initial commit of ebook 30080HEADmain

1 files changed, 10068 insertions, 0 deletions

diff --git a/30080-0.txt b/30080-0.txt
new file mode 100644
index 0000000..8989b59
--- /dev/null
+++ b/30080-0.txt
@@ -0,0 +1,10068 @@
+*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 30080 ***
+
+Transcribers note:
+
+This e-text was produced from Project Runeberg's
+digital facsimile edition of
+  Samlade Verk #21: Hemsöborna och Skärkarlsliv
+printed in 1914 and available at http://runeberg.org/strindbg/hemsobor/
+
+Text that was s p a c e d - o u t in the original text has been
+changed to use _italics_.
+
+Project Runeberg publishes free digital editions of Nordic literature.
+Learn more at http://runeberg.org/
+
+
+
+
+SAMLADE SKRIFTER
+
+AV
+
+AUGUST STRINDBERG
+
+TJUGOÅTTONDE DELEN
+
+HEMSÖBORNA
+
+OCH
+
+SKÄRKARLSLIV
+
+STOCKHOLM
+ALBERT BONNIERS FÖRLAG
+
+
+
+
+HEMSÖBORNA
+
+OCH
+
+SKÄRKARLSLIV
+
+AV
+
+AUGUST STRINDBERG
+
+STOCKHOLM
+ALBERT BONNIERS FÖRLAG
+
+
+
+
+_Copyright. Albert Bonnier 1914._
+
+STOCKHOLM
+ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1914
+
+
+
+
+HEMSÖBORNA
+SKÄRGÅRDSBERÄTTELSE
+
+
+
+
+FÖRSTA KAPITLET.
+
+Carlsson går in i tjänsten och befinnes
+vara en spelfågel.
+
+
+Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en
+svångrem om halsen. Clara och Lotten voro inne med sköt-ekan att hämta
+honom på Dalarö brygga; men det dröjde evigheter, innan de kommo i båt.
+De skulle till handelsman och ha en tunna tjära och på abeteket och hämta
+gråsalva åt grisen, och så skulle de på posten och få ett frimärke, och
+så skulle de ner till Fia Lövström i Kroken och låna tuppen mot ett
+halvpund småtärna till notbygget, och sist hade de hamnat på
+gästgivaregården, där Carlsson bjudit på kaffe med dopp. Och så kommo de
+äntligen i båt, men Carlsson ville styra, och det kunde han inte, för han
+hade aldrig sett en råseglare förr, och därför skrek han, att de skulle
+hissa focken, som inte fanns.
+
+Och på tullbryggan stodo lotsar och vaktmästare och grinade åt manövern,
+när ekan gick över stag och länsade ner åt Saltsäcken.
+
+-- Hörru, du har hål i båten! skrek en lotslärling genom vinden; -- stopp
+till! stopp till! och medan Carlsson tittade efter hålen, hade Clara
+knuffat undan honom och tagit roret, och med årorna lyckades Lotten få
+ekan opp i vinden igen, så att nu strök det ner åt Aspösund med god
+gång.
+
+Carlsson var en liten fyrkantig värmländing med blå ögon och näsa krokig
+som en syskonhake. Livlig, lekfull och nyfiken var han, men sjöaffärerna
+förstod han inte alls, och han var också kallad ut till Hemsö för att ta
+hand om åker och kreatur, som ingen annan ville ta befattning med, sedan
+gubben Flod gått ur livet och änkan satt ensam vid gården.
+
+Men när Carlsson nu ville börja pumpa flickorna om ställningar och
+förhållanden, så fick han riktiga skärkarlssvar:
+
+-- Ja si, det _vet_ jag inte! Ja si, det kan jag _inte_ säga! Ja si, det
+vet jag _rakt_ inte.
+
+Så dem blev han inte klok på!
+
+Ekan plaskade fram mellan holmar och skär, medan alfågeln gäckade bakom
+kobbarne och orren spelade inne i granskogen; det gick över fjärdar
+och strömmar tills mörkret föll och stjärnorna tågade opp. Då bar det av
+ut på stora vattnet, där Huvudskärsfyren blinkade. Och ibland strök man
+förbi en ruskprick, ibland ett vitt sjömärke, som såg ut som ett spöke;
+än lyste kvarliggande snödrivor som lärft på bleke, än döko skötvakare upp
+ur det svarta vattnet och skrapade mot kölen, när ekan gick över dem; en
+yrvaken trut skrämdes upp från sin kobbe och tutade liv i tärnor och
+måsar, som gjorde larm, värre än hin håle, och längst ut, där
+stjärnorna gingo ner i sjön, syntes ett rött och ett grönt öga av en
+stor ångare, som släpade fram en lång rad runda ljus, utsläppta genom
+salongsventilerna.
+
+Allt var nytt för Carlsson och han frågade om allt; och nu fick han svar,
+så många, att han kände sig tydligt vara kommen på främmande mark.
+
+»Han var oppe från land», vilket ville säga ungefär detsamma som att
+inför stadsbon vara från landet.
+
+Så smackade ekan in i ett sund och fick lä, så att man måste ta ner och
+ro. Och snart inkomna i ett nytt sund sågo de ett ljus lysa ut från en
+stuga inne mellan alar och tallar.
+
+-- Nu ä vi hemma, sa Clara och båten sköt in i en smal vik, där en ränna
+var huggen genom vassen, vilken rasslade mot båtsidorna, och väckte en
+lekgädda, som gått och spekulerat kring en stångkrok.
+
+Byrackan gav skall och en lykta syntes röra sig uppe vid stugan.
+
+Ekan blev emellertid fastgjord vid broändan och urlastningen började.
+Seglet rullades på råt, masten togs ur, och stagen virades med tågnålarne
+omkring. Tjärtunnan trullades i land, och byttor, krus, korgar, knyten
+lågo snart på bron.
+
+Carlsson tittade sig omkring i halvskymningen och såg idel nya och
+ovanliga ting. Utanför bron låg sumpkistan med sitt hivspel, och utmed
+brons långsida gick ett räcke, som var fullhängt med vakare, fästor,
+draggar, sänkor, linor, långrevar, krok, och på broplankorna stodo
+strömmingstrummor, tråg, tinor, kar, bunkar, långrevslådor; vid brohuvet
+låg en sjöbod fullhängd med vettar, till havsskytte uppstoppade ejdrar,
+skrakar, prackor, svärtor, knipor, och under takskägget lågo på hållare
+segel och master, åror, båtshakar, rortullar, öskar, isbillar,
+lakklubbor. Och på land stodo gistgårdar med strömmingsskötar, så stora
+som de största kyrkfönster, flundernät med maskor, som man kunde få armen
+i, abborrgarn, nybyggda och vita som de finaste slädnät; men rätt opp
+från bron gick det som en herrgårdsallé med två rader klykstör, och på
+dem hängde stora bordnoten. Och längst upp i gången kom nu lyktan och
+kastade sitt sken på sandgången, som gnistrade av musselskal och torkade
+fiskgälar, och i noten blänkte kvarblivna strömmingsfjäll som rimfrost i
+spindelnät. Men lyktan lyste också på ett gammalt gummansikte, som
+tycktes torkat av blåst, och på ett par små vänliga ögon, som krumpit
+ihop vid spiselden. Och framför gumman kom hundrackan, en raggig best,
+som kunde gå lika bra i sjön som på land.
+
+-- Nå, ä ni hemma nu, kära hjärtans, hälsade gumman, och har ni gossen
+med er?
+
+-- Jo, här ä vi, och här ä Carlsson, ska moster se! svarte Clara.
+
+Gumman torkade sin högra hand på förklädet och räckte den åt drängen.
+
+-- Välkommen då, Carlsson, och må han trivs hos oss. Har ni fått med
+kaffet och sockret, flickor, och seglena är inne i bo'n? Så, kom då opp,
+så ska ni väl ha er något att äta.
+
+Och sällskapet tågade upp för backen, Carlsson tyst, nyfiken, i väntan
+att få reda på huru hans liv skulle ställa sig på den nya platsen.
+
+Det brann eld i spiseln inne i stugan och det vita slagbordet hade en ren
+duk på; och på duken stod en brännvinsflaska hopsnörd mittpå som ett
+timglas, och runt kring henne Gustavsbergskoppar med rosor och
+förgätmigej; en nybakad bulle och skörtorkade skorpor, en smörtallrik,
+sockerskål och gräddkanna fullbordade uppdukningen, som Carlsson fann
+rikemansaktig och som han ej väntat sig så långt bortom all ära och
+redlighet. Men stugan själv såg inte heller dålig ut, när han mönstrade
+henne i det flammande skenet från spiseln, som korsade sig mot
+talgljusets i mässingsstaken och lyste i mahognychiffonjéns något suddiga
+polityr, speglade sig i väggklockans lackerade fodral och mässingspendel,
+gnistrade i silverinläggningarne på de långa fågelbössornas damascherade
+pipor och ritade upp de förgyllda bokstäverna på ryggarne av postillor,
+psalmböcker, almanackor och bondepraktikor.
+
+-- Stig fram, Carlsson, bjöd gumman, och Carlsson, som var en nyare tids
+barn, sprang verkligen inte ut på logen, utan steg genast fram och satte
+sig på en bänksoffa, under det flickorna ordnade med hans kista, som kom
+ut i köket, vilket låg på andra sidan farstun.
+
+Gumman häktade av kaffepannan och lade i klarskinnet; krokade på igen och
+gav henne ett litet kok samt förnyade bjudningen, denna gång med tillägg,
+att Carlsson skulle sitta ner vid bordet.
+
+Drängen satt och rullade mössan och passade på vindkasten, hur han skulle
+ställa sina segel, för det var alldeles tydligt, att han beslutat sig för
+att stå väl med vederbörande, men som han inte visste ännu, om gumman var
+av den sorten som tålde att man pratade, vågade han inte slå opp
+språklådan med detsamma, förrän han hade hört var landet låg.
+
+-- Det var en rasande rar chiffonjé, det där, tog han till och fingrade
+på mässingsrosorna.
+
+-- Hm! sa gumman, men det är inte så mycket i henne.
+
+-- Hå, det vet jag visst det, smickrade Carlsson på och trädde in
+lillfingret i nyckelhålet till klaffen; där är nog moltum, där!
+
+-- Ja, det fanns väl en skilling där förr, när hon kom hem från auktion,
+men Floden skulle i jorden, och Gusten på exesisen, och så har det ingen
+reda varit mer på gårn. Och så tog de sta och byggde nya stugan, som
+ingen nytta var till, och så gick det undan för undan. Lägg i sockret nu,
+Carlsson, och drick en kopp kaffe.
+
+-- Ska jag börja, jag? krusade drängen.
+
+-- Ja, efter ingen ann är hemma, svarade gumman. Den välsignade gossen är
+ute på sjön med bössan och så tar han Norman med sig, så det blir aldrig
+något uträttat. Bara de kan komma ut och klå efter en fågel, så låter de
+kreatur och fiske gå över styr, och ser Carlsson, det är därför han har
+kommit hit för att styra till rätta; och därför ska han hålla sig liksom
+litet för mer och ha ett öga på gossarne. Vill han inte ta en skorpa,
+Carlsson?
+
+-- Ja, se moster, är det så att jag ska vara liksom för mer, så att de
+andra lystra på mig, då ska det också vara ordning, och då ska jag ha ett
+ryggstöd, för jag känner gossarne, när man ska vara du och gemen med dem,
+tog Carlsson sitt landfäste, när han kände var han var hemma. Vad
+sjöaffärderna anbelangar, så lägger jag mig inte i dem, för dem känner
+jag inte, men på land, där är jag hos mig, och där vill jag råda.
+
+-- Ja, det där ska vi ordna om i morgon, då ha vi söndag och få språka
+vid dagsljus. Nu ska Carlsson ta en halv, så får han gå och lägga sig
+sedan.
+
+Gumman slog i en påtår, och Carlsson tog timglaset och lät det rinna till
+en dryg fjärdedel i koppen. Och sedan han druckit en slurk, kände han sig
+benägen att uppta det fallna samtalet, som berört honom ytterst angenämt.
+Men gumman hade rest sig för att pyssla i spisen, flickorna rände ut och
+in, och rackan gav skall på gården, så att uppmärksamheten drogs utåt.
+
+-- Så, nu ha vi gossarne hemma, sade gumman.
+
+Och nu hördes röster utanför och rasslet av klackjärn emot bergknallarna,
+och mellan balsaminerna i fönstret såg Carlsson ute i månskenet två
+manshamnar med bösspipor uppöver axlarne och packningar på ryggarne.
+
+Rackan skällde i farstun, och straxt öppnades dörren till stugan. In kom
+nu klivande sonen i sjöstövlar och stortröja; och med den lycklige
+jägarens säkra stolthet slängde han jaktväskan och en knippa ejder på
+bordet vid dörren.
+
+-- God afton, mor, där har du kött! hälsade han utan att ännu märka den
+nykomne.
+
+-- God afton, Gusten. Ni ha varit borta länge, hälsade gumman igen, under
+det hon kastade en ofrivilligt belåten blick på de praktfulla
+ejderhanarna i deras kolsvarta och kritvita dräkter med de rosenfärgade
+brösten och de sjögröna nackarna. -- Ni har haft gott skytte, ser jag.
+Nå, se här ha vi Carlsson nu, som vi ha väntat!
+
+Sonen kastade en forskande blick ur sina små, vassa ögon, som halvskymdes
+av ljusröda ögonhår, och ändrade genast min, som, ifrån att ha varit
+öppen, blev blyg.
+
+-- God afton, Carlsson, sade han kort och skyggt.
+
+-- God afton själv, svarte drängen och anslog en ledig ton, färdig att
+bli överlägsen så fort han fått den unge mannen klar för sig.
+
+Gusten tog högsätesplatsen med armbågen på fönsterbrädet och lät modern
+ge sig en kopp kaffe, i vilken han genast lade brännvin, och drack, under
+det han i smyg betraktade Carlsson, som tagit fåglarne och undersökt
+dem.
+
+-- Det är präktiga djur, de här, sa Carlsson och klämde dem över bröstet
+för att känna, om de voro feta. Han är en snäll skytt, kan jag se, för
+skotten sitter på rätta stället.
+
+Gusten svarade med ett listigt grin, för han hörde genast, att drängen
+inte förstod skytte, då han berömde skott, som satts in medfjärs och
+gjort fåglarne odugliga till vettar.
+
+Men Carlsson gick på oförfärat och pratade, berömde skälskinnsväskorna,
+prisade bössan och gjorde sig så liten som möjligt, så okunnig om
+sjösakerna som han verkligen var, och mer till.
+
+-- Var har du gjort av Norman? frågade nu gumman, som började bli
+sömnig.
+
+-- Han håller på att bära opp grejorna i boden, svarte Gusten, men han
+kommer väl snart.
+
+-- Och Rundqvist har redan lagt sig, nå, det är på tiden också, och
+Carlsson kan vara trött, som har varit ute och färdats. Jag ska visa
+honom till rätta var han ska ligga, om han följer med.
+
+Carlsson ville gärna stanna kvar och se timglaset rinna ur, men
+antydningarne voro för öppna, att han längre skulle våga fresta. Och
+gumman följde honom ut i köket, men kom strax in igen till sonen, som
+genast återtagit sin frimodiga min.
+
+-- Nå, vad tycker du om honom? frågade gumman; han ser mig rejäl och
+villig ut.
+
+-- N-eej! drog Gusten ut sitt svar. Tro inte den, mamma, han pratar
+smörja, den hålen!
+
+-- Å, så du säger; han kan vara ordentlig ändå, fast han är språksam.
+
+-- Tro mig du, mamma, det där är en spelfågel, som vi få dras hårt med,
+innan vi bli fri från honom. Men det gör inget, det; han ska få arbeta
+för maten, och inte ska han komma mig för när, inte. Ja si, du tror
+aldrig vad jag säger, men du får väl se, du får väl se! Och så ångrar du
+dig, när det är för sent! Hur var det inte med gamla Rundqvisten! Han var
+också så mör i mun, men i ryggen var han lenare ändå, och så fick vi
+hanka me'n, och nu lär vi ha honom till döddagar. Såna där hymlare, som ä
+kringa i mun, är bara stora i grötfatet. Tro du mig!
+
+-- Ja si, Gusten, du är som far din; aldrig tro folk om gott och begära
+orimligheter sen! Rundqvisten är inte någon sjökarl, utan oppe ifrån land
+också; men han kan så mycket, som andra inte kan; och sjökarlar få vi
+aldrig mer, för de gå till flottan och tullen och lotsverket, så hit
+kommer bara landsfolk. Ja, ser du, man får ta vad man får.
+
+-- Ja, det vet en nog, att ingen vill tjäna mer, utan alla ska gå till
+kronan, och hitut samlas allt skrap oppe ifrån land. Inte må en tro, att
+något ordentligt folk drar ut i skären, som inte har sina orsaker, och
+därför säger jag som förr: se opp med ögona!
+
+-- Ja du, Gusten, du skulle se opp med ögonen, återtog gumman, och hålla
+reda på ditt, för det blir ditt alltsammans ändå, och du skulle vara
+hemma och inte ligga på sjön jämt och samt och åtminstingen inte ta
+folket från arbete, som du gör.
+
+Gusten plockade på en av ejdrarne och svarte:
+
+-- Åja, mor, men du tycker nog om att få stek på bordet, när det vankats
+salt fläsk och torrfisk hela vintern, så det ska du inte tala på. Och för
+resten, så, jag går inte på krogen, jag, och något ska en ha att roga sig
+med. Mat ha vi ju, så det räcker, och lite pengar på banken med, och
+gården ruttnar inte; vill han brinna, så kan han få det, efter som han är
+brandförsäkrad.
+
+-- Ja, inte ruttnar gårn, det vet en nog, men allting annat faller
+sönder; gärsgårdarne ska lagas, dikena ska tas opp, logtaket multnar, så
+det dryper in på kreaturena; inte en bro är hel, båtarne är sköra som
+fnöske, nätena ska lettas och mjölkkällarn skulle täckas. Ock-ock-ock,
+det är så mycket som skulle göras och aldrig blir gjort. Men nu ska vi
+väl se till, om inte det kan bli av ändå, efter som vi ha fått en enkom
+till att ordna me't, och få se om inte Carlsson är mannen till'et.
+
+-- Nå, så lät 'en göra't då! snäste Gusten och reste med handen sitt
+kortsnaggiga hår på ända, så det stod som spik. Se där är Norman! Kom och
+ta en halv nu, Norman!
+
+Norman, en liten bred vithårig, med vita gryende mustascher och blåa
+ögon, kom nu in i stugan och slog sig ner hos jaktkamraten, sedan han
+hälsat gumman. Och när de båda hjältarne tagit fram sina lerpipor ur
+västfickorna och stoppat med svarta ankaret, började de på jägarvis, vid
+en kaffehalva, gå igenom, skott för skott, alla sina bragder ute i
+havsbandet. Och fåglarne undersöktes med fingrarna i skottsåren, och
+haglen räknades, oavgjorda träffar förhandlades, och nya planer till
+andra utflykter uppkastades.
+
+Emellertid hade Carlsson kommit ut i köket för att få sitt natthärbärge.
+
+Det var en ryggåsstuga och såg ut som en skuta med kölen i vädret,
+flytande på lasten, bestående av allt världens gods. Högst upp under den
+sotade takåsen hängde garn och fiskredskap på bjälkarne; därunder voro
+bräder och båtbord stuvade till torkning; lin- och hamphärvor, draggar,
+smidesjärn, lökknippor, talgljus, matsäcksskrin; på en tvärbalk lågo
+nystoppade vettar i en lång rad; på en annan voro fårskinn kastade; från
+en tredje dinglade sjöstövlar, sticktröjor, linnen, skjortor och
+strumpor; och mellan balkarne gingo brödspett med hålkakor, käppar med
+ålskinn, störar med långrevar och stångkrok.
+
+Vid gavelfönstret stod matbordet av omålat trä, och vid väggarne tre
+utdragssoffor, bäddade och med ganska rena, men grova lakan.
+
+I en av dessa hade gumman anvisat Carlsson en plats och, sedan hon
+avlägsnat sig med ljuset, lämnat den nykomne i skymningen, som endast
+svagt upplystes av glöden från spisen och en kort månstrimma, som lagt
+sig på golvet kluven och rutad av fönstrets post och spröjsar. Av
+blygsamhetsskäl bestods intet ljus vid sänggången, då flickorna också
+hade sina sovplatser i köket, och Carlsson började avklädseln i
+skumrasket. Han fick av rocken och stövlarna, tog uret ur västfickan för
+att dra upp det vid skenet av kolelden i spisen. Han hade satt nyckeln i
+hålet och började vrida med något ovan hand, ty klockan var endast i gång
+om söndagarne och vid högtidliga tillfällen, då han hörde en djup
+knarrande stämma stiga upp från sängkläderna:
+
+-- Nej, si fan har klocka också!
+
+Carlsson röck till, tittade ner och såg i glödskenet ett lurvigt huvud
+med ett par pliriga ögon upphängt på stödet av två håriga armar.
+
+-- Angår det dej, du? svarade han för att inte vara svarslös.
+
+-- Angången ringer de i körkan, fast jag aldrig går dit! svarte huvet.
+Men det var en schangtil karl i alla fall, som har saffian i
+stövelhalsarna.
+
+-- Jo, jag skulle tro det, och galoscher har han också, om han sätter
+till!
+
+-- Nej, Jessus, har han galoscher också; då kan han bestämt bju' på en
+sup!
+
+-- Ja, det kan han också, om det gäller, svarade Carlsson avgjort och
+gick efter höganäskruset. Var så god och håll till godo.
+
+Han tog ur korken, drack en klunk och räckte över kruset.
+
+-- Nå, Gud signe honom, jag tror rent av det är brännvin. Så, gutår och
+välkommen till bys! Nu säger jag du till dig, Carlsson, och du kallar mig
+tokiga Rundqvist, för så heter jag mest.
+
+Och så kröp han under täcket.
+
+Carlsson klädde emellertid av sig och kröp i säng, sedan han hängt sin
+klocka på saltskäppan och ställt stövlarna mitt på golvet, så att de
+röda saffianskilarna skulle synas utåt. Det var tyst i stugan och endast
+Rundqvist hördes snörfla bort vid spisen. Carlsson låg vaken och tänkte
+på framtiden; som en spik satt gummans ord i huvet, om att han skulle
+vara liksom förmer än de andra och att han skulle sätta gårdsbruket på
+fötter. Omkring den spiken värkte och bulnade det, och det var som han
+skulle ha fått en växt i huvet. Han låg och tänkte på mahognychiffonjén
+och sonens röda hår och misstänksamma ögon. Han såg sig gå med en stor
+knippa nycklar på en stålring och skramla med dem i byxlommen, och så
+kommer någon och ber om pengar, och så lyfter han på förskinnet, skakar
+på högra benet, sticker ner handen i fickan och känner nycklarne mot
+låret; och så plockar han på knippan, som när man reder drev, och när han
+fått fatt i den minsta nyckeln, som går till klaffen, sticker han in den
+i nyckelhålet, alldeles som med lillfingret i aftons, men nyckelhålet,
+som sett ut som ett öga med en ögonsten i, blir runt och stort och svart
+som en bössmynning och över andra ändan av pipan ser han sonens röda
+sarvöga sikta skarpt, lömskt, som om han ville försvara sitt guld.
+
+Det gick i köksdörren och Carlsson röcks upp ur sin halvslummer. Mitt på
+golvet, dit månrutorna flyttat sig, stodo två vitklädda kroppar, som
+snart dykte ner i en säng, vilken knarkade ett väldigt tag som en båt mot
+en rankig brygga, och så levde det i lakan och fnissades, tills det blev
+tyst.
+
+-- God natt, små flickor, hördes Rundqvists slocknande röst. Dröm om mig,
+så är ni snälla.
+
+-- Jo, det brydde vi oss allt om, svarade Lotten.
+
+-- Tyst, svara inte den otäcken, varnade Clara.
+
+-- Ni är -- så snälla -- så! Om jag bara kunde vara så snäll -- som --
+ni! suckade Rundqvist. Ja, Herre Gud, man blir gammal och så får man inte
+sin vilja fram längre, och då är det bara skräp med livet. God natt med
+er, barn, och akta er för Carlsson, för han har klocka och
+saffiansstövlar! Ja, Carlsson, han är lycklig, han! Lyckan kommer, lyckan
+går, lycklig den som flickan får. -- Va ligger ni och fnissar för där
+borta! -- Hör nu, Carlsson, kan jag inte få en sup till, det är så
+rysligt kallt här bortnast, för det drar från spisen.
+
+-- Nej, nu får du inget mer, för nu ska jag sova, snäste Carlsson, som
+blivit störd i sina drömmar om framtiden, i vilka varken förekommo vin
+eller flickor, och som redan satt sig in i sin ställning som »förmer».
+
+Det blev tyst igen, och endast dova ljud från jägarnes historier trängde
+genom de båda dörrarne och däremellan nattvindens sakta ryckande i
+spjället.
+
+Carlsson lade igen ögonen och hörde i slumren Lottens halvhöga stämma
+läsa utantill något, som han först inte kunde fatta, men som småningom
+släpade fram i en enda lång ramsa, ur vilken han urskilde: och
+inledossickeifrestelse, utanfrälsossifrånondo, tyriketärditt,
+ochmaktenochhärlighetenievighetamen. God natt, Clara! Sov gott!
+
+Och så snarkade det om en liten stund från flickornas säng, men Rundqvist
+drog timmerstockar så fönstrena skallrade, antingen det nu var på lek
+eller allvar. Men Carlsson låg halvvaken och visste inte själv, om han
+var vaken eller sov, förrän han kände täcket lyftas och en knubbig och
+svettig kropp krypa ner vid sin sida.
+
+-- Det är bara Norman! hörde han en inställsam röst bredvid sig och
+förstod, att det var drängen, han skulle ha till sängkamrat.
+
+-- Jaså, det är skytten, som är hemkommen, knarrade Rundqvists rostiga
+bas. Och jag trodde det var Calle som var ute att skjuta på
+lördagsafton.
+
+-- Du kan visst skjuta du, Rundqvist, som ingen bössa har kvar, fräste
+Norman av.
+
+-- Kan jag inte? tog gubben opp, för att inte förlora sista ordet. Jag
+kan skjuta svartstarar med rovbössa, jag, och det mellan lakan ändå.
+
+-- Har ni släckt elden? avbröt gummans välvilliga stämma genom dörren
+utifrån farstun.
+
+-- Javars! svarade korus.
+
+-- God natt med er då!
+
+-- God natt, moster!
+
+Och så drogos långa suckar, och så pustades, flåsades och snusades, tills
+snarkningarne voro igång.
+
+Men Carlsson låg ännu halvvaken en stund och räknade fönsterrutorna för
+att bli sanndrömmad.
+
+
+
+
+ANDRA KAPITLET.
+
+Söndagsvila och söndagsvärv; den gode
+herden och de elaka fåren; morkullorna
+som fick vad de behövde, och drängen
+som fick kammaren.
+
+
+När Carlsson vaknade om söndagsmorgonen vid tuppens galande, voro alla
+sängar tomma, och flickorna stodo i underkjolen vid spisen, medan solen
+lyste fullt och bländande in i köket.
+
+Carlsson sprang ledigt i byxorna och gick ut på backen för att tvätta
+sig. Där satt redan unga Norman på en strömmingstunna och blev klippt i
+håret av den allkunnige Rundqvist, som påtagit en ren nattkappa, stor som
+en daglig tidning, och bästa stövlarna voro också på. Vid en fotlös
+järngryta, som blivit anvisad som tvättfat, fick Carlsson med en klick
+grönsåpa verkställa sin söndagstvättning.
+
+I stugfönstret syntes Gustens fräkniga ansikte intvålat, och under grymma
+grimaser åt en spegelbit, känd under namnet söndagstittaren, for han fram
+och åter med rakkniven, som blixtrade i solskenet.
+
+-- Ska ni åt körka i dag? frågade Carlsson såsom morgonhälsning.
+
+-- Nej, vi komma inte så titt i Guds hus, svarte Rundqvist; för vi ha två
+romilar dit och lika många dän, och man ska inte ohelga vilodagen med
+onyttigt arbete.
+
+Lotten kom nu ut och sköljde potatis, medan Clara gick till matboden att
+hämta salt fisk ur vinterkaret eller familjegraven, i vilken all småfisk,
+som dött i nät eller sump och inte kunde bevaras, blev nedsaltad huller
+om buller utan anseende till person och avsedda till husets löpande
+behov. Där lågo bleka mörtar sida om sida med röda sarvar; pankor,
+gärsar, sjuryggar, abborrar, små stekgäddor, flundror, lindare, lakar,
+sikar; alla med någon skavank: en sönderriven gäl, ett urkrokat öga, ett
+vilsegånget ljusterhugg i ryggen, en klack mitt på buken och så vidare.
+Hon tog ett par göpnar, vaskade ur det mesta saltet och så gick
+sällskapet i grytan.
+
+Medan frukosten stod på elden, hade Carlsson klätt sig och slog några
+lovar ute på backen för att se på lägenheterna.
+
+Stugan, som egentligen var sammanbyggd av två, låg på en backknalle vid
+södra och inre ändan av en lång, tämligen grund vik av fjärden och vilken
+skar så djupt in i landet, att man ej såg stora sjön, utan kunde tro sig
+vara vid en liten insjö oppe i land. Backknallarne sänkte sig ner till en
+dal med betesmarker, ängar och hagar, vilka voro kantade med lövskog av
+björk, al och ek. Norra sidan av viken var skyddad för de kalla vindarne
+genom en höjd, bevuxen med granskog, och södra delarne av ön utgjordes av
+talldungar, björkhagar, mossar, kärr, mellan vilka en åkerlapp här och
+där var upptagen.
+
+På backen stod jämte boningshuset matboden, och ett stycke därifrån låg
+storstugan, ett rött knuttimrat, ganska stort trähus med tegeltak, vilket
+gamla Floden rest åt sig till undantag, men som nu stod obebott, emedan
+gumman ej ville bo ensam där och onödigt många eldstäder skulle dragit
+för mycket på skogen.
+
+Längre bort, åt hagen till, lågo fähus och loge; i en dunge av resliga
+ekar hade bastun och källaren sina skuggiga platser; och längst ut i
+södra ängen syntes taket av en förfallen smedja.
+
+Nere vid vikens inre ända stodo sjöbodarne intill båtbryggan och där var
+även hamnen för båtarne.
+
+Utan att beundra landskapets skönheter syntes Carlsson dock angenämt
+tilltalad av det hela. Den fiskrika viken, de släta ängarne, de lutande
+åkrarne skyddade för vindarne och med gott fall, den täta timmerskogen,
+de sköna virkesträden i hagarne, allt lovade goda avkastningar, om blott
+en kraftig hand satte makterna i rörelse och finge de nergrävda skatterna
+upp i dagsljuset.
+
+Efter att ha spankulerat hit och dit avbröts han i sina betraktelser av
+ett skallande »hoj», som gick ut från stugukvisten och ekade kring vikar
+och sund och strax därpå besvarades från logen, från hagen och från
+smedjan i samma ton.
+
+Det var Clara, som ropade till frukost, och snart sutto de fyra karlarne
+kring köksbordet, där det stod nykokt potatis och salt fisk, smör,
+rågbröd och brännvin -- efter som det var söndag. Gumman gick omkring och
+manade till god matlust samt kastade då och då ett öga på spiseln, där
+det kokades åt höns och grisar.
+
+Carlsson hade tagit plats vid bordets övre kortända, Gusten hade valt
+ena långsidan, Rundqvist den andra och Norman den nedre kortändan, så att
+man egentligen inte visste vem som hade hedersplatsen, utan trodde sig ha
+fyra talmän i nämnd. Men Carlsson förde likvisst ordet och betonade sina
+utlåtanden med gaffelstötar i bordet. Han talade om jordbruk och boskap;
+men Gusten svarade ej, eller svarade med fiske och jakt, varvid Norman
+understödde, och Rundqvist satt som den opartiske söndraren, kastade på
+en tvedräktens pinne här och där, när strid höll på att glimma upp,
+blåste på lågan, när den ville slockna, stack till höger och gaddade till
+vänster och visade sällskapet, att de voro lika dumma och okunniga
+allihop och att han ensam hade hand om förståndet.
+
+Gusten svarade aldrig Carlsson direkt, utan vände sig alltid till en
+granne, och Carlsson såg, att här var ingen vänskap att vänta.
+
+Norman, den yngsta, kände alltid efter att han hade ett litet armbågstöd
+hos husbonden, som ändå var säkrast att lita sig till.
+
+-- Ja si, att lägga på grisar, när man inte har mjölk i lagårn, si det
+var då rakt inte värt, domderade Carlsson; och mjölk kan man inte få,
+utan att man sår klöver i höstsäden. Si det ska vara cirkulatsjon i
+jordbruket; det ska liksom cirkulera, det ena med det andra.
+
+-- Ja si, det är alldeles liksom med fisket, det också, vet ju Norman,
+vände sig Gusten till sin granne; för si man kan inte sätta
+strömmingsskötarne, förrän flundrorna slutat ta, och man får inga
+flundror, förrän gäddan lekt ut. Si det ena liksom går i det andra, och
+där det ena släpper, så tar det andra ve. Är det inte så, Norman,
+kanske?
+
+Norman biföll utan motsträvighet och tog för säkerhetens skull om
+refrängen, när han märkte, att Carlsson gjorde sig färdig att hugga in
+igen:
+
+-- Jo, det är nog så att det ena tar ve, när det andra släpper.
+
+-- Vem är det som släpper sig? fann nu Rundqvist gott inskrida, när
+Carlsson med en sarvstjärt mellan tänderna gjorde stora åtbörder med
+armarne för att ro opp samtalet åt sin kant igen men nu måste instämma i
+de andras grin, mera framkallat av skadeglädje åt att jordbruket blev
+lagt åt sidan, än åt den enkla roligheten. Och uppmuntrad av framgången
+började Rundqvist göra utvikningar på det lyckligt funna ämnet, så att
+något allvarsamt ord icke mer hade att påräkna någon åhörare.
+
+När frukosten var slut, kom gumman in och bad Carlsson och Gusten följa
+med ut åt lagården och på gärdena för att få samråda om sysslornas
+fördelning och se till vad som skulle göras för att få gården på fötter;
+och sedan skulle man samlas inne i stugan för att läsa predikan.
+
+Rundqvist lade sig på soffan vid spisen och tände en pipa, men Norman tog
+sin dragharmonika och satte sig på förstukvisten, medan de andra gingo
+upp åt lagården. Här fann Carlsson med en viss belåtenhet tillståndet
+överträffande hans förhoppningar om det värsta. Tolv kor lågo på knä och
+åto mossa och halm, sedan fodret tagit slut. Varje försök att resa dem
+var omöjligt, och sedan han och Gusten sökt få dem på bena genom att
+skjuta en planka under buken, lämnades de åt sitt öde tills vidare.
+
+Carlsson skakade betydelsefullt på huvet, som en läkare när han går ifrån
+en dödsbädd, men sparade sina goda råd och förbättringsförslag tills
+vidare.
+
+Med oxparet var det ändå sämre, ty de hade nyss slutat vårplöjan, och
+fåren hade bara bark att fnalla från de längesedan avätna lövknipporna.
+
+Svinen voro magra som jakthundar; hönsen sprungo omkring i lagårn, och
+gödselhögar lågo kringkastade här och var, under det vattnet fick rinna
+ut i rännilar var det kunde.
+
+Sedan allt var översett och befunnet i lägervall, förklarade Carlsson,
+att här inte var annat göra än komma med kniven.
+
+-- Sex kor som mjölkar är mer än tolv som svälta! Och han undersökte
+speglarne och mjölkhålorna, och med stor säkerhet prickade han de sex,
+som skulle få äta opp sig och så gå till slaktarn.
+
+Gusten gjorde invändningar, men Carlsson försäkrade och bedyrade: att de
+skulle gå till döden! De skulle dö så visst som han levde!
+
+Och sedan skulle det bli andra ordningar av. Men först och främst skulle
+det köpas torrt och gott hö, innan kreaturen släpptes på skogen.
+
+När Gusten hörde tal om att köpa hö, gjorde han de livligaste
+föreställningar mot att lägga ut pengar för så'nt som man kunde ha själv,
+men gumman tystade ner honom med förklaringen, att han inte förstod
+saken.
+
+Och efter några förberedande mindre anordningar lämnades lagården och man
+vandrade utåt gärdena.
+
+Här lågo hela sträckor i träda.
+
+-- Ock-ock-ock! hördes Carlsson medlidsamt, när han såg så föråldrat bruk
+på en så god jord. -- Ock-ock-ock, så barnsligt! Ingen människa i
+världen har träda mer, utan klövervall, och när man kan ta gröda alla år,
+varför ska man bara ta vartannat?
+
+Gusten förmenade, att skördar tagna år ut och in skulle suga ur jorden,
+vilken ju behövde vila, den också liksom människan, men Carlsson avgav en
+riktig, om ock något dimmig förklaring över huru klövergrödan gödde
+jorden i stället för att suga den, utom att den höll åkern fri från
+ogräs.
+
+-- Si, det hade man då aldrig hört talas om: grödor som gödde, menade
+Gusten, vilken ej kunde förstå Carlssons lärda utläggning om hur
+gräsväxterna tog sin mesta föda »ur luften».
+
+Därpå granskades dikena och befunnos fulla med grundvatten, igenväxta och
+med dåligt avlopp. Säden stod fläckvis, som om man kastat ut kornet
+nävtals, och ogräset frodades i ro mellan tuvorna. Ängarne lågo oröjda
+och fjolårslövet täckte och kvävde gräset i en enda hopklibbad koka.
+Gärsgårdarne voro fallfärdiga, broar saknades, allt var så bofälligt som
+gumman redan föreställt Gusten under föregående kvällens samtal. Men
+Gusten hörde icke på Carlssons djupgående granskningar, slog dem ifrån
+sig som något obehagligt man grävde upp ur det förflutna, och fruktade
+det myckna arbete, som vinkade och än mer de pengar modren måste knipa
+fram med.
+
+När de sedan togo av inåt kalvhagen, blev också Gusten efter, och när de
+andra kommit till skogen, var han försvunnen. Gumman ropade först några
+hoj efter honom, men utan att få svar.
+
+-- Ja, så må han gå, mente gumman; si det är så med Gusten, att han
+alltid har varit liksom lite slög och doven, utom när han kan komma ut på
+sjön med bössan. Men Carlsson ska inte se åt'en, för det är inte något
+ont me'n. Si det var så, att fadren ville liksom ha honom till något
+bättre och ville inte han skulle gå som dräng, utan lät'en hållas med det
+som roga'n; och när han var tolv år, så fick han egen öka, och bössa
+förståss, och sen var det ingen reda med honom. Men nu går fisket
+tillbakars och därför har jag måstat tänka på jorden, som ändå till
+sistens är säkrare än sjön; och det skulle nog ha gått, om Gusten bara
+förstått till att hålla efter folket, men si han ska alltid göra sig så
+gemen med gossarne, och då går det inte någon vart med arbetet.
+
+-- Ja, si det duger rakt inte att klema med folket, häktade genast
+Carlsson på; och det ska jag säga moster också, här mellan fyra ögon, att
+ska jag vara liksom kustus, så må jag äta i stugan och sova för mig själv
+på kammarn, för annars blir det ingen respekt, och jag kommer aldrig ur
+fläcken.
+
+-- Ja si, Carlsson, att äta i stugan, farhågade gumman, under det hon
+klev över stättan, så lär det nog väl inte gå för sig. Folket är inte
+sådant numer, att de skulle lida att man åt annerstans än med dem i
+köket; det vågade inte Floden en gång på sistone, och Gusten har aldrig
+torts på det; och gör man det, så är de så golika att göra spektakel med
+maten, och så sätter de sig på tvärn. Nej, så det kan väl nog inte bli,
+det. Men att han sover på kammarn, är något annat och det ska vi se till;
+för resten tycker nog folket de är många ändå i köket, och Norman, tänker
+jag, sover hellre allena i soffan än tillsammans med någon annan.
+
+Carlsson fann för gott vara nöjd med halvvunnet spel, och stoppade
+tillsvidare den andra pipan i säcken.
+
+De kommo nu in i granskogen, där ännu en snödriva, smutsig av damm och
+nerfallna barr, låg mellan ett par rullstensblock; granarne svettades
+redan kåda i den gassande aprilsolen och vid deras fötter blommade
+vitsippor, och under hasselbuskarne stucko blåsippor opp genom de
+multnade lövens genombrutna nervnät. Ur björnmossan uppsteg en varm fukt;
+mellan trädstammarne syntes gärdesglindret dallra över gärdsgården till
+ängen och längre bort blånade fjärden för en lätt bris; ekorrarna
+fnattrade uppe mellan grenverket och gröngölingen hamrade och skrek.
+
+Gumman trippade före på den kala gångstigen över barr och rötter, och när
+Carlsson, som gick efter, såg hennes skosulor vika sig med smidiga steg
+och försvinna under klädningsfållen, erinrade han sig därvid, att han i
+går tyckte henne vara äldre.
+
+-- Moster är rektigt flink att spassera, fann sig Carlsson uppmanad att
+lufta sina vårkänslor.
+
+-- Å, så han säger; en kunde tro att han ville raljera med en gammal
+käring.
+
+-- Nej, si jag menar alltid vad jag säger, försäkrade Carlsson
+trovärdigt, och ska jag hålla steg med moster, så blir jag svett.
+
+-- Vi ska inte gå längre i alla fall, svarte gumman och stannade för att
+pusta. Här ser Carlsson skogen likvisst, och här ha vi kreaturen mest om
+sommarn, när de inte är ute på kobbarne.
+
+Carlsson kastade ett sakkunnigt öga på skogen och fann, att där stod
+många famnar bryggved i mått och att där fanns goda timmer på roten.
+
+-- Men så fasligt illa ansad, ock-ock-ock, och här ligger skatar och ris
+kvar i en enda bråte, så varken ryss eller rackare kan komma fram!
+
+-- Ja, Carlsson ser själv hur det står till, och nu får en råda och
+ställa som en vill; och han skall nog ordna det bra, är jag säker om;
+inte sant, Carlsson.
+
+-- Jo, nog ska jag göra mitt, om de andra gör sitt, och det får moster
+hjälpa under med, ältade Carlsson, som kände i andanom att det icke
+skulle bli det lättaste att tillskansa sig en ställning som korporal, där
+gemenskapen var äldre i gården.
+
+Under ideligt samspråk om huru Carlsson skulle kunna intaga och bevara
+sin överhöghet, vilken han hos gumman inplantade som huvudvillkoret för
+gårdens blivande blomstring, kommo de hem. Nu skulle predikan läsas, men
+ingen av karlarne var synlig. De två skyttarne hade gått på skogen med
+bössorna, och Rundqvist gömde sig väl som vanligt i någon solig backe,
+för så var det alltid när man skulle höra Guds ord. Carlsson försäkrade,
+att de kunde reda sig utan åhörare, och om flickorna öppnade dörrn till
+köket, fingo de också ett ord med till livs, under det grytorna kokade.
+Och när gumman yttrade oro över att hon ej skulle kunna läsa, var
+Carlsson genast redo att åtaga sig värvet.
+
+-- Ock-ock-ock! han hade läst så många predikningar i sin dar hos
+advokatfiskaln, så det skulle inte felas.
+
+Gumman tog almanackan och slog upp dagens text, som i dag på andra söndan
+efter påsk befanns handla om den gode herden. Carlsson fick ner Luthers
+postilla från hyllan och tog plats på en stol mitt på golvet, så att han
+kunde inbilla sig att församlingen skulle se honom riktigt. Därpå slog
+han upp i psalmboken och började med hög röst, löpande på tonskalan, som
+han hört kolportörerna göra, och själv gjort, predika opp texten:
+
+-- »I den tiden sade Jesus till judarna: Jag är den gode herden: den
+_gode_ herden låter sitt liv för fåren; men den som lejder är, och _icke_
+är herden, vilken fåren _icke_ tillhöra, ser ulven komma och övergiver
+fåren och flyr.»
+
+En underlig känsla av personligt ansvar bemäktigade sig uppläsaren, när
+han uttalade orden: _jag_ är den gode herden, och han tittade ut genom
+fönstret, betydelsefullt, såsom om han sökte de båda lejda flyktingarne
+Rundqvist och Norman.
+
+Gumman nickade sorgset bifallande och tog katten upp i knä, som om hon
+öppnat sin famn för det förlorade fåret.
+
+Men Carlsson läste på med av rörelse dallrande röst, såsom om han skrivit
+det själv:
+
+-- »Men den lejde flyr» -- ja han flyr, broderade han -- »ty han är
+_lejd_» -- skrek han -- »och vårdar intet om fåren.
+
+_Jag_ är den gode herden, och känner mina får, och mina känna mig» -- tog
+han utantill efter, som det var ett språk ur katekesen. -- Därpå sänkte
+han rösten, slog ner ögonen, såsom om han haft en djup sorg över
+mänskornas ondska och framsuckade, starkt betonat och med sidoblickar,
+icke utan ett visst illmarigt underförstånd, såsom om han med smärta
+angav några okända skälmar, utan att precis vilja stå för anklagelsen:
+
+-- »Jag haver ock _andra_ får, som icke äro av _detta_ fårahuset; dem
+måste jag ock draga härtill; och de _skola_ höra min röst!» Och med ett
+förklarat leende, profetiskt, förhoppningsfullt, förtröstansrikt, viskade
+han:
+
+-- »Och det skall vara _ett_ fårahus, och _en_ herde.»
+
+-- Och _en_ herde! ekade gumman, som hade sina tankar på helt andra håll
+än Carlsson.
+
+Därpå grep han an postillan; gjorde ett överslag över sidornas antal,
+grinade surt, när han såg, att det var »en lång rackare», men tog mod
+till sig och satte i gång. Behandlingen av ämnet gick något på sidan om
+hans syften och höll sig mera till den kristligt symboliska meningen,
+varför intresset ej var så livligt som vid texten. I en rasande fart
+durkade han genom spalterna och ökade hastigheten, när han kom till
+vändningarne, så att han kunde väta på tummen och vända två blad på en
+gång, utan att gumman märkte något.
+
+Men när han såg, att slutet kom nära, och han misstänkte amen skulle ta
+törn, sackade han av; men det var för sent, ty i sista vändningen hade
+han spottat för tjockt på tummen och tagit tre blad, så att han stötte på
+amen högst upp på sidan, alldeles som om han slagit huvet i en vägg.
+Gumman vaknade opp av stöten och tittade yrvaken på klockan, varför
+Carlsson tog om amen en gång till med litet garneringar »i fadrens,
+sonens och den helige andes och för Jesu vår frälsares skull».
+
+För att avrunda slutet och försona vad han brutit, läste han ett
+fadervår, så långsamt och tärande, att gumman, som kommit mitt i
+solskottet, nickade ihop en gång till och hann morna sig, under det
+Carlsson, för att hindra alla obehagliga förklaringar, stack ner huvet i
+vänstra handen för att göra en tyst bön, som ej kunde avbrytas.
+
+Gumman, som också kände sig brottslig, ville ådagalägga sin uppmärksamhet
+med att i självvalda ordalag visa vad hon inhämtat, men avklipptes av
+Carlssons ovillkorliga fordringar, enligt grundtexten och frälsarens egna
+ord, att det inte gick an med mindre, än att det skulle vara _ett_
+fårahus och _en_ herde! _En_ uteslutande, _en_ för alla, _en, en, en!_
+
+Clara hojade med detsamma till middag, och nu hördes ur skogens djup två
+glada igenkänningshoj, beledsagade av böss-smällar, och ur smedjans
+skorsten steg som ur en hungrig mage Rundqvists mera originella po! som
+ingen kunde misstaga sig på.
+
+Och straxt därpå syntes de förvillade fåren med lätta steg skynda till
+matgrytan, där de mottogos av lindriga förebråelser av gumman för
+uteblivandet; men svarslös var ingen av de oskyldiga, som bedyrade, att
+de icke hört någon kalla på dem, annars skulle de _genast_ ha kommit.
+
+Carlsson förhöll sig värdig som en söndag vid middagsbordet, men
+Rundqvist talade i dunkla tungomål om jordbrukets högst »markvadiga»
+framsteg, så att Carlsson förstod, att han redan var invigd och upptagen
+i oppositionspartiet.
+
+Efter middagen, vid vilken ett par ejdrar, kokta med mjölk och
+pepparkorn, bestått anrättningen, gick allt manfolk på avskilda rum att
+sova, men Carlsson tog sin psalmbok ur kistan och satte sig ute på
+backen, där det fanns en torr sten, vände ryggen mot stugfönstren, medan
+han slumrade lite, vilket gumman ansåg vara mycket lovande på en eljes
+till spillo given söndagseftermiddag.
+
+När Carlsson tyckte, att tillräckligt lång tid åtgått för att göra
+andakten trolig, reste han på sig, gick in i stugan utan att knacka och
+röck fram med sin begäran att få se kammaren. Gumman ville uppskjuta och
+förebar rengöring och annat mer, men Carlsson stod på sig och blev förd
+opp i vinden, där verkligen längst in under takstolarne en liten
+fyrkantig låda var intimrad och öppnade sig med ett fönster på gaveln,
+som nu var dolt av en blårandig rullgardin. Kammaren upptogs av en säng
+och ett litet bord framför fönstret med en vattenkaraffin. På väggarne
+hängde något, som genom de vita, skylande lakanen såg ut som kläder och
+vid närmare påseende även befanns vara det, ty här stack en rockkrage upp
+med sin hängare, här slank ett byxben fram. Nedanför stod ett helt stall
+med skodon, mans och kvinnors om varandra, och bort vid dörren en väldig
+järnbeslagen kista med en driven låsskylt av koppar.
+
+Carlsson drog upp rullgardinen och öppnade fönstret för att släppa ut den
+av fukt, kamfer, peppar och malört blandade luften, samt lade mössan
+ifrån sig på bordet, förklarande, att här skulle han sova gott, och mot
+gummans farhågor om kylans störande inflytande, bekände han sig vara van
+att ligga kallt, vilken fördel han omöjligt kunde bekomma i det varma
+köket.
+
+Gumman tyckte det gick väl raskt och ville först ta ut kläderna för att
+de inte skulle bli tobaksrökta, men Carlsson lovade att inte röka tobak
+och bad och besvor att kläderna skulle få vara kvar: han ville inte alls
+se åt dem, och moster skulle inte göra sig omak och rusta om för hans
+räkning. Han skulle krypa i säng om kvällen och slå ut själv och bädda
+opp om morgon, och ingen skulle behöva titta in där, för han förstod nog,
+att moster var rädd om sina tillhörigheter, och här tycktes vara
+fasligheter med moltum.
+
+När gumman var kullpratad, gick Carlsson ner, knogade opp sin kista och
+sitt brännvinskrus, hängde sin tröja på en spik vid fönstret och ställde
+sina sjöstövlar bredvid de andra skoparen.
+
+Därpå bad han om ett samtal, vid vilket Gusten skulle närvara, för nu
+skulle arbetet utdelas och var man få sin post.
+
+Gusten anträffades med någon svårighet och förmåddes sitta en stund i
+stugan; men han deltog ej i förhandlingen, och svarade på tillfrågningar
+endast med invändningar, uppkastande svårigheter, med ett ord, satte sig
+på tvärn.
+
+Carlsson sökte vinna honom med smicker, krossa honom med sakkännedom,
+inge honom aktning med den äldres överlägsenhet, men det var bara vatten
+på elden. Slutligen tröttnade alla parterna och Gusten var försvunnen,
+innan man visste ordet av.
+
+Det hade emellertid blivit afton och solen sjönk i töcken, som snart
+drogo upp och täckte himlen med små fjädermoln; luften förblev ljum.
+Carlsson spatserade på måfå neråt ängen och kom in i oxhagen; vandrade
+vidare under de blommande, ännu halvt genomskinliga hasselbuskarna, som
+bildade liksom en tunnel över det drog där strök fram och ledde till
+sjöstranden, där bryggveden brukade hämtas av uppköparens jakt.
+
+Plötsligen stannade han och fick genom enbuskarne sikte på Gusten och
+Norman, som voro uppställda på en berghäll i gläntan där öppnade sig och
+med bössorna på helspänn och lägg an tittade sig omkring åt alla håll och
+kanter.
+
+-- Tyst, nu kommer han! viskade Gusten, så högt dock att Carlsson hörde
+det och, troende sig vara åsyftad, stack sig undan i buskarne.
+
+Men över de unga granarne kom en fågel flygande, långsamt och knägigt som
+en uggla, med slokiga vingar, och strax därpå kom en till.
+
+-- Knorr-orr-orr-vip! hördes det i luften, och så pang! pang! ur båda
+bössorna, ur vilka haglen och röken stodo som kvastar.
+
+Det knastrade i en björks kvistar och en morkulla dinglade ner ett
+stenkast från Carlsson.
+
+Skyttarne sprungo till och fångade upp bytet, som gav anledning till en
+liten meningsväxling.
+
+-- Den har fått vad den behövde, sade Norman och burrade opp
+bröstfjädrarne på den ännu varma fågeln.
+
+-- Jag vet en till, som skulle ha vad han behövde! menade Gusten, som
+reds av andra bitankar oaktat jaktfebern. Tänk en sån håle, som ska ligga
+på kammarn nu också!
+
+-- Nej, ska han? vädrade Norman.
+
+-- Jo, och så ska det bli ordning på gårn! Liksom inte vi visste det
+bättre än han, vad som är ordning. Men, så är det: nya kvastar sopa bäst,
+så länge de är nya, förståss; men vänta han mig, ska han få se på besen!
+Inte är jag den, som väjer för en sån där friskalare! Kom han bara, så
+ska han få känna på att sitta hårt! -- Tst! nu kommer den andra igen!
+
+Skyttarne hade laddat om och sprungo upp på passet igen, men Carlsson
+smög sig varligt hem, besluten att sätta sig i anfallsställning, så snart
+han gjort vederbörliga rustningar.
+
+Om aftonen, när han kom upp på kammaren, fått ner rullgardinen och tänt
+på ljuset, kände han sig först något beklämd, emedan han var ensam; och
+en viss fruktan för dem han avsöndrat sig ifrån kröp över honom. Förr var
+han alltid van att alla tider på dygnet känna sig i flock, alltid redo
+att höra sig tilltalas, alltid ägande tillgång till en åhörare, när han
+ville språka. Nu var det tyst omkring honom, så tyst att han, av vanan,
+väntade sig bli tilltalad och tyckte att röster hördes, där inga voro;
+och hans huvud, som hittills avbördat sig alla tankar i talat ord,
+började fyllas med ett överskott av oförbrukat tankefrö, som grodde och
+sprängde och ville ut i vad form som helst och gjorde olust i kroppen, så
+att sömnens vila ej kunde infinna sig.
+
+Han tog sig då före att vandra i strumplästen fram och åter, mellan
+fönstret och dörren i den trånga kammaren och samlade hela sin
+uppmärksamhet på morgondagens blivande arbete; ordnade göromålen i huvet,
+utdelade dem; bemötte invändningar i förskott, övervann hinder, och efter
+en timmes arbete hade han ro och vila i huvet, som nu kändes ordentligt
+och upplinjerat som en kontrabok, i vilken alla poster blivit införda på
+sin plats och hopsummerade, så att man i ett ögonblick kunde överskåda
+ställningen.
+
+Därpå gick han i säng, och när han kände sig ensam mellan de rena friska
+lakanen, utan fruktan att någon skulle under nattens lopp komma och störa
+honom, fann han sig liksom mera självägande över sin person, som en
+avläggare, den där nu satt egna rötter och var färdig att avskäras från
+moderbusken och leva sitt liv igenom för sig, i egen kamp, med större
+möda, men också med större lust.
+
+Och så somnade han för att möta livets måndagsmorgon och arbetsvecka.
+
+
+
+
+TREDJE KAPITLET.
+
+Drängen lägger trumf på bordet, blir herre
+på täppan och kröker till ungtupparna.
+
+
+Braxen lekte, enen rykte, häggen gick i blom och Carlsson sådde vårråg i
+den bortfrusna höstsäden, slaktade ner sex kor, köpte torrt stallhö åt de
+andra, så de kommo på benen och kunde släppas i skogen; han rustade och
+han ordnade, han arbetade själv som ett par, och han hade en förmåga att
+sätta folk i gång, som trotsade allt motstånd.
+
+Född på ett bruk i Värmland, av tämligen obestämda föräldrar, visade han
+redan tidigt en avgjord olust för kroppsarbete, men däremot en otrolig
+uppfinningsförmåga i att undkomma denna ledsamma följd av »syndafallet».
+
+Driven därjämte av ett begär att få se och känna alla sidor av mänsklig
+verksamhet, förblev han icke onödigt länge sittande på ett ställe, utan
+så snart han inhämtat vad han ville, sökte han ett nytt verksamhetsfält,
+och på sådant sätt hade han ifrån smedsyrket gått över till jordbruket,
+prövat stalltjänst, stått i handel, varit trädgårdsdräng,
+järnvägsarbetare, tegelslagare och slutligen kolportör. Under alla dessa
+förvandlingar hade han förvärvat en böjlighet i lynnet och en förmåga
+att finna sig med alla förhållanden och alla slags mänskor: att förstå
+deras avsikter, läsa deras tankar, gissa deras hemliga önskningar. Han
+var med ett ord en förmåga över sin omgivnings ståndpunkt; och hans
+mångahanda kunskaper gjorde honom mera skicklig att styra och ordna ett
+helt än att lyda en underlägsen och inpassas som ett hjul under vagnen,
+som skulle draga honom.
+
+Inkastad genom en slump på sin nya plats, insåg han genast, att han kunde
+bli till nytta, att han ägde förmåga bringa inkomster ur det nu
+värdelösa, att han snart skulle bli uppskattad därför och slutligen
+oumbärlig. Han hade sålunda fått ett fast mål för sina strävanden, och
+att belöningen väntade honom i en förbättrad ställning hade han bakom sig
+som ett säkert hopp och som en drivande kraft. Han arbetade för de andra,
+synbart och onekligt, men på samma gång smidde han sin egen lycka, och om
+han ställde det så, att det bara såg ut som om han gav tid och krafter åt
+de andras fördel, så visade han därmed, att han var klokare än mången,
+som skulle ha velat göra sammalunda, men ej kunnat.
+
+Det största hindret, som ställde sig i hans väg, var sonen. Med fiskarens
+och jägarens avgjorda smak för det ovissa, för överraskningar, hade denne
+en bestämd motvilja för allt ordnat, allt säkert. Odlade man, menade han,
+så fick man på sin högsta höjd vad man beräknat; aldrig mer, men oftast
+mycket mindre. Drog man not eller satte man nät, så fick man ena gången
+intet, men en annan sjufalt mot vad man väntat sig. For man ut på
+alskytte, så hände det stundom att man knep sig en skäl; låg man i skären
+en halv dag för att lura på skrakar, så kunde det råka att åd lade sig
+för bösspipan; alltid var det något, och ofta något annat än man väntat.
+För övrigt ansågs ännu jakten, sedan den som förmånsrätt kommit ner från
+de övre klasserna, såsom något förnämare och katigare än att gå efter
+plogen eller dyngkärran, och detta satt så djupt i folket, att man icke
+kunde få vilken dräng som helst att köra ett par oxar, antingen nu också
+därför att oxen var »ändrad» eller därför att hästen sedan gammalt var
+hållen i vidskeplig aktning.
+
+En annan sten i vägen var Rundqvist. Egentligen en gammal filur, som på
+sitt sätt sökt återerövra det jordiska paradiset, befriat från tungt
+arbete och väl försett med långa middagslurar och långa supar, hade han
+dels genom föregiven kunskap om förborgade ting, dels genom ett antaget
+sätt att »raljera» bort allt allvarsamt, i synnerhet det grövre arbetet,
+dels även i nödfall genom låtsad andlig svaghet och kroppsliga krämpor
+förstått ådraga sig sina likars medlidande, i synnerhet om detsamma
+yttrade sig i en kopp kaffe med brännvin eller ett halvt skålpund snus.
+Sålunda förstod han att snöppa får och gälla grisar, ansåg sig kunna leta
+brunnar med slagruta och få abborn att gå på nät; botade varjehanda
+lättare krämpor på andra, men behöll sina för sig själv; spådde vackert
+väder vid nytändning, när det regnat en halv månad, och offrade andras
+slantar under en stor sten vid sjöstranden, när strömmingen skulle komma.
+Men han kunde även en mängd dåligheter, påstod han, såsom att få
+skärvgräs i grannens åker, sätta kor på sin, göra trollskott och dylikt,
+vilket kringspann hans person med en viss fruktan, så att man gärna ville
+ha honom till vän.
+
+Hans förtjänster, dem han ägde och för vilka han blivit oumbärlig,
+bestodo i att kunna smida och snickra, men hans otroliga förmåga att göra
+allt, som syntes mest, reste honom upp mot Carlsson som en farlig
+medtävlare, ty vad Carlsson gjorde under fähustaket eller ute i åkern
+syntes icke så mycket.
+
+Så återstod Norman, en duktig arbetare, som måste erövras från Gustens
+mäktiga inflytande och återvinnas åt det regelbundna arbetet på land.
+
+Carlsson hade sålunda ett styvt stycke arbete och dessutom icke ringa
+statskonstlig fintlighet att utveckla för att tränga igenom, men han var
+den klokare och därför segrade han.
+
+Gusten tog han icke upp strid med; den lät han gå, sedan han med förmåner
+lockat ifrån honom bundsförvanten Norman. Och det var icke mycket svårt,
+ty Gusten var, rent ut sagt, litet snål, och Norman blev på jaktäventyren
+mest behandlad som roddare och måste aldrig skjuta första skottet. Fick
+han verkligen en sup, så tog Gusten tre i lönn, så att de fördelar
+Carlsson i ökad lön, ett par strumpor, en skjorta och annat smått
+lyckades utverka åt honom, jämte dennes utvidgade makt, som lovade mer än
+Gustens sjunkande, hastigt nog bragte honom till avfall. Därmed var
+sonens jaktlusta något släckt, ty att fara ensam på sjön var icke så
+roligt; och i brist på sällskap slöt han sig till de andra på arbetet.
+
+Rundqvist fjällade han med större svårighet, för den fisken var både ful
+och gammal, men han fick också honom snart i sump.
+
+I stället för att offra slantar, lät Carlsson laga skötarne och sätta nya
+linor i alla varpen, och se, strömmingen fastnade bättre än förr; i
+stället för att gå med en flogrönn, som vuxit i annat trä, och leta nya
+brunnar, tog Carlsson och lät fodra den gamla, rensa henne, bygga kar
+omkring henne och sticka ner en pumpstock, och därmed var flogrönnen
+kastad på sopbacken; i stället för att läsa och slå eld över korna, lät
+han rykta dem och strö torrt under dem. Kunde Rundqvist smida söm, så
+drog Carlsson spik; kunde Rundqvist tälja en härv, så snickrade Carlsson
+både årder och vält.
+
+När Rundqvist såg sig undansatt och uppjagad ur sina mullvadshål, tog han
+till mera i ögonen fallande handgrepp. Han började putsa omkring stugan;
+skaffade undan det, som folket av lättja eller mörker låtit »falla» på
+backen under vintern; kurtiserade höns och katt och satte en ny klinka på
+dörren.
+
+-- Nej si, så rar Rundqvist är, som rakt av gjort en ny klinka på gamla
+dörrskrället, hörde Carlsson pigorna säga i köket; ja si, han är ändå
+snäll, han.
+
+Men Carlsson var som en pil efter honom, och en morgon var spisen
+vitstruken; en annan morgon voro vattämbarne grönmålade med svarta band
+och vita hjärtan; en annan åter låg veden under ett tak, som han slagit
+upp på vedbacken bakom matboden. Carlsson hade lärt av fienden att erövra
+kökets stormakt, och med den nya pumpstocken var han bliven
+oemotståndlig.
+
+Rundqvist var dock seg och illfundig, och en lördagsnatt tog han och
+strök avträdet pinande rött. Men Carlsson, som lurat ut honom, tog Norman
+på ett kvarter brännvin, och trefaldighetsnatten hörde gumman hur det
+tassade och fnaskade omkring stugväggarne, men som hon var för sömnig
+att stiga upp, fick hon först på morgonen se, att hela stugan var illande
+röd med vita fönsterposter och regnbleck! Och därmed var Rundqvists kraft
+att fortsätta en för hans ålder alldeles för arbetsam strid ute. Man
+skrattade nu åt hans kostliga smak, att börja sina försköningar med
+avträdet, och Norman, som en sannskyldig avfälling, gjorde en länge
+gångbar rolighet om Rundqvist och som lydde ungefär så: Man ska börja i
+rätta ändan, sa Rundqvist, strök avträdet först. Han lade sig, men på
+lur, för att ännu en gång försöka nya funder eller sluta en förmånlig
+fred.
+
+Gusten lät dem hållas, såg på och tyckte det var bra som skedde. -- Plöj
+ni, tänkte han, jag skall nog komma efter och bärga!
+
+Hittills hade likväl Carlssons verksamhet ej haft tid att inbringa någon
+påtaglig skörd, ty de pengar, som influtit för de sålda korna, hade
+visserligen ett par dagar legat i chiffonjén och vid uppräkningen gjort
+ett mycket gott intryck, men de hade snart rullat ut igen och lämnat
+saknadens tomhet efter sig.
+
+Emellertid led det mot midsommar. Carlsson hade haft mycket att beställa
+och liten tid att promenera. Nu gick han en söndagseftermiddag ute på
+backen och tittade sig omkring, och kom så att lägga märke till
+storstugan, som stod där öde med nerfällda rullgardiner. Nyfiken som han
+var, gick han sta och kände på dörrn och den var öppen. Klev in i farstun
+och fann ett kök; steg på vidare och kom in i ett stort rum, som såg
+riktigt herremanslikt ut; hade vita gardiner, en imperialsäng med
+mässingsornament; en spegel med förgylld snidad ram och ett slipat glas
+med fasetter -- det förstod han att det var fint -- soffa, chiffonjé,
+kakelugn, allt precis som på en herrgård. Och på andra sidan farstun ett
+lika stort rum med spis, matbord, soffor, väggklocka -- -- -- Han intogs
+av förvåning och högaktning, vilka känslor övergingo till medlidande och
+förakt för ägarnes företagsamhetsgåvor, när han sett, att huset därjämte
+rymde två kammare med flera bäddade sängar.
+
+-- Ock-ock-ock, tänkte han högt för sig själv, så många sängar och inga
+badgäster.
+
+Berusad av tanken på den blivande inkomsten, gick han ner till gumman och
+förehöll henne det slösaktiga i att inte hyra ut stugan åt sommargäster.
+
+-- Kära hjärtans, inte få vi några som vill bo här! gruvade sig gumman.
+
+-- Hur vet moster det? Har ni försökt få hyra ut? Har ni någonsin
+annonserat?
+
+-- Det är bara att kasta pengarne i sjön! menade madam Flod.
+
+-- Man kastar näten i sjön också, svarte Carlsson, men det får man lov
+att göra, om man vill vinna något.
+
+-- En kan ju försöka, men inte få vi några badgäster, inte, avslutade den
+gamla, som upphört tro på önskningar.
+
+Åtta dagar senare kom en fin herre gående nere i ängen och tittade sig
+omkring. Han kom närmare och mottogs vid sitt uppträdande på gården av
+rackan ensam, medan folket enligt vana, blyghet eller finhet, gömt sig
+inne i köket och stugan efter att förut ha stått utanför i en klunga och
+gapat på den främmande. Först när han kom i dörren, steg Carlsson ut,
+såsom varande den modigaste.
+
+Den anlände hade läst en annons... Joho -- det var nog här! och därpå
+fördes han opp till storstugan. Han var ganska belåten, och Carlsson
+lovade alla förbättringar, allt, blott herrn ville bestämma sig genast,
+för det var så många spekulanter och årstiden var framskriden. Den
+främmande, som tycktes vara fängslad av ställets sköna läge, skyndade sig
+att göra opp, och efter ömsesidiga närgångna frågor om ekonomi och
+familjeförhållanden avlägsnade han sig.
+
+Carlsson följde honom till grinden och störtade därpå in i stugan, där
+han inför matmor och son lade opp sju riksbankstior och en
+privatbanksfemma.
+
+-- Å, men det är fasligt, att ta så mycket pengar av folk, knotade
+gumman.
+
+Men Gusten tyckte det var bra gjort; och han skänkte för första gången
+Carlsson sitt offentliga erkännande, när denne talade om, hur han pressat
+herren med ryktet om många spekulanter.
+
+Pengar på bordet, det var trumf för Carlsson, och han talade i en ton
+högre efter den betan, vid vilken hans erfarenhet av handelsväsendet
+varit honom till pass. Men det var icke blott de kontanta pengarne i
+hyran, som fallit ner över dem, det skulle även regna indirekta förmåner,
+vilka Carlsson målade opp i raska drag för de lyssnande åhörarne.
+
+Här skulle säljas fisk, mjölk, ägg, smör; och vedbrand finge inte gå av
+för inte, för att inte tala om Dalaröbuden efter en krona stycket. Och så
+kunde man kanske få sätta av en kalv, ett får, en utvärpt höna, potatis
+och grönsaker. Ock-ock-ock -- det var så mycket att göra av, och en
+riktigt schangtil herre var det.
+
+Om midsommarafton anlände de väntade guldfiskarne. Det var herrn, frun,
+en sextonårig dotter och en sexårs son, samt två pigor. Herrn var
+violinist i hovkapellet och i goda omständigheter samt en fridens man,
+vid ingången av fyrtiotalet. Han var tysk född och hade litet svårt att
+förstå öborna, varför han inskränkte sig till att nicka bifall och säga
+»skön» till allt vad som sades, varför han hastigt vann rykte såsom
+varande en mycket snäll herre. Frun var ett ordentligt fruntimmer, som
+vårdade sitt hus och sina barn och genom ett värdigt uppförande visste
+sätta sig i lydnad hos pigorna, utan att behöva riva ner oväder eller
+gripa till mutsystemet.
+
+Carlsson, såsom varande den minst blyge och den mest talföre, tog genast
+hand om främlingarna, helst han tyckte sig likasom ha en förmånsrätt,
+efter som han skaffat dit dem, och ingen av de andra hade den
+tilltagsenheten eller sällskapsgåvan att göra honom platsen stridig. Men
+stadsbornas ankomst till ön underlät icke att utöva sitt inflytande på
+urinnevånarnes sinnen och seder i gemen. Att dagligen se helgdagsklädda
+människor, som höllo söndag var dag, spatserade, rodde utan mål, fiskade
+utan att ta vara på fisken, badade, musicerade, fördrevo tiden, som om
+inga bekymmer, intet arbete funnes till i världen, detta väckte till en
+början ingen avund, endast förundran över att livet kunde dana sig så,
+beundran över mänskor, som förmådde ställa sin tillvaro så angenämt, så
+lugnt, så rent och fint framför allt, utan att man kunde säga att de
+gjort andra orätt eller plundrat fattiga. Oförmärkt och sakta började
+Hemsöborna gå i stilla drömmar, kasta långa förstulna blickar uppåt
+storstugan; sågo de en ljus sommarklädning skymta i ängen, stannade de
+och stodo njutande av anblicken såsom framför något vackert; varsnade de
+ett vitt flor på en italiensk halmhatt, ett rött sidenband om ett smärt
+liv i en båt på viken mellan skogens granar, blevo de tysta och
+andaktsfulla av längtan efter något de ej visste, som de ej vågade
+hoppas, men som de drogos till.
+
+Samtalen och stojet nere i köket och i gamla stugan antogo en
+stillsammare art; Carlsson förekom beständigt i ren vit skjorta och
+uppträdde i vardagslag med blå klädesmössa, samt antog så småningom en
+inspektors skepnad; hade en blyertspenna i bröstfickan eller bakom örat
+och rökte ofta på en lätt cigarr.
+
+Gusten drog sig däremot tillbaka, höll sig så långt undan som möjligt för
+att slippa bli föremål för jämförelser; talade bittert om stadsbor i
+allmänhet, behövde oftare än förr erinra sig och andra om pengarne på
+banken, samt tog långa lovar för att komma förbi storstugan och de ljusa
+klädningarne.
+
+Rundqvist gick svart i ansiktet och höll sig mest uppåt smedjan,
+förklarande att han frågade fan efter hela världen, om det också vore
+änkedronningen själv, medan Norman återupptog sin beväringsmössa, drog
+svångrem utanpå tröjan och gjorde krokar kring brunnen, dit herrskapets
+flickor brukade komma om morgon och afton.
+
+Värst var det för Clara och Lotten, som snart sågo allt mankön fegt
+avfalla för herrskapets flickor, vilka kallades på brev för mamseller och
+reste till Dalarö i hatt. Barfota måste de gå, ty i ladugården var det
+för solkigt att de ville utsätta sina kängor för hastig ödeläggelse, och
+på ängen och i köket var det alldeles för hett gå skodd. De gingo i sina
+dunkla klädningar och kunde aldrig för svett och sot och boss bära en vit
+remsa en gång, och Clara, som gjort ett försök med manschetter, råkade
+illa ut, blev genast avslöjad och utsatt för ett ihållande grin över att
+hon vågade en tävlan. Men om söndagarne togo de igen skadan och ådagalade
+en kyrksamhet, som man inte sett på år och dag, bara för att få bästa
+kläderna på.
+
+Carlsson hade alltid ärender in till professorn och stannade för övrigt
+jämt och ständigt utanför farstukvisten, när någon satt där, och frågade
+om befinnande, spådde vackert väder, föreslog utflykter, gav råd och
+upplysningar om sjöfisket, samt bekom då och då ett glas öl eller en
+konjak, så att han snart blev föremål för de andras halvhöga
+beskyllningar att han gick och snuggade.
+
+Om lördagen, när herrskapets köksa skulle in till Dalarö och handla,
+uppstod meningsbyte om vem som skulle föra henne. Carlsson avgjorde helt
+enkelt saken till sin förmån, ty den lilla svarta vithyllta flickan hade
+slagit djupt an på honom; och då gumman gjorde föreställningar mot att
+Carlsson, som var den viktigaste och förste man på gården, så skulle gå i
+småärender, svarade Carlsson med att professorn enkom anmodat honom,
+emedan viktiga brev skulle på posten. Gusten, som syntes mot sin vilja
+rätt angelägen göra budet, föreställde att han mycket väl kunde taga
+breven om händer, men Carlsson förklarade bestämt, att det kom aldrig i
+fråga, att han tillät husbonden göra drängsysslorna, så att folket skulle
+få något att tala på sedan. Och därvid blev det.
+
+Att göra Dalaröbud var icke utan sina fördelar, dem den fyndige drängen
+spårat i förväg. Först fick man sitta på sjön med en flicka och ostört
+prata tok och fjollas; sedan följde traktering och drickspengar; och på
+Dalarö hade han tillfälle att göra sig alla handelsmän förbundna genom
+att anbefalla en kund, vilket alltid inbragte små handtryckningar, en sup
+här, en cigarr där, varförutom det föll ett visst sken av anseende på
+den, som framförde uppdrag från professorn och i vardagslag uppträdde
+fint klädd och i sällskap med en mamsell från Stockholm.
+
+Dalaröresorna förekommo dock endast en gång i veckan och hade icke något
+störande inflytande på arbetets gilla gång för övrigt, ty Carlsson var
+nog fiffig att de dagar han var borta ge gossarne arbete på beting, så
+att de skulle dika så många famnar, plöja så många tegar, fälla så många
+träd, och sedan vara lediga, vilket de med nöje åtogo sig, ty därigenom
+kunde de vara fria redan aftonvardsdags. Vid sådana tillfällen, då
+arbetet skulle mätas ut och sedan det gjorda granskas, var det som
+blyertspennan och den numera införda anteckningsboken kommo till heders,
+och Carlsson vande sig vid att uppträda som inspektor och småningom få
+arbetet att glida över på andra skuldror. Samtidigt inrättar han sig på
+kammaren såsom i sitt eget ungkarlsrum. Tobaksrökning var redan länge
+sedan införd och på bordet vid fönstret hade han dukat fram ett grönt
+fickbläckhorn, ett pennskaft, en blyertspenna, några ark postpapper, samt
+ordnat med ljusstaken och strykstickstället så att det såg ut som ett
+skrivbord. Fönstret vette ut åt storstugan, och här satt han på
+raststunderna och iakttog herrskapets rörelser, samt höll även
+förevisning av sin skrivkunnighet. Om aftnarne slog han upp fönstret,
+lade armbågen på brädan och satt däruppe bolmande ur pipan eller en ur
+västfickan framletad cigarrstump, under det han också kunde läsa i en
+veckotidning, vilket gav honom nerifrån sedd ett utseende som om han vore
+patron själv på gården.
+
+Men när det blev skumt och han tänt ljus, lade han sig på sängen och
+rökte. Det var då som drömmarne kommo, planer snarare, byggda på ännu
+icke inträffade omständigheter, men vilka möjligen med en liten tumning
+kunde komma att inställa sig.
+
+När han så en afton låg på rygg och bolmade svarta ankaret, för att döva
+myggen, och under det hans ögon stannat på det vita lakanet, som täckte
+kläderna, släppte detta och ramlade plötsligt ner på golvet. Som skuggan
+av ett led soldater såg han hela den avlidnes garderob göra flankmarsch
+på väggen: framåt fönstret och tillbaka mot dörren, alltefter som
+ljuslågan fläktade av draget, och han tyckte sig se den döde i alla de
+skepnader, som plaggen uppritade mot den rutade tapeten. Där kom han i
+kavaj av blå boj och gråa korderojsbyxor med knän på, sådan han satt till
+rors i sumpen, när han seglade till stan med fisk, och sådan han satt på
+Mässingsstången i Stadsgårn och drack toddy med fiskköparn; här kom han i
+svart klädesbonjour och långa, flaxande svarta byxor, så som han gick i
+kyrkan, när det var skriftermål, såsom han var klädd på bröllop,
+begravningar och barndop; här hängde svarta fårskinnströjan, som han hade
+på, när han stod i strand och drog not om höst och vår; här bröstade sig
+den stora skälskinnspälsen, som ännu bar märken efter julkalasen, där den
+sista supen i pälsen togs i glögg; och resskärpet stickat i grönt, gult
+och rött ullgarn ringlade sig som den stora sjöormen ända ner på golvet
+och stack huvet i ett stövelskaft.
+
+Carlsson blev varm under skjortan, när han tänkte sig i den sköna,
+silkeslena pälsen, tänkte sig skjuten på en kälke över isarne, med en
+luva därtill av ringskäl, bort till grannarne, som togo emot julgästerna
+med eldar på stranden och bösskott, och så, kommen in i den varma stugan,
+kasta av sig ytterplagget och stå fram i svart klädesrock och hälsas med
+du av pastorn och få sitta opp, högst uppe vid kortändan av bordet, under
+det drängarne stodo vid dörren eller kartat opp på fönsterbräden.
+
+Föreställningarne om de önskade saligheterna blevo så livliga, att de
+fingo Carlsson på benen, och innan han själv visste det, hade han krupit
+i pälsen och stod på golvet strykande muddarne med handen; och det ylade
+i kroppen, när han kände kragen kittla mot kinden. Därpå tog han på
+svarta bonjouren och knäppte den; ställde sin rakspegel på stolen och
+tittade efter, hur rocken satt i ryggen; stack handen innanför slaget och
+gick fram och åter på golvet. En känsla av rikedom spred sig från det
+silkeslena klädet; något rymligt, rundligt tilltaget, när han prövande
+klöv skörten och satte sig på sängkanten, låtsandes vara borta hos
+främmande.
+
+Under det han så satt försjunken i rusgivande drömmar, hörde han utifrån
+röster som glammade, och när han lystrade, märkte han Idas -- det var
+den vackra köksan -- och Normans röster flätas, falla i varann, gå sida
+vid sida och liksom munnas. Del stack till i honom, och i ett tag hade
+han bonjouren och pälsen på klädhängarn under lakanet, och beväpnad med
+en nytänd cigarr gick han ner för trappan.
+
+Strängt sysselsatt och upptagen med allvarliga framtidsplaner hade
+Carlsson hittills undvikit all handel med flickorna, emedan han kände
+huru tidsödande sådant göromål var, och väl vetande att i samma ögonblick
+han öppnade eld åt det hållet, ingen säkerhet mera fanns att han ej
+skulle få en ömtålig punkt, som vore svår att försvara, och att det, om
+han en gång blev slagen på den marken, vore slut med anseende och
+myndighet.
+
+Men nu, när den erkända skönheten utsatt sig till tävlan och segraren
+hade alltför mycket att vinna, kände han sig uppfordrad att begagna
+sporrarne och resa kam, och med fast beslut att bli tuppen, gick han ner
+på vedbacken, där spelet redan var i full gång. Förargligt var det,
+syntes honom, att han skulle behöva mäta sig med Norman just; hade det
+varit Gusten åtminstone; men den där lilla strunten Norman! Nå, han
+skulle få!
+
+-- God afton, Ida! började han, utan att låtsas se rivalen, vilken
+ofrivilligt lämnade sin plats vid staketet, som Carlsson genast intog.
+
+Och så började han spelet, begagnande sin överlägsna talförhet, under det
+Ida plockade ved och stickor i vedbärarn, så att Norman inte fick syl i
+vädret. Men Ida var nyckfull såsom vid månskifte, och hon kastade sidoord
+åt Norman, dem Carlsson dock grep i flykten och återsände tillkrusade
+och skönt bemålade. Men den sköna, som fann behag i kampen, anmodade
+Norman spänta litet stickor. Innan den lycklige hann gå omkring till
+grindhålet, hade Carlsson redan klivit över det vassa staketet, dragit
+sin fällkniv och utsett ett torrt granträ, som han späntade; lade inom
+ett par minuter stickorna i vedbärarn, tog alltsammans på lillfingret och
+bar rätt in i köket, dit Ida följde, och där blev han stående vid
+dörrposten, där han spände rygg, så att ingen kunde komma varken ut eller
+in. Och Norman, som icke lyckades hitta på något ärende, slog först några
+lovar omkring vedbacken, mjältsjukt begrundande den oförskämdes lätta
+framfärd i livet, tills han fann för gott avtåga och på brunnskaret ge
+luft åt sin klagan i en schottisch, som han bälgade fram ur
+dragharmonikan.
+
+De veka tonerna från klaverets blecktungor trängde dock genom den tjocka
+aftonluften, förbi dörrposteringen och nådde barmhärtighetens tron vid
+köksspisen, ty Ida erinrade sig nu, att hon måste gå till brunnen efter
+dricksvatten åt professorn. Och Carlsson följde med, denna gång dock
+något osäker i kampen på ett fält, där han var alldeles främmande. För
+att förinta verkan av det trolska »locket» tog han Idas kopparflaska och
+viskade ömma ljud, i så smäktande och välljudande skala han kunde, liksom
+om han ville sätta ord till den förföriska musiken och neddraga solot
+till ett underordnat ackompanjemang, men just som de kommo till brunnen,
+hördes mosters rop oppe från stugan. Hon kallade på Carlsson, och i tonen
+hördes, att det var något angeläget. Först blev denne ond och tänkte inte
+svara, men då for den lede in i Norman och med skallande stämma gav han
+ljud:
+
+-- Här, moster! Han kommer straxt.
+
+Med tusentals tysta lyckönskningar till helvetet åt den falske spelmannen
+måste segraren slita sig ur kärlekens armar och lämna det halvvunna bytet
+åt den svagare, som endast hade ett öde att tacka för sin älskogslycka.
+
+Moster ropade än en gång, och med vresig stämma svarade Carlsson, att han
+kom allt vad han orkade.
+
+-- Vill Carlsson stiga in och ta en halv, tog gumman emot honom på
+farstukvisten, skyggande med handen över ögonen för att genomtränga den
+lätta sommarskymningen och se efter, om han kom ensam.
+
+Carlsson ville gärna eljes ta en halv, men i detta ögonblick önskade han
+allt kaffe och brännvin så långt han visste, men han kunde inte neka; och
+vid ackompanjemang av Normans Norrköpingska skarpskyttemarsch, som
+segerglad och hånande rullade upp nerifrån källängen, måste han in i
+stugan. Gumman var blidare än vanligt, och Carlsson fann henne äldre och
+fulare än vanligt; och ju artigare hon visade sig, desto tvärare blev
+han, vilket slutligen gjorde gumman nästan öm.
+
+-- Si, Carlsson, tog hon slutligen opp, medan hon hällde i kaffet, det är
+så att vi ska buda till slåttan i nästa vecka, och därför ville jag tala
+vid honom först, förståss.
+
+Här tystnade dragharmonikan mitt i trions smältande ackorder och Carlsson
+stelnade till och blev ouppmärksam, samt tuggade torrt fram några ord
+utan klang och utan strängt sammanhang:
+
+-- Jaha, jaså, ja, slåttan i nästa vecka!
+
+-- Och då ville jag, fortfor gumman, att Carlsson skulle om lördag ta
+Clara med sig och fara sta och bjuda; för jag ville också, att Carlsson
+skulle komma ut lite grann och se folk, och visa sig en smula, för det är
+alltid gott.
+
+-- Ja, si om lördag kan jag inte, svarade Carlsson tvärt, för då ska jag
+ju åt Dalarö för professorns.
+
+-- Nå, för en gång kunde ju Norman göra skjutsen, invände gumman och
+vände ryggen åt drängen för att slippa se hans min.
+
+I detsamma hördes dragklaveret frampressa några mjuka, av pauser avbrutna
+satser, som tycktes avlägsna sig och förtona ute i sommarnatten, där
+nattskärran redan spann på sin surrande rock.
+
+Carlsson svettades dödsvetten, slog i sig kaffebrännvinet, kände stenar
+på bröstet, töcken om huvet och en allmän svaghet i nerverna.
+
+-- Det kan inte Norman, utstötte han; Norman kan inte uträtta alla
+professorns affärder, och -- och -- han är inte betrodd.
+
+-- Ja, men jag har frågat professorn, klippte gumman av, och han sa, att
+han inte hade något om lördag.
+
+Det var förgjort för Carlsson; gumman hade spänt honom som en mus, och nu
+fanns inte ett hål att gå i mera.
+
+Och han hade sina sinnen ute på flera håll, så att han knappt kunde samla
+sig till ett motvärn. Detta såg gumman också, och hon tog sig därför
+till att knåda medan degen jäste.
+
+-- Hör nu, Carlsson, sa hon; han ska inte ta sig för när, om jag säger
+någonting åt en, för jag menar väl me'n.
+
+-- Moster kan gärna säga vad håken som helst, för nu är det mej egalt
+detsamma, bröt Carlsson ut, under det han hörde klaverets allt ömmare
+låtar försvagas längst bort i hagen.
+
+-- Jo, si, jag ville bara säga det, att Carlsson skulle liksom hålla sig
+för god att spela för flickorna, för det blir bara mackelmang till
+sistone; ja, jag vet, jag, och känner det; och det är välmening av mig,
+sir Carlsson. Sådana där stadsflickor ska alltid ha en tross med karlar
+efter sig, om det ska vara något, och så ska det fjäsas hit och så ska
+det fjollas dit; och går de i skogen med en, så går de i hagen med en
+ann, och så när det blir något på sne si, så tar de den som de tycker är
+golikast att kunna vräka't på. Så är det, si, likaväl.
+
+-- Ja, det ger jag hålen vad pojkarne ta sej te.
+
+-- Jaja, ta inte så illa opp, tröstade gumman, men si en karl som
+Carlsson skulle tänka på te att gifta sig, och då ska man inte gå och ha
+något drag med däjor och slikt, och här i skärgårn finns många rika
+flickor, ska jag säga honom, och är han klok sköter sina grejor väl, så
+kan han komma till sitt eget, förr än han tror, och därför ska Carlsson
+inte vara enveten, utan höra vad jag säger åt honom, när jag ber honom
+fara sta och buda till slåttan. Kom han ihåg, att jag inte skulle ha
+anmodat vem som helst att färdas för gårdens räkning, och jag lär nog få
+gossen över mig, men si det bryr jag mig inte om, för den jag håller mig
+till, den stöttar jag också, lita på det.
+
+Det började nu lugna i Carlssons sinne, och han anade något förmånligt i
+att så där få agera för gården; men han var ännu för retad att vilja byta
+sin låga mot något ovisst och han kände ett behov att få något handsöl
+först, innan han inlät sig på affären.
+
+-- Inte kan jag gå sta så här som jag är och inte har några snygga
+kläder, slängde han ut sin rev.
+
+-- Så farligt med kläderna är det väl inte, menade gumman, men skulle det
+så vara att det bara var det som felade, så kunde man väl finna någon
+råd.
+
+Längre ville inte Carlsson gå i den riktningen, men i dess ställe beslöt
+han växla ut det halvkvädna löftet mot ett annat och lyckades efter
+åtskilliga genkast få det därhän, att Norman, såsom oumbärlig vid liarnes
+slipning och höskakets reparation, skulle stanna hemma, medan Lotten
+gjorde Dalaröbudet.
+
+                  *       *       *       *       *
+
+Klockan är tre på morgonen en julidag i början av månaden. Det röker
+redan ur skorstenen, och kaffepannan är påsatt; hela huset är vaket och i
+rörelse och ute på backen står ett långt kaffebord dukat. Slåtterfolket,
+som kommit aftonen förut, har sovit på skullar och logloft, och tolv
+resliga skärkarlar i vita skjortärmar och halmhattar stå i grupper
+utanför stugan väpnade med liar och brynen. Där är Åvassan och
+Svinnockarn, gamla redan med av rodd kutiga ryggar; där är Aspön med
+sitt kämpaskägg, huvudet högre än de andra och med djupa, sorgsna blickar
+från ensamheten ute i havsbandet, från sorger utan namn och utan klagan;
+där är Fjällångarn, kantig och kringvriden ett halvslag som en martall
+ute på sista kobben; Fiversätraön, mager, utblåst, livlig och torr som
+ett kaffeskinn; Kvarnöarne, båtbyggare med rykte; Långviksskärarne, de
+första skälskyttarne, Arnöbonden med sina pojkar. Och omkring dem, mellan
+dem tassade flickorna i lintygsärmarne, med bröstdukar över barmen,
+klädda i ljusa bomullsklädningar och med schaletter på huvet; härvarne,
+nymålade i regnbågsfärger, hade de medfört själva, och de sågo mera ut
+som om de gingo till fest än till arbete. Gubbarne klappade dem med
+fingerknogarne i livet och sade förtroligheter, men pojkarne höllo sig så
+tidigt på morgonen på avstånd, avvaktande kvällen med dess skymning, dans
+och musik för att leka älskogslekar. Solen hade varit uppe en kvarts
+timme, men ännu ej hunnit över tallbackens toppar för att slicka daggen
+ur gräset; viken låg spegelblänk infattad i den nu blekgrönskande vassen,
+där de nykläckta andungarne hördes pipa mellan de gamla ändernas snatter;
+trutarne fiskade löjor därnere, seglande, stora, vingbreda, snövita som
+kyrkans gipsänglar; i källareken hade skatorna vaknat och skvallrade och
+schattrade om de många skjortärmarne de sett nere på stugbacken; göken
+guckade i hagen, brånande, rasande som om begärens tid vore på slutet,
+när han skulle få se första hösåten; kornknarren arpade och snarpade nere
+i rågåkern; men på backen sprang rackan och fägnade gamla bekanta, och
+skjortärmar och lintygsremsor blänkte i solskenet, sträckte sig över
+kaffebordet, där koppar och fat, glas och kannor skramlade under det
+trakteringen pågick.
+
+Gusten, eljes blyg, hade tagit värdskapet, och kännande sig trygg bland
+dessa sin fars gamla vänner, satte han Carlsson åt sidan, skötande
+brännvinsflaskan själv. Men denne hade redan anvärvat bekantskaper på sin
+bjudningsresa, gjorde sig hemmastadd som en äldre anhörig eller gäst och
+lät krusa sig. Med tio års försprång för Gusten och med ett utvuxet,
+manligt yttre hade han lätt att trycka ner denne, som ändå aldrig kunde
+bli annat än pojken inför de män, som varit dus med hans far.
+
+Emellertid var kaffet drucket, solen steg, och veteranerna satte sig i
+rörelse neråt storängen med liarne på axeln, följda av de unge och
+flickskaran.
+
+Gräset stod högt till låret och var tjockt som en fäll, så att Carlsson
+måste redogöra för den nya ängskötseln; hur han låtit röja ur löv och
+fjorårsgräs, jämna ut mullvadshögarne, så i frostfläckarne och vattna
+över med gödselsaften. Därpå anordnade han som en kapten sin trupp, gav
+hedersplatserna åt de gamla och förmögna och gick själv aldra sist, så
+att han ändå icke kom bort i hopen. Och så gick slaget fram: två dussin
+vita skjortärmar i en kil som höstflyttande svanor, med liarne häl i häl,
+och efter i spridd ordning, som en flock fisktärnor, nyckfullt kastande,
+slängande, men ändock hållande tillsammans, kommo flickorna med sina
+härvar, var och en följande sin slåtterkarl.
+
+Det susade om liarne och det daggiga gräset föll i knippor; och sida vid
+sida lågo alla sommarens blommor, som vågat sig ur skogen och hagen:
+prästkragar och gökmat, tjärblomster och horletta, Marie sänghalm,
+hundloka, ängsnejlikor, pukvete, musärter, pestilensrot, väpling och alla
+ängarnes gräs och halvgräs; och det doftade sött som honung och kryddor,
+och bien och humlor flydde i svärmar för den mördande skaran, mullvadarne
+kröpö ner i jordens innanmäten, när de hörde hur det brakade i deras
+bräckliga tak; snoken kilade skrämd ner i diket och slank in i ett hål
+som en skotända; men högt upp över slagfältet svängde sig ett par
+piplärkor, vars bo blivit trampat av ett klackjärn; och i eftertruppen
+trippade stararne plockande och pickande allehanda kräk, som kommit i det
+brännande solskenet.
+
+Första slaget var uttaget ända ut i åkerrenen och nu stannade kämparne,
+stödda på sina lieskaft, betraktande förödelsens verk, som de lämnat
+bakom sig, torkande svetten ur mössremmarne, och inläggande en ny
+snusvalk ur mässingsdosorna, medan flickorna skyndade sig komma upp i
+frontlinjen.
+
+Och så gick det löst igen, ut i det gröna blomsterhavet, som nu går i
+vattrade böljor av den växande morgonbrisen och än visar brokiga lysande
+färger, när blommornas styvare stjälkar och huven sticka upp genom det
+mjuka tåtelgräsets vågor, som böja sig undan för kåren, än breder sig
+jämn grön som en sjö i stiltje.
+
+Det är fest i luften och tävlan i arbetet, så att man heldre skulle stupa
+i solskottet än ställa lien ifrån sig. Carlsson har fått professorns Ida
+till sin räfserska, och som han går sist i slaget, kan han utan att
+blottställa vådorna, och på skryt, vända sig om för att kasta ett ord åt
+henne; men Norman har han under sträng bevakning snett framför sig, och
+så snart denne försöker slänga en betagen blick på sydosten, har han
+Carlssons lie i hälarne och ett mera ovänligt än välmenande varningsrop:
+-- Akta hasorna, du! efter sig.
+
+När klockan är åtta, ligger källängen som en nydrillad åker, slät som en
+hand och med gräset i långa strängar; nu beskådas verket och granskas
+slagen, och Rundqvist är den som faller för nämdens dom, efter som man
+kan se var han gått fram, för där syns det som älvdansar den ena utanför
+den andra, men Rundqvist försvarar sig med att han måste se på flickan
+som de givit honom, för det var inte i går han hade en flicka som sprang
+efter sig.
+
+Och nu hojtar Clara till frukost oppe på backen; brännvinsflaskan
+gnistrar i solen och svagdricksankarn är uppstucken; potatisgrytan ryker
+på hällen, strömmingen immar på faten, smöret är upplagt, brödet är
+skuret; suparne slås i och frukosten är i gång.
+
+Carlsson har fått beröm och är segersäll; Ida är honom också bevågen, och
+han uppvaktar henne med påfallande uppmärksamhet, men så är hon också
+dagens skönaste. Gumman, som springer ut och in med fat och tallrikar,
+stryker ofta förbi de båda, alltför ofta att ej bli bemärkt av Ida, men
+ej av Carlsson, förrän hon sticker honom sakta i ryggen med armbågen och
+viskar:
+
+-- Carlsson ska vara värd och hjälpa Gusten; han ska vara som hemma här!
+
+Carlsson har bara ögon och öron för Ida och svarar gumman med något
+skämtsamt. Men nu kommer Lina, professorns barnpiga, och påminner Ida att
+hon skall hem och städa. Och då blir det sorg och uppståndelse bland
+karlarne, men flickorna se lagom bedrövade ut.
+
+-- Vem ska nu ta opp åt mig, när jag ingen flicka har mera? utbrister
+Carlsson med låtsad förtvivlan, som skall dölja den verkliga harmen.
+
+-- Det får väl moster göra då? svarar Rundqvist, som påstods ha ögon i
+ryggen.
+
+-- Moster ska räfsa! ropa karlarne i korus. Moster ska ut och räfsa.
+
+Gumman slår ifrån sig med förklät:
+
+-- Herre Je', ska gamla gumman ut med flickorna! Nej, aldrig i livet,
+aldrig på tiden! Å, ni är tokiga!
+
+Men motståndet retar.
+
+-- Ta kärngen, han, viskar Rundqvist, under det Norman muntrar på, och
+Gusten blir mörk som en natt.
+
+Det fanns inte något val, och under stoj och skratt springer Carlsson in
+i stugan för att leta fram gummans egen härv, som ligger oppe på vinden
+någonstans; och gumman efter skrikande:
+
+-- Nej, för Guds skull, han får inte gå och riva i mina saker däroppe!
+Och så försvinna de båda två, under högljudda och bitande anmärkningar av
+de kvarvarande.
+
+-- Jag tycker, faller slutligen Rundqvist in i tystnaden som uppstått.
+Jag tycker de dröjer bra länge! Gå och se efter, Norman, vad som hänt!
+
+Stormande bifall uppmuntrar den ärelystne att dra på vidare:
+
+-- Vad kan de göra däroppe, månn tro? Nej, det här går aldrig an; jag
+blir rakt orolig, vet någon människa!
+
+Gusten blev dunkelblå om läpparne, som han tvang till ett skratt för att
+vara med de andra.
+
+-- Gud förlåte mina synder, tog Rundqvist om på samma ton, men nu står
+jag inte ut längre, utan jag får lov att gå och se efter vad de ha för
+sig.
+
+I detsamma kommer Carlsson med gumman ut i förstudörren och medför den
+sökta härven. Det är en grann en, målad med två hjärtan och _anno 1852_
+och var en gång den gamlas fästmöhärv, som Floden i världen själv hade
+gjort och som hade ärter inne i skaftknappen, som skallrade, när man
+rörde på henne. Minnet av det förflutnas fröjder synes ha satt gummans
+friska sinne i en munter stämning, och utan ett spår av sjuklig
+känslosamhet visade hon på årtalet och sade:
+
+-- Det var inte i går, det, som Floden gjorde härven...
+
+-- Och du klev i brudsäng, moster, inföll Svinnockarn.
+
+-- Kan väl kliva en gång till, mente Åvassan.
+
+-- Sex veckors grisar och två års änkor kan man aldrig tro, brydde
+Fjällångarn.
+
+-- Ju torrare sköre, ju eldfängdare, brassade Fiversätraön på.
+
+Och var och en kastade sin pinne på elden, men gumman bara myste och slog
+ifrån sig, höll god min och skämtade med, för att det inte var värt att
+bli ond.
+
+Så bar det av ner i myrängen, där starr och fräken stod som furuskog och
+vattnet gick opp på stövelskaften på karlarne. Men flickorna togo av
+strumpor och skor och hängde på gärdsgården.
+
+Och gumman räfsade och gick på, så hon var efter Carlsson före de andra;
+månget skämtord föll på de unga tu, som de kallades.
+
+Så blev det middag och så blev det afton. Spelmannen hade kommit med sin
+fiol, logen var röjd och sopad och de värsta kvistarne voro kittade med
+beck. Och när soln gick ner, började dansen.
+
+Carlsson öppnade den med Ida, som hade svart klädning urringad i fyrkant,
+med vitt krås och Maria-Stuartskrage, så att hon stod fram som en avundad
+dam bland bondflickorna, väckte de gamles fruktan och köld, men pojkarnes
+åtrå.
+
+Carlsson kunde ensam nya valsen, och därför tog Ida honom gärna, gång på
+gång, sedan ett försök till trestegsvals med Norman misslyckats, varpå
+denne, slagen ur brädet, tog sig för det orådet att tillgripa
+dragharmonikan, både att utgjuta sina hjärtekval och försöka en sista
+limsticka att fånga den granna och ostadiga fågeln, som han trott sig ha
+i handen för några veckor sen, men som straxt igen satt på taket och
+munnades med en annan. Carlsson fann emellertid ackompanjemanget
+obehövligt, när han enkom tingat en riktig spelman, och den tungbröstade
+harmonikan drog verkligen inte jämt med den lättfotade fiolen, utan
+störde takten och bragte oordning i dansen. Lockad av ett gott tillfälle
+att få knorva till rivalen, helst allmänna meningen om dragklaverets
+otjänlighet tycktes vara väl beredd, tog Carlsson munnen full och skrek
+mitt över logen till den i ett hörn inkrupne olycklige älskaren:
+
+-- Höllu! sätt lås för lädersäcken, du, och gå ut på backen och pina
+vädret ur dig, om du är klöverstinn.
+
+Allmänna meningen föll tung på syndaren i ett gillande grin, men Norman
+hade fått några supar i huvet, och Idas krås hade trollat fram oanade
+krafter, så att han fann sig ohågad ge tappt vid utmaningen.
+
+-- Höllu! härmade han Carlsson, som oförvarandes släppt lös sitt
+modersmål, vilket alltid hade en löjlig verkan på uppsvenskarne. Kum ut
+på backen, du, så ska jag ta lopporna ur svinpälsen på dig!
+
+Carlsson fann ännu icke ställningen så hotande, att man behövde gå till
+nävarne, och höll sig ännu på munhuggningens oskyldigare område.
+
+-- Va ä det för ena markvadiga svin, som ha loppor i pälsen?
+
+-- Det är väl varmlandssvin, kan jag tro! svarade Norman.
+
+Det stack nationaläran, och letande ännu i sista stund efter ett
+oåtkomligt dråpord, gick han rakt på fienden, tog honom i västen och röck
+honom ut på backen.
+
+Flickorna ställde opp sig i dörröppningen att åskåda drabbningen, och det
+föll ingen in att söka gå emellan.
+
+Norman var liten och satt, men Carlsson var grövre och utvuxen. I ett
+kastade han av sig rocken, som han var rädd om, och kämparne brasade i
+hop; Norman med huvudet förut, som han lärt av lotspojkarne; men Carlsson
+tog i honom, måttade en ful spark åt skrevet, och som en upprullad
+igelkott föll Norman på dynghögen.
+
+-- Rallbuse! skrek han, urståndsatt att försvara sig med nävarne längre.
+
+Carlsson skummade, och letande förgäves efter tillmälen, satte han knät
+på bröstet och kindpustade den slagne, som spottade och bet omkring sig,
+men slutligen fick en näve strö för munnen.
+
+-- Nu ska jag skura truten ren på dig! och med halmtappen tagen ur
+dyngstacken gnuggade han den slagne, så att näsan gick i blod. Men detta
+öppnade munnen på den av ilska fräsande Norman, och nu slungade han hela
+sitt förråd av glåpord i ansiktet på segraren, som ändå inte kunde binda
+den besegrades tunga.
+
+Musiken hade tystnat, dansen upphört och åskådarne gjort sina
+anmärkningar över ord- och nävstridens kastningar, vilken de åhört och
+beskådat med samma likgiltiga intresse som en slakt eller en danslek,
+ehuru likväl de gamla funnit Carlssons angrepp mindre regelrätt enligt
+gammal slagsmålssed. Men plötsligt hördes ett skrik, som sprängde hopen
+och röck alla ur feststämningen:
+
+-- Han drar kniv! skrek någon, man kunde inte urskilja vem.
+
+-- Kniv! svarades i hopen. Inga knivar! Bort med kniven!
+
+Och kämparne omringades; Norman, som lyckats få upp sin fällkniv,
+avväpnades och ställdes på fötter, sedan Carlsson ryckts lös ifrån
+honom.
+
+-- Ni ska slåss, gossar, men inte knivas, avslutade gamle Svinnockarn
+drabbningen.
+
+Carlsson tog på sig rocken och knäppte den om sin sönderrivna väst, men
+Norman gick med ena skjortärmen hängande som en trasa ner åt benet.
+Tilltygad i ansiktet, smutsig, blodig, fann han för gott avlägsna sig
+bakom knuten för att icke behöva visa sitt nederlag för flickorna.
+
+Med segrarens och den starkares glada tillförsikt uppträdde Carlsson
+igen på dansbanan, och efter att ha fått en sup, återknöt han leken med
+Ida, som mottog honom med värme och nästan beundran.
+
+Dansen gick an som ett tröskverk och skymningen hade fallit; brännvinet
+gick lag på lag och uppmärksamheten blev mindre livlig på nästans görande
+och låtande. Därför kunde Carlsson komma ut med Ida ur logen och uppnå
+hagledet utan att ådraga sig någons näsvisa frågor, men just när flickan
+kommit över stättan och Carlsson stod på gärdesgården, hörde han gummans
+röst genom halvmörkret utan att kunna se någon:
+
+-- Carlsson! Är Carlsson där! Kom han och dansa en dans med räfserskan.
+
+Men Carlsson svarade inte, utan slank ner och in i hagen tyst som en
+räv.
+
+Gumman hade dock sett honom och till på köpet Idas vita näsduk, som hon
+knutit om livet för att skydda klädningen för svettiga händer. När hon
+ropat en gång till utan svar, gick hon efter, kom över stättan och in i
+hagen. Droget låg under hasselbuskarna i fullt mörker och hon såg endast
+något vitt, som drunknade i det svarta och slutligen sjönk till botten av
+den långa tunneln. Hon ville springa efter, men i detsamma hördes nya
+röster vid stättan, en grövre och en mera klingande, men båda dämpade
+och, när de kommo närmare, viskande. Gusten och Clara klevo över
+gärdsgården, som knakade under gossens något osäkra steg, och lyftad på
+två starka armar hoppade Clara ner. Gumman gömde sig i buskarne, medan de
+arm om liv tågade förbi, dansande fram halvsjungande, kyssande, så som
+hon också en gång dansat, sjungit och kyssts. Än en gång knakade det i
+stättan och flöjande som en stut kom Kvarnöpojken med Fjällångsflickan,
+och just när hon stod högst uppe på gärdsgården, röd i hyn av dansen och
+med ett övergivet löje, som visade alla de vita tänderna, satte hon de
+höjda armarne i kors bakom nacken, som om hon ville falla, och med ett
+lössläppt flåsande skratt och spärrade näsborrar kastade hon sig handlöst
+ner i armarne på gossen, som tog emot henne med en lång kyss och bar
+henne in i mörkret.
+
+Den gamla stod bakom hasselbusken och såg par om par komma, gå, komma
+igen, som i hennes ungdom, och gammal eld slog upp, gömd under två års
+aska.
+
+Under tiden hade fiolen så småningom tystnat, det var över midnatt och
+morgonrodnaden stod redan svag borta över skogen i norr; sorlet från
+logen blev mera däst och några enstaka hurrarop ute från ängen angåvo,
+att danssällskapet skingrat sig, att hemfärden förestod för
+slåtterfolket. Hon måste fram och säga adjö. När hon kom ut i droget, där
+mörkret börjat förtunnas, så att lövets grönska kunde skönjas, fick hon
+se Carlsson och Ida komma längst opp i brinken, hand i hand, som om de
+skulle kasta sig in i en polska. Skamsen att bli träffad här i »gröna
+gången» vände hon och skyndade över stättan för att hinna hem, innan
+folket hade givit sig av. Men på andra sidan stättan stod Rundqvist och
+slog ihop händerna, när han fick se gumman, som gömde ansiktet i förklät
+för att icke visa att hon skämdes:
+
+-- Nej, Herre Jemine, har moster också varit i hagen? Å, jag säger det;
+ja si de gamla är då inte att lita på mer än...
+
+Hon hörde inte mer, utan halvsprang uppåt stugan där man letat henne och
+där hon nu mottogs med ihållande hurrarop, handskakningar, tack för god
+fägnad och adjö.
+
+Och när allt blivit tyst igen och rymmarne blivit framhojtade ur hagar
+och ängar, dock utan att anträffas alla, gick den gamla till sängs, men
+låg länge vaken och lyssnade, om hon skulle få höra Carlsson gå opp för
+kammartrappan.
+
+
+
+
+FJÄRDE KAPITLET.
+
+Det bullrar till bröllop och käringen blir
+tagen för guldet.
+
+
+Höet var under tak, råg och vete bärgade; sommaren var till ända och den
+hade varit god.
+
+-- Han har lycka, den hålen! sade Gusten om Carlsson, vilken man icke
+utan en del orsaker tillskrev det ökade välståndet.
+
+Strömmingen hade kommit och alla karlarne utom Carlsson voro ute vid
+skäret, när professorns familj skulle resa in till operans öppnande.
+
+Carlsson hade också åtagit sig packningen och gick med blyertspennan
+bakom örat hela dagen; drack öl på köksbordet, på salsskänken, på
+farstukvistbänken. Här fick han en kasserad halmhatt, där ett par
+utgångna segelskor, en pipa, ett munstycke, orökta cigarrer, tomlådor och
+tombuteljer, metspön och Liebigsburkar, korkar, segelgarn, spik, allt som
+ej kunde medföras eller ansågs obehövligt; det föll så många smulor från
+den rikes bord och man kände allmänt, att man komme att sakna de
+avresande, från Carlsson, som skulle gå miste om sin käresta, ner till
+hönsen och grisarne, som icke längre fingo söndagsmat från herrskapets
+kök. Minst bitter var sorgen för de övergivna Clara och Lotten, som
+oaktat de vid uppbärningen av mjölken fått så mången god kaffetår,
+likväl kände, att deras vår skulle komma igen, bara hösten avlägsnade de
+svåra medtävlerskorna på kärleksmarknaden.
+
+Om eftermiddagen, när ångbåten kom och lade till för att hämta
+herrskapet, var det stor uppståndelse på ön, ty aldrig hade en ångbåt
+lagt till där förr. Carlsson anförde landstigningen och kommenderade och
+orerade, under det ångaren sökte komma in till bryggan. Men här hade han
+givit sig ut på en is, som ej kunde bära honom, alldenstund sjöväsendet
+var honom främmande; och just i det stolta ögonblicket, då linan kastades
+och han i Idas och herrskapets åsyn skulle visa sin kunnighet, fick han
+ett helt fång kabel oppifrån nerfallande på hjässan, så att mössan slogs
+av och föll i sjön; i samma ögonblick skulle han hålla an trossen och
+gripa mössan i flykten, men fick foten i en bukt, gjorde några danssteg
+och föll under en skur av ovett från kaptenen och en salva hånskratt från
+backgastarne. Ida vände sig bort, ond över sin hjältes drumliga
+uppträdande och gråtfärdig av skam på hans vägnar. Med ett kort adjö
+lämnade hon honom slutligen vid landgången, och när han ville behålla
+hennes hand och språka om nästa sommar, om brevskrivning och adress,
+röcks landgången undan hans fötter, så att han vickade framåt och fick
+den våta mössan bak i nacken, samtidigt med att styrmannen röt åt honom
+uppifrån kommandobryggan:
+
+-- Får du loss ändan någongång, du?
+
+En ny skur av sårande tillmälen haglade över den olycklige älskaren,
+innan han fick loss trossen. Ångbåten backade neråt sundet, och som en
+hund, vars herre reser bort, sprang Carlsson i stranden, hoppande på
+stenar, snavande på rötter, för att hinna ut på udden, där han hade sin
+bössa gömd bakom en albuske, för att kunna ge salut. Men han måtte ha
+klivit med rasande ben ur sängen, ty just när ångbåten gick förbi och han
+med bössan lyftad i luften skulle fyra av, klickade skottet. Kastande
+bössan i gräset tog han upp sin näsduk och viftade, sprang i stranden och
+svängde sin blåa bomullsnäsduk, hurrade och flåsade, men ingen svarade
+från båten; icke en hand lyftes, inte en näsduk rördes. Ida var
+försvunnen! Men oförbrännelig, rasande, sprang han över kullerstenar,
+hoppade i vattnet, rusade genom albuskar, kom till en gärdsgård och
+flöjde halvt igenom den, så han rev sig på störarne; och slutligen, just
+som båten skulle försvinna bakom udden, stötte han på en vassvik; utan
+betänkande sprang han i vattnet, svängde än en gång sin näsduk,
+utstötande ett sista förtvivlat hurra. Ångbåtens akter kröp bakom
+tallarne och han såg professorns hatt viftande till avsked löpa undan in
+i skogsudden släpande efter sig den blågula flaggen med posthornet, som
+än en gång glimtade mellan alarne; och så var allt försvunnet utom den
+långa svarta röken, som låg efter vattnet som ett sorgflor och gjorde
+luften mörk.
+
+Carlsson plumsade i land och gick steg för steg tillbaka till sin bössa.
+Han tittade på henne med onda blickar, som han skulle sett på en annan,
+som svikit honom; skakade på pannan, satte på ny knallhatt och fyrade
+av.
+
+Därpå kom han tillbaka till bryggan. Han såg hela upptåget igen; hur han
+dansat som en pajas på broplankorna lik en annan marknadskasper, hörde
+skrattet och ovettet, erinrade Idas kalla, förlägna blickar och handtag;
+kände ännu oset av stenkolsröken och maskintalgen, stekflottet från
+kökskabinen och oljefärgen från bordläggningen. Ångbåten hade kommit hit
+ut i hans blivande rike och medfört stadsmänskor, som föraktade honom,
+som i ett ögonblick störtade honom från hans stege, på vars pinnar han
+redan klättrat ett gott stycke, och -- här klack det i halsgropen -- fört
+bort hans sommarlycka och sommarglädje. Han tittade en stund ner i
+vattnet, som hjulskovlarne rört upp till en enda sörp, på vars yta
+utsläppt sot låg i flockar och oljan i speglar, flammande i
+regnbågsfärger som en gammal fönsterruta; all möjlig smuts hade odjuret
+hunnit lämna ur sig på en liten stund och solka det klara gröna vattnet;
+ölkorkar, äggskal, citronskinn, cigarrstumpar, brända strykstickor,
+papperslappar, som löjor och agn lekte med; det var som hela stadens
+rännsten kommit ut och hävt ur sig ovett och avskräden på en gång.
+
+Det vart honom kusligt ett ögonblick, och han tänkte på, att om han
+allvarsamt ville vinna sin käresta, så måste han in dit, måste in i
+gränderna och rännstenarne, där den höga dagspenningen och den fina
+rocken, gaslyktorna och bodfönstren, flickan med krås, manschetter och
+knäppkängor, allt som lockade, fanns. Men han hatade staden också, där
+han var den siste, där hans tungomål inbragte grin, hans grova hand icke
+kunde göra finarbete och där hans mångahanda insikter icke kunde kasta
+av. Och ändå måste han tänka på det, för Ida hade sagt, att hon aldrig
+ville gifta sig med en bonddräng, och bonde kunde han icke bli! Kunde han
+inte?
+
+Det kårade på sundet och en sval vind, som ökade alltmer, rörde opp
+vattnet, som började plaska mot bropålarne, sopade undan sotet och
+klarade upp den blanka aftonhimlen. Alarnes sus, vågornas pjattrande,
+båtarnes huggande ryckte opp honom, och med bössan över axeln vandrade
+han hemåt.
+
+Vägen gick under hasslarne uppöver en bergknalle och över den hängde ännu
+en högre gråstensvägg bevuxen med tallar och som han aldrig besökt.
+
+Lockad av nyfikenhet klättrade han upp mellan ormbunkar och hallonsnår
+och stod snart uppe på en gråstenshäll, på vilken ett sjömärke var
+upprest. I solnedgång låg ön nedanför utbredd i en enda rundblick, med
+skogar, åkrar, ängar, stugor; och utanför holmar, kobbar, skär, ända ut
+till havs. Det var ett stort stycke av den sköna jorden, och vattnet,
+träden, stenarne, allt kunde bli hans, om han ville räcka ut handen, den
+ena bara, och dra tillbaks den andra, som sträckte sig efter fåfänga och
+fattigdom. Det behövde ingen frestare stå bredvid och tigga om knäfall
+inför denna tavla, rosenfärgad av en sjunkande sols trolska strålar; där
+blåa vatten, gröna skogar, gula åkrar, röda stugor blandade till en
+regnbåge, som skulle dårat mindre skarpa förstånd än en bonddrängs.
+
+Retad av den trolösas avsiktliga försumlighet, då hon på fem minuter
+kunnat glömma det sista lilla löftet att vifta avsked åt honom, sårad,
+som om han fått smaka käppen, av de övermodiga stadslurkarnes glåpord,
+betagen vid åsynen av den feta jorden, de fiskrika vattnen, de varma
+stugorna, fattade han sitt beslut -- att gå hem, göra ett sista försök
+eller två med att pröva det falska hjärtat, som kanske glömt honom redan
+-- och sedan ta för sig vad tagas kunde utan att stjäla.
+
+                  *       *       *       *       *
+
+När han kom hem på backen och såg storstugan öde, gardinerna nere, halm
+och tomlådor skräpa utanför, så slog det klunk i halsen, som om han
+sväljt äppelbitar på tvärn, och efter att ha hopsamlat sina minnen av de
+flyttande sommargästerna i en säck, smet han så ljudlöst som möjligt upp
+på sin kammare. Sedan han gömt sina skatter under sängen, satte han sig
+vid skrivbordet, tog fram papper och penna och gjorde sig i ordning att
+skriva brev. Första sidan skvalade ut i en enda bred ordström dels ur
+egen fatabur, dels ur Afzelii sagohävder och Svenska folkvisor, som han
+läst hos en inspektor i Värmland och som hade gjort starkt intryck på
+honom:
+
+»Kära älskade Vän!» -- började han -- »Ensam sitter jag nu på min lella
+kammare och less alldeles vådligt efter Ida; nog minns jag som igår när
+Ida kum ut hit, det var när som vi sådde vårrågen och göken lullade i
+stuthagen, och nu är det höst, så gossarne är ute efter strömmingen till
+skäret; jag skulle inte så mycket fråga efter det, om inte Ida hade rest
+sin väg och inte ville hälsa efter sig från ångbåten, som professorn var
+så innerligt snäll och gjorde från atterdäcket, när som han kom i uddan;
+det är tomt som ett hål efter Ida i kväller och det våller mest av allt
+att sorgen är tong. Då om sistens på slåtterdansen minns Ida vad Ida
+lovade, jag minns det nog som om jag skrivit opp det, men jag är också i
+stånd _att hålla_ vad jag lovar, som inte _alla_ är i stånd till, men det
+är detsamma det och jag frågar inte så noga efter hur mänskorna är mot
+mig, men den jag håller åv, den glömmer jag inte, det ska jag säga.»
+
+Saknadens sorg hade nu lagt sig, och bitterheten stack fram; så kom
+fruktan för okända rivaler, för stadens frestelser och Berns salong, och
+i känslan av sin egen oförmåga att förebygga befarade syndafall, grep han
+ett grepp i de ädlare känslorna, och strax sprutade gamla minnen från
+kolportörstiden fram. Han blev högstämd, sträng, sedlig och en straffande
+hämnare, genom vars mun en Annan (med stor bokstav!) talade:
+
+»När jag tänker hur Ida nu går ensam i den villande stan och icke mer har
+en stödjande hand, som kan vända faran och frestelsen från Ida, när jag
+tänker på alla de syndfulla tillfällen till fall och fördärv, som göra
+vägen bred och foten lätt, så känner jag ett stygn i mitt hjärta, jag
+känner det som om jag gjort orätt inför Gud och människor att jag lämnat
+Ida i syndens garn, jag ville varit som en far för Ida och Ida skulle ha
+tryggat sig till gamle Carlsson som till en rektig far» -- -- --
+
+Vid orden »far» och »gamle Carlsson» blev han mycket vek och erinrade sig
+sista begravningen han övervarit.
+
+»-- en far som alltid har överseende och förlåtelse i hjärtat och på
+läpparne, vem vet hur länge gamle Carlsson (han älskade redan ordet!) får
+vandra här, vem har sett om ej hans dagars tal äro räknade såsom
+vattendropparne i sjön eller stjärnorna i luften, kanske innan man vet
+ordet av ligger han som torrt hö, och då skall kanske _någon_ vilja gräva
+honom upp ur mullen som nu inte tror det, men vi ska hoppas och bedja att
+han får leva ännu den dag, då blomstren gått ut på marken och turturduvan
+låter höra sig i vårt land; då är det en ljuvlig tid för _mången_ som nu
+klagar och suckar och med psalmisten ville sjonga -- -- --»
+
+Här hade han glömt bort vad psalmisten sjöng och måste upp och leta efter
+testamentet i sin kista. Men det var över hundra psalmer att välja på,
+och Clara ropade redan till kvällsmat, så att han måste ta i högen, och
+så tog han:
+
+»De boningar i öknen äro ock feta, så att de drypa; och högarne äro allt
+omkring lustiga; hjordmarken är full med får, och dalarne stå tjockt med
+säd, så att man glades därvid och sjunger.»
+
+När han läst igenom det, fann han en lycklig anspelning på lantlivets
+företräden för stadslivet, och som det var den ömma punkten, beslöt han
+icke vidröra den mer, utan låta halvkväden visa tala för sig själv.
+
+Därpå funderade han över vad han skulle skriva mer; kände sig hungrig och
+trött och kunde icke dölja för sig, att när allt kom omkring, det var
+detsamma vad han skrev, för Ida var nog borta ändå, hon, innan våren
+kom.
+
+Därför undertecknade han sig »Innerligt trofastne och tillgivnaste» och
+gick ner i köket att äta kväll. Det hade blivit mörkt och tagit till att
+blåsa. Orolig kom gumman och satte sig vid bordet, där Carlsson ensam
+hade slagit sig ner och tänt ett talgljus. Flickorna gingo tysta och
+avvaktande från spisen till bordet.
+
+-- Carlsson ska ha en sup brännvin i kväll, sade gumman; jag ser, att han
+behöver det.
+
+-- Åja, det var jämt sjå att få ombord sakerna, svarade Carlsson.
+
+-- En får väl vila nu, menade gumman och gick efter timglaset. Men det
+var en faslig att blåsa i denna kväll, och på osten går han också; få se,
+hur gossarna ska reda sig med skötarne i natt.
+
+-- Ja, si det kan jag inte hjälpa; vädret rår jag inte på, bet Carlsson
+av. Men i nästa vecka ska det få bli vackert, för då tänker jag segla med
+sumpen in till stan för att själv tala med fiskköparn.
+
+-- Såå, ämnar Carlsson det?
+
+-- Ja, jag tycker, att pojkarne inte får pris på fisken, och något fel är
+det väl någonstans, var det nu sitter.
+
+Gumman plockade på bordet och tänkte nog det var annat ärende till stan
+än fisken.
+
+-- Hm! sa hon, Carlsson är väl så artig och hälsar på professorn då?
+
+-- Jo, det gör jag nog, om jag får tid, för han har ändå glömt en
+buteljkorg här...
+
+-- Fasligt hyggliga människor var det i alla fall... Vill inte Carlsson
+ta en halv?
+
+-- Tack så mycket, moster! -- Ja, det var rart folk, och jag tror nog de
+kommer igen -- efter vad jag kunde höra på Ida åtminstone.
+
+Det var med ett stort nöje han uttalade namnet, och han inlade i detsamma
+hela sin överlägsenhet. Gumman kände också sin underlägsenhet, sitt
+ohjälpliga undertag, och det steg en glöd upp på kinderna och en brand i
+ögonen.
+
+-- Jag trodde det var slut mellan honom och Ida, halvviskade den gamla.
+
+-- Nee vars, det är långt kvar ännu, svarade Carlsson, som mycket väl
+kände, hur han halade in sin rev och att något satt på kroken.
+
+-- Ska ni gifta er då?
+
+-- Måtte väl det, när tider blir; men jag ska väl höra mig åt om någon
+kondischion först.
+
+Det röck i den gamlas fårade ansikte och den magra handen plockade och
+plockade som en febersjuks på ett lakan.
+
+-- Han tänker gå ifrån oss då? vågade hon fram med darrande, torkad
+stämma.
+
+-- Någon gång ska jag väl därhän, svarte Carlsson, förr eller senare ska
+man ha sitt eget, och släpa ut sig åt andra gör man inte gärna för inte.
+
+Clara hade kommit fram med mjölgröten, och Carlsson fick ett hastigt
+begär att skalkas med henne.
+
+-- Nå, Clara, är ni inte mörkrädda att ligga ensamma i natt, när gossarne
+är borta? Kanske ni vill att jag skall komma ner och hålla er sällskap?
+
+-- Å, det behövs inte alls! svarte Clara.
+
+Det blev ett ögonblicks tystnad i köket. Man hörde utifrån, hur stormen
+rusade genom skogen, röck lövet av björkarne, skakade gärdsgårdarne,
+riste flöjlar och takskägg. Ibland kom en vindstöt tryckande genom
+skorsten och blåste eld och rök ut ifrån spiskappan, så att Lotten fick
+hålla hand för ögon och mun. Och när vinden ett ögonblick höll undan,
+hörde man fjärden dunka mot östra udden. Plötsligen gav rackan hals ute
+på backen och skallet avlägsnade sig, som om hunden sprungit någon till
+mötes hälsande eller hotande.
+
+-- Gå och se efter, vem det kan vara, så är han snäll, sade gumman till
+Carlsson, som genast steg upp.
+
+Kommen ut i dörren, såg han endast ett mörker så tjockt, att det kunde
+skäras med kniv, och vinden tog emot honom med en pust, så att håret stod
+som ärtris kring huvet. Han lockade på hunden, men skallet gick redan
+långt borta i källängen och lät numera muntert igenkännande.
+
+-- Det kommer främmande så här dags, sade han till gumman, som ställde
+sig i dörren, vem kan det vara? Jag ska väl gå och se efter. Hör, Clara,
+tänd lyktan och ge mig min mössa!
+
+Han fick lyktan och stretade emot blåsten ut i ängen, följde skallet och
+kom in i talldungen, som skilde ängen från stranden. Skallet hade
+tystnat, men mellan de susande och knakande furorna hörde han steg av
+klackjärn mot bergshällen, brakande grenar, som knäcktes av någon, som
+letade sig väg, plums i vattpussar, svordomar svarande på hundens
+vinslande.
+
+-- Hej! vem är där? ropade han.
+
+-- Pastorn! svarade en rostig stämma, och i detsamma såg Carlsson en
+kvast av eldgnistor, som slogs av ett klackjärn mot en kullersten, och ur
+ett snår ramlade från bergknallen en liten inpälsad, bredlagd man med ett
+grovt, väderbitet ansikte inramat i ett par vilda grå kindskägg och livat
+av små vassa ögon under bryn som av väggmossa.
+
+-- Det var ena helvetes vägar ni har här på ön! grälade han till
+hälsning.
+
+-- Nå Herre Jessus, är det pastorn, som är ute i detta hundväder!
+besvarade Carlsson aktningsfullt sin själasörjares välkomstförbannelser.
+Men var är ökan då!
+
+-- Det är sumpen, vet ja, och den har Robert fått i hamn. Låt oss komma
+under tak bara, för det blåser mitt igenom kroppen i denna afton. Så,
+marsch på bara!
+
+Carlsson gick före med lyktan och pastorn efter, följd av rackan, som
+gjorde små kast in i buskarne för att lukta efter en orre, som nyss
+lyftat och räddat sig inåt mossen.
+
+Gumman hade gått lyktskenet till mötes ut på backen, och när hon kände
+igen pastorn, blev hon glad och bad honom vara välkommen.
+
+Han var på resa med fisk till stan och hade fått stormen över sig, så att
+han måste ta i land över natten; svor och bannade att han inte kunde
+komma in i tid och bli av med sin fisk, nu då »alla djävlar var ute och
+klådde efter vart levande liv som gick i vatten».
+
+Gumman ville föra honom in i stugan, men han gick rakt in i köket och
+föredrog spiselden, där han kunde bli torr. Värmen och ljuset tycktes
+emellertid bekomma pastorn mindre väl, ty han grinade illa med ögonen,
+som om han ville morgna sig, under det han drog av sig de våta
+smorläderstövlarna. Carlsson hjälpte honom under tiden av med en gammal
+gröngrå bojkavaj, fordrad med fårskinn, och snart satt prästen i en
+stortröja av ull och i strumplästen framför bordshörnet, som gumman röjt
+av och dukat med kaffegrejor.
+
+Den, som icke känt pastor Nordström, skulle aldrig ha gissat, att denne
+skärkarl beklädde ett andligt ämbete; så hade trettio års själavård ute i
+skären förvandlat den fordom ganska fina kapellpredikanten, när han kom
+ordinerad från Uppsala. Ytterst knapp lön hade nödgat honom ta sin
+bärgning ur sjön och jorden, och där ej dessa räckte, måste han vädja
+till sina församlingsboars goda vilja, vilken han genom ett sällskapligt
+sätt, lämpat efter omgivningen, måste hålla vid liv. Men den goda viljan
+visade sig mest i kaffehalvor och trakteringar, som måste förtäras på
+stället och sålunda icke kunde öka prästgårdens välstånd, men snarare
+inverka ofördelaktigt på förmånstagarens fysiska och moraliska tillstånd.
+Som dessutom skärkarlarne, vare sig av dyra erfarenheter om huru i sjönöd
+Gud endast hjälpte den, som hjälpte sig själv, eller av en inneboende
+oförmåga att sätta en stark påkommen ostlig vind i sammanhang med
+Augsburgiska bekännelsen, icke kunde få något ut av det lilla
+träkapellet, som de låtit bygga, så blev kyrkogången, vilken ofta även
+motarbetades av de långa rodderna eller rent av hindrades av ogunstiga
+vindar, mera ett slags folkmarknad, där man träffade bekanta, gjorde opp
+affärer och hörde kungörelser, och pastorn den enda lokala myndighet, med
+vilken man kom i beröring, helst länsmannen bodde långt opp i land och
+aldrig åkallades i rättssaker, vilka man och man emellan gjordes upp med
+några danska skallar eller ett halvstop brännvin.
+
+Pastorn hade nu, som sagt, givit sig ut på stadsresa med sumpen, för att
+sälja fisk, den han själv tagit ur sjön, och efter att ha råkat ut för
+storm blivit vinddriven. Med bössan väl stuvad i ett nötlädersfodral och
+matsäck och handbok i en skälskinnsväska, våt och ruskig, hade han
+kommit i ljus och värme och, sedan han gnuggat ögonen, fått plats vid
+kaffebordet. Inte ett spår av latin och grekiska kunde mera ses i denna
+från spiselden och två talgljus upplysta skepnad, en korsning av bonde
+och sjöman. Den förr vita handen, som vänt bokblad i hela sin ungdom, var
+brun och barkig med gula leverfläckar av saltvatten och solbränna, hård
+och valkig av åror, skot och rorkult; naglarne voro halvätna,
+svartkantade av beröring med jord och redskap; öronens musslor igenväxta
+med hår och borrade med blyringar för fluss och flytningar; från
+ulltröjans påsydda skinnficka hängde en hårslinga som bar en urnyckel av
+någon gul metall med en karniol i; de våta ullstrumporna hade hål för
+stortån, som fötternas slingrande rörelser under bordet tycktes oavbrutet
+vilja skyla; tröjan var gulbrun under armarne av svett och byxhjulpen
+stod på glänt av brist på tillräckligt med knappar.
+
+Han tog upp en rotpipa ur byxfickan, och under allmän aktningsfull
+tystnad knackade han den mot bordskanten, så att en liten mullvadshög med
+aska och sur tobak lade sig på golvet. Men handen var osäker och
+stoppningen gick icke regelrätt, alltför omständligt för att icke väcka
+oro.
+
+-- Hur är det med pastorn i kväll; han är inte riktigt rask, tror jag?
+kom gumman emellan.
+
+Pastorn lyfte det nerfallna huvet, såg sig omkring uppåt takbjälkarne,
+som om han letat efter den talande.
+
+-- Jag? sade han, och stoppade en nypa tobak på utsidan av pipskallen.
+Därpå ruskade han på huvet, som om han ville vara i fred, och försjönk i
+svårmodiga tankar utan bestämd form.
+
+Carlsson, som såg hur det stod till, viskade åt gumman:
+
+-- Han är inte nykt! Och anseende sig böra inskrida, tog han kaffepannan
+och slog upp i pastorns kopp, ställde brännvinsflaskan bredvid och med en
+bugning bjöd honom att hålla till godo.
+
+Med en förkrossande blick lyfte den gamle sitt gråa huvud, som om han
+ville skrämma slag på Carlsson, och skjutande koppen ifrån sig med
+vämjelse, spottade han ut:
+
+-- Är du hemma här, du, dräng? Och därpå vände han sig till gumman:
+
+-- Ge mig en kopp kaffe, madam Flod!
+
+Och så försjönk han en stund i djup tystnad, möjligen erinrande sig
+fordna dagars storhet och den överhandtagande oförskämdheten hos folket.
+
+-- Djävla dräng! fräste han än en gång. Ut och hjälp Robert till rätta!
+
+Carlsson försökte med smicker, men avklipptes genast med: -- Vet du, vem
+du är? och försvann ut genom dörren.
+
+-- Har ni skötarne ute? rök han på gumman som försökte krångla till en
+ursäkt för drängen, sedan han ryckt opp sig med en klunk ur koppen.
+
+-- Ja, kära hjärtans, öppnade gumman slussarna; och alla varpena med. Det
+kunde ingen drömma vid sextiden det skulle gå till storm för natten, och
+jag känner Gusten. Han skulle förr gå till botten än han lät gamen ligga
+på grynnan i natt.
+
+-- Å strunt, han reder sig nog! tröstade pastorn.
+
+-- Säg inte det, pastorn! Stor sak i garnen, det är nog många pengar
+också, men bara gossen kommer väl ifrån saken, så...
+
+-- Han är väl inte så dum att han går och tar opp i det här vädret, då
+hela sjön ligger på?
+
+-- Jo, det är just vad en kan vänta av honom; se, han har alltid haft det
+efter fadren att vara liksom för mycket mån om det en äger, och han vore
+i stånd att sätta bort livet för att inte låta skötarna gå förlor'.
+
+-- Ja, ser madam, är han så inrättad, så kan inte själva fan hjälpa
+honom! För resten fiskar det gott; vi var ute till Alkobbarne förleden
+med sex varp och vi fick aderton valar.
+
+-- Nå, var han fet något så när?
+
+-- Tror jag det! fet som smör. Men säg nu, madam Flod, vad är det för
+prat, som löper här om henne, att hon tänker på till att gifta om sig? Är
+det sant, det?
+
+-- Å, kors i alla mina dar, brast gumman ut, säger man det? Ja, si det är
+då vådligt, vad folk kan sätta till och prata, när det bär sta!
+
+-- Ja ja, mig går det inte för när, återtog pastorn, men är det så som
+man säger, att det gällde drängen, så vore det synd för gossens skull.
+
+-- Å, det är ingen fara åt gossen, och sämre styvfar har mången fått.
+
+-- Jaså, det är så däran i alla fall, kan jag höra. Brinner det så
+fasligt i den gamla kroppen, att hon inte kan hålla sig längre? Nå nå,
+köttet vill ha sitt, hähähähä!
+
+-- Vill inte pastorn vara så god och ta en halv? avbröt gumman, som blev
+ängslig över den kärleksfulla ton samtalet började antaga.
+
+-- Tack, madam, som är så god! Tack! En klar kanske! Men jag skulle i
+säng också och tänker väl, att ni inte har bäddat åt mig än?
+
+Lotten skickades att bädda på kammaren, sedan det beslutits, att Carlsson
+och Robert skulle ligga i köket.
+
+Pastorn gäspade så stort och kliade den ena foten mot den andra, for med
+handen över pannan oppåt den nakna skulten, som om han ville stryka bort
+namnlösa bekymmer, allt under det huvet sjönk i korta, knyckiga avsatser
+ner mot bordsskivan, där slutligen hakan fick stöd.
+
+Gumman, som såg vart det lutade, gick fram och lade handen varligt på
+hans axel, klappade honom sakta och bad med bevekande röst:
+
+-- Pastorn lilla! Få vi inte ett lite ord i aftons, innan vi gå i säng?
+Tänk på gumman, och hennes gosse, som är ute på sjön.
+
+-- Ett lite ord, var det ja! Ja! Ge mig boken då -- madam vet var hon
+ligger i matväskan!
+
+Gumman tog skinnpåsen och fick fram en svart bok med ett guldkors på,
+vilken brukade tas fram som ett reseschatull, ur vilket gamla kvinnor och
+sjuka brukade bjudas på stärkande droppar; och andaktsfull, som om hon
+fått ett stycke av kyrkan in i sin låga stuga, bar hon den
+hemlighetsfulla boken varligt som ett varmt bröd på sina båda händer,
+sköt sakta bort koppen framför pastorn, torkade en plats med förklädet
+och lade det heliga framför det tunga huvudet.
+
+-- Pastorn lilla, viskade gumman, under det att blåsten dundrade i
+skorsten, boken är där nu,
+
+-- Bra, bra, svarade pastorn liksom i sömnen, räckte ut armen utan att
+lyfta på huvet, trevade efter kaffekoppen och fick fingret mot grepen, så
+att koppen stöttes omkull och brännvinet rann i två bäckar framåt det
+flottiga bordet.
+
+-- Oj, oj, oj, klagade gumman och räddade undan boken, det här går aldrig
+väl; pastorn är sömnig och ska gå och lägga sig.
+
+Men pastorn snarkade redan med armen vilande på bordsskivan och
+långfingret sträckt till en fånig gest, som om det pekade mot ett
+osynligt mål, oupphinneligt för ögonblicket.
+
+-- Vad i Herrans namn ska vi ta oss till för att få honom i säng? jämrade
+gumman till flickorna, rådlös hur hon skulle få den sovande vaken, ty hon
+visste, vilket förfärligt sinne han hade, när han druckit och blivit
+väckt, och få honom kvar i köket gick inte an för flickornas skull, och
+in i stugan inte heller, för då skulle det bli ett pratande. De tre
+kvinnorna gingo som råttor kring katten för att binda bjällran på honom,
+men ingen vågade.
+
+Emellertid hade spiselden slocknat av, vinden pressade genom fönsterrutor
+och otäta väggar och gubben, som satt i strumplästen, måtte ha blivit
+kall, ty ett, tu, tre lyftes huvudet, munnen öppnades på vid gavel och
+tre anskrin, som när räven ger opp andan, kommo kvinnorna att haja till.
+
+-- Jag tror jag nös, sa pastorn, reste sig och gick med slutna ögon till
+en fönstersoffa, där han nedsjönk, sträckte ut sig på ryggen, och med
+händerna knäppta över bröstet somnade han in i en lång suck.
+
+Allt hopp var ute att få honom dän, och Carlsson och Robert, som kommit
+tillbaka, vågade icke röra vid honom.
+
+-- Han slåss! akta er, upplyste Robert. Ge honom en kudde bara och kasta
+ett täcke över honom så sover han till i morgon.
+
+Gumman tog flickorna in till sig i stugan, Robert fick ligga på rännet
+över matbon och Carlsson gick på sin kammare. Ljusen släcktes och det
+blev tyst i köket.
+
+Snart låg hela huset i sömn, mer eller mindre rolig.
+
+                  *       *       *       *       *
+
+Följande morgon, när hanen gol och madam Flod steg upp för att väcka,
+voro pastorn och Robert borta. Stormen hade lagt sig något, kalla vita
+höstmoln tågade från osten in åt land och himlen var friskt blå. Vid
+åttatiden började gumman sina vandringar ner åt östra udden för att se,
+om ingen båt skulle synas ute i fjärden. Ute i rännan mellan kobbarna dök
+ett och annat revat råsegel fram, försvann och stack fram igen. Sjön
+vräkte ännu, låg blå som stål, och de yttersta skären hägrade, hängde på
+luftfärgade skynken, som om de flutit upp ur vattnet och voro på väg att
+lyfta sin väg som nattdimmor. Ungskrakarne lågo i vikar och uddar och
+sprungo på sjöarne, när de sågo havsörnen styra sin tunga flykt över dem,
+döko och kommo upp igen, sprungo på nytt, så att vattnet forsade framför
+dem. Såg gumman måsarne flyga upp ute på ett skär och hörde hon dem
+skrika, så tänkte hon, att där kom ett segel, och det kom segel, men alla
+höllo de undan för ön och föllo av åt norr eller åt söder.
+
+Det blåste kallt; vinden och de vita molnen pinade i ögonen och den gamla
+gick in i skogen igen, trött på att vänta; och hon tog sig till att
+plocka lingon i förklät, för hon kunde inte vara sysslolös, utan måste
+hava något att fördriva oron med. Sonen var ändå det käraste, och hon
+hade icke varit hälften så bekymrad den där aftonen, när hon stod vid
+hagstättan och såg ett annat dunkelt hopp försvinna in i mörkret. Men i
+dag var gossen ändå mera längtad, för hon kände på sig, att han skulle
+kanske snart gå ifrån henne. Pastorns ord i går kväll och pratet hade
+tänt på kruttrån och snart skulle det säga puff! Vem som kom att sveda
+ögonbrynen, var inte avgjort, men att det skulle hända någon, det var
+antagligt.
+
+Hon gick så och knallade sakta hemåt och kom upp på ekbacken. Det sorlade
+nere vid bryggan och hon såg mellan eklövet, hur mänskor rörde sig kring
+sjöboden, talade i munnen på varann, förhandlade, utredde, tvistade. Det
+hade tilldragit sig något, medan hon var borta, men vad?
+
+Oron jagade upp nyfikenheten, och hon spjärnade ner för backen för att
+bli slug på vad som timat. Kommen ner till gärdsgården, såg hon
+akterstycket av skötekan. De voro alltså hemma och hade rott kring ön.
+
+Normans röst var tydlig när han utlade förloppet:
+
+-- Han gick till botten som en sten och så kom han upp igen; men då fick
+han döden rätt igenom vänstra ögat, och det var rakt som att släcka ett
+ljus.
+
+-- Å, Herre Je', är han död? skrek gumman och rusade över gärdsgården,
+men ingen hörde henne för Rundqvist, som fortsatte liktalandet i båten.
+
+-- Och så fick vi draggen i honom och när flyet tog i ryggen, så...
+
+Gumman hade kommit bakom nätgistorna och kunde icke gå igenom, men hon
+såg som genom ett flor för en spegel bakom de upphängda näten, huru alla
+gårdens innevånare lågo, hängde, kröpo omkring en gråskymlig kropp, som
+var stuvad i ekan. Och hon satte till att skrika och skulle under näten,
+men nävrarne fastnade i hårflätan och sänkena slogo som ett gissel.
+
+-- Va i Jesta namn ha vi fått i flundernäten? skrek Rundqvist, som såg
+att det levde i garnen. Nej, jag tror det är moster!
+
+-- Är han slut? skrek madam Flod allt vad hon förmådde. Är han slut?
+
+-- Slut som en död hund!
+
+Gumman kom loss och ner till bryggan. Där såg hon Gusten liggande
+barhuvad och framstupa nere i ekan, men han rörde sig, och under honom
+syntes en stor luden kropp.
+
+-- Är det du, mamma? hälsade Gusten utan att vända sig om. Sicken en vi
+ha fått fatt i!
+
+Gumman gjorde stora ögon, när hon fick se en fet gråskäl, som Gusten höll
+på att dra skinnet av. Skälar gåvos visserligen icke varje dag, och
+köttet kunde ätas, sådant det nu var, tranen räckte till många par
+stövlar och skinnet var nog värt sina tjugo kronor; men vinterströmmingen
+var ändå angelägnare, och hon såg inte en fena i båten, blev därför något
+förstämd och glömmande både den återfunne sonen och den oväntade skälen,
+utbrast hon i förebråelser:
+
+-- Nå, men strömmingen då?
+
+-- Ja, den var inte god att komma åt, svarade Gusten, och den kan man
+köpa för resten, men gråskälar får man inte alla dar.
+
+-- Ja, så säger du alltid, du Gusten, men det är stor skam att vara borta
+i tre dar och inte komma hem med någon fisk. Vad ska vi ha till äta i
+vinter, tänker du?
+
+Men hon fick intet medhåll, för strömming hade man fått nog av, och kött
+var ändå kött, utom nu att jägarne hade genom sina märkvärdiga
+berättelser om jaktäventyret dragit all uppmärksamhet åt sig.
+
+-- Ja, passade Carlsson på och högg sig ett stycke av åtelen, hade vi
+inte jorden, så fick vi allt vara utan mat!
+
+Den dagen blev intet notdrag av, för stora bykgrytan skulle sättas på
+till trankokning; och det stektes och kokades i köket och dracks
+kaffehalvor; och på södra logväggen spändes skinnet opp som ett
+segertecken, och det liktalades och förevisades, och alla kommande och
+gående klentrogne skulle sticka fingerna i skotthålen och höra, hur loden
+hade kommit dit, var skälen hade gått opp på stenen, vad Gusten sa åt
+Norman i sista ögonblicket, när skotten skulle gå och huru slutligen den
+döde uppfört sig i sista stunden, när han »klipptes som en tråd».
+
+Carlsson var ingen hjälte i de dagarne, men han brynte i hemlighet sitt
+stål, och när notdräkten slutligen var till ända, satte han sig till rors
+i sumpen och for in till stan med Norman och Lotten.
+
+                  *       *       *       *       *
+
+När madam Flod kom ner till bryggan för att ta emot de hemkomna
+stadsresarna, var Carlsson mycket kärvänlig och undfallande, så att
+gumman strax märkte, att något kommit emellan.
+
+Efter aftonsmaten fick han stiga in i stugan och räkna ifrån sig
+pengarne; och så skulle han sitta ner och berätta. Men det gick trögt och
+drängen syntes inte alls hågad lämna något ifrån sig, men gumman släppte
+honom inte för mindre än att han klämde fram med en reseberättelse.
+
+-- Nå, säg nu, Carlsson, mjölkade hon -- han var väl oppe hos
+professorns, kan jag tro?
+
+-- Ja, jag var oppe ett ryck, förstås, svarade Carlsson, synligen
+obehagligt berörd av minnet.
+
+-- Nåå, hur mådde de?
+
+-- Jo, de hälsa så mycket till alla på gårn, och de var mycket artiga och
+bjöd på frukost. Det var fasligt schangtilt i våningen och vi kom bra om
+ens.
+
+-- Nå, så, vad fick han för gott då?
+
+-- Å, vi åt hummer och svampignoner och drack porter för resten.
+
+-- Nåå säg, Carlsson, han såg väl flickorna också?
+
+-- Ja vars, svarte Carlsson frimodigt.
+
+-- Och de var sig lika, kan jag tro?
+
+Det voro de nog inte, men det skulle ha roat gumman för mycket, och
+därför svarte Carlsson inte på det.
+
+-- Ja, de var nog så snälla, och vi var i Berns salong till aftonen och
+hörde på musiken, och så bjöd jag på scherry-kobden och smörgåsar. Det
+var, som sagt, mycket roligt.
+
+Men nu var det i själva verket inte alls roligt och saken hade avlupit på
+ett helt annat sätt. Så nämligen, att Carlsson blivit mottagen i köket av
+Lina och fått en halv öl på bordshörnet, för Ida var borta. Därpå hade
+professorskan kommit ut och hälsat och sagt åt Lina, att det skulle tas
+hem en hummer till kvällen, för det kom en främmande; och så hade hon
+gått sina färde. Blivna ensamma, var Lina först något stel, men hur
+Carlsson satt och menade, så fick han ur henne, att Ida hade mottagit
+hans brev och läst det högt en kväll, när hennes fästman var där och de
+satt i kökskammarn och drack porter och Lina rensade champinjoner. Och de
+hade gapskrattat så de kunde dö; och fästmannen hade läst om brevet två
+gånger högt som en präst. Och aldra roligast hade de haft åt »gamla
+Carlsson» och hans »sista stunder», och när de kom till det där om
+»frestelser och villovägar», hade fästmannen -- han var ölutkörare --
+föreslagit, att de skulle ut och fresta på Berns salong, och då hade de
+gått dit och blivit bjudna på sherry-kobbel och smörgåsar.
+
+Antingen nu Linas berättelse rört opp Carlssons sinne och skakat om
+minnena, så de kommit i oordning, eller han så livligt önskat sig i
+ölutkörarns kläder, att han satt sig in i dennes angenäma ställning som
+värd, förväxlat sig med den hummerätande okände, druckit fästmannens
+porter och ätit Linas champinjoner, nog av, han framställde
+sakförhållandet för gumman som han gjorde och med åsyftad verkan, vilket
+var huvudsaken. Och när det var gjort, kände han sig lugn att skrida till
+anfall. Pojkarne voro på sjön, Rundqvist hade lagt sig, och flickorna
+hade slutat för dagen.
+
+-- Vad är det för prat, som går i socknen här och som jag får igen
+överallt? började han.
+
+-- Vad pratar man nu igen? frågade gumman.
+
+-- Å, det är det gamla, om att vi ska tänka på att gifta oss.
+
+-- Asch, det ha vi hört nu så länge.
+
+-- Ja, men det är ju alldeles orimligt att folk kan säga sådant, som inte
+är; jag kan rakt av inte förstå sådant, illparade Carlsson.
+
+-- Ja, vad skulle han som är unga, raska karlen göra med en gammal käring
+som jag?
+
+-- Å, vad det beträffar med åldern, så har det ingen fara. Får jag säga
+för min del, att skulle jag en gång _tänka_ på att gifta mig, så skulle
+det inte bli med en slinka, som ingenting kan och ingenting vet, för se,
+moster, lustan är en sak och gifta sig en annan; lustan, den världsliga
+lustan, förgår som en rök, och tro och loven är som en tugg snus, när det
+kommer en annan, som kan bjuda på cigarr. Men si sådan är jag, moster,
+att den jag gifter mig med, den håller jag loven med, och så har jag
+alltjämt varit, och den, som kommer och säger annat, den säger ljug.
+
+Madamen spetsade öronen och började misstänka ugglor i mossen.
+
+-- Nå, men Ida då, ska det inte bli allvar av med henne och Carlsson?
+undersökte hon.
+
+-- Ida, ja, hon är nog bra för sig, och ville jag bara räcka ut
+pekfingret, så hade jag henne på mig, men se, moster, hon har inte det
+rätta sinnelaget; hon är världslig och fåfäng, och jag tror hon helst
+går på orätta vägar. För resten, jag börjar bli gammal, ska jag säga, och
+har inte lust att fjollas längre; ja, jag säger rakt ut, att _skulle_ jag
+tänka på till att gifta mig, så skulle jag ta en äldre, förståndig
+mänska, någon som hade det rätta sinnelaget; se, jag vet inte hur jag ska
+säga riktigt, men moster kanske förstår mig ändå, för moster har det
+rätta förståndet, ja, det har hon.
+
+Gumman hade slagit sig ner vid bordet för att bättre kunna förstå
+Carlssons krumbukter och passa på att säga amen, när han väl fått fram
+sitt ja.
+
+-- Nå, men säg, tog hon opp en ny ända på härvan, har då inte Carlsson
+tänkt på änkan i Åvassa, som sitter där så ensam och inte begär bättre än
+få gifta om sig?
+
+-- Asch, hon, neej, si jag känner henne nog för resten, men hon har inte
+det _rätta sinnelaget_, för si, det som ska ta mig, det ska vara ett
+sinnelag. För pengar och utvärtes åthävor och granna klädtrasor, si det
+var inte värt med mig, för sådan är inte jag; och den, som känner mig
+rätt, ska inte kunna säga något annat.
+
+Ämnet tycktes vara utgnaget kring alla kanter och någon måste säga sista
+ordet, medan det var möjligt.
+
+-- Nå, vem har Carlsson tänkt sig då? vågade madamen ett djärvt steg
+framåt.
+
+-- Tänkt och tänkt! Man tänker hit och tänker dit, jag har inte tänkt
+något alls ännu, men den, som tänkt något, han tale; jag tiger, jag, så
+att man inte sen ska komma och säga att jag har lockat någon, för sådant
+är inte mitt sinnelag.
+
+Gumman visste nu inte riktigt, var hon var hemma, men hon måste känna sig
+för en gång till.
+
+-- Ja, men käre Carlsson, om han har Ida i tankarne, så kan han ju inte
+gå och tänka på någon annan med fulla allvare.
+
+-- Ida, hm, den rackarns rävhonan, nej, den vill jag inte ha, om de
+kasta'na efter mig; nej, bättre opp ska det vara, och kläderna på kroppen
+ska hon rå om åtminstingen, och har hon lite till, så är det inte ont i
+det, fast jag inte ser på't, för sådan är jag, och det är mitt sinnelag.
+
+Nu hade man kört och vänt så många gånger, att det var fara bli sittande,
+om gumman inte knuffade på.
+
+-- Nå, Carlsson, vad skulle han säga, om vi skulle ha vårt tillsammans?
+
+Carlsson slog ifrån sig med händerna, som om han genast från första
+ögonblicket ville jaga bort alla misstankar om en sådan låghet.
+
+-- Nej, si det kommer då aldrig i frågan! bedyrade han. Det ska vi aldrig
+tala om, än mindre tänka ditåt. Nog vet jag vad folket skulle säga
+alltid, att jag hade tagit henne för guldet, men sådan är inte jag och
+det är inte mitt. Nej, aldrig på tiderna ska vi tala om den saken mer.
+Lova mig, moster, och ta mig i hand -- (här räckte han ut sin hand) --
+att vi aldrig talar om den saken mer! Ta mig i hand på det!
+
+Men gumman ville inte ta i hand på det, utan hon ville just tala
+grundligt om saken.
+
+-- Varför ska en inte tala om det, som ändå skulle kunna bära till? Jag
+är gammal, vet ju Carlsson, och Gusten är inte karl än att ta vid gården;
+jag behöver någon, som står vid min sida och hjälper på, men jag förstår
+väl, att han inte vill slita för andra och släpa ut sig för inte, och för
+det ser jag ingen annan råd än att vi gifter oss. Låt folket prata, de
+babblar likafullt, och har Carlsson ingenting särskilt emot mig, så ser
+jag inte något, som skulle kunna hindra det. Vad har han emot mig, säg?
+
+-- Inte har jag något emot moster, för all del, men se det där hålens
+pratet om det och det, och för resten lär Gusten inte bli god på oss.
+
+-- Asch, är inte han karl att hålla honom från sig, så ska jag väl mäkta
+det. Till åren är jag nog, men så gammal är jag inte, och det kan jag
+säga Carlsson mellan fyra ögon att... jag kan nog vara så golik som en
+annan slinka, när det skall bära te.
+
+Isen var bruten, och nu kom en uppsjö med planer och råd, hur man skulle
+delgiva Gusten det och hur man skulle ordna med bröllopet och allt det
+där. Och förhandlingarne räckte länge, så länge att gumman måste sätta på
+kaffepannan och ta fram brännvinsflaskan, och de räckte ända långt fram
+på natten och litet till.
+
+
+
+
+FEMTE KAPITLET.
+
+Man slåss på tredje lysningsdagen, går till
+skrift och håller bröllop, men kommer ändå
+inte i brudsäng.
+
+
+Att ingen är bättre än när han dör och ingen sämre än då han gifter sig,
+fick Carlsson snart erfara. Gusten hade rutit som en hungrig gråskäl,
+gormat och stormat i tre dagar, under det Carlsson företog en liten resa
+i något föregivet ärende. Gamle Flod revs upp ur mullen och vändes ut och
+in på, befanns vara den bästa människa hittills skapad, varemot Carlsson
+vändes som gamla kläder och befanns vara fläckig på insidan. Han
+upptäcktes ha varit rallebuse och bibelsjåare, bortkörd från tre platser,
+rymd en gång med bestämdhet, till tings för slagsmål enligt obestyrkt
+uppgift. Allt detta fick madam Flod i näsan, men lågan var tänd en gång,
+och med utsikten till änkeståndets upphörande tycktes gumman kvickna
+till, leva opp och få skinn på näsan, så hon tålde både vått och torrt.
+
+Fientligheten mot Carlsson hade mest sin rot i att han var en utbörding,
+vilken nu genom giftorätt skulle komma åt denna jord och detta vatten,
+som de insocknes vant sig betrakta som i viss mån gemensam. Som madamen
+satt i orubbat bo och sannolikt skulle leva ännu i många år, minskades
+sonens utsikter att komma till sitt eget; och hans ställning på gården
+komme efter detta att bli väl mycket lik en drängs, och detta under den
+förre nyss inflyttade drängens förmyndarskap och goda vilja. Underligt
+var det alltså icke, att den nerflyttade blev himlarasande och gav modren
+skarpa ord, hotade gå in till kronan, taga ut stämning och låta mota bort
+den blivande styvfadren. Aldra värst blev han, när Carlsson kom hem efter
+sin lilla tripp, iförd salig Flodens svarta söndagsrock och
+skälskinnsmössa, som han vid första ömma tillfället hade fått i
+morgongåva. Han sade ingenting, men han mutade Rundqvist att göra ett
+spratt, och en morgon, när de skulle sätta sig till frukostbordet, låg på
+Carlssons plats en handduk som skylde en hop osynliga ting. Carlsson, som
+ingenting ont anade, lyfte på handduken och fick se sin bordsända dukad
+med allt skräp han samlat i sin säck och som han glömt under sängen oppe
+på kammarn. Där stod tomma hummerburkar, sardinlådor, champinjonflaskor,
+en porterbutelj, en oändlighet med korkar, en spräckt blomkruka med
+mycket mera.
+
+Han blev grön i ögonen, men visste inte vem han skulle bryta ut emot.
+Rundqvist hjälpte honom till en avledare med förklaringen, att det var
+ett vanligt »ralleri» här på orten, när någon skulle sta och gifta sig.
+Olyckligtvis kom Gusten strax in och uttryckte genast sin förvåning över
+att lumpsamlaren kommit så här tidigt på hösten, för han bruka' inte visa
+sig förrän på nyåret; och samtidigt passade Norman på att upplysa det
+ingen lumpsamlare varit här, utan att det var Carlssons minnen efter
+Ida, som Rundqvist velat spela Carlsson ett lite puts med, efter som det
+var slut nu mellan dem.
+
+Därpå föllo vassa ord, med den påföljd att Gusten reste opp till
+prästgården och lyckades få sex månars jäv på Carlssons bröllop, efter
+som denne icke hade klara betyg. Detta var ett streck i räkningen, som
+Carlsson dock sökte skrapa ut så gott han kunde genom att tillskansa sig
+små vederlag. Först hade han tagit sin nya ställning högtidligt, men när
+detta slog illa ut, beslöt han sig för att inför gårdsfolket åtminstone
+ta den mera skämtsamt, vilket också lyckades bra utom med Gusten, som
+underhöll en ettrig undervattensstrid utan att vilja visa tecken till
+försoning.
+
+Så gick vintern sin tysta gång med skogshygge, notbygge och isfiske med
+mellanstick av kortspel och kaffehalvor, ett och annat julkalas och
+alfågelskytte. Och så blev det vår igen; ejdersträckten lockade ut till
+sjös, men Carlsson satte till alla krafter vid vårbruket för att kunna
+påräkna en stark skörd, väl behövlig till att fylla bristen, som
+bröllopet skulle medföra, helst det var meningen att man skulle hålla ett
+dundrande sådant, så att det skulle minnas i åratal.
+
+Med flyttfåglarne kommo också sommargästerna, och professorn nickade god
+mening som i fjor och tyckte att allt var »skön» som förut, isynnerhet
+att det skulle hållas bröllop. Lyckligtvis var Ida inte med. Hon hade
+gått ur tjänsten i april och skulle visst gifta sig snart. Hennes
+efterträderska var icke vidare intagande, och Carlsson hade alldeles för
+många järn i elden för att vilja inlåta sig, i synnerhet som han hade
+spel på hand och icke var hågad förlora.
+
+Lysningen togs ut midsommardagen och bröllopet skulle stå mellan höanden
+och skörden, då det alltid var en liten stiltje i göromålen, både på land
+och på sjön.
+
+Efter lysningens uttagande märktes en obehaglig sinnesförändring hos
+Carlsson, som madam Flod var den första att erfara. De hade visserligen
+efter landsens sed levat som gift folk alltsedan trolovningen, och
+fästmannen, som hade jävet svävande över sig, visste alltid rätta sitt
+uppförande efter de tvingande förhållandena, men när faran var över,
+stack han näsan i vädret och visade klorna. Detta gjorde dock icke någon
+annan verkan på madam Flod, som också kände sig säker i tygena, än att
+hon visade tänderna så många hon hade kvar, och på tredje lysningsdagen
+bar det ihop.
+
+Hela öns befolkning utom Lotten hade rest till kyrkan för att gå till
+skrift. Som vanligt hade man tagit minsta möjliga båt för att, ifall man
+måste ro, mödan skulle bli så liten som möjligt, och det var trångt i
+båten, helst man medfört matsäck och ett halvpund badfisk åt pastorn,
+några skålpund ljus åt klockarn samt alla möjliga plagg att byta med,
+utom segel och åror, öskar och ämbar, pallar och fotspark.
+
+Enligt sedvana hade man ätit en bättre frukost och bjudit varandra ur
+ömsesidiga krus och halvbuteljer på morgonen. Hett var det också på sjön
+och ingen ville ro, varför ett litet gräl uppstått mellan karlarne, av
+vilka ingen hade lust komma svett fram till kyrkan. Kvinnorna hade trätt
+emellan, och när man kom upp i kyrkviken och hörde klockorna, som man
+inte hört på år och dag, bilades tvisten. Men det var bara förstgången,
+som ringde, och man hade god tid på sig. Madam Flod gick därför upp till
+prästgården med badfisken. Pastorn satt och rakade sig ännu och var vid
+vresigt lynne.
+
+-- Rart främmande i kyrkan i dag, när man får se Hemsöborna, hälsade han
+och lade rakskrapet på pekfingret.
+
+Carlsson, som burit fisken, fick emellertid gå ut i köket och ha sig en
+sup.
+
+Därpå gick man till klockarn med ljusen, och där ficks också en sup.
+
+Slutligen träffades alla på kyrkbacken, tittade på storböndernas hästar,
+läste på gravvårdarna och hälsade bekanta. Madam Flod avlade ett kort
+besök vid Flodens grav, medan Carlsson gick avsides. Och så pinglade det
+och ramlade på i klockstapeln och församlingen kröp in. Men Hemsöborna
+hade ingen bänk, sedan gamla kyrkan brann, och därför måste de stå på
+gången. Hett var det vådligt, och främmande kände de sig i det stora
+rummet, så att de svettades av bara förlägenhet och sågo ut som en rad
+korrektionister, som skulle stå på palln. Klockan blev elva, innan man
+kom till predikstolpsalmen, och Hemsöarne hade redan saxat om benen och
+bytt fot ett par tjog gånger. Solen sken in brännande hett, så det
+pärlade om pannorna, men de stodo som i en tång och kunde inte röra sig
+åt en skuggig fläck. Då kommer kyrkvaktarn och sätter opp psalmen nr 158.
+Orgeln piper ett preludium och klockarn tar opp första versen. Den
+avsjöngs med liv och lust, efter som man väntade få predikan strax på.
+Men se så kommer vers två och vers tre.
+
+-- Det kan väl aldrig vara allvare, att en ska ta igenom alla arton?
+viskade Rundqvist till Norman.
+
+Men det var rena allvaret. Och i sakristidörrn syntes pastor Nordströms
+vredgade ansikte, som blickade ut trotsigt och utmanande på församlingen,
+som han beslutat ge en duvning, efter som han en gång hade dem i
+händerna.
+
+Och alla arton verserna sjöngos, så klockan blev halv tolv, innan prästen
+kom opp i predikstoln. Men då voro de också mjuka, så mjuka, att de föllo
+ner på sina ansikten och sovo in. Långvarig blev dock inte sömnen, för
+ett tu tre skrek pastorn till, så att de slumrande ryckte till, kastade
+upp huvena och stirrade fånigt på grannen, som om de frågat om elden var
+lös.
+
+Carlsson och gumman hade trängt sig så långt fram, att all reträtt till
+dörrn utan skandal var omöjlig. Gumman bara grät av trötthet och för
+trånga kängor, som klämde till alltefter som värmen steg. Ibland vände
+hon sig och kastade en bedjande blick på fästmannen, som om hon bönfallit
+honom om att bli buren ner i sjön, men han var så inne i gudstjänsten,
+där han stod i Flodens vida rosslädersstövlar, att han endast straffade
+den otåliga med hätska blickar. Men de andra hade däremot sackat
+akteröver och kommit under orgelläktarn, där det var svalt och man hade
+lite skugga. Där upptäckte Gusten också brandsprutan, på vilken han slog
+sig ner och tog Clara i knä.
+
+Rundqvist höll sig i en pelare och Norman sto bredvid, när predikan
+började. Det var ord och inga visor, och den räckte i sex kvart. Texten
+handlade om de visa och ovisa jungfrur, och alldenstund ingen av
+manfolket tog åt sig, så sov man över lag, sov sittande, hängande,
+stående.
+
+När en halv timme gått, knuffade Norman på Rundqvist, som stod framlutad
+med handen för pannan, som om han mått illa, och med tummen pekade han åt
+Clara och Gusten på brandsprutan. Rundqvist vände sig varligt åt sidan,
+spärrade upp ögonen, som om han fått se den onde själv, skakade på huvet
+och log, som om han förstått. Clara satt nämligen med tungan ute och
+ögonen igenfällda, som om hon sov i smärtsamma drömmar, men Gusten
+stirrade oavvänt på pastor Nordström, som om han ätit opp vartenda ord
+och ansträngde sig att höra timglaset rinna.
+
+-- Ja, men de är vådliga, viskade Rundqvist, skred baklänges ut sakta och
+varligt, trevande försiktigt med hälen för att inte komma för häftigt mot
+tegelstenarna. Men Norman hade redan läst sig till Rundqvists tanke och
+kvick som en ål hade han slinkt ut på kyrkogården, dit Rundqvist snart
+följde, varpå de båda rymmarne styrde vägen ner till båten.
+
+Därute drog en sval sjövind, och de i hast intagna förfriskningarna satte
+snart krafterna i stånd igen. Tyst och stilla som de kommit vände de åter
+in i kyrkan och sågo Clara avsomnad i den sovande Gustens armar, vilka
+höllo henne om livet, men så högt upp, att Rundqvist fann för gott flytta
+ner dem litet, varvid Gusten vaknade och grep nya tag i sitt rov, som om
+någon velat ta flickan ifrån honom.
+
+En halv timme till varade predikan, och så dröjde det en halv timme med
+psalmsång, innan kommunionen började. Nådemedlen mottogos under stark
+sinnesrörelse, och Rundqvist grät, men madam Flod, som efter slutad
+ceremoni vid altaret ville tränga sig in i en bänk, höll på att komma i
+gräl, och blev utvisad, varefter hon tillbragte den sista halvtimmen
+utanför kyrkvärdens bänk stående på klackarne, som om tegelstenarne bränt
+henne under sulorna; och när prästen läste opp lysningen, blev hon
+alldeles vild för att folket såg på henne.
+
+Äntligen var alltsammans slut och man rusade ner i båtarna. Madam Flod
+gav sig inte till tåls, utan drog av kängorna, sedan hon mottagit
+lyckönskningarne på kyrkogården och bar dem ner till båten, varefter hon
+stack fötterna i sjön och grälade på Carlsson. Därpå kastade man sig över
+matsäcken, men när det upptäcktes, att pannkakorna voro slut, slogs det
+larm. Rundqvist ansåg sannolikt, att de voro glömda, och Norman föreslog,
+att någon ätit upp dem på ditvägen, härvid kastande en ful misstanke på
+Carlsson.
+
+Så kom man i båt, men då erinrade Carlsson att han hade en tjärtunna oppe
+i kyrkboden att hämta. Men då blev det storm. Kvinnfolken skreko, att de
+inte ville ha någon tjära i båten, inte för aldrig det, efter som de hade
+nya klädningarne på, men Carlsson hämtade tjärtunnan och stuvade den. Då
+blev det ett liv om vem som skulle sitta nära det farliga kärlet.
+
+-- Va ska en sitta på då? gnällde madam Flod.
+
+-- Dra opp kjolarne och sitt på ändan, svarade Carlsson, som kände sig
+betydligt mera hemmastadd, sedan det var utlyst.
+
+-- Vad säger han för slag? väste gumman.
+
+-- Ja, det sa jag! sitt i båt och låt oss komma av!
+
+-- Vem är det som kommenderar på sjön, om jag må fråga? inföll nu Gusten,
+som tyckte att man gick hans ära för när.
+
+Och så satte han sig till rors, lät hissa på och tog skotet till sig.
+Båten var djupt lastad, vinden var ytterst svag, solen brände hett och
+sinnena voro i jäsning. Ekan gick fram »som en lus på en tjärad näver»,
+och det hjälpte inte att manfolket tog segelsupen. Tålamodet förgick
+därför snart och tystnaden, som rått en stund, avbröts av Carlsson, som
+ville man skulle ta ner och ro. Det ville däremot icke Gusten; -- vänta,
+bara man kommer utom kobbarne, så blir det segla av, menade han.
+
+Och man väntade. Redan syntes ute i gattet mellan öarne en mörkblå
+strimma, och man hörde sjöarnes gång mot de yttre skären. Det var en
+stark ostlig i antågande, och det började leva i seglen. Just när man
+gått över en udde, kom det luft så att ekan lade till, reste sig och sköt
+fart, så det porlade efter henne. Nu måste man ta en sup på det över lag,
+och sinnena lättade opp, under det man gjorde god gång. Men så friskade
+vinden i, ekan lade läsud under vatten, men gick för en strykande halv
+sida med. Carlsson blev rädd, höll sig i betten och bad, att man skulle
+lägga opp och reva.
+
+Gusten svarade icke, utan halade an skotet, så att vattnet kom in.
+
+Då reste sig Carlsson, blev vild och ville sätta ut en år. Men gumman
+tog honom i rocken och satte honom ner.
+
+-- Sitt i båt, för Jessu namn, människa! skrek hon.
+
+Carlsson satte sig igen, men var vit i ansiktet. Men han satt inte länge,
+förrän han rusade opp med lyftat rockskört, utom sig.
+
+-- Nå, Gud sig förbarme, läcker inte den rackarn, hojtade han och slog
+med rockskörtet.
+
+-- Vem läcker? frågades i flock.
+
+-- Tunnan, vet ja'!
+
+-- Å, Herre Jesus! hördes det nu och alla makade åt sig för tjärfloden
+som kilade omkring efter alla båtens rörelser.
+
+-- Sitt i båt! stormade Gusten, annars seglar jag er i sjön!
+
+Carlsson hade rest sig igen, just när en bris kom. Rundqvist, som såg
+faran, lyfte varligt på ändan, gav Carlsson en orre, så han stöp ner.
+Slagsmålet syntes givet, då madam Flod blev utom sig och fann gott
+inskrida.
+
+Hon grep sin käresta i rockkragen och ruskade honom.
+
+-- Vad är han för en karlstackare, som inte har seglat på sjön förr! Kan
+han inte vara människa och sitta i båten!
+
+Carlsson blev ond, röck sig lös, men förlorade ett stycke av rockkragen.
+
+-- Ska du riva sönder mina kläder, käring! gastade han och satte
+stövlarna opp på suden för att skydda dem för tjäran.
+
+-- Vad säger han för slag? gnistrade gumman. Hans rock! Vem har han fått
+rocken av kanske? Käring för en sån där leksill, som inte har något att
+komma med...
+
+-- Tig! röt Carlsson, träffad i den allra ömtåligaste punkten, eljes
+svarar jag som sanningen är!
+
+Gusten, som tyckte, att det började gå för långt, tog nu till att jodla
+en schottisch, i vilken Norman och Rundqvist instämde, varefter det
+ettriga samtalet mojnade av, kastande sig in på den gemensamma fienden,
+pastor Nordström, som låtit dem stå i fem timmar och sjunga arton verser.
+Flaskan gick runt, vinden blev jämnare, lynnena lugnare och under allmän
+förnöjelse susade ekan in i viken och tog törn vid bryggan.
+
+Emellertid började rustningarna till bröllopet, som skulle räcka i tre
+dagar. Man slaktade en gris och en ko; köpte hundra kannor brännvin, lade
+in strömming i salt och lagerbärsblad; bakade, skurade, bryggde, kokade,
+stekte och malde kaffe. Gusten gick under allt detta och såg
+hemlighetsfull ut. Lät de andra råda och yttrade ingen mening. Carlsson
+däremot satt mest framför chiffonjéklaffen, skrev och räknade; gjorde
+Dalaröbud och ordnade med allt som skulle vara.
+
+Dagen före bröllopet var inne, då Gusten tidigt om morgonen packade sin
+väska, tog bössan och gick ut. Modren vaknade och frågade, vart han
+skulle hän. Gusten svarte, att han ärnade sig ut och se efter om
+badfisken gått upp, och så bar det av.
+
+Nere i stranden hade han rustat ut sin båt med matsäck för flera dagar
+och medfört sängtäcke, kaffepanna och andra grejor, behövliga för en
+vistelse på skären. Han satte strax till segel, och i stället för att ta
+in i vikarne och se om tiden gått opp i de varma sandiga lågstränderna
+att bada som det kallades, höll han rätt ut mellan kobbarne.
+
+Morgonen var nu i slutet av juli bländande klar, himlen var blåvit som
+skummad mjölk och öar, holmar, skär, kobbar, stenar lågo så mjukt
+smältande i vattnet, så att man icke kunde säga, om de hörde till jorden
+eller himlen. På de närmaste inåt land stodo granar och alar, och i
+uddarne lågo skräckor, svärtor, prackor och måsar; längre ut syntes bara
+martallar; och grisslor, tordmular, svarta, papegojslika, svärmade fräckt
+omkring båten för att vilseleda jägaren från de i bergsskrevorna gömda
+boen; slutligen blevo skären lägre, naknare, och här ute syntes endast en
+enstaka tall lämnad kvar för att bära holken, i vilken ejdrar och skrak
+skattades på ägg, eller en rönn, över vars krona ett moln av mygg stod
+vajande för vinden. Därutanför låg blanka havet, där labben höll sin
+rövarjakt i fejd med tärnor, måsar och trutar och dit havsörnen syntes
+styra sin tunga, dova flykt för att möjligen gripa en liggande ådfågel.
+Dit ut till sista skäret styrde nu Gusten, halvliggande vid rorkulten och
+med pipan i munnen, låtande en ljum sydlig bris släpa sig; och vid
+niotiden tog han i land på Norsten. Det var en klippig liten ö om några
+tunnland med en dalgång mitt i. Endast ett par rönnar stodo skalliga
+mellan stenarne; eljes växte den praktfulla benveden med sina eldröda bär
+i skrevorna, och dalgången var betäckt med en tjock matta av ljung,
+kråkris och hjortron, som nu tagit till att gulna; spridda enbuskar lågo
+som platt-trampade utmed hällarne och tycktes hålla sig fast med naglarna
+för att inte blåsa bort. Här var Gusten som hemma hos sig; kände var
+sten, visste var han skulle lyfta på enruskan för att finna den häckande
+ejderhonan, som lät stryka sig på ryggen och nappade honom i byxbenet;
+här stack han ner sin klykstör i en bergrämna och tog fram tordmularne,
+som han vred halsen av för att ha till frukost. Det var Hemsöbornas
+strömmingsfiske utanför och här hade de tillsammans med ett annat
+fiskarlag byggt en bod, i vilken de brukade ta natthärbärge. Dit ställde
+också Gusten sina steg, tog nyckeln från vanlig plats under takskägget
+och bar in sina grejor. Boden bestod endast av en stuga utan fönster, med
+sänglavar, hyllformigt uppslagna över varann, en spis, en trefot att
+sitta på och ett bord.
+
+Sedan han stuvat in sina ordningar, klättrade han upp på taket, öppnade
+skorstensluckan och klev ner igen. Därpå tog han strykstickorna på deras
+plats under en bjälke, tände i spisen, där den siste besökaren icke
+förgätit gammalt bruk att lägga opp ett fång bränsle åt sina
+efterkommande. Så satte han på potatispannan, lade ett varv salt fisk
+över potatisen och rökte en pipa, medan han väntade.
+
+När han ätit och supit, tog han bössan och gick ner till båten, där han
+hade vettarne. Rodde ut dem och ankrade dem utanför en udde, och så kröp
+han in i skåren eller skjutkojan, som var byggd av stenar och ris.
+Vettarne lågo och gungade på de långa havssjöarne, som bröto in, men inga
+ejdrar syntes fälla. Väntan blev lång och han tröttnade; drev omkring i
+strandstenarne och tittade efter en utter, men fick bara opp svarta
+huggormar och getingbon mellan lysande fackelblomster och torkad
+sandhavre.
+
+Men han tycktes inte heller angelägen om att få något, utan drev mera för
+drivas skull, för att slippa vara hemma eller för att det roade honom att
+driva härute, där ingen såg honom, ingen hörde honom.
+
+Efter middagen lade han sig inne i boden att sova, och aftonvardsdags
+rodde han ut med torsklinan för att fresta sin lycka i den vägen. Sjön
+låg nu blickstill och han såg landen sträcka sig i den sjunkande solens
+guldgata som tunn rök. Det var tyst omkring honom som i en vindstilla
+natt och han hörde dunket av årtullar på halva milen. Skälarne badade på
+vederbörligt avstånd, stucko opp sina trindskallar, bölade, blåste och
+döko ner igen.
+
+Torsken var verkligen i tagen, och han lyckades dra opp några vitbukar,
+som med sina stora men ofarliga gap gäspade efter vatten och grinade illa
+mot solen, när de halades upp ur sitt mörker nere i djupen och dinglade
+in över relingen.
+
+Han hade hållit sig på norra sidan av skäret, men när det blev afton
+hastigt och han skulle vända till land, märkte han först, att det rökte
+ur bodens skorsten. Undrande vad som kunde stå på, styrde han med raska
+steg opp åt stugan.
+
+-- Är det du? hörde han inifrån och igenkände pastorns röst.
+
+-- Nej, det är pastorn! förvånades Gusten, när han såg prästen sitta vid
+spisglöden och steka sill. -- Och han är ensam härute?
+
+-- Ja, jag är ute och letar efter torsk och har suttit på södra sidan, så
+att jag inte sett dig. Men varför är du inte hemma och rustar till
+bröllopet i morgon.
+
+-- Ja, si jag blir inte med på det bröllopet, jag, menade Gusten.
+
+-- Ah, du pratar, varför skulle du inte vara med?
+
+Gusten förklarade sina skäl, så gott han kunde, varav framgick, att han
+både ville vara borta från ett tillfälle, som var honom vidrigt, och att
+han därigenom ville »märka» den, som gjort honom emot.
+
+-- Ja, men mor din då? invände pastorn, är det inte synd om henne att bli
+utskämd?
+
+-- Jag kan inte tycka det, svarte Gusten. Mera synd om mig, som ska få en
+sådan där knöl till styvfar och inte kunna komma till gårn, så länge han
+sitter där.
+
+-- Ja, ser du, min gosse, det kan man inte ändra, och det kan nog hjälpas
+sedan, men nu ska du ta båten i morgon bitti och resa hem. På bröllopet
+ska du vara!
+
+-- Ja si, det blir nog ingenting åv det, när jag har satt mig det i
+sinnet, försäkrade Gusten.
+
+Pastorn släppte ämnet och började äta sin sill på spishällen. -- Du har
+väl inte en sup, du? tog han upp. Ser du, min gumma har det laget att
+låsa in allt starkt, och jag kommer inte så tida åt något.
+
+Jo, Gusten hade nog brännvin och pastorn fick sig en redig, så att han
+blev talför och pratade hit och dit om socknens angelägenheter, både
+yttre och inre. Och sittande på stenarne utanför boden sågo de solen gå
+ner och skymningen lägga sig som ett melonfärgat töcken över kobbar och
+vatten. Måsarne gingo till vila på tångbanken och kråkorna drogo in åt
+inre skärgården att söka nattkvarter i skogarne.
+
+Det blev tid att gå i säng och myggen skulle schasas ut ur boden, till
+vilken ända dörren stängdes och stugan röktes full med Svarta Ankaret,
+varpå dörren åter öppnades och jakten anställdes med rönnkvistar. Och så
+kastade de båda fiskarena av sig rockarne och klättrade upp i var sin
+lave.
+
+-- Nu ska du ge mig en loppsup, tiggde pastorn, som redan fått sina
+ordentliga förut, och på sängkanten gav Gusten honom sista smörjelsen,
+varpå det skulle sovas.
+
+Det var mörkt inne i boden, endast en och annan dagsljusstrimma bröt sig
+in genom de otäta väggarne, och i den knappa belysningen hittade myggen
+sin väg till de sömniga, som vredo sig och kastade sig i sina lådor för
+att undkomma plågoandarne.
+
+-- Å, det är för djävligt! stönade slutligen pastorn. Sover du, Gusten?
+
+-- Jo vackert! Här blir visst något sova av i natt. Men vad ska man ta
+sig för?
+
+-- Vi få stiga opp och göra eld igen, jag ser ingen annan råd. Om vi hade
+en kortlek bara, så kunde vi ta en tolva; du har väl ingen, du?
+
+-- Nej, inte jag, men jag tror jag vet var Kvarnöarne ha sin, svarte
+Gusten och klev ner ur sängen, kröp på jordgolvet under sista laven och
+kom fram med en något begagnad kortlek.
+
+Pastorn hade slagit eld, lagt enris på spisen och tänt en ljusbit. Gusten
+satte på kaffepannan och drog fram en strömmingstrumma, som lades mellan
+knäen och blev spelbord. Och så tändes pipsnuggorna; korten dansade snart
+och timmarne gingo.
+
+-- Tre friska, pass, trumf, hördes det, omväxlande med en och annan
+svordom, när en mygga oförvarandes satte sitt koppglas på spelarnes
+nackar och knogar.
+
+-- Hör du, Gusten, avbröt pastorn slutligen, som tycktes ha haft sina
+tankar på annat håll än på kort och mygg -- skulle du inte kunna ge honom
+en näsbränna i alla fall, utan att bli borta från bröllopet? Det ser ju
+fegt ut att gå undan för en sån där knölföda, och vill du förarga honom,
+så vet jag bättre råd.
+
+-- Nå, hur skulle det bära åt? frågade Gusten, som nog tyckte det var
+skada att gå miste om trakteringen, vilken ändå togs av hans farsarv.
+
+-- Kom hem på eftermiddan strax efter vigseln och säg, att du blivit
+uppehållen på sjön. Det kan vara chikan nog, och sen tar vi och super
+honom full tillsammans, så han inte kommer i brudsäng, så ska vi ställa
+om att pojkarne raljerar med honom. Kan det inte vara nog, det?
+
+Gusten tycktes icke vara ohågad, och tanken på att gå tre dar ensam på
+skäret och ätas av mygg om nätterna gjorde honom mjuk, i synnerhet som
+han verkligen längtade efter att få vara med och smaka all härligheten,
+som han sett rustas till. Planen uppkastades därför av pastorn till
+äventyrets utförande och antogs av Gusten, som skulle medverka vid dess
+sättande i gång. Och nöjda med sig själva och varandra gingo de slutligen
+till kojs, när dagsljuset bröt in genom dörrspringorna och myggen
+tröttnat på sin nattliga dans.
+
+                  *       *       *       *       *
+
+Carlsson hade samma afton av hemkomna strömmingsfiskare fått höra, att
+både Gusten och pastorn hade setts styra ut till Norsten, och han drog
+därav den nog så riktiga slutsatsen, att något djävelstyg var i
+görningen. Pastorn hade han fattat ett skarpt agg till, både därför att
+han skaffat honom sex månars jäv och därför att han visade honom en
+aldrig tröttnande missaktning. Carlsson hade krupit för honom, strukit
+sig mot honom, smort honom, men utan framgång. Voro de i samma rum, hade
+pastorn alltid sin breda rygg mot Carlssons plats, hörde aldrig vad han
+sade och talade alltid om historier, som mycket väl kunde ha sin
+tillämpning på föreliggande fall. När nu därför Carlsson fick veta, att
+pastorn haft sammanträffande med Gusten ute på skäret, antog han, att det
+var ett möte med bestämt syfte, och i stället för att avvakta
+mötesbeslutets verkställande, vilket han misstänkte skulle gå ut över
+hans person, kastade han upp en plan till att mota sina Ollar i grinn.
+Kustens båtsman befann sig händelsevis på permission och var för
+tillfället anställd som munskänk och hantlangare på Hemsö, där hans
+skicklighet som arrangör vid danser och dylikt var väl känd och värderad.
+Carlsson räknade rätt, när han trodde sig kunna lita på dennes medverkan
+vid att spela pastorn ett spratt, ty båtsman Rapp hade av pastorn inte
+blivit framsläppt vid konfirmationen för att han varit svår efter
+flickorna, och ett års dröjsmål hade vållat honom trassel vid flottan. De
+båda prästhatarne snodde därför vid en kaffehalva ihop sin plan att spela
+pastorn ett riktigt puts, och ett sådant kunde icke gå av för mindre och
+annat än att prästen skulle fyllas med därvid beledsagande
+biomständigheter, vilka nog tid och omständigheter skulle ge själva.
+
+Minorna voro sålunda lagda från motsatta håll och slumpen skulle avgöra,
+vilken som skulle bli den verksammaste.
+
+Så bröt bröllopsdagen in. Alla människor vaknade trötta och ondsinta
+efter så mycket bråk, och när de första gästerna kommo för tidigt,
+efter som vattenförbindelserna aldrig kunde vara punktliga, tog ingen
+emot dem, utan de ströko snopna omkring backarne, som om de kommit att
+snylta. Bruden var inte klädd än, och brudgummen sprang omkring i
+skjortärmarna för att torka glas, dra opp buteljer, sätta ljus i
+stakarna. Stugan var lövad och skurad och alla möbler utburna bakom en
+knut, så att det såg ut, som om det skulle bli auktion. På gården var
+rest en flaggstång, på vilken man hissat tullflaggan, lånad för
+högtidligheten av uppsyningsmannen. Över stugdörren hängde krans och
+krona i lingonris och prästkragar och på ömse sidor stodo björkruskor. I
+fönstren voro buteljer med de starkaste färgtrycksetiketter uppradade, så
+att de lyste långt ut på backen som i ett brännvinsmagasin, för Carlsson
+hade sinne för starka effekter. Den guldgula punschen sken som solstrålar
+genom det såpgröna glaset, och konjakens purpur lyste som koleld; de
+silverliknande tennkapslarne, som täckte korkarne, gnistrade som blanka
+tjugofyraskillingar, så att några av de djärvare ungbönderna lockades
+fram att gapa, som om de stått utanför ett bodfönster, kännande en försmak
+av behagliga rivningar i svalget.
+
+På var sida om dörren låg ett sextiokannsfat, som grova mörsare bevakande
+ingången, och det ena höll brännvin, det andra svagdricka; och bakom dem
+lågo i högar, som kulpyramider, två hundra ölbuteljer, Anblicken var
+praktfull och krigisk och båtsman Rapp gick omkring som en konstapel, med
+korkskruv hängande i svångremmen, ordnande krigsmaterielen, som stod
+under hans kommando. Han hade sirat faten med granris, stuckit upp dem
+och insatt metallkranar, samt svängde sin sprundhammare som en kanonviska
+och knackade då och då på kärlen, för att låta höra, att det fanns något
+i dem. Uppsträckt i paraduniformen med blå tröja och nerslagen krage,
+vita byxor och blanklädershatt, men dock utan sidogevär för säkerhetens
+skull, ingav han bondpojkarne stor respekt, och han hade utom
+munskänkssysslan uppdrag att hålla ordning, avstyra ofog, kasta ut vid
+behov och inskrida vid befarade slagsmål. De rika pojkarne låtsade
+förakta honom, men det var bara avundsjuka, för de ville så gärna gå i
+uniform och tjäna kronan, om de inte hyst en så stark fruktan för daggen
+och kitsliga kanoniärer.
+
+I köket stodo två grytor med kaffe på spishällen och hoplånta kvarnar
+skrällde och gnisslade; sockertoppar slogos sönder med yxa, och kaffebröd
+var travat i fönstren. Pigorna sprungo fram och åter mellan matbon, som
+var fullhängd med kokt och stekt av alla slag och säckar med nybakat
+bröd. Ibland syntes bruden sticka ut huvet genom kammarfönstret med
+lösflätorna slängande och i bara särkärmarne, skrikande än åt Lotten än
+åt Clara.
+
+Segel på segel syntes nu styra in i viken, göra en lov schangtilt förbi
+brygghuvet, stryka och under bösskott lägga till. Men det dröjde länge,
+innan man vågade sig opp till stugan, och man strök ännu i flockar
+omkring backarne.
+
+En lycklig tillfällighet hade vållat, att professorns fru och barn måst
+resa inåt land på en födelsedag, och endast professorn var hemma. Han
+hade därför välvilligt mottagit bjudningen och även upplåtit sin stora
+sal till ceremoniens hållande och sin gräsplan under ekarna till
+kaffedrickning och kvällsvards intagande. Där voro nu långa längor med
+bräden lagda på bockar och tunnor, avpassade till bänkar utmed borden,
+som redan voro täckta med dukar, på vilka kaffekopparna voro uppställda.
+
+På backen framför stugan började nu små grupper bilda sig; Rundqvist med
+skältran i håret, nyrakad, iförd en svart jacka, hade åtagit sig själv
+att muntra gästerna med spefulla anmärkningar, och Norman, som fått till
+förtroendeuppdrag att med Rapp sköta saluten, huvudsakligen med
+dynamitpatroner, höll sig bakom knuten och repeterade i mindre skala med
+en terzerol. Han hade i vederlag måst lämna i förvar sitt dragspel,
+vilket i dag var bannlyst, alldenstund ortens styvaste fiolspelare,
+skräddaren i Fifång, blivit inkallad, och denne herre var mycket känslig
+för ingrepp i sin konst.
+
+Så kom pastorn, iförd ett skämtsamt bröllopslynne och färdig till gyckel
+med brudparet, såsom sedvänja fordrade. Han mottogs av Carlsson på
+tröskeln och bads välkommen.
+
+-- Nå, få vi kyrkta med detsamma? hälsade pastor Nordström.
+
+-- Å fanken, så brått är det inte! svarte brudgummen utan förlägenhet.
+
+-- Är du säker på det? jävade pastorn, under det bönderna grinade. Jag
+har vigt, döpt och kyrktagit på ett bröllop, men det var också raskt
+folk, som kunde göra skäl för sig. Allvarsamt, hur är det med bruden?
+
+-- Hm, någon fara är det inte den här gången, men man kan inte veta när
+det bär av, svarte Carlsson, i det han ledde pastorn in att sitta mellan
+kyrkvärdsmor och Åvassa-änkan, dem han underhöll med fiske och
+väderleksförhållanden.
+
+Professorn kom nu ner, klädd i frack och vit halsduk samt svart hög hatt.
+Pastorn grep honom genast som en jämbördig ståndsperson och slog upp
+samtal, som gummorna belyssnade med spända ögon och öron, för de trodde
+alldeles säkert, att professorn var en spränglärd man.
+
+Men Carlsson kom in och förkunnade, att allt var redo och att man bara
+sökte efter Gusten för att få börja.
+
+-- Var är Gusten? ropades nu ute på backen och upprepades ända uppåt
+logen.
+
+Ingen svarade. Ingen hade sett honom.
+
+-- Å, jag vet nog, var han är, jag! upplyste Carlsson.
+
+-- Var kan han då vara? illmarade pastor Nordström, så att Carlsson
+märkte det.
+
+-- Han har varit synlig ute på Norsten, sjöng en fågel; och han hade
+någon svinpäls med sig, som fick honom att supa, kan en tro!
+
+-- Nå, då var det inte värt att vänta honom, menade pastorn, om han råkat
+i dåligt sällskap. Det är illa av honom i alla fall att inte hålla sig
+hemma, där han har goda föredömen och gott folk att värna sig till. Men
+vad säger bruden? Ska vi dra sta, eller ska vi bida?
+
+Bruden hördes, och fastän hon var mycket ledsen, ville hon ändå, att man
+skulle börja, för att kaffet stod och blev kallt eljes. Alltså börjades
+uppbrottet under dynamitsalut ute på berghällarne; spelman hartsade och
+skruvade, pastorn fick på sig kappan, brudsvennerna bildade förtravet,
+och pastorn ledde bruden, som var klädd i svart siden, med vit slöja och
+myrtenkrans och var hårt snörd, så att det, som skulle döljas, blev än
+mera synligt. Och så tågade man opp till professorns, under fiolens
+gnissel och bergskottens knallar.
+
+Gumman kastade ännu i sista stunden oroliga blickar omkring sig för att
+spana efter den förlorade sonen, och när de skulle genom dörrhålet, måste
+pastorn släpa henne med näsan på ryggen. Men så kommo de in; gästerna
+ställde upp sig kring väggarne, som om de skulle göra spetsgård kring en
+avrättning, och brudparet tog plats framför två kullstjälpta stolar
+täckta med en brysselmatta. Pastorn hade tagit fram boken och fingrade på
+kragarne, skulle till att härska sig, då bruden lade handen på hans arm
+och bad honom hålla. De skulle bara vänta ännu ett par ögonblick, så kom
+nog Gusten.
+
+Det blev nästan moltyst i stugan och man hörde endast stövelknarr och
+stärkkjolsfras, som efter några ögonblick upphörde. Man såg på varann,
+blev förlägen, torrhostade, och det blev tyst igen. Slutligen sade
+pastorn, som hade allas blickar på sig:
+
+-- Nu börja vi, för den här väntan blir oss alldeles för lång! Och har
+han inte kommit nu, så kommer han ej.
+
+Och därmed började han läsa: Dyre kristne, äktenskapet är av Gud själv
+stiftat...
+
+Det hade gått på en bra stund och de äldre kvinnorna luktade på sin
+lavendel och gräto, när plötsligen det hördes ett pang! utanför på gården
+och rasslet av glasskärvor. Man lystrade ett ögonblick, men lät sig icke
+vidare störas, utom att Carlsson syntes röra oroligt på sig och snegla ut
+genom fönstret. Därpå kom ett nytt pang! pang! pang! som när man drar upp
+champanjebuteljer, och pojkarne, som stodo vid dörren, började fnissa.
+Oron lade sig något och pastorn frågade just brudgummen: Inför Gud den
+allvetande och i denna församlings närvaro frågar jag dig, Johannes
+Edvard Carlsson, om du vill hava denna Anna Eva Flod till äkta hustru och
+älska henne i lust och nöd? då i stället för svaret en ny ordentlig salva
+buteljkorkar smattrade, glasskärvor klingade och rackan tog till att
+skälla alldeles ursinnigt.
+
+-- Vem är det som slår opp buteljer därute och stör den heliga akten? röt
+pastor Nordström ursinnigt.
+
+-- Ja, det tänkte jag just fråga! klämde Carlsson ur sig, som icke längre
+kunde hålla igen sin nyfikenhet och oro. Är det Rapp, som gör spektakel?
+
+-- Ä hörru, vad har jag gjort för slag? stormade Rapp, som stod i dörren
+och kände sig sårad av utpekningen.
+
+Pang! pang! pang! smällde det oupphörligt.
+
+-- Gå då ut i Jösu namn och se efter att det inte sker någon olycka,
+skrek pastorn, så få vi fortsätta sen.
+
+En del bröllopsgäster störtade ut, andra stockade sig vid fönstren.
+
+-- Det är ölet! skrek någon.
+
+-- Elet, elet springer! upprepade professorn.
+
+-- Nå, men hur kan man lägga ölet i solskenet också!
+
+Som kulsprutor lågo ölflaskorna i sina högar och smällde och fräste, så
+att skummet rann utåt marken.
+
+Bruden var upprörd över det oväntade avbrottet i ceremonien, som inte
+skulle betyda något gott; brudgummen fick glåpord för sina dåliga
+anordningar och höll på att komma i slagsmål med båtsman, på vilken han
+ville skjuta skulden; pastorn var vred över att den heliga akten stördes
+av buteljerna, men ute på backen stodo pojkarne och drucko skvättar ur
+buteljbottnarne och råkade i misstag under räddningsarbetet bärga några
+halvläkta flaskor, ur vilka endast korkarna sprungit. När slutligen
+stormen lagt sig, samlades man ånyo i stugan, ehuru numera mindre
+andaktsfullt än förut, och sedan pastorn tagit om frågan till brudgummen,
+gick ceremonien utan andra störande avbrott än några illa kvävda flin
+från pojkarne i farstun.
+
+Lyckönskningarne regnade över de nygifta, och så fort man kunde, lämnade
+man stugan, stinkande av svett, tårar, fuktiga strumpor, lavendel och
+vissna blombuketter. Och så tågades i livligare fart till kaffebordet.
+
+Carlsson tog plats mellan professorn och pastorn, men bruden hade ingen
+ro att sitta, utan skulle springa av och an för att se till
+rustningarne.
+
+Solen sken glänsande på juliaftonen och under ekarne glammades och
+sorlades. Brännvinet flöt i kaffekopparne, när påtårarne kommo efter
+doppningens slut, men uppe vid bordsändan hos brudgummen bjöds punsch,
+vilket icke sågs illa av varken bönder eller pojkar. Det var en dryck,
+som icke bestods alla dagar, och pastorn lät sig väl bekomma ur sin
+kaffekopp.
+
+I dag var han ovanligt blid mot Carlsson och drack honom oupphörligt
+till, berömde honom och visade honom den största uppmärksamhet, dock icke
+förglömmande professorn, vars bekantskap skänkte honom mera nöje, emedan
+han så sällan träffade en bildad man. Men han hade svårt att finna honom
+i samtalet, då musik icke var hans styrka, och professorn av artighet
+sökte leda samtalet in på pastorns område, varifrån dock denne helst
+ville slippa ut. Svårigheten att förstå varandra bidrog också att göra
+ett närmande omöjligt, varförutom professorn, såsom van att ge sig luft i
+musik, ogärna talade långa stycken.
+
+Nu kom spelman, som haft mycket svårt att sitta i det obemärkta, upp till
+högsätet; och, betydligt stärkt i sitt mod av kaffehalvor, ville han tala
+musik med professorn.
+
+-- Ber om förlåtelse, herr kammarmusikus, hälsade han och knäppte på sin
+fiol, si vi har liksom litet gemensamt, för jag spelar också, på mitt vis
+förståss.
+
+-- Res åt helvete, skräddare, och var inte oförskämd! avsnäste Carlsson.
+
+-- Jaja, jag ber om förlåtelse, men inte för att det rör Carlsson, men
+känn på den här fioln, herr kammarmusikus, känn på den och säg mig, om
+den inte är god; den har jag köft hos Hischen och den har kostat mig tio
+riksdaler banko.
+
+Professorn knäppte på kvinten, log och utlät sig vänligt:
+
+-- Micket sken!
+
+-- Ja, si så är det, när någon förstår sig på; då kan man få höra ett
+sant ord; men att tala om konst med de här, han skulle viska, men
+röstmedlen vägrade sig till nyanseringar och han råkade skrika i stället,
+de här djävla bondbassarne...
+
+-- Ge skräddarn en spark i ändan! hördes korus.
+
+-- Hör du, du får inte bli full, skräddare, för då blir det ingen dans
+av!
+
+-- Rapp du, du ska se efter spelman, att han inte super mer!
+
+-- Har jag inte blivit bjuden på supa kanske, och är du snål, din
+skinnare?
+
+-- Sätt dig, Fredrik, och var lugn, menade pastorn, för annars får du
+stryk.
+
+Men spelman ville ovillkorligen resonera i sin konst, och för att belysa
+sitt påstående om fiolens förträfflighet, började han kvintilera.
+
+-- Hör, herr kammarmusikus, hör såna basar; de klingar ackurat som en
+liten orgel...
+
+-- Håll käften på skräddarn!...
+
+Det blev rörelse kring borden och ruset tilltog. Då skriker någon: Gusten
+är här!
+
+-- Var? Var?
+
+Clara upplyser, att hon sett honom nere på vedbacken.
+
+-- Säg mig till, när han gått in, ber pastorn, men inte förrän han är
+inne, hör du det!
+
+Toddyglasen ha blivit framsatta och Rapp slår opp konjaksbuteljerna.
+
+-- Det går litet häftigt, det här, menade pastorn avböjande, med Carlsson
+tyckte, att det gick ordentligt.
+
+Rapp gick i smyg och uppmanade alla att skåla med pastorn, som också
+snart hade tömt sin första toddy och måste laga den andra.
+
+Pastorn börjar rulla med ögonen och tuggar. Han betraktar så noga han kan
+Carlssons anletsdrag och söker utröna, om han fått sin hyra än. Men han
+har svårt att se och inskränker sig till att skåla med honom.
+
+Då kommer Clara och ropar:
+
+-- Nu är han inne, pastorn! Nu är han inne!
+
+-- Nej, vad fan säger du; är han inne redan!
+
+Pastorn hade glömt, vem frågan gällde.
+
+-- Vilken han är inne, Clara? genljöd korus.
+
+-- Gusten, vet jag!
+
+Pastorn reste sig, gick ner i stugan och hämtade Gusten, som han ledde
+upp till bordet, blyg och bortkommen. Lät hälsa honom i en kopp punsch
+och hurrarop. Därpå skålade Gusten med Carlsson och sade ett kort: Lycka
+till då!
+
+Carlsson blev känslofull och drack i botten, förklarande, att det gjorde
+honom ett stort nöje att se honom, fastän han kom sent, och att han
+visste två, vars gamla hjärtan det gjorde gott att se honom, fastän han
+kom sent.
+
+-- Och tro mig, slöt han, att den som förstår att ta gamla Carlsson på
+rätta stället, den vet också var han har honom.
+
+Gusten blev icke hänförd, men han uppmanade Carlsson dricka ett särskilt
+glas med sig.
+
+Skymningen kom, myggorna dansade och folket surrade; glasen klingade,
+skratten skrällde och små nödskrik hördes redan här och där i buskarne,
+avbrutna av fnitter och hurrarop, hojande och skott under den ljumma
+sommaraftonens himmel. Och ute i ängarne gnisslade syrsan och snarpade
+kornknarren.
+
+Borden röjdes, ty nu skulle dukas till kvällsmat; Rapp gick och hängde
+kulörta lyktor, som han fått låna av professorn, i ekens grenar. Norman
+sprang med tallrikshögar och Rundqvist låg på knä och tappade svagdricka
+och brännvin; flickorna buro fram smör i såtar, strömming i vålmar på
+skärbräden, pannkakor i staplar, köttbullar i travar. Och när det var
+färdigt, klappade brudgummen i händerna:
+
+-- Var så goda och ta en smorrgås! inbjöd han.
+
+-- Men var är pastorn? krusade gummorna. Utan pastorn ville ingen börja!
+
+-- Och professorn? Var ha de tagit vägen? Ja, si då går det rakt inte an
+att börja!
+
+Det ropades och letades, men intet svar. Man stod i hopar kring borden
+som hungriga hundar med glimrande ögon, färdiga att störta in, men ingen
+hand rörde sig och tystnaden tryckte.
+
+-- Ja unnrar, månne inte pastorn ä på husä? hördes Rundqvists oskyldiga
+stämma.
+
+Utan att avvakta vidare upplysning gick Carlsson ner att söka det hemliga
+rummet, och mycket riktigt, för öppen dörr sutto pastorn och professorn
+med var sin tidning i handen, inbegripna i ett livligt meningsbyte.
+Lyktan stod på golvet och kastade ett rampsken upp på de båda
+tronbestigarne.
+
+-- Ursäkta, mina harrar, men smorrgåsen kallnar!
+
+-- Är det du, Carlsson! Jaså! Börja ni, så kommer vi genast!
+
+-- Ja, men de står och väntar ju, alla människor, och med respekt till
+sägandes, kunde ju herrarne liksom raska undan lite!
+
+-- Kommer strax, kommer strax! Gå du, gå du!
+
+Carlsson, som med belåtenhet tyckt sig märka, att pastorn var »rörd»,
+avlägsnade sig och skyndade lugna sällskapet med den lämnade
+förklaringen, att pastorn höll på att rusta sig och skulle strax vara
+till reds.
+
+Ögonblicket därefter syntes en lykta irra fram över backen och åtföljd av
+två vinglande skuggor nalkas de dukade borden.
+
+Pastorns bleka ansikte blev snart synligt vid övre bordsändan och bruden
+kom fram med brödkorgen för att bjuda och göra ett slut på den pinsamma
+väntan. Men Carlsson hade annorlunda i sinnet, och med en kniv knackande
+i köttbullsfatet, skrek han med ljudlig stämma:
+
+-- Tyst, gott folk; pastorn vill säga några ord!
+
+Prästen stirrade på Carlsson, syntes icke förstå var han var hemma, såg
+att han hade något lysande föremål i handen, och erinrande sig att han
+sista julen hållit ett tal med en silverkanna i handen, lyfte han lyktan
+som en pokal i höjden och talade:
+
+-- Mina vänner, vi ha i dag en glad fest att fira.
+
+Här stirrade han på Carlsson för att få några upplysningar om festens
+karaktär och ändamål, för han var redan fullständigt frånvarande, så att
+årstid, rum, orsak, mening hade förflyktigats. Men Carlssons grinande
+ansikte gav ingen lösning på gåtan. Han stirrade ut i rymden för att
+upptäcka någon ledtråd, såg de kulörta lyktorna i eken, och fick en
+vaggande föreställning om en jättestor julgran, och så var han på
+spåren.
+
+-- Denna ljusets glada fest, kastade han upp, då solen viker för kölden,
+och snön -- han såg den vita bordduken som ett stort snöfält breda sig
+ut oändligt långt bort... -- mina vänner, då första snön lägger sig som
+ett täckelse över höstens smuts... nej, jag tror ni skojar med mig...!
+Hlutt!
+
+Han vände sig bort och krökte ryggen.
+
+-- Pastorn har blitt kall! sa Carlsson, och han vill gå och lägga sig!
+Var så goda och börja, mitt herrskap!
+
+Man lät ej bjuda sig två gånger, utan störtade lös över faten, lämnande
+pastorn åt sitt öde.
+
+Han hade till nattkvarter fått sig anvisad professorns vindskammare, och
+för att visa, att han var nykter, avböjde han hotande med stryk alla
+anbud om hjälp. Och med lyktan vid knäna, hopfallen som om han letade
+nålar i det daggiga gräset, höll han kurs ner på ett fönster, där det
+lyste. Men i grindhålet fastnade han och gjorde så häftigt an
+grindstolpen, att lyktan krossades och slocknade. Mörkret slöt sig
+omkring honom som en säck och han sjönk ner på sina knän, men fönstret
+med ljuset lyste honom som en ledfyr och han trodde sig gå framåt med en
+obehaglig känsla av att knäna på hans svarta byxor blevo våta vid varje
+steg och hans egna knäskålar värkte, som om de slogo mot stenar.
+
+Slutligen får han fatt i något mycket stort, runt och fuktigt; han trevar
+och sticker sig på något knappnålsbrev eller dylikt, får handen fatt i en
+årtull eller liknande, och i detsamma hör han bruset av vatten och känner
+att han blir våt. Uppryckt av fruktan att han gått i sjön, reser han sig
+mot masten och finner i en ljusning, att han står vid en dörrpost, kommer
+i en överhalning in i en farstu, känner ett trappsteg mot knäna, hör en
+piga som skriker: Jössus, svagdrickat! och driven av ett dunkelt ont
+samvete kryper han upp för trappan, stöter fingerknogarne mot en nyckel,
+får upp en dörr, som ger vika inåt, ramlar in i en kammare och ser en
+stor bäddad säng med plats för två; har nog styrka att dra upp täcket,
+kryper ner med stövlar och allt för att gömma sig, emedan man förföljde
+honom med skrik nerifrån, och så tyckte han att han dog eller slocknade
+eller drunknade och att människor ropade på svagdrickat! Men stundtals
+vaknade han till livet igen, tändes på, drogs upp ur sjön, levde och stod
+vid julbordet, och så blåstes han ut igen som ett ljus, slocknade, dog,
+sjönk och blev våt.
+
+Emellertid gick kvällsvarden på under ekarne och fuktades med öl och
+brännvin så starkt, att ingen mindes pastorn, och när man rivit i sig all
+mat, så att botten syntes i tallrikar och fat, gick man ner i stugan att
+dansa.
+
+Bruden ville skicka upp något gott till pastorn på kammaren, men Carlsson
+övertygade henne, att han helst ville vara i ro och att det var synd att
+genera honom. Och därvid blev det.
+
+Gusten hade smugit sig ifrån sin bundsförvant, när han märkte, att denne
+var överlistad, och befattade sig bara med sina egna nöjen, lämnande
+groll och agg åt glömska och rus.
+
+Dansen gick som en kvarn och spelman satt i spisen och gned; i öppna
+fönstren hängde svettiga ryggar att svalka sig i nattfriskan, ute på
+backen sutto de gamla och fröjdade sig åt smällen, rökte, drucko och
+skämtade i halvskymningen och det svaga skenet av elden från köksspisen,
+som bröt ut genom rutorna, och ljusen inne i dansstugan.
+
+Men ute i ängar och backar vandrade par om par i det daggiga gräset under
+stjärnhimmelns svaga skimmer, för att vid hödoft och syresång släcka
+eldar, som tänts av stugans värme, kornvinets starka ande och musikens
+vaggande tramp.
+
+Midnattens timmar dansade förbi och himlen började ljusna i öster;
+stjärnorna drogo sig in i skyn, och Karlavagnen stod med fimmelstången
+rätt upp i vädret, som om den stjälpt bakut; änderna hördes snattra i
+vassarna och den blanka viken speglade redan morgonrodnadens
+citronfärger, mellan de mörka alarnes hamnar, som syntes stå på huvet i
+vattnet och räcka ner till sjöbotten. Men det varade blott en stund; så
+drogo moln upp ifrån kusten och det blev natt igen.
+
+Då steg ett anskri från köket: glöggen! glöggen! Och i tågordning kommo
+karlarne med en kastrull, som flammade av brinnande brännvin och kastade
+blåa sken omkring sig, under det spelmannen spelade en marsch.
+
+-- Opp till pastorn med första glaset! skrek Carlsson ännu med ett hopp
+om att kunna få kronan på verket, och förslaget antogs med hurrarop.
+Tåget satte sig i gång upp emot professorns, och med mer och mindre säkra
+steg äntrade man trappan. Nyckeln satt i kammardörren och man klampade
+in, icke utan en viss fruktan att bli mottagen med hugg och slag. Därinne
+var tyst och vid det blåa darrande skenet från kastrullen såg man, att
+sängen stod orörd och var tom. En svart aning om något förfärligt bakslag
+grep Carlsson, men han gömde sin misstanke och upplöste ovissheten och
+gissningarne med den tillverkade förklaringen, att han nu mindes, hur
+pastorn sagt, att han ville ligga på höskullen för att slippa myggen.
+Och alldenstund man icke fick gå med eld till höet, förföll förslaget och
+tåget satte sig i gång tillbaka ner på backen, där offret anställdes.
+
+Carlsson utnämnde i hast Gusten till vice värd, tog Rapp avsides och
+meddelade honom sina rysliga aningar. Oförmärkt smögo de båda
+medbrottslingarne upp för trappan till brudkammaren medförande
+strykstickor och en ljusstump.
+
+Rapp fick eld och i brudsängen såg Carlsson alla sina hemskaste aningar
+överträffade.
+
+På den vita hålsömsydda huvudkudden låg ett lurvigt huvud som en våt
+hunds, med munnen vidöppen.
+
+-- Nå, si en sån tusan! gnisslade Carlsson. Kunde jag tro, att den hålen
+skulle bära sig åt som ett sådant svin. Ja, Gud sig förbarme! Och
+stövlarne har han på sig, den kältringen.
+
+Här voro goda råd dyra. Hur skulle man få dän den sjuke utan att behöva
+ta i honom, utan att folket fick veta om'et och utan att bruden framför
+allt märkte något?
+
+-- Vi får ta ut'en genom fönstret! förklarade Rapp. Vi får ta'n med en
+talja och så släpa'n ner till sjön! Släck ljuset bara och så opp till
+logen efter grejor.
+
+Dörren stängdes utifrån och nyckeln togs ur, varpå de båda hämnarne
+styrde en omväg upp till logen. Carlsson svärande och bannande, att fick
+de bara ut honom, så skulle de ginera honom efteråt.
+
+Händelsevis stod ännu saxen kvar, sedan man slaktat kon, och sedan de
+tagit ner spirorna och fått fatt i block och rep, knogade de på omvägar
+bakom stugan och kommo till gaveln under pastorns fönster. Rapp hämtade
+en stege, saxade spirorna och gjorde dem fast med en läkt vid takåsen.
+Därpå splitsade han en stropp, fäste blocket och skar in taljan. Därpå
+kröp han in i kammaren, medan Carlson stod nedanför med en båtshake för
+att bära av.
+
+Sedan Rapp arbetat en stund inne i kammaren, pustande och fnysande, såg
+Carlsson hans huvud sticka ut och sakta kommendera: hala!
+
+Carlsson halade och snart syntes en svart kropp ute på fönsterbrädet.
+
+-- Hala styvt! kommenderade Rapp, och Carlsson höll an. Ut på saxen
+dinglade nu pastorns slappa kropp, som förlängde sig otroligt som en
+hängds.
+
+-- Fira! kommenderade Rapp igen. Håll an bara!
+
+Men Carlsson hade redan släppt och pastorn låg som en hög i nässlorna,
+dock utan att ge ett ljud ifrån sig.
+
+I en blink var båtsman ute genom fönstret, fick undan stegen och saxen
+och nu släpades pastorn ner till klappbryggan.
+
+Komna ner till sjökanten bröt Carlsson ut:
+
+-- Nu, din håle, skall du få bada!
+
+Det var grunt i stranden, men mycket gyttjigt av all i åratal utkastad
+fiskråk. Rapp tog i hällan, som han fästat omkring den sovandes liv, och
+vräkte honom i sjön.
+
+Då vaknade pastorn och gav till ett skrik som en gris under slakt.
+
+-- Hala! kommenderade Rapp, som märkte, att folket lystrade oppe på
+backen och redan skyndade till.
+
+Men Carlsson lade sig på knä och vältrade pastorn i gyttjan, gnodde in
+hans svarta kläder med händerna, så att varje spår av olyckan, som skett
+i brudsängen, var bortblandat.
+
+-- Vad är det därnere? Vad är det? ropades uppifrån av de nerrusande
+karlarne.
+
+-- Pastorn har fallit i sjön! Ohoj! svarade Rapp och halade in den
+skrikande prästen.
+
+Och nu blev det folksamling. Carlsson spelade den ädelmodige räddaren ur
+livsfara och gjorde den medlidsamme samaritanen, himlande sig och
+beskärmande sig på brutet landsmål, som han alltid tog till, när han
+skulle vara vek och trovärdig.
+
+-- Kan ni tänka er, att jag kommer ner här som rakt av en händelse, och
+så hör jag något, som plaskar och kvillar, så jag trodde det var en skäl;
+och så får jag se, att det var våran egen lelle pastor. Å, Herre Je, sa
+jag ått båssman, jag tror det är sjölve pastor Nordström, som ligger där
+och klypper med lellvingen. Och så sa jag åt Rapp: Rapp du, spring etter
+en tross! Och så sprang Rapp etter en tross. Men när vi feck stroppen om
+det tjocka på'n, så sätter han till att skrika, som om man ville gälla
+honom. Och se så han ser ut?
+
+Pastorn såg verkligen obeskrivligt svår ut; och karlarne betraktade sin
+herde med leda blandad med outrotlig vördnad och ville skaffa undan honom
+så fort som möjligt. Till den ändan gjordes en bår av två par åror och på
+den lades pastorn, lyftes upp på åtta starka axlar att bäras upp till
+logen, där han skulle klädas om.
+
+Spelman, som var alldeles full och trodde, att det var frågan om något
+spektakel, stötte till och drog sta med »Ur vägen, ur vägen för gamla
+Smittens bår!» Pojkar kommo fram ur buskar och sällade sig till, och
+professorn, som återfunnit sin förlorade ungdom, satte sig i spetsen och
+sjöng, och Norman, som inte kunnat hålla tätt med sin musikaliska svada,
+hade letat fram klaveret.
+
+Men när de kommo upp på gården, rusade kvinnorna till, och när de fingo
+se pastorn i den sorgliga belägenheten, intogos de av medlidande och
+förbarmade sig över den medvetslöse. Madam Flod sprang efter ett
+sängtäcke och kastade över eländet, i trots av Carlssons varningar, och
+så sattes på varmt vatten och låntes linne och gångkläder av professorn.
+Och då de kommo upp på logen, lades den sjuke, som han kallades -- för
+ingen ville vara nog vanvördig att vidgå, att han var full -- på torr
+halm. Rundqvist kom med snäppan och ville slå åder, men jagades bort, och
+när han inte fick sin vilja fram, bad han att åtminstone få läsa något
+över den sjuke, för han kunde en läsning över vattusiktiga får, men han
+fick inte alls befatta sig med prästen och ingen annan heller av
+karltroppen.
+
+Men Carlsson smög upp på sin kammare, ensam denna gång, för att undanröja
+spåren av sin förödmjukelse. När han kom in och såg förödelsens styggelse
+i den smutsade brudsängen, erfor han ett ögonblicks svaghet, uttröttad av
+de sista dagarnes och nattens mödor, och han tänkte på hur annorlunda det
+skulle ha varit med Ida, om deras förhållande kommit till stånd. Han gick
+fram till fönstret och tittade ut över viken med en lång svårmodig blick.
+Molnen därute hade skingrat sig och dimmorna samlade sig i vita flor
+över vattnet; solen gick upp och bröt in i brudkammaren, lyste på det
+bleka ansiktet och de urvattnade ögonen, som knepos ihop, som om de
+stretat emot en frambrytande gråt. Håret låg i fuktiga tovor ner i
+pannan, den vita halsduken var svartfläckig, rocken hängde slapp.
+Solvärmen tycktes ge honom en fross-skakning, och farande med handen över
+pannan vände han sig om inåt rummet.
+
+-- Ja, men det är vådligt i alla fall! sade han till sig själv, röck upp
+sig ur sin slapphet och började riva kläderna ur sängen.
+
+
+
+
+SJÄTTE KAPITLET.
+
+Ändrade förhållanden och ändrade
+meningar; jordbruket går ner och
+gruvdriften blomstrar.
+
+
+Carlsson var icke mannen, som lät obehagliga förnimmelser inverka på sig
+mer än han ville, utan han hade kropp att ta skurarne, skaka sig och låta
+det rinna av. Sin ställning som gårdsägare hade han vunnit genom
+duglighet och vetande, och att madam Flod tog honom till man, var lika
+mycken vinst för henne som för honom, trodde han. Emellertid, sedan
+bröllopsoset dunstat av, började Carlsson bli mindre ivrig, säker som han
+gjorde sig om giftorätt och arv, alldenstund man kunde vänta barnet om
+ett par månader. Tanken på att göra sig till herre hade han övergivit, då
+han såg att det inte gick; utan i dess ställe lagade han sig till att
+göra storbonde. Drog en präktig ulltröja, satte på sig ett massivt
+förskinn och anlade sjöstövlar. Tillbragte mycken tid vid
+chiffonjéklaffen, där hans älsklingsplats var; läste bladen, skrev och
+räknade mindre än förr, övervakade arbetet med pipa i munnen samt visade
+ett tynande deltagande för jordbruket.
+
+-- Jordbruket går ner, sade han, det har jag läst i bladen; och det är
+billigare att köpa sin säd!
+
+-- Han sa annat förr, menade Gusten, som höll noga reda på allt vad
+Carlsson sade och gjorde, men inskränkte sig till ett slött
+underkastande, utan att dock inträda som son åt inkräktaren.
+
+-- Tiderna förändras och vi med dem! Jag tackar Gud för var dag jag blir
+klokare! svarade Carlsson.
+
+Samtidigt började han besöka kyrkan om söndagarne, deltog i allmänna
+frågor och blev vald till kommunalnämnden. Därigenom kom han i närmare
+beröring med pastorn och fick uppleva den stora dagen att få säga du till
+honom. Det var en av hans äregirighets största drömmar och han tröttnade
+inte på ett helt år att tala om på gården vad han sade och vad Nordström
+svarade.
+
+-- Hör du, Nordström lella, sa jag, den här gången ska du låta mig råda!
+Och då sa Nordström: Carlsson, sa han, du ska inte vara halsstarrig,
+fastän du är en klok karl, och en förståndig karl, sa han.
+
+Därpå följde en mängd kommunala bestyr, bland vilka brandsyn var den mest
+omtyckta. Det var att resa omkring på socknens bekostnad och dricka
+kaffehalvor hos bekanta. Även riksdagsmannavalet, som dock ägde rum långt
+upp i land, hade sina förförelser och sina små efterslängar, som kändes
+ända ut i skären. Vid valtiden och även eljes ett par gånger om året kom
+baronen ut med jaktherrar och ångbåt, och då betaltes femtio kronor för
+jakträtten på ett par dagar; punsch och konjak rann i nätter och dagar,
+och man skildes från jägarne med den rotade meningen, att det var
+schangtilt folk.
+
+Carlsson kom sålunda upp och blev ett ljus på gården: en myndighet med
+högre förstånd om saker, som de andra ej begrepo. Men det fanns en svag
+punkt kvar, och som han kände stundtals: han var uppe från land och var
+ingen sjökarl.
+
+För att utplåna denna sista rangskillnad syntes han börja lägga sig mer
+ombord med sjösakerna och visade stor lust för sjön. Skurade upp en bössa
+och for på jakt; deltog i notdragning och skötsättning, samt vågade på
+längre segelfärder.
+
+-- Jordbruket går ner och _vi_ måste forcera fisket, svarade han hustrun,
+när hon med oro såg kreatur och åker falla i vanhävd.
+
+-- Framför allt fisket! Fisket för fiskaren och jorden för jordbrukaren!
+förkunnade han, numera oemotståndligt, sedan han av skolläraren på
+kyrkstämman lärt sig lägga sina ord »pallementarist».
+
+Visade sig någon brist i behållningen, så fick man hugga ved.
+
+-- Skogen skall gallras, om den ska bli mogen! Så säger åtminstone den
+rationelle lanthushållaren; jag vet _inte_, jag.
+
+Och när Carlsson inte visste det, hur skulle då de kunna veta det!
+
+Rundqvist fick jordbruket sig överlåtet, Clara kreaturen. Och Rundqvist
+lade åkern i gräsvall och sov middag till frukost på dikesrenarne, sov
+middag till aftonvards i buskarne och kastade stål över korna, när de
+inte mjölkade.
+
+Gusten hölls på sjön ändå mer än förr och återknöt det gamla
+jägarförbundet med Norman. Intresset, som ett ögonblick satt alla armar i
+rörelse, hade fallit bort; att arbeta för en annan muntrade icke vidare,
+och därför gick det hela lojt, men lugnt, sin stilla gång.
+
+Frampå hösten, ett par månader efter bröllopet, inträffade emellertid en
+händelse, som verkade likt en kastvind på Carlssons farkost, nyss utlupen
+med fulla segel. Hustrun kom nämligen ner med ett dödfött, alldeles för
+tidigt fött foster. Omständigheterna voro dessutom oroande och läkaren
+förklarade bestämt, att nu var det slut: inga barn mer!
+
+Det var ödesdigert för Carlsson, ty nu hade han endast till utsikt för
+framtiden att komma på undantag. Som gumman därtill var krasslig efter
+förlossningen, hotade denna förändring i hans ställning att inträda förr
+än drömt var. Gällde sålunda att väl begagna tiden, göra sig vän av den
+orätta mammon, samla i ladorna och tänka på morgondagen.
+
+Nu blev det nytt liv i Carlsson. Åkerbruket skulle i hast upphjälpas;
+varför, det angick ingen. Timmer fälldes, för det skulle byggas en ny
+stuga; varför, det behövde han inte skriva någon på näsan; jägarvurmen
+måste i hast stävjas hos Norman, som än en gång lockades från sin vän;
+och Rundqvist fångades in och blåstes upp med ökade förmåner. Det
+plöjdes, såddes, fiskades och timrades, varunder de kommunala bestyren
+fingo ligga nere.
+
+Samtidigt slog sig Carlsson på husligt liv; satt inne hos sin gumma och
+läste ibland ett ord för henne ur den Heliga Skrift eller ur psalmboken;
+talade till hennes hjärta och vädjade till hennes ädlare känslor, utan
+att rätt kunna förklara sig, vart han ville hän. Gumman tyckte om att ha
+sällskap och höra någon prata, så att hon satte värde på dessa små
+uppmärksamheter utan att vidare fästa något avseende på vad dessa
+dödsberedelser kunde innebära.
+
+En vinterafton, när viken låg, fjärdarne voro ofarbara och man varit
+instängd fjorton dagar, utan att kunna hälsa på en granne, utan att få
+ett brev eller en tidning; då ensamheten och snön låg tyngande över
+sinnena och den korta dagen endast tillät obetydligt med arbete, hade
+folket samlats i köket och Gusten med dem. Elden brann i spisen och
+pojkarne sutto och byggde på not; flickorna spunno och Rundqvist satt och
+slöjdade spadskaft. Snön hade fallit hela dagen och gick redan över
+fönsterrutorna, så att det såg ut som ett likrum inne i köket, och varje
+kvart måste en karl ut och skotta från dörren, så att man inte skulle
+snöa in och inte kunna komma till ladugården att mjölka och nattfodra.
+
+Nu var det Gustens tur att gå och skotta; med oljerocken och sydvästen
+över sin tröja och uttermössa lagade han sig att komma ut; bände upp
+farstudörren, mot vilken drivorna lagt sig och stod ute på backen i yran.
+Luften var svart, snöflingorna voro gråa som malar, stora som hönsfjädrar
+och singlade ner oupphörligt, oupphörligt, lade sig tyst på varandra,
+lätt först, tyngre sedan, packade sig och växte. Det gick redan upp på
+stuguväggen ett gott stycke och endast i fönsternas övre kant skimrade
+ljusen inifrån igenom. Gusten såg, att det lyste ifrån stugan, där han
+visste att modern och Carlsson voro inne. En hastigt påkommen nyfikenhet
+förledde honom att pilla ner den övre snön, så att han fick ett kikhål,
+och stigande upp på drivan kunde han titta in i rummet. Carlsson satt som
+vanligt framför chiffonjéklaffen och hade ett stort papper framför sig,
+ovantill tryckt med en stor blå stämpel, som såg ut som ritningen på en
+riksbankssedel; med pennan lyftad i högsta hugg syntes han tala för
+gumman, som stod bredvid, färdig att lämna henne pennan till någon
+skrivning. Gusten satte örat till rutan, men han hörde bara ett mummel
+för dubbelfönsternas skull. Bra gärna ville han dock ha reda på vad som
+försiggick, ty han anade, att det rörde honom på det närmaste, och han
+hade lärt sig, att det var viktiga saker, som kunde avgöras, när man
+skrev på tryckt papper.
+
+Sakta öppnade han farstudörren, sköt av sig halmskorna och kröp upp för
+trappan, tills han kom upp på övre farstugolvet. Där lade han sig på
+magen och med huvudet hängande ner mot dörren kunde han höra vad som
+talades inne i stugan hos modern.
+
+-- Anna Eva, förkunnade Carlsson med en ton mellan kolportörens och
+kommunalmannens, livet är kort och döden _kan_ komma över oss, innan vi
+veta det. Vi _måste_ därför vara betänkta på att gå hädan, antingen det
+nu sker i dag eller i morgon, det är _alldeles_ detsamma! Skriv därför nu
+så gott först som sist.
+
+Gumman tyckte inte om att höra så mycket om döden, men Carlsson hade nu i
+månader inte talat om annat, så att hon endast hade ett lamt motstånd att
+sätta mot det talet.
+
+-- Ja, men sir Carlsson, alldeles detsamma är det inte mig, om jag dör i
+dag eller om tio år, och jag kan leva länge än.
+
+-- Asch, jag har inte sagt att du _ska_ dö, jag har bara sagt, att vi
+_kan_ dö, och om det sker i dag eller i morgon eller om tio år, det är
+alldeles detsamma, då det ändå ska ske! Skriv bara!
+
+-- Ja, men det förstår jag inte, strävade gumman emot, som om döden ville
+komma och ta henne, det kan väl inte...
+
+-- Jo, men det är alldeles detsamma, när det ändå ska ske! Kanske det
+inte är så! Jag vet inte, jag! Skriv i alla fall!
+
+Det var som att lägga ett rep om halsen och dra till, när Carlsson kom
+med sitt: Jag vet inte, jag, och gumman kunde inte reda sig längre, utan
+gav efter.
+
+-- Nå, vart vill han komma nu? frågade hon uttröttad och uttråkad av det
+långa talet.
+
+-- Anna Eva, du ska tänka på dina efterkommande, ty sådan är människans
+första plikt; och därför ska du skriva.
+
+I detsamma öppnade Clara på köksdörren och frågade utåt efter Gusten, som
+icke ville röja sig och därför förblev tyst utan att dock kunna höra vad
+som följde inne i stugan.
+
+Clara gick tillbaka in och Gusten klättrade ner, stannade utanför
+stugdörren och hörde de sista avgörande orden från Carlsson, vilka läto
+honom sluta till, att skrivningen var verkställd och ett testamente
+uppsatt.
+
+När han kom in i köket igen, såg folket, att det var något med honom. Han
+talade i förtäckta ordalag om att han skulle knäppa en räv, som han hört
+skrika, om att det vore bättre att gå till sjös än sitta hemma och låta
+lusen äta sig, att lite vitt ibland fodret kunde ge kampar kurage, men
+också sätta döden på dem, om det blev för mycket.
+
+Carlsson var däremot vid kvällsbordet ytterst människovänlig,
+underrättade sig om Gustens arbetsplaner och jaktavsikter, tog fram
+timglaset och lät den vita sanden rinna, ty, sade han, »minuterna äro
+dyra; låtom oss ock äta och dricka, ty i morgon skola vi dö! Tjo!»
+
+Gusten låg länge vaken om natten, och många mörka tankar och svarta
+planer korsade sig i hans huvud; men han var ingen stark själ, som kunde
+ändra omständigheterna efter sitt sinne, sätta om tankar i handling, utan
+när han tänkt igenom en sak, lämnade han den såsom fullbordad.
+
+Efter att ha sovit några timmar och drömt om andra saker, var han lika
+glad igen och lät udda vara jämnt, litande på att med dag skulle komma
+råd, att rättvisan väl skulle ha sin gång och mera sådant.
+
+                  *       *       *       *       *
+
+Våren kom igen, svalorna reparerade sina bon och professorn kom
+tillbaka.
+
+Omkring hans stuga hade Carlsson under årens lopp röjt en trädgård,
+planterat syrener, till vilka han hämtat skott och ympar från
+prästgården, fruktträn och bärbuskar, sandat gångar och anlagt bersåer.
+Det började därför se herrskapslikt ut på gården. Och ingen kunde neka,
+att utbördingen dragit in trevnad och välstånd med sig, att han fått
+kreatur och åker i hävd, hus och stängsel i stånd; till och med priset på
+fisken hade han drivit upp i staden och inrättat sig med ångbåten, så att
+de långa tidsödande stadsresorna icke mer behövde göras.
+
+Nu, när han slappade av och var trött samt hölls med bygget på sin stuga,
+så klagade man.
+
+-- Gå på ni själva, nu, får ni se hur gott det är! svarade Carlsson. Var
+och en för sig och Gud med oss alla!
+
+Och han hade nu sin stuga under tak, började anlägga trädgård och
+plantera omkring den, väga och röja. Och han hade byggt sin stuga med en
+viss smak, så att den skämde ut de andra. Den hade bara två rum och kök
+nere, men den såg ändå ståtligare ut än de gamla stugorna på gården, man
+kunde inte säga, vad det låg i. Om han rest takstolarne i höjden och
+låtit takskägget springa långt ut över väggen; eller om det låg i att han
+sågat »krucifixer» i täckbrädena, eller om det var verandan, som han satt
+upp framför dörren med några trappsteg. Där var inga dyrbarheter, men det
+såg ändå litet villaaktigt ut. Röd var hon som en ko, men knuttimret var
+svart i ändarne och panelat; fönsterbrädena voro vitstrukna och verandan,
+ett lätt tak på fyra stolpar, var blåmålad. Och så hade han haft förstånd
+att välja plats, alldeles under bergroten och så att två gamla ekar
+råkade stå mitt framför, ungefär som början till en påtänkt allé eller
+park. Och när man satt på verandan, hade man deri vackraste utsikten:
+viken med vassarne, den långa gröna källängen och en sänka genom
+kalvhagen, så att man såg båtarne längst bort i sundet.
+
+Gusten gick och blängde på allt detta, önskade det ogjort och såg det an
+som på en geting, vilken hålls med att slå fast sitt näste under
+takstolarne och som han gärna ville krafsa bort, innan den lagt ägg och
+kanske blir kvar med sin avkomma. Men han hade inte kraft att ta dän
+honom, och därför blev han sittande.
+
+Gumman var krasslig och tyckte, att allt var bra som det gick, och i
+förkänslan av det rammel, som skulle uppstå, när hon gått all världens
+väg, såg hon icke ogärna, att hennes man, för det var han i alla fall,
+skulle ha ett tak över huvet och inte gå som en stackare. Hon förstod
+inte rättssakerna, men hon hade en aning om, att allt icke var rätt
+tillgånget med bouppteckning, arvskiften och testamenten, men det fick
+bli sedan, bara hon slapp ifrån det, och någon gång skulle det bryta
+löst, om inte förr, så den dagen, när Gusten måste tänka på att gifta
+sig, och några sådana tankar torde någon ha satt i huvet på'n, för han
+var inte sig lik mer, utan gick och såg vurmig ut.
+
+En eftermiddag i slutet av maj stod Carlsson i sitt nya kök och murade på
+spisen, då Clara kom och ropade honom:
+
+-- Carlsson, Carlsson, professorn har kommit ut med en tisk herre, som
+söker honom!
+
+Carlsson fick av förskinnet, torkade händerna och gjorde sig i ordning ta
+emot, nyfiken vad det ovanliga besöket kunde gälla.
+
+Kommen ut på verandan stötte han på professorn, som medförde en herre i
+långt svart skägg och som såg skarp ut.
+
+-- Direktör Diethoff vill tala till Carlsson, sade professorn och visade
+med en gest på sitt sällskap.
+
+Carlsson borstade av en sittplats på verandans bänk och bjöd sitta.
+
+Direktören hade inte tid att sitta, utan frågade på stående fot, om
+Rågholmen kunde få köpas.
+
+Carlsson undrade till vad ändamål, ty holmen var kanske tre tunnland stor
+med bergknallar, lite granskog och endast obetydligt fårbete.
+
+-- Till industriellt ändamål, uppgav direktören och frågade, vad den
+kostade.
+
+Carlsson var villrådig och bad om betänketid, tills han kunde utlura, vad
+det var som gav holmen dess oväntade värde. Men det var icke direktörns
+mening, att han genast skulle få veta det, utan han upprepade än en gång
+sin fråga om vad holmen kostade och tog åt bröstfickan, där en tjock
+ansvällning, synlig genom klädet, antydde, att här fanns moltum!
+
+-- Å, den kan väl inte vara så dyr, menade Carlsson, men jag måste tala
+vid gumman och sonen först.
+
+Och så sprang han ner till stugan; blev borta en bra stund och kom igen.
+
+Nu såg han brydd ut och tycktes ha svårt att komma fram med sin
+anhållan.
+
+-- Säg själv, direktören, vad han vill ge, klämde han slutligen fram.
+
+Nej, det ville inte direktören.
+
+-- Nå, om jag säger fem, så tycker herrn väl inte det är för mycket, fick
+Carlsson fram med andan i halsen och svetten i pannan.
+
+Direktör Diethoff öppnade rocken, tog fram plånboken och lade fram tio
+stycken hundrakronor.
+
+-- Här är ett så länge i hand och de fira kommer på höst. Är det rätt?
+
+Carlsson höll på att dabba sig; men gjorde våld på sina översvallande
+känslor och svarade tämligen lugnt, att det var rätt, oaktat han bara
+menat fem hundra kronor, men fått i tusen. Därpå gick man ner till gumman
+och sonen för att underteckna köpekontraktet och kvittera summan.
+Carlsson blinkade och grinade åt de båda kompanjonerna, att de skulle
+hålla med, men de förstodo ingenting.
+
+Slutligen tog gumman på sig glasögonen och läste, efter att ha skrivit
+under.
+
+-- Fem tusen! skrek hon. Vad i allan dar, men Carlsson sa ju hundra.
+
+-- Sa jag! tyckte Carlsson. Nej, du hörde orätt, Anna Eva. Kanske jag
+inte sa tusen, Gusten? Här blinkade han alldeles rysligt, så att
+direktören såg det.
+
+-- Ja, nog _tyckte_ jag han sa tusen! höll Gusten med så gott han kunde.
+
+Skrivningen var över och direktören förklarade nu, att han ämnade för
+sitt bolags räkning ta upp en fältspatgruva på Rågholmen.
+
+Ingen visste, vad fältspat var, och ingen hade nånsin tänkt på den
+skatten, utom Carlsson, som nog hade haft sina tankar ditåt, men saknat
+kapital, drog han till med.
+
+Direktören omtalade då, att fältspat var en röd stensort, som nyttjades
+på porslinsfabriker. Om åtta dar skulle förvaltarens hus, som redan var
+beställt på snickerifabriken, vara uppsatt, om fjorton skulle
+arbetarkasernen av trä stå på sin plats och med trettio man skulle
+arbetet vara i gång.
+
+Och därmed reste han.
+
+Det hade kommit så hastigt över dem, detta guldregn, att de inte hade
+haft tid att uträkna alla följderna. Tusen kronor på bordet, fyra tusen i
+höst, för en värdelös kobbe; det var för mycket på en gång. Och därför
+sutto de hela aftonen i endräkt och spekulerade över vad som kunde falla
+på dem oberäknat. Naturligtvis finge man sälja fisk och andra produkter
+åt så många arbetare och förvaltarn, ved också, det var ingen fråga om
+det; och så kom direktören ut, kanske med familj, och ville bo där på
+sommarnöje; och då kunde man naturligtvis sätta upp hyran åt professorn,
+och Carlsson kunde kanske få hyra ut sin stuga åt någon och det skulle
+bli så bra alltsammans.
+
+Carlsson lade själv in pengarne i chiffonjén och satt vid klaffen halva
+natten för att räkna.
+
+                  *       *       *       *       *
+
+Under den vecka, som följde, gjorde Carlsson täta Dalaröbud, återkom med
+snickare och målare och höll små mottagningar på sin veranda, där han
+ställt ut ett bord, vid vilket han satt och drack konjak och rökte pipa,
+övervakande arbetet, som nu framskred med stark fart.
+
+Sålunda märktes snart tapeter i alla rum ända ut i köket, där också en
+Bolinderspis murades in; fönsterna förseddes med gröna utanluckor, som
+lyste på långa håll, verandan ströks om och blev vit och rosenröd samt
+fick en blå och vitrandig bolstervarsgardin åt solsidan; och runt om gård
+och trädgård sträckte sig ett staket av spjälor, gråmålade och med vita
+knoppar. Folket stod långa stunder och gapade på härligheten, men Gusten
+stod helst på avstånd bakom en knut eller en tät buske och mottog sällan
+eller aldrig inbjudningen till Carlssons veranda.
+
+Det var en av Carlssons drömmar, drömda i riktigt klara nätter, att sitta
+som professorn på en veranda, självsvåldigt lutad bakåt, läppja på ett
+konjaksglas med fot, se på utsikten och röka en pipa -- cigarr hellre,
+men det var för starkt för honom ännu.
+
+Och han satt där en morgonkvist åtta dagar senare och hörde en ångbåt
+blåsa i sundet utanför Rågholmen.
+
+-- Nu kommer de, tänkte han, och som patron på stället ville han vara
+schangtil och ta emot dem.
+
+Därför gick han ner i stugan och klädde sig, skickade efter Rundqvist och
+Norman, att de skulle komma och följa honom till Rågholmen och ta emot de
+främmande herrarne.
+
+Om en halv timme lade ekan ut ur hamnen och Carlsson satt till rors.
+Pojkarne fingo då och då en påminnelse om att ro i takt, så att man kom
+fram som folk.
+
+När de krökt om sista udden och sundet öppnade sig, på ena sidan
+begränsat av Storön och på den andra av Rågholmen, tedde sig en praktfull
+anblick för dem. Till ankars i sundet låg en ångbåt, prydd med flaggor
+och signaler, och mellan båten och land gingo små jollar med matroser i
+blåa och vita tröjor. Uppe på strandklippan, som lyste rosenröd av den
+blottade fältspaten, stod en klunga herrar och ett stycke ifrån dem en
+musikkår, vars mässingsinstrument gåvo en praktfull tavla mot de svarta
+granarna.
+
+Våra roddare från Hemsö undrade, vad man kunde skaffa däruppe, och rodde
+i skjul för klippan för att kunna komma så nära som möjligt och se och
+höra. Ett, tu, tre, just som de lågo inunder samlingsplatsen, hördes ett
+susande i luften som om tolvhundra ejdrar flugit upp, därpå ett dån, som
+om det kommit inifrån berget, och så ett krasande, som om hela holmen
+spruckit.
+
+-- Vad hålen! var allt vad Carlsson hann säga, ty i nästa ögonblick kom
+ett stenregn plumsande omkring båten, efterföljt av ett grusregn och så
+ett hagel av småsten.
+
+Och så talade en röst uppe på berget; talade om storslöjd och näringar,
+ackumulerat arbete och så något utländskt, som inte Hemsöarne förstodo.
+
+Rundqvist trodde, att det var en predikant, och tog mössan i hand, men
+Carlsson förstod, att det var direktionen, som talade.
+
+-- Ja, mina herrar, slutade direktören, vi ha mycket sten här framför
+oss, och jag slutar mitt tal med att önska, det de alla må varda bröd!
+
+-- Bravo!
+
+Och så blåste musiken upp en marsch. Herrarne kommo nertågande till
+stranden, alla bärande små stenbitar i handen, som de fingrade på under
+skratt och stoj.
+
+-- Vad gör ni där med båten! skrek en herre i flottans uniform åt
+Hemsöarne, som vilade på årorna.
+
+De visste inte, vad de skulle svara, men hade inte trott, att det var
+farligt att titta på ståten.
+
+-- Hm! Det är patron Carlsson själv ju! upplyste direktör Diethoff, som
+kommit fram. Det är ju vår värd på stället, presenterade han. Kom och ät
+frukost med oss nu!
+
+Carlsson trodde inte sina öron, men övertygades snart om att bjudningen
+var allvar, och snart satt han på ångbåtens akterdäck vid ett dukat bord,
+som han aldrig sett maken till. Han hade krusat först, men herrarne voro
+så ofantligt gemena och tilläto icke, att han tog av sig förskinnet en
+gång. Men Rundqvist och Norman fick äta i förn med manskapet.
+
+Aldrig hade Carlsson tänkt sig paradiset härligare. Mat som han inte
+visste namn på och som smälte i mun likt honing, mat som rev opp i halsen
+alldeles som en sup, mat i alla färger; och sex glas stodo framför hans
+och alla de andra herrarnes platser; och det dracks viner som var som att
+lukta på ett blomster eller kyssa en flicka, viner som stack i näsan, som
+kittlade i benen och som narrade en att skratta. Och under allt detta
+blåste musiken så ljuvligt, så att det kvillade i näsroten, som om en
+ville gråta, ibland så det frös om tinningarne, och emellanåt gjorde det
+så gott i hela kroppen så en ville dö.
+
+Och när allt var till ända, talade direktören för värden på stället,
+berömde honom för att han hedrade sitt stånd och icke övergav
+modernäringen för en osäker vinning på andra områden, där nöden gick arm
+i arm med lyxen. Och så skålade de med honom. Carlsson visste inte, när
+han skulle skratta eller vara allvarsam, men han såg herrarne skratta,
+när han tyckte att det sades något mycket allvarsamt, och då skrattade
+han med.
+
+Efter frukosten skulle bjudas kaffe och cigarrer och man reste sig från
+bordet. Carlsson, ädel som en lycklig, gick fram i förn för att se efter
+om pojkarne fått något, då direktören kallade på honom och bad honom
+stiga in i hytten ett ögonblick.
+
+Då de kommit in, förelade herr Diethoff honom ett förslag, att han, för
+att konsolidera sin ställning och kunna uppträda vid förefallande behov
+med mera auktoritet bland arbetarne på holmen, skulle teckna sig för
+några aktier.
+
+-- Ja, si det förstår jag mig inte på, menade Carlsson, som hade litet
+lukt på affärskutymer och visste, att man aldrig skulle avsluta några
+köp efter att ha druckit.
+
+Men direktören släppte honom icke och efter en halv timme hade Carlsson
+fyrtio aktier à hundra kronor i Fältspats-Aktiebolaget Eagle samt
+uttryckligt löfte på att bli revisorssuppleant. -- Carlsson bad honom
+skriva upp ordet! -- Inbetalningarne talades inte om; de skulle gå »pö om
+pö» och à konto.
+
+Därpå dracks kaffe och konjak och punsch och bilinervatten, så att
+klockan blev sex, när Carlsson skulle i båt.
+
+Vid debarkeringen fick han fallrep, vilket han ej förstod, utan tryckte
+han alla matrosernas händer, som stodo vid trappan och bad dem hälsa på,
+när de kommo i land.
+
+Och med sina fyrtio aktiebrev med vidhängande kuponger lät han ro sig
+hem, sittande vid roret med en regalia i mun och en korg punsch mellan
+knäna.
+
+När han kom hem, svällde han av salighet, bjöd på punsch ända ut i köket,
+visade aktiebreven, som sågo ut likt jättestora riksbankssedlar; ville
+bjuda ner professorn och bemötte de andras invändningar däremot med att
+han var revisorssuppleant och kunde vara lika så god som en tisk
+musikant, som inte var någon lärd och inte heller därför någon riktig
+professor. Han hade bålstora planer; ville grunda ett enda stort
+strömmingssalteribolag för skärgården, inkalla tunnbindare från England,
+befrakta fartyg med salt direkt från Spanien! I samma andedrag talade han
+om modernäringen, dess representanter och framtid, uttryckte sina
+farhågor och förhoppningar. Man drack hans punsch och insvepte sig i
+tobaksmoln och glada hägringar om Hemsös lysande framtid.
+
+Carlsson var uppe på tinnarna och han fick svindelanfall. Modernäringen
+blev satt i bakgrunden, och besöken på Rågholmen blevo dagliga. Han
+gjorde bekantskap med förvaltaren och satt på hans veranda och drack
+konjak med bilinervatten, under det arbetarne åsågos knacka stenar för
+att få ut kvartsådrorna, som utgjorde det svåraste hindret för hela
+bergets utskeppande på en eller ett par gånger. Förvaltaren var en för
+detta gruvbas, som hade nog förstånd att stå väl med aktieägaren och
+revisorssuppleanten och som ägde tillräcklig insikt att fatta, huru länge
+affären skulle kunna gå.
+
+Men gruvdriftens iståndkommande hade även sitt lilla inflytande på
+Hemsöbornas fysiska och moraliska välbefinnande, och närvaron av trettio
+ogifta arbetare började visa sina verkningar.
+
+Lugnet var stört. Det sköt och dundrade hela dagen från berget; ångbåtar
+visslade i sundet; jakter kommo, lade till och spydde massor med sjöfolk
+i land. Om aftnarne anlände arbetare upp till gården; slogo lovar kring
+brunnen och ladugården; falkade efter flickorna; ställde till dansar;
+söpo med pojkarne och slogos emellanåt. Folket svirade om nätterna och om
+dagarne var det ingen ordning med dem; sovo på ängarne, stodo och nickade
+framför spisen. Och litet emellan kom förvaltaren på besök. Då skulle
+kaffepannan på, och som man inte kunde bjuda den herrn på brännvin, så
+måste det alltid finnas konjak i huset. Men man fick sälja fisk och smör,
+och pengar strömmade in, så att det levdes flott, och kött kom oftare på
+bordet än förr.
+
+Carlsson började bli fet och gick i ett litet halvrus dagen om, dock utan
+att bli överlastad, och sommaren förflöt som en enda lång fest för honom,
+som delade tiden mellan kommunala värv, gruvdrift och naturförsköningar
+hemma kring knutarne.
+
+Han hade nu på hösten varit ute på brandsyn i åtta dagar och kom hem en
+tidig morgonstund, då han mottogs av gumman med den oroande
+underrättelsen, att det måste ha hänt något ute på Rågholmen. Där hade
+nämligen varit tyst i fyra dygn; inte ett skott var lossat och inga
+ångbåtsvisslor hade hörts. Folket hemma på ön hade varit sysselsatt med
+tröskning, så att ingen haft tid att besöka gruvan. Förvaltaren hade icke
+heller varit synlig, och arbetarne hade upphört att dra kring ön om
+kvällarne. Det måste sålunda ha hänt något. För att utröna detta, lät
+Carlsson spänna för, som han kallade det, när han skulle låta ro sig till
+gruvan. Ekan hade han låtit stryka vit med blå rand, och för att få ett
+mera patronaktigt utseende, när han satt till rors, hade han skaffat sig
+en talja av en gammal gardinkordong, så att han kunde sitta rak och
+styra, varförutom han inövat Rundqvist och Norman i båtsmansrodd, så att
+det såg ståtligt ut, när han kom farande.
+
+Färden gjorde de raskt, sporrade av nyfikenhet och ängslan, och när de
+kommo i höjd av Rågholmen, förvånades de över den ödslighet, som där
+rådde.
+
+Där var tyst som i graven och ingen människa syntes till. De stego i land
+och klättrade bland stenflisen upp till gruvan. Förvaltarens stuga var
+borta; alla verktyg och redskap sin kos; endast kasernen, som skjulet
+kallades, stod på sin plats, men utrymd och spolierad, så att allt som
+löst varit var borttaget: dörrar, fönster, bänkar, lavar.
+
+-- Jag tror rent av, att de ha packat in! menade Rundqvist.
+
+-- Det ser så ut! genmälde Carlsson och lät spänna för igen, men denna
+gång till Dalarö, där han måste ha brev liggande på posten.
+
+Och mycket riktigt, där låg ett stort brev från direktören, som
+förkunnade, att bolaget upphört med sin verksamhet i anseende till
+råvarans otjänlighet. Och alldenstund Carlssons fordran å fyra tusen
+kronor utjämnades mot de fyrtio aktier han tecknat och underlåtit
+inbetala, förefanns inga ouppgjorda affärer mera mellan bolaget och
+merbemälte Carlsson och konsorter.
+
+-- Alltså kuggad på fyra tusen, tänkte Carlsson. Nå, man får vara nöjd.
+
+Och med sin sjöfågelsnatur, fastän han var från land, ruskade han på sig
+och var lika torr igen, och än torrare kände han sig, då han läste i ett
+postskriptum, att all kvarlåtenskap tillfölle Hemsö, om de hade lust att
+bortföra den.
+
+Litet hopsjunken hemkom Carlsson efter den färden, berövad en massa
+pengar och sin ärofulla titel. Gusten ville lägga lök på laxen och riva
+upp i saken, men Carlsson strök över alltsammans med en gest:
+
+-- Asch, det var visst värt att tala om. Det var då rakt inte något att
+tala om.
+
+Men dagen efter var han i full verksamhet med sina tre man och stora
+»landjan» att hämta bräder och tegel från Rågholmen. Och innan man visste
+ordet av, hade han rest sig en sommarhydda på ett rum och kök nere vid
+sundet på en plats, som ingen tänkt på, men varifrån man hade utsikt både
+över byn och fjärden.
+
+Sommaren var förbi och dess luftiga dröm. Vintern stundade, och luften
+blev tyngre, drömmarne mörkare och verkligheten antog ett nytt utseende,
+ljusare för somliga, mera hotande för andra.
+
+
+
+
+SJUNDE KAPITLET.
+
+Carlssons sanndrömmar; chiffonjén bevakas,
+men utredningsmannen kommer
+och stryker streck över alltsammans.
+
+
+Carlssons äktenskap, ehuru kort, hade icke varit fullt vad man plägar
+kalla lyckligt. Gumman var till åren, om icke lastgammal, och Carlsson
+stod i begrepp att inträda i sin farliga ålder. Intill sina nu ingångna
+fyrtio år hade han mest släpat för brödet och framkomsten, och den
+flickan han ville ha hade han fått undvara. Nu, när han var framme och
+såg utsikt till en lugn ålderdom, började köttet pocka, kanske starkare
+än annars, emedan han icke haft så strängt arbete sista året, och kanske
+även därför att han fodrat köttet hårdare än det tålde. Hans tankar
+började därför att spela, när han satt i köksvärmen, och hans ögon vande
+sig att följa Claras unga kropp, där hon gick ut och in i stugan. Blicken
+stannade småningom, slog sig ner och vilade, gjorde små utflykter hit och
+dit, flög bort, kom igen. Slutligen satt flickan där, inne i ögat, och
+vart han gick såg han henne. Men det var en annan, som också såg, men ej
+på Clara, utan på ögonen, som följde henne, och ju mer hon såg, dess mer
+trodde hon sig se, och det slog sig som en vagel på hennes öga, som
+värkte och rann.
+
+Det var några dagar före julafton. Mörkret hade fallit, men månen hade
+kommit upp och lyste klar över snöhöljda granar, över den blanka viken
+och den vita marken. En snål nordanvind drog fram och sopade torrsnö för
+sig. Men inne i köket stod Clara och eldade bakugnen, medan Lotten
+arbetade i degtråget.
+
+Carlsson satt i skåphörnet, rökte pipa och spann som en katt i värmen;
+hans ögon voro ute på spel och de gassade sig och gonade sig, när de
+stannade på Claras vita armar, som stucko fram ur linnet.
+
+-- Ska du mjölka först, innan vi sopar opp? frågade Lotten.
+
+-- Ja, det ska jag, svarte Clara och tog på sig en fårskinnskofta, sedan
+hon lagt undan raka och viska.
+
+Så tände hon lagårdslyktan och gick ut. Och när hon gått ut, steg
+Carlsson upp och gick efter.
+
+Om en stund kom gumman ifrån stugan och frågade efter Carlsson.
+
+-- Han gick ut efter Clara till lagårn, svarte Lotten.
+
+Utan att vänta på närmare besked, tog gumman en lykta och gick också ut.
+
+Det blåste vasst ute, men hon ville inte vända om och ta på sig något,
+efter som det bara var ett stenkast att gå. Halt var det på backknallarne
+och snön småyrde som mjöldamm, men hon kom raskt nog upp till lagården,
+gick strax in i fjöset, där det var varmt. Där ställde hon sig att lyssna
+och hörde, att någon viskade inne i fårfållan. I det svaga månskenet,
+som föll in genom spindelvävar och höboss på rutorna, såg hon korna vända
+sina huvuden bakåt och titta på henne med stora, i mörkret grönt lysande
+ögon. Pallen stod där och stävan också. Men det var inte det hon ville
+se, det var något annat, något hon för all världen aldrig ville ha sett;
+något som lockade henne som en halshuggning och som skrämde livet ur
+henne.
+
+Så gick hon då över ströhögarne fram genom fähuset och kom in till fåren.
+Där var mörkt och tyst; lyktan stod släckt, men talgljuset rökte ännu.
+Fåren bände och rasslade med torra lövruskor. Nej, det var inte det hon
+ville se. Så gick hon vidare och kom in till hönsen, som krupit upp på
+pinnarne och småskrockade, som om de nyss blivit väckta.
+
+Dörren stod öppen utåt och hon kom ut i månskenet igen. Två par skodon,
+ett mindre och ett större, hade lämnat spår efter sig i snön, och de voro
+blåa i skuggorna, och de ledde bort till hagledet, som var avlyftat. Hon
+följde efter, som om hon dragits på släp av någon, och spåren lågo efter
+marken som en stolpketting, vid vilken hon var angjord och som nu hivades
+från ett osynligt ställe inne i hagen.
+
+Och det drog och drog, drog henne in i samma hage, förbi samma stätta,
+under samma hasselbuskar, där hon en annan gång, en ryslig gång, hade
+upplevat en aftonstund, som hon aldrig velat minnas. Nu stodo hasslarne
+nakna och buro bara de nysprungna blomknopparne som små kålmaskar, och
+ekarne stodo med sitt bruna, hårda löv skramlande för vinden, men så
+tunna, att man kunde se stjärnorna och den grönsvarta himlen genom dem.
+
+Och mera ketting, mera ketting stacks ut; slingrade in under granarne,
+som lossade sin snö över hennes gråa, tunnade hår, när hon kom emot dem,
+rasade ner över hennes randiga ylleliv, dammade ner på hals och rygg och
+kylde och vätte.
+
+Allt längre och längre bar det av inåt skogen, där tjädern flög upp från
+sin nattkvist och skrämde henne, ut över kärr, där tuvorna gungade --
+över gärdesgårdar, som knakade, när hon skulle sätta över.
+
+Två och två gingo spåren, de ena små, de andra stora, sida vid sida,
+ibland trampande i varandra, om varandra, som om de dansat; över
+stubbåker, där snön blåst av, över stenrös och diken, gärdselhögar och
+vindfällen.
+
+Hon visste inte, hur länge hon gick, men hon frös om huvudet och var
+valhänt, stack de magra, röda händerna under kjolen och blåste i dem
+emellanåt. Hon ville vända om, men det var för sent och hon kunde ha lika
+långt tillbaka som att gå rakt fram. Framåt gick det därför genom en
+aspdunge, vars kvarsittande löv dallrade och skälvde som de frusit i
+nordanvinden; och så kom hon till en stätta. Månskenet föll klart och
+skarpt, så att hon tydligt kunde se, att de suttit där. Hon märkte
+intrycket av Claras kjol, av koftan med fårskinnsbrämet. Det var här
+således! Här! Hon darrade i knävecken, frös som om blodet blivit is,
+brann som om det varit kokt vatten i ådrorna. Och hon satte sig utmattad
+ner på stättan, grät, skrek, lugnade plötsligt av, steg upp och gick
+över. På andra sidan låg viken blank, svart, och rätt över såg hon
+ljusen i stugan och ett ljus uppe vid lagården. Vinden blåste skarpt och
+kändes gå mitt igenom ryggen, slet i hårtestarne och isade näsborrarne;
+halvspringande kom hon ner på isen, åkte ut på den gungande skivan, hörde
+den torkade vassen susa om öronen, knäckas under fötterna, och hon slog
+ikull på en infrusen vakare; reste sig och sprang igen, som om döden
+varit efter henne och bränt henne i ryggen, nådde andra stranden, men
+gick mitt igenom isen, som av det utfallande vattnet lagt sig som
+fönsterrutor på dybotten och som klingande och krasande brusto under
+hennes tyngd. Hon kände kylan stiga uppåt benen, men hon vågade inte
+skrika för att inte någon skulle komma och fråga henne var hon varit.
+Hostande som bröstet ville spräckas, släpade hon sig upp ur vaken, smög
+sig uppför backen, gick rätt in i stugan till sängen, lade sig ner och
+bad Lotten göra eld i spisen och sätta på en panna fläderte; och där blev
+hon liggande.
+
+Hon lät ta kläderna av sig, kasta täcken och fårfällar över sig, elda upp
+med långved, men frös ideligen. Därpå lät hon kalla på Gusten, som satt
+ute i köket.
+
+-- Är du sjuk, mor? frågade han med sitt vanliga lugn.
+
+-- Nu är jag där, svarte gumman pustande, och jag går aldrig igenom.
+Stäng dörrn och gå i chiffongjén. Nyckeln ligger bakom kruthornet på
+hyllan, du vet!
+
+Gusten blev nedslagen och lydde.
+
+-- Öppna klaffen; dra ut tredje lådan på vänster hand och ta det stora
+pappersbrevet... Så där... Lägg det på elden.
+
+Gusten lydde, och snart flammade det på härden, knorrade sig och kolade
+sig.
+
+-- Stäng dörrn, min gosse, och lås till byrån! Stoppa nyckeln på dig!
+Sitt nu här och hör på mig, för i morgon kan jag inte tala mer.
+
+Gusten satte sig, grät en smula, för nu hörde han det var allvaret.
+
+-- När jag lagt igen ögonen, så tar du din fars peschaft, det har du
+själv, och så sätter du sigill för alla nyckelhålen, tills rättens herrar
+kommer.
+
+-- Och Carlsson? frågade sonen tvekande.
+
+-- Den blir på undantaget; det lär väl ingen kunna ta ifrån 'en; men
+inget mer; och kan du lösa ut honom, så gör det! Gud vare med dig,
+Gusten; du kunde ha varit med på bröllopet riktigt; men du hade väl dina
+skäl. Och nu, sir du, när jag reser, så ska du vara förståndig. Ingen
+stoftkista med silverplåt; du kan ta bara en sån där gul som de har
+betsade på Slussplan; och inga myckna mänskor; men klockor vill ja ha,
+och vill pastorn säga några ord, så må han det, och du kan ge honom far
+dins sjögskumshuve me silvret och en fårhalva åt frun; och sen, Gusten,
+ska du se dig om att få gifta dig; ta en flicka du tycker om och håll dig
+till henne, men ta en av din sort, och har hon pengar, så gör det också
+ingenting ont; men ta inte opp någon nerifrån; de bara äter dig som lus;
+och lika barn leka bäst. Vill du nu läsa litet för mig, så ska jag se åt
+få somna.
+
+Dörren öppnades, och Carlsson slant in, mjuk, men förtröstansfull.
+
+-- Är du sjuk, Anna Eva? frågade han kort, så ska vi skicka efter
+doktorn.
+
+-- Det behövs inte, svarte gumman och vände sig åt väggen.
+
+Carlsson anade sammanhanget och ville bli vän igen.
+
+-- Är du ond på mig, Anna Eva? Asch, inte var det värt att bli ond för
+ingenting! Vill du, att jag ska läsa ur boken för dig?
+
+-- Det behövs inte! var allt vad gumman svarade. Carlsson, som märkte,
+att här inte var något mer att göra, och som inte tyckte om bortkastat
+arbete, tog saken, som den var, och satte sig på pinnsoffan att vänta.
+Som affärerna voro klara och gumman inte hade lust eller kraft att
+meddela sig, så var ingenting att tillägga; och vad som rörde Gusten och
+honom, det skulle nog bli bra med sen. Att hämta en läkare tänkte ingen
+på, ty folket var vant här att självdö och för övrigt var all förbindelse
+med land avbruten.
+
+I två dygn bevakade de kammaren och varandra, och när den ena somnade in
+på en stol eller soffan, tog den andra en lur med ena ögat. Men så snart
+någon rörde på sig, spratt den andra upp.
+
+På julaftonsmorgon var madam Carlsson död.
+
+Det var för Gusten som om navelsträngen först då blivit avklippt; som om
+han blivit lössliten från moderslivet och blivit en självständig man.
+Sedan han lagt igen den gamlas ögon och fått psalmboken under hakan på
+henne, så att munnen inte skulle falla ner, tände han i Carlssons närvaro
+på ett ljus, tog fram petschaftet och lack och förseglade chiffonjén.
+
+De kuvade lidelserna vaknade; Carlsson gick fram och ställde sig för
+chiffonjén med ryggen.
+
+-- Höllu, vad gör du för slag, pojke? menade han.
+
+-- Jag är inte pojke numer, svarte Gusten, utan jag är bonn på Hemsö, och
+du är undantagsman.
+
+-- Jo, de ska vi bli två om! tyckte Carlsson.
+
+Gusten tog ner en bössa från väggen; slog opp hanen, så knallhatten
+syntes, trummade på kolven och röt för första gången i sitt liv:
+
+-- Ut! Annars knäpper jag dig!
+
+-- Hotar du?
+
+-- Ja, när inga vittnen finns! svarte Gusten, som tycktes ha haft samkväm
+med rättskarlar på sistone.
+
+Det var besked och det förstod Carlsson.
+
+-- Vänta du bara, tills skifte kommer, sade han och gick ut i köket.
+
+Julafton var dyster detta år. Lik i huset och inte någon möjlighet att få
+bud efter kista eller svepning; ty snön föll oupphörligt, så att strömmar
+och fjärdar varken buro eller brusto; att få båt i sjön var omöjligt, ty
+vattnet var en enda issörja, i vilken man varken kunde ro eller åka eller
+gå.
+
+Carlsson och Floden, som Gusten nu lät kalla sig, gingo om varandra,
+sutto till bords tillsammans utan att byta ett ord. Huset var i oordning;
+ingen satte arbetet i gång och alla litade på varandra så att det mesta
+blev ogjort.
+
+Juldagen föll in, grå, töcknig med snö igen. Att komma till kyrkan var
+lika omöjligt som att komma någon annan stans; och Carlsson läste därför
+en predikan i köket. Man kände, att man hade lik i huset, och någon
+julglädje kom ej till stånd. Maten var slarvigt lagad, ingenting färdigt
+i tid och alla voro missnöjda. Det låg något dovt i luften ute och inne,
+och som den gamla stod lik i stugan, vistades alla i köket. Där var
+alltså som en inkvartering, och när man inte åt eller drack, så sov man,
+en på en soffa, en på en säng; att ta fram kortleken eller dragklaveret
+föll ingen in.
+
+Annandagen kom och gick lika tung, lika tråkig; men nu förlorar Floden
+tålamodet. Inseende att dröjsmål kunde vålla svårare obehag, efter som
+liket börjat förvandlas, tog han Rundqvist med sig i slöjdbon och
+snickrade en kista, som sedan ströks gul; och med vad som kunde finnas i
+huset sveptes den döda. Och därmed var femtedagen inne. Som nu vädret
+icke visade tecken till bättring och det var utsikt att få vänta i
+fjorton dagar, måste man till vad pris som helst söka skaffa liket upp
+till kyrkan för att få det i jorden. Till den ändan sköts stora skötekan
+i sjön och allt manfolk rustade sig till en isbåtsfärd med kälkar,
+isbillar, yxor och rep. Och tidigt om sjättedagen gåvo de sig i väg på
+den livsfarliga färden. Ibland gick en strömfåra öppen, och då rodde man;
+så kom man till en fjärd som låg; då gällde det få båten opp på kälkarne,
+och när det var väl gjort, fick man ta i och dra; värst var det i
+issörjan, där årorna endast plaskade opp och ner, utan att båten kom fram
+mer än några tum i sänder; ibland föredrog man att gå framför och hugga
+ränna med isbillar och yxor, men ve då den, som förhögg sig och kom
+utanför rännan, där ett strömdrag kunde ha ätit sig igenom den tunna
+skorpan.
+
+Det hade blivit eftermiddag, innan de givit sig tid att äta eller dricka
+och sista fjärden återstod att tillryggalägga. Så långt de kunde se,
+öppnade sig ett enda stort snöfält, här och där med små runda höjningar,
+som voro nedsnöade kobbar; himlen var blåsvart i ostkanten och bådade
+snö; kråkorna kommo flaxande utifrån och drogo åt land för att söka
+nattkvist; det dånade ibland i isen, som skulle det lika sig till
+töväder, och skälarne hördes böla ute till sjös. Fjärden låg öppen för
+havet i östra sidan, men det syntes ingen havsvak. Misstänkt föreföll
+ändå, att de tyckte sig höra alfågel »alla» utåt havsbanden, men som de
+icke hört något från land på fjorton dagar, visste de ej, om fyrarna voro
+släckta, men det togo de för alldeles givet mellan jul och nyår.
+
+-- Det här går aldrig längre! yttrade Carlsson, som mest varit tyst.
+
+-- Det ska gå, sa Flod och satte axeln mot kälken, men vi ska ta i land
+på Måskläppan och ha en bit mat i oss.
+
+Och därmed styrde man kosan på den kobbe, som låg mitt i fjärden.
+
+Den låg emellertid längre bort än man trott och den förändrade utseende,
+ju närmare man kom, men slutligen hade man den på en kabellängd.
+
+-- Vak förut! skrek Norman, som hade utkik, håll av åt vänster!
+
+Kälkarne svängde av åt vänster, mera åt vänster ändå, och slutligen hade
+man gått runt kobben. Den hade av sista solvärmen eller av varma
+bottenströmmar kringskurit sig själv och syntes oåtkomlig från alla
+sidor, åtminstone på kälkarne. Skymningen föll, goda råd voro dyra och
+Floden, som tagit allt befäl över manövern, uppkastade genast en
+angreppsplan, så att ekan skulle stryka, sedan skjutsas ut i vaken och i
+samma ögonblick alla man kasta sig i och sätta ut årorna. Och så blev
+beslutat, så gjordes.
+
+-- Ett tu, tre! kommenderade Flod; ekan sköt fart, släppte kälken
+föröver, vickade till och kistan kom i sjön.
+
+I förskräckelsen glömmer Floden och Carlsson, som voro akterom, att hoppa
+i båt, medan Norman och Rundqvist räddade sig, och de blevo stående på
+iskanten. Kistan var illa spikad, fylldes med vatten och sjönk, innan
+någon fick besinning att tänka på annat än sig själv.
+
+-- Nu få vi gå till prästgården genast! befallde Floden, som i dag var
+mera handlingskraftig än tankeduglig.
+
+Carlsson gjorde invändningar, men på Gustens fråga, om han tyckte det var
+bättre att stå kvar på isen hela natten, hade han intet att invända,
+helst han såg, att allt hopp om att nå kobben var ute.
+
+Rundqvist och Norman kravlade sig emellertid i land, skreko och hojtade
+åt kamraterna att komma efter, men Floden svarade endast med att vifta
+med handen till adjö och pekade söderut i fjärden, där prästgården låg.
+
+Carlsson och Flod vandrade en lång stund tysta; Gusten med isbillen först
+för att pröva om det bar; Carlsson efter med rockkragen uppslagen, kuslig
+i lynnet efter det hastiga och ömkliga slut hans hustru fått och vilket
+man nog skulle kasta på honom.
+
+När de gått en halvtimma, stannade Gusten och pustade; därpå tittade han
+sig omkring på kobbar och stränder för att se, var han befann sig.
+
+-- Nå djäveln, ha vi inte gått galet! brummade han; det var inte
+Måskläppan, för den ligger där; och han pekade åt ost. Och där ha vi
+Gillöga tall.
+
+På en långsträckt ö inåt land pekade han ut en tall, som var lämnad ensam
+uppe på en uthuggen skogshöjd och som, liknande en optisk telegraf med
+sina två kvarsittande grenar, var ett bekant sjömärke eller landkänning.
+
+-- Och där ha vi Trälskär.
+
+Han talade för sig själv och skakade på huvudet.
+
+Carlsson blev rädd, för han var icke hemma i skären och hade haft
+obegränsat förtroende till Gustens vetande. Floden tycktes emellertid ha
+tagit sitt bestick, ändrade kurs och satte sig i rörelse mera söderut.
+
+Emellertid hade skymning fallit, men snön lyste ännu något litet, så att
+de kunde hålla landkänningen; de talade inte ett ord, men Carlsson höll
+sig tätt i spåren efter sin vägvisare.
+
+Plötsligen stannade denne och lyssnade. Carlssons ovana öra hörde
+ingenting, men Gustens tycktes vilja knipa ett svagt dån ifrån ostsidan,
+där en molnvägg, tjockare och svartare än den töckenslöja, som insvepte
+synranden, hade stigit upp.
+
+De stodo stilla en stund, tills Carlsson kunde uppfatta ett sakta brus
+och ett dunkande, som nalkades.
+
+-- Vad är det? frågade han och kröp intill Gusten.
+
+-- Det är sjön! svarte denne. Om en halv timme ha vi ostvinden här med
+snötjocka, och vill det sig riktigt illa, så bryter isen upp. Då vete
+hålen hur det går med oss. Raska på nu bara!
+
+Han satte till att småspringa och Carlsson efter; snön susade om fötterna
+och dånet tycktes följa.
+
+-- Nu är det slut med oss! skrek Gusten och stannade, pekande på ett
+ljus, som blixtrade fram bakom en kobbe i sydost. Fyrn är tänd, och sjön
+går öppen!
+
+Carlsson förstod ej faran, men han insåg, att det var på tok, när Gusten
+var rädd.
+
+Nu hade ostvinden fått fatt dem, så att de på ett stenkasts håll kunde se
+snöväggen komma framryckande som en mörk skärm, och strax efter voro de
+omvärvda av snön, som föll tätt, tätt och var svart som sot. Det blev
+alldeles mörkt kring dem och fyrens ljus, som ännu ett ögonblick blekt
+och suddigt som en vädersol antytt vägen för dem, slocknade slutligen.
+
+Gusten fortsatte i starkt trav, och Carlsson följde så gott han kunde;
+men han var fetlagd och kunde icke hålla jämna steg, blev andfådd, bad
+Gusten sakta av, men denne hade ingen lust att offra sig, utan sprang,
+sprang för livet. Carlsson tog honom i rockskörtet, tiggde och bad, att
+han ej skulle löpa ifrån honom, lovade guld och gröna skogar, besvor
+honom vid salighet och pina, men ingenting halp.
+
+-- Var och en för sig och Gud med oss! svarade Gusten och bad Carlsson
+hålla sig ett par steg efter, annars skulle isen brista.
+
+Det tycktes den också göra, ty bakom dem brakade det allt mer och mer,
+vad värre var, bruset nalkades nu så tydligt, att man hörde sjöarnes gång
+mot kobbarne och iskanten, och de väckta måsarne och trutarne skriade
+efter oväntat byte.
+
+Carlsson flämtade och flåsade, avståndet mellan honom och Gusten ökades
+och slutligen befann han sig ensam springande i mörkret. Han stannade då
+tvärt, letade spår, såg inga; ropade, men fick intet svar. Det var
+ensamheten, mörkret, kölden, vattnet, som kom med döden.
+
+Uppjagad av fruktan satte han ännu en gång fart under fötterna, sprang så
+att han såg, huru snöflingorna gingo baklänges, fastän de hade samma
+riktning som han, och så ropade han igen.
+
+-- Följ med vind, så kommer han väst på land! hördes en flyende röst
+inifrån mörkret, och så blev det tyst igen.
+
+Men nu hade Carlsson inga krafter kvar att springa, utan modlös lät han
+farten sakta och gick, steg för steg, utan att kunna förmå sig göra
+motstånd, under det han hörde sjön komma bakom sig, dånande; frustande,
+suckande, som om den enkom varit ute på nattligt rovtåg.
+
+                  *       *       *       *       *
+
+Pastor Nordström hade gått och lagt sig klockan åtta om aftonen och legat
+och läst Stiftstidningen, varefter han somnat in mycket tungt. Men vid
+elvatiden kände han sin gummas armbåge i sidan och hörde henne kalla.
+
+-- Erik! Erik! hörde han i sömnen.
+
+-- Vad nu då, kan du inte vara lugn! morrade han halvvaken.
+
+-- Lugn! Tror du inte jag är lugn!
+
+Fruktande några långrandiga förklaringar, skyndade pastorn sig att
+bedyra, det han var övertygad om lugnet, repade eld på en tändsticka och
+frågade vad som stod på.
+
+-- Det är någon som ropar i trädgårn! Hör du inte!
+
+Pastorn lyssnade och satte på glasögonen för att höra bättre.
+
+-- Ja, min själ gör det så! Vem... kan det vara?
+
+-- Gå och se efter, vet jag! svarade frun och gav gubben en ny
+påstötning.
+
+Pastorn fick kalsongerna och pälsen på sig, sköt fötterna i sina
+bottforer, tog ner bössan från väggen och satte på en knallhatt; skakade
+ner fängkrutet och gick ut.
+
+-- Hej, vem där! ropade han.
+
+-- Flod! svarade en dov stämma bakom syrenhäcken.
+
+-- Vad fan står nu på, att du kommer så här dags! Ligger gumman i
+själtåget?
+
+-- Det är allt värre än så! lät Gustens medtagna stämma. Vi ha förlorat
+henne!
+
+-- Har ni förlorat henne?
+
+-- Ja, på sjön ha vi förlorat henne.
+
+-- Men kom in då för all världen och stå inte här i kylan!
+
+Gusten såg ut vid ljusskenet som ett urblåst ägg, enär han varken ätit
+eller druckit på hela dagen och dessutom haft det hundgörat att springa
+kapp med ostvinden. Sedan pastorn i ett andetag fått redogörelsen för
+förloppet, gick han in till sin gumma, och efter en liten storm på några
+minuter fick han nyckeln till ett visst skåp ute i köket, dit han förde
+sin skeppsbrutne gäst. Och snart satt Gusten vid det stora köksbordet,
+medan pastorn tog fram brännvin, istersmör, pressylta och bröd och satte
+för den uthungrade.
+
+Därpå rådslogs om vad som kunde göras för de strandsatta. Att gå ut i
+natten och båda upp folk i mörkret var bortkastad möda; att tända eldar i
+strand var farligt, emedan det kunde vilseleda fartyg, om skenet
+verkligen förmådde genomtränga tjockan.
+
+Pojkarne på kobben ansågs ingen nöd vara med, men värre såg det ut för
+Carlsson. Gusten trodde sig nämligen veta, att fjärden brutit upp och att
+Carlsson vore slut vid det här laget, och »det såg ut», menade han, »som
+om han fått för sina gärningar».
+
+-- Hör du, Gusten, invände pastor Nordström, jag tycker ni ha varit
+orättfärdiga mot Carlsson, och jag vet inte, vad du menar med hans
+gärningar. Hur såg gårn ut, när han tog vid? Har han inte arbetat upp
+hemmanet åt dig? Har han inte skaffat dig sommargäster och byggt dig en
+ny stuga? Och att han gifte sig med änkan, nå, hon ville ju ha'n; att han
+bad henne göra testamente, det var ju inte ont i att försöka, men att hon
+gjorde det kunde vara mindre välbetänkt av henne. Carlsson var en rapp
+karl, och han gjorde allt vad du skulle ha velat göra, men inte kunde!
+Va? -- Vill du kanske inte att jag skall fria åt dig hos änkan i Åvassa
+med sina åtta tusen riksdaler? Nej, hör du, Gusten, du ska inte vara
+sträng, och ser du: det finns flera synpunkter på mänskorna än din!
+
+-- Jaja, men han tog i alla fall livet av mor, och det glömmer jag inte
+på länge.
+
+-- Å strunt, det har du glömt, när du krupit i säng med din hustru; och
+om Carlsson verkligen tagit livet av henne, det är ganska ovisst. Hade
+gumman till exempel tagit på sig, innan hon sprang ut om kvällen, så hade
+hon inte förkylt sig. Och inte tog hon väl det så när, att han, unga
+karln, fjollades med flickan. Nu tycks emellertid saken vara utspelt och
+vi få se till i morgon bitti, vad som kan göras. Vi ha söndag och folket
+kommer nog till kyrkan, så vi slipper båda upp dem! Gå nu och lägg dig
+och var lugn, och tänk på, att den enes död är den andres bröd.
+
+                  *       *       *       *       *
+
+Följande morgon, när kyrkfolket stod på backen, kom pastor Nordström
+upptågande i sällskap med Flod. I stället för att gå in stannade han i
+hopen, som redan tycktes underrättad om vad som hänt. Och sedan han
+förkunnat mässfall, uppmanade han allt manfolk att samlas med båtarne
+nere vid prästgårdsbryggan så fort de kunde för att fara ut och bärga de
+nödställda. Det förnams visserligen något knot i bakgrunden, där
+utbördingen hade några ovänner från kommunalstämman, vilka föreburo, att
+de icke ville undvara gudsordet.
+
+-- Å strunt, invände pastorn, ni är inte så fasligt angelägna att höra
+min spiksoppa, om jag känner er rätt. Va? Va säger du, Åvassan, du som är
+så skriftlärd, så du hör, när jag kommer i botten på såpfjärdingen?
+
+Det gick ett stilla löje genom hopen och betänkligheterna voro hävda till
+hälften.
+
+-- Vi ha för resten söndag om åtta dar och kom då, så ska jag dra er, ska
+ni få se, och tag käringarne med er, så lovar jag ge dem en uppborstning
+för ett halvt kvartal. Är vi ense nu att ta åsnan ur brunnen?
+
+-- Jaa! sorlade hopen, som om de fått avlösning från sabbatsbrottet.
+
+Och så skingrades man för att gå hem och klä om sig och gå till sjös.
+
+Snöyran hade upphört, vinden hade gått på norden och det var kallt, klart
+väder. Fjärden gick uppe, blåsvart svallande omkring de bländvita
+kobbarna, när ett tiotal skötekor lade ut från prästgårdsbryggan.
+Karlarne hade kommit i pälsrockar, skälskinnsluvor, medförande yxor och
+draggar. Att segla var ingen tanke på, utan man hade bemannat årorna.
+Pastorn satt med Gusten i första båten, rodd av fyra de styvaste
+skärkarlarne och medförande båtsman Rapp som utkik och plikthuggare.
+
+Man var allvarsamt stämd, men icke överdrivet ledsen; ett människoliv mer
+eller mindre brukade sjön inte räkna så noga på.
+
+Det gick tämligen hög sjö och det inslagna vattnet frös genast, måste
+huggas upp och vräkas ut. Ibland kom en isflaga simmande, skrapade mot
+båtborden, dök under och kom upp igen; ibland med infrusna vass-strån,
+löv, pinnar, lösryckta från stränderna.
+
+Pastorn satt med sin kikare och spanade åt Trälskär, där Hemsöpojkarne
+sutto fångna, stundom kastande en hopplös blick utåt fjärden, där
+Carlsson sannolikt låg drunknad, stundom forskande efter ett spår på de
+drivande iskakorna, ett spår av en fot, ett klädesplagg eller liket
+självt. Men förgäves.
+
+Efter ett par timmars rodd nalkades man skäret. Rundqvist och Norman hade
+på långt håll upptäckt undsättningsflottiljen och tänt glädjeeldar på
+stranden. Och när båtarne lade till, visade de mera nyfikenhet än
+rörelse, ty livsfara hade de aldrig varit i.
+
+-- Inte så länge man har land under sig! menade Rundqvist.
+
+Som dagen var kort, började upptagningen av ekan genast, och strax därpå
+draggningen efter kistan.
+
+Rundqvist kunde precist peka på fläcken, där hon låg, för han hade sett
+mareld lysa på vattnet. Man drog varp på varp, men utan att få upp annat
+än långa tångrevor med musslor och andra kräk på; man draggade hela
+förmiddagen ända till middagen, men utan framgång. Folket började se
+trötta ut och ledsna. Några hade gått i land för att ta sig en sup och en
+smörgås eller koka kaffe, då Gusten slutligen förklarade, att han icke
+vidare ansåg något kunna göras, enär strömmen sannolikt fört kistan ut på
+djupet.
+
+Som ingen var vidare angelägen om att se liket flyta upp och saken
+strängt taget icke angick någon personligen, erfor man en viss lättnad
+över att bli befriad från obehaget att visa sig känslolös för andras
+bekymmer.
+
+För att emellertid få ett någorlunda avrundat slut på en snöplig
+ändalykt, gick pastor Nordström fram till Flod och frågade, om han ville,
+att de skulle göra något för gumman. Boken hade pastorn med sig, och en
+psalm kunde man väl alltid utantill. Gusten mottog med tacksamhet
+förslaget, som meddelades åt församlingen.
+
+Solen höll på att sluta sin korta bana och kobbarne lågo rosenröda i
+sista belysningen, när folket samlade sig på stranden i en klunga för att
+övervara den efter omständigheterna tillpassade jordfästningen. Pastorn
+steg ner i en eka, åtföljd av Gusten; gick ut i akterstäven, tog upp sin
+bok, satte sin näsduk mellan vänstra handens fingrar och blottade sitt
+huvud, under det alla karlarne på stranden ströko av mössorna.
+
+-- Ska vi ta 452, Jag går mot döden, kan ni den utantill? frågade
+pastorn.
+
+-- Jaa! svarades från stranden.
+
+Och så steg sången dallrande av kölden först, sedan av rörelse över det
+ovanliga i ceremonien och de gripande tonerna i den gamla psalmen, som
+ledsagat så många i den sista vilan.
+
+De sista tonerna klingade ut och ekade över vatten, mot skär, genom den
+kalla luften, och det blev ett uppehåll, varunder man endast hörde
+nordans sus i martallarnas barr, vågornas plask i stenarne, måsarnes skri
+och båtarnes huggande i botten. Pastorn vände sitt åldriga, fårade
+ansikte ut mot fjärden och solen lyste över hans kala huvud, kring vilket
+de gråa hårtestarne ristades av blåsten som hänglavar på en gammal gran.
+
+-- Av jord är du kommen, jord skall du åter varda, Jesus Kristus vår
+Frälsare skall dig uppväcka på den yttersta dagen! -- Låtom oss bedja!
+började han med sin djupa stämma, som kämpade mot vind och våg för att
+höras.
+
+Och så gick jordfästningen på, ut till Fader vår, och efter välsignelsen
+sträckte han sin hand ut över vattnet till ett sista farväl.
+
+Mössorna sattes på. Gusten tryckte pastorns hand och tackade honom, men
+tycktes ännu ha något på hjärtat.
+
+-- Hör nu, pastorn, jag tycker ändå att -- skulle inte Carlsson också
+haft ett litet ord med?
+
+-- Det var för två, min gosse! Men det var vackert av dig i alla fall att
+tänka på honom, svarade gubben, som tycktes mera rörd än han ville.
+
+Solen gick ner och man hade endast att skiljas, söka komma hem så fort
+man kunde.
+
+Men man ville ändå visa Floden en sista uppmärksamhet, och sedan avsked
+blivit taget och alla kommit i båt, följde man honom en bit på väg, lade
+så upp båtarne i linje som till skötsättning, hälsade med årorna och
+ropade adjö!
+
+Det var en hyllning åt sorgen, men också åt den unge mannen, som nu
+upptogs i männens självansvariga led.
+
+Och till rors i sin egen eka lät den nye herren till Hemsö sina drängar
+ro sig hemåt, för att styra egen farkost över det nyckfulla livets
+blåsiga fjärdar och gröna sund.
+
+
+
+
+SKÄRKARLSLIV
+BERÄTTELSER
+
+
+
+
+Inledning.
+
+
+Stockholms skärgård, från vilken trakt jag hämtat scenerier och motiv
+till denna bok, har alltid haft en särdeles tilldragning på mig. Kanske
+därför att min hemort, Stockholm och dess omgivningar, själva utgöra en
+del av skärgården. Mälaren var ju ursprungligen en havsarm, som genom
+vattendragen vid Södra Tälje och Stocksund vid Stockholm stod i
+förbindelse med havet, och Kedjeskär, nuvarande Riddarholmen, bar, genom
+sitt namn, minnet om dess äldsta natur, av ett skär, likasom man än vid
+en färd genom Mälaren med dess tusenden av öar och holmar erinras om det
+landskap, som blandat av land och vatten öster om huvudstaden sträcker
+sig omkring sju milar ut till havet.
+
+Hela denna sönderrivna kuststräcka vilar till allra största delen på
+urformationen: gneis, granit och järnmalmer, av vilka senare man endast
+funnit Utös tillräckligt rika att bearbeta. Granitvarieteten pegmatit
+uppträder stundom i så stora samlingar, att den tillvaratages för
+fältspatens skull, som går till porslinsfabrikerna.
+
+Frånvaron av de yngre formationerna med deras horisontella lagringar i
+ljusa lätta färgtoner förlänar skärgårdslandskapet detta drag av vildhet
+och dysterhet, som åtföljer urformationen. Landskapskonturen blir av de
+lösslitna, råa, oregelbundna blocken kam- eller vågformig på höjderna,
+flat, kullrig, knagglig, där havet utfört sitt slipningsarbete. Gneisens
+partiella skiffrighet utsätter även strandklipporna för isens
+sprängningar, så att grottor, håligheter och djupa rämnor öka det vilda i
+landskapskaraktären, som därigenom aldrig blir enformig såsom kalk- eller
+sandstensfaläsen vid franska nordkusten. Denna vildhet avbrytes dock
+bjärt av den rika jorden från kvartärperioden med morängrus och
+glacial-leror, snäcksand, mossmylla och tångförvandlingar, vilkas
+bördighet ofta ökas genom avfall från årtusendens storfisken, bildande
+rika gyttjor på uppgrundningar, och längst ut på kobbarna av sjöfåglarnes
+guano. På detta jordlager växa tall och gran, ehuru granens gotik
+förlänar den inre skärgårdsnaturen dess mera framträdande karaktär, om
+ock tallen är härdigare och går längst ut i havsbrynet, vridande sig på
+de sista hällarne efter den mest rådande vinden.
+
+I dalsänkorna blir ängsmarken särdeles praktfull av uppslamningar och
+saltvatten, och den naturliga ängen erbjuder en rik blomsterflora med
+alla det mellersta Sveriges vilda praktväxter, av vilka kanske orkidéerna
+och blåvivan äro de förnämsta. I stränderna lysa fackelblomstret och
+lysingen, i skogarne frodas blåbäret, på öppna hällarna lingonet, och i
+mossarna är hjortronet icke sällsynt. Låglänta öar med bättre mylla
+antaga en särdeles leende karaktär, genom rikedomen på lövträd och
+buskar. Eken livar här med sina mjuka linjer och sitt ganska ljusa
+lövverk barrträdslandskapet; och hagen, denna nordens egendomlighet, en
+korsning av skog, småskog och äng, utgör kanske det täckaste man kan se,
+då under en blandning av björk och barrträn hasselbuskarne bilda lövsal
+över körvägen, vilken här bär namnet drog. Det är stycken av en engelsk
+park man spatserar igenom, tills man stöter på strandklippan med dess
+granar och tallar på vitmossa och därnedanför havsvikens sandupplag med
+tångbältet. Skjuter en vik av fjärden längre in i land, är den alltid
+skönt kantad med alar och rika vassbänkar.
+
+Det är denna omväxling av dystert och leende, av fattigt och rikt, av
+täckt och vilt, av inland och havskust, som gör Sveriges östra skärgård
+så fängslande. Och därtill kommer att de merendels steniga stränderna
+hålla vattnet så rent, genomskinligt; och även där sanden går ut i
+vattnet är den så tung och så ren, att en badande icke behöver vämjas,
+som han får göra vid franska nordkusten, där ett havsbad är ett
+gyttjebad. Man saknar här det öppna havets flesta obehag och äger
+upplandets flesta fördelar, vilket ger ett företräde åt den östra
+skärgården framför den uthuggna ödsliga västkusten.
+
+Den vilda djurvärlden företer inga rovdjur av oroande natur. Räven, lon
+och lekattorna äro de grymmaste. Lysande jakttillfällen giver älgen,
+vilken flyktat hitut och tagit ståndkvarter i de större öarnes kärr och
+skogar. Grävlingen, haren, uttern och skälarna släppa även till sina
+skinn, och harjakten på Biskopsö är berömd. Av skogens fåglar äro orren
+och tjädern mycket talrika, men kunna ej jagas av infödingarne, vilka
+sakna hundar av det rätta slaget och uteslutande ägna sig åt
+sjöfågelskyttet, helst med bulvan (vette), varvid den strykande ejdern
+icke skonas, den liggande däremot ömt omhuldas, ehuru ett och annat ägg
+får lämna proviant vid en längre jakttur. Äggning i holk utövas mest mot
+skraken, som tåligt låter begagna sig till värphöna.
+
+Köttet av ejdern blir gott, om det feta skinnet flås av och fågeln blir
+liggande i mjölk en natt. Det smakar då som renstek och har förlorat all
+anstrykning av tran. På samma sätt behandlade bli även skrak, prack och
+svärta mycket ätbara, i synnerhet om de i likhet med anden späckas med
+persilja. Skärgårdens värsta rovfågel är fiskgjusen eller fiskörnen, som
+anställer förödelse på gäddorna i vassvikens lågvatten. Havsörnen synes
+mera sällan och jagar helst i havsbandet. Obehaglig och stundom farlig är
+den ymnigt förekommande reptilen huggormen, vilken träffas såväl i
+blåbärsriset som i stranden, nästan överallt, kan man säga, och hans
+djärvhet ute på de yttre skären är sådan, att han resande sig på stjärten
+har med hugg velat hindra fiskare att stiga ur båten. Folket skonar honom
+ej, fastän de tro att han suger gift ur jorden, och någon vördnad för den
+annorstädes tillbedda snoken visar skärkarlen icke.
+
+I denna provins av omflutna orter lever nu en befolkning, som efter
+förmögenhetsförhållandena kunde delas i tre klasser: de som öva jordbruk,
+mest boende på de stora öarne, de som odla jord och fiska, eller
+medelklassen, och slutligen de egentliga skärkarlarne, vilka mest leva på
+fiske och jakt men därtill föda en ko, ett får och några höns eller så.
+
+Jordbruket, där det kan drivas, är icke alls dåligt. Präktiga leror giva
+ett gott vete och den mindre bonden har ändock alltid något spelt till
+husbehov. Saltsjöbetet är berömt och smöret blir utmärkt av de kali- och
+natronhaltiga strandväxterna, varförutom korna ju alltid hava det
+gränslösa saltsleket att tillgå. Fårens kött blir av de snaggiga
+hårdvallsstränderna fast och läckert, såsom det franska _pré-salé_ på
+liknande marker.
+
+Kommer härtill ett jämförelsevis milt klimat, som betydligt avviker från
+inlandets på samma längdgrad, i så måtto att våren kommer senare, stundom
+fjorton dagar efter Stockholms, så att sommargästen får uppleva två
+lövsprickningar samma år, och att hösten inträder senare, emedan havet då
+är uppvärmt och tjänstgör som en kalorifer. Eljes har man anmärkt en
+olägenhet vid skärgårdens klimat för jordbruket, och det är den torra
+försommaren och den regniga eftersommaren, varav sånings- och växttiden
+blir lidande av torka men slätter- och skördetiden av regn.
+
+Särdeles milt klimat har Nynästrakten, där murgrönan övervintrar vild och
+vinet ofta mognar på spaljé.
+
+För fiskaren eller den egentliga skärkarlen äro naturligtvis havets
+frukter av större betydelse, och storfisket utgöres egentligen av
+strömmingen, vilken fångas i ofantliga nät, ankrade på djuptliggande
+grund (grynnor) om vår och höst. Eljes tages gädda och abborre i not,
+gäddan även på stångkrok och abborren på nät. Flundrorna, av mindre
+värde, fångas i nät, ålen ljustras eller narras i ryssja och mjärde.
+Laken klubbas på glansis, genom vilken den slemmiga fulingen kan märkas,
+där han ligger på botten. Iden blir föremål för en alldeles särskild
+sport, som kallas badfisket. När vattnet på eftersommaren blir värmt i
+vikarna, går nämligen iden upp att bada som det kallas. Vid denna tid
+hållas utkik i uddarna från trädtoppar, och när observatorn märker, att
+det lever i vattnet, varskor han kamraterna, som nu komma med sina flata
+ekor från båda uddarna, årlommarna väl omlindade med ullstrumpor att icke
+fisken skall skrämmas. Och så spännes nätet över vikens mun till den
+verkan det hava kan.
+
+Befolkningen i denna isolerade, väl undangömda lilla värld utan
+regelbundna kommunikationer synes i flera hänseenden vara mycket blandad.
+Ett beständigt urval har nämligen här alltid gjort sig självt, så att den
+intelligentaste delen av ungdomen gått åt till flottan, lotsverket och
+tullen. De kvarvarande stationära, lugnare andarne, hava fortsatt fadrens
+rörelse, gått till Stockholm eller sökt tjänst uppåt land, ty skärgården
+har icke varit någon säker plats, där familjer och jordegendom kunnat
+grundas, då landet legat öppet för fienden och äganderätt och liv just
+icke åtnjutit skydd av den avlägset boende rättsvårdaren. Det saknas
+därför spår av lokalpatriotism, om ock invandraren har de vanliga
+svårigheterna att bekämpa.
+
+Mig synes även, att döma av ortnamn, typer och sedvänjor, såsom om
+skärgården varit ett slags tillflyktsort för en del folk uppifrån land,
+vilka av en eller annan orsak uppsökt ensligheten. Något egentligt
+landsmål märkes ej, men en blandning av många, och många enkla seder och
+rättsbegrepp från naturstadiet, tyda på att här ute, långt bort från
+samhället, hopkommit en stock av osällskapliga, för ordnat samliv
+svårtillgängliga friluftsälskare, eller helt enkelt praktiska motståndare
+mot ordnad krigstjänst och tullväsen. Åtkomsthistorierna till vissa öar
+tyckas även röra sig om kapare, märkvärdiga sjöbedrifter, även
+privattjänster till kungliga personer, och jordeböckerna lära på sina
+ställen icke vara riktigt säkra rörande jordens natur av krono eller
+skatte.
+
+Andra tecken finnas även, som tyda på invandringar eller kanske bara
+strandhugg av finnar, estländare, ryssar och dylika österländare.
+Särskilt bär man än i dag avgjord motvilja mot estländarne, dessa
+skuggfigurer, gråa i sig själva, spökande fram i gråa farkoster såsom
+hopslagna av gamla nerfallna plank och med rigg av lappade kolsäckar. När
+en dylik flygande holländare tar i land på en kobbe, ror fiskaren gärna
+ut och ser efter att elden blir väl släckt, och han vädjar hellre till
+brännvinsflaskan än till bössan mot sådana havets löskemän, vilka anses,
+med eller utan grund, smuggla salt till Ryssland.
+
+Förmögna skärkarlar finnas, men många äro nära fattigdomen, och några
+ytterligt fattiga, levande om vintern på saltlake, sillhuven och potatis.
+Fiskarens yrke, som liknar spelarens, ger icke grund till sparsamhet. En
+kupp gör honom förmögen i dag, och tron på lyckan uppstår genast med dess
+farliga följder. Långt bort från rättvisans skipare har han i nödvärn sin
+egen lynchlag, och av ekonomiska skäl friar han hellre än han fäller,
+även i hopp att själv bli friad, när hans olycka kommer. Och överseendet
+med andras förbrytelser har jag icke hört uttryckas vackrare, än då
+grannarne talade om att en mördare begått ett »felsteg» en gång, då han
+dränkte sin hustru.
+
+Skärkarlen är en ensling; har långt till tingshuset, långt till kyrkan
+och långt till skolan; långt till grannarna och långt till staden.
+Badorten är hans närmaste civilisationscentrum, men där får han endast
+lära lyx och avund mot mänskor, som han ser hålla fest i tre månader, ty
+han ser icke den arbetande ledamoten, som är i staden.
+
+I ensligheten skulle han bli tänkare, om han hade ledning, men han blir
+fantast i stället, och huru skicklig han kan vara i sitt yrke, huru
+klarseende i vardagslaget, blir han ett lätt rov för sina subjektiva
+förnimmelser, blir »fremsynt», besynnerlig, såsom klockaren på Rånö, och
+han gör felaktiga slutledningar, oftast förväxlande orsak och verkan, så
+att om det fiskar gott efter att slanten är lagd under stenen, så är
+slanten den mäktiga orsaken. Han är vidskeplig, och hedendomen sitter så
+djupt i honom, att den kristna kyrkans symboler ännu äro för honom lika
+med signerier, läsningar och trolldom.
+
+Familjen bygger sig själv på gammal sedvänja och naturens enkla krav, där
+icke ekonomisk beräkning kan medfölja som faktor. Förhållandet mellan
+könen är otvunget och äktenskapet avslutas vanligen med barnet, om
+flickan eljest visat sig ordhållig och böjd för familjs grundande. Är så
+icke förhållandet, uppstå understundom svåra förvecklingar, vilka kunna
+sluta med barnets totala försvinnande och andra ledsamheter, vilka komma
+till hela världens kännedom utom länsmannens, vilken för övrigt ingenting
+kan göra åt saken, där vittnen icke kunna framskaffas.
+
+Börjar det brista i familjebanden långt borta från grannar och tvingas
+starka lidelser länge, inträffa stundom hemska utbrott av naturkrafterna,
+då den vid död och fördärv vande skärkarlen icke räknar så noga med
+medlen. Då uppföras därute tysta sorgespel, om vilka man endast får höra
+antydningar, och varom jag glunkat något i ett par av dessa berättelser.
+Då springa blodsband sönder, förbjudna hägn överhoppas, naturen griper
+med hård hand vad han kommer över, och för hungern och kärleken existera
+icke längre hänsyn eller lagar.
+
+Det ljusa, leende i skärkarlens liv, när det gestaltar sig ljust, har jag
+i förra delen, Hemsöborna, skildrat; i denna del har jag givit
+halvskuggorna; möjligen kan jag komma längre fram under för litteraturen
+ljusare förhållanden att ge själva slagskuggorna, som måste finnas för
+att ge bilden fullfärdig!
+
+Holte i Danmark, september 1888.
+
+                                                        _Författaren._
+
+
+
+
+Den romantiske klockaren på Rånö.
+
+FÖRSTA KAPITLET.
+
+
+Augustimånen stod över Västra Storgatan i Trosa en afton på 50-talet, när
+de fördröjda bondkärrorna skramlade ut ur portgången från handelsmannens
+gård, där de haft kvarter. Inne i boden var första bokhållaren ännu i
+farten med att betjäna stadens jungfrur, som i sista stunden sökte minnas
+vad de kunde behöva till morgondagen. Men uppe på vindskammaren av det
+lilla envåningsträhuset inåt gården satt yngsta bokhållaren vid det öppna
+fönstret med handen under kinden och betraktade månen, som lyste på taken
+mitt emot och visade skorstenarnes rökhuvar i en rad fantastiska
+framställningar, skiftande hamn allt efter som den ljumma havsvinden
+krängde om dem. Än tog den stora plåthuven form av en påskkäring med
+svart karpus, än stack flöjelns ormhuvud fram ur kåpan, visade tänderna
+och den utsträckta gadden, än svängde balansen med sin runda skiva fram
+och profilerade sig som säkerhetsventilen på en ångmaskin; och så dansade
+häxorna runt med drakarne kring den fyrkantiga pipan, ur vilken röken
+bolmade fram som ur ett påskbål. Den svärmande unge bokhållaren vände
+snart sitt ödmjuka ansikte ifrån de mörka bilderna på takåsen och
+betraktade månens fulla rundel med dess ljusa världskarta tecknad på ljus
+botten, och han tyckte sig lugnare, när han såg den som ett vänligt stort
+ansikte med ett brett godmodigt leende se ner till honom, som i denna
+afton skulle lämna den tysta skärgårdsstaden och de små förhållandena i
+den obetydliga handelsboden för att resa opp till Stockholm och vid
+Musikaliska akademien och seminarium utbilda sig till organist och
+skollärare.
+
+Han lät därefter huvudet sjunka, lyfte armbågen från fönsterbrädan och
+vände sig inåt kammaren, vars enkla möblemang bestod av tre sängar, en
+byrå och en rakspegel, på vilken senare ett talgljus med en stor tjuv
+stod och rökte. I en av sängarne låg nattsäcken av mattväv, färdigpackad
+med öppet gap ännu, som en stor padda, vilken storknat på ett dussin
+ullstrumpor och en notrulle, som syntes mellan de järnbeslagna käftarne.
+
+Den unge mannen stod ett ögonblick i mjältsjuka betraktelser över sin
+tömda byrålåda, vars botten var täckt med ett par nummer av Svenska
+Tidningen, då en röst hördes genom språkröret vid dörrpanelen, frågande:
+
+-- Är Lundstedt där?
+
+-- Ja, patron! svarade ynglingen; varpå röret gentog:
+
+-- Nu är jag ledig!
+
+På sin runda skruvstol ner i bodkammaren satt patronen och bläddrade i
+reskontran, när bokhållaren steg in och undergivet väntade vad herren
+skulle ha att förkunna.
+
+-- Sitt ner, Lundstedt! började patronen.
+
+Den räddhågade ynglingen vågade icke sätta sig genast, dels därför att
+det stridde mot sed, dels därför att han fruktade en efterräkning på
+några okända förseelser i bokföringen. Men patronens lugna runda ansikte
+och välvilliga blickar erinrade i denna stund om månans nyss, så att han
+fattade mod, då husbonden åter tog till ordet:
+
+-- Lundstedt har varit en trogen tjänare och har fört sin kladd
+ordentligt. Fortsätter han på samma väg, skall det gå honom väl i livet,
+och det är därtill jag önskar honom framgång, då han nu går opp till
+Stockholm, där frestelserna äro större än här nere i landsorten. Jag vill
+nu lämna Lundstedt sin lön -- det är trettitre riksdaler och sexton
+skillingar banko -- till vilka jag från egen hand vill lägga tio
+riksdaler riksgäld såsom dusör för Lundstedts visade redlighet och nit i
+affären. Se där! Håll till godo och lycklig resa!
+
+Lundstedt mottog med rörelse de stora vackra gröna tiorna och tryckte
+patronens hand, viljande säga något som ej kunde komma fram, medan
+handelsmannen sakta sköt honom ut genom dörren.
+
+-- Det är bra, det är bra! Gå nu och säg adjö åt frun och kamraterna, jag
+tror att Svärdsbron har brått att komma hem.
+
+Lundstedt gick ut och steg uppför den lilla trätrappan, där han knackade
+på dörren till våningen, och mottogs av frun med ett talgljus i handen.
+
+-- Kära hjärtans, är det Lundstedt -- jag satt och skala syltlök -- och
+herre Gud, jag tror jag har tårarne i ögonen än. Jaså, Lundstedt ska resa
+från oss nu, och komma opp till Stockholm -- där får han se mycket
+saker, som en aldrig har drömt om -- Gud vare med honom nu då -- och må
+han se sig före, när han ska ut i livet. Gud vare med Lundstedt och må
+han trivs i sitt nya!
+
+Frun torkade sina ögon med förklädssnibben och räckte handen till avsked,
+varpå Lundstedt gick baklänges ner för trappan, alltjämt hälsande och
+rörande läpparne utan att kunna få dem att frambringa några begripliga
+ord.
+
+Nere i boden stod Svärdsbron redan med en tuggad Cuba i ena mungipan och
+knäna stödda mot disken, kastande rörliga blickar på vågskålen, medan
+bokhållarn vägde opp kaffet, och hans vickande huvud följde balansens
+rörelser opp och ner, så att han slutligen kände sig vimmelkantig och med
+vänstra handen sökte ett stöd att hålla sig i. Och med krökt pekfinger
+grep han om det nerhängande segelgarnssnöret, mot vilket han ville luta
+sig, med påföljd att rullen i taket vindade av, så att Svärdsbron sjönk
+på knä och lade sitt trötta huvud med cigarr på disken.
+
+-- Vad fan, tänker farbror gå till altars på lördagsafton! utbrast
+bokhållaren, som såg den grå figuren sjunka, men strax därpå resa sig,
+kastande lömska blickar uppåt segelgarnsvindan.
+
+-- Sätter en långrev i kryddbon nu också? brummade bonden och släppte
+garnet, som lagt sig i ringlar över hans frukostskärm.
+
+-- Visst fanken gör man det! Vet inte farbror, att de fula fiskarna gå
+utanför disken.
+
+Bonden vimlade med ögonen och tänkte en lång stund på svaret som han inte
+fann hemma; varför han tycktes besluten avfordra en förklaring:
+
+-- Ska de vara åt mej, det?
+
+-- Var så god och håll till godo, svarade den slagfärdiga bokhållaren och
+sköt kaffepåsen åt bonden, som behövde en stund för att komma ur det
+förra tankespåret in i det nya, men ej hann fram, förrän bokhållaren
+klippte till med ett nytt:
+
+-- Det är tjugofyra skilling banko, jämnt som en pinal; pengarne på
+disken! Ta hit dosan nu, ska farbror få lite grovsikt.
+
+Detta var för långt och för häftigt, så att Svärdsbron, som ännu bara var
+vid kaffepåsen, efter att den fula fisken var lämnad i sticket, tog varan
+i handen och vägde den.
+
+-- Tjugufyra skilling banko; fram med pengarna, gubbe lilla, för här är
+ingen kredit! Och så dosan! Eller vill du ha det i truten med detsamma?
+
+Nu hade bonden kommit fram till penningfrågan och fått näven i byxfickan,
+sedan högra rockskörtet omsorgsfullt blivit uppvikt.
+
+-- Tjugufyra skilling riksgälds var det?
+
+-- Nej banko, du! Kaffet har stigit!
+
+-- Ja, men när jag var barn... så kosta det inte mer än en plåt.
+
+-- Ja, ser du, det är länge sen det du, om jag får tro vad din käring
+säger!
+
+-- Käringen! Vad håken säger käringen?
+
+-- Hon säger att du ska betala kaffet genast, annars går du och super opp
+pengarna!
+
+-- Su... super jag?
+
+-- Inte alls! Jag har aldrig sett dig ta en sup! Men raska nu på, och
+visa att du är nykt när Lundstedt kommer, annars får du troligen ingen
+sup av honom. Nu skrapar Blacken på dig!
+
+-- Lundstedt! Vad har jag med Lundstedt att göra... tpo! tpo! -- står du
+stilla du din rrrackare!
+
+-- Vet du inte av, att Lundstedt ska med dig till Svärdsbro, för han tar
+till Stockholm i afton.
+
+-- Stockholm! -- Tpo! tpo! vad går det ått dej, din fuling!
+
+Blacken skrapar gatstenarne av otålighet, och borgmästarns piga kommer
+in, snävande över tömmarna, som bonden bundit i dörrhakarna.
+
+-- Se god afton, lilla Lina! Hur kan det stå till på en sån här
+månskens-torsdags-afton!
+
+-- Det står inte alls till -- ta bort hand -- annars så... hur står det
+för Kindgren?
+
+-- Det går undan för undan för mig! Men vad kunde behagas så här sent på
+dagen?
+
+-- Det behagas ett halvt lod kardemummor!
+
+-- Så, det ska vara främmande i morgon... lägg opp pengarne nu,
+Svärdsbron, och stå inte och reta opp sina ädlare känslor, när han tittar
+på flickan.
+
+Svärdsbron har båda händerna i byxfickorna, cigarren upphivad som en
+klyvarbom, och står, gungande på vikta knän, omfamnande den kattunklädda
+jungfrun med sina stora smörjiga ögon, ibland skickande blickar åt taket
+som om han räknade brödkakorna på spettet.
+
+-- Hörr nu! Hörr nu! hm! -- Tpo! Tpo! står du still du! yh! yh!
+
+I detsamma kommer Lundstedt in:
+
+-- Är inte farbror färdig att köra än? Klockan blir ju tio, innan vi få
+ge oss i väg!
+
+-- Klockan tio!
+
+-- Ja, för jag ska till båten i Södertälje klockan nio i morgon bitti!
+
+-- Södertälje; ge mej si!
+
+Lina har rodnat vackert och Lundstedt har märkt henne: -- God afton,
+Lina! Nu kom hon lagom för att jag skulle få säga adjö.
+
+-- Nej, ska han resa!
+
+Medan Lina och Lundstedt gå ut i boddörren för att se på månskenet, har
+Svärdsbron fått upp portemonnäen, och börjar där efter plocka opp
+slantarne på disken.
+
+-- Där ha vi -- ge mej si, tolv skilling.
+
+-- Och så kommer du med bankovittnar med hål i; dom kan du gömma till
+håvpengar... fjorton och sexton, tjugo... trettiotvå. Hit med fyra
+skilling till nu.
+
+-- Fyra sk-illing t-ill! Nej! Det är alldeles för durt! Po-ah! Po-ah!
+flickan lilla, po-ah!
+
+Patron kommer ut i boden och Svärdsbron rätar ut knäna och kniper fram
+med pengarne som om han sett sin husbonde.
+
+-- Nå, Svärdsbro, är du färdig att köra än? frågar handelsmannen.
+
+-- Ja, herr patron, genast!
+
+Och med en kraftansträngning samlar han ihop armar och ben och går ut
+till vagnen, tar tömmar och piska, kliver opp på hjulet för att överskåda
+lasset och se om Lundstedt är där.
+
+-- Stå inte på hjulet din inskränkta fan, ropar Kindgren från boddörren,
+du faller ju om kraken rycker till.
+
+-- F...aller jag?
+
+Blacken rycker verkligen framåt i ett anfall av hemlängtan, och
+Svärdsbron, som har händerna fastade, kommer ner gränsle över
+hjulringen:
+
+-- Po-ah! Po-ah! ropar han i djupet av sin nöd, och Lundstedt, som stått
+under gatlyktan med Lina, skyndar till och stannar Blacken, som har
+gröppåsen kvar om halsen och därför icke är så begiven på att springa,
+helst Svärdsbrobonden bromsat framhjulet med sin vänstra axel.
+
+-- Tror någon människa vi kommer ur stan i denna dag? utbrister Lundstedt
+med mild otålighet. Stig opp nu, farbror, så få vi åka!
+
+-- Nå, så bjur han på något då?
+
+Lundstedt lovar att bjuda vid första gästgivargård, men Svärdsbron vill
+inte lämna kredit, och tillnyktrad efter sin kontusion erinrar han sig
+det utlovade snuset, varpå han intränger i boden med piska och tömmar, på
+samma gång som han efter patronens avlägsnande fattas av nyväckt hopp att
+kunna pruta på kaffet, vilken omständighet leder hans tankesnurra
+baklänges upp till minnet om ett glåpord, som stod i sammanhang med
+segelgarnet, men som han ej kan minnas, varpå Blacken gör ett nytt
+framryckande mot hemmet, vilket besvaras av bonden med en inhalning av de
+medförda tömmarne, med påföljd att hästen stryker vagnen in mot
+glasdörrarne, som klinga, allt under det kusken skriker po-ah! utan annan
+verkan än att boddrängen bryter in, ger Svärdsbron en halskaka så att
+cigarren kryper baklänges in i munnen och den kiknande rökaren kommer ut
+på gatan i samma ställning som en magisterhoppare. Därmed anses
+diskussionen avslutad, och sedan vagnredet blivit krängt tillrätta,
+lyftes farbrodern på lasset, tömmarne lämnas åt Lundstedt, som trycker de
+närvarandes händer och under allas välönskningar sätter Blacken i gång
+framåt!
+
+                  *       *       *       *       *
+
+Lundstedt hade avlämnat sin värd i Svärdsbro, sedan han bultat opp den
+bekymrade makan, och utan att avvakta tillfället att göra hennes närmare
+bekantskap gått till gästgiveriet med snabba steg för att beställa skjuts
+till Södertälje. Som det fanns hästar inne, satt han snart på en ny liten
+pinnkärra och ruskade i väg norrut mot hans längtans mål. Månen hade
+sänkt sig något och färden gick genom svarta granskogen, som susade tungt
+i nattvinden, under blinkande stjärnor med Karlavagnen överst. Rak låg
+vägen som en kägelbana, lång och ljus som ett lakan på bleke, när
+månskenet föll på det torra dammet; stundom steg i fjärran en vit sky,
+uppriven av ett mötande åkdon, och när hästens huvud dök upp och
+silvermolnet nalkades, skymtade strax efter några mörka inhöljda
+gestalter, som i förbifarten kastade ett god afton som en slant åt en
+grindpojke. I vägkanten följde telegrafstolparna med sitt sjungande
+tackel, en ändlös eskader av enmastare utan stänger och rår, slutande med
+eselhuvun som vinterliggare.
+
+Så kom en grind och en sovande stuga med äppelträn, vilkas frukter lyste
+i guld som apelsiner, och så smällde grinden igen, kärran rullade fram
+och det enformiga skallrandet försatte den unge resenären i sömn.
+
+Och så drömde han, att han satt på sjustjärnorna och åkte opp för
+himlavalvet, där han hörde en fiol spela, som hade strängar så långa som
+landsvägen, med ljudpinnar höga som mastträn och stallen voro av vitt
+porslin, och nordanvinden var stråken, hartsad med isbarkar; och fiolen
+gav melodier i nya tonarter med tre kvarts toner i stället för halvtoner,
+och det fanns både eiss och hiss, som han alltid undrat över vart de
+tagit vägen, när Gud lät människan skapa klaveret. Men vägen var brant
+och han kände hur det värkte i ryggen, när han föll bakåt, och det blåste
+kallt i halsgropen, och han hörde en hund skälla och en uggla skrika och
+när han vaknade, förnam han icke mer det dova orgelljudet från
+granskogen, utan det dallrade som när fiolerna spela sextiofjärdedelar i
+applikaturen, och kärran hade stannat i en björkhage, som slutade av
+»malmen», vilken nu sänkte sig och övergick till ett stort slätt
+åkerland. Och i fyrsprång bar det nedför backen, ner på slättlandet, där
+rågskylarna stodo i troppar och kolonner, grupper mot rytteri, bataljoner
+med skyttegravar emellan; ändlöst och som ett slagfält utbredde sig
+sädesregionen, som härifrån kunde överskådas genomskuren av en å, vars
+båda stränder tycktes bevakade av rågkärvarnes tiraljörer, bildande en
+kulle intagen av en detacherad avdelning; här lågo hela led kullblåsta
+och betäckte marken med döda och sårade, här kommo de på krakstörar och
+sågo ut som pikenerare från trettioåra kriget med axens långa plymager
+fladdrande för vinden. Och nya trupper defilerade alltjämt,
+förstärkningar ryckte fram, och nere i sänkorna låg dimman som kanonrök
+efter dagens batalj.
+
+Herr Lundstedt, vars drömmande och lekfulla sinnelag vi ovan antytt,
+roade sig, för att fördriva tiden, att leka det han var Napoleon, som nu
+på en släda ilade från det brinnande Moskva, föreställt av den sjunkande
+månen bakom en klockstapel i fjärran, och han hälsade då och då med en
+nickning och ett dystert ögonkast sina tappra trupper, som syntes göra
+uppmarscher i häck på ömse sidor om landsvägen utan att någonsin hinna
+fram förr än kärran redan var förbi.
+
+Under det den stora armén defilerade utan att ta slut -- och herr
+Lundstedt visste nog att han kunde åka ända upp till Norrland på denna
+årstid utan att se något slut -- hade det börjat ljusna i öster, och
+trött av att leka soldat med rågskylar, föll herr Lundstedt i en liten
+morgonslummer, varur han snart vaknade med en frossbrytning, med solen
+mitt i ögonen och en kvittrande lärka över huvudet. Och nu var slagfältet
+betäckt av hästar och vagnar, som av lantfolket utförts att hämta upp
+fallna och sårade, vilka fördes till de stora röda ambulanserna när och
+fjärran.
+
+Men nere vid en nu synlig havsfjärd, som tycktes sakna stränder och flyta
+under alar och pilar, låg ett vitt slott med röd- och vitrandiga
+bolstervarsmarkiser för fönsterna. Där bodde greven, eller kammarherrn,
+eller excellensen, lekte herr Lundstedt, och därinne fanns
+oljefärgstavlor och marmorbilder, porträtt av Lennart Torstensson och
+Carl den niondes andra gemål; och där innanför balkongfönstren stod
+säkerligen en flygel, som van Boom spelat på, och en harpa, som grevinnan
+ärvt av sin farmor, som varit hovfröken hos Gustav III; och där i flygeln
+sovo fröknarna som guds änglar, under lapptäcken av rosenrött siden och
+skulle snart dricka kaffe med saffransbröd på sängen -- och Gud var god,
+som kunde låta några människor också vara lyckliga! Och så ställde sig en
+lund björkar framför trollslottet och det syntes bara björklöv och näver
+en lång, lång stund, tills ett stort blått vatten skymtade och
+skjutspojken pekade med piskskaftet på ett kyrktorn och sade att det var
+Södertälje.
+
+                  *       *       *       *       *
+
+Några timmar senare stod herr Lundstedt på den rosenröda ångbåten
+Hermoders fördäck, när Kungshatt passerats och Stora Essingen, och man
+under Marieberg fick första synen på Stockholm. Morgonen hade varit
+tryckande het, solen hade skinit på västermoln, och sedan hade den ena
+molnvagnen efter den andra kört upp på himmelen, höll stilla och skockade
+sig som en artilleripark på de intagna höjderna. Och när hela batteriet
+var samlat, gavs eld, gnistan flög i sicksack över kyrktorn och takåsar,
+och dundret hördes, innan man räknat till fem, luften suckade, böljorna
+väste till och ångbåten darrade; nya molnvagnar bröstade av, ryckte fram,
+och glatta lag gåvos gång på gång. Så brusto de svarta skyarne, och när
+ångbåten lovade in åt Skinnarviksbergen låg den stora staden fläckvis i
+kvastar av solsken och fläckvis skuggad av åskmolnen, och i en krets av
+ljus, som under en lampskärm, låg Riddarholmskajen med sina ångbåtar i
+alla regnbågens färger, sjögröna med cinnoberröda vattengångar, lysande
+av blankskurad mässing och vitt järn, svarta skorstenar och kopparröda
+ångpipor; gamla Gripen och Kommendörkapten, den långa smala Aros med för
+och roder i båda ändar, Prins Gustav och Uppland, och längst bort vid
+simskolan den lilla Tessin; och över master, skorstenar och flaggstänger
+höjde sig de två hundraåriga lindarnes gröna kupoler, under vilka
+bärargillets ledamöter togo skugga; och därbakom gymnasiihusets åldriga
+fasad, och högst över alla, Riddarholmskyrkans järntorn. När Hermoder
+lossat sina nickhakar under södra bergen och lupit in till kransen att
+förtöja, kände herr Lundstedt sig beklämd, och när han lämnat biljetten
+vid landgången och gick med sin nattsäck i land, var han nära att kvävas
+såsom en nybörjare i simskolan, när han känner lukten av vattnet. Husen
+voro så stora och mänskorna så många; långkärrorna skallrade på de
+kullriga gatstenarna, så att det värkte i huvet, när man hörde dem;
+hundarne skällde, höns, nyss lossade i burar, kacklade, grisar på
+skrovkärror skreko, och uppåt backen skyndade alla fordon med
+lantmannaprodukter under polisens bevakning och pådrivande, ty holmen och
+hamnen skulle avspärras.
+
+Herr Lundstedt följde med folkströmmen, okunnig om vart det bar, och
+uppkommen på torget såg han en ofantlig läktare klädd i svart och med
+silverkronor, och portalen till Riddarholmskyrkan var bevakad av två led
+drabanter i björnskinnstschakåer. Folkmassan tätnade, och på bron blev
+det trängsel, ty en avdelning av gardet i pickelhuvor med vita
+korsbandolär tågade fram med förstämda trummor i sorgflor; hästarne
+stegrade sig och hundar trampades, månglerskor skreko, och så började
+klockorna ringa i ett torn och i två torn och slutligen ringde det över
+allt, vart man kom, ty kungen skulle i dag begravas.
+
+På Riddarhustorget fick herr Lundstedt veta vägen med roddbåtarne över
+till Klara, där han skulle söka sitt kvarter hos en kamrat från Trosa,
+och efter lång väntan befann han sig slutligen vid Röda Bodarne. Som han
+skulle till Norra Kyrkogatan och såg på kyrkans sträckning hur altaret
+låg där det var öster, tog han korn på byggningen och gick över
+kyrkogården, tills han krokat om tornet och sett den port, som måste leda
+ut åt norr, och där låg en gata sluttande ner för en backe och i fjärran
+avstängd av en massa gröna träd, som stucko upp över ett plank.
+
+Med lättare hjärta gick han på för att hinna numro fyrtiotre, som måste
+ligga på vänster hand, efter som det var udda nummer, och när han anlände
+till ort och ställe skulle han in genom en dånande portgång för att komma
+in på gården. Där sökte han en klocksträng eller något annat tillhygge
+att ge luft åt sin otålighet få komma under tak. Men han såg bara små
+bruna dörrar med trappsteg framför, och han knackade på dem, den ena
+efter den andra, utan att få svar. Han gick in i en farstu, knackade på
+tre dörrar igen, varav en var borrad som en fisksump eller ett såll, och
+måste leda till ett skafferi. Han gick en trappa upp, bultade så det gav
+eko genom trappgången, men utan att någon öppnade; gick en halv trappa
+till och stötte på vindsdörren. Tydligen voro alla innevånarne ute på
+begravningshögtidligheterna.
+
+Något nedslagen, ehuru icke alltför, gick herr Lundstedt ner på gården
+igen och sökte en sittplats. Men mitt i gårdsrummet stod en trädgård med
+ett grönt staket, skuggad av en brandmur med ankarjärn smidda i form av
+bokstäverna x och i; och ini trädgården låg ett lusthus med tak som en
+pickelhuva, och på vakt reste sig två kanelpäronträd, bland vilkas
+gallrade löv ännu syntes hängande några kvarblivna frukter i
+solnedgångens färger. På rabatterna stodo dahlier och på sängarne växte
+purjo och selleri. Tyvärr voro grindarna låsta med hänglås och herr
+Lundstedt måste stanna utanför lustgården på de knaggliga fältstenarne,
+vilka icke kunde erbjuda någon vila. För att fördriva tiden gick han då
+omkring och spejade genom fönstren på nedra botten, vilket dock hade sig
+svårt, då avundsjuka jalusier stängde utsikten. Slutligen kom han till en
+fönsterluft, vars ena fönster stod på glänt med en stormhake, så att han
+kunde obehindrat skåda in i rummet. Där rådde ett visst hemtrevligt
+slarv. På en matta med mera hål än väv syntes en urblekt gondol med en
+herre och en dam från riddartiden, och längre bort under sängen visade
+sig ett palats, som kunde vara Venedig efter som det gick kanaler
+inunder, och huset var grönt och rött, men ett par stövlar och ett
+nattkärl stängde all utsikt till en bro, som kanske eljes var Suckarnes.
+Ett runt bord av alrot skrevade med tre ben över gondoljären, som om det
+dansat trestegsvalsen till riddarens luta, och på bordet lågo ett par
+byxhängslen, en nattkappa, en guitarr, och därbredvid stod en tom
+punschbutelj och sex glas. Över gungstolen hängde ett par grå byxor, och
+på fönsterposten fanns ett bläckhorn med gåspenna, och en bok med vitt
+papper omkring pärmarna, på vilken stod skrivet ett namn. Herr Lundstedt,
+vars nyfikenhet var väckt, stack in två finger och makade boken så att
+han kunde läsa namnet, och hans glädje blev obeskrivlig, när han läste
+sin gamle skolkamrats namn. Frans Oscar Lindbom, i stora präntade,
+anglosachsiska bokstäver som Dagbladets titel var tryckt med.
+
+Utan att tveka, lyfte han av haken och praktiserade sig med nattsäcken in
+i kammaren, drog av stövlorna och sökte genast en bekväm ställning på
+utdragssoffan, där han snart föll i en djup och stärkande sömn efter en
+genomvakad och genomskakad natt.
+
+
+
+
+ANDRA KAPITLET.
+
+
+Följande morgon gick herr Lundstedt vid halv åtta-tiden nere i
+Kirsteinska trädgården och avvaktade med hjärtat i vänstra armgropen att
+klockan skulle ringa åtta och akademiens portar öppnas. Han hade ännu
+huvudvärk efter nattens samspråk med kamraten, vilken hemkommit klockan
+tio om kvällen och icke släppt den av resan sönderskakade landsmannen,
+förrän denne omtalat allt vad som i Trosa sig tilldragit under de tre
+åren de varit skilda, omtalat sin mors död, sin faders, fiskarens, små
+svårigheter, sina egna läroår i handeln och slutligen sin oövervinneliga
+böjelse för musiken, som vid Musikaliska akademien skulle bringas till
+fruktgivande examen.
+
+Genom staketets spjälor såg han nu att det började komma folk; äldre
+herrar med håret på axlarne, sannolikt professorer, unga män med solbränd
+hy, som tycktes vara från landet, unga flickor och äldre mamseller med
+lockar baktill och portföljer framtill. Rädd var han, när han såg dessa
+massor, med vilka han skulle tävla, och han lutade sig mot staketet,
+spelande med fingrar det stycke han övat för orgelnisten i Trosa om
+söndagseftermiddagarna på stadskyrkans orgel, sedan han först repeterat
+på handelsmannens klaver under veckan. Hans lärare, som själv gått igenom
+akademien och kände professorns smak, hade som en klok man bestämt
+tillrått lärjungen att lägga band på sin romantiska böjelse för vacker
+musik och svurit vid sin frälsning, att Lundstedt skulle gå igenom med
+pukor, om han vid provet kom med en fuga av Bach, och oaktat lärjungens
+sinne rest sig mot det aritmetiska problemet, hade han dock fogat sig
+och lytt sin mästares råd.
+
+När nu klockan ringde åtta i tornet, och gasverket blåst ut frukost,
+ljusfabriken släppt ut ångan och tvätterskorna drogo upp från Klara sjö
+med sina bykar, ansåg herr Lundstedt tiden vara inne, och med vingliga
+ben styrde han över planen in i den stora porten, där så många kallade
+inträtt före honom, men kanske så få utkorade skulle komma ut igen. I
+stora trappan hörde han redan två pianon och minst tre fioler, och
+uppkommen i stora salen, där orgeln stod bredvid en flygel, var provet i
+gång.
+
+Professorn, som satt på en stol bredvid instrumenten, hade ett rörligt
+ansikte som om det sköttes av en dragsko, och i samma minut det uttryckte
+belåtenhet, förmörkades det och sammandrogs av raseriets kramp utan att
+någon egentligen kunde utleta orsaken. Just när herr Lundstedt kröp bakom
+sista ledet, satt en ung man vid flygeln, där de, som ännu icke spelat på
+en orgel, fingo prova, och med smältande blickar mot takkransen
+framsmekte han Jungfruns bön. Hans långa vita fingrar ströko tangenterna
+på ryggen som om han kliat kattungar, och han skakade emellanåt sitt
+polkahår, slängande huvudet bakåt, och med foten på pedalen så att alla
+toner sjöngo kör skulle han just saxa händerna för att »spela i kors», då
+professorn icke kunde styra sig längre, utan sprang upp och smällde igen
+locket så att det skrällde i salen. Han ville på samma gång säga
+någonting, men endast läpparna rörde sig och huvudet nickade, varpå han
+satte sig igen och åhörde Jungmanns Sjöjungfru, Abts Aftonklockorna,
+sonater av Clementi och Kalkbrenner, under det hans ansikte uttryckte
+outsägliga lidanden. Klockan blev både tio och elva, innan Lundstedt kom
+fram. Men när han slog sig ner vid orgeln, ljusnade professorn och
+skickade den långe med Jungfruns bön till att trampa. Lundstedt ställde
+sitt nothäfte på ställaren, drog ut några stämmor, revade opp svarta
+byxorna för att komma åt pedalen och satte i gång.
+
+När han spelat några längor av temat och första upprepningen i underkvart
+tog vid, kände han en hand stryka vänstra kinden och en andedräkt flåsa
+vid örat; men av fruktan att komma av sig vågade han ej vända på huvudet,
+utan gick på oförskräckt, genom »motsatsen» och »återslaget»; och _dux_
+eller temat kom igen, gick ibland framlänges, ibland baklänges, än på
+händerna, än på fötterna som en konstmakare, än hjulade det, än gick det
+kräftgången, fläkte sig, flådde katt, stupade kullerbytta och blev borta,
+lämnande ett moln av tonstumpar och ackordbitar efter sig på valplatsen,
+och så stack det fram igen beledsagad av _Comes_ och så brottades de,
+satte kärngknep, backade, släppte och röcko, stodo och tjurade, löpte
+efter varandra, hoppade bock över varandra, och slutade omsider i en lång
+omfamning, föreställd av en alltförsonande orgelpunkt.
+
+-- Wundervoll! Prachtvoll! lät det från professorn, vilken log som mot
+ett barn. Vad kallas den unge man?
+
+-- Alrik Lundstedt, svarade den blyge unge mannen och rodnade över sitt
+skälmstycke, ty han kände sig falsk mot läraren, när han mot övertygelse
+lagt an på professorns kända smak för de i hans eget tycke odrägliga
+fugorna.
+
+När namnet var uppskrivet, tog professorn Lundstedts hand och bad honom
+vara välkommen, anvisande honom sekreterarens rum, där han skulle få
+lektions-schemat och inskriva sig i matrikeln.
+
+När detta var överstökat, återvände Lundstedt strålande till sin
+beskyddare, som tog honom i famn, strök håret undan pannan för att se
+huru hög denna var, lade upp hans händer på bordskivan för att mönstra om
+de räckte till oktaverna, och slutligen synade professorn hans stövlar,
+begärande »vacker fot» för att se om de räckte till pedalerna, och
+Lundstedt befanns ha »stora sköna fötter», vilka lovade gott för blivande
+fugor.
+
+Lundstedt måste nu lova att komma nästa söndag på Jakobs orgelläktare,
+där professorn residerade som orgelnist, och, när han bugade för att taga
+avsked, fattade professorn hans arm och drog honom med sig till ett
+fönster, där preses i akademien stod, till vilken han viskade med hörbar
+stämma: Ett jättesnille!
+
+När Lundstedt äntligen kom ut på gatan, tyckte han att det sken sju solar
+på himlen, och att livet inte alls var så mörkt, som elaka människor
+påstodo. Han ville sjunga på Rödbotorget, och skulle ha dansat över
+Norrbro, där vaktparaden nu passerade, men han lugnade sig och stack av
+ner till Storkyrkobrinken, där han inträdde i en mössbutik för att få sig
+den blå mössan med lyran på sammetsranden. Och när mamsellen passade den
+på hans huvud, kände han sig som om skönheten krönt den ädle konstnären.
+Och när han kom ut på gatan, kände han som om det strålade eld och ljus
+från pannan, där den gyllene lyran satt, och mänskorna värmdes vid hans
+åsyn, jättesnillets, som skulle göra dem bättre och lyckligare med
+tonkonstens underbalsam. Överfylld av saliga känslor, vilka trängdes om
+att få löpa ut, gick herr Lundstedt gata upp och gata ner, och allt vad
+han såg och hörde stämde han i ton med sin sjungande ande; rådstuvakten
+gick i gevär klockan tolv för att hylla honom med skyldring och
+trumvirvel, klockorna ringde till hans triumftåg, kanonerna på
+Skeppsholmen dundrade hans ära, och folket hälsade på honom, när de lyfte
+hattarna. Men hur han gick och gick, kom han in på en smal, mörk gata,
+där husen sågo ut som de voro från Gustav Vasas tider, med stenfigurer
+över portarna och små rutor, skiftande som pärlemor, insatta med bly; och
+i fönstren lågo sköna jungfrur, borgardöttrar och rådsfruar i röda
+sidenklädningar med bara halsar efter tidens sed; och de nickade vänligt
+åt segraren, vinkade med fickdukarna och bjödo honom in. Herr Lundstedt
+gick stolt som en riksmarsk sin gata framåt, lyfte på mössan och mottog
+damernas hyllning, vilken längre fram yttrade sig, enligt tidens enkla
+bruk, i penninganbud. -- Tjugofyra skilling, trettisex skilling -- ljöd
+det från fönstren, och här och där lockade en kaffepanna av nyskurad
+koppar. Det var en förtrollad gata, och aldrig hade Lundstedt varit så
+observerad av sköna fruar som i denna dag, och lekande, att han var i
+Venedig därhemma på mattan med riddaren och damen, stannade han i ett
+hörn för att läsa namnet på plåten, och just som han stavat Tyska
+Prästgatan, slogs ett handfat ut genom fönstret och kastade ett stänkregn
+framför hans fötter. Utan att avvakta någon förklaring på det ledsamma
+misstaget, styrde herr Lundstedt ner i brinken igen, satte över på en
+gondol till Röda Bodarna och sökte sig ner till kryddbon i Klara
+Bergsgränden, där kamraten skulle mottaga hans hjärtas fullhet. Men boden
+var fylld med folk, patronen var inne och det kunde icke bli något utlopp
+för det översvallande hjärtat, därför gick herr Lundstedt in på
+restaurationen Solen att äta middag. Han satte sig vid disken, där
+skänkjungfrun hade sin plats, och begärde stekt fläsk med bruna bönor.
+Men han måste tala om sin lycka, ge luft åt sina känslor, och i en
+kvinnas varma sköte lämna förstlingen av sin glöd. Medan han rörde om i
+senapsburken, tänkte han över vad han skulle säga.
+
+Men han stannade i valet och kvalet, om han borde börja med att tala om
+vädret, fråga om jungfrun varit på kungens begravning, ta reda på om
+jungfrun tyckte om musik, om det var dyrt att leva i Stockholm eller
+något sådant oskyldigt, tills han slutligen, just som han ämnade besluta
+sig för kungens begravning, röck tillsamman och till sin icke ringa
+häpnad och med en ton, som om han begärt låna pengar, frågade vad klockan
+var.
+
+Jungfrun, som var av den sorten kallad näspärlor, svarade med en blick
+bortåt en tacksam åhörare vid fönstret, att hennes klocka var på stampen.
+Herr Lundstedt, som icke ville röja sin okunnighet, och som trott att
+svaret passade fullständigt till frågan, tackade med en lätt Trosabugning
+för upplysningen, vilket hade till följd att åhöraren vid fönstret, som
+åt kallt revbensspjäll med lingon, fick något i halsen, en tydlig
+uppmuntran till jungfrun att fråga herr Lundstedt vad potatisen kostade.
+
+-- Åtta skilling kappen gällde han i Trosa, när jag for, svarade herr
+Lundstedt, tacksam över att det blev något samtal av, ehuru han behövde
+anstränga hela sitt harmonivetande för att kunna leta en övergång från
+potatispriset till Musikaliska akademien och jättesnillet.
+
+Jungfrun, som var fullflätad och älskade löjet, hängde sig envist vid
+ämnet, vilket lika mycket intresserade henne som åhöraren vid
+revbensspjället.
+
+-- Nå, men då är det russinpotatis väl, efter den kostar åtta skilling?
+upptog hon frågan.
+
+Herr Lundstedt sökte i det av förmiddagens berusande triumfer grumlade
+minnet efter någon ledning till bedömandet av en sådan okänd potatissort,
+och blev orolig, när han icke fann det ändamålsenligaste svaret.
+Lyckligtvis reste sig revbensätaren och bad att få betala, vilken
+förrättning han utförde lutad över disken och alla på densamma stående
+karotter, som innehöllo bitar av allt läckert från helkokta ägg till
+kräftor och köttbullar.
+
+Herr Lundstedt, lämnad åt sig själv, kände ett obehag vid att höra
+viskningar, vilkas betydelse han ej fattade, och sedan han druckit sin
+välgång i ett glas starköl, steg han också upp för att gå. Som han dock
+ville avrunda sitt farväl, sökte han ett vänligt ord, men fann intet,
+klappade i dess ställe gästens råtthund och frågade, som om han gjort
+mannen en tjänst med sin nyfikenhet:
+
+-- Vad är det för en slags hund?
+
+-- Det? svarade gästen, det är en senapshund.
+
+-- Jaså! Hm! Ja! Det finns så många raser, som jag inte känner. Adjö,
+jungfrun! Adjö, herrn!
+
+Och därmed gick han hem.
+
+Men som han måste ha något utlopp för sina känslor, satte han sig vid
+fönstret att skriva brev till sin gamle fader för att berätta honom om
+sin lycka. Och hur han skrev, värmdes han opp, både av starkölet och det
+lättrörda sinnet, och hans lekfulla natur tog sig till att spela. Han
+lekte, att han var en mäktig och rik man, som icke kunde glömma i
+medgångens solsken, att han hade en gammal fattig far, som skänkt honom
+livet och nu satt i torftighetens skugga, och han erinrade sig sonens
+första plikt mot sin upphovsman, besvor fadren att genast sälja sin stuga
+och sin ko, sina nät och båtar och komma upp att bo med sonen i
+Stockholm. Av fruktan att denna hans livliga önskan icke skulle
+förverkligas, gjorde han en kolorerad teckning av huvudstaden, av dess
+märkvärdigheter i gator, torg, byggnader, handelsbodar och
+restaurationer, avskildrade sin bostad med dess venetianska matta,
+trädgården med dess kanelpäron och lusthus, samt slutade med att besvärja
+fadren icke stå i solen för sin lycka utan genast bryta upp och fara
+direkt på ångbåten, icke sparande på styvern, utan ta salongsbiljett, äta
+en biffstek och dricka porter i försalongen, så att han kom fram frisk
+och sund.
+
+När brevet var slutat, vek herr Lundstedt det i fyra delar, fäste ihop
+det med munlack och bar det i kryddbon, glad i hågen som om han betalat
+en skuld, kvitterat en räkning, vilken han icke mera behövde tänka på.
+
+
+
+
+TREDJE KAPITLET.
+
+
+Första infallande söndagsmorgon stod herr Lundstedt i orgeltrappan till
+Jakob väntande med en svärm skolungdom på professorns ankomst, emedan
+ingen insläpptes på läktaren förrän vårdaren av helgedomens musikaliska
+aldra heligaste själv anlände. Klockorna hade ringt annangången, när
+mästarens steg hördes nere i trapporna, och ungdomen öppnade
+aktningsfullt lederna, medan professorn, nickande hälsningar till höger
+och vänster, uppnådde dörren, där han stannade, kastade en blick över
+hopen, som om han vore frälsaren och bjöde stormen lägga sig; därpå tog
+han fram en nyckelpung med pärlbroderi, öppnade den med en betydelsefull
+min, som om han vore Petrus och hade himmelriket på andra sidan dörren,
+stack nyckeln i hålet, men vände sig därpå hastigt ut mot den otåliga,
+nådehungrande skaran för att se efter om han kunde få förkasta några. Och
+mycket riktigt, där funnos några världsliga sinnen, som icke gåvo sig tid
+att avvakta nådaordningen, utan ville bryta sig in, och därför fattades i
+kragen och utvisades. Nu öppnades dörren och sakta släpptes sångarkoret
+in förbi den mönstrande dörrvårdaren, som med lyftat finger och sträng
+min stod redo att störta olydiga andar ut ur paradiset, att de skulle
+erfara sanningen, att många voro kallade men få utkorade. När Lundstedt
+passerade den stränge portvakten, ljusnade dennes ansikte, och han tog
+honom ur ledet, ställde honom på sin högra hand och visade honom ett gott
+behag.
+
+Herr Lundstedt, som icke hade sett en så stor kyrka förr, blev betagen
+av en helig rysning inför det väldiga rummet, där jättarna kunde gått
+raka och satt opp psalmnummer ovanför pelarblommorna, men han fick icke
+leka längre med sina tankar, förrän professorn tog honom i ficklocket och
+drog honom med sig att beskåda instrumentet. Uppför en liten trappa
+började vandringen och stannade först vid bälgarna, som lågo där likt
+jättens lungor färdiga att flåsa, när foten sattes på bröstet; uppför
+stego de, förbi rosettfönstret över portalen, tittade in genom en
+bräddörr och sågo väderlådan, på vilken principalstämmorna stodo på ett
+led med kontrabasunens trettiotvåfots pipa som flygelman; stego högre och
+högre, tills de kunde skåda in i hela skrovet, rymligt som bröstkorgen på
+en valfisk, där man såg revben, senor, muskler, luftrör, knotor, blodkärl
+och nerver företrädda av alla dessa pipor, koppel, abstrakter,
+regeringar, vinkelhakar, vippor, vällarmar, pumpeltrådar och andrag; en
+gigantisk organism, som behövt tusen år att växa till, med några alnar
+vart hundrade år, sättande en blomma vart sekel som aloen, lämnande ett
+frö i mansåldern, skjutande en gren, ett blad, varje decennium; ett
+mänskoverk utan uppfinnare liksom katedralen, utan byggmästare som
+pyramiden, ett ofantligt samarbete av hela kristenheten, som ärvt
+grundtanken av hedendomen. Nu steg den brant upp som ett fjäll av
+stalaktiter, och lärjungen hisnade, när mästaren ledde honom upp på
+spetsen, där de hade valvbågarne en handbredd över huvudet, och
+plötsligen sågo sig stå i skymningen omgivna av nakna mänskokroppar med
+vingar på ryggen, övermänskligt stora barn, som blåste i basuner, och
+kvinnor, som slogo harpor och cymbaler; och när de trängt sig fram och
+skådade ner i kyrkan, där små mänskor krälade in i båsen med böcker i
+händerna, greps lärjungen av svindel, så att han måste fatta en kerub i
+armen; men mästaren log som frestaren på berget, när han visade sin sköna
+värld för människones son. De stodo ett ögonblick däruppe i halvmörkret
+och när lärjungen hämtat sig, pekade frestaren ut under de svärtade
+spetsvalven, där dunklet kämpade med ljuset underifrån, så att man tyckte
+sig se hur de blandade sig såsom den kalla och varma luften över åkern,
+där vårsolen bränner, och när ögat vant sig en stund, trängde en stor
+ljus sky igenom; skyn delade sig som ett ångmoln och färger kondenserade
+sig, togo kropp och blevo Kristus och de två lärjungarne i förklaringens
+ögonblick, svävande genom dunklet på allt det ljus som insläpptes genom
+det höga korets väldiga fönster. I detsamma hördes ett dån över deras
+huven, en lätt skakning kändes under fötterna och nu gingo alla tornets
+klockor till sammanringning, så att orgelverkets trätak sviktade och den
+smala trätrappan knarrade, när de båda vandrarne stego ner. Och lärjungen
+hade känslor av att ha varit uppe i himlen bland änglarna och sett
+Kristus förklarad och ljuset segra över mörkret.
+
+Nu, när han nerifrån såg det stora musikverket, som icke liknade någon
+annan sak i naturen eller konsten och därför oroade honom, tryckte honom,
+och gjorde att han kände sig under detta människohandens verk, som dock
+först blev levande under en människohand, ville han utreda vad han såg,
+återföra dess former på andra kända och därmed närma sig den, få ner den
+till sig och bli lugn. Kyrkan hade han redan klar för sig, att den var
+urskogen, i vilken hedningarna offrade människor, pelarne voro träd och
+valven grenarne, men orgeln var orgeln. Det var ingen växt, intet djur --
+om icke en korall -- icke en byggnad -- om icke en mängd hängtorn från
+riddarborgarne -- dessa tureller med fasadpiporna, av vilka en del voro
+blivna stumma, men kvarsittande såsom rudiment från äldre stadier, numera
+utan bruk. Varje sats småpipor kunde likna Pans syrinx, som väl var
+grundformen, men de stora i de framspringande hörntornen påminde om en
+vapensamling utan att likna den, och ornamentiken i förgyllt trä från
+förra århundradet, med snedkavlade snäckor och spiralformiga blommor som
+kineserna bruka, klippte genast av tanketråden, som ville binda ihop de
+olika lederna i detta virrvarr av former, i vilket ett mera bildat sinne
+än den unge handelsbetjäntens kunnat läsa hela instrumentets historia
+från den latinska hedningens vasspipa, genom den keltiske barbarens
+säckpipa, byzantinske kejsarens vattenorgel, med upphämtande på vägen av
+minnen -- dunkla visserligen -- från medeltidskyrkans emporer, triforer,
+klocktorn, altarskåp, tabernakel; från sachsiska rokokoporslinet och
+första kejsardömets romerska vapensmak.
+
+Professorn hade satt sig vid manualen i dess tre etager, dragit ut
+principalstämman och givit lärjungen en vink att sitta bredvid; bälgarne
+pustade och knarrade och nu sjöngo fasadpiporna preludiet enstämmigt;
+snart intonerade flöjten, och harmonierna svällde; gamban tog i näston
+upp ett solo för bariton, trompeten smattrade och bordunan brummade;
+därpå tystnade de en efter en, och när det blivit lugnt, hördes kantorns
+stämma sjunga opp första strofen i Upp, psaltare och harpa; och när han
+dallrat ut på sista tonen, brusade orgeln ut med fullt verk, under det
+församlingen föll in i sången. Och med kopplad pedal och alla fyrtiotvå
+stämmorna andragna höll orgeln sin symfoni med alla orkesterns
+instrument, lydiga under en mans händer och fötter. När prästen sedan vid
+altaret tog upp att läsa Helig, Helig, föreföll hans röst som om någon
+obehörig ställt sig att prata under en konsert, och när man äntligen hann
+till predikan, satte sig professorn med ryggen mot orgelverket och
+blundade, visande med en min, att han tyckte sig bli störd. Men när så
+gudstjänsten var slut, alla psalmer sjungna och ordet var fritt, som
+professorn kallade det, när han fick spela utgången, då måste herr
+Lundstedt sitta bredvid och sköta andraget, när stora fugan rullade på.
+Och då spelade han för sin enda åhörare utom tramparen, ty när äntligen
+allt var över, stod kyrkan tom. Detta såg professorn i sin reflektor, men
+han var van vid det, njöt av det och skulle ha blivit ond, om hela
+publiken skulle ha stannat och vågat låtsas begripa det han ensam förstod
+uppskatta.
+
+Herr Lundstedt lämnade kyrkan med ett intryck av att han sett något
+oerhört stort, hört något övermänskligt skönt, fullt övertygad numera,
+att om han också inte riktigt till fullo kunde njuta av fugalmusik, så
+var det därför att han var obildad, men han var stolt över hoppet, att
+han en gång skulle kunna tillhöra de få utvalda som kunde det.
+
+
+
+
+FJÄRDE KAPITLET.
+
+
+Herr Lundstedt hade tillbragt ett halvt år i Stockholm. Tiden hade lupit
+undan, ty göromålen voro många, och det minsta blev orgelspelning.
+Seminarium tog nämligen drygaste tiden, och på Musikaliska akademien blev
+det huvudsakligen harmonilära och sång, emedan professorns timmar voro
+mycket eftersökta och eleverna voro många. Kom därtill att kassan snart
+var till ända och herr Lundstedt måste som så många andra gå och sjunga i
+kören på Stora Operan, sjunga på begravningar och knipa in en
+tolvskilling på sånglektioner med handelsbokhållare, som ville göra
+kvartetter, vilka då voro högt på modet.
+
+Men som en verklig sabbat mitt i arbetet stod söndagen, då han fick sitta
+på Jakobs orgelläktare bredvid professorn och hjälpa med andraget. Då
+tyckte han sig vara näst den viktigaste personen i kyrkan, och orgelns
+majestät lyfte honom, förstorade honom, liksom satte en skarv på hans
+själ. Och han älskade det stora verket som något som var starkare än han;
+satt och lekte att luften kom ur hans lungor, tonerna ur hans strupe, och
+professorn blev blott en del av mekaniken, som överflyttade hans
+musikaliska önskningar på pedal och manualer, och han vande sig tänka att
+de tusen människorna därnere i kyrkan måste sjunga det han ville, prästen
+vara tvungen tiga när han spelade.
+
+Den långa predikan åhörde han med otålighet eller också inte alls; fick
+en söndag på södra läktaren se en flicka, som var skär i hyn, hade fina
+kläder och såg ut som en fröken. Han såg henne varje söndag på samma
+plats och blev slutligen van att betrakta henne som sin åhörare, som kom
+för att sjunga till hans ackompanjemang (som professorn spelade), och
+tyckte sig märka att hon såg åt orgelläktarn hela tiden. Ehuru det icke
+var svårt att få veta vad hon hette, genom att se på anslaget i bänken,
+tyckte han att det var roligare icke veta det, utan få ge henne ett
+vackert namn själv, och han kallade henne Angelika efter Malmströms poem.
+Men så skulle han ha ett tillnamn åt henne; och efter långt letande
+hittade han på De la Gardie till minne av att kyrkan blivit byggd av en
+greve med det namnet. Om juldagen såg han hennes far och mor, och fadren,
+som hade vita tandborstmustascher som franska marskalkarne, beslöt han
+utnämna till generallöjtnant, det högsta han visste. Och Angelika hade
+två små systrar, som han kallade Gurli och Fanny. När han så tyckte att
+de varit vänner och bekanta tillräckligt länge, företog han sig en
+högmässopredikan att fria, vilket gick så till att han slog upp en psalm
+i psalmboken, för att se om nummern kom udda eller jämn, och som den kom
+jämn hade hon sagt ja. Återstod bara fadrens bifall och för att utröna
+det, skulle han räkna piporna i principalstämman. Men det blev ett tvärt
+nej, just som prästen sa Fader vår och man skulle luta pannan i handen.
+Herr Lundstedt försökte mellan fingrarne räkna om dem baklänges, men det
+blev nej ändå. Nu hade han fått en sorg, och den kändes skön som det
+stilla lidandet, det oförskyllda, som förädlar människan och renar sinnet
+från själviskhet. Men när en söndag gått, beslöt herr Lundstedt ta ut
+lysning utan föräldrarnes samtycke, och när prästen läste upp
+lysningarne, men icke nämnde Angelikas och Alriks namn, utan två helt
+andra, valde herr Lundstedt sig två andra, som han kallade deras
+pseudonymer, och ansåg att han numera var förlovad pseudonymt. Och
+måndagsmorgonen, när han gick från seminarium till akademien, gick han
+till en juvelerare på Drottninggatan och utvalde två ringar, men eftersom
+förlovningen var pseudonym, gick det inte an att ha släta ringar, helst
+inga sådana lågo i fönstret, utan valde han två med rosenstenar.
+
+Angelika var nu hans, och han var lycklig. Han sjöng om henne på
+akademien, sjöng till henne i kyrkan, på seminarium, på serenaderna, men
+bröllopet ville han uppskjuta, tills han blivit något stort och mäktigt.
+Och som han samlat nära ett hundra riksdaler fattade han det beslutet att
+ta direktörsexamen och bli professor och riddare. Men innan han hunnit ta
+första steget på den lysande banan, hade oväntade händelser inträffat,
+som gjorde en stor del drömmar om intet.
+
+Det var nämligen en söndagsafton i april, då herr Lindbom bjudit på
+»sångfock» hemma i bostaden vid Norra gatan. Bland de inbjudna märktes
+andra tenoren, sadelmakaren, och första basen, finbagaren, vilken icke
+var någon annan än mannen med senapshunden från näringsstället Solen, och
+vilken senare aldrig tröttnade att berätta historien om russinpotatisen
+och senapshunden, varvid herr Lundstedt ödmjukt böjde sitt huvud under
+löjet och bedyrade, att han aldrig plägade ljuga, och därför trodde att
+alla mänskor talade sant, för så hade han lärt av sina föräldrar.
+
+Emellertid hade man nu sjungit långt in på kvällen och druckit ganska
+mycket, varför man bröt upp, att gå till Solen och äta kväll. Man hade
+dukat av och tagit in punsch samt stod just i färd med att sjunga igen,
+då dörren till salen öppnades och in trädde en gammal man, med böjd rygg,
+en påse i gehäng på axeln och en tung käpp i handen.
+
+-- Ut! här ges ingenting, mottog honom jungfrun, innan den gamle hunnit
+hälsa och framföra sin fråga om Alrik Lundstedt träffades här.
+
+När denne hörde sitt namn, steg han upp ur sångkretsen och skred emot den
+gamle, dock utan att öppna sina armar (vilket aldrig brukats på Rånö,
+annars än mellan ståndspersoner), utan snarare med ett slags förlägen
+långsamhet, och det slags bryderi man erfar vid åsynen av mindre
+bemedlade släktingar.
+
+-- Nu är jag här! hälsade den gamle, utan att räcka handen. Kan du nu ge
+mig något att äta, för jag har inte fått något ordentligt sedan jag kom
+ut ifrån Kalmar.
+
+-- Kalmar? Vad har far gjort i Kalmar? sporde Alrik med en nedslagen
+blick på den gamles dåliga yttre.
+
+-- Herre Jesus, det är en lång historia, må jag sitta först, svarade
+gubben.
+
+Herr Lindbom, som åhört samtalet och i sitt lättrörliga sinne gripits av
+ett så oväntat sammanträffande mellan far och son, fattade tillfället att
+ge luft åt det överskott av känslor, som icke hunnit strömma ut i sång,
+och med en artig bugning nalkades han den gamle, bjöd honom sin arm och
+talade:
+
+-- Detta är herr Lundstedt, hör jag; min ungdomsväns köttslige fader, vår
+allas förträfflige väns upphovsman, att jag så må säga; tillåt oss unge,
+som ännu icke äro torra bakom öronen, att i vårt glada lag se den gamle
+som vår gäst, vår högt värderade hedersgäst, för vilken jag beder
+sångarbröderna höja ett glas och hälsa med ett fyrfaldigt hurra!
+
+Hurraropet utbragtes och gubben fick lägga ifrån sig påsen och käppen och
+sitta upp i högsätet, som skinnsoffan kallades.
+
+-- Herr Lundstedt kommer direkt från Kalmar, -- tog jag mig friheten
+höra, uppslog herr Lindbom konversationen, då både far och son tycktes
+förstummade av det ståtliga mottagandet. Resan var angenäm? Vädret gott?
+Inga äventyr?
+
+-- Jo, det var en färd, vill jag lova!
+
+-- Si där, si där! avbröt herr Lindbom, som var en stor älskare av
+äventyr. Berätta, berätta! Och han gjorde en gest med handen, som om han
+bjöd kamraterna på något gott han själv lagat.
+
+Men den gamle var ingen berättare, utan meddelade i få ord att han tagit
+galen ångbåt i Nyköping och kommit till Kalmar i stället för till
+Stockholm, och att han måst gå till fot emedan pengarne tog slut, medan
+han väntade i åtta dagar på ångaren.
+
+-- Hör, hör! avbröt herr Lindbom, inkastande små detaljfrågor för att få
+litet kolorit på äventyret, men utan att lyckas, ty när gubben sagt hur
+det förhöll sig, så var det slut. Och vid uppmaningen att dricka punsch
+föreföll han likgiltig och kastade blickar omkring sig som om han sökte
+något, och då finbagaren erinrade sig ett förflutet, då även han begagnat
+sådana blickar att uttrycka samma behov, räckte han sin hjälpsamma hand
+åt den hungrige och viskade till Lundstedt junior, som strax reste sig,
+och inbjöd den gamle stiga fram till disken att välja av härligheterna.
+Bländad av så mycket läckerheter på en enda gång, stannade gubben i ett
+långt begrundande, som måste avbrytas av Alrik, vilken tog en stor flat
+tallrik, och lade upp en bit av var sort, så att det hela såg ut som en
+kolossal sillsalat, satte brännvinsflaskan och svagdricka framför gubben
+och lät honom mätta sig.
+
+När det var gjort, brast bacchanalen lös igen; och man sjöng för gubben
+»Mitt liv är en våg», icke glömmande att med nickningar och
+accentueringar anspela med »i svallande tåg vid vindarnes strid» på det
+yrke som Alriks upphovsman valt och övat.
+
+Därpå dracks, och herr Lindbom höll tre tal i rad; det första om
+ålderdomen, dess företräden och oomtvisteliga rang jämförd med ungdomen;
+det andra om havet, dess storartade naturscenerier och därmed förknippade
+faror -- inflickande en berättelse om sin första seglats till
+Blockhustullen, med kantring och räddning -- sakta övergående till
+fiskarens hårda liv (varvid sadelmakaren vädrade en ordlek och ropade
+bravo!) målande efter mälarförhållanden nätens läggning och upptagning,
+notdräkten och norsfisket i Norrström, samt hoppade därpå in i skålen för
+havets son, vikingalynnet, järnviljan och stormbetvingaren, vartill
+följde som illustration sången »Hur med väldigt raseri, stormens åskor
+ru-u-u-u-u-u-uula!» varvid finbagaren fick briljera med sitt
+förstabas-solo, direkt tillägnat Rånöaren. Det sista talet var en
+deklamation av Malmströms Angelika, i hemlighet riktad till herr Alrik,
+som när talet var slut, höjde sitt glas och med tårar i ögonen och en
+betydelsefull min uttalade det enda ordet: Angelika!
+
+Vilket intryck dessa upprepade hyllningar gjorde på Lundstedt den äldre,
+skulle varit svårt för en övad betraktare att avgöra, ty den gamle syntes
+sluten inom sig, och nickade endast till sångens takt med sitt gråa
+huvud, och några yttringar av djupare förståelse, sympati eller
+tacksamhet kunde icke spåras. Men herr Lindbom, som med all makt ville
+pressa några äventyr, något intresse ur denne havets son, kramade honom
+som en citron med sina vänskapsfulla tilltal, mjölkade honom, men den
+känslolöse rullade ihop sig som en igelkott och blev oåtkomlig. Slutligen
+inskränkte sig herr Lindbom att i krypande ordalag anhålla som den
+största hedersbetygelse att få begagna det ganska brukliga tilltalsordet
+farbror, vilket han bedyrade skulle adla honom, själv en folkets son, att
+han därigenom skulle känna sig mera värdig att äga till bror ett
+jättesnille som Alrik Lundstedt. Och när ceremonien var överstånden
+erbjöd den varmhjärtade unge mannen sin säng åt upphovsmannen till en
+oförgätlig afton.
+
+Därpå bröts upp och tågades hem med sång, varpå sångarkretsen skingrade
+sig och de två rumskamraterna införde sin hedersgäst med påse och käpp i
+den lilla kammaren. Herr Lindbom öppnade sitt sängtäcke och anvisade
+gästen sovplats, tog själv en nattsäck och kastade på mattan med
+gondolen, rev av rock och byxor, samt lade sig, som han anmärkte,
+bredvid riddarens fru, och bjöd godnatt.
+
+Den gamle blev länge sittande på sängkanten och funderade. Sonen däremot,
+som hela kvällen förhållit sig ytterst tillbakadragen såsom om han
+fruktat få veta något ledsamt, tog nu mod till sig och framskruvade
+frågan:
+
+-- Nå, far, har du sålt stugan och grejorna?
+
+-- Ja visst, svarade fadren, alldeles efter som du bad mig.
+
+-- Och pengarna? hördes Alriks slocknande stämma.
+
+-- De ha gått åt!
+
+Nöjd med detta klubbslag mellan hornen lade sig unga Lundstedt ner och
+låtsades sova. Men han sov icke den natten utan tänkte; tänkte över var
+han skulle placera den vilsekomna, som han lockat ut i världen, och hur
+han skulle nära honom; tänkte på sin direktörsexamen, professuren och sin
+Angelika, om det nu var den i Jakobs kyrka eller någon annan.
+
+Medan nattens timmar så förgingo, avbröts tystnaden då och då av herr
+Lindbom, vars varma hjärta haft tid att svala av sig i golvdraget, och
+vars saknad av den varma sängen gav sig luft i enstaka ord, slungade på
+måfå. Och vid femtiden, när det ljusnat, reste sig den barmhärtige
+samaritanen med ett miserabelt lynne, hoppade i byxorna, fick fatt i en
+särskild nyckel och sprang ut på gården.
+
+Inkommen igen slog han opp fönstren, satte sig i gungstolen och talade i
+mörka ordalag för sig själv om fattigvårdslagstiftningen,
+försvarslösheten och folkets bristfälliga uppfostran, icke så mycket i
+bokliga kunskaper som i folkvett. Lyckligtvis var herr Lindboms
+vältalighet alldeles för djupgående att fattas i dess innersta kärna av
+de halvsovande åhörarna och när klockan blev halv sju måste den dystre
+talaren gå, sedan han kastat en blick av rysligt förakt på den gamles
+kläder och vid utgången smällt dörren i lås så att huset skakade.
+
+När far och son vaknat därvid, uppstod en rådplägning dem emellan om vad
+som skulle göras, och med resultat att sonen avlämnade sina åttiofem
+riksdaler till fadren och uppmanade honom resa hem igen, emedan fisket i
+huvudstaden var statt på nedgående. Gubben, som drömt sig ett angenämt
+stockholmsliv men icke vidare reflekterade över vad som skedde, fann sig
+i att få en penningsumma i handen och lovade bryta opp så snart han
+besett stadens märkvärdigheter, och därmed skildes de för att råkas på
+Solen till middag.
+
+När Alrik kom till middagen, fanns ej den gamle där, men när han kom hem
+om aftonen, låg gubben i herr Lindboms säng, och när sängens ägare infann
+sig vid tiotiden, då tog det varma hjärtat eld, och röken tycktes kväva
+den känslofulla, ty han blev stum, så stum att han icke besvarade
+hälsningar. Och sedan han sparkat stövelknekten upp på kakelugnskransen,
+spottat framför sig en mängd gånger, lossnade tungans band, men för att
+icke visa sig obelevad gåvo hans känslor sig luft på det främmande språk
+han var någorlunda mäktig. Och oförstådd av sin omgivning luftade han sig
+liksom i enskilda samtal med sin genius.
+
+-- Der alte Schlingel stinkt wie ein Aas, und der kleine Bube ist ein
+blödsinniger Schmarotzer.
+
+-- Är du vid dåligt humör, Lindbom? frågade unge Lundstedt, som satt och
+skrev harmoni vid sitt bord.
+
+-- Jag! Nej! Inte alls! Tvärtom!
+
+-- Du kan ju ligga i min säng, så tar jag mattan! svarade Alrik.
+
+-- Nå, efter du önskar det, så låt gå! Men jag ska säga dig en sak: jag
+tycker inte det är artigt att bjuda en långväga resande att krypa in så
+här obekvämt, och du som har pengar i strumpa kunde ha varit så artig och
+tagit ett rum åt din gamle far.
+
+Herr Lundstedt den yngre invände, att gubben snart skulle resa och att
+det inte lönade sig bråka. Och därvid blev det.
+
+Emellertid voro Alriks äregiriga drömmar slut, och han måste i hast
+forcera en enkel organist- och skollärarexamen, ty gubben, som slagit sig
+ner på Solen, kom sig aldrig för att resa, och herr Lindbom, som ledsnade
+på samboningen, bröt opp en vacker dag, sedan han uppsagt farbrorskap och
+kamratskap och tog sig ett nytt rum.
+
+Efter åtta dagar hade gubben ätit och druckit upp alla pengarne i
+sällskap med en krets av vänner, som bildat sig omkring hans bord, och
+vilka alla, av huru olika samhällsklasser de än voro, ledo av en
+strykande aptit och en osläckelig törst.
+
+Alrik såg sig därför en vacker dag i bekymmer och ungefär i samma
+ställning som en far till ett vanartigt barn, ty gubben gjorde honom
+verkligen förtret och dök opp allestädes som fredsstörare, där man icke
+väntade honom, och krånglade sig in överallt. Stod Alrik en afton på
+stora Operan uppe på alperna i Wilhelm Tell och väntade entré, såg han på
+andra sidan scenen oppe i molnen den gamle stå med en lina i handen,
+färdig att hissa på; gick han över Norrbro en middag och en folksamling
+stod vid barriären och tittade ner i strömmen, fick han se gubben ihop
+med tullvaktmästare sitta i en båt och fiska nors; och en söndag fann han
+fadren stå och alternera med orgeltramparn i själva Jakobs kyrka.
+Överallt fanns han, och tycktes gå genom lykta dörrar, tyst utan
+talförhet slank han in och blev aldrig utkörd. Helst träffades han dock
+vid disken på Solen, där han blivit bergtagen av den levande matsedeln
+framför skänken.
+
+Emellertid hade Alrik ej tagit avsked av sina drömmar, och han satt
+numera under den långa gudstjänsten och lekte att han uppsköt giftermålet
+med Angelika på obestämd tid, tills hon kanske bleve gammal och ful, och
+ingen ville ha henne mera, och hon då kanske toge honom; och han satt och
+prövade hur hon skulle se ut som gammal; rynkade omkring munnen, satte
+kaffefläckar under hårfästet, lade umbra om ögonen, som han lärt i
+statistlogen på operan. Men när hon var vacker ändå, hittade han på att
+ruinera hennes far, såsom fru Schwartz brukade, när en man av folket
+skulle få en högadlig. När hoppet ändock icke ville nalkas honom och han
+fick se fadrens, grevens, raka, ståtliga figur i den fina överrocken med
+sidensarge i armarne, beslöt han att förföra henne som Lasse Lucidor, men
+för att kunna det måste han vara en storhet, en talang, och han hade ännu
+icke fått spela på Jakobs orgel utan bara dragit ut stämmorna. Detta blev
+nu hans närmaste mål att få spela utgången åtminstone, och nu flyttade
+sig all hans längtan och åtrå över på orgeln, och i åtråns hetsfeber
+antog instrumentet alla fullkomligheter, som den älskade brukar ta.
+Tennpiporna blevo silver, mahognyt blev palisander, det finaste träslag
+herr Lundstedt kände namn på, men som han aldrig sett; stämman vox
+humana kallade han numera vox angelica, och det var hennes röst, som han
+aldrig hört. Registerknapparna med deras i porslinsskyltar inskrivna
+namn, vilka närmast liknade en apotekshylla, antogo mystiska former,
+växlande alltefter den brinnande åskådarens sinnelag. Ibland voro de
+ringklockor till dörrar i ett stort hus, där det bodde sköna kvinnor,
+vilkas namn stodo skrivna på plåtarna, ibland knapprader i isdrottningens
+klädning; isdrottningen visste ingen mer än herr Lundstedt vem det var,
+och han hade aldrig sett henne heller, men hon borde vara mycket stor,
+och elfenbenstangenterna voro hennes tänder; hade någon frågat huru de
+kunde vara det, då de sutto i tre manualer, skulle herr Alrik svarat, att
+isdrottningen hade tre gommar, ty han kunde svara på allting, och de
+svarta tangenterna voro gamla murkna tänder, som icke blivit utdragna,
+för isdrottningen var tusen år fylld, men ändå tämligen ung; det berodde
+alldeles på hur man tog det, menade herr Alrik.
+
+En gång hade han sett i Meyers universum hos herr Lindbom, medan dennes
+hjärta ännu var varmt och öppet för havets son, och där hade han sett
+basaltgrottan på Staffa. Sedan den dagen var orgeln en stor basaltgrotta
+och orgeltramparen var Eolus, som gjorde stormen; men djupast ner på
+grottans botten bodde ett troll, som kunde komma fram om man tryckte på
+en knapp, och kom det fram, skulle grottan störta samman. Anledningen
+till denna sista tankelek var den, att professorn en gång visat lärjungen
+en registerknapp, som ledde en stämma, vilken icke fick utdragas
+samtidigt med vissa andra, med risk att eljes orgeln skulle gå sönder
+och golvet måste brytas opp för att instrumentet skulle kunna lagas. Det
+var trollknappen, som herr Alrik kallade den, och han kunde sitta och
+stirra på den långa stunder, fingra på den, när ingen såg det, och när
+han var ledsen önskade han dra ut den, höra dånet och braket, som skulle
+uppstå när orgeln med sina tunga basalt-pelare störtade över honom och
+han fick dö en härlig, berömd död i sin ungdom, inför Angelikas ögon, och
+i Guds eget hus.
+
+                  *       *       *       *       *
+
+Under sådana lekar och mycket arbete försvann studietiden så tämligen
+hastigt och en vacker dag stod herr Lundstedt färdig med sin examen, på
+vilken själva krönet skulle bli att han en afton finge spela på kyrkans
+orgel i professorns närvaro, för att sedan gå ut i livet och tillträda
+klockarbefattningen i Rånö kapellförsamling, där han hade
+indigenatsrätt.
+
+
+
+
+FEMTE KAPITLET.
+
+
+Klockargården ligger på en udde vid Kyrkviken med utsikt åt fjärden, som
+nu är isfri efter vårstormarna. Den röda träbyggningen är rätt stor, ty
+den innesluter sockenstuga, skolsal och boställe, och nu om
+eftermiddagen, när den är tom, ser den ändå större ut och ödsligare, och
+herr Lundstedt går omkring den och ser genom de nakna fönsterna, vilka
+utan gardiner stirra som insjunkna ögon; och när han stannar utanför
+skolstugan och för att liksom söka sällskap tittar dit in, ser han de
+långa bänkarna fullsatta med barn, och sig själv i katedern, ty han kan
+se allt vad han vill numera. Ensam på gården, dit endast en gumma kom för
+att bära mat och städa, hade herr Lundstedt haft svårt att finna sig
+första tiden, ty han ägde ingen att språka med, och pastorns på andra
+sidan viken tog endast emot honom som en tjänare och kallade honom
+Lundstedt rätt och slätt, vilket nu icke skulle gjort honom olycklig,
+efter som han kände sin ställning och fann sig gott vid den, men det
+underordnade i hans läge hindrade honom att fritt söka upp förmannen och
+något intimt eller dagligt umgänge kunde således icke komma till stånd.
+Skolläraren fann sig sålunda hänvisad på sina lärjungars sällskap, och
+med sin otroliga lekfullhet fann han snart på att uppliva sina
+stockholmsvänners minne genom att döpa om barnen efter vissa likheter de
+kunde förete med de frånvarande originalen. Den skickligaste läxläsaren
+kallade han sålunda professorn, den starkaste sångaren hette Lindbom; och
+Angelikas systrar funnos där också, men hon själv fick icke sitta i
+skolan, när hon varit så nära att bli gift.
+
+Herr Lundstedt hade sålunda alla sina bekanta dagligen och stundligen
+inför sig, och när vänkretsen blev för trång, tog han sig till att ge liv
+åt personerna i de böcker han läste, och som han nu ett år ur
+sockenbiblioteket lånat Cooper, hade han hela klassen full med
+Skalpjägaren, Spårfinnaren, Läderstrumpan, Hjortdödaren och så vidare.
+Pojkarne flinade visserligen först, men snart vande de sig vid dessa
+pseudonymer och begagnade dem sins emellan.
+
+När han nu fördrivit en stund med att befolka den tomma skolsalen och
+eftermiddagen blev honom lång, gick han ner till kyrkan för att spela
+orgel. Gudshuset är en liten träkåk, som liknar en ändrad storbåt,
+upptagen från ett större djup efter en längre sumpning, utan torn och med
+små fyrkantiga världsliga fönster. Det största på kyrkan är nyckeln, stor
+som en dragg och gjord att bäras med två händer, för att icke tappas
+bort.
+
+Det inre är däremot mera livligt och påminner om ett leksaksstånd i
+julmarknan, eller en dockteater, eller i vissa delar en gammal flickas
+toalett, Kina slott på Drottningholm, ett schweizeri, ett klädstånd.
+Taket är nämligen en ryggås med tvärbjälkar, bemålade med stora sjöormen,
+torskhuven, läderlappar, springbockar; och under bjälkarne hänga
+amiralsskepp, träduvor, som prinsens gubbar sälja till flugfällor,
+ljuskronor, skeppslyktor; altaret är en stor toalett, med ljusstakar,
+parfymflaskor, porslinsdockor, karamellsdeviser, pappersblommor; väggarne
+äro behängda med sköldar och svärd med sorgflor, tavlor med får, herdar,
+kungar och dronningar.
+
+Allt detta gör det husligt inne i den tomma byggnaden, som ser bebodd ut,
+gör att skolläraren trives där som i ett rum, där någon bott länge och
+suvenirer samlats. Men orgeln har han behövt längre tid att göra om i
+sitt sinne. Med starkt minne av Jakobs basaltgrotta, där stormar och
+böljor kunde släppas lösa, kom han hit och såg en liten vitmålad
+chiffonjé med två andrag, den ena en fyra fots principal, den andra en
+valdflöjt på två fot. Omfånget var tre och en halv oktav. Detta senare
+var det sorgligaste; det var som att simma i en sump, där man inte kunde
+ta ut tagen utan att stöta emot. Sorgliga tangenter, bruna som
+käringtänder och direkt angjorda på abstrakten, så att man kände hur man
+öppnade ventilerna, och kände hur de smällde igen, som när man blir
+utkörd och någon kastar igen dörrn bak efter en. Det låg något tvärt,
+ovänligt i anslaget; och tonen skrikande som fiskmåsar och tärnor, en
+riktig skärgårdsorgel, ibland också snattrande som en and, ibland
+tjutande som en räv; ja de lägsta basarna uppförde sig ibland
+oanständigt, när det var sjövind och mekaniken fuktade.
+
+Men herr Lundstedts allt omskapande sinne försåg orgeln med alla de
+fyrtiotvå stämmor som Jakob hade och han satte upp en spegel över
+notställaren, så att han kunde se vad som tilldrog sig i kyrkan, och var
+han där ensam och ingenting tilldrog sig, så kunde han se Jakobs kyrka i
+sin trollspegel, som han kallade den. Då såg han Westins Kristi
+förklaring i fonden, såg magister Lundberg gå opp i predikstoln och
+Angelika komma med sin far på läktaren, såg kyrkvaktaren,
+nattvardsbarnen, kantorn och skolgossarna. Och då spelte han den fugan
+han utförde sista aftonen efter examen, och samma rysningar av vördnad
+för sin egen storhet och makt intogo honom nu som då, och fötterna
+arbetade på obefintliga pedaler, händerna togo oktaven, där tonen
+fattades, och drogo ut stämmor, där inga funnos.
+
+När han så tröttnat på spelet, gick han ut i stränderna, helst de yttre,
+som vette åt havet. Där hade han så mycket att se på och leka med, och
+ingen störde honom. Hittade han på tångsträngen, vilken låg som en svart
+garnering där vågskummet stannade, en kork, så kom den från Ryssland och
+gav anledning till en halv timmes betraktelser huruvida den suttit för
+tsarens frukostvin, eller om en av hjältarnes avkomlingar i Fänrik Stål
+haft sin korkskruv i den; hittade han en avbruten årtull, målade han upp
+ett skeppsbrott under upprörande omständigheter; en tombutelj undersöktes
+alltid, om den icke skulle innesluta någon skrift av en förlist, som i
+den nedlagt sin sista önskan. När denna havets soplår icke mer försedde
+leksaker, lade han sig på strandklippan och tecknade om molnen, målade om
+vågorna, gjorde om stranden och gav kobbar, skär och vikar namn. Där hade
+han lagt Kastellholmen, där Strömsborg, här Årstaviken; och Landsorts
+fyr, som vid solsken lyste vitt, kallade han Tandpetaren till minne av
+obelisken i Slottsbacken och så vidare.
+
+Men under det herr Lundstedt lekte, försummade han i hög grad sina
+jordiska angelägenheter. Sålunda låg hans trädgård ännu vid
+midsommartiden ogrävd; hans fiskvatten obegagnat och hans båt gissnad.
+
+
+
+
+SJÄTTE KAPITLET.
+
+
+Rånö var endast bebyggt av tre hushåll fiskare med en halv mil mellan
+varje, pastorns och herrskapets. Om detta senare hade herr Lundstedt hört
+ett och annat utan att lyckas få se dem. Det var icke heller lätt, ty
+herrskapet bestod endast av omyndiga, vilka uppfostrades i Stockholm, och
+herrgården, vilken låg långt oppe i land, hade han icke haft anledning
+besöka. Men nu kom det en order från pastorn, att klockaren på
+lördagarne skulle hämta sockenposten uppifrån gården, och sålunda befann
+sig herr Lundstedt en eftermiddag på väg inåt skogen och mossarna, där
+den okända herrgården skulle ligga. Han ginade över ett kärr, där han
+höll på att trampa på morkullorna, skrämde upp en älgkalv, såg grävlingen
+gå ut på aftonpromenaden, allt under det han åts av myggen, som dansade i
+solnedgången runt om pors och odon. Tuvorna stucko ur det svarta vattnet
+som små barngravar och gungade när han hoppade på dem, för att snappa ett
+hjortron.
+
+Bären lyste allt gullgulare, och de yngre hade ännu den röda kinden vänd
+mot solen; herr Lundstedt lockades allt längre in på mon, där endast unga
+tallar, raka som metspön och med en ruska i toppen, prickade ut den våta
+vägen, som var lagd med grenar och ris som en rörlig pontonbrygga.
+Plötsligen hörde han hundskall och såg en skorstensrök, varav han slöt,
+att det underbara slottet låg i närheten. Och då han kom närmare, såg han
+snart två långa skorstenar sticka upp ur ett moln av lönnar, vilkas näsor
+dinglade för aftonvinden och skramlade som ärter i en torkad gåsstrupe
+pigorna bruka nysta tråd på. Herr Lundstedt blir blyg och stannar att
+betänka sig vad han skall säga, när han kommer fram; och när han står
+där, tycker han, att lönnarne räcka lång näsa åt honom, sätta näsorna i
+vädret, romerska näsor, norrköpingsnäsor, grekiska, judnäsor, prästnäsor,
+som sitter bak på gåsen, och han står där och leker med näsorna, tills en
+betjänt kommer och frågar vem han söker.
+
+På herr Lundstedts höviska svar ledsagar betjänten honom förbi
+hundgården upp till byggningen. Det är ett lågt, vitt stenhus med en
+stensköld i pannan, på vilken ett kamfiokort och ett hjorthuvud äro
+huggna under en furstlig krona. Herr Lundstedt införes i en förstuga, som
+är målad med riddare som sticka vildsvin med spjut, under det
+rapphönshundar hålla dem i öronen och landsknektar blåsa valdhornssolon
+med nävarne i klockstycket. Betjänten visar honom en bambustol att sitta
+på, och går in genom en dörr, som tyckes leda till köket, efter som det
+luktar lök, när han klämmer ut luften med dörren.
+
+Men en annan stor dörr står öppen på högra sidan, och från bambustolen
+ser herr Lundstedt hörnet av ett ekskåp, som står på svarta klot, och när
+han lutar sig fram, varsnar han ryggen av en stol och axlarne av en
+herre, som då och då visar de utkrokade testarne av en snusbrun peruk,
+och han hör en äldre mansröst tala:
+
+-- Detta är ingenting mindre än Rüdesheimer av sjuttonhundra och
+fyrtiofem, mina herrar och fröken Beate, som hans majestät, högstsalig
+konung Fredrik i livstiden här nedlade i källarne, under detta golv, mina
+herrar och fröken Beate, och en hel pipa från högstdensammes arvland
+Hessen med binamnet Kassel, att ha vid jakttillfällen och även andra
+oförutsedda tillfällen härute på högst densammes älskade Frösnäs. Vinet
+är delikat, högt över vår -- må jag säga ordet -- horisont, mina herrar
+och fröken Beate... vad är det frågan om? »Någon som vill tala vid
+fröken!» -- Fröken Beate! Det är någon som vill tala vid fröken!
+
+Strax efter trädde en dam ut med tre korkskruvar på var tinning och bad
+herr Lundstedt stiga in i hennes enskilda rum. Skolläraren följde och kom
+igenom en sal, som öppnade sig över en veranda utåt havet och fyren, och
+inträdde därpå i ett kabinett med vita möbler, mycket små och klädda med
+rosenfärgat kattun, ett pastellporträtt och en silhuett ovanför soffan.
+
+-- Var så god och sitt ner, herr organist! sitt ner på soffan, och var
+välkommen till oss, började fröken Beate. Löjtnanten har några till jakt
+hos sig och är upptagen för ögonblicket. Herr organisten kommer från
+Stockholm nyligen och har gått på akademien. Det har jag också och spelat
+för van Boom, men nu har jag glömt bort allt vad jag har kunnat. Nå säg,
+vad är det här nya med postväskan? Ska kyrkoherden ha den på lördagen?
+Det är synd det, för vi brukade alltid läsa bladen. Vad tycker organisten
+om vår pastor?
+
+Herr Lundstedt hade nu så många frågor att besvara på en gång att han
+blev tigande. Men fröken Beate, som såg den unge mannens blyghet,
+fattades av medlidande, och med sin hand stödd på hans knä och med sina
+ögon drunknande i hans, intalade hon honom mod och självtillit, vilket
+allt dock tycktes ha ett annat inflytande på skolläraren, som ansikte mot
+ansikte med en stark verklighet icke kunde komma sig för att leka bort
+det oroande intrycket. Han tittade sig omkring i rummet för att fånga
+någon leksak han kunde sysselsätta sig med, men fröken Beate trängde så
+inpå honom, att han icke kunde se annat än en svart fläck med sex
+korkskruvar emot fönsterrutan, och strax såg han i tankarna sex buteljer
+rhenskt vin, som man får på begravningarne, begravningarne som han så
+ofta sjungit på i Jakobs kyrka, när professorn spelade orgeln, och som
+han fick åtta skilling banko för, när det var fint lik, och han sedan
+kunde köpa en kryddlimpa med smör eller sex tvåskillingsbakelser för på
+mjölkmagasinet i Norra gatan, där han bott med den varmhjärtade Lindbom,
+som talte tyskt och mörkt, när han blev ond, för att fadren ville ligga
+kvar för länge och begagnade nattbrännvin...
+
+-- Förlåt, är det herr Lundstedt? avbröt löjtnanten i den snusbruna
+peruken, inträdande genom dörren. Jag är förvaltaren på gården och frågar
+om inte vår gode skollärare ville dricka ett glas vin med fyrmästaren och
+sjömätaren!
+
+Herr Lundstedt steg upp vördnadsfullt och tackade den gamle herren, som
+puffade honom in i stora riddarsalen, där möblerna voro lika mycket för
+stora som de varit för små inne i kabinettet. Och under möblerna lågo
+hundar med hängande öron och morrade åt den inkomne. Men löjtnanten satte
+skolläraren i en stol som en enmanssäng och skänkte i en grön remmare,
+sade skål och fortsatte att tala.
+
+-- I denna sal, mina herrar, och jag behöver inte säga det åt fröken
+Beate, bodde en gång den store Gustav den andre Adolf, när flottan låg
+vid Älvsnabben här mitt emot (som sjömätaren känner), och man tror att
+senare dronning Maria Eleonora före sin berömda flykt hållit sig dold
+här. Det var det trettioåriga krigets stora tidevarv, då människorna voro
+större och därför allting större därefter. Om vi betrakta dessa ansikten,
+som blicka ned på oss från väggarne, och se huru stort hår de hade till
+exempel, huru stora näsor och ögon, så behöva vi icke fråga oss varför
+detta skåp är som en fästning, varför detta bord som ett golv, dessa
+stolar som parvagnar! Denna spis tog emot ett mått bryggved som en pris
+snus och denna ljuskrona kunde lysa opp Rånö kyrka om julottan. Det var
+stort folk, och en stor tid! Sedan kom en liten tid med små människor!
+Håret krymper till en råttsvans, kragstöveln blir en urringad sko -- se
+porträttet där -- soffan blir en stol till ett dockskåp, stolarna pallar,
+och man knaprar karameller på ett nattduksbord -- fy fan! Remmarn blir en
+fågelkopp, bägarn ett supglas, svärdet ett stekspett, och skåpet en
+kommod! -- fy fan! Mänskorna prata lort i stället för att slåss, och det
+stora blir så litet, så litet!
+
+-- Nu måste jag segla! säger fyrmästarn och ser på sitt ur. Solen är
+straxt nere och vi måste passa på tändningen!
+
+Löjtnanten visar missnöje, men sjömätaren, som skall föra ut fyrmästaren
+på sin ångbåt, biträder dennes mening och det så vackert började talet
+måste slutas. Som herr Lundstedt visat sig som en dålig åhörare, blir han
+icke bedd stanna, utan går i sällskap med jägarne och deras hundar, och
+när de alla kommit till en korsväg på mon, blir herr Lundstedt ensam.
+Solen går ned och genom granarne synes det i flammor stående havet som
+stora stockeldar, vilka småningom slockna och försvinna.
+
+När herr Lundstedt lämnat postväskan i prästgårds grindstuga och kommit
+hem, märkte han att det var tomt i huset. Han såg den förfärliga
+ensamheten, och när han tände sitt talgljus och ställde det på matbordet,
+där ett mjölkglas stod vakt bredvid ett rågbröd, tyckte han, att det
+gjorde honom ont om ljuset, vars låga förde en kamp med mörkret för att
+hinna med sitt ljus till tapeten. Och tapeten var så eländigt ful,
+möblerna trotsade allt trolleri att bli vare sig stora eller små, och hur
+han bjöd till, men i kväll kunde han inte leka något. Han försökte tänka
+på något roligt, något han gärna önskade, men tankarne gingo icke dit han
+ville. De kröpo tillbaks ditupp, bakom mon i det lilla trollslottet, där
+han i ett ögonblick hade förstått, att en förändring skulle kunna inträda
+i hans liv, ty det hade han sett på henne, att hon ville ha honom, att
+hon kanske skulle vara i stånd att ta honom mot hans vilja, och -- vad
+skulle sedan ske? Åtminstone blev det icke mer att leka. Kanske måste han
+ut att fiska, ro omkring till bönder och skärkarlar att tigga ihop sitt
+tionde, ett skålpund smör här, en fjärding strömming där, några pund hö
+hos den, och så måste han köpa ko, hålla piga, gräva i trädgården och
+aldrig mer få spela orgel om vardagarne.
+
+Nej, hellre då gå fri och leka, böja och knåda hela skapelsen efter sin
+inbillning, tillfredsställa alla sina infall och lustar, icke känna något
+tvång, icke vara missnöjd med sin ställning, aldrig avundas någon, icke
+äga något, som man måste frukta att förlora. Hellre ha Angelika för evigt
+än husfrun på herrgården för livstiden. Och med detta beslut lade sig
+herr Lundstedt att sova och drömma, ehuru han hellre drömde vaken, då han
+fick bestämma vad han ville drömma.
+
+
+
+
+SJUNDE KAPITLET.
+
+
+Alrik Lundstedt var född på en kobbe i havsbandet utanför Mysingens fjärd
+och fadren satt där som torpare under bonden i Norrön. Kobben var icke
+större än att man kunde gå den runt på femton minuter. Ett par dussin
+tallar och några aspar utgjorde hela växtligheten, och i deras skugga
+stack ett magert gräs upp. Stugan var egentligen en större sjöbod, som
+lappades med vrakgods efter hand den föll ihop, och i en jordkula invid
+underhölls en ko och ett får. Kon föddes med grässtråna under tallarna
+och mossan på bergknallarna, fåret av asparnes sorgfälligt samlade löv.
+Knep det hårt, så fick kon äta salta strömmingshuven. All jord, som satt
+under mosskokorna, skakades av och lades ihop till ett potatisland, som
+blandades opp med snäcksand och gödslades med tång. Spillningen efter
+djuren skulle nämligen vara till kålen, rovorna och persiljan.
+
+Torparen gifte sig tidigt och fick barn. Sex stycken i rad. Men då blev
+det för trångt och det uppkom kiv och nit. Hårda ord, ont om mat och
+krig. Man stal av sig själv och av varandra; höll undan och gömde; gick
+avsides och åt det stulna som räven; tjuvfiskade och plundrade fågelbon;
+vittjade andras nät och högg skog, kniade gräs, satte snaror i olaga tid,
+och deltog i vissa oombedda räddningsarbeten vid skeppsbrott. Ensamheten,
+striderna, avunden gjorde snart samtal omöjliga, då en var fruktade att
+genom lös tunga röja sina planer och yppa hemligheter. Alrik, den yngsta
+och svagaste, fick minst, och ingen lärde honom varken tala eller skaffa
+sig livets nödtorft.
+
+När modren dog, man sade att hon blivit ihjälslagen under en stark
+vinter, när fisken blev borta, upphörde all matlagning, och systrarne
+flydde, bröderna flydde, så att slutligen Alrik blev ensam med den gamle,
+som numera aldrig talade. Det var efter den tiden han började lära sig
+leka själv, utan leksaker, som han aldrig sett, utan lekkamrater, utan
+lekplats och utan att kunna några lekar. Havets evigt enahanda, grå luft,
+grått vatten, blå luft, blått vatten, måsar och tärnor, skrak och svärt,
+var allt varmed han kunde fylla ögats behov av att se och sammansätta,
+och när det ej räckte, började ögat arbeta på egen hand för att
+tillfredsställa behovet; och örat, som endast hörde vindens sus eller
+rytande, sjöarnes dån och brus, fåglarnes skri och snatter, hungrade och
+tog sig till av brist på näring att äta sig själv, blev exalterat av
+utmattningen och hörde slutligen, där intet fanns att höra, hörde
+tystnaden, hörde blodvågen, senans spänning, muskeltrådens bristande, och
+slutligen toner, vilka samlade och ordnade sig under månadernas lopp,
+ingingo förbund och födde nya.
+
+Vad som hänt under den svåra vintern, då modren dog, tycktes fordra en
+begravning i den unges sinne, ett tjockt täcke av jord och sten, ett helt
+kummel av andra minnen för att icke kunna stå opp igen, och när det lilla
+enformiga livets små händelser ej kunde förse nog hastigt med material,
+lekte han ihop tilldragelser, massor av intryck, och hopade påhitt,
+synvillor, hörselvillor så att de bildade ett tjockt lager, som kunde
+täcka den mörka fläcken. Och så snart ett intryck blivit ett minne, hade
+det fått verklighet, och lades som en ny sten på kumlet över det
+begravna, som icke fick stå upp, och så blev det begravna lika overkligt
+eller lika verkligt som det som aldrig skett, upplöste sig, blev till
+dunster och var långa tider försvunnet. Därför hade ett slags drift hos
+Alrik uppstått att blanda bort verkligt och overkligt, ett begär att
+bedraga sig själv alstrats, ett behov fötts att icke stöta på någon
+verklighet, som genom sin handgriplighet erinrade om att en fatal
+verklighet, en viss natt uppträtt i hans liv, och vars uppträdande i
+minnet åtföljdes av en härjande och bitande känsla av skuld. Fruktan att
+denna skuld en gång skulle komma att indrivas av människor gjorde att han
+aldrig vågade ha någon ovän, aldrig visa missnöje med något eller någon,
+aldrig utöva kritik. Han hade av samma fruktan upphört att tala, men hade
+i stället en mimik, alltid full av förståelse och deltagande, som gav
+åskådaren illusionen av att Alrik var en mycket meddelsam och sympatisk
+kamrat. Sitt eget behov av uttryck för känslor och förnimmelser hade han
+funnit i musiken, i vilken han kunde berätta sin historia, utan att någon
+förstod vad han sade eller fatta några misstankar om att han bar på en
+hemlighet.
+
+I världens ögon gällde han för att vara litet fnoskig, men det gjorde han
+sig ingen möda att jäva. Med skolan, som endast besöktes av tolv barn och
+högst oregelbundet i anseende till de svåra förbindelserna, behövde han
+icke ta saken alltför allvarsamt, emedan ingen frågade efter den; och med
+orgelmusiken om söndagen kunde han ställa hur han ville, spela vad honom
+behagade.
+
+Emellertid hade uppträdet hos husfrun på ett obehagligt sätt kommit
+störande in i hans drömliv. Situationen i all sin betydelselöshet hade
+varit ett upprepande av en annan situation, som djupt ingripit i hans liv
+och nu genom sin påminnelse gav full kroppslighet åt det, som skulle ha
+varit bortdunstat som ånga. Hela stenkumlet av intryck han kastat över
+liket ramlade och skelettet låg där, huvudskålen låg där, spräckt av
+isbillen, och det hjälpte inte söka leka bort det mer, att blanda bort
+det med drömmarne, att spela bort, läsa bort det. Han hade blivit väckt
+och kunde inte somna om.
+
+
+
+
+ÅTTONDE KAPITLET.
+
+
+Det hade slagit Alrik mest att den främmandes ögon kunde ha samma
+uttryck, att hennes arm kunde ha samma gest, när hon lade handen på hans
+knä, och denna jämförelse spände sig som en tråd mellan det förgångna och
+det närvarande, och allt som låg emellan upphörde att finnas. Allting
+krympte ihop; manualen på orgeln blev icke mer än en alnsbredd som den
+var, stämmorna bara två, pipverket rosslade och hostade, spegeln återgav
+icke mer än den bondgranna kyrkan med allt dess skräp och liknade på sin
+höjd attributkammaren på stora operan. Skolan var icke mer befolkad av
+Läderstrumpan och Spårfinnaren, utan där sutto skorviga och snoriga
+fiskarungar; havsstranden var en soplår, molnen vattenångor, som stodo
+beskrivna i Berlins naturlära. Allting blev tungt, grått och trist, och
+besvärjaren, som kunnat blåsa liv i allt detta obetydliga, tråkiga,
+enformiga, var en organist och skollärare, som skulle svälta till
+vintern, om han ej fiskade och grävde i jorden, tog upp sitt tionde och
+såg om sina ägodelar. Därmed kommo tankarne över huru det kunnat vara, om
+ej han skänkt bort sina pengar åt fadren den gången, om han tagit
+direktörsexamen, om han stått på sitt eget bästa. Förgäves sökte han
+förlika sig med tanken, att det skulle kunna bli bättre, att det skulle
+kunna glömmas igen, grävas ner, dunsta bort i drömform. Drömrnarne blevo
+tankar, vassa, skärande, som klippte sönder alla slöjor han ville hänga
+opp för det förflutna, reflexioner, som syrsatte och upplöste. Hans
+jämna, lugna lynne förstördes, och ett smygande missnöje med allt sökte
+sig insteg.
+
+Förändringen märkte han själv, när han nästa lördag skulle upp till
+herrgården efter postväskan. Som sist stannade han framför lönnarna och
+tittade. Inte var där några näsor! Fröbaljorna liknade inte alls några
+näsor; det var endast barnungar, som kunnat hitta på det; och det hade
+han inbillat sig! Han kom fram till byggnaden. Inte var det något slott,
+ännu mindre något trollslott. Vad var trollslott för slag? Där troll
+bodde! Men det fanns ju inga troll, eljes skulle de stått beskrivna i
+Berlins naturlära! Han blev införd av betjänten i riddarsalen, där inga
+riddare funnos, och medan han väntade, kommo alla löjtnantens yttranden
+fram för honom, vilka han beundrat som högst visa. Inte voro människorna
+större på sextonhundratalet än på sjuttonhundra. Där hängde den lilla
+tjocka Carl den tionde och där den lilla pojkfiguren Carl den elfte. Och
+håret, det var ju tagel och löshår; mustaschen var ju bara en smal
+tandborste. Inte voro alla dessa krigare hjältar därför att de buro
+järnvästar! Det var tidens uniform, och dessa krigare skulle nu hetat
+indelta kaptener och majorer med postkontor i bakgrunden. Möblerna blevo
+kanske inte mindre, men rummen mycket större; så det kanske var en
+synvilla. Och det andra sen! Inte voro Arvid Bernhard Horn, Carl von
+Linné, Jonas Alströmer, som han läst om i Fryxell, inte voro de mindre
+andar än Axel Oxenstjerna, Königsmarck, och Olov Rudbeck, som var
+fnoskig.
+
+Fröken kom in och slog sig ner att språka. Herr Lundstedt anmärkte genast
+för sig själv, att hon liknade en av de där damerna på Tyska Prästgatan,
+som han trott vara borgarfruar, men som han nu först erinrade sig, att
+herr Lindbom förklarat vara skökor. Varför han icke förr erinrat det,
+visste han ej; kanske därför att han icke velat minnas det. Fröken
+frågade först hur pastorn mådde. Och då herr Lundstedt sagt sig tro väl,
+så började fröken tala illa om honom, förfärligt; och till sin skam
+märkte herr Lundstedt, att detta icke gjorde på honom något obehagligt
+intryck. Därpå frågade hon, om herr Lundstedt hade det bra, om han var
+nöjd, om han älskade att göra musik. Till ersättning frågade herr
+Lundstedt huruledes löjtnanten befann sig och om herrskapet skulle komma
+ut i sommar, något som han egentligen icke brydde sig om. Nu kom en
+störtsjö upplysningar om, att löjtnanten var en gammal elak fanjunkare,
+som förstörde gården och drack ur vinerna, att herrskapet voro ruinerade,
+att fröken vilken dag som helst kunde stå på bar backe, och att hon
+kunde laga utmärkt mat, förstod lanthushållning och älskade små barn.
+
+När herr Lundstedt lyckats utfå postväskan och med densamma vandrade över
+mon, var han mycket tankfull och nertryckt, men det fanns en ljusglimt.
+Visserligen sörjde han över att han icke kunde leka mer, men den
+tryckande känslan av skuld över ett brott, han deltagit i, var något
+minskad, sedan han hört att andra också hade sina fläckar. Allihop,
+löjtnanten, fröken, herrskapet, pastorn ägde sina hemliga vrår, där de
+gömde lik, myllade ner dem med ord, gömde dem under blomster, kransar,
+band, granna påskrifter som de ruttna liken under gravkullarna, vilka
+planterades, vattnades och klipptes var söndag. Det skulle sålunda
+verkligen vara sant det som sades varje gudstjänst, att vi äro alla
+syndare, i synd födda och jämväl syndat i alla våra levnadsdagar? Det
+vore sålunda icke något skönt, något gott i livet, utan allt vore sken,
+vitlimning, påstrykning! Men om så vore, varför skreko då människorna
+emot, när någon ville tro Guds egna ord, att det icke fanns en ren, att
+det icke fanns något kärnfriskt, något sunt? Trodde de icke sina egna
+ord, när de läste syndabekännelsen eller läto prästen stå där förskansad
+innanför altarringen och säga det på deras vägnar, medan de lågo tysta på
+sina ansikten och kanske logo över, att de narrat honom säga det, som de
+aldrig ville erkänna. Kanske det också var ett sätt att leka, ett sätt
+att dölja. Och vore det icke det, varför steg icke han fram, hon fram för
+Guds altare, och med öppen panna sade högt, utan att le, jag har stulit
+tre lod silver, jag har ljugit mig fri från två års straffarbete, jag har
+haft olovligt umgänge, jag har förfalskat socknens räkenskaper, i
+stället för att låta präststackarn stå och säga: jag fattig syndig
+människa? Om nu prästen i stället sade: du Anders i Norrö, du Karin på
+Aspskär, du har gjort det och det, då skulle de bli onda och säga att han
+ljög, om det också var sant vad han sade.
+
+Det fick nu vara hur det ville med de andra, han bar sin skuld, hade
+kommit till medvetande om den, och ville bli fri från den. Han ville gå
+direkt till pastorn och säga honom hur allt gått till, få hårda ord, ta
+sitt straff och bli lugn efteråt.
+
+Han gick vägen framåt och omkring viken. Aftonsolen sken in emellan
+träden och målade björkarnes näver rosenröd, tallarnes flarn eldröd, så
+att hagen stod som en brasa. När han kom till ledet, stannade han
+tvekande vid den tavla, som inramades mellan syrenhäckarne på ömse sidor
+om brunnen. Under gårdslinden, som sjöng alltigenom av bin och humlor,
+satt pastorn och rökte en porslinspipa med en målad hjort på huvudet. Den
+gamles ansikte var grått under det stora vita håret, så vitt som floxens
+blommor, där växte på rundelen. Han pustade röken betänksamt ut, och den
+steg rätt opp i den vindlösa luften. Bredvid stod prostinnan och strök
+prästkragar på en strykbräda över en stolskarm och hundkojans tak.
+
+Herr Lundstedt gick fram med väskan, lämnade den ifrån sig, och hälsade
+ett god afton.
+
+Pastorn öppnade väskan med sin egen nyckel, tog upp kungörelser och
+tillkännagivanden, Väktaren och Stiftstidningen. Bröt brev och talade
+slutligen:
+
+-- Nu är undantagsmannen i Svartnäs kaputt; är väl arsenik som vanligt.
+Och Malins unge, som var bortsatt hos Storvikarn, likaledes. Har
+Lundstedt sett en sån församling?
+
+Därpå svarade prostinnan, i det hon spottade på strykjärnet:
+
+-- Uh, vad ä de att tala pöu, hemma hos öss i Sköune dog alltin de gamla
+i märgelgröuven.
+
+-- Ja, vad ska man göra åt det! Men ni lär också ha left rövare ute på
+kobben, Lundstedt. Det gick fasliga historier om er en lång tid, va?
+
+Herr Lundstedt vart dödsblek och svettades i armhålorna.
+
+-- Förlåt, herr pastorn, men kan jag få lov att tala ett ord enskilt!
+svävade han fram på målet.
+
+Pastorn, som trodde det var någon penningangelägenhet, bad skolläraren
+komma med in på expeditionen.
+
+-- Nåå, tog han upp när Lundstedt dröjde; vad är det om?
+
+-- Herr pastor; pastorn vet allt!
+
+-- Vad för slag?
+
+-- Det som hänt -- därute.
+
+-- Nej, inte vet jag något; jag har bara hört lite skvaller, och för
+resten är det över tio år sen. Var Lundstedt med och gjorde slut på
+gumman?
+
+-- Jag var med, men jag gjorde det inte.
+
+-- Ja, ni lär ha levat -- huller om buller! Jag vill inte veta något, och
+kan inte göra något åt det. Skaffa sig frid med sitt samvete bara, och
+tacka Gud ni kom ifrån det för så gott köp.
+
+-- Ja, men se det är just friden jag inte kan få! Inte för aldrig det!
+
+-- Å, Lundstedt vet ju, att Frälsaren har lidit och dött för våra
+synder, så då kan han väl ha frid, om han nämligen inte ärnar gå stad och
+göra om det!
+
+-- Ja, men detta kan han aldrig förlåta!
+
+-- Kan _han_ inte? Han kan allt! Och när han kunde förlåta rövaren på
+korset! -- Se så, gå nu inte och grubbla, utan var en man. -- Kom och
+drick en toddy med mig nu!
+
+-- Hör nu, Lundstedt, menade pastorn när toddyn var drucken, kvälln är
+vacker och jag har ett brev till fyrmästarn; skulle han inte vilja ta min
+eka och ro ut till honom?
+
+Jo, det ville Lundstedt gärna, i synnerhet som han kände sig stå i stor
+tacksamhetsskuld hos honom, som förlossat hans själ, och han bugade sig
+för prostinnan, lyfte mössan och gick ner till båt.
+
+Solen hade gått ner och fjärden låg blank som polerat järn; fyren var
+tänd och lade ut en svag ljusmatta intill bryggan, en hel mil lång. Det
+var så tyst, att roddaren endast hörde sina årtag och kunde tänka ostört
+över det passerade.
+
+»Allt var förlåtet, endast han trodde.» Så enkelt, så vackert, vilken
+skön religion! Icke underligt att den ansågs vara den högsta av alla
+kända! Rövare och banditer skulle in i paradiset, men de oförvitlige,
+laglydige, trogne skulle åt helvetet!
+
+Bara man trodde! Men herr Lundstedt hade svårt att tro det, efter som den
+borgerliga lagen straffade rövare och banditer, och belönade de redlige
+och flitige! Han hade svårt att tro det, men han måste tro det, eljes
+fick han aldrig frid, och frid måste han ha.
+
+Tro det! Var det så omöjligt! Om han icke kunde tro det i dag, så kunde
+han tro det om en månad! Kunde han icke tro det, han som kunnat tro allt
+vad han velat förut! Att rågskylarna voro soldater, att telegraftrådar
+voro fiolsträngar, orgeln en stalaktitgrotta, en okänd flicka hans hustru
+närapå! Han som inbillat sig att han ägt juvelringar, som lågo kvar i
+guldsmens fönster, att fröken på herrgårn hade sex korkskruvar i huvet,
+att Jon i Espö hette Rävsvansen! Hade han trott det? Han hade trott, att
+han trott det, önskat det så livligt för att slippa tro något annat
+obehagligt, som skett en gång, lekt att det var så. Varför kunde han då
+inte tro att Gud förlåtit honom, när pastorn sagt det och det stod i
+bibeln, och han önskade tro det, måste tro det för att få frid!
+
+Detta kunde han inte leka ihop, för det fanns ingenting att ta på,
+ingenting att göra av. Det var bara att tänka på, grubbla över, sitta och
+upprepa för sig. Nej, det skulle komma något nytt, verkligt emellan, en
+massa påtagligt emellan och lägga sig över det andra och så skulle han få
+igen gåvan att leka, och kunde han bara leka, så skulle han snart vara
+lycklig igen.
+
+Under dessa funderingar hade skolläraren kommit mitt på fjärden. Han höll
+med årorna, medan han torkade svetten ur pannan, och när det blev tyst,
+hörde han en flickröst sjunga från fyren. Genom luftförtunningen och
+avståndet kommo tonerna icke rena fram, men stämde likafullt ungefär, så
+att, när de nådde örat, de klingade svävande, obestämt som eolsharpan.
+
+Herr Alrik lyssnade, och undrade hur han med båten måtte ta sig ut från
+fyren, där sångerskan stod, och så kom han tillbaks i sin båt och
+undrade hur hon såg ut som sjöng, vem det var som sjöng, hur gammal hon
+var, om hon hade snörliv, om hennes händer voro vita, vad hon hette.
+
+Vid denna sista tanke drog ett brett löje för första gången sedan åtta
+dagar över hans ansikte och han utsade i tankarne namnet: Angelika.
+
+Det var Angelika, ganska visst, som satt fången ute i tornet och tände
+nödeld, och han var Alrik, medregenten till Erik, som kom på härnadståg
+för att befria henne, och i bröstfickan hade han lejdbrevet, som innehöll
+benådningsdomen, eller påvens dispensbrev, som tillät medregenter att
+gifta sig med fångna prinsessor, och för att ge sin ankomst tillkänna och
+visa sig som en riddare, reste han sig och med sin bariton sjöng han som
+han hört Günther så många gånger, men med ackompanjemang på öskaret: »Du
+bör ej fruktan bära, kom följ mig till mitt slott!»
+
+Fyren blinkade illmarigt, men Alrik såg ännu icke sångerskan, vilken dock
+straxt svarade, när förförelsearian hade grånat ut mellan kobbarna. Och
+som ett brevsvar klingade igen: »Och havets unga tärna, hon gick en kväll
+så varm.»
+
+Herr Alrik åhörde den stående och med mössan i handen såsom när man hör
+folksången, och under det han hörde, började det att leka för honom; den
+vita fyren, smal opptill och vidgande sig mot grunden som en kjol, blev
+sjöjungfrun med eldögat; havets unga tärna, som sjöng honom till sig,
+blev långa Majken på Bernhardsberg, som blinkade oskickligt... nej, det
+fick inte vara hon! Nej, det skulle vara havets tärna, det var mycket
+vackrare och han ville älska henne, famna henne, men på avstånd, utan
+att se henne, utan att hon såg honom, i sång, i harmoni under
+sommarnattens rosenfärgade täcke med gula bårder, och för att åstadkomma
+omfamning tog herr Alrik opp första takterna i duetten »Hör hur stilla
+vinden susar». När han givit an ton och lyssnat, hörde han flickans röst
+sjunga sången, och nu intonerade han i andra stämman, och de lindade
+tonerna om varandra, som när man flätar favörer; de kysstes i luften, de
+famnades på vattnet, och när de sista orden: »sång och kärlek gå från
+himmel, gå till jord», klingat ut, såg han de två sluttonerna som ett par
+rosenröda duvor munnas, och i detsamma föll från zenit en stjärna,
+målande sig som ett nottecken med sin långa svans, som om den flugit ur
+sångerskans mun till hans möte och han gapade för att fatta den mellan
+sina läppar, men båten krängde med detsamma, så att han satte sig ner på
+betten. Och nu tog han i årorna, stack ut bladen som ett par vingar och
+så flög han över till fyrskäret, där han mycket riktigt träffade
+fyrmästarens dotter, med vilken han redan sjungit duett, och till henne
+överlämnade han brevet, emedan fadren var ute på sjön, och han
+överlämnade brevet i två långa timmar, som voro alldeles för korta, men
+tillräckligt långa ändå för att ute på farstukvisten dricka kaffe med
+sångerskans moder, och under samtal om stora operan och Jakobs orgel
+vinna insteg i ett välbevakat hjärta och för den fångna jungfrun visa
+vägen ut till det fria.
+
+
+
+
+NIONDE KAPITLET.
+
+
+Herr Alrik har fått frid och återfunnit lekens gåva, men nu leker han den
+käraste leken med verkliga leksaker, och varje dag som går lägger en ny
+sten på kumlet, där liket ligger, och det skall aldrig stå opp mer, sedan
+han fick det lilla Blekansiktet i huset.
+
+Han har nu gravat jorden och plantat i solskenet, satt garn och vittjat i
+regnväder, så att han är kopparbrun i ansiktet och älskar kalla sig den
+Röde Mannen. På tröskeln till sin wigwam röker han sin kalumet och tackar
+den Store Anden, som gav honom den Vita Bisamråttan; men när den Vita
+Bisamråttan har lynne, säger hon att lyckan icke är i fullmåne, då
+Medicinmannen med porslinspipan under prästgårdslinden icke vill äta ur
+samma fat; men då talar den Röde Mannen visdoms ord om ett kid, som skall
+födas och bli en Stor Medicinman, som en gång skall sitta under
+pastorslinden, när en annan Bisamråtta skall stryka hans prästkragar, och
+då skall fredspipan tändas och kanske den Gamle, som nu fiskar i de stora
+vattnen, skall hänga sina nötta mockasiner på pastorns gärdesgård och äta
+pemmikan hos den unge Mohikanen. Och för övrigt, det var i alla fall
+pastorn, som gav Den Röde Mannen frid, när han lärde honom känna vite
+Krist.
+
+Och när han talat och Blekansiktet vill svara, ber han henne sjunga i
+stället; och när han narrat henne sjunga och han mot sin vilja hör att
+det är falskt, säger han sig att det är mixolydisk tonart hon sjunger i,
+och han tror till och med att hon har funnit de felande halvtonerna
+mellan e och f och h och c, ty hon är nu den märkvärdigaste av stammens
+döttrar, utom att hon är den skönaste och godaste, ty hon har lärt honom
+trolla igen, när han förlorat gåvorna, och nu kan han när som helst
+vandla salt torsk till stekgädda, härsket flott till bordsmör; han kan ta
+fikon på sina tistlar och druvor på törnena; ur sin hatt plockar han allt
+vad han vill, utom olyckor, och han kan svälja förödmjukelser som stora
+kavalleristsablar, äta eld från själva helvetet, om det så skulle vara,
+och sedan nysta ur sig de grannaste sidenband, som han väver rödlakan och
+gyllenduk av. Den kan trolla!
+
+Och nu har den gamle Bävern gått till sällare jaktmarker och tagit
+hemligheten med sig djupt ner under den röda pipleran, som ligger öster
+om solen och väster om månen.
+
+                  *       *       *       *       *
+
+Så ungefär, fast inte så utblommerat, brukade den trolske klockaren på
+Rånö berätta sin historia, när en lustkutter förirrade sig ut i hans
+avlägsna vatten och han hade fått ett par supar för att visa ut
+abborrgrunden. Hur mycket som var sant visste man aldrig, ty han ljög
+vartenda ord han talade, och hur han hade det i ensamheten och
+fattigdomen fick man inte reda på, ty det visade han aldrig. Grannarne
+påstodo, att han aldrig gått på Musikaliska akademien, aldrig känt far
+och mor, och aldrig varit gift. Men det kunde vara lögn det också, ty det
+var ena rackare att ljuga där på kanten! Och de var dorska och egna
+därute i havsbandet; där såg de stora sjöormen och trodde på råt, kom
+sällan åt kyrkan och lade slantar under stenar, förgjorde bössor och
+kunde otyg. Men den värsta trollaren var ändå klockaren på Rånö.
+
+
+
+
+Min sommarpräst.
+
+
+När jag kommer ut om våren till sommarnöjet, är jag den första. Den lilla
+badorten är öde, luckor äro stängda, verandor täckta. Träden äro
+halvlövade, rabatterna ogrävda, och i hål och vrår ligger litet smutsig
+snö kvar. Men då går jag ner till gästgivargården efter middagen och
+finner min sommarpräst. Sådan jag fann honom där för tolv år sen finner
+jag honom än, sittande vid sitt punschglas i kakelugnsvrån, läsande sina
+tidningar, strykande huskatten och småspråkande vid värdinnan.
+
+Han är några och trettio år och ser ännu ut som en lång, mager student.
+Men nu på våren är han magrare, förefaller det, än i fjor, hyn gråare,
+ögonen slocknade och rösten tunnare av brist på talövning.
+
+När han blir varse mig, får han först en underlig glans i ögonen, som om
+han hade förtalat mig hela vintern och hade ont samvete, denna
+egendomliga glans, kanske uppkommen av en hornhinnans spänning, då
+pupillen skall vidgas för att kanske läsa i den andras ögon vad den
+tänker. Jag vet, att han hatar min verksamhet, men i denna stund är han
+en människa i ensamheten, och jag ser att jag, som kommer utifrån
+världen, där det lever, också kommer till honom såsom vårens bebådare,
+den första badgästen, vilken snart skall följas av andra. Och när vi
+övertygat oss om, att inga fientligheter skola utbryta, sätta vi oss till
+bords. Första halvtimmen talar han med en entonig, skrällande röst utan
+halvtoner, utan nyanser, och jag har svårt att återkonstruera i honom en
+bildad man. Hans talorgan har på åtta månader anpassat sig till lotsars
+och fiskares, hans hjärna har tryckt ner sig till att bli förstådd av
+enklare tankemekanismer, hans ordförråd har förlorat mellanfärgerna,
+övergångstermerna, och upptagit de enkla, stundom vulgära glosorna.
+
+Han är misstänksam som den ensamme, och han tittar ideligen efter om jag
+menar vad jag säger, ty jag avpassar mig av omedveten sympati, jag spelar
+på stycken, som behaga honom, utan att lämna något ifrån mig, jag drar
+upp hans utgångna urverk; och småningom hör jag honom knäppa i den gamla
+goda gången.
+
+Han vill gärna lyss till nytt från mig, men njutningen att få tala själv
+överväldigar honom, behovet att visa sig vara en jämnbörding griper
+honom, och han går på de högsta frågorna.
+
+Efter en timme är hans röst något beslöjad, men börjar redan låta finare;
+han söker icke längre så pinsamt efter ord, hans ansikte, nyss så dött,
+så färglöst som fallet löv, lyses upp, och han berusar sig av tal.
+
+Vi undersöka Kierkegaard, lidandets skald, och han svämmar över i
+frosseriet på sina lidanden, som han utan att bikta sig får ge luft.
+
+Men vi ha läst Kierkegaard på var sitt sätt, jag som psykolog och han
+som kristen. Antingen han icke förstår mig, eller icke lyss på mig, nog
+av, han har hört att det ger återljud i min resonansbotten och han blir
+vältalig; talar och talar, så att jag tycker det är synd avbryta en
+lycklig människas utsvävning; men han vill kränga över åt kristussidan
+och jag stretar emot. Han går på och jag låter honom hållas.
+
+Det drar väl en timme och han behandlar mig som adepten, kastar
+mässkjortan över mig, tar eden av mig, hör ej på mina protester,
+primsignar mig, vädjar slutligen till mitt bifall emot kristushatarne.
+
+Då ler jag för att väcka honom, men han ser ej mitt leende, och han går
+vidare, djupare, kommer in i exegetiken, och åker fast i tjockaste
+teologien; stannar och ser på mig, för att höra mitt bifall.
+
+-- Men käre bror, avslutar jag, det är väl ingen hemlighet för dig, att
+jag icke delar en enda av dessa dina meningar!
+
+Han ser på mig, synes erinra sig något, ler, och vi tala om något annat.
+
+Nu är det min tur att tala! Lamporna tändas i salen och ny punsch är
+inne. Jag talar om den tid vi leva i såsom en sovandets tid, fortsättande
+ett sovande, som började med århundradets ingång, då mänskligheten
+tröttnat på att vaka; flätar in upplysningar om Darwins upptäckter och
+Schopenhauers och Hartmanns genomskådningar, ställer in kristendomen i
+sitt sammanhang i världshistorien, ger kött åt teologiens kroppslösa
+skuggor, förklarar det som han ville ha oförklarligt, utan att väcka
+honom med den ökända rationalismens populärresonemanger, nämner varken
+Strauss eller Renan, improviserar en världsåskådning i diktens lagom
+dimmiga bilder. Jag ser hans halva ansikte som en vit fläck i lampskenet,
+fallande snett ovanfrån, och hans ögon brinna, lysa genom tobaksröken;
+jag tror att jag har honom med mig ett gott stycke, längre än han hade
+mig nyss; jag har magnetiserat honom genom att sätta hans hjärna i mina
+rörelser, jag känner en stund talarens rus, då han kan röra, leda sina
+åhörare; jag har tagit honom ur hans mysticism med min oklarhet, då jag
+visste att varje införande av frågorna på det klara skulle väcka ekon i
+hans apologetiska minnen; men jag tröttnar. Kan icke längre undvika att
+torna på en av hans dosor, i vilka apologetiken förvaras, det vill säga,
+en samling motbevis mot alla förutsedda invändningar mot kristendomen.
+Mycket rätt: jag rör oförvarandes vid fjädern, locket öppnas, min makt är
+slut. Nu ler han och säger:
+
+-- Det är väl ingen hemlighet för dig, att jag är absolut motståndare
+till alla dina meningar.
+
+Varpå vi gapskratta! Men ingen dispyt kommer till stånd, inga resonemang,
+ty i samma ögonblick vi skulle söka giva och taga skäl vore allt samtal
+omöjligt. Vi ha helt enkelt suttit och sökt magnetisera varandra, berusat
+oss själva och njutit, den ena av den andras rus han framkallat, och vi
+ha träffats för att njuta av varandras sällskap. Vi äro fiender, men vi
+äro icke ovänner, och vi träffas igen varje dag, lekande samma
+tankelekar, aldrig sårande varann, aldrig törnande. Vi välja de
+sirligaste ord, de längsta omskrivningar, de lenaste uttryck. Det är som
+ett slags själarnes coitus. Men när badgästerna anlända, lyfter jag och
+reser ut i skären.
+
+När jag efter tre veckor kommer igen in till badorten och träder in i
+hotellets stora sal, sitter min vän pastorn vid table d'hoten omgiven av
+stadsherrar och damer.
+
+Han är nyrakad, nyklippt, har en ren vit halsduk, fint borstade svarta
+kläder. Hans ansikte är öppet, det tryckta, trista är borta, ögonen
+glänsa, men han har ännu en stående gest med tungan och läpparne, som om
+han undertryckte ett beständigt leende.
+
+När han får se mig, visar han stor obeslutsamhet; men han reser sig,
+hälsar och frågar hur jag mår; alltjämt med detta illmariga löje, som
+kommer och går. Därpå viskar han mig, liksom fölle han in i den gamle
+studentens, alltså skråbroderns roll, att hans brännvinsbutelj står i
+skrubben i mellanrummet och är märkt med P., ty det serveras intet
+brännvin på hotellet.
+
+Jag sätter mig på avstånd att spisa och betrakta honom. När han nu talar
+vid dessa människor, har hans ansikte andra uttryck än då han talade vid
+mig; och det ändrar sig alltefter den talande. I allmänhet ser han
+strängt allvarlig ut, avvisande alla förtroenden, på vakt att icke glömma
+sig. Men när han vänder sig till fruntimmerna kan han icke dölja sig. Han
+myser och ser älskvärt nedlåtande ut som en äldre mot ett barn,
+underlägsen och smickrad som en ogift man mot en kvinna, och ärbar,
+oåtkomlig, kysk som en Herrans tjänare.
+
+När de slutat reser han sig och kommer fram till mig. Hans ansikte bär
+ännu reflexer från dem han talat vid och är uppvärmt av utstrålningen
+från fruntimmerna. Enslingens misstänksamhet är borta; hans själ har
+gymnastiserat sig på andras; umgängeskretsen har borttagit fruktan,
+avsatt tankefrön, riktat erfarenheten, ökat minnena, och han är djärv
+nästan nedlåtande mot sin förre kamrat i öknen. Men han vill icke sitta
+till bords med kättaren och tala om tidens frågor, ty nu finns det
+vittnen, och han har för övrigt så många andra att tala med, om också
+ingen förstår honom så väl som den otrogne.
+
+När han går, säger han, att han vill komma ut en hel dag och hälsa på
+mig.
+
+-- Här är för mycket folk om sommaren, menar han, och för litet om
+vintern. Nu skall man gå klädd och vara kavaljer, och... ja, du har det
+gott, du!
+
+En vacker eftermiddag i slutet av juni ser jag en svart figur komma
+gående nere i ängen. Det är pastorn. Uppkommen till stugan kastar han av
+sig den svarta hatten, drar ett långt andetag, och tittar sig omkring på
+landskapet, som om han såg efter om där var plats nog, eller om några
+mänskor kunna se honom. På min kammare får han sikte på en blå kavaj,
+vilken han utbyter mot sin svarta rock, tar en halmhatt, en rotpipa, en
+käpp; och efter ett glas punsch vill han gå ut i skogen.
+
+Utkommen i ängen sticker han händerna i kavajfickorna och tycker det är
+nytt och roligt; kesar som en kalv, flöjer över gärsgårdar. Det är en
+annan människa och rocken gör väl litet till munken.
+
+I dag tala vi inte om frågorna, utan gå ner till havsstranden, bada,
+simma ut i fjärden. Därpå promenera vi i sjökanten och kasta smörgås;
+rulla stenblock ner i vattnet; jaga opp skrakungar, klättra upp i holkar
+och leta rötägg. Och så ge vi oss in i djupa granskogen. Här är han som
+hemma hos sig; hojar och sjunger; dödar huggormar med sin påk, lockar
+fåglarne att svara, narrar den flyende haren att sitta; känner älgspår,
+och vill bestämt gå fram och retas med tjurn. Därpå storma vi ett berg,
+brant som en mur, och komna upp på platån, där endast några martallar
+blivit lämnade, se vi havet under oss med sina tusen kobbar och skär. Här
+lyfter han hatten och torkar svetten ur pannan:
+
+-- Ja, men det är skönt att få vara människa en stund, säger han med ett
+förfärligt smärtsamt drag i ansiktet och en suck.
+
+Det att jag icke svarar, icke beklagar, icke inbjuder till deltagande
+eller förtroende, fastän jag vet allt, hela den pinohistoria, som ligger
+bakom denna mannens nutid, utgör retelsen i umgänget. Han vet att jag
+vet, men i samma stund jag sade, att jag visste, skulle han gå. Och han
+säger ingenting själv, men njuter av att antyda, att snudda vid faran,
+som ligger i att röja sin hemlighet för en fiende; ty vi äro fiender. Det
+veta vi båda.
+
+Och jag känner på mig, att om han här i ett svagt ögonblick skulle öppna
+sitt bröst och visa det rysliga kräftsåret, skulle jag fly honom. Behaget
+att gissa honom vore slut; och han skulle sedan hata mig, då jag hade
+hans liv i min hand.
+
+Men vi säga ingenting, vi bara prata så ofta vi ha ett ögonblick, prata
+om jakt och fiske, segla och ro.
+
+Det har kvällats och vi måste hem till aftonvarden. När vi nalkas
+stugorna, sjunger han inte längre, och vid bordet är han instängd;
+gycklar svagt inför frun i huset över att han har min rock; säger nej
+för supen, men tar den.
+
+Vi gå ut på farstukvisten att sitta och prata, men han blir orolig, ty
+han är ej säker på, att andra skola vara så tysta som jag.
+
+Och när han får fatt i en pilbåge, springer han ut på backen och börjar
+skjutövningar över matbodtaket. Så ivrigt, så ihållande, barhuvad och
+springande sig andfådd, att jag ej vet om han koketterar eller är rädd
+att bli indragen i farliga konversationer. Han håller på med pilbågen en
+hel timme, och påkallar vår uppmärksamhet, när han gjort en riktigt
+vacker lyra.
+
+Han får en säng på kammaren och ligger kvar över natten.
+
+Följande morgon kommer han i sin långa svarta rock till kaffebordet,
+högtidlig, sträng, såsom om han ångrade sin gårdags handlingar.
+
+När jag anordnar om båt för honom, hör han mig titulera fiskargumman fru,
+vilket ger honom anledning att avsides säga:
+
+-- Du ska inte kalla madammerna fru; du förstör folket.
+
+Varpå jag:
+
+-- Äro icke alla mänskor lika?
+
+-- Jo, inför... (han tvekar om ordet) Gud, men icke inför människor. Det
+borde _du_ veta!
+
+Det var en tillrättavisning inlindad i en artighet, som förekom vidare
+behandling av ämnet.
+
+Vi skildes vid stranden, kallt, artigt, såsom nöjda med att skiljas.
+
+Hans båt var lastad med hundra tomma buteljer, bland vilka han skulle
+sitta.
+
+-- Lägg något över buteljerna! befallde han flickan som skulle ro.
+
+Hon tog sin kofta och skylde flärden, medan pastorn tog en min av höghet
+såsom innehavare av de eviga sanningarne och ett boställe.
+
+
+
+
+Pastorns älg.
+
+
+Pastor Norström hade mycket små intäkter, dels därför att hans hjord var
+fattig, dels därför att upplysningen uppifrån började pyra sig ner, och
+vantron nerifrån, läsarne, bjöd en svår konkurrens med brödkyrkan.
+
+Han hade ett par kor, några tunnland vete och råg, skog och fiske så
+mycket han ville, men som han inte hade mer än en piga, fick han plöja
+själv, fiska själv och fara med sumpen själv.
+
+I skogen fick han ta ved och plocka blåbär till husbehov, och jakträtt
+hade han också, men som han var utan hund, gingo de vilda djuren ganska
+trygga där. Detta hade gjort prästgårdsskogen till en omtyckt häckplats
+för traktens älgar, som brukade fortplanta sig uppe i en mosse. Och av
+nöden hade pastorn förstått göra sig, om icke en dygd, så åtminstone en
+liten sportel. Han hade i många år knipit sig en älg, flera blev det
+aldrig, och när köttet kom tillsammans med hud, horn och klövar, så blev
+det i alla fall en åttio riksdaler, allt som allt, utom bloden och
+räntan, som räckte ända till tjugondagen. Men det var en osäker inkomst
+och kunde så lätt slå fel, för ett enda skott avgjorde, om årets
+köttgryta skulle på elden eller om den bara finge koka spiggolja, som i
+sådana fall blev den extra bevillningen. Det var därför icke utan oro man
+i prästgården såg den elfte augusti nalkas.
+
+Redan i juli tog man av skällorna på korna, som gingo i skogen, och den
+första augusti fick inte pigan ropa ihop kräken. Och så anordnade pastorn
+saltsleken, högg aspruskor och satte i korsvägar. Sista söndan i juli gav
+han från predikstolen en lindrig varning mot bullrande besök i sin skog,
+och sedan gjorde han polisvakt själv efter smultrongummor och
+blåbärspojkar.
+
+Men »kampen om älgen» var icke så lätt vunnen, och om han också haft
+älgstånd på skogen hela sommarn, och sett kalvarne gå där bland sina egna
+kreatur, så han vant sig vid dem som om de redan stodo i hans lagård
+eller legat i hans gryta, så kunde det mycket väl hända, att när den
+stora dagen kom, några företagsamma skärkarlar helt enkelt motade in
+högdjuren på sin mark, eller drev dem i sjön, och sedan voro de vars mans
+goda pris på kobbarna.
+
+Sista året hade pastorn haft lyckoskott. Älgarne hade kommit, och de hade
+varit mycket orädda, för att vintern varit svår. De hade till och med
+gått in i gärdet och nafsat på vårrågen, men det hade bara glatt den
+gamles jägarhjärta:
+
+-- Äter ni mitt bröd, så äter jag ert kött, sade han åt sin gumma, som
+tyckte det var synd om gudslånet.
+
+Den elfte augusti föll in, och pastorn invigde den soliga dagen med att
+ladda muskedundern med sitt engelska krut och lägga in ett lod.
+
+Gumman tog kökskniven under förklädet och ämbaret i hand, och så gick man
+till skogs. Nu var det bliven sed, att frun och pastorn skildes vid
+stättan, och så ringade de djuren, vilkas gång var känd som harens, och
+när frun fick opp, ropade hon ho-hå, ho-hå, och opp-opp-opp-opp!
+
+Det hade varit regn i flera veckor, så att älgen stått ini moraset på
+storskogen; men nu hade vädret vackrat, och det sken som gröna eldar ini
+björkhagen. Pastorn gick in i hasseldroget, som var blött och valkigt, så
+att hjulspåren sköto ryggar vassa som järnvägsskenor och han skulle just
+till att titta om knallhatten blivit våt av droppet från buskarne, då han
+hörde hur det knakade ini snåren. Öronen lade sig bakut på pastorn, och
+ögonen stodo som tennknappar, när han på tå sökte göra sig lätt, och han
+tycktes lyfta sig med att höja axlarna, som om han ville flyga, när han
+smög in i småskogen.
+
+Och där stod han ansikte mot ansikte med älgtjuren själv, som sträckte
+sin hals upp i grenverket på en asp, och med sin långa överläpp fnallade
+åt sig de darrande löven.
+
+-- Pang! small muskedundern; lodet gick igenom ryggraden, just där det
+skulle in, och kolossen sjönk, som om man tagit ur järnen ur ett skelett,
+och så var det förbi.
+
+Det var pastorns vanliga, att knäcka av ryggen. Vågat var skottet, men
+när det tog, var det säkert som en slakt, för att sätta in kulan
+annorstans menade han bara var narri, efter som djuret kunde löpa milar
+med blyet i kroppen.
+
+Jägarn måtte ha tyckt i alla fall, att det gått litet för häftigt, och
+att skottet icke erbjöd några ämnen till årets jaktkrönika, ty han såg
+rätt snopen ut, medan offret slog sina sparkar i dödsrycket; men när allt
+var lugnt, satte han till att ropa på gumman. Men när han inte får svar
+genast; och han fruktar att köttet skall förfaras, om inte bloden går av,
+tar han opp sin fickkniv och karvar av halspulsådern, som han sedan nyper
+om, efter att ha sett hur blodet sprutade. Och så hojar han igen; och så
+måste han släppa på ådern igen, som krullar sig som en mask ini såret,
+för att se att inte blodet levrat sig.
+
+Så kommer då frun äntligen med kniven och ämbaret:
+
+-- Sicken en du! säger pastorn med låtsad likgiltighet.
+
+-- Själva pesen, tror jag! Och så snar du var sen!
+
+-- Och såg du på de andra då?
+
+Å jestandes, de kom som själva dragonerna på gärdet, men de gick till
+sjöss, så nu är all avund försvunnen.
+
+Och så tar frun till kniven; och ämbaret fylls med rödaste blod, som
+skummar som mjöd, medan pastorn med uppkavlade armar bökar inne i halsen
+på det rykande djuret, som sednare foras hem av lejfolk och föranleder en
+mängd kaffehalvor och ett kalasande på njurar och kojor, lever och
+lungor, som varar i åtta dagar.
+
+Det var sista året det gick så.
+
+Nu sitter pastorn på förstukvisten den tionde augusti och kratsar sin
+bössa, medan prästfrun plockar spritärter i täppan.
+
+Då knarrar det på sandgången och barons skogvaktare från Stora Sätra
+kommer uppmarscherande och gör halt, med mössan i ena handen och kopplet
+till tre stövare i den andra.
+
+-- God dag, Eklund, vad står nu på? hälsar pastor Norström.
+
+-- Jo, herr pastorn, baron hälsar och frågar, om hans kunglig höghet kan
+få komma på skogen som i morgon efter älgarne, för barons stånd har gett
+sig av i natt som var, och prinsen ligger med sin ångbåt vid Dalarö och
+väntar på jakten, som de bjudit honom på.
+
+Pastorn rev sig i huvet, men prästfrun, som åhört anbudet, svarade:
+
+-- Inte går det an att säga nej, du Erik, och därför är det så gott du
+säger ja med detsamma.
+
+-- Ja, det är väl så gott det! mente pastorn, och därmed var saken
+avgjord i huvudpunkten.
+
+-- Men säg nu, Eklund, kan inte jag få vara med också! Ju flera man, dess
+bättre lycka, strävade pastorn emot, i det längsta hållande tag i sin
+köttgryta.
+
+-- Jo, nog går det, men det ska jag säga pastorn, för jag känner till
+det, att kommer han med, så är det likafullt baron som ställer opp
+skyttarne, och när prinsen ska göra skottet, då blir de andra liksom
+drevet, och det kan ju inte vara till något hugn.
+
+-- Nej, det tycker jag med, och inte vill jag vara med bland bommarne,
+när det ska stå i bladet sen!
+
+-- Nå, men säg, Eklund, tog nu prästfrun i, det brukar väl inte gå av,
+sånt där, utan att det vankas något, för se det är höstköttet det gäller
+för oss, och kan han låta baron förstå något sådant, så det blir en liten
+gratifikation törhända.
+
+-- Tyst du! avböjde pastorn.
+
+-- Ja, si, frun, det vet jag säkert, att inte behöver pastorn göra något
+för inte, för det har man sett, att gentilt folk inte tar emot utan att
+ge igen, och minns jag rätt, så fick länsman ifjor en guldklocka med
+pitschafter, som såg ut att vara värd sina tusen kronor!
+
+Tusen kronor, surrade det i öronen på pastorn, när han efter
+skogvaktarens avgång gick tankfull in i sin kammare och hängde bössan på
+väggen; tusen kronor, viskade det i prästfruns öron, när hon gick in i
+köket och satte på spritärterna! Och så började den gyllene drömmen växa
+och skifta hamn, och inbillningarne axlade stora måsvingar och stego upp
+i rymderna, där det hängde guld och ära.
+
+Och vid middagsbordet, när pastorn tagit tre supar, hade guldklockan
+förvandlats till ett regalt pastorat.
+
+-- Ja, ser du, Carolina, Herrans vägar känner ingen, förkunnade pastor
+Norström, som just icke kunde sägas missbruka Herrans namn; och det som
+var nedertrampat kan rasande lätt bliva upphöjt; och vad mina gåvor
+beträffar, så vem vet, kanske det bara fattas förståelsen! Hm!
+
+-- Uppriktigt talat, så vet jag inte varför inte du, Erik, skulle kunna
+sköta hundra tunnland jord lika bra som någon annan av de där läsarne,
+som aldrig tagit en plog, utan bara gått på möten...
+
+-- Jaja, det är en annan synpunkt det, Carolina, avbröt pastorn, som
+tyckte mera om förtäckta ordalag. Det är en annan synpunkt det!
+
+Emellertid randades den stora dagen, som motsågs med stort deltagande av
+alla prästöns innevånare, och vid elvatiden signalerades den kungliga
+ångaren ute i fjärden. Pastor Norström hade gjort toalett och tagit
+paradrocken på sig samt gick ner till bryggan att mottaga gästerna. Men
+kommen ner till stranden såg han skolläraren i spetsen för läsarne, som
+hade något nys om, att hovet skulle vara fromt på visst sätt, och som
+därför gjort sig klara att uppvakta med något Carabia av stiftelsens
+allra bästa.
+
+Men ångaren tog inte i land, utan lade sig för ankar ute på grynnan, och
+strax därpå stack en båt ut med sex matroser, som höllo rakt ner på den
+svartklädde prästmannen, vilken de saluterade med årorna. Och en adjutant
+i flottans uniform hoppade i land, hälsade artigt och inbjöd pastorn att
+deltaga i frukosten ombord, vilken skulle föregå jakten, vilken ej skulle
+öppnas före klockan fyra, då älgen gick ur sitt stånd. Skollärarn, som
+trodde det var prinsen, gav ton, och på en gång stämdes upp något,
+liknande en sång. Men ögonblickligen viftade löjtnanten med handen till
+tystnad och skrek med full hals:
+
+-- Det får inte föras något väsen på land, har hans kunglig höghet
+befallt! Begriper ni inte, att det skall hållas tyst, när hans kunglig
+höghet har kommit hit för att jaga.
+
+Kören upplöste sig i ett skärande ackord, som gav eko ini viken och kunde
+varit nog att skrämma älgarne till sjös. Men den som kände sig segerglad
+över den obarmhärtiga majoriteten på strand, det var pastor Norström,
+vilken i egenskap av den jämförelsevis upplyste haft att utstå allt
+möjligt tyranneri av läsarne, vilka morskat opp sig, sedan de känt, att
+de hade stöd uppifrån.
+
+De fromme återigen gingo ut på udden och, betraktande ångaren med dess
+passagerare såsom ett slags Bethelskepp av deras fårahus, satte de sig på
+stenarne i stranden och lurade på vad som komma skulle, onda i de fromma
+sinnena, när de sågo den »fritänkarn Norström» sättas vid ett stort bord
+och i samkväm med officerarne trakteras ur fat och buteljer.
+
+-- Det är inte Guds barn, det där! sade skollärarn, vändande sig till
+kyrkvärdens Anna.
+
+-- Nej, det kan en visst se, svarte Anna, och tuggade på ett grässtrå för
+att ge sig illusion av att äta något gott.
+
+Korkarne smällde och tallrikar skramlade i två långa timmar. Guds barn
+förlorade dock icke tålamodet, utan vaktade beslutsamt på bryggan, där
+prinsen måste komma, och där de skulle inbjuda honom till en testund med
+högre vetande, och som han inte skulle kunna säga nej till.
+
+Och när de nu sågo bösspipor blänka i solskenet, hörde jaktkoppel rassla,
+och båtarne sattes i sjön, rusade de ner till bryggan och bildade häck.
+Men när årorna väl kommit i vatten, lovade eskadern upp åt udden på andra
+sidan viken och försvann bakom den höga vassen, under det Guds barn på
+bryggan uttalade sitt ogillande i uttryck, som inneburo mindre
+välönskningar än en ärlig kötted håller motsatsen.
+
+Emellertid kunde intet göras åt saken och grupperna skingrade sig.
+
+Därpå brast det lös ett larm oppe i prästskogen! Hundarne skällde,
+signalhornen smattrade och skott smällde. Det gick över som orkan, och
+allt var förbi på en timme, då slutligen båtarne stucko fram om
+vasskanten igen och den första visade sig lastad med en väldig älgtjur
+med lövruskor i hornen!
+
+Guds barn, som nu ansågo tystnadsordern vara bruten, samlade sig igen på
+sin udde och ådagalade kanske mera nyfikenhet och begär att få uppträda
+än utföra något räddningsarbete på själar. Men när de nu sågo
+punschbuteljer korkas upp och hörde hurrarop och signaler, funno de
+ögonblicket lämpligt att inskrida, och efter skolmästarns upptagning föll
+hela kören in i Söta Jesus. Många takter hade de icke hunnit, förrän de
+otrogna på ångaren svarade med Boccacciomarschen, blåsen av sex
+kanonjärer; och nu skuro sig rytmer och harmonier och kämpade i luften
+som änglar och djävlar, tills ekot från stränderna blandade vänner och
+fiender i en enda röra av ljud, som rullade ut över fjärdarne att bryta
+sig och dö som vågor mot de sista skären. Tvekampen pågick till
+skymningen, då pastorn sattes i land och ångaren lättade ankar samt efter
+några raketers uppsättande försvann i skymningen.
+
+Då pastor Norström kom hem till sin gumma, hade hon tänt ljus och satt
+orolig och väntade inne i kammaren.
+
+-- Nå, vad har du fått nu? frågade hon, utan att söka dölja sin
+nyfikenhet.
+
+-- Ja, om jag det kunde säga allt, svarade pastorn, som i minnet såg alla
+bordets läckerheter. Jo, det var njurkalvstek och sparris, och...
+
+-- Att du har smort kråset, det förstår jag nog, medan jag suttit
+hemma...
+
+-- Du! Ja, är du pastor du, och har älgskog, du? Kanske du, som inte
+jagat, skulle ha varit med på jaktmiddan, va?
+
+-- Nej, naturligtvis inte! Det är naturligt!
+
+-- Ja, det _är_ naturligt, att den som inte har pastorat och älgstånd
+inte skall vara med på älgmiddag. Förstår du det, Carolina. Men nu ska vi
+se på vad jag har i fickan här för något!
+
+Carolina lämnade sin egalitetslogik i sticket och flyttade ljuset närmare
+för att skåda vad det bruna chagrinsetuiet kunde innehålla, som pastorn
+lade upp på bordet med en liten smäll, som om han slagit på trumf.
+
+På violett sammet låg infälld en snusdosa, som sken lik kalken mot
+påskadagens mässhake.
+
+-- Guld?
+
+-- Tror du?
+
+Pastorn tog dyrbarheten i handen, knäppte opp locket och läste på
+kontrollen under sina uppskjutna glasögon:
+
+-- Silver!
+
+-- Man ska visserligen inte se given häst i mun, men det här är strängt
+taget ingen gåva...
+
+-- Och ingen häst heller, men silver är det, sa gumman och gick efter
+besmanet.
+
+Tog så katsen hon kokade ägg i och stoppade ner klenoden, häktade
+alltsammans på kroken och läste av:
+
+-- Jaa, det är en kvarts mark; gör mig åtta lod, så när som på ett inte.
+Det var en vacker affär; vet du vad du får för den?
+
+-- Nej! svarade pastorn något nedslagen.
+
+-- Du får tolv kronor; arbete och förgyllning räknas inte, när man
+säljer, bara när man köper!
+
+Pastor Norström såg mycket nedstämd ut. Tolv kronor för älgen; och inte
+nöjet att få gå orolig, inte behaget att få slakta, och framför allt
+intet kött, ingen korv, ingen palt.
+
+-- Sextioåtta kronors ren förlust! tröstade gumman, som ville åtminstone
+hindra smältningen av den fina middan hon inte varit med på. Men, si så
+är det att leka med storfolk! Sitt och ät salt strömming nu hela vintern,
+och tänk på njurkalvsteken tills det vattnas i mun. -- Och pastoratet
+sen? Va?
+
+-- Tyst, Carolina! tyst! manade pastorn och gick in och lade sig.
+
+Nästa Dalaröbud hemförde ett skålpund Rappé och grovsikt åt pastorn, som
+därmed fyllde sin dosa, för att åtminstone ha den behållningen att kunna
+få visa sin klenod. Och han snusade med länsman och kyrkvärdarne, han
+snusade med skogvaktarn och uppsyningsmannen, och slutligen med själva
+skolmästarn, som ändå tackade och sa nej, att han inte snusade.
+
+Och han snusade ända till jul och fick bannor av gumman för han tygade
+till näsdukarne, och när man kom till nyåret, måste han gå ifrån sin
+dosa.
+
+Tretton kronor och femtio fick han för henne på Västerlånggatan; -- en
+och femtio i _ren_ förtjänst! sa han till sig själv när han åt en
+frukostbit på Stjärnan.
+
+Men sen fick han också äta strömming till påsken! För så kan det vara att
+leka med storfolk.
+
+
+
+
+En brottsling.
+
+
+Det var en kall majdag och det hade snögat i syrenerna. Misstämning i
+naturen, något opp- och nervänt, så att lärkan förgäves letade sitt
+nersnöade bo i höstsäden och fiskgjusen icke kunde spana gäddan i den
+nyfrusna viken.
+
+Människorna, som kommo roende och seglande upp till skolhuset, där tinget
+skulle hållas, sågo bortkomna ut de också, ty det var ett ovanligt mål
+som skulle före, ovanligt för trakten åtminstone, där mord hörde till
+sällsyntheterna.
+
+Den anklagade var förre tullvaktmästaren Andreas Ek, som nyss tagit döden
+på sin hustru under särdeles upprörande omständigheter, och när
+fånggevaldigern kom uppkörande på skolgården med den brottslige, hördes
+sorl från folket, mera ilsket från kvinnfolkssidan naturligtvis, mera
+dovt från manfolket.
+
+Domaren, en ung vice häradshövding, som fått öronen fulla av sagor om den
+förtryckta slavinnan och som alldeles saknade kännedom om den vidskepliga
+vördnad, varmed lantfolket omger sin kvinna, bara hon blir hustru och
+mor, var alldeles färdig med sin dom, och ville begagna tillfället att
+statuera ett exempel och på samma gång ta en gunstig vindkåre i sin nya
+frack, kanske mottaga lyckönskningstelegram och få beröm i länstidningen.
+Men han hade även aning om nya tillvägagåenden i rättegångssättet, såsom
+det utvecklat sig i de stora kulturländerna, och som detta var hans
+första mord, ville han försöka nya, oprövade medel att framkalla
+fullständig bekännelse och få bevisföringen absolut bindande.
+
+Till den ändan hade han låtit i en kista medföra den mördades lik, hennes
+kläder, hennes fotografi; båten, i vilken mordet skedde, låg upphalad på
+skolgården, och kättingen, med vilken bröstkorgen blivit krossad -- det
+var dödssättet -- låg framme på dombordet. Vidare hade han vid
+förberedande förhör i länshäktet medfört en berömd läkare, som skulle
+avge vitsord om mördaren tillhörde brottslingarnes typ eller ej. Ur
+kyrkböckerna hade han låtit taga fullständiga biografiska notiser om
+brottslingen, hans förfäder och närmaste släktingar, och ur tullverket
+uppgifter av förmän, underordnade och kamrater; allt var så väl
+tillställt, att man denna gång liksom tyckte sig kunna vänta en
+samvetsgrann och upplyst dom. Skada var dock att domaren kommit till
+verket icke för att utreda brottets orsaker och därav möjligen framgående
+förmildrande omständigheter, utan tvärtom för att statuera ett exempel,
+alltså med den förutfattade meningen, att inga förmildrande
+omständigheter funnos eller borde få finnas.
+
+                  *       *       *       *       *
+
+Nu öppnades tingsalen, och under uppsikt av kronofogde och länsman
+släpptes folket in. Domaren hade sin plats i katedern och vid småbord
+nedanför sutto protokollsföraren och stenografen. Till vänster de tolv
+nämndemännen, och till höger provinsialläkaren, pastorn och kronofogden.
+
+Sedan nämnden gått eden, infördes den anklagade. Folket reste sig på tå,
+och bisittarne sträckte fram halsarne för att se på mördaren.
+
+Det var en liten satt man, med svarta tunna kindskägg, som kommo fram
+bakifrån käkbågarne och gjorde en halvkrans under hakan; håret var långt
+växt och kutade ut nedanför nacken, fallande på rockkragen i bukter som
+en nackfrans teaterfolk begagnar. Ansiktet var djärvt och friskt och
+passade icke till hår och skägg, så att mannen såg maskerad ut. Munnen,
+näsan, ögonen och öronen stodo visserligen något skarpt ifrån varandra,
+såsom hos lägre utvecklade individer, där harmoni mellan sinnesorganen ej
+hunnit utbildas, men intetdera framträdde oroande på det andras
+bekostnad, antydande störd jämvikt. Ögonen lågo djupt, som om de längesen
+upphört verka utåt och vänt sig inåt för att slippa se, och över
+ögonbågarne hade dessa betecknande veck lagt sig i vingform, som åtfölja
+sysselsättning med pinsamma tankar eller upprepade smärtor vid försök att
+förstå ett främmande språk, barns tal eller obegripligheter. Pannan var
+normal och i förhållande till ansiktet varken för hög eller för låg, och
+intet i mannens yttre angav någon illa avvägd människoorganism.
+
+Anklagade betraktade varken församling eller domare, utan sökte strax en
+punkt på rummets murar, där han kunde fästa sitt öga; och sedan han
+undersökt väggtavlorna, stannade han vid en färglagd plansch, som
+föreställde mänskoraserna.
+
+När det blivit tyst, började domaren med att uppläsa länsmans första
+rapport av ungefär detta innehåll:
+
+»Söndagen den sjunde maj, klockan åtta aftonen, anlände till
+länsmansbostället å Ingarö förre tullvaktmästaren Andreas Ek, hemma från
+Brandskär, och efter att ha begärt samtal med länsmannen, angav han sig
+ha mördat sin hustru under följande omständigheter. Makarne, som på
+eftermiddagen rott ut att sätta flundernät, hade råkat i tvist, varpå Ek
+knuffat hustrun i vattnet, och när hon flöt opp, hade han med kättingen
+slagit henne över bröst och rygg tills livet gick av. Därpå hade han,
+enligt egen uppgift, upptagit liket i båten och rott hem, burit eller
+släpat den döda och svårt misshandlade kroppen upp till latrinen, där han
+efter ytterligare misshandel nedstoppat den sargade kroppen. Och när
+detta var gjort, hade anklagade, enligt egen uppgift, genast tagit båt
+för att söka länsmannen och angiva sig för brottet.
+
+Vid undersökning, företagen på stället, hade länsmannen kunnat granska
+anklagades uppgifter rörande likets misshandling och gömställe, och efter
+förfrågan hos grannarne hade styrkts, att båten med de båda makarne vid
+fisket varit synlig vid uppgiven tid, så att tvivel om mördarens
+godvilliga uppsåt att sig angiva ej kunde uppstå, då tidsutdräkten mellan
+mordets begående och Eks ankomst till länsmannen ungefär kunde passa in,
+utan att man fick tänka sig att upptäckt av handlingen och skrämsel för
+andras angivelse drivit honom att för utverkande av förmildrat straff
+sig själv ange, så mycket mindre som ännu inga vittnen till mordet kunnat
+påträffas.»
+
+Efter läsningen av rapporten vände sig domaren till anklagade, och
+frågade såsom för formens skull:
+
+-- Godkänner Ek denna uppgift från kronolänsman?
+
+Vartill mördaren svarade kort och bestämt:
+
+-- Ja.
+
+-- I alla punkter? återtog domaren.
+
+-- I alla! svarade Ek.
+
+-- Nu säger lagen, återtog domaren, att: känd, det vill säga bekänd, sak
+är så god som vittnad, när den anklagade är till laga ålder kommen och ej
+vanvettig, samt frivilligt vidgår saken för rätta och ej därtill pint,
+skrämd, eller svekligen förledd är. Att Ek ej är vanvettig eller tillhör
+den kategori av individer, som den nyare vetenskapen anser predestinerad,
+eller på grund av organiska fel lättare hemfallen åt handlingar som för
+brott gälla, framgår av medicinalrådets rapport så lydande:
+
+»Förre tullvaktmästaren Andreas Ek, fyrtiosju år gammal, hemma från
+Brandskär, har vid verkställd besiktning, för utrönande om han skulle
+kunna sägas tillhöra den av vetenskapen erkända lägre mänskotyp, som
+kallas brottsling eller svagsint, icke befunnits till nämnda kategori
+höra, då
+
+  icke hans kranium lider av asymmetri eller missbildningar, hans
+  sinnen äro fullt normala, så att varken hans ögon äro afficierade
+  av strabism (skevögdhet) eller daltonism (färgblindhet), icke
+  heller hans hörselsinne röjer någon brist eller hans lukt och
+  smak, och alla kroppens och själens funktioner befunnits normala,
+  tills omständigheter, varöver läkaren ej kan döma, föranlett hans
+  brottsliga handling, varför han är åtalad.
+
+                                               År och dag etc. etc.»
+
+-- Vi måste således anse att Ek begått mordet med fullt uppsåt, och
+alldenstund brottet förövats på maka, som anses såsom försvårande
+omständigheter, skulle domen gå på livet. Men, tillägger lagen i ovan
+anförda paragraf, ej bör någon i brott som på liv gå, fällas på egen
+bekännelse, utan de omständigheter finnas, som bekännelsen styrka. Nu
+frågar jag: kunna de omständigheter: att mördaren sin gärning angivit,
+att han brottet vidgår, att kronolänsmannen vid syn befunnit liket så
+misshandlat och undandolt som uppgivits, kunna dessa omständigheter anses
+styrka bekännelsen?
+
+Domaren hade uppkastat frågan liksom till sig själv, efter som ingen
+annan än han och nämnden hade talan, men denna senare brukade tiga. Och
+han väntade icke något svar, oaktat en av nämnden, som med ytterlig
+uppmärksamhet åhört förhandlingarne, reste huvudet och spetsade munnen,
+som om han ville säga något, men beslöt sig för att vänta.
+
+Doktorn hade hela tiden tummat och betraktat en gul fotografi med
+oljefläckar av den mördade, och då och då skickat en lång blick till den
+uppmärksamme nämndemannen.
+
+Då reser pastorn sig och går upp till sidan av domaren, för att viska
+honom något i örat, vilket domaren emot bruk höll till godo, och efter
+att ha farit med handen över ögonen återtog han sitt tal:
+
+-- Anförda omständigheter synas visserligen vittna för bekännelsens
+riktighet, men mer än dessa skulle en enda yttring av ånger från den
+brottsliges sida tjäna som talande skäl, ty aldrig har man väl sett...
+
+Här gjorde nämndemannen en min åt läkaren, såsom om det tog emot i hans
+hjärna, och domaren, som såg minen, ansträngde fram eftersatsen...
+
+-- har man väl sett att någon, även om han begått mordet med full
+överläggning, icke sedan brottet blivit förövat erfarit en mycket
+naturlig känsla av ånger över handlingen, även om denna känsla kunde
+reduceras till fruktan för följderna. Därför frågar jag Ek på heder och
+samvete, ed behövs inte: ångrar han denna sin missgärning?
+
+Mördaren svarade, utan att ta sina ögon från det etnografiska
+färgtrycket, och alldeles bestämt:
+
+-- Nej!
+
+Det blev ett svagt sorl i salen, mera av fötternas, klädernas och
+andedräktens svaga ljud än av artikulerade, halvkvävda ord.
+
+-- Men, återupptog domaren, Ek skulle vilja ha haft det ogjort?
+
+Ek tänkte inte två sekunder förrän han svarade:
+
+-- Nej! Och vore det ogjort, skulle det inte töva, förrän jag gjorde
+det!
+
+-- Ek är således vad vi kalla en förhärdad brottsling, invände domaren,
+icke utan en viss otålighet, men (här nickade pastorn) vi vilja tillse om
+också åsynen av det mördade offret icke kan väcka de slumrande känslor av
+rätt och orätt, som finnas i varje människas bröst, om hon icke
+nersjunkit till djurens låga ståndpunkt.
+
+Här gav domaren ett tecken åt länsmannen, som gick ut åtföljd av sex
+karlar.
+
+Det uppstod en stunds tystnad i salen, varunder domaren vände sig till
+pastorn och viskade.
+
+Strax därpå öppnades dörren igen, och länsmannen inträdde, röjande väg i
+folkhopen för de sex karlarne, som kommo bärande på kistan, i vilken den
+mördade låg, och som sattes ned framför katedern, där fången stod,
+bevakad av gevaldigern.
+
+Locket lyftades av, och liket blottades, under det en förfärlig stank av
+härsket matsmör och karbolsyra spred sig över rummet. Läkaren reste sig
+på tå och tycktes jämföra originalet med den fotografi han höll i handen.
+Pastorn rättade på sina kragar och steg upp för att tala, under det
+mördaren envist hade sina blickar fastade på färgplanschen, och den
+uppmärksamme nämndemannen gjorde sig i ordning att anteckna med en
+blyertspenna på en bit papper.
+
+-- Andreas Ek, började prästen; du står här vid en likbår, som du
+själv... kommit till stånd. Du ser här de jordiska lämningarna av den
+maka du en gång svurit att älska i nöd och lust. Hur har du hållit din
+ed? Hur har du uppfyllt dina löften? Betrakta denna stofthydda, som en
+gång inneslöt en själ, vilken offrade sig för dig, hängav sig åt dig,
+blev ditt barns mor, och som nu, när ålderdomen nalkas, skulle blivit
+dina sista dagars tröst. Har du tänkt på att det kommer en stund, då du
+skall möta henne inför din Herre och Gud, och han skall fråga dig huru du
+hållit din ed, huru du uppfyllt dina plikter, och har du betänkt, att du
+kanske skall möta din son redan nu, som är långt borta i främmande land,
+och som med sorgen i sin röst skall fråga dig: vad har du gjort av min
+moder, mina dagars upphov? Har du betänkt det? Det har du icke gjort, ty
+om du gjort det, skulle ej din hand ha lyfts till den mordiska gärningen.
+Se på henne, betrakta henne, och säg sedan inför denna kristna
+församling, att du ångrar din handling, säg det högt och med uppriktigt
+hjärta, att ditt brott ej må föra dig levande och obotfärdig i Herrans
+straffande händer. Se på henne!
+
+Anklagade såg icke på henne, utan borrade ögonen in i väggen, under det
+han knep ihop ögonlocken.
+
+-- Se på henne, befallde domaren, och vid en rörelse av gevaldigern, som
+kom kedjorna att rassla, vände sig Ek mot liket, kastade en inåtvänd
+blick i kistan, drog upp näsborrarne, som om lukten gjort honom obehag
+och spottade framför sig ofrivilligt, som det tycktes, eller av en vana
+han ej kunde behärska.
+
+Ett sorl av fasa och avsky gick igenom hopen, såsom om de alla känt sig i
+den avlidnas ställe och blivit utsatta för en likplundrare, och domaren
+måste lyfta handen för att stilla stormen.
+
+Därpå tog han ordet.
+
+-- Andreas Ek, innan vi skrida till domens fällande, vars utgång icke lär
+vara tvivelaktig, frågar jag dig för sista gången: Ångrar du din
+gärning?
+
+-- Nej! svarade mördaren lika bestämt som de förra gångerna.
+
+-- Vet du att domen går på livet?
+
+-- Ja!
+
+-- Och du fruktar icke att möta den Högste domaren?
+
+-- Nej! Jag hoppas få det!
+
+Domaren röck av sig pincenez'en och betraktade mördaren med en närsynts
+genomträngande blickar.
+
+-- Har du ingenting att anföra till ditt försvar?
+
+Mördaren tänkte ett ögonblick; därpå svarade han såsom med en
+uppstötning, likgiltigt, som om det var just detsamma:
+
+-- Nää!
+
+Då vände sig domaren till nämnden för att få dess bekräftelse på, att
+förhöret var avslutat och att domen kunde fällas, framställande den
+frågan, om rannsakningen skulle anses tillfyllest.
+
+-- Herr lagman! Jag begär överläggning, tog den uppmärksamme nämndemannen
+ordet.
+
+Prästen och läkaren reste sig för att gå ut, då domaren tog ordet.
+
+-- Tillåter nämnden att, med fästat avseende på det viktiga fallet, herr
+pastorn och provinsialläkaren må anses såsom adjungerade ledamöter och
+sålunda få stanna?
+
+Nämnden bejakade anhållan, och länsmannen satte sig i rörelse för att
+utrymma salen från obehöriga.
+
+När detta var gjort och tystnad inträtt, vände sig häradshövdingen till
+nämndeman Olsson:
+
+-- Vad har nämndeman att andraga?
+
+Den vithårige sextioårsmannen, nämndeman sedan tjugofemte året, ledamot
+av förre bondeståndet och lagutskottet, reste sig och svängde sin
+pincenez, det nya lantmannapartiets fälttecken, under det han tog till
+ordet:
+
+-- Herr lagman, mina herrar! Det må ursäktas mig, att jag icke i alla
+punkter kan dela domarens mening i denna rättegång, som synes mig av
+mindre vanlig beskaffenhet, då jag sett många dylika, men icke någon
+sådan som denna. För det första vill jag dock säga på förhand, att mina
+invändningar mot rannsakningen icke gå ut på att söka förmildrande
+omständigheter, då dessa endast skulle leda till straffets förvandling
+från döden till fängelset, då ju mördaren, efter allt vad som framkommit,
+själv synes finna döden lindrigare än fängelset, och icke heller är det
+min avsikt att söka göra troligt, det mördaren icke begått mordet, vilket
+dock kunde varit fallet, enär icke utrönt blivit, att icke den mördade
+ljutit döden i följd av misshandel med berått mod, vilket brott under
+synnerligen förmildrande omständigheter kan botas med endast fyra års
+straffarbete, vilket för en fyrtiosjuårs man, som kunde leva i tjugo,
+trettio år till, icke är så likgiltigt. Jag vill endast genom min
+anhållan om överläggning få in i protokollet de sannolikheter, som kunna
+freda mördarens eftermäle, vilket icke är utan sin vikt för sonen, som
+skall ärva namnet och veta ryktet om den som var hans far, och på samma
+gång få uppmärkssamheten fästad på några åtgärder i rättegångsordningen,
+som kanske kunna vara påkallade av tidens strävan till noggrannhet i
+proceduren, och jag tror, utan att vilja underskatta domarens goda vilja,
+att härvidlag mera omsorg blivit lagd på att konstatera, det brottet ägt
+rum, än att söka motiven till brottet, och det torde väl få anses ändock
+att bevekelsegrunden till våra handlingar må väga något, icke i lagens
+vågskål, utan i allmänna omdömets, som kan vara viktigt nog.
+
+-- Får jag lov! avbröt domaren, och då nämndemannen tystnade, talade
+häradshövdingen. Nämndeman ville sålunda i den mördades handlingar söka
+bevekelsegrunden till mordet, men som man ej kärar mot död man anser jag
+invändningen obefogad.
+
+-- Förlåt! Jag vill inte göra advokatyr, det hörde lagman nyss, då jag
+förbigick vissa svagheter i bevisföringen, man jag vill korteligen svara:
+att död man även kan spela roll, såsom i dödsbokonkurs och urarvagörelse,
+men jag vill lämna även det medgivandet, att vi ej få eller ämna kära mot
+den döda, som ju ej kan föra talan, och då man ej får tala annat än gott
+om den döde. Jag vill bara inskränka mig till att anhålla det följande
+frågor framställas till mördaren -- jag kallar honom mördaren på hans
+egen bekännelse, ehuru bevis saknas, att han endast är dråpare eller
+misshandlare -- följande frågor:
+
+  Hur har mördaren kommit därhän att fatta beslutet mörda sin
+  hustru?
+
+  När började detta beslut fattas?
+
+  På vad grund tror anklagade att detta besluts fattande började
+  uppstå?
+
+Sedan dessa frågor blivit besvarade, skulle jag önska att vittnen hördes,
+vilka kunde jäva eller styrka anklagades utsago.
+
+Häradshövdingen gnuggade ögonen som om han ville ur huvudet ta bort något
+sand eller smolk, som kommit in i tankemekanismen och hindrade gången.
+Därpå svarade han:
+
+-- Antag att dessa frågors besvarande skulle komma att kasta skugga på
+den avlidna!
+
+-- Så kom det kanske litet ljus över mördaren, som också skall dö, och om
+vilken döde det ju vore väl att man kunde få lov att tala litet gott,
+efter som det endast får talas gott om döde. Det är därför också jag bett
+få dessa frågor framställda.
+
+Pastorn gjorde min av att få yttra ett ord, och hans stumma önskan
+beviljades.
+
+-- Det ligger i mänskliga naturen ett starkt begär att få skylla ifrån
+sig, och jag tror att genom de framställda frågorna mördaren begärligt
+skulle fatta tillfället att få kasta skuld på den döda, som icke kan
+försvara sig, och som vi därför måste anse oss förpliktade att försvara.
+
+Domaren tog återigen ordet, oaktat nämndemannen gjorde min av att vilja
+svara.
+
+-- Änskönt jag biträder herr pastorns mening, kan jag icke lagligen neka
+nämndeman Olssons anhållan att få frågorna framställda, och för att få
+ett slut i saken, som icke synes mig mörk, må vi skrida till sista
+handläggningen av målet.
+
+Länsmannen fick en vink, och mördaren fördes in, åtföljd av folkmassan.
+
+Det började nu lida åt middagen och solen kom stötvis in i salen, när de
+stora ulliga strömolnen jagade förbi, ibland lämnande rummet i
+halvskymning. Människorna började se trötta och hungriga ut, och själva
+den anklagade tycktes längta efter slutet, huru sorgligt det än kunde
+bli.
+
+-- Andreas Ek, tog domaren upp, kan du säga mig, varför du mördat din
+hustru?
+
+Ek tänkte länge; därpå svarade han:
+
+-- Nej, det kan jag inte.
+
+-- Varför inte? Vet du det inte, minns du det inte, eller vill du inte
+säga det?
+
+-- Det är så långt sen dess.
+
+-- Menar du, att det är så länge sedan du fattade beslutet?
+
+-- Ja!
+
+-- Hur länge var du gift?
+
+-- Sjutton år!
+
+-- När började ditt beslut att döda henne?
+
+-- För sex år sen.
+
+-- Hur började det?
+
+-- Jag fick hat till henne.
+
+-- Varför?
+
+-- Det... kan jag inte tvingas säga.
+
+-- Jo, det kan du; lagen tillåter icke att pina någon till bekännelse,
+men om halv bevisning finnes, kan domaren »försöka med svårare
+fängelse».
+
+-- Det är tortyr det?
+
+-- Du har endast att svara, icke fråga. Nu frågar jag: hur uppstod ditt
+beslut?
+
+-- Det är svårt att nu säga, erinrade Ek sig fram, för det kom så efter
+hand. Men det minns jag, att jag först längtade att ha henne undan; sedan
+tilltog denna längtan, så att när vi för fem år sen stod vid tröskverket
+hos grannen, längtade jag att se hennes finger först mellan hjulen, sedan
+hennes arm, hennes kropp, och jag tyckte att jag skulle skrattat, om jag
+sett henne komma fram på andra sidan som en sill. Men jag ville inte
+göra't själv, längtade bara att få se det gjort. -- Så gick åren, och så
+började jag längta att få göra det själv. Jag bad Gud bli befriad från
+tankarne, men de blevo där. Och så kom de allt starkare, tills de kommo
+som en order från tjänsten. Det måste göras. Och så klarnade det, år
+efter år, tills jag fick det för mig, att om jag ej gjorde det, hade jag
+försummat något som måste göras. Det är då det gror i mig, att jag skall
+slå sönder hennes kropp och bära den till latrinen -- där ville jag ha
+henne -- varför, det vet jag inte, jag tyckte bara att hon skulle vara
+där! Och så gjorde jag det och fick frid!
+
+-- Nå, men säg nu, ställde domaren försiktigt sin fråga, såsom om han
+fruktade svaret; säg nu, vad hände för sex år sen efter som ditt beslut
+började fattas just då?
+
+Mördaren tänkte en stund; därpå svarade han:
+
+-- Jag vet inte att det hände något särskilt det året.
+
+Pastorn, som hela tiden suttit orolig, att mördaren skulle begagna de
+utlagda bryggorna att skylla ifrån sig, andades lättare, när
+rannsakningen dog bort av brist på materiel till frågor, och domaren, som
+funnit sig uppfyllt allan rättfärdighet, när nämndemannens frågor blivit
+framställda, tog tillfället i akt att förklara sessionen slutad, och att
+domen skulle falla inom åtta dagar.
+
+                  *       *       *       *       *
+
+Om eftermiddagen samma dag sutto rättens ledamöter och adjungerade jämte
+nämndeman Olsson i prästgården och drucko kaffet efter middan. Doktorn
+och nämndemannen hade satt sig avsides i en fönstersmyg och pratade med
+låg röst, att icke de skulle höras av de andra.
+
+-- Det är märkvärdigt i alla fall, sade nämndemannen och tummade den gula
+fotografien av den mördade; det förefaller mig så underligt, när jag ser
+denna här bilden och erinrar vad medicinalrådet skrev om det han kallade
+brottslingstypen: oproportionerligt litet kranium, skevögdhet, brist på
+symmetri, öronen för stora och utstående. Och vet doktorn vad: jag kände
+mänskan i livet. Ja, Gud förlåte mig, nu rinner det opp för mig: hon
+vävde åt hustru min om vintrarne, och hon satte alltid opp garnet galet i
+färgen.
+
+-- Hörde hon illa också? frågade doktorn djupt intresserad.
+
+-- Ja, om det var det eller något annat, men aldrig fick man ett svar,
+som passade till frågan.
+
+-- Då slår det in då! höjde doktorn rösten, sprang upp från stolen och
+satte sig igen. Därpå fortfor han viskande: det var hon som var
+brottslingen. Men säg, vad tror ni har hänt därute på skäret; vad tror ni
+om saken?
+
+-- Ja, kära doktor, vad mänskorna föra för liv därute i ensamheten, det
+är inte gott och säga, och sjutton års äkta liv på tu man hand, det går
+aldrig bra. Ja, jag vet saker därute, jag vet saker... ja, ja! Man har ju
+sett mänskor i sjönöd äta opp varann, och man har hört om brott, som man
+inte kan tala om i folks sällskap, där tillfälle och omständigheter gjort
+det mesta. Därute på kobbarna i alla fall, där händer mycket saker, som
+man aldrig får reda på, och vad som hänt härvidlag, se, det var just vad
+jag ville veta, men inte fick. Men riktigt var det inte! Det vill jag
+svära på!
+
+-- Men varför säger då mannen ingenting? frågade doktorn. Kan ni förklara
+mig det!
+
+-- Förklara kan jag inte, men det är så sed, folktro, vidskepelse, vad ni
+vill, att mannen aldrig talar på hustrun; men ni skulle höra kärngarne,
+när de kommer ihop! Ni skulle höra dem! herr doktor.
+
+-- Det vill således säga, att denna man till en viss grad faller offer
+för sin vidskepelse.
+
+-- Det skulle kunna sägas! Men utrota den om ni kan.
+
+                  *       *       *       *       *
+
+Åtta dagar senare dömdes Andreas Ek för överlagt mord på sin hustru till
+livstidsfängelse. Hovrätten stadfästade domen och mördaren vägrade envist
+söka ändring.
+
+Nämndemannen erbjöd sig söka resning i målet och få vittnen hörda, men Ek
+vägrade alldeles bestämt och hotade att hämnas, ifall någon gick och
+nosade i hans affärer.
+
+
+
+
+Vidskepelse.
+
+
+Det hade varit tämligen fridfullt på ön i långa tider, oaktat öbons
+begivenhet på att vara partikularist. Inga slagsmål, knappt ett snatteri,
+inga oäkta barn utan far. Lite fylla någon gång, gräl, kiv, avund och
+andra små mänskliga svagheter, som icke kunde utebliva, avbröto blott
+dygdernas enformighet. Men så kom det ett rötägg i granngården i form av
+en ung båtsman, och friden var slut. Det var en lång räkel, med ett
+ohängt utseende, skänklar och nävar av oroväckande kaliber för pojkarne,
+som anade den förfärlige rivalen på kärlekens marknad. Det var också en
+hund att gå på sin levnadsbana, åtminstone när han var i land, men det
+fanns de som påstodo, att han inte var så styv, när han var till sjös.
+Han hade en otäck vana att ta för sig, vad som honom lystade, utan att
+fråga om lov, och sin vilja satte han till allenagällande lag vart han
+kom. Det var den aldra oförskämdaste lymmel de hade sett på orten. Han
+gick in i stugan och slog sig ner vid bordet; tog maten ur mun på bond,
+tog flickorna för pojkarna och drog sig inte för att ligga kvar, bara han
+fann det bäddat och dukat.
+
+Och eget var att se hur allt böjde sig för honom. Icke därför att han var
+starkare än de andra tillsammans, för han var endast en pojke på
+tjugotvå år, utan därför att han var så oförskämd.
+
+Det fanns bara ett äppelträd på hela ön, och det stod nere i Carlssons
+äng. En vildapel var det, som någon en gång roat sig med att ympa. I år
+hade den emot sin vana satt en massa frukter, röda kantäpplen, som
+Carlsson skulle gömma till jul och nyår och vilka utgjorde föremål för
+öbornas beundran och stilla avund.
+
+En söndagsmorgon i slutet av augusti fann Carlsson trädet berövat alla
+sina äpplen; vartenda ett var weg och man såg kvistar och fruktsporrar
+avbrutna och sållade på marken.
+
+-- Det har pojkarne gjort! uttalades den allmänna meningen. Men säkert på
+Kalles inrådan.
+
+Vad kunde man göra åt den saken?
+
+-- Ta och klå honom! rådde bond.
+
+-- Klå? Nej fan!
+
+Och Kalle han gick där och slog hela söndan för flickorna, och såg fräck
+ut. En gliring fick han då och då, men det besvärade honom inte, utan han
+slog sig ner och åt och drack som om ingenting hade hänt av natur att
+kunna störa friden.
+
+-- Varför klådde de honom inte? frågade en herre, som bodde på sommarnöje
+och i vars öllår Kalle gjorde inbrott, när han var törstig i halsen. Det
+var därför att han var en kronans karl, och kronan var någonting
+oförklarligt heligt. Kronan på tullflaggen, denna runda metallmössa,
+symboliserade makt och myndighet, kronan i Kalles blanka knappar, i
+mössan, var mandarintecknet och skyddade mot stryk, som stål mot onda
+andar. Folk gick in till kronan som in i ett riddarhus, skatten betalades
+in till kronan som till en stor herre den man ej kunde snyta utan att bli
+en fördärvad människa, och kunglig majestät och kronan var en del av det
+högsta väsendet, som ingen kunde rätt definiera, som ingen sett men alla
+visste att de funnos.
+
+Det var därför båtsman inte fick smörj, fastän han stulit äpplena.
+
+Uppmuntrad av framgången, blev Kalle allt vildare och djärvare. Han bröt
+inte lås, men han gick igenom takstolar, han stal inte pengar, för det
+var farligt, men han tog ut naturaprestationer, friheter, förmåner.
+
+Numera när man hörde hans hojt ner i sundet, då han om kvällen kom på
+besök, så darrade mänskor och djur, och när han trädde upp på gården,
+hälsades han som allas naturlige härskare om ock med avgjord ovilja, som
+han icke låtsades se. Kvällen förut hade han stulit en skinka, och
+gubbarne hade rådslagit om vad som borde göras. Anmäla honom i tjänsten
+ville ingen, för det var både skamligt och tidsödande och, vad värre var,
+farligt.
+
+-- Kom inte åt honom, för då sätter han eld på logen! sade den äldsta.
+
+-- Då skall han väl in åtminstone! tröstade en annan.
+
+-- Vad äro vi hjälpta med det om han kommer in, logen bygger sig inte opp
+igen för det.
+
+Det var riktigt anmärkt, och Kalle gick fri som vanligt.
+
+Och så blev det dans på logen! Och så söps det, och så slogs det, så att
+på morgonen låg dragklaveret i bitar kring backen ibland rivna trasor av
+kläder. Johansson, gårdsdrängen, hade till och med gått alldeles naken,
+bokstavligen utan en tråd på kroppen, ur vilddjurets händer, som hade
+till egenhet att riva fiendens kläder i remsor av den kullslagne och
+övermannade. Efter kalabaliken hade en razzia ägt rum i alla gårdens
+visthus, och slutligen hade banditen gått in i lagår'n och tagit äggen
+från arrendatorskans höns, stuckit av in i hagen och druckit ur äggen som
+en korp, så att man såg skalen ligga i en hög på berghällen.
+
+Men nu var det något särskilt med äggen; och att treva ägg från andras
+höns ansågs som ett nidingsdåd av värsta slag, kanske därför att den
+ägodelen låg oskyddad som åkern och överlämnades med förtroende åt
+allmänna hederskänslan.
+
+Därför och kanske även därför att hustrun räknade äggen som sitt förvärv
+och de gingo som reda pengar, blev hon alldeles »vill», när hon fick reda
+på strecket, och hon rev opp himmel och jord, skällde ut karlarne för att
+de voro så fega att låta sig hundsvotteras av en gröngöling. Gubbarne
+sutto verkligen på bänkarne i stugan och skämdes, fullkomligt rådlösa och
+maktlösa, under den skur, som hällde över dem från kvinnans fräsande
+läppar.
+
+-- Och törs inte ni, slutade hon, så ska jag ge honom, när han kommer.
+
+Kalle kom, fräck, osnuten, blek om nosen och grön i ögonen.
+
+-- Vad har du gjort av äggen, pojke! öppnade madamen sitt förhör och
+ställde sig bredbent framför banditen.
+
+-- Inte har jag tagit några ägg, inte! flinade nidingen.
+
+Och i det samma small en örfil, som när man slår en uppblåst kryddbopåse
+mellan händerna, ett skott rent av, för den straffande handen hade fällt
+sig in över örats kavitet, så att man ville vänta sig se hjärnkalotten
+lyftas och ögonen krypa ut.
+
+Kalle förde sin högra hand först till örat som om han känt efter om huvet
+satt kvar, därpå, och med gnistrande ögon, lyfte han den i höjd mot den
+lågväxta kvinnans ansikte, för att klämma till. Men armen stannade
+tvekande i gesten och i nästa ögonblick flögo alla männen upp från bänken
+och uslingen låg på golvet med näsan i en blodpöl.
+
+-- Slår du en kvinna, skrek bond själv, alldeles vit, mera av fruktan än
+fasa för ett helgerån.
+
+-- Ser du nu, din lort, att jag kunde klå dig! bröt madamen lös, troende
+att hon varit den starkare, och med den avskjutna trätoffeln klappade hon
+om den övermannade, medan karlarne höllo honom i svångremmen.
+
+Och när avbasningen var slut, röcks lymmeln opp, och efter ett sista
+hagel av orrar om öronen och med en stövel i ändan kom han ut genom
+dörren.
+
+Kalle syntes aldrig mer på ön, som var befriad från sin drake.
+
+Han skämdes över att ha fått stryk av en kvinna, som var honom
+underlägsen, men han ville icke tillskriva henne annan överlägsenhet i
+bataljen än den att han inte fick slå igen.
+
+-- Annars skulle hon fått se på! menade han. Och varför han inte fick,
+det visste inte fan!
+
+Sen den dagen sovo bönderna i lång tid bara med ett öga, för de väntade
+få se halmstacken brinna, och madamen gick aldrig ensam i lagården om
+aftonen, när hon skulle treva ägg.
+
+
+
+
+Höjer tar gården själv.
+
+
+Nu skulle de få se på annat, när Höjer kom sta och efter modrens död tog
+vid gården. Han hade nämligen gått som dräng åt styvfadren och haft hårda
+dagar, som han tyckte, men nu när han fått tömmarne och hade gubben på
+ett litet undantag, skulle han leva Herrans glada dagar.
+
+Så började han vårarbetet och satte drängarne till sysslor, men själv
+skulle han moja sig på ejdersträckten, som nu drog över yttre skärgårn på
+väg norrut.
+
+Och när han kom hem, så var det ingenting uträttat, jorden hade varit för
+sur, oxarne för illa vinterfodrade, redskapen i olag, och Blomqvist,
+styvfadren, hade tagit harven för sin räkning, efter som han hade den
+tillsammans med Höjer. Det var själva olyckan att de skulle ha något
+tillsammans, och än värre, när de skulle göra något tillsammans, för då
+blev det rakt ogjort.
+
+Höjer väsnades, men de rackarpojkarne kunde svara så behändigt på
+allting, så det var inte värt att söka sticka dem.
+
+-- Stanna hemma, du, så blir det något gjort, sa gubben. Själv är liksta
+dräng.
+
+Ja, men se det var just att slippa vara dräng som lockat Höjer mest, och
+nu fick han känna på att vara både dräng och herre på en gång. Tänka ut
+för alla och ta i för alla. Och när styvfadren satte sig på tvärn, så
+blev det rent illa. Skulle Höjer ha oxarne om dan, så skulle gubben också
+ha dem, och som han var först oppe om morgnarne, så tog han kräken bara,
+och då gick hela Höjers arbetsplan åt skogen. Och så gick gubben och
+satte opp folket, och tubbade dem, så att Höjer inte hade några händer
+med dem.
+
+På sommarn tog det till, när studenterna kommo och hyrde sig in. Då
+skulle pigorna sitta och hänga på verandan och dricka punsch halva
+natten, och haken vet allt vad de gjorde för styggt, men när de sen
+skulle opp och mjölka om morgon, så sov de; och när de stodo vid spiseln,
+så nicka de till, och allt som skulle göras blev illa gjort.
+
+Höjer skulle ta itu med dem, och förbjöd dem slinka med herrarna, utan de
+skulle sova om nätterna. Men då svarte pigorna som så (som de lärt av
+herrarne, som voro mycket frisinnade om somrarne): att dagen var
+husbonds, men natten var deras, och de gjorde vad dem lyste, när solen
+gått ner.
+
+-- Det må ni göra, svarte Höjer, men på ett villkor: att ni gör ert
+arbete för mat och lön om dagen. Kan ni svira om natten och arbeta lika
+bra om dan, så må ni det! Men kan ni inte det, så ni inte gör rätt för
+er, så må ni gå er väg!
+
+Det kunde de naturligtvis inte, men nu ansågo de sig ha rätt att svira om
+nätterna, helst det var ytterst svårt att kontrollera deras arbete om
+dagen.
+
+Höjer tröttnade och förehöll en dag i lindriga ordalag de lärda herrarne
+det orätta i att förstöra folkets arbetskraft.
+
+-- Ja, men de ta ju ingen tid ifrån er, svarte herrarne.
+
+-- Men de ta den kraft jag äger fordra, efter som jag föder dem, svarte
+Höjer; och jag är inte betjänad med dåligt arbete lika bra som med gott;
+och det var inte lönt för mig att komma sta och ge dem sämre kost för
+sämre arbete, för då klaga de, och ge mig dåligt rykte.
+
+Nej, det förstod inte herrarne, och man skulle vara »människa» mot sina
+tjänare också!
+
+Så kom drängarne och skulle ha danser om kvällarne, för att locka pigorna
+till sin kant. Och då tog de och bar ut tröskverket för att få logen
+utrymd. Men när sen tröskverket fick stå i regnet, så kuggarne svällde
+och axlarne rostade, då blev Höjer rasande och förbjöd den eviga dansen.
+Det var dock det sämsta han kunde hitta på, för sen blev pojkarne
+alldeles vilda. Och vad de kunde finna ut bara, för att komma ifrån
+arbeta!
+
+En dag körde de sönder välten i fyrsprång över ett dike. De visste nog
+att sme'n bodde en halv mil borta, och att det tog ett dygn att ro dit
+och komma hem igen, och när de ville ha en fridag på sjön, så styrde de
+om att någonting gick sönder. Inte kunde de hjälpa det, inte. Och det var
+inte gott att komma på dem, heller.
+
+Skulle det dras not, så var det bara att knipa fram med brännvinet,
+annars gick fisken ut ur kilen. Och se, inte rådde drängarna för att inte
+fisken gick i noten! Men bara det lukta aldrig så lite brännvin av dem,
+så kom det alltid någon fisk.
+
+Det var som förgjort för Höjer, och aldrig vågade han mer ta sig en
+fridag på skytte, utan måste ligga i jämnt och samt. Och när han såg
+gubben komma hem med fåglar lite emellan, så sved det i honom.
+
+-- Jojo, känn på du, sa styvfadren.
+
+-- Ja, förlåte mig, men jag tror ingen har det så bra som den som tjänar!
+mente Höjer.
+
+-- Jo, du sa annat förr, du, men du visste inte bättre!
+
+Så gifte Höjer sig på försommarn, och gubben strax efter. Då blev det en
+ny visa med kvinnfolkena, så ettrigt, så ettrigt. Och gubbarna retades i
+luven på varann. Men styvfadren, som var den slugaste, gick alltid ifrån
+saken med vinning.
+
+Skulle Höjers piga gå och mjölka på skogen så lät gubben henne först ropa
+ihop alla korna till fållan, och på det vann hans piga en halv timma.
+
+Inte kunde hon hjälpa det, att korna följdes åt, och det var småaktigt av
+Höjer att se på sådant.
+
+Höjer ville inte vara småaktig, och fastän han tyckte att pigorna kunde
+skifta med görat, så lät han saken gå sin gång.
+
+Men hatet började gro mot gubben, och fastän denne nog var en spjuver,
+förstås, så var han inte skuld till allt. Bra mycket i alla fall. Och av
+allt som de hade tillsammans förstod han att klå åt sig, där något var
+att vinna, att skudda av sig, när det ålåg honom något.
+
+Slutligen blev Höjer ledsen på alltihop, när han såg att han hade det
+sämre nu än förr, och till den fjortonde mars hade han i all tysthet
+tagit sig en arrendator.
+
+Nu var det Höjers tur att skratta. Arrendatorn var en rivande karl, som
+gick utanpå styvfadren flera gånger om.
+
+Och snart stod det kalabaliker utan ända mellan de två gårdsbrukarne, så
+att ön slutligen fick namnet lilla helvete. Höjer åtog sig först att göra
+dagsverken åt arrendatorn, vilket man fann litet bakvänt, men det brydde
+bond sig inte om. Nu gjorde han inte mer än han ville och lät de andra
+kivas. Och det kunde de!
+
+Först när arrendatorn märkte, att hans piga fick driva alla korna i
+fållan, så sa han ifrån att det skulle skiftas. När det inte hjälpte, så
+befallde han sin piga att driva de andras kor i sjön, ut på kobbarne,
+vart som helst.
+
+Och se det halp!
+
+Därpå tog han opp stängselfrågan, och nu blev det advokatyrer i
+oändlighet. Men arrendatorn visste bot: stänger inte ni, så öppnar jag!
+Och så öppna han, så dragoxarna gick mitt igenom gubbens skötar som
+hängde på gisten.
+
+Och så blev det stängt!
+
+Skulle de så broa dikena! Gubben ville inte lägga bro, fastän det bara
+var några syllar. Gott, då gjorde arrendatorn sig en bro, som han tog
+bort, när han begagnat den.
+
+Det fanns bara en brunn på gårn, och vid den lade sig gubbens kvinnfolk
+att tvätta!
+
+Kvinnorna skällde en hel eftermiddag, så de voro ultramarinblåa i
+ansiktet, medan arrendatorn stod i slöjdbon och snickrade en brunnslucka,
+som han täckte karet med, och satte hänglås för. Och så var den saken
+till ända.
+
+Men sen gick gubbens kvinnor och stack arrendatorns bästa ko i juvret så
+hon sinade.
+
+Varpå arrendatorns kvinnor släppte ut gubbens höns, så räven tog sex
+stycken på en natt.
+
+Det var ett krig på liv och egendom och Höjer spelade den icke vackra
+rollen av angivare och spion. I stadigt vänskapsförbund med arrendatorn,
+gick han denne tillhanda med alla upplysningar, som kunde tjäna i såväl
+anfall som försvar mot den gemensamma fienden.
+
+Och nu på hösten hade han uttänkt en huvudaktion, som skulle ge
+styvfadren knäcken. Gubben hade nämligen ytterst liten slåmark och måste
+alltid ta sjöfodret, vassen i viken, med i beräkningen för att få sina
+två kor med livet igenom vintern. Nu var icke sjöfodret undantaget i
+arrendekontraktet, utan var allmänning, så att var och en tog vad han
+ville; dock hade man en tyst överenskommelse att sjöslåttern företogs på
+en utsatt dag; men som denna klausul ej fanns i kontraktet, beslöt Höjer
+sätta lusen i örat på arrendatorn, en dag, då gubben skulle bort på en
+auktion.
+
+-- Ta för dig du, annars tar den andra alltsammans, undervisade Höjer
+arrendatorn, som inte riktigt ville på affären. Om inte du tar först, så
+tar han först!
+
+Det var ett skäl! Och samma morgon som gubben rest bort, satte
+arrendatorn alla män och kvinnor i verket. De gingo naturligtvis runt
+kring stränderna och rakade av vartenda strå som kunde åtkommas, så att
+den som ville ha något med, måste ut i vattnet och gyttjan, och fick ändå
+bara vassvippor, som inte något kreatur ville tugga.
+
+När gubben kom hem i sin båt och såg viken ligga som en slagen äng, blev
+han alldeles galen, och som han kände igen upphovsmannens finger, kastade
+han sitt hat på honom. Han blev desto ondare, som det var hans egen idé,
+att en natt göra arrendatorn samma spratt. Och hans enkla hämndeplan blev
+nu att nedlägga striden med denne, spränga förbundet och få anfallet
+gemensamt mot Höjer.
+
+Till den ändan började han peka på små skrymslor i kontraktet, som Höjer
+hade hållit öppna åt sig för att vid behov sticka sig undan. Detta skulle
+nu ej inverkat på vänskapen mellan de båda, om ej arrendatorn redan förut
+tyckt sig märka att små fördelar tillföllo Höjer dem han ej skulle ha
+haft, men nu när någon pekade på det, så stack det i ögonen. Olyckan
+ville också, att Höjer om dagen varit ute och satt flundernät på
+arrendatorns bästa grynna, och detta hade han enligt kontraktet endast
+begränsad rätt till, i så måtto att, som orden lydde, husbehovsfiske vore
+gårdsägaren ej förment i vilka vatten han ville. Nu kommer arrendatorn
+och finner grundet upptaget av inte mindre än trettio nät, så att all
+sättning blev honom omöjlig, då grynnornas antal och givbarhet voro
+begränsade.
+
+Det var eld på kruttråden, och hemkommen började det puttra och fräsa.
+
+-- Hör du, Höjer, du; du går och sätter före mig så jag inte kan fiska.
+
+-- Nå, det får jag väl, svarte Höjer.
+
+-- Nej, trettio nät är inte husbehov; jämka dej dän du bara!
+
+-- Det vet jag visst det, när det inte står i kontraktet hur många nät
+det skall vara.
+
+-- Jaså, du talar ur den ton! Vet du av, att du har släppt tre kor på
+skogen, när du bara har lov till att släppa en.
+
+-- Nå, vad skulle det göra då, när skogen är så stor.
+
+-- Haha; vi ska inte vara småaktiga då! Bra! Vi ska komma ihåg det!
+
+Följande morgon stod Höjer på vedbacken, när arrendatorn kom fram, och
+med en till utseendet oskyldig min frågade:
+
+-- Hör du, Höjer, du!
+
+-- Jo! Här är jag!
+
+-- Jag behövde några spadskaft, och dem får jag väl ta på skogen?
+
+-- Jo, det går an, bara en tar vackert, så!
+
+Arrendatorn fick båda drängarne med sig och fällde hela öns lilla
+aspbestånd, varpå han lät dem såga och grovhugga spirorna. Höjer hörde
+nog att det braka och dåna bortom hagen, men han gav sig inte tid att gå
+och se efter vad som stod på. Det fick han dock klart för sig, när folket
+kom hem med lass efter lass med aspstockar.
+
+-- Ja, men du är vådlig i alla fall, som har tagit dän alla asparne, som
+jag skulle ha till lövtäkt åt fåren, ojade sig Höjer. Och hur många
+spadskaft ska det bli av det där, måtro?
+
+-- Å, det sträcker sig väl till en tre dussin! svarade arrendatorn.
+
+-- Ja, men jag bad dig hugga vackert!
+
+-- Nå, är det inte vackert då! Och för resten sa du inte hur många det
+skulle vara.
+
+Därmed var revanchekriget å ömse sidor i gång, och styvfadren spelade nu
+djävulens roll, som gick och blåste på lågorna. Han prickade ut timmer
+och båtbord åt arrendatorn, pekade på bästa lövtäkten, lärde honom att
+pressa musten ur sina kontraktsenliga förmånsrätter och vränga lag, så
+att Höjer fick likafullt ett trassel som han aldrig drömt.
+
+Så började arrendatorn nyodlingar, sedan han förmått Höjer att gå med på
+en part av kostnaderna. En rothuggare tillkallades, som svedde och högg
+och det ena stycket efter det andra togs opp. Men nu bestämde kontraktet,
+att gårdsägaren skulle hålla fall för åkrarna, och Höjer befann sig en
+dag invecklad i större sprängningsarbeten, som kostade kontanta pengar.
+
+-- Det får du igen på odlingen, narrade honom styvfadren.
+
+Men arrendatorn hade bara femårskontrakt han, och efter allt krångel han
+haft, började han packa in för att draga dädan. Och därför satte han till
+alla krafter att suga ur jorden vad han kunde; låg efter Höjer som en
+igel, studerade kontraktet om nätterna och klämde sedan till allt vad han
+kunde.
+
+Höjer blev snart ledsen och tog plats som båtbyggare på en grannö för att
+vara ifrån alltsammans. Men då blev det sju gånger värre; och var gång
+han kom hem hade hans hustru något nytt sakeltyg att förkunna.
+
+Andra året kunde inte arrendatorn göra rätt för sig; odlingarne hade
+kostat så mycket, fisket var dåligt, och i stället för att be om anstånd,
+hotade han Höjer med process för att han narrat honom in på villkor som
+han inte kunde gå ut med. Men processa var det sista man ville göra, för
+det var bara ting två gånger om året, och om man också vann, så fick man
+ingenting, där ingenting var att ta. Och mäta ut var inte heller lönt,
+där intet var att mäta, då ju Höjer själv var ägare till alla inventarier
+och kreatur. Vräka kunde han inte, ty kontraktet var icke så stiliserat,
+och under alla förhållanden var det lugnare att ha gäldenären under sina
+ögon än låta honom löpa sin väg och kanske aldrig få se honom mer.
+
+Arrendatorn blev därför sittande, och nöd gick inte på honom, men på
+Höjer gick det hårt, ty han hade ju avhänt sig nästan all sin egendom,
+och hade tillochmed gjort dagsverken gratis.
+
+-- Det här är då alldeles rasande, menade Höjer, när nöden tvang honom
+att beklaga sig för styvfadren. Och aldrig har jag haft en glad dag sedan
+jag hörde upp att tjäna. Då hade jag maten och inga bekymmer, men sen jag
+fick mitt eget, får jag gå dräng utan lön och se på hur andra äter mitt
+bröd opp.
+
+-- Ja, ser du, du har inte rätta förståndet du, svarade gubben, och den
+gång du ville snyta din arrendator, så lade du grunden till allt som hänt
+dig sen!
+
+Detta var delvis saken, ty Höjer var född till att tjäna, men den som
+först brutit rätt och billighet, det var styvfadren, och därför tvang han
+de andra att bryta igen, såvida inte de ville gå under, och det ville de
+inte.
+
+Ont blev värre! För att knipa ut arrendesumman lade Höjer på sin
+arrendator nya onera, som denne sökte skudda av sig. Och snart upptäckte
+man att han gjort odlingarne på svindleri, så att han sålde veden, som
+höggs vid röjningen, och vad värre var, sög den nya jorden läns, då han
+inte kunde gödsla den. Och det hade ingen beräknat, ehuru man väl visste,
+att boskapen knappt var tillräcklig för att hålla i stånd den jord som
+fanns. Men arrendatorn gick lös på skogen med sina odlingar, som bara
+bestodo i att hugga och hacka, och så ta en havreskörd mellan stubbarne,
+som snart grönskade upp som aronsstavar. Och samtidigt föllo kreaturen i
+sin, oxarne magrade och gårdens bestånd var hotat. Allt detta måste Höjer
+åse utan att kunna röra ett finger. När det stod upp ett stormgräl,
+svarade alltid arrendatorn:
+
+-- Det står så i kontraktet.
+
+-- Ja, men det var inte meningen, svarade Höjer.
+
+-- Ja men det står så, liksom det inte stod så att du skulle sätta
+trettio nät, när meningen var att halvt dussin. Orätt går igen! Skyll dig
+själv.
+
+Efter de fem årens utgång hade Höjer måst taga hypotekslån för att muta
+bort arrendatorn och rädda sin skog, men arrendatorn köpte sig en gård i
+grannskapet på besparingarne.
+
+Och Höjer måste återigen ta gården och börja kampen mot tjänstefolket,
+som nu var värre än någonsin. Ibland tänkte Höjer sälja gård och grund,
+men det fanns inga andra köpare än fattiga krakar, som ville betala med
+inteckningar, naturligtvis löpande utan ränta. Att ta arrendator igen
+aktade han sig för, och det återstod sålunda inte annat än låta sig ätas
+levande av tjänstefolket.
+
+-- Ja, ser du, min gosse, sade pastorn, som blivit anmodad avge
+utlåtande, den som inte är skapt till herre, den blir aldrig herre.
+
+-- Ja, men herre Jesus, hur kan andra få bukt med sina tjänare, då?
+
+-- Ser du, det är deras hemlighet det! De äro väl så skapta, ser du!
+
+Och därmed fick Höjer trösta sig, om det nu var en tröst att veta sig
+dömd till en undergång, som han ser dagligen och stundligen försiggå för
+sina ögon, utan att kunna hindra den!
+
+
+
+
+Sjönödslöftet.
+
+
+Vestman på Nedergårdsön hade gått med en skonare på Norge och kommit ända
+upp åt Lofoten. Där hade han träffat valfångare och förnummit ett och
+annat om fångstmännens sätt att ta valar med harpun. När han så kom hem
+till sin ö, rann den tanken på honom, att han skulle tillämpa de
+inhämtade lärorna på hemmavarande skälfångst, vilken befann sig i stadigt
+avtagande på grund av bössknallarnes avskrämmande inflytande på de rädda
+djuren.
+
+Till den ändan gick han tillväga på följande mindre välbetänkta sätt, med
+en utgång, som varken han eller någon annan kunnat beräkna, och vilket
+gav anledning till ett äventyr, om vilket ännu sagan lever i skärgården.
+
+En afton på eftervåren tog Vestman en flatbottnad eka och en pojke med
+sig ut till yttre skären, där skälarne brukade gå upp och solbada sig.
+Till den märkvärdiga jaktens bedrivande hade han medfört en uttergadd,
+vilken eljes hade till ändamål att tjäna vid uttagning av uttrar ur
+bergsskrevor, och nämnde tillhygge hade han på valfångarmanér fastgjort i
+fören vid en löpande vinda. Huru han skulle kunna nalkas de skygga djuren
+för att få håll på dem med den tillfälliga harpunen, det visste varken
+han eller någon annan, men är olyckan framme, menade hans vänner, så kan
+man sätta nät i vattentunnan. Fälttågsplanen var emellertid uppgjord så,
+att pojken skulle gå från land med bössan och Vestman själv smyga med
+ökan mellan iskokorna och där passa de flyende djuren, som icke kunde
+göra sig för brått på den skrovliga drivisen, vilken packat sig invid
+stranden.
+
+Nu hade han fått pojken i land just före solnedgången, och själv tog han
+till att ro med ett par ullstrumpor virade om årlommarna för att inte
+bullra, och med en vit skjorta över kläderna för att inte synas. Och i
+skygd av kobbranglet och packisen råkade han ro opp sig under vallen, där
+en bräsch visade var djuren gått upp och där de sannolikt måste ge sig
+ut, då ingen vak fanns.
+
+Vestman satt där väl gömd och höll gadden i högsta hugg lyftad, så länge
+att han frös om fingerna och började grunda efter, om inte det gamla
+sättet med lodbössan var enklare. Skälarne voro där, det var inte tu tal
+om det, och han hade hört dem ge skall, men att de skulle just välja den
+här vådliga stråten för att komma i vattnet, det var den stora frågan.
+
+Knall! hördes det i land bakom tallarna, och så pep det i luften och sa
+skvatt ut i sjön, och därpå blev ett blåsande och nysande, och så ett
+traskande på isen, som när nakna mänskor springa på ett kammargolv.
+
+Innan Vestman hann få redigt för sig hur dum hela tillställningen i
+själva verket varit, stack ett lurvigt huvud ut genom breschen, reste sig
+och störtade i vattnet, men fick verkligen gadden mitt i det tjocka. Och
+i ett huj löpte linan ut; båten fick en knyck så att jägarn ramlade ner
+på akterbetten och så bar det av med god gång till sjös.
+
+Det blev åka av!
+
+Vestman tyckte först det var nytt och roligt och tänkte på vilken
+förträfflig jakthistoria det skulle bli; och bytet ansåg han sig ha i
+handen. Men så fick han se att kobbarna dansade förbi och sin egen stuga
+försvinna.
+
+-- Farväl, så länge, nickade han åt stranden, kommer strax tillbaka!
+
+Det röck och knöck i båten, men någon fara syntes inte vara för handen
+ännu, förrän de kommo ut i sista stenarna och släppte landkänningen. Där
+gick det lite sjö och solen tycktes ha gått ner, ty det såg ut som en
+svart rund skiva därute.
+
+-- Ett stycke till, så kapar jag i värsta fall, tänkte Vestman.
+
+Och så bar det av igen. Men nu tog ekan till att slingra. Sjöarna lågo
+mot och båten doppade redan nosen.
+
+-- Lite till! tänkte Vestman, som ogärna ville skänka sitt säkra byte och
+få ett snöpligt slut på en så vacker början.
+
+Sjön ökade och stjärnorna tändes på. Ännu kunde han dock se yxan, som låg
+framme i fören och som var hans hopp, när det gick för långt.
+
+-- Gå på du, min gubbe, du är väl snart trötter, om jag känner dig rätt!
+muttrade den utfrusna jägarn, som längtade komma till årorna för att bli
+varm i kroppen.
+
+I detsamma kände han vått om fötterna och hörde båten skrapa i botten.
+
+-- Lägg av då, kommenderade han sig själv, reste sig för att ta yxan och
+kapa men satte sig ögonblickligen ner igen. Ty i och med detsamma han
+lämnade sin plats drog skälen ner nosen på ekan.
+
+Efter ett par fruktlösa försök att krypa fram i fören, insåg han det
+nödvändiga i att bli sittande och att han var lämnad i djurets våld,
+beroende av detsammas nyck huruvida han skulle gå i kvav eller komma
+hem.
+
+Nu hade det upphört att vara roligt, och ett stilla allvar sänkte sig
+över den modstulne jägarens sinne. Men för att ge sig mera mod än han
+ägde tog han till sig en åra och stack ut akter över, inbillande sig att
+han styrde. Men det gjorde han inte, för det gjorde djuret, och det
+styrde alltjämt rakt ut till sjös.
+
+-- Kommer jag ifrån det här, så djäveln anamma...
+
+Skälen gjorde några slingerbultar och svordomen avbröts, ty åran måste
+tas in och öskaret fram, att få vattnet ur båten.
+
+När det var länsat, stack han ut åran igen, och det kändes genast
+lugnare, alldeles som om han verkligen suttit och styrt.
+
+Men nu hade stjärnorna slocknat av och det kom regnstänk blandat med snö,
+så att Vestman snart inte såg yxan mer, utan fann sig omsluten av ett
+grått töcken på alla håll. Och framåt gick det, framåt, men vinden
+tycktes kantra om, ty nu lågo sjöarne på halv sida mot; och den kantrade
+undan för undan.
+
+Nu blev han rädd! Och medan öskaret gick igen, tänkte han på hustru och
+barn, på gård och grund och redskap, och så på evigheten, som stundade
+med all säkerhet; tänkte på, att han inte varit i kyrkan på -- ja hur
+många år, det mindes han inte, men det var inte sedan året då koleran
+gick -- och att han inte varit till skrift -- nu skrapade läsud mot
+drivis. Herre Jesus! Jag fattig syndig människa! -- Det var bortglömt
+alltihop... Fader vår som är i himmelen... ske din vilje såsom i
+himmelen... inte den heller! -- -- --
+
+Vilka långa timmar, och så många sen; flera behövdes inte för att komma
+över till Åland, med den här vinden; men kom drivisen, då måste han följa
+ner till Gottland eller komma in i Finska viken! Men innan dess skulle
+han vara ihjälfrusen.
+
+Han kröp ner på botten av ekan för att söka skydd för den kalla blåsten,
+och när han kom på knä, så kunde han hela Fader Vår, och den läste han
+väl ett tjog gånger; och för var gång han kom till amen, skar han med
+fickkniven en skåra i suden. Och när han hörde sin röst, blev han
+lugnare, för det var som att tala vid någon, och som om någon talade till
+honom, och orden väckte minnen om en massa människor samlade i kyrkan och
+vilka han nu såg framför sig, tröstande, förebrående. Där såg han
+Gelingarne, som han varit ute med förliden och tagit upp smideskol med
+efter den sjunkna briggen, som inte var alldeles riktigt, men kunde
+försvaras; där såg han -- nu röck det i linan föröver. Herre Jesus, Guds
+son, kommer jag ur detta med livet, så lovar jag, så sant Gud lever, en
+ny krona med sju pipor av rena silvret -- det är hela barnaarvet -- till
+kyrkan -- rena silvret -- Herren välsigne oss och bevare oss, Herren
+upplyse sitt ansikte över oss och vare oss nådig...
+
+Genom dimman syntes ett ljus, rätt förut, stort, men suddigt som en
+hornlyktas!
+
+-- Det är Hangö fyr på Nyländska kusten! tänkte Vestrnan. Kunde väl tro
+att vi hållit på i tolv timmar, för det var långt som en vecka!
+
+Nu kraschade det igen under ekan och den stod tvärt still, så att Vestman
+flög framlänges över betten, och så blev det still.
+
+Hur långt kunde det nu vara till fyren på en höft? Halvannan mil! Och nu
+förmådde han varken komma fram eller tillbaks! Det var värre än någonsin,
+ty bara han rörde sig i båten så vickade den.
+
+Vestman satt där han satt, och han väntade få se soln gå opp och dagern
+skina i öster, och han frös, och han bad Gud, och han lovade och svor
+alla dyra eder om silverkronan, som skulle få kosta två hundra riksdaler
+och vara kontrollerad, och sju pipor skulle han ha med krusiduller på
+handkragarna, och en lina med kulor på, skulle han hänga i, och när
+folket såg den, skulle de säga: si det är sjönödslöftet av Erik Vestman i
+Nedergården, som Herren så huldrikt hjälpte ur sin svåra nöd anno
+attonhundra och femti nie! Gud hjälpte honom så huldrikt och nådeligen,
+upprepade han gång på gång, så att han till sist trodde på det, och i
+översvallande tacksamhet för den nåderika hjälpen, läste han första orden
+ur »Lov pris och tack ske dig, o fader käre!» Gud hade hulpit honom, det
+var alldeles säkert, efter som kronan hängde där och folket sa, skulle
+säga, de hade inte sagt än -- nu slockna fyren... Herre Jesus! som gick
+på vattnet och bjöd böljorna lägga sig! -- Nu lade de sig, de hade redan
+lagt sig för en lång stund sen, för det var kav lugnt, och underligt var
+det, ty här låg hela sjön på, och hade gått alldeles vådligt just nyss, i
+går afse, efter som det var morgon nu snart, det måste vara morgon nu
+snart, när han kunde frysa så elemenskat om fötterna, och var hungrig och
+skulle få varmt kaffe nu straxt, bara lotsbåten kom ut, som den måste
+göra efter som det skulle komma fartyg i solgången, som legat och kryssat
+ute på flacket; men varför, för f... för allt i världen hade de släckt
+fyrn just nu, kanske det var dager, fastän det inte syntes för dimman,
+mycket säkert, såvida inte ryska regeringen hade något annat reglemente
+för sina fyrar; jo, visst hade de, nu mindes han det som en dröm,
+alldeles som att rysken hade annan almanacka med gamla stilen, se där ha
+vi ägget, gamla stilen, som är tretton dar efter eller före, det kan nu
+just vara detsamma, för tidskillnad måste det vara, och det var det ju
+också, efter finska båtarna alltid kom en timme senare än det var
+telegraferat, och därför hade de också släckt fyren en timme före
+soluppgången, som alltså skulle ske om en timme. Och då förstod han,
+varför han frös så vådligt, för det gör alla som haft ältfrossan, när
+solen går upp; men skälen, djuret, höll sig så stilla och det röck inte i
+vindan mer, kanske den slitit sig och gått! måste se efter i alla fall,
+för att sitta här i onödan, det hörde f...
+
+Vestman stirrade förut och såg något mörkt, taggigt, som en hel hop
+riggar stiga ur töcknet.
+
+-- Kors i Jesu namn, om det är ryska flottan, då skjuter de mig som
+smugglare eller skickar mig till Siverien. Och så många sen! Gud Fader,
+det är en hel skog.
+
+Han reste sig och rätade ut knäna! Båten vickade bara åt sidorna, men
+doppade inte mer med nosen. Han klev försiktigt över bettarne föröver;
+såg linan stå spänd som en telegraftråd; steg ur båten; såg fotspår, slog
+klacken mot en sten... han var på land! Och där stod granskog!
+
+-- Är de du, far! pep en bekant röst ifrån en enbuske.
+
+-- Ludde! Vad fan är du här!
+
+-- Jag unnra vad de blitt av dig, far!
+
+Vestman gnuggade sig i ögonen:
+
+-- Hörru, vet du vad klockan är på dan?
+
+-- Hon lider väl åt åtta, och du har varit borta mest en hel timme! Men
+så har du kräket med dig också!
+
+På skälberget låg djuret med uttergadden i ryggen, dött, förblött, efter
+att ha gjort en tripp till sjös och vänt för sjögångens skull.
+
+Och än i dag berättas äventyret som det mest underbara i hela skärgården,
+näst sagan om sjöormen, och den som inte vill tro, den kan gå till
+Nedergårdskyrka och se den lilla ljuskronan, som hänger där under
+orgelläktaren till evärderligt minne av förre kronolotsen Vestmans
+huldrika hjälp ur en högst ovanlig sjönöd, då han med döden för ögonen
+lovade Herren att till den kristelige församlingens hugnad och fromma
+skänka denna tennkrona.
+
+
+
+
+Skräddarns skulle ha dans.
+
+
+När man en vacker sommardag kommer ut ifrån havsbandet och håller ner i
+Byttafjärden, förbi Gåsskär och Skoboraden, kan man, om man ligger för
+babordshalsar, se en höglänt ö såsom kranbalksvis i lä. Den är icke
+märkvärdigare än de andra öarne omkring, på annat sätt än att den är
+högre och tyckes bestå av en enda kal gneisklint som rämnat mitt itu. Tar
+man i land på norra sidan, skall man snart komma in i en aldunge, och
+fortsätter man in i rämnan har man snart under fötterna en snaggig
+ängsmatta, som synes utbredd till torkning mellan de fuktiga
+bergväggarne. Håller man sig på denna gröna matta, ser man den snart
+sträcka sig framåt och mot bergets sidor kantas med hasselbuskar, som
+dölja ingångar till hålor och små grottor; följer man stråten framåt i
+sydlig riktning, går man snart i skuggan av tallar, som efterträdas av
+björkar, rönnar, askar; och så tar bergväggen emot, vägen krymper till en
+gångstig, som leder upp rätt i vädret, slingrande som en torntrappa. Går
+man uppför en stund, måste man snart ner igen i en skreva, där den sköna
+benveden krupit i lä för vinden, att dölja sin glänsande grönska och sina
+lysande röda bär; och så bär det oppåt igen, alltjämt oppåt, tills man
+står på den nakna klinten, där torkade gäddben röja närvaron av en
+fiskgjuse, eller kringströdda andfjädrar och torkade skelett visa
+platsen, där hökar, falkar, havsörnar kanske också, hålla sina kalas i
+god matro, under det de ha ett öga på jaktreviret, som nu sträcker sig
+oändligt inåt inre skärgårdens blånande fjärdar, och utåt havsbandet till
+fyrarne och det eviga cirkelsegmentet. Men går man några steg framåt
+klinten i sydlig riktning och tittar ner under fötterna, glömmer man
+huvudskalleplatsen däruppe och ser en täck liten tavla, som man icke
+väntat härute. Skyddad av bergväggarne för alla kalla vindar ifrån
+nordväst till sydost, ligger en gräsmatta så grön som nyuppkommen råg;
+och därnere går en röd ko och betar under de vita björkarne. Gräsmattan
+sträcker sig ner till en grå stuga, omgiven av en trädgårdstäppa, och
+ända ner till sjön, där hamnen ligger med båtbrygga, sjöbod, sumpkista
+och nät.
+
+Detta är skräddarns!
+
+Kravlar man sig ner för bergväggen och lämnar klinten, där det blåste
+kallt, skall man snart känna solen steka den orörliga luften, och på fem
+minuters nerstigande märka hur klimatet ändrar sig och med detsamma
+vegetationen. Men man vill nästan tro på underverk, då man ser rönnen
+bära astrakaner på en gren och gråpäron på en annan; och då man ser
+duväpplen på hagtornsbuskarne, tror man sig ha kommit till en förtrollad
+ö, där man i nästa ögonblick vill vänta sig få plocka fikon på
+spåmanstisteln. Stiger man ner på gräsmattan och nalkas stugan, får man,
+om lyckan är god, se trollkarlen själv genom det öppna fönstret, där en
+hämpling visar sitt blodsprängda bröst i en liten ståltrådsbur mellan
+sallatsblad. På ett slagbord bakom hämplingen sitter han nämligen med
+benen i kors och drar långa styng på ett rutigt bomullstyg, som döljer
+hela hans nedra kroppshalva och endast lämnar den övra delen synlig, fast
+den icke är mycket att se på; ty magen fattas och den lille mannen tyckes
+ha lyftat av sig bröstkorgen och satt den direkt på bordskivan, och på
+bröstet ligger huvudet utan märkbar hals. Det är skräddarn själv, som en
+hårdhänt natur kramat ihop till en puckel, och åt vilken föräldrarne på
+den grunden valt det stillasittande yrket.
+
+För att rätta naturen, som givit honom anledning till missnöje, har
+skräddarn anlagt ett gott lynne och utvecklat sig till en muntergök, som
+alltid är full med historier och visor. Och liksom för att visa naturen
+hur den skulle ha burit sig åt, har han kastat sig med kärlek åt
+naturförsköning. Det är han därför, som gjort trädgård, och icke nöjd med
+att förädla de gamla sötäpplena och surkartarna i trädgården, har han
+gått och ympat ädelfrukt i vildmarkens träd, så att den sura rönnen bär
+vita astrakaner och den kärve hagtorn lyser av det lilla duväpplets röd-
+och vitkindade barnansikten. Och liksom om han kände, att hans dåliga art
+icke skulle längre ner i världen, planterar han träd på marken, och när
+han kommer till en bondgård för att sy, medför han i västfickan några
+frön, som han i smyg stoppar i jorden, eller, när årstiden är inne, några
+ympkvistar, som han sticker emellan bark och träd. Och hans frön gro, och
+hans ögon växa ut, och när ingen bär hans namn mer, så skall hans namn i
+långa tider uttalas, när andras barnbarn sitta under farfars äppelträd
+och höra historien om hur det granna och goda undret kom dit på den nakna
+hällen, och det långt efter sen hans rockar och byxor blivit trasmattor
+eller filtskor.
+
+Nu, i mars månad, hade han sytt hos trädgårdsmästarn på Sandemar, och han
+hade sett underverk i drivbänkarna, och hört om ett slags runda gula
+gurkor, som man fick en krona för på Dalarö Societet. Och så hade han
+fått hem kärnor, lagt dem i en långrevslåda med jord och ställt i
+fönstret. Efter fjorton dar såg han som en vit fingerknoge peka opp ur
+mullen och strax efter breda ut sig och lägga som två vingar tätt utåt
+jorden som en trollslända. Så kom aprilsolen, och då sköto de fart,
+pinade fram en grön karda, rullade ut sig och började krypa. Då nöp han
+över tredje bladet som trädgårdsmästarn lärt honom, och då sköto de
+sidoskott, som han nöp igen på samma sätt, så att när maj gick ut, var
+det i sista laget att sätta dem i bänk. Men det var inte det lättaste att
+få varmt under, och en dag gick åt för att komma till Dalarö efter en
+låda stallströ. Så bäddade han utmed bergväggen, där solen brassade på;
+ramade in bädden med brädlappar, men se det blev bara en tunn, tunn bänk
+och han fick söka råd för att öka den. Höboss, sopor, halm måste han ta
+till, och på sistone vart det en bänk sådan han var. Och i den satte han
+plantorna med jordklump. Lade så innanfönsterna på, och det blev växa av.
+Men järnnätterna kommo, och han måste täcka; täckte med mattstumpar och
+granns. I fjorton dagar knallade det och växte i bänken, men vid
+midsommar tog det av och stannade. Stallströt var utbrunnet, och han
+fick inte tid att skaffa mer. Så kom stora hettan i juli, och nu sköt det
+på igen och blev blom. Först tunna hanblommor och så knubbiga honblommor
+med en liten grön ärta i botten. Han luftade och han spritade, skuggade
+när solen brände och stängde när det mulnade. Blev det så fjorton
+regndagar utan sol, och hela maskineriet stod stilla igen. Nu vattnade
+han med varmt vatten och bäddade runt med halm och lagårdsströ, och när
+augusti bröt in med rötmånadshetta, så bergväggen var som en bakugn, då
+knallade det igen, ärterna svällde ut till gåsägg och fick räfflor med
+ludet emellan. Åtta stycken hade han nu så stora som nävar, och de
+började redan lukta svagt, så att han lade tegelflis under dem. Det var
+en hel historia med de melonerna, och bara solen höll sig framme, så
+skulle han ha dem i hand om en vecka.
+
+Därför satt han nu på sitt bord och höll utkik på drivbänken, som om han
+bevakade solstrålarne därborta vid bergväggen, och han var uppriktigt
+glad i sitt sinne, för vinden stod sydlig och det hade inte regnat på
+sjusovaredagen.
+
+-- Hör du, Anna, du, ropade han med sin kikhoströst till systern, som
+stod i köket och rensade flundror.
+
+-- Nå, Gustav! svarade Anna, utan att lämna sitt arbete.
+
+-- Jo, ser du, jag hade tänkt som så, att vi skulle ha dansen som om
+lördag, innan folket ger sig ut på strömmingen; vad säger du om det?
+
+Det blev litet tyst först, så att man hörde flugornas dans kring
+lövruskan i taket och fiskknivens raspande i flunderskinnet.
+
+-- Har du råd med det, du? kom Annas svar i frågform.
+
+-- Ja, visst har jag det, och för resten ska jag säga dig, att när man
+har har en affär som jag, måste man se sina kunder någon gång, och vad
+råd beträffar, så inte är jag så barskrapad. Minst ett par tunnor äpplen
+kan jag räkna på...
+
+-- De ska ju vara till att köpa vinterfoder...
+
+-- Nå, så har jag, här slog det kluck för skräddarn, som om det fastnat i
+halsen, så har jag mina meloner.
+
+-- Asch; låt oss se dina meloner först!
+
+-- Se! Kan du inte se dem därute! Om tre dar ä de färdiga, och då har jag
+mina åtta kronor; det är brännvinet!
+
+-- Vänta då tills melonerna bli färdiga åtminstone.
+
+-- Ja, si det kan jag inte, för då är det för sent för strömmingen, vet
+ja!
+
+Anna svarte inte mer, för hon ville inte vara med om alltsammans, både
+därför att hon tyckte det var bråkigt att riva opp stugan, och för att
+hon visste Gustav skulle supa sig full.
+
+Men nu var det skräddarns svaghet att en gång om året se folk hos sig,
+och flickor i synnerhet. Fastän han inte kunde dansa, då han till på
+köpet var låghalt, så han gick mellan två kryckor, hade han en synnerlig
+förnöjelse av att se ungdomen roa sig, och var alltid med på alla danser,
+där han hoppade omkring och klappade flickorna med knogarne av sin långa
+magra hand, och, ansedd som en gammal farbror, oaktat sina trettiotvå
+år, fick han ta sig små friheter, som ingen räknade så noga på. När han
+nu kastade fram sitt förslag för systern, som satt härute och hushållade
+för honom, var det inte något påhitt i hast, utan en länge ruvad idé, som
+ätit sig fast i hans huvud och som skulle gå igenom.
+
+Systern, som var fem år äldre, hade nog makten i huset, men när det
+gällde på riktigt, så var skräddarn envis som synden; och om det också
+skulle grälas i åtta dar, så tog han sig igenom.
+
+Utan att därför avvakta vidare rådslag sätter han sig i båt följande
+morgon och seglar omkring att bjuda, varpå han styr ner till Dalarö att
+köpa brännvin och svagdricka. Full kom han hem, men ändock innan
+solnedgången, och krypande på marken lade han fönsterna på bänken utan
+att slå sönder en ruta. Och som det hotade bli kallt travade han på
+mattorna, och nu, dubbelt rädd om sin skatt, som skulle betala kalaset,
+tog han täcket ur sängen och lade ovanpå alltsammans.
+
+Dagen därpå rustade Anna och Gustav till dansen. Först slogs slagbordet
+igen och ställdes ut på gården; därpå sopades och skurades, fejades och
+lövades. Och när det led på eftermiddagen, gjorde syskonen toalett, varpå
+flickorna på Mörtön anlände för att hjälpa med kaffekokningen.
+
+Så mot aftonen i femtaget kommo de främmande. Båt efter båt lovade och
+fällde segel i hamnmunnen, rodde opp till bryggan, där skräddarn stod
+oppsträckt och tog emot, skakade hand och sade en rolighet åt var en som
+han hjälpte i land, klappade flickorna under hakan och fick dem att
+rodna.
+
+När kaffet var drucket på gårdsplanen, förde värden sina gäster ut i
+trädgården att skåda och beundra. Flickorna fingo ett äpple, som
+skräddarn själv skulle stoppa i fickan på dem; åt gubbarne stack han en
+ympkvist eller ett fröhus, som de skulle ha hem. Och så skulle de
+»stirra» på sammetsrosor och lejongap, astrar och dahlier, som växte i
+stora bunkar utmed grönsakssängarne. Flickorna skulle naturligtvis nypa i
+lavendeln och rosmarin, så det luktade gott om dem, och skräddarn måste
+själv sticka örtkvasten i klädningslivet. Men pojkarne kunde inte hålla
+fingerna i styr, utan ville snyta äpplen, varför trädgårdsmästaren fann
+förmånligare att slå ner några surkartar åt dem, hellre än de skulle
+länsa hans unga träd, som buro första året. Och sist beskådades
+underverket, melonbänken.
+
+-- Tre dar till, och det är åtta kronor i näven! skroderade skräddarn.
+Lukta på dom, pojkar! Hä? Nu ta vi en sup på det!
+
+Och så gick man in i stugan och började dansen med ett lag stora supar
+vid dragharmonikans orgeltoner. Som en skata syntes skräddarn skutta
+mellan paren och bjuda till supning och dans. Än var han vid spisen och
+motade opp några sittande par, än var han vid bordet och fick gubbarne
+att supa.
+
+-- Inte så häftigt, ser du, natten är lång, och man vet inte vad som kan
+hända! varnade de gamle.
+
+Men skräddarn var alldeles »vill». Och hur det var, så slog gårdagsruset
+opp, käpparne började vingla och den lilla mannen såg vingskjuten ut.
+Törnade mot dörrposter, knuffade de dansande och fick armbågar i bröstet.
+Blev ledsen och satte sig i en vrå; rullade ögonen, som om han sett
+jordklotet gå runt, och sjönk slutligen ihop med käpparne saxade framför
+sig som en positivbock.
+
+Solen lyste ännu på himlen när värden i en sista ingivelse äntrade
+vindstrappan och kom opp på rännet, där höet låg. Där tycktes med ens
+gårdagens trötthet och rus överfalla krymplingen, så att han förlorade
+medvetandet och drunknade i ett hav av vällukter från det torra
+blomsterhöt, medan en hel ruska röda solstrålar låg över ansiktet.
+
+När han återfick förnimmelser nästa gång, hörde hans öra som om han låg
+inne i ett kvarnverk; stugan darrade och knakade och basarne i
+dragklaveret läto som när man står på kyrkbacken. Men det var mörkt nu
+och så upphörde örat att höra, ögonen släcktes och han trodde han
+svimmade.
+
+-- Här är jag! hörde han sig svara i sömnen, på något rop efter
+skräddarn, så högljutt att han vaknade om en obestämd tidrymd, som kunde
+varit ett år eller en halvtimme, och så blev det svart och tyst igen.
+
+Nästa gång han förnam något, gjorde det rysligt ont i huvet, och bakom en
+bjälke viskade någon, som hade klackjärn på sig.
+
+Därpå drömde han, att han var mjöl och siktades i en kvarn, där ett
+kugghjul skakade sikten så det gjorde ont, och mjölnardrängarne skreko,
+medan orgeln spelte ini kyrkan, och ibland regnade det nedanför i
+knutarne, och så rasslade det i träd och buskar, knäckte i ris och
+bråten, smattrade på jorden. Och skräddaren låg och led, led i huvet där
+det kändes som om han glömt bort något, som han borde kommit ihåg,
+någonting viktigt och angeläget, men som han inte kunde komma på. Så
+slog han bort det och då blev det bättre en stund; men så kom det igen
+och då frös han i kroppen, men var alldeles het i huvet.
+
+Det hade nu blivit tyst därunder i kvarnen, och när han tittade opp i
+taket, såg han ljusgrå snören med små stjärnor på, som gjorde ont att se
+åt; tuppen gol och måsarne ojade sig oppe i luften någonstans. Han
+vaknade.
+
+Det var morgon, han hade varit full, och -- han hade glömt att täcka
+melonerna. Som en pil var han uppe, kravlade sig ner för trappan, såg en
+förödelsens styggelse i köket och skuttade ut i trädgården; tog tre
+alnars språng mellan käpparne; kände att det var bitande kallt, såg vitt
+på marken, som frasade om fötterna, och så -- där lågo de, döda.
+Stjälkarne snodda som rep, bladen slappa som klädeslappar, gråa, livlösa,
+och fruktskaften sågo ut som om de varit brända. I ett enda smärtsamt
+ögonblick rök fyra månaders arbete förbi den rusiges öga: Dalarörodden på
+tre mil efter stallströ, bänkläggningen, utplanteringen, vattningen och
+luftningen, täckningen om nätterna, allt pyssel och knåp förlorat på en
+frostnatt.
+
+Skräddarn slog benen under sig och satte sig på bänklådan; och barhuvad
+som han var med luggen ner i de rödsprängda ögonen, lät han huvet falla
+mot bröstet och grät; grät så förfärligt, om av brännvin eller sorg eller
+båda delarne, visste inte Anna, som kom tillstädes:
+
+-- Du har fått för dansa, du! sade hon.
+
+-- Jag ska aldrig supa mer! snyftade Gustav. Aldrig -- supa -- mer!
+
+-- Så säger du var gång, du har varit full. Men håll ord en gång.
+
+Anna plockade höboss ur håret på brodern, medan tårarne fortforo att
+rinna utför dennes randiga kinder, som legat mot höbanden.
+
+-- Och så skulle du se, hur de gjort i din trädgård!
+
+Skräddarn for opp som om han hört bålgetingen, och skuttade över
+ängslappen in i täppan.
+
+-- Nå, Gud sig annåda!
+
+Det var allt vad han fick fram, då han såg sin unga rosenhäger avplockad
+och nästa års fruktsporrar avslagna.
+
+-- Kåss -- i -- Jissi -- namn! Såna ena rackare! -- Och si på fan, här
+har han kräkts i stickelbärsbusken! Nej, en sån tusan!
+
+-- Kom in i köket, ska du si hur di spytt som kattor! Jo, nog har du haft
+roligt för dina pengar!
+
+Skräddarn stod och stirrade på stickelbärsbusken, som om han sökt nyckeln
+till en gåta, och ett leende rann upp, motsträvigt till börja med, men
+snart klyvande hela det tåriga fula anletet, och med handen på knäet
+utbristande i den tillfredsställda hämndens förnöjda skratt:
+
+-- Tror nån människa de haft förstånd att skala gurkan.
+
+Skrattet slocknade, och ett nytt anfall av raseri satte den lilla
+slankiga figuren i skuttande rörelse åt sängarne på andra sidan gången.
+
+-- Gud förlåte mina synder ha de inte varit och trampat i ärtsängen! Si
+bara! -- Si bara! -- Ja, men det är vådligt!
+
+Anna tog brodrens arm och ledde honom in i stugan. Där såg fasligt ut.
+Golvet oppslitet av de dansandes skodon, nersmackat med snusloskor,
+pipaska, svavelstickor; runt ikring på fönsterposterna stodo urdruckna
+glas och i spisen lågo de två ankarena, som innehållit brännvinet och
+svagdrickat.
+
+Skräddarn kastade en blick på uselheten, skakade på huvet, och riste på
+brännvinsankaren.
+
+-- Inte en droppe kvar? Anna?
+
+-- Nej, och väl är det! Men nu, Gustav, får du sitta vid och sy i åtta
+dar, för att få in vad de andra supit opp i natt.
+
+-- Så får jag väl det då! -- Men tror du, att de hade roligt i alla fall?
+frågade skräddarn med ett sista hopp om att ha fått någon valuta för sina
+pengar.
+
+-- Nog hade de roligt, svarte Anna, men du, som inte fick något med?
+
+-- Ge mig en sup, Anna, för jag vet du har gömt undan i skåpet, så talar
+vi inte om den saken mer!
+
+När skräddarn fått en redig, gick han ner till bryggan och tvätta sig.
+Och en timme efter satt han på bordet och sydde, under det hämplingen
+visslade för honom.
+
+Och mitt under huvudvärken, när de onda tankarne kommo och gingo, måste
+han avbryta sig själv och fråga Anna:
+
+-- Tror du de hade roligt i alla fall?
+
+Och när Anna svarat ja för tredje gången, avslutade skräddarn sina
+tröstegrunder för sig själv:
+
+-- Nå, så var det roligt i alla fall!
+
+
+
+
+Uppsyningsman.
+
+
+Han for med sin jakt som den »flygande holländarn» utan att komma i ro;
+han for mellan Furusund och Landsort, mellan Landsort och Furusund, och
+så hade han farit i femton år och skulle fara, tills han inte kunde hålla
+i ett storskot mera, och sonen vuxit upp att fortsätta färden. Hans far
+hade seglat i trettio år, men det var i den goda tiden, då skyddstullar
+framkallade smugglare, och gubben hade gjort sista beslaget i Stockholms
+skärgård, som på en natt inbragte honom tio tusen kronor, varför han köpt
+sig en gård och satt sig i ro.
+
+Detta äventyr levde som en saga, och hade lockat sonen in på den eljes
+något enformiga banan att segla, segla utan mål, segla fram och åter,
+följande vindens styrka och riktning, liggande stilla, när det inte
+blåste, och masande framåt i krokar och bukter, när det blåste opp, sak
+samma varthän, bara han höll sig inom distriktet och infann sig på Dalarö
+tullkammare den sista i månaden för att kvittera sin lön.
+
+Och man såg honom överallt, och när man inte väntade honom. Voro
+fiskarena ute med nät och det var gott väder, kunde de se
+uppsyningsmannens stormklyvare sticka fram om en udde som en kolossal
+näsa den där vädrade efter beslag; gick man på land, kunde man få se den
+ölsupsfärgade masten sticka opp över talltopparne, eller den rundgattade
+aktern slinka undan i albuskarne; gingo flickorna ut på ön att mjölka och
+sågo en tretungad flagg med krönt T på gaffeln skjuta fram om en
+bergknalle, så visste de att det var uppsyningsman; och kommo gubbarne en
+morgon tidigt ner till sumpkistan, så kunde jakten ligga där och röka ur
+kabysspipan, och då visste man att det vankades något. För i samma stund
+sjöstövlarne hördes mot strandens stenar, stack uppsyningsmannens
+utblåsta ansikte upp ur kajutan och efter några hälsningsord om väder-
+och vindförhållanden, anmodades de tillstädeskommande gå ombord, och
+snart sutto de på britsarne å ömse sidor om byråklaffen och hade supar
+framför sig.
+
+De första fem åren hade uppsyningsmannen seglat sitt distrikt, full av
+hänförelse och med förhoppningar att de tämligen höga tullsatserna skulle
+locka några företagsamma själar till smuggleriaffärer, men så kom den
+välsignade frihandeln med Gripenstedt och då blev det dåliga tider.
+
+-- Varför smugglar ni inte, era djävlar! hördes uppsyningsmannen förebrå
+sina fiskare vid klaffen i kajutan.
+
+-- Det lönar sig inte!
+
+-- Lönar det inte?
+
+Och uppsyningsman tog fram tulltaxan och läste högt för andäktiga
+åhörare. Men det var verkligen ingen lockande affär, ty den högsta satsen
+var på vanilj med sextio öre skålpundet, och på den artikeln var
+förbrukningen alldeles för liten.
+
+Hänförelsen lade sig på sjätte året, men hoppet levde än; dock måste det
+då och då eldas opp med en sup, som snart blev flera supar. Och när han
+då gick till segels och kröp fram mellan de sista grynnorna, som han
+kunde utantill, då såg han i andanom franska skonare komma med guldur,
+engelska briggar, som luktade vanilj, holländska koggar med kryddöarnes
+muskotnötter och kardemummor, ryska skonare med karavante. Men när han så
+släppte landkänning för att gå ut och preja det hägrande lyckoskeppet,
+och tvingat det att hissa flagg, upplöste sig drömmen i en norsk bark,
+som kom med stenkol från England.
+
+Värre var att drömmen om tiotusen kronor i en bergskreva småningom antog
+fasta former av kontant tillgång, som skulle förr eller senare utfalla,
+så säkert, att uppsyningsmannen började ta förskott på dem. Och som
+opiiätaren måste han hålla ruset vid liv, eljes skulle den fatala
+verkligheten slå ner honom. Men ruset kostade, och det blev skuld.
+Skulden alstrade obehagliga förnimmelser, och dessa måste jagas bort med
+nytt rus, som alstrade bakrus med olust, som måste vårdas, för att icke
+ge missmod, och så blev han supare.
+
+Snart upphörde brännvinet att framkalla de vackra synerna, och med dem
+hoppet om de tiotusen kronorna.
+
+Så gick han och gifte sig och fick barn. Då blev det att skaffa mat, och
+nu kastade sig hans diktan och traktan på jakt och fiske, och alla tankar
+på det stora beslaget nöttes bort. Sätta ett nät här, knipa sig en fågel
+där, det var nu hela hans livs mål, och distriktet blev förvandlat till
+lika många jaktplatser och fiskställen, som det förut varit inbillade
+gömställen för smugglare. Och varje utgård blev en station, där han tog
+en sup och bjöd på en sup, och alltid hade han korn på slåtterölet, när
+det hölls, och när en båt skulle av stapeln, visste han långt förut. Och
+välkommen var han alltid vart han kom; dels därför, att han hade blanka
+knappar i rocken och rand på mössan, dels därför, att han hade nyheter,
+uträttade små ärender, var så bra att skicka hälsningar och dylikt med.
+Reda på sig hade han också; visste först av alla, när ejdern sträckte,
+när strömmingen gick till, och när fyrarne skulle släckas; kunnig i
+mångahanda, visste han hjälpa med affärer och kontrakt, kunde lägga sista
+hand vid en båt, skära till ett segel, borra om en bösspipa; och så kunde
+han spela fiol också, så att han alltid var välkommen, där det var
+ungdom, som ville dansa.
+
+Hans liv artade sig därför till en lång festresa, och minst roligt hade
+han de få stunder han skulle vara hemma. Där var bara gnatigt och
+bråkigt, och där ville man ha pengar, som inte fanns, fast han gav ifrån
+sig mest hela sin lön på hundra kronor i månaden. Och söp han opp femton
+kronor i månaden efter ett halvstop om dagen, så födde han sig i stället
+själv och drog ofta hem månget pund fisk eller en knippa fågel.
+
+Så kommo de mörka dagarne. Vänskapen blev skral, när skulderna icke
+betalades, och från köld var inte långt till ord. Och så blev där en
+station mindre. Som grannarne emellertid i regel voro osams och hemliga
+avundsmän, levde uppsyningsmannen en tid på att göra allianser med oväns
+ovänner; men när dessa kommo ihop och slöto fred, föll den dubbla
+fiendskapen på upphovsmannen.
+
+Och nu fick han flacka och fara sin enformiga kurs utan att ta i land.
+Satte han ett nät i en vik, kom ägaren och motade dän honom; sköt han en
+fågel kring inre kobbarne fick han heta tjuvskytt.
+
+I sin ensamhet slog han lag med sina två båtsmän, men då tog respekten
+slut och det blev klagomål, att han söp med sitt folk. Han lånade även
+pengar av dem, och när betalningen uteblev, blevo de råa mot honom,
+inkräktade på hans kommando och fingo honom slutligen under sig
+fullständigt, så att de seglade sina ärenden vart de ville och
+uppsyningsmannen följde med.
+
+Ibland, när han låg för länge stilla, kom kontrollören och drev upp
+honom.
+
+-- Segla bara!
+
+-- Vart?
+
+-- Vart fan som helst, bara det blir seglat!
+
+Så drevs han upp, måste hissa på och segla, utan mål, utan hopp att komma
+i hamn.
+
+En dag, tio år hade han då seglat, fick han ett telegram i Sandhamn, att
+hans hustru låg dödssjuk och att han måste hem. Men vinden låg emot och
+det var långt ner till Landsort, så att när han efter ett dygns kryssning
+kom hem, var han änkling.
+
+Inte hade han haft mycken glädje av äktenskapet, då han bara var hemma
+två gånger i månaden, men det var ändå ett hem, där han kunde känna fast
+mark under fötterna, där han kunde sitta vid brasan och äta ett mål lagad
+mat.
+
+Efter begravningen blev det utmätning och varenda pinne togs bort till
+auktionen.
+
+Nu hade han icke en fläck mer på fasta marken att kalla sitt hem, och han
+bodde på jakten året om. Jakten, en gammal kosterbåt, började lida av
+tidens, vindens och vattnets åverkan och fick ett mörkt och medtaget
+utseende.
+
+Storseglet hade lapp, masten var oljemålad brun, och kajutan var struken
+smutsgul som sjukhussängarne. Förr hade hustrun satt vita gardinkappor en
+gång i kvartalet för fönstergluggarne, men nu stirrade de nakna mörka
+hålen så svarta ut. Tackel och stående gods var sotat av regnet, och
+skrovet var tungt, murket och seglade illa.
+
+Det är alldeles tyst ombord, sedan uppsyningsman upphört att tala med
+sina karlar, utom vid manöver; och när en lustjakt kommer en klar
+sommardag utanför inre skärgården och ser den svarta riggen på det
+klumpiga skrovet, som tyckes knega fram av ålderdomströtthet, fråga de
+sjungande och skrattande passagerarne, som äro ute för första gången, vad
+det där är för en likkista.
+
+-- Det är »flygande holländarn»! svarar den unge grosshandlarn, som står
+till rors i en blårandig engelsk sticktröja.
+
+Och när spökskeppet glider förbi, numera alltid förbi, en liten röd stuga
+med vita fönsterfoder under några äppelträn på en bergknalle, och den
+tyste rorsmannen ser en midsommarstång och ungdom som dansar, då låter
+han hissa på topp och stormklyvare och lägger av ut till sjös, där han
+endast ser luft och vatten. Och när han fått en båtsman till roret, tar
+han sin fiol och spelar för måsar och skälar, som lockade av de ovanliga
+tonerna skrika och böla var efter sin art, och tråda dans kring det mörka
+skeppet och dess dystra spelman.
+
+Det är inte något märkvärdigt han spelar likväl, bara gamla dansar och
+marscher de spelade i hans ungdom, när han såg glada ansikten och han
+sattes i högsätet. Och han ser icke alls märkvärdig eller romantisk ut
+själv. En liten torr handelsbetjänt från landet med benen krokiga av att
+stå till rors, tunna gallrade polisonger, blekt och magert ansikte, och
+alls ingen sjömanstyp, som flickorna tänka sig en »jaktlöjtnant»!
+
+När november kommer med storm och snö, då blir den gamla jakten som en
+murken ek, när den lövas. Sjöarnes stänk kläda tågverket med kanderade
+iskristaller som en glaskrona, snön lägger sig som innanfönsters vadd på
+salning, gaffel och bom, och det svarta skrovet, ända över däcket, är
+överdraget med blånande is. Stiger då den svarta molnväggen med de
+kopparröda kanterna över zenit och luften blir mörk som en skymning av
+snötjockan, då får själva den lilla torra mannen vid roret ett drag av
+storhet och kraft, där han står i sin fårskinnspäls och sin
+skälskinnsmössa, vit av snö, och hans magra hand instucken i bälgvanten
+ser ut som om den rådde på vinden, när den halar det knastrande
+styvfrusna skotet, och den andra handen med rorkulten pressar jakten
+genom mörkgröna sjöar, ridande upp över isblock, som den trycker under
+sig och som rasslande skrapa mot kölen för att komma upp akter om roret,
+som lyfts på sina hakar och faller ner med en duns, skakande riggen så
+att isbarkar hagla på däck.
+
+Då lever uppsyningsmannen några timmar, när hans krafter tagas i anspråk
+i en kamp -- för vad? För kampen! Men när han kommer in till fyren, och
+mästarn tar emot honom med en kopp kaffe och brännvin, så tycker han det
+roligt att det är överståndet:
+
+-- Det var ett hundväder! är allt vad han kan säga om saken, ty han har
+upphört reflektera över det ändamålslösa i den långa färden, som ändå tar
+slut, när han tar slut.
+
+Och när han värmt sig i lotsstugan och sovit på en lave, går han ut och
+ser på luften:
+
+-- Jag tror vi seglar igen! säger han åt båtsmännen.
+
+Och så segla de igen!
+
+
+
+
+Flickornas kärlek.
+
+
+Detta var ett mycket kinkigt kapitel, och inte så gott att hålla någon
+reda på, just därför att det låg i alla parternas intresse att däri hölls
+så litet reda som möjligt. Bondens döttrar, eller flickorna, som bodde
+hemma hos föräldrarne, bevakades tämligen, ty med deras livsfrukt hängde
+arv och nerstamning av släkten samman, men med de andra, som icke ägde
+namn eller jord, hölls det icke så noga. Gossar och flickor av den
+tjänande klassen sovo i köket, och så snart ett tycke uppstått, ingicks
+sängelag i så blygsam form som omständigheterna tilläto. Husbonden och
+matmodren kände alltid förhållandet, men varken kunde eller ville hindra
+det, och som det betraktades som ett slags förlovning, hölls det i en
+viss helgd. Man såg det, men man talade icke om det. Gossen som ingått
+förbindelsen hade även en känsla av ansvar och var beredd att i händelse
+av följder, eller att det »blev på tok», som det kallades, ikläda sig
+ansvaret genom att ta hand om barnet eller gifta sig. Det senare var det
+vanliga, men därför fordrade han även trohet av sin flicka, att i
+händelse av risk hon skulle veta att han var den skyldige, och denna
+fordran på trohet hade så ingått i föreställningarne, att den flicka,
+som hade flera gossar på en gång, kallades, ensam hon, för hora, och
+betraktades som en hynda, vilken förlorat instinkten för sin nerstamning.
+De fria förbindelserna voro sålunda ett slags fattigmans äktenskap, ej
+blott till lust, eller lek, och åtnjöto därför allmän aktning.
+
+Ibland däremot, när flickorna togo den allvarliga saken skämtsamt eller
+lättsinnigt, uppstod krångel, och rätt fiffiga flickor skaffade sig för
+händelse av fara i månggiftet en så kallad »ansvaring». Till denna roll
+utsago de alltid någon välmående bondeson eller herreman, att kunna få
+till barnafader, om det blev tvist, och när dylika mål kommo för tinget,
+kunde vittnesmål lämna de mest oväntade upplysningar om saker som trotts
+vara eviga hemligheter.
+
+I regel kunde man dock se att klasskänslan satt djupast; och att det äkta
+allvarliga tycket mest uppstod och rotades inom dem av samma klass.
+Sålunda, om en piga hade förbindelse med bondens son, och inga utsikter
+till gifte sålunda funnos, blev hon otrogen tillsammans med drängen,
+vilken hon älskade, likasom i staden herr löjtnantens älskarinna på rum
+alltid bedrar honom med bodbetjänten och icke med kaptenen. Man skall
+därför icke tro att kärlekens fruktansvärda lekar spelades av utan drag
+av den storhet, som en lössläppt naturmakt äger, och att den allvarsamma
+akten av släktdriftens val och kamp gick sin gång så alldeles utan sorg
+och ve. Tvärtom! Kärlekssjuka och hjärtesorg fanns där också, under
+kanske enklare former, men ofta rörande i sin enkelhet, och mången lek
+slutades med döden, antingen gossens, flickans, eller barnets. Blandades
+då in de gifta folken -- då blev det historier, som stundom togo blodröd
+färg, och då brusto hjärtan och brötos band, och en enda illa överlagd
+handling kunde spinna ut sina följder över flera släkters liv, gå ner i
+avkomlingarnes som ett tragiskt öde, av vilket de oskyldige ledo en
+opersonlig förföljelse.
+
+                  *       *       *       *       *
+
+Mari var i tjänst hos uppsyningsmannen, som var ett strå vassare än vara
+hos bonden. Hon var nätt, hade ett blekt ansikte, blont hår och två rader
+mjölkvita tänder, som voro jämnare än man brukar finna hos de undre
+klasserna. Det fanns finare linjer i hennes kropp än hos de andra
+pigorna, och fastän uppfödd i skärgården var hon tagen från rodd och
+fiske till huspiga. Jämförd med de andra kamraterna såg hon svag och
+sjuklig ut, och, egendomligt nog, var hon på den grunden mycket eftersökt
+av bondpojkarne. Hon hade även antagit ett sätt av värdighet, som höll på
+avstånd, och ansågs som öns skönhet. Bondsonen hade fästat sig vid henne
+och oaktat han var den fulaste och hade simplare figur än drängarne, ja
+var rent stygg, höll sig Mari till honom. Om därför att han var den
+rikaste och sålunda lovade sörja bäst för hennes avkomma, så var ju
+hennes moderinstinkt åtminstone inte ute på krokvägar.
+
+Om Albin verkligen hade full avsikt att gifta sig med henne, det torde
+väl vara svårt att avgöra, då sinnesruset så ledigt förfalskar omdömet
+och då ett hastigt beslut, under ändrade omständigheter, så lätt ändras.
+Men Mari hade nog hört ett och annat halvkvädet ord i den riktningen, ty
+hon visade sig ej obenägen, men strängt höll hon på sin ära, och om även
+deras lek var alla uppenbar, så var det ingen som vågade säga att de hade
+något mellan sig.
+
+Men Albins föräldrar hade ett ont öga till Mari, för de visste nog att
+hon fikade efter gården utan att ge annat igen än några barn, och de sågo
+nog att Mari var en klok flicka av den sorten, som ville komma sig opp i
+världen, och det lider inte de som redan äro komna opp, utan de ville ha
+någon, som redan var oppe.
+
+När de därför märkte att den unga målaren, som bodde på sommarnöje,
+började slå krokar för Mari, så logo de i sina sinnen och tänkte att nu
+går hon all världenes snöda väg, och därmed vore deras Albin fri från
+frestelsen, för hur han var, men stolt kunde han sägas, och ta till
+hustru en som andra kunde peka ut, det gjorde han inte.
+
+Målaren var en ung man med skönhetssinne, och som när han suttit i en
+månads celibat, började söka något kvinnligt föremål han kunde dikta om
+åt sig. Och som han på ön saknade högre utvecklade måttstockar att mäta
+med för sommaren, började Maris jämförelsevis fina figur att göra intryck
+på honom. Dock behövde han se veckor, innan han kunde med sin fantasi
+skrapa ut de råa fläckar hennes ofullkomliga gestalt satte i hans öga.
+Han dresserade sin syn att ej se hennes något grova händer, sitt öra att
+ej förnimma de ibland simpla orden och tonfallen i hennes röst, sitt
+luktsinne att ej stötas tillbaka av hennes starka svettlukt, när hon kom
+från köket. Men det gick att förfalska omdömet under intressets eller
+behovets tvingande tryck.
+
+Studenterna, hans kamrater, brukade bjuda in flickorna om aftonen att
+dansa, prata, skämta, och det gick i allmänhet oskyldigt av, icke så
+mycket av bristande hetta i ungdomsblodet, som mer av den bildades
+utvecklade känslor av obehag att skada andra, få andra att lida, och
+kanske mest, om vi skulle vara uppriktiga -- av flickornas fruktan för
+förbindelser med stadsherrar, emedan de hade den ärvda klasstron att de
+högre bildade voro elakare och känslolösare, vilket enligt de sista
+upptäckterna tör vara falskt. Populärt talat -- de voro rädda att få barn
+och voro inga dygder, och denna hälsosamma fruktan underhölls vid högsta
+temperatur av gårdens drängar och sonen i huset, som gärna spottade i
+andras kål för att få behålla den. Möjligt är också, att bondpojkarne,
+som saknade stadsherrarnes tillfällen till i det avseendet ofarliga
+nöjen, voro mera drivna i självbehärskningens svåra konst i den punkten.
+
+Emellertid, herrarne valde snart, eller tycktes åtminstone ha valt var
+sin flicka, på vilken var och en offrade sin artighet, och flickorna
+befunno sig snart inne i en ny värld, dit de aldrig hoppats få titta
+annat än genom springan på köksdörren.
+
+Och Axel hade valt Mari eller blivit föredragen av henne. Han var en
+hetblodig man med våldsamma passioner, men hans skönhetssinne var även
+bildat för själslig skönhet, och flickans yttre kunde icke locka honom,
+förrän han ombildat hennes själ något litet. Det var således, vulgärt och
+teologiskt talat, en raffinerad förförare; djupsinnigare och således
+närmare sanningen var han en finare natur.
+
+Hoppet om att kunna få upp denna själ ända till sin, det var han för klok
+att hysa, och därför hade han heller icke några tankar på att binda henne
+vid sig till livets slut, om han eljes hade några rediga tankar efter en
+dags arbete i fantasiens eller den ombildande inbillningens arbete.
+Flickan var snäll, vänlig, och hade naturlig smak, så att hon snart
+passade sitt uppförande efter vännens; hörde på honom, förstod kanske
+icke så mycket, men lade bort fruktan för klassfienden.
+
+Målaren, som kunde av knotiga ointressanta martallar måla ut
+stämningsfulla föremål belysta av en tänkande hjärnas fosforescerande
+ljus, började också att måla om tjänstepigan och förvandlade henne snart
+till en jämlike. De talade minst om själva huvudmotivet utan om allt
+annat, dock icke giftermål.
+
+En söndagskväll efter att ha dansat och druckit gingo de att spatsera i
+skogen och höllo varann om livet. Han fick också kyssa henne, men hon var
+icke rätt hemma med det, och såg ofta ironiskt leende på honom, när han
+lovtalat hennes fina kinder och hennes vita tänder och tryckte sin eldiga
+mun mot hennes för att liva denna kyliga bild.
+
+När de så vandrade och skymningen fallit, fick Axel se en lysmask i en
+enbuske. Han tog den upp, lade den på sin hand och sade:
+
+-- Nu lyser jag för oss!
+
+Skogen var bliven dunkel och masken lyste ej, utan bländade endast ögat
+med sitt gröna sken, så att granarne syntes kolsvarta resa sina stammar
+omkring dem, men de kände stigen och kommo fram till strandklipporna.
+Där var det ljusare och fjärden låg oändlig, stilla som en spegel och
+skären hängde mellan himmel och jord, under och i en luft av violett med
+en rosarand över sig.
+
+De satte sig på strandklippan och sågo det svarta vattnet under sig
+endast krusat av några lösgjorda tångbålar, som flutit upp.
+
+Halvdagern utraderade allt rått i flickans ansikte och under det blonda
+pannhåret lyste de stora ögonen, och de bleka kindernas ovaler blevo
+ganska nära skönhetstypen sådan målaren drömt sig. Han satte sig mitt
+emot henne, betraktade henne, föll på knä, talade poesiens luftiga ord,
+beundrade och bad.
+
+-- Allt utom det sista!
+
+-- Som du ger andra!
+
+-- Vem har sagt det?
+
+-- Det gör ni alla! Och vad ser du hos de andra, som jag skulle sakna!
+Erkänner du icke mig vara att föredraga, då du ger mig ensam ditt
+sällskap! Ser du icke att jag är den som ger dig mest, mest av vänlighet,
+mest av nöje, mest av deltagande.
+
+Det förstod hon inte.
+
+-- Men jag älskar dig, ser du! Ser du inte det! Men du älskar inte mig,
+ty då skulle du ej låta mig lida så.
+
+Älska är nu ett ord, vars motsvarande betydelse saknas hos den obildade,
+och herr Axels kärlek var säkert av annan art än unge Albins.
+
+-- Jo, jag håller mycket av honom, men han får inte göra mig något ont.
+
+-- Men de andra!
+
+-- Ä, de andra; vad är det för andra?
+
+-- Albin?
+
+-- Den!
+
+Axel tiggde och bad, hotade. Lidelsen dunkade i hans huvud så att han
+kände sig illa, elden brann, men flickan förblev kall.
+
+-- Då kastar jag mig i sjön!
+
+Och utan att avvakta Maris utlåtande kastar han sig i vattnet med
+kläderna och simmar ut ett stycke. När han inte förnam något förtvivlans
+skrik från land, vänder han sig på rygg och tittar sig om.
+
+Där sitter Mari mycket lugn, för hon visste nog att herrarne kunde simma
+som fiskar, och hon bara skrattar.
+
+Axel hade haft flera motiv till sitt bad; först ett bestämt behov att få
+svalka sig och släcka den förtärande elden, men sedan också begäret att
+genom en bravad sätta flickan i brand för den modigaste och mest
+riskerande av tillbedjarne.
+
+Men det låg inte för den kloka Mari, som bara förebrådde hjälten att han
+vätt ner sig.
+
+Något annat måste försökas, och han försökte, ledd på rätta stråten av en
+gryende kunskap om att människohjärtat är ytterst olika hos olika
+individer och klasser.
+
+Albin hade åsett Maris lek med Axel och dragit sig tillbaka, antingen
+bestämd för att fly eller återkomma med andra syften. Saken var den att
+Mari också var oförsiktig i all sin klokhet, och en natt hade hon dröjt
+sig kvar inne i Axels rum utan att ändock glömma undvika den största
+faran. Detta hade kommit till öbornas kännedom, och Maris dygd ansågs
+numera förlorad, men vad som säkert var förlorat, det var giftet med
+Albin.
+
+En afton strax efter sutto de tu inne i Axels rum och pratade, det vill
+säga herr Axel talade och Mari hörde mest på. De hade ett fotografialbum
+framför sig och betraktade porträtt, och bland dem fäste sig flickan
+huvudsakligen vid sin väns syster. Och hur hon vände bladen kom hon
+alltid tillbaka till henne.
+
+-- En sådan vacker flicka, en sådan vacker flicka, upprepade hon med en
+sorg i rösten, som kom Axel att få en aning om den lägre klassens
+natursmärta att ej vara den högre placerade.
+
+-- Men inte så vacker som du, tröstade han; och sanningen var att
+systerns skönhet endast existerade för pigans uppfattning av det sköna
+hos en kvinna, bestående i att kläderna sutto väl, håret var väl kammat
+och ansiktet uttryckte något av härska.
+
+-- Inte är jag vacker inte, svarade Mari, med full överbevisning om sin
+underlägsenhet i den punkten.
+
+-- Du är skön, försäkrade Axel, vars undertryckta passion överdrev. Och
+om jag finge måla dig, skulle Stockholmarne vandra till utställningen i
+skaror att se dig.
+
+-- Så måla mig då! sade Mari, som lystrat till vid ordet Stockholmarne.
+
+-- Men avklädd, och det vill du inte!
+
+-- Jo vars! Det med! Om det ska vara nödigt.
+
+Det blev måla av, men intet vidare. Begrepp om blygsamhet i den meningen,
+fanns ej hos en flicka som sovit i samma rum som drängarne, men kyskheten
+såsom omedveten omtanke om sin ättelägg, den hade hon i högre grad än
+många som icke vilja visa foten.
+
+En natt under séancen knackade det på rutan, som var dold av gardinen.
+
+-- Är Mari där? hördes uppsyningsmannens fru med yrvaken röst. Att neka
+var ej lönt och Axel svarade:
+
+-- Ja hon är här!
+
+-- Hon ska genast komma in och lägga sig.
+
+Mari gick orolig för vad som skulle följa, och nästa afton talade hon om,
+att frun varit ond för att hon varit uppe så länge.
+
+-- Inte för annat?
+
+-- Nej! Men hon började bli gnatig och svår.
+
+-- Du ska flytta och ta plats i stan. Där har du dubbelt så stor lön och
+kan komma i ett gott hus.
+
+-- Inte kan jag få någon syssla i stan, som inte har några bekanta.
+
+-- Det ska jag skaffa dig.
+
+Mari blev drömmande, och påminde försiktigt nästa kväll om löftet, varpå
+Emil, studenten, som var närvarande och som var en _ren_ yngling från ett
+gott hem, upplyste att hans mor just sökte en bra flicka från landet. Och
+på Axels uppmaning skrev han samma kväll till modren, och hon som alls
+icke misstänkte några biavsikter i elakt syfte, då de ju ej funnos,
+svarade att hon ville se flickan.
+
+Mari reste således in och fick platsen.
+
+Så blev det höst och man skiljdes, utan tårar och utan krångel.
+
+När Mari den 24:e oktober inträdde i sin nya tjänst, hade Axel glömt bort
+att hon fanns, sedan han fått se andra flickor, som tilltalade hans
+skönhetssinne mera, och vilkas utveckling bättre passade hans tycke.
+Porträttet, som var halvfärdigt, målade han över, då han tyckte det var
+fult. Men alldenstund Emil vistades i Uppsala hela höstterminen, fick han
+intet ärende i det hemmet förrän om julen, när Emil kom hem och blev
+bjuden dit en afton.
+
+De hade satt sig ner vid tebordet, när han förmärker att någon ser på
+honom från sidan. Han vänder huvudet och känner igen Mari.
+
+-- Nej, se god afton Mari, hälsar han utan att erfara det minsta av lust
+eller olust.
+
+-- Visste inte Axel att Mari var hos oss? frågade frun i huset.
+
+-- Jo, men jag hade glömt bort det.
+
+När han gick om kvällen och Mari stängde porten, frågade han hur hon hade
+det och om hon var nöjd; och så sa han godnatt.
+
+Hon var totalt utplånad, och nu, när han sett henne i den nya omgivningen
+såg hon ut som pigorna gör mest, kanske mindre bra än flertalet.
+
+Därpå gick vintern utan att han såg henne, och så kom sommarn, när han
+for till skären igen.
+
+En dag, när han pratade vid gårdens mor, som nu var änka, kom det på tal
+om Mari.
+
+-- Nå, sa gumman, hon är väl bortkommen nu?
+
+-- Hur så, hon är ju i ett gott hus och har det väl.
+
+-- Och herrn bryr sig inte om henne längre, sen han förlorat henne.
+
+-- Vad för slag?
+
+-- Jo, si, inte var det riktigt att gå och spela för en fattig flicka.
+
+-- Spelade jag?
+
+-- Jaja, hon tog sig tankar i alla fall, och vi sa åt'na hon skulle se
+sig för.
+
+-- Ja, men jag var inte henne när!
+
+-- Nå, det må så vara, sir herrn, men hon trodde att det skulle bli parti
+det!
+
+-- Nej, vad säger ni, och aldrig talte jag om sådant.
+
+-- Ja, vad man säger, men Mari tydde liksom på att herrn till och med
+talt om lysning.
+
+Lysmasken alltså! Så där var det att tala poesi för sådana!
+
+-- Ja, men säg nu moster, tog herr Axel upp, kan man inte leka eller
+spela lite, ni kallar, med en flicka, utan att det ska vara bindande. Hon
+spelte ju med era pojkar här.
+
+-- Ja visst gjorde hon, men sir herrn, herrn såg så allvarsam och
+hederlig ut, så hon trodde det var rena allvare.
+
+-- Alltså, tror moster, att om jag gått burdus på, skulle hon ha gett
+efter? Tror moster det?
+
+-- Asch, flickorna, vet en väl.
+
+-- Och säg nu, tror moster att hon var i lag med pojkarne på gårn här!
+
+-- Ja, si det kan en inte säga, sånt.
+
+Detta var en oväntad upplysning för herr Axel, och liksom efter en fara
+han kommit undan drog han sina andetag. Flickan hade sålunda helt kallt
+lagt snaran för honom, och otroligt är ej att om hon, som icke visade
+något tecken till ömhet eller eld, hade bundit honom vid sitt kött, så
+skulle han ha stannat, därför att han icke kunde annat och därför att
+hans låga var besvarad. Men nu hade hon med köld mottagit hans manliga
+hyllning, tagit hans artigheter, hans tjänster, och så weg med honom. Nå
+det sista var det bästa, och nästa gång lovade han sig ta flickorna på
+ett annat sätt.
+
+I augusti hade bonden dansnöje på ön och Axel var med. Där voro bara fula
+flickor, som inte lockade honom, och han dansade ej. När skymningen
+fallit, satte han sig på farstukvisten att röka, vid skenet av
+lagårdslyktan, som var uthängd till eklärering.
+
+Ett, tu, tre hörde han glam på backen och ett fruntimmer syntes omgiven
+av kamraterna, som ville bjuda upp henne till dans. Han kände
+kvinnorösten som bekant, och i nästa ögonblick stod Mari framför honom.
+
+Hon var klädd i hatt och kappa, och såg utspökad ut; hade fått sätt och
+fasoner, och efter en kort och glad hälsning avvisade hon herrarnes
+inbjudning för att taga målarens arm.
+
+-- Jag vill dansa med herr Axel, sa hon.
+
+Och herr Axel dansade med henne, ställde henne vid spiseln och såg på
+henne. Hennes kinder voro fylligare, och hade en dålig, röd flammig färg,
+hennes förr så vilda hår var slätkammat med pomada och hennes fasta barm
+hade givit sig ner i korsetten.
+
+Maria Stuarts-krage hade hon och manschetter, och pojkarna svärmade som
+flugor kring henne, medan herr Axel stod där oberörd väntande få bli
+lös.
+
+Och medan han väntade, tänkte han på hur vacker hon var den gången, när
+hon gick barfota och i lintygsärmarne och bar vattämbaret från brunnen --
+som han alltid sprang ut och hjälpte henne med.
+
+-- Kom så gå vi ut, sa Mari och viftade sig med näsduken.
+
+Axel gick med ut på verandan, men visste inte vad han skulle säga; oaktat
+månen sken och det varit hett i stugan.
+
+-- Ska vi gå i skogen? frågade Mari och såg på herr Axel.
+
+-- Nej, nu vill inte jag! svarade han. Förra gången ville inte du! Så kan
+det vara!
+
+Mari gick in igen och dansade hela afton med samma lugn som om hon burit
+vatten eller rensat fisk.
+
+Året därpå var hon förlovad med en hederlig skomakargesäll, och försvann
+ur historien.
+
+Sex år senare, efter en dans, sutto en morgonkvist på ön, ungbonden
+Albin, gift, med två barn, och den berömde målaren Axel ***, också gift,
+med tre barn, vid ett glas glögg och pratade. När fruarne sågos utom
+hörhåll, girade samtalet över åt gamla minnen och flickor naturligtvis.
+
+-- Hör nu Albin, minns han Mari, frågade herr Axel, som om nattens vaka
+drivit upp gamla intryck.
+
+-- Jo, det gör jag nog!
+
+-- Det var en underlig flicka, inte sant?
+
+Albin såg plötsligen lömsk ut.
+
+-- Ja, dum va hon, för hade hon inte gått i lag med herrn, så hade hon
+varit min hustru nu!
+
+-- Ah, vad han säger! Han tror att jag var när henne då?
+
+-- Ja det tror jag vad jag vill!
+
+-- Naturligtvis skulle jag säga det, om det varit så, för nu behövs det
+inte döljas. Men det egendomliga är att det var inte så.
+
+Albin skådade djupt i sin rivals ansikte:
+
+-- Ja, men det var då besynnerligt!
+
+-- Hur så? Var han där då?
+
+-- Jag, ja! Men jag ville vara allena jag!
+
+-- Det förstår jag, men ville han gifta sig med henne efteråt?
+
+-- Efteråt?
+
+Det förstod inte Albin, men herr Axel var heller inte angelägen få någon
+förklaring utan blev sittande med den enda tanken som en spik i sin
+hjärna:
+
+-- Hon var när honom, men inte mig!
+
+Och när han funderat hit och dit över kvinnans gåtfulla natur, steg han
+upp liksom befriad vid den tanken att det inte var vidare gåtfullt utan
+bara var vad man kallar dumhet. Ansatser att kunna beräkna en handlings
+följder men brist på förstånd att riktigt genomföra en plan, vilket ju
+visade sig, då hon förlorade båda köttstyckena genom att släppa det ena
+för tidigt. Hon var dum bara! Dum!
+
+                  *       *       *       *       *
+
+
+
+
+INNEHÅLL.
+
+
+_Hemsöborna._
+
+1. Carlsson går in i tjänsten ............... 7
+2. Söndagsvila och söndagsvärv ............. 22
+3. Drängen lägger trumf på bordet .......... 40
+4. Det bullrar till bröllop ................ 72
+5. Man slåss på tredje lysningsdagen ...... 100
+6. Ändrade förhållanden ................... 138
+7. Carlssons sanndrömmar .................. 159
+
+
+_Skärkarlsliv._
+
+Inledning ................................. 183
+Den romantiske klockaren på Rånö .......... 193
+Min sommarpräst ........................... 260
+Pastorns älg .............................. 269
+En brottsling ............................. 280
+Vidskepelse ............................... 297
+Höjer tar gården själv .................... 303
+Sjönödslöftet ............................. 315
+Skräddarns skulle ha dans ................. 323
+Uppsyningsman ............................. 335
+Flickornas kärlek ......................... 343
+
+
+
+
+
+
+End of Project Gutenberg's Samlade Skrifter #28, by August Strindberg
+
+*** END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 30080 ***