diff options
Diffstat (limited to '30079-h')
| -rw-r--r-- | 30079-h/30079-h.htm | 15140 |
1 files changed, 7570 insertions, 7570 deletions
diff --git a/30079-h/30079-h.htm b/30079-h/30079-h.htm index a17578b..bd5357d 100644 --- a/30079-h/30079-h.htm +++ b/30079-h/30079-h.htm @@ -1,7570 +1,7570 @@ -<!DOCTYPE html PUBLIC "-//W3C//DTD XHTML 1.0 Strict//EN"
-"http://www.w3.org/TR/xhtml1/DTD/xhtml1-strict.dtd">
-<html xmlns="http://www.w3.org/1999/xhtml">
-<head>
-<meta http-equiv="Content-Type" content="text/html;charset=UTF-8" />
-<title>
-The Project Gutenberg eBook of Skärkarlsliv, by August Strindberg.
-</title>
-
-<style type="text/css">
- p {margin-top: 0.5em; text-align: justify; margin-bottom: 0.5em;}
- body {margin-left: 11%; margin-right: 10%;}
- a {text-decoration: none;}
- @media screen {
- hr.ppg-pb {margin:30px 0; width:100%; border:none;border-top:thin dashed silver;}
- .pagenum {display: inline; font-size: x-small; text-align: right; position: absolute; right: 2%; padding: 1px 3px; font-style: normal; font-variant:normal; font-weight:normal; text-decoration: none; background-color: inherit; border:1px solid #eee;}
- .pncolor {color: silver;}
- }
- @media print {
- hr.ppg-pb {border:none;page-break-after: always;}
- .pagenum { display:none; }
- }
- h3 {text-align:center; font-weight: normal; font-size: 1.4em}
- .footnote .label {position: absolute; right: 84%; text-align: right;}
- .img {border:0;}
- .footnote {margin-left: 10%; margin-right: 10%; font-size: 0.9em;}
- .figcenter {margin: 2em auto 2em auto; text-align: center;}
- .fnanchor {font-size: .8em; text-decoration: none;}
- .caption {font-size:.8em}
- hr.tb {width: 35%; margin-top: 2.0em; margin-bottom: 2.0em; border:none; border-bottom:1px solid black; clear:both;}
- .tn {margin-left: 8%; margin-right: 8%; margin-top: 5%; margin-bottom: 5%; padding: .25em 1em; background: #EEE; background-image: none; color: black; border: solid black 1px; font-size: 96%}
- .blockquot {font-family: sans-serif; margin-left:5%; margin-right:5%}
- h2 {text-align:center; font-weight: normal; font-size: 1.6em}
-</style>
-
-</head>
-<body>
-<div>*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 30079 ***</div>
-
-<div class='tn'>
-<b>Transcribers note:</b>
-<p>
-This e-text was produced from Project Runeberg’s
-digital facsimile edition of<br />
-<b>Samlade Verk #21: Hemsöborna och Skärkarlsliv</b><br />
-printed in 1914 and available at<br />
-<b>http://runeberg.org/strindbg/hemsobor/</b>
-</p>
-<p>
-This text has been edited so that this document only contain the book
-<b>Skärkarlsliv</b>. The table of content has been moved to the start of the book.
-</p>
-<p>
-Text that was s p a c e d - o u t in the original text has been
-changed to use <i>italics</i>.
-</p>
-<p>
-Project Runeberg publishes free digital editions of Nordic literature.
-Learn more at <b>http://runeberg.org/</b>
-</p>
-</div>
-
-<hr class='ppg-pb' />
-<p style='text-align: center; font-size: 2.0em; margin-top:1.0em'>
-<a href="#LN_SKARKARLSLIV">SKÄRKARLSLIV</a>
-</p>
-<p style='text-align: center; font-size: 0.8em; margin-top:2.0em'>
-AV
-</p>
-<p style='text-align: center; font-size: 1.6em; margin-top:2.0em'>
-AUGUST STRINDBERG
-</p>
-<div class='figcenter'>
-<img src='images/0001.png' alt='' title='' class='img'/><br />
-</div>
-
-<p style='text-align: center; font-size: 1.2em; margin-top:3.0em; margin-bottom:0.0em'>
-STOCKHOLM
-</p>
-<p style='text-align: center; font-size: 0.8em; margin-top:0.0em'>
-ALBERT BONNIERS FÖRLAG
-</p>
-<hr class='ppg-pb' />
-<p style='text-align: center; font-size: 0.8em; margin-top:2.0em'>
-<i>Copyright. Albert Bonnier 1914.</i>
-</p>
-<p style='text-align: center; font-size: 1.2em; margin-top:4.0em; margin-bottom:0.0em'>
-STOCKHOLM
-</p>
-<p style='text-align: center; font-size: 0.8em; margin-top:0.0em'>
-ALBERT BONNIERS FÖRLAG
-</p>
-<hr class='ppg-pb' />
-<p>
-<a id='LN_SKARKARLSLIV' name='LN_SKARKARLSLIV'></a>
-</p>
-<p style='text-align: center; font-size: 1.6em; margin-top:2.0em'>
-SKÄRKARLSLIV
-</p>
-<p style='text-align: center; font-size: 1.2em; margin-top:0.0em; margin-bottom:2.0em'>
-BERÄTTELSER
-</p>
-<hr class='ppg-pb' />
-<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>
-<h2>INNEHÅLL.</h2>
-<h3><i>Skärkarlsliv.</i></h3>
-</div>
-
-<table border='0' width='80%' cellpadding='2' cellspacing='0' summary='' style='margin:0em; margin-left: 10%'>
-<col style='width:80%;' />
-<col style='width:20%;' />
-
-<tr><td style='text-align: left'>
-Inledning
-</td><td style='text-align: right'>
-<a href='#page_183'>183</a>
-</td></tr>
-
-<tr><td style='text-align: left'>
-Den romantiske klockaren på Rånö
-</td><td style='text-align: right'>
-<a href='#page_193'>193</a>
-</td></tr>
-
-<tr><td style='text-align: left'>
-Min sommarpräst
-</td><td style='text-align: right'>
-<a href='#page_260'>260</a>
-</td></tr>
-
-<tr><td style='text-align: left'>
-Pastorns älg
-</td><td style='text-align: right'>
-<a href='#page_269'>269</a>
-</td></tr>
-
-<tr><td style='text-align: left'>
-En brottsling
-</td><td style='text-align: right'>
-<a href='#page_280'>280</a>
-</td></tr>
-
-<tr><td style='text-align: left'>
-Vidskepelse
-</td><td style='text-align: right'>
-<a href='#page_297'>297</a>
-</td></tr>
-
-<tr><td style='text-align: left'>
-Höjer tar gården själv
-</td><td style='text-align: right'>
-<a href='#page_303'>303</a>
-</td></tr>
-
-<tr><td style='text-align: left'>
-Sjönödslöftet
-</td><td style='text-align: right'>
-<a href='#page_315'>315</a>
-</td></tr>
-
-<tr><td style='text-align: left'>
-Skräddarns skulle ha dans
-</td><td style='text-align: right'>
-<a href='#page_323'>323</a>
-</td></tr>
-
-<tr><td style='text-align: left'>
-Uppsyningsman
-</td><td style='text-align: right'>
-<a href='#page_335'>335</a>
-</td></tr>
-
-<tr><td style='text-align: left'>
-Flickornas kärlek
-</td><td style='text-align: right'>
-<a href='#page_343'>343</a>
-</td></tr>
-</table>
-
-<hr class='ppg-pb' />
-<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_183' name='page_183'></a>183</span>
-<h2>Inledning.</h2>
-
-</div>
-
-<p>
-Stockholms skärgård, från vilken trakt jag
-hämtat scenerier och motiv till denna bok, har alltid
-haft en särdeles tilldragning på mig. Kanske
-därför att min hemort, Stockholm och dess
-omgivningar, själva utgöra en del av skärgården. Mälaren
-var ju ursprungligen en havsarm, som genom
-vattendragen vid Södra Tälje och Stocksund vid
-Stockholm stod i förbindelse med havet, och Kedjeskär,
-nuvarande Riddarholmen, bar, genom sitt namn,
-minnet om dess äldsta natur, av ett skär, likasom
-man än vid en färd genom Mälaren med dess
-tusenden av öar och holmar erinras om det landskap, som
-blandat av land och vatten öster om huvudstaden
-sträcker sig omkring sju milar ut till havet.
-</p>
-<p>
-Hela denna sönderrivna kuststräcka vilar till
-allra största delen på urformationen: gneis, granit
-och järnmalmer, av vilka senare man endast funnit
-Utös tillräckligt rika att bearbeta. Granitvarieteten
-pegmatit uppträder stundom i så stora samlingar,
-att den tillvaratages för fältspatens skull, som går
-till porslinsfabrikerna.
-</p>
-<p>
-Frånvaron av de yngre formationerna med deras
-horisontella lagringar i ljusa lätta färgtoner förlänar
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_184' name='page_184'></a>184</span>
-skärgårdslandskapet detta drag av vildhet och
-dysterhet, som åtföljer urformationen. Landskapskonturen
-blir av de lösslitna, råa, oregelbundna blocken
-kam- eller vågformig på höjderna, flat, kullrig, knagglig,
-där havet utfört sitt slipningsarbete. Gneisens
-partiella skiffrighet utsätter även strandklipporna för
-isens sprängningar, så att grottor, håligheter och
-djupa rämnor öka det vilda i landskapskaraktären,
-som därigenom aldrig blir enformig såsom kalk- eller
-sandstensfaläsen vid franska nordkusten. Denna
-vildhet avbrytes dock bjärt av den rika jorden från
-kvartärperioden med morängrus och glacial-leror,
-snäcksand, mossmylla och tångförvandlingar, vilkas
-bördighet ofta ökas genom avfall från årtusendens
-storfisken, bildande rika gyttjor på uppgrundningar,
-och längst ut på kobbarna av sjöfåglarnes guano.
-På detta jordlager växa tall och gran, ehuru
-granens gotik förlänar den inre skärgårdsnaturen dess
-mera framträdande karaktär, om ock tallen är
-härdigare och går längst ut i havsbrynet, vridande sig
-på de sista hällarne efter den mest rådande vinden.
-</p>
-<p>
-I dalsänkorna blir ängsmarken särdeles
-praktfull av uppslamningar och saltvatten, och den
-naturliga ängen erbjuder en rik blomsterflora med alla
-det mellersta Sveriges vilda praktväxter, av vilka
-kanske orkidéerna och blåvivan äro de förnämsta.
-I stränderna lysa fackelblomstret och lysingen, i
-skogarne frodas blåbäret, på öppna hällarna lingonet,
-och i mossarna är hjortronet icke sällsynt.
-Låglänta öar med bättre mylla antaga en särdeles leende
-karaktär, genom rikedomen på lövträd och buskar.
-Eken livar här med sina mjuka linjer och sitt ganska
-ljusa lövverk barrträdslandskapet; och hagen, denna
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_185' name='page_185'></a>185</span>
-nordens egendomlighet, en korsning av skog,
-småskog och äng, utgör kanske det täckaste man kan
-se, då under en blandning av björk och barrträn
-hasselbuskarne bilda lövsal över körvägen, vilken här
-bär namnet drog. Det är stycken av en engelsk park
-man spatserar igenom, tills man stöter på
-strandklippan med dess granar och tallar på vitmossa och
-därnedanför havsvikens sandupplag med tångbältet.
-Skjuter en vik av fjärden längre in i land, är den
-alltid skönt kantad med alar och rika vassbänkar.
-</p>
-<p>
-Det är denna omväxling av dystert och leende,
-av fattigt och rikt, av täckt och vilt, av inland och
-havskust, som gör Sveriges östra skärgård så
-fängslande. Och därtill kommer att de merendels steniga
-stränderna hålla vattnet så rent, genomskinligt; och
-även där sanden går ut i vattnet är den så tung och
-så ren, att en badande icke behöver vämjas, som
-han får göra vid franska nordkusten, där ett
-havsbad är ett gyttjebad. Man saknar här det öppna
-havets flesta obehag och äger upplandets flesta
-fördelar, vilket ger ett företräde åt den östra skärgården
-framför den uthuggna ödsliga västkusten.
-</p>
-<p>
-Den vilda djurvärlden företer inga rovdjur av
-oroande natur. Räven, lon och lekattorna äro de
-grymmaste. Lysande jakttillfällen giver älgen, vilken
-flyktat hitut och tagit ståndkvarter i de större öarnes
-kärr och skogar. Grävlingen, haren, uttern och
-skälarna släppa även till sina skinn, och harjakten
-på Biskopsö är berömd. Av skogens fåglar äro orren
-och tjädern mycket talrika, men kunna ej jagas av
-infödingarne, vilka sakna hundar av det rätta slaget
-och uteslutande ägna sig åt sjöfågelskyttet, helst med
-bulvan (vette), varvid den strykande ejdern icke
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_186' name='page_186'></a>186</span>
-skonas, den liggande däremot ömt omhuldas, ehuru ett
-och annat ägg får lämna proviant vid en längre
-jakttur. Äggning i holk utövas mest mot skraken, som
-tåligt låter begagna sig till värphöna.
-</p>
-<p>
-Köttet av ejdern blir gott, om det feta skinnet
-flås av och fågeln blir liggande i mjölk en natt. Det
-smakar då som renstek och har förlorat all
-anstrykning av tran. På samma sätt behandlade bli även
-skrak, prack och svärta mycket ätbara, i synnerhet
-om de i likhet med anden späckas med persilja.
-Skärgårdens värsta rovfågel är fiskgjusen eller fiskörnen,
-som anställer förödelse på gäddorna i vassvikens
-lågvatten. Havsörnen synes mera sällan och jagar helst
-i havsbandet. Obehaglig och stundom farlig är den
-ymnigt förekommande reptilen huggormen, vilken
-träffas såväl i blåbärsriset som i stranden, nästan
-överallt, kan man säga, och hans djärvhet ute på de
-yttre skären är sådan, att han resande sig på
-stjärten har med hugg velat hindra fiskare att stiga ur
-båten. Folket skonar honom ej, fastän de tro att
-han suger gift ur jorden, och någon vördnad för den
-annorstädes tillbedda snoken visar skärkarlen icke.
-</p>
-<p>
-I denna provins av omflutna orter lever nu en
-befolkning, som efter förmögenhetsförhållandena
-kunde delas i tre klasser: de som öva jordbruk, mest
-boende på de stora öarne, de som odla jord och
-fiska, eller medelklassen, och slutligen de egentliga
-skärkarlarne, vilka mest leva på fiske och jakt men
-därtill föda en ko, ett får och några höns eller så.
-</p>
-<p>
-Jordbruket, där det kan drivas, är icke alls
-dåligt. Präktiga leror giva ett gott vete och den mindre
-bonden har ändock alltid något spelt till husbehov.
-Saltsjöbetet är berömt och smöret blir utmärkt av de
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_187' name='page_187'></a>187</span>
-kali- och natronhaltiga strandväxterna, varförutom
-korna ju alltid hava det gränslösa saltsleket att tillgå.
-Fårens kött blir av de snaggiga hårdvallsstränderna
-fast och läckert, såsom det franska <i>pré-salé</i> på
-liknande marker.
-</p>
-<p>
-Kommer härtill ett jämförelsevis milt klimat, som
-betydligt avviker från inlandets på samma längdgrad,
-i så måtto att våren kommer senare, stundom fjorton
-dagar efter Stockholms, så att sommargästen får
-uppleva två lövsprickningar samma år, och att hösten
-inträder senare, emedan havet då är uppvärmt och
-tjänstgör som en kalorifer. Eljes har man anmärkt
-en olägenhet vid skärgårdens klimat för jordbruket,
-och det är den torra försommaren och den regniga
-eftersommaren, varav sånings- och växttiden blir
-lidande av torka men slätter- och skördetiden av regn.
-</p>
-<p>
-Särdeles milt klimat har Nynästrakten, där
-murgrönan övervintrar vild och vinet ofta mognar på
-spaljé.
-</p>
-<p>
-För fiskaren eller den egentliga skärkarlen äro
-naturligtvis havets frukter av större betydelse, och
-storfisket utgöres egentligen av strömmingen, vilken
-fångas i ofantliga nät, ankrade på djuptliggande grund
-(grynnor) om vår och höst. Eljes tages gädda och
-abborre i not, gäddan även på stångkrok och
-abborren på nät. Flundrorna, av mindre värde, fångas
-i nät, ålen ljustras eller narras i ryssja och mjärde.
-Laken klubbas på glansis, genom vilken den
-slemmiga fulingen kan märkas, där han ligger på botten.
-Iden blir föremål för en alldeles särskild sport, som
-kallas badfisket. När vattnet på eftersommaren blir
-värmt i vikarna, går nämligen iden upp att bada som
-det kallas. Vid denna tid hållas utkik i uddarna från
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_188' name='page_188'></a>188</span>
-trädtoppar, och när observatorn märker, att det lever
-i vattnet, varskor han kamraterna, som nu komma
-med sina flata ekor från båda uddarna, årlommarna
-väl omlindade med ullstrumpor att icke fisken skall
-skrämmas. Och så spännes nätet över vikens mun
-till den verkan det hava kan.
-</p>
-<p>
-Befolkningen i denna isolerade, väl undangömda
-lilla värld utan regelbundna kommunikationer synes
-i flera hänseenden vara mycket blandad. Ett
-beständigt urval har nämligen här alltid gjort sig självt,
-så att den intelligentaste delen av ungdomen gått åt
-till flottan, lotsverket och tullen. De kvarvarande
-stationära, lugnare andarne, hava fortsatt fadrens
-rörelse, gått till Stockholm eller sökt tjänst uppåt land,
-ty skärgården har icke varit någon säker plats, där
-familjer och jordegendom kunnat grundas, då
-landet legat öppet för fienden och äganderätt och liv
-just icke åtnjutit skydd av den avlägset boende
-rättsvårdaren. Det saknas därför spår av lokalpatriotism,
-om ock invandraren har de vanliga svårigheterna att
-bekämpa.
-</p>
-<p>
-Mig synes även, att döma av ortnamn, typer och
-sedvänjor, såsom om skärgården varit ett slags
-tillflyktsort för en del folk uppifrån land, vilka av en
-eller annan orsak uppsökt ensligheten. Något
-egentligt landsmål märkes ej, men en blandning av många,
-och många enkla seder och rättsbegrepp från
-naturstadiet, tyda på att här ute, långt bort från samhället,
-hopkommit en stock av osällskapliga, för ordnat
-samliv svårtillgängliga friluftsälskare, eller helt enkelt
-praktiska motståndare mot ordnad krigstjänst och
-tullväsen. Åtkomsthistorierna till vissa öar tyckas
-även röra sig om kapare, märkvärdiga sjöbedrifter,
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_189' name='page_189'></a>189</span>
-även privattjänster till kungliga personer, och
-jordeböckerna lära på sina ställen icke vara riktigt säkra
-rörande jordens natur av krono eller skatte.
-</p>
-<p>
-Andra tecken finnas även, som tyda på
-invandringar eller kanske bara strandhugg av finnar,
-estländare, ryssar och dylika österländare. Särskilt
-bär man än i dag avgjord motvilja mot estländarne,
-dessa skuggfigurer, gråa i sig själva, spökande fram
-i gråa farkoster såsom hopslagna av gamla nerfallna
-plank och med rigg av lappade kolsäckar. När en
-dylik flygande holländare tar i land på en kobbe, ror
-fiskaren gärna ut och ser efter att elden blir väl
-släckt, och han vädjar hellre till brännvinsflaskan än
-till bössan mot sådana havets löskemän, vilka anses,
-med eller utan grund, smuggla salt till Ryssland.
-</p>
-<p>
-Förmögna skärkarlar finnas, men många äro nära
-fattigdomen, och några ytterligt fattiga, levande om
-vintern på saltlake, sillhuven och potatis. Fiskarens
-yrke, som liknar spelarens, ger icke grund till
-sparsamhet. En kupp gör honom förmögen i dag, och
-tron på lyckan uppstår genast med dess farliga följder.
-Långt bort från rättvisans skipare har han i nödvärn
-sin egen lynchlag, och av ekonomiska skäl friar han
-hellre än han fäller, även i hopp att själv bli friad,
-när hans olycka kommer. Och överseendet med
-andras förbrytelser har jag icke hört uttryckas
-vackrare, än då grannarne talade om att en mördare
-begått ett »felsteg» en gång, då han dränkte sin
-hustru.
-</p>
-<p>
-Skärkarlen är en ensling; har långt till
-tingshuset, långt till kyrkan och långt till skolan; långt
-till grannarna och långt till staden. Badorten är hans
-närmaste civilisationscentrum, men där får han endast
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_190' name='page_190'></a>190</span>
-lära lyx och avund mot mänskor, som han ser hålla
-fest i tre månader, ty han ser icke den arbetande
-ledamoten, som är i staden.
-</p>
-<p>
-I ensligheten skulle han bli tänkare, om han
-hade ledning, men han blir fantast i stället, och huru
-skicklig han kan vara i sitt yrke, huru klarseende i
-vardagslaget, blir han ett lätt rov för sina subjektiva
-förnimmelser, blir »fremsynt», besynnerlig, såsom
-klockaren på Rånö, och han gör felaktiga
-slutledningar, oftast förväxlande orsak och verkan, så att
-om det fiskar gott efter att slanten är lagd under
-stenen, så är slanten den mäktiga orsaken. Han är
-vidskeplig, och hedendomen sitter så djupt i honom,
-att den kristna kyrkans symboler ännu äro för honom
-lika med signerier, läsningar och trolldom.
-</p>
-<p>
-Familjen bygger sig själv på gammal sedvänja
-och naturens enkla krav, där icke ekonomisk
-beräkning kan medfölja som faktor. Förhållandet mellan
-könen är otvunget och äktenskapet avslutas vanligen
-med barnet, om flickan eljest visat sig ordhållig och
-böjd för familjs grundande. Är så icke förhållandet,
-uppstå understundom svåra förvecklingar, vilka kunna
-sluta med barnets totala försvinnande och andra
-ledsamheter, vilka komma till hela världens kännedom
-utom länsmannens, vilken för övrigt ingenting kan
-göra åt saken, där vittnen icke kunna framskaffas.
-</p>
-<p>
-Börjar det brista i familjebanden långt borta från
-grannar och tvingas starka lidelser länge, inträffa
-stundom hemska utbrott av naturkrafterna, då den
-vid död och fördärv vande skärkarlen icke räknar
-så noga med medlen. Då uppföras därute tysta
-sorgespel, om vilka man endast får höra antydningar,
-och varom jag glunkat något i ett par av dessa
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_191' name='page_191'></a>191</span>
-berättelser. Då springa blodsband sönder, förbjudna
-hägn överhoppas, naturen griper med hård hand vad
-han kommer över, och för hungern och kärleken
-existera icke längre hänsyn eller lagar.
-</p>
-<p>
-Det ljusa, leende i skärkarlens liv, när det
-gestaltar sig ljust, har jag i förra delen, Hemsöborna,
-skildrat; i denna del har jag givit halvskuggorna;
-möjligen kan jag komma längre fram under för
-litteraturen ljusare förhållanden att ge själva
-slagskuggorna, som måste finnas för att ge bilden
-fullfärdig!
-</p>
-<p>
-Holte i Danmark, september 1888.
-</p>
-<p style='text-align: right'>
-<i>Författaren.</i>
-</p>
-<hr class='ppg-pb' />
-<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_193' name='page_193'></a>193</span>
-<h2>Den romantiske klockaren på Rånö.</h2>
-<h3>FÖRSTA KAPITLET.</h3>
-</div>
-
-<p>
-Augustimånen stod över Västra Storgatan i Trosa
-en afton på 50-talet, när de fördröjda bondkärrorna
-skramlade ut ur portgången från handelsmannens
-gård, där de haft kvarter. Inne i boden var första
-bokhållaren ännu i farten med att betjäna stadens
-jungfrur, som i sista stunden sökte minnas vad de
-kunde behöva till morgondagen. Men uppe på
-vindskammaren av det lilla envåningsträhuset inåt gården
-satt yngsta bokhållaren vid det öppna fönstret med
-handen under kinden och betraktade månen, som
-lyste på taken mitt emot och visade skorstenarnes
-rökhuvar i en rad fantastiska framställningar,
-skiftande hamn allt efter som den ljumma havsvinden
-krängde om dem. Än tog den stora plåthuven form
-av en påskkäring med svart karpus, än stack flöjelns
-ormhuvud fram ur kåpan, visade tänderna och den
-utsträckta gadden, än svängde balansen med sin runda
-skiva fram och profilerade sig som säkerhetsventilen
-på en ångmaskin; och så dansade häxorna runt med
-drakarne kring den fyrkantiga pipan, ur vilken röken
-bolmade fram som ur ett påskbål. Den svärmande
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_194' name='page_194'></a>194</span>
-unge bokhållaren vände snart sitt ödmjuka ansikte
-ifrån de mörka bilderna på takåsen och betraktade
-månens fulla rundel med dess ljusa världskarta
-tecknad på ljus botten, och han tyckte sig lugnare, när
-han såg den som ett vänligt stort ansikte med ett
-brett godmodigt leende se ner till honom, som i
-denna afton skulle lämna den tysta skärgårdsstaden
-och de små förhållandena i den obetydliga
-handelsboden för att resa opp till Stockholm och vid
-Musikaliska akademien och seminarium utbilda sig till
-organist och skollärare.
-</p>
-<p>
-Han lät därefter huvudet sjunka, lyfte armbågen
-från fönsterbrädan och vände sig inåt kammaren,
-vars enkla möblemang bestod av tre sängar, en byrå
-och en rakspegel, på vilken senare ett talgljus med
-en stor tjuv stod och rökte. I en av sängarne låg
-nattsäcken av mattväv, färdigpackad med öppet gap
-ännu, som en stor padda, vilken storknat på ett
-dussin ullstrumpor och en notrulle, som syntes mellan
-de järnbeslagna käftarne.
-</p>
-<p>
-Den unge mannen stod ett ögonblick i
-mjältsjuka betraktelser över sin tömda byrålåda, vars
-botten var täckt med ett par nummer av Svenska
-Tidningen, då en röst hördes genom språkröret vid
-dörrpanelen, frågande:
-</p>
-<p>
-— Är Lundstedt där?
-</p>
-<p>
-— Ja, patron! svarade ynglingen; varpå röret
-gentog:
-</p>
-<p>
-— Nu är jag ledig!
-</p>
-<p>
-På sin runda skruvstol ner i bodkammaren satt
-patronen och bläddrade i reskontran, när bokhållaren
-steg in och undergivet väntade vad herren skulle ha
-att förkunna.
-</p>
-<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_195' name='page_195'></a>195</span></p>
-<p>
-— Sitt ner, Lundstedt! började patronen.
-</p>
-<p>
-Den räddhågade ynglingen vågade icke sätta sig
-genast, dels därför att det stridde mot sed, dels
-därför att han fruktade en efterräkning på några
-okända förseelser i bokföringen. Men patronens
-lugna runda ansikte och välvilliga blickar erinrade
-i denna stund om månans nyss, så att han fattade
-mod, då husbonden åter tog till ordet:
-</p>
-<p>
-— Lundstedt har varit en trogen tjänare och
-har fört sin kladd ordentligt. Fortsätter han på
-samma väg, skall det gå honom väl i livet, och det
-är därtill jag önskar honom framgång, då han nu
-går opp till Stockholm, där frestelserna äro större än
-här nere i landsorten. Jag vill nu lämna Lundstedt
-sin lön — det är trettitre riksdaler och sexton
-skillingar banko — till vilka jag från egen hand vill
-lägga tio riksdaler riksgäld såsom dusör för
-Lundstedts visade redlighet och nit i affären. Se där!
-Håll till godo och lycklig resa!
-</p>
-<p>
-Lundstedt mottog med rörelse de stora vackra
-gröna tiorna och tryckte patronens hand, viljande
-säga något som ej kunde komma fram, medan
-handelsmannen sakta sköt honom ut genom dörren.
-</p>
-<p>
-— Det är bra, det är bra! Gå nu och säg
-adjö åt frun och kamraterna, jag tror att Svärdsbron
-har brått att komma hem.
-</p>
-<p>
-Lundstedt gick ut och steg uppför den lilla
-trätrappan, där han knackade på dörren till våningen,
-och mottogs av frun med ett talgljus i handen.
-</p>
-<p>
-— Kära hjärtans, är det Lundstedt — jag satt
-och skala syltlök — och herre Gud, jag tror jag har
-tårarne i ögonen än. Jaså, Lundstedt ska resa från
-oss nu, och komma opp till Stockholm — där får
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_196' name='page_196'></a>196</span>
-han se mycket saker, som en aldrig har drömt om
-— Gud vare med honom nu då — och må han se
-sig före, när han ska ut i livet. Gud vare med
-Lundstedt och må han trivs i sitt nya!
-</p>
-<p>
-Frun torkade sina ögon med förklädssnibben och
-räckte handen till avsked, varpå Lundstedt gick
-baklänges ner för trappan, alltjämt hälsande och rörande
-läpparne utan att kunna få dem att frambringa några
-begripliga ord.
-</p>
-<p>
-Nere i boden stod Svärdsbron redan med en
-tuggad Cuba i ena mungipan och knäna stödda mot
-disken, kastande rörliga blickar på vågskålen, medan
-bokhållarn vägde opp kaffet, och hans vickande
-huvud följde balansens rörelser opp och ner, så att
-han slutligen kände sig vimmelkantig och med vänstra
-handen sökte ett stöd att hålla sig i. Och med krökt
-pekfinger grep han om det nerhängande
-segelgarnssnöret, mot vilket han ville luta sig, med påföljd att
-rullen i taket vindade av, så att Svärdsbron sjönk på
-knä och lade sitt trötta huvud med cigarr på disken.
-</p>
-<p>
-— Vad fan, tänker farbror gå till altars på
-lördagsafton! utbrast bokhållaren, som såg den grå
-figuren sjunka, men strax därpå resa sig, kastande
-lömska blickar uppåt segelgarnsvindan.
-</p>
-<p>
-— Sätter en långrev i kryddbon nu också?
-brummade bonden och släppte garnet, som lagt sig i
-ringlar över hans frukostskärm.
-</p>
-<p>
-— Visst fanken gör man det! Vet inte farbror,
-att de fula fiskarna gå utanför disken.
-</p>
-<p>
-Bonden vimlade med ögonen och tänkte en lång
-stund på svaret som han inte fann hemma; varför
-han tycktes besluten avfordra en förklaring:
-</p>
-<p>
-— Ska de vara åt mej, det?
-</p>
-<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_197' name='page_197'></a>197</span></p>
-<p>
-— Var så god och håll till godo, svarade den
-slagfärdiga bokhållaren och sköt kaffepåsen åt
-bonden, som behövde en stund för att komma ur det
-förra tankespåret in i det nya, men ej hann fram,
-förrän bokhållaren klippte till med ett nytt:
-</p>
-<p>
-— Det är tjugofyra skilling banko, jämnt som
-en pinal; pengarne på disken! Ta hit dosan nu, ska
-farbror få lite grovsikt.
-</p>
-<p>
-Detta var för långt och för häftigt, så att
-Svärdsbron, som ännu bara var vid kaffepåsen, efter
-att den fula fisken var lämnad i sticket, tog varan
-i handen och vägde den.
-</p>
-<p>
-— Tjugufyra skilling banko; fram med pengarna,
-gubbe lilla, för här är ingen kredit! Och så dosan!
-Eller vill du ha det i truten med detsamma?
-</p>
-<p>
-Nu hade bonden kommit fram till penningfrågan
-och fått näven i byxfickan, sedan högra rockskörtet
-omsorgsfullt blivit uppvikt.
-</p>
-<p>
-— Tjugufyra skilling riksgälds var det?
-</p>
-<p>
-— Nej banko, du! Kaffet har stigit!
-</p>
-<p>
-— Ja, men när jag var barn... så kosta det
-inte mer än en plåt.
-</p>
-<p>
-— Ja, ser du, det är länge sen det du, om
-jag får tro vad din käring säger!
-</p>
-<p>
-— Käringen! Vad håken säger käringen?
-</p>
-<p>
-— Hon säger att du ska betala kaffet genast,
-annars går du och super opp pengarna!
-</p>
-<p>
-— Su... super jag?
-</p>
-<p>
-— Inte alls! Jag har aldrig sett dig ta en sup!
-Men raska nu på, och visa att du är nykt när
-Lundstedt kommer, annars får du troligen ingen sup
-av honom. Nu skrapar Blacken på dig!
-</p>
-<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_198' name='page_198'></a>198</span></p>
-<p>
-— Lundstedt! Vad har jag med Lundstedt att
-göra... tpo! tpo! — står du stilla du din rrrackare!
-</p>
-<p>
-— Vet du inte av, att Lundstedt ska med dig
-till Svärdsbro, för han tar till Stockholm i afton.
-</p>
-<p>
-— Stockholm! — Tpo! tpo! vad går det ått dej,
-din fuling!
-</p>
-<p>
-Blacken skrapar gatstenarne av otålighet, och
-borgmästarns piga kommer in, snävande över
-tömmarna, som bonden bundit i dörrhakarna.
-</p>
-<p>
-— Se god afton, lilla Lina! Hur kan det stå
-till på en sån här månskens-torsdags-afton!
-</p>
-<p>
-— Det står inte alls till — ta bort hand —
-annars så... hur står det för Kindgren?
-</p>
-<p>
-— Det går undan för undan för mig! Men vad
-kunde behagas så här sent på dagen?
-</p>
-<p>
-— Det behagas ett halvt lod kardemummor!
-</p>
-<p>
-— Så, det ska vara främmande i morgon... lägg
-opp pengarne nu, Svärdsbron, och stå inte och reta
-opp sina ädlare känslor, när han tittar på flickan.
-</p>
-<p>
-Svärdsbron har båda händerna i byxfickorna,
-cigarren upphivad som en klyvarbom, och står,
-gungande på vikta knän, omfamnande den
-kattunklädda jungfrun med sina stora smörjiga ögon, ibland
-skickande blickar åt taket som om han räknade
-brödkakorna på spettet.
-</p>
-<p>
-— Hörr nu! Hörr nu! hm! — Tpo! Tpo! står
-du still du! yh! yh!
-</p>
-<p>
-I detsamma kommer Lundstedt in:
-</p>
-<p>
-— Är inte farbror färdig att köra än? Klockan
-blir ju tio, innan vi få ge oss i väg!
-</p>
-<p>
-— Klockan tio!
-</p>
-<p>
-— Ja, för jag ska till båten i Södertälje klockan
-nio i morgon bitti!
-</p>
-<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_199' name='page_199'></a>199</span></p>
-<p>
-— Södertälje; ge mej si!
-</p>
-<p>
-Lina har rodnat vackert och Lundstedt har märkt
-henne: — God afton, Lina! Nu kom hon lagom för
-att jag skulle få säga adjö.
-</p>
-<p>
-— Nej, ska han resa!
-</p>
-<p>
-Medan Lina och Lundstedt gå ut i boddörren
-för att se på månskenet, har Svärdsbron fått upp
-portemonnäen, och börjar där efter plocka opp
-slantarne på disken.
-</p>
-<p>
-— Där ha vi — ge mej si, tolv skilling.
-</p>
-<p>
-— Och så kommer du med bankovittnar med
-hål i; dom kan du gömma till håvpengar... fjorton
-och sexton, tjugo... trettiotvå. Hit med fyra
-skilling till nu.
-</p>
-<p>
-— Fyra sk-illing t-ill! Nej! Det är alldeles för
-durt! Po-ah! Po-ah! flickan lilla, po-ah!
-</p>
-<p>
-Patron kommer ut i boden och Svärdsbron rätar
-ut knäna och kniper fram med pengarne som om
-han sett sin husbonde.
-</p>
-<p>
-— Nå, Svärdsbro, är du färdig att köra än?
-frågar handelsmannen.
-</p>
-<p>
-— Ja, herr patron, genast!
-</p>
-<p>
-Och med en kraftansträngning samlar han ihop
-armar och ben och går ut till vagnen, tar tömmar
-och piska, kliver opp på hjulet för att överskåda
-lasset och se om Lundstedt är där.
-</p>
-<p>
-— Stå inte på hjulet din inskränkta fan, ropar
-Kindgren från boddörren, du faller ju om kraken
-rycker till.
-</p>
-<p>
-— F...aller jag?
-</p>
-<p>
-Blacken rycker verkligen framåt i ett anfall av
-hemlängtan, och Svärdsbron, som har händerna
-fastade, kommer ner gränsle över hjulringen:
-</p>
-<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_200' name='page_200'></a>200</span></p>
-<p>
-— Po-ah! Po-ah! ropar han i djupet av sin nöd,
-och Lundstedt, som stått under gatlyktan med Lina,
-skyndar till och stannar Blacken, som har gröppåsen
-kvar om halsen och därför icke är så begiven
-på att springa, helst Svärdsbrobonden bromsat
-framhjulet med sin vänstra axel.
-</p>
-<p>
-— Tror någon människa vi kommer ur stan i
-denna dag? utbrister Lundstedt med mild otålighet.
-Stig opp nu, farbror, så få vi åka!
-</p>
-<p>
-— Nå, så bjur han på något då?
-</p>
-<p>
-Lundstedt lovar att bjuda vid första
-gästgivargård, men Svärdsbron vill inte lämna kredit, och
-tillnyktrad efter sin kontusion erinrar han sig det
-utlovade snuset, varpå han intränger i boden med
-piska och tömmar, på samma gång som han efter
-patronens avlägsnande fattas av nyväckt hopp att
-kunna pruta på kaffet, vilken omständighet leder hans
-tankesnurra baklänges upp till minnet om ett
-glåpord, som stod i sammanhang med segelgarnet, men
-som han ej kan minnas, varpå Blacken gör ett nytt
-framryckande mot hemmet, vilket besvaras av
-bonden med en inhalning av de medförda tömmarne,
-med påföljd att hästen stryker vagnen in mot
-glasdörrarne, som klinga, allt under det kusken skriker
-po-ah! utan annan verkan än att boddrängen bryter
-in, ger Svärdsbron en halskaka så att cigarren kryper
-baklänges in i munnen och den kiknande rökaren
-kommer ut på gatan i samma ställning som en
-magisterhoppare. Därmed anses diskussionen avslutad,
-och sedan vagnredet blivit krängt tillrätta, lyftes
-farbrodern på lasset, tömmarne lämnas åt Lundstedt,
-som trycker de närvarandes händer och under allas
-välönskningar sätter Blacken i gång framåt!
-</p>
-<hr class='tb' />
-
-<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_201' name='page_201'></a>201</span></p>
-<p>
-Lundstedt hade avlämnat sin värd i Svärdsbro,
-sedan han bultat opp den bekymrade makan, och utan
-att avvakta tillfället att göra hennes närmare
-bekantskap gått till gästgiveriet med snabba steg för att
-beställa skjuts till Södertälje. Som det fanns hästar
-inne, satt han snart på en ny liten pinnkärra och
-ruskade i väg norrut mot hans längtans mål. Månen
-hade sänkt sig något och färden gick genom svarta
-granskogen, som susade tungt i nattvinden, under
-blinkande stjärnor med Karlavagnen överst. Rak låg
-vägen som en kägelbana, lång och ljus som ett lakan
-på bleke, när månskenet föll på det torra dammet;
-stundom steg i fjärran en vit sky, uppriven av ett
-mötande åkdon, och när hästens huvud dök upp och
-silvermolnet nalkades, skymtade strax efter några
-mörka inhöljda gestalter, som i förbifarten kastade
-ett god afton som en slant åt en grindpojke. I
-vägkanten följde telegrafstolparna med sitt sjungande
-tackel, en ändlös eskader av enmastare utan stänger
-och rår, slutande med eselhuvun som vinterliggare.
-</p>
-<p>
-Så kom en grind och en sovande stuga med
-äppelträn, vilkas frukter lyste i guld som apelsiner,
-och så smällde grinden igen, kärran rullade fram och
-det enformiga skallrandet försatte den unge
-resenären i sömn.
-</p>
-<p>
-Och så drömde han, att han satt på sjustjärnorna
-och åkte opp för himlavalvet, där han hörde en fiol
-spela, som hade strängar så långa som landsvägen,
-med ljudpinnar höga som mastträn och stallen voro
-av vitt porslin, och nordanvinden var stråken,
-hartsad med isbarkar; och fiolen gav melodier i nya
-tonarter med tre kvarts toner i stället för halvtoner,
-och det fanns både eiss och hiss, som han alltid undrat
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_202' name='page_202'></a>202</span>
-över vart de tagit vägen, när Gud lät människan
-skapa klaveret. Men vägen var brant och han kände
-hur det värkte i ryggen, när han föll bakåt, och det
-blåste kallt i halsgropen, och han hörde en hund
-skälla och en uggla skrika och när han vaknade,
-förnam han icke mer det dova orgelljudet från
-granskogen, utan det dallrade som när fiolerna spela
-sextiofjärdedelar i applikaturen, och kärran hade
-stannat i en björkhage, som slutade av »malmen»,
-vilken nu sänkte sig och övergick till ett stort slätt
-åkerland. Och i fyrsprång bar det nedför backen,
-ner på slättlandet, där rågskylarna stodo i troppar
-och kolonner, grupper mot rytteri, bataljoner med
-skyttegravar emellan; ändlöst och som ett slagfält
-utbredde sig sädesregionen, som härifrån kunde
-överskådas genomskuren av en å, vars båda stränder
-tycktes bevakade av rågkärvarnes tiraljörer, bildande
-en kulle intagen av en detacherad avdelning; här lågo
-hela led kullblåsta och betäckte marken med döda
-och sårade, här kommo de på krakstörar och sågo
-ut som pikenerare från trettioåra kriget med axens
-långa plymager fladdrande för vinden. Och nya
-trupper defilerade alltjämt, förstärkningar ryckte fram,
-och nere i sänkorna låg dimman som kanonrök efter
-dagens batalj.
-</p>
-<p>
-Herr Lundstedt, vars drömmande och lekfulla
-sinnelag vi ovan antytt, roade sig, för att fördriva
-tiden, att leka det han var Napoleon, som nu på en
-släda ilade från det brinnande Moskva, föreställt av
-den sjunkande månen bakom en klockstapel i fjärran,
-och han hälsade då och då med en nickning och ett
-dystert ögonkast sina tappra trupper, som syntes
-göra uppmarscher i häck på ömse sidor om
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_203' name='page_203'></a>203</span>
-landsvägen utan att någonsin hinna fram förr än kärran
-redan var förbi.
-</p>
-<p>
-Under det den stora armén defilerade utan att
-ta slut — och herr Lundstedt visste nog att han
-kunde åka ända upp till Norrland på denna årstid
-utan att se något slut — hade det börjat ljusna i
-öster, och trött av att leka soldat med rågskylar, föll
-herr Lundstedt i en liten morgonslummer, varur han
-snart vaknade med en frossbrytning, med solen mitt
-i ögonen och en kvittrande lärka över huvudet. Och
-nu var slagfältet betäckt av hästar och vagnar, som av
-lantfolket utförts att hämta upp fallna och sårade, vilka
-fördes till de stora röda ambulanserna när och fjärran.
-</p>
-<p>
-Men nere vid en nu synlig havsfjärd, som tycktes
-sakna stränder och flyta under alar och pilar, låg
-ett vitt slott med röd- och vitrandiga
-bolstervarsmarkiser för fönsterna. Där bodde greven, eller
-kammarherrn, eller excellensen, lekte herr Lundstedt,
-och därinne fanns oljefärgstavlor och marmorbilder,
-porträtt av Lennart Torstensson och Carl den niondes
-andra gemål; och där innanför balkongfönstren stod
-säkerligen en flygel, som van Boom spelat på, och en
-harpa, som grevinnan ärvt av sin farmor, som varit
-hovfröken hos Gustav III; och där i flygeln sovo
-fröknarna som guds änglar, under lapptäcken av
-rosenrött siden och skulle snart dricka kaffe med
-saffransbröd på sängen — och Gud var god, som
-kunde låta några människor också vara lyckliga! Och
-så ställde sig en lund björkar framför trollslottet och
-det syntes bara björklöv och näver en lång, lång
-stund, tills ett stort blått vatten skymtade och
-skjutspojken pekade med piskskaftet på ett kyrktorn och
-sade att det var Södertälje.
-</p>
-<hr class='tb' />
-
-<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_204' name='page_204'></a>204</span></p>
-<p>
-Några timmar senare stod herr Lundstedt på den
-rosenröda ångbåten Hermoders fördäck, när
-Kungshatt passerats och Stora Essingen, och man under
-Marieberg fick första synen på Stockholm. Morgonen
-hade varit tryckande het, solen hade skinit på
-västermoln, och sedan hade den ena molnvagnen efter
-den andra kört upp på himmelen, höll stilla och
-skockade sig som en artilleripark på de intagna
-höjderna. Och när hela batteriet var samlat, gavs eld,
-gnistan flög i sicksack över kyrktorn och takåsar,
-och dundret hördes, innan man räknat till fem, luften
-suckade, böljorna väste till och ångbåten darrade;
-nya molnvagnar bröstade av, ryckte fram, och glatta
-lag gåvos gång på gång. Så brusto de svarta skyarne,
-och när ångbåten lovade in åt Skinnarviksbergen
-låg den stora staden fläckvis i kvastar av solsken
-och fläckvis skuggad av åskmolnen, och i en krets
-av ljus, som under en lampskärm, låg
-Riddarholmskajen med sina ångbåtar i alla regnbågens färger,
-sjögröna med cinnoberröda vattengångar, lysande av
-blankskurad mässing och vitt järn, svarta skorstenar
-och kopparröda ångpipor; gamla Gripen och
-Kommendörkapten, den långa smala Aros med för och
-roder i båda ändar, Prins Gustav och Uppland, och
-längst bort vid simskolan den lilla Tessin; och över
-master, skorstenar och flaggstänger höjde sig de två
-hundraåriga lindarnes gröna kupoler, under vilka
-bärargillets ledamöter togo skugga; och därbakom
-gymnasiihusets åldriga fasad, och högst över alla,
-Riddarholmskyrkans järntorn. När Hermoder lossat
-sina nickhakar under södra bergen och lupit in till
-kransen att förtöja, kände herr Lundstedt sig
-beklämd, och när han lämnat biljetten vid landgången
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_205' name='page_205'></a>205</span>
-och gick med sin nattsäck i land, var han nära att
-kvävas såsom en nybörjare i simskolan, när han
-känner lukten av vattnet. Husen voro så stora och
-mänskorna så många; långkärrorna skallrade på
-de kullriga gatstenarna, så att det värkte i huvet,
-när man hörde dem; hundarne skällde, höns, nyss
-lossade i burar, kacklade, grisar på skrovkärror
-skreko, och uppåt backen skyndade alla fordon med
-lantmannaprodukter under polisens bevakning och
-pådrivande, ty holmen och hamnen skulle avspärras.
-</p>
-<p>
-Herr Lundstedt följde med folkströmmen,
-okunnig om vart det bar, och uppkommen på torget
-såg han en ofantlig läktare klädd i svart och med
-silverkronor, och portalen till Riddarholmskyrkan var
-bevakad av två led drabanter i björnskinnstschakåer.
-Folkmassan tätnade, och på bron blev det trängsel,
-ty en avdelning av gardet i pickelhuvor med vita
-korsbandolär tågade fram med förstämda trummor i
-sorgflor; hästarne stegrade sig och hundar trampades,
-månglerskor skreko, och så började klockorna ringa
-i ett torn och i två torn och slutligen ringde det
-över allt, vart man kom, ty kungen skulle i dag
-begravas.
-</p>
-<p>
-På Riddarhustorget fick herr Lundstedt veta
-vägen med roddbåtarne över till Klara, där han skulle
-söka sitt kvarter hos en kamrat från Trosa, och
-efter lång väntan befann han sig slutligen vid Röda
-Bodarne. Som han skulle till Norra Kyrkogatan och
-såg på kyrkans sträckning hur altaret låg där det
-var öster, tog han korn på byggningen och gick över
-kyrkogården, tills han krokat om tornet och sett den
-port, som måste leda ut åt norr, och där låg en gata
-sluttande ner för en backe och i fjärran avstängd
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_206' name='page_206'></a>206</span>
-av en massa gröna träd, som stucko upp över ett
-plank.
-</p>
-<p>
-Med lättare hjärta gick han på för att hinna
-numro fyrtiotre, som måste ligga på vänster hand,
-efter som det var udda nummer, och när han anlände
-till ort och ställe skulle han in genom en dånande
-portgång för att komma in på gården. Där sökte
-han en klocksträng eller något annat tillhygge att
-ge luft åt sin otålighet få komma under tak.
-Men han såg bara små bruna dörrar med trappsteg
-framför, och han knackade på dem, den ena efter
-den andra, utan att få svar. Han gick in i en farstu,
-knackade på tre dörrar igen, varav en var borrad
-som en fisksump eller ett såll, och måste leda till
-ett skafferi. Han gick en trappa upp, bultade så
-det gav eko genom trappgången, men utan att någon
-öppnade; gick en halv trappa till och stötte på
-vindsdörren. Tydligen voro alla innevånarne ute på
-begravningshögtidligheterna.
-</p>
-<p>
-Något nedslagen, ehuru icke alltför, gick herr
-Lundstedt ner på gården igen och sökte en sittplats.
-Men mitt i gårdsrummet stod en trädgård med ett
-grönt staket, skuggad av en brandmur med ankarjärn
-smidda i form av bokstäverna x och i; och ini
-trädgården låg ett lusthus med tak som en pickelhuva,
-och på vakt reste sig två kanelpäronträd, bland vilkas
-gallrade löv ännu syntes hängande några kvarblivna
-frukter i solnedgångens färger. På rabatterna stodo
-dahlier och på sängarne växte purjo och selleri.
-Tyvärr voro grindarna låsta med hänglås och herr
-Lundstedt måste stanna utanför lustgården på de
-knaggliga fältstenarne, vilka icke kunde erbjuda någon vila.
-För att fördriva tiden gick han då omkring och
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_207' name='page_207'></a>207</span>
-spejade genom fönstren på nedra botten, vilket dock
-hade sig svårt, då avundsjuka jalusier stängde
-utsikten. Slutligen kom han till en fönsterluft, vars
-ena fönster stod på glänt med en stormhake, så att
-han kunde obehindrat skåda in i rummet. Där rådde
-ett visst hemtrevligt slarv. På en matta med mera
-hål än väv syntes en urblekt gondol med en herre
-och en dam från riddartiden, och längre bort under
-sängen visade sig ett palats, som kunde vara Venedig
-efter som det gick kanaler inunder, och huset var
-grönt och rött, men ett par stövlar och ett nattkärl
-stängde all utsikt till en bro, som kanske eljes var
-Suckarnes. Ett runt bord av alrot skrevade med tre
-ben över gondoljären, som om det dansat
-trestegsvalsen till riddarens luta, och på bordet lågo ett
-par byxhängslen, en nattkappa, en guitarr, och
-därbredvid stod en tom punschbutelj och sex glas. Över
-gungstolen hängde ett par grå byxor, och på
-fönsterposten fanns ett bläckhorn med gåspenna, och en
-bok med vitt papper omkring pärmarna, på vilken
-stod skrivet ett namn. Herr Lundstedt, vars
-nyfikenhet var väckt, stack in två finger och makade
-boken så att han kunde läsa namnet, och hans glädje
-blev obeskrivlig, när han läste sin gamle skolkamrats
-namn. Frans Oscar Lindbom, i stora präntade,
-anglosachsiska bokstäver som Dagbladets titel var
-tryckt med.
-</p>
-<p>
-Utan att tveka, lyfte han av haken och
-praktiserade sig med nattsäcken in i kammaren, drog av
-stövlorna och sökte genast en bekväm ställning på
-utdragssoffan, där han snart föll i en djup och stärkande
-sömn efter en genomvakad och genomskakad natt.
-</p>
-<hr class='ppg-pb' />
-<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_208' name='page_208'></a>208</span>
-
-<h3>ANDRA KAPITLET.</h3>
-</div>
-
-<p>
-Följande morgon gick herr Lundstedt vid halv
-åtta-tiden nere i Kirsteinska trädgården och avvaktade
-med hjärtat i vänstra armgropen att klockan skulle
-ringa åtta och akademiens portar öppnas. Han hade
-ännu huvudvärk efter nattens samspråk med
-kamraten, vilken hemkommit klockan tio om kvällen och
-icke släppt den av resan sönderskakade landsmannen,
-förrän denne omtalat allt vad som i Trosa sig
-tilldragit under de tre åren de varit skilda, omtalat sin
-mors död, sin faders, fiskarens, små svårigheter, sina
-egna läroår i handeln och slutligen sin
-oövervinneliga böjelse för musiken, som vid Musikaliska
-akademien skulle bringas till fruktgivande examen.
-</p>
-<p>
-Genom staketets spjälor såg han nu att det
-började komma folk; äldre herrar med håret på axlarne,
-sannolikt professorer, unga män med solbränd hy,
-som tycktes vara från landet, unga flickor och äldre
-mamseller med lockar baktill och portföljer framtill.
-Rädd var han, när han såg dessa massor, med vilka
-han skulle tävla, och han lutade sig mot staketet,
-spelande med fingrar det stycke han övat för
-orgelnisten i Trosa om söndagseftermiddagarna på
-stadskyrkans orgel, sedan han först repeterat på
-handelsmannens klaver under veckan. Hans lärare, som
-själv gått igenom akademien och kände professorns
-smak, hade som en klok man bestämt tillrått
-lärjungen att lägga band på sin romantiska böjelse för
-vacker musik och svurit vid sin frälsning, att
-Lundstedt skulle gå igenom med pukor, om han vid provet
-kom med en fuga av Bach, och oaktat lärjungens
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_209' name='page_209'></a>209</span>
-sinne rest sig mot det aritmetiska problemet, hade
-han dock fogat sig och lytt sin mästares råd.
-</p>
-<p>
-När nu klockan ringde åtta i tornet, och
-gasverket blåst ut frukost, ljusfabriken släppt ut ångan
-och tvätterskorna drogo upp från Klara sjö med
-sina bykar, ansåg herr Lundstedt tiden vara inne, och
-med vingliga ben styrde han över planen in i den
-stora porten, där så många kallade inträtt före
-honom, men kanske så få utkorade skulle komma ut
-igen. I stora trappan hörde han redan två pianon
-och minst tre fioler, och uppkommen i stora salen,
-där orgeln stod bredvid en flygel, var provet i gång.
-</p>
-<p>
-Professorn, som satt på en stol bredvid
-instrumenten, hade ett rörligt ansikte som om det
-sköttes av en dragsko, och i samma minut det
-uttryckte belåtenhet, förmörkades det och
-sammandrogs av raseriets kramp utan att någon egentligen
-kunde utleta orsaken. Just när herr Lundstedt kröp
-bakom sista ledet, satt en ung man vid flygeln, där
-de, som ännu icke spelat på en orgel, fingo prova,
-och med smältande blickar mot takkransen
-framsmekte han Jungfruns bön. Hans långa vita fingrar
-ströko tangenterna på ryggen som om han kliat
-kattungar, och han skakade emellanåt sitt polkahår,
-slängande huvudet bakåt, och med foten på pedalen
-så att alla toner sjöngo kör skulle han just saxa
-händerna för att »spela i kors», då professorn icke
-kunde styra sig längre, utan sprang upp och smällde
-igen locket så att det skrällde i salen. Han ville på
-samma gång säga någonting, men endast läpparna
-rörde sig och huvudet nickade, varpå han satte sig
-igen och åhörde Jungmanns Sjöjungfru, Abts
-Aftonklockorna, sonater av Clementi och Kalkbrenner,
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_210' name='page_210'></a>210</span>
-under det hans ansikte uttryckte outsägliga lidanden.
-Klockan blev både tio och elva, innan Lundstedt kom
-fram. Men när han slog sig ner vid orgeln, ljusnade
-professorn och skickade den långe med Jungfruns
-bön till att trampa. Lundstedt ställde sitt nothäfte
-på ställaren, drog ut några stämmor, revade opp
-svarta byxorna för att komma åt pedalen och satte
-i gång.
-</p>
-<p>
-När han spelat några längor av temat och första
-upprepningen i underkvart tog vid, kände han en
-hand stryka vänstra kinden och en andedräkt flåsa
-vid örat; men av fruktan att komma av sig vågade
-han ej vända på huvudet, utan gick på oförskräckt,
-genom »motsatsen» och »återslaget»; och <i>dux</i> eller
-temat kom igen, gick ibland framlänges, ibland
-baklänges, än på händerna, än på fötterna som en
-konstmakare, än hjulade det, än gick det kräftgången,
-fläkte sig, flådde katt, stupade kullerbytta och blev
-borta, lämnande ett moln av tonstumpar och
-ackordbitar efter sig på valplatsen, och så stack det fram
-igen beledsagad av <i>Comes</i> och så brottades de,
-satte kärngknep, backade, släppte och röcko, stodo
-och tjurade, löpte efter varandra, hoppade bock över
-varandra, och slutade omsider i en lång omfamning,
-föreställd av en alltförsonande orgelpunkt.
-</p>
-<p>
-— Wundervoll! Prachtvoll! lät det från professorn,
-vilken log som mot ett barn. Vad kallas
-den unge man?
-</p>
-<p>
-— Alrik Lundstedt, svarade den blyge unge
-mannen och rodnade över sitt skälmstycke, ty han kände
-sig falsk mot läraren, när han mot övertygelse lagt
-an på professorns kända smak för de i hans eget
-tycke odrägliga fugorna.
-</p>
-<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_211' name='page_211'></a>211</span></p>
-<p>
-När namnet var uppskrivet, tog professorn
-Lundstedts hand och bad honom vara välkommen,
-anvisande honom sekreterarens rum, där han skulle få
-lektions-schemat och inskriva sig i matrikeln.
-</p>
-<p>
-När detta var överstökat, återvände Lundstedt
-strålande till sin beskyddare, som tog honom i famn,
-strök håret undan pannan för att se huru hög denna
-var, lade upp hans händer på bordskivan för att
-mönstra om de räckte till oktaverna, och slutligen
-synade professorn hans stövlar, begärande »vacker
-fot» för att se om de räckte till pedalerna, och
-Lundstedt befanns ha »stora sköna fötter», vilka
-lovade gott för blivande fugor.
-</p>
-<p>
-Lundstedt måste nu lova att komma nästa söndag
-på Jakobs orgelläktare, där professorn residerade
-som orgelnist, och, när han bugade för att taga
-avsked, fattade professorn hans arm och drog honom
-med sig till ett fönster, där preses i akademien stod,
-till vilken han viskade med hörbar stämma: Ett
-jättesnille!
-</p>
-<p>
-När Lundstedt äntligen kom ut på gatan, tyckte
-han att det sken sju solar på himlen, och att livet
-inte alls var så mörkt, som elaka människor
-påstodo. Han ville sjunga på Rödbotorget, och skulle
-ha dansat över Norrbro, där vaktparaden nu
-passerade, men han lugnade sig och stack av ner till
-Storkyrkobrinken, där han inträdde i en mössbutik
-för att få sig den blå mössan med lyran på
-sammetsranden. Och när mamsellen passade den på hans
-huvud, kände han sig som om skönheten krönt den
-ädle konstnären. Och när han kom ut på gatan,
-kände han som om det strålade eld och ljus från
-pannan, där den gyllene lyran satt, och mänskorna
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_212' name='page_212'></a>212</span>
-värmdes vid hans åsyn, jättesnillets, som skulle göra
-dem bättre och lyckligare med tonkonstens
-underbalsam. Överfylld av saliga känslor, vilka trängdes
-om att få löpa ut, gick herr Lundstedt gata upp och
-gata ner, och allt vad han såg och hörde stämde
-han i ton med sin sjungande ande; rådstuvakten gick
-i gevär klockan tolv för att hylla honom med
-skyldring och trumvirvel, klockorna ringde till hans
-triumftåg, kanonerna på Skeppsholmen dundrade hans
-ära, och folket hälsade på honom, när de lyfte
-hattarna. Men hur han gick och gick, kom han in
-på en smal, mörk gata, där husen sågo ut som de
-voro från Gustav Vasas tider, med stenfigurer över
-portarna och små rutor, skiftande som pärlemor,
-insatta med bly; och i fönstren lågo sköna jungfrur,
-borgardöttrar och rådsfruar i röda sidenklädningar
-med bara halsar efter tidens sed; och de nickade
-vänligt åt segraren, vinkade med fickdukarna och
-bjödo honom in. Herr Lundstedt gick stolt som en
-riksmarsk sin gata framåt, lyfte på mössan och
-mottog damernas hyllning, vilken längre fram yttrade
-sig, enligt tidens enkla bruk, i penninganbud. —
-Tjugofyra skilling, trettisex skilling — ljöd det från
-fönstren, och här och där lockade en kaffepanna
-av nyskurad koppar. Det var en förtrollad gata,
-och aldrig hade Lundstedt varit så observerad av
-sköna fruar som i denna dag, och lekande, att han
-var i Venedig därhemma på mattan med riddaren
-och damen, stannade han i ett hörn för att läsa
-namnet på plåten, och just som han stavat Tyska
-Prästgatan, slogs ett handfat ut genom fönstret och kastade
-ett stänkregn framför hans fötter. Utan att avvakta
-någon förklaring på det ledsamma misstaget, styrde
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_213' name='page_213'></a>213</span>
-herr Lundstedt ner i brinken igen, satte över på en
-gondol till Röda Bodarna och sökte sig ner till
-kryddbon i Klara Bergsgränden, där kamraten skulle
-mottaga hans hjärtas fullhet. Men boden var fylld med
-folk, patronen var inne och det kunde icke bli något
-utlopp för det översvallande hjärtat, därför gick herr
-Lundstedt in på restaurationen Solen att äta middag.
-Han satte sig vid disken, där skänkjungfrun hade
-sin plats, och begärde stekt fläsk med bruna bönor.
-Men han måste tala om sin lycka, ge luft åt sina
-känslor, och i en kvinnas varma sköte lämna
-förstlingen av sin glöd. Medan han rörde om i
-senapsburken, tänkte han över vad han skulle säga.
-</p>
-<p>
-Men han stannade i valet och kvalet, om han
-borde börja med att tala om vädret, fråga om
-jungfrun varit på kungens begravning, ta reda på om
-jungfrun tyckte om musik, om det var dyrt att leva
-i Stockholm eller något sådant oskyldigt, tills han
-slutligen, just som han ämnade besluta sig för
-kungens begravning, röck tillsamman och till sin icke
-ringa häpnad och med en ton, som om han begärt
-låna pengar, frågade vad klockan var.
-</p>
-<p>
-Jungfrun, som var av den sorten kallad
-näspärlor, svarade med en blick bortåt en tacksam
-åhörare vid fönstret, att hennes klocka var på
-stampen. Herr Lundstedt, som icke ville röja sin
-okunnighet, och som trott att svaret passade fullständigt
-till frågan, tackade med en lätt Trosabugning för
-upplysningen, vilket hade till följd att åhöraren vid
-fönstret, som åt kallt revbensspjäll med lingon, fick
-något i halsen, en tydlig uppmuntran till jungfrun
-att fråga herr Lundstedt vad potatisen kostade.
-</p>
-<p>
-— Åtta skilling kappen gällde han i Trosa, när
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_214' name='page_214'></a>214</span>
-jag for, svarade herr Lundstedt, tacksam över att
-det blev något samtal av, ehuru han behövde
-anstränga hela sitt harmonivetande för att kunna leta
-en övergång från potatispriset till Musikaliska
-akademien och jättesnillet.
-</p>
-<p>
-Jungfrun, som var fullflätad och älskade löjet,
-hängde sig envist vid ämnet, vilket lika mycket
-intresserade henne som åhöraren vid revbensspjället.
-</p>
-<p>
-— Nå, men då är det russinpotatis väl, efter
-den kostar åtta skilling? upptog hon frågan.
-</p>
-<p>
-Herr Lundstedt sökte i det av förmiddagens
-berusande triumfer grumlade minnet efter någon
-ledning till bedömandet av en sådan okänd
-potatissort, och blev orolig, när han icke fann det
-ändamålsenligaste svaret. Lyckligtvis reste sig revbensätaren
-och bad att få betala, vilken förrättning han utförde
-lutad över disken och alla på densamma stående
-karotter, som innehöllo bitar av allt läckert från
-helkokta ägg till kräftor och köttbullar.
-</p>
-<p>
-Herr Lundstedt, lämnad åt sig själv, kände ett
-obehag vid att höra viskningar, vilkas betydelse han
-ej fattade, och sedan han druckit sin välgång i ett
-glas starköl, steg han också upp för att gå. Som
-han dock ville avrunda sitt farväl, sökte han ett
-vänligt ord, men fann intet, klappade i dess ställe
-gästens råtthund och frågade, som om han gjort
-mannen en tjänst med sin nyfikenhet:
-</p>
-<p>
-— Vad är det för en slags hund?
-</p>
-<p>
-— Det? svarade gästen, det är en senapshund.
-</p>
-<p>
-— Jaså! Hm! Ja! Det finns så många raser,
-som jag inte känner. Adjö, jungfrun! Adjö, herrn!
-</p>
-<p>
-Och därmed gick han hem.
-</p>
-<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_215' name='page_215'></a>215</span></p>
-<p>
-Men som han måste ha något utlopp för sina
-känslor, satte han sig vid fönstret att skriva brev
-till sin gamle fader för att berätta honom om sin
-lycka. Och hur han skrev, värmdes han opp, både
-av starkölet och det lättrörda sinnet, och hans
-lekfulla natur tog sig till att spela. Han lekte, att
-han var en mäktig och rik man, som icke kunde
-glömma i medgångens solsken, att han hade en
-gammal fattig far, som skänkt honom livet och nu satt
-i torftighetens skugga, och han erinrade sig sonens
-första plikt mot sin upphovsman, besvor fadren att
-genast sälja sin stuga och sin ko, sina nät och båtar
-och komma upp att bo med sonen i Stockholm. Av
-fruktan att denna hans livliga önskan icke skulle
-förverkligas, gjorde han en kolorerad teckning av
-huvudstaden, av dess märkvärdigheter i gator, torg,
-byggnader, handelsbodar och restaurationer,
-avskildrade sin bostad med dess venetianska matta,
-trädgården med dess kanelpäron och lusthus, samt
-slutade med att besvärja fadren icke stå i solen för sin
-lycka utan genast bryta upp och fara direkt på
-ångbåten, icke sparande på styvern, utan ta
-salongsbiljett, äta en biffstek och dricka porter i försalongen,
-så att han kom fram frisk och sund.
-</p>
-<p>
-När brevet var slutat, vek herr Lundstedt det
-i fyra delar, fäste ihop det med munlack och bar
-det i kryddbon, glad i hågen som om han betalat
-en skuld, kvitterat en räkning, vilken han icke mera
-behövde tänka på.
-</p>
-<hr class='ppg-pb' />
-<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_216' name='page_216'></a>216</span>
-
-<h3>TREDJE KAPITLET.</h3>
-</div>
-
-<p>
-Första infallande söndagsmorgon stod herr
-Lundstedt i orgeltrappan till Jakob väntande med en svärm
-skolungdom på professorns ankomst, emedan ingen
-insläpptes på läktaren förrän vårdaren av
-helgedomens musikaliska aldra heligaste själv anlände.
-Klockorna hade ringt annangången, när mästarens
-steg hördes nere i trapporna, och ungdomen öppnade
-aktningsfullt lederna, medan professorn, nickande
-hälsningar till höger och vänster, uppnådde dörren,
-där han stannade, kastade en blick över hopen, som
-om han vore frälsaren och bjöde stormen lägga sig;
-därpå tog han fram en nyckelpung med pärlbroderi,
-öppnade den med en betydelsefull min, som om han
-vore Petrus och hade himmelriket på andra sidan
-dörren, stack nyckeln i hålet, men vände sig därpå
-hastigt ut mot den otåliga, nådehungrande skaran
-för att se efter om han kunde få förkasta några.
-Och mycket riktigt, där funnos några världsliga
-sinnen, som icke gåvo sig tid att avvakta
-nådaordningen, utan ville bryta sig in, och därför fattades
-i kragen och utvisades. Nu öppnades dörren och
-sakta släpptes sångarkoret in förbi den mönstrande
-dörrvårdaren, som med lyftat finger och sträng min
-stod redo att störta olydiga andar ut ur paradiset,
-att de skulle erfara sanningen, att många voro
-kallade men få utkorade. När Lundstedt passerade den
-stränge portvakten, ljusnade dennes ansikte, och han
-tog honom ur ledet, ställde honom på sin högra hand
-och visade honom ett gott behag.
-</p>
-<p>
-Herr Lundstedt, som icke hade sett en så stor
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_217' name='page_217'></a>217</span>
-kyrka förr, blev betagen av en helig rysning inför
-det väldiga rummet, där jättarna kunde gått raka och
-satt opp psalmnummer ovanför pelarblommorna, men
-han fick icke leka längre med sina tankar, förrän
-professorn tog honom i ficklocket och drog honom
-med sig att beskåda instrumentet. Uppför en liten
-trappa började vandringen och stannade först vid
-bälgarna, som lågo där likt jättens lungor färdiga
-att flåsa, när foten sattes på bröstet; uppför stego
-de, förbi rosettfönstret över portalen, tittade in genom
-en bräddörr och sågo väderlådan, på vilken
-principalstämmorna stodo på ett led med kontrabasunens
-trettiotvåfots pipa som flygelman; stego högre och
-högre, tills de kunde skåda in i hela skrovet,
-rymligt som bröstkorgen på en valfisk, där man såg
-revben, senor, muskler, luftrör, knotor, blodkärl och
-nerver företrädda av alla dessa pipor, koppel,
-abstrakter, regeringar, vinkelhakar, vippor, vällarmar,
-pumpeltrådar och andrag; en gigantisk organism,
-som behövt tusen år att växa till, med några alnar
-vart hundrade år, sättande en blomma vart sekel
-som aloen, lämnande ett frö i mansåldern, skjutande
-en gren, ett blad, varje decennium; ett mänskoverk
-utan uppfinnare liksom katedralen, utan byggmästare
-som pyramiden, ett ofantligt samarbete av hela
-kristenheten, som ärvt grundtanken av hedendomen.
-Nu steg den brant upp som ett fjäll av stalaktiter,
-och lärjungen hisnade, när mästaren ledde honom
-upp på spetsen, där de hade valvbågarne en
-handbredd över huvudet, och plötsligen sågo sig stå i
-skymningen omgivna av nakna mänskokroppar med
-vingar på ryggen, övermänskligt stora barn, som
-blåste i basuner, och kvinnor, som slogo harpor och
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_218' name='page_218'></a>218</span>
-cymbaler; och när de trängt sig fram och skådade
-ner i kyrkan, där små mänskor krälade in i båsen
-med böcker i händerna, greps lärjungen av svindel,
-så att han måste fatta en kerub i armen; men
-mästaren log som frestaren på berget, när han visade
-sin sköna värld för människones son. De stodo
-ett ögonblick däruppe i halvmörkret och när
-lärjungen hämtat sig, pekade frestaren ut under de
-svärtade spetsvalven, där dunklet kämpade med ljuset
-underifrån, så att man tyckte sig se hur de blandade
-sig såsom den kalla och varma luften över åkern, där
-vårsolen bränner, och när ögat vant sig en stund,
-trängde en stor ljus sky igenom; skyn delade sig
-som ett ångmoln och färger kondenserade sig, togo
-kropp och blevo Kristus och de två lärjungarne i
-förklaringens ögonblick, svävande genom dunklet på
-allt det ljus som insläpptes genom det höga korets
-väldiga fönster. I detsamma hördes ett dån över
-deras huven, en lätt skakning kändes under fötterna
-och nu gingo alla tornets klockor till sammanringning,
-så att orgelverkets trätak sviktade och den smala
-trätrappan knarrade, när de båda vandrarne stego
-ner. Och lärjungen hade känslor av att ha varit
-uppe i himlen bland änglarna och sett Kristus
-förklarad och ljuset segra över mörkret.
-</p>
-<p>
-Nu, när han nerifrån såg det stora musikverket,
-som icke liknade någon annan sak i naturen eller
-konsten och därför oroade honom, tryckte honom,
-och gjorde att han kände sig under detta
-människohandens verk, som dock först blev levande under en
-människohand, ville han utreda vad han såg,
-återföra dess former på andra kända och därmed närma
-sig den, få ner den till sig och bli lugn. Kyrkan
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_219' name='page_219'></a>219</span>
-hade han redan klar för sig, att den var urskogen,
-i vilken hedningarna offrade människor, pelarne voro
-träd och valven grenarne, men orgeln var orgeln.
-Det var ingen växt, intet djur — om icke en korall
-— icke en byggnad — om icke en mängd hängtorn
-från riddarborgarne — dessa tureller med
-fasadpiporna, av vilka en del voro blivna stumma, men
-kvarsittande såsom rudiment från äldre stadier,
-numera utan bruk. Varje sats småpipor kunde likna
-Pans syrinx, som väl var grundformen, men de stora
-i de framspringande hörntornen påminde om en
-vapensamling utan att likna den, och ornamentiken i
-förgyllt trä från förra århundradet, med snedkavlade
-snäckor och spiralformiga blommor som kineserna
-bruka, klippte genast av tanketråden, som ville binda
-ihop de olika lederna i detta virrvarr av former, i
-vilket ett mera bildat sinne än den unge
-handelsbetjäntens kunnat läsa hela instrumentets historia
-från den latinska hedningens vasspipa, genom den
-keltiske barbarens säckpipa, byzantinske kejsarens
-vattenorgel, med upphämtande på vägen av minnen
-— dunkla visserligen — från medeltidskyrkans
-emporer, triforer, klocktorn, altarskåp, tabernakel; från
-sachsiska rokokoporslinet och första kejsardömets
-romerska vapensmak.
-</p>
-<p>
-Professorn hade satt sig vid manualen i dess
-tre etager, dragit ut principalstämman och givit
-lärjungen en vink att sitta bredvid; bälgarne pustade
-och knarrade och nu sjöngo fasadpiporna preludiet
-enstämmigt; snart intonerade flöjten, och
-harmonierna svällde; gamban tog i näston upp ett solo för
-bariton, trompeten smattrade och bordunan
-brummade; därpå tystnade de en efter en, och när det
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_220' name='page_220'></a>220</span>
-blivit lugnt, hördes kantorns stämma sjunga opp första
-strofen i Upp, psaltare och harpa; och när han
-dallrat ut på sista tonen, brusade orgeln ut med fullt
-verk, under det församlingen föll in i sången. Och
-med kopplad pedal och alla fyrtiotvå stämmorna
-andragna höll orgeln sin symfoni med alla orkesterns
-instrument, lydiga under en mans händer och fötter.
-När prästen sedan vid altaret tog upp att läsa Helig,
-Helig, föreföll hans röst som om någon obehörig
-ställt sig att prata under en konsert, och när man
-äntligen hann till predikan, satte sig professorn med
-ryggen mot orgelverket och blundade, visande med
-en min, att han tyckte sig bli störd. Men när så
-gudstjänsten var slut, alla psalmer sjungna och ordet
-var fritt, som professorn kallade det, när han fick
-spela utgången, då måste herr Lundstedt sitta
-bredvid och sköta andraget, när stora fugan rullade på.
-Och då spelade han för sin enda åhörare utom
-tramparen, ty när äntligen allt var över, stod kyrkan tom.
-Detta såg professorn i sin reflektor, men han var
-van vid det, njöt av det och skulle ha blivit ond,
-om hela publiken skulle ha stannat och vågat låtsas
-begripa det han ensam förstod uppskatta.
-</p>
-<p>
-Herr Lundstedt lämnade kyrkan med ett intryck
-av att han sett något oerhört stort, hört något
-övermänskligt skönt, fullt övertygad numera, att om han
-också inte riktigt till fullo kunde njuta av
-fugalmusik, så var det därför att han var obildad, men
-han var stolt över hoppet, att han en gång skulle
-kunna tillhöra de få utvalda som kunde det.
-</p>
-<hr class='ppg-pb' />
-<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_221' name='page_221'></a>221</span>
-
-<h3>FJÄRDE KAPITLET.</h3>
-</div>
-
-<p>
-Herr Lundstedt hade tillbragt ett halvt år i
-Stockholm. Tiden hade lupit undan, ty göromålen voro
-många, och det minsta blev orgelspelning.
-Seminarium tog nämligen drygaste tiden, och på
-Musikaliska akademien blev det huvudsakligen harmonilära
-och sång, emedan professorns timmar voro mycket
-eftersökta och eleverna voro många. Kom därtill att
-kassan snart var till ända och herr Lundstedt måste
-som så många andra gå och sjunga i kören på Stora
-Operan, sjunga på begravningar och knipa in en
-tolvskilling på sånglektioner med handelsbokhållare, som
-ville göra kvartetter, vilka då voro högt på modet.
-</p>
-<p>
-Men som en verklig sabbat mitt i arbetet stod
-söndagen, då han fick sitta på Jakobs orgelläktare
-bredvid professorn och hjälpa med andraget. Då
-tyckte han sig vara näst den viktigaste personen i
-kyrkan, och orgelns majestät lyfte honom, förstorade
-honom, liksom satte en skarv på hans själ. Och han
-älskade det stora verket som något som var starkare
-än han; satt och lekte att luften kom ur hans lungor,
-tonerna ur hans strupe, och professorn blev blott
-en del av mekaniken, som överflyttade hans
-musikaliska önskningar på pedal och manualer, och han
-vande sig tänka att de tusen människorna
-därnere i kyrkan måste sjunga det han ville, prästen
-vara tvungen tiga när han spelade.
-</p>
-<p>
-Den långa predikan åhörde han med otålighet
-eller också inte alls; fick en söndag på södra
-läktaren se en flicka, som var skär i hyn, hade fina
-kläder och såg ut som en fröken. Han såg henne
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_222' name='page_222'></a>222</span>
-varje söndag på samma plats och blev slutligen van
-att betrakta henne som sin åhörare, som kom för
-att sjunga till hans ackompanjemang (som professorn
-spelade), och tyckte sig märka att hon såg åt
-orgelläktarn hela tiden. Ehuru det icke var svårt att
-få veta vad hon hette, genom att se på anslaget i
-bänken, tyckte han att det var roligare icke veta det,
-utan få ge henne ett vackert namn själv, och han
-kallade henne Angelika efter Malmströms poem. Men
-så skulle han ha ett tillnamn åt henne; och efter
-långt letande hittade han på De la Gardie till minne
-av att kyrkan blivit byggd av en greve med det
-namnet. Om juldagen såg han hennes far och mor,
-och fadren, som hade vita tandborstmustascher som
-franska marskalkarne, beslöt han utnämna till
-generallöjtnant, det högsta han visste. Och Angelika hade
-två små systrar, som han kallade Gurli och Fanny.
-När han så tyckte att de varit vänner och bekanta
-tillräckligt länge, företog han sig en
-högmässopredikan att fria, vilket gick så till att han slog upp
-en psalm i psalmboken, för att se om nummern
-kom udda eller jämn, och som den kom jämn
-hade hon sagt ja. Återstod bara fadrens bifall och
-för att utröna det, skulle han räkna piporna i
-principalstämman. Men det blev ett tvärt nej, just som
-prästen sa Fader vår och man skulle luta pannan i
-handen. Herr Lundstedt försökte mellan fingrarne
-räkna om dem baklänges, men det blev nej ändå.
-Nu hade han fått en sorg, och den kändes skön som
-det stilla lidandet, det oförskyllda, som förädlar
-människan och renar sinnet från själviskhet. Men när
-en söndag gått, beslöt herr Lundstedt ta ut lysning
-utan föräldrarnes samtycke, och när prästen läste upp
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_223' name='page_223'></a>223</span>
-lysningarne, men icke nämnde Angelikas och Alriks
-namn, utan två helt andra, valde herr Lundstedt sig
-två andra, som han kallade deras pseudonymer, och
-ansåg att han numera var förlovad pseudonymt. Och
-måndagsmorgonen, när han gick från seminarium till
-akademien, gick han till en juvelerare på
-Drottninggatan och utvalde två ringar, men eftersom
-förlovningen var pseudonym, gick det inte an att ha släta
-ringar, helst inga sådana lågo i fönstret, utan valde
-han två med rosenstenar.
-</p>
-<p>
-Angelika var nu hans, och han var lycklig. Han
-sjöng om henne på akademien, sjöng till henne i
-kyrkan, på seminarium, på serenaderna, men
-bröllopet ville han uppskjuta, tills han blivit något stort
-och mäktigt. Och som han samlat nära ett hundra
-riksdaler fattade han det beslutet att ta
-direktörsexamen och bli professor och riddare. Men innan
-han hunnit ta första steget på den lysande banan,
-hade oväntade händelser inträffat, som gjorde en
-stor del drömmar om intet.
-</p>
-<p>
-Det var nämligen en söndagsafton i april, då
-herr Lindbom bjudit på »sångfock» hemma i bostaden
-vid Norra gatan. Bland de inbjudna märktes andra
-tenoren, sadelmakaren, och första basen, finbagaren,
-vilken icke var någon annan än mannen med
-senapshunden från näringsstället Solen, och vilken senare
-aldrig tröttnade att berätta historien om
-russinpotatisen och senapshunden, varvid herr Lundstedt
-ödmjukt böjde sitt huvud under löjet och bedyrade,
-att han aldrig plägade ljuga, och därför trodde att
-alla mänskor talade sant, för så hade han lärt av
-sina föräldrar.
-</p>
-<p>
-Emellertid hade man nu sjungit långt in på
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_224' name='page_224'></a>224</span>
-kvällen och druckit ganska mycket, varför man bröt upp,
-att gå till Solen och äta kväll. Man hade dukat av
-och tagit in punsch samt stod just i färd med att
-sjunga igen, då dörren till salen öppnades och in
-trädde en gammal man, med böjd rygg, en påse i
-gehäng på axeln och en tung käpp i handen.
-</p>
-<p>
-— Ut! här ges ingenting, mottog honom
-jungfrun, innan den gamle hunnit hälsa och framföra sin
-fråga om Alrik Lundstedt träffades här.
-</p>
-<p>
-När denne hörde sitt namn, steg han upp ur
-sångkretsen och skred emot den gamle, dock utan
-att öppna sina armar (vilket aldrig brukats på Rånö,
-annars än mellan ståndspersoner), utan snarare med
-ett slags förlägen långsamhet, och det slags bryderi
-man erfar vid åsynen av mindre bemedlade
-släktingar.
-</p>
-<p>
-— Nu är jag här! hälsade den gamle, utan att
-räcka handen. Kan du nu ge mig något att äta, för
-jag har inte fått något ordentligt sedan jag kom ut
-ifrån Kalmar.
-</p>
-<p>
-— Kalmar? Vad har far gjort i Kalmar? sporde
-Alrik med en nedslagen blick på den gamles dåliga
-yttre.
-</p>
-<p>
-— Herre Jesus, det är en lång historia, må jag
-sitta först, svarade gubben.
-</p>
-<p>
-Herr Lindbom, som åhört samtalet och i sitt
-lättrörliga sinne gripits av ett så oväntat
-sammanträffande mellan far och son, fattade tillfället att ge luft
-åt det överskott av känslor, som icke hunnit strömma
-ut i sång, och med en artig bugning nalkades han
-den gamle, bjöd honom sin arm och talade:
-</p>
-<p>
-— Detta är herr Lundstedt, hör jag; min
-ungdomsväns köttslige fader, vår allas förträfflige väns
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_225' name='page_225'></a>225</span>
-upphovsman, att jag så må säga; tillåt oss unge,
-som ännu icke äro torra bakom öronen, att i vårt
-glada lag se den gamle som vår gäst, vår högt
-värderade hedersgäst, för vilken jag beder
-sångarbröderna höja ett glas och hälsa med ett fyrfaldigt
-hurra!
-</p>
-<p>
-Hurraropet utbragtes och gubben fick lägga ifrån
-sig påsen och käppen och sitta upp i högsätet, som
-skinnsoffan kallades.
-</p>
-<p>
-— Herr Lundstedt kommer direkt från Kalmar, —
-tog jag mig friheten höra, uppslog herr Lindbom
-konversationen, då både far och son tycktes
-förstummade av det ståtliga mottagandet. Resan var
-angenäm? Vädret gott? Inga äventyr?
-</p>
-<p>
-— Jo, det var en färd, vill jag lova!
-</p>
-<p>
-— Si där, si där! avbröt herr Lindbom, som
-var en stor älskare av äventyr. Berätta, berätta!
-Och han gjorde en gest med handen, som om han
-bjöd kamraterna på något gott han själv lagat.
-</p>
-<p>
-Men den gamle var ingen berättare, utan
-meddelade i få ord att han tagit galen ångbåt i Nyköping
-och kommit till Kalmar i stället för till Stockholm,
-och att han måst gå till fot emedan pengarne tog
-slut, medan han väntade i åtta dagar på ångaren.
-</p>
-<p>
-— Hör, hör! avbröt herr Lindbom, inkastande
-små detaljfrågor för att få litet kolorit på äventyret,
-men utan att lyckas, ty när gubben sagt hur det
-förhöll sig, så var det slut. Och vid uppmaningen
-att dricka punsch föreföll han likgiltig och kastade
-blickar omkring sig som om han sökte något, och
-då finbagaren erinrade sig ett förflutet, då även han
-begagnat sådana blickar att uttrycka samma behov,
-räckte han sin hjälpsamma hand åt den hungrige och
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_226' name='page_226'></a>226</span>
-viskade till Lundstedt junior, som strax reste sig,
-och inbjöd den gamle stiga fram till disken att välja
-av härligheterna. Bländad av så mycket läckerheter
-på en enda gång, stannade gubben i ett långt
-begrundande, som måste avbrytas av Alrik, vilken tog
-en stor flat tallrik, och lade upp en bit av var sort,
-så att det hela såg ut som en kolossal sillsalat, satte
-brännvinsflaskan och svagdricka framför gubben och
-lät honom mätta sig.
-</p>
-<p>
-När det var gjort, brast bacchanalen lös igen;
-och man sjöng för gubben »Mitt liv är en våg»,
-icke glömmande att med nickningar och
-accentueringar anspela med »i svallande tåg vid vindarnes
-strid» på det yrke som Alriks upphovsman valt och
-övat.
-</p>
-<p>
-Därpå dracks, och herr Lindbom höll tre tal i
-rad; det första om ålderdomen, dess företräden och
-oomtvisteliga rang jämförd med ungdomen; det andra
-om havet, dess storartade naturscenerier och därmed
-förknippade faror — inflickande en berättelse om
-sin första seglats till Blockhustullen, med kantring
-och räddning — sakta övergående till fiskarens hårda
-liv (varvid sadelmakaren vädrade en ordlek och
-ropade bravo!) målande efter mälarförhållanden nätens
-läggning och upptagning, notdräkten och norsfisket
-i Norrström, samt hoppade därpå in i skålen för
-havets son, vikingalynnet, järnviljan och
-stormbetvingaren, vartill följde som illustration sången
-»Hur med väldigt raseri, stormens åskor
-ru-u-u-u-u-u-uula!» varvid finbagaren fick briljera med sitt
-förstabas-solo, direkt tillägnat Rånöaren. Det sista
-talet var en deklamation av Malmströms Angelika,
-i hemlighet riktad till herr Alrik, som när talet var
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_227' name='page_227'></a>227</span>
-slut, höjde sitt glas och med tårar i ögonen och en
-betydelsefull min uttalade det enda ordet: Angelika!
-</p>
-<p>
-Vilket intryck dessa upprepade hyllningar gjorde
-på Lundstedt den äldre, skulle varit svårt för en
-övad betraktare att avgöra, ty den gamle syntes
-sluten inom sig, och nickade endast till sångens takt
-med sitt gråa huvud, och några yttringar av djupare
-förståelse, sympati eller tacksamhet kunde icke
-spåras. Men herr Lindbom, som med all makt ville
-pressa några äventyr, något intresse ur denne havets
-son, kramade honom som en citron med sina
-vänskapsfulla tilltal, mjölkade honom, men den
-känslolöse rullade ihop sig som en igelkott och blev
-oåtkomlig. Slutligen inskränkte sig herr Lindbom att i
-krypande ordalag anhålla som den största
-hedersbetygelse att få begagna det ganska brukliga
-tilltalsordet farbror, vilket han bedyrade skulle adla honom,
-själv en folkets son, att han därigenom skulle känna
-sig mera värdig att äga till bror ett jättesnille som
-Alrik Lundstedt. Och när ceremonien var
-överstånden erbjöd den varmhjärtade unge mannen sin
-säng åt upphovsmannen till en oförgätlig afton.
-</p>
-<p>
-Därpå bröts upp och tågades hem med sång,
-varpå sångarkretsen skingrade sig och de två
-rumskamraterna införde sin hedersgäst med påse och
-käpp i den lilla kammaren. Herr Lindbom öppnade
-sitt sängtäcke och anvisade gästen sovplats, tog själv
-en nattsäck och kastade på mattan med gondolen,
-rev av rock och byxor, samt lade sig, som han
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_228' name='page_228'></a>228</span>
-anmärkte, bredvid riddarens fru, och bjöd godnatt.
-</p>
-<p>
-Den gamle blev länge sittande på sängkanten
-och funderade. Sonen däremot, som hela kvällen
-förhållit sig ytterst tillbakadragen såsom om han
-fruktat få veta något ledsamt, tog nu mod till sig
-och framskruvade frågan:
-</p>
-<p>
-— Nå, far, har du sålt stugan och grejorna?
-</p>
-<p>
-— Ja visst, svarade fadren, alldeles efter som
-du bad mig.
-</p>
-<p>
-— Och pengarna? hördes Alriks slocknande
-stämma.
-</p>
-<p>
-— De ha gått åt!
-</p>
-<p>
-Nöjd med detta klubbslag mellan hornen lade
-sig unga Lundstedt ner och låtsades sova. Men han
-sov icke den natten utan tänkte; tänkte över var
-han skulle placera den vilsekomna, som han lockat
-ut i världen, och hur han skulle nära honom; tänkte
-på sin direktörsexamen, professuren och sin
-Angelika, om det nu var den i Jakobs kyrka eller någon
-annan.
-</p>
-<p>
-Medan nattens timmar så förgingo, avbröts
-tystnaden då och då av herr Lindbom, vars varma hjärta
-haft tid att svala av sig i golvdraget, och vars
-saknad av den varma sängen gav sig luft i enstaka ord,
-slungade på måfå. Och vid femtiden, när det ljusnat,
-reste sig den barmhärtige samaritanen med ett
-miserabelt lynne, hoppade i byxorna, fick fatt i en
-särskild nyckel och sprang ut på gården.
-</p>
-<p>
-Inkommen igen slog han opp fönstren, satte sig
-i gungstolen och talade i mörka ordalag för sig själv
-om fattigvårdslagstiftningen, försvarslösheten och
-folkets bristfälliga uppfostran, icke så mycket i bokliga
-kunskaper som i folkvett. Lyckligtvis var herr
-Lindboms vältalighet alldeles för djupgående att fattas
-i dess innersta kärna av de halvsovande åhörarna
-och när klockan blev halv sju måste den dystre
-talaren gå, sedan han kastat en blick av rysligt förakt
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_229' name='page_229'></a>229</span>
-på den gamles kläder och vid utgången smällt dörren
-i lås så att huset skakade.
-</p>
-<p>
-När far och son vaknat därvid, uppstod en
-rådplägning dem emellan om vad som skulle göras,
-och med resultat att sonen avlämnade sina åttiofem
-riksdaler till fadren och uppmanade honom resa hem
-igen, emedan fisket i huvudstaden var statt på
-nedgående. Gubben, som drömt sig ett angenämt
-stockholmsliv men icke vidare reflekterade över vad som
-skedde, fann sig i att få en penningsumma i handen
-och lovade bryta opp så snart han besett stadens
-märkvärdigheter, och därmed skildes de för att råkas
-på Solen till middag.
-</p>
-<p>
-När Alrik kom till middagen, fanns ej den gamle
-där, men när han kom hem om aftonen, låg gubben
-i herr Lindboms säng, och när sängens ägare infann
-sig vid tiotiden, då tog det varma hjärtat eld, och
-röken tycktes kväva den känslofulla, ty han blev
-stum, så stum att han icke besvarade hälsningar.
-Och sedan han sparkat stövelknekten upp på
-kakelugnskransen, spottat framför sig en mängd gånger,
-lossnade tungans band, men för att icke visa sig
-obelevad gåvo hans känslor sig luft på det främmande
-språk han var någorlunda mäktig. Och oförstådd
-av sin omgivning luftade han sig liksom i enskilda
-samtal med sin genius.
-</p>
-<p>
-— Der alte Schlingel stinkt wie ein Aas, und der
-kleine Bube ist ein blödsinniger Schmarotzer.
-</p>
-<p>
-— Är du vid dåligt humör, Lindbom? frågade
-unge Lundstedt, som satt och skrev harmoni vid sitt
-bord.
-</p>
-<p>
-— Jag! Nej! Inte alls! Tvärtom!
-</p>
-<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_230' name='page_230'></a>230</span></p>
-<p>
-— Du kan ju ligga i min säng, så tar jag
-mattan! svarade Alrik.
-</p>
-<p>
-— Nå, efter du önskar det, så låt gå! Men jag
-ska säga dig en sak: jag tycker inte det är artigt
-att bjuda en långväga resande att krypa in så här
-obekvämt, och du som har pengar i strumpa kunde
-ha varit så artig och tagit ett rum åt din gamle far.
-</p>
-<p>
-Herr Lundstedt den yngre invände, att gubben
-snart skulle resa och att det inte lönade sig bråka.
-Och därvid blev det.
-</p>
-<p>
-Emellertid voro Alriks äregiriga drömmar slut,
-och han måste i hast forcera en enkel organist- och
-skollärarexamen, ty gubben, som slagit sig ner på
-Solen, kom sig aldrig för att resa, och herr Lindbom,
-som ledsnade på samboningen, bröt opp en vacker
-dag, sedan han uppsagt farbrorskap och kamratskap
-och tog sig ett nytt rum.
-</p>
-<p>
-Efter åtta dagar hade gubben ätit och druckit
-upp alla pengarne i sällskap med en krets av vänner,
-som bildat sig omkring hans bord, och vilka alla,
-av huru olika samhällsklasser de än voro, ledo av
-en strykande aptit och en osläckelig törst.
-</p>
-<p>
-Alrik såg sig därför en vacker dag i bekymmer
-och ungefär i samma ställning som en far till ett
-vanartigt barn, ty gubben gjorde honom verkligen
-förtret och dök opp allestädes som fredsstörare, där
-man icke väntade honom, och krånglade sig in
-överallt. Stod Alrik en afton på stora Operan uppe på
-alperna i Wilhelm Tell och väntade entré, såg han
-på andra sidan scenen oppe i molnen den gamle
-stå med en lina i handen, färdig att hissa på; gick
-han över Norrbro en middag och en folksamling stod
-vid barriären och tittade ner i strömmen, fick han
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_231' name='page_231'></a>231</span>
-se gubben ihop med tullvaktmästare sitta i en båt
-och fiska nors; och en söndag fann han fadren stå
-och alternera med orgeltramparn i själva Jakobs
-kyrka. Överallt fanns han, och tycktes gå genom
-lykta dörrar, tyst utan talförhet slank han in och
-blev aldrig utkörd. Helst träffades han dock vid
-disken på Solen, där han blivit bergtagen av den
-levande matsedeln framför skänken.
-</p>
-<p>
-Emellertid hade Alrik ej tagit avsked av sina
-drömmar, och han satt numera under den långa
-gudstjänsten och lekte att han uppsköt giftermålet med
-Angelika på obestämd tid, tills hon kanske bleve
-gammal och ful, och ingen ville ha henne mera,
-och hon då kanske toge honom; och han satt och
-prövade hur hon skulle se ut som gammal; rynkade
-omkring munnen, satte kaffefläckar under hårfästet,
-lade umbra om ögonen, som han lärt i statistlogen
-på operan. Men när hon var vacker ändå, hittade
-han på att ruinera hennes far, såsom fru Schwartz
-brukade, när en man av folket skulle få en högadlig.
-När hoppet ändock icke ville nalkas honom och han
-fick se fadrens, grevens, raka, ståtliga figur i den
-fina överrocken med sidensarge i armarne, beslöt
-han att förföra henne som Lasse Lucidor, men för
-att kunna det måste han vara en storhet, en talang,
-och han hade ännu icke fått spela på Jakobs orgel
-utan bara dragit ut stämmorna. Detta blev nu hans
-närmaste mål att få spela utgången åtminstone, och
-nu flyttade sig all hans längtan och åtrå över på
-orgeln, och i åtråns hetsfeber antog instrumentet alla
-fullkomligheter, som den älskade brukar ta.
-Tennpiporna blevo silver, mahognyt blev palisander, det
-finaste träslag herr Lundstedt kände namn på, men
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_232' name='page_232'></a>232</span>
-som han aldrig sett; stämman vox humana kallade
-han numera vox angelica, och det var hennes röst,
-som han aldrig hört. Registerknapparna med deras
-i porslinsskyltar inskrivna namn, vilka närmast
-liknade en apotekshylla, antogo mystiska former,
-växlande alltefter den brinnande åskådarens sinnelag.
-Ibland voro de ringklockor till dörrar i ett stort hus,
-där det bodde sköna kvinnor, vilkas namn stodo
-skrivna på plåtarna, ibland knapprader i
-isdrottningens klädning; isdrottningen visste ingen mer än
-herr Lundstedt vem det var, och han hade aldrig
-sett henne heller, men hon borde vara mycket stor,
-och elfenbenstangenterna voro hennes tänder; hade
-någon frågat huru de kunde vara det, då de sutto
-i tre manualer, skulle herr Alrik svarat, att
-isdrottningen hade tre gommar, ty han kunde svara på
-allting, och de svarta tangenterna voro gamla murkna
-tänder, som icke blivit utdragna, för isdrottningen
-var tusen år fylld, men ändå tämligen ung; det
-berodde alldeles på hur man tog det, menade herr
-Alrik.
-</p>
-<p>
-En gång hade han sett i Meyers universum hos
-herr Lindbom, medan dennes hjärta ännu var varmt
-och öppet för havets son, och där hade han sett
-basaltgrottan på Staffa. Sedan den dagen var orgeln
-en stor basaltgrotta och orgeltramparen var Eolus,
-som gjorde stormen; men djupast ner på grottans
-botten bodde ett troll, som kunde komma fram om
-man tryckte på en knapp, och kom det fram, skulle
-grottan störta samman. Anledningen till denna sista
-tankelek var den, att professorn en gång visat
-lärjungen en registerknapp, som ledde en stämma, vilken
-icke fick utdragas samtidigt med vissa andra, med
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_233' name='page_233'></a>233</span>
-risk att eljes orgeln skulle gå sönder och golvet
-måste brytas opp för att instrumentet skulle kunna
-lagas. Det var trollknappen, som herr Alrik kallade
-den, och han kunde sitta och stirra på den långa
-stunder, fingra på den, när ingen såg det, och när
-han var ledsen önskade han dra ut den, höra dånet
-och braket, som skulle uppstå när orgeln med sina
-tunga basalt-pelare störtade över honom och han
-fick dö en härlig, berömd död i sin ungdom, inför
-Angelikas ögon, och i Guds eget hus.
-</p>
-<hr class='tb' />
-
-<p>
-Under sådana lekar och mycket arbete försvann
-studietiden så tämligen hastigt och en vacker dag
-stod herr Lundstedt färdig med sin examen, på vilken
-själva krönet skulle bli att han en afton finge spela
-på kyrkans orgel i professorns närvaro, för att sedan
-gå ut i livet och tillträda klockarbefattningen i Rånö
-kapellförsamling, där han hade indigenatsrätt.
-</p>
-<hr class='ppg-pb' />
-<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>
-
-<h3>FEMTE KAPITLET.</h3>
-</div>
-
-<p>
-Klockargården ligger på en udde vid Kyrkviken
-med utsikt åt fjärden, som nu är isfri efter
-vårstormarna. Den röda träbyggningen är rätt stor,
-ty den innesluter sockenstuga, skolsal och boställe,
-och nu om eftermiddagen, när den är tom, ser den
-ändå större ut och ödsligare, och herr Lundstedt går
-omkring den och ser genom de nakna fönsterna,
-vilka utan gardiner stirra som insjunkna ögon; och
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_234' name='page_234'></a>234</span>
-när han stannar utanför skolstugan och för att liksom
-söka sällskap tittar dit in, ser han de långa bänkarna
-fullsatta med barn, och sig själv i katedern, ty han
-kan se allt vad han vill numera. Ensam på gården,
-dit endast en gumma kom för att bära mat och städa,
-hade herr Lundstedt haft svårt att finna sig första
-tiden, ty han ägde ingen att språka med, och
-pastorns på andra sidan viken tog endast emot honom
-som en tjänare och kallade honom Lundstedt rätt och
-slätt, vilket nu icke skulle gjort honom olycklig, efter
-som han kände sin ställning och fann sig gott vid
-den, men det underordnade i hans läge hindrade
-honom att fritt söka upp förmannen och något intimt
-eller dagligt umgänge kunde således icke komma
-till stånd. Skolläraren fann sig sålunda hänvisad på
-sina lärjungars sällskap, och med sin otroliga
-lekfullhet fann han snart på att uppliva sina
-stockholmsvänners minne genom att döpa om barnen efter vissa
-likheter de kunde förete med de frånvarande
-originalen. Den skickligaste läxläsaren kallade han
-sålunda professorn, den starkaste sångaren hette
-Lindbom; och Angelikas systrar funnos där också, men
-hon själv fick icke sitta i skolan, när hon varit så
-nära att bli gift.
-</p>
-<p>
-Herr Lundstedt hade sålunda alla sina bekanta
-dagligen och stundligen inför sig, och när vänkretsen
-blev för trång, tog han sig till att ge liv åt
-personerna i de böcker han läste, och som han nu ett
-år ur sockenbiblioteket lånat Cooper, hade han hela
-klassen full med Skalpjägaren, Spårfinnaren,
-Läderstrumpan, Hjortdödaren och så vidare. Pojkarne
-flinade visserligen först, men snart vande de sig vid
-dessa pseudonymer och begagnade dem sins emellan.
-</p>
-<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_235' name='page_235'></a>235</span></p>
-<p>
-När han nu fördrivit en stund med att befolka
-den tomma skolsalen och eftermiddagen blev honom
-lång, gick han ner till kyrkan för att spela orgel.
-Gudshuset är en liten träkåk, som liknar en ändrad
-storbåt, upptagen från ett större djup efter en längre
-sumpning, utan torn och med små fyrkantiga
-världsliga fönster. Det största på kyrkan är nyckeln, stor
-som en dragg och gjord att bäras med två händer,
-för att icke tappas bort.
-</p>
-<p>
-Det inre är däremot mera livligt och påminner
-om ett leksaksstånd i julmarknan, eller en
-dockteater, eller i vissa delar en gammal flickas
-toalett, Kina slott på Drottningholm, ett schweizeri, ett
-klädstånd. Taket är nämligen en ryggås med
-tvärbjälkar, bemålade med stora sjöormen, torskhuven,
-läderlappar, springbockar; och under bjälkarne hänga
-amiralsskepp, träduvor, som prinsens gubbar sälja
-till flugfällor, ljuskronor, skeppslyktor; altaret är en
-stor toalett, med ljusstakar, parfymflaskor,
-porslinsdockor, karamellsdeviser, pappersblommor; väggarne
-äro behängda med sköldar och svärd med sorgflor,
-tavlor med får, herdar, kungar och dronningar.
-</p>
-<p>
-Allt detta gör det husligt inne i den tomma
-byggnaden, som ser bebodd ut, gör att skolläraren
-trives där som i ett rum, där någon bott länge och
-suvenirer samlats. Men orgeln har han behövt längre
-tid att göra om i sitt sinne. Med starkt minne av
-Jakobs basaltgrotta, där stormar och böljor kunde
-släppas lösa, kom han hit och såg en liten vitmålad
-chiffonjé med två andrag, den ena en fyra fots
-principal, den andra en valdflöjt på två fot. Omfånget
-var tre och en halv oktav. Detta senare var det
-sorgligaste; det var som att simma i en sump, där
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_236' name='page_236'></a>236</span>
-man inte kunde ta ut tagen utan att stöta emot.
-Sorgliga tangenter, bruna som käringtänder och
-direkt angjorda på abstrakten, så att man kände hur
-man öppnade ventilerna, och kände hur de smällde
-igen, som när man blir utkörd och någon kastar
-igen dörrn bak efter en. Det låg något tvärt,
-ovänligt i anslaget; och tonen skrikande som fiskmåsar
-och tärnor, en riktig skärgårdsorgel, ibland också
-snattrande som en and, ibland tjutande som en räv;
-ja de lägsta basarna uppförde sig ibland
-oanständigt, när det var sjövind och mekaniken fuktade.
-</p>
-<p>
-Men herr Lundstedts allt omskapande sinne
-försåg orgeln med alla de fyrtiotvå stämmor som
-Jakob hade och han satte upp en spegel över
-notställaren, så att han kunde se vad som tilldrog sig
-i kyrkan, och var han där ensam och ingenting
-tilldrog sig, så kunde han se Jakobs kyrka i sin
-trollspegel, som han kallade den. Då såg han Westins
-Kristi förklaring i fonden, såg magister Lundberg
-gå opp i predikstoln och Angelika komma med sin
-far på läktaren, såg kyrkvaktaren, nattvardsbarnen,
-kantorn och skolgossarna. Och då spelte han den
-fugan han utförde sista aftonen efter examen, och
-samma rysningar av vördnad för sin egen storhet och
-makt intogo honom nu som då, och fötterna arbetade
-på obefintliga pedaler, händerna togo oktaven, där
-tonen fattades, och drogo ut stämmor, där inga
-funnos.
-</p>
-<p>
-När han så tröttnat på spelet, gick han ut i
-stränderna, helst de yttre, som vette åt havet. Där
-hade han så mycket att se på och leka med, och
-ingen störde honom. Hittade han på tångsträngen,
-vilken låg som en svart garnering där vågskummet
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_237' name='page_237'></a>237</span>
-stannade, en kork, så kom den från Ryssland och
-gav anledning till en halv timmes betraktelser
-huruvida den suttit för tsarens frukostvin, eller om en av
-hjältarnes avkomlingar i Fänrik Stål haft sin
-korkskruv i den; hittade han en avbruten årtull, målade
-han upp ett skeppsbrott under upprörande
-omständigheter; en tombutelj undersöktes alltid, om den icke
-skulle innesluta någon skrift av en förlist, som i
-den nedlagt sin sista önskan. När denna havets
-soplår icke mer försedde leksaker, lade han sig
-på strandklippan och tecknade om molnen, målade om
-vågorna, gjorde om stranden och gav kobbar, skär
-och vikar namn. Där hade han lagt Kastellholmen,
-där Strömsborg, här Årstaviken; och Landsorts fyr,
-som vid solsken lyste vitt, kallade han Tandpetaren
-till minne av obelisken i Slottsbacken och så vidare.
-</p>
-<p>
-Men under det herr Lundstedt lekte,
-försummade han i hög grad sina jordiska angelägenheter.
-Sålunda låg hans trädgård ännu vid midsommartiden
-ogrävd; hans fiskvatten obegagnat och hans båt
-gissnad.
-</p>
-<hr class='ppg-pb' />
-<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>
-
-<h3>SJÄTTE KAPITLET.</h3>
-</div>
-
-<p>
-Rånö var endast bebyggt av tre hushåll fiskare
-med en halv mil mellan varje, pastorns och
-herrskapets. Om detta senare hade herr Lundstedt hört
-ett och annat utan att lyckas få se dem. Det var
-icke heller lätt, ty herrskapet bestod endast av
-omyndiga, vilka uppfostrades i Stockholm, och
-herrgården, vilken låg långt oppe i land, hade han icke
-haft anledning besöka. Men nu kom det en order
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_238' name='page_238'></a>238</span>
-från pastorn, att klockaren på lördagarne skulle
-hämta sockenposten uppifrån gården, och sålunda
-befann sig herr Lundstedt en eftermiddag på väg
-inåt skogen och mossarna, där den okända
-herrgården skulle ligga. Han ginade över ett kärr, där
-han höll på att trampa på morkullorna, skrämde
-upp en älgkalv, såg grävlingen gå ut på
-aftonpromenaden, allt under det han åts av myggen, som
-dansade i solnedgången runt om pors och odon. Tuvorna
-stucko ur det svarta vattnet som små barngravar och
-gungade när han hoppade på dem, för att snappa
-ett hjortron.
-</p>
-<p>
-Bären lyste allt gullgulare, och de yngre hade
-ännu den röda kinden vänd mot solen; herr
-Lundstedt lockades allt längre in på mon, där endast unga
-tallar, raka som metspön och med en ruska i
-toppen, prickade ut den våta vägen, som var lagd med
-grenar och ris som en rörlig pontonbrygga.
-Plötsligen hörde han hundskall och såg en skorstensrök,
-varav han slöt, att det underbara slottet låg i
-närheten. Och då han kom närmare, såg han snart två
-långa skorstenar sticka upp ur ett moln av lönnar,
-vilkas näsor dinglade för aftonvinden och skramlade
-som ärter i en torkad gåsstrupe pigorna bruka nysta
-tråd på. Herr Lundstedt blir blyg och stannar att
-betänka sig vad han skall säga, när han kommer fram;
-och när han står där, tycker han, att lönnarne räcka
-lång näsa åt honom, sätta näsorna i vädret,
-romerska näsor, norrköpingsnäsor, grekiska, judnäsor,
-prästnäsor, som sitter bak på gåsen, och han står
-där och leker med näsorna, tills en betjänt kommer
-och frågar vem han söker.
-</p>
-<p>
-På herr Lundstedts höviska svar ledsagar
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_239' name='page_239'></a>239</span>
-betjänten honom förbi hundgården upp till byggningen.
-Det är ett lågt, vitt stenhus med en stensköld i
-pannan, på vilken ett kamfiokort och ett hjorthuvud
-äro huggna under en furstlig krona. Herr Lundstedt
-införes i en förstuga, som är målad med riddare
-som sticka vildsvin med spjut, under det
-rapphönshundar hålla dem i öronen och landsknektar blåsa
-valdhornssolon med nävarne i klockstycket.
-Betjänten visar honom en bambustol att sitta på, och går
-in genom en dörr, som tyckes leda till köket, efter
-som det luktar lök, när han klämmer ut luften med
-dörren.
-</p>
-<p>
-Men en annan stor dörr står öppen på högra
-sidan, och från bambustolen ser herr Lundstedt
-hörnet av ett ekskåp, som står på svarta klot, och när
-han lutar sig fram, varsnar han ryggen av en stol
-och axlarne av en herre, som då och då visar de
-utkrokade testarne av en snusbrun peruk, och han
-hör en äldre mansröst tala:
-</p>
-<p>
-— Detta är ingenting mindre än Rüdesheimer av
-sjuttonhundra och fyrtiofem, mina herrar och fröken
-Beate, som hans majestät, högstsalig konung Fredrik
-i livstiden här nedlade i källarne, under detta golv,
-mina herrar och fröken Beate, och en hel pipa från
-högstdensammes arvland Hessen med binamnet
-Kassel, att ha vid jakttillfällen och även andra
-oförutsedda tillfällen härute på högst densammes älskade
-Frösnäs. Vinet är delikat, högt över vår — må jag
-säga ordet — horisont, mina herrar och fröken
-Beate... vad är det frågan om? »Någon som vill
-tala vid fröken!» — Fröken Beate! Det är någon
-som vill tala vid fröken!
-</p>
-<p>
-Strax efter trädde en dam ut med tre
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_240' name='page_240'></a>240</span>
-korkskruvar på var tinning och bad herr Lundstedt stiga
-in i hennes enskilda rum. Skolläraren följde och
-kom igenom en sal, som öppnade sig över en veranda
-utåt havet och fyren, och inträdde därpå i ett
-kabinett med vita möbler, mycket små och klädda med
-rosenfärgat kattun, ett pastellporträtt och en
-silhuett ovanför soffan.
-</p>
-<p>
-— Var så god och sitt ner, herr organist! sitt
-ner på soffan, och var välkommen till oss, började
-fröken Beate. Löjtnanten har några till jakt hos
-sig och är upptagen för ögonblicket. Herr
-organisten kommer från Stockholm nyligen och har gått
-på akademien. Det har jag också och spelat för
-van Boom, men nu har jag glömt bort allt vad jag
-har kunnat. Nå säg, vad är det här nya med
-postväskan? Ska kyrkoherden ha den på lördagen? Det
-är synd det, för vi brukade alltid läsa bladen.
-Vad tycker organisten om vår pastor?
-</p>
-<p>
-Herr Lundstedt hade nu så många frågor att
-besvara på en gång att han blev tigande. Men
-fröken Beate, som såg den unge mannens blyghet,
-fattades av medlidande, och med sin hand stödd på
-hans knä och med sina ögon drunknande i hans,
-intalade hon honom mod och självtillit, vilket allt
-dock tycktes ha ett annat inflytande på skolläraren,
-som ansikte mot ansikte med en stark verklighet
-icke kunde komma sig för att leka bort det oroande
-intrycket. Han tittade sig omkring i rummet för att
-fånga någon leksak han kunde sysselsätta sig med,
-men fröken Beate trängde så inpå honom, att han
-icke kunde se annat än en svart fläck med sex
-korkskruvar emot fönsterrutan, och strax såg han i
-tankarna sex buteljer rhenskt vin, som man får på
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_241' name='page_241'></a>241</span>
-begravningarne, begravningarne som han så ofta sjungit
-på i Jakobs kyrka, när professorn spelade orgeln,
-och som han fick åtta skilling banko för, när det
-var fint lik, och han sedan kunde köpa en
-kryddlimpa med smör eller sex tvåskillingsbakelser för på
-mjölkmagasinet i Norra gatan, där han bott med den
-varmhjärtade Lindbom, som talte tyskt och mörkt,
-när han blev ond, för att fadren ville ligga kvar för
-länge och begagnade nattbrännvin...
-</p>
-<p>
-— Förlåt, är det herr Lundstedt? avbröt
-löjtnanten i den snusbruna peruken, inträdande genom
-dörren. Jag är förvaltaren på gården och frågar
-om inte vår gode skollärare ville dricka ett glas vin
-med fyrmästaren och sjömätaren!
-</p>
-<p>
-Herr Lundstedt steg upp vördnadsfullt och
-tackade den gamle herren, som puffade honom in i
-stora riddarsalen, där möblerna voro lika mycket för
-stora som de varit för små inne i kabinettet. Och
-under möblerna lågo hundar med hängande öron och
-morrade åt den inkomne. Men löjtnanten satte
-skolläraren i en stol som en enmanssäng och skänkte i
-en grön remmare, sade skål och fortsatte att tala.
-</p>
-<p>
-— I denna sal, mina herrar, och jag behöver
-inte säga det åt fröken Beate, bodde en gång den
-store Gustav den andre Adolf, när flottan låg vid
-Älvsnabben här mitt emot (som sjömätaren känner),
-och man tror att senare dronning Maria Eleonora
-före sin berömda flykt hållit sig dold här. Det var
-det trettioåriga krigets stora tidevarv, då
-människorna voro större och därför allting större därefter.
-Om vi betrakta dessa ansikten, som blicka ned på
-oss från väggarne, och se huru stort hår de hade
-till exempel, huru stora näsor och ögon, så behöva
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_242' name='page_242'></a>242</span>
-vi icke fråga oss varför detta skåp är som en
-fästning, varför detta bord som ett golv, dessa stolar
-som parvagnar! Denna spis tog emot ett mått
-bryggved som en pris snus och denna ljuskrona kunde
-lysa opp Rånö kyrka om julottan. Det var stort
-folk, och en stor tid! Sedan kom en liten tid med
-små människor! Håret krymper till en råttsvans,
-kragstöveln blir en urringad sko — se porträttet
-där — soffan blir en stol till ett dockskåp, stolarna
-pallar, och man knaprar karameller på ett
-nattduksbord — fy fan! Remmarn blir en fågelkopp, bägarn
-ett supglas, svärdet ett stekspett, och skåpet en
-kommod! — fy fan! Mänskorna prata lort i stället
-för att slåss, och det stora blir så litet, så litet!
-</p>
-<p>
-— Nu måste jag segla! säger fyrmästarn och
-ser på sitt ur. Solen är straxt nere och vi måste
-passa på tändningen!
-</p>
-<p>
-Löjtnanten visar missnöje, men sjömätaren, som
-skall föra ut fyrmästaren på sin ångbåt, biträder
-dennes mening och det så vackert började talet
-måste slutas. Som herr Lundstedt visat sig som en
-dålig åhörare, blir han icke bedd stanna, utan går
-i sällskap med jägarne och deras hundar, och när
-de alla kommit till en korsväg på mon, blir herr
-Lundstedt ensam. Solen går ned och genom
-granarne synes det i flammor stående havet som stora
-stockeldar, vilka småningom slockna och försvinna.
-</p>
-<p>
-När herr Lundstedt lämnat postväskan i
-prästgårds grindstuga och kommit hem, märkte han att
-det var tomt i huset. Han såg den förfärliga
-ensamheten, och när han tände sitt talgljus och ställde
-det på matbordet, där ett mjölkglas stod vakt
-bredvid ett rågbröd, tyckte han, att det gjorde honom
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_243' name='page_243'></a>243</span>
-ont om ljuset, vars låga förde en kamp med mörkret
-för att hinna med sitt ljus till tapeten. Och tapeten
-var så eländigt ful, möblerna trotsade allt trolleri
-att bli vare sig stora eller små, och hur han bjöd
-till, men i kväll kunde han inte leka något. Han
-försökte tänka på något roligt, något han gärna
-önskade, men tankarne gingo icke dit han ville. De
-kröpo tillbaks ditupp, bakom mon i det lilla
-trollslottet, där han i ett ögonblick hade förstått, att en
-förändring skulle kunna inträda i hans liv, ty det
-hade han sett på henne, att hon ville ha honom,
-att hon kanske skulle vara i stånd att ta honom mot
-hans vilja, och — vad skulle sedan ske?
-Åtminstone blev det icke mer att leka. Kanske måste
-han ut att fiska, ro omkring till bönder och
-skärkarlar att tigga ihop sitt tionde, ett skålpund smör
-här, en fjärding strömming där, några pund hö hos
-den, och så måste han köpa ko, hålla piga, gräva
-i trädgården och aldrig mer få spela orgel om
-vardagarne.
-</p>
-<p>
-Nej, hellre då gå fri och leka, böja och knåda
-hela skapelsen efter sin inbillning, tillfredsställa alla
-sina infall och lustar, icke känna något tvång, icke
-vara missnöjd med sin ställning, aldrig avundas
-någon, icke äga något, som man måste frukta att
-förlora. Hellre ha Angelika för evigt än husfrun på
-herrgården för livstiden. Och med detta beslut lade
-sig herr Lundstedt att sova och drömma, ehuru han
-hellre drömde vaken, då han fick bestämma vad han
-ville drömma.
-</p>
-<hr class='ppg-pb' />
-<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_244' name='page_244'></a>244</span>
-
-<h3>SJUNDE KAPITLET.</h3>
-</div>
-
-<p>
-Alrik Lundstedt var född på en kobbe i
-havsbandet utanför Mysingens fjärd och fadren satt där
-som torpare under bonden i Norrön. Kobben var
-icke större än att man kunde gå den runt på
-femton minuter. Ett par dussin tallar och några aspar
-utgjorde hela växtligheten, och i deras skugga stack
-ett magert gräs upp. Stugan var egentligen en
-större sjöbod, som lappades med vrakgods efter hand
-den föll ihop, och i en jordkula invid underhölls en
-ko och ett får. Kon föddes med grässtråna under
-tallarna och mossan på bergknallarna, fåret av
-asparnes sorgfälligt samlade löv. Knep det hårt, så fick
-kon äta salta strömmingshuven. All jord, som satt
-under mosskokorna, skakades av och lades ihop till
-ett potatisland, som blandades opp med snäcksand
-och gödslades med tång. Spillningen efter djuren
-skulle nämligen vara till kålen, rovorna och persiljan.
-</p>
-<p>
-Torparen gifte sig tidigt och fick barn. Sex
-stycken i rad. Men då blev det för trångt och det
-uppkom kiv och nit. Hårda ord, ont om mat och
-krig. Man stal av sig själv och av varandra; höll
-undan och gömde; gick avsides och åt det stulna
-som räven; tjuvfiskade och plundrade fågelbon;
-vittjade andras nät och högg skog, kniade gräs, satte
-snaror i olaga tid, och deltog i vissa oombedda
-räddningsarbeten vid skeppsbrott. Ensamheten, striderna,
-avunden gjorde snart samtal omöjliga, då en var
-fruktade att genom lös tunga röja sina planer och
-yppa hemligheter. Alrik, den yngsta och svagaste,
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_245' name='page_245'></a>245</span>
-fick minst, och ingen lärde honom varken tala eller
-skaffa sig livets nödtorft.
-</p>
-<p>
-När modren dog, man sade att hon blivit
-ihjälslagen under en stark vinter, när fisken blev borta,
-upphörde all matlagning, och systrarne flydde,
-bröderna flydde, så att slutligen Alrik blev ensam med
-den gamle, som numera aldrig talade. Det var efter
-den tiden han började lära sig leka själv, utan
-leksaker, som han aldrig sett, utan lekkamrater, utan
-lekplats och utan att kunna några lekar. Havets
-evigt enahanda, grå luft, grått vatten, blå luft, blått
-vatten, måsar och tärnor, skrak och svärt, var allt
-varmed han kunde fylla ögats behov av att se och
-sammansätta, och när det ej räckte, började ögat
-arbeta på egen hand för att tillfredsställa behovet;
-och örat, som endast hörde vindens sus eller
-rytande, sjöarnes dån och brus, fåglarnes skri och
-snatter, hungrade och tog sig till av brist på näring
-att äta sig själv, blev exalterat av utmattningen och
-hörde slutligen, där intet fanns att höra, hörde
-tystnaden, hörde blodvågen, senans spänning,
-muskeltrådens bristande, och slutligen toner, vilka samlade
-och ordnade sig under månadernas lopp, ingingo
-förbund och födde nya.
-</p>
-<p>
-Vad som hänt under den svåra vintern, då
-modren dog, tycktes fordra en begravning i den unges
-sinne, ett tjockt täcke av jord och sten, ett helt
-kummel av andra minnen för att icke kunna stå opp
-igen, och när det lilla enformiga livets små
-händelser ej kunde förse nog hastigt med material, lekte
-han ihop tilldragelser, massor av intryck, och hopade
-påhitt, synvillor, hörselvillor så att de bildade ett
-tjockt lager, som kunde täcka den mörka fläcken.
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_246' name='page_246'></a>246</span>
-Och så snart ett intryck blivit ett minne, hade det
-fått verklighet, och lades som en ny sten på kumlet
-över det begravna, som icke fick stå upp, och så
-blev det begravna lika overkligt eller lika verkligt
-som det som aldrig skett, upplöste sig, blev till
-dunster och var långa tider försvunnet. Därför hade
-ett slags drift hos Alrik uppstått att blanda bort
-verkligt och overkligt, ett begär att bedraga sig själv
-alstrats, ett behov fötts att icke stöta på någon
-verklighet, som genom sin handgriplighet erinrade om
-att en fatal verklighet, en viss natt uppträtt i hans
-liv, och vars uppträdande i minnet åtföljdes av en
-härjande och bitande känsla av skuld. Fruktan att
-denna skuld en gång skulle komma att indrivas av
-människor gjorde att han aldrig vågade ha någon
-ovän, aldrig visa missnöje med något eller någon,
-aldrig utöva kritik. Han hade av samma fruktan
-upphört att tala, men hade i stället en mimik, alltid
-full av förståelse och deltagande, som gav åskådaren
-illusionen av att Alrik var en mycket meddelsam
-och sympatisk kamrat. Sitt eget behov av uttryck
-för känslor och förnimmelser hade han funnit i
-musiken, i vilken han kunde berätta sin historia, utan
-att någon förstod vad han sade eller fatta några
-misstankar om att han bar på en hemlighet.
-</p>
-<p>
-I världens ögon gällde han för att vara litet
-fnoskig, men det gjorde han sig ingen möda att jäva.
-Med skolan, som endast besöktes av tolv barn och
-högst oregelbundet i anseende till de svåra
-förbindelserna, behövde han icke ta saken alltför
-allvarsamt, emedan ingen frågade efter den; och med
-orgelmusiken om söndagen kunde han ställa hur han
-ville, spela vad honom behagade.
-</p>
-<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_247' name='page_247'></a>247</span></p>
-<p>
-Emellertid hade uppträdet hos husfrun på ett
-obehagligt sätt kommit störande in i hans drömliv.
-Situationen i all sin betydelselöshet hade varit ett
-upprepande av en annan situation, som djupt
-ingripit i hans liv och nu genom sin påminnelse gav
-full kroppslighet åt det, som skulle ha varit
-bortdunstat som ånga. Hela stenkumlet av intryck han
-kastat över liket ramlade och skelettet låg där,
-huvudskålen låg där, spräckt av isbillen, och det
-hjälpte inte söka leka bort det mer, att blanda bort
-det med drömmarne, att spela bort, läsa bort det.
-Han hade blivit väckt och kunde inte somna om.
-</p>
-<hr class='ppg-pb' />
-<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>
-
-<h3>ÅTTONDE KAPITLET.</h3>
-</div>
-
-<p>
-Det hade slagit Alrik mest att den främmandes
-ögon kunde ha samma uttryck, att hennes arm kunde
-ha samma gest, när hon lade handen på hans knä,
-och denna jämförelse spände sig som en tråd mellan
-det förgångna och det närvarande, och allt som låg
-emellan upphörde att finnas. Allting krympte ihop;
-manualen på orgeln blev icke mer än en alnsbredd
-som den var, stämmorna bara två, pipverket
-rosslade och hostade, spegeln återgav icke mer än den
-bondgranna kyrkan med allt dess skräp och liknade
-på sin höjd attributkammaren på stora operan. Skolan
-var icke mer befolkad av Läderstrumpan och
-Spårfinnaren, utan där sutto skorviga och snoriga
-fiskarungar; havsstranden var en soplår, molnen
-vattenångor, som stodo beskrivna i Berlins naturlära.
-Allting blev tungt, grått och trist, och besvärjaren, som
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_248' name='page_248'></a>248</span>
-kunnat blåsa liv i allt detta obetydliga, tråkiga,
-enformiga, var en organist och skollärare, som skulle
-svälta till vintern, om han ej fiskade och grävde i
-jorden, tog upp sitt tionde och såg om sina
-ägodelar. Därmed kommo tankarne över huru det
-kunnat vara, om ej han skänkt bort sina pengar åt fadren
-den gången, om han tagit direktörsexamen, om han
-stått på sitt eget bästa. Förgäves sökte han förlika
-sig med tanken, att det skulle kunna bli bättre, att
-det skulle kunna glömmas igen, grävas ner, dunsta
-bort i drömform. Drömrnarne blevo tankar, vassa,
-skärande, som klippte sönder alla slöjor han ville
-hänga opp för det förflutna, reflexioner, som
-syrsatte och upplöste. Hans jämna, lugna lynne
-förstördes, och ett smygande missnöje med allt sökte
-sig insteg.
-</p>
-<p>
-Förändringen märkte han själv, när han nästa
-lördag skulle upp till herrgården efter postväskan.
-Som sist stannade han framför lönnarna och tittade.
-Inte var där några näsor! Fröbaljorna liknade inte
-alls några näsor; det var endast barnungar, som
-kunnat hitta på det; och det hade han inbillat sig!
-Han kom fram till byggnaden. Inte var det något
-slott, ännu mindre något trollslott. Vad var
-trollslott för slag? Där troll bodde! Men det fanns ju
-inga troll, eljes skulle de stått beskrivna i Berlins
-naturlära! Han blev införd av betjänten i
-riddarsalen, där inga riddare funnos, och medan han
-väntade, kommo alla löjtnantens yttranden fram för
-honom, vilka han beundrat som högst visa. Inte voro
-människorna större på sextonhundratalet än på
-sjuttonhundra. Där hängde den lilla tjocka Carl den
-tionde och där den lilla pojkfiguren Carl den elfte.
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_249' name='page_249'></a>249</span>
-Och håret, det var ju tagel och löshår; mustaschen
-var ju bara en smal tandborste. Inte voro alla dessa
-krigare hjältar därför att de buro järnvästar! Det
-var tidens uniform, och dessa krigare skulle nu hetat
-indelta kaptener och majorer med postkontor i
-bakgrunden. Möblerna blevo kanske inte mindre, men
-rummen mycket större; så det kanske var en synvilla.
-Och det andra sen! Inte voro Arvid Bernhard Horn,
-Carl von Linné, Jonas Alströmer, som han läst om
-i Fryxell, inte voro de mindre andar än Axel
-Oxenstjerna, Königsmarck, och Olov Rudbeck, som var
-fnoskig.
-</p>
-<p>
-Fröken kom in och slog sig ner att språka.
-Herr Lundstedt anmärkte genast för sig själv, att
-hon liknade en av de där damerna på Tyska
-Prästgatan, som han trott vara borgarfruar, men som
-han nu först erinrade sig, att herr Lindbom
-förklarat vara skökor. Varför han icke förr erinrat det,
-visste han ej; kanske därför att han icke velat
-minnas det. Fröken frågade först hur pastorn mådde.
-Och då herr Lundstedt sagt sig tro väl, så började
-fröken tala illa om honom, förfärligt; och till sin
-skam märkte herr Lundstedt, att detta icke gjorde
-på honom något obehagligt intryck. Därpå frågade
-hon, om herr Lundstedt hade det bra, om han var
-nöjd, om han älskade att göra musik. Till ersättning
-frågade herr Lundstedt huruledes löjtnanten befann
-sig och om herrskapet skulle komma ut i sommar,
-något som han egentligen icke brydde sig om. Nu
-kom en störtsjö upplysningar om, att löjtnanten var
-en gammal elak fanjunkare, som förstörde gården
-och drack ur vinerna, att herrskapet voro ruinerade,
-att fröken vilken dag som helst kunde stå på bar
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_250' name='page_250'></a>250</span>
-backe, och att hon kunde laga utmärkt mat, förstod
-lanthushållning och älskade små barn.
-</p>
-<p>
-När herr Lundstedt lyckats utfå postväskan och
-med densamma vandrade över mon, var han mycket
-tankfull och nertryckt, men det fanns en ljusglimt.
-Visserligen sörjde han över att han icke kunde leka
-mer, men den tryckande känslan av skuld över ett
-brott, han deltagit i, var något minskad, sedan han
-hört att andra också hade sina fläckar. Allihop,
-löjtnanten, fröken, herrskapet, pastorn ägde sina
-hemliga vrår, där de gömde lik, myllade ner dem med
-ord, gömde dem under blomster, kransar, band, granna
-påskrifter som de ruttna liken under gravkullarna,
-vilka planterades, vattnades och klipptes var söndag.
-Det skulle sålunda verkligen vara sant det som sades
-varje gudstjänst, att vi äro alla syndare, i synd födda
-och jämväl syndat i alla våra levnadsdagar? Det vore
-sålunda icke något skönt, något gott i livet, utan
-allt vore sken, vitlimning, påstrykning! Men om så
-vore, varför skreko då människorna emot, när någon
-ville tro Guds egna ord, att det icke fanns en ren,
-att det icke fanns något kärnfriskt, något sunt?
-Trodde de icke sina egna ord, när de läste
-syndabekännelsen eller läto prästen stå där förskansad
-innanför altarringen och säga det på deras vägnar,
-medan de lågo tysta på sina ansikten och kanske
-logo över, att de narrat honom säga det, som de
-aldrig ville erkänna. Kanske det också var ett sätt
-att leka, ett sätt att dölja. Och vore det icke det,
-varför steg icke han fram, hon fram för Guds altare,
-och med öppen panna sade högt, utan att le, jag
-har stulit tre lod silver, jag har ljugit mig fri från
-två års straffarbete, jag har haft olovligt umgänge,
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_251' name='page_251'></a>251</span>
-jag har förfalskat socknens räkenskaper, i stället för
-att låta präststackarn stå och säga: jag fattig
-syndig människa? Om nu prästen i stället sade: du
-Anders i Norrö, du Karin på Aspskär, du har gjort
-det och det, då skulle de bli onda och säga att han
-ljög, om det också var sant vad han sade.
-</p>
-<p>
-Det fick nu vara hur det ville med de andra,
-han bar sin skuld, hade kommit till medvetande om
-den, och ville bli fri från den. Han ville gå direkt
-till pastorn och säga honom hur allt gått till, få
-hårda ord, ta sitt straff och bli lugn efteråt.
-</p>
-<p>
-Han gick vägen framåt och omkring viken.
-Aftonsolen sken in emellan träden och målade
-björkarnes näver rosenröd, tallarnes flarn eldröd, så att
-hagen stod som en brasa. När han kom till ledet,
-stannade han tvekande vid den tavla, som inramades
-mellan syrenhäckarne på ömse sidor om brunnen.
-Under gårdslinden, som sjöng alltigenom av bin och
-humlor, satt pastorn och rökte en porslinspipa med
-en målad hjort på huvudet. Den gamles ansikte
-var grått under det stora vita håret, så vitt som
-floxens blommor, där växte på rundelen. Han
-pustade röken betänksamt ut, och den steg rätt opp i
-den vindlösa luften. Bredvid stod prostinnan och
-strök prästkragar på en strykbräda över en
-stolskarm och hundkojans tak.
-</p>
-<p>
-Herr Lundstedt gick fram med väskan, lämnade
-den ifrån sig, och hälsade ett god afton.
-</p>
-<p>
-Pastorn öppnade väskan med sin egen nyckel,
-tog upp kungörelser och tillkännagivanden,
-Väktaren och Stiftstidningen. Bröt brev och talade
-slutligen:
-</p>
-<p>
-— Nu är undantagsmannen i Svartnäs kaputt;
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_252' name='page_252'></a>252</span>
-är väl arsenik som vanligt. Och Malins unge, som
-var bortsatt hos Storvikarn, likaledes. Har
-Lundstedt sett en sån församling?
-</p>
-<p>
-Därpå svarade prostinnan, i det hon spottade
-på strykjärnet:
-</p>
-<p>
-— Uh, vad ä de att tala pöu, hemma hos öss
-i Sköune dog alltin de gamla i märgelgröuven.
-</p>
-<p>
-— Ja, vad ska man göra åt det! Men ni lär
-också ha left rövare ute på kobben, Lundstedt. Det
-gick fasliga historier om er en lång tid, va?
-</p>
-<p>
-Herr Lundstedt vart dödsblek och svettades i
-armhålorna.
-</p>
-<p>
-— Förlåt, herr pastorn, men kan jag få lov att
-tala ett ord enskilt! svävade han fram på målet.
-</p>
-<p>
-Pastorn, som trodde det var någon
-penningangelägenhet, bad skolläraren komma med in på
-expeditionen.
-</p>
-<p>
-— Nåå, tog han upp när Lundstedt dröjde; vad
-är det om?
-</p>
-<p>
-— Herr pastor; pastorn vet allt!
-</p>
-<p>
-— Vad för slag?
-</p>
-<p>
-— Det som hänt — därute.
-</p>
-<p>
-— Nej, inte vet jag något; jag har bara hört
-lite skvaller, och för resten är det över tio år sen.
-Var Lundstedt med och gjorde slut på gumman?
-</p>
-<p>
-— Jag var med, men jag gjorde det inte.
-</p>
-<p>
-— Ja, ni lär ha levat — huller om buller! Jag
-vill inte veta något, och kan inte göra något åt det.
-Skaffa sig frid med sitt samvete bara, och tacka
-Gud ni kom ifrån det för så gott köp.
-</p>
-<p>
-— Ja, men se det är just friden jag inte kan
-få! Inte för aldrig det!
-</p>
-<p>
-— Å, Lundstedt vet ju, att Frälsaren har lidit
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_253' name='page_253'></a>253</span>
-och dött för våra synder, så då kan han väl ha frid,
-om han nämligen inte ärnar gå stad och göra om det!
-</p>
-<p>
-— Ja, men detta kan han aldrig förlåta!
-</p>
-<p>
-— Kan <i>han</i> inte? Han kan allt! Och när han
-kunde förlåta rövaren på korset! — Se så, gå nu
-inte och grubbla, utan var en man. — Kom och
-drick en toddy med mig nu!
-</p>
-<p>
-— Hör nu, Lundstedt, menade pastorn när
-toddyn var drucken, kvälln är vacker och jag har ett
-brev till fyrmästarn; skulle han inte vilja ta min
-eka och ro ut till honom?
-</p>
-<p>
-Jo, det ville Lundstedt gärna, i synnerhet som
-han kände sig stå i stor tacksamhetsskuld hos honom,
-som förlossat hans själ, och han bugade sig för
-prostinnan, lyfte mössan och gick ner till båt.
-</p>
-<p>
-Solen hade gått ner och fjärden låg blank som
-polerat järn; fyren var tänd och lade ut en svag
-ljusmatta intill bryggan, en hel mil lång. Det var så
-tyst, att roddaren endast hörde sina årtag och kunde
-tänka ostört över det passerade.
-</p>
-<p>
-»Allt var förlåtet, endast han trodde.» Så
-enkelt, så vackert, vilken skön religion! Icke
-underligt att den ansågs vara den högsta av alla kända!
-Rövare och banditer skulle in i paradiset, men de
-oförvitlige, laglydige, trogne skulle åt helvetet!
-</p>
-<p>
-Bara man trodde! Men herr Lundstedt hade
-svårt att tro det, efter som den borgerliga lagen
-straffade rövare och banditer, och belönade de
-redlige och flitige! Han hade svårt att tro det, men
-han måste tro det, eljes fick han aldrig frid, och
-frid måste han ha.
-</p>
-<p>
-Tro det! Var det så omöjligt! Om han icke
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_254' name='page_254'></a>254</span>
-kunde tro det i dag, så kunde han tro det om en
-månad! Kunde han icke tro det, han som kunnat
-tro allt vad han velat förut! Att rågskylarna voro
-soldater, att telegraftrådar voro fiolsträngar, orgeln
-en stalaktitgrotta, en okänd flicka hans hustru
-närapå! Han som inbillat sig att han ägt juvelringar,
-som lågo kvar i guldsmens fönster, att fröken på
-herrgårn hade sex korkskruvar i huvet, att Jon i
-Espö hette Rävsvansen! Hade han trott det? Han
-hade trott, att han trott det, önskat det så livligt
-för att slippa tro något annat obehagligt, som skett
-en gång, lekt att det var så. Varför kunde han då
-inte tro att Gud förlåtit honom, när pastorn sagt
-det och det stod i bibeln, och han önskade tro det,
-måste tro det för att få frid!
-</p>
-<p>
-Detta kunde han inte leka ihop, för det fanns
-ingenting att ta på, ingenting att göra av. Det var
-bara att tänka på, grubbla över, sitta och upprepa
-för sig. Nej, det skulle komma något nytt, verkligt
-emellan, en massa påtagligt emellan och lägga sig
-över det andra och så skulle han få igen gåvan att
-leka, och kunde han bara leka, så skulle han snart
-vara lycklig igen.
-</p>
-<p>
-Under dessa funderingar hade skolläraren
-kommit mitt på fjärden. Han höll med årorna, medan
-han torkade svetten ur pannan, och när det blev
-tyst, hörde han en flickröst sjunga från fyren. Genom
-luftförtunningen och avståndet kommo tonerna icke
-rena fram, men stämde likafullt ungefär, så att, när
-de nådde örat, de klingade svävande, obestämt som
-eolsharpan.
-</p>
-<p>
-Herr Alrik lyssnade, och undrade hur han med
-båten måtte ta sig ut från fyren, där sångerskan
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_255' name='page_255'></a>255</span>
-stod, och så kom han tillbaks i sin båt och undrade
-hur hon såg ut som sjöng, vem det var som sjöng,
-hur gammal hon var, om hon hade snörliv, om hennes
-händer voro vita, vad hon hette.
-</p>
-<p>
-Vid denna sista tanke drog ett brett löje för
-första gången sedan åtta dagar över hans ansikte
-och han utsade i tankarne namnet: Angelika.
-</p>
-<p>
-Det var Angelika, ganska visst, som satt fången
-ute i tornet och tände nödeld, och han var Alrik,
-medregenten till Erik, som kom på härnadståg för
-att befria henne, och i bröstfickan hade han
-lejdbrevet, som innehöll benådningsdomen, eller påvens
-dispensbrev, som tillät medregenter att gifta sig med
-fångna prinsessor, och för att ge sin ankomst
-tillkänna och visa sig som en riddare, reste han sig
-och med sin bariton sjöng han som han hört Günther
-så många gånger, men med ackompanjemang på
-öskaret: »Du bör ej fruktan bära, kom följ mig till
-mitt slott!»
-</p>
-<p>
-Fyren blinkade illmarigt, men Alrik såg ännu
-icke sångerskan, vilken dock straxt svarade, när
-förförelsearian hade grånat ut mellan kobbarna. Och
-som ett brevsvar klingade igen: »Och havets unga
-tärna, hon gick en kväll så varm.»
-</p>
-<p>
-Herr Alrik åhörde den stående och med mössan
-i handen såsom när man hör folksången, och under
-det han hörde, började det att leka för honom;
-den vita fyren, smal opptill och vidgande sig mot
-grunden som en kjol, blev sjöjungfrun med eldögat;
-havets unga tärna, som sjöng honom till sig, blev
-långa Majken på Bernhardsberg, som blinkade
-oskickligt... nej, det fick inte vara hon! Nej, det skulle
-vara havets tärna, det var mycket vackrare och han
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_256' name='page_256'></a>256</span>
-ville älska henne, famna henne, men på avstånd,
-utan att se henne, utan att hon såg honom, i sång,
-i harmoni under sommarnattens rosenfärgade täcke
-med gula bårder, och för att åstadkomma omfamning
-tog herr Alrik opp första takterna i duetten »Hör
-hur stilla vinden susar». När han givit an ton och
-lyssnat, hörde han flickans röst sjunga sången, och
-nu intonerade han i andra stämman, och de lindade
-tonerna om varandra, som när man flätar favörer;
-de kysstes i luften, de famnades på vattnet, och när
-de sista orden: »sång och kärlek gå från himmel,
-gå till jord», klingat ut, såg han de två sluttonerna
-som ett par rosenröda duvor munnas, och i
-detsamma föll från zenit en stjärna, målande sig som ett
-nottecken med sin långa svans, som om den flugit
-ur sångerskans mun till hans möte och han gapade
-för att fatta den mellan sina läppar, men båten
-krängde med detsamma, så att han satte sig ner
-på betten. Och nu tog han i årorna, stack ut
-bladen som ett par vingar och så flög han över till
-fyrskäret, där han mycket riktigt träffade fyrmästarens
-dotter, med vilken han redan sjungit duett, och till
-henne överlämnade han brevet, emedan fadren var
-ute på sjön, och han överlämnade brevet i två långa
-timmar, som voro alldeles för korta, men tillräckligt
-långa ändå för att ute på farstukvisten dricka kaffe
-med sångerskans moder, och under samtal om stora
-operan och Jakobs orgel vinna insteg i ett välbevakat
-hjärta och för den fångna jungfrun visa vägen ut
-till det fria.
-</p>
-<hr class='ppg-pb' />
-<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_257' name='page_257'></a>257</span>
-
-<h3>NIONDE KAPITLET.</h3>
-</div>
-
-<p>
-Herr Alrik har fått frid och återfunnit lekens
-gåva, men nu leker han den käraste leken med
-verkliga leksaker, och varje dag som går lägger en ny
-sten på kumlet, där liket ligger, och det skall aldrig
-stå opp mer, sedan han fick det lilla Blekansiktet
-i huset.
-</p>
-<p>
-Han har nu gravat jorden och plantat i
-solskenet, satt garn och vittjat i regnväder, så att han
-är kopparbrun i ansiktet och älskar kalla sig den
-Röde Mannen. På tröskeln till sin wigwam röker
-han sin kalumet och tackar den Store Anden, som
-gav honom den Vita Bisamråttan; men när den Vita
-Bisamråttan har lynne, säger hon att lyckan icke
-är i fullmåne, då Medicinmannen med porslinspipan
-under prästgårdslinden icke vill äta ur samma fat;
-men då talar den Röde Mannen visdoms ord om ett
-kid, som skall födas och bli en Stor Medicinman,
-som en gång skall sitta under pastorslinden, när en
-annan Bisamråtta skall stryka hans prästkragar, och
-då skall fredspipan tändas och kanske den Gamle,
-som nu fiskar i de stora vattnen, skall hänga sina
-nötta mockasiner på pastorns gärdesgård och äta
-pemmikan hos den unge Mohikanen. Och för övrigt,
-det var i alla fall pastorn, som gav Den Röde
-Mannen frid, när han lärde honom känna vite Krist.
-</p>
-<p>
-Och när han talat och Blekansiktet vill svara,
-ber han henne sjunga i stället; och när han narrat
-henne sjunga och han mot sin vilja hör att det är
-falskt, säger han sig att det är mixolydisk tonart
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_258' name='page_258'></a>258</span>
-hon sjunger i, och han tror till och med att hon
-har funnit de felande halvtonerna mellan e och f
-och h och c, ty hon är nu den märkvärdigaste av
-stammens döttrar, utom att hon är den skönaste
-och godaste, ty hon har lärt honom trolla igen, när
-han förlorat gåvorna, och nu kan han när som helst
-vandla salt torsk till stekgädda, härsket flott till
-bordsmör; han kan ta fikon på sina tistlar och
-druvor på törnena; ur sin hatt plockar han allt vad han
-vill, utom olyckor, och han kan svälja förödmjukelser
-som stora kavalleristsablar, äta eld från själva
-helvetet, om det så skulle vara, och sedan nysta ur sig
-de grannaste sidenband, som han väver rödlakan
-och gyllenduk av. Den kan trolla!
-</p>
-<p>
-Och nu har den gamle Bävern gått till sällare
-jaktmarker och tagit hemligheten med sig djupt ner
-under den röda pipleran, som ligger öster om solen
-och väster om månen.
-</p>
-<hr class='tb' />
-
-<p>
-Så ungefär, fast inte så utblommerat, brukade
-den trolske klockaren på Rånö berätta sin historia,
-när en lustkutter förirrade sig ut i hans avlägsna
-vatten och han hade fått ett par supar för att visa
-ut abborrgrunden. Hur mycket som var sant visste
-man aldrig, ty han ljög vartenda ord han talade, och
-hur han hade det i ensamheten och fattigdomen fick
-man inte reda på, ty det visade han aldrig.
-Grannarne påstodo, att han aldrig gått på Musikaliska
-akademien, aldrig känt far och mor, och aldrig varit
-gift. Men det kunde vara lögn det också, ty det
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_259' name='page_259'></a>259</span>
-var ena rackare att ljuga där på kanten! Och de
-var dorska och egna därute i havsbandet; där såg
-de stora sjöormen och trodde på råt, kom sällan åt
-kyrkan och lade slantar under stenar, förgjorde
-bössor och kunde otyg. Men den värsta trollaren
-var ändå klockaren på Rånö.
-</p>
-<hr class='ppg-pb' />
-<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_260' name='page_260'></a>260</span>
-
-<h3>Min sommarpräst.</h3>
-</div>
-
-<p>
-När jag kommer ut om våren till sommarnöjet,
-är jag den första. Den lilla badorten är öde, luckor
-äro stängda, verandor täckta. Träden äro
-halvlövade, rabatterna ogrävda, och i hål och vrår ligger
-litet smutsig snö kvar. Men då går jag ner till
-gästgivargården efter middagen och finner min
-sommarpräst. Sådan jag fann honom där för tolv år sen
-finner jag honom än, sittande vid sitt punschglas i
-kakelugnsvrån, läsande sina tidningar, strykande
-huskatten och småspråkande vid värdinnan.
-</p>
-<p>
-Han är några och trettio år och ser ännu ut
-som en lång, mager student. Men nu på våren är
-han magrare, förefaller det, än i fjor, hyn gråare,
-ögonen slocknade och rösten tunnare av brist på
-talövning.
-</p>
-<p>
-När han blir varse mig, får han först en
-underlig glans i ögonen, som om han hade förtalat mig
-hela vintern och hade ont samvete, denna
-egendomliga glans, kanske uppkommen av en hornhinnans
-spänning, då pupillen skall vidgas för att kanske
-läsa i den andras ögon vad den tänker. Jag vet,
-att han hatar min verksamhet, men i denna stund
-är han en människa i ensamheten, och jag ser att
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_261' name='page_261'></a>261</span>
-jag, som kommer utifrån världen, där det lever, också
-kommer till honom såsom vårens bebådare, den första
-badgästen, vilken snart skall följas av andra. Och
-när vi övertygat oss om, att inga fientligheter skola
-utbryta, sätta vi oss till bords. Första halvtimmen
-talar han med en entonig, skrällande röst utan
-halvtoner, utan nyanser, och jag har svårt att
-återkonstruera i honom en bildad man. Hans talorgan har
-på åtta månader anpassat sig till lotsars och fiskares,
-hans hjärna har tryckt ner sig till att bli förstådd av
-enklare tankemekanismer, hans ordförråd har
-förlorat mellanfärgerna, övergångstermerna, och
-upptagit de enkla, stundom vulgära glosorna.
-</p>
-<p>
-Han är misstänksam som den ensamme, och han
-tittar ideligen efter om jag menar vad jag säger,
-ty jag avpassar mig av omedveten sympati, jag
-spelar på stycken, som behaga honom, utan att lämna
-något ifrån mig, jag drar upp hans utgångna
-urverk; och småningom hör jag honom knäppa i den
-gamla goda gången.
-</p>
-<p>
-Han vill gärna lyss till nytt från mig, men
-njutningen att få tala själv överväldigar honom, behovet
-att visa sig vara en jämnbörding griper honom, och
-han går på de högsta frågorna.
-</p>
-<p>
-Efter en timme är hans röst något beslöjad,
-men börjar redan låta finare; han söker icke längre
-så pinsamt efter ord, hans ansikte, nyss så dött,
-så färglöst som fallet löv, lyses upp, och han berusar
-sig av tal.
-</p>
-<p>
-Vi undersöka Kierkegaard, lidandets skald, och
-han svämmar över i frosseriet på sina lidanden,
-som han utan att bikta sig får ge luft.
-</p>
-<p>
-Men vi ha läst Kierkegaard på var sitt sätt,
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_262' name='page_262'></a>262</span>
-jag som psykolog och han som kristen. Antingen
-han icke förstår mig, eller icke lyss på mig, nog av,
-han har hört att det ger återljud i min
-resonansbotten och han blir vältalig; talar och talar, så att
-jag tycker det är synd avbryta en lycklig människas
-utsvävning; men han vill kränga över åt
-kristussidan och jag stretar emot. Han går på och jag
-låter honom hållas.
-</p>
-<p>
-Det drar väl en timme och han behandlar mig
-som adepten, kastar mässkjortan över mig, tar eden
-av mig, hör ej på mina protester, primsignar mig,
-vädjar slutligen till mitt bifall emot kristushatarne.
-</p>
-<p>
-Då ler jag för att väcka honom, men han ser ej
-mitt leende, och han går vidare, djupare, kommer
-in i exegetiken, och åker fast i tjockaste teologien;
-stannar och ser på mig, för att höra mitt bifall.
-</p>
-<p>
-— Men käre bror, avslutar jag, det är väl ingen
-hemlighet för dig, att jag icke delar en enda av
-dessa dina meningar!
-</p>
-<p>
-Han ser på mig, synes erinra sig något, ler,
-och vi tala om något annat.
-</p>
-<p>
-Nu är det min tur att tala! Lamporna tändas
-i salen och ny punsch är inne. Jag talar om den tid
-vi leva i såsom en sovandets tid, fortsättande ett
-sovande, som började med århundradets ingång, då
-mänskligheten tröttnat på att vaka; flätar in
-upplysningar om Darwins upptäckter och Schopenhauers
-och Hartmanns genomskådningar, ställer in
-kristendomen i sitt sammanhang i världshistorien, ger kött
-åt teologiens kroppslösa skuggor, förklarar det som
-han ville ha oförklarligt, utan att väcka honom med
-den ökända rationalismens populärresonemanger,
-nämner varken Strauss eller Renan, improviserar en
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_263' name='page_263'></a>263</span>
-världsåskådning i diktens lagom dimmiga bilder. Jag
-ser hans halva ansikte som en vit fläck i
-lampskenet, fallande snett ovanfrån, och hans ögon
-brinna, lysa genom tobaksröken; jag tror att jag
-har honom med mig ett gott stycke, längre än han
-hade mig nyss; jag har magnetiserat honom genom
-att sätta hans hjärna i mina rörelser, jag känner
-en stund talarens rus, då han kan röra, leda sina
-åhörare; jag har tagit honom ur hans mysticism med
-min oklarhet, då jag visste att varje införande av
-frågorna på det klara skulle väcka ekon i hans
-apologetiska minnen; men jag tröttnar. Kan icke
-längre undvika att torna på en av hans dosor, i
-vilka apologetiken förvaras, det vill säga, en
-samling motbevis mot alla förutsedda invändningar mot
-kristendomen. Mycket rätt: jag rör oförvarandes vid
-fjädern, locket öppnas, min makt är slut. Nu ler
-han och säger:
-</p>
-<p>
-— Det är väl ingen hemlighet för dig, att jag
-är absolut motståndare till alla dina meningar.
-</p>
-<p>
-Varpå vi gapskratta! Men ingen dispyt kommer
-till stånd, inga resonemang, ty i samma ögonblick
-vi skulle söka giva och taga skäl vore allt samtal
-omöjligt. Vi ha helt enkelt suttit och sökt
-magnetisera varandra, berusat oss själva och njutit, den
-ena av den andras rus han framkallat, och vi ha
-träffats för att njuta av varandras sällskap. Vi äro
-fiender, men vi äro icke ovänner, och vi träffas igen
-varje dag, lekande samma tankelekar, aldrig sårande
-varann, aldrig törnande. Vi välja de sirligaste ord,
-de längsta omskrivningar, de lenaste uttryck. Det
-är som ett slags själarnes coitus. Men när
-badgästerna anlända, lyfter jag och reser ut i skären.
-</p>
-<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_264' name='page_264'></a>264</span></p>
-<p>
-När jag efter tre veckor kommer igen in till
-badorten och träder in i hotellets stora sal, sitter
-min vän pastorn vid table d’hoten omgiven av
-stadsherrar och damer.
-</p>
-<p>
-Han är nyrakad, nyklippt, har en ren vit
-halsduk, fint borstade svarta kläder. Hans ansikte är
-öppet, det tryckta, trista är borta, ögonen glänsa,
-men han har ännu en stående gest med tungan och
-läpparne, som om han undertryckte ett beständigt
-leende.
-</p>
-<p>
-När han får se mig, visar han stor
-obeslutsamhet; men han reser sig, hälsar och frågar hur jag
-mår; alltjämt med detta illmariga löje, som kommer
-och går. Därpå viskar han mig, liksom fölle han in
-i den gamle studentens, alltså skråbroderns roll, att
-hans brännvinsbutelj står i skrubben i mellanrummet
-och är märkt med P., ty det serveras intet
-brännvin på hotellet.
-</p>
-<p>
-Jag sätter mig på avstånd att spisa och betrakta
-honom. När han nu talar vid dessa människor, har
-hans ansikte andra uttryck än då han talade vid mig;
-och det ändrar sig alltefter den talande. I allmänhet
-ser han strängt allvarlig ut, avvisande alla
-förtroenden, på vakt att icke glömma sig. Men när han
-vänder sig till fruntimmerna kan han icke dölja sig.
-Han myser och ser älskvärt nedlåtande ut som en
-äldre mot ett barn, underlägsen och smickrad som
-en ogift man mot en kvinna, och ärbar, oåtkomlig,
-kysk som en Herrans tjänare.
-</p>
-<p>
-När de slutat reser han sig och kommer fram
-till mig. Hans ansikte bär ännu reflexer från dem
-han talat vid och är uppvärmt av utstrålningen från
-fruntimmerna. Enslingens misstänksamhet är borta;
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_265' name='page_265'></a>265</span>
-hans själ har gymnastiserat sig på andras;
-umgängeskretsen har borttagit fruktan, avsatt
-tankefrön, riktat erfarenheten, ökat minnena, och han är
-djärv nästan nedlåtande mot sin förre kamrat i
-öknen. Men han vill icke sitta till bords med
-kättaren och tala om tidens frågor, ty nu finns det
-vittnen, och han har för övrigt så många andra att
-tala med, om också ingen förstår honom så väl som
-den otrogne.
-</p>
-<p>
-När han går, säger han, att han vill komma
-ut en hel dag och hälsa på mig.
-</p>
-<p>
-— Här är för mycket folk om sommaren, menar
-han, och för litet om vintern. Nu skall man gå
-klädd och vara kavaljer, och... ja, du har det
-gott, du!
-</p>
-<p>
-En vacker eftermiddag i slutet av juni ser jag
-en svart figur komma gående nere i ängen. Det
-är pastorn. Uppkommen till stugan kastar han av
-sig den svarta hatten, drar ett långt andetag, och
-tittar sig omkring på landskapet, som om han såg
-efter om där var plats nog, eller om några mänskor
-kunna se honom. På min kammare får han sikte på
-en blå kavaj, vilken han utbyter mot sin svarta rock,
-tar en halmhatt, en rotpipa, en käpp; och efter ett
-glas punsch vill han gå ut i skogen.
-</p>
-<p>
-Utkommen i ängen sticker han händerna i
-kavajfickorna och tycker det är nytt och roligt; kesar
-som en kalv, flöjer över gärsgårdar. Det är en
-annan människa och rocken gör väl litet till munken.
-</p>
-<p>
-I dag tala vi inte om frågorna, utan gå ner till
-havsstranden, bada, simma ut i fjärden. Därpå
-promenera vi i sjökanten och kasta smörgås; rulla
-stenblock ner i vattnet; jaga opp skrakungar, klättra
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_266' name='page_266'></a>266</span>
-upp i holkar och leta rötägg. Och så ge vi oss in
-i djupa granskogen. Här är han som hemma hos
-sig; hojar och sjunger; dödar huggormar med sin
-påk, lockar fåglarne att svara, narrar den flyende
-haren att sitta; känner älgspår, och vill bestämt gå
-fram och retas med tjurn. Därpå storma vi ett
-berg, brant som en mur, och komna upp på platån,
-där endast några martallar blivit lämnade, se vi havet
-under oss med sina tusen kobbar och skär. Här
-lyfter han hatten och torkar svetten ur pannan:
-</p>
-<p>
-— Ja, men det är skönt att få vara människa
-en stund, säger han med ett förfärligt smärtsamt
-drag i ansiktet och en suck.
-</p>
-<p>
-Det att jag icke svarar, icke beklagar, icke
-inbjuder till deltagande eller förtroende, fastän jag vet
-allt, hela den pinohistoria, som ligger bakom denna
-mannens nutid, utgör retelsen i umgänget. Han vet
-att jag vet, men i samma stund jag sade, att jag
-visste, skulle han gå. Och han säger ingenting själv,
-men njuter av att antyda, att snudda vid faran, som
-ligger i att röja sin hemlighet för en fiende; ty vi
-äro fiender. Det veta vi båda.
-</p>
-<p>
-Och jag känner på mig, att om han här i ett
-svagt ögonblick skulle öppna sitt bröst och visa det
-rysliga kräftsåret, skulle jag fly honom. Behaget
-att gissa honom vore slut; och han skulle sedan hata
-mig, då jag hade hans liv i min hand.
-</p>
-<p>
-Men vi säga ingenting, vi bara prata så ofta
-vi ha ett ögonblick, prata om jakt och fiske, segla
-och ro.
-</p>
-<p>
-Det har kvällats och vi måste hem till
-aftonvarden. När vi nalkas stugorna, sjunger han inte
-längre, och vid bordet är han instängd; gycklar svagt
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_267' name='page_267'></a>267</span>
-inför frun i huset över att han har min rock; säger
-nej för supen, men tar den.
-</p>
-<p>
-Vi gå ut på farstukvisten att sitta och prata,
-men han blir orolig, ty han är ej säker på, att
-andra skola vara så tysta som jag.
-</p>
-<p>
-Och när han får fatt i en pilbåge, springer han
-ut på backen och börjar skjutövningar över
-matbodtaket. Så ivrigt, så ihållande, barhuvad och
-springande sig andfådd, att jag ej vet om han koketterar
-eller är rädd att bli indragen i farliga
-konversationer. Han håller på med pilbågen en hel timme,
-och påkallar vår uppmärksamhet, när han gjort en
-riktigt vacker lyra.
-</p>
-<p>
-Han får en säng på kammaren och ligger kvar
-över natten.
-</p>
-<p>
-Följande morgon kommer han i sin långa svarta
-rock till kaffebordet, högtidlig, sträng, såsom om
-han ångrade sin gårdags handlingar.
-</p>
-<p>
-När jag anordnar om båt för honom, hör han
-mig titulera fiskargumman fru, vilket ger honom
-anledning att avsides säga:
-</p>
-<p>
-— Du ska inte kalla madammerna fru; du
-förstör folket.
-</p>
-<p>
-Varpå jag:
-</p>
-<p>
-— Äro icke alla mänskor lika?
-</p>
-<p>
-— Jo, inför... (han tvekar om ordet) Gud, men
-icke inför människor. Det borde <i>du</i> veta!
-</p>
-<p>
-Det var en tillrättavisning inlindad i en artighet,
-som förekom vidare behandling av ämnet.
-</p>
-<p>
-Vi skildes vid stranden, kallt, artigt, såsom nöjda
-med att skiljas.
-</p>
-<p>
-Hans båt var lastad med hundra tomma buteljer,
-bland vilka han skulle sitta.
-</p>
-<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_268' name='page_268'></a>268</span></p>
-<p>
-— Lägg något över buteljerna! befallde han
-flickan som skulle ro.
-</p>
-<p>
-Hon tog sin kofta och skylde flärden, medan
-pastorn tog en min av höghet såsom innehavare
-av de eviga sanningarne och ett boställe.
-</p>
-<hr class='ppg-pb' />
-<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_269' name='page_269'></a>269</span>
-<h2>Pastorns älg.</h2>
-
-</div>
-
-<p>
-Pastor Norström hade mycket små intäkter, dels
-därför att hans hjord var fattig, dels därför att
-upplysningen uppifrån började pyra sig ner, och
-vantron nerifrån, läsarne, bjöd en svår konkurrens med
-brödkyrkan.
-</p>
-<p>
-Han hade ett par kor, några tunnland vete och
-råg, skog och fiske så mycket han ville, men som
-han inte hade mer än en piga, fick han plöja själv,
-fiska själv och fara med sumpen själv.
-</p>
-<p>
-I skogen fick han ta ved och plocka blåbär
-till husbehov, och jakträtt hade han också, men som
-han var utan hund, gingo de vilda djuren ganska
-trygga där. Detta hade gjort prästgårdsskogen till
-en omtyckt häckplats för traktens älgar, som brukade
-fortplanta sig uppe i en mosse. Och av nöden hade
-pastorn förstått göra sig, om icke en dygd, så
-åtminstone en liten sportel. Han hade i många år knipit
-sig en älg, flera blev det aldrig, och när köttet
-kom tillsammans med hud, horn och klövar, så blev
-det i alla fall en åttio riksdaler, allt som allt, utom
-bloden och räntan, som räckte ända till tjugondagen.
-Men det var en osäker inkomst och kunde så lätt
-slå fel, för ett enda skott avgjorde, om årets
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_270' name='page_270'></a>270</span>
-köttgryta skulle på elden eller om den bara finge koka
-spiggolja, som i sådana fall blev den extra
-bevillningen. Det var därför icke utan oro man i
-prästgården såg den elfte augusti nalkas.
-</p>
-<p>
-Redan i juli tog man av skällorna på korna,
-som gingo i skogen, och den första augusti fick inte
-pigan ropa ihop kräken. Och så anordnade pastorn
-saltsleken, högg aspruskor och satte i korsvägar.
-Sista söndan i juli gav han från predikstolen en lindrig
-varning mot bullrande besök i sin skog, och sedan
-gjorde han polisvakt själv efter smultrongummor och
-blåbärspojkar.
-</p>
-<p>
-Men »kampen om älgen» var icke så lätt vunnen,
-och om han också haft älgstånd på skogen hela
-sommarn, och sett kalvarne gå där bland sina egna
-kreatur, så han vant sig vid dem som om de redan
-stodo i hans lagård eller legat i hans gryta, så
-kunde det mycket väl hända, att när den stora dagen
-kom, några företagsamma skärkarlar helt enkelt
-motade in högdjuren på sin mark, eller drev dem
-i sjön, och sedan voro de vars mans goda pris på
-kobbarna.
-</p>
-<p>
-Sista året hade pastorn haft lyckoskott. Älgarne
-hade kommit, och de hade varit mycket orädda, för
-att vintern varit svår. De hade till och med gått
-in i gärdet och nafsat på vårrågen, men det hade
-bara glatt den gamles jägarhjärta:
-</p>
-<p>
-— Äter ni mitt bröd, så äter jag ert kött, sade
-han åt sin gumma, som tyckte det var synd om
-gudslånet.
-</p>
-<p>
-Den elfte augusti föll in, och pastorn invigde
-den soliga dagen med att ladda muskedundern med
-sitt engelska krut och lägga in ett lod.
-</p>
-<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_271' name='page_271'></a>271</span></p>
-<p>
-Gumman tog kökskniven under förklädet och
-ämbaret i hand, och så gick man till skogs. Nu var
-det bliven sed, att frun och pastorn skildes vid
-stättan, och så ringade de djuren, vilkas gång var
-känd som harens, och när frun fick opp, ropade hon
-ho-hå, ho-hå, och opp-opp-opp-opp!
-</p>
-<p>
-Det hade varit regn i flera veckor, så att älgen
-stått ini moraset på storskogen; men nu hade vädret
-vackrat, och det sken som gröna eldar ini
-björkhagen. Pastorn gick in i hasseldroget, som var blött
-och valkigt, så att hjulspåren sköto ryggar vassa
-som järnvägsskenor och han skulle just till att titta
-om knallhatten blivit våt av droppet från buskarne,
-då han hörde hur det knakade ini snåren. Öronen
-lade sig bakut på pastorn, och ögonen stodo som
-tennknappar, när han på tå sökte göra sig lätt, och
-han tycktes lyfta sig med att höja axlarna, som om
-han ville flyga, när han smög in i småskogen.
-</p>
-<p>
-Och där stod han ansikte mot ansikte med
-älgtjuren själv, som sträckte sin hals upp i grenverket
-på en asp, och med sin långa överläpp fnallade åt
-sig de darrande löven.
-</p>
-<p>
-— Pang! small muskedundern; lodet gick igenom
-ryggraden, just där det skulle in, och kolossen sjönk,
-som om man tagit ur järnen ur ett skelett, och så
-var det förbi.
-</p>
-<p>
-Det var pastorns vanliga, att knäcka av ryggen.
-Vågat var skottet, men när det tog, var det säkert
-som en slakt, för att sätta in kulan annorstans
-menade han bara var narri, efter som djuret kunde
-löpa milar med blyet i kroppen.
-</p>
-<p>
-Jägarn måtte ha tyckt i alla fall, att det gått
-litet för häftigt, och att skottet icke erbjöd några
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_272' name='page_272'></a>272</span>
-ämnen till årets jaktkrönika, ty han såg rätt snopen
-ut, medan offret slog sina sparkar i dödsrycket; men
-när allt var lugnt, satte han till att ropa på gumman.
-Men när han inte får svar genast; och han fruktar
-att köttet skall förfaras, om inte bloden går av, tar
-han opp sin fickkniv och karvar av halspulsådern,
-som han sedan nyper om, efter att ha sett hur blodet
-sprutade. Och så hojar han igen; och så måste han
-släppa på ådern igen, som krullar sig som en mask
-ini såret, för att se att inte blodet levrat sig.
-</p>
-<p>
-Så kommer då frun äntligen med kniven och
-ämbaret:
-</p>
-<p>
-— Sicken en du! säger pastorn med låtsad
-likgiltighet.
-</p>
-<p>
-— Själva pesen, tror jag! Och så snar du
-var sen!
-</p>
-<p>
-— Och såg du på de andra då?
-</p>
-<p>
-Å jestandes, de kom som själva dragonerna
-på gärdet, men de gick till sjöss, så nu är all
-avund försvunnen.
-</p>
-<p>
-Och så tar frun till kniven; och ämbaret fylls
-med rödaste blod, som skummar som mjöd, medan
-pastorn med uppkavlade armar bökar inne i halsen
-på det rykande djuret, som sednare foras hem av
-lejfolk och föranleder en mängd kaffehalvor och ett
-kalasande på njurar och kojor, lever och lungor,
-som varar i åtta dagar.
-</p>
-<p>
-Det var sista året det gick så.
-</p>
-<p>
-Nu sitter pastorn på förstukvisten den tionde
-augusti och kratsar sin bössa, medan prästfrun
-plockar spritärter i täppan.
-</p>
-<p>
-Då knarrar det på sandgången och barons
-skogvaktare från Stora Sätra kommer uppmarscherande
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_273' name='page_273'></a>273</span>
-och gör halt, med mössan i ena handen och kopplet
-till tre stövare i den andra.
-</p>
-<p>
-— God dag, Eklund, vad står nu på? hälsar
-pastor Norström.
-</p>
-<p>
-— Jo, herr pastorn, baron hälsar och frågar, om
-hans kunglig höghet kan få komma på skogen som
-i morgon efter älgarne, för barons stånd har gett
-sig av i natt som var, och prinsen ligger med sin
-ångbåt vid Dalarö och väntar på jakten, som de
-bjudit honom på.
-</p>
-<p>
-Pastorn rev sig i huvet, men prästfrun, som
-åhört anbudet, svarade:
-</p>
-<p>
-— Inte går det an att säga nej, du Erik, och
-därför är det så gott du säger ja med detsamma.
-</p>
-<p>
-— Ja, det är väl så gott det! mente pastorn,
-och därmed var saken avgjord i huvudpunkten.
-</p>
-<p>
-— Men säg nu, Eklund, kan inte jag få vara
-med också! Ju flera man, dess bättre lycka, strävade
-pastorn emot, i det längsta hållande tag i sin
-köttgryta.
-</p>
-<p>
-— Jo, nog går det, men det ska jag säga pastorn,
-för jag känner till det, att kommer han med, så är
-det likafullt baron som ställer opp skyttarne, och
-när prinsen ska göra skottet, då blir de andra
-liksom drevet, och det kan ju inte vara till något hugn.
-</p>
-<p>
-— Nej, det tycker jag med, och inte vill jag
-vara med bland bommarne, när det ska stå i
-bladet sen!
-</p>
-<p>
-— Nå, men säg, Eklund, tog nu prästfrun i, det
-brukar väl inte gå av, sånt där, utan att det vankas
-något, för se det är höstköttet det gäller för oss,
-och kan han låta baron förstå något sådant, så det
-blir en liten gratifikation törhända.
-</p>
-<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_274' name='page_274'></a>274</span></p>
-<p>
-— Tyst du! avböjde pastorn.
-</p>
-<p>
-— Ja, si, frun, det vet jag säkert, att inte
-behöver pastorn göra något för inte, för det har man
-sett, att gentilt folk inte tar emot utan att ge igen,
-och minns jag rätt, så fick länsman ifjor en
-guldklocka med pitschafter, som såg ut att vara värd
-sina tusen kronor!
-</p>
-<p>
-Tusen kronor, surrade det i öronen på pastorn,
-när han efter skogvaktarens avgång gick tankfull in
-i sin kammare och hängde bössan på väggen; tusen
-kronor, viskade det i prästfruns öron, när hon gick
-in i köket och satte på spritärterna! Och så
-började den gyllene drömmen växa och skifta hamn,
-och inbillningarne axlade stora måsvingar och stego
-upp i rymderna, där det hängde guld och ära.
-</p>
-<p>
-Och vid middagsbordet, när pastorn tagit tre
-supar, hade guldklockan förvandlats till ett regalt
-pastorat.
-</p>
-<p>
-— Ja, ser du, Carolina, Herrans vägar känner
-ingen, förkunnade pastor Norström, som just icke
-kunde sägas missbruka Herrans namn; och det som
-var nedertrampat kan rasande lätt bliva upphöjt;
-och vad mina gåvor beträffar, så vem vet, kanske
-det bara fattas förståelsen! Hm!
-</p>
-<p>
-— Uppriktigt talat, så vet jag inte varför inte
-du, Erik, skulle kunna sköta hundra tunnland jord
-lika bra som någon annan av de där läsarne, som
-aldrig tagit en plog, utan bara gått på möten...
-</p>
-<p>
-— Jaja, det är en annan synpunkt det, Carolina,
-avbröt pastorn, som tyckte mera om förtäckta
-ordalag. Det är en annan synpunkt det!
-</p>
-<p>
-Emellertid randades den stora dagen, som
-motsågs med stort deltagande av alla prästöns innevånare,
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_275' name='page_275'></a>275</span>
-och vid elvatiden signalerades den kungliga ångaren
-ute i fjärden. Pastor Norström hade gjort toalett
-och tagit paradrocken på sig samt gick ner till
-bryggan att mottaga gästerna. Men kommen ner
-till stranden såg han skolläraren i spetsen för läsarne,
-som hade något nys om, att hovet skulle vara fromt
-på visst sätt, och som därför gjort sig klara att
-uppvakta med något Carabia av stiftelsens allra bästa.
-</p>
-<p>
-Men ångaren tog inte i land, utan lade sig för
-ankar ute på grynnan, och strax därpå stack en båt
-ut med sex matroser, som höllo rakt ner på den
-svartklädde prästmannen, vilken de saluterade med
-årorna. Och en adjutant i flottans uniform hoppade
-i land, hälsade artigt och inbjöd pastorn att deltaga
-i frukosten ombord, vilken skulle föregå jakten,
-vilken ej skulle öppnas före klockan fyra, då älgen
-gick ur sitt stånd. Skollärarn, som trodde det var
-prinsen, gav ton, och på en gång stämdes upp något,
-liknande en sång. Men ögonblickligen viftade
-löjtnanten med handen till tystnad och skrek med full
-hals:
-</p>
-<p>
-— Det får inte föras något väsen på land, har
-hans kunglig höghet befallt! Begriper ni inte, att
-det skall hållas tyst, när hans kunglig höghet har
-kommit hit för att jaga.
-</p>
-<p>
-Kören upplöste sig i ett skärande ackord, som
-gav eko ini viken och kunde varit nog att skrämma
-älgarne till sjös. Men den som kände sig segerglad
-över den obarmhärtiga majoriteten på strand, det
-var pastor Norström, vilken i egenskap av den
-jämförelsevis upplyste haft att utstå allt möjligt
-tyranneri av läsarne, vilka morskat opp sig, sedan de känt,
-att de hade stöd uppifrån.
-</p>
-<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_276' name='page_276'></a>276</span></p>
-<p>
-De fromme återigen gingo ut på udden och,
-betraktande ångaren med dess passagerare såsom
-ett slags Bethelskepp av deras fårahus, satte de sig
-på stenarne i stranden och lurade på vad som komma
-skulle, onda i de fromma sinnena, när de sågo den
-»fritänkarn Norström» sättas vid ett stort bord och
-i samkväm med officerarne trakteras ur fat och
-buteljer.
-</p>
-<p>
-— Det är inte Guds barn, det där! sade
-skollärarn, vändande sig till kyrkvärdens Anna.
-</p>
-<p>
-— Nej, det kan en visst se, svarte Anna, och
-tuggade på ett grässtrå för att ge sig illusion av
-att äta något gott.
-</p>
-<p>
-Korkarne smällde och tallrikar skramlade i två
-långa timmar. Guds barn förlorade dock icke
-tålamodet, utan vaktade beslutsamt på bryggan, där
-prinsen måste komma, och där de skulle inbjuda
-honom till en testund med högre vetande, och som
-han inte skulle kunna säga nej till.
-</p>
-<p>
-Och när de nu sågo bösspipor blänka i
-solskenet, hörde jaktkoppel rassla, och båtarne sattes
-i sjön, rusade de ner till bryggan och bildade häck.
-Men när årorna väl kommit i vatten, lovade
-eskadern upp åt udden på andra sidan viken och
-försvann bakom den höga vassen, under det Guds barn
-på bryggan uttalade sitt ogillande i uttryck, som
-inneburo mindre välönskningar än en ärlig kötted håller
-motsatsen.
-</p>
-<p>
-Emellertid kunde intet göras åt saken och
-grupperna skingrade sig.
-</p>
-<p>
-Därpå brast det lös ett larm oppe i prästskogen!
-Hundarne skällde, signalhornen smattrade och skott
-smällde. Det gick över som orkan, och allt var
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_277' name='page_277'></a>277</span>
-förbi på en timme, då slutligen båtarne stucko fram
-om vasskanten igen och den första visade sig lastad
-med en väldig älgtjur med lövruskor i hornen!
-</p>
-<p>
-Guds barn, som nu ansågo tystnadsordern vara
-bruten, samlade sig igen på sin udde och
-ådagalade kanske mera nyfikenhet och begär att få
-uppträda än utföra något räddningsarbete på själar. Men
-när de nu sågo punschbuteljer korkas upp och hörde
-hurrarop och signaler, funno de ögonblicket
-lämpligt att inskrida, och efter skolmästarns upptagning
-föll hela kören in i Söta Jesus. Många takter hade
-de icke hunnit, förrän de otrogna på ångaren svarade
-med Boccacciomarschen, blåsen av sex kanonjärer;
-och nu skuro sig rytmer och harmonier och kämpade
-i luften som änglar och djävlar, tills ekot från
-stränderna blandade vänner och fiender i en enda röra
-av ljud, som rullade ut över fjärdarne att bryta sig
-och dö som vågor mot de sista skären. Tvekampen
-pågick till skymningen, då pastorn sattes i land och
-ångaren lättade ankar samt efter några raketers
-uppsättande försvann i skymningen.
-</p>
-<p>
-Då pastor Norström kom hem till sin gumma,
-hade hon tänt ljus och satt orolig och väntade inne
-i kammaren.
-</p>
-<p>
-— Nå, vad har du fått nu? frågade hon, utan
-att söka dölja sin nyfikenhet.
-</p>
-<p>
-— Ja, om jag det kunde säga allt, svarade
-pastorn, som i minnet såg alla bordets läckerheter.
-Jo, det var njurkalvstek och sparris, och...
-</p>
-<p>
-— Att du har smort kråset, det förstår jag nog,
-medan jag suttit hemma...
-</p>
-<p>
-— Du! Ja, är du pastor du, och har älgskog,
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_278' name='page_278'></a>278</span>
-du? Kanske du, som inte jagat, skulle ha varit med
-på jaktmiddan, va?
-</p>
-<p>
-— Nej, naturligtvis inte! Det är naturligt!
-</p>
-<p>
-— Ja, det <i>är</i> naturligt, att den som inte har
-pastorat och älgstånd inte skall vara med på
-älgmiddag. Förstår du det, Carolina. Men nu ska vi
-se på vad jag har i fickan här för något!
-</p>
-<p>
-Carolina lämnade sin egalitetslogik i sticket och
-flyttade ljuset närmare för att skåda vad det bruna
-chagrinsetuiet kunde innehålla, som pastorn lade upp
-på bordet med en liten smäll, som om han slagit på
-trumf.
-</p>
-<p>
-På violett sammet låg infälld en snusdosa, som
-sken lik kalken mot påskadagens mässhake.
-</p>
-<p>
-— Guld?
-</p>
-<p>
-— Tror du?
-</p>
-<p>
-Pastorn tog dyrbarheten i handen, knäppte opp
-locket och läste på kontrollen under sina uppskjutna
-glasögon:
-</p>
-<p>
-— Silver!
-</p>
-<p>
-— Man ska visserligen inte se given häst i mun,
-men det här är strängt taget ingen gåva...
-</p>
-<p>
-— Och ingen häst heller, men silver är det, sa
-gumman och gick efter besmanet.
-</p>
-<p>
-Tog så katsen hon kokade ägg i och stoppade
-ner klenoden, häktade alltsammans på kroken och
-läste av:
-</p>
-<p>
-— Jaa, det är en kvarts mark; gör mig åtta
-lod, så när som på ett inte. Det var en vacker
-affär; vet du vad du får för den?
-</p>
-<p>
-— Nej! svarade pastorn något nedslagen.
-</p>
-<p>
-— Du får tolv kronor; arbete och förgyllning
-räknas inte, när man säljer, bara när man köper!
-</p>
-<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_279' name='page_279'></a>279</span></p>
-<p>
-Pastor Norström såg mycket nedstämd ut. Tolv
-kronor för älgen; och inte nöjet att få gå orolig,
-inte behaget att få slakta, och framför allt intet kött,
-ingen korv, ingen palt.
-</p>
-<p>
-— Sextioåtta kronors ren förlust! tröstade
-gumman, som ville åtminstone hindra smältningen av den
-fina middan hon inte varit med på. Men, si så är
-det att leka med storfolk! Sitt och ät salt
-strömming nu hela vintern, och tänk på njurkalvsteken
-tills det vattnas i mun. — Och pastoratet sen? Va?
-</p>
-<p>
-— Tyst, Carolina! tyst! manade pastorn och gick
-in och lade sig.
-</p>
-<p>
-Nästa Dalaröbud hemförde ett skålpund Rappé
-och grovsikt åt pastorn, som därmed fyllde sin dosa,
-för att åtminstone ha den behållningen att kunna
-få visa sin klenod. Och han snusade med länsman
-och kyrkvärdarne, han snusade med skogvaktarn och
-uppsyningsmannen, och slutligen med själva
-skolmästarn, som ändå tackade och sa nej, att han inte
-snusade.
-</p>
-<p>
-Och han snusade ända till jul och fick bannor
-av gumman för han tygade till näsdukarne, och när
-man kom till nyåret, måste han gå ifrån sin dosa.
-</p>
-<p>
-Tretton kronor och femtio fick han för henne
-på Västerlånggatan; — en och femtio i <i>ren</i> förtjänst!
-sa han till sig själv när han åt en frukostbit på
-Stjärnan.
-</p>
-<p>
-Men sen fick han också äta strömming till
-påsken! För så kan det vara att leka med
-storfolk.
-</p>
-<hr class='ppg-pb' />
-<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_280' name='page_280'></a>280</span>
-
-<h3>En brottsling.</h3>
-</div>
-
-<p>
-Det var en kall majdag och det hade snögat i
-syrenerna. Misstämning i naturen, något opp- och
-nervänt, så att lärkan förgäves letade sitt nersnöade
-bo i höstsäden och fiskgjusen icke kunde spana
-gäddan i den nyfrusna viken.
-</p>
-<p>
-Människorna, som kommo roende och seglande
-upp till skolhuset, där tinget skulle hållas, sågo
-bortkomna ut de också, ty det var ett ovanligt mål som
-skulle före, ovanligt för trakten åtminstone, där mord
-hörde till sällsyntheterna.
-</p>
-<p>
-Den anklagade var förre tullvaktmästaren
-Andreas Ek, som nyss tagit döden på sin hustru under
-särdeles upprörande omständigheter, och när
-fånggevaldigern kom uppkörande på skolgården med den
-brottslige, hördes sorl från folket, mera ilsket från
-kvinnfolkssidan naturligtvis, mera dovt från
-manfolket.
-</p>
-<p>
-Domaren, en ung vice häradshövding, som fått
-öronen fulla av sagor om den förtryckta slavinnan
-och som alldeles saknade kännedom om den
-vidskepliga vördnad, varmed lantfolket omger sin kvinna,
-bara hon blir hustru och mor, var alldeles färdig
-med sin dom, och ville begagna tillfället att statuera
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_281' name='page_281'></a>281</span>
-ett exempel och på samma gång ta en gunstig
-vindkåre i sin nya frack, kanske mottaga
-lyckönskningstelegram och få beröm i länstidningen. Men han
-hade även aning om nya tillvägagåenden i
-rättegångssättet, såsom det utvecklat sig i de stora
-kulturländerna, och som detta var hans första mord, ville
-han försöka nya, oprövade medel att framkalla
-fullständig bekännelse och få bevisföringen absolut
-bindande.
-</p>
-<p>
-Till den ändan hade han låtit i en kista
-medföra den mördades lik, hennes kläder, hennes
-fotografi; båten, i vilken mordet skedde, låg upphalad
-på skolgården, och kättingen, med vilken
-bröstkorgen blivit krossad — det var dödssättet — låg
-framme på dombordet. Vidare hade han vid
-förberedande förhör i länshäktet medfört en berömd
-läkare, som skulle avge vitsord om mördaren
-tillhörde brottslingarnes typ eller ej. Ur kyrkböckerna
-hade han låtit taga fullständiga biografiska notiser
-om brottslingen, hans förfäder och närmaste
-släktingar, och ur tullverket uppgifter av förmän,
-underordnade och kamrater; allt var så väl tillställt, att
-man denna gång liksom tyckte sig kunna vänta en
-samvetsgrann och upplyst dom. Skada var dock att
-domaren kommit till verket icke för att utreda
-brottets orsaker och därav möjligen framgående
-förmildrande omständigheter, utan tvärtom för att statuera
-ett exempel, alltså med den förutfattade meningen,
-att inga förmildrande omständigheter funnos eller
-borde få finnas.
-</p>
-<hr class='tb' />
-
-<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_282' name='page_282'></a>282</span></p>
-<p>
-Nu öppnades tingsalen, och under uppsikt av
-kronofogde och länsman släpptes folket in. Domaren
-hade sin plats i katedern och vid småbord nedanför
-sutto protokollsföraren och stenografen. Till
-vänster de tolv nämndemännen, och till höger
-provinsialläkaren, pastorn och kronofogden.
-</p>
-<p>
-Sedan nämnden gått eden, infördes den anklagade.
-Folket reste sig på tå, och bisittarne sträckte
-fram halsarne för att se på mördaren.
-</p>
-<p>
-Det var en liten satt man, med svarta tunna
-kindskägg, som kommo fram bakifrån käkbågarne
-och gjorde en halvkrans under hakan; håret var
-långt växt och kutade ut nedanför nacken, fallande
-på rockkragen i bukter som en nackfrans teaterfolk
-begagnar. Ansiktet var djärvt och friskt och
-passade icke till hår och skägg, så att mannen såg
-maskerad ut. Munnen, näsan, ögonen och öronen
-stodo visserligen något skarpt ifrån varandra,
-såsom hos lägre utvecklade individer, där harmoni
-mellan sinnesorganen ej hunnit utbildas, men
-intetdera framträdde oroande på det andras bekostnad,
-antydande störd jämvikt. Ögonen lågo djupt, som
-om de längesen upphört verka utåt och vänt sig
-inåt för att slippa se, och över ögonbågarne hade
-dessa betecknande veck lagt sig i vingform, som
-åtfölja sysselsättning med pinsamma tankar eller
-upprepade smärtor vid försök att förstå ett främmande
-språk, barns tal eller obegripligheter. Pannan var
-normal och i förhållande till ansiktet varken för hög
-eller för låg, och intet i mannens yttre angav någon
-illa avvägd människoorganism.
-</p>
-<p>
-Anklagade betraktade varken församling eller
-domare, utan sökte strax en punkt på rummets murar,
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_283' name='page_283'></a>283</span>
-där han kunde fästa sitt öga; och sedan han
-undersökt väggtavlorna, stannade han vid en färglagd
-plansch, som föreställde mänskoraserna.
-</p>
-<p>
-När det blivit tyst, började domaren med att
-uppläsa länsmans första rapport av ungefär detta
-innehåll:
-</p>
-<p>
-»Söndagen den sjunde maj, klockan åtta aftonen,
-anlände till länsmansbostället å Ingarö förre
-tullvaktmästaren Andreas Ek, hemma från Brandskär,
-och efter att ha begärt samtal med länsmannen,
-angav han sig ha mördat sin hustru under följande
-omständigheter. Makarne, som på eftermiddagen rott
-ut att sätta flundernät, hade råkat i tvist, varpå Ek
-knuffat hustrun i vattnet, och när hon flöt opp,
-hade han med kättingen slagit henne över bröst och
-rygg tills livet gick av. Därpå hade han, enligt
-egen uppgift, upptagit liket i båten och rott hem,
-burit eller släpat den döda och svårt misshandlade
-kroppen upp till latrinen, där han efter ytterligare
-misshandel nedstoppat den sargade kroppen. Och
-när detta var gjort, hade anklagade, enligt egen
-uppgift, genast tagit båt för att söka länsmannen och
-angiva sig för brottet.
-</p>
-<p>
-Vid undersökning, företagen på stället, hade
-länsmannen kunnat granska anklagades uppgifter rörande
-likets misshandling och gömställe, och efter
-förfrågan hos grannarne hade styrkts, att båten med de
-båda makarne vid fisket varit synlig vid uppgiven tid,
-så att tvivel om mördarens godvilliga uppsåt att sig
-angiva ej kunde uppstå, då tidsutdräkten mellan
-mordets begående och Eks ankomst till länsmannen
-ungefär kunde passa in, utan att man fick tänka
-sig att upptäckt av handlingen och skrämsel för
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_284' name='page_284'></a>284</span>
-andras angivelse drivit honom att för utverkande av
-förmildrat straff sig själv ange, så mycket mindre
-som ännu inga vittnen till mordet kunnat påträffas.»
-</p>
-<p>
-Efter läsningen av rapporten vände sig domaren
-till anklagade, och frågade såsom för formens skull:
-</p>
-<p>
-— Godkänner Ek denna uppgift från kronolänsman?
-</p>
-<p>
-Vartill mördaren svarade kort och bestämt:
-</p>
-<p>
-— Ja.
-</p>
-<p>
-— I alla punkter? återtog domaren.
-</p>
-<p>
-— I alla! svarade Ek.
-</p>
-<p>
-— Nu säger lagen, återtog domaren, att: känd,
-det vill säga bekänd, sak är så god som vittnad,
-när den anklagade är till laga ålder kommen och ej
-vanvettig, samt frivilligt vidgår saken för rätta och
-ej därtill pint, skrämd, eller svekligen förledd är.
-Att Ek ej är vanvettig eller tillhör den kategori av
-individer, som den nyare vetenskapen anser
-predestinerad, eller på grund av organiska fel lättare
-hemfallen åt handlingar som för brott gälla, framgår av
-medicinalrådets rapport så lydande:
-</p>
-<p>
-»Förre tullvaktmästaren Andreas Ek, fyrtiosju år
-gammal, hemma från Brandskär, har vid verkställd
-besiktning, för utrönande om han skulle kunna sägas
-tillhöra den av vetenskapen erkända lägre
-mänskotyp, som kallas brottsling eller svagsint, icke
-befunnits till nämnda kategori höra, då
-</p>
-<p style='font-size: 0.9em; margin-left:4em; margin-right:4%'>
-icke hans kranium lider av asymmetri eller missbildningar, hans
-sinnen äro fullt normala, så att varken hans ögon äro afficierade
-av strabism (skevögdhet) eller daltonism (färgblindhet), icke
-heller hans hörselsinne röjer någon brist eller hans lukt
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_285' name='page_285'></a>285</span>
-och smak, och alla kroppens och själens funktioner befunnits
-normala, tills omständigheter, varöver läkaren ej kan döma,
-föranlett hans brottsliga handling, varför han är åtalad.
-</p>
-<p style='text-align: right; font-size: 0.9em; margin-left:4em; margin-right:4%'>
-År och dag etc. etc.»
-</p>
-<p>
-— Vi måste således anse att Ek begått mordet
-med fullt uppsåt, och alldenstund brottet förövats
-på maka, som anses såsom försvårande
-omständigheter, skulle domen gå på livet. Men, tillägger lagen
-i ovan anförda paragraf, ej bör någon i brott som
-på liv gå, fällas på egen bekännelse, utan de
-omständigheter finnas, som bekännelsen styrka. Nu
-frågar jag: kunna de omständigheter: att mördaren
-sin gärning angivit, att han brottet vidgår, att
-kronolänsmannen vid syn befunnit liket så misshandlat
-och undandolt som uppgivits, kunna dessa
-omständigheter anses styrka bekännelsen?
-</p>
-<p>
-Domaren hade uppkastat frågan liksom till sig
-själv, efter som ingen annan än han och nämnden
-hade talan, men denna senare brukade tiga. Och
-han väntade icke något svar, oaktat en av nämnden,
-som med ytterlig uppmärksamhet åhört
-förhandlingarne, reste huvudet och spetsade munnen, som
-om han ville säga något, men beslöt sig för att
-vänta.
-</p>
-<p>
-Doktorn hade hela tiden tummat och betraktat
-en gul fotografi med oljefläckar av den mördade,
-och då och då skickat en lång blick till den
-uppmärksamme nämndemannen.
-</p>
-<p>
-Då reser pastorn sig och går upp till sidan av
-domaren, för att viska honom något i örat, vilket
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_286' name='page_286'></a>286</span>
-domaren emot bruk höll till godo, och efter att ha
-farit med handen över ögonen återtog han sitt tal:
-</p>
-<p>
-— Anförda omständigheter synas visserligen
-vittna för bekännelsens riktighet, men mer än dessa
-skulle en enda yttring av ånger från den brottsliges
-sida tjäna som talande skäl, ty aldrig har man väl
-sett...
-</p>
-<p>
-Här gjorde nämndemannen en min åt läkaren,
-såsom om det tog emot i hans hjärna, och domaren,
-som såg minen, ansträngde fram eftersatsen...
-</p>
-<p>
-— har man väl sett att någon, även om han
-begått mordet med full överläggning, icke sedan
-brottet blivit förövat erfarit en mycket naturlig känsla
-av ånger över handlingen, även om denna känsla
-kunde reduceras till fruktan för följderna. Därför
-frågar jag Ek på heder och samvete, ed behövs
-inte: ångrar han denna sin missgärning?
-</p>
-<p>
-Mördaren svarade, utan att ta sina ögon från
-det etnografiska färgtrycket, och alldeles bestämt:
-</p>
-<p>
-— Nej!
-</p>
-<p>
-Det blev ett svagt sorl i salen, mera av fötternas,
-klädernas och andedräktens svaga ljud än av
-artikulerade, halvkvävda ord.
-</p>
-<p>
-— Men, återupptog domaren, Ek skulle vilja ha
-haft det ogjort?
-</p>
-<p>
-Ek tänkte inte två sekunder förrän han svarade:
-</p>
-<p>
-— Nej! Och vore det ogjort, skulle det inte
-töva, förrän jag gjorde det!
-</p>
-<p>
-— Ek är således vad vi kalla en förhärdad
-brottsling, invände domaren, icke utan en viss otålighet,
-men (här nickade pastorn) vi vilja tillse om också
-åsynen av det mördade offret icke kan väcka de
-slumrande känslor av rätt och orätt, som finnas i
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_287' name='page_287'></a>287</span>
-varje människas bröst, om hon icke nersjunkit till
-djurens låga ståndpunkt.
-</p>
-<p>
-Här gav domaren ett tecken åt länsmannen, som
-gick ut åtföljd av sex karlar.
-</p>
-<p>
-Det uppstod en stunds tystnad i salen,
-varunder domaren vände sig till pastorn och viskade.
-</p>
-<p>
-Strax därpå öppnades dörren igen, och
-länsmannen inträdde, röjande väg i folkhopen för de sex
-karlarne, som kommo bärande på kistan, i vilken
-den mördade låg, och som sattes ned framför
-katedern, där fången stod, bevakad av gevaldigern.
-</p>
-<p>
-Locket lyftades av, och liket blottades, under
-det en förfärlig stank av härsket matsmör och
-karbolsyra spred sig över rummet. Läkaren reste sig
-på tå och tycktes jämföra originalet med den
-fotografi han höll i handen. Pastorn rättade på sina
-kragar och steg upp för att tala, under det mördaren
-envist hade sina blickar fastade på färgplanschen,
-och den uppmärksamme nämndemannen gjorde sig
-i ordning att anteckna med en blyertspenna på en
-bit papper.
-</p>
-<p>
-— Andreas Ek, började prästen; du står här
-vid en likbår, som du själv... kommit till stånd.
-Du ser här de jordiska lämningarna av den maka du
-en gång svurit att älska i nöd och lust. Hur har
-du hållit din ed? Hur har du uppfyllt dina löften?
-Betrakta denna stofthydda, som en gång inneslöt
-en själ, vilken offrade sig för dig, hängav sig åt
-dig, blev ditt barns mor, och som nu, när
-ålderdomen nalkas, skulle blivit dina sista dagars tröst.
-Har du tänkt på att det kommer en stund, då du
-skall möta henne inför din Herre och Gud, och
-han skall fråga dig huru du hållit din ed, huru du
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_288' name='page_288'></a>288</span>
-uppfyllt dina plikter, och har du betänkt, att du
-kanske skall möta din son redan nu, som är långt
-borta i främmande land, och som med sorgen i sin
-röst skall fråga dig: vad har du gjort av min moder,
-mina dagars upphov? Har du betänkt det? Det har
-du icke gjort, ty om du gjort det, skulle ej din
-hand ha lyfts till den mordiska gärningen. Se på
-henne, betrakta henne, och säg sedan inför denna
-kristna församling, att du ångrar din handling, säg
-det högt och med uppriktigt hjärta, att ditt brott
-ej må föra dig levande och obotfärdig i Herrans
-straffande händer. Se på henne!
-</p>
-<p>
-Anklagade såg icke på henne, utan borrade
-ögonen in i väggen, under det han knep ihop
-ögonlocken.
-</p>
-<p>
-— Se på henne, befallde domaren, och vid en
-rörelse av gevaldigern, som kom kedjorna att rassla,
-vände sig Ek mot liket, kastade en inåtvänd blick
-i kistan, drog upp näsborrarne, som om lukten gjort
-honom obehag och spottade framför sig ofrivilligt,
-som det tycktes, eller av en vana han ej kunde
-behärska.
-</p>
-<p>
-Ett sorl av fasa och avsky gick igenom hopen,
-såsom om de alla känt sig i den avlidnas ställe
-och blivit utsatta för en likplundrare, och domaren
-måste lyfta handen för att stilla stormen.
-</p>
-<p>
-Därpå tog han ordet.
-</p>
-<p>
-— Andreas Ek, innan vi skrida till domens
-fällande, vars utgång icke lär vara tvivelaktig, frågar
-jag dig för sista gången: Ångrar du din gärning?
-</p>
-<p>
-— Nej! svarade mördaren lika bestämt som de
-förra gångerna.
-</p>
-<p>
-— Vet du att domen går på livet?
-</p>
-<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_289' name='page_289'></a>289</span></p>
-<p>
-— Ja!
-</p>
-<p>
-— Och du fruktar icke att möta den Högste
-domaren?
-</p>
-<p>
-— Nej! Jag hoppas få det!
-</p>
-<p>
-Domaren röck av sig pincenez’en och betraktade
-mördaren med en närsynts genomträngande blickar.
-</p>
-<p>
-— Har du ingenting att anföra till ditt försvar?
-</p>
-<p>
-Mördaren tänkte ett ögonblick; därpå svarade
-han såsom med en uppstötning, likgiltigt, som om
-det var just detsamma:
-</p>
-<p>
-— Nää!
-</p>
-<p>
-Då vände sig domaren till nämnden för att få
-dess bekräftelse på, att förhöret var avslutat och
-att domen kunde fällas, framställande den frågan,
-om rannsakningen skulle anses tillfyllest.
-</p>
-<p>
-— Herr lagman! Jag begär överläggning, tog
-den uppmärksamme nämndemannen ordet.
-</p>
-<p>
-Prästen och läkaren reste sig för att gå ut,
-då domaren tog ordet.
-</p>
-<p>
-— Tillåter nämnden att, med fästat avseende på
-det viktiga fallet, herr pastorn och provinsialläkaren
-må anses såsom adjungerade ledamöter och sålunda
-få stanna?
-</p>
-<p>
-Nämnden bejakade anhållan, och länsmannen
-satte sig i rörelse för att utrymma salen från
-obehöriga.
-</p>
-<p>
-När detta var gjort och tystnad inträtt, vände
-sig häradshövdingen till nämndeman Olsson:
-</p>
-<p>
-— Vad har nämndeman att andraga?
-</p>
-<p>
-Den vithårige sextioårsmannen, nämndeman
-sedan tjugofemte året, ledamot av förre bondeståndet
-och lagutskottet, reste sig och svängde sin pincenez,
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_290' name='page_290'></a>290</span>
-det nya lantmannapartiets fälttecken, under det han
-tog till ordet:
-</p>
-<p>
-— Herr lagman, mina herrar! Det må ursäktas
-mig, att jag icke i alla punkter kan dela domarens
-mening i denna rättegång, som synes mig av mindre
-vanlig beskaffenhet, då jag sett många dylika, men
-icke någon sådan som denna. För det första vill jag
-dock säga på förhand, att mina invändningar mot
-rannsakningen icke gå ut på att söka förmildrande
-omständigheter, då dessa endast skulle leda till
-straffets förvandling från döden till fängelset, då ju
-mördaren, efter allt vad som framkommit, själv synes
-finna döden lindrigare än fängelset, och icke heller
-är det min avsikt att söka göra troligt, det mördaren
-icke begått mordet, vilket dock kunde varit fallet,
-enär icke utrönt blivit, att icke den mördade ljutit
-döden i följd av misshandel med berått mod, vilket
-brott under synnerligen förmildrande omständigheter
-kan botas med endast fyra års straffarbete, vilket
-för en fyrtiosjuårs man, som kunde leva i tjugo,
-trettio år till, icke är så likgiltigt. Jag vill endast
-genom min anhållan om överläggning få in i
-protokollet de sannolikheter, som kunna freda mördarens
-eftermäle, vilket icke är utan sin vikt för sonen,
-som skall ärva namnet och veta ryktet om den som
-var hans far, och på samma gång få
-uppmärkssamheten fästad på några åtgärder i rättegångsordningen,
-som kanske kunna vara påkallade av tidens strävan
-till noggrannhet i proceduren, och jag tror, utan att
-vilja underskatta domarens goda vilja, att härvidlag
-mera omsorg blivit lagd på att konstatera, det brottet
-ägt rum, än att söka motiven till brottet, och det
-torde väl få anses ändock att bevekelsegrunden till
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_291' name='page_291'></a>291</span>
-våra handlingar må väga något, icke i lagens
-vågskål, utan i allmänna omdömets, som kan vara
-viktigt nog.
-</p>
-<p>
-— Får jag lov! avbröt domaren, och då
-nämndemannen tystnade, talade häradshövdingen. Nämndeman
-ville sålunda i den mördades handlingar söka
-bevekelsegrunden till mordet, men som man ej kärar
-mot död man anser jag invändningen obefogad.
-</p>
-<p>
-— Förlåt! Jag vill inte göra advokatyr, det
-hörde lagman nyss, då jag förbigick vissa svagheter
-i bevisföringen, man jag vill korteligen svara: att
-död man även kan spela roll, såsom i dödsbokonkurs
-och urarvagörelse, men jag vill lämna även
-det medgivandet, att vi ej få eller ämna kära mot
-den döda, som ju ej kan föra talan, och då man ej
-får tala annat än gott om den döde. Jag vill bara
-inskränka mig till att anhålla det följande frågor
-framställas till mördaren — jag kallar honom
-mördaren på hans egen bekännelse, ehuru bevis saknas,
-att han endast är dråpare eller misshandlare —
-följande frågor:
-</p>
-<p style='font-size: 0.9em; margin-left:4em; margin-right:4%'>
-Hur har mördaren kommit därhän att fatta
-beslutet mörda sin hustru?
-</p>
-<p style='font-size: 0.9em; margin-left:4em; margin-right:4%'>
-När började detta beslut fattas?
-</p>
-<p style='font-size: 0.9em; margin-left:4em; margin-right:4%'>
-På vad grund tror anklagade att detta besluts
-fattande började uppstå?
-</p>
-<p>
-Sedan dessa frågor blivit besvarade, skulle jag
-önska att vittnen hördes, vilka kunde jäva eller styrka
-anklagades utsago.
-</p>
-<p>
-Häradshövdingen gnuggade ögonen som om han
-ville ur huvudet ta bort något sand eller smolk,
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_292' name='page_292'></a>292</span>
-som kommit in i tankemekanismen och hindrade
-gången. Därpå svarade han:
-</p>
-<p>
-— Antag att dessa frågors besvarande skulle
-komma att kasta skugga på den avlidna!
-</p>
-<p>
-— Så kom det kanske litet ljus över mördaren,
-som också skall dö, och om vilken döde det ju vore
-väl att man kunde få lov att tala litet gott, efter som
-det endast får talas gott om döde. Det är därför
-också jag bett få dessa frågor framställda.
-</p>
-<p>
-Pastorn gjorde min av att få yttra ett ord, och
-hans stumma önskan beviljades.
-</p>
-<p>
-— Det ligger i mänskliga naturen ett starkt
-begär att få skylla ifrån sig, och jag tror att genom
-de framställda frågorna mördaren begärligt skulle
-fatta tillfället att få kasta skuld på den döda, som
-icke kan försvara sig, och som vi därför måste anse
-oss förpliktade att försvara.
-</p>
-<p>
-Domaren tog återigen ordet, oaktat
-nämndemannen gjorde min av att vilja svara.
-</p>
-<p>
-— Änskönt jag biträder herr pastorns mening,
-kan jag icke lagligen neka nämndeman Olssons
-anhållan att få frågorna framställda, och för att få ett
-slut i saken, som icke synes mig mörk, må vi skrida
-till sista handläggningen av målet.
-</p>
-<p>
-Länsmannen fick en vink, och mördaren fördes
-in, åtföljd av folkmassan.
-</p>
-<p>
-Det började nu lida åt middagen och solen kom
-stötvis in i salen, när de stora ulliga strömolnen
-jagade förbi, ibland lämnande rummet i
-halvskymning. Människorna började se trötta och hungriga
-ut, och själva den anklagade tycktes längta efter
-slutet, huru sorgligt det än kunde bli.
-</p>
-<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_293' name='page_293'></a>293</span></p>
-<p>
-— Andreas Ek, tog domaren upp, kan du säga
-mig, varför du mördat din hustru?
-</p>
-<p>
-Ek tänkte länge; därpå svarade han:
-</p>
-<p>
-— Nej, det kan jag inte.
-</p>
-<p>
-— Varför inte? Vet du det inte, minns du det
-inte, eller vill du inte säga det?
-</p>
-<p>
-— Det är så långt sen dess.
-</p>
-<p>
-— Menar du, att det är så länge sedan du fattade
-beslutet?
-</p>
-<p>
-— Ja!
-</p>
-<p>
-— Hur länge var du gift?
-</p>
-<p>
-— Sjutton år!
-</p>
-<p>
-— När började ditt beslut att döda henne?
-</p>
-<p>
-— För sex år sen.
-</p>
-<p>
-— Hur började det?
-</p>
-<p>
-— Jag fick hat till henne.
-</p>
-<p>
-— Varför?
-</p>
-<p>
-— Det... kan jag inte tvingas säga.
-</p>
-<p>
-— Jo, det kan du; lagen tillåter icke att pina
-någon till bekännelse, men om halv bevisning finnes,
-kan domaren »försöka med svårare fängelse».
-</p>
-<p>
-— Det är tortyr det?
-</p>
-<p>
-— Du har endast att svara, icke fråga. Nu
-frågar jag: hur uppstod ditt beslut?
-</p>
-<p>
-— Det är svårt att nu säga, erinrade Ek sig
-fram, för det kom så efter hand. Men det minns
-jag, att jag först längtade att ha henne undan; sedan
-tilltog denna längtan, så att när vi för fem år sen
-stod vid tröskverket hos grannen, längtade jag att
-se hennes finger först mellan hjulen, sedan hennes
-arm, hennes kropp, och jag tyckte att jag skulle
-skrattat, om jag sett henne komma fram på andra
-sidan som en sill. Men jag ville inte göra’t själv,
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_294' name='page_294'></a>294</span>
-längtade bara att få se det gjort. — Så gick åren,
-och så började jag längta att få göra det själv.
-Jag bad Gud bli befriad från tankarne, men de blevo
-där. Och så kom de allt starkare, tills de kommo
-som en order från tjänsten. Det måste göras. Och
-så klarnade det, år efter år, tills jag fick det för mig,
-att om jag ej gjorde det, hade jag försummat något
-som måste göras. Det är då det gror i mig, att
-jag skall slå sönder hennes kropp och bära den till
-latrinen — där ville jag ha henne — varför, det
-vet jag inte, jag tyckte bara att hon skulle vara där!
-Och så gjorde jag det och fick frid!
-</p>
-<p>
-— Nå, men säg nu, ställde domaren försiktigt
-sin fråga, såsom om han fruktade svaret; säg nu,
-vad hände för sex år sen efter som ditt beslut
-började fattas just då?
-</p>
-<p>
-Mördaren tänkte en stund; därpå svarade han:
-</p>
-<p>
-— Jag vet inte att det hände något särskilt det
-året.
-</p>
-<p>
-Pastorn, som hela tiden suttit orolig, att
-mördaren skulle begagna de utlagda bryggorna att skylla
-ifrån sig, andades lättare, när rannsakningen dog bort
-av brist på materiel till frågor, och domaren, som
-funnit sig uppfyllt allan rättfärdighet, när
-nämndemannens frågor blivit framställda, tog tillfället i akt
-att förklara sessionen slutad, och att domen skulle
-falla inom åtta dagar.
-</p>
-<hr class='tb' />
-
-<p>
-Om eftermiddagen samma dag sutto rättens
-ledamöter och adjungerade jämte nämndeman Olsson i
-prästgården och drucko kaffet efter middan. Doktorn
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_295' name='page_295'></a>295</span>
-och nämndemannen hade satt sig avsides i en
-fönstersmyg och pratade med låg röst, att icke de skulle
-höras av de andra.
-</p>
-<p>
-— Det är märkvärdigt i alla fall, sade
-nämndemannen och tummade den gula fotografien av den
-mördade; det förefaller mig så underligt, när jag ser
-denna här bilden och erinrar vad medicinalrådet skrev
-om det han kallade brottslingstypen:
-oproportionerligt litet kranium, skevögdhet, brist på symmetri,
-öronen för stora och utstående. Och vet doktorn
-vad: jag kände mänskan i livet. Ja, Gud förlåte
-mig, nu rinner det opp för mig: hon vävde åt hustru
-min om vintrarne, och hon satte alltid opp garnet
-galet i färgen.
-</p>
-<p>
-— Hörde hon illa också? frågade doktorn djupt
-intresserad.
-</p>
-<p>
-— Ja, om det var det eller något annat, men
-aldrig fick man ett svar, som passade till frågan.
-</p>
-<p>
-— Då slår det in då! höjde doktorn rösten,
-sprang upp från stolen och satte sig igen. Därpå
-fortfor han viskande: det var hon som var
-brottslingen. Men säg, vad tror ni har hänt därute på
-skäret; vad tror ni om saken?
-</p>
-<p>
-— Ja, kära doktor, vad mänskorna föra för
-liv därute i ensamheten, det är inte gott och säga,
-och sjutton års äkta liv på tu man hand, det går
-aldrig bra. Ja, jag vet saker därute, jag vet saker...
-ja, ja! Man har ju sett mänskor i sjönöd äta opp
-varann, och man har hört om brott, som man inte
-kan tala om i folks sällskap, där tillfälle och
-omständigheter gjort det mesta. Därute på kobbarna
-i alla fall, där händer mycket saker, som man aldrig
-får reda på, och vad som hänt härvidlag, se, det var
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_296' name='page_296'></a>296</span>
-just vad jag ville veta, men inte fick. Men riktigt
-var det inte! Det vill jag svära på!
-</p>
-<p>
-— Men varför säger då mannen ingenting?
-frågade doktorn. Kan ni förklara mig det!
-</p>
-<p>
-— Förklara kan jag inte, men det är så sed,
-folktro, vidskepelse, vad ni vill, att mannen aldrig
-talar på hustrun; men ni skulle höra kärngarne, när
-de kommer ihop! Ni skulle höra dem! herr doktor.
-</p>
-<p>
-— Det vill således säga, att denna man till en
-viss grad faller offer för sin vidskepelse.
-</p>
-<p>
-— Det skulle kunna sägas! Men utrota den
-om ni kan.
-</p>
-<hr class='tb' />
-
-<p>
-Åtta dagar senare dömdes Andreas Ek för
-överlagt mord på sin hustru till livstidsfängelse.
-Hovrätten stadfästade domen och mördaren vägrade
-envist söka ändring.
-</p>
-<p>
-Nämndemannen erbjöd sig söka resning i målet
-och få vittnen hörda, men Ek vägrade alldeles
-bestämt och hotade att hämnas, ifall någon gick och
-nosade i hans affärer.
-</p>
-<hr class='ppg-pb' />
-<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_297' name='page_297'></a>297</span>
-<h2>Vidskepelse.</h2>
-
-</div>
-
-<p>
-Det hade varit tämligen fridfullt på ön i långa
-tider, oaktat öbons begivenhet på att vara
-partikularist. Inga slagsmål, knappt ett snatteri, inga oäkta
-barn utan far. Lite fylla någon gång, gräl, kiv,
-avund och andra små mänskliga svagheter, som icke
-kunde utebliva, avbröto blott dygdernas
-enformighet. Men så kom det ett rötägg i granngården i
-form av en ung båtsman, och friden var slut. Det
-var en lång räkel, med ett ohängt utseende, skänklar
-och nävar av oroväckande kaliber för pojkarne, som
-anade den förfärlige rivalen på kärlekens marknad.
-Det var också en hund att gå på sin levnadsbana,
-åtminstone när han var i land, men det fanns de
-som påstodo, att han inte var så styv, när han var
-till sjös. Han hade en otäck vana att ta för sig,
-vad som honom lystade, utan att fråga om lov, och
-sin vilja satte han till allenagällande lag vart han
-kom. Det var den aldra oförskämdaste lymmel de
-hade sett på orten. Han gick in i stugan och slog
-sig ner vid bordet; tog maten ur mun på bond, tog
-flickorna för pojkarna och drog sig inte för att
-ligga kvar, bara han fann det bäddat och dukat.
-</p>
-<p>
-Och eget var att se hur allt böjde sig för
-honom. Icke därför att han var starkare än de andra
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_298' name='page_298'></a>298</span>
-tillsammans, för han var endast en pojke på tjugotvå
-år, utan därför att han var så oförskämd.
-</p>
-<p>
-Det fanns bara ett äppelträd på hela ön, och
-det stod nere i Carlssons äng. En vildapel var
-det, som någon en gång roat sig med att ympa.
-I år hade den emot sin vana satt en massa frukter,
-röda kantäpplen, som Carlsson skulle gömma till jul
-och nyår och vilka utgjorde föremål för öbornas
-beundran och stilla avund.
-</p>
-<p>
-En söndagsmorgon i slutet av augusti fann
-Carlsson trädet berövat alla sina äpplen; vartenda ett
-var weg och man såg kvistar och fruktsporrar
-avbrutna och sållade på marken.
-</p>
-<p>
-— Det har pojkarne gjort! uttalades den allmänna
-meningen. Men säkert på Kalles inrådan.
-</p>
-<p>
-Vad kunde man göra åt den saken?
-</p>
-<p>
-— Ta och klå honom! rådde bond.
-</p>
-<p>
-— Klå? Nej fan!
-</p>
-<p>
-Och Kalle han gick där och slog hela söndan
-för flickorna, och såg fräck ut. En gliring fick han
-då och då, men det besvärade honom inte, utan han
-slog sig ner och åt och drack som om ingenting
-hade hänt av natur att kunna störa friden.
-</p>
-<p>
-— Varför klådde de honom inte? frågade en
-herre, som bodde på sommarnöje och i vars öllår
-Kalle gjorde inbrott, när han var törstig i halsen.
-Det var därför att han var en kronans karl, och
-kronan var någonting oförklarligt heligt. Kronan på
-tullflaggen, denna runda metallmössa, symboliserade
-makt och myndighet, kronan i Kalles blanka knappar,
-i mössan, var mandarintecknet och skyddade mot
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_299' name='page_299'></a>299</span>
-stryk, som stål mot onda andar. Folk gick in till
-kronan som in i ett riddarhus, skatten betalades
-in till kronan som till en stor herre den man ej
-kunde snyta utan att bli en fördärvad människa,
-och kunglig majestät och kronan var en del av det
-högsta väsendet, som ingen kunde rätt definiera, som
-ingen sett men alla visste att de funnos.
-</p>
-<p>
-Det var därför båtsman inte fick smörj, fastän
-han stulit äpplena.
-</p>
-<p>
-Uppmuntrad av framgången, blev Kalle allt
-vildare och djärvare. Han bröt inte lås, men han gick
-igenom takstolar, han stal inte pengar, för det var
-farligt, men han tog ut naturaprestationer, friheter,
-förmåner.
-</p>
-<p>
-Numera när man hörde hans hojt ner i sundet,
-då han om kvällen kom på besök, så darrade
-mänskor och djur, och när han trädde upp på gården,
-hälsades han som allas naturlige härskare om ock
-med avgjord ovilja, som han icke låtsades se. Kvällen
-förut hade han stulit en skinka, och gubbarne hade
-rådslagit om vad som borde göras. Anmäla honom
-i tjänsten ville ingen, för det var både skamligt
-och tidsödande och, vad värre var, farligt.
-</p>
-<p>
-— Kom inte åt honom, för då sätter han eld
-på logen! sade den äldsta.
-</p>
-<p>
-— Då skall han väl in åtminstone! tröstade en
-annan.
-</p>
-<p>
-— Vad äro vi hjälpta med det om han kommer
-in, logen bygger sig inte opp igen för det.
-</p>
-<p>
-Det var riktigt anmärkt, och Kalle gick fri som
-vanligt.
-</p>
-<p>
-Och så blev det dans på logen! Och så söps
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_300' name='page_300'></a>300</span>
-det, och så slogs det, så att på morgonen låg
-dragklaveret i bitar kring backen ibland rivna trasor
-av kläder. Johansson, gårdsdrängen, hade till och
-med gått alldeles naken, bokstavligen utan en tråd
-på kroppen, ur vilddjurets händer, som hade till
-egenhet att riva fiendens kläder i remsor av den
-kullslagne och övermannade. Efter kalabaliken hade
-en razzia ägt rum i alla gårdens visthus, och
-slutligen hade banditen gått in i lagår’n och tagit äggen
-från arrendatorskans höns, stuckit av in i hagen och
-druckit ur äggen som en korp, så att man såg skalen
-ligga i en hög på berghällen.
-</p>
-<p>
-Men nu var det något särskilt med äggen; och
-att treva ägg från andras höns ansågs som ett
-nidingsdåd av värsta slag, kanske därför att den ägodelen
-låg oskyddad som åkern och överlämnades med
-förtroende åt allmänna hederskänslan.
-</p>
-<p>
-Därför och kanske även därför att hustrun
-räknade äggen som sitt förvärv och de gingo som reda
-pengar, blev hon alldeles »vill», när hon fick reda
-på strecket, och hon rev opp himmel och jord, skällde
-ut karlarne för att de voro så fega att låta sig
-hundsvotteras av en gröngöling. Gubbarne sutto
-verkligen på bänkarne i stugan och skämdes,
-fullkomligt rådlösa och maktlösa, under den skur, som hällde
-över dem från kvinnans fräsande läppar.
-</p>
-<p>
-— Och törs inte ni, slutade hon, så ska jag ge
-honom, när han kommer.
-</p>
-<p>
-Kalle kom, fräck, osnuten, blek om nosen och
-grön i ögonen.
-</p>
-<p>
-— Vad har du gjort av äggen, pojke! öppnade
-madamen sitt förhör och ställde sig bredbent
-framför banditen.
-</p>
-<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_301' name='page_301'></a>301</span></p>
-<p>
-— Inte har jag tagit några ägg, inte! flinade
-nidingen.
-</p>
-<p>
-Och i det samma small en örfil, som när man
-slår en uppblåst kryddbopåse mellan händerna, ett
-skott rent av, för den straffande handen hade fällt
-sig in över örats kavitet, så att man ville vänta
-sig se hjärnkalotten lyftas och ögonen krypa ut.
-</p>
-<p>
-Kalle förde sin högra hand först till örat som
-om han känt efter om huvet satt kvar, därpå, och
-med gnistrande ögon, lyfte han den i höjd mot den
-lågväxta kvinnans ansikte, för att klämma till. Men
-armen stannade tvekande i gesten och i nästa
-ögonblick flögo alla männen upp från bänken och
-uslingen låg på golvet med näsan i en blodpöl.
-</p>
-<p>
-— Slår du en kvinna, skrek bond själv, alldeles
-vit, mera av fruktan än fasa för ett helgerån.
-</p>
-<p>
-— Ser du nu, din lort, att jag kunde klå dig!
-bröt madamen lös, troende att hon varit den
-starkare, och med den avskjutna trätoffeln klappade hon
-om den övermannade, medan karlarne höllo honom
-i svångremmen.
-</p>
-<p>
-Och när avbasningen var slut, röcks lymmeln
-opp, och efter ett sista hagel av orrar om öronen
-och med en stövel i ändan kom han ut genom
-dörren.
-</p>
-<p>
-Kalle syntes aldrig mer på ön, som var befriad
-från sin drake.
-</p>
-<p>
-Han skämdes över att ha fått stryk av en kvinna,
-som var honom underlägsen, men han ville icke
-tillskriva henne annan överlägsenhet i bataljen än den
-att han inte fick slå igen.
-</p>
-<p>
-— Annars skulle hon fått se på! menade han.
-Och varför han inte fick, det visste inte fan!
-</p>
-<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_302' name='page_302'></a>302</span></p>
-<p>
-Sen den dagen sovo bönderna i lång tid bara
-med ett öga, för de väntade få se halmstacken
-brinna, och madamen gick aldrig ensam i lagården
-om aftonen, när hon skulle treva ägg.
-</p>
-<hr class='ppg-pb' />
-<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_303' name='page_303'></a>303</span>
-<h2>Höjer tar gården själv.</h2>
-
-</div>
-
-<p>
-Nu skulle de få se på annat, när Höjer kom sta
-och efter modrens död tog vid gården. Han hade
-nämligen gått som dräng åt styvfadren och haft hårda
-dagar, som han tyckte, men nu när han fått
-tömmarne och hade gubben på ett litet undantag, skulle
-han leva Herrans glada dagar.
-</p>
-<p>
-Så började han vårarbetet och satte drängarne
-till sysslor, men själv skulle han moja sig på
-ejdersträckten, som nu drog över yttre skärgårn på väg
-norrut.
-</p>
-<p>
-Och när han kom hem, så var det ingenting
-uträttat, jorden hade varit för sur, oxarne för illa
-vinterfodrade, redskapen i olag, och Blomqvist,
-styvfadren, hade tagit harven för sin räkning, efter som
-han hade den tillsammans med Höjer. Det var själva
-olyckan att de skulle ha något tillsammans, och än
-värre, när de skulle göra något tillsammans, för då
-blev det rakt ogjort.
-</p>
-<p>
-Höjer väsnades, men de rackarpojkarne kunde
-svara så behändigt på allting, så det var inte värt
-att söka sticka dem.
-</p>
-<p>
-— Stanna hemma, du, så blir det något gjort,
-sa gubben. Själv är liksta dräng.
-</p>
-<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_304' name='page_304'></a>304</span></p>
-<p>
-Ja, men se det var just att slippa vara dräng
-som lockat Höjer mest, och nu fick han känna på
-att vara både dräng och herre på en gång. Tänka
-ut för alla och ta i för alla. Och när styvfadren
-satte sig på tvärn, så blev det rent illa. Skulle Höjer
-ha oxarne om dan, så skulle gubben också ha dem,
-och som han var först oppe om morgnarne, så tog
-han kräken bara, och då gick hela Höjers arbetsplan
-åt skogen. Och så gick gubben och satte opp folket,
-och tubbade dem, så att Höjer inte hade några
-händer med dem.
-</p>
-<p>
-På sommarn tog det till, när studenterna kommo
-och hyrde sig in. Då skulle pigorna sitta och hänga
-på verandan och dricka punsch halva natten, och
-haken vet allt vad de gjorde för styggt, men när
-de sen skulle opp och mjölka om morgon, så sov de;
-och när de stodo vid spiseln, så nicka de till, och allt
-som skulle göras blev illa gjort.
-</p>
-<p>
-Höjer skulle ta itu med dem, och förbjöd dem
-slinka med herrarna, utan de skulle sova om
-nätterna. Men då svarte pigorna som så (som de lärt
-av herrarne, som voro mycket frisinnade om
-somrarne): att dagen var husbonds, men natten var
-deras, och de gjorde vad dem lyste, när solen gått ner.
-</p>
-<p>
-— Det må ni göra, svarte Höjer, men på ett
-villkor: att ni gör ert arbete för mat och lön om
-dagen. Kan ni svira om natten och arbeta lika bra
-om dan, så må ni det! Men kan ni inte det, så ni
-inte gör rätt för er, så må ni gå er väg!
-</p>
-<p>
-Det kunde de naturligtvis inte, men nu ansågo
-de sig ha rätt att svira om nätterna, helst det var
-ytterst svårt att kontrollera deras arbete om dagen.
-</p>
-<p>
-Höjer tröttnade och förehöll en dag i lindriga
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_305' name='page_305'></a>305</span>
-ordalag de lärda herrarne det orätta i att förstöra
-folkets arbetskraft.
-</p>
-<p>
-— Ja, men de ta ju ingen tid ifrån er, svarte
-herrarne.
-</p>
-<p>
-— Men de ta den kraft jag äger fordra, efter
-som jag föder dem, svarte Höjer; och jag är inte
-betjänad med dåligt arbete lika bra som med gott;
-och det var inte lönt för mig att komma sta och ge
-dem sämre kost för sämre arbete, för då klaga de,
-och ge mig dåligt rykte.
-</p>
-<p>
-Nej, det förstod inte herrarne, och man skulle
-vara »människa» mot sina tjänare också!
-</p>
-<p>
-Så kom drängarne och skulle ha danser om
-kvällarne, för att locka pigorna till sin kant. Och
-då tog de och bar ut tröskverket för att få logen
-utrymd. Men när sen tröskverket fick stå i regnet,
-så kuggarne svällde och axlarne rostade, då blev
-Höjer rasande och förbjöd den eviga dansen. Det
-var dock det sämsta han kunde hitta på, för sen
-blev pojkarne alldeles vilda. Och vad de kunde finna
-ut bara, för att komma ifrån arbeta!
-</p>
-<p>
-En dag körde de sönder välten i fyrsprång över
-ett dike. De visste nog att sme’n bodde en halv
-mil borta, och att det tog ett dygn att ro dit och
-komma hem igen, och när de ville ha en fridag på
-sjön, så styrde de om att någonting gick sönder.
-Inte kunde de hjälpa det, inte. Och det var inte
-gott att komma på dem, heller.
-</p>
-<p>
-Skulle det dras not, så var det bara att knipa
-fram med brännvinet, annars gick fisken ut ur kilen.
-Och se, inte rådde drängarna för att inte fisken
-gick i noten! Men bara det lukta aldrig så lite
-brännvin av dem, så kom det alltid någon fisk.
-</p>
-<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_306' name='page_306'></a>306</span></p>
-<p>
-Det var som förgjort för Höjer, och aldrig vågade
-han mer ta sig en fridag på skytte, utan måste ligga
-i jämnt och samt. Och när han såg gubben komma
-hem med fåglar lite emellan, så sved det i honom.
-</p>
-<p>
-— Jojo, känn på du, sa styvfadren.
-</p>
-<p>
-— Ja, förlåte mig, men jag tror ingen har det
-så bra som den som tjänar! mente Höjer.
-</p>
-<p>
-— Jo, du sa annat förr, du, men du visste inte
-bättre!
-</p>
-<p>
-Så gifte Höjer sig på försommarn, och gubben
-strax efter. Då blev det en ny visa med
-kvinnfolkena, så ettrigt, så ettrigt. Och gubbarna retades
-i luven på varann. Men styvfadren, som var den
-slugaste, gick alltid ifrån saken med vinning.
-</p>
-<p>
-Skulle Höjers piga gå och mjölka på skogen så
-lät gubben henne först ropa ihop alla korna till
-fållan, och på det vann hans piga en halv timma.
-</p>
-<p>
-Inte kunde hon hjälpa det, att korna följdes åt,
-och det var småaktigt av Höjer att se på sådant.
-</p>
-<p>
-Höjer ville inte vara småaktig, och fastän han
-tyckte att pigorna kunde skifta med görat, så lät
-han saken gå sin gång.
-</p>
-<p>
-Men hatet började gro mot gubben, och fastän
-denne nog var en spjuver, förstås, så var han inte
-skuld till allt. Bra mycket i alla fall. Och av allt
-som de hade tillsammans förstod han att klå åt sig,
-där något var att vinna, att skudda av sig, när det
-ålåg honom något.
-</p>
-<p>
-Slutligen blev Höjer ledsen på alltihop, när han
-såg att han hade det sämre nu än förr, och till den
-fjortonde mars hade han i all tysthet tagit sig en
-arrendator.
-</p>
-<p>
-Nu var det Höjers tur att skratta. Arrendatorn
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_307' name='page_307'></a>307</span>
-var en rivande karl, som gick utanpå styvfadren
-flera gånger om.
-</p>
-<p>
-Och snart stod det kalabaliker utan ända mellan
-de två gårdsbrukarne, så att ön slutligen fick namnet
-lilla helvete. Höjer åtog sig först att göra
-dagsverken åt arrendatorn, vilket man fann litet bakvänt,
-men det brydde bond sig inte om. Nu gjorde han
-inte mer än han ville och lät de andra kivas. Och
-det kunde de!
-</p>
-<p>
-Först när arrendatorn märkte, att hans piga fick
-driva alla korna i fållan, så sa han ifrån att det
-skulle skiftas. När det inte hjälpte, så befallde han
-sin piga att driva de andras kor i sjön, ut på
-kobbarne, vart som helst.
-</p>
-<p>
-Och se det halp!
-</p>
-<p>
-Därpå tog han opp stängselfrågan, och nu blev
-det advokatyrer i oändlighet. Men arrendatorn visste
-bot: stänger inte ni, så öppnar jag! Och så öppna
-han, så dragoxarna gick mitt igenom gubbens skötar
-som hängde på gisten.
-</p>
-<p>
-Och så blev det stängt!
-</p>
-<p>
-Skulle de så broa dikena! Gubben ville inte
-lägga bro, fastän det bara var några syllar. Gott,
-då gjorde arrendatorn sig en bro, som han tog bort,
-när han begagnat den.
-</p>
-<p>
-Det fanns bara en brunn på gårn, och vid
-den lade sig gubbens kvinnfolk att tvätta!
-</p>
-<p>
-Kvinnorna skällde en hel eftermiddag, så de voro
-ultramarinblåa i ansiktet, medan arrendatorn stod i
-slöjdbon och snickrade en brunnslucka, som han
-täckte karet med, och satte hänglås för. Och så var
-den saken till ända.
-</p>
-<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_308' name='page_308'></a>308</span></p>
-<p>
-Men sen gick gubbens kvinnor och stack
-arrendatorns bästa ko i juvret så hon sinade.
-</p>
-<p>
-Varpå arrendatorns kvinnor släppte ut gubbens
-höns, så räven tog sex stycken på en natt.
-</p>
-<p>
-Det var ett krig på liv och egendom och Höjer
-spelade den icke vackra rollen av angivare och spion.
-I stadigt vänskapsförbund med arrendatorn, gick han
-denne tillhanda med alla upplysningar, som kunde
-tjäna i såväl anfall som försvar mot den
-gemensamma fienden.
-</p>
-<p>
-Och nu på hösten hade han uttänkt en
-huvudaktion, som skulle ge styvfadren knäcken. Gubben
-hade nämligen ytterst liten slåmark och måste alltid
-ta sjöfodret, vassen i viken, med i beräkningen för
-att få sina två kor med livet igenom vintern. Nu
-var icke sjöfodret undantaget i arrendekontraktet,
-utan var allmänning, så att var och en tog vad
-han ville; dock hade man en tyst överenskommelse
-att sjöslåttern företogs på en utsatt dag; men som
-denna klausul ej fanns i kontraktet, beslöt Höjer
-sätta lusen i örat på arrendatorn, en dag, då gubben
-skulle bort på en auktion.
-</p>
-<p>
-— Ta för dig du, annars tar den andra
-alltsammans, undervisade Höjer arrendatorn, som inte
-riktigt ville på affären. Om inte du tar först, så
-tar han först!
-</p>
-<p>
-Det var ett skäl! Och samma morgon som
-gubben rest bort, satte arrendatorn alla män och
-kvinnor i verket. De gingo naturligtvis runt kring
-stränderna och rakade av vartenda strå som kunde
-åtkommas, så att den som ville ha något med, måste
-ut i vattnet och gyttjan, och fick ändå bara
-vassvippor, som inte något kreatur ville tugga.
-</p>
-<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_309' name='page_309'></a>309</span></p>
-<p>
-När gubben kom hem i sin båt och såg viken
-ligga som en slagen äng, blev han alldeles galen,
-och som han kände igen upphovsmannens finger,
-kastade han sitt hat på honom. Han blev desto
-ondare, som det var hans egen idé, att en natt göra
-arrendatorn samma spratt. Och hans enkla
-hämndeplan blev nu att nedlägga striden med denne, spränga
-förbundet och få anfallet gemensamt mot Höjer.
-</p>
-<p>
-Till den ändan började han peka på små
-skrymslor i kontraktet, som Höjer hade hållit öppna åt
-sig för att vid behov sticka sig undan. Detta skulle
-nu ej inverkat på vänskapen mellan de båda, om ej
-arrendatorn redan förut tyckt sig märka att små
-fördelar tillföllo Höjer dem han ej skulle ha haft,
-men nu när någon pekade på det, så stack det i
-ögonen. Olyckan ville också, att Höjer om dagen
-varit ute och satt flundernät på arrendatorns bästa
-grynna, och detta hade han enligt kontraktet endast
-begränsad rätt till, i så måtto att, som orden lydde,
-husbehovsfiske vore gårdsägaren ej förment i vilka
-vatten han ville. Nu kommer arrendatorn och finner
-grundet upptaget av inte mindre än trettio nät, så
-att all sättning blev honom omöjlig, då grynnornas
-antal och givbarhet voro begränsade.
-</p>
-<p>
-Det var eld på kruttråden, och hemkommen
-började det puttra och fräsa.
-</p>
-<p>
-— Hör du, Höjer, du; du går och sätter före
-mig så jag inte kan fiska.
-</p>
-<p>
-— Nå, det får jag väl, svarte Höjer.
-</p>
-<p>
-— Nej, trettio nät är inte husbehov; jämka dej
-dän du bara!
-</p>
-<p>
-— Det vet jag visst det, när det inte står i
-kontraktet hur många nät det skall vara.
-</p>
-<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_310' name='page_310'></a>310</span></p>
-<p>
-— Jaså, du talar ur den ton! Vet du av, att
-du har släppt tre kor på skogen, när du bara har
-lov till att släppa en.
-</p>
-<p>
-— Nå, vad skulle det göra då, när skogen är
-så stor.
-</p>
-<p>
-— Haha; vi ska inte vara småaktiga då! Bra!
-Vi ska komma ihåg det!
-</p>
-<p>
-Följande morgon stod Höjer på vedbacken, när
-arrendatorn kom fram, och med en till utseendet
-oskyldig min frågade:
-</p>
-<p>
-— Hör du, Höjer, du!
-</p>
-<p>
-— Jo! Här är jag!
-</p>
-<p>
-— Jag behövde några spadskaft, och dem får
-jag väl ta på skogen?
-</p>
-<p>
-— Jo, det går an, bara en tar vackert, så!
-</p>
-<p>
-Arrendatorn fick båda drängarne med sig och
-fällde hela öns lilla aspbestånd, varpå han lät dem såga
-och grovhugga spirorna. Höjer hörde nog att det
-braka och dåna bortom hagen, men han gav sig inte
-tid att gå och se efter vad som stod på. Det fick
-han dock klart för sig, när folket kom hem med
-lass efter lass med aspstockar.
-</p>
-<p>
-— Ja, men du är vådlig i alla fall, som har
-tagit dän alla asparne, som jag skulle ha till
-lövtäkt åt fåren, ojade sig Höjer. Och hur många
-spadskaft ska det bli av det där, måtro?
-</p>
-<p>
-— Å, det sträcker sig väl till en tre dussin!
-svarade arrendatorn.
-</p>
-<p>
-— Ja, men jag bad dig hugga vackert!
-</p>
-<p>
-— Nå, är det inte vackert då! Och för resten
-sa du inte hur många det skulle vara.
-</p>
-<p>
-Därmed var revanchekriget å ömse sidor i gång,
-och styvfadren spelade nu djävulens roll, som gick
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_311' name='page_311'></a>311</span>
-och blåste på lågorna. Han prickade ut timmer och
-båtbord åt arrendatorn, pekade på bästa lövtäkten,
-lärde honom att pressa musten ur sina
-kontraktsenliga förmånsrätter och vränga lag, så att Höjer
-fick likafullt ett trassel som han aldrig drömt.
-</p>
-<p>
-Så började arrendatorn nyodlingar, sedan han
-förmått Höjer att gå med på en part av kostnaderna.
-En rothuggare tillkallades, som svedde och högg och
-det ena stycket efter det andra togs opp. Men nu
-bestämde kontraktet, att gårdsägaren skulle hålla fall
-för åkrarna, och Höjer befann sig en dag invecklad
-i större sprängningsarbeten, som kostade kontanta
-pengar.
-</p>
-<p>
-— Det får du igen på odlingen, narrade honom
-styvfadren.
-</p>
-<p>
-Men arrendatorn hade bara femårskontrakt han,
-och efter allt krångel han haft, började han packa
-in för att draga dädan. Och därför satte han till alla
-krafter att suga ur jorden vad han kunde; låg efter
-Höjer som en igel, studerade kontraktet om nätterna
-och klämde sedan till allt vad han kunde.
-</p>
-<p>
-Höjer blev snart ledsen och tog plats som
-båtbyggare på en grannö för att vara ifrån alltsammans.
-Men då blev det sju gånger värre; och var gång
-han kom hem hade hans hustru något nytt sakeltyg
-att förkunna.
-</p>
-<p>
-Andra året kunde inte arrendatorn göra rätt för
-sig; odlingarne hade kostat så mycket, fisket var
-dåligt, och i stället för att be om anstånd, hotade
-han Höjer med process för att han narrat honom
-in på villkor som han inte kunde gå ut med. Men
-processa var det sista man ville göra, för det var
-bara ting två gånger om året, och om man också
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_312' name='page_312'></a>312</span>
-vann, så fick man ingenting, där ingenting var att ta.
-Och mäta ut var inte heller lönt, där intet var att
-mäta, då ju Höjer själv var ägare till alla inventarier
-och kreatur. Vräka kunde han inte, ty kontraktet
-var icke så stiliserat, och under alla förhållanden
-var det lugnare att ha gäldenären under sina ögon
-än låta honom löpa sin väg och kanske aldrig få se
-honom mer.
-</p>
-<p>
-Arrendatorn blev därför sittande, och nöd gick
-inte på honom, men på Höjer gick det hårt, ty
-han hade ju avhänt sig nästan all sin egendom, och
-hade tillochmed gjort dagsverken gratis.
-</p>
-<p>
-— Det här är då alldeles rasande, menade Höjer,
-när nöden tvang honom att beklaga sig för styvfadren.
-Och aldrig har jag haft en glad dag sedan
-jag hörde upp att tjäna. Då hade jag maten och inga
-bekymmer, men sen jag fick mitt eget, får jag gå
-dräng utan lön och se på hur andra äter mitt bröd
-opp.
-</p>
-<p>
-— Ja, ser du, du har inte rätta förståndet du,
-svarade gubben, och den gång du ville snyta din
-arrendator, så lade du grunden till allt som hänt
-dig sen!
-</p>
-<p>
-Detta var delvis saken, ty Höjer var född till
-att tjäna, men den som först brutit rätt och billighet,
-det var styvfadren, och därför tvang han de andra
-att bryta igen, såvida inte de ville gå under, och
-det ville de inte.
-</p>
-<p>
-Ont blev värre! För att knipa ut
-arrendesumman lade Höjer på sin arrendator nya onera, som
-denne sökte skudda av sig. Och snart upptäckte
-man att han gjort odlingarne på svindleri, så att han
-sålde veden, som höggs vid röjningen, och vad värre
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_313' name='page_313'></a>313</span>
-var, sög den nya jorden läns, då han inte kunde
-gödsla den. Och det hade ingen beräknat, ehuru
-man väl visste, att boskapen knappt var tillräcklig
-för att hålla i stånd den jord som fanns. Men
-arrendatorn gick lös på skogen med sina odlingar, som
-bara bestodo i att hugga och hacka, och så ta en
-havreskörd mellan stubbarne, som snart grönskade
-upp som aronsstavar. Och samtidigt föllo kreaturen
-i sin, oxarne magrade och gårdens bestånd var hotat.
-Allt detta måste Höjer åse utan att kunna röra ett
-finger. När det stod upp ett stormgräl, svarade
-alltid arrendatorn:
-</p>
-<p>
-— Det står så i kontraktet.
-</p>
-<p>
-— Ja, men det var inte meningen, svarade Höjer.
-</p>
-<p>
-— Ja men det står så, liksom det inte stod så
-att du skulle sätta trettio nät, när meningen var
-att halvt dussin. Orätt går igen! Skyll dig själv.
-</p>
-<p>
-Efter de fem årens utgång hade Höjer måst taga
-hypotekslån för att muta bort arrendatorn och rädda
-sin skog, men arrendatorn köpte sig en gård i
-grannskapet på besparingarne.
-</p>
-<p>
-Och Höjer måste återigen ta gården och börja
-kampen mot tjänstefolket, som nu var värre än
-någonsin. Ibland tänkte Höjer sälja gård och grund,
-men det fanns inga andra köpare än fattiga krakar,
-som ville betala med inteckningar, naturligtvis löpande
-utan ränta. Att ta arrendator igen aktade han sig
-för, och det återstod sålunda inte annat än låta sig
-ätas levande av tjänstefolket.
-</p>
-<p>
-— Ja, ser du, min gosse, sade pastorn, som
-blivit anmodad avge utlåtande, den som inte är skapt
-till herre, den blir aldrig herre.
-</p>
-<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_314' name='page_314'></a>314</span></p>
-<p>
-— Ja, men herre Jesus, hur kan andra få bukt
-med sina tjänare, då?
-</p>
-<p>
-— Ser du, det är deras hemlighet det! De äro
-väl så skapta, ser du!
-</p>
-<p>
-Och därmed fick Höjer trösta sig, om det nu var
-en tröst att veta sig dömd till en undergång, som
-han ser dagligen och stundligen försiggå för sina
-ögon, utan att kunna hindra den!
-</p>
-<hr class='ppg-pb' />
-<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_315' name='page_315'></a>315</span>
-<h2>Sjönödslöftet.</h2>
-
-</div>
-
-<p>
-Vestman på Nedergårdsön hade gått med en
-skonare på Norge och kommit ända upp åt Lofoten.
-Där hade han träffat valfångare och förnummit ett
-och annat om fångstmännens sätt att ta valar med
-harpun. När han så kom hem till sin ö, rann den
-tanken på honom, att han skulle tillämpa de
-inhämtade lärorna på hemmavarande skälfångst, vilken
-befann sig i stadigt avtagande på grund av
-bössknallarnes avskrämmande inflytande på de rädda djuren.
-</p>
-<p>
-Till den ändan gick han tillväga på följande
-mindre välbetänkta sätt, med en utgång, som varken
-han eller någon annan kunnat beräkna, och vilket
-gav anledning till ett äventyr, om vilket ännu sagan
-lever i skärgården.
-</p>
-<p>
-En afton på eftervåren tog Vestman en
-flatbottnad eka och en pojke med sig ut till yttre skären,
-där skälarne brukade gå upp och solbada sig. Till den
-märkvärdiga jaktens bedrivande hade han medfört
-en uttergadd, vilken eljes hade till ändamål att tjäna
-vid uttagning av uttrar ur bergsskrevor, och nämnde
-tillhygge hade han på valfångarmanér fastgjort i
-fören vid en löpande vinda. Huru han skulle kunna
-nalkas de skygga djuren för att få håll på dem med
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_316' name='page_316'></a>316</span>
-den tillfälliga harpunen, det visste varken han eller
-någon annan, men är olyckan framme, menade hans
-vänner, så kan man sätta nät i vattentunnan.
-Fälttågsplanen var emellertid uppgjord så, att pojken
-skulle gå från land med bössan och Vestman själv
-smyga med ökan mellan iskokorna och där passa
-de flyende djuren, som icke kunde göra sig för brått
-på den skrovliga drivisen, vilken packat sig invid
-stranden.
-</p>
-<p>
-Nu hade han fått pojken i land just före
-solnedgången, och själv tog han till att ro med ett
-par ullstrumpor virade om årlommarna för att inte
-bullra, och med en vit skjorta över kläderna för
-att inte synas. Och i skygd av kobbranglet och
-packisen råkade han ro opp sig under vallen, där
-en bräsch visade var djuren gått upp och där de
-sannolikt måste ge sig ut, då ingen vak fanns.
-</p>
-<p>
-Vestman satt där väl gömd och höll gadden
-i högsta hugg lyftad, så länge att han frös om
-fingerna och började grunda efter, om inte det gamla
-sättet med lodbössan var enklare. Skälarne voro
-där, det var inte tu tal om det, och han hade hört
-dem ge skall, men att de skulle just välja den här
-vådliga stråten för att komma i vattnet, det var den
-stora frågan.
-</p>
-<p>
-Knall! hördes det i land bakom tallarna, och
-så pep det i luften och sa skvatt ut i sjön, och
-därpå blev ett blåsande och nysande, och så ett
-traskande på isen, som när nakna mänskor springa
-på ett kammargolv.
-</p>
-<p>
-Innan Vestman hann få redigt för sig hur dum
-hela tillställningen i själva verket varit, stack ett
-lurvigt huvud ut genom breschen, reste sig och
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_317' name='page_317'></a>317</span>
-störtade i vattnet, men fick verkligen gadden mitt i
-det tjocka. Och i ett huj löpte linan ut; båten
-fick en knyck så att jägarn ramlade ner på
-akterbetten och så bar det av med god gång till sjös.
-</p>
-<p>
-Det blev åka av!
-</p>
-<p>
-Vestman tyckte först det var nytt och roligt
-och tänkte på vilken förträfflig jakthistoria det skulle
-bli; och bytet ansåg han sig ha i handen. Men
-så fick han se att kobbarna dansade förbi och sin
-egen stuga försvinna.
-</p>
-<p>
-— Farväl, så länge, nickade han åt stranden,
-kommer strax tillbaka!
-</p>
-<p>
-Det röck och knöck i båten, men någon fara
-syntes inte vara för handen ännu, förrän de kommo
-ut i sista stenarna och släppte landkänningen. Där
-gick det lite sjö och solen tycktes ha gått ner, ty det
-såg ut som en svart rund skiva därute.
-</p>
-<p>
-— Ett stycke till, så kapar jag i värsta fall,
-tänkte Vestman.
-</p>
-<p>
-Och så bar det av igen. Men nu tog ekan till att
-slingra. Sjöarna lågo mot och båten doppade redan
-nosen.
-</p>
-<p>
-— Lite till! tänkte Vestman, som ogärna ville
-skänka sitt säkra byte och få ett snöpligt slut på
-en så vacker början.
-</p>
-<p>
-Sjön ökade och stjärnorna tändes på. Ännu
-kunde han dock se yxan, som låg framme i fören
-och som var hans hopp, när det gick för långt.
-</p>
-<p>
-— Gå på du, min gubbe, du är väl snart trötter,
-om jag känner dig rätt! muttrade den utfrusna
-jägarn, som längtade komma till årorna för att bli
-varm i kroppen.
-</p>
-<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_318' name='page_318'></a>318</span></p>
-<p>
-I detsamma kände han vått om fötterna och
-hörde båten skrapa i botten.
-</p>
-<p>
-— Lägg av då, kommenderade han sig själv,
-reste sig för att ta yxan och kapa men satte sig
-ögonblickligen ner igen. Ty i och med detsamma
-han lämnade sin plats drog skälen ner nosen på ekan.
-</p>
-<p>
-Efter ett par fruktlösa försök att krypa fram i
-fören, insåg han det nödvändiga i att bli sittande
-och att han var lämnad i djurets våld, beroende av
-detsammas nyck huruvida han skulle gå i kvav eller
-komma hem.
-</p>
-<p>
-Nu hade det upphört att vara roligt, och ett
-stilla allvar sänkte sig över den modstulne jägarens
-sinne. Men för att ge sig mera mod än han ägde
-tog han till sig en åra och stack ut akter över,
-inbillande sig att han styrde. Men det gjorde han
-inte, för det gjorde djuret, och det styrde alltjämt
-rakt ut till sjös.
-</p>
-<p>
-— Kommer jag ifrån det här, så djäveln
-anamma...
-</p>
-<p>
-Skälen gjorde några slingerbultar och svordomen
-avbröts, ty åran måste tas in och öskaret fram, att
-få vattnet ur båten.
-</p>
-<p>
-När det var länsat, stack han ut åran igen,
-och det kändes genast lugnare, alldeles som om
-han verkligen suttit och styrt.
-</p>
-<p>
-Men nu hade stjärnorna slocknat av och det
-kom regnstänk blandat med snö, så att Vestman
-snart inte såg yxan mer, utan fann sig omsluten
-av ett grått töcken på alla håll. Och framåt gick
-det, framåt, men vinden tycktes kantra om, ty nu
-lågo sjöarne på halv sida mot; och den kantrade
-undan för undan.
-</p>
-<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_319' name='page_319'></a>319</span></p>
-<p>
-Nu blev han rädd! Och medan öskaret gick
-igen, tänkte han på hustru och barn, på gård och
-grund och redskap, och så på evigheten, som
-stundade med all säkerhet; tänkte på, att han inte varit
-i kyrkan på — ja hur många år, det mindes han
-inte, men det var inte sedan året då koleran gick
-— och att han inte varit till skrift — nu skrapade
-läsud mot drivis. Herre Jesus! Jag fattig syndig
-människa! — Det var bortglömt alltihop... Fader
-vår som är i himmelen... ske din vilje såsom i
-himmelen... inte den heller! — — —
-</p>
-<p>
-Vilka långa timmar, och så många sen; flera
-behövdes inte för att komma över till Åland, med
-den här vinden; men kom drivisen, då måste han
-följa ner till Gottland eller komma in i Finska viken!
-Men innan dess skulle han vara ihjälfrusen.
-</p>
-<p>
-Han kröp ner på botten av ekan för att söka
-skydd för den kalla blåsten, och när han kom på
-knä, så kunde han hela Fader Vår, och den läste
-han väl ett tjog gånger; och för var gång han kom
-till amen, skar han med fickkniven en skåra i suden.
-Och när han hörde sin röst, blev han lugnare, för
-det var som att tala vid någon, och som om någon
-talade till honom, och orden väckte minnen om en
-massa människor samlade i kyrkan och vilka han
-nu såg framför sig, tröstande, förebrående. Där såg
-han Gelingarne, som han varit ute med förliden och
-tagit upp smideskol med efter den sjunkna briggen,
-som inte var alldeles riktigt, men kunde försvaras;
-där såg han — nu röck det i linan föröver. Herre
-Jesus, Guds son, kommer jag ur detta med livet,
-så lovar jag, så sant Gud lever, en ny krona med
-sju pipor av rena silvret — det är hela barnaarvet
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_320' name='page_320'></a>320</span>
-— till kyrkan — rena silvret — Herren välsigne oss
-och bevare oss, Herren upplyse sitt ansikte över
-oss och vare oss nådig...
-</p>
-<p>
-Genom dimman syntes ett ljus, rätt förut, stort,
-men suddigt som en hornlyktas!
-</p>
-<p>
-— Det är Hangö fyr på Nyländska kusten!
-tänkte Vestrnan. Kunde väl tro att vi hållit på i
-tolv timmar, för det var långt som en vecka!
-</p>
-<p>
-Nu kraschade det igen under ekan och den stod
-tvärt still, så att Vestman flög framlänges över betten,
-och så blev det still.
-</p>
-<p>
-Hur långt kunde det nu vara till fyren på en
-höft? Halvannan mil! Och nu förmådde han varken
-komma fram eller tillbaks! Det var värre än
-någonsin, ty bara han rörde sig i båten så vickade den.
-</p>
-<p>
-Vestman satt där han satt, och han väntade
-få se soln gå opp och dagern skina i öster, och
-han frös, och han bad Gud, och han lovade och
-svor alla dyra eder om silverkronan, som skulle
-få kosta två hundra riksdaler och vara kontrollerad,
-och sju pipor skulle han ha med krusiduller på
-handkragarna, och en lina med kulor på, skulle han
-hänga i, och när folket såg den, skulle de säga: si
-det är sjönödslöftet av Erik Vestman i Nedergården,
-som Herren så huldrikt hjälpte ur sin svåra nöd anno
-attonhundra och femti nie! Gud hjälpte honom så
-huldrikt och nådeligen, upprepade han gång på gång,
-så att han till sist trodde på det, och i översvallande
-tacksamhet för den nåderika hjälpen, läste han första
-orden ur »Lov pris och tack ske dig, o fader käre!»
-Gud hade hulpit honom, det var alldeles säkert,
-efter som kronan hängde där och folket sa, skulle
-säga, de hade inte sagt än — nu slockna fyren...
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_321' name='page_321'></a>321</span>
-Herre Jesus! som gick på vattnet och bjöd
-böljorna lägga sig! — Nu lade de sig, de hade redan
-lagt sig för en lång stund sen, för det var kav
-lugnt, och underligt var det, ty här låg hela sjön
-på, och hade gått alldeles vådligt just nyss, i går
-afse, efter som det var morgon nu snart, det måste
-vara morgon nu snart, när han kunde frysa så
-elemenskat om fötterna, och var hungrig och skulle
-få varmt kaffe nu straxt, bara lotsbåten kom ut,
-som den måste göra efter som det skulle komma
-fartyg i solgången, som legat och kryssat ute på
-flacket; men varför, för f... för allt i världen hade
-de släckt fyrn just nu, kanske det var dager, fastän
-det inte syntes för dimman, mycket säkert, såvida
-inte ryska regeringen hade något annat reglemente
-för sina fyrar; jo, visst hade de, nu mindes han det
-som en dröm, alldeles som att rysken hade annan
-almanacka med gamla stilen, se där ha vi ägget,
-gamla stilen, som är tretton dar efter eller före, det
-kan nu just vara detsamma, för tidskillnad måste
-det vara, och det var det ju också, efter finska
-båtarna alltid kom en timme senare än det var
-telegraferat, och därför hade de också släckt fyren en
-timme före soluppgången, som alltså skulle ske om
-en timme. Och då förstod han, varför han frös så
-vådligt, för det gör alla som haft ältfrossan, när
-solen går upp; men skälen, djuret, höll sig så stilla
-och det röck inte i vindan mer, kanske den slitit
-sig och gått! måste se efter i alla fall, för att sitta
-här i onödan, det hörde f...
-</p>
-<p>
-Vestman stirrade förut och såg något mörkt,
-taggigt, som en hel hop riggar stiga ur töcknet.
-</p>
-<p>
-— Kors i Jesu namn, om det är ryska flottan,
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_322' name='page_322'></a>322</span>
-då skjuter de mig som smugglare eller skickar mig
-till Siverien. Och så många sen! Gud Fader, det
-är en hel skog.
-</p>
-<p>
-Han reste sig och rätade ut knäna! Båten
-vickade bara åt sidorna, men doppade inte mer med
-nosen. Han klev försiktigt över bettarne föröver;
-såg linan stå spänd som en telegraftråd; steg ur
-båten; såg fotspår, slog klacken mot en sten... han
-var på land! Och där stod granskog!
-</p>
-<p>
-— Är de du, far! pep en bekant röst ifrån en
-enbuske.
-</p>
-<p>
-— Ludde! Vad fan är du här!
-</p>
-<p>
-— Jag unnra vad de blitt av dig, far!
-</p>
-<p>
-Vestman gnuggade sig i ögonen:
-</p>
-<p>
-— Hörru, vet du vad klockan är på dan?
-</p>
-<p>
-— Hon lider väl åt åtta, och du har varit borta
-mest en hel timme! Men så har du kräket med dig
-också!
-</p>
-<p>
-På skälberget låg djuret med uttergadden i
-ryggen, dött, förblött, efter att ha gjort en tripp till
-sjös och vänt för sjögångens skull.
-</p>
-<p>
-Och än i dag berättas äventyret som det mest
-underbara i hela skärgården, näst sagan om
-sjöormen, och den som inte vill tro, den kan gå till
-Nedergårdskyrka och se den lilla ljuskronan, som
-hänger där under orgelläktaren till evärderligt minne
-av förre kronolotsen Vestmans huldrika hjälp ur en
-högst ovanlig sjönöd, då han med döden för ögonen
-lovade Herren att till den kristelige församlingens
-hugnad och fromma skänka denna tennkrona.
-</p>
-<hr class='ppg-pb' />
-<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_323' name='page_323'></a>323</span>
-<h2>Skräddarns skulle ha dans.</h2>
-
-</div>
-
-<p>
-När man en vacker sommardag kommer ut ifrån
-havsbandet och håller ner i Byttafjärden, förbi
-Gåsskär och Skoboraden, kan man, om man ligger för
-babordshalsar, se en höglänt ö såsom kranbalksvis
-i lä. Den är icke märkvärdigare än de andra öarne
-omkring, på annat sätt än att den är högre och tyckes
-bestå av en enda kal gneisklint som rämnat mitt
-itu. Tar man i land på norra sidan, skall man snart
-komma in i en aldunge, och fortsätter man in i
-rämnan har man snart under fötterna en snaggig
-ängsmatta, som synes utbredd till torkning mellan
-de fuktiga bergväggarne. Håller man sig på denna
-gröna matta, ser man den snart sträcka sig framåt
-och mot bergets sidor kantas med hasselbuskar, som
-dölja ingångar till hålor och små grottor; följer man
-stråten framåt i sydlig riktning, går man snart i
-skuggan av tallar, som efterträdas av björkar, rönnar,
-askar; och så tar bergväggen emot, vägen krymper
-till en gångstig, som leder upp rätt i vädret,
-slingrande som en torntrappa. Går man uppför en stund,
-måste man snart ner igen i en skreva, där den sköna
-benveden krupit i lä för vinden, att dölja sin
-glänsande grönska och sina lysande röda bär; och så
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_324' name='page_324'></a>324</span>
-bär det oppåt igen, alltjämt oppåt, tills man står
-på den nakna klinten, där torkade gäddben röja
-närvaron av en fiskgjuse, eller kringströdda
-andfjädrar och torkade skelett visa platsen, där hökar,
-falkar, havsörnar kanske också, hålla sina kalas i
-god matro, under det de ha ett öga på jaktreviret,
-som nu sträcker sig oändligt inåt inre skärgårdens
-blånande fjärdar, och utåt havsbandet till fyrarne
-och det eviga cirkelsegmentet. Men går man några
-steg framåt klinten i sydlig riktning och tittar ner
-under fötterna, glömmer man huvudskalleplatsen
-däruppe och ser en täck liten tavla, som man icke
-väntat härute. Skyddad av bergväggarne för alla
-kalla vindar ifrån nordväst till sydost, ligger en
-gräsmatta så grön som nyuppkommen råg; och därnere
-går en röd ko och betar under de vita björkarne.
-Gräsmattan sträcker sig ner till en grå stuga,
-omgiven av en trädgårdstäppa, och ända ner till sjön,
-där hamnen ligger med båtbrygga, sjöbod, sumpkista
-och nät.
-</p>
-<p>
-Detta är skräddarns!
-</p>
-<p>
-Kravlar man sig ner för bergväggen och lämnar
-klinten, där det blåste kallt, skall man snart känna
-solen steka den orörliga luften, och på fem minuters
-nerstigande märka hur klimatet ändrar sig och med
-detsamma vegetationen. Men man vill nästan tro på
-underverk, då man ser rönnen bära astrakaner på
-en gren och gråpäron på en annan; och då man ser
-duväpplen på hagtornsbuskarne, tror man sig ha
-kommit till en förtrollad ö, där man i nästa
-ögonblick vill vänta sig få plocka fikon på spåmanstisteln.
-Stiger man ner på gräsmattan och nalkas stugan,
-får man, om lyckan är god, se trollkarlen själv genom
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_325' name='page_325'></a>325</span>
-det öppna fönstret, där en hämpling visar sitt
-blodsprängda bröst i en liten ståltrådsbur mellan
-sallatsblad. På ett slagbord bakom hämplingen sitter han
-nämligen med benen i kors och drar långa styng på
-ett rutigt bomullstyg, som döljer hela hans nedra
-kroppshalva och endast lämnar den övra delen synlig,
-fast den icke är mycket att se på; ty magen fattas
-och den lille mannen tyckes ha lyftat av sig
-bröstkorgen och satt den direkt på bordskivan, och på
-bröstet ligger huvudet utan märkbar hals. Det är
-skräddarn själv, som en hårdhänt natur kramat ihop
-till en puckel, och åt vilken föräldrarne på den
-grunden valt det stillasittande yrket.
-</p>
-<p>
-För att rätta naturen, som givit honom
-anledning till missnöje, har skräddarn anlagt ett gott lynne
-och utvecklat sig till en muntergök, som alltid är
-full med historier och visor. Och liksom för att
-visa naturen hur den skulle ha burit sig åt, har han
-kastat sig med kärlek åt naturförsköning. Det är
-han därför, som gjort trädgård, och icke nöjd med
-att förädla de gamla sötäpplena och surkartarna i
-trädgården, har han gått och ympat ädelfrukt i
-vildmarkens träd, så att den sura rönnen bär vita
-astrakaner och den kärve hagtorn lyser av det lilla
-duväpplets röd- och vitkindade barnansikten. Och
-liksom om han kände, att hans dåliga art icke skulle
-längre ner i världen, planterar han träd på marken,
-och när han kommer till en bondgård för att sy,
-medför han i västfickan några frön, som han i smyg
-stoppar i jorden, eller, när årstiden är inne, några
-ympkvistar, som han sticker emellan bark och träd.
-Och hans frön gro, och hans ögon växa ut, och när
-ingen bär hans namn mer, så skall hans namn i
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_326' name='page_326'></a>326</span>
-långa tider uttalas, när andras barnbarn sitta under
-farfars äppelträd och höra historien om hur det
-granna och goda undret kom dit på den nakna hällen,
-och det långt efter sen hans rockar och byxor blivit
-trasmattor eller filtskor.
-</p>
-<p>
-Nu, i mars månad, hade han sytt hos
-trädgårdsmästarn på Sandemar, och han hade sett
-underverk i drivbänkarna, och hört om ett slags runda
-gula gurkor, som man fick en krona för på Dalarö
-Societet. Och så hade han fått hem kärnor, lagt
-dem i en långrevslåda med jord och ställt i fönstret.
-Efter fjorton dar såg han som en vit fingerknoge
-peka opp ur mullen och strax efter breda ut sig
-och lägga som två vingar tätt utåt jorden som en
-trollslända. Så kom aprilsolen, och då sköto de fart,
-pinade fram en grön karda, rullade ut sig och
-började krypa. Då nöp han över tredje bladet som
-trädgårdsmästarn lärt honom, och då sköto de
-sidoskott, som han nöp igen på samma sätt, så att när
-maj gick ut, var det i sista laget att sätta dem i
-bänk. Men det var inte det lättaste att få varmt
-under, och en dag gick åt för att komma till Dalarö
-efter en låda stallströ. Så bäddade han utmed
-bergväggen, där solen brassade på; ramade in bädden
-med brädlappar, men se det blev bara en tunn, tunn
-bänk och han fick söka råd för att öka den. Höboss,
-sopor, halm måste han ta till, och på sistone vart
-det en bänk sådan han var. Och i den satte han
-plantorna med jordklump. Lade så innanfönsterna
-på, och det blev växa av. Men järnnätterna kommo,
-och han måste täcka; täckte med mattstumpar och
-granns. I fjorton dagar knallade det och växte i
-bänken, men vid midsommar tog det av och
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_327' name='page_327'></a>327</span>
-stannade. Stallströt var utbrunnet, och han fick inte
-tid att skaffa mer. Så kom stora hettan i juli, och
-nu sköt det på igen och blev blom. Först tunna
-hanblommor och så knubbiga honblommor med en
-liten grön ärta i botten. Han luftade och han
-spritade, skuggade när solen brände och stängde när
-det mulnade. Blev det så fjorton regndagar utan sol,
-och hela maskineriet stod stilla igen. Nu vattnade
-han med varmt vatten och bäddade runt med halm
-och lagårdsströ, och när augusti bröt in med
-rötmånadshetta, så bergväggen var som en bakugn,
-då knallade det igen, ärterna svällde ut till gåsägg
-och fick räfflor med ludet emellan. Åtta stycken
-hade han nu så stora som nävar, och de började
-redan lukta svagt, så att han lade tegelflis under
-dem. Det var en hel historia med de melonerna,
-och bara solen höll sig framme, så skulle han ha
-dem i hand om en vecka.
-</p>
-<p>
-Därför satt han nu på sitt bord och höll utkik
-på drivbänken, som om han bevakade solstrålarne
-därborta vid bergväggen, och han var uppriktigt glad
-i sitt sinne, för vinden stod sydlig och det hade
-inte regnat på sjusovaredagen.
-</p>
-<p>
-— Hör du, Anna, du, ropade han med sin
-kikhoströst till systern, som stod i köket och rensade
-flundror.
-</p>
-<p>
-— Nå, Gustav! svarade Anna, utan att lämna
-sitt arbete.
-</p>
-<p>
-— Jo, ser du, jag hade tänkt som så, att vi
-skulle ha dansen som om lördag, innan folket ger
-sig ut på strömmingen; vad säger du om det?
-</p>
-<p>
-Det blev litet tyst först, så att man hörde
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_328' name='page_328'></a>328</span>
-flugornas dans kring lövruskan i taket och fiskknivens
-raspande i flunderskinnet.
-</p>
-<p>
-— Har du råd med det, du? kom Annas svar
-i frågform.
-</p>
-<p>
-— Ja, visst har jag det, och för resten ska jag
-säga dig, att när man har har en affär som jag,
-måste man se sina kunder någon gång, och vad råd
-beträffar, så inte är jag så barskrapad. Minst ett
-par tunnor äpplen kan jag räkna på...
-</p>
-<p>
-— De ska ju vara till att köpa vinterfoder...
-</p>
-<p>
-— Nå, så har jag, här slog det kluck för
-skräddarn, som om det fastnat i halsen, så har jag mina
-meloner.
-</p>
-<p>
-— Asch; låt oss se dina meloner först!
-</p>
-<p>
-— Se! Kan du inte se dem därute! Om tre
-dar ä de färdiga, och då har jag mina åtta kronor;
-det är brännvinet!
-</p>
-<p>
-— Vänta då tills melonerna bli färdiga åtminstone.
-</p>
-<p>
-— Ja, si det kan jag inte, för då är det för
-sent för strömmingen, vet ja!
-</p>
-<p>
-Anna svarte inte mer, för hon ville inte vara
-med om alltsammans, både därför att hon tyckte
-det var bråkigt att riva opp stugan, och för att hon
-visste Gustav skulle supa sig full.
-</p>
-<p>
-Men nu var det skräddarns svaghet att en gång
-om året se folk hos sig, och flickor i synnerhet.
-Fastän han inte kunde dansa, då han till på köpet
-var låghalt, så han gick mellan två kryckor, hade
-han en synnerlig förnöjelse av att se ungdomen roa
-sig, och var alltid med på alla danser, där han
-hoppade omkring och klappade flickorna med
-knogarne av sin långa magra hand, och, ansedd som
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_329' name='page_329'></a>329</span>
-en gammal farbror, oaktat sina trettiotvå år, fick
-han ta sig små friheter, som ingen räknade så noga
-på. När han nu kastade fram sitt förslag för
-systern, som satt härute och hushållade för honom,
-var det inte något påhitt i hast, utan en länge
-ruvad idé, som ätit sig fast i hans huvud och som
-skulle gå igenom.
-</p>
-<p>
-Systern, som var fem år äldre, hade nog makten
-i huset, men när det gällde på riktigt, så var
-skräddarn envis som synden; och om det också skulle
-grälas i åtta dar, så tog han sig igenom.
-</p>
-<p>
-Utan att därför avvakta vidare rådslag sätter
-han sig i båt följande morgon och seglar omkring
-att bjuda, varpå han styr ner till Dalarö att köpa
-brännvin och svagdricka. Full kom han hem, men
-ändock innan solnedgången, och krypande på marken
-lade han fönsterna på bänken utan att slå sönder
-en ruta. Och som det hotade bli kallt travade han
-på mattorna, och nu, dubbelt rädd om sin skatt,
-som skulle betala kalaset, tog han täcket ur sängen
-och lade ovanpå alltsammans.
-</p>
-<p>
-Dagen därpå rustade Anna och Gustav till
-dansen. Först slogs slagbordet igen och ställdes
-ut på gården; därpå sopades och skurades, fejades
-och lövades. Och när det led på eftermiddagen,
-gjorde syskonen toalett, varpå flickorna på Mörtön
-anlände för att hjälpa med kaffekokningen.
-</p>
-<p>
-Så mot aftonen i femtaget kommo de främmande.
-Båt efter båt lovade och fällde segel i
-hamnmunnen, rodde opp till bryggan, där skräddarn stod
-oppsträckt och tog emot, skakade hand och sade
-en rolighet åt var en som han hjälpte i land,
-klappade flickorna under hakan och fick dem att rodna.
-</p>
-<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_330' name='page_330'></a>330</span></p>
-<p>
-När kaffet var drucket på gårdsplanen, förde
-värden sina gäster ut i trädgården att skåda och
-beundra. Flickorna fingo ett äpple, som skräddarn
-själv skulle stoppa i fickan på dem; åt gubbarne
-stack han en ympkvist eller ett fröhus, som de
-skulle ha hem. Och så skulle de »stirra» på
-sammetsrosor och lejongap, astrar och dahlier, som växte
-i stora bunkar utmed grönsakssängarne. Flickorna
-skulle naturligtvis nypa i lavendeln och rosmarin,
-så det luktade gott om dem, och skräddarn måste
-själv sticka örtkvasten i klädningslivet. Men
-pojkarne kunde inte hålla fingerna i styr, utan ville
-snyta äpplen, varför trädgårdsmästaren fann
-förmånligare att slå ner några surkartar åt dem, hellre
-än de skulle länsa hans unga träd, som buro första
-året. Och sist beskådades underverket,
-melonbänken.
-</p>
-<p>
-— Tre dar till, och det är åtta kronor i näven!
-skroderade skräddarn. Lukta på dom, pojkar! Hä?
-Nu ta vi en sup på det!
-</p>
-<p>
-Och så gick man in i stugan och började dansen
-med ett lag stora supar vid dragharmonikans
-orgeltoner. Som en skata syntes skräddarn skutta mellan
-paren och bjuda till supning och dans. Än var han
-vid spisen och motade opp några sittande par, än
-var han vid bordet och fick gubbarne att supa.
-</p>
-<p>
-— Inte så häftigt, ser du, natten är lång, och
-man vet inte vad som kan hända! varnade de gamle.
-</p>
-<p>
-Men skräddarn var alldeles »vill». Och hur det var,
-så slog gårdagsruset opp, käpparne började vingla
-och den lilla mannen såg vingskjuten ut. Törnade
-mot dörrposter, knuffade de dansande och fick
-armbågar i bröstet. Blev ledsen och satte sig i en vrå;
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_331' name='page_331'></a>331</span>
-rullade ögonen, som om han sett jordklotet gå
-runt, och sjönk slutligen ihop med käpparne saxade
-framför sig som en positivbock.
-</p>
-<p>
-Solen lyste ännu på himlen när värden i en
-sista ingivelse äntrade vindstrappan och kom opp
-på rännet, där höet låg. Där tycktes med ens
-gårdagens trötthet och rus överfalla krymplingen, så
-att han förlorade medvetandet och drunknade i ett
-hav av vällukter från det torra blomsterhöt, medan
-en hel ruska röda solstrålar låg över ansiktet.
-</p>
-<p>
-När han återfick förnimmelser nästa gång, hörde
-hans öra som om han låg inne i ett kvarnverk;
-stugan darrade och knakade och basarne i
-dragklaveret läto som när man står på kyrkbacken. Men
-det var mörkt nu och så upphörde örat att höra,
-ögonen släcktes och han trodde han svimmade.
-</p>
-<p>
-— Här är jag! hörde han sig svara i sömnen,
-på något rop efter skräddarn, så högljutt att han
-vaknade om en obestämd tidrymd, som kunde varit
-ett år eller en halvtimme, och så blev det svart och
-tyst igen.
-</p>
-<p>
-Nästa gång han förnam något, gjorde det rysligt
-ont i huvet, och bakom en bjälke viskade någon,
-som hade klackjärn på sig.
-</p>
-<p>
-Därpå drömde han, att han var mjöl och
-siktades i en kvarn, där ett kugghjul skakade sikten
-så det gjorde ont, och mjölnardrängarne skreko,
-medan orgeln spelte ini kyrkan, och ibland regnade
-det nedanför i knutarne, och så rasslade det i träd
-och buskar, knäckte i ris och bråten, smattrade på
-jorden. Och skräddaren låg och led, led i huvet där
-det kändes som om han glömt bort något, som han
-borde kommit ihåg, någonting viktigt och angeläget,
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_332' name='page_332'></a>332</span>
-men som han inte kunde komma på. Så slog han
-bort det och då blev det bättre en stund; men så
-kom det igen och då frös han i kroppen, men var
-alldeles het i huvet.
-</p>
-<p>
-Det hade nu blivit tyst därunder i kvarnen, och
-när han tittade opp i taket, såg han ljusgrå snören
-med små stjärnor på, som gjorde ont att se åt;
-tuppen gol och måsarne ojade sig oppe i luften
-någonstans. Han vaknade.
-</p>
-<p>
-Det var morgon, han hade varit full, och —
-han hade glömt att täcka melonerna. Som en pil
-var han uppe, kravlade sig ner för trappan, såg en
-förödelsens styggelse i köket och skuttade ut i
-trädgården; tog tre alnars språng mellan käpparne; kände
-att det var bitande kallt, såg vitt på marken, som
-frasade om fötterna, och så — där lågo de, döda.
-Stjälkarne snodda som rep, bladen slappa som
-klädeslappar, gråa, livlösa, och fruktskaften sågo ut som
-om de varit brända. I ett enda smärtsamt ögonblick
-rök fyra månaders arbete förbi den rusiges öga:
-Dalarörodden på tre mil efter stallströ,
-bänkläggningen, utplanteringen, vattningen och luftningen,
-täckningen om nätterna, allt pyssel och knåp
-förlorat på en frostnatt.
-</p>
-<p>
-Skräddarn slog benen under sig och satte sig
-på bänklådan; och barhuvad som han var med luggen
-ner i de rödsprängda ögonen, lät han huvet falla
-mot bröstet och grät; grät så förfärligt, om av
-brännvin eller sorg eller båda delarne, visste inte Anna,
-som kom tillstädes:
-</p>
-<p>
-— Du har fått för dansa, du! sade hon.
-</p>
-<p>
-— Jag ska aldrig supa mer! snyftade Gustav.
-Aldrig — supa — mer!
-</p>
-<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_333' name='page_333'></a>333</span></p>
-<p>
-— Så säger du var gång, du har varit full. Men
-håll ord en gång.
-</p>
-<p>
-Anna plockade höboss ur håret på brodern,
-medan tårarne fortforo att rinna utför dennes randiga
-kinder, som legat mot höbanden.
-</p>
-<p>
-— Och så skulle du se, hur de gjort i din
-trädgård!
-</p>
-<p>
-Skräddarn for opp som om han hört bålgetingen,
-och skuttade över ängslappen in i täppan.
-</p>
-<p>
-— Nå, Gud sig annåda!
-</p>
-<p>
-Det var allt vad han fick fram, då han såg
-sin unga rosenhäger avplockad och nästa års
-fruktsporrar avslagna.
-</p>
-<p>
-— Kåss — i — Jissi — namn! Såna ena
-rackare! — Och si på fan, här har han kräkts i
-stickelbärsbusken! Nej, en sån tusan!
-</p>
-<p>
-— Kom in i köket, ska du si hur di spytt som
-kattor! Jo, nog har du haft roligt för dina pengar!
-</p>
-<p>
-Skräddarn stod och stirrade på stickelbärsbusken,
-som om han sökt nyckeln till en gåta, och ett leende
-rann upp, motsträvigt till börja med, men snart
-klyvande hela det tåriga fula anletet, och med handen
-på knäet utbristande i den tillfredsställda hämndens
-förnöjda skratt:
-</p>
-<p>
-— Tror nån människa de haft förstånd att skala
-gurkan.
-</p>
-<p>
-Skrattet slocknade, och ett nytt anfall av raseri
-satte den lilla slankiga figuren i skuttande rörelse
-åt sängarne på andra sidan gången.
-</p>
-<p>
-— Gud förlåte mina synder ha de inte varit
-och trampat i ärtsängen! Si bara! — Si bara! —
-Ja, men det är vådligt!
-</p>
-<p>
-Anna tog brodrens arm och ledde honom in i
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_334' name='page_334'></a>334</span>
-stugan. Där såg fasligt ut. Golvet oppslitet av de
-dansandes skodon, nersmackat med snusloskor,
-pipaska, svavelstickor; runt ikring på fönsterposterna
-stodo urdruckna glas och i spisen lågo de två
-ankarena, som innehållit brännvinet och svagdrickat.
-</p>
-<p>
-Skräddarn kastade en blick på uselheten,
-skakade på huvet, och riste på brännvinsankaren.
-</p>
-<p>
-— Inte en droppe kvar? Anna?
-</p>
-<p>
-— Nej, och väl är det! Men nu, Gustav, får
-du sitta vid och sy i åtta dar, för att få in vad
-de andra supit opp i natt.
-</p>
-<p>
-— Så får jag väl det då! — Men tror du, att de
-hade roligt i alla fall? frågade skräddarn med ett
-sista hopp om att ha fått någon valuta för sina
-pengar.
-</p>
-<p>
-— Nog hade de roligt, svarte Anna, men du,
-som inte fick något med?
-</p>
-<p>
-— Ge mig en sup, Anna, för jag vet du har
-gömt undan i skåpet, så talar vi inte om den saken
-mer!
-</p>
-<p>
-När skräddarn fått en redig, gick han ner till
-bryggan och tvätta sig. Och en timme efter satt
-han på bordet och sydde, under det hämplingen
-visslade för honom.
-</p>
-<p>
-Och mitt under huvudvärken, när de onda
-tankarne kommo och gingo, måste han avbryta sig
-själv och fråga Anna:
-</p>
-<p>
-— Tror du de hade roligt i alla fall?
-</p>
-<p>
-Och när Anna svarat ja för tredje gången,
-avslutade skräddarn sina tröstegrunder för sig själv:
-</p>
-<p>
-— Nå, så var det roligt i alla fall!
-</p>
-<hr class='ppg-pb' />
-<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_335' name='page_335'></a>335</span>
-<h2>Uppsyningsman.</h2>
-
-</div>
-
-<p>
-Han for med sin jakt som den »flygande
-holländarn» utan att komma i ro; han for mellan
-Furusund och Landsort, mellan Landsort och Furusund,
-och så hade han farit i femton år och skulle fara,
-tills han inte kunde hålla i ett storskot mera, och
-sonen vuxit upp att fortsätta färden. Hans far hade
-seglat i trettio år, men det var i den goda tiden,
-då skyddstullar framkallade smugglare, och gubben
-hade gjort sista beslaget i Stockholms skärgård, som
-på en natt inbragte honom tio tusen kronor, varför
-han köpt sig en gård och satt sig i ro.
-</p>
-<p>
-Detta äventyr levde som en saga, och hade
-lockat sonen in på den eljes något enformiga banan
-att segla, segla utan mål, segla fram och åter,
-följande vindens styrka och riktning, liggande stilla,
-när det inte blåste, och masande framåt i krokar
-och bukter, när det blåste opp, sak samma varthän,
-bara han höll sig inom distriktet och infann sig
-på Dalarö tullkammare den sista i månaden för att
-kvittera sin lön.
-</p>
-<p>
-Och man såg honom överallt, och när man inte
-väntade honom. Voro fiskarena ute med nät och
-det var gott väder, kunde de se uppsyningsmannens
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_336' name='page_336'></a>336</span>
-stormklyvare sticka fram om en udde som en kolossal
-näsa den där vädrade efter beslag; gick man på
-land, kunde man få se den ölsupsfärgade masten
-sticka opp över talltopparne, eller den rundgattade
-aktern slinka undan i albuskarne; gingo flickorna
-ut på ön att mjölka och sågo en tretungad flagg med
-krönt T på gaffeln skjuta fram om en bergknalle,
-så visste de att det var uppsyningsman; och kommo
-gubbarne en morgon tidigt ner till sumpkistan, så
-kunde jakten ligga där och röka ur kabysspipan,
-och då visste man att det vankades något. För i
-samma stund sjöstövlarne hördes mot strandens
-stenar, stack uppsyningsmannens utblåsta ansikte
-upp ur kajutan och efter några hälsningsord om
-väder- och vindförhållanden, anmodades de
-tillstädeskommande gå ombord, och snart sutto de på
-britsarne å ömse sidor om byråklaffen och hade supar
-framför sig.
-</p>
-<p>
-De första fem åren hade uppsyningsmannen
-seglat sitt distrikt, full av hänförelse och med
-förhoppningar att de tämligen höga tullsatserna skulle
-locka några företagsamma själar till smuggleriaffärer,
-men så kom den välsignade frihandeln med
-Gripenstedt och då blev det dåliga tider.
-</p>
-<p>
-— Varför smugglar ni inte, era djävlar! hördes
-uppsyningsmannen förebrå sina fiskare vid klaffen
-i kajutan.
-</p>
-<p>
-— Det lönar sig inte!
-</p>
-<p>
-— Lönar det inte?
-</p>
-<p>
-Och uppsyningsman tog fram tulltaxan och läste
-högt för andäktiga åhörare. Men det var verkligen
-ingen lockande affär, ty den högsta satsen var på
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_337' name='page_337'></a>337</span>
-vanilj med sextio öre skålpundet, och på den artikeln
-var förbrukningen alldeles för liten.
-</p>
-<p>
-Hänförelsen lade sig på sjätte året, men hoppet
-levde än; dock måste det då och då eldas opp med
-en sup, som snart blev flera supar. Och när han
-då gick till segels och kröp fram mellan de sista
-grynnorna, som han kunde utantill, då såg han i
-andanom franska skonare komma med guldur,
-engelska briggar, som luktade vanilj, holländska
-koggar med kryddöarnes muskotnötter och
-kardemummor, ryska skonare med karavante. Men när
-han så släppte landkänning för att gå ut och preja
-det hägrande lyckoskeppet, och tvingat det att hissa
-flagg, upplöste sig drömmen i en norsk bark, som
-kom med stenkol från England.
-</p>
-<p>
-Värre var att drömmen om tiotusen kronor i
-en bergskreva småningom antog fasta former av
-kontant tillgång, som skulle förr eller senare
-utfalla, så säkert, att uppsyningsmannen började ta
-förskott på dem. Och som opiiätaren måste han
-hålla ruset vid liv, eljes skulle den fatala verkligheten
-slå ner honom. Men ruset kostade, och det blev
-skuld. Skulden alstrade obehagliga förnimmelser,
-och dessa måste jagas bort med nytt rus, som
-alstrade bakrus med olust, som måste vårdas, för att
-icke ge missmod, och så blev han supare.
-</p>
-<p>
-Snart upphörde brännvinet att framkalla de
-vackra synerna, och med dem hoppet om de
-tiotusen kronorna.
-</p>
-<p>
-Så gick han och gifte sig och fick barn. Då
-blev det att skaffa mat, och nu kastade sig hans
-diktan och traktan på jakt och fiske, och alla tankar
-på det stora beslaget nöttes bort. Sätta ett nät
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_338' name='page_338'></a>338</span>
-här, knipa sig en fågel där, det var nu hela hans
-livs mål, och distriktet blev förvandlat till lika många
-jaktplatser och fiskställen, som det förut varit
-inbillade gömställen för smugglare. Och varje utgård
-blev en station, där han tog en sup och bjöd på
-en sup, och alltid hade han korn på slåtterölet, när
-det hölls, och när en båt skulle av stapeln, visste
-han långt förut. Och välkommen var han alltid vart
-han kom; dels därför, att han hade blanka knappar
-i rocken och rand på mössan, dels därför, att han
-hade nyheter, uträttade små ärender, var så bra att
-skicka hälsningar och dylikt med. Reda på sig hade
-han också; visste först av alla, när ejdern sträckte,
-när strömmingen gick till, och när fyrarne skulle
-släckas; kunnig i mångahanda, visste han hjälpa med
-affärer och kontrakt, kunde lägga sista hand vid
-en båt, skära till ett segel, borra om en bösspipa;
-och så kunde han spela fiol också, så att han alltid
-var välkommen, där det var ungdom, som ville dansa.
-</p>
-<p>
-Hans liv artade sig därför till en lång festresa,
-och minst roligt hade han de få stunder han skulle
-vara hemma. Där var bara gnatigt och bråkigt,
-och där ville man ha pengar, som inte fanns, fast
-han gav ifrån sig mest hela sin lön på hundra kronor
-i månaden. Och söp han opp femton kronor i
-månaden efter ett halvstop om dagen, så födde han sig
-i stället själv och drog ofta hem månget pund fisk
-eller en knippa fågel.
-</p>
-<p>
-Så kommo de mörka dagarne. Vänskapen blev
-skral, när skulderna icke betalades, och från köld var
-inte långt till ord. Och så blev där en station mindre.
-Som grannarne emellertid i regel voro osams och
-hemliga avundsmän, levde uppsyningsmannen en tid
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_339' name='page_339'></a>339</span>
-på att göra allianser med oväns ovänner; men när
-dessa kommo ihop och slöto fred, föll den dubbla
-fiendskapen på upphovsmannen.
-</p>
-<p>
-Och nu fick han flacka och fara sin enformiga
-kurs utan att ta i land. Satte han ett nät i en
-vik, kom ägaren och motade dän honom; sköt han
-en fågel kring inre kobbarne fick han heta tjuvskytt.
-</p>
-<p>
-I sin ensamhet slog han lag med sina två
-båtsmän, men då tog respekten slut och det blev
-klagomål, att han söp med sitt folk. Han lånade även
-pengar av dem, och när betalningen uteblev, blevo
-de råa mot honom, inkräktade på hans kommando
-och fingo honom slutligen under sig fullständigt,
-så att de seglade sina ärenden vart de ville och
-uppsyningsmannen följde med.
-</p>
-<p>
-Ibland, när han låg för länge stilla, kom
-kontrollören och drev upp honom.
-</p>
-<p>
-— Segla bara!
-</p>
-<p>
-— Vart?
-</p>
-<p>
-— Vart fan som helst, bara det blir seglat!
-</p>
-<p>
-Så drevs han upp, måste hissa på och segla,
-utan mål, utan hopp att komma i hamn.
-</p>
-<p>
-En dag, tio år hade han då seglat, fick han
-ett telegram i Sandhamn, att hans hustru låg
-dödssjuk och att han måste hem. Men vinden låg emot
-och det var långt ner till Landsort, så att när han
-efter ett dygns kryssning kom hem, var han änkling.
-</p>
-<p>
-Inte hade han haft mycken glädje av äktenskapet,
-då han bara var hemma två gånger i månaden, men
-det var ändå ett hem, där han kunde känna fast
-mark under fötterna, där han kunde sitta vid brasan
-och äta ett mål lagad mat.
-</p>
-<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_340' name='page_340'></a>340</span></p>
-<p>
-Efter begravningen blev det utmätning och
-varenda pinne togs bort till auktionen.
-</p>
-<p>
-Nu hade han icke en fläck mer på fasta marken
-att kalla sitt hem, och han bodde på jakten året
-om. Jakten, en gammal kosterbåt, började lida av
-tidens, vindens och vattnets åverkan och fick ett
-mörkt och medtaget utseende.
-</p>
-<p>
-Storseglet hade lapp, masten var oljemålad brun,
-och kajutan var struken smutsgul som
-sjukhussängarne. Förr hade hustrun satt vita gardinkappor en
-gång i kvartalet för fönstergluggarne, men nu
-stirrade de nakna mörka hålen så svarta ut. Tackel
-och stående gods var sotat av regnet, och skrovet
-var tungt, murket och seglade illa.
-</p>
-<p>
-Det är alldeles tyst ombord, sedan uppsyningsman
-upphört att tala med sina karlar, utom vid manöver;
-och när en lustjakt kommer en klar sommardag
-utanför inre skärgården och ser den svarta riggen på det
-klumpiga skrovet, som tyckes knega fram av
-ålderdomströtthet, fråga de sjungande och skrattande
-passagerarne, som äro ute för första gången, vad
-det där är för en likkista.
-</p>
-<p>
-— Det är »flygande holländarn»! svarar den
-unge grosshandlarn, som står till rors i en blårandig
-engelsk sticktröja.
-</p>
-<p>
-Och när spökskeppet glider förbi, numera alltid
-förbi, en liten röd stuga med vita fönsterfoder under
-några äppelträn på en bergknalle, och den tyste
-rorsmannen ser en midsommarstång och ungdom som
-dansar, då låter han hissa på topp och stormklyvare
-och lägger av ut till sjös, där han endast ser luft
-och vatten. Och när han fått en båtsman till roret,
-tar han sin fiol och spelar för måsar och skälar,
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_341' name='page_341'></a>341</span>
-som lockade av de ovanliga tonerna skrika och böla
-var efter sin art, och tråda dans kring det mörka
-skeppet och dess dystra spelman.
-</p>
-<p>
-Det är inte något märkvärdigt han spelar
-likväl, bara gamla dansar och marscher de spelade i
-hans ungdom, när han såg glada ansikten och han
-sattes i högsätet. Och han ser icke alls märkvärdig
-eller romantisk ut själv. En liten torr handelsbetjänt
-från landet med benen krokiga av att stå till rors,
-tunna gallrade polisonger, blekt och magert ansikte,
-och alls ingen sjömanstyp, som flickorna tänka sig
-en »jaktlöjtnant»!
-</p>
-<p>
-När november kommer med storm och snö, då
-blir den gamla jakten som en murken ek, när den
-lövas. Sjöarnes stänk kläda tågverket med
-kanderade iskristaller som en glaskrona, snön lägger sig
-som innanfönsters vadd på salning, gaffel och bom,
-och det svarta skrovet, ända över däcket, är
-överdraget med blånande is. Stiger då den svarta
-molnväggen med de kopparröda kanterna över zenit och
-luften blir mörk som en skymning av snötjockan,
-då får själva den lilla torra mannen vid roret ett
-drag av storhet och kraft, där han står i sin
-fårskinnspäls och sin skälskinnsmössa, vit av snö, och
-hans magra hand instucken i bälgvanten ser ut som
-om den rådde på vinden, när den halar det knastrande
-styvfrusna skotet, och den andra handen med
-rorkulten pressar jakten genom mörkgröna sjöar, ridande
-upp över isblock, som den trycker under sig och
-som rasslande skrapa mot kölen för att komma upp
-akter om roret, som lyfts på sina hakar och faller
-ner med en duns, skakande riggen så att isbarkar
-hagla på däck.
-</p>
-<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_342' name='page_342'></a>342</span></p>
-<p>
-Då lever uppsyningsmannen några timmar, när
-hans krafter tagas i anspråk i en kamp — för
-vad? För kampen! Men när han kommer in till
-fyren, och mästarn tar emot honom med en kopp
-kaffe och brännvin, så tycker han det roligt att det
-är överståndet:
-</p>
-<p>
-— Det var ett hundväder! är allt vad han kan
-säga om saken, ty han har upphört reflektera över
-det ändamålslösa i den långa färden, som ändå tar
-slut, när han tar slut.
-</p>
-<p>
-Och när han värmt sig i lotsstugan och sovit
-på en lave, går han ut och ser på luften:
-</p>
-<p>
-— Jag tror vi seglar igen! säger han åt
-båtsmännen.
-</p>
-<p>
-Och så segla de igen!
-</p>
-<hr class='ppg-pb' />
-<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_343' name='page_343'></a>343</span>
-<h2>Flickornas kärlek.</h2>
-
-</div>
-
-<p>
-Detta var ett mycket kinkigt kapitel, och inte
-så gott att hålla någon reda på, just därför att det
-låg i alla parternas intresse att däri hölls så litet
-reda som möjligt. Bondens döttrar, eller flickorna,
-som bodde hemma hos föräldrarne, bevakades
-tämligen, ty med deras livsfrukt hängde arv och
-nerstamning av släkten samman, men med de andra,
-som icke ägde namn eller jord, hölls det icke så
-noga. Gossar och flickor av den tjänande klassen
-sovo i köket, och så snart ett tycke uppstått, ingicks
-sängelag i så blygsam form som omständigheterna
-tilläto. Husbonden och matmodren kände alltid
-förhållandet, men varken kunde eller ville hindra det,
-och som det betraktades som ett slags förlovning,
-hölls det i en viss helgd. Man såg det, men man
-talade icke om det. Gossen som ingått förbindelsen
-hade även en känsla av ansvar och var beredd att
-i händelse av följder, eller att det »blev på tok»,
-som det kallades, ikläda sig ansvaret genom att ta
-hand om barnet eller gifta sig. Det senare var det
-vanliga, men därför fordrade han även trohet av sin
-flicka, att i händelse av risk hon skulle veta att
-han var den skyldige, och denna fordran på trohet
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_344' name='page_344'></a>344</span>
-hade så ingått i föreställningarne, att den flicka,
-som hade flera gossar på en gång, kallades, ensam
-hon, för hora, och betraktades som en hynda, vilken
-förlorat instinkten för sin nerstamning. De fria
-förbindelserna voro sålunda ett slags fattigmans
-äktenskap, ej blott till lust, eller lek, och åtnjöto därför
-allmän aktning.
-</p>
-<p>
-Ibland däremot, när flickorna togo den allvarliga
-saken skämtsamt eller lättsinnigt, uppstod krångel,
-och rätt fiffiga flickor skaffade sig för händelse av
-fara i månggiftet en så kallad »ansvaring». Till denna
-roll utsago de alltid någon välmående bondeson eller
-herreman, att kunna få till barnafader, om det blev
-tvist, och när dylika mål kommo för tinget, kunde
-vittnesmål lämna de mest oväntade upplysningar om
-saker som trotts vara eviga hemligheter.
-</p>
-<p>
-I regel kunde man dock se att klasskänslan satt
-djupast; och att det äkta allvarliga tycket mest
-uppstod och rotades inom dem av samma klass.
-Sålunda, om en piga hade förbindelse med bondens son,
-och inga utsikter till gifte sålunda funnos, blev hon
-otrogen tillsammans med drängen, vilken hon älskade,
-likasom i staden herr löjtnantens älskarinna på rum
-alltid bedrar honom med bodbetjänten och icke med
-kaptenen. Man skall därför icke tro att kärlekens
-fruktansvärda lekar spelades av utan drag av den
-storhet, som en lössläppt naturmakt äger, och att den
-allvarsamma akten av släktdriftens val och kamp gick
-sin gång så alldeles utan sorg och ve. Tvärtom!
-Kärlekssjuka och hjärtesorg fanns där också, under
-kanske enklare former, men ofta rörande i sin
-enkelhet, och mången lek slutades med döden,
-antingen gossens, flickans, eller barnets. Blandades
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_345' name='page_345'></a>345</span>
-då in de gifta folken — då blev det historier, som
-stundom togo blodröd färg, och då brusto hjärtan och
-brötos band, och en enda illa överlagd handling
-kunde spinna ut sina följder över flera släkters liv,
-gå ner i avkomlingarnes som ett tragiskt öde, av
-vilket de oskyldige ledo en opersonlig förföljelse.
-</p>
-<hr class='tb' />
-
-<p>
-Mari var i tjänst hos uppsyningsmannen, som
-var ett strå vassare än vara hos bonden. Hon var
-nätt, hade ett blekt ansikte, blont hår och två rader
-mjölkvita tänder, som voro jämnare än man brukar
-finna hos de undre klasserna. Det fanns finare
-linjer i hennes kropp än hos de andra pigorna,
-och fastän uppfödd i skärgården var hon tagen från
-rodd och fiske till huspiga. Jämförd med de andra
-kamraterna såg hon svag och sjuklig ut, och,
-egendomligt nog, var hon på den grunden mycket
-eftersökt av bondpojkarne. Hon hade även antagit ett
-sätt av värdighet, som höll på avstånd, och ansågs
-som öns skönhet. Bondsonen hade fästat sig vid
-henne och oaktat han var den fulaste och hade
-simplare figur än drängarne, ja var rent stygg, höll sig
-Mari till honom. Om därför att han var den rikaste
-och sålunda lovade sörja bäst för hennes avkomma,
-så var ju hennes moderinstinkt åtminstone inte ute på
-krokvägar.
-</p>
-<p>
-Om Albin verkligen hade full avsikt att gifta
-sig med henne, det torde väl vara svårt att avgöra,
-då sinnesruset så ledigt förfalskar omdömet och då
-ett hastigt beslut, under ändrade omständigheter, så
-lätt ändras. Men Mari hade nog hört ett och annat
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_346' name='page_346'></a>346</span>
-halvkvädet ord i den riktningen, ty hon visade sig
-ej obenägen, men strängt höll hon på sin ära, och
-om även deras lek var alla uppenbar, så var det
-ingen som vågade säga att de hade något
-mellan sig.
-</p>
-<p>
-Men Albins föräldrar hade ett ont öga till Mari,
-för de visste nog att hon fikade efter gården utan
-att ge annat igen än några barn, och de sågo nog
-att Mari var en klok flicka av den sorten, som ville
-komma sig opp i världen, och det lider inte de
-som redan äro komna opp, utan de ville ha någon,
-som redan var oppe.
-</p>
-<p>
-När de därför märkte att den unga målaren,
-som bodde på sommarnöje, började slå krokar för
-Mari, så logo de i sina sinnen och tänkte att nu
-går hon all världenes snöda väg, och därmed vore
-deras Albin fri från frestelsen, för hur han var, men
-stolt kunde han sägas, och ta till hustru en som
-andra kunde peka ut, det gjorde han inte.
-</p>
-<p>
-Målaren var en ung man med skönhetssinne,
-och som när han suttit i en månads celibat,
-började söka något kvinnligt föremål han kunde dikta
-om åt sig. Och som han på ön saknade högre
-utvecklade måttstockar att mäta med för sommaren,
-började Maris jämförelsevis fina figur att göra
-intryck på honom. Dock behövde han se veckor, innan
-han kunde med sin fantasi skrapa ut de råa fläckar
-hennes ofullkomliga gestalt satte i hans öga. Han
-dresserade sin syn att ej se hennes något grova
-händer, sitt öra att ej förnimma de ibland simpla
-orden och tonfallen i hennes röst, sitt luktsinne
-att ej stötas tillbaka av hennes starka svettlukt, när
-hon kom från köket. Men det gick att förfalska
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_347' name='page_347'></a>347</span>
-omdömet under intressets eller behovets tvingande
-tryck.
-</p>
-<p>
-Studenterna, hans kamrater, brukade bjuda in
-flickorna om aftonen att dansa, prata, skämta, och
-det gick i allmänhet oskyldigt av, icke så mycket
-av bristande hetta i ungdomsblodet, som mer av
-den bildades utvecklade känslor av obehag att skada
-andra, få andra att lida, och kanske mest, om vi
-skulle vara uppriktiga — av flickornas fruktan för
-förbindelser med stadsherrar, emedan de hade den
-ärvda klasstron att de högre bildade voro elakare
-och känslolösare, vilket enligt de sista upptäckterna
-tör vara falskt. Populärt talat — de voro rädda
-att få barn och voro inga dygder, och denna
-hälsosamma fruktan underhölls vid högsta temperatur av
-gårdens drängar och sonen i huset, som gärna
-spottade i andras kål för att få behålla den.
-Möjligt är också, att bondpojkarne, som saknade
-stadsherrarnes tillfällen till i det avseendet ofarliga nöjen,
-voro mera drivna i självbehärskningens svåra konst
-i den punkten.
-</p>
-<p>
-Emellertid, herrarne valde snart, eller tycktes
-åtminstone ha valt var sin flicka, på vilken var och
-en offrade sin artighet, och flickorna befunno sig
-snart inne i en ny värld, dit de aldrig hoppats få
-titta annat än genom springan på köksdörren.
-</p>
-<p>
-Och Axel hade valt Mari eller blivit föredragen
-av henne. Han var en hetblodig man med
-våldsamma passioner, men hans skönhetssinne var även
-bildat för själslig skönhet, och flickans yttre kunde
-icke locka honom, förrän han ombildat hennes själ
-något litet. Det var således, vulgärt och teologiskt
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_348' name='page_348'></a>348</span>
-talat, en raffinerad förförare; djupsinnigare och
-således närmare sanningen var han en finare natur.
-</p>
-<p>
-Hoppet om att kunna få upp denna själ ända
-till sin, det var han för klok att hysa, och därför
-hade han heller icke några tankar på att binda henne
-vid sig till livets slut, om han eljes hade några
-rediga tankar efter en dags arbete i fantasiens eller
-den ombildande inbillningens arbete. Flickan var snäll,
-vänlig, och hade naturlig smak, så att hon snart
-passade sitt uppförande efter vännens; hörde på
-honom, förstod kanske icke så mycket, men lade bort
-fruktan för klassfienden.
-</p>
-<p>
-Målaren, som kunde av knotiga ointressanta
-martallar måla ut stämningsfulla föremål belysta av en
-tänkande hjärnas fosforescerande ljus, började också
-att måla om tjänstepigan och förvandlade henne snart
-till en jämlike. De talade minst om själva
-huvudmotivet utan om allt annat, dock icke giftermål.
-</p>
-<p>
-En söndagskväll efter att ha dansat och druckit
-gingo de att spatsera i skogen och höllo varann
-om livet. Han fick också kyssa henne, men hon
-var icke rätt hemma med det, och såg ofta ironiskt
-leende på honom, när han lovtalat hennes fina kinder
-och hennes vita tänder och tryckte sin eldiga mun
-mot hennes för att liva denna kyliga bild.
-</p>
-<p>
-När de så vandrade och skymningen fallit, fick
-Axel se en lysmask i en enbuske. Han tog den
-upp, lade den på sin hand och sade:
-</p>
-<p>
-— Nu lyser jag för oss!
-</p>
-<p>
-Skogen var bliven dunkel och masken lyste ej,
-utan bländade endast ögat med sitt gröna sken, så
-att granarne syntes kolsvarta resa sina stammar
-omkring dem, men de kände stigen och kommo fram
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_349' name='page_349'></a>349</span>
-till strandklipporna. Där var det ljusare och fjärden
-låg oändlig, stilla som en spegel och skären hängde
-mellan himmel och jord, under och i en luft av
-violett med en rosarand över sig.
-</p>
-<p>
-De satte sig på strandklippan och sågo det svarta
-vattnet under sig endast krusat av några lösgjorda
-tångbålar, som flutit upp.
-</p>
-<p>
-Halvdagern utraderade allt rått i flickans ansikte
-och under det blonda pannhåret lyste de stora ögonen,
-och de bleka kindernas ovaler blevo ganska nära
-skönhetstypen sådan målaren drömt sig. Han satte
-sig mitt emot henne, betraktade henne, föll på knä,
-talade poesiens luftiga ord, beundrade och bad.
-</p>
-<p>
-— Allt utom det sista!
-</p>
-<p>
-— Som du ger andra!
-</p>
-<p>
-— Vem har sagt det?
-</p>
-<p>
-— Det gör ni alla! Och vad ser du hos de
-andra, som jag skulle sakna! Erkänner du icke mig
-vara att föredraga, då du ger mig ensam ditt
-sällskap! Ser du icke att jag är den som ger dig
-mest, mest av vänlighet, mest av nöje, mest av
-deltagande.
-</p>
-<p>
-Det förstod hon inte.
-</p>
-<p>
-— Men jag älskar dig, ser du! Ser du inte
-det! Men du älskar inte mig, ty då skulle du ej
-låta mig lida så.
-</p>
-<p>
-Älska är nu ett ord, vars motsvarande betydelse
-saknas hos den obildade, och herr Axels kärlek var
-säkert av annan art än unge Albins.
-</p>
-<p>
-— Jo, jag håller mycket av honom, men han
-får inte göra mig något ont.
-</p>
-<p>
-— Men de andra!
-</p>
-<p>
-— Ä, de andra; vad är det för andra?
-</p>
-<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_350' name='page_350'></a>350</span></p>
-<p>
-— Albin?
-</p>
-<p>
-— Den!
-</p>
-<p>
-Axel tiggde och bad, hotade. Lidelsen dunkade
-i hans huvud så att han kände sig illa, elden brann,
-men flickan förblev kall.
-</p>
-<p>
-— Då kastar jag mig i sjön!
-</p>
-<p>
-Och utan att avvakta Maris utlåtande kastar han
-sig i vattnet med kläderna och simmar ut ett stycke.
-När han inte förnam något förtvivlans skrik från
-land, vänder han sig på rygg och tittar sig om.
-</p>
-<p>
-Där sitter Mari mycket lugn, för hon visste nog
-att herrarne kunde simma som fiskar, och hon bara
-skrattar.
-</p>
-<p>
-Axel hade haft flera motiv till sitt bad; först ett
-bestämt behov att få svalka sig och släcka den
-förtärande elden, men sedan också begäret att genom
-en bravad sätta flickan i brand för den modigaste
-och mest riskerande av tillbedjarne.
-</p>
-<p>
-Men det låg inte för den kloka Mari, som bara
-förebrådde hjälten att han vätt ner sig.
-</p>
-<p>
-Något annat måste försökas, och han försökte,
-ledd på rätta stråten av en gryende kunskap om
-att människohjärtat är ytterst olika hos olika
-individer och klasser.
-</p>
-<p>
-Albin hade åsett Maris lek med Axel och dragit
-sig tillbaka, antingen bestämd för att fly eller
-återkomma med andra syften. Saken var den att Mari
-också var oförsiktig i all sin klokhet, och en natt
-hade hon dröjt sig kvar inne i Axels rum utan att
-ändock glömma undvika den största faran. Detta
-hade kommit till öbornas kännedom, och Maris dygd
-ansågs numera förlorad, men vad som säkert var
-förlorat, det var giftet med Albin.
-</p>
-<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_351' name='page_351'></a>351</span></p>
-<p>
-En afton strax efter sutto de tu inne i Axels
-rum och pratade, det vill säga herr Axel talade
-och Mari hörde mest på. De hade ett fotografialbum
-framför sig och betraktade porträtt, och bland dem
-fäste sig flickan huvudsakligen vid sin väns syster.
-Och hur hon vände bladen kom hon alltid tillbaka
-till henne.
-</p>
-<p>
-— En sådan vacker flicka, en sådan vacker flicka,
-upprepade hon med en sorg i rösten, som kom
-Axel att få en aning om den lägre klassens
-natursmärta att ej vara den högre placerade.
-</p>
-<p>
-— Men inte så vacker som du, tröstade han;
-och sanningen var att systerns skönhet endast
-existerade för pigans uppfattning av det sköna hos
-en kvinna, bestående i att kläderna sutto väl, håret
-var väl kammat och ansiktet uttryckte något av härska.
-</p>
-<p>
-— Inte är jag vacker inte, svarade Mari, med
-full överbevisning om sin underlägsenhet i den
-punkten.
-</p>
-<p>
-— Du är skön, försäkrade Axel, vars undertryckta
-passion överdrev. Och om jag finge måla
-dig, skulle Stockholmarne vandra till utställningen
-i skaror att se dig.
-</p>
-<p>
-— Så måla mig då! sade Mari, som lystrat till
-vid ordet Stockholmarne.
-</p>
-<p>
-— Men avklädd, och det vill du inte!
-</p>
-<p>
-— Jo vars! Det med! Om det ska vara nödigt.
-</p>
-<p>
-Det blev måla av, men intet vidare. Begrepp
-om blygsamhet i den meningen, fanns ej hos en
-flicka som sovit i samma rum som drängarne, men
-kyskheten såsom omedveten omtanke om sin
-ättelägg, den hade hon i högre grad än många som
-icke vilja visa foten.
-</p>
-<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_352' name='page_352'></a>352</span></p>
-<p>
-En natt under séancen knackade det på rutan,
-som var dold av gardinen.
-</p>
-<p>
-— Är Mari där? hördes uppsyningsmannens fru
-med yrvaken röst. Att neka var ej lönt och Axel
-svarade:
-</p>
-<p>
-— Ja hon är här!
-</p>
-<p>
-— Hon ska genast komma in och lägga sig.
-</p>
-<p>
-Mari gick orolig för vad som skulle följa, och
-nästa afton talade hon om, att frun varit ond för
-att hon varit uppe så länge.
-</p>
-<p>
-— Inte för annat?
-</p>
-<p>
-— Nej! Men hon började bli gnatig och svår.
-</p>
-<p>
-— Du ska flytta och ta plats i stan. Där har
-du dubbelt så stor lön och kan komma i ett gott hus.
-</p>
-<p>
-— Inte kan jag få någon syssla i stan, som
-inte har några bekanta.
-</p>
-<p>
-— Det ska jag skaffa dig.
-</p>
-<p>
-Mari blev drömmande, och påminde försiktigt
-nästa kväll om löftet, varpå Emil, studenten, som
-var närvarande och som var en <i>ren</i> yngling från
-ett gott hem, upplyste att hans mor just sökte en
-bra flicka från landet. Och på Axels uppmaning
-skrev han samma kväll till modren, och hon som
-alls icke misstänkte några biavsikter i elakt syfte,
-då de ju ej funnos, svarade att hon ville se flickan.
-</p>
-<p>
-Mari reste således in och fick platsen.
-</p>
-<p>
-Så blev det höst och man skiljdes, utan tårar
-och utan krångel.
-</p>
-<p>
-När Mari den 24:e oktober inträdde i sin nya
-tjänst, hade Axel glömt bort att hon fanns, sedan
-han fått se andra flickor, som tilltalade hans
-skönhetssinne mera, och vilkas utveckling bättre passade
-hans tycke. Porträttet, som var halvfärdigt, målade
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_353' name='page_353'></a>353</span>
-han över, då han tyckte det var fult. Men
-alldenstund Emil vistades i Uppsala hela höstterminen,
-fick han intet ärende i det hemmet förrän om julen,
-när Emil kom hem och blev bjuden dit en afton.
-</p>
-<p>
-De hade satt sig ner vid tebordet, när han
-förmärker att någon ser på honom från sidan. Han
-vänder huvudet och känner igen Mari.
-</p>
-<p>
-— Nej, se god afton Mari, hälsar han utan att
-erfara det minsta av lust eller olust.
-</p>
-<p>
-— Visste inte Axel att Mari var hos oss? frågade
-frun i huset.
-</p>
-<p>
-— Jo, men jag hade glömt bort det.
-</p>
-<p>
-När han gick om kvällen och Mari stängde porten,
-frågade han hur hon hade det och om hon var
-nöjd; och så sa han godnatt.
-</p>
-<p>
-Hon var totalt utplånad, och nu, när han sett
-henne i den nya omgivningen såg hon ut som pigorna
-gör mest, kanske mindre bra än flertalet.
-</p>
-<p>
-Därpå gick vintern utan att han såg henne, och
-så kom sommarn, när han for till skären igen.
-</p>
-<p>
-En dag, när han pratade vid gårdens mor, som
-nu var änka, kom det på tal om Mari.
-</p>
-<p>
-— Nå, sa gumman, hon är väl bortkommen nu?
-</p>
-<p>
-— Hur så, hon är ju i ett gott hus och har
-det väl.
-</p>
-<p>
-— Och herrn bryr sig inte om henne längre,
-sen han förlorat henne.
-</p>
-<p>
-— Vad för slag?
-</p>
-<p>
-— Jo, si, inte var det riktigt att gå och
-spela för en fattig flicka.
-</p>
-<p>
-— Spelade jag?
-</p>
-<p>
-— Jaja, hon tog sig tankar i alla fall, och vi
-sa åt’na hon skulle se sig för.
-</p>
-<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_354' name='page_354'></a>354</span></p>
-<p>
-— Ja, men jag var inte henne när!
-</p>
-<p>
-— Nå, det må så vara, sir herrn, men hon trodde
-att det skulle bli parti det!
-</p>
-<p>
-— Nej, vad säger ni, och aldrig talte jag om
-sådant.
-</p>
-<p>
-— Ja, vad man säger, men Mari tydde liksom på
-att herrn till och med talt om lysning.
-</p>
-<p>
-Lysmasken alltså! Så där var det att tala poesi
-för sådana!
-</p>
-<p>
-— Ja, men säg nu moster, tog herr Axel upp,
-kan man inte leka eller spela lite, ni kallar, med
-en flicka, utan att det ska vara bindande. Hon
-spelte ju med era pojkar här.
-</p>
-<p>
-— Ja visst gjorde hon, men sir herrn, herrn
-såg så allvarsam och hederlig ut, så hon trodde
-det var rena allvare.
-</p>
-<p>
-— Alltså, tror moster, att om jag gått burdus
-på, skulle hon ha gett efter? Tror moster det?
-</p>
-<p>
-— Asch, flickorna, vet en väl.
-</p>
-<p>
-— Och säg nu, tror moster att hon var i lag
-med pojkarne på gårn här!
-</p>
-<p>
-— Ja, si det kan en inte säga, sånt.
-</p>
-<p>
-Detta var en oväntad upplysning för herr Axel,
-och liksom efter en fara han kommit undan drog
-han sina andetag. Flickan hade sålunda helt kallt
-lagt snaran för honom, och otroligt är ej att om
-hon, som icke visade något tecken till ömhet eller
-eld, hade bundit honom vid sitt kött, så skulle han
-ha stannat, därför att han icke kunde annat och
-därför att hans låga var besvarad. Men nu hade
-hon med köld mottagit hans manliga hyllning, tagit
-hans artigheter, hans tjänster, och så weg med
-<span class='pagenum pncolor'><a id='page_355' name='page_355'></a>355</span>
-honom. Nå det sista var det bästa, och nästa gång
-lovade han sig ta flickorna på ett annat sätt.
-</p>
-<p>
-I augusti hade bonden dansnöje på ön och Axel
-var med. Där voro bara fula flickor, som inte
-lockade honom, och han dansade ej. När skymningen
-fallit, satte han sig på farstukvisten att röka, vid
-skenet av lagårdslyktan, som var uthängd till
-eklärering.
-</p>
-<p>
-Ett, tu, tre hörde han glam på backen och ett
-fruntimmer syntes omgiven av kamraterna, som ville
-bjuda upp henne till dans. Han kände kvinnorösten
-som bekant, och i nästa ögonblick stod Mari framför
-honom.
-</p>
-<p>
-Hon var klädd i hatt och kappa, och såg
-utspökad ut; hade fått sätt och fasoner, och efter
-en kort och glad hälsning avvisade hon herrarnes
-inbjudning för att taga målarens arm.
-</p>
-<p>
-— Jag vill dansa med herr Axel, sa hon.
-</p>
-<p>
-Och herr Axel dansade med henne, ställde henne
-vid spiseln och såg på henne. Hennes kinder voro
-fylligare, och hade en dålig, röd flammig färg, hennes
-förr så vilda hår var slätkammat med pomada och
-hennes fasta barm hade givit sig ner i korsetten.
-</p>
-<p>
-Maria Stuarts-krage hade hon och manschetter,
-och pojkarna svärmade som flugor kring henne,
-medan herr Axel stod där oberörd väntande
-få bli lös.
-</p>
-<p>
-Och medan han väntade, tänkte han på hur
-vacker hon var den gången, när hon gick barfota
-och i lintygsärmarne och bar vattämbaret från
-brunnen — som han alltid sprang ut och hjälpte
-henne med.
-</p>
-<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_356' name='page_356'></a>356</span></p>
-<p>
-— Kom så gå vi ut, sa Mari och viftade sig
-med näsduken.
-</p>
-<p>
-Axel gick med ut på verandan, men visste inte
-vad han skulle säga; oaktat månen sken och det
-varit hett i stugan.
-</p>
-<p>
-— Ska vi gå i skogen? frågade Mari och såg
-på herr Axel.
-</p>
-<p>
-— Nej, nu vill inte jag! svarade han. Förra
-gången ville inte du! Så kan det vara!
-</p>
-<p>
-Mari gick in igen och dansade hela afton med
-samma lugn som om hon burit vatten eller rensat fisk.
-</p>
-<p>
-Året därpå var hon förlovad med en hederlig
-skomakargesäll, och försvann ur historien.
-</p>
-<p>
-Sex år senare, efter en dans, sutto en
-morgonkvist på ön, ungbonden Albin, gift, med två barn,
-och den berömde målaren Axel ***, också gift, med
-tre barn, vid ett glas glögg och pratade. När
-fruarne sågos utom hörhåll, girade samtalet över åt
-gamla minnen och flickor naturligtvis.
-</p>
-<p>
-— Hör nu Albin, minns han Mari, frågade herr
-Axel, som om nattens vaka drivit upp gamla intryck.
-</p>
-<p>
-— Jo, det gör jag nog!
-</p>
-<p>
-— Det var en underlig flicka, inte sant?
-</p>
-<p>
-Albin såg plötsligen lömsk ut.
-</p>
-<p>
-— Ja, dum va hon, för hade hon inte gått i
-lag med herrn, så hade hon varit min hustru nu!
-</p>
-<p>
-— Ah, vad han säger! Han tror att jag var
-när henne då?
-</p>
-<p>
-— Ja det tror jag vad jag vill!
-</p>
-<p>
-— Naturligtvis skulle jag säga det, om det varit
-så, för nu behövs det inte döljas. Men det
-egendomliga är att det var inte så.
-</p>
-<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_357' name='page_357'></a>357</span></p>
-<p>
-Albin skådade djupt i sin rivals ansikte:
-</p>
-<p>
-— Ja, men det var då besynnerligt!
-</p>
-<p>
-— Hur så? Var han där då?
-</p>
-<p>
-— Jag, ja! Men jag ville vara allena jag!
-</p>
-<p>
-— Det förstår jag, men ville han gifta sig med
-henne efteråt?
-</p>
-<p>
-— Efteråt?
-</p>
-<p>
-Det förstod inte Albin, men herr Axel var heller
-inte angelägen få någon förklaring utan blev sittande
-med den enda tanken som en spik i sin hjärna:
-</p>
-<p>
-— Hon var när honom, men inte mig!
-</p>
-<p>
-Och när han funderat hit och dit över kvinnans
-gåtfulla natur, steg han upp liksom befriad vid den
-tanken att det inte var vidare gåtfullt utan bara var
-vad man kallar dumhet. Ansatser att kunna beräkna
-en handlings följder men brist på förstånd att
-riktigt genomföra en plan, vilket ju visade sig, då hon
-förlorade båda köttstyckena genom att släppa det
-ena för tidigt. Hon var dum bara! Dum!
-</p>
-<!-- generated by ppgen.rb version: 2.74 -->
-<!-- timestamp: Sun Aug 16 20:10:43 +1000 2009 -->
-
-<div>*** END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 30079 ***</div>
-</body>
-</html>
+<!DOCTYPE html PUBLIC "-//W3C//DTD XHTML 1.0 Strict//EN" +"http://www.w3.org/TR/xhtml1/DTD/xhtml1-strict.dtd"> +<html xmlns="http://www.w3.org/1999/xhtml"> +<head> +<meta http-equiv="Content-Type" content="text/html;charset=UTF-8" /> +<title> +The Project Gutenberg eBook of Skärkarlsliv, by August Strindberg. +</title> + +<style type="text/css"> + p {margin-top: 0.5em; text-align: justify; margin-bottom: 0.5em;} + body {margin-left: 11%; margin-right: 10%;} + a {text-decoration: none;} + @media screen { + hr.ppg-pb {margin:30px 0; width:100%; border:none;border-top:thin dashed silver;} + .pagenum {display: inline; font-size: x-small; text-align: right; position: absolute; right: 2%; padding: 1px 3px; font-style: normal; font-variant:normal; font-weight:normal; text-decoration: none; background-color: inherit; border:1px solid #eee;} + .pncolor {color: silver;} + } + @media print { + hr.ppg-pb {border:none;page-break-after: always;} + .pagenum { display:none; } + } + h3 {text-align:center; font-weight: normal; font-size: 1.4em} + .footnote .label {position: absolute; right: 84%; text-align: right;} + .img {border:0;} + .footnote {margin-left: 10%; margin-right: 10%; font-size: 0.9em;} + .figcenter {margin: 2em auto 2em auto; text-align: center;} + .fnanchor {font-size: .8em; text-decoration: none;} + .caption {font-size:.8em} + hr.tb {width: 35%; margin-top: 2.0em; margin-bottom: 2.0em; border:none; border-bottom:1px solid black; clear:both;} + .tn {margin-left: 8%; margin-right: 8%; margin-top: 5%; margin-bottom: 5%; padding: .25em 1em; background: #EEE; background-image: none; color: black; border: solid black 1px; font-size: 96%} + .blockquot {font-family: sans-serif; margin-left:5%; margin-right:5%} + h2 {text-align:center; font-weight: normal; font-size: 1.6em} +</style> + +</head> +<body> +<div>*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 30079 ***</div> + +<div class='tn'> +<b>Transcribers note:</b> +<p> +This e-text was produced from Project Runeberg’s +digital facsimile edition of<br /> +<b>Samlade Verk #21: Hemsöborna och Skärkarlsliv</b><br /> +printed in 1914 and available at<br /> +<b>http://runeberg.org/strindbg/hemsobor/</b> +</p> +<p> +This text has been edited so that this document only contain the book +<b>Skärkarlsliv</b>. The table of content has been moved to the start of the book. +</p> +<p> +Text that was s p a c e d - o u t in the original text has been +changed to use <i>italics</i>. +</p> +<p> +Project Runeberg publishes free digital editions of Nordic literature. +Learn more at <b>http://runeberg.org/</b> +</p> +</div> + +<hr class='ppg-pb' /> +<p style='text-align: center; font-size: 2.0em; margin-top:1.0em'> +<a href="#LN_SKARKARLSLIV">SKÄRKARLSLIV</a> +</p> +<p style='text-align: center; font-size: 0.8em; margin-top:2.0em'> +AV +</p> +<p style='text-align: center; font-size: 1.6em; margin-top:2.0em'> +AUGUST STRINDBERG +</p> +<div class='figcenter'> +<img src='images/0001.png' alt='' title='' class='img'/><br /> +</div> + +<p style='text-align: center; font-size: 1.2em; margin-top:3.0em; margin-bottom:0.0em'> +STOCKHOLM +</p> +<p style='text-align: center; font-size: 0.8em; margin-top:0.0em'> +ALBERT BONNIERS FÖRLAG +</p> +<hr class='ppg-pb' /> +<p style='text-align: center; font-size: 0.8em; margin-top:2.0em'> +<i>Copyright. Albert Bonnier 1914.</i> +</p> +<p style='text-align: center; font-size: 1.2em; margin-top:4.0em; margin-bottom:0.0em'> +STOCKHOLM +</p> +<p style='text-align: center; font-size: 0.8em; margin-top:0.0em'> +ALBERT BONNIERS FÖRLAG +</p> +<hr class='ppg-pb' /> +<p> +<a id='LN_SKARKARLSLIV' name='LN_SKARKARLSLIV'></a> +</p> +<p style='text-align: center; font-size: 1.6em; margin-top:2.0em'> +SKÄRKARLSLIV +</p> +<p style='text-align: center; font-size: 1.2em; margin-top:0.0em; margin-bottom:2.0em'> +BERÄTTELSER +</p> +<hr class='ppg-pb' /> +<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'> +<h2>INNEHÅLL.</h2> +<h3><i>Skärkarlsliv.</i></h3> +</div> + +<table border='0' width='80%' cellpadding='2' cellspacing='0' summary='' style='margin:0em; margin-left: 10%'> +<col style='width:80%;' /> +<col style='width:20%;' /> + +<tr><td style='text-align: left'> +Inledning +</td><td style='text-align: right'> +<a href='#page_183'>183</a> +</td></tr> + +<tr><td style='text-align: left'> +Den romantiske klockaren på Rånö +</td><td style='text-align: right'> +<a href='#page_193'>193</a> +</td></tr> + +<tr><td style='text-align: left'> +Min sommarpräst +</td><td style='text-align: right'> +<a href='#page_260'>260</a> +</td></tr> + +<tr><td style='text-align: left'> +Pastorns älg +</td><td style='text-align: right'> +<a href='#page_269'>269</a> +</td></tr> + +<tr><td style='text-align: left'> +En brottsling +</td><td style='text-align: right'> +<a href='#page_280'>280</a> +</td></tr> + +<tr><td style='text-align: left'> +Vidskepelse +</td><td style='text-align: right'> +<a href='#page_297'>297</a> +</td></tr> + +<tr><td style='text-align: left'> +Höjer tar gården själv +</td><td style='text-align: right'> +<a href='#page_303'>303</a> +</td></tr> + +<tr><td style='text-align: left'> +Sjönödslöftet +</td><td style='text-align: right'> +<a href='#page_315'>315</a> +</td></tr> + +<tr><td style='text-align: left'> +Skräddarns skulle ha dans +</td><td style='text-align: right'> +<a href='#page_323'>323</a> +</td></tr> + +<tr><td style='text-align: left'> +Uppsyningsman +</td><td style='text-align: right'> +<a href='#page_335'>335</a> +</td></tr> + +<tr><td style='text-align: left'> +Flickornas kärlek +</td><td style='text-align: right'> +<a href='#page_343'>343</a> +</td></tr> +</table> + +<hr class='ppg-pb' /> +<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'> +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_183' name='page_183'></a>183</span> +<h2>Inledning.</h2> + +</div> + +<p> +Stockholms skärgård, från vilken trakt jag +hämtat scenerier och motiv till denna bok, har alltid +haft en särdeles tilldragning på mig. Kanske +därför att min hemort, Stockholm och dess +omgivningar, själva utgöra en del av skärgården. Mälaren +var ju ursprungligen en havsarm, som genom +vattendragen vid Södra Tälje och Stocksund vid +Stockholm stod i förbindelse med havet, och Kedjeskär, +nuvarande Riddarholmen, bar, genom sitt namn, +minnet om dess äldsta natur, av ett skär, likasom +man än vid en färd genom Mälaren med dess +tusenden av öar och holmar erinras om det landskap, som +blandat av land och vatten öster om huvudstaden +sträcker sig omkring sju milar ut till havet. +</p> +<p> +Hela denna sönderrivna kuststräcka vilar till +allra största delen på urformationen: gneis, granit +och järnmalmer, av vilka senare man endast funnit +Utös tillräckligt rika att bearbeta. Granitvarieteten +pegmatit uppträder stundom i så stora samlingar, +att den tillvaratages för fältspatens skull, som går +till porslinsfabrikerna. +</p> +<p> +Frånvaron av de yngre formationerna med deras +horisontella lagringar i ljusa lätta färgtoner förlänar +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_184' name='page_184'></a>184</span> +skärgårdslandskapet detta drag av vildhet och +dysterhet, som åtföljer urformationen. Landskapskonturen +blir av de lösslitna, råa, oregelbundna blocken +kam- eller vågformig på höjderna, flat, kullrig, knagglig, +där havet utfört sitt slipningsarbete. Gneisens +partiella skiffrighet utsätter även strandklipporna för +isens sprängningar, så att grottor, håligheter och +djupa rämnor öka det vilda i landskapskaraktären, +som därigenom aldrig blir enformig såsom kalk- eller +sandstensfaläsen vid franska nordkusten. Denna +vildhet avbrytes dock bjärt av den rika jorden från +kvartärperioden med morängrus och glacial-leror, +snäcksand, mossmylla och tångförvandlingar, vilkas +bördighet ofta ökas genom avfall från årtusendens +storfisken, bildande rika gyttjor på uppgrundningar, +och längst ut på kobbarna av sjöfåglarnes guano. +På detta jordlager växa tall och gran, ehuru +granens gotik förlänar den inre skärgårdsnaturen dess +mera framträdande karaktär, om ock tallen är +härdigare och går längst ut i havsbrynet, vridande sig +på de sista hällarne efter den mest rådande vinden. +</p> +<p> +I dalsänkorna blir ängsmarken särdeles +praktfull av uppslamningar och saltvatten, och den +naturliga ängen erbjuder en rik blomsterflora med alla +det mellersta Sveriges vilda praktväxter, av vilka +kanske orkidéerna och blåvivan äro de förnämsta. +I stränderna lysa fackelblomstret och lysingen, i +skogarne frodas blåbäret, på öppna hällarna lingonet, +och i mossarna är hjortronet icke sällsynt. +Låglänta öar med bättre mylla antaga en särdeles leende +karaktär, genom rikedomen på lövträd och buskar. +Eken livar här med sina mjuka linjer och sitt ganska +ljusa lövverk barrträdslandskapet; och hagen, denna +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_185' name='page_185'></a>185</span> +nordens egendomlighet, en korsning av skog, +småskog och äng, utgör kanske det täckaste man kan +se, då under en blandning av björk och barrträn +hasselbuskarne bilda lövsal över körvägen, vilken här +bär namnet drog. Det är stycken av en engelsk park +man spatserar igenom, tills man stöter på +strandklippan med dess granar och tallar på vitmossa och +därnedanför havsvikens sandupplag med tångbältet. +Skjuter en vik av fjärden längre in i land, är den +alltid skönt kantad med alar och rika vassbänkar. +</p> +<p> +Det är denna omväxling av dystert och leende, +av fattigt och rikt, av täckt och vilt, av inland och +havskust, som gör Sveriges östra skärgård så +fängslande. Och därtill kommer att de merendels steniga +stränderna hålla vattnet så rent, genomskinligt; och +även där sanden går ut i vattnet är den så tung och +så ren, att en badande icke behöver vämjas, som +han får göra vid franska nordkusten, där ett +havsbad är ett gyttjebad. Man saknar här det öppna +havets flesta obehag och äger upplandets flesta +fördelar, vilket ger ett företräde åt den östra skärgården +framför den uthuggna ödsliga västkusten. +</p> +<p> +Den vilda djurvärlden företer inga rovdjur av +oroande natur. Räven, lon och lekattorna äro de +grymmaste. Lysande jakttillfällen giver älgen, vilken +flyktat hitut och tagit ståndkvarter i de större öarnes +kärr och skogar. Grävlingen, haren, uttern och +skälarna släppa även till sina skinn, och harjakten +på Biskopsö är berömd. Av skogens fåglar äro orren +och tjädern mycket talrika, men kunna ej jagas av +infödingarne, vilka sakna hundar av det rätta slaget +och uteslutande ägna sig åt sjöfågelskyttet, helst med +bulvan (vette), varvid den strykande ejdern icke +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_186' name='page_186'></a>186</span> +skonas, den liggande däremot ömt omhuldas, ehuru ett +och annat ägg får lämna proviant vid en längre +jakttur. Äggning i holk utövas mest mot skraken, som +tåligt låter begagna sig till värphöna. +</p> +<p> +Köttet av ejdern blir gott, om det feta skinnet +flås av och fågeln blir liggande i mjölk en natt. Det +smakar då som renstek och har förlorat all +anstrykning av tran. På samma sätt behandlade bli även +skrak, prack och svärta mycket ätbara, i synnerhet +om de i likhet med anden späckas med persilja. +Skärgårdens värsta rovfågel är fiskgjusen eller fiskörnen, +som anställer förödelse på gäddorna i vassvikens +lågvatten. Havsörnen synes mera sällan och jagar helst +i havsbandet. Obehaglig och stundom farlig är den +ymnigt förekommande reptilen huggormen, vilken +träffas såväl i blåbärsriset som i stranden, nästan +överallt, kan man säga, och hans djärvhet ute på de +yttre skären är sådan, att han resande sig på +stjärten har med hugg velat hindra fiskare att stiga ur +båten. Folket skonar honom ej, fastän de tro att +han suger gift ur jorden, och någon vördnad för den +annorstädes tillbedda snoken visar skärkarlen icke. +</p> +<p> +I denna provins av omflutna orter lever nu en +befolkning, som efter förmögenhetsförhållandena +kunde delas i tre klasser: de som öva jordbruk, mest +boende på de stora öarne, de som odla jord och +fiska, eller medelklassen, och slutligen de egentliga +skärkarlarne, vilka mest leva på fiske och jakt men +därtill föda en ko, ett får och några höns eller så. +</p> +<p> +Jordbruket, där det kan drivas, är icke alls +dåligt. Präktiga leror giva ett gott vete och den mindre +bonden har ändock alltid något spelt till husbehov. +Saltsjöbetet är berömt och smöret blir utmärkt av de +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_187' name='page_187'></a>187</span> +kali- och natronhaltiga strandväxterna, varförutom +korna ju alltid hava det gränslösa saltsleket att tillgå. +Fårens kött blir av de snaggiga hårdvallsstränderna +fast och läckert, såsom det franska <i>pré-salé</i> på +liknande marker. +</p> +<p> +Kommer härtill ett jämförelsevis milt klimat, som +betydligt avviker från inlandets på samma längdgrad, +i så måtto att våren kommer senare, stundom fjorton +dagar efter Stockholms, så att sommargästen får +uppleva två lövsprickningar samma år, och att hösten +inträder senare, emedan havet då är uppvärmt och +tjänstgör som en kalorifer. Eljes har man anmärkt +en olägenhet vid skärgårdens klimat för jordbruket, +och det är den torra försommaren och den regniga +eftersommaren, varav sånings- och växttiden blir +lidande av torka men slätter- och skördetiden av regn. +</p> +<p> +Särdeles milt klimat har Nynästrakten, där +murgrönan övervintrar vild och vinet ofta mognar på +spaljé. +</p> +<p> +För fiskaren eller den egentliga skärkarlen äro +naturligtvis havets frukter av större betydelse, och +storfisket utgöres egentligen av strömmingen, vilken +fångas i ofantliga nät, ankrade på djuptliggande grund +(grynnor) om vår och höst. Eljes tages gädda och +abborre i not, gäddan även på stångkrok och +abborren på nät. Flundrorna, av mindre värde, fångas +i nät, ålen ljustras eller narras i ryssja och mjärde. +Laken klubbas på glansis, genom vilken den +slemmiga fulingen kan märkas, där han ligger på botten. +Iden blir föremål för en alldeles särskild sport, som +kallas badfisket. När vattnet på eftersommaren blir +värmt i vikarna, går nämligen iden upp att bada som +det kallas. Vid denna tid hållas utkik i uddarna från +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_188' name='page_188'></a>188</span> +trädtoppar, och när observatorn märker, att det lever +i vattnet, varskor han kamraterna, som nu komma +med sina flata ekor från båda uddarna, årlommarna +väl omlindade med ullstrumpor att icke fisken skall +skrämmas. Och så spännes nätet över vikens mun +till den verkan det hava kan. +</p> +<p> +Befolkningen i denna isolerade, väl undangömda +lilla värld utan regelbundna kommunikationer synes +i flera hänseenden vara mycket blandad. Ett +beständigt urval har nämligen här alltid gjort sig självt, +så att den intelligentaste delen av ungdomen gått åt +till flottan, lotsverket och tullen. De kvarvarande +stationära, lugnare andarne, hava fortsatt fadrens +rörelse, gått till Stockholm eller sökt tjänst uppåt land, +ty skärgården har icke varit någon säker plats, där +familjer och jordegendom kunnat grundas, då +landet legat öppet för fienden och äganderätt och liv +just icke åtnjutit skydd av den avlägset boende +rättsvårdaren. Det saknas därför spår av lokalpatriotism, +om ock invandraren har de vanliga svårigheterna att +bekämpa. +</p> +<p> +Mig synes även, att döma av ortnamn, typer och +sedvänjor, såsom om skärgården varit ett slags +tillflyktsort för en del folk uppifrån land, vilka av en +eller annan orsak uppsökt ensligheten. Något +egentligt landsmål märkes ej, men en blandning av många, +och många enkla seder och rättsbegrepp från +naturstadiet, tyda på att här ute, långt bort från samhället, +hopkommit en stock av osällskapliga, för ordnat +samliv svårtillgängliga friluftsälskare, eller helt enkelt +praktiska motståndare mot ordnad krigstjänst och +tullväsen. Åtkomsthistorierna till vissa öar tyckas +även röra sig om kapare, märkvärdiga sjöbedrifter, +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_189' name='page_189'></a>189</span> +även privattjänster till kungliga personer, och +jordeböckerna lära på sina ställen icke vara riktigt säkra +rörande jordens natur av krono eller skatte. +</p> +<p> +Andra tecken finnas även, som tyda på +invandringar eller kanske bara strandhugg av finnar, +estländare, ryssar och dylika österländare. Särskilt +bär man än i dag avgjord motvilja mot estländarne, +dessa skuggfigurer, gråa i sig själva, spökande fram +i gråa farkoster såsom hopslagna av gamla nerfallna +plank och med rigg av lappade kolsäckar. När en +dylik flygande holländare tar i land på en kobbe, ror +fiskaren gärna ut och ser efter att elden blir väl +släckt, och han vädjar hellre till brännvinsflaskan än +till bössan mot sådana havets löskemän, vilka anses, +med eller utan grund, smuggla salt till Ryssland. +</p> +<p> +Förmögna skärkarlar finnas, men många äro nära +fattigdomen, och några ytterligt fattiga, levande om +vintern på saltlake, sillhuven och potatis. Fiskarens +yrke, som liknar spelarens, ger icke grund till +sparsamhet. En kupp gör honom förmögen i dag, och +tron på lyckan uppstår genast med dess farliga följder. +Långt bort från rättvisans skipare har han i nödvärn +sin egen lynchlag, och av ekonomiska skäl friar han +hellre än han fäller, även i hopp att själv bli friad, +när hans olycka kommer. Och överseendet med +andras förbrytelser har jag icke hört uttryckas +vackrare, än då grannarne talade om att en mördare +begått ett »felsteg» en gång, då han dränkte sin +hustru. +</p> +<p> +Skärkarlen är en ensling; har långt till +tingshuset, långt till kyrkan och långt till skolan; långt +till grannarna och långt till staden. Badorten är hans +närmaste civilisationscentrum, men där får han endast +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_190' name='page_190'></a>190</span> +lära lyx och avund mot mänskor, som han ser hålla +fest i tre månader, ty han ser icke den arbetande +ledamoten, som är i staden. +</p> +<p> +I ensligheten skulle han bli tänkare, om han +hade ledning, men han blir fantast i stället, och huru +skicklig han kan vara i sitt yrke, huru klarseende i +vardagslaget, blir han ett lätt rov för sina subjektiva +förnimmelser, blir »fremsynt», besynnerlig, såsom +klockaren på Rånö, och han gör felaktiga +slutledningar, oftast förväxlande orsak och verkan, så att +om det fiskar gott efter att slanten är lagd under +stenen, så är slanten den mäktiga orsaken. Han är +vidskeplig, och hedendomen sitter så djupt i honom, +att den kristna kyrkans symboler ännu äro för honom +lika med signerier, läsningar och trolldom. +</p> +<p> +Familjen bygger sig själv på gammal sedvänja +och naturens enkla krav, där icke ekonomisk +beräkning kan medfölja som faktor. Förhållandet mellan +könen är otvunget och äktenskapet avslutas vanligen +med barnet, om flickan eljest visat sig ordhållig och +böjd för familjs grundande. Är så icke förhållandet, +uppstå understundom svåra förvecklingar, vilka kunna +sluta med barnets totala försvinnande och andra +ledsamheter, vilka komma till hela världens kännedom +utom länsmannens, vilken för övrigt ingenting kan +göra åt saken, där vittnen icke kunna framskaffas. +</p> +<p> +Börjar det brista i familjebanden långt borta från +grannar och tvingas starka lidelser länge, inträffa +stundom hemska utbrott av naturkrafterna, då den +vid död och fördärv vande skärkarlen icke räknar +så noga med medlen. Då uppföras därute tysta +sorgespel, om vilka man endast får höra antydningar, +och varom jag glunkat något i ett par av dessa +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_191' name='page_191'></a>191</span> +berättelser. Då springa blodsband sönder, förbjudna +hägn överhoppas, naturen griper med hård hand vad +han kommer över, och för hungern och kärleken +existera icke längre hänsyn eller lagar. +</p> +<p> +Det ljusa, leende i skärkarlens liv, när det +gestaltar sig ljust, har jag i förra delen, Hemsöborna, +skildrat; i denna del har jag givit halvskuggorna; +möjligen kan jag komma längre fram under för +litteraturen ljusare förhållanden att ge själva +slagskuggorna, som måste finnas för att ge bilden +fullfärdig! +</p> +<p> +Holte i Danmark, september 1888. +</p> +<p style='text-align: right'> +<i>Författaren.</i> +</p> +<hr class='ppg-pb' /> +<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'> +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_193' name='page_193'></a>193</span> +<h2>Den romantiske klockaren på Rånö.</h2> +<h3>FÖRSTA KAPITLET.</h3> +</div> + +<p> +Augustimånen stod över Västra Storgatan i Trosa +en afton på 50-talet, när de fördröjda bondkärrorna +skramlade ut ur portgången från handelsmannens +gård, där de haft kvarter. Inne i boden var första +bokhållaren ännu i farten med att betjäna stadens +jungfrur, som i sista stunden sökte minnas vad de +kunde behöva till morgondagen. Men uppe på +vindskammaren av det lilla envåningsträhuset inåt gården +satt yngsta bokhållaren vid det öppna fönstret med +handen under kinden och betraktade månen, som +lyste på taken mitt emot och visade skorstenarnes +rökhuvar i en rad fantastiska framställningar, +skiftande hamn allt efter som den ljumma havsvinden +krängde om dem. Än tog den stora plåthuven form +av en påskkäring med svart karpus, än stack flöjelns +ormhuvud fram ur kåpan, visade tänderna och den +utsträckta gadden, än svängde balansen med sin runda +skiva fram och profilerade sig som säkerhetsventilen +på en ångmaskin; och så dansade häxorna runt med +drakarne kring den fyrkantiga pipan, ur vilken röken +bolmade fram som ur ett påskbål. Den svärmande +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_194' name='page_194'></a>194</span> +unge bokhållaren vände snart sitt ödmjuka ansikte +ifrån de mörka bilderna på takåsen och betraktade +månens fulla rundel med dess ljusa världskarta +tecknad på ljus botten, och han tyckte sig lugnare, när +han såg den som ett vänligt stort ansikte med ett +brett godmodigt leende se ner till honom, som i +denna afton skulle lämna den tysta skärgårdsstaden +och de små förhållandena i den obetydliga +handelsboden för att resa opp till Stockholm och vid +Musikaliska akademien och seminarium utbilda sig till +organist och skollärare. +</p> +<p> +Han lät därefter huvudet sjunka, lyfte armbågen +från fönsterbrädan och vände sig inåt kammaren, +vars enkla möblemang bestod av tre sängar, en byrå +och en rakspegel, på vilken senare ett talgljus med +en stor tjuv stod och rökte. I en av sängarne låg +nattsäcken av mattväv, färdigpackad med öppet gap +ännu, som en stor padda, vilken storknat på ett +dussin ullstrumpor och en notrulle, som syntes mellan +de järnbeslagna käftarne. +</p> +<p> +Den unge mannen stod ett ögonblick i +mjältsjuka betraktelser över sin tömda byrålåda, vars +botten var täckt med ett par nummer av Svenska +Tidningen, då en röst hördes genom språkröret vid +dörrpanelen, frågande: +</p> +<p> +— Är Lundstedt där? +</p> +<p> +— Ja, patron! svarade ynglingen; varpå röret +gentog: +</p> +<p> +— Nu är jag ledig! +</p> +<p> +På sin runda skruvstol ner i bodkammaren satt +patronen och bläddrade i reskontran, när bokhållaren +steg in och undergivet väntade vad herren skulle ha +att förkunna. +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_195' name='page_195'></a>195</span></p> +<p> +— Sitt ner, Lundstedt! började patronen. +</p> +<p> +Den räddhågade ynglingen vågade icke sätta sig +genast, dels därför att det stridde mot sed, dels +därför att han fruktade en efterräkning på några +okända förseelser i bokföringen. Men patronens +lugna runda ansikte och välvilliga blickar erinrade +i denna stund om månans nyss, så att han fattade +mod, då husbonden åter tog till ordet: +</p> +<p> +— Lundstedt har varit en trogen tjänare och +har fört sin kladd ordentligt. Fortsätter han på +samma väg, skall det gå honom väl i livet, och det +är därtill jag önskar honom framgång, då han nu +går opp till Stockholm, där frestelserna äro större än +här nere i landsorten. Jag vill nu lämna Lundstedt +sin lön — det är trettitre riksdaler och sexton +skillingar banko — till vilka jag från egen hand vill +lägga tio riksdaler riksgäld såsom dusör för +Lundstedts visade redlighet och nit i affären. Se där! +Håll till godo och lycklig resa! +</p> +<p> +Lundstedt mottog med rörelse de stora vackra +gröna tiorna och tryckte patronens hand, viljande +säga något som ej kunde komma fram, medan +handelsmannen sakta sköt honom ut genom dörren. +</p> +<p> +— Det är bra, det är bra! Gå nu och säg +adjö åt frun och kamraterna, jag tror att Svärdsbron +har brått att komma hem. +</p> +<p> +Lundstedt gick ut och steg uppför den lilla +trätrappan, där han knackade på dörren till våningen, +och mottogs av frun med ett talgljus i handen. +</p> +<p> +— Kära hjärtans, är det Lundstedt — jag satt +och skala syltlök — och herre Gud, jag tror jag har +tårarne i ögonen än. Jaså, Lundstedt ska resa från +oss nu, och komma opp till Stockholm — där får +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_196' name='page_196'></a>196</span> +han se mycket saker, som en aldrig har drömt om +— Gud vare med honom nu då — och må han se +sig före, när han ska ut i livet. Gud vare med +Lundstedt och må han trivs i sitt nya! +</p> +<p> +Frun torkade sina ögon med förklädssnibben och +räckte handen till avsked, varpå Lundstedt gick +baklänges ner för trappan, alltjämt hälsande och rörande +läpparne utan att kunna få dem att frambringa några +begripliga ord. +</p> +<p> +Nere i boden stod Svärdsbron redan med en +tuggad Cuba i ena mungipan och knäna stödda mot +disken, kastande rörliga blickar på vågskålen, medan +bokhållarn vägde opp kaffet, och hans vickande +huvud följde balansens rörelser opp och ner, så att +han slutligen kände sig vimmelkantig och med vänstra +handen sökte ett stöd att hålla sig i. Och med krökt +pekfinger grep han om det nerhängande +segelgarnssnöret, mot vilket han ville luta sig, med påföljd att +rullen i taket vindade av, så att Svärdsbron sjönk på +knä och lade sitt trötta huvud med cigarr på disken. +</p> +<p> +— Vad fan, tänker farbror gå till altars på +lördagsafton! utbrast bokhållaren, som såg den grå +figuren sjunka, men strax därpå resa sig, kastande +lömska blickar uppåt segelgarnsvindan. +</p> +<p> +— Sätter en långrev i kryddbon nu också? +brummade bonden och släppte garnet, som lagt sig i +ringlar över hans frukostskärm. +</p> +<p> +— Visst fanken gör man det! Vet inte farbror, +att de fula fiskarna gå utanför disken. +</p> +<p> +Bonden vimlade med ögonen och tänkte en lång +stund på svaret som han inte fann hemma; varför +han tycktes besluten avfordra en förklaring: +</p> +<p> +— Ska de vara åt mej, det? +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_197' name='page_197'></a>197</span></p> +<p> +— Var så god och håll till godo, svarade den +slagfärdiga bokhållaren och sköt kaffepåsen åt +bonden, som behövde en stund för att komma ur det +förra tankespåret in i det nya, men ej hann fram, +förrän bokhållaren klippte till med ett nytt: +</p> +<p> +— Det är tjugofyra skilling banko, jämnt som +en pinal; pengarne på disken! Ta hit dosan nu, ska +farbror få lite grovsikt. +</p> +<p> +Detta var för långt och för häftigt, så att +Svärdsbron, som ännu bara var vid kaffepåsen, efter +att den fula fisken var lämnad i sticket, tog varan +i handen och vägde den. +</p> +<p> +— Tjugufyra skilling banko; fram med pengarna, +gubbe lilla, för här är ingen kredit! Och så dosan! +Eller vill du ha det i truten med detsamma? +</p> +<p> +Nu hade bonden kommit fram till penningfrågan +och fått näven i byxfickan, sedan högra rockskörtet +omsorgsfullt blivit uppvikt. +</p> +<p> +— Tjugufyra skilling riksgälds var det? +</p> +<p> +— Nej banko, du! Kaffet har stigit! +</p> +<p> +— Ja, men när jag var barn... så kosta det +inte mer än en plåt. +</p> +<p> +— Ja, ser du, det är länge sen det du, om +jag får tro vad din käring säger! +</p> +<p> +— Käringen! Vad håken säger käringen? +</p> +<p> +— Hon säger att du ska betala kaffet genast, +annars går du och super opp pengarna! +</p> +<p> +— Su... super jag? +</p> +<p> +— Inte alls! Jag har aldrig sett dig ta en sup! +Men raska nu på, och visa att du är nykt när +Lundstedt kommer, annars får du troligen ingen sup +av honom. Nu skrapar Blacken på dig! +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_198' name='page_198'></a>198</span></p> +<p> +— Lundstedt! Vad har jag med Lundstedt att +göra... tpo! tpo! — står du stilla du din rrrackare! +</p> +<p> +— Vet du inte av, att Lundstedt ska med dig +till Svärdsbro, för han tar till Stockholm i afton. +</p> +<p> +— Stockholm! — Tpo! tpo! vad går det ått dej, +din fuling! +</p> +<p> +Blacken skrapar gatstenarne av otålighet, och +borgmästarns piga kommer in, snävande över +tömmarna, som bonden bundit i dörrhakarna. +</p> +<p> +— Se god afton, lilla Lina! Hur kan det stå +till på en sån här månskens-torsdags-afton! +</p> +<p> +— Det står inte alls till — ta bort hand — +annars så... hur står det för Kindgren? +</p> +<p> +— Det går undan för undan för mig! Men vad +kunde behagas så här sent på dagen? +</p> +<p> +— Det behagas ett halvt lod kardemummor! +</p> +<p> +— Så, det ska vara främmande i morgon... lägg +opp pengarne nu, Svärdsbron, och stå inte och reta +opp sina ädlare känslor, när han tittar på flickan. +</p> +<p> +Svärdsbron har båda händerna i byxfickorna, +cigarren upphivad som en klyvarbom, och står, +gungande på vikta knän, omfamnande den +kattunklädda jungfrun med sina stora smörjiga ögon, ibland +skickande blickar åt taket som om han räknade +brödkakorna på spettet. +</p> +<p> +— Hörr nu! Hörr nu! hm! — Tpo! Tpo! står +du still du! yh! yh! +</p> +<p> +I detsamma kommer Lundstedt in: +</p> +<p> +— Är inte farbror färdig att köra än? Klockan +blir ju tio, innan vi få ge oss i väg! +</p> +<p> +— Klockan tio! +</p> +<p> +— Ja, för jag ska till båten i Södertälje klockan +nio i morgon bitti! +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_199' name='page_199'></a>199</span></p> +<p> +— Södertälje; ge mej si! +</p> +<p> +Lina har rodnat vackert och Lundstedt har märkt +henne: — God afton, Lina! Nu kom hon lagom för +att jag skulle få säga adjö. +</p> +<p> +— Nej, ska han resa! +</p> +<p> +Medan Lina och Lundstedt gå ut i boddörren +för att se på månskenet, har Svärdsbron fått upp +portemonnäen, och börjar där efter plocka opp +slantarne på disken. +</p> +<p> +— Där ha vi — ge mej si, tolv skilling. +</p> +<p> +— Och så kommer du med bankovittnar med +hål i; dom kan du gömma till håvpengar... fjorton +och sexton, tjugo... trettiotvå. Hit med fyra +skilling till nu. +</p> +<p> +— Fyra sk-illing t-ill! Nej! Det är alldeles för +durt! Po-ah! Po-ah! flickan lilla, po-ah! +</p> +<p> +Patron kommer ut i boden och Svärdsbron rätar +ut knäna och kniper fram med pengarne som om +han sett sin husbonde. +</p> +<p> +— Nå, Svärdsbro, är du färdig att köra än? +frågar handelsmannen. +</p> +<p> +— Ja, herr patron, genast! +</p> +<p> +Och med en kraftansträngning samlar han ihop +armar och ben och går ut till vagnen, tar tömmar +och piska, kliver opp på hjulet för att överskåda +lasset och se om Lundstedt är där. +</p> +<p> +— Stå inte på hjulet din inskränkta fan, ropar +Kindgren från boddörren, du faller ju om kraken +rycker till. +</p> +<p> +— F...aller jag? +</p> +<p> +Blacken rycker verkligen framåt i ett anfall av +hemlängtan, och Svärdsbron, som har händerna +fastade, kommer ner gränsle över hjulringen: +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_200' name='page_200'></a>200</span></p> +<p> +— Po-ah! Po-ah! ropar han i djupet av sin nöd, +och Lundstedt, som stått under gatlyktan med Lina, +skyndar till och stannar Blacken, som har gröppåsen +kvar om halsen och därför icke är så begiven +på att springa, helst Svärdsbrobonden bromsat +framhjulet med sin vänstra axel. +</p> +<p> +— Tror någon människa vi kommer ur stan i +denna dag? utbrister Lundstedt med mild otålighet. +Stig opp nu, farbror, så få vi åka! +</p> +<p> +— Nå, så bjur han på något då? +</p> +<p> +Lundstedt lovar att bjuda vid första +gästgivargård, men Svärdsbron vill inte lämna kredit, och +tillnyktrad efter sin kontusion erinrar han sig det +utlovade snuset, varpå han intränger i boden med +piska och tömmar, på samma gång som han efter +patronens avlägsnande fattas av nyväckt hopp att +kunna pruta på kaffet, vilken omständighet leder hans +tankesnurra baklänges upp till minnet om ett +glåpord, som stod i sammanhang med segelgarnet, men +som han ej kan minnas, varpå Blacken gör ett nytt +framryckande mot hemmet, vilket besvaras av +bonden med en inhalning av de medförda tömmarne, +med påföljd att hästen stryker vagnen in mot +glasdörrarne, som klinga, allt under det kusken skriker +po-ah! utan annan verkan än att boddrängen bryter +in, ger Svärdsbron en halskaka så att cigarren kryper +baklänges in i munnen och den kiknande rökaren +kommer ut på gatan i samma ställning som en +magisterhoppare. Därmed anses diskussionen avslutad, +och sedan vagnredet blivit krängt tillrätta, lyftes +farbrodern på lasset, tömmarne lämnas åt Lundstedt, +som trycker de närvarandes händer och under allas +välönskningar sätter Blacken i gång framåt! +</p> +<hr class='tb' /> + +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_201' name='page_201'></a>201</span></p> +<p> +Lundstedt hade avlämnat sin värd i Svärdsbro, +sedan han bultat opp den bekymrade makan, och utan +att avvakta tillfället att göra hennes närmare +bekantskap gått till gästgiveriet med snabba steg för att +beställa skjuts till Södertälje. Som det fanns hästar +inne, satt han snart på en ny liten pinnkärra och +ruskade i väg norrut mot hans längtans mål. Månen +hade sänkt sig något och färden gick genom svarta +granskogen, som susade tungt i nattvinden, under +blinkande stjärnor med Karlavagnen överst. Rak låg +vägen som en kägelbana, lång och ljus som ett lakan +på bleke, när månskenet föll på det torra dammet; +stundom steg i fjärran en vit sky, uppriven av ett +mötande åkdon, och när hästens huvud dök upp och +silvermolnet nalkades, skymtade strax efter några +mörka inhöljda gestalter, som i förbifarten kastade +ett god afton som en slant åt en grindpojke. I +vägkanten följde telegrafstolparna med sitt sjungande +tackel, en ändlös eskader av enmastare utan stänger +och rår, slutande med eselhuvun som vinterliggare. +</p> +<p> +Så kom en grind och en sovande stuga med +äppelträn, vilkas frukter lyste i guld som apelsiner, +och så smällde grinden igen, kärran rullade fram och +det enformiga skallrandet försatte den unge +resenären i sömn. +</p> +<p> +Och så drömde han, att han satt på sjustjärnorna +och åkte opp för himlavalvet, där han hörde en fiol +spela, som hade strängar så långa som landsvägen, +med ljudpinnar höga som mastträn och stallen voro +av vitt porslin, och nordanvinden var stråken, +hartsad med isbarkar; och fiolen gav melodier i nya +tonarter med tre kvarts toner i stället för halvtoner, +och det fanns både eiss och hiss, som han alltid undrat +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_202' name='page_202'></a>202</span> +över vart de tagit vägen, när Gud lät människan +skapa klaveret. Men vägen var brant och han kände +hur det värkte i ryggen, när han föll bakåt, och det +blåste kallt i halsgropen, och han hörde en hund +skälla och en uggla skrika och när han vaknade, +förnam han icke mer det dova orgelljudet från +granskogen, utan det dallrade som när fiolerna spela +sextiofjärdedelar i applikaturen, och kärran hade +stannat i en björkhage, som slutade av »malmen», +vilken nu sänkte sig och övergick till ett stort slätt +åkerland. Och i fyrsprång bar det nedför backen, +ner på slättlandet, där rågskylarna stodo i troppar +och kolonner, grupper mot rytteri, bataljoner med +skyttegravar emellan; ändlöst och som ett slagfält +utbredde sig sädesregionen, som härifrån kunde +överskådas genomskuren av en å, vars båda stränder +tycktes bevakade av rågkärvarnes tiraljörer, bildande +en kulle intagen av en detacherad avdelning; här lågo +hela led kullblåsta och betäckte marken med döda +och sårade, här kommo de på krakstörar och sågo +ut som pikenerare från trettioåra kriget med axens +långa plymager fladdrande för vinden. Och nya +trupper defilerade alltjämt, förstärkningar ryckte fram, +och nere i sänkorna låg dimman som kanonrök efter +dagens batalj. +</p> +<p> +Herr Lundstedt, vars drömmande och lekfulla +sinnelag vi ovan antytt, roade sig, för att fördriva +tiden, att leka det han var Napoleon, som nu på en +släda ilade från det brinnande Moskva, föreställt av +den sjunkande månen bakom en klockstapel i fjärran, +och han hälsade då och då med en nickning och ett +dystert ögonkast sina tappra trupper, som syntes +göra uppmarscher i häck på ömse sidor om +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_203' name='page_203'></a>203</span> +landsvägen utan att någonsin hinna fram förr än kärran +redan var förbi. +</p> +<p> +Under det den stora armén defilerade utan att +ta slut — och herr Lundstedt visste nog att han +kunde åka ända upp till Norrland på denna årstid +utan att se något slut — hade det börjat ljusna i +öster, och trött av att leka soldat med rågskylar, föll +herr Lundstedt i en liten morgonslummer, varur han +snart vaknade med en frossbrytning, med solen mitt +i ögonen och en kvittrande lärka över huvudet. Och +nu var slagfältet betäckt av hästar och vagnar, som av +lantfolket utförts att hämta upp fallna och sårade, vilka +fördes till de stora röda ambulanserna när och fjärran. +</p> +<p> +Men nere vid en nu synlig havsfjärd, som tycktes +sakna stränder och flyta under alar och pilar, låg +ett vitt slott med röd- och vitrandiga +bolstervarsmarkiser för fönsterna. Där bodde greven, eller +kammarherrn, eller excellensen, lekte herr Lundstedt, +och därinne fanns oljefärgstavlor och marmorbilder, +porträtt av Lennart Torstensson och Carl den niondes +andra gemål; och där innanför balkongfönstren stod +säkerligen en flygel, som van Boom spelat på, och en +harpa, som grevinnan ärvt av sin farmor, som varit +hovfröken hos Gustav III; och där i flygeln sovo +fröknarna som guds änglar, under lapptäcken av +rosenrött siden och skulle snart dricka kaffe med +saffransbröd på sängen — och Gud var god, som +kunde låta några människor också vara lyckliga! Och +så ställde sig en lund björkar framför trollslottet och +det syntes bara björklöv och näver en lång, lång +stund, tills ett stort blått vatten skymtade och +skjutspojken pekade med piskskaftet på ett kyrktorn och +sade att det var Södertälje. +</p> +<hr class='tb' /> + +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_204' name='page_204'></a>204</span></p> +<p> +Några timmar senare stod herr Lundstedt på den +rosenröda ångbåten Hermoders fördäck, när +Kungshatt passerats och Stora Essingen, och man under +Marieberg fick första synen på Stockholm. Morgonen +hade varit tryckande het, solen hade skinit på +västermoln, och sedan hade den ena molnvagnen efter +den andra kört upp på himmelen, höll stilla och +skockade sig som en artilleripark på de intagna +höjderna. Och när hela batteriet var samlat, gavs eld, +gnistan flög i sicksack över kyrktorn och takåsar, +och dundret hördes, innan man räknat till fem, luften +suckade, böljorna väste till och ångbåten darrade; +nya molnvagnar bröstade av, ryckte fram, och glatta +lag gåvos gång på gång. Så brusto de svarta skyarne, +och när ångbåten lovade in åt Skinnarviksbergen +låg den stora staden fläckvis i kvastar av solsken +och fläckvis skuggad av åskmolnen, och i en krets +av ljus, som under en lampskärm, låg +Riddarholmskajen med sina ångbåtar i alla regnbågens färger, +sjögröna med cinnoberröda vattengångar, lysande av +blankskurad mässing och vitt järn, svarta skorstenar +och kopparröda ångpipor; gamla Gripen och +Kommendörkapten, den långa smala Aros med för och +roder i båda ändar, Prins Gustav och Uppland, och +längst bort vid simskolan den lilla Tessin; och över +master, skorstenar och flaggstänger höjde sig de två +hundraåriga lindarnes gröna kupoler, under vilka +bärargillets ledamöter togo skugga; och därbakom +gymnasiihusets åldriga fasad, och högst över alla, +Riddarholmskyrkans järntorn. När Hermoder lossat +sina nickhakar under södra bergen och lupit in till +kransen att förtöja, kände herr Lundstedt sig +beklämd, och när han lämnat biljetten vid landgången +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_205' name='page_205'></a>205</span> +och gick med sin nattsäck i land, var han nära att +kvävas såsom en nybörjare i simskolan, när han +känner lukten av vattnet. Husen voro så stora och +mänskorna så många; långkärrorna skallrade på +de kullriga gatstenarna, så att det värkte i huvet, +när man hörde dem; hundarne skällde, höns, nyss +lossade i burar, kacklade, grisar på skrovkärror +skreko, och uppåt backen skyndade alla fordon med +lantmannaprodukter under polisens bevakning och +pådrivande, ty holmen och hamnen skulle avspärras. +</p> +<p> +Herr Lundstedt följde med folkströmmen, +okunnig om vart det bar, och uppkommen på torget +såg han en ofantlig läktare klädd i svart och med +silverkronor, och portalen till Riddarholmskyrkan var +bevakad av två led drabanter i björnskinnstschakåer. +Folkmassan tätnade, och på bron blev det trängsel, +ty en avdelning av gardet i pickelhuvor med vita +korsbandolär tågade fram med förstämda trummor i +sorgflor; hästarne stegrade sig och hundar trampades, +månglerskor skreko, och så började klockorna ringa +i ett torn och i två torn och slutligen ringde det +över allt, vart man kom, ty kungen skulle i dag +begravas. +</p> +<p> +På Riddarhustorget fick herr Lundstedt veta +vägen med roddbåtarne över till Klara, där han skulle +söka sitt kvarter hos en kamrat från Trosa, och +efter lång väntan befann han sig slutligen vid Röda +Bodarne. Som han skulle till Norra Kyrkogatan och +såg på kyrkans sträckning hur altaret låg där det +var öster, tog han korn på byggningen och gick över +kyrkogården, tills han krokat om tornet och sett den +port, som måste leda ut åt norr, och där låg en gata +sluttande ner för en backe och i fjärran avstängd +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_206' name='page_206'></a>206</span> +av en massa gröna träd, som stucko upp över ett +plank. +</p> +<p> +Med lättare hjärta gick han på för att hinna +numro fyrtiotre, som måste ligga på vänster hand, +efter som det var udda nummer, och när han anlände +till ort och ställe skulle han in genom en dånande +portgång för att komma in på gården. Där sökte +han en klocksträng eller något annat tillhygge att +ge luft åt sin otålighet få komma under tak. +Men han såg bara små bruna dörrar med trappsteg +framför, och han knackade på dem, den ena efter +den andra, utan att få svar. Han gick in i en farstu, +knackade på tre dörrar igen, varav en var borrad +som en fisksump eller ett såll, och måste leda till +ett skafferi. Han gick en trappa upp, bultade så +det gav eko genom trappgången, men utan att någon +öppnade; gick en halv trappa till och stötte på +vindsdörren. Tydligen voro alla innevånarne ute på +begravningshögtidligheterna. +</p> +<p> +Något nedslagen, ehuru icke alltför, gick herr +Lundstedt ner på gården igen och sökte en sittplats. +Men mitt i gårdsrummet stod en trädgård med ett +grönt staket, skuggad av en brandmur med ankarjärn +smidda i form av bokstäverna x och i; och ini +trädgården låg ett lusthus med tak som en pickelhuva, +och på vakt reste sig två kanelpäronträd, bland vilkas +gallrade löv ännu syntes hängande några kvarblivna +frukter i solnedgångens färger. På rabatterna stodo +dahlier och på sängarne växte purjo och selleri. +Tyvärr voro grindarna låsta med hänglås och herr +Lundstedt måste stanna utanför lustgården på de +knaggliga fältstenarne, vilka icke kunde erbjuda någon vila. +För att fördriva tiden gick han då omkring och +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_207' name='page_207'></a>207</span> +spejade genom fönstren på nedra botten, vilket dock +hade sig svårt, då avundsjuka jalusier stängde +utsikten. Slutligen kom han till en fönsterluft, vars +ena fönster stod på glänt med en stormhake, så att +han kunde obehindrat skåda in i rummet. Där rådde +ett visst hemtrevligt slarv. På en matta med mera +hål än väv syntes en urblekt gondol med en herre +och en dam från riddartiden, och längre bort under +sängen visade sig ett palats, som kunde vara Venedig +efter som det gick kanaler inunder, och huset var +grönt och rött, men ett par stövlar och ett nattkärl +stängde all utsikt till en bro, som kanske eljes var +Suckarnes. Ett runt bord av alrot skrevade med tre +ben över gondoljären, som om det dansat +trestegsvalsen till riddarens luta, och på bordet lågo ett +par byxhängslen, en nattkappa, en guitarr, och +därbredvid stod en tom punschbutelj och sex glas. Över +gungstolen hängde ett par grå byxor, och på +fönsterposten fanns ett bläckhorn med gåspenna, och en +bok med vitt papper omkring pärmarna, på vilken +stod skrivet ett namn. Herr Lundstedt, vars +nyfikenhet var väckt, stack in två finger och makade +boken så att han kunde läsa namnet, och hans glädje +blev obeskrivlig, när han läste sin gamle skolkamrats +namn. Frans Oscar Lindbom, i stora präntade, +anglosachsiska bokstäver som Dagbladets titel var +tryckt med. +</p> +<p> +Utan att tveka, lyfte han av haken och +praktiserade sig med nattsäcken in i kammaren, drog av +stövlorna och sökte genast en bekväm ställning på +utdragssoffan, där han snart föll i en djup och stärkande +sömn efter en genomvakad och genomskakad natt. +</p> +<hr class='ppg-pb' /> +<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'> +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_208' name='page_208'></a>208</span> + +<h3>ANDRA KAPITLET.</h3> +</div> + +<p> +Följande morgon gick herr Lundstedt vid halv +åtta-tiden nere i Kirsteinska trädgården och avvaktade +med hjärtat i vänstra armgropen att klockan skulle +ringa åtta och akademiens portar öppnas. Han hade +ännu huvudvärk efter nattens samspråk med +kamraten, vilken hemkommit klockan tio om kvällen och +icke släppt den av resan sönderskakade landsmannen, +förrän denne omtalat allt vad som i Trosa sig +tilldragit under de tre åren de varit skilda, omtalat sin +mors död, sin faders, fiskarens, små svårigheter, sina +egna läroår i handeln och slutligen sin +oövervinneliga böjelse för musiken, som vid Musikaliska +akademien skulle bringas till fruktgivande examen. +</p> +<p> +Genom staketets spjälor såg han nu att det +började komma folk; äldre herrar med håret på axlarne, +sannolikt professorer, unga män med solbränd hy, +som tycktes vara från landet, unga flickor och äldre +mamseller med lockar baktill och portföljer framtill. +Rädd var han, när han såg dessa massor, med vilka +han skulle tävla, och han lutade sig mot staketet, +spelande med fingrar det stycke han övat för +orgelnisten i Trosa om söndagseftermiddagarna på +stadskyrkans orgel, sedan han först repeterat på +handelsmannens klaver under veckan. Hans lärare, som +själv gått igenom akademien och kände professorns +smak, hade som en klok man bestämt tillrått +lärjungen att lägga band på sin romantiska böjelse för +vacker musik och svurit vid sin frälsning, att +Lundstedt skulle gå igenom med pukor, om han vid provet +kom med en fuga av Bach, och oaktat lärjungens +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_209' name='page_209'></a>209</span> +sinne rest sig mot det aritmetiska problemet, hade +han dock fogat sig och lytt sin mästares råd. +</p> +<p> +När nu klockan ringde åtta i tornet, och +gasverket blåst ut frukost, ljusfabriken släppt ut ångan +och tvätterskorna drogo upp från Klara sjö med +sina bykar, ansåg herr Lundstedt tiden vara inne, och +med vingliga ben styrde han över planen in i den +stora porten, där så många kallade inträtt före +honom, men kanske så få utkorade skulle komma ut +igen. I stora trappan hörde han redan två pianon +och minst tre fioler, och uppkommen i stora salen, +där orgeln stod bredvid en flygel, var provet i gång. +</p> +<p> +Professorn, som satt på en stol bredvid +instrumenten, hade ett rörligt ansikte som om det +sköttes av en dragsko, och i samma minut det +uttryckte belåtenhet, förmörkades det och +sammandrogs av raseriets kramp utan att någon egentligen +kunde utleta orsaken. Just när herr Lundstedt kröp +bakom sista ledet, satt en ung man vid flygeln, där +de, som ännu icke spelat på en orgel, fingo prova, +och med smältande blickar mot takkransen +framsmekte han Jungfruns bön. Hans långa vita fingrar +ströko tangenterna på ryggen som om han kliat +kattungar, och han skakade emellanåt sitt polkahår, +slängande huvudet bakåt, och med foten på pedalen +så att alla toner sjöngo kör skulle han just saxa +händerna för att »spela i kors», då professorn icke +kunde styra sig längre, utan sprang upp och smällde +igen locket så att det skrällde i salen. Han ville på +samma gång säga någonting, men endast läpparna +rörde sig och huvudet nickade, varpå han satte sig +igen och åhörde Jungmanns Sjöjungfru, Abts +Aftonklockorna, sonater av Clementi och Kalkbrenner, +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_210' name='page_210'></a>210</span> +under det hans ansikte uttryckte outsägliga lidanden. +Klockan blev både tio och elva, innan Lundstedt kom +fram. Men när han slog sig ner vid orgeln, ljusnade +professorn och skickade den långe med Jungfruns +bön till att trampa. Lundstedt ställde sitt nothäfte +på ställaren, drog ut några stämmor, revade opp +svarta byxorna för att komma åt pedalen och satte +i gång. +</p> +<p> +När han spelat några längor av temat och första +upprepningen i underkvart tog vid, kände han en +hand stryka vänstra kinden och en andedräkt flåsa +vid örat; men av fruktan att komma av sig vågade +han ej vända på huvudet, utan gick på oförskräckt, +genom »motsatsen» och »återslaget»; och <i>dux</i> eller +temat kom igen, gick ibland framlänges, ibland +baklänges, än på händerna, än på fötterna som en +konstmakare, än hjulade det, än gick det kräftgången, +fläkte sig, flådde katt, stupade kullerbytta och blev +borta, lämnande ett moln av tonstumpar och +ackordbitar efter sig på valplatsen, och så stack det fram +igen beledsagad av <i>Comes</i> och så brottades de, +satte kärngknep, backade, släppte och röcko, stodo +och tjurade, löpte efter varandra, hoppade bock över +varandra, och slutade omsider i en lång omfamning, +föreställd av en alltförsonande orgelpunkt. +</p> +<p> +— Wundervoll! Prachtvoll! lät det från professorn, +vilken log som mot ett barn. Vad kallas +den unge man? +</p> +<p> +— Alrik Lundstedt, svarade den blyge unge +mannen och rodnade över sitt skälmstycke, ty han kände +sig falsk mot läraren, när han mot övertygelse lagt +an på professorns kända smak för de i hans eget +tycke odrägliga fugorna. +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_211' name='page_211'></a>211</span></p> +<p> +När namnet var uppskrivet, tog professorn +Lundstedts hand och bad honom vara välkommen, +anvisande honom sekreterarens rum, där han skulle få +lektions-schemat och inskriva sig i matrikeln. +</p> +<p> +När detta var överstökat, återvände Lundstedt +strålande till sin beskyddare, som tog honom i famn, +strök håret undan pannan för att se huru hög denna +var, lade upp hans händer på bordskivan för att +mönstra om de räckte till oktaverna, och slutligen +synade professorn hans stövlar, begärande »vacker +fot» för att se om de räckte till pedalerna, och +Lundstedt befanns ha »stora sköna fötter», vilka +lovade gott för blivande fugor. +</p> +<p> +Lundstedt måste nu lova att komma nästa söndag +på Jakobs orgelläktare, där professorn residerade +som orgelnist, och, när han bugade för att taga +avsked, fattade professorn hans arm och drog honom +med sig till ett fönster, där preses i akademien stod, +till vilken han viskade med hörbar stämma: Ett +jättesnille! +</p> +<p> +När Lundstedt äntligen kom ut på gatan, tyckte +han att det sken sju solar på himlen, och att livet +inte alls var så mörkt, som elaka människor +påstodo. Han ville sjunga på Rödbotorget, och skulle +ha dansat över Norrbro, där vaktparaden nu +passerade, men han lugnade sig och stack av ner till +Storkyrkobrinken, där han inträdde i en mössbutik +för att få sig den blå mössan med lyran på +sammetsranden. Och när mamsellen passade den på hans +huvud, kände han sig som om skönheten krönt den +ädle konstnären. Och när han kom ut på gatan, +kände han som om det strålade eld och ljus från +pannan, där den gyllene lyran satt, och mänskorna +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_212' name='page_212'></a>212</span> +värmdes vid hans åsyn, jättesnillets, som skulle göra +dem bättre och lyckligare med tonkonstens +underbalsam. Överfylld av saliga känslor, vilka trängdes +om att få löpa ut, gick herr Lundstedt gata upp och +gata ner, och allt vad han såg och hörde stämde +han i ton med sin sjungande ande; rådstuvakten gick +i gevär klockan tolv för att hylla honom med +skyldring och trumvirvel, klockorna ringde till hans +triumftåg, kanonerna på Skeppsholmen dundrade hans +ära, och folket hälsade på honom, när de lyfte +hattarna. Men hur han gick och gick, kom han in +på en smal, mörk gata, där husen sågo ut som de +voro från Gustav Vasas tider, med stenfigurer över +portarna och små rutor, skiftande som pärlemor, +insatta med bly; och i fönstren lågo sköna jungfrur, +borgardöttrar och rådsfruar i röda sidenklädningar +med bara halsar efter tidens sed; och de nickade +vänligt åt segraren, vinkade med fickdukarna och +bjödo honom in. Herr Lundstedt gick stolt som en +riksmarsk sin gata framåt, lyfte på mössan och +mottog damernas hyllning, vilken längre fram yttrade +sig, enligt tidens enkla bruk, i penninganbud. — +Tjugofyra skilling, trettisex skilling — ljöd det från +fönstren, och här och där lockade en kaffepanna +av nyskurad koppar. Det var en förtrollad gata, +och aldrig hade Lundstedt varit så observerad av +sköna fruar som i denna dag, och lekande, att han +var i Venedig därhemma på mattan med riddaren +och damen, stannade han i ett hörn för att läsa +namnet på plåten, och just som han stavat Tyska +Prästgatan, slogs ett handfat ut genom fönstret och kastade +ett stänkregn framför hans fötter. Utan att avvakta +någon förklaring på det ledsamma misstaget, styrde +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_213' name='page_213'></a>213</span> +herr Lundstedt ner i brinken igen, satte över på en +gondol till Röda Bodarna och sökte sig ner till +kryddbon i Klara Bergsgränden, där kamraten skulle +mottaga hans hjärtas fullhet. Men boden var fylld med +folk, patronen var inne och det kunde icke bli något +utlopp för det översvallande hjärtat, därför gick herr +Lundstedt in på restaurationen Solen att äta middag. +Han satte sig vid disken, där skänkjungfrun hade +sin plats, och begärde stekt fläsk med bruna bönor. +Men han måste tala om sin lycka, ge luft åt sina +känslor, och i en kvinnas varma sköte lämna +förstlingen av sin glöd. Medan han rörde om i +senapsburken, tänkte han över vad han skulle säga. +</p> +<p> +Men han stannade i valet och kvalet, om han +borde börja med att tala om vädret, fråga om +jungfrun varit på kungens begravning, ta reda på om +jungfrun tyckte om musik, om det var dyrt att leva +i Stockholm eller något sådant oskyldigt, tills han +slutligen, just som han ämnade besluta sig för +kungens begravning, röck tillsamman och till sin icke +ringa häpnad och med en ton, som om han begärt +låna pengar, frågade vad klockan var. +</p> +<p> +Jungfrun, som var av den sorten kallad +näspärlor, svarade med en blick bortåt en tacksam +åhörare vid fönstret, att hennes klocka var på +stampen. Herr Lundstedt, som icke ville röja sin +okunnighet, och som trott att svaret passade fullständigt +till frågan, tackade med en lätt Trosabugning för +upplysningen, vilket hade till följd att åhöraren vid +fönstret, som åt kallt revbensspjäll med lingon, fick +något i halsen, en tydlig uppmuntran till jungfrun +att fråga herr Lundstedt vad potatisen kostade. +</p> +<p> +— Åtta skilling kappen gällde han i Trosa, när +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_214' name='page_214'></a>214</span> +jag for, svarade herr Lundstedt, tacksam över att +det blev något samtal av, ehuru han behövde +anstränga hela sitt harmonivetande för att kunna leta +en övergång från potatispriset till Musikaliska +akademien och jättesnillet. +</p> +<p> +Jungfrun, som var fullflätad och älskade löjet, +hängde sig envist vid ämnet, vilket lika mycket +intresserade henne som åhöraren vid revbensspjället. +</p> +<p> +— Nå, men då är det russinpotatis väl, efter +den kostar åtta skilling? upptog hon frågan. +</p> +<p> +Herr Lundstedt sökte i det av förmiddagens +berusande triumfer grumlade minnet efter någon +ledning till bedömandet av en sådan okänd +potatissort, och blev orolig, när han icke fann det +ändamålsenligaste svaret. Lyckligtvis reste sig revbensätaren +och bad att få betala, vilken förrättning han utförde +lutad över disken och alla på densamma stående +karotter, som innehöllo bitar av allt läckert från +helkokta ägg till kräftor och köttbullar. +</p> +<p> +Herr Lundstedt, lämnad åt sig själv, kände ett +obehag vid att höra viskningar, vilkas betydelse han +ej fattade, och sedan han druckit sin välgång i ett +glas starköl, steg han också upp för att gå. Som +han dock ville avrunda sitt farväl, sökte han ett +vänligt ord, men fann intet, klappade i dess ställe +gästens råtthund och frågade, som om han gjort +mannen en tjänst med sin nyfikenhet: +</p> +<p> +— Vad är det för en slags hund? +</p> +<p> +— Det? svarade gästen, det är en senapshund. +</p> +<p> +— Jaså! Hm! Ja! Det finns så många raser, +som jag inte känner. Adjö, jungfrun! Adjö, herrn! +</p> +<p> +Och därmed gick han hem. +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_215' name='page_215'></a>215</span></p> +<p> +Men som han måste ha något utlopp för sina +känslor, satte han sig vid fönstret att skriva brev +till sin gamle fader för att berätta honom om sin +lycka. Och hur han skrev, värmdes han opp, både +av starkölet och det lättrörda sinnet, och hans +lekfulla natur tog sig till att spela. Han lekte, att +han var en mäktig och rik man, som icke kunde +glömma i medgångens solsken, att han hade en +gammal fattig far, som skänkt honom livet och nu satt +i torftighetens skugga, och han erinrade sig sonens +första plikt mot sin upphovsman, besvor fadren att +genast sälja sin stuga och sin ko, sina nät och båtar +och komma upp att bo med sonen i Stockholm. Av +fruktan att denna hans livliga önskan icke skulle +förverkligas, gjorde han en kolorerad teckning av +huvudstaden, av dess märkvärdigheter i gator, torg, +byggnader, handelsbodar och restaurationer, +avskildrade sin bostad med dess venetianska matta, +trädgården med dess kanelpäron och lusthus, samt +slutade med att besvärja fadren icke stå i solen för sin +lycka utan genast bryta upp och fara direkt på +ångbåten, icke sparande på styvern, utan ta +salongsbiljett, äta en biffstek och dricka porter i försalongen, +så att han kom fram frisk och sund. +</p> +<p> +När brevet var slutat, vek herr Lundstedt det +i fyra delar, fäste ihop det med munlack och bar +det i kryddbon, glad i hågen som om han betalat +en skuld, kvitterat en räkning, vilken han icke mera +behövde tänka på. +</p> +<hr class='ppg-pb' /> +<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'> +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_216' name='page_216'></a>216</span> + +<h3>TREDJE KAPITLET.</h3> +</div> + +<p> +Första infallande söndagsmorgon stod herr +Lundstedt i orgeltrappan till Jakob väntande med en svärm +skolungdom på professorns ankomst, emedan ingen +insläpptes på läktaren förrän vårdaren av +helgedomens musikaliska aldra heligaste själv anlände. +Klockorna hade ringt annangången, när mästarens +steg hördes nere i trapporna, och ungdomen öppnade +aktningsfullt lederna, medan professorn, nickande +hälsningar till höger och vänster, uppnådde dörren, +där han stannade, kastade en blick över hopen, som +om han vore frälsaren och bjöde stormen lägga sig; +därpå tog han fram en nyckelpung med pärlbroderi, +öppnade den med en betydelsefull min, som om han +vore Petrus och hade himmelriket på andra sidan +dörren, stack nyckeln i hålet, men vände sig därpå +hastigt ut mot den otåliga, nådehungrande skaran +för att se efter om han kunde få förkasta några. +Och mycket riktigt, där funnos några världsliga +sinnen, som icke gåvo sig tid att avvakta +nådaordningen, utan ville bryta sig in, och därför fattades +i kragen och utvisades. Nu öppnades dörren och +sakta släpptes sångarkoret in förbi den mönstrande +dörrvårdaren, som med lyftat finger och sträng min +stod redo att störta olydiga andar ut ur paradiset, +att de skulle erfara sanningen, att många voro +kallade men få utkorade. När Lundstedt passerade den +stränge portvakten, ljusnade dennes ansikte, och han +tog honom ur ledet, ställde honom på sin högra hand +och visade honom ett gott behag. +</p> +<p> +Herr Lundstedt, som icke hade sett en så stor +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_217' name='page_217'></a>217</span> +kyrka förr, blev betagen av en helig rysning inför +det väldiga rummet, där jättarna kunde gått raka och +satt opp psalmnummer ovanför pelarblommorna, men +han fick icke leka längre med sina tankar, förrän +professorn tog honom i ficklocket och drog honom +med sig att beskåda instrumentet. Uppför en liten +trappa började vandringen och stannade först vid +bälgarna, som lågo där likt jättens lungor färdiga +att flåsa, när foten sattes på bröstet; uppför stego +de, förbi rosettfönstret över portalen, tittade in genom +en bräddörr och sågo väderlådan, på vilken +principalstämmorna stodo på ett led med kontrabasunens +trettiotvåfots pipa som flygelman; stego högre och +högre, tills de kunde skåda in i hela skrovet, +rymligt som bröstkorgen på en valfisk, där man såg +revben, senor, muskler, luftrör, knotor, blodkärl och +nerver företrädda av alla dessa pipor, koppel, +abstrakter, regeringar, vinkelhakar, vippor, vällarmar, +pumpeltrådar och andrag; en gigantisk organism, +som behövt tusen år att växa till, med några alnar +vart hundrade år, sättande en blomma vart sekel +som aloen, lämnande ett frö i mansåldern, skjutande +en gren, ett blad, varje decennium; ett mänskoverk +utan uppfinnare liksom katedralen, utan byggmästare +som pyramiden, ett ofantligt samarbete av hela +kristenheten, som ärvt grundtanken av hedendomen. +Nu steg den brant upp som ett fjäll av stalaktiter, +och lärjungen hisnade, när mästaren ledde honom +upp på spetsen, där de hade valvbågarne en +handbredd över huvudet, och plötsligen sågo sig stå i +skymningen omgivna av nakna mänskokroppar med +vingar på ryggen, övermänskligt stora barn, som +blåste i basuner, och kvinnor, som slogo harpor och +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_218' name='page_218'></a>218</span> +cymbaler; och när de trängt sig fram och skådade +ner i kyrkan, där små mänskor krälade in i båsen +med böcker i händerna, greps lärjungen av svindel, +så att han måste fatta en kerub i armen; men +mästaren log som frestaren på berget, när han visade +sin sköna värld för människones son. De stodo +ett ögonblick däruppe i halvmörkret och när +lärjungen hämtat sig, pekade frestaren ut under de +svärtade spetsvalven, där dunklet kämpade med ljuset +underifrån, så att man tyckte sig se hur de blandade +sig såsom den kalla och varma luften över åkern, där +vårsolen bränner, och när ögat vant sig en stund, +trängde en stor ljus sky igenom; skyn delade sig +som ett ångmoln och färger kondenserade sig, togo +kropp och blevo Kristus och de två lärjungarne i +förklaringens ögonblick, svävande genom dunklet på +allt det ljus som insläpptes genom det höga korets +väldiga fönster. I detsamma hördes ett dån över +deras huven, en lätt skakning kändes under fötterna +och nu gingo alla tornets klockor till sammanringning, +så att orgelverkets trätak sviktade och den smala +trätrappan knarrade, när de båda vandrarne stego +ner. Och lärjungen hade känslor av att ha varit +uppe i himlen bland änglarna och sett Kristus +förklarad och ljuset segra över mörkret. +</p> +<p> +Nu, när han nerifrån såg det stora musikverket, +som icke liknade någon annan sak i naturen eller +konsten och därför oroade honom, tryckte honom, +och gjorde att han kände sig under detta +människohandens verk, som dock först blev levande under en +människohand, ville han utreda vad han såg, +återföra dess former på andra kända och därmed närma +sig den, få ner den till sig och bli lugn. Kyrkan +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_219' name='page_219'></a>219</span> +hade han redan klar för sig, att den var urskogen, +i vilken hedningarna offrade människor, pelarne voro +träd och valven grenarne, men orgeln var orgeln. +Det var ingen växt, intet djur — om icke en korall +— icke en byggnad — om icke en mängd hängtorn +från riddarborgarne — dessa tureller med +fasadpiporna, av vilka en del voro blivna stumma, men +kvarsittande såsom rudiment från äldre stadier, +numera utan bruk. Varje sats småpipor kunde likna +Pans syrinx, som väl var grundformen, men de stora +i de framspringande hörntornen påminde om en +vapensamling utan att likna den, och ornamentiken i +förgyllt trä från förra århundradet, med snedkavlade +snäckor och spiralformiga blommor som kineserna +bruka, klippte genast av tanketråden, som ville binda +ihop de olika lederna i detta virrvarr av former, i +vilket ett mera bildat sinne än den unge +handelsbetjäntens kunnat läsa hela instrumentets historia +från den latinska hedningens vasspipa, genom den +keltiske barbarens säckpipa, byzantinske kejsarens +vattenorgel, med upphämtande på vägen av minnen +— dunkla visserligen — från medeltidskyrkans +emporer, triforer, klocktorn, altarskåp, tabernakel; från +sachsiska rokokoporslinet och första kejsardömets +romerska vapensmak. +</p> +<p> +Professorn hade satt sig vid manualen i dess +tre etager, dragit ut principalstämman och givit +lärjungen en vink att sitta bredvid; bälgarne pustade +och knarrade och nu sjöngo fasadpiporna preludiet +enstämmigt; snart intonerade flöjten, och +harmonierna svällde; gamban tog i näston upp ett solo för +bariton, trompeten smattrade och bordunan +brummade; därpå tystnade de en efter en, och när det +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_220' name='page_220'></a>220</span> +blivit lugnt, hördes kantorns stämma sjunga opp första +strofen i Upp, psaltare och harpa; och när han +dallrat ut på sista tonen, brusade orgeln ut med fullt +verk, under det församlingen föll in i sången. Och +med kopplad pedal och alla fyrtiotvå stämmorna +andragna höll orgeln sin symfoni med alla orkesterns +instrument, lydiga under en mans händer och fötter. +När prästen sedan vid altaret tog upp att läsa Helig, +Helig, föreföll hans röst som om någon obehörig +ställt sig att prata under en konsert, och när man +äntligen hann till predikan, satte sig professorn med +ryggen mot orgelverket och blundade, visande med +en min, att han tyckte sig bli störd. Men när så +gudstjänsten var slut, alla psalmer sjungna och ordet +var fritt, som professorn kallade det, när han fick +spela utgången, då måste herr Lundstedt sitta +bredvid och sköta andraget, när stora fugan rullade på. +Och då spelade han för sin enda åhörare utom +tramparen, ty när äntligen allt var över, stod kyrkan tom. +Detta såg professorn i sin reflektor, men han var +van vid det, njöt av det och skulle ha blivit ond, +om hela publiken skulle ha stannat och vågat låtsas +begripa det han ensam förstod uppskatta. +</p> +<p> +Herr Lundstedt lämnade kyrkan med ett intryck +av att han sett något oerhört stort, hört något +övermänskligt skönt, fullt övertygad numera, att om han +också inte riktigt till fullo kunde njuta av +fugalmusik, så var det därför att han var obildad, men +han var stolt över hoppet, att han en gång skulle +kunna tillhöra de få utvalda som kunde det. +</p> +<hr class='ppg-pb' /> +<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'> +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_221' name='page_221'></a>221</span> + +<h3>FJÄRDE KAPITLET.</h3> +</div> + +<p> +Herr Lundstedt hade tillbragt ett halvt år i +Stockholm. Tiden hade lupit undan, ty göromålen voro +många, och det minsta blev orgelspelning. +Seminarium tog nämligen drygaste tiden, och på +Musikaliska akademien blev det huvudsakligen harmonilära +och sång, emedan professorns timmar voro mycket +eftersökta och eleverna voro många. Kom därtill att +kassan snart var till ända och herr Lundstedt måste +som så många andra gå och sjunga i kören på Stora +Operan, sjunga på begravningar och knipa in en +tolvskilling på sånglektioner med handelsbokhållare, som +ville göra kvartetter, vilka då voro högt på modet. +</p> +<p> +Men som en verklig sabbat mitt i arbetet stod +söndagen, då han fick sitta på Jakobs orgelläktare +bredvid professorn och hjälpa med andraget. Då +tyckte han sig vara näst den viktigaste personen i +kyrkan, och orgelns majestät lyfte honom, förstorade +honom, liksom satte en skarv på hans själ. Och han +älskade det stora verket som något som var starkare +än han; satt och lekte att luften kom ur hans lungor, +tonerna ur hans strupe, och professorn blev blott +en del av mekaniken, som överflyttade hans +musikaliska önskningar på pedal och manualer, och han +vande sig tänka att de tusen människorna +därnere i kyrkan måste sjunga det han ville, prästen +vara tvungen tiga när han spelade. +</p> +<p> +Den långa predikan åhörde han med otålighet +eller också inte alls; fick en söndag på södra +läktaren se en flicka, som var skär i hyn, hade fina +kläder och såg ut som en fröken. Han såg henne +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_222' name='page_222'></a>222</span> +varje söndag på samma plats och blev slutligen van +att betrakta henne som sin åhörare, som kom för +att sjunga till hans ackompanjemang (som professorn +spelade), och tyckte sig märka att hon såg åt +orgelläktarn hela tiden. Ehuru det icke var svårt att +få veta vad hon hette, genom att se på anslaget i +bänken, tyckte han att det var roligare icke veta det, +utan få ge henne ett vackert namn själv, och han +kallade henne Angelika efter Malmströms poem. Men +så skulle han ha ett tillnamn åt henne; och efter +långt letande hittade han på De la Gardie till minne +av att kyrkan blivit byggd av en greve med det +namnet. Om juldagen såg han hennes far och mor, +och fadren, som hade vita tandborstmustascher som +franska marskalkarne, beslöt han utnämna till +generallöjtnant, det högsta han visste. Och Angelika hade +två små systrar, som han kallade Gurli och Fanny. +När han så tyckte att de varit vänner och bekanta +tillräckligt länge, företog han sig en +högmässopredikan att fria, vilket gick så till att han slog upp +en psalm i psalmboken, för att se om nummern +kom udda eller jämn, och som den kom jämn +hade hon sagt ja. Återstod bara fadrens bifall och +för att utröna det, skulle han räkna piporna i +principalstämman. Men det blev ett tvärt nej, just som +prästen sa Fader vår och man skulle luta pannan i +handen. Herr Lundstedt försökte mellan fingrarne +räkna om dem baklänges, men det blev nej ändå. +Nu hade han fått en sorg, och den kändes skön som +det stilla lidandet, det oförskyllda, som förädlar +människan och renar sinnet från själviskhet. Men när +en söndag gått, beslöt herr Lundstedt ta ut lysning +utan föräldrarnes samtycke, och när prästen läste upp +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_223' name='page_223'></a>223</span> +lysningarne, men icke nämnde Angelikas och Alriks +namn, utan två helt andra, valde herr Lundstedt sig +två andra, som han kallade deras pseudonymer, och +ansåg att han numera var förlovad pseudonymt. Och +måndagsmorgonen, när han gick från seminarium till +akademien, gick han till en juvelerare på +Drottninggatan och utvalde två ringar, men eftersom +förlovningen var pseudonym, gick det inte an att ha släta +ringar, helst inga sådana lågo i fönstret, utan valde +han två med rosenstenar. +</p> +<p> +Angelika var nu hans, och han var lycklig. Han +sjöng om henne på akademien, sjöng till henne i +kyrkan, på seminarium, på serenaderna, men +bröllopet ville han uppskjuta, tills han blivit något stort +och mäktigt. Och som han samlat nära ett hundra +riksdaler fattade han det beslutet att ta +direktörsexamen och bli professor och riddare. Men innan +han hunnit ta första steget på den lysande banan, +hade oväntade händelser inträffat, som gjorde en +stor del drömmar om intet. +</p> +<p> +Det var nämligen en söndagsafton i april, då +herr Lindbom bjudit på »sångfock» hemma i bostaden +vid Norra gatan. Bland de inbjudna märktes andra +tenoren, sadelmakaren, och första basen, finbagaren, +vilken icke var någon annan än mannen med +senapshunden från näringsstället Solen, och vilken senare +aldrig tröttnade att berätta historien om +russinpotatisen och senapshunden, varvid herr Lundstedt +ödmjukt böjde sitt huvud under löjet och bedyrade, +att han aldrig plägade ljuga, och därför trodde att +alla mänskor talade sant, för så hade han lärt av +sina föräldrar. +</p> +<p> +Emellertid hade man nu sjungit långt in på +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_224' name='page_224'></a>224</span> +kvällen och druckit ganska mycket, varför man bröt upp, +att gå till Solen och äta kväll. Man hade dukat av +och tagit in punsch samt stod just i färd med att +sjunga igen, då dörren till salen öppnades och in +trädde en gammal man, med böjd rygg, en påse i +gehäng på axeln och en tung käpp i handen. +</p> +<p> +— Ut! här ges ingenting, mottog honom +jungfrun, innan den gamle hunnit hälsa och framföra sin +fråga om Alrik Lundstedt träffades här. +</p> +<p> +När denne hörde sitt namn, steg han upp ur +sångkretsen och skred emot den gamle, dock utan +att öppna sina armar (vilket aldrig brukats på Rånö, +annars än mellan ståndspersoner), utan snarare med +ett slags förlägen långsamhet, och det slags bryderi +man erfar vid åsynen av mindre bemedlade +släktingar. +</p> +<p> +— Nu är jag här! hälsade den gamle, utan att +räcka handen. Kan du nu ge mig något att äta, för +jag har inte fått något ordentligt sedan jag kom ut +ifrån Kalmar. +</p> +<p> +— Kalmar? Vad har far gjort i Kalmar? sporde +Alrik med en nedslagen blick på den gamles dåliga +yttre. +</p> +<p> +— Herre Jesus, det är en lång historia, må jag +sitta först, svarade gubben. +</p> +<p> +Herr Lindbom, som åhört samtalet och i sitt +lättrörliga sinne gripits av ett så oväntat +sammanträffande mellan far och son, fattade tillfället att ge luft +åt det överskott av känslor, som icke hunnit strömma +ut i sång, och med en artig bugning nalkades han +den gamle, bjöd honom sin arm och talade: +</p> +<p> +— Detta är herr Lundstedt, hör jag; min +ungdomsväns köttslige fader, vår allas förträfflige väns +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_225' name='page_225'></a>225</span> +upphovsman, att jag så må säga; tillåt oss unge, +som ännu icke äro torra bakom öronen, att i vårt +glada lag se den gamle som vår gäst, vår högt +värderade hedersgäst, för vilken jag beder +sångarbröderna höja ett glas och hälsa med ett fyrfaldigt +hurra! +</p> +<p> +Hurraropet utbragtes och gubben fick lägga ifrån +sig påsen och käppen och sitta upp i högsätet, som +skinnsoffan kallades. +</p> +<p> +— Herr Lundstedt kommer direkt från Kalmar, — +tog jag mig friheten höra, uppslog herr Lindbom +konversationen, då både far och son tycktes +förstummade av det ståtliga mottagandet. Resan var +angenäm? Vädret gott? Inga äventyr? +</p> +<p> +— Jo, det var en färd, vill jag lova! +</p> +<p> +— Si där, si där! avbröt herr Lindbom, som +var en stor älskare av äventyr. Berätta, berätta! +Och han gjorde en gest med handen, som om han +bjöd kamraterna på något gott han själv lagat. +</p> +<p> +Men den gamle var ingen berättare, utan +meddelade i få ord att han tagit galen ångbåt i Nyköping +och kommit till Kalmar i stället för till Stockholm, +och att han måst gå till fot emedan pengarne tog +slut, medan han väntade i åtta dagar på ångaren. +</p> +<p> +— Hör, hör! avbröt herr Lindbom, inkastande +små detaljfrågor för att få litet kolorit på äventyret, +men utan att lyckas, ty när gubben sagt hur det +förhöll sig, så var det slut. Och vid uppmaningen +att dricka punsch föreföll han likgiltig och kastade +blickar omkring sig som om han sökte något, och +då finbagaren erinrade sig ett förflutet, då även han +begagnat sådana blickar att uttrycka samma behov, +räckte han sin hjälpsamma hand åt den hungrige och +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_226' name='page_226'></a>226</span> +viskade till Lundstedt junior, som strax reste sig, +och inbjöd den gamle stiga fram till disken att välja +av härligheterna. Bländad av så mycket läckerheter +på en enda gång, stannade gubben i ett långt +begrundande, som måste avbrytas av Alrik, vilken tog +en stor flat tallrik, och lade upp en bit av var sort, +så att det hela såg ut som en kolossal sillsalat, satte +brännvinsflaskan och svagdricka framför gubben och +lät honom mätta sig. +</p> +<p> +När det var gjort, brast bacchanalen lös igen; +och man sjöng för gubben »Mitt liv är en våg», +icke glömmande att med nickningar och +accentueringar anspela med »i svallande tåg vid vindarnes +strid» på det yrke som Alriks upphovsman valt och +övat. +</p> +<p> +Därpå dracks, och herr Lindbom höll tre tal i +rad; det första om ålderdomen, dess företräden och +oomtvisteliga rang jämförd med ungdomen; det andra +om havet, dess storartade naturscenerier och därmed +förknippade faror — inflickande en berättelse om +sin första seglats till Blockhustullen, med kantring +och räddning — sakta övergående till fiskarens hårda +liv (varvid sadelmakaren vädrade en ordlek och +ropade bravo!) målande efter mälarförhållanden nätens +läggning och upptagning, notdräkten och norsfisket +i Norrström, samt hoppade därpå in i skålen för +havets son, vikingalynnet, järnviljan och +stormbetvingaren, vartill följde som illustration sången +»Hur med väldigt raseri, stormens åskor +ru-u-u-u-u-u-uula!» varvid finbagaren fick briljera med sitt +förstabas-solo, direkt tillägnat Rånöaren. Det sista +talet var en deklamation av Malmströms Angelika, +i hemlighet riktad till herr Alrik, som när talet var +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_227' name='page_227'></a>227</span> +slut, höjde sitt glas och med tårar i ögonen och en +betydelsefull min uttalade det enda ordet: Angelika! +</p> +<p> +Vilket intryck dessa upprepade hyllningar gjorde +på Lundstedt den äldre, skulle varit svårt för en +övad betraktare att avgöra, ty den gamle syntes +sluten inom sig, och nickade endast till sångens takt +med sitt gråa huvud, och några yttringar av djupare +förståelse, sympati eller tacksamhet kunde icke +spåras. Men herr Lindbom, som med all makt ville +pressa några äventyr, något intresse ur denne havets +son, kramade honom som en citron med sina +vänskapsfulla tilltal, mjölkade honom, men den +känslolöse rullade ihop sig som en igelkott och blev +oåtkomlig. Slutligen inskränkte sig herr Lindbom att i +krypande ordalag anhålla som den största +hedersbetygelse att få begagna det ganska brukliga +tilltalsordet farbror, vilket han bedyrade skulle adla honom, +själv en folkets son, att han därigenom skulle känna +sig mera värdig att äga till bror ett jättesnille som +Alrik Lundstedt. Och när ceremonien var +överstånden erbjöd den varmhjärtade unge mannen sin +säng åt upphovsmannen till en oförgätlig afton. +</p> +<p> +Därpå bröts upp och tågades hem med sång, +varpå sångarkretsen skingrade sig och de två +rumskamraterna införde sin hedersgäst med påse och +käpp i den lilla kammaren. Herr Lindbom öppnade +sitt sängtäcke och anvisade gästen sovplats, tog själv +en nattsäck och kastade på mattan med gondolen, +rev av rock och byxor, samt lade sig, som han +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_228' name='page_228'></a>228</span> +anmärkte, bredvid riddarens fru, och bjöd godnatt. +</p> +<p> +Den gamle blev länge sittande på sängkanten +och funderade. Sonen däremot, som hela kvällen +förhållit sig ytterst tillbakadragen såsom om han +fruktat få veta något ledsamt, tog nu mod till sig +och framskruvade frågan: +</p> +<p> +— Nå, far, har du sålt stugan och grejorna? +</p> +<p> +— Ja visst, svarade fadren, alldeles efter som +du bad mig. +</p> +<p> +— Och pengarna? hördes Alriks slocknande +stämma. +</p> +<p> +— De ha gått åt! +</p> +<p> +Nöjd med detta klubbslag mellan hornen lade +sig unga Lundstedt ner och låtsades sova. Men han +sov icke den natten utan tänkte; tänkte över var +han skulle placera den vilsekomna, som han lockat +ut i världen, och hur han skulle nära honom; tänkte +på sin direktörsexamen, professuren och sin +Angelika, om det nu var den i Jakobs kyrka eller någon +annan. +</p> +<p> +Medan nattens timmar så förgingo, avbröts +tystnaden då och då av herr Lindbom, vars varma hjärta +haft tid att svala av sig i golvdraget, och vars +saknad av den varma sängen gav sig luft i enstaka ord, +slungade på måfå. Och vid femtiden, när det ljusnat, +reste sig den barmhärtige samaritanen med ett +miserabelt lynne, hoppade i byxorna, fick fatt i en +särskild nyckel och sprang ut på gården. +</p> +<p> +Inkommen igen slog han opp fönstren, satte sig +i gungstolen och talade i mörka ordalag för sig själv +om fattigvårdslagstiftningen, försvarslösheten och +folkets bristfälliga uppfostran, icke så mycket i bokliga +kunskaper som i folkvett. Lyckligtvis var herr +Lindboms vältalighet alldeles för djupgående att fattas +i dess innersta kärna av de halvsovande åhörarna +och när klockan blev halv sju måste den dystre +talaren gå, sedan han kastat en blick av rysligt förakt +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_229' name='page_229'></a>229</span> +på den gamles kläder och vid utgången smällt dörren +i lås så att huset skakade. +</p> +<p> +När far och son vaknat därvid, uppstod en +rådplägning dem emellan om vad som skulle göras, +och med resultat att sonen avlämnade sina åttiofem +riksdaler till fadren och uppmanade honom resa hem +igen, emedan fisket i huvudstaden var statt på +nedgående. Gubben, som drömt sig ett angenämt +stockholmsliv men icke vidare reflekterade över vad som +skedde, fann sig i att få en penningsumma i handen +och lovade bryta opp så snart han besett stadens +märkvärdigheter, och därmed skildes de för att råkas +på Solen till middag. +</p> +<p> +När Alrik kom till middagen, fanns ej den gamle +där, men när han kom hem om aftonen, låg gubben +i herr Lindboms säng, och när sängens ägare infann +sig vid tiotiden, då tog det varma hjärtat eld, och +röken tycktes kväva den känslofulla, ty han blev +stum, så stum att han icke besvarade hälsningar. +Och sedan han sparkat stövelknekten upp på +kakelugnskransen, spottat framför sig en mängd gånger, +lossnade tungans band, men för att icke visa sig +obelevad gåvo hans känslor sig luft på det främmande +språk han var någorlunda mäktig. Och oförstådd +av sin omgivning luftade han sig liksom i enskilda +samtal med sin genius. +</p> +<p> +— Der alte Schlingel stinkt wie ein Aas, und der +kleine Bube ist ein blödsinniger Schmarotzer. +</p> +<p> +— Är du vid dåligt humör, Lindbom? frågade +unge Lundstedt, som satt och skrev harmoni vid sitt +bord. +</p> +<p> +— Jag! Nej! Inte alls! Tvärtom! +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_230' name='page_230'></a>230</span></p> +<p> +— Du kan ju ligga i min säng, så tar jag +mattan! svarade Alrik. +</p> +<p> +— Nå, efter du önskar det, så låt gå! Men jag +ska säga dig en sak: jag tycker inte det är artigt +att bjuda en långväga resande att krypa in så här +obekvämt, och du som har pengar i strumpa kunde +ha varit så artig och tagit ett rum åt din gamle far. +</p> +<p> +Herr Lundstedt den yngre invände, att gubben +snart skulle resa och att det inte lönade sig bråka. +Och därvid blev det. +</p> +<p> +Emellertid voro Alriks äregiriga drömmar slut, +och han måste i hast forcera en enkel organist- och +skollärarexamen, ty gubben, som slagit sig ner på +Solen, kom sig aldrig för att resa, och herr Lindbom, +som ledsnade på samboningen, bröt opp en vacker +dag, sedan han uppsagt farbrorskap och kamratskap +och tog sig ett nytt rum. +</p> +<p> +Efter åtta dagar hade gubben ätit och druckit +upp alla pengarne i sällskap med en krets av vänner, +som bildat sig omkring hans bord, och vilka alla, +av huru olika samhällsklasser de än voro, ledo av +en strykande aptit och en osläckelig törst. +</p> +<p> +Alrik såg sig därför en vacker dag i bekymmer +och ungefär i samma ställning som en far till ett +vanartigt barn, ty gubben gjorde honom verkligen +förtret och dök opp allestädes som fredsstörare, där +man icke väntade honom, och krånglade sig in +överallt. Stod Alrik en afton på stora Operan uppe på +alperna i Wilhelm Tell och väntade entré, såg han +på andra sidan scenen oppe i molnen den gamle +stå med en lina i handen, färdig att hissa på; gick +han över Norrbro en middag och en folksamling stod +vid barriären och tittade ner i strömmen, fick han +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_231' name='page_231'></a>231</span> +se gubben ihop med tullvaktmästare sitta i en båt +och fiska nors; och en söndag fann han fadren stå +och alternera med orgeltramparn i själva Jakobs +kyrka. Överallt fanns han, och tycktes gå genom +lykta dörrar, tyst utan talförhet slank han in och +blev aldrig utkörd. Helst träffades han dock vid +disken på Solen, där han blivit bergtagen av den +levande matsedeln framför skänken. +</p> +<p> +Emellertid hade Alrik ej tagit avsked av sina +drömmar, och han satt numera under den långa +gudstjänsten och lekte att han uppsköt giftermålet med +Angelika på obestämd tid, tills hon kanske bleve +gammal och ful, och ingen ville ha henne mera, +och hon då kanske toge honom; och han satt och +prövade hur hon skulle se ut som gammal; rynkade +omkring munnen, satte kaffefläckar under hårfästet, +lade umbra om ögonen, som han lärt i statistlogen +på operan. Men när hon var vacker ändå, hittade +han på att ruinera hennes far, såsom fru Schwartz +brukade, när en man av folket skulle få en högadlig. +När hoppet ändock icke ville nalkas honom och han +fick se fadrens, grevens, raka, ståtliga figur i den +fina överrocken med sidensarge i armarne, beslöt +han att förföra henne som Lasse Lucidor, men för +att kunna det måste han vara en storhet, en talang, +och han hade ännu icke fått spela på Jakobs orgel +utan bara dragit ut stämmorna. Detta blev nu hans +närmaste mål att få spela utgången åtminstone, och +nu flyttade sig all hans längtan och åtrå över på +orgeln, och i åtråns hetsfeber antog instrumentet alla +fullkomligheter, som den älskade brukar ta. +Tennpiporna blevo silver, mahognyt blev palisander, det +finaste träslag herr Lundstedt kände namn på, men +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_232' name='page_232'></a>232</span> +som han aldrig sett; stämman vox humana kallade +han numera vox angelica, och det var hennes röst, +som han aldrig hört. Registerknapparna med deras +i porslinsskyltar inskrivna namn, vilka närmast +liknade en apotekshylla, antogo mystiska former, +växlande alltefter den brinnande åskådarens sinnelag. +Ibland voro de ringklockor till dörrar i ett stort hus, +där det bodde sköna kvinnor, vilkas namn stodo +skrivna på plåtarna, ibland knapprader i +isdrottningens klädning; isdrottningen visste ingen mer än +herr Lundstedt vem det var, och han hade aldrig +sett henne heller, men hon borde vara mycket stor, +och elfenbenstangenterna voro hennes tänder; hade +någon frågat huru de kunde vara det, då de sutto +i tre manualer, skulle herr Alrik svarat, att +isdrottningen hade tre gommar, ty han kunde svara på +allting, och de svarta tangenterna voro gamla murkna +tänder, som icke blivit utdragna, för isdrottningen +var tusen år fylld, men ändå tämligen ung; det +berodde alldeles på hur man tog det, menade herr +Alrik. +</p> +<p> +En gång hade han sett i Meyers universum hos +herr Lindbom, medan dennes hjärta ännu var varmt +och öppet för havets son, och där hade han sett +basaltgrottan på Staffa. Sedan den dagen var orgeln +en stor basaltgrotta och orgeltramparen var Eolus, +som gjorde stormen; men djupast ner på grottans +botten bodde ett troll, som kunde komma fram om +man tryckte på en knapp, och kom det fram, skulle +grottan störta samman. Anledningen till denna sista +tankelek var den, att professorn en gång visat +lärjungen en registerknapp, som ledde en stämma, vilken +icke fick utdragas samtidigt med vissa andra, med +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_233' name='page_233'></a>233</span> +risk att eljes orgeln skulle gå sönder och golvet +måste brytas opp för att instrumentet skulle kunna +lagas. Det var trollknappen, som herr Alrik kallade +den, och han kunde sitta och stirra på den långa +stunder, fingra på den, när ingen såg det, och när +han var ledsen önskade han dra ut den, höra dånet +och braket, som skulle uppstå när orgeln med sina +tunga basalt-pelare störtade över honom och han +fick dö en härlig, berömd död i sin ungdom, inför +Angelikas ögon, och i Guds eget hus. +</p> +<hr class='tb' /> + +<p> +Under sådana lekar och mycket arbete försvann +studietiden så tämligen hastigt och en vacker dag +stod herr Lundstedt färdig med sin examen, på vilken +själva krönet skulle bli att han en afton finge spela +på kyrkans orgel i professorns närvaro, för att sedan +gå ut i livet och tillträda klockarbefattningen i Rånö +kapellförsamling, där han hade indigenatsrätt. +</p> +<hr class='ppg-pb' /> +<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'> + +<h3>FEMTE KAPITLET.</h3> +</div> + +<p> +Klockargården ligger på en udde vid Kyrkviken +med utsikt åt fjärden, som nu är isfri efter +vårstormarna. Den röda träbyggningen är rätt stor, +ty den innesluter sockenstuga, skolsal och boställe, +och nu om eftermiddagen, när den är tom, ser den +ändå större ut och ödsligare, och herr Lundstedt går +omkring den och ser genom de nakna fönsterna, +vilka utan gardiner stirra som insjunkna ögon; och +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_234' name='page_234'></a>234</span> +när han stannar utanför skolstugan och för att liksom +söka sällskap tittar dit in, ser han de långa bänkarna +fullsatta med barn, och sig själv i katedern, ty han +kan se allt vad han vill numera. Ensam på gården, +dit endast en gumma kom för att bära mat och städa, +hade herr Lundstedt haft svårt att finna sig första +tiden, ty han ägde ingen att språka med, och +pastorns på andra sidan viken tog endast emot honom +som en tjänare och kallade honom Lundstedt rätt och +slätt, vilket nu icke skulle gjort honom olycklig, efter +som han kände sin ställning och fann sig gott vid +den, men det underordnade i hans läge hindrade +honom att fritt söka upp förmannen och något intimt +eller dagligt umgänge kunde således icke komma +till stånd. Skolläraren fann sig sålunda hänvisad på +sina lärjungars sällskap, och med sin otroliga +lekfullhet fann han snart på att uppliva sina +stockholmsvänners minne genom att döpa om barnen efter vissa +likheter de kunde förete med de frånvarande +originalen. Den skickligaste läxläsaren kallade han +sålunda professorn, den starkaste sångaren hette +Lindbom; och Angelikas systrar funnos där också, men +hon själv fick icke sitta i skolan, när hon varit så +nära att bli gift. +</p> +<p> +Herr Lundstedt hade sålunda alla sina bekanta +dagligen och stundligen inför sig, och när vänkretsen +blev för trång, tog han sig till att ge liv åt +personerna i de böcker han läste, och som han nu ett +år ur sockenbiblioteket lånat Cooper, hade han hela +klassen full med Skalpjägaren, Spårfinnaren, +Läderstrumpan, Hjortdödaren och så vidare. Pojkarne +flinade visserligen först, men snart vande de sig vid +dessa pseudonymer och begagnade dem sins emellan. +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_235' name='page_235'></a>235</span></p> +<p> +När han nu fördrivit en stund med att befolka +den tomma skolsalen och eftermiddagen blev honom +lång, gick han ner till kyrkan för att spela orgel. +Gudshuset är en liten träkåk, som liknar en ändrad +storbåt, upptagen från ett större djup efter en längre +sumpning, utan torn och med små fyrkantiga +världsliga fönster. Det största på kyrkan är nyckeln, stor +som en dragg och gjord att bäras med två händer, +för att icke tappas bort. +</p> +<p> +Det inre är däremot mera livligt och påminner +om ett leksaksstånd i julmarknan, eller en +dockteater, eller i vissa delar en gammal flickas +toalett, Kina slott på Drottningholm, ett schweizeri, ett +klädstånd. Taket är nämligen en ryggås med +tvärbjälkar, bemålade med stora sjöormen, torskhuven, +läderlappar, springbockar; och under bjälkarne hänga +amiralsskepp, träduvor, som prinsens gubbar sälja +till flugfällor, ljuskronor, skeppslyktor; altaret är en +stor toalett, med ljusstakar, parfymflaskor, +porslinsdockor, karamellsdeviser, pappersblommor; väggarne +äro behängda med sköldar och svärd med sorgflor, +tavlor med får, herdar, kungar och dronningar. +</p> +<p> +Allt detta gör det husligt inne i den tomma +byggnaden, som ser bebodd ut, gör att skolläraren +trives där som i ett rum, där någon bott länge och +suvenirer samlats. Men orgeln har han behövt längre +tid att göra om i sitt sinne. Med starkt minne av +Jakobs basaltgrotta, där stormar och böljor kunde +släppas lösa, kom han hit och såg en liten vitmålad +chiffonjé med två andrag, den ena en fyra fots +principal, den andra en valdflöjt på två fot. Omfånget +var tre och en halv oktav. Detta senare var det +sorgligaste; det var som att simma i en sump, där +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_236' name='page_236'></a>236</span> +man inte kunde ta ut tagen utan att stöta emot. +Sorgliga tangenter, bruna som käringtänder och +direkt angjorda på abstrakten, så att man kände hur +man öppnade ventilerna, och kände hur de smällde +igen, som när man blir utkörd och någon kastar +igen dörrn bak efter en. Det låg något tvärt, +ovänligt i anslaget; och tonen skrikande som fiskmåsar +och tärnor, en riktig skärgårdsorgel, ibland också +snattrande som en and, ibland tjutande som en räv; +ja de lägsta basarna uppförde sig ibland +oanständigt, när det var sjövind och mekaniken fuktade. +</p> +<p> +Men herr Lundstedts allt omskapande sinne +försåg orgeln med alla de fyrtiotvå stämmor som +Jakob hade och han satte upp en spegel över +notställaren, så att han kunde se vad som tilldrog sig +i kyrkan, och var han där ensam och ingenting +tilldrog sig, så kunde han se Jakobs kyrka i sin +trollspegel, som han kallade den. Då såg han Westins +Kristi förklaring i fonden, såg magister Lundberg +gå opp i predikstoln och Angelika komma med sin +far på läktaren, såg kyrkvaktaren, nattvardsbarnen, +kantorn och skolgossarna. Och då spelte han den +fugan han utförde sista aftonen efter examen, och +samma rysningar av vördnad för sin egen storhet och +makt intogo honom nu som då, och fötterna arbetade +på obefintliga pedaler, händerna togo oktaven, där +tonen fattades, och drogo ut stämmor, där inga +funnos. +</p> +<p> +När han så tröttnat på spelet, gick han ut i +stränderna, helst de yttre, som vette åt havet. Där +hade han så mycket att se på och leka med, och +ingen störde honom. Hittade han på tångsträngen, +vilken låg som en svart garnering där vågskummet +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_237' name='page_237'></a>237</span> +stannade, en kork, så kom den från Ryssland och +gav anledning till en halv timmes betraktelser +huruvida den suttit för tsarens frukostvin, eller om en av +hjältarnes avkomlingar i Fänrik Stål haft sin +korkskruv i den; hittade han en avbruten årtull, målade +han upp ett skeppsbrott under upprörande +omständigheter; en tombutelj undersöktes alltid, om den icke +skulle innesluta någon skrift av en förlist, som i +den nedlagt sin sista önskan. När denna havets +soplår icke mer försedde leksaker, lade han sig +på strandklippan och tecknade om molnen, målade om +vågorna, gjorde om stranden och gav kobbar, skär +och vikar namn. Där hade han lagt Kastellholmen, +där Strömsborg, här Årstaviken; och Landsorts fyr, +som vid solsken lyste vitt, kallade han Tandpetaren +till minne av obelisken i Slottsbacken och så vidare. +</p> +<p> +Men under det herr Lundstedt lekte, +försummade han i hög grad sina jordiska angelägenheter. +Sålunda låg hans trädgård ännu vid midsommartiden +ogrävd; hans fiskvatten obegagnat och hans båt +gissnad. +</p> +<hr class='ppg-pb' /> +<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'> + +<h3>SJÄTTE KAPITLET.</h3> +</div> + +<p> +Rånö var endast bebyggt av tre hushåll fiskare +med en halv mil mellan varje, pastorns och +herrskapets. Om detta senare hade herr Lundstedt hört +ett och annat utan att lyckas få se dem. Det var +icke heller lätt, ty herrskapet bestod endast av +omyndiga, vilka uppfostrades i Stockholm, och +herrgården, vilken låg långt oppe i land, hade han icke +haft anledning besöka. Men nu kom det en order +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_238' name='page_238'></a>238</span> +från pastorn, att klockaren på lördagarne skulle +hämta sockenposten uppifrån gården, och sålunda +befann sig herr Lundstedt en eftermiddag på väg +inåt skogen och mossarna, där den okända +herrgården skulle ligga. Han ginade över ett kärr, där +han höll på att trampa på morkullorna, skrämde +upp en älgkalv, såg grävlingen gå ut på +aftonpromenaden, allt under det han åts av myggen, som +dansade i solnedgången runt om pors och odon. Tuvorna +stucko ur det svarta vattnet som små barngravar och +gungade när han hoppade på dem, för att snappa +ett hjortron. +</p> +<p> +Bären lyste allt gullgulare, och de yngre hade +ännu den röda kinden vänd mot solen; herr +Lundstedt lockades allt längre in på mon, där endast unga +tallar, raka som metspön och med en ruska i +toppen, prickade ut den våta vägen, som var lagd med +grenar och ris som en rörlig pontonbrygga. +Plötsligen hörde han hundskall och såg en skorstensrök, +varav han slöt, att det underbara slottet låg i +närheten. Och då han kom närmare, såg han snart två +långa skorstenar sticka upp ur ett moln av lönnar, +vilkas näsor dinglade för aftonvinden och skramlade +som ärter i en torkad gåsstrupe pigorna bruka nysta +tråd på. Herr Lundstedt blir blyg och stannar att +betänka sig vad han skall säga, när han kommer fram; +och när han står där, tycker han, att lönnarne räcka +lång näsa åt honom, sätta näsorna i vädret, +romerska näsor, norrköpingsnäsor, grekiska, judnäsor, +prästnäsor, som sitter bak på gåsen, och han står +där och leker med näsorna, tills en betjänt kommer +och frågar vem han söker. +</p> +<p> +På herr Lundstedts höviska svar ledsagar +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_239' name='page_239'></a>239</span> +betjänten honom förbi hundgården upp till byggningen. +Det är ett lågt, vitt stenhus med en stensköld i +pannan, på vilken ett kamfiokort och ett hjorthuvud +äro huggna under en furstlig krona. Herr Lundstedt +införes i en förstuga, som är målad med riddare +som sticka vildsvin med spjut, under det +rapphönshundar hålla dem i öronen och landsknektar blåsa +valdhornssolon med nävarne i klockstycket. +Betjänten visar honom en bambustol att sitta på, och går +in genom en dörr, som tyckes leda till köket, efter +som det luktar lök, när han klämmer ut luften med +dörren. +</p> +<p> +Men en annan stor dörr står öppen på högra +sidan, och från bambustolen ser herr Lundstedt +hörnet av ett ekskåp, som står på svarta klot, och när +han lutar sig fram, varsnar han ryggen av en stol +och axlarne av en herre, som då och då visar de +utkrokade testarne av en snusbrun peruk, och han +hör en äldre mansröst tala: +</p> +<p> +— Detta är ingenting mindre än Rüdesheimer av +sjuttonhundra och fyrtiofem, mina herrar och fröken +Beate, som hans majestät, högstsalig konung Fredrik +i livstiden här nedlade i källarne, under detta golv, +mina herrar och fröken Beate, och en hel pipa från +högstdensammes arvland Hessen med binamnet +Kassel, att ha vid jakttillfällen och även andra +oförutsedda tillfällen härute på högst densammes älskade +Frösnäs. Vinet är delikat, högt över vår — må jag +säga ordet — horisont, mina herrar och fröken +Beate... vad är det frågan om? »Någon som vill +tala vid fröken!» — Fröken Beate! Det är någon +som vill tala vid fröken! +</p> +<p> +Strax efter trädde en dam ut med tre +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_240' name='page_240'></a>240</span> +korkskruvar på var tinning och bad herr Lundstedt stiga +in i hennes enskilda rum. Skolläraren följde och +kom igenom en sal, som öppnade sig över en veranda +utåt havet och fyren, och inträdde därpå i ett +kabinett med vita möbler, mycket små och klädda med +rosenfärgat kattun, ett pastellporträtt och en +silhuett ovanför soffan. +</p> +<p> +— Var så god och sitt ner, herr organist! sitt +ner på soffan, och var välkommen till oss, började +fröken Beate. Löjtnanten har några till jakt hos +sig och är upptagen för ögonblicket. Herr +organisten kommer från Stockholm nyligen och har gått +på akademien. Det har jag också och spelat för +van Boom, men nu har jag glömt bort allt vad jag +har kunnat. Nå säg, vad är det här nya med +postväskan? Ska kyrkoherden ha den på lördagen? Det +är synd det, för vi brukade alltid läsa bladen. +Vad tycker organisten om vår pastor? +</p> +<p> +Herr Lundstedt hade nu så många frågor att +besvara på en gång att han blev tigande. Men +fröken Beate, som såg den unge mannens blyghet, +fattades av medlidande, och med sin hand stödd på +hans knä och med sina ögon drunknande i hans, +intalade hon honom mod och självtillit, vilket allt +dock tycktes ha ett annat inflytande på skolläraren, +som ansikte mot ansikte med en stark verklighet +icke kunde komma sig för att leka bort det oroande +intrycket. Han tittade sig omkring i rummet för att +fånga någon leksak han kunde sysselsätta sig med, +men fröken Beate trängde så inpå honom, att han +icke kunde se annat än en svart fläck med sex +korkskruvar emot fönsterrutan, och strax såg han i +tankarna sex buteljer rhenskt vin, som man får på +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_241' name='page_241'></a>241</span> +begravningarne, begravningarne som han så ofta sjungit +på i Jakobs kyrka, när professorn spelade orgeln, +och som han fick åtta skilling banko för, när det +var fint lik, och han sedan kunde köpa en +kryddlimpa med smör eller sex tvåskillingsbakelser för på +mjölkmagasinet i Norra gatan, där han bott med den +varmhjärtade Lindbom, som talte tyskt och mörkt, +när han blev ond, för att fadren ville ligga kvar för +länge och begagnade nattbrännvin... +</p> +<p> +— Förlåt, är det herr Lundstedt? avbröt +löjtnanten i den snusbruna peruken, inträdande genom +dörren. Jag är förvaltaren på gården och frågar +om inte vår gode skollärare ville dricka ett glas vin +med fyrmästaren och sjömätaren! +</p> +<p> +Herr Lundstedt steg upp vördnadsfullt och +tackade den gamle herren, som puffade honom in i +stora riddarsalen, där möblerna voro lika mycket för +stora som de varit för små inne i kabinettet. Och +under möblerna lågo hundar med hängande öron och +morrade åt den inkomne. Men löjtnanten satte +skolläraren i en stol som en enmanssäng och skänkte i +en grön remmare, sade skål och fortsatte att tala. +</p> +<p> +— I denna sal, mina herrar, och jag behöver +inte säga det åt fröken Beate, bodde en gång den +store Gustav den andre Adolf, när flottan låg vid +Älvsnabben här mitt emot (som sjömätaren känner), +och man tror att senare dronning Maria Eleonora +före sin berömda flykt hållit sig dold här. Det var +det trettioåriga krigets stora tidevarv, då +människorna voro större och därför allting större därefter. +Om vi betrakta dessa ansikten, som blicka ned på +oss från väggarne, och se huru stort hår de hade +till exempel, huru stora näsor och ögon, så behöva +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_242' name='page_242'></a>242</span> +vi icke fråga oss varför detta skåp är som en +fästning, varför detta bord som ett golv, dessa stolar +som parvagnar! Denna spis tog emot ett mått +bryggved som en pris snus och denna ljuskrona kunde +lysa opp Rånö kyrka om julottan. Det var stort +folk, och en stor tid! Sedan kom en liten tid med +små människor! Håret krymper till en råttsvans, +kragstöveln blir en urringad sko — se porträttet +där — soffan blir en stol till ett dockskåp, stolarna +pallar, och man knaprar karameller på ett +nattduksbord — fy fan! Remmarn blir en fågelkopp, bägarn +ett supglas, svärdet ett stekspett, och skåpet en +kommod! — fy fan! Mänskorna prata lort i stället +för att slåss, och det stora blir så litet, så litet! +</p> +<p> +— Nu måste jag segla! säger fyrmästarn och +ser på sitt ur. Solen är straxt nere och vi måste +passa på tändningen! +</p> +<p> +Löjtnanten visar missnöje, men sjömätaren, som +skall föra ut fyrmästaren på sin ångbåt, biträder +dennes mening och det så vackert började talet +måste slutas. Som herr Lundstedt visat sig som en +dålig åhörare, blir han icke bedd stanna, utan går +i sällskap med jägarne och deras hundar, och när +de alla kommit till en korsväg på mon, blir herr +Lundstedt ensam. Solen går ned och genom +granarne synes det i flammor stående havet som stora +stockeldar, vilka småningom slockna och försvinna. +</p> +<p> +När herr Lundstedt lämnat postväskan i +prästgårds grindstuga och kommit hem, märkte han att +det var tomt i huset. Han såg den förfärliga +ensamheten, och när han tände sitt talgljus och ställde +det på matbordet, där ett mjölkglas stod vakt +bredvid ett rågbröd, tyckte han, att det gjorde honom +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_243' name='page_243'></a>243</span> +ont om ljuset, vars låga förde en kamp med mörkret +för att hinna med sitt ljus till tapeten. Och tapeten +var så eländigt ful, möblerna trotsade allt trolleri +att bli vare sig stora eller små, och hur han bjöd +till, men i kväll kunde han inte leka något. Han +försökte tänka på något roligt, något han gärna +önskade, men tankarne gingo icke dit han ville. De +kröpo tillbaks ditupp, bakom mon i det lilla +trollslottet, där han i ett ögonblick hade förstått, att en +förändring skulle kunna inträda i hans liv, ty det +hade han sett på henne, att hon ville ha honom, +att hon kanske skulle vara i stånd att ta honom mot +hans vilja, och — vad skulle sedan ske? +Åtminstone blev det icke mer att leka. Kanske måste +han ut att fiska, ro omkring till bönder och +skärkarlar att tigga ihop sitt tionde, ett skålpund smör +här, en fjärding strömming där, några pund hö hos +den, och så måste han köpa ko, hålla piga, gräva +i trädgården och aldrig mer få spela orgel om +vardagarne. +</p> +<p> +Nej, hellre då gå fri och leka, böja och knåda +hela skapelsen efter sin inbillning, tillfredsställa alla +sina infall och lustar, icke känna något tvång, icke +vara missnöjd med sin ställning, aldrig avundas +någon, icke äga något, som man måste frukta att +förlora. Hellre ha Angelika för evigt än husfrun på +herrgården för livstiden. Och med detta beslut lade +sig herr Lundstedt att sova och drömma, ehuru han +hellre drömde vaken, då han fick bestämma vad han +ville drömma. +</p> +<hr class='ppg-pb' /> +<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'> +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_244' name='page_244'></a>244</span> + +<h3>SJUNDE KAPITLET.</h3> +</div> + +<p> +Alrik Lundstedt var född på en kobbe i +havsbandet utanför Mysingens fjärd och fadren satt där +som torpare under bonden i Norrön. Kobben var +icke större än att man kunde gå den runt på +femton minuter. Ett par dussin tallar och några aspar +utgjorde hela växtligheten, och i deras skugga stack +ett magert gräs upp. Stugan var egentligen en +större sjöbod, som lappades med vrakgods efter hand +den föll ihop, och i en jordkula invid underhölls en +ko och ett får. Kon föddes med grässtråna under +tallarna och mossan på bergknallarna, fåret av +asparnes sorgfälligt samlade löv. Knep det hårt, så fick +kon äta salta strömmingshuven. All jord, som satt +under mosskokorna, skakades av och lades ihop till +ett potatisland, som blandades opp med snäcksand +och gödslades med tång. Spillningen efter djuren +skulle nämligen vara till kålen, rovorna och persiljan. +</p> +<p> +Torparen gifte sig tidigt och fick barn. Sex +stycken i rad. Men då blev det för trångt och det +uppkom kiv och nit. Hårda ord, ont om mat och +krig. Man stal av sig själv och av varandra; höll +undan och gömde; gick avsides och åt det stulna +som räven; tjuvfiskade och plundrade fågelbon; +vittjade andras nät och högg skog, kniade gräs, satte +snaror i olaga tid, och deltog i vissa oombedda +räddningsarbeten vid skeppsbrott. Ensamheten, striderna, +avunden gjorde snart samtal omöjliga, då en var +fruktade att genom lös tunga röja sina planer och +yppa hemligheter. Alrik, den yngsta och svagaste, +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_245' name='page_245'></a>245</span> +fick minst, och ingen lärde honom varken tala eller +skaffa sig livets nödtorft. +</p> +<p> +När modren dog, man sade att hon blivit +ihjälslagen under en stark vinter, när fisken blev borta, +upphörde all matlagning, och systrarne flydde, +bröderna flydde, så att slutligen Alrik blev ensam med +den gamle, som numera aldrig talade. Det var efter +den tiden han började lära sig leka själv, utan +leksaker, som han aldrig sett, utan lekkamrater, utan +lekplats och utan att kunna några lekar. Havets +evigt enahanda, grå luft, grått vatten, blå luft, blått +vatten, måsar och tärnor, skrak och svärt, var allt +varmed han kunde fylla ögats behov av att se och +sammansätta, och när det ej räckte, började ögat +arbeta på egen hand för att tillfredsställa behovet; +och örat, som endast hörde vindens sus eller +rytande, sjöarnes dån och brus, fåglarnes skri och +snatter, hungrade och tog sig till av brist på näring +att äta sig själv, blev exalterat av utmattningen och +hörde slutligen, där intet fanns att höra, hörde +tystnaden, hörde blodvågen, senans spänning, +muskeltrådens bristande, och slutligen toner, vilka samlade +och ordnade sig under månadernas lopp, ingingo +förbund och födde nya. +</p> +<p> +Vad som hänt under den svåra vintern, då +modren dog, tycktes fordra en begravning i den unges +sinne, ett tjockt täcke av jord och sten, ett helt +kummel av andra minnen för att icke kunna stå opp +igen, och när det lilla enformiga livets små +händelser ej kunde förse nog hastigt med material, lekte +han ihop tilldragelser, massor av intryck, och hopade +påhitt, synvillor, hörselvillor så att de bildade ett +tjockt lager, som kunde täcka den mörka fläcken. +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_246' name='page_246'></a>246</span> +Och så snart ett intryck blivit ett minne, hade det +fått verklighet, och lades som en ny sten på kumlet +över det begravna, som icke fick stå upp, och så +blev det begravna lika overkligt eller lika verkligt +som det som aldrig skett, upplöste sig, blev till +dunster och var långa tider försvunnet. Därför hade +ett slags drift hos Alrik uppstått att blanda bort +verkligt och overkligt, ett begär att bedraga sig själv +alstrats, ett behov fötts att icke stöta på någon +verklighet, som genom sin handgriplighet erinrade om +att en fatal verklighet, en viss natt uppträtt i hans +liv, och vars uppträdande i minnet åtföljdes av en +härjande och bitande känsla av skuld. Fruktan att +denna skuld en gång skulle komma att indrivas av +människor gjorde att han aldrig vågade ha någon +ovän, aldrig visa missnöje med något eller någon, +aldrig utöva kritik. Han hade av samma fruktan +upphört att tala, men hade i stället en mimik, alltid +full av förståelse och deltagande, som gav åskådaren +illusionen av att Alrik var en mycket meddelsam +och sympatisk kamrat. Sitt eget behov av uttryck +för känslor och förnimmelser hade han funnit i +musiken, i vilken han kunde berätta sin historia, utan +att någon förstod vad han sade eller fatta några +misstankar om att han bar på en hemlighet. +</p> +<p> +I världens ögon gällde han för att vara litet +fnoskig, men det gjorde han sig ingen möda att jäva. +Med skolan, som endast besöktes av tolv barn och +högst oregelbundet i anseende till de svåra +förbindelserna, behövde han icke ta saken alltför +allvarsamt, emedan ingen frågade efter den; och med +orgelmusiken om söndagen kunde han ställa hur han +ville, spela vad honom behagade. +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_247' name='page_247'></a>247</span></p> +<p> +Emellertid hade uppträdet hos husfrun på ett +obehagligt sätt kommit störande in i hans drömliv. +Situationen i all sin betydelselöshet hade varit ett +upprepande av en annan situation, som djupt +ingripit i hans liv och nu genom sin påminnelse gav +full kroppslighet åt det, som skulle ha varit +bortdunstat som ånga. Hela stenkumlet av intryck han +kastat över liket ramlade och skelettet låg där, +huvudskålen låg där, spräckt av isbillen, och det +hjälpte inte söka leka bort det mer, att blanda bort +det med drömmarne, att spela bort, läsa bort det. +Han hade blivit väckt och kunde inte somna om. +</p> +<hr class='ppg-pb' /> +<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'> + +<h3>ÅTTONDE KAPITLET.</h3> +</div> + +<p> +Det hade slagit Alrik mest att den främmandes +ögon kunde ha samma uttryck, att hennes arm kunde +ha samma gest, när hon lade handen på hans knä, +och denna jämförelse spände sig som en tråd mellan +det förgångna och det närvarande, och allt som låg +emellan upphörde att finnas. Allting krympte ihop; +manualen på orgeln blev icke mer än en alnsbredd +som den var, stämmorna bara två, pipverket +rosslade och hostade, spegeln återgav icke mer än den +bondgranna kyrkan med allt dess skräp och liknade +på sin höjd attributkammaren på stora operan. Skolan +var icke mer befolkad av Läderstrumpan och +Spårfinnaren, utan där sutto skorviga och snoriga +fiskarungar; havsstranden var en soplår, molnen +vattenångor, som stodo beskrivna i Berlins naturlära. +Allting blev tungt, grått och trist, och besvärjaren, som +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_248' name='page_248'></a>248</span> +kunnat blåsa liv i allt detta obetydliga, tråkiga, +enformiga, var en organist och skollärare, som skulle +svälta till vintern, om han ej fiskade och grävde i +jorden, tog upp sitt tionde och såg om sina +ägodelar. Därmed kommo tankarne över huru det +kunnat vara, om ej han skänkt bort sina pengar åt fadren +den gången, om han tagit direktörsexamen, om han +stått på sitt eget bästa. Förgäves sökte han förlika +sig med tanken, att det skulle kunna bli bättre, att +det skulle kunna glömmas igen, grävas ner, dunsta +bort i drömform. Drömrnarne blevo tankar, vassa, +skärande, som klippte sönder alla slöjor han ville +hänga opp för det förflutna, reflexioner, som +syrsatte och upplöste. Hans jämna, lugna lynne +förstördes, och ett smygande missnöje med allt sökte +sig insteg. +</p> +<p> +Förändringen märkte han själv, när han nästa +lördag skulle upp till herrgården efter postväskan. +Som sist stannade han framför lönnarna och tittade. +Inte var där några näsor! Fröbaljorna liknade inte +alls några näsor; det var endast barnungar, som +kunnat hitta på det; och det hade han inbillat sig! +Han kom fram till byggnaden. Inte var det något +slott, ännu mindre något trollslott. Vad var +trollslott för slag? Där troll bodde! Men det fanns ju +inga troll, eljes skulle de stått beskrivna i Berlins +naturlära! Han blev införd av betjänten i +riddarsalen, där inga riddare funnos, och medan han +väntade, kommo alla löjtnantens yttranden fram för +honom, vilka han beundrat som högst visa. Inte voro +människorna större på sextonhundratalet än på +sjuttonhundra. Där hängde den lilla tjocka Carl den +tionde och där den lilla pojkfiguren Carl den elfte. +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_249' name='page_249'></a>249</span> +Och håret, det var ju tagel och löshår; mustaschen +var ju bara en smal tandborste. Inte voro alla dessa +krigare hjältar därför att de buro järnvästar! Det +var tidens uniform, och dessa krigare skulle nu hetat +indelta kaptener och majorer med postkontor i +bakgrunden. Möblerna blevo kanske inte mindre, men +rummen mycket större; så det kanske var en synvilla. +Och det andra sen! Inte voro Arvid Bernhard Horn, +Carl von Linné, Jonas Alströmer, som han läst om +i Fryxell, inte voro de mindre andar än Axel +Oxenstjerna, Königsmarck, och Olov Rudbeck, som var +fnoskig. +</p> +<p> +Fröken kom in och slog sig ner att språka. +Herr Lundstedt anmärkte genast för sig själv, att +hon liknade en av de där damerna på Tyska +Prästgatan, som han trott vara borgarfruar, men som +han nu först erinrade sig, att herr Lindbom +förklarat vara skökor. Varför han icke förr erinrat det, +visste han ej; kanske därför att han icke velat +minnas det. Fröken frågade först hur pastorn mådde. +Och då herr Lundstedt sagt sig tro väl, så började +fröken tala illa om honom, förfärligt; och till sin +skam märkte herr Lundstedt, att detta icke gjorde +på honom något obehagligt intryck. Därpå frågade +hon, om herr Lundstedt hade det bra, om han var +nöjd, om han älskade att göra musik. Till ersättning +frågade herr Lundstedt huruledes löjtnanten befann +sig och om herrskapet skulle komma ut i sommar, +något som han egentligen icke brydde sig om. Nu +kom en störtsjö upplysningar om, att löjtnanten var +en gammal elak fanjunkare, som förstörde gården +och drack ur vinerna, att herrskapet voro ruinerade, +att fröken vilken dag som helst kunde stå på bar +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_250' name='page_250'></a>250</span> +backe, och att hon kunde laga utmärkt mat, förstod +lanthushållning och älskade små barn. +</p> +<p> +När herr Lundstedt lyckats utfå postväskan och +med densamma vandrade över mon, var han mycket +tankfull och nertryckt, men det fanns en ljusglimt. +Visserligen sörjde han över att han icke kunde leka +mer, men den tryckande känslan av skuld över ett +brott, han deltagit i, var något minskad, sedan han +hört att andra också hade sina fläckar. Allihop, +löjtnanten, fröken, herrskapet, pastorn ägde sina +hemliga vrår, där de gömde lik, myllade ner dem med +ord, gömde dem under blomster, kransar, band, granna +påskrifter som de ruttna liken under gravkullarna, +vilka planterades, vattnades och klipptes var söndag. +Det skulle sålunda verkligen vara sant det som sades +varje gudstjänst, att vi äro alla syndare, i synd födda +och jämväl syndat i alla våra levnadsdagar? Det vore +sålunda icke något skönt, något gott i livet, utan +allt vore sken, vitlimning, påstrykning! Men om så +vore, varför skreko då människorna emot, när någon +ville tro Guds egna ord, att det icke fanns en ren, +att det icke fanns något kärnfriskt, något sunt? +Trodde de icke sina egna ord, när de läste +syndabekännelsen eller läto prästen stå där förskansad +innanför altarringen och säga det på deras vägnar, +medan de lågo tysta på sina ansikten och kanske +logo över, att de narrat honom säga det, som de +aldrig ville erkänna. Kanske det också var ett sätt +att leka, ett sätt att dölja. Och vore det icke det, +varför steg icke han fram, hon fram för Guds altare, +och med öppen panna sade högt, utan att le, jag +har stulit tre lod silver, jag har ljugit mig fri från +två års straffarbete, jag har haft olovligt umgänge, +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_251' name='page_251'></a>251</span> +jag har förfalskat socknens räkenskaper, i stället för +att låta präststackarn stå och säga: jag fattig +syndig människa? Om nu prästen i stället sade: du +Anders i Norrö, du Karin på Aspskär, du har gjort +det och det, då skulle de bli onda och säga att han +ljög, om det också var sant vad han sade. +</p> +<p> +Det fick nu vara hur det ville med de andra, +han bar sin skuld, hade kommit till medvetande om +den, och ville bli fri från den. Han ville gå direkt +till pastorn och säga honom hur allt gått till, få +hårda ord, ta sitt straff och bli lugn efteråt. +</p> +<p> +Han gick vägen framåt och omkring viken. +Aftonsolen sken in emellan träden och målade +björkarnes näver rosenröd, tallarnes flarn eldröd, så att +hagen stod som en brasa. När han kom till ledet, +stannade han tvekande vid den tavla, som inramades +mellan syrenhäckarne på ömse sidor om brunnen. +Under gårdslinden, som sjöng alltigenom av bin och +humlor, satt pastorn och rökte en porslinspipa med +en målad hjort på huvudet. Den gamles ansikte +var grått under det stora vita håret, så vitt som +floxens blommor, där växte på rundelen. Han +pustade röken betänksamt ut, och den steg rätt opp i +den vindlösa luften. Bredvid stod prostinnan och +strök prästkragar på en strykbräda över en +stolskarm och hundkojans tak. +</p> +<p> +Herr Lundstedt gick fram med väskan, lämnade +den ifrån sig, och hälsade ett god afton. +</p> +<p> +Pastorn öppnade väskan med sin egen nyckel, +tog upp kungörelser och tillkännagivanden, +Väktaren och Stiftstidningen. Bröt brev och talade +slutligen: +</p> +<p> +— Nu är undantagsmannen i Svartnäs kaputt; +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_252' name='page_252'></a>252</span> +är väl arsenik som vanligt. Och Malins unge, som +var bortsatt hos Storvikarn, likaledes. Har +Lundstedt sett en sån församling? +</p> +<p> +Därpå svarade prostinnan, i det hon spottade +på strykjärnet: +</p> +<p> +— Uh, vad ä de att tala pöu, hemma hos öss +i Sköune dog alltin de gamla i märgelgröuven. +</p> +<p> +— Ja, vad ska man göra åt det! Men ni lär +också ha left rövare ute på kobben, Lundstedt. Det +gick fasliga historier om er en lång tid, va? +</p> +<p> +Herr Lundstedt vart dödsblek och svettades i +armhålorna. +</p> +<p> +— Förlåt, herr pastorn, men kan jag få lov att +tala ett ord enskilt! svävade han fram på målet. +</p> +<p> +Pastorn, som trodde det var någon +penningangelägenhet, bad skolläraren komma med in på +expeditionen. +</p> +<p> +— Nåå, tog han upp när Lundstedt dröjde; vad +är det om? +</p> +<p> +— Herr pastor; pastorn vet allt! +</p> +<p> +— Vad för slag? +</p> +<p> +— Det som hänt — därute. +</p> +<p> +— Nej, inte vet jag något; jag har bara hört +lite skvaller, och för resten är det över tio år sen. +Var Lundstedt med och gjorde slut på gumman? +</p> +<p> +— Jag var med, men jag gjorde det inte. +</p> +<p> +— Ja, ni lär ha levat — huller om buller! Jag +vill inte veta något, och kan inte göra något åt det. +Skaffa sig frid med sitt samvete bara, och tacka +Gud ni kom ifrån det för så gott köp. +</p> +<p> +— Ja, men se det är just friden jag inte kan +få! Inte för aldrig det! +</p> +<p> +— Å, Lundstedt vet ju, att Frälsaren har lidit +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_253' name='page_253'></a>253</span> +och dött för våra synder, så då kan han väl ha frid, +om han nämligen inte ärnar gå stad och göra om det! +</p> +<p> +— Ja, men detta kan han aldrig förlåta! +</p> +<p> +— Kan <i>han</i> inte? Han kan allt! Och när han +kunde förlåta rövaren på korset! — Se så, gå nu +inte och grubbla, utan var en man. — Kom och +drick en toddy med mig nu! +</p> +<p> +— Hör nu, Lundstedt, menade pastorn när +toddyn var drucken, kvälln är vacker och jag har ett +brev till fyrmästarn; skulle han inte vilja ta min +eka och ro ut till honom? +</p> +<p> +Jo, det ville Lundstedt gärna, i synnerhet som +han kände sig stå i stor tacksamhetsskuld hos honom, +som förlossat hans själ, och han bugade sig för +prostinnan, lyfte mössan och gick ner till båt. +</p> +<p> +Solen hade gått ner och fjärden låg blank som +polerat järn; fyren var tänd och lade ut en svag +ljusmatta intill bryggan, en hel mil lång. Det var så +tyst, att roddaren endast hörde sina årtag och kunde +tänka ostört över det passerade. +</p> +<p> +»Allt var förlåtet, endast han trodde.» Så +enkelt, så vackert, vilken skön religion! Icke +underligt att den ansågs vara den högsta av alla kända! +Rövare och banditer skulle in i paradiset, men de +oförvitlige, laglydige, trogne skulle åt helvetet! +</p> +<p> +Bara man trodde! Men herr Lundstedt hade +svårt att tro det, efter som den borgerliga lagen +straffade rövare och banditer, och belönade de +redlige och flitige! Han hade svårt att tro det, men +han måste tro det, eljes fick han aldrig frid, och +frid måste han ha. +</p> +<p> +Tro det! Var det så omöjligt! Om han icke +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_254' name='page_254'></a>254</span> +kunde tro det i dag, så kunde han tro det om en +månad! Kunde han icke tro det, han som kunnat +tro allt vad han velat förut! Att rågskylarna voro +soldater, att telegraftrådar voro fiolsträngar, orgeln +en stalaktitgrotta, en okänd flicka hans hustru +närapå! Han som inbillat sig att han ägt juvelringar, +som lågo kvar i guldsmens fönster, att fröken på +herrgårn hade sex korkskruvar i huvet, att Jon i +Espö hette Rävsvansen! Hade han trott det? Han +hade trott, att han trott det, önskat det så livligt +för att slippa tro något annat obehagligt, som skett +en gång, lekt att det var så. Varför kunde han då +inte tro att Gud förlåtit honom, när pastorn sagt +det och det stod i bibeln, och han önskade tro det, +måste tro det för att få frid! +</p> +<p> +Detta kunde han inte leka ihop, för det fanns +ingenting att ta på, ingenting att göra av. Det var +bara att tänka på, grubbla över, sitta och upprepa +för sig. Nej, det skulle komma något nytt, verkligt +emellan, en massa påtagligt emellan och lägga sig +över det andra och så skulle han få igen gåvan att +leka, och kunde han bara leka, så skulle han snart +vara lycklig igen. +</p> +<p> +Under dessa funderingar hade skolläraren +kommit mitt på fjärden. Han höll med årorna, medan +han torkade svetten ur pannan, och när det blev +tyst, hörde han en flickröst sjunga från fyren. Genom +luftförtunningen och avståndet kommo tonerna icke +rena fram, men stämde likafullt ungefär, så att, när +de nådde örat, de klingade svävande, obestämt som +eolsharpan. +</p> +<p> +Herr Alrik lyssnade, och undrade hur han med +båten måtte ta sig ut från fyren, där sångerskan +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_255' name='page_255'></a>255</span> +stod, och så kom han tillbaks i sin båt och undrade +hur hon såg ut som sjöng, vem det var som sjöng, +hur gammal hon var, om hon hade snörliv, om hennes +händer voro vita, vad hon hette. +</p> +<p> +Vid denna sista tanke drog ett brett löje för +första gången sedan åtta dagar över hans ansikte +och han utsade i tankarne namnet: Angelika. +</p> +<p> +Det var Angelika, ganska visst, som satt fången +ute i tornet och tände nödeld, och han var Alrik, +medregenten till Erik, som kom på härnadståg för +att befria henne, och i bröstfickan hade han +lejdbrevet, som innehöll benådningsdomen, eller påvens +dispensbrev, som tillät medregenter att gifta sig med +fångna prinsessor, och för att ge sin ankomst +tillkänna och visa sig som en riddare, reste han sig +och med sin bariton sjöng han som han hört Günther +så många gånger, men med ackompanjemang på +öskaret: »Du bör ej fruktan bära, kom följ mig till +mitt slott!» +</p> +<p> +Fyren blinkade illmarigt, men Alrik såg ännu +icke sångerskan, vilken dock straxt svarade, när +förförelsearian hade grånat ut mellan kobbarna. Och +som ett brevsvar klingade igen: »Och havets unga +tärna, hon gick en kväll så varm.» +</p> +<p> +Herr Alrik åhörde den stående och med mössan +i handen såsom när man hör folksången, och under +det han hörde, började det att leka för honom; +den vita fyren, smal opptill och vidgande sig mot +grunden som en kjol, blev sjöjungfrun med eldögat; +havets unga tärna, som sjöng honom till sig, blev +långa Majken på Bernhardsberg, som blinkade +oskickligt... nej, det fick inte vara hon! Nej, det skulle +vara havets tärna, det var mycket vackrare och han +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_256' name='page_256'></a>256</span> +ville älska henne, famna henne, men på avstånd, +utan att se henne, utan att hon såg honom, i sång, +i harmoni under sommarnattens rosenfärgade täcke +med gula bårder, och för att åstadkomma omfamning +tog herr Alrik opp första takterna i duetten »Hör +hur stilla vinden susar». När han givit an ton och +lyssnat, hörde han flickans röst sjunga sången, och +nu intonerade han i andra stämman, och de lindade +tonerna om varandra, som när man flätar favörer; +de kysstes i luften, de famnades på vattnet, och när +de sista orden: »sång och kärlek gå från himmel, +gå till jord», klingat ut, såg han de två sluttonerna +som ett par rosenröda duvor munnas, och i +detsamma föll från zenit en stjärna, målande sig som ett +nottecken med sin långa svans, som om den flugit +ur sångerskans mun till hans möte och han gapade +för att fatta den mellan sina läppar, men båten +krängde med detsamma, så att han satte sig ner +på betten. Och nu tog han i årorna, stack ut +bladen som ett par vingar och så flög han över till +fyrskäret, där han mycket riktigt träffade fyrmästarens +dotter, med vilken han redan sjungit duett, och till +henne överlämnade han brevet, emedan fadren var +ute på sjön, och han överlämnade brevet i två långa +timmar, som voro alldeles för korta, men tillräckligt +långa ändå för att ute på farstukvisten dricka kaffe +med sångerskans moder, och under samtal om stora +operan och Jakobs orgel vinna insteg i ett välbevakat +hjärta och för den fångna jungfrun visa vägen ut +till det fria. +</p> +<hr class='ppg-pb' /> +<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'> +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_257' name='page_257'></a>257</span> + +<h3>NIONDE KAPITLET.</h3> +</div> + +<p> +Herr Alrik har fått frid och återfunnit lekens +gåva, men nu leker han den käraste leken med +verkliga leksaker, och varje dag som går lägger en ny +sten på kumlet, där liket ligger, och det skall aldrig +stå opp mer, sedan han fick det lilla Blekansiktet +i huset. +</p> +<p> +Han har nu gravat jorden och plantat i +solskenet, satt garn och vittjat i regnväder, så att han +är kopparbrun i ansiktet och älskar kalla sig den +Röde Mannen. På tröskeln till sin wigwam röker +han sin kalumet och tackar den Store Anden, som +gav honom den Vita Bisamråttan; men när den Vita +Bisamråttan har lynne, säger hon att lyckan icke +är i fullmåne, då Medicinmannen med porslinspipan +under prästgårdslinden icke vill äta ur samma fat; +men då talar den Röde Mannen visdoms ord om ett +kid, som skall födas och bli en Stor Medicinman, +som en gång skall sitta under pastorslinden, när en +annan Bisamråtta skall stryka hans prästkragar, och +då skall fredspipan tändas och kanske den Gamle, +som nu fiskar i de stora vattnen, skall hänga sina +nötta mockasiner på pastorns gärdesgård och äta +pemmikan hos den unge Mohikanen. Och för övrigt, +det var i alla fall pastorn, som gav Den Röde +Mannen frid, när han lärde honom känna vite Krist. +</p> +<p> +Och när han talat och Blekansiktet vill svara, +ber han henne sjunga i stället; och när han narrat +henne sjunga och han mot sin vilja hör att det är +falskt, säger han sig att det är mixolydisk tonart +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_258' name='page_258'></a>258</span> +hon sjunger i, och han tror till och med att hon +har funnit de felande halvtonerna mellan e och f +och h och c, ty hon är nu den märkvärdigaste av +stammens döttrar, utom att hon är den skönaste +och godaste, ty hon har lärt honom trolla igen, när +han förlorat gåvorna, och nu kan han när som helst +vandla salt torsk till stekgädda, härsket flott till +bordsmör; han kan ta fikon på sina tistlar och +druvor på törnena; ur sin hatt plockar han allt vad han +vill, utom olyckor, och han kan svälja förödmjukelser +som stora kavalleristsablar, äta eld från själva +helvetet, om det så skulle vara, och sedan nysta ur sig +de grannaste sidenband, som han väver rödlakan +och gyllenduk av. Den kan trolla! +</p> +<p> +Och nu har den gamle Bävern gått till sällare +jaktmarker och tagit hemligheten med sig djupt ner +under den röda pipleran, som ligger öster om solen +och väster om månen. +</p> +<hr class='tb' /> + +<p> +Så ungefär, fast inte så utblommerat, brukade +den trolske klockaren på Rånö berätta sin historia, +när en lustkutter förirrade sig ut i hans avlägsna +vatten och han hade fått ett par supar för att visa +ut abborrgrunden. Hur mycket som var sant visste +man aldrig, ty han ljög vartenda ord han talade, och +hur han hade det i ensamheten och fattigdomen fick +man inte reda på, ty det visade han aldrig. +Grannarne påstodo, att han aldrig gått på Musikaliska +akademien, aldrig känt far och mor, och aldrig varit +gift. Men det kunde vara lögn det också, ty det +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_259' name='page_259'></a>259</span> +var ena rackare att ljuga där på kanten! Och de +var dorska och egna därute i havsbandet; där såg +de stora sjöormen och trodde på råt, kom sällan åt +kyrkan och lade slantar under stenar, förgjorde +bössor och kunde otyg. Men den värsta trollaren +var ändå klockaren på Rånö. +</p> +<hr class='ppg-pb' /> +<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'> +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_260' name='page_260'></a>260</span> + +<h3>Min sommarpräst.</h3> +</div> + +<p> +När jag kommer ut om våren till sommarnöjet, +är jag den första. Den lilla badorten är öde, luckor +äro stängda, verandor täckta. Träden äro +halvlövade, rabatterna ogrävda, och i hål och vrår ligger +litet smutsig snö kvar. Men då går jag ner till +gästgivargården efter middagen och finner min +sommarpräst. Sådan jag fann honom där för tolv år sen +finner jag honom än, sittande vid sitt punschglas i +kakelugnsvrån, läsande sina tidningar, strykande +huskatten och småspråkande vid värdinnan. +</p> +<p> +Han är några och trettio år och ser ännu ut +som en lång, mager student. Men nu på våren är +han magrare, förefaller det, än i fjor, hyn gråare, +ögonen slocknade och rösten tunnare av brist på +talövning. +</p> +<p> +När han blir varse mig, får han först en +underlig glans i ögonen, som om han hade förtalat mig +hela vintern och hade ont samvete, denna +egendomliga glans, kanske uppkommen av en hornhinnans +spänning, då pupillen skall vidgas för att kanske +läsa i den andras ögon vad den tänker. Jag vet, +att han hatar min verksamhet, men i denna stund +är han en människa i ensamheten, och jag ser att +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_261' name='page_261'></a>261</span> +jag, som kommer utifrån världen, där det lever, också +kommer till honom såsom vårens bebådare, den första +badgästen, vilken snart skall följas av andra. Och +när vi övertygat oss om, att inga fientligheter skola +utbryta, sätta vi oss till bords. Första halvtimmen +talar han med en entonig, skrällande röst utan +halvtoner, utan nyanser, och jag har svårt att +återkonstruera i honom en bildad man. Hans talorgan har +på åtta månader anpassat sig till lotsars och fiskares, +hans hjärna har tryckt ner sig till att bli förstådd av +enklare tankemekanismer, hans ordförråd har +förlorat mellanfärgerna, övergångstermerna, och +upptagit de enkla, stundom vulgära glosorna. +</p> +<p> +Han är misstänksam som den ensamme, och han +tittar ideligen efter om jag menar vad jag säger, +ty jag avpassar mig av omedveten sympati, jag +spelar på stycken, som behaga honom, utan att lämna +något ifrån mig, jag drar upp hans utgångna +urverk; och småningom hör jag honom knäppa i den +gamla goda gången. +</p> +<p> +Han vill gärna lyss till nytt från mig, men +njutningen att få tala själv överväldigar honom, behovet +att visa sig vara en jämnbörding griper honom, och +han går på de högsta frågorna. +</p> +<p> +Efter en timme är hans röst något beslöjad, +men börjar redan låta finare; han söker icke längre +så pinsamt efter ord, hans ansikte, nyss så dött, +så färglöst som fallet löv, lyses upp, och han berusar +sig av tal. +</p> +<p> +Vi undersöka Kierkegaard, lidandets skald, och +han svämmar över i frosseriet på sina lidanden, +som han utan att bikta sig får ge luft. +</p> +<p> +Men vi ha läst Kierkegaard på var sitt sätt, +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_262' name='page_262'></a>262</span> +jag som psykolog och han som kristen. Antingen +han icke förstår mig, eller icke lyss på mig, nog av, +han har hört att det ger återljud i min +resonansbotten och han blir vältalig; talar och talar, så att +jag tycker det är synd avbryta en lycklig människas +utsvävning; men han vill kränga över åt +kristussidan och jag stretar emot. Han går på och jag +låter honom hållas. +</p> +<p> +Det drar väl en timme och han behandlar mig +som adepten, kastar mässkjortan över mig, tar eden +av mig, hör ej på mina protester, primsignar mig, +vädjar slutligen till mitt bifall emot kristushatarne. +</p> +<p> +Då ler jag för att väcka honom, men han ser ej +mitt leende, och han går vidare, djupare, kommer +in i exegetiken, och åker fast i tjockaste teologien; +stannar och ser på mig, för att höra mitt bifall. +</p> +<p> +— Men käre bror, avslutar jag, det är väl ingen +hemlighet för dig, att jag icke delar en enda av +dessa dina meningar! +</p> +<p> +Han ser på mig, synes erinra sig något, ler, +och vi tala om något annat. +</p> +<p> +Nu är det min tur att tala! Lamporna tändas +i salen och ny punsch är inne. Jag talar om den tid +vi leva i såsom en sovandets tid, fortsättande ett +sovande, som började med århundradets ingång, då +mänskligheten tröttnat på att vaka; flätar in +upplysningar om Darwins upptäckter och Schopenhauers +och Hartmanns genomskådningar, ställer in +kristendomen i sitt sammanhang i världshistorien, ger kött +åt teologiens kroppslösa skuggor, förklarar det som +han ville ha oförklarligt, utan att väcka honom med +den ökända rationalismens populärresonemanger, +nämner varken Strauss eller Renan, improviserar en +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_263' name='page_263'></a>263</span> +världsåskådning i diktens lagom dimmiga bilder. Jag +ser hans halva ansikte som en vit fläck i +lampskenet, fallande snett ovanfrån, och hans ögon +brinna, lysa genom tobaksröken; jag tror att jag +har honom med mig ett gott stycke, längre än han +hade mig nyss; jag har magnetiserat honom genom +att sätta hans hjärna i mina rörelser, jag känner +en stund talarens rus, då han kan röra, leda sina +åhörare; jag har tagit honom ur hans mysticism med +min oklarhet, då jag visste att varje införande av +frågorna på det klara skulle väcka ekon i hans +apologetiska minnen; men jag tröttnar. Kan icke +längre undvika att torna på en av hans dosor, i +vilka apologetiken förvaras, det vill säga, en +samling motbevis mot alla förutsedda invändningar mot +kristendomen. Mycket rätt: jag rör oförvarandes vid +fjädern, locket öppnas, min makt är slut. Nu ler +han och säger: +</p> +<p> +— Det är väl ingen hemlighet för dig, att jag +är absolut motståndare till alla dina meningar. +</p> +<p> +Varpå vi gapskratta! Men ingen dispyt kommer +till stånd, inga resonemang, ty i samma ögonblick +vi skulle söka giva och taga skäl vore allt samtal +omöjligt. Vi ha helt enkelt suttit och sökt +magnetisera varandra, berusat oss själva och njutit, den +ena av den andras rus han framkallat, och vi ha +träffats för att njuta av varandras sällskap. Vi äro +fiender, men vi äro icke ovänner, och vi träffas igen +varje dag, lekande samma tankelekar, aldrig sårande +varann, aldrig törnande. Vi välja de sirligaste ord, +de längsta omskrivningar, de lenaste uttryck. Det +är som ett slags själarnes coitus. Men när +badgästerna anlända, lyfter jag och reser ut i skären. +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_264' name='page_264'></a>264</span></p> +<p> +När jag efter tre veckor kommer igen in till +badorten och träder in i hotellets stora sal, sitter +min vän pastorn vid table d’hoten omgiven av +stadsherrar och damer. +</p> +<p> +Han är nyrakad, nyklippt, har en ren vit +halsduk, fint borstade svarta kläder. Hans ansikte är +öppet, det tryckta, trista är borta, ögonen glänsa, +men han har ännu en stående gest med tungan och +läpparne, som om han undertryckte ett beständigt +leende. +</p> +<p> +När han får se mig, visar han stor +obeslutsamhet; men han reser sig, hälsar och frågar hur jag +mår; alltjämt med detta illmariga löje, som kommer +och går. Därpå viskar han mig, liksom fölle han in +i den gamle studentens, alltså skråbroderns roll, att +hans brännvinsbutelj står i skrubben i mellanrummet +och är märkt med P., ty det serveras intet +brännvin på hotellet. +</p> +<p> +Jag sätter mig på avstånd att spisa och betrakta +honom. När han nu talar vid dessa människor, har +hans ansikte andra uttryck än då han talade vid mig; +och det ändrar sig alltefter den talande. I allmänhet +ser han strängt allvarlig ut, avvisande alla +förtroenden, på vakt att icke glömma sig. Men när han +vänder sig till fruntimmerna kan han icke dölja sig. +Han myser och ser älskvärt nedlåtande ut som en +äldre mot ett barn, underlägsen och smickrad som +en ogift man mot en kvinna, och ärbar, oåtkomlig, +kysk som en Herrans tjänare. +</p> +<p> +När de slutat reser han sig och kommer fram +till mig. Hans ansikte bär ännu reflexer från dem +han talat vid och är uppvärmt av utstrålningen från +fruntimmerna. Enslingens misstänksamhet är borta; +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_265' name='page_265'></a>265</span> +hans själ har gymnastiserat sig på andras; +umgängeskretsen har borttagit fruktan, avsatt +tankefrön, riktat erfarenheten, ökat minnena, och han är +djärv nästan nedlåtande mot sin förre kamrat i +öknen. Men han vill icke sitta till bords med +kättaren och tala om tidens frågor, ty nu finns det +vittnen, och han har för övrigt så många andra att +tala med, om också ingen förstår honom så väl som +den otrogne. +</p> +<p> +När han går, säger han, att han vill komma +ut en hel dag och hälsa på mig. +</p> +<p> +— Här är för mycket folk om sommaren, menar +han, och för litet om vintern. Nu skall man gå +klädd och vara kavaljer, och... ja, du har det +gott, du! +</p> +<p> +En vacker eftermiddag i slutet av juni ser jag +en svart figur komma gående nere i ängen. Det +är pastorn. Uppkommen till stugan kastar han av +sig den svarta hatten, drar ett långt andetag, och +tittar sig omkring på landskapet, som om han såg +efter om där var plats nog, eller om några mänskor +kunna se honom. På min kammare får han sikte på +en blå kavaj, vilken han utbyter mot sin svarta rock, +tar en halmhatt, en rotpipa, en käpp; och efter ett +glas punsch vill han gå ut i skogen. +</p> +<p> +Utkommen i ängen sticker han händerna i +kavajfickorna och tycker det är nytt och roligt; kesar +som en kalv, flöjer över gärsgårdar. Det är en +annan människa och rocken gör väl litet till munken. +</p> +<p> +I dag tala vi inte om frågorna, utan gå ner till +havsstranden, bada, simma ut i fjärden. Därpå +promenera vi i sjökanten och kasta smörgås; rulla +stenblock ner i vattnet; jaga opp skrakungar, klättra +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_266' name='page_266'></a>266</span> +upp i holkar och leta rötägg. Och så ge vi oss in +i djupa granskogen. Här är han som hemma hos +sig; hojar och sjunger; dödar huggormar med sin +påk, lockar fåglarne att svara, narrar den flyende +haren att sitta; känner älgspår, och vill bestämt gå +fram och retas med tjurn. Därpå storma vi ett +berg, brant som en mur, och komna upp på platån, +där endast några martallar blivit lämnade, se vi havet +under oss med sina tusen kobbar och skär. Här +lyfter han hatten och torkar svetten ur pannan: +</p> +<p> +— Ja, men det är skönt att få vara människa +en stund, säger han med ett förfärligt smärtsamt +drag i ansiktet och en suck. +</p> +<p> +Det att jag icke svarar, icke beklagar, icke +inbjuder till deltagande eller förtroende, fastän jag vet +allt, hela den pinohistoria, som ligger bakom denna +mannens nutid, utgör retelsen i umgänget. Han vet +att jag vet, men i samma stund jag sade, att jag +visste, skulle han gå. Och han säger ingenting själv, +men njuter av att antyda, att snudda vid faran, som +ligger i att röja sin hemlighet för en fiende; ty vi +äro fiender. Det veta vi båda. +</p> +<p> +Och jag känner på mig, att om han här i ett +svagt ögonblick skulle öppna sitt bröst och visa det +rysliga kräftsåret, skulle jag fly honom. Behaget +att gissa honom vore slut; och han skulle sedan hata +mig, då jag hade hans liv i min hand. +</p> +<p> +Men vi säga ingenting, vi bara prata så ofta +vi ha ett ögonblick, prata om jakt och fiske, segla +och ro. +</p> +<p> +Det har kvällats och vi måste hem till +aftonvarden. När vi nalkas stugorna, sjunger han inte +längre, och vid bordet är han instängd; gycklar svagt +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_267' name='page_267'></a>267</span> +inför frun i huset över att han har min rock; säger +nej för supen, men tar den. +</p> +<p> +Vi gå ut på farstukvisten att sitta och prata, +men han blir orolig, ty han är ej säker på, att +andra skola vara så tysta som jag. +</p> +<p> +Och när han får fatt i en pilbåge, springer han +ut på backen och börjar skjutövningar över +matbodtaket. Så ivrigt, så ihållande, barhuvad och +springande sig andfådd, att jag ej vet om han koketterar +eller är rädd att bli indragen i farliga +konversationer. Han håller på med pilbågen en hel timme, +och påkallar vår uppmärksamhet, när han gjort en +riktigt vacker lyra. +</p> +<p> +Han får en säng på kammaren och ligger kvar +över natten. +</p> +<p> +Följande morgon kommer han i sin långa svarta +rock till kaffebordet, högtidlig, sträng, såsom om +han ångrade sin gårdags handlingar. +</p> +<p> +När jag anordnar om båt för honom, hör han +mig titulera fiskargumman fru, vilket ger honom +anledning att avsides säga: +</p> +<p> +— Du ska inte kalla madammerna fru; du +förstör folket. +</p> +<p> +Varpå jag: +</p> +<p> +— Äro icke alla mänskor lika? +</p> +<p> +— Jo, inför... (han tvekar om ordet) Gud, men +icke inför människor. Det borde <i>du</i> veta! +</p> +<p> +Det var en tillrättavisning inlindad i en artighet, +som förekom vidare behandling av ämnet. +</p> +<p> +Vi skildes vid stranden, kallt, artigt, såsom nöjda +med att skiljas. +</p> +<p> +Hans båt var lastad med hundra tomma buteljer, +bland vilka han skulle sitta. +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_268' name='page_268'></a>268</span></p> +<p> +— Lägg något över buteljerna! befallde han +flickan som skulle ro. +</p> +<p> +Hon tog sin kofta och skylde flärden, medan +pastorn tog en min av höghet såsom innehavare +av de eviga sanningarne och ett boställe. +</p> +<hr class='ppg-pb' /> +<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'> +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_269' name='page_269'></a>269</span> +<h2>Pastorns älg.</h2> + +</div> + +<p> +Pastor Norström hade mycket små intäkter, dels +därför att hans hjord var fattig, dels därför att +upplysningen uppifrån började pyra sig ner, och +vantron nerifrån, läsarne, bjöd en svår konkurrens med +brödkyrkan. +</p> +<p> +Han hade ett par kor, några tunnland vete och +råg, skog och fiske så mycket han ville, men som +han inte hade mer än en piga, fick han plöja själv, +fiska själv och fara med sumpen själv. +</p> +<p> +I skogen fick han ta ved och plocka blåbär +till husbehov, och jakträtt hade han också, men som +han var utan hund, gingo de vilda djuren ganska +trygga där. Detta hade gjort prästgårdsskogen till +en omtyckt häckplats för traktens älgar, som brukade +fortplanta sig uppe i en mosse. Och av nöden hade +pastorn förstått göra sig, om icke en dygd, så +åtminstone en liten sportel. Han hade i många år knipit +sig en älg, flera blev det aldrig, och när köttet +kom tillsammans med hud, horn och klövar, så blev +det i alla fall en åttio riksdaler, allt som allt, utom +bloden och räntan, som räckte ända till tjugondagen. +Men det var en osäker inkomst och kunde så lätt +slå fel, för ett enda skott avgjorde, om årets +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_270' name='page_270'></a>270</span> +köttgryta skulle på elden eller om den bara finge koka +spiggolja, som i sådana fall blev den extra +bevillningen. Det var därför icke utan oro man i +prästgården såg den elfte augusti nalkas. +</p> +<p> +Redan i juli tog man av skällorna på korna, +som gingo i skogen, och den första augusti fick inte +pigan ropa ihop kräken. Och så anordnade pastorn +saltsleken, högg aspruskor och satte i korsvägar. +Sista söndan i juli gav han från predikstolen en lindrig +varning mot bullrande besök i sin skog, och sedan +gjorde han polisvakt själv efter smultrongummor och +blåbärspojkar. +</p> +<p> +Men »kampen om älgen» var icke så lätt vunnen, +och om han också haft älgstånd på skogen hela +sommarn, och sett kalvarne gå där bland sina egna +kreatur, så han vant sig vid dem som om de redan +stodo i hans lagård eller legat i hans gryta, så +kunde det mycket väl hända, att när den stora dagen +kom, några företagsamma skärkarlar helt enkelt +motade in högdjuren på sin mark, eller drev dem +i sjön, och sedan voro de vars mans goda pris på +kobbarna. +</p> +<p> +Sista året hade pastorn haft lyckoskott. Älgarne +hade kommit, och de hade varit mycket orädda, för +att vintern varit svår. De hade till och med gått +in i gärdet och nafsat på vårrågen, men det hade +bara glatt den gamles jägarhjärta: +</p> +<p> +— Äter ni mitt bröd, så äter jag ert kött, sade +han åt sin gumma, som tyckte det var synd om +gudslånet. +</p> +<p> +Den elfte augusti föll in, och pastorn invigde +den soliga dagen med att ladda muskedundern med +sitt engelska krut och lägga in ett lod. +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_271' name='page_271'></a>271</span></p> +<p> +Gumman tog kökskniven under förklädet och +ämbaret i hand, och så gick man till skogs. Nu var +det bliven sed, att frun och pastorn skildes vid +stättan, och så ringade de djuren, vilkas gång var +känd som harens, och när frun fick opp, ropade hon +ho-hå, ho-hå, och opp-opp-opp-opp! +</p> +<p> +Det hade varit regn i flera veckor, så att älgen +stått ini moraset på storskogen; men nu hade vädret +vackrat, och det sken som gröna eldar ini +björkhagen. Pastorn gick in i hasseldroget, som var blött +och valkigt, så att hjulspåren sköto ryggar vassa +som järnvägsskenor och han skulle just till att titta +om knallhatten blivit våt av droppet från buskarne, +då han hörde hur det knakade ini snåren. Öronen +lade sig bakut på pastorn, och ögonen stodo som +tennknappar, när han på tå sökte göra sig lätt, och +han tycktes lyfta sig med att höja axlarna, som om +han ville flyga, när han smög in i småskogen. +</p> +<p> +Och där stod han ansikte mot ansikte med +älgtjuren själv, som sträckte sin hals upp i grenverket +på en asp, och med sin långa överläpp fnallade åt +sig de darrande löven. +</p> +<p> +— Pang! small muskedundern; lodet gick igenom +ryggraden, just där det skulle in, och kolossen sjönk, +som om man tagit ur järnen ur ett skelett, och så +var det förbi. +</p> +<p> +Det var pastorns vanliga, att knäcka av ryggen. +Vågat var skottet, men när det tog, var det säkert +som en slakt, för att sätta in kulan annorstans +menade han bara var narri, efter som djuret kunde +löpa milar med blyet i kroppen. +</p> +<p> +Jägarn måtte ha tyckt i alla fall, att det gått +litet för häftigt, och att skottet icke erbjöd några +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_272' name='page_272'></a>272</span> +ämnen till årets jaktkrönika, ty han såg rätt snopen +ut, medan offret slog sina sparkar i dödsrycket; men +när allt var lugnt, satte han till att ropa på gumman. +Men när han inte får svar genast; och han fruktar +att köttet skall förfaras, om inte bloden går av, tar +han opp sin fickkniv och karvar av halspulsådern, +som han sedan nyper om, efter att ha sett hur blodet +sprutade. Och så hojar han igen; och så måste han +släppa på ådern igen, som krullar sig som en mask +ini såret, för att se att inte blodet levrat sig. +</p> +<p> +Så kommer då frun äntligen med kniven och +ämbaret: +</p> +<p> +— Sicken en du! säger pastorn med låtsad +likgiltighet. +</p> +<p> +— Själva pesen, tror jag! Och så snar du +var sen! +</p> +<p> +— Och såg du på de andra då? +</p> +<p> +Å jestandes, de kom som själva dragonerna +på gärdet, men de gick till sjöss, så nu är all +avund försvunnen. +</p> +<p> +Och så tar frun till kniven; och ämbaret fylls +med rödaste blod, som skummar som mjöd, medan +pastorn med uppkavlade armar bökar inne i halsen +på det rykande djuret, som sednare foras hem av +lejfolk och föranleder en mängd kaffehalvor och ett +kalasande på njurar och kojor, lever och lungor, +som varar i åtta dagar. +</p> +<p> +Det var sista året det gick så. +</p> +<p> +Nu sitter pastorn på förstukvisten den tionde +augusti och kratsar sin bössa, medan prästfrun +plockar spritärter i täppan. +</p> +<p> +Då knarrar det på sandgången och barons +skogvaktare från Stora Sätra kommer uppmarscherande +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_273' name='page_273'></a>273</span> +och gör halt, med mössan i ena handen och kopplet +till tre stövare i den andra. +</p> +<p> +— God dag, Eklund, vad står nu på? hälsar +pastor Norström. +</p> +<p> +— Jo, herr pastorn, baron hälsar och frågar, om +hans kunglig höghet kan få komma på skogen som +i morgon efter älgarne, för barons stånd har gett +sig av i natt som var, och prinsen ligger med sin +ångbåt vid Dalarö och väntar på jakten, som de +bjudit honom på. +</p> +<p> +Pastorn rev sig i huvet, men prästfrun, som +åhört anbudet, svarade: +</p> +<p> +— Inte går det an att säga nej, du Erik, och +därför är det så gott du säger ja med detsamma. +</p> +<p> +— Ja, det är väl så gott det! mente pastorn, +och därmed var saken avgjord i huvudpunkten. +</p> +<p> +— Men säg nu, Eklund, kan inte jag få vara +med också! Ju flera man, dess bättre lycka, strävade +pastorn emot, i det längsta hållande tag i sin +köttgryta. +</p> +<p> +— Jo, nog går det, men det ska jag säga pastorn, +för jag känner till det, att kommer han med, så är +det likafullt baron som ställer opp skyttarne, och +när prinsen ska göra skottet, då blir de andra +liksom drevet, och det kan ju inte vara till något hugn. +</p> +<p> +— Nej, det tycker jag med, och inte vill jag +vara med bland bommarne, när det ska stå i +bladet sen! +</p> +<p> +— Nå, men säg, Eklund, tog nu prästfrun i, det +brukar väl inte gå av, sånt där, utan att det vankas +något, för se det är höstköttet det gäller för oss, +och kan han låta baron förstå något sådant, så det +blir en liten gratifikation törhända. +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_274' name='page_274'></a>274</span></p> +<p> +— Tyst du! avböjde pastorn. +</p> +<p> +— Ja, si, frun, det vet jag säkert, att inte +behöver pastorn göra något för inte, för det har man +sett, att gentilt folk inte tar emot utan att ge igen, +och minns jag rätt, så fick länsman ifjor en +guldklocka med pitschafter, som såg ut att vara värd +sina tusen kronor! +</p> +<p> +Tusen kronor, surrade det i öronen på pastorn, +när han efter skogvaktarens avgång gick tankfull in +i sin kammare och hängde bössan på väggen; tusen +kronor, viskade det i prästfruns öron, när hon gick +in i köket och satte på spritärterna! Och så +började den gyllene drömmen växa och skifta hamn, +och inbillningarne axlade stora måsvingar och stego +upp i rymderna, där det hängde guld och ära. +</p> +<p> +Och vid middagsbordet, när pastorn tagit tre +supar, hade guldklockan förvandlats till ett regalt +pastorat. +</p> +<p> +— Ja, ser du, Carolina, Herrans vägar känner +ingen, förkunnade pastor Norström, som just icke +kunde sägas missbruka Herrans namn; och det som +var nedertrampat kan rasande lätt bliva upphöjt; +och vad mina gåvor beträffar, så vem vet, kanske +det bara fattas förståelsen! Hm! +</p> +<p> +— Uppriktigt talat, så vet jag inte varför inte +du, Erik, skulle kunna sköta hundra tunnland jord +lika bra som någon annan av de där läsarne, som +aldrig tagit en plog, utan bara gått på möten... +</p> +<p> +— Jaja, det är en annan synpunkt det, Carolina, +avbröt pastorn, som tyckte mera om förtäckta +ordalag. Det är en annan synpunkt det! +</p> +<p> +Emellertid randades den stora dagen, som +motsågs med stort deltagande av alla prästöns innevånare, +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_275' name='page_275'></a>275</span> +och vid elvatiden signalerades den kungliga ångaren +ute i fjärden. Pastor Norström hade gjort toalett +och tagit paradrocken på sig samt gick ner till +bryggan att mottaga gästerna. Men kommen ner +till stranden såg han skolläraren i spetsen för läsarne, +som hade något nys om, att hovet skulle vara fromt +på visst sätt, och som därför gjort sig klara att +uppvakta med något Carabia av stiftelsens allra bästa. +</p> +<p> +Men ångaren tog inte i land, utan lade sig för +ankar ute på grynnan, och strax därpå stack en båt +ut med sex matroser, som höllo rakt ner på den +svartklädde prästmannen, vilken de saluterade med +årorna. Och en adjutant i flottans uniform hoppade +i land, hälsade artigt och inbjöd pastorn att deltaga +i frukosten ombord, vilken skulle föregå jakten, +vilken ej skulle öppnas före klockan fyra, då älgen +gick ur sitt stånd. Skollärarn, som trodde det var +prinsen, gav ton, och på en gång stämdes upp något, +liknande en sång. Men ögonblickligen viftade +löjtnanten med handen till tystnad och skrek med full +hals: +</p> +<p> +— Det får inte föras något väsen på land, har +hans kunglig höghet befallt! Begriper ni inte, att +det skall hållas tyst, när hans kunglig höghet har +kommit hit för att jaga. +</p> +<p> +Kören upplöste sig i ett skärande ackord, som +gav eko ini viken och kunde varit nog att skrämma +älgarne till sjös. Men den som kände sig segerglad +över den obarmhärtiga majoriteten på strand, det +var pastor Norström, vilken i egenskap av den +jämförelsevis upplyste haft att utstå allt möjligt +tyranneri av läsarne, vilka morskat opp sig, sedan de känt, +att de hade stöd uppifrån. +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_276' name='page_276'></a>276</span></p> +<p> +De fromme återigen gingo ut på udden och, +betraktande ångaren med dess passagerare såsom +ett slags Bethelskepp av deras fårahus, satte de sig +på stenarne i stranden och lurade på vad som komma +skulle, onda i de fromma sinnena, när de sågo den +»fritänkarn Norström» sättas vid ett stort bord och +i samkväm med officerarne trakteras ur fat och +buteljer. +</p> +<p> +— Det är inte Guds barn, det där! sade +skollärarn, vändande sig till kyrkvärdens Anna. +</p> +<p> +— Nej, det kan en visst se, svarte Anna, och +tuggade på ett grässtrå för att ge sig illusion av +att äta något gott. +</p> +<p> +Korkarne smällde och tallrikar skramlade i två +långa timmar. Guds barn förlorade dock icke +tålamodet, utan vaktade beslutsamt på bryggan, där +prinsen måste komma, och där de skulle inbjuda +honom till en testund med högre vetande, och som +han inte skulle kunna säga nej till. +</p> +<p> +Och när de nu sågo bösspipor blänka i +solskenet, hörde jaktkoppel rassla, och båtarne sattes +i sjön, rusade de ner till bryggan och bildade häck. +Men när årorna väl kommit i vatten, lovade +eskadern upp åt udden på andra sidan viken och +försvann bakom den höga vassen, under det Guds barn +på bryggan uttalade sitt ogillande i uttryck, som +inneburo mindre välönskningar än en ärlig kötted håller +motsatsen. +</p> +<p> +Emellertid kunde intet göras åt saken och +grupperna skingrade sig. +</p> +<p> +Därpå brast det lös ett larm oppe i prästskogen! +Hundarne skällde, signalhornen smattrade och skott +smällde. Det gick över som orkan, och allt var +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_277' name='page_277'></a>277</span> +förbi på en timme, då slutligen båtarne stucko fram +om vasskanten igen och den första visade sig lastad +med en väldig älgtjur med lövruskor i hornen! +</p> +<p> +Guds barn, som nu ansågo tystnadsordern vara +bruten, samlade sig igen på sin udde och +ådagalade kanske mera nyfikenhet och begär att få +uppträda än utföra något räddningsarbete på själar. Men +när de nu sågo punschbuteljer korkas upp och hörde +hurrarop och signaler, funno de ögonblicket +lämpligt att inskrida, och efter skolmästarns upptagning +föll hela kören in i Söta Jesus. Många takter hade +de icke hunnit, förrän de otrogna på ångaren svarade +med Boccacciomarschen, blåsen av sex kanonjärer; +och nu skuro sig rytmer och harmonier och kämpade +i luften som änglar och djävlar, tills ekot från +stränderna blandade vänner och fiender i en enda röra +av ljud, som rullade ut över fjärdarne att bryta sig +och dö som vågor mot de sista skären. Tvekampen +pågick till skymningen, då pastorn sattes i land och +ångaren lättade ankar samt efter några raketers +uppsättande försvann i skymningen. +</p> +<p> +Då pastor Norström kom hem till sin gumma, +hade hon tänt ljus och satt orolig och väntade inne +i kammaren. +</p> +<p> +— Nå, vad har du fått nu? frågade hon, utan +att söka dölja sin nyfikenhet. +</p> +<p> +— Ja, om jag det kunde säga allt, svarade +pastorn, som i minnet såg alla bordets läckerheter. +Jo, det var njurkalvstek och sparris, och... +</p> +<p> +— Att du har smort kråset, det förstår jag nog, +medan jag suttit hemma... +</p> +<p> +— Du! Ja, är du pastor du, och har älgskog, +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_278' name='page_278'></a>278</span> +du? Kanske du, som inte jagat, skulle ha varit med +på jaktmiddan, va? +</p> +<p> +— Nej, naturligtvis inte! Det är naturligt! +</p> +<p> +— Ja, det <i>är</i> naturligt, att den som inte har +pastorat och älgstånd inte skall vara med på +älgmiddag. Förstår du det, Carolina. Men nu ska vi +se på vad jag har i fickan här för något! +</p> +<p> +Carolina lämnade sin egalitetslogik i sticket och +flyttade ljuset närmare för att skåda vad det bruna +chagrinsetuiet kunde innehålla, som pastorn lade upp +på bordet med en liten smäll, som om han slagit på +trumf. +</p> +<p> +På violett sammet låg infälld en snusdosa, som +sken lik kalken mot påskadagens mässhake. +</p> +<p> +— Guld? +</p> +<p> +— Tror du? +</p> +<p> +Pastorn tog dyrbarheten i handen, knäppte opp +locket och läste på kontrollen under sina uppskjutna +glasögon: +</p> +<p> +— Silver! +</p> +<p> +— Man ska visserligen inte se given häst i mun, +men det här är strängt taget ingen gåva... +</p> +<p> +— Och ingen häst heller, men silver är det, sa +gumman och gick efter besmanet. +</p> +<p> +Tog så katsen hon kokade ägg i och stoppade +ner klenoden, häktade alltsammans på kroken och +läste av: +</p> +<p> +— Jaa, det är en kvarts mark; gör mig åtta +lod, så när som på ett inte. Det var en vacker +affär; vet du vad du får för den? +</p> +<p> +— Nej! svarade pastorn något nedslagen. +</p> +<p> +— Du får tolv kronor; arbete och förgyllning +räknas inte, när man säljer, bara när man köper! +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_279' name='page_279'></a>279</span></p> +<p> +Pastor Norström såg mycket nedstämd ut. Tolv +kronor för älgen; och inte nöjet att få gå orolig, +inte behaget att få slakta, och framför allt intet kött, +ingen korv, ingen palt. +</p> +<p> +— Sextioåtta kronors ren förlust! tröstade +gumman, som ville åtminstone hindra smältningen av den +fina middan hon inte varit med på. Men, si så är +det att leka med storfolk! Sitt och ät salt +strömming nu hela vintern, och tänk på njurkalvsteken +tills det vattnas i mun. — Och pastoratet sen? Va? +</p> +<p> +— Tyst, Carolina! tyst! manade pastorn och gick +in och lade sig. +</p> +<p> +Nästa Dalaröbud hemförde ett skålpund Rappé +och grovsikt åt pastorn, som därmed fyllde sin dosa, +för att åtminstone ha den behållningen att kunna +få visa sin klenod. Och han snusade med länsman +och kyrkvärdarne, han snusade med skogvaktarn och +uppsyningsmannen, och slutligen med själva +skolmästarn, som ändå tackade och sa nej, att han inte +snusade. +</p> +<p> +Och han snusade ända till jul och fick bannor +av gumman för han tygade till näsdukarne, och när +man kom till nyåret, måste han gå ifrån sin dosa. +</p> +<p> +Tretton kronor och femtio fick han för henne +på Västerlånggatan; — en och femtio i <i>ren</i> förtjänst! +sa han till sig själv när han åt en frukostbit på +Stjärnan. +</p> +<p> +Men sen fick han också äta strömming till +påsken! För så kan det vara att leka med +storfolk. +</p> +<hr class='ppg-pb' /> +<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'> +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_280' name='page_280'></a>280</span> + +<h3>En brottsling.</h3> +</div> + +<p> +Det var en kall majdag och det hade snögat i +syrenerna. Misstämning i naturen, något opp- och +nervänt, så att lärkan förgäves letade sitt nersnöade +bo i höstsäden och fiskgjusen icke kunde spana +gäddan i den nyfrusna viken. +</p> +<p> +Människorna, som kommo roende och seglande +upp till skolhuset, där tinget skulle hållas, sågo +bortkomna ut de också, ty det var ett ovanligt mål som +skulle före, ovanligt för trakten åtminstone, där mord +hörde till sällsyntheterna. +</p> +<p> +Den anklagade var förre tullvaktmästaren +Andreas Ek, som nyss tagit döden på sin hustru under +särdeles upprörande omständigheter, och när +fånggevaldigern kom uppkörande på skolgården med den +brottslige, hördes sorl från folket, mera ilsket från +kvinnfolkssidan naturligtvis, mera dovt från +manfolket. +</p> +<p> +Domaren, en ung vice häradshövding, som fått +öronen fulla av sagor om den förtryckta slavinnan +och som alldeles saknade kännedom om den +vidskepliga vördnad, varmed lantfolket omger sin kvinna, +bara hon blir hustru och mor, var alldeles färdig +med sin dom, och ville begagna tillfället att statuera +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_281' name='page_281'></a>281</span> +ett exempel och på samma gång ta en gunstig +vindkåre i sin nya frack, kanske mottaga +lyckönskningstelegram och få beröm i länstidningen. Men han +hade även aning om nya tillvägagåenden i +rättegångssättet, såsom det utvecklat sig i de stora +kulturländerna, och som detta var hans första mord, ville +han försöka nya, oprövade medel att framkalla +fullständig bekännelse och få bevisföringen absolut +bindande. +</p> +<p> +Till den ändan hade han låtit i en kista +medföra den mördades lik, hennes kläder, hennes +fotografi; båten, i vilken mordet skedde, låg upphalad +på skolgården, och kättingen, med vilken +bröstkorgen blivit krossad — det var dödssättet — låg +framme på dombordet. Vidare hade han vid +förberedande förhör i länshäktet medfört en berömd +läkare, som skulle avge vitsord om mördaren +tillhörde brottslingarnes typ eller ej. Ur kyrkböckerna +hade han låtit taga fullständiga biografiska notiser +om brottslingen, hans förfäder och närmaste +släktingar, och ur tullverket uppgifter av förmän, +underordnade och kamrater; allt var så väl tillställt, att +man denna gång liksom tyckte sig kunna vänta en +samvetsgrann och upplyst dom. Skada var dock att +domaren kommit till verket icke för att utreda +brottets orsaker och därav möjligen framgående +förmildrande omständigheter, utan tvärtom för att statuera +ett exempel, alltså med den förutfattade meningen, +att inga förmildrande omständigheter funnos eller +borde få finnas. +</p> +<hr class='tb' /> + +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_282' name='page_282'></a>282</span></p> +<p> +Nu öppnades tingsalen, och under uppsikt av +kronofogde och länsman släpptes folket in. Domaren +hade sin plats i katedern och vid småbord nedanför +sutto protokollsföraren och stenografen. Till +vänster de tolv nämndemännen, och till höger +provinsialläkaren, pastorn och kronofogden. +</p> +<p> +Sedan nämnden gått eden, infördes den anklagade. +Folket reste sig på tå, och bisittarne sträckte +fram halsarne för att se på mördaren. +</p> +<p> +Det var en liten satt man, med svarta tunna +kindskägg, som kommo fram bakifrån käkbågarne +och gjorde en halvkrans under hakan; håret var +långt växt och kutade ut nedanför nacken, fallande +på rockkragen i bukter som en nackfrans teaterfolk +begagnar. Ansiktet var djärvt och friskt och +passade icke till hår och skägg, så att mannen såg +maskerad ut. Munnen, näsan, ögonen och öronen +stodo visserligen något skarpt ifrån varandra, +såsom hos lägre utvecklade individer, där harmoni +mellan sinnesorganen ej hunnit utbildas, men +intetdera framträdde oroande på det andras bekostnad, +antydande störd jämvikt. Ögonen lågo djupt, som +om de längesen upphört verka utåt och vänt sig +inåt för att slippa se, och över ögonbågarne hade +dessa betecknande veck lagt sig i vingform, som +åtfölja sysselsättning med pinsamma tankar eller +upprepade smärtor vid försök att förstå ett främmande +språk, barns tal eller obegripligheter. Pannan var +normal och i förhållande till ansiktet varken för hög +eller för låg, och intet i mannens yttre angav någon +illa avvägd människoorganism. +</p> +<p> +Anklagade betraktade varken församling eller +domare, utan sökte strax en punkt på rummets murar, +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_283' name='page_283'></a>283</span> +där han kunde fästa sitt öga; och sedan han +undersökt väggtavlorna, stannade han vid en färglagd +plansch, som föreställde mänskoraserna. +</p> +<p> +När det blivit tyst, började domaren med att +uppläsa länsmans första rapport av ungefär detta +innehåll: +</p> +<p> +»Söndagen den sjunde maj, klockan åtta aftonen, +anlände till länsmansbostället å Ingarö förre +tullvaktmästaren Andreas Ek, hemma från Brandskär, +och efter att ha begärt samtal med länsmannen, +angav han sig ha mördat sin hustru under följande +omständigheter. Makarne, som på eftermiddagen rott +ut att sätta flundernät, hade råkat i tvist, varpå Ek +knuffat hustrun i vattnet, och när hon flöt opp, +hade han med kättingen slagit henne över bröst och +rygg tills livet gick av. Därpå hade han, enligt +egen uppgift, upptagit liket i båten och rott hem, +burit eller släpat den döda och svårt misshandlade +kroppen upp till latrinen, där han efter ytterligare +misshandel nedstoppat den sargade kroppen. Och +när detta var gjort, hade anklagade, enligt egen +uppgift, genast tagit båt för att söka länsmannen och +angiva sig för brottet. +</p> +<p> +Vid undersökning, företagen på stället, hade +länsmannen kunnat granska anklagades uppgifter rörande +likets misshandling och gömställe, och efter +förfrågan hos grannarne hade styrkts, att båten med de +båda makarne vid fisket varit synlig vid uppgiven tid, +så att tvivel om mördarens godvilliga uppsåt att sig +angiva ej kunde uppstå, då tidsutdräkten mellan +mordets begående och Eks ankomst till länsmannen +ungefär kunde passa in, utan att man fick tänka +sig att upptäckt av handlingen och skrämsel för +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_284' name='page_284'></a>284</span> +andras angivelse drivit honom att för utverkande av +förmildrat straff sig själv ange, så mycket mindre +som ännu inga vittnen till mordet kunnat påträffas.» +</p> +<p> +Efter läsningen av rapporten vände sig domaren +till anklagade, och frågade såsom för formens skull: +</p> +<p> +— Godkänner Ek denna uppgift från kronolänsman? +</p> +<p> +Vartill mördaren svarade kort och bestämt: +</p> +<p> +— Ja. +</p> +<p> +— I alla punkter? återtog domaren. +</p> +<p> +— I alla! svarade Ek. +</p> +<p> +— Nu säger lagen, återtog domaren, att: känd, +det vill säga bekänd, sak är så god som vittnad, +när den anklagade är till laga ålder kommen och ej +vanvettig, samt frivilligt vidgår saken för rätta och +ej därtill pint, skrämd, eller svekligen förledd är. +Att Ek ej är vanvettig eller tillhör den kategori av +individer, som den nyare vetenskapen anser +predestinerad, eller på grund av organiska fel lättare +hemfallen åt handlingar som för brott gälla, framgår av +medicinalrådets rapport så lydande: +</p> +<p> +»Förre tullvaktmästaren Andreas Ek, fyrtiosju år +gammal, hemma från Brandskär, har vid verkställd +besiktning, för utrönande om han skulle kunna sägas +tillhöra den av vetenskapen erkända lägre +mänskotyp, som kallas brottsling eller svagsint, icke +befunnits till nämnda kategori höra, då +</p> +<p style='font-size: 0.9em; margin-left:4em; margin-right:4%'> +icke hans kranium lider av asymmetri eller missbildningar, hans +sinnen äro fullt normala, så att varken hans ögon äro afficierade +av strabism (skevögdhet) eller daltonism (färgblindhet), icke +heller hans hörselsinne röjer någon brist eller hans lukt +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_285' name='page_285'></a>285</span> +och smak, och alla kroppens och själens funktioner befunnits +normala, tills omständigheter, varöver läkaren ej kan döma, +föranlett hans brottsliga handling, varför han är åtalad. +</p> +<p style='text-align: right; font-size: 0.9em; margin-left:4em; margin-right:4%'> +År och dag etc. etc.» +</p> +<p> +— Vi måste således anse att Ek begått mordet +med fullt uppsåt, och alldenstund brottet förövats +på maka, som anses såsom försvårande +omständigheter, skulle domen gå på livet. Men, tillägger lagen +i ovan anförda paragraf, ej bör någon i brott som +på liv gå, fällas på egen bekännelse, utan de +omständigheter finnas, som bekännelsen styrka. Nu +frågar jag: kunna de omständigheter: att mördaren +sin gärning angivit, att han brottet vidgår, att +kronolänsmannen vid syn befunnit liket så misshandlat +och undandolt som uppgivits, kunna dessa +omständigheter anses styrka bekännelsen? +</p> +<p> +Domaren hade uppkastat frågan liksom till sig +själv, efter som ingen annan än han och nämnden +hade talan, men denna senare brukade tiga. Och +han väntade icke något svar, oaktat en av nämnden, +som med ytterlig uppmärksamhet åhört +förhandlingarne, reste huvudet och spetsade munnen, som +om han ville säga något, men beslöt sig för att +vänta. +</p> +<p> +Doktorn hade hela tiden tummat och betraktat +en gul fotografi med oljefläckar av den mördade, +och då och då skickat en lång blick till den +uppmärksamme nämndemannen. +</p> +<p> +Då reser pastorn sig och går upp till sidan av +domaren, för att viska honom något i örat, vilket +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_286' name='page_286'></a>286</span> +domaren emot bruk höll till godo, och efter att ha +farit med handen över ögonen återtog han sitt tal: +</p> +<p> +— Anförda omständigheter synas visserligen +vittna för bekännelsens riktighet, men mer än dessa +skulle en enda yttring av ånger från den brottsliges +sida tjäna som talande skäl, ty aldrig har man väl +sett... +</p> +<p> +Här gjorde nämndemannen en min åt läkaren, +såsom om det tog emot i hans hjärna, och domaren, +som såg minen, ansträngde fram eftersatsen... +</p> +<p> +— har man väl sett att någon, även om han +begått mordet med full överläggning, icke sedan +brottet blivit förövat erfarit en mycket naturlig känsla +av ånger över handlingen, även om denna känsla +kunde reduceras till fruktan för följderna. Därför +frågar jag Ek på heder och samvete, ed behövs +inte: ångrar han denna sin missgärning? +</p> +<p> +Mördaren svarade, utan att ta sina ögon från +det etnografiska färgtrycket, och alldeles bestämt: +</p> +<p> +— Nej! +</p> +<p> +Det blev ett svagt sorl i salen, mera av fötternas, +klädernas och andedräktens svaga ljud än av +artikulerade, halvkvävda ord. +</p> +<p> +— Men, återupptog domaren, Ek skulle vilja ha +haft det ogjort? +</p> +<p> +Ek tänkte inte två sekunder förrän han svarade: +</p> +<p> +— Nej! Och vore det ogjort, skulle det inte +töva, förrän jag gjorde det! +</p> +<p> +— Ek är således vad vi kalla en förhärdad +brottsling, invände domaren, icke utan en viss otålighet, +men (här nickade pastorn) vi vilja tillse om också +åsynen av det mördade offret icke kan väcka de +slumrande känslor av rätt och orätt, som finnas i +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_287' name='page_287'></a>287</span> +varje människas bröst, om hon icke nersjunkit till +djurens låga ståndpunkt. +</p> +<p> +Här gav domaren ett tecken åt länsmannen, som +gick ut åtföljd av sex karlar. +</p> +<p> +Det uppstod en stunds tystnad i salen, +varunder domaren vände sig till pastorn och viskade. +</p> +<p> +Strax därpå öppnades dörren igen, och +länsmannen inträdde, röjande väg i folkhopen för de sex +karlarne, som kommo bärande på kistan, i vilken +den mördade låg, och som sattes ned framför +katedern, där fången stod, bevakad av gevaldigern. +</p> +<p> +Locket lyftades av, och liket blottades, under +det en förfärlig stank av härsket matsmör och +karbolsyra spred sig över rummet. Läkaren reste sig +på tå och tycktes jämföra originalet med den +fotografi han höll i handen. Pastorn rättade på sina +kragar och steg upp för att tala, under det mördaren +envist hade sina blickar fastade på färgplanschen, +och den uppmärksamme nämndemannen gjorde sig +i ordning att anteckna med en blyertspenna på en +bit papper. +</p> +<p> +— Andreas Ek, började prästen; du står här +vid en likbår, som du själv... kommit till stånd. +Du ser här de jordiska lämningarna av den maka du +en gång svurit att älska i nöd och lust. Hur har +du hållit din ed? Hur har du uppfyllt dina löften? +Betrakta denna stofthydda, som en gång inneslöt +en själ, vilken offrade sig för dig, hängav sig åt +dig, blev ditt barns mor, och som nu, när +ålderdomen nalkas, skulle blivit dina sista dagars tröst. +Har du tänkt på att det kommer en stund, då du +skall möta henne inför din Herre och Gud, och +han skall fråga dig huru du hållit din ed, huru du +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_288' name='page_288'></a>288</span> +uppfyllt dina plikter, och har du betänkt, att du +kanske skall möta din son redan nu, som är långt +borta i främmande land, och som med sorgen i sin +röst skall fråga dig: vad har du gjort av min moder, +mina dagars upphov? Har du betänkt det? Det har +du icke gjort, ty om du gjort det, skulle ej din +hand ha lyfts till den mordiska gärningen. Se på +henne, betrakta henne, och säg sedan inför denna +kristna församling, att du ångrar din handling, säg +det högt och med uppriktigt hjärta, att ditt brott +ej må föra dig levande och obotfärdig i Herrans +straffande händer. Se på henne! +</p> +<p> +Anklagade såg icke på henne, utan borrade +ögonen in i väggen, under det han knep ihop +ögonlocken. +</p> +<p> +— Se på henne, befallde domaren, och vid en +rörelse av gevaldigern, som kom kedjorna att rassla, +vände sig Ek mot liket, kastade en inåtvänd blick +i kistan, drog upp näsborrarne, som om lukten gjort +honom obehag och spottade framför sig ofrivilligt, +som det tycktes, eller av en vana han ej kunde +behärska. +</p> +<p> +Ett sorl av fasa och avsky gick igenom hopen, +såsom om de alla känt sig i den avlidnas ställe +och blivit utsatta för en likplundrare, och domaren +måste lyfta handen för att stilla stormen. +</p> +<p> +Därpå tog han ordet. +</p> +<p> +— Andreas Ek, innan vi skrida till domens +fällande, vars utgång icke lär vara tvivelaktig, frågar +jag dig för sista gången: Ångrar du din gärning? +</p> +<p> +— Nej! svarade mördaren lika bestämt som de +förra gångerna. +</p> +<p> +— Vet du att domen går på livet? +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_289' name='page_289'></a>289</span></p> +<p> +— Ja! +</p> +<p> +— Och du fruktar icke att möta den Högste +domaren? +</p> +<p> +— Nej! Jag hoppas få det! +</p> +<p> +Domaren röck av sig pincenez’en och betraktade +mördaren med en närsynts genomträngande blickar. +</p> +<p> +— Har du ingenting att anföra till ditt försvar? +</p> +<p> +Mördaren tänkte ett ögonblick; därpå svarade +han såsom med en uppstötning, likgiltigt, som om +det var just detsamma: +</p> +<p> +— Nää! +</p> +<p> +Då vände sig domaren till nämnden för att få +dess bekräftelse på, att förhöret var avslutat och +att domen kunde fällas, framställande den frågan, +om rannsakningen skulle anses tillfyllest. +</p> +<p> +— Herr lagman! Jag begär överläggning, tog +den uppmärksamme nämndemannen ordet. +</p> +<p> +Prästen och läkaren reste sig för att gå ut, +då domaren tog ordet. +</p> +<p> +— Tillåter nämnden att, med fästat avseende på +det viktiga fallet, herr pastorn och provinsialläkaren +må anses såsom adjungerade ledamöter och sålunda +få stanna? +</p> +<p> +Nämnden bejakade anhållan, och länsmannen +satte sig i rörelse för att utrymma salen från +obehöriga. +</p> +<p> +När detta var gjort och tystnad inträtt, vände +sig häradshövdingen till nämndeman Olsson: +</p> +<p> +— Vad har nämndeman att andraga? +</p> +<p> +Den vithårige sextioårsmannen, nämndeman +sedan tjugofemte året, ledamot av förre bondeståndet +och lagutskottet, reste sig och svängde sin pincenez, +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_290' name='page_290'></a>290</span> +det nya lantmannapartiets fälttecken, under det han +tog till ordet: +</p> +<p> +— Herr lagman, mina herrar! Det må ursäktas +mig, att jag icke i alla punkter kan dela domarens +mening i denna rättegång, som synes mig av mindre +vanlig beskaffenhet, då jag sett många dylika, men +icke någon sådan som denna. För det första vill jag +dock säga på förhand, att mina invändningar mot +rannsakningen icke gå ut på att söka förmildrande +omständigheter, då dessa endast skulle leda till +straffets förvandling från döden till fängelset, då ju +mördaren, efter allt vad som framkommit, själv synes +finna döden lindrigare än fängelset, och icke heller +är det min avsikt att söka göra troligt, det mördaren +icke begått mordet, vilket dock kunde varit fallet, +enär icke utrönt blivit, att icke den mördade ljutit +döden i följd av misshandel med berått mod, vilket +brott under synnerligen förmildrande omständigheter +kan botas med endast fyra års straffarbete, vilket +för en fyrtiosjuårs man, som kunde leva i tjugo, +trettio år till, icke är så likgiltigt. Jag vill endast +genom min anhållan om överläggning få in i +protokollet de sannolikheter, som kunna freda mördarens +eftermäle, vilket icke är utan sin vikt för sonen, +som skall ärva namnet och veta ryktet om den som +var hans far, och på samma gång få +uppmärkssamheten fästad på några åtgärder i rättegångsordningen, +som kanske kunna vara påkallade av tidens strävan +till noggrannhet i proceduren, och jag tror, utan att +vilja underskatta domarens goda vilja, att härvidlag +mera omsorg blivit lagd på att konstatera, det brottet +ägt rum, än att söka motiven till brottet, och det +torde väl få anses ändock att bevekelsegrunden till +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_291' name='page_291'></a>291</span> +våra handlingar må väga något, icke i lagens +vågskål, utan i allmänna omdömets, som kan vara +viktigt nog. +</p> +<p> +— Får jag lov! avbröt domaren, och då +nämndemannen tystnade, talade häradshövdingen. Nämndeman +ville sålunda i den mördades handlingar söka +bevekelsegrunden till mordet, men som man ej kärar +mot död man anser jag invändningen obefogad. +</p> +<p> +— Förlåt! Jag vill inte göra advokatyr, det +hörde lagman nyss, då jag förbigick vissa svagheter +i bevisföringen, man jag vill korteligen svara: att +död man även kan spela roll, såsom i dödsbokonkurs +och urarvagörelse, men jag vill lämna även +det medgivandet, att vi ej få eller ämna kära mot +den döda, som ju ej kan föra talan, och då man ej +får tala annat än gott om den döde. Jag vill bara +inskränka mig till att anhålla det följande frågor +framställas till mördaren — jag kallar honom +mördaren på hans egen bekännelse, ehuru bevis saknas, +att han endast är dråpare eller misshandlare — +följande frågor: +</p> +<p style='font-size: 0.9em; margin-left:4em; margin-right:4%'> +Hur har mördaren kommit därhän att fatta +beslutet mörda sin hustru? +</p> +<p style='font-size: 0.9em; margin-left:4em; margin-right:4%'> +När började detta beslut fattas? +</p> +<p style='font-size: 0.9em; margin-left:4em; margin-right:4%'> +På vad grund tror anklagade att detta besluts +fattande började uppstå? +</p> +<p> +Sedan dessa frågor blivit besvarade, skulle jag +önska att vittnen hördes, vilka kunde jäva eller styrka +anklagades utsago. +</p> +<p> +Häradshövdingen gnuggade ögonen som om han +ville ur huvudet ta bort något sand eller smolk, +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_292' name='page_292'></a>292</span> +som kommit in i tankemekanismen och hindrade +gången. Därpå svarade han: +</p> +<p> +— Antag att dessa frågors besvarande skulle +komma att kasta skugga på den avlidna! +</p> +<p> +— Så kom det kanske litet ljus över mördaren, +som också skall dö, och om vilken döde det ju vore +väl att man kunde få lov att tala litet gott, efter som +det endast får talas gott om döde. Det är därför +också jag bett få dessa frågor framställda. +</p> +<p> +Pastorn gjorde min av att få yttra ett ord, och +hans stumma önskan beviljades. +</p> +<p> +— Det ligger i mänskliga naturen ett starkt +begär att få skylla ifrån sig, och jag tror att genom +de framställda frågorna mördaren begärligt skulle +fatta tillfället att få kasta skuld på den döda, som +icke kan försvara sig, och som vi därför måste anse +oss förpliktade att försvara. +</p> +<p> +Domaren tog återigen ordet, oaktat +nämndemannen gjorde min av att vilja svara. +</p> +<p> +— Änskönt jag biträder herr pastorns mening, +kan jag icke lagligen neka nämndeman Olssons +anhållan att få frågorna framställda, och för att få ett +slut i saken, som icke synes mig mörk, må vi skrida +till sista handläggningen av målet. +</p> +<p> +Länsmannen fick en vink, och mördaren fördes +in, åtföljd av folkmassan. +</p> +<p> +Det började nu lida åt middagen och solen kom +stötvis in i salen, när de stora ulliga strömolnen +jagade förbi, ibland lämnande rummet i +halvskymning. Människorna började se trötta och hungriga +ut, och själva den anklagade tycktes längta efter +slutet, huru sorgligt det än kunde bli. +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_293' name='page_293'></a>293</span></p> +<p> +— Andreas Ek, tog domaren upp, kan du säga +mig, varför du mördat din hustru? +</p> +<p> +Ek tänkte länge; därpå svarade han: +</p> +<p> +— Nej, det kan jag inte. +</p> +<p> +— Varför inte? Vet du det inte, minns du det +inte, eller vill du inte säga det? +</p> +<p> +— Det är så långt sen dess. +</p> +<p> +— Menar du, att det är så länge sedan du fattade +beslutet? +</p> +<p> +— Ja! +</p> +<p> +— Hur länge var du gift? +</p> +<p> +— Sjutton år! +</p> +<p> +— När började ditt beslut att döda henne? +</p> +<p> +— För sex år sen. +</p> +<p> +— Hur började det? +</p> +<p> +— Jag fick hat till henne. +</p> +<p> +— Varför? +</p> +<p> +— Det... kan jag inte tvingas säga. +</p> +<p> +— Jo, det kan du; lagen tillåter icke att pina +någon till bekännelse, men om halv bevisning finnes, +kan domaren »försöka med svårare fängelse». +</p> +<p> +— Det är tortyr det? +</p> +<p> +— Du har endast att svara, icke fråga. Nu +frågar jag: hur uppstod ditt beslut? +</p> +<p> +— Det är svårt att nu säga, erinrade Ek sig +fram, för det kom så efter hand. Men det minns +jag, att jag först längtade att ha henne undan; sedan +tilltog denna längtan, så att när vi för fem år sen +stod vid tröskverket hos grannen, längtade jag att +se hennes finger först mellan hjulen, sedan hennes +arm, hennes kropp, och jag tyckte att jag skulle +skrattat, om jag sett henne komma fram på andra +sidan som en sill. Men jag ville inte göra’t själv, +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_294' name='page_294'></a>294</span> +längtade bara att få se det gjort. — Så gick åren, +och så började jag längta att få göra det själv. +Jag bad Gud bli befriad från tankarne, men de blevo +där. Och så kom de allt starkare, tills de kommo +som en order från tjänsten. Det måste göras. Och +så klarnade det, år efter år, tills jag fick det för mig, +att om jag ej gjorde det, hade jag försummat något +som måste göras. Det är då det gror i mig, att +jag skall slå sönder hennes kropp och bära den till +latrinen — där ville jag ha henne — varför, det +vet jag inte, jag tyckte bara att hon skulle vara där! +Och så gjorde jag det och fick frid! +</p> +<p> +— Nå, men säg nu, ställde domaren försiktigt +sin fråga, såsom om han fruktade svaret; säg nu, +vad hände för sex år sen efter som ditt beslut +började fattas just då? +</p> +<p> +Mördaren tänkte en stund; därpå svarade han: +</p> +<p> +— Jag vet inte att det hände något särskilt det +året. +</p> +<p> +Pastorn, som hela tiden suttit orolig, att +mördaren skulle begagna de utlagda bryggorna att skylla +ifrån sig, andades lättare, när rannsakningen dog bort +av brist på materiel till frågor, och domaren, som +funnit sig uppfyllt allan rättfärdighet, när +nämndemannens frågor blivit framställda, tog tillfället i akt +att förklara sessionen slutad, och att domen skulle +falla inom åtta dagar. +</p> +<hr class='tb' /> + +<p> +Om eftermiddagen samma dag sutto rättens +ledamöter och adjungerade jämte nämndeman Olsson i +prästgården och drucko kaffet efter middan. Doktorn +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_295' name='page_295'></a>295</span> +och nämndemannen hade satt sig avsides i en +fönstersmyg och pratade med låg röst, att icke de skulle +höras av de andra. +</p> +<p> +— Det är märkvärdigt i alla fall, sade +nämndemannen och tummade den gula fotografien av den +mördade; det förefaller mig så underligt, när jag ser +denna här bilden och erinrar vad medicinalrådet skrev +om det han kallade brottslingstypen: +oproportionerligt litet kranium, skevögdhet, brist på symmetri, +öronen för stora och utstående. Och vet doktorn +vad: jag kände mänskan i livet. Ja, Gud förlåte +mig, nu rinner det opp för mig: hon vävde åt hustru +min om vintrarne, och hon satte alltid opp garnet +galet i färgen. +</p> +<p> +— Hörde hon illa också? frågade doktorn djupt +intresserad. +</p> +<p> +— Ja, om det var det eller något annat, men +aldrig fick man ett svar, som passade till frågan. +</p> +<p> +— Då slår det in då! höjde doktorn rösten, +sprang upp från stolen och satte sig igen. Därpå +fortfor han viskande: det var hon som var +brottslingen. Men säg, vad tror ni har hänt därute på +skäret; vad tror ni om saken? +</p> +<p> +— Ja, kära doktor, vad mänskorna föra för +liv därute i ensamheten, det är inte gott och säga, +och sjutton års äkta liv på tu man hand, det går +aldrig bra. Ja, jag vet saker därute, jag vet saker... +ja, ja! Man har ju sett mänskor i sjönöd äta opp +varann, och man har hört om brott, som man inte +kan tala om i folks sällskap, där tillfälle och +omständigheter gjort det mesta. Därute på kobbarna +i alla fall, där händer mycket saker, som man aldrig +får reda på, och vad som hänt härvidlag, se, det var +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_296' name='page_296'></a>296</span> +just vad jag ville veta, men inte fick. Men riktigt +var det inte! Det vill jag svära på! +</p> +<p> +— Men varför säger då mannen ingenting? +frågade doktorn. Kan ni förklara mig det! +</p> +<p> +— Förklara kan jag inte, men det är så sed, +folktro, vidskepelse, vad ni vill, att mannen aldrig +talar på hustrun; men ni skulle höra kärngarne, när +de kommer ihop! Ni skulle höra dem! herr doktor. +</p> +<p> +— Det vill således säga, att denna man till en +viss grad faller offer för sin vidskepelse. +</p> +<p> +— Det skulle kunna sägas! Men utrota den +om ni kan. +</p> +<hr class='tb' /> + +<p> +Åtta dagar senare dömdes Andreas Ek för +överlagt mord på sin hustru till livstidsfängelse. +Hovrätten stadfästade domen och mördaren vägrade +envist söka ändring. +</p> +<p> +Nämndemannen erbjöd sig söka resning i målet +och få vittnen hörda, men Ek vägrade alldeles +bestämt och hotade att hämnas, ifall någon gick och +nosade i hans affärer. +</p> +<hr class='ppg-pb' /> +<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'> +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_297' name='page_297'></a>297</span> +<h2>Vidskepelse.</h2> + +</div> + +<p> +Det hade varit tämligen fridfullt på ön i långa +tider, oaktat öbons begivenhet på att vara +partikularist. Inga slagsmål, knappt ett snatteri, inga oäkta +barn utan far. Lite fylla någon gång, gräl, kiv, +avund och andra små mänskliga svagheter, som icke +kunde utebliva, avbröto blott dygdernas +enformighet. Men så kom det ett rötägg i granngården i +form av en ung båtsman, och friden var slut. Det +var en lång räkel, med ett ohängt utseende, skänklar +och nävar av oroväckande kaliber för pojkarne, som +anade den förfärlige rivalen på kärlekens marknad. +Det var också en hund att gå på sin levnadsbana, +åtminstone när han var i land, men det fanns de +som påstodo, att han inte var så styv, när han var +till sjös. Han hade en otäck vana att ta för sig, +vad som honom lystade, utan att fråga om lov, och +sin vilja satte han till allenagällande lag vart han +kom. Det var den aldra oförskämdaste lymmel de +hade sett på orten. Han gick in i stugan och slog +sig ner vid bordet; tog maten ur mun på bond, tog +flickorna för pojkarna och drog sig inte för att +ligga kvar, bara han fann det bäddat och dukat. +</p> +<p> +Och eget var att se hur allt böjde sig för +honom. Icke därför att han var starkare än de andra +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_298' name='page_298'></a>298</span> +tillsammans, för han var endast en pojke på tjugotvå +år, utan därför att han var så oförskämd. +</p> +<p> +Det fanns bara ett äppelträd på hela ön, och +det stod nere i Carlssons äng. En vildapel var +det, som någon en gång roat sig med att ympa. +I år hade den emot sin vana satt en massa frukter, +röda kantäpplen, som Carlsson skulle gömma till jul +och nyår och vilka utgjorde föremål för öbornas +beundran och stilla avund. +</p> +<p> +En söndagsmorgon i slutet av augusti fann +Carlsson trädet berövat alla sina äpplen; vartenda ett +var weg och man såg kvistar och fruktsporrar +avbrutna och sållade på marken. +</p> +<p> +— Det har pojkarne gjort! uttalades den allmänna +meningen. Men säkert på Kalles inrådan. +</p> +<p> +Vad kunde man göra åt den saken? +</p> +<p> +— Ta och klå honom! rådde bond. +</p> +<p> +— Klå? Nej fan! +</p> +<p> +Och Kalle han gick där och slog hela söndan +för flickorna, och såg fräck ut. En gliring fick han +då och då, men det besvärade honom inte, utan han +slog sig ner och åt och drack som om ingenting +hade hänt av natur att kunna störa friden. +</p> +<p> +— Varför klådde de honom inte? frågade en +herre, som bodde på sommarnöje och i vars öllår +Kalle gjorde inbrott, när han var törstig i halsen. +Det var därför att han var en kronans karl, och +kronan var någonting oförklarligt heligt. Kronan på +tullflaggen, denna runda metallmössa, symboliserade +makt och myndighet, kronan i Kalles blanka knappar, +i mössan, var mandarintecknet och skyddade mot +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_299' name='page_299'></a>299</span> +stryk, som stål mot onda andar. Folk gick in till +kronan som in i ett riddarhus, skatten betalades +in till kronan som till en stor herre den man ej +kunde snyta utan att bli en fördärvad människa, +och kunglig majestät och kronan var en del av det +högsta väsendet, som ingen kunde rätt definiera, som +ingen sett men alla visste att de funnos. +</p> +<p> +Det var därför båtsman inte fick smörj, fastän +han stulit äpplena. +</p> +<p> +Uppmuntrad av framgången, blev Kalle allt +vildare och djärvare. Han bröt inte lås, men han gick +igenom takstolar, han stal inte pengar, för det var +farligt, men han tog ut naturaprestationer, friheter, +förmåner. +</p> +<p> +Numera när man hörde hans hojt ner i sundet, +då han om kvällen kom på besök, så darrade +mänskor och djur, och när han trädde upp på gården, +hälsades han som allas naturlige härskare om ock +med avgjord ovilja, som han icke låtsades se. Kvällen +förut hade han stulit en skinka, och gubbarne hade +rådslagit om vad som borde göras. Anmäla honom +i tjänsten ville ingen, för det var både skamligt +och tidsödande och, vad värre var, farligt. +</p> +<p> +— Kom inte åt honom, för då sätter han eld +på logen! sade den äldsta. +</p> +<p> +— Då skall han väl in åtminstone! tröstade en +annan. +</p> +<p> +— Vad äro vi hjälpta med det om han kommer +in, logen bygger sig inte opp igen för det. +</p> +<p> +Det var riktigt anmärkt, och Kalle gick fri som +vanligt. +</p> +<p> +Och så blev det dans på logen! Och så söps +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_300' name='page_300'></a>300</span> +det, och så slogs det, så att på morgonen låg +dragklaveret i bitar kring backen ibland rivna trasor +av kläder. Johansson, gårdsdrängen, hade till och +med gått alldeles naken, bokstavligen utan en tråd +på kroppen, ur vilddjurets händer, som hade till +egenhet att riva fiendens kläder i remsor av den +kullslagne och övermannade. Efter kalabaliken hade +en razzia ägt rum i alla gårdens visthus, och +slutligen hade banditen gått in i lagår’n och tagit äggen +från arrendatorskans höns, stuckit av in i hagen och +druckit ur äggen som en korp, så att man såg skalen +ligga i en hög på berghällen. +</p> +<p> +Men nu var det något särskilt med äggen; och +att treva ägg från andras höns ansågs som ett +nidingsdåd av värsta slag, kanske därför att den ägodelen +låg oskyddad som åkern och överlämnades med +förtroende åt allmänna hederskänslan. +</p> +<p> +Därför och kanske även därför att hustrun +räknade äggen som sitt förvärv och de gingo som reda +pengar, blev hon alldeles »vill», när hon fick reda +på strecket, och hon rev opp himmel och jord, skällde +ut karlarne för att de voro så fega att låta sig +hundsvotteras av en gröngöling. Gubbarne sutto +verkligen på bänkarne i stugan och skämdes, +fullkomligt rådlösa och maktlösa, under den skur, som hällde +över dem från kvinnans fräsande läppar. +</p> +<p> +— Och törs inte ni, slutade hon, så ska jag ge +honom, när han kommer. +</p> +<p> +Kalle kom, fräck, osnuten, blek om nosen och +grön i ögonen. +</p> +<p> +— Vad har du gjort av äggen, pojke! öppnade +madamen sitt förhör och ställde sig bredbent +framför banditen. +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_301' name='page_301'></a>301</span></p> +<p> +— Inte har jag tagit några ägg, inte! flinade +nidingen. +</p> +<p> +Och i det samma small en örfil, som när man +slår en uppblåst kryddbopåse mellan händerna, ett +skott rent av, för den straffande handen hade fällt +sig in över örats kavitet, så att man ville vänta +sig se hjärnkalotten lyftas och ögonen krypa ut. +</p> +<p> +Kalle förde sin högra hand först till örat som +om han känt efter om huvet satt kvar, därpå, och +med gnistrande ögon, lyfte han den i höjd mot den +lågväxta kvinnans ansikte, för att klämma till. Men +armen stannade tvekande i gesten och i nästa +ögonblick flögo alla männen upp från bänken och +uslingen låg på golvet med näsan i en blodpöl. +</p> +<p> +— Slår du en kvinna, skrek bond själv, alldeles +vit, mera av fruktan än fasa för ett helgerån. +</p> +<p> +— Ser du nu, din lort, att jag kunde klå dig! +bröt madamen lös, troende att hon varit den +starkare, och med den avskjutna trätoffeln klappade hon +om den övermannade, medan karlarne höllo honom +i svångremmen. +</p> +<p> +Och när avbasningen var slut, röcks lymmeln +opp, och efter ett sista hagel av orrar om öronen +och med en stövel i ändan kom han ut genom +dörren. +</p> +<p> +Kalle syntes aldrig mer på ön, som var befriad +från sin drake. +</p> +<p> +Han skämdes över att ha fått stryk av en kvinna, +som var honom underlägsen, men han ville icke +tillskriva henne annan överlägsenhet i bataljen än den +att han inte fick slå igen. +</p> +<p> +— Annars skulle hon fått se på! menade han. +Och varför han inte fick, det visste inte fan! +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_302' name='page_302'></a>302</span></p> +<p> +Sen den dagen sovo bönderna i lång tid bara +med ett öga, för de väntade få se halmstacken +brinna, och madamen gick aldrig ensam i lagården +om aftonen, när hon skulle treva ägg. +</p> +<hr class='ppg-pb' /> +<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'> +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_303' name='page_303'></a>303</span> +<h2>Höjer tar gården själv.</h2> + +</div> + +<p> +Nu skulle de få se på annat, när Höjer kom sta +och efter modrens död tog vid gården. Han hade +nämligen gått som dräng åt styvfadren och haft hårda +dagar, som han tyckte, men nu när han fått +tömmarne och hade gubben på ett litet undantag, skulle +han leva Herrans glada dagar. +</p> +<p> +Så började han vårarbetet och satte drängarne +till sysslor, men själv skulle han moja sig på +ejdersträckten, som nu drog över yttre skärgårn på väg +norrut. +</p> +<p> +Och när han kom hem, så var det ingenting +uträttat, jorden hade varit för sur, oxarne för illa +vinterfodrade, redskapen i olag, och Blomqvist, +styvfadren, hade tagit harven för sin räkning, efter som +han hade den tillsammans med Höjer. Det var själva +olyckan att de skulle ha något tillsammans, och än +värre, när de skulle göra något tillsammans, för då +blev det rakt ogjort. +</p> +<p> +Höjer väsnades, men de rackarpojkarne kunde +svara så behändigt på allting, så det var inte värt +att söka sticka dem. +</p> +<p> +— Stanna hemma, du, så blir det något gjort, +sa gubben. Själv är liksta dräng. +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_304' name='page_304'></a>304</span></p> +<p> +Ja, men se det var just att slippa vara dräng +som lockat Höjer mest, och nu fick han känna på +att vara både dräng och herre på en gång. Tänka +ut för alla och ta i för alla. Och när styvfadren +satte sig på tvärn, så blev det rent illa. Skulle Höjer +ha oxarne om dan, så skulle gubben också ha dem, +och som han var först oppe om morgnarne, så tog +han kräken bara, och då gick hela Höjers arbetsplan +åt skogen. Och så gick gubben och satte opp folket, +och tubbade dem, så att Höjer inte hade några +händer med dem. +</p> +<p> +På sommarn tog det till, när studenterna kommo +och hyrde sig in. Då skulle pigorna sitta och hänga +på verandan och dricka punsch halva natten, och +haken vet allt vad de gjorde för styggt, men när +de sen skulle opp och mjölka om morgon, så sov de; +och när de stodo vid spiseln, så nicka de till, och allt +som skulle göras blev illa gjort. +</p> +<p> +Höjer skulle ta itu med dem, och förbjöd dem +slinka med herrarna, utan de skulle sova om +nätterna. Men då svarte pigorna som så (som de lärt +av herrarne, som voro mycket frisinnade om +somrarne): att dagen var husbonds, men natten var +deras, och de gjorde vad dem lyste, när solen gått ner. +</p> +<p> +— Det må ni göra, svarte Höjer, men på ett +villkor: att ni gör ert arbete för mat och lön om +dagen. Kan ni svira om natten och arbeta lika bra +om dan, så må ni det! Men kan ni inte det, så ni +inte gör rätt för er, så må ni gå er väg! +</p> +<p> +Det kunde de naturligtvis inte, men nu ansågo +de sig ha rätt att svira om nätterna, helst det var +ytterst svårt att kontrollera deras arbete om dagen. +</p> +<p> +Höjer tröttnade och förehöll en dag i lindriga +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_305' name='page_305'></a>305</span> +ordalag de lärda herrarne det orätta i att förstöra +folkets arbetskraft. +</p> +<p> +— Ja, men de ta ju ingen tid ifrån er, svarte +herrarne. +</p> +<p> +— Men de ta den kraft jag äger fordra, efter +som jag föder dem, svarte Höjer; och jag är inte +betjänad med dåligt arbete lika bra som med gott; +och det var inte lönt för mig att komma sta och ge +dem sämre kost för sämre arbete, för då klaga de, +och ge mig dåligt rykte. +</p> +<p> +Nej, det förstod inte herrarne, och man skulle +vara »människa» mot sina tjänare också! +</p> +<p> +Så kom drängarne och skulle ha danser om +kvällarne, för att locka pigorna till sin kant. Och +då tog de och bar ut tröskverket för att få logen +utrymd. Men när sen tröskverket fick stå i regnet, +så kuggarne svällde och axlarne rostade, då blev +Höjer rasande och förbjöd den eviga dansen. Det +var dock det sämsta han kunde hitta på, för sen +blev pojkarne alldeles vilda. Och vad de kunde finna +ut bara, för att komma ifrån arbeta! +</p> +<p> +En dag körde de sönder välten i fyrsprång över +ett dike. De visste nog att sme’n bodde en halv +mil borta, och att det tog ett dygn att ro dit och +komma hem igen, och när de ville ha en fridag på +sjön, så styrde de om att någonting gick sönder. +Inte kunde de hjälpa det, inte. Och det var inte +gott att komma på dem, heller. +</p> +<p> +Skulle det dras not, så var det bara att knipa +fram med brännvinet, annars gick fisken ut ur kilen. +Och se, inte rådde drängarna för att inte fisken +gick i noten! Men bara det lukta aldrig så lite +brännvin av dem, så kom det alltid någon fisk. +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_306' name='page_306'></a>306</span></p> +<p> +Det var som förgjort för Höjer, och aldrig vågade +han mer ta sig en fridag på skytte, utan måste ligga +i jämnt och samt. Och när han såg gubben komma +hem med fåglar lite emellan, så sved det i honom. +</p> +<p> +— Jojo, känn på du, sa styvfadren. +</p> +<p> +— Ja, förlåte mig, men jag tror ingen har det +så bra som den som tjänar! mente Höjer. +</p> +<p> +— Jo, du sa annat förr, du, men du visste inte +bättre! +</p> +<p> +Så gifte Höjer sig på försommarn, och gubben +strax efter. Då blev det en ny visa med +kvinnfolkena, så ettrigt, så ettrigt. Och gubbarna retades +i luven på varann. Men styvfadren, som var den +slugaste, gick alltid ifrån saken med vinning. +</p> +<p> +Skulle Höjers piga gå och mjölka på skogen så +lät gubben henne först ropa ihop alla korna till +fållan, och på det vann hans piga en halv timma. +</p> +<p> +Inte kunde hon hjälpa det, att korna följdes åt, +och det var småaktigt av Höjer att se på sådant. +</p> +<p> +Höjer ville inte vara småaktig, och fastän han +tyckte att pigorna kunde skifta med görat, så lät +han saken gå sin gång. +</p> +<p> +Men hatet började gro mot gubben, och fastän +denne nog var en spjuver, förstås, så var han inte +skuld till allt. Bra mycket i alla fall. Och av allt +som de hade tillsammans förstod han att klå åt sig, +där något var att vinna, att skudda av sig, när det +ålåg honom något. +</p> +<p> +Slutligen blev Höjer ledsen på alltihop, när han +såg att han hade det sämre nu än förr, och till den +fjortonde mars hade han i all tysthet tagit sig en +arrendator. +</p> +<p> +Nu var det Höjers tur att skratta. Arrendatorn +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_307' name='page_307'></a>307</span> +var en rivande karl, som gick utanpå styvfadren +flera gånger om. +</p> +<p> +Och snart stod det kalabaliker utan ända mellan +de två gårdsbrukarne, så att ön slutligen fick namnet +lilla helvete. Höjer åtog sig först att göra +dagsverken åt arrendatorn, vilket man fann litet bakvänt, +men det brydde bond sig inte om. Nu gjorde han +inte mer än han ville och lät de andra kivas. Och +det kunde de! +</p> +<p> +Först när arrendatorn märkte, att hans piga fick +driva alla korna i fållan, så sa han ifrån att det +skulle skiftas. När det inte hjälpte, så befallde han +sin piga att driva de andras kor i sjön, ut på +kobbarne, vart som helst. +</p> +<p> +Och se det halp! +</p> +<p> +Därpå tog han opp stängselfrågan, och nu blev +det advokatyrer i oändlighet. Men arrendatorn visste +bot: stänger inte ni, så öppnar jag! Och så öppna +han, så dragoxarna gick mitt igenom gubbens skötar +som hängde på gisten. +</p> +<p> +Och så blev det stängt! +</p> +<p> +Skulle de så broa dikena! Gubben ville inte +lägga bro, fastän det bara var några syllar. Gott, +då gjorde arrendatorn sig en bro, som han tog bort, +när han begagnat den. +</p> +<p> +Det fanns bara en brunn på gårn, och vid +den lade sig gubbens kvinnfolk att tvätta! +</p> +<p> +Kvinnorna skällde en hel eftermiddag, så de voro +ultramarinblåa i ansiktet, medan arrendatorn stod i +slöjdbon och snickrade en brunnslucka, som han +täckte karet med, och satte hänglås för. Och så var +den saken till ända. +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_308' name='page_308'></a>308</span></p> +<p> +Men sen gick gubbens kvinnor och stack +arrendatorns bästa ko i juvret så hon sinade. +</p> +<p> +Varpå arrendatorns kvinnor släppte ut gubbens +höns, så räven tog sex stycken på en natt. +</p> +<p> +Det var ett krig på liv och egendom och Höjer +spelade den icke vackra rollen av angivare och spion. +I stadigt vänskapsförbund med arrendatorn, gick han +denne tillhanda med alla upplysningar, som kunde +tjäna i såväl anfall som försvar mot den +gemensamma fienden. +</p> +<p> +Och nu på hösten hade han uttänkt en +huvudaktion, som skulle ge styvfadren knäcken. Gubben +hade nämligen ytterst liten slåmark och måste alltid +ta sjöfodret, vassen i viken, med i beräkningen för +att få sina två kor med livet igenom vintern. Nu +var icke sjöfodret undantaget i arrendekontraktet, +utan var allmänning, så att var och en tog vad +han ville; dock hade man en tyst överenskommelse +att sjöslåttern företogs på en utsatt dag; men som +denna klausul ej fanns i kontraktet, beslöt Höjer +sätta lusen i örat på arrendatorn, en dag, då gubben +skulle bort på en auktion. +</p> +<p> +— Ta för dig du, annars tar den andra +alltsammans, undervisade Höjer arrendatorn, som inte +riktigt ville på affären. Om inte du tar först, så +tar han först! +</p> +<p> +Det var ett skäl! Och samma morgon som +gubben rest bort, satte arrendatorn alla män och +kvinnor i verket. De gingo naturligtvis runt kring +stränderna och rakade av vartenda strå som kunde +åtkommas, så att den som ville ha något med, måste +ut i vattnet och gyttjan, och fick ändå bara +vassvippor, som inte något kreatur ville tugga. +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_309' name='page_309'></a>309</span></p> +<p> +När gubben kom hem i sin båt och såg viken +ligga som en slagen äng, blev han alldeles galen, +och som han kände igen upphovsmannens finger, +kastade han sitt hat på honom. Han blev desto +ondare, som det var hans egen idé, att en natt göra +arrendatorn samma spratt. Och hans enkla +hämndeplan blev nu att nedlägga striden med denne, spränga +förbundet och få anfallet gemensamt mot Höjer. +</p> +<p> +Till den ändan började han peka på små +skrymslor i kontraktet, som Höjer hade hållit öppna åt +sig för att vid behov sticka sig undan. Detta skulle +nu ej inverkat på vänskapen mellan de båda, om ej +arrendatorn redan förut tyckt sig märka att små +fördelar tillföllo Höjer dem han ej skulle ha haft, +men nu när någon pekade på det, så stack det i +ögonen. Olyckan ville också, att Höjer om dagen +varit ute och satt flundernät på arrendatorns bästa +grynna, och detta hade han enligt kontraktet endast +begränsad rätt till, i så måtto att, som orden lydde, +husbehovsfiske vore gårdsägaren ej förment i vilka +vatten han ville. Nu kommer arrendatorn och finner +grundet upptaget av inte mindre än trettio nät, så +att all sättning blev honom omöjlig, då grynnornas +antal och givbarhet voro begränsade. +</p> +<p> +Det var eld på kruttråden, och hemkommen +började det puttra och fräsa. +</p> +<p> +— Hör du, Höjer, du; du går och sätter före +mig så jag inte kan fiska. +</p> +<p> +— Nå, det får jag väl, svarte Höjer. +</p> +<p> +— Nej, trettio nät är inte husbehov; jämka dej +dän du bara! +</p> +<p> +— Det vet jag visst det, när det inte står i +kontraktet hur många nät det skall vara. +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_310' name='page_310'></a>310</span></p> +<p> +— Jaså, du talar ur den ton! Vet du av, att +du har släppt tre kor på skogen, när du bara har +lov till att släppa en. +</p> +<p> +— Nå, vad skulle det göra då, när skogen är +så stor. +</p> +<p> +— Haha; vi ska inte vara småaktiga då! Bra! +Vi ska komma ihåg det! +</p> +<p> +Följande morgon stod Höjer på vedbacken, när +arrendatorn kom fram, och med en till utseendet +oskyldig min frågade: +</p> +<p> +— Hör du, Höjer, du! +</p> +<p> +— Jo! Här är jag! +</p> +<p> +— Jag behövde några spadskaft, och dem får +jag väl ta på skogen? +</p> +<p> +— Jo, det går an, bara en tar vackert, så! +</p> +<p> +Arrendatorn fick båda drängarne med sig och +fällde hela öns lilla aspbestånd, varpå han lät dem såga +och grovhugga spirorna. Höjer hörde nog att det +braka och dåna bortom hagen, men han gav sig inte +tid att gå och se efter vad som stod på. Det fick +han dock klart för sig, när folket kom hem med +lass efter lass med aspstockar. +</p> +<p> +— Ja, men du är vådlig i alla fall, som har +tagit dän alla asparne, som jag skulle ha till +lövtäkt åt fåren, ojade sig Höjer. Och hur många +spadskaft ska det bli av det där, måtro? +</p> +<p> +— Å, det sträcker sig väl till en tre dussin! +svarade arrendatorn. +</p> +<p> +— Ja, men jag bad dig hugga vackert! +</p> +<p> +— Nå, är det inte vackert då! Och för resten +sa du inte hur många det skulle vara. +</p> +<p> +Därmed var revanchekriget å ömse sidor i gång, +och styvfadren spelade nu djävulens roll, som gick +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_311' name='page_311'></a>311</span> +och blåste på lågorna. Han prickade ut timmer och +båtbord åt arrendatorn, pekade på bästa lövtäkten, +lärde honom att pressa musten ur sina +kontraktsenliga förmånsrätter och vränga lag, så att Höjer +fick likafullt ett trassel som han aldrig drömt. +</p> +<p> +Så började arrendatorn nyodlingar, sedan han +förmått Höjer att gå med på en part av kostnaderna. +En rothuggare tillkallades, som svedde och högg och +det ena stycket efter det andra togs opp. Men nu +bestämde kontraktet, att gårdsägaren skulle hålla fall +för åkrarna, och Höjer befann sig en dag invecklad +i större sprängningsarbeten, som kostade kontanta +pengar. +</p> +<p> +— Det får du igen på odlingen, narrade honom +styvfadren. +</p> +<p> +Men arrendatorn hade bara femårskontrakt han, +och efter allt krångel han haft, började han packa +in för att draga dädan. Och därför satte han till alla +krafter att suga ur jorden vad han kunde; låg efter +Höjer som en igel, studerade kontraktet om nätterna +och klämde sedan till allt vad han kunde. +</p> +<p> +Höjer blev snart ledsen och tog plats som +båtbyggare på en grannö för att vara ifrån alltsammans. +Men då blev det sju gånger värre; och var gång +han kom hem hade hans hustru något nytt sakeltyg +att förkunna. +</p> +<p> +Andra året kunde inte arrendatorn göra rätt för +sig; odlingarne hade kostat så mycket, fisket var +dåligt, och i stället för att be om anstånd, hotade +han Höjer med process för att han narrat honom +in på villkor som han inte kunde gå ut med. Men +processa var det sista man ville göra, för det var +bara ting två gånger om året, och om man också +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_312' name='page_312'></a>312</span> +vann, så fick man ingenting, där ingenting var att ta. +Och mäta ut var inte heller lönt, där intet var att +mäta, då ju Höjer själv var ägare till alla inventarier +och kreatur. Vräka kunde han inte, ty kontraktet +var icke så stiliserat, och under alla förhållanden +var det lugnare att ha gäldenären under sina ögon +än låta honom löpa sin väg och kanske aldrig få se +honom mer. +</p> +<p> +Arrendatorn blev därför sittande, och nöd gick +inte på honom, men på Höjer gick det hårt, ty +han hade ju avhänt sig nästan all sin egendom, och +hade tillochmed gjort dagsverken gratis. +</p> +<p> +— Det här är då alldeles rasande, menade Höjer, +när nöden tvang honom att beklaga sig för styvfadren. +Och aldrig har jag haft en glad dag sedan +jag hörde upp att tjäna. Då hade jag maten och inga +bekymmer, men sen jag fick mitt eget, får jag gå +dräng utan lön och se på hur andra äter mitt bröd +opp. +</p> +<p> +— Ja, ser du, du har inte rätta förståndet du, +svarade gubben, och den gång du ville snyta din +arrendator, så lade du grunden till allt som hänt +dig sen! +</p> +<p> +Detta var delvis saken, ty Höjer var född till +att tjäna, men den som först brutit rätt och billighet, +det var styvfadren, och därför tvang han de andra +att bryta igen, såvida inte de ville gå under, och +det ville de inte. +</p> +<p> +Ont blev värre! För att knipa ut +arrendesumman lade Höjer på sin arrendator nya onera, som +denne sökte skudda av sig. Och snart upptäckte +man att han gjort odlingarne på svindleri, så att han +sålde veden, som höggs vid röjningen, och vad värre +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_313' name='page_313'></a>313</span> +var, sög den nya jorden läns, då han inte kunde +gödsla den. Och det hade ingen beräknat, ehuru +man väl visste, att boskapen knappt var tillräcklig +för att hålla i stånd den jord som fanns. Men +arrendatorn gick lös på skogen med sina odlingar, som +bara bestodo i att hugga och hacka, och så ta en +havreskörd mellan stubbarne, som snart grönskade +upp som aronsstavar. Och samtidigt föllo kreaturen +i sin, oxarne magrade och gårdens bestånd var hotat. +Allt detta måste Höjer åse utan att kunna röra ett +finger. När det stod upp ett stormgräl, svarade +alltid arrendatorn: +</p> +<p> +— Det står så i kontraktet. +</p> +<p> +— Ja, men det var inte meningen, svarade Höjer. +</p> +<p> +— Ja men det står så, liksom det inte stod så +att du skulle sätta trettio nät, när meningen var +att halvt dussin. Orätt går igen! Skyll dig själv. +</p> +<p> +Efter de fem årens utgång hade Höjer måst taga +hypotekslån för att muta bort arrendatorn och rädda +sin skog, men arrendatorn köpte sig en gård i +grannskapet på besparingarne. +</p> +<p> +Och Höjer måste återigen ta gården och börja +kampen mot tjänstefolket, som nu var värre än +någonsin. Ibland tänkte Höjer sälja gård och grund, +men det fanns inga andra köpare än fattiga krakar, +som ville betala med inteckningar, naturligtvis löpande +utan ränta. Att ta arrendator igen aktade han sig +för, och det återstod sålunda inte annat än låta sig +ätas levande av tjänstefolket. +</p> +<p> +— Ja, ser du, min gosse, sade pastorn, som +blivit anmodad avge utlåtande, den som inte är skapt +till herre, den blir aldrig herre. +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_314' name='page_314'></a>314</span></p> +<p> +— Ja, men herre Jesus, hur kan andra få bukt +med sina tjänare, då? +</p> +<p> +— Ser du, det är deras hemlighet det! De äro +väl så skapta, ser du! +</p> +<p> +Och därmed fick Höjer trösta sig, om det nu var +en tröst att veta sig dömd till en undergång, som +han ser dagligen och stundligen försiggå för sina +ögon, utan att kunna hindra den! +</p> +<hr class='ppg-pb' /> +<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'> +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_315' name='page_315'></a>315</span> +<h2>Sjönödslöftet.</h2> + +</div> + +<p> +Vestman på Nedergårdsön hade gått med en +skonare på Norge och kommit ända upp åt Lofoten. +Där hade han träffat valfångare och förnummit ett +och annat om fångstmännens sätt att ta valar med +harpun. När han så kom hem till sin ö, rann den +tanken på honom, att han skulle tillämpa de +inhämtade lärorna på hemmavarande skälfångst, vilken +befann sig i stadigt avtagande på grund av +bössknallarnes avskrämmande inflytande på de rädda djuren. +</p> +<p> +Till den ändan gick han tillväga på följande +mindre välbetänkta sätt, med en utgång, som varken +han eller någon annan kunnat beräkna, och vilket +gav anledning till ett äventyr, om vilket ännu sagan +lever i skärgården. +</p> +<p> +En afton på eftervåren tog Vestman en +flatbottnad eka och en pojke med sig ut till yttre skären, +där skälarne brukade gå upp och solbada sig. Till den +märkvärdiga jaktens bedrivande hade han medfört +en uttergadd, vilken eljes hade till ändamål att tjäna +vid uttagning av uttrar ur bergsskrevor, och nämnde +tillhygge hade han på valfångarmanér fastgjort i +fören vid en löpande vinda. Huru han skulle kunna +nalkas de skygga djuren för att få håll på dem med +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_316' name='page_316'></a>316</span> +den tillfälliga harpunen, det visste varken han eller +någon annan, men är olyckan framme, menade hans +vänner, så kan man sätta nät i vattentunnan. +Fälttågsplanen var emellertid uppgjord så, att pojken +skulle gå från land med bössan och Vestman själv +smyga med ökan mellan iskokorna och där passa +de flyende djuren, som icke kunde göra sig för brått +på den skrovliga drivisen, vilken packat sig invid +stranden. +</p> +<p> +Nu hade han fått pojken i land just före +solnedgången, och själv tog han till att ro med ett +par ullstrumpor virade om årlommarna för att inte +bullra, och med en vit skjorta över kläderna för +att inte synas. Och i skygd av kobbranglet och +packisen råkade han ro opp sig under vallen, där +en bräsch visade var djuren gått upp och där de +sannolikt måste ge sig ut, då ingen vak fanns. +</p> +<p> +Vestman satt där väl gömd och höll gadden +i högsta hugg lyftad, så länge att han frös om +fingerna och började grunda efter, om inte det gamla +sättet med lodbössan var enklare. Skälarne voro +där, det var inte tu tal om det, och han hade hört +dem ge skall, men att de skulle just välja den här +vådliga stråten för att komma i vattnet, det var den +stora frågan. +</p> +<p> +Knall! hördes det i land bakom tallarna, och +så pep det i luften och sa skvatt ut i sjön, och +därpå blev ett blåsande och nysande, och så ett +traskande på isen, som när nakna mänskor springa +på ett kammargolv. +</p> +<p> +Innan Vestman hann få redigt för sig hur dum +hela tillställningen i själva verket varit, stack ett +lurvigt huvud ut genom breschen, reste sig och +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_317' name='page_317'></a>317</span> +störtade i vattnet, men fick verkligen gadden mitt i +det tjocka. Och i ett huj löpte linan ut; båten +fick en knyck så att jägarn ramlade ner på +akterbetten och så bar det av med god gång till sjös. +</p> +<p> +Det blev åka av! +</p> +<p> +Vestman tyckte först det var nytt och roligt +och tänkte på vilken förträfflig jakthistoria det skulle +bli; och bytet ansåg han sig ha i handen. Men +så fick han se att kobbarna dansade förbi och sin +egen stuga försvinna. +</p> +<p> +— Farväl, så länge, nickade han åt stranden, +kommer strax tillbaka! +</p> +<p> +Det röck och knöck i båten, men någon fara +syntes inte vara för handen ännu, förrän de kommo +ut i sista stenarna och släppte landkänningen. Där +gick det lite sjö och solen tycktes ha gått ner, ty det +såg ut som en svart rund skiva därute. +</p> +<p> +— Ett stycke till, så kapar jag i värsta fall, +tänkte Vestman. +</p> +<p> +Och så bar det av igen. Men nu tog ekan till att +slingra. Sjöarna lågo mot och båten doppade redan +nosen. +</p> +<p> +— Lite till! tänkte Vestman, som ogärna ville +skänka sitt säkra byte och få ett snöpligt slut på +en så vacker början. +</p> +<p> +Sjön ökade och stjärnorna tändes på. Ännu +kunde han dock se yxan, som låg framme i fören +och som var hans hopp, när det gick för långt. +</p> +<p> +— Gå på du, min gubbe, du är väl snart trötter, +om jag känner dig rätt! muttrade den utfrusna +jägarn, som längtade komma till årorna för att bli +varm i kroppen. +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_318' name='page_318'></a>318</span></p> +<p> +I detsamma kände han vått om fötterna och +hörde båten skrapa i botten. +</p> +<p> +— Lägg av då, kommenderade han sig själv, +reste sig för att ta yxan och kapa men satte sig +ögonblickligen ner igen. Ty i och med detsamma +han lämnade sin plats drog skälen ner nosen på ekan. +</p> +<p> +Efter ett par fruktlösa försök att krypa fram i +fören, insåg han det nödvändiga i att bli sittande +och att han var lämnad i djurets våld, beroende av +detsammas nyck huruvida han skulle gå i kvav eller +komma hem. +</p> +<p> +Nu hade det upphört att vara roligt, och ett +stilla allvar sänkte sig över den modstulne jägarens +sinne. Men för att ge sig mera mod än han ägde +tog han till sig en åra och stack ut akter över, +inbillande sig att han styrde. Men det gjorde han +inte, för det gjorde djuret, och det styrde alltjämt +rakt ut till sjös. +</p> +<p> +— Kommer jag ifrån det här, så djäveln +anamma... +</p> +<p> +Skälen gjorde några slingerbultar och svordomen +avbröts, ty åran måste tas in och öskaret fram, att +få vattnet ur båten. +</p> +<p> +När det var länsat, stack han ut åran igen, +och det kändes genast lugnare, alldeles som om +han verkligen suttit och styrt. +</p> +<p> +Men nu hade stjärnorna slocknat av och det +kom regnstänk blandat med snö, så att Vestman +snart inte såg yxan mer, utan fann sig omsluten +av ett grått töcken på alla håll. Och framåt gick +det, framåt, men vinden tycktes kantra om, ty nu +lågo sjöarne på halv sida mot; och den kantrade +undan för undan. +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_319' name='page_319'></a>319</span></p> +<p> +Nu blev han rädd! Och medan öskaret gick +igen, tänkte han på hustru och barn, på gård och +grund och redskap, och så på evigheten, som +stundade med all säkerhet; tänkte på, att han inte varit +i kyrkan på — ja hur många år, det mindes han +inte, men det var inte sedan året då koleran gick +— och att han inte varit till skrift — nu skrapade +läsud mot drivis. Herre Jesus! Jag fattig syndig +människa! — Det var bortglömt alltihop... Fader +vår som är i himmelen... ske din vilje såsom i +himmelen... inte den heller! — — — +</p> +<p> +Vilka långa timmar, och så många sen; flera +behövdes inte för att komma över till Åland, med +den här vinden; men kom drivisen, då måste han +följa ner till Gottland eller komma in i Finska viken! +Men innan dess skulle han vara ihjälfrusen. +</p> +<p> +Han kröp ner på botten av ekan för att söka +skydd för den kalla blåsten, och när han kom på +knä, så kunde han hela Fader Vår, och den läste +han väl ett tjog gånger; och för var gång han kom +till amen, skar han med fickkniven en skåra i suden. +Och när han hörde sin röst, blev han lugnare, för +det var som att tala vid någon, och som om någon +talade till honom, och orden väckte minnen om en +massa människor samlade i kyrkan och vilka han +nu såg framför sig, tröstande, förebrående. Där såg +han Gelingarne, som han varit ute med förliden och +tagit upp smideskol med efter den sjunkna briggen, +som inte var alldeles riktigt, men kunde försvaras; +där såg han — nu röck det i linan föröver. Herre +Jesus, Guds son, kommer jag ur detta med livet, +så lovar jag, så sant Gud lever, en ny krona med +sju pipor av rena silvret — det är hela barnaarvet +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_320' name='page_320'></a>320</span> +— till kyrkan — rena silvret — Herren välsigne oss +och bevare oss, Herren upplyse sitt ansikte över +oss och vare oss nådig... +</p> +<p> +Genom dimman syntes ett ljus, rätt förut, stort, +men suddigt som en hornlyktas! +</p> +<p> +— Det är Hangö fyr på Nyländska kusten! +tänkte Vestrnan. Kunde väl tro att vi hållit på i +tolv timmar, för det var långt som en vecka! +</p> +<p> +Nu kraschade det igen under ekan och den stod +tvärt still, så att Vestman flög framlänges över betten, +och så blev det still. +</p> +<p> +Hur långt kunde det nu vara till fyren på en +höft? Halvannan mil! Och nu förmådde han varken +komma fram eller tillbaks! Det var värre än +någonsin, ty bara han rörde sig i båten så vickade den. +</p> +<p> +Vestman satt där han satt, och han väntade +få se soln gå opp och dagern skina i öster, och +han frös, och han bad Gud, och han lovade och +svor alla dyra eder om silverkronan, som skulle +få kosta två hundra riksdaler och vara kontrollerad, +och sju pipor skulle han ha med krusiduller på +handkragarna, och en lina med kulor på, skulle han +hänga i, och när folket såg den, skulle de säga: si +det är sjönödslöftet av Erik Vestman i Nedergården, +som Herren så huldrikt hjälpte ur sin svåra nöd anno +attonhundra och femti nie! Gud hjälpte honom så +huldrikt och nådeligen, upprepade han gång på gång, +så att han till sist trodde på det, och i översvallande +tacksamhet för den nåderika hjälpen, läste han första +orden ur »Lov pris och tack ske dig, o fader käre!» +Gud hade hulpit honom, det var alldeles säkert, +efter som kronan hängde där och folket sa, skulle +säga, de hade inte sagt än — nu slockna fyren... +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_321' name='page_321'></a>321</span> +Herre Jesus! som gick på vattnet och bjöd +böljorna lägga sig! — Nu lade de sig, de hade redan +lagt sig för en lång stund sen, för det var kav +lugnt, och underligt var det, ty här låg hela sjön +på, och hade gått alldeles vådligt just nyss, i går +afse, efter som det var morgon nu snart, det måste +vara morgon nu snart, när han kunde frysa så +elemenskat om fötterna, och var hungrig och skulle +få varmt kaffe nu straxt, bara lotsbåten kom ut, +som den måste göra efter som det skulle komma +fartyg i solgången, som legat och kryssat ute på +flacket; men varför, för f... för allt i världen hade +de släckt fyrn just nu, kanske det var dager, fastän +det inte syntes för dimman, mycket säkert, såvida +inte ryska regeringen hade något annat reglemente +för sina fyrar; jo, visst hade de, nu mindes han det +som en dröm, alldeles som att rysken hade annan +almanacka med gamla stilen, se där ha vi ägget, +gamla stilen, som är tretton dar efter eller före, det +kan nu just vara detsamma, för tidskillnad måste +det vara, och det var det ju också, efter finska +båtarna alltid kom en timme senare än det var +telegraferat, och därför hade de också släckt fyren en +timme före soluppgången, som alltså skulle ske om +en timme. Och då förstod han, varför han frös så +vådligt, för det gör alla som haft ältfrossan, när +solen går upp; men skälen, djuret, höll sig så stilla +och det röck inte i vindan mer, kanske den slitit +sig och gått! måste se efter i alla fall, för att sitta +här i onödan, det hörde f... +</p> +<p> +Vestman stirrade förut och såg något mörkt, +taggigt, som en hel hop riggar stiga ur töcknet. +</p> +<p> +— Kors i Jesu namn, om det är ryska flottan, +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_322' name='page_322'></a>322</span> +då skjuter de mig som smugglare eller skickar mig +till Siverien. Och så många sen! Gud Fader, det +är en hel skog. +</p> +<p> +Han reste sig och rätade ut knäna! Båten +vickade bara åt sidorna, men doppade inte mer med +nosen. Han klev försiktigt över bettarne föröver; +såg linan stå spänd som en telegraftråd; steg ur +båten; såg fotspår, slog klacken mot en sten... han +var på land! Och där stod granskog! +</p> +<p> +— Är de du, far! pep en bekant röst ifrån en +enbuske. +</p> +<p> +— Ludde! Vad fan är du här! +</p> +<p> +— Jag unnra vad de blitt av dig, far! +</p> +<p> +Vestman gnuggade sig i ögonen: +</p> +<p> +— Hörru, vet du vad klockan är på dan? +</p> +<p> +— Hon lider väl åt åtta, och du har varit borta +mest en hel timme! Men så har du kräket med dig +också! +</p> +<p> +På skälberget låg djuret med uttergadden i +ryggen, dött, förblött, efter att ha gjort en tripp till +sjös och vänt för sjögångens skull. +</p> +<p> +Och än i dag berättas äventyret som det mest +underbara i hela skärgården, näst sagan om +sjöormen, och den som inte vill tro, den kan gå till +Nedergårdskyrka och se den lilla ljuskronan, som +hänger där under orgelläktaren till evärderligt minne +av förre kronolotsen Vestmans huldrika hjälp ur en +högst ovanlig sjönöd, då han med döden för ögonen +lovade Herren att till den kristelige församlingens +hugnad och fromma skänka denna tennkrona. +</p> +<hr class='ppg-pb' /> +<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'> +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_323' name='page_323'></a>323</span> +<h2>Skräddarns skulle ha dans.</h2> + +</div> + +<p> +När man en vacker sommardag kommer ut ifrån +havsbandet och håller ner i Byttafjärden, förbi +Gåsskär och Skoboraden, kan man, om man ligger för +babordshalsar, se en höglänt ö såsom kranbalksvis +i lä. Den är icke märkvärdigare än de andra öarne +omkring, på annat sätt än att den är högre och tyckes +bestå av en enda kal gneisklint som rämnat mitt +itu. Tar man i land på norra sidan, skall man snart +komma in i en aldunge, och fortsätter man in i +rämnan har man snart under fötterna en snaggig +ängsmatta, som synes utbredd till torkning mellan +de fuktiga bergväggarne. Håller man sig på denna +gröna matta, ser man den snart sträcka sig framåt +och mot bergets sidor kantas med hasselbuskar, som +dölja ingångar till hålor och små grottor; följer man +stråten framåt i sydlig riktning, går man snart i +skuggan av tallar, som efterträdas av björkar, rönnar, +askar; och så tar bergväggen emot, vägen krymper +till en gångstig, som leder upp rätt i vädret, +slingrande som en torntrappa. Går man uppför en stund, +måste man snart ner igen i en skreva, där den sköna +benveden krupit i lä för vinden, att dölja sin +glänsande grönska och sina lysande röda bär; och så +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_324' name='page_324'></a>324</span> +bär det oppåt igen, alltjämt oppåt, tills man står +på den nakna klinten, där torkade gäddben röja +närvaron av en fiskgjuse, eller kringströdda +andfjädrar och torkade skelett visa platsen, där hökar, +falkar, havsörnar kanske också, hålla sina kalas i +god matro, under det de ha ett öga på jaktreviret, +som nu sträcker sig oändligt inåt inre skärgårdens +blånande fjärdar, och utåt havsbandet till fyrarne +och det eviga cirkelsegmentet. Men går man några +steg framåt klinten i sydlig riktning och tittar ner +under fötterna, glömmer man huvudskalleplatsen +däruppe och ser en täck liten tavla, som man icke +väntat härute. Skyddad av bergväggarne för alla +kalla vindar ifrån nordväst till sydost, ligger en +gräsmatta så grön som nyuppkommen råg; och därnere +går en röd ko och betar under de vita björkarne. +Gräsmattan sträcker sig ner till en grå stuga, +omgiven av en trädgårdstäppa, och ända ner till sjön, +där hamnen ligger med båtbrygga, sjöbod, sumpkista +och nät. +</p> +<p> +Detta är skräddarns! +</p> +<p> +Kravlar man sig ner för bergväggen och lämnar +klinten, där det blåste kallt, skall man snart känna +solen steka den orörliga luften, och på fem minuters +nerstigande märka hur klimatet ändrar sig och med +detsamma vegetationen. Men man vill nästan tro på +underverk, då man ser rönnen bära astrakaner på +en gren och gråpäron på en annan; och då man ser +duväpplen på hagtornsbuskarne, tror man sig ha +kommit till en förtrollad ö, där man i nästa +ögonblick vill vänta sig få plocka fikon på spåmanstisteln. +Stiger man ner på gräsmattan och nalkas stugan, +får man, om lyckan är god, se trollkarlen själv genom +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_325' name='page_325'></a>325</span> +det öppna fönstret, där en hämpling visar sitt +blodsprängda bröst i en liten ståltrådsbur mellan +sallatsblad. På ett slagbord bakom hämplingen sitter han +nämligen med benen i kors och drar långa styng på +ett rutigt bomullstyg, som döljer hela hans nedra +kroppshalva och endast lämnar den övra delen synlig, +fast den icke är mycket att se på; ty magen fattas +och den lille mannen tyckes ha lyftat av sig +bröstkorgen och satt den direkt på bordskivan, och på +bröstet ligger huvudet utan märkbar hals. Det är +skräddarn själv, som en hårdhänt natur kramat ihop +till en puckel, och åt vilken föräldrarne på den +grunden valt det stillasittande yrket. +</p> +<p> +För att rätta naturen, som givit honom +anledning till missnöje, har skräddarn anlagt ett gott lynne +och utvecklat sig till en muntergök, som alltid är +full med historier och visor. Och liksom för att +visa naturen hur den skulle ha burit sig åt, har han +kastat sig med kärlek åt naturförsköning. Det är +han därför, som gjort trädgård, och icke nöjd med +att förädla de gamla sötäpplena och surkartarna i +trädgården, har han gått och ympat ädelfrukt i +vildmarkens träd, så att den sura rönnen bär vita +astrakaner och den kärve hagtorn lyser av det lilla +duväpplets röd- och vitkindade barnansikten. Och +liksom om han kände, att hans dåliga art icke skulle +längre ner i världen, planterar han träd på marken, +och när han kommer till en bondgård för att sy, +medför han i västfickan några frön, som han i smyg +stoppar i jorden, eller, när årstiden är inne, några +ympkvistar, som han sticker emellan bark och träd. +Och hans frön gro, och hans ögon växa ut, och när +ingen bär hans namn mer, så skall hans namn i +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_326' name='page_326'></a>326</span> +långa tider uttalas, när andras barnbarn sitta under +farfars äppelträd och höra historien om hur det +granna och goda undret kom dit på den nakna hällen, +och det långt efter sen hans rockar och byxor blivit +trasmattor eller filtskor. +</p> +<p> +Nu, i mars månad, hade han sytt hos +trädgårdsmästarn på Sandemar, och han hade sett +underverk i drivbänkarna, och hört om ett slags runda +gula gurkor, som man fick en krona för på Dalarö +Societet. Och så hade han fått hem kärnor, lagt +dem i en långrevslåda med jord och ställt i fönstret. +Efter fjorton dar såg han som en vit fingerknoge +peka opp ur mullen och strax efter breda ut sig +och lägga som två vingar tätt utåt jorden som en +trollslända. Så kom aprilsolen, och då sköto de fart, +pinade fram en grön karda, rullade ut sig och +började krypa. Då nöp han över tredje bladet som +trädgårdsmästarn lärt honom, och då sköto de +sidoskott, som han nöp igen på samma sätt, så att när +maj gick ut, var det i sista laget att sätta dem i +bänk. Men det var inte det lättaste att få varmt +under, och en dag gick åt för att komma till Dalarö +efter en låda stallströ. Så bäddade han utmed +bergväggen, där solen brassade på; ramade in bädden +med brädlappar, men se det blev bara en tunn, tunn +bänk och han fick söka råd för att öka den. Höboss, +sopor, halm måste han ta till, och på sistone vart +det en bänk sådan han var. Och i den satte han +plantorna med jordklump. Lade så innanfönsterna +på, och det blev växa av. Men järnnätterna kommo, +och han måste täcka; täckte med mattstumpar och +granns. I fjorton dagar knallade det och växte i +bänken, men vid midsommar tog det av och +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_327' name='page_327'></a>327</span> +stannade. Stallströt var utbrunnet, och han fick inte +tid att skaffa mer. Så kom stora hettan i juli, och +nu sköt det på igen och blev blom. Först tunna +hanblommor och så knubbiga honblommor med en +liten grön ärta i botten. Han luftade och han +spritade, skuggade när solen brände och stängde när +det mulnade. Blev det så fjorton regndagar utan sol, +och hela maskineriet stod stilla igen. Nu vattnade +han med varmt vatten och bäddade runt med halm +och lagårdsströ, och när augusti bröt in med +rötmånadshetta, så bergväggen var som en bakugn, +då knallade det igen, ärterna svällde ut till gåsägg +och fick räfflor med ludet emellan. Åtta stycken +hade han nu så stora som nävar, och de började +redan lukta svagt, så att han lade tegelflis under +dem. Det var en hel historia med de melonerna, +och bara solen höll sig framme, så skulle han ha +dem i hand om en vecka. +</p> +<p> +Därför satt han nu på sitt bord och höll utkik +på drivbänken, som om han bevakade solstrålarne +därborta vid bergväggen, och han var uppriktigt glad +i sitt sinne, för vinden stod sydlig och det hade +inte regnat på sjusovaredagen. +</p> +<p> +— Hör du, Anna, du, ropade han med sin +kikhoströst till systern, som stod i köket och rensade +flundror. +</p> +<p> +— Nå, Gustav! svarade Anna, utan att lämna +sitt arbete. +</p> +<p> +— Jo, ser du, jag hade tänkt som så, att vi +skulle ha dansen som om lördag, innan folket ger +sig ut på strömmingen; vad säger du om det? +</p> +<p> +Det blev litet tyst först, så att man hörde +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_328' name='page_328'></a>328</span> +flugornas dans kring lövruskan i taket och fiskknivens +raspande i flunderskinnet. +</p> +<p> +— Har du råd med det, du? kom Annas svar +i frågform. +</p> +<p> +— Ja, visst har jag det, och för resten ska jag +säga dig, att när man har har en affär som jag, +måste man se sina kunder någon gång, och vad råd +beträffar, så inte är jag så barskrapad. Minst ett +par tunnor äpplen kan jag räkna på... +</p> +<p> +— De ska ju vara till att köpa vinterfoder... +</p> +<p> +— Nå, så har jag, här slog det kluck för +skräddarn, som om det fastnat i halsen, så har jag mina +meloner. +</p> +<p> +— Asch; låt oss se dina meloner först! +</p> +<p> +— Se! Kan du inte se dem därute! Om tre +dar ä de färdiga, och då har jag mina åtta kronor; +det är brännvinet! +</p> +<p> +— Vänta då tills melonerna bli färdiga åtminstone. +</p> +<p> +— Ja, si det kan jag inte, för då är det för +sent för strömmingen, vet ja! +</p> +<p> +Anna svarte inte mer, för hon ville inte vara +med om alltsammans, både därför att hon tyckte +det var bråkigt att riva opp stugan, och för att hon +visste Gustav skulle supa sig full. +</p> +<p> +Men nu var det skräddarns svaghet att en gång +om året se folk hos sig, och flickor i synnerhet. +Fastän han inte kunde dansa, då han till på köpet +var låghalt, så han gick mellan två kryckor, hade +han en synnerlig förnöjelse av att se ungdomen roa +sig, och var alltid med på alla danser, där han +hoppade omkring och klappade flickorna med +knogarne av sin långa magra hand, och, ansedd som +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_329' name='page_329'></a>329</span> +en gammal farbror, oaktat sina trettiotvå år, fick +han ta sig små friheter, som ingen räknade så noga +på. När han nu kastade fram sitt förslag för +systern, som satt härute och hushållade för honom, +var det inte något påhitt i hast, utan en länge +ruvad idé, som ätit sig fast i hans huvud och som +skulle gå igenom. +</p> +<p> +Systern, som var fem år äldre, hade nog makten +i huset, men när det gällde på riktigt, så var +skräddarn envis som synden; och om det också skulle +grälas i åtta dar, så tog han sig igenom. +</p> +<p> +Utan att därför avvakta vidare rådslag sätter +han sig i båt följande morgon och seglar omkring +att bjuda, varpå han styr ner till Dalarö att köpa +brännvin och svagdricka. Full kom han hem, men +ändock innan solnedgången, och krypande på marken +lade han fönsterna på bänken utan att slå sönder +en ruta. Och som det hotade bli kallt travade han +på mattorna, och nu, dubbelt rädd om sin skatt, +som skulle betala kalaset, tog han täcket ur sängen +och lade ovanpå alltsammans. +</p> +<p> +Dagen därpå rustade Anna och Gustav till +dansen. Först slogs slagbordet igen och ställdes +ut på gården; därpå sopades och skurades, fejades +och lövades. Och när det led på eftermiddagen, +gjorde syskonen toalett, varpå flickorna på Mörtön +anlände för att hjälpa med kaffekokningen. +</p> +<p> +Så mot aftonen i femtaget kommo de främmande. +Båt efter båt lovade och fällde segel i +hamnmunnen, rodde opp till bryggan, där skräddarn stod +oppsträckt och tog emot, skakade hand och sade +en rolighet åt var en som han hjälpte i land, +klappade flickorna under hakan och fick dem att rodna. +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_330' name='page_330'></a>330</span></p> +<p> +När kaffet var drucket på gårdsplanen, förde +värden sina gäster ut i trädgården att skåda och +beundra. Flickorna fingo ett äpple, som skräddarn +själv skulle stoppa i fickan på dem; åt gubbarne +stack han en ympkvist eller ett fröhus, som de +skulle ha hem. Och så skulle de »stirra» på +sammetsrosor och lejongap, astrar och dahlier, som växte +i stora bunkar utmed grönsakssängarne. Flickorna +skulle naturligtvis nypa i lavendeln och rosmarin, +så det luktade gott om dem, och skräddarn måste +själv sticka örtkvasten i klädningslivet. Men +pojkarne kunde inte hålla fingerna i styr, utan ville +snyta äpplen, varför trädgårdsmästaren fann +förmånligare att slå ner några surkartar åt dem, hellre +än de skulle länsa hans unga träd, som buro första +året. Och sist beskådades underverket, +melonbänken. +</p> +<p> +— Tre dar till, och det är åtta kronor i näven! +skroderade skräddarn. Lukta på dom, pojkar! Hä? +Nu ta vi en sup på det! +</p> +<p> +Och så gick man in i stugan och började dansen +med ett lag stora supar vid dragharmonikans +orgeltoner. Som en skata syntes skräddarn skutta mellan +paren och bjuda till supning och dans. Än var han +vid spisen och motade opp några sittande par, än +var han vid bordet och fick gubbarne att supa. +</p> +<p> +— Inte så häftigt, ser du, natten är lång, och +man vet inte vad som kan hända! varnade de gamle. +</p> +<p> +Men skräddarn var alldeles »vill». Och hur det var, +så slog gårdagsruset opp, käpparne började vingla +och den lilla mannen såg vingskjuten ut. Törnade +mot dörrposter, knuffade de dansande och fick +armbågar i bröstet. Blev ledsen och satte sig i en vrå; +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_331' name='page_331'></a>331</span> +rullade ögonen, som om han sett jordklotet gå +runt, och sjönk slutligen ihop med käpparne saxade +framför sig som en positivbock. +</p> +<p> +Solen lyste ännu på himlen när värden i en +sista ingivelse äntrade vindstrappan och kom opp +på rännet, där höet låg. Där tycktes med ens +gårdagens trötthet och rus överfalla krymplingen, så +att han förlorade medvetandet och drunknade i ett +hav av vällukter från det torra blomsterhöt, medan +en hel ruska röda solstrålar låg över ansiktet. +</p> +<p> +När han återfick förnimmelser nästa gång, hörde +hans öra som om han låg inne i ett kvarnverk; +stugan darrade och knakade och basarne i +dragklaveret läto som när man står på kyrkbacken. Men +det var mörkt nu och så upphörde örat att höra, +ögonen släcktes och han trodde han svimmade. +</p> +<p> +— Här är jag! hörde han sig svara i sömnen, +på något rop efter skräddarn, så högljutt att han +vaknade om en obestämd tidrymd, som kunde varit +ett år eller en halvtimme, och så blev det svart och +tyst igen. +</p> +<p> +Nästa gång han förnam något, gjorde det rysligt +ont i huvet, och bakom en bjälke viskade någon, +som hade klackjärn på sig. +</p> +<p> +Därpå drömde han, att han var mjöl och +siktades i en kvarn, där ett kugghjul skakade sikten +så det gjorde ont, och mjölnardrängarne skreko, +medan orgeln spelte ini kyrkan, och ibland regnade +det nedanför i knutarne, och så rasslade det i träd +och buskar, knäckte i ris och bråten, smattrade på +jorden. Och skräddaren låg och led, led i huvet där +det kändes som om han glömt bort något, som han +borde kommit ihåg, någonting viktigt och angeläget, +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_332' name='page_332'></a>332</span> +men som han inte kunde komma på. Så slog han +bort det och då blev det bättre en stund; men så +kom det igen och då frös han i kroppen, men var +alldeles het i huvet. +</p> +<p> +Det hade nu blivit tyst därunder i kvarnen, och +när han tittade opp i taket, såg han ljusgrå snören +med små stjärnor på, som gjorde ont att se åt; +tuppen gol och måsarne ojade sig oppe i luften +någonstans. Han vaknade. +</p> +<p> +Det var morgon, han hade varit full, och — +han hade glömt att täcka melonerna. Som en pil +var han uppe, kravlade sig ner för trappan, såg en +förödelsens styggelse i köket och skuttade ut i +trädgården; tog tre alnars språng mellan käpparne; kände +att det var bitande kallt, såg vitt på marken, som +frasade om fötterna, och så — där lågo de, döda. +Stjälkarne snodda som rep, bladen slappa som +klädeslappar, gråa, livlösa, och fruktskaften sågo ut som +om de varit brända. I ett enda smärtsamt ögonblick +rök fyra månaders arbete förbi den rusiges öga: +Dalarörodden på tre mil efter stallströ, +bänkläggningen, utplanteringen, vattningen och luftningen, +täckningen om nätterna, allt pyssel och knåp +förlorat på en frostnatt. +</p> +<p> +Skräddarn slog benen under sig och satte sig +på bänklådan; och barhuvad som han var med luggen +ner i de rödsprängda ögonen, lät han huvet falla +mot bröstet och grät; grät så förfärligt, om av +brännvin eller sorg eller båda delarne, visste inte Anna, +som kom tillstädes: +</p> +<p> +— Du har fått för dansa, du! sade hon. +</p> +<p> +— Jag ska aldrig supa mer! snyftade Gustav. +Aldrig — supa — mer! +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_333' name='page_333'></a>333</span></p> +<p> +— Så säger du var gång, du har varit full. Men +håll ord en gång. +</p> +<p> +Anna plockade höboss ur håret på brodern, +medan tårarne fortforo att rinna utför dennes randiga +kinder, som legat mot höbanden. +</p> +<p> +— Och så skulle du se, hur de gjort i din +trädgård! +</p> +<p> +Skräddarn for opp som om han hört bålgetingen, +och skuttade över ängslappen in i täppan. +</p> +<p> +— Nå, Gud sig annåda! +</p> +<p> +Det var allt vad han fick fram, då han såg +sin unga rosenhäger avplockad och nästa års +fruktsporrar avslagna. +</p> +<p> +— Kåss — i — Jissi — namn! Såna ena +rackare! — Och si på fan, här har han kräkts i +stickelbärsbusken! Nej, en sån tusan! +</p> +<p> +— Kom in i köket, ska du si hur di spytt som +kattor! Jo, nog har du haft roligt för dina pengar! +</p> +<p> +Skräddarn stod och stirrade på stickelbärsbusken, +som om han sökt nyckeln till en gåta, och ett leende +rann upp, motsträvigt till börja med, men snart +klyvande hela det tåriga fula anletet, och med handen +på knäet utbristande i den tillfredsställda hämndens +förnöjda skratt: +</p> +<p> +— Tror nån människa de haft förstånd att skala +gurkan. +</p> +<p> +Skrattet slocknade, och ett nytt anfall av raseri +satte den lilla slankiga figuren i skuttande rörelse +åt sängarne på andra sidan gången. +</p> +<p> +— Gud förlåte mina synder ha de inte varit +och trampat i ärtsängen! Si bara! — Si bara! — +Ja, men det är vådligt! +</p> +<p> +Anna tog brodrens arm och ledde honom in i +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_334' name='page_334'></a>334</span> +stugan. Där såg fasligt ut. Golvet oppslitet av de +dansandes skodon, nersmackat med snusloskor, +pipaska, svavelstickor; runt ikring på fönsterposterna +stodo urdruckna glas och i spisen lågo de två +ankarena, som innehållit brännvinet och svagdrickat. +</p> +<p> +Skräddarn kastade en blick på uselheten, +skakade på huvet, och riste på brännvinsankaren. +</p> +<p> +— Inte en droppe kvar? Anna? +</p> +<p> +— Nej, och väl är det! Men nu, Gustav, får +du sitta vid och sy i åtta dar, för att få in vad +de andra supit opp i natt. +</p> +<p> +— Så får jag väl det då! — Men tror du, att de +hade roligt i alla fall? frågade skräddarn med ett +sista hopp om att ha fått någon valuta för sina +pengar. +</p> +<p> +— Nog hade de roligt, svarte Anna, men du, +som inte fick något med? +</p> +<p> +— Ge mig en sup, Anna, för jag vet du har +gömt undan i skåpet, så talar vi inte om den saken +mer! +</p> +<p> +När skräddarn fått en redig, gick han ner till +bryggan och tvätta sig. Och en timme efter satt +han på bordet och sydde, under det hämplingen +visslade för honom. +</p> +<p> +Och mitt under huvudvärken, när de onda +tankarne kommo och gingo, måste han avbryta sig +själv och fråga Anna: +</p> +<p> +— Tror du de hade roligt i alla fall? +</p> +<p> +Och när Anna svarat ja för tredje gången, +avslutade skräddarn sina tröstegrunder för sig själv: +</p> +<p> +— Nå, så var det roligt i alla fall! +</p> +<hr class='ppg-pb' /> +<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'> +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_335' name='page_335'></a>335</span> +<h2>Uppsyningsman.</h2> + +</div> + +<p> +Han for med sin jakt som den »flygande +holländarn» utan att komma i ro; han for mellan +Furusund och Landsort, mellan Landsort och Furusund, +och så hade han farit i femton år och skulle fara, +tills han inte kunde hålla i ett storskot mera, och +sonen vuxit upp att fortsätta färden. Hans far hade +seglat i trettio år, men det var i den goda tiden, +då skyddstullar framkallade smugglare, och gubben +hade gjort sista beslaget i Stockholms skärgård, som +på en natt inbragte honom tio tusen kronor, varför +han köpt sig en gård och satt sig i ro. +</p> +<p> +Detta äventyr levde som en saga, och hade +lockat sonen in på den eljes något enformiga banan +att segla, segla utan mål, segla fram och åter, +följande vindens styrka och riktning, liggande stilla, +när det inte blåste, och masande framåt i krokar +och bukter, när det blåste opp, sak samma varthän, +bara han höll sig inom distriktet och infann sig +på Dalarö tullkammare den sista i månaden för att +kvittera sin lön. +</p> +<p> +Och man såg honom överallt, och när man inte +väntade honom. Voro fiskarena ute med nät och +det var gott väder, kunde de se uppsyningsmannens +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_336' name='page_336'></a>336</span> +stormklyvare sticka fram om en udde som en kolossal +näsa den där vädrade efter beslag; gick man på +land, kunde man få se den ölsupsfärgade masten +sticka opp över talltopparne, eller den rundgattade +aktern slinka undan i albuskarne; gingo flickorna +ut på ön att mjölka och sågo en tretungad flagg med +krönt T på gaffeln skjuta fram om en bergknalle, +så visste de att det var uppsyningsman; och kommo +gubbarne en morgon tidigt ner till sumpkistan, så +kunde jakten ligga där och röka ur kabysspipan, +och då visste man att det vankades något. För i +samma stund sjöstövlarne hördes mot strandens +stenar, stack uppsyningsmannens utblåsta ansikte +upp ur kajutan och efter några hälsningsord om +väder- och vindförhållanden, anmodades de +tillstädeskommande gå ombord, och snart sutto de på +britsarne å ömse sidor om byråklaffen och hade supar +framför sig. +</p> +<p> +De första fem åren hade uppsyningsmannen +seglat sitt distrikt, full av hänförelse och med +förhoppningar att de tämligen höga tullsatserna skulle +locka några företagsamma själar till smuggleriaffärer, +men så kom den välsignade frihandeln med +Gripenstedt och då blev det dåliga tider. +</p> +<p> +— Varför smugglar ni inte, era djävlar! hördes +uppsyningsmannen förebrå sina fiskare vid klaffen +i kajutan. +</p> +<p> +— Det lönar sig inte! +</p> +<p> +— Lönar det inte? +</p> +<p> +Och uppsyningsman tog fram tulltaxan och läste +högt för andäktiga åhörare. Men det var verkligen +ingen lockande affär, ty den högsta satsen var på +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_337' name='page_337'></a>337</span> +vanilj med sextio öre skålpundet, och på den artikeln +var förbrukningen alldeles för liten. +</p> +<p> +Hänförelsen lade sig på sjätte året, men hoppet +levde än; dock måste det då och då eldas opp med +en sup, som snart blev flera supar. Och när han +då gick till segels och kröp fram mellan de sista +grynnorna, som han kunde utantill, då såg han i +andanom franska skonare komma med guldur, +engelska briggar, som luktade vanilj, holländska +koggar med kryddöarnes muskotnötter och +kardemummor, ryska skonare med karavante. Men när +han så släppte landkänning för att gå ut och preja +det hägrande lyckoskeppet, och tvingat det att hissa +flagg, upplöste sig drömmen i en norsk bark, som +kom med stenkol från England. +</p> +<p> +Värre var att drömmen om tiotusen kronor i +en bergskreva småningom antog fasta former av +kontant tillgång, som skulle förr eller senare +utfalla, så säkert, att uppsyningsmannen började ta +förskott på dem. Och som opiiätaren måste han +hålla ruset vid liv, eljes skulle den fatala verkligheten +slå ner honom. Men ruset kostade, och det blev +skuld. Skulden alstrade obehagliga förnimmelser, +och dessa måste jagas bort med nytt rus, som +alstrade bakrus med olust, som måste vårdas, för att +icke ge missmod, och så blev han supare. +</p> +<p> +Snart upphörde brännvinet att framkalla de +vackra synerna, och med dem hoppet om de +tiotusen kronorna. +</p> +<p> +Så gick han och gifte sig och fick barn. Då +blev det att skaffa mat, och nu kastade sig hans +diktan och traktan på jakt och fiske, och alla tankar +på det stora beslaget nöttes bort. Sätta ett nät +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_338' name='page_338'></a>338</span> +här, knipa sig en fågel där, det var nu hela hans +livs mål, och distriktet blev förvandlat till lika många +jaktplatser och fiskställen, som det förut varit +inbillade gömställen för smugglare. Och varje utgård +blev en station, där han tog en sup och bjöd på +en sup, och alltid hade han korn på slåtterölet, när +det hölls, och när en båt skulle av stapeln, visste +han långt förut. Och välkommen var han alltid vart +han kom; dels därför, att han hade blanka knappar +i rocken och rand på mössan, dels därför, att han +hade nyheter, uträttade små ärender, var så bra att +skicka hälsningar och dylikt med. Reda på sig hade +han också; visste först av alla, när ejdern sträckte, +när strömmingen gick till, och när fyrarne skulle +släckas; kunnig i mångahanda, visste han hjälpa med +affärer och kontrakt, kunde lägga sista hand vid +en båt, skära till ett segel, borra om en bösspipa; +och så kunde han spela fiol också, så att han alltid +var välkommen, där det var ungdom, som ville dansa. +</p> +<p> +Hans liv artade sig därför till en lång festresa, +och minst roligt hade han de få stunder han skulle +vara hemma. Där var bara gnatigt och bråkigt, +och där ville man ha pengar, som inte fanns, fast +han gav ifrån sig mest hela sin lön på hundra kronor +i månaden. Och söp han opp femton kronor i +månaden efter ett halvstop om dagen, så födde han sig +i stället själv och drog ofta hem månget pund fisk +eller en knippa fågel. +</p> +<p> +Så kommo de mörka dagarne. Vänskapen blev +skral, när skulderna icke betalades, och från köld var +inte långt till ord. Och så blev där en station mindre. +Som grannarne emellertid i regel voro osams och +hemliga avundsmän, levde uppsyningsmannen en tid +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_339' name='page_339'></a>339</span> +på att göra allianser med oväns ovänner; men när +dessa kommo ihop och slöto fred, föll den dubbla +fiendskapen på upphovsmannen. +</p> +<p> +Och nu fick han flacka och fara sin enformiga +kurs utan att ta i land. Satte han ett nät i en +vik, kom ägaren och motade dän honom; sköt han +en fågel kring inre kobbarne fick han heta tjuvskytt. +</p> +<p> +I sin ensamhet slog han lag med sina två +båtsmän, men då tog respekten slut och det blev +klagomål, att han söp med sitt folk. Han lånade även +pengar av dem, och när betalningen uteblev, blevo +de råa mot honom, inkräktade på hans kommando +och fingo honom slutligen under sig fullständigt, +så att de seglade sina ärenden vart de ville och +uppsyningsmannen följde med. +</p> +<p> +Ibland, när han låg för länge stilla, kom +kontrollören och drev upp honom. +</p> +<p> +— Segla bara! +</p> +<p> +— Vart? +</p> +<p> +— Vart fan som helst, bara det blir seglat! +</p> +<p> +Så drevs han upp, måste hissa på och segla, +utan mål, utan hopp att komma i hamn. +</p> +<p> +En dag, tio år hade han då seglat, fick han +ett telegram i Sandhamn, att hans hustru låg +dödssjuk och att han måste hem. Men vinden låg emot +och det var långt ner till Landsort, så att när han +efter ett dygns kryssning kom hem, var han änkling. +</p> +<p> +Inte hade han haft mycken glädje av äktenskapet, +då han bara var hemma två gånger i månaden, men +det var ändå ett hem, där han kunde känna fast +mark under fötterna, där han kunde sitta vid brasan +och äta ett mål lagad mat. +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_340' name='page_340'></a>340</span></p> +<p> +Efter begravningen blev det utmätning och +varenda pinne togs bort till auktionen. +</p> +<p> +Nu hade han icke en fläck mer på fasta marken +att kalla sitt hem, och han bodde på jakten året +om. Jakten, en gammal kosterbåt, började lida av +tidens, vindens och vattnets åverkan och fick ett +mörkt och medtaget utseende. +</p> +<p> +Storseglet hade lapp, masten var oljemålad brun, +och kajutan var struken smutsgul som +sjukhussängarne. Förr hade hustrun satt vita gardinkappor en +gång i kvartalet för fönstergluggarne, men nu +stirrade de nakna mörka hålen så svarta ut. Tackel +och stående gods var sotat av regnet, och skrovet +var tungt, murket och seglade illa. +</p> +<p> +Det är alldeles tyst ombord, sedan uppsyningsman +upphört att tala med sina karlar, utom vid manöver; +och när en lustjakt kommer en klar sommardag +utanför inre skärgården och ser den svarta riggen på det +klumpiga skrovet, som tyckes knega fram av +ålderdomströtthet, fråga de sjungande och skrattande +passagerarne, som äro ute för första gången, vad +det där är för en likkista. +</p> +<p> +— Det är »flygande holländarn»! svarar den +unge grosshandlarn, som står till rors i en blårandig +engelsk sticktröja. +</p> +<p> +Och när spökskeppet glider förbi, numera alltid +förbi, en liten röd stuga med vita fönsterfoder under +några äppelträn på en bergknalle, och den tyste +rorsmannen ser en midsommarstång och ungdom som +dansar, då låter han hissa på topp och stormklyvare +och lägger av ut till sjös, där han endast ser luft +och vatten. Och när han fått en båtsman till roret, +tar han sin fiol och spelar för måsar och skälar, +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_341' name='page_341'></a>341</span> +som lockade av de ovanliga tonerna skrika och böla +var efter sin art, och tråda dans kring det mörka +skeppet och dess dystra spelman. +</p> +<p> +Det är inte något märkvärdigt han spelar +likväl, bara gamla dansar och marscher de spelade i +hans ungdom, när han såg glada ansikten och han +sattes i högsätet. Och han ser icke alls märkvärdig +eller romantisk ut själv. En liten torr handelsbetjänt +från landet med benen krokiga av att stå till rors, +tunna gallrade polisonger, blekt och magert ansikte, +och alls ingen sjömanstyp, som flickorna tänka sig +en »jaktlöjtnant»! +</p> +<p> +När november kommer med storm och snö, då +blir den gamla jakten som en murken ek, när den +lövas. Sjöarnes stänk kläda tågverket med +kanderade iskristaller som en glaskrona, snön lägger sig +som innanfönsters vadd på salning, gaffel och bom, +och det svarta skrovet, ända över däcket, är +överdraget med blånande is. Stiger då den svarta +molnväggen med de kopparröda kanterna över zenit och +luften blir mörk som en skymning av snötjockan, +då får själva den lilla torra mannen vid roret ett +drag av storhet och kraft, där han står i sin +fårskinnspäls och sin skälskinnsmössa, vit av snö, och +hans magra hand instucken i bälgvanten ser ut som +om den rådde på vinden, när den halar det knastrande +styvfrusna skotet, och den andra handen med +rorkulten pressar jakten genom mörkgröna sjöar, ridande +upp över isblock, som den trycker under sig och +som rasslande skrapa mot kölen för att komma upp +akter om roret, som lyfts på sina hakar och faller +ner med en duns, skakande riggen så att isbarkar +hagla på däck. +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_342' name='page_342'></a>342</span></p> +<p> +Då lever uppsyningsmannen några timmar, när +hans krafter tagas i anspråk i en kamp — för +vad? För kampen! Men när han kommer in till +fyren, och mästarn tar emot honom med en kopp +kaffe och brännvin, så tycker han det roligt att det +är överståndet: +</p> +<p> +— Det var ett hundväder! är allt vad han kan +säga om saken, ty han har upphört reflektera över +det ändamålslösa i den långa färden, som ändå tar +slut, när han tar slut. +</p> +<p> +Och när han värmt sig i lotsstugan och sovit +på en lave, går han ut och ser på luften: +</p> +<p> +— Jag tror vi seglar igen! säger han åt +båtsmännen. +</p> +<p> +Och så segla de igen! +</p> +<hr class='ppg-pb' /> +<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'> +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_343' name='page_343'></a>343</span> +<h2>Flickornas kärlek.</h2> + +</div> + +<p> +Detta var ett mycket kinkigt kapitel, och inte +så gott att hålla någon reda på, just därför att det +låg i alla parternas intresse att däri hölls så litet +reda som möjligt. Bondens döttrar, eller flickorna, +som bodde hemma hos föräldrarne, bevakades +tämligen, ty med deras livsfrukt hängde arv och +nerstamning av släkten samman, men med de andra, +som icke ägde namn eller jord, hölls det icke så +noga. Gossar och flickor av den tjänande klassen +sovo i köket, och så snart ett tycke uppstått, ingicks +sängelag i så blygsam form som omständigheterna +tilläto. Husbonden och matmodren kände alltid +förhållandet, men varken kunde eller ville hindra det, +och som det betraktades som ett slags förlovning, +hölls det i en viss helgd. Man såg det, men man +talade icke om det. Gossen som ingått förbindelsen +hade även en känsla av ansvar och var beredd att +i händelse av följder, eller att det »blev på tok», +som det kallades, ikläda sig ansvaret genom att ta +hand om barnet eller gifta sig. Det senare var det +vanliga, men därför fordrade han även trohet av sin +flicka, att i händelse av risk hon skulle veta att +han var den skyldige, och denna fordran på trohet +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_344' name='page_344'></a>344</span> +hade så ingått i föreställningarne, att den flicka, +som hade flera gossar på en gång, kallades, ensam +hon, för hora, och betraktades som en hynda, vilken +förlorat instinkten för sin nerstamning. De fria +förbindelserna voro sålunda ett slags fattigmans +äktenskap, ej blott till lust, eller lek, och åtnjöto därför +allmän aktning. +</p> +<p> +Ibland däremot, när flickorna togo den allvarliga +saken skämtsamt eller lättsinnigt, uppstod krångel, +och rätt fiffiga flickor skaffade sig för händelse av +fara i månggiftet en så kallad »ansvaring». Till denna +roll utsago de alltid någon välmående bondeson eller +herreman, att kunna få till barnafader, om det blev +tvist, och när dylika mål kommo för tinget, kunde +vittnesmål lämna de mest oväntade upplysningar om +saker som trotts vara eviga hemligheter. +</p> +<p> +I regel kunde man dock se att klasskänslan satt +djupast; och att det äkta allvarliga tycket mest +uppstod och rotades inom dem av samma klass. +Sålunda, om en piga hade förbindelse med bondens son, +och inga utsikter till gifte sålunda funnos, blev hon +otrogen tillsammans med drängen, vilken hon älskade, +likasom i staden herr löjtnantens älskarinna på rum +alltid bedrar honom med bodbetjänten och icke med +kaptenen. Man skall därför icke tro att kärlekens +fruktansvärda lekar spelades av utan drag av den +storhet, som en lössläppt naturmakt äger, och att den +allvarsamma akten av släktdriftens val och kamp gick +sin gång så alldeles utan sorg och ve. Tvärtom! +Kärlekssjuka och hjärtesorg fanns där också, under +kanske enklare former, men ofta rörande i sin +enkelhet, och mången lek slutades med döden, +antingen gossens, flickans, eller barnets. Blandades +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_345' name='page_345'></a>345</span> +då in de gifta folken — då blev det historier, som +stundom togo blodröd färg, och då brusto hjärtan och +brötos band, och en enda illa överlagd handling +kunde spinna ut sina följder över flera släkters liv, +gå ner i avkomlingarnes som ett tragiskt öde, av +vilket de oskyldige ledo en opersonlig förföljelse. +</p> +<hr class='tb' /> + +<p> +Mari var i tjänst hos uppsyningsmannen, som +var ett strå vassare än vara hos bonden. Hon var +nätt, hade ett blekt ansikte, blont hår och två rader +mjölkvita tänder, som voro jämnare än man brukar +finna hos de undre klasserna. Det fanns finare +linjer i hennes kropp än hos de andra pigorna, +och fastän uppfödd i skärgården var hon tagen från +rodd och fiske till huspiga. Jämförd med de andra +kamraterna såg hon svag och sjuklig ut, och, +egendomligt nog, var hon på den grunden mycket +eftersökt av bondpojkarne. Hon hade även antagit ett +sätt av värdighet, som höll på avstånd, och ansågs +som öns skönhet. Bondsonen hade fästat sig vid +henne och oaktat han var den fulaste och hade +simplare figur än drängarne, ja var rent stygg, höll sig +Mari till honom. Om därför att han var den rikaste +och sålunda lovade sörja bäst för hennes avkomma, +så var ju hennes moderinstinkt åtminstone inte ute på +krokvägar. +</p> +<p> +Om Albin verkligen hade full avsikt att gifta +sig med henne, det torde väl vara svårt att avgöra, +då sinnesruset så ledigt förfalskar omdömet och då +ett hastigt beslut, under ändrade omständigheter, så +lätt ändras. Men Mari hade nog hört ett och annat +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_346' name='page_346'></a>346</span> +halvkvädet ord i den riktningen, ty hon visade sig +ej obenägen, men strängt höll hon på sin ära, och +om även deras lek var alla uppenbar, så var det +ingen som vågade säga att de hade något +mellan sig. +</p> +<p> +Men Albins föräldrar hade ett ont öga till Mari, +för de visste nog att hon fikade efter gården utan +att ge annat igen än några barn, och de sågo nog +att Mari var en klok flicka av den sorten, som ville +komma sig opp i världen, och det lider inte de +som redan äro komna opp, utan de ville ha någon, +som redan var oppe. +</p> +<p> +När de därför märkte att den unga målaren, +som bodde på sommarnöje, började slå krokar för +Mari, så logo de i sina sinnen och tänkte att nu +går hon all världenes snöda väg, och därmed vore +deras Albin fri från frestelsen, för hur han var, men +stolt kunde han sägas, och ta till hustru en som +andra kunde peka ut, det gjorde han inte. +</p> +<p> +Målaren var en ung man med skönhetssinne, +och som när han suttit i en månads celibat, +började söka något kvinnligt föremål han kunde dikta +om åt sig. Och som han på ön saknade högre +utvecklade måttstockar att mäta med för sommaren, +började Maris jämförelsevis fina figur att göra +intryck på honom. Dock behövde han se veckor, innan +han kunde med sin fantasi skrapa ut de råa fläckar +hennes ofullkomliga gestalt satte i hans öga. Han +dresserade sin syn att ej se hennes något grova +händer, sitt öra att ej förnimma de ibland simpla +orden och tonfallen i hennes röst, sitt luktsinne +att ej stötas tillbaka av hennes starka svettlukt, när +hon kom från köket. Men det gick att förfalska +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_347' name='page_347'></a>347</span> +omdömet under intressets eller behovets tvingande +tryck. +</p> +<p> +Studenterna, hans kamrater, brukade bjuda in +flickorna om aftonen att dansa, prata, skämta, och +det gick i allmänhet oskyldigt av, icke så mycket +av bristande hetta i ungdomsblodet, som mer av +den bildades utvecklade känslor av obehag att skada +andra, få andra att lida, och kanske mest, om vi +skulle vara uppriktiga — av flickornas fruktan för +förbindelser med stadsherrar, emedan de hade den +ärvda klasstron att de högre bildade voro elakare +och känslolösare, vilket enligt de sista upptäckterna +tör vara falskt. Populärt talat — de voro rädda +att få barn och voro inga dygder, och denna +hälsosamma fruktan underhölls vid högsta temperatur av +gårdens drängar och sonen i huset, som gärna +spottade i andras kål för att få behålla den. +Möjligt är också, att bondpojkarne, som saknade +stadsherrarnes tillfällen till i det avseendet ofarliga nöjen, +voro mera drivna i självbehärskningens svåra konst +i den punkten. +</p> +<p> +Emellertid, herrarne valde snart, eller tycktes +åtminstone ha valt var sin flicka, på vilken var och +en offrade sin artighet, och flickorna befunno sig +snart inne i en ny värld, dit de aldrig hoppats få +titta annat än genom springan på köksdörren. +</p> +<p> +Och Axel hade valt Mari eller blivit föredragen +av henne. Han var en hetblodig man med +våldsamma passioner, men hans skönhetssinne var även +bildat för själslig skönhet, och flickans yttre kunde +icke locka honom, förrän han ombildat hennes själ +något litet. Det var således, vulgärt och teologiskt +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_348' name='page_348'></a>348</span> +talat, en raffinerad förförare; djupsinnigare och +således närmare sanningen var han en finare natur. +</p> +<p> +Hoppet om att kunna få upp denna själ ända +till sin, det var han för klok att hysa, och därför +hade han heller icke några tankar på att binda henne +vid sig till livets slut, om han eljes hade några +rediga tankar efter en dags arbete i fantasiens eller +den ombildande inbillningens arbete. Flickan var snäll, +vänlig, och hade naturlig smak, så att hon snart +passade sitt uppförande efter vännens; hörde på +honom, förstod kanske icke så mycket, men lade bort +fruktan för klassfienden. +</p> +<p> +Målaren, som kunde av knotiga ointressanta +martallar måla ut stämningsfulla föremål belysta av en +tänkande hjärnas fosforescerande ljus, började också +att måla om tjänstepigan och förvandlade henne snart +till en jämlike. De talade minst om själva +huvudmotivet utan om allt annat, dock icke giftermål. +</p> +<p> +En söndagskväll efter att ha dansat och druckit +gingo de att spatsera i skogen och höllo varann +om livet. Han fick också kyssa henne, men hon +var icke rätt hemma med det, och såg ofta ironiskt +leende på honom, när han lovtalat hennes fina kinder +och hennes vita tänder och tryckte sin eldiga mun +mot hennes för att liva denna kyliga bild. +</p> +<p> +När de så vandrade och skymningen fallit, fick +Axel se en lysmask i en enbuske. Han tog den +upp, lade den på sin hand och sade: +</p> +<p> +— Nu lyser jag för oss! +</p> +<p> +Skogen var bliven dunkel och masken lyste ej, +utan bländade endast ögat med sitt gröna sken, så +att granarne syntes kolsvarta resa sina stammar +omkring dem, men de kände stigen och kommo fram +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_349' name='page_349'></a>349</span> +till strandklipporna. Där var det ljusare och fjärden +låg oändlig, stilla som en spegel och skären hängde +mellan himmel och jord, under och i en luft av +violett med en rosarand över sig. +</p> +<p> +De satte sig på strandklippan och sågo det svarta +vattnet under sig endast krusat av några lösgjorda +tångbålar, som flutit upp. +</p> +<p> +Halvdagern utraderade allt rått i flickans ansikte +och under det blonda pannhåret lyste de stora ögonen, +och de bleka kindernas ovaler blevo ganska nära +skönhetstypen sådan målaren drömt sig. Han satte +sig mitt emot henne, betraktade henne, föll på knä, +talade poesiens luftiga ord, beundrade och bad. +</p> +<p> +— Allt utom det sista! +</p> +<p> +— Som du ger andra! +</p> +<p> +— Vem har sagt det? +</p> +<p> +— Det gör ni alla! Och vad ser du hos de +andra, som jag skulle sakna! Erkänner du icke mig +vara att föredraga, då du ger mig ensam ditt +sällskap! Ser du icke att jag är den som ger dig +mest, mest av vänlighet, mest av nöje, mest av +deltagande. +</p> +<p> +Det förstod hon inte. +</p> +<p> +— Men jag älskar dig, ser du! Ser du inte +det! Men du älskar inte mig, ty då skulle du ej +låta mig lida så. +</p> +<p> +Älska är nu ett ord, vars motsvarande betydelse +saknas hos den obildade, och herr Axels kärlek var +säkert av annan art än unge Albins. +</p> +<p> +— Jo, jag håller mycket av honom, men han +får inte göra mig något ont. +</p> +<p> +— Men de andra! +</p> +<p> +— Ä, de andra; vad är det för andra? +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_350' name='page_350'></a>350</span></p> +<p> +— Albin? +</p> +<p> +— Den! +</p> +<p> +Axel tiggde och bad, hotade. Lidelsen dunkade +i hans huvud så att han kände sig illa, elden brann, +men flickan förblev kall. +</p> +<p> +— Då kastar jag mig i sjön! +</p> +<p> +Och utan att avvakta Maris utlåtande kastar han +sig i vattnet med kläderna och simmar ut ett stycke. +När han inte förnam något förtvivlans skrik från +land, vänder han sig på rygg och tittar sig om. +</p> +<p> +Där sitter Mari mycket lugn, för hon visste nog +att herrarne kunde simma som fiskar, och hon bara +skrattar. +</p> +<p> +Axel hade haft flera motiv till sitt bad; först ett +bestämt behov att få svalka sig och släcka den +förtärande elden, men sedan också begäret att genom +en bravad sätta flickan i brand för den modigaste +och mest riskerande av tillbedjarne. +</p> +<p> +Men det låg inte för den kloka Mari, som bara +förebrådde hjälten att han vätt ner sig. +</p> +<p> +Något annat måste försökas, och han försökte, +ledd på rätta stråten av en gryende kunskap om +att människohjärtat är ytterst olika hos olika +individer och klasser. +</p> +<p> +Albin hade åsett Maris lek med Axel och dragit +sig tillbaka, antingen bestämd för att fly eller +återkomma med andra syften. Saken var den att Mari +också var oförsiktig i all sin klokhet, och en natt +hade hon dröjt sig kvar inne i Axels rum utan att +ändock glömma undvika den största faran. Detta +hade kommit till öbornas kännedom, och Maris dygd +ansågs numera förlorad, men vad som säkert var +förlorat, det var giftet med Albin. +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_351' name='page_351'></a>351</span></p> +<p> +En afton strax efter sutto de tu inne i Axels +rum och pratade, det vill säga herr Axel talade +och Mari hörde mest på. De hade ett fotografialbum +framför sig och betraktade porträtt, och bland dem +fäste sig flickan huvudsakligen vid sin väns syster. +Och hur hon vände bladen kom hon alltid tillbaka +till henne. +</p> +<p> +— En sådan vacker flicka, en sådan vacker flicka, +upprepade hon med en sorg i rösten, som kom +Axel att få en aning om den lägre klassens +natursmärta att ej vara den högre placerade. +</p> +<p> +— Men inte så vacker som du, tröstade han; +och sanningen var att systerns skönhet endast +existerade för pigans uppfattning av det sköna hos +en kvinna, bestående i att kläderna sutto väl, håret +var väl kammat och ansiktet uttryckte något av härska. +</p> +<p> +— Inte är jag vacker inte, svarade Mari, med +full överbevisning om sin underlägsenhet i den +punkten. +</p> +<p> +— Du är skön, försäkrade Axel, vars undertryckta +passion överdrev. Och om jag finge måla +dig, skulle Stockholmarne vandra till utställningen +i skaror att se dig. +</p> +<p> +— Så måla mig då! sade Mari, som lystrat till +vid ordet Stockholmarne. +</p> +<p> +— Men avklädd, och det vill du inte! +</p> +<p> +— Jo vars! Det med! Om det ska vara nödigt. +</p> +<p> +Det blev måla av, men intet vidare. Begrepp +om blygsamhet i den meningen, fanns ej hos en +flicka som sovit i samma rum som drängarne, men +kyskheten såsom omedveten omtanke om sin +ättelägg, den hade hon i högre grad än många som +icke vilja visa foten. +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_352' name='page_352'></a>352</span></p> +<p> +En natt under séancen knackade det på rutan, +som var dold av gardinen. +</p> +<p> +— Är Mari där? hördes uppsyningsmannens fru +med yrvaken röst. Att neka var ej lönt och Axel +svarade: +</p> +<p> +— Ja hon är här! +</p> +<p> +— Hon ska genast komma in och lägga sig. +</p> +<p> +Mari gick orolig för vad som skulle följa, och +nästa afton talade hon om, att frun varit ond för +att hon varit uppe så länge. +</p> +<p> +— Inte för annat? +</p> +<p> +— Nej! Men hon började bli gnatig och svår. +</p> +<p> +— Du ska flytta och ta plats i stan. Där har +du dubbelt så stor lön och kan komma i ett gott hus. +</p> +<p> +— Inte kan jag få någon syssla i stan, som +inte har några bekanta. +</p> +<p> +— Det ska jag skaffa dig. +</p> +<p> +Mari blev drömmande, och påminde försiktigt +nästa kväll om löftet, varpå Emil, studenten, som +var närvarande och som var en <i>ren</i> yngling från +ett gott hem, upplyste att hans mor just sökte en +bra flicka från landet. Och på Axels uppmaning +skrev han samma kväll till modren, och hon som +alls icke misstänkte några biavsikter i elakt syfte, +då de ju ej funnos, svarade att hon ville se flickan. +</p> +<p> +Mari reste således in och fick platsen. +</p> +<p> +Så blev det höst och man skiljdes, utan tårar +och utan krångel. +</p> +<p> +När Mari den 24:e oktober inträdde i sin nya +tjänst, hade Axel glömt bort att hon fanns, sedan +han fått se andra flickor, som tilltalade hans +skönhetssinne mera, och vilkas utveckling bättre passade +hans tycke. Porträttet, som var halvfärdigt, målade +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_353' name='page_353'></a>353</span> +han över, då han tyckte det var fult. Men +alldenstund Emil vistades i Uppsala hela höstterminen, +fick han intet ärende i det hemmet förrän om julen, +när Emil kom hem och blev bjuden dit en afton. +</p> +<p> +De hade satt sig ner vid tebordet, när han +förmärker att någon ser på honom från sidan. Han +vänder huvudet och känner igen Mari. +</p> +<p> +— Nej, se god afton Mari, hälsar han utan att +erfara det minsta av lust eller olust. +</p> +<p> +— Visste inte Axel att Mari var hos oss? frågade +frun i huset. +</p> +<p> +— Jo, men jag hade glömt bort det. +</p> +<p> +När han gick om kvällen och Mari stängde porten, +frågade han hur hon hade det och om hon var +nöjd; och så sa han godnatt. +</p> +<p> +Hon var totalt utplånad, och nu, när han sett +henne i den nya omgivningen såg hon ut som pigorna +gör mest, kanske mindre bra än flertalet. +</p> +<p> +Därpå gick vintern utan att han såg henne, och +så kom sommarn, när han for till skären igen. +</p> +<p> +En dag, när han pratade vid gårdens mor, som +nu var änka, kom det på tal om Mari. +</p> +<p> +— Nå, sa gumman, hon är väl bortkommen nu? +</p> +<p> +— Hur så, hon är ju i ett gott hus och har +det väl. +</p> +<p> +— Och herrn bryr sig inte om henne längre, +sen han förlorat henne. +</p> +<p> +— Vad för slag? +</p> +<p> +— Jo, si, inte var det riktigt att gå och +spela för en fattig flicka. +</p> +<p> +— Spelade jag? +</p> +<p> +— Jaja, hon tog sig tankar i alla fall, och vi +sa åt’na hon skulle se sig för. +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_354' name='page_354'></a>354</span></p> +<p> +— Ja, men jag var inte henne när! +</p> +<p> +— Nå, det må så vara, sir herrn, men hon trodde +att det skulle bli parti det! +</p> +<p> +— Nej, vad säger ni, och aldrig talte jag om +sådant. +</p> +<p> +— Ja, vad man säger, men Mari tydde liksom på +att herrn till och med talt om lysning. +</p> +<p> +Lysmasken alltså! Så där var det att tala poesi +för sådana! +</p> +<p> +— Ja, men säg nu moster, tog herr Axel upp, +kan man inte leka eller spela lite, ni kallar, med +en flicka, utan att det ska vara bindande. Hon +spelte ju med era pojkar här. +</p> +<p> +— Ja visst gjorde hon, men sir herrn, herrn +såg så allvarsam och hederlig ut, så hon trodde +det var rena allvare. +</p> +<p> +— Alltså, tror moster, att om jag gått burdus +på, skulle hon ha gett efter? Tror moster det? +</p> +<p> +— Asch, flickorna, vet en väl. +</p> +<p> +— Och säg nu, tror moster att hon var i lag +med pojkarne på gårn här! +</p> +<p> +— Ja, si det kan en inte säga, sånt. +</p> +<p> +Detta var en oväntad upplysning för herr Axel, +och liksom efter en fara han kommit undan drog +han sina andetag. Flickan hade sålunda helt kallt +lagt snaran för honom, och otroligt är ej att om +hon, som icke visade något tecken till ömhet eller +eld, hade bundit honom vid sitt kött, så skulle han +ha stannat, därför att han icke kunde annat och +därför att hans låga var besvarad. Men nu hade +hon med köld mottagit hans manliga hyllning, tagit +hans artigheter, hans tjänster, och så weg med +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_355' name='page_355'></a>355</span> +honom. Nå det sista var det bästa, och nästa gång +lovade han sig ta flickorna på ett annat sätt. +</p> +<p> +I augusti hade bonden dansnöje på ön och Axel +var med. Där voro bara fula flickor, som inte +lockade honom, och han dansade ej. När skymningen +fallit, satte han sig på farstukvisten att röka, vid +skenet av lagårdslyktan, som var uthängd till +eklärering. +</p> +<p> +Ett, tu, tre hörde han glam på backen och ett +fruntimmer syntes omgiven av kamraterna, som ville +bjuda upp henne till dans. Han kände kvinnorösten +som bekant, och i nästa ögonblick stod Mari framför +honom. +</p> +<p> +Hon var klädd i hatt och kappa, och såg +utspökad ut; hade fått sätt och fasoner, och efter +en kort och glad hälsning avvisade hon herrarnes +inbjudning för att taga målarens arm. +</p> +<p> +— Jag vill dansa med herr Axel, sa hon. +</p> +<p> +Och herr Axel dansade med henne, ställde henne +vid spiseln och såg på henne. Hennes kinder voro +fylligare, och hade en dålig, röd flammig färg, hennes +förr så vilda hår var slätkammat med pomada och +hennes fasta barm hade givit sig ner i korsetten. +</p> +<p> +Maria Stuarts-krage hade hon och manschetter, +och pojkarna svärmade som flugor kring henne, +medan herr Axel stod där oberörd väntande +få bli lös. +</p> +<p> +Och medan han väntade, tänkte han på hur +vacker hon var den gången, när hon gick barfota +och i lintygsärmarne och bar vattämbaret från +brunnen — som han alltid sprang ut och hjälpte +henne med. +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_356' name='page_356'></a>356</span></p> +<p> +— Kom så gå vi ut, sa Mari och viftade sig +med näsduken. +</p> +<p> +Axel gick med ut på verandan, men visste inte +vad han skulle säga; oaktat månen sken och det +varit hett i stugan. +</p> +<p> +— Ska vi gå i skogen? frågade Mari och såg +på herr Axel. +</p> +<p> +— Nej, nu vill inte jag! svarade han. Förra +gången ville inte du! Så kan det vara! +</p> +<p> +Mari gick in igen och dansade hela afton med +samma lugn som om hon burit vatten eller rensat fisk. +</p> +<p> +Året därpå var hon förlovad med en hederlig +skomakargesäll, och försvann ur historien. +</p> +<p> +Sex år senare, efter en dans, sutto en +morgonkvist på ön, ungbonden Albin, gift, med två barn, +och den berömde målaren Axel ***, också gift, med +tre barn, vid ett glas glögg och pratade. När +fruarne sågos utom hörhåll, girade samtalet över åt +gamla minnen och flickor naturligtvis. +</p> +<p> +— Hör nu Albin, minns han Mari, frågade herr +Axel, som om nattens vaka drivit upp gamla intryck. +</p> +<p> +— Jo, det gör jag nog! +</p> +<p> +— Det var en underlig flicka, inte sant? +</p> +<p> +Albin såg plötsligen lömsk ut. +</p> +<p> +— Ja, dum va hon, för hade hon inte gått i +lag med herrn, så hade hon varit min hustru nu! +</p> +<p> +— Ah, vad han säger! Han tror att jag var +när henne då? +</p> +<p> +— Ja det tror jag vad jag vill! +</p> +<p> +— Naturligtvis skulle jag säga det, om det varit +så, för nu behövs det inte döljas. Men det +egendomliga är att det var inte så. +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_357' name='page_357'></a>357</span></p> +<p> +Albin skådade djupt i sin rivals ansikte: +</p> +<p> +— Ja, men det var då besynnerligt! +</p> +<p> +— Hur så? Var han där då? +</p> +<p> +— Jag, ja! Men jag ville vara allena jag! +</p> +<p> +— Det förstår jag, men ville han gifta sig med +henne efteråt? +</p> +<p> +— Efteråt? +</p> +<p> +Det förstod inte Albin, men herr Axel var heller +inte angelägen få någon förklaring utan blev sittande +med den enda tanken som en spik i sin hjärna: +</p> +<p> +— Hon var när honom, men inte mig! +</p> +<p> +Och när han funderat hit och dit över kvinnans +gåtfulla natur, steg han upp liksom befriad vid den +tanken att det inte var vidare gåtfullt utan bara var +vad man kallar dumhet. Ansatser att kunna beräkna +en handlings följder men brist på förstånd att +riktigt genomföra en plan, vilket ju visade sig, då hon +förlorade båda köttstyckena genom att släppa det +ena för tidigt. Hon var dum bara! Dum! +</p> +<!-- generated by ppgen.rb version: 2.74 --> +<!-- timestamp: Sun Aug 16 20:10:43 +1000 2009 --> + +<div>*** END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 30079 ***</div> +</body> +</html> |