1 files changed, 4988 insertions, 4988 deletions

diff --git a/30079-0.txt b/30079-0.txt
index 4089a36..a0b2891 100644
--- a/30079-0.txt
+++ b/30079-0.txt
@@ -1,4988 +1,4988 @@
-*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 30079 ***

-

-Transcribers note:

-

-This e-text was produced from Project Runeberg's

-digital facsimile edition of

-  Samlade Verk #21: Hemsöborna och Skärkarlsliv

-printed in 1914 and available at http://runeberg.org/strindbg/hemsobor/

-

-This text has been edited so that this document only contains the book

-Skärkarlsliv.

-The table of content has been moved to the start of the book.

-

-Text that was s p a c e d - o u t in the original text has been

-changed to use _italics_.

-

-Project Runeberg publishes free digital editions of Nordic literature.

-Learn more at =http://runeberg.org/=

-

-

-

-

-SKÄRKARLSLIV

-

-AV

-

-AUGUST STRINDBERG

-

-STOCKHOLM

-ALBERT BONNIERS FÖRLAG

-

-

-

-

-_Copyright. Albert Bonnier 1914._

-

-STOCKHOLM

-ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1914

-

-

-

-

-SKÄRKARLSLIV

-BERÄTTELSER

-

-

-

-

-INNEHÅLL.

-

-

-_Skärkarlsliv._

-

-Inledning ................................. 183

-Den romantiske klockaren på Rånö .......... 193

-Min sommarpräst ........................... 260

-Pastorns älg .............................. 269

-En brottsling ............................. 280

-Vidskepelse ............................... 297

-Höjer tar gården själv .................... 303

-Sjönödslöftet ............................. 315

-Skräddarns skulle ha dans ................. 323

-Uppsyningsman ............................. 335

-Flickornas kärlek ......................... 343

-

-

-

-

-Inledning.

-

-

-Stockholms skärgård, från vilken trakt jag hämtat scenerier och motiv

-till denna bok, har alltid haft en särdeles tilldragning på mig. Kanske

-därför att min hemort, Stockholm och dess omgivningar, själva utgöra en

-del av skärgården. Mälaren var ju ursprungligen en havsarm, som genom

-vattendragen vid Södra Tälje och Stocksund vid Stockholm stod i

-förbindelse med havet, och Kedjeskär, nuvarande Riddarholmen, bar, genom

-sitt namn, minnet om dess äldsta natur, av ett skär, likasom man än vid

-en färd genom Mälaren med dess tusenden av öar och holmar erinras om det

-landskap, som blandat av land och vatten öster om huvudstaden sträcker

-sig omkring sju milar ut till havet.

-

-Hela denna sönderrivna kuststräcka vilar till allra största delen på

-urformationen: gneis, granit och järnmalmer, av vilka senare man endast

-funnit Utös tillräckligt rika att bearbeta. Granitvarieteten pegmatit

-uppträder stundom i så stora samlingar, att den tillvaratages för

-fältspatens skull, som går till porslinsfabrikerna.

-

-Frånvaron av de yngre formationerna med deras horisontella lagringar i

-ljusa lätta färgtoner förlänar skärgårdslandskapet detta drag av vildhet

-och dysterhet, som åtföljer urformationen. Landskapskonturen blir av de

-lösslitna, råa, oregelbundna blocken kam- eller vågformig på höjderna,

-flat, kullrig, knagglig, där havet utfört sitt slipningsarbete. Gneisens

-partiella skiffrighet utsätter även strandklipporna för isens

-sprängningar, så att grottor, håligheter och djupa rämnor öka det vilda i

-landskapskaraktären, som därigenom aldrig blir enformig såsom kalk- eller

-sandstensfaläsen vid franska nordkusten. Denna vildhet avbrytes dock

-bjärt av den rika jorden från kvartärperioden med morängrus och

-glacial-leror, snäcksand, mossmylla och tångförvandlingar, vilkas

-bördighet ofta ökas genom avfall från årtusendens storfisken, bildande

-rika gyttjor på uppgrundningar, och längst ut på kobbarna av sjöfåglarnes

-guano. På detta jordlager växa tall och gran, ehuru granens gotik

-förlänar den inre skärgårdsnaturen dess mera framträdande karaktär, om

-ock tallen är härdigare och går längst ut i havsbrynet, vridande sig på

-de sista hällarne efter den mest rådande vinden.

-

-I dalsänkorna blir ängsmarken särdeles praktfull av uppslamningar och

-saltvatten, och den naturliga ängen erbjuder en rik blomsterflora med

-alla det mellersta Sveriges vilda praktväxter, av vilka kanske orkidéerna

-och blåvivan äro de förnämsta. I stränderna lysa fackelblomstret och

-lysingen, i skogarne frodas blåbäret, på öppna hällarna lingonet, och i

-mossarna är hjortronet icke sällsynt. Låglänta öar med bättre mylla

-antaga en särdeles leende karaktär, genom rikedomen på lövträd och

-buskar. Eken livar här med sina mjuka linjer och sitt ganska ljusa

-lövverk barrträdslandskapet; och hagen, denna nordens egendomlighet, en

-korsning av skog, småskog och äng, utgör kanske det täckaste man kan se,

-då under en blandning av björk och barrträn hasselbuskarne bilda lövsal

-över körvägen, vilken här bär namnet drog. Det är stycken av en engelsk

-park man spatserar igenom, tills man stöter på strandklippan med dess

-granar och tallar på vitmossa och därnedanför havsvikens sandupplag med

-tångbältet. Skjuter en vik av fjärden längre in i land, är den alltid

-skönt kantad med alar och rika vassbänkar.

-

-Det är denna omväxling av dystert och leende, av fattigt och rikt, av

-täckt och vilt, av inland och havskust, som gör Sveriges östra skärgård

-så fängslande. Och därtill kommer att de merendels steniga stränderna

-hålla vattnet så rent, genomskinligt; och även där sanden går ut i

-vattnet är den så tung och så ren, att en badande icke behöver vämjas,

-som han får göra vid franska nordkusten, där ett havsbad är ett

-gyttjebad. Man saknar här det öppna havets flesta obehag och äger

-upplandets flesta fördelar, vilket ger ett företräde åt den östra

-skärgården framför den uthuggna ödsliga västkusten.

-

-Den vilda djurvärlden företer inga rovdjur av oroande natur. Räven, lon

-och lekattorna äro de grymmaste. Lysande jakttillfällen giver älgen,

-vilken flyktat hitut och tagit ståndkvarter i de större öarnes kärr och

-skogar. Grävlingen, haren, uttern och skälarna släppa även till sina

-skinn, och harjakten på Biskopsö är berömd. Av skogens fåglar äro orren

-och tjädern mycket talrika, men kunna ej jagas av infödingarne, vilka

-sakna hundar av det rätta slaget och uteslutande ägna sig åt

-sjöfågelskyttet, helst med bulvan (vette), varvid den strykande ejdern

-icke skonas, den liggande däremot ömt omhuldas, ehuru ett och annat ägg

-får lämna proviant vid en längre jakttur. Äggning i holk utövas mest mot

-skraken, som tåligt låter begagna sig till värphöna.

-

-Köttet av ejdern blir gott, om det feta skinnet flås av och fågeln blir

-liggande i mjölk en natt. Det smakar då som renstek och har förlorat all

-anstrykning av tran. På samma sätt behandlade bli även skrak, prack och

-svärta mycket ätbara, i synnerhet om de i likhet med anden späckas med

-persilja. Skärgårdens värsta rovfågel är fiskgjusen eller fiskörnen, som

-anställer förödelse på gäddorna i vassvikens lågvatten. Havsörnen synes

-mera sällan och jagar helst i havsbandet. Obehaglig och stundom farlig är

-den ymnigt förekommande reptilen huggormen, vilken träffas såväl i

-blåbärsriset som i stranden, nästan överallt, kan man säga, och hans

-djärvhet ute på de yttre skären är sådan, att han resande sig på stjärten

-har med hugg velat hindra fiskare att stiga ur båten. Folket skonar honom

-ej, fastän de tro att han suger gift ur jorden, och någon vördnad för den

-annorstädes tillbedda snoken visar skärkarlen icke.

-

-I denna provins av omflutna orter lever nu en befolkning, som efter

-förmögenhetsförhållandena kunde delas i tre klasser: de som öva jordbruk,

-mest boende på de stora öarne, de som odla jord och fiska, eller

-medelklassen, och slutligen de egentliga skärkarlarne, vilka mest leva på

-fiske och jakt men därtill föda en ko, ett får och några höns eller så.

-

-Jordbruket, där det kan drivas, är icke alls dåligt. Präktiga leror giva

-ett gott vete och den mindre bonden har ändock alltid något spelt till

-husbehov. Saltsjöbetet är berömt och smöret blir utmärkt av de kali- och

-natronhaltiga strandväxterna, varförutom korna ju alltid hava det

-gränslösa saltsleket att tillgå. Fårens kött blir av de snaggiga

-hårdvallsstränderna fast och läckert, såsom det franska _pré-salé_ på

-liknande marker.

-

-Kommer härtill ett jämförelsevis milt klimat, som betydligt avviker från

-inlandets på samma längdgrad, i så måtto att våren kommer senare, stundom

-fjorton dagar efter Stockholms, så att sommargästen får uppleva två

-lövsprickningar samma år, och att hösten inträder senare, emedan havet då

-är uppvärmt och tjänstgör som en kalorifer. Eljes har man anmärkt en

-olägenhet vid skärgårdens klimat för jordbruket, och det är den torra

-försommaren och den regniga eftersommaren, varav sånings- och växttiden

-blir lidande av torka men slätter- och skördetiden av regn.

-

-Särdeles milt klimat har Nynästrakten, där murgrönan övervintrar vild och

-vinet ofta mognar på spaljé.

-

-För fiskaren eller den egentliga skärkarlen äro naturligtvis havets

-frukter av större betydelse, och storfisket utgöres egentligen av

-strömmingen, vilken fångas i ofantliga nät, ankrade på djuptliggande

-grund (grynnor) om vår och höst. Eljes tages gädda och abborre i not,

-gäddan även på stångkrok och abborren på nät. Flundrorna, av mindre

-värde, fångas i nät, ålen ljustras eller narras i ryssja och mjärde.

-Laken klubbas på glansis, genom vilken den slemmiga fulingen kan märkas,

-där han ligger på botten. Iden blir föremål för en alldeles särskild

-sport, som kallas badfisket. När vattnet på eftersommaren blir värmt i

-vikarna, går nämligen iden upp att bada som det kallas. Vid denna tid

-hållas utkik i uddarna från trädtoppar, och när observatorn märker, att

-det lever i vattnet, varskor han kamraterna, som nu komma med sina flata

-ekor från båda uddarna, årlommarna väl omlindade med ullstrumpor att icke

-fisken skall skrämmas. Och så spännes nätet över vikens mun till den

-verkan det hava kan.

-

-Befolkningen i denna isolerade, väl undangömda lilla värld utan

-regelbundna kommunikationer synes i flera hänseenden vara mycket blandad.

-Ett beständigt urval har nämligen här alltid gjort sig självt, så att den

-intelligentaste delen av ungdomen gått åt till flottan, lotsverket och

-tullen. De kvarvarande stationära, lugnare andarne, hava fortsatt fadrens

-rörelse, gått till Stockholm eller sökt tjänst uppåt land, ty skärgården

-har icke varit någon säker plats, där familjer och jordegendom kunnat

-grundas, då landet legat öppet för fienden och äganderätt och liv just

-icke åtnjutit skydd av den avlägset boende rättsvårdaren. Det saknas

-därför spår av lokalpatriotism, om ock invandraren har de vanliga

-svårigheterna att bekämpa.

-

-Mig synes även, att döma av ortnamn, typer och sedvänjor, såsom om

-skärgården varit ett slags tillflyktsort för en del folk uppifrån land,

-vilka av en eller annan orsak uppsökt ensligheten. Något egentligt

-landsmål märkes ej, men en blandning av många, och många enkla seder och

-rättsbegrepp från naturstadiet, tyda på att här ute, långt bort från

-samhället, hopkommit en stock av osällskapliga, för ordnat samliv

-svårtillgängliga friluftsälskare, eller helt enkelt praktiska motståndare

-mot ordnad krigstjänst och tullväsen. Åtkomsthistorierna till vissa öar

-tyckas även röra sig om kapare, märkvärdiga sjöbedrifter, även

-privattjänster till kungliga personer, och jordeböckerna lära på sina

-ställen icke vara riktigt säkra rörande jordens natur av krono eller

-skatte.

-

-Andra tecken finnas även, som tyda på invandringar eller kanske bara

-strandhugg av finnar, estländare, ryssar och dylika österländare.

-Särskilt bär man än i dag avgjord motvilja mot estländarne, dessa

-skuggfigurer, gråa i sig själva, spökande fram i gråa farkoster såsom

-hopslagna av gamla nerfallna plank och med rigg av lappade kolsäckar. När

-en dylik flygande holländare tar i land på en kobbe, ror fiskaren gärna

-ut och ser efter att elden blir väl släckt, och han vädjar hellre till

-brännvinsflaskan än till bössan mot sådana havets löskemän, vilka anses,

-med eller utan grund, smuggla salt till Ryssland.

-

-Förmögna skärkarlar finnas, men många äro nära fattigdomen, och några

-ytterligt fattiga, levande om vintern på saltlake, sillhuven och potatis.

-Fiskarens yrke, som liknar spelarens, ger icke grund till sparsamhet. En

-kupp gör honom förmögen i dag, och tron på lyckan uppstår genast med dess

-farliga följder. Långt bort från rättvisans skipare har han i nödvärn sin

-egen lynchlag, och av ekonomiska skäl friar han hellre än han fäller,

-även i hopp att själv bli friad, när hans olycka kommer. Och överseendet

-med andras förbrytelser har jag icke hört uttryckas vackrare, än då

-grannarne talade om att en mördare begått ett »felsteg» en gång, då han

-dränkte sin hustru.

-

-Skärkarlen är en ensling; har långt till tingshuset, långt till kyrkan

-och långt till skolan; långt till grannarna och långt till staden.

-Badorten är hans närmaste civilisationscentrum, men där får han endast

-lära lyx och avund mot mänskor, som han ser hålla fest i tre månader, ty

-han ser icke den arbetande ledamoten, som är i staden.

-

-I ensligheten skulle han bli tänkare, om han hade ledning, men han blir

-fantast i stället, och huru skicklig han kan vara i sitt yrke, huru

-klarseende i vardagslaget, blir han ett lätt rov för sina subjektiva

-förnimmelser, blir »fremsynt», besynnerlig, såsom klockaren på Rånö, och

-han gör felaktiga slutledningar, oftast förväxlande orsak och verkan, så

-att om det fiskar gott efter att slanten är lagd under stenen, så är

-slanten den mäktiga orsaken. Han är vidskeplig, och hedendomen sitter så

-djupt i honom, att den kristna kyrkans symboler ännu äro för honom lika

-med signerier, läsningar och trolldom.

-

-Familjen bygger sig själv på gammal sedvänja och naturens enkla krav, där

-icke ekonomisk beräkning kan medfölja som faktor. Förhållandet mellan

-könen är otvunget och äktenskapet avslutas vanligen med barnet, om

-flickan eljest visat sig ordhållig och böjd för familjs grundande. Är så

-icke förhållandet, uppstå understundom svåra förvecklingar, vilka kunna

-sluta med barnets totala försvinnande och andra ledsamheter, vilka komma

-till hela världens kännedom utom länsmannens, vilken för övrigt ingenting

-kan göra åt saken, där vittnen icke kunna framskaffas.

-

-Börjar det brista i familjebanden långt borta från grannar och tvingas

-starka lidelser länge, inträffa stundom hemska utbrott av naturkrafterna,

-då den vid död och fördärv vande skärkarlen icke räknar så noga med

-medlen. Då uppföras därute tysta sorgespel, om vilka man endast får höra

-antydningar, och varom jag glunkat något i ett par av dessa berättelser.

-Då springa blodsband sönder, förbjudna hägn överhoppas, naturen griper

-med hård hand vad han kommer över, och för hungern och kärleken existera

-icke längre hänsyn eller lagar.

-

-Det ljusa, leende i skärkarlens liv, när det gestaltar sig ljust, har jag

-i förra delen, Hemsöborna, skildrat; i denna del har jag givit

-halvskuggorna; möjligen kan jag komma längre fram under för litteraturen

-ljusare förhållanden att ge själva slagskuggorna, som måste finnas för

-att ge bilden fullfärdig!

-

-Holte i Danmark, september 1888.

-

-                                                        _Författaren._

-

-

-

-

-Den romantiske klockaren på Rånö.

-

-FÖRSTA KAPITLET.

-

-

-Augustimånen stod över Västra Storgatan i Trosa en afton på 50-talet, när

-de fördröjda bondkärrorna skramlade ut ur portgången från handelsmannens

-gård, där de haft kvarter. Inne i boden var första bokhållaren ännu i

-farten med att betjäna stadens jungfrur, som i sista stunden sökte minnas

-vad de kunde behöva till morgondagen. Men uppe på vindskammaren av det

-lilla envåningsträhuset inåt gården satt yngsta bokhållaren vid det öppna

-fönstret med handen under kinden och betraktade månen, som lyste på taken

-mitt emot och visade skorstenarnes rökhuvar i en rad fantastiska

-framställningar, skiftande hamn allt efter som den ljumma havsvinden

-krängde om dem. Än tog den stora plåthuven form av en påskkäring med

-svart karpus, än stack flöjelns ormhuvud fram ur kåpan, visade tänderna

-och den utsträckta gadden, än svängde balansen med sin runda skiva fram

-och profilerade sig som säkerhetsventilen på en ångmaskin; och så dansade

-häxorna runt med drakarne kring den fyrkantiga pipan, ur vilken röken

-bolmade fram som ur ett påskbål. Den svärmande unge bokhållaren vände

-snart sitt ödmjuka ansikte ifrån de mörka bilderna på takåsen och

-betraktade månens fulla rundel med dess ljusa världskarta tecknad på ljus

-botten, och han tyckte sig lugnare, när han såg den som ett vänligt stort

-ansikte med ett brett godmodigt leende se ner till honom, som i denna

-afton skulle lämna den tysta skärgårdsstaden och de små förhållandena i

-den obetydliga handelsboden för att resa opp till Stockholm och vid

-Musikaliska akademien och seminarium utbilda sig till organist och

-skollärare.

-

-Han lät därefter huvudet sjunka, lyfte armbågen från fönsterbrädan och

-vände sig inåt kammaren, vars enkla möblemang bestod av tre sängar, en

-byrå och en rakspegel, på vilken senare ett talgljus med en stor tjuv

-stod och rökte. I en av sängarne låg nattsäcken av mattväv, färdigpackad

-med öppet gap ännu, som en stor padda, vilken storknat på ett dussin

-ullstrumpor och en notrulle, som syntes mellan de järnbeslagna käftarne.

-

-Den unge mannen stod ett ögonblick i mjältsjuka betraktelser över sin

-tömda byrålåda, vars botten var täckt med ett par nummer av Svenska

-Tidningen, då en röst hördes genom språkröret vid dörrpanelen, frågande:

-

--- Är Lundstedt där?

-

--- Ja, patron! svarade ynglingen; varpå röret gentog:

-

--- Nu är jag ledig!

-

-På sin runda skruvstol ner i bodkammaren satt patronen och bläddrade i

-reskontran, när bokhållaren steg in och undergivet väntade vad herren

-skulle ha att förkunna.

-

--- Sitt ner, Lundstedt! började patronen.

-

-Den räddhågade ynglingen vågade icke sätta sig genast, dels därför att

-det stridde mot sed, dels därför att han fruktade en efterräkning på

-några okända förseelser i bokföringen. Men patronens lugna runda ansikte

-och välvilliga blickar erinrade i denna stund om månans nyss, så att han

-fattade mod, då husbonden åter tog till ordet:

-

--- Lundstedt har varit en trogen tjänare och har fört sin kladd

-ordentligt. Fortsätter han på samma väg, skall det gå honom väl i livet,

-och det är därtill jag önskar honom framgång, då han nu går opp till

-Stockholm, där frestelserna äro större än här nere i landsorten. Jag vill

-nu lämna Lundstedt sin lön -- det är trettitre riksdaler och sexton

-skillingar banko -- till vilka jag från egen hand vill lägga tio

-riksdaler riksgäld såsom dusör för Lundstedts visade redlighet och nit i

-affären. Se där! Håll till godo och lycklig resa!

-

-Lundstedt mottog med rörelse de stora vackra gröna tiorna och tryckte

-patronens hand, viljande säga något som ej kunde komma fram, medan

-handelsmannen sakta sköt honom ut genom dörren.

-

--- Det är bra, det är bra! Gå nu och säg adjö åt frun och kamraterna, jag

-tror att Svärdsbron har brått att komma hem.

-

-Lundstedt gick ut och steg uppför den lilla trätrappan, där han knackade

-på dörren till våningen, och mottogs av frun med ett talgljus i handen.

-

--- Kära hjärtans, är det Lundstedt -- jag satt och skala syltlök -- och

-herre Gud, jag tror jag har tårarne i ögonen än. Jaså, Lundstedt ska resa

-från oss nu, och komma opp till Stockholm -- där får han se mycket

-saker, som en aldrig har drömt om -- Gud vare med honom nu då -- och må

-han se sig före, när han ska ut i livet. Gud vare med Lundstedt och må

-han trivs i sitt nya!

-

-Frun torkade sina ögon med förklädssnibben och räckte handen till avsked,

-varpå Lundstedt gick baklänges ner för trappan, alltjämt hälsande och

-rörande läpparne utan att kunna få dem att frambringa några begripliga

-ord.

-

-Nere i boden stod Svärdsbron redan med en tuggad Cuba i ena mungipan och

-knäna stödda mot disken, kastande rörliga blickar på vågskålen, medan

-bokhållarn vägde opp kaffet, och hans vickande huvud följde balansens

-rörelser opp och ner, så att han slutligen kände sig vimmelkantig och med

-vänstra handen sökte ett stöd att hålla sig i. Och med krökt pekfinger

-grep han om det nerhängande segelgarnssnöret, mot vilket han ville luta

-sig, med påföljd att rullen i taket vindade av, så att Svärdsbron sjönk

-på knä och lade sitt trötta huvud med cigarr på disken.

-

--- Vad fan, tänker farbror gå till altars på lördagsafton! utbrast

-bokhållaren, som såg den grå figuren sjunka, men strax därpå resa sig,

-kastande lömska blickar uppåt segelgarnsvindan.

-

--- Sätter en långrev i kryddbon nu också? brummade bonden och släppte

-garnet, som lagt sig i ringlar över hans frukostskärm.

-

--- Visst fanken gör man det! Vet inte farbror, att de fula fiskarna gå

-utanför disken.

-

-Bonden vimlade med ögonen och tänkte en lång stund på svaret som han inte

-fann hemma; varför han tycktes besluten avfordra en förklaring:

-

--- Ska de vara åt mej, det?

-

--- Var så god och håll till godo, svarade den slagfärdiga bokhållaren och

-sköt kaffepåsen åt bonden, som behövde en stund för att komma ur det

-förra tankespåret in i det nya, men ej hann fram, förrän bokhållaren

-klippte till med ett nytt:

-

--- Det är tjugofyra skilling banko, jämnt som en pinal; pengarne på

-disken! Ta hit dosan nu, ska farbror få lite grovsikt.

-

-Detta var för långt och för häftigt, så att Svärdsbron, som ännu bara var

-vid kaffepåsen, efter att den fula fisken var lämnad i sticket, tog varan

-i handen och vägde den.

-

--- Tjugufyra skilling banko; fram med pengarna, gubbe lilla, för här är

-ingen kredit! Och så dosan! Eller vill du ha det i truten med detsamma?

-

-Nu hade bonden kommit fram till penningfrågan och fått näven i byxfickan,

-sedan högra rockskörtet omsorgsfullt blivit uppvikt.

-

--- Tjugufyra skilling riksgälds var det?

-

--- Nej banko, du! Kaffet har stigit!

-

--- Ja, men när jag var barn... så kosta det inte mer än en plåt.

-

--- Ja, ser du, det är länge sen det du, om jag får tro vad din käring

-säger!

-

--- Käringen! Vad håken säger käringen?

-

--- Hon säger att du ska betala kaffet genast, annars går du och super opp

-pengarna!

-

--- Su... super jag?

-

--- Inte alls! Jag har aldrig sett dig ta en sup! Men raska nu på, och

-visa att du är nykt när Lundstedt kommer, annars får du troligen ingen

-sup av honom. Nu skrapar Blacken på dig!

-

--- Lundstedt! Vad har jag med Lundstedt att göra... tpo! tpo! -- står du

-stilla du din rrrackare!

-

--- Vet du inte av, att Lundstedt ska med dig till Svärdsbro, för han tar

-till Stockholm i afton.

-

--- Stockholm! -- Tpo! tpo! vad går det ått dej, din fuling!

-

-Blacken skrapar gatstenarne av otålighet, och borgmästarns piga kommer

-in, snävande över tömmarna, som bonden bundit i dörrhakarna.

-

--- Se god afton, lilla Lina! Hur kan det stå till på en sån här

-månskens-torsdags-afton!

-

--- Det står inte alls till -- ta bort hand -- annars så... hur står det

-för Kindgren?

-

--- Det går undan för undan för mig! Men vad kunde behagas så här sent på

-dagen?

-

--- Det behagas ett halvt lod kardemummor!

-

--- Så, det ska vara främmande i morgon... lägg opp pengarne nu,

-Svärdsbron, och stå inte och reta opp sina ädlare känslor, när han tittar

-på flickan.

-

-Svärdsbron har båda händerna i byxfickorna, cigarren upphivad som en

-klyvarbom, och står, gungande på vikta knän, omfamnande den kattunklädda

-jungfrun med sina stora smörjiga ögon, ibland skickande blickar åt taket

-som om han räknade brödkakorna på spettet.

-

--- Hörr nu! Hörr nu! hm! -- Tpo! Tpo! står du still du! yh! yh!

-

-I detsamma kommer Lundstedt in:

-

--- Är inte farbror färdig att köra än? Klockan blir ju tio, innan vi få

-ge oss i väg!

-

--- Klockan tio!

-

--- Ja, för jag ska till båten i Södertälje klockan nio i morgon bitti!

-

--- Södertälje; ge mej si!

-

-Lina har rodnat vackert och Lundstedt har märkt henne: -- God afton,

-Lina! Nu kom hon lagom för att jag skulle få säga adjö.

-

--- Nej, ska han resa!

-

-Medan Lina och Lundstedt gå ut i boddörren för att se på månskenet, har

-Svärdsbron fått upp portemonnäen, och börjar där efter plocka opp

-slantarne på disken.

-

--- Där ha vi -- ge mej si, tolv skilling.

-

--- Och så kommer du med bankovittnar med hål i; dom kan du gömma till

-håvpengar... fjorton och sexton, tjugo... trettiotvå. Hit med fyra

-skilling till nu.

-

--- Fyra sk-illing t-ill! Nej! Det är alldeles för durt! Po-ah! Po-ah!

-flickan lilla, po-ah!

-

-Patron kommer ut i boden och Svärdsbron rätar ut knäna och kniper fram

-med pengarne som om han sett sin husbonde.

-

--- Nå, Svärdsbro, är du färdig att köra än? frågar handelsmannen.

-

--- Ja, herr patron, genast!

-

-Och med en kraftansträngning samlar han ihop armar och ben och går ut

-till vagnen, tar tömmar och piska, kliver opp på hjulet för att överskåda

-lasset och se om Lundstedt är där.

-

--- Stå inte på hjulet din inskränkta fan, ropar Kindgren från boddörren,

-du faller ju om kraken rycker till.

-

--- F...aller jag?

-

-Blacken rycker verkligen framåt i ett anfall av hemlängtan, och

-Svärdsbron, som har händerna fastade, kommer ner gränsle över

-hjulringen:

-

--- Po-ah! Po-ah! ropar han i djupet av sin nöd, och Lundstedt, som stått

-under gatlyktan med Lina, skyndar till och stannar Blacken, som har

-gröppåsen kvar om halsen och därför icke är så begiven på att springa,

-helst Svärdsbrobonden bromsat framhjulet med sin vänstra axel.

-

--- Tror någon människa vi kommer ur stan i denna dag? utbrister Lundstedt

-med mild otålighet. Stig opp nu, farbror, så få vi åka!

-

--- Nå, så bjur han på något då?

-

-Lundstedt lovar att bjuda vid första gästgivargård, men Svärdsbron vill

-inte lämna kredit, och tillnyktrad efter sin kontusion erinrar han sig

-det utlovade snuset, varpå han intränger i boden med piska och tömmar, på

-samma gång som han efter patronens avlägsnande fattas av nyväckt hopp att

-kunna pruta på kaffet, vilken omständighet leder hans tankesnurra

-baklänges upp till minnet om ett glåpord, som stod i sammanhang med

-segelgarnet, men som han ej kan minnas, varpå Blacken gör ett nytt

-framryckande mot hemmet, vilket besvaras av bonden med en inhalning av de

-medförda tömmarne, med påföljd att hästen stryker vagnen in mot

-glasdörrarne, som klinga, allt under det kusken skriker po-ah! utan annan

-verkan än att boddrängen bryter in, ger Svärdsbron en halskaka så att

-cigarren kryper baklänges in i munnen och den kiknande rökaren kommer ut

-på gatan i samma ställning som en magisterhoppare. Därmed anses

-diskussionen avslutad, och sedan vagnredet blivit krängt tillrätta,

-lyftes farbrodern på lasset, tömmarne lämnas åt Lundstedt, som trycker de

-närvarandes händer och under allas välönskningar sätter Blacken i gång

-framåt!

-

-                  *       *       *       *       *

-

-Lundstedt hade avlämnat sin värd i Svärdsbro, sedan han bultat opp den

-bekymrade makan, och utan att avvakta tillfället att göra hennes närmare

-bekantskap gått till gästgiveriet med snabba steg för att beställa skjuts

-till Södertälje. Som det fanns hästar inne, satt han snart på en ny liten

-pinnkärra och ruskade i väg norrut mot hans längtans mål. Månen hade

-sänkt sig något och färden gick genom svarta granskogen, som susade tungt

-i nattvinden, under blinkande stjärnor med Karlavagnen överst. Rak låg

-vägen som en kägelbana, lång och ljus som ett lakan på bleke, när

-månskenet föll på det torra dammet; stundom steg i fjärran en vit sky,

-uppriven av ett mötande åkdon, och när hästens huvud dök upp och

-silvermolnet nalkades, skymtade strax efter några mörka inhöljda

-gestalter, som i förbifarten kastade ett god afton som en slant åt en

-grindpojke. I vägkanten följde telegrafstolparna med sitt sjungande

-tackel, en ändlös eskader av enmastare utan stänger och rår, slutande med

-eselhuvun som vinterliggare.

-

-Så kom en grind och en sovande stuga med äppelträn, vilkas frukter lyste

-i guld som apelsiner, och så smällde grinden igen, kärran rullade fram

-och det enformiga skallrandet försatte den unge resenären i sömn.

-

-Och så drömde han, att han satt på sjustjärnorna och åkte opp för

-himlavalvet, där han hörde en fiol spela, som hade strängar så långa som

-landsvägen, med ljudpinnar höga som mastträn och stallen voro av vitt

-porslin, och nordanvinden var stråken, hartsad med isbarkar; och fiolen

-gav melodier i nya tonarter med tre kvarts toner i stället för halvtoner,

-och det fanns både eiss och hiss, som han alltid undrat över vart de

-tagit vägen, när Gud lät människan skapa klaveret. Men vägen var brant

-och han kände hur det värkte i ryggen, när han föll bakåt, och det blåste

-kallt i halsgropen, och han hörde en hund skälla och en uggla skrika och

-när han vaknade, förnam han icke mer det dova orgelljudet från

-granskogen, utan det dallrade som när fiolerna spela sextiofjärdedelar i

-applikaturen, och kärran hade stannat i en björkhage, som slutade av

-»malmen», vilken nu sänkte sig och övergick till ett stort slätt

-åkerland. Och i fyrsprång bar det nedför backen, ner på slättlandet, där

-rågskylarna stodo i troppar och kolonner, grupper mot rytteri, bataljoner

-med skyttegravar emellan; ändlöst och som ett slagfält utbredde sig

-sädesregionen, som härifrån kunde överskådas genomskuren av en å, vars

-båda stränder tycktes bevakade av rågkärvarnes tiraljörer, bildande en

-kulle intagen av en detacherad avdelning; här lågo hela led kullblåsta

-och betäckte marken med döda och sårade, här kommo de på krakstörar och

-sågo ut som pikenerare från trettioåra kriget med axens långa plymager

-fladdrande för vinden. Och nya trupper defilerade alltjämt,

-förstärkningar ryckte fram, och nere i sänkorna låg dimman som kanonrök

-efter dagens batalj.

-

-Herr Lundstedt, vars drömmande och lekfulla sinnelag vi ovan antytt,

-roade sig, för att fördriva tiden, att leka det han var Napoleon, som nu

-på en släda ilade från det brinnande Moskva, föreställt av den sjunkande

-månen bakom en klockstapel i fjärran, och han hälsade då och då med en

-nickning och ett dystert ögonkast sina tappra trupper, som syntes göra

-uppmarscher i häck på ömse sidor om landsvägen utan att någonsin hinna

-fram förr än kärran redan var förbi.

-

-Under det den stora armén defilerade utan att ta slut -- och herr

-Lundstedt visste nog att han kunde åka ända upp till Norrland på denna

-årstid utan att se något slut -- hade det börjat ljusna i öster, och

-trött av att leka soldat med rågskylar, föll herr Lundstedt i en liten

-morgonslummer, varur han snart vaknade med en frossbrytning, med solen

-mitt i ögonen och en kvittrande lärka över huvudet. Och nu var slagfältet

-betäckt av hästar och vagnar, som av lantfolket utförts att hämta upp

-fallna och sårade, vilka fördes till de stora röda ambulanserna när och

-fjärran.

-

-Men nere vid en nu synlig havsfjärd, som tycktes sakna stränder och flyta

-under alar och pilar, låg ett vitt slott med röd- och vitrandiga

-bolstervarsmarkiser för fönsterna. Där bodde greven, eller kammarherrn,

-eller excellensen, lekte herr Lundstedt, och därinne fanns

-oljefärgstavlor och marmorbilder, porträtt av Lennart Torstensson och

-Carl den niondes andra gemål; och där innanför balkongfönstren stod

-säkerligen en flygel, som van Boom spelat på, och en harpa, som grevinnan

-ärvt av sin farmor, som varit hovfröken hos Gustav III; och där i flygeln

-sovo fröknarna som guds änglar, under lapptäcken av rosenrött siden och

-skulle snart dricka kaffe med saffransbröd på sängen -- och Gud var god,

-som kunde låta några människor också vara lyckliga! Och så ställde sig en

-lund björkar framför trollslottet och det syntes bara björklöv och näver

-en lång, lång stund, tills ett stort blått vatten skymtade och

-skjutspojken pekade med piskskaftet på ett kyrktorn och sade att det var

-Södertälje.

-

-                  *       *       *       *       *

-

-Några timmar senare stod herr Lundstedt på den rosenröda ångbåten

-Hermoders fördäck, när Kungshatt passerats och Stora Essingen, och man

-under Marieberg fick första synen på Stockholm. Morgonen hade varit

-tryckande het, solen hade skinit på västermoln, och sedan hade den ena

-molnvagnen efter den andra kört upp på himmelen, höll stilla och skockade

-sig som en artilleripark på de intagna höjderna. Och när hela batteriet

-var samlat, gavs eld, gnistan flög i sicksack över kyrktorn och takåsar,

-och dundret hördes, innan man räknat till fem, luften suckade, böljorna

-väste till och ångbåten darrade; nya molnvagnar bröstade av, ryckte fram,

-och glatta lag gåvos gång på gång. Så brusto de svarta skyarne, och när

-ångbåten lovade in åt Skinnarviksbergen låg den stora staden fläckvis i

-kvastar av solsken och fläckvis skuggad av åskmolnen, och i en krets av

-ljus, som under en lampskärm, låg Riddarholmskajen med sina ångbåtar i

-alla regnbågens färger, sjögröna med cinnoberröda vattengångar, lysande

-av blankskurad mässing och vitt järn, svarta skorstenar och kopparröda

-ångpipor; gamla Gripen och Kommendörkapten, den långa smala Aros med för

-och roder i båda ändar, Prins Gustav och Uppland, och längst bort vid

-simskolan den lilla Tessin; och över master, skorstenar och flaggstänger

-höjde sig de två hundraåriga lindarnes gröna kupoler, under vilka

-bärargillets ledamöter togo skugga; och därbakom gymnasiihusets åldriga

-fasad, och högst över alla, Riddarholmskyrkans järntorn. När Hermoder

-lossat sina nickhakar under södra bergen och lupit in till kransen att

-förtöja, kände herr Lundstedt sig beklämd, och när han lämnat biljetten

-vid landgången och gick med sin nattsäck i land, var han nära att kvävas

-såsom en nybörjare i simskolan, när han känner lukten av vattnet. Husen

-voro så stora och mänskorna så många; långkärrorna skallrade på de

-kullriga gatstenarna, så att det värkte i huvet, när man hörde dem;

-hundarne skällde, höns, nyss lossade i burar, kacklade, grisar på

-skrovkärror skreko, och uppåt backen skyndade alla fordon med

-lantmannaprodukter under polisens bevakning och pådrivande, ty holmen och

-hamnen skulle avspärras.

-

-Herr Lundstedt följde med folkströmmen, okunnig om vart det bar, och

-uppkommen på torget såg han en ofantlig läktare klädd i svart och med

-silverkronor, och portalen till Riddarholmskyrkan var bevakad av två led

-drabanter i björnskinnstschakåer. Folkmassan tätnade, och på bron blev

-det trängsel, ty en avdelning av gardet i pickelhuvor med vita

-korsbandolär tågade fram med förstämda trummor i sorgflor; hästarne

-stegrade sig och hundar trampades, månglerskor skreko, och så började

-klockorna ringa i ett torn och i två torn och slutligen ringde det över

-allt, vart man kom, ty kungen skulle i dag begravas.

-

-På Riddarhustorget fick herr Lundstedt veta vägen med roddbåtarne över

-till Klara, där han skulle söka sitt kvarter hos en kamrat från Trosa,

-och efter lång väntan befann han sig slutligen vid Röda Bodarne. Som han

-skulle till Norra Kyrkogatan och såg på kyrkans sträckning hur altaret

-låg där det var öster, tog han korn på byggningen och gick över

-kyrkogården, tills han krokat om tornet och sett den port, som måste leda

-ut åt norr, och där låg en gata sluttande ner för en backe och i fjärran

-avstängd av en massa gröna träd, som stucko upp över ett plank.

-

-Med lättare hjärta gick han på för att hinna numro fyrtiotre, som måste

-ligga på vänster hand, efter som det var udda nummer, och när han anlände

-till ort och ställe skulle han in genom en dånande portgång för att komma

-in på gården. Där sökte han en klocksträng eller något annat tillhygge

-att ge luft åt sin otålighet få komma under tak. Men han såg bara små

-bruna dörrar med trappsteg framför, och han knackade på dem, den ena

-efter den andra, utan att få svar. Han gick in i en farstu, knackade på

-tre dörrar igen, varav en var borrad som en fisksump eller ett såll, och

-måste leda till ett skafferi. Han gick en trappa upp, bultade så det gav

-eko genom trappgången, men utan att någon öppnade; gick en halv trappa

-till och stötte på vindsdörren. Tydligen voro alla innevånarne ute på

-begravningshögtidligheterna.

-

-Något nedslagen, ehuru icke alltför, gick herr Lundstedt ner på gården

-igen och sökte en sittplats. Men mitt i gårdsrummet stod en trädgård med

-ett grönt staket, skuggad av en brandmur med ankarjärn smidda i form av

-bokstäverna x och i; och ini trädgården låg ett lusthus med tak som en

-pickelhuva, och på vakt reste sig två kanelpäronträd, bland vilkas

-gallrade löv ännu syntes hängande några kvarblivna frukter i

-solnedgångens färger. På rabatterna stodo dahlier och på sängarne växte

-purjo och selleri. Tyvärr voro grindarna låsta med hänglås och herr

-Lundstedt måste stanna utanför lustgården på de knaggliga fältstenarne,

-vilka icke kunde erbjuda någon vila. För att fördriva tiden gick han då

-omkring och spejade genom fönstren på nedra botten, vilket dock hade sig

-svårt, då avundsjuka jalusier stängde utsikten. Slutligen kom han till en

-fönsterluft, vars ena fönster stod på glänt med en stormhake, så att han

-kunde obehindrat skåda in i rummet. Där rådde ett visst hemtrevligt

-slarv. På en matta med mera hål än väv syntes en urblekt gondol med en

-herre och en dam från riddartiden, och längre bort under sängen visade

-sig ett palats, som kunde vara Venedig efter som det gick kanaler

-inunder, och huset var grönt och rött, men ett par stövlar och ett

-nattkärl stängde all utsikt till en bro, som kanske eljes var Suckarnes.

-Ett runt bord av alrot skrevade med tre ben över gondoljären, som om det

-dansat trestegsvalsen till riddarens luta, och på bordet lågo ett par

-byxhängslen, en nattkappa, en guitarr, och därbredvid stod en tom

-punschbutelj och sex glas. Över gungstolen hängde ett par grå byxor, och

-på fönsterposten fanns ett bläckhorn med gåspenna, och en bok med vitt

-papper omkring pärmarna, på vilken stod skrivet ett namn. Herr Lundstedt,

-vars nyfikenhet var väckt, stack in två finger och makade boken så att

-han kunde läsa namnet, och hans glädje blev obeskrivlig, när han läste

-sin gamle skolkamrats namn. Frans Oscar Lindbom, i stora präntade,

-anglosachsiska bokstäver som Dagbladets titel var tryckt med.

-

-Utan att tveka, lyfte han av haken och praktiserade sig med nattsäcken in

-i kammaren, drog av stövlorna och sökte genast en bekväm ställning på

-utdragssoffan, där han snart föll i en djup och stärkande sömn efter en

-genomvakad och genomskakad natt.

-

-

-

-

-ANDRA KAPITLET.

-

-

-Följande morgon gick herr Lundstedt vid halv åtta-tiden nere i

-Kirsteinska trädgården och avvaktade med hjärtat i vänstra armgropen att

-klockan skulle ringa åtta och akademiens portar öppnas. Han hade ännu

-huvudvärk efter nattens samspråk med kamraten, vilken hemkommit klockan

-tio om kvällen och icke släppt den av resan sönderskakade landsmannen,

-förrän denne omtalat allt vad som i Trosa sig tilldragit under de tre

-åren de varit skilda, omtalat sin mors död, sin faders, fiskarens, små

-svårigheter, sina egna läroår i handeln och slutligen sin oövervinneliga

-böjelse för musiken, som vid Musikaliska akademien skulle bringas till

-fruktgivande examen.

-

-Genom staketets spjälor såg han nu att det började komma folk; äldre

-herrar med håret på axlarne, sannolikt professorer, unga män med solbränd

-hy, som tycktes vara från landet, unga flickor och äldre mamseller med

-lockar baktill och portföljer framtill. Rädd var han, när han såg dessa

-massor, med vilka han skulle tävla, och han lutade sig mot staketet,

-spelande med fingrar det stycke han övat för orgelnisten i Trosa om

-söndagseftermiddagarna på stadskyrkans orgel, sedan han först repeterat

-på handelsmannens klaver under veckan. Hans lärare, som själv gått igenom

-akademien och kände professorns smak, hade som en klok man bestämt

-tillrått lärjungen att lägga band på sin romantiska böjelse för vacker

-musik och svurit vid sin frälsning, att Lundstedt skulle gå igenom med

-pukor, om han vid provet kom med en fuga av Bach, och oaktat lärjungens

-sinne rest sig mot det aritmetiska problemet, hade han dock fogat sig

-och lytt sin mästares råd.

-

-När nu klockan ringde åtta i tornet, och gasverket blåst ut frukost,

-ljusfabriken släppt ut ångan och tvätterskorna drogo upp från Klara sjö

-med sina bykar, ansåg herr Lundstedt tiden vara inne, och med vingliga

-ben styrde han över planen in i den stora porten, där så många kallade

-inträtt före honom, men kanske så få utkorade skulle komma ut igen. I

-stora trappan hörde han redan två pianon och minst tre fioler, och

-uppkommen i stora salen, där orgeln stod bredvid en flygel, var provet i

-gång.

-

-Professorn, som satt på en stol bredvid instrumenten, hade ett rörligt

-ansikte som om det sköttes av en dragsko, och i samma minut det uttryckte

-belåtenhet, förmörkades det och sammandrogs av raseriets kramp utan att

-någon egentligen kunde utleta orsaken. Just när herr Lundstedt kröp bakom

-sista ledet, satt en ung man vid flygeln, där de, som ännu icke spelat på

-en orgel, fingo prova, och med smältande blickar mot takkransen

-framsmekte han Jungfruns bön. Hans långa vita fingrar ströko tangenterna

-på ryggen som om han kliat kattungar, och han skakade emellanåt sitt

-polkahår, slängande huvudet bakåt, och med foten på pedalen så att alla

-toner sjöngo kör skulle han just saxa händerna för att »spela i kors», då

-professorn icke kunde styra sig längre, utan sprang upp och smällde igen

-locket så att det skrällde i salen. Han ville på samma gång säga

-någonting, men endast läpparna rörde sig och huvudet nickade, varpå han

-satte sig igen och åhörde Jungmanns Sjöjungfru, Abts Aftonklockorna,

-sonater av Clementi och Kalkbrenner, under det hans ansikte uttryckte

-outsägliga lidanden. Klockan blev både tio och elva, innan Lundstedt kom

-fram. Men när han slog sig ner vid orgeln, ljusnade professorn och

-skickade den långe med Jungfruns bön till att trampa. Lundstedt ställde

-sitt nothäfte på ställaren, drog ut några stämmor, revade opp svarta

-byxorna för att komma åt pedalen och satte i gång.

-

-När han spelat några längor av temat och första upprepningen i underkvart

-tog vid, kände han en hand stryka vänstra kinden och en andedräkt flåsa

-vid örat; men av fruktan att komma av sig vågade han ej vända på huvudet,

-utan gick på oförskräckt, genom »motsatsen» och »återslaget»; och _dux_

-eller temat kom igen, gick ibland framlänges, ibland baklänges, än på

-händerna, än på fötterna som en konstmakare, än hjulade det, än gick det

-kräftgången, fläkte sig, flådde katt, stupade kullerbytta och blev borta,

-lämnande ett moln av tonstumpar och ackordbitar efter sig på valplatsen,

-och så stack det fram igen beledsagad av _Comes_ och så brottades de,

-satte kärngknep, backade, släppte och röcko, stodo och tjurade, löpte

-efter varandra, hoppade bock över varandra, och slutade omsider i en lång

-omfamning, föreställd av en alltförsonande orgelpunkt.

-

--- Wundervoll! Prachtvoll! lät det från professorn, vilken log som mot

-ett barn. Vad kallas den unge man?

-

--- Alrik Lundstedt, svarade den blyge unge mannen och rodnade över sitt

-skälmstycke, ty han kände sig falsk mot läraren, när han mot övertygelse

-lagt an på professorns kända smak för de i hans eget tycke odrägliga

-fugorna.

-

-När namnet var uppskrivet, tog professorn Lundstedts hand och bad honom

-vara välkommen, anvisande honom sekreterarens rum, där han skulle få

-lektions-schemat och inskriva sig i matrikeln.

-

-När detta var överstökat, återvände Lundstedt strålande till sin

-beskyddare, som tog honom i famn, strök håret undan pannan för att se

-huru hög denna var, lade upp hans händer på bordskivan för att mönstra om

-de räckte till oktaverna, och slutligen synade professorn hans stövlar,

-begärande »vacker fot» för att se om de räckte till pedalerna, och

-Lundstedt befanns ha »stora sköna fötter», vilka lovade gott för blivande

-fugor.

-

-Lundstedt måste nu lova att komma nästa söndag på Jakobs orgelläktare,

-där professorn residerade som orgelnist, och, när han bugade för att taga

-avsked, fattade professorn hans arm och drog honom med sig till ett

-fönster, där preses i akademien stod, till vilken han viskade med hörbar

-stämma: Ett jättesnille!

-

-När Lundstedt äntligen kom ut på gatan, tyckte han att det sken sju solar

-på himlen, och att livet inte alls var så mörkt, som elaka människor

-påstodo. Han ville sjunga på Rödbotorget, och skulle ha dansat över

-Norrbro, där vaktparaden nu passerade, men han lugnade sig och stack av

-ner till Storkyrkobrinken, där han inträdde i en mössbutik för att få sig

-den blå mössan med lyran på sammetsranden. Och när mamsellen passade den

-på hans huvud, kände han sig som om skönheten krönt den ädle konstnären.

-Och när han kom ut på gatan, kände han som om det strålade eld och ljus

-från pannan, där den gyllene lyran satt, och mänskorna värmdes vid hans

-åsyn, jättesnillets, som skulle göra dem bättre och lyckligare med

-tonkonstens underbalsam. Överfylld av saliga känslor, vilka trängdes om

-att få löpa ut, gick herr Lundstedt gata upp och gata ner, och allt vad

-han såg och hörde stämde han i ton med sin sjungande ande; rådstuvakten

-gick i gevär klockan tolv för att hylla honom med skyldring och

-trumvirvel, klockorna ringde till hans triumftåg, kanonerna på

-Skeppsholmen dundrade hans ära, och folket hälsade på honom, när de lyfte

-hattarna. Men hur han gick och gick, kom han in på en smal, mörk gata,

-där husen sågo ut som de voro från Gustav Vasas tider, med stenfigurer

-över portarna och små rutor, skiftande som pärlemor, insatta med bly; och

-i fönstren lågo sköna jungfrur, borgardöttrar och rådsfruar i röda

-sidenklädningar med bara halsar efter tidens sed; och de nickade vänligt

-åt segraren, vinkade med fickdukarna och bjödo honom in. Herr Lundstedt

-gick stolt som en riksmarsk sin gata framåt, lyfte på mössan och mottog

-damernas hyllning, vilken längre fram yttrade sig, enligt tidens enkla

-bruk, i penninganbud. -- Tjugofyra skilling, trettisex skilling -- ljöd

-det från fönstren, och här och där lockade en kaffepanna av nyskurad

-koppar. Det var en förtrollad gata, och aldrig hade Lundstedt varit så

-observerad av sköna fruar som i denna dag, och lekande, att han var i

-Venedig därhemma på mattan med riddaren och damen, stannade han i ett

-hörn för att läsa namnet på plåten, och just som han stavat Tyska

-Prästgatan, slogs ett handfat ut genom fönstret och kastade ett stänkregn

-framför hans fötter. Utan att avvakta någon förklaring på det ledsamma

-misstaget, styrde herr Lundstedt ner i brinken igen, satte över på en

-gondol till Röda Bodarna och sökte sig ner till kryddbon i Klara

-Bergsgränden, där kamraten skulle mottaga hans hjärtas fullhet. Men boden

-var fylld med folk, patronen var inne och det kunde icke bli något utlopp

-för det översvallande hjärtat, därför gick herr Lundstedt in på

-restaurationen Solen att äta middag. Han satte sig vid disken, där

-skänkjungfrun hade sin plats, och begärde stekt fläsk med bruna bönor.

-Men han måste tala om sin lycka, ge luft åt sina känslor, och i en

-kvinnas varma sköte lämna förstlingen av sin glöd. Medan han rörde om i

-senapsburken, tänkte han över vad han skulle säga.

-

-Men han stannade i valet och kvalet, om han borde börja med att tala om

-vädret, fråga om jungfrun varit på kungens begravning, ta reda på om

-jungfrun tyckte om musik, om det var dyrt att leva i Stockholm eller

-något sådant oskyldigt, tills han slutligen, just som han ämnade besluta

-sig för kungens begravning, röck tillsamman och till sin icke ringa

-häpnad och med en ton, som om han begärt låna pengar, frågade vad klockan

-var.

-

-Jungfrun, som var av den sorten kallad näspärlor, svarade med en blick

-bortåt en tacksam åhörare vid fönstret, att hennes klocka var på stampen.

-Herr Lundstedt, som icke ville röja sin okunnighet, och som trott att

-svaret passade fullständigt till frågan, tackade med en lätt Trosabugning

-för upplysningen, vilket hade till följd att åhöraren vid fönstret, som

-åt kallt revbensspjäll med lingon, fick något i halsen, en tydlig

-uppmuntran till jungfrun att fråga herr Lundstedt vad potatisen kostade.

-

--- Åtta skilling kappen gällde han i Trosa, när jag for, svarade herr

-Lundstedt, tacksam över att det blev något samtal av, ehuru han behövde

-anstränga hela sitt harmonivetande för att kunna leta en övergång från

-potatispriset till Musikaliska akademien och jättesnillet.

-

-Jungfrun, som var fullflätad och älskade löjet, hängde sig envist vid

-ämnet, vilket lika mycket intresserade henne som åhöraren vid

-revbensspjället.

-

--- Nå, men då är det russinpotatis väl, efter den kostar åtta skilling?

-upptog hon frågan.

-

-Herr Lundstedt sökte i det av förmiddagens berusande triumfer grumlade

-minnet efter någon ledning till bedömandet av en sådan okänd potatissort,

-och blev orolig, när han icke fann det ändamålsenligaste svaret.

-Lyckligtvis reste sig revbensätaren och bad att få betala, vilken

-förrättning han utförde lutad över disken och alla på densamma stående

-karotter, som innehöllo bitar av allt läckert från helkokta ägg till

-kräftor och köttbullar.

-

-Herr Lundstedt, lämnad åt sig själv, kände ett obehag vid att höra

-viskningar, vilkas betydelse han ej fattade, och sedan han druckit sin

-välgång i ett glas starköl, steg han också upp för att gå. Som han dock

-ville avrunda sitt farväl, sökte han ett vänligt ord, men fann intet,

-klappade i dess ställe gästens råtthund och frågade, som om han gjort

-mannen en tjänst med sin nyfikenhet:

-

--- Vad är det för en slags hund?

-

--- Det? svarade gästen, det är en senapshund.

-

--- Jaså! Hm! Ja! Det finns så många raser, som jag inte känner. Adjö,

-jungfrun! Adjö, herrn!

-

-Och därmed gick han hem.

-

-Men som han måste ha något utlopp för sina känslor, satte han sig vid

-fönstret att skriva brev till sin gamle fader för att berätta honom om

-sin lycka. Och hur han skrev, värmdes han opp, både av starkölet och det

-lättrörda sinnet, och hans lekfulla natur tog sig till att spela. Han

-lekte, att han var en mäktig och rik man, som icke kunde glömma i

-medgångens solsken, att han hade en gammal fattig far, som skänkt honom

-livet och nu satt i torftighetens skugga, och han erinrade sig sonens

-första plikt mot sin upphovsman, besvor fadren att genast sälja sin stuga

-och sin ko, sina nät och båtar och komma upp att bo med sonen i

-Stockholm. Av fruktan att denna hans livliga önskan icke skulle

-förverkligas, gjorde han en kolorerad teckning av huvudstaden, av dess

-märkvärdigheter i gator, torg, byggnader, handelsbodar och

-restaurationer, avskildrade sin bostad med dess venetianska matta,

-trädgården med dess kanelpäron och lusthus, samt slutade med att besvärja

-fadren icke stå i solen för sin lycka utan genast bryta upp och fara

-direkt på ångbåten, icke sparande på styvern, utan ta salongsbiljett, äta

-en biffstek och dricka porter i försalongen, så att han kom fram frisk

-och sund.

-

-När brevet var slutat, vek herr Lundstedt det i fyra delar, fäste ihop

-det med munlack och bar det i kryddbon, glad i hågen som om han betalat

-en skuld, kvitterat en räkning, vilken han icke mera behövde tänka på.

-

-

-

-

-TREDJE KAPITLET.

-

-

-Första infallande söndagsmorgon stod herr Lundstedt i orgeltrappan till

-Jakob väntande med en svärm skolungdom på professorns ankomst, emedan

-ingen insläpptes på läktaren förrän vårdaren av helgedomens musikaliska

-aldra heligaste själv anlände. Klockorna hade ringt annangången, när

-mästarens steg hördes nere i trapporna, och ungdomen öppnade

-aktningsfullt lederna, medan professorn, nickande hälsningar till höger

-och vänster, uppnådde dörren, där han stannade, kastade en blick över

-hopen, som om han vore frälsaren och bjöde stormen lägga sig; därpå tog

-han fram en nyckelpung med pärlbroderi, öppnade den med en betydelsefull

-min, som om han vore Petrus och hade himmelriket på andra sidan dörren,

-stack nyckeln i hålet, men vände sig därpå hastigt ut mot den otåliga,

-nådehungrande skaran för att se efter om han kunde få förkasta några. Och

-mycket riktigt, där funnos några världsliga sinnen, som icke gåvo sig tid

-att avvakta nådaordningen, utan ville bryta sig in, och därför fattades i

-kragen och utvisades. Nu öppnades dörren och sakta släpptes sångarkoret

-in förbi den mönstrande dörrvårdaren, som med lyftat finger och sträng

-min stod redo att störta olydiga andar ut ur paradiset, att de skulle

-erfara sanningen, att många voro kallade men få utkorade. När Lundstedt

-passerade den stränge portvakten, ljusnade dennes ansikte, och han tog

-honom ur ledet, ställde honom på sin högra hand och visade honom ett gott

-behag.

-

-Herr Lundstedt, som icke hade sett en så stor kyrka förr, blev betagen

-av en helig rysning inför det väldiga rummet, där jättarna kunde gått

-raka och satt opp psalmnummer ovanför pelarblommorna, men han fick icke

-leka längre med sina tankar, förrän professorn tog honom i ficklocket och

-drog honom med sig att beskåda instrumentet. Uppför en liten trappa

-började vandringen och stannade först vid bälgarna, som lågo där likt

-jättens lungor färdiga att flåsa, när foten sattes på bröstet; uppför

-stego de, förbi rosettfönstret över portalen, tittade in genom en

-bräddörr och sågo väderlådan, på vilken principalstämmorna stodo på ett

-led med kontrabasunens trettiotvåfots pipa som flygelman; stego högre och

-högre, tills de kunde skåda in i hela skrovet, rymligt som bröstkorgen på

-en valfisk, där man såg revben, senor, muskler, luftrör, knotor, blodkärl

-och nerver företrädda av alla dessa pipor, koppel, abstrakter,

-regeringar, vinkelhakar, vippor, vällarmar, pumpeltrådar och andrag; en

-gigantisk organism, som behövt tusen år att växa till, med några alnar

-vart hundrade år, sättande en blomma vart sekel som aloen, lämnande ett

-frö i mansåldern, skjutande en gren, ett blad, varje decennium; ett

-mänskoverk utan uppfinnare liksom katedralen, utan byggmästare som

-pyramiden, ett ofantligt samarbete av hela kristenheten, som ärvt

-grundtanken av hedendomen. Nu steg den brant upp som ett fjäll av

-stalaktiter, och lärjungen hisnade, när mästaren ledde honom upp på

-spetsen, där de hade valvbågarne en handbredd över huvudet, och

-plötsligen sågo sig stå i skymningen omgivna av nakna mänskokroppar med

-vingar på ryggen, övermänskligt stora barn, som blåste i basuner, och

-kvinnor, som slogo harpor och cymbaler; och när de trängt sig fram och

-skådade ner i kyrkan, där små mänskor krälade in i båsen med böcker i

-händerna, greps lärjungen av svindel, så att han måste fatta en kerub i

-armen; men mästaren log som frestaren på berget, när han visade sin sköna

-värld för människones son. De stodo ett ögonblick däruppe i halvmörkret

-och när lärjungen hämtat sig, pekade frestaren ut under de svärtade

-spetsvalven, där dunklet kämpade med ljuset underifrån, så att man tyckte

-sig se hur de blandade sig såsom den kalla och varma luften över åkern,

-där vårsolen bränner, och när ögat vant sig en stund, trängde en stor

-ljus sky igenom; skyn delade sig som ett ångmoln och färger kondenserade

-sig, togo kropp och blevo Kristus och de två lärjungarne i förklaringens

-ögonblick, svävande genom dunklet på allt det ljus som insläpptes genom

-det höga korets väldiga fönster. I detsamma hördes ett dån över deras

-huven, en lätt skakning kändes under fötterna och nu gingo alla tornets

-klockor till sammanringning, så att orgelverkets trätak sviktade och den

-smala trätrappan knarrade, när de båda vandrarne stego ner. Och lärjungen

-hade känslor av att ha varit uppe i himlen bland änglarna och sett

-Kristus förklarad och ljuset segra över mörkret.

-

-Nu, när han nerifrån såg det stora musikverket, som icke liknade någon

-annan sak i naturen eller konsten och därför oroade honom, tryckte honom,

-och gjorde att han kände sig under detta människohandens verk, som dock

-först blev levande under en människohand, ville han utreda vad han såg,

-återföra dess former på andra kända och därmed närma sig den, få ner den

-till sig och bli lugn. Kyrkan hade han redan klar för sig, att den var

-urskogen, i vilken hedningarna offrade människor, pelarne voro träd och

-valven grenarne, men orgeln var orgeln. Det var ingen växt, intet djur --

-om icke en korall -- icke en byggnad -- om icke en mängd hängtorn från

-riddarborgarne -- dessa tureller med fasadpiporna, av vilka en del voro

-blivna stumma, men kvarsittande såsom rudiment från äldre stadier, numera

-utan bruk. Varje sats småpipor kunde likna Pans syrinx, som väl var

-grundformen, men de stora i de framspringande hörntornen påminde om en

-vapensamling utan att likna den, och ornamentiken i förgyllt trä från

-förra århundradet, med snedkavlade snäckor och spiralformiga blommor som

-kineserna bruka, klippte genast av tanketråden, som ville binda ihop de

-olika lederna i detta virrvarr av former, i vilket ett mera bildat sinne

-än den unge handelsbetjäntens kunnat läsa hela instrumentets historia

-från den latinska hedningens vasspipa, genom den keltiske barbarens

-säckpipa, byzantinske kejsarens vattenorgel, med upphämtande på vägen av

-minnen -- dunkla visserligen -- från medeltidskyrkans emporer, triforer,

-klocktorn, altarskåp, tabernakel; från sachsiska rokokoporslinet och

-första kejsardömets romerska vapensmak.

-

-Professorn hade satt sig vid manualen i dess tre etager, dragit ut

-principalstämman och givit lärjungen en vink att sitta bredvid; bälgarne

-pustade och knarrade och nu sjöngo fasadpiporna preludiet enstämmigt;

-snart intonerade flöjten, och harmonierna svällde; gamban tog i näston

-upp ett solo för bariton, trompeten smattrade och bordunan brummade;

-därpå tystnade de en efter en, och när det blivit lugnt, hördes kantorns

-stämma sjunga opp första strofen i Upp, psaltare och harpa; och när han

-dallrat ut på sista tonen, brusade orgeln ut med fullt verk, under det

-församlingen föll in i sången. Och med kopplad pedal och alla fyrtiotvå

-stämmorna andragna höll orgeln sin symfoni med alla orkesterns

-instrument, lydiga under en mans händer och fötter. När prästen sedan vid

-altaret tog upp att läsa Helig, Helig, föreföll hans röst som om någon

-obehörig ställt sig att prata under en konsert, och när man äntligen hann

-till predikan, satte sig professorn med ryggen mot orgelverket och

-blundade, visande med en min, att han tyckte sig bli störd. Men när så

-gudstjänsten var slut, alla psalmer sjungna och ordet var fritt, som

-professorn kallade det, när han fick spela utgången, då måste herr

-Lundstedt sitta bredvid och sköta andraget, när stora fugan rullade på.

-Och då spelade han för sin enda åhörare utom tramparen, ty när äntligen

-allt var över, stod kyrkan tom. Detta såg professorn i sin reflektor, men

-han var van vid det, njöt av det och skulle ha blivit ond, om hela

-publiken skulle ha stannat och vågat låtsas begripa det han ensam förstod

-uppskatta.

-

-Herr Lundstedt lämnade kyrkan med ett intryck av att han sett något

-oerhört stort, hört något övermänskligt skönt, fullt övertygad numera,

-att om han också inte riktigt till fullo kunde njuta av fugalmusik, så

-var det därför att han var obildad, men han var stolt över hoppet, att

-han en gång skulle kunna tillhöra de få utvalda som kunde det.

-

-

-

-

-FJÄRDE KAPITLET.

-

-

-Herr Lundstedt hade tillbragt ett halvt år i Stockholm. Tiden hade lupit

-undan, ty göromålen voro många, och det minsta blev orgelspelning.

-Seminarium tog nämligen drygaste tiden, och på Musikaliska akademien blev

-det huvudsakligen harmonilära och sång, emedan professorns timmar voro

-mycket eftersökta och eleverna voro många. Kom därtill att kassan snart

-var till ända och herr Lundstedt måste som så många andra gå och sjunga i

-kören på Stora Operan, sjunga på begravningar och knipa in en

-tolvskilling på sånglektioner med handelsbokhållare, som ville göra

-kvartetter, vilka då voro högt på modet.

-

-Men som en verklig sabbat mitt i arbetet stod söndagen, då han fick sitta

-på Jakobs orgelläktare bredvid professorn och hjälpa med andraget. Då

-tyckte han sig vara näst den viktigaste personen i kyrkan, och orgelns

-majestät lyfte honom, förstorade honom, liksom satte en skarv på hans

-själ. Och han älskade det stora verket som något som var starkare än han;

-satt och lekte att luften kom ur hans lungor, tonerna ur hans strupe, och

-professorn blev blott en del av mekaniken, som överflyttade hans

-musikaliska önskningar på pedal och manualer, och han vande sig tänka att

-de tusen människorna därnere i kyrkan måste sjunga det han ville, prästen

-vara tvungen tiga när han spelade.

-

-Den långa predikan åhörde han med otålighet eller också inte alls; fick

-en söndag på södra läktaren se en flicka, som var skär i hyn, hade fina

-kläder och såg ut som en fröken. Han såg henne varje söndag på samma

-plats och blev slutligen van att betrakta henne som sin åhörare, som kom

-för att sjunga till hans ackompanjemang (som professorn spelade), och

-tyckte sig märka att hon såg åt orgelläktarn hela tiden. Ehuru det icke

-var svårt att få veta vad hon hette, genom att se på anslaget i bänken,

-tyckte han att det var roligare icke veta det, utan få ge henne ett

-vackert namn själv, och han kallade henne Angelika efter Malmströms poem.

-Men så skulle han ha ett tillnamn åt henne; och efter långt letande

-hittade han på De la Gardie till minne av att kyrkan blivit byggd av en

-greve med det namnet. Om juldagen såg han hennes far och mor, och fadren,

-som hade vita tandborstmustascher som franska marskalkarne, beslöt han

-utnämna till generallöjtnant, det högsta han visste. Och Angelika hade

-två små systrar, som han kallade Gurli och Fanny. När han så tyckte att

-de varit vänner och bekanta tillräckligt länge, företog han sig en

-högmässopredikan att fria, vilket gick så till att han slog upp en psalm

-i psalmboken, för att se om nummern kom udda eller jämn, och som den kom

-jämn hade hon sagt ja. Återstod bara fadrens bifall och för att utröna

-det, skulle han räkna piporna i principalstämman. Men det blev ett tvärt

-nej, just som prästen sa Fader vår och man skulle luta pannan i handen.

-Herr Lundstedt försökte mellan fingrarne räkna om dem baklänges, men det

-blev nej ändå. Nu hade han fått en sorg, och den kändes skön som det

-stilla lidandet, det oförskyllda, som förädlar människan och renar sinnet

-från själviskhet. Men när en söndag gått, beslöt herr Lundstedt ta ut

-lysning utan föräldrarnes samtycke, och när prästen läste upp

-lysningarne, men icke nämnde Angelikas och Alriks namn, utan två helt

-andra, valde herr Lundstedt sig två andra, som han kallade deras

-pseudonymer, och ansåg att han numera var förlovad pseudonymt. Och

-måndagsmorgonen, när han gick från seminarium till akademien, gick han

-till en juvelerare på Drottninggatan och utvalde två ringar, men eftersom

-förlovningen var pseudonym, gick det inte an att ha släta ringar, helst

-inga sådana lågo i fönstret, utan valde han två med rosenstenar.

-

-Angelika var nu hans, och han var lycklig. Han sjöng om henne på

-akademien, sjöng till henne i kyrkan, på seminarium, på serenaderna, men

-bröllopet ville han uppskjuta, tills han blivit något stort och mäktigt.

-Och som han samlat nära ett hundra riksdaler fattade han det beslutet att

-ta direktörsexamen och bli professor och riddare. Men innan han hunnit ta

-första steget på den lysande banan, hade oväntade händelser inträffat,

-som gjorde en stor del drömmar om intet.

-

-Det var nämligen en söndagsafton i april, då herr Lindbom bjudit på

-»sångfock» hemma i bostaden vid Norra gatan. Bland de inbjudna märktes

-andra tenoren, sadelmakaren, och första basen, finbagaren, vilken icke

-var någon annan än mannen med senapshunden från näringsstället Solen, och

-vilken senare aldrig tröttnade att berätta historien om russinpotatisen

-och senapshunden, varvid herr Lundstedt ödmjukt böjde sitt huvud under

-löjet och bedyrade, att han aldrig plägade ljuga, och därför trodde att

-alla mänskor talade sant, för så hade han lärt av sina föräldrar.

-

-Emellertid hade man nu sjungit långt in på kvällen och druckit ganska

-mycket, varför man bröt upp, att gå till Solen och äta kväll. Man hade

-dukat av och tagit in punsch samt stod just i färd med att sjunga igen,

-då dörren till salen öppnades och in trädde en gammal man, med böjd rygg,

-en påse i gehäng på axeln och en tung käpp i handen.

-

--- Ut! här ges ingenting, mottog honom jungfrun, innan den gamle hunnit

-hälsa och framföra sin fråga om Alrik Lundstedt träffades här.

-

-När denne hörde sitt namn, steg han upp ur sångkretsen och skred emot den

-gamle, dock utan att öppna sina armar (vilket aldrig brukats på Rånö,

-annars än mellan ståndspersoner), utan snarare med ett slags förlägen

-långsamhet, och det slags bryderi man erfar vid åsynen av mindre

-bemedlade släktingar.

-

--- Nu är jag här! hälsade den gamle, utan att räcka handen. Kan du nu ge

-mig något att äta, för jag har inte fått något ordentligt sedan jag kom

-ut ifrån Kalmar.

-

--- Kalmar? Vad har far gjort i Kalmar? sporde Alrik med en nedslagen

-blick på den gamles dåliga yttre.

-

--- Herre Jesus, det är en lång historia, må jag sitta först, svarade

-gubben.

-

-Herr Lindbom, som åhört samtalet och i sitt lättrörliga sinne gripits av

-ett så oväntat sammanträffande mellan far och son, fattade tillfället att

-ge luft åt det överskott av känslor, som icke hunnit strömma ut i sång,

-och med en artig bugning nalkades han den gamle, bjöd honom sin arm och

-talade:

-

--- Detta är herr Lundstedt, hör jag; min ungdomsväns köttslige fader, vår

-allas förträfflige väns upphovsman, att jag så må säga; tillåt oss unge,

-som ännu icke äro torra bakom öronen, att i vårt glada lag se den gamle

-som vår gäst, vår högt värderade hedersgäst, för vilken jag beder

-sångarbröderna höja ett glas och hälsa med ett fyrfaldigt hurra!

-

-Hurraropet utbragtes och gubben fick lägga ifrån sig påsen och käppen och

-sitta upp i högsätet, som skinnsoffan kallades.

-

--- Herr Lundstedt kommer direkt från Kalmar, -- tog jag mig friheten

-höra, uppslog herr Lindbom konversationen, då både far och son tycktes

-förstummade av det ståtliga mottagandet. Resan var angenäm? Vädret gott?

-Inga äventyr?

-

--- Jo, det var en färd, vill jag lova!

-

--- Si där, si där! avbröt herr Lindbom, som var en stor älskare av

-äventyr. Berätta, berätta! Och han gjorde en gest med handen, som om han

-bjöd kamraterna på något gott han själv lagat.

-

-Men den gamle var ingen berättare, utan meddelade i få ord att han tagit

-galen ångbåt i Nyköping och kommit till Kalmar i stället för till

-Stockholm, och att han måst gå till fot emedan pengarne tog slut, medan

-han väntade i åtta dagar på ångaren.

-

--- Hör, hör! avbröt herr Lindbom, inkastande små detaljfrågor för att få

-litet kolorit på äventyret, men utan att lyckas, ty när gubben sagt hur

-det förhöll sig, så var det slut. Och vid uppmaningen att dricka punsch

-föreföll han likgiltig och kastade blickar omkring sig som om han sökte

-något, och då finbagaren erinrade sig ett förflutet, då även han begagnat

-sådana blickar att uttrycka samma behov, räckte han sin hjälpsamma hand

-åt den hungrige och viskade till Lundstedt junior, som strax reste sig,

-och inbjöd den gamle stiga fram till disken att välja av härligheterna.

-Bländad av så mycket läckerheter på en enda gång, stannade gubben i ett

-långt begrundande, som måste avbrytas av Alrik, vilken tog en stor flat

-tallrik, och lade upp en bit av var sort, så att det hela såg ut som en

-kolossal sillsalat, satte brännvinsflaskan och svagdricka framför gubben

-och lät honom mätta sig.

-

-När det var gjort, brast bacchanalen lös igen; och man sjöng för gubben

-»Mitt liv är en våg», icke glömmande att med nickningar och

-accentueringar anspela med »i svallande tåg vid vindarnes strid» på det

-yrke som Alriks upphovsman valt och övat.

-

-Därpå dracks, och herr Lindbom höll tre tal i rad; det första om

-ålderdomen, dess företräden och oomtvisteliga rang jämförd med ungdomen;

-det andra om havet, dess storartade naturscenerier och därmed förknippade

-faror -- inflickande en berättelse om sin första seglats till

-Blockhustullen, med kantring och räddning -- sakta övergående till

-fiskarens hårda liv (varvid sadelmakaren vädrade en ordlek och ropade

-bravo!) målande efter mälarförhållanden nätens läggning och upptagning,

-notdräkten och norsfisket i Norrström, samt hoppade därpå in i skålen för

-havets son, vikingalynnet, järnviljan och stormbetvingaren, vartill

-följde som illustration sången »Hur med väldigt raseri, stormens åskor

-ru-u-u-u-u-u-uula!» varvid finbagaren fick briljera med sitt

-förstabas-solo, direkt tillägnat Rånöaren. Det sista talet var en

-deklamation av Malmströms Angelika, i hemlighet riktad till herr Alrik,

-som när talet var slut, höjde sitt glas och med tårar i ögonen och en

-betydelsefull min uttalade det enda ordet: Angelika!

-

-Vilket intryck dessa upprepade hyllningar gjorde på Lundstedt den äldre,

-skulle varit svårt för en övad betraktare att avgöra, ty den gamle syntes

-sluten inom sig, och nickade endast till sångens takt med sitt gråa

-huvud, och några yttringar av djupare förståelse, sympati eller

-tacksamhet kunde icke spåras. Men herr Lindbom, som med all makt ville

-pressa några äventyr, något intresse ur denne havets son, kramade honom

-som en citron med sina vänskapsfulla tilltal, mjölkade honom, men den

-känslolöse rullade ihop sig som en igelkott och blev oåtkomlig. Slutligen

-inskränkte sig herr Lindbom att i krypande ordalag anhålla som den

-största hedersbetygelse att få begagna det ganska brukliga tilltalsordet

-farbror, vilket han bedyrade skulle adla honom, själv en folkets son, att

-han därigenom skulle känna sig mera värdig att äga till bror ett

-jättesnille som Alrik Lundstedt. Och när ceremonien var överstånden

-erbjöd den varmhjärtade unge mannen sin säng åt upphovsmannen till en

-oförgätlig afton.

-

-Därpå bröts upp och tågades hem med sång, varpå sångarkretsen skingrade

-sig och de två rumskamraterna införde sin hedersgäst med påse och käpp i

-den lilla kammaren. Herr Lindbom öppnade sitt sängtäcke och anvisade

-gästen sovplats, tog själv en nattsäck och kastade på mattan med

-gondolen, rev av rock och byxor, samt lade sig, som han anmärkte,

-bredvid riddarens fru, och bjöd godnatt.

-

-Den gamle blev länge sittande på sängkanten och funderade. Sonen däremot,

-som hela kvällen förhållit sig ytterst tillbakadragen såsom om han

-fruktat få veta något ledsamt, tog nu mod till sig och framskruvade

-frågan:

-

--- Nå, far, har du sålt stugan och grejorna?

-

--- Ja visst, svarade fadren, alldeles efter som du bad mig.

-

--- Och pengarna? hördes Alriks slocknande stämma.

-

--- De ha gått åt!

-

-Nöjd med detta klubbslag mellan hornen lade sig unga Lundstedt ner och

-låtsades sova. Men han sov icke den natten utan tänkte; tänkte över var

-han skulle placera den vilsekomna, som han lockat ut i världen, och hur

-han skulle nära honom; tänkte på sin direktörsexamen, professuren och sin

-Angelika, om det nu var den i Jakobs kyrka eller någon annan.

-

-Medan nattens timmar så förgingo, avbröts tystnaden då och då av herr

-Lindbom, vars varma hjärta haft tid att svala av sig i golvdraget, och

-vars saknad av den varma sängen gav sig luft i enstaka ord, slungade på

-måfå. Och vid femtiden, när det ljusnat, reste sig den barmhärtige

-samaritanen med ett miserabelt lynne, hoppade i byxorna, fick fatt i en

-särskild nyckel och sprang ut på gården.

-

-Inkommen igen slog han opp fönstren, satte sig i gungstolen och talade i

-mörka ordalag för sig själv om fattigvårdslagstiftningen,

-försvarslösheten och folkets bristfälliga uppfostran, icke så mycket i

-bokliga kunskaper som i folkvett. Lyckligtvis var herr Lindboms

-vältalighet alldeles för djupgående att fattas i dess innersta kärna av

-de halvsovande åhörarna och när klockan blev halv sju måste den dystre

-talaren gå, sedan han kastat en blick av rysligt förakt på den gamles

-kläder och vid utgången smällt dörren i lås så att huset skakade.

-

-När far och son vaknat därvid, uppstod en rådplägning dem emellan om vad

-som skulle göras, och med resultat att sonen avlämnade sina åttiofem

-riksdaler till fadren och uppmanade honom resa hem igen, emedan fisket i

-huvudstaden var statt på nedgående. Gubben, som drömt sig ett angenämt

-stockholmsliv men icke vidare reflekterade över vad som skedde, fann sig

-i att få en penningsumma i handen och lovade bryta opp så snart han

-besett stadens märkvärdigheter, och därmed skildes de för att råkas på

-Solen till middag.

-

-När Alrik kom till middagen, fanns ej den gamle där, men när han kom hem

-om aftonen, låg gubben i herr Lindboms säng, och när sängens ägare infann

-sig vid tiotiden, då tog det varma hjärtat eld, och röken tycktes kväva

-den känslofulla, ty han blev stum, så stum att han icke besvarade

-hälsningar. Och sedan han sparkat stövelknekten upp på kakelugnskransen,

-spottat framför sig en mängd gånger, lossnade tungans band, men för att

-icke visa sig obelevad gåvo hans känslor sig luft på det främmande språk

-han var någorlunda mäktig. Och oförstådd av sin omgivning luftade han sig

-liksom i enskilda samtal med sin genius.

-

--- Der alte Schlingel stinkt wie ein Aas, und der kleine Bube ist ein

-blödsinniger Schmarotzer.

-

--- Är du vid dåligt humör, Lindbom? frågade unge Lundstedt, som satt och

-skrev harmoni vid sitt bord.

-

--- Jag! Nej! Inte alls! Tvärtom!

-

--- Du kan ju ligga i min säng, så tar jag mattan! svarade Alrik.

-

--- Nå, efter du önskar det, så låt gå! Men jag ska säga dig en sak: jag

-tycker inte det är artigt att bjuda en långväga resande att krypa in så

-här obekvämt, och du som har pengar i strumpa kunde ha varit så artig och

-tagit ett rum åt din gamle far.

-

-Herr Lundstedt den yngre invände, att gubben snart skulle resa och att

-det inte lönade sig bråka. Och därvid blev det.

-

-Emellertid voro Alriks äregiriga drömmar slut, och han måste i hast

-forcera en enkel organist- och skollärarexamen, ty gubben, som slagit sig

-ner på Solen, kom sig aldrig för att resa, och herr Lindbom, som ledsnade

-på samboningen, bröt opp en vacker dag, sedan han uppsagt farbrorskap och

-kamratskap och tog sig ett nytt rum.

-

-Efter åtta dagar hade gubben ätit och druckit upp alla pengarne i

-sällskap med en krets av vänner, som bildat sig omkring hans bord, och

-vilka alla, av huru olika samhällsklasser de än voro, ledo av en

-strykande aptit och en osläckelig törst.

-

-Alrik såg sig därför en vacker dag i bekymmer och ungefär i samma

-ställning som en far till ett vanartigt barn, ty gubben gjorde honom

-verkligen förtret och dök opp allestädes som fredsstörare, där man icke

-väntade honom, och krånglade sig in överallt. Stod Alrik en afton på

-stora Operan uppe på alperna i Wilhelm Tell och väntade entré, såg han på

-andra sidan scenen oppe i molnen den gamle stå med en lina i handen,

-färdig att hissa på; gick han över Norrbro en middag och en folksamling

-stod vid barriären och tittade ner i strömmen, fick han se gubben ihop

-med tullvaktmästare sitta i en båt och fiska nors; och en söndag fann han

-fadren stå och alternera med orgeltramparn i själva Jakobs kyrka.

-Överallt fanns han, och tycktes gå genom lykta dörrar, tyst utan

-talförhet slank han in och blev aldrig utkörd. Helst träffades han dock

-vid disken på Solen, där han blivit bergtagen av den levande matsedeln

-framför skänken.

-

-Emellertid hade Alrik ej tagit avsked av sina drömmar, och han satt

-numera under den långa gudstjänsten och lekte att han uppsköt giftermålet

-med Angelika på obestämd tid, tills hon kanske bleve gammal och ful, och

-ingen ville ha henne mera, och hon då kanske toge honom; och han satt och

-prövade hur hon skulle se ut som gammal; rynkade omkring munnen, satte

-kaffefläckar under hårfästet, lade umbra om ögonen, som han lärt i

-statistlogen på operan. Men när hon var vacker ändå, hittade han på att

-ruinera hennes far, såsom fru Schwartz brukade, när en man av folket

-skulle få en högadlig. När hoppet ändock icke ville nalkas honom och han

-fick se fadrens, grevens, raka, ståtliga figur i den fina överrocken med

-sidensarge i armarne, beslöt han att förföra henne som Lasse Lucidor, men

-för att kunna det måste han vara en storhet, en talang, och han hade ännu

-icke fått spela på Jakobs orgel utan bara dragit ut stämmorna. Detta blev

-nu hans närmaste mål att få spela utgången åtminstone, och nu flyttade

-sig all hans längtan och åtrå över på orgeln, och i åtråns hetsfeber

-antog instrumentet alla fullkomligheter, som den älskade brukar ta.

-Tennpiporna blevo silver, mahognyt blev palisander, det finaste träslag

-herr Lundstedt kände namn på, men som han aldrig sett; stämman vox

-humana kallade han numera vox angelica, och det var hennes röst, som han

-aldrig hört. Registerknapparna med deras i porslinsskyltar inskrivna

-namn, vilka närmast liknade en apotekshylla, antogo mystiska former,

-växlande alltefter den brinnande åskådarens sinnelag. Ibland voro de

-ringklockor till dörrar i ett stort hus, där det bodde sköna kvinnor,

-vilkas namn stodo skrivna på plåtarna, ibland knapprader i isdrottningens

-klädning; isdrottningen visste ingen mer än herr Lundstedt vem det var,

-och han hade aldrig sett henne heller, men hon borde vara mycket stor,

-och elfenbenstangenterna voro hennes tänder; hade någon frågat huru de

-kunde vara det, då de sutto i tre manualer, skulle herr Alrik svarat, att

-isdrottningen hade tre gommar, ty han kunde svara på allting, och de

-svarta tangenterna voro gamla murkna tänder, som icke blivit utdragna,

-för isdrottningen var tusen år fylld, men ändå tämligen ung; det berodde

-alldeles på hur man tog det, menade herr Alrik.

-

-En gång hade han sett i Meyers universum hos herr Lindbom, medan dennes

-hjärta ännu var varmt och öppet för havets son, och där hade han sett

-basaltgrottan på Staffa. Sedan den dagen var orgeln en stor basaltgrotta

-och orgeltramparen var Eolus, som gjorde stormen; men djupast ner på

-grottans botten bodde ett troll, som kunde komma fram om man tryckte på

-en knapp, och kom det fram, skulle grottan störta samman. Anledningen

-till denna sista tankelek var den, att professorn en gång visat lärjungen

-en registerknapp, som ledde en stämma, vilken icke fick utdragas

-samtidigt med vissa andra, med risk att eljes orgeln skulle gå sönder

-och golvet måste brytas opp för att instrumentet skulle kunna lagas. Det

-var trollknappen, som herr Alrik kallade den, och han kunde sitta och

-stirra på den långa stunder, fingra på den, när ingen såg det, och när

-han var ledsen önskade han dra ut den, höra dånet och braket, som skulle

-uppstå när orgeln med sina tunga basalt-pelare störtade över honom och

-han fick dö en härlig, berömd död i sin ungdom, inför Angelikas ögon, och

-i Guds eget hus.

-

-                  *       *       *       *       *

-

-Under sådana lekar och mycket arbete försvann studietiden så tämligen

-hastigt och en vacker dag stod herr Lundstedt färdig med sin examen, på

-vilken själva krönet skulle bli att han en afton finge spela på kyrkans

-orgel i professorns närvaro, för att sedan gå ut i livet och tillträda

-klockarbefattningen i Rånö kapellförsamling, där han hade

-indigenatsrätt.

-

-

-

-

-FEMTE KAPITLET.

-

-

-Klockargården ligger på en udde vid Kyrkviken med utsikt åt fjärden, som

-nu är isfri efter vårstormarna. Den röda träbyggningen är rätt stor, ty

-den innesluter sockenstuga, skolsal och boställe, och nu om

-eftermiddagen, när den är tom, ser den ändå större ut och ödsligare, och

-herr Lundstedt går omkring den och ser genom de nakna fönsterna, vilka

-utan gardiner stirra som insjunkna ögon; och när han stannar utanför

-skolstugan och för att liksom söka sällskap tittar dit in, ser han de

-långa bänkarna fullsatta med barn, och sig själv i katedern, ty han kan

-se allt vad han vill numera. Ensam på gården, dit endast en gumma kom för

-att bära mat och städa, hade herr Lundstedt haft svårt att finna sig

-första tiden, ty han ägde ingen att språka med, och pastorns på andra

-sidan viken tog endast emot honom som en tjänare och kallade honom

-Lundstedt rätt och slätt, vilket nu icke skulle gjort honom olycklig,

-efter som han kände sin ställning och fann sig gott vid den, men det

-underordnade i hans läge hindrade honom att fritt söka upp förmannen och

-något intimt eller dagligt umgänge kunde således icke komma till stånd.

-Skolläraren fann sig sålunda hänvisad på sina lärjungars sällskap, och

-med sin otroliga lekfullhet fann han snart på att uppliva sina

-stockholmsvänners minne genom att döpa om barnen efter vissa likheter de

-kunde förete med de frånvarande originalen. Den skickligaste läxläsaren

-kallade han sålunda professorn, den starkaste sångaren hette Lindbom; och

-Angelikas systrar funnos där också, men hon själv fick icke sitta i

-skolan, när hon varit så nära att bli gift.

-

-Herr Lundstedt hade sålunda alla sina bekanta dagligen och stundligen

-inför sig, och när vänkretsen blev för trång, tog han sig till att ge liv

-åt personerna i de böcker han läste, och som han nu ett år ur

-sockenbiblioteket lånat Cooper, hade han hela klassen full med

-Skalpjägaren, Spårfinnaren, Läderstrumpan, Hjortdödaren och så vidare.

-Pojkarne flinade visserligen först, men snart vande de sig vid dessa

-pseudonymer och begagnade dem sins emellan.

-

-När han nu fördrivit en stund med att befolka den tomma skolsalen och

-eftermiddagen blev honom lång, gick han ner till kyrkan för att spela

-orgel. Gudshuset är en liten träkåk, som liknar en ändrad storbåt,

-upptagen från ett större djup efter en längre sumpning, utan torn och med

-små fyrkantiga världsliga fönster. Det största på kyrkan är nyckeln, stor

-som en dragg och gjord att bäras med två händer, för att icke tappas

-bort.

-

-Det inre är däremot mera livligt och påminner om ett leksaksstånd i

-julmarknan, eller en dockteater, eller i vissa delar en gammal flickas

-toalett, Kina slott på Drottningholm, ett schweizeri, ett klädstånd.

-Taket är nämligen en ryggås med tvärbjälkar, bemålade med stora sjöormen,

-torskhuven, läderlappar, springbockar; och under bjälkarne hänga

-amiralsskepp, träduvor, som prinsens gubbar sälja till flugfällor,

-ljuskronor, skeppslyktor; altaret är en stor toalett, med ljusstakar,

-parfymflaskor, porslinsdockor, karamellsdeviser, pappersblommor; väggarne

-äro behängda med sköldar och svärd med sorgflor, tavlor med får, herdar,

-kungar och dronningar.

-

-Allt detta gör det husligt inne i den tomma byggnaden, som ser bebodd ut,

-gör att skolläraren trives där som i ett rum, där någon bott länge och

-suvenirer samlats. Men orgeln har han behövt längre tid att göra om i

-sitt sinne. Med starkt minne av Jakobs basaltgrotta, där stormar och

-böljor kunde släppas lösa, kom han hit och såg en liten vitmålad

-chiffonjé med två andrag, den ena en fyra fots principal, den andra en

-valdflöjt på två fot. Omfånget var tre och en halv oktav. Detta senare

-var det sorgligaste; det var som att simma i en sump, där man inte kunde

-ta ut tagen utan att stöta emot. Sorgliga tangenter, bruna som

-käringtänder och direkt angjorda på abstrakten, så att man kände hur man

-öppnade ventilerna, och kände hur de smällde igen, som när man blir

-utkörd och någon kastar igen dörrn bak efter en. Det låg något tvärt,

-ovänligt i anslaget; och tonen skrikande som fiskmåsar och tärnor, en

-riktig skärgårdsorgel, ibland också snattrande som en and, ibland

-tjutande som en räv; ja de lägsta basarna uppförde sig ibland

-oanständigt, när det var sjövind och mekaniken fuktade.

-

-Men herr Lundstedts allt omskapande sinne försåg orgeln med alla de

-fyrtiotvå stämmor som Jakob hade och han satte upp en spegel över

-notställaren, så att han kunde se vad som tilldrog sig i kyrkan, och var

-han där ensam och ingenting tilldrog sig, så kunde han se Jakobs kyrka i

-sin trollspegel, som han kallade den. Då såg han Westins Kristi

-förklaring i fonden, såg magister Lundberg gå opp i predikstoln och

-Angelika komma med sin far på läktaren, såg kyrkvaktaren,

-nattvardsbarnen, kantorn och skolgossarna. Och då spelte han den fugan

-han utförde sista aftonen efter examen, och samma rysningar av vördnad

-för sin egen storhet och makt intogo honom nu som då, och fötterna

-arbetade på obefintliga pedaler, händerna togo oktaven, där tonen

-fattades, och drogo ut stämmor, där inga funnos.

-

-När han så tröttnat på spelet, gick han ut i stränderna, helst de yttre,

-som vette åt havet. Där hade han så mycket att se på och leka med, och

-ingen störde honom. Hittade han på tångsträngen, vilken låg som en svart

-garnering där vågskummet stannade, en kork, så kom den från Ryssland och

-gav anledning till en halv timmes betraktelser huruvida den suttit för

-tsarens frukostvin, eller om en av hjältarnes avkomlingar i Fänrik Stål

-haft sin korkskruv i den; hittade han en avbruten årtull, målade han upp

-ett skeppsbrott under upprörande omständigheter; en tombutelj undersöktes

-alltid, om den icke skulle innesluta någon skrift av en förlist, som i

-den nedlagt sin sista önskan. När denna havets soplår icke mer försedde

-leksaker, lade han sig på strandklippan och tecknade om molnen, målade om

-vågorna, gjorde om stranden och gav kobbar, skär och vikar namn. Där hade

-han lagt Kastellholmen, där Strömsborg, här Årstaviken; och Landsorts

-fyr, som vid solsken lyste vitt, kallade han Tandpetaren till minne av

-obelisken i Slottsbacken och så vidare.

-

-Men under det herr Lundstedt lekte, försummade han i hög grad sina

-jordiska angelägenheter. Sålunda låg hans trädgård ännu vid

-midsommartiden ogrävd; hans fiskvatten obegagnat och hans båt gissnad.

-

-

-

-

-SJÄTTE KAPITLET.

-

-

-Rånö var endast bebyggt av tre hushåll fiskare med en halv mil mellan

-varje, pastorns och herrskapets. Om detta senare hade herr Lundstedt hört

-ett och annat utan att lyckas få se dem. Det var icke heller lätt, ty

-herrskapet bestod endast av omyndiga, vilka uppfostrades i Stockholm, och

-herrgården, vilken låg långt oppe i land, hade han icke haft anledning

-besöka. Men nu kom det en order från pastorn, att klockaren på

-lördagarne skulle hämta sockenposten uppifrån gården, och sålunda befann

-sig herr Lundstedt en eftermiddag på väg inåt skogen och mossarna, där

-den okända herrgården skulle ligga. Han ginade över ett kärr, där han

-höll på att trampa på morkullorna, skrämde upp en älgkalv, såg grävlingen

-gå ut på aftonpromenaden, allt under det han åts av myggen, som dansade i

-solnedgången runt om pors och odon. Tuvorna stucko ur det svarta vattnet

-som små barngravar och gungade när han hoppade på dem, för att snappa ett

-hjortron.

-

-Bären lyste allt gullgulare, och de yngre hade ännu den röda kinden vänd

-mot solen; herr Lundstedt lockades allt längre in på mon, där endast unga

-tallar, raka som metspön och med en ruska i toppen, prickade ut den våta

-vägen, som var lagd med grenar och ris som en rörlig pontonbrygga.

-Plötsligen hörde han hundskall och såg en skorstensrök, varav han slöt,

-att det underbara slottet låg i närheten. Och då han kom närmare, såg han

-snart två långa skorstenar sticka upp ur ett moln av lönnar, vilkas näsor

-dinglade för aftonvinden och skramlade som ärter i en torkad gåsstrupe

-pigorna bruka nysta tråd på. Herr Lundstedt blir blyg och stannar att

-betänka sig vad han skall säga, när han kommer fram; och när han står

-där, tycker han, att lönnarne räcka lång näsa åt honom, sätta näsorna i

-vädret, romerska näsor, norrköpingsnäsor, grekiska, judnäsor, prästnäsor,

-som sitter bak på gåsen, och han står där och leker med näsorna, tills en

-betjänt kommer och frågar vem han söker.

-

-På herr Lundstedts höviska svar ledsagar betjänten honom förbi

-hundgården upp till byggningen. Det är ett lågt, vitt stenhus med en

-stensköld i pannan, på vilken ett kamfiokort och ett hjorthuvud äro

-huggna under en furstlig krona. Herr Lundstedt införes i en förstuga, som

-är målad med riddare som sticka vildsvin med spjut, under det

-rapphönshundar hålla dem i öronen och landsknektar blåsa valdhornssolon

-med nävarne i klockstycket. Betjänten visar honom en bambustol att sitta

-på, och går in genom en dörr, som tyckes leda till köket, efter som det

-luktar lök, när han klämmer ut luften med dörren.

-

-Men en annan stor dörr står öppen på högra sidan, och från bambustolen

-ser herr Lundstedt hörnet av ett ekskåp, som står på svarta klot, och när

-han lutar sig fram, varsnar han ryggen av en stol och axlarne av en

-herre, som då och då visar de utkrokade testarne av en snusbrun peruk,

-och han hör en äldre mansröst tala:

-

--- Detta är ingenting mindre än Rüdesheimer av sjuttonhundra och

-fyrtiofem, mina herrar och fröken Beate, som hans majestät, högstsalig

-konung Fredrik i livstiden här nedlade i källarne, under detta golv, mina

-herrar och fröken Beate, och en hel pipa från högstdensammes arvland

-Hessen med binamnet Kassel, att ha vid jakttillfällen och även andra

-oförutsedda tillfällen härute på högst densammes älskade Frösnäs. Vinet

-är delikat, högt över vår -- må jag säga ordet -- horisont, mina herrar

-och fröken Beate... vad är det frågan om? »Någon som vill tala vid

-fröken!» -- Fröken Beate! Det är någon som vill tala vid fröken!

-

-Strax efter trädde en dam ut med tre korkskruvar på var tinning och bad

-herr Lundstedt stiga in i hennes enskilda rum. Skolläraren följde och kom

-igenom en sal, som öppnade sig över en veranda utåt havet och fyren, och

-inträdde därpå i ett kabinett med vita möbler, mycket små och klädda med

-rosenfärgat kattun, ett pastellporträtt och en silhuett ovanför soffan.

-

--- Var så god och sitt ner, herr organist! sitt ner på soffan, och var

-välkommen till oss, började fröken Beate. Löjtnanten har några till jakt

-hos sig och är upptagen för ögonblicket. Herr organisten kommer från

-Stockholm nyligen och har gått på akademien. Det har jag också och spelat

-för van Boom, men nu har jag glömt bort allt vad jag har kunnat. Nå säg,

-vad är det här nya med postväskan? Ska kyrkoherden ha den på lördagen?

-Det är synd det, för vi brukade alltid läsa bladen. Vad tycker organisten

-om vår pastor?

-

-Herr Lundstedt hade nu så många frågor att besvara på en gång att han

-blev tigande. Men fröken Beate, som såg den unge mannens blyghet,

-fattades av medlidande, och med sin hand stödd på hans knä och med sina

-ögon drunknande i hans, intalade hon honom mod och självtillit, vilket

-allt dock tycktes ha ett annat inflytande på skolläraren, som ansikte mot

-ansikte med en stark verklighet icke kunde komma sig för att leka bort

-det oroande intrycket. Han tittade sig omkring i rummet för att fånga

-någon leksak han kunde sysselsätta sig med, men fröken Beate trängde så

-inpå honom, att han icke kunde se annat än en svart fläck med sex

-korkskruvar emot fönsterrutan, och strax såg han i tankarna sex buteljer

-rhenskt vin, som man får på begravningarne, begravningarne som han så

-ofta sjungit på i Jakobs kyrka, när professorn spelade orgeln, och som

-han fick åtta skilling banko för, när det var fint lik, och han sedan

-kunde köpa en kryddlimpa med smör eller sex tvåskillingsbakelser för på

-mjölkmagasinet i Norra gatan, där han bott med den varmhjärtade Lindbom,

-som talte tyskt och mörkt, när han blev ond, för att fadren ville ligga

-kvar för länge och begagnade nattbrännvin...

-

--- Förlåt, är det herr Lundstedt? avbröt löjtnanten i den snusbruna

-peruken, inträdande genom dörren. Jag är förvaltaren på gården och frågar

-om inte vår gode skollärare ville dricka ett glas vin med fyrmästaren och

-sjömätaren!

-

-Herr Lundstedt steg upp vördnadsfullt och tackade den gamle herren, som

-puffade honom in i stora riddarsalen, där möblerna voro lika mycket för

-stora som de varit för små inne i kabinettet. Och under möblerna lågo

-hundar med hängande öron och morrade åt den inkomne. Men löjtnanten satte

-skolläraren i en stol som en enmanssäng och skänkte i en grön remmare,

-sade skål och fortsatte att tala.

-

--- I denna sal, mina herrar, och jag behöver inte säga det åt fröken

-Beate, bodde en gång den store Gustav den andre Adolf, när flottan låg

-vid Älvsnabben här mitt emot (som sjömätaren känner), och man tror att

-senare dronning Maria Eleonora före sin berömda flykt hållit sig dold

-här. Det var det trettioåriga krigets stora tidevarv, då människorna voro

-större och därför allting större därefter. Om vi betrakta dessa ansikten,

-som blicka ned på oss från väggarne, och se huru stort hår de hade till

-exempel, huru stora näsor och ögon, så behöva vi icke fråga oss varför

-detta skåp är som en fästning, varför detta bord som ett golv, dessa

-stolar som parvagnar! Denna spis tog emot ett mått bryggved som en pris

-snus och denna ljuskrona kunde lysa opp Rånö kyrka om julottan. Det var

-stort folk, och en stor tid! Sedan kom en liten tid med små människor!

-Håret krymper till en råttsvans, kragstöveln blir en urringad sko -- se

-porträttet där -- soffan blir en stol till ett dockskåp, stolarna pallar,

-och man knaprar karameller på ett nattduksbord -- fy fan! Remmarn blir en

-fågelkopp, bägarn ett supglas, svärdet ett stekspett, och skåpet en

-kommod! -- fy fan! Mänskorna prata lort i stället för att slåss, och det

-stora blir så litet, så litet!

-

--- Nu måste jag segla! säger fyrmästarn och ser på sitt ur. Solen är

-straxt nere och vi måste passa på tändningen!

-

-Löjtnanten visar missnöje, men sjömätaren, som skall föra ut fyrmästaren

-på sin ångbåt, biträder dennes mening och det så vackert började talet

-måste slutas. Som herr Lundstedt visat sig som en dålig åhörare, blir han

-icke bedd stanna, utan går i sällskap med jägarne och deras hundar, och

-när de alla kommit till en korsväg på mon, blir herr Lundstedt ensam.

-Solen går ned och genom granarne synes det i flammor stående havet som

-stora stockeldar, vilka småningom slockna och försvinna.

-

-När herr Lundstedt lämnat postväskan i prästgårds grindstuga och kommit

-hem, märkte han att det var tomt i huset. Han såg den förfärliga

-ensamheten, och när han tände sitt talgljus och ställde det på matbordet,

-där ett mjölkglas stod vakt bredvid ett rågbröd, tyckte han, att det

-gjorde honom ont om ljuset, vars låga förde en kamp med mörkret för att

-hinna med sitt ljus till tapeten. Och tapeten var så eländigt ful,

-möblerna trotsade allt trolleri att bli vare sig stora eller små, och hur

-han bjöd till, men i kväll kunde han inte leka något. Han försökte tänka

-på något roligt, något han gärna önskade, men tankarne gingo icke dit han

-ville. De kröpo tillbaks ditupp, bakom mon i det lilla trollslottet, där

-han i ett ögonblick hade förstått, att en förändring skulle kunna inträda

-i hans liv, ty det hade han sett på henne, att hon ville ha honom, att

-hon kanske skulle vara i stånd att ta honom mot hans vilja, och -- vad

-skulle sedan ske? Åtminstone blev det icke mer att leka. Kanske måste han

-ut att fiska, ro omkring till bönder och skärkarlar att tigga ihop sitt

-tionde, ett skålpund smör här, en fjärding strömming där, några pund hö

-hos den, och så måste han köpa ko, hålla piga, gräva i trädgården och

-aldrig mer få spela orgel om vardagarne.

-

-Nej, hellre då gå fri och leka, böja och knåda hela skapelsen efter sin

-inbillning, tillfredsställa alla sina infall och lustar, icke känna något

-tvång, icke vara missnöjd med sin ställning, aldrig avundas någon, icke

-äga något, som man måste frukta att förlora. Hellre ha Angelika för evigt

-än husfrun på herrgården för livstiden. Och med detta beslut lade sig

-herr Lundstedt att sova och drömma, ehuru han hellre drömde vaken, då han

-fick bestämma vad han ville drömma.

-

-

-

-

-SJUNDE KAPITLET.

-

-

-Alrik Lundstedt var född på en kobbe i havsbandet utanför Mysingens fjärd

-och fadren satt där som torpare under bonden i Norrön. Kobben var icke

-större än att man kunde gå den runt på femton minuter. Ett par dussin

-tallar och några aspar utgjorde hela växtligheten, och i deras skugga

-stack ett magert gräs upp. Stugan var egentligen en större sjöbod, som

-lappades med vrakgods efter hand den föll ihop, och i en jordkula invid

-underhölls en ko och ett får. Kon föddes med grässtråna under tallarna

-och mossan på bergknallarna, fåret av asparnes sorgfälligt samlade löv.

-Knep det hårt, så fick kon äta salta strömmingshuven. All jord, som satt

-under mosskokorna, skakades av och lades ihop till ett potatisland, som

-blandades opp med snäcksand och gödslades med tång. Spillningen efter

-djuren skulle nämligen vara till kålen, rovorna och persiljan.

-

-Torparen gifte sig tidigt och fick barn. Sex stycken i rad. Men då blev

-det för trångt och det uppkom kiv och nit. Hårda ord, ont om mat och

-krig. Man stal av sig själv och av varandra; höll undan och gömde; gick

-avsides och åt det stulna som räven; tjuvfiskade och plundrade fågelbon;

-vittjade andras nät och högg skog, kniade gräs, satte snaror i olaga tid,

-och deltog i vissa oombedda räddningsarbeten vid skeppsbrott. Ensamheten,

-striderna, avunden gjorde snart samtal omöjliga, då en var fruktade att

-genom lös tunga röja sina planer och yppa hemligheter. Alrik, den yngsta

-och svagaste, fick minst, och ingen lärde honom varken tala eller skaffa

-sig livets nödtorft.

-

-När modren dog, man sade att hon blivit ihjälslagen under en stark

-vinter, när fisken blev borta, upphörde all matlagning, och systrarne

-flydde, bröderna flydde, så att slutligen Alrik blev ensam med den gamle,

-som numera aldrig talade. Det var efter den tiden han började lära sig

-leka själv, utan leksaker, som han aldrig sett, utan lekkamrater, utan

-lekplats och utan att kunna några lekar. Havets evigt enahanda, grå luft,

-grått vatten, blå luft, blått vatten, måsar och tärnor, skrak och svärt,

-var allt varmed han kunde fylla ögats behov av att se och sammansätta,

-och när det ej räckte, började ögat arbeta på egen hand för att

-tillfredsställa behovet; och örat, som endast hörde vindens sus eller

-rytande, sjöarnes dån och brus, fåglarnes skri och snatter, hungrade och

-tog sig till av brist på näring att äta sig själv, blev exalterat av

-utmattningen och hörde slutligen, där intet fanns att höra, hörde

-tystnaden, hörde blodvågen, senans spänning, muskeltrådens bristande, och

-slutligen toner, vilka samlade och ordnade sig under månadernas lopp,

-ingingo förbund och födde nya.

-

-Vad som hänt under den svåra vintern, då modren dog, tycktes fordra en

-begravning i den unges sinne, ett tjockt täcke av jord och sten, ett helt

-kummel av andra minnen för att icke kunna stå opp igen, och när det lilla

-enformiga livets små händelser ej kunde förse nog hastigt med material,

-lekte han ihop tilldragelser, massor av intryck, och hopade påhitt,

-synvillor, hörselvillor så att de bildade ett tjockt lager, som kunde

-täcka den mörka fläcken. Och så snart ett intryck blivit ett minne, hade

-det fått verklighet, och lades som en ny sten på kumlet över det

-begravna, som icke fick stå upp, och så blev det begravna lika overkligt

-eller lika verkligt som det som aldrig skett, upplöste sig, blev till

-dunster och var långa tider försvunnet. Därför hade ett slags drift hos

-Alrik uppstått att blanda bort verkligt och overkligt, ett begär att

-bedraga sig själv alstrats, ett behov fötts att icke stöta på någon

-verklighet, som genom sin handgriplighet erinrade om att en fatal

-verklighet, en viss natt uppträtt i hans liv, och vars uppträdande i

-minnet åtföljdes av en härjande och bitande känsla av skuld. Fruktan att

-denna skuld en gång skulle komma att indrivas av människor gjorde att han

-aldrig vågade ha någon ovän, aldrig visa missnöje med något eller någon,

-aldrig utöva kritik. Han hade av samma fruktan upphört att tala, men hade

-i stället en mimik, alltid full av förståelse och deltagande, som gav

-åskådaren illusionen av att Alrik var en mycket meddelsam och sympatisk

-kamrat. Sitt eget behov av uttryck för känslor och förnimmelser hade han

-funnit i musiken, i vilken han kunde berätta sin historia, utan att någon

-förstod vad han sade eller fatta några misstankar om att han bar på en

-hemlighet.

-

-I världens ögon gällde han för att vara litet fnoskig, men det gjorde han

-sig ingen möda att jäva. Med skolan, som endast besöktes av tolv barn och

-högst oregelbundet i anseende till de svåra förbindelserna, behövde han

-icke ta saken alltför allvarsamt, emedan ingen frågade efter den; och med

-orgelmusiken om söndagen kunde han ställa hur han ville, spela vad honom

-behagade.

-

-Emellertid hade uppträdet hos husfrun på ett obehagligt sätt kommit

-störande in i hans drömliv. Situationen i all sin betydelselöshet hade

-varit ett upprepande av en annan situation, som djupt ingripit i hans liv

-och nu genom sin påminnelse gav full kroppslighet åt det, som skulle ha

-varit bortdunstat som ånga. Hela stenkumlet av intryck han kastat över

-liket ramlade och skelettet låg där, huvudskålen låg där, spräckt av

-isbillen, och det hjälpte inte söka leka bort det mer, att blanda bort

-det med drömmarne, att spela bort, läsa bort det. Han hade blivit väckt

-och kunde inte somna om.

-

-

-

-

-ÅTTONDE KAPITLET.

-

-

-Det hade slagit Alrik mest att den främmandes ögon kunde ha samma

-uttryck, att hennes arm kunde ha samma gest, när hon lade handen på hans

-knä, och denna jämförelse spände sig som en tråd mellan det förgångna och

-det närvarande, och allt som låg emellan upphörde att finnas. Allting

-krympte ihop; manualen på orgeln blev icke mer än en alnsbredd som den

-var, stämmorna bara två, pipverket rosslade och hostade, spegeln återgav

-icke mer än den bondgranna kyrkan med allt dess skräp och liknade på sin

-höjd attributkammaren på stora operan. Skolan var icke mer befolkad av

-Läderstrumpan och Spårfinnaren, utan där sutto skorviga och snoriga

-fiskarungar; havsstranden var en soplår, molnen vattenångor, som stodo

-beskrivna i Berlins naturlära. Allting blev tungt, grått och trist, och

-besvärjaren, som kunnat blåsa liv i allt detta obetydliga, tråkiga,

-enformiga, var en organist och skollärare, som skulle svälta till

-vintern, om han ej fiskade och grävde i jorden, tog upp sitt tionde och

-såg om sina ägodelar. Därmed kommo tankarne över huru det kunnat vara, om

-ej han skänkt bort sina pengar åt fadren den gången, om han tagit

-direktörsexamen, om han stått på sitt eget bästa. Förgäves sökte han

-förlika sig med tanken, att det skulle kunna bli bättre, att det skulle

-kunna glömmas igen, grävas ner, dunsta bort i drömform. Drömrnarne blevo

-tankar, vassa, skärande, som klippte sönder alla slöjor han ville hänga

-opp för det förflutna, reflexioner, som syrsatte och upplöste. Hans

-jämna, lugna lynne förstördes, och ett smygande missnöje med allt sökte

-sig insteg.

-

-Förändringen märkte han själv, när han nästa lördag skulle upp till

-herrgården efter postväskan. Som sist stannade han framför lönnarna och

-tittade. Inte var där några näsor! Fröbaljorna liknade inte alls några

-näsor; det var endast barnungar, som kunnat hitta på det; och det hade

-han inbillat sig! Han kom fram till byggnaden. Inte var det något slott,

-ännu mindre något trollslott. Vad var trollslott för slag? Där troll

-bodde! Men det fanns ju inga troll, eljes skulle de stått beskrivna i

-Berlins naturlära! Han blev införd av betjänten i riddarsalen, där inga

-riddare funnos, och medan han väntade, kommo alla löjtnantens yttranden

-fram för honom, vilka han beundrat som högst visa. Inte voro människorna

-större på sextonhundratalet än på sjuttonhundra. Där hängde den lilla

-tjocka Carl den tionde och där den lilla pojkfiguren Carl den elfte. Och

-håret, det var ju tagel och löshår; mustaschen var ju bara en smal

-tandborste. Inte voro alla dessa krigare hjältar därför att de buro

-järnvästar! Det var tidens uniform, och dessa krigare skulle nu hetat

-indelta kaptener och majorer med postkontor i bakgrunden. Möblerna blevo

-kanske inte mindre, men rummen mycket större; så det kanske var en

-synvilla. Och det andra sen! Inte voro Arvid Bernhard Horn, Carl von

-Linné, Jonas Alströmer, som han läst om i Fryxell, inte voro de mindre

-andar än Axel Oxenstjerna, Königsmarck, och Olov Rudbeck, som var

-fnoskig.

-

-Fröken kom in och slog sig ner att språka. Herr Lundstedt anmärkte genast

-för sig själv, att hon liknade en av de där damerna på Tyska Prästgatan,

-som han trott vara borgarfruar, men som han nu först erinrade sig, att

-herr Lindbom förklarat vara skökor. Varför han icke förr erinrat det,

-visste han ej; kanske därför att han icke velat minnas det. Fröken

-frågade först hur pastorn mådde. Och då herr Lundstedt sagt sig tro väl,

-så började fröken tala illa om honom, förfärligt; och till sin skam

-märkte herr Lundstedt, att detta icke gjorde på honom något obehagligt

-intryck. Därpå frågade hon, om herr Lundstedt hade det bra, om han var

-nöjd, om han älskade att göra musik. Till ersättning frågade herr

-Lundstedt huruledes löjtnanten befann sig och om herrskapet skulle komma

-ut i sommar, något som han egentligen icke brydde sig om. Nu kom en

-störtsjö upplysningar om, att löjtnanten var en gammal elak fanjunkare,

-som förstörde gården och drack ur vinerna, att herrskapet voro ruinerade,

-att fröken vilken dag som helst kunde stå på bar backe, och att hon

-kunde laga utmärkt mat, förstod lanthushållning och älskade små barn.

-

-När herr Lundstedt lyckats utfå postväskan och med densamma vandrade över

-mon, var han mycket tankfull och nertryckt, men det fanns en ljusglimt.

-Visserligen sörjde han över att han icke kunde leka mer, men den

-tryckande känslan av skuld över ett brott, han deltagit i, var något

-minskad, sedan han hört att andra också hade sina fläckar. Allihop,

-löjtnanten, fröken, herrskapet, pastorn ägde sina hemliga vrår, där de

-gömde lik, myllade ner dem med ord, gömde dem under blomster, kransar,

-band, granna påskrifter som de ruttna liken under gravkullarna, vilka

-planterades, vattnades och klipptes var söndag. Det skulle sålunda

-verkligen vara sant det som sades varje gudstjänst, att vi äro alla

-syndare, i synd födda och jämväl syndat i alla våra levnadsdagar? Det

-vore sålunda icke något skönt, något gott i livet, utan allt vore sken,

-vitlimning, påstrykning! Men om så vore, varför skreko då människorna

-emot, när någon ville tro Guds egna ord, att det icke fanns en ren, att

-det icke fanns något kärnfriskt, något sunt? Trodde de icke sina egna

-ord, när de läste syndabekännelsen eller läto prästen stå där förskansad

-innanför altarringen och säga det på deras vägnar, medan de lågo tysta på

-sina ansikten och kanske logo över, att de narrat honom säga det, som de

-aldrig ville erkänna. Kanske det också var ett sätt att leka, ett sätt

-att dölja. Och vore det icke det, varför steg icke han fram, hon fram för

-Guds altare, och med öppen panna sade högt, utan att le, jag har stulit

-tre lod silver, jag har ljugit mig fri från två års straffarbete, jag har

-haft olovligt umgänge, jag har förfalskat socknens räkenskaper, i

-stället för att låta präststackarn stå och säga: jag fattig syndig

-människa? Om nu prästen i stället sade: du Anders i Norrö, du Karin på

-Aspskär, du har gjort det och det, då skulle de bli onda och säga att han

-ljög, om det också var sant vad han sade.

-

-Det fick nu vara hur det ville med de andra, han bar sin skuld, hade

-kommit till medvetande om den, och ville bli fri från den. Han ville gå

-direkt till pastorn och säga honom hur allt gått till, få hårda ord, ta

-sitt straff och bli lugn efteråt.

-

-Han gick vägen framåt och omkring viken. Aftonsolen sken in emellan

-träden och målade björkarnes näver rosenröd, tallarnes flarn eldröd, så

-att hagen stod som en brasa. När han kom till ledet, stannade han

-tvekande vid den tavla, som inramades mellan syrenhäckarne på ömse sidor

-om brunnen. Under gårdslinden, som sjöng alltigenom av bin och humlor,

-satt pastorn och rökte en porslinspipa med en målad hjort på huvudet. Den

-gamles ansikte var grått under det stora vita håret, så vitt som floxens

-blommor, där växte på rundelen. Han pustade röken betänksamt ut, och den

-steg rätt opp i den vindlösa luften. Bredvid stod prostinnan och strök

-prästkragar på en strykbräda över en stolskarm och hundkojans tak.

-

-Herr Lundstedt gick fram med väskan, lämnade den ifrån sig, och hälsade

-ett god afton.

-

-Pastorn öppnade väskan med sin egen nyckel, tog upp kungörelser och

-tillkännagivanden, Väktaren och Stiftstidningen. Bröt brev och talade

-slutligen:

-

--- Nu är undantagsmannen i Svartnäs kaputt; är väl arsenik som vanligt.

-Och Malins unge, som var bortsatt hos Storvikarn, likaledes. Har

-Lundstedt sett en sån församling?

-

-Därpå svarade prostinnan, i det hon spottade på strykjärnet:

-

--- Uh, vad ä de att tala pöu, hemma hos öss i Sköune dog alltin de gamla

-i märgelgröuven.

-

--- Ja, vad ska man göra åt det! Men ni lär också ha left rövare ute på

-kobben, Lundstedt. Det gick fasliga historier om er en lång tid, va?

-

-Herr Lundstedt vart dödsblek och svettades i armhålorna.

-

--- Förlåt, herr pastorn, men kan jag få lov att tala ett ord enskilt!

-svävade han fram på målet.

-

-Pastorn, som trodde det var någon penningangelägenhet, bad skolläraren

-komma med in på expeditionen.

-

--- Nåå, tog han upp när Lundstedt dröjde; vad är det om?

-

--- Herr pastor; pastorn vet allt!

-

--- Vad för slag?

-

--- Det som hänt -- därute.

-

--- Nej, inte vet jag något; jag har bara hört lite skvaller, och för

-resten är det över tio år sen. Var Lundstedt med och gjorde slut på

-gumman?

-

--- Jag var med, men jag gjorde det inte.

-

--- Ja, ni lär ha levat -- huller om buller! Jag vill inte veta något, och

-kan inte göra något åt det. Skaffa sig frid med sitt samvete bara, och

-tacka Gud ni kom ifrån det för så gott köp.

-

--- Ja, men se det är just friden jag inte kan få! Inte för aldrig det!

-

--- Å, Lundstedt vet ju, att Frälsaren har lidit och dött för våra

-synder, så då kan han väl ha frid, om han nämligen inte ärnar gå stad och

-göra om det!

-

--- Ja, men detta kan han aldrig förlåta!

-

--- Kan _han_ inte? Han kan allt! Och när han kunde förlåta rövaren på

-korset! -- Se så, gå nu inte och grubbla, utan var en man. -- Kom och

-drick en toddy med mig nu!

-

--- Hör nu, Lundstedt, menade pastorn när toddyn var drucken, kvälln är

-vacker och jag har ett brev till fyrmästarn; skulle han inte vilja ta min

-eka och ro ut till honom?

-

-Jo, det ville Lundstedt gärna, i synnerhet som han kände sig stå i stor

-tacksamhetsskuld hos honom, som förlossat hans själ, och han bugade sig

-för prostinnan, lyfte mössan och gick ner till båt.

-

-Solen hade gått ner och fjärden låg blank som polerat järn; fyren var

-tänd och lade ut en svag ljusmatta intill bryggan, en hel mil lång. Det

-var så tyst, att roddaren endast hörde sina årtag och kunde tänka ostört

-över det passerade.

-

-»Allt var förlåtet, endast han trodde.» Så enkelt, så vackert, vilken

-skön religion! Icke underligt att den ansågs vara den högsta av alla

-kända! Rövare och banditer skulle in i paradiset, men de oförvitlige,

-laglydige, trogne skulle åt helvetet!

-

-Bara man trodde! Men herr Lundstedt hade svårt att tro det, efter som den

-borgerliga lagen straffade rövare och banditer, och belönade de redlige

-och flitige! Han hade svårt att tro det, men han måste tro det, eljes

-fick han aldrig frid, och frid måste han ha.

-

-Tro det! Var det så omöjligt! Om han icke kunde tro det i dag, så kunde

-han tro det om en månad! Kunde han icke tro det, han som kunnat tro allt

-vad han velat förut! Att rågskylarna voro soldater, att telegraftrådar

-voro fiolsträngar, orgeln en stalaktitgrotta, en okänd flicka hans hustru

-närapå! Han som inbillat sig att han ägt juvelringar, som lågo kvar i

-guldsmens fönster, att fröken på herrgårn hade sex korkskruvar i huvet,

-att Jon i Espö hette Rävsvansen! Hade han trott det? Han hade trott, att

-han trott det, önskat det så livligt för att slippa tro något annat

-obehagligt, som skett en gång, lekt att det var så. Varför kunde han då

-inte tro att Gud förlåtit honom, när pastorn sagt det och det stod i

-bibeln, och han önskade tro det, måste tro det för att få frid!

-

-Detta kunde han inte leka ihop, för det fanns ingenting att ta på,

-ingenting att göra av. Det var bara att tänka på, grubbla över, sitta och

-upprepa för sig. Nej, det skulle komma något nytt, verkligt emellan, en

-massa påtagligt emellan och lägga sig över det andra och så skulle han få

-igen gåvan att leka, och kunde han bara leka, så skulle han snart vara

-lycklig igen.

-

-Under dessa funderingar hade skolläraren kommit mitt på fjärden. Han höll

-med årorna, medan han torkade svetten ur pannan, och när det blev tyst,

-hörde han en flickröst sjunga från fyren. Genom luftförtunningen och

-avståndet kommo tonerna icke rena fram, men stämde likafullt ungefär, så

-att, när de nådde örat, de klingade svävande, obestämt som eolsharpan.

-

-Herr Alrik lyssnade, och undrade hur han med båten måtte ta sig ut från

-fyren, där sångerskan stod, och så kom han tillbaks i sin båt och

-undrade hur hon såg ut som sjöng, vem det var som sjöng, hur gammal hon

-var, om hon hade snörliv, om hennes händer voro vita, vad hon hette.

-

-Vid denna sista tanke drog ett brett löje för första gången sedan åtta

-dagar över hans ansikte och han utsade i tankarne namnet: Angelika.

-

-Det var Angelika, ganska visst, som satt fången ute i tornet och tände

-nödeld, och han var Alrik, medregenten till Erik, som kom på härnadståg

-för att befria henne, och i bröstfickan hade han lejdbrevet, som innehöll

-benådningsdomen, eller påvens dispensbrev, som tillät medregenter att

-gifta sig med fångna prinsessor, och för att ge sin ankomst tillkänna och

-visa sig som en riddare, reste han sig och med sin bariton sjöng han som

-han hört Günther så många gånger, men med ackompanjemang på öskaret: »Du

-bör ej fruktan bära, kom följ mig till mitt slott!»

-

-Fyren blinkade illmarigt, men Alrik såg ännu icke sångerskan, vilken dock

-straxt svarade, när förförelsearian hade grånat ut mellan kobbarna. Och

-som ett brevsvar klingade igen: »Och havets unga tärna, hon gick en kväll

-så varm.»

-

-Herr Alrik åhörde den stående och med mössan i handen såsom när man hör

-folksången, och under det han hörde, började det att leka för honom; den

-vita fyren, smal opptill och vidgande sig mot grunden som en kjol, blev

-sjöjungfrun med eldögat; havets unga tärna, som sjöng honom till sig,

-blev långa Majken på Bernhardsberg, som blinkade oskickligt... nej, det

-fick inte vara hon! Nej, det skulle vara havets tärna, det var mycket

-vackrare och han ville älska henne, famna henne, men på avstånd, utan

-att se henne, utan att hon såg honom, i sång, i harmoni under

-sommarnattens rosenfärgade täcke med gula bårder, och för att åstadkomma

-omfamning tog herr Alrik opp första takterna i duetten »Hör hur stilla

-vinden susar». När han givit an ton och lyssnat, hörde han flickans röst

-sjunga sången, och nu intonerade han i andra stämman, och de lindade

-tonerna om varandra, som när man flätar favörer; de kysstes i luften, de

-famnades på vattnet, och när de sista orden: »sång och kärlek gå från

-himmel, gå till jord», klingat ut, såg han de två sluttonerna som ett par

-rosenröda duvor munnas, och i detsamma föll från zenit en stjärna,

-målande sig som ett nottecken med sin långa svans, som om den flugit ur

-sångerskans mun till hans möte och han gapade för att fatta den mellan

-sina läppar, men båten krängde med detsamma, så att han satte sig ner på

-betten. Och nu tog han i årorna, stack ut bladen som ett par vingar och

-så flög han över till fyrskäret, där han mycket riktigt träffade

-fyrmästarens dotter, med vilken han redan sjungit duett, och till henne

-överlämnade han brevet, emedan fadren var ute på sjön, och han

-överlämnade brevet i två långa timmar, som voro alldeles för korta, men

-tillräckligt långa ändå för att ute på farstukvisten dricka kaffe med

-sångerskans moder, och under samtal om stora operan och Jakobs orgel

-vinna insteg i ett välbevakat hjärta och för den fångna jungfrun visa

-vägen ut till det fria.

-

-

-

-

-NIONDE KAPITLET.

-

-

-Herr Alrik har fått frid och återfunnit lekens gåva, men nu leker han den

-käraste leken med verkliga leksaker, och varje dag som går lägger en ny

-sten på kumlet, där liket ligger, och det skall aldrig stå opp mer, sedan

-han fick det lilla Blekansiktet i huset.

-

-Han har nu gravat jorden och plantat i solskenet, satt garn och vittjat i

-regnväder, så att han är kopparbrun i ansiktet och älskar kalla sig den

-Röde Mannen. På tröskeln till sin wigwam röker han sin kalumet och tackar

-den Store Anden, som gav honom den Vita Bisamråttan; men när den Vita

-Bisamråttan har lynne, säger hon att lyckan icke är i fullmåne, då

-Medicinmannen med porslinspipan under prästgårdslinden icke vill äta ur

-samma fat; men då talar den Röde Mannen visdoms ord om ett kid, som skall

-födas och bli en Stor Medicinman, som en gång skall sitta under

-pastorslinden, när en annan Bisamråtta skall stryka hans prästkragar, och

-då skall fredspipan tändas och kanske den Gamle, som nu fiskar i de stora

-vattnen, skall hänga sina nötta mockasiner på pastorns gärdesgård och äta

-pemmikan hos den unge Mohikanen. Och för övrigt, det var i alla fall

-pastorn, som gav Den Röde Mannen frid, när han lärde honom känna vite

-Krist.

-

-Och när han talat och Blekansiktet vill svara, ber han henne sjunga i

-stället; och när han narrat henne sjunga och han mot sin vilja hör att

-det är falskt, säger han sig att det är mixolydisk tonart hon sjunger i,

-och han tror till och med att hon har funnit de felande halvtonerna

-mellan e och f och h och c, ty hon är nu den märkvärdigaste av stammens

-döttrar, utom att hon är den skönaste och godaste, ty hon har lärt honom

-trolla igen, när han förlorat gåvorna, och nu kan han när som helst

-vandla salt torsk till stekgädda, härsket flott till bordsmör; han kan ta

-fikon på sina tistlar och druvor på törnena; ur sin hatt plockar han allt

-vad han vill, utom olyckor, och han kan svälja förödmjukelser som stora

-kavalleristsablar, äta eld från själva helvetet, om det så skulle vara,

-och sedan nysta ur sig de grannaste sidenband, som han väver rödlakan och

-gyllenduk av. Den kan trolla!

-

-Och nu har den gamle Bävern gått till sällare jaktmarker och tagit

-hemligheten med sig djupt ner under den röda pipleran, som ligger öster

-om solen och väster om månen.

-

-                  *       *       *       *       *

-

-Så ungefär, fast inte så utblommerat, brukade den trolske klockaren på

-Rånö berätta sin historia, när en lustkutter förirrade sig ut i hans

-avlägsna vatten och han hade fått ett par supar för att visa ut

-abborrgrunden. Hur mycket som var sant visste man aldrig, ty han ljög

-vartenda ord han talade, och hur han hade det i ensamheten och

-fattigdomen fick man inte reda på, ty det visade han aldrig. Grannarne

-påstodo, att han aldrig gått på Musikaliska akademien, aldrig känt far

-och mor, och aldrig varit gift. Men det kunde vara lögn det också, ty det

-var ena rackare att ljuga där på kanten! Och de var dorska och egna

-därute i havsbandet; där såg de stora sjöormen och trodde på råt, kom

-sällan åt kyrkan och lade slantar under stenar, förgjorde bössor och

-kunde otyg. Men den värsta trollaren var ändå klockaren på Rånö.

-

-

-

-

-Min sommarpräst.

-

-

-När jag kommer ut om våren till sommarnöjet, är jag den första. Den lilla

-badorten är öde, luckor äro stängda, verandor täckta. Träden äro

-halvlövade, rabatterna ogrävda, och i hål och vrår ligger litet smutsig

-snö kvar. Men då går jag ner till gästgivargården efter middagen och

-finner min sommarpräst. Sådan jag fann honom där för tolv år sen finner

-jag honom än, sittande vid sitt punschglas i kakelugnsvrån, läsande sina

-tidningar, strykande huskatten och småspråkande vid värdinnan.

-

-Han är några och trettio år och ser ännu ut som en lång, mager student.

-Men nu på våren är han magrare, förefaller det, än i fjor, hyn gråare,

-ögonen slocknade och rösten tunnare av brist på talövning.

-

-När han blir varse mig, får han först en underlig glans i ögonen, som om

-han hade förtalat mig hela vintern och hade ont samvete, denna

-egendomliga glans, kanske uppkommen av en hornhinnans spänning, då

-pupillen skall vidgas för att kanske läsa i den andras ögon vad den

-tänker. Jag vet, att han hatar min verksamhet, men i denna stund är han

-en människa i ensamheten, och jag ser att jag, som kommer utifrån

-världen, där det lever, också kommer till honom såsom vårens bebådare,

-den första badgästen, vilken snart skall följas av andra. Och när vi

-övertygat oss om, att inga fientligheter skola utbryta, sätta vi oss till

-bords. Första halvtimmen talar han med en entonig, skrällande röst utan

-halvtoner, utan nyanser, och jag har svårt att återkonstruera i honom en

-bildad man. Hans talorgan har på åtta månader anpassat sig till lotsars

-och fiskares, hans hjärna har tryckt ner sig till att bli förstådd av

-enklare tankemekanismer, hans ordförråd har förlorat mellanfärgerna,

-övergångstermerna, och upptagit de enkla, stundom vulgära glosorna.

-

-Han är misstänksam som den ensamme, och han tittar ideligen efter om jag

-menar vad jag säger, ty jag avpassar mig av omedveten sympati, jag spelar

-på stycken, som behaga honom, utan att lämna något ifrån mig, jag drar

-upp hans utgångna urverk; och småningom hör jag honom knäppa i den gamla

-goda gången.

-

-Han vill gärna lyss till nytt från mig, men njutningen att få tala själv

-överväldigar honom, behovet att visa sig vara en jämnbörding griper

-honom, och han går på de högsta frågorna.

-

-Efter en timme är hans röst något beslöjad, men börjar redan låta finare;

-han söker icke längre så pinsamt efter ord, hans ansikte, nyss så dött,

-så färglöst som fallet löv, lyses upp, och han berusar sig av tal.

-

-Vi undersöka Kierkegaard, lidandets skald, och han svämmar över i

-frosseriet på sina lidanden, som han utan att bikta sig får ge luft.

-

-Men vi ha läst Kierkegaard på var sitt sätt, jag som psykolog och han

-som kristen. Antingen han icke förstår mig, eller icke lyss på mig, nog

-av, han har hört att det ger återljud i min resonansbotten och han blir

-vältalig; talar och talar, så att jag tycker det är synd avbryta en

-lycklig människas utsvävning; men han vill kränga över åt kristussidan

-och jag stretar emot. Han går på och jag låter honom hållas.

-

-Det drar väl en timme och han behandlar mig som adepten, kastar

-mässkjortan över mig, tar eden av mig, hör ej på mina protester,

-primsignar mig, vädjar slutligen till mitt bifall emot kristushatarne.

-

-Då ler jag för att väcka honom, men han ser ej mitt leende, och han går

-vidare, djupare, kommer in i exegetiken, och åker fast i tjockaste

-teologien; stannar och ser på mig, för att höra mitt bifall.

-

--- Men käre bror, avslutar jag, det är väl ingen hemlighet för dig, att

-jag icke delar en enda av dessa dina meningar!

-

-Han ser på mig, synes erinra sig något, ler, och vi tala om något annat.

-

-Nu är det min tur att tala! Lamporna tändas i salen och ny punsch är

-inne. Jag talar om den tid vi leva i såsom en sovandets tid, fortsättande

-ett sovande, som började med århundradets ingång, då mänskligheten

-tröttnat på att vaka; flätar in upplysningar om Darwins upptäckter och

-Schopenhauers och Hartmanns genomskådningar, ställer in kristendomen i

-sitt sammanhang i världshistorien, ger kött åt teologiens kroppslösa

-skuggor, förklarar det som han ville ha oförklarligt, utan att väcka

-honom med den ökända rationalismens populärresonemanger, nämner varken

-Strauss eller Renan, improviserar en världsåskådning i diktens lagom

-dimmiga bilder. Jag ser hans halva ansikte som en vit fläck i lampskenet,

-fallande snett ovanfrån, och hans ögon brinna, lysa genom tobaksröken;

-jag tror att jag har honom med mig ett gott stycke, längre än han hade

-mig nyss; jag har magnetiserat honom genom att sätta hans hjärna i mina

-rörelser, jag känner en stund talarens rus, då han kan röra, leda sina

-åhörare; jag har tagit honom ur hans mysticism med min oklarhet, då jag

-visste att varje införande av frågorna på det klara skulle väcka ekon i

-hans apologetiska minnen; men jag tröttnar. Kan icke längre undvika att

-torna på en av hans dosor, i vilka apologetiken förvaras, det vill säga,

-en samling motbevis mot alla förutsedda invändningar mot kristendomen.

-Mycket rätt: jag rör oförvarandes vid fjädern, locket öppnas, min makt är

-slut. Nu ler han och säger:

-

--- Det är väl ingen hemlighet för dig, att jag är absolut motståndare

-till alla dina meningar.

-

-Varpå vi gapskratta! Men ingen dispyt kommer till stånd, inga resonemang,

-ty i samma ögonblick vi skulle söka giva och taga skäl vore allt samtal

-omöjligt. Vi ha helt enkelt suttit och sökt magnetisera varandra, berusat

-oss själva och njutit, den ena av den andras rus han framkallat, och vi

-ha träffats för att njuta av varandras sällskap. Vi äro fiender, men vi

-äro icke ovänner, och vi träffas igen varje dag, lekande samma

-tankelekar, aldrig sårande varann, aldrig törnande. Vi välja de

-sirligaste ord, de längsta omskrivningar, de lenaste uttryck. Det är som

-ett slags själarnes coitus. Men när badgästerna anlända, lyfter jag och

-reser ut i skären.

-

-När jag efter tre veckor kommer igen in till badorten och träder in i

-hotellets stora sal, sitter min vän pastorn vid table d'hoten omgiven av

-stadsherrar och damer.

-

-Han är nyrakad, nyklippt, har en ren vit halsduk, fint borstade svarta

-kläder. Hans ansikte är öppet, det tryckta, trista är borta, ögonen

-glänsa, men han har ännu en stående gest med tungan och läpparne, som om

-han undertryckte ett beständigt leende.

-

-När han får se mig, visar han stor obeslutsamhet; men han reser sig,

-hälsar och frågar hur jag mår; alltjämt med detta illmariga löje, som

-kommer och går. Därpå viskar han mig, liksom fölle han in i den gamle

-studentens, alltså skråbroderns roll, att hans brännvinsbutelj står i

-skrubben i mellanrummet och är märkt med P., ty det serveras intet

-brännvin på hotellet.

-

-Jag sätter mig på avstånd att spisa och betrakta honom. När han nu talar

-vid dessa människor, har hans ansikte andra uttryck än då han talade vid

-mig; och det ändrar sig alltefter den talande. I allmänhet ser han

-strängt allvarlig ut, avvisande alla förtroenden, på vakt att icke glömma

-sig. Men när han vänder sig till fruntimmerna kan han icke dölja sig. Han

-myser och ser älskvärt nedlåtande ut som en äldre mot ett barn,

-underlägsen och smickrad som en ogift man mot en kvinna, och ärbar,

-oåtkomlig, kysk som en Herrans tjänare.

-

-När de slutat reser han sig och kommer fram till mig. Hans ansikte bär

-ännu reflexer från dem han talat vid och är uppvärmt av utstrålningen

-från fruntimmerna. Enslingens misstänksamhet är borta; hans själ har

-gymnastiserat sig på andras; umgängeskretsen har borttagit fruktan,

-avsatt tankefrön, riktat erfarenheten, ökat minnena, och han är djärv

-nästan nedlåtande mot sin förre kamrat i öknen. Men han vill icke sitta

-till bords med kättaren och tala om tidens frågor, ty nu finns det

-vittnen, och han har för övrigt så många andra att tala med, om också

-ingen förstår honom så väl som den otrogne.

-

-När han går, säger han, att han vill komma ut en hel dag och hälsa på

-mig.

-

--- Här är för mycket folk om sommaren, menar han, och för litet om

-vintern. Nu skall man gå klädd och vara kavaljer, och... ja, du har det

-gott, du!

-

-En vacker eftermiddag i slutet av juni ser jag en svart figur komma

-gående nere i ängen. Det är pastorn. Uppkommen till stugan kastar han av

-sig den svarta hatten, drar ett långt andetag, och tittar sig omkring på

-landskapet, som om han såg efter om där var plats nog, eller om några

-mänskor kunna se honom. På min kammare får han sikte på en blå kavaj,

-vilken han utbyter mot sin svarta rock, tar en halmhatt, en rotpipa, en

-käpp; och efter ett glas punsch vill han gå ut i skogen.

-

-Utkommen i ängen sticker han händerna i kavajfickorna och tycker det är

-nytt och roligt; kesar som en kalv, flöjer över gärsgårdar. Det är en

-annan människa och rocken gör väl litet till munken.

-

-I dag tala vi inte om frågorna, utan gå ner till havsstranden, bada,

-simma ut i fjärden. Därpå promenera vi i sjökanten och kasta smörgås;

-rulla stenblock ner i vattnet; jaga opp skrakungar, klättra upp i holkar

-och leta rötägg. Och så ge vi oss in i djupa granskogen. Här är han som

-hemma hos sig; hojar och sjunger; dödar huggormar med sin påk, lockar

-fåglarne att svara, narrar den flyende haren att sitta; känner älgspår,

-och vill bestämt gå fram och retas med tjurn. Därpå storma vi ett berg,

-brant som en mur, och komna upp på platån, där endast några martallar

-blivit lämnade, se vi havet under oss med sina tusen kobbar och skär. Här

-lyfter han hatten och torkar svetten ur pannan:

-

--- Ja, men det är skönt att få vara människa en stund, säger han med ett

-förfärligt smärtsamt drag i ansiktet och en suck.

-

-Det att jag icke svarar, icke beklagar, icke inbjuder till deltagande

-eller förtroende, fastän jag vet allt, hela den pinohistoria, som ligger

-bakom denna mannens nutid, utgör retelsen i umgänget. Han vet att jag

-vet, men i samma stund jag sade, att jag visste, skulle han gå. Och han

-säger ingenting själv, men njuter av att antyda, att snudda vid faran,

-som ligger i att röja sin hemlighet för en fiende; ty vi äro fiender. Det

-veta vi båda.

-

-Och jag känner på mig, att om han här i ett svagt ögonblick skulle öppna

-sitt bröst och visa det rysliga kräftsåret, skulle jag fly honom. Behaget

-att gissa honom vore slut; och han skulle sedan hata mig, då jag hade

-hans liv i min hand.

-

-Men vi säga ingenting, vi bara prata så ofta vi ha ett ögonblick, prata

-om jakt och fiske, segla och ro.

-

-Det har kvällats och vi måste hem till aftonvarden. När vi nalkas

-stugorna, sjunger han inte längre, och vid bordet är han instängd;

-gycklar svagt inför frun i huset över att han har min rock; säger nej

-för supen, men tar den.

-

-Vi gå ut på farstukvisten att sitta och prata, men han blir orolig, ty

-han är ej säker på, att andra skola vara så tysta som jag.

-

-Och när han får fatt i en pilbåge, springer han ut på backen och börjar

-skjutövningar över matbodtaket. Så ivrigt, så ihållande, barhuvad och

-springande sig andfådd, att jag ej vet om han koketterar eller är rädd

-att bli indragen i farliga konversationer. Han håller på med pilbågen en

-hel timme, och påkallar vår uppmärksamhet, när han gjort en riktigt

-vacker lyra.

-

-Han får en säng på kammaren och ligger kvar över natten.

-

-Följande morgon kommer han i sin långa svarta rock till kaffebordet,

-högtidlig, sträng, såsom om han ångrade sin gårdags handlingar.

-

-När jag anordnar om båt för honom, hör han mig titulera fiskargumman fru,

-vilket ger honom anledning att avsides säga:

-

--- Du ska inte kalla madammerna fru; du förstör folket.

-

-Varpå jag:

-

--- Äro icke alla mänskor lika?

-

--- Jo, inför... (han tvekar om ordet) Gud, men icke inför människor. Det

-borde _du_ veta!

-

-Det var en tillrättavisning inlindad i en artighet, som förekom vidare

-behandling av ämnet.

-

-Vi skildes vid stranden, kallt, artigt, såsom nöjda med att skiljas.

-

-Hans båt var lastad med hundra tomma buteljer, bland vilka han skulle

-sitta.

-

--- Lägg något över buteljerna! befallde han flickan som skulle ro.

-

-Hon tog sin kofta och skylde flärden, medan pastorn tog en min av höghet

-såsom innehavare av de eviga sanningarne och ett boställe.

-

-

-

-

-Pastorns älg.

-

-

-Pastor Norström hade mycket små intäkter, dels därför att hans hjord var

-fattig, dels därför att upplysningen uppifrån började pyra sig ner, och

-vantron nerifrån, läsarne, bjöd en svår konkurrens med brödkyrkan.

-

-Han hade ett par kor, några tunnland vete och råg, skog och fiske så

-mycket han ville, men som han inte hade mer än en piga, fick han plöja

-själv, fiska själv och fara med sumpen själv.

-

-I skogen fick han ta ved och plocka blåbär till husbehov, och jakträtt

-hade han också, men som han var utan hund, gingo de vilda djuren ganska

-trygga där. Detta hade gjort prästgårdsskogen till en omtyckt häckplats

-för traktens älgar, som brukade fortplanta sig uppe i en mosse. Och av

-nöden hade pastorn förstått göra sig, om icke en dygd, så åtminstone en

-liten sportel. Han hade i många år knipit sig en älg, flera blev det

-aldrig, och när köttet kom tillsammans med hud, horn och klövar, så blev

-det i alla fall en åttio riksdaler, allt som allt, utom bloden och

-räntan, som räckte ända till tjugondagen. Men det var en osäker inkomst

-och kunde så lätt slå fel, för ett enda skott avgjorde, om årets

-köttgryta skulle på elden eller om den bara finge koka spiggolja, som i

-sådana fall blev den extra bevillningen. Det var därför icke utan oro man

-i prästgården såg den elfte augusti nalkas.

-

-Redan i juli tog man av skällorna på korna, som gingo i skogen, och den

-första augusti fick inte pigan ropa ihop kräken. Och så anordnade pastorn

-saltsleken, högg aspruskor och satte i korsvägar. Sista söndan i juli gav

-han från predikstolen en lindrig varning mot bullrande besök i sin skog,

-och sedan gjorde han polisvakt själv efter smultrongummor och

-blåbärspojkar.

-

-Men »kampen om älgen» var icke så lätt vunnen, och om han också haft

-älgstånd på skogen hela sommarn, och sett kalvarne gå där bland sina egna

-kreatur, så han vant sig vid dem som om de redan stodo i hans lagård

-eller legat i hans gryta, så kunde det mycket väl hända, att när den

-stora dagen kom, några företagsamma skärkarlar helt enkelt motade in

-högdjuren på sin mark, eller drev dem i sjön, och sedan voro de vars mans

-goda pris på kobbarna.

-

-Sista året hade pastorn haft lyckoskott. Älgarne hade kommit, och de hade

-varit mycket orädda, för att vintern varit svår. De hade till och med

-gått in i gärdet och nafsat på vårrågen, men det hade bara glatt den

-gamles jägarhjärta:

-

--- Äter ni mitt bröd, så äter jag ert kött, sade han åt sin gumma, som

-tyckte det var synd om gudslånet.

-

-Den elfte augusti föll in, och pastorn invigde den soliga dagen med att

-ladda muskedundern med sitt engelska krut och lägga in ett lod.

-

-Gumman tog kökskniven under förklädet och ämbaret i hand, och så gick man

-till skogs. Nu var det bliven sed, att frun och pastorn skildes vid

-stättan, och så ringade de djuren, vilkas gång var känd som harens, och

-när frun fick opp, ropade hon ho-hå, ho-hå, och opp-opp-opp-opp!

-

-Det hade varit regn i flera veckor, så att älgen stått ini moraset på

-storskogen; men nu hade vädret vackrat, och det sken som gröna eldar ini

-björkhagen. Pastorn gick in i hasseldroget, som var blött och valkigt, så

-att hjulspåren sköto ryggar vassa som järnvägsskenor och han skulle just

-till att titta om knallhatten blivit våt av droppet från buskarne, då han

-hörde hur det knakade ini snåren. Öronen lade sig bakut på pastorn, och

-ögonen stodo som tennknappar, när han på tå sökte göra sig lätt, och han

-tycktes lyfta sig med att höja axlarna, som om han ville flyga, när han

-smög in i småskogen.

-

-Och där stod han ansikte mot ansikte med älgtjuren själv, som sträckte

-sin hals upp i grenverket på en asp, och med sin långa överläpp fnallade

-åt sig de darrande löven.

-

--- Pang! small muskedundern; lodet gick igenom ryggraden, just där det

-skulle in, och kolossen sjönk, som om man tagit ur järnen ur ett skelett,

-och så var det förbi.

-

-Det var pastorns vanliga, att knäcka av ryggen. Vågat var skottet, men

-när det tog, var det säkert som en slakt, för att sätta in kulan

-annorstans menade han bara var narri, efter som djuret kunde löpa milar

-med blyet i kroppen.

-

-Jägarn måtte ha tyckt i alla fall, att det gått litet för häftigt, och

-att skottet icke erbjöd några ämnen till årets jaktkrönika, ty han såg

-rätt snopen ut, medan offret slog sina sparkar i dödsrycket; men när allt

-var lugnt, satte han till att ropa på gumman. Men när han inte får svar

-genast; och han fruktar att köttet skall förfaras, om inte bloden går av,

-tar han opp sin fickkniv och karvar av halspulsådern, som han sedan nyper

-om, efter att ha sett hur blodet sprutade. Och så hojar han igen; och så

-måste han släppa på ådern igen, som krullar sig som en mask ini såret,

-för att se att inte blodet levrat sig.

-

-Så kommer då frun äntligen med kniven och ämbaret:

-

--- Sicken en du! säger pastorn med låtsad likgiltighet.

-

--- Själva pesen, tror jag! Och så snar du var sen!

-

--- Och såg du på de andra då?

-

-Å jestandes, de kom som själva dragonerna på gärdet, men de gick till

-sjöss, så nu är all avund försvunnen.

-

-Och så tar frun till kniven; och ämbaret fylls med rödaste blod, som

-skummar som mjöd, medan pastorn med uppkavlade armar bökar inne i halsen

-på det rykande djuret, som sednare foras hem av lejfolk och föranleder en

-mängd kaffehalvor och ett kalasande på njurar och kojor, lever och

-lungor, som varar i åtta dagar.

-

-Det var sista året det gick så.

-

-Nu sitter pastorn på förstukvisten den tionde augusti och kratsar sin

-bössa, medan prästfrun plockar spritärter i täppan.

-

-Då knarrar det på sandgången och barons skogvaktare från Stora Sätra

-kommer uppmarscherande och gör halt, med mössan i ena handen och kopplet

-till tre stövare i den andra.

-

--- God dag, Eklund, vad står nu på? hälsar pastor Norström.

-

--- Jo, herr pastorn, baron hälsar och frågar, om hans kunglig höghet kan

-få komma på skogen som i morgon efter älgarne, för barons stånd har gett

-sig av i natt som var, och prinsen ligger med sin ångbåt vid Dalarö och

-väntar på jakten, som de bjudit honom på.

-

-Pastorn rev sig i huvet, men prästfrun, som åhört anbudet, svarade:

-

--- Inte går det an att säga nej, du Erik, och därför är det så gott du

-säger ja med detsamma.

-

--- Ja, det är väl så gott det! mente pastorn, och därmed var saken

-avgjord i huvudpunkten.

-

--- Men säg nu, Eklund, kan inte jag få vara med också! Ju flera man, dess

-bättre lycka, strävade pastorn emot, i det längsta hållande tag i sin

-köttgryta.

-

--- Jo, nog går det, men det ska jag säga pastorn, för jag känner till

-det, att kommer han med, så är det likafullt baron som ställer opp

-skyttarne, och när prinsen ska göra skottet, då blir de andra liksom

-drevet, och det kan ju inte vara till något hugn.

-

--- Nej, det tycker jag med, och inte vill jag vara med bland bommarne,

-när det ska stå i bladet sen!

-

--- Nå, men säg, Eklund, tog nu prästfrun i, det brukar väl inte gå av,

-sånt där, utan att det vankas något, för se det är höstköttet det gäller

-för oss, och kan han låta baron förstå något sådant, så det blir en liten

-gratifikation törhända.

-

--- Tyst du! avböjde pastorn.

-

--- Ja, si, frun, det vet jag säkert, att inte behöver pastorn göra något

-för inte, för det har man sett, att gentilt folk inte tar emot utan att

-ge igen, och minns jag rätt, så fick länsman ifjor en guldklocka med

-pitschafter, som såg ut att vara värd sina tusen kronor!

-

-Tusen kronor, surrade det i öronen på pastorn, när han efter

-skogvaktarens avgång gick tankfull in i sin kammare och hängde bössan på

-väggen; tusen kronor, viskade det i prästfruns öron, när hon gick in i

-köket och satte på spritärterna! Och så började den gyllene drömmen växa

-och skifta hamn, och inbillningarne axlade stora måsvingar och stego upp

-i rymderna, där det hängde guld och ära.

-

-Och vid middagsbordet, när pastorn tagit tre supar, hade guldklockan

-förvandlats till ett regalt pastorat.

-

--- Ja, ser du, Carolina, Herrans vägar känner ingen, förkunnade pastor

-Norström, som just icke kunde sägas missbruka Herrans namn; och det som

-var nedertrampat kan rasande lätt bliva upphöjt; och vad mina gåvor

-beträffar, så vem vet, kanske det bara fattas förståelsen! Hm!

-

--- Uppriktigt talat, så vet jag inte varför inte du, Erik, skulle kunna

-sköta hundra tunnland jord lika bra som någon annan av de där läsarne,

-som aldrig tagit en plog, utan bara gått på möten...

-

--- Jaja, det är en annan synpunkt det, Carolina, avbröt pastorn, som

-tyckte mera om förtäckta ordalag. Det är en annan synpunkt det!

-

-Emellertid randades den stora dagen, som motsågs med stort deltagande av

-alla prästöns innevånare, och vid elvatiden signalerades den kungliga

-ångaren ute i fjärden. Pastor Norström hade gjort toalett och tagit

-paradrocken på sig samt gick ner till bryggan att mottaga gästerna. Men

-kommen ner till stranden såg han skolläraren i spetsen för läsarne, som

-hade något nys om, att hovet skulle vara fromt på visst sätt, och som

-därför gjort sig klara att uppvakta med något Carabia av stiftelsens

-allra bästa.

-

-Men ångaren tog inte i land, utan lade sig för ankar ute på grynnan, och

-strax därpå stack en båt ut med sex matroser, som höllo rakt ner på den

-svartklädde prästmannen, vilken de saluterade med årorna. Och en adjutant

-i flottans uniform hoppade i land, hälsade artigt och inbjöd pastorn att

-deltaga i frukosten ombord, vilken skulle föregå jakten, vilken ej skulle

-öppnas före klockan fyra, då älgen gick ur sitt stånd. Skollärarn, som

-trodde det var prinsen, gav ton, och på en gång stämdes upp något,

-liknande en sång. Men ögonblickligen viftade löjtnanten med handen till

-tystnad och skrek med full hals:

-

--- Det får inte föras något väsen på land, har hans kunglig höghet

-befallt! Begriper ni inte, att det skall hållas tyst, när hans kunglig

-höghet har kommit hit för att jaga.

-

-Kören upplöste sig i ett skärande ackord, som gav eko ini viken och kunde

-varit nog att skrämma älgarne till sjös. Men den som kände sig segerglad

-över den obarmhärtiga majoriteten på strand, det var pastor Norström,

-vilken i egenskap av den jämförelsevis upplyste haft att utstå allt

-möjligt tyranneri av läsarne, vilka morskat opp sig, sedan de känt, att

-de hade stöd uppifrån.

-

-De fromme återigen gingo ut på udden och, betraktande ångaren med dess

-passagerare såsom ett slags Bethelskepp av deras fårahus, satte de sig på

-stenarne i stranden och lurade på vad som komma skulle, onda i de fromma

-sinnena, när de sågo den »fritänkarn Norström» sättas vid ett stort bord

-och i samkväm med officerarne trakteras ur fat och buteljer.

-

--- Det är inte Guds barn, det där! sade skollärarn, vändande sig till

-kyrkvärdens Anna.

-

--- Nej, det kan en visst se, svarte Anna, och tuggade på ett grässtrå för

-att ge sig illusion av att äta något gott.

-

-Korkarne smällde och tallrikar skramlade i två långa timmar. Guds barn

-förlorade dock icke tålamodet, utan vaktade beslutsamt på bryggan, där

-prinsen måste komma, och där de skulle inbjuda honom till en testund med

-högre vetande, och som han inte skulle kunna säga nej till.

-

-Och när de nu sågo bösspipor blänka i solskenet, hörde jaktkoppel rassla,

-och båtarne sattes i sjön, rusade de ner till bryggan och bildade häck.

-Men när årorna väl kommit i vatten, lovade eskadern upp åt udden på andra

-sidan viken och försvann bakom den höga vassen, under det Guds barn på

-bryggan uttalade sitt ogillande i uttryck, som inneburo mindre

-välönskningar än en ärlig kötted håller motsatsen.

-

-Emellertid kunde intet göras åt saken och grupperna skingrade sig.

-

-Därpå brast det lös ett larm oppe i prästskogen! Hundarne skällde,

-signalhornen smattrade och skott smällde. Det gick över som orkan, och

-allt var förbi på en timme, då slutligen båtarne stucko fram om

-vasskanten igen och den första visade sig lastad med en väldig älgtjur

-med lövruskor i hornen!

-

-Guds barn, som nu ansågo tystnadsordern vara bruten, samlade sig igen på

-sin udde och ådagalade kanske mera nyfikenhet och begär att få uppträda

-än utföra något räddningsarbete på själar. Men när de nu sågo

-punschbuteljer korkas upp och hörde hurrarop och signaler, funno de

-ögonblicket lämpligt att inskrida, och efter skolmästarns upptagning föll

-hela kören in i Söta Jesus. Många takter hade de icke hunnit, förrän de

-otrogna på ångaren svarade med Boccacciomarschen, blåsen av sex

-kanonjärer; och nu skuro sig rytmer och harmonier och kämpade i luften

-som änglar och djävlar, tills ekot från stränderna blandade vänner och

-fiender i en enda röra av ljud, som rullade ut över fjärdarne att bryta

-sig och dö som vågor mot de sista skären. Tvekampen pågick till

-skymningen, då pastorn sattes i land och ångaren lättade ankar samt efter

-några raketers uppsättande försvann i skymningen.

-

-Då pastor Norström kom hem till sin gumma, hade hon tänt ljus och satt

-orolig och väntade inne i kammaren.

-

--- Nå, vad har du fått nu? frågade hon, utan att söka dölja sin

-nyfikenhet.

-

--- Ja, om jag det kunde säga allt, svarade pastorn, som i minnet såg alla

-bordets läckerheter. Jo, det var njurkalvstek och sparris, och...

-

--- Att du har smort kråset, det förstår jag nog, medan jag suttit

-hemma...

-

--- Du! Ja, är du pastor du, och har älgskog, du? Kanske du, som inte

-jagat, skulle ha varit med på jaktmiddan, va?

-

--- Nej, naturligtvis inte! Det är naturligt!

-

--- Ja, det _är_ naturligt, att den som inte har pastorat och älgstånd

-inte skall vara med på älgmiddag. Förstår du det, Carolina. Men nu ska vi

-se på vad jag har i fickan här för något!

-

-Carolina lämnade sin egalitetslogik i sticket och flyttade ljuset närmare

-för att skåda vad det bruna chagrinsetuiet kunde innehålla, som pastorn

-lade upp på bordet med en liten smäll, som om han slagit på trumf.

-

-På violett sammet låg infälld en snusdosa, som sken lik kalken mot

-påskadagens mässhake.

-

--- Guld?

-

--- Tror du?

-

-Pastorn tog dyrbarheten i handen, knäppte opp locket och läste på

-kontrollen under sina uppskjutna glasögon:

-

--- Silver!

-

--- Man ska visserligen inte se given häst i mun, men det här är strängt

-taget ingen gåva...

-

--- Och ingen häst heller, men silver är det, sa gumman och gick efter

-besmanet.

-

-Tog så katsen hon kokade ägg i och stoppade ner klenoden, häktade

-alltsammans på kroken och läste av:

-

--- Jaa, det är en kvarts mark; gör mig åtta lod, så när som på ett inte.

-Det var en vacker affär; vet du vad du får för den?

-

--- Nej! svarade pastorn något nedslagen.

-

--- Du får tolv kronor; arbete och förgyllning räknas inte, när man

-säljer, bara när man köper!

-

-Pastor Norström såg mycket nedstämd ut. Tolv kronor för älgen; och inte

-nöjet att få gå orolig, inte behaget att få slakta, och framför allt

-intet kött, ingen korv, ingen palt.

-

--- Sextioåtta kronors ren förlust! tröstade gumman, som ville åtminstone

-hindra smältningen av den fina middan hon inte varit med på. Men, si så

-är det att leka med storfolk! Sitt och ät salt strömming nu hela vintern,

-och tänk på njurkalvsteken tills det vattnas i mun. -- Och pastoratet

-sen? Va?

-

--- Tyst, Carolina! tyst! manade pastorn och gick in och lade sig.

-

-Nästa Dalaröbud hemförde ett skålpund Rappé och grovsikt åt pastorn, som

-därmed fyllde sin dosa, för att åtminstone ha den behållningen att kunna

-få visa sin klenod. Och han snusade med länsman och kyrkvärdarne, han

-snusade med skogvaktarn och uppsyningsmannen, och slutligen med själva

-skolmästarn, som ändå tackade och sa nej, att han inte snusade.

-

-Och han snusade ända till jul och fick bannor av gumman för han tygade

-till näsdukarne, och när man kom till nyåret, måste han gå ifrån sin

-dosa.

-

-Tretton kronor och femtio fick han för henne på Västerlånggatan; -- en

-och femtio i _ren_ förtjänst! sa han till sig själv när han åt en

-frukostbit på Stjärnan.

-

-Men sen fick han också äta strömming till påsken! För så kan det vara att

-leka med storfolk.

-

-

-

-

-En brottsling.

-

-

-Det var en kall majdag och det hade snögat i syrenerna. Misstämning i

-naturen, något opp- och nervänt, så att lärkan förgäves letade sitt

-nersnöade bo i höstsäden och fiskgjusen icke kunde spana gäddan i den

-nyfrusna viken.

-

-Människorna, som kommo roende och seglande upp till skolhuset, där tinget

-skulle hållas, sågo bortkomna ut de också, ty det var ett ovanligt mål

-som skulle före, ovanligt för trakten åtminstone, där mord hörde till

-sällsyntheterna.

-

-Den anklagade var förre tullvaktmästaren Andreas Ek, som nyss tagit döden

-på sin hustru under särdeles upprörande omständigheter, och när

-fånggevaldigern kom uppkörande på skolgården med den brottslige, hördes

-sorl från folket, mera ilsket från kvinnfolkssidan naturligtvis, mera

-dovt från manfolket.

-

-Domaren, en ung vice häradshövding, som fått öronen fulla av sagor om den

-förtryckta slavinnan och som alldeles saknade kännedom om den vidskepliga

-vördnad, varmed lantfolket omger sin kvinna, bara hon blir hustru och

-mor, var alldeles färdig med sin dom, och ville begagna tillfället att

-statuera ett exempel och på samma gång ta en gunstig vindkåre i sin nya

-frack, kanske mottaga lyckönskningstelegram och få beröm i länstidningen.

-Men han hade även aning om nya tillvägagåenden i rättegångssättet, såsom

-det utvecklat sig i de stora kulturländerna, och som detta var hans

-första mord, ville han försöka nya, oprövade medel att framkalla

-fullständig bekännelse och få bevisföringen absolut bindande.

-

-Till den ändan hade han låtit i en kista medföra den mördades lik, hennes

-kläder, hennes fotografi; båten, i vilken mordet skedde, låg upphalad på

-skolgården, och kättingen, med vilken bröstkorgen blivit krossad -- det

-var dödssättet -- låg framme på dombordet. Vidare hade han vid

-förberedande förhör i länshäktet medfört en berömd läkare, som skulle

-avge vitsord om mördaren tillhörde brottslingarnes typ eller ej. Ur

-kyrkböckerna hade han låtit taga fullständiga biografiska notiser om

-brottslingen, hans förfäder och närmaste släktingar, och ur tullverket

-uppgifter av förmän, underordnade och kamrater; allt var så väl

-tillställt, att man denna gång liksom tyckte sig kunna vänta en

-samvetsgrann och upplyst dom. Skada var dock att domaren kommit till

-verket icke för att utreda brottets orsaker och därav möjligen framgående

-förmildrande omständigheter, utan tvärtom för att statuera ett exempel,

-alltså med den förutfattade meningen, att inga förmildrande

-omständigheter funnos eller borde få finnas.

-

-                  *       *       *       *       *

-

-Nu öppnades tingsalen, och under uppsikt av kronofogde och länsman

-släpptes folket in. Domaren hade sin plats i katedern och vid småbord

-nedanför sutto protokollsföraren och stenografen. Till vänster de tolv

-nämndemännen, och till höger provinsialläkaren, pastorn och kronofogden.

-

-Sedan nämnden gått eden, infördes den anklagade. Folket reste sig på tå,

-och bisittarne sträckte fram halsarne för att se på mördaren.

-

-Det var en liten satt man, med svarta tunna kindskägg, som kommo fram

-bakifrån käkbågarne och gjorde en halvkrans under hakan; håret var långt

-växt och kutade ut nedanför nacken, fallande på rockkragen i bukter som

-en nackfrans teaterfolk begagnar. Ansiktet var djärvt och friskt och

-passade icke till hår och skägg, så att mannen såg maskerad ut. Munnen,

-näsan, ögonen och öronen stodo visserligen något skarpt ifrån varandra,

-såsom hos lägre utvecklade individer, där harmoni mellan sinnesorganen ej

-hunnit utbildas, men intetdera framträdde oroande på det andras

-bekostnad, antydande störd jämvikt. Ögonen lågo djupt, som om de längesen

-upphört verka utåt och vänt sig inåt för att slippa se, och över

-ögonbågarne hade dessa betecknande veck lagt sig i vingform, som åtfölja

-sysselsättning med pinsamma tankar eller upprepade smärtor vid försök att

-förstå ett främmande språk, barns tal eller obegripligheter. Pannan var

-normal och i förhållande till ansiktet varken för hög eller för låg, och

-intet i mannens yttre angav någon illa avvägd människoorganism.

-

-Anklagade betraktade varken församling eller domare, utan sökte strax en

-punkt på rummets murar, där han kunde fästa sitt öga; och sedan han

-undersökt väggtavlorna, stannade han vid en färglagd plansch, som

-föreställde mänskoraserna.

-

-När det blivit tyst, började domaren med att uppläsa länsmans första

-rapport av ungefär detta innehåll:

-

-»Söndagen den sjunde maj, klockan åtta aftonen, anlände till

-länsmansbostället å Ingarö förre tullvaktmästaren Andreas Ek, hemma från

-Brandskär, och efter att ha begärt samtal med länsmannen, angav han sig

-ha mördat sin hustru under följande omständigheter. Makarne, som på

-eftermiddagen rott ut att sätta flundernät, hade råkat i tvist, varpå Ek

-knuffat hustrun i vattnet, och när hon flöt opp, hade han med kättingen

-slagit henne över bröst och rygg tills livet gick av. Därpå hade han,

-enligt egen uppgift, upptagit liket i båten och rott hem, burit eller

-släpat den döda och svårt misshandlade kroppen upp till latrinen, där han

-efter ytterligare misshandel nedstoppat den sargade kroppen. Och när

-detta var gjort, hade anklagade, enligt egen uppgift, genast tagit båt

-för att söka länsmannen och angiva sig för brottet.

-

-Vid undersökning, företagen på stället, hade länsmannen kunnat granska

-anklagades uppgifter rörande likets misshandling och gömställe, och efter

-förfrågan hos grannarne hade styrkts, att båten med de båda makarne vid

-fisket varit synlig vid uppgiven tid, så att tvivel om mördarens

-godvilliga uppsåt att sig angiva ej kunde uppstå, då tidsutdräkten mellan

-mordets begående och Eks ankomst till länsmannen ungefär kunde passa in,

-utan att man fick tänka sig att upptäckt av handlingen och skrämsel för

-andras angivelse drivit honom att för utverkande av förmildrat straff

-sig själv ange, så mycket mindre som ännu inga vittnen till mordet kunnat

-påträffas.»

-

-Efter läsningen av rapporten vände sig domaren till anklagade, och

-frågade såsom för formens skull:

-

--- Godkänner Ek denna uppgift från kronolänsman?

-

-Vartill mördaren svarade kort och bestämt:

-

--- Ja.

-

--- I alla punkter? återtog domaren.

-

--- I alla! svarade Ek.

-

--- Nu säger lagen, återtog domaren, att: känd, det vill säga bekänd, sak

-är så god som vittnad, när den anklagade är till laga ålder kommen och ej

-vanvettig, samt frivilligt vidgår saken för rätta och ej därtill pint,

-skrämd, eller svekligen förledd är. Att Ek ej är vanvettig eller tillhör

-den kategori av individer, som den nyare vetenskapen anser predestinerad,

-eller på grund av organiska fel lättare hemfallen åt handlingar som för

-brott gälla, framgår av medicinalrådets rapport så lydande:

-

-»Förre tullvaktmästaren Andreas Ek, fyrtiosju år gammal, hemma från

-Brandskär, har vid verkställd besiktning, för utrönande om han skulle

-kunna sägas tillhöra den av vetenskapen erkända lägre mänskotyp, som

-kallas brottsling eller svagsint, icke befunnits till nämnda kategori

-höra, då

-

-  icke hans kranium lider av asymmetri eller missbildningar, hans

-  sinnen äro fullt normala, så att varken hans ögon äro afficierade

-  av strabism (skevögdhet) eller daltonism (färgblindhet), icke

-  heller hans hörselsinne röjer någon brist eller hans lukt och

-  smak, och alla kroppens och själens funktioner befunnits normala,

-  tills omständigheter, varöver läkaren ej kan döma, föranlett hans

-  brottsliga handling, varför han är åtalad.

-

-                                               År och dag etc. etc.»

-

--- Vi måste således anse att Ek begått mordet med fullt uppsåt, och

-alldenstund brottet förövats på maka, som anses såsom försvårande

-omständigheter, skulle domen gå på livet. Men, tillägger lagen i ovan

-anförda paragraf, ej bör någon i brott som på liv gå, fällas på egen

-bekännelse, utan de omständigheter finnas, som bekännelsen styrka. Nu

-frågar jag: kunna de omständigheter: att mördaren sin gärning angivit,

-att han brottet vidgår, att kronolänsmannen vid syn befunnit liket så

-misshandlat och undandolt som uppgivits, kunna dessa omständigheter anses

-styrka bekännelsen?

-

-Domaren hade uppkastat frågan liksom till sig själv, efter som ingen

-annan än han och nämnden hade talan, men denna senare brukade tiga. Och

-han väntade icke något svar, oaktat en av nämnden, som med ytterlig

-uppmärksamhet åhört förhandlingarne, reste huvudet och spetsade munnen,

-som om han ville säga något, men beslöt sig för att vänta.

-

-Doktorn hade hela tiden tummat och betraktat en gul fotografi med

-oljefläckar av den mördade, och då och då skickat en lång blick till den

-uppmärksamme nämndemannen.

-

-Då reser pastorn sig och går upp till sidan av domaren, för att viska

-honom något i örat, vilket domaren emot bruk höll till godo, och efter

-att ha farit med handen över ögonen återtog han sitt tal:

-

--- Anförda omständigheter synas visserligen vittna för bekännelsens

-riktighet, men mer än dessa skulle en enda yttring av ånger från den

-brottsliges sida tjäna som talande skäl, ty aldrig har man väl sett...

-

-Här gjorde nämndemannen en min åt läkaren, såsom om det tog emot i hans

-hjärna, och domaren, som såg minen, ansträngde fram eftersatsen...

-

--- har man väl sett att någon, även om han begått mordet med full

-överläggning, icke sedan brottet blivit förövat erfarit en mycket

-naturlig känsla av ånger över handlingen, även om denna känsla kunde

-reduceras till fruktan för följderna. Därför frågar jag Ek på heder och

-samvete, ed behövs inte: ångrar han denna sin missgärning?

-

-Mördaren svarade, utan att ta sina ögon från det etnografiska

-färgtrycket, och alldeles bestämt:

-

--- Nej!

-

-Det blev ett svagt sorl i salen, mera av fötternas, klädernas och

-andedräktens svaga ljud än av artikulerade, halvkvävda ord.

-

--- Men, återupptog domaren, Ek skulle vilja ha haft det ogjort?

-

-Ek tänkte inte två sekunder förrän han svarade:

-

--- Nej! Och vore det ogjort, skulle det inte töva, förrän jag gjorde

-det!

-

--- Ek är således vad vi kalla en förhärdad brottsling, invände domaren,

-icke utan en viss otålighet, men (här nickade pastorn) vi vilja tillse om

-också åsynen av det mördade offret icke kan väcka de slumrande känslor av

-rätt och orätt, som finnas i varje människas bröst, om hon icke

-nersjunkit till djurens låga ståndpunkt.

-

-Här gav domaren ett tecken åt länsmannen, som gick ut åtföljd av sex

-karlar.

-

-Det uppstod en stunds tystnad i salen, varunder domaren vände sig till

-pastorn och viskade.

-

-Strax därpå öppnades dörren igen, och länsmannen inträdde, röjande väg i

-folkhopen för de sex karlarne, som kommo bärande på kistan, i vilken den

-mördade låg, och som sattes ned framför katedern, där fången stod,

-bevakad av gevaldigern.

-

-Locket lyftades av, och liket blottades, under det en förfärlig stank av

-härsket matsmör och karbolsyra spred sig över rummet. Läkaren reste sig

-på tå och tycktes jämföra originalet med den fotografi han höll i handen.

-Pastorn rättade på sina kragar och steg upp för att tala, under det

-mördaren envist hade sina blickar fastade på färgplanschen, och den

-uppmärksamme nämndemannen gjorde sig i ordning att anteckna med en

-blyertspenna på en bit papper.

-

--- Andreas Ek, började prästen; du står här vid en likbår, som du

-själv... kommit till stånd. Du ser här de jordiska lämningarna av den

-maka du en gång svurit att älska i nöd och lust. Hur har du hållit din

-ed? Hur har du uppfyllt dina löften? Betrakta denna stofthydda, som en

-gång inneslöt en själ, vilken offrade sig för dig, hängav sig åt dig,

-blev ditt barns mor, och som nu, när ålderdomen nalkas, skulle blivit

-dina sista dagars tröst. Har du tänkt på att det kommer en stund, då du

-skall möta henne inför din Herre och Gud, och han skall fråga dig huru du

-hållit din ed, huru du uppfyllt dina plikter, och har du betänkt, att du

-kanske skall möta din son redan nu, som är långt borta i främmande land,

-och som med sorgen i sin röst skall fråga dig: vad har du gjort av min

-moder, mina dagars upphov? Har du betänkt det? Det har du icke gjort, ty

-om du gjort det, skulle ej din hand ha lyfts till den mordiska gärningen.

-Se på henne, betrakta henne, och säg sedan inför denna kristna

-församling, att du ångrar din handling, säg det högt och med uppriktigt

-hjärta, att ditt brott ej må föra dig levande och obotfärdig i Herrans

-straffande händer. Se på henne!

-

-Anklagade såg icke på henne, utan borrade ögonen in i väggen, under det

-han knep ihop ögonlocken.

-

--- Se på henne, befallde domaren, och vid en rörelse av gevaldigern, som

-kom kedjorna att rassla, vände sig Ek mot liket, kastade en inåtvänd

-blick i kistan, drog upp näsborrarne, som om lukten gjort honom obehag

-och spottade framför sig ofrivilligt, som det tycktes, eller av en vana

-han ej kunde behärska.

-

-Ett sorl av fasa och avsky gick igenom hopen, såsom om de alla känt sig i

-den avlidnas ställe och blivit utsatta för en likplundrare, och domaren

-måste lyfta handen för att stilla stormen.

-

-Därpå tog han ordet.

-

--- Andreas Ek, innan vi skrida till domens fällande, vars utgång icke lär

-vara tvivelaktig, frågar jag dig för sista gången: Ångrar du din

-gärning?

-

--- Nej! svarade mördaren lika bestämt som de förra gångerna.

-

--- Vet du att domen går på livet?

-

--- Ja!

-

--- Och du fruktar icke att möta den Högste domaren?

-

--- Nej! Jag hoppas få det!

-

-Domaren röck av sig pincenez'en och betraktade mördaren med en närsynts

-genomträngande blickar.

-

--- Har du ingenting att anföra till ditt försvar?

-

-Mördaren tänkte ett ögonblick; därpå svarade han såsom med en

-uppstötning, likgiltigt, som om det var just detsamma:

-

--- Nää!

-

-Då vände sig domaren till nämnden för att få dess bekräftelse på, att

-förhöret var avslutat och att domen kunde fällas, framställande den

-frågan, om rannsakningen skulle anses tillfyllest.

-

--- Herr lagman! Jag begär överläggning, tog den uppmärksamme nämndemannen

-ordet.

-

-Prästen och läkaren reste sig för att gå ut, då domaren tog ordet.

-

--- Tillåter nämnden att, med fästat avseende på det viktiga fallet, herr

-pastorn och provinsialläkaren må anses såsom adjungerade ledamöter och

-sålunda få stanna?

-

-Nämnden bejakade anhållan, och länsmannen satte sig i rörelse för att

-utrymma salen från obehöriga.

-

-När detta var gjort och tystnad inträtt, vände sig häradshövdingen till

-nämndeman Olsson:

-

--- Vad har nämndeman att andraga?

-

-Den vithårige sextioårsmannen, nämndeman sedan tjugofemte året, ledamot

-av förre bondeståndet och lagutskottet, reste sig och svängde sin

-pincenez, det nya lantmannapartiets fälttecken, under det han tog till

-ordet:

-

--- Herr lagman, mina herrar! Det må ursäktas mig, att jag icke i alla

-punkter kan dela domarens mening i denna rättegång, som synes mig av

-mindre vanlig beskaffenhet, då jag sett många dylika, men icke någon

-sådan som denna. För det första vill jag dock säga på förhand, att mina

-invändningar mot rannsakningen icke gå ut på att söka förmildrande

-omständigheter, då dessa endast skulle leda till straffets förvandling

-från döden till fängelset, då ju mördaren, efter allt vad som framkommit,

-själv synes finna döden lindrigare än fängelset, och icke heller är det

-min avsikt att söka göra troligt, det mördaren icke begått mordet, vilket

-dock kunde varit fallet, enär icke utrönt blivit, att icke den mördade

-ljutit döden i följd av misshandel med berått mod, vilket brott under

-synnerligen förmildrande omständigheter kan botas med endast fyra års

-straffarbete, vilket för en fyrtiosjuårs man, som kunde leva i tjugo,

-trettio år till, icke är så likgiltigt. Jag vill endast genom min

-anhållan om överläggning få in i protokollet de sannolikheter, som kunna

-freda mördarens eftermäle, vilket icke är utan sin vikt för sonen, som

-skall ärva namnet och veta ryktet om den som var hans far, och på samma

-gång få uppmärkssamheten fästad på några åtgärder i rättegångsordningen,

-som kanske kunna vara påkallade av tidens strävan till noggrannhet i

-proceduren, och jag tror, utan att vilja underskatta domarens goda vilja,

-att härvidlag mera omsorg blivit lagd på att konstatera, det brottet ägt

-rum, än att söka motiven till brottet, och det torde väl få anses ändock

-att bevekelsegrunden till våra handlingar må väga något, icke i lagens

-vågskål, utan i allmänna omdömets, som kan vara viktigt nog.

-

--- Får jag lov! avbröt domaren, och då nämndemannen tystnade, talade

-häradshövdingen. Nämndeman ville sålunda i den mördades handlingar söka

-bevekelsegrunden till mordet, men som man ej kärar mot död man anser jag

-invändningen obefogad.

-

--- Förlåt! Jag vill inte göra advokatyr, det hörde lagman nyss, då jag

-förbigick vissa svagheter i bevisföringen, man jag vill korteligen svara:

-att död man även kan spela roll, såsom i dödsbokonkurs och urarvagörelse,

-men jag vill lämna även det medgivandet, att vi ej få eller ämna kära mot

-den döda, som ju ej kan föra talan, och då man ej får tala annat än gott

-om den döde. Jag vill bara inskränka mig till att anhålla det följande

-frågor framställas till mördaren -- jag kallar honom mördaren på hans

-egen bekännelse, ehuru bevis saknas, att han endast är dråpare eller

-misshandlare -- följande frågor:

-

-  Hur har mördaren kommit därhän att fatta beslutet mörda sin

-  hustru?

-

-  När började detta beslut fattas?

-

-  På vad grund tror anklagade att detta besluts fattande började

-  uppstå?

-

-Sedan dessa frågor blivit besvarade, skulle jag önska att vittnen hördes,

-vilka kunde jäva eller styrka anklagades utsago.

-

-Häradshövdingen gnuggade ögonen som om han ville ur huvudet ta bort något

-sand eller smolk, som kommit in i tankemekanismen och hindrade gången.

-Därpå svarade han:

-

--- Antag att dessa frågors besvarande skulle komma att kasta skugga på

-den avlidna!

-

--- Så kom det kanske litet ljus över mördaren, som också skall dö, och om

-vilken döde det ju vore väl att man kunde få lov att tala litet gott,

-efter som det endast får talas gott om döde. Det är därför också jag bett

-få dessa frågor framställda.

-

-Pastorn gjorde min av att få yttra ett ord, och hans stumma önskan

-beviljades.

-

--- Det ligger i mänskliga naturen ett starkt begär att få skylla ifrån

-sig, och jag tror att genom de framställda frågorna mördaren begärligt

-skulle fatta tillfället att få kasta skuld på den döda, som icke kan

-försvara sig, och som vi därför måste anse oss förpliktade att försvara.

-

-Domaren tog återigen ordet, oaktat nämndemannen gjorde min av att vilja

-svara.

-

--- Änskönt jag biträder herr pastorns mening, kan jag icke lagligen neka

-nämndeman Olssons anhållan att få frågorna framställda, och för att få

-ett slut i saken, som icke synes mig mörk, må vi skrida till sista

-handläggningen av målet.

-

-Länsmannen fick en vink, och mördaren fördes in, åtföljd av folkmassan.

-

-Det började nu lida åt middagen och solen kom stötvis in i salen, när de

-stora ulliga strömolnen jagade förbi, ibland lämnande rummet i

-halvskymning. Människorna började se trötta och hungriga ut, och själva

-den anklagade tycktes längta efter slutet, huru sorgligt det än kunde

-bli.

-

--- Andreas Ek, tog domaren upp, kan du säga mig, varför du mördat din

-hustru?

-

-Ek tänkte länge; därpå svarade han:

-

--- Nej, det kan jag inte.

-

--- Varför inte? Vet du det inte, minns du det inte, eller vill du inte

-säga det?

-

--- Det är så långt sen dess.

-

--- Menar du, att det är så länge sedan du fattade beslutet?

-

--- Ja!

-

--- Hur länge var du gift?

-

--- Sjutton år!

-

--- När började ditt beslut att döda henne?

-

--- För sex år sen.

-

--- Hur började det?

-

--- Jag fick hat till henne.

-

--- Varför?

-

--- Det... kan jag inte tvingas säga.

-

--- Jo, det kan du; lagen tillåter icke att pina någon till bekännelse,

-men om halv bevisning finnes, kan domaren »försöka med svårare

-fängelse».

-

--- Det är tortyr det?

-

--- Du har endast att svara, icke fråga. Nu frågar jag: hur uppstod ditt

-beslut?

-

--- Det är svårt att nu säga, erinrade Ek sig fram, för det kom så efter

-hand. Men det minns jag, att jag först längtade att ha henne undan; sedan

-tilltog denna längtan, så att när vi för fem år sen stod vid tröskverket

-hos grannen, längtade jag att se hennes finger först mellan hjulen, sedan

-hennes arm, hennes kropp, och jag tyckte att jag skulle skrattat, om jag

-sett henne komma fram på andra sidan som en sill. Men jag ville inte

-göra't själv, längtade bara att få se det gjort. -- Så gick åren, och så

-började jag längta att få göra det själv. Jag bad Gud bli befriad från

-tankarne, men de blevo där. Och så kom de allt starkare, tills de kommo

-som en order från tjänsten. Det måste göras. Och så klarnade det, år

-efter år, tills jag fick det för mig, att om jag ej gjorde det, hade jag

-försummat något som måste göras. Det är då det gror i mig, att jag skall

-slå sönder hennes kropp och bära den till latrinen -- där ville jag ha

-henne -- varför, det vet jag inte, jag tyckte bara att hon skulle vara

-där! Och så gjorde jag det och fick frid!

-

--- Nå, men säg nu, ställde domaren försiktigt sin fråga, såsom om han

-fruktade svaret; säg nu, vad hände för sex år sen efter som ditt beslut

-började fattas just då?

-

-Mördaren tänkte en stund; därpå svarade han:

-

--- Jag vet inte att det hände något särskilt det året.

-

-Pastorn, som hela tiden suttit orolig, att mördaren skulle begagna de

-utlagda bryggorna att skylla ifrån sig, andades lättare, när

-rannsakningen dog bort av brist på materiel till frågor, och domaren, som

-funnit sig uppfyllt allan rättfärdighet, när nämndemannens frågor blivit

-framställda, tog tillfället i akt att förklara sessionen slutad, och att

-domen skulle falla inom åtta dagar.

-

-                  *       *       *       *       *

-

-Om eftermiddagen samma dag sutto rättens ledamöter och adjungerade jämte

-nämndeman Olsson i prästgården och drucko kaffet efter middan. Doktorn

-och nämndemannen hade satt sig avsides i en fönstersmyg och pratade med

-låg röst, att icke de skulle höras av de andra.

-

--- Det är märkvärdigt i alla fall, sade nämndemannen och tummade den gula

-fotografien av den mördade; det förefaller mig så underligt, när jag ser

-denna här bilden och erinrar vad medicinalrådet skrev om det han kallade

-brottslingstypen: oproportionerligt litet kranium, skevögdhet, brist på

-symmetri, öronen för stora och utstående. Och vet doktorn vad: jag kände

-mänskan i livet. Ja, Gud förlåte mig, nu rinner det opp för mig: hon

-vävde åt hustru min om vintrarne, och hon satte alltid opp garnet galet i

-färgen.

-

--- Hörde hon illa också? frågade doktorn djupt intresserad.

-

--- Ja, om det var det eller något annat, men aldrig fick man ett svar,

-som passade till frågan.

-

--- Då slår det in då! höjde doktorn rösten, sprang upp från stolen och

-satte sig igen. Därpå fortfor han viskande: det var hon som var

-brottslingen. Men säg, vad tror ni har hänt därute på skäret; vad tror ni

-om saken?

-

--- Ja, kära doktor, vad mänskorna föra för liv därute i ensamheten, det

-är inte gott och säga, och sjutton års äkta liv på tu man hand, det går

-aldrig bra. Ja, jag vet saker därute, jag vet saker... ja, ja! Man har ju

-sett mänskor i sjönöd äta opp varann, och man har hört om brott, som man

-inte kan tala om i folks sällskap, där tillfälle och omständigheter gjort

-det mesta. Därute på kobbarna i alla fall, där händer mycket saker, som

-man aldrig får reda på, och vad som hänt härvidlag, se, det var just vad

-jag ville veta, men inte fick. Men riktigt var det inte! Det vill jag

-svära på!

-

--- Men varför säger då mannen ingenting? frågade doktorn. Kan ni förklara

-mig det!

-

--- Förklara kan jag inte, men det är så sed, folktro, vidskepelse, vad ni

-vill, att mannen aldrig talar på hustrun; men ni skulle höra kärngarne,

-när de kommer ihop! Ni skulle höra dem! herr doktor.

-

--- Det vill således säga, att denna man till en viss grad faller offer

-för sin vidskepelse.

-

--- Det skulle kunna sägas! Men utrota den om ni kan.

-

-                  *       *       *       *       *

-

-Åtta dagar senare dömdes Andreas Ek för överlagt mord på sin hustru till

-livstidsfängelse. Hovrätten stadfästade domen och mördaren vägrade envist

-söka ändring.

-

-Nämndemannen erbjöd sig söka resning i målet och få vittnen hörda, men Ek

-vägrade alldeles bestämt och hotade att hämnas, ifall någon gick och

-nosade i hans affärer.

-

-

-

-

-Vidskepelse.

-

-

-Det hade varit tämligen fridfullt på ön i långa tider, oaktat öbons

-begivenhet på att vara partikularist. Inga slagsmål, knappt ett snatteri,

-inga oäkta barn utan far. Lite fylla någon gång, gräl, kiv, avund och

-andra små mänskliga svagheter, som icke kunde utebliva, avbröto blott

-dygdernas enformighet. Men så kom det ett rötägg i granngården i form av

-en ung båtsman, och friden var slut. Det var en lång räkel, med ett

-ohängt utseende, skänklar och nävar av oroväckande kaliber för pojkarne,

-som anade den förfärlige rivalen på kärlekens marknad. Det var också en

-hund att gå på sin levnadsbana, åtminstone när han var i land, men det

-fanns de som påstodo, att han inte var så styv, när han var till sjös.

-Han hade en otäck vana att ta för sig, vad som honom lystade, utan att

-fråga om lov, och sin vilja satte han till allenagällande lag vart han

-kom. Det var den aldra oförskämdaste lymmel de hade sett på orten. Han

-gick in i stugan och slog sig ner vid bordet; tog maten ur mun på bond,

-tog flickorna för pojkarna och drog sig inte för att ligga kvar, bara han

-fann det bäddat och dukat.

-

-Och eget var att se hur allt böjde sig för honom. Icke därför att han var

-starkare än de andra tillsammans, för han var endast en pojke på

-tjugotvå år, utan därför att han var så oförskämd.

-

-Det fanns bara ett äppelträd på hela ön, och det stod nere i Carlssons

-äng. En vildapel var det, som någon en gång roat sig med att ympa. I år

-hade den emot sin vana satt en massa frukter, röda kantäpplen, som

-Carlsson skulle gömma till jul och nyår och vilka utgjorde föremål för

-öbornas beundran och stilla avund.

-

-En söndagsmorgon i slutet av augusti fann Carlsson trädet berövat alla

-sina äpplen; vartenda ett var weg och man såg kvistar och fruktsporrar

-avbrutna och sållade på marken.

-

--- Det har pojkarne gjort! uttalades den allmänna meningen. Men säkert på

-Kalles inrådan.

-

-Vad kunde man göra åt den saken?

-

--- Ta och klå honom! rådde bond.

-

--- Klå? Nej fan!

-

-Och Kalle han gick där och slog hela söndan för flickorna, och såg fräck

-ut. En gliring fick han då och då, men det besvärade honom inte, utan han

-slog sig ner och åt och drack som om ingenting hade hänt av natur att

-kunna störa friden.

-

--- Varför klådde de honom inte? frågade en herre, som bodde på sommarnöje

-och i vars öllår Kalle gjorde inbrott, när han var törstig i halsen. Det

-var därför att han var en kronans karl, och kronan var någonting

-oförklarligt heligt. Kronan på tullflaggen, denna runda metallmössa,

-symboliserade makt och myndighet, kronan i Kalles blanka knappar, i

-mössan, var mandarintecknet och skyddade mot stryk, som stål mot onda

-andar. Folk gick in till kronan som in i ett riddarhus, skatten betalades

-in till kronan som till en stor herre den man ej kunde snyta utan att bli

-en fördärvad människa, och kunglig majestät och kronan var en del av det

-högsta väsendet, som ingen kunde rätt definiera, som ingen sett men alla

-visste att de funnos.

-

-Det var därför båtsman inte fick smörj, fastän han stulit äpplena.

-

-Uppmuntrad av framgången, blev Kalle allt vildare och djärvare. Han bröt

-inte lås, men han gick igenom takstolar, han stal inte pengar, för det

-var farligt, men han tog ut naturaprestationer, friheter, förmåner.

-

-Numera när man hörde hans hojt ner i sundet, då han om kvällen kom på

-besök, så darrade mänskor och djur, och när han trädde upp på gården,

-hälsades han som allas naturlige härskare om ock med avgjord ovilja, som

-han icke låtsades se. Kvällen förut hade han stulit en skinka, och

-gubbarne hade rådslagit om vad som borde göras. Anmäla honom i tjänsten

-ville ingen, för det var både skamligt och tidsödande och, vad värre var,

-farligt.

-

--- Kom inte åt honom, för då sätter han eld på logen! sade den äldsta.

-

--- Då skall han väl in åtminstone! tröstade en annan.

-

--- Vad äro vi hjälpta med det om han kommer in, logen bygger sig inte opp

-igen för det.

-

-Det var riktigt anmärkt, och Kalle gick fri som vanligt.

-

-Och så blev det dans på logen! Och så söps det, och så slogs det, så att

-på morgonen låg dragklaveret i bitar kring backen ibland rivna trasor av

-kläder. Johansson, gårdsdrängen, hade till och med gått alldeles naken,

-bokstavligen utan en tråd på kroppen, ur vilddjurets händer, som hade

-till egenhet att riva fiendens kläder i remsor av den kullslagne och

-övermannade. Efter kalabaliken hade en razzia ägt rum i alla gårdens

-visthus, och slutligen hade banditen gått in i lagår'n och tagit äggen

-från arrendatorskans höns, stuckit av in i hagen och druckit ur äggen som

-en korp, så att man såg skalen ligga i en hög på berghällen.

-

-Men nu var det något särskilt med äggen; och att treva ägg från andras

-höns ansågs som ett nidingsdåd av värsta slag, kanske därför att den

-ägodelen låg oskyddad som åkern och överlämnades med förtroende åt

-allmänna hederskänslan.

-

-Därför och kanske även därför att hustrun räknade äggen som sitt förvärv

-och de gingo som reda pengar, blev hon alldeles »vill», när hon fick reda

-på strecket, och hon rev opp himmel och jord, skällde ut karlarne för att

-de voro så fega att låta sig hundsvotteras av en gröngöling. Gubbarne

-sutto verkligen på bänkarne i stugan och skämdes, fullkomligt rådlösa och

-maktlösa, under den skur, som hällde över dem från kvinnans fräsande

-läppar.

-

--- Och törs inte ni, slutade hon, så ska jag ge honom, när han kommer.

-

-Kalle kom, fräck, osnuten, blek om nosen och grön i ögonen.

-

--- Vad har du gjort av äggen, pojke! öppnade madamen sitt förhör och

-ställde sig bredbent framför banditen.

-

--- Inte har jag tagit några ägg, inte! flinade nidingen.

-

-Och i det samma small en örfil, som när man slår en uppblåst kryddbopåse

-mellan händerna, ett skott rent av, för den straffande handen hade fällt

-sig in över örats kavitet, så att man ville vänta sig se hjärnkalotten

-lyftas och ögonen krypa ut.

-

-Kalle förde sin högra hand först till örat som om han känt efter om huvet

-satt kvar, därpå, och med gnistrande ögon, lyfte han den i höjd mot den

-lågväxta kvinnans ansikte, för att klämma till. Men armen stannade

-tvekande i gesten och i nästa ögonblick flögo alla männen upp från bänken

-och uslingen låg på golvet med näsan i en blodpöl.

-

--- Slår du en kvinna, skrek bond själv, alldeles vit, mera av fruktan än

-fasa för ett helgerån.

-

--- Ser du nu, din lort, att jag kunde klå dig! bröt madamen lös, troende

-att hon varit den starkare, och med den avskjutna trätoffeln klappade hon

-om den övermannade, medan karlarne höllo honom i svångremmen.

-

-Och när avbasningen var slut, röcks lymmeln opp, och efter ett sista

-hagel av orrar om öronen och med en stövel i ändan kom han ut genom

-dörren.

-

-Kalle syntes aldrig mer på ön, som var befriad från sin drake.

-

-Han skämdes över att ha fått stryk av en kvinna, som var honom

-underlägsen, men han ville icke tillskriva henne annan överlägsenhet i

-bataljen än den att han inte fick slå igen.

-

--- Annars skulle hon fått se på! menade han. Och varför han inte fick,

-det visste inte fan!

-

-Sen den dagen sovo bönderna i lång tid bara med ett öga, för de väntade

-få se halmstacken brinna, och madamen gick aldrig ensam i lagården om

-aftonen, när hon skulle treva ägg.

-

-

-

-

-Höjer tar gården själv.

-

-

-Nu skulle de få se på annat, när Höjer kom sta och efter modrens död tog

-vid gården. Han hade nämligen gått som dräng åt styvfadren och haft hårda

-dagar, som han tyckte, men nu när han fått tömmarne och hade gubben på

-ett litet undantag, skulle han leva Herrans glada dagar.

-

-Så började han vårarbetet och satte drängarne till sysslor, men själv

-skulle han moja sig på ejdersträckten, som nu drog över yttre skärgårn på

-väg norrut.

-

-Och när han kom hem, så var det ingenting uträttat, jorden hade varit för

-sur, oxarne för illa vinterfodrade, redskapen i olag, och Blomqvist,

-styvfadren, hade tagit harven för sin räkning, efter som han hade den

-tillsammans med Höjer. Det var själva olyckan att de skulle ha något

-tillsammans, och än värre, när de skulle göra något tillsammans, för då

-blev det rakt ogjort.

-

-Höjer väsnades, men de rackarpojkarne kunde svara så behändigt på

-allting, så det var inte värt att söka sticka dem.

-

--- Stanna hemma, du, så blir det något gjort, sa gubben. Själv är liksta

-dräng.

-

-Ja, men se det var just att slippa vara dräng som lockat Höjer mest, och

-nu fick han känna på att vara både dräng och herre på en gång. Tänka ut

-för alla och ta i för alla. Och när styvfadren satte sig på tvärn, så

-blev det rent illa. Skulle Höjer ha oxarne om dan, så skulle gubben också

-ha dem, och som han var först oppe om morgnarne, så tog han kräken bara,

-och då gick hela Höjers arbetsplan åt skogen. Och så gick gubben och

-satte opp folket, och tubbade dem, så att Höjer inte hade några händer

-med dem.

-

-På sommarn tog det till, när studenterna kommo och hyrde sig in. Då

-skulle pigorna sitta och hänga på verandan och dricka punsch halva

-natten, och haken vet allt vad de gjorde för styggt, men när de sen

-skulle opp och mjölka om morgon, så sov de; och när de stodo vid spiseln,

-så nicka de till, och allt som skulle göras blev illa gjort.

-

-Höjer skulle ta itu med dem, och förbjöd dem slinka med herrarna, utan de

-skulle sova om nätterna. Men då svarte pigorna som så (som de lärt av

-herrarne, som voro mycket frisinnade om somrarne): att dagen var

-husbonds, men natten var deras, och de gjorde vad dem lyste, när solen

-gått ner.

-

--- Det må ni göra, svarte Höjer, men på ett villkor: att ni gör ert

-arbete för mat och lön om dagen. Kan ni svira om natten och arbeta lika

-bra om dan, så må ni det! Men kan ni inte det, så ni inte gör rätt för

-er, så må ni gå er väg!

-

-Det kunde de naturligtvis inte, men nu ansågo de sig ha rätt att svira om

-nätterna, helst det var ytterst svårt att kontrollera deras arbete om

-dagen.

-

-Höjer tröttnade och förehöll en dag i lindriga ordalag de lärda herrarne

-det orätta i att förstöra folkets arbetskraft.

-

--- Ja, men de ta ju ingen tid ifrån er, svarte herrarne.

-

--- Men de ta den kraft jag äger fordra, efter som jag föder dem, svarte

-Höjer; och jag är inte betjänad med dåligt arbete lika bra som med gott;

-och det var inte lönt för mig att komma sta och ge dem sämre kost för

-sämre arbete, för då klaga de, och ge mig dåligt rykte.

-

-Nej, det förstod inte herrarne, och man skulle vara »människa» mot sina

-tjänare också!

-

-Så kom drängarne och skulle ha danser om kvällarne, för att locka pigorna

-till sin kant. Och då tog de och bar ut tröskverket för att få logen

-utrymd. Men när sen tröskverket fick stå i regnet, så kuggarne svällde

-och axlarne rostade, då blev Höjer rasande och förbjöd den eviga dansen.

-Det var dock det sämsta han kunde hitta på, för sen blev pojkarne

-alldeles vilda. Och vad de kunde finna ut bara, för att komma ifrån

-arbeta!

-

-En dag körde de sönder välten i fyrsprång över ett dike. De visste nog

-att sme'n bodde en halv mil borta, och att det tog ett dygn att ro dit

-och komma hem igen, och när de ville ha en fridag på sjön, så styrde de

-om att någonting gick sönder. Inte kunde de hjälpa det, inte. Och det var

-inte gott att komma på dem, heller.

-

-Skulle det dras not, så var det bara att knipa fram med brännvinet,

-annars gick fisken ut ur kilen. Och se, inte rådde drängarna för att inte

-fisken gick i noten! Men bara det lukta aldrig så lite brännvin av dem,

-så kom det alltid någon fisk.

-

-Det var som förgjort för Höjer, och aldrig vågade han mer ta sig en

-fridag på skytte, utan måste ligga i jämnt och samt. Och när han såg

-gubben komma hem med fåglar lite emellan, så sved det i honom.

-

--- Jojo, känn på du, sa styvfadren.

-

--- Ja, förlåte mig, men jag tror ingen har det så bra som den som tjänar!

-mente Höjer.

-

--- Jo, du sa annat förr, du, men du visste inte bättre!

-

-Så gifte Höjer sig på försommarn, och gubben strax efter. Då blev det en

-ny visa med kvinnfolkena, så ettrigt, så ettrigt. Och gubbarna retades i

-luven på varann. Men styvfadren, som var den slugaste, gick alltid ifrån

-saken med vinning.

-

-Skulle Höjers piga gå och mjölka på skogen så lät gubben henne först ropa

-ihop alla korna till fållan, och på det vann hans piga en halv timma.

-

-Inte kunde hon hjälpa det, att korna följdes åt, och det var småaktigt av

-Höjer att se på sådant.

-

-Höjer ville inte vara småaktig, och fastän han tyckte att pigorna kunde

-skifta med görat, så lät han saken gå sin gång.

-

-Men hatet började gro mot gubben, och fastän denne nog var en spjuver,

-förstås, så var han inte skuld till allt. Bra mycket i alla fall. Och av

-allt som de hade tillsammans förstod han att klå åt sig, där något var

-att vinna, att skudda av sig, när det ålåg honom något.

-

-Slutligen blev Höjer ledsen på alltihop, när han såg att han hade det

-sämre nu än förr, och till den fjortonde mars hade han i all tysthet

-tagit sig en arrendator.

-

-Nu var det Höjers tur att skratta. Arrendatorn var en rivande karl, som

-gick utanpå styvfadren flera gånger om.

-

-Och snart stod det kalabaliker utan ända mellan de två gårdsbrukarne, så

-att ön slutligen fick namnet lilla helvete. Höjer åtog sig först att göra

-dagsverken åt arrendatorn, vilket man fann litet bakvänt, men det brydde

-bond sig inte om. Nu gjorde han inte mer än han ville och lät de andra

-kivas. Och det kunde de!

-

-Först när arrendatorn märkte, att hans piga fick driva alla korna i

-fållan, så sa han ifrån att det skulle skiftas. När det inte hjälpte, så

-befallde han sin piga att driva de andras kor i sjön, ut på kobbarne,

-vart som helst.

-

-Och se det halp!

-

-Därpå tog han opp stängselfrågan, och nu blev det advokatyrer i

-oändlighet. Men arrendatorn visste bot: stänger inte ni, så öppnar jag!

-Och så öppna han, så dragoxarna gick mitt igenom gubbens skötar som

-hängde på gisten.

-

-Och så blev det stängt!

-

-Skulle de så broa dikena! Gubben ville inte lägga bro, fastän det bara

-var några syllar. Gott, då gjorde arrendatorn sig en bro, som han tog

-bort, när han begagnat den.

-

-Det fanns bara en brunn på gårn, och vid den lade sig gubbens kvinnfolk

-att tvätta!

-

-Kvinnorna skällde en hel eftermiddag, så de voro ultramarinblåa i

-ansiktet, medan arrendatorn stod i slöjdbon och snickrade en brunnslucka,

-som han täckte karet med, och satte hänglås för. Och så var den saken

-till ända.

-

-Men sen gick gubbens kvinnor och stack arrendatorns bästa ko i juvret så

-hon sinade.

-

-Varpå arrendatorns kvinnor släppte ut gubbens höns, så räven tog sex

-stycken på en natt.

-

-Det var ett krig på liv och egendom och Höjer spelade den icke vackra

-rollen av angivare och spion. I stadigt vänskapsförbund med arrendatorn,

-gick han denne tillhanda med alla upplysningar, som kunde tjäna i såväl

-anfall som försvar mot den gemensamma fienden.

-

-Och nu på hösten hade han uttänkt en huvudaktion, som skulle ge

-styvfadren knäcken. Gubben hade nämligen ytterst liten slåmark och måste

-alltid ta sjöfodret, vassen i viken, med i beräkningen för att få sina

-två kor med livet igenom vintern. Nu var icke sjöfodret undantaget i

-arrendekontraktet, utan var allmänning, så att var och en tog vad han

-ville; dock hade man en tyst överenskommelse att sjöslåttern företogs på

-en utsatt dag; men som denna klausul ej fanns i kontraktet, beslöt Höjer

-sätta lusen i örat på arrendatorn, en dag, då gubben skulle bort på en

-auktion.

-

--- Ta för dig du, annars tar den andra alltsammans, undervisade Höjer

-arrendatorn, som inte riktigt ville på affären. Om inte du tar först, så

-tar han först!

-

-Det var ett skäl! Och samma morgon som gubben rest bort, satte

-arrendatorn alla män och kvinnor i verket. De gingo naturligtvis runt

-kring stränderna och rakade av vartenda strå som kunde åtkommas, så att

-den som ville ha något med, måste ut i vattnet och gyttjan, och fick ändå

-bara vassvippor, som inte något kreatur ville tugga.

-

-När gubben kom hem i sin båt och såg viken ligga som en slagen äng, blev

-han alldeles galen, och som han kände igen upphovsmannens finger, kastade

-han sitt hat på honom. Han blev desto ondare, som det var hans egen idé,

-att en natt göra arrendatorn samma spratt. Och hans enkla hämndeplan blev

-nu att nedlägga striden med denne, spränga förbundet och få anfallet

-gemensamt mot Höjer.

-

-Till den ändan började han peka på små skrymslor i kontraktet, som Höjer

-hade hållit öppna åt sig för att vid behov sticka sig undan. Detta skulle

-nu ej inverkat på vänskapen mellan de båda, om ej arrendatorn redan förut

-tyckt sig märka att små fördelar tillföllo Höjer dem han ej skulle ha

-haft, men nu när någon pekade på det, så stack det i ögonen. Olyckan

-ville också, att Höjer om dagen varit ute och satt flundernät på

-arrendatorns bästa grynna, och detta hade han enligt kontraktet endast

-begränsad rätt till, i så måtto att, som orden lydde, husbehovsfiske vore

-gårdsägaren ej förment i vilka vatten han ville. Nu kommer arrendatorn

-och finner grundet upptaget av inte mindre än trettio nät, så att all

-sättning blev honom omöjlig, då grynnornas antal och givbarhet voro

-begränsade.

-

-Det var eld på kruttråden, och hemkommen började det puttra och fräsa.

-

--- Hör du, Höjer, du; du går och sätter före mig så jag inte kan fiska.

-

--- Nå, det får jag väl, svarte Höjer.

-

--- Nej, trettio nät är inte husbehov; jämka dej dän du bara!

-

--- Det vet jag visst det, när det inte står i kontraktet hur många nät

-det skall vara.

-

--- Jaså, du talar ur den ton! Vet du av, att du har släppt tre kor på

-skogen, när du bara har lov till att släppa en.

-

--- Nå, vad skulle det göra då, när skogen är så stor.

-

--- Haha; vi ska inte vara småaktiga då! Bra! Vi ska komma ihåg det!

-

-Följande morgon stod Höjer på vedbacken, när arrendatorn kom fram, och

-med en till utseendet oskyldig min frågade:

-

--- Hör du, Höjer, du!

-

--- Jo! Här är jag!

-

--- Jag behövde några spadskaft, och dem får jag väl ta på skogen?

-

--- Jo, det går an, bara en tar vackert, så!

-

-Arrendatorn fick båda drängarne med sig och fällde hela öns lilla

-aspbestånd, varpå han lät dem såga och grovhugga spirorna. Höjer hörde

-nog att det braka och dåna bortom hagen, men han gav sig inte tid att gå

-och se efter vad som stod på. Det fick han dock klart för sig, när folket

-kom hem med lass efter lass med aspstockar.

-

--- Ja, men du är vådlig i alla fall, som har tagit dän alla asparne, som

-jag skulle ha till lövtäkt åt fåren, ojade sig Höjer. Och hur många

-spadskaft ska det bli av det där, måtro?

-

--- Å, det sträcker sig väl till en tre dussin! svarade arrendatorn.

-

--- Ja, men jag bad dig hugga vackert!

-

--- Nå, är det inte vackert då! Och för resten sa du inte hur många det

-skulle vara.

-

-Därmed var revanchekriget å ömse sidor i gång, och styvfadren spelade nu

-djävulens roll, som gick och blåste på lågorna. Han prickade ut timmer

-och båtbord åt arrendatorn, pekade på bästa lövtäkten, lärde honom att

-pressa musten ur sina kontraktsenliga förmånsrätter och vränga lag, så

-att Höjer fick likafullt ett trassel som han aldrig drömt.

-

-Så började arrendatorn nyodlingar, sedan han förmått Höjer att gå med på

-en part av kostnaderna. En rothuggare tillkallades, som svedde och högg

-och det ena stycket efter det andra togs opp. Men nu bestämde kontraktet,

-att gårdsägaren skulle hålla fall för åkrarna, och Höjer befann sig en

-dag invecklad i större sprängningsarbeten, som kostade kontanta pengar.

-

--- Det får du igen på odlingen, narrade honom styvfadren.

-

-Men arrendatorn hade bara femårskontrakt han, och efter allt krångel han

-haft, började han packa in för att draga dädan. Och därför satte han till

-alla krafter att suga ur jorden vad han kunde; låg efter Höjer som en

-igel, studerade kontraktet om nätterna och klämde sedan till allt vad han

-kunde.

-

-Höjer blev snart ledsen och tog plats som båtbyggare på en grannö för att

-vara ifrån alltsammans. Men då blev det sju gånger värre; och var gång

-han kom hem hade hans hustru något nytt sakeltyg att förkunna.

-

-Andra året kunde inte arrendatorn göra rätt för sig; odlingarne hade

-kostat så mycket, fisket var dåligt, och i stället för att be om anstånd,

-hotade han Höjer med process för att han narrat honom in på villkor som

-han inte kunde gå ut med. Men processa var det sista man ville göra, för

-det var bara ting två gånger om året, och om man också vann, så fick man

-ingenting, där ingenting var att ta. Och mäta ut var inte heller lönt,

-där intet var att mäta, då ju Höjer själv var ägare till alla inventarier

-och kreatur. Vräka kunde han inte, ty kontraktet var icke så stiliserat,

-och under alla förhållanden var det lugnare att ha gäldenären under sina

-ögon än låta honom löpa sin väg och kanske aldrig få se honom mer.

-

-Arrendatorn blev därför sittande, och nöd gick inte på honom, men på

-Höjer gick det hårt, ty han hade ju avhänt sig nästan all sin egendom,

-och hade tillochmed gjort dagsverken gratis.

-

--- Det här är då alldeles rasande, menade Höjer, när nöden tvang honom

-att beklaga sig för styvfadren. Och aldrig har jag haft en glad dag sedan

-jag hörde upp att tjäna. Då hade jag maten och inga bekymmer, men sen jag

-fick mitt eget, får jag gå dräng utan lön och se på hur andra äter mitt

-bröd opp.

-

--- Ja, ser du, du har inte rätta förståndet du, svarade gubben, och den

-gång du ville snyta din arrendator, så lade du grunden till allt som hänt

-dig sen!

-

-Detta var delvis saken, ty Höjer var född till att tjäna, men den som

-först brutit rätt och billighet, det var styvfadren, och därför tvang han

-de andra att bryta igen, såvida inte de ville gå under, och det ville de

-inte.

-

-Ont blev värre! För att knipa ut arrendesumman lade Höjer på sin

-arrendator nya onera, som denne sökte skudda av sig. Och snart upptäckte

-man att han gjort odlingarne på svindleri, så att han sålde veden, som

-höggs vid röjningen, och vad värre var, sög den nya jorden läns, då han

-inte kunde gödsla den. Och det hade ingen beräknat, ehuru man väl visste,

-att boskapen knappt var tillräcklig för att hålla i stånd den jord som

-fanns. Men arrendatorn gick lös på skogen med sina odlingar, som bara

-bestodo i att hugga och hacka, och så ta en havreskörd mellan stubbarne,

-som snart grönskade upp som aronsstavar. Och samtidigt föllo kreaturen i

-sin, oxarne magrade och gårdens bestånd var hotat. Allt detta måste Höjer

-åse utan att kunna röra ett finger. När det stod upp ett stormgräl,

-svarade alltid arrendatorn:

-

--- Det står så i kontraktet.

-

--- Ja, men det var inte meningen, svarade Höjer.

-

--- Ja men det står så, liksom det inte stod så att du skulle sätta

-trettio nät, när meningen var att halvt dussin. Orätt går igen! Skyll dig

-själv.

-

-Efter de fem årens utgång hade Höjer måst taga hypotekslån för att muta

-bort arrendatorn och rädda sin skog, men arrendatorn köpte sig en gård i

-grannskapet på besparingarne.

-

-Och Höjer måste återigen ta gården och börja kampen mot tjänstefolket,

-som nu var värre än någonsin. Ibland tänkte Höjer sälja gård och grund,

-men det fanns inga andra köpare än fattiga krakar, som ville betala med

-inteckningar, naturligtvis löpande utan ränta. Att ta arrendator igen

-aktade han sig för, och det återstod sålunda inte annat än låta sig ätas

-levande av tjänstefolket.

-

--- Ja, ser du, min gosse, sade pastorn, som blivit anmodad avge

-utlåtande, den som inte är skapt till herre, den blir aldrig herre.

-

--- Ja, men herre Jesus, hur kan andra få bukt med sina tjänare, då?

-

--- Ser du, det är deras hemlighet det! De äro väl så skapta, ser du!

-

-Och därmed fick Höjer trösta sig, om det nu var en tröst att veta sig

-dömd till en undergång, som han ser dagligen och stundligen försiggå för

-sina ögon, utan att kunna hindra den!

-

-

-

-

-Sjönödslöftet.

-

-

-Vestman på Nedergårdsön hade gått med en skonare på Norge och kommit ända

-upp åt Lofoten. Där hade han träffat valfångare och förnummit ett och

-annat om fångstmännens sätt att ta valar med harpun. När han så kom hem

-till sin ö, rann den tanken på honom, att han skulle tillämpa de

-inhämtade lärorna på hemmavarande skälfångst, vilken befann sig i stadigt

-avtagande på grund av bössknallarnes avskrämmande inflytande på de rädda

-djuren.

-

-Till den ändan gick han tillväga på följande mindre välbetänkta sätt, med

-en utgång, som varken han eller någon annan kunnat beräkna, och vilket

-gav anledning till ett äventyr, om vilket ännu sagan lever i skärgården.

-

-En afton på eftervåren tog Vestman en flatbottnad eka och en pojke med

-sig ut till yttre skären, där skälarne brukade gå upp och solbada sig.

-Till den märkvärdiga jaktens bedrivande hade han medfört en uttergadd,

-vilken eljes hade till ändamål att tjäna vid uttagning av uttrar ur

-bergsskrevor, och nämnde tillhygge hade han på valfångarmanér fastgjort i

-fören vid en löpande vinda. Huru han skulle kunna nalkas de skygga djuren

-för att få håll på dem med den tillfälliga harpunen, det visste varken

-han eller någon annan, men är olyckan framme, menade hans vänner, så kan

-man sätta nät i vattentunnan. Fälttågsplanen var emellertid uppgjord så,

-att pojken skulle gå från land med bössan och Vestman själv smyga med

-ökan mellan iskokorna och där passa de flyende djuren, som icke kunde

-göra sig för brått på den skrovliga drivisen, vilken packat sig invid

-stranden.

-

-Nu hade han fått pojken i land just före solnedgången, och själv tog han

-till att ro med ett par ullstrumpor virade om årlommarna för att inte

-bullra, och med en vit skjorta över kläderna för att inte synas. Och i

-skygd av kobbranglet och packisen råkade han ro opp sig under vallen, där

-en bräsch visade var djuren gått upp och där de sannolikt måste ge sig

-ut, då ingen vak fanns.

-

-Vestman satt där väl gömd och höll gadden i högsta hugg lyftad, så länge

-att han frös om fingerna och började grunda efter, om inte det gamla

-sättet med lodbössan var enklare. Skälarne voro där, det var inte tu tal

-om det, och han hade hört dem ge skall, men att de skulle just välja den

-här vådliga stråten för att komma i vattnet, det var den stora frågan.

-

-Knall! hördes det i land bakom tallarna, och så pep det i luften och sa

-skvatt ut i sjön, och därpå blev ett blåsande och nysande, och så ett

-traskande på isen, som när nakna mänskor springa på ett kammargolv.

-

-Innan Vestman hann få redigt för sig hur dum hela tillställningen i

-själva verket varit, stack ett lurvigt huvud ut genom breschen, reste sig

-och störtade i vattnet, men fick verkligen gadden mitt i det tjocka. Och

-i ett huj löpte linan ut; båten fick en knyck så att jägarn ramlade ner

-på akterbetten och så bar det av med god gång till sjös.

-

-Det blev åka av!

-

-Vestman tyckte först det var nytt och roligt och tänkte på vilken

-förträfflig jakthistoria det skulle bli; och bytet ansåg han sig ha i

-handen. Men så fick han se att kobbarna dansade förbi och sin egen stuga

-försvinna.

-

--- Farväl, så länge, nickade han åt stranden, kommer strax tillbaka!

-

-Det röck och knöck i båten, men någon fara syntes inte vara för handen

-ännu, förrän de kommo ut i sista stenarna och släppte landkänningen. Där

-gick det lite sjö och solen tycktes ha gått ner, ty det såg ut som en

-svart rund skiva därute.

-

--- Ett stycke till, så kapar jag i värsta fall, tänkte Vestman.

-

-Och så bar det av igen. Men nu tog ekan till att slingra. Sjöarna lågo

-mot och båten doppade redan nosen.

-

--- Lite till! tänkte Vestman, som ogärna ville skänka sitt säkra byte och

-få ett snöpligt slut på en så vacker början.

-

-Sjön ökade och stjärnorna tändes på. Ännu kunde han dock se yxan, som låg

-framme i fören och som var hans hopp, när det gick för långt.

-

--- Gå på du, min gubbe, du är väl snart trötter, om jag känner dig rätt!

-muttrade den utfrusna jägarn, som längtade komma till årorna för att bli

-varm i kroppen.

-

-I detsamma kände han vått om fötterna och hörde båten skrapa i botten.

-

--- Lägg av då, kommenderade han sig själv, reste sig för att ta yxan och

-kapa men satte sig ögonblickligen ner igen. Ty i och med detsamma han

-lämnade sin plats drog skälen ner nosen på ekan.

-

-Efter ett par fruktlösa försök att krypa fram i fören, insåg han det

-nödvändiga i att bli sittande och att han var lämnad i djurets våld,

-beroende av detsammas nyck huruvida han skulle gå i kvav eller komma

-hem.

-

-Nu hade det upphört att vara roligt, och ett stilla allvar sänkte sig

-över den modstulne jägarens sinne. Men för att ge sig mera mod än han

-ägde tog han till sig en åra och stack ut akter över, inbillande sig att

-han styrde. Men det gjorde han inte, för det gjorde djuret, och det

-styrde alltjämt rakt ut till sjös.

-

--- Kommer jag ifrån det här, så djäveln anamma...

-

-Skälen gjorde några slingerbultar och svordomen avbröts, ty åran måste

-tas in och öskaret fram, att få vattnet ur båten.

-

-När det var länsat, stack han ut åran igen, och det kändes genast

-lugnare, alldeles som om han verkligen suttit och styrt.

-

-Men nu hade stjärnorna slocknat av och det kom regnstänk blandat med snö,

-så att Vestman snart inte såg yxan mer, utan fann sig omsluten av ett

-grått töcken på alla håll. Och framåt gick det, framåt, men vinden

-tycktes kantra om, ty nu lågo sjöarne på halv sida mot; och den kantrade

-undan för undan.

-

-Nu blev han rädd! Och medan öskaret gick igen, tänkte han på hustru och

-barn, på gård och grund och redskap, och så på evigheten, som stundade

-med all säkerhet; tänkte på, att han inte varit i kyrkan på -- ja hur

-många år, det mindes han inte, men det var inte sedan året då koleran

-gick -- och att han inte varit till skrift -- nu skrapade läsud mot

-drivis. Herre Jesus! Jag fattig syndig människa! -- Det var bortglömt

-alltihop... Fader vår som är i himmelen... ske din vilje såsom i

-himmelen... inte den heller! -- -- --

-

-Vilka långa timmar, och så många sen; flera behövdes inte för att komma

-över till Åland, med den här vinden; men kom drivisen, då måste han följa

-ner till Gottland eller komma in i Finska viken! Men innan dess skulle

-han vara ihjälfrusen.

-

-Han kröp ner på botten av ekan för att söka skydd för den kalla blåsten,

-och när han kom på knä, så kunde han hela Fader Vår, och den läste han

-väl ett tjog gånger; och för var gång han kom till amen, skar han med

-fickkniven en skåra i suden. Och när han hörde sin röst, blev han

-lugnare, för det var som att tala vid någon, och som om någon talade till

-honom, och orden väckte minnen om en massa människor samlade i kyrkan och

-vilka han nu såg framför sig, tröstande, förebrående. Där såg han

-Gelingarne, som han varit ute med förliden och tagit upp smideskol med

-efter den sjunkna briggen, som inte var alldeles riktigt, men kunde

-försvaras; där såg han -- nu röck det i linan föröver. Herre Jesus, Guds

-son, kommer jag ur detta med livet, så lovar jag, så sant Gud lever, en

-ny krona med sju pipor av rena silvret -- det är hela barnaarvet -- till

-kyrkan -- rena silvret -- Herren välsigne oss och bevare oss, Herren

-upplyse sitt ansikte över oss och vare oss nådig...

-

-Genom dimman syntes ett ljus, rätt förut, stort, men suddigt som en

-hornlyktas!

-

--- Det är Hangö fyr på Nyländska kusten! tänkte Vestrnan. Kunde väl tro

-att vi hållit på i tolv timmar, för det var långt som en vecka!

-

-Nu kraschade det igen under ekan och den stod tvärt still, så att Vestman

-flög framlänges över betten, och så blev det still.

-

-Hur långt kunde det nu vara till fyren på en höft? Halvannan mil! Och nu

-förmådde han varken komma fram eller tillbaks! Det var värre än någonsin,

-ty bara han rörde sig i båten så vickade den.

-

-Vestman satt där han satt, och han väntade få se soln gå opp och dagern

-skina i öster, och han frös, och han bad Gud, och han lovade och svor

-alla dyra eder om silverkronan, som skulle få kosta två hundra riksdaler

-och vara kontrollerad, och sju pipor skulle han ha med krusiduller på

-handkragarna, och en lina med kulor på, skulle han hänga i, och när

-folket såg den, skulle de säga: si det är sjönödslöftet av Erik Vestman i

-Nedergården, som Herren så huldrikt hjälpte ur sin svåra nöd anno

-attonhundra och femti nie! Gud hjälpte honom så huldrikt och nådeligen,

-upprepade han gång på gång, så att han till sist trodde på det, och i

-översvallande tacksamhet för den nåderika hjälpen, läste han första orden

-ur »Lov pris och tack ske dig, o fader käre!» Gud hade hulpit honom, det

-var alldeles säkert, efter som kronan hängde där och folket sa, skulle

-säga, de hade inte sagt än -- nu slockna fyren... Herre Jesus! som gick

-på vattnet och bjöd böljorna lägga sig! -- Nu lade de sig, de hade redan

-lagt sig för en lång stund sen, för det var kav lugnt, och underligt var

-det, ty här låg hela sjön på, och hade gått alldeles vådligt just nyss, i

-går afse, efter som det var morgon nu snart, det måste vara morgon nu

-snart, när han kunde frysa så elemenskat om fötterna, och var hungrig och

-skulle få varmt kaffe nu straxt, bara lotsbåten kom ut, som den måste

-göra efter som det skulle komma fartyg i solgången, som legat och kryssat

-ute på flacket; men varför, för f... för allt i världen hade de släckt

-fyrn just nu, kanske det var dager, fastän det inte syntes för dimman,

-mycket säkert, såvida inte ryska regeringen hade något annat reglemente

-för sina fyrar; jo, visst hade de, nu mindes han det som en dröm,

-alldeles som att rysken hade annan almanacka med gamla stilen, se där ha

-vi ägget, gamla stilen, som är tretton dar efter eller före, det kan nu

-just vara detsamma, för tidskillnad måste det vara, och det var det ju

-också, efter finska båtarna alltid kom en timme senare än det var

-telegraferat, och därför hade de också släckt fyren en timme före

-soluppgången, som alltså skulle ske om en timme. Och då förstod han,

-varför han frös så vådligt, för det gör alla som haft ältfrossan, när

-solen går upp; men skälen, djuret, höll sig så stilla och det röck inte i

-vindan mer, kanske den slitit sig och gått! måste se efter i alla fall,

-för att sitta här i onödan, det hörde f...

-

-Vestman stirrade förut och såg något mörkt, taggigt, som en hel hop

-riggar stiga ur töcknet.

-

--- Kors i Jesu namn, om det är ryska flottan, då skjuter de mig som

-smugglare eller skickar mig till Siverien. Och så många sen! Gud Fader,

-det är en hel skog.

-

-Han reste sig och rätade ut knäna! Båten vickade bara åt sidorna, men

-doppade inte mer med nosen. Han klev försiktigt över bettarne föröver;

-såg linan stå spänd som en telegraftråd; steg ur båten; såg fotspår, slog

-klacken mot en sten... han var på land! Och där stod granskog!

-

--- Är de du, far! pep en bekant röst ifrån en enbuske.

-

--- Ludde! Vad fan är du här!

-

--- Jag unnra vad de blitt av dig, far!

-

-Vestman gnuggade sig i ögonen:

-

--- Hörru, vet du vad klockan är på dan?

-

--- Hon lider väl åt åtta, och du har varit borta mest en hel timme! Men

-så har du kräket med dig också!

-

-På skälberget låg djuret med uttergadden i ryggen, dött, förblött, efter

-att ha gjort en tripp till sjös och vänt för sjögångens skull.

-

-Och än i dag berättas äventyret som det mest underbara i hela skärgården,

-näst sagan om sjöormen, och den som inte vill tro, den kan gå till

-Nedergårdskyrka och se den lilla ljuskronan, som hänger där under

-orgelläktaren till evärderligt minne av förre kronolotsen Vestmans

-huldrika hjälp ur en högst ovanlig sjönöd, då han med döden för ögonen

-lovade Herren att till den kristelige församlingens hugnad och fromma

-skänka denna tennkrona.

-

-

-

-

-Skräddarns skulle ha dans.

-

-

-När man en vacker sommardag kommer ut ifrån havsbandet och håller ner i

-Byttafjärden, förbi Gåsskär och Skoboraden, kan man, om man ligger för

-babordshalsar, se en höglänt ö såsom kranbalksvis i lä. Den är icke

-märkvärdigare än de andra öarne omkring, på annat sätt än att den är

-högre och tyckes bestå av en enda kal gneisklint som rämnat mitt itu. Tar

-man i land på norra sidan, skall man snart komma in i en aldunge, och

-fortsätter man in i rämnan har man snart under fötterna en snaggig

-ängsmatta, som synes utbredd till torkning mellan de fuktiga

-bergväggarne. Håller man sig på denna gröna matta, ser man den snart

-sträcka sig framåt och mot bergets sidor kantas med hasselbuskar, som

-dölja ingångar till hålor och små grottor; följer man stråten framåt i

-sydlig riktning, går man snart i skuggan av tallar, som efterträdas av

-björkar, rönnar, askar; och så tar bergväggen emot, vägen krymper till en

-gångstig, som leder upp rätt i vädret, slingrande som en torntrappa. Går

-man uppför en stund, måste man snart ner igen i en skreva, där den sköna

-benveden krupit i lä för vinden, att dölja sin glänsande grönska och sina

-lysande röda bär; och så bär det oppåt igen, alltjämt oppåt, tills man

-står på den nakna klinten, där torkade gäddben röja närvaron av en

-fiskgjuse, eller kringströdda andfjädrar och torkade skelett visa

-platsen, där hökar, falkar, havsörnar kanske också, hålla sina kalas i

-god matro, under det de ha ett öga på jaktreviret, som nu sträcker sig

-oändligt inåt inre skärgårdens blånande fjärdar, och utåt havsbandet till

-fyrarne och det eviga cirkelsegmentet. Men går man några steg framåt

-klinten i sydlig riktning och tittar ner under fötterna, glömmer man

-huvudskalleplatsen däruppe och ser en täck liten tavla, som man icke

-väntat härute. Skyddad av bergväggarne för alla kalla vindar ifrån

-nordväst till sydost, ligger en gräsmatta så grön som nyuppkommen råg;

-och därnere går en röd ko och betar under de vita björkarne. Gräsmattan

-sträcker sig ner till en grå stuga, omgiven av en trädgårdstäppa, och

-ända ner till sjön, där hamnen ligger med båtbrygga, sjöbod, sumpkista

-och nät.

-

-Detta är skräddarns!

-

-Kravlar man sig ner för bergväggen och lämnar klinten, där det blåste

-kallt, skall man snart känna solen steka den orörliga luften, och på fem

-minuters nerstigande märka hur klimatet ändrar sig och med detsamma

-vegetationen. Men man vill nästan tro på underverk, då man ser rönnen

-bära astrakaner på en gren och gråpäron på en annan; och då man ser

-duväpplen på hagtornsbuskarne, tror man sig ha kommit till en förtrollad

-ö, där man i nästa ögonblick vill vänta sig få plocka fikon på

-spåmanstisteln. Stiger man ner på gräsmattan och nalkas stugan, får man,

-om lyckan är god, se trollkarlen själv genom det öppna fönstret, där en

-hämpling visar sitt blodsprängda bröst i en liten ståltrådsbur mellan

-sallatsblad. På ett slagbord bakom hämplingen sitter han nämligen med

-benen i kors och drar långa styng på ett rutigt bomullstyg, som döljer

-hela hans nedra kroppshalva och endast lämnar den övra delen synlig, fast

-den icke är mycket att se på; ty magen fattas och den lille mannen tyckes

-ha lyftat av sig bröstkorgen och satt den direkt på bordskivan, och på

-bröstet ligger huvudet utan märkbar hals. Det är skräddarn själv, som en

-hårdhänt natur kramat ihop till en puckel, och åt vilken föräldrarne på

-den grunden valt det stillasittande yrket.

-

-För att rätta naturen, som givit honom anledning till missnöje, har

-skräddarn anlagt ett gott lynne och utvecklat sig till en muntergök, som

-alltid är full med historier och visor. Och liksom för att visa naturen

-hur den skulle ha burit sig åt, har han kastat sig med kärlek åt

-naturförsköning. Det är han därför, som gjort trädgård, och icke nöjd med

-att förädla de gamla sötäpplena och surkartarna i trädgården, har han

-gått och ympat ädelfrukt i vildmarkens träd, så att den sura rönnen bär

-vita astrakaner och den kärve hagtorn lyser av det lilla duväpplets röd-

-och vitkindade barnansikten. Och liksom om han kände, att hans dåliga art

-icke skulle längre ner i världen, planterar han träd på marken, och när

-han kommer till en bondgård för att sy, medför han i västfickan några

-frön, som han i smyg stoppar i jorden, eller, när årstiden är inne, några

-ympkvistar, som han sticker emellan bark och träd. Och hans frön gro, och

-hans ögon växa ut, och när ingen bär hans namn mer, så skall hans namn i

-långa tider uttalas, när andras barnbarn sitta under farfars äppelträd

-och höra historien om hur det granna och goda undret kom dit på den nakna

-hällen, och det långt efter sen hans rockar och byxor blivit trasmattor

-eller filtskor.

-

-Nu, i mars månad, hade han sytt hos trädgårdsmästarn på Sandemar, och han

-hade sett underverk i drivbänkarna, och hört om ett slags runda gula

-gurkor, som man fick en krona för på Dalarö Societet. Och så hade han

-fått hem kärnor, lagt dem i en långrevslåda med jord och ställt i

-fönstret. Efter fjorton dar såg han som en vit fingerknoge peka opp ur

-mullen och strax efter breda ut sig och lägga som två vingar tätt utåt

-jorden som en trollslända. Så kom aprilsolen, och då sköto de fart,

-pinade fram en grön karda, rullade ut sig och började krypa. Då nöp han

-över tredje bladet som trädgårdsmästarn lärt honom, och då sköto de

-sidoskott, som han nöp igen på samma sätt, så att när maj gick ut, var

-det i sista laget att sätta dem i bänk. Men det var inte det lättaste att

-få varmt under, och en dag gick åt för att komma till Dalarö efter en

-låda stallströ. Så bäddade han utmed bergväggen, där solen brassade på;

-ramade in bädden med brädlappar, men se det blev bara en tunn, tunn bänk

-och han fick söka råd för att öka den. Höboss, sopor, halm måste han ta

-till, och på sistone vart det en bänk sådan han var. Och i den satte han

-plantorna med jordklump. Lade så innanfönsterna på, och det blev växa av.

-Men järnnätterna kommo, och han måste täcka; täckte med mattstumpar och

-granns. I fjorton dagar knallade det och växte i bänken, men vid

-midsommar tog det av och stannade. Stallströt var utbrunnet, och han

-fick inte tid att skaffa mer. Så kom stora hettan i juli, och nu sköt det

-på igen och blev blom. Först tunna hanblommor och så knubbiga honblommor

-med en liten grön ärta i botten. Han luftade och han spritade, skuggade

-när solen brände och stängde när det mulnade. Blev det så fjorton

-regndagar utan sol, och hela maskineriet stod stilla igen. Nu vattnade

-han med varmt vatten och bäddade runt med halm och lagårdsströ, och när

-augusti bröt in med rötmånadshetta, så bergväggen var som en bakugn, då

-knallade det igen, ärterna svällde ut till gåsägg och fick räfflor med

-ludet emellan. Åtta stycken hade han nu så stora som nävar, och de

-började redan lukta svagt, så att han lade tegelflis under dem. Det var

-en hel historia med de melonerna, och bara solen höll sig framme, så

-skulle han ha dem i hand om en vecka.

-

-Därför satt han nu på sitt bord och höll utkik på drivbänken, som om han

-bevakade solstrålarne därborta vid bergväggen, och han var uppriktigt

-glad i sitt sinne, för vinden stod sydlig och det hade inte regnat på

-sjusovaredagen.

-

--- Hör du, Anna, du, ropade han med sin kikhoströst till systern, som

-stod i köket och rensade flundror.

-

--- Nå, Gustav! svarade Anna, utan att lämna sitt arbete.

-

--- Jo, ser du, jag hade tänkt som så, att vi skulle ha dansen som om

-lördag, innan folket ger sig ut på strömmingen; vad säger du om det?

-

-Det blev litet tyst först, så att man hörde flugornas dans kring

-lövruskan i taket och fiskknivens raspande i flunderskinnet.

-

--- Har du råd med det, du? kom Annas svar i frågform.

-

--- Ja, visst har jag det, och för resten ska jag säga dig, att när man

-har har en affär som jag, måste man se sina kunder någon gång, och vad

-råd beträffar, så inte är jag så barskrapad. Minst ett par tunnor äpplen

-kan jag räkna på...

-

--- De ska ju vara till att köpa vinterfoder...

-

--- Nå, så har jag, här slog det kluck för skräddarn, som om det fastnat i

-halsen, så har jag mina meloner.

-

--- Asch; låt oss se dina meloner först!

-

--- Se! Kan du inte se dem därute! Om tre dar ä de färdiga, och då har jag

-mina åtta kronor; det är brännvinet!

-

--- Vänta då tills melonerna bli färdiga åtminstone.

-

--- Ja, si det kan jag inte, för då är det för sent för strömmingen, vet

-ja!

-

-Anna svarte inte mer, för hon ville inte vara med om alltsammans, både

-därför att hon tyckte det var bråkigt att riva opp stugan, och för att

-hon visste Gustav skulle supa sig full.

-

-Men nu var det skräddarns svaghet att en gång om året se folk hos sig,

-och flickor i synnerhet. Fastän han inte kunde dansa, då han till på

-köpet var låghalt, så han gick mellan två kryckor, hade han en synnerlig

-förnöjelse av att se ungdomen roa sig, och var alltid med på alla danser,

-där han hoppade omkring och klappade flickorna med knogarne av sin långa

-magra hand, och, ansedd som en gammal farbror, oaktat sina trettiotvå

-år, fick han ta sig små friheter, som ingen räknade så noga på. När han

-nu kastade fram sitt förslag för systern, som satt härute och hushållade

-för honom, var det inte något påhitt i hast, utan en länge ruvad idé, som

-ätit sig fast i hans huvud och som skulle gå igenom.

-

-Systern, som var fem år äldre, hade nog makten i huset, men när det

-gällde på riktigt, så var skräddarn envis som synden; och om det också

-skulle grälas i åtta dar, så tog han sig igenom.

-

-Utan att därför avvakta vidare rådslag sätter han sig i båt följande

-morgon och seglar omkring att bjuda, varpå han styr ner till Dalarö att

-köpa brännvin och svagdricka. Full kom han hem, men ändock innan

-solnedgången, och krypande på marken lade han fönsterna på bänken utan

-att slå sönder en ruta. Och som det hotade bli kallt travade han på

-mattorna, och nu, dubbelt rädd om sin skatt, som skulle betala kalaset,

-tog han täcket ur sängen och lade ovanpå alltsammans.

-

-Dagen därpå rustade Anna och Gustav till dansen. Först slogs slagbordet

-igen och ställdes ut på gården; därpå sopades och skurades, fejades och

-lövades. Och när det led på eftermiddagen, gjorde syskonen toalett, varpå

-flickorna på Mörtön anlände för att hjälpa med kaffekokningen.

-

-Så mot aftonen i femtaget kommo de främmande. Båt efter båt lovade och

-fällde segel i hamnmunnen, rodde opp till bryggan, där skräddarn stod

-oppsträckt och tog emot, skakade hand och sade en rolighet åt var en som

-han hjälpte i land, klappade flickorna under hakan och fick dem att

-rodna.

-

-När kaffet var drucket på gårdsplanen, förde värden sina gäster ut i

-trädgården att skåda och beundra. Flickorna fingo ett äpple, som

-skräddarn själv skulle stoppa i fickan på dem; åt gubbarne stack han en

-ympkvist eller ett fröhus, som de skulle ha hem. Och så skulle de

-»stirra» på sammetsrosor och lejongap, astrar och dahlier, som växte i

-stora bunkar utmed grönsakssängarne. Flickorna skulle naturligtvis nypa i

-lavendeln och rosmarin, så det luktade gott om dem, och skräddarn måste

-själv sticka örtkvasten i klädningslivet. Men pojkarne kunde inte hålla

-fingerna i styr, utan ville snyta äpplen, varför trädgårdsmästaren fann

-förmånligare att slå ner några surkartar åt dem, hellre än de skulle

-länsa hans unga träd, som buro första året. Och sist beskådades

-underverket, melonbänken.

-

--- Tre dar till, och det är åtta kronor i näven! skroderade skräddarn.

-Lukta på dom, pojkar! Hä? Nu ta vi en sup på det!

-

-Och så gick man in i stugan och började dansen med ett lag stora supar

-vid dragharmonikans orgeltoner. Som en skata syntes skräddarn skutta

-mellan paren och bjuda till supning och dans. Än var han vid spisen och

-motade opp några sittande par, än var han vid bordet och fick gubbarne

-att supa.

-

--- Inte så häftigt, ser du, natten är lång, och man vet inte vad som kan

-hända! varnade de gamle.

-

-Men skräddarn var alldeles »vill». Och hur det var, så slog gårdagsruset

-opp, käpparne började vingla och den lilla mannen såg vingskjuten ut.

-Törnade mot dörrposter, knuffade de dansande och fick armbågar i bröstet.

-Blev ledsen och satte sig i en vrå; rullade ögonen, som om han sett

-jordklotet gå runt, och sjönk slutligen ihop med käpparne saxade framför

-sig som en positivbock.

-

-Solen lyste ännu på himlen när värden i en sista ingivelse äntrade

-vindstrappan och kom opp på rännet, där höet låg. Där tycktes med ens

-gårdagens trötthet och rus överfalla krymplingen, så att han förlorade

-medvetandet och drunknade i ett hav av vällukter från det torra

-blomsterhöt, medan en hel ruska röda solstrålar låg över ansiktet.

-

-När han återfick förnimmelser nästa gång, hörde hans öra som om han låg

-inne i ett kvarnverk; stugan darrade och knakade och basarne i

-dragklaveret läto som när man står på kyrkbacken. Men det var mörkt nu

-och så upphörde örat att höra, ögonen släcktes och han trodde han

-svimmade.

-

--- Här är jag! hörde han sig svara i sömnen, på något rop efter

-skräddarn, så högljutt att han vaknade om en obestämd tidrymd, som kunde

-varit ett år eller en halvtimme, och så blev det svart och tyst igen.

-

-Nästa gång han förnam något, gjorde det rysligt ont i huvet, och bakom en

-bjälke viskade någon, som hade klackjärn på sig.

-

-Därpå drömde han, att han var mjöl och siktades i en kvarn, där ett

-kugghjul skakade sikten så det gjorde ont, och mjölnardrängarne skreko,

-medan orgeln spelte ini kyrkan, och ibland regnade det nedanför i

-knutarne, och så rasslade det i träd och buskar, knäckte i ris och

-bråten, smattrade på jorden. Och skräddaren låg och led, led i huvet där

-det kändes som om han glömt bort något, som han borde kommit ihåg,

-någonting viktigt och angeläget, men som han inte kunde komma på. Så

-slog han bort det och då blev det bättre en stund; men så kom det igen

-och då frös han i kroppen, men var alldeles het i huvet.

-

-Det hade nu blivit tyst därunder i kvarnen, och när han tittade opp i

-taket, såg han ljusgrå snören med små stjärnor på, som gjorde ont att se

-åt; tuppen gol och måsarne ojade sig oppe i luften någonstans. Han

-vaknade.

-

-Det var morgon, han hade varit full, och -- han hade glömt att täcka

-melonerna. Som en pil var han uppe, kravlade sig ner för trappan, såg en

-förödelsens styggelse i köket och skuttade ut i trädgården; tog tre

-alnars språng mellan käpparne; kände att det var bitande kallt, såg vitt

-på marken, som frasade om fötterna, och så -- där lågo de, döda.

-Stjälkarne snodda som rep, bladen slappa som klädeslappar, gråa, livlösa,

-och fruktskaften sågo ut som om de varit brända. I ett enda smärtsamt

-ögonblick rök fyra månaders arbete förbi den rusiges öga: Dalarörodden på

-tre mil efter stallströ, bänkläggningen, utplanteringen, vattningen och

-luftningen, täckningen om nätterna, allt pyssel och knåp förlorat på en

-frostnatt.

-

-Skräddarn slog benen under sig och satte sig på bänklådan; och barhuvad

-som han var med luggen ner i de rödsprängda ögonen, lät han huvet falla

-mot bröstet och grät; grät så förfärligt, om av brännvin eller sorg eller

-båda delarne, visste inte Anna, som kom tillstädes:

-

--- Du har fått för dansa, du! sade hon.

-

--- Jag ska aldrig supa mer! snyftade Gustav. Aldrig -- supa -- mer!

-

--- Så säger du var gång, du har varit full. Men håll ord en gång.

-

-Anna plockade höboss ur håret på brodern, medan tårarne fortforo att

-rinna utför dennes randiga kinder, som legat mot höbanden.

-

--- Och så skulle du se, hur de gjort i din trädgård!

-

-Skräddarn for opp som om han hört bålgetingen, och skuttade över

-ängslappen in i täppan.

-

--- Nå, Gud sig annåda!

-

-Det var allt vad han fick fram, då han såg sin unga rosenhäger avplockad

-och nästa års fruktsporrar avslagna.

-

--- Kåss -- i -- Jissi -- namn! Såna ena rackare! -- Och si på fan, här

-har han kräkts i stickelbärsbusken! Nej, en sån tusan!

-

--- Kom in i köket, ska du si hur di spytt som kattor! Jo, nog har du haft

-roligt för dina pengar!

-

-Skräddarn stod och stirrade på stickelbärsbusken, som om han sökt nyckeln

-till en gåta, och ett leende rann upp, motsträvigt till börja med, men

-snart klyvande hela det tåriga fula anletet, och med handen på knäet

-utbristande i den tillfredsställda hämndens förnöjda skratt:

-

--- Tror nån människa de haft förstånd att skala gurkan.

-

-Skrattet slocknade, och ett nytt anfall av raseri satte den lilla

-slankiga figuren i skuttande rörelse åt sängarne på andra sidan gången.

-

--- Gud förlåte mina synder ha de inte varit och trampat i ärtsängen! Si

-bara! -- Si bara! -- Ja, men det är vådligt!

-

-Anna tog brodrens arm och ledde honom in i stugan. Där såg fasligt ut.

-Golvet oppslitet av de dansandes skodon, nersmackat med snusloskor,

-pipaska, svavelstickor; runt ikring på fönsterposterna stodo urdruckna

-glas och i spisen lågo de två ankarena, som innehållit brännvinet och

-svagdrickat.

-

-Skräddarn kastade en blick på uselheten, skakade på huvet, och riste på

-brännvinsankaren.

-

--- Inte en droppe kvar? Anna?

-

--- Nej, och väl är det! Men nu, Gustav, får du sitta vid och sy i åtta

-dar, för att få in vad de andra supit opp i natt.

-

--- Så får jag väl det då! -- Men tror du, att de hade roligt i alla fall?

-frågade skräddarn med ett sista hopp om att ha fått någon valuta för sina

-pengar.

-

--- Nog hade de roligt, svarte Anna, men du, som inte fick något med?

-

--- Ge mig en sup, Anna, för jag vet du har gömt undan i skåpet, så talar

-vi inte om den saken mer!

-

-När skräddarn fått en redig, gick han ner till bryggan och tvätta sig.

-Och en timme efter satt han på bordet och sydde, under det hämplingen

-visslade för honom.

-

-Och mitt under huvudvärken, när de onda tankarne kommo och gingo, måste

-han avbryta sig själv och fråga Anna:

-

--- Tror du de hade roligt i alla fall?

-

-Och när Anna svarat ja för tredje gången, avslutade skräddarn sina

-tröstegrunder för sig själv:

-

--- Nå, så var det roligt i alla fall!

-

-

-

-

-Uppsyningsman.

-

-

-Han for med sin jakt som den »flygande holländarn» utan att komma i ro;

-han for mellan Furusund och Landsort, mellan Landsort och Furusund, och

-så hade han farit i femton år och skulle fara, tills han inte kunde hålla

-i ett storskot mera, och sonen vuxit upp att fortsätta färden. Hans far

-hade seglat i trettio år, men det var i den goda tiden, då skyddstullar

-framkallade smugglare, och gubben hade gjort sista beslaget i Stockholms

-skärgård, som på en natt inbragte honom tio tusen kronor, varför han köpt

-sig en gård och satt sig i ro.

-

-Detta äventyr levde som en saga, och hade lockat sonen in på den eljes

-något enformiga banan att segla, segla utan mål, segla fram och åter,

-följande vindens styrka och riktning, liggande stilla, när det inte

-blåste, och masande framåt i krokar och bukter, när det blåste opp, sak

-samma varthän, bara han höll sig inom distriktet och infann sig på Dalarö

-tullkammare den sista i månaden för att kvittera sin lön.

-

-Och man såg honom överallt, och när man inte väntade honom. Voro

-fiskarena ute med nät och det var gott väder, kunde de se

-uppsyningsmannens stormklyvare sticka fram om en udde som en kolossal

-näsa den där vädrade efter beslag; gick man på land, kunde man få se den

-ölsupsfärgade masten sticka opp över talltopparne, eller den rundgattade

-aktern slinka undan i albuskarne; gingo flickorna ut på ön att mjölka och

-sågo en tretungad flagg med krönt T på gaffeln skjuta fram om en

-bergknalle, så visste de att det var uppsyningsman; och kommo gubbarne en

-morgon tidigt ner till sumpkistan, så kunde jakten ligga där och röka ur

-kabysspipan, och då visste man att det vankades något. För i samma stund

-sjöstövlarne hördes mot strandens stenar, stack uppsyningsmannens

-utblåsta ansikte upp ur kajutan och efter några hälsningsord om väder-

-och vindförhållanden, anmodades de tillstädeskommande gå ombord, och

-snart sutto de på britsarne å ömse sidor om byråklaffen och hade supar

-framför sig.

-

-De första fem åren hade uppsyningsmannen seglat sitt distrikt, full av

-hänförelse och med förhoppningar att de tämligen höga tullsatserna skulle

-locka några företagsamma själar till smuggleriaffärer, men så kom den

-välsignade frihandeln med Gripenstedt och då blev det dåliga tider.

-

--- Varför smugglar ni inte, era djävlar! hördes uppsyningsmannen förebrå

-sina fiskare vid klaffen i kajutan.

-

--- Det lönar sig inte!

-

--- Lönar det inte?

-

-Och uppsyningsman tog fram tulltaxan och läste högt för andäktiga

-åhörare. Men det var verkligen ingen lockande affär, ty den högsta satsen

-var på vanilj med sextio öre skålpundet, och på den artikeln var

-förbrukningen alldeles för liten.

-

-Hänförelsen lade sig på sjätte året, men hoppet levde än; dock måste det

-då och då eldas opp med en sup, som snart blev flera supar. Och när han

-då gick till segels och kröp fram mellan de sista grynnorna, som han

-kunde utantill, då såg han i andanom franska skonare komma med guldur,

-engelska briggar, som luktade vanilj, holländska koggar med kryddöarnes

-muskotnötter och kardemummor, ryska skonare med karavante. Men när han så

-släppte landkänning för att gå ut och preja det hägrande lyckoskeppet,

-och tvingat det att hissa flagg, upplöste sig drömmen i en norsk bark,

-som kom med stenkol från England.

-

-Värre var att drömmen om tiotusen kronor i en bergskreva småningom antog

-fasta former av kontant tillgång, som skulle förr eller senare utfalla,

-så säkert, att uppsyningsmannen började ta förskott på dem. Och som

-opiiätaren måste han hålla ruset vid liv, eljes skulle den fatala

-verkligheten slå ner honom. Men ruset kostade, och det blev skuld.

-Skulden alstrade obehagliga förnimmelser, och dessa måste jagas bort med

-nytt rus, som alstrade bakrus med olust, som måste vårdas, för att icke

-ge missmod, och så blev han supare.

-

-Snart upphörde brännvinet att framkalla de vackra synerna, och med dem

-hoppet om de tiotusen kronorna.

-

-Så gick han och gifte sig och fick barn. Då blev det att skaffa mat, och

-nu kastade sig hans diktan och traktan på jakt och fiske, och alla tankar

-på det stora beslaget nöttes bort. Sätta ett nät här, knipa sig en fågel

-där, det var nu hela hans livs mål, och distriktet blev förvandlat till

-lika många jaktplatser och fiskställen, som det förut varit inbillade

-gömställen för smugglare. Och varje utgård blev en station, där han tog

-en sup och bjöd på en sup, och alltid hade han korn på slåtterölet, när

-det hölls, och när en båt skulle av stapeln, visste han långt förut. Och

-välkommen var han alltid vart han kom; dels därför, att han hade blanka

-knappar i rocken och rand på mössan, dels därför, att han hade nyheter,

-uträttade små ärender, var så bra att skicka hälsningar och dylikt med.

-Reda på sig hade han också; visste först av alla, när ejdern sträckte,

-när strömmingen gick till, och när fyrarne skulle släckas; kunnig i

-mångahanda, visste han hjälpa med affärer och kontrakt, kunde lägga sista

-hand vid en båt, skära till ett segel, borra om en bösspipa; och så kunde

-han spela fiol också, så att han alltid var välkommen, där det var

-ungdom, som ville dansa.

-

-Hans liv artade sig därför till en lång festresa, och minst roligt hade

-han de få stunder han skulle vara hemma. Där var bara gnatigt och

-bråkigt, och där ville man ha pengar, som inte fanns, fast han gav ifrån

-sig mest hela sin lön på hundra kronor i månaden. Och söp han opp femton

-kronor i månaden efter ett halvstop om dagen, så födde han sig i stället

-själv och drog ofta hem månget pund fisk eller en knippa fågel.

-

-Så kommo de mörka dagarne. Vänskapen blev skral, när skulderna icke

-betalades, och från köld var inte långt till ord. Och så blev där en

-station mindre. Som grannarne emellertid i regel voro osams och hemliga

-avundsmän, levde uppsyningsmannen en tid på att göra allianser med oväns

-ovänner; men när dessa kommo ihop och slöto fred, föll den dubbla

-fiendskapen på upphovsmannen.

-

-Och nu fick han flacka och fara sin enformiga kurs utan att ta i land.

-Satte han ett nät i en vik, kom ägaren och motade dän honom; sköt han en

-fågel kring inre kobbarne fick han heta tjuvskytt.

-

-I sin ensamhet slog han lag med sina två båtsmän, men då tog respekten

-slut och det blev klagomål, att han söp med sitt folk. Han lånade även

-pengar av dem, och när betalningen uteblev, blevo de råa mot honom,

-inkräktade på hans kommando och fingo honom slutligen under sig

-fullständigt, så att de seglade sina ärenden vart de ville och

-uppsyningsmannen följde med.

-

-Ibland, när han låg för länge stilla, kom kontrollören och drev upp

-honom.

-

--- Segla bara!

-

--- Vart?

-

--- Vart fan som helst, bara det blir seglat!

-

-Så drevs han upp, måste hissa på och segla, utan mål, utan hopp att komma

-i hamn.

-

-En dag, tio år hade han då seglat, fick han ett telegram i Sandhamn, att

-hans hustru låg dödssjuk och att han måste hem. Men vinden låg emot och

-det var långt ner till Landsort, så att när han efter ett dygns kryssning

-kom hem, var han änkling.

-

-Inte hade han haft mycken glädje av äktenskapet, då han bara var hemma

-två gånger i månaden, men det var ändå ett hem, där han kunde känna fast

-mark under fötterna, där han kunde sitta vid brasan och äta ett mål lagad

-mat.

-

-Efter begravningen blev det utmätning och varenda pinne togs bort till

-auktionen.

-

-Nu hade han icke en fläck mer på fasta marken att kalla sitt hem, och han

-bodde på jakten året om. Jakten, en gammal kosterbåt, började lida av

-tidens, vindens och vattnets åverkan och fick ett mörkt och medtaget

-utseende.

-

-Storseglet hade lapp, masten var oljemålad brun, och kajutan var struken

-smutsgul som sjukhussängarne. Förr hade hustrun satt vita gardinkappor en

-gång i kvartalet för fönstergluggarne, men nu stirrade de nakna mörka

-hålen så svarta ut. Tackel och stående gods var sotat av regnet, och

-skrovet var tungt, murket och seglade illa.

-

-Det är alldeles tyst ombord, sedan uppsyningsman upphört att tala med

-sina karlar, utom vid manöver; och när en lustjakt kommer en klar

-sommardag utanför inre skärgården och ser den svarta riggen på det

-klumpiga skrovet, som tyckes knega fram av ålderdomströtthet, fråga de

-sjungande och skrattande passagerarne, som äro ute för första gången, vad

-det där är för en likkista.

-

--- Det är »flygande holländarn»! svarar den unge grosshandlarn, som står

-till rors i en blårandig engelsk sticktröja.

-

-Och när spökskeppet glider förbi, numera alltid förbi, en liten röd stuga

-med vita fönsterfoder under några äppelträn på en bergknalle, och den

-tyste rorsmannen ser en midsommarstång och ungdom som dansar, då låter

-han hissa på topp och stormklyvare och lägger av ut till sjös, där han

-endast ser luft och vatten. Och när han fått en båtsman till roret, tar

-han sin fiol och spelar för måsar och skälar, som lockade av de ovanliga

-tonerna skrika och böla var efter sin art, och tråda dans kring det mörka

-skeppet och dess dystra spelman.

-

-Det är inte något märkvärdigt han spelar likväl, bara gamla dansar och

-marscher de spelade i hans ungdom, när han såg glada ansikten och han

-sattes i högsätet. Och han ser icke alls märkvärdig eller romantisk ut

-själv. En liten torr handelsbetjänt från landet med benen krokiga av att

-stå till rors, tunna gallrade polisonger, blekt och magert ansikte, och

-alls ingen sjömanstyp, som flickorna tänka sig en »jaktlöjtnant»!

-

-När november kommer med storm och snö, då blir den gamla jakten som en

-murken ek, när den lövas. Sjöarnes stänk kläda tågverket med kanderade

-iskristaller som en glaskrona, snön lägger sig som innanfönsters vadd på

-salning, gaffel och bom, och det svarta skrovet, ända över däcket, är

-överdraget med blånande is. Stiger då den svarta molnväggen med de

-kopparröda kanterna över zenit och luften blir mörk som en skymning av

-snötjockan, då får själva den lilla torra mannen vid roret ett drag av

-storhet och kraft, där han står i sin fårskinnspäls och sin

-skälskinnsmössa, vit av snö, och hans magra hand instucken i bälgvanten

-ser ut som om den rådde på vinden, när den halar det knastrande

-styvfrusna skotet, och den andra handen med rorkulten pressar jakten

-genom mörkgröna sjöar, ridande upp över isblock, som den trycker under

-sig och som rasslande skrapa mot kölen för att komma upp akter om roret,

-som lyfts på sina hakar och faller ner med en duns, skakande riggen så

-att isbarkar hagla på däck.

-

-Då lever uppsyningsmannen några timmar, när hans krafter tagas i anspråk

-i en kamp -- för vad? För kampen! Men när han kommer in till fyren, och

-mästarn tar emot honom med en kopp kaffe och brännvin, så tycker han det

-roligt att det är överståndet:

-

--- Det var ett hundväder! är allt vad han kan säga om saken, ty han har

-upphört reflektera över det ändamålslösa i den långa färden, som ändå tar

-slut, när han tar slut.

-

-Och när han värmt sig i lotsstugan och sovit på en lave, går han ut och

-ser på luften:

-

--- Jag tror vi seglar igen! säger han åt båtsmännen.

-

-Och så segla de igen!

-

-

-

-

-Flickornas kärlek.

-

-

-Detta var ett mycket kinkigt kapitel, och inte så gott att hålla någon

-reda på, just därför att det låg i alla parternas intresse att däri hölls

-så litet reda som möjligt. Bondens döttrar, eller flickorna, som bodde

-hemma hos föräldrarne, bevakades tämligen, ty med deras livsfrukt hängde

-arv och nerstamning av släkten samman, men med de andra, som icke ägde

-namn eller jord, hölls det icke så noga. Gossar och flickor av den

-tjänande klassen sovo i köket, och så snart ett tycke uppstått, ingicks

-sängelag i så blygsam form som omständigheterna tilläto. Husbonden och

-matmodren kände alltid förhållandet, men varken kunde eller ville hindra

-det, och som det betraktades som ett slags förlovning, hölls det i en

-viss helgd. Man såg det, men man talade icke om det. Gossen som ingått

-förbindelsen hade även en känsla av ansvar och var beredd att i händelse

-av följder, eller att det »blev på tok», som det kallades, ikläda sig

-ansvaret genom att ta hand om barnet eller gifta sig. Det senare var det

-vanliga, men därför fordrade han även trohet av sin flicka, att i

-händelse av risk hon skulle veta att han var den skyldige, och denna

-fordran på trohet hade så ingått i föreställningarne, att den flicka,

-som hade flera gossar på en gång, kallades, ensam hon, för hora, och

-betraktades som en hynda, vilken förlorat instinkten för sin nerstamning.

-De fria förbindelserna voro sålunda ett slags fattigmans äktenskap, ej

-blott till lust, eller lek, och åtnjöto därför allmän aktning.

-

-Ibland däremot, när flickorna togo den allvarliga saken skämtsamt eller

-lättsinnigt, uppstod krångel, och rätt fiffiga flickor skaffade sig för

-händelse av fara i månggiftet en så kallad »ansvaring». Till denna roll

-utsago de alltid någon välmående bondeson eller herreman, att kunna få

-till barnafader, om det blev tvist, och när dylika mål kommo för tinget,

-kunde vittnesmål lämna de mest oväntade upplysningar om saker som trotts

-vara eviga hemligheter.

-

-I regel kunde man dock se att klasskänslan satt djupast; och att det äkta

-allvarliga tycket mest uppstod och rotades inom dem av samma klass.

-Sålunda, om en piga hade förbindelse med bondens son, och inga utsikter

-till gifte sålunda funnos, blev hon otrogen tillsammans med drängen,

-vilken hon älskade, likasom i staden herr löjtnantens älskarinna på rum

-alltid bedrar honom med bodbetjänten och icke med kaptenen. Man skall

-därför icke tro att kärlekens fruktansvärda lekar spelades av utan drag

-av den storhet, som en lössläppt naturmakt äger, och att den allvarsamma

-akten av släktdriftens val och kamp gick sin gång så alldeles utan sorg

-och ve. Tvärtom! Kärlekssjuka och hjärtesorg fanns där också, under

-kanske enklare former, men ofta rörande i sin enkelhet, och mången lek

-slutades med döden, antingen gossens, flickans, eller barnets. Blandades

-då in de gifta folken -- då blev det historier, som stundom togo blodröd

-färg, och då brusto hjärtan och brötos band, och en enda illa överlagd

-handling kunde spinna ut sina följder över flera släkters liv, gå ner i

-avkomlingarnes som ett tragiskt öde, av vilket de oskyldige ledo en

-opersonlig förföljelse.

-

-                  *       *       *       *       *

-

-Mari var i tjänst hos uppsyningsmannen, som var ett strå vassare än vara

-hos bonden. Hon var nätt, hade ett blekt ansikte, blont hår och två rader

-mjölkvita tänder, som voro jämnare än man brukar finna hos de undre

-klasserna. Det fanns finare linjer i hennes kropp än hos de andra

-pigorna, och fastän uppfödd i skärgården var hon tagen från rodd och

-fiske till huspiga. Jämförd med de andra kamraterna såg hon svag och

-sjuklig ut, och, egendomligt nog, var hon på den grunden mycket eftersökt

-av bondpojkarne. Hon hade även antagit ett sätt av värdighet, som höll på

-avstånd, och ansågs som öns skönhet. Bondsonen hade fästat sig vid henne

-och oaktat han var den fulaste och hade simplare figur än drängarne, ja

-var rent stygg, höll sig Mari till honom. Om därför att han var den

-rikaste och sålunda lovade sörja bäst för hennes avkomma, så var ju

-hennes moderinstinkt åtminstone inte ute på krokvägar.

-

-Om Albin verkligen hade full avsikt att gifta sig med henne, det torde

-väl vara svårt att avgöra, då sinnesruset så ledigt förfalskar omdömet

-och då ett hastigt beslut, under ändrade omständigheter, så lätt ändras.

-Men Mari hade nog hört ett och annat halvkvädet ord i den riktningen, ty

-hon visade sig ej obenägen, men strängt höll hon på sin ära, och om även

-deras lek var alla uppenbar, så var det ingen som vågade säga att de hade

-något mellan sig.

-

-Men Albins föräldrar hade ett ont öga till Mari, för de visste nog att

-hon fikade efter gården utan att ge annat igen än några barn, och de sågo

-nog att Mari var en klok flicka av den sorten, som ville komma sig opp i

-världen, och det lider inte de som redan äro komna opp, utan de ville ha

-någon, som redan var oppe.

-

-När de därför märkte att den unga målaren, som bodde på sommarnöje,

-började slå krokar för Mari, så logo de i sina sinnen och tänkte att nu

-går hon all världenes snöda väg, och därmed vore deras Albin fri från

-frestelsen, för hur han var, men stolt kunde han sägas, och ta till

-hustru en som andra kunde peka ut, det gjorde han inte.

-

-Målaren var en ung man med skönhetssinne, och som när han suttit i en

-månads celibat, började söka något kvinnligt föremål han kunde dikta om

-åt sig. Och som han på ön saknade högre utvecklade måttstockar att mäta

-med för sommaren, började Maris jämförelsevis fina figur att göra intryck

-på honom. Dock behövde han se veckor, innan han kunde med sin fantasi

-skrapa ut de råa fläckar hennes ofullkomliga gestalt satte i hans öga.

-Han dresserade sin syn att ej se hennes något grova händer, sitt öra att

-ej förnimma de ibland simpla orden och tonfallen i hennes röst, sitt

-luktsinne att ej stötas tillbaka av hennes starka svettlukt, när hon kom

-från köket. Men det gick att förfalska omdömet under intressets eller

-behovets tvingande tryck.

-

-Studenterna, hans kamrater, brukade bjuda in flickorna om aftonen att

-dansa, prata, skämta, och det gick i allmänhet oskyldigt av, icke så

-mycket av bristande hetta i ungdomsblodet, som mer av den bildades

-utvecklade känslor av obehag att skada andra, få andra att lida, och

-kanske mest, om vi skulle vara uppriktiga -- av flickornas fruktan för

-förbindelser med stadsherrar, emedan de hade den ärvda klasstron att de

-högre bildade voro elakare och känslolösare, vilket enligt de sista

-upptäckterna tör vara falskt. Populärt talat -- de voro rädda att få barn

-och voro inga dygder, och denna hälsosamma fruktan underhölls vid högsta

-temperatur av gårdens drängar och sonen i huset, som gärna spottade i

-andras kål för att få behålla den. Möjligt är också, att bondpojkarne,

-som saknade stadsherrarnes tillfällen till i det avseendet ofarliga

-nöjen, voro mera drivna i självbehärskningens svåra konst i den punkten.

-

-Emellertid, herrarne valde snart, eller tycktes åtminstone ha valt var

-sin flicka, på vilken var och en offrade sin artighet, och flickorna

-befunno sig snart inne i en ny värld, dit de aldrig hoppats få titta

-annat än genom springan på köksdörren.

-

-Och Axel hade valt Mari eller blivit föredragen av henne. Han var en

-hetblodig man med våldsamma passioner, men hans skönhetssinne var även

-bildat för själslig skönhet, och flickans yttre kunde icke locka honom,

-förrän han ombildat hennes själ något litet. Det var således, vulgärt och

-teologiskt talat, en raffinerad förförare; djupsinnigare och således

-närmare sanningen var han en finare natur.

-

-Hoppet om att kunna få upp denna själ ända till sin, det var han för klok

-att hysa, och därför hade han heller icke några tankar på att binda henne

-vid sig till livets slut, om han eljes hade några rediga tankar efter en

-dags arbete i fantasiens eller den ombildande inbillningens arbete.

-Flickan var snäll, vänlig, och hade naturlig smak, så att hon snart

-passade sitt uppförande efter vännens; hörde på honom, förstod kanske

-icke så mycket, men lade bort fruktan för klassfienden.

-

-Målaren, som kunde av knotiga ointressanta martallar måla ut

-stämningsfulla föremål belysta av en tänkande hjärnas fosforescerande

-ljus, började också att måla om tjänstepigan och förvandlade henne snart

-till en jämlike. De talade minst om själva huvudmotivet utan om allt

-annat, dock icke giftermål.

-

-En söndagskväll efter att ha dansat och druckit gingo de att spatsera i

-skogen och höllo varann om livet. Han fick också kyssa henne, men hon var

-icke rätt hemma med det, och såg ofta ironiskt leende på honom, när han

-lovtalat hennes fina kinder och hennes vita tänder och tryckte sin eldiga

-mun mot hennes för att liva denna kyliga bild.

-

-När de så vandrade och skymningen fallit, fick Axel se en lysmask i en

-enbuske. Han tog den upp, lade den på sin hand och sade:

-

--- Nu lyser jag för oss!

-

-Skogen var bliven dunkel och masken lyste ej, utan bländade endast ögat

-med sitt gröna sken, så att granarne syntes kolsvarta resa sina stammar

-omkring dem, men de kände stigen och kommo fram till strandklipporna.

-Där var det ljusare och fjärden låg oändlig, stilla som en spegel och

-skären hängde mellan himmel och jord, under och i en luft av violett med

-en rosarand över sig.

-

-De satte sig på strandklippan och sågo det svarta vattnet under sig

-endast krusat av några lösgjorda tångbålar, som flutit upp.

-

-Halvdagern utraderade allt rått i flickans ansikte och under det blonda

-pannhåret lyste de stora ögonen, och de bleka kindernas ovaler blevo

-ganska nära skönhetstypen sådan målaren drömt sig. Han satte sig mitt

-emot henne, betraktade henne, föll på knä, talade poesiens luftiga ord,

-beundrade och bad.

-

--- Allt utom det sista!

-

--- Som du ger andra!

-

--- Vem har sagt det?

-

--- Det gör ni alla! Och vad ser du hos de andra, som jag skulle sakna!

-Erkänner du icke mig vara att föredraga, då du ger mig ensam ditt

-sällskap! Ser du icke att jag är den som ger dig mest, mest av vänlighet,

-mest av nöje, mest av deltagande.

-

-Det förstod hon inte.

-

--- Men jag älskar dig, ser du! Ser du inte det! Men du älskar inte mig,

-ty då skulle du ej låta mig lida så.

-

-Älska är nu ett ord, vars motsvarande betydelse saknas hos den obildade,

-och herr Axels kärlek var säkert av annan art än unge Albins.

-

--- Jo, jag håller mycket av honom, men han får inte göra mig något ont.

-

--- Men de andra!

-

--- Ä, de andra; vad är det för andra?

-

--- Albin?

-

--- Den!

-

-Axel tiggde och bad, hotade. Lidelsen dunkade i hans huvud så att han

-kände sig illa, elden brann, men flickan förblev kall.

-

--- Då kastar jag mig i sjön!

-

-Och utan att avvakta Maris utlåtande kastar han sig i vattnet med

-kläderna och simmar ut ett stycke. När han inte förnam något förtvivlans

-skrik från land, vänder han sig på rygg och tittar sig om.

-

-Där sitter Mari mycket lugn, för hon visste nog att herrarne kunde simma

-som fiskar, och hon bara skrattar.

-

-Axel hade haft flera motiv till sitt bad; först ett bestämt behov att få

-svalka sig och släcka den förtärande elden, men sedan också begäret att

-genom en bravad sätta flickan i brand för den modigaste och mest

-riskerande av tillbedjarne.

-

-Men det låg inte för den kloka Mari, som bara förebrådde hjälten att han

-vätt ner sig.

-

-Något annat måste försökas, och han försökte, ledd på rätta stråten av en

-gryende kunskap om att människohjärtat är ytterst olika hos olika

-individer och klasser.

-

-Albin hade åsett Maris lek med Axel och dragit sig tillbaka, antingen

-bestämd för att fly eller återkomma med andra syften. Saken var den att

-Mari också var oförsiktig i all sin klokhet, och en natt hade hon dröjt

-sig kvar inne i Axels rum utan att ändock glömma undvika den största

-faran. Detta hade kommit till öbornas kännedom, och Maris dygd ansågs

-numera förlorad, men vad som säkert var förlorat, det var giftet med

-Albin.

-

-En afton strax efter sutto de tu inne i Axels rum och pratade, det vill

-säga herr Axel talade och Mari hörde mest på. De hade ett fotografialbum

-framför sig och betraktade porträtt, och bland dem fäste sig flickan

-huvudsakligen vid sin väns syster. Och hur hon vände bladen kom hon

-alltid tillbaka till henne.

-

--- En sådan vacker flicka, en sådan vacker flicka, upprepade hon med en

-sorg i rösten, som kom Axel att få en aning om den lägre klassens

-natursmärta att ej vara den högre placerade.

-

--- Men inte så vacker som du, tröstade han; och sanningen var att

-systerns skönhet endast existerade för pigans uppfattning av det sköna

-hos en kvinna, bestående i att kläderna sutto väl, håret var väl kammat

-och ansiktet uttryckte något av härska.

-

--- Inte är jag vacker inte, svarade Mari, med full överbevisning om sin

-underlägsenhet i den punkten.

-

--- Du är skön, försäkrade Axel, vars undertryckta passion överdrev. Och

-om jag finge måla dig, skulle Stockholmarne vandra till utställningen i

-skaror att se dig.

-

--- Så måla mig då! sade Mari, som lystrat till vid ordet Stockholmarne.

-

--- Men avklädd, och det vill du inte!

-

--- Jo vars! Det med! Om det ska vara nödigt.

-

-Det blev måla av, men intet vidare. Begrepp om blygsamhet i den meningen,

-fanns ej hos en flicka som sovit i samma rum som drängarne, men kyskheten

-såsom omedveten omtanke om sin ättelägg, den hade hon i högre grad än

-många som icke vilja visa foten.

-

-En natt under séancen knackade det på rutan, som var dold av gardinen.

-

--- Är Mari där? hördes uppsyningsmannens fru med yrvaken röst. Att neka

-var ej lönt och Axel svarade:

-

--- Ja hon är här!

-

--- Hon ska genast komma in och lägga sig.

-

-Mari gick orolig för vad som skulle följa, och nästa afton talade hon om,

-att frun varit ond för att hon varit uppe så länge.

-

--- Inte för annat?

-

--- Nej! Men hon började bli gnatig och svår.

-

--- Du ska flytta och ta plats i stan. Där har du dubbelt så stor lön och

-kan komma i ett gott hus.

-

--- Inte kan jag få någon syssla i stan, som inte har några bekanta.

-

--- Det ska jag skaffa dig.

-

-Mari blev drömmande, och påminde försiktigt nästa kväll om löftet, varpå

-Emil, studenten, som var närvarande och som var en _ren_ yngling från ett

-gott hem, upplyste att hans mor just sökte en bra flicka från landet. Och

-på Axels uppmaning skrev han samma kväll till modren, och hon som alls

-icke misstänkte några biavsikter i elakt syfte, då de ju ej funnos,

-svarade att hon ville se flickan.

-

-Mari reste således in och fick platsen.

-

-Så blev det höst och man skiljdes, utan tårar och utan krångel.

-

-När Mari den 24:e oktober inträdde i sin nya tjänst, hade Axel glömt bort

-att hon fanns, sedan han fått se andra flickor, som tilltalade hans

-skönhetssinne mera, och vilkas utveckling bättre passade hans tycke.

-Porträttet, som var halvfärdigt, målade han över, då han tyckte det var

-fult. Men alldenstund Emil vistades i Uppsala hela höstterminen, fick han

-intet ärende i det hemmet förrän om julen, när Emil kom hem och blev

-bjuden dit en afton.

-

-De hade satt sig ner vid tebordet, när han förmärker att någon ser på

-honom från sidan. Han vänder huvudet och känner igen Mari.

-

--- Nej, se god afton Mari, hälsar han utan att erfara det minsta av lust

-eller olust.

-

--- Visste inte Axel att Mari var hos oss? frågade frun i huset.

-

--- Jo, men jag hade glömt bort det.

-

-När han gick om kvällen och Mari stängde porten, frågade han hur hon hade

-det och om hon var nöjd; och så sa han godnatt.

-

-Hon var totalt utplånad, och nu, när han sett henne i den nya omgivningen

-såg hon ut som pigorna gör mest, kanske mindre bra än flertalet.

-

-Därpå gick vintern utan att han såg henne, och så kom sommarn, när han

-for till skären igen.

-

-En dag, när han pratade vid gårdens mor, som nu var änka, kom det på tal

-om Mari.

-

--- Nå, sa gumman, hon är väl bortkommen nu?

-

--- Hur så, hon är ju i ett gott hus och har det väl.

-

--- Och herrn bryr sig inte om henne längre, sen han förlorat henne.

-

--- Vad för slag?

-

--- Jo, si, inte var det riktigt att gå och spela för en fattig flicka.

-

--- Spelade jag?

-

--- Jaja, hon tog sig tankar i alla fall, och vi sa åt'na hon skulle se

-sig för.

-

--- Ja, men jag var inte henne när!

-

--- Nå, det må så vara, sir herrn, men hon trodde att det skulle bli parti

-det!

-

--- Nej, vad säger ni, och aldrig talte jag om sådant.

-

--- Ja, vad man säger, men Mari tydde liksom på att herrn till och med

-talt om lysning.

-

-Lysmasken alltså! Så där var det att tala poesi för sådana!

-

--- Ja, men säg nu moster, tog herr Axel upp, kan man inte leka eller

-spela lite, ni kallar, med en flicka, utan att det ska vara bindande. Hon

-spelte ju med era pojkar här.

-

--- Ja visst gjorde hon, men sir herrn, herrn såg så allvarsam och

-hederlig ut, så hon trodde det var rena allvare.

-

--- Alltså, tror moster, att om jag gått burdus på, skulle hon ha gett

-efter? Tror moster det?

-

--- Asch, flickorna, vet en väl.

-

--- Och säg nu, tror moster att hon var i lag med pojkarne på gårn här!

-

--- Ja, si det kan en inte säga, sånt.

-

-Detta var en oväntad upplysning för herr Axel, och liksom efter en fara

-han kommit undan drog han sina andetag. Flickan hade sålunda helt kallt

-lagt snaran för honom, och otroligt är ej att om hon, som icke visade

-något tecken till ömhet eller eld, hade bundit honom vid sitt kött, så

-skulle han ha stannat, därför att han icke kunde annat och därför att

-hans låga var besvarad. Men nu hade hon med köld mottagit hans manliga

-hyllning, tagit hans artigheter, hans tjänster, och så weg med honom. Nå

-det sista var det bästa, och nästa gång lovade han sig ta flickorna på

-ett annat sätt.

-

-I augusti hade bonden dansnöje på ön och Axel var med. Där voro bara fula

-flickor, som inte lockade honom, och han dansade ej. När skymningen

-fallit, satte han sig på farstukvisten att röka, vid skenet av

-lagårdslyktan, som var uthängd till eklärering.

-

-Ett, tu, tre hörde han glam på backen och ett fruntimmer syntes omgiven

-av kamraterna, som ville bjuda upp henne till dans. Han kände

-kvinnorösten som bekant, och i nästa ögonblick stod Mari framför honom.

-

-Hon var klädd i hatt och kappa, och såg utspökad ut; hade fått sätt och

-fasoner, och efter en kort och glad hälsning avvisade hon herrarnes

-inbjudning för att taga målarens arm.

-

--- Jag vill dansa med herr Axel, sa hon.

-

-Och herr Axel dansade med henne, ställde henne vid spiseln och såg på

-henne. Hennes kinder voro fylligare, och hade en dålig, röd flammig färg,

-hennes förr så vilda hår var slätkammat med pomada och hennes fasta barm

-hade givit sig ner i korsetten.

-

-Maria Stuarts-krage hade hon och manschetter, och pojkarna svärmade som

-flugor kring henne, medan herr Axel stod där oberörd väntande få bli

-lös.

-

-Och medan han väntade, tänkte han på hur vacker hon var den gången, när

-hon gick barfota och i lintygsärmarne och bar vattämbaret från brunnen --

-som han alltid sprang ut och hjälpte henne med.

-

--- Kom så gå vi ut, sa Mari och viftade sig med näsduken.

-

-Axel gick med ut på verandan, men visste inte vad han skulle säga; oaktat

-månen sken och det varit hett i stugan.

-

--- Ska vi gå i skogen? frågade Mari och såg på herr Axel.

-

--- Nej, nu vill inte jag! svarade han. Förra gången ville inte du! Så kan

-det vara!

-

-Mari gick in igen och dansade hela afton med samma lugn som om hon burit

-vatten eller rensat fisk.

-

-Året därpå var hon förlovad med en hederlig skomakargesäll, och försvann

-ur historien.

-

-Sex år senare, efter en dans, sutto en morgonkvist på ön, ungbonden

-Albin, gift, med två barn, och den berömde målaren Axel ***, också gift,

-med tre barn, vid ett glas glögg och pratade. När fruarne sågos utom

-hörhåll, girade samtalet över åt gamla minnen och flickor naturligtvis.

-

--- Hör nu Albin, minns han Mari, frågade herr Axel, som om nattens vaka

-drivit upp gamla intryck.

-

--- Jo, det gör jag nog!

-

--- Det var en underlig flicka, inte sant?

-

-Albin såg plötsligen lömsk ut.

-

--- Ja, dum va hon, för hade hon inte gått i lag med herrn, så hade hon

-varit min hustru nu!

-

--- Ah, vad han säger! Han tror att jag var när henne då?

-

--- Ja det tror jag vad jag vill!

-

--- Naturligtvis skulle jag säga det, om det varit så, för nu behövs det

-inte döljas. Men det egendomliga är att det var inte så.

-

-Albin skådade djupt i sin rivals ansikte:

-

--- Ja, men det var då besynnerligt!

-

--- Hur så? Var han där då?

-

--- Jag, ja! Men jag ville vara allena jag!

-

--- Det förstår jag, men ville han gifta sig med henne efteråt?

-

--- Efteråt?

-

-Det förstod inte Albin, men herr Axel var heller inte angelägen få någon

-förklaring utan blev sittande med den enda tanken som en spik i sin

-hjärna:

-

--- Hon var när honom, men inte mig!

-

-Och när han funderat hit och dit över kvinnans gåtfulla natur, steg han

-upp liksom befriad vid den tanken att det inte var vidare gåtfullt utan

-bara var vad man kallar dumhet. Ansatser att kunna beräkna en handlings

-följder men brist på förstånd att riktigt genomföra en plan, vilket ju

-visade sig, då hon förlorade båda köttstyckena genom att släppa det ena

-för tidigt. Hon var dum bara! Dum!

-

-

-

-

-

-

-End of the Project Gutenberg EBook of Skäkarlsliv, by August Strindberg

-

-*** END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 30079 ***

+*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 30079 ***
+
+Transcribers note:
+
+This e-text was produced from Project Runeberg's
+digital facsimile edition of
+  Samlade Verk #21: Hemsöborna och Skärkarlsliv
+printed in 1914 and available at http://runeberg.org/strindbg/hemsobor/
+
+This text has been edited so that this document only contains the book
+Skärkarlsliv.
+The table of content has been moved to the start of the book.
+
+Text that was s p a c e d - o u t in the original text has been
+changed to use _italics_.
+
+Project Runeberg publishes free digital editions of Nordic literature.
+Learn more at =http://runeberg.org/=
+
+
+
+
+SKÄRKARLSLIV
+
+AV
+
+AUGUST STRINDBERG
+
+STOCKHOLM
+ALBERT BONNIERS FÖRLAG
+
+
+
+
+_Copyright. Albert Bonnier 1914._
+
+STOCKHOLM
+ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1914
+
+
+
+
+SKÄRKARLSLIV
+BERÄTTELSER
+
+
+
+
+INNEHÅLL.
+
+
+_Skärkarlsliv._
+
+Inledning ................................. 183
+Den romantiske klockaren på Rånö .......... 193
+Min sommarpräst ........................... 260
+Pastorns älg .............................. 269
+En brottsling ............................. 280
+Vidskepelse ............................... 297
+Höjer tar gården själv .................... 303
+Sjönödslöftet ............................. 315
+Skräddarns skulle ha dans ................. 323
+Uppsyningsman ............................. 335
+Flickornas kärlek ......................... 343
+
+
+
+
+Inledning.
+
+
+Stockholms skärgård, från vilken trakt jag hämtat scenerier och motiv
+till denna bok, har alltid haft en särdeles tilldragning på mig. Kanske
+därför att min hemort, Stockholm och dess omgivningar, själva utgöra en
+del av skärgården. Mälaren var ju ursprungligen en havsarm, som genom
+vattendragen vid Södra Tälje och Stocksund vid Stockholm stod i
+förbindelse med havet, och Kedjeskär, nuvarande Riddarholmen, bar, genom
+sitt namn, minnet om dess äldsta natur, av ett skär, likasom man än vid
+en färd genom Mälaren med dess tusenden av öar och holmar erinras om det
+landskap, som blandat av land och vatten öster om huvudstaden sträcker
+sig omkring sju milar ut till havet.
+
+Hela denna sönderrivna kuststräcka vilar till allra största delen på
+urformationen: gneis, granit och järnmalmer, av vilka senare man endast
+funnit Utös tillräckligt rika att bearbeta. Granitvarieteten pegmatit
+uppträder stundom i så stora samlingar, att den tillvaratages för
+fältspatens skull, som går till porslinsfabrikerna.
+
+Frånvaron av de yngre formationerna med deras horisontella lagringar i
+ljusa lätta färgtoner förlänar skärgårdslandskapet detta drag av vildhet
+och dysterhet, som åtföljer urformationen. Landskapskonturen blir av de
+lösslitna, råa, oregelbundna blocken kam- eller vågformig på höjderna,
+flat, kullrig, knagglig, där havet utfört sitt slipningsarbete. Gneisens
+partiella skiffrighet utsätter även strandklipporna för isens
+sprängningar, så att grottor, håligheter och djupa rämnor öka det vilda i
+landskapskaraktären, som därigenom aldrig blir enformig såsom kalk- eller
+sandstensfaläsen vid franska nordkusten. Denna vildhet avbrytes dock
+bjärt av den rika jorden från kvartärperioden med morängrus och
+glacial-leror, snäcksand, mossmylla och tångförvandlingar, vilkas
+bördighet ofta ökas genom avfall från årtusendens storfisken, bildande
+rika gyttjor på uppgrundningar, och längst ut på kobbarna av sjöfåglarnes
+guano. På detta jordlager växa tall och gran, ehuru granens gotik
+förlänar den inre skärgårdsnaturen dess mera framträdande karaktär, om
+ock tallen är härdigare och går längst ut i havsbrynet, vridande sig på
+de sista hällarne efter den mest rådande vinden.
+
+I dalsänkorna blir ängsmarken särdeles praktfull av uppslamningar och
+saltvatten, och den naturliga ängen erbjuder en rik blomsterflora med
+alla det mellersta Sveriges vilda praktväxter, av vilka kanske orkidéerna
+och blåvivan äro de förnämsta. I stränderna lysa fackelblomstret och
+lysingen, i skogarne frodas blåbäret, på öppna hällarna lingonet, och i
+mossarna är hjortronet icke sällsynt. Låglänta öar med bättre mylla
+antaga en särdeles leende karaktär, genom rikedomen på lövträd och
+buskar. Eken livar här med sina mjuka linjer och sitt ganska ljusa
+lövverk barrträdslandskapet; och hagen, denna nordens egendomlighet, en
+korsning av skog, småskog och äng, utgör kanske det täckaste man kan se,
+då under en blandning av björk och barrträn hasselbuskarne bilda lövsal
+över körvägen, vilken här bär namnet drog. Det är stycken av en engelsk
+park man spatserar igenom, tills man stöter på strandklippan med dess
+granar och tallar på vitmossa och därnedanför havsvikens sandupplag med
+tångbältet. Skjuter en vik av fjärden längre in i land, är den alltid
+skönt kantad med alar och rika vassbänkar.
+
+Det är denna omväxling av dystert och leende, av fattigt och rikt, av
+täckt och vilt, av inland och havskust, som gör Sveriges östra skärgård
+så fängslande. Och därtill kommer att de merendels steniga stränderna
+hålla vattnet så rent, genomskinligt; och även där sanden går ut i
+vattnet är den så tung och så ren, att en badande icke behöver vämjas,
+som han får göra vid franska nordkusten, där ett havsbad är ett
+gyttjebad. Man saknar här det öppna havets flesta obehag och äger
+upplandets flesta fördelar, vilket ger ett företräde åt den östra
+skärgården framför den uthuggna ödsliga västkusten.
+
+Den vilda djurvärlden företer inga rovdjur av oroande natur. Räven, lon
+och lekattorna äro de grymmaste. Lysande jakttillfällen giver älgen,
+vilken flyktat hitut och tagit ståndkvarter i de större öarnes kärr och
+skogar. Grävlingen, haren, uttern och skälarna släppa även till sina
+skinn, och harjakten på Biskopsö är berömd. Av skogens fåglar äro orren
+och tjädern mycket talrika, men kunna ej jagas av infödingarne, vilka
+sakna hundar av det rätta slaget och uteslutande ägna sig åt
+sjöfågelskyttet, helst med bulvan (vette), varvid den strykande ejdern
+icke skonas, den liggande däremot ömt omhuldas, ehuru ett och annat ägg
+får lämna proviant vid en längre jakttur. Äggning i holk utövas mest mot
+skraken, som tåligt låter begagna sig till värphöna.
+
+Köttet av ejdern blir gott, om det feta skinnet flås av och fågeln blir
+liggande i mjölk en natt. Det smakar då som renstek och har förlorat all
+anstrykning av tran. På samma sätt behandlade bli även skrak, prack och
+svärta mycket ätbara, i synnerhet om de i likhet med anden späckas med
+persilja. Skärgårdens värsta rovfågel är fiskgjusen eller fiskörnen, som
+anställer förödelse på gäddorna i vassvikens lågvatten. Havsörnen synes
+mera sällan och jagar helst i havsbandet. Obehaglig och stundom farlig är
+den ymnigt förekommande reptilen huggormen, vilken träffas såväl i
+blåbärsriset som i stranden, nästan överallt, kan man säga, och hans
+djärvhet ute på de yttre skären är sådan, att han resande sig på stjärten
+har med hugg velat hindra fiskare att stiga ur båten. Folket skonar honom
+ej, fastän de tro att han suger gift ur jorden, och någon vördnad för den
+annorstädes tillbedda snoken visar skärkarlen icke.
+
+I denna provins av omflutna orter lever nu en befolkning, som efter
+förmögenhetsförhållandena kunde delas i tre klasser: de som öva jordbruk,
+mest boende på de stora öarne, de som odla jord och fiska, eller
+medelklassen, och slutligen de egentliga skärkarlarne, vilka mest leva på
+fiske och jakt men därtill föda en ko, ett får och några höns eller så.
+
+Jordbruket, där det kan drivas, är icke alls dåligt. Präktiga leror giva
+ett gott vete och den mindre bonden har ändock alltid något spelt till
+husbehov. Saltsjöbetet är berömt och smöret blir utmärkt av de kali- och
+natronhaltiga strandväxterna, varförutom korna ju alltid hava det
+gränslösa saltsleket att tillgå. Fårens kött blir av de snaggiga
+hårdvallsstränderna fast och läckert, såsom det franska _pré-salé_ på
+liknande marker.
+
+Kommer härtill ett jämförelsevis milt klimat, som betydligt avviker från
+inlandets på samma längdgrad, i så måtto att våren kommer senare, stundom
+fjorton dagar efter Stockholms, så att sommargästen får uppleva två
+lövsprickningar samma år, och att hösten inträder senare, emedan havet då
+är uppvärmt och tjänstgör som en kalorifer. Eljes har man anmärkt en
+olägenhet vid skärgårdens klimat för jordbruket, och det är den torra
+försommaren och den regniga eftersommaren, varav sånings- och växttiden
+blir lidande av torka men slätter- och skördetiden av regn.
+
+Särdeles milt klimat har Nynästrakten, där murgrönan övervintrar vild och
+vinet ofta mognar på spaljé.
+
+För fiskaren eller den egentliga skärkarlen äro naturligtvis havets
+frukter av större betydelse, och storfisket utgöres egentligen av
+strömmingen, vilken fångas i ofantliga nät, ankrade på djuptliggande
+grund (grynnor) om vår och höst. Eljes tages gädda och abborre i not,
+gäddan även på stångkrok och abborren på nät. Flundrorna, av mindre
+värde, fångas i nät, ålen ljustras eller narras i ryssja och mjärde.
+Laken klubbas på glansis, genom vilken den slemmiga fulingen kan märkas,
+där han ligger på botten. Iden blir föremål för en alldeles särskild
+sport, som kallas badfisket. När vattnet på eftersommaren blir värmt i
+vikarna, går nämligen iden upp att bada som det kallas. Vid denna tid
+hållas utkik i uddarna från trädtoppar, och när observatorn märker, att
+det lever i vattnet, varskor han kamraterna, som nu komma med sina flata
+ekor från båda uddarna, årlommarna väl omlindade med ullstrumpor att icke
+fisken skall skrämmas. Och så spännes nätet över vikens mun till den
+verkan det hava kan.
+
+Befolkningen i denna isolerade, väl undangömda lilla värld utan
+regelbundna kommunikationer synes i flera hänseenden vara mycket blandad.
+Ett beständigt urval har nämligen här alltid gjort sig självt, så att den
+intelligentaste delen av ungdomen gått åt till flottan, lotsverket och
+tullen. De kvarvarande stationära, lugnare andarne, hava fortsatt fadrens
+rörelse, gått till Stockholm eller sökt tjänst uppåt land, ty skärgården
+har icke varit någon säker plats, där familjer och jordegendom kunnat
+grundas, då landet legat öppet för fienden och äganderätt och liv just
+icke åtnjutit skydd av den avlägset boende rättsvårdaren. Det saknas
+därför spår av lokalpatriotism, om ock invandraren har de vanliga
+svårigheterna att bekämpa.
+
+Mig synes även, att döma av ortnamn, typer och sedvänjor, såsom om
+skärgården varit ett slags tillflyktsort för en del folk uppifrån land,
+vilka av en eller annan orsak uppsökt ensligheten. Något egentligt
+landsmål märkes ej, men en blandning av många, och många enkla seder och
+rättsbegrepp från naturstadiet, tyda på att här ute, långt bort från
+samhället, hopkommit en stock av osällskapliga, för ordnat samliv
+svårtillgängliga friluftsälskare, eller helt enkelt praktiska motståndare
+mot ordnad krigstjänst och tullväsen. Åtkomsthistorierna till vissa öar
+tyckas även röra sig om kapare, märkvärdiga sjöbedrifter, även
+privattjänster till kungliga personer, och jordeböckerna lära på sina
+ställen icke vara riktigt säkra rörande jordens natur av krono eller
+skatte.
+
+Andra tecken finnas även, som tyda på invandringar eller kanske bara
+strandhugg av finnar, estländare, ryssar och dylika österländare.
+Särskilt bär man än i dag avgjord motvilja mot estländarne, dessa
+skuggfigurer, gråa i sig själva, spökande fram i gråa farkoster såsom
+hopslagna av gamla nerfallna plank och med rigg av lappade kolsäckar. När
+en dylik flygande holländare tar i land på en kobbe, ror fiskaren gärna
+ut och ser efter att elden blir väl släckt, och han vädjar hellre till
+brännvinsflaskan än till bössan mot sådana havets löskemän, vilka anses,
+med eller utan grund, smuggla salt till Ryssland.
+
+Förmögna skärkarlar finnas, men många äro nära fattigdomen, och några
+ytterligt fattiga, levande om vintern på saltlake, sillhuven och potatis.
+Fiskarens yrke, som liknar spelarens, ger icke grund till sparsamhet. En
+kupp gör honom förmögen i dag, och tron på lyckan uppstår genast med dess
+farliga följder. Långt bort från rättvisans skipare har han i nödvärn sin
+egen lynchlag, och av ekonomiska skäl friar han hellre än han fäller,
+även i hopp att själv bli friad, när hans olycka kommer. Och överseendet
+med andras förbrytelser har jag icke hört uttryckas vackrare, än då
+grannarne talade om att en mördare begått ett »felsteg» en gång, då han
+dränkte sin hustru.
+
+Skärkarlen är en ensling; har långt till tingshuset, långt till kyrkan
+och långt till skolan; långt till grannarna och långt till staden.
+Badorten är hans närmaste civilisationscentrum, men där får han endast
+lära lyx och avund mot mänskor, som han ser hålla fest i tre månader, ty
+han ser icke den arbetande ledamoten, som är i staden.
+
+I ensligheten skulle han bli tänkare, om han hade ledning, men han blir
+fantast i stället, och huru skicklig han kan vara i sitt yrke, huru
+klarseende i vardagslaget, blir han ett lätt rov för sina subjektiva
+förnimmelser, blir »fremsynt», besynnerlig, såsom klockaren på Rånö, och
+han gör felaktiga slutledningar, oftast förväxlande orsak och verkan, så
+att om det fiskar gott efter att slanten är lagd under stenen, så är
+slanten den mäktiga orsaken. Han är vidskeplig, och hedendomen sitter så
+djupt i honom, att den kristna kyrkans symboler ännu äro för honom lika
+med signerier, läsningar och trolldom.
+
+Familjen bygger sig själv på gammal sedvänja och naturens enkla krav, där
+icke ekonomisk beräkning kan medfölja som faktor. Förhållandet mellan
+könen är otvunget och äktenskapet avslutas vanligen med barnet, om
+flickan eljest visat sig ordhållig och böjd för familjs grundande. Är så
+icke förhållandet, uppstå understundom svåra förvecklingar, vilka kunna
+sluta med barnets totala försvinnande och andra ledsamheter, vilka komma
+till hela världens kännedom utom länsmannens, vilken för övrigt ingenting
+kan göra åt saken, där vittnen icke kunna framskaffas.
+
+Börjar det brista i familjebanden långt borta från grannar och tvingas
+starka lidelser länge, inträffa stundom hemska utbrott av naturkrafterna,
+då den vid död och fördärv vande skärkarlen icke räknar så noga med
+medlen. Då uppföras därute tysta sorgespel, om vilka man endast får höra
+antydningar, och varom jag glunkat något i ett par av dessa berättelser.
+Då springa blodsband sönder, förbjudna hägn överhoppas, naturen griper
+med hård hand vad han kommer över, och för hungern och kärleken existera
+icke längre hänsyn eller lagar.
+
+Det ljusa, leende i skärkarlens liv, när det gestaltar sig ljust, har jag
+i förra delen, Hemsöborna, skildrat; i denna del har jag givit
+halvskuggorna; möjligen kan jag komma längre fram under för litteraturen
+ljusare förhållanden att ge själva slagskuggorna, som måste finnas för
+att ge bilden fullfärdig!
+
+Holte i Danmark, september 1888.
+
+                                                        _Författaren._
+
+
+
+
+Den romantiske klockaren på Rånö.
+
+FÖRSTA KAPITLET.
+
+
+Augustimånen stod över Västra Storgatan i Trosa en afton på 50-talet, när
+de fördröjda bondkärrorna skramlade ut ur portgången från handelsmannens
+gård, där de haft kvarter. Inne i boden var första bokhållaren ännu i
+farten med att betjäna stadens jungfrur, som i sista stunden sökte minnas
+vad de kunde behöva till morgondagen. Men uppe på vindskammaren av det
+lilla envåningsträhuset inåt gården satt yngsta bokhållaren vid det öppna
+fönstret med handen under kinden och betraktade månen, som lyste på taken
+mitt emot och visade skorstenarnes rökhuvar i en rad fantastiska
+framställningar, skiftande hamn allt efter som den ljumma havsvinden
+krängde om dem. Än tog den stora plåthuven form av en påskkäring med
+svart karpus, än stack flöjelns ormhuvud fram ur kåpan, visade tänderna
+och den utsträckta gadden, än svängde balansen med sin runda skiva fram
+och profilerade sig som säkerhetsventilen på en ångmaskin; och så dansade
+häxorna runt med drakarne kring den fyrkantiga pipan, ur vilken röken
+bolmade fram som ur ett påskbål. Den svärmande unge bokhållaren vände
+snart sitt ödmjuka ansikte ifrån de mörka bilderna på takåsen och
+betraktade månens fulla rundel med dess ljusa världskarta tecknad på ljus
+botten, och han tyckte sig lugnare, när han såg den som ett vänligt stort
+ansikte med ett brett godmodigt leende se ner till honom, som i denna
+afton skulle lämna den tysta skärgårdsstaden och de små förhållandena i
+den obetydliga handelsboden för att resa opp till Stockholm och vid
+Musikaliska akademien och seminarium utbilda sig till organist och
+skollärare.
+
+Han lät därefter huvudet sjunka, lyfte armbågen från fönsterbrädan och
+vände sig inåt kammaren, vars enkla möblemang bestod av tre sängar, en
+byrå och en rakspegel, på vilken senare ett talgljus med en stor tjuv
+stod och rökte. I en av sängarne låg nattsäcken av mattväv, färdigpackad
+med öppet gap ännu, som en stor padda, vilken storknat på ett dussin
+ullstrumpor och en notrulle, som syntes mellan de järnbeslagna käftarne.
+
+Den unge mannen stod ett ögonblick i mjältsjuka betraktelser över sin
+tömda byrålåda, vars botten var täckt med ett par nummer av Svenska
+Tidningen, då en röst hördes genom språkröret vid dörrpanelen, frågande:
+
+-- Är Lundstedt där?
+
+-- Ja, patron! svarade ynglingen; varpå röret gentog:
+
+-- Nu är jag ledig!
+
+På sin runda skruvstol ner i bodkammaren satt patronen och bläddrade i
+reskontran, när bokhållaren steg in och undergivet väntade vad herren
+skulle ha att förkunna.
+
+-- Sitt ner, Lundstedt! började patronen.
+
+Den räddhågade ynglingen vågade icke sätta sig genast, dels därför att
+det stridde mot sed, dels därför att han fruktade en efterräkning på
+några okända förseelser i bokföringen. Men patronens lugna runda ansikte
+och välvilliga blickar erinrade i denna stund om månans nyss, så att han
+fattade mod, då husbonden åter tog till ordet:
+
+-- Lundstedt har varit en trogen tjänare och har fört sin kladd
+ordentligt. Fortsätter han på samma väg, skall det gå honom väl i livet,
+och det är därtill jag önskar honom framgång, då han nu går opp till
+Stockholm, där frestelserna äro större än här nere i landsorten. Jag vill
+nu lämna Lundstedt sin lön -- det är trettitre riksdaler och sexton
+skillingar banko -- till vilka jag från egen hand vill lägga tio
+riksdaler riksgäld såsom dusör för Lundstedts visade redlighet och nit i
+affären. Se där! Håll till godo och lycklig resa!
+
+Lundstedt mottog med rörelse de stora vackra gröna tiorna och tryckte
+patronens hand, viljande säga något som ej kunde komma fram, medan
+handelsmannen sakta sköt honom ut genom dörren.
+
+-- Det är bra, det är bra! Gå nu och säg adjö åt frun och kamraterna, jag
+tror att Svärdsbron har brått att komma hem.
+
+Lundstedt gick ut och steg uppför den lilla trätrappan, där han knackade
+på dörren till våningen, och mottogs av frun med ett talgljus i handen.
+
+-- Kära hjärtans, är det Lundstedt -- jag satt och skala syltlök -- och
+herre Gud, jag tror jag har tårarne i ögonen än. Jaså, Lundstedt ska resa
+från oss nu, och komma opp till Stockholm -- där får han se mycket
+saker, som en aldrig har drömt om -- Gud vare med honom nu då -- och må
+han se sig före, när han ska ut i livet. Gud vare med Lundstedt och må
+han trivs i sitt nya!
+
+Frun torkade sina ögon med förklädssnibben och räckte handen till avsked,
+varpå Lundstedt gick baklänges ner för trappan, alltjämt hälsande och
+rörande läpparne utan att kunna få dem att frambringa några begripliga
+ord.
+
+Nere i boden stod Svärdsbron redan med en tuggad Cuba i ena mungipan och
+knäna stödda mot disken, kastande rörliga blickar på vågskålen, medan
+bokhållarn vägde opp kaffet, och hans vickande huvud följde balansens
+rörelser opp och ner, så att han slutligen kände sig vimmelkantig och med
+vänstra handen sökte ett stöd att hålla sig i. Och med krökt pekfinger
+grep han om det nerhängande segelgarnssnöret, mot vilket han ville luta
+sig, med påföljd att rullen i taket vindade av, så att Svärdsbron sjönk
+på knä och lade sitt trötta huvud med cigarr på disken.
+
+-- Vad fan, tänker farbror gå till altars på lördagsafton! utbrast
+bokhållaren, som såg den grå figuren sjunka, men strax därpå resa sig,
+kastande lömska blickar uppåt segelgarnsvindan.
+
+-- Sätter en långrev i kryddbon nu också? brummade bonden och släppte
+garnet, som lagt sig i ringlar över hans frukostskärm.
+
+-- Visst fanken gör man det! Vet inte farbror, att de fula fiskarna gå
+utanför disken.
+
+Bonden vimlade med ögonen och tänkte en lång stund på svaret som han inte
+fann hemma; varför han tycktes besluten avfordra en förklaring:
+
+-- Ska de vara åt mej, det?
+
+-- Var så god och håll till godo, svarade den slagfärdiga bokhållaren och
+sköt kaffepåsen åt bonden, som behövde en stund för att komma ur det
+förra tankespåret in i det nya, men ej hann fram, förrän bokhållaren
+klippte till med ett nytt:
+
+-- Det är tjugofyra skilling banko, jämnt som en pinal; pengarne på
+disken! Ta hit dosan nu, ska farbror få lite grovsikt.
+
+Detta var för långt och för häftigt, så att Svärdsbron, som ännu bara var
+vid kaffepåsen, efter att den fula fisken var lämnad i sticket, tog varan
+i handen och vägde den.
+
+-- Tjugufyra skilling banko; fram med pengarna, gubbe lilla, för här är
+ingen kredit! Och så dosan! Eller vill du ha det i truten med detsamma?
+
+Nu hade bonden kommit fram till penningfrågan och fått näven i byxfickan,
+sedan högra rockskörtet omsorgsfullt blivit uppvikt.
+
+-- Tjugufyra skilling riksgälds var det?
+
+-- Nej banko, du! Kaffet har stigit!
+
+-- Ja, men när jag var barn... så kosta det inte mer än en plåt.
+
+-- Ja, ser du, det är länge sen det du, om jag får tro vad din käring
+säger!
+
+-- Käringen! Vad håken säger käringen?
+
+-- Hon säger att du ska betala kaffet genast, annars går du och super opp
+pengarna!
+
+-- Su... super jag?
+
+-- Inte alls! Jag har aldrig sett dig ta en sup! Men raska nu på, och
+visa att du är nykt när Lundstedt kommer, annars får du troligen ingen
+sup av honom. Nu skrapar Blacken på dig!
+
+-- Lundstedt! Vad har jag med Lundstedt att göra... tpo! tpo! -- står du
+stilla du din rrrackare!
+
+-- Vet du inte av, att Lundstedt ska med dig till Svärdsbro, för han tar
+till Stockholm i afton.
+
+-- Stockholm! -- Tpo! tpo! vad går det ått dej, din fuling!
+
+Blacken skrapar gatstenarne av otålighet, och borgmästarns piga kommer
+in, snävande över tömmarna, som bonden bundit i dörrhakarna.
+
+-- Se god afton, lilla Lina! Hur kan det stå till på en sån här
+månskens-torsdags-afton!
+
+-- Det står inte alls till -- ta bort hand -- annars så... hur står det
+för Kindgren?
+
+-- Det går undan för undan för mig! Men vad kunde behagas så här sent på
+dagen?
+
+-- Det behagas ett halvt lod kardemummor!
+
+-- Så, det ska vara främmande i morgon... lägg opp pengarne nu,
+Svärdsbron, och stå inte och reta opp sina ädlare känslor, när han tittar
+på flickan.
+
+Svärdsbron har båda händerna i byxfickorna, cigarren upphivad som en
+klyvarbom, och står, gungande på vikta knän, omfamnande den kattunklädda
+jungfrun med sina stora smörjiga ögon, ibland skickande blickar åt taket
+som om han räknade brödkakorna på spettet.
+
+-- Hörr nu! Hörr nu! hm! -- Tpo! Tpo! står du still du! yh! yh!
+
+I detsamma kommer Lundstedt in:
+
+-- Är inte farbror färdig att köra än? Klockan blir ju tio, innan vi få
+ge oss i väg!
+
+-- Klockan tio!
+
+-- Ja, för jag ska till båten i Södertälje klockan nio i morgon bitti!
+
+-- Södertälje; ge mej si!
+
+Lina har rodnat vackert och Lundstedt har märkt henne: -- God afton,
+Lina! Nu kom hon lagom för att jag skulle få säga adjö.
+
+-- Nej, ska han resa!
+
+Medan Lina och Lundstedt gå ut i boddörren för att se på månskenet, har
+Svärdsbron fått upp portemonnäen, och börjar där efter plocka opp
+slantarne på disken.
+
+-- Där ha vi -- ge mej si, tolv skilling.
+
+-- Och så kommer du med bankovittnar med hål i; dom kan du gömma till
+håvpengar... fjorton och sexton, tjugo... trettiotvå. Hit med fyra
+skilling till nu.
+
+-- Fyra sk-illing t-ill! Nej! Det är alldeles för durt! Po-ah! Po-ah!
+flickan lilla, po-ah!
+
+Patron kommer ut i boden och Svärdsbron rätar ut knäna och kniper fram
+med pengarne som om han sett sin husbonde.
+
+-- Nå, Svärdsbro, är du färdig att köra än? frågar handelsmannen.
+
+-- Ja, herr patron, genast!
+
+Och med en kraftansträngning samlar han ihop armar och ben och går ut
+till vagnen, tar tömmar och piska, kliver opp på hjulet för att överskåda
+lasset och se om Lundstedt är där.
+
+-- Stå inte på hjulet din inskränkta fan, ropar Kindgren från boddörren,
+du faller ju om kraken rycker till.
+
+-- F...aller jag?
+
+Blacken rycker verkligen framåt i ett anfall av hemlängtan, och
+Svärdsbron, som har händerna fastade, kommer ner gränsle över
+hjulringen:
+
+-- Po-ah! Po-ah! ropar han i djupet av sin nöd, och Lundstedt, som stått
+under gatlyktan med Lina, skyndar till och stannar Blacken, som har
+gröppåsen kvar om halsen och därför icke är så begiven på att springa,
+helst Svärdsbrobonden bromsat framhjulet med sin vänstra axel.
+
+-- Tror någon människa vi kommer ur stan i denna dag? utbrister Lundstedt
+med mild otålighet. Stig opp nu, farbror, så få vi åka!
+
+-- Nå, så bjur han på något då?
+
+Lundstedt lovar att bjuda vid första gästgivargård, men Svärdsbron vill
+inte lämna kredit, och tillnyktrad efter sin kontusion erinrar han sig
+det utlovade snuset, varpå han intränger i boden med piska och tömmar, på
+samma gång som han efter patronens avlägsnande fattas av nyväckt hopp att
+kunna pruta på kaffet, vilken omständighet leder hans tankesnurra
+baklänges upp till minnet om ett glåpord, som stod i sammanhang med
+segelgarnet, men som han ej kan minnas, varpå Blacken gör ett nytt
+framryckande mot hemmet, vilket besvaras av bonden med en inhalning av de
+medförda tömmarne, med påföljd att hästen stryker vagnen in mot
+glasdörrarne, som klinga, allt under det kusken skriker po-ah! utan annan
+verkan än att boddrängen bryter in, ger Svärdsbron en halskaka så att
+cigarren kryper baklänges in i munnen och den kiknande rökaren kommer ut
+på gatan i samma ställning som en magisterhoppare. Därmed anses
+diskussionen avslutad, och sedan vagnredet blivit krängt tillrätta,
+lyftes farbrodern på lasset, tömmarne lämnas åt Lundstedt, som trycker de
+närvarandes händer och under allas välönskningar sätter Blacken i gång
+framåt!
+
+                  *       *       *       *       *
+
+Lundstedt hade avlämnat sin värd i Svärdsbro, sedan han bultat opp den
+bekymrade makan, och utan att avvakta tillfället att göra hennes närmare
+bekantskap gått till gästgiveriet med snabba steg för att beställa skjuts
+till Södertälje. Som det fanns hästar inne, satt han snart på en ny liten
+pinnkärra och ruskade i väg norrut mot hans längtans mål. Månen hade
+sänkt sig något och färden gick genom svarta granskogen, som susade tungt
+i nattvinden, under blinkande stjärnor med Karlavagnen överst. Rak låg
+vägen som en kägelbana, lång och ljus som ett lakan på bleke, när
+månskenet föll på det torra dammet; stundom steg i fjärran en vit sky,
+uppriven av ett mötande åkdon, och när hästens huvud dök upp och
+silvermolnet nalkades, skymtade strax efter några mörka inhöljda
+gestalter, som i förbifarten kastade ett god afton som en slant åt en
+grindpojke. I vägkanten följde telegrafstolparna med sitt sjungande
+tackel, en ändlös eskader av enmastare utan stänger och rår, slutande med
+eselhuvun som vinterliggare.
+
+Så kom en grind och en sovande stuga med äppelträn, vilkas frukter lyste
+i guld som apelsiner, och så smällde grinden igen, kärran rullade fram
+och det enformiga skallrandet försatte den unge resenären i sömn.
+
+Och så drömde han, att han satt på sjustjärnorna och åkte opp för
+himlavalvet, där han hörde en fiol spela, som hade strängar så långa som
+landsvägen, med ljudpinnar höga som mastträn och stallen voro av vitt
+porslin, och nordanvinden var stråken, hartsad med isbarkar; och fiolen
+gav melodier i nya tonarter med tre kvarts toner i stället för halvtoner,
+och det fanns både eiss och hiss, som han alltid undrat över vart de
+tagit vägen, när Gud lät människan skapa klaveret. Men vägen var brant
+och han kände hur det värkte i ryggen, när han föll bakåt, och det blåste
+kallt i halsgropen, och han hörde en hund skälla och en uggla skrika och
+när han vaknade, förnam han icke mer det dova orgelljudet från
+granskogen, utan det dallrade som när fiolerna spela sextiofjärdedelar i
+applikaturen, och kärran hade stannat i en björkhage, som slutade av
+»malmen», vilken nu sänkte sig och övergick till ett stort slätt
+åkerland. Och i fyrsprång bar det nedför backen, ner på slättlandet, där
+rågskylarna stodo i troppar och kolonner, grupper mot rytteri, bataljoner
+med skyttegravar emellan; ändlöst och som ett slagfält utbredde sig
+sädesregionen, som härifrån kunde överskådas genomskuren av en å, vars
+båda stränder tycktes bevakade av rågkärvarnes tiraljörer, bildande en
+kulle intagen av en detacherad avdelning; här lågo hela led kullblåsta
+och betäckte marken med döda och sårade, här kommo de på krakstörar och
+sågo ut som pikenerare från trettioåra kriget med axens långa plymager
+fladdrande för vinden. Och nya trupper defilerade alltjämt,
+förstärkningar ryckte fram, och nere i sänkorna låg dimman som kanonrök
+efter dagens batalj.
+
+Herr Lundstedt, vars drömmande och lekfulla sinnelag vi ovan antytt,
+roade sig, för att fördriva tiden, att leka det han var Napoleon, som nu
+på en släda ilade från det brinnande Moskva, föreställt av den sjunkande
+månen bakom en klockstapel i fjärran, och han hälsade då och då med en
+nickning och ett dystert ögonkast sina tappra trupper, som syntes göra
+uppmarscher i häck på ömse sidor om landsvägen utan att någonsin hinna
+fram förr än kärran redan var förbi.
+
+Under det den stora armén defilerade utan att ta slut -- och herr
+Lundstedt visste nog att han kunde åka ända upp till Norrland på denna
+årstid utan att se något slut -- hade det börjat ljusna i öster, och
+trött av att leka soldat med rågskylar, föll herr Lundstedt i en liten
+morgonslummer, varur han snart vaknade med en frossbrytning, med solen
+mitt i ögonen och en kvittrande lärka över huvudet. Och nu var slagfältet
+betäckt av hästar och vagnar, som av lantfolket utförts att hämta upp
+fallna och sårade, vilka fördes till de stora röda ambulanserna när och
+fjärran.
+
+Men nere vid en nu synlig havsfjärd, som tycktes sakna stränder och flyta
+under alar och pilar, låg ett vitt slott med röd- och vitrandiga
+bolstervarsmarkiser för fönsterna. Där bodde greven, eller kammarherrn,
+eller excellensen, lekte herr Lundstedt, och därinne fanns
+oljefärgstavlor och marmorbilder, porträtt av Lennart Torstensson och
+Carl den niondes andra gemål; och där innanför balkongfönstren stod
+säkerligen en flygel, som van Boom spelat på, och en harpa, som grevinnan
+ärvt av sin farmor, som varit hovfröken hos Gustav III; och där i flygeln
+sovo fröknarna som guds änglar, under lapptäcken av rosenrött siden och
+skulle snart dricka kaffe med saffransbröd på sängen -- och Gud var god,
+som kunde låta några människor också vara lyckliga! Och så ställde sig en
+lund björkar framför trollslottet och det syntes bara björklöv och näver
+en lång, lång stund, tills ett stort blått vatten skymtade och
+skjutspojken pekade med piskskaftet på ett kyrktorn och sade att det var
+Södertälje.
+
+                  *       *       *       *       *
+
+Några timmar senare stod herr Lundstedt på den rosenröda ångbåten
+Hermoders fördäck, när Kungshatt passerats och Stora Essingen, och man
+under Marieberg fick första synen på Stockholm. Morgonen hade varit
+tryckande het, solen hade skinit på västermoln, och sedan hade den ena
+molnvagnen efter den andra kört upp på himmelen, höll stilla och skockade
+sig som en artilleripark på de intagna höjderna. Och när hela batteriet
+var samlat, gavs eld, gnistan flög i sicksack över kyrktorn och takåsar,
+och dundret hördes, innan man räknat till fem, luften suckade, böljorna
+väste till och ångbåten darrade; nya molnvagnar bröstade av, ryckte fram,
+och glatta lag gåvos gång på gång. Så brusto de svarta skyarne, och när
+ångbåten lovade in åt Skinnarviksbergen låg den stora staden fläckvis i
+kvastar av solsken och fläckvis skuggad av åskmolnen, och i en krets av
+ljus, som under en lampskärm, låg Riddarholmskajen med sina ångbåtar i
+alla regnbågens färger, sjögröna med cinnoberröda vattengångar, lysande
+av blankskurad mässing och vitt järn, svarta skorstenar och kopparröda
+ångpipor; gamla Gripen och Kommendörkapten, den långa smala Aros med för
+och roder i båda ändar, Prins Gustav och Uppland, och längst bort vid
+simskolan den lilla Tessin; och över master, skorstenar och flaggstänger
+höjde sig de två hundraåriga lindarnes gröna kupoler, under vilka
+bärargillets ledamöter togo skugga; och därbakom gymnasiihusets åldriga
+fasad, och högst över alla, Riddarholmskyrkans järntorn. När Hermoder
+lossat sina nickhakar under södra bergen och lupit in till kransen att
+förtöja, kände herr Lundstedt sig beklämd, och när han lämnat biljetten
+vid landgången och gick med sin nattsäck i land, var han nära att kvävas
+såsom en nybörjare i simskolan, när han känner lukten av vattnet. Husen
+voro så stora och mänskorna så många; långkärrorna skallrade på de
+kullriga gatstenarna, så att det värkte i huvet, när man hörde dem;
+hundarne skällde, höns, nyss lossade i burar, kacklade, grisar på
+skrovkärror skreko, och uppåt backen skyndade alla fordon med
+lantmannaprodukter under polisens bevakning och pådrivande, ty holmen och
+hamnen skulle avspärras.
+
+Herr Lundstedt följde med folkströmmen, okunnig om vart det bar, och
+uppkommen på torget såg han en ofantlig läktare klädd i svart och med
+silverkronor, och portalen till Riddarholmskyrkan var bevakad av två led
+drabanter i björnskinnstschakåer. Folkmassan tätnade, och på bron blev
+det trängsel, ty en avdelning av gardet i pickelhuvor med vita
+korsbandolär tågade fram med förstämda trummor i sorgflor; hästarne
+stegrade sig och hundar trampades, månglerskor skreko, och så började
+klockorna ringa i ett torn och i två torn och slutligen ringde det över
+allt, vart man kom, ty kungen skulle i dag begravas.
+
+På Riddarhustorget fick herr Lundstedt veta vägen med roddbåtarne över
+till Klara, där han skulle söka sitt kvarter hos en kamrat från Trosa,
+och efter lång väntan befann han sig slutligen vid Röda Bodarne. Som han
+skulle till Norra Kyrkogatan och såg på kyrkans sträckning hur altaret
+låg där det var öster, tog han korn på byggningen och gick över
+kyrkogården, tills han krokat om tornet och sett den port, som måste leda
+ut åt norr, och där låg en gata sluttande ner för en backe och i fjärran
+avstängd av en massa gröna träd, som stucko upp över ett plank.
+
+Med lättare hjärta gick han på för att hinna numro fyrtiotre, som måste
+ligga på vänster hand, efter som det var udda nummer, och när han anlände
+till ort och ställe skulle han in genom en dånande portgång för att komma
+in på gården. Där sökte han en klocksträng eller något annat tillhygge
+att ge luft åt sin otålighet få komma under tak. Men han såg bara små
+bruna dörrar med trappsteg framför, och han knackade på dem, den ena
+efter den andra, utan att få svar. Han gick in i en farstu, knackade på
+tre dörrar igen, varav en var borrad som en fisksump eller ett såll, och
+måste leda till ett skafferi. Han gick en trappa upp, bultade så det gav
+eko genom trappgången, men utan att någon öppnade; gick en halv trappa
+till och stötte på vindsdörren. Tydligen voro alla innevånarne ute på
+begravningshögtidligheterna.
+
+Något nedslagen, ehuru icke alltför, gick herr Lundstedt ner på gården
+igen och sökte en sittplats. Men mitt i gårdsrummet stod en trädgård med
+ett grönt staket, skuggad av en brandmur med ankarjärn smidda i form av
+bokstäverna x och i; och ini trädgården låg ett lusthus med tak som en
+pickelhuva, och på vakt reste sig två kanelpäronträd, bland vilkas
+gallrade löv ännu syntes hängande några kvarblivna frukter i
+solnedgångens färger. På rabatterna stodo dahlier och på sängarne växte
+purjo och selleri. Tyvärr voro grindarna låsta med hänglås och herr
+Lundstedt måste stanna utanför lustgården på de knaggliga fältstenarne,
+vilka icke kunde erbjuda någon vila. För att fördriva tiden gick han då
+omkring och spejade genom fönstren på nedra botten, vilket dock hade sig
+svårt, då avundsjuka jalusier stängde utsikten. Slutligen kom han till en
+fönsterluft, vars ena fönster stod på glänt med en stormhake, så att han
+kunde obehindrat skåda in i rummet. Där rådde ett visst hemtrevligt
+slarv. På en matta med mera hål än väv syntes en urblekt gondol med en
+herre och en dam från riddartiden, och längre bort under sängen visade
+sig ett palats, som kunde vara Venedig efter som det gick kanaler
+inunder, och huset var grönt och rött, men ett par stövlar och ett
+nattkärl stängde all utsikt till en bro, som kanske eljes var Suckarnes.
+Ett runt bord av alrot skrevade med tre ben över gondoljären, som om det
+dansat trestegsvalsen till riddarens luta, och på bordet lågo ett par
+byxhängslen, en nattkappa, en guitarr, och därbredvid stod en tom
+punschbutelj och sex glas. Över gungstolen hängde ett par grå byxor, och
+på fönsterposten fanns ett bläckhorn med gåspenna, och en bok med vitt
+papper omkring pärmarna, på vilken stod skrivet ett namn. Herr Lundstedt,
+vars nyfikenhet var väckt, stack in två finger och makade boken så att
+han kunde läsa namnet, och hans glädje blev obeskrivlig, när han läste
+sin gamle skolkamrats namn. Frans Oscar Lindbom, i stora präntade,
+anglosachsiska bokstäver som Dagbladets titel var tryckt med.
+
+Utan att tveka, lyfte han av haken och praktiserade sig med nattsäcken in
+i kammaren, drog av stövlorna och sökte genast en bekväm ställning på
+utdragssoffan, där han snart föll i en djup och stärkande sömn efter en
+genomvakad och genomskakad natt.
+
+
+
+
+ANDRA KAPITLET.
+
+
+Följande morgon gick herr Lundstedt vid halv åtta-tiden nere i
+Kirsteinska trädgården och avvaktade med hjärtat i vänstra armgropen att
+klockan skulle ringa åtta och akademiens portar öppnas. Han hade ännu
+huvudvärk efter nattens samspråk med kamraten, vilken hemkommit klockan
+tio om kvällen och icke släppt den av resan sönderskakade landsmannen,
+förrän denne omtalat allt vad som i Trosa sig tilldragit under de tre
+åren de varit skilda, omtalat sin mors död, sin faders, fiskarens, små
+svårigheter, sina egna läroår i handeln och slutligen sin oövervinneliga
+böjelse för musiken, som vid Musikaliska akademien skulle bringas till
+fruktgivande examen.
+
+Genom staketets spjälor såg han nu att det började komma folk; äldre
+herrar med håret på axlarne, sannolikt professorer, unga män med solbränd
+hy, som tycktes vara från landet, unga flickor och äldre mamseller med
+lockar baktill och portföljer framtill. Rädd var han, när han såg dessa
+massor, med vilka han skulle tävla, och han lutade sig mot staketet,
+spelande med fingrar det stycke han övat för orgelnisten i Trosa om
+söndagseftermiddagarna på stadskyrkans orgel, sedan han först repeterat
+på handelsmannens klaver under veckan. Hans lärare, som själv gått igenom
+akademien och kände professorns smak, hade som en klok man bestämt
+tillrått lärjungen att lägga band på sin romantiska böjelse för vacker
+musik och svurit vid sin frälsning, att Lundstedt skulle gå igenom med
+pukor, om han vid provet kom med en fuga av Bach, och oaktat lärjungens
+sinne rest sig mot det aritmetiska problemet, hade han dock fogat sig
+och lytt sin mästares råd.
+
+När nu klockan ringde åtta i tornet, och gasverket blåst ut frukost,
+ljusfabriken släppt ut ångan och tvätterskorna drogo upp från Klara sjö
+med sina bykar, ansåg herr Lundstedt tiden vara inne, och med vingliga
+ben styrde han över planen in i den stora porten, där så många kallade
+inträtt före honom, men kanske så få utkorade skulle komma ut igen. I
+stora trappan hörde han redan två pianon och minst tre fioler, och
+uppkommen i stora salen, där orgeln stod bredvid en flygel, var provet i
+gång.
+
+Professorn, som satt på en stol bredvid instrumenten, hade ett rörligt
+ansikte som om det sköttes av en dragsko, och i samma minut det uttryckte
+belåtenhet, förmörkades det och sammandrogs av raseriets kramp utan att
+någon egentligen kunde utleta orsaken. Just när herr Lundstedt kröp bakom
+sista ledet, satt en ung man vid flygeln, där de, som ännu icke spelat på
+en orgel, fingo prova, och med smältande blickar mot takkransen
+framsmekte han Jungfruns bön. Hans långa vita fingrar ströko tangenterna
+på ryggen som om han kliat kattungar, och han skakade emellanåt sitt
+polkahår, slängande huvudet bakåt, och med foten på pedalen så att alla
+toner sjöngo kör skulle han just saxa händerna för att »spela i kors», då
+professorn icke kunde styra sig längre, utan sprang upp och smällde igen
+locket så att det skrällde i salen. Han ville på samma gång säga
+någonting, men endast läpparna rörde sig och huvudet nickade, varpå han
+satte sig igen och åhörde Jungmanns Sjöjungfru, Abts Aftonklockorna,
+sonater av Clementi och Kalkbrenner, under det hans ansikte uttryckte
+outsägliga lidanden. Klockan blev både tio och elva, innan Lundstedt kom
+fram. Men när han slog sig ner vid orgeln, ljusnade professorn och
+skickade den långe med Jungfruns bön till att trampa. Lundstedt ställde
+sitt nothäfte på ställaren, drog ut några stämmor, revade opp svarta
+byxorna för att komma åt pedalen och satte i gång.
+
+När han spelat några längor av temat och första upprepningen i underkvart
+tog vid, kände han en hand stryka vänstra kinden och en andedräkt flåsa
+vid örat; men av fruktan att komma av sig vågade han ej vända på huvudet,
+utan gick på oförskräckt, genom »motsatsen» och »återslaget»; och _dux_
+eller temat kom igen, gick ibland framlänges, ibland baklänges, än på
+händerna, än på fötterna som en konstmakare, än hjulade det, än gick det
+kräftgången, fläkte sig, flådde katt, stupade kullerbytta och blev borta,
+lämnande ett moln av tonstumpar och ackordbitar efter sig på valplatsen,
+och så stack det fram igen beledsagad av _Comes_ och så brottades de,
+satte kärngknep, backade, släppte och röcko, stodo och tjurade, löpte
+efter varandra, hoppade bock över varandra, och slutade omsider i en lång
+omfamning, föreställd av en alltförsonande orgelpunkt.
+
+-- Wundervoll! Prachtvoll! lät det från professorn, vilken log som mot
+ett barn. Vad kallas den unge man?
+
+-- Alrik Lundstedt, svarade den blyge unge mannen och rodnade över sitt
+skälmstycke, ty han kände sig falsk mot läraren, när han mot övertygelse
+lagt an på professorns kända smak för de i hans eget tycke odrägliga
+fugorna.
+
+När namnet var uppskrivet, tog professorn Lundstedts hand och bad honom
+vara välkommen, anvisande honom sekreterarens rum, där han skulle få
+lektions-schemat och inskriva sig i matrikeln.
+
+När detta var överstökat, återvände Lundstedt strålande till sin
+beskyddare, som tog honom i famn, strök håret undan pannan för att se
+huru hög denna var, lade upp hans händer på bordskivan för att mönstra om
+de räckte till oktaverna, och slutligen synade professorn hans stövlar,
+begärande »vacker fot» för att se om de räckte till pedalerna, och
+Lundstedt befanns ha »stora sköna fötter», vilka lovade gott för blivande
+fugor.
+
+Lundstedt måste nu lova att komma nästa söndag på Jakobs orgelläktare,
+där professorn residerade som orgelnist, och, när han bugade för att taga
+avsked, fattade professorn hans arm och drog honom med sig till ett
+fönster, där preses i akademien stod, till vilken han viskade med hörbar
+stämma: Ett jättesnille!
+
+När Lundstedt äntligen kom ut på gatan, tyckte han att det sken sju solar
+på himlen, och att livet inte alls var så mörkt, som elaka människor
+påstodo. Han ville sjunga på Rödbotorget, och skulle ha dansat över
+Norrbro, där vaktparaden nu passerade, men han lugnade sig och stack av
+ner till Storkyrkobrinken, där han inträdde i en mössbutik för att få sig
+den blå mössan med lyran på sammetsranden. Och när mamsellen passade den
+på hans huvud, kände han sig som om skönheten krönt den ädle konstnären.
+Och när han kom ut på gatan, kände han som om det strålade eld och ljus
+från pannan, där den gyllene lyran satt, och mänskorna värmdes vid hans
+åsyn, jättesnillets, som skulle göra dem bättre och lyckligare med
+tonkonstens underbalsam. Överfylld av saliga känslor, vilka trängdes om
+att få löpa ut, gick herr Lundstedt gata upp och gata ner, och allt vad
+han såg och hörde stämde han i ton med sin sjungande ande; rådstuvakten
+gick i gevär klockan tolv för att hylla honom med skyldring och
+trumvirvel, klockorna ringde till hans triumftåg, kanonerna på
+Skeppsholmen dundrade hans ära, och folket hälsade på honom, när de lyfte
+hattarna. Men hur han gick och gick, kom han in på en smal, mörk gata,
+där husen sågo ut som de voro från Gustav Vasas tider, med stenfigurer
+över portarna och små rutor, skiftande som pärlemor, insatta med bly; och
+i fönstren lågo sköna jungfrur, borgardöttrar och rådsfruar i röda
+sidenklädningar med bara halsar efter tidens sed; och de nickade vänligt
+åt segraren, vinkade med fickdukarna och bjödo honom in. Herr Lundstedt
+gick stolt som en riksmarsk sin gata framåt, lyfte på mössan och mottog
+damernas hyllning, vilken längre fram yttrade sig, enligt tidens enkla
+bruk, i penninganbud. -- Tjugofyra skilling, trettisex skilling -- ljöd
+det från fönstren, och här och där lockade en kaffepanna av nyskurad
+koppar. Det var en förtrollad gata, och aldrig hade Lundstedt varit så
+observerad av sköna fruar som i denna dag, och lekande, att han var i
+Venedig därhemma på mattan med riddaren och damen, stannade han i ett
+hörn för att läsa namnet på plåten, och just som han stavat Tyska
+Prästgatan, slogs ett handfat ut genom fönstret och kastade ett stänkregn
+framför hans fötter. Utan att avvakta någon förklaring på det ledsamma
+misstaget, styrde herr Lundstedt ner i brinken igen, satte över på en
+gondol till Röda Bodarna och sökte sig ner till kryddbon i Klara
+Bergsgränden, där kamraten skulle mottaga hans hjärtas fullhet. Men boden
+var fylld med folk, patronen var inne och det kunde icke bli något utlopp
+för det översvallande hjärtat, därför gick herr Lundstedt in på
+restaurationen Solen att äta middag. Han satte sig vid disken, där
+skänkjungfrun hade sin plats, och begärde stekt fläsk med bruna bönor.
+Men han måste tala om sin lycka, ge luft åt sina känslor, och i en
+kvinnas varma sköte lämna förstlingen av sin glöd. Medan han rörde om i
+senapsburken, tänkte han över vad han skulle säga.
+
+Men han stannade i valet och kvalet, om han borde börja med att tala om
+vädret, fråga om jungfrun varit på kungens begravning, ta reda på om
+jungfrun tyckte om musik, om det var dyrt att leva i Stockholm eller
+något sådant oskyldigt, tills han slutligen, just som han ämnade besluta
+sig för kungens begravning, röck tillsamman och till sin icke ringa
+häpnad och med en ton, som om han begärt låna pengar, frågade vad klockan
+var.
+
+Jungfrun, som var av den sorten kallad näspärlor, svarade med en blick
+bortåt en tacksam åhörare vid fönstret, att hennes klocka var på stampen.
+Herr Lundstedt, som icke ville röja sin okunnighet, och som trott att
+svaret passade fullständigt till frågan, tackade med en lätt Trosabugning
+för upplysningen, vilket hade till följd att åhöraren vid fönstret, som
+åt kallt revbensspjäll med lingon, fick något i halsen, en tydlig
+uppmuntran till jungfrun att fråga herr Lundstedt vad potatisen kostade.
+
+-- Åtta skilling kappen gällde han i Trosa, när jag for, svarade herr
+Lundstedt, tacksam över att det blev något samtal av, ehuru han behövde
+anstränga hela sitt harmonivetande för att kunna leta en övergång från
+potatispriset till Musikaliska akademien och jättesnillet.
+
+Jungfrun, som var fullflätad och älskade löjet, hängde sig envist vid
+ämnet, vilket lika mycket intresserade henne som åhöraren vid
+revbensspjället.
+
+-- Nå, men då är det russinpotatis väl, efter den kostar åtta skilling?
+upptog hon frågan.
+
+Herr Lundstedt sökte i det av förmiddagens berusande triumfer grumlade
+minnet efter någon ledning till bedömandet av en sådan okänd potatissort,
+och blev orolig, när han icke fann det ändamålsenligaste svaret.
+Lyckligtvis reste sig revbensätaren och bad att få betala, vilken
+förrättning han utförde lutad över disken och alla på densamma stående
+karotter, som innehöllo bitar av allt läckert från helkokta ägg till
+kräftor och köttbullar.
+
+Herr Lundstedt, lämnad åt sig själv, kände ett obehag vid att höra
+viskningar, vilkas betydelse han ej fattade, och sedan han druckit sin
+välgång i ett glas starköl, steg han också upp för att gå. Som han dock
+ville avrunda sitt farväl, sökte han ett vänligt ord, men fann intet,
+klappade i dess ställe gästens råtthund och frågade, som om han gjort
+mannen en tjänst med sin nyfikenhet:
+
+-- Vad är det för en slags hund?
+
+-- Det? svarade gästen, det är en senapshund.
+
+-- Jaså! Hm! Ja! Det finns så många raser, som jag inte känner. Adjö,
+jungfrun! Adjö, herrn!
+
+Och därmed gick han hem.
+
+Men som han måste ha något utlopp för sina känslor, satte han sig vid
+fönstret att skriva brev till sin gamle fader för att berätta honom om
+sin lycka. Och hur han skrev, värmdes han opp, både av starkölet och det
+lättrörda sinnet, och hans lekfulla natur tog sig till att spela. Han
+lekte, att han var en mäktig och rik man, som icke kunde glömma i
+medgångens solsken, att han hade en gammal fattig far, som skänkt honom
+livet och nu satt i torftighetens skugga, och han erinrade sig sonens
+första plikt mot sin upphovsman, besvor fadren att genast sälja sin stuga
+och sin ko, sina nät och båtar och komma upp att bo med sonen i
+Stockholm. Av fruktan att denna hans livliga önskan icke skulle
+förverkligas, gjorde han en kolorerad teckning av huvudstaden, av dess
+märkvärdigheter i gator, torg, byggnader, handelsbodar och
+restaurationer, avskildrade sin bostad med dess venetianska matta,
+trädgården med dess kanelpäron och lusthus, samt slutade med att besvärja
+fadren icke stå i solen för sin lycka utan genast bryta upp och fara
+direkt på ångbåten, icke sparande på styvern, utan ta salongsbiljett, äta
+en biffstek och dricka porter i försalongen, så att han kom fram frisk
+och sund.
+
+När brevet var slutat, vek herr Lundstedt det i fyra delar, fäste ihop
+det med munlack och bar det i kryddbon, glad i hågen som om han betalat
+en skuld, kvitterat en räkning, vilken han icke mera behövde tänka på.
+
+
+
+
+TREDJE KAPITLET.
+
+
+Första infallande söndagsmorgon stod herr Lundstedt i orgeltrappan till
+Jakob väntande med en svärm skolungdom på professorns ankomst, emedan
+ingen insläpptes på läktaren förrän vårdaren av helgedomens musikaliska
+aldra heligaste själv anlände. Klockorna hade ringt annangången, när
+mästarens steg hördes nere i trapporna, och ungdomen öppnade
+aktningsfullt lederna, medan professorn, nickande hälsningar till höger
+och vänster, uppnådde dörren, där han stannade, kastade en blick över
+hopen, som om han vore frälsaren och bjöde stormen lägga sig; därpå tog
+han fram en nyckelpung med pärlbroderi, öppnade den med en betydelsefull
+min, som om han vore Petrus och hade himmelriket på andra sidan dörren,
+stack nyckeln i hålet, men vände sig därpå hastigt ut mot den otåliga,
+nådehungrande skaran för att se efter om han kunde få förkasta några. Och
+mycket riktigt, där funnos några världsliga sinnen, som icke gåvo sig tid
+att avvakta nådaordningen, utan ville bryta sig in, och därför fattades i
+kragen och utvisades. Nu öppnades dörren och sakta släpptes sångarkoret
+in förbi den mönstrande dörrvårdaren, som med lyftat finger och sträng
+min stod redo att störta olydiga andar ut ur paradiset, att de skulle
+erfara sanningen, att många voro kallade men få utkorade. När Lundstedt
+passerade den stränge portvakten, ljusnade dennes ansikte, och han tog
+honom ur ledet, ställde honom på sin högra hand och visade honom ett gott
+behag.
+
+Herr Lundstedt, som icke hade sett en så stor kyrka förr, blev betagen
+av en helig rysning inför det väldiga rummet, där jättarna kunde gått
+raka och satt opp psalmnummer ovanför pelarblommorna, men han fick icke
+leka längre med sina tankar, förrän professorn tog honom i ficklocket och
+drog honom med sig att beskåda instrumentet. Uppför en liten trappa
+började vandringen och stannade först vid bälgarna, som lågo där likt
+jättens lungor färdiga att flåsa, när foten sattes på bröstet; uppför
+stego de, förbi rosettfönstret över portalen, tittade in genom en
+bräddörr och sågo väderlådan, på vilken principalstämmorna stodo på ett
+led med kontrabasunens trettiotvåfots pipa som flygelman; stego högre och
+högre, tills de kunde skåda in i hela skrovet, rymligt som bröstkorgen på
+en valfisk, där man såg revben, senor, muskler, luftrör, knotor, blodkärl
+och nerver företrädda av alla dessa pipor, koppel, abstrakter,
+regeringar, vinkelhakar, vippor, vällarmar, pumpeltrådar och andrag; en
+gigantisk organism, som behövt tusen år att växa till, med några alnar
+vart hundrade år, sättande en blomma vart sekel som aloen, lämnande ett
+frö i mansåldern, skjutande en gren, ett blad, varje decennium; ett
+mänskoverk utan uppfinnare liksom katedralen, utan byggmästare som
+pyramiden, ett ofantligt samarbete av hela kristenheten, som ärvt
+grundtanken av hedendomen. Nu steg den brant upp som ett fjäll av
+stalaktiter, och lärjungen hisnade, när mästaren ledde honom upp på
+spetsen, där de hade valvbågarne en handbredd över huvudet, och
+plötsligen sågo sig stå i skymningen omgivna av nakna mänskokroppar med
+vingar på ryggen, övermänskligt stora barn, som blåste i basuner, och
+kvinnor, som slogo harpor och cymbaler; och när de trängt sig fram och
+skådade ner i kyrkan, där små mänskor krälade in i båsen med böcker i
+händerna, greps lärjungen av svindel, så att han måste fatta en kerub i
+armen; men mästaren log som frestaren på berget, när han visade sin sköna
+värld för människones son. De stodo ett ögonblick däruppe i halvmörkret
+och när lärjungen hämtat sig, pekade frestaren ut under de svärtade
+spetsvalven, där dunklet kämpade med ljuset underifrån, så att man tyckte
+sig se hur de blandade sig såsom den kalla och varma luften över åkern,
+där vårsolen bränner, och när ögat vant sig en stund, trängde en stor
+ljus sky igenom; skyn delade sig som ett ångmoln och färger kondenserade
+sig, togo kropp och blevo Kristus och de två lärjungarne i förklaringens
+ögonblick, svävande genom dunklet på allt det ljus som insläpptes genom
+det höga korets väldiga fönster. I detsamma hördes ett dån över deras
+huven, en lätt skakning kändes under fötterna och nu gingo alla tornets
+klockor till sammanringning, så att orgelverkets trätak sviktade och den
+smala trätrappan knarrade, när de båda vandrarne stego ner. Och lärjungen
+hade känslor av att ha varit uppe i himlen bland änglarna och sett
+Kristus förklarad och ljuset segra över mörkret.
+
+Nu, när han nerifrån såg det stora musikverket, som icke liknade någon
+annan sak i naturen eller konsten och därför oroade honom, tryckte honom,
+och gjorde att han kände sig under detta människohandens verk, som dock
+först blev levande under en människohand, ville han utreda vad han såg,
+återföra dess former på andra kända och därmed närma sig den, få ner den
+till sig och bli lugn. Kyrkan hade han redan klar för sig, att den var
+urskogen, i vilken hedningarna offrade människor, pelarne voro träd och
+valven grenarne, men orgeln var orgeln. Det var ingen växt, intet djur --
+om icke en korall -- icke en byggnad -- om icke en mängd hängtorn från
+riddarborgarne -- dessa tureller med fasadpiporna, av vilka en del voro
+blivna stumma, men kvarsittande såsom rudiment från äldre stadier, numera
+utan bruk. Varje sats småpipor kunde likna Pans syrinx, som väl var
+grundformen, men de stora i de framspringande hörntornen påminde om en
+vapensamling utan att likna den, och ornamentiken i förgyllt trä från
+förra århundradet, med snedkavlade snäckor och spiralformiga blommor som
+kineserna bruka, klippte genast av tanketråden, som ville binda ihop de
+olika lederna i detta virrvarr av former, i vilket ett mera bildat sinne
+än den unge handelsbetjäntens kunnat läsa hela instrumentets historia
+från den latinska hedningens vasspipa, genom den keltiske barbarens
+säckpipa, byzantinske kejsarens vattenorgel, med upphämtande på vägen av
+minnen -- dunkla visserligen -- från medeltidskyrkans emporer, triforer,
+klocktorn, altarskåp, tabernakel; från sachsiska rokokoporslinet och
+första kejsardömets romerska vapensmak.
+
+Professorn hade satt sig vid manualen i dess tre etager, dragit ut
+principalstämman och givit lärjungen en vink att sitta bredvid; bälgarne
+pustade och knarrade och nu sjöngo fasadpiporna preludiet enstämmigt;
+snart intonerade flöjten, och harmonierna svällde; gamban tog i näston
+upp ett solo för bariton, trompeten smattrade och bordunan brummade;
+därpå tystnade de en efter en, och när det blivit lugnt, hördes kantorns
+stämma sjunga opp första strofen i Upp, psaltare och harpa; och när han
+dallrat ut på sista tonen, brusade orgeln ut med fullt verk, under det
+församlingen föll in i sången. Och med kopplad pedal och alla fyrtiotvå
+stämmorna andragna höll orgeln sin symfoni med alla orkesterns
+instrument, lydiga under en mans händer och fötter. När prästen sedan vid
+altaret tog upp att läsa Helig, Helig, föreföll hans röst som om någon
+obehörig ställt sig att prata under en konsert, och när man äntligen hann
+till predikan, satte sig professorn med ryggen mot orgelverket och
+blundade, visande med en min, att han tyckte sig bli störd. Men när så
+gudstjänsten var slut, alla psalmer sjungna och ordet var fritt, som
+professorn kallade det, när han fick spela utgången, då måste herr
+Lundstedt sitta bredvid och sköta andraget, när stora fugan rullade på.
+Och då spelade han för sin enda åhörare utom tramparen, ty när äntligen
+allt var över, stod kyrkan tom. Detta såg professorn i sin reflektor, men
+han var van vid det, njöt av det och skulle ha blivit ond, om hela
+publiken skulle ha stannat och vågat låtsas begripa det han ensam förstod
+uppskatta.
+
+Herr Lundstedt lämnade kyrkan med ett intryck av att han sett något
+oerhört stort, hört något övermänskligt skönt, fullt övertygad numera,
+att om han också inte riktigt till fullo kunde njuta av fugalmusik, så
+var det därför att han var obildad, men han var stolt över hoppet, att
+han en gång skulle kunna tillhöra de få utvalda som kunde det.
+
+
+
+
+FJÄRDE KAPITLET.
+
+
+Herr Lundstedt hade tillbragt ett halvt år i Stockholm. Tiden hade lupit
+undan, ty göromålen voro många, och det minsta blev orgelspelning.
+Seminarium tog nämligen drygaste tiden, och på Musikaliska akademien blev
+det huvudsakligen harmonilära och sång, emedan professorns timmar voro
+mycket eftersökta och eleverna voro många. Kom därtill att kassan snart
+var till ända och herr Lundstedt måste som så många andra gå och sjunga i
+kören på Stora Operan, sjunga på begravningar och knipa in en
+tolvskilling på sånglektioner med handelsbokhållare, som ville göra
+kvartetter, vilka då voro högt på modet.
+
+Men som en verklig sabbat mitt i arbetet stod söndagen, då han fick sitta
+på Jakobs orgelläktare bredvid professorn och hjälpa med andraget. Då
+tyckte han sig vara näst den viktigaste personen i kyrkan, och orgelns
+majestät lyfte honom, förstorade honom, liksom satte en skarv på hans
+själ. Och han älskade det stora verket som något som var starkare än han;
+satt och lekte att luften kom ur hans lungor, tonerna ur hans strupe, och
+professorn blev blott en del av mekaniken, som överflyttade hans
+musikaliska önskningar på pedal och manualer, och han vande sig tänka att
+de tusen människorna därnere i kyrkan måste sjunga det han ville, prästen
+vara tvungen tiga när han spelade.
+
+Den långa predikan åhörde han med otålighet eller också inte alls; fick
+en söndag på södra läktaren se en flicka, som var skär i hyn, hade fina
+kläder och såg ut som en fröken. Han såg henne varje söndag på samma
+plats och blev slutligen van att betrakta henne som sin åhörare, som kom
+för att sjunga till hans ackompanjemang (som professorn spelade), och
+tyckte sig märka att hon såg åt orgelläktarn hela tiden. Ehuru det icke
+var svårt att få veta vad hon hette, genom att se på anslaget i bänken,
+tyckte han att det var roligare icke veta det, utan få ge henne ett
+vackert namn själv, och han kallade henne Angelika efter Malmströms poem.
+Men så skulle han ha ett tillnamn åt henne; och efter långt letande
+hittade han på De la Gardie till minne av att kyrkan blivit byggd av en
+greve med det namnet. Om juldagen såg han hennes far och mor, och fadren,
+som hade vita tandborstmustascher som franska marskalkarne, beslöt han
+utnämna till generallöjtnant, det högsta han visste. Och Angelika hade
+två små systrar, som han kallade Gurli och Fanny. När han så tyckte att
+de varit vänner och bekanta tillräckligt länge, företog han sig en
+högmässopredikan att fria, vilket gick så till att han slog upp en psalm
+i psalmboken, för att se om nummern kom udda eller jämn, och som den kom
+jämn hade hon sagt ja. Återstod bara fadrens bifall och för att utröna
+det, skulle han räkna piporna i principalstämman. Men det blev ett tvärt
+nej, just som prästen sa Fader vår och man skulle luta pannan i handen.
+Herr Lundstedt försökte mellan fingrarne räkna om dem baklänges, men det
+blev nej ändå. Nu hade han fått en sorg, och den kändes skön som det
+stilla lidandet, det oförskyllda, som förädlar människan och renar sinnet
+från själviskhet. Men när en söndag gått, beslöt herr Lundstedt ta ut
+lysning utan föräldrarnes samtycke, och när prästen läste upp
+lysningarne, men icke nämnde Angelikas och Alriks namn, utan två helt
+andra, valde herr Lundstedt sig två andra, som han kallade deras
+pseudonymer, och ansåg att han numera var förlovad pseudonymt. Och
+måndagsmorgonen, när han gick från seminarium till akademien, gick han
+till en juvelerare på Drottninggatan och utvalde två ringar, men eftersom
+förlovningen var pseudonym, gick det inte an att ha släta ringar, helst
+inga sådana lågo i fönstret, utan valde han två med rosenstenar.
+
+Angelika var nu hans, och han var lycklig. Han sjöng om henne på
+akademien, sjöng till henne i kyrkan, på seminarium, på serenaderna, men
+bröllopet ville han uppskjuta, tills han blivit något stort och mäktigt.
+Och som han samlat nära ett hundra riksdaler fattade han det beslutet att
+ta direktörsexamen och bli professor och riddare. Men innan han hunnit ta
+första steget på den lysande banan, hade oväntade händelser inträffat,
+som gjorde en stor del drömmar om intet.
+
+Det var nämligen en söndagsafton i april, då herr Lindbom bjudit på
+»sångfock» hemma i bostaden vid Norra gatan. Bland de inbjudna märktes
+andra tenoren, sadelmakaren, och första basen, finbagaren, vilken icke
+var någon annan än mannen med senapshunden från näringsstället Solen, och
+vilken senare aldrig tröttnade att berätta historien om russinpotatisen
+och senapshunden, varvid herr Lundstedt ödmjukt böjde sitt huvud under
+löjet och bedyrade, att han aldrig plägade ljuga, och därför trodde att
+alla mänskor talade sant, för så hade han lärt av sina föräldrar.
+
+Emellertid hade man nu sjungit långt in på kvällen och druckit ganska
+mycket, varför man bröt upp, att gå till Solen och äta kväll. Man hade
+dukat av och tagit in punsch samt stod just i färd med att sjunga igen,
+då dörren till salen öppnades och in trädde en gammal man, med böjd rygg,
+en påse i gehäng på axeln och en tung käpp i handen.
+
+-- Ut! här ges ingenting, mottog honom jungfrun, innan den gamle hunnit
+hälsa och framföra sin fråga om Alrik Lundstedt träffades här.
+
+När denne hörde sitt namn, steg han upp ur sångkretsen och skred emot den
+gamle, dock utan att öppna sina armar (vilket aldrig brukats på Rånö,
+annars än mellan ståndspersoner), utan snarare med ett slags förlägen
+långsamhet, och det slags bryderi man erfar vid åsynen av mindre
+bemedlade släktingar.
+
+-- Nu är jag här! hälsade den gamle, utan att räcka handen. Kan du nu ge
+mig något att äta, för jag har inte fått något ordentligt sedan jag kom
+ut ifrån Kalmar.
+
+-- Kalmar? Vad har far gjort i Kalmar? sporde Alrik med en nedslagen
+blick på den gamles dåliga yttre.
+
+-- Herre Jesus, det är en lång historia, må jag sitta först, svarade
+gubben.
+
+Herr Lindbom, som åhört samtalet och i sitt lättrörliga sinne gripits av
+ett så oväntat sammanträffande mellan far och son, fattade tillfället att
+ge luft åt det överskott av känslor, som icke hunnit strömma ut i sång,
+och med en artig bugning nalkades han den gamle, bjöd honom sin arm och
+talade:
+
+-- Detta är herr Lundstedt, hör jag; min ungdomsväns köttslige fader, vår
+allas förträfflige väns upphovsman, att jag så må säga; tillåt oss unge,
+som ännu icke äro torra bakom öronen, att i vårt glada lag se den gamle
+som vår gäst, vår högt värderade hedersgäst, för vilken jag beder
+sångarbröderna höja ett glas och hälsa med ett fyrfaldigt hurra!
+
+Hurraropet utbragtes och gubben fick lägga ifrån sig påsen och käppen och
+sitta upp i högsätet, som skinnsoffan kallades.
+
+-- Herr Lundstedt kommer direkt från Kalmar, -- tog jag mig friheten
+höra, uppslog herr Lindbom konversationen, då både far och son tycktes
+förstummade av det ståtliga mottagandet. Resan var angenäm? Vädret gott?
+Inga äventyr?
+
+-- Jo, det var en färd, vill jag lova!
+
+-- Si där, si där! avbröt herr Lindbom, som var en stor älskare av
+äventyr. Berätta, berätta! Och han gjorde en gest med handen, som om han
+bjöd kamraterna på något gott han själv lagat.
+
+Men den gamle var ingen berättare, utan meddelade i få ord att han tagit
+galen ångbåt i Nyköping och kommit till Kalmar i stället för till
+Stockholm, och att han måst gå till fot emedan pengarne tog slut, medan
+han väntade i åtta dagar på ångaren.
+
+-- Hör, hör! avbröt herr Lindbom, inkastande små detaljfrågor för att få
+litet kolorit på äventyret, men utan att lyckas, ty när gubben sagt hur
+det förhöll sig, så var det slut. Och vid uppmaningen att dricka punsch
+föreföll han likgiltig och kastade blickar omkring sig som om han sökte
+något, och då finbagaren erinrade sig ett förflutet, då även han begagnat
+sådana blickar att uttrycka samma behov, räckte han sin hjälpsamma hand
+åt den hungrige och viskade till Lundstedt junior, som strax reste sig,
+och inbjöd den gamle stiga fram till disken att välja av härligheterna.
+Bländad av så mycket läckerheter på en enda gång, stannade gubben i ett
+långt begrundande, som måste avbrytas av Alrik, vilken tog en stor flat
+tallrik, och lade upp en bit av var sort, så att det hela såg ut som en
+kolossal sillsalat, satte brännvinsflaskan och svagdricka framför gubben
+och lät honom mätta sig.
+
+När det var gjort, brast bacchanalen lös igen; och man sjöng för gubben
+»Mitt liv är en våg», icke glömmande att med nickningar och
+accentueringar anspela med »i svallande tåg vid vindarnes strid» på det
+yrke som Alriks upphovsman valt och övat.
+
+Därpå dracks, och herr Lindbom höll tre tal i rad; det första om
+ålderdomen, dess företräden och oomtvisteliga rang jämförd med ungdomen;
+det andra om havet, dess storartade naturscenerier och därmed förknippade
+faror -- inflickande en berättelse om sin första seglats till
+Blockhustullen, med kantring och räddning -- sakta övergående till
+fiskarens hårda liv (varvid sadelmakaren vädrade en ordlek och ropade
+bravo!) målande efter mälarförhållanden nätens läggning och upptagning,
+notdräkten och norsfisket i Norrström, samt hoppade därpå in i skålen för
+havets son, vikingalynnet, järnviljan och stormbetvingaren, vartill
+följde som illustration sången »Hur med väldigt raseri, stormens åskor
+ru-u-u-u-u-u-uula!» varvid finbagaren fick briljera med sitt
+förstabas-solo, direkt tillägnat Rånöaren. Det sista talet var en
+deklamation av Malmströms Angelika, i hemlighet riktad till herr Alrik,
+som när talet var slut, höjde sitt glas och med tårar i ögonen och en
+betydelsefull min uttalade det enda ordet: Angelika!
+
+Vilket intryck dessa upprepade hyllningar gjorde på Lundstedt den äldre,
+skulle varit svårt för en övad betraktare att avgöra, ty den gamle syntes
+sluten inom sig, och nickade endast till sångens takt med sitt gråa
+huvud, och några yttringar av djupare förståelse, sympati eller
+tacksamhet kunde icke spåras. Men herr Lindbom, som med all makt ville
+pressa några äventyr, något intresse ur denne havets son, kramade honom
+som en citron med sina vänskapsfulla tilltal, mjölkade honom, men den
+känslolöse rullade ihop sig som en igelkott och blev oåtkomlig. Slutligen
+inskränkte sig herr Lindbom att i krypande ordalag anhålla som den
+största hedersbetygelse att få begagna det ganska brukliga tilltalsordet
+farbror, vilket han bedyrade skulle adla honom, själv en folkets son, att
+han därigenom skulle känna sig mera värdig att äga till bror ett
+jättesnille som Alrik Lundstedt. Och när ceremonien var överstånden
+erbjöd den varmhjärtade unge mannen sin säng åt upphovsmannen till en
+oförgätlig afton.
+
+Därpå bröts upp och tågades hem med sång, varpå sångarkretsen skingrade
+sig och de två rumskamraterna införde sin hedersgäst med påse och käpp i
+den lilla kammaren. Herr Lindbom öppnade sitt sängtäcke och anvisade
+gästen sovplats, tog själv en nattsäck och kastade på mattan med
+gondolen, rev av rock och byxor, samt lade sig, som han anmärkte,
+bredvid riddarens fru, och bjöd godnatt.
+
+Den gamle blev länge sittande på sängkanten och funderade. Sonen däremot,
+som hela kvällen förhållit sig ytterst tillbakadragen såsom om han
+fruktat få veta något ledsamt, tog nu mod till sig och framskruvade
+frågan:
+
+-- Nå, far, har du sålt stugan och grejorna?
+
+-- Ja visst, svarade fadren, alldeles efter som du bad mig.
+
+-- Och pengarna? hördes Alriks slocknande stämma.
+
+-- De ha gått åt!
+
+Nöjd med detta klubbslag mellan hornen lade sig unga Lundstedt ner och
+låtsades sova. Men han sov icke den natten utan tänkte; tänkte över var
+han skulle placera den vilsekomna, som han lockat ut i världen, och hur
+han skulle nära honom; tänkte på sin direktörsexamen, professuren och sin
+Angelika, om det nu var den i Jakobs kyrka eller någon annan.
+
+Medan nattens timmar så förgingo, avbröts tystnaden då och då av herr
+Lindbom, vars varma hjärta haft tid att svala av sig i golvdraget, och
+vars saknad av den varma sängen gav sig luft i enstaka ord, slungade på
+måfå. Och vid femtiden, när det ljusnat, reste sig den barmhärtige
+samaritanen med ett miserabelt lynne, hoppade i byxorna, fick fatt i en
+särskild nyckel och sprang ut på gården.
+
+Inkommen igen slog han opp fönstren, satte sig i gungstolen och talade i
+mörka ordalag för sig själv om fattigvårdslagstiftningen,
+försvarslösheten och folkets bristfälliga uppfostran, icke så mycket i
+bokliga kunskaper som i folkvett. Lyckligtvis var herr Lindboms
+vältalighet alldeles för djupgående att fattas i dess innersta kärna av
+de halvsovande åhörarna och när klockan blev halv sju måste den dystre
+talaren gå, sedan han kastat en blick av rysligt förakt på den gamles
+kläder och vid utgången smällt dörren i lås så att huset skakade.
+
+När far och son vaknat därvid, uppstod en rådplägning dem emellan om vad
+som skulle göras, och med resultat att sonen avlämnade sina åttiofem
+riksdaler till fadren och uppmanade honom resa hem igen, emedan fisket i
+huvudstaden var statt på nedgående. Gubben, som drömt sig ett angenämt
+stockholmsliv men icke vidare reflekterade över vad som skedde, fann sig
+i att få en penningsumma i handen och lovade bryta opp så snart han
+besett stadens märkvärdigheter, och därmed skildes de för att råkas på
+Solen till middag.
+
+När Alrik kom till middagen, fanns ej den gamle där, men när han kom hem
+om aftonen, låg gubben i herr Lindboms säng, och när sängens ägare infann
+sig vid tiotiden, då tog det varma hjärtat eld, och röken tycktes kväva
+den känslofulla, ty han blev stum, så stum att han icke besvarade
+hälsningar. Och sedan han sparkat stövelknekten upp på kakelugnskransen,
+spottat framför sig en mängd gånger, lossnade tungans band, men för att
+icke visa sig obelevad gåvo hans känslor sig luft på det främmande språk
+han var någorlunda mäktig. Och oförstådd av sin omgivning luftade han sig
+liksom i enskilda samtal med sin genius.
+
+-- Der alte Schlingel stinkt wie ein Aas, und der kleine Bube ist ein
+blödsinniger Schmarotzer.
+
+-- Är du vid dåligt humör, Lindbom? frågade unge Lundstedt, som satt och
+skrev harmoni vid sitt bord.
+
+-- Jag! Nej! Inte alls! Tvärtom!
+
+-- Du kan ju ligga i min säng, så tar jag mattan! svarade Alrik.
+
+-- Nå, efter du önskar det, så låt gå! Men jag ska säga dig en sak: jag
+tycker inte det är artigt att bjuda en långväga resande att krypa in så
+här obekvämt, och du som har pengar i strumpa kunde ha varit så artig och
+tagit ett rum åt din gamle far.
+
+Herr Lundstedt den yngre invände, att gubben snart skulle resa och att
+det inte lönade sig bråka. Och därvid blev det.
+
+Emellertid voro Alriks äregiriga drömmar slut, och han måste i hast
+forcera en enkel organist- och skollärarexamen, ty gubben, som slagit sig
+ner på Solen, kom sig aldrig för att resa, och herr Lindbom, som ledsnade
+på samboningen, bröt opp en vacker dag, sedan han uppsagt farbrorskap och
+kamratskap och tog sig ett nytt rum.
+
+Efter åtta dagar hade gubben ätit och druckit upp alla pengarne i
+sällskap med en krets av vänner, som bildat sig omkring hans bord, och
+vilka alla, av huru olika samhällsklasser de än voro, ledo av en
+strykande aptit och en osläckelig törst.
+
+Alrik såg sig därför en vacker dag i bekymmer och ungefär i samma
+ställning som en far till ett vanartigt barn, ty gubben gjorde honom
+verkligen förtret och dök opp allestädes som fredsstörare, där man icke
+väntade honom, och krånglade sig in överallt. Stod Alrik en afton på
+stora Operan uppe på alperna i Wilhelm Tell och väntade entré, såg han på
+andra sidan scenen oppe i molnen den gamle stå med en lina i handen,
+färdig att hissa på; gick han över Norrbro en middag och en folksamling
+stod vid barriären och tittade ner i strömmen, fick han se gubben ihop
+med tullvaktmästare sitta i en båt och fiska nors; och en söndag fann han
+fadren stå och alternera med orgeltramparn i själva Jakobs kyrka.
+Överallt fanns han, och tycktes gå genom lykta dörrar, tyst utan
+talförhet slank han in och blev aldrig utkörd. Helst träffades han dock
+vid disken på Solen, där han blivit bergtagen av den levande matsedeln
+framför skänken.
+
+Emellertid hade Alrik ej tagit avsked av sina drömmar, och han satt
+numera under den långa gudstjänsten och lekte att han uppsköt giftermålet
+med Angelika på obestämd tid, tills hon kanske bleve gammal och ful, och
+ingen ville ha henne mera, och hon då kanske toge honom; och han satt och
+prövade hur hon skulle se ut som gammal; rynkade omkring munnen, satte
+kaffefläckar under hårfästet, lade umbra om ögonen, som han lärt i
+statistlogen på operan. Men när hon var vacker ändå, hittade han på att
+ruinera hennes far, såsom fru Schwartz brukade, när en man av folket
+skulle få en högadlig. När hoppet ändock icke ville nalkas honom och han
+fick se fadrens, grevens, raka, ståtliga figur i den fina överrocken med
+sidensarge i armarne, beslöt han att förföra henne som Lasse Lucidor, men
+för att kunna det måste han vara en storhet, en talang, och han hade ännu
+icke fått spela på Jakobs orgel utan bara dragit ut stämmorna. Detta blev
+nu hans närmaste mål att få spela utgången åtminstone, och nu flyttade
+sig all hans längtan och åtrå över på orgeln, och i åtråns hetsfeber
+antog instrumentet alla fullkomligheter, som den älskade brukar ta.
+Tennpiporna blevo silver, mahognyt blev palisander, det finaste träslag
+herr Lundstedt kände namn på, men som han aldrig sett; stämman vox
+humana kallade han numera vox angelica, och det var hennes röst, som han
+aldrig hört. Registerknapparna med deras i porslinsskyltar inskrivna
+namn, vilka närmast liknade en apotekshylla, antogo mystiska former,
+växlande alltefter den brinnande åskådarens sinnelag. Ibland voro de
+ringklockor till dörrar i ett stort hus, där det bodde sköna kvinnor,
+vilkas namn stodo skrivna på plåtarna, ibland knapprader i isdrottningens
+klädning; isdrottningen visste ingen mer än herr Lundstedt vem det var,
+och han hade aldrig sett henne heller, men hon borde vara mycket stor,
+och elfenbenstangenterna voro hennes tänder; hade någon frågat huru de
+kunde vara det, då de sutto i tre manualer, skulle herr Alrik svarat, att
+isdrottningen hade tre gommar, ty han kunde svara på allting, och de
+svarta tangenterna voro gamla murkna tänder, som icke blivit utdragna,
+för isdrottningen var tusen år fylld, men ändå tämligen ung; det berodde
+alldeles på hur man tog det, menade herr Alrik.
+
+En gång hade han sett i Meyers universum hos herr Lindbom, medan dennes
+hjärta ännu var varmt och öppet för havets son, och där hade han sett
+basaltgrottan på Staffa. Sedan den dagen var orgeln en stor basaltgrotta
+och orgeltramparen var Eolus, som gjorde stormen; men djupast ner på
+grottans botten bodde ett troll, som kunde komma fram om man tryckte på
+en knapp, och kom det fram, skulle grottan störta samman. Anledningen
+till denna sista tankelek var den, att professorn en gång visat lärjungen
+en registerknapp, som ledde en stämma, vilken icke fick utdragas
+samtidigt med vissa andra, med risk att eljes orgeln skulle gå sönder
+och golvet måste brytas opp för att instrumentet skulle kunna lagas. Det
+var trollknappen, som herr Alrik kallade den, och han kunde sitta och
+stirra på den långa stunder, fingra på den, när ingen såg det, och när
+han var ledsen önskade han dra ut den, höra dånet och braket, som skulle
+uppstå när orgeln med sina tunga basalt-pelare störtade över honom och
+han fick dö en härlig, berömd död i sin ungdom, inför Angelikas ögon, och
+i Guds eget hus.
+
+                  *       *       *       *       *
+
+Under sådana lekar och mycket arbete försvann studietiden så tämligen
+hastigt och en vacker dag stod herr Lundstedt färdig med sin examen, på
+vilken själva krönet skulle bli att han en afton finge spela på kyrkans
+orgel i professorns närvaro, för att sedan gå ut i livet och tillträda
+klockarbefattningen i Rånö kapellförsamling, där han hade
+indigenatsrätt.
+
+
+
+
+FEMTE KAPITLET.
+
+
+Klockargården ligger på en udde vid Kyrkviken med utsikt åt fjärden, som
+nu är isfri efter vårstormarna. Den röda träbyggningen är rätt stor, ty
+den innesluter sockenstuga, skolsal och boställe, och nu om
+eftermiddagen, när den är tom, ser den ändå större ut och ödsligare, och
+herr Lundstedt går omkring den och ser genom de nakna fönsterna, vilka
+utan gardiner stirra som insjunkna ögon; och när han stannar utanför
+skolstugan och för att liksom söka sällskap tittar dit in, ser han de
+långa bänkarna fullsatta med barn, och sig själv i katedern, ty han kan
+se allt vad han vill numera. Ensam på gården, dit endast en gumma kom för
+att bära mat och städa, hade herr Lundstedt haft svårt att finna sig
+första tiden, ty han ägde ingen att språka med, och pastorns på andra
+sidan viken tog endast emot honom som en tjänare och kallade honom
+Lundstedt rätt och slätt, vilket nu icke skulle gjort honom olycklig,
+efter som han kände sin ställning och fann sig gott vid den, men det
+underordnade i hans läge hindrade honom att fritt söka upp förmannen och
+något intimt eller dagligt umgänge kunde således icke komma till stånd.
+Skolläraren fann sig sålunda hänvisad på sina lärjungars sällskap, och
+med sin otroliga lekfullhet fann han snart på att uppliva sina
+stockholmsvänners minne genom att döpa om barnen efter vissa likheter de
+kunde förete med de frånvarande originalen. Den skickligaste läxläsaren
+kallade han sålunda professorn, den starkaste sångaren hette Lindbom; och
+Angelikas systrar funnos där också, men hon själv fick icke sitta i
+skolan, när hon varit så nära att bli gift.
+
+Herr Lundstedt hade sålunda alla sina bekanta dagligen och stundligen
+inför sig, och när vänkretsen blev för trång, tog han sig till att ge liv
+åt personerna i de böcker han läste, och som han nu ett år ur
+sockenbiblioteket lånat Cooper, hade han hela klassen full med
+Skalpjägaren, Spårfinnaren, Läderstrumpan, Hjortdödaren och så vidare.
+Pojkarne flinade visserligen först, men snart vande de sig vid dessa
+pseudonymer och begagnade dem sins emellan.
+
+När han nu fördrivit en stund med att befolka den tomma skolsalen och
+eftermiddagen blev honom lång, gick han ner till kyrkan för att spela
+orgel. Gudshuset är en liten träkåk, som liknar en ändrad storbåt,
+upptagen från ett större djup efter en längre sumpning, utan torn och med
+små fyrkantiga världsliga fönster. Det största på kyrkan är nyckeln, stor
+som en dragg och gjord att bäras med två händer, för att icke tappas
+bort.
+
+Det inre är däremot mera livligt och påminner om ett leksaksstånd i
+julmarknan, eller en dockteater, eller i vissa delar en gammal flickas
+toalett, Kina slott på Drottningholm, ett schweizeri, ett klädstånd.
+Taket är nämligen en ryggås med tvärbjälkar, bemålade med stora sjöormen,
+torskhuven, läderlappar, springbockar; och under bjälkarne hänga
+amiralsskepp, träduvor, som prinsens gubbar sälja till flugfällor,
+ljuskronor, skeppslyktor; altaret är en stor toalett, med ljusstakar,
+parfymflaskor, porslinsdockor, karamellsdeviser, pappersblommor; väggarne
+äro behängda med sköldar och svärd med sorgflor, tavlor med får, herdar,
+kungar och dronningar.
+
+Allt detta gör det husligt inne i den tomma byggnaden, som ser bebodd ut,
+gör att skolläraren trives där som i ett rum, där någon bott länge och
+suvenirer samlats. Men orgeln har han behövt längre tid att göra om i
+sitt sinne. Med starkt minne av Jakobs basaltgrotta, där stormar och
+böljor kunde släppas lösa, kom han hit och såg en liten vitmålad
+chiffonjé med två andrag, den ena en fyra fots principal, den andra en
+valdflöjt på två fot. Omfånget var tre och en halv oktav. Detta senare
+var det sorgligaste; det var som att simma i en sump, där man inte kunde
+ta ut tagen utan att stöta emot. Sorgliga tangenter, bruna som
+käringtänder och direkt angjorda på abstrakten, så att man kände hur man
+öppnade ventilerna, och kände hur de smällde igen, som när man blir
+utkörd och någon kastar igen dörrn bak efter en. Det låg något tvärt,
+ovänligt i anslaget; och tonen skrikande som fiskmåsar och tärnor, en
+riktig skärgårdsorgel, ibland också snattrande som en and, ibland
+tjutande som en räv; ja de lägsta basarna uppförde sig ibland
+oanständigt, när det var sjövind och mekaniken fuktade.
+
+Men herr Lundstedts allt omskapande sinne försåg orgeln med alla de
+fyrtiotvå stämmor som Jakob hade och han satte upp en spegel över
+notställaren, så att han kunde se vad som tilldrog sig i kyrkan, och var
+han där ensam och ingenting tilldrog sig, så kunde han se Jakobs kyrka i
+sin trollspegel, som han kallade den. Då såg han Westins Kristi
+förklaring i fonden, såg magister Lundberg gå opp i predikstoln och
+Angelika komma med sin far på läktaren, såg kyrkvaktaren,
+nattvardsbarnen, kantorn och skolgossarna. Och då spelte han den fugan
+han utförde sista aftonen efter examen, och samma rysningar av vördnad
+för sin egen storhet och makt intogo honom nu som då, och fötterna
+arbetade på obefintliga pedaler, händerna togo oktaven, där tonen
+fattades, och drogo ut stämmor, där inga funnos.
+
+När han så tröttnat på spelet, gick han ut i stränderna, helst de yttre,
+som vette åt havet. Där hade han så mycket att se på och leka med, och
+ingen störde honom. Hittade han på tångsträngen, vilken låg som en svart
+garnering där vågskummet stannade, en kork, så kom den från Ryssland och
+gav anledning till en halv timmes betraktelser huruvida den suttit för
+tsarens frukostvin, eller om en av hjältarnes avkomlingar i Fänrik Stål
+haft sin korkskruv i den; hittade han en avbruten årtull, målade han upp
+ett skeppsbrott under upprörande omständigheter; en tombutelj undersöktes
+alltid, om den icke skulle innesluta någon skrift av en förlist, som i
+den nedlagt sin sista önskan. När denna havets soplår icke mer försedde
+leksaker, lade han sig på strandklippan och tecknade om molnen, målade om
+vågorna, gjorde om stranden och gav kobbar, skär och vikar namn. Där hade
+han lagt Kastellholmen, där Strömsborg, här Årstaviken; och Landsorts
+fyr, som vid solsken lyste vitt, kallade han Tandpetaren till minne av
+obelisken i Slottsbacken och så vidare.
+
+Men under det herr Lundstedt lekte, försummade han i hög grad sina
+jordiska angelägenheter. Sålunda låg hans trädgård ännu vid
+midsommartiden ogrävd; hans fiskvatten obegagnat och hans båt gissnad.
+
+
+
+
+SJÄTTE KAPITLET.
+
+
+Rånö var endast bebyggt av tre hushåll fiskare med en halv mil mellan
+varje, pastorns och herrskapets. Om detta senare hade herr Lundstedt hört
+ett och annat utan att lyckas få se dem. Det var icke heller lätt, ty
+herrskapet bestod endast av omyndiga, vilka uppfostrades i Stockholm, och
+herrgården, vilken låg långt oppe i land, hade han icke haft anledning
+besöka. Men nu kom det en order från pastorn, att klockaren på
+lördagarne skulle hämta sockenposten uppifrån gården, och sålunda befann
+sig herr Lundstedt en eftermiddag på väg inåt skogen och mossarna, där
+den okända herrgården skulle ligga. Han ginade över ett kärr, där han
+höll på att trampa på morkullorna, skrämde upp en älgkalv, såg grävlingen
+gå ut på aftonpromenaden, allt under det han åts av myggen, som dansade i
+solnedgången runt om pors och odon. Tuvorna stucko ur det svarta vattnet
+som små barngravar och gungade när han hoppade på dem, för att snappa ett
+hjortron.
+
+Bären lyste allt gullgulare, och de yngre hade ännu den röda kinden vänd
+mot solen; herr Lundstedt lockades allt längre in på mon, där endast unga
+tallar, raka som metspön och med en ruska i toppen, prickade ut den våta
+vägen, som var lagd med grenar och ris som en rörlig pontonbrygga.
+Plötsligen hörde han hundskall och såg en skorstensrök, varav han slöt,
+att det underbara slottet låg i närheten. Och då han kom närmare, såg han
+snart två långa skorstenar sticka upp ur ett moln av lönnar, vilkas näsor
+dinglade för aftonvinden och skramlade som ärter i en torkad gåsstrupe
+pigorna bruka nysta tråd på. Herr Lundstedt blir blyg och stannar att
+betänka sig vad han skall säga, när han kommer fram; och när han står
+där, tycker han, att lönnarne räcka lång näsa åt honom, sätta näsorna i
+vädret, romerska näsor, norrköpingsnäsor, grekiska, judnäsor, prästnäsor,
+som sitter bak på gåsen, och han står där och leker med näsorna, tills en
+betjänt kommer och frågar vem han söker.
+
+På herr Lundstedts höviska svar ledsagar betjänten honom förbi
+hundgården upp till byggningen. Det är ett lågt, vitt stenhus med en
+stensköld i pannan, på vilken ett kamfiokort och ett hjorthuvud äro
+huggna under en furstlig krona. Herr Lundstedt införes i en förstuga, som
+är målad med riddare som sticka vildsvin med spjut, under det
+rapphönshundar hålla dem i öronen och landsknektar blåsa valdhornssolon
+med nävarne i klockstycket. Betjänten visar honom en bambustol att sitta
+på, och går in genom en dörr, som tyckes leda till köket, efter som det
+luktar lök, när han klämmer ut luften med dörren.
+
+Men en annan stor dörr står öppen på högra sidan, och från bambustolen
+ser herr Lundstedt hörnet av ett ekskåp, som står på svarta klot, och när
+han lutar sig fram, varsnar han ryggen av en stol och axlarne av en
+herre, som då och då visar de utkrokade testarne av en snusbrun peruk,
+och han hör en äldre mansröst tala:
+
+-- Detta är ingenting mindre än Rüdesheimer av sjuttonhundra och
+fyrtiofem, mina herrar och fröken Beate, som hans majestät, högstsalig
+konung Fredrik i livstiden här nedlade i källarne, under detta golv, mina
+herrar och fröken Beate, och en hel pipa från högstdensammes arvland
+Hessen med binamnet Kassel, att ha vid jakttillfällen och även andra
+oförutsedda tillfällen härute på högst densammes älskade Frösnäs. Vinet
+är delikat, högt över vår -- må jag säga ordet -- horisont, mina herrar
+och fröken Beate... vad är det frågan om? »Någon som vill tala vid
+fröken!» -- Fröken Beate! Det är någon som vill tala vid fröken!
+
+Strax efter trädde en dam ut med tre korkskruvar på var tinning och bad
+herr Lundstedt stiga in i hennes enskilda rum. Skolläraren följde och kom
+igenom en sal, som öppnade sig över en veranda utåt havet och fyren, och
+inträdde därpå i ett kabinett med vita möbler, mycket små och klädda med
+rosenfärgat kattun, ett pastellporträtt och en silhuett ovanför soffan.
+
+-- Var så god och sitt ner, herr organist! sitt ner på soffan, och var
+välkommen till oss, började fröken Beate. Löjtnanten har några till jakt
+hos sig och är upptagen för ögonblicket. Herr organisten kommer från
+Stockholm nyligen och har gått på akademien. Det har jag också och spelat
+för van Boom, men nu har jag glömt bort allt vad jag har kunnat. Nå säg,
+vad är det här nya med postväskan? Ska kyrkoherden ha den på lördagen?
+Det är synd det, för vi brukade alltid läsa bladen. Vad tycker organisten
+om vår pastor?
+
+Herr Lundstedt hade nu så många frågor att besvara på en gång att han
+blev tigande. Men fröken Beate, som såg den unge mannens blyghet,
+fattades av medlidande, och med sin hand stödd på hans knä och med sina
+ögon drunknande i hans, intalade hon honom mod och självtillit, vilket
+allt dock tycktes ha ett annat inflytande på skolläraren, som ansikte mot
+ansikte med en stark verklighet icke kunde komma sig för att leka bort
+det oroande intrycket. Han tittade sig omkring i rummet för att fånga
+någon leksak han kunde sysselsätta sig med, men fröken Beate trängde så
+inpå honom, att han icke kunde se annat än en svart fläck med sex
+korkskruvar emot fönsterrutan, och strax såg han i tankarna sex buteljer
+rhenskt vin, som man får på begravningarne, begravningarne som han så
+ofta sjungit på i Jakobs kyrka, när professorn spelade orgeln, och som
+han fick åtta skilling banko för, när det var fint lik, och han sedan
+kunde köpa en kryddlimpa med smör eller sex tvåskillingsbakelser för på
+mjölkmagasinet i Norra gatan, där han bott med den varmhjärtade Lindbom,
+som talte tyskt och mörkt, när han blev ond, för att fadren ville ligga
+kvar för länge och begagnade nattbrännvin...
+
+-- Förlåt, är det herr Lundstedt? avbröt löjtnanten i den snusbruna
+peruken, inträdande genom dörren. Jag är förvaltaren på gården och frågar
+om inte vår gode skollärare ville dricka ett glas vin med fyrmästaren och
+sjömätaren!
+
+Herr Lundstedt steg upp vördnadsfullt och tackade den gamle herren, som
+puffade honom in i stora riddarsalen, där möblerna voro lika mycket för
+stora som de varit för små inne i kabinettet. Och under möblerna lågo
+hundar med hängande öron och morrade åt den inkomne. Men löjtnanten satte
+skolläraren i en stol som en enmanssäng och skänkte i en grön remmare,
+sade skål och fortsatte att tala.
+
+-- I denna sal, mina herrar, och jag behöver inte säga det åt fröken
+Beate, bodde en gång den store Gustav den andre Adolf, när flottan låg
+vid Älvsnabben här mitt emot (som sjömätaren känner), och man tror att
+senare dronning Maria Eleonora före sin berömda flykt hållit sig dold
+här. Det var det trettioåriga krigets stora tidevarv, då människorna voro
+större och därför allting större därefter. Om vi betrakta dessa ansikten,
+som blicka ned på oss från väggarne, och se huru stort hår de hade till
+exempel, huru stora näsor och ögon, så behöva vi icke fråga oss varför
+detta skåp är som en fästning, varför detta bord som ett golv, dessa
+stolar som parvagnar! Denna spis tog emot ett mått bryggved som en pris
+snus och denna ljuskrona kunde lysa opp Rånö kyrka om julottan. Det var
+stort folk, och en stor tid! Sedan kom en liten tid med små människor!
+Håret krymper till en råttsvans, kragstöveln blir en urringad sko -- se
+porträttet där -- soffan blir en stol till ett dockskåp, stolarna pallar,
+och man knaprar karameller på ett nattduksbord -- fy fan! Remmarn blir en
+fågelkopp, bägarn ett supglas, svärdet ett stekspett, och skåpet en
+kommod! -- fy fan! Mänskorna prata lort i stället för att slåss, och det
+stora blir så litet, så litet!
+
+-- Nu måste jag segla! säger fyrmästarn och ser på sitt ur. Solen är
+straxt nere och vi måste passa på tändningen!
+
+Löjtnanten visar missnöje, men sjömätaren, som skall föra ut fyrmästaren
+på sin ångbåt, biträder dennes mening och det så vackert började talet
+måste slutas. Som herr Lundstedt visat sig som en dålig åhörare, blir han
+icke bedd stanna, utan går i sällskap med jägarne och deras hundar, och
+när de alla kommit till en korsväg på mon, blir herr Lundstedt ensam.
+Solen går ned och genom granarne synes det i flammor stående havet som
+stora stockeldar, vilka småningom slockna och försvinna.
+
+När herr Lundstedt lämnat postväskan i prästgårds grindstuga och kommit
+hem, märkte han att det var tomt i huset. Han såg den förfärliga
+ensamheten, och när han tände sitt talgljus och ställde det på matbordet,
+där ett mjölkglas stod vakt bredvid ett rågbröd, tyckte han, att det
+gjorde honom ont om ljuset, vars låga förde en kamp med mörkret för att
+hinna med sitt ljus till tapeten. Och tapeten var så eländigt ful,
+möblerna trotsade allt trolleri att bli vare sig stora eller små, och hur
+han bjöd till, men i kväll kunde han inte leka något. Han försökte tänka
+på något roligt, något han gärna önskade, men tankarne gingo icke dit han
+ville. De kröpo tillbaks ditupp, bakom mon i det lilla trollslottet, där
+han i ett ögonblick hade förstått, att en förändring skulle kunna inträda
+i hans liv, ty det hade han sett på henne, att hon ville ha honom, att
+hon kanske skulle vara i stånd att ta honom mot hans vilja, och -- vad
+skulle sedan ske? Åtminstone blev det icke mer att leka. Kanske måste han
+ut att fiska, ro omkring till bönder och skärkarlar att tigga ihop sitt
+tionde, ett skålpund smör här, en fjärding strömming där, några pund hö
+hos den, och så måste han köpa ko, hålla piga, gräva i trädgården och
+aldrig mer få spela orgel om vardagarne.
+
+Nej, hellre då gå fri och leka, böja och knåda hela skapelsen efter sin
+inbillning, tillfredsställa alla sina infall och lustar, icke känna något
+tvång, icke vara missnöjd med sin ställning, aldrig avundas någon, icke
+äga något, som man måste frukta att förlora. Hellre ha Angelika för evigt
+än husfrun på herrgården för livstiden. Och med detta beslut lade sig
+herr Lundstedt att sova och drömma, ehuru han hellre drömde vaken, då han
+fick bestämma vad han ville drömma.
+
+
+
+
+SJUNDE KAPITLET.
+
+
+Alrik Lundstedt var född på en kobbe i havsbandet utanför Mysingens fjärd
+och fadren satt där som torpare under bonden i Norrön. Kobben var icke
+större än att man kunde gå den runt på femton minuter. Ett par dussin
+tallar och några aspar utgjorde hela växtligheten, och i deras skugga
+stack ett magert gräs upp. Stugan var egentligen en större sjöbod, som
+lappades med vrakgods efter hand den föll ihop, och i en jordkula invid
+underhölls en ko och ett får. Kon föddes med grässtråna under tallarna
+och mossan på bergknallarna, fåret av asparnes sorgfälligt samlade löv.
+Knep det hårt, så fick kon äta salta strömmingshuven. All jord, som satt
+under mosskokorna, skakades av och lades ihop till ett potatisland, som
+blandades opp med snäcksand och gödslades med tång. Spillningen efter
+djuren skulle nämligen vara till kålen, rovorna och persiljan.
+
+Torparen gifte sig tidigt och fick barn. Sex stycken i rad. Men då blev
+det för trångt och det uppkom kiv och nit. Hårda ord, ont om mat och
+krig. Man stal av sig själv och av varandra; höll undan och gömde; gick
+avsides och åt det stulna som räven; tjuvfiskade och plundrade fågelbon;
+vittjade andras nät och högg skog, kniade gräs, satte snaror i olaga tid,
+och deltog i vissa oombedda räddningsarbeten vid skeppsbrott. Ensamheten,
+striderna, avunden gjorde snart samtal omöjliga, då en var fruktade att
+genom lös tunga röja sina planer och yppa hemligheter. Alrik, den yngsta
+och svagaste, fick minst, och ingen lärde honom varken tala eller skaffa
+sig livets nödtorft.
+
+När modren dog, man sade att hon blivit ihjälslagen under en stark
+vinter, när fisken blev borta, upphörde all matlagning, och systrarne
+flydde, bröderna flydde, så att slutligen Alrik blev ensam med den gamle,
+som numera aldrig talade. Det var efter den tiden han började lära sig
+leka själv, utan leksaker, som han aldrig sett, utan lekkamrater, utan
+lekplats och utan att kunna några lekar. Havets evigt enahanda, grå luft,
+grått vatten, blå luft, blått vatten, måsar och tärnor, skrak och svärt,
+var allt varmed han kunde fylla ögats behov av att se och sammansätta,
+och när det ej räckte, började ögat arbeta på egen hand för att
+tillfredsställa behovet; och örat, som endast hörde vindens sus eller
+rytande, sjöarnes dån och brus, fåglarnes skri och snatter, hungrade och
+tog sig till av brist på näring att äta sig själv, blev exalterat av
+utmattningen och hörde slutligen, där intet fanns att höra, hörde
+tystnaden, hörde blodvågen, senans spänning, muskeltrådens bristande, och
+slutligen toner, vilka samlade och ordnade sig under månadernas lopp,
+ingingo förbund och födde nya.
+
+Vad som hänt under den svåra vintern, då modren dog, tycktes fordra en
+begravning i den unges sinne, ett tjockt täcke av jord och sten, ett helt
+kummel av andra minnen för att icke kunna stå opp igen, och när det lilla
+enformiga livets små händelser ej kunde förse nog hastigt med material,
+lekte han ihop tilldragelser, massor av intryck, och hopade påhitt,
+synvillor, hörselvillor så att de bildade ett tjockt lager, som kunde
+täcka den mörka fläcken. Och så snart ett intryck blivit ett minne, hade
+det fått verklighet, och lades som en ny sten på kumlet över det
+begravna, som icke fick stå upp, och så blev det begravna lika overkligt
+eller lika verkligt som det som aldrig skett, upplöste sig, blev till
+dunster och var långa tider försvunnet. Därför hade ett slags drift hos
+Alrik uppstått att blanda bort verkligt och overkligt, ett begär att
+bedraga sig själv alstrats, ett behov fötts att icke stöta på någon
+verklighet, som genom sin handgriplighet erinrade om att en fatal
+verklighet, en viss natt uppträtt i hans liv, och vars uppträdande i
+minnet åtföljdes av en härjande och bitande känsla av skuld. Fruktan att
+denna skuld en gång skulle komma att indrivas av människor gjorde att han
+aldrig vågade ha någon ovän, aldrig visa missnöje med något eller någon,
+aldrig utöva kritik. Han hade av samma fruktan upphört att tala, men hade
+i stället en mimik, alltid full av förståelse och deltagande, som gav
+åskådaren illusionen av att Alrik var en mycket meddelsam och sympatisk
+kamrat. Sitt eget behov av uttryck för känslor och förnimmelser hade han
+funnit i musiken, i vilken han kunde berätta sin historia, utan att någon
+förstod vad han sade eller fatta några misstankar om att han bar på en
+hemlighet.
+
+I världens ögon gällde han för att vara litet fnoskig, men det gjorde han
+sig ingen möda att jäva. Med skolan, som endast besöktes av tolv barn och
+högst oregelbundet i anseende till de svåra förbindelserna, behövde han
+icke ta saken alltför allvarsamt, emedan ingen frågade efter den; och med
+orgelmusiken om söndagen kunde han ställa hur han ville, spela vad honom
+behagade.
+
+Emellertid hade uppträdet hos husfrun på ett obehagligt sätt kommit
+störande in i hans drömliv. Situationen i all sin betydelselöshet hade
+varit ett upprepande av en annan situation, som djupt ingripit i hans liv
+och nu genom sin påminnelse gav full kroppslighet åt det, som skulle ha
+varit bortdunstat som ånga. Hela stenkumlet av intryck han kastat över
+liket ramlade och skelettet låg där, huvudskålen låg där, spräckt av
+isbillen, och det hjälpte inte söka leka bort det mer, att blanda bort
+det med drömmarne, att spela bort, läsa bort det. Han hade blivit väckt
+och kunde inte somna om.
+
+
+
+
+ÅTTONDE KAPITLET.
+
+
+Det hade slagit Alrik mest att den främmandes ögon kunde ha samma
+uttryck, att hennes arm kunde ha samma gest, när hon lade handen på hans
+knä, och denna jämförelse spände sig som en tråd mellan det förgångna och
+det närvarande, och allt som låg emellan upphörde att finnas. Allting
+krympte ihop; manualen på orgeln blev icke mer än en alnsbredd som den
+var, stämmorna bara två, pipverket rosslade och hostade, spegeln återgav
+icke mer än den bondgranna kyrkan med allt dess skräp och liknade på sin
+höjd attributkammaren på stora operan. Skolan var icke mer befolkad av
+Läderstrumpan och Spårfinnaren, utan där sutto skorviga och snoriga
+fiskarungar; havsstranden var en soplår, molnen vattenångor, som stodo
+beskrivna i Berlins naturlära. Allting blev tungt, grått och trist, och
+besvärjaren, som kunnat blåsa liv i allt detta obetydliga, tråkiga,
+enformiga, var en organist och skollärare, som skulle svälta till
+vintern, om han ej fiskade och grävde i jorden, tog upp sitt tionde och
+såg om sina ägodelar. Därmed kommo tankarne över huru det kunnat vara, om
+ej han skänkt bort sina pengar åt fadren den gången, om han tagit
+direktörsexamen, om han stått på sitt eget bästa. Förgäves sökte han
+förlika sig med tanken, att det skulle kunna bli bättre, att det skulle
+kunna glömmas igen, grävas ner, dunsta bort i drömform. Drömrnarne blevo
+tankar, vassa, skärande, som klippte sönder alla slöjor han ville hänga
+opp för det förflutna, reflexioner, som syrsatte och upplöste. Hans
+jämna, lugna lynne förstördes, och ett smygande missnöje med allt sökte
+sig insteg.
+
+Förändringen märkte han själv, när han nästa lördag skulle upp till
+herrgården efter postväskan. Som sist stannade han framför lönnarna och
+tittade. Inte var där några näsor! Fröbaljorna liknade inte alls några
+näsor; det var endast barnungar, som kunnat hitta på det; och det hade
+han inbillat sig! Han kom fram till byggnaden. Inte var det något slott,
+ännu mindre något trollslott. Vad var trollslott för slag? Där troll
+bodde! Men det fanns ju inga troll, eljes skulle de stått beskrivna i
+Berlins naturlära! Han blev införd av betjänten i riddarsalen, där inga
+riddare funnos, och medan han väntade, kommo alla löjtnantens yttranden
+fram för honom, vilka han beundrat som högst visa. Inte voro människorna
+större på sextonhundratalet än på sjuttonhundra. Där hängde den lilla
+tjocka Carl den tionde och där den lilla pojkfiguren Carl den elfte. Och
+håret, det var ju tagel och löshår; mustaschen var ju bara en smal
+tandborste. Inte voro alla dessa krigare hjältar därför att de buro
+järnvästar! Det var tidens uniform, och dessa krigare skulle nu hetat
+indelta kaptener och majorer med postkontor i bakgrunden. Möblerna blevo
+kanske inte mindre, men rummen mycket större; så det kanske var en
+synvilla. Och det andra sen! Inte voro Arvid Bernhard Horn, Carl von
+Linné, Jonas Alströmer, som han läst om i Fryxell, inte voro de mindre
+andar än Axel Oxenstjerna, Königsmarck, och Olov Rudbeck, som var
+fnoskig.
+
+Fröken kom in och slog sig ner att språka. Herr Lundstedt anmärkte genast
+för sig själv, att hon liknade en av de där damerna på Tyska Prästgatan,
+som han trott vara borgarfruar, men som han nu först erinrade sig, att
+herr Lindbom förklarat vara skökor. Varför han icke förr erinrat det,
+visste han ej; kanske därför att han icke velat minnas det. Fröken
+frågade först hur pastorn mådde. Och då herr Lundstedt sagt sig tro väl,
+så började fröken tala illa om honom, förfärligt; och till sin skam
+märkte herr Lundstedt, att detta icke gjorde på honom något obehagligt
+intryck. Därpå frågade hon, om herr Lundstedt hade det bra, om han var
+nöjd, om han älskade att göra musik. Till ersättning frågade herr
+Lundstedt huruledes löjtnanten befann sig och om herrskapet skulle komma
+ut i sommar, något som han egentligen icke brydde sig om. Nu kom en
+störtsjö upplysningar om, att löjtnanten var en gammal elak fanjunkare,
+som förstörde gården och drack ur vinerna, att herrskapet voro ruinerade,
+att fröken vilken dag som helst kunde stå på bar backe, och att hon
+kunde laga utmärkt mat, förstod lanthushållning och älskade små barn.
+
+När herr Lundstedt lyckats utfå postväskan och med densamma vandrade över
+mon, var han mycket tankfull och nertryckt, men det fanns en ljusglimt.
+Visserligen sörjde han över att han icke kunde leka mer, men den
+tryckande känslan av skuld över ett brott, han deltagit i, var något
+minskad, sedan han hört att andra också hade sina fläckar. Allihop,
+löjtnanten, fröken, herrskapet, pastorn ägde sina hemliga vrår, där de
+gömde lik, myllade ner dem med ord, gömde dem under blomster, kransar,
+band, granna påskrifter som de ruttna liken under gravkullarna, vilka
+planterades, vattnades och klipptes var söndag. Det skulle sålunda
+verkligen vara sant det som sades varje gudstjänst, att vi äro alla
+syndare, i synd födda och jämväl syndat i alla våra levnadsdagar? Det
+vore sålunda icke något skönt, något gott i livet, utan allt vore sken,
+vitlimning, påstrykning! Men om så vore, varför skreko då människorna
+emot, när någon ville tro Guds egna ord, att det icke fanns en ren, att
+det icke fanns något kärnfriskt, något sunt? Trodde de icke sina egna
+ord, när de läste syndabekännelsen eller läto prästen stå där förskansad
+innanför altarringen och säga det på deras vägnar, medan de lågo tysta på
+sina ansikten och kanske logo över, att de narrat honom säga det, som de
+aldrig ville erkänna. Kanske det också var ett sätt att leka, ett sätt
+att dölja. Och vore det icke det, varför steg icke han fram, hon fram för
+Guds altare, och med öppen panna sade högt, utan att le, jag har stulit
+tre lod silver, jag har ljugit mig fri från två års straffarbete, jag har
+haft olovligt umgänge, jag har förfalskat socknens räkenskaper, i
+stället för att låta präststackarn stå och säga: jag fattig syndig
+människa? Om nu prästen i stället sade: du Anders i Norrö, du Karin på
+Aspskär, du har gjort det och det, då skulle de bli onda och säga att han
+ljög, om det också var sant vad han sade.
+
+Det fick nu vara hur det ville med de andra, han bar sin skuld, hade
+kommit till medvetande om den, och ville bli fri från den. Han ville gå
+direkt till pastorn och säga honom hur allt gått till, få hårda ord, ta
+sitt straff och bli lugn efteråt.
+
+Han gick vägen framåt och omkring viken. Aftonsolen sken in emellan
+träden och målade björkarnes näver rosenröd, tallarnes flarn eldröd, så
+att hagen stod som en brasa. När han kom till ledet, stannade han
+tvekande vid den tavla, som inramades mellan syrenhäckarne på ömse sidor
+om brunnen. Under gårdslinden, som sjöng alltigenom av bin och humlor,
+satt pastorn och rökte en porslinspipa med en målad hjort på huvudet. Den
+gamles ansikte var grått under det stora vita håret, så vitt som floxens
+blommor, där växte på rundelen. Han pustade röken betänksamt ut, och den
+steg rätt opp i den vindlösa luften. Bredvid stod prostinnan och strök
+prästkragar på en strykbräda över en stolskarm och hundkojans tak.
+
+Herr Lundstedt gick fram med väskan, lämnade den ifrån sig, och hälsade
+ett god afton.
+
+Pastorn öppnade väskan med sin egen nyckel, tog upp kungörelser och
+tillkännagivanden, Väktaren och Stiftstidningen. Bröt brev och talade
+slutligen:
+
+-- Nu är undantagsmannen i Svartnäs kaputt; är väl arsenik som vanligt.
+Och Malins unge, som var bortsatt hos Storvikarn, likaledes. Har
+Lundstedt sett en sån församling?
+
+Därpå svarade prostinnan, i det hon spottade på strykjärnet:
+
+-- Uh, vad ä de att tala pöu, hemma hos öss i Sköune dog alltin de gamla
+i märgelgröuven.
+
+-- Ja, vad ska man göra åt det! Men ni lär också ha left rövare ute på
+kobben, Lundstedt. Det gick fasliga historier om er en lång tid, va?
+
+Herr Lundstedt vart dödsblek och svettades i armhålorna.
+
+-- Förlåt, herr pastorn, men kan jag få lov att tala ett ord enskilt!
+svävade han fram på målet.
+
+Pastorn, som trodde det var någon penningangelägenhet, bad skolläraren
+komma med in på expeditionen.
+
+-- Nåå, tog han upp när Lundstedt dröjde; vad är det om?
+
+-- Herr pastor; pastorn vet allt!
+
+-- Vad för slag?
+
+-- Det som hänt -- därute.
+
+-- Nej, inte vet jag något; jag har bara hört lite skvaller, och för
+resten är det över tio år sen. Var Lundstedt med och gjorde slut på
+gumman?
+
+-- Jag var med, men jag gjorde det inte.
+
+-- Ja, ni lär ha levat -- huller om buller! Jag vill inte veta något, och
+kan inte göra något åt det. Skaffa sig frid med sitt samvete bara, och
+tacka Gud ni kom ifrån det för så gott köp.
+
+-- Ja, men se det är just friden jag inte kan få! Inte för aldrig det!
+
+-- Å, Lundstedt vet ju, att Frälsaren har lidit och dött för våra
+synder, så då kan han väl ha frid, om han nämligen inte ärnar gå stad och
+göra om det!
+
+-- Ja, men detta kan han aldrig förlåta!
+
+-- Kan _han_ inte? Han kan allt! Och när han kunde förlåta rövaren på
+korset! -- Se så, gå nu inte och grubbla, utan var en man. -- Kom och
+drick en toddy med mig nu!
+
+-- Hör nu, Lundstedt, menade pastorn när toddyn var drucken, kvälln är
+vacker och jag har ett brev till fyrmästarn; skulle han inte vilja ta min
+eka och ro ut till honom?
+
+Jo, det ville Lundstedt gärna, i synnerhet som han kände sig stå i stor
+tacksamhetsskuld hos honom, som förlossat hans själ, och han bugade sig
+för prostinnan, lyfte mössan och gick ner till båt.
+
+Solen hade gått ner och fjärden låg blank som polerat järn; fyren var
+tänd och lade ut en svag ljusmatta intill bryggan, en hel mil lång. Det
+var så tyst, att roddaren endast hörde sina årtag och kunde tänka ostört
+över det passerade.
+
+»Allt var förlåtet, endast han trodde.» Så enkelt, så vackert, vilken
+skön religion! Icke underligt att den ansågs vara den högsta av alla
+kända! Rövare och banditer skulle in i paradiset, men de oförvitlige,
+laglydige, trogne skulle åt helvetet!
+
+Bara man trodde! Men herr Lundstedt hade svårt att tro det, efter som den
+borgerliga lagen straffade rövare och banditer, och belönade de redlige
+och flitige! Han hade svårt att tro det, men han måste tro det, eljes
+fick han aldrig frid, och frid måste han ha.
+
+Tro det! Var det så omöjligt! Om han icke kunde tro det i dag, så kunde
+han tro det om en månad! Kunde han icke tro det, han som kunnat tro allt
+vad han velat förut! Att rågskylarna voro soldater, att telegraftrådar
+voro fiolsträngar, orgeln en stalaktitgrotta, en okänd flicka hans hustru
+närapå! Han som inbillat sig att han ägt juvelringar, som lågo kvar i
+guldsmens fönster, att fröken på herrgårn hade sex korkskruvar i huvet,
+att Jon i Espö hette Rävsvansen! Hade han trott det? Han hade trott, att
+han trott det, önskat det så livligt för att slippa tro något annat
+obehagligt, som skett en gång, lekt att det var så. Varför kunde han då
+inte tro att Gud förlåtit honom, när pastorn sagt det och det stod i
+bibeln, och han önskade tro det, måste tro det för att få frid!
+
+Detta kunde han inte leka ihop, för det fanns ingenting att ta på,
+ingenting att göra av. Det var bara att tänka på, grubbla över, sitta och
+upprepa för sig. Nej, det skulle komma något nytt, verkligt emellan, en
+massa påtagligt emellan och lägga sig över det andra och så skulle han få
+igen gåvan att leka, och kunde han bara leka, så skulle han snart vara
+lycklig igen.
+
+Under dessa funderingar hade skolläraren kommit mitt på fjärden. Han höll
+med årorna, medan han torkade svetten ur pannan, och när det blev tyst,
+hörde han en flickröst sjunga från fyren. Genom luftförtunningen och
+avståndet kommo tonerna icke rena fram, men stämde likafullt ungefär, så
+att, när de nådde örat, de klingade svävande, obestämt som eolsharpan.
+
+Herr Alrik lyssnade, och undrade hur han med båten måtte ta sig ut från
+fyren, där sångerskan stod, och så kom han tillbaks i sin båt och
+undrade hur hon såg ut som sjöng, vem det var som sjöng, hur gammal hon
+var, om hon hade snörliv, om hennes händer voro vita, vad hon hette.
+
+Vid denna sista tanke drog ett brett löje för första gången sedan åtta
+dagar över hans ansikte och han utsade i tankarne namnet: Angelika.
+
+Det var Angelika, ganska visst, som satt fången ute i tornet och tände
+nödeld, och han var Alrik, medregenten till Erik, som kom på härnadståg
+för att befria henne, och i bröstfickan hade han lejdbrevet, som innehöll
+benådningsdomen, eller påvens dispensbrev, som tillät medregenter att
+gifta sig med fångna prinsessor, och för att ge sin ankomst tillkänna och
+visa sig som en riddare, reste han sig och med sin bariton sjöng han som
+han hört Günther så många gånger, men med ackompanjemang på öskaret: »Du
+bör ej fruktan bära, kom följ mig till mitt slott!»
+
+Fyren blinkade illmarigt, men Alrik såg ännu icke sångerskan, vilken dock
+straxt svarade, när förförelsearian hade grånat ut mellan kobbarna. Och
+som ett brevsvar klingade igen: »Och havets unga tärna, hon gick en kväll
+så varm.»
+
+Herr Alrik åhörde den stående och med mössan i handen såsom när man hör
+folksången, och under det han hörde, började det att leka för honom; den
+vita fyren, smal opptill och vidgande sig mot grunden som en kjol, blev
+sjöjungfrun med eldögat; havets unga tärna, som sjöng honom till sig,
+blev långa Majken på Bernhardsberg, som blinkade oskickligt... nej, det
+fick inte vara hon! Nej, det skulle vara havets tärna, det var mycket
+vackrare och han ville älska henne, famna henne, men på avstånd, utan
+att se henne, utan att hon såg honom, i sång, i harmoni under
+sommarnattens rosenfärgade täcke med gula bårder, och för att åstadkomma
+omfamning tog herr Alrik opp första takterna i duetten »Hör hur stilla
+vinden susar». När han givit an ton och lyssnat, hörde han flickans röst
+sjunga sången, och nu intonerade han i andra stämman, och de lindade
+tonerna om varandra, som när man flätar favörer; de kysstes i luften, de
+famnades på vattnet, och när de sista orden: »sång och kärlek gå från
+himmel, gå till jord», klingat ut, såg han de två sluttonerna som ett par
+rosenröda duvor munnas, och i detsamma föll från zenit en stjärna,
+målande sig som ett nottecken med sin långa svans, som om den flugit ur
+sångerskans mun till hans möte och han gapade för att fatta den mellan
+sina läppar, men båten krängde med detsamma, så att han satte sig ner på
+betten. Och nu tog han i årorna, stack ut bladen som ett par vingar och
+så flög han över till fyrskäret, där han mycket riktigt träffade
+fyrmästarens dotter, med vilken han redan sjungit duett, och till henne
+överlämnade han brevet, emedan fadren var ute på sjön, och han
+överlämnade brevet i två långa timmar, som voro alldeles för korta, men
+tillräckligt långa ändå för att ute på farstukvisten dricka kaffe med
+sångerskans moder, och under samtal om stora operan och Jakobs orgel
+vinna insteg i ett välbevakat hjärta och för den fångna jungfrun visa
+vägen ut till det fria.
+
+
+
+
+NIONDE KAPITLET.
+
+
+Herr Alrik har fått frid och återfunnit lekens gåva, men nu leker han den
+käraste leken med verkliga leksaker, och varje dag som går lägger en ny
+sten på kumlet, där liket ligger, och det skall aldrig stå opp mer, sedan
+han fick det lilla Blekansiktet i huset.
+
+Han har nu gravat jorden och plantat i solskenet, satt garn och vittjat i
+regnväder, så att han är kopparbrun i ansiktet och älskar kalla sig den
+Röde Mannen. På tröskeln till sin wigwam röker han sin kalumet och tackar
+den Store Anden, som gav honom den Vita Bisamråttan; men när den Vita
+Bisamråttan har lynne, säger hon att lyckan icke är i fullmåne, då
+Medicinmannen med porslinspipan under prästgårdslinden icke vill äta ur
+samma fat; men då talar den Röde Mannen visdoms ord om ett kid, som skall
+födas och bli en Stor Medicinman, som en gång skall sitta under
+pastorslinden, när en annan Bisamråtta skall stryka hans prästkragar, och
+då skall fredspipan tändas och kanske den Gamle, som nu fiskar i de stora
+vattnen, skall hänga sina nötta mockasiner på pastorns gärdesgård och äta
+pemmikan hos den unge Mohikanen. Och för övrigt, det var i alla fall
+pastorn, som gav Den Röde Mannen frid, när han lärde honom känna vite
+Krist.
+
+Och när han talat och Blekansiktet vill svara, ber han henne sjunga i
+stället; och när han narrat henne sjunga och han mot sin vilja hör att
+det är falskt, säger han sig att det är mixolydisk tonart hon sjunger i,
+och han tror till och med att hon har funnit de felande halvtonerna
+mellan e och f och h och c, ty hon är nu den märkvärdigaste av stammens
+döttrar, utom att hon är den skönaste och godaste, ty hon har lärt honom
+trolla igen, när han förlorat gåvorna, och nu kan han när som helst
+vandla salt torsk till stekgädda, härsket flott till bordsmör; han kan ta
+fikon på sina tistlar och druvor på törnena; ur sin hatt plockar han allt
+vad han vill, utom olyckor, och han kan svälja förödmjukelser som stora
+kavalleristsablar, äta eld från själva helvetet, om det så skulle vara,
+och sedan nysta ur sig de grannaste sidenband, som han väver rödlakan och
+gyllenduk av. Den kan trolla!
+
+Och nu har den gamle Bävern gått till sällare jaktmarker och tagit
+hemligheten med sig djupt ner under den röda pipleran, som ligger öster
+om solen och väster om månen.
+
+                  *       *       *       *       *
+
+Så ungefär, fast inte så utblommerat, brukade den trolske klockaren på
+Rånö berätta sin historia, när en lustkutter förirrade sig ut i hans
+avlägsna vatten och han hade fått ett par supar för att visa ut
+abborrgrunden. Hur mycket som var sant visste man aldrig, ty han ljög
+vartenda ord han talade, och hur han hade det i ensamheten och
+fattigdomen fick man inte reda på, ty det visade han aldrig. Grannarne
+påstodo, att han aldrig gått på Musikaliska akademien, aldrig känt far
+och mor, och aldrig varit gift. Men det kunde vara lögn det också, ty det
+var ena rackare att ljuga där på kanten! Och de var dorska och egna
+därute i havsbandet; där såg de stora sjöormen och trodde på råt, kom
+sällan åt kyrkan och lade slantar under stenar, förgjorde bössor och
+kunde otyg. Men den värsta trollaren var ändå klockaren på Rånö.
+
+
+
+
+Min sommarpräst.
+
+
+När jag kommer ut om våren till sommarnöjet, är jag den första. Den lilla
+badorten är öde, luckor äro stängda, verandor täckta. Träden äro
+halvlövade, rabatterna ogrävda, och i hål och vrår ligger litet smutsig
+snö kvar. Men då går jag ner till gästgivargården efter middagen och
+finner min sommarpräst. Sådan jag fann honom där för tolv år sen finner
+jag honom än, sittande vid sitt punschglas i kakelugnsvrån, läsande sina
+tidningar, strykande huskatten och småspråkande vid värdinnan.
+
+Han är några och trettio år och ser ännu ut som en lång, mager student.
+Men nu på våren är han magrare, förefaller det, än i fjor, hyn gråare,
+ögonen slocknade och rösten tunnare av brist på talövning.
+
+När han blir varse mig, får han först en underlig glans i ögonen, som om
+han hade förtalat mig hela vintern och hade ont samvete, denna
+egendomliga glans, kanske uppkommen av en hornhinnans spänning, då
+pupillen skall vidgas för att kanske läsa i den andras ögon vad den
+tänker. Jag vet, att han hatar min verksamhet, men i denna stund är han
+en människa i ensamheten, och jag ser att jag, som kommer utifrån
+världen, där det lever, också kommer till honom såsom vårens bebådare,
+den första badgästen, vilken snart skall följas av andra. Och när vi
+övertygat oss om, att inga fientligheter skola utbryta, sätta vi oss till
+bords. Första halvtimmen talar han med en entonig, skrällande röst utan
+halvtoner, utan nyanser, och jag har svårt att återkonstruera i honom en
+bildad man. Hans talorgan har på åtta månader anpassat sig till lotsars
+och fiskares, hans hjärna har tryckt ner sig till att bli förstådd av
+enklare tankemekanismer, hans ordförråd har förlorat mellanfärgerna,
+övergångstermerna, och upptagit de enkla, stundom vulgära glosorna.
+
+Han är misstänksam som den ensamme, och han tittar ideligen efter om jag
+menar vad jag säger, ty jag avpassar mig av omedveten sympati, jag spelar
+på stycken, som behaga honom, utan att lämna något ifrån mig, jag drar
+upp hans utgångna urverk; och småningom hör jag honom knäppa i den gamla
+goda gången.
+
+Han vill gärna lyss till nytt från mig, men njutningen att få tala själv
+överväldigar honom, behovet att visa sig vara en jämnbörding griper
+honom, och han går på de högsta frågorna.
+
+Efter en timme är hans röst något beslöjad, men börjar redan låta finare;
+han söker icke längre så pinsamt efter ord, hans ansikte, nyss så dött,
+så färglöst som fallet löv, lyses upp, och han berusar sig av tal.
+
+Vi undersöka Kierkegaard, lidandets skald, och han svämmar över i
+frosseriet på sina lidanden, som han utan att bikta sig får ge luft.
+
+Men vi ha läst Kierkegaard på var sitt sätt, jag som psykolog och han
+som kristen. Antingen han icke förstår mig, eller icke lyss på mig, nog
+av, han har hört att det ger återljud i min resonansbotten och han blir
+vältalig; talar och talar, så att jag tycker det är synd avbryta en
+lycklig människas utsvävning; men han vill kränga över åt kristussidan
+och jag stretar emot. Han går på och jag låter honom hållas.
+
+Det drar väl en timme och han behandlar mig som adepten, kastar
+mässkjortan över mig, tar eden av mig, hör ej på mina protester,
+primsignar mig, vädjar slutligen till mitt bifall emot kristushatarne.
+
+Då ler jag för att väcka honom, men han ser ej mitt leende, och han går
+vidare, djupare, kommer in i exegetiken, och åker fast i tjockaste
+teologien; stannar och ser på mig, för att höra mitt bifall.
+
+-- Men käre bror, avslutar jag, det är väl ingen hemlighet för dig, att
+jag icke delar en enda av dessa dina meningar!
+
+Han ser på mig, synes erinra sig något, ler, och vi tala om något annat.
+
+Nu är det min tur att tala! Lamporna tändas i salen och ny punsch är
+inne. Jag talar om den tid vi leva i såsom en sovandets tid, fortsättande
+ett sovande, som började med århundradets ingång, då mänskligheten
+tröttnat på att vaka; flätar in upplysningar om Darwins upptäckter och
+Schopenhauers och Hartmanns genomskådningar, ställer in kristendomen i
+sitt sammanhang i världshistorien, ger kött åt teologiens kroppslösa
+skuggor, förklarar det som han ville ha oförklarligt, utan att väcka
+honom med den ökända rationalismens populärresonemanger, nämner varken
+Strauss eller Renan, improviserar en världsåskådning i diktens lagom
+dimmiga bilder. Jag ser hans halva ansikte som en vit fläck i lampskenet,
+fallande snett ovanfrån, och hans ögon brinna, lysa genom tobaksröken;
+jag tror att jag har honom med mig ett gott stycke, längre än han hade
+mig nyss; jag har magnetiserat honom genom att sätta hans hjärna i mina
+rörelser, jag känner en stund talarens rus, då han kan röra, leda sina
+åhörare; jag har tagit honom ur hans mysticism med min oklarhet, då jag
+visste att varje införande av frågorna på det klara skulle väcka ekon i
+hans apologetiska minnen; men jag tröttnar. Kan icke längre undvika att
+torna på en av hans dosor, i vilka apologetiken förvaras, det vill säga,
+en samling motbevis mot alla förutsedda invändningar mot kristendomen.
+Mycket rätt: jag rör oförvarandes vid fjädern, locket öppnas, min makt är
+slut. Nu ler han och säger:
+
+-- Det är väl ingen hemlighet för dig, att jag är absolut motståndare
+till alla dina meningar.
+
+Varpå vi gapskratta! Men ingen dispyt kommer till stånd, inga resonemang,
+ty i samma ögonblick vi skulle söka giva och taga skäl vore allt samtal
+omöjligt. Vi ha helt enkelt suttit och sökt magnetisera varandra, berusat
+oss själva och njutit, den ena av den andras rus han framkallat, och vi
+ha träffats för att njuta av varandras sällskap. Vi äro fiender, men vi
+äro icke ovänner, och vi träffas igen varje dag, lekande samma
+tankelekar, aldrig sårande varann, aldrig törnande. Vi välja de
+sirligaste ord, de längsta omskrivningar, de lenaste uttryck. Det är som
+ett slags själarnes coitus. Men när badgästerna anlända, lyfter jag och
+reser ut i skären.
+
+När jag efter tre veckor kommer igen in till badorten och träder in i
+hotellets stora sal, sitter min vän pastorn vid table d'hoten omgiven av
+stadsherrar och damer.
+
+Han är nyrakad, nyklippt, har en ren vit halsduk, fint borstade svarta
+kläder. Hans ansikte är öppet, det tryckta, trista är borta, ögonen
+glänsa, men han har ännu en stående gest med tungan och läpparne, som om
+han undertryckte ett beständigt leende.
+
+När han får se mig, visar han stor obeslutsamhet; men han reser sig,
+hälsar och frågar hur jag mår; alltjämt med detta illmariga löje, som
+kommer och går. Därpå viskar han mig, liksom fölle han in i den gamle
+studentens, alltså skråbroderns roll, att hans brännvinsbutelj står i
+skrubben i mellanrummet och är märkt med P., ty det serveras intet
+brännvin på hotellet.
+
+Jag sätter mig på avstånd att spisa och betrakta honom. När han nu talar
+vid dessa människor, har hans ansikte andra uttryck än då han talade vid
+mig; och det ändrar sig alltefter den talande. I allmänhet ser han
+strängt allvarlig ut, avvisande alla förtroenden, på vakt att icke glömma
+sig. Men när han vänder sig till fruntimmerna kan han icke dölja sig. Han
+myser och ser älskvärt nedlåtande ut som en äldre mot ett barn,
+underlägsen och smickrad som en ogift man mot en kvinna, och ärbar,
+oåtkomlig, kysk som en Herrans tjänare.
+
+När de slutat reser han sig och kommer fram till mig. Hans ansikte bär
+ännu reflexer från dem han talat vid och är uppvärmt av utstrålningen
+från fruntimmerna. Enslingens misstänksamhet är borta; hans själ har
+gymnastiserat sig på andras; umgängeskretsen har borttagit fruktan,
+avsatt tankefrön, riktat erfarenheten, ökat minnena, och han är djärv
+nästan nedlåtande mot sin förre kamrat i öknen. Men han vill icke sitta
+till bords med kättaren och tala om tidens frågor, ty nu finns det
+vittnen, och han har för övrigt så många andra att tala med, om också
+ingen förstår honom så väl som den otrogne.
+
+När han går, säger han, att han vill komma ut en hel dag och hälsa på
+mig.
+
+-- Här är för mycket folk om sommaren, menar han, och för litet om
+vintern. Nu skall man gå klädd och vara kavaljer, och... ja, du har det
+gott, du!
+
+En vacker eftermiddag i slutet av juni ser jag en svart figur komma
+gående nere i ängen. Det är pastorn. Uppkommen till stugan kastar han av
+sig den svarta hatten, drar ett långt andetag, och tittar sig omkring på
+landskapet, som om han såg efter om där var plats nog, eller om några
+mänskor kunna se honom. På min kammare får han sikte på en blå kavaj,
+vilken han utbyter mot sin svarta rock, tar en halmhatt, en rotpipa, en
+käpp; och efter ett glas punsch vill han gå ut i skogen.
+
+Utkommen i ängen sticker han händerna i kavajfickorna och tycker det är
+nytt och roligt; kesar som en kalv, flöjer över gärsgårdar. Det är en
+annan människa och rocken gör väl litet till munken.
+
+I dag tala vi inte om frågorna, utan gå ner till havsstranden, bada,
+simma ut i fjärden. Därpå promenera vi i sjökanten och kasta smörgås;
+rulla stenblock ner i vattnet; jaga opp skrakungar, klättra upp i holkar
+och leta rötägg. Och så ge vi oss in i djupa granskogen. Här är han som
+hemma hos sig; hojar och sjunger; dödar huggormar med sin påk, lockar
+fåglarne att svara, narrar den flyende haren att sitta; känner älgspår,
+och vill bestämt gå fram och retas med tjurn. Därpå storma vi ett berg,
+brant som en mur, och komna upp på platån, där endast några martallar
+blivit lämnade, se vi havet under oss med sina tusen kobbar och skär. Här
+lyfter han hatten och torkar svetten ur pannan:
+
+-- Ja, men det är skönt att få vara människa en stund, säger han med ett
+förfärligt smärtsamt drag i ansiktet och en suck.
+
+Det att jag icke svarar, icke beklagar, icke inbjuder till deltagande
+eller förtroende, fastän jag vet allt, hela den pinohistoria, som ligger
+bakom denna mannens nutid, utgör retelsen i umgänget. Han vet att jag
+vet, men i samma stund jag sade, att jag visste, skulle han gå. Och han
+säger ingenting själv, men njuter av att antyda, att snudda vid faran,
+som ligger i att röja sin hemlighet för en fiende; ty vi äro fiender. Det
+veta vi båda.
+
+Och jag känner på mig, att om han här i ett svagt ögonblick skulle öppna
+sitt bröst och visa det rysliga kräftsåret, skulle jag fly honom. Behaget
+att gissa honom vore slut; och han skulle sedan hata mig, då jag hade
+hans liv i min hand.
+
+Men vi säga ingenting, vi bara prata så ofta vi ha ett ögonblick, prata
+om jakt och fiske, segla och ro.
+
+Det har kvällats och vi måste hem till aftonvarden. När vi nalkas
+stugorna, sjunger han inte längre, och vid bordet är han instängd;
+gycklar svagt inför frun i huset över att han har min rock; säger nej
+för supen, men tar den.
+
+Vi gå ut på farstukvisten att sitta och prata, men han blir orolig, ty
+han är ej säker på, att andra skola vara så tysta som jag.
+
+Och när han får fatt i en pilbåge, springer han ut på backen och börjar
+skjutövningar över matbodtaket. Så ivrigt, så ihållande, barhuvad och
+springande sig andfådd, att jag ej vet om han koketterar eller är rädd
+att bli indragen i farliga konversationer. Han håller på med pilbågen en
+hel timme, och påkallar vår uppmärksamhet, när han gjort en riktigt
+vacker lyra.
+
+Han får en säng på kammaren och ligger kvar över natten.
+
+Följande morgon kommer han i sin långa svarta rock till kaffebordet,
+högtidlig, sträng, såsom om han ångrade sin gårdags handlingar.
+
+När jag anordnar om båt för honom, hör han mig titulera fiskargumman fru,
+vilket ger honom anledning att avsides säga:
+
+-- Du ska inte kalla madammerna fru; du förstör folket.
+
+Varpå jag:
+
+-- Äro icke alla mänskor lika?
+
+-- Jo, inför... (han tvekar om ordet) Gud, men icke inför människor. Det
+borde _du_ veta!
+
+Det var en tillrättavisning inlindad i en artighet, som förekom vidare
+behandling av ämnet.
+
+Vi skildes vid stranden, kallt, artigt, såsom nöjda med att skiljas.
+
+Hans båt var lastad med hundra tomma buteljer, bland vilka han skulle
+sitta.
+
+-- Lägg något över buteljerna! befallde han flickan som skulle ro.
+
+Hon tog sin kofta och skylde flärden, medan pastorn tog en min av höghet
+såsom innehavare av de eviga sanningarne och ett boställe.
+
+
+
+
+Pastorns älg.
+
+
+Pastor Norström hade mycket små intäkter, dels därför att hans hjord var
+fattig, dels därför att upplysningen uppifrån började pyra sig ner, och
+vantron nerifrån, läsarne, bjöd en svår konkurrens med brödkyrkan.
+
+Han hade ett par kor, några tunnland vete och råg, skog och fiske så
+mycket han ville, men som han inte hade mer än en piga, fick han plöja
+själv, fiska själv och fara med sumpen själv.
+
+I skogen fick han ta ved och plocka blåbär till husbehov, och jakträtt
+hade han också, men som han var utan hund, gingo de vilda djuren ganska
+trygga där. Detta hade gjort prästgårdsskogen till en omtyckt häckplats
+för traktens älgar, som brukade fortplanta sig uppe i en mosse. Och av
+nöden hade pastorn förstått göra sig, om icke en dygd, så åtminstone en
+liten sportel. Han hade i många år knipit sig en älg, flera blev det
+aldrig, och när köttet kom tillsammans med hud, horn och klövar, så blev
+det i alla fall en åttio riksdaler, allt som allt, utom bloden och
+räntan, som räckte ända till tjugondagen. Men det var en osäker inkomst
+och kunde så lätt slå fel, för ett enda skott avgjorde, om årets
+köttgryta skulle på elden eller om den bara finge koka spiggolja, som i
+sådana fall blev den extra bevillningen. Det var därför icke utan oro man
+i prästgården såg den elfte augusti nalkas.
+
+Redan i juli tog man av skällorna på korna, som gingo i skogen, och den
+första augusti fick inte pigan ropa ihop kräken. Och så anordnade pastorn
+saltsleken, högg aspruskor och satte i korsvägar. Sista söndan i juli gav
+han från predikstolen en lindrig varning mot bullrande besök i sin skog,
+och sedan gjorde han polisvakt själv efter smultrongummor och
+blåbärspojkar.
+
+Men »kampen om älgen» var icke så lätt vunnen, och om han också haft
+älgstånd på skogen hela sommarn, och sett kalvarne gå där bland sina egna
+kreatur, så han vant sig vid dem som om de redan stodo i hans lagård
+eller legat i hans gryta, så kunde det mycket väl hända, att när den
+stora dagen kom, några företagsamma skärkarlar helt enkelt motade in
+högdjuren på sin mark, eller drev dem i sjön, och sedan voro de vars mans
+goda pris på kobbarna.
+
+Sista året hade pastorn haft lyckoskott. Älgarne hade kommit, och de hade
+varit mycket orädda, för att vintern varit svår. De hade till och med
+gått in i gärdet och nafsat på vårrågen, men det hade bara glatt den
+gamles jägarhjärta:
+
+-- Äter ni mitt bröd, så äter jag ert kött, sade han åt sin gumma, som
+tyckte det var synd om gudslånet.
+
+Den elfte augusti föll in, och pastorn invigde den soliga dagen med att
+ladda muskedundern med sitt engelska krut och lägga in ett lod.
+
+Gumman tog kökskniven under förklädet och ämbaret i hand, och så gick man
+till skogs. Nu var det bliven sed, att frun och pastorn skildes vid
+stättan, och så ringade de djuren, vilkas gång var känd som harens, och
+när frun fick opp, ropade hon ho-hå, ho-hå, och opp-opp-opp-opp!
+
+Det hade varit regn i flera veckor, så att älgen stått ini moraset på
+storskogen; men nu hade vädret vackrat, och det sken som gröna eldar ini
+björkhagen. Pastorn gick in i hasseldroget, som var blött och valkigt, så
+att hjulspåren sköto ryggar vassa som järnvägsskenor och han skulle just
+till att titta om knallhatten blivit våt av droppet från buskarne, då han
+hörde hur det knakade ini snåren. Öronen lade sig bakut på pastorn, och
+ögonen stodo som tennknappar, när han på tå sökte göra sig lätt, och han
+tycktes lyfta sig med att höja axlarna, som om han ville flyga, när han
+smög in i småskogen.
+
+Och där stod han ansikte mot ansikte med älgtjuren själv, som sträckte
+sin hals upp i grenverket på en asp, och med sin långa överläpp fnallade
+åt sig de darrande löven.
+
+-- Pang! small muskedundern; lodet gick igenom ryggraden, just där det
+skulle in, och kolossen sjönk, som om man tagit ur järnen ur ett skelett,
+och så var det förbi.
+
+Det var pastorns vanliga, att knäcka av ryggen. Vågat var skottet, men
+när det tog, var det säkert som en slakt, för att sätta in kulan
+annorstans menade han bara var narri, efter som djuret kunde löpa milar
+med blyet i kroppen.
+
+Jägarn måtte ha tyckt i alla fall, att det gått litet för häftigt, och
+att skottet icke erbjöd några ämnen till årets jaktkrönika, ty han såg
+rätt snopen ut, medan offret slog sina sparkar i dödsrycket; men när allt
+var lugnt, satte han till att ropa på gumman. Men när han inte får svar
+genast; och han fruktar att köttet skall förfaras, om inte bloden går av,
+tar han opp sin fickkniv och karvar av halspulsådern, som han sedan nyper
+om, efter att ha sett hur blodet sprutade. Och så hojar han igen; och så
+måste han släppa på ådern igen, som krullar sig som en mask ini såret,
+för att se att inte blodet levrat sig.
+
+Så kommer då frun äntligen med kniven och ämbaret:
+
+-- Sicken en du! säger pastorn med låtsad likgiltighet.
+
+-- Själva pesen, tror jag! Och så snar du var sen!
+
+-- Och såg du på de andra då?
+
+Å jestandes, de kom som själva dragonerna på gärdet, men de gick till
+sjöss, så nu är all avund försvunnen.
+
+Och så tar frun till kniven; och ämbaret fylls med rödaste blod, som
+skummar som mjöd, medan pastorn med uppkavlade armar bökar inne i halsen
+på det rykande djuret, som sednare foras hem av lejfolk och föranleder en
+mängd kaffehalvor och ett kalasande på njurar och kojor, lever och
+lungor, som varar i åtta dagar.
+
+Det var sista året det gick så.
+
+Nu sitter pastorn på förstukvisten den tionde augusti och kratsar sin
+bössa, medan prästfrun plockar spritärter i täppan.
+
+Då knarrar det på sandgången och barons skogvaktare från Stora Sätra
+kommer uppmarscherande och gör halt, med mössan i ena handen och kopplet
+till tre stövare i den andra.
+
+-- God dag, Eklund, vad står nu på? hälsar pastor Norström.
+
+-- Jo, herr pastorn, baron hälsar och frågar, om hans kunglig höghet kan
+få komma på skogen som i morgon efter älgarne, för barons stånd har gett
+sig av i natt som var, och prinsen ligger med sin ångbåt vid Dalarö och
+väntar på jakten, som de bjudit honom på.
+
+Pastorn rev sig i huvet, men prästfrun, som åhört anbudet, svarade:
+
+-- Inte går det an att säga nej, du Erik, och därför är det så gott du
+säger ja med detsamma.
+
+-- Ja, det är väl så gott det! mente pastorn, och därmed var saken
+avgjord i huvudpunkten.
+
+-- Men säg nu, Eklund, kan inte jag få vara med också! Ju flera man, dess
+bättre lycka, strävade pastorn emot, i det längsta hållande tag i sin
+köttgryta.
+
+-- Jo, nog går det, men det ska jag säga pastorn, för jag känner till
+det, att kommer han med, så är det likafullt baron som ställer opp
+skyttarne, och när prinsen ska göra skottet, då blir de andra liksom
+drevet, och det kan ju inte vara till något hugn.
+
+-- Nej, det tycker jag med, och inte vill jag vara med bland bommarne,
+när det ska stå i bladet sen!
+
+-- Nå, men säg, Eklund, tog nu prästfrun i, det brukar väl inte gå av,
+sånt där, utan att det vankas något, för se det är höstköttet det gäller
+för oss, och kan han låta baron förstå något sådant, så det blir en liten
+gratifikation törhända.
+
+-- Tyst du! avböjde pastorn.
+
+-- Ja, si, frun, det vet jag säkert, att inte behöver pastorn göra något
+för inte, för det har man sett, att gentilt folk inte tar emot utan att
+ge igen, och minns jag rätt, så fick länsman ifjor en guldklocka med
+pitschafter, som såg ut att vara värd sina tusen kronor!
+
+Tusen kronor, surrade det i öronen på pastorn, när han efter
+skogvaktarens avgång gick tankfull in i sin kammare och hängde bössan på
+väggen; tusen kronor, viskade det i prästfruns öron, när hon gick in i
+köket och satte på spritärterna! Och så började den gyllene drömmen växa
+och skifta hamn, och inbillningarne axlade stora måsvingar och stego upp
+i rymderna, där det hängde guld och ära.
+
+Och vid middagsbordet, när pastorn tagit tre supar, hade guldklockan
+förvandlats till ett regalt pastorat.
+
+-- Ja, ser du, Carolina, Herrans vägar känner ingen, förkunnade pastor
+Norström, som just icke kunde sägas missbruka Herrans namn; och det som
+var nedertrampat kan rasande lätt bliva upphöjt; och vad mina gåvor
+beträffar, så vem vet, kanske det bara fattas förståelsen! Hm!
+
+-- Uppriktigt talat, så vet jag inte varför inte du, Erik, skulle kunna
+sköta hundra tunnland jord lika bra som någon annan av de där läsarne,
+som aldrig tagit en plog, utan bara gått på möten...
+
+-- Jaja, det är en annan synpunkt det, Carolina, avbröt pastorn, som
+tyckte mera om förtäckta ordalag. Det är en annan synpunkt det!
+
+Emellertid randades den stora dagen, som motsågs med stort deltagande av
+alla prästöns innevånare, och vid elvatiden signalerades den kungliga
+ångaren ute i fjärden. Pastor Norström hade gjort toalett och tagit
+paradrocken på sig samt gick ner till bryggan att mottaga gästerna. Men
+kommen ner till stranden såg han skolläraren i spetsen för läsarne, som
+hade något nys om, att hovet skulle vara fromt på visst sätt, och som
+därför gjort sig klara att uppvakta med något Carabia av stiftelsens
+allra bästa.
+
+Men ångaren tog inte i land, utan lade sig för ankar ute på grynnan, och
+strax därpå stack en båt ut med sex matroser, som höllo rakt ner på den
+svartklädde prästmannen, vilken de saluterade med årorna. Och en adjutant
+i flottans uniform hoppade i land, hälsade artigt och inbjöd pastorn att
+deltaga i frukosten ombord, vilken skulle föregå jakten, vilken ej skulle
+öppnas före klockan fyra, då älgen gick ur sitt stånd. Skollärarn, som
+trodde det var prinsen, gav ton, och på en gång stämdes upp något,
+liknande en sång. Men ögonblickligen viftade löjtnanten med handen till
+tystnad och skrek med full hals:
+
+-- Det får inte föras något väsen på land, har hans kunglig höghet
+befallt! Begriper ni inte, att det skall hållas tyst, när hans kunglig
+höghet har kommit hit för att jaga.
+
+Kören upplöste sig i ett skärande ackord, som gav eko ini viken och kunde
+varit nog att skrämma älgarne till sjös. Men den som kände sig segerglad
+över den obarmhärtiga majoriteten på strand, det var pastor Norström,
+vilken i egenskap av den jämförelsevis upplyste haft att utstå allt
+möjligt tyranneri av läsarne, vilka morskat opp sig, sedan de känt, att
+de hade stöd uppifrån.
+
+De fromme återigen gingo ut på udden och, betraktande ångaren med dess
+passagerare såsom ett slags Bethelskepp av deras fårahus, satte de sig på
+stenarne i stranden och lurade på vad som komma skulle, onda i de fromma
+sinnena, när de sågo den »fritänkarn Norström» sättas vid ett stort bord
+och i samkväm med officerarne trakteras ur fat och buteljer.
+
+-- Det är inte Guds barn, det där! sade skollärarn, vändande sig till
+kyrkvärdens Anna.
+
+-- Nej, det kan en visst se, svarte Anna, och tuggade på ett grässtrå för
+att ge sig illusion av att äta något gott.
+
+Korkarne smällde och tallrikar skramlade i två långa timmar. Guds barn
+förlorade dock icke tålamodet, utan vaktade beslutsamt på bryggan, där
+prinsen måste komma, och där de skulle inbjuda honom till en testund med
+högre vetande, och som han inte skulle kunna säga nej till.
+
+Och när de nu sågo bösspipor blänka i solskenet, hörde jaktkoppel rassla,
+och båtarne sattes i sjön, rusade de ner till bryggan och bildade häck.
+Men när årorna väl kommit i vatten, lovade eskadern upp åt udden på andra
+sidan viken och försvann bakom den höga vassen, under det Guds barn på
+bryggan uttalade sitt ogillande i uttryck, som inneburo mindre
+välönskningar än en ärlig kötted håller motsatsen.
+
+Emellertid kunde intet göras åt saken och grupperna skingrade sig.
+
+Därpå brast det lös ett larm oppe i prästskogen! Hundarne skällde,
+signalhornen smattrade och skott smällde. Det gick över som orkan, och
+allt var förbi på en timme, då slutligen båtarne stucko fram om
+vasskanten igen och den första visade sig lastad med en väldig älgtjur
+med lövruskor i hornen!
+
+Guds barn, som nu ansågo tystnadsordern vara bruten, samlade sig igen på
+sin udde och ådagalade kanske mera nyfikenhet och begär att få uppträda
+än utföra något räddningsarbete på själar. Men när de nu sågo
+punschbuteljer korkas upp och hörde hurrarop och signaler, funno de
+ögonblicket lämpligt att inskrida, och efter skolmästarns upptagning föll
+hela kören in i Söta Jesus. Många takter hade de icke hunnit, förrän de
+otrogna på ångaren svarade med Boccacciomarschen, blåsen av sex
+kanonjärer; och nu skuro sig rytmer och harmonier och kämpade i luften
+som änglar och djävlar, tills ekot från stränderna blandade vänner och
+fiender i en enda röra av ljud, som rullade ut över fjärdarne att bryta
+sig och dö som vågor mot de sista skären. Tvekampen pågick till
+skymningen, då pastorn sattes i land och ångaren lättade ankar samt efter
+några raketers uppsättande försvann i skymningen.
+
+Då pastor Norström kom hem till sin gumma, hade hon tänt ljus och satt
+orolig och väntade inne i kammaren.
+
+-- Nå, vad har du fått nu? frågade hon, utan att söka dölja sin
+nyfikenhet.
+
+-- Ja, om jag det kunde säga allt, svarade pastorn, som i minnet såg alla
+bordets läckerheter. Jo, det var njurkalvstek och sparris, och...
+
+-- Att du har smort kråset, det förstår jag nog, medan jag suttit
+hemma...
+
+-- Du! Ja, är du pastor du, och har älgskog, du? Kanske du, som inte
+jagat, skulle ha varit med på jaktmiddan, va?
+
+-- Nej, naturligtvis inte! Det är naturligt!
+
+-- Ja, det _är_ naturligt, att den som inte har pastorat och älgstånd
+inte skall vara med på älgmiddag. Förstår du det, Carolina. Men nu ska vi
+se på vad jag har i fickan här för något!
+
+Carolina lämnade sin egalitetslogik i sticket och flyttade ljuset närmare
+för att skåda vad det bruna chagrinsetuiet kunde innehålla, som pastorn
+lade upp på bordet med en liten smäll, som om han slagit på trumf.
+
+På violett sammet låg infälld en snusdosa, som sken lik kalken mot
+påskadagens mässhake.
+
+-- Guld?
+
+-- Tror du?
+
+Pastorn tog dyrbarheten i handen, knäppte opp locket och läste på
+kontrollen under sina uppskjutna glasögon:
+
+-- Silver!
+
+-- Man ska visserligen inte se given häst i mun, men det här är strängt
+taget ingen gåva...
+
+-- Och ingen häst heller, men silver är det, sa gumman och gick efter
+besmanet.
+
+Tog så katsen hon kokade ägg i och stoppade ner klenoden, häktade
+alltsammans på kroken och läste av:
+
+-- Jaa, det är en kvarts mark; gör mig åtta lod, så när som på ett inte.
+Det var en vacker affär; vet du vad du får för den?
+
+-- Nej! svarade pastorn något nedslagen.
+
+-- Du får tolv kronor; arbete och förgyllning räknas inte, när man
+säljer, bara när man köper!
+
+Pastor Norström såg mycket nedstämd ut. Tolv kronor för älgen; och inte
+nöjet att få gå orolig, inte behaget att få slakta, och framför allt
+intet kött, ingen korv, ingen palt.
+
+-- Sextioåtta kronors ren förlust! tröstade gumman, som ville åtminstone
+hindra smältningen av den fina middan hon inte varit med på. Men, si så
+är det att leka med storfolk! Sitt och ät salt strömming nu hela vintern,
+och tänk på njurkalvsteken tills det vattnas i mun. -- Och pastoratet
+sen? Va?
+
+-- Tyst, Carolina! tyst! manade pastorn och gick in och lade sig.
+
+Nästa Dalaröbud hemförde ett skålpund Rappé och grovsikt åt pastorn, som
+därmed fyllde sin dosa, för att åtminstone ha den behållningen att kunna
+få visa sin klenod. Och han snusade med länsman och kyrkvärdarne, han
+snusade med skogvaktarn och uppsyningsmannen, och slutligen med själva
+skolmästarn, som ändå tackade och sa nej, att han inte snusade.
+
+Och han snusade ända till jul och fick bannor av gumman för han tygade
+till näsdukarne, och när man kom till nyåret, måste han gå ifrån sin
+dosa.
+
+Tretton kronor och femtio fick han för henne på Västerlånggatan; -- en
+och femtio i _ren_ förtjänst! sa han till sig själv när han åt en
+frukostbit på Stjärnan.
+
+Men sen fick han också äta strömming till påsken! För så kan det vara att
+leka med storfolk.
+
+
+
+
+En brottsling.
+
+
+Det var en kall majdag och det hade snögat i syrenerna. Misstämning i
+naturen, något opp- och nervänt, så att lärkan förgäves letade sitt
+nersnöade bo i höstsäden och fiskgjusen icke kunde spana gäddan i den
+nyfrusna viken.
+
+Människorna, som kommo roende och seglande upp till skolhuset, där tinget
+skulle hållas, sågo bortkomna ut de också, ty det var ett ovanligt mål
+som skulle före, ovanligt för trakten åtminstone, där mord hörde till
+sällsyntheterna.
+
+Den anklagade var förre tullvaktmästaren Andreas Ek, som nyss tagit döden
+på sin hustru under särdeles upprörande omständigheter, och när
+fånggevaldigern kom uppkörande på skolgården med den brottslige, hördes
+sorl från folket, mera ilsket från kvinnfolkssidan naturligtvis, mera
+dovt från manfolket.
+
+Domaren, en ung vice häradshövding, som fått öronen fulla av sagor om den
+förtryckta slavinnan och som alldeles saknade kännedom om den vidskepliga
+vördnad, varmed lantfolket omger sin kvinna, bara hon blir hustru och
+mor, var alldeles färdig med sin dom, och ville begagna tillfället att
+statuera ett exempel och på samma gång ta en gunstig vindkåre i sin nya
+frack, kanske mottaga lyckönskningstelegram och få beröm i länstidningen.
+Men han hade även aning om nya tillvägagåenden i rättegångssättet, såsom
+det utvecklat sig i de stora kulturländerna, och som detta var hans
+första mord, ville han försöka nya, oprövade medel att framkalla
+fullständig bekännelse och få bevisföringen absolut bindande.
+
+Till den ändan hade han låtit i en kista medföra den mördades lik, hennes
+kläder, hennes fotografi; båten, i vilken mordet skedde, låg upphalad på
+skolgården, och kättingen, med vilken bröstkorgen blivit krossad -- det
+var dödssättet -- låg framme på dombordet. Vidare hade han vid
+förberedande förhör i länshäktet medfört en berömd läkare, som skulle
+avge vitsord om mördaren tillhörde brottslingarnes typ eller ej. Ur
+kyrkböckerna hade han låtit taga fullständiga biografiska notiser om
+brottslingen, hans förfäder och närmaste släktingar, och ur tullverket
+uppgifter av förmän, underordnade och kamrater; allt var så väl
+tillställt, att man denna gång liksom tyckte sig kunna vänta en
+samvetsgrann och upplyst dom. Skada var dock att domaren kommit till
+verket icke för att utreda brottets orsaker och därav möjligen framgående
+förmildrande omständigheter, utan tvärtom för att statuera ett exempel,
+alltså med den förutfattade meningen, att inga förmildrande
+omständigheter funnos eller borde få finnas.
+
+                  *       *       *       *       *
+
+Nu öppnades tingsalen, och under uppsikt av kronofogde och länsman
+släpptes folket in. Domaren hade sin plats i katedern och vid småbord
+nedanför sutto protokollsföraren och stenografen. Till vänster de tolv
+nämndemännen, och till höger provinsialläkaren, pastorn och kronofogden.
+
+Sedan nämnden gått eden, infördes den anklagade. Folket reste sig på tå,
+och bisittarne sträckte fram halsarne för att se på mördaren.
+
+Det var en liten satt man, med svarta tunna kindskägg, som kommo fram
+bakifrån käkbågarne och gjorde en halvkrans under hakan; håret var långt
+växt och kutade ut nedanför nacken, fallande på rockkragen i bukter som
+en nackfrans teaterfolk begagnar. Ansiktet var djärvt och friskt och
+passade icke till hår och skägg, så att mannen såg maskerad ut. Munnen,
+näsan, ögonen och öronen stodo visserligen något skarpt ifrån varandra,
+såsom hos lägre utvecklade individer, där harmoni mellan sinnesorganen ej
+hunnit utbildas, men intetdera framträdde oroande på det andras
+bekostnad, antydande störd jämvikt. Ögonen lågo djupt, som om de längesen
+upphört verka utåt och vänt sig inåt för att slippa se, och över
+ögonbågarne hade dessa betecknande veck lagt sig i vingform, som åtfölja
+sysselsättning med pinsamma tankar eller upprepade smärtor vid försök att
+förstå ett främmande språk, barns tal eller obegripligheter. Pannan var
+normal och i förhållande till ansiktet varken för hög eller för låg, och
+intet i mannens yttre angav någon illa avvägd människoorganism.
+
+Anklagade betraktade varken församling eller domare, utan sökte strax en
+punkt på rummets murar, där han kunde fästa sitt öga; och sedan han
+undersökt väggtavlorna, stannade han vid en färglagd plansch, som
+föreställde mänskoraserna.
+
+När det blivit tyst, började domaren med att uppläsa länsmans första
+rapport av ungefär detta innehåll:
+
+»Söndagen den sjunde maj, klockan åtta aftonen, anlände till
+länsmansbostället å Ingarö förre tullvaktmästaren Andreas Ek, hemma från
+Brandskär, och efter att ha begärt samtal med länsmannen, angav han sig
+ha mördat sin hustru under följande omständigheter. Makarne, som på
+eftermiddagen rott ut att sätta flundernät, hade råkat i tvist, varpå Ek
+knuffat hustrun i vattnet, och när hon flöt opp, hade han med kättingen
+slagit henne över bröst och rygg tills livet gick av. Därpå hade han,
+enligt egen uppgift, upptagit liket i båten och rott hem, burit eller
+släpat den döda och svårt misshandlade kroppen upp till latrinen, där han
+efter ytterligare misshandel nedstoppat den sargade kroppen. Och när
+detta var gjort, hade anklagade, enligt egen uppgift, genast tagit båt
+för att söka länsmannen och angiva sig för brottet.
+
+Vid undersökning, företagen på stället, hade länsmannen kunnat granska
+anklagades uppgifter rörande likets misshandling och gömställe, och efter
+förfrågan hos grannarne hade styrkts, att båten med de båda makarne vid
+fisket varit synlig vid uppgiven tid, så att tvivel om mördarens
+godvilliga uppsåt att sig angiva ej kunde uppstå, då tidsutdräkten mellan
+mordets begående och Eks ankomst till länsmannen ungefär kunde passa in,
+utan att man fick tänka sig att upptäckt av handlingen och skrämsel för
+andras angivelse drivit honom att för utverkande av förmildrat straff
+sig själv ange, så mycket mindre som ännu inga vittnen till mordet kunnat
+påträffas.»
+
+Efter läsningen av rapporten vände sig domaren till anklagade, och
+frågade såsom för formens skull:
+
+-- Godkänner Ek denna uppgift från kronolänsman?
+
+Vartill mördaren svarade kort och bestämt:
+
+-- Ja.
+
+-- I alla punkter? återtog domaren.
+
+-- I alla! svarade Ek.
+
+-- Nu säger lagen, återtog domaren, att: känd, det vill säga bekänd, sak
+är så god som vittnad, när den anklagade är till laga ålder kommen och ej
+vanvettig, samt frivilligt vidgår saken för rätta och ej därtill pint,
+skrämd, eller svekligen förledd är. Att Ek ej är vanvettig eller tillhör
+den kategori av individer, som den nyare vetenskapen anser predestinerad,
+eller på grund av organiska fel lättare hemfallen åt handlingar som för
+brott gälla, framgår av medicinalrådets rapport så lydande:
+
+»Förre tullvaktmästaren Andreas Ek, fyrtiosju år gammal, hemma från
+Brandskär, har vid verkställd besiktning, för utrönande om han skulle
+kunna sägas tillhöra den av vetenskapen erkända lägre mänskotyp, som
+kallas brottsling eller svagsint, icke befunnits till nämnda kategori
+höra, då
+
+  icke hans kranium lider av asymmetri eller missbildningar, hans
+  sinnen äro fullt normala, så att varken hans ögon äro afficierade
+  av strabism (skevögdhet) eller daltonism (färgblindhet), icke
+  heller hans hörselsinne röjer någon brist eller hans lukt och
+  smak, och alla kroppens och själens funktioner befunnits normala,
+  tills omständigheter, varöver läkaren ej kan döma, föranlett hans
+  brottsliga handling, varför han är åtalad.
+
+                                               År och dag etc. etc.»
+
+-- Vi måste således anse att Ek begått mordet med fullt uppsåt, och
+alldenstund brottet förövats på maka, som anses såsom försvårande
+omständigheter, skulle domen gå på livet. Men, tillägger lagen i ovan
+anförda paragraf, ej bör någon i brott som på liv gå, fällas på egen
+bekännelse, utan de omständigheter finnas, som bekännelsen styrka. Nu
+frågar jag: kunna de omständigheter: att mördaren sin gärning angivit,
+att han brottet vidgår, att kronolänsmannen vid syn befunnit liket så
+misshandlat och undandolt som uppgivits, kunna dessa omständigheter anses
+styrka bekännelsen?
+
+Domaren hade uppkastat frågan liksom till sig själv, efter som ingen
+annan än han och nämnden hade talan, men denna senare brukade tiga. Och
+han väntade icke något svar, oaktat en av nämnden, som med ytterlig
+uppmärksamhet åhört förhandlingarne, reste huvudet och spetsade munnen,
+som om han ville säga något, men beslöt sig för att vänta.
+
+Doktorn hade hela tiden tummat och betraktat en gul fotografi med
+oljefläckar av den mördade, och då och då skickat en lång blick till den
+uppmärksamme nämndemannen.
+
+Då reser pastorn sig och går upp till sidan av domaren, för att viska
+honom något i örat, vilket domaren emot bruk höll till godo, och efter
+att ha farit med handen över ögonen återtog han sitt tal:
+
+-- Anförda omständigheter synas visserligen vittna för bekännelsens
+riktighet, men mer än dessa skulle en enda yttring av ånger från den
+brottsliges sida tjäna som talande skäl, ty aldrig har man väl sett...
+
+Här gjorde nämndemannen en min åt läkaren, såsom om det tog emot i hans
+hjärna, och domaren, som såg minen, ansträngde fram eftersatsen...
+
+-- har man väl sett att någon, även om han begått mordet med full
+överläggning, icke sedan brottet blivit förövat erfarit en mycket
+naturlig känsla av ånger över handlingen, även om denna känsla kunde
+reduceras till fruktan för följderna. Därför frågar jag Ek på heder och
+samvete, ed behövs inte: ångrar han denna sin missgärning?
+
+Mördaren svarade, utan att ta sina ögon från det etnografiska
+färgtrycket, och alldeles bestämt:
+
+-- Nej!
+
+Det blev ett svagt sorl i salen, mera av fötternas, klädernas och
+andedräktens svaga ljud än av artikulerade, halvkvävda ord.
+
+-- Men, återupptog domaren, Ek skulle vilja ha haft det ogjort?
+
+Ek tänkte inte två sekunder förrän han svarade:
+
+-- Nej! Och vore det ogjort, skulle det inte töva, förrän jag gjorde
+det!
+
+-- Ek är således vad vi kalla en förhärdad brottsling, invände domaren,
+icke utan en viss otålighet, men (här nickade pastorn) vi vilja tillse om
+också åsynen av det mördade offret icke kan väcka de slumrande känslor av
+rätt och orätt, som finnas i varje människas bröst, om hon icke
+nersjunkit till djurens låga ståndpunkt.
+
+Här gav domaren ett tecken åt länsmannen, som gick ut åtföljd av sex
+karlar.
+
+Det uppstod en stunds tystnad i salen, varunder domaren vände sig till
+pastorn och viskade.
+
+Strax därpå öppnades dörren igen, och länsmannen inträdde, röjande väg i
+folkhopen för de sex karlarne, som kommo bärande på kistan, i vilken den
+mördade låg, och som sattes ned framför katedern, där fången stod,
+bevakad av gevaldigern.
+
+Locket lyftades av, och liket blottades, under det en förfärlig stank av
+härsket matsmör och karbolsyra spred sig över rummet. Läkaren reste sig
+på tå och tycktes jämföra originalet med den fotografi han höll i handen.
+Pastorn rättade på sina kragar och steg upp för att tala, under det
+mördaren envist hade sina blickar fastade på färgplanschen, och den
+uppmärksamme nämndemannen gjorde sig i ordning att anteckna med en
+blyertspenna på en bit papper.
+
+-- Andreas Ek, började prästen; du står här vid en likbår, som du
+själv... kommit till stånd. Du ser här de jordiska lämningarna av den
+maka du en gång svurit att älska i nöd och lust. Hur har du hållit din
+ed? Hur har du uppfyllt dina löften? Betrakta denna stofthydda, som en
+gång inneslöt en själ, vilken offrade sig för dig, hängav sig åt dig,
+blev ditt barns mor, och som nu, när ålderdomen nalkas, skulle blivit
+dina sista dagars tröst. Har du tänkt på att det kommer en stund, då du
+skall möta henne inför din Herre och Gud, och han skall fråga dig huru du
+hållit din ed, huru du uppfyllt dina plikter, och har du betänkt, att du
+kanske skall möta din son redan nu, som är långt borta i främmande land,
+och som med sorgen i sin röst skall fråga dig: vad har du gjort av min
+moder, mina dagars upphov? Har du betänkt det? Det har du icke gjort, ty
+om du gjort det, skulle ej din hand ha lyfts till den mordiska gärningen.
+Se på henne, betrakta henne, och säg sedan inför denna kristna
+församling, att du ångrar din handling, säg det högt och med uppriktigt
+hjärta, att ditt brott ej må föra dig levande och obotfärdig i Herrans
+straffande händer. Se på henne!
+
+Anklagade såg icke på henne, utan borrade ögonen in i väggen, under det
+han knep ihop ögonlocken.
+
+-- Se på henne, befallde domaren, och vid en rörelse av gevaldigern, som
+kom kedjorna att rassla, vände sig Ek mot liket, kastade en inåtvänd
+blick i kistan, drog upp näsborrarne, som om lukten gjort honom obehag
+och spottade framför sig ofrivilligt, som det tycktes, eller av en vana
+han ej kunde behärska.
+
+Ett sorl av fasa och avsky gick igenom hopen, såsom om de alla känt sig i
+den avlidnas ställe och blivit utsatta för en likplundrare, och domaren
+måste lyfta handen för att stilla stormen.
+
+Därpå tog han ordet.
+
+-- Andreas Ek, innan vi skrida till domens fällande, vars utgång icke lär
+vara tvivelaktig, frågar jag dig för sista gången: Ångrar du din
+gärning?
+
+-- Nej! svarade mördaren lika bestämt som de förra gångerna.
+
+-- Vet du att domen går på livet?
+
+-- Ja!
+
+-- Och du fruktar icke att möta den Högste domaren?
+
+-- Nej! Jag hoppas få det!
+
+Domaren röck av sig pincenez'en och betraktade mördaren med en närsynts
+genomträngande blickar.
+
+-- Har du ingenting att anföra till ditt försvar?
+
+Mördaren tänkte ett ögonblick; därpå svarade han såsom med en
+uppstötning, likgiltigt, som om det var just detsamma:
+
+-- Nää!
+
+Då vände sig domaren till nämnden för att få dess bekräftelse på, att
+förhöret var avslutat och att domen kunde fällas, framställande den
+frågan, om rannsakningen skulle anses tillfyllest.
+
+-- Herr lagman! Jag begär överläggning, tog den uppmärksamme nämndemannen
+ordet.
+
+Prästen och läkaren reste sig för att gå ut, då domaren tog ordet.
+
+-- Tillåter nämnden att, med fästat avseende på det viktiga fallet, herr
+pastorn och provinsialläkaren må anses såsom adjungerade ledamöter och
+sålunda få stanna?
+
+Nämnden bejakade anhållan, och länsmannen satte sig i rörelse för att
+utrymma salen från obehöriga.
+
+När detta var gjort och tystnad inträtt, vände sig häradshövdingen till
+nämndeman Olsson:
+
+-- Vad har nämndeman att andraga?
+
+Den vithårige sextioårsmannen, nämndeman sedan tjugofemte året, ledamot
+av förre bondeståndet och lagutskottet, reste sig och svängde sin
+pincenez, det nya lantmannapartiets fälttecken, under det han tog till
+ordet:
+
+-- Herr lagman, mina herrar! Det må ursäktas mig, att jag icke i alla
+punkter kan dela domarens mening i denna rättegång, som synes mig av
+mindre vanlig beskaffenhet, då jag sett många dylika, men icke någon
+sådan som denna. För det första vill jag dock säga på förhand, att mina
+invändningar mot rannsakningen icke gå ut på att söka förmildrande
+omständigheter, då dessa endast skulle leda till straffets förvandling
+från döden till fängelset, då ju mördaren, efter allt vad som framkommit,
+själv synes finna döden lindrigare än fängelset, och icke heller är det
+min avsikt att söka göra troligt, det mördaren icke begått mordet, vilket
+dock kunde varit fallet, enär icke utrönt blivit, att icke den mördade
+ljutit döden i följd av misshandel med berått mod, vilket brott under
+synnerligen förmildrande omständigheter kan botas med endast fyra års
+straffarbete, vilket för en fyrtiosjuårs man, som kunde leva i tjugo,
+trettio år till, icke är så likgiltigt. Jag vill endast genom min
+anhållan om överläggning få in i protokollet de sannolikheter, som kunna
+freda mördarens eftermäle, vilket icke är utan sin vikt för sonen, som
+skall ärva namnet och veta ryktet om den som var hans far, och på samma
+gång få uppmärkssamheten fästad på några åtgärder i rättegångsordningen,
+som kanske kunna vara påkallade av tidens strävan till noggrannhet i
+proceduren, och jag tror, utan att vilja underskatta domarens goda vilja,
+att härvidlag mera omsorg blivit lagd på att konstatera, det brottet ägt
+rum, än att söka motiven till brottet, och det torde väl få anses ändock
+att bevekelsegrunden till våra handlingar må väga något, icke i lagens
+vågskål, utan i allmänna omdömets, som kan vara viktigt nog.
+
+-- Får jag lov! avbröt domaren, och då nämndemannen tystnade, talade
+häradshövdingen. Nämndeman ville sålunda i den mördades handlingar söka
+bevekelsegrunden till mordet, men som man ej kärar mot död man anser jag
+invändningen obefogad.
+
+-- Förlåt! Jag vill inte göra advokatyr, det hörde lagman nyss, då jag
+förbigick vissa svagheter i bevisföringen, man jag vill korteligen svara:
+att död man även kan spela roll, såsom i dödsbokonkurs och urarvagörelse,
+men jag vill lämna även det medgivandet, att vi ej få eller ämna kära mot
+den döda, som ju ej kan föra talan, och då man ej får tala annat än gott
+om den döde. Jag vill bara inskränka mig till att anhålla det följande
+frågor framställas till mördaren -- jag kallar honom mördaren på hans
+egen bekännelse, ehuru bevis saknas, att han endast är dråpare eller
+misshandlare -- följande frågor:
+
+  Hur har mördaren kommit därhän att fatta beslutet mörda sin
+  hustru?
+
+  När började detta beslut fattas?
+
+  På vad grund tror anklagade att detta besluts fattande började
+  uppstå?
+
+Sedan dessa frågor blivit besvarade, skulle jag önska att vittnen hördes,
+vilka kunde jäva eller styrka anklagades utsago.
+
+Häradshövdingen gnuggade ögonen som om han ville ur huvudet ta bort något
+sand eller smolk, som kommit in i tankemekanismen och hindrade gången.
+Därpå svarade han:
+
+-- Antag att dessa frågors besvarande skulle komma att kasta skugga på
+den avlidna!
+
+-- Så kom det kanske litet ljus över mördaren, som också skall dö, och om
+vilken döde det ju vore väl att man kunde få lov att tala litet gott,
+efter som det endast får talas gott om döde. Det är därför också jag bett
+få dessa frågor framställda.
+
+Pastorn gjorde min av att få yttra ett ord, och hans stumma önskan
+beviljades.
+
+-- Det ligger i mänskliga naturen ett starkt begär att få skylla ifrån
+sig, och jag tror att genom de framställda frågorna mördaren begärligt
+skulle fatta tillfället att få kasta skuld på den döda, som icke kan
+försvara sig, och som vi därför måste anse oss förpliktade att försvara.
+
+Domaren tog återigen ordet, oaktat nämndemannen gjorde min av att vilja
+svara.
+
+-- Änskönt jag biträder herr pastorns mening, kan jag icke lagligen neka
+nämndeman Olssons anhållan att få frågorna framställda, och för att få
+ett slut i saken, som icke synes mig mörk, må vi skrida till sista
+handläggningen av målet.
+
+Länsmannen fick en vink, och mördaren fördes in, åtföljd av folkmassan.
+
+Det började nu lida åt middagen och solen kom stötvis in i salen, när de
+stora ulliga strömolnen jagade förbi, ibland lämnande rummet i
+halvskymning. Människorna började se trötta och hungriga ut, och själva
+den anklagade tycktes längta efter slutet, huru sorgligt det än kunde
+bli.
+
+-- Andreas Ek, tog domaren upp, kan du säga mig, varför du mördat din
+hustru?
+
+Ek tänkte länge; därpå svarade han:
+
+-- Nej, det kan jag inte.
+
+-- Varför inte? Vet du det inte, minns du det inte, eller vill du inte
+säga det?
+
+-- Det är så långt sen dess.
+
+-- Menar du, att det är så länge sedan du fattade beslutet?
+
+-- Ja!
+
+-- Hur länge var du gift?
+
+-- Sjutton år!
+
+-- När började ditt beslut att döda henne?
+
+-- För sex år sen.
+
+-- Hur började det?
+
+-- Jag fick hat till henne.
+
+-- Varför?
+
+-- Det... kan jag inte tvingas säga.
+
+-- Jo, det kan du; lagen tillåter icke att pina någon till bekännelse,
+men om halv bevisning finnes, kan domaren »försöka med svårare
+fängelse».
+
+-- Det är tortyr det?
+
+-- Du har endast att svara, icke fråga. Nu frågar jag: hur uppstod ditt
+beslut?
+
+-- Det är svårt att nu säga, erinrade Ek sig fram, för det kom så efter
+hand. Men det minns jag, att jag först längtade att ha henne undan; sedan
+tilltog denna längtan, så att när vi för fem år sen stod vid tröskverket
+hos grannen, längtade jag att se hennes finger först mellan hjulen, sedan
+hennes arm, hennes kropp, och jag tyckte att jag skulle skrattat, om jag
+sett henne komma fram på andra sidan som en sill. Men jag ville inte
+göra't själv, längtade bara att få se det gjort. -- Så gick åren, och så
+började jag längta att få göra det själv. Jag bad Gud bli befriad från
+tankarne, men de blevo där. Och så kom de allt starkare, tills de kommo
+som en order från tjänsten. Det måste göras. Och så klarnade det, år
+efter år, tills jag fick det för mig, att om jag ej gjorde det, hade jag
+försummat något som måste göras. Det är då det gror i mig, att jag skall
+slå sönder hennes kropp och bära den till latrinen -- där ville jag ha
+henne -- varför, det vet jag inte, jag tyckte bara att hon skulle vara
+där! Och så gjorde jag det och fick frid!
+
+-- Nå, men säg nu, ställde domaren försiktigt sin fråga, såsom om han
+fruktade svaret; säg nu, vad hände för sex år sen efter som ditt beslut
+började fattas just då?
+
+Mördaren tänkte en stund; därpå svarade han:
+
+-- Jag vet inte att det hände något särskilt det året.
+
+Pastorn, som hela tiden suttit orolig, att mördaren skulle begagna de
+utlagda bryggorna att skylla ifrån sig, andades lättare, när
+rannsakningen dog bort av brist på materiel till frågor, och domaren, som
+funnit sig uppfyllt allan rättfärdighet, när nämndemannens frågor blivit
+framställda, tog tillfället i akt att förklara sessionen slutad, och att
+domen skulle falla inom åtta dagar.
+
+                  *       *       *       *       *
+
+Om eftermiddagen samma dag sutto rättens ledamöter och adjungerade jämte
+nämndeman Olsson i prästgården och drucko kaffet efter middan. Doktorn
+och nämndemannen hade satt sig avsides i en fönstersmyg och pratade med
+låg röst, att icke de skulle höras av de andra.
+
+-- Det är märkvärdigt i alla fall, sade nämndemannen och tummade den gula
+fotografien av den mördade; det förefaller mig så underligt, när jag ser
+denna här bilden och erinrar vad medicinalrådet skrev om det han kallade
+brottslingstypen: oproportionerligt litet kranium, skevögdhet, brist på
+symmetri, öronen för stora och utstående. Och vet doktorn vad: jag kände
+mänskan i livet. Ja, Gud förlåte mig, nu rinner det opp för mig: hon
+vävde åt hustru min om vintrarne, och hon satte alltid opp garnet galet i
+färgen.
+
+-- Hörde hon illa också? frågade doktorn djupt intresserad.
+
+-- Ja, om det var det eller något annat, men aldrig fick man ett svar,
+som passade till frågan.
+
+-- Då slår det in då! höjde doktorn rösten, sprang upp från stolen och
+satte sig igen. Därpå fortfor han viskande: det var hon som var
+brottslingen. Men säg, vad tror ni har hänt därute på skäret; vad tror ni
+om saken?
+
+-- Ja, kära doktor, vad mänskorna föra för liv därute i ensamheten, det
+är inte gott och säga, och sjutton års äkta liv på tu man hand, det går
+aldrig bra. Ja, jag vet saker därute, jag vet saker... ja, ja! Man har ju
+sett mänskor i sjönöd äta opp varann, och man har hört om brott, som man
+inte kan tala om i folks sällskap, där tillfälle och omständigheter gjort
+det mesta. Därute på kobbarna i alla fall, där händer mycket saker, som
+man aldrig får reda på, och vad som hänt härvidlag, se, det var just vad
+jag ville veta, men inte fick. Men riktigt var det inte! Det vill jag
+svära på!
+
+-- Men varför säger då mannen ingenting? frågade doktorn. Kan ni förklara
+mig det!
+
+-- Förklara kan jag inte, men det är så sed, folktro, vidskepelse, vad ni
+vill, att mannen aldrig talar på hustrun; men ni skulle höra kärngarne,
+när de kommer ihop! Ni skulle höra dem! herr doktor.
+
+-- Det vill således säga, att denna man till en viss grad faller offer
+för sin vidskepelse.
+
+-- Det skulle kunna sägas! Men utrota den om ni kan.
+
+                  *       *       *       *       *
+
+Åtta dagar senare dömdes Andreas Ek för överlagt mord på sin hustru till
+livstidsfängelse. Hovrätten stadfästade domen och mördaren vägrade envist
+söka ändring.
+
+Nämndemannen erbjöd sig söka resning i målet och få vittnen hörda, men Ek
+vägrade alldeles bestämt och hotade att hämnas, ifall någon gick och
+nosade i hans affärer.
+
+
+
+
+Vidskepelse.
+
+
+Det hade varit tämligen fridfullt på ön i långa tider, oaktat öbons
+begivenhet på att vara partikularist. Inga slagsmål, knappt ett snatteri,
+inga oäkta barn utan far. Lite fylla någon gång, gräl, kiv, avund och
+andra små mänskliga svagheter, som icke kunde utebliva, avbröto blott
+dygdernas enformighet. Men så kom det ett rötägg i granngården i form av
+en ung båtsman, och friden var slut. Det var en lång räkel, med ett
+ohängt utseende, skänklar och nävar av oroväckande kaliber för pojkarne,
+som anade den förfärlige rivalen på kärlekens marknad. Det var också en
+hund att gå på sin levnadsbana, åtminstone när han var i land, men det
+fanns de som påstodo, att han inte var så styv, när han var till sjös.
+Han hade en otäck vana att ta för sig, vad som honom lystade, utan att
+fråga om lov, och sin vilja satte han till allenagällande lag vart han
+kom. Det var den aldra oförskämdaste lymmel de hade sett på orten. Han
+gick in i stugan och slog sig ner vid bordet; tog maten ur mun på bond,
+tog flickorna för pojkarna och drog sig inte för att ligga kvar, bara han
+fann det bäddat och dukat.
+
+Och eget var att se hur allt böjde sig för honom. Icke därför att han var
+starkare än de andra tillsammans, för han var endast en pojke på
+tjugotvå år, utan därför att han var så oförskämd.
+
+Det fanns bara ett äppelträd på hela ön, och det stod nere i Carlssons
+äng. En vildapel var det, som någon en gång roat sig med att ympa. I år
+hade den emot sin vana satt en massa frukter, röda kantäpplen, som
+Carlsson skulle gömma till jul och nyår och vilka utgjorde föremål för
+öbornas beundran och stilla avund.
+
+En söndagsmorgon i slutet av augusti fann Carlsson trädet berövat alla
+sina äpplen; vartenda ett var weg och man såg kvistar och fruktsporrar
+avbrutna och sållade på marken.
+
+-- Det har pojkarne gjort! uttalades den allmänna meningen. Men säkert på
+Kalles inrådan.
+
+Vad kunde man göra åt den saken?
+
+-- Ta och klå honom! rådde bond.
+
+-- Klå? Nej fan!
+
+Och Kalle han gick där och slog hela söndan för flickorna, och såg fräck
+ut. En gliring fick han då och då, men det besvärade honom inte, utan han
+slog sig ner och åt och drack som om ingenting hade hänt av natur att
+kunna störa friden.
+
+-- Varför klådde de honom inte? frågade en herre, som bodde på sommarnöje
+och i vars öllår Kalle gjorde inbrott, när han var törstig i halsen. Det
+var därför att han var en kronans karl, och kronan var någonting
+oförklarligt heligt. Kronan på tullflaggen, denna runda metallmössa,
+symboliserade makt och myndighet, kronan i Kalles blanka knappar, i
+mössan, var mandarintecknet och skyddade mot stryk, som stål mot onda
+andar. Folk gick in till kronan som in i ett riddarhus, skatten betalades
+in till kronan som till en stor herre den man ej kunde snyta utan att bli
+en fördärvad människa, och kunglig majestät och kronan var en del av det
+högsta väsendet, som ingen kunde rätt definiera, som ingen sett men alla
+visste att de funnos.
+
+Det var därför båtsman inte fick smörj, fastän han stulit äpplena.
+
+Uppmuntrad av framgången, blev Kalle allt vildare och djärvare. Han bröt
+inte lås, men han gick igenom takstolar, han stal inte pengar, för det
+var farligt, men han tog ut naturaprestationer, friheter, förmåner.
+
+Numera när man hörde hans hojt ner i sundet, då han om kvällen kom på
+besök, så darrade mänskor och djur, och när han trädde upp på gården,
+hälsades han som allas naturlige härskare om ock med avgjord ovilja, som
+han icke låtsades se. Kvällen förut hade han stulit en skinka, och
+gubbarne hade rådslagit om vad som borde göras. Anmäla honom i tjänsten
+ville ingen, för det var både skamligt och tidsödande och, vad värre var,
+farligt.
+
+-- Kom inte åt honom, för då sätter han eld på logen! sade den äldsta.
+
+-- Då skall han väl in åtminstone! tröstade en annan.
+
+-- Vad äro vi hjälpta med det om han kommer in, logen bygger sig inte opp
+igen för det.
+
+Det var riktigt anmärkt, och Kalle gick fri som vanligt.
+
+Och så blev det dans på logen! Och så söps det, och så slogs det, så att
+på morgonen låg dragklaveret i bitar kring backen ibland rivna trasor av
+kläder. Johansson, gårdsdrängen, hade till och med gått alldeles naken,
+bokstavligen utan en tråd på kroppen, ur vilddjurets händer, som hade
+till egenhet att riva fiendens kläder i remsor av den kullslagne och
+övermannade. Efter kalabaliken hade en razzia ägt rum i alla gårdens
+visthus, och slutligen hade banditen gått in i lagår'n och tagit äggen
+från arrendatorskans höns, stuckit av in i hagen och druckit ur äggen som
+en korp, så att man såg skalen ligga i en hög på berghällen.
+
+Men nu var det något särskilt med äggen; och att treva ägg från andras
+höns ansågs som ett nidingsdåd av värsta slag, kanske därför att den
+ägodelen låg oskyddad som åkern och överlämnades med förtroende åt
+allmänna hederskänslan.
+
+Därför och kanske även därför att hustrun räknade äggen som sitt förvärv
+och de gingo som reda pengar, blev hon alldeles »vill», när hon fick reda
+på strecket, och hon rev opp himmel och jord, skällde ut karlarne för att
+de voro så fega att låta sig hundsvotteras av en gröngöling. Gubbarne
+sutto verkligen på bänkarne i stugan och skämdes, fullkomligt rådlösa och
+maktlösa, under den skur, som hällde över dem från kvinnans fräsande
+läppar.
+
+-- Och törs inte ni, slutade hon, så ska jag ge honom, när han kommer.
+
+Kalle kom, fräck, osnuten, blek om nosen och grön i ögonen.
+
+-- Vad har du gjort av äggen, pojke! öppnade madamen sitt förhör och
+ställde sig bredbent framför banditen.
+
+-- Inte har jag tagit några ägg, inte! flinade nidingen.
+
+Och i det samma small en örfil, som när man slår en uppblåst kryddbopåse
+mellan händerna, ett skott rent av, för den straffande handen hade fällt
+sig in över örats kavitet, så att man ville vänta sig se hjärnkalotten
+lyftas och ögonen krypa ut.
+
+Kalle förde sin högra hand först till örat som om han känt efter om huvet
+satt kvar, därpå, och med gnistrande ögon, lyfte han den i höjd mot den
+lågväxta kvinnans ansikte, för att klämma till. Men armen stannade
+tvekande i gesten och i nästa ögonblick flögo alla männen upp från bänken
+och uslingen låg på golvet med näsan i en blodpöl.
+
+-- Slår du en kvinna, skrek bond själv, alldeles vit, mera av fruktan än
+fasa för ett helgerån.
+
+-- Ser du nu, din lort, att jag kunde klå dig! bröt madamen lös, troende
+att hon varit den starkare, och med den avskjutna trätoffeln klappade hon
+om den övermannade, medan karlarne höllo honom i svångremmen.
+
+Och när avbasningen var slut, röcks lymmeln opp, och efter ett sista
+hagel av orrar om öronen och med en stövel i ändan kom han ut genom
+dörren.
+
+Kalle syntes aldrig mer på ön, som var befriad från sin drake.
+
+Han skämdes över att ha fått stryk av en kvinna, som var honom
+underlägsen, men han ville icke tillskriva henne annan överlägsenhet i
+bataljen än den att han inte fick slå igen.
+
+-- Annars skulle hon fått se på! menade han. Och varför han inte fick,
+det visste inte fan!
+
+Sen den dagen sovo bönderna i lång tid bara med ett öga, för de väntade
+få se halmstacken brinna, och madamen gick aldrig ensam i lagården om
+aftonen, när hon skulle treva ägg.
+
+
+
+
+Höjer tar gården själv.
+
+
+Nu skulle de få se på annat, när Höjer kom sta och efter modrens död tog
+vid gården. Han hade nämligen gått som dräng åt styvfadren och haft hårda
+dagar, som han tyckte, men nu när han fått tömmarne och hade gubben på
+ett litet undantag, skulle han leva Herrans glada dagar.
+
+Så började han vårarbetet och satte drängarne till sysslor, men själv
+skulle han moja sig på ejdersträckten, som nu drog över yttre skärgårn på
+väg norrut.
+
+Och när han kom hem, så var det ingenting uträttat, jorden hade varit för
+sur, oxarne för illa vinterfodrade, redskapen i olag, och Blomqvist,
+styvfadren, hade tagit harven för sin räkning, efter som han hade den
+tillsammans med Höjer. Det var själva olyckan att de skulle ha något
+tillsammans, och än värre, när de skulle göra något tillsammans, för då
+blev det rakt ogjort.
+
+Höjer väsnades, men de rackarpojkarne kunde svara så behändigt på
+allting, så det var inte värt att söka sticka dem.
+
+-- Stanna hemma, du, så blir det något gjort, sa gubben. Själv är liksta
+dräng.
+
+Ja, men se det var just att slippa vara dräng som lockat Höjer mest, och
+nu fick han känna på att vara både dräng och herre på en gång. Tänka ut
+för alla och ta i för alla. Och när styvfadren satte sig på tvärn, så
+blev det rent illa. Skulle Höjer ha oxarne om dan, så skulle gubben också
+ha dem, och som han var först oppe om morgnarne, så tog han kräken bara,
+och då gick hela Höjers arbetsplan åt skogen. Och så gick gubben och
+satte opp folket, och tubbade dem, så att Höjer inte hade några händer
+med dem.
+
+På sommarn tog det till, när studenterna kommo och hyrde sig in. Då
+skulle pigorna sitta och hänga på verandan och dricka punsch halva
+natten, och haken vet allt vad de gjorde för styggt, men när de sen
+skulle opp och mjölka om morgon, så sov de; och när de stodo vid spiseln,
+så nicka de till, och allt som skulle göras blev illa gjort.
+
+Höjer skulle ta itu med dem, och förbjöd dem slinka med herrarna, utan de
+skulle sova om nätterna. Men då svarte pigorna som så (som de lärt av
+herrarne, som voro mycket frisinnade om somrarne): att dagen var
+husbonds, men natten var deras, och de gjorde vad dem lyste, när solen
+gått ner.
+
+-- Det må ni göra, svarte Höjer, men på ett villkor: att ni gör ert
+arbete för mat och lön om dagen. Kan ni svira om natten och arbeta lika
+bra om dan, så må ni det! Men kan ni inte det, så ni inte gör rätt för
+er, så må ni gå er väg!
+
+Det kunde de naturligtvis inte, men nu ansågo de sig ha rätt att svira om
+nätterna, helst det var ytterst svårt att kontrollera deras arbete om
+dagen.
+
+Höjer tröttnade och förehöll en dag i lindriga ordalag de lärda herrarne
+det orätta i att förstöra folkets arbetskraft.
+
+-- Ja, men de ta ju ingen tid ifrån er, svarte herrarne.
+
+-- Men de ta den kraft jag äger fordra, efter som jag föder dem, svarte
+Höjer; och jag är inte betjänad med dåligt arbete lika bra som med gott;
+och det var inte lönt för mig att komma sta och ge dem sämre kost för
+sämre arbete, för då klaga de, och ge mig dåligt rykte.
+
+Nej, det förstod inte herrarne, och man skulle vara »människa» mot sina
+tjänare också!
+
+Så kom drängarne och skulle ha danser om kvällarne, för att locka pigorna
+till sin kant. Och då tog de och bar ut tröskverket för att få logen
+utrymd. Men när sen tröskverket fick stå i regnet, så kuggarne svällde
+och axlarne rostade, då blev Höjer rasande och förbjöd den eviga dansen.
+Det var dock det sämsta han kunde hitta på, för sen blev pojkarne
+alldeles vilda. Och vad de kunde finna ut bara, för att komma ifrån
+arbeta!
+
+En dag körde de sönder välten i fyrsprång över ett dike. De visste nog
+att sme'n bodde en halv mil borta, och att det tog ett dygn att ro dit
+och komma hem igen, och när de ville ha en fridag på sjön, så styrde de
+om att någonting gick sönder. Inte kunde de hjälpa det, inte. Och det var
+inte gott att komma på dem, heller.
+
+Skulle det dras not, så var det bara att knipa fram med brännvinet,
+annars gick fisken ut ur kilen. Och se, inte rådde drängarna för att inte
+fisken gick i noten! Men bara det lukta aldrig så lite brännvin av dem,
+så kom det alltid någon fisk.
+
+Det var som förgjort för Höjer, och aldrig vågade han mer ta sig en
+fridag på skytte, utan måste ligga i jämnt och samt. Och när han såg
+gubben komma hem med fåglar lite emellan, så sved det i honom.
+
+-- Jojo, känn på du, sa styvfadren.
+
+-- Ja, förlåte mig, men jag tror ingen har det så bra som den som tjänar!
+mente Höjer.
+
+-- Jo, du sa annat förr, du, men du visste inte bättre!
+
+Så gifte Höjer sig på försommarn, och gubben strax efter. Då blev det en
+ny visa med kvinnfolkena, så ettrigt, så ettrigt. Och gubbarna retades i
+luven på varann. Men styvfadren, som var den slugaste, gick alltid ifrån
+saken med vinning.
+
+Skulle Höjers piga gå och mjölka på skogen så lät gubben henne först ropa
+ihop alla korna till fållan, och på det vann hans piga en halv timma.
+
+Inte kunde hon hjälpa det, att korna följdes åt, och det var småaktigt av
+Höjer att se på sådant.
+
+Höjer ville inte vara småaktig, och fastän han tyckte att pigorna kunde
+skifta med görat, så lät han saken gå sin gång.
+
+Men hatet började gro mot gubben, och fastän denne nog var en spjuver,
+förstås, så var han inte skuld till allt. Bra mycket i alla fall. Och av
+allt som de hade tillsammans förstod han att klå åt sig, där något var
+att vinna, att skudda av sig, när det ålåg honom något.
+
+Slutligen blev Höjer ledsen på alltihop, när han såg att han hade det
+sämre nu än förr, och till den fjortonde mars hade han i all tysthet
+tagit sig en arrendator.
+
+Nu var det Höjers tur att skratta. Arrendatorn var en rivande karl, som
+gick utanpå styvfadren flera gånger om.
+
+Och snart stod det kalabaliker utan ända mellan de två gårdsbrukarne, så
+att ön slutligen fick namnet lilla helvete. Höjer åtog sig först att göra
+dagsverken åt arrendatorn, vilket man fann litet bakvänt, men det brydde
+bond sig inte om. Nu gjorde han inte mer än han ville och lät de andra
+kivas. Och det kunde de!
+
+Först när arrendatorn märkte, att hans piga fick driva alla korna i
+fållan, så sa han ifrån att det skulle skiftas. När det inte hjälpte, så
+befallde han sin piga att driva de andras kor i sjön, ut på kobbarne,
+vart som helst.
+
+Och se det halp!
+
+Därpå tog han opp stängselfrågan, och nu blev det advokatyrer i
+oändlighet. Men arrendatorn visste bot: stänger inte ni, så öppnar jag!
+Och så öppna han, så dragoxarna gick mitt igenom gubbens skötar som
+hängde på gisten.
+
+Och så blev det stängt!
+
+Skulle de så broa dikena! Gubben ville inte lägga bro, fastän det bara
+var några syllar. Gott, då gjorde arrendatorn sig en bro, som han tog
+bort, när han begagnat den.
+
+Det fanns bara en brunn på gårn, och vid den lade sig gubbens kvinnfolk
+att tvätta!
+
+Kvinnorna skällde en hel eftermiddag, så de voro ultramarinblåa i
+ansiktet, medan arrendatorn stod i slöjdbon och snickrade en brunnslucka,
+som han täckte karet med, och satte hänglås för. Och så var den saken
+till ända.
+
+Men sen gick gubbens kvinnor och stack arrendatorns bästa ko i juvret så
+hon sinade.
+
+Varpå arrendatorns kvinnor släppte ut gubbens höns, så räven tog sex
+stycken på en natt.
+
+Det var ett krig på liv och egendom och Höjer spelade den icke vackra
+rollen av angivare och spion. I stadigt vänskapsförbund med arrendatorn,
+gick han denne tillhanda med alla upplysningar, som kunde tjäna i såväl
+anfall som försvar mot den gemensamma fienden.
+
+Och nu på hösten hade han uttänkt en huvudaktion, som skulle ge
+styvfadren knäcken. Gubben hade nämligen ytterst liten slåmark och måste
+alltid ta sjöfodret, vassen i viken, med i beräkningen för att få sina
+två kor med livet igenom vintern. Nu var icke sjöfodret undantaget i
+arrendekontraktet, utan var allmänning, så att var och en tog vad han
+ville; dock hade man en tyst överenskommelse att sjöslåttern företogs på
+en utsatt dag; men som denna klausul ej fanns i kontraktet, beslöt Höjer
+sätta lusen i örat på arrendatorn, en dag, då gubben skulle bort på en
+auktion.
+
+-- Ta för dig du, annars tar den andra alltsammans, undervisade Höjer
+arrendatorn, som inte riktigt ville på affären. Om inte du tar först, så
+tar han först!
+
+Det var ett skäl! Och samma morgon som gubben rest bort, satte
+arrendatorn alla män och kvinnor i verket. De gingo naturligtvis runt
+kring stränderna och rakade av vartenda strå som kunde åtkommas, så att
+den som ville ha något med, måste ut i vattnet och gyttjan, och fick ändå
+bara vassvippor, som inte något kreatur ville tugga.
+
+När gubben kom hem i sin båt och såg viken ligga som en slagen äng, blev
+han alldeles galen, och som han kände igen upphovsmannens finger, kastade
+han sitt hat på honom. Han blev desto ondare, som det var hans egen idé,
+att en natt göra arrendatorn samma spratt. Och hans enkla hämndeplan blev
+nu att nedlägga striden med denne, spränga förbundet och få anfallet
+gemensamt mot Höjer.
+
+Till den ändan började han peka på små skrymslor i kontraktet, som Höjer
+hade hållit öppna åt sig för att vid behov sticka sig undan. Detta skulle
+nu ej inverkat på vänskapen mellan de båda, om ej arrendatorn redan förut
+tyckt sig märka att små fördelar tillföllo Höjer dem han ej skulle ha
+haft, men nu när någon pekade på det, så stack det i ögonen. Olyckan
+ville också, att Höjer om dagen varit ute och satt flundernät på
+arrendatorns bästa grynna, och detta hade han enligt kontraktet endast
+begränsad rätt till, i så måtto att, som orden lydde, husbehovsfiske vore
+gårdsägaren ej förment i vilka vatten han ville. Nu kommer arrendatorn
+och finner grundet upptaget av inte mindre än trettio nät, så att all
+sättning blev honom omöjlig, då grynnornas antal och givbarhet voro
+begränsade.
+
+Det var eld på kruttråden, och hemkommen började det puttra och fräsa.
+
+-- Hör du, Höjer, du; du går och sätter före mig så jag inte kan fiska.
+
+-- Nå, det får jag väl, svarte Höjer.
+
+-- Nej, trettio nät är inte husbehov; jämka dej dän du bara!
+
+-- Det vet jag visst det, när det inte står i kontraktet hur många nät
+det skall vara.
+
+-- Jaså, du talar ur den ton! Vet du av, att du har släppt tre kor på
+skogen, när du bara har lov till att släppa en.
+
+-- Nå, vad skulle det göra då, när skogen är så stor.
+
+-- Haha; vi ska inte vara småaktiga då! Bra! Vi ska komma ihåg det!
+
+Följande morgon stod Höjer på vedbacken, när arrendatorn kom fram, och
+med en till utseendet oskyldig min frågade:
+
+-- Hör du, Höjer, du!
+
+-- Jo! Här är jag!
+
+-- Jag behövde några spadskaft, och dem får jag väl ta på skogen?
+
+-- Jo, det går an, bara en tar vackert, så!
+
+Arrendatorn fick båda drängarne med sig och fällde hela öns lilla
+aspbestånd, varpå han lät dem såga och grovhugga spirorna. Höjer hörde
+nog att det braka och dåna bortom hagen, men han gav sig inte tid att gå
+och se efter vad som stod på. Det fick han dock klart för sig, när folket
+kom hem med lass efter lass med aspstockar.
+
+-- Ja, men du är vådlig i alla fall, som har tagit dän alla asparne, som
+jag skulle ha till lövtäkt åt fåren, ojade sig Höjer. Och hur många
+spadskaft ska det bli av det där, måtro?
+
+-- Å, det sträcker sig väl till en tre dussin! svarade arrendatorn.
+
+-- Ja, men jag bad dig hugga vackert!
+
+-- Nå, är det inte vackert då! Och för resten sa du inte hur många det
+skulle vara.
+
+Därmed var revanchekriget å ömse sidor i gång, och styvfadren spelade nu
+djävulens roll, som gick och blåste på lågorna. Han prickade ut timmer
+och båtbord åt arrendatorn, pekade på bästa lövtäkten, lärde honom att
+pressa musten ur sina kontraktsenliga förmånsrätter och vränga lag, så
+att Höjer fick likafullt ett trassel som han aldrig drömt.
+
+Så började arrendatorn nyodlingar, sedan han förmått Höjer att gå med på
+en part av kostnaderna. En rothuggare tillkallades, som svedde och högg
+och det ena stycket efter det andra togs opp. Men nu bestämde kontraktet,
+att gårdsägaren skulle hålla fall för åkrarna, och Höjer befann sig en
+dag invecklad i större sprängningsarbeten, som kostade kontanta pengar.
+
+-- Det får du igen på odlingen, narrade honom styvfadren.
+
+Men arrendatorn hade bara femårskontrakt han, och efter allt krångel han
+haft, började han packa in för att draga dädan. Och därför satte han till
+alla krafter att suga ur jorden vad han kunde; låg efter Höjer som en
+igel, studerade kontraktet om nätterna och klämde sedan till allt vad han
+kunde.
+
+Höjer blev snart ledsen och tog plats som båtbyggare på en grannö för att
+vara ifrån alltsammans. Men då blev det sju gånger värre; och var gång
+han kom hem hade hans hustru något nytt sakeltyg att förkunna.
+
+Andra året kunde inte arrendatorn göra rätt för sig; odlingarne hade
+kostat så mycket, fisket var dåligt, och i stället för att be om anstånd,
+hotade han Höjer med process för att han narrat honom in på villkor som
+han inte kunde gå ut med. Men processa var det sista man ville göra, för
+det var bara ting två gånger om året, och om man också vann, så fick man
+ingenting, där ingenting var att ta. Och mäta ut var inte heller lönt,
+där intet var att mäta, då ju Höjer själv var ägare till alla inventarier
+och kreatur. Vräka kunde han inte, ty kontraktet var icke så stiliserat,
+och under alla förhållanden var det lugnare att ha gäldenären under sina
+ögon än låta honom löpa sin väg och kanske aldrig få se honom mer.
+
+Arrendatorn blev därför sittande, och nöd gick inte på honom, men på
+Höjer gick det hårt, ty han hade ju avhänt sig nästan all sin egendom,
+och hade tillochmed gjort dagsverken gratis.
+
+-- Det här är då alldeles rasande, menade Höjer, när nöden tvang honom
+att beklaga sig för styvfadren. Och aldrig har jag haft en glad dag sedan
+jag hörde upp att tjäna. Då hade jag maten och inga bekymmer, men sen jag
+fick mitt eget, får jag gå dräng utan lön och se på hur andra äter mitt
+bröd opp.
+
+-- Ja, ser du, du har inte rätta förståndet du, svarade gubben, och den
+gång du ville snyta din arrendator, så lade du grunden till allt som hänt
+dig sen!
+
+Detta var delvis saken, ty Höjer var född till att tjäna, men den som
+först brutit rätt och billighet, det var styvfadren, och därför tvang han
+de andra att bryta igen, såvida inte de ville gå under, och det ville de
+inte.
+
+Ont blev värre! För att knipa ut arrendesumman lade Höjer på sin
+arrendator nya onera, som denne sökte skudda av sig. Och snart upptäckte
+man att han gjort odlingarne på svindleri, så att han sålde veden, som
+höggs vid röjningen, och vad värre var, sög den nya jorden läns, då han
+inte kunde gödsla den. Och det hade ingen beräknat, ehuru man väl visste,
+att boskapen knappt var tillräcklig för att hålla i stånd den jord som
+fanns. Men arrendatorn gick lös på skogen med sina odlingar, som bara
+bestodo i att hugga och hacka, och så ta en havreskörd mellan stubbarne,
+som snart grönskade upp som aronsstavar. Och samtidigt föllo kreaturen i
+sin, oxarne magrade och gårdens bestånd var hotat. Allt detta måste Höjer
+åse utan att kunna röra ett finger. När det stod upp ett stormgräl,
+svarade alltid arrendatorn:
+
+-- Det står så i kontraktet.
+
+-- Ja, men det var inte meningen, svarade Höjer.
+
+-- Ja men det står så, liksom det inte stod så att du skulle sätta
+trettio nät, när meningen var att halvt dussin. Orätt går igen! Skyll dig
+själv.
+
+Efter de fem årens utgång hade Höjer måst taga hypotekslån för att muta
+bort arrendatorn och rädda sin skog, men arrendatorn köpte sig en gård i
+grannskapet på besparingarne.
+
+Och Höjer måste återigen ta gården och börja kampen mot tjänstefolket,
+som nu var värre än någonsin. Ibland tänkte Höjer sälja gård och grund,
+men det fanns inga andra köpare än fattiga krakar, som ville betala med
+inteckningar, naturligtvis löpande utan ränta. Att ta arrendator igen
+aktade han sig för, och det återstod sålunda inte annat än låta sig ätas
+levande av tjänstefolket.
+
+-- Ja, ser du, min gosse, sade pastorn, som blivit anmodad avge
+utlåtande, den som inte är skapt till herre, den blir aldrig herre.
+
+-- Ja, men herre Jesus, hur kan andra få bukt med sina tjänare, då?
+
+-- Ser du, det är deras hemlighet det! De äro väl så skapta, ser du!
+
+Och därmed fick Höjer trösta sig, om det nu var en tröst att veta sig
+dömd till en undergång, som han ser dagligen och stundligen försiggå för
+sina ögon, utan att kunna hindra den!
+
+
+
+
+Sjönödslöftet.
+
+
+Vestman på Nedergårdsön hade gått med en skonare på Norge och kommit ända
+upp åt Lofoten. Där hade han träffat valfångare och förnummit ett och
+annat om fångstmännens sätt att ta valar med harpun. När han så kom hem
+till sin ö, rann den tanken på honom, att han skulle tillämpa de
+inhämtade lärorna på hemmavarande skälfångst, vilken befann sig i stadigt
+avtagande på grund av bössknallarnes avskrämmande inflytande på de rädda
+djuren.
+
+Till den ändan gick han tillväga på följande mindre välbetänkta sätt, med
+en utgång, som varken han eller någon annan kunnat beräkna, och vilket
+gav anledning till ett äventyr, om vilket ännu sagan lever i skärgården.
+
+En afton på eftervåren tog Vestman en flatbottnad eka och en pojke med
+sig ut till yttre skären, där skälarne brukade gå upp och solbada sig.
+Till den märkvärdiga jaktens bedrivande hade han medfört en uttergadd,
+vilken eljes hade till ändamål att tjäna vid uttagning av uttrar ur
+bergsskrevor, och nämnde tillhygge hade han på valfångarmanér fastgjort i
+fören vid en löpande vinda. Huru han skulle kunna nalkas de skygga djuren
+för att få håll på dem med den tillfälliga harpunen, det visste varken
+han eller någon annan, men är olyckan framme, menade hans vänner, så kan
+man sätta nät i vattentunnan. Fälttågsplanen var emellertid uppgjord så,
+att pojken skulle gå från land med bössan och Vestman själv smyga med
+ökan mellan iskokorna och där passa de flyende djuren, som icke kunde
+göra sig för brått på den skrovliga drivisen, vilken packat sig invid
+stranden.
+
+Nu hade han fått pojken i land just före solnedgången, och själv tog han
+till att ro med ett par ullstrumpor virade om årlommarna för att inte
+bullra, och med en vit skjorta över kläderna för att inte synas. Och i
+skygd av kobbranglet och packisen råkade han ro opp sig under vallen, där
+en bräsch visade var djuren gått upp och där de sannolikt måste ge sig
+ut, då ingen vak fanns.
+
+Vestman satt där väl gömd och höll gadden i högsta hugg lyftad, så länge
+att han frös om fingerna och började grunda efter, om inte det gamla
+sättet med lodbössan var enklare. Skälarne voro där, det var inte tu tal
+om det, och han hade hört dem ge skall, men att de skulle just välja den
+här vådliga stråten för att komma i vattnet, det var den stora frågan.
+
+Knall! hördes det i land bakom tallarna, och så pep det i luften och sa
+skvatt ut i sjön, och därpå blev ett blåsande och nysande, och så ett
+traskande på isen, som när nakna mänskor springa på ett kammargolv.
+
+Innan Vestman hann få redigt för sig hur dum hela tillställningen i
+själva verket varit, stack ett lurvigt huvud ut genom breschen, reste sig
+och störtade i vattnet, men fick verkligen gadden mitt i det tjocka. Och
+i ett huj löpte linan ut; båten fick en knyck så att jägarn ramlade ner
+på akterbetten och så bar det av med god gång till sjös.
+
+Det blev åka av!
+
+Vestman tyckte först det var nytt och roligt och tänkte på vilken
+förträfflig jakthistoria det skulle bli; och bytet ansåg han sig ha i
+handen. Men så fick han se att kobbarna dansade förbi och sin egen stuga
+försvinna.
+
+-- Farväl, så länge, nickade han åt stranden, kommer strax tillbaka!
+
+Det röck och knöck i båten, men någon fara syntes inte vara för handen
+ännu, förrän de kommo ut i sista stenarna och släppte landkänningen. Där
+gick det lite sjö och solen tycktes ha gått ner, ty det såg ut som en
+svart rund skiva därute.
+
+-- Ett stycke till, så kapar jag i värsta fall, tänkte Vestman.
+
+Och så bar det av igen. Men nu tog ekan till att slingra. Sjöarna lågo
+mot och båten doppade redan nosen.
+
+-- Lite till! tänkte Vestman, som ogärna ville skänka sitt säkra byte och
+få ett snöpligt slut på en så vacker början.
+
+Sjön ökade och stjärnorna tändes på. Ännu kunde han dock se yxan, som låg
+framme i fören och som var hans hopp, när det gick för långt.
+
+-- Gå på du, min gubbe, du är väl snart trötter, om jag känner dig rätt!
+muttrade den utfrusna jägarn, som längtade komma till årorna för att bli
+varm i kroppen.
+
+I detsamma kände han vått om fötterna och hörde båten skrapa i botten.
+
+-- Lägg av då, kommenderade han sig själv, reste sig för att ta yxan och
+kapa men satte sig ögonblickligen ner igen. Ty i och med detsamma han
+lämnade sin plats drog skälen ner nosen på ekan.
+
+Efter ett par fruktlösa försök att krypa fram i fören, insåg han det
+nödvändiga i att bli sittande och att han var lämnad i djurets våld,
+beroende av detsammas nyck huruvida han skulle gå i kvav eller komma
+hem.
+
+Nu hade det upphört att vara roligt, och ett stilla allvar sänkte sig
+över den modstulne jägarens sinne. Men för att ge sig mera mod än han
+ägde tog han till sig en åra och stack ut akter över, inbillande sig att
+han styrde. Men det gjorde han inte, för det gjorde djuret, och det
+styrde alltjämt rakt ut till sjös.
+
+-- Kommer jag ifrån det här, så djäveln anamma...
+
+Skälen gjorde några slingerbultar och svordomen avbröts, ty åran måste
+tas in och öskaret fram, att få vattnet ur båten.
+
+När det var länsat, stack han ut åran igen, och det kändes genast
+lugnare, alldeles som om han verkligen suttit och styrt.
+
+Men nu hade stjärnorna slocknat av och det kom regnstänk blandat med snö,
+så att Vestman snart inte såg yxan mer, utan fann sig omsluten av ett
+grått töcken på alla håll. Och framåt gick det, framåt, men vinden
+tycktes kantra om, ty nu lågo sjöarne på halv sida mot; och den kantrade
+undan för undan.
+
+Nu blev han rädd! Och medan öskaret gick igen, tänkte han på hustru och
+barn, på gård och grund och redskap, och så på evigheten, som stundade
+med all säkerhet; tänkte på, att han inte varit i kyrkan på -- ja hur
+många år, det mindes han inte, men det var inte sedan året då koleran
+gick -- och att han inte varit till skrift -- nu skrapade läsud mot
+drivis. Herre Jesus! Jag fattig syndig människa! -- Det var bortglömt
+alltihop... Fader vår som är i himmelen... ske din vilje såsom i
+himmelen... inte den heller! -- -- --
+
+Vilka långa timmar, och så många sen; flera behövdes inte för att komma
+över till Åland, med den här vinden; men kom drivisen, då måste han följa
+ner till Gottland eller komma in i Finska viken! Men innan dess skulle
+han vara ihjälfrusen.
+
+Han kröp ner på botten av ekan för att söka skydd för den kalla blåsten,
+och när han kom på knä, så kunde han hela Fader Vår, och den läste han
+väl ett tjog gånger; och för var gång han kom till amen, skar han med
+fickkniven en skåra i suden. Och när han hörde sin röst, blev han
+lugnare, för det var som att tala vid någon, och som om någon talade till
+honom, och orden väckte minnen om en massa människor samlade i kyrkan och
+vilka han nu såg framför sig, tröstande, förebrående. Där såg han
+Gelingarne, som han varit ute med förliden och tagit upp smideskol med
+efter den sjunkna briggen, som inte var alldeles riktigt, men kunde
+försvaras; där såg han -- nu röck det i linan föröver. Herre Jesus, Guds
+son, kommer jag ur detta med livet, så lovar jag, så sant Gud lever, en
+ny krona med sju pipor av rena silvret -- det är hela barnaarvet -- till
+kyrkan -- rena silvret -- Herren välsigne oss och bevare oss, Herren
+upplyse sitt ansikte över oss och vare oss nådig...
+
+Genom dimman syntes ett ljus, rätt förut, stort, men suddigt som en
+hornlyktas!
+
+-- Det är Hangö fyr på Nyländska kusten! tänkte Vestrnan. Kunde väl tro
+att vi hållit på i tolv timmar, för det var långt som en vecka!
+
+Nu kraschade det igen under ekan och den stod tvärt still, så att Vestman
+flög framlänges över betten, och så blev det still.
+
+Hur långt kunde det nu vara till fyren på en höft? Halvannan mil! Och nu
+förmådde han varken komma fram eller tillbaks! Det var värre än någonsin,
+ty bara han rörde sig i båten så vickade den.
+
+Vestman satt där han satt, och han väntade få se soln gå opp och dagern
+skina i öster, och han frös, och han bad Gud, och han lovade och svor
+alla dyra eder om silverkronan, som skulle få kosta två hundra riksdaler
+och vara kontrollerad, och sju pipor skulle han ha med krusiduller på
+handkragarna, och en lina med kulor på, skulle han hänga i, och när
+folket såg den, skulle de säga: si det är sjönödslöftet av Erik Vestman i
+Nedergården, som Herren så huldrikt hjälpte ur sin svåra nöd anno
+attonhundra och femti nie! Gud hjälpte honom så huldrikt och nådeligen,
+upprepade han gång på gång, så att han till sist trodde på det, och i
+översvallande tacksamhet för den nåderika hjälpen, läste han första orden
+ur »Lov pris och tack ske dig, o fader käre!» Gud hade hulpit honom, det
+var alldeles säkert, efter som kronan hängde där och folket sa, skulle
+säga, de hade inte sagt än -- nu slockna fyren... Herre Jesus! som gick
+på vattnet och bjöd böljorna lägga sig! -- Nu lade de sig, de hade redan
+lagt sig för en lång stund sen, för det var kav lugnt, och underligt var
+det, ty här låg hela sjön på, och hade gått alldeles vådligt just nyss, i
+går afse, efter som det var morgon nu snart, det måste vara morgon nu
+snart, när han kunde frysa så elemenskat om fötterna, och var hungrig och
+skulle få varmt kaffe nu straxt, bara lotsbåten kom ut, som den måste
+göra efter som det skulle komma fartyg i solgången, som legat och kryssat
+ute på flacket; men varför, för f... för allt i världen hade de släckt
+fyrn just nu, kanske det var dager, fastän det inte syntes för dimman,
+mycket säkert, såvida inte ryska regeringen hade något annat reglemente
+för sina fyrar; jo, visst hade de, nu mindes han det som en dröm,
+alldeles som att rysken hade annan almanacka med gamla stilen, se där ha
+vi ägget, gamla stilen, som är tretton dar efter eller före, det kan nu
+just vara detsamma, för tidskillnad måste det vara, och det var det ju
+också, efter finska båtarna alltid kom en timme senare än det var
+telegraferat, och därför hade de också släckt fyren en timme före
+soluppgången, som alltså skulle ske om en timme. Och då förstod han,
+varför han frös så vådligt, för det gör alla som haft ältfrossan, när
+solen går upp; men skälen, djuret, höll sig så stilla och det röck inte i
+vindan mer, kanske den slitit sig och gått! måste se efter i alla fall,
+för att sitta här i onödan, det hörde f...
+
+Vestman stirrade förut och såg något mörkt, taggigt, som en hel hop
+riggar stiga ur töcknet.
+
+-- Kors i Jesu namn, om det är ryska flottan, då skjuter de mig som
+smugglare eller skickar mig till Siverien. Och så många sen! Gud Fader,
+det är en hel skog.
+
+Han reste sig och rätade ut knäna! Båten vickade bara åt sidorna, men
+doppade inte mer med nosen. Han klev försiktigt över bettarne föröver;
+såg linan stå spänd som en telegraftråd; steg ur båten; såg fotspår, slog
+klacken mot en sten... han var på land! Och där stod granskog!
+
+-- Är de du, far! pep en bekant röst ifrån en enbuske.
+
+-- Ludde! Vad fan är du här!
+
+-- Jag unnra vad de blitt av dig, far!
+
+Vestman gnuggade sig i ögonen:
+
+-- Hörru, vet du vad klockan är på dan?
+
+-- Hon lider väl åt åtta, och du har varit borta mest en hel timme! Men
+så har du kräket med dig också!
+
+På skälberget låg djuret med uttergadden i ryggen, dött, förblött, efter
+att ha gjort en tripp till sjös och vänt för sjögångens skull.
+
+Och än i dag berättas äventyret som det mest underbara i hela skärgården,
+näst sagan om sjöormen, och den som inte vill tro, den kan gå till
+Nedergårdskyrka och se den lilla ljuskronan, som hänger där under
+orgelläktaren till evärderligt minne av förre kronolotsen Vestmans
+huldrika hjälp ur en högst ovanlig sjönöd, då han med döden för ögonen
+lovade Herren att till den kristelige församlingens hugnad och fromma
+skänka denna tennkrona.
+
+
+
+
+Skräddarns skulle ha dans.
+
+
+När man en vacker sommardag kommer ut ifrån havsbandet och håller ner i
+Byttafjärden, förbi Gåsskär och Skoboraden, kan man, om man ligger för
+babordshalsar, se en höglänt ö såsom kranbalksvis i lä. Den är icke
+märkvärdigare än de andra öarne omkring, på annat sätt än att den är
+högre och tyckes bestå av en enda kal gneisklint som rämnat mitt itu. Tar
+man i land på norra sidan, skall man snart komma in i en aldunge, och
+fortsätter man in i rämnan har man snart under fötterna en snaggig
+ängsmatta, som synes utbredd till torkning mellan de fuktiga
+bergväggarne. Håller man sig på denna gröna matta, ser man den snart
+sträcka sig framåt och mot bergets sidor kantas med hasselbuskar, som
+dölja ingångar till hålor och små grottor; följer man stråten framåt i
+sydlig riktning, går man snart i skuggan av tallar, som efterträdas av
+björkar, rönnar, askar; och så tar bergväggen emot, vägen krymper till en
+gångstig, som leder upp rätt i vädret, slingrande som en torntrappa. Går
+man uppför en stund, måste man snart ner igen i en skreva, där den sköna
+benveden krupit i lä för vinden, att dölja sin glänsande grönska och sina
+lysande röda bär; och så bär det oppåt igen, alltjämt oppåt, tills man
+står på den nakna klinten, där torkade gäddben röja närvaron av en
+fiskgjuse, eller kringströdda andfjädrar och torkade skelett visa
+platsen, där hökar, falkar, havsörnar kanske också, hålla sina kalas i
+god matro, under det de ha ett öga på jaktreviret, som nu sträcker sig
+oändligt inåt inre skärgårdens blånande fjärdar, och utåt havsbandet till
+fyrarne och det eviga cirkelsegmentet. Men går man några steg framåt
+klinten i sydlig riktning och tittar ner under fötterna, glömmer man
+huvudskalleplatsen däruppe och ser en täck liten tavla, som man icke
+väntat härute. Skyddad av bergväggarne för alla kalla vindar ifrån
+nordväst till sydost, ligger en gräsmatta så grön som nyuppkommen råg;
+och därnere går en röd ko och betar under de vita björkarne. Gräsmattan
+sträcker sig ner till en grå stuga, omgiven av en trädgårdstäppa, och
+ända ner till sjön, där hamnen ligger med båtbrygga, sjöbod, sumpkista
+och nät.
+
+Detta är skräddarns!
+
+Kravlar man sig ner för bergväggen och lämnar klinten, där det blåste
+kallt, skall man snart känna solen steka den orörliga luften, och på fem
+minuters nerstigande märka hur klimatet ändrar sig och med detsamma
+vegetationen. Men man vill nästan tro på underverk, då man ser rönnen
+bära astrakaner på en gren och gråpäron på en annan; och då man ser
+duväpplen på hagtornsbuskarne, tror man sig ha kommit till en förtrollad
+ö, där man i nästa ögonblick vill vänta sig få plocka fikon på
+spåmanstisteln. Stiger man ner på gräsmattan och nalkas stugan, får man,
+om lyckan är god, se trollkarlen själv genom det öppna fönstret, där en
+hämpling visar sitt blodsprängda bröst i en liten ståltrådsbur mellan
+sallatsblad. På ett slagbord bakom hämplingen sitter han nämligen med
+benen i kors och drar långa styng på ett rutigt bomullstyg, som döljer
+hela hans nedra kroppshalva och endast lämnar den övra delen synlig, fast
+den icke är mycket att se på; ty magen fattas och den lille mannen tyckes
+ha lyftat av sig bröstkorgen och satt den direkt på bordskivan, och på
+bröstet ligger huvudet utan märkbar hals. Det är skräddarn själv, som en
+hårdhänt natur kramat ihop till en puckel, och åt vilken föräldrarne på
+den grunden valt det stillasittande yrket.
+
+För att rätta naturen, som givit honom anledning till missnöje, har
+skräddarn anlagt ett gott lynne och utvecklat sig till en muntergök, som
+alltid är full med historier och visor. Och liksom för att visa naturen
+hur den skulle ha burit sig åt, har han kastat sig med kärlek åt
+naturförsköning. Det är han därför, som gjort trädgård, och icke nöjd med
+att förädla de gamla sötäpplena och surkartarna i trädgården, har han
+gått och ympat ädelfrukt i vildmarkens träd, så att den sura rönnen bär
+vita astrakaner och den kärve hagtorn lyser av det lilla duväpplets röd-
+och vitkindade barnansikten. Och liksom om han kände, att hans dåliga art
+icke skulle längre ner i världen, planterar han träd på marken, och när
+han kommer till en bondgård för att sy, medför han i västfickan några
+frön, som han i smyg stoppar i jorden, eller, när årstiden är inne, några
+ympkvistar, som han sticker emellan bark och träd. Och hans frön gro, och
+hans ögon växa ut, och när ingen bär hans namn mer, så skall hans namn i
+långa tider uttalas, när andras barnbarn sitta under farfars äppelträd
+och höra historien om hur det granna och goda undret kom dit på den nakna
+hällen, och det långt efter sen hans rockar och byxor blivit trasmattor
+eller filtskor.
+
+Nu, i mars månad, hade han sytt hos trädgårdsmästarn på Sandemar, och han
+hade sett underverk i drivbänkarna, och hört om ett slags runda gula
+gurkor, som man fick en krona för på Dalarö Societet. Och så hade han
+fått hem kärnor, lagt dem i en långrevslåda med jord och ställt i
+fönstret. Efter fjorton dar såg han som en vit fingerknoge peka opp ur
+mullen och strax efter breda ut sig och lägga som två vingar tätt utåt
+jorden som en trollslända. Så kom aprilsolen, och då sköto de fart,
+pinade fram en grön karda, rullade ut sig och började krypa. Då nöp han
+över tredje bladet som trädgårdsmästarn lärt honom, och då sköto de
+sidoskott, som han nöp igen på samma sätt, så att när maj gick ut, var
+det i sista laget att sätta dem i bänk. Men det var inte det lättaste att
+få varmt under, och en dag gick åt för att komma till Dalarö efter en
+låda stallströ. Så bäddade han utmed bergväggen, där solen brassade på;
+ramade in bädden med brädlappar, men se det blev bara en tunn, tunn bänk
+och han fick söka råd för att öka den. Höboss, sopor, halm måste han ta
+till, och på sistone vart det en bänk sådan han var. Och i den satte han
+plantorna med jordklump. Lade så innanfönsterna på, och det blev växa av.
+Men järnnätterna kommo, och han måste täcka; täckte med mattstumpar och
+granns. I fjorton dagar knallade det och växte i bänken, men vid
+midsommar tog det av och stannade. Stallströt var utbrunnet, och han
+fick inte tid att skaffa mer. Så kom stora hettan i juli, och nu sköt det
+på igen och blev blom. Först tunna hanblommor och så knubbiga honblommor
+med en liten grön ärta i botten. Han luftade och han spritade, skuggade
+när solen brände och stängde när det mulnade. Blev det så fjorton
+regndagar utan sol, och hela maskineriet stod stilla igen. Nu vattnade
+han med varmt vatten och bäddade runt med halm och lagårdsströ, och när
+augusti bröt in med rötmånadshetta, så bergväggen var som en bakugn, då
+knallade det igen, ärterna svällde ut till gåsägg och fick räfflor med
+ludet emellan. Åtta stycken hade han nu så stora som nävar, och de
+började redan lukta svagt, så att han lade tegelflis under dem. Det var
+en hel historia med de melonerna, och bara solen höll sig framme, så
+skulle han ha dem i hand om en vecka.
+
+Därför satt han nu på sitt bord och höll utkik på drivbänken, som om han
+bevakade solstrålarne därborta vid bergväggen, och han var uppriktigt
+glad i sitt sinne, för vinden stod sydlig och det hade inte regnat på
+sjusovaredagen.
+
+-- Hör du, Anna, du, ropade han med sin kikhoströst till systern, som
+stod i köket och rensade flundror.
+
+-- Nå, Gustav! svarade Anna, utan att lämna sitt arbete.
+
+-- Jo, ser du, jag hade tänkt som så, att vi skulle ha dansen som om
+lördag, innan folket ger sig ut på strömmingen; vad säger du om det?
+
+Det blev litet tyst först, så att man hörde flugornas dans kring
+lövruskan i taket och fiskknivens raspande i flunderskinnet.
+
+-- Har du råd med det, du? kom Annas svar i frågform.
+
+-- Ja, visst har jag det, och för resten ska jag säga dig, att när man
+har har en affär som jag, måste man se sina kunder någon gång, och vad
+råd beträffar, så inte är jag så barskrapad. Minst ett par tunnor äpplen
+kan jag räkna på...
+
+-- De ska ju vara till att köpa vinterfoder...
+
+-- Nå, så har jag, här slog det kluck för skräddarn, som om det fastnat i
+halsen, så har jag mina meloner.
+
+-- Asch; låt oss se dina meloner först!
+
+-- Se! Kan du inte se dem därute! Om tre dar ä de färdiga, och då har jag
+mina åtta kronor; det är brännvinet!
+
+-- Vänta då tills melonerna bli färdiga åtminstone.
+
+-- Ja, si det kan jag inte, för då är det för sent för strömmingen, vet
+ja!
+
+Anna svarte inte mer, för hon ville inte vara med om alltsammans, både
+därför att hon tyckte det var bråkigt att riva opp stugan, och för att
+hon visste Gustav skulle supa sig full.
+
+Men nu var det skräddarns svaghet att en gång om året se folk hos sig,
+och flickor i synnerhet. Fastän han inte kunde dansa, då han till på
+köpet var låghalt, så han gick mellan två kryckor, hade han en synnerlig
+förnöjelse av att se ungdomen roa sig, och var alltid med på alla danser,
+där han hoppade omkring och klappade flickorna med knogarne av sin långa
+magra hand, och, ansedd som en gammal farbror, oaktat sina trettiotvå
+år, fick han ta sig små friheter, som ingen räknade så noga på. När han
+nu kastade fram sitt förslag för systern, som satt härute och hushållade
+för honom, var det inte något påhitt i hast, utan en länge ruvad idé, som
+ätit sig fast i hans huvud och som skulle gå igenom.
+
+Systern, som var fem år äldre, hade nog makten i huset, men när det
+gällde på riktigt, så var skräddarn envis som synden; och om det också
+skulle grälas i åtta dar, så tog han sig igenom.
+
+Utan att därför avvakta vidare rådslag sätter han sig i båt följande
+morgon och seglar omkring att bjuda, varpå han styr ner till Dalarö att
+köpa brännvin och svagdricka. Full kom han hem, men ändock innan
+solnedgången, och krypande på marken lade han fönsterna på bänken utan
+att slå sönder en ruta. Och som det hotade bli kallt travade han på
+mattorna, och nu, dubbelt rädd om sin skatt, som skulle betala kalaset,
+tog han täcket ur sängen och lade ovanpå alltsammans.
+
+Dagen därpå rustade Anna och Gustav till dansen. Först slogs slagbordet
+igen och ställdes ut på gården; därpå sopades och skurades, fejades och
+lövades. Och när det led på eftermiddagen, gjorde syskonen toalett, varpå
+flickorna på Mörtön anlände för att hjälpa med kaffekokningen.
+
+Så mot aftonen i femtaget kommo de främmande. Båt efter båt lovade och
+fällde segel i hamnmunnen, rodde opp till bryggan, där skräddarn stod
+oppsträckt och tog emot, skakade hand och sade en rolighet åt var en som
+han hjälpte i land, klappade flickorna under hakan och fick dem att
+rodna.
+
+När kaffet var drucket på gårdsplanen, förde värden sina gäster ut i
+trädgården att skåda och beundra. Flickorna fingo ett äpple, som
+skräddarn själv skulle stoppa i fickan på dem; åt gubbarne stack han en
+ympkvist eller ett fröhus, som de skulle ha hem. Och så skulle de
+»stirra» på sammetsrosor och lejongap, astrar och dahlier, som växte i
+stora bunkar utmed grönsakssängarne. Flickorna skulle naturligtvis nypa i
+lavendeln och rosmarin, så det luktade gott om dem, och skräddarn måste
+själv sticka örtkvasten i klädningslivet. Men pojkarne kunde inte hålla
+fingerna i styr, utan ville snyta äpplen, varför trädgårdsmästaren fann
+förmånligare att slå ner några surkartar åt dem, hellre än de skulle
+länsa hans unga träd, som buro första året. Och sist beskådades
+underverket, melonbänken.
+
+-- Tre dar till, och det är åtta kronor i näven! skroderade skräddarn.
+Lukta på dom, pojkar! Hä? Nu ta vi en sup på det!
+
+Och så gick man in i stugan och började dansen med ett lag stora supar
+vid dragharmonikans orgeltoner. Som en skata syntes skräddarn skutta
+mellan paren och bjuda till supning och dans. Än var han vid spisen och
+motade opp några sittande par, än var han vid bordet och fick gubbarne
+att supa.
+
+-- Inte så häftigt, ser du, natten är lång, och man vet inte vad som kan
+hända! varnade de gamle.
+
+Men skräddarn var alldeles »vill». Och hur det var, så slog gårdagsruset
+opp, käpparne började vingla och den lilla mannen såg vingskjuten ut.
+Törnade mot dörrposter, knuffade de dansande och fick armbågar i bröstet.
+Blev ledsen och satte sig i en vrå; rullade ögonen, som om han sett
+jordklotet gå runt, och sjönk slutligen ihop med käpparne saxade framför
+sig som en positivbock.
+
+Solen lyste ännu på himlen när värden i en sista ingivelse äntrade
+vindstrappan och kom opp på rännet, där höet låg. Där tycktes med ens
+gårdagens trötthet och rus överfalla krymplingen, så att han förlorade
+medvetandet och drunknade i ett hav av vällukter från det torra
+blomsterhöt, medan en hel ruska röda solstrålar låg över ansiktet.
+
+När han återfick förnimmelser nästa gång, hörde hans öra som om han låg
+inne i ett kvarnverk; stugan darrade och knakade och basarne i
+dragklaveret läto som när man står på kyrkbacken. Men det var mörkt nu
+och så upphörde örat att höra, ögonen släcktes och han trodde han
+svimmade.
+
+-- Här är jag! hörde han sig svara i sömnen, på något rop efter
+skräddarn, så högljutt att han vaknade om en obestämd tidrymd, som kunde
+varit ett år eller en halvtimme, och så blev det svart och tyst igen.
+
+Nästa gång han förnam något, gjorde det rysligt ont i huvet, och bakom en
+bjälke viskade någon, som hade klackjärn på sig.
+
+Därpå drömde han, att han var mjöl och siktades i en kvarn, där ett
+kugghjul skakade sikten så det gjorde ont, och mjölnardrängarne skreko,
+medan orgeln spelte ini kyrkan, och ibland regnade det nedanför i
+knutarne, och så rasslade det i träd och buskar, knäckte i ris och
+bråten, smattrade på jorden. Och skräddaren låg och led, led i huvet där
+det kändes som om han glömt bort något, som han borde kommit ihåg,
+någonting viktigt och angeläget, men som han inte kunde komma på. Så
+slog han bort det och då blev det bättre en stund; men så kom det igen
+och då frös han i kroppen, men var alldeles het i huvet.
+
+Det hade nu blivit tyst därunder i kvarnen, och när han tittade opp i
+taket, såg han ljusgrå snören med små stjärnor på, som gjorde ont att se
+åt; tuppen gol och måsarne ojade sig oppe i luften någonstans. Han
+vaknade.
+
+Det var morgon, han hade varit full, och -- han hade glömt att täcka
+melonerna. Som en pil var han uppe, kravlade sig ner för trappan, såg en
+förödelsens styggelse i köket och skuttade ut i trädgården; tog tre
+alnars språng mellan käpparne; kände att det var bitande kallt, såg vitt
+på marken, som frasade om fötterna, och så -- där lågo de, döda.
+Stjälkarne snodda som rep, bladen slappa som klädeslappar, gråa, livlösa,
+och fruktskaften sågo ut som om de varit brända. I ett enda smärtsamt
+ögonblick rök fyra månaders arbete förbi den rusiges öga: Dalarörodden på
+tre mil efter stallströ, bänkläggningen, utplanteringen, vattningen och
+luftningen, täckningen om nätterna, allt pyssel och knåp förlorat på en
+frostnatt.
+
+Skräddarn slog benen under sig och satte sig på bänklådan; och barhuvad
+som han var med luggen ner i de rödsprängda ögonen, lät han huvet falla
+mot bröstet och grät; grät så förfärligt, om av brännvin eller sorg eller
+båda delarne, visste inte Anna, som kom tillstädes:
+
+-- Du har fått för dansa, du! sade hon.
+
+-- Jag ska aldrig supa mer! snyftade Gustav. Aldrig -- supa -- mer!
+
+-- Så säger du var gång, du har varit full. Men håll ord en gång.
+
+Anna plockade höboss ur håret på brodern, medan tårarne fortforo att
+rinna utför dennes randiga kinder, som legat mot höbanden.
+
+-- Och så skulle du se, hur de gjort i din trädgård!
+
+Skräddarn for opp som om han hört bålgetingen, och skuttade över
+ängslappen in i täppan.
+
+-- Nå, Gud sig annåda!
+
+Det var allt vad han fick fram, då han såg sin unga rosenhäger avplockad
+och nästa års fruktsporrar avslagna.
+
+-- Kåss -- i -- Jissi -- namn! Såna ena rackare! -- Och si på fan, här
+har han kräkts i stickelbärsbusken! Nej, en sån tusan!
+
+-- Kom in i köket, ska du si hur di spytt som kattor! Jo, nog har du haft
+roligt för dina pengar!
+
+Skräddarn stod och stirrade på stickelbärsbusken, som om han sökt nyckeln
+till en gåta, och ett leende rann upp, motsträvigt till börja med, men
+snart klyvande hela det tåriga fula anletet, och med handen på knäet
+utbristande i den tillfredsställda hämndens förnöjda skratt:
+
+-- Tror nån människa de haft förstånd att skala gurkan.
+
+Skrattet slocknade, och ett nytt anfall av raseri satte den lilla
+slankiga figuren i skuttande rörelse åt sängarne på andra sidan gången.
+
+-- Gud förlåte mina synder ha de inte varit och trampat i ärtsängen! Si
+bara! -- Si bara! -- Ja, men det är vådligt!
+
+Anna tog brodrens arm och ledde honom in i stugan. Där såg fasligt ut.
+Golvet oppslitet av de dansandes skodon, nersmackat med snusloskor,
+pipaska, svavelstickor; runt ikring på fönsterposterna stodo urdruckna
+glas och i spisen lågo de två ankarena, som innehållit brännvinet och
+svagdrickat.
+
+Skräddarn kastade en blick på uselheten, skakade på huvet, och riste på
+brännvinsankaren.
+
+-- Inte en droppe kvar? Anna?
+
+-- Nej, och väl är det! Men nu, Gustav, får du sitta vid och sy i åtta
+dar, för att få in vad de andra supit opp i natt.
+
+-- Så får jag väl det då! -- Men tror du, att de hade roligt i alla fall?
+frågade skräddarn med ett sista hopp om att ha fått någon valuta för sina
+pengar.
+
+-- Nog hade de roligt, svarte Anna, men du, som inte fick något med?
+
+-- Ge mig en sup, Anna, för jag vet du har gömt undan i skåpet, så talar
+vi inte om den saken mer!
+
+När skräddarn fått en redig, gick han ner till bryggan och tvätta sig.
+Och en timme efter satt han på bordet och sydde, under det hämplingen
+visslade för honom.
+
+Och mitt under huvudvärken, när de onda tankarne kommo och gingo, måste
+han avbryta sig själv och fråga Anna:
+
+-- Tror du de hade roligt i alla fall?
+
+Och när Anna svarat ja för tredje gången, avslutade skräddarn sina
+tröstegrunder för sig själv:
+
+-- Nå, så var det roligt i alla fall!
+
+
+
+
+Uppsyningsman.
+
+
+Han for med sin jakt som den »flygande holländarn» utan att komma i ro;
+han for mellan Furusund och Landsort, mellan Landsort och Furusund, och
+så hade han farit i femton år och skulle fara, tills han inte kunde hålla
+i ett storskot mera, och sonen vuxit upp att fortsätta färden. Hans far
+hade seglat i trettio år, men det var i den goda tiden, då skyddstullar
+framkallade smugglare, och gubben hade gjort sista beslaget i Stockholms
+skärgård, som på en natt inbragte honom tio tusen kronor, varför han köpt
+sig en gård och satt sig i ro.
+
+Detta äventyr levde som en saga, och hade lockat sonen in på den eljes
+något enformiga banan att segla, segla utan mål, segla fram och åter,
+följande vindens styrka och riktning, liggande stilla, när det inte
+blåste, och masande framåt i krokar och bukter, när det blåste opp, sak
+samma varthän, bara han höll sig inom distriktet och infann sig på Dalarö
+tullkammare den sista i månaden för att kvittera sin lön.
+
+Och man såg honom överallt, och när man inte väntade honom. Voro
+fiskarena ute med nät och det var gott väder, kunde de se
+uppsyningsmannens stormklyvare sticka fram om en udde som en kolossal
+näsa den där vädrade efter beslag; gick man på land, kunde man få se den
+ölsupsfärgade masten sticka opp över talltopparne, eller den rundgattade
+aktern slinka undan i albuskarne; gingo flickorna ut på ön att mjölka och
+sågo en tretungad flagg med krönt T på gaffeln skjuta fram om en
+bergknalle, så visste de att det var uppsyningsman; och kommo gubbarne en
+morgon tidigt ner till sumpkistan, så kunde jakten ligga där och röka ur
+kabysspipan, och då visste man att det vankades något. För i samma stund
+sjöstövlarne hördes mot strandens stenar, stack uppsyningsmannens
+utblåsta ansikte upp ur kajutan och efter några hälsningsord om väder-
+och vindförhållanden, anmodades de tillstädeskommande gå ombord, och
+snart sutto de på britsarne å ömse sidor om byråklaffen och hade supar
+framför sig.
+
+De första fem åren hade uppsyningsmannen seglat sitt distrikt, full av
+hänförelse och med förhoppningar att de tämligen höga tullsatserna skulle
+locka några företagsamma själar till smuggleriaffärer, men så kom den
+välsignade frihandeln med Gripenstedt och då blev det dåliga tider.
+
+-- Varför smugglar ni inte, era djävlar! hördes uppsyningsmannen förebrå
+sina fiskare vid klaffen i kajutan.
+
+-- Det lönar sig inte!
+
+-- Lönar det inte?
+
+Och uppsyningsman tog fram tulltaxan och läste högt för andäktiga
+åhörare. Men det var verkligen ingen lockande affär, ty den högsta satsen
+var på vanilj med sextio öre skålpundet, och på den artikeln var
+förbrukningen alldeles för liten.
+
+Hänförelsen lade sig på sjätte året, men hoppet levde än; dock måste det
+då och då eldas opp med en sup, som snart blev flera supar. Och när han
+då gick till segels och kröp fram mellan de sista grynnorna, som han
+kunde utantill, då såg han i andanom franska skonare komma med guldur,
+engelska briggar, som luktade vanilj, holländska koggar med kryddöarnes
+muskotnötter och kardemummor, ryska skonare med karavante. Men när han så
+släppte landkänning för att gå ut och preja det hägrande lyckoskeppet,
+och tvingat det att hissa flagg, upplöste sig drömmen i en norsk bark,
+som kom med stenkol från England.
+
+Värre var att drömmen om tiotusen kronor i en bergskreva småningom antog
+fasta former av kontant tillgång, som skulle förr eller senare utfalla,
+så säkert, att uppsyningsmannen började ta förskott på dem. Och som
+opiiätaren måste han hålla ruset vid liv, eljes skulle den fatala
+verkligheten slå ner honom. Men ruset kostade, och det blev skuld.
+Skulden alstrade obehagliga förnimmelser, och dessa måste jagas bort med
+nytt rus, som alstrade bakrus med olust, som måste vårdas, för att icke
+ge missmod, och så blev han supare.
+
+Snart upphörde brännvinet att framkalla de vackra synerna, och med dem
+hoppet om de tiotusen kronorna.
+
+Så gick han och gifte sig och fick barn. Då blev det att skaffa mat, och
+nu kastade sig hans diktan och traktan på jakt och fiske, och alla tankar
+på det stora beslaget nöttes bort. Sätta ett nät här, knipa sig en fågel
+där, det var nu hela hans livs mål, och distriktet blev förvandlat till
+lika många jaktplatser och fiskställen, som det förut varit inbillade
+gömställen för smugglare. Och varje utgård blev en station, där han tog
+en sup och bjöd på en sup, och alltid hade han korn på slåtterölet, när
+det hölls, och när en båt skulle av stapeln, visste han långt förut. Och
+välkommen var han alltid vart han kom; dels därför, att han hade blanka
+knappar i rocken och rand på mössan, dels därför, att han hade nyheter,
+uträttade små ärender, var så bra att skicka hälsningar och dylikt med.
+Reda på sig hade han också; visste först av alla, när ejdern sträckte,
+när strömmingen gick till, och när fyrarne skulle släckas; kunnig i
+mångahanda, visste han hjälpa med affärer och kontrakt, kunde lägga sista
+hand vid en båt, skära till ett segel, borra om en bösspipa; och så kunde
+han spela fiol också, så att han alltid var välkommen, där det var
+ungdom, som ville dansa.
+
+Hans liv artade sig därför till en lång festresa, och minst roligt hade
+han de få stunder han skulle vara hemma. Där var bara gnatigt och
+bråkigt, och där ville man ha pengar, som inte fanns, fast han gav ifrån
+sig mest hela sin lön på hundra kronor i månaden. Och söp han opp femton
+kronor i månaden efter ett halvstop om dagen, så födde han sig i stället
+själv och drog ofta hem månget pund fisk eller en knippa fågel.
+
+Så kommo de mörka dagarne. Vänskapen blev skral, när skulderna icke
+betalades, och från köld var inte långt till ord. Och så blev där en
+station mindre. Som grannarne emellertid i regel voro osams och hemliga
+avundsmän, levde uppsyningsmannen en tid på att göra allianser med oväns
+ovänner; men när dessa kommo ihop och slöto fred, föll den dubbla
+fiendskapen på upphovsmannen.
+
+Och nu fick han flacka och fara sin enformiga kurs utan att ta i land.
+Satte han ett nät i en vik, kom ägaren och motade dän honom; sköt han en
+fågel kring inre kobbarne fick han heta tjuvskytt.
+
+I sin ensamhet slog han lag med sina två båtsmän, men då tog respekten
+slut och det blev klagomål, att han söp med sitt folk. Han lånade även
+pengar av dem, och när betalningen uteblev, blevo de råa mot honom,
+inkräktade på hans kommando och fingo honom slutligen under sig
+fullständigt, så att de seglade sina ärenden vart de ville och
+uppsyningsmannen följde med.
+
+Ibland, när han låg för länge stilla, kom kontrollören och drev upp
+honom.
+
+-- Segla bara!
+
+-- Vart?
+
+-- Vart fan som helst, bara det blir seglat!
+
+Så drevs han upp, måste hissa på och segla, utan mål, utan hopp att komma
+i hamn.
+
+En dag, tio år hade han då seglat, fick han ett telegram i Sandhamn, att
+hans hustru låg dödssjuk och att han måste hem. Men vinden låg emot och
+det var långt ner till Landsort, så att när han efter ett dygns kryssning
+kom hem, var han änkling.
+
+Inte hade han haft mycken glädje av äktenskapet, då han bara var hemma
+två gånger i månaden, men det var ändå ett hem, där han kunde känna fast
+mark under fötterna, där han kunde sitta vid brasan och äta ett mål lagad
+mat.
+
+Efter begravningen blev det utmätning och varenda pinne togs bort till
+auktionen.
+
+Nu hade han icke en fläck mer på fasta marken att kalla sitt hem, och han
+bodde på jakten året om. Jakten, en gammal kosterbåt, började lida av
+tidens, vindens och vattnets åverkan och fick ett mörkt och medtaget
+utseende.
+
+Storseglet hade lapp, masten var oljemålad brun, och kajutan var struken
+smutsgul som sjukhussängarne. Förr hade hustrun satt vita gardinkappor en
+gång i kvartalet för fönstergluggarne, men nu stirrade de nakna mörka
+hålen så svarta ut. Tackel och stående gods var sotat av regnet, och
+skrovet var tungt, murket och seglade illa.
+
+Det är alldeles tyst ombord, sedan uppsyningsman upphört att tala med
+sina karlar, utom vid manöver; och när en lustjakt kommer en klar
+sommardag utanför inre skärgården och ser den svarta riggen på det
+klumpiga skrovet, som tyckes knega fram av ålderdomströtthet, fråga de
+sjungande och skrattande passagerarne, som äro ute för första gången, vad
+det där är för en likkista.
+
+-- Det är »flygande holländarn»! svarar den unge grosshandlarn, som står
+till rors i en blårandig engelsk sticktröja.
+
+Och när spökskeppet glider förbi, numera alltid förbi, en liten röd stuga
+med vita fönsterfoder under några äppelträn på en bergknalle, och den
+tyste rorsmannen ser en midsommarstång och ungdom som dansar, då låter
+han hissa på topp och stormklyvare och lägger av ut till sjös, där han
+endast ser luft och vatten. Och när han fått en båtsman till roret, tar
+han sin fiol och spelar för måsar och skälar, som lockade av de ovanliga
+tonerna skrika och böla var efter sin art, och tråda dans kring det mörka
+skeppet och dess dystra spelman.
+
+Det är inte något märkvärdigt han spelar likväl, bara gamla dansar och
+marscher de spelade i hans ungdom, när han såg glada ansikten och han
+sattes i högsätet. Och han ser icke alls märkvärdig eller romantisk ut
+själv. En liten torr handelsbetjänt från landet med benen krokiga av att
+stå till rors, tunna gallrade polisonger, blekt och magert ansikte, och
+alls ingen sjömanstyp, som flickorna tänka sig en »jaktlöjtnant»!
+
+När november kommer med storm och snö, då blir den gamla jakten som en
+murken ek, när den lövas. Sjöarnes stänk kläda tågverket med kanderade
+iskristaller som en glaskrona, snön lägger sig som innanfönsters vadd på
+salning, gaffel och bom, och det svarta skrovet, ända över däcket, är
+överdraget med blånande is. Stiger då den svarta molnväggen med de
+kopparröda kanterna över zenit och luften blir mörk som en skymning av
+snötjockan, då får själva den lilla torra mannen vid roret ett drag av
+storhet och kraft, där han står i sin fårskinnspäls och sin
+skälskinnsmössa, vit av snö, och hans magra hand instucken i bälgvanten
+ser ut som om den rådde på vinden, när den halar det knastrande
+styvfrusna skotet, och den andra handen med rorkulten pressar jakten
+genom mörkgröna sjöar, ridande upp över isblock, som den trycker under
+sig och som rasslande skrapa mot kölen för att komma upp akter om roret,
+som lyfts på sina hakar och faller ner med en duns, skakande riggen så
+att isbarkar hagla på däck.
+
+Då lever uppsyningsmannen några timmar, när hans krafter tagas i anspråk
+i en kamp -- för vad? För kampen! Men när han kommer in till fyren, och
+mästarn tar emot honom med en kopp kaffe och brännvin, så tycker han det
+roligt att det är överståndet:
+
+-- Det var ett hundväder! är allt vad han kan säga om saken, ty han har
+upphört reflektera över det ändamålslösa i den långa färden, som ändå tar
+slut, när han tar slut.
+
+Och när han värmt sig i lotsstugan och sovit på en lave, går han ut och
+ser på luften:
+
+-- Jag tror vi seglar igen! säger han åt båtsmännen.
+
+Och så segla de igen!
+
+
+
+
+Flickornas kärlek.
+
+
+Detta var ett mycket kinkigt kapitel, och inte så gott att hålla någon
+reda på, just därför att det låg i alla parternas intresse att däri hölls
+så litet reda som möjligt. Bondens döttrar, eller flickorna, som bodde
+hemma hos föräldrarne, bevakades tämligen, ty med deras livsfrukt hängde
+arv och nerstamning av släkten samman, men med de andra, som icke ägde
+namn eller jord, hölls det icke så noga. Gossar och flickor av den
+tjänande klassen sovo i köket, och så snart ett tycke uppstått, ingicks
+sängelag i så blygsam form som omständigheterna tilläto. Husbonden och
+matmodren kände alltid förhållandet, men varken kunde eller ville hindra
+det, och som det betraktades som ett slags förlovning, hölls det i en
+viss helgd. Man såg det, men man talade icke om det. Gossen som ingått
+förbindelsen hade även en känsla av ansvar och var beredd att i händelse
+av följder, eller att det »blev på tok», som det kallades, ikläda sig
+ansvaret genom att ta hand om barnet eller gifta sig. Det senare var det
+vanliga, men därför fordrade han även trohet av sin flicka, att i
+händelse av risk hon skulle veta att han var den skyldige, och denna
+fordran på trohet hade så ingått i föreställningarne, att den flicka,
+som hade flera gossar på en gång, kallades, ensam hon, för hora, och
+betraktades som en hynda, vilken förlorat instinkten för sin nerstamning.
+De fria förbindelserna voro sålunda ett slags fattigmans äktenskap, ej
+blott till lust, eller lek, och åtnjöto därför allmän aktning.
+
+Ibland däremot, när flickorna togo den allvarliga saken skämtsamt eller
+lättsinnigt, uppstod krångel, och rätt fiffiga flickor skaffade sig för
+händelse av fara i månggiftet en så kallad »ansvaring». Till denna roll
+utsago de alltid någon välmående bondeson eller herreman, att kunna få
+till barnafader, om det blev tvist, och när dylika mål kommo för tinget,
+kunde vittnesmål lämna de mest oväntade upplysningar om saker som trotts
+vara eviga hemligheter.
+
+I regel kunde man dock se att klasskänslan satt djupast; och att det äkta
+allvarliga tycket mest uppstod och rotades inom dem av samma klass.
+Sålunda, om en piga hade förbindelse med bondens son, och inga utsikter
+till gifte sålunda funnos, blev hon otrogen tillsammans med drängen,
+vilken hon älskade, likasom i staden herr löjtnantens älskarinna på rum
+alltid bedrar honom med bodbetjänten och icke med kaptenen. Man skall
+därför icke tro att kärlekens fruktansvärda lekar spelades av utan drag
+av den storhet, som en lössläppt naturmakt äger, och att den allvarsamma
+akten av släktdriftens val och kamp gick sin gång så alldeles utan sorg
+och ve. Tvärtom! Kärlekssjuka och hjärtesorg fanns där också, under
+kanske enklare former, men ofta rörande i sin enkelhet, och mången lek
+slutades med döden, antingen gossens, flickans, eller barnets. Blandades
+då in de gifta folken -- då blev det historier, som stundom togo blodröd
+färg, och då brusto hjärtan och brötos band, och en enda illa överlagd
+handling kunde spinna ut sina följder över flera släkters liv, gå ner i
+avkomlingarnes som ett tragiskt öde, av vilket de oskyldige ledo en
+opersonlig förföljelse.
+
+                  *       *       *       *       *
+
+Mari var i tjänst hos uppsyningsmannen, som var ett strå vassare än vara
+hos bonden. Hon var nätt, hade ett blekt ansikte, blont hår och två rader
+mjölkvita tänder, som voro jämnare än man brukar finna hos de undre
+klasserna. Det fanns finare linjer i hennes kropp än hos de andra
+pigorna, och fastän uppfödd i skärgården var hon tagen från rodd och
+fiske till huspiga. Jämförd med de andra kamraterna såg hon svag och
+sjuklig ut, och, egendomligt nog, var hon på den grunden mycket eftersökt
+av bondpojkarne. Hon hade även antagit ett sätt av värdighet, som höll på
+avstånd, och ansågs som öns skönhet. Bondsonen hade fästat sig vid henne
+och oaktat han var den fulaste och hade simplare figur än drängarne, ja
+var rent stygg, höll sig Mari till honom. Om därför att han var den
+rikaste och sålunda lovade sörja bäst för hennes avkomma, så var ju
+hennes moderinstinkt åtminstone inte ute på krokvägar.
+
+Om Albin verkligen hade full avsikt att gifta sig med henne, det torde
+väl vara svårt att avgöra, då sinnesruset så ledigt förfalskar omdömet
+och då ett hastigt beslut, under ändrade omständigheter, så lätt ändras.
+Men Mari hade nog hört ett och annat halvkvädet ord i den riktningen, ty
+hon visade sig ej obenägen, men strängt höll hon på sin ära, och om även
+deras lek var alla uppenbar, så var det ingen som vågade säga att de hade
+något mellan sig.
+
+Men Albins föräldrar hade ett ont öga till Mari, för de visste nog att
+hon fikade efter gården utan att ge annat igen än några barn, och de sågo
+nog att Mari var en klok flicka av den sorten, som ville komma sig opp i
+världen, och det lider inte de som redan äro komna opp, utan de ville ha
+någon, som redan var oppe.
+
+När de därför märkte att den unga målaren, som bodde på sommarnöje,
+började slå krokar för Mari, så logo de i sina sinnen och tänkte att nu
+går hon all världenes snöda väg, och därmed vore deras Albin fri från
+frestelsen, för hur han var, men stolt kunde han sägas, och ta till
+hustru en som andra kunde peka ut, det gjorde han inte.
+
+Målaren var en ung man med skönhetssinne, och som när han suttit i en
+månads celibat, började söka något kvinnligt föremål han kunde dikta om
+åt sig. Och som han på ön saknade högre utvecklade måttstockar att mäta
+med för sommaren, började Maris jämförelsevis fina figur att göra intryck
+på honom. Dock behövde han se veckor, innan han kunde med sin fantasi
+skrapa ut de råa fläckar hennes ofullkomliga gestalt satte i hans öga.
+Han dresserade sin syn att ej se hennes något grova händer, sitt öra att
+ej förnimma de ibland simpla orden och tonfallen i hennes röst, sitt
+luktsinne att ej stötas tillbaka av hennes starka svettlukt, när hon kom
+från köket. Men det gick att förfalska omdömet under intressets eller
+behovets tvingande tryck.
+
+Studenterna, hans kamrater, brukade bjuda in flickorna om aftonen att
+dansa, prata, skämta, och det gick i allmänhet oskyldigt av, icke så
+mycket av bristande hetta i ungdomsblodet, som mer av den bildades
+utvecklade känslor av obehag att skada andra, få andra att lida, och
+kanske mest, om vi skulle vara uppriktiga -- av flickornas fruktan för
+förbindelser med stadsherrar, emedan de hade den ärvda klasstron att de
+högre bildade voro elakare och känslolösare, vilket enligt de sista
+upptäckterna tör vara falskt. Populärt talat -- de voro rädda att få barn
+och voro inga dygder, och denna hälsosamma fruktan underhölls vid högsta
+temperatur av gårdens drängar och sonen i huset, som gärna spottade i
+andras kål för att få behålla den. Möjligt är också, att bondpojkarne,
+som saknade stadsherrarnes tillfällen till i det avseendet ofarliga
+nöjen, voro mera drivna i självbehärskningens svåra konst i den punkten.
+
+Emellertid, herrarne valde snart, eller tycktes åtminstone ha valt var
+sin flicka, på vilken var och en offrade sin artighet, och flickorna
+befunno sig snart inne i en ny värld, dit de aldrig hoppats få titta
+annat än genom springan på köksdörren.
+
+Och Axel hade valt Mari eller blivit föredragen av henne. Han var en
+hetblodig man med våldsamma passioner, men hans skönhetssinne var även
+bildat för själslig skönhet, och flickans yttre kunde icke locka honom,
+förrän han ombildat hennes själ något litet. Det var således, vulgärt och
+teologiskt talat, en raffinerad förförare; djupsinnigare och således
+närmare sanningen var han en finare natur.
+
+Hoppet om att kunna få upp denna själ ända till sin, det var han för klok
+att hysa, och därför hade han heller icke några tankar på att binda henne
+vid sig till livets slut, om han eljes hade några rediga tankar efter en
+dags arbete i fantasiens eller den ombildande inbillningens arbete.
+Flickan var snäll, vänlig, och hade naturlig smak, så att hon snart
+passade sitt uppförande efter vännens; hörde på honom, förstod kanske
+icke så mycket, men lade bort fruktan för klassfienden.
+
+Målaren, som kunde av knotiga ointressanta martallar måla ut
+stämningsfulla föremål belysta av en tänkande hjärnas fosforescerande
+ljus, började också att måla om tjänstepigan och förvandlade henne snart
+till en jämlike. De talade minst om själva huvudmotivet utan om allt
+annat, dock icke giftermål.
+
+En söndagskväll efter att ha dansat och druckit gingo de att spatsera i
+skogen och höllo varann om livet. Han fick också kyssa henne, men hon var
+icke rätt hemma med det, och såg ofta ironiskt leende på honom, när han
+lovtalat hennes fina kinder och hennes vita tänder och tryckte sin eldiga
+mun mot hennes för att liva denna kyliga bild.
+
+När de så vandrade och skymningen fallit, fick Axel se en lysmask i en
+enbuske. Han tog den upp, lade den på sin hand och sade:
+
+-- Nu lyser jag för oss!
+
+Skogen var bliven dunkel och masken lyste ej, utan bländade endast ögat
+med sitt gröna sken, så att granarne syntes kolsvarta resa sina stammar
+omkring dem, men de kände stigen och kommo fram till strandklipporna.
+Där var det ljusare och fjärden låg oändlig, stilla som en spegel och
+skären hängde mellan himmel och jord, under och i en luft av violett med
+en rosarand över sig.
+
+De satte sig på strandklippan och sågo det svarta vattnet under sig
+endast krusat av några lösgjorda tångbålar, som flutit upp.
+
+Halvdagern utraderade allt rått i flickans ansikte och under det blonda
+pannhåret lyste de stora ögonen, och de bleka kindernas ovaler blevo
+ganska nära skönhetstypen sådan målaren drömt sig. Han satte sig mitt
+emot henne, betraktade henne, föll på knä, talade poesiens luftiga ord,
+beundrade och bad.
+
+-- Allt utom det sista!
+
+-- Som du ger andra!
+
+-- Vem har sagt det?
+
+-- Det gör ni alla! Och vad ser du hos de andra, som jag skulle sakna!
+Erkänner du icke mig vara att föredraga, då du ger mig ensam ditt
+sällskap! Ser du icke att jag är den som ger dig mest, mest av vänlighet,
+mest av nöje, mest av deltagande.
+
+Det förstod hon inte.
+
+-- Men jag älskar dig, ser du! Ser du inte det! Men du älskar inte mig,
+ty då skulle du ej låta mig lida så.
+
+Älska är nu ett ord, vars motsvarande betydelse saknas hos den obildade,
+och herr Axels kärlek var säkert av annan art än unge Albins.
+
+-- Jo, jag håller mycket av honom, men han får inte göra mig något ont.
+
+-- Men de andra!
+
+-- Ä, de andra; vad är det för andra?
+
+-- Albin?
+
+-- Den!
+
+Axel tiggde och bad, hotade. Lidelsen dunkade i hans huvud så att han
+kände sig illa, elden brann, men flickan förblev kall.
+
+-- Då kastar jag mig i sjön!
+
+Och utan att avvakta Maris utlåtande kastar han sig i vattnet med
+kläderna och simmar ut ett stycke. När han inte förnam något förtvivlans
+skrik från land, vänder han sig på rygg och tittar sig om.
+
+Där sitter Mari mycket lugn, för hon visste nog att herrarne kunde simma
+som fiskar, och hon bara skrattar.
+
+Axel hade haft flera motiv till sitt bad; först ett bestämt behov att få
+svalka sig och släcka den förtärande elden, men sedan också begäret att
+genom en bravad sätta flickan i brand för den modigaste och mest
+riskerande av tillbedjarne.
+
+Men det låg inte för den kloka Mari, som bara förebrådde hjälten att han
+vätt ner sig.
+
+Något annat måste försökas, och han försökte, ledd på rätta stråten av en
+gryende kunskap om att människohjärtat är ytterst olika hos olika
+individer och klasser.
+
+Albin hade åsett Maris lek med Axel och dragit sig tillbaka, antingen
+bestämd för att fly eller återkomma med andra syften. Saken var den att
+Mari också var oförsiktig i all sin klokhet, och en natt hade hon dröjt
+sig kvar inne i Axels rum utan att ändock glömma undvika den största
+faran. Detta hade kommit till öbornas kännedom, och Maris dygd ansågs
+numera förlorad, men vad som säkert var förlorat, det var giftet med
+Albin.
+
+En afton strax efter sutto de tu inne i Axels rum och pratade, det vill
+säga herr Axel talade och Mari hörde mest på. De hade ett fotografialbum
+framför sig och betraktade porträtt, och bland dem fäste sig flickan
+huvudsakligen vid sin väns syster. Och hur hon vände bladen kom hon
+alltid tillbaka till henne.
+
+-- En sådan vacker flicka, en sådan vacker flicka, upprepade hon med en
+sorg i rösten, som kom Axel att få en aning om den lägre klassens
+natursmärta att ej vara den högre placerade.
+
+-- Men inte så vacker som du, tröstade han; och sanningen var att
+systerns skönhet endast existerade för pigans uppfattning av det sköna
+hos en kvinna, bestående i att kläderna sutto väl, håret var väl kammat
+och ansiktet uttryckte något av härska.
+
+-- Inte är jag vacker inte, svarade Mari, med full överbevisning om sin
+underlägsenhet i den punkten.
+
+-- Du är skön, försäkrade Axel, vars undertryckta passion överdrev. Och
+om jag finge måla dig, skulle Stockholmarne vandra till utställningen i
+skaror att se dig.
+
+-- Så måla mig då! sade Mari, som lystrat till vid ordet Stockholmarne.
+
+-- Men avklädd, och det vill du inte!
+
+-- Jo vars! Det med! Om det ska vara nödigt.
+
+Det blev måla av, men intet vidare. Begrepp om blygsamhet i den meningen,
+fanns ej hos en flicka som sovit i samma rum som drängarne, men kyskheten
+såsom omedveten omtanke om sin ättelägg, den hade hon i högre grad än
+många som icke vilja visa foten.
+
+En natt under séancen knackade det på rutan, som var dold av gardinen.
+
+-- Är Mari där? hördes uppsyningsmannens fru med yrvaken röst. Att neka
+var ej lönt och Axel svarade:
+
+-- Ja hon är här!
+
+-- Hon ska genast komma in och lägga sig.
+
+Mari gick orolig för vad som skulle följa, och nästa afton talade hon om,
+att frun varit ond för att hon varit uppe så länge.
+
+-- Inte för annat?
+
+-- Nej! Men hon började bli gnatig och svår.
+
+-- Du ska flytta och ta plats i stan. Där har du dubbelt så stor lön och
+kan komma i ett gott hus.
+
+-- Inte kan jag få någon syssla i stan, som inte har några bekanta.
+
+-- Det ska jag skaffa dig.
+
+Mari blev drömmande, och påminde försiktigt nästa kväll om löftet, varpå
+Emil, studenten, som var närvarande och som var en _ren_ yngling från ett
+gott hem, upplyste att hans mor just sökte en bra flicka från landet. Och
+på Axels uppmaning skrev han samma kväll till modren, och hon som alls
+icke misstänkte några biavsikter i elakt syfte, då de ju ej funnos,
+svarade att hon ville se flickan.
+
+Mari reste således in och fick platsen.
+
+Så blev det höst och man skiljdes, utan tårar och utan krångel.
+
+När Mari den 24:e oktober inträdde i sin nya tjänst, hade Axel glömt bort
+att hon fanns, sedan han fått se andra flickor, som tilltalade hans
+skönhetssinne mera, och vilkas utveckling bättre passade hans tycke.
+Porträttet, som var halvfärdigt, målade han över, då han tyckte det var
+fult. Men alldenstund Emil vistades i Uppsala hela höstterminen, fick han
+intet ärende i det hemmet förrän om julen, när Emil kom hem och blev
+bjuden dit en afton.
+
+De hade satt sig ner vid tebordet, när han förmärker att någon ser på
+honom från sidan. Han vänder huvudet och känner igen Mari.
+
+-- Nej, se god afton Mari, hälsar han utan att erfara det minsta av lust
+eller olust.
+
+-- Visste inte Axel att Mari var hos oss? frågade frun i huset.
+
+-- Jo, men jag hade glömt bort det.
+
+När han gick om kvällen och Mari stängde porten, frågade han hur hon hade
+det och om hon var nöjd; och så sa han godnatt.
+
+Hon var totalt utplånad, och nu, när han sett henne i den nya omgivningen
+såg hon ut som pigorna gör mest, kanske mindre bra än flertalet.
+
+Därpå gick vintern utan att han såg henne, och så kom sommarn, när han
+for till skären igen.
+
+En dag, när han pratade vid gårdens mor, som nu var änka, kom det på tal
+om Mari.
+
+-- Nå, sa gumman, hon är väl bortkommen nu?
+
+-- Hur så, hon är ju i ett gott hus och har det väl.
+
+-- Och herrn bryr sig inte om henne längre, sen han förlorat henne.
+
+-- Vad för slag?
+
+-- Jo, si, inte var det riktigt att gå och spela för en fattig flicka.
+
+-- Spelade jag?
+
+-- Jaja, hon tog sig tankar i alla fall, och vi sa åt'na hon skulle se
+sig för.
+
+-- Ja, men jag var inte henne när!
+
+-- Nå, det må så vara, sir herrn, men hon trodde att det skulle bli parti
+det!
+
+-- Nej, vad säger ni, och aldrig talte jag om sådant.
+
+-- Ja, vad man säger, men Mari tydde liksom på att herrn till och med
+talt om lysning.
+
+Lysmasken alltså! Så där var det att tala poesi för sådana!
+
+-- Ja, men säg nu moster, tog herr Axel upp, kan man inte leka eller
+spela lite, ni kallar, med en flicka, utan att det ska vara bindande. Hon
+spelte ju med era pojkar här.
+
+-- Ja visst gjorde hon, men sir herrn, herrn såg så allvarsam och
+hederlig ut, så hon trodde det var rena allvare.
+
+-- Alltså, tror moster, att om jag gått burdus på, skulle hon ha gett
+efter? Tror moster det?
+
+-- Asch, flickorna, vet en väl.
+
+-- Och säg nu, tror moster att hon var i lag med pojkarne på gårn här!
+
+-- Ja, si det kan en inte säga, sånt.
+
+Detta var en oväntad upplysning för herr Axel, och liksom efter en fara
+han kommit undan drog han sina andetag. Flickan hade sålunda helt kallt
+lagt snaran för honom, och otroligt är ej att om hon, som icke visade
+något tecken till ömhet eller eld, hade bundit honom vid sitt kött, så
+skulle han ha stannat, därför att han icke kunde annat och därför att
+hans låga var besvarad. Men nu hade hon med köld mottagit hans manliga
+hyllning, tagit hans artigheter, hans tjänster, och så weg med honom. Nå
+det sista var det bästa, och nästa gång lovade han sig ta flickorna på
+ett annat sätt.
+
+I augusti hade bonden dansnöje på ön och Axel var med. Där voro bara fula
+flickor, som inte lockade honom, och han dansade ej. När skymningen
+fallit, satte han sig på farstukvisten att röka, vid skenet av
+lagårdslyktan, som var uthängd till eklärering.
+
+Ett, tu, tre hörde han glam på backen och ett fruntimmer syntes omgiven
+av kamraterna, som ville bjuda upp henne till dans. Han kände
+kvinnorösten som bekant, och i nästa ögonblick stod Mari framför honom.
+
+Hon var klädd i hatt och kappa, och såg utspökad ut; hade fått sätt och
+fasoner, och efter en kort och glad hälsning avvisade hon herrarnes
+inbjudning för att taga målarens arm.
+
+-- Jag vill dansa med herr Axel, sa hon.
+
+Och herr Axel dansade med henne, ställde henne vid spiseln och såg på
+henne. Hennes kinder voro fylligare, och hade en dålig, röd flammig färg,
+hennes förr så vilda hår var slätkammat med pomada och hennes fasta barm
+hade givit sig ner i korsetten.
+
+Maria Stuarts-krage hade hon och manschetter, och pojkarna svärmade som
+flugor kring henne, medan herr Axel stod där oberörd väntande få bli
+lös.
+
+Och medan han väntade, tänkte han på hur vacker hon var den gången, när
+hon gick barfota och i lintygsärmarne och bar vattämbaret från brunnen --
+som han alltid sprang ut och hjälpte henne med.
+
+-- Kom så gå vi ut, sa Mari och viftade sig med näsduken.
+
+Axel gick med ut på verandan, men visste inte vad han skulle säga; oaktat
+månen sken och det varit hett i stugan.
+
+-- Ska vi gå i skogen? frågade Mari och såg på herr Axel.
+
+-- Nej, nu vill inte jag! svarade han. Förra gången ville inte du! Så kan
+det vara!
+
+Mari gick in igen och dansade hela afton med samma lugn som om hon burit
+vatten eller rensat fisk.
+
+Året därpå var hon förlovad med en hederlig skomakargesäll, och försvann
+ur historien.
+
+Sex år senare, efter en dans, sutto en morgonkvist på ön, ungbonden
+Albin, gift, med två barn, och den berömde målaren Axel ***, också gift,
+med tre barn, vid ett glas glögg och pratade. När fruarne sågos utom
+hörhåll, girade samtalet över åt gamla minnen och flickor naturligtvis.
+
+-- Hör nu Albin, minns han Mari, frågade herr Axel, som om nattens vaka
+drivit upp gamla intryck.
+
+-- Jo, det gör jag nog!
+
+-- Det var en underlig flicka, inte sant?
+
+Albin såg plötsligen lömsk ut.
+
+-- Ja, dum va hon, för hade hon inte gått i lag med herrn, så hade hon
+varit min hustru nu!
+
+-- Ah, vad han säger! Han tror att jag var när henne då?
+
+-- Ja det tror jag vad jag vill!
+
+-- Naturligtvis skulle jag säga det, om det varit så, för nu behövs det
+inte döljas. Men det egendomliga är att det var inte så.
+
+Albin skådade djupt i sin rivals ansikte:
+
+-- Ja, men det var då besynnerligt!
+
+-- Hur så? Var han där då?
+
+-- Jag, ja! Men jag ville vara allena jag!
+
+-- Det förstår jag, men ville han gifta sig med henne efteråt?
+
+-- Efteråt?
+
+Det förstod inte Albin, men herr Axel var heller inte angelägen få någon
+förklaring utan blev sittande med den enda tanken som en spik i sin
+hjärna:
+
+-- Hon var när honom, men inte mig!
+
+Och när han funderat hit och dit över kvinnans gåtfulla natur, steg han
+upp liksom befriad vid den tanken att det inte var vidare gåtfullt utan
+bara var vad man kallar dumhet. Ansatser att kunna beräkna en handlings
+följder men brist på förstånd att riktigt genomföra en plan, vilket ju
+visade sig, då hon förlorade båda köttstyckena genom att släppa det ena
+för tidigt. Hon var dum bara! Dum!
+
+
+
+
+
+
+End of the Project Gutenberg EBook of Skäkarlsliv, by August Strindberg
+
+*** END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 30079 ***