+håll ord en gång.
+</p>
+<p>
+Anna plockade höboss ur håret på brodern,
+medan tårarne fortforo att rinna utför dennes randiga
+kinder, som legat mot höbanden.
+</p>
+<p>
+&mdash; Och så skulle du se, hur de gjort i din
+trädgård!
+</p>
+<p>
+Skräddarn for opp som om han hört bålgetingen,
+och skuttade över ängslappen in i täppan.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nå, Gud sig annåda!
+</p>
+<p>
+Det var allt vad han fick fram, då han såg
+sin unga rosenhäger avplockad och nästa års
+fruktsporrar avslagna.
+</p>
+<p>
+&mdash; KÃ¥ss &mdash; i &mdash; Jissi &mdash; namn! SÃ¥na ena
+rackare! &mdash; Och si på fan, här har han kräkts i
+stickelbärsbusken! Nej, en sån tusan!
+</p>
+<p>
+&mdash; Kom in i köket, ska du si hur di spytt som
+kattor! Jo, nog har du haft roligt för dina pengar!
+</p>
+<p>
+Skräddarn stod och stirrade på stickelbärsbusken,
+som om han sökt nyckeln till en gåta, och ett leende
+rann upp, motsträvigt till börja med, men snart
+klyvande hela det tåriga fula anletet, och med handen
+på knäet utbristande i den tillfredsställda hämndens
+förnöjda skratt:
+</p>
+<p>
+&mdash; Tror nån människa de haft förstånd att skala
+gurkan.
+</p>
+<p>
+Skrattet slocknade, och ett nytt anfall av raseri
+satte den lilla slankiga figuren i skuttande rörelse
+åt sängarne på andra sidan gången.
+</p>
+<p>
+&mdash; Gud förlåte mina synder ha de inte varit
+och trampat i ärtsängen! Si bara! &mdash; Si bara! &mdash;
+Ja, men det är vådligt!
+</p>
+<p>
+Anna tog brodrens arm och ledde honom in i
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_334' name='page_334'></a>334</span>
+stugan. Där såg fasligt ut. Golvet oppslitet av de
+dansandes skodon, nersmackat med snusloskor,
+pipaska, svavelstickor; runt ikring på fönsterposterna
+stodo urdruckna glas och i spisen lågo de två
+ankarena, som innehållit brännvinet och svagdrickat.
+</p>
+<p>
+Skräddarn kastade en blick på uselheten,
+skakade på huvet, och riste på brännvinsankaren.
+</p>
+<p>
+&mdash; Inte en droppe kvar? Anna?
+</p>
+<p>
+&mdash; Nej, och väl är det! Men nu, Gustav, får
+du sitta vid och sy i åtta dar, för att få in vad
+de andra supit opp i natt.
+</p>
+<p>
+&mdash; Så får jag väl det då! &mdash; Men tror du, att de
+hade roligt i alla fall? frågade skräddarn med ett
+sista hopp om att ha fått någon valuta för sina
+pengar.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nog hade de roligt, svarte Anna, men du,
+som inte fick något med?
+</p>
+<p>
+&mdash; Ge mig en sup, Anna, för jag vet du har
+gömt undan i skåpet, så talar vi inte om den saken
+mer!
+</p>
+<p>
+När skräddarn fått en redig, gick han ner till
+bryggan och tvätta sig. Och en timme efter satt
+han på bordet och sydde, under det hämplingen
+visslade för honom.
+</p>
+<p>
+Och mitt under huvudvärken, när de onda
+tankarne kommo och gingo, måste han avbryta sig
+själv och fråga Anna:
+</p>
+<p>
+&mdash; Tror du de hade roligt i alla fall?
+</p>
+<p>
+Och när Anna svarat ja för tredje gången,
+avslutade skräddarn sina tröstegrunder för sig själv:
+</p>
+<p>
+&mdash; Nå, så var det roligt i alla fall!
+</p>
+<hr class='ppg-pb' />
+<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_335' name='page_335'></a>335</span>
+<h2>Uppsyningsman.</h2>
+
+</div>
+
+<p>
+Han for med sin jakt som den »flygande
+holländarn» utan att komma i ro; han for mellan
+Furusund och Landsort, mellan Landsort och Furusund,
+och så hade han farit i femton år och skulle fara,
+tills han inte kunde hålla i ett storskot mera, och
+sonen vuxit upp att fortsätta färden. Hans far hade
+seglat i trettio år, men det var i den goda tiden,
+då skyddstullar framkallade smugglare, och gubben
+hade gjort sista beslaget i Stockholms skärgård, som
+på en natt inbragte honom tio tusen kronor, varför
+han köpt sig en gård och satt sig i ro.
+</p>
+<p>
+Detta äventyr levde som en saga, och hade
+lockat sonen in på den eljes något enformiga banan
+att segla, segla utan mål, segla fram och åter,
+följande vindens styrka och riktning, liggande stilla,
+när det inte blåste, och masande framåt i krokar
+och bukter, när det blåste opp, sak samma varthän,
+bara han höll sig inom distriktet och infann sig
+på Dalarö tullkammare den sista i månaden för att
+kvittera sin lön.
+</p>
+<p>
+Och man såg honom överallt, och när man inte
+väntade honom. Voro fiskarena ute med nät och
+det var gott väder, kunde de se uppsyningsmannens
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_336' name='page_336'></a>336</span>
+stormklyvare sticka fram om en udde som en kolossal
+näsa den där vädrade efter beslag; gick man på
+land, kunde man få se den ölsupsfärgade masten
+sticka opp över talltopparne, eller den rundgattade
+aktern slinka undan i albuskarne; gingo flickorna
+ut på ön att mjölka och sågo en tretungad flagg med
+krönt T på gaffeln skjuta fram om en bergknalle,
+så visste de att det var uppsyningsman; och kommo
+gubbarne en morgon tidigt ner till sumpkistan, så
+kunde jakten ligga där och röka ur kabysspipan,
+och då visste man att det vankades något. För i
+samma stund sjöstövlarne hördes mot strandens
+stenar, stack uppsyningsmannens utblåsta ansikte
+upp ur kajutan och efter några hälsningsord om
+väder- och vindförhållanden, anmodades de
+tillstädeskommande gå ombord, och snart sutto de på
+britsarne å ömse sidor om byråklaffen och hade supar
+framför sig.
+</p>
+<p>
+De första fem åren hade uppsyningsmannen
+seglat sitt distrikt, full av hänförelse och med
+förhoppningar att de tämligen höga tullsatserna skulle
+locka några företagsamma själar till smuggleriaffärer,
+men så kom den välsignade frihandeln med
+Gripenstedt och då blev det dåliga tider.
+</p>
+<p>
+&mdash; Varför smugglar ni inte, era djävlar! hördes
+uppsyningsmannen förebrå sina fiskare vid klaffen
+i kajutan.
+</p>
+<p>
+&mdash; Det lönar sig inte!
+</p>
+<p>
+&mdash; Lönar det inte?
+</p>
+<p>
+Och uppsyningsman tog fram tulltaxan och läste
+högt för andäktiga åhörare. Men det var verkligen
+ingen lockande affär, ty den högsta satsen var på
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_337' name='page_337'></a>337</span>
+vanilj med sextio öre skålpundet, och på den artikeln
+var förbrukningen alldeles för liten.
+</p>
+<p>
+Hänförelsen lade sig på sjätte året, men hoppet
+levde än; dock måste det då och då eldas opp med
+en sup, som snart blev flera supar. Och när han
+då gick till segels och kröp fram mellan de sista
+grynnorna, som han kunde utantill, då såg han i
+andanom franska skonare komma med guldur,
+engelska briggar, som luktade vanilj, holländska
+koggar med kryddöarnes muskotnötter och
+kardemummor, ryska skonare med karavante. Men när
+han så släppte landkänning för att gå ut och preja
+det hägrande lyckoskeppet, och tvingat det att hissa
+flagg, upplöste sig drömmen i en norsk bark, som
+kom med stenkol från England.
+</p>
+<p>
+Värre var att drömmen om tiotusen kronor i
+en bergskreva småningom antog fasta former av
+kontant tillgång, som skulle förr eller senare
+utfalla, så säkert, att uppsyningsmannen började ta
+förskott på dem. Och som opiiätaren måste han
+hålla ruset vid liv, eljes skulle den fatala verkligheten
+slå ner honom. Men ruset kostade, och det blev
+skuld. Skulden alstrade obehagliga förnimmelser,
+och dessa måste jagas bort med nytt rus, som
+alstrade bakrus med olust, som måste vårdas, för att
+icke ge missmod, och så blev han supare.
+</p>
+<p>
+Snart upphörde brännvinet att framkalla de
+vackra synerna, och med dem hoppet om de
+tiotusen kronorna.
+</p>
+<p>
+SÃ¥ gick han och gifte sig och fick barn. DÃ¥
+blev det att skaffa mat, och nu kastade sig hans
+diktan och traktan på jakt och fiske, och alla tankar
+på det stora beslaget nöttes bort. Sätta ett nät
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_338' name='page_338'></a>338</span>
+här, knipa sig en fågel där, det var nu hela hans
+livs mål, och distriktet blev förvandlat till lika många
+jaktplatser och fiskställen, som det förut varit
+inbillade gömställen för smugglare. Och varje utgård
+blev en station, där han tog en sup och bjöd på
+en sup, och alltid hade han korn på slåtterölet, när
+det hölls, och när en båt skulle av stapeln, visste
+han långt förut. Och välkommen var han alltid vart
+han kom; dels därför, att han hade blanka knappar
+i rocken och rand på mössan, dels därför, att han
+hade nyheter, uträttade små ärender, var så bra att
+skicka hälsningar och dylikt med. Reda på sig hade
+han också; visste först av alla, när ejdern sträckte,
+när strömmingen gick till, och när fyrarne skulle
+släckas; kunnig i mångahanda, visste han hjälpa med
+affärer och kontrakt, kunde lägga sista hand vid
+en båt, skära till ett segel, borra om en bösspipa;
+och så kunde han spela fiol också, så att han alltid
+var välkommen, där det var ungdom, som ville dansa.
+</p>
+<p>
+Hans liv artade sig därför till en lång festresa,
+och minst roligt hade han de få stunder han skulle
+vara hemma. Där var bara gnatigt och bråkigt,
+och där ville man ha pengar, som inte fanns, fast
+han gav ifrån sig mest hela sin lön på hundra kronor
+i månaden. Och söp han opp femton kronor i
+månaden efter ett halvstop om dagen, så födde han sig
+i stället själv och drog ofta hem månget pund fisk
+eller en knippa fågel.
+</p>
+<p>
+Så kommo de mörka dagarne. Vänskapen blev
+skral, när skulderna icke betalades, och från köld var
+inte långt till ord. Och så blev där en station mindre.
+Som grannarne emellertid i regel voro osams och
+hemliga avundsmän, levde uppsyningsmannen en tid
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_339' name='page_339'></a>339</span>
+på att göra allianser med oväns ovänner; men när
+dessa kommo ihop och slöto fred, föll den dubbla
+fiendskapen på upphovsmannen.
+</p>
+<p>
+Och nu fick han flacka och fara sin enformiga
+kurs utan att ta i land. Satte han ett nät i en
+vik, kom ägaren och motade dän honom; sköt han
+en fågel kring inre kobbarne fick han heta tjuvskytt.
+</p>
+<p>
+I sin ensamhet slog han lag med sina två
+båtsmän, men då tog respekten slut och det blev
+klagomål, att han söp med sitt folk. Han lånade även
+pengar av dem, och när betalningen uteblev, blevo
+de råa mot honom, inkräktade på hans kommando
+och fingo honom slutligen under sig fullständigt,
+så att de seglade sina ärenden vart de ville och
+uppsyningsmannen följde med.
+</p>
+<p>
+Ibland, när han låg för länge stilla, kom
+kontrollören och drev upp honom.
+</p>
+<p>
+&mdash; Segla bara!
+</p>
+<p>
+&mdash; Vart?
+</p>
+<p>
+&mdash; Vart fan som helst, bara det blir seglat!
+</p>
+<p>
+Så drevs han upp, måste hissa på och segla,
+utan mål, utan hopp att komma i hamn.
+</p>
+<p>
+En dag, tio år hade han då seglat, fick han
+ett telegram i Sandhamn, att hans hustru låg
+dödssjuk och att han måste hem. Men vinden låg emot
+och det var långt ner till Landsort, så att när han
+efter ett dygns kryssning kom hem, var han änkling.
+</p>
+<p>
+Inte hade han haft mycken glädje av äktenskapet,
+då han bara var hemma två gånger i månaden, men
+det var ändå ett hem, där han kunde känna fast
+mark under fötterna, där han kunde sitta vid brasan
+och äta ett mål lagad mat.
+</p>
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_340' name='page_340'></a>340</span></p>
+<p>
+Efter begravningen blev det utmätning och
+varenda pinne togs bort till auktionen.
+</p>
+<p>
+Nu hade han icke en fläck mer på fasta marken
+att kalla sitt hem, och han bodde på jakten året
+om. Jakten, en gammal kosterbåt, började lida av
+tidens, vindens och vattnets åverkan och fick ett
+mörkt och medtaget utseende.
+</p>
+<p>
+Storseglet hade lapp, masten var oljemålad brun,
+och kajutan var struken smutsgul som
+sjukhussängarne. Förr hade hustrun satt vita gardinkappor en
+gång i kvartalet för fönstergluggarne, men nu
+stirrade de nakna mörka hålen så svarta ut. Tackel
+och stående gods var sotat av regnet, och skrovet
+var tungt, murket och seglade illa.
+</p>
+<p>
+Det är alldeles tyst ombord, sedan uppsyningsman
+upphört att tala med sina karlar, utom vid manöver;
+och när en lustjakt kommer en klar sommardag
+utanför inre skärgården och ser den svarta riggen på det
+klumpiga skrovet, som tyckes knega fram av
+ålderdomströtthet, fråga de sjungande och skrattande
+passagerarne, som äro ute för första gången, vad
+det där är för en likkista.
+</p>
+<p>
+&mdash; Det är »flygande holländarn»! svarar den
+unge grosshandlarn, som står till rors i en blårandig
+engelsk sticktröja.
+</p>
+<p>
+Och när spökskeppet glider förbi, numera alltid
+förbi, en liten röd stuga med vita fönsterfoder under
+några äppelträn på en bergknalle, och den tyste
+rorsmannen ser en midsommarstång och ungdom som
+dansar, då låter han hissa på topp och stormklyvare
+och lägger av ut till sjös, där han endast ser luft
+och vatten. Och när han fått en båtsman till roret,
+tar han sin fiol och spelar för måsar och skälar,
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_341' name='page_341'></a>341</span>
+som lockade av de ovanliga tonerna skrika och böla
+var efter sin art, och tråda dans kring det mörka
+skeppet och dess dystra spelman.
+</p>
+<p>
+Det är inte något märkvärdigt han spelar
+likväl, bara gamla dansar och marscher de spelade i
+hans ungdom, när han såg glada ansikten och han
+sattes i högsätet. Och han ser icke alls märkvärdig
+eller romantisk ut själv. En liten torr handelsbetjänt
+från landet med benen krokiga av att stå till rors,
+tunna gallrade polisonger, blekt och magert ansikte,
+och alls ingen sjömanstyp, som flickorna tänka sig
+en »jaktlöjtnant»!
+</p>
+<p>
+När november kommer med storm och snö, då
+blir den gamla jakten som en murken ek, när den
+lövas. Sjöarnes stänk kläda tågverket med
+kanderade iskristaller som en glaskrona, snön lägger sig
+som innanfönsters vadd på salning, gaffel och bom,
+och det svarta skrovet, ända över däcket, är
+överdraget med blånande is. Stiger då den svarta
+molnväggen med de kopparröda kanterna över zenit och
+luften blir mörk som en skymning av snötjockan,
+då får själva den lilla torra mannen vid roret ett
+drag av storhet och kraft, där han står i sin
+fårskinnspäls och sin skälskinnsmössa, vit av snö, och
+hans magra hand instucken i bälgvanten ser ut som
+om den rådde på vinden, när den halar det knastrande
+styvfrusna skotet, och den andra handen med
+rorkulten pressar jakten genom mörkgröna sjöar, ridande
+upp över isblock, som den trycker under sig och
+som rasslande skrapa mot kölen för att komma upp
+akter om roret, som lyfts på sina hakar och faller
+ner med en duns, skakande riggen så att isbarkar
+hagla på däck.
+</p>
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_342' name='page_342'></a>342</span></p>
+<p>
+Då lever uppsyningsmannen några timmar, när
+hans krafter tagas i anspråk i en kamp &mdash; för
+vad? För kampen! Men när han kommer in till
+fyren, och mästarn tar emot honom med en kopp
+kaffe och brännvin, så tycker han det roligt att det
+är överståndet:
+</p>
+<p>
+&mdash; Det var ett hundväder! är allt vad han kan
+säga om saken, ty han har upphört reflektera över
+det ändamålslösa i den långa färden, som ändå tar
+slut, när han tar slut.
+</p>
+<p>
+Och när han värmt sig i lotsstugan och sovit
+på en lave, går han ut och ser på luften:
+</p>
+<p>
+&mdash; Jag tror vi seglar igen! säger han åt
+båtsmännen.
+</p>
+<p>
+Och så segla de igen!
+</p>
+<hr class='ppg-pb' />
+<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_343' name='page_343'></a>343</span>
+<h2>Flickornas kärlek.</h2>
+
+</div>
+
+<p>
+Detta var ett mycket kinkigt kapitel, och inte
+så gott att hålla någon reda på, just därför att det
+låg i alla parternas intresse att däri hölls så litet
+reda som möjligt. Bondens döttrar, eller flickorna,
+som bodde hemma hos föräldrarne, bevakades
+tämligen, ty med deras livsfrukt hängde arv och
+nerstamning av släkten samman, men med de andra,
+som icke ägde namn eller jord, hölls det icke så
+noga. Gossar och flickor av den tjänande klassen
+sovo i köket, och så snart ett tycke uppstått, ingicks
+sängelag i så blygsam form som omständigheterna
+tilläto. Husbonden och matmodren kände alltid
+förhållandet, men varken kunde eller ville hindra det,
+och som det betraktades som ett slags förlovning,
+hölls det i en viss helgd. Man såg det, men man
+talade icke om det. Gossen som ingått förbindelsen
+hade även en känsla av ansvar och var beredd att
+i händelse av följder, eller att det »blev på tok»,
+som det kallades, ikläda sig ansvaret genom att ta
+hand om barnet eller gifta sig. Det senare var det
+vanliga, men därför fordrade han även trohet av sin
+flicka, att i händelse av risk hon skulle veta att
+han var den skyldige, och denna fordran på trohet
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_344' name='page_344'></a>344</span>
+hade så ingått i föreställningarne, att den flicka,
+som hade flera gossar på en gång, kallades, ensam
+hon, för hora, och betraktades som en hynda, vilken
+förlorat instinkten för sin nerstamning. De fria
+förbindelserna voro sålunda ett slags fattigmans
+äktenskap, ej blott till lust, eller lek, och åtnjöto därför
+allmän aktning.
+</p>
+<p>
+Ibland däremot, när flickorna togo den allvarliga
+saken skämtsamt eller lättsinnigt, uppstod krångel,
+och rätt fiffiga flickor skaffade sig för händelse av
+fara i månggiftet en så kallad »ansvaring». Till denna
+roll utsago de alltid någon välmående bondeson eller
+herreman, att kunna få till barnafader, om det blev
+tvist, och när dylika mål kommo för tinget, kunde
+vittnesmål lämna de mest oväntade upplysningar om
+saker som trotts vara eviga hemligheter.
+</p>
+<p>
+I regel kunde man dock se att klasskänslan satt
+djupast; och att det äkta allvarliga tycket mest
+uppstod och rotades inom dem av samma klass.
+Sålunda, om en piga hade förbindelse med bondens son,
+och inga utsikter till gifte sålunda funnos, blev hon
+otrogen tillsammans med drängen, vilken hon älskade,
+likasom i staden herr löjtnantens älskarinna på rum
+alltid bedrar honom med bodbetjänten och icke med
+kaptenen. Man skall därför icke tro att kärlekens
+fruktansvärda lekar spelades av utan drag av den
+storhet, som en lössläppt naturmakt äger, och att den
+allvarsamma akten av släktdriftens val och kamp gick
+sin gång så alldeles utan sorg och ve. Tvärtom!
+Kärlekssjuka och hjärtesorg fanns där också, under
+kanske enklare former, men ofta rörande i sin
+enkelhet, och mången lek slutades med döden,
+antingen gossens, flickans, eller barnets. Blandades
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_345' name='page_345'></a>345</span>
+då in de gifta folken &mdash; då blev det historier, som
+stundom togo blodröd färg, och då brusto hjärtan och
+brötos band, och en enda illa överlagd handling
+kunde spinna ut sina följder över flera släkters liv,
+gå ner i avkomlingarnes som ett tragiskt öde, av
+vilket de oskyldige ledo en opersonlig förföljelse.
+</p>
+<hr class='tb' />
+
+<p>
+Mari var i tjänst hos uppsyningsmannen, som
+var ett strå vassare än vara hos bonden. Hon var
+nätt, hade ett blekt ansikte, blont hår och två rader
+mjölkvita tänder, som voro jämnare än man brukar
+finna hos de undre klasserna. Det fanns finare
+linjer i hennes kropp än hos de andra pigorna,
+och fastän uppfödd i skärgården var hon tagen från
+rodd och fiske till huspiga. Jämförd med de andra
+kamraterna såg hon svag och sjuklig ut, och,
+egendomligt nog, var hon på den grunden mycket
+eftersökt av bondpojkarne. Hon hade även antagit ett
+sätt av värdighet, som höll på avstånd, och ansågs
+som öns skönhet. Bondsonen hade fästat sig vid
+henne och oaktat han var den fulaste och hade
+simplare figur än drängarne, ja var rent stygg, höll sig
+Mari till honom. Om därför att han var den rikaste
+och sålunda lovade sörja bäst för hennes avkomma,
+så var ju hennes moderinstinkt åtminstone inte ute på
+krokvägar.
+</p>
+<p>
+Om Albin verkligen hade full avsikt att gifta
+sig med henne, det torde väl vara svårt att avgöra,
+då sinnesruset så ledigt förfalskar omdömet och då
+ett hastigt beslut, under ändrade omständigheter, så
+lätt ändras. Men Mari hade nog hört ett och annat
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_346' name='page_346'></a>346</span>
+halvkvädet ord i den riktningen, ty hon visade sig
+ej obenägen, men strängt höll hon på sin ära, och
+om även deras lek var alla uppenbar, så var det
+ingen som vågade säga att de hade något
+mellan sig.
+</p>
+<p>
+Men Albins föräldrar hade ett ont öga till Mari,
+för de visste nog att hon fikade efter gården utan
+att ge annat igen än några barn, och de sågo nog
+att Mari var en klok flicka av den sorten, som ville
+komma sig opp i världen, och det lider inte de
+som redan äro komna opp, utan de ville ha någon,
+som redan var oppe.
+</p>
+<p>
+När de därför märkte att den unga målaren,
+som bodde på sommarnöje, började slå krokar för
+Mari, så logo de i sina sinnen och tänkte att nu
+går hon all världenes snöda väg, och därmed vore
+deras Albin fri från frestelsen, för hur han var, men
+stolt kunde han sägas, och ta till hustru en som
+andra kunde peka ut, det gjorde han inte.
+</p>
+<p>
+Målaren var en ung man med skönhetssinne,
+och som när han suttit i en månads celibat,
+började söka något kvinnligt föremål han kunde dikta
+om åt sig. Och som han på ön saknade högre
+utvecklade måttstockar att mäta med för sommaren,
+började Maris jämförelsevis fina figur att göra
+intryck på honom. Dock behövde han se veckor, innan
+han kunde med sin fantasi skrapa ut de råa fläckar
+hennes ofullkomliga gestalt satte i hans öga. Han
+dresserade sin syn att ej se hennes något grova
+händer, sitt öra att ej förnimma de ibland simpla
+orden och tonfallen i hennes röst, sitt luktsinne
+att ej stötas tillbaka av hennes starka svettlukt, när
+hon kom från köket. Men det gick att förfalska
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_347' name='page_347'></a>347</span>
+omdömet under intressets eller behovets tvingande
+tryck.
+</p>
+<p>
+Studenterna, hans kamrater, brukade bjuda in
+flickorna om aftonen att dansa, prata, skämta, och
+det gick i allmänhet oskyldigt av, icke så mycket
+av bristande hetta i ungdomsblodet, som mer av
+den bildades utvecklade känslor av obehag att skada
+andra, få andra att lida, och kanske mest, om vi
+skulle vara uppriktiga &mdash; av flickornas fruktan för
+förbindelser med stadsherrar, emedan de hade den
+ärvda klasstron att de högre bildade voro elakare
+och känslolösare, vilket enligt de sista upptäckterna
+tör vara falskt. Populärt talat &mdash; de voro rädda
+att få barn och voro inga dygder, och denna
+hälsosamma fruktan underhölls vid högsta temperatur av
+gårdens drängar och sonen i huset, som gärna
+spottade i andras kål för att få behålla den.
+Möjligt är också, att bondpojkarne, som saknade
+stadsherrarnes tillfällen till i det avseendet ofarliga nöjen,
+voro mera drivna i självbehärskningens svåra konst
+i den punkten.
+</p>
+<p>
+Emellertid, herrarne valde snart, eller tycktes
+åtminstone ha valt var sin flicka, på vilken var och
+en offrade sin artighet, och flickorna befunno sig
+snart inne i en ny värld, dit de aldrig hoppats få
+titta annat än genom springan på köksdörren.
+</p>
+<p>
+Och Axel hade valt Mari eller blivit föredragen
+av henne. Han var en hetblodig man med
+våldsamma passioner, men hans skönhetssinne var även
+bildat för själslig skönhet, och flickans yttre kunde
+icke locka honom, förrän han ombildat hennes själ
+något litet. Det var således, vulgärt och teologiskt
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_348' name='page_348'></a>348</span>
+talat, en raffinerad förförare; djupsinnigare och
+således närmare sanningen var han en finare natur.
+</p>
+<p>
+Hoppet om att kunna få upp denna själ ända
+till sin, det var han för klok att hysa, och därför
+hade han heller icke några tankar på att binda henne
+vid sig till livets slut, om han eljes hade några
+rediga tankar efter en dags arbete i fantasiens eller
+den ombildande inbillningens arbete. Flickan var snäll,
+vänlig, och hade naturlig smak, så att hon snart
+passade sitt uppförande efter vännens; hörde på
+honom, förstod kanske icke så mycket, men lade bort
+fruktan för klassfienden.
+</p>
+<p>
+MÃ¥laren, som kunde av knotiga ointressanta
+martallar måla ut stämningsfulla föremål belysta av en
+tänkande hjärnas fosforescerande ljus, började också
+att måla om tjänstepigan och förvandlade henne snart
+till en jämlike. De talade minst om själva
+huvudmotivet utan om allt annat, dock icke giftermål.
+</p>
+<p>
+En söndagskväll efter att ha dansat och druckit
+gingo de att spatsera i skogen och höllo varann
+om livet. Han fick också kyssa henne, men hon
+var icke rätt hemma med det, och såg ofta ironiskt
+leende på honom, när han lovtalat hennes fina kinder
+och hennes vita tänder och tryckte sin eldiga mun
+mot hennes för att liva denna kyliga bild.
+</p>
+<p>
+När de så vandrade och skymningen fallit, fick
+Axel se en lysmask i en enbuske. Han tog den
+upp, lade den på sin hand och sade:
+</p>
+<p>
+&mdash; Nu lyser jag för oss!
+</p>
+<p>
+Skogen var bliven dunkel och masken lyste ej,
+utan bländade endast ögat med sitt gröna sken, så
+att granarne syntes kolsvarta resa sina stammar
+omkring dem, men de kände stigen och kommo fram
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_349' name='page_349'></a>349</span>
+till strandklipporna. Där var det ljusare och fjärden
+låg oändlig, stilla som en spegel och skären hängde
+mellan himmel och jord, under och i en luft av
+violett med en rosarand över sig.
+</p>
+<p>
+De satte sig på strandklippan och sågo det svarta
+vattnet under sig endast krusat av några lösgjorda
+tångbålar, som flutit upp.
+</p>
+<p>
+Halvdagern utraderade allt rått i flickans ansikte
+och under det blonda pannhåret lyste de stora ögonen,
+och de bleka kindernas ovaler blevo ganska nära
+skönhetstypen sådan målaren drömt sig. Han satte
+sig mitt emot henne, betraktade henne, föll på knä,
+talade poesiens luftiga ord, beundrade och bad.
+</p>
+<p>
+&mdash; Allt utom det sista!
+</p>
+<p>
+&mdash; Som du ger andra!
+</p>
+<p>
+&mdash; Vem har sagt det?
+</p>
+<p>
+&mdash; Det gör ni alla! Och vad ser du hos de
+andra, som jag skulle sakna! Erkänner du icke mig
+vara att föredraga, då du ger mig ensam ditt
+sällskap! Ser du icke att jag är den som ger dig
+mest, mest av vänlighet, mest av nöje, mest av
+deltagande.
+</p>
+<p>
+Det förstod hon inte.
+</p>
+<p>
+&mdash; Men jag älskar dig, ser du! Ser du inte
+det! Men du älskar inte mig, ty då skulle du ej
+låta mig lida så.
+</p>
+<p>
+Älska är nu ett ord, vars motsvarande betydelse
+saknas hos den obildade, och herr Axels kärlek var
+säkert av annan art än unge Albins.
+</p>
+<p>
+&mdash; Jo, jag håller mycket av honom, men han
+får inte göra mig något ont.
+</p>
+<p>
+&mdash; Men de andra!
+</p>
+<p>
+&mdash; Ä, de andra; vad är det för andra?
+</p>
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_350' name='page_350'></a>350</span></p>
+<p>
+&mdash; Albin?
+</p>
+<p>
+&mdash; Den!
+</p>
+<p>
+Axel tiggde och bad, hotade. Lidelsen dunkade
+i hans huvud så att han kände sig illa, elden brann,
+men flickan förblev kall.
+</p>
+<p>
+&mdash; Då kastar jag mig i sjön!
+</p>
+<p>
+Och utan att avvakta Maris utlåtande kastar han
+sig i vattnet med kläderna och simmar ut ett stycke.
+När han inte förnam något förtvivlans skrik från
+land, vänder han sig på rygg och tittar sig om.
+</p>
+<p>
+Där sitter Mari mycket lugn, för hon visste nog
+att herrarne kunde simma som fiskar, och hon bara
+skrattar.
+</p>
+<p>
+Axel hade haft flera motiv till sitt bad; först ett
+bestämt behov att få svalka sig och släcka den
+förtärande elden, men sedan också begäret att genom
+en bravad sätta flickan i brand för den modigaste
+och mest riskerande av tillbedjarne.
+</p>
+<p>
+Men det låg inte för den kloka Mari, som bara
+förebrådde hjälten att han vätt ner sig.
+</p>
+<p>
+Något annat måste försökas, och han försökte,
+ledd på rätta stråten av en gryende kunskap om
+att människohjärtat är ytterst olika hos olika
+individer och klasser.
+</p>
+<p>
+Albin hade åsett Maris lek med Axel och dragit
+sig tillbaka, antingen bestämd för att fly eller
+Ã¥terkomma med andra syften. Saken var den att Mari
+också var oförsiktig i all sin klokhet, och en natt
+hade hon dröjt sig kvar inne i Axels rum utan att
+ändock glömma undvika den största faran. Detta
+hade kommit till öbornas kännedom, och Maris dygd
+ansågs numera förlorad, men vad som säkert var
+förlorat, det var giftet med Albin.
+</p>
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_351' name='page_351'></a>351</span></p>
+<p>
+En afton strax efter sutto de tu inne i Axels
+rum och pratade, det vill säga herr Axel talade
+och Mari hörde mest på. De hade ett fotografialbum
+framför sig och betraktade porträtt, och bland dem
+fäste sig flickan huvudsakligen vid sin väns syster.
+Och hur hon vände bladen kom hon alltid tillbaka
+till henne.
+</p>
+<p>
+&mdash; En sådan vacker flicka, en sådan vacker flicka,
+upprepade hon med en sorg i rösten, som kom
+Axel att få en aning om den lägre klassens
+natursmärta att ej vara den högre placerade.
+</p>
+<p>
+&mdash; Men inte så vacker som du, tröstade han;
+och sanningen var att systerns skönhet endast
+existerade för pigans uppfattning av det sköna hos
+en kvinna, bestående i att kläderna sutto väl, håret
+var väl kammat och ansiktet uttryckte något av härska.
+</p>
+<p>
+&mdash; Inte är jag vacker inte, svarade Mari, med
+full överbevisning om sin underlägsenhet i den
+punkten.
+</p>
+<p>
+&mdash; Du är skön, försäkrade Axel, vars undertryckta
+passion överdrev. Och om jag finge måla
+dig, skulle Stockholmarne vandra till utställningen
+i skaror att se dig.
+</p>
+<p>
+&mdash; Så måla mig då! sade Mari, som lystrat till
+vid ordet Stockholmarne.
+</p>
+<p>
+&mdash; Men avklädd, och det vill du inte!
+</p>
+<p>
+&mdash; Jo vars! Det med! Om det ska vara nödigt.
+</p>
+<p>
+Det blev måla av, men intet vidare. Begrepp
+om blygsamhet i den meningen, fanns ej hos en
+flicka som sovit i samma rum som drängarne, men
+kyskheten såsom omedveten omtanke om sin
+ättelägg, den hade hon i högre grad än många som
+icke vilja visa foten.
+</p>
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_352' name='page_352'></a>352</span></p>
+<p>
+En natt under séancen knackade det på rutan,
+som var dold av gardinen.
+</p>
+<p>
+&mdash; Är Mari där? hördes uppsyningsmannens fru
+med yrvaken röst. Att neka var ej lönt och Axel
+svarade:
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja hon är här!
+</p>
+<p>
+&mdash; Hon ska genast komma in och lägga sig.
+</p>
+<p>
+Mari gick orolig för vad som skulle följa, och
+nästa afton talade hon om, att frun varit ond för
+att hon varit uppe så länge.
+</p>
+<p>
+&mdash; Inte för annat?
+</p>
+<p>
+&mdash; Nej! Men hon började bli gnatig och svår.
+</p>
+<p>
+&mdash; Du ska flytta och ta plats i stan. Där har
+du dubbelt så stor lön och kan komma i ett gott hus.
+</p>
+<p>
+&mdash; Inte kan jag få någon syssla i stan, som
+inte har några bekanta.
+</p>
+<p>
+&mdash; Det ska jag skaffa dig.
+</p>
+<p>
+Mari blev drömmande, och påminde försiktigt
+nästa kväll om löftet, varpå Emil, studenten, som
+var närvarande och som var en <i>ren</i> yngling från
+ett gott hem, upplyste att hans mor just sökte en
+bra flicka från landet. Och på Axels uppmaning
+skrev han samma kväll till modren, och hon som
+alls icke misstänkte några biavsikter i elakt syfte,
+då de ju ej funnos, svarade att hon ville se flickan.
+</p>
+<p>
+Mari reste således in och fick platsen.
+</p>
+<p>
+Så blev det höst och man skiljdes, utan tårar
+och utan krångel.
+</p>
+<p>
+När Mari den 24:e oktober inträdde i sin nya
+tjänst, hade Axel glömt bort att hon fanns, sedan
+han fått se andra flickor, som tilltalade hans
+skönhetssinne mera, och vilkas utveckling bättre passade
+hans tycke. Porträttet, som var halvfärdigt, målade
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_353' name='page_353'></a>353</span>
+han över, då han tyckte det var fult. Men
+alldenstund Emil vistades i Uppsala hela höstterminen,
+fick han intet ärende i det hemmet förrän om julen,
+när Emil kom hem och blev bjuden dit en afton.
+</p>
+<p>
+De hade satt sig ner vid tebordet, när han
+förmärker att någon ser på honom från sidan. Han
+vänder huvudet och känner igen Mari.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nej, se god afton Mari, hälsar han utan att
+erfara det minsta av lust eller olust.
+</p>
+<p>
+&mdash; Visste inte Axel att Mari var hos oss? frågade
+frun i huset.
+</p>
+<p>
+&mdash; Jo, men jag hade glömt bort det.
+</p>
+<p>
+När han gick om kvällen och Mari stängde porten,
+frågade han hur hon hade det och om hon var
+nöjd; och så sa han godnatt.
+</p>
+<p>
+Hon var totalt utplånad, och nu, när han sett
+henne i den nya omgivningen såg hon ut som pigorna
+gör mest, kanske mindre bra än flertalet.
+</p>
+<p>
+Därpå gick vintern utan att han såg henne, och
+så kom sommarn, när han for till skären igen.
+</p>
+<p>
+En dag, när han pratade vid gårdens mor, som
+nu var änka, kom det på tal om Mari.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nå, sa gumman, hon är väl bortkommen nu?
+</p>
+<p>
+&mdash; Hur så, hon är ju i ett gott hus och har
+det väl.
+</p>
+<p>
+&mdash; Och herrn bryr sig inte om henne längre,
+sen han förlorat henne.
+</p>
+<p>
+&mdash; Vad för slag?
+</p>
+<p>
+&mdash; Jo, si, inte var det riktigt att gå och
+spela för en fattig flicka.
+</p>
+<p>
+&mdash; Spelade jag?
+</p>
+<p>
+&mdash; Jaja, hon tog sig tankar i alla fall, och vi
+sa åt&#8217;na hon skulle se sig för.
+</p>
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_354' name='page_354'></a>354</span></p>
+<p>
+&mdash; Ja, men jag var inte henne när!
+</p>
+<p>
+&mdash; Nå, det må så vara, sir herrn, men hon trodde
+att det skulle bli parti det!
+</p>
+<p>
+&mdash; Nej, vad säger ni, och aldrig talte jag om
+sådant.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, vad man säger, men Mari tydde liksom på
+att herrn till och med talt om lysning.
+</p>
+<p>
+Lysmasken alltså! Så där var det att tala poesi
+för sådana!
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, men säg nu moster, tog herr Axel upp,
+kan man inte leka eller spela lite, ni kallar, med
+en flicka, utan att det ska vara bindande. Hon
+spelte ju med era pojkar här.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja visst gjorde hon, men sir herrn, herrn
+såg så allvarsam och hederlig ut, så hon trodde
+det var rena allvare.
+</p>
+<p>
+&mdash; Alltså, tror moster, att om jag gått burdus
+på, skulle hon ha gett efter? Tror moster det?
+</p>
+<p>
+&mdash; Asch, flickorna, vet en väl.
+</p>
+<p>
+&mdash; Och säg nu, tror moster att hon var i lag
+med pojkarne på gårn här!
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, si det kan en inte säga, sånt.
+</p>
+<p>
+Detta var en oväntad upplysning för herr Axel,
+och liksom efter en fara han kommit undan drog
+han sina andetag. Flickan hade sålunda helt kallt
+lagt snaran för honom, och otroligt är ej att om
+hon, som icke visade något tecken till ömhet eller
+eld, hade bundit honom vid sitt kött, så skulle han
+ha stannat, därför att han icke kunde annat och
+därför att hans låga var besvarad. Men nu hade
+hon med köld mottagit hans manliga hyllning, tagit
+hans artigheter, hans tjänster, och så weg med
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_355' name='page_355'></a>355</span>
+honom. Nå det sista var det bästa, och nästa gång
+lovade han sig ta flickorna på ett annat sätt.
+</p>
+<p>
+I augusti hade bonden dansnöje på ön och Axel
+var med. Där voro bara fula flickor, som inte
+lockade honom, och han dansade ej. När skymningen
+fallit, satte han sig på farstukvisten att röka, vid
+skenet av lagårdslyktan, som var uthängd till
+eklärering.
+</p>
+<p>
+Ett, tu, tre hörde han glam på backen och ett
+fruntimmer syntes omgiven av kamraterna, som ville
+bjuda upp henne till dans. Han kände kvinnorösten
+som bekant, och i nästa ögonblick stod Mari framför
+honom.
+</p>
+<p>
+Hon var klädd i hatt och kappa, och såg
+utspökad ut; hade fått sätt och fasoner, och efter
+en kort och glad hälsning avvisade hon herrarnes
+inbjudning för att taga målarens arm.
+</p>
+<p>
+&mdash; Jag vill dansa med herr Axel, sa hon.
+</p>
+<p>
+Och herr Axel dansade med henne, ställde henne
+vid spiseln och såg på henne. Hennes kinder voro
+fylligare, och hade en dålig, röd flammig färg, hennes
+förr så vilda hår var slätkammat med pomada och
+hennes fasta barm hade givit sig ner i korsetten.
+</p>
+<p>
+Maria Stuarts-krage hade hon och manschetter,
+och pojkarna svärmade som flugor kring henne,
+medan herr Axel stod där oberörd väntande
+få bli lös.
+</p>
+<p>
+Och medan han väntade, tänkte han på hur
+vacker hon var den gången, när hon gick barfota
+och i lintygsärmarne och bar vattämbaret från
+brunnen &mdash; som han alltid sprang ut och hjälpte
+henne med.
+</p>
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_356' name='page_356'></a>356</span></p>
+<p>
+&mdash; Kom så gå vi ut, sa Mari och viftade sig
+med näsduken.
+</p>
+<p>
+Axel gick med ut på verandan, men visste inte
+vad han skulle säga; oaktat månen sken och det
+varit hett i stugan.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ska vi gå i skogen? frågade Mari och såg
+på herr Axel.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nej, nu vill inte jag! svarade han. Förra
+gången ville inte du! Så kan det vara!
+</p>
+<p>
+Mari gick in igen och dansade hela afton med
+samma lugn som om hon burit vatten eller rensat fisk.
+</p>
+<p>
+Året därpå var hon förlovad med en hederlig
+skomakargesäll, och försvann ur historien.
+</p>
+<p>
+Sex år senare, efter en dans, sutto en
+morgonkvist på ön, ungbonden Albin, gift, med två barn,
+och den berömde målaren Axel ***, också gift, med
+tre barn, vid ett glas glögg och pratade. När
+fruarne sågos utom hörhåll, girade samtalet över åt
+gamla minnen och flickor naturligtvis.
+</p>
+<p>
+&mdash; Hör nu Albin, minns han Mari, frågade herr
+Axel, som om nattens vaka drivit upp gamla intryck.
+</p>
+<p>
+&mdash; Jo, det gör jag nog!
+</p>
+<p>
+&mdash; Det var en underlig flicka, inte sant?
+</p>
+<p>
+Albin såg plötsligen lömsk ut.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, dum va hon, för hade hon inte gått i
+lag med herrn, så hade hon varit min hustru nu!
+</p>
+<p>
+&mdash; Ah, vad han säger! Han tror att jag var
+när henne då?
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja det tror jag vad jag vill!
+</p>
+<p>
+&mdash; Naturligtvis skulle jag säga det, om det varit
+så, för nu behövs det inte döljas. Men det
+egendomliga är att det var inte så.
+</p>
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_357' name='page_357'></a>357</span></p>
+<p>
+Albin skådade djupt i sin rivals ansikte:
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, men det var då besynnerligt!
+</p>
+<p>
+&mdash; Hur så? Var han där då?
+</p>
+<p>
+&mdash; Jag, ja! Men jag ville vara allena jag!
+</p>
+<p>
+&mdash; Det förstår jag, men ville han gifta sig med
+henne efteråt?
+</p>
+<p>
+&mdash; Efteråt?
+</p>
+<p>
+Det förstod inte Albin, men herr Axel var heller
+inte angelägen få någon förklaring utan blev sittande
+med den enda tanken som en spik i sin hjärna:
+</p>
+<p>
+&mdash; Hon var när honom, men inte mig!
+</p>
+<p>
+Och när han funderat hit och dit över kvinnans
+gåtfulla natur, steg han upp liksom befriad vid den
+tanken att det inte var vidare gåtfullt utan bara var
+vad man kallar dumhet. Ansatser att kunna beräkna
+en handlings följder men brist på förstånd att
+riktigt genomföra en plan, vilket ju visade sig, då hon
+förlorade båda köttstyckena genom att släppa det
+ena för tidigt. Hon var dum bara! Dum!
+</p>
+<!-- generated by ppgen.rb version: 2.74 -->
+<!-- timestamp: Sun Aug 16 20:10:43 +1000 2009 -->
+
+<div>*** END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 30079 ***</div>
+</body>
+</html>
diff --git a/LICENSE.txt b/LICENSE.txt
new file mode 100644
index 0000000..6312041
--- /dev/null
+++ b/LICENSE.txt
@@ -0,0 +1,11 @@
+This eBook, including all associated images, markup, improvements,
+metadata, and any other content or labor, has been confirmed to be
+in the PUBLIC DOMAIN IN THE UNITED STATES.
+
+Procedures for determining public domain status are described in
+the "Copyright How-To" at https://www.gutenberg.org.
+
+No investigation has been made concerning possible copyrights in
+jurisdictions other than the United States. Anyone seeking to utilize
+this eBook outside of the United States should confirm copyright
+status under the laws that apply to them.
diff --git a/README.md b/README.md
new file mode 100644
index 0000000..357287a
--- /dev/null
+++ b/README.md
@@ -0,0 +1,2 @@
+Project Gutenberg (https://www.gutenberg.org) public repository for
+eBook #30079 (https://www.gutenberg.org/ebooks/30079)
diff --git a/old/30079-8.txt b/old/30079-8.txt
deleted file mode 100644
index 603aee1..0000000
--- a/old/30079-8.txt
+++ /dev/null
@@ -1,5376 +0,0 @@
-The Project Gutenberg EBook of Skäkarlsliv, by August Strindberg

-

-This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with

-almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or

-re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included

-with this eBook or online at www.gutenberg.org

-

-

-Title: Skäkarlsliv

-

-Author: August Strindberg

-

-Release Date: September 25, 2009 [EBook #30079]

-

-Language: Swedish

-

-Character set encoding: ISO-8859-1

-

-*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK SKÄKARLSLIV ***

-

-

-

-

-Produced by Ronnie Sahlberg, and Project Runeberg for

-providing the scans.

-

-

-

-

-

-Transcribers note:

-

-This e-text was produced from Project Runeberg's

-digital facsimile edition of

-  Samlade Verk #21: Hemsöborna och Skärkarlsliv

-printed in 1914 and available at http://runeberg.org/strindbg/hemsobor/

-

-This text has been edited so that this document only contains the book

-Skärkarlsliv.

-The table of content has been moved to the start of the book.

-

-Text that was s p a c e d - o u t in the original text has been

-changed to use _italics_.

-

-Project Runeberg publishes free digital editions of Nordic literature.

-Learn more at =http://runeberg.org/=

-

-

-

-

-SKÄRKARLSLIV

-

-AV

-

-AUGUST STRINDBERG

-

-STOCKHOLM

-ALBERT BONNIERS FÖRLAG

-

-

-

-

-_Copyright. Albert Bonnier 1914._

-

-STOCKHOLM

-ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1914

-

-

-

-

-SKÄRKARLSLIV

-BERÄTTELSER

-

-

-

-

-INNEHÅLL.

-

-

-_Skärkarlsliv._

-

-Inledning ................................. 183

-Den romantiske klockaren på Rånö .......... 193

-Min sommarpräst ........................... 260

-Pastorns älg .............................. 269

-En brottsling ............................. 280

-Vidskepelse ............................... 297

-Höjer tar gården själv .................... 303

-Sjönödslöftet ............................. 315

-Skräddarns skulle ha dans ................. 323

-Uppsyningsman ............................. 335

-Flickornas kärlek ......................... 343

-

-

-

-

-Inledning.

-

-

-Stockholms skärgård, från vilken trakt jag hämtat scenerier och motiv

-till denna bok, har alltid haft en särdeles tilldragning på mig. Kanske

-därför att min hemort, Stockholm och dess omgivningar, själva utgöra en

-del av skärgården. Mälaren var ju ursprungligen en havsarm, som genom

-vattendragen vid Södra Tälje och Stocksund vid Stockholm stod i

-förbindelse med havet, och Kedjeskär, nuvarande Riddarholmen, bar, genom

-sitt namn, minnet om dess äldsta natur, av ett skär, likasom man än vid

-en färd genom Mälaren med dess tusenden av öar och holmar erinras om det

-landskap, som blandat av land och vatten öster om huvudstaden sträcker

-sig omkring sju milar ut till havet.

-

-Hela denna sönderrivna kuststräcka vilar till allra största delen på

-urformationen: gneis, granit och järnmalmer, av vilka senare man endast

-funnit Utös tillräckligt rika att bearbeta. Granitvarieteten pegmatit

-uppträder stundom i så stora samlingar, att den tillvaratages för

-fältspatens skull, som går till porslinsfabrikerna.

-

-Frånvaron av de yngre formationerna med deras horisontella lagringar i

-ljusa lätta färgtoner förlänar skärgårdslandskapet detta drag av vildhet

-och dysterhet, som åtföljer urformationen. Landskapskonturen blir av de

-lösslitna, råa, oregelbundna blocken kam- eller vågformig på höjderna,

-flat, kullrig, knagglig, där havet utfört sitt slipningsarbete. Gneisens

-partiella skiffrighet utsätter även strandklipporna för isens

-sprängningar, så att grottor, håligheter och djupa rämnor öka det vilda i

-landskapskaraktären, som därigenom aldrig blir enformig såsom kalk- eller

-sandstensfaläsen vid franska nordkusten. Denna vildhet avbrytes dock

-bjärt av den rika jorden från kvartärperioden med morängrus och

-glacial-leror, snäcksand, mossmylla och tångförvandlingar, vilkas

-bördighet ofta ökas genom avfall från årtusendens storfisken, bildande

-rika gyttjor på uppgrundningar, och längst ut på kobbarna av sjöfåglarnes

-guano. På detta jordlager växa tall och gran, ehuru granens gotik

-förlänar den inre skärgårdsnaturen dess mera framträdande karaktär, om

-ock tallen är härdigare och går längst ut i havsbrynet, vridande sig på

-de sista hällarne efter den mest rådande vinden.

-

-I dalsänkorna blir ängsmarken särdeles praktfull av uppslamningar och

-saltvatten, och den naturliga ängen erbjuder en rik blomsterflora med

-alla det mellersta Sveriges vilda praktväxter, av vilka kanske orkidéerna

-och blåvivan äro de förnämsta. I stränderna lysa fackelblomstret och

-lysingen, i skogarne frodas blåbäret, på öppna hällarna lingonet, och i

-mossarna är hjortronet icke sällsynt. Låglänta öar med bättre mylla

-antaga en särdeles leende karaktär, genom rikedomen på lövträd och

-buskar. Eken livar här med sina mjuka linjer och sitt ganska ljusa

-lövverk barrträdslandskapet; och hagen, denna nordens egendomlighet, en

-korsning av skog, småskog och äng, utgör kanske det täckaste man kan se,

-då under en blandning av björk och barrträn hasselbuskarne bilda lövsal

-över körvägen, vilken här bär namnet drog. Det är stycken av en engelsk

-park man spatserar igenom, tills man stöter på strandklippan med dess

-granar och tallar på vitmossa och därnedanför havsvikens sandupplag med

-tångbältet. Skjuter en vik av fjärden längre in i land, är den alltid

-skönt kantad med alar och rika vassbänkar.

-

-Det är denna omväxling av dystert och leende, av fattigt och rikt, av

-täckt och vilt, av inland och havskust, som gör Sveriges östra skärgård

-så fängslande. Och därtill kommer att de merendels steniga stränderna

-hålla vattnet så rent, genomskinligt; och även där sanden går ut i

-vattnet är den så tung och så ren, att en badande icke behöver vämjas,

-som han får göra vid franska nordkusten, där ett havsbad är ett

-gyttjebad. Man saknar här det öppna havets flesta obehag och äger

-upplandets flesta fördelar, vilket ger ett företräde åt den östra

-skärgården framför den uthuggna ödsliga västkusten.

-

-Den vilda djurvärlden företer inga rovdjur av oroande natur. Räven, lon

-och lekattorna äro de grymmaste. Lysande jakttillfällen giver älgen,

-vilken flyktat hitut och tagit ståndkvarter i de större öarnes kärr och

-skogar. Grävlingen, haren, uttern och skälarna släppa även till sina

-skinn, och harjakten på Biskopsö är berömd. Av skogens fåglar äro orren

-och tjädern mycket talrika, men kunna ej jagas av infödingarne, vilka

-sakna hundar av det rätta slaget och uteslutande ägna sig åt

-sjöfågelskyttet, helst med bulvan (vette), varvid den strykande ejdern

-icke skonas, den liggande däremot ömt omhuldas, ehuru ett och annat ägg

-får lämna proviant vid en längre jakttur. Äggning i holk utövas mest mot

-skraken, som tåligt låter begagna sig till värphöna.

-

-Köttet av ejdern blir gott, om det feta skinnet flås av och fågeln blir

-liggande i mjölk en natt. Det smakar då som renstek och har förlorat all

-anstrykning av tran. På samma sätt behandlade bli även skrak, prack och

-svärta mycket ätbara, i synnerhet om de i likhet med anden späckas med

-persilja. Skärgårdens värsta rovfågel är fiskgjusen eller fiskörnen, som

-anställer förödelse på gäddorna i vassvikens lågvatten. Havsörnen synes

-mera sällan och jagar helst i havsbandet. Obehaglig och stundom farlig är

-den ymnigt förekommande reptilen huggormen, vilken träffas såväl i

-blåbärsriset som i stranden, nästan överallt, kan man säga, och hans

-djärvhet ute på de yttre skären är sådan, att han resande sig på stjärten

-har med hugg velat hindra fiskare att stiga ur båten. Folket skonar honom

-ej, fastän de tro att han suger gift ur jorden, och någon vördnad för den

-annorstädes tillbedda snoken visar skärkarlen icke.

-

-I denna provins av omflutna orter lever nu en befolkning, som efter

-förmögenhetsförhållandena kunde delas i tre klasser: de som öva jordbruk,

-mest boende på de stora öarne, de som odla jord och fiska, eller

-medelklassen, och slutligen de egentliga skärkarlarne, vilka mest leva på

-fiske och jakt men därtill föda en ko, ett får och några höns eller så.

-

-Jordbruket, där det kan drivas, är icke alls dåligt. Präktiga leror giva

-ett gott vete och den mindre bonden har ändock alltid något spelt till

-husbehov. Saltsjöbetet är berömt och smöret blir utmärkt av de kali- och

-natronhaltiga strandväxterna, varförutom korna ju alltid hava det

-gränslösa saltsleket att tillgå. Fårens kött blir av de snaggiga

-hårdvallsstränderna fast och läckert, såsom det franska _pré-salé_ på

-liknande marker.

-

-Kommer härtill ett jämförelsevis milt klimat, som betydligt avviker från

-inlandets på samma längdgrad, i så måtto att våren kommer senare, stundom

-fjorton dagar efter Stockholms, så att sommargästen får uppleva två

-lövsprickningar samma år, och att hösten inträder senare, emedan havet då

-är uppvärmt och tjänstgör som en kalorifer. Eljes har man anmärkt en

-olägenhet vid skärgårdens klimat för jordbruket, och det är den torra

-försommaren och den regniga eftersommaren, varav sånings- och växttiden

-blir lidande av torka men slätter- och skördetiden av regn.

-

-Särdeles milt klimat har Nynästrakten, där murgrönan övervintrar vild och

-vinet ofta mognar på spaljé.

-

-För fiskaren eller den egentliga skärkarlen äro naturligtvis havets

-frukter av större betydelse, och storfisket utgöres egentligen av

-strömmingen, vilken fångas i ofantliga nät, ankrade på djuptliggande

-grund (grynnor) om vår och höst. Eljes tages gädda och abborre i not,

-gäddan även på stångkrok och abborren på nät. Flundrorna, av mindre

-värde, fångas i nät, ålen ljustras eller narras i ryssja och mjärde.

-Laken klubbas på glansis, genom vilken den slemmiga fulingen kan märkas,

-där han ligger på botten. Iden blir föremål för en alldeles särskild

-sport, som kallas badfisket. När vattnet på eftersommaren blir värmt i

-vikarna, går nämligen iden upp att bada som det kallas. Vid denna tid

-hållas utkik i uddarna från trädtoppar, och när observatorn märker, att

-det lever i vattnet, varskor han kamraterna, som nu komma med sina flata

-ekor från båda uddarna, årlommarna väl omlindade med ullstrumpor att icke

-fisken skall skrämmas. Och så spännes nätet över vikens mun till den

-verkan det hava kan.

-

-Befolkningen i denna isolerade, väl undangömda lilla värld utan

-regelbundna kommunikationer synes i flera hänseenden vara mycket blandad.

-Ett beständigt urval har nämligen här alltid gjort sig självt, så att den

-intelligentaste delen av ungdomen gått åt till flottan, lotsverket och

-tullen. De kvarvarande stationära, lugnare andarne, hava fortsatt fadrens

-rörelse, gått till Stockholm eller sökt tjänst uppåt land, ty skärgården

-har icke varit någon säker plats, där familjer och jordegendom kunnat

-grundas, då landet legat öppet för fienden och äganderätt och liv just

-icke åtnjutit skydd av den avlägset boende rättsvårdaren. Det saknas

-därför spår av lokalpatriotism, om ock invandraren har de vanliga

-svårigheterna att bekämpa.

-

-Mig synes även, att döma av ortnamn, typer och sedvänjor, såsom om

-skärgården varit ett slags tillflyktsort för en del folk uppifrån land,

-vilka av en eller annan orsak uppsökt ensligheten. Något egentligt

-landsmål märkes ej, men en blandning av många, och många enkla seder och

-rättsbegrepp från naturstadiet, tyda på att här ute, långt bort från

-samhället, hopkommit en stock av osällskapliga, för ordnat samliv

-svårtillgängliga friluftsälskare, eller helt enkelt praktiska motståndare

-mot ordnad krigstjänst och tullväsen. Åtkomsthistorierna till vissa öar

-tyckas även röra sig om kapare, märkvärdiga sjöbedrifter, även

-privattjänster till kungliga personer, och jordeböckerna lära på sina

-ställen icke vara riktigt säkra rörande jordens natur av krono eller

-skatte.

-

-Andra tecken finnas även, som tyda på invandringar eller kanske bara

-strandhugg av finnar, estländare, ryssar och dylika österländare.

-Särskilt bär man än i dag avgjord motvilja mot estländarne, dessa

-skuggfigurer, gråa i sig själva, spökande fram i gråa farkoster såsom

-hopslagna av gamla nerfallna plank och med rigg av lappade kolsäckar. När

-en dylik flygande holländare tar i land på en kobbe, ror fiskaren gärna

-ut och ser efter att elden blir väl släckt, och han vädjar hellre till

-brännvinsflaskan än till bössan mot sådana havets löskemän, vilka anses,

-med eller utan grund, smuggla salt till Ryssland.

-

-Förmögna skärkarlar finnas, men många äro nära fattigdomen, och några

-ytterligt fattiga, levande om vintern på saltlake, sillhuven och potatis.

-Fiskarens yrke, som liknar spelarens, ger icke grund till sparsamhet. En

-kupp gör honom förmögen i dag, och tron på lyckan uppstår genast med dess

-farliga följder. Långt bort från rättvisans skipare har han i nödvärn sin

-egen lynchlag, och av ekonomiska skäl friar han hellre än han fäller,

-även i hopp att själv bli friad, när hans olycka kommer. Och överseendet

-med andras förbrytelser har jag icke hört uttryckas vackrare, än då

-grannarne talade om att en mördare begått ett »felsteg» en gång, då han

-dränkte sin hustru.

-

-Skärkarlen är en ensling; har långt till tingshuset, långt till kyrkan

-och långt till skolan; långt till grannarna och långt till staden.

-Badorten är hans närmaste civilisationscentrum, men där får han endast

-lära lyx och avund mot mänskor, som han ser hålla fest i tre månader, ty

-han ser icke den arbetande ledamoten, som är i staden.

-

-I ensligheten skulle han bli tänkare, om han hade ledning, men han blir

-fantast i stället, och huru skicklig han kan vara i sitt yrke, huru

-klarseende i vardagslaget, blir han ett lätt rov för sina subjektiva

-förnimmelser, blir »fremsynt», besynnerlig, såsom klockaren på Rånö, och

-han gör felaktiga slutledningar, oftast förväxlande orsak och verkan, så

-att om det fiskar gott efter att slanten är lagd under stenen, så är

-slanten den mäktiga orsaken. Han är vidskeplig, och hedendomen sitter så

-djupt i honom, att den kristna kyrkans symboler ännu äro för honom lika

-med signerier, läsningar och trolldom.

-

-Familjen bygger sig själv på gammal sedvänja och naturens enkla krav, där

-icke ekonomisk beräkning kan medfölja som faktor. Förhållandet mellan

-könen är otvunget och äktenskapet avslutas vanligen med barnet, om

-flickan eljest visat sig ordhållig och böjd för familjs grundande. Är så

-icke förhållandet, uppstå understundom svåra förvecklingar, vilka kunna

-sluta med barnets totala försvinnande och andra ledsamheter, vilka komma

-till hela världens kännedom utom länsmannens, vilken för övrigt ingenting

-kan göra åt saken, där vittnen icke kunna framskaffas.

-

-Börjar det brista i familjebanden långt borta från grannar och tvingas

-starka lidelser länge, inträffa stundom hemska utbrott av naturkrafterna,

-då den vid död och fördärv vande skärkarlen icke räknar så noga med

-medlen. Då uppföras därute tysta sorgespel, om vilka man endast får höra

-antydningar, och varom jag glunkat något i ett par av dessa berättelser.

-Då springa blodsband sönder, förbjudna hägn överhoppas, naturen griper

-med hård hand vad han kommer över, och för hungern och kärleken existera

-icke längre hänsyn eller lagar.

-

-Det ljusa, leende i skärkarlens liv, när det gestaltar sig ljust, har jag

-i förra delen, Hemsöborna, skildrat; i denna del har jag givit

-halvskuggorna; möjligen kan jag komma längre fram under för litteraturen

-ljusare förhållanden att ge själva slagskuggorna, som måste finnas för

-att ge bilden fullfärdig!

-

-Holte i Danmark, september 1888.

-

-                                                        _Författaren._

-

-

-

-

-Den romantiske klockaren på Rånö.

-

-FÖRSTA KAPITLET.

-

-

-Augustimånen stod över Västra Storgatan i Trosa en afton på 50-talet, när

-de fördröjda bondkärrorna skramlade ut ur portgången från handelsmannens

-gård, där de haft kvarter. Inne i boden var första bokhållaren ännu i

-farten med att betjäna stadens jungfrur, som i sista stunden sökte minnas

-vad de kunde behöva till morgondagen. Men uppe på vindskammaren av det

-lilla envåningsträhuset inåt gården satt yngsta bokhållaren vid det öppna

-fönstret med handen under kinden och betraktade månen, som lyste på taken

-mitt emot och visade skorstenarnes rökhuvar i en rad fantastiska

-framställningar, skiftande hamn allt efter som den ljumma havsvinden

-krängde om dem. Än tog den stora plåthuven form av en påskkäring med

-svart karpus, än stack flöjelns ormhuvud fram ur kåpan, visade tänderna

-och den utsträckta gadden, än svängde balansen med sin runda skiva fram

-och profilerade sig som säkerhetsventilen på en ångmaskin; och så dansade

-häxorna runt med drakarne kring den fyrkantiga pipan, ur vilken röken

-bolmade fram som ur ett påskbål. Den svärmande unge bokhållaren vände

-snart sitt ödmjuka ansikte ifrån de mörka bilderna på takåsen och

-betraktade månens fulla rundel med dess ljusa världskarta tecknad på ljus

-botten, och han tyckte sig lugnare, när han såg den som ett vänligt stort

-ansikte med ett brett godmodigt leende se ner till honom, som i denna

-afton skulle lämna den tysta skärgårdsstaden och de små förhållandena i

-den obetydliga handelsboden för att resa opp till Stockholm och vid

-Musikaliska akademien och seminarium utbilda sig till organist och

-skollärare.

-

-Han lät därefter huvudet sjunka, lyfte armbågen från fönsterbrädan och

-vände sig inåt kammaren, vars enkla möblemang bestod av tre sängar, en

-byrå och en rakspegel, på vilken senare ett talgljus med en stor tjuv

-stod och rökte. I en av sängarne låg nattsäcken av mattväv, färdigpackad

-med öppet gap ännu, som en stor padda, vilken storknat på ett dussin

-ullstrumpor och en notrulle, som syntes mellan de järnbeslagna käftarne.

-

-Den unge mannen stod ett ögonblick i mjältsjuka betraktelser över sin

-tömda byrålåda, vars botten var täckt med ett par nummer av Svenska

-Tidningen, då en röst hördes genom språkröret vid dörrpanelen, frågande:

-

--- Är Lundstedt där?

-

--- Ja, patron! svarade ynglingen; varpå röret gentog:

-

--- Nu är jag ledig!

-

-På sin runda skruvstol ner i bodkammaren satt patronen och bläddrade i

-reskontran, när bokhållaren steg in och undergivet väntade vad herren

-skulle ha att förkunna.

-

--- Sitt ner, Lundstedt! började patronen.

-

-Den räddhågade ynglingen vågade icke sätta sig genast, dels därför att

-det stridde mot sed, dels därför att han fruktade en efterräkning på

-några okända förseelser i bokföringen. Men patronens lugna runda ansikte

-och välvilliga blickar erinrade i denna stund om månans nyss, så att han

-fattade mod, då husbonden åter tog till ordet:

-

--- Lundstedt har varit en trogen tjänare och har fört sin kladd

-ordentligt. Fortsätter han på samma väg, skall det gå honom väl i livet,

-och det är därtill jag önskar honom framgång, då han nu går opp till

-Stockholm, där frestelserna äro större än här nere i landsorten. Jag vill

-nu lämna Lundstedt sin lön -- det är trettitre riksdaler och sexton

-skillingar banko -- till vilka jag från egen hand vill lägga tio

-riksdaler riksgäld såsom dusör för Lundstedts visade redlighet och nit i

-affären. Se där! Håll till godo och lycklig resa!

-

-Lundstedt mottog med rörelse de stora vackra gröna tiorna och tryckte

-patronens hand, viljande säga något som ej kunde komma fram, medan

-handelsmannen sakta sköt honom ut genom dörren.

-

--- Det är bra, det är bra! Gå nu och säg adjö åt frun och kamraterna, jag

-tror att Svärdsbron har brått att komma hem.

-

-Lundstedt gick ut och steg uppför den lilla trätrappan, där han knackade

-på dörren till våningen, och mottogs av frun med ett talgljus i handen.

-

--- Kära hjärtans, är det Lundstedt -- jag satt och skala syltlök -- och

-herre Gud, jag tror jag har tårarne i ögonen än. Jaså, Lundstedt ska resa

-från oss nu, och komma opp till Stockholm -- där får han se mycket

-saker, som en aldrig har drömt om -- Gud vare med honom nu då -- och må

-han se sig före, när han ska ut i livet. Gud vare med Lundstedt och må

-han trivs i sitt nya!

-

-Frun torkade sina ögon med förklädssnibben och räckte handen till avsked,

-varpå Lundstedt gick baklänges ner för trappan, alltjämt hälsande och

-rörande läpparne utan att kunna få dem att frambringa några begripliga

-ord.

-

-Nere i boden stod Svärdsbron redan med en tuggad Cuba i ena mungipan och

-knäna stödda mot disken, kastande rörliga blickar på vågskålen, medan

-bokhållarn vägde opp kaffet, och hans vickande huvud följde balansens

-rörelser opp och ner, så att han slutligen kände sig vimmelkantig och med

-vänstra handen sökte ett stöd att hålla sig i. Och med krökt pekfinger

-grep han om det nerhängande segelgarnssnöret, mot vilket han ville luta

-sig, med påföljd att rullen i taket vindade av, så att Svärdsbron sjönk

-på knä och lade sitt trötta huvud med cigarr på disken.

-

--- Vad fan, tänker farbror gå till altars på lördagsafton! utbrast

-bokhållaren, som såg den grå figuren sjunka, men strax därpå resa sig,

-kastande lömska blickar uppåt segelgarnsvindan.

-

--- Sätter en långrev i kryddbon nu också? brummade bonden och släppte

-garnet, som lagt sig i ringlar över hans frukostskärm.

-

--- Visst fanken gör man det! Vet inte farbror, att de fula fiskarna gå

-utanför disken.

-

-Bonden vimlade med ögonen och tänkte en lång stund på svaret som han inte

-fann hemma; varför han tycktes besluten avfordra en förklaring:

-

--- Ska de vara åt mej, det?

-

--- Var så god och håll till godo, svarade den slagfärdiga bokhållaren och

-sköt kaffepåsen åt bonden, som behövde en stund för att komma ur det

-förra tankespåret in i det nya, men ej hann fram, förrän bokhållaren

-klippte till med ett nytt:

-

--- Det är tjugofyra skilling banko, jämnt som en pinal; pengarne på

-disken! Ta hit dosan nu, ska farbror få lite grovsikt.

-

-Detta var för långt och för häftigt, så att Svärdsbron, som ännu bara var

-vid kaffepåsen, efter att den fula fisken var lämnad i sticket, tog varan

-i handen och vägde den.

-

--- Tjugufyra skilling banko; fram med pengarna, gubbe lilla, för här är

-ingen kredit! Och så dosan! Eller vill du ha det i truten med detsamma?

-

-Nu hade bonden kommit fram till penningfrågan och fått näven i byxfickan,

-sedan högra rockskörtet omsorgsfullt blivit uppvikt.

-

--- Tjugufyra skilling riksgälds var det?

-

--- Nej banko, du! Kaffet har stigit!

-

--- Ja, men när jag var barn... så kosta det inte mer än en plåt.

-

--- Ja, ser du, det är länge sen det du, om jag får tro vad din käring

-säger!

-

--- Käringen! Vad håken säger käringen?

-

--- Hon säger att du ska betala kaffet genast, annars går du och super opp

-pengarna!

-

--- Su... super jag?

-

--- Inte alls! Jag har aldrig sett dig ta en sup! Men raska nu på, och

-visa att du är nykt när Lundstedt kommer, annars får du troligen ingen

-sup av honom. Nu skrapar Blacken på dig!

-

--- Lundstedt! Vad har jag med Lundstedt att göra... tpo! tpo! -- står du

-stilla du din rrrackare!

-

--- Vet du inte av, att Lundstedt ska med dig till Svärdsbro, för han tar

-till Stockholm i afton.

-

--- Stockholm! -- Tpo! tpo! vad går det ått dej, din fuling!

-

-Blacken skrapar gatstenarne av otålighet, och borgmästarns piga kommer

-in, snävande över tömmarna, som bonden bundit i dörrhakarna.

-

--- Se god afton, lilla Lina! Hur kan det stå till på en sån här

-månskens-torsdags-afton!

-

--- Det står inte alls till -- ta bort hand -- annars så... hur står det

-för Kindgren?

-

--- Det går undan för undan för mig! Men vad kunde behagas så här sent på

-dagen?

-

--- Det behagas ett halvt lod kardemummor!

-

--- Så, det ska vara främmande i morgon... lägg opp pengarne nu,

-Svärdsbron, och stå inte och reta opp sina ädlare känslor, när han tittar

-på flickan.

-

-Svärdsbron har båda händerna i byxfickorna, cigarren upphivad som en

-klyvarbom, och står, gungande på vikta knän, omfamnande den kattunklädda

-jungfrun med sina stora smörjiga ögon, ibland skickande blickar åt taket

-som om han räknade brödkakorna på spettet.

-

--- Hörr nu! Hörr nu! hm! -- Tpo! Tpo! står du still du! yh! yh!

-

-I detsamma kommer Lundstedt in:

-

--- Är inte farbror färdig att köra än? Klockan blir ju tio, innan vi få

-ge oss i väg!

-

--- Klockan tio!

-

--- Ja, för jag ska till båten i Södertälje klockan nio i morgon bitti!

-

--- Södertälje; ge mej si!

-

-Lina har rodnat vackert och Lundstedt har märkt henne: -- God afton,

-Lina! Nu kom hon lagom för att jag skulle få säga adjö.

-

--- Nej, ska han resa!

-

-Medan Lina och Lundstedt gå ut i boddörren för att se på månskenet, har

-Svärdsbron fått upp portemonnäen, och börjar där efter plocka opp

-slantarne på disken.

-

--- Där ha vi -- ge mej si, tolv skilling.

-

--- Och så kommer du med bankovittnar med hål i; dom kan du gömma till

-håvpengar... fjorton och sexton, tjugo... trettiotvå. Hit med fyra

-skilling till nu.

-

--- Fyra sk-illing t-ill! Nej! Det är alldeles för durt! Po-ah! Po-ah!

-flickan lilla, po-ah!

-

-Patron kommer ut i boden och Svärdsbron rätar ut knäna och kniper fram

-med pengarne som om han sett sin husbonde.

-

--- Nå, Svärdsbro, är du färdig att köra än? frågar handelsmannen.

-

--- Ja, herr patron, genast!

-

-Och med en kraftansträngning samlar han ihop armar och ben och går ut

-till vagnen, tar tömmar och piska, kliver opp på hjulet för att överskåda

-lasset och se om Lundstedt är där.

-

--- Stå inte på hjulet din inskränkta fan, ropar Kindgren från boddörren,

-du faller ju om kraken rycker till.

-

--- F...aller jag?

-

-Blacken rycker verkligen framåt i ett anfall av hemlängtan, och

-Svärdsbron, som har händerna fastade, kommer ner gränsle över

-hjulringen:

-

--- Po-ah! Po-ah! ropar han i djupet av sin nöd, och Lundstedt, som stått

-under gatlyktan med Lina, skyndar till och stannar Blacken, som har

-gröppåsen kvar om halsen och därför icke är så begiven på att springa,

-helst Svärdsbrobonden bromsat framhjulet med sin vänstra axel.

-

--- Tror någon människa vi kommer ur stan i denna dag? utbrister Lundstedt

-med mild otålighet. Stig opp nu, farbror, så få vi åka!

-

--- Nå, så bjur han på något då?

-

-Lundstedt lovar att bjuda vid första gästgivargård, men Svärdsbron vill

-inte lämna kredit, och tillnyktrad efter sin kontusion erinrar han sig

-det utlovade snuset, varpå han intränger i boden med piska och tömmar, på

-samma gång som han efter patronens avlägsnande fattas av nyväckt hopp att

-kunna pruta på kaffet, vilken omständighet leder hans tankesnurra

-baklänges upp till minnet om ett glåpord, som stod i sammanhang med

-segelgarnet, men som han ej kan minnas, varpå Blacken gör ett nytt

-framryckande mot hemmet, vilket besvaras av bonden med en inhalning av de

-medförda tömmarne, med påföljd att hästen stryker vagnen in mot

-glasdörrarne, som klinga, allt under det kusken skriker po-ah! utan annan

-verkan än att boddrängen bryter in, ger Svärdsbron en halskaka så att

-cigarren kryper baklänges in i munnen och den kiknande rökaren kommer ut

-på gatan i samma ställning som en magisterhoppare. Därmed anses

-diskussionen avslutad, och sedan vagnredet blivit krängt tillrätta,

-lyftes farbrodern på lasset, tömmarne lämnas åt Lundstedt, som trycker de

-närvarandes händer och under allas välönskningar sätter Blacken i gång

-framåt!

-

-                  *       *       *       *       *

-

-Lundstedt hade avlämnat sin värd i Svärdsbro, sedan han bultat opp den

-bekymrade makan, och utan att avvakta tillfället att göra hennes närmare

-bekantskap gått till gästgiveriet med snabba steg för att beställa skjuts

-till Södertälje. Som det fanns hästar inne, satt han snart på en ny liten

-pinnkärra och ruskade i väg norrut mot hans längtans mål. Månen hade

-sänkt sig något och färden gick genom svarta granskogen, som susade tungt

-i nattvinden, under blinkande stjärnor med Karlavagnen överst. Rak låg

-vägen som en kägelbana, lång och ljus som ett lakan på bleke, när

-månskenet föll på det torra dammet; stundom steg i fjärran en vit sky,

-uppriven av ett mötande åkdon, och när hästens huvud dök upp och

-silvermolnet nalkades, skymtade strax efter några mörka inhöljda

-gestalter, som i förbifarten kastade ett god afton som en slant åt en

-grindpojke. I vägkanten följde telegrafstolparna med sitt sjungande

-tackel, en ändlös eskader av enmastare utan stänger och rår, slutande med

-eselhuvun som vinterliggare.

-

-Så kom en grind och en sovande stuga med äppelträn, vilkas frukter lyste

-i guld som apelsiner, och så smällde grinden igen, kärran rullade fram

-och det enformiga skallrandet försatte den unge resenären i sömn.

-

-Och så drömde han, att han satt på sjustjärnorna och åkte opp för

-himlavalvet, där han hörde en fiol spela, som hade strängar så långa som

-landsvägen, med ljudpinnar höga som mastträn och stallen voro av vitt

-porslin, och nordanvinden var stråken, hartsad med isbarkar; och fiolen

-gav melodier i nya tonarter med tre kvarts toner i stället för halvtoner,

-och det fanns både eiss och hiss, som han alltid undrat över vart de

-tagit vägen, när Gud lät människan skapa klaveret. Men vägen var brant

-och han kände hur det värkte i ryggen, när han föll bakåt, och det blåste

-kallt i halsgropen, och han hörde en hund skälla och en uggla skrika och

-när han vaknade, förnam han icke mer det dova orgelljudet från

-granskogen, utan det dallrade som när fiolerna spela sextiofjärdedelar i

-applikaturen, och kärran hade stannat i en björkhage, som slutade av

-»malmen», vilken nu sänkte sig och övergick till ett stort slätt

-åkerland. Och i fyrsprång bar det nedför backen, ner på slättlandet, där

-rågskylarna stodo i troppar och kolonner, grupper mot rytteri, bataljoner

-med skyttegravar emellan; ändlöst och som ett slagfält utbredde sig

-sädesregionen, som härifrån kunde överskådas genomskuren av en å, vars

-båda stränder tycktes bevakade av rågkärvarnes tiraljörer, bildande en

-kulle intagen av en detacherad avdelning; här lågo hela led kullblåsta

-och betäckte marken med döda och sårade, här kommo de på krakstörar och

-sågo ut som pikenerare från trettioåra kriget med axens långa plymager

-fladdrande för vinden. Och nya trupper defilerade alltjämt,

-förstärkningar ryckte fram, och nere i sänkorna låg dimman som kanonrök

-efter dagens batalj.

-

-Herr Lundstedt, vars drömmande och lekfulla sinnelag vi ovan antytt,

-roade sig, för att fördriva tiden, att leka det han var Napoleon, som nu

-på en släda ilade från det brinnande Moskva, föreställt av den sjunkande

-månen bakom en klockstapel i fjärran, och han hälsade då och då med en

-nickning och ett dystert ögonkast sina tappra trupper, som syntes göra

-uppmarscher i häck på ömse sidor om landsvägen utan att någonsin hinna

-fram förr än kärran redan var förbi.

-

-Under det den stora armén defilerade utan att ta slut -- och herr

-Lundstedt visste nog att han kunde åka ända upp till Norrland på denna

-årstid utan att se något slut -- hade det börjat ljusna i öster, och

-trött av att leka soldat med rågskylar, föll herr Lundstedt i en liten

-morgonslummer, varur han snart vaknade med en frossbrytning, med solen

-mitt i ögonen och en kvittrande lärka över huvudet. Och nu var slagfältet

-betäckt av hästar och vagnar, som av lantfolket utförts att hämta upp

-fallna och sårade, vilka fördes till de stora röda ambulanserna när och

-fjärran.

-

-Men nere vid en nu synlig havsfjärd, som tycktes sakna stränder och flyta

-under alar och pilar, låg ett vitt slott med röd- och vitrandiga

-bolstervarsmarkiser för fönsterna. Där bodde greven, eller kammarherrn,

-eller excellensen, lekte herr Lundstedt, och därinne fanns

-oljefärgstavlor och marmorbilder, porträtt av Lennart Torstensson och

-Carl den niondes andra gemål; och där innanför balkongfönstren stod

-säkerligen en flygel, som van Boom spelat på, och en harpa, som grevinnan

-ärvt av sin farmor, som varit hovfröken hos Gustav III; och där i flygeln

-sovo fröknarna som guds änglar, under lapptäcken av rosenrött siden och

-skulle snart dricka kaffe med saffransbröd på sängen -- och Gud var god,

-som kunde låta några människor också vara lyckliga! Och så ställde sig en

-lund björkar framför trollslottet och det syntes bara björklöv och näver

-en lång, lång stund, tills ett stort blått vatten skymtade och

-skjutspojken pekade med piskskaftet på ett kyrktorn och sade att det var

-Södertälje.

-

-                  *       *       *       *       *

-

-Några timmar senare stod herr Lundstedt på den rosenröda ångbåten

-Hermoders fördäck, när Kungshatt passerats och Stora Essingen, och man

-under Marieberg fick första synen på Stockholm. Morgonen hade varit

-tryckande het, solen hade skinit på västermoln, och sedan hade den ena

-molnvagnen efter den andra kört upp på himmelen, höll stilla och skockade

-sig som en artilleripark på de intagna höjderna. Och när hela batteriet

-var samlat, gavs eld, gnistan flög i sicksack över kyrktorn och takåsar,

-och dundret hördes, innan man räknat till fem, luften suckade, böljorna

-väste till och ångbåten darrade; nya molnvagnar bröstade av, ryckte fram,

-och glatta lag gåvos gång på gång. Så brusto de svarta skyarne, och när

-ångbåten lovade in åt Skinnarviksbergen låg den stora staden fläckvis i

-kvastar av solsken och fläckvis skuggad av åskmolnen, och i en krets av

-ljus, som under en lampskärm, låg Riddarholmskajen med sina ångbåtar i

-alla regnbågens färger, sjögröna med cinnoberröda vattengångar, lysande

-av blankskurad mässing och vitt järn, svarta skorstenar och kopparröda

-ångpipor; gamla Gripen och Kommendörkapten, den långa smala Aros med för

-och roder i båda ändar, Prins Gustav och Uppland, och längst bort vid

-simskolan den lilla Tessin; och över master, skorstenar och flaggstänger

-höjde sig de två hundraåriga lindarnes gröna kupoler, under vilka

-bärargillets ledamöter togo skugga; och därbakom gymnasiihusets åldriga

-fasad, och högst över alla, Riddarholmskyrkans järntorn. När Hermoder

-lossat sina nickhakar under södra bergen och lupit in till kransen att

-förtöja, kände herr Lundstedt sig beklämd, och när han lämnat biljetten

-vid landgången och gick med sin nattsäck i land, var han nära att kvävas

-såsom en nybörjare i simskolan, när han känner lukten av vattnet. Husen

-voro så stora och mänskorna så många; långkärrorna skallrade på de

-kullriga gatstenarna, så att det värkte i huvet, när man hörde dem;

-hundarne skällde, höns, nyss lossade i burar, kacklade, grisar på

-skrovkärror skreko, och uppåt backen skyndade alla fordon med

-lantmannaprodukter under polisens bevakning och pådrivande, ty holmen och

-hamnen skulle avspärras.

-

-Herr Lundstedt följde med folkströmmen, okunnig om vart det bar, och

-uppkommen på torget såg han en ofantlig läktare klädd i svart och med

-silverkronor, och portalen till Riddarholmskyrkan var bevakad av två led

-drabanter i björnskinnstschakåer. Folkmassan tätnade, och på bron blev

-det trängsel, ty en avdelning av gardet i pickelhuvor med vita

-korsbandolär tågade fram med förstämda trummor i sorgflor; hästarne

-stegrade sig och hundar trampades, månglerskor skreko, och så började

-klockorna ringa i ett torn och i två torn och slutligen ringde det över

-allt, vart man kom, ty kungen skulle i dag begravas.

-

-På Riddarhustorget fick herr Lundstedt veta vägen med roddbåtarne över

-till Klara, där han skulle söka sitt kvarter hos en kamrat från Trosa,

-och efter lång väntan befann han sig slutligen vid Röda Bodarne. Som han

-skulle till Norra Kyrkogatan och såg på kyrkans sträckning hur altaret

-låg där det var öster, tog han korn på byggningen och gick över

-kyrkogården, tills han krokat om tornet och sett den port, som måste leda

-ut åt norr, och där låg en gata sluttande ner för en backe och i fjärran

-avstängd av en massa gröna träd, som stucko upp över ett plank.

-

-Med lättare hjärta gick han på för att hinna numro fyrtiotre, som måste

-ligga på vänster hand, efter som det var udda nummer, och när han anlände

-till ort och ställe skulle han in genom en dånande portgång för att komma

-in på gården. Där sökte han en klocksträng eller något annat tillhygge

-att ge luft åt sin otålighet få komma under tak. Men han såg bara små

-bruna dörrar med trappsteg framför, och han knackade på dem, den ena

-efter den andra, utan att få svar. Han gick in i en farstu, knackade på

-tre dörrar igen, varav en var borrad som en fisksump eller ett såll, och

-måste leda till ett skafferi. Han gick en trappa upp, bultade så det gav

-eko genom trappgången, men utan att någon öppnade; gick en halv trappa

-till och stötte på vindsdörren. Tydligen voro alla innevånarne ute på

-begravningshögtidligheterna.

-

-Något nedslagen, ehuru icke alltför, gick herr Lundstedt ner på gården

-igen och sökte en sittplats. Men mitt i gårdsrummet stod en trädgård med

-ett grönt staket, skuggad av en brandmur med ankarjärn smidda i form av

-bokstäverna x och i; och ini trädgården låg ett lusthus med tak som en

-pickelhuva, och på vakt reste sig två kanelpäronträd, bland vilkas

-gallrade löv ännu syntes hängande några kvarblivna frukter i

-solnedgångens färger. På rabatterna stodo dahlier och på sängarne växte

-purjo och selleri. Tyvärr voro grindarna låsta med hänglås och herr

-Lundstedt måste stanna utanför lustgården på de knaggliga fältstenarne,

-vilka icke kunde erbjuda någon vila. För att fördriva tiden gick han då

-omkring och spejade genom fönstren på nedra botten, vilket dock hade sig

-svårt, då avundsjuka jalusier stängde utsikten. Slutligen kom han till en

-fönsterluft, vars ena fönster stod på glänt med en stormhake, så att han

-kunde obehindrat skåda in i rummet. Där rådde ett visst hemtrevligt

-slarv. På en matta med mera hål än väv syntes en urblekt gondol med en

-herre och en dam från riddartiden, och längre bort under sängen visade

-sig ett palats, som kunde vara Venedig efter som det gick kanaler

-inunder, och huset var grönt och rött, men ett par stövlar och ett

-nattkärl stängde all utsikt till en bro, som kanske eljes var Suckarnes.

-Ett runt bord av alrot skrevade med tre ben över gondoljären, som om det

-dansat trestegsvalsen till riddarens luta, och på bordet lågo ett par

-byxhängslen, en nattkappa, en guitarr, och därbredvid stod en tom

-punschbutelj och sex glas. Över gungstolen hängde ett par grå byxor, och

-på fönsterposten fanns ett bläckhorn med gåspenna, och en bok med vitt

-papper omkring pärmarna, på vilken stod skrivet ett namn. Herr Lundstedt,

-vars nyfikenhet var väckt, stack in två finger och makade boken så att

-han kunde läsa namnet, och hans glädje blev obeskrivlig, när han läste

-sin gamle skolkamrats namn. Frans Oscar Lindbom, i stora präntade,

-anglosachsiska bokstäver som Dagbladets titel var tryckt med.

-

-Utan att tveka, lyfte han av haken och praktiserade sig med nattsäcken in

-i kammaren, drog av stövlorna och sökte genast en bekväm ställning på

-utdragssoffan, där han snart föll i en djup och stärkande sömn efter en

-genomvakad och genomskakad natt.

-

-

-

-

-ANDRA KAPITLET.

-

-

-Följande morgon gick herr Lundstedt vid halv åtta-tiden nere i

-Kirsteinska trädgården och avvaktade med hjärtat i vänstra armgropen att

-klockan skulle ringa åtta och akademiens portar öppnas. Han hade ännu

-huvudvärk efter nattens samspråk med kamraten, vilken hemkommit klockan

-tio om kvällen och icke släppt den av resan sönderskakade landsmannen,

-förrän denne omtalat allt vad som i Trosa sig tilldragit under de tre

-åren de varit skilda, omtalat sin mors död, sin faders, fiskarens, små

-svårigheter, sina egna läroår i handeln och slutligen sin oövervinneliga

-böjelse för musiken, som vid Musikaliska akademien skulle bringas till

-fruktgivande examen.

-

-Genom staketets spjälor såg han nu att det började komma folk; äldre

-herrar med håret på axlarne, sannolikt professorer, unga män med solbränd

-hy, som tycktes vara från landet, unga flickor och äldre mamseller med

-lockar baktill och portföljer framtill. Rädd var han, när han såg dessa

-massor, med vilka han skulle tävla, och han lutade sig mot staketet,

-spelande med fingrar det stycke han övat för orgelnisten i Trosa om

-söndagseftermiddagarna på stadskyrkans orgel, sedan han först repeterat

-på handelsmannens klaver under veckan. Hans lärare, som själv gått igenom

-akademien och kände professorns smak, hade som en klok man bestämt

-tillrått lärjungen att lägga band på sin romantiska böjelse för vacker

-musik och svurit vid sin frälsning, att Lundstedt skulle gå igenom med

-pukor, om han vid provet kom med en fuga av Bach, och oaktat lärjungens

-sinne rest sig mot det aritmetiska problemet, hade han dock fogat sig

-och lytt sin mästares råd.

-

-När nu klockan ringde åtta i tornet, och gasverket blåst ut frukost,

-ljusfabriken släppt ut ångan och tvätterskorna drogo upp från Klara sjö

-med sina bykar, ansåg herr Lundstedt tiden vara inne, och med vingliga

-ben styrde han över planen in i den stora porten, där så många kallade

-inträtt före honom, men kanske så få utkorade skulle komma ut igen. I

-stora trappan hörde han redan två pianon och minst tre fioler, och

-uppkommen i stora salen, där orgeln stod bredvid en flygel, var provet i

-gång.

-

-Professorn, som satt på en stol bredvid instrumenten, hade ett rörligt

-ansikte som om det sköttes av en dragsko, och i samma minut det uttryckte

-belåtenhet, förmörkades det och sammandrogs av raseriets kramp utan att

-någon egentligen kunde utleta orsaken. Just när herr Lundstedt kröp bakom

-sista ledet, satt en ung man vid flygeln, där de, som ännu icke spelat på

-en orgel, fingo prova, och med smältande blickar mot takkransen

-framsmekte han Jungfruns bön. Hans långa vita fingrar ströko tangenterna

-på ryggen som om han kliat kattungar, och han skakade emellanåt sitt

-polkahår, slängande huvudet bakåt, och med foten på pedalen så att alla

-toner sjöngo kör skulle han just saxa händerna för att »spela i kors», då

-professorn icke kunde styra sig längre, utan sprang upp och smällde igen

-locket så att det skrällde i salen. Han ville på samma gång säga

-någonting, men endast läpparna rörde sig och huvudet nickade, varpå han

-satte sig igen och åhörde Jungmanns Sjöjungfru, Abts Aftonklockorna,

-sonater av Clementi och Kalkbrenner, under det hans ansikte uttryckte

-outsägliga lidanden. Klockan blev både tio och elva, innan Lundstedt kom

-fram. Men när han slog sig ner vid orgeln, ljusnade professorn och

-skickade den långe med Jungfruns bön till att trampa. Lundstedt ställde

-sitt nothäfte på ställaren, drog ut några stämmor, revade opp svarta

-byxorna för att komma åt pedalen och satte i gång.

-

-När han spelat några längor av temat och första upprepningen i underkvart

-tog vid, kände han en hand stryka vänstra kinden och en andedräkt flåsa

-vid örat; men av fruktan att komma av sig vågade han ej vända på huvudet,

-utan gick på oförskräckt, genom »motsatsen» och »återslaget»; och _dux_

-eller temat kom igen, gick ibland framlänges, ibland baklänges, än på

-händerna, än på fötterna som en konstmakare, än hjulade det, än gick det

-kräftgången, fläkte sig, flådde katt, stupade kullerbytta och blev borta,

-lämnande ett moln av tonstumpar och ackordbitar efter sig på valplatsen,

-och så stack det fram igen beledsagad av _Comes_ och så brottades de,

-satte kärngknep, backade, släppte och röcko, stodo och tjurade, löpte

-efter varandra, hoppade bock över varandra, och slutade omsider i en lång

-omfamning, föreställd av en alltförsonande orgelpunkt.

-

--- Wundervoll! Prachtvoll! lät det från professorn, vilken log som mot

-ett barn. Vad kallas den unge man?

-

--- Alrik Lundstedt, svarade den blyge unge mannen och rodnade över sitt

-skälmstycke, ty han kände sig falsk mot läraren, när han mot övertygelse

-lagt an på professorns kända smak för de i hans eget tycke odrägliga

-fugorna.

-

-När namnet var uppskrivet, tog professorn Lundstedts hand och bad honom

-vara välkommen, anvisande honom sekreterarens rum, där han skulle få

-lektions-schemat och inskriva sig i matrikeln.

-

-När detta var överstökat, återvände Lundstedt strålande till sin

-beskyddare, som tog honom i famn, strök håret undan pannan för att se

-huru hög denna var, lade upp hans händer på bordskivan för att mönstra om

-de räckte till oktaverna, och slutligen synade professorn hans stövlar,

-begärande »vacker fot» för att se om de räckte till pedalerna, och

-Lundstedt befanns ha »stora sköna fötter», vilka lovade gott för blivande

-fugor.

-

-Lundstedt måste nu lova att komma nästa söndag på Jakobs orgelläktare,

-där professorn residerade som orgelnist, och, när han bugade för att taga

-avsked, fattade professorn hans arm och drog honom med sig till ett

-fönster, där preses i akademien stod, till vilken han viskade med hörbar

-stämma: Ett jättesnille!

-

-När Lundstedt äntligen kom ut på gatan, tyckte han att det sken sju solar

-på himlen, och att livet inte alls var så mörkt, som elaka människor

-påstodo. Han ville sjunga på Rödbotorget, och skulle ha dansat över

-Norrbro, där vaktparaden nu passerade, men han lugnade sig och stack av

-ner till Storkyrkobrinken, där han inträdde i en mössbutik för att få sig

-den blå mössan med lyran på sammetsranden. Och när mamsellen passade den

-på hans huvud, kände han sig som om skönheten krönt den ädle konstnären.

-Och när han kom ut på gatan, kände han som om det strålade eld och ljus

-från pannan, där den gyllene lyran satt, och mänskorna värmdes vid hans

-åsyn, jättesnillets, som skulle göra dem bättre och lyckligare med

-tonkonstens underbalsam. Överfylld av saliga känslor, vilka trängdes om

-att få löpa ut, gick herr Lundstedt gata upp och gata ner, och allt vad

-han såg och hörde stämde han i ton med sin sjungande ande; rådstuvakten

-gick i gevär klockan tolv för att hylla honom med skyldring och

-trumvirvel, klockorna ringde till hans triumftåg, kanonerna på

-Skeppsholmen dundrade hans ära, och folket hälsade på honom, när de lyfte

-hattarna. Men hur han gick och gick, kom han in på en smal, mörk gata,

-där husen sågo ut som de voro från Gustav Vasas tider, med stenfigurer

-över portarna och små rutor, skiftande som pärlemor, insatta med bly; och

-i fönstren lågo sköna jungfrur, borgardöttrar och rådsfruar i röda

-sidenklädningar med bara halsar efter tidens sed; och de nickade vänligt

-åt segraren, vinkade med fickdukarna och bjödo honom in. Herr Lundstedt

-gick stolt som en riksmarsk sin gata framåt, lyfte på mössan och mottog

-damernas hyllning, vilken längre fram yttrade sig, enligt tidens enkla

-bruk, i penninganbud. -- Tjugofyra skilling, trettisex skilling -- ljöd

-det från fönstren, och här och där lockade en kaffepanna av nyskurad

-koppar. Det var en förtrollad gata, och aldrig hade Lundstedt varit så

-observerad av sköna fruar som i denna dag, och lekande, att han var i

-Venedig därhemma på mattan med riddaren och damen, stannade han i ett

-hörn för att läsa namnet på plåten, och just som han stavat Tyska

-Prästgatan, slogs ett handfat ut genom fönstret och kastade ett stänkregn

-framför hans fötter. Utan att avvakta någon förklaring på det ledsamma

-misstaget, styrde herr Lundstedt ner i brinken igen, satte över på en

-gondol till Röda Bodarna och sökte sig ner till kryddbon i Klara

-Bergsgränden, där kamraten skulle mottaga hans hjärtas fullhet. Men boden

-var fylld med folk, patronen var inne och det kunde icke bli något utlopp

-för det översvallande hjärtat, därför gick herr Lundstedt in på

-restaurationen Solen att äta middag. Han satte sig vid disken, där

-skänkjungfrun hade sin plats, och begärde stekt fläsk med bruna bönor.

-Men han måste tala om sin lycka, ge luft åt sina känslor, och i en

-kvinnas varma sköte lämna förstlingen av sin glöd. Medan han rörde om i

-senapsburken, tänkte han över vad han skulle säga.

-

-Men han stannade i valet och kvalet, om han borde börja med att tala om

-vädret, fråga om jungfrun varit på kungens begravning, ta reda på om

-jungfrun tyckte om musik, om det var dyrt att leva i Stockholm eller

-något sådant oskyldigt, tills han slutligen, just som han ämnade besluta

-sig för kungens begravning, röck tillsamman och till sin icke ringa

-häpnad och med en ton, som om han begärt låna pengar, frågade vad klockan

-var.

-

-Jungfrun, som var av den sorten kallad näspärlor, svarade med en blick

-bortåt en tacksam åhörare vid fönstret, att hennes klocka var på stampen.

-Herr Lundstedt, som icke ville röja sin okunnighet, och som trott att

-svaret passade fullständigt till frågan, tackade med en lätt Trosabugning

-för upplysningen, vilket hade till följd att åhöraren vid fönstret, som

-åt kallt revbensspjäll med lingon, fick något i halsen, en tydlig

-uppmuntran till jungfrun att fråga herr Lundstedt vad potatisen kostade.

-

--- Åtta skilling kappen gällde han i Trosa, när jag for, svarade herr

-Lundstedt, tacksam över att det blev något samtal av, ehuru han behövde

-anstränga hela sitt harmonivetande för att kunna leta en övergång från

-potatispriset till Musikaliska akademien och jättesnillet.

-

-Jungfrun, som var fullflätad och älskade löjet, hängde sig envist vid

-ämnet, vilket lika mycket intresserade henne som åhöraren vid

-revbensspjället.

-

--- Nå, men då är det russinpotatis väl, efter den kostar åtta skilling?

-upptog hon frågan.

-

-Herr Lundstedt sökte i det av förmiddagens berusande triumfer grumlade

-minnet efter någon ledning till bedömandet av en sådan okänd potatissort,

-och blev orolig, när han icke fann det ändamålsenligaste svaret.

-Lyckligtvis reste sig revbensätaren och bad att få betala, vilken

-förrättning han utförde lutad över disken och alla på densamma stående

-karotter, som innehöllo bitar av allt läckert från helkokta ägg till

-kräftor och köttbullar.

-

-Herr Lundstedt, lämnad åt sig själv, kände ett obehag vid att höra

-viskningar, vilkas betydelse han ej fattade, och sedan han druckit sin

-välgång i ett glas starköl, steg han också upp för att gå. Som han dock

-ville avrunda sitt farväl, sökte han ett vänligt ord, men fann intet,

-klappade i dess ställe gästens råtthund och frågade, som om han gjort

-mannen en tjänst med sin nyfikenhet:

-

--- Vad är det för en slags hund?

-

--- Det? svarade gästen, det är en senapshund.

-

--- Jaså! Hm! Ja! Det finns så många raser, som jag inte känner. Adjö,

-jungfrun! Adjö, herrn!

-

-Och därmed gick han hem.

-

-Men som han måste ha något utlopp för sina känslor, satte han sig vid

-fönstret att skriva brev till sin gamle fader för att berätta honom om

-sin lycka. Och hur han skrev, värmdes han opp, både av starkölet och det

-lättrörda sinnet, och hans lekfulla natur tog sig till att spela. Han

-lekte, att han var en mäktig och rik man, som icke kunde glömma i

-medgångens solsken, att han hade en gammal fattig far, som skänkt honom

-livet och nu satt i torftighetens skugga, och han erinrade sig sonens

-första plikt mot sin upphovsman, besvor fadren att genast sälja sin stuga

-och sin ko, sina nät och båtar och komma upp att bo med sonen i

-Stockholm. Av fruktan att denna hans livliga önskan icke skulle

-förverkligas, gjorde han en kolorerad teckning av huvudstaden, av dess

-märkvärdigheter i gator, torg, byggnader, handelsbodar och

-restaurationer, avskildrade sin bostad med dess venetianska matta,

-trädgården med dess kanelpäron och lusthus, samt slutade med att besvärja

-fadren icke stå i solen för sin lycka utan genast bryta upp och fara

-direkt på ångbåten, icke sparande på styvern, utan ta salongsbiljett, äta

-en biffstek och dricka porter i försalongen, så att han kom fram frisk

-och sund.

-

-När brevet var slutat, vek herr Lundstedt det i fyra delar, fäste ihop

-det med munlack och bar det i kryddbon, glad i hågen som om han betalat

-en skuld, kvitterat en räkning, vilken han icke mera behövde tänka på.

-

-

-

-

-TREDJE KAPITLET.

-

-

-Första infallande söndagsmorgon stod herr Lundstedt i orgeltrappan till

-Jakob väntande med en svärm skolungdom på professorns ankomst, emedan

-ingen insläpptes på läktaren förrän vårdaren av helgedomens musikaliska

-aldra heligaste själv anlände. Klockorna hade ringt annangången, när

-mästarens steg hördes nere i trapporna, och ungdomen öppnade

-aktningsfullt lederna, medan professorn, nickande hälsningar till höger

-och vänster, uppnådde dörren, där han stannade, kastade en blick över

-hopen, som om han vore frälsaren och bjöde stormen lägga sig; därpå tog

-han fram en nyckelpung med pärlbroderi, öppnade den med en betydelsefull

-min, som om han vore Petrus och hade himmelriket på andra sidan dörren,

-stack nyckeln i hålet, men vände sig därpå hastigt ut mot den otåliga,

-nådehungrande skaran för att se efter om han kunde få förkasta några. Och

-mycket riktigt, där funnos några världsliga sinnen, som icke gåvo sig tid

-att avvakta nådaordningen, utan ville bryta sig in, och därför fattades i

-kragen och utvisades. Nu öppnades dörren och sakta släpptes sångarkoret

-in förbi den mönstrande dörrvårdaren, som med lyftat finger och sträng

-min stod redo att störta olydiga andar ut ur paradiset, att de skulle

-erfara sanningen, att många voro kallade men få utkorade. När Lundstedt

-passerade den stränge portvakten, ljusnade dennes ansikte, och han tog

-honom ur ledet, ställde honom på sin högra hand och visade honom ett gott

-behag.

-

-Herr Lundstedt, som icke hade sett en så stor kyrka förr, blev betagen

-av en helig rysning inför det väldiga rummet, där jättarna kunde gått

-raka och satt opp psalmnummer ovanför pelarblommorna, men han fick icke

-leka längre med sina tankar, förrän professorn tog honom i ficklocket och

-drog honom med sig att beskåda instrumentet. Uppför en liten trappa

-började vandringen och stannade först vid bälgarna, som lågo där likt

-jättens lungor färdiga att flåsa, när foten sattes på bröstet; uppför

-stego de, förbi rosettfönstret över portalen, tittade in genom en

-bräddörr och sågo väderlådan, på vilken principalstämmorna stodo på ett

-led med kontrabasunens trettiotvåfots pipa som flygelman; stego högre och

-högre, tills de kunde skåda in i hela skrovet, rymligt som bröstkorgen på

-en valfisk, där man såg revben, senor, muskler, luftrör, knotor, blodkärl

-och nerver företrädda av alla dessa pipor, koppel, abstrakter,

-regeringar, vinkelhakar, vippor, vällarmar, pumpeltrådar och andrag; en

-gigantisk organism, som behövt tusen år att växa till, med några alnar

-vart hundrade år, sättande en blomma vart sekel som aloen, lämnande ett

-frö i mansåldern, skjutande en gren, ett blad, varje decennium; ett

-mänskoverk utan uppfinnare liksom katedralen, utan byggmästare som

-pyramiden, ett ofantligt samarbete av hela kristenheten, som ärvt

-grundtanken av hedendomen. Nu steg den brant upp som ett fjäll av

-stalaktiter, och lärjungen hisnade, när mästaren ledde honom upp på

-spetsen, där de hade valvbågarne en handbredd över huvudet, och

-plötsligen sågo sig stå i skymningen omgivna av nakna mänskokroppar med

-vingar på ryggen, övermänskligt stora barn, som blåste i basuner, och

-kvinnor, som slogo harpor och cymbaler; och när de trängt sig fram och

-skådade ner i kyrkan, där små mänskor krälade in i båsen med böcker i

-händerna, greps lärjungen av svindel, så att han måste fatta en kerub i

-armen; men mästaren log som frestaren på berget, när han visade sin sköna

-värld för människones son. De stodo ett ögonblick däruppe i halvmörkret

-och när lärjungen hämtat sig, pekade frestaren ut under de svärtade

-spetsvalven, där dunklet kämpade med ljuset underifrån, så att man tyckte

-sig se hur de blandade sig såsom den kalla och varma luften över åkern,

-där vårsolen bränner, och när ögat vant sig en stund, trängde en stor

-ljus sky igenom; skyn delade sig som ett ångmoln och färger kondenserade

-sig, togo kropp och blevo Kristus och de två lärjungarne i förklaringens

-ögonblick, svävande genom dunklet på allt det ljus som insläpptes genom

-det höga korets väldiga fönster. I detsamma hördes ett dån över deras

-huven, en lätt skakning kändes under fötterna och nu gingo alla tornets

-klockor till sammanringning, så att orgelverkets trätak sviktade och den

-smala trätrappan knarrade, när de båda vandrarne stego ner. Och lärjungen

-hade känslor av att ha varit uppe i himlen bland änglarna och sett

-Kristus förklarad och ljuset segra över mörkret.

-

-Nu, när han nerifrån såg det stora musikverket, som icke liknade någon

-annan sak i naturen eller konsten och därför oroade honom, tryckte honom,

-och gjorde att han kände sig under detta människohandens verk, som dock

-först blev levande under en människohand, ville han utreda vad han såg,

-återföra dess former på andra kända och därmed närma sig den, få ner den

-till sig och bli lugn. Kyrkan hade han redan klar för sig, att den var

-urskogen, i vilken hedningarna offrade människor, pelarne voro träd och

-valven grenarne, men orgeln var orgeln. Det var ingen växt, intet djur --

-om icke en korall -- icke en byggnad -- om icke en mängd hängtorn från

-riddarborgarne -- dessa tureller med fasadpiporna, av vilka en del voro

-blivna stumma, men kvarsittande såsom rudiment från äldre stadier, numera

-utan bruk. Varje sats småpipor kunde likna Pans syrinx, som väl var

-grundformen, men de stora i de framspringande hörntornen påminde om en

-vapensamling utan att likna den, och ornamentiken i förgyllt trä från

-förra århundradet, med snedkavlade snäckor och spiralformiga blommor som

-kineserna bruka, klippte genast av tanketråden, som ville binda ihop de

-olika lederna i detta virrvarr av former, i vilket ett mera bildat sinne

-än den unge handelsbetjäntens kunnat läsa hela instrumentets historia

-från den latinska hedningens vasspipa, genom den keltiske barbarens

-säckpipa, byzantinske kejsarens vattenorgel, med upphämtande på vägen av

-minnen -- dunkla visserligen -- från medeltidskyrkans emporer, triforer,

-klocktorn, altarskåp, tabernakel; från sachsiska rokokoporslinet och

-första kejsardömets romerska vapensmak.

-

-Professorn hade satt sig vid manualen i dess tre etager, dragit ut

-principalstämman och givit lärjungen en vink att sitta bredvid; bälgarne

-pustade och knarrade och nu sjöngo fasadpiporna preludiet enstämmigt;

-snart intonerade flöjten, och harmonierna svällde; gamban tog i näston

-upp ett solo för bariton, trompeten smattrade och bordunan brummade;

-därpå tystnade de en efter en, och när det blivit lugnt, hördes kantorns

-stämma sjunga opp första strofen i Upp, psaltare och harpa; och när han

-dallrat ut på sista tonen, brusade orgeln ut med fullt verk, under det

-församlingen föll in i sången. Och med kopplad pedal och alla fyrtiotvå

-stämmorna andragna höll orgeln sin symfoni med alla orkesterns

-instrument, lydiga under en mans händer och fötter. När prästen sedan vid

-altaret tog upp att läsa Helig, Helig, föreföll hans röst som om någon

-obehörig ställt sig att prata under en konsert, och när man äntligen hann

-till predikan, satte sig professorn med ryggen mot orgelverket och

-blundade, visande med en min, att han tyckte sig bli störd. Men när så

-gudstjänsten var slut, alla psalmer sjungna och ordet var fritt, som

-professorn kallade det, när han fick spela utgången, då måste herr

-Lundstedt sitta bredvid och sköta andraget, när stora fugan rullade på.

-Och då spelade han för sin enda åhörare utom tramparen, ty när äntligen

-allt var över, stod kyrkan tom. Detta såg professorn i sin reflektor, men

-han var van vid det, njöt av det och skulle ha blivit ond, om hela

-publiken skulle ha stannat och vågat låtsas begripa det han ensam förstod

-uppskatta.

-

-Herr Lundstedt lämnade kyrkan med ett intryck av att han sett något

-oerhört stort, hört något övermänskligt skönt, fullt övertygad numera,

-att om han också inte riktigt till fullo kunde njuta av fugalmusik, så

-var det därför att han var obildad, men han var stolt över hoppet, att

-han en gång skulle kunna tillhöra de få utvalda som kunde det.

-

-

-

-

-FJÄRDE KAPITLET.

-

-

-Herr Lundstedt hade tillbragt ett halvt år i Stockholm. Tiden hade lupit

-undan, ty göromålen voro många, och det minsta blev orgelspelning.

-Seminarium tog nämligen drygaste tiden, och på Musikaliska akademien blev

-det huvudsakligen harmonilära och sång, emedan professorns timmar voro

-mycket eftersökta och eleverna voro många. Kom därtill att kassan snart

-var till ända och herr Lundstedt måste som så många andra gå och sjunga i

-kören på Stora Operan, sjunga på begravningar och knipa in en

-tolvskilling på sånglektioner med handelsbokhållare, som ville göra

-kvartetter, vilka då voro högt på modet.

-

-Men som en verklig sabbat mitt i arbetet stod söndagen, då han fick sitta

-på Jakobs orgelläktare bredvid professorn och hjälpa med andraget. Då

-tyckte han sig vara näst den viktigaste personen i kyrkan, och orgelns

-majestät lyfte honom, förstorade honom, liksom satte en skarv på hans

-själ. Och han älskade det stora verket som något som var starkare än han;

-satt och lekte att luften kom ur hans lungor, tonerna ur hans strupe, och

-professorn blev blott en del av mekaniken, som överflyttade hans

-musikaliska önskningar på pedal och manualer, och han vande sig tänka att

-de tusen människorna därnere i kyrkan måste sjunga det han ville, prästen

-vara tvungen tiga när han spelade.

-

-Den långa predikan åhörde han med otålighet eller också inte alls; fick

-en söndag på södra läktaren se en flicka, som var skär i hyn, hade fina

-kläder och såg ut som en fröken. Han såg henne varje söndag på samma

-plats och blev slutligen van att betrakta henne som sin åhörare, som kom

-för att sjunga till hans ackompanjemang (som professorn spelade), och

-tyckte sig märka att hon såg åt orgelläktarn hela tiden. Ehuru det icke

-var svårt att få veta vad hon hette, genom att se på anslaget i bänken,

-tyckte han att det var roligare icke veta det, utan få ge henne ett

-vackert namn själv, och han kallade henne Angelika efter Malmströms poem.

-Men så skulle han ha ett tillnamn åt henne; och efter långt letande

-hittade han på De la Gardie till minne av att kyrkan blivit byggd av en

-greve med det namnet. Om juldagen såg han hennes far och mor, och fadren,

-som hade vita tandborstmustascher som franska marskalkarne, beslöt han

-utnämna till generallöjtnant, det högsta han visste. Och Angelika hade

-två små systrar, som han kallade Gurli och Fanny. När han så tyckte att

-de varit vänner och bekanta tillräckligt länge, företog han sig en

-högmässopredikan att fria, vilket gick så till att han slog upp en psalm

-i psalmboken, för att se om nummern kom udda eller jämn, och som den kom

-jämn hade hon sagt ja. Återstod bara fadrens bifall och för att utröna

-det, skulle han räkna piporna i principalstämman. Men det blev ett tvärt

-nej, just som prästen sa Fader vår och man skulle luta pannan i handen.

-Herr Lundstedt försökte mellan fingrarne räkna om dem baklänges, men det

-blev nej ändå. Nu hade han fått en sorg, och den kändes skön som det

-stilla lidandet, det oförskyllda, som förädlar människan och renar sinnet

-från själviskhet. Men när en söndag gått, beslöt herr Lundstedt ta ut

-lysning utan föräldrarnes samtycke, och när prästen läste upp

-lysningarne, men icke nämnde Angelikas och Alriks namn, utan två helt

-andra, valde herr Lundstedt sig två andra, som han kallade deras

-pseudonymer, och ansåg att han numera var förlovad pseudonymt. Och

-måndagsmorgonen, när han gick från seminarium till akademien, gick han

-till en juvelerare på Drottninggatan och utvalde två ringar, men eftersom

-förlovningen var pseudonym, gick det inte an att ha släta ringar, helst

-inga sådana lågo i fönstret, utan valde han två med rosenstenar.

-

-Angelika var nu hans, och han var lycklig. Han sjöng om henne på

-akademien, sjöng till henne i kyrkan, på seminarium, på serenaderna, men

-bröllopet ville han uppskjuta, tills han blivit något stort och mäktigt.

-Och som han samlat nära ett hundra riksdaler fattade han det beslutet att

-ta direktörsexamen och bli professor och riddare. Men innan han hunnit ta

-första steget på den lysande banan, hade oväntade händelser inträffat,

-som gjorde en stor del drömmar om intet.

-

-Det var nämligen en söndagsafton i april, då herr Lindbom bjudit på

-»sångfock» hemma i bostaden vid Norra gatan. Bland de inbjudna märktes

-andra tenoren, sadelmakaren, och första basen, finbagaren, vilken icke

-var någon annan än mannen med senapshunden från näringsstället Solen, och

-vilken senare aldrig tröttnade att berätta historien om russinpotatisen

-och senapshunden, varvid herr Lundstedt ödmjukt böjde sitt huvud under

-löjet och bedyrade, att han aldrig plägade ljuga, och därför trodde att

-alla mänskor talade sant, för så hade han lärt av sina föräldrar.

-

-Emellertid hade man nu sjungit långt in på kvällen och druckit ganska

-mycket, varför man bröt upp, att gå till Solen och äta kväll. Man hade

-dukat av och tagit in punsch samt stod just i färd med att sjunga igen,

-då dörren till salen öppnades och in trädde en gammal man, med böjd rygg,

-en påse i gehäng på axeln och en tung käpp i handen.

-

--- Ut! här ges ingenting, mottog honom jungfrun, innan den gamle hunnit

-hälsa och framföra sin fråga om Alrik Lundstedt träffades här.

-

-När denne hörde sitt namn, steg han upp ur sångkretsen och skred emot den

-gamle, dock utan att öppna sina armar (vilket aldrig brukats på Rånö,

-annars än mellan ståndspersoner), utan snarare med ett slags förlägen

-långsamhet, och det slags bryderi man erfar vid åsynen av mindre

-bemedlade släktingar.

-

--- Nu är jag här! hälsade den gamle, utan att räcka handen. Kan du nu ge

-mig något att äta, för jag har inte fått något ordentligt sedan jag kom

-ut ifrån Kalmar.

-

--- Kalmar? Vad har far gjort i Kalmar? sporde Alrik med en nedslagen

-blick på den gamles dåliga yttre.

-

--- Herre Jesus, det är en lång historia, må jag sitta först, svarade

-gubben.

-

-Herr Lindbom, som åhört samtalet och i sitt lättrörliga sinne gripits av

-ett så oväntat sammanträffande mellan far och son, fattade tillfället att

-ge luft åt det överskott av känslor, som icke hunnit strömma ut i sång,

-och med en artig bugning nalkades han den gamle, bjöd honom sin arm och

-talade:

-

--- Detta är herr Lundstedt, hör jag; min ungdomsväns köttslige fader, vår

-allas förträfflige väns upphovsman, att jag så må säga; tillåt oss unge,

-som ännu icke äro torra bakom öronen, att i vårt glada lag se den gamle

-som vår gäst, vår högt värderade hedersgäst, för vilken jag beder

-sångarbröderna höja ett glas och hälsa med ett fyrfaldigt hurra!

-

-Hurraropet utbragtes och gubben fick lägga ifrån sig påsen och käppen och

-sitta upp i högsätet, som skinnsoffan kallades.

-

--- Herr Lundstedt kommer direkt från Kalmar, -- tog jag mig friheten

-höra, uppslog herr Lindbom konversationen, då både far och son tycktes

-förstummade av det ståtliga mottagandet. Resan var angenäm? Vädret gott?

-Inga äventyr?

-

--- Jo, det var en färd, vill jag lova!

-

--- Si där, si där! avbröt herr Lindbom, som var en stor älskare av

-äventyr. Berätta, berätta! Och han gjorde en gest med handen, som om han

-bjöd kamraterna på något gott han själv lagat.

-

-Men den gamle var ingen berättare, utan meddelade i få ord att han tagit

-galen ångbåt i Nyköping och kommit till Kalmar i stället för till

-Stockholm, och att han måst gå till fot emedan pengarne tog slut, medan

-han väntade i åtta dagar på ångaren.

-

--- Hör, hör! avbröt herr Lindbom, inkastande små detaljfrågor för att få

-litet kolorit på äventyret, men utan att lyckas, ty när gubben sagt hur

-det förhöll sig, så var det slut. Och vid uppmaningen att dricka punsch

-föreföll han likgiltig och kastade blickar omkring sig som om han sökte

-något, och då finbagaren erinrade sig ett förflutet, då även han begagnat

-sådana blickar att uttrycka samma behov, räckte han sin hjälpsamma hand

-åt den hungrige och viskade till Lundstedt junior, som strax reste sig,

-och inbjöd den gamle stiga fram till disken att välja av härligheterna.

-Bländad av så mycket läckerheter på en enda gång, stannade gubben i ett

-långt begrundande, som måste avbrytas av Alrik, vilken tog en stor flat

-tallrik, och lade upp en bit av var sort, så att det hela såg ut som en

-kolossal sillsalat, satte brännvinsflaskan och svagdricka framför gubben

-och lät honom mätta sig.

-

-När det var gjort, brast bacchanalen lös igen; och man sjöng för gubben

-»Mitt liv är en våg», icke glömmande att med nickningar och

-accentueringar anspela med »i svallande tåg vid vindarnes strid» på det

-yrke som Alriks upphovsman valt och övat.

-

-Därpå dracks, och herr Lindbom höll tre tal i rad; det första om

-ålderdomen, dess företräden och oomtvisteliga rang jämförd med ungdomen;

-det andra om havet, dess storartade naturscenerier och därmed förknippade

-faror -- inflickande en berättelse om sin första seglats till

-Blockhustullen, med kantring och räddning -- sakta övergående till

-fiskarens hårda liv (varvid sadelmakaren vädrade en ordlek och ropade

-bravo!) målande efter mälarförhållanden nätens läggning och upptagning,

-notdräkten och norsfisket i Norrström, samt hoppade därpå in i skålen för

-havets son, vikingalynnet, järnviljan och stormbetvingaren, vartill

-följde som illustration sången »Hur med väldigt raseri, stormens åskor

-ru-u-u-u-u-u-uula!» varvid finbagaren fick briljera med sitt

-förstabas-solo, direkt tillägnat Rånöaren. Det sista talet var en

-deklamation av Malmströms Angelika, i hemlighet riktad till herr Alrik,

-som när talet var slut, höjde sitt glas och med tårar i ögonen och en

-betydelsefull min uttalade det enda ordet: Angelika!

-

-Vilket intryck dessa upprepade hyllningar gjorde på Lundstedt den äldre,

-skulle varit svårt för en övad betraktare att avgöra, ty den gamle syntes

-sluten inom sig, och nickade endast till sångens takt med sitt gråa

-huvud, och några yttringar av djupare förståelse, sympati eller

-tacksamhet kunde icke spåras. Men herr Lindbom, som med all makt ville

-pressa några äventyr, något intresse ur denne havets son, kramade honom

-som en citron med sina vänskapsfulla tilltal, mjölkade honom, men den

-känslolöse rullade ihop sig som en igelkott och blev oåtkomlig. Slutligen

-inskränkte sig herr Lindbom att i krypande ordalag anhålla som den

-största hedersbetygelse att få begagna det ganska brukliga tilltalsordet

-farbror, vilket han bedyrade skulle adla honom, själv en folkets son, att

-han därigenom skulle känna sig mera värdig att äga till bror ett

-jättesnille som Alrik Lundstedt. Och när ceremonien var överstånden

-erbjöd den varmhjärtade unge mannen sin säng åt upphovsmannen till en

-oförgätlig afton.

-

-Därpå bröts upp och tågades hem med sång, varpå sångarkretsen skingrade

-sig och de två rumskamraterna införde sin hedersgäst med påse och käpp i

-den lilla kammaren. Herr Lindbom öppnade sitt sängtäcke och anvisade

-gästen sovplats, tog själv en nattsäck och kastade på mattan med

-gondolen, rev av rock och byxor, samt lade sig, som han anmärkte,

-bredvid riddarens fru, och bjöd godnatt.

-

-Den gamle blev länge sittande på sängkanten och funderade. Sonen däremot,

-som hela kvällen förhållit sig ytterst tillbakadragen såsom om han

-fruktat få veta något ledsamt, tog nu mod till sig och framskruvade

-frågan:

-

--- Nå, far, har du sålt stugan och grejorna?

-

--- Ja visst, svarade fadren, alldeles efter som du bad mig.

-

--- Och pengarna? hördes Alriks slocknande stämma.

-

--- De ha gått åt!

-

-Nöjd med detta klubbslag mellan hornen lade sig unga Lundstedt ner och

-låtsades sova. Men han sov icke den natten utan tänkte; tänkte över var

-han skulle placera den vilsekomna, som han lockat ut i världen, och hur

-han skulle nära honom; tänkte på sin direktörsexamen, professuren och sin

-Angelika, om det nu var den i Jakobs kyrka eller någon annan.

-

-Medan nattens timmar så förgingo, avbröts tystnaden då och då av herr

-Lindbom, vars varma hjärta haft tid att svala av sig i golvdraget, och

-vars saknad av den varma sängen gav sig luft i enstaka ord, slungade på

-måfå. Och vid femtiden, när det ljusnat, reste sig den barmhärtige

-samaritanen med ett miserabelt lynne, hoppade i byxorna, fick fatt i en

-särskild nyckel och sprang ut på gården.

-

-Inkommen igen slog han opp fönstren, satte sig i gungstolen och talade i

-mörka ordalag för sig själv om fattigvårdslagstiftningen,

-försvarslösheten och folkets bristfälliga uppfostran, icke så mycket i

-bokliga kunskaper som i folkvett. Lyckligtvis var herr Lindboms

-vältalighet alldeles för djupgående att fattas i dess innersta kärna av

-de halvsovande åhörarna och när klockan blev halv sju måste den dystre

-talaren gå, sedan han kastat en blick av rysligt förakt på den gamles

-kläder och vid utgången smällt dörren i lås så att huset skakade.

-

-När far och son vaknat därvid, uppstod en rådplägning dem emellan om vad

-som skulle göras, och med resultat att sonen avlämnade sina åttiofem

-riksdaler till fadren och uppmanade honom resa hem igen, emedan fisket i

-huvudstaden var statt på nedgående. Gubben, som drömt sig ett angenämt

-stockholmsliv men icke vidare reflekterade över vad som skedde, fann sig

-i att få en penningsumma i handen och lovade bryta opp så snart han

-besett stadens märkvärdigheter, och därmed skildes de för att råkas på

-Solen till middag.

-

-När Alrik kom till middagen, fanns ej den gamle där, men när han kom hem

-om aftonen, låg gubben i herr Lindboms säng, och när sängens ägare infann

-sig vid tiotiden, då tog det varma hjärtat eld, och röken tycktes kväva

-den känslofulla, ty han blev stum, så stum att han icke besvarade

-hälsningar. Och sedan han sparkat stövelknekten upp på kakelugnskransen,

-spottat framför sig en mängd gånger, lossnade tungans band, men för att

-icke visa sig obelevad gåvo hans känslor sig luft på det främmande språk

-han var någorlunda mäktig. Och oförstådd av sin omgivning luftade han sig

-liksom i enskilda samtal med sin genius.

-

--- Der alte Schlingel stinkt wie ein Aas, und der kleine Bube ist ein

-blödsinniger Schmarotzer.

-

--- Är du vid dåligt humör, Lindbom? frågade unge Lundstedt, som satt och

-skrev harmoni vid sitt bord.

-

--- Jag! Nej! Inte alls! Tvärtom!

-

--- Du kan ju ligga i min säng, så tar jag mattan! svarade Alrik.

-

--- Nå, efter du önskar det, så låt gå! Men jag ska säga dig en sak: jag

-tycker inte det är artigt att bjuda en långväga resande att krypa in så

-här obekvämt, och du som har pengar i strumpa kunde ha varit så artig och

-tagit ett rum åt din gamle far.

-

-Herr Lundstedt den yngre invände, att gubben snart skulle resa och att

-det inte lönade sig bråka. Och därvid blev det.

-

-Emellertid voro Alriks äregiriga drömmar slut, och han måste i hast

-forcera en enkel organist- och skollärarexamen, ty gubben, som slagit sig

-ner på Solen, kom sig aldrig för att resa, och herr Lindbom, som ledsnade

-på samboningen, bröt opp en vacker dag, sedan han uppsagt farbrorskap och

-kamratskap och tog sig ett nytt rum.

-

-Efter åtta dagar hade gubben ätit och druckit upp alla pengarne i

-sällskap med en krets av vänner, som bildat sig omkring hans bord, och

-vilka alla, av huru olika samhällsklasser de än voro, ledo av en

-strykande aptit och en osläckelig törst.

-

-Alrik såg sig därför en vacker dag i bekymmer och ungefär i samma

-ställning som en far till ett vanartigt barn, ty gubben gjorde honom

-verkligen förtret och dök opp allestädes som fredsstörare, där man icke

-väntade honom, och krånglade sig in överallt. Stod Alrik en afton på

-stora Operan uppe på alperna i Wilhelm Tell och väntade entré, såg han på

-andra sidan scenen oppe i molnen den gamle stå med en lina i handen,

-färdig att hissa på; gick han över Norrbro en middag och en folksamling

-stod vid barriären och tittade ner i strömmen, fick han se gubben ihop

-med tullvaktmästare sitta i en båt och fiska nors; och en söndag fann han

-fadren stå och alternera med orgeltramparn i själva Jakobs kyrka.

-Överallt fanns han, och tycktes gå genom lykta dörrar, tyst utan

-talförhet slank han in och blev aldrig utkörd. Helst träffades han dock

-vid disken på Solen, där han blivit bergtagen av den levande matsedeln

-framför skänken.

-

-Emellertid hade Alrik ej tagit avsked av sina drömmar, och han satt

-numera under den långa gudstjänsten och lekte att han uppsköt giftermålet

-med Angelika på obestämd tid, tills hon kanske bleve gammal och ful, och

-ingen ville ha henne mera, och hon då kanske toge honom; och han satt och

-prövade hur hon skulle se ut som gammal; rynkade omkring munnen, satte

-kaffefläckar under hårfästet, lade umbra om ögonen, som han lärt i

-statistlogen på operan. Men när hon var vacker ändå, hittade han på att

-ruinera hennes far, såsom fru Schwartz brukade, när en man av folket

-skulle få en högadlig. När hoppet ändock icke ville nalkas honom och han

-fick se fadrens, grevens, raka, ståtliga figur i den fina överrocken med

-sidensarge i armarne, beslöt han att förföra henne som Lasse Lucidor, men

-för att kunna det måste han vara en storhet, en talang, och han hade ännu

-icke fått spela på Jakobs orgel utan bara dragit ut stämmorna. Detta blev

-nu hans närmaste mål att få spela utgången åtminstone, och nu flyttade

-sig all hans längtan och åtrå över på orgeln, och i åtråns hetsfeber

-antog instrumentet alla fullkomligheter, som den älskade brukar ta.

-Tennpiporna blevo silver, mahognyt blev palisander, det finaste träslag

-herr Lundstedt kände namn på, men som han aldrig sett; stämman vox

-humana kallade han numera vox angelica, och det var hennes röst, som han

-aldrig hört. Registerknapparna med deras i porslinsskyltar inskrivna

-namn, vilka närmast liknade en apotekshylla, antogo mystiska former,

-växlande alltefter den brinnande åskådarens sinnelag. Ibland voro de

-ringklockor till dörrar i ett stort hus, där det bodde sköna kvinnor,

-vilkas namn stodo skrivna på plåtarna, ibland knapprader i isdrottningens

-klädning; isdrottningen visste ingen mer än herr Lundstedt vem det var,

-och han hade aldrig sett henne heller, men hon borde vara mycket stor,

-och elfenbenstangenterna voro hennes tänder; hade någon frågat huru de

-kunde vara det, då de sutto i tre manualer, skulle herr Alrik svarat, att

-isdrottningen hade tre gommar, ty han kunde svara på allting, och de

-svarta tangenterna voro gamla murkna tänder, som icke blivit utdragna,

-för isdrottningen var tusen år fylld, men ändå tämligen ung; det berodde

-alldeles på hur man tog det, menade herr Alrik.

-

-En gång hade han sett i Meyers universum hos herr Lindbom, medan dennes

-hjärta ännu var varmt och öppet för havets son, och där hade han sett

-basaltgrottan på Staffa. Sedan den dagen var orgeln en stor basaltgrotta

-och orgeltramparen var Eolus, som gjorde stormen; men djupast ner på

-grottans botten bodde ett troll, som kunde komma fram om man tryckte på

-en knapp, och kom det fram, skulle grottan störta samman. Anledningen

-till denna sista tankelek var den, att professorn en gång visat lärjungen

-en registerknapp, som ledde en stämma, vilken icke fick utdragas

-samtidigt med vissa andra, med risk att eljes orgeln skulle gå sönder

-och golvet måste brytas opp för att instrumentet skulle kunna lagas. Det

-var trollknappen, som herr Alrik kallade den, och han kunde sitta och

-stirra på den långa stunder, fingra på den, när ingen såg det, och när

-han var ledsen önskade han dra ut den, höra dånet och braket, som skulle

-uppstå när orgeln med sina tunga basalt-pelare störtade över honom och

-han fick dö en härlig, berömd död i sin ungdom, inför Angelikas ögon, och

-i Guds eget hus.

-

-                  *       *       *       *       *

-

-Under sådana lekar och mycket arbete försvann studietiden så tämligen

-hastigt och en vacker dag stod herr Lundstedt färdig med sin examen, på

-vilken själva krönet skulle bli att han en afton finge spela på kyrkans

-orgel i professorns närvaro, för att sedan gå ut i livet och tillträda

-klockarbefattningen i Rånö kapellförsamling, där han hade

-indigenatsrätt.

-

-

-

-

-FEMTE KAPITLET.

-

-

-Klockargården ligger på en udde vid Kyrkviken med utsikt åt fjärden, som

-nu är isfri efter vårstormarna. Den röda träbyggningen är rätt stor, ty

-den innesluter sockenstuga, skolsal och boställe, och nu om

-eftermiddagen, när den är tom, ser den ändå större ut och ödsligare, och

-herr Lundstedt går omkring den och ser genom de nakna fönsterna, vilka

-utan gardiner stirra som insjunkna ögon; och när han stannar utanför

-skolstugan och för att liksom söka sällskap tittar dit in, ser han de

-långa bänkarna fullsatta med barn, och sig själv i katedern, ty han kan

-se allt vad han vill numera. Ensam på gården, dit endast en gumma kom för

-att bära mat och städa, hade herr Lundstedt haft svårt att finna sig

-första tiden, ty han ägde ingen att språka med, och pastorns på andra

-sidan viken tog endast emot honom som en tjänare och kallade honom

-Lundstedt rätt och slätt, vilket nu icke skulle gjort honom olycklig,

-efter som han kände sin ställning och fann sig gott vid den, men det

-underordnade i hans läge hindrade honom att fritt söka upp förmannen och

-något intimt eller dagligt umgänge kunde således icke komma till stånd.

-Skolläraren fann sig sålunda hänvisad på sina lärjungars sällskap, och

-med sin otroliga lekfullhet fann han snart på att uppliva sina

-stockholmsvänners minne genom att döpa om barnen efter vissa likheter de

-kunde förete med de frånvarande originalen. Den skickligaste läxläsaren

-kallade han sålunda professorn, den starkaste sångaren hette Lindbom; och

-Angelikas systrar funnos där också, men hon själv fick icke sitta i

-skolan, när hon varit så nära att bli gift.

-

-Herr Lundstedt hade sålunda alla sina bekanta dagligen och stundligen

-inför sig, och när vänkretsen blev för trång, tog han sig till att ge liv

-åt personerna i de böcker han läste, och som han nu ett år ur

-sockenbiblioteket lånat Cooper, hade han hela klassen full med

-Skalpjägaren, Spårfinnaren, Läderstrumpan, Hjortdödaren och så vidare.

-Pojkarne flinade visserligen först, men snart vande de sig vid dessa

-pseudonymer och begagnade dem sins emellan.

-

-När han nu fördrivit en stund med att befolka den tomma skolsalen och

-eftermiddagen blev honom lång, gick han ner till kyrkan för att spela

-orgel. Gudshuset är en liten träkåk, som liknar en ändrad storbåt,

-upptagen från ett större djup efter en längre sumpning, utan torn och med

-små fyrkantiga världsliga fönster. Det största på kyrkan är nyckeln, stor

-som en dragg och gjord att bäras med två händer, för att icke tappas

-bort.

-

-Det inre är däremot mera livligt och påminner om ett leksaksstånd i

-julmarknan, eller en dockteater, eller i vissa delar en gammal flickas

-toalett, Kina slott på Drottningholm, ett schweizeri, ett klädstånd.

-Taket är nämligen en ryggås med tvärbjälkar, bemålade med stora sjöormen,

-torskhuven, läderlappar, springbockar; och under bjälkarne hänga

-amiralsskepp, träduvor, som prinsens gubbar sälja till flugfällor,

-ljuskronor, skeppslyktor; altaret är en stor toalett, med ljusstakar,

-parfymflaskor, porslinsdockor, karamellsdeviser, pappersblommor; väggarne

-äro behängda med sköldar och svärd med sorgflor, tavlor med får, herdar,

-kungar och dronningar.

-

-Allt detta gör det husligt inne i den tomma byggnaden, som ser bebodd ut,

-gör att skolläraren trives där som i ett rum, där någon bott länge och

-suvenirer samlats. Men orgeln har han behövt längre tid att göra om i

-sitt sinne. Med starkt minne av Jakobs basaltgrotta, där stormar och

-böljor kunde släppas lösa, kom han hit och såg en liten vitmålad

-chiffonjé med två andrag, den ena en fyra fots principal, den andra en

-valdflöjt på två fot. Omfånget var tre och en halv oktav. Detta senare

-var det sorgligaste; det var som att simma i en sump, där man inte kunde

-ta ut tagen utan att stöta emot. Sorgliga tangenter, bruna som

-käringtänder och direkt angjorda på abstrakten, så att man kände hur man

-öppnade ventilerna, och kände hur de smällde igen, som när man blir

-utkörd och någon kastar igen dörrn bak efter en. Det låg något tvärt,

-ovänligt i anslaget; och tonen skrikande som fiskmåsar och tärnor, en

-riktig skärgårdsorgel, ibland också snattrande som en and, ibland

-tjutande som en räv; ja de lägsta basarna uppförde sig ibland

-oanständigt, när det var sjövind och mekaniken fuktade.

-

-Men herr Lundstedts allt omskapande sinne försåg orgeln med alla de

-fyrtiotvå stämmor som Jakob hade och han satte upp en spegel över

-notställaren, så att han kunde se vad som tilldrog sig i kyrkan, och var

-han där ensam och ingenting tilldrog sig, så kunde han se Jakobs kyrka i

-sin trollspegel, som han kallade den. Då såg han Westins Kristi

-förklaring i fonden, såg magister Lundberg gå opp i predikstoln och

-Angelika komma med sin far på läktaren, såg kyrkvaktaren,

-nattvardsbarnen, kantorn och skolgossarna. Och då spelte han den fugan

-han utförde sista aftonen efter examen, och samma rysningar av vördnad

-för sin egen storhet och makt intogo honom nu som då, och fötterna

-arbetade på obefintliga pedaler, händerna togo oktaven, där tonen

-fattades, och drogo ut stämmor, där inga funnos.

-

-När han så tröttnat på spelet, gick han ut i stränderna, helst de yttre,

-som vette åt havet. Där hade han så mycket att se på och leka med, och

-ingen störde honom. Hittade han på tångsträngen, vilken låg som en svart

-garnering där vågskummet stannade, en kork, så kom den från Ryssland och

-gav anledning till en halv timmes betraktelser huruvida den suttit för

-tsarens frukostvin, eller om en av hjältarnes avkomlingar i Fänrik Stål

-haft sin korkskruv i den; hittade han en avbruten årtull, målade han upp

-ett skeppsbrott under upprörande omständigheter; en tombutelj undersöktes

-alltid, om den icke skulle innesluta någon skrift av en förlist, som i

-den nedlagt sin sista önskan. När denna havets soplår icke mer försedde

-leksaker, lade han sig på strandklippan och tecknade om molnen, målade om

-vågorna, gjorde om stranden och gav kobbar, skär och vikar namn. Där hade

-han lagt Kastellholmen, där Strömsborg, här Årstaviken; och Landsorts

-fyr, som vid solsken lyste vitt, kallade han Tandpetaren till minne av

-obelisken i Slottsbacken och så vidare.

-

-Men under det herr Lundstedt lekte, försummade han i hög grad sina

-jordiska angelägenheter. Sålunda låg hans trädgård ännu vid

-midsommartiden ogrävd; hans fiskvatten obegagnat och hans båt gissnad.

-

-

-

-

-SJÄTTE KAPITLET.

-

-

-Rånö var endast bebyggt av tre hushåll fiskare med en halv mil mellan

-varje, pastorns och herrskapets. Om detta senare hade herr Lundstedt hört

-ett och annat utan att lyckas få se dem. Det var icke heller lätt, ty

-herrskapet bestod endast av omyndiga, vilka uppfostrades i Stockholm, och

-herrgården, vilken låg långt oppe i land, hade han icke haft anledning

-besöka. Men nu kom det en order från pastorn, att klockaren på

-lördagarne skulle hämta sockenposten uppifrån gården, och sålunda befann

-sig herr Lundstedt en eftermiddag på väg inåt skogen och mossarna, där

-den okända herrgården skulle ligga. Han ginade över ett kärr, där han

-höll på att trampa på morkullorna, skrämde upp en älgkalv, såg grävlingen

-gå ut på aftonpromenaden, allt under det han åts av myggen, som dansade i

-solnedgången runt om pors och odon. Tuvorna stucko ur det svarta vattnet

-som små barngravar och gungade när han hoppade på dem, för att snappa ett

-hjortron.

-

-Bären lyste allt gullgulare, och de yngre hade ännu den röda kinden vänd

-mot solen; herr Lundstedt lockades allt längre in på mon, där endast unga

-tallar, raka som metspön och med en ruska i toppen, prickade ut den våta

-vägen, som var lagd med grenar och ris som en rörlig pontonbrygga.

-Plötsligen hörde han hundskall och såg en skorstensrök, varav han slöt,

-att det underbara slottet låg i närheten. Och då han kom närmare, såg han

-snart två långa skorstenar sticka upp ur ett moln av lönnar, vilkas näsor

-dinglade för aftonvinden och skramlade som ärter i en torkad gåsstrupe

-pigorna bruka nysta tråd på. Herr Lundstedt blir blyg och stannar att

-betänka sig vad han skall säga, när han kommer fram; och när han står

-där, tycker han, att lönnarne räcka lång näsa åt honom, sätta näsorna i

-vädret, romerska näsor, norrköpingsnäsor, grekiska, judnäsor, prästnäsor,

-som sitter bak på gåsen, och han står där och leker med näsorna, tills en

-betjänt kommer och frågar vem han söker.

-

-På herr Lundstedts höviska svar ledsagar betjänten honom förbi

-hundgården upp till byggningen. Det är ett lågt, vitt stenhus med en

-stensköld i pannan, på vilken ett kamfiokort och ett hjorthuvud äro

-huggna under en furstlig krona. Herr Lundstedt införes i en förstuga, som

-är målad med riddare som sticka vildsvin med spjut, under det

-rapphönshundar hålla dem i öronen och landsknektar blåsa valdhornssolon

-med nävarne i klockstycket. Betjänten visar honom en bambustol att sitta

-på, och går in genom en dörr, som tyckes leda till köket, efter som det

-luktar lök, när han klämmer ut luften med dörren.

-

-Men en annan stor dörr står öppen på högra sidan, och från bambustolen

-ser herr Lundstedt hörnet av ett ekskåp, som står på svarta klot, och när

-han lutar sig fram, varsnar han ryggen av en stol och axlarne av en

-herre, som då och då visar de utkrokade testarne av en snusbrun peruk,

-och han hör en äldre mansröst tala:

-

--- Detta är ingenting mindre än Rüdesheimer av sjuttonhundra och

-fyrtiofem, mina herrar och fröken Beate, som hans majestät, högstsalig

-konung Fredrik i livstiden här nedlade i källarne, under detta golv, mina

-herrar och fröken Beate, och en hel pipa från högstdensammes arvland

-Hessen med binamnet Kassel, att ha vid jakttillfällen och även andra

-oförutsedda tillfällen härute på högst densammes älskade Frösnäs. Vinet

-är delikat, högt över vår -- må jag säga ordet -- horisont, mina herrar

-och fröken Beate... vad är det frågan om? »Någon som vill tala vid

-fröken!» -- Fröken Beate! Det är någon som vill tala vid fröken!

-

-Strax efter trädde en dam ut med tre korkskruvar på var tinning och bad

-herr Lundstedt stiga in i hennes enskilda rum. Skolläraren följde och kom

-igenom en sal, som öppnade sig över en veranda utåt havet och fyren, och

-inträdde därpå i ett kabinett med vita möbler, mycket små och klädda med

-rosenfärgat kattun, ett pastellporträtt och en silhuett ovanför soffan.

-

--- Var så god och sitt ner, herr organist! sitt ner på soffan, och var

-välkommen till oss, började fröken Beate. Löjtnanten har några till jakt

-hos sig och är upptagen för ögonblicket. Herr organisten kommer från

-Stockholm nyligen och har gått på akademien. Det har jag också och spelat

-för van Boom, men nu har jag glömt bort allt vad jag har kunnat. Nå säg,

-vad är det här nya med postväskan? Ska kyrkoherden ha den på lördagen?

-Det är synd det, för vi brukade alltid läsa bladen. Vad tycker organisten

-om vår pastor?

-

-Herr Lundstedt hade nu så många frågor att besvara på en gång att han

-blev tigande. Men fröken Beate, som såg den unge mannens blyghet,

-fattades av medlidande, och med sin hand stödd på hans knä och med sina

-ögon drunknande i hans, intalade hon honom mod och självtillit, vilket

-allt dock tycktes ha ett annat inflytande på skolläraren, som ansikte mot

-ansikte med en stark verklighet icke kunde komma sig för att leka bort

-det oroande intrycket. Han tittade sig omkring i rummet för att fånga

-någon leksak han kunde sysselsätta sig med, men fröken Beate trängde så

-inpå honom, att han icke kunde se annat än en svart fläck med sex

-korkskruvar emot fönsterrutan, och strax såg han i tankarna sex buteljer

-rhenskt vin, som man får på begravningarne, begravningarne som han så

-ofta sjungit på i Jakobs kyrka, när professorn spelade orgeln, och som

-han fick åtta skilling banko för, när det var fint lik, och han sedan

-kunde köpa en kryddlimpa med smör eller sex tvåskillingsbakelser för på

-mjölkmagasinet i Norra gatan, där han bott med den varmhjärtade Lindbom,

-som talte tyskt och mörkt, när han blev ond, för att fadren ville ligga

-kvar för länge och begagnade nattbrännvin...

-

--- Förlåt, är det herr Lundstedt? avbröt löjtnanten i den snusbruna

-peruken, inträdande genom dörren. Jag är förvaltaren på gården och frågar

-om inte vår gode skollärare ville dricka ett glas vin med fyrmästaren och

-sjömätaren!

-

-Herr Lundstedt steg upp vördnadsfullt och tackade den gamle herren, som

-puffade honom in i stora riddarsalen, där möblerna voro lika mycket för

-stora som de varit för små inne i kabinettet. Och under möblerna lågo

-hundar med hängande öron och morrade åt den inkomne. Men löjtnanten satte

-skolläraren i en stol som en enmanssäng och skänkte i en grön remmare,

-sade skål och fortsatte att tala.

-

--- I denna sal, mina herrar, och jag behöver inte säga det åt fröken

-Beate, bodde en gång den store Gustav den andre Adolf, när flottan låg

-vid Älvsnabben här mitt emot (som sjömätaren känner), och man tror att

-senare dronning Maria Eleonora före sin berömda flykt hållit sig dold

-här. Det var det trettioåriga krigets stora tidevarv, då människorna voro

-större och därför allting större därefter. Om vi betrakta dessa ansikten,

-som blicka ned på oss från väggarne, och se huru stort hår de hade till

-exempel, huru stora näsor och ögon, så behöva vi icke fråga oss varför

-detta skåp är som en fästning, varför detta bord som ett golv, dessa

-stolar som parvagnar! Denna spis tog emot ett mått bryggved som en pris

-snus och denna ljuskrona kunde lysa opp Rånö kyrka om julottan. Det var

-stort folk, och en stor tid! Sedan kom en liten tid med små människor!

-Håret krymper till en råttsvans, kragstöveln blir en urringad sko -- se

-porträttet där -- soffan blir en stol till ett dockskåp, stolarna pallar,

-och man knaprar karameller på ett nattduksbord -- fy fan! Remmarn blir en

-fågelkopp, bägarn ett supglas, svärdet ett stekspett, och skåpet en

-kommod! -- fy fan! Mänskorna prata lort i stället för att slåss, och det

-stora blir så litet, så litet!

-

--- Nu måste jag segla! säger fyrmästarn och ser på sitt ur. Solen är

-straxt nere och vi måste passa på tändningen!

-

-Löjtnanten visar missnöje, men sjömätaren, som skall föra ut fyrmästaren

-på sin ångbåt, biträder dennes mening och det så vackert började talet

-måste slutas. Som herr Lundstedt visat sig som en dålig åhörare, blir han

-icke bedd stanna, utan går i sällskap med jägarne och deras hundar, och

-när de alla kommit till en korsväg på mon, blir herr Lundstedt ensam.

-Solen går ned och genom granarne synes det i flammor stående havet som

-stora stockeldar, vilka småningom slockna och försvinna.

-

-När herr Lundstedt lämnat postväskan i prästgårds grindstuga och kommit

-hem, märkte han att det var tomt i huset. Han såg den förfärliga

-ensamheten, och när han tände sitt talgljus och ställde det på matbordet,

-där ett mjölkglas stod vakt bredvid ett rågbröd, tyckte han, att det

-gjorde honom ont om ljuset, vars låga förde en kamp med mörkret för att

-hinna med sitt ljus till tapeten. Och tapeten var så eländigt ful,

-möblerna trotsade allt trolleri att bli vare sig stora eller små, och hur

-han bjöd till, men i kväll kunde han inte leka något. Han försökte tänka

-på något roligt, något han gärna önskade, men tankarne gingo icke dit han

-ville. De kröpo tillbaks ditupp, bakom mon i det lilla trollslottet, där

-han i ett ögonblick hade förstått, att en förändring skulle kunna inträda

-i hans liv, ty det hade han sett på henne, att hon ville ha honom, att

-hon kanske skulle vara i stånd att ta honom mot hans vilja, och -- vad

-skulle sedan ske? Åtminstone blev det icke mer att leka. Kanske måste han

-ut att fiska, ro omkring till bönder och skärkarlar att tigga ihop sitt

-tionde, ett skålpund smör här, en fjärding strömming där, några pund hö

-hos den, och så måste han köpa ko, hålla piga, gräva i trädgården och

-aldrig mer få spela orgel om vardagarne.

-

-Nej, hellre då gå fri och leka, böja och knåda hela skapelsen efter sin

-inbillning, tillfredsställa alla sina infall och lustar, icke känna något

-tvång, icke vara missnöjd med sin ställning, aldrig avundas någon, icke

-äga något, som man måste frukta att förlora. Hellre ha Angelika för evigt

-än husfrun på herrgården för livstiden. Och med detta beslut lade sig

-herr Lundstedt att sova och drömma, ehuru han hellre drömde vaken, då han

-fick bestämma vad han ville drömma.

-

-

-

-

-SJUNDE KAPITLET.

-

-

-Alrik Lundstedt var född på en kobbe i havsbandet utanför Mysingens fjärd

-och fadren satt där som torpare under bonden i Norrön. Kobben var icke

-större än att man kunde gå den runt på femton minuter. Ett par dussin

-tallar och några aspar utgjorde hela växtligheten, och i deras skugga

-stack ett magert gräs upp. Stugan var egentligen en större sjöbod, som

-lappades med vrakgods efter hand den föll ihop, och i en jordkula invid

-underhölls en ko och ett får. Kon föddes med grässtråna under tallarna

-och mossan på bergknallarna, fåret av asparnes sorgfälligt samlade löv.

-Knep det hårt, så fick kon äta salta strömmingshuven. All jord, som satt

-under mosskokorna, skakades av och lades ihop till ett potatisland, som

-blandades opp med snäcksand och gödslades med tång. Spillningen efter

-djuren skulle nämligen vara till kålen, rovorna och persiljan.

-

-Torparen gifte sig tidigt och fick barn. Sex stycken i rad. Men då blev

-det för trångt och det uppkom kiv och nit. Hårda ord, ont om mat och

-krig. Man stal av sig själv och av varandra; höll undan och gömde; gick

-avsides och åt det stulna som räven; tjuvfiskade och plundrade fågelbon;

-vittjade andras nät och högg skog, kniade gräs, satte snaror i olaga tid,

-och deltog i vissa oombedda räddningsarbeten vid skeppsbrott. Ensamheten,

-striderna, avunden gjorde snart samtal omöjliga, då en var fruktade att

-genom lös tunga röja sina planer och yppa hemligheter. Alrik, den yngsta

-och svagaste, fick minst, och ingen lärde honom varken tala eller skaffa

-sig livets nödtorft.

-

-När modren dog, man sade att hon blivit ihjälslagen under en stark

-vinter, när fisken blev borta, upphörde all matlagning, och systrarne

-flydde, bröderna flydde, så att slutligen Alrik blev ensam med den gamle,

-som numera aldrig talade. Det var efter den tiden han började lära sig

-leka själv, utan leksaker, som han aldrig sett, utan lekkamrater, utan

-lekplats och utan att kunna några lekar. Havets evigt enahanda, grå luft,

-grått vatten, blå luft, blått vatten, måsar och tärnor, skrak och svärt,

-var allt varmed han kunde fylla ögats behov av att se och sammansätta,

-och när det ej räckte, började ögat arbeta på egen hand för att

-tillfredsställa behovet; och örat, som endast hörde vindens sus eller

-rytande, sjöarnes dån och brus, fåglarnes skri och snatter, hungrade och

-tog sig till av brist på näring att äta sig själv, blev exalterat av

-utmattningen och hörde slutligen, där intet fanns att höra, hörde

-tystnaden, hörde blodvågen, senans spänning, muskeltrådens bristande, och

-slutligen toner, vilka samlade och ordnade sig under månadernas lopp,

-ingingo förbund och födde nya.

-

-Vad som hänt under den svåra vintern, då modren dog, tycktes fordra en

-begravning i den unges sinne, ett tjockt täcke av jord och sten, ett helt

-kummel av andra minnen för att icke kunna stå opp igen, och när det lilla

-enformiga livets små händelser ej kunde förse nog hastigt med material,

-lekte han ihop tilldragelser, massor av intryck, och hopade påhitt,

-synvillor, hörselvillor så att de bildade ett tjockt lager, som kunde

-täcka den mörka fläcken. Och så snart ett intryck blivit ett minne, hade

-det fått verklighet, och lades som en ny sten på kumlet över det

-begravna, som icke fick stå upp, och så blev det begravna lika overkligt

-eller lika verkligt som det som aldrig skett, upplöste sig, blev till

-dunster och var långa tider försvunnet. Därför hade ett slags drift hos

-Alrik uppstått att blanda bort verkligt och overkligt, ett begär att

-bedraga sig själv alstrats, ett behov fötts att icke stöta på någon

-verklighet, som genom sin handgriplighet erinrade om att en fatal

-verklighet, en viss natt uppträtt i hans liv, och vars uppträdande i

-minnet åtföljdes av en härjande och bitande känsla av skuld. Fruktan att

-denna skuld en gång skulle komma att indrivas av människor gjorde att han

-aldrig vågade ha någon ovän, aldrig visa missnöje med något eller någon,

-aldrig utöva kritik. Han hade av samma fruktan upphört att tala, men hade

-i stället en mimik, alltid full av förståelse och deltagande, som gav

-åskådaren illusionen av att Alrik var en mycket meddelsam och sympatisk

-kamrat. Sitt eget behov av uttryck för känslor och förnimmelser hade han

-funnit i musiken, i vilken han kunde berätta sin historia, utan att någon

-förstod vad han sade eller fatta några misstankar om att han bar på en

-hemlighet.

-

-I världens ögon gällde han för att vara litet fnoskig, men det gjorde han

-sig ingen möda att jäva. Med skolan, som endast besöktes av tolv barn och

-högst oregelbundet i anseende till de svåra förbindelserna, behövde han

-icke ta saken alltför allvarsamt, emedan ingen frågade efter den; och med

-orgelmusiken om söndagen kunde han ställa hur han ville, spela vad honom

-behagade.

-

-Emellertid hade uppträdet hos husfrun på ett obehagligt sätt kommit

-störande in i hans drömliv. Situationen i all sin betydelselöshet hade

-varit ett upprepande av en annan situation, som djupt ingripit i hans liv

-och nu genom sin påminnelse gav full kroppslighet åt det, som skulle ha

-varit bortdunstat som ånga. Hela stenkumlet av intryck han kastat över

-liket ramlade och skelettet låg där, huvudskålen låg där, spräckt av

-isbillen, och det hjälpte inte söka leka bort det mer, att blanda bort

-det med drömmarne, att spela bort, läsa bort det. Han hade blivit väckt

-och kunde inte somna om.

-

-

-

-

-ÅTTONDE KAPITLET.

-

-

-Det hade slagit Alrik mest att den främmandes ögon kunde ha samma

-uttryck, att hennes arm kunde ha samma gest, när hon lade handen på hans

-knä, och denna jämförelse spände sig som en tråd mellan det förgångna och

-det närvarande, och allt som låg emellan upphörde att finnas. Allting

-krympte ihop; manualen på orgeln blev icke mer än en alnsbredd som den

-var, stämmorna bara två, pipverket rosslade och hostade, spegeln återgav

-icke mer än den bondgranna kyrkan med allt dess skräp och liknade på sin

-höjd attributkammaren på stora operan. Skolan var icke mer befolkad av

-Läderstrumpan och Spårfinnaren, utan där sutto skorviga och snoriga

-fiskarungar; havsstranden var en soplår, molnen vattenångor, som stodo

-beskrivna i Berlins naturlära. Allting blev tungt, grått och trist, och

-besvärjaren, som kunnat blåsa liv i allt detta obetydliga, tråkiga,

-enformiga, var en organist och skollärare, som skulle svälta till

-vintern, om han ej fiskade och grävde i jorden, tog upp sitt tionde och

-såg om sina ägodelar. Därmed kommo tankarne över huru det kunnat vara, om

-ej han skänkt bort sina pengar åt fadren den gången, om han tagit

-direktörsexamen, om han stått på sitt eget bästa. Förgäves sökte han

-förlika sig med tanken, att det skulle kunna bli bättre, att det skulle

-kunna glömmas igen, grävas ner, dunsta bort i drömform. Drömrnarne blevo

-tankar, vassa, skärande, som klippte sönder alla slöjor han ville hänga

-opp för det förflutna, reflexioner, som syrsatte och upplöste. Hans

-jämna, lugna lynne förstördes, och ett smygande missnöje med allt sökte

-sig insteg.

-

-Förändringen märkte han själv, när han nästa lördag skulle upp till

-herrgården efter postväskan. Som sist stannade han framför lönnarna och

-tittade. Inte var där några näsor! Fröbaljorna liknade inte alls några

-näsor; det var endast barnungar, som kunnat hitta på det; och det hade

-han inbillat sig! Han kom fram till byggnaden. Inte var det något slott,

-ännu mindre något trollslott. Vad var trollslott för slag? Där troll

-bodde! Men det fanns ju inga troll, eljes skulle de stått beskrivna i

-Berlins naturlära! Han blev införd av betjänten i riddarsalen, där inga

-riddare funnos, och medan han väntade, kommo alla löjtnantens yttranden

-fram för honom, vilka han beundrat som högst visa. Inte voro människorna

-större på sextonhundratalet än på sjuttonhundra. Där hängde den lilla

-tjocka Carl den tionde och där den lilla pojkfiguren Carl den elfte. Och

-håret, det var ju tagel och löshår; mustaschen var ju bara en smal

-tandborste. Inte voro alla dessa krigare hjältar därför att de buro

-järnvästar! Det var tidens uniform, och dessa krigare skulle nu hetat

-indelta kaptener och majorer med postkontor i bakgrunden. Möblerna blevo

-kanske inte mindre, men rummen mycket större; så det kanske var en

-synvilla. Och det andra sen! Inte voro Arvid Bernhard Horn, Carl von

-Linné, Jonas Alströmer, som han läst om i Fryxell, inte voro de mindre

-andar än Axel Oxenstjerna, Königsmarck, och Olov Rudbeck, som var

-fnoskig.

-

-Fröken kom in och slog sig ner att språka. Herr Lundstedt anmärkte genast

-för sig själv, att hon liknade en av de där damerna på Tyska Prästgatan,

-som han trott vara borgarfruar, men som han nu först erinrade sig, att

-herr Lindbom förklarat vara skökor. Varför han icke förr erinrat det,

-visste han ej; kanske därför att han icke velat minnas det. Fröken

-frågade först hur pastorn mådde. Och då herr Lundstedt sagt sig tro väl,

-så började fröken tala illa om honom, förfärligt; och till sin skam

-märkte herr Lundstedt, att detta icke gjorde på honom något obehagligt

-intryck. Därpå frågade hon, om herr Lundstedt hade det bra, om han var

-nöjd, om han älskade att göra musik. Till ersättning frågade herr

-Lundstedt huruledes löjtnanten befann sig och om herrskapet skulle komma

-ut i sommar, något som han egentligen icke brydde sig om. Nu kom en

-störtsjö upplysningar om, att löjtnanten var en gammal elak fanjunkare,

-som förstörde gården och drack ur vinerna, att herrskapet voro ruinerade,

-att fröken vilken dag som helst kunde stå på bar backe, och att hon

-kunde laga utmärkt mat, förstod lanthushållning och älskade små barn.

-

-När herr Lundstedt lyckats utfå postväskan och med densamma vandrade över

-mon, var han mycket tankfull och nertryckt, men det fanns en ljusglimt.

-Visserligen sörjde han över att han icke kunde leka mer, men den

-tryckande känslan av skuld över ett brott, han deltagit i, var något

-minskad, sedan han hört att andra också hade sina fläckar. Allihop,

-löjtnanten, fröken, herrskapet, pastorn ägde sina hemliga vrår, där de

-gömde lik, myllade ner dem med ord, gömde dem under blomster, kransar,

-band, granna påskrifter som de ruttna liken under gravkullarna, vilka

-planterades, vattnades och klipptes var söndag. Det skulle sålunda

-verkligen vara sant det som sades varje gudstjänst, att vi äro alla

-syndare, i synd födda och jämväl syndat i alla våra levnadsdagar? Det

-vore sålunda icke något skönt, något gott i livet, utan allt vore sken,

-vitlimning, påstrykning! Men om så vore, varför skreko då människorna

-emot, när någon ville tro Guds egna ord, att det icke fanns en ren, att

-det icke fanns något kärnfriskt, något sunt? Trodde de icke sina egna

-ord, när de läste syndabekännelsen eller läto prästen stå där förskansad

-innanför altarringen och säga det på deras vägnar, medan de lågo tysta på

-sina ansikten och kanske logo över, att de narrat honom säga det, som de

-aldrig ville erkänna. Kanske det också var ett sätt att leka, ett sätt

-att dölja. Och vore det icke det, varför steg icke han fram, hon fram för

-Guds altare, och med öppen panna sade högt, utan att le, jag har stulit

-tre lod silver, jag har ljugit mig fri från två års straffarbete, jag har

-haft olovligt umgänge, jag har förfalskat socknens räkenskaper, i

-stället för att låta präststackarn stå och säga: jag fattig syndig

-människa? Om nu prästen i stället sade: du Anders i Norrö, du Karin på

-Aspskär, du har gjort det och det, då skulle de bli onda och säga att han

-ljög, om det också var sant vad han sade.

-

-Det fick nu vara hur det ville med de andra, han bar sin skuld, hade

-kommit till medvetande om den, och ville bli fri från den. Han ville gå

-direkt till pastorn och säga honom hur allt gått till, få hårda ord, ta

-sitt straff och bli lugn efteråt.

-

-Han gick vägen framåt och omkring viken. Aftonsolen sken in emellan

-träden och målade björkarnes näver rosenröd, tallarnes flarn eldröd, så

-att hagen stod som en brasa. När han kom till ledet, stannade han

-tvekande vid den tavla, som inramades mellan syrenhäckarne på ömse sidor

-om brunnen. Under gårdslinden, som sjöng alltigenom av bin och humlor,

-satt pastorn och rökte en porslinspipa med en målad hjort på huvudet. Den

-gamles ansikte var grått under det stora vita håret, så vitt som floxens

-blommor, där växte på rundelen. Han pustade röken betänksamt ut, och den

-steg rätt opp i den vindlösa luften. Bredvid stod prostinnan och strök

-prästkragar på en strykbräda över en stolskarm och hundkojans tak.

-

-Herr Lundstedt gick fram med väskan, lämnade den ifrån sig, och hälsade

-ett god afton.

-

-Pastorn öppnade väskan med sin egen nyckel, tog upp kungörelser och

-tillkännagivanden, Väktaren och Stiftstidningen. Bröt brev och talade

-slutligen:

-

--- Nu är undantagsmannen i Svartnäs kaputt; är väl arsenik som vanligt.

-Och Malins unge, som var bortsatt hos Storvikarn, likaledes. Har

-Lundstedt sett en sån församling?

-

-Därpå svarade prostinnan, i det hon spottade på strykjärnet:

-

--- Uh, vad ä de att tala pöu, hemma hos öss i Sköune dog alltin de gamla

-i märgelgröuven.

-

--- Ja, vad ska man göra åt det! Men ni lär också ha left rövare ute på

-kobben, Lundstedt. Det gick fasliga historier om er en lång tid, va?

-

-Herr Lundstedt vart dödsblek och svettades i armhålorna.

-

--- Förlåt, herr pastorn, men kan jag få lov att tala ett ord enskilt!

-svävade han fram på målet.

-

-Pastorn, som trodde det var någon penningangelägenhet, bad skolläraren

-komma med in på expeditionen.

-

--- Nåå, tog han upp när Lundstedt dröjde; vad är det om?

-

--- Herr pastor; pastorn vet allt!

-

--- Vad för slag?

-

--- Det som hänt -- därute.

-

--- Nej, inte vet jag något; jag har bara hört lite skvaller, och för

-resten är det över tio år sen. Var Lundstedt med och gjorde slut på

-gumman?

-

--- Jag var med, men jag gjorde det inte.

-

--- Ja, ni lär ha levat -- huller om buller! Jag vill inte veta något, och

-kan inte göra något åt det. Skaffa sig frid med sitt samvete bara, och

-tacka Gud ni kom ifrån det för så gott köp.

-

--- Ja, men se det är just friden jag inte kan få! Inte för aldrig det!

-

--- Å, Lundstedt vet ju, att Frälsaren har lidit och dött för våra

-synder, så då kan han väl ha frid, om han nämligen inte ärnar gå stad och

-göra om det!

-

--- Ja, men detta kan han aldrig förlåta!

-

--- Kan _han_ inte? Han kan allt! Och när han kunde förlåta rövaren på

-korset! -- Se så, gå nu inte och grubbla, utan var en man. -- Kom och

-drick en toddy med mig nu!

-

--- Hör nu, Lundstedt, menade pastorn när toddyn var drucken, kvälln är

-vacker och jag har ett brev till fyrmästarn; skulle han inte vilja ta min

-eka och ro ut till honom?

-

-Jo, det ville Lundstedt gärna, i synnerhet som han kände sig stå i stor

-tacksamhetsskuld hos honom, som förlossat hans själ, och han bugade sig

-för prostinnan, lyfte mössan och gick ner till båt.

-

-Solen hade gått ner och fjärden låg blank som polerat järn; fyren var

-tänd och lade ut en svag ljusmatta intill bryggan, en hel mil lång. Det

-var så tyst, att roddaren endast hörde sina årtag och kunde tänka ostört

-över det passerade.

-

-»Allt var förlåtet, endast han trodde.» Så enkelt, så vackert, vilken

-skön religion! Icke underligt att den ansågs vara den högsta av alla

-kända! Rövare och banditer skulle in i paradiset, men de oförvitlige,

-laglydige, trogne skulle åt helvetet!

-

-Bara man trodde! Men herr Lundstedt hade svårt att tro det, efter som den

-borgerliga lagen straffade rövare och banditer, och belönade de redlige

-och flitige! Han hade svårt att tro det, men han måste tro det, eljes

-fick han aldrig frid, och frid måste han ha.

-

-Tro det! Var det så omöjligt! Om han icke kunde tro det i dag, så kunde

-han tro det om en månad! Kunde han icke tro det, han som kunnat tro allt

-vad han velat förut! Att rågskylarna voro soldater, att telegraftrådar

-voro fiolsträngar, orgeln en stalaktitgrotta, en okänd flicka hans hustru

-närapå! Han som inbillat sig att han ägt juvelringar, som lågo kvar i

-guldsmens fönster, att fröken på herrgårn hade sex korkskruvar i huvet,

-att Jon i Espö hette Rävsvansen! Hade han trott det? Han hade trott, att

-han trott det, önskat det så livligt för att slippa tro något annat

-obehagligt, som skett en gång, lekt att det var så. Varför kunde han då

-inte tro att Gud förlåtit honom, när pastorn sagt det och det stod i

-bibeln, och han önskade tro det, måste tro det för att få frid!

-

-Detta kunde han inte leka ihop, för det fanns ingenting att ta på,

-ingenting att göra av. Det var bara att tänka på, grubbla över, sitta och

-upprepa för sig. Nej, det skulle komma något nytt, verkligt emellan, en

-massa påtagligt emellan och lägga sig över det andra och så skulle han få

-igen gåvan att leka, och kunde han bara leka, så skulle han snart vara

-lycklig igen.

-

-Under dessa funderingar hade skolläraren kommit mitt på fjärden. Han höll

-med årorna, medan han torkade svetten ur pannan, och när det blev tyst,

-hörde han en flickröst sjunga från fyren. Genom luftförtunningen och

-avståndet kommo tonerna icke rena fram, men stämde likafullt ungefär, så

-att, när de nådde örat, de klingade svävande, obestämt som eolsharpan.

-

-Herr Alrik lyssnade, och undrade hur han med båten måtte ta sig ut från

-fyren, där sångerskan stod, och så kom han tillbaks i sin båt och

-undrade hur hon såg ut som sjöng, vem det var som sjöng, hur gammal hon

-var, om hon hade snörliv, om hennes händer voro vita, vad hon hette.

-

-Vid denna sista tanke drog ett brett löje för första gången sedan åtta

-dagar över hans ansikte och han utsade i tankarne namnet: Angelika.

-

-Det var Angelika, ganska visst, som satt fången ute i tornet och tände

-nödeld, och han var Alrik, medregenten till Erik, som kom på härnadståg

-för att befria henne, och i bröstfickan hade han lejdbrevet, som innehöll

-benådningsdomen, eller påvens dispensbrev, som tillät medregenter att

-gifta sig med fångna prinsessor, och för att ge sin ankomst tillkänna och

-visa sig som en riddare, reste han sig och med sin bariton sjöng han som

-han hört Günther så många gånger, men med ackompanjemang på öskaret: »Du

-bör ej fruktan bära, kom följ mig till mitt slott!»

-

-Fyren blinkade illmarigt, men Alrik såg ännu icke sångerskan, vilken dock

-straxt svarade, när förförelsearian hade grånat ut mellan kobbarna. Och

-som ett brevsvar klingade igen: »Och havets unga tärna, hon gick en kväll

-så varm.»

-

-Herr Alrik åhörde den stående och med mössan i handen såsom när man hör

-folksången, och under det han hörde, började det att leka för honom; den

-vita fyren, smal opptill och vidgande sig mot grunden som en kjol, blev

-sjöjungfrun med eldögat; havets unga tärna, som sjöng honom till sig,

-blev långa Majken på Bernhardsberg, som blinkade oskickligt... nej, det

-fick inte vara hon! Nej, det skulle vara havets tärna, det var mycket

-vackrare och han ville älska henne, famna henne, men på avstånd, utan

-att se henne, utan att hon såg honom, i sång, i harmoni under

-sommarnattens rosenfärgade täcke med gula bårder, och för att åstadkomma

-omfamning tog herr Alrik opp första takterna i duetten »Hör hur stilla

-vinden susar». När han givit an ton och lyssnat, hörde han flickans röst

-sjunga sången, och nu intonerade han i andra stämman, och de lindade

-tonerna om varandra, som när man flätar favörer; de kysstes i luften, de

-famnades på vattnet, och när de sista orden: »sång och kärlek gå från

-himmel, gå till jord», klingat ut, såg han de två sluttonerna som ett par

-rosenröda duvor munnas, och i detsamma föll från zenit en stjärna,

-målande sig som ett nottecken med sin långa svans, som om den flugit ur

-sångerskans mun till hans möte och han gapade för att fatta den mellan

-sina läppar, men båten krängde med detsamma, så att han satte sig ner på

-betten. Och nu tog han i årorna, stack ut bladen som ett par vingar och

-så flög han över till fyrskäret, där han mycket riktigt träffade

-fyrmästarens dotter, med vilken han redan sjungit duett, och till henne

-överlämnade han brevet, emedan fadren var ute på sjön, och han

-överlämnade brevet i två långa timmar, som voro alldeles för korta, men

-tillräckligt långa ändå för att ute på farstukvisten dricka kaffe med

-sångerskans moder, och under samtal om stora operan och Jakobs orgel

-vinna insteg i ett välbevakat hjärta och för den fångna jungfrun visa

-vägen ut till det fria.

-

-

-

-

-NIONDE KAPITLET.

-

-

-Herr Alrik har fått frid och återfunnit lekens gåva, men nu leker han den

-käraste leken med verkliga leksaker, och varje dag som går lägger en ny

-sten på kumlet, där liket ligger, och det skall aldrig stå opp mer, sedan

-han fick det lilla Blekansiktet i huset.

-

-Han har nu gravat jorden och plantat i solskenet, satt garn och vittjat i

-regnväder, så att han är kopparbrun i ansiktet och älskar kalla sig den

-Röde Mannen. På tröskeln till sin wigwam röker han sin kalumet och tackar

-den Store Anden, som gav honom den Vita Bisamråttan; men när den Vita

-Bisamråttan har lynne, säger hon att lyckan icke är i fullmåne, då

-Medicinmannen med porslinspipan under prästgårdslinden icke vill äta ur

-samma fat; men då talar den Röde Mannen visdoms ord om ett kid, som skall

-födas och bli en Stor Medicinman, som en gång skall sitta under

-pastorslinden, när en annan Bisamråtta skall stryka hans prästkragar, och

-då skall fredspipan tändas och kanske den Gamle, som nu fiskar i de stora

-vattnen, skall hänga sina nötta mockasiner på pastorns gärdesgård och äta

-pemmikan hos den unge Mohikanen. Och för övrigt, det var i alla fall

-pastorn, som gav Den Röde Mannen frid, när han lärde honom känna vite

-Krist.

-

-Och när han talat och Blekansiktet vill svara, ber han henne sjunga i

-stället; och när han narrat henne sjunga och han mot sin vilja hör att

-det är falskt, säger han sig att det är mixolydisk tonart hon sjunger i,

-och han tror till och med att hon har funnit de felande halvtonerna

-mellan e och f och h och c, ty hon är nu den märkvärdigaste av stammens

-döttrar, utom att hon är den skönaste och godaste, ty hon har lärt honom

-trolla igen, när han förlorat gåvorna, och nu kan han när som helst

-vandla salt torsk till stekgädda, härsket flott till bordsmör; han kan ta

-fikon på sina tistlar och druvor på törnena; ur sin hatt plockar han allt

-vad han vill, utom olyckor, och han kan svälja förödmjukelser som stora

-kavalleristsablar, äta eld från själva helvetet, om det så skulle vara,

-och sedan nysta ur sig de grannaste sidenband, som han väver rödlakan och

-gyllenduk av. Den kan trolla!

-

-Och nu har den gamle Bävern gått till sällare jaktmarker och tagit

-hemligheten med sig djupt ner under den röda pipleran, som ligger öster

-om solen och väster om månen.

-

-                  *       *       *       *       *

-

-Så ungefär, fast inte så utblommerat, brukade den trolske klockaren på

-Rånö berätta sin historia, när en lustkutter förirrade sig ut i hans

-avlägsna vatten och han hade fått ett par supar för att visa ut

-abborrgrunden. Hur mycket som var sant visste man aldrig, ty han ljög

-vartenda ord han talade, och hur han hade det i ensamheten och

-fattigdomen fick man inte reda på, ty det visade han aldrig. Grannarne

-påstodo, att han aldrig gått på Musikaliska akademien, aldrig känt far

-och mor, och aldrig varit gift. Men det kunde vara lögn det också, ty det

-var ena rackare att ljuga där på kanten! Och de var dorska och egna

-därute i havsbandet; där såg de stora sjöormen och trodde på råt, kom

-sällan åt kyrkan och lade slantar under stenar, förgjorde bössor och

-kunde otyg. Men den värsta trollaren var ändå klockaren på Rånö.

-

-

-

-

-Min sommarpräst.

-

-

-När jag kommer ut om våren till sommarnöjet, är jag den första. Den lilla

-badorten är öde, luckor äro stängda, verandor täckta. Träden äro

-halvlövade, rabatterna ogrävda, och i hål och vrår ligger litet smutsig

-snö kvar. Men då går jag ner till gästgivargården efter middagen och

-finner min sommarpräst. Sådan jag fann honom där för tolv år sen finner

-jag honom än, sittande vid sitt punschglas i kakelugnsvrån, läsande sina

-tidningar, strykande huskatten och småspråkande vid värdinnan.

-

-Han är några och trettio år och ser ännu ut som en lång, mager student.

-Men nu på våren är han magrare, förefaller det, än i fjor, hyn gråare,

-ögonen slocknade och rösten tunnare av brist på talövning.

-

-När han blir varse mig, får han först en underlig glans i ögonen, som om

-han hade förtalat mig hela vintern och hade ont samvete, denna

-egendomliga glans, kanske uppkommen av en hornhinnans spänning, då

-pupillen skall vidgas för att kanske läsa i den andras ögon vad den

-tänker. Jag vet, att han hatar min verksamhet, men i denna stund är han

-en människa i ensamheten, och jag ser att jag, som kommer utifrån

-världen, där det lever, också kommer till honom såsom vårens bebådare,

-den första badgästen, vilken snart skall följas av andra. Och när vi

-övertygat oss om, att inga fientligheter skola utbryta, sätta vi oss till

-bords. Första halvtimmen talar han med en entonig, skrällande röst utan

-halvtoner, utan nyanser, och jag har svårt att återkonstruera i honom en

-bildad man. Hans talorgan har på åtta månader anpassat sig till lotsars

-och fiskares, hans hjärna har tryckt ner sig till att bli förstådd av

-enklare tankemekanismer, hans ordförråd har förlorat mellanfärgerna,

-övergångstermerna, och upptagit de enkla, stundom vulgära glosorna.

-

-Han är misstänksam som den ensamme, och han tittar ideligen efter om jag

-menar vad jag säger, ty jag avpassar mig av omedveten sympati, jag spelar

-på stycken, som behaga honom, utan att lämna något ifrån mig, jag drar

-upp hans utgångna urverk; och småningom hör jag honom knäppa i den gamla

-goda gången.

-

-Han vill gärna lyss till nytt från mig, men njutningen att få tala själv

-överväldigar honom, behovet att visa sig vara en jämnbörding griper

-honom, och han går på de högsta frågorna.

-

-Efter en timme är hans röst något beslöjad, men börjar redan låta finare;

-han söker icke längre så pinsamt efter ord, hans ansikte, nyss så dött,

-så färglöst som fallet löv, lyses upp, och han berusar sig av tal.

-

-Vi undersöka Kierkegaard, lidandets skald, och han svämmar över i

-frosseriet på sina lidanden, som han utan att bikta sig får ge luft.

-

-Men vi ha läst Kierkegaard på var sitt sätt, jag som psykolog och han

-som kristen. Antingen han icke förstår mig, eller icke lyss på mig, nog

-av, han har hört att det ger återljud i min resonansbotten och han blir

-vältalig; talar och talar, så att jag tycker det är synd avbryta en

-lycklig människas utsvävning; men han vill kränga över åt kristussidan

-och jag stretar emot. Han går på och jag låter honom hållas.

-

-Det drar väl en timme och han behandlar mig som adepten, kastar

-mässkjortan över mig, tar eden av mig, hör ej på mina protester,

-primsignar mig, vädjar slutligen till mitt bifall emot kristushatarne.

-

-Då ler jag för att väcka honom, men han ser ej mitt leende, och han går

-vidare, djupare, kommer in i exegetiken, och åker fast i tjockaste

-teologien; stannar och ser på mig, för att höra mitt bifall.

-

--- Men käre bror, avslutar jag, det är väl ingen hemlighet för dig, att

-jag icke delar en enda av dessa dina meningar!

-

-Han ser på mig, synes erinra sig något, ler, och vi tala om något annat.

-

-Nu är det min tur att tala! Lamporna tändas i salen och ny punsch är

-inne. Jag talar om den tid vi leva i såsom en sovandets tid, fortsättande

-ett sovande, som började med århundradets ingång, då mänskligheten

-tröttnat på att vaka; flätar in upplysningar om Darwins upptäckter och

-Schopenhauers och Hartmanns genomskådningar, ställer in kristendomen i

-sitt sammanhang i världshistorien, ger kött åt teologiens kroppslösa

-skuggor, förklarar det som han ville ha oförklarligt, utan att väcka

-honom med den ökända rationalismens populärresonemanger, nämner varken

-Strauss eller Renan, improviserar en världsåskådning i diktens lagom

-dimmiga bilder. Jag ser hans halva ansikte som en vit fläck i lampskenet,

-fallande snett ovanfrån, och hans ögon brinna, lysa genom tobaksröken;

-jag tror att jag har honom med mig ett gott stycke, längre än han hade

-mig nyss; jag har magnetiserat honom genom att sätta hans hjärna i mina

-rörelser, jag känner en stund talarens rus, då han kan röra, leda sina

-åhörare; jag har tagit honom ur hans mysticism med min oklarhet, då jag

-visste att varje införande av frågorna på det klara skulle väcka ekon i

-hans apologetiska minnen; men jag tröttnar. Kan icke längre undvika att

-torna på en av hans dosor, i vilka apologetiken förvaras, det vill säga,

-en samling motbevis mot alla förutsedda invändningar mot kristendomen.

-Mycket rätt: jag rör oförvarandes vid fjädern, locket öppnas, min makt är

-slut. Nu ler han och säger:

-

--- Det är väl ingen hemlighet för dig, att jag är absolut motståndare

-till alla dina meningar.

-

-Varpå vi gapskratta! Men ingen dispyt kommer till stånd, inga resonemang,

-ty i samma ögonblick vi skulle söka giva och taga skäl vore allt samtal

-omöjligt. Vi ha helt enkelt suttit och sökt magnetisera varandra, berusat

-oss själva och njutit, den ena av den andras rus han framkallat, och vi

-ha träffats för att njuta av varandras sällskap. Vi äro fiender, men vi

-äro icke ovänner, och vi träffas igen varje dag, lekande samma

-tankelekar, aldrig sårande varann, aldrig törnande. Vi välja de

-sirligaste ord, de längsta omskrivningar, de lenaste uttryck. Det är som

-ett slags själarnes coitus. Men när badgästerna anlända, lyfter jag och

-reser ut i skären.

-

-När jag efter tre veckor kommer igen in till badorten och träder in i

-hotellets stora sal, sitter min vän pastorn vid table d'hoten omgiven av

-stadsherrar och damer.

-

-Han är nyrakad, nyklippt, har en ren vit halsduk, fint borstade svarta

-kläder. Hans ansikte är öppet, det tryckta, trista är borta, ögonen

-glänsa, men han har ännu en stående gest med tungan och läpparne, som om

-han undertryckte ett beständigt leende.

-

-När han får se mig, visar han stor obeslutsamhet; men han reser sig,

-hälsar och frågar hur jag mår; alltjämt med detta illmariga löje, som

-kommer och går. Därpå viskar han mig, liksom fölle han in i den gamle

-studentens, alltså skråbroderns roll, att hans brännvinsbutelj står i

-skrubben i mellanrummet och är märkt med P., ty det serveras intet

-brännvin på hotellet.

-

-Jag sätter mig på avstånd att spisa och betrakta honom. När han nu talar

-vid dessa människor, har hans ansikte andra uttryck än då han talade vid

-mig; och det ändrar sig alltefter den talande. I allmänhet ser han

-strängt allvarlig ut, avvisande alla förtroenden, på vakt att icke glömma

-sig. Men när han vänder sig till fruntimmerna kan han icke dölja sig. Han

-myser och ser älskvärt nedlåtande ut som en äldre mot ett barn,

-underlägsen och smickrad som en ogift man mot en kvinna, och ärbar,

-oåtkomlig, kysk som en Herrans tjänare.

-

-När de slutat reser han sig och kommer fram till mig. Hans ansikte bär

-ännu reflexer från dem han talat vid och är uppvärmt av utstrålningen

-från fruntimmerna. Enslingens misstänksamhet är borta; hans själ har

-gymnastiserat sig på andras; umgängeskretsen har borttagit fruktan,

-avsatt tankefrön, riktat erfarenheten, ökat minnena, och han är djärv

-nästan nedlåtande mot sin förre kamrat i öknen. Men han vill icke sitta

-till bords med kättaren och tala om tidens frågor, ty nu finns det

-vittnen, och han har för övrigt så många andra att tala med, om också

-ingen förstår honom så väl som den otrogne.

-

-När han går, säger han, att han vill komma ut en hel dag och hälsa på

-mig.

-

--- Här är för mycket folk om sommaren, menar han, och för litet om

-vintern. Nu skall man gå klädd och vara kavaljer, och... ja, du har det

-gott, du!

-

-En vacker eftermiddag i slutet av juni ser jag en svart figur komma

-gående nere i ängen. Det är pastorn. Uppkommen till stugan kastar han av

-sig den svarta hatten, drar ett långt andetag, och tittar sig omkring på

-landskapet, som om han såg efter om där var plats nog, eller om några

-mänskor kunna se honom. På min kammare får han sikte på en blå kavaj,

-vilken han utbyter mot sin svarta rock, tar en halmhatt, en rotpipa, en

-käpp; och efter ett glas punsch vill han gå ut i skogen.

-

-Utkommen i ängen sticker han händerna i kavajfickorna och tycker det är

-nytt och roligt; kesar som en kalv, flöjer över gärsgårdar. Det är en

-annan människa och rocken gör väl litet till munken.

-

-I dag tala vi inte om frågorna, utan gå ner till havsstranden, bada,

-simma ut i fjärden. Därpå promenera vi i sjökanten och kasta smörgås;

-rulla stenblock ner i vattnet; jaga opp skrakungar, klättra upp i holkar

-och leta rötägg. Och så ge vi oss in i djupa granskogen. Här är han som

-hemma hos sig; hojar och sjunger; dödar huggormar med sin påk, lockar

-fåglarne att svara, narrar den flyende haren att sitta; känner älgspår,

-och vill bestämt gå fram och retas med tjurn. Därpå storma vi ett berg,

-brant som en mur, och komna upp på platån, där endast några martallar

-blivit lämnade, se vi havet under oss med sina tusen kobbar och skär. Här

-lyfter han hatten och torkar svetten ur pannan:

-

--- Ja, men det är skönt att få vara människa en stund, säger han med ett

-förfärligt smärtsamt drag i ansiktet och en suck.

-

-Det att jag icke svarar, icke beklagar, icke inbjuder till deltagande

-eller förtroende, fastän jag vet allt, hela den pinohistoria, som ligger

-bakom denna mannens nutid, utgör retelsen i umgänget. Han vet att jag

-vet, men i samma stund jag sade, att jag visste, skulle han gå. Och han

-säger ingenting själv, men njuter av att antyda, att snudda vid faran,

-som ligger i att röja sin hemlighet för en fiende; ty vi äro fiender. Det

-veta vi båda.

-

-Och jag känner på mig, att om han här i ett svagt ögonblick skulle öppna

-sitt bröst och visa det rysliga kräftsåret, skulle jag fly honom. Behaget

-att gissa honom vore slut; och han skulle sedan hata mig, då jag hade

-hans liv i min hand.

-

-Men vi säga ingenting, vi bara prata så ofta vi ha ett ögonblick, prata

-om jakt och fiske, segla och ro.

-

-Det har kvällats och vi måste hem till aftonvarden. När vi nalkas

-stugorna, sjunger han inte längre, och vid bordet är han instängd;

-gycklar svagt inför frun i huset över att han har min rock; säger nej

-för supen, men tar den.

-

-Vi gå ut på farstukvisten att sitta och prata, men han blir orolig, ty

-han är ej säker på, att andra skola vara så tysta som jag.

-

-Och när han får fatt i en pilbåge, springer han ut på backen och börjar

-skjutövningar över matbodtaket. Så ivrigt, så ihållande, barhuvad och

-springande sig andfådd, att jag ej vet om han koketterar eller är rädd

-att bli indragen i farliga konversationer. Han håller på med pilbågen en

-hel timme, och påkallar vår uppmärksamhet, när han gjort en riktigt

-vacker lyra.

-

-Han får en säng på kammaren och ligger kvar över natten.

-

-Följande morgon kommer han i sin långa svarta rock till kaffebordet,

-högtidlig, sträng, såsom om han ångrade sin gårdags handlingar.

-

-När jag anordnar om båt för honom, hör han mig titulera fiskargumman fru,

-vilket ger honom anledning att avsides säga:

-

--- Du ska inte kalla madammerna fru; du förstör folket.

-

-Varpå jag:

-

--- Äro icke alla mänskor lika?

-

--- Jo, inför... (han tvekar om ordet) Gud, men icke inför människor. Det

-borde _du_ veta!

-

-Det var en tillrättavisning inlindad i en artighet, som förekom vidare

-behandling av ämnet.

-

-Vi skildes vid stranden, kallt, artigt, såsom nöjda med att skiljas.

-

-Hans båt var lastad med hundra tomma buteljer, bland vilka han skulle

-sitta.

-

--- Lägg något över buteljerna! befallde han flickan som skulle ro.

-

-Hon tog sin kofta och skylde flärden, medan pastorn tog en min av höghet

-såsom innehavare av de eviga sanningarne och ett boställe.

-

-

-

-

-Pastorns älg.

-

-

-Pastor Norström hade mycket små intäkter, dels därför att hans hjord var

-fattig, dels därför att upplysningen uppifrån började pyra sig ner, och

-vantron nerifrån, läsarne, bjöd en svår konkurrens med brödkyrkan.

-

-Han hade ett par kor, några tunnland vete och råg, skog och fiske så

-mycket han ville, men som han inte hade mer än en piga, fick han plöja

-själv, fiska själv och fara med sumpen själv.

-

-I skogen fick han ta ved och plocka blåbär till husbehov, och jakträtt

-hade han också, men som han var utan hund, gingo de vilda djuren ganska

-trygga där. Detta hade gjort prästgårdsskogen till en omtyckt häckplats

-för traktens älgar, som brukade fortplanta sig uppe i en mosse. Och av

-nöden hade pastorn förstått göra sig, om icke en dygd, så åtminstone en

-liten sportel. Han hade i många år knipit sig en älg, flera blev det

-aldrig, och när köttet kom tillsammans med hud, horn och klövar, så blev

-det i alla fall en åttio riksdaler, allt som allt, utom bloden och

-räntan, som räckte ända till tjugondagen. Men det var en osäker inkomst

-och kunde så lätt slå fel, för ett enda skott avgjorde, om årets

-köttgryta skulle på elden eller om den bara finge koka spiggolja, som i

-sådana fall blev den extra bevillningen. Det var därför icke utan oro man

-i prästgården såg den elfte augusti nalkas.

-

-Redan i juli tog man av skällorna på korna, som gingo i skogen, och den

-första augusti fick inte pigan ropa ihop kräken. Och så anordnade pastorn

-saltsleken, högg aspruskor och satte i korsvägar. Sista söndan i juli gav

-han från predikstolen en lindrig varning mot bullrande besök i sin skog,

-och sedan gjorde han polisvakt själv efter smultrongummor och

-blåbärspojkar.

-

-Men »kampen om älgen» var icke så lätt vunnen, och om han också haft

-älgstånd på skogen hela sommarn, och sett kalvarne gå där bland sina egna

-kreatur, så han vant sig vid dem som om de redan stodo i hans lagård

-eller legat i hans gryta, så kunde det mycket väl hända, att när den

-stora dagen kom, några företagsamma skärkarlar helt enkelt motade in

-högdjuren på sin mark, eller drev dem i sjön, och sedan voro de vars mans

-goda pris på kobbarna.

-

-Sista året hade pastorn haft lyckoskott. Älgarne hade kommit, och de hade

-varit mycket orädda, för att vintern varit svår. De hade till och med

-gått in i gärdet och nafsat på vårrågen, men det hade bara glatt den

-gamles jägarhjärta:

-

--- Äter ni mitt bröd, så äter jag ert kött, sade han åt sin gumma, som

-tyckte det var synd om gudslånet.

-

-Den elfte augusti föll in, och pastorn invigde den soliga dagen med att

-ladda muskedundern med sitt engelska krut och lägga in ett lod.

-

-Gumman tog kökskniven under förklädet och ämbaret i hand, och så gick man

-till skogs. Nu var det bliven sed, att frun och pastorn skildes vid

-stättan, och så ringade de djuren, vilkas gång var känd som harens, och

-när frun fick opp, ropade hon ho-hå, ho-hå, och opp-opp-opp-opp!

-

-Det hade varit regn i flera veckor, så att älgen stått ini moraset på

-storskogen; men nu hade vädret vackrat, och det sken som gröna eldar ini

-björkhagen. Pastorn gick in i hasseldroget, som var blött och valkigt, så

-att hjulspåren sköto ryggar vassa som järnvägsskenor och han skulle just

-till att titta om knallhatten blivit våt av droppet från buskarne, då han

-hörde hur det knakade ini snåren. Öronen lade sig bakut på pastorn, och

-ögonen stodo som tennknappar, när han på tå sökte göra sig lätt, och han

-tycktes lyfta sig med att höja axlarna, som om han ville flyga, när han

-smög in i småskogen.

-

-Och där stod han ansikte mot ansikte med älgtjuren själv, som sträckte

-sin hals upp i grenverket på en asp, och med sin långa överläpp fnallade

-åt sig de darrande löven.

-

--- Pang! small muskedundern; lodet gick igenom ryggraden, just där det

-skulle in, och kolossen sjönk, som om man tagit ur järnen ur ett skelett,

-och så var det förbi.

-

-Det var pastorns vanliga, att knäcka av ryggen. Vågat var skottet, men

-när det tog, var det säkert som en slakt, för att sätta in kulan

-annorstans menade han bara var narri, efter som djuret kunde löpa milar

-med blyet i kroppen.

-

-Jägarn måtte ha tyckt i alla fall, att det gått litet för häftigt, och

-att skottet icke erbjöd några ämnen till årets jaktkrönika, ty han såg

-rätt snopen ut, medan offret slog sina sparkar i dödsrycket; men när allt

-var lugnt, satte han till att ropa på gumman. Men när han inte får svar

-genast; och han fruktar att köttet skall förfaras, om inte bloden går av,

-tar han opp sin fickkniv och karvar av halspulsådern, som han sedan nyper

-om, efter att ha sett hur blodet sprutade. Och så hojar han igen; och så

-måste han släppa på ådern igen, som krullar sig som en mask ini såret,

-för att se att inte blodet levrat sig.

-

-Så kommer då frun äntligen med kniven och ämbaret:

-

--- Sicken en du! säger pastorn med låtsad likgiltighet.

-

--- Själva pesen, tror jag! Och så snar du var sen!

-

--- Och såg du på de andra då?

-

-Å jestandes, de kom som själva dragonerna på gärdet, men de gick till

-sjöss, så nu är all avund försvunnen.

-

-Och så tar frun till kniven; och ämbaret fylls med rödaste blod, som

-skummar som mjöd, medan pastorn med uppkavlade armar bökar inne i halsen

-på det rykande djuret, som sednare foras hem av lejfolk och föranleder en

-mängd kaffehalvor och ett kalasande på njurar och kojor, lever och

-lungor, som varar i åtta dagar.

-

-Det var sista året det gick så.

-

-Nu sitter pastorn på förstukvisten den tionde augusti och kratsar sin

-bössa, medan prästfrun plockar spritärter i täppan.

-

-Då knarrar det på sandgången och barons skogvaktare från Stora Sätra

-kommer uppmarscherande och gör halt, med mössan i ena handen och kopplet

-till tre stövare i den andra.

-

--- God dag, Eklund, vad står nu på? hälsar pastor Norström.

-

--- Jo, herr pastorn, baron hälsar och frågar, om hans kunglig höghet kan

-få komma på skogen som i morgon efter älgarne, för barons stånd har gett

-sig av i natt som var, och prinsen ligger med sin ångbåt vid Dalarö och

-väntar på jakten, som de bjudit honom på.

-

-Pastorn rev sig i huvet, men prästfrun, som åhört anbudet, svarade:

-

--- Inte går det an att säga nej, du Erik, och därför är det så gott du

-säger ja med detsamma.

-

--- Ja, det är väl så gott det! mente pastorn, och därmed var saken

-avgjord i huvudpunkten.

-

--- Men säg nu, Eklund, kan inte jag få vara med också! Ju flera man, dess

-bättre lycka, strävade pastorn emot, i det längsta hållande tag i sin

-köttgryta.

-

--- Jo, nog går det, men det ska jag säga pastorn, för jag känner till

-det, att kommer han med, så är det likafullt baron som ställer opp

-skyttarne, och när prinsen ska göra skottet, då blir de andra liksom

-drevet, och det kan ju inte vara till något hugn.

-

--- Nej, det tycker jag med, och inte vill jag vara med bland bommarne,

-när det ska stå i bladet sen!

-

--- Nå, men säg, Eklund, tog nu prästfrun i, det brukar väl inte gå av,

-sånt där, utan att det vankas något, för se det är höstköttet det gäller

-för oss, och kan han låta baron förstå något sådant, så det blir en liten

-gratifikation törhända.

-

--- Tyst du! avböjde pastorn.

-

--- Ja, si, frun, det vet jag säkert, att inte behöver pastorn göra något

-för inte, för det har man sett, att gentilt folk inte tar emot utan att

-ge igen, och minns jag rätt, så fick länsman ifjor en guldklocka med

-pitschafter, som såg ut att vara värd sina tusen kronor!

-

-Tusen kronor, surrade det i öronen på pastorn, när han efter

-skogvaktarens avgång gick tankfull in i sin kammare och hängde bössan på

-väggen; tusen kronor, viskade det i prästfruns öron, när hon gick in i

-köket och satte på spritärterna! Och så började den gyllene drömmen växa

-och skifta hamn, och inbillningarne axlade stora måsvingar och stego upp

-i rymderna, där det hängde guld och ära.

-

-Och vid middagsbordet, när pastorn tagit tre supar, hade guldklockan

-förvandlats till ett regalt pastorat.

-

--- Ja, ser du, Carolina, Herrans vägar känner ingen, förkunnade pastor

-Norström, som just icke kunde sägas missbruka Herrans namn; och det som

-var nedertrampat kan rasande lätt bliva upphöjt; och vad mina gåvor

-beträffar, så vem vet, kanske det bara fattas förståelsen! Hm!

-

--- Uppriktigt talat, så vet jag inte varför inte du, Erik, skulle kunna

-sköta hundra tunnland jord lika bra som någon annan av de där läsarne,

-som aldrig tagit en plog, utan bara gått på möten...

-

--- Jaja, det är en annan synpunkt det, Carolina, avbröt pastorn, som

-tyckte mera om förtäckta ordalag. Det är en annan synpunkt det!

-

-Emellertid randades den stora dagen, som motsågs med stort deltagande av

-alla prästöns innevånare, och vid elvatiden signalerades den kungliga

-ångaren ute i fjärden. Pastor Norström hade gjort toalett och tagit

-paradrocken på sig samt gick ner till bryggan att mottaga gästerna. Men

-kommen ner till stranden såg han skolläraren i spetsen för läsarne, som

-hade något nys om, att hovet skulle vara fromt på visst sätt, och som

-därför gjort sig klara att uppvakta med något Carabia av stiftelsens

-allra bästa.

-

-Men ångaren tog inte i land, utan lade sig för ankar ute på grynnan, och

-strax därpå stack en båt ut med sex matroser, som höllo rakt ner på den

-svartklädde prästmannen, vilken de saluterade med årorna. Och en adjutant

-i flottans uniform hoppade i land, hälsade artigt och inbjöd pastorn att

-deltaga i frukosten ombord, vilken skulle föregå jakten, vilken ej skulle

-öppnas före klockan fyra, då älgen gick ur sitt stånd. Skollärarn, som

-trodde det var prinsen, gav ton, och på en gång stämdes upp något,

-liknande en sång. Men ögonblickligen viftade löjtnanten med handen till

-tystnad och skrek med full hals:

-

--- Det får inte föras något väsen på land, har hans kunglig höghet

-befallt! Begriper ni inte, att det skall hållas tyst, när hans kunglig

-höghet har kommit hit för att jaga.

-

-Kören upplöste sig i ett skärande ackord, som gav eko ini viken och kunde

-varit nog att skrämma älgarne till sjös. Men den som kände sig segerglad

-över den obarmhärtiga majoriteten på strand, det var pastor Norström,

-vilken i egenskap av den jämförelsevis upplyste haft att utstå allt

-möjligt tyranneri av läsarne, vilka morskat opp sig, sedan de känt, att

-de hade stöd uppifrån.

-

-De fromme återigen gingo ut på udden och, betraktande ångaren med dess

-passagerare såsom ett slags Bethelskepp av deras fårahus, satte de sig på

-stenarne i stranden och lurade på vad som komma skulle, onda i de fromma

-sinnena, när de sågo den »fritänkarn Norström» sättas vid ett stort bord

-och i samkväm med officerarne trakteras ur fat och buteljer.

-

--- Det är inte Guds barn, det där! sade skollärarn, vändande sig till

-kyrkvärdens Anna.

-

--- Nej, det kan en visst se, svarte Anna, och tuggade på ett grässtrå för

-att ge sig illusion av att äta något gott.

-

-Korkarne smällde och tallrikar skramlade i två långa timmar. Guds barn

-förlorade dock icke tålamodet, utan vaktade beslutsamt på bryggan, där

-prinsen måste komma, och där de skulle inbjuda honom till en testund med

-högre vetande, och som han inte skulle kunna säga nej till.

-

-Och när de nu sågo bösspipor blänka i solskenet, hörde jaktkoppel rassla,

-och båtarne sattes i sjön, rusade de ner till bryggan och bildade häck.

-Men när årorna väl kommit i vatten, lovade eskadern upp åt udden på andra

-sidan viken och försvann bakom den höga vassen, under det Guds barn på

-bryggan uttalade sitt ogillande i uttryck, som inneburo mindre

-välönskningar än en ärlig kötted håller motsatsen.

-

-Emellertid kunde intet göras åt saken och grupperna skingrade sig.

-

-Därpå brast det lös ett larm oppe i prästskogen! Hundarne skällde,

-signalhornen smattrade och skott smällde. Det gick över som orkan, och

-allt var förbi på en timme, då slutligen båtarne stucko fram om

-vasskanten igen och den första visade sig lastad med en väldig älgtjur

-med lövruskor i hornen!

-

-Guds barn, som nu ansågo tystnadsordern vara bruten, samlade sig igen på

-sin udde och ådagalade kanske mera nyfikenhet och begär att få uppträda

-än utföra något räddningsarbete på själar. Men när de nu sågo

-punschbuteljer korkas upp och hörde hurrarop och signaler, funno de

-ögonblicket lämpligt att inskrida, och efter skolmästarns upptagning föll

-hela kören in i Söta Jesus. Många takter hade de icke hunnit, förrän de

-otrogna på ångaren svarade med Boccacciomarschen, blåsen av sex

-kanonjärer; och nu skuro sig rytmer och harmonier och kämpade i luften

-som änglar och djävlar, tills ekot från stränderna blandade vänner och

-fiender i en enda röra av ljud, som rullade ut över fjärdarne att bryta

-sig och dö som vågor mot de sista skären. Tvekampen pågick till

-skymningen, då pastorn sattes i land och ångaren lättade ankar samt efter

-några raketers uppsättande försvann i skymningen.

-

-Då pastor Norström kom hem till sin gumma, hade hon tänt ljus och satt

-orolig och väntade inne i kammaren.

-

--- Nå, vad har du fått nu? frågade hon, utan att söka dölja sin

-nyfikenhet.

-

--- Ja, om jag det kunde säga allt, svarade pastorn, som i minnet såg alla

-bordets läckerheter. Jo, det var njurkalvstek och sparris, och...

-

--- Att du har smort kråset, det förstår jag nog, medan jag suttit

-hemma...

-

--- Du! Ja, är du pastor du, och har älgskog, du? Kanske du, som inte

-jagat, skulle ha varit med på jaktmiddan, va?

-

--- Nej, naturligtvis inte! Det är naturligt!

-

--- Ja, det _är_ naturligt, att den som inte har pastorat och älgstånd

-inte skall vara med på älgmiddag. Förstår du det, Carolina. Men nu ska vi

-se på vad jag har i fickan här för något!

-

-Carolina lämnade sin egalitetslogik i sticket och flyttade ljuset närmare

-för att skåda vad det bruna chagrinsetuiet kunde innehålla, som pastorn

-lade upp på bordet med en liten smäll, som om han slagit på trumf.

-

-På violett sammet låg infälld en snusdosa, som sken lik kalken mot

-påskadagens mässhake.

-

--- Guld?

-

--- Tror du?

-

-Pastorn tog dyrbarheten i handen, knäppte opp locket och läste på

-kontrollen under sina uppskjutna glasögon:

-

--- Silver!

-

--- Man ska visserligen inte se given häst i mun, men det här är strängt

-taget ingen gåva...

-

--- Och ingen häst heller, men silver är det, sa gumman och gick efter

-besmanet.

-

-Tog så katsen hon kokade ägg i och stoppade ner klenoden, häktade

-alltsammans på kroken och läste av:

-

--- Jaa, det är en kvarts mark; gör mig åtta lod, så när som på ett inte.

-Det var en vacker affär; vet du vad du får för den?

-

--- Nej! svarade pastorn något nedslagen.

-

--- Du får tolv kronor; arbete och förgyllning räknas inte, när man

-säljer, bara när man köper!

-

-Pastor Norström såg mycket nedstämd ut. Tolv kronor för älgen; och inte

-nöjet att få gå orolig, inte behaget att få slakta, och framför allt

-intet kött, ingen korv, ingen palt.

-

--- Sextioåtta kronors ren förlust! tröstade gumman, som ville åtminstone

-hindra smältningen av den fina middan hon inte varit med på. Men, si så

-är det att leka med storfolk! Sitt och ät salt strömming nu hela vintern,

-och tänk på njurkalvsteken tills det vattnas i mun. -- Och pastoratet

-sen? Va?

-

--- Tyst, Carolina! tyst! manade pastorn och gick in och lade sig.

-

-Nästa Dalaröbud hemförde ett skålpund Rappé och grovsikt åt pastorn, som

-därmed fyllde sin dosa, för att åtminstone ha den behållningen att kunna

-få visa sin klenod. Och han snusade med länsman och kyrkvärdarne, han

-snusade med skogvaktarn och uppsyningsmannen, och slutligen med själva

-skolmästarn, som ändå tackade och sa nej, att han inte snusade.

-

-Och han snusade ända till jul och fick bannor av gumman för han tygade

-till näsdukarne, och när man kom till nyåret, måste han gå ifrån sin

-dosa.

-

-Tretton kronor och femtio fick han för henne på Västerlånggatan; -- en

-och femtio i _ren_ förtjänst! sa han till sig själv när han åt en

-frukostbit på Stjärnan.

-

-Men sen fick han också äta strömming till påsken! För så kan det vara att

-leka med storfolk.

-

-

-

-

-En brottsling.

-

-

-Det var en kall majdag och det hade snögat i syrenerna. Misstämning i

-naturen, något opp- och nervänt, så att lärkan förgäves letade sitt

-nersnöade bo i höstsäden och fiskgjusen icke kunde spana gäddan i den

-nyfrusna viken.

-

-Människorna, som kommo roende och seglande upp till skolhuset, där tinget

-skulle hållas, sågo bortkomna ut de också, ty det var ett ovanligt mål

-som skulle före, ovanligt för trakten åtminstone, där mord hörde till

-sällsyntheterna.

-

-Den anklagade var förre tullvaktmästaren Andreas Ek, som nyss tagit döden

-på sin hustru under särdeles upprörande omständigheter, och när

-fånggevaldigern kom uppkörande på skolgården med den brottslige, hördes

-sorl från folket, mera ilsket från kvinnfolkssidan naturligtvis, mera

-dovt från manfolket.

-

-Domaren, en ung vice häradshövding, som fått öronen fulla av sagor om den

-förtryckta slavinnan och som alldeles saknade kännedom om den vidskepliga

-vördnad, varmed lantfolket omger sin kvinna, bara hon blir hustru och

-mor, var alldeles färdig med sin dom, och ville begagna tillfället att

-statuera ett exempel och på samma gång ta en gunstig vindkåre i sin nya

-frack, kanske mottaga lyckönskningstelegram och få beröm i länstidningen.

-Men han hade även aning om nya tillvägagåenden i rättegångssättet, såsom

-det utvecklat sig i de stora kulturländerna, och som detta var hans

-första mord, ville han försöka nya, oprövade medel att framkalla

-fullständig bekännelse och få bevisföringen absolut bindande.

-

-Till den ändan hade han låtit i en kista medföra den mördades lik, hennes

-kläder, hennes fotografi; båten, i vilken mordet skedde, låg upphalad på

-skolgården, och kättingen, med vilken bröstkorgen blivit krossad -- det

-var dödssättet -- låg framme på dombordet. Vidare hade han vid

-förberedande förhör i länshäktet medfört en berömd läkare, som skulle

-avge vitsord om mördaren tillhörde brottslingarnes typ eller ej. Ur

-kyrkböckerna hade han låtit taga fullständiga biografiska notiser om

-brottslingen, hans förfäder och närmaste släktingar, och ur tullverket

-uppgifter av förmän, underordnade och kamrater; allt var så väl

-tillställt, att man denna gång liksom tyckte sig kunna vänta en

-samvetsgrann och upplyst dom. Skada var dock att domaren kommit till

-verket icke för att utreda brottets orsaker och därav möjligen framgående

-förmildrande omständigheter, utan tvärtom för att statuera ett exempel,

-alltså med den förutfattade meningen, att inga förmildrande

-omständigheter funnos eller borde få finnas.

-

-                  *       *       *       *       *

-

-Nu öppnades tingsalen, och under uppsikt av kronofogde och länsman

-släpptes folket in. Domaren hade sin plats i katedern och vid småbord

-nedanför sutto protokollsföraren och stenografen. Till vänster de tolv

-nämndemännen, och till höger provinsialläkaren, pastorn och kronofogden.

-

-Sedan nämnden gått eden, infördes den anklagade. Folket reste sig på tå,

-och bisittarne sträckte fram halsarne för att se på mördaren.

-

-Det var en liten satt man, med svarta tunna kindskägg, som kommo fram

-bakifrån käkbågarne och gjorde en halvkrans under hakan; håret var långt

-växt och kutade ut nedanför nacken, fallande på rockkragen i bukter som

-en nackfrans teaterfolk begagnar. Ansiktet var djärvt och friskt och

-passade icke till hår och skägg, så att mannen såg maskerad ut. Munnen,

-näsan, ögonen och öronen stodo visserligen något skarpt ifrån varandra,

-såsom hos lägre utvecklade individer, där harmoni mellan sinnesorganen ej

-hunnit utbildas, men intetdera framträdde oroande på det andras

-bekostnad, antydande störd jämvikt. Ögonen lågo djupt, som om de längesen

-upphört verka utåt och vänt sig inåt för att slippa se, och över

-ögonbågarne hade dessa betecknande veck lagt sig i vingform, som åtfölja

-sysselsättning med pinsamma tankar eller upprepade smärtor vid försök att

-förstå ett främmande språk, barns tal eller obegripligheter. Pannan var

-normal och i förhållande till ansiktet varken för hög eller för låg, och

-intet i mannens yttre angav någon illa avvägd människoorganism.

-

-Anklagade betraktade varken församling eller domare, utan sökte strax en

-punkt på rummets murar, där han kunde fästa sitt öga; och sedan han

-undersökt väggtavlorna, stannade han vid en färglagd plansch, som

-föreställde mänskoraserna.

-

-När det blivit tyst, började domaren med att uppläsa länsmans första

-rapport av ungefär detta innehåll:

-

-»Söndagen den sjunde maj, klockan åtta aftonen, anlände till

-länsmansbostället å Ingarö förre tullvaktmästaren Andreas Ek, hemma från

-Brandskär, och efter att ha begärt samtal med länsmannen, angav han sig

-ha mördat sin hustru under följande omständigheter. Makarne, som på

-eftermiddagen rott ut att sätta flundernät, hade råkat i tvist, varpå Ek

-knuffat hustrun i vattnet, och när hon flöt opp, hade han med kättingen

-slagit henne över bröst och rygg tills livet gick av. Därpå hade han,

-enligt egen uppgift, upptagit liket i båten och rott hem, burit eller

-släpat den döda och svårt misshandlade kroppen upp till latrinen, där han

-efter ytterligare misshandel nedstoppat den sargade kroppen. Och när

-detta var gjort, hade anklagade, enligt egen uppgift, genast tagit båt

-för att söka länsmannen och angiva sig för brottet.

-

-Vid undersökning, företagen på stället, hade länsmannen kunnat granska

-anklagades uppgifter rörande likets misshandling och gömställe, och efter

-förfrågan hos grannarne hade styrkts, att båten med de båda makarne vid

-fisket varit synlig vid uppgiven tid, så att tvivel om mördarens

-godvilliga uppsåt att sig angiva ej kunde uppstå, då tidsutdräkten mellan

-mordets begående och Eks ankomst till länsmannen ungefär kunde passa in,

-utan att man fick tänka sig att upptäckt av handlingen och skrämsel för

-andras angivelse drivit honom att för utverkande av förmildrat straff

-sig själv ange, så mycket mindre som ännu inga vittnen till mordet kunnat

-påträffas.»

-

-Efter läsningen av rapporten vände sig domaren till anklagade, och

-frågade såsom för formens skull:

-

--- Godkänner Ek denna uppgift från kronolänsman?

-

-Vartill mördaren svarade kort och bestämt:

-

--- Ja.

-

--- I alla punkter? återtog domaren.

-

--- I alla! svarade Ek.

-

--- Nu säger lagen, återtog domaren, att: känd, det vill säga bekänd, sak

-är så god som vittnad, när den anklagade är till laga ålder kommen och ej

-vanvettig, samt frivilligt vidgår saken för rätta och ej därtill pint,

-skrämd, eller svekligen förledd är. Att Ek ej är vanvettig eller tillhör

-den kategori av individer, som den nyare vetenskapen anser predestinerad,

-eller på grund av organiska fel lättare hemfallen åt handlingar som för

-brott gälla, framgår av medicinalrådets rapport så lydande:

-

-»Förre tullvaktmästaren Andreas Ek, fyrtiosju år gammal, hemma från

-Brandskär, har vid verkställd besiktning, för utrönande om han skulle

-kunna sägas tillhöra den av vetenskapen erkända lägre mänskotyp, som

-kallas brottsling eller svagsint, icke befunnits till nämnda kategori

-höra, då

-

-  icke hans kranium lider av asymmetri eller missbildningar, hans

-  sinnen äro fullt normala, så att varken hans ögon äro afficierade

-  av strabism (skevögdhet) eller daltonism (färgblindhet), icke

-  heller hans hörselsinne röjer någon brist eller hans lukt och

-  smak, och alla kroppens och själens funktioner befunnits normala,

-  tills omständigheter, varöver läkaren ej kan döma, föranlett hans

-  brottsliga handling, varför han är åtalad.

-

-                                               År och dag etc. etc.»

-

--- Vi måste således anse att Ek begått mordet med fullt uppsåt, och

-alldenstund brottet förövats på maka, som anses såsom försvårande

-omständigheter, skulle domen gå på livet. Men, tillägger lagen i ovan

-anförda paragraf, ej bör någon i brott som på liv gå, fällas på egen

-bekännelse, utan de omständigheter finnas, som bekännelsen styrka. Nu

-frågar jag: kunna de omständigheter: att mördaren sin gärning angivit,

-att han brottet vidgår, att kronolänsmannen vid syn befunnit liket så

-misshandlat och undandolt som uppgivits, kunna dessa omständigheter anses

-styrka bekännelsen?

-

-Domaren hade uppkastat frågan liksom till sig själv, efter som ingen

-annan än han och nämnden hade talan, men denna senare brukade tiga. Och

-han väntade icke något svar, oaktat en av nämnden, som med ytterlig

-uppmärksamhet åhört förhandlingarne, reste huvudet och spetsade munnen,

-som om han ville säga något, men beslöt sig för att vänta.

-

-Doktorn hade hela tiden tummat och betraktat en gul fotografi med

-oljefläckar av den mördade, och då och då skickat en lång blick till den

-uppmärksamme nämndemannen.

-

-Då reser pastorn sig och går upp till sidan av domaren, för att viska

-honom något i örat, vilket domaren emot bruk höll till godo, och efter

-att ha farit med handen över ögonen återtog han sitt tal:

-

--- Anförda omständigheter synas visserligen vittna för bekännelsens

-riktighet, men mer än dessa skulle en enda yttring av ånger från den

-brottsliges sida tjäna som talande skäl, ty aldrig har man väl sett...

-

-Här gjorde nämndemannen en min åt läkaren, såsom om det tog emot i hans

-hjärna, och domaren, som såg minen, ansträngde fram eftersatsen...

-

--- har man väl sett att någon, även om han begått mordet med full

-överläggning, icke sedan brottet blivit förövat erfarit en mycket

-naturlig känsla av ånger över handlingen, även om denna känsla kunde

-reduceras till fruktan för följderna. Därför frågar jag Ek på heder och

-samvete, ed behövs inte: ångrar han denna sin missgärning?

-

-Mördaren svarade, utan att ta sina ögon från det etnografiska

-färgtrycket, och alldeles bestämt:

-

--- Nej!

-

-Det blev ett svagt sorl i salen, mera av fötternas, klädernas och

-andedräktens svaga ljud än av artikulerade, halvkvävda ord.

-

--- Men, återupptog domaren, Ek skulle vilja ha haft det ogjort?

-

-Ek tänkte inte två sekunder förrän han svarade:

-

--- Nej! Och vore det ogjort, skulle det inte töva, förrän jag gjorde

-det!

-

--- Ek är således vad vi kalla en förhärdad brottsling, invände domaren,

-icke utan en viss otålighet, men (här nickade pastorn) vi vilja tillse om

-också åsynen av det mördade offret icke kan väcka de slumrande känslor av

-rätt och orätt, som finnas i varje människas bröst, om hon icke

-nersjunkit till djurens låga ståndpunkt.

-

-Här gav domaren ett tecken åt länsmannen, som gick ut åtföljd av sex

-karlar.

-

-Det uppstod en stunds tystnad i salen, varunder domaren vände sig till

-pastorn och viskade.

-

-Strax därpå öppnades dörren igen, och länsmannen inträdde, röjande väg i

-folkhopen för de sex karlarne, som kommo bärande på kistan, i vilken den

-mördade låg, och som sattes ned framför katedern, där fången stod,

-bevakad av gevaldigern.

-

-Locket lyftades av, och liket blottades, under det en förfärlig stank av

-härsket matsmör och karbolsyra spred sig över rummet. Läkaren reste sig

-på tå och tycktes jämföra originalet med den fotografi han höll i handen.

-Pastorn rättade på sina kragar och steg upp för att tala, under det

-mördaren envist hade sina blickar fastade på färgplanschen, och den

-uppmärksamme nämndemannen gjorde sig i ordning att anteckna med en

-blyertspenna på en bit papper.

-

--- Andreas Ek, började prästen; du står här vid en likbår, som du

-själv... kommit till stånd. Du ser här de jordiska lämningarna av den

-maka du en gång svurit att älska i nöd och lust. Hur har du hållit din

-ed? Hur har du uppfyllt dina löften? Betrakta denna stofthydda, som en

-gång inneslöt en själ, vilken offrade sig för dig, hängav sig åt dig,

-blev ditt barns mor, och som nu, när ålderdomen nalkas, skulle blivit

-dina sista dagars tröst. Har du tänkt på att det kommer en stund, då du

-skall möta henne inför din Herre och Gud, och han skall fråga dig huru du

-hållit din ed, huru du uppfyllt dina plikter, och har du betänkt, att du

-kanske skall möta din son redan nu, som är långt borta i främmande land,

-och som med sorgen i sin röst skall fråga dig: vad har du gjort av min

-moder, mina dagars upphov? Har du betänkt det? Det har du icke gjort, ty

-om du gjort det, skulle ej din hand ha lyfts till den mordiska gärningen.

-Se på henne, betrakta henne, och säg sedan inför denna kristna

-församling, att du ångrar din handling, säg det högt och med uppriktigt

-hjärta, att ditt brott ej må föra dig levande och obotfärdig i Herrans

-straffande händer. Se på henne!

-

-Anklagade såg icke på henne, utan borrade ögonen in i väggen, under det

-han knep ihop ögonlocken.

-

--- Se på henne, befallde domaren, och vid en rörelse av gevaldigern, som

-kom kedjorna att rassla, vände sig Ek mot liket, kastade en inåtvänd

-blick i kistan, drog upp näsborrarne, som om lukten gjort honom obehag

-och spottade framför sig ofrivilligt, som det tycktes, eller av en vana

-han ej kunde behärska.

-

-Ett sorl av fasa och avsky gick igenom hopen, såsom om de alla känt sig i

-den avlidnas ställe och blivit utsatta för en likplundrare, och domaren

-måste lyfta handen för att stilla stormen.

-

-Därpå tog han ordet.

-

--- Andreas Ek, innan vi skrida till domens fällande, vars utgång icke lär

-vara tvivelaktig, frågar jag dig för sista gången: Ångrar du din

-gärning?

-

--- Nej! svarade mördaren lika bestämt som de förra gångerna.

-

--- Vet du att domen går på livet?

-

--- Ja!

-

--- Och du fruktar icke att möta den Högste domaren?

-

--- Nej! Jag hoppas få det!

-

-Domaren röck av sig pincenez'en och betraktade mördaren med en närsynts

-genomträngande blickar.

-

--- Har du ingenting att anföra till ditt försvar?

-

-Mördaren tänkte ett ögonblick; därpå svarade han såsom med en

-uppstötning, likgiltigt, som om det var just detsamma:

-

--- Nää!

-

-Då vände sig domaren till nämnden för att få dess bekräftelse på, att

-förhöret var avslutat och att domen kunde fällas, framställande den

-frågan, om rannsakningen skulle anses tillfyllest.

-

--- Herr lagman! Jag begär överläggning, tog den uppmärksamme nämndemannen

-ordet.

-

-Prästen och läkaren reste sig för att gå ut, då domaren tog ordet.

-

--- Tillåter nämnden att, med fästat avseende på det viktiga fallet, herr

-pastorn och provinsialläkaren må anses såsom adjungerade ledamöter och

-sålunda få stanna?

-

-Nämnden bejakade anhållan, och länsmannen satte sig i rörelse för att

-utrymma salen från obehöriga.

-

-När detta var gjort och tystnad inträtt, vände sig häradshövdingen till

-nämndeman Olsson:

-

--- Vad har nämndeman att andraga?

-

-Den vithårige sextioårsmannen, nämndeman sedan tjugofemte året, ledamot

-av förre bondeståndet och lagutskottet, reste sig och svängde sin

-pincenez, det nya lantmannapartiets fälttecken, under det han tog till

-ordet:

-

--- Herr lagman, mina herrar! Det må ursäktas mig, att jag icke i alla

-punkter kan dela domarens mening i denna rättegång, som synes mig av

-mindre vanlig beskaffenhet, då jag sett många dylika, men icke någon

-sådan som denna. För det första vill jag dock säga på förhand, att mina

-invändningar mot rannsakningen icke gå ut på att söka förmildrande

-omständigheter, då dessa endast skulle leda till straffets förvandling

-från döden till fängelset, då ju mördaren, efter allt vad som framkommit,

-själv synes finna döden lindrigare än fängelset, och icke heller är det

-min avsikt att söka göra troligt, det mördaren icke begått mordet, vilket

-dock kunde varit fallet, enär icke utrönt blivit, att icke den mördade

-ljutit döden i följd av misshandel med berått mod, vilket brott under

-synnerligen förmildrande omständigheter kan botas med endast fyra års

-straffarbete, vilket för en fyrtiosjuårs man, som kunde leva i tjugo,

-trettio år till, icke är så likgiltigt. Jag vill endast genom min

-anhållan om överläggning få in i protokollet de sannolikheter, som kunna

-freda mördarens eftermäle, vilket icke är utan sin vikt för sonen, som

-skall ärva namnet och veta ryktet om den som var hans far, och på samma

-gång få uppmärkssamheten fästad på några åtgärder i rättegångsordningen,

-som kanske kunna vara påkallade av tidens strävan till noggrannhet i

-proceduren, och jag tror, utan att vilja underskatta domarens goda vilja,

-att härvidlag mera omsorg blivit lagd på att konstatera, det brottet ägt

-rum, än att söka motiven till brottet, och det torde väl få anses ändock

-att bevekelsegrunden till våra handlingar må väga något, icke i lagens

-vågskål, utan i allmänna omdömets, som kan vara viktigt nog.

-

--- Får jag lov! avbröt domaren, och då nämndemannen tystnade, talade

-häradshövdingen. Nämndeman ville sålunda i den mördades handlingar söka

-bevekelsegrunden till mordet, men som man ej kärar mot död man anser jag

-invändningen obefogad.

-

--- Förlåt! Jag vill inte göra advokatyr, det hörde lagman nyss, då jag

-förbigick vissa svagheter i bevisföringen, man jag vill korteligen svara:

-att död man även kan spela roll, såsom i dödsbokonkurs och urarvagörelse,

-men jag vill lämna även det medgivandet, att vi ej få eller ämna kära mot

-den döda, som ju ej kan föra talan, och då man ej får tala annat än gott

-om den döde. Jag vill bara inskränka mig till att anhålla det följande

-frågor framställas till mördaren -- jag kallar honom mördaren på hans

-egen bekännelse, ehuru bevis saknas, att han endast är dråpare eller

-misshandlare -- följande frågor:

-

-  Hur har mördaren kommit därhän att fatta beslutet mörda sin

-  hustru?

-

-  När började detta beslut fattas?

-

-  På vad grund tror anklagade att detta besluts fattande började

-  uppstå?

-

-Sedan dessa frågor blivit besvarade, skulle jag önska att vittnen hördes,

-vilka kunde jäva eller styrka anklagades utsago.

-

-Häradshövdingen gnuggade ögonen som om han ville ur huvudet ta bort något

-sand eller smolk, som kommit in i tankemekanismen och hindrade gången.

-Därpå svarade han:

-

--- Antag att dessa frågors besvarande skulle komma att kasta skugga på

-den avlidna!

-

--- Så kom det kanske litet ljus över mördaren, som också skall dö, och om

-vilken döde det ju vore väl att man kunde få lov att tala litet gott,

-efter som det endast får talas gott om döde. Det är därför också jag bett

-få dessa frågor framställda.

-

-Pastorn gjorde min av att få yttra ett ord, och hans stumma önskan

-beviljades.

-

--- Det ligger i mänskliga naturen ett starkt begär att få skylla ifrån

-sig, och jag tror att genom de framställda frågorna mördaren begärligt

-skulle fatta tillfället att få kasta skuld på den döda, som icke kan

-försvara sig, och som vi därför måste anse oss förpliktade att försvara.

-

-Domaren tog återigen ordet, oaktat nämndemannen gjorde min av att vilja

-svara.

-

--- Änskönt jag biträder herr pastorns mening, kan jag icke lagligen neka

-nämndeman Olssons anhållan att få frågorna framställda, och för att få

-ett slut i saken, som icke synes mig mörk, må vi skrida till sista

-handläggningen av målet.

-

-Länsmannen fick en vink, och mördaren fördes in, åtföljd av folkmassan.

-

-Det började nu lida åt middagen och solen kom stötvis in i salen, när de

-stora ulliga strömolnen jagade förbi, ibland lämnande rummet i

-halvskymning. Människorna började se trötta och hungriga ut, och själva

-den anklagade tycktes längta efter slutet, huru sorgligt det än kunde

-bli.

-

--- Andreas Ek, tog domaren upp, kan du säga mig, varför du mördat din

-hustru?

-

-Ek tänkte länge; därpå svarade han:

-

--- Nej, det kan jag inte.

-

--- Varför inte? Vet du det inte, minns du det inte, eller vill du inte

-säga det?

-

--- Det är så långt sen dess.

-

--- Menar du, att det är så länge sedan du fattade beslutet?

-

--- Ja!

-

--- Hur länge var du gift?

-

--- Sjutton år!

-

--- När började ditt beslut att döda henne?

-

--- För sex år sen.

-

--- Hur började det?

-

--- Jag fick hat till henne.

-

--- Varför?

-

--- Det... kan jag inte tvingas säga.

-

--- Jo, det kan du; lagen tillåter icke att pina någon till bekännelse,

-men om halv bevisning finnes, kan domaren »försöka med svårare

-fängelse».

-

--- Det är tortyr det?

-

--- Du har endast att svara, icke fråga. Nu frågar jag: hur uppstod ditt

-beslut?

-

--- Det är svårt att nu säga, erinrade Ek sig fram, för det kom så efter

-hand. Men det minns jag, att jag först längtade att ha henne undan; sedan

-tilltog denna längtan, så att när vi för fem år sen stod vid tröskverket

-hos grannen, längtade jag att se hennes finger först mellan hjulen, sedan

-hennes arm, hennes kropp, och jag tyckte att jag skulle skrattat, om jag

-sett henne komma fram på andra sidan som en sill. Men jag ville inte

-göra't själv, längtade bara att få se det gjort. -- Så gick åren, och så

-började jag längta att få göra det själv. Jag bad Gud bli befriad från

-tankarne, men de blevo där. Och så kom de allt starkare, tills de kommo

-som en order från tjänsten. Det måste göras. Och så klarnade det, år

-efter år, tills jag fick det för mig, att om jag ej gjorde det, hade jag

-försummat något som måste göras. Det är då det gror i mig, att jag skall

-slå sönder hennes kropp och bära den till latrinen -- där ville jag ha

-henne -- varför, det vet jag inte, jag tyckte bara att hon skulle vara

-där! Och så gjorde jag det och fick frid!

-

--- Nå, men säg nu, ställde domaren försiktigt sin fråga, såsom om han

-fruktade svaret; säg nu, vad hände för sex år sen efter som ditt beslut

-började fattas just då?

-

-Mördaren tänkte en stund; därpå svarade han:

-

--- Jag vet inte att det hände något särskilt det året.

-

-Pastorn, som hela tiden suttit orolig, att mördaren skulle begagna de

-utlagda bryggorna att skylla ifrån sig, andades lättare, när

-rannsakningen dog bort av brist på materiel till frågor, och domaren, som

-funnit sig uppfyllt allan rättfärdighet, när nämndemannens frågor blivit

-framställda, tog tillfället i akt att förklara sessionen slutad, och att

-domen skulle falla inom åtta dagar.

-

-                  *       *       *       *       *

-

-Om eftermiddagen samma dag sutto rättens ledamöter och adjungerade jämte

-nämndeman Olsson i prästgården och drucko kaffet efter middan. Doktorn

-och nämndemannen hade satt sig avsides i en fönstersmyg och pratade med

-låg röst, att icke de skulle höras av de andra.

-

--- Det är märkvärdigt i alla fall, sade nämndemannen och tummade den gula

-fotografien av den mördade; det förefaller mig så underligt, när jag ser

-denna här bilden och erinrar vad medicinalrådet skrev om det han kallade

-brottslingstypen: oproportionerligt litet kranium, skevögdhet, brist på

-symmetri, öronen för stora och utstående. Och vet doktorn vad: jag kände

-mänskan i livet. Ja, Gud förlåte mig, nu rinner det opp för mig: hon

-vävde åt hustru min om vintrarne, och hon satte alltid opp garnet galet i

-färgen.

-

--- Hörde hon illa också? frågade doktorn djupt intresserad.

-

--- Ja, om det var det eller något annat, men aldrig fick man ett svar,

-som passade till frågan.

-

--- Då slår det in då! höjde doktorn rösten, sprang upp från stolen och

-satte sig igen. Därpå fortfor han viskande: det var hon som var

-brottslingen. Men säg, vad tror ni har hänt därute på skäret; vad tror ni

-om saken?

-

--- Ja, kära doktor, vad mänskorna föra för liv därute i ensamheten, det

-är inte gott och säga, och sjutton års äkta liv på tu man hand, det går

-aldrig bra. Ja, jag vet saker därute, jag vet saker... ja, ja! Man har ju

-sett mänskor i sjönöd äta opp varann, och man har hört om brott, som man

-inte kan tala om i folks sällskap, där tillfälle och omständigheter gjort

-det mesta. Därute på kobbarna i alla fall, där händer mycket saker, som

-man aldrig får reda på, och vad som hänt härvidlag, se, det var just vad

-jag ville veta, men inte fick. Men riktigt var det inte! Det vill jag

-svära på!

-

--- Men varför säger då mannen ingenting? frågade doktorn. Kan ni förklara

-mig det!

-

--- Förklara kan jag inte, men det är så sed, folktro, vidskepelse, vad ni

-vill, att mannen aldrig talar på hustrun; men ni skulle höra kärngarne,

-när de kommer ihop! Ni skulle höra dem! herr doktor.

-

--- Det vill således säga, att denna man till en viss grad faller offer

-för sin vidskepelse.

-

--- Det skulle kunna sägas! Men utrota den om ni kan.

-

-                  *       *       *       *       *

-

-Åtta dagar senare dömdes Andreas Ek för överlagt mord på sin hustru till

-livstidsfängelse. Hovrätten stadfästade domen och mördaren vägrade envist

-söka ändring.

-

-Nämndemannen erbjöd sig söka resning i målet och få vittnen hörda, men Ek

-vägrade alldeles bestämt och hotade att hämnas, ifall någon gick och

-nosade i hans affärer.

-

-

-

-

-Vidskepelse.

-

-

-Det hade varit tämligen fridfullt på ön i långa tider, oaktat öbons

-begivenhet på att vara partikularist. Inga slagsmål, knappt ett snatteri,

-inga oäkta barn utan far. Lite fylla någon gång, gräl, kiv, avund och

-andra små mänskliga svagheter, som icke kunde utebliva, avbröto blott

-dygdernas enformighet. Men så kom det ett rötägg i granngården i form av

-en ung båtsman, och friden var slut. Det var en lång räkel, med ett

-ohängt utseende, skänklar och nävar av oroväckande kaliber för pojkarne,

-som anade den förfärlige rivalen på kärlekens marknad. Det var också en

-hund att gå på sin levnadsbana, åtminstone när han var i land, men det

-fanns de som påstodo, att han inte var så styv, när han var till sjös.

-Han hade en otäck vana att ta för sig, vad som honom lystade, utan att

-fråga om lov, och sin vilja satte han till allenagällande lag vart han

-kom. Det var den aldra oförskämdaste lymmel de hade sett på orten. Han

-gick in i stugan och slog sig ner vid bordet; tog maten ur mun på bond,

-tog flickorna för pojkarna och drog sig inte för att ligga kvar, bara han

-fann det bäddat och dukat.

-

-Och eget var att se hur allt böjde sig för honom. Icke därför att han var

-starkare än de andra tillsammans, för han var endast en pojke på

-tjugotvå år, utan därför att han var så oförskämd.

-

-Det fanns bara ett äppelträd på hela ön, och det stod nere i Carlssons

-äng. En vildapel var det, som någon en gång roat sig med att ympa. I år

-hade den emot sin vana satt en massa frukter, röda kantäpplen, som

-Carlsson skulle gömma till jul och nyår och vilka utgjorde föremål för

-öbornas beundran och stilla avund.

-

-En söndagsmorgon i slutet av augusti fann Carlsson trädet berövat alla

-sina äpplen; vartenda ett var weg och man såg kvistar och fruktsporrar

-avbrutna och sållade på marken.

-

--- Det har pojkarne gjort! uttalades den allmänna meningen. Men säkert på

-Kalles inrådan.

-

-Vad kunde man göra åt den saken?

-

--- Ta och klå honom! rådde bond.

-

--- Klå? Nej fan!

-

-Och Kalle han gick där och slog hela söndan för flickorna, och såg fräck

-ut. En gliring fick han då och då, men det besvärade honom inte, utan han

-slog sig ner och åt och drack som om ingenting hade hänt av natur att

-kunna störa friden.

-

--- Varför klådde de honom inte? frågade en herre, som bodde på sommarnöje

-och i vars öllår Kalle gjorde inbrott, när han var törstig i halsen. Det

-var därför att han var en kronans karl, och kronan var någonting

-oförklarligt heligt. Kronan på tullflaggen, denna runda metallmössa,

-symboliserade makt och myndighet, kronan i Kalles blanka knappar, i

-mössan, var mandarintecknet och skyddade mot stryk, som stål mot onda

-andar. Folk gick in till kronan som in i ett riddarhus, skatten betalades

-in till kronan som till en stor herre den man ej kunde snyta utan att bli

-en fördärvad människa, och kunglig majestät och kronan var en del av det

-högsta väsendet, som ingen kunde rätt definiera, som ingen sett men alla

-visste att de funnos.

-

-Det var därför båtsman inte fick smörj, fastän han stulit äpplena.

-

-Uppmuntrad av framgången, blev Kalle allt vildare och djärvare. Han bröt

-inte lås, men han gick igenom takstolar, han stal inte pengar, för det

-var farligt, men han tog ut naturaprestationer, friheter, förmåner.

-

-Numera när man hörde hans hojt ner i sundet, då han om kvällen kom på

-besök, så darrade mänskor och djur, och när han trädde upp på gården,

-hälsades han som allas naturlige härskare om ock med avgjord ovilja, som

-han icke låtsades se. Kvällen förut hade han stulit en skinka, och

-gubbarne hade rådslagit om vad som borde göras. Anmäla honom i tjänsten

-ville ingen, för det var både skamligt och tidsödande och, vad värre var,

-farligt.

-

--- Kom inte åt honom, för då sätter han eld på logen! sade den äldsta.

-

--- Då skall han väl in åtminstone! tröstade en annan.

-

--- Vad äro vi hjälpta med det om han kommer in, logen bygger sig inte opp

-igen för det.

-

-Det var riktigt anmärkt, och Kalle gick fri som vanligt.

-

-Och så blev det dans på logen! Och så söps det, och så slogs det, så att

-på morgonen låg dragklaveret i bitar kring backen ibland rivna trasor av

-kläder. Johansson, gårdsdrängen, hade till och med gått alldeles naken,

-bokstavligen utan en tråd på kroppen, ur vilddjurets händer, som hade

-till egenhet att riva fiendens kläder i remsor av den kullslagne och

-övermannade. Efter kalabaliken hade en razzia ägt rum i alla gårdens

-visthus, och slutligen hade banditen gått in i lagår'n och tagit äggen

-från arrendatorskans höns, stuckit av in i hagen och druckit ur äggen som

-en korp, så att man såg skalen ligga i en hög på berghällen.

-

-Men nu var det något särskilt med äggen; och att treva ägg från andras

-höns ansågs som ett nidingsdåd av värsta slag, kanske därför att den

-ägodelen låg oskyddad som åkern och överlämnades med förtroende åt

-allmänna hederskänslan.

-

-Därför och kanske även därför att hustrun räknade äggen som sitt förvärv

-och de gingo som reda pengar, blev hon alldeles »vill», när hon fick reda

-på strecket, och hon rev opp himmel och jord, skällde ut karlarne för att

-de voro så fega att låta sig hundsvotteras av en gröngöling. Gubbarne

-sutto verkligen på bänkarne i stugan och skämdes, fullkomligt rådlösa och

-maktlösa, under den skur, som hällde över dem från kvinnans fräsande

-läppar.

-

--- Och törs inte ni, slutade hon, så ska jag ge honom, när han kommer.

-

-Kalle kom, fräck, osnuten, blek om nosen och grön i ögonen.

-

--- Vad har du gjort av äggen, pojke! öppnade madamen sitt förhör och

-ställde sig bredbent framför banditen.

-

--- Inte har jag tagit några ägg, inte! flinade nidingen.

-

-Och i det samma small en örfil, som när man slår en uppblåst kryddbopåse

-mellan händerna, ett skott rent av, för den straffande handen hade fällt

-sig in över örats kavitet, så att man ville vänta sig se hjärnkalotten

-lyftas och ögonen krypa ut.

-

-Kalle förde sin högra hand först till örat som om han känt efter om huvet

-satt kvar, därpå, och med gnistrande ögon, lyfte han den i höjd mot den

-lågväxta kvinnans ansikte, för att klämma till. Men armen stannade

-tvekande i gesten och i nästa ögonblick flögo alla männen upp från bänken

-och uslingen låg på golvet med näsan i en blodpöl.

-

--- Slår du en kvinna, skrek bond själv, alldeles vit, mera av fruktan än

-fasa för ett helgerån.

-

--- Ser du nu, din lort, att jag kunde klå dig! bröt madamen lös, troende

-att hon varit den starkare, och med den avskjutna trätoffeln klappade hon

-om den övermannade, medan karlarne höllo honom i svångremmen.

-

-Och när avbasningen var slut, röcks lymmeln opp, och efter ett sista

-hagel av orrar om öronen och med en stövel i ändan kom han ut genom

-dörren.

-

-Kalle syntes aldrig mer på ön, som var befriad från sin drake.

-

-Han skämdes över att ha fått stryk av en kvinna, som var honom

-underlägsen, men han ville icke tillskriva henne annan överlägsenhet i

-bataljen än den att han inte fick slå igen.

-

--- Annars skulle hon fått se på! menade han. Och varför han inte fick,

-det visste inte fan!

-

-Sen den dagen sovo bönderna i lång tid bara med ett öga, för de väntade

-få se halmstacken brinna, och madamen gick aldrig ensam i lagården om

-aftonen, när hon skulle treva ägg.

-

-

-

-

-Höjer tar gården själv.

-

-

-Nu skulle de få se på annat, när Höjer kom sta och efter modrens död tog

-vid gården. Han hade nämligen gått som dräng åt styvfadren och haft hårda

-dagar, som han tyckte, men nu när han fått tömmarne och hade gubben på

-ett litet undantag, skulle han leva Herrans glada dagar.

-

-Så började han vårarbetet och satte drängarne till sysslor, men själv

-skulle han moja sig på ejdersträckten, som nu drog över yttre skärgårn på

-väg norrut.

-

-Och när han kom hem, så var det ingenting uträttat, jorden hade varit för

-sur, oxarne för illa vinterfodrade, redskapen i olag, och Blomqvist,

-styvfadren, hade tagit harven för sin räkning, efter som han hade den

-tillsammans med Höjer. Det var själva olyckan att de skulle ha något

-tillsammans, och än värre, när de skulle göra något tillsammans, för då

-blev det rakt ogjort.

-

-Höjer väsnades, men de rackarpojkarne kunde svara så behändigt på

-allting, så det var inte värt att söka sticka dem.

-

--- Stanna hemma, du, så blir det något gjort, sa gubben. Själv är liksta

-dräng.

-

-Ja, men se det var just att slippa vara dräng som lockat Höjer mest, och

-nu fick han känna på att vara både dräng och herre på en gång. Tänka ut

-för alla och ta i för alla. Och när styvfadren satte sig på tvärn, så

-blev det rent illa. Skulle Höjer ha oxarne om dan, så skulle gubben också

-ha dem, och som han var först oppe om morgnarne, så tog han kräken bara,

-och då gick hela Höjers arbetsplan åt skogen. Och så gick gubben och

-satte opp folket, och tubbade dem, så att Höjer inte hade några händer

-med dem.

-

-På sommarn tog det till, när studenterna kommo och hyrde sig in. Då

-skulle pigorna sitta och hänga på verandan och dricka punsch halva

-natten, och haken vet allt vad de gjorde för styggt, men när de sen

-skulle opp och mjölka om morgon, så sov de; och när de stodo vid spiseln,

-så nicka de till, och allt som skulle göras blev illa gjort.

-

-Höjer skulle ta itu med dem, och förbjöd dem slinka med herrarna, utan de

-skulle sova om nätterna. Men då svarte pigorna som så (som de lärt av

-herrarne, som voro mycket frisinnade om somrarne): att dagen var

-husbonds, men natten var deras, och de gjorde vad dem lyste, när solen

-gått ner.

-

--- Det må ni göra, svarte Höjer, men på ett villkor: att ni gör ert

-arbete för mat och lön om dagen. Kan ni svira om natten och arbeta lika

-bra om dan, så må ni det! Men kan ni inte det, så ni inte gör rätt för

-er, så må ni gå er väg!

-

-Det kunde de naturligtvis inte, men nu ansågo de sig ha rätt att svira om

-nätterna, helst det var ytterst svårt att kontrollera deras arbete om

-dagen.

-

-Höjer tröttnade och förehöll en dag i lindriga ordalag de lärda herrarne

-det orätta i att förstöra folkets arbetskraft.

-

--- Ja, men de ta ju ingen tid ifrån er, svarte herrarne.

-

--- Men de ta den kraft jag äger fordra, efter som jag föder dem, svarte

-Höjer; och jag är inte betjänad med dåligt arbete lika bra som med gott;

-och det var inte lönt för mig att komma sta och ge dem sämre kost för

-sämre arbete, för då klaga de, och ge mig dåligt rykte.

-

-Nej, det förstod inte herrarne, och man skulle vara »människa» mot sina

-tjänare också!

-

-Så kom drängarne och skulle ha danser om kvällarne, för att locka pigorna

-till sin kant. Och då tog de och bar ut tröskverket för att få logen

-utrymd. Men när sen tröskverket fick stå i regnet, så kuggarne svällde

-och axlarne rostade, då blev Höjer rasande och förbjöd den eviga dansen.

-Det var dock det sämsta han kunde hitta på, för sen blev pojkarne

-alldeles vilda. Och vad de kunde finna ut bara, för att komma ifrån

-arbeta!

-

-En dag körde de sönder välten i fyrsprång över ett dike. De visste nog

-att sme'n bodde en halv mil borta, och att det tog ett dygn att ro dit

-och komma hem igen, och när de ville ha en fridag på sjön, så styrde de

-om att någonting gick sönder. Inte kunde de hjälpa det, inte. Och det var

-inte gott att komma på dem, heller.

-

-Skulle det dras not, så var det bara att knipa fram med brännvinet,

-annars gick fisken ut ur kilen. Och se, inte rådde drängarna för att inte

-fisken gick i noten! Men bara det lukta aldrig så lite brännvin av dem,

-så kom det alltid någon fisk.

-

-Det var som förgjort för Höjer, och aldrig vågade han mer ta sig en

-fridag på skytte, utan måste ligga i jämnt och samt. Och när han såg

-gubben komma hem med fåglar lite emellan, så sved det i honom.

-

--- Jojo, känn på du, sa styvfadren.

-

--- Ja, förlåte mig, men jag tror ingen har det så bra som den som tjänar!

-mente Höjer.

-

--- Jo, du sa annat förr, du, men du visste inte bättre!

-

-Så gifte Höjer sig på försommarn, och gubben strax efter. Då blev det en

-ny visa med kvinnfolkena, så ettrigt, så ettrigt. Och gubbarna retades i

-luven på varann. Men styvfadren, som var den slugaste, gick alltid ifrån

-saken med vinning.

-

-Skulle Höjers piga gå och mjölka på skogen så lät gubben henne först ropa

-ihop alla korna till fållan, och på det vann hans piga en halv timma.

-

-Inte kunde hon hjälpa det, att korna följdes åt, och det var småaktigt av

-Höjer att se på sådant.

-

-Höjer ville inte vara småaktig, och fastän han tyckte att pigorna kunde

-skifta med görat, så lät han saken gå sin gång.

-

-Men hatet började gro mot gubben, och fastän denne nog var en spjuver,

-förstås, så var han inte skuld till allt. Bra mycket i alla fall. Och av

-allt som de hade tillsammans förstod han att klå åt sig, där något var

-att vinna, att skudda av sig, när det ålåg honom något.

-

-Slutligen blev Höjer ledsen på alltihop, när han såg att han hade det

-sämre nu än förr, och till den fjortonde mars hade han i all tysthet

-tagit sig en arrendator.

-

-Nu var det Höjers tur att skratta. Arrendatorn var en rivande karl, som

-gick utanpå styvfadren flera gånger om.

-

-Och snart stod det kalabaliker utan ända mellan de två gårdsbrukarne, så

-att ön slutligen fick namnet lilla helvete. Höjer åtog sig först att göra

-dagsverken åt arrendatorn, vilket man fann litet bakvänt, men det brydde

-bond sig inte om. Nu gjorde han inte mer än han ville och lät de andra

-kivas. Och det kunde de!

-

-Först när arrendatorn märkte, att hans piga fick driva alla korna i

-fållan, så sa han ifrån att det skulle skiftas. När det inte hjälpte, så

-befallde han sin piga att driva de andras kor i sjön, ut på kobbarne,

-vart som helst.

-

-Och se det halp!

-

-Därpå tog han opp stängselfrågan, och nu blev det advokatyrer i

-oändlighet. Men arrendatorn visste bot: stänger inte ni, så öppnar jag!

-Och så öppna han, så dragoxarna gick mitt igenom gubbens skötar som

-hängde på gisten.

-

-Och så blev det stängt!

-

-Skulle de så broa dikena! Gubben ville inte lägga bro, fastän det bara

-var några syllar. Gott, då gjorde arrendatorn sig en bro, som han tog

-bort, när han begagnat den.

-

-Det fanns bara en brunn på gårn, och vid den lade sig gubbens kvinnfolk

-att tvätta!

-

-Kvinnorna skällde en hel eftermiddag, så de voro ultramarinblåa i

-ansiktet, medan arrendatorn stod i slöjdbon och snickrade en brunnslucka,

-som han täckte karet med, och satte hänglås för. Och så var den saken

-till ända.

-

-Men sen gick gubbens kvinnor och stack arrendatorns bästa ko i juvret så

-hon sinade.

-

-Varpå arrendatorns kvinnor släppte ut gubbens höns, så räven tog sex

-stycken på en natt.

-

-Det var ett krig på liv och egendom och Höjer spelade den icke vackra

-rollen av angivare och spion. I stadigt vänskapsförbund med arrendatorn,

-gick han denne tillhanda med alla upplysningar, som kunde tjäna i såväl

-anfall som försvar mot den gemensamma fienden.

-

-Och nu på hösten hade han uttänkt en huvudaktion, som skulle ge

-styvfadren knäcken. Gubben hade nämligen ytterst liten slåmark och måste

-alltid ta sjöfodret, vassen i viken, med i beräkningen för att få sina

-två kor med livet igenom vintern. Nu var icke sjöfodret undantaget i

-arrendekontraktet, utan var allmänning, så att var och en tog vad han

-ville; dock hade man en tyst överenskommelse att sjöslåttern företogs på

-en utsatt dag; men som denna klausul ej fanns i kontraktet, beslöt Höjer

-sätta lusen i örat på arrendatorn, en dag, då gubben skulle bort på en

-auktion.

-

--- Ta för dig du, annars tar den andra alltsammans, undervisade Höjer

-arrendatorn, som inte riktigt ville på affären. Om inte du tar först, så

-tar han först!

-

-Det var ett skäl! Och samma morgon som gubben rest bort, satte

-arrendatorn alla män och kvinnor i verket. De gingo naturligtvis runt

-kring stränderna och rakade av vartenda strå som kunde åtkommas, så att

-den som ville ha något med, måste ut i vattnet och gyttjan, och fick ändå

-bara vassvippor, som inte något kreatur ville tugga.

-

-När gubben kom hem i sin båt och såg viken ligga som en slagen äng, blev

-han alldeles galen, och som han kände igen upphovsmannens finger, kastade

-han sitt hat på honom. Han blev desto ondare, som det var hans egen idé,

-att en natt göra arrendatorn samma spratt. Och hans enkla hämndeplan blev

-nu att nedlägga striden med denne, spränga förbundet och få anfallet

-gemensamt mot Höjer.

-

-Till den ändan började han peka på små skrymslor i kontraktet, som Höjer

-hade hållit öppna åt sig för att vid behov sticka sig undan. Detta skulle

-nu ej inverkat på vänskapen mellan de båda, om ej arrendatorn redan förut

-tyckt sig märka att små fördelar tillföllo Höjer dem han ej skulle ha

-haft, men nu när någon pekade på det, så stack det i ögonen. Olyckan

-ville också, att Höjer om dagen varit ute och satt flundernät på

-arrendatorns bästa grynna, och detta hade han enligt kontraktet endast

-begränsad rätt till, i så måtto att, som orden lydde, husbehovsfiske vore

-gårdsägaren ej förment i vilka vatten han ville. Nu kommer arrendatorn

-och finner grundet upptaget av inte mindre än trettio nät, så att all

-sättning blev honom omöjlig, då grynnornas antal och givbarhet voro

-begränsade.

-

-Det var eld på kruttråden, och hemkommen började det puttra och fräsa.

-

--- Hör du, Höjer, du; du går och sätter före mig så jag inte kan fiska.

-

--- Nå, det får jag väl, svarte Höjer.

-

--- Nej, trettio nät är inte husbehov; jämka dej dän du bara!

-

--- Det vet jag visst det, när det inte står i kontraktet hur många nät

-det skall vara.

-

--- Jaså, du talar ur den ton! Vet du av, att du har släppt tre kor på

-skogen, när du bara har lov till att släppa en.

-

--- Nå, vad skulle det göra då, när skogen är så stor.

-

--- Haha; vi ska inte vara småaktiga då! Bra! Vi ska komma ihåg det!

-

-Följande morgon stod Höjer på vedbacken, när arrendatorn kom fram, och

-med en till utseendet oskyldig min frågade:

-

--- Hör du, Höjer, du!

-

--- Jo! Här är jag!

-

--- Jag behövde några spadskaft, och dem får jag väl ta på skogen?

-

--- Jo, det går an, bara en tar vackert, så!

-

-Arrendatorn fick båda drängarne med sig och fällde hela öns lilla

-aspbestånd, varpå han lät dem såga och grovhugga spirorna. Höjer hörde

-nog att det braka och dåna bortom hagen, men han gav sig inte tid att gå

-och se efter vad som stod på. Det fick han dock klart för sig, när folket

-kom hem med lass efter lass med aspstockar.

-

--- Ja, men du är vådlig i alla fall, som har tagit dän alla asparne, som

-jag skulle ha till lövtäkt åt fåren, ojade sig Höjer. Och hur många

-spadskaft ska det bli av det där, måtro?

-

--- Å, det sträcker sig väl till en tre dussin! svarade arrendatorn.

-

--- Ja, men jag bad dig hugga vackert!

-

--- Nå, är det inte vackert då! Och för resten sa du inte hur många det

-skulle vara.

-

-Därmed var revanchekriget å ömse sidor i gång, och styvfadren spelade nu

-djävulens roll, som gick och blåste på lågorna. Han prickade ut timmer

-och båtbord åt arrendatorn, pekade på bästa lövtäkten, lärde honom att

-pressa musten ur sina kontraktsenliga förmånsrätter och vränga lag, så

-att Höjer fick likafullt ett trassel som han aldrig drömt.

-

-Så började arrendatorn nyodlingar, sedan han förmått Höjer att gå med på

-en part av kostnaderna. En rothuggare tillkallades, som svedde och högg

-och det ena stycket efter det andra togs opp. Men nu bestämde kontraktet,

-att gårdsägaren skulle hålla fall för åkrarna, och Höjer befann sig en

-dag invecklad i större sprängningsarbeten, som kostade kontanta pengar.

-

--- Det får du igen på odlingen, narrade honom styvfadren.

-

-Men arrendatorn hade bara femårskontrakt han, och efter allt krångel han

-haft, började han packa in för att draga dädan. Och därför satte han till

-alla krafter att suga ur jorden vad han kunde; låg efter Höjer som en

-igel, studerade kontraktet om nätterna och klämde sedan till allt vad han

-kunde.

-

-Höjer blev snart ledsen och tog plats som båtbyggare på en grannö för att

-vara ifrån alltsammans. Men då blev det sju gånger värre; och var gång

-han kom hem hade hans hustru något nytt sakeltyg att förkunna.

-

-Andra året kunde inte arrendatorn göra rätt för sig; odlingarne hade

-kostat så mycket, fisket var dåligt, och i stället för att be om anstånd,

-hotade han Höjer med process för att han narrat honom in på villkor som

-han inte kunde gå ut med. Men processa var det sista man ville göra, för

-det var bara ting två gånger om året, och om man också vann, så fick man

-ingenting, där ingenting var att ta. Och mäta ut var inte heller lönt,

-där intet var att mäta, då ju Höjer själv var ägare till alla inventarier

-och kreatur. Vräka kunde han inte, ty kontraktet var icke så stiliserat,

-och under alla förhållanden var det lugnare att ha gäldenären under sina

-ögon än låta honom löpa sin väg och kanske aldrig få se honom mer.

-

-Arrendatorn blev därför sittande, och nöd gick inte på honom, men på

-Höjer gick det hårt, ty han hade ju avhänt sig nästan all sin egendom,

-och hade tillochmed gjort dagsverken gratis.

-

--- Det här är då alldeles rasande, menade Höjer, när nöden tvang honom

-att beklaga sig för styvfadren. Och aldrig har jag haft en glad dag sedan

-jag hörde upp att tjäna. Då hade jag maten och inga bekymmer, men sen jag

-fick mitt eget, får jag gå dräng utan lön och se på hur andra äter mitt

-bröd opp.

-

--- Ja, ser du, du har inte rätta förståndet du, svarade gubben, och den

-gång du ville snyta din arrendator, så lade du grunden till allt som hänt

-dig sen!

-

-Detta var delvis saken, ty Höjer var född till att tjäna, men den som

-först brutit rätt och billighet, det var styvfadren, och därför tvang han

-de andra att bryta igen, såvida inte de ville gå under, och det ville de

-inte.

-

-Ont blev värre! För att knipa ut arrendesumman lade Höjer på sin

-arrendator nya onera, som denne sökte skudda av sig. Och snart upptäckte

-man att han gjort odlingarne på svindleri, så att han sålde veden, som

-höggs vid röjningen, och vad värre var, sög den nya jorden läns, då han

-inte kunde gödsla den. Och det hade ingen beräknat, ehuru man väl visste,

-att boskapen knappt var tillräcklig för att hålla i stånd den jord som

-fanns. Men arrendatorn gick lös på skogen med sina odlingar, som bara

-bestodo i att hugga och hacka, och så ta en havreskörd mellan stubbarne,

-som snart grönskade upp som aronsstavar. Och samtidigt föllo kreaturen i

-sin, oxarne magrade och gårdens bestånd var hotat. Allt detta måste Höjer

-åse utan att kunna röra ett finger. När det stod upp ett stormgräl,

-svarade alltid arrendatorn:

-

--- Det står så i kontraktet.

-

--- Ja, men det var inte meningen, svarade Höjer.

-

--- Ja men det står så, liksom det inte stod så att du skulle sätta

-trettio nät, när meningen var att halvt dussin. Orätt går igen! Skyll dig

-själv.

-

-Efter de fem årens utgång hade Höjer måst taga hypotekslån för att muta

-bort arrendatorn och rädda sin skog, men arrendatorn köpte sig en gård i

-grannskapet på besparingarne.

-

-Och Höjer måste återigen ta gården och börja kampen mot tjänstefolket,

-som nu var värre än någonsin. Ibland tänkte Höjer sälja gård och grund,

-men det fanns inga andra köpare än fattiga krakar, som ville betala med

-inteckningar, naturligtvis löpande utan ränta. Att ta arrendator igen

-aktade han sig för, och det återstod sålunda inte annat än låta sig ätas

-levande av tjänstefolket.

-

--- Ja, ser du, min gosse, sade pastorn, som blivit anmodad avge

-utlåtande, den som inte är skapt till herre, den blir aldrig herre.

-

--- Ja, men herre Jesus, hur kan andra få bukt med sina tjänare, då?

-

--- Ser du, det är deras hemlighet det! De äro väl så skapta, ser du!

-

-Och därmed fick Höjer trösta sig, om det nu var en tröst att veta sig

-dömd till en undergång, som han ser dagligen och stundligen försiggå för

-sina ögon, utan att kunna hindra den!

-

-

-

-

-Sjönödslöftet.

-

-

-Vestman på Nedergårdsön hade gått med en skonare på Norge och kommit ända

-upp åt Lofoten. Där hade han träffat valfångare och förnummit ett och

-annat om fångstmännens sätt att ta valar med harpun. När han så kom hem

-till sin ö, rann den tanken på honom, att han skulle tillämpa de

-inhämtade lärorna på hemmavarande skälfångst, vilken befann sig i stadigt

-avtagande på grund av bössknallarnes avskrämmande inflytande på de rädda

-djuren.

-

-Till den ändan gick han tillväga på följande mindre välbetänkta sätt, med

-en utgång, som varken han eller någon annan kunnat beräkna, och vilket

-gav anledning till ett äventyr, om vilket ännu sagan lever i skärgården.

-

-En afton på eftervåren tog Vestman en flatbottnad eka och en pojke med

-sig ut till yttre skären, där skälarne brukade gå upp och solbada sig.

-Till den märkvärdiga jaktens bedrivande hade han medfört en uttergadd,

-vilken eljes hade till ändamål att tjäna vid uttagning av uttrar ur

-bergsskrevor, och nämnde tillhygge hade han på valfångarmanér fastgjort i

-fören vid en löpande vinda. Huru han skulle kunna nalkas de skygga djuren

-för att få håll på dem med den tillfälliga harpunen, det visste varken

-han eller någon annan, men är olyckan framme, menade hans vänner, så kan

-man sätta nät i vattentunnan. Fälttågsplanen var emellertid uppgjord så,

-att pojken skulle gå från land med bössan och Vestman själv smyga med

-ökan mellan iskokorna och där passa de flyende djuren, som icke kunde

-göra sig för brått på den skrovliga drivisen, vilken packat sig invid

-stranden.

-

-Nu hade han fått pojken i land just före solnedgången, och själv tog han

-till att ro med ett par ullstrumpor virade om årlommarna för att inte

-bullra, och med en vit skjorta över kläderna för att inte synas. Och i

-skygd av kobbranglet och packisen råkade han ro opp sig under vallen, där

-en bräsch visade var djuren gått upp och där de sannolikt måste ge sig

-ut, då ingen vak fanns.

-

-Vestman satt där väl gömd och höll gadden i högsta hugg lyftad, så länge

-att han frös om fingerna och började grunda efter, om inte det gamla

-sättet med lodbössan var enklare. Skälarne voro där, det var inte tu tal

-om det, och han hade hört dem ge skall, men att de skulle just välja den

-här vådliga stråten för att komma i vattnet, det var den stora frågan.

-

-Knall! hördes det i land bakom tallarna, och så pep det i luften och sa

-skvatt ut i sjön, och därpå blev ett blåsande och nysande, och så ett

-traskande på isen, som när nakna mänskor springa på ett kammargolv.

-

-Innan Vestman hann få redigt för sig hur dum hela tillställningen i

-själva verket varit, stack ett lurvigt huvud ut genom breschen, reste sig

-och störtade i vattnet, men fick verkligen gadden mitt i det tjocka. Och

-i ett huj löpte linan ut; båten fick en knyck så att jägarn ramlade ner

-på akterbetten och så bar det av med god gång till sjös.

-

-Det blev åka av!

-

-Vestman tyckte först det var nytt och roligt och tänkte på vilken

-förträfflig jakthistoria det skulle bli; och bytet ansåg han sig ha i

-handen. Men så fick han se att kobbarna dansade förbi och sin egen stuga

-försvinna.

-

--- Farväl, så länge, nickade han åt stranden, kommer strax tillbaka!

-

-Det röck och knöck i båten, men någon fara syntes inte vara för handen

-ännu, förrän de kommo ut i sista stenarna och släppte landkänningen. Där

-gick det lite sjö och solen tycktes ha gått ner, ty det såg ut som en

-svart rund skiva därute.

-

--- Ett stycke till, så kapar jag i värsta fall, tänkte Vestman.

-

-Och så bar det av igen. Men nu tog ekan till att slingra. Sjöarna lågo

-mot och båten doppade redan nosen.

-

--- Lite till! tänkte Vestman, som ogärna ville skänka sitt säkra byte och

-få ett snöpligt slut på en så vacker början.

-

-Sjön ökade och stjärnorna tändes på. Ännu kunde han dock se yxan, som låg

-framme i fören och som var hans hopp, när det gick för långt.

-

--- Gå på du, min gubbe, du är väl snart trötter, om jag känner dig rätt!

-muttrade den utfrusna jägarn, som längtade komma till årorna för att bli

-varm i kroppen.

-

-I detsamma kände han vått om fötterna och hörde båten skrapa i botten.

-

--- Lägg av då, kommenderade han sig själv, reste sig för att ta yxan och

-kapa men satte sig ögonblickligen ner igen. Ty i och med detsamma han

-lämnade sin plats drog skälen ner nosen på ekan.

-

-Efter ett par fruktlösa försök att krypa fram i fören, insåg han det

-nödvändiga i att bli sittande och att han var lämnad i djurets våld,

-beroende av detsammas nyck huruvida han skulle gå i kvav eller komma

-hem.

-

-Nu hade det upphört att vara roligt, och ett stilla allvar sänkte sig

-över den modstulne jägarens sinne. Men för att ge sig mera mod än han

-ägde tog han till sig en åra och stack ut akter över, inbillande sig att

-han styrde. Men det gjorde han inte, för det gjorde djuret, och det

-styrde alltjämt rakt ut till sjös.

-

--- Kommer jag ifrån det här, så djäveln anamma...

-

-Skälen gjorde några slingerbultar och svordomen avbröts, ty åran måste

-tas in och öskaret fram, att få vattnet ur båten.

-

-När det var länsat, stack han ut åran igen, och det kändes genast

-lugnare, alldeles som om han verkligen suttit och styrt.

-

-Men nu hade stjärnorna slocknat av och det kom regnstänk blandat med snö,

-så att Vestman snart inte såg yxan mer, utan fann sig omsluten av ett

-grått töcken på alla håll. Och framåt gick det, framåt, men vinden

-tycktes kantra om, ty nu lågo sjöarne på halv sida mot; och den kantrade

-undan för undan.

-

-Nu blev han rädd! Och medan öskaret gick igen, tänkte han på hustru och

-barn, på gård och grund och redskap, och så på evigheten, som stundade

-med all säkerhet; tänkte på, att han inte varit i kyrkan på -- ja hur

-många år, det mindes han inte, men det var inte sedan året då koleran

-gick -- och att han inte varit till skrift -- nu skrapade läsud mot

-drivis. Herre Jesus! Jag fattig syndig människa! -- Det var bortglömt

-alltihop... Fader vår som är i himmelen... ske din vilje såsom i

-himmelen... inte den heller! -- -- --

-

-Vilka långa timmar, och så många sen; flera behövdes inte för att komma

-över till Åland, med den här vinden; men kom drivisen, då måste han följa

-ner till Gottland eller komma in i Finska viken! Men innan dess skulle

-han vara ihjälfrusen.

-

-Han kröp ner på botten av ekan för att söka skydd för den kalla blåsten,

-och när han kom på knä, så kunde han hela Fader Vår, och den läste han

-väl ett tjog gånger; och för var gång han kom till amen, skar han med

-fickkniven en skåra i suden. Och när han hörde sin röst, blev han

-lugnare, för det var som att tala vid någon, och som om någon talade till

-honom, och orden väckte minnen om en massa människor samlade i kyrkan och

-vilka han nu såg framför sig, tröstande, förebrående. Där såg han

-Gelingarne, som han varit ute med förliden och tagit upp smideskol med

-efter den sjunkna briggen, som inte var alldeles riktigt, men kunde

-försvaras; där såg han -- nu röck det i linan föröver. Herre Jesus, Guds

-son, kommer jag ur detta med livet, så lovar jag, så sant Gud lever, en

-ny krona med sju pipor av rena silvret -- det är hela barnaarvet -- till

-kyrkan -- rena silvret -- Herren välsigne oss och bevare oss, Herren

-upplyse sitt ansikte över oss och vare oss nådig...

-

-Genom dimman syntes ett ljus, rätt förut, stort, men suddigt som en

-hornlyktas!

-

--- Det är Hangö fyr på Nyländska kusten! tänkte Vestrnan. Kunde väl tro

-att vi hållit på i tolv timmar, för det var långt som en vecka!

-

-Nu kraschade det igen under ekan och den stod tvärt still, så att Vestman

-flög framlänges över betten, och så blev det still.

-

-Hur långt kunde det nu vara till fyren på en höft? Halvannan mil! Och nu

-förmådde han varken komma fram eller tillbaks! Det var värre än någonsin,

-ty bara han rörde sig i båten så vickade den.

-

-Vestman satt där han satt, och han väntade få se soln gå opp och dagern

-skina i öster, och han frös, och han bad Gud, och han lovade och svor

-alla dyra eder om silverkronan, som skulle få kosta två hundra riksdaler

-och vara kontrollerad, och sju pipor skulle han ha med krusiduller på

-handkragarna, och en lina med kulor på, skulle han hänga i, och när

-folket såg den, skulle de säga: si det är sjönödslöftet av Erik Vestman i

-Nedergården, som Herren så huldrikt hjälpte ur sin svåra nöd anno

-attonhundra och femti nie! Gud hjälpte honom så huldrikt och nådeligen,

-upprepade han gång på gång, så att han till sist trodde på det, och i

-översvallande tacksamhet för den nåderika hjälpen, läste han första orden

-ur »Lov pris och tack ske dig, o fader käre!» Gud hade hulpit honom, det

-var alldeles säkert, efter som kronan hängde där och folket sa, skulle

-säga, de hade inte sagt än -- nu slockna fyren... Herre Jesus! som gick

-på vattnet och bjöd böljorna lägga sig! -- Nu lade de sig, de hade redan

-lagt sig för en lång stund sen, för det var kav lugnt, och underligt var

-det, ty här låg hela sjön på, och hade gått alldeles vådligt just nyss, i

-går afse, efter som det var morgon nu snart, det måste vara morgon nu

-snart, när han kunde frysa så elemenskat om fötterna, och var hungrig och

-skulle få varmt kaffe nu straxt, bara lotsbåten kom ut, som den måste

-göra efter som det skulle komma fartyg i solgången, som legat och kryssat

-ute på flacket; men varför, för f... för allt i världen hade de släckt

-fyrn just nu, kanske det var dager, fastän det inte syntes för dimman,

-mycket säkert, såvida inte ryska regeringen hade något annat reglemente

-för sina fyrar; jo, visst hade de, nu mindes han det som en dröm,

-alldeles som att rysken hade annan almanacka med gamla stilen, se där ha

-vi ägget, gamla stilen, som är tretton dar efter eller före, det kan nu

-just vara detsamma, för tidskillnad måste det vara, och det var det ju

-också, efter finska båtarna alltid kom en timme senare än det var

-telegraferat, och därför hade de också släckt fyren en timme före

-soluppgången, som alltså skulle ske om en timme. Och då förstod han,

-varför han frös så vådligt, för det gör alla som haft ältfrossan, när

-solen går upp; men skälen, djuret, höll sig så stilla och det röck inte i

-vindan mer, kanske den slitit sig och gått! måste se efter i alla fall,

-för att sitta här i onödan, det hörde f...

-

-Vestman stirrade förut och såg något mörkt, taggigt, som en hel hop

-riggar stiga ur töcknet.

-

--- Kors i Jesu namn, om det är ryska flottan, då skjuter de mig som

-smugglare eller skickar mig till Siverien. Och så många sen! Gud Fader,

-det är en hel skog.

-

-Han reste sig och rätade ut knäna! Båten vickade bara åt sidorna, men

-doppade inte mer med nosen. Han klev försiktigt över bettarne föröver;

-såg linan stå spänd som en telegraftråd; steg ur båten; såg fotspår, slog

-klacken mot en sten... han var på land! Och där stod granskog!

-

--- Är de du, far! pep en bekant röst ifrån en enbuske.

-

--- Ludde! Vad fan är du här!

-

--- Jag unnra vad de blitt av dig, far!

-

-Vestman gnuggade sig i ögonen:

-

--- Hörru, vet du vad klockan är på dan?

-

--- Hon lider väl åt åtta, och du har varit borta mest en hel timme! Men

-så har du kräket med dig också!

-

-På skälberget låg djuret med uttergadden i ryggen, dött, förblött, efter

-att ha gjort en tripp till sjös och vänt för sjögångens skull.

-

-Och än i dag berättas äventyret som det mest underbara i hela skärgården,

-näst sagan om sjöormen, och den som inte vill tro, den kan gå till

-Nedergårdskyrka och se den lilla ljuskronan, som hänger där under

-orgelläktaren till evärderligt minne av förre kronolotsen Vestmans

-huldrika hjälp ur en högst ovanlig sjönöd, då han med döden för ögonen

-lovade Herren att till den kristelige församlingens hugnad och fromma

-skänka denna tennkrona.

-

-

-

-

-Skräddarns skulle ha dans.

-

-

-När man en vacker sommardag kommer ut ifrån havsbandet och håller ner i

-Byttafjärden, förbi Gåsskär och Skoboraden, kan man, om man ligger för

-babordshalsar, se en höglänt ö såsom kranbalksvis i lä. Den är icke

-märkvärdigare än de andra öarne omkring, på annat sätt än att den är

-högre och tyckes bestå av en enda kal gneisklint som rämnat mitt itu. Tar

-man i land på norra sidan, skall man snart komma in i en aldunge, och

-fortsätter man in i rämnan har man snart under fötterna en snaggig

-ängsmatta, som synes utbredd till torkning mellan de fuktiga

-bergväggarne. Håller man sig på denna gröna matta, ser man den snart

-sträcka sig framåt och mot bergets sidor kantas med hasselbuskar, som

-dölja ingångar till hålor och små grottor; följer man stråten framåt i

-sydlig riktning, går man snart i skuggan av tallar, som efterträdas av

-björkar, rönnar, askar; och så tar bergväggen emot, vägen krymper till en

-gångstig, som leder upp rätt i vädret, slingrande som en torntrappa. Går

-man uppför en stund, måste man snart ner igen i en skreva, där den sköna

-benveden krupit i lä för vinden, att dölja sin glänsande grönska och sina

-lysande röda bär; och så bär det oppåt igen, alltjämt oppåt, tills man

-står på den nakna klinten, där torkade gäddben röja närvaron av en

-fiskgjuse, eller kringströdda andfjädrar och torkade skelett visa

-platsen, där hökar, falkar, havsörnar kanske också, hålla sina kalas i

-god matro, under det de ha ett öga på jaktreviret, som nu sträcker sig

-oändligt inåt inre skärgårdens blånande fjärdar, och utåt havsbandet till

-fyrarne och det eviga cirkelsegmentet. Men går man några steg framåt

-klinten i sydlig riktning och tittar ner under fötterna, glömmer man

-huvudskalleplatsen däruppe och ser en täck liten tavla, som man icke

-väntat härute. Skyddad av bergväggarne för alla kalla vindar ifrån

-nordväst till sydost, ligger en gräsmatta så grön som nyuppkommen råg;

-och därnere går en röd ko och betar under de vita björkarne. Gräsmattan

-sträcker sig ner till en grå stuga, omgiven av en trädgårdstäppa, och

-ända ner till sjön, där hamnen ligger med båtbrygga, sjöbod, sumpkista

-och nät.

-

-Detta är skräddarns!

-

-Kravlar man sig ner för bergväggen och lämnar klinten, där det blåste

-kallt, skall man snart känna solen steka den orörliga luften, och på fem

-minuters nerstigande märka hur klimatet ändrar sig och med detsamma

-vegetationen. Men man vill nästan tro på underverk, då man ser rönnen

-bära astrakaner på en gren och gråpäron på en annan; och då man ser

-duväpplen på hagtornsbuskarne, tror man sig ha kommit till en förtrollad

-ö, där man i nästa ögonblick vill vänta sig få plocka fikon på

-spåmanstisteln. Stiger man ner på gräsmattan och nalkas stugan, får man,

-om lyckan är god, se trollkarlen själv genom det öppna fönstret, där en

-hämpling visar sitt blodsprängda bröst i en liten ståltrådsbur mellan

-sallatsblad. På ett slagbord bakom hämplingen sitter han nämligen med

-benen i kors och drar långa styng på ett rutigt bomullstyg, som döljer

-hela hans nedra kroppshalva och endast lämnar den övra delen synlig, fast

-den icke är mycket att se på; ty magen fattas och den lille mannen tyckes

-ha lyftat av sig bröstkorgen och satt den direkt på bordskivan, och på

-bröstet ligger huvudet utan märkbar hals. Det är skräddarn själv, som en

-hårdhänt natur kramat ihop till en puckel, och åt vilken föräldrarne på

-den grunden valt det stillasittande yrket.

-

-För att rätta naturen, som givit honom anledning till missnöje, har

-skräddarn anlagt ett gott lynne och utvecklat sig till en muntergök, som

-alltid är full med historier och visor. Och liksom för att visa naturen

-hur den skulle ha burit sig åt, har han kastat sig med kärlek åt

-naturförsköning. Det är han därför, som gjort trädgård, och icke nöjd med

-att förädla de gamla sötäpplena och surkartarna i trädgården, har han

-gått och ympat ädelfrukt i vildmarkens träd, så att den sura rönnen bär

-vita astrakaner och den kärve hagtorn lyser av det lilla duväpplets röd-

-och vitkindade barnansikten. Och liksom om han kände, att hans dåliga art

-icke skulle längre ner i världen, planterar han träd på marken, och när

-han kommer till en bondgård för att sy, medför han i västfickan några

-frön, som han i smyg stoppar i jorden, eller, när årstiden är inne, några

-ympkvistar, som han sticker emellan bark och träd. Och hans frön gro, och

-hans ögon växa ut, och när ingen bär hans namn mer, så skall hans namn i

-långa tider uttalas, när andras barnbarn sitta under farfars äppelträd

-och höra historien om hur det granna och goda undret kom dit på den nakna

-hällen, och det långt efter sen hans rockar och byxor blivit trasmattor

-eller filtskor.

-

-Nu, i mars månad, hade han sytt hos trädgårdsmästarn på Sandemar, och han

-hade sett underverk i drivbänkarna, och hört om ett slags runda gula

-gurkor, som man fick en krona för på Dalarö Societet. Och så hade han

-fått hem kärnor, lagt dem i en långrevslåda med jord och ställt i

-fönstret. Efter fjorton dar såg han som en vit fingerknoge peka opp ur

-mullen och strax efter breda ut sig och lägga som två vingar tätt utåt

-jorden som en trollslända. Så kom aprilsolen, och då sköto de fart,

-pinade fram en grön karda, rullade ut sig och började krypa. Då nöp han

-över tredje bladet som trädgårdsmästarn lärt honom, och då sköto de

-sidoskott, som han nöp igen på samma sätt, så att när maj gick ut, var

-det i sista laget att sätta dem i bänk. Men det var inte det lättaste att

-få varmt under, och en dag gick åt för att komma till Dalarö efter en

-låda stallströ. Så bäddade han utmed bergväggen, där solen brassade på;

-ramade in bädden med brädlappar, men se det blev bara en tunn, tunn bänk

-och han fick söka råd för att öka den. Höboss, sopor, halm måste han ta

-till, och på sistone vart det en bänk sådan han var. Och i den satte han

-plantorna med jordklump. Lade så innanfönsterna på, och det blev växa av.

-Men järnnätterna kommo, och han måste täcka; täckte med mattstumpar och

-granns. I fjorton dagar knallade det och växte i bänken, men vid

-midsommar tog det av och stannade. Stallströt var utbrunnet, och han

-fick inte tid att skaffa mer. Så kom stora hettan i juli, och nu sköt det

-på igen och blev blom. Först tunna hanblommor och så knubbiga honblommor

-med en liten grön ärta i botten. Han luftade och han spritade, skuggade

-när solen brände och stängde när det mulnade. Blev det så fjorton

-regndagar utan sol, och hela maskineriet stod stilla igen. Nu vattnade

-han med varmt vatten och bäddade runt med halm och lagårdsströ, och när

-augusti bröt in med rötmånadshetta, så bergväggen var som en bakugn, då

-knallade det igen, ärterna svällde ut till gåsägg och fick räfflor med

-ludet emellan. Åtta stycken hade han nu så stora som nävar, och de

-började redan lukta svagt, så att han lade tegelflis under dem. Det var

-en hel historia med de melonerna, och bara solen höll sig framme, så

-skulle han ha dem i hand om en vecka.

-

-Därför satt han nu på sitt bord och höll utkik på drivbänken, som om han

-bevakade solstrålarne därborta vid bergväggen, och han var uppriktigt

-glad i sitt sinne, för vinden stod sydlig och det hade inte regnat på

-sjusovaredagen.

-

--- Hör du, Anna, du, ropade han med sin kikhoströst till systern, som

-stod i köket och rensade flundror.

-

--- Nå, Gustav! svarade Anna, utan att lämna sitt arbete.

-

--- Jo, ser du, jag hade tänkt som så, att vi skulle ha dansen som om

-lördag, innan folket ger sig ut på strömmingen; vad säger du om det?

-

-Det blev litet tyst först, så att man hörde flugornas dans kring

-lövruskan i taket och fiskknivens raspande i flunderskinnet.

-

--- Har du råd med det, du? kom Annas svar i frågform.

-

--- Ja, visst har jag det, och för resten ska jag säga dig, att när man

-har har en affär som jag, måste man se sina kunder någon gång, och vad

-råd beträffar, så inte är jag så barskrapad. Minst ett par tunnor äpplen

-kan jag räkna på...

-

--- De ska ju vara till att köpa vinterfoder...

-

--- Nå, så har jag, här slog det kluck för skräddarn, som om det fastnat i

-halsen, så har jag mina meloner.

-

--- Asch; låt oss se dina meloner först!

-

--- Se! Kan du inte se dem därute! Om tre dar ä de färdiga, och då har jag

-mina åtta kronor; det är brännvinet!

-

--- Vänta då tills melonerna bli färdiga åtminstone.

-

--- Ja, si det kan jag inte, för då är det för sent för strömmingen, vet

-ja!

-

-Anna svarte inte mer, för hon ville inte vara med om alltsammans, både

-därför att hon tyckte det var bråkigt att riva opp stugan, och för att

-hon visste Gustav skulle supa sig full.

-

-Men nu var det skräddarns svaghet att en gång om året se folk hos sig,

-och flickor i synnerhet. Fastän han inte kunde dansa, då han till på

-köpet var låghalt, så han gick mellan två kryckor, hade han en synnerlig

-förnöjelse av att se ungdomen roa sig, och var alltid med på alla danser,

-där han hoppade omkring och klappade flickorna med knogarne av sin långa

-magra hand, och, ansedd som en gammal farbror, oaktat sina trettiotvå

-år, fick han ta sig små friheter, som ingen räknade så noga på. När han

-nu kastade fram sitt förslag för systern, som satt härute och hushållade

-för honom, var det inte något påhitt i hast, utan en länge ruvad idé, som

-ätit sig fast i hans huvud och som skulle gå igenom.

-

-Systern, som var fem år äldre, hade nog makten i huset, men när det

-gällde på riktigt, så var skräddarn envis som synden; och om det också

-skulle grälas i åtta dar, så tog han sig igenom.

-

-Utan att därför avvakta vidare rådslag sätter han sig i båt följande

-morgon och seglar omkring att bjuda, varpå han styr ner till Dalarö att

-köpa brännvin och svagdricka. Full kom han hem, men ändock innan

-solnedgången, och krypande på marken lade han fönsterna på bänken utan

-att slå sönder en ruta. Och som det hotade bli kallt travade han på

-mattorna, och nu, dubbelt rädd om sin skatt, som skulle betala kalaset,

-tog han täcket ur sängen och lade ovanpå alltsammans.

-

-Dagen därpå rustade Anna och Gustav till dansen. Först slogs slagbordet

-igen och ställdes ut på gården; därpå sopades och skurades, fejades och

-lövades. Och när det led på eftermiddagen, gjorde syskonen toalett, varpå

-flickorna på Mörtön anlände för att hjälpa med kaffekokningen.

-

-Så mot aftonen i femtaget kommo de främmande. Båt efter båt lovade och

-fällde segel i hamnmunnen, rodde opp till bryggan, där skräddarn stod

-oppsträckt och tog emot, skakade hand och sade en rolighet åt var en som

-han hjälpte i land, klappade flickorna under hakan och fick dem att

-rodna.

-

-När kaffet var drucket på gårdsplanen, förde värden sina gäster ut i

-trädgården att skåda och beundra. Flickorna fingo ett äpple, som

-skräddarn själv skulle stoppa i fickan på dem; åt gubbarne stack han en

-ympkvist eller ett fröhus, som de skulle ha hem. Och så skulle de

-»stirra» på sammetsrosor och lejongap, astrar och dahlier, som växte i

-stora bunkar utmed grönsakssängarne. Flickorna skulle naturligtvis nypa i

-lavendeln och rosmarin, så det luktade gott om dem, och skräddarn måste

-själv sticka örtkvasten i klädningslivet. Men pojkarne kunde inte hålla

-fingerna i styr, utan ville snyta äpplen, varför trädgårdsmästaren fann

-förmånligare att slå ner några surkartar åt dem, hellre än de skulle

-länsa hans unga träd, som buro första året. Och sist beskådades

-underverket, melonbänken.

-

--- Tre dar till, och det är åtta kronor i näven! skroderade skräddarn.

-Lukta på dom, pojkar! Hä? Nu ta vi en sup på det!

-

-Och så gick man in i stugan och började dansen med ett lag stora supar

-vid dragharmonikans orgeltoner. Som en skata syntes skräddarn skutta

-mellan paren och bjuda till supning och dans. Än var han vid spisen och

-motade opp några sittande par, än var han vid bordet och fick gubbarne

-att supa.

-

--- Inte så häftigt, ser du, natten är lång, och man vet inte vad som kan

-hända! varnade de gamle.

-

-Men skräddarn var alldeles »vill». Och hur det var, så slog gårdagsruset

-opp, käpparne började vingla och den lilla mannen såg vingskjuten ut.

-Törnade mot dörrposter, knuffade de dansande och fick armbågar i bröstet.

-Blev ledsen och satte sig i en vrå; rullade ögonen, som om han sett

-jordklotet gå runt, och sjönk slutligen ihop med käpparne saxade framför

-sig som en positivbock.

-

-Solen lyste ännu på himlen när värden i en sista ingivelse äntrade

-vindstrappan och kom opp på rännet, där höet låg. Där tycktes med ens

-gårdagens trötthet och rus överfalla krymplingen, så att han förlorade

-medvetandet och drunknade i ett hav av vällukter från det torra

-blomsterhöt, medan en hel ruska röda solstrålar låg över ansiktet.

-

-När han återfick förnimmelser nästa gång, hörde hans öra som om han låg

-inne i ett kvarnverk; stugan darrade och knakade och basarne i

-dragklaveret läto som när man står på kyrkbacken. Men det var mörkt nu

-och så upphörde örat att höra, ögonen släcktes och han trodde han

-svimmade.

-

--- Här är jag! hörde han sig svara i sömnen, på något rop efter

-skräddarn, så högljutt att han vaknade om en obestämd tidrymd, som kunde

-varit ett år eller en halvtimme, och så blev det svart och tyst igen.

-

-Nästa gång han förnam något, gjorde det rysligt ont i huvet, och bakom en

-bjälke viskade någon, som hade klackjärn på sig.

-

-Därpå drömde han, att han var mjöl och siktades i en kvarn, där ett

-kugghjul skakade sikten så det gjorde ont, och mjölnardrängarne skreko,

-medan orgeln spelte ini kyrkan, och ibland regnade det nedanför i

-knutarne, och så rasslade det i träd och buskar, knäckte i ris och

-bråten, smattrade på jorden. Och skräddaren låg och led, led i huvet där

-det kändes som om han glömt bort något, som han borde kommit ihåg,

-någonting viktigt och angeläget, men som han inte kunde komma på. Så

-slog han bort det och då blev det bättre en stund; men så kom det igen

-och då frös han i kroppen, men var alldeles het i huvet.

-

-Det hade nu blivit tyst därunder i kvarnen, och när han tittade opp i

-taket, såg han ljusgrå snören med små stjärnor på, som gjorde ont att se

-åt; tuppen gol och måsarne ojade sig oppe i luften någonstans. Han

-vaknade.

-

-Det var morgon, han hade varit full, och -- han hade glömt att täcka

-melonerna. Som en pil var han uppe, kravlade sig ner för trappan, såg en

-förödelsens styggelse i köket och skuttade ut i trädgården; tog tre

-alnars språng mellan käpparne; kände att det var bitande kallt, såg vitt

-på marken, som frasade om fötterna, och så -- där lågo de, döda.

-Stjälkarne snodda som rep, bladen slappa som klädeslappar, gråa, livlösa,

-och fruktskaften sågo ut som om de varit brända. I ett enda smärtsamt

-ögonblick rök fyra månaders arbete förbi den rusiges öga: Dalarörodden på

-tre mil efter stallströ, bänkläggningen, utplanteringen, vattningen och

-luftningen, täckningen om nätterna, allt pyssel och knåp förlorat på en

-frostnatt.

-

-Skräddarn slog benen under sig och satte sig på bänklådan; och barhuvad

-som han var med luggen ner i de rödsprängda ögonen, lät han huvet falla

-mot bröstet och grät; grät så förfärligt, om av brännvin eller sorg eller

-båda delarne, visste inte Anna, som kom tillstädes:

-

--- Du har fått för dansa, du! sade hon.

-

--- Jag ska aldrig supa mer! snyftade Gustav. Aldrig -- supa -- mer!

-

--- Så säger du var gång, du har varit full. Men håll ord en gång.

-

-Anna plockade höboss ur håret på brodern, medan tårarne fortforo att

-rinna utför dennes randiga kinder, som legat mot höbanden.

-

--- Och så skulle du se, hur de gjort i din trädgård!

-

-Skräddarn for opp som om han hört bålgetingen, och skuttade över

-ängslappen in i täppan.

-

--- Nå, Gud sig annåda!

-

-Det var allt vad han fick fram, då han såg sin unga rosenhäger avplockad

-och nästa års fruktsporrar avslagna.

-

--- Kåss -- i -- Jissi -- namn! Såna ena rackare! -- Och si på fan, här

-har han kräkts i stickelbärsbusken! Nej, en sån tusan!

-

--- Kom in i köket, ska du si hur di spytt som kattor! Jo, nog har du haft

-roligt för dina pengar!

-

-Skräddarn stod och stirrade på stickelbärsbusken, som om han sökt nyckeln

-till en gåta, och ett leende rann upp, motsträvigt till börja med, men

-snart klyvande hela det tåriga fula anletet, och med handen på knäet

-utbristande i den tillfredsställda hämndens förnöjda skratt:

-

--- Tror nån människa de haft förstånd att skala gurkan.

-

-Skrattet slocknade, och ett nytt anfall av raseri satte den lilla

-slankiga figuren i skuttande rörelse åt sängarne på andra sidan gången.

-

--- Gud förlåte mina synder ha de inte varit och trampat i ärtsängen! Si

-bara! -- Si bara! -- Ja, men det är vådligt!

-

-Anna tog brodrens arm och ledde honom in i stugan. Där såg fasligt ut.

-Golvet oppslitet av de dansandes skodon, nersmackat med snusloskor,

-pipaska, svavelstickor; runt ikring på fönsterposterna stodo urdruckna

-glas och i spisen lågo de två ankarena, som innehållit brännvinet och

-svagdrickat.

-

-Skräddarn kastade en blick på uselheten, skakade på huvet, och riste på

-brännvinsankaren.

-

--- Inte en droppe kvar? Anna?

-

--- Nej, och väl är det! Men nu, Gustav, får du sitta vid och sy i åtta

-dar, för att få in vad de andra supit opp i natt.

-

--- Så får jag väl det då! -- Men tror du, att de hade roligt i alla fall?

-frågade skräddarn med ett sista hopp om att ha fått någon valuta för sina

-pengar.

-

--- Nog hade de roligt, svarte Anna, men du, som inte fick något med?

-

--- Ge mig en sup, Anna, för jag vet du har gömt undan i skåpet, så talar

-vi inte om den saken mer!

-

-När skräddarn fått en redig, gick han ner till bryggan och tvätta sig.

-Och en timme efter satt han på bordet och sydde, under det hämplingen

-visslade för honom.

-

-Och mitt under huvudvärken, när de onda tankarne kommo och gingo, måste

-han avbryta sig själv och fråga Anna:

-

--- Tror du de hade roligt i alla fall?

-

-Och när Anna svarat ja för tredje gången, avslutade skräddarn sina

-tröstegrunder för sig själv:

-

--- Nå, så var det roligt i alla fall!

-

-

-

-

-Uppsyningsman.

-

-

-Han for med sin jakt som den »flygande holländarn» utan att komma i ro;

-han for mellan Furusund och Landsort, mellan Landsort och Furusund, och

-så hade han farit i femton år och skulle fara, tills han inte kunde hålla

-i ett storskot mera, och sonen vuxit upp att fortsätta färden. Hans far

-hade seglat i trettio år, men det var i den goda tiden, då skyddstullar

-framkallade smugglare, och gubben hade gjort sista beslaget i Stockholms

-skärgård, som på en natt inbragte honom tio tusen kronor, varför han köpt

-sig en gård och satt sig i ro.

-

-Detta äventyr levde som en saga, och hade lockat sonen in på den eljes

-något enformiga banan att segla, segla utan mål, segla fram och åter,

-följande vindens styrka och riktning, liggande stilla, när det inte

-blåste, och masande framåt i krokar och bukter, när det blåste opp, sak

-samma varthän, bara han höll sig inom distriktet och infann sig på Dalarö

-tullkammare den sista i månaden för att kvittera sin lön.

-

-Och man såg honom överallt, och när man inte väntade honom. Voro

-fiskarena ute med nät och det var gott väder, kunde de se

-uppsyningsmannens stormklyvare sticka fram om en udde som en kolossal

-näsa den där vädrade efter beslag; gick man på land, kunde man få se den

-ölsupsfärgade masten sticka opp över talltopparne, eller den rundgattade

-aktern slinka undan i albuskarne; gingo flickorna ut på ön att mjölka och

-sågo en tretungad flagg med krönt T på gaffeln skjuta fram om en

-bergknalle, så visste de att det var uppsyningsman; och kommo gubbarne en

-morgon tidigt ner till sumpkistan, så kunde jakten ligga där och röka ur

-kabysspipan, och då visste man att det vankades något. För i samma stund

-sjöstövlarne hördes mot strandens stenar, stack uppsyningsmannens

-utblåsta ansikte upp ur kajutan och efter några hälsningsord om väder-

-och vindförhållanden, anmodades de tillstädeskommande gå ombord, och

-snart sutto de på britsarne å ömse sidor om byråklaffen och hade supar

-framför sig.

-

-De första fem åren hade uppsyningsmannen seglat sitt distrikt, full av

-hänförelse och med förhoppningar att de tämligen höga tullsatserna skulle

-locka några företagsamma själar till smuggleriaffärer, men så kom den

-välsignade frihandeln med Gripenstedt och då blev det dåliga tider.

-

--- Varför smugglar ni inte, era djävlar! hördes uppsyningsmannen förebrå

-sina fiskare vid klaffen i kajutan.

-

--- Det lönar sig inte!

-

--- Lönar det inte?

-

-Och uppsyningsman tog fram tulltaxan och läste högt för andäktiga

-åhörare. Men det var verkligen ingen lockande affär, ty den högsta satsen

-var på vanilj med sextio öre skålpundet, och på den artikeln var

-förbrukningen alldeles för liten.

-

-Hänförelsen lade sig på sjätte året, men hoppet levde än; dock måste det

-då och då eldas opp med en sup, som snart blev flera supar. Och när han

-då gick till segels och kröp fram mellan de sista grynnorna, som han

-kunde utantill, då såg han i andanom franska skonare komma med guldur,

-engelska briggar, som luktade vanilj, holländska koggar med kryddöarnes

-muskotnötter och kardemummor, ryska skonare med karavante. Men när han så

-släppte landkänning för att gå ut och preja det hägrande lyckoskeppet,

-och tvingat det att hissa flagg, upplöste sig drömmen i en norsk bark,

-som kom med stenkol från England.

-

-Värre var att drömmen om tiotusen kronor i en bergskreva småningom antog

-fasta former av kontant tillgång, som skulle förr eller senare utfalla,

-så säkert, att uppsyningsmannen började ta förskott på dem. Och som

-opiiätaren måste han hålla ruset vid liv, eljes skulle den fatala

-verkligheten slå ner honom. Men ruset kostade, och det blev skuld.

-Skulden alstrade obehagliga förnimmelser, och dessa måste jagas bort med

-nytt rus, som alstrade bakrus med olust, som måste vårdas, för att icke

-ge missmod, och så blev han supare.

-

-Snart upphörde brännvinet att framkalla de vackra synerna, och med dem

-hoppet om de tiotusen kronorna.

-

-Så gick han och gifte sig och fick barn. Då blev det att skaffa mat, och

-nu kastade sig hans diktan och traktan på jakt och fiske, och alla tankar

-på det stora beslaget nöttes bort. Sätta ett nät här, knipa sig en fågel

-där, det var nu hela hans livs mål, och distriktet blev förvandlat till

-lika många jaktplatser och fiskställen, som det förut varit inbillade

-gömställen för smugglare. Och varje utgård blev en station, där han tog

-en sup och bjöd på en sup, och alltid hade han korn på slåtterölet, när

-det hölls, och när en båt skulle av stapeln, visste han långt förut. Och

-välkommen var han alltid vart han kom; dels därför, att han hade blanka

-knappar i rocken och rand på mössan, dels därför, att han hade nyheter,

-uträttade små ärender, var så bra att skicka hälsningar och dylikt med.

-Reda på sig hade han också; visste först av alla, när ejdern sträckte,

-när strömmingen gick till, och när fyrarne skulle släckas; kunnig i

-mångahanda, visste han hjälpa med affärer och kontrakt, kunde lägga sista

-hand vid en båt, skära till ett segel, borra om en bösspipa; och så kunde

-han spela fiol också, så att han alltid var välkommen, där det var

-ungdom, som ville dansa.

-

-Hans liv artade sig därför till en lång festresa, och minst roligt hade

-han de få stunder han skulle vara hemma. Där var bara gnatigt och

-bråkigt, och där ville man ha pengar, som inte fanns, fast han gav ifrån

-sig mest hela sin lön på hundra kronor i månaden. Och söp han opp femton

-kronor i månaden efter ett halvstop om dagen, så födde han sig i stället

-själv och drog ofta hem månget pund fisk eller en knippa fågel.

-

-Så kommo de mörka dagarne. Vänskapen blev skral, när skulderna icke

-betalades, och från köld var inte långt till ord. Och så blev där en

-station mindre. Som grannarne emellertid i regel voro osams och hemliga

-avundsmän, levde uppsyningsmannen en tid på att göra allianser med oväns

-ovänner; men när dessa kommo ihop och slöto fred, föll den dubbla

-fiendskapen på upphovsmannen.

-

-Och nu fick han flacka och fara sin enformiga kurs utan att ta i land.

-Satte han ett nät i en vik, kom ägaren och motade dän honom; sköt han en

-fågel kring inre kobbarne fick han heta tjuvskytt.

-

-I sin ensamhet slog han lag med sina två båtsmän, men då tog respekten

-slut och det blev klagomål, att han söp med sitt folk. Han lånade även

-pengar av dem, och när betalningen uteblev, blevo de råa mot honom,

-inkräktade på hans kommando och fingo honom slutligen under sig

-fullständigt, så att de seglade sina ärenden vart de ville och

-uppsyningsmannen följde med.

-

-Ibland, när han låg för länge stilla, kom kontrollören och drev upp

-honom.

-

--- Segla bara!

-

--- Vart?

-

--- Vart fan som helst, bara det blir seglat!

-

-Så drevs han upp, måste hissa på och segla, utan mål, utan hopp att komma

-i hamn.

-

-En dag, tio år hade han då seglat, fick han ett telegram i Sandhamn, att

-hans hustru låg dödssjuk och att han måste hem. Men vinden låg emot och

-det var långt ner till Landsort, så att när han efter ett dygns kryssning

-kom hem, var han änkling.

-

-Inte hade han haft mycken glädje av äktenskapet, då han bara var hemma

-två gånger i månaden, men det var ändå ett hem, där han kunde känna fast

-mark under fötterna, där han kunde sitta vid brasan och äta ett mål lagad

-mat.

-

-Efter begravningen blev det utmätning och varenda pinne togs bort till

-auktionen.

-

-Nu hade han icke en fläck mer på fasta marken att kalla sitt hem, och han

-bodde på jakten året om. Jakten, en gammal kosterbåt, började lida av

-tidens, vindens och vattnets åverkan och fick ett mörkt och medtaget

-utseende.

-

-Storseglet hade lapp, masten var oljemålad brun, och kajutan var struken

-smutsgul som sjukhussängarne. Förr hade hustrun satt vita gardinkappor en

-gång i kvartalet för fönstergluggarne, men nu stirrade de nakna mörka

-hålen så svarta ut. Tackel och stående gods var sotat av regnet, och

-skrovet var tungt, murket och seglade illa.

-

-Det är alldeles tyst ombord, sedan uppsyningsman upphört att tala med

-sina karlar, utom vid manöver; och när en lustjakt kommer en klar

-sommardag utanför inre skärgården och ser den svarta riggen på det

-klumpiga skrovet, som tyckes knega fram av ålderdomströtthet, fråga de

-sjungande och skrattande passagerarne, som äro ute för första gången, vad

-det där är för en likkista.

-

--- Det är »flygande holländarn»! svarar den unge grosshandlarn, som står

-till rors i en blårandig engelsk sticktröja.

-

-Och när spökskeppet glider förbi, numera alltid förbi, en liten röd stuga

-med vita fönsterfoder under några äppelträn på en bergknalle, och den

-tyste rorsmannen ser en midsommarstång och ungdom som dansar, då låter

-han hissa på topp och stormklyvare och lägger av ut till sjös, där han

-endast ser luft och vatten. Och när han fått en båtsman till roret, tar

-han sin fiol och spelar för måsar och skälar, som lockade av de ovanliga

-tonerna skrika och böla var efter sin art, och tråda dans kring det mörka

-skeppet och dess dystra spelman.

-

-Det är inte något märkvärdigt han spelar likväl, bara gamla dansar och

-marscher de spelade i hans ungdom, när han såg glada ansikten och han

-sattes i högsätet. Och han ser icke alls märkvärdig eller romantisk ut

-själv. En liten torr handelsbetjänt från landet med benen krokiga av att

-stå till rors, tunna gallrade polisonger, blekt och magert ansikte, och

-alls ingen sjömanstyp, som flickorna tänka sig en »jaktlöjtnant»!

-

-När november kommer med storm och snö, då blir den gamla jakten som en

-murken ek, när den lövas. Sjöarnes stänk kläda tågverket med kanderade

-iskristaller som en glaskrona, snön lägger sig som innanfönsters vadd på

-salning, gaffel och bom, och det svarta skrovet, ända över däcket, är

-överdraget med blånande is. Stiger då den svarta molnväggen med de

-kopparröda kanterna över zenit och luften blir mörk som en skymning av

-snötjockan, då får själva den lilla torra mannen vid roret ett drag av

-storhet och kraft, där han står i sin fårskinnspäls och sin

-skälskinnsmössa, vit av snö, och hans magra hand instucken i bälgvanten

-ser ut som om den rådde på vinden, när den halar det knastrande

-styvfrusna skotet, och den andra handen med rorkulten pressar jakten

-genom mörkgröna sjöar, ridande upp över isblock, som den trycker under

-sig och som rasslande skrapa mot kölen för att komma upp akter om roret,

-som lyfts på sina hakar och faller ner med en duns, skakande riggen så

-att isbarkar hagla på däck.

-

-Då lever uppsyningsmannen några timmar, när hans krafter tagas i anspråk

-i en kamp -- för vad? För kampen! Men när han kommer in till fyren, och

-mästarn tar emot honom med en kopp kaffe och brännvin, så tycker han det

-roligt att det är överståndet:

-

--- Det var ett hundväder! är allt vad han kan säga om saken, ty han har

-upphört reflektera över det ändamålslösa i den långa färden, som ändå tar

-slut, när han tar slut.

-

-Och när han värmt sig i lotsstugan och sovit på en lave, går han ut och

-ser på luften:

-

--- Jag tror vi seglar igen! säger han åt båtsmännen.

-

-Och så segla de igen!

-

-

-

-

-Flickornas kärlek.

-

-

-Detta var ett mycket kinkigt kapitel, och inte så gott att hålla någon

-reda på, just därför att det låg i alla parternas intresse att däri hölls

-så litet reda som möjligt. Bondens döttrar, eller flickorna, som bodde

-hemma hos föräldrarne, bevakades tämligen, ty med deras livsfrukt hängde

-arv och nerstamning av släkten samman, men med de andra, som icke ägde

-namn eller jord, hölls det icke så noga. Gossar och flickor av den

-tjänande klassen sovo i köket, och så snart ett tycke uppstått, ingicks

-sängelag i så blygsam form som omständigheterna tilläto. Husbonden och

-matmodren kände alltid förhållandet, men varken kunde eller ville hindra

-det, och som det betraktades som ett slags förlovning, hölls det i en

-viss helgd. Man såg det, men man talade icke om det. Gossen som ingått

-förbindelsen hade även en känsla av ansvar och var beredd att i händelse

-av följder, eller att det »blev på tok», som det kallades, ikläda sig

-ansvaret genom att ta hand om barnet eller gifta sig. Det senare var det

-vanliga, men därför fordrade han även trohet av sin flicka, att i

-händelse av risk hon skulle veta att han var den skyldige, och denna

-fordran på trohet hade så ingått i föreställningarne, att den flicka,

-som hade flera gossar på en gång, kallades, ensam hon, för hora, och

-betraktades som en hynda, vilken förlorat instinkten för sin nerstamning.

-De fria förbindelserna voro sålunda ett slags fattigmans äktenskap, ej

-blott till lust, eller lek, och åtnjöto därför allmän aktning.

-

-Ibland däremot, när flickorna togo den allvarliga saken skämtsamt eller

-lättsinnigt, uppstod krångel, och rätt fiffiga flickor skaffade sig för

-händelse av fara i månggiftet en så kallad »ansvaring». Till denna roll

-utsago de alltid någon välmående bondeson eller herreman, att kunna få

-till barnafader, om det blev tvist, och när dylika mål kommo för tinget,

-kunde vittnesmål lämna de mest oväntade upplysningar om saker som trotts

-vara eviga hemligheter.

-

-I regel kunde man dock se att klasskänslan satt djupast; och att det äkta

-allvarliga tycket mest uppstod och rotades inom dem av samma klass.

-Sålunda, om en piga hade förbindelse med bondens son, och inga utsikter

-till gifte sålunda funnos, blev hon otrogen tillsammans med drängen,

-vilken hon älskade, likasom i staden herr löjtnantens älskarinna på rum

-alltid bedrar honom med bodbetjänten och icke med kaptenen. Man skall

-därför icke tro att kärlekens fruktansvärda lekar spelades av utan drag

-av den storhet, som en lössläppt naturmakt äger, och att den allvarsamma

-akten av släktdriftens val och kamp gick sin gång så alldeles utan sorg

-och ve. Tvärtom! Kärlekssjuka och hjärtesorg fanns där också, under

-kanske enklare former, men ofta rörande i sin enkelhet, och mången lek

-slutades med döden, antingen gossens, flickans, eller barnets. Blandades

-då in de gifta folken -- då blev det historier, som stundom togo blodröd

-färg, och då brusto hjärtan och brötos band, och en enda illa överlagd

-handling kunde spinna ut sina följder över flera släkters liv, gå ner i

-avkomlingarnes som ett tragiskt öde, av vilket de oskyldige ledo en

-opersonlig förföljelse.

-

-                  *       *       *       *       *

-

-Mari var i tjänst hos uppsyningsmannen, som var ett strå vassare än vara

-hos bonden. Hon var nätt, hade ett blekt ansikte, blont hår och två rader

-mjölkvita tänder, som voro jämnare än man brukar finna hos de undre

-klasserna. Det fanns finare linjer i hennes kropp än hos de andra

-pigorna, och fastän uppfödd i skärgården var hon tagen från rodd och

-fiske till huspiga. Jämförd med de andra kamraterna såg hon svag och

-sjuklig ut, och, egendomligt nog, var hon på den grunden mycket eftersökt

-av bondpojkarne. Hon hade även antagit ett sätt av värdighet, som höll på

-avstånd, och ansågs som öns skönhet. Bondsonen hade fästat sig vid henne

-och oaktat han var den fulaste och hade simplare figur än drängarne, ja

-var rent stygg, höll sig Mari till honom. Om därför att han var den

-rikaste och sålunda lovade sörja bäst för hennes avkomma, så var ju

-hennes moderinstinkt åtminstone inte ute på krokvägar.

-

-Om Albin verkligen hade full avsikt att gifta sig med henne, det torde

-väl vara svårt att avgöra, då sinnesruset så ledigt förfalskar omdömet

-och då ett hastigt beslut, under ändrade omständigheter, så lätt ändras.

-Men Mari hade nog hört ett och annat halvkvädet ord i den riktningen, ty

-hon visade sig ej obenägen, men strängt höll hon på sin ära, och om även

-deras lek var alla uppenbar, så var det ingen som vågade säga att de hade

-något mellan sig.

-

-Men Albins föräldrar hade ett ont öga till Mari, för de visste nog att

-hon fikade efter gården utan att ge annat igen än några barn, och de sågo

-nog att Mari var en klok flicka av den sorten, som ville komma sig opp i

-världen, och det lider inte de som redan äro komna opp, utan de ville ha

-någon, som redan var oppe.

-

-När de därför märkte att den unga målaren, som bodde på sommarnöje,

-började slå krokar för Mari, så logo de i sina sinnen och tänkte att nu

-går hon all världenes snöda väg, och därmed vore deras Albin fri från

-frestelsen, för hur han var, men stolt kunde han sägas, och ta till

-hustru en som andra kunde peka ut, det gjorde han inte.

-

-Målaren var en ung man med skönhetssinne, och som när han suttit i en

-månads celibat, började söka något kvinnligt föremål han kunde dikta om

-åt sig. Och som han på ön saknade högre utvecklade måttstockar att mäta

-med för sommaren, började Maris jämförelsevis fina figur att göra intryck

-på honom. Dock behövde han se veckor, innan han kunde med sin fantasi

-skrapa ut de råa fläckar hennes ofullkomliga gestalt satte i hans öga.

-Han dresserade sin syn att ej se hennes något grova händer, sitt öra att

-ej förnimma de ibland simpla orden och tonfallen i hennes röst, sitt

-luktsinne att ej stötas tillbaka av hennes starka svettlukt, när hon kom

-från köket. Men det gick att förfalska omdömet under intressets eller

-behovets tvingande tryck.

-

-Studenterna, hans kamrater, brukade bjuda in flickorna om aftonen att

-dansa, prata, skämta, och det gick i allmänhet oskyldigt av, icke så

-mycket av bristande hetta i ungdomsblodet, som mer av den bildades

-utvecklade känslor av obehag att skada andra, få andra att lida, och

-kanske mest, om vi skulle vara uppriktiga -- av flickornas fruktan för

-förbindelser med stadsherrar, emedan de hade den ärvda klasstron att de

-högre bildade voro elakare och känslolösare, vilket enligt de sista

-upptäckterna tör vara falskt. Populärt talat -- de voro rädda att få barn

-och voro inga dygder, och denna hälsosamma fruktan underhölls vid högsta

-temperatur av gårdens drängar och sonen i huset, som gärna spottade i

-andras kål för att få behålla den. Möjligt är också, att bondpojkarne,

-som saknade stadsherrarnes tillfällen till i det avseendet ofarliga

-nöjen, voro mera drivna i självbehärskningens svåra konst i den punkten.

-

-Emellertid, herrarne valde snart, eller tycktes åtminstone ha valt var

-sin flicka, på vilken var och en offrade sin artighet, och flickorna

-befunno sig snart inne i en ny värld, dit de aldrig hoppats få titta

-annat än genom springan på köksdörren.

-

-Och Axel hade valt Mari eller blivit föredragen av henne. Han var en

-hetblodig man med våldsamma passioner, men hans skönhetssinne var även

-bildat för själslig skönhet, och flickans yttre kunde icke locka honom,

-förrän han ombildat hennes själ något litet. Det var således, vulgärt och

-teologiskt talat, en raffinerad förförare; djupsinnigare och således

-närmare sanningen var han en finare natur.

-

-Hoppet om att kunna få upp denna själ ända till sin, det var han för klok

-att hysa, och därför hade han heller icke några tankar på att binda henne

-vid sig till livets slut, om han eljes hade några rediga tankar efter en

-dags arbete i fantasiens eller den ombildande inbillningens arbete.

-Flickan var snäll, vänlig, och hade naturlig smak, så att hon snart

-passade sitt uppförande efter vännens; hörde på honom, förstod kanske

-icke så mycket, men lade bort fruktan för klassfienden.

-

-Målaren, som kunde av knotiga ointressanta martallar måla ut

-stämningsfulla föremål belysta av en tänkande hjärnas fosforescerande

-ljus, började också att måla om tjänstepigan och förvandlade henne snart

-till en jämlike. De talade minst om själva huvudmotivet utan om allt

-annat, dock icke giftermål.

-

-En söndagskväll efter att ha dansat och druckit gingo de att spatsera i

-skogen och höllo varann om livet. Han fick också kyssa henne, men hon var

-icke rätt hemma med det, och såg ofta ironiskt leende på honom, när han

-lovtalat hennes fina kinder och hennes vita tänder och tryckte sin eldiga

-mun mot hennes för att liva denna kyliga bild.

-

-När de så vandrade och skymningen fallit, fick Axel se en lysmask i en

-enbuske. Han tog den upp, lade den på sin hand och sade:

-

--- Nu lyser jag för oss!

-

-Skogen var bliven dunkel och masken lyste ej, utan bländade endast ögat

-med sitt gröna sken, så att granarne syntes kolsvarta resa sina stammar

-omkring dem, men de kände stigen och kommo fram till strandklipporna.

-Där var det ljusare och fjärden låg oändlig, stilla som en spegel och

-skären hängde mellan himmel och jord, under och i en luft av violett med

-en rosarand över sig.

-

-De satte sig på strandklippan och sågo det svarta vattnet under sig

-endast krusat av några lösgjorda tångbålar, som flutit upp.

-

-Halvdagern utraderade allt rått i flickans ansikte och under det blonda

-pannhåret lyste de stora ögonen, och de bleka kindernas ovaler blevo

-ganska nära skönhetstypen sådan målaren drömt sig. Han satte sig mitt

-emot henne, betraktade henne, föll på knä, talade poesiens luftiga ord,

-beundrade och bad.

-

--- Allt utom det sista!

-

--- Som du ger andra!

-

--- Vem har sagt det?

-

--- Det gör ni alla! Och vad ser du hos de andra, som jag skulle sakna!

-Erkänner du icke mig vara att föredraga, då du ger mig ensam ditt

-sällskap! Ser du icke att jag är den som ger dig mest, mest av vänlighet,

-mest av nöje, mest av deltagande.

-

-Det förstod hon inte.

-

--- Men jag älskar dig, ser du! Ser du inte det! Men du älskar inte mig,

-ty då skulle du ej låta mig lida så.

-

-Älska är nu ett ord, vars motsvarande betydelse saknas hos den obildade,

-och herr Axels kärlek var säkert av annan art än unge Albins.

-

--- Jo, jag håller mycket av honom, men han får inte göra mig något ont.

-

--- Men de andra!

-

--- Ä, de andra; vad är det för andra?

-

--- Albin?

-

--- Den!

-

-Axel tiggde och bad, hotade. Lidelsen dunkade i hans huvud så att han

-kände sig illa, elden brann, men flickan förblev kall.

-

--- Då kastar jag mig i sjön!

-

-Och utan att avvakta Maris utlåtande kastar han sig i vattnet med

-kläderna och simmar ut ett stycke. När han inte förnam något förtvivlans

-skrik från land, vänder han sig på rygg och tittar sig om.

-

-Där sitter Mari mycket lugn, för hon visste nog att herrarne kunde simma

-som fiskar, och hon bara skrattar.

-

-Axel hade haft flera motiv till sitt bad; först ett bestämt behov att få

-svalka sig och släcka den förtärande elden, men sedan också begäret att

-genom en bravad sätta flickan i brand för den modigaste och mest

-riskerande av tillbedjarne.

-

-Men det låg inte för den kloka Mari, som bara förebrådde hjälten att han

-vätt ner sig.

-

-Något annat måste försökas, och han försökte, ledd på rätta stråten av en

-gryende kunskap om att människohjärtat är ytterst olika hos olika

-individer och klasser.

-

-Albin hade åsett Maris lek med Axel och dragit sig tillbaka, antingen

-bestämd för att fly eller återkomma med andra syften. Saken var den att

-Mari också var oförsiktig i all sin klokhet, och en natt hade hon dröjt

-sig kvar inne i Axels rum utan att ändock glömma undvika den största

-faran. Detta hade kommit till öbornas kännedom, och Maris dygd ansågs

-numera förlorad, men vad som säkert var förlorat, det var giftet med

-Albin.

-

-En afton strax efter sutto de tu inne i Axels rum och pratade, det vill

-säga herr Axel talade och Mari hörde mest på. De hade ett fotografialbum

-framför sig och betraktade porträtt, och bland dem fäste sig flickan

-huvudsakligen vid sin väns syster. Och hur hon vände bladen kom hon

-alltid tillbaka till henne.

-

--- En sådan vacker flicka, en sådan vacker flicka, upprepade hon med en

-sorg i rösten, som kom Axel att få en aning om den lägre klassens

-natursmärta att ej vara den högre placerade.

-

--- Men inte så vacker som du, tröstade han; och sanningen var att

-systerns skönhet endast existerade för pigans uppfattning av det sköna

-hos en kvinna, bestående i att kläderna sutto väl, håret var väl kammat

-och ansiktet uttryckte något av härska.

-

--- Inte är jag vacker inte, svarade Mari, med full överbevisning om sin

-underlägsenhet i den punkten.

-

--- Du är skön, försäkrade Axel, vars undertryckta passion överdrev. Och

-om jag finge måla dig, skulle Stockholmarne vandra till utställningen i

-skaror att se dig.

-

--- Så måla mig då! sade Mari, som lystrat till vid ordet Stockholmarne.

-

--- Men avklädd, och det vill du inte!

-

--- Jo vars! Det med! Om det ska vara nödigt.

-

-Det blev måla av, men intet vidare. Begrepp om blygsamhet i den meningen,

-fanns ej hos en flicka som sovit i samma rum som drängarne, men kyskheten

-såsom omedveten omtanke om sin ättelägg, den hade hon i högre grad än

-många som icke vilja visa foten.

-

-En natt under séancen knackade det på rutan, som var dold av gardinen.

-

--- Är Mari där? hördes uppsyningsmannens fru med yrvaken röst. Att neka

-var ej lönt och Axel svarade:

-

--- Ja hon är här!

-

--- Hon ska genast komma in och lägga sig.

-

-Mari gick orolig för vad som skulle följa, och nästa afton talade hon om,

-att frun varit ond för att hon varit uppe så länge.

-

--- Inte för annat?

-

--- Nej! Men hon började bli gnatig och svår.

-

--- Du ska flytta och ta plats i stan. Där har du dubbelt så stor lön och

-kan komma i ett gott hus.

-

--- Inte kan jag få någon syssla i stan, som inte har några bekanta.

-

--- Det ska jag skaffa dig.

-

-Mari blev drömmande, och påminde försiktigt nästa kväll om löftet, varpå

-Emil, studenten, som var närvarande och som var en _ren_ yngling från ett

-gott hem, upplyste att hans mor just sökte en bra flicka från landet. Och

-på Axels uppmaning skrev han samma kväll till modren, och hon som alls

-icke misstänkte några biavsikter i elakt syfte, då de ju ej funnos,

-svarade att hon ville se flickan.

-

-Mari reste således in och fick platsen.

-

-Så blev det höst och man skiljdes, utan tårar och utan krångel.

-

-När Mari den 24:e oktober inträdde i sin nya tjänst, hade Axel glömt bort

-att hon fanns, sedan han fått se andra flickor, som tilltalade hans

-skönhetssinne mera, och vilkas utveckling bättre passade hans tycke.

-Porträttet, som var halvfärdigt, målade han över, då han tyckte det var

-fult. Men alldenstund Emil vistades i Uppsala hela höstterminen, fick han

-intet ärende i det hemmet förrän om julen, när Emil kom hem och blev

-bjuden dit en afton.

-

-De hade satt sig ner vid tebordet, när han förmärker att någon ser på

-honom från sidan. Han vänder huvudet och känner igen Mari.

-

--- Nej, se god afton Mari, hälsar han utan att erfara det minsta av lust

-eller olust.

-

--- Visste inte Axel att Mari var hos oss? frågade frun i huset.

-

--- Jo, men jag hade glömt bort det.

-

-När han gick om kvällen och Mari stängde porten, frågade han hur hon hade

-det och om hon var nöjd; och så sa han godnatt.

-

-Hon var totalt utplånad, och nu, när han sett henne i den nya omgivningen

-såg hon ut som pigorna gör mest, kanske mindre bra än flertalet.

-

-Därpå gick vintern utan att han såg henne, och så kom sommarn, när han

-for till skären igen.

-

-En dag, när han pratade vid gårdens mor, som nu var änka, kom det på tal

-om Mari.

-

--- Nå, sa gumman, hon är väl bortkommen nu?

-

--- Hur så, hon är ju i ett gott hus och har det väl.

-

--- Och herrn bryr sig inte om henne längre, sen han förlorat henne.

-

--- Vad för slag?

-

--- Jo, si, inte var det riktigt att gå och spela för en fattig flicka.

-

--- Spelade jag?

-

--- Jaja, hon tog sig tankar i alla fall, och vi sa åt'na hon skulle se

-sig för.

-

--- Ja, men jag var inte henne när!

-

--- Nå, det må så vara, sir herrn, men hon trodde att det skulle bli parti

-det!

-

--- Nej, vad säger ni, och aldrig talte jag om sådant.

-

--- Ja, vad man säger, men Mari tydde liksom på att herrn till och med

-talt om lysning.

-

-Lysmasken alltså! Så där var det att tala poesi för sådana!

-

--- Ja, men säg nu moster, tog herr Axel upp, kan man inte leka eller

-spela lite, ni kallar, med en flicka, utan att det ska vara bindande. Hon

-spelte ju med era pojkar här.

-

--- Ja visst gjorde hon, men sir herrn, herrn såg så allvarsam och

-hederlig ut, så hon trodde det var rena allvare.

-

--- Alltså, tror moster, att om jag gått burdus på, skulle hon ha gett

-efter? Tror moster det?

-

--- Asch, flickorna, vet en väl.

-

--- Och säg nu, tror moster att hon var i lag med pojkarne på gårn här!

-

--- Ja, si det kan en inte säga, sånt.

-

-Detta var en oväntad upplysning för herr Axel, och liksom efter en fara

-han kommit undan drog han sina andetag. Flickan hade sålunda helt kallt

-lagt snaran för honom, och otroligt är ej att om hon, som icke visade

-något tecken till ömhet eller eld, hade bundit honom vid sitt kött, så

-skulle han ha stannat, därför att han icke kunde annat och därför att

-hans låga var besvarad. Men nu hade hon med köld mottagit hans manliga

-hyllning, tagit hans artigheter, hans tjänster, och så weg med honom. Nå

-det sista var det bästa, och nästa gång lovade han sig ta flickorna på

-ett annat sätt.

-

-I augusti hade bonden dansnöje på ön och Axel var med. Där voro bara fula

-flickor, som inte lockade honom, och han dansade ej. När skymningen

-fallit, satte han sig på farstukvisten att röka, vid skenet av

-lagårdslyktan, som var uthängd till eklärering.

-

-Ett, tu, tre hörde han glam på backen och ett fruntimmer syntes omgiven

-av kamraterna, som ville bjuda upp henne till dans. Han kände

-kvinnorösten som bekant, och i nästa ögonblick stod Mari framför honom.

-

-Hon var klädd i hatt och kappa, och såg utspökad ut; hade fått sätt och

-fasoner, och efter en kort och glad hälsning avvisade hon herrarnes

-inbjudning för att taga målarens arm.

-

--- Jag vill dansa med herr Axel, sa hon.

-

-Och herr Axel dansade med henne, ställde henne vid spiseln och såg på

-henne. Hennes kinder voro fylligare, och hade en dålig, röd flammig färg,

-hennes förr så vilda hår var slätkammat med pomada och hennes fasta barm

-hade givit sig ner i korsetten.

-

-Maria Stuarts-krage hade hon och manschetter, och pojkarna svärmade som

-flugor kring henne, medan herr Axel stod där oberörd väntande få bli

-lös.

-

-Och medan han väntade, tänkte han på hur vacker hon var den gången, när

-hon gick barfota och i lintygsärmarne och bar vattämbaret från brunnen --

-som han alltid sprang ut och hjälpte henne med.

-

--- Kom så gå vi ut, sa Mari och viftade sig med näsduken.

-

-Axel gick med ut på verandan, men visste inte vad han skulle säga; oaktat

-månen sken och det varit hett i stugan.

-

--- Ska vi gå i skogen? frågade Mari och såg på herr Axel.

-

--- Nej, nu vill inte jag! svarade han. Förra gången ville inte du! Så kan

-det vara!

-

-Mari gick in igen och dansade hela afton med samma lugn som om hon burit

-vatten eller rensat fisk.

-

-Året därpå var hon förlovad med en hederlig skomakargesäll, och försvann

-ur historien.

-

-Sex år senare, efter en dans, sutto en morgonkvist på ön, ungbonden

-Albin, gift, med två barn, och den berömde målaren Axel ***, också gift,

-med tre barn, vid ett glas glögg och pratade. När fruarne sågos utom

-hörhåll, girade samtalet över åt gamla minnen och flickor naturligtvis.

-

--- Hör nu Albin, minns han Mari, frågade herr Axel, som om nattens vaka

-drivit upp gamla intryck.

-

--- Jo, det gör jag nog!

-

--- Det var en underlig flicka, inte sant?

-

-Albin såg plötsligen lömsk ut.

-

--- Ja, dum va hon, för hade hon inte gått i lag med herrn, så hade hon

-varit min hustru nu!

-

--- Ah, vad han säger! Han tror att jag var när henne då?

-

--- Ja det tror jag vad jag vill!

-

--- Naturligtvis skulle jag säga det, om det varit så, för nu behövs det

-inte döljas. Men det egendomliga är att det var inte så.

-

-Albin skådade djupt i sin rivals ansikte:

-

--- Ja, men det var då besynnerligt!

-

--- Hur så? Var han där då?

-

--- Jag, ja! Men jag ville vara allena jag!

-

--- Det förstår jag, men ville han gifta sig med henne efteråt?

-

--- Efteråt?

-

-Det förstod inte Albin, men herr Axel var heller inte angelägen få någon

-förklaring utan blev sittande med den enda tanken som en spik i sin

-hjärna:

-

--- Hon var när honom, men inte mig!

-

-Och när han funderat hit och dit över kvinnans gåtfulla natur, steg han

-upp liksom befriad vid den tanken att det inte var vidare gåtfullt utan

-bara var vad man kallar dumhet. Ansatser att kunna beräkna en handlings

-följder men brist på förstånd att riktigt genomföra en plan, vilket ju

-visade sig, då hon förlorade båda köttstyckena genom att släppa det ena

-för tidigt. Hon var dum bara! Dum!

-

-

-

-

-

-

-End of the Project Gutenberg EBook of Skäkarlsliv, by August Strindberg

-

-*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK SKÄKARLSLIV ***

-

-***** This file should be named 30079-8.txt or 30079-8.zip *****

-This and all associated files of various formats will be found in:

-        https://www.gutenberg.org/3/0/0/7/30079/

-

-Produced by Ronnie Sahlberg, and Project Runeberg for

-providing the scans.

-

-

-Updated editions will replace the previous one--the old editions

-will be renamed.

-

-Creating the works from public domain print editions means that no

-one owns a United States copyright in these works, so the Foundation

-(and you!) can copy and distribute it in the United States without

-permission and without paying copyright royalties.  Special rules,

-set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to

-copying and distributing Project Gutenberg-tm electronic works to

-protect the PROJECT GUTENBERG-tm concept and trademark.  Project

-Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you

-charge for the eBooks, unless you receive specific permission.  If you

-do not charge anything for copies of this eBook, complying with the

-rules is very easy.  You may use this eBook for nearly any purpose

-such as creation of derivative works, reports, performances and

-research.  They may be modified and printed and given away--you may do

-practically ANYTHING with public domain eBooks.  Redistribution is

-subject to the trademark license, especially commercial

-redistribution.

-

-

-

-*** START: FULL LICENSE ***

-

-THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE

-PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK

-

-To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free

-distribution of electronic works, by using or distributing this work

-(or any other work associated in any way with the phrase "Project

-Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full Project

-Gutenberg-tm License (available with this file or online at

-https://gutenberg.org/license).

-

-

-Section 1.  General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg-tm

-electronic works

-

-1.A.  By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm

-electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to

-and accept all the terms of this license and intellectual property

-(trademark/copyright) agreement.  If you do not agree to abide by all

-the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy

-all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your possession.

-If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project

-Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound by the

-terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or

-entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8.

-

-1.B.  "Project Gutenberg" is a registered trademark.  It may only be

-used on or associated in any way with an electronic work by people who

-agree to be bound by the terms of this agreement.  There are a few

-things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works

-even without complying with the full terms of this agreement.  See

-paragraph 1.C below.  There are a lot of things you can do with Project

-Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this agreement

-and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm electronic

-works.  See paragraph 1.E below.

-

-1.C.  The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the Foundation"

-or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project

-Gutenberg-tm electronic works.  Nearly all the individual works in the

-collection are in the public domain in the United States.  If an

-individual work is in the public domain in the United States and you are

-located in the United States, we do not claim a right to prevent you from

-copying, distributing, performing, displaying or creating derivative

-works based on the work as long as all references to Project Gutenberg

-are removed.  Of course, we hope that you will support the Project

-Gutenberg-tm mission of promoting free access to electronic works by

-freely sharing Project Gutenberg-tm works in compliance with the terms of

-this agreement for keeping the Project Gutenberg-tm name associated with

-the work.  You can easily comply with the terms of this agreement by

-keeping this work in the same format with its attached full Project

-Gutenberg-tm License when you share it without charge with others.

-

-1.D.  The copyright laws of the place where you are located also govern

-what you can do with this work.  Copyright laws in most countries are in

-a constant state of change.  If you are outside the United States, check

-the laws of your country in addition to the terms of this agreement

-before downloading, copying, displaying, performing, distributing or

-creating derivative works based on this work or any other Project

-Gutenberg-tm work.  The Foundation makes no representations concerning

-the copyright status of any work in any country outside the United

-States.

-

-1.E.  Unless you have removed all references to Project Gutenberg:

-

-1.E.1.  The following sentence, with active links to, or other immediate

-access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear prominently

-whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work on which the

-phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the phrase "Project

-Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, performed, viewed,

-copied or distributed:

-

-This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with

-almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or

-re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included

-with this eBook or online at www.gutenberg.org

-

-1.E.2.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is derived

-from the public domain (does not contain a notice indicating that it is

-posted with permission of the copyright holder), the work can be copied

-and distributed to anyone in the United States without paying any fees

-or charges.  If you are redistributing or providing access to a work

-with the phrase "Project Gutenberg" associated with or appearing on the

-work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1

-through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the

-Project Gutenberg-tm trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or

-1.E.9.

-

-1.E.3.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted

-with the permission of the copyright holder, your use and distribution

-must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional

-terms imposed by the copyright holder.  Additional terms will be linked

-to the Project Gutenberg-tm License for all works posted with the

-permission of the copyright holder found at the beginning of this work.

-

-1.E.4.  Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm

-License terms from this work, or any files containing a part of this

-work or any other work associated with Project Gutenberg-tm.

-

-1.E.5.  Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this

-electronic work, or any part of this electronic work, without

-prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with

-active links or immediate access to the full terms of the Project

-Gutenberg-tm License.

-

-1.E.6.  You may convert to and distribute this work in any binary,

-compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any

-word processing or hypertext form.  However, if you provide access to or

-distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format other than

-"Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official version

-posted on the official Project Gutenberg-tm web site (www.gutenberg.org),

-you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a

-copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon

-request, of the work in its original "Plain Vanilla ASCII" or other

-form.  Any alternate format must include the full Project Gutenberg-tm

-License as specified in paragraph 1.E.1.

-

-1.E.7.  Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,

-performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works

-unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.

-

-1.E.8.  You may charge a reasonable fee for copies of or providing

-access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works provided

-that

-

-- You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from

-     the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method

-     you already use to calculate your applicable taxes.  The fee is

-     owed to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he

-     has agreed to donate royalties under this paragraph to the

-     Project Gutenberg Literary Archive Foundation.  Royalty payments

-     must be paid within 60 days following each date on which you

-     prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax

-     returns.  Royalty payments should be clearly marked as such and

-     sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the

-     address specified in Section 4, "Information about donations to

-     the Project Gutenberg Literary Archive Foundation."

-

-- You provide a full refund of any money paid by a user who notifies

-     you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he

-     does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm

-     License.  You must require such a user to return or

-     destroy all copies of the works possessed in a physical medium

-     and discontinue all use of and all access to other copies of

-     Project Gutenberg-tm works.

-

-- You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any

-     money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the

-     electronic work is discovered and reported to you within 90 days

-     of receipt of the work.

-

-- You comply with all other terms of this agreement for free

-     distribution of Project Gutenberg-tm works.

-

-1.E.9.  If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg-tm

-electronic work or group of works on different terms than are set

-forth in this agreement, you must obtain permission in writing from

-both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and Michael

-Hart, the owner of the Project Gutenberg-tm trademark.  Contact the

-Foundation as set forth in Section 3 below.

-

-1.F.

-

-1.F.1.  Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable

-effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread

-public domain works in creating the Project Gutenberg-tm

-collection.  Despite these efforts, Project Gutenberg-tm electronic

-works, and the medium on which they may be stored, may contain

-"Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or

-corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual

-property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a

-computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by

-your equipment.

-

-1.F.2.  LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right

-of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project

-Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project

-Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project

-Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all

-liability to you for damages, costs and expenses, including legal

-fees.  YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT

-LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE

-PROVIDED IN PARAGRAPH F3.  YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE

-TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE

-LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR

-INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH

-DAMAGE.

-

-1.F.3.  LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a

-defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can

-receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a

-written explanation to the person you received the work from.  If you

-received the work on a physical medium, you must return the medium with

-your written explanation.  The person or entity that provided you with

-the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a

-refund.  If you received the work electronically, the person or entity

-providing it to you may choose to give you a second opportunity to

-receive the work electronically in lieu of a refund.  If the second copy

-is also defective, you may demand a refund in writing without further

-opportunities to fix the problem.

-

-1.F.4.  Except for the limited right of replacement or refund set forth

-in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS' WITH NO OTHER

-WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO

-WARRANTIES OF MERCHANTIBILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.

-

-1.F.5.  Some states do not allow disclaimers of certain implied

-warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages.

-If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the

-law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be

-interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by

-the applicable state law.  The invalidity or unenforceability of any

-provision of this agreement shall not void the remaining provisions.

-

-1.F.6.  INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the

-trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone

-providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in accordance

-with this agreement, and any volunteers associated with the production,

-promotion and distribution of Project Gutenberg-tm electronic works,

-harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees,

-that arise directly or indirectly from any of the following which you do

-or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg-tm

-work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any

-Project Gutenberg-tm work, and (c) any Defect you cause.

-

-

-Section  2.  Information about the Mission of Project Gutenberg-tm

-

-Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of

-electronic works in formats readable by the widest variety of computers

-including obsolete, old, middle-aged and new computers.  It exists

-because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from

-people in all walks of life.

-

-Volunteers and financial support to provide volunteers with the

-assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg-tm's

-goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will

-remain freely available for generations to come.  In 2001, the Project

-Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure

-and permanent future for Project Gutenberg-tm and future generations.

-To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation

-and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4

-and the Foundation web page at https://www.pglaf.org.

-

-

-Section 3.  Information about the Project Gutenberg Literary Archive

-Foundation

-

-The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit

-501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the

-state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal

-Revenue Service.  The Foundation's EIN or federal tax identification

-number is 64-6221541.  Its 501(c)(3) letter is posted at

-https://pglaf.org/fundraising.  Contributions to the Project Gutenberg

-Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent

-permitted by U.S. federal laws and your state's laws.

-

-The Foundation's principal office is located at 4557 Melan Dr. S.

-Fairbanks, AK, 99712., but its volunteers and employees are scattered

-throughout numerous locations.  Its business office is located at

-809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887, email

-business@pglaf.org.  Email contact links and up to date contact

-information can be found at the Foundation's web site and official

-page at https://pglaf.org

-

-For additional contact information:

-     Dr. Gregory B. Newby

-     Chief Executive and Director

-     gbnewby@pglaf.org

-

-

-Section 4.  Information about Donations to the Project Gutenberg

-Literary Archive Foundation

-

-Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide

-spread public support and donations to carry out its mission of

-increasing the number of public domain and licensed works that can be

-freely distributed in machine readable form accessible by the widest

-array of equipment including outdated equipment.  Many small donations

-($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt

-status with the IRS.

-

-The Foundation is committed to complying with the laws regulating

-charities and charitable donations in all 50 states of the United

-States.  Compliance requirements are not uniform and it takes a

-considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up

-with these requirements.  We do not solicit donations in locations

-where we have not received written confirmation of compliance.  To

-SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any

-particular state visit https://pglaf.org

-

-While we cannot and do not solicit contributions from states where we

-have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition

-against accepting unsolicited donations from donors in such states who

-approach us with offers to donate.

-

-International donations are gratefully accepted, but we cannot make

-any statements concerning tax treatment of donations received from

-outside the United States.  U.S. laws alone swamp our small staff.

-

-Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation

-methods and addresses.  Donations are accepted in a number of other

-ways including including checks, online payments and credit card

-donations.  To donate, please visit: https://pglaf.org/donate

-

-

-Section 5.  General Information About Project Gutenberg-tm electronic

-works.

-

-Professor Michael S. Hart was the originator of the Project Gutenberg-tm

-concept of a library of electronic works that could be freely shared

-with anyone.  For thirty years, he produced and distributed Project

-Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of volunteer support.

-

-

-Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed

-editions, all of which are confirmed as Public Domain in the U.S.

-unless a copyright notice is included.  Thus, we do not necessarily

-keep eBooks in compliance with any particular paper edition.

-

-

-Most people start at our Web site which has the main PG search facility:

-

-     https://www.gutenberg.org

-

-This Web site includes information about Project Gutenberg-tm,

-including how to make donations to the Project Gutenberg Literary

-Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to

-subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.

diff --git a/old/30079-8.zip b/old/30079-8.zip
deleted file mode 100644
index bb0d67d..0000000
--- a/old/30079-8.zip
+++ /dev/null
diff --git a/old/30079-h.zip b/old/30079-h.zip
deleted file mode 100644
index 5a683d3..0000000
--- a/old/30079-h.zip
+++ /dev/null
diff --git a/old/30079-h/30079-h.htm b/old/30079-h/30079-h.htm
deleted file mode 100644
index 8587df2..0000000
--- a/old/30079-h/30079-h.htm
+++ /dev/null
@@ -1,7984 +0,0 @@
-<!DOCTYPE html PUBLIC "-//W3C//DTD XHTML 1.0 Strict//EN"

-"http://www.w3.org/TR/xhtml1/DTD/xhtml1-strict.dtd">

-<html xmlns="http://www.w3.org/1999/xhtml">

-<head>

-<meta http-equiv="Content-Type" content="text/html;charset=iso-8859-1" />

-<title>

-The Project Gutenberg eBook of Skärkarlsliv, by August Strindberg.

-</title>

-

-<style type="text/css">

-    p                 {margin-top: 0.5em; text-align: justify; margin-bottom: 0.5em;}

-    body              {margin-left: 11%; margin-right: 10%;}

-    a                 {text-decoration: none;}

-    @media screen     {

-      hr.ppg-pb       {margin:30px 0; width:100%; border:none;border-top:thin dashed silver;}

-      .pagenum        {display: inline; font-size: x-small; text-align: right; position: absolute; right: 2%; padding: 1px 3px; font-style: normal; font-variant:normal; font-weight:normal; text-decoration: none; background-color: inherit; border:1px solid #eee;}

-      .pncolor        {color: silver;}

-    }

-    @media print      {

-      hr.ppg-pb       {border:none;page-break-after: always;}

-      .pagenum        { display:none; }

-    }

-    h3                {text-align:center; font-weight: normal; font-size: 1.4em}

-    .footnote .label  {position: absolute; right: 84%; text-align: right;}

-    .img              {border:0;}

-    .footnote         {margin-left: 10%; margin-right: 10%; font-size: 0.9em;}

-    .figcenter        {margin: 2em auto 2em auto; text-align: center;}

-    .fnanchor         {font-size: .8em; text-decoration: none;}

-    .caption          {font-size:.8em}

-    hr.tb             {width: 35%; margin-top: 2.0em; margin-bottom: 2.0em; border:none; border-bottom:1px solid black; clear:both;}

-    .tn               {margin-left: 8%; margin-right: 8%; margin-top: 5%; margin-bottom: 5%; padding: .25em 1em; background: #EEE; background-image: none; color: black; border: solid black 1px; font-size: 96%}

-    .blockquot        {font-family: sans-serif; margin-left:5%; margin-right:5%}

-    h2                {text-align:center; font-weight: normal; font-size: 1.6em}

-</style>

-

-</head>

-<body>

-

-

-<pre>

-

-The Project Gutenberg EBook of Skäkarlsliv, by August Strindberg

-

-This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with

-almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or

-re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included

-with this eBook or online at www.gutenberg.org

-

-

-Title: Skäkarlsliv

-

-Author: August Strindberg

-

-Release Date: September 25, 2009 [EBook #30079]

-

-Language: Swedish

-

-Character set encoding: ISO-8859-1

-

-*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK SKÄKARLSLIV ***

-

-

-

-

-Produced by Ronnie Sahlberg, and Project Runeberg for

-providing the scans.

-

-

-

-

-

-

-</pre>

-

-

-<div class='tn'>

-<b>Transcribers note:</b>

-<p>

-This e-text was produced from Project Runeberg&#8217;s

-digital facsimile edition of<br />

-<b>Samlade Verk #21: Hemsöborna och Skärkarlsliv</b><br />

-printed in 1914 and available at<br />

-<b>http://runeberg.org/strindbg/hemsobor/</b>

-</p>

-<p>

-This text has been edited so that this document only contain the book

-<b>Skärkarlsliv</b>. The table of content has been moved to the start of the book.

-</p>

-<p>

-Text that was s&nbsp;p&nbsp;a&nbsp;c&nbsp;e&nbsp;d&nbsp;-&nbsp;o&nbsp;u&nbsp;t in the original text has been

-changed to use <i>italics</i>.

-</p>

-<p>

-Project Runeberg publishes free digital editions of Nordic literature.

-Learn more at <b>http://runeberg.org/</b>

-</p>

-</div>

-

-<hr class='ppg-pb' />

-<p style='text-align: center; font-size: 2.0em; margin-top:1.0em'>

-<a href="#LN_SKARKARLSLIV">SKÄRKARLSLIV</a>

-</p>

-<p style='text-align: center; font-size: 0.8em; margin-top:2.0em'>

-AV

-</p>

-<p style='text-align: center; font-size: 1.6em; margin-top:2.0em'>

-AUGUST STRINDBERG

-</p>

-<div class='figcenter'>

-<img src='images/0001.png' alt='' title=''  class='img'/><br />

-</div>

-

-<p style='text-align: center; font-size: 1.2em; margin-top:3.0em; margin-bottom:0.0em'>

-STOCKHOLM

-</p>

-<p style='text-align: center; font-size: 0.8em; margin-top:0.0em'>

-ALBERT BONNIERS FÖRLAG

-</p>

-<hr class='ppg-pb' />

-<p style='text-align: center; font-size: 0.8em; margin-top:2.0em'>

-<i>Copyright. Albert Bonnier 1914.</i>

-</p>

-<p style='text-align: center; font-size: 1.2em; margin-top:4.0em; margin-bottom:0.0em'>

-STOCKHOLM

-</p>

-<p style='text-align: center; font-size: 0.8em; margin-top:0.0em'>

-ALBERT BONNIERS FÖRLAG

-</p>

-<hr class='ppg-pb' />

-<p>

-<a id='LN_SKARKARLSLIV' name='LN_SKARKARLSLIV'></a>

-</p>

-<p style='text-align: center; font-size: 1.6em; margin-top:2.0em'>

-SKÄRKARLSLIV

-</p>

-<p style='text-align: center; font-size: 1.2em; margin-top:0.0em; margin-bottom:2.0em'>

-BERÄTTELSER

-</p>

-<hr class='ppg-pb' />

-<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>

-<h2>INNEHÅLL.</h2>

-<h3><i>Skärkarlsliv.</i></h3>

-</div>

-

-<table border='0' width='80%' cellpadding='2' cellspacing='0' summary='' style='margin:0em; margin-left: 10%'>

-<col style='width:80%;' />

-<col style='width:20%;' />

-

-<tr><td style='text-align: left'>

-Inledning

-</td><td style='text-align: right'>

-<a href='#page_183'>183</a>

-</td></tr>

-

-<tr><td style='text-align: left'>

-Den romantiske klockaren på Rånö

-</td><td style='text-align: right'>

-<a href='#page_193'>193</a>

-</td></tr>

-

-<tr><td style='text-align: left'>

-Min sommarpräst

-</td><td style='text-align: right'>

-<a href='#page_260'>260</a>

-</td></tr>

-

-<tr><td style='text-align: left'>

-Pastorns älg

-</td><td style='text-align: right'>

-<a href='#page_269'>269</a>

-</td></tr>

-

-<tr><td style='text-align: left'>

-En brottsling

-</td><td style='text-align: right'>

-<a href='#page_280'>280</a>

-</td></tr>

-

-<tr><td style='text-align: left'>

-Vidskepelse

-</td><td style='text-align: right'>

-<a href='#page_297'>297</a>

-</td></tr>

-

-<tr><td style='text-align: left'>

-Höjer tar gården själv

-</td><td style='text-align: right'>

-<a href='#page_303'>303</a>

-</td></tr>

-

-<tr><td style='text-align: left'>

-Sjönödslöftet

-</td><td style='text-align: right'>

-<a href='#page_315'>315</a>

-</td></tr>

-

-<tr><td style='text-align: left'>

-Skräddarns skulle ha dans

-</td><td style='text-align: right'>

-<a href='#page_323'>323</a>

-</td></tr>

-

-<tr><td style='text-align: left'>

-Uppsyningsman

-</td><td style='text-align: right'>

-<a href='#page_335'>335</a>

-</td></tr>

-

-<tr><td style='text-align: left'>

-Flickornas kärlek

-</td><td style='text-align: right'>

-<a href='#page_343'>343</a>

-</td></tr>

-</table>

-

-<hr class='ppg-pb' />

-<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_183' name='page_183'></a>183</span>

-<h2>Inledning.</h2>

-

-</div>

-

-<p>

-Stockholms skärgård, från vilken trakt jag

-hämtat scenerier och motiv till denna bok, har alltid

-haft en särdeles tilldragning på mig. Kanske

-därför att min hemort, Stockholm och dess

-omgivningar, själva utgöra en del av skärgården. Mälaren

-var ju ursprungligen en havsarm, som genom

-vattendragen vid Södra Tälje och Stocksund vid

-Stockholm stod i förbindelse med havet, och Kedjeskär,

-nuvarande Riddarholmen, bar, genom sitt namn,

-minnet om dess äldsta natur, av ett skär, likasom

-man än vid en färd genom Mälaren med dess

-tusenden av öar och holmar erinras om det landskap, som

-blandat av land och vatten öster om huvudstaden

-sträcker sig omkring sju milar ut till havet.

-</p>

-<p>

-Hela denna sönderrivna kuststräcka vilar till

-allra största delen på urformationen: gneis, granit

-och järnmalmer, av vilka senare man endast funnit

-Utös tillräckligt rika att bearbeta. Granitvarieteten

-pegmatit uppträder stundom i så stora samlingar,

-att den tillvaratages för fältspatens skull, som går

-till porslinsfabrikerna.

-</p>

-<p>

-Frånvaron av de yngre formationerna med deras

-horisontella lagringar i ljusa lätta färgtoner förlänar

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_184' name='page_184'></a>184</span>

-skärgårdslandskapet detta drag av vildhet och

-dysterhet, som åtföljer urformationen. Landskapskonturen

-blir av de lösslitna, råa, oregelbundna blocken

-kam- eller vågformig på höjderna, flat, kullrig, knagglig,

-där havet utfört sitt slipningsarbete. Gneisens

-partiella skiffrighet utsätter även strandklipporna för

-isens sprängningar, så att grottor, håligheter och

-djupa rämnor öka det vilda i landskapskaraktären,

-som därigenom aldrig blir enformig såsom kalk- eller

-sandstensfaläsen vid franska nordkusten. Denna

-vildhet avbrytes dock bjärt av den rika jorden från

-kvartärperioden med morängrus och glacial-leror,

-snäcksand, mossmylla och tångförvandlingar, vilkas

-bördighet ofta ökas genom avfall från årtusendens

-storfisken, bildande rika gyttjor på uppgrundningar,

-och längst ut på kobbarna av sjöfåglarnes guano.

-På detta jordlager växa tall och gran, ehuru

-granens gotik förlänar den inre skärgårdsnaturen dess

-mera framträdande karaktär, om ock tallen är

-härdigare och går längst ut i havsbrynet, vridande sig

-på de sista hällarne efter den mest rådande vinden.

-</p>

-<p>

-I dalsänkorna blir ängsmarken särdeles

-praktfull av uppslamningar och saltvatten, och den

-naturliga ängen erbjuder en rik blomsterflora med alla

-det mellersta Sveriges vilda praktväxter, av vilka

-kanske orkidéerna och blåvivan äro de förnämsta.

-I stränderna lysa fackelblomstret och lysingen, i

-skogarne frodas blåbäret, på öppna hällarna lingonet,

-och i mossarna är hjortronet icke sällsynt.

-Låglänta öar med bättre mylla antaga en särdeles leende

-karaktär, genom rikedomen på lövträd och buskar.

-Eken livar här med sina mjuka linjer och sitt ganska

-ljusa lövverk barrträdslandskapet; och hagen, denna

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_185' name='page_185'></a>185</span>

-nordens egendomlighet, en korsning av skog,

-småskog och äng, utgör kanske det täckaste man kan

-se, då under en blandning av björk och barrträn

-hasselbuskarne bilda lövsal över körvägen, vilken här

-bär namnet drog. Det är stycken av en engelsk park

-man spatserar igenom, tills man stöter på

-strandklippan med dess granar och tallar på vitmossa och

-därnedanför havsvikens sandupplag med tångbältet.

-Skjuter en vik av fjärden längre in i land, är den

-alltid skönt kantad med alar och rika vassbänkar.

-</p>

-<p>

-Det är denna omväxling av dystert och leende,

-av fattigt och rikt, av täckt och vilt, av inland och

-havskust, som gör Sveriges östra skärgård så

-fängslande. Och därtill kommer att de merendels steniga

-stränderna hålla vattnet så rent, genomskinligt; och

-även där sanden går ut i vattnet är den så tung och

-så ren, att en badande icke behöver vämjas, som

-han får göra vid franska nordkusten, där ett

-havsbad är ett gyttjebad. Man saknar här det öppna

-havets flesta obehag och äger upplandets flesta

-fördelar, vilket ger ett företräde åt den östra skärgården

-framför den uthuggna ödsliga västkusten.

-</p>

-<p>

-Den vilda djurvärlden företer inga rovdjur av

-oroande natur. Räven, lon och lekattorna äro de

-grymmaste. Lysande jakttillfällen giver älgen, vilken

-flyktat hitut och tagit ståndkvarter i de större öarnes

-kärr och skogar. Grävlingen, haren, uttern och

-skälarna släppa även till sina skinn, och harjakten

-på Biskopsö är berömd. Av skogens fåglar äro orren

-och tjädern mycket talrika, men kunna ej jagas av

-infödingarne, vilka sakna hundar av det rätta slaget

-och uteslutande ägna sig åt sjöfågelskyttet, helst med

-bulvan (vette), varvid den strykande ejdern icke

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_186' name='page_186'></a>186</span>

-skonas, den liggande däremot ömt omhuldas, ehuru ett

-och annat ägg får lämna proviant vid en längre

-jakttur. Äggning i holk utövas mest mot skraken, som

-tåligt låter begagna sig till värphöna.

-</p>

-<p>

-Köttet av ejdern blir gott, om det feta skinnet

-flås av och fågeln blir liggande i mjölk en natt. Det

-smakar då som renstek och har förlorat all

-anstrykning av tran. På samma sätt behandlade bli även

-skrak, prack och svärta mycket ätbara, i synnerhet

-om de i likhet med anden späckas med persilja.

-Skärgårdens värsta rovfågel är fiskgjusen eller fiskörnen,

-som anställer förödelse på gäddorna i vassvikens

-lågvatten. Havsörnen synes mera sällan och jagar helst

-i havsbandet. Obehaglig och stundom farlig är den

-ymnigt förekommande reptilen huggormen, vilken

-träffas såväl i blåbärsriset som i stranden, nästan

-överallt, kan man säga, och hans djärvhet ute på de

-yttre skären är sådan, att han resande sig på

-stjärten har med hugg velat hindra fiskare att stiga ur

-båten. Folket skonar honom ej, fastän de tro att

-han suger gift ur jorden, och någon vördnad för den

-annorstädes tillbedda snoken visar skärkarlen icke.

-</p>

-<p>

-I denna provins av omflutna orter lever nu en

-befolkning, som efter förmögenhetsförhållandena

-kunde delas i tre klasser: de som öva jordbruk, mest

-boende på de stora öarne, de som odla jord och

-fiska, eller medelklassen, och slutligen de egentliga

-skärkarlarne, vilka mest leva på fiske och jakt men

-därtill föda en ko, ett får och några höns eller så.

-</p>

-<p>

-Jordbruket, där det kan drivas, är icke alls

-dåligt. Präktiga leror giva ett gott vete och den mindre

-bonden har ändock alltid något spelt till husbehov.

-Saltsjöbetet är berömt och smöret blir utmärkt av de

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_187' name='page_187'></a>187</span>

-kali- och natronhaltiga strandväxterna, varförutom

-korna ju alltid hava det gränslösa saltsleket att tillgå.

-Fårens kött blir av de snaggiga hårdvallsstränderna

-fast och läckert, såsom det franska <i>pré-salé</i> på

-liknande marker.

-</p>

-<p>

-Kommer härtill ett jämförelsevis milt klimat, som

-betydligt avviker från inlandets på samma längdgrad,

-i så måtto att våren kommer senare, stundom fjorton

-dagar efter Stockholms, så att sommargästen får

-uppleva två lövsprickningar samma år, och att hösten

-inträder senare, emedan havet då är uppvärmt och

-tjänstgör som en kalorifer. Eljes har man anmärkt

-en olägenhet vid skärgårdens klimat för jordbruket,

-och det är den torra försommaren och den regniga

-eftersommaren, varav sånings- och växttiden blir

-lidande av torka men slätter- och skördetiden av regn.

-</p>

-<p>

-Särdeles milt klimat har Nynästrakten, där

-murgrönan övervintrar vild och vinet ofta mognar på

-spaljé.

-</p>

-<p>

-För fiskaren eller den egentliga skärkarlen äro

-naturligtvis havets frukter av större betydelse, och

-storfisket utgöres egentligen av strömmingen, vilken

-fångas i ofantliga nät, ankrade på djuptliggande grund

-(grynnor) om vår och höst. Eljes tages gädda och

-abborre i not, gäddan även på stångkrok och

-abborren på nät. Flundrorna, av mindre värde, fångas

-i nät, ålen ljustras eller narras i ryssja och mjärde.

-Laken klubbas på glansis, genom vilken den

-slemmiga fulingen kan märkas, där han ligger på botten.

-Iden blir föremål för en alldeles särskild sport, som

-kallas badfisket. När vattnet på eftersommaren blir

-värmt i vikarna, går nämligen iden upp att bada som

-det kallas. Vid denna tid hållas utkik i uddarna från

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_188' name='page_188'></a>188</span>

-trädtoppar, och när observatorn märker, att det lever

-i vattnet, varskor han kamraterna, som nu komma

-med sina flata ekor från båda uddarna, årlommarna

-väl omlindade med ullstrumpor att icke fisken skall

-skrämmas. Och så spännes nätet över vikens mun

-till den verkan det hava kan.

-</p>

-<p>

-Befolkningen i denna isolerade, väl undangömda

-lilla värld utan regelbundna kommunikationer synes

-i flera hänseenden vara mycket blandad. Ett

-beständigt urval har nämligen här alltid gjort sig självt,

-så att den intelligentaste delen av ungdomen gått åt

-till flottan, lotsverket och tullen. De kvarvarande

-stationära, lugnare andarne, hava fortsatt fadrens

-rörelse, gått till Stockholm eller sökt tjänst uppåt land,

-ty skärgården har icke varit någon säker plats, där

-familjer och jordegendom kunnat grundas, då

-landet legat öppet för fienden och äganderätt och liv

-just icke åtnjutit skydd av den avlägset boende

-rättsvårdaren. Det saknas därför spår av lokalpatriotism,

-om ock invandraren har de vanliga svårigheterna att

-bekämpa.

-</p>

-<p>

-Mig synes även, att döma av ortnamn, typer och

-sedvänjor, såsom om skärgården varit ett slags

-tillflyktsort för en del folk uppifrån land, vilka av en

-eller annan orsak uppsökt ensligheten. Något

-egentligt landsmål märkes ej, men en blandning av många,

-och många enkla seder och rättsbegrepp från

-naturstadiet, tyda på att här ute, långt bort från samhället,

-hopkommit en stock av osällskapliga, för ordnat

-samliv svårtillgängliga friluftsälskare, eller helt enkelt

-praktiska motståndare mot ordnad krigstjänst och

-tullväsen. Åtkomsthistorierna till vissa öar tyckas

-även röra sig om kapare, märkvärdiga sjöbedrifter,

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_189' name='page_189'></a>189</span>

-även privattjänster till kungliga personer, och

-jordeböckerna lära på sina ställen icke vara riktigt säkra

-rörande jordens natur av krono eller skatte.

-</p>

-<p>

-Andra tecken finnas även, som tyda på

-invandringar eller kanske bara strandhugg av finnar,

-estländare, ryssar och dylika österländare. Särskilt

-bär man än i dag avgjord motvilja mot estländarne,

-dessa skuggfigurer, gråa i sig själva, spökande fram

-i gråa farkoster såsom hopslagna av gamla nerfallna

-plank och med rigg av lappade kolsäckar. När en

-dylik flygande holländare tar i land på en kobbe, ror

-fiskaren gärna ut och ser efter att elden blir väl

-släckt, och han vädjar hellre till brännvinsflaskan än

-till bössan mot sådana havets löskemän, vilka anses,

-med eller utan grund, smuggla salt till Ryssland.

-</p>

-<p>

-Förmögna skärkarlar finnas, men många äro nära

-fattigdomen, och några ytterligt fattiga, levande om

-vintern på saltlake, sillhuven och potatis. Fiskarens

-yrke, som liknar spelarens, ger icke grund till

-sparsamhet. En kupp gör honom förmögen i dag, och

-tron på lyckan uppstår genast med dess farliga följder.

-Långt bort från rättvisans skipare har han i nödvärn

-sin egen lynchlag, och av ekonomiska skäl friar han

-hellre än han fäller, även i hopp att själv bli friad,

-när hans olycka kommer. Och överseendet med

-andras förbrytelser har jag icke hört uttryckas

-vackrare, än då grannarne talade om att en mördare

-begått ett »felsteg» en gång, då han dränkte sin

-hustru.

-</p>

-<p>

-Skärkarlen är en ensling; har långt till

-tingshuset, långt till kyrkan och långt till skolan; långt

-till grannarna och långt till staden. Badorten är hans

-närmaste civilisationscentrum, men där får han endast

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_190' name='page_190'></a>190</span>

-lära lyx och avund mot mänskor, som han ser hålla

-fest i tre månader, ty han ser icke den arbetande

-ledamoten, som är i staden.

-</p>

-<p>

-I ensligheten skulle han bli tänkare, om han

-hade ledning, men han blir fantast i stället, och huru

-skicklig han kan vara i sitt yrke, huru klarseende i

-vardagslaget, blir han ett lätt rov för sina subjektiva

-förnimmelser, blir »fremsynt», besynnerlig, såsom

-klockaren på Rånö, och han gör felaktiga

-slutledningar, oftast förväxlande orsak och verkan, så att

-om det fiskar gott efter att slanten är lagd under

-stenen, så är slanten den mäktiga orsaken. Han är

-vidskeplig, och hedendomen sitter så djupt i honom,

-att den kristna kyrkans symboler ännu äro för honom

-lika med signerier, läsningar och trolldom.

-</p>

-<p>

-Familjen bygger sig själv på gammal sedvänja

-och naturens enkla krav, där icke ekonomisk

-beräkning kan medfölja som faktor. Förhållandet mellan

-könen är otvunget och äktenskapet avslutas vanligen

-med barnet, om flickan eljest visat sig ordhållig och

-böjd för familjs grundande. Är så icke förhållandet,

-uppstå understundom svåra förvecklingar, vilka kunna

-sluta med barnets totala försvinnande och andra

-ledsamheter, vilka komma till hela världens kännedom

-utom länsmannens, vilken för övrigt ingenting kan

-göra åt saken, där vittnen icke kunna framskaffas.

-</p>

-<p>

-Börjar det brista i familjebanden långt borta från

-grannar och tvingas starka lidelser länge, inträffa

-stundom hemska utbrott av naturkrafterna, då den

-vid död och fördärv vande skärkarlen icke räknar

-så noga med medlen. Då uppföras därute tysta

-sorgespel, om vilka man endast får höra antydningar,

-och varom jag glunkat något i ett par av dessa

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_191' name='page_191'></a>191</span>

-berättelser. Då springa blodsband sönder, förbjudna

-hägn överhoppas, naturen griper med hård hand vad

-han kommer över, och för hungern och kärleken

-existera icke längre hänsyn eller lagar.

-</p>

-<p>

-Det ljusa, leende i skärkarlens liv, när det

-gestaltar sig ljust, har jag i förra delen, Hemsöborna,

-skildrat; i denna del har jag givit halvskuggorna;

-möjligen kan jag komma längre fram under för

-litteraturen ljusare förhållanden att ge själva

-slagskuggorna, som måste finnas för att ge bilden

-fullfärdig!

-</p>

-<p>

-Holte i Danmark, september 1888.

-</p>

-<p style='text-align: right'>

-<i>Författaren.</i>

-</p>

-<hr class='ppg-pb' />

-<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_193' name='page_193'></a>193</span>

-<h2>Den romantiske klockaren på Rånö.</h2>

-<h3>FÖRSTA KAPITLET.</h3>

-</div>

-

-<p>

-Augustimånen stod över Västra Storgatan i Trosa

-en afton på 50-talet, när de fördröjda bondkärrorna

-skramlade ut ur portgången från handelsmannens

-gård, där de haft kvarter. Inne i boden var första

-bokhållaren ännu i farten med att betjäna stadens

-jungfrur, som i sista stunden sökte minnas vad de

-kunde behöva till morgondagen. Men uppe på

-vindskammaren av det lilla envåningsträhuset inåt gården

-satt yngsta bokhållaren vid det öppna fönstret med

-handen under kinden och betraktade månen, som

-lyste på taken mitt emot och visade skorstenarnes

-rökhuvar i en rad fantastiska framställningar,

-skiftande hamn allt efter som den ljumma havsvinden

-krängde om dem. Än tog den stora plåthuven form

-av en påskkäring med svart karpus, än stack flöjelns

-ormhuvud fram ur kåpan, visade tänderna och den

-utsträckta gadden, än svängde balansen med sin runda

-skiva fram och profilerade sig som säkerhetsventilen

-på en ångmaskin; och så dansade häxorna runt med

-drakarne kring den fyrkantiga pipan, ur vilken röken

-bolmade fram som ur ett påskbål. Den svärmande

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_194' name='page_194'></a>194</span>

-unge bokhållaren vände snart sitt ödmjuka ansikte

-ifrån de mörka bilderna på takåsen och betraktade

-månens fulla rundel med dess ljusa världskarta

-tecknad på ljus botten, och han tyckte sig lugnare, när

-han såg den som ett vänligt stort ansikte med ett

-brett godmodigt leende se ner till honom, som i

-denna afton skulle lämna den tysta skärgårdsstaden

-och de små förhållandena i den obetydliga

-handelsboden för att resa opp till Stockholm och vid

-Musikaliska akademien och seminarium utbilda sig till

-organist och skollärare.

-</p>

-<p>

-Han lät därefter huvudet sjunka, lyfte armbågen

-från fönsterbrädan och vände sig inåt kammaren,

-vars enkla möblemang bestod av tre sängar, en byrå

-och en rakspegel, på vilken senare ett talgljus med

-en stor tjuv stod och rökte. I en av sängarne låg

-nattsäcken av mattväv, färdigpackad med öppet gap

-ännu, som en stor padda, vilken storknat på ett

-dussin ullstrumpor och en notrulle, som syntes mellan

-de järnbeslagna käftarne.

-</p>

-<p>

-Den unge mannen stod ett ögonblick i

-mjältsjuka betraktelser över sin tömda byrålåda, vars

-botten var täckt med ett par nummer av Svenska

-Tidningen, då en röst hördes genom språkröret vid

-dörrpanelen, frågande:

-</p>

-<p>

-&mdash; Är Lundstedt där?

-</p>

-<p>

-&mdash; Ja, patron! svarade ynglingen; varpå röret

-gentog:

-</p>

-<p>

-&mdash; Nu är jag ledig!

-</p>

-<p>

-På sin runda skruvstol ner i bodkammaren satt

-patronen och bläddrade i reskontran, när bokhållaren

-steg in och undergivet väntade vad herren skulle ha

-att förkunna.

-</p>

-<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_195' name='page_195'></a>195</span></p>

-<p>

-&mdash; Sitt ner, Lundstedt! började patronen.

-</p>

-<p>

-Den räddhågade ynglingen vågade icke sätta sig

-genast, dels därför att det stridde mot sed, dels

-därför att han fruktade en efterräkning på några

-okända förseelser i bokföringen. Men patronens

-lugna runda ansikte och välvilliga blickar erinrade

-i denna stund om månans nyss, så att han fattade

-mod, då husbonden åter tog till ordet:

-</p>

-<p>

-&mdash; Lundstedt har varit en trogen tjänare och

-har fört sin kladd ordentligt. Fortsätter han på

-samma väg, skall det gå honom väl i livet, och det

-är därtill jag önskar honom framgång, då han nu

-går opp till Stockholm, där frestelserna äro större än

-här nere i landsorten. Jag vill nu lämna Lundstedt

-sin lön &mdash; det är trettitre riksdaler och sexton

-skillingar banko &mdash; till vilka jag från egen hand vill

-lägga tio riksdaler riksgäld såsom dusör för

-Lundstedts visade redlighet och nit i affären. Se där!

-Håll till godo och lycklig resa!

-</p>

-<p>

-Lundstedt mottog med rörelse de stora vackra

-gröna tiorna och tryckte patronens hand, viljande

-säga något som ej kunde komma fram, medan

-handelsmannen sakta sköt honom ut genom dörren.

-</p>

-<p>

-&mdash; Det är bra, det är bra! Gå nu och säg

-adjö åt frun och kamraterna, jag tror att Svärdsbron

-har brått att komma hem.

-</p>

-<p>

-Lundstedt gick ut och steg uppför den lilla

-trätrappan, där han knackade på dörren till våningen,

-och mottogs av frun med ett talgljus i handen.

-</p>

-<p>

-&mdash; Kära hjärtans, är det Lundstedt &mdash; jag satt

-och skala syltlök &mdash; och herre Gud, jag tror jag har

-tårarne i ögonen än. Jaså, Lundstedt ska resa från

-oss nu, och komma opp till Stockholm &mdash; där får

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_196' name='page_196'></a>196</span>

-han se mycket saker, som en aldrig har drömt om

-&mdash; Gud vare med honom nu då &mdash; och må han se

-sig före, när han ska ut i livet. Gud vare med

-Lundstedt och må han trivs i sitt nya!

-</p>

-<p>

-Frun torkade sina ögon med förklädssnibben och

-räckte handen till avsked, varpå Lundstedt gick

-baklänges ner för trappan, alltjämt hälsande och rörande

-läpparne utan att kunna få dem att frambringa några

-begripliga ord.

-</p>

-<p>

-Nere i boden stod Svärdsbron redan med en

-tuggad Cuba i ena mungipan och knäna stödda mot

-disken, kastande rörliga blickar på vågskålen, medan

-bokhållarn vägde opp kaffet, och hans vickande

-huvud följde balansens rörelser opp och ner, så att

-han slutligen kände sig vimmelkantig och med vänstra

-handen sökte ett stöd att hålla sig i. Och med krökt

-pekfinger grep han om det nerhängande

-segelgarnssnöret, mot vilket han ville luta sig, med påföljd att

-rullen i taket vindade av, så att Svärdsbron sjönk på

-knä och lade sitt trötta huvud med cigarr på disken.

-</p>

-<p>

-&mdash; Vad fan, tänker farbror gå till altars på

-lördagsafton! utbrast bokhållaren, som såg den grå

-figuren sjunka, men strax därpå resa sig, kastande

-lömska blickar uppåt segelgarnsvindan.

-</p>

-<p>

-&mdash; Sätter en långrev i kryddbon nu också?

-brummade bonden och släppte garnet, som lagt sig i

-ringlar över hans frukostskärm.

-</p>

-<p>

-&mdash; Visst fanken gör man det! Vet inte farbror,

-att de fula fiskarna gå utanför disken.

-</p>

-<p>

-Bonden vimlade med ögonen och tänkte en lång

-stund på svaret som han inte fann hemma; varför

-han tycktes besluten avfordra en förklaring:

-</p>

-<p>

-&mdash; Ska de vara åt mej, det?

-</p>

-<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_197' name='page_197'></a>197</span></p>

-<p>

-&mdash; Var så god och håll till godo, svarade den

-slagfärdiga bokhållaren och sköt kaffepåsen åt

-bonden, som behövde en stund för att komma ur det

-förra tankespåret in i det nya, men ej hann fram,

-förrän bokhållaren klippte till med ett nytt:

-</p>

-<p>

-&mdash; Det är tjugofyra skilling banko, jämnt som

-en pinal; pengarne på disken! Ta hit dosan nu, ska

-farbror få lite grovsikt.

-</p>

-<p>

-Detta var för långt och för häftigt, så att

-Svärdsbron, som ännu bara var vid kaffepåsen, efter

-att den fula fisken var lämnad i sticket, tog varan

-i handen och vägde den.

-</p>

-<p>

-&mdash; Tjugufyra skilling banko; fram med pengarna,

-gubbe lilla, för här är ingen kredit! Och så dosan!

-Eller vill du ha det i truten med detsamma?

-</p>

-<p>

-Nu hade bonden kommit fram till penningfrågan

-och fått näven i byxfickan, sedan högra rockskörtet

-omsorgsfullt blivit uppvikt.

-</p>

-<p>

-&mdash; Tjugufyra skilling riksgälds var det?

-</p>

-<p>

-&mdash; Nej banko, du! Kaffet har stigit!

-</p>

-<p>

-&mdash; Ja, men när jag var barn... så kosta det

-inte mer än en plåt.

-</p>

-<p>

-&mdash; Ja, ser du, det är länge sen det du, om

-jag får tro vad din käring säger!

-</p>

-<p>

-&mdash; Käringen! Vad håken säger käringen?

-</p>

-<p>

-&mdash; Hon säger att du ska betala kaffet genast,

-annars går du och super opp pengarna!

-</p>

-<p>

-&mdash; Su... super jag?

-</p>

-<p>

-&mdash; Inte alls! Jag har aldrig sett dig ta en sup!

-Men raska nu på, och visa att du är nykt när

-Lundstedt kommer, annars får du troligen ingen sup

-av honom. Nu skrapar Blacken på dig!

-</p>

-<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_198' name='page_198'></a>198</span></p>

-<p>

-&mdash; Lundstedt! Vad har jag med Lundstedt att

-göra... tpo! tpo! &mdash; står du stilla du din rrrackare!

-</p>

-<p>

-&mdash; Vet du inte av, att Lundstedt ska med dig

-till Svärdsbro, för han tar till Stockholm i afton.

-</p>

-<p>

-&mdash; Stockholm! &mdash; Tpo! tpo! vad går det ått dej,

-din fuling!

-</p>

-<p>

-Blacken skrapar gatstenarne av otålighet, och

-borgmästarns piga kommer in, snävande över

-tömmarna, som bonden bundit i dörrhakarna.

-</p>

-<p>

-&mdash; Se god afton, lilla Lina! Hur kan det stå

-till på en sån här månskens-torsdags-afton!

-</p>

-<p>

-&mdash; Det står inte alls till &mdash; ta bort hand &mdash;

-annars så... hur står det för Kindgren?

-</p>

-<p>

-&mdash; Det går undan för undan för mig! Men vad

-kunde behagas så här sent på dagen?

-</p>

-<p>

-&mdash; Det behagas ett halvt lod kardemummor!

-</p>

-<p>

-&mdash; Så, det ska vara främmande i morgon... lägg

-opp pengarne nu, Svärdsbron, och stå inte och reta

-opp sina ädlare känslor, när han tittar på flickan.

-</p>

-<p>

-Svärdsbron har båda händerna i byxfickorna,

-cigarren upphivad som en klyvarbom, och står,

-gungande på vikta knän, omfamnande den

-kattunklädda jungfrun med sina stora smörjiga ögon, ibland

-skickande blickar åt taket som om han räknade

-brödkakorna på spettet.

-</p>

-<p>

-&mdash; Hörr nu! Hörr nu! hm! &mdash; Tpo! Tpo! står

-du still du! yh! yh!

-</p>

-<p>

-I detsamma kommer Lundstedt in:

-</p>

-<p>

-&mdash; Är inte farbror färdig att köra än? Klockan

-blir ju tio, innan vi få ge oss i väg!

-</p>

-<p>

-&mdash; Klockan tio!

-</p>

-<p>

-&mdash; Ja, för jag ska till båten i Södertälje klockan

-nio i morgon bitti!

-</p>

-<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_199' name='page_199'></a>199</span></p>

-<p>

-&mdash; Södertälje; ge mej si!

-</p>

-<p>

-Lina har rodnat vackert och Lundstedt har märkt

-henne: &mdash; God afton, Lina! Nu kom hon lagom för

-att jag skulle få säga adjö.

-</p>

-<p>

-&mdash; Nej, ska han resa!

-</p>

-<p>

-Medan Lina och Lundstedt gå ut i boddörren

-för att se på månskenet, har Svärdsbron fått upp

-portemonnäen, och börjar där efter plocka opp

-slantarne på disken.

-</p>

-<p>

-&mdash; Där ha vi &mdash; ge mej si, tolv skilling.

-</p>

-<p>

-&mdash; Och så kommer du med bankovittnar med

-hål i; dom kan du gömma till håvpengar... fjorton

-och sexton, tjugo... trettiotvå. Hit med fyra

-skilling till nu.

-</p>

-<p>

-&mdash; Fyra sk-illing t-ill! Nej! Det är alldeles för

-durt! Po-ah! Po-ah! flickan lilla, po-ah!

-</p>

-<p>

-Patron kommer ut i boden och Svärdsbron rätar

-ut knäna och kniper fram med pengarne som om

-han sett sin husbonde.

-</p>

-<p>

-&mdash; Nå, Svärdsbro, är du färdig att köra än?

-frågar handelsmannen.

-</p>

-<p>

-&mdash; Ja, herr patron, genast!

-</p>

-<p>

-Och med en kraftansträngning samlar han ihop

-armar och ben och går ut till vagnen, tar tömmar

-och piska, kliver opp på hjulet för att överskåda

-lasset och se om Lundstedt är där.

-</p>

-<p>

-&mdash; Stå inte på hjulet din inskränkta fan, ropar

-Kindgren från boddörren, du faller ju om kraken

-rycker till.

-</p>

-<p>

-&mdash; F...aller jag?

-</p>

-<p>

-Blacken rycker verkligen framåt i ett anfall av

-hemlängtan, och Svärdsbron, som har händerna

-fastade, kommer ner gränsle över hjulringen:

-</p>

-<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_200' name='page_200'></a>200</span></p>

-<p>

-&mdash; Po-ah! Po-ah! ropar han i djupet av sin nöd,

-och Lundstedt, som stått under gatlyktan med Lina,

-skyndar till och stannar Blacken, som har gröppåsen

-kvar om halsen och därför icke är så begiven

-på att springa, helst Svärdsbrobonden bromsat

-framhjulet med sin vänstra axel.

-</p>

-<p>

-&mdash; Tror någon människa vi kommer ur stan i

-denna dag? utbrister Lundstedt med mild otålighet.

-Stig opp nu, farbror, så få vi åka!

-</p>

-<p>

-&mdash; Nå, så bjur han på något då?

-</p>

-<p>

-Lundstedt lovar att bjuda vid första

-gästgivargård, men Svärdsbron vill inte lämna kredit, och

-tillnyktrad efter sin kontusion erinrar han sig det

-utlovade snuset, varpå han intränger i boden med

-piska och tömmar, på samma gång som han efter

-patronens avlägsnande fattas av nyväckt hopp att

-kunna pruta på kaffet, vilken omständighet leder hans

-tankesnurra baklänges upp till minnet om ett

-glåpord, som stod i sammanhang med segelgarnet, men

-som han ej kan minnas, varpå Blacken gör ett nytt

-framryckande mot hemmet, vilket besvaras av

-bonden med en inhalning av de medförda tömmarne,

-med påföljd att hästen stryker vagnen in mot

-glasdörrarne, som klinga, allt under det kusken skriker

-po-ah! utan annan verkan än att boddrängen bryter

-in, ger Svärdsbron en halskaka så att cigarren kryper

-baklänges in i munnen och den kiknande rökaren

-kommer ut på gatan i samma ställning som en

-magisterhoppare. Därmed anses diskussionen avslutad,

-och sedan vagnredet blivit krängt tillrätta, lyftes

-farbrodern på lasset, tömmarne lämnas åt Lundstedt,

-som trycker de närvarandes händer och under allas

-välönskningar sätter Blacken i gång framåt!

-</p>

-<hr class='tb' />

-

-<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_201' name='page_201'></a>201</span></p>

-<p>

-Lundstedt hade avlämnat sin värd i Svärdsbro,

-sedan han bultat opp den bekymrade makan, och utan

-att avvakta tillfället att göra hennes närmare

-bekantskap gått till gästgiveriet med snabba steg för att

-beställa skjuts till Södertälje. Som det fanns hästar

-inne, satt han snart på en ny liten pinnkärra och

-ruskade i väg norrut mot hans längtans mål. Månen

-hade sänkt sig något och färden gick genom svarta

-granskogen, som susade tungt i nattvinden, under

-blinkande stjärnor med Karlavagnen överst. Rak låg

-vägen som en kägelbana, lång och ljus som ett lakan

-på bleke, när månskenet föll på det torra dammet;

-stundom steg i fjärran en vit sky, uppriven av ett

-mötande åkdon, och när hästens huvud dök upp och

-silvermolnet nalkades, skymtade strax efter några

-mörka inhöljda gestalter, som i förbifarten kastade

-ett god afton som en slant åt en grindpojke. I

-vägkanten följde telegrafstolparna med sitt sjungande

-tackel, en ändlös eskader av enmastare utan stänger

-och rår, slutande med eselhuvun som vinterliggare.

-</p>

-<p>

-Så kom en grind och en sovande stuga med

-äppelträn, vilkas frukter lyste i guld som apelsiner,

-och så smällde grinden igen, kärran rullade fram och

-det enformiga skallrandet försatte den unge

-resenären i sömn.

-</p>

-<p>

-Och så drömde han, att han satt på sjustjärnorna

-och åkte opp för himlavalvet, där han hörde en fiol

-spela, som hade strängar så långa som landsvägen,

-med ljudpinnar höga som mastträn och stallen voro

-av vitt porslin, och nordanvinden var stråken,

-hartsad med isbarkar; och fiolen gav melodier i nya

-tonarter med tre kvarts toner i stället för halvtoner,

-och det fanns både eiss och hiss, som han alltid undrat

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_202' name='page_202'></a>202</span>

-över vart de tagit vägen, när Gud lät människan

-skapa klaveret. Men vägen var brant och han kände

-hur det värkte i ryggen, när han föll bakåt, och det

-blåste kallt i halsgropen, och han hörde en hund

-skälla och en uggla skrika och när han vaknade,

-förnam han icke mer det dova orgelljudet från

-granskogen, utan det dallrade som när fiolerna spela

-sextiofjärdedelar i applikaturen, och kärran hade

-stannat i en björkhage, som slutade av »malmen»,

-vilken nu sänkte sig och övergick till ett stort slätt

-åkerland. Och i fyrsprång bar det nedför backen,

-ner på slättlandet, där rågskylarna stodo i troppar

-och kolonner, grupper mot rytteri, bataljoner med

-skyttegravar emellan; ändlöst och som ett slagfält

-utbredde sig sädesregionen, som härifrån kunde

-överskådas genomskuren av en å, vars båda stränder

-tycktes bevakade av rågkärvarnes tiraljörer, bildande

-en kulle intagen av en detacherad avdelning; här lågo

-hela led kullblåsta och betäckte marken med döda

-och sårade, här kommo de på krakstörar och sågo

-ut som pikenerare från trettioåra kriget med axens

-långa plymager fladdrande för vinden. Och nya

-trupper defilerade alltjämt, förstärkningar ryckte fram,

-och nere i sänkorna låg dimman som kanonrök efter

-dagens batalj.

-</p>

-<p>

-Herr Lundstedt, vars drömmande och lekfulla

-sinnelag vi ovan antytt, roade sig, för att fördriva

-tiden, att leka det han var Napoleon, som nu på en

-släda ilade från det brinnande Moskva, föreställt av

-den sjunkande månen bakom en klockstapel i fjärran,

-och han hälsade då och då med en nickning och ett

-dystert ögonkast sina tappra trupper, som syntes

-göra uppmarscher i häck på ömse sidor om

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_203' name='page_203'></a>203</span>

-landsvägen utan att någonsin hinna fram förr än kärran

-redan var förbi.

-</p>

-<p>

-Under det den stora armén defilerade utan att

-ta slut &mdash; och herr Lundstedt visste nog att han

-kunde åka ända upp till Norrland på denna årstid

-utan att se något slut &mdash; hade det börjat ljusna i

-öster, och trött av att leka soldat med rågskylar, föll

-herr Lundstedt i en liten morgonslummer, varur han

-snart vaknade med en frossbrytning, med solen mitt

-i ögonen och en kvittrande lärka över huvudet. Och

-nu var slagfältet betäckt av hästar och vagnar, som av

-lantfolket utförts att hämta upp fallna och sårade, vilka

-fördes till de stora röda ambulanserna när och fjärran.

-</p>

-<p>

-Men nere vid en nu synlig havsfjärd, som tycktes

-sakna stränder och flyta under alar och pilar, låg

-ett vitt slott med röd- och vitrandiga

-bolstervarsmarkiser för fönsterna. Där bodde greven, eller

-kammarherrn, eller excellensen, lekte herr Lundstedt,

-och därinne fanns oljefärgstavlor och marmorbilder,

-porträtt av Lennart Torstensson och Carl den niondes

-andra gemål; och där innanför balkongfönstren stod

-säkerligen en flygel, som van Boom spelat på, och en

-harpa, som grevinnan ärvt av sin farmor, som varit

-hovfröken hos Gustav III; och där i flygeln sovo

-fröknarna som guds änglar, under lapptäcken av

-rosenrött siden och skulle snart dricka kaffe med

-saffransbröd på sängen &mdash; och Gud var god, som

-kunde låta några människor också vara lyckliga! Och

-så ställde sig en lund björkar framför trollslottet och

-det syntes bara björklöv och näver en lång, lång

-stund, tills ett stort blått vatten skymtade och

-skjutspojken pekade med piskskaftet på ett kyrktorn och

-sade att det var Södertälje.

-</p>

-<hr class='tb' />

-

-<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_204' name='page_204'></a>204</span></p>

-<p>

-Några timmar senare stod herr Lundstedt på den

-rosenröda ångbåten Hermoders fördäck, när

-Kungshatt passerats och Stora Essingen, och man under

-Marieberg fick första synen på Stockholm. Morgonen

-hade varit tryckande het, solen hade skinit på

-västermoln, och sedan hade den ena molnvagnen efter

-den andra kört upp på himmelen, höll stilla och

-skockade sig som en artilleripark på de intagna

-höjderna. Och när hela batteriet var samlat, gavs eld,

-gnistan flög i sicksack över kyrktorn och takåsar,

-och dundret hördes, innan man räknat till fem, luften

-suckade, böljorna väste till och ångbåten darrade;

-nya molnvagnar bröstade av, ryckte fram, och glatta

-lag gåvos gång på gång. Så brusto de svarta skyarne,

-och när ångbåten lovade in åt Skinnarviksbergen

-låg den stora staden fläckvis i kvastar av solsken

-och fläckvis skuggad av åskmolnen, och i en krets

-av ljus, som under en lampskärm, låg

-Riddarholmskajen med sina ångbåtar i alla regnbågens färger,

-sjögröna med cinnoberröda vattengångar, lysande av

-blankskurad mässing och vitt järn, svarta skorstenar

-och kopparröda ångpipor; gamla Gripen och

-Kommendörkapten, den långa smala Aros med för och

-roder i båda ändar, Prins Gustav och Uppland, och

-längst bort vid simskolan den lilla Tessin; och över

-master, skorstenar och flaggstänger höjde sig de två

-hundraåriga lindarnes gröna kupoler, under vilka

-bärargillets ledamöter togo skugga; och därbakom

-gymnasiihusets åldriga fasad, och högst över alla,

-Riddarholmskyrkans järntorn. När Hermoder lossat

-sina nickhakar under södra bergen och lupit in till

-kransen att förtöja, kände herr Lundstedt sig

-beklämd, och när han lämnat biljetten vid landgången

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_205' name='page_205'></a>205</span>

-och gick med sin nattsäck i land, var han nära att

-kvävas såsom en nybörjare i simskolan, när han

-känner lukten av vattnet. Husen voro så stora och

-mänskorna så många; långkärrorna skallrade på

-de kullriga gatstenarna, så att det värkte i huvet,

-när man hörde dem; hundarne skällde, höns, nyss

-lossade i burar, kacklade, grisar på skrovkärror

-skreko, och uppåt backen skyndade alla fordon med

-lantmannaprodukter under polisens bevakning och

-pådrivande, ty holmen och hamnen skulle avspärras.

-</p>

-<p>

-Herr Lundstedt följde med folkströmmen,

-okunnig om vart det bar, och uppkommen på torget

-såg han en ofantlig läktare klädd i svart och med

-silverkronor, och portalen till Riddarholmskyrkan var

-bevakad av två led drabanter i björnskinnstschakåer.

-Folkmassan tätnade, och på bron blev det trängsel,

-ty en avdelning av gardet i pickelhuvor med vita

-korsbandolär tågade fram med förstämda trummor i

-sorgflor; hästarne stegrade sig och hundar trampades,

-månglerskor skreko, och så började klockorna ringa

-i ett torn och i två torn och slutligen ringde det

-över allt, vart man kom, ty kungen skulle i dag

-begravas.

-</p>

-<p>

-På Riddarhustorget fick herr Lundstedt veta

-vägen med roddbåtarne över till Klara, där han skulle

-söka sitt kvarter hos en kamrat från Trosa, och

-efter lång väntan befann han sig slutligen vid Röda

-Bodarne. Som han skulle till Norra Kyrkogatan och

-såg på kyrkans sträckning hur altaret låg där det

-var öster, tog han korn på byggningen och gick över

-kyrkogården, tills han krokat om tornet och sett den

-port, som måste leda ut åt norr, och där låg en gata

-sluttande ner för en backe och i fjärran avstängd

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_206' name='page_206'></a>206</span>

-av en massa gröna träd, som stucko upp över ett

-plank.

-</p>

-<p>

-Med lättare hjärta gick han på för att hinna

-numro fyrtiotre, som måste ligga på vänster hand,

-efter som det var udda nummer, och när han anlände

-till ort och ställe skulle han in genom en dånande

-portgång för att komma in på gården. Där sökte

-han en klocksträng eller något annat tillhygge att

-ge luft åt sin otålighet få komma under tak.

-Men han såg bara små bruna dörrar med trappsteg

-framför, och han knackade på dem, den ena efter

-den andra, utan att få svar. Han gick in i en farstu,

-knackade på tre dörrar igen, varav en var borrad

-som en fisksump eller ett såll, och måste leda till

-ett skafferi. Han gick en trappa upp, bultade så

-det gav eko genom trappgången, men utan att någon

-öppnade; gick en halv trappa till och stötte på

-vindsdörren. Tydligen voro alla innevånarne ute på

-begravningshögtidligheterna.

-</p>

-<p>

-Något nedslagen, ehuru icke alltför, gick herr

-Lundstedt ner på gården igen och sökte en sittplats.

-Men mitt i gårdsrummet stod en trädgård med ett

-grönt staket, skuggad av en brandmur med ankarjärn

-smidda i form av bokstäverna x och i; och ini

-trädgården låg ett lusthus med tak som en pickelhuva,

-och på vakt reste sig två kanelpäronträd, bland vilkas

-gallrade löv ännu syntes hängande några kvarblivna

-frukter i solnedgångens färger. På rabatterna stodo

-dahlier och på sängarne växte purjo och selleri.

-Tyvärr voro grindarna låsta med hänglås och herr

-Lundstedt måste stanna utanför lustgården på de

-knaggliga fältstenarne, vilka icke kunde erbjuda någon vila.

-För att fördriva tiden gick han då omkring och

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_207' name='page_207'></a>207</span>

-spejade genom fönstren på nedra botten, vilket dock

-hade sig svårt, då avundsjuka jalusier stängde

-utsikten. Slutligen kom han till en fönsterluft, vars

-ena fönster stod på glänt med en stormhake, så att

-han kunde obehindrat skåda in i rummet. Där rådde

-ett visst hemtrevligt slarv. På en matta med mera

-hål än väv syntes en urblekt gondol med en herre

-och en dam från riddartiden, och längre bort under

-sängen visade sig ett palats, som kunde vara Venedig

-efter som det gick kanaler inunder, och huset var

-grönt och rött, men ett par stövlar och ett nattkärl

-stängde all utsikt till en bro, som kanske eljes var

-Suckarnes. Ett runt bord av alrot skrevade med tre

-ben över gondoljären, som om det dansat

-trestegsvalsen till riddarens luta, och på bordet lågo ett

-par byxhängslen, en nattkappa, en guitarr, och

-därbredvid stod en tom punschbutelj och sex glas. Över

-gungstolen hängde ett par grå byxor, och på

-fönsterposten fanns ett bläckhorn med gåspenna, och en

-bok med vitt papper omkring pärmarna, på vilken

-stod skrivet ett namn. Herr Lundstedt, vars

-nyfikenhet var väckt, stack in två finger och makade

-boken så att han kunde läsa namnet, och hans glädje

-blev obeskrivlig, när han läste sin gamle skolkamrats

-namn. Frans Oscar Lindbom, i stora präntade,

-anglosachsiska bokstäver som Dagbladets titel var

-tryckt med.

-</p>

-<p>

-Utan att tveka, lyfte han av haken och

-praktiserade sig med nattsäcken in i kammaren, drog av

-stövlorna och sökte genast en bekväm ställning på

-utdragssoffan, där han snart föll i en djup och stärkande

-sömn efter en genomvakad och genomskakad natt.

-</p>

-<hr class='ppg-pb' />

-<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_208' name='page_208'></a>208</span>

-

-<h3>ANDRA KAPITLET.</h3>

-</div>

-

-<p>

-Följande morgon gick herr Lundstedt vid halv

-åtta-tiden nere i Kirsteinska trädgården och avvaktade

-med hjärtat i vänstra armgropen att klockan skulle

-ringa åtta och akademiens portar öppnas. Han hade

-ännu huvudvärk efter nattens samspråk med

-kamraten, vilken hemkommit klockan tio om kvällen och

-icke släppt den av resan sönderskakade landsmannen,

-förrän denne omtalat allt vad som i Trosa sig

-tilldragit under de tre åren de varit skilda, omtalat sin

-mors död, sin faders, fiskarens, små svårigheter, sina

-egna läroår i handeln och slutligen sin

-oövervinneliga böjelse för musiken, som vid Musikaliska

-akademien skulle bringas till fruktgivande examen.

-</p>

-<p>

-Genom staketets spjälor såg han nu att det

-började komma folk; äldre herrar med håret på axlarne,

-sannolikt professorer, unga män med solbränd hy,

-som tycktes vara från landet, unga flickor och äldre

-mamseller med lockar baktill och portföljer framtill.

-Rädd var han, när han såg dessa massor, med vilka

-han skulle tävla, och han lutade sig mot staketet,

-spelande med fingrar det stycke han övat för

-orgelnisten i Trosa om söndagseftermiddagarna på

-stadskyrkans orgel, sedan han först repeterat på

-handelsmannens klaver under veckan. Hans lärare, som

-själv gått igenom akademien och kände professorns

-smak, hade som en klok man bestämt tillrått

-lärjungen att lägga band på sin romantiska böjelse för

-vacker musik och svurit vid sin frälsning, att

-Lundstedt skulle gå igenom med pukor, om han vid provet

-kom med en fuga av Bach, och oaktat lärjungens

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_209' name='page_209'></a>209</span>

-sinne rest sig mot det aritmetiska problemet, hade

-han dock fogat sig och lytt sin mästares råd.

-</p>

-<p>

-När nu klockan ringde åtta i tornet, och

-gasverket blåst ut frukost, ljusfabriken släppt ut ångan

-och tvätterskorna drogo upp från Klara sjö med

-sina bykar, ansåg herr Lundstedt tiden vara inne, och

-med vingliga ben styrde han över planen in i den

-stora porten, där så många kallade inträtt före

-honom, men kanske så få utkorade skulle komma ut

-igen. I stora trappan hörde han redan två pianon

-och minst tre fioler, och uppkommen i stora salen,

-där orgeln stod bredvid en flygel, var provet i gång.

-</p>

-<p>

-Professorn, som satt på en stol bredvid

-instrumenten, hade ett rörligt ansikte som om det

-sköttes av en dragsko, och i samma minut det

-uttryckte belåtenhet, förmörkades det och

-sammandrogs av raseriets kramp utan att någon egentligen

-kunde utleta orsaken. Just när herr Lundstedt kröp

-bakom sista ledet, satt en ung man vid flygeln, där

-de, som ännu icke spelat på en orgel, fingo prova,

-och med smältande blickar mot takkransen

-framsmekte han Jungfruns bön. Hans långa vita fingrar

-ströko tangenterna på ryggen som om han kliat

-kattungar, och han skakade emellanåt sitt polkahår,

-slängande huvudet bakåt, och med foten på pedalen

-så att alla toner sjöngo kör skulle han just saxa

-händerna för att »spela i kors», då professorn icke

-kunde styra sig längre, utan sprang upp och smällde

-igen locket så att det skrällde i salen. Han ville på

-samma gång säga någonting, men endast läpparna

-rörde sig och huvudet nickade, varpå han satte sig

-igen och åhörde Jungmanns Sjöjungfru, Abts

-Aftonklockorna, sonater av Clementi och Kalkbrenner,

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_210' name='page_210'></a>210</span>

-under det hans ansikte uttryckte outsägliga lidanden.

-Klockan blev både tio och elva, innan Lundstedt kom

-fram. Men när han slog sig ner vid orgeln, ljusnade

-professorn och skickade den långe med Jungfruns

-bön till att trampa. Lundstedt ställde sitt nothäfte

-på ställaren, drog ut några stämmor, revade opp

-svarta byxorna för att komma åt pedalen och satte

-i gång.

-</p>

-<p>

-När han spelat några längor av temat och första

-upprepningen i underkvart tog vid, kände han en

-hand stryka vänstra kinden och en andedräkt flåsa

-vid örat; men av fruktan att komma av sig vågade

-han ej vända på huvudet, utan gick på oförskräckt,

-genom »motsatsen» och »återslaget»; och <i>dux</i> eller

-temat kom igen, gick ibland framlänges, ibland

-baklänges, än på händerna, än på fötterna som en

-konstmakare, än hjulade det, än gick det kräftgången,

-fläkte sig, flådde katt, stupade kullerbytta och blev

-borta, lämnande ett moln av tonstumpar och

-ackordbitar efter sig på valplatsen, och så stack det fram

-igen beledsagad av <i>Comes</i> och så brottades de,

-satte kärngknep, backade, släppte och röcko, stodo

-och tjurade, löpte efter varandra, hoppade bock över

-varandra, och slutade omsider i en lång omfamning,

-föreställd av en alltförsonande orgelpunkt.

-</p>

-<p>

-&mdash; Wundervoll! Prachtvoll! lät det från professorn,

-vilken log som mot ett barn. Vad kallas

-den unge man?

-</p>

-<p>

-&mdash; Alrik Lundstedt, svarade den blyge unge

-mannen och rodnade över sitt skälmstycke, ty han kände

-sig falsk mot läraren, när han mot övertygelse lagt

-an på professorns kända smak för de i hans eget

-tycke odrägliga fugorna.

-</p>

-<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_211' name='page_211'></a>211</span></p>

-<p>

-När namnet var uppskrivet, tog professorn

-Lundstedts hand och bad honom vara välkommen,

-anvisande honom sekreterarens rum, där han skulle få

-lektions-schemat och inskriva sig i matrikeln.

-</p>

-<p>

-När detta var överstökat, återvände Lundstedt

-strålande till sin beskyddare, som tog honom i famn,

-strök håret undan pannan för att se huru hög denna

-var, lade upp hans händer på bordskivan för att

-mönstra om de räckte till oktaverna, och slutligen

-synade professorn hans stövlar, begärande »vacker

-fot» för att se om de räckte till pedalerna, och

-Lundstedt befanns ha »stora sköna fötter», vilka

-lovade gott för blivande fugor.

-</p>

-<p>

-Lundstedt måste nu lova att komma nästa söndag

-på Jakobs orgelläktare, där professorn residerade

-som orgelnist, och, när han bugade för att taga

-avsked, fattade professorn hans arm och drog honom

-med sig till ett fönster, där preses i akademien stod,

-till vilken han viskade med hörbar stämma: Ett

-jättesnille!

-</p>

-<p>

-När Lundstedt äntligen kom ut på gatan, tyckte

-han att det sken sju solar på himlen, och att livet

-inte alls var så mörkt, som elaka människor

-påstodo. Han ville sjunga på Rödbotorget, och skulle

-ha dansat över Norrbro, där vaktparaden nu

-passerade, men han lugnade sig och stack av ner till

-Storkyrkobrinken, där han inträdde i en mössbutik

-för att få sig den blå mössan med lyran på

-sammetsranden. Och när mamsellen passade den på hans

-huvud, kände han sig som om skönheten krönt den

-ädle konstnären. Och när han kom ut på gatan,

-kände han som om det strålade eld och ljus från

-pannan, där den gyllene lyran satt, och mänskorna

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_212' name='page_212'></a>212</span>

-värmdes vid hans åsyn, jättesnillets, som skulle göra

-dem bättre och lyckligare med tonkonstens

-underbalsam. Överfylld av saliga känslor, vilka trängdes

-om att få löpa ut, gick herr Lundstedt gata upp och

-gata ner, och allt vad han såg och hörde stämde

-han i ton med sin sjungande ande; rådstuvakten gick

-i gevär klockan tolv för att hylla honom med

-skyldring och trumvirvel, klockorna ringde till hans

-triumftåg, kanonerna på Skeppsholmen dundrade hans

-ära, och folket hälsade på honom, när de lyfte

-hattarna. Men hur han gick och gick, kom han in

-på en smal, mörk gata, där husen sågo ut som de

-voro från Gustav Vasas tider, med stenfigurer över

-portarna och små rutor, skiftande som pärlemor,

-insatta med bly; och i fönstren lågo sköna jungfrur,

-borgardöttrar och rådsfruar i röda sidenklädningar

-med bara halsar efter tidens sed; och de nickade

-vänligt åt segraren, vinkade med fickdukarna och

-bjödo honom in. Herr Lundstedt gick stolt som en

-riksmarsk sin gata framåt, lyfte på mössan och

-mottog damernas hyllning, vilken längre fram yttrade

-sig, enligt tidens enkla bruk, i penninganbud. &mdash;

-Tjugofyra skilling, trettisex skilling &mdash; ljöd det från

-fönstren, och här och där lockade en kaffepanna

-av nyskurad koppar. Det var en förtrollad gata,

-och aldrig hade Lundstedt varit så observerad av

-sköna fruar som i denna dag, och lekande, att han

-var i Venedig därhemma på mattan med riddaren

-och damen, stannade han i ett hörn för att läsa

-namnet på plåten, och just som han stavat Tyska

-Prästgatan, slogs ett handfat ut genom fönstret och kastade

-ett stänkregn framför hans fötter. Utan att avvakta

-någon förklaring på det ledsamma misstaget, styrde

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_213' name='page_213'></a>213</span>

-herr Lundstedt ner i brinken igen, satte över på en

-gondol till Röda Bodarna och sökte sig ner till

-kryddbon i Klara Bergsgränden, där kamraten skulle

-mottaga hans hjärtas fullhet. Men boden var fylld med

-folk, patronen var inne och det kunde icke bli något

-utlopp för det översvallande hjärtat, därför gick herr

-Lundstedt in på restaurationen Solen att äta middag.

-Han satte sig vid disken, där skänkjungfrun hade

-sin plats, och begärde stekt fläsk med bruna bönor.

-Men han måste tala om sin lycka, ge luft åt sina

-känslor, och i en kvinnas varma sköte lämna

-förstlingen av sin glöd. Medan han rörde om i

-senapsburken, tänkte han över vad han skulle säga.

-</p>

-<p>

-Men han stannade i valet och kvalet, om han

-borde börja med att tala om vädret, fråga om

-jungfrun varit på kungens begravning, ta reda på om

-jungfrun tyckte om musik, om det var dyrt att leva

-i Stockholm eller något sådant oskyldigt, tills han

-slutligen, just som han ämnade besluta sig för

-kungens begravning, röck tillsamman och till sin icke

-ringa häpnad och med en ton, som om han begärt

-låna pengar, frågade vad klockan var.

-</p>

-<p>

-Jungfrun, som var av den sorten kallad

-näspärlor, svarade med en blick bortåt en tacksam

-åhörare vid fönstret, att hennes klocka var på

-stampen. Herr Lundstedt, som icke ville röja sin

-okunnighet, och som trott att svaret passade fullständigt

-till frågan, tackade med en lätt Trosabugning för

-upplysningen, vilket hade till följd att åhöraren vid

-fönstret, som åt kallt revbensspjäll med lingon, fick

-något i halsen, en tydlig uppmuntran till jungfrun

-att fråga herr Lundstedt vad potatisen kostade.

-</p>

-<p>

-&mdash; Åtta skilling kappen gällde han i Trosa, när

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_214' name='page_214'></a>214</span>

-jag for, svarade herr Lundstedt, tacksam över att

-det blev något samtal av, ehuru han behövde

-anstränga hela sitt harmonivetande för att kunna leta

-en övergång från potatispriset till Musikaliska

-akademien och jättesnillet.

-</p>

-<p>

-Jungfrun, som var fullflätad och älskade löjet,

-hängde sig envist vid ämnet, vilket lika mycket

-intresserade henne som åhöraren vid revbensspjället.

-</p>

-<p>

-&mdash; Nå, men då är det russinpotatis väl, efter

-den kostar åtta skilling? upptog hon frågan.

-</p>

-<p>

-Herr Lundstedt sökte i det av förmiddagens

-berusande triumfer grumlade minnet efter någon

-ledning till bedömandet av en sådan okänd

-potatissort, och blev orolig, när han icke fann det

-ändamålsenligaste svaret. Lyckligtvis reste sig revbensätaren

-och bad att få betala, vilken förrättning han utförde

-lutad över disken och alla på densamma stående

-karotter, som innehöllo bitar av allt läckert från

-helkokta ägg till kräftor och köttbullar.

-</p>

-<p>

-Herr Lundstedt, lämnad åt sig själv, kände ett

-obehag vid att höra viskningar, vilkas betydelse han

-ej fattade, och sedan han druckit sin välgång i ett

-glas starköl, steg han också upp för att gå. Som

-han dock ville avrunda sitt farväl, sökte han ett

-vänligt ord, men fann intet, klappade i dess ställe

-gästens råtthund och frågade, som om han gjort

-mannen en tjänst med sin nyfikenhet:

-</p>

-<p>

-&mdash; Vad är det för en slags hund?

-</p>

-<p>

-&mdash; Det? svarade gästen, det är en senapshund.

-</p>

-<p>

-&mdash; Jaså! Hm! Ja! Det finns så många raser,

-som jag inte känner. Adjö, jungfrun! Adjö, herrn!

-</p>

-<p>

-Och därmed gick han hem.

-</p>

-<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_215' name='page_215'></a>215</span></p>

-<p>

-Men som han måste ha något utlopp för sina

-känslor, satte han sig vid fönstret att skriva brev

-till sin gamle fader för att berätta honom om sin

-lycka. Och hur han skrev, värmdes han opp, både

-av starkölet och det lättrörda sinnet, och hans

-lekfulla natur tog sig till att spela. Han lekte, att

-han var en mäktig och rik man, som icke kunde

-glömma i medgångens solsken, att han hade en

-gammal fattig far, som skänkt honom livet och nu satt

-i torftighetens skugga, och han erinrade sig sonens

-första plikt mot sin upphovsman, besvor fadren att

-genast sälja sin stuga och sin ko, sina nät och båtar

-och komma upp att bo med sonen i Stockholm. Av

-fruktan att denna hans livliga önskan icke skulle

-förverkligas, gjorde han en kolorerad teckning av

-huvudstaden, av dess märkvärdigheter i gator, torg,

-byggnader, handelsbodar och restaurationer,

-avskildrade sin bostad med dess venetianska matta,

-trädgården med dess kanelpäron och lusthus, samt

-slutade med att besvärja fadren icke stå i solen för sin

-lycka utan genast bryta upp och fara direkt på

-ångbåten, icke sparande på styvern, utan ta

-salongsbiljett, äta en biffstek och dricka porter i försalongen,

-så att han kom fram frisk och sund.

-</p>

-<p>

-När brevet var slutat, vek herr Lundstedt det

-i fyra delar, fäste ihop det med munlack och bar

-det i kryddbon, glad i hågen som om han betalat

-en skuld, kvitterat en räkning, vilken han icke mera

-behövde tänka på.

-</p>

-<hr class='ppg-pb' />

-<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_216' name='page_216'></a>216</span>

-

-<h3>TREDJE KAPITLET.</h3>

-</div>

-

-<p>

-Första infallande söndagsmorgon stod herr

-Lundstedt i orgeltrappan till Jakob väntande med en svärm

-skolungdom på professorns ankomst, emedan ingen

-insläpptes på läktaren förrän vårdaren av

-helgedomens musikaliska aldra heligaste själv anlände.

-Klockorna hade ringt annangången, när mästarens

-steg hördes nere i trapporna, och ungdomen öppnade

-aktningsfullt lederna, medan professorn, nickande

-hälsningar till höger och vänster, uppnådde dörren,

-där han stannade, kastade en blick över hopen, som

-om han vore frälsaren och bjöde stormen lägga sig;

-därpå tog han fram en nyckelpung med pärlbroderi,

-öppnade den med en betydelsefull min, som om han

-vore Petrus och hade himmelriket på andra sidan

-dörren, stack nyckeln i hålet, men vände sig därpå

-hastigt ut mot den otåliga, nådehungrande skaran

-för att se efter om han kunde få förkasta några.

-Och mycket riktigt, där funnos några världsliga

-sinnen, som icke gåvo sig tid att avvakta

-nådaordningen, utan ville bryta sig in, och därför fattades

-i kragen och utvisades. Nu öppnades dörren och

-sakta släpptes sångarkoret in förbi den mönstrande

-dörrvårdaren, som med lyftat finger och sträng min

-stod redo att störta olydiga andar ut ur paradiset,

-att de skulle erfara sanningen, att många voro

-kallade men få utkorade. När Lundstedt passerade den

-stränge portvakten, ljusnade dennes ansikte, och han

-tog honom ur ledet, ställde honom på sin högra hand

-och visade honom ett gott behag.

-</p>

-<p>

-Herr Lundstedt, som icke hade sett en så stor

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_217' name='page_217'></a>217</span>

-kyrka förr, blev betagen av en helig rysning inför

-det väldiga rummet, där jättarna kunde gått raka och

-satt opp psalmnummer ovanför pelarblommorna, men

-han fick icke leka längre med sina tankar, förrän

-professorn tog honom i ficklocket och drog honom

-med sig att beskåda instrumentet. Uppför en liten

-trappa började vandringen och stannade först vid

-bälgarna, som lågo där likt jättens lungor färdiga

-att flåsa, när foten sattes på bröstet; uppför stego

-de, förbi rosettfönstret över portalen, tittade in genom

-en bräddörr och sågo väderlådan, på vilken

-principalstämmorna stodo på ett led med kontrabasunens

-trettiotvåfots pipa som flygelman; stego högre och

-högre, tills de kunde skåda in i hela skrovet,

-rymligt som bröstkorgen på en valfisk, där man såg

-revben, senor, muskler, luftrör, knotor, blodkärl och

-nerver företrädda av alla dessa pipor, koppel,

-abstrakter, regeringar, vinkelhakar, vippor, vällarmar,

-pumpeltrådar och andrag; en gigantisk organism,

-som behövt tusen år att växa till, med några alnar

-vart hundrade år, sättande en blomma vart sekel

-som aloen, lämnande ett frö i mansåldern, skjutande

-en gren, ett blad, varje decennium; ett mänskoverk

-utan uppfinnare liksom katedralen, utan byggmästare

-som pyramiden, ett ofantligt samarbete av hela

-kristenheten, som ärvt grundtanken av hedendomen.

-Nu steg den brant upp som ett fjäll av stalaktiter,

-och lärjungen hisnade, när mästaren ledde honom

-upp på spetsen, där de hade valvbågarne en

-handbredd över huvudet, och plötsligen sågo sig stå i

-skymningen omgivna av nakna mänskokroppar med

-vingar på ryggen, övermänskligt stora barn, som

-blåste i basuner, och kvinnor, som slogo harpor och

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_218' name='page_218'></a>218</span>

-cymbaler; och när de trängt sig fram och skådade

-ner i kyrkan, där små mänskor krälade in i båsen

-med böcker i händerna, greps lärjungen av svindel,

-så att han måste fatta en kerub i armen; men

-mästaren log som frestaren på berget, när han visade

-sin sköna värld för människones son. De stodo

-ett ögonblick däruppe i halvmörkret och när

-lärjungen hämtat sig, pekade frestaren ut under de

-svärtade spetsvalven, där dunklet kämpade med ljuset

-underifrån, så att man tyckte sig se hur de blandade

-sig såsom den kalla och varma luften över åkern, där

-vårsolen bränner, och när ögat vant sig en stund,

-trängde en stor ljus sky igenom; skyn delade sig

-som ett ångmoln och färger kondenserade sig, togo

-kropp och blevo Kristus och de två lärjungarne i

-förklaringens ögonblick, svävande genom dunklet på

-allt det ljus som insläpptes genom det höga korets

-väldiga fönster. I detsamma hördes ett dån över

-deras huven, en lätt skakning kändes under fötterna

-och nu gingo alla tornets klockor till sammanringning,

-så att orgelverkets trätak sviktade och den smala

-trätrappan knarrade, när de båda vandrarne stego

-ner. Och lärjungen hade känslor av att ha varit

-uppe i himlen bland änglarna och sett Kristus

-förklarad och ljuset segra över mörkret.

-</p>

-<p>

-Nu, när han nerifrån såg det stora musikverket,

-som icke liknade någon annan sak i naturen eller

-konsten och därför oroade honom, tryckte honom,

-och gjorde att han kände sig under detta

-människohandens verk, som dock först blev levande under en

-människohand, ville han utreda vad han såg,

-återföra dess former på andra kända och därmed närma

-sig den, få ner den till sig och bli lugn. Kyrkan

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_219' name='page_219'></a>219</span>

-hade han redan klar för sig, att den var urskogen,

-i vilken hedningarna offrade människor, pelarne voro

-träd och valven grenarne, men orgeln var orgeln.

-Det var ingen växt, intet djur &mdash; om icke en korall

-&mdash; icke en byggnad &mdash; om icke en mängd hängtorn

-från riddarborgarne &mdash; dessa tureller med

-fasadpiporna, av vilka en del voro blivna stumma, men

-kvarsittande såsom rudiment från äldre stadier,

-numera utan bruk. Varje sats småpipor kunde likna

-Pans syrinx, som väl var grundformen, men de stora

-i de framspringande hörntornen påminde om en

-vapensamling utan att likna den, och ornamentiken i

-förgyllt trä från förra århundradet, med snedkavlade

-snäckor och spiralformiga blommor som kineserna

-bruka, klippte genast av tanketråden, som ville binda

-ihop de olika lederna i detta virrvarr av former, i

-vilket ett mera bildat sinne än den unge

-handelsbetjäntens kunnat läsa hela instrumentets historia

-från den latinska hedningens vasspipa, genom den

-keltiske barbarens säckpipa, byzantinske kejsarens

-vattenorgel, med upphämtande på vägen av minnen

-&mdash; dunkla visserligen &mdash; från medeltidskyrkans

-emporer, triforer, klocktorn, altarskåp, tabernakel; från

-sachsiska rokokoporslinet och första kejsardömets

-romerska vapensmak.

-</p>

-<p>

-Professorn hade satt sig vid manualen i dess

-tre etager, dragit ut principalstämman och givit

-lärjungen en vink att sitta bredvid; bälgarne pustade

-och knarrade och nu sjöngo fasadpiporna preludiet

-enstämmigt; snart intonerade flöjten, och

-harmonierna svällde; gamban tog i näston upp ett solo för

-bariton, trompeten smattrade och bordunan

-brummade; därpå tystnade de en efter en, och när det

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_220' name='page_220'></a>220</span>

-blivit lugnt, hördes kantorns stämma sjunga opp första

-strofen i Upp, psaltare och harpa; och när han

-dallrat ut på sista tonen, brusade orgeln ut med fullt

-verk, under det församlingen föll in i sången. Och

-med kopplad pedal och alla fyrtiotvå stämmorna

-andragna höll orgeln sin symfoni med alla orkesterns

-instrument, lydiga under en mans händer och fötter.

-När prästen sedan vid altaret tog upp att läsa Helig,

-Helig, föreföll hans röst som om någon obehörig

-ställt sig att prata under en konsert, och när man

-äntligen hann till predikan, satte sig professorn med

-ryggen mot orgelverket och blundade, visande med

-en min, att han tyckte sig bli störd. Men när så

-gudstjänsten var slut, alla psalmer sjungna och ordet

-var fritt, som professorn kallade det, när han fick

-spela utgången, då måste herr Lundstedt sitta

-bredvid och sköta andraget, när stora fugan rullade på.

-Och då spelade han för sin enda åhörare utom

-tramparen, ty när äntligen allt var över, stod kyrkan tom.

-Detta såg professorn i sin reflektor, men han var

-van vid det, njöt av det och skulle ha blivit ond,

-om hela publiken skulle ha stannat och vågat låtsas

-begripa det han ensam förstod uppskatta.

-</p>

-<p>

-Herr Lundstedt lämnade kyrkan med ett intryck

-av att han sett något oerhört stort, hört något

-övermänskligt skönt, fullt övertygad numera, att om han

-också inte riktigt till fullo kunde njuta av

-fugalmusik, så var det därför att han var obildad, men

-han var stolt över hoppet, att han en gång skulle

-kunna tillhöra de få utvalda som kunde det.

-</p>

-<hr class='ppg-pb' />

-<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_221' name='page_221'></a>221</span>

-

-<h3>FJÄRDE KAPITLET.</h3>

-</div>

-

-<p>

-Herr Lundstedt hade tillbragt ett halvt år i

-Stockholm. Tiden hade lupit undan, ty göromålen voro

-många, och det minsta blev orgelspelning.

-Seminarium tog nämligen drygaste tiden, och på

-Musikaliska akademien blev det huvudsakligen harmonilära

-och sång, emedan professorns timmar voro mycket

-eftersökta och eleverna voro många. Kom därtill att

-kassan snart var till ända och herr Lundstedt måste

-som så många andra gå och sjunga i kören på Stora

-Operan, sjunga på begravningar och knipa in en

-tolvskilling på sånglektioner med handelsbokhållare, som

-ville göra kvartetter, vilka då voro högt på modet.

-</p>

-<p>

-Men som en verklig sabbat mitt i arbetet stod

-söndagen, då han fick sitta på Jakobs orgelläktare

-bredvid professorn och hjälpa med andraget. Då

-tyckte han sig vara näst den viktigaste personen i

-kyrkan, och orgelns majestät lyfte honom, förstorade

-honom, liksom satte en skarv på hans själ. Och han

-älskade det stora verket som något som var starkare

-än han; satt och lekte att luften kom ur hans lungor,

-tonerna ur hans strupe, och professorn blev blott

-en del av mekaniken, som överflyttade hans

-musikaliska önskningar på pedal och manualer, och han

-vande sig tänka att de tusen människorna

-därnere i kyrkan måste sjunga det han ville, prästen

-vara tvungen tiga när han spelade.

-</p>

-<p>

-Den långa predikan åhörde han med otålighet

-eller också inte alls; fick en söndag på södra

-läktaren se en flicka, som var skär i hyn, hade fina

-kläder och såg ut som en fröken. Han såg henne

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_222' name='page_222'></a>222</span>

-varje söndag på samma plats och blev slutligen van

-att betrakta henne som sin åhörare, som kom för

-att sjunga till hans ackompanjemang (som professorn

-spelade), och tyckte sig märka att hon såg åt

-orgelläktarn hela tiden. Ehuru det icke var svårt att

-få veta vad hon hette, genom att se på anslaget i

-bänken, tyckte han att det var roligare icke veta det,

-utan få ge henne ett vackert namn själv, och han

-kallade henne Angelika efter Malmströms poem. Men

-så skulle han ha ett tillnamn åt henne; och efter

-långt letande hittade han på De la Gardie till minne

-av att kyrkan blivit byggd av en greve med det

-namnet. Om juldagen såg han hennes far och mor,

-och fadren, som hade vita tandborstmustascher som

-franska marskalkarne, beslöt han utnämna till

-generallöjtnant, det högsta han visste. Och Angelika hade

-två små systrar, som han kallade Gurli och Fanny.

-När han så tyckte att de varit vänner och bekanta

-tillräckligt länge, företog han sig en

-högmässopredikan att fria, vilket gick så till att han slog upp

-en psalm i psalmboken, för att se om nummern

-kom udda eller jämn, och som den kom jämn

-hade hon sagt ja. Återstod bara fadrens bifall och

-för att utröna det, skulle han räkna piporna i

-principalstämman. Men det blev ett tvärt nej, just som

-prästen sa Fader vår och man skulle luta pannan i

-handen. Herr Lundstedt försökte mellan fingrarne

-räkna om dem baklänges, men det blev nej ändå.

-Nu hade han fått en sorg, och den kändes skön som

-det stilla lidandet, det oförskyllda, som förädlar

-människan och renar sinnet från själviskhet. Men när

-en söndag gått, beslöt herr Lundstedt ta ut lysning

-utan föräldrarnes samtycke, och när prästen läste upp

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_223' name='page_223'></a>223</span>

-lysningarne, men icke nämnde Angelikas och Alriks

-namn, utan två helt andra, valde herr Lundstedt sig

-två andra, som han kallade deras pseudonymer, och

-ansåg att han numera var förlovad pseudonymt. Och

-måndagsmorgonen, när han gick från seminarium till

-akademien, gick han till en juvelerare på

-Drottninggatan och utvalde två ringar, men eftersom

-förlovningen var pseudonym, gick det inte an att ha släta

-ringar, helst inga sådana lågo i fönstret, utan valde

-han två med rosenstenar.

-</p>

-<p>

-Angelika var nu hans, och han var lycklig. Han

-sjöng om henne på akademien, sjöng till henne i

-kyrkan, på seminarium, på serenaderna, men

-bröllopet ville han uppskjuta, tills han blivit något stort

-och mäktigt. Och som han samlat nära ett hundra

-riksdaler fattade han det beslutet att ta

-direktörsexamen och bli professor och riddare. Men innan

-han hunnit ta första steget på den lysande banan,

-hade oväntade händelser inträffat, som gjorde en

-stor del drömmar om intet.

-</p>

-<p>

-Det var nämligen en söndagsafton i april, då

-herr Lindbom bjudit på »sångfock» hemma i bostaden

-vid Norra gatan. Bland de inbjudna märktes andra

-tenoren, sadelmakaren, och första basen, finbagaren,

-vilken icke var någon annan än mannen med

-senapshunden från näringsstället Solen, och vilken senare

-aldrig tröttnade att berätta historien om

-russinpotatisen och senapshunden, varvid herr Lundstedt

-ödmjukt böjde sitt huvud under löjet och bedyrade,

-att han aldrig plägade ljuga, och därför trodde att

-alla mänskor talade sant, för så hade han lärt av

-sina föräldrar.

-</p>

-<p>

-Emellertid hade man nu sjungit långt in på

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_224' name='page_224'></a>224</span>

-kvällen och druckit ganska mycket, varför man bröt upp,

-att gå till Solen och äta kväll. Man hade dukat av

-och tagit in punsch samt stod just i färd med att

-sjunga igen, då dörren till salen öppnades och in

-trädde en gammal man, med böjd rygg, en påse i

-gehäng på axeln och en tung käpp i handen.

-</p>

-<p>

-&mdash; Ut! här ges ingenting, mottog honom

-jungfrun, innan den gamle hunnit hälsa och framföra sin

-fråga om Alrik Lundstedt träffades här.

-</p>

-<p>

-När denne hörde sitt namn, steg han upp ur

-sångkretsen och skred emot den gamle, dock utan

-att öppna sina armar (vilket aldrig brukats på Rånö,

-annars än mellan ståndspersoner), utan snarare med

-ett slags förlägen långsamhet, och det slags bryderi

-man erfar vid åsynen av mindre bemedlade

-släktingar.

-</p>

-<p>

-&mdash; Nu är jag här! hälsade den gamle, utan att

-räcka handen. Kan du nu ge mig något att äta, för

-jag har inte fått något ordentligt sedan jag kom ut

-ifrån Kalmar.

-</p>

-<p>

-&mdash; Kalmar? Vad har far gjort i Kalmar? sporde

-Alrik med en nedslagen blick på den gamles dåliga

-yttre.

-</p>

-<p>

-&mdash; Herre Jesus, det är en lång historia, må jag

-sitta först, svarade gubben.

-</p>

-<p>

-Herr Lindbom, som åhört samtalet och i sitt

-lättrörliga sinne gripits av ett så oväntat

-sammanträffande mellan far och son, fattade tillfället att ge luft

-åt det överskott av känslor, som icke hunnit strömma

-ut i sång, och med en artig bugning nalkades han

-den gamle, bjöd honom sin arm och talade:

-</p>

-<p>

-&mdash; Detta är herr Lundstedt, hör jag; min

-ungdomsväns köttslige fader, vår allas förträfflige väns

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_225' name='page_225'></a>225</span>

-upphovsman, att jag så må säga; tillåt oss unge,

-som ännu icke äro torra bakom öronen, att i vårt

-glada lag se den gamle som vår gäst, vår högt

-värderade hedersgäst, för vilken jag beder

-sångarbröderna höja ett glas och hälsa med ett fyrfaldigt

-hurra!

-</p>

-<p>

-Hurraropet utbragtes och gubben fick lägga ifrån

-sig påsen och käppen och sitta upp i högsätet, som

-skinnsoffan kallades.

-</p>

-<p>

-&mdash; Herr Lundstedt kommer direkt från Kalmar, &mdash;

-tog jag mig friheten höra, uppslog herr Lindbom

-konversationen, då både far och son tycktes

-förstummade av det ståtliga mottagandet. Resan var

-angenäm? Vädret gott? Inga äventyr?

-</p>

-<p>

-&mdash; Jo, det var en färd, vill jag lova!

-</p>

-<p>

-&mdash; Si där, si där! avbröt herr Lindbom, som

-var en stor älskare av äventyr. Berätta, berätta!

-Och han gjorde en gest med handen, som om han

-bjöd kamraterna på något gott han själv lagat.

-</p>

-<p>

-Men den gamle var ingen berättare, utan

-meddelade i få ord att han tagit galen ångbåt i Nyköping

-och kommit till Kalmar i stället för till Stockholm,

-och att han måst gå till fot emedan pengarne tog

-slut, medan han väntade i åtta dagar på ångaren.

-</p>

-<p>

-&mdash; Hör, hör! avbröt herr Lindbom, inkastande

-små detaljfrågor för att få litet kolorit på äventyret,

-men utan att lyckas, ty när gubben sagt hur det

-förhöll sig, så var det slut. Och vid uppmaningen

-att dricka punsch föreföll han likgiltig och kastade

-blickar omkring sig som om han sökte något, och

-då finbagaren erinrade sig ett förflutet, då även han

-begagnat sådana blickar att uttrycka samma behov,

-räckte han sin hjälpsamma hand åt den hungrige och

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_226' name='page_226'></a>226</span>

-viskade till Lundstedt junior, som strax reste sig,

-och inbjöd den gamle stiga fram till disken att välja

-av härligheterna. Bländad av så mycket läckerheter

-på en enda gång, stannade gubben i ett långt

-begrundande, som måste avbrytas av Alrik, vilken tog

-en stor flat tallrik, och lade upp en bit av var sort,

-så att det hela såg ut som en kolossal sillsalat, satte

-brännvinsflaskan och svagdricka framför gubben och

-lät honom mätta sig.

-</p>

-<p>

-När det var gjort, brast bacchanalen lös igen;

-och man sjöng för gubben »Mitt liv är en våg»,

-icke glömmande att med nickningar och

-accentueringar anspela med »i svallande tåg vid vindarnes

-strid» på det yrke som Alriks upphovsman valt och

-övat.

-</p>

-<p>

-Därpå dracks, och herr Lindbom höll tre tal i

-rad; det första om ålderdomen, dess företräden och

-oomtvisteliga rang jämförd med ungdomen; det andra

-om havet, dess storartade naturscenerier och därmed

-förknippade faror &mdash; inflickande en berättelse om

-sin första seglats till Blockhustullen, med kantring

-och räddning &mdash; sakta övergående till fiskarens hårda

-liv (varvid sadelmakaren vädrade en ordlek och

-ropade bravo!) målande efter mälarförhållanden nätens

-läggning och upptagning, notdräkten och norsfisket

-i Norrström, samt hoppade därpå in i skålen för

-havets son, vikingalynnet, järnviljan och

-stormbetvingaren, vartill följde som illustration sången

-»Hur med väldigt raseri, stormens åskor

-ru-u-u-u-u-u-uula!» varvid finbagaren fick briljera med sitt

-förstabas-solo, direkt tillägnat Rånöaren. Det sista

-talet var en deklamation av Malmströms Angelika,

-i hemlighet riktad till herr Alrik, som när talet var

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_227' name='page_227'></a>227</span>

-slut, höjde sitt glas och med tårar i ögonen och en

-betydelsefull min uttalade det enda ordet: Angelika!

-</p>

-<p>

-Vilket intryck dessa upprepade hyllningar gjorde

-på Lundstedt den äldre, skulle varit svårt för en

-övad betraktare att avgöra, ty den gamle syntes

-sluten inom sig, och nickade endast till sångens takt

-med sitt gråa huvud, och några yttringar av djupare

-förståelse, sympati eller tacksamhet kunde icke

-spåras. Men herr Lindbom, som med all makt ville

-pressa några äventyr, något intresse ur denne havets

-son, kramade honom som en citron med sina

-vänskapsfulla tilltal, mjölkade honom, men den

-känslolöse rullade ihop sig som en igelkott och blev

-oåtkomlig. Slutligen inskränkte sig herr Lindbom att i

-krypande ordalag anhålla som den största

-hedersbetygelse att få begagna det ganska brukliga

-tilltalsordet farbror, vilket han bedyrade skulle adla honom,

-själv en folkets son, att han därigenom skulle känna

-sig mera värdig att äga till bror ett jättesnille som

-Alrik Lundstedt. Och när ceremonien var

-överstånden erbjöd den varmhjärtade unge mannen sin

-säng åt upphovsmannen till en oförgätlig afton.

-</p>

-<p>

-Därpå bröts upp och tågades hem med sång,

-varpå sångarkretsen skingrade sig och de två

-rumskamraterna införde sin hedersgäst med påse och

-käpp i den lilla kammaren. Herr Lindbom öppnade

-sitt sängtäcke och anvisade gästen sovplats, tog själv

-en nattsäck och kastade på mattan med gondolen,

-rev av rock och byxor, samt lade sig, som han

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_228' name='page_228'></a>228</span>

-anmärkte, bredvid riddarens fru, och bjöd godnatt.

-</p>

-<p>

-Den gamle blev länge sittande på sängkanten

-och funderade. Sonen däremot, som hela kvällen

-förhållit sig ytterst tillbakadragen såsom om han

-fruktat få veta något ledsamt, tog nu mod till sig

-och framskruvade frågan:

-</p>

-<p>

-&mdash; Nå, far, har du sålt stugan och grejorna?

-</p>

-<p>

-&mdash; Ja visst, svarade fadren, alldeles efter som

-du bad mig.

-</p>

-<p>

-&mdash; Och pengarna? hördes Alriks slocknande

-stämma.

-</p>

-<p>

-&mdash; De ha gått åt!

-</p>

-<p>

-Nöjd med detta klubbslag mellan hornen lade

-sig unga Lundstedt ner och låtsades sova. Men han

-sov icke den natten utan tänkte; tänkte över var

-han skulle placera den vilsekomna, som han lockat

-ut i världen, och hur han skulle nära honom; tänkte

-på sin direktörsexamen, professuren och sin

-Angelika, om det nu var den i Jakobs kyrka eller någon

-annan.

-</p>

-<p>

-Medan nattens timmar så förgingo, avbröts

-tystnaden då och då av herr Lindbom, vars varma hjärta

-haft tid att svala av sig i golvdraget, och vars

-saknad av den varma sängen gav sig luft i enstaka ord,

-slungade på måfå. Och vid femtiden, när det ljusnat,

-reste sig den barmhärtige samaritanen med ett

-miserabelt lynne, hoppade i byxorna, fick fatt i en

-särskild nyckel och sprang ut på gården.

-</p>

-<p>

-Inkommen igen slog han opp fönstren, satte sig

-i gungstolen och talade i mörka ordalag för sig själv

-om fattigvårdslagstiftningen, försvarslösheten och

-folkets bristfälliga uppfostran, icke så mycket i bokliga

-kunskaper som i folkvett. Lyckligtvis var herr

-Lindboms vältalighet alldeles för djupgående att fattas

-i dess innersta kärna av de halvsovande åhörarna

-och när klockan blev halv sju måste den dystre

-talaren gå, sedan han kastat en blick av rysligt förakt

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_229' name='page_229'></a>229</span>

-på den gamles kläder och vid utgången smällt dörren

-i lås så att huset skakade.

-</p>

-<p>

-När far och son vaknat därvid, uppstod en

-rådplägning dem emellan om vad som skulle göras,

-och med resultat att sonen avlämnade sina åttiofem

-riksdaler till fadren och uppmanade honom resa hem

-igen, emedan fisket i huvudstaden var statt på

-nedgående. Gubben, som drömt sig ett angenämt

-stockholmsliv men icke vidare reflekterade över vad som

-skedde, fann sig i att få en penningsumma i handen

-och lovade bryta opp så snart han besett stadens

-märkvärdigheter, och därmed skildes de för att råkas

-på Solen till middag.

-</p>

-<p>

-När Alrik kom till middagen, fanns ej den gamle

-där, men när han kom hem om aftonen, låg gubben

-i herr Lindboms säng, och när sängens ägare infann

-sig vid tiotiden, då tog det varma hjärtat eld, och

-röken tycktes kväva den känslofulla, ty han blev

-stum, så stum att han icke besvarade hälsningar.

-Och sedan han sparkat stövelknekten upp på

-kakelugnskransen, spottat framför sig en mängd gånger,

-lossnade tungans band, men för att icke visa sig

-obelevad gåvo hans känslor sig luft på det främmande

-språk han var någorlunda mäktig. Och oförstådd

-av sin omgivning luftade han sig liksom i enskilda

-samtal med sin genius.

-</p>

-<p>

-&mdash; Der alte Schlingel stinkt wie ein Aas, und der

-kleine Bube ist ein blödsinniger Schmarotzer.

-</p>

-<p>

-&mdash; Är du vid dåligt humör, Lindbom? frågade

-unge Lundstedt, som satt och skrev harmoni vid sitt

-bord.

-</p>

-<p>

-&mdash; Jag! Nej! Inte alls! Tvärtom!

-</p>

-<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_230' name='page_230'></a>230</span></p>

-<p>

-&mdash; Du kan ju ligga i min säng, så tar jag

-mattan! svarade Alrik.

-</p>

-<p>

-&mdash; Nå, efter du önskar det, så låt gå! Men jag

-ska säga dig en sak: jag tycker inte det är artigt

-att bjuda en långväga resande att krypa in så här

-obekvämt, och du som har pengar i strumpa kunde

-ha varit så artig och tagit ett rum åt din gamle far.

-</p>

-<p>

-Herr Lundstedt den yngre invände, att gubben

-snart skulle resa och att det inte lönade sig bråka.

-Och därvid blev det.

-</p>

-<p>

-Emellertid voro Alriks äregiriga drömmar slut,

-och han måste i hast forcera en enkel organist- och

-skollärarexamen, ty gubben, som slagit sig ner på

-Solen, kom sig aldrig för att resa, och herr Lindbom,

-som ledsnade på samboningen, bröt opp en vacker

-dag, sedan han uppsagt farbrorskap och kamratskap

-och tog sig ett nytt rum.

-</p>

-<p>

-Efter åtta dagar hade gubben ätit och druckit

-upp alla pengarne i sällskap med en krets av vänner,

-som bildat sig omkring hans bord, och vilka alla,

-av huru olika samhällsklasser de än voro, ledo av

-en strykande aptit och en osläckelig törst.

-</p>

-<p>

-Alrik såg sig därför en vacker dag i bekymmer

-och ungefär i samma ställning som en far till ett

-vanartigt barn, ty gubben gjorde honom verkligen

-förtret och dök opp allestädes som fredsstörare, där

-man icke väntade honom, och krånglade sig in

-överallt. Stod Alrik en afton på stora Operan uppe på

-alperna i Wilhelm Tell och väntade entré, såg han

-på andra sidan scenen oppe i molnen den gamle

-stå med en lina i handen, färdig att hissa på; gick

-han över Norrbro en middag och en folksamling stod

-vid barriären och tittade ner i strömmen, fick han

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_231' name='page_231'></a>231</span>

-se gubben ihop med tullvaktmästare sitta i en båt

-och fiska nors; och en söndag fann han fadren stå

-och alternera med orgeltramparn i själva Jakobs

-kyrka. Överallt fanns han, och tycktes gå genom

-lykta dörrar, tyst utan talförhet slank han in och

-blev aldrig utkörd. Helst träffades han dock vid

-disken på Solen, där han blivit bergtagen av den

-levande matsedeln framför skänken.

-</p>

-<p>

-Emellertid hade Alrik ej tagit avsked av sina

-drömmar, och han satt numera under den långa

-gudstjänsten och lekte att han uppsköt giftermålet med

-Angelika på obestämd tid, tills hon kanske bleve

-gammal och ful, och ingen ville ha henne mera,

-och hon då kanske toge honom; och han satt och

-prövade hur hon skulle se ut som gammal; rynkade

-omkring munnen, satte kaffefläckar under hårfästet,

-lade umbra om ögonen, som han lärt i statistlogen

-på operan. Men när hon var vacker ändå, hittade

-han på att ruinera hennes far, såsom fru Schwartz

-brukade, när en man av folket skulle få en högadlig.

-När hoppet ändock icke ville nalkas honom och han

-fick se fadrens, grevens, raka, ståtliga figur i den

-fina överrocken med sidensarge i armarne, beslöt

-han att förföra henne som Lasse Lucidor, men för

-att kunna det måste han vara en storhet, en talang,

-och han hade ännu icke fått spela på Jakobs orgel

-utan bara dragit ut stämmorna. Detta blev nu hans

-närmaste mål att få spela utgången åtminstone, och

-nu flyttade sig all hans längtan och åtrå över på

-orgeln, och i åtråns hetsfeber antog instrumentet alla

-fullkomligheter, som den älskade brukar ta.

-Tennpiporna blevo silver, mahognyt blev palisander, det

-finaste träslag herr Lundstedt kände namn på, men

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_232' name='page_232'></a>232</span>

-som han aldrig sett; stämman vox humana kallade

-han numera vox angelica, och det var hennes röst,

-som han aldrig hört. Registerknapparna med deras

-i porslinsskyltar inskrivna namn, vilka närmast

-liknade en apotekshylla, antogo mystiska former,

-växlande alltefter den brinnande åskådarens sinnelag.

-Ibland voro de ringklockor till dörrar i ett stort hus,

-där det bodde sköna kvinnor, vilkas namn stodo

-skrivna på plåtarna, ibland knapprader i

-isdrottningens klädning; isdrottningen visste ingen mer än

-herr Lundstedt vem det var, och han hade aldrig

-sett henne heller, men hon borde vara mycket stor,

-och elfenbenstangenterna voro hennes tänder; hade

-någon frågat huru de kunde vara det, då de sutto

-i tre manualer, skulle herr Alrik svarat, att

-isdrottningen hade tre gommar, ty han kunde svara på

-allting, och de svarta tangenterna voro gamla murkna

-tänder, som icke blivit utdragna, för isdrottningen

-var tusen år fylld, men ändå tämligen ung; det

-berodde alldeles på hur man tog det, menade herr

-Alrik.

-</p>

-<p>

-En gång hade han sett i Meyers universum hos

-herr Lindbom, medan dennes hjärta ännu var varmt

-och öppet för havets son, och där hade han sett

-basaltgrottan på Staffa. Sedan den dagen var orgeln

-en stor basaltgrotta och orgeltramparen var Eolus,

-som gjorde stormen; men djupast ner på grottans

-botten bodde ett troll, som kunde komma fram om

-man tryckte på en knapp, och kom det fram, skulle

-grottan störta samman. Anledningen till denna sista

-tankelek var den, att professorn en gång visat

-lärjungen en registerknapp, som ledde en stämma, vilken

-icke fick utdragas samtidigt med vissa andra, med

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_233' name='page_233'></a>233</span>

-risk att eljes orgeln skulle gå sönder och golvet

-måste brytas opp för att instrumentet skulle kunna

-lagas. Det var trollknappen, som herr Alrik kallade

-den, och han kunde sitta och stirra på den långa

-stunder, fingra på den, när ingen såg det, och när

-han var ledsen önskade han dra ut den, höra dånet

-och braket, som skulle uppstå när orgeln med sina

-tunga basalt-pelare störtade över honom och han

-fick dö en härlig, berömd död i sin ungdom, inför

-Angelikas ögon, och i Guds eget hus.

-</p>

-<hr class='tb' />

-

-<p>

-Under sådana lekar och mycket arbete försvann

-studietiden så tämligen hastigt och en vacker dag

-stod herr Lundstedt färdig med sin examen, på vilken

-själva krönet skulle bli att han en afton finge spela

-på kyrkans orgel i professorns närvaro, för att sedan

-gå ut i livet och tillträda klockarbefattningen i Rånö

-kapellförsamling, där han hade indigenatsrätt.

-</p>

-<hr class='ppg-pb' />

-<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>

-

-<h3>FEMTE KAPITLET.</h3>

-</div>

-

-<p>

-Klockargården ligger på en udde vid Kyrkviken

-med utsikt åt fjärden, som nu är isfri efter

-vårstormarna. Den röda träbyggningen är rätt stor,

-ty den innesluter sockenstuga, skolsal och boställe,

-och nu om eftermiddagen, när den är tom, ser den

-ändå större ut och ödsligare, och herr Lundstedt går

-omkring den och ser genom de nakna fönsterna,

-vilka utan gardiner stirra som insjunkna ögon; och

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_234' name='page_234'></a>234</span>

-när han stannar utanför skolstugan och för att liksom

-söka sällskap tittar dit in, ser han de långa bänkarna

-fullsatta med barn, och sig själv i katedern, ty han

-kan se allt vad han vill numera. Ensam på gården,

-dit endast en gumma kom för att bära mat och städa,

-hade herr Lundstedt haft svårt att finna sig första

-tiden, ty han ägde ingen att språka med, och

-pastorns på andra sidan viken tog endast emot honom

-som en tjänare och kallade honom Lundstedt rätt och

-slätt, vilket nu icke skulle gjort honom olycklig, efter

-som han kände sin ställning och fann sig gott vid

-den, men det underordnade i hans läge hindrade

-honom att fritt söka upp förmannen och något intimt

-eller dagligt umgänge kunde således icke komma

-till stånd. Skolläraren fann sig sålunda hänvisad på

-sina lärjungars sällskap, och med sin otroliga

-lekfullhet fann han snart på att uppliva sina

-stockholmsvänners minne genom att döpa om barnen efter vissa

-likheter de kunde förete med de frånvarande

-originalen. Den skickligaste läxläsaren kallade han

-sålunda professorn, den starkaste sångaren hette

-Lindbom; och Angelikas systrar funnos där också, men

-hon själv fick icke sitta i skolan, när hon varit så

-nära att bli gift.

-</p>

-<p>

-Herr Lundstedt hade sålunda alla sina bekanta

-dagligen och stundligen inför sig, och när vänkretsen

-blev för trång, tog han sig till att ge liv åt

-personerna i de böcker han läste, och som han nu ett

-år ur sockenbiblioteket lånat Cooper, hade han hela

-klassen full med Skalpjägaren, Spårfinnaren,

-Läderstrumpan, Hjortdödaren och så vidare. Pojkarne

-flinade visserligen först, men snart vande de sig vid

-dessa pseudonymer och begagnade dem sins emellan.

-</p>

-<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_235' name='page_235'></a>235</span></p>

-<p>

-När han nu fördrivit en stund med att befolka

-den tomma skolsalen och eftermiddagen blev honom

-lång, gick han ner till kyrkan för att spela orgel.

-Gudshuset är en liten träkåk, som liknar en ändrad

-storbåt, upptagen från ett större djup efter en längre

-sumpning, utan torn och med små fyrkantiga

-världsliga fönster. Det största på kyrkan är nyckeln, stor

-som en dragg och gjord att bäras med två händer,

-för att icke tappas bort.

-</p>

-<p>

-Det inre är däremot mera livligt och påminner

-om ett leksaksstånd i julmarknan, eller en

-dockteater, eller i vissa delar en gammal flickas

-toalett, Kina slott på Drottningholm, ett schweizeri, ett

-klädstånd. Taket är nämligen en ryggås med

-tvärbjälkar, bemålade med stora sjöormen, torskhuven,

-läderlappar, springbockar; och under bjälkarne hänga

-amiralsskepp, träduvor, som prinsens gubbar sälja

-till flugfällor, ljuskronor, skeppslyktor; altaret är en

-stor toalett, med ljusstakar, parfymflaskor,

-porslinsdockor, karamellsdeviser, pappersblommor; väggarne

-äro behängda med sköldar och svärd med sorgflor,

-tavlor med får, herdar, kungar och dronningar.

-</p>

-<p>

-Allt detta gör det husligt inne i den tomma

-byggnaden, som ser bebodd ut, gör att skolläraren

-trives där som i ett rum, där någon bott länge och

-suvenirer samlats. Men orgeln har han behövt längre

-tid att göra om i sitt sinne. Med starkt minne av

-Jakobs basaltgrotta, där stormar och böljor kunde

-släppas lösa, kom han hit och såg en liten vitmålad

-chiffonjé med två andrag, den ena en fyra fots

-principal, den andra en valdflöjt på två fot. Omfånget

-var tre och en halv oktav. Detta senare var det

-sorgligaste; det var som att simma i en sump, där

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_236' name='page_236'></a>236</span>

-man inte kunde ta ut tagen utan att stöta emot.

-Sorgliga tangenter, bruna som käringtänder och

-direkt angjorda på abstrakten, så att man kände hur

-man öppnade ventilerna, och kände hur de smällde

-igen, som när man blir utkörd och någon kastar

-igen dörrn bak efter en. Det låg något tvärt,

-ovänligt i anslaget; och tonen skrikande som fiskmåsar

-och tärnor, en riktig skärgårdsorgel, ibland också

-snattrande som en and, ibland tjutande som en räv;

-ja de lägsta basarna uppförde sig ibland

-oanständigt, när det var sjövind och mekaniken fuktade.

-</p>

-<p>

-Men herr Lundstedts allt omskapande sinne

-försåg orgeln med alla de fyrtiotvå stämmor som

-Jakob hade och han satte upp en spegel över

-notställaren, så att han kunde se vad som tilldrog sig

-i kyrkan, och var han där ensam och ingenting

-tilldrog sig, så kunde han se Jakobs kyrka i sin

-trollspegel, som han kallade den. Då såg han Westins

-Kristi förklaring i fonden, såg magister Lundberg

-gå opp i predikstoln och Angelika komma med sin

-far på läktaren, såg kyrkvaktaren, nattvardsbarnen,

-kantorn och skolgossarna. Och då spelte han den

-fugan han utförde sista aftonen efter examen, och

-samma rysningar av vördnad för sin egen storhet och

-makt intogo honom nu som då, och fötterna arbetade

-på obefintliga pedaler, händerna togo oktaven, där

-tonen fattades, och drogo ut stämmor, där inga

-funnos.

-</p>

-<p>

-När han så tröttnat på spelet, gick han ut i

-stränderna, helst de yttre, som vette åt havet. Där

-hade han så mycket att se på och leka med, och

-ingen störde honom. Hittade han på tångsträngen,

-vilken låg som en svart garnering där vågskummet

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_237' name='page_237'></a>237</span>

-stannade, en kork, så kom den från Ryssland och

-gav anledning till en halv timmes betraktelser

-huruvida den suttit för tsarens frukostvin, eller om en av

-hjältarnes avkomlingar i Fänrik Stål haft sin

-korkskruv i den; hittade han en avbruten årtull, målade

-han upp ett skeppsbrott under upprörande

-omständigheter; en tombutelj undersöktes alltid, om den icke

-skulle innesluta någon skrift av en förlist, som i

-den nedlagt sin sista önskan. När denna havets

-soplår icke mer försedde leksaker, lade han sig

-på strandklippan och tecknade om molnen, målade om

-vågorna, gjorde om stranden och gav kobbar, skär

-och vikar namn. Där hade han lagt Kastellholmen,

-där Strömsborg, här Årstaviken; och Landsorts fyr,

-som vid solsken lyste vitt, kallade han Tandpetaren

-till minne av obelisken i Slottsbacken och så vidare.

-</p>

-<p>

-Men under det herr Lundstedt lekte,

-försummade han i hög grad sina jordiska angelägenheter.

-Sålunda låg hans trädgård ännu vid midsommartiden

-ogrävd; hans fiskvatten obegagnat och hans båt

-gissnad.

-</p>

-<hr class='ppg-pb' />

-<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>

-

-<h3>SJÄTTE KAPITLET.</h3>

-</div>

-

-<p>

-Rånö var endast bebyggt av tre hushåll fiskare

-med en halv mil mellan varje, pastorns och

-herrskapets. Om detta senare hade herr Lundstedt hört

-ett och annat utan att lyckas få se dem. Det var

-icke heller lätt, ty herrskapet bestod endast av

-omyndiga, vilka uppfostrades i Stockholm, och

-herrgården, vilken låg långt oppe i land, hade han icke

-haft anledning besöka. Men nu kom det en order

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_238' name='page_238'></a>238</span>

-från pastorn, att klockaren på lördagarne skulle

-hämta sockenposten uppifrån gården, och sålunda

-befann sig herr Lundstedt en eftermiddag på väg

-inåt skogen och mossarna, där den okända

-herrgården skulle ligga. Han ginade över ett kärr, där

-han höll på att trampa på morkullorna, skrämde

-upp en älgkalv, såg grävlingen gå ut på

-aftonpromenaden, allt under det han åts av myggen, som

-dansade i solnedgången runt om pors och odon. Tuvorna

-stucko ur det svarta vattnet som små barngravar och

-gungade när han hoppade på dem, för att snappa

-ett hjortron.

-</p>

-<p>

-Bären lyste allt gullgulare, och de yngre hade

-ännu den röda kinden vänd mot solen; herr

-Lundstedt lockades allt längre in på mon, där endast unga

-tallar, raka som metspön och med en ruska i

-toppen, prickade ut den våta vägen, som var lagd med

-grenar och ris som en rörlig pontonbrygga.

-Plötsligen hörde han hundskall och såg en skorstensrök,

-varav han slöt, att det underbara slottet låg i

-närheten. Och då han kom närmare, såg han snart två

-långa skorstenar sticka upp ur ett moln av lönnar,

-vilkas näsor dinglade för aftonvinden och skramlade

-som ärter i en torkad gåsstrupe pigorna bruka nysta

-tråd på. Herr Lundstedt blir blyg och stannar att

-betänka sig vad han skall säga, när han kommer fram;

-och när han står där, tycker han, att lönnarne räcka

-lång näsa åt honom, sätta näsorna i vädret,

-romerska näsor, norrköpingsnäsor, grekiska, judnäsor,

-prästnäsor, som sitter bak på gåsen, och han står

-där och leker med näsorna, tills en betjänt kommer

-och frågar vem han söker.

-</p>

-<p>

-På herr Lundstedts höviska svar ledsagar

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_239' name='page_239'></a>239</span>

-betjänten honom förbi hundgården upp till byggningen.

-Det är ett lågt, vitt stenhus med en stensköld i

-pannan, på vilken ett kamfiokort och ett hjorthuvud

-äro huggna under en furstlig krona. Herr Lundstedt

-införes i en förstuga, som är målad med riddare

-som sticka vildsvin med spjut, under det

-rapphönshundar hålla dem i öronen och landsknektar blåsa

-valdhornssolon med nävarne i klockstycket.

-Betjänten visar honom en bambustol att sitta på, och går

-in genom en dörr, som tyckes leda till köket, efter

-som det luktar lök, när han klämmer ut luften med

-dörren.

-</p>

-<p>

-Men en annan stor dörr står öppen på högra

-sidan, och från bambustolen ser herr Lundstedt

-hörnet av ett ekskåp, som står på svarta klot, och när

-han lutar sig fram, varsnar han ryggen av en stol

-och axlarne av en herre, som då och då visar de

-utkrokade testarne av en snusbrun peruk, och han

-hör en äldre mansröst tala:

-</p>

-<p>

-&mdash; Detta är ingenting mindre än Rüdesheimer av

-sjuttonhundra och fyrtiofem, mina herrar och fröken

-Beate, som hans majestät, högstsalig konung Fredrik

-i livstiden här nedlade i källarne, under detta golv,

-mina herrar och fröken Beate, och en hel pipa från

-högstdensammes arvland Hessen med binamnet

-Kassel, att ha vid jakttillfällen och även andra

-oförutsedda tillfällen härute på högst densammes älskade

-Frösnäs. Vinet är delikat, högt över vår &mdash; må jag

-säga ordet &mdash; horisont, mina herrar och fröken

-Beate... vad är det frågan om? »Någon som vill

-tala vid fröken!» &mdash; Fröken Beate! Det är någon

-som vill tala vid fröken!

-</p>

-<p>

-Strax efter trädde en dam ut med tre

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_240' name='page_240'></a>240</span>

-korkskruvar på var tinning och bad herr Lundstedt stiga

-in i hennes enskilda rum. Skolläraren följde och

-kom igenom en sal, som öppnade sig över en veranda

-utåt havet och fyren, och inträdde därpå i ett

-kabinett med vita möbler, mycket små och klädda med

-rosenfärgat kattun, ett pastellporträtt och en

-silhuett ovanför soffan.

-</p>

-<p>

-&mdash; Var så god och sitt ner, herr organist! sitt

-ner på soffan, och var välkommen till oss, började

-fröken Beate. Löjtnanten har några till jakt hos

-sig och är upptagen för ögonblicket. Herr

-organisten kommer från Stockholm nyligen och har gått

-på akademien. Det har jag också och spelat för

-van Boom, men nu har jag glömt bort allt vad jag

-har kunnat. Nå säg, vad är det här nya med

-postväskan? Ska kyrkoherden ha den på lördagen? Det

-är synd det, för vi brukade alltid läsa bladen.

-Vad tycker organisten om vår pastor?

-</p>

-<p>

-Herr Lundstedt hade nu så många frågor att

-besvara på en gång att han blev tigande. Men

-fröken Beate, som såg den unge mannens blyghet,

-fattades av medlidande, och med sin hand stödd på

-hans knä och med sina ögon drunknande i hans,

-intalade hon honom mod och självtillit, vilket allt

-dock tycktes ha ett annat inflytande på skolläraren,

-som ansikte mot ansikte med en stark verklighet

-icke kunde komma sig för att leka bort det oroande

-intrycket. Han tittade sig omkring i rummet för att

-fånga någon leksak han kunde sysselsätta sig med,

-men fröken Beate trängde så inpå honom, att han

-icke kunde se annat än en svart fläck med sex

-korkskruvar emot fönsterrutan, och strax såg han i

-tankarna sex buteljer rhenskt vin, som man får på

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_241' name='page_241'></a>241</span>

-begravningarne, begravningarne som han så ofta sjungit

-på i Jakobs kyrka, när professorn spelade orgeln,

-och som han fick åtta skilling banko för, när det

-var fint lik, och han sedan kunde köpa en

-kryddlimpa med smör eller sex tvåskillingsbakelser för på

-mjölkmagasinet i Norra gatan, där han bott med den

-varmhjärtade Lindbom, som talte tyskt och mörkt,

-när han blev ond, för att fadren ville ligga kvar för

-länge och begagnade nattbrännvin...

-</p>

-<p>

-&mdash; Förlåt, är det herr Lundstedt? avbröt

-löjtnanten i den snusbruna peruken, inträdande genom

-dörren. Jag är förvaltaren på gården och frågar

-om inte vår gode skollärare ville dricka ett glas vin

-med fyrmästaren och sjömätaren!

-</p>

-<p>

-Herr Lundstedt steg upp vördnadsfullt och

-tackade den gamle herren, som puffade honom in i

-stora riddarsalen, där möblerna voro lika mycket för

-stora som de varit för små inne i kabinettet. Och

-under möblerna lågo hundar med hängande öron och

-morrade åt den inkomne. Men löjtnanten satte

-skolläraren i en stol som en enmanssäng och skänkte i

-en grön remmare, sade skål och fortsatte att tala.

-</p>

-<p>

-&mdash; I denna sal, mina herrar, och jag behöver

-inte säga det åt fröken Beate, bodde en gång den

-store Gustav den andre Adolf, när flottan låg vid

-Älvsnabben här mitt emot (som sjömätaren känner),

-och man tror att senare dronning Maria Eleonora

-före sin berömda flykt hållit sig dold här. Det var

-det trettioåriga krigets stora tidevarv, då

-människorna voro större och därför allting större därefter.

-Om vi betrakta dessa ansikten, som blicka ned på

-oss från väggarne, och se huru stort hår de hade

-till exempel, huru stora näsor och ögon, så behöva

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_242' name='page_242'></a>242</span>

-vi icke fråga oss varför detta skåp är som en

-fästning, varför detta bord som ett golv, dessa stolar

-som parvagnar! Denna spis tog emot ett mått

-bryggved som en pris snus och denna ljuskrona kunde

-lysa opp Rånö kyrka om julottan. Det var stort

-folk, och en stor tid! Sedan kom en liten tid med

-små människor! Håret krymper till en råttsvans,

-kragstöveln blir en urringad sko &mdash; se porträttet

-där &mdash; soffan blir en stol till ett dockskåp, stolarna

-pallar, och man knaprar karameller på ett

-nattduksbord &mdash; fy fan! Remmarn blir en fågelkopp, bägarn

-ett supglas, svärdet ett stekspett, och skåpet en

-kommod! &mdash; fy fan! Mänskorna prata lort i stället

-för att slåss, och det stora blir så litet, så litet!

-</p>

-<p>

-&mdash; Nu måste jag segla! säger fyrmästarn och

-ser på sitt ur. Solen är straxt nere och vi måste

-passa på tändningen!

-</p>

-<p>

-Löjtnanten visar missnöje, men sjömätaren, som

-skall föra ut fyrmästaren på sin ångbåt, biträder

-dennes mening och det så vackert började talet

-måste slutas. Som herr Lundstedt visat sig som en

-dålig åhörare, blir han icke bedd stanna, utan går

-i sällskap med jägarne och deras hundar, och när

-de alla kommit till en korsväg på mon, blir herr

-Lundstedt ensam. Solen går ned och genom

-granarne synes det i flammor stående havet som stora

-stockeldar, vilka småningom slockna och försvinna.

-</p>

-<p>

-När herr Lundstedt lämnat postväskan i

-prästgårds grindstuga och kommit hem, märkte han att

-det var tomt i huset. Han såg den förfärliga

-ensamheten, och när han tände sitt talgljus och ställde

-det på matbordet, där ett mjölkglas stod vakt

-bredvid ett rågbröd, tyckte han, att det gjorde honom

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_243' name='page_243'></a>243</span>

-ont om ljuset, vars låga förde en kamp med mörkret

-för att hinna med sitt ljus till tapeten. Och tapeten

-var så eländigt ful, möblerna trotsade allt trolleri

-att bli vare sig stora eller små, och hur han bjöd

-till, men i kväll kunde han inte leka något. Han

-försökte tänka på något roligt, något han gärna

-önskade, men tankarne gingo icke dit han ville. De

-kröpo tillbaks ditupp, bakom mon i det lilla

-trollslottet, där han i ett ögonblick hade förstått, att en

-förändring skulle kunna inträda i hans liv, ty det

-hade han sett på henne, att hon ville ha honom,

-att hon kanske skulle vara i stånd att ta honom mot

-hans vilja, och &mdash; vad skulle sedan ske?

-Åtminstone blev det icke mer att leka. Kanske måste

-han ut att fiska, ro omkring till bönder och

-skärkarlar att tigga ihop sitt tionde, ett skålpund smör

-här, en fjärding strömming där, några pund hö hos

-den, och så måste han köpa ko, hålla piga, gräva

-i trädgården och aldrig mer få spela orgel om

-vardagarne.

-</p>

-<p>

-Nej, hellre då gå fri och leka, böja och knåda

-hela skapelsen efter sin inbillning, tillfredsställa alla

-sina infall och lustar, icke känna något tvång, icke

-vara missnöjd med sin ställning, aldrig avundas

-någon, icke äga något, som man måste frukta att

-förlora. Hellre ha Angelika för evigt än husfrun på

-herrgården för livstiden. Och med detta beslut lade

-sig herr Lundstedt att sova och drömma, ehuru han

-hellre drömde vaken, då han fick bestämma vad han

-ville drömma.

-</p>

-<hr class='ppg-pb' />

-<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_244' name='page_244'></a>244</span>

-

-<h3>SJUNDE KAPITLET.</h3>

-</div>

-

-<p>

-Alrik Lundstedt var född på en kobbe i

-havsbandet utanför Mysingens fjärd och fadren satt där

-som torpare under bonden i Norrön. Kobben var

-icke större än att man kunde gå den runt på

-femton minuter. Ett par dussin tallar och några aspar

-utgjorde hela växtligheten, och i deras skugga stack

-ett magert gräs upp. Stugan var egentligen en

-större sjöbod, som lappades med vrakgods efter hand

-den föll ihop, och i en jordkula invid underhölls en

-ko och ett får. Kon föddes med grässtråna under

-tallarna och mossan på bergknallarna, fåret av

-asparnes sorgfälligt samlade löv. Knep det hårt, så fick

-kon äta salta strömmingshuven. All jord, som satt

-under mosskokorna, skakades av och lades ihop till

-ett potatisland, som blandades opp med snäcksand

-och gödslades med tång. Spillningen efter djuren

-skulle nämligen vara till kålen, rovorna och persiljan.

-</p>

-<p>

-Torparen gifte sig tidigt och fick barn. Sex

-stycken i rad. Men då blev det för trångt och det

-uppkom kiv och nit. Hårda ord, ont om mat och

-krig. Man stal av sig själv och av varandra; höll

-undan och gömde; gick avsides och åt det stulna

-som räven; tjuvfiskade och plundrade fågelbon;

-vittjade andras nät och högg skog, kniade gräs, satte

-snaror i olaga tid, och deltog i vissa oombedda

-räddningsarbeten vid skeppsbrott. Ensamheten, striderna,

-avunden gjorde snart samtal omöjliga, då en var

-fruktade att genom lös tunga röja sina planer och

-yppa hemligheter. Alrik, den yngsta och svagaste,

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_245' name='page_245'></a>245</span>

-fick minst, och ingen lärde honom varken tala eller

-skaffa sig livets nödtorft.

-</p>

-<p>

-När modren dog, man sade att hon blivit

-ihjälslagen under en stark vinter, när fisken blev borta,

-upphörde all matlagning, och systrarne flydde,

-bröderna flydde, så att slutligen Alrik blev ensam med

-den gamle, som numera aldrig talade. Det var efter

-den tiden han började lära sig leka själv, utan

-leksaker, som han aldrig sett, utan lekkamrater, utan

-lekplats och utan att kunna några lekar. Havets

-evigt enahanda, grå luft, grått vatten, blå luft, blått

-vatten, måsar och tärnor, skrak och svärt, var allt

-varmed han kunde fylla ögats behov av att se och

-sammansätta, och när det ej räckte, började ögat

-arbeta på egen hand för att tillfredsställa behovet;

-och örat, som endast hörde vindens sus eller

-rytande, sjöarnes dån och brus, fåglarnes skri och

-snatter, hungrade och tog sig till av brist på näring

-att äta sig själv, blev exalterat av utmattningen och

-hörde slutligen, där intet fanns att höra, hörde

-tystnaden, hörde blodvågen, senans spänning,

-muskeltrådens bristande, och slutligen toner, vilka samlade

-och ordnade sig under månadernas lopp, ingingo

-förbund och födde nya.

-</p>

-<p>

-Vad som hänt under den svåra vintern, då

-modren dog, tycktes fordra en begravning i den unges

-sinne, ett tjockt täcke av jord och sten, ett helt

-kummel av andra minnen för att icke kunna stå opp

-igen, och när det lilla enformiga livets små

-händelser ej kunde förse nog hastigt med material, lekte

-han ihop tilldragelser, massor av intryck, och hopade

-påhitt, synvillor, hörselvillor så att de bildade ett

-tjockt lager, som kunde täcka den mörka fläcken.

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_246' name='page_246'></a>246</span>

-Och så snart ett intryck blivit ett minne, hade det

-fått verklighet, och lades som en ny sten på kumlet

-över det begravna, som icke fick stå upp, och så

-blev det begravna lika overkligt eller lika verkligt

-som det som aldrig skett, upplöste sig, blev till

-dunster och var långa tider försvunnet. Därför hade

-ett slags drift hos Alrik uppstått att blanda bort

-verkligt och overkligt, ett begär att bedraga sig själv

-alstrats, ett behov fötts att icke stöta på någon

-verklighet, som genom sin handgriplighet erinrade om

-att en fatal verklighet, en viss natt uppträtt i hans

-liv, och vars uppträdande i minnet åtföljdes av en

-härjande och bitande känsla av skuld. Fruktan att

-denna skuld en gång skulle komma att indrivas av

-människor gjorde att han aldrig vågade ha någon

-ovän, aldrig visa missnöje med något eller någon,

-aldrig utöva kritik. Han hade av samma fruktan

-upphört att tala, men hade i stället en mimik, alltid

-full av förståelse och deltagande, som gav åskådaren

-illusionen av att Alrik var en mycket meddelsam

-och sympatisk kamrat. Sitt eget behov av uttryck

-för känslor och förnimmelser hade han funnit i

-musiken, i vilken han kunde berätta sin historia, utan

-att någon förstod vad han sade eller fatta några

-misstankar om att han bar på en hemlighet.

-</p>

-<p>

-I världens ögon gällde han för att vara litet

-fnoskig, men det gjorde han sig ingen möda att jäva.

-Med skolan, som endast besöktes av tolv barn och

-högst oregelbundet i anseende till de svåra

-förbindelserna, behövde han icke ta saken alltför

-allvarsamt, emedan ingen frågade efter den; och med

-orgelmusiken om söndagen kunde han ställa hur han

-ville, spela vad honom behagade.

-</p>

-<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_247' name='page_247'></a>247</span></p>

-<p>

-Emellertid hade uppträdet hos husfrun på ett

-obehagligt sätt kommit störande in i hans drömliv.

-Situationen i all sin betydelselöshet hade varit ett

-upprepande av en annan situation, som djupt

-ingripit i hans liv och nu genom sin påminnelse gav

-full kroppslighet åt det, som skulle ha varit

-bortdunstat som ånga. Hela stenkumlet av intryck han

-kastat över liket ramlade och skelettet låg där,

-huvudskålen låg där, spräckt av isbillen, och det

-hjälpte inte söka leka bort det mer, att blanda bort

-det med drömmarne, att spela bort, läsa bort det.

-Han hade blivit väckt och kunde inte somna om.

-</p>

-<hr class='ppg-pb' />

-<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>

-

-<h3>ÅTTONDE KAPITLET.</h3>

-</div>

-

-<p>

-Det hade slagit Alrik mest att den främmandes

-ögon kunde ha samma uttryck, att hennes arm kunde

-ha samma gest, när hon lade handen på hans knä,

-och denna jämförelse spände sig som en tråd mellan

-det förgångna och det närvarande, och allt som låg

-emellan upphörde att finnas. Allting krympte ihop;

-manualen på orgeln blev icke mer än en alnsbredd

-som den var, stämmorna bara två, pipverket

-rosslade och hostade, spegeln återgav icke mer än den

-bondgranna kyrkan med allt dess skräp och liknade

-på sin höjd attributkammaren på stora operan. Skolan

-var icke mer befolkad av Läderstrumpan och

-Spårfinnaren, utan där sutto skorviga och snoriga

-fiskarungar; havsstranden var en soplår, molnen

-vattenångor, som stodo beskrivna i Berlins naturlära.

-Allting blev tungt, grått och trist, och besvärjaren, som

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_248' name='page_248'></a>248</span>

-kunnat blåsa liv i allt detta obetydliga, tråkiga,

-enformiga, var en organist och skollärare, som skulle

-svälta till vintern, om han ej fiskade och grävde i

-jorden, tog upp sitt tionde och såg om sina

-ägodelar. Därmed kommo tankarne över huru det

-kunnat vara, om ej han skänkt bort sina pengar åt fadren

-den gången, om han tagit direktörsexamen, om han

-stått på sitt eget bästa. Förgäves sökte han förlika

-sig med tanken, att det skulle kunna bli bättre, att

-det skulle kunna glömmas igen, grävas ner, dunsta

-bort i drömform. Drömrnarne blevo tankar, vassa,

-skärande, som klippte sönder alla slöjor han ville

-hänga opp för det förflutna, reflexioner, som

-syrsatte och upplöste. Hans jämna, lugna lynne

-förstördes, och ett smygande missnöje med allt sökte

-sig insteg.

-</p>

-<p>

-Förändringen märkte han själv, när han nästa

-lördag skulle upp till herrgården efter postväskan.

-Som sist stannade han framför lönnarna och tittade.

-Inte var där några näsor! Fröbaljorna liknade inte

-alls några näsor; det var endast barnungar, som

-kunnat hitta på det; och det hade han inbillat sig!

-Han kom fram till byggnaden. Inte var det något

-slott, ännu mindre något trollslott. Vad var

-trollslott för slag? Där troll bodde! Men det fanns ju

-inga troll, eljes skulle de stått beskrivna i Berlins

-naturlära! Han blev införd av betjänten i

-riddarsalen, där inga riddare funnos, och medan han

-väntade, kommo alla löjtnantens yttranden fram för

-honom, vilka han beundrat som högst visa. Inte voro

-människorna större på sextonhundratalet än på

-sjuttonhundra. Där hängde den lilla tjocka Carl den

-tionde och där den lilla pojkfiguren Carl den elfte.

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_249' name='page_249'></a>249</span>

-Och håret, det var ju tagel och löshår; mustaschen

-var ju bara en smal tandborste. Inte voro alla dessa

-krigare hjältar därför att de buro järnvästar! Det

-var tidens uniform, och dessa krigare skulle nu hetat

-indelta kaptener och majorer med postkontor i

-bakgrunden. Möblerna blevo kanske inte mindre, men

-rummen mycket större; så det kanske var en synvilla.

-Och det andra sen! Inte voro Arvid Bernhard Horn,

-Carl von Linné, Jonas Alströmer, som han läst om

-i Fryxell, inte voro de mindre andar än Axel

-Oxenstjerna, Königsmarck, och Olov Rudbeck, som var

-fnoskig.

-</p>

-<p>

-Fröken kom in och slog sig ner att språka.

-Herr Lundstedt anmärkte genast för sig själv, att

-hon liknade en av de där damerna på Tyska

-Prästgatan, som han trott vara borgarfruar, men som

-han nu först erinrade sig, att herr Lindbom

-förklarat vara skökor. Varför han icke förr erinrat det,

-visste han ej; kanske därför att han icke velat

-minnas det. Fröken frågade först hur pastorn mådde.

-Och då herr Lundstedt sagt sig tro väl, så började

-fröken tala illa om honom, förfärligt; och till sin

-skam märkte herr Lundstedt, att detta icke gjorde

-på honom något obehagligt intryck. Därpå frågade

-hon, om herr Lundstedt hade det bra, om han var

-nöjd, om han älskade att göra musik. Till ersättning

-frågade herr Lundstedt huruledes löjtnanten befann

-sig och om herrskapet skulle komma ut i sommar,

-något som han egentligen icke brydde sig om. Nu

-kom en störtsjö upplysningar om, att löjtnanten var

-en gammal elak fanjunkare, som förstörde gården

-och drack ur vinerna, att herrskapet voro ruinerade,

-att fröken vilken dag som helst kunde stå på bar

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_250' name='page_250'></a>250</span>

-backe, och att hon kunde laga utmärkt mat, förstod

-lanthushållning och älskade små barn.

-</p>

-<p>

-När herr Lundstedt lyckats utfå postväskan och

-med densamma vandrade över mon, var han mycket

-tankfull och nertryckt, men det fanns en ljusglimt.

-Visserligen sörjde han över att han icke kunde leka

-mer, men den tryckande känslan av skuld över ett

-brott, han deltagit i, var något minskad, sedan han

-hört att andra också hade sina fläckar. Allihop,

-löjtnanten, fröken, herrskapet, pastorn ägde sina

-hemliga vrår, där de gömde lik, myllade ner dem med

-ord, gömde dem under blomster, kransar, band, granna

-påskrifter som de ruttna liken under gravkullarna,

-vilka planterades, vattnades och klipptes var söndag.

-Det skulle sålunda verkligen vara sant det som sades

-varje gudstjänst, att vi äro alla syndare, i synd födda

-och jämväl syndat i alla våra levnadsdagar? Det vore

-sålunda icke något skönt, något gott i livet, utan

-allt vore sken, vitlimning, påstrykning! Men om så

-vore, varför skreko då människorna emot, när någon

-ville tro Guds egna ord, att det icke fanns en ren,

-att det icke fanns något kärnfriskt, något sunt?

-Trodde de icke sina egna ord, när de läste

-syndabekännelsen eller läto prästen stå där förskansad

-innanför altarringen och säga det på deras vägnar,

-medan de lågo tysta på sina ansikten och kanske

-logo över, att de narrat honom säga det, som de

-aldrig ville erkänna. Kanske det också var ett sätt

-att leka, ett sätt att dölja. Och vore det icke det,

-varför steg icke han fram, hon fram för Guds altare,

-och med öppen panna sade högt, utan att le, jag

-har stulit tre lod silver, jag har ljugit mig fri från

-två års straffarbete, jag har haft olovligt umgänge,

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_251' name='page_251'></a>251</span>

-jag har förfalskat socknens räkenskaper, i stället för

-att låta präststackarn stå och säga: jag fattig

-syndig människa? Om nu prästen i stället sade: du

-Anders i Norrö, du Karin på Aspskär, du har gjort

-det och det, då skulle de bli onda och säga att han

-ljög, om det också var sant vad han sade.

-</p>

-<p>

-Det fick nu vara hur det ville med de andra,

-han bar sin skuld, hade kommit till medvetande om

-den, och ville bli fri från den. Han ville gå direkt

-till pastorn och säga honom hur allt gått till, få

-hårda ord, ta sitt straff och bli lugn efteråt.

-</p>

-<p>

-Han gick vägen framåt och omkring viken.

-Aftonsolen sken in emellan träden och målade

-björkarnes näver rosenröd, tallarnes flarn eldröd, så att

-hagen stod som en brasa. När han kom till ledet,

-stannade han tvekande vid den tavla, som inramades

-mellan syrenhäckarne på ömse sidor om brunnen.

-Under gårdslinden, som sjöng alltigenom av bin och

-humlor, satt pastorn och rökte en porslinspipa med

-en målad hjort på huvudet. Den gamles ansikte

-var grått under det stora vita håret, så vitt som

-floxens blommor, där växte på rundelen. Han

-pustade röken betänksamt ut, och den steg rätt opp i

-den vindlösa luften. Bredvid stod prostinnan och

-strök prästkragar på en strykbräda över en

-stolskarm och hundkojans tak.

-</p>

-<p>

-Herr Lundstedt gick fram med väskan, lämnade

-den ifrån sig, och hälsade ett god afton.

-</p>

-<p>

-Pastorn öppnade väskan med sin egen nyckel,

-tog upp kungörelser och tillkännagivanden,

-Väktaren och Stiftstidningen. Bröt brev och talade

-slutligen:

-</p>

-<p>

-&mdash; Nu är undantagsmannen i Svartnäs kaputt;

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_252' name='page_252'></a>252</span>

-är väl arsenik som vanligt. Och Malins unge, som

-var bortsatt hos Storvikarn, likaledes. Har

-Lundstedt sett en sån församling?

-</p>

-<p>

-Därpå svarade prostinnan, i det hon spottade

-på strykjärnet:

-</p>

-<p>

-&mdash; Uh, vad ä de att tala pöu, hemma hos öss

-i Sköune dog alltin de gamla i märgelgröuven.

-</p>

-<p>

-&mdash; Ja, vad ska man göra åt det! Men ni lär

-också ha left rövare ute på kobben, Lundstedt. Det

-gick fasliga historier om er en lång tid, va?

-</p>

-<p>

-Herr Lundstedt vart dödsblek och svettades i

-armhålorna.

-</p>

-<p>

-&mdash; Förlåt, herr pastorn, men kan jag få lov att

-tala ett ord enskilt! svävade han fram på målet.

-</p>

-<p>

-Pastorn, som trodde det var någon

-penningangelägenhet, bad skolläraren komma med in på

-expeditionen.

-</p>

-<p>

-&mdash; Nåå, tog han upp när Lundstedt dröjde; vad

-är det om?

-</p>

-<p>

-&mdash; Herr pastor; pastorn vet allt!

-</p>

-<p>

-&mdash; Vad för slag?

-</p>

-<p>

-&mdash; Det som hänt &mdash; därute.

-</p>

-<p>

-&mdash; Nej, inte vet jag något; jag har bara hört

-lite skvaller, och för resten är det över tio år sen.

-Var Lundstedt med och gjorde slut på gumman?

-</p>

-<p>

-&mdash; Jag var med, men jag gjorde det inte.

-</p>

-<p>

-&mdash; Ja, ni lär ha levat &mdash; huller om buller! Jag

-vill inte veta något, och kan inte göra något åt det.

-Skaffa sig frid med sitt samvete bara, och tacka

-Gud ni kom ifrån det för så gott köp.

-</p>

-<p>

-&mdash; Ja, men se det är just friden jag inte kan

-få! Inte för aldrig det!

-</p>

-<p>

-&mdash; Å, Lundstedt vet ju, att Frälsaren har lidit

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_253' name='page_253'></a>253</span>

-och dött för våra synder, så då kan han väl ha frid,

-om han nämligen inte ärnar gå stad och göra om det!

-</p>

-<p>

-&mdash; Ja, men detta kan han aldrig förlåta!

-</p>

-<p>

-&mdash; Kan <i>han</i> inte? Han kan allt! Och när han

-kunde förlåta rövaren på korset! &mdash; Se så, gå nu

-inte och grubbla, utan var en man. &mdash; Kom och

-drick en toddy med mig nu!

-</p>

-<p>

-&mdash; Hör nu, Lundstedt, menade pastorn när

-toddyn var drucken, kvälln är vacker och jag har ett

-brev till fyrmästarn; skulle han inte vilja ta min

-eka och ro ut till honom?

-</p>

-<p>

-Jo, det ville Lundstedt gärna, i synnerhet som

-han kände sig stå i stor tacksamhetsskuld hos honom,

-som förlossat hans själ, och han bugade sig för

-prostinnan, lyfte mössan och gick ner till båt.

-</p>

-<p>

-Solen hade gått ner och fjärden låg blank som

-polerat järn; fyren var tänd och lade ut en svag

-ljusmatta intill bryggan, en hel mil lång. Det var så

-tyst, att roddaren endast hörde sina årtag och kunde

-tänka ostört över det passerade.

-</p>

-<p>

-»Allt var förlåtet, endast han trodde.» Så

-enkelt, så vackert, vilken skön religion! Icke

-underligt att den ansågs vara den högsta av alla kända!

-Rövare och banditer skulle in i paradiset, men de

-oförvitlige, laglydige, trogne skulle åt helvetet!

-</p>

-<p>

-Bara man trodde! Men herr Lundstedt hade

-svårt att tro det, efter som den borgerliga lagen

-straffade rövare och banditer, och belönade de

-redlige och flitige! Han hade svårt att tro det, men

-han måste tro det, eljes fick han aldrig frid, och

-frid måste han ha.

-</p>

-<p>

-Tro det! Var det så omöjligt! Om han icke

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_254' name='page_254'></a>254</span>

-kunde tro det i dag, så kunde han tro det om en

-månad! Kunde han icke tro det, han som kunnat

-tro allt vad han velat förut! Att rågskylarna voro

-soldater, att telegraftrådar voro fiolsträngar, orgeln

-en stalaktitgrotta, en okänd flicka hans hustru

-närapå! Han som inbillat sig att han ägt juvelringar,

-som lågo kvar i guldsmens fönster, att fröken på

-herrgårn hade sex korkskruvar i huvet, att Jon i

-Espö hette Rävsvansen! Hade han trott det? Han

-hade trott, att han trott det, önskat det så livligt

-för att slippa tro något annat obehagligt, som skett

-en gång, lekt att det var så. Varför kunde han då

-inte tro att Gud förlåtit honom, när pastorn sagt

-det och det stod i bibeln, och han önskade tro det,

-måste tro det för att få frid!

-</p>

-<p>

-Detta kunde han inte leka ihop, för det fanns

-ingenting att ta på, ingenting att göra av. Det var

-bara att tänka på, grubbla över, sitta och upprepa

-för sig. Nej, det skulle komma något nytt, verkligt

-emellan, en massa påtagligt emellan och lägga sig

-över det andra och så skulle han få igen gåvan att

-leka, och kunde han bara leka, så skulle han snart

-vara lycklig igen.

-</p>

-<p>

-Under dessa funderingar hade skolläraren

-kommit mitt på fjärden. Han höll med årorna, medan

-han torkade svetten ur pannan, och när det blev

-tyst, hörde han en flickröst sjunga från fyren. Genom

-luftförtunningen och avståndet kommo tonerna icke

-rena fram, men stämde likafullt ungefär, så att, när

-de nådde örat, de klingade svävande, obestämt som

-eolsharpan.

-</p>

-<p>

-Herr Alrik lyssnade, och undrade hur han med

-båten måtte ta sig ut från fyren, där sångerskan

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_255' name='page_255'></a>255</span>

-stod, och så kom han tillbaks i sin båt och undrade

-hur hon såg ut som sjöng, vem det var som sjöng,

-hur gammal hon var, om hon hade snörliv, om hennes

-händer voro vita, vad hon hette.

-</p>

-<p>

-Vid denna sista tanke drog ett brett löje för

-första gången sedan åtta dagar över hans ansikte

-och han utsade i tankarne namnet: Angelika.

-</p>

-<p>

-Det var Angelika, ganska visst, som satt fången

-ute i tornet och tände nödeld, och han var Alrik,

-medregenten till Erik, som kom på härnadståg för

-att befria henne, och i bröstfickan hade han

-lejdbrevet, som innehöll benådningsdomen, eller påvens

-dispensbrev, som tillät medregenter att gifta sig med

-fångna prinsessor, och för att ge sin ankomst

-tillkänna och visa sig som en riddare, reste han sig

-och med sin bariton sjöng han som han hört Günther

-så många gånger, men med ackompanjemang på

-öskaret: »Du bör ej fruktan bära, kom följ mig till

-mitt slott!»

-</p>

-<p>

-Fyren blinkade illmarigt, men Alrik såg ännu

-icke sångerskan, vilken dock straxt svarade, när

-förförelsearian hade grånat ut mellan kobbarna. Och

-som ett brevsvar klingade igen: »Och havets unga

-tärna, hon gick en kväll så varm.»

-</p>

-<p>

-Herr Alrik åhörde den stående och med mössan

-i handen såsom när man hör folksången, och under

-det han hörde, började det att leka för honom;

-den vita fyren, smal opptill och vidgande sig mot

-grunden som en kjol, blev sjöjungfrun med eldögat;

-havets unga tärna, som sjöng honom till sig, blev

-långa Majken på Bernhardsberg, som blinkade

-oskickligt... nej, det fick inte vara hon! Nej, det skulle

-vara havets tärna, det var mycket vackrare och han

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_256' name='page_256'></a>256</span>

-ville älska henne, famna henne, men på avstånd,

-utan att se henne, utan att hon såg honom, i sång,

-i harmoni under sommarnattens rosenfärgade täcke

-med gula bårder, och för att åstadkomma omfamning

-tog herr Alrik opp första takterna i duetten »Hör

-hur stilla vinden susar». När han givit an ton och

-lyssnat, hörde han flickans röst sjunga sången, och

-nu intonerade han i andra stämman, och de lindade

-tonerna om varandra, som när man flätar favörer;

-de kysstes i luften, de famnades på vattnet, och när

-de sista orden: »sång och kärlek gå från himmel,

-gå till jord», klingat ut, såg han de två sluttonerna

-som ett par rosenröda duvor munnas, och i

-detsamma föll från zenit en stjärna, målande sig som ett

-nottecken med sin långa svans, som om den flugit

-ur sångerskans mun till hans möte och han gapade

-för att fatta den mellan sina läppar, men båten

-krängde med detsamma, så att han satte sig ner

-på betten. Och nu tog han i årorna, stack ut

-bladen som ett par vingar och så flög han över till

-fyrskäret, där han mycket riktigt träffade fyrmästarens

-dotter, med vilken han redan sjungit duett, och till

-henne överlämnade han brevet, emedan fadren var

-ute på sjön, och han överlämnade brevet i två långa

-timmar, som voro alldeles för korta, men tillräckligt

-långa ändå för att ute på farstukvisten dricka kaffe

-med sångerskans moder, och under samtal om stora

-operan och Jakobs orgel vinna insteg i ett välbevakat

-hjärta och för den fångna jungfrun visa vägen ut

-till det fria.

-</p>

-<hr class='ppg-pb' />

-<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_257' name='page_257'></a>257</span>

-

-<h3>NIONDE KAPITLET.</h3>

-</div>

-

-<p>

-Herr Alrik har fått frid och återfunnit lekens

-gåva, men nu leker han den käraste leken med

-verkliga leksaker, och varje dag som går lägger en ny

-sten på kumlet, där liket ligger, och det skall aldrig

-stå opp mer, sedan han fick det lilla Blekansiktet

-i huset.

-</p>

-<p>

-Han har nu gravat jorden och plantat i

-solskenet, satt garn och vittjat i regnväder, så att han

-är kopparbrun i ansiktet och älskar kalla sig den

-Röde Mannen. På tröskeln till sin wigwam röker

-han sin kalumet och tackar den Store Anden, som

-gav honom den Vita Bisamråttan; men när den Vita

-Bisamråttan har lynne, säger hon att lyckan icke

-är i fullmåne, då Medicinmannen med porslinspipan

-under prästgårdslinden icke vill äta ur samma fat;

-men då talar den Röde Mannen visdoms ord om ett

-kid, som skall födas och bli en Stor Medicinman,

-som en gång skall sitta under pastorslinden, när en

-annan Bisamråtta skall stryka hans prästkragar, och

-då skall fredspipan tändas och kanske den Gamle,

-som nu fiskar i de stora vattnen, skall hänga sina

-nötta mockasiner på pastorns gärdesgård och äta

-pemmikan hos den unge Mohikanen. Och för övrigt,

-det var i alla fall pastorn, som gav Den Röde

-Mannen frid, när han lärde honom känna vite Krist.

-</p>

-<p>

-Och när han talat och Blekansiktet vill svara,

-ber han henne sjunga i stället; och när han narrat

-henne sjunga och han mot sin vilja hör att det är

-falskt, säger han sig att det är mixolydisk tonart

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_258' name='page_258'></a>258</span>

-hon sjunger i, och han tror till och med att hon

-har funnit de felande halvtonerna mellan e och f

-och h och c, ty hon är nu den märkvärdigaste av

-stammens döttrar, utom att hon är den skönaste

-och godaste, ty hon har lärt honom trolla igen, när

-han förlorat gåvorna, och nu kan han när som helst

-vandla salt torsk till stekgädda, härsket flott till

-bordsmör; han kan ta fikon på sina tistlar och

-druvor på törnena; ur sin hatt plockar han allt vad han

-vill, utom olyckor, och han kan svälja förödmjukelser

-som stora kavalleristsablar, äta eld från själva

-helvetet, om det så skulle vara, och sedan nysta ur sig

-de grannaste sidenband, som han väver rödlakan

-och gyllenduk av. Den kan trolla!

-</p>

-<p>

-Och nu har den gamle Bävern gått till sällare

-jaktmarker och tagit hemligheten med sig djupt ner

-under den röda pipleran, som ligger öster om solen

-och väster om månen.

-</p>

-<hr class='tb' />

-

-<p>

-Så ungefär, fast inte så utblommerat, brukade

-den trolske klockaren på Rånö berätta sin historia,

-när en lustkutter förirrade sig ut i hans avlägsna

-vatten och han hade fått ett par supar för att visa

-ut abborrgrunden. Hur mycket som var sant visste

-man aldrig, ty han ljög vartenda ord han talade, och

-hur han hade det i ensamheten och fattigdomen fick

-man inte reda på, ty det visade han aldrig.

-Grannarne påstodo, att han aldrig gått på Musikaliska

-akademien, aldrig känt far och mor, och aldrig varit

-gift. Men det kunde vara lögn det också, ty det

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_259' name='page_259'></a>259</span>

-var ena rackare att ljuga där på kanten! Och de

-var dorska och egna därute i havsbandet; där såg

-de stora sjöormen och trodde på råt, kom sällan åt

-kyrkan och lade slantar under stenar, förgjorde

-bössor och kunde otyg. Men den värsta trollaren

-var ändå klockaren på Rånö.

-</p>

-<hr class='ppg-pb' />

-<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_260' name='page_260'></a>260</span>

-

-<h3>Min sommarpräst.</h3>

-</div>

-

-<p>

-När jag kommer ut om våren till sommarnöjet,

-är jag den första. Den lilla badorten är öde, luckor

-äro stängda, verandor täckta. Träden äro

-halvlövade, rabatterna ogrävda, och i hål och vrår ligger

-litet smutsig snö kvar. Men då går jag ner till

-gästgivargården efter middagen och finner min

-sommarpräst. Sådan jag fann honom där för tolv år sen

-finner jag honom än, sittande vid sitt punschglas i

-kakelugnsvrån, läsande sina tidningar, strykande

-huskatten och småspråkande vid värdinnan.

-</p>

-<p>

-Han är några och trettio år och ser ännu ut

-som en lång, mager student. Men nu på våren är

-han magrare, förefaller det, än i fjor, hyn gråare,

-ögonen slocknade och rösten tunnare av brist på

-talövning.

-</p>

-<p>

-När han blir varse mig, får han först en

-underlig glans i ögonen, som om han hade förtalat mig

-hela vintern och hade ont samvete, denna

-egendomliga glans, kanske uppkommen av en hornhinnans

-spänning, då pupillen skall vidgas för att kanske

-läsa i den andras ögon vad den tänker. Jag vet,

-att han hatar min verksamhet, men i denna stund

-är han en människa i ensamheten, och jag ser att

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_261' name='page_261'></a>261</span>

-jag, som kommer utifrån världen, där det lever, också

-kommer till honom såsom vårens bebådare, den första

-badgästen, vilken snart skall följas av andra. Och

-när vi övertygat oss om, att inga fientligheter skola

-utbryta, sätta vi oss till bords. Första halvtimmen

-talar han med en entonig, skrällande röst utan

-halvtoner, utan nyanser, och jag har svårt att

-återkonstruera i honom en bildad man. Hans talorgan har

-på åtta månader anpassat sig till lotsars och fiskares,

-hans hjärna har tryckt ner sig till att bli förstådd av

-enklare tankemekanismer, hans ordförråd har

-förlorat mellanfärgerna, övergångstermerna, och

-upptagit de enkla, stundom vulgära glosorna.

-</p>

-<p>

-Han är misstänksam som den ensamme, och han

-tittar ideligen efter om jag menar vad jag säger,

-ty jag avpassar mig av omedveten sympati, jag

-spelar på stycken, som behaga honom, utan att lämna

-något ifrån mig, jag drar upp hans utgångna

-urverk; och småningom hör jag honom knäppa i den

-gamla goda gången.

-</p>

-<p>

-Han vill gärna lyss till nytt från mig, men

-njutningen att få tala själv överväldigar honom, behovet

-att visa sig vara en jämnbörding griper honom, och

-han går på de högsta frågorna.

-</p>

-<p>

-Efter en timme är hans röst något beslöjad,

-men börjar redan låta finare; han söker icke längre

-så pinsamt efter ord, hans ansikte, nyss så dött,

-så färglöst som fallet löv, lyses upp, och han berusar

-sig av tal.

-</p>

-<p>

-Vi undersöka Kierkegaard, lidandets skald, och

-han svämmar över i frosseriet på sina lidanden,

-som han utan att bikta sig får ge luft.

-</p>

-<p>

-Men vi ha läst Kierkegaard på var sitt sätt,

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_262' name='page_262'></a>262</span>

-jag som psykolog och han som kristen. Antingen

-han icke förstår mig, eller icke lyss på mig, nog av,

-han har hört att det ger återljud i min

-resonansbotten och han blir vältalig; talar och talar, så att

-jag tycker det är synd avbryta en lycklig människas

-utsvävning; men han vill kränga över åt

-kristussidan och jag stretar emot. Han går på och jag

-låter honom hållas.

-</p>

-<p>

-Det drar väl en timme och han behandlar mig

-som adepten, kastar mässkjortan över mig, tar eden

-av mig, hör ej på mina protester, primsignar mig,

-vädjar slutligen till mitt bifall emot kristushatarne.

-</p>

-<p>

-Då ler jag för att väcka honom, men han ser ej

-mitt leende, och han går vidare, djupare, kommer

-in i exegetiken, och åker fast i tjockaste teologien;

-stannar och ser på mig, för att höra mitt bifall.

-</p>

-<p>

-&mdash; Men käre bror, avslutar jag, det är väl ingen

-hemlighet för dig, att jag icke delar en enda av

-dessa dina meningar!

-</p>

-<p>

-Han ser på mig, synes erinra sig något, ler,

-och vi tala om något annat.

-</p>

-<p>

-Nu är det min tur att tala! Lamporna tändas

-i salen och ny punsch är inne. Jag talar om den tid

-vi leva i såsom en sovandets tid, fortsättande ett

-sovande, som började med århundradets ingång, då

-mänskligheten tröttnat på att vaka; flätar in

-upplysningar om Darwins upptäckter och Schopenhauers

-och Hartmanns genomskådningar, ställer in

-kristendomen i sitt sammanhang i världshistorien, ger kött

-åt teologiens kroppslösa skuggor, förklarar det som

-han ville ha oförklarligt, utan att väcka honom med

-den ökända rationalismens populärresonemanger,

-nämner varken Strauss eller Renan, improviserar en

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_263' name='page_263'></a>263</span>

-världsåskådning i diktens lagom dimmiga bilder. Jag

-ser hans halva ansikte som en vit fläck i

-lampskenet, fallande snett ovanfrån, och hans ögon

-brinna, lysa genom tobaksröken; jag tror att jag

-har honom med mig ett gott stycke, längre än han

-hade mig nyss; jag har magnetiserat honom genom

-att sätta hans hjärna i mina rörelser, jag känner

-en stund talarens rus, då han kan röra, leda sina

-åhörare; jag har tagit honom ur hans mysticism med

-min oklarhet, då jag visste att varje införande av

-frågorna på det klara skulle väcka ekon i hans

-apologetiska minnen; men jag tröttnar. Kan icke

-längre undvika att torna på en av hans dosor, i

-vilka apologetiken förvaras, det vill säga, en

-samling motbevis mot alla förutsedda invändningar mot

-kristendomen. Mycket rätt: jag rör oförvarandes vid

-fjädern, locket öppnas, min makt är slut. Nu ler

-han och säger:

-</p>

-<p>

-&mdash; Det är väl ingen hemlighet för dig, att jag

-är absolut motståndare till alla dina meningar.

-</p>

-<p>

-Varpå vi gapskratta! Men ingen dispyt kommer

-till stånd, inga resonemang, ty i samma ögonblick

-vi skulle söka giva och taga skäl vore allt samtal

-omöjligt. Vi ha helt enkelt suttit och sökt

-magnetisera varandra, berusat oss själva och njutit, den

-ena av den andras rus han framkallat, och vi ha

-träffats för att njuta av varandras sällskap. Vi äro

-fiender, men vi äro icke ovänner, och vi träffas igen

-varje dag, lekande samma tankelekar, aldrig sårande

-varann, aldrig törnande. Vi välja de sirligaste ord,

-de längsta omskrivningar, de lenaste uttryck. Det

-är som ett slags själarnes coitus. Men när

-badgästerna anlända, lyfter jag och reser ut i skären.

-</p>

-<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_264' name='page_264'></a>264</span></p>

-<p>

-När jag efter tre veckor kommer igen in till

-badorten och träder in i hotellets stora sal, sitter

-min vän pastorn vid table d&#8217;hoten omgiven av

-stadsherrar och damer.

-</p>

-<p>

-Han är nyrakad, nyklippt, har en ren vit

-halsduk, fint borstade svarta kläder. Hans ansikte är

-öppet, det tryckta, trista är borta, ögonen glänsa,

-men han har ännu en stående gest med tungan och

-läpparne, som om han undertryckte ett beständigt

-leende.

-</p>

-<p>

-När han får se mig, visar han stor

-obeslutsamhet; men han reser sig, hälsar och frågar hur jag

-mår; alltjämt med detta illmariga löje, som kommer

-och går. Därpå viskar han mig, liksom fölle han in

-i den gamle studentens, alltså skråbroderns roll, att

-hans brännvinsbutelj står i skrubben i mellanrummet

-och är märkt med P., ty det serveras intet

-brännvin på hotellet.

-</p>

-<p>

-Jag sätter mig på avstånd att spisa och betrakta

-honom. När han nu talar vid dessa människor, har

-hans ansikte andra uttryck än då han talade vid mig;

-och det ändrar sig alltefter den talande. I allmänhet

-ser han strängt allvarlig ut, avvisande alla

-förtroenden, på vakt att icke glömma sig. Men när han

-vänder sig till fruntimmerna kan han icke dölja sig.

-Han myser och ser älskvärt nedlåtande ut som en

-äldre mot ett barn, underlägsen och smickrad som

-en ogift man mot en kvinna, och ärbar, oåtkomlig,

-kysk som en Herrans tjänare.

-</p>

-<p>

-När de slutat reser han sig och kommer fram

-till mig. Hans ansikte bär ännu reflexer från dem

-han talat vid och är uppvärmt av utstrålningen från

-fruntimmerna. Enslingens misstänksamhet är borta;

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_265' name='page_265'></a>265</span>

-hans själ har gymnastiserat sig på andras;

-umgängeskretsen har borttagit fruktan, avsatt

-tankefrön, riktat erfarenheten, ökat minnena, och han är

-djärv nästan nedlåtande mot sin förre kamrat i

-öknen. Men han vill icke sitta till bords med

-kättaren och tala om tidens frågor, ty nu finns det

-vittnen, och han har för övrigt så många andra att

-tala med, om också ingen förstår honom så väl som

-den otrogne.

-</p>

-<p>

-När han går, säger han, att han vill komma

-ut en hel dag och hälsa på mig.

-</p>

-<p>

-&mdash; Här är för mycket folk om sommaren, menar

-han, och för litet om vintern. Nu skall man gå

-klädd och vara kavaljer, och... ja, du har det

-gott, du!

-</p>

-<p>

-En vacker eftermiddag i slutet av juni ser jag

-en svart figur komma gående nere i ängen. Det

-är pastorn. Uppkommen till stugan kastar han av

-sig den svarta hatten, drar ett långt andetag, och

-tittar sig omkring på landskapet, som om han såg

-efter om där var plats nog, eller om några mänskor

-kunna se honom. På min kammare får han sikte på

-en blå kavaj, vilken han utbyter mot sin svarta rock,

-tar en halmhatt, en rotpipa, en käpp; och efter ett

-glas punsch vill han gå ut i skogen.

-</p>

-<p>

-Utkommen i ängen sticker han händerna i

-kavajfickorna och tycker det är nytt och roligt; kesar

-som en kalv, flöjer över gärsgårdar. Det är en

-annan människa och rocken gör väl litet till munken.

-</p>

-<p>

-I dag tala vi inte om frågorna, utan gå ner till

-havsstranden, bada, simma ut i fjärden. Därpå

-promenera vi i sjökanten och kasta smörgås; rulla

-stenblock ner i vattnet; jaga opp skrakungar, klättra

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_266' name='page_266'></a>266</span>

-upp i holkar och leta rötägg. Och så ge vi oss in

-i djupa granskogen. Här är han som hemma hos

-sig; hojar och sjunger; dödar huggormar med sin

-påk, lockar fåglarne att svara, narrar den flyende

-haren att sitta; känner älgspår, och vill bestämt gå

-fram och retas med tjurn. Därpå storma vi ett

-berg, brant som en mur, och komna upp på platån,

-där endast några martallar blivit lämnade, se vi havet

-under oss med sina tusen kobbar och skär. Här

-lyfter han hatten och torkar svetten ur pannan:

-</p>

-<p>

-&mdash; Ja, men det är skönt att få vara människa

-en stund, säger han med ett förfärligt smärtsamt

-drag i ansiktet och en suck.

-</p>

-<p>

-Det att jag icke svarar, icke beklagar, icke

-inbjuder till deltagande eller förtroende, fastän jag vet

-allt, hela den pinohistoria, som ligger bakom denna

-mannens nutid, utgör retelsen i umgänget. Han vet

-att jag vet, men i samma stund jag sade, att jag

-visste, skulle han gå. Och han säger ingenting själv,

-men njuter av att antyda, att snudda vid faran, som

-ligger i att röja sin hemlighet för en fiende; ty vi

-äro fiender. Det veta vi båda.

-</p>

-<p>

-Och jag känner på mig, att om han här i ett

-svagt ögonblick skulle öppna sitt bröst och visa det

-rysliga kräftsåret, skulle jag fly honom. Behaget

-att gissa honom vore slut; och han skulle sedan hata

-mig, då jag hade hans liv i min hand.

-</p>

-<p>

-Men vi säga ingenting, vi bara prata så ofta

-vi ha ett ögonblick, prata om jakt och fiske, segla

-och ro.

-</p>

-<p>

-Det har kvällats och vi måste hem till

-aftonvarden. När vi nalkas stugorna, sjunger han inte

-längre, och vid bordet är han instängd; gycklar svagt

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_267' name='page_267'></a>267</span>

-inför frun i huset över att han har min rock; säger

-nej för supen, men tar den.

-</p>

-<p>

-Vi gå ut på farstukvisten att sitta och prata,

-men han blir orolig, ty han är ej säker på, att

-andra skola vara så tysta som jag.

-</p>

-<p>

-Och när han får fatt i en pilbåge, springer han

-ut på backen och börjar skjutövningar över

-matbodtaket. Så ivrigt, så ihållande, barhuvad och

-springande sig andfådd, att jag ej vet om han koketterar

-eller är rädd att bli indragen i farliga

-konversationer. Han håller på med pilbågen en hel timme,

-och påkallar vår uppmärksamhet, när han gjort en

-riktigt vacker lyra.

-</p>

-<p>

-Han får en säng på kammaren och ligger kvar

-över natten.

-</p>

-<p>

-Följande morgon kommer han i sin långa svarta

-rock till kaffebordet, högtidlig, sträng, såsom om

-han ångrade sin gårdags handlingar.

-</p>

-<p>

-När jag anordnar om båt för honom, hör han

-mig titulera fiskargumman fru, vilket ger honom

-anledning att avsides säga:

-</p>

-<p>

-&mdash; Du ska inte kalla madammerna fru; du

-förstör folket.

-</p>

-<p>

-Varpå jag:

-</p>

-<p>

-&mdash; Äro icke alla mänskor lika?

-</p>

-<p>

-&mdash; Jo, inför... (han tvekar om ordet) Gud, men

-icke inför människor. Det borde <i>du</i> veta!

-</p>

-<p>

-Det var en tillrättavisning inlindad i en artighet,

-som förekom vidare behandling av ämnet.

-</p>

-<p>

-Vi skildes vid stranden, kallt, artigt, såsom nöjda

-med att skiljas.

-</p>

-<p>

-Hans båt var lastad med hundra tomma buteljer,

-bland vilka han skulle sitta.

-</p>

-<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_268' name='page_268'></a>268</span></p>

-<p>

-&mdash; Lägg något över buteljerna! befallde han

-flickan som skulle ro.

-</p>

-<p>

-Hon tog sin kofta och skylde flärden, medan

-pastorn tog en min av höghet såsom innehavare

-av de eviga sanningarne och ett boställe.

-</p>

-<hr class='ppg-pb' />

-<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_269' name='page_269'></a>269</span>

-<h2>Pastorns älg.</h2>

-

-</div>

-

-<p>

-Pastor Norström hade mycket små intäkter, dels

-därför att hans hjord var fattig, dels därför att

-upplysningen uppifrån började pyra sig ner, och

-vantron nerifrån, läsarne, bjöd en svår konkurrens med

-brödkyrkan.

-</p>

-<p>

-Han hade ett par kor, några tunnland vete och

-råg, skog och fiske så mycket han ville, men som

-han inte hade mer än en piga, fick han plöja själv,

-fiska själv och fara med sumpen själv.

-</p>

-<p>

-I skogen fick han ta ved och plocka blåbär

-till husbehov, och jakträtt hade han också, men som

-han var utan hund, gingo de vilda djuren ganska

-trygga där. Detta hade gjort prästgårdsskogen till

-en omtyckt häckplats för traktens älgar, som brukade

-fortplanta sig uppe i en mosse. Och av nöden hade

-pastorn förstått göra sig, om icke en dygd, så

-åtminstone en liten sportel. Han hade i många år knipit

-sig en älg, flera blev det aldrig, och när köttet

-kom tillsammans med hud, horn och klövar, så blev

-det i alla fall en åttio riksdaler, allt som allt, utom

-bloden och räntan, som räckte ända till tjugondagen.

-Men det var en osäker inkomst och kunde så lätt

-slå fel, för ett enda skott avgjorde, om årets

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_270' name='page_270'></a>270</span>

-köttgryta skulle på elden eller om den bara finge koka

-spiggolja, som i sådana fall blev den extra

-bevillningen. Det var därför icke utan oro man i

-prästgården såg den elfte augusti nalkas.

-</p>

-<p>

-Redan i juli tog man av skällorna på korna,

-som gingo i skogen, och den första augusti fick inte

-pigan ropa ihop kräken. Och så anordnade pastorn

-saltsleken, högg aspruskor och satte i korsvägar.

-Sista söndan i juli gav han från predikstolen en lindrig

-varning mot bullrande besök i sin skog, och sedan

-gjorde han polisvakt själv efter smultrongummor och

-blåbärspojkar.

-</p>

-<p>

-Men »kampen om älgen» var icke så lätt vunnen,

-och om han också haft älgstånd på skogen hela

-sommarn, och sett kalvarne gå där bland sina egna

-kreatur, så han vant sig vid dem som om de redan

-stodo i hans lagård eller legat i hans gryta, så

-kunde det mycket väl hända, att när den stora dagen

-kom, några företagsamma skärkarlar helt enkelt

-motade in högdjuren på sin mark, eller drev dem

-i sjön, och sedan voro de vars mans goda pris på

-kobbarna.

-</p>

-<p>

-Sista året hade pastorn haft lyckoskott. Älgarne

-hade kommit, och de hade varit mycket orädda, för

-att vintern varit svår. De hade till och med gått

-in i gärdet och nafsat på vårrågen, men det hade

-bara glatt den gamles jägarhjärta:

-</p>

-<p>

-&mdash; Äter ni mitt bröd, så äter jag ert kött, sade

-han åt sin gumma, som tyckte det var synd om

-gudslånet.

-</p>

-<p>

-Den elfte augusti föll in, och pastorn invigde

-den soliga dagen med att ladda muskedundern med

-sitt engelska krut och lägga in ett lod.

-</p>

-<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_271' name='page_271'></a>271</span></p>

-<p>

-Gumman tog kökskniven under förklädet och

-ämbaret i hand, och så gick man till skogs. Nu var

-det bliven sed, att frun och pastorn skildes vid

-stättan, och så ringade de djuren, vilkas gång var

-känd som harens, och när frun fick opp, ropade hon

-ho-hå, ho-hå, och opp-opp-opp-opp!

-</p>

-<p>

-Det hade varit regn i flera veckor, så att älgen

-stått ini moraset på storskogen; men nu hade vädret

-vackrat, och det sken som gröna eldar ini

-björkhagen. Pastorn gick in i hasseldroget, som var blött

-och valkigt, så att hjulspåren sköto ryggar vassa

-som järnvägsskenor och han skulle just till att titta

-om knallhatten blivit våt av droppet från buskarne,

-då han hörde hur det knakade ini snåren. Öronen

-lade sig bakut på pastorn, och ögonen stodo som

-tennknappar, när han på tå sökte göra sig lätt, och

-han tycktes lyfta sig med att höja axlarna, som om

-han ville flyga, när han smög in i småskogen.

-</p>

-<p>

-Och där stod han ansikte mot ansikte med

-älgtjuren själv, som sträckte sin hals upp i grenverket

-på en asp, och med sin långa överläpp fnallade åt

-sig de darrande löven.

-</p>

-<p>

-&mdash; Pang! small muskedundern; lodet gick igenom

-ryggraden, just där det skulle in, och kolossen sjönk,

-som om man tagit ur järnen ur ett skelett, och så

-var det förbi.

-</p>

-<p>

-Det var pastorns vanliga, att knäcka av ryggen.

-Vågat var skottet, men när det tog, var det säkert

-som en slakt, för att sätta in kulan annorstans

-menade han bara var narri, efter som djuret kunde

-löpa milar med blyet i kroppen.

-</p>

-<p>

-Jägarn måtte ha tyckt i alla fall, att det gått

-litet för häftigt, och att skottet icke erbjöd några

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_272' name='page_272'></a>272</span>

-ämnen till årets jaktkrönika, ty han såg rätt snopen

-ut, medan offret slog sina sparkar i dödsrycket; men

-när allt var lugnt, satte han till att ropa på gumman.

-Men när han inte får svar genast; och han fruktar

-att köttet skall förfaras, om inte bloden går av, tar

-han opp sin fickkniv och karvar av halspulsådern,

-som han sedan nyper om, efter att ha sett hur blodet

-sprutade. Och så hojar han igen; och så måste han

-släppa på ådern igen, som krullar sig som en mask

-ini såret, för att se att inte blodet levrat sig.

-</p>

-<p>

-Så kommer då frun äntligen med kniven och

-ämbaret:

-</p>

-<p>

-&mdash; Sicken en du! säger pastorn med låtsad

-likgiltighet.

-</p>

-<p>

-&mdash; Själva pesen, tror jag! Och så snar du

-var sen!

-</p>

-<p>

-&mdash; Och såg du på de andra då?

-</p>

-<p>

-Å jestandes, de kom som själva dragonerna

-på gärdet, men de gick till sjöss, så nu är all

-avund försvunnen.

-</p>

-<p>

-Och så tar frun till kniven; och ämbaret fylls

-med rödaste blod, som skummar som mjöd, medan

-pastorn med uppkavlade armar bökar inne i halsen

-på det rykande djuret, som sednare foras hem av

-lejfolk och föranleder en mängd kaffehalvor och ett

-kalasande på njurar och kojor, lever och lungor,

-som varar i åtta dagar.

-</p>

-<p>

-Det var sista året det gick så.

-</p>

-<p>

-Nu sitter pastorn på förstukvisten den tionde

-augusti och kratsar sin bössa, medan prästfrun

-plockar spritärter i täppan.

-</p>

-<p>

-Då knarrar det på sandgången och barons

-skogvaktare från Stora Sätra kommer uppmarscherande

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_273' name='page_273'></a>273</span>

-och gör halt, med mössan i ena handen och kopplet

-till tre stövare i den andra.

-</p>

-<p>

-&mdash; God dag, Eklund, vad står nu på? hälsar

-pastor Norström.

-</p>

-<p>

-&mdash; Jo, herr pastorn, baron hälsar och frågar, om

-hans kunglig höghet kan få komma på skogen som

-i morgon efter älgarne, för barons stånd har gett

-sig av i natt som var, och prinsen ligger med sin

-ångbåt vid Dalarö och väntar på jakten, som de

-bjudit honom på.

-</p>

-<p>

-Pastorn rev sig i huvet, men prästfrun, som

-åhört anbudet, svarade:

-</p>

-<p>

-&mdash; Inte går det an att säga nej, du Erik, och

-därför är det så gott du säger ja med detsamma.

-</p>

-<p>

-&mdash; Ja, det är väl så gott det! mente pastorn,

-och därmed var saken avgjord i huvudpunkten.

-</p>

-<p>

-&mdash; Men säg nu, Eklund, kan inte jag få vara

-med också! Ju flera man, dess bättre lycka, strävade

-pastorn emot, i det längsta hållande tag i sin

-köttgryta.

-</p>

-<p>

-&mdash; Jo, nog går det, men det ska jag säga pastorn,

-för jag känner till det, att kommer han med, så är

-det likafullt baron som ställer opp skyttarne, och

-när prinsen ska göra skottet, då blir de andra

-liksom drevet, och det kan ju inte vara till något hugn.

-</p>

-<p>

-&mdash; Nej, det tycker jag med, och inte vill jag

-vara med bland bommarne, när det ska stå i

-bladet sen!

-</p>

-<p>

-&mdash; Nå, men säg, Eklund, tog nu prästfrun i, det

-brukar väl inte gå av, sånt där, utan att det vankas

-något, för se det är höstköttet det gäller för oss,

-och kan han låta baron förstå något sådant, så det

-blir en liten gratifikation törhända.

-</p>

-<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_274' name='page_274'></a>274</span></p>

-<p>

-&mdash; Tyst du! avböjde pastorn.

-</p>

-<p>

-&mdash; Ja, si, frun, det vet jag säkert, att inte

-behöver pastorn göra något för inte, för det har man

-sett, att gentilt folk inte tar emot utan att ge igen,

-och minns jag rätt, så fick länsman ifjor en

-guldklocka med pitschafter, som såg ut att vara värd

-sina tusen kronor!

-</p>

-<p>

-Tusen kronor, surrade det i öronen på pastorn,

-när han efter skogvaktarens avgång gick tankfull in

-i sin kammare och hängde bössan på väggen; tusen

-kronor, viskade det i prästfruns öron, när hon gick

-in i köket och satte på spritärterna! Och så

-började den gyllene drömmen växa och skifta hamn,

-och inbillningarne axlade stora måsvingar och stego

-upp i rymderna, där det hängde guld och ära.

-</p>

-<p>

-Och vid middagsbordet, när pastorn tagit tre

-supar, hade guldklockan förvandlats till ett regalt

-pastorat.

-</p>

-<p>

-&mdash; Ja, ser du, Carolina, Herrans vägar känner

-ingen, förkunnade pastor Norström, som just icke

-kunde sägas missbruka Herrans namn; och det som

-var nedertrampat kan rasande lätt bliva upphöjt;

-och vad mina gåvor beträffar, så vem vet, kanske

-det bara fattas förståelsen! Hm!

-</p>

-<p>

-&mdash; Uppriktigt talat, så vet jag inte varför inte

-du, Erik, skulle kunna sköta hundra tunnland jord

-lika bra som någon annan av de där läsarne, som

-aldrig tagit en plog, utan bara gått på möten...

-</p>

-<p>

-&mdash; Jaja, det är en annan synpunkt det, Carolina,

-avbröt pastorn, som tyckte mera om förtäckta

-ordalag. Det är en annan synpunkt det!

-</p>

-<p>

-Emellertid randades den stora dagen, som

-motsågs med stort deltagande av alla prästöns innevånare,

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_275' name='page_275'></a>275</span>

-och vid elvatiden signalerades den kungliga ångaren

-ute i fjärden. Pastor Norström hade gjort toalett

-och tagit paradrocken på sig samt gick ner till

-bryggan att mottaga gästerna. Men kommen ner

-till stranden såg han skolläraren i spetsen för läsarne,

-som hade något nys om, att hovet skulle vara fromt

-på visst sätt, och som därför gjort sig klara att

-uppvakta med något Carabia av stiftelsens allra bästa.

-</p>

-<p>

-Men ångaren tog inte i land, utan lade sig för

-ankar ute på grynnan, och strax därpå stack en båt

-ut med sex matroser, som höllo rakt ner på den

-svartklädde prästmannen, vilken de saluterade med

-årorna. Och en adjutant i flottans uniform hoppade

-i land, hälsade artigt och inbjöd pastorn att deltaga

-i frukosten ombord, vilken skulle föregå jakten,

-vilken ej skulle öppnas före klockan fyra, då älgen

-gick ur sitt stånd. Skollärarn, som trodde det var

-prinsen, gav ton, och på en gång stämdes upp något,

-liknande en sång. Men ögonblickligen viftade

-löjtnanten med handen till tystnad och skrek med full

-hals:

-</p>

-<p>

-&mdash; Det får inte föras något väsen på land, har

-hans kunglig höghet befallt! Begriper ni inte, att

-det skall hållas tyst, när hans kunglig höghet har

-kommit hit för att jaga.

-</p>

-<p>

-Kören upplöste sig i ett skärande ackord, som

-gav eko ini viken och kunde varit nog att skrämma

-älgarne till sjös. Men den som kände sig segerglad

-över den obarmhärtiga majoriteten på strand, det

-var pastor Norström, vilken i egenskap av den

-jämförelsevis upplyste haft att utstå allt möjligt

-tyranneri av läsarne, vilka morskat opp sig, sedan de känt,

-att de hade stöd uppifrån.

-</p>

-<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_276' name='page_276'></a>276</span></p>

-<p>

-De fromme återigen gingo ut på udden och,

-betraktande ångaren med dess passagerare såsom

-ett slags Bethelskepp av deras fårahus, satte de sig

-på stenarne i stranden och lurade på vad som komma

-skulle, onda i de fromma sinnena, när de sågo den

-»fritänkarn Norström» sättas vid ett stort bord och

-i samkväm med officerarne trakteras ur fat och

-buteljer.

-</p>

-<p>

-&mdash; Det är inte Guds barn, det där! sade

-skollärarn, vändande sig till kyrkvärdens Anna.

-</p>

-<p>

-&mdash; Nej, det kan en visst se, svarte Anna, och

-tuggade på ett grässtrå för att ge sig illusion av

-att äta något gott.

-</p>

-<p>

-Korkarne smällde och tallrikar skramlade i två

-långa timmar. Guds barn förlorade dock icke

-tålamodet, utan vaktade beslutsamt på bryggan, där

-prinsen måste komma, och där de skulle inbjuda

-honom till en testund med högre vetande, och som

-han inte skulle kunna säga nej till.

-</p>

-<p>

-Och när de nu sågo bösspipor blänka i

-solskenet, hörde jaktkoppel rassla, och båtarne sattes

-i sjön, rusade de ner till bryggan och bildade häck.

-Men när årorna väl kommit i vatten, lovade

-eskadern upp åt udden på andra sidan viken och

-försvann bakom den höga vassen, under det Guds barn

-på bryggan uttalade sitt ogillande i uttryck, som

-inneburo mindre välönskningar än en ärlig kötted håller

-motsatsen.

-</p>

-<p>

-Emellertid kunde intet göras åt saken och

-grupperna skingrade sig.

-</p>

-<p>

-Därpå brast det lös ett larm oppe i prästskogen!

-Hundarne skällde, signalhornen smattrade och skott

-smällde. Det gick över som orkan, och allt var

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_277' name='page_277'></a>277</span>

-förbi på en timme, då slutligen båtarne stucko fram

-om vasskanten igen och den första visade sig lastad

-med en väldig älgtjur med lövruskor i hornen!

-</p>

-<p>

-Guds barn, som nu ansågo tystnadsordern vara

-bruten, samlade sig igen på sin udde och

-ådagalade kanske mera nyfikenhet och begär att få

-uppträda än utföra något räddningsarbete på själar. Men

-när de nu sågo punschbuteljer korkas upp och hörde

-hurrarop och signaler, funno de ögonblicket

-lämpligt att inskrida, och efter skolmästarns upptagning

-föll hela kören in i Söta Jesus. Många takter hade

-de icke hunnit, förrän de otrogna på ångaren svarade

-med Boccacciomarschen, blåsen av sex kanonjärer;

-och nu skuro sig rytmer och harmonier och kämpade

-i luften som änglar och djävlar, tills ekot från

-stränderna blandade vänner och fiender i en enda röra

-av ljud, som rullade ut över fjärdarne att bryta sig

-och dö som vågor mot de sista skären. Tvekampen

-pågick till skymningen, då pastorn sattes i land och

-ångaren lättade ankar samt efter några raketers

-uppsättande försvann i skymningen.

-</p>

-<p>

-Då pastor Norström kom hem till sin gumma,

-hade hon tänt ljus och satt orolig och väntade inne

-i kammaren.

-</p>

-<p>

-&mdash; Nå, vad har du fått nu? frågade hon, utan

-att söka dölja sin nyfikenhet.

-</p>

-<p>

-&mdash; Ja, om jag det kunde säga allt, svarade

-pastorn, som i minnet såg alla bordets läckerheter.

-Jo, det var njurkalvstek och sparris, och...

-</p>

-<p>

-&mdash; Att du har smort kråset, det förstår jag nog,

-medan jag suttit hemma...

-</p>

-<p>

-&mdash; Du! Ja, är du pastor du, och har älgskog,

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_278' name='page_278'></a>278</span>

-du? Kanske du, som inte jagat, skulle ha varit med

-på jaktmiddan, va?

-</p>

-<p>

-&mdash; Nej, naturligtvis inte! Det är naturligt!

-</p>

-<p>

-&mdash; Ja, det <i>är</i> naturligt, att den som inte har

-pastorat och älgstånd inte skall vara med på

-älgmiddag. Förstår du det, Carolina. Men nu ska vi

-se på vad jag har i fickan här för något!

-</p>

-<p>

-Carolina lämnade sin egalitetslogik i sticket och

-flyttade ljuset närmare för att skåda vad det bruna

-chagrinsetuiet kunde innehålla, som pastorn lade upp

-på bordet med en liten smäll, som om han slagit på

-trumf.

-</p>

-<p>

-På violett sammet låg infälld en snusdosa, som

-sken lik kalken mot påskadagens mässhake.

-</p>

-<p>

-&mdash; Guld?

-</p>

-<p>

-&mdash; Tror du?

-</p>

-<p>

-Pastorn tog dyrbarheten i handen, knäppte opp

-locket och läste på kontrollen under sina uppskjutna

-glasögon:

-</p>

-<p>

-&mdash; Silver!

-</p>

-<p>

-&mdash; Man ska visserligen inte se given häst i mun,

-men det här är strängt taget ingen gåva...

-</p>

-<p>

-&mdash; Och ingen häst heller, men silver är det, sa

-gumman och gick efter besmanet.

-</p>

-<p>

-Tog så katsen hon kokade ägg i och stoppade

-ner klenoden, häktade alltsammans på kroken och

-läste av:

-</p>

-<p>

-&mdash; Jaa, det är en kvarts mark; gör mig åtta

-lod, så när som på ett inte. Det var en vacker

-affär; vet du vad du får för den?

-</p>

-<p>

-&mdash; Nej! svarade pastorn något nedslagen.

-</p>

-<p>

-&mdash; Du får tolv kronor; arbete och förgyllning

-räknas inte, när man säljer, bara när man köper!

-</p>

-<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_279' name='page_279'></a>279</span></p>

-<p>

-Pastor Norström såg mycket nedstämd ut. Tolv

-kronor för älgen; och inte nöjet att få gå orolig,

-inte behaget att få slakta, och framför allt intet kött,

-ingen korv, ingen palt.

-</p>

-<p>

-&mdash; Sextioåtta kronors ren förlust! tröstade

-gumman, som ville åtminstone hindra smältningen av den

-fina middan hon inte varit med på. Men, si så är

-det att leka med storfolk! Sitt och ät salt

-strömming nu hela vintern, och tänk på njurkalvsteken

-tills det vattnas i mun. &mdash; Och pastoratet sen? Va?

-</p>

-<p>

-&mdash; Tyst, Carolina! tyst! manade pastorn och gick

-in och lade sig.

-</p>

-<p>

-Nästa Dalaröbud hemförde ett skålpund Rappé

-och grovsikt åt pastorn, som därmed fyllde sin dosa,

-för att åtminstone ha den behållningen att kunna

-få visa sin klenod. Och han snusade med länsman

-och kyrkvärdarne, han snusade med skogvaktarn och

-uppsyningsmannen, och slutligen med själva

-skolmästarn, som ändå tackade och sa nej, att han inte

-snusade.

-</p>

-<p>

-Och han snusade ända till jul och fick bannor

-av gumman för han tygade till näsdukarne, och när

-man kom till nyåret, måste han gå ifrån sin dosa.

-</p>

-<p>

-Tretton kronor och femtio fick han för henne

-på Västerlånggatan; &mdash; en och femtio i <i>ren</i> förtjänst!

-sa han till sig själv när han åt en frukostbit på

-Stjärnan.

-</p>

-<p>

-Men sen fick han också äta strömming till

-påsken! För så kan det vara att leka med

-storfolk.

-</p>

-<hr class='ppg-pb' />

-<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_280' name='page_280'></a>280</span>

-

-<h3>En brottsling.</h3>

-</div>

-

-<p>

-Det var en kall majdag och det hade snögat i

-syrenerna. Misstämning i naturen, något opp- och

-nervänt, så att lärkan förgäves letade sitt nersnöade

-bo i höstsäden och fiskgjusen icke kunde spana

-gäddan i den nyfrusna viken.

-</p>

-<p>

-Människorna, som kommo roende och seglande

-upp till skolhuset, där tinget skulle hållas, sågo

-bortkomna ut de också, ty det var ett ovanligt mål som

-skulle före, ovanligt för trakten åtminstone, där mord

-hörde till sällsyntheterna.

-</p>

-<p>

-Den anklagade var förre tullvaktmästaren

-Andreas Ek, som nyss tagit döden på sin hustru under

-särdeles upprörande omständigheter, och när

-fånggevaldigern kom uppkörande på skolgården med den

-brottslige, hördes sorl från folket, mera ilsket från

-kvinnfolkssidan naturligtvis, mera dovt från

-manfolket.

-</p>

-<p>

-Domaren, en ung vice häradshövding, som fått

-öronen fulla av sagor om den förtryckta slavinnan

-och som alldeles saknade kännedom om den

-vidskepliga vördnad, varmed lantfolket omger sin kvinna,

-bara hon blir hustru och mor, var alldeles färdig

-med sin dom, och ville begagna tillfället att statuera

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_281' name='page_281'></a>281</span>

-ett exempel och på samma gång ta en gunstig

-vindkåre i sin nya frack, kanske mottaga

-lyckönskningstelegram och få beröm i länstidningen. Men han

-hade även aning om nya tillvägagåenden i

-rättegångssättet, såsom det utvecklat sig i de stora

-kulturländerna, och som detta var hans första mord, ville

-han försöka nya, oprövade medel att framkalla

-fullständig bekännelse och få bevisföringen absolut

-bindande.

-</p>

-<p>

-Till den ändan hade han låtit i en kista

-medföra den mördades lik, hennes kläder, hennes

-fotografi; båten, i vilken mordet skedde, låg upphalad

-på skolgården, och kättingen, med vilken

-bröstkorgen blivit krossad &mdash; det var dödssättet &mdash; låg

-framme på dombordet. Vidare hade han vid

-förberedande förhör i länshäktet medfört en berömd

-läkare, som skulle avge vitsord om mördaren

-tillhörde brottslingarnes typ eller ej. Ur kyrkböckerna

-hade han låtit taga fullständiga biografiska notiser

-om brottslingen, hans förfäder och närmaste

-släktingar, och ur tullverket uppgifter av förmän,

-underordnade och kamrater; allt var så väl tillställt, att

-man denna gång liksom tyckte sig kunna vänta en

-samvetsgrann och upplyst dom. Skada var dock att

-domaren kommit till verket icke för att utreda

-brottets orsaker och därav möjligen framgående

-förmildrande omständigheter, utan tvärtom för att statuera

-ett exempel, alltså med den förutfattade meningen,

-att inga förmildrande omständigheter funnos eller

-borde få finnas.

-</p>

-<hr class='tb' />

-

-<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_282' name='page_282'></a>282</span></p>

-<p>

-Nu öppnades tingsalen, och under uppsikt av

-kronofogde och länsman släpptes folket in. Domaren

-hade sin plats i katedern och vid småbord nedanför

-sutto protokollsföraren och stenografen. Till

-vänster de tolv nämndemännen, och till höger

-provinsialläkaren, pastorn och kronofogden.

-</p>

-<p>

-Sedan nämnden gått eden, infördes den anklagade.

-Folket reste sig på tå, och bisittarne sträckte

-fram halsarne för att se på mördaren.

-</p>

-<p>

-Det var en liten satt man, med svarta tunna

-kindskägg, som kommo fram bakifrån käkbågarne

-och gjorde en halvkrans under hakan; håret var

-långt växt och kutade ut nedanför nacken, fallande

-på rockkragen i bukter som en nackfrans teaterfolk

-begagnar. Ansiktet var djärvt och friskt och

-passade icke till hår och skägg, så att mannen såg

-maskerad ut. Munnen, näsan, ögonen och öronen

-stodo visserligen något skarpt ifrån varandra,

-såsom hos lägre utvecklade individer, där harmoni

-mellan sinnesorganen ej hunnit utbildas, men

-intetdera framträdde oroande på det andras bekostnad,

-antydande störd jämvikt. Ögonen lågo djupt, som

-om de längesen upphört verka utåt och vänt sig

-inåt för att slippa se, och över ögonbågarne hade

-dessa betecknande veck lagt sig i vingform, som

-åtfölja sysselsättning med pinsamma tankar eller

-upprepade smärtor vid försök att förstå ett främmande

-språk, barns tal eller obegripligheter. Pannan var

-normal och i förhållande till ansiktet varken för hög

-eller för låg, och intet i mannens yttre angav någon

-illa avvägd människoorganism.

-</p>

-<p>

-Anklagade betraktade varken församling eller

-domare, utan sökte strax en punkt på rummets murar,

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_283' name='page_283'></a>283</span>

-där han kunde fästa sitt öga; och sedan han

-undersökt väggtavlorna, stannade han vid en färglagd

-plansch, som föreställde mänskoraserna.

-</p>

-<p>

-När det blivit tyst, började domaren med att

-uppläsa länsmans första rapport av ungefär detta

-innehåll:

-</p>

-<p>

-»Söndagen den sjunde maj, klockan åtta aftonen,

-anlände till länsmansbostället å Ingarö förre

-tullvaktmästaren Andreas Ek, hemma från Brandskär,

-och efter att ha begärt samtal med länsmannen,

-angav han sig ha mördat sin hustru under följande

-omständigheter. Makarne, som på eftermiddagen rott

-ut att sätta flundernät, hade råkat i tvist, varpå Ek

-knuffat hustrun i vattnet, och när hon flöt opp,

-hade han med kättingen slagit henne över bröst och

-rygg tills livet gick av. Därpå hade han, enligt

-egen uppgift, upptagit liket i båten och rott hem,

-burit eller släpat den döda och svårt misshandlade

-kroppen upp till latrinen, där han efter ytterligare

-misshandel nedstoppat den sargade kroppen. Och

-när detta var gjort, hade anklagade, enligt egen

-uppgift, genast tagit båt för att söka länsmannen och

-angiva sig för brottet.

-</p>

-<p>

-Vid undersökning, företagen på stället, hade

-länsmannen kunnat granska anklagades uppgifter rörande

-likets misshandling och gömställe, och efter

-förfrågan hos grannarne hade styrkts, att båten med de

-båda makarne vid fisket varit synlig vid uppgiven tid,

-så att tvivel om mördarens godvilliga uppsåt att sig

-angiva ej kunde uppstå, då tidsutdräkten mellan

-mordets begående och Eks ankomst till länsmannen

-ungefär kunde passa in, utan att man fick tänka

-sig att upptäckt av handlingen och skrämsel för

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_284' name='page_284'></a>284</span>

-andras angivelse drivit honom att för utverkande av

-förmildrat straff sig själv ange, så mycket mindre

-som ännu inga vittnen till mordet kunnat påträffas.»

-</p>

-<p>

-Efter läsningen av rapporten vände sig domaren

-till anklagade, och frågade såsom för formens skull:

-</p>

-<p>

-&mdash; Godkänner Ek denna uppgift från kronolänsman?

-</p>

-<p>

-Vartill mördaren svarade kort och bestämt:

-</p>

-<p>

-&mdash; Ja.

-</p>

-<p>

-&mdash; I alla punkter? återtog domaren.

-</p>

-<p>

-&mdash; I alla! svarade Ek.

-</p>

-<p>

-&mdash; Nu säger lagen, återtog domaren, att: känd,

-det vill säga bekänd, sak är så god som vittnad,

-när den anklagade är till laga ålder kommen och ej

-vanvettig, samt frivilligt vidgår saken för rätta och

-ej därtill pint, skrämd, eller svekligen förledd är.

-Att Ek ej är vanvettig eller tillhör den kategori av

-individer, som den nyare vetenskapen anser

-predestinerad, eller på grund av organiska fel lättare

-hemfallen åt handlingar som för brott gälla, framgår av

-medicinalrådets rapport så lydande:

-</p>

-<p>

-»Förre tullvaktmästaren Andreas Ek, fyrtiosju år

-gammal, hemma från Brandskär, har vid verkställd

-besiktning, för utrönande om han skulle kunna sägas

-tillhöra den av vetenskapen erkända lägre

-mänskotyp, som kallas brottsling eller svagsint, icke

-befunnits till nämnda kategori höra, då

-</p>

-<p style='font-size: 0.9em; margin-left:4em; margin-right:4%'>

-icke hans kranium lider av asymmetri eller missbildningar, hans

-sinnen äro fullt normala, så att varken hans ögon äro afficierade

-av strabism (skevögdhet) eller daltonism (färgblindhet), icke

-heller hans hörselsinne röjer någon brist eller hans lukt

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_285' name='page_285'></a>285</span>

-och smak, och alla kroppens och själens funktioner befunnits

-normala, tills omständigheter, varöver läkaren ej kan döma,

-föranlett hans brottsliga handling, varför han är åtalad.

-</p>

-<p style='text-align: right; font-size: 0.9em; margin-left:4em; margin-right:4%'>

-År och dag etc. etc.»

-</p>

-<p>

-&mdash; Vi måste således anse att Ek begått mordet

-med fullt uppsåt, och alldenstund brottet förövats

-på maka, som anses såsom försvårande

-omständigheter, skulle domen gå på livet. Men, tillägger lagen

-i ovan anförda paragraf, ej bör någon i brott som

-på liv gå, fällas på egen bekännelse, utan de

-omständigheter finnas, som bekännelsen styrka. Nu

-frågar jag: kunna de omständigheter: att mördaren

-sin gärning angivit, att han brottet vidgår, att

-kronolänsmannen vid syn befunnit liket så misshandlat

-och undandolt som uppgivits, kunna dessa

-omständigheter anses styrka bekännelsen?

-</p>

-<p>

-Domaren hade uppkastat frågan liksom till sig

-själv, efter som ingen annan än han och nämnden

-hade talan, men denna senare brukade tiga. Och

-han väntade icke något svar, oaktat en av nämnden,

-som med ytterlig uppmärksamhet åhört

-förhandlingarne, reste huvudet och spetsade munnen, som

-om han ville säga något, men beslöt sig för att

-vänta.

-</p>

-<p>

-Doktorn hade hela tiden tummat och betraktat

-en gul fotografi med oljefläckar av den mördade,

-och då och då skickat en lång blick till den

-uppmärksamme nämndemannen.

-</p>

-<p>

-Då reser pastorn sig och går upp till sidan av

-domaren, för att viska honom något i örat, vilket

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_286' name='page_286'></a>286</span>

-domaren emot bruk höll till godo, och efter att ha

-farit med handen över ögonen återtog han sitt tal:

-</p>

-<p>

-&mdash; Anförda omständigheter synas visserligen

-vittna för bekännelsens riktighet, men mer än dessa

-skulle en enda yttring av ånger från den brottsliges

-sida tjäna som talande skäl, ty aldrig har man väl

-sett...

-</p>

-<p>

-Här gjorde nämndemannen en min åt läkaren,

-såsom om det tog emot i hans hjärna, och domaren,

-som såg minen, ansträngde fram eftersatsen...

-</p>

-<p>

-&mdash; har man väl sett att någon, även om han

-begått mordet med full överläggning, icke sedan

-brottet blivit förövat erfarit en mycket naturlig känsla

-av ånger över handlingen, även om denna känsla

-kunde reduceras till fruktan för följderna. Därför

-frågar jag Ek på heder och samvete, ed behövs

-inte: ångrar han denna sin missgärning?

-</p>

-<p>

-Mördaren svarade, utan att ta sina ögon från

-det etnografiska färgtrycket, och alldeles bestämt:

-</p>

-<p>

-&mdash; Nej!

-</p>

-<p>

-Det blev ett svagt sorl i salen, mera av fötternas,

-klädernas och andedräktens svaga ljud än av

-artikulerade, halvkvävda ord.

-</p>

-<p>

-&mdash; Men, återupptog domaren, Ek skulle vilja ha

-haft det ogjort?

-</p>

-<p>

-Ek tänkte inte två sekunder förrän han svarade:

-</p>

-<p>

-&mdash; Nej! Och vore det ogjort, skulle det inte

-töva, förrän jag gjorde det!

-</p>

-<p>

-&mdash; Ek är således vad vi kalla en förhärdad

-brottsling, invände domaren, icke utan en viss otålighet,

-men (här nickade pastorn) vi vilja tillse om också

-åsynen av det mördade offret icke kan väcka de

-slumrande känslor av rätt och orätt, som finnas i

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_287' name='page_287'></a>287</span>

-varje människas bröst, om hon icke nersjunkit till

-djurens låga ståndpunkt.

-</p>

-<p>

-Här gav domaren ett tecken åt länsmannen, som

-gick ut åtföljd av sex karlar.

-</p>

-<p>

-Det uppstod en stunds tystnad i salen,

-varunder domaren vände sig till pastorn och viskade.

-</p>

-<p>

-Strax därpå öppnades dörren igen, och

-länsmannen inträdde, röjande väg i folkhopen för de sex

-karlarne, som kommo bärande på kistan, i vilken

-den mördade låg, och som sattes ned framför

-katedern, där fången stod, bevakad av gevaldigern.

-</p>

-<p>

-Locket lyftades av, och liket blottades, under

-det en förfärlig stank av härsket matsmör och

-karbolsyra spred sig över rummet. Läkaren reste sig

-på tå och tycktes jämföra originalet med den

-fotografi han höll i handen. Pastorn rättade på sina

-kragar och steg upp för att tala, under det mördaren

-envist hade sina blickar fastade på färgplanschen,

-och den uppmärksamme nämndemannen gjorde sig

-i ordning att anteckna med en blyertspenna på en

-bit papper.

-</p>

-<p>

-&mdash; Andreas Ek, började prästen; du står här

-vid en likbår, som du själv... kommit till stånd.

-Du ser här de jordiska lämningarna av den maka du

-en gång svurit att älska i nöd och lust. Hur har

-du hållit din ed? Hur har du uppfyllt dina löften?

-Betrakta denna stofthydda, som en gång inneslöt

-en själ, vilken offrade sig för dig, hängav sig åt

-dig, blev ditt barns mor, och som nu, när

-ålderdomen nalkas, skulle blivit dina sista dagars tröst.

-Har du tänkt på att det kommer en stund, då du

-skall möta henne inför din Herre och Gud, och

-han skall fråga dig huru du hållit din ed, huru du

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_288' name='page_288'></a>288</span>

-uppfyllt dina plikter, och har du betänkt, att du

-kanske skall möta din son redan nu, som är långt

-borta i främmande land, och som med sorgen i sin

-röst skall fråga dig: vad har du gjort av min moder,

-mina dagars upphov? Har du betänkt det? Det har

-du icke gjort, ty om du gjort det, skulle ej din

-hand ha lyfts till den mordiska gärningen. Se på

-henne, betrakta henne, och säg sedan inför denna

-kristna församling, att du ångrar din handling, säg

-det högt och med uppriktigt hjärta, att ditt brott

-ej må föra dig levande och obotfärdig i Herrans

-straffande händer. Se på henne!

-</p>

-<p>

-Anklagade såg icke på henne, utan borrade

-ögonen in i väggen, under det han knep ihop

-ögonlocken.

-</p>

-<p>

-&mdash; Se på henne, befallde domaren, och vid en

-rörelse av gevaldigern, som kom kedjorna att rassla,

-vände sig Ek mot liket, kastade en inåtvänd blick

-i kistan, drog upp näsborrarne, som om lukten gjort

-honom obehag och spottade framför sig ofrivilligt,

-som det tycktes, eller av en vana han ej kunde

-behärska.

-</p>

-<p>

-Ett sorl av fasa och avsky gick igenom hopen,

-såsom om de alla känt sig i den avlidnas ställe

-och blivit utsatta för en likplundrare, och domaren

-måste lyfta handen för att stilla stormen.

-</p>

-<p>

-Därpå tog han ordet.

-</p>

-<p>

-&mdash; Andreas Ek, innan vi skrida till domens

-fällande, vars utgång icke lär vara tvivelaktig, frågar

-jag dig för sista gången: Ångrar du din gärning?

-</p>

-<p>

-&mdash; Nej! svarade mördaren lika bestämt som de

-förra gångerna.

-</p>

-<p>

-&mdash; Vet du att domen går på livet?

-</p>

-<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_289' name='page_289'></a>289</span></p>

-<p>

-&mdash; Ja!

-</p>

-<p>

-&mdash; Och du fruktar icke att möta den Högste

-domaren?

-</p>

-<p>

-&mdash; Nej! Jag hoppas få det!

-</p>

-<p>

-Domaren röck av sig pincenez&#8217;en och betraktade

-mördaren med en närsynts genomträngande blickar.

-</p>

-<p>

-&mdash; Har du ingenting att anföra till ditt försvar?

-</p>

-<p>

-Mördaren tänkte ett ögonblick; därpå svarade

-han såsom med en uppstötning, likgiltigt, som om

-det var just detsamma:

-</p>

-<p>

-&mdash; Nää!

-</p>

-<p>

-Då vände sig domaren till nämnden för att få

-dess bekräftelse på, att förhöret var avslutat och

-att domen kunde fällas, framställande den frågan,

-om rannsakningen skulle anses tillfyllest.

-</p>

-<p>

-&mdash; Herr lagman! Jag begär överläggning, tog

-den uppmärksamme nämndemannen ordet.

-</p>

-<p>

-Prästen och läkaren reste sig för att gå ut,

-då domaren tog ordet.

-</p>

-<p>

-&mdash; Tillåter nämnden att, med fästat avseende på

-det viktiga fallet, herr pastorn och provinsialläkaren

-må anses såsom adjungerade ledamöter och sålunda

-få stanna?

-</p>

-<p>

-Nämnden bejakade anhållan, och länsmannen

-satte sig i rörelse för att utrymma salen från

-obehöriga.

-</p>

-<p>

-När detta var gjort och tystnad inträtt, vände

-sig häradshövdingen till nämndeman Olsson:

-</p>

-<p>

-&mdash; Vad har nämndeman att andraga?

-</p>

-<p>

-Den vithårige sextioårsmannen, nämndeman

-sedan tjugofemte året, ledamot av förre bondeståndet

-och lagutskottet, reste sig och svängde sin pincenez,

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_290' name='page_290'></a>290</span>

-det nya lantmannapartiets fälttecken, under det han

-tog till ordet:

-</p>

-<p>

-&mdash; Herr lagman, mina herrar! Det må ursäktas

-mig, att jag icke i alla punkter kan dela domarens

-mening i denna rättegång, som synes mig av mindre

-vanlig beskaffenhet, då jag sett många dylika, men

-icke någon sådan som denna. För det första vill jag

-dock säga på förhand, att mina invändningar mot

-rannsakningen icke gå ut på att söka förmildrande

-omständigheter, då dessa endast skulle leda till

-straffets förvandling från döden till fängelset, då ju

-mördaren, efter allt vad som framkommit, själv synes

-finna döden lindrigare än fängelset, och icke heller

-är det min avsikt att söka göra troligt, det mördaren

-icke begått mordet, vilket dock kunde varit fallet,

-enär icke utrönt blivit, att icke den mördade ljutit

-döden i följd av misshandel med berått mod, vilket

-brott under synnerligen förmildrande omständigheter

-kan botas med endast fyra års straffarbete, vilket

-för en fyrtiosjuårs man, som kunde leva i tjugo,

-trettio år till, icke är så likgiltigt. Jag vill endast

-genom min anhållan om överläggning få in i

-protokollet de sannolikheter, som kunna freda mördarens

-eftermäle, vilket icke är utan sin vikt för sonen,

-som skall ärva namnet och veta ryktet om den som

-var hans far, och på samma gång få

-uppmärkssamheten fästad på några åtgärder i rättegångsordningen,

-som kanske kunna vara påkallade av tidens strävan

-till noggrannhet i proceduren, och jag tror, utan att

-vilja underskatta domarens goda vilja, att härvidlag

-mera omsorg blivit lagd på att konstatera, det brottet

-ägt rum, än att söka motiven till brottet, och det

-torde väl få anses ändock att bevekelsegrunden till

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_291' name='page_291'></a>291</span>

-våra handlingar må väga något, icke i lagens

-vågskål, utan i allmänna omdömets, som kan vara

-viktigt nog.

-</p>

-<p>

-&mdash; Får jag lov! avbröt domaren, och då

-nämndemannen tystnade, talade häradshövdingen. Nämndeman

-ville sålunda i den mördades handlingar söka

-bevekelsegrunden till mordet, men som man ej kärar

-mot död man anser jag invändningen obefogad.

-</p>

-<p>

-&mdash; Förlåt! Jag vill inte göra advokatyr, det

-hörde lagman nyss, då jag förbigick vissa svagheter

-i bevisföringen, man jag vill korteligen svara: att

-död man även kan spela roll, såsom i dödsbokonkurs

-och urarvagörelse, men jag vill lämna även

-det medgivandet, att vi ej få eller ämna kära mot

-den döda, som ju ej kan föra talan, och då man ej

-får tala annat än gott om den döde. Jag vill bara

-inskränka mig till att anhålla det följande frågor

-framställas till mördaren &mdash; jag kallar honom

-mördaren på hans egen bekännelse, ehuru bevis saknas,

-att han endast är dråpare eller misshandlare &mdash;

-följande frågor:

-</p>

-<p style='font-size: 0.9em; margin-left:4em; margin-right:4%'>

-Hur har mördaren kommit därhän att fatta

-beslutet mörda sin hustru?

-</p>

-<p style='font-size: 0.9em; margin-left:4em; margin-right:4%'>

-När började detta beslut fattas?

-</p>

-<p style='font-size: 0.9em; margin-left:4em; margin-right:4%'>

-På vad grund tror anklagade att detta besluts

-fattande började uppstå?

-</p>

-<p>

-Sedan dessa frågor blivit besvarade, skulle jag

-önska att vittnen hördes, vilka kunde jäva eller styrka

-anklagades utsago.

-</p>

-<p>

-Häradshövdingen gnuggade ögonen som om han

-ville ur huvudet ta bort något sand eller smolk,

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_292' name='page_292'></a>292</span>

-som kommit in i tankemekanismen och hindrade

-gången. Därpå svarade han:

-</p>

-<p>

-&mdash; Antag att dessa frågors besvarande skulle

-komma att kasta skugga på den avlidna!

-</p>

-<p>

-&mdash; Så kom det kanske litet ljus över mördaren,

-som också skall dö, och om vilken döde det ju vore

-väl att man kunde få lov att tala litet gott, efter som

-det endast får talas gott om döde. Det är därför

-också jag bett få dessa frågor framställda.

-</p>

-<p>

-Pastorn gjorde min av att få yttra ett ord, och

-hans stumma önskan beviljades.

-</p>

-<p>

-&mdash; Det ligger i mänskliga naturen ett starkt

-begär att få skylla ifrån sig, och jag tror att genom

-de framställda frågorna mördaren begärligt skulle

-fatta tillfället att få kasta skuld på den döda, som

-icke kan försvara sig, och som vi därför måste anse

-oss förpliktade att försvara.

-</p>

-<p>

-Domaren tog återigen ordet, oaktat

-nämndemannen gjorde min av att vilja svara.

-</p>

-<p>

-&mdash; Änskönt jag biträder herr pastorns mening,

-kan jag icke lagligen neka nämndeman Olssons

-anhållan att få frågorna framställda, och för att få ett

-slut i saken, som icke synes mig mörk, må vi skrida

-till sista handläggningen av målet.

-</p>

-<p>

-Länsmannen fick en vink, och mördaren fördes

-in, åtföljd av folkmassan.

-</p>

-<p>

-Det började nu lida åt middagen och solen kom

-stötvis in i salen, när de stora ulliga strömolnen

-jagade förbi, ibland lämnande rummet i

-halvskymning. Människorna började se trötta och hungriga

-ut, och själva den anklagade tycktes längta efter

-slutet, huru sorgligt det än kunde bli.

-</p>

-<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_293' name='page_293'></a>293</span></p>

-<p>

-&mdash; Andreas Ek, tog domaren upp, kan du säga

-mig, varför du mördat din hustru?

-</p>

-<p>

-Ek tänkte länge; därpå svarade han:

-</p>

-<p>

-&mdash; Nej, det kan jag inte.

-</p>

-<p>

-&mdash; Varför inte? Vet du det inte, minns du det

-inte, eller vill du inte säga det?

-</p>

-<p>

-&mdash; Det är så långt sen dess.

-</p>

-<p>

-&mdash; Menar du, att det är så länge sedan du fattade

-beslutet?

-</p>

-<p>

-&mdash; Ja!

-</p>

-<p>

-&mdash; Hur länge var du gift?

-</p>

-<p>

-&mdash; Sjutton år!

-</p>

-<p>

-&mdash; När började ditt beslut att döda henne?

-</p>

-<p>

-&mdash; För sex år sen.

-</p>

-<p>

-&mdash; Hur började det?

-</p>

-<p>

-&mdash; Jag fick hat till henne.

-</p>

-<p>

-&mdash; Varför?

-</p>

-<p>

-&mdash; Det... kan jag inte tvingas säga.

-</p>

-<p>

-&mdash; Jo, det kan du; lagen tillåter icke att pina

-någon till bekännelse, men om halv bevisning finnes,

-kan domaren »försöka med svårare fängelse».

-</p>

-<p>

-&mdash; Det är tortyr det?

-</p>

-<p>

-&mdash; Du har endast att svara, icke fråga. Nu

-frågar jag: hur uppstod ditt beslut?

-</p>

-<p>

-&mdash; Det är svårt att nu säga, erinrade Ek sig

-fram, för det kom så efter hand. Men det minns

-jag, att jag först längtade att ha henne undan; sedan

-tilltog denna längtan, så att när vi för fem år sen

-stod vid tröskverket hos grannen, längtade jag att

-se hennes finger först mellan hjulen, sedan hennes

-arm, hennes kropp, och jag tyckte att jag skulle

-skrattat, om jag sett henne komma fram på andra

-sidan som en sill. Men jag ville inte göra&#8217;t själv,

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_294' name='page_294'></a>294</span>

-längtade bara att få se det gjort. &mdash; Så gick åren,

-och så började jag längta att få göra det själv.

-Jag bad Gud bli befriad från tankarne, men de blevo

-där. Och så kom de allt starkare, tills de kommo

-som en order från tjänsten. Det måste göras. Och

-så klarnade det, år efter år, tills jag fick det för mig,

-att om jag ej gjorde det, hade jag försummat något

-som måste göras. Det är då det gror i mig, att

-jag skall slå sönder hennes kropp och bära den till

-latrinen &mdash; där ville jag ha henne &mdash; varför, det

-vet jag inte, jag tyckte bara att hon skulle vara där!

-Och så gjorde jag det och fick frid!

-</p>

-<p>

-&mdash; Nå, men säg nu, ställde domaren försiktigt

-sin fråga, såsom om han fruktade svaret; säg nu,

-vad hände för sex år sen efter som ditt beslut

-började fattas just då?

-</p>

-<p>

-Mördaren tänkte en stund; därpå svarade han:

-</p>

-<p>

-&mdash; Jag vet inte att det hände något särskilt det

-året.

-</p>

-<p>

-Pastorn, som hela tiden suttit orolig, att

-mördaren skulle begagna de utlagda bryggorna att skylla

-ifrån sig, andades lättare, när rannsakningen dog bort

-av brist på materiel till frågor, och domaren, som

-funnit sig uppfyllt allan rättfärdighet, när

-nämndemannens frågor blivit framställda, tog tillfället i akt

-att förklara sessionen slutad, och att domen skulle

-falla inom åtta dagar.

-</p>

-<hr class='tb' />

-

-<p>

-Om eftermiddagen samma dag sutto rättens

-ledamöter och adjungerade jämte nämndeman Olsson i

-prästgården och drucko kaffet efter middan. Doktorn

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_295' name='page_295'></a>295</span>

-och nämndemannen hade satt sig avsides i en

-fönstersmyg och pratade med låg röst, att icke de skulle

-höras av de andra.

-</p>

-<p>

-&mdash; Det är märkvärdigt i alla fall, sade

-nämndemannen och tummade den gula fotografien av den

-mördade; det förefaller mig så underligt, när jag ser

-denna här bilden och erinrar vad medicinalrådet skrev

-om det han kallade brottslingstypen:

-oproportionerligt litet kranium, skevögdhet, brist på symmetri,

-öronen för stora och utstående. Och vet doktorn

-vad: jag kände mänskan i livet. Ja, Gud förlåte

-mig, nu rinner det opp för mig: hon vävde åt hustru

-min om vintrarne, och hon satte alltid opp garnet

-galet i färgen.

-</p>

-<p>

-&mdash; Hörde hon illa också? frågade doktorn djupt

-intresserad.

-</p>

-<p>

-&mdash; Ja, om det var det eller något annat, men

-aldrig fick man ett svar, som passade till frågan.

-</p>

-<p>

-&mdash; Då slår det in då! höjde doktorn rösten,

-sprang upp från stolen och satte sig igen. Därpå

-fortfor han viskande: det var hon som var

-brottslingen. Men säg, vad tror ni har hänt därute på

-skäret; vad tror ni om saken?

-</p>

-<p>

-&mdash; Ja, kära doktor, vad mänskorna föra för

-liv därute i ensamheten, det är inte gott och säga,

-och sjutton års äkta liv på tu man hand, det går

-aldrig bra. Ja, jag vet saker därute, jag vet saker...

-ja, ja! Man har ju sett mänskor i sjönöd äta opp

-varann, och man har hört om brott, som man inte

-kan tala om i folks sällskap, där tillfälle och

-omständigheter gjort det mesta. Därute på kobbarna

-i alla fall, där händer mycket saker, som man aldrig

-får reda på, och vad som hänt härvidlag, se, det var

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_296' name='page_296'></a>296</span>

-just vad jag ville veta, men inte fick. Men riktigt

-var det inte! Det vill jag svära på!

-</p>

-<p>

-&mdash; Men varför säger då mannen ingenting?

-frågade doktorn. Kan ni förklara mig det!

-</p>

-<p>

-&mdash; Förklara kan jag inte, men det är så sed,

-folktro, vidskepelse, vad ni vill, att mannen aldrig

-talar på hustrun; men ni skulle höra kärngarne, när

-de kommer ihop! Ni skulle höra dem! herr doktor.

-</p>

-<p>

-&mdash; Det vill således säga, att denna man till en

-viss grad faller offer för sin vidskepelse.

-</p>

-<p>

-&mdash; Det skulle kunna sägas! Men utrota den

-om ni kan.

-</p>

-<hr class='tb' />

-

-<p>

-Åtta dagar senare dömdes Andreas Ek för

-överlagt mord på sin hustru till livstidsfängelse.

-Hovrätten stadfästade domen och mördaren vägrade

-envist söka ändring.

-</p>

-<p>

-Nämndemannen erbjöd sig söka resning i målet

-och få vittnen hörda, men Ek vägrade alldeles

-bestämt och hotade att hämnas, ifall någon gick och

-nosade i hans affärer.

-</p>

-<hr class='ppg-pb' />

-<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_297' name='page_297'></a>297</span>

-<h2>Vidskepelse.</h2>

-

-</div>

-

-<p>

-Det hade varit tämligen fridfullt på ön i långa

-tider, oaktat öbons begivenhet på att vara

-partikularist. Inga slagsmål, knappt ett snatteri, inga oäkta

-barn utan far. Lite fylla någon gång, gräl, kiv,

-avund och andra små mänskliga svagheter, som icke

-kunde utebliva, avbröto blott dygdernas

-enformighet. Men så kom det ett rötägg i granngården i

-form av en ung båtsman, och friden var slut. Det

-var en lång räkel, med ett ohängt utseende, skänklar

-och nävar av oroväckande kaliber för pojkarne, som

-anade den förfärlige rivalen på kärlekens marknad.

-Det var också en hund att gå på sin levnadsbana,

-åtminstone när han var i land, men det fanns de

-som påstodo, att han inte var så styv, när han var

-till sjös. Han hade en otäck vana att ta för sig,

-vad som honom lystade, utan att fråga om lov, och

-sin vilja satte han till allenagällande lag vart han

-kom. Det var den aldra oförskämdaste lymmel de

-hade sett på orten. Han gick in i stugan och slog

-sig ner vid bordet; tog maten ur mun på bond, tog

-flickorna för pojkarna och drog sig inte för att

-ligga kvar, bara han fann det bäddat och dukat.

-</p>

-<p>

-Och eget var att se hur allt böjde sig för

-honom. Icke därför att han var starkare än de andra

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_298' name='page_298'></a>298</span>

-tillsammans, för han var endast en pojke på tjugotvå

-år, utan därför att han var så oförskämd.

-</p>

-<p>

-Det fanns bara ett äppelträd på hela ön, och

-det stod nere i Carlssons äng. En vildapel var

-det, som någon en gång roat sig med att ympa.

-I år hade den emot sin vana satt en massa frukter,

-röda kantäpplen, som Carlsson skulle gömma till jul

-och nyår och vilka utgjorde föremål för öbornas

-beundran och stilla avund.

-</p>

-<p>

-En söndagsmorgon i slutet av augusti fann

-Carlsson trädet berövat alla sina äpplen; vartenda ett

-var weg och man såg kvistar och fruktsporrar

-avbrutna och sållade på marken.

-</p>

-<p>

-&mdash; Det har pojkarne gjort! uttalades den allmänna

-meningen. Men säkert på Kalles inrådan.

-</p>

-<p>

-Vad kunde man göra åt den saken?

-</p>

-<p>

-&mdash; Ta och klå honom! rådde bond.

-</p>

-<p>

-&mdash; Klå? Nej fan!

-</p>

-<p>

-Och Kalle han gick där och slog hela söndan

-för flickorna, och såg fräck ut. En gliring fick han

-då och då, men det besvärade honom inte, utan han

-slog sig ner och åt och drack som om ingenting

-hade hänt av natur att kunna störa friden.

-</p>

-<p>

-&mdash; Varför klådde de honom inte? frågade en

-herre, som bodde på sommarnöje och i vars öllår

-Kalle gjorde inbrott, när han var törstig i halsen.

-Det var därför att han var en kronans karl, och

-kronan var någonting oförklarligt heligt. Kronan på

-tullflaggen, denna runda metallmössa, symboliserade

-makt och myndighet, kronan i Kalles blanka knappar,

-i mössan, var mandarintecknet och skyddade mot

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_299' name='page_299'></a>299</span>

-stryk, som stål mot onda andar. Folk gick in till

-kronan som in i ett riddarhus, skatten betalades

-in till kronan som till en stor herre den man ej

-kunde snyta utan att bli en fördärvad människa,

-och kunglig majestät och kronan var en del av det

-högsta väsendet, som ingen kunde rätt definiera, som

-ingen sett men alla visste att de funnos.

-</p>

-<p>

-Det var därför båtsman inte fick smörj, fastän

-han stulit äpplena.

-</p>

-<p>

-Uppmuntrad av framgången, blev Kalle allt

-vildare och djärvare. Han bröt inte lås, men han gick

-igenom takstolar, han stal inte pengar, för det var

-farligt, men han tog ut naturaprestationer, friheter,

-förmåner.

-</p>

-<p>

-Numera när man hörde hans hojt ner i sundet,

-då han om kvällen kom på besök, så darrade

-mänskor och djur, och när han trädde upp på gården,

-hälsades han som allas naturlige härskare om ock

-med avgjord ovilja, som han icke låtsades se. Kvällen

-förut hade han stulit en skinka, och gubbarne hade

-rådslagit om vad som borde göras. Anmäla honom

-i tjänsten ville ingen, för det var både skamligt

-och tidsödande och, vad värre var, farligt.

-</p>

-<p>

-&mdash; Kom inte åt honom, för då sätter han eld

-på logen! sade den äldsta.

-</p>

-<p>

-&mdash; Då skall han väl in åtminstone! tröstade en

-annan.

-</p>

-<p>

-&mdash; Vad äro vi hjälpta med det om han kommer

-in, logen bygger sig inte opp igen för det.

-</p>

-<p>

-Det var riktigt anmärkt, och Kalle gick fri som

-vanligt.

-</p>

-<p>

-Och så blev det dans på logen! Och så söps

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_300' name='page_300'></a>300</span>

-det, och så slogs det, så att på morgonen låg

-dragklaveret i bitar kring backen ibland rivna trasor

-av kläder. Johansson, gårdsdrängen, hade till och

-med gått alldeles naken, bokstavligen utan en tråd

-på kroppen, ur vilddjurets händer, som hade till

-egenhet att riva fiendens kläder i remsor av den

-kullslagne och övermannade. Efter kalabaliken hade

-en razzia ägt rum i alla gårdens visthus, och

-slutligen hade banditen gått in i lagår&#8217;n och tagit äggen

-från arrendatorskans höns, stuckit av in i hagen och

-druckit ur äggen som en korp, så att man såg skalen

-ligga i en hög på berghällen.

-</p>

-<p>

-Men nu var det något särskilt med äggen; och

-att treva ägg från andras höns ansågs som ett

-nidingsdåd av värsta slag, kanske därför att den ägodelen

-låg oskyddad som åkern och överlämnades med

-förtroende åt allmänna hederskänslan.

-</p>

-<p>

-Därför och kanske även därför att hustrun

-räknade äggen som sitt förvärv och de gingo som reda

-pengar, blev hon alldeles »vill», när hon fick reda

-på strecket, och hon rev opp himmel och jord, skällde

-ut karlarne för att de voro så fega att låta sig

-hundsvotteras av en gröngöling. Gubbarne sutto

-verkligen på bänkarne i stugan och skämdes,

-fullkomligt rådlösa och maktlösa, under den skur, som hällde

-över dem från kvinnans fräsande läppar.

-</p>

-<p>

-&mdash; Och törs inte ni, slutade hon, så ska jag ge

-honom, när han kommer.

-</p>

-<p>

-Kalle kom, fräck, osnuten, blek om nosen och

-grön i ögonen.

-</p>

-<p>

-&mdash; Vad har du gjort av äggen, pojke! öppnade

-madamen sitt förhör och ställde sig bredbent

-framför banditen.

-</p>

-<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_301' name='page_301'></a>301</span></p>

-<p>

-&mdash; Inte har jag tagit några ägg, inte! flinade

-nidingen.

-</p>

-<p>

-Och i det samma small en örfil, som när man

-slår en uppblåst kryddbopåse mellan händerna, ett

-skott rent av, för den straffande handen hade fällt

-sig in över örats kavitet, så att man ville vänta

-sig se hjärnkalotten lyftas och ögonen krypa ut.

-</p>

-<p>

-Kalle förde sin högra hand först till örat som

-om han känt efter om huvet satt kvar, därpå, och

-med gnistrande ögon, lyfte han den i höjd mot den

-lågväxta kvinnans ansikte, för att klämma till. Men

-armen stannade tvekande i gesten och i nästa

-ögonblick flögo alla männen upp från bänken och

-uslingen låg på golvet med näsan i en blodpöl.

-</p>

-<p>

-&mdash; Slår du en kvinna, skrek bond själv, alldeles

-vit, mera av fruktan än fasa för ett helgerån.

-</p>

-<p>

-&mdash; Ser du nu, din lort, att jag kunde klå dig!

-bröt madamen lös, troende att hon varit den

-starkare, och med den avskjutna trätoffeln klappade hon

-om den övermannade, medan karlarne höllo honom

-i svångremmen.

-</p>

-<p>

-Och när avbasningen var slut, röcks lymmeln

-opp, och efter ett sista hagel av orrar om öronen

-och med en stövel i ändan kom han ut genom

-dörren.

-</p>

-<p>

-Kalle syntes aldrig mer på ön, som var befriad

-från sin drake.

-</p>

-<p>

-Han skämdes över att ha fått stryk av en kvinna,

-som var honom underlägsen, men han ville icke

-tillskriva henne annan överlägsenhet i bataljen än den

-att han inte fick slå igen.

-</p>

-<p>

-&mdash; Annars skulle hon fått se på! menade han.

-Och varför han inte fick, det visste inte fan!

-</p>

-<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_302' name='page_302'></a>302</span></p>

-<p>

-Sen den dagen sovo bönderna i lång tid bara

-med ett öga, för de väntade få se halmstacken

-brinna, och madamen gick aldrig ensam i lagården

-om aftonen, när hon skulle treva ägg.

-</p>

-<hr class='ppg-pb' />

-<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_303' name='page_303'></a>303</span>

-<h2>Höjer tar gården själv.</h2>

-

-</div>

-

-<p>

-Nu skulle de få se på annat, när Höjer kom sta

-och efter modrens död tog vid gården. Han hade

-nämligen gått som dräng åt styvfadren och haft hårda

-dagar, som han tyckte, men nu när han fått

-tömmarne och hade gubben på ett litet undantag, skulle

-han leva Herrans glada dagar.

-</p>

-<p>

-Så började han vårarbetet och satte drängarne

-till sysslor, men själv skulle han moja sig på

-ejdersträckten, som nu drog över yttre skärgårn på väg

-norrut.

-</p>

-<p>

-Och när han kom hem, så var det ingenting

-uträttat, jorden hade varit för sur, oxarne för illa

-vinterfodrade, redskapen i olag, och Blomqvist,

-styvfadren, hade tagit harven för sin räkning, efter som

-han hade den tillsammans med Höjer. Det var själva

-olyckan att de skulle ha något tillsammans, och än

-värre, när de skulle göra något tillsammans, för då

-blev det rakt ogjort.

-</p>

-<p>

-Höjer väsnades, men de rackarpojkarne kunde

-svara så behändigt på allting, så det var inte värt

-att söka sticka dem.

-</p>

-<p>

-&mdash; Stanna hemma, du, så blir det något gjort,

-sa gubben. Själv är liksta dräng.

-</p>

-<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_304' name='page_304'></a>304</span></p>

-<p>

-Ja, men se det var just att slippa vara dräng

-som lockat Höjer mest, och nu fick han känna på

-att vara både dräng och herre på en gång. Tänka

-ut för alla och ta i för alla. Och när styvfadren

-satte sig på tvärn, så blev det rent illa. Skulle Höjer

-ha oxarne om dan, så skulle gubben också ha dem,

-och som han var först oppe om morgnarne, så tog

-han kräken bara, och då gick hela Höjers arbetsplan

-åt skogen. Och så gick gubben och satte opp folket,

-och tubbade dem, så att Höjer inte hade några

-händer med dem.

-</p>

-<p>

-På sommarn tog det till, när studenterna kommo

-och hyrde sig in. Då skulle pigorna sitta och hänga

-på verandan och dricka punsch halva natten, och

-haken vet allt vad de gjorde för styggt, men när

-de sen skulle opp och mjölka om morgon, så sov de;

-och när de stodo vid spiseln, så nicka de till, och allt

-som skulle göras blev illa gjort.

-</p>

-<p>

-Höjer skulle ta itu med dem, och förbjöd dem

-slinka med herrarna, utan de skulle sova om

-nätterna. Men då svarte pigorna som så (som de lärt

-av herrarne, som voro mycket frisinnade om

-somrarne): att dagen var husbonds, men natten var

-deras, och de gjorde vad dem lyste, när solen gått ner.

-</p>

-<p>

-&mdash; Det må ni göra, svarte Höjer, men på ett

-villkor: att ni gör ert arbete för mat och lön om

-dagen. Kan ni svira om natten och arbeta lika bra

-om dan, så må ni det! Men kan ni inte det, så ni

-inte gör rätt för er, så må ni gå er väg!

-</p>

-<p>

-Det kunde de naturligtvis inte, men nu ansågo

-de sig ha rätt att svira om nätterna, helst det var

-ytterst svårt att kontrollera deras arbete om dagen.

-</p>

-<p>

-Höjer tröttnade och förehöll en dag i lindriga

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_305' name='page_305'></a>305</span>

-ordalag de lärda herrarne det orätta i att förstöra

-folkets arbetskraft.

-</p>

-<p>

-&mdash; Ja, men de ta ju ingen tid ifrån er, svarte

-herrarne.

-</p>

-<p>

-&mdash; Men de ta den kraft jag äger fordra, efter

-som jag föder dem, svarte Höjer; och jag är inte

-betjänad med dåligt arbete lika bra som med gott;

-och det var inte lönt för mig att komma sta och ge

-dem sämre kost för sämre arbete, för då klaga de,

-och ge mig dåligt rykte.

-</p>

-<p>

-Nej, det förstod inte herrarne, och man skulle

-vara »människa» mot sina tjänare också!

-</p>

-<p>

-Så kom drängarne och skulle ha danser om

-kvällarne, för att locka pigorna till sin kant. Och

-då tog de och bar ut tröskverket för att få logen

-utrymd. Men när sen tröskverket fick stå i regnet,

-så kuggarne svällde och axlarne rostade, då blev

-Höjer rasande och förbjöd den eviga dansen. Det

-var dock det sämsta han kunde hitta på, för sen

-blev pojkarne alldeles vilda. Och vad de kunde finna

-ut bara, för att komma ifrån arbeta!

-</p>

-<p>

-En dag körde de sönder välten i fyrsprång över

-ett dike. De visste nog att sme&#8217;n bodde en halv

-mil borta, och att det tog ett dygn att ro dit och

-komma hem igen, och när de ville ha en fridag på

-sjön, så styrde de om att någonting gick sönder.

-Inte kunde de hjälpa det, inte. Och det var inte

-gott att komma på dem, heller.

-</p>

-<p>

-Skulle det dras not, så var det bara att knipa

-fram med brännvinet, annars gick fisken ut ur kilen.

-Och se, inte rådde drängarna för att inte fisken

-gick i noten! Men bara det lukta aldrig så lite

-brännvin av dem, så kom det alltid någon fisk.

-</p>

-<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_306' name='page_306'></a>306</span></p>

-<p>

-Det var som förgjort för Höjer, och aldrig vågade

-han mer ta sig en fridag på skytte, utan måste ligga

-i jämnt och samt. Och när han såg gubben komma

-hem med fåglar lite emellan, så sved det i honom.

-</p>

-<p>

-&mdash; Jojo, känn på du, sa styvfadren.

-</p>

-<p>

-&mdash; Ja, förlåte mig, men jag tror ingen har det

-så bra som den som tjänar! mente Höjer.

-</p>

-<p>

-&mdash; Jo, du sa annat förr, du, men du visste inte

-bättre!

-</p>

-<p>

-Så gifte Höjer sig på försommarn, och gubben

-strax efter. Då blev det en ny visa med

-kvinnfolkena, så ettrigt, så ettrigt. Och gubbarna retades

-i luven på varann. Men styvfadren, som var den

-slugaste, gick alltid ifrån saken med vinning.

-</p>

-<p>

-Skulle Höjers piga gå och mjölka på skogen så

-lät gubben henne först ropa ihop alla korna till

-fållan, och på det vann hans piga en halv timma.

-</p>

-<p>

-Inte kunde hon hjälpa det, att korna följdes åt,

-och det var småaktigt av Höjer att se på sådant.

-</p>

-<p>

-Höjer ville inte vara småaktig, och fastän han

-tyckte att pigorna kunde skifta med görat, så lät

-han saken gå sin gång.

-</p>

-<p>

-Men hatet började gro mot gubben, och fastän

-denne nog var en spjuver, förstås, så var han inte

-skuld till allt. Bra mycket i alla fall. Och av allt

-som de hade tillsammans förstod han att klå åt sig,

-där något var att vinna, att skudda av sig, när det

-ålåg honom något.

-</p>

-<p>

-Slutligen blev Höjer ledsen på alltihop, när han

-såg att han hade det sämre nu än förr, och till den

-fjortonde mars hade han i all tysthet tagit sig en

-arrendator.

-</p>

-<p>

-Nu var det Höjers tur att skratta. Arrendatorn

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_307' name='page_307'></a>307</span>

-var en rivande karl, som gick utanpå styvfadren

-flera gånger om.

-</p>

-<p>

-Och snart stod det kalabaliker utan ända mellan

-de två gårdsbrukarne, så att ön slutligen fick namnet

-lilla helvete. Höjer åtog sig först att göra

-dagsverken åt arrendatorn, vilket man fann litet bakvänt,

-men det brydde bond sig inte om. Nu gjorde han

-inte mer än han ville och lät de andra kivas. Och

-det kunde de!

-</p>

-<p>

-Först när arrendatorn märkte, att hans piga fick

-driva alla korna i fållan, så sa han ifrån att det

-skulle skiftas. När det inte hjälpte, så befallde han

-sin piga att driva de andras kor i sjön, ut på

-kobbarne, vart som helst.

-</p>

-<p>

-Och se det halp!

-</p>

-<p>

-Därpå tog han opp stängselfrågan, och nu blev

-det advokatyrer i oändlighet. Men arrendatorn visste

-bot: stänger inte ni, så öppnar jag! Och så öppna

-han, så dragoxarna gick mitt igenom gubbens skötar

-som hängde på gisten.

-</p>

-<p>

-Och så blev det stängt!

-</p>

-<p>

-Skulle de så broa dikena! Gubben ville inte

-lägga bro, fastän det bara var några syllar. Gott,

-då gjorde arrendatorn sig en bro, som han tog bort,

-när han begagnat den.

-</p>

-<p>

-Det fanns bara en brunn på gårn, och vid

-den lade sig gubbens kvinnfolk att tvätta!

-</p>

-<p>

-Kvinnorna skällde en hel eftermiddag, så de voro

-ultramarinblåa i ansiktet, medan arrendatorn stod i

-slöjdbon och snickrade en brunnslucka, som han

-täckte karet med, och satte hänglås för. Och så var

-den saken till ända.

-</p>

-<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_308' name='page_308'></a>308</span></p>

-<p>

-Men sen gick gubbens kvinnor och stack

-arrendatorns bästa ko i juvret så hon sinade.

-</p>

-<p>

-Varpå arrendatorns kvinnor släppte ut gubbens

-höns, så räven tog sex stycken på en natt.

-</p>

-<p>

-Det var ett krig på liv och egendom och Höjer

-spelade den icke vackra rollen av angivare och spion.

-I stadigt vänskapsförbund med arrendatorn, gick han

-denne tillhanda med alla upplysningar, som kunde

-tjäna i såväl anfall som försvar mot den

-gemensamma fienden.

-</p>

-<p>

-Och nu på hösten hade han uttänkt en

-huvudaktion, som skulle ge styvfadren knäcken. Gubben

-hade nämligen ytterst liten slåmark och måste alltid

-ta sjöfodret, vassen i viken, med i beräkningen för

-att få sina två kor med livet igenom vintern. Nu

-var icke sjöfodret undantaget i arrendekontraktet,

-utan var allmänning, så att var och en tog vad

-han ville; dock hade man en tyst överenskommelse

-att sjöslåttern företogs på en utsatt dag; men som

-denna klausul ej fanns i kontraktet, beslöt Höjer

-sätta lusen i örat på arrendatorn, en dag, då gubben

-skulle bort på en auktion.

-</p>

-<p>

-&mdash; Ta för dig du, annars tar den andra

-alltsammans, undervisade Höjer arrendatorn, som inte

-riktigt ville på affären. Om inte du tar först, så

-tar han först!

-</p>

-<p>

-Det var ett skäl! Och samma morgon som

-gubben rest bort, satte arrendatorn alla män och

-kvinnor i verket. De gingo naturligtvis runt kring

-stränderna och rakade av vartenda strå som kunde

-åtkommas, så att den som ville ha något med, måste

-ut i vattnet och gyttjan, och fick ändå bara

-vassvippor, som inte något kreatur ville tugga.

-</p>

-<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_309' name='page_309'></a>309</span></p>

-<p>

-När gubben kom hem i sin båt och såg viken

-ligga som en slagen äng, blev han alldeles galen,

-och som han kände igen upphovsmannens finger,

-kastade han sitt hat på honom. Han blev desto

-ondare, som det var hans egen idé, att en natt göra

-arrendatorn samma spratt. Och hans enkla

-hämndeplan blev nu att nedlägga striden med denne, spränga

-förbundet och få anfallet gemensamt mot Höjer.

-</p>

-<p>

-Till den ändan började han peka på små

-skrymslor i kontraktet, som Höjer hade hållit öppna åt

-sig för att vid behov sticka sig undan. Detta skulle

-nu ej inverkat på vänskapen mellan de båda, om ej

-arrendatorn redan förut tyckt sig märka att små

-fördelar tillföllo Höjer dem han ej skulle ha haft,

-men nu när någon pekade på det, så stack det i

-ögonen. Olyckan ville också, att Höjer om dagen

-varit ute och satt flundernät på arrendatorns bästa

-grynna, och detta hade han enligt kontraktet endast

-begränsad rätt till, i så måtto att, som orden lydde,

-husbehovsfiske vore gårdsägaren ej förment i vilka

-vatten han ville. Nu kommer arrendatorn och finner

-grundet upptaget av inte mindre än trettio nät, så

-att all sättning blev honom omöjlig, då grynnornas

-antal och givbarhet voro begränsade.

-</p>

-<p>

-Det var eld på kruttråden, och hemkommen

-började det puttra och fräsa.

-</p>

-<p>

-&mdash; Hör du, Höjer, du; du går och sätter före

-mig så jag inte kan fiska.

-</p>

-<p>

-&mdash; Nå, det får jag väl, svarte Höjer.

-</p>

-<p>

-&mdash; Nej, trettio nät är inte husbehov; jämka dej

-dän du bara!

-</p>

-<p>

-&mdash; Det vet jag visst det, när det inte står i

-kontraktet hur många nät det skall vara.

-</p>

-<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_310' name='page_310'></a>310</span></p>

-<p>

-&mdash; Jaså, du talar ur den ton! Vet du av, att

-du har släppt tre kor på skogen, när du bara har

-lov till att släppa en.

-</p>

-<p>

-&mdash; Nå, vad skulle det göra då, när skogen är

-så stor.

-</p>

-<p>

-&mdash; Haha; vi ska inte vara småaktiga då! Bra!

-Vi ska komma ihåg det!

-</p>

-<p>

-Följande morgon stod Höjer på vedbacken, när

-arrendatorn kom fram, och med en till utseendet

-oskyldig min frågade:

-</p>

-<p>

-&mdash; Hör du, Höjer, du!

-</p>

-<p>

-&mdash; Jo! Här är jag!

-</p>

-<p>

-&mdash; Jag behövde några spadskaft, och dem får

-jag väl ta på skogen?

-</p>

-<p>

-&mdash; Jo, det går an, bara en tar vackert, så!

-</p>

-<p>

-Arrendatorn fick båda drängarne med sig och

-fällde hela öns lilla aspbestånd, varpå han lät dem såga

-och grovhugga spirorna. Höjer hörde nog att det

-braka och dåna bortom hagen, men han gav sig inte

-tid att gå och se efter vad som stod på. Det fick

-han dock klart för sig, när folket kom hem med

-lass efter lass med aspstockar.

-</p>

-<p>

-&mdash; Ja, men du är vådlig i alla fall, som har

-tagit dän alla asparne, som jag skulle ha till

-lövtäkt åt fåren, ojade sig Höjer. Och hur många

-spadskaft ska det bli av det där, måtro?

-</p>

-<p>

-&mdash; Å, det sträcker sig väl till en tre dussin!

-svarade arrendatorn.

-</p>

-<p>

-&mdash; Ja, men jag bad dig hugga vackert!

-</p>

-<p>

-&mdash; Nå, är det inte vackert då! Och för resten

-sa du inte hur många det skulle vara.

-</p>

-<p>

-Därmed var revanchekriget å ömse sidor i gång,

-och styvfadren spelade nu djävulens roll, som gick

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_311' name='page_311'></a>311</span>

-och blåste på lågorna. Han prickade ut timmer och

-båtbord åt arrendatorn, pekade på bästa lövtäkten,

-lärde honom att pressa musten ur sina

-kontraktsenliga förmånsrätter och vränga lag, så att Höjer

-fick likafullt ett trassel som han aldrig drömt.

-</p>

-<p>

-Så började arrendatorn nyodlingar, sedan han

-förmått Höjer att gå med på en part av kostnaderna.

-En rothuggare tillkallades, som svedde och högg och

-det ena stycket efter det andra togs opp. Men nu

-bestämde kontraktet, att gårdsägaren skulle hålla fall

-för åkrarna, och Höjer befann sig en dag invecklad

-i större sprängningsarbeten, som kostade kontanta

-pengar.

-</p>

-<p>

-&mdash; Det får du igen på odlingen, narrade honom

-styvfadren.

-</p>

-<p>

-Men arrendatorn hade bara femårskontrakt han,

-och efter allt krångel han haft, började han packa

-in för att draga dädan. Och därför satte han till alla

-krafter att suga ur jorden vad han kunde; låg efter

-Höjer som en igel, studerade kontraktet om nätterna

-och klämde sedan till allt vad han kunde.

-</p>

-<p>

-Höjer blev snart ledsen och tog plats som

-båtbyggare på en grannö för att vara ifrån alltsammans.

-Men då blev det sju gånger värre; och var gång

-han kom hem hade hans hustru något nytt sakeltyg

-att förkunna.

-</p>

-<p>

-Andra året kunde inte arrendatorn göra rätt för

-sig; odlingarne hade kostat så mycket, fisket var

-dåligt, och i stället för att be om anstånd, hotade

-han Höjer med process för att han narrat honom

-in på villkor som han inte kunde gå ut med. Men

-processa var det sista man ville göra, för det var

-bara ting två gånger om året, och om man också

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_312' name='page_312'></a>312</span>

-vann, så fick man ingenting, där ingenting var att ta.

-Och mäta ut var inte heller lönt, där intet var att

-mäta, då ju Höjer själv var ägare till alla inventarier

-och kreatur. Vräka kunde han inte, ty kontraktet

-var icke så stiliserat, och under alla förhållanden

-var det lugnare att ha gäldenären under sina ögon

-än låta honom löpa sin väg och kanske aldrig få se

-honom mer.

-</p>

-<p>

-Arrendatorn blev därför sittande, och nöd gick

-inte på honom, men på Höjer gick det hårt, ty

-han hade ju avhänt sig nästan all sin egendom, och

-hade tillochmed gjort dagsverken gratis.

-</p>

-<p>

-&mdash; Det här är då alldeles rasande, menade Höjer,

-när nöden tvang honom att beklaga sig för styvfadren.

-Och aldrig har jag haft en glad dag sedan

-jag hörde upp att tjäna. Då hade jag maten och inga

-bekymmer, men sen jag fick mitt eget, får jag gå

-dräng utan lön och se på hur andra äter mitt bröd

-opp.

-</p>

-<p>

-&mdash; Ja, ser du, du har inte rätta förståndet du,

-svarade gubben, och den gång du ville snyta din

-arrendator, så lade du grunden till allt som hänt

-dig sen!

-</p>

-<p>

-Detta var delvis saken, ty Höjer var född till

-att tjäna, men den som först brutit rätt och billighet,

-det var styvfadren, och därför tvang han de andra

-att bryta igen, såvida inte de ville gå under, och

-det ville de inte.

-</p>

-<p>

-Ont blev värre! För att knipa ut

-arrendesumman lade Höjer på sin arrendator nya onera, som

-denne sökte skudda av sig. Och snart upptäckte

-man att han gjort odlingarne på svindleri, så att han

-sålde veden, som höggs vid röjningen, och vad värre

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_313' name='page_313'></a>313</span>

-var, sög den nya jorden läns, då han inte kunde

-gödsla den. Och det hade ingen beräknat, ehuru

-man väl visste, att boskapen knappt var tillräcklig

-för att hålla i stånd den jord som fanns. Men

-arrendatorn gick lös på skogen med sina odlingar, som

-bara bestodo i att hugga och hacka, och så ta en

-havreskörd mellan stubbarne, som snart grönskade

-upp som aronsstavar. Och samtidigt föllo kreaturen

-i sin, oxarne magrade och gårdens bestånd var hotat.

-Allt detta måste Höjer åse utan att kunna röra ett

-finger. När det stod upp ett stormgräl, svarade

-alltid arrendatorn:

-</p>

-<p>

-&mdash; Det står så i kontraktet.

-</p>

-<p>

-&mdash; Ja, men det var inte meningen, svarade Höjer.

-</p>

-<p>

-&mdash; Ja men det står så, liksom det inte stod så

-att du skulle sätta trettio nät, när meningen var

-att halvt dussin. Orätt går igen! Skyll dig själv.

-</p>

-<p>

-Efter de fem årens utgång hade Höjer måst taga

-hypotekslån för att muta bort arrendatorn och rädda

-sin skog, men arrendatorn köpte sig en gård i

-grannskapet på besparingarne.

-</p>

-<p>

-Och Höjer måste återigen ta gården och börja

-kampen mot tjänstefolket, som nu var värre än

-någonsin. Ibland tänkte Höjer sälja gård och grund,

-men det fanns inga andra köpare än fattiga krakar,

-som ville betala med inteckningar, naturligtvis löpande

-utan ränta. Att ta arrendator igen aktade han sig

-för, och det återstod sålunda inte annat än låta sig

-ätas levande av tjänstefolket.

-</p>

-<p>

-&mdash; Ja, ser du, min gosse, sade pastorn, som

-blivit anmodad avge utlåtande, den som inte är skapt

-till herre, den blir aldrig herre.

-</p>

-<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_314' name='page_314'></a>314</span></p>

-<p>

-&mdash; Ja, men herre Jesus, hur kan andra få bukt

-med sina tjänare, då?

-</p>

-<p>

-&mdash; Ser du, det är deras hemlighet det! De äro

-väl så skapta, ser du!

-</p>

-<p>

-Och därmed fick Höjer trösta sig, om det nu var

-en tröst att veta sig dömd till en undergång, som

-han ser dagligen och stundligen försiggå för sina

-ögon, utan att kunna hindra den!

-</p>

-<hr class='ppg-pb' />

-<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_315' name='page_315'></a>315</span>

-<h2>Sjönödslöftet.</h2>

-

-</div>

-

-<p>

-Vestman på Nedergårdsön hade gått med en

-skonare på Norge och kommit ända upp åt Lofoten.

-Där hade han träffat valfångare och förnummit ett

-och annat om fångstmännens sätt att ta valar med

-harpun. När han så kom hem till sin ö, rann den

-tanken på honom, att han skulle tillämpa de

-inhämtade lärorna på hemmavarande skälfångst, vilken

-befann sig i stadigt avtagande på grund av

-bössknallarnes avskrämmande inflytande på de rädda djuren.

-</p>

-<p>

-Till den ändan gick han tillväga på följande

-mindre välbetänkta sätt, med en utgång, som varken

-han eller någon annan kunnat beräkna, och vilket

-gav anledning till ett äventyr, om vilket ännu sagan

-lever i skärgården.

-</p>

-<p>

-En afton på eftervåren tog Vestman en

-flatbottnad eka och en pojke med sig ut till yttre skären,

-där skälarne brukade gå upp och solbada sig. Till den

-märkvärdiga jaktens bedrivande hade han medfört

-en uttergadd, vilken eljes hade till ändamål att tjäna

-vid uttagning av uttrar ur bergsskrevor, och nämnde

-tillhygge hade han på valfångarmanér fastgjort i

-fören vid en löpande vinda. Huru han skulle kunna

-nalkas de skygga djuren för att få håll på dem med

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_316' name='page_316'></a>316</span>

-den tillfälliga harpunen, det visste varken han eller

-någon annan, men är olyckan framme, menade hans

-vänner, så kan man sätta nät i vattentunnan.

-Fälttågsplanen var emellertid uppgjord så, att pojken

-skulle gå från land med bössan och Vestman själv

-smyga med ökan mellan iskokorna och där passa

-de flyende djuren, som icke kunde göra sig för brått

-på den skrovliga drivisen, vilken packat sig invid

-stranden.

-</p>

-<p>

-Nu hade han fått pojken i land just före

-solnedgången, och själv tog han till att ro med ett

-par ullstrumpor virade om årlommarna för att inte

-bullra, och med en vit skjorta över kläderna för

-att inte synas. Och i skygd av kobbranglet och

-packisen råkade han ro opp sig under vallen, där

-en bräsch visade var djuren gått upp och där de

-sannolikt måste ge sig ut, då ingen vak fanns.

-</p>

-<p>

-Vestman satt där väl gömd och höll gadden

-i högsta hugg lyftad, så länge att han frös om

-fingerna och började grunda efter, om inte det gamla

-sättet med lodbössan var enklare. Skälarne voro

-där, det var inte tu tal om det, och han hade hört

-dem ge skall, men att de skulle just välja den här

-vådliga stråten för att komma i vattnet, det var den

-stora frågan.

-</p>

-<p>

-Knall! hördes det i land bakom tallarna, och

-så pep det i luften och sa skvatt ut i sjön, och

-därpå blev ett blåsande och nysande, och så ett

-traskande på isen, som när nakna mänskor springa

-på ett kammargolv.

-</p>

-<p>

-Innan Vestman hann få redigt för sig hur dum

-hela tillställningen i själva verket varit, stack ett

-lurvigt huvud ut genom breschen, reste sig och

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_317' name='page_317'></a>317</span>

-störtade i vattnet, men fick verkligen gadden mitt i

-det tjocka. Och i ett huj löpte linan ut; båten

-fick en knyck så att jägarn ramlade ner på

-akterbetten och så bar det av med god gång till sjös.

-</p>

-<p>

-Det blev åka av!

-</p>

-<p>

-Vestman tyckte först det var nytt och roligt

-och tänkte på vilken förträfflig jakthistoria det skulle

-bli; och bytet ansåg han sig ha i handen. Men

-så fick han se att kobbarna dansade förbi och sin

-egen stuga försvinna.

-</p>

-<p>

-&mdash; Farväl, så länge, nickade han åt stranden,

-kommer strax tillbaka!

-</p>

-<p>

-Det röck och knöck i båten, men någon fara

-syntes inte vara för handen ännu, förrän de kommo

-ut i sista stenarna och släppte landkänningen. Där

-gick det lite sjö och solen tycktes ha gått ner, ty det

-såg ut som en svart rund skiva därute.

-</p>

-<p>

-&mdash; Ett stycke till, så kapar jag i värsta fall,

-tänkte Vestman.

-</p>

-<p>

-Och så bar det av igen. Men nu tog ekan till att

-slingra. Sjöarna lågo mot och båten doppade redan

-nosen.

-</p>

-<p>

-&mdash; Lite till! tänkte Vestman, som ogärna ville

-skänka sitt säkra byte och få ett snöpligt slut på

-en så vacker början.

-</p>

-<p>

-Sjön ökade och stjärnorna tändes på. Ännu

-kunde han dock se yxan, som låg framme i fören

-och som var hans hopp, när det gick för långt.

-</p>

-<p>

-&mdash; Gå på du, min gubbe, du är väl snart trötter,

-om jag känner dig rätt! muttrade den utfrusna

-jägarn, som längtade komma till årorna för att bli

-varm i kroppen.

-</p>

-<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_318' name='page_318'></a>318</span></p>

-<p>

-I detsamma kände han vått om fötterna och

-hörde båten skrapa i botten.

-</p>

-<p>

-&mdash; Lägg av då, kommenderade han sig själv,

-reste sig för att ta yxan och kapa men satte sig

-ögonblickligen ner igen. Ty i och med detsamma

-han lämnade sin plats drog skälen ner nosen på ekan.

-</p>

-<p>

-Efter ett par fruktlösa försök att krypa fram i

-fören, insåg han det nödvändiga i att bli sittande

-och att han var lämnad i djurets våld, beroende av

-detsammas nyck huruvida han skulle gå i kvav eller

-komma hem.

-</p>

-<p>

-Nu hade det upphört att vara roligt, och ett

-stilla allvar sänkte sig över den modstulne jägarens

-sinne. Men för att ge sig mera mod än han ägde

-tog han till sig en åra och stack ut akter över,

-inbillande sig att han styrde. Men det gjorde han

-inte, för det gjorde djuret, och det styrde alltjämt

-rakt ut till sjös.

-</p>

-<p>

-&mdash; Kommer jag ifrån det här, så djäveln

-anamma...

-</p>

-<p>

-Skälen gjorde några slingerbultar och svordomen

-avbröts, ty åran måste tas in och öskaret fram, att

-få vattnet ur båten.

-</p>

-<p>

-När det var länsat, stack han ut åran igen,

-och det kändes genast lugnare, alldeles som om

-han verkligen suttit och styrt.

-</p>

-<p>

-Men nu hade stjärnorna slocknat av och det

-kom regnstänk blandat med snö, så att Vestman

-snart inte såg yxan mer, utan fann sig omsluten

-av ett grått töcken på alla håll. Och framåt gick

-det, framåt, men vinden tycktes kantra om, ty nu

-lågo sjöarne på halv sida mot; och den kantrade

-undan för undan.

-</p>

-<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_319' name='page_319'></a>319</span></p>

-<p>

-Nu blev han rädd! Och medan öskaret gick

-igen, tänkte han på hustru och barn, på gård och

-grund och redskap, och så på evigheten, som

-stundade med all säkerhet; tänkte på, att han inte varit

-i kyrkan på &mdash; ja hur många år, det mindes han

-inte, men det var inte sedan året då koleran gick

-&mdash; och att han inte varit till skrift &mdash; nu skrapade

-läsud mot drivis. Herre Jesus! Jag fattig syndig

-människa! &mdash; Det var bortglömt alltihop... Fader

-vår som är i himmelen... ske din vilje såsom i

-himmelen... inte den heller! &mdash; &mdash; &mdash;

-</p>

-<p>

-Vilka långa timmar, och så många sen; flera

-behövdes inte för att komma över till Åland, med

-den här vinden; men kom drivisen, då måste han

-följa ner till Gottland eller komma in i Finska viken!

-Men innan dess skulle han vara ihjälfrusen.

-</p>

-<p>

-Han kröp ner på botten av ekan för att söka

-skydd för den kalla blåsten, och när han kom på

-knä, så kunde han hela Fader Vår, och den läste

-han väl ett tjog gånger; och för var gång han kom

-till amen, skar han med fickkniven en skåra i suden.

-Och när han hörde sin röst, blev han lugnare, för

-det var som att tala vid någon, och som om någon

-talade till honom, och orden väckte minnen om en

-massa människor samlade i kyrkan och vilka han

-nu såg framför sig, tröstande, förebrående. Där såg

-han Gelingarne, som han varit ute med förliden och

-tagit upp smideskol med efter den sjunkna briggen,

-som inte var alldeles riktigt, men kunde försvaras;

-där såg han &mdash; nu röck det i linan föröver. Herre

-Jesus, Guds son, kommer jag ur detta med livet,

-så lovar jag, så sant Gud lever, en ny krona med

-sju pipor av rena silvret &mdash; det är hela barnaarvet

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_320' name='page_320'></a>320</span>

-&mdash; till kyrkan &mdash; rena silvret &mdash; Herren välsigne oss

-och bevare oss, Herren upplyse sitt ansikte över

-oss och vare oss nådig...

-</p>

-<p>

-Genom dimman syntes ett ljus, rätt förut, stort,

-men suddigt som en hornlyktas!

-</p>

-<p>

-&mdash; Det är Hangö fyr på Nyländska kusten!

-tänkte Vestrnan. Kunde väl tro att vi hållit på i

-tolv timmar, för det var långt som en vecka!

-</p>

-<p>

-Nu kraschade det igen under ekan och den stod

-tvärt still, så att Vestman flög framlänges över betten,

-och så blev det still.

-</p>

-<p>

-Hur långt kunde det nu vara till fyren på en

-höft? Halvannan mil! Och nu förmådde han varken

-komma fram eller tillbaks! Det var värre än

-någonsin, ty bara han rörde sig i båten så vickade den.

-</p>

-<p>

-Vestman satt där han satt, och han väntade

-få se soln gå opp och dagern skina i öster, och

-han frös, och han bad Gud, och han lovade och

-svor alla dyra eder om silverkronan, som skulle

-få kosta två hundra riksdaler och vara kontrollerad,

-och sju pipor skulle han ha med krusiduller på

-handkragarna, och en lina med kulor på, skulle han

-hänga i, och när folket såg den, skulle de säga: si

-det är sjönödslöftet av Erik Vestman i Nedergården,

-som Herren så huldrikt hjälpte ur sin svåra nöd anno

-attonhundra och femti nie! Gud hjälpte honom så

-huldrikt och nådeligen, upprepade han gång på gång,

-så att han till sist trodde på det, och i översvallande

-tacksamhet för den nåderika hjälpen, läste han första

-orden ur »Lov pris och tack ske dig, o fader käre!»

-Gud hade hulpit honom, det var alldeles säkert,

-efter som kronan hängde där och folket sa, skulle

-säga, de hade inte sagt än &mdash; nu slockna fyren...

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_321' name='page_321'></a>321</span>

-Herre Jesus! som gick på vattnet och bjöd

-böljorna lägga sig! &mdash; Nu lade de sig, de hade redan

-lagt sig för en lång stund sen, för det var kav

-lugnt, och underligt var det, ty här låg hela sjön

-på, och hade gått alldeles vådligt just nyss, i går

-afse, efter som det var morgon nu snart, det måste

-vara morgon nu snart, när han kunde frysa så

-elemenskat om fötterna, och var hungrig och skulle

-få varmt kaffe nu straxt, bara lotsbåten kom ut,

-som den måste göra efter som det skulle komma

-fartyg i solgången, som legat och kryssat ute på

-flacket; men varför, för f... för allt i världen hade

-de släckt fyrn just nu, kanske det var dager, fastän

-det inte syntes för dimman, mycket säkert, såvida

-inte ryska regeringen hade något annat reglemente

-för sina fyrar; jo, visst hade de, nu mindes han det

-som en dröm, alldeles som att rysken hade annan

-almanacka med gamla stilen, se där ha vi ägget,

-gamla stilen, som är tretton dar efter eller före, det

-kan nu just vara detsamma, för tidskillnad måste

-det vara, och det var det ju också, efter finska

-båtarna alltid kom en timme senare än det var

-telegraferat, och därför hade de också släckt fyren en

-timme före soluppgången, som alltså skulle ske om

-en timme. Och då förstod han, varför han frös så

-vådligt, för det gör alla som haft ältfrossan, när

-solen går upp; men skälen, djuret, höll sig så stilla

-och det röck inte i vindan mer, kanske den slitit

-sig och gått! måste se efter i alla fall, för att sitta

-här i onödan, det hörde f...

-</p>

-<p>

-Vestman stirrade förut och såg något mörkt,

-taggigt, som en hel hop riggar stiga ur töcknet.

-</p>

-<p>

-&mdash; Kors i Jesu namn, om det är ryska flottan,

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_322' name='page_322'></a>322</span>

-då skjuter de mig som smugglare eller skickar mig

-till Siverien. Och så många sen! Gud Fader, det

-är en hel skog.

-</p>

-<p>

-Han reste sig och rätade ut knäna! Båten

-vickade bara åt sidorna, men doppade inte mer med

-nosen. Han klev försiktigt över bettarne föröver;

-såg linan stå spänd som en telegraftråd; steg ur

-båten; såg fotspår, slog klacken mot en sten... han

-var på land! Och där stod granskog!

-</p>

-<p>

-&mdash; Är de du, far! pep en bekant röst ifrån en

-enbuske.

-</p>

-<p>

-&mdash; Ludde! Vad fan är du här!

-</p>

-<p>

-&mdash; Jag unnra vad de blitt av dig, far!

-</p>

-<p>

-Vestman gnuggade sig i ögonen:

-</p>

-<p>

-&mdash; Hörru, vet du vad klockan är på dan?

-</p>

-<p>

-&mdash; Hon lider väl åt åtta, och du har varit borta

-mest en hel timme! Men så har du kräket med dig

-också!

-</p>

-<p>

-På skälberget låg djuret med uttergadden i

-ryggen, dött, förblött, efter att ha gjort en tripp till

-sjös och vänt för sjögångens skull.

-</p>

-<p>

-Och än i dag berättas äventyret som det mest

-underbara i hela skärgården, näst sagan om

-sjöormen, och den som inte vill tro, den kan gå till

-Nedergårdskyrka och se den lilla ljuskronan, som

-hänger där under orgelläktaren till evärderligt minne

-av förre kronolotsen Vestmans huldrika hjälp ur en

-högst ovanlig sjönöd, då han med döden för ögonen

-lovade Herren att till den kristelige församlingens

-hugnad och fromma skänka denna tennkrona.

-</p>

-<hr class='ppg-pb' />

-<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_323' name='page_323'></a>323</span>

-<h2>Skräddarns skulle ha dans.</h2>

-

-</div>

-

-<p>

-När man en vacker sommardag kommer ut ifrån

-havsbandet och håller ner i Byttafjärden, förbi

-Gåsskär och Skoboraden, kan man, om man ligger för

-babordshalsar, se en höglänt ö såsom kranbalksvis

-i lä. Den är icke märkvärdigare än de andra öarne

-omkring, på annat sätt än att den är högre och tyckes

-bestå av en enda kal gneisklint som rämnat mitt

-itu. Tar man i land på norra sidan, skall man snart

-komma in i en aldunge, och fortsätter man in i

-rämnan har man snart under fötterna en snaggig

-ängsmatta, som synes utbredd till torkning mellan

-de fuktiga bergväggarne. Håller man sig på denna

-gröna matta, ser man den snart sträcka sig framåt

-och mot bergets sidor kantas med hasselbuskar, som

-dölja ingångar till hålor och små grottor; följer man

-stråten framåt i sydlig riktning, går man snart i

-skuggan av tallar, som efterträdas av björkar, rönnar,

-askar; och så tar bergväggen emot, vägen krymper

-till en gångstig, som leder upp rätt i vädret,

-slingrande som en torntrappa. Går man uppför en stund,

-måste man snart ner igen i en skreva, där den sköna

-benveden krupit i lä för vinden, att dölja sin

-glänsande grönska och sina lysande röda bär; och så

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_324' name='page_324'></a>324</span>

-bär det oppåt igen, alltjämt oppåt, tills man står

-på den nakna klinten, där torkade gäddben röja

-närvaron av en fiskgjuse, eller kringströdda

-andfjädrar och torkade skelett visa platsen, där hökar,

-falkar, havsörnar kanske också, hålla sina kalas i

-god matro, under det de ha ett öga på jaktreviret,

-som nu sträcker sig oändligt inåt inre skärgårdens

-blånande fjärdar, och utåt havsbandet till fyrarne

-och det eviga cirkelsegmentet. Men går man några

-steg framåt klinten i sydlig riktning och tittar ner

-under fötterna, glömmer man huvudskalleplatsen

-däruppe och ser en täck liten tavla, som man icke

-väntat härute. Skyddad av bergväggarne för alla

-kalla vindar ifrån nordväst till sydost, ligger en

-gräsmatta så grön som nyuppkommen råg; och därnere

-går en röd ko och betar under de vita björkarne.

-Gräsmattan sträcker sig ner till en grå stuga,

-omgiven av en trädgårdstäppa, och ända ner till sjön,

-där hamnen ligger med båtbrygga, sjöbod, sumpkista

-och nät.

-</p>

-<p>

-Detta är skräddarns!

-</p>

-<p>

-Kravlar man sig ner för bergväggen och lämnar

-klinten, där det blåste kallt, skall man snart känna

-solen steka den orörliga luften, och på fem minuters

-nerstigande märka hur klimatet ändrar sig och med

-detsamma vegetationen. Men man vill nästan tro på

-underverk, då man ser rönnen bära astrakaner på

-en gren och gråpäron på en annan; och då man ser

-duväpplen på hagtornsbuskarne, tror man sig ha

-kommit till en förtrollad ö, där man i nästa

-ögonblick vill vänta sig få plocka fikon på spåmanstisteln.

-Stiger man ner på gräsmattan och nalkas stugan,

-får man, om lyckan är god, se trollkarlen själv genom

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_325' name='page_325'></a>325</span>

-det öppna fönstret, där en hämpling visar sitt

-blodsprängda bröst i en liten ståltrådsbur mellan

-sallatsblad. På ett slagbord bakom hämplingen sitter han

-nämligen med benen i kors och drar långa styng på

-ett rutigt bomullstyg, som döljer hela hans nedra

-kroppshalva och endast lämnar den övra delen synlig,

-fast den icke är mycket att se på; ty magen fattas

-och den lille mannen tyckes ha lyftat av sig

-bröstkorgen och satt den direkt på bordskivan, och på

-bröstet ligger huvudet utan märkbar hals. Det är

-skräddarn själv, som en hårdhänt natur kramat ihop

-till en puckel, och åt vilken föräldrarne på den

-grunden valt det stillasittande yrket.

-</p>

-<p>

-För att rätta naturen, som givit honom

-anledning till missnöje, har skräddarn anlagt ett gott lynne

-och utvecklat sig till en muntergök, som alltid är

-full med historier och visor. Och liksom för att

-visa naturen hur den skulle ha burit sig åt, har han

-kastat sig med kärlek åt naturförsköning. Det är

-han därför, som gjort trädgård, och icke nöjd med

-att förädla de gamla sötäpplena och surkartarna i

-trädgården, har han gått och ympat ädelfrukt i

-vildmarkens träd, så att den sura rönnen bär vita

-astrakaner och den kärve hagtorn lyser av det lilla

-duväpplets röd- och vitkindade barnansikten. Och

-liksom om han kände, att hans dåliga art icke skulle

-längre ner i världen, planterar han träd på marken,

-och när han kommer till en bondgård för att sy,

-medför han i västfickan några frön, som han i smyg

-stoppar i jorden, eller, när årstiden är inne, några

-ympkvistar, som han sticker emellan bark och träd.

-Och hans frön gro, och hans ögon växa ut, och när

-ingen bär hans namn mer, så skall hans namn i

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_326' name='page_326'></a>326</span>

-långa tider uttalas, när andras barnbarn sitta under

-farfars äppelträd och höra historien om hur det

-granna och goda undret kom dit på den nakna hällen,

-och det långt efter sen hans rockar och byxor blivit

-trasmattor eller filtskor.

-</p>

-<p>

-Nu, i mars månad, hade han sytt hos

-trädgårdsmästarn på Sandemar, och han hade sett

-underverk i drivbänkarna, och hört om ett slags runda

-gula gurkor, som man fick en krona för på Dalarö

-Societet. Och så hade han fått hem kärnor, lagt

-dem i en långrevslåda med jord och ställt i fönstret.

-Efter fjorton dar såg han som en vit fingerknoge

-peka opp ur mullen och strax efter breda ut sig

-och lägga som två vingar tätt utåt jorden som en

-trollslända. Så kom aprilsolen, och då sköto de fart,

-pinade fram en grön karda, rullade ut sig och

-började krypa. Då nöp han över tredje bladet som

-trädgårdsmästarn lärt honom, och då sköto de

-sidoskott, som han nöp igen på samma sätt, så att när

-maj gick ut, var det i sista laget att sätta dem i

-bänk. Men det var inte det lättaste att få varmt

-under, och en dag gick åt för att komma till Dalarö

-efter en låda stallströ. Så bäddade han utmed

-bergväggen, där solen brassade på; ramade in bädden

-med brädlappar, men se det blev bara en tunn, tunn

-bänk och han fick söka råd för att öka den. Höboss,

-sopor, halm måste han ta till, och på sistone vart

-det en bänk sådan han var. Och i den satte han

-plantorna med jordklump. Lade så innanfönsterna

-på, och det blev växa av. Men järnnätterna kommo,

-och han måste täcka; täckte med mattstumpar och

-granns. I fjorton dagar knallade det och växte i

-bänken, men vid midsommar tog det av och

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_327' name='page_327'></a>327</span>

-stannade. Stallströt var utbrunnet, och han fick inte

-tid att skaffa mer. Så kom stora hettan i juli, och

-nu sköt det på igen och blev blom. Först tunna

-hanblommor och så knubbiga honblommor med en

-liten grön ärta i botten. Han luftade och han

-spritade, skuggade när solen brände och stängde när

-det mulnade. Blev det så fjorton regndagar utan sol,

-och hela maskineriet stod stilla igen. Nu vattnade

-han med varmt vatten och bäddade runt med halm

-och lagårdsströ, och när augusti bröt in med

-rötmånadshetta, så bergväggen var som en bakugn,

-då knallade det igen, ärterna svällde ut till gåsägg

-och fick räfflor med ludet emellan. Åtta stycken

-hade han nu så stora som nävar, och de började

-redan lukta svagt, så att han lade tegelflis under

-dem. Det var en hel historia med de melonerna,

-och bara solen höll sig framme, så skulle han ha

-dem i hand om en vecka.

-</p>

-<p>

-Därför satt han nu på sitt bord och höll utkik

-på drivbänken, som om han bevakade solstrålarne

-därborta vid bergväggen, och han var uppriktigt glad

-i sitt sinne, för vinden stod sydlig och det hade

-inte regnat på sjusovaredagen.

-</p>

-<p>

-&mdash; Hör du, Anna, du, ropade han med sin

-kikhoströst till systern, som stod i köket och rensade

-flundror.

-</p>

-<p>

-&mdash; Nå, Gustav! svarade Anna, utan att lämna

-sitt arbete.

-</p>

-<p>

-&mdash; Jo, ser du, jag hade tänkt som så, att vi

-skulle ha dansen som om lördag, innan folket ger

-sig ut på strömmingen; vad säger du om det?

-</p>

-<p>

-Det blev litet tyst först, så att man hörde

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_328' name='page_328'></a>328</span>

-flugornas dans kring lövruskan i taket och fiskknivens

-raspande i flunderskinnet.

-</p>

-<p>

-&mdash; Har du råd med det, du? kom Annas svar

-i frågform.

-</p>

-<p>

-&mdash; Ja, visst har jag det, och för resten ska jag

-säga dig, att när man har har en affär som jag,

-måste man se sina kunder någon gång, och vad råd

-beträffar, så inte är jag så barskrapad. Minst ett

-par tunnor äpplen kan jag räkna på...

-</p>

-<p>

-&mdash; De ska ju vara till att köpa vinterfoder...

-</p>

-<p>

-&mdash; Nå, så har jag, här slog det kluck för

-skräddarn, som om det fastnat i halsen, så har jag mina

-meloner.

-</p>

-<p>

-&mdash; Asch; låt oss se dina meloner först!

-</p>

-<p>

-&mdash; Se! Kan du inte se dem därute! Om tre

-dar ä de färdiga, och då har jag mina åtta kronor;

-det är brännvinet!

-</p>

-<p>

-&mdash; Vänta då tills melonerna bli färdiga åtminstone.

-</p>

-<p>

-&mdash; Ja, si det kan jag inte, för då är det för

-sent för strömmingen, vet ja!

-</p>

-<p>

-Anna svarte inte mer, för hon ville inte vara

-med om alltsammans, både därför att hon tyckte

-det var bråkigt att riva opp stugan, och för att hon

-visste Gustav skulle supa sig full.

-</p>

-<p>

-Men nu var det skräddarns svaghet att en gång

-om året se folk hos sig, och flickor i synnerhet.

-Fastän han inte kunde dansa, då han till på köpet

-var låghalt, så han gick mellan två kryckor, hade

-han en synnerlig förnöjelse av att se ungdomen roa

-sig, och var alltid med på alla danser, där han

-hoppade omkring och klappade flickorna med

-knogarne av sin långa magra hand, och, ansedd som

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_329' name='page_329'></a>329</span>

-en gammal farbror, oaktat sina trettiotvå år, fick

-han ta sig små friheter, som ingen räknade så noga

-på. När han nu kastade fram sitt förslag för

-systern, som satt härute och hushållade för honom,

-var det inte något påhitt i hast, utan en länge

-ruvad idé, som ätit sig fast i hans huvud och som

-skulle gå igenom.

-</p>

-<p>

-Systern, som var fem år äldre, hade nog makten

-i huset, men när det gällde på riktigt, så var

-skräddarn envis som synden; och om det också skulle

-grälas i åtta dar, så tog han sig igenom.

-</p>

-<p>

-Utan att därför avvakta vidare rådslag sätter

-han sig i båt följande morgon och seglar omkring

-att bjuda, varpå han styr ner till Dalarö att köpa

-brännvin och svagdricka. Full kom han hem, men

-ändock innan solnedgången, och krypande på marken

-lade han fönsterna på bänken utan att slå sönder

-en ruta. Och som det hotade bli kallt travade han

-på mattorna, och nu, dubbelt rädd om sin skatt,

-som skulle betala kalaset, tog han täcket ur sängen

-och lade ovanpå alltsammans.

-</p>

-<p>

-Dagen därpå rustade Anna och Gustav till

-dansen. Först slogs slagbordet igen och ställdes

-ut på gården; därpå sopades och skurades, fejades

-och lövades. Och när det led på eftermiddagen,

-gjorde syskonen toalett, varpå flickorna på Mörtön

-anlände för att hjälpa med kaffekokningen.

-</p>

-<p>

-Så mot aftonen i femtaget kommo de främmande.

-Båt efter båt lovade och fällde segel i

-hamnmunnen, rodde opp till bryggan, där skräddarn stod

-oppsträckt och tog emot, skakade hand och sade

-en rolighet åt var en som han hjälpte i land,

-klappade flickorna under hakan och fick dem att rodna.

-</p>

-<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_330' name='page_330'></a>330</span></p>

-<p>

-När kaffet var drucket på gårdsplanen, förde

-värden sina gäster ut i trädgården att skåda och

-beundra. Flickorna fingo ett äpple, som skräddarn

-själv skulle stoppa i fickan på dem; åt gubbarne

-stack han en ympkvist eller ett fröhus, som de

-skulle ha hem. Och så skulle de »stirra» på

-sammetsrosor och lejongap, astrar och dahlier, som växte

-i stora bunkar utmed grönsakssängarne. Flickorna

-skulle naturligtvis nypa i lavendeln och rosmarin,

-så det luktade gott om dem, och skräddarn måste

-själv sticka örtkvasten i klädningslivet. Men

-pojkarne kunde inte hålla fingerna i styr, utan ville

-snyta äpplen, varför trädgårdsmästaren fann

-förmånligare att slå ner några surkartar åt dem, hellre

-än de skulle länsa hans unga träd, som buro första

-året. Och sist beskådades underverket,

-melonbänken.

-</p>

-<p>

-&mdash; Tre dar till, och det är åtta kronor i näven!

-skroderade skräddarn. Lukta på dom, pojkar! Hä?

-Nu ta vi en sup på det!

-</p>

-<p>

-Och så gick man in i stugan och började dansen

-med ett lag stora supar vid dragharmonikans

-orgeltoner. Som en skata syntes skräddarn skutta mellan

-paren och bjuda till supning och dans. Än var han

-vid spisen och motade opp några sittande par, än

-var han vid bordet och fick gubbarne att supa.

-</p>

-<p>

-&mdash; Inte så häftigt, ser du, natten är lång, och

-man vet inte vad som kan hända! varnade de gamle.

-</p>

-<p>

-Men skräddarn var alldeles »vill». Och hur det var,

-så slog gårdagsruset opp, käpparne började vingla

-och den lilla mannen såg vingskjuten ut. Törnade

-mot dörrposter, knuffade de dansande och fick

-armbågar i bröstet. Blev ledsen och satte sig i en vrå;

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_331' name='page_331'></a>331</span>

-rullade ögonen, som om han sett jordklotet gå

-runt, och sjönk slutligen ihop med käpparne saxade

-framför sig som en positivbock.

-</p>

-<p>

-Solen lyste ännu på himlen när värden i en

-sista ingivelse äntrade vindstrappan och kom opp

-på rännet, där höet låg. Där tycktes med ens

-gårdagens trötthet och rus överfalla krymplingen, så

-att han förlorade medvetandet och drunknade i ett

-hav av vällukter från det torra blomsterhöt, medan

-en hel ruska röda solstrålar låg över ansiktet.

-</p>

-<p>

-När han återfick förnimmelser nästa gång, hörde

-hans öra som om han låg inne i ett kvarnverk;

-stugan darrade och knakade och basarne i

-dragklaveret läto som när man står på kyrkbacken. Men

-det var mörkt nu och så upphörde örat att höra,

-ögonen släcktes och han trodde han svimmade.

-</p>

-<p>

-&mdash; Här är jag! hörde han sig svara i sömnen,

-på något rop efter skräddarn, så högljutt att han

-vaknade om en obestämd tidrymd, som kunde varit

-ett år eller en halvtimme, och så blev det svart och

-tyst igen.

-</p>

-<p>

-Nästa gång han förnam något, gjorde det rysligt

-ont i huvet, och bakom en bjälke viskade någon,

-som hade klackjärn på sig.

-</p>

-<p>

-Därpå drömde han, att han var mjöl och

-siktades i en kvarn, där ett kugghjul skakade sikten

-så det gjorde ont, och mjölnardrängarne skreko,

-medan orgeln spelte ini kyrkan, och ibland regnade

-det nedanför i knutarne, och så rasslade det i träd

-och buskar, knäckte i ris och bråten, smattrade på

-jorden. Och skräddaren låg och led, led i huvet där

-det kändes som om han glömt bort något, som han

-borde kommit ihåg, någonting viktigt och angeläget,

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_332' name='page_332'></a>332</span>

-men som han inte kunde komma på. Så slog han

-bort det och då blev det bättre en stund; men så

-kom det igen och då frös han i kroppen, men var

-alldeles het i huvet.

-</p>

-<p>

-Det hade nu blivit tyst därunder i kvarnen, och

-när han tittade opp i taket, såg han ljusgrå snören

-med små stjärnor på, som gjorde ont att se åt;

-tuppen gol och måsarne ojade sig oppe i luften

-någonstans. Han vaknade.

-</p>

-<p>

-Det var morgon, han hade varit full, och &mdash;

-han hade glömt att täcka melonerna. Som en pil

-var han uppe, kravlade sig ner för trappan, såg en

-förödelsens styggelse i köket och skuttade ut i

-trädgården; tog tre alnars språng mellan käpparne; kände

-att det var bitande kallt, såg vitt på marken, som

-frasade om fötterna, och så &mdash; där lågo de, döda.

-Stjälkarne snodda som rep, bladen slappa som

-klädeslappar, gråa, livlösa, och fruktskaften sågo ut som

-om de varit brända. I ett enda smärtsamt ögonblick

-rök fyra månaders arbete förbi den rusiges öga:

-Dalarörodden på tre mil efter stallströ,

-bänkläggningen, utplanteringen, vattningen och luftningen,

-täckningen om nätterna, allt pyssel och knåp

-förlorat på en frostnatt.

-</p>

-<p>

-Skräddarn slog benen under sig och satte sig

-på bänklådan; och barhuvad som han var med luggen

-ner i de rödsprängda ögonen, lät han huvet falla

-mot bröstet och grät; grät så förfärligt, om av

-brännvin eller sorg eller båda delarne, visste inte Anna,

-som kom tillstädes:

-</p>

-<p>

-&mdash; Du har fått för dansa, du! sade hon.

-</p>

-<p>

-&mdash; Jag ska aldrig supa mer! snyftade Gustav.

-Aldrig &mdash; supa &mdash; mer!

-</p>

-<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_333' name='page_333'></a>333</span></p>

-<p>

-&mdash; Så säger du var gång, du har varit full. Men

-håll ord en gång.

-</p>

-<p>

-Anna plockade höboss ur håret på brodern,

-medan tårarne fortforo att rinna utför dennes randiga

-kinder, som legat mot höbanden.

-</p>

-<p>

-&mdash; Och så skulle du se, hur de gjort i din

-trädgård!

-</p>

-<p>

-Skräddarn for opp som om han hört bålgetingen,

-och skuttade över ängslappen in i täppan.

-</p>

-<p>

-&mdash; Nå, Gud sig annåda!

-</p>

-<p>

-Det var allt vad han fick fram, då han såg

-sin unga rosenhäger avplockad och nästa års

-fruktsporrar avslagna.

-</p>

-<p>

-&mdash; Kåss &mdash; i &mdash; Jissi &mdash; namn! Såna ena

-rackare! &mdash; Och si på fan, här har han kräkts i

-stickelbärsbusken! Nej, en sån tusan!

-</p>

-<p>

-&mdash; Kom in i köket, ska du si hur di spytt som

-kattor! Jo, nog har du haft roligt för dina pengar!

-</p>

-<p>

-Skräddarn stod och stirrade på stickelbärsbusken,

-som om han sökt nyckeln till en gåta, och ett leende

-rann upp, motsträvigt till börja med, men snart

-klyvande hela det tåriga fula anletet, och med handen

-på knäet utbristande i den tillfredsställda hämndens

-förnöjda skratt:

-</p>

-<p>

-&mdash; Tror nån människa de haft förstånd att skala

-gurkan.

-</p>

-<p>

-Skrattet slocknade, och ett nytt anfall av raseri

-satte den lilla slankiga figuren i skuttande rörelse

-åt sängarne på andra sidan gången.

-</p>

-<p>

-&mdash; Gud förlåte mina synder ha de inte varit

-och trampat i ärtsängen! Si bara! &mdash; Si bara! &mdash;

-Ja, men det är vådligt!

-</p>

-<p>

-Anna tog brodrens arm och ledde honom in i

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_334' name='page_334'></a>334</span>

-stugan. Där såg fasligt ut. Golvet oppslitet av de

-dansandes skodon, nersmackat med snusloskor,

-pipaska, svavelstickor; runt ikring på fönsterposterna

-stodo urdruckna glas och i spisen lågo de två

-ankarena, som innehållit brännvinet och svagdrickat.

-</p>

-<p>

-Skräddarn kastade en blick på uselheten,

-skakade på huvet, och riste på brännvinsankaren.

-</p>

-<p>

-&mdash; Inte en droppe kvar? Anna?

-</p>

-<p>

-&mdash; Nej, och väl är det! Men nu, Gustav, får

-du sitta vid och sy i åtta dar, för att få in vad

-de andra supit opp i natt.

-</p>

-<p>

-&mdash; Så får jag väl det då! &mdash; Men tror du, att de

-hade roligt i alla fall? frågade skräddarn med ett

-sista hopp om att ha fått någon valuta för sina

-pengar.

-</p>

-<p>

-&mdash; Nog hade de roligt, svarte Anna, men du,

-som inte fick något med?

-</p>

-<p>

-&mdash; Ge mig en sup, Anna, för jag vet du har

-gömt undan i skåpet, så talar vi inte om den saken

-mer!

-</p>

-<p>

-När skräddarn fått en redig, gick han ner till

-bryggan och tvätta sig. Och en timme efter satt

-han på bordet och sydde, under det hämplingen

-visslade för honom.

-</p>

-<p>

-Och mitt under huvudvärken, när de onda

-tankarne kommo och gingo, måste han avbryta sig

-själv och fråga Anna:

-</p>

-<p>

-&mdash; Tror du de hade roligt i alla fall?

-</p>

-<p>

-Och när Anna svarat ja för tredje gången,

-avslutade skräddarn sina tröstegrunder för sig själv:

-</p>

-<p>

-&mdash; Nå, så var det roligt i alla fall!

-</p>

-<hr class='ppg-pb' />

-<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_335' name='page_335'></a>335</span>

-<h2>Uppsyningsman.</h2>

-

-</div>

-

-<p>

-Han for med sin jakt som den »flygande

-holländarn» utan att komma i ro; han for mellan

-Furusund och Landsort, mellan Landsort och Furusund,

-och så hade han farit i femton år och skulle fara,

-tills han inte kunde hålla i ett storskot mera, och

-sonen vuxit upp att fortsätta färden. Hans far hade

-seglat i trettio år, men det var i den goda tiden,

-då skyddstullar framkallade smugglare, och gubben

-hade gjort sista beslaget i Stockholms skärgård, som

-på en natt inbragte honom tio tusen kronor, varför

-han köpt sig en gård och satt sig i ro.

-</p>

-<p>

-Detta äventyr levde som en saga, och hade

-lockat sonen in på den eljes något enformiga banan

-att segla, segla utan mål, segla fram och åter,

-följande vindens styrka och riktning, liggande stilla,

-när det inte blåste, och masande framåt i krokar

-och bukter, när det blåste opp, sak samma varthän,

-bara han höll sig inom distriktet och infann sig

-på Dalarö tullkammare den sista i månaden för att

-kvittera sin lön.

-</p>

-<p>

-Och man såg honom överallt, och när man inte

-väntade honom. Voro fiskarena ute med nät och

-det var gott väder, kunde de se uppsyningsmannens

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_336' name='page_336'></a>336</span>

-stormklyvare sticka fram om en udde som en kolossal

-näsa den där vädrade efter beslag; gick man på

-land, kunde man få se den ölsupsfärgade masten

-sticka opp över talltopparne, eller den rundgattade

-aktern slinka undan i albuskarne; gingo flickorna

-ut på ön att mjölka och sågo en tretungad flagg med

-krönt T på gaffeln skjuta fram om en bergknalle,

-så visste de att det var uppsyningsman; och kommo

-gubbarne en morgon tidigt ner till sumpkistan, så

-kunde jakten ligga där och röka ur kabysspipan,

-och då visste man att det vankades något. För i

-samma stund sjöstövlarne hördes mot strandens

-stenar, stack uppsyningsmannens utblåsta ansikte

-upp ur kajutan och efter några hälsningsord om

-väder- och vindförhållanden, anmodades de

-tillstädeskommande gå ombord, och snart sutto de på

-britsarne å ömse sidor om byråklaffen och hade supar

-framför sig.

-</p>

-<p>

-De första fem åren hade uppsyningsmannen

-seglat sitt distrikt, full av hänförelse och med

-förhoppningar att de tämligen höga tullsatserna skulle

-locka några företagsamma själar till smuggleriaffärer,

-men så kom den välsignade frihandeln med

-Gripenstedt och då blev det dåliga tider.

-</p>

-<p>

-&mdash; Varför smugglar ni inte, era djävlar! hördes

-uppsyningsmannen förebrå sina fiskare vid klaffen

-i kajutan.

-</p>

-<p>

-&mdash; Det lönar sig inte!

-</p>

-<p>

-&mdash; Lönar det inte?

-</p>

-<p>

-Och uppsyningsman tog fram tulltaxan och läste

-högt för andäktiga åhörare. Men det var verkligen

-ingen lockande affär, ty den högsta satsen var på

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_337' name='page_337'></a>337</span>

-vanilj med sextio öre skålpundet, och på den artikeln

-var förbrukningen alldeles för liten.

-</p>

-<p>

-Hänförelsen lade sig på sjätte året, men hoppet

-levde än; dock måste det då och då eldas opp med

-en sup, som snart blev flera supar. Och när han

-då gick till segels och kröp fram mellan de sista

-grynnorna, som han kunde utantill, då såg han i

-andanom franska skonare komma med guldur,

-engelska briggar, som luktade vanilj, holländska

-koggar med kryddöarnes muskotnötter och

-kardemummor, ryska skonare med karavante. Men när

-han så släppte landkänning för att gå ut och preja

-det hägrande lyckoskeppet, och tvingat det att hissa

-flagg, upplöste sig drömmen i en norsk bark, som

-kom med stenkol från England.

-</p>

-<p>

-Värre var att drömmen om tiotusen kronor i

-en bergskreva småningom antog fasta former av

-kontant tillgång, som skulle förr eller senare

-utfalla, så säkert, att uppsyningsmannen började ta

-förskott på dem. Och som opiiätaren måste han

-hålla ruset vid liv, eljes skulle den fatala verkligheten

-slå ner honom. Men ruset kostade, och det blev

-skuld. Skulden alstrade obehagliga förnimmelser,

-och dessa måste jagas bort med nytt rus, som

-alstrade bakrus med olust, som måste vårdas, för att

-icke ge missmod, och så blev han supare.

-</p>

-<p>

-Snart upphörde brännvinet att framkalla de

-vackra synerna, och med dem hoppet om de

-tiotusen kronorna.

-</p>

-<p>

-Så gick han och gifte sig och fick barn. Då

-blev det att skaffa mat, och nu kastade sig hans

-diktan och traktan på jakt och fiske, och alla tankar

-på det stora beslaget nöttes bort. Sätta ett nät

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_338' name='page_338'></a>338</span>

-här, knipa sig en fågel där, det var nu hela hans

-livs mål, och distriktet blev förvandlat till lika många

-jaktplatser och fiskställen, som det förut varit

-inbillade gömställen för smugglare. Och varje utgård

-blev en station, där han tog en sup och bjöd på

-en sup, och alltid hade han korn på slåtterölet, när

-det hölls, och när en båt skulle av stapeln, visste

-han långt förut. Och välkommen var han alltid vart

-han kom; dels därför, att han hade blanka knappar

-i rocken och rand på mössan, dels därför, att han

-hade nyheter, uträttade små ärender, var så bra att

-skicka hälsningar och dylikt med. Reda på sig hade

-han också; visste först av alla, när ejdern sträckte,

-när strömmingen gick till, och när fyrarne skulle

-släckas; kunnig i mångahanda, visste han hjälpa med

-affärer och kontrakt, kunde lägga sista hand vid

-en båt, skära till ett segel, borra om en bösspipa;

-och så kunde han spela fiol också, så att han alltid

-var välkommen, där det var ungdom, som ville dansa.

-</p>

-<p>

-Hans liv artade sig därför till en lång festresa,

-och minst roligt hade han de få stunder han skulle

-vara hemma. Där var bara gnatigt och bråkigt,

-och där ville man ha pengar, som inte fanns, fast

-han gav ifrån sig mest hela sin lön på hundra kronor

-i månaden. Och söp han opp femton kronor i

-månaden efter ett halvstop om dagen, så födde han sig

-i stället själv och drog ofta hem månget pund fisk

-eller en knippa fågel.

-</p>

-<p>

-Så kommo de mörka dagarne. Vänskapen blev

-skral, när skulderna icke betalades, och från köld var

-inte långt till ord. Och så blev där en station mindre.

-Som grannarne emellertid i regel voro osams och

-hemliga avundsmän, levde uppsyningsmannen en tid

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_339' name='page_339'></a>339</span>

-på att göra allianser med oväns ovänner; men när

-dessa kommo ihop och slöto fred, föll den dubbla

-fiendskapen på upphovsmannen.

-</p>

-<p>

-Och nu fick han flacka och fara sin enformiga

-kurs utan att ta i land. Satte han ett nät i en

-vik, kom ägaren och motade dän honom; sköt han

-en fågel kring inre kobbarne fick han heta tjuvskytt.

-</p>

-<p>

-I sin ensamhet slog han lag med sina två

-båtsmän, men då tog respekten slut och det blev

-klagomål, att han söp med sitt folk. Han lånade även

-pengar av dem, och när betalningen uteblev, blevo

-de råa mot honom, inkräktade på hans kommando

-och fingo honom slutligen under sig fullständigt,

-så att de seglade sina ärenden vart de ville och

-uppsyningsmannen följde med.

-</p>

-<p>

-Ibland, när han låg för länge stilla, kom

-kontrollören och drev upp honom.

-</p>

-<p>

-&mdash; Segla bara!

-</p>

-<p>

-&mdash; Vart?

-</p>

-<p>

-&mdash; Vart fan som helst, bara det blir seglat!

-</p>

-<p>

-Så drevs han upp, måste hissa på och segla,

-utan mål, utan hopp att komma i hamn.

-</p>

-<p>

-En dag, tio år hade han då seglat, fick han

-ett telegram i Sandhamn, att hans hustru låg

-dödssjuk och att han måste hem. Men vinden låg emot

-och det var långt ner till Landsort, så att när han

-efter ett dygns kryssning kom hem, var han änkling.

-</p>

-<p>

-Inte hade han haft mycken glädje av äktenskapet,

-då han bara var hemma två gånger i månaden, men

-det var ändå ett hem, där han kunde känna fast

-mark under fötterna, där han kunde sitta vid brasan

-och äta ett mål lagad mat.

-</p>

-<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_340' name='page_340'></a>340</span></p>

-<p>

-Efter begravningen blev det utmätning och

-varenda pinne togs bort till auktionen.

-</p>

-<p>

-Nu hade han icke en fläck mer på fasta marken

-att kalla sitt hem, och han bodde på jakten året

-om. Jakten, en gammal kosterbåt, började lida av

-tidens, vindens och vattnets åverkan och fick ett

-mörkt och medtaget utseende.

-</p>

-<p>

-Storseglet hade lapp, masten var oljemålad brun,

-och kajutan var struken smutsgul som

-sjukhussängarne. Förr hade hustrun satt vita gardinkappor en

-gång i kvartalet för fönstergluggarne, men nu

-stirrade de nakna mörka hålen så svarta ut. Tackel

-och stående gods var sotat av regnet, och skrovet

-var tungt, murket och seglade illa.

-</p>

-<p>

-Det är alldeles tyst ombord, sedan uppsyningsman

-upphört att tala med sina karlar, utom vid manöver;

-och när en lustjakt kommer en klar sommardag

-utanför inre skärgården och ser den svarta riggen på det

-klumpiga skrovet, som tyckes knega fram av

-ålderdomströtthet, fråga de sjungande och skrattande

-passagerarne, som äro ute för första gången, vad

-det där är för en likkista.

-</p>

-<p>

-&mdash; Det är »flygande holländarn»! svarar den

-unge grosshandlarn, som står till rors i en blårandig

-engelsk sticktröja.

-</p>

-<p>

-Och när spökskeppet glider förbi, numera alltid

-förbi, en liten röd stuga med vita fönsterfoder under

-några äppelträn på en bergknalle, och den tyste

-rorsmannen ser en midsommarstång och ungdom som

-dansar, då låter han hissa på topp och stormklyvare

-och lägger av ut till sjös, där han endast ser luft

-och vatten. Och när han fått en båtsman till roret,

-tar han sin fiol och spelar för måsar och skälar,

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_341' name='page_341'></a>341</span>

-som lockade av de ovanliga tonerna skrika och böla

-var efter sin art, och tråda dans kring det mörka

-skeppet och dess dystra spelman.

-</p>

-<p>

-Det är inte något märkvärdigt han spelar

-likväl, bara gamla dansar och marscher de spelade i

-hans ungdom, när han såg glada ansikten och han

-sattes i högsätet. Och han ser icke alls märkvärdig

-eller romantisk ut själv. En liten torr handelsbetjänt

-från landet med benen krokiga av att stå till rors,

-tunna gallrade polisonger, blekt och magert ansikte,

-och alls ingen sjömanstyp, som flickorna tänka sig

-en »jaktlöjtnant»!

-</p>

-<p>

-När november kommer med storm och snö, då

-blir den gamla jakten som en murken ek, när den

-lövas. Sjöarnes stänk kläda tågverket med

-kanderade iskristaller som en glaskrona, snön lägger sig

-som innanfönsters vadd på salning, gaffel och bom,

-och det svarta skrovet, ända över däcket, är

-överdraget med blånande is. Stiger då den svarta

-molnväggen med de kopparröda kanterna över zenit och

-luften blir mörk som en skymning av snötjockan,

-då får själva den lilla torra mannen vid roret ett

-drag av storhet och kraft, där han står i sin

-fårskinnspäls och sin skälskinnsmössa, vit av snö, och

-hans magra hand instucken i bälgvanten ser ut som

-om den rådde på vinden, när den halar det knastrande

-styvfrusna skotet, och den andra handen med

-rorkulten pressar jakten genom mörkgröna sjöar, ridande

-upp över isblock, som den trycker under sig och

-som rasslande skrapa mot kölen för att komma upp

-akter om roret, som lyfts på sina hakar och faller

-ner med en duns, skakande riggen så att isbarkar

-hagla på däck.

-</p>

-<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_342' name='page_342'></a>342</span></p>

-<p>

-Då lever uppsyningsmannen några timmar, när

-hans krafter tagas i anspråk i en kamp &mdash; för

-vad? För kampen! Men när han kommer in till

-fyren, och mästarn tar emot honom med en kopp

-kaffe och brännvin, så tycker han det roligt att det

-är överståndet:

-</p>

-<p>

-&mdash; Det var ett hundväder! är allt vad han kan

-säga om saken, ty han har upphört reflektera över

-det ändamålslösa i den långa färden, som ändå tar

-slut, när han tar slut.

-</p>

-<p>

-Och när han värmt sig i lotsstugan och sovit

-på en lave, går han ut och ser på luften:

-</p>

-<p>

-&mdash; Jag tror vi seglar igen! säger han åt

-båtsmännen.

-</p>

-<p>

-Och så segla de igen!

-</p>

-<hr class='ppg-pb' />

-<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_343' name='page_343'></a>343</span>

-<h2>Flickornas kärlek.</h2>

-

-</div>

-

-<p>

-Detta var ett mycket kinkigt kapitel, och inte

-så gott att hålla någon reda på, just därför att det

-låg i alla parternas intresse att däri hölls så litet

-reda som möjligt. Bondens döttrar, eller flickorna,

-som bodde hemma hos föräldrarne, bevakades

-tämligen, ty med deras livsfrukt hängde arv och

-nerstamning av släkten samman, men med de andra,

-som icke ägde namn eller jord, hölls det icke så

-noga. Gossar och flickor av den tjänande klassen

-sovo i köket, och så snart ett tycke uppstått, ingicks

-sängelag i så blygsam form som omständigheterna

-tilläto. Husbonden och matmodren kände alltid

-förhållandet, men varken kunde eller ville hindra det,

-och som det betraktades som ett slags förlovning,

-hölls det i en viss helgd. Man såg det, men man

-talade icke om det. Gossen som ingått förbindelsen

-hade även en känsla av ansvar och var beredd att

-i händelse av följder, eller att det »blev på tok»,

-som det kallades, ikläda sig ansvaret genom att ta

-hand om barnet eller gifta sig. Det senare var det

-vanliga, men därför fordrade han även trohet av sin

-flicka, att i händelse av risk hon skulle veta att

-han var den skyldige, och denna fordran på trohet

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_344' name='page_344'></a>344</span>

-hade så ingått i föreställningarne, att den flicka,

-som hade flera gossar på en gång, kallades, ensam

-hon, för hora, och betraktades som en hynda, vilken

-förlorat instinkten för sin nerstamning. De fria

-förbindelserna voro sålunda ett slags fattigmans

-äktenskap, ej blott till lust, eller lek, och åtnjöto därför

-allmän aktning.

-</p>

-<p>

-Ibland däremot, när flickorna togo den allvarliga

-saken skämtsamt eller lättsinnigt, uppstod krångel,

-och rätt fiffiga flickor skaffade sig för händelse av

-fara i månggiftet en så kallad »ansvaring». Till denna

-roll utsago de alltid någon välmående bondeson eller

-herreman, att kunna få till barnafader, om det blev

-tvist, och när dylika mål kommo för tinget, kunde

-vittnesmål lämna de mest oväntade upplysningar om

-saker som trotts vara eviga hemligheter.

-</p>

-<p>

-I regel kunde man dock se att klasskänslan satt

-djupast; och att det äkta allvarliga tycket mest

-uppstod och rotades inom dem av samma klass.

-Sålunda, om en piga hade förbindelse med bondens son,

-och inga utsikter till gifte sålunda funnos, blev hon

-otrogen tillsammans med drängen, vilken hon älskade,

-likasom i staden herr löjtnantens älskarinna på rum

-alltid bedrar honom med bodbetjänten och icke med

-kaptenen. Man skall därför icke tro att kärlekens

-fruktansvärda lekar spelades av utan drag av den

-storhet, som en lössläppt naturmakt äger, och att den

-allvarsamma akten av släktdriftens val och kamp gick

-sin gång så alldeles utan sorg och ve. Tvärtom!

-Kärlekssjuka och hjärtesorg fanns där också, under

-kanske enklare former, men ofta rörande i sin

-enkelhet, och mången lek slutades med döden,

-antingen gossens, flickans, eller barnets. Blandades

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_345' name='page_345'></a>345</span>

-då in de gifta folken &mdash; då blev det historier, som

-stundom togo blodröd färg, och då brusto hjärtan och

-brötos band, och en enda illa överlagd handling

-kunde spinna ut sina följder över flera släkters liv,

-gå ner i avkomlingarnes som ett tragiskt öde, av

-vilket de oskyldige ledo en opersonlig förföljelse.

-</p>

-<hr class='tb' />

-

-<p>

-Mari var i tjänst hos uppsyningsmannen, som

-var ett strå vassare än vara hos bonden. Hon var

-nätt, hade ett blekt ansikte, blont hår och två rader

-mjölkvita tänder, som voro jämnare än man brukar

-finna hos de undre klasserna. Det fanns finare

-linjer i hennes kropp än hos de andra pigorna,

-och fastän uppfödd i skärgården var hon tagen från

-rodd och fiske till huspiga. Jämförd med de andra

-kamraterna såg hon svag och sjuklig ut, och,

-egendomligt nog, var hon på den grunden mycket

-eftersökt av bondpojkarne. Hon hade även antagit ett

-sätt av värdighet, som höll på avstånd, och ansågs

-som öns skönhet. Bondsonen hade fästat sig vid

-henne och oaktat han var den fulaste och hade

-simplare figur än drängarne, ja var rent stygg, höll sig

-Mari till honom. Om därför att han var den rikaste

-och sålunda lovade sörja bäst för hennes avkomma,

-så var ju hennes moderinstinkt åtminstone inte ute på

-krokvägar.

-</p>

-<p>

-Om Albin verkligen hade full avsikt att gifta

-sig med henne, det torde väl vara svårt att avgöra,

-då sinnesruset så ledigt förfalskar omdömet och då

-ett hastigt beslut, under ändrade omständigheter, så

-lätt ändras. Men Mari hade nog hört ett och annat

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_346' name='page_346'></a>346</span>

-halvkvädet ord i den riktningen, ty hon visade sig

-ej obenägen, men strängt höll hon på sin ära, och

-om även deras lek var alla uppenbar, så var det

-ingen som vågade säga att de hade något

-mellan sig.

-</p>

-<p>

-Men Albins föräldrar hade ett ont öga till Mari,

-för de visste nog att hon fikade efter gården utan

-att ge annat igen än några barn, och de sågo nog

-att Mari var en klok flicka av den sorten, som ville

-komma sig opp i världen, och det lider inte de

-som redan äro komna opp, utan de ville ha någon,

-som redan var oppe.

-</p>

-<p>

-När de därför märkte att den unga målaren,

-som bodde på sommarnöje, började slå krokar för

-Mari, så logo de i sina sinnen och tänkte att nu

-går hon all världenes snöda väg, och därmed vore

-deras Albin fri från frestelsen, för hur han var, men

-stolt kunde han sägas, och ta till hustru en som

-andra kunde peka ut, det gjorde han inte.

-</p>

-<p>

-Målaren var en ung man med skönhetssinne,

-och som när han suttit i en månads celibat,

-började söka något kvinnligt föremål han kunde dikta

-om åt sig. Och som han på ön saknade högre

-utvecklade måttstockar att mäta med för sommaren,

-började Maris jämförelsevis fina figur att göra

-intryck på honom. Dock behövde han se veckor, innan

-han kunde med sin fantasi skrapa ut de råa fläckar

-hennes ofullkomliga gestalt satte i hans öga. Han

-dresserade sin syn att ej se hennes något grova

-händer, sitt öra att ej förnimma de ibland simpla

-orden och tonfallen i hennes röst, sitt luktsinne

-att ej stötas tillbaka av hennes starka svettlukt, när

-hon kom från köket. Men det gick att förfalska

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_347' name='page_347'></a>347</span>

-omdömet under intressets eller behovets tvingande

-tryck.

-</p>

-<p>

-Studenterna, hans kamrater, brukade bjuda in

-flickorna om aftonen att dansa, prata, skämta, och

-det gick i allmänhet oskyldigt av, icke så mycket

-av bristande hetta i ungdomsblodet, som mer av

-den bildades utvecklade känslor av obehag att skada

-andra, få andra att lida, och kanske mest, om vi

-skulle vara uppriktiga &mdash; av flickornas fruktan för

-förbindelser med stadsherrar, emedan de hade den

-ärvda klasstron att de högre bildade voro elakare

-och känslolösare, vilket enligt de sista upptäckterna

-tör vara falskt. Populärt talat &mdash; de voro rädda

-att få barn och voro inga dygder, och denna

-hälsosamma fruktan underhölls vid högsta temperatur av

-gårdens drängar och sonen i huset, som gärna

-spottade i andras kål för att få behålla den.

-Möjligt är också, att bondpojkarne, som saknade

-stadsherrarnes tillfällen till i det avseendet ofarliga nöjen,

-voro mera drivna i självbehärskningens svåra konst

-i den punkten.

-</p>

-<p>

-Emellertid, herrarne valde snart, eller tycktes

-åtminstone ha valt var sin flicka, på vilken var och

-en offrade sin artighet, och flickorna befunno sig

-snart inne i en ny värld, dit de aldrig hoppats få

-titta annat än genom springan på köksdörren.

-</p>

-<p>

-Och Axel hade valt Mari eller blivit föredragen

-av henne. Han var en hetblodig man med

-våldsamma passioner, men hans skönhetssinne var även

-bildat för själslig skönhet, och flickans yttre kunde

-icke locka honom, förrän han ombildat hennes själ

-något litet. Det var således, vulgärt och teologiskt

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_348' name='page_348'></a>348</span>

-talat, en raffinerad förförare; djupsinnigare och

-således närmare sanningen var han en finare natur.

-</p>

-<p>

-Hoppet om att kunna få upp denna själ ända

-till sin, det var han för klok att hysa, och därför

-hade han heller icke några tankar på att binda henne

-vid sig till livets slut, om han eljes hade några

-rediga tankar efter en dags arbete i fantasiens eller

-den ombildande inbillningens arbete. Flickan var snäll,

-vänlig, och hade naturlig smak, så att hon snart

-passade sitt uppförande efter vännens; hörde på

-honom, förstod kanske icke så mycket, men lade bort

-fruktan för klassfienden.

-</p>

-<p>

-Målaren, som kunde av knotiga ointressanta

-martallar måla ut stämningsfulla föremål belysta av en

-tänkande hjärnas fosforescerande ljus, började också

-att måla om tjänstepigan och förvandlade henne snart

-till en jämlike. De talade minst om själva

-huvudmotivet utan om allt annat, dock icke giftermål.

-</p>

-<p>

-En söndagskväll efter att ha dansat och druckit

-gingo de att spatsera i skogen och höllo varann

-om livet. Han fick också kyssa henne, men hon

-var icke rätt hemma med det, och såg ofta ironiskt

-leende på honom, när han lovtalat hennes fina kinder

-och hennes vita tänder och tryckte sin eldiga mun

-mot hennes för att liva denna kyliga bild.

-</p>

-<p>

-När de så vandrade och skymningen fallit, fick

-Axel se en lysmask i en enbuske. Han tog den

-upp, lade den på sin hand och sade:

-</p>

-<p>

-&mdash; Nu lyser jag för oss!

-</p>

-<p>

-Skogen var bliven dunkel och masken lyste ej,

-utan bländade endast ögat med sitt gröna sken, så

-att granarne syntes kolsvarta resa sina stammar

-omkring dem, men de kände stigen och kommo fram

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_349' name='page_349'></a>349</span>

-till strandklipporna. Där var det ljusare och fjärden

-låg oändlig, stilla som en spegel och skären hängde

-mellan himmel och jord, under och i en luft av

-violett med en rosarand över sig.

-</p>

-<p>

-De satte sig på strandklippan och sågo det svarta

-vattnet under sig endast krusat av några lösgjorda

-tångbålar, som flutit upp.

-</p>

-<p>

-Halvdagern utraderade allt rått i flickans ansikte

-och under det blonda pannhåret lyste de stora ögonen,

-och de bleka kindernas ovaler blevo ganska nära

-skönhetstypen sådan målaren drömt sig. Han satte

-sig mitt emot henne, betraktade henne, föll på knä,

-talade poesiens luftiga ord, beundrade och bad.

-</p>

-<p>

-&mdash; Allt utom det sista!

-</p>

-<p>

-&mdash; Som du ger andra!

-</p>

-<p>

-&mdash; Vem har sagt det?

-</p>

-<p>

-&mdash; Det gör ni alla! Och vad ser du hos de

-andra, som jag skulle sakna! Erkänner du icke mig

-vara att föredraga, då du ger mig ensam ditt

-sällskap! Ser du icke att jag är den som ger dig

-mest, mest av vänlighet, mest av nöje, mest av

-deltagande.

-</p>

-<p>

-Det förstod hon inte.

-</p>

-<p>

-&mdash; Men jag älskar dig, ser du! Ser du inte

-det! Men du älskar inte mig, ty då skulle du ej

-låta mig lida så.

-</p>

-<p>

-Älska är nu ett ord, vars motsvarande betydelse

-saknas hos den obildade, och herr Axels kärlek var

-säkert av annan art än unge Albins.

-</p>

-<p>

-&mdash; Jo, jag håller mycket av honom, men han

-får inte göra mig något ont.

-</p>

-<p>

-&mdash; Men de andra!

-</p>

-<p>

-&mdash; Ä, de andra; vad är det för andra?

-</p>

-<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_350' name='page_350'></a>350</span></p>

-<p>

-&mdash; Albin?

-</p>

-<p>

-&mdash; Den!

-</p>

-<p>

-Axel tiggde och bad, hotade. Lidelsen dunkade

-i hans huvud så att han kände sig illa, elden brann,

-men flickan förblev kall.

-</p>

-<p>

-&mdash; Då kastar jag mig i sjön!

-</p>

-<p>

-Och utan att avvakta Maris utlåtande kastar han

-sig i vattnet med kläderna och simmar ut ett stycke.

-När han inte förnam något förtvivlans skrik från

-land, vänder han sig på rygg och tittar sig om.

-</p>

-<p>

-Där sitter Mari mycket lugn, för hon visste nog

-att herrarne kunde simma som fiskar, och hon bara

-skrattar.

-</p>

-<p>

-Axel hade haft flera motiv till sitt bad; först ett

-bestämt behov att få svalka sig och släcka den

-förtärande elden, men sedan också begäret att genom

-en bravad sätta flickan i brand för den modigaste

-och mest riskerande av tillbedjarne.

-</p>

-<p>

-Men det låg inte för den kloka Mari, som bara

-förebrådde hjälten att han vätt ner sig.

-</p>

-<p>

-Något annat måste försökas, och han försökte,

-ledd på rätta stråten av en gryende kunskap om

-att människohjärtat är ytterst olika hos olika

-individer och klasser.

-</p>

-<p>

-Albin hade åsett Maris lek med Axel och dragit

-sig tillbaka, antingen bestämd för att fly eller

-återkomma med andra syften. Saken var den att Mari

-också var oförsiktig i all sin klokhet, och en natt

-hade hon dröjt sig kvar inne i Axels rum utan att

-ändock glömma undvika den största faran. Detta

-hade kommit till öbornas kännedom, och Maris dygd

-ansågs numera förlorad, men vad som säkert var

-förlorat, det var giftet med Albin.

-</p>

-<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_351' name='page_351'></a>351</span></p>

-<p>

-En afton strax efter sutto de tu inne i Axels

-rum och pratade, det vill säga herr Axel talade

-och Mari hörde mest på. De hade ett fotografialbum

-framför sig och betraktade porträtt, och bland dem

-fäste sig flickan huvudsakligen vid sin väns syster.

-Och hur hon vände bladen kom hon alltid tillbaka

-till henne.

-</p>

-<p>

-&mdash; En sådan vacker flicka, en sådan vacker flicka,

-upprepade hon med en sorg i rösten, som kom

-Axel att få en aning om den lägre klassens

-natursmärta att ej vara den högre placerade.

-</p>

-<p>

-&mdash; Men inte så vacker som du, tröstade han;

-och sanningen var att systerns skönhet endast

-existerade för pigans uppfattning av det sköna hos

-en kvinna, bestående i att kläderna sutto väl, håret

-var väl kammat och ansiktet uttryckte något av härska.

-</p>

-<p>

-&mdash; Inte är jag vacker inte, svarade Mari, med

-full överbevisning om sin underlägsenhet i den

-punkten.

-</p>

-<p>

-&mdash; Du är skön, försäkrade Axel, vars undertryckta

-passion överdrev. Och om jag finge måla

-dig, skulle Stockholmarne vandra till utställningen

-i skaror att se dig.

-</p>

-<p>

-&mdash; Så måla mig då! sade Mari, som lystrat till

-vid ordet Stockholmarne.

-</p>

-<p>

-&mdash; Men avklädd, och det vill du inte!

-</p>

-<p>

-&mdash; Jo vars! Det med! Om det ska vara nödigt.

-</p>

-<p>

-Det blev måla av, men intet vidare. Begrepp

-om blygsamhet i den meningen, fanns ej hos en

-flicka som sovit i samma rum som drängarne, men

-kyskheten såsom omedveten omtanke om sin

-ättelägg, den hade hon i högre grad än många som

-icke vilja visa foten.

-</p>

-<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_352' name='page_352'></a>352</span></p>

-<p>

-En natt under séancen knackade det på rutan,

-som var dold av gardinen.

-</p>

-<p>

-&mdash; Är Mari där? hördes uppsyningsmannens fru

-med yrvaken röst. Att neka var ej lönt och Axel

-svarade:

-</p>

-<p>

-&mdash; Ja hon är här!

-</p>

-<p>

-&mdash; Hon ska genast komma in och lägga sig.

-</p>

-<p>

-Mari gick orolig för vad som skulle följa, och

-nästa afton talade hon om, att frun varit ond för

-att hon varit uppe så länge.

-</p>

-<p>

-&mdash; Inte för annat?

-</p>

-<p>

-&mdash; Nej! Men hon började bli gnatig och svår.

-</p>

-<p>

-&mdash; Du ska flytta och ta plats i stan. Där har

-du dubbelt så stor lön och kan komma i ett gott hus.

-</p>

-<p>

-&mdash; Inte kan jag få någon syssla i stan, som

-inte har några bekanta.

-</p>

-<p>

-&mdash; Det ska jag skaffa dig.

-</p>

-<p>

-Mari blev drömmande, och påminde försiktigt

-nästa kväll om löftet, varpå Emil, studenten, som

-var närvarande och som var en <i>ren</i> yngling från

-ett gott hem, upplyste att hans mor just sökte en

-bra flicka från landet. Och på Axels uppmaning

-skrev han samma kväll till modren, och hon som

-alls icke misstänkte några biavsikter i elakt syfte,

-då de ju ej funnos, svarade att hon ville se flickan.

-</p>

-<p>

-Mari reste således in och fick platsen.

-</p>

-<p>

-Så blev det höst och man skiljdes, utan tårar

-och utan krångel.

-</p>

-<p>

-När Mari den 24:e oktober inträdde i sin nya

-tjänst, hade Axel glömt bort att hon fanns, sedan

-han fått se andra flickor, som tilltalade hans

-skönhetssinne mera, och vilkas utveckling bättre passade

-hans tycke. Porträttet, som var halvfärdigt, målade

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_353' name='page_353'></a>353</span>

-han över, då han tyckte det var fult. Men

-alldenstund Emil vistades i Uppsala hela höstterminen,

-fick han intet ärende i det hemmet förrän om julen,

-när Emil kom hem och blev bjuden dit en afton.

-</p>

-<p>

-De hade satt sig ner vid tebordet, när han

-förmärker att någon ser på honom från sidan. Han

-vänder huvudet och känner igen Mari.

-</p>

-<p>

-&mdash; Nej, se god afton Mari, hälsar han utan att

-erfara det minsta av lust eller olust.

-</p>

-<p>

-&mdash; Visste inte Axel att Mari var hos oss? frågade

-frun i huset.

-</p>

-<p>

-&mdash; Jo, men jag hade glömt bort det.

-</p>

-<p>

-När han gick om kvällen och Mari stängde porten,

-frågade han hur hon hade det och om hon var

-nöjd; och så sa han godnatt.

-</p>

-<p>

-Hon var totalt utplånad, och nu, när han sett

-henne i den nya omgivningen såg hon ut som pigorna

-gör mest, kanske mindre bra än flertalet.

-</p>

-<p>

-Därpå gick vintern utan att han såg henne, och

-så kom sommarn, när han for till skären igen.

-</p>

-<p>

-En dag, när han pratade vid gårdens mor, som

-nu var änka, kom det på tal om Mari.

-</p>

-<p>

-&mdash; Nå, sa gumman, hon är väl bortkommen nu?

-</p>

-<p>

-&mdash; Hur så, hon är ju i ett gott hus och har

-det väl.

-</p>

-<p>

-&mdash; Och herrn bryr sig inte om henne längre,

-sen han förlorat henne.

-</p>

-<p>

-&mdash; Vad för slag?

-</p>

-<p>

-&mdash; Jo, si, inte var det riktigt att gå och

-spela för en fattig flicka.

-</p>

-<p>

-&mdash; Spelade jag?

-</p>

-<p>

-&mdash; Jaja, hon tog sig tankar i alla fall, och vi

-sa åt&#8217;na hon skulle se sig för.

-</p>

-<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_354' name='page_354'></a>354</span></p>

-<p>

-&mdash; Ja, men jag var inte henne när!

-</p>

-<p>

-&mdash; Nå, det må så vara, sir herrn, men hon trodde

-att det skulle bli parti det!

-</p>

-<p>

-&mdash; Nej, vad säger ni, och aldrig talte jag om

-sådant.

-</p>

-<p>

-&mdash; Ja, vad man säger, men Mari tydde liksom på

-att herrn till och med talt om lysning.

-</p>

-<p>

-Lysmasken alltså! Så där var det att tala poesi

-för sådana!

-</p>

-<p>

-&mdash; Ja, men säg nu moster, tog herr Axel upp,

-kan man inte leka eller spela lite, ni kallar, med

-en flicka, utan att det ska vara bindande. Hon

-spelte ju med era pojkar här.

-</p>

-<p>

-&mdash; Ja visst gjorde hon, men sir herrn, herrn

-såg så allvarsam och hederlig ut, så hon trodde

-det var rena allvare.

-</p>

-<p>

-&mdash; Alltså, tror moster, att om jag gått burdus

-på, skulle hon ha gett efter? Tror moster det?

-</p>

-<p>

-&mdash; Asch, flickorna, vet en väl.

-</p>

-<p>

-&mdash; Och säg nu, tror moster att hon var i lag

-med pojkarne på gårn här!

-</p>

-<p>

-&mdash; Ja, si det kan en inte säga, sånt.

-</p>

-<p>

-Detta var en oväntad upplysning för herr Axel,

-och liksom efter en fara han kommit undan drog

-han sina andetag. Flickan hade sålunda helt kallt

-lagt snaran för honom, och otroligt är ej att om

-hon, som icke visade något tecken till ömhet eller

-eld, hade bundit honom vid sitt kött, så skulle han

-ha stannat, därför att han icke kunde annat och

-därför att hans låga var besvarad. Men nu hade

-hon med köld mottagit hans manliga hyllning, tagit

-hans artigheter, hans tjänster, och så weg med

-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_355' name='page_355'></a>355</span>

-honom. Nå det sista var det bästa, och nästa gång

-lovade han sig ta flickorna på ett annat sätt.

-</p>

-<p>

-I augusti hade bonden dansnöje på ön och Axel

-var med. Där voro bara fula flickor, som inte

-lockade honom, och han dansade ej. När skymningen

-fallit, satte han sig på farstukvisten att röka, vid

-skenet av lagårdslyktan, som var uthängd till

-eklärering.

-</p>

-<p>

-Ett, tu, tre hörde han glam på backen och ett

-fruntimmer syntes omgiven av kamraterna, som ville

-bjuda upp henne till dans. Han kände kvinnorösten

-som bekant, och i nästa ögonblick stod Mari framför

-honom.

-</p>

-<p>

-Hon var klädd i hatt och kappa, och såg

-utspökad ut; hade fått sätt och fasoner, och efter

-en kort och glad hälsning avvisade hon herrarnes

-inbjudning för att taga målarens arm.

-</p>

-<p>

-&mdash; Jag vill dansa med herr Axel, sa hon.

-</p>

-<p>

-Och herr Axel dansade med henne, ställde henne

-vid spiseln och såg på henne. Hennes kinder voro

-fylligare, och hade en dålig, röd flammig färg, hennes

-förr så vilda hår var slätkammat med pomada och

-hennes fasta barm hade givit sig ner i korsetten.

-</p>

-<p>

-Maria Stuarts-krage hade hon och manschetter,

-och pojkarna svärmade som flugor kring henne,

-medan herr Axel stod där oberörd väntande

-få bli lös.

-</p>

-<p>

-Och medan han väntade, tänkte han på hur

-vacker hon var den gången, när hon gick barfota

-och i lintygsärmarne och bar vattämbaret från

-brunnen &mdash; som han alltid sprang ut och hjälpte

-henne med.

-</p>

-<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_356' name='page_356'></a>356</span></p>

-<p>

-&mdash; Kom så gå vi ut, sa Mari och viftade sig

-med näsduken.

-</p>

-<p>

-Axel gick med ut på verandan, men visste inte

-vad han skulle säga; oaktat månen sken och det

-varit hett i stugan.

-</p>

-<p>

-&mdash; Ska vi gå i skogen? frågade Mari och såg

-på herr Axel.

-</p>

-<p>

-&mdash; Nej, nu vill inte jag! svarade han. Förra

-gången ville inte du! Så kan det vara!

-</p>

-<p>

-Mari gick in igen och dansade hela afton med

-samma lugn som om hon burit vatten eller rensat fisk.

-</p>

-<p>

-Året därpå var hon förlovad med en hederlig

-skomakargesäll, och försvann ur historien.

-</p>

-<p>

-Sex år senare, efter en dans, sutto en

-morgonkvist på ön, ungbonden Albin, gift, med två barn,

-och den berömde målaren Axel ***, också gift, med

-tre barn, vid ett glas glögg och pratade. När

-fruarne sågos utom hörhåll, girade samtalet över åt

-gamla minnen och flickor naturligtvis.

-</p>

-<p>

-&mdash; Hör nu Albin, minns han Mari, frågade herr

-Axel, som om nattens vaka drivit upp gamla intryck.

-</p>

-<p>

-&mdash; Jo, det gör jag nog!

-</p>

-<p>

-&mdash; Det var en underlig flicka, inte sant?

-</p>

-<p>

-Albin såg plötsligen lömsk ut.

-</p>

-<p>

-&mdash; Ja, dum va hon, för hade hon inte gått i

-lag med herrn, så hade hon varit min hustru nu!

-</p>

-<p>

-&mdash; Ah, vad han säger! Han tror att jag var

-när henne då?

-</p>

-<p>

-&mdash; Ja det tror jag vad jag vill!

-</p>

-<p>

-&mdash; Naturligtvis skulle jag säga det, om det varit

-så, för nu behövs det inte döljas. Men det

-egendomliga är att det var inte så.

-</p>

-<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_357' name='page_357'></a>357</span></p>

-<p>

-Albin skådade djupt i sin rivals ansikte:

-</p>

-<p>

-&mdash; Ja, men det var då besynnerligt!

-</p>

-<p>

-&mdash; Hur så? Var han där då?

-</p>

-<p>

-&mdash; Jag, ja! Men jag ville vara allena jag!

-</p>

-<p>

-&mdash; Det förstår jag, men ville han gifta sig med

-henne efteråt?

-</p>

-<p>

-&mdash; Efteråt?

-</p>

-<p>

-Det förstod inte Albin, men herr Axel var heller

-inte angelägen få någon förklaring utan blev sittande

-med den enda tanken som en spik i sin hjärna:

-</p>

-<p>

-&mdash; Hon var när honom, men inte mig!

-</p>

-<p>

-Och när han funderat hit och dit över kvinnans

-gåtfulla natur, steg han upp liksom befriad vid den

-tanken att det inte var vidare gåtfullt utan bara var

-vad man kallar dumhet. Ansatser att kunna beräkna

-en handlings följder men brist på förstånd att

-riktigt genomföra en plan, vilket ju visade sig, då hon

-förlorade båda köttstyckena genom att släppa det

-ena för tidigt. Hon var dum bara! Dum!

-</p>

-<!-- generated by ppgen.rb version: 2.74 -->

-<!-- timestamp: Sun Aug 16 20:10:43 +1000 2009 -->

-

-

-

-

-

-

-

-<pre>

-

-

-

-

-

-End of the Project Gutenberg EBook of Skäkarlsliv, by August Strindberg

-

-*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK SKÄKARLSLIV ***

-

-***** This file should be named 30079-h.htm or 30079-h.zip *****

-This and all associated files of various formats will be found in:

-        https://www.gutenberg.org/3/0/0/7/30079/

-

-Produced by Ronnie Sahlberg, and Project Runeberg for

-providing the scans.

-

-

-Updated editions will replace the previous one--the old editions

-will be renamed.

-

-Creating the works from public domain print editions means that no

-one owns a United States copyright in these works, so the Foundation

-(and you!) can copy and distribute it in the United States without

-permission and without paying copyright royalties.  Special rules,

-set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to

-copying and distributing Project Gutenberg-tm electronic works to

-protect the PROJECT GUTENBERG-tm concept and trademark.  Project

-Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you

-charge for the eBooks, unless you receive specific permission.  If you

-do not charge anything for copies of this eBook, complying with the

-rules is very easy.  You may use this eBook for nearly any purpose

-such as creation of derivative works, reports, performances and

-research.  They may be modified and printed and given away--you may do

-practically ANYTHING with public domain eBooks.  Redistribution is

-subject to the trademark license, especially commercial

-redistribution.

-

-

-

-*** START: FULL LICENSE ***

-

-THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE

-PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK

-

-To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free

-distribution of electronic works, by using or distributing this work

-(or any other work associated in any way with the phrase "Project

-Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full Project

-Gutenberg-tm License (available with this file or online at

-https://gutenberg.org/license).

-

-

-Section 1.  General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg-tm

-electronic works

-

-1.A.  By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm

-electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to

-and accept all the terms of this license and intellectual property

-(trademark/copyright) agreement.  If you do not agree to abide by all

-the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy

-all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your possession.

-If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project

-Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound by the

-terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or

-entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8.

-

-1.B.  "Project Gutenberg" is a registered trademark.  It may only be

-used on or associated in any way with an electronic work by people who

-agree to be bound by the terms of this agreement.  There are a few

-things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works

-even without complying with the full terms of this agreement.  See

-paragraph 1.C below.  There are a lot of things you can do with Project

-Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this agreement

-and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm electronic

-works.  See paragraph 1.E below.

-

-1.C.  The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the Foundation"

-or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project

-Gutenberg-tm electronic works.  Nearly all the individual works in the

-collection are in the public domain in the United States.  If an

-individual work is in the public domain in the United States and you are

-located in the United States, we do not claim a right to prevent you from

-copying, distributing, performing, displaying or creating derivative

-works based on the work as long as all references to Project Gutenberg

-are removed.  Of course, we hope that you will support the Project

-Gutenberg-tm mission of promoting free access to electronic works by

-freely sharing Project Gutenberg-tm works in compliance with the terms of

-this agreement for keeping the Project Gutenberg-tm name associated with

-the work.  You can easily comply with the terms of this agreement by

-keeping this work in the same format with its attached full Project

-Gutenberg-tm License when you share it without charge with others.

-

-1.D.  The copyright laws of the place where you are located also govern

-what you can do with this work.  Copyright laws in most countries are in

-a constant state of change.  If you are outside the United States, check

-the laws of your country in addition to the terms of this agreement

-before downloading, copying, displaying, performing, distributing or

-creating derivative works based on this work or any other Project

-Gutenberg-tm work.  The Foundation makes no representations concerning

-the copyright status of any work in any country outside the United

-States.

-

-1.E.  Unless you have removed all references to Project Gutenberg:

-

-1.E.1.  The following sentence, with active links to, or other immediate

-access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear prominently

-whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work on which the

-phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the phrase "Project

-Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, performed, viewed,

-copied or distributed:

-

-This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with

-almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or

-re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included

-with this eBook or online at www.gutenberg.org

-

-1.E.2.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is derived

-from the public domain (does not contain a notice indicating that it is

-posted with permission of the copyright holder), the work can be copied

-and distributed to anyone in the United States without paying any fees

-or charges.  If you are redistributing or providing access to a work

-with the phrase "Project Gutenberg" associated with or appearing on the

-work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1

-through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the

-Project Gutenberg-tm trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or

-1.E.9.

-

-1.E.3.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted

-with the permission of the copyright holder, your use and distribution

-must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional

-terms imposed by the copyright holder.  Additional terms will be linked

-to the Project Gutenberg-tm License for all works posted with the

-permission of the copyright holder found at the beginning of this work.

-

-1.E.4.  Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm

-License terms from this work, or any files containing a part of this

-work or any other work associated with Project Gutenberg-tm.

-

-1.E.5.  Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this

-electronic work, or any part of this electronic work, without

-prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with

-active links or immediate access to the full terms of the Project

-Gutenberg-tm License.

-

-1.E.6.  You may convert to and distribute this work in any binary,

-compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any

-word processing or hypertext form.  However, if you provide access to or

-distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format other than

-"Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official version

-posted on the official Project Gutenberg-tm web site (www.gutenberg.org),

-you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a

-copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon

-request, of the work in its original "Plain Vanilla ASCII" or other

-form.  Any alternate format must include the full Project Gutenberg-tm

-License as specified in paragraph 1.E.1.

-

-1.E.7.  Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,

-performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works

-unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.

-

-1.E.8.  You may charge a reasonable fee for copies of or providing

-access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works provided

-that

-

-- You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from

-     the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method

-     you already use to calculate your applicable taxes.  The fee is

-     owed to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he

-     has agreed to donate royalties under this paragraph to the

-     Project Gutenberg Literary Archive Foundation.  Royalty payments

-     must be paid within 60 days following each date on which you

-     prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax

-     returns.  Royalty payments should be clearly marked as such and

-     sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the

-     address specified in Section 4, "Information about donations to

-     the Project Gutenberg Literary Archive Foundation."

-

-- You provide a full refund of any money paid by a user who notifies

-     you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he

-     does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm

-     License.  You must require such a user to return or

-     destroy all copies of the works possessed in a physical medium

-     and discontinue all use of and all access to other copies of

-     Project Gutenberg-tm works.

-

-- You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any

-     money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the

-     electronic work is discovered and reported to you within 90 days

-     of receipt of the work.

-

-- You comply with all other terms of this agreement for free

-     distribution of Project Gutenberg-tm works.

-

-1.E.9.  If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg-tm

-electronic work or group of works on different terms than are set

-forth in this agreement, you must obtain permission in writing from

-both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and Michael

-Hart, the owner of the Project Gutenberg-tm trademark.  Contact the

-Foundation as set forth in Section 3 below.

-

-1.F.

-

-1.F.1.  Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable

-effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread

-public domain works in creating the Project Gutenberg-tm

-collection.  Despite these efforts, Project Gutenberg-tm electronic

-works, and the medium on which they may be stored, may contain

-"Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or

-corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual

-property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a

-computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by

-your equipment.

-

-1.F.2.  LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right

-of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project

-Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project

-Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project

-Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all

-liability to you for damages, costs and expenses, including legal

-fees.  YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT

-LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE

-PROVIDED IN PARAGRAPH F3.  YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE

-TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE

-LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR

-INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH

-DAMAGE.

-

-1.F.3.  LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a

-defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can

-receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a

-written explanation to the person you received the work from.  If you

-received the work on a physical medium, you must return the medium with

-your written explanation.  The person or entity that provided you with

-the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a

-refund.  If you received the work electronically, the person or entity

-providing it to you may choose to give you a second opportunity to

-receive the work electronically in lieu of a refund.  If the second copy

-is also defective, you may demand a refund in writing without further

-opportunities to fix the problem.

-

-1.F.4.  Except for the limited right of replacement or refund set forth

-in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS' WITH NO OTHER

-WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO

-WARRANTIES OF MERCHANTIBILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.

-

-1.F.5.  Some states do not allow disclaimers of certain implied

-warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages.

-If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the

-law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be

-interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by

-the applicable state law.  The invalidity or unenforceability of any

-provision of this agreement shall not void the remaining provisions.

-

-1.F.6.  INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the

-trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone

-providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in accordance

-with this agreement, and any volunteers associated with the production,

-promotion and distribution of Project Gutenberg-tm electronic works,

-harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees,

-that arise directly or indirectly from any of the following which you do

-or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg-tm

-work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any

-Project Gutenberg-tm work, and (c) any Defect you cause.

-

-

-Section  2.  Information about the Mission of Project Gutenberg-tm

-

-Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of

-electronic works in formats readable by the widest variety of computers

-including obsolete, old, middle-aged and new computers.  It exists

-because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from

-people in all walks of life.

-

-Volunteers and financial support to provide volunteers with the

-assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg-tm's

-goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will

-remain freely available for generations to come.  In 2001, the Project

-Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure

-and permanent future for Project Gutenberg-tm and future generations.

-To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation

-and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4

-and the Foundation web page at https://www.pglaf.org.

-

-

-Section 3.  Information about the Project Gutenberg Literary Archive

-Foundation

-

-The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit

-501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the

-state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal

-Revenue Service.  The Foundation's EIN or federal tax identification

-number is 64-6221541.  Its 501(c)(3) letter is posted at

-https://pglaf.org/fundraising.  Contributions to the Project Gutenberg

-Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent

-permitted by U.S. federal laws and your state's laws.

-

-The Foundation's principal office is located at 4557 Melan Dr. S.

-Fairbanks, AK, 99712., but its volunteers and employees are scattered

-throughout numerous locations.  Its business office is located at

-809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887, email

-business@pglaf.org.  Email contact links and up to date contact

-information can be found at the Foundation's web site and official

-page at https://pglaf.org

-

-For additional contact information:

-     Dr. Gregory B. Newby

-     Chief Executive and Director

-     gbnewby@pglaf.org

-

-

-Section 4.  Information about Donations to the Project Gutenberg

-Literary Archive Foundation

-

-Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide

-spread public support and donations to carry out its mission of

-increasing the number of public domain and licensed works that can be

-freely distributed in machine readable form accessible by the widest

-array of equipment including outdated equipment.  Many small donations

-($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt

-status with the IRS.

-

-The Foundation is committed to complying with the laws regulating

-charities and charitable donations in all 50 states of the United

-States.  Compliance requirements are not uniform and it takes a

-considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up

-with these requirements.  We do not solicit donations in locations

-where we have not received written confirmation of compliance.  To

-SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any

-particular state visit https://pglaf.org

-

-While we cannot and do not solicit contributions from states where we

-have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition

-against accepting unsolicited donations from donors in such states who

-approach us with offers to donate.

-

-International donations are gratefully accepted, but we cannot make

-any statements concerning tax treatment of donations received from

-outside the United States.  U.S. laws alone swamp our small staff.

-

-Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation

-methods and addresses.  Donations are accepted in a number of other

-ways including including checks, online payments and credit card

-donations.  To donate, please visit: https://pglaf.org/donate

-

-

-Section 5.  General Information About Project Gutenberg-tm electronic

-works.

-

-Professor Michael S. Hart was the originator of the Project Gutenberg-tm

-concept of a library of electronic works that could be freely shared

-with anyone.  For thirty years, he produced and distributed Project

-Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of volunteer support.

-

-

-Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed

-editions, all of which are confirmed as Public Domain in the U.S.

-unless a copyright notice is included.  Thus, we do not necessarily

-keep eBooks in compliance with any particular paper edition.

-

-

-Most people start at our Web site which has the main PG search facility:

-

-     https://www.gutenberg.org

-

-This Web site includes information about Project Gutenberg-tm,

-including how to make donations to the Project Gutenberg Literary

-Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to

-subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.

-

-

-</pre>

-

-</body>

-</html>

diff --git a/old/30079-h/images/0001.png b/old/30079-h/images/0001.png
deleted file mode 100644
index 2297dfc..0000000
--- a/old/30079-h/images/0001.png
+++ /dev/null