initial commit of ebook 30080HEADmain

5 files changed, 26177 insertions, 0 deletions

diff --git a/old/30080-8.txt b/old/30080-8.txt
new file mode 100644
index 0000000..e2bd96b
--- /dev/null
+++ b/old/30080-8.txt
@@ -0,0 +1,10457 @@
+The Project Gutenberg EBook of Samlade Skrifter #28, by August Strindberg
+
+This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
+almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
+re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
+with this eBook or online at www.gutenberg.org
+
+
+Title: Samlade Skrifter #28
+       Hemsöborna och Skärkarlsliv
+
+Author: August Strindberg
+
+Release Date: September 25, 2009 [EBook #30080]
+
+Language: Swedish
+
+Character set encoding: ISO-8859-1
+
+*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK SAMLADE SKRIFTER #28 ***
+
+
+
+
+Produced by Ronnie Sahlberg, and Project Runeberg for
+providing the scans.
+
+
+
+
+
+Transcribers note:
+
+This e-text was produced from Project Runeberg's
+digital facsimile edition of
+  Samlade Verk #21: Hemsöborna och Skärkarlsliv
+printed in 1914 and available at http://runeberg.org/strindbg/hemsobor/
+
+Text that was s p a c e d - o u t in the original text has been
+changed to use _italics_.
+
+Project Runeberg publishes free digital editions of Nordic literature.
+Learn more at http://runeberg.org/
+
+
+
+
+SAMLADE SKRIFTER
+
+AV
+
+AUGUST STRINDBERG
+
+TJUGOÅTTONDE DELEN
+
+HEMSÖBORNA
+
+OCH
+
+SKÄRKARLSLIV
+
+STOCKHOLM
+ALBERT BONNIERS FÖRLAG
+
+
+
+
+HEMSÖBORNA
+
+OCH
+
+SKÄRKARLSLIV
+
+AV
+
+AUGUST STRINDBERG
+
+STOCKHOLM
+ALBERT BONNIERS FÖRLAG
+
+
+
+
+_Copyright. Albert Bonnier 1914._
+
+STOCKHOLM
+ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1914
+
+
+
+
+HEMSÖBORNA
+SKÄRGÅRDSBERÄTTELSE
+
+
+
+
+FÖRSTA KAPITLET.
+
+Carlsson går in i tjänsten och befinnes
+vara en spelfågel.
+
+
+Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en
+svångrem om halsen. Clara och Lotten voro inne med sköt-ekan att hämta
+honom på Dalarö brygga; men det dröjde evigheter, innan de kommo i båt.
+De skulle till handelsman och ha en tunna tjära och på abeteket och hämta
+gråsalva åt grisen, och så skulle de på posten och få ett frimärke, och
+så skulle de ner till Fia Lövström i Kroken och låna tuppen mot ett
+halvpund småtärna till notbygget, och sist hade de hamnat på
+gästgivaregården, där Carlsson bjudit på kaffe med dopp. Och så kommo de
+äntligen i båt, men Carlsson ville styra, och det kunde han inte, för han
+hade aldrig sett en råseglare förr, och därför skrek han, att de skulle
+hissa focken, som inte fanns.
+
+Och på tullbryggan stodo lotsar och vaktmästare och grinade åt manövern,
+när ekan gick över stag och länsade ner åt Saltsäcken.
+
+-- Hörru, du har hål i båten! skrek en lotslärling genom vinden; -- stopp
+till! stopp till! och medan Carlsson tittade efter hålen, hade Clara
+knuffat undan honom och tagit roret, och med årorna lyckades Lotten få
+ekan opp i vinden igen, så att nu strök det ner åt Aspösund med god
+gång.
+
+Carlsson var en liten fyrkantig värmländing med blå ögon och näsa krokig
+som en syskonhake. Livlig, lekfull och nyfiken var han, men sjöaffärerna
+förstod han inte alls, och han var också kallad ut till Hemsö för att ta
+hand om åker och kreatur, som ingen annan ville ta befattning med, sedan
+gubben Flod gått ur livet och änkan satt ensam vid gården.
+
+Men när Carlsson nu ville börja pumpa flickorna om ställningar och
+förhållanden, så fick han riktiga skärkarlssvar:
+
+-- Ja si, det _vet_ jag inte! Ja si, det kan jag _inte_ säga! Ja si, det
+vet jag _rakt_ inte.
+
+Så dem blev han inte klok på!
+
+Ekan plaskade fram mellan holmar och skär, medan alfågeln gäckade bakom
+kobbarne och orren spelade inne i granskogen; det gick över fjärdar
+och strömmar tills mörkret föll och stjärnorna tågade opp. Då bar det av
+ut på stora vattnet, där Huvudskärsfyren blinkade. Och ibland strök man
+förbi en ruskprick, ibland ett vitt sjömärke, som såg ut som ett spöke;
+än lyste kvarliggande snödrivor som lärft på bleke, än döko skötvakare upp
+ur det svarta vattnet och skrapade mot kölen, när ekan gick över dem; en
+yrvaken trut skrämdes upp från sin kobbe och tutade liv i tärnor och
+måsar, som gjorde larm, värre än hin håle, och längst ut, där
+stjärnorna gingo ner i sjön, syntes ett rött och ett grönt öga av en
+stor ångare, som släpade fram en lång rad runda ljus, utsläppta genom
+salongsventilerna.
+
+Allt var nytt för Carlsson och han frågade om allt; och nu fick han svar,
+så många, att han kände sig tydligt vara kommen på främmande mark.
+
+»Han var oppe från land», vilket ville säga ungefär detsamma som att
+inför stadsbon vara från landet.
+
+Så smackade ekan in i ett sund och fick lä, så att man måste ta ner och
+ro. Och snart inkomna i ett nytt sund sågo de ett ljus lysa ut från en
+stuga inne mellan alar och tallar.
+
+-- Nu ä vi hemma, sa Clara och båten sköt in i en smal vik, där en ränna
+var huggen genom vassen, vilken rasslade mot båtsidorna, och väckte en
+lekgädda, som gått och spekulerat kring en stångkrok.
+
+Byrackan gav skall och en lykta syntes röra sig uppe vid stugan.
+
+Ekan blev emellertid fastgjord vid broändan och urlastningen började.
+Seglet rullades på råt, masten togs ur, och stagen virades med tågnålarne
+omkring. Tjärtunnan trullades i land, och byttor, krus, korgar, knyten
+lågo snart på bron.
+
+Carlsson tittade sig omkring i halvskymningen och såg idel nya och
+ovanliga ting. Utanför bron låg sumpkistan med sitt hivspel, och utmed
+brons långsida gick ett räcke, som var fullhängt med vakare, fästor,
+draggar, sänkor, linor, långrevar, krok, och på broplankorna stodo
+strömmingstrummor, tråg, tinor, kar, bunkar, långrevslådor; vid brohuvet
+låg en sjöbod fullhängd med vettar, till havsskytte uppstoppade ejdrar,
+skrakar, prackor, svärtor, knipor, och under takskägget lågo på hållare
+segel och master, åror, båtshakar, rortullar, öskar, isbillar,
+lakklubbor. Och på land stodo gistgårdar med strömmingsskötar, så stora
+som de största kyrkfönster, flundernät med maskor, som man kunde få armen
+i, abborrgarn, nybyggda och vita som de finaste slädnät; men rätt opp
+från bron gick det som en herrgårdsallé med två rader klykstör, och på
+dem hängde stora bordnoten. Och längst upp i gången kom nu lyktan och
+kastade sitt sken på sandgången, som gnistrade av musselskal och torkade
+fiskgälar, och i noten blänkte kvarblivna strömmingsfjäll som rimfrost i
+spindelnät. Men lyktan lyste också på ett gammalt gummansikte, som
+tycktes torkat av blåst, och på ett par små vänliga ögon, som krumpit
+ihop vid spiselden. Och framför gumman kom hundrackan, en raggig best,
+som kunde gå lika bra i sjön som på land.
+
+-- Nå, ä ni hemma nu, kära hjärtans, hälsade gumman, och har ni gossen
+med er?
+
+-- Jo, här ä vi, och här ä Carlsson, ska moster se! svarte Clara.
+
+Gumman torkade sin högra hand på förklädet och räckte den åt drängen.
+
+-- Välkommen då, Carlsson, och må han trivs hos oss. Har ni fått med
+kaffet och sockret, flickor, och seglena är inne i bo'n? Så, kom då opp,
+så ska ni väl ha er något att äta.
+
+Och sällskapet tågade upp för backen, Carlsson tyst, nyfiken, i väntan
+att få reda på huru hans liv skulle ställa sig på den nya platsen.
+
+Det brann eld i spiseln inne i stugan och det vita slagbordet hade en ren
+duk på; och på duken stod en brännvinsflaska hopsnörd mittpå som ett
+timglas, och runt kring henne Gustavsbergskoppar med rosor och
+förgätmigej; en nybakad bulle och skörtorkade skorpor, en smörtallrik,
+sockerskål och gräddkanna fullbordade uppdukningen, som Carlsson fann
+rikemansaktig och som han ej väntat sig så långt bortom all ära och
+redlighet. Men stugan själv såg inte heller dålig ut, när han mönstrade
+henne i det flammande skenet från spiseln, som korsade sig mot
+talgljusets i mässingsstaken och lyste i mahognychiffonjéns något suddiga
+polityr, speglade sig i väggklockans lackerade fodral och mässingspendel,
+gnistrade i silverinläggningarne på de långa fågelbössornas damascherade
+pipor och ritade upp de förgyllda bokstäverna på ryggarne av postillor,
+psalmböcker, almanackor och bondepraktikor.
+
+-- Stig fram, Carlsson, bjöd gumman, och Carlsson, som var en nyare tids
+barn, sprang verkligen inte ut på logen, utan steg genast fram och satte
+sig på en bänksoffa, under det flickorna ordnade med hans kista, som kom
+ut i köket, vilket låg på andra sidan farstun.
+
+Gumman häktade av kaffepannan och lade i klarskinnet; krokade på igen och
+gav henne ett litet kok samt förnyade bjudningen, denna gång med tillägg,
+att Carlsson skulle sitta ner vid bordet.
+
+Drängen satt och rullade mössan och passade på vindkasten, hur han skulle
+ställa sina segel, för det var alldeles tydligt, att han beslutat sig för
+att stå väl med vederbörande, men som han inte visste ännu, om gumman var
+av den sorten som tålde att man pratade, vågade han inte slå opp
+språklådan med detsamma, förrän han hade hört var landet låg.
+
+-- Det var en rasande rar chiffonjé, det där, tog han till och fingrade
+på mässingsrosorna.
+
+-- Hm! sa gumman, men det är inte så mycket i henne.
+
+-- Hå, det vet jag visst det, smickrade Carlsson på och trädde in
+lillfingret i nyckelhålet till klaffen; där är nog moltum, där!
+
+-- Ja, det fanns väl en skilling där förr, när hon kom hem från auktion,
+men Floden skulle i jorden, och Gusten på exesisen, och så har det ingen
+reda varit mer på gårn. Och så tog de sta och byggde nya stugan, som
+ingen nytta var till, och så gick det undan för undan. Lägg i sockret nu,
+Carlsson, och drick en kopp kaffe.
+
+-- Ska jag börja, jag? krusade drängen.
+
+-- Ja, efter ingen ann är hemma, svarade gumman. Den välsignade gossen är
+ute på sjön med bössan och så tar han Norman med sig, så det blir aldrig
+något uträttat. Bara de kan komma ut och klå efter en fågel, så låter de
+kreatur och fiske gå över styr, och ser Carlsson, det är därför han har
+kommit hit för att styra till rätta; och därför ska han hålla sig liksom
+litet för mer och ha ett öga på gossarne. Vill han inte ta en skorpa,
+Carlsson?
+
+-- Ja, se moster, är det så att jag ska vara liksom för mer, så att de
+andra lystra på mig, då ska det också vara ordning, och då ska jag ha ett
+ryggstöd, för jag känner gossarne, när man ska vara du och gemen med dem,
+tog Carlsson sitt landfäste, när han kände var han var hemma. Vad
+sjöaffärderna anbelangar, så lägger jag mig inte i dem, för dem känner
+jag inte, men på land, där är jag hos mig, och där vill jag råda.
+
+-- Ja, det där ska vi ordna om i morgon, då ha vi söndag och få språka
+vid dagsljus. Nu ska Carlsson ta en halv, så får han gå och lägga sig
+sedan.
+
+Gumman slog i en påtår, och Carlsson tog timglaset och lät det rinna till
+en dryg fjärdedel i koppen. Och sedan han druckit en slurk, kände han sig
+benägen att uppta det fallna samtalet, som berört honom ytterst angenämt.
+Men gumman hade rest sig för att pyssla i spisen, flickorna rände ut och
+in, och rackan gav skall på gården, så att uppmärksamheten drogs utåt.
+
+-- Så, nu ha vi gossarne hemma, sade gumman.
+
+Och nu hördes röster utanför och rasslet av klackjärn emot bergknallarna,
+och mellan balsaminerna i fönstret såg Carlsson ute i månskenet två
+manshamnar med bösspipor uppöver axlarne och packningar på ryggarne.
+
+Rackan skällde i farstun, och straxt öppnades dörren till stugan. In kom
+nu klivande sonen i sjöstövlar och stortröja; och med den lycklige
+jägarens säkra stolthet slängde han jaktväskan och en knippa ejder på
+bordet vid dörren.
+
+-- God afton, mor, där har du kött! hälsade han utan att ännu märka den
+nykomne.
+
+-- God afton, Gusten. Ni ha varit borta länge, hälsade gumman igen, under
+det hon kastade en ofrivilligt belåten blick på de praktfulla
+ejderhanarna i deras kolsvarta och kritvita dräkter med de rosenfärgade
+brösten och de sjögröna nackarna. -- Ni har haft gott skytte, ser jag.
+Nå, se här ha vi Carlsson nu, som vi ha väntat!
+
+Sonen kastade en forskande blick ur sina små, vassa ögon, som halvskymdes
+av ljusröda ögonhår, och ändrade genast min, som, ifrån att ha varit
+öppen, blev blyg.
+
+-- God afton, Carlsson, sade han kort och skyggt.
+
+-- God afton själv, svarte drängen och anslog en ledig ton, färdig att
+bli överlägsen så fort han fått den unge mannen klar för sig.
+
+Gusten tog högsätesplatsen med armbågen på fönsterbrädet och lät modern
+ge sig en kopp kaffe, i vilken han genast lade brännvin, och drack, under
+det han i smyg betraktade Carlsson, som tagit fåglarne och undersökt
+dem.
+
+-- Det är präktiga djur, de här, sa Carlsson och klämde dem över bröstet
+för att känna, om de voro feta. Han är en snäll skytt, kan jag se, för
+skotten sitter på rätta stället.
+
+Gusten svarade med ett listigt grin, för han hörde genast, att drängen
+inte förstod skytte, då han berömde skott, som satts in medfjärs och
+gjort fåglarne odugliga till vettar.
+
+Men Carlsson gick på oförfärat och pratade, berömde skälskinnsväskorna,
+prisade bössan och gjorde sig så liten som möjligt, så okunnig om
+sjösakerna som han verkligen var, och mer till.
+
+-- Var har du gjort av Norman? frågade nu gumman, som började bli
+sömnig.
+
+-- Han håller på att bära opp grejorna i boden, svarte Gusten, men han
+kommer väl snart.
+
+-- Och Rundqvist har redan lagt sig, nå, det är på tiden också, och
+Carlsson kan vara trött, som har varit ute och färdats. Jag ska visa
+honom till rätta var han ska ligga, om han följer med.
+
+Carlsson ville gärna stanna kvar och se timglaset rinna ur, men
+antydningarne voro för öppna, att han längre skulle våga fresta. Och
+gumman följde honom ut i köket, men kom strax in igen till sonen, som
+genast återtagit sin frimodiga min.
+
+-- Nå, vad tycker du om honom? frågade gumman; han ser mig rejäl och
+villig ut.
+
+-- N-eej! drog Gusten ut sitt svar. Tro inte den, mamma, han pratar
+smörja, den hålen!
+
+-- Å, så du säger; han kan vara ordentlig ändå, fast han är språksam.
+
+-- Tro mig du, mamma, det där är en spelfågel, som vi få dras hårt med,
+innan vi bli fri från honom. Men det gör inget, det; han ska få arbeta
+för maten, och inte ska han komma mig för när, inte. Ja si, du tror
+aldrig vad jag säger, men du får väl se, du får väl se! Och så ångrar du
+dig, när det är för sent! Hur var det inte med gamla Rundqvisten! Han var
+också så mör i mun, men i ryggen var han lenare ändå, och så fick vi
+hanka me'n, och nu lär vi ha honom till döddagar. Såna där hymlare, som ä
+kringa i mun, är bara stora i grötfatet. Tro du mig!
+
+-- Ja si, Gusten, du är som far din; aldrig tro folk om gott och begära
+orimligheter sen! Rundqvisten är inte någon sjökarl, utan oppe ifrån land
+också; men han kan så mycket, som andra inte kan; och sjökarlar få vi
+aldrig mer, för de gå till flottan och tullen och lotsverket, så hit
+kommer bara landsfolk. Ja, ser du, man får ta vad man får.
+
+-- Ja, det vet en nog, att ingen vill tjäna mer, utan alla ska gå till
+kronan, och hitut samlas allt skrap oppe ifrån land. Inte må en tro, att
+något ordentligt folk drar ut i skären, som inte har sina orsaker, och
+därför säger jag som förr: se opp med ögona!
+
+-- Ja du, Gusten, du skulle se opp med ögonen, återtog gumman, och hålla
+reda på ditt, för det blir ditt alltsammans ändå, och du skulle vara
+hemma och inte ligga på sjön jämt och samt och åtminstingen inte ta
+folket från arbete, som du gör.
+
+Gusten plockade på en av ejdrarne och svarte:
+
+-- Åja, mor, men du tycker nog om att få stek på bordet, när det vankats
+salt fläsk och torrfisk hela vintern, så det ska du inte tala på. Och för
+resten, så, jag går inte på krogen, jag, och något ska en ha att roga sig
+med. Mat ha vi ju, så det räcker, och lite pengar på banken med, och
+gården ruttnar inte; vill han brinna, så kan han få det, efter som han är
+brandförsäkrad.
+
+-- Ja, inte ruttnar gårn, det vet en nog, men allting annat faller
+sönder; gärsgårdarne ska lagas, dikena ska tas opp, logtaket multnar, så
+det dryper in på kreaturena; inte en bro är hel, båtarne är sköra som
+fnöske, nätena ska lettas och mjölkkällarn skulle täckas. Ock-ock-ock,
+det är så mycket som skulle göras och aldrig blir gjort. Men nu ska vi
+väl se till, om inte det kan bli av ändå, efter som vi ha fått en enkom
+till att ordna me't, och få se om inte Carlsson är mannen till'et.
+
+-- Nå, så lät 'en göra't då! snäste Gusten och reste med handen sitt
+kortsnaggiga hår på ända, så det stod som spik. Se där är Norman! Kom och
+ta en halv nu, Norman!
+
+Norman, en liten bred vithårig, med vita gryende mustascher och blåa
+ögon, kom nu in i stugan och slog sig ner hos jaktkamraten, sedan han
+hälsat gumman. Och när de båda hjältarne tagit fram sina lerpipor ur
+västfickorna och stoppat med svarta ankaret, började de på jägarvis, vid
+en kaffehalva, gå igenom, skott för skott, alla sina bragder ute i
+havsbandet. Och fåglarne undersöktes med fingrarna i skottsåren, och
+haglen räknades, oavgjorda träffar förhandlades, och nya planer till
+andra utflykter uppkastades.
+
+Emellertid hade Carlsson kommit ut i köket för att få sitt natthärbärge.
+
+Det var en ryggåsstuga och såg ut som en skuta med kölen i vädret,
+flytande på lasten, bestående av allt världens gods. Högst upp under den
+sotade takåsen hängde garn och fiskredskap på bjälkarne; därunder voro
+bräder och båtbord stuvade till torkning; lin- och hamphärvor, draggar,
+smidesjärn, lökknippor, talgljus, matsäcksskrin; på en tvärbalk lågo
+nystoppade vettar i en lång rad; på en annan voro fårskinn kastade; från
+en tredje dinglade sjöstövlar, sticktröjor, linnen, skjortor och
+strumpor; och mellan balkarne gingo brödspett med hålkakor, käppar med
+ålskinn, störar med långrevar och stångkrok.
+
+Vid gavelfönstret stod matbordet av omålat trä, och vid väggarne tre
+utdragssoffor, bäddade och med ganska rena, men grova lakan.
+
+I en av dessa hade gumman anvisat Carlsson en plats och, sedan hon
+avlägsnat sig med ljuset, lämnat den nykomne i skymningen, som endast
+svagt upplystes av glöden från spisen och en kort månstrimma, som lagt
+sig på golvet kluven och rutad av fönstrets post och spröjsar. Av
+blygsamhetsskäl bestods intet ljus vid sänggången, då flickorna också
+hade sina sovplatser i köket, och Carlsson började avklädseln i
+skumrasket. Han fick av rocken och stövlarna, tog uret ur västfickan för
+att dra upp det vid skenet av kolelden i spisen. Han hade satt nyckeln i
+hålet och började vrida med något ovan hand, ty klockan var endast i gång
+om söndagarne och vid högtidliga tillfällen, då han hörde en djup
+knarrande stämma stiga upp från sängkläderna:
+
+-- Nej, si fan har klocka också!
+
+Carlsson röck till, tittade ner och såg i glödskenet ett lurvigt huvud
+med ett par pliriga ögon upphängt på stödet av två håriga armar.
+
+-- Angår det dej, du? svarade han för att inte vara svarslös.
+
+-- Angången ringer de i körkan, fast jag aldrig går dit! svarte huvet.
+Men det var en schangtil karl i alla fall, som har saffian i
+stövelhalsarna.
+
+-- Jo, jag skulle tro det, och galoscher har han också, om han sätter
+till!
+
+-- Nej, Jessus, har han galoscher också; då kan han bestämt bju' på en
+sup!
+
+-- Ja, det kan han också, om det gäller, svarade Carlsson avgjort och
+gick efter höganäskruset. Var så god och håll till godo.
+
+Han tog ur korken, drack en klunk och räckte över kruset.
+
+-- Nå, Gud signe honom, jag tror rent av det är brännvin. Så, gutår och
+välkommen till bys! Nu säger jag du till dig, Carlsson, och du kallar mig
+tokiga Rundqvist, för så heter jag mest.
+
+Och så kröp han under täcket.
+
+Carlsson klädde emellertid av sig och kröp i säng, sedan han hängt sin
+klocka på saltskäppan och ställt stövlarna mitt på golvet, så att de
+röda saffianskilarna skulle synas utåt. Det var tyst i stugan och endast
+Rundqvist hördes snörfla bort vid spisen. Carlsson låg vaken och tänkte
+på framtiden; som en spik satt gummans ord i huvet, om att han skulle
+vara liksom förmer än de andra och att han skulle sätta gårdsbruket på
+fötter. Omkring den spiken värkte och bulnade det, och det var som han
+skulle ha fått en växt i huvet. Han låg och tänkte på mahognychiffonjén
+och sonens röda hår och misstänksamma ögon. Han såg sig gå med en stor
+knippa nycklar på en stålring och skramla med dem i byxlommen, och så
+kommer någon och ber om pengar, och så lyfter han på förskinnet, skakar
+på högra benet, sticker ner handen i fickan och känner nycklarne mot
+låret; och så plockar han på knippan, som när man reder drev, och när han
+fått fatt i den minsta nyckeln, som går till klaffen, sticker han in den
+i nyckelhålet, alldeles som med lillfingret i aftons, men nyckelhålet,
+som sett ut som ett öga med en ögonsten i, blir runt och stort och svart
+som en bössmynning och över andra ändan av pipan ser han sonens röda
+sarvöga sikta skarpt, lömskt, som om han ville försvara sitt guld.
+
+Det gick i köksdörren och Carlsson röcks upp ur sin halvslummer. Mitt på
+golvet, dit månrutorna flyttat sig, stodo två vitklädda kroppar, som
+snart dykte ner i en säng, vilken knarkade ett väldigt tag som en båt mot
+en rankig brygga, och så levde det i lakan och fnissades, tills det blev
+tyst.
+
+-- God natt, små flickor, hördes Rundqvists slocknande röst. Dröm om mig,
+så är ni snälla.
+
+-- Jo, det brydde vi oss allt om, svarade Lotten.
+
+-- Tyst, svara inte den otäcken, varnade Clara.
+
+-- Ni är -- så snälla -- så! Om jag bara kunde vara så snäll -- som --
+ni! suckade Rundqvist. Ja, Herre Gud, man blir gammal och så får man inte
+sin vilja fram längre, och då är det bara skräp med livet. God natt med
+er, barn, och akta er för Carlsson, för han har klocka och
+saffiansstövlar! Ja, Carlsson, han är lycklig, han! Lyckan kommer, lyckan
+går, lycklig den som flickan får. -- Va ligger ni och fnissar för där
+borta! -- Hör nu, Carlsson, kan jag inte få en sup till, det är så
+rysligt kallt här bortnast, för det drar från spisen.
+
+-- Nej, nu får du inget mer, för nu ska jag sova, snäste Carlsson, som
+blivit störd i sina drömmar om framtiden, i vilka varken förekommo vin
+eller flickor, och som redan satt sig in i sin ställning som »förmer».
+
+Det blev tyst igen, och endast dova ljud från jägarnes historier trängde
+genom de båda dörrarne och däremellan nattvindens sakta ryckande i
+spjället.
+
+Carlsson lade igen ögonen och hörde i slumren Lottens halvhöga stämma
+läsa utantill något, som han först inte kunde fatta, men som småningom
+släpade fram i en enda lång ramsa, ur vilken han urskilde: och
+inledossickeifrestelse, utanfrälsossifrånondo, tyriketärditt,
+ochmaktenochhärlighetenievighetamen. God natt, Clara! Sov gott!
+
+Och så snarkade det om en liten stund från flickornas säng, men Rundqvist
+drog timmerstockar så fönstrena skallrade, antingen det nu var på lek
+eller allvar. Men Carlsson låg halvvaken och visste inte själv, om han
+var vaken eller sov, förrän han kände täcket lyftas och en knubbig och
+svettig kropp krypa ner vid sin sida.
+
+-- Det är bara Norman! hörde han en inställsam röst bredvid sig och
+förstod, att det var drängen, han skulle ha till sängkamrat.
+
+-- Jaså, det är skytten, som är hemkommen, knarrade Rundqvists rostiga
+bas. Och jag trodde det var Calle som var ute att skjuta på
+lördagsafton.
+
+-- Du kan visst skjuta du, Rundqvist, som ingen bössa har kvar, fräste
+Norman av.
+
+-- Kan jag inte? tog gubben opp, för att inte förlora sista ordet. Jag
+kan skjuta svartstarar med rovbössa, jag, och det mellan lakan ändå.
+
+-- Har ni släckt elden? avbröt gummans välvilliga stämma genom dörren
+utifrån farstun.
+
+-- Javars! svarade korus.
+
+-- God natt med er då!
+
+-- God natt, moster!
+
+Och så drogos långa suckar, och så pustades, flåsades och snusades, tills
+snarkningarne voro igång.
+
+Men Carlsson låg ännu halvvaken en stund och räknade fönsterrutorna för
+att bli sanndrömmad.
+
+
+
+
+ANDRA KAPITLET.
+
+Söndagsvila och söndagsvärv; den gode
+herden och de elaka fåren; morkullorna
+som fick vad de behövde, och drängen
+som fick kammaren.
+
+
+När Carlsson vaknade om söndagsmorgonen vid tuppens galande, voro alla
+sängar tomma, och flickorna stodo i underkjolen vid spisen, medan solen
+lyste fullt och bländande in i köket.
+
+Carlsson sprang ledigt i byxorna och gick ut på backen för att tvätta
+sig. Där satt redan unga Norman på en strömmingstunna och blev klippt i
+håret av den allkunnige Rundqvist, som påtagit en ren nattkappa, stor som
+en daglig tidning, och bästa stövlarna voro också på. Vid en fotlös
+järngryta, som blivit anvisad som tvättfat, fick Carlsson med en klick
+grönsåpa verkställa sin söndagstvättning.
+
+I stugfönstret syntes Gustens fräkniga ansikte intvålat, och under grymma
+grimaser åt en spegelbit, känd under namnet söndagstittaren, for han fram
+och åter med rakkniven, som blixtrade i solskenet.
+
+-- Ska ni åt körka i dag? frågade Carlsson såsom morgonhälsning.
+
+-- Nej, vi komma inte så titt i Guds hus, svarte Rundqvist; för vi ha två
+romilar dit och lika många dän, och man ska inte ohelga vilodagen med
+onyttigt arbete.
+
+Lotten kom nu ut och sköljde potatis, medan Clara gick till matboden att
+hämta salt fisk ur vinterkaret eller familjegraven, i vilken all småfisk,
+som dött i nät eller sump och inte kunde bevaras, blev nedsaltad huller
+om buller utan anseende till person och avsedda till husets löpande
+behov. Där lågo bleka mörtar sida om sida med röda sarvar; pankor,
+gärsar, sjuryggar, abborrar, små stekgäddor, flundror, lindare, lakar,
+sikar; alla med någon skavank: en sönderriven gäl, ett urkrokat öga, ett
+vilsegånget ljusterhugg i ryggen, en klack mitt på buken och så vidare.
+Hon tog ett par göpnar, vaskade ur det mesta saltet och så gick
+sällskapet i grytan.
+
+Medan frukosten stod på elden, hade Carlsson klätt sig och slog några
+lovar ute på backen för att se på lägenheterna.
+
+Stugan, som egentligen var sammanbyggd av två, låg på en backknalle vid
+södra och inre ändan av en lång, tämligen grund vik av fjärden och vilken
+skar så djupt in i landet, att man ej såg stora sjön, utan kunde tro sig
+vara vid en liten insjö oppe i land. Backknallarne sänkte sig ner till en
+dal med betesmarker, ängar och hagar, vilka voro kantade med lövskog av
+björk, al och ek. Norra sidan av viken var skyddad för de kalla vindarne
+genom en höjd, bevuxen med granskog, och södra delarne av ön utgjordes av
+talldungar, björkhagar, mossar, kärr, mellan vilka en åkerlapp här och
+där var upptagen.
+
+På backen stod jämte boningshuset matboden, och ett stycke därifrån låg
+storstugan, ett rött knuttimrat, ganska stort trähus med tegeltak, vilket
+gamla Floden rest åt sig till undantag, men som nu stod obebott, emedan
+gumman ej ville bo ensam där och onödigt många eldstäder skulle dragit
+för mycket på skogen.
+
+Längre bort, åt hagen till, lågo fähus och loge; i en dunge av resliga
+ekar hade bastun och källaren sina skuggiga platser; och längst ut i
+södra ängen syntes taket av en förfallen smedja.
+
+Nere vid vikens inre ända stodo sjöbodarne intill båtbryggan och där var
+även hamnen för båtarne.
+
+Utan att beundra landskapets skönheter syntes Carlsson dock angenämt
+tilltalad av det hela. Den fiskrika viken, de släta ängarne, de lutande
+åkrarne skyddade för vindarne och med gott fall, den täta timmerskogen,
+de sköna virkesträden i hagarne, allt lovade goda avkastningar, om blott
+en kraftig hand satte makterna i rörelse och finge de nergrävda skatterna
+upp i dagsljuset.
+
+Efter att ha spankulerat hit och dit avbröts han i sina betraktelser av
+ett skallande »hoj», som gick ut från stugukvisten och ekade kring vikar
+och sund och strax därpå besvarades från logen, från hagen och från
+smedjan i samma ton.
+
+Det var Clara, som ropade till frukost, och snart sutto de fyra karlarne
+kring köksbordet, där det stod nykokt potatis och salt fisk, smör,
+rågbröd och brännvin -- efter som det var söndag. Gumman gick omkring och
+manade till god matlust samt kastade då och då ett öga på spiseln, där
+det kokades åt höns och grisar.
+
+Carlsson hade tagit plats vid bordets övre kortända, Gusten hade valt
+ena långsidan, Rundqvist den andra och Norman den nedre kortändan, så att
+man egentligen inte visste vem som hade hedersplatsen, utan trodde sig ha
+fyra talmän i nämnd. Men Carlsson förde likvisst ordet och betonade sina
+utlåtanden med gaffelstötar i bordet. Han talade om jordbruk och boskap;
+men Gusten svarade ej, eller svarade med fiske och jakt, varvid Norman
+understödde, och Rundqvist satt som den opartiske söndraren, kastade på
+en tvedräktens pinne här och där, när strid höll på att glimma upp,
+blåste på lågan, när den ville slockna, stack till höger och gaddade till
+vänster och visade sällskapet, att de voro lika dumma och okunniga
+allihop och att han ensam hade hand om förståndet.
+
+Gusten svarade aldrig Carlsson direkt, utan vände sig alltid till en
+granne, och Carlsson såg, att här var ingen vänskap att vänta.
+
+Norman, den yngsta, kände alltid efter att han hade ett litet armbågstöd
+hos husbonden, som ändå var säkrast att lita sig till.
+
+-- Ja si, att lägga på grisar, när man inte har mjölk i lagårn, si det
+var då rakt inte värt, domderade Carlsson; och mjölk kan man inte få,
+utan att man sår klöver i höstsäden. Si det ska vara cirkulatsjon i
+jordbruket; det ska liksom cirkulera, det ena med det andra.
+
+-- Ja si, det är alldeles liksom med fisket, det också, vet ju Norman,
+vände sig Gusten till sin granne; för si man kan inte sätta
+strömmingsskötarne, förrän flundrorna slutat ta, och man får inga
+flundror, förrän gäddan lekt ut. Si det ena liksom går i det andra, och
+där det ena släpper, så tar det andra ve. Är det inte så, Norman,
+kanske?
+
+Norman biföll utan motsträvighet och tog för säkerhetens skull om
+refrängen, när han märkte, att Carlsson gjorde sig färdig att hugga in
+igen:
+
+-- Jo, det är nog så att det ena tar ve, när det andra släpper.
+
+-- Vem är det som släpper sig? fann nu Rundqvist gott inskrida, när
+Carlsson med en sarvstjärt mellan tänderna gjorde stora åtbörder med
+armarne för att ro opp samtalet åt sin kant igen men nu måste instämma i
+de andras grin, mera framkallat av skadeglädje åt att jordbruket blev
+lagt åt sidan, än åt den enkla roligheten. Och uppmuntrad av framgången
+började Rundqvist göra utvikningar på det lyckligt funna ämnet, så att
+något allvarsamt ord icke mer hade att påräkna någon åhörare.
+
+När frukosten var slut, kom gumman in och bad Carlsson och Gusten följa
+med ut åt lagården och på gärdena för att få samråda om sysslornas
+fördelning och se till vad som skulle göras för att få gården på fötter;
+och sedan skulle man samlas inne i stugan för att läsa predikan.
+
+Rundqvist lade sig på soffan vid spisen och tände en pipa, men Norman tog
+sin dragharmonika och satte sig på förstukvisten, medan de andra gingo
+upp åt lagården. Här fann Carlsson med en viss belåtenhet tillståndet
+överträffande hans förhoppningar om det värsta. Tolv kor lågo på knä och
+åto mossa och halm, sedan fodret tagit slut. Varje försök att resa dem
+var omöjligt, och sedan han och Gusten sökt få dem på bena genom att
+skjuta en planka under buken, lämnades de åt sitt öde tills vidare.
+
+Carlsson skakade betydelsefullt på huvet, som en läkare när han går ifrån
+en dödsbädd, men sparade sina goda råd och förbättringsförslag tills
+vidare.
+
+Med oxparet var det ändå sämre, ty de hade nyss slutat vårplöjan, och
+fåren hade bara bark att fnalla från de längesedan avätna lövknipporna.
+
+Svinen voro magra som jakthundar; hönsen sprungo omkring i lagårn, och
+gödselhögar lågo kringkastade här och var, under det vattnet fick rinna
+ut i rännilar var det kunde.
+
+Sedan allt var översett och befunnet i lägervall, förklarade Carlsson,
+att här inte var annat göra än komma med kniven.
+
+-- Sex kor som mjölkar är mer än tolv som svälta! Och han undersökte
+speglarne och mjölkhålorna, och med stor säkerhet prickade han de sex,
+som skulle få äta opp sig och så gå till slaktarn.
+
+Gusten gjorde invändningar, men Carlsson försäkrade och bedyrade: att de
+skulle gå till döden! De skulle dö så visst som han levde!
+
+Och sedan skulle det bli andra ordningar av. Men först och främst skulle
+det köpas torrt och gott hö, innan kreaturen släpptes på skogen.
+
+När Gusten hörde tal om att köpa hö, gjorde han de livligaste
+föreställningar mot att lägga ut pengar för så'nt som man kunde ha själv,
+men gumman tystade ner honom med förklaringen, att han inte förstod
+saken.
+
+Och efter några förberedande mindre anordningar lämnades lagården och man
+vandrade utåt gärdena.
+
+Här lågo hela sträckor i träda.
+
+-- Ock-ock-ock! hördes Carlsson medlidsamt, när han såg så föråldrat bruk
+på en så god jord. -- Ock-ock-ock, så barnsligt! Ingen människa i
+världen har träda mer, utan klövervall, och när man kan ta gröda alla år,
+varför ska man bara ta vartannat?
+
+Gusten förmenade, att skördar tagna år ut och in skulle suga ur jorden,
+vilken ju behövde vila, den också liksom människan, men Carlsson avgav en
+riktig, om ock något dimmig förklaring över huru klövergrödan gödde
+jorden i stället för att suga den, utom att den höll åkern fri från
+ogräs.
+
+-- Si, det hade man då aldrig hört talas om: grödor som gödde, menade
+Gusten, vilken ej kunde förstå Carlssons lärda utläggning om hur
+gräsväxterna tog sin mesta föda »ur luften».
+
+Därpå granskades dikena och befunnos fulla med grundvatten, igenväxta och
+med dåligt avlopp. Säden stod fläckvis, som om man kastat ut kornet
+nävtals, och ogräset frodades i ro mellan tuvorna. Ängarne lågo oröjda
+och fjolårslövet täckte och kvävde gräset i en enda hopklibbad koka.
+Gärsgårdarne voro fallfärdiga, broar saknades, allt var så bofälligt som
+gumman redan föreställt Gusten under föregående kvällens samtal. Men
+Gusten hörde icke på Carlssons djupgående granskningar, slog dem ifrån
+sig som något obehagligt man grävde upp ur det förflutna, och fruktade
+det myckna arbete, som vinkade och än mer de pengar modren måste knipa
+fram med.
+
+När de sedan togo av inåt kalvhagen, blev också Gusten efter, och när de
+andra kommit till skogen, var han försvunnen. Gumman ropade först några
+hoj efter honom, men utan att få svar.
+
+-- Ja, så må han gå, mente gumman; si det är så med Gusten, att han
+alltid har varit liksom lite slög och doven, utom när han kan komma ut på
+sjön med bössan. Men Carlsson ska inte se åt'en, för det är inte något
+ont me'n. Si det var så, att fadren ville liksom ha honom till något
+bättre och ville inte han skulle gå som dräng, utan lät'en hållas med det
+som roga'n; och när han var tolv år, så fick han egen öka, och bössa
+förståss, och sen var det ingen reda med honom. Men nu går fisket
+tillbakars och därför har jag måstat tänka på jorden, som ändå till
+sistens är säkrare än sjön; och det skulle nog ha gått, om Gusten bara
+förstått till att hålla efter folket, men si han ska alltid göra sig så
+gemen med gossarne, och då går det inte någon vart med arbetet.
+
+-- Ja, si det duger rakt inte att klema med folket, häktade genast
+Carlsson på; och det ska jag säga moster också, här mellan fyra ögon, att
+ska jag vara liksom kustus, så må jag äta i stugan och sova för mig själv
+på kammarn, för annars blir det ingen respekt, och jag kommer aldrig ur
+fläcken.
+
+-- Ja si, Carlsson, att äta i stugan, farhågade gumman, under det hon
+klev över stättan, så lär det nog väl inte gå för sig. Folket är inte
+sådant numer, att de skulle lida att man åt annerstans än med dem i
+köket; det vågade inte Floden en gång på sistone, och Gusten har aldrig
+torts på det; och gör man det, så är de så golika att göra spektakel med
+maten, och så sätter de sig på tvärn. Nej, så det kan väl nog inte bli,
+det. Men att han sover på kammarn, är något annat och det ska vi se till;
+för resten tycker nog folket de är många ändå i köket, och Norman, tänker
+jag, sover hellre allena i soffan än tillsammans med någon annan.
+
+Carlsson fann för gott vara nöjd med halvvunnet spel, och stoppade
+tillsvidare den andra pipan i säcken.
+
+De kommo nu in i granskogen, där ännu en snödriva, smutsig av damm och
+nerfallna barr, låg mellan ett par rullstensblock; granarne svettades
+redan kåda i den gassande aprilsolen och vid deras fötter blommade
+vitsippor, och under hasselbuskarne stucko blåsippor opp genom de
+multnade lövens genombrutna nervnät. Ur björnmossan uppsteg en varm fukt;
+mellan trädstammarne syntes gärdesglindret dallra över gärdsgården till
+ängen och längre bort blånade fjärden för en lätt bris; ekorrarna
+fnattrade uppe mellan grenverket och gröngölingen hamrade och skrek.
+
+Gumman trippade före på den kala gångstigen över barr och rötter, och när
+Carlsson, som gick efter, såg hennes skosulor vika sig med smidiga steg
+och försvinna under klädningsfållen, erinrade han sig därvid, att han i
+går tyckte henne vara äldre.
+
+-- Moster är rektigt flink att spassera, fann sig Carlsson uppmanad att
+lufta sina vårkänslor.
+
+-- Å, så han säger; en kunde tro att han ville raljera med en gammal
+käring.
+
+-- Nej, si jag menar alltid vad jag säger, försäkrade Carlsson
+trovärdigt, och ska jag hålla steg med moster, så blir jag svett.
+
+-- Vi ska inte gå längre i alla fall, svarte gumman och stannade för att
+pusta. Här ser Carlsson skogen likvisst, och här ha vi kreaturen mest om
+sommarn, när de inte är ute på kobbarne.
+
+Carlsson kastade ett sakkunnigt öga på skogen och fann, att där stod
+många famnar bryggved i mått och att där fanns goda timmer på roten.
+
+-- Men så fasligt illa ansad, ock-ock-ock, och här ligger skatar och ris
+kvar i en enda bråte, så varken ryss eller rackare kan komma fram!
+
+-- Ja, Carlsson ser själv hur det står till, och nu får en råda och
+ställa som en vill; och han skall nog ordna det bra, är jag säker om;
+inte sant, Carlsson.
+
+-- Jo, nog ska jag göra mitt, om de andra gör sitt, och det får moster
+hjälpa under med, ältade Carlsson, som kände i andanom att det icke
+skulle bli det lättaste att tillskansa sig en ställning som korporal, där
+gemenskapen var äldre i gården.
+
+Under ideligt samspråk om huru Carlsson skulle kunna intaga och bevara
+sin överhöghet, vilken han hos gumman inplantade som huvudvillkoret för
+gårdens blivande blomstring, kommo de hem. Nu skulle predikan läsas, men
+ingen av karlarne var synlig. De två skyttarne hade gått på skogen med
+bössorna, och Rundqvist gömde sig väl som vanligt i någon solig backe,
+för så var det alltid när man skulle höra Guds ord. Carlsson försäkrade,
+att de kunde reda sig utan åhörare, och om flickorna öppnade dörrn till
+köket, fingo de också ett ord med till livs, under det grytorna kokade.
+Och när gumman yttrade oro över att hon ej skulle kunna läsa, var
+Carlsson genast redo att åtaga sig värvet.
+
+-- Ock-ock-ock! han hade läst så många predikningar i sin dar hos
+advokatfiskaln, så det skulle inte felas.
+
+Gumman tog almanackan och slog upp dagens text, som i dag på andra söndan
+efter påsk befanns handla om den gode herden. Carlsson fick ner Luthers
+postilla från hyllan och tog plats på en stol mitt på golvet, så att han
+kunde inbilla sig att församlingen skulle se honom riktigt. Därpå slog
+han upp i psalmboken och började med hög röst, löpande på tonskalan, som
+han hört kolportörerna göra, och själv gjort, predika opp texten:
+
+-- »I den tiden sade Jesus till judarna: Jag är den gode herden: den
+_gode_ herden låter sitt liv för fåren; men den som lejder är, och _icke_
+är herden, vilken fåren _icke_ tillhöra, ser ulven komma och övergiver
+fåren och flyr.»
+
+En underlig känsla av personligt ansvar bemäktigade sig uppläsaren, när
+han uttalade orden: _jag_ är den gode herden, och han tittade ut genom
+fönstret, betydelsefullt, såsom om han sökte de båda lejda flyktingarne
+Rundqvist och Norman.
+
+Gumman nickade sorgset bifallande och tog katten upp i knä, som om hon
+öppnat sin famn för det förlorade fåret.
+
+Men Carlsson läste på med av rörelse dallrande röst, såsom om han skrivit
+det själv:
+
+-- »Men den lejde flyr» -- ja han flyr, broderade han -- »ty han är
+_lejd_» -- skrek han -- »och vårdar intet om fåren.
+
+_Jag_ är den gode herden, och känner mina får, och mina känna mig» -- tog
+han utantill efter, som det var ett språk ur katekesen. -- Därpå sänkte
+han rösten, slog ner ögonen, såsom om han haft en djup sorg över
+mänskornas ondska och framsuckade, starkt betonat och med sidoblickar,
+icke utan ett visst illmarigt underförstånd, såsom om han med smärta
+angav några okända skälmar, utan att precis vilja stå för anklagelsen:
+
+-- »Jag haver ock _andra_ får, som icke äro av _detta_ fårahuset; dem
+måste jag ock draga härtill; och de _skola_ höra min röst!» Och med ett
+förklarat leende, profetiskt, förhoppningsfullt, förtröstansrikt, viskade
+han:
+
+-- »Och det skall vara _ett_ fårahus, och _en_ herde.»
+
+-- Och _en_ herde! ekade gumman, som hade sina tankar på helt andra håll
+än Carlsson.
+
+Därpå grep han an postillan; gjorde ett överslag över sidornas antal,
+grinade surt, när han såg, att det var »en lång rackare», men tog mod
+till sig och satte i gång. Behandlingen av ämnet gick något på sidan om
+hans syften och höll sig mera till den kristligt symboliska meningen,
+varför intresset ej var så livligt som vid texten. I en rasande fart
+durkade han genom spalterna och ökade hastigheten, när han kom till
+vändningarne, så att han kunde väta på tummen och vända två blad på en
+gång, utan att gumman märkte något.
+
+Men när han såg, att slutet kom nära, och han misstänkte amen skulle ta
+törn, sackade han av; men det var för sent, ty i sista vändningen hade
+han spottat för tjockt på tummen och tagit tre blad, så att han stötte på
+amen högst upp på sidan, alldeles som om han slagit huvet i en vägg.
+Gumman vaknade opp av stöten och tittade yrvaken på klockan, varför
+Carlsson tog om amen en gång till med litet garneringar »i fadrens,
+sonens och den helige andes och för Jesu vår frälsares skull».
+
+För att avrunda slutet och försona vad han brutit, läste han ett
+fadervår, så långsamt och tärande, att gumman, som kommit mitt i
+solskottet, nickade ihop en gång till och hann morna sig, under det
+Carlsson, för att hindra alla obehagliga förklaringar, stack ner huvet i
+vänstra handen för att göra en tyst bön, som ej kunde avbrytas.
+
+Gumman, som också kände sig brottslig, ville ådagalägga sin uppmärksamhet
+med att i självvalda ordalag visa vad hon inhämtat, men avklipptes av
+Carlssons ovillkorliga fordringar, enligt grundtexten och frälsarens egna
+ord, att det inte gick an med mindre, än att det skulle vara _ett_
+fårahus och _en_ herde! _En_ uteslutande, _en_ för alla, _en, en, en!_
+
+Clara hojade med detsamma till middag, och nu hördes ur skogens djup två
+glada igenkänningshoj, beledsagade av böss-smällar, och ur smedjans
+skorsten steg som ur en hungrig mage Rundqvists mera originella po! som
+ingen kunde misstaga sig på.
+
+Och straxt därpå syntes de förvillade fåren med lätta steg skynda till
+matgrytan, där de mottogos av lindriga förebråelser av gumman för
+uteblivandet; men svarslös var ingen av de oskyldiga, som bedyrade, att
+de icke hört någon kalla på dem, annars skulle de _genast_ ha kommit.
+
+Carlsson förhöll sig värdig som en söndag vid middagsbordet, men
+Rundqvist talade i dunkla tungomål om jordbrukets högst »markvadiga»
+framsteg, så att Carlsson förstod, att han redan var invigd och upptagen
+i oppositionspartiet.
+
+Efter middagen, vid vilken ett par ejdrar, kokta med mjölk och
+pepparkorn, bestått anrättningen, gick allt manfolk på avskilda rum att
+sova, men Carlsson tog sin psalmbok ur kistan och satte sig ute på
+backen, där det fanns en torr sten, vände ryggen mot stugfönstren, medan
+han slumrade lite, vilket gumman ansåg vara mycket lovande på en eljes
+till spillo given söndagseftermiddag.
+
+När Carlsson tyckte, att tillräckligt lång tid åtgått för att göra
+andakten trolig, reste han på sig, gick in i stugan utan att knacka och
+röck fram med sin begäran att få se kammaren. Gumman ville uppskjuta och
+förebar rengöring och annat mer, men Carlsson stod på sig och blev förd
+opp i vinden, där verkligen längst in under takstolarne en liten
+fyrkantig låda var intimrad och öppnade sig med ett fönster på gaveln,
+som nu var dolt av en blårandig rullgardin. Kammaren upptogs av en säng
+och ett litet bord framför fönstret med en vattenkaraffin. På väggarne
+hängde något, som genom de vita, skylande lakanen såg ut som kläder och
+vid närmare påseende även befanns vara det, ty här stack en rockkrage upp
+med sin hängare, här slank ett byxben fram. Nedanför stod ett helt stall
+med skodon, mans och kvinnors om varandra, och bort vid dörren en väldig
+järnbeslagen kista med en driven låsskylt av koppar.
+
+Carlsson drog upp rullgardinen och öppnade fönstret för att släppa ut den
+av fukt, kamfer, peppar och malört blandade luften, samt lade mössan
+ifrån sig på bordet, förklarande, att här skulle han sova gott, och mot
+gummans farhågor om kylans störande inflytande, bekände han sig vara van
+att ligga kallt, vilken fördel han omöjligt kunde bekomma i det varma
+köket.
+
+Gumman tyckte det gick väl raskt och ville först ta ut kläderna för att
+de inte skulle bli tobaksrökta, men Carlsson lovade att inte röka tobak
+och bad och besvor att kläderna skulle få vara kvar: han ville inte alls
+se åt dem, och moster skulle inte göra sig omak och rusta om för hans
+räkning. Han skulle krypa i säng om kvällen och slå ut själv och bädda
+opp om morgon, och ingen skulle behöva titta in där, för han förstod nog,
+att moster var rädd om sina tillhörigheter, och här tycktes vara
+fasligheter med moltum.
+
+När gumman var kullpratad, gick Carlsson ner, knogade opp sin kista och
+sitt brännvinskrus, hängde sin tröja på en spik vid fönstret och ställde
+sina sjöstövlar bredvid de andra skoparen.
+
+Därpå bad han om ett samtal, vid vilket Gusten skulle närvara, för nu
+skulle arbetet utdelas och var man få sin post.
+
+Gusten anträffades med någon svårighet och förmåddes sitta en stund i
+stugan; men han deltog ej i förhandlingen, och svarade på tillfrågningar
+endast med invändningar, uppkastande svårigheter, med ett ord, satte sig
+på tvärn.
+
+Carlsson sökte vinna honom med smicker, krossa honom med sakkännedom,
+inge honom aktning med den äldres överlägsenhet, men det var bara vatten
+på elden. Slutligen tröttnade alla parterna och Gusten var försvunnen,
+innan man visste ordet av.
+
+Det hade emellertid blivit afton och solen sjönk i töcken, som snart
+drogo upp och täckte himlen med små fjädermoln; luften förblev ljum.
+Carlsson spatserade på måfå neråt ängen och kom in i oxhagen; vandrade
+vidare under de blommande, ännu halvt genomskinliga hasselbuskarna, som
+bildade liksom en tunnel över det drog där strök fram och ledde till
+sjöstranden, där bryggveden brukade hämtas av uppköparens jakt.
+
+Plötsligen stannade han och fick genom enbuskarne sikte på Gusten och
+Norman, som voro uppställda på en berghäll i gläntan där öppnade sig och
+med bössorna på helspänn och lägg an tittade sig omkring åt alla håll och
+kanter.
+
+-- Tyst, nu kommer han! viskade Gusten, så högt dock att Carlsson hörde
+det och, troende sig vara åsyftad, stack sig undan i buskarne.
+
+Men över de unga granarne kom en fågel flygande, långsamt och knägigt som
+en uggla, med slokiga vingar, och strax därpå kom en till.
+
+-- Knorr-orr-orr-vip! hördes det i luften, och så pang! pang! ur båda
+bössorna, ur vilka haglen och röken stodo som kvastar.
+
+Det knastrade i en björks kvistar och en morkulla dinglade ner ett
+stenkast från Carlsson.
+
+Skyttarne sprungo till och fångade upp bytet, som gav anledning till en
+liten meningsväxling.
+
+-- Den har fått vad den behövde, sade Norman och burrade opp
+bröstfjädrarne på den ännu varma fågeln.
+
+-- Jag vet en till, som skulle ha vad han behövde! menade Gusten, som
+reds av andra bitankar oaktat jaktfebern. Tänk en sån håle, som ska ligga
+på kammarn nu också!
+
+-- Nej, ska han? vädrade Norman.
+
+-- Jo, och så ska det bli ordning på gårn! Liksom inte vi visste det
+bättre än han, vad som är ordning. Men, så är det: nya kvastar sopa bäst,
+så länge de är nya, förståss; men vänta han mig, ska han få se på besen!
+Inte är jag den, som väjer för en sån där friskalare! Kom han bara, så
+ska han få känna på att sitta hårt! -- Tst! nu kommer den andra igen!
+
+Skyttarne hade laddat om och sprungo upp på passet igen, men Carlsson
+smög sig varligt hem, besluten att sätta sig i anfallsställning, så snart
+han gjort vederbörliga rustningar.
+
+Om aftonen, när han kom upp på kammaren, fått ner rullgardinen och tänt
+på ljuset, kände han sig först något beklämd, emedan han var ensam; och
+en viss fruktan för dem han avsöndrat sig ifrån kröp över honom. Förr var
+han alltid van att alla tider på dygnet känna sig i flock, alltid redo
+att höra sig tilltalas, alltid ägande tillgång till en åhörare, när han
+ville språka. Nu var det tyst omkring honom, så tyst att han, av vanan,
+väntade sig bli tilltalad och tyckte att röster hördes, där inga voro;
+och hans huvud, som hittills avbördat sig alla tankar i talat ord,
+började fyllas med ett överskott av oförbrukat tankefrö, som grodde och
+sprängde och ville ut i vad form som helst och gjorde olust i kroppen, så
+att sömnens vila ej kunde infinna sig.
+
+Han tog sig då före att vandra i strumplästen fram och åter, mellan
+fönstret och dörren i den trånga kammaren och samlade hela sin
+uppmärksamhet på morgondagens blivande arbete; ordnade göromålen i huvet,
+utdelade dem; bemötte invändningar i förskott, övervann hinder, och efter
+en timmes arbete hade han ro och vila i huvet, som nu kändes ordentligt
+och upplinjerat som en kontrabok, i vilken alla poster blivit införda på
+sin plats och hopsummerade, så att man i ett ögonblick kunde överskåda
+ställningen.
+
+Därpå gick han i säng, och när han kände sig ensam mellan de rena friska
+lakanen, utan fruktan att någon skulle under nattens lopp komma och störa
+honom, fann han sig liksom mera självägande över sin person, som en
+avläggare, den där nu satt egna rötter och var färdig att avskäras från
+moderbusken och leva sitt liv igenom för sig, i egen kamp, med större
+möda, men också med större lust.
+
+Och så somnade han för att möta livets måndagsmorgon och arbetsvecka.
+
+
+
+
+TREDJE KAPITLET.
+
+Drängen lägger trumf på bordet, blir herre
+på täppan och kröker till ungtupparna.
+
+
+Braxen lekte, enen rykte, häggen gick i blom och Carlsson sådde vårråg i
+den bortfrusna höstsäden, slaktade ner sex kor, köpte torrt stallhö åt de
+andra, så de kommo på benen och kunde släppas i skogen; han rustade och
+han ordnade, han arbetade själv som ett par, och han hade en förmåga att
+sätta folk i gång, som trotsade allt motstånd.
+
+Född på ett bruk i Värmland, av tämligen obestämda föräldrar, visade han
+redan tidigt en avgjord olust för kroppsarbete, men däremot en otrolig
+uppfinningsförmåga i att undkomma denna ledsamma följd av »syndafallet».
+
+Driven därjämte av ett begär att få se och känna alla sidor av mänsklig
+verksamhet, förblev han icke onödigt länge sittande på ett ställe, utan
+så snart han inhämtat vad han ville, sökte han ett nytt verksamhetsfält,
+och på sådant sätt hade han ifrån smedsyrket gått över till jordbruket,
+prövat stalltjänst, stått i handel, varit trädgårdsdräng,
+järnvägsarbetare, tegelslagare och slutligen kolportör. Under alla dessa
+förvandlingar hade han förvärvat en böjlighet i lynnet och en förmåga
+att finna sig med alla förhållanden och alla slags mänskor: att förstå
+deras avsikter, läsa deras tankar, gissa deras hemliga önskningar. Han
+var med ett ord en förmåga över sin omgivnings ståndpunkt; och hans
+mångahanda kunskaper gjorde honom mera skicklig att styra och ordna ett
+helt än att lyda en underlägsen och inpassas som ett hjul under vagnen,
+som skulle draga honom.
+
+Inkastad genom en slump på sin nya plats, insåg han genast, att han kunde
+bli till nytta, att han ägde förmåga bringa inkomster ur det nu
+värdelösa, att han snart skulle bli uppskattad därför och slutligen
+oumbärlig. Han hade sålunda fått ett fast mål för sina strävanden, och
+att belöningen väntade honom i en förbättrad ställning hade han bakom sig
+som ett säkert hopp och som en drivande kraft. Han arbetade för de andra,
+synbart och onekligt, men på samma gång smidde han sin egen lycka, och om
+han ställde det så, att det bara såg ut som om han gav tid och krafter åt
+de andras fördel, så visade han därmed, att han var klokare än mången,
+som skulle ha velat göra sammalunda, men ej kunnat.
+
+Det största hindret, som ställde sig i hans väg, var sonen. Med fiskarens
+och jägarens avgjorda smak för det ovissa, för överraskningar, hade denne
+en bestämd motvilja för allt ordnat, allt säkert. Odlade man, menade han,
+så fick man på sin högsta höjd vad man beräknat; aldrig mer, men oftast
+mycket mindre. Drog man not eller satte man nät, så fick man ena gången
+intet, men en annan sjufalt mot vad man väntat sig. For man ut på
+alskytte, så hände det stundom att man knep sig en skäl; låg man i skären
+en halv dag för att lura på skrakar, så kunde det råka att åd lade sig
+för bösspipan; alltid var det något, och ofta något annat än man väntat.
+För övrigt ansågs ännu jakten, sedan den som förmånsrätt kommit ner från
+de övre klasserna, såsom något förnämare och katigare än att gå efter
+plogen eller dyngkärran, och detta satt så djupt i folket, att man icke
+kunde få vilken dräng som helst att köra ett par oxar, antingen nu också
+därför att oxen var »ändrad» eller därför att hästen sedan gammalt var
+hållen i vidskeplig aktning.
+
+En annan sten i vägen var Rundqvist. Egentligen en gammal filur, som på
+sitt sätt sökt återerövra det jordiska paradiset, befriat från tungt
+arbete och väl försett med långa middagslurar och långa supar, hade han
+dels genom föregiven kunskap om förborgade ting, dels genom ett antaget
+sätt att »raljera» bort allt allvarsamt, i synnerhet det grövre arbetet,
+dels även i nödfall genom låtsad andlig svaghet och kroppsliga krämpor
+förstått ådraga sig sina likars medlidande, i synnerhet om detsamma
+yttrade sig i en kopp kaffe med brännvin eller ett halvt skålpund snus.
+Sålunda förstod han att snöppa får och gälla grisar, ansåg sig kunna leta
+brunnar med slagruta och få abborn att gå på nät; botade varjehanda
+lättare krämpor på andra, men behöll sina för sig själv; spådde vackert
+väder vid nytändning, när det regnat en halv månad, och offrade andras
+slantar under en stor sten vid sjöstranden, när strömmingen skulle komma.
+Men han kunde även en mängd dåligheter, påstod han, såsom att få
+skärvgräs i grannens åker, sätta kor på sin, göra trollskott och dylikt,
+vilket kringspann hans person med en viss fruktan, så att man gärna ville
+ha honom till vän.
+
+Hans förtjänster, dem han ägde och för vilka han blivit oumbärlig,
+bestodo i att kunna smida och snickra, men hans otroliga förmåga att göra
+allt, som syntes mest, reste honom upp mot Carlsson som en farlig
+medtävlare, ty vad Carlsson gjorde under fähustaket eller ute i åkern
+syntes icke så mycket.
+
+Så återstod Norman, en duktig arbetare, som måste erövras från Gustens
+mäktiga inflytande och återvinnas åt det regelbundna arbetet på land.
+
+Carlsson hade sålunda ett styvt stycke arbete och dessutom icke ringa
+statskonstlig fintlighet att utveckla för att tränga igenom, men han var
+den klokare och därför segrade han.
+
+Gusten tog han icke upp strid med; den lät han gå, sedan han med förmåner
+lockat ifrån honom bundsförvanten Norman. Och det var icke mycket svårt,
+ty Gusten var, rent ut sagt, litet snål, och Norman blev på jaktäventyren
+mest behandlad som roddare och måste aldrig skjuta första skottet. Fick
+han verkligen en sup, så tog Gusten tre i lönn, så att de fördelar
+Carlsson i ökad lön, ett par strumpor, en skjorta och annat smått
+lyckades utverka åt honom, jämte dennes utvidgade makt, som lovade mer än
+Gustens sjunkande, hastigt nog bragte honom till avfall. Därmed var
+sonens jaktlusta något släckt, ty att fara ensam på sjön var icke så
+roligt; och i brist på sällskap slöt han sig till de andra på arbetet.
+
+Rundqvist fjällade han med större svårighet, för den fisken var både ful
+och gammal, men han fick också honom snart i sump.
+
+I stället för att offra slantar, lät Carlsson laga skötarne och sätta nya
+linor i alla varpen, och se, strömmingen fastnade bättre än förr; i
+stället för att gå med en flogrönn, som vuxit i annat trä, och leta nya
+brunnar, tog Carlsson och lät fodra den gamla, rensa henne, bygga kar
+omkring henne och sticka ner en pumpstock, och därmed var flogrönnen
+kastad på sopbacken; i stället för att läsa och slå eld över korna, lät
+han rykta dem och strö torrt under dem. Kunde Rundqvist smida söm, så
+drog Carlsson spik; kunde Rundqvist tälja en härv, så snickrade Carlsson
+både årder och vält.
+
+När Rundqvist såg sig undansatt och uppjagad ur sina mullvadshål, tog han
+till mera i ögonen fallande handgrepp. Han började putsa omkring stugan;
+skaffade undan det, som folket av lättja eller mörker låtit »falla» på
+backen under vintern; kurtiserade höns och katt och satte en ny klinka på
+dörren.
+
+-- Nej si, så rar Rundqvist är, som rakt av gjort en ny klinka på gamla
+dörrskrället, hörde Carlsson pigorna säga i köket; ja si, han är ändå
+snäll, han.
+
+Men Carlsson var som en pil efter honom, och en morgon var spisen
+vitstruken; en annan morgon voro vattämbarne grönmålade med svarta band
+och vita hjärtan; en annan åter låg veden under ett tak, som han slagit
+upp på vedbacken bakom matboden. Carlsson hade lärt av fienden att erövra
+kökets stormakt, och med den nya pumpstocken var han bliven
+oemotståndlig.
+
+Rundqvist var dock seg och illfundig, och en lördagsnatt tog han och
+strök avträdet pinande rött. Men Carlsson, som lurat ut honom, tog Norman
+på ett kvarter brännvin, och trefaldighetsnatten hörde gumman hur det
+tassade och fnaskade omkring stugväggarne, men som hon var för sömnig
+att stiga upp, fick hon först på morgonen se, att hela stugan var illande
+röd med vita fönsterposter och regnbleck! Och därmed var Rundqvists kraft
+att fortsätta en för hans ålder alldeles för arbetsam strid ute. Man
+skrattade nu åt hans kostliga smak, att börja sina försköningar med
+avträdet, och Norman, som en sannskyldig avfälling, gjorde en länge
+gångbar rolighet om Rundqvist och som lydde ungefär så: Man ska börja i
+rätta ändan, sa Rundqvist, strök avträdet först. Han lade sig, men på
+lur, för att ännu en gång försöka nya funder eller sluta en förmånlig
+fred.
+
+Gusten lät dem hållas, såg på och tyckte det var bra som skedde. -- Plöj
+ni, tänkte han, jag skall nog komma efter och bärga!
+
+Hittills hade likväl Carlssons verksamhet ej haft tid att inbringa någon
+påtaglig skörd, ty de pengar, som influtit för de sålda korna, hade
+visserligen ett par dagar legat i chiffonjén och vid uppräkningen gjort
+ett mycket gott intryck, men de hade snart rullat ut igen och lämnat
+saknadens tomhet efter sig.
+
+Emellertid led det mot midsommar. Carlsson hade haft mycket att beställa
+och liten tid att promenera. Nu gick han en söndagseftermiddag ute på
+backen och tittade sig omkring, och kom så att lägga märke till
+storstugan, som stod där öde med nerfällda rullgardiner. Nyfiken som han
+var, gick han sta och kände på dörrn och den var öppen. Klev in i farstun
+och fann ett kök; steg på vidare och kom in i ett stort rum, som såg
+riktigt herremanslikt ut; hade vita gardiner, en imperialsäng med
+mässingsornament; en spegel med förgylld snidad ram och ett slipat glas
+med fasetter -- det förstod han att det var fint -- soffa, chiffonjé,
+kakelugn, allt precis som på en herrgård. Och på andra sidan farstun ett
+lika stort rum med spis, matbord, soffor, väggklocka -- -- -- Han intogs
+av förvåning och högaktning, vilka känslor övergingo till medlidande och
+förakt för ägarnes företagsamhetsgåvor, när han sett, att huset därjämte
+rymde två kammare med flera bäddade sängar.
+
+-- Ock-ock-ock, tänkte han högt för sig själv, så många sängar och inga
+badgäster.
+
+Berusad av tanken på den blivande inkomsten, gick han ner till gumman och
+förehöll henne det slösaktiga i att inte hyra ut stugan åt sommargäster.
+
+-- Kära hjärtans, inte få vi några som vill bo här! gruvade sig gumman.
+
+-- Hur vet moster det? Har ni försökt få hyra ut? Har ni någonsin
+annonserat?
+
+-- Det är bara att kasta pengarne i sjön! menade madam Flod.
+
+-- Man kastar näten i sjön också, svarte Carlsson, men det får man lov
+att göra, om man vill vinna något.
+
+-- En kan ju försöka, men inte få vi några badgäster, inte, avslutade den
+gamla, som upphört tro på önskningar.
+
+Åtta dagar senare kom en fin herre gående nere i ängen och tittade sig
+omkring. Han kom närmare och mottogs vid sitt uppträdande på gården av
+rackan ensam, medan folket enligt vana, blyghet eller finhet, gömt sig
+inne i köket och stugan efter att förut ha stått utanför i en klunga och
+gapat på den främmande. Först när han kom i dörren, steg Carlsson ut,
+såsom varande den modigaste.
+
+Den anlände hade läst en annons... Joho -- det var nog här! och därpå
+fördes han opp till storstugan. Han var ganska belåten, och Carlsson
+lovade alla förbättringar, allt, blott herrn ville bestämma sig genast,
+för det var så många spekulanter och årstiden var framskriden. Den
+främmande, som tycktes vara fängslad av ställets sköna läge, skyndade sig
+att göra opp, och efter ömsesidiga närgångna frågor om ekonomi och
+familjeförhållanden avlägsnade han sig.
+
+Carlsson följde honom till grinden och störtade därpå in i stugan, där
+han inför matmor och son lade opp sju riksbankstior och en
+privatbanksfemma.
+
+-- Å, men det är fasligt, att ta så mycket pengar av folk, knotade
+gumman.
+
+Men Gusten tyckte det var bra gjort; och han skänkte för första gången
+Carlsson sitt offentliga erkännande, när denne talade om, hur han pressat
+herren med ryktet om många spekulanter.
+
+Pengar på bordet, det var trumf för Carlsson, och han talade i en ton
+högre efter den betan, vid vilken hans erfarenhet av handelsväsendet
+varit honom till pass. Men det var icke blott de kontanta pengarne i
+hyran, som fallit ner över dem, det skulle även regna indirekta förmåner,
+vilka Carlsson målade opp i raska drag för de lyssnande åhörarne.
+
+Här skulle säljas fisk, mjölk, ägg, smör; och vedbrand finge inte gå av
+för inte, för att inte tala om Dalaröbuden efter en krona stycket. Och så
+kunde man kanske få sätta av en kalv, ett får, en utvärpt höna, potatis
+och grönsaker. Ock-ock-ock -- det var så mycket att göra av, och en
+riktigt schangtil herre var det.
+
+Om midsommarafton anlände de väntade guldfiskarne. Det var herrn, frun,
+en sextonårig dotter och en sexårs son, samt två pigor. Herrn var
+violinist i hovkapellet och i goda omständigheter samt en fridens man,
+vid ingången av fyrtiotalet. Han var tysk född och hade litet svårt att
+förstå öborna, varför han inskränkte sig till att nicka bifall och säga
+»skön» till allt vad som sades, varför han hastigt vann rykte såsom
+varande en mycket snäll herre. Frun var ett ordentligt fruntimmer, som
+vårdade sitt hus och sina barn och genom ett värdigt uppförande visste
+sätta sig i lydnad hos pigorna, utan att behöva riva ner oväder eller
+gripa till mutsystemet.
+
+Carlsson, såsom varande den minst blyge och den mest talföre, tog genast
+hand om främlingarna, helst han tyckte sig likasom ha en förmånsrätt,
+efter som han skaffat dit dem, och ingen av de andra hade den
+tilltagsenheten eller sällskapsgåvan att göra honom platsen stridig. Men
+stadsbornas ankomst till ön underlät icke att utöva sitt inflytande på
+urinnevånarnes sinnen och seder i gemen. Att dagligen se helgdagsklädda
+människor, som höllo söndag var dag, spatserade, rodde utan mål, fiskade
+utan att ta vara på fisken, badade, musicerade, fördrevo tiden, som om
+inga bekymmer, intet arbete funnes till i världen, detta väckte till en
+början ingen avund, endast förundran över att livet kunde dana sig så,
+beundran över mänskor, som förmådde ställa sin tillvaro så angenämt, så
+lugnt, så rent och fint framför allt, utan att man kunde säga att de
+gjort andra orätt eller plundrat fattiga. Oförmärkt och sakta började
+Hemsöborna gå i stilla drömmar, kasta långa förstulna blickar uppåt
+storstugan; sågo de en ljus sommarklädning skymta i ängen, stannade de
+och stodo njutande av anblicken såsom framför något vackert; varsnade de
+ett vitt flor på en italiensk halmhatt, ett rött sidenband om ett smärt
+liv i en båt på viken mellan skogens granar, blevo de tysta och
+andaktsfulla av längtan efter något de ej visste, som de ej vågade
+hoppas, men som de drogos till.
+
+Samtalen och stojet nere i köket och i gamla stugan antogo en
+stillsammare art; Carlsson förekom beständigt i ren vit skjorta och
+uppträdde i vardagslag med blå klädesmössa, samt antog så småningom en
+inspektors skepnad; hade en blyertspenna i bröstfickan eller bakom örat
+och rökte ofta på en lätt cigarr.
+
+Gusten drog sig däremot tillbaka, höll sig så långt undan som möjligt för
+att slippa bli föremål för jämförelser; talade bittert om stadsbor i
+allmänhet, behövde oftare än förr erinra sig och andra om pengarne på
+banken, samt tog långa lovar för att komma förbi storstugan och de ljusa
+klädningarne.
+
+Rundqvist gick svart i ansiktet och höll sig mest uppåt smedjan,
+förklarande att han frågade fan efter hela världen, om det också vore
+änkedronningen själv, medan Norman återupptog sin beväringsmössa, drog
+svångrem utanpå tröjan och gjorde krokar kring brunnen, dit herrskapets
+flickor brukade komma om morgon och afton.
+
+Värst var det för Clara och Lotten, som snart sågo allt mankön fegt
+avfalla för herrskapets flickor, vilka kallades på brev för mamseller och
+reste till Dalarö i hatt. Barfota måste de gå, ty i ladugården var det
+för solkigt att de ville utsätta sina kängor för hastig ödeläggelse, och
+på ängen och i köket var det alldeles för hett gå skodd. De gingo i sina
+dunkla klädningar och kunde aldrig för svett och sot och boss bära en vit
+remsa en gång, och Clara, som gjort ett försök med manschetter, råkade
+illa ut, blev genast avslöjad och utsatt för ett ihållande grin över att
+hon vågade en tävlan. Men om söndagarne togo de igen skadan och ådagalade
+en kyrksamhet, som man inte sett på år och dag, bara för att få bästa
+kläderna på.
+
+Carlsson hade alltid ärender in till professorn och stannade för övrigt
+jämt och ständigt utanför farstukvisten, när någon satt där, och frågade
+om befinnande, spådde vackert väder, föreslog utflykter, gav råd och
+upplysningar om sjöfisket, samt bekom då och då ett glas öl eller en
+konjak, så att han snart blev föremål för de andras halvhöga
+beskyllningar att han gick och snuggade.
+
+Om lördagen, när herrskapets köksa skulle in till Dalarö och handla,
+uppstod meningsbyte om vem som skulle föra henne. Carlsson avgjorde helt
+enkelt saken till sin förmån, ty den lilla svarta vithyllta flickan hade
+slagit djupt an på honom; och då gumman gjorde föreställningar mot att
+Carlsson, som var den viktigaste och förste man på gården, så skulle gå i
+småärender, svarade Carlsson med att professorn enkom anmodat honom,
+emedan viktiga brev skulle på posten. Gusten, som syntes mot sin vilja
+rätt angelägen göra budet, föreställde att han mycket väl kunde taga
+breven om händer, men Carlsson förklarade bestämt, att det kom aldrig i
+fråga, att han tillät husbonden göra drängsysslorna, så att folket skulle
+få något att tala på sedan. Och därvid blev det.
+
+Att göra Dalaröbud var icke utan sina fördelar, dem den fyndige drängen
+spårat i förväg. Först fick man sitta på sjön med en flicka och ostört
+prata tok och fjollas; sedan följde traktering och drickspengar; och på
+Dalarö hade han tillfälle att göra sig alla handelsmän förbundna genom
+att anbefalla en kund, vilket alltid inbragte små handtryckningar, en sup
+här, en cigarr där, varförutom det föll ett visst sken av anseende på
+den, som framförde uppdrag från professorn och i vardagslag uppträdde
+fint klädd och i sällskap med en mamsell från Stockholm.
+
+Dalaröresorna förekommo dock endast en gång i veckan och hade icke något
+störande inflytande på arbetets gilla gång för övrigt, ty Carlsson var
+nog fiffig att de dagar han var borta ge gossarne arbete på beting, så
+att de skulle dika så många famnar, plöja så många tegar, fälla så många
+träd, och sedan vara lediga, vilket de med nöje åtogo sig, ty därigenom
+kunde de vara fria redan aftonvardsdags. Vid sådana tillfällen, då
+arbetet skulle mätas ut och sedan det gjorda granskas, var det som
+blyertspennan och den numera införda anteckningsboken kommo till heders,
+och Carlsson vande sig vid att uppträda som inspektor och småningom få
+arbetet att glida över på andra skuldror. Samtidigt inrättar han sig på
+kammaren såsom i sitt eget ungkarlsrum. Tobaksrökning var redan länge
+sedan införd och på bordet vid fönstret hade han dukat fram ett grönt
+fickbläckhorn, ett pennskaft, en blyertspenna, några ark postpapper, samt
+ordnat med ljusstaken och strykstickstället så att det såg ut som ett
+skrivbord. Fönstret vette ut åt storstugan, och här satt han på
+raststunderna och iakttog herrskapets rörelser, samt höll även
+förevisning av sin skrivkunnighet. Om aftnarne slog han upp fönstret,
+lade armbågen på brädan och satt däruppe bolmande ur pipan eller en ur
+västfickan framletad cigarrstump, under det han också kunde läsa i en
+veckotidning, vilket gav honom nerifrån sedd ett utseende som om han vore
+patron själv på gården.
+
+Men när det blev skumt och han tänt ljus, lade han sig på sängen och
+rökte. Det var då som drömmarne kommo, planer snarare, byggda på ännu
+icke inträffade omständigheter, men vilka möjligen med en liten tumning
+kunde komma att inställa sig.
+
+När han så en afton låg på rygg och bolmade svarta ankaret, för att döva
+myggen, och under det hans ögon stannat på det vita lakanet, som täckte
+kläderna, släppte detta och ramlade plötsligt ner på golvet. Som skuggan
+av ett led soldater såg han hela den avlidnes garderob göra flankmarsch
+på väggen: framåt fönstret och tillbaka mot dörren, alltefter som
+ljuslågan fläktade av draget, och han tyckte sig se den döde i alla de
+skepnader, som plaggen uppritade mot den rutade tapeten. Där kom han i
+kavaj av blå boj och gråa korderojsbyxor med knän på, sådan han satt till
+rors i sumpen, när han seglade till stan med fisk, och sådan han satt på
+Mässingsstången i Stadsgårn och drack toddy med fiskköparn; här kom han i
+svart klädesbonjour och långa, flaxande svarta byxor, så som han gick i
+kyrkan, när det var skriftermål, såsom han var klädd på bröllop,
+begravningar och barndop; här hängde svarta fårskinnströjan, som han hade
+på, när han stod i strand och drog not om höst och vår; här bröstade sig
+den stora skälskinnspälsen, som ännu bar märken efter julkalasen, där den
+sista supen i pälsen togs i glögg; och resskärpet stickat i grönt, gult
+och rött ullgarn ringlade sig som den stora sjöormen ända ner på golvet
+och stack huvet i ett stövelskaft.
+
+Carlsson blev varm under skjortan, när han tänkte sig i den sköna,
+silkeslena pälsen, tänkte sig skjuten på en kälke över isarne, med en
+luva därtill av ringskäl, bort till grannarne, som togo emot julgästerna
+med eldar på stranden och bösskott, och så, kommen in i den varma stugan,
+kasta av sig ytterplagget och stå fram i svart klädesrock och hälsas med
+du av pastorn och få sitta opp, högst uppe vid kortändan av bordet, under
+det drängarne stodo vid dörren eller kartat opp på fönsterbräden.
+
+Föreställningarne om de önskade saligheterna blevo så livliga, att de
+fingo Carlsson på benen, och innan han själv visste det, hade han krupit
+i pälsen och stod på golvet strykande muddarne med handen; och det ylade
+i kroppen, när han kände kragen kittla mot kinden. Därpå tog han på
+svarta bonjouren och knäppte den; ställde sin rakspegel på stolen och
+tittade efter, hur rocken satt i ryggen; stack handen innanför slaget och
+gick fram och åter på golvet. En känsla av rikedom spred sig från det
+silkeslena klädet; något rymligt, rundligt tilltaget, när han prövande
+klöv skörten och satte sig på sängkanten, låtsandes vara borta hos
+främmande.
+
+Under det han så satt försjunken i rusgivande drömmar, hörde han utifrån
+röster som glammade, och när han lystrade, märkte han Idas -- det var
+den vackra köksan -- och Normans röster flätas, falla i varann, gå sida
+vid sida och liksom munnas. Del stack till i honom, och i ett tag hade
+han bonjouren och pälsen på klädhängarn under lakanet, och beväpnad med
+en nytänd cigarr gick han ner för trappan.
+
+Strängt sysselsatt och upptagen med allvarliga framtidsplaner hade
+Carlsson hittills undvikit all handel med flickorna, emedan han kände
+huru tidsödande sådant göromål var, och väl vetande att i samma ögonblick
+han öppnade eld åt det hållet, ingen säkerhet mera fanns att han ej
+skulle få en ömtålig punkt, som vore svår att försvara, och att det, om
+han en gång blev slagen på den marken, vore slut med anseende och
+myndighet.
+
+Men nu, när den erkända skönheten utsatt sig till tävlan och segraren
+hade alltför mycket att vinna, kände han sig uppfordrad att begagna
+sporrarne och resa kam, och med fast beslut att bli tuppen, gick han ner
+på vedbacken, där spelet redan var i full gång. Förargligt var det,
+syntes honom, att han skulle behöva mäta sig med Norman just; hade det
+varit Gusten åtminstone; men den där lilla strunten Norman! Nå, han
+skulle få!
+
+-- God afton, Ida! började han, utan att låtsas se rivalen, vilken
+ofrivilligt lämnade sin plats vid staketet, som Carlsson genast intog.
+
+Och så började han spelet, begagnande sin överlägsna talförhet, under det
+Ida plockade ved och stickor i vedbärarn, så att Norman inte fick syl i
+vädret. Men Ida var nyckfull såsom vid månskifte, och hon kastade sidoord
+åt Norman, dem Carlsson dock grep i flykten och återsände tillkrusade
+och skönt bemålade. Men den sköna, som fann behag i kampen, anmodade
+Norman spänta litet stickor. Innan den lycklige hann gå omkring till
+grindhålet, hade Carlsson redan klivit över det vassa staketet, dragit
+sin fällkniv och utsett ett torrt granträ, som han späntade; lade inom
+ett par minuter stickorna i vedbärarn, tog alltsammans på lillfingret och
+bar rätt in i köket, dit Ida följde, och där blev han stående vid
+dörrposten, där han spände rygg, så att ingen kunde komma varken ut eller
+in. Och Norman, som icke lyckades hitta på något ärende, slog först några
+lovar omkring vedbacken, mjältsjukt begrundande den oförskämdes lätta
+framfärd i livet, tills han fann för gott avtåga och på brunnskaret ge
+luft åt sin klagan i en schottisch, som han bälgade fram ur
+dragharmonikan.
+
+De veka tonerna från klaverets blecktungor trängde dock genom den tjocka
+aftonluften, förbi dörrposteringen och nådde barmhärtighetens tron vid
+köksspisen, ty Ida erinrade sig nu, att hon måste gå till brunnen efter
+dricksvatten åt professorn. Och Carlsson följde med, denna gång dock
+något osäker i kampen på ett fält, där han var alldeles främmande. För
+att förinta verkan av det trolska »locket» tog han Idas kopparflaska och
+viskade ömma ljud, i så smäktande och välljudande skala han kunde, liksom
+om han ville sätta ord till den förföriska musiken och neddraga solot
+till ett underordnat ackompanjemang, men just som de kommo till brunnen,
+hördes mosters rop oppe från stugan. Hon kallade på Carlsson, och i tonen
+hördes, att det var något angeläget. Först blev denne ond och tänkte inte
+svara, men då for den lede in i Norman och med skallande stämma gav han
+ljud:
+
+-- Här, moster! Han kommer straxt.
+
+Med tusentals tysta lyckönskningar till helvetet åt den falske spelmannen
+måste segraren slita sig ur kärlekens armar och lämna det halvvunna bytet
+åt den svagare, som endast hade ett öde att tacka för sin älskogslycka.
+
+Moster ropade än en gång, och med vresig stämma svarade Carlsson, att han
+kom allt vad han orkade.
+
+-- Vill Carlsson stiga in och ta en halv, tog gumman emot honom på
+farstukvisten, skyggande med handen över ögonen för att genomtränga den
+lätta sommarskymningen och se efter, om han kom ensam.
+
+Carlsson ville gärna eljes ta en halv, men i detta ögonblick önskade han
+allt kaffe och brännvin så långt han visste, men han kunde inte neka; och
+vid ackompanjemang av Normans Norrköpingska skarpskyttemarsch, som
+segerglad och hånande rullade upp nerifrån källängen, måste han in i
+stugan. Gumman var blidare än vanligt, och Carlsson fann henne äldre och
+fulare än vanligt; och ju artigare hon visade sig, desto tvärare blev
+han, vilket slutligen gjorde gumman nästan öm.
+
+-- Si, Carlsson, tog hon slutligen opp, medan hon hällde i kaffet, det är
+så att vi ska buda till slåttan i nästa vecka, och därför ville jag tala
+vid honom först, förståss.
+
+Här tystnade dragharmonikan mitt i trions smältande ackorder och Carlsson
+stelnade till och blev ouppmärksam, samt tuggade torrt fram några ord
+utan klang och utan strängt sammanhang:
+
+-- Jaha, jaså, ja, slåttan i nästa vecka!
+
+-- Och då ville jag, fortfor gumman, att Carlsson skulle om lördag ta
+Clara med sig och fara sta och bjuda; för jag ville också, att Carlsson
+skulle komma ut lite grann och se folk, och visa sig en smula, för det är
+alltid gott.
+
+-- Ja, si om lördag kan jag inte, svarade Carlsson tvärt, för då ska jag
+ju åt Dalarö för professorns.
+
+-- Nå, för en gång kunde ju Norman göra skjutsen, invände gumman och
+vände ryggen åt drängen för att slippa se hans min.
+
+I detsamma hördes dragklaveret frampressa några mjuka, av pauser avbrutna
+satser, som tycktes avlägsna sig och förtona ute i sommarnatten, där
+nattskärran redan spann på sin surrande rock.
+
+Carlsson svettades dödsvetten, slog i sig kaffebrännvinet, kände stenar
+på bröstet, töcken om huvet och en allmän svaghet i nerverna.
+
+-- Det kan inte Norman, utstötte han; Norman kan inte uträtta alla
+professorns affärder, och -- och -- han är inte betrodd.
+
+-- Ja, men jag har frågat professorn, klippte gumman av, och han sa, att
+han inte hade något om lördag.
+
+Det var förgjort för Carlsson; gumman hade spänt honom som en mus, och nu
+fanns inte ett hål att gå i mera.
+
+Och han hade sina sinnen ute på flera håll, så att han knappt kunde samla
+sig till ett motvärn. Detta såg gumman också, och hon tog sig därför
+till att knåda medan degen jäste.
+
+-- Hör nu, Carlsson, sa hon; han ska inte ta sig för när, om jag säger
+någonting åt en, för jag menar väl me'n.
+
+-- Moster kan gärna säga vad håken som helst, för nu är det mej egalt
+detsamma, bröt Carlsson ut, under det han hörde klaverets allt ömmare
+låtar försvagas längst bort i hagen.
+
+-- Jo, si, jag ville bara säga det, att Carlsson skulle liksom hålla sig
+för god att spela för flickorna, för det blir bara mackelmang till
+sistone; ja, jag vet, jag, och känner det; och det är välmening av mig,
+sir Carlsson. Sådana där stadsflickor ska alltid ha en tross med karlar
+efter sig, om det ska vara något, och så ska det fjäsas hit och så ska
+det fjollas dit; och går de i skogen med en, så går de i hagen med en
+ann, och så när det blir något på sne si, så tar de den som de tycker är
+golikast att kunna vräka't på. Så är det, si, likaväl.
+
+-- Ja, det ger jag hålen vad pojkarne ta sej te.
+
+-- Jaja, ta inte så illa opp, tröstade gumman, men si en karl som
+Carlsson skulle tänka på te att gifta sig, och då ska man inte gå och ha
+något drag med däjor och slikt, och här i skärgårn finns många rika
+flickor, ska jag säga honom, och är han klok sköter sina grejor väl, så
+kan han komma till sitt eget, förr än han tror, och därför ska Carlsson
+inte vara enveten, utan höra vad jag säger åt honom, när jag ber honom
+fara sta och buda till slåttan. Kom han ihåg, att jag inte skulle ha
+anmodat vem som helst att färdas för gårdens räkning, och jag lär nog få
+gossen över mig, men si det bryr jag mig inte om, för den jag håller mig
+till, den stöttar jag också, lita på det.
+
+Det började nu lugna i Carlssons sinne, och han anade något förmånligt i
+att så där få agera för gården; men han var ännu för retad att vilja byta
+sin låga mot något ovisst och han kände ett behov att få något handsöl
+först, innan han inlät sig på affären.
+
+-- Inte kan jag gå sta så här som jag är och inte har några snygga
+kläder, slängde han ut sin rev.
+
+-- Så farligt med kläderna är det väl inte, menade gumman, men skulle det
+så vara att det bara var det som felade, så kunde man väl finna någon
+råd.
+
+Längre ville inte Carlsson gå i den riktningen, men i dess ställe beslöt
+han växla ut det halvkvädna löftet mot ett annat och lyckades efter
+åtskilliga genkast få det därhän, att Norman, såsom oumbärlig vid liarnes
+slipning och höskakets reparation, skulle stanna hemma, medan Lotten
+gjorde Dalaröbudet.
+
+                  *       *       *       *       *
+
+Klockan är tre på morgonen en julidag i början av månaden. Det röker
+redan ur skorstenen, och kaffepannan är påsatt; hela huset är vaket och i
+rörelse och ute på backen står ett långt kaffebord dukat. Slåtterfolket,
+som kommit aftonen förut, har sovit på skullar och logloft, och tolv
+resliga skärkarlar i vita skjortärmar och halmhattar stå i grupper
+utanför stugan väpnade med liar och brynen. Där är Åvassan och
+Svinnockarn, gamla redan med av rodd kutiga ryggar; där är Aspön med
+sitt kämpaskägg, huvudet högre än de andra och med djupa, sorgsna blickar
+från ensamheten ute i havsbandet, från sorger utan namn och utan klagan;
+där är Fjällångarn, kantig och kringvriden ett halvslag som en martall
+ute på sista kobben; Fiversätraön, mager, utblåst, livlig och torr som
+ett kaffeskinn; Kvarnöarne, båtbyggare med rykte; Långviksskärarne, de
+första skälskyttarne, Arnöbonden med sina pojkar. Och omkring dem, mellan
+dem tassade flickorna i lintygsärmarne, med bröstdukar över barmen,
+klädda i ljusa bomullsklädningar och med schaletter på huvet; härvarne,
+nymålade i regnbågsfärger, hade de medfört själva, och de sågo mera ut
+som om de gingo till fest än till arbete. Gubbarne klappade dem med
+fingerknogarne i livet och sade förtroligheter, men pojkarne höllo sig så
+tidigt på morgonen på avstånd, avvaktande kvällen med dess skymning, dans
+och musik för att leka älskogslekar. Solen hade varit uppe en kvarts
+timme, men ännu ej hunnit över tallbackens toppar för att slicka daggen
+ur gräset; viken låg spegelblänk infattad i den nu blekgrönskande vassen,
+där de nykläckta andungarne hördes pipa mellan de gamla ändernas snatter;
+trutarne fiskade löjor därnere, seglande, stora, vingbreda, snövita som
+kyrkans gipsänglar; i källareken hade skatorna vaknat och skvallrade och
+schattrade om de många skjortärmarne de sett nere på stugbacken; göken
+guckade i hagen, brånande, rasande som om begärens tid vore på slutet,
+när han skulle få se första hösåten; kornknarren arpade och snarpade nere
+i rågåkern; men på backen sprang rackan och fägnade gamla bekanta, och
+skjortärmar och lintygsremsor blänkte i solskenet, sträckte sig över
+kaffebordet, där koppar och fat, glas och kannor skramlade under det
+trakteringen pågick.
+
+Gusten, eljes blyg, hade tagit värdskapet, och kännande sig trygg bland
+dessa sin fars gamla vänner, satte han Carlsson åt sidan, skötande
+brännvinsflaskan själv. Men denne hade redan anvärvat bekantskaper på sin
+bjudningsresa, gjorde sig hemmastadd som en äldre anhörig eller gäst och
+lät krusa sig. Med tio års försprång för Gusten och med ett utvuxet,
+manligt yttre hade han lätt att trycka ner denne, som ändå aldrig kunde
+bli annat än pojken inför de män, som varit dus med hans far.
+
+Emellertid var kaffet drucket, solen steg, och veteranerna satte sig i
+rörelse neråt storängen med liarne på axeln, följda av de unge och
+flickskaran.
+
+Gräset stod högt till låret och var tjockt som en fäll, så att Carlsson
+måste redogöra för den nya ängskötseln; hur han låtit röja ur löv och
+fjorårsgräs, jämna ut mullvadshögarne, så i frostfläckarne och vattna
+över med gödselsaften. Därpå anordnade han som en kapten sin trupp, gav
+hedersplatserna åt de gamla och förmögna och gick själv aldra sist, så
+att han ändå icke kom bort i hopen. Och så gick slaget fram: två dussin
+vita skjortärmar i en kil som höstflyttande svanor, med liarne häl i häl,
+och efter i spridd ordning, som en flock fisktärnor, nyckfullt kastande,
+slängande, men ändock hållande tillsammans, kommo flickorna med sina
+härvar, var och en följande sin slåtterkarl.
+
+Det susade om liarne och det daggiga gräset föll i knippor; och sida vid
+sida lågo alla sommarens blommor, som vågat sig ur skogen och hagen:
+prästkragar och gökmat, tjärblomster och horletta, Marie sänghalm,
+hundloka, ängsnejlikor, pukvete, musärter, pestilensrot, väpling och alla
+ängarnes gräs och halvgräs; och det doftade sött som honung och kryddor,
+och bien och humlor flydde i svärmar för den mördande skaran, mullvadarne
+kröpö ner i jordens innanmäten, när de hörde hur det brakade i deras
+bräckliga tak; snoken kilade skrämd ner i diket och slank in i ett hål
+som en skotända; men högt upp över slagfältet svängde sig ett par
+piplärkor, vars bo blivit trampat av ett klackjärn; och i eftertruppen
+trippade stararne plockande och pickande allehanda kräk, som kommit i det
+brännande solskenet.
+
+Första slaget var uttaget ända ut i åkerrenen och nu stannade kämparne,
+stödda på sina lieskaft, betraktande förödelsens verk, som de lämnat
+bakom sig, torkande svetten ur mössremmarne, och inläggande en ny
+snusvalk ur mässingsdosorna, medan flickorna skyndade sig komma upp i
+frontlinjen.
+
+Och så gick det löst igen, ut i det gröna blomsterhavet, som nu går i
+vattrade böljor av den växande morgonbrisen och än visar brokiga lysande
+färger, när blommornas styvare stjälkar och huven sticka upp genom det
+mjuka tåtelgräsets vågor, som böja sig undan för kåren, än breder sig
+jämn grön som en sjö i stiltje.
+
+Det är fest i luften och tävlan i arbetet, så att man heldre skulle stupa
+i solskottet än ställa lien ifrån sig. Carlsson har fått professorns Ida
+till sin räfserska, och som han går sist i slaget, kan han utan att
+blottställa vådorna, och på skryt, vända sig om för att kasta ett ord åt
+henne; men Norman har han under sträng bevakning snett framför sig, och
+så snart denne försöker slänga en betagen blick på sydosten, har han
+Carlssons lie i hälarne och ett mera ovänligt än välmenande varningsrop:
+-- Akta hasorna, du! efter sig.
+
+När klockan är åtta, ligger källängen som en nydrillad åker, slät som en
+hand och med gräset i långa strängar; nu beskådas verket och granskas
+slagen, och Rundqvist är den som faller för nämdens dom, efter som man
+kan se var han gått fram, för där syns det som älvdansar den ena utanför
+den andra, men Rundqvist försvarar sig med att han måste se på flickan
+som de givit honom, för det var inte i går han hade en flicka som sprang
+efter sig.
+
+Och nu hojtar Clara till frukost oppe på backen; brännvinsflaskan
+gnistrar i solen och svagdricksankarn är uppstucken; potatisgrytan ryker
+på hällen, strömmingen immar på faten, smöret är upplagt, brödet är
+skuret; suparne slås i och frukosten är i gång.
+
+Carlsson har fått beröm och är segersäll; Ida är honom också bevågen, och
+han uppvaktar henne med påfallande uppmärksamhet, men så är hon också
+dagens skönaste. Gumman, som springer ut och in med fat och tallrikar,
+stryker ofta förbi de båda, alltför ofta att ej bli bemärkt av Ida, men
+ej av Carlsson, förrän hon sticker honom sakta i ryggen med armbågen och
+viskar:
+
+-- Carlsson ska vara värd och hjälpa Gusten; han ska vara som hemma här!
+
+Carlsson har bara ögon och öron för Ida och svarar gumman med något
+skämtsamt. Men nu kommer Lina, professorns barnpiga, och påminner Ida att
+hon skall hem och städa. Och då blir det sorg och uppståndelse bland
+karlarne, men flickorna se lagom bedrövade ut.
+
+-- Vem ska nu ta opp åt mig, när jag ingen flicka har mera? utbrister
+Carlsson med låtsad förtvivlan, som skall dölja den verkliga harmen.
+
+-- Det får väl moster göra då? svarar Rundqvist, som påstods ha ögon i
+ryggen.
+
+-- Moster ska räfsa! ropa karlarne i korus. Moster ska ut och räfsa.
+
+Gumman slår ifrån sig med förklät:
+
+-- Herre Je', ska gamla gumman ut med flickorna! Nej, aldrig i livet,
+aldrig på tiden! Å, ni är tokiga!
+
+Men motståndet retar.
+
+-- Ta kärngen, han, viskar Rundqvist, under det Norman muntrar på, och
+Gusten blir mörk som en natt.
+
+Det fanns inte något val, och under stoj och skratt springer Carlsson in
+i stugan för att leta fram gummans egen härv, som ligger oppe på vinden
+någonstans; och gumman efter skrikande:
+
+-- Nej, för Guds skull, han får inte gå och riva i mina saker däroppe!
+Och så försvinna de båda två, under högljudda och bitande anmärkningar av
+de kvarvarande.
+
+-- Jag tycker, faller slutligen Rundqvist in i tystnaden som uppstått.
+Jag tycker de dröjer bra länge! Gå och se efter, Norman, vad som hänt!
+
+Stormande bifall uppmuntrar den ärelystne att dra på vidare:
+
+-- Vad kan de göra däroppe, månn tro? Nej, det här går aldrig an; jag
+blir rakt orolig, vet någon människa!
+
+Gusten blev dunkelblå om läpparne, som han tvang till ett skratt för att
+vara med de andra.
+
+-- Gud förlåte mina synder, tog Rundqvist om på samma ton, men nu står
+jag inte ut längre, utan jag får lov att gå och se efter vad de ha för
+sig.
+
+I detsamma kommer Carlsson med gumman ut i förstudörren och medför den
+sökta härven. Det är en grann en, målad med två hjärtan och _anno 1852_
+och var en gång den gamlas fästmöhärv, som Floden i världen själv hade
+gjort och som hade ärter inne i skaftknappen, som skallrade, när man
+rörde på henne. Minnet av det förflutnas fröjder synes ha satt gummans
+friska sinne i en munter stämning, och utan ett spår av sjuklig
+känslosamhet visade hon på årtalet och sade:
+
+-- Det var inte i går, det, som Floden gjorde härven...
+
+-- Och du klev i brudsäng, moster, inföll Svinnockarn.
+
+-- Kan väl kliva en gång till, mente Åvassan.
+
+-- Sex veckors grisar och två års änkor kan man aldrig tro, brydde
+Fjällångarn.
+
+-- Ju torrare sköre, ju eldfängdare, brassade Fiversätraön på.
+
+Och var och en kastade sin pinne på elden, men gumman bara myste och slog
+ifrån sig, höll god min och skämtade med, för att det inte var värt att
+bli ond.
+
+Så bar det av ner i myrängen, där starr och fräken stod som furuskog och
+vattnet gick opp på stövelskaften på karlarne. Men flickorna togo av
+strumpor och skor och hängde på gärdsgården.
+
+Och gumman räfsade och gick på, så hon var efter Carlsson före de andra;
+månget skämtord föll på de unga tu, som de kallades.
+
+Så blev det middag och så blev det afton. Spelmannen hade kommit med sin
+fiol, logen var röjd och sopad och de värsta kvistarne voro kittade med
+beck. Och när soln gick ner, började dansen.
+
+Carlsson öppnade den med Ida, som hade svart klädning urringad i fyrkant,
+med vitt krås och Maria-Stuartskrage, så att hon stod fram som en avundad
+dam bland bondflickorna, väckte de gamles fruktan och köld, men pojkarnes
+åtrå.
+
+Carlsson kunde ensam nya valsen, och därför tog Ida honom gärna, gång på
+gång, sedan ett försök till trestegsvals med Norman misslyckats, varpå
+denne, slagen ur brädet, tog sig för det orådet att tillgripa
+dragharmonikan, både att utgjuta sina hjärtekval och försöka en sista
+limsticka att fånga den granna och ostadiga fågeln, som han trott sig ha
+i handen för några veckor sen, men som straxt igen satt på taket och
+munnades med en annan. Carlsson fann emellertid ackompanjemanget
+obehövligt, när han enkom tingat en riktig spelman, och den tungbröstade
+harmonikan drog verkligen inte jämt med den lättfotade fiolen, utan
+störde takten och bragte oordning i dansen. Lockad av ett gott tillfälle
+att få knorva till rivalen, helst allmänna meningen om dragklaverets
+otjänlighet tycktes vara väl beredd, tog Carlsson munnen full och skrek
+mitt över logen till den i ett hörn inkrupne olycklige älskaren:
+
+-- Höllu! sätt lås för lädersäcken, du, och gå ut på backen och pina
+vädret ur dig, om du är klöverstinn.
+
+Allmänna meningen föll tung på syndaren i ett gillande grin, men Norman
+hade fått några supar i huvet, och Idas krås hade trollat fram oanade
+krafter, så att han fann sig ohågad ge tappt vid utmaningen.
+
+-- Höllu! härmade han Carlsson, som oförvarandes släppt lös sitt
+modersmål, vilket alltid hade en löjlig verkan på uppsvenskarne. Kum ut
+på backen, du, så ska jag ta lopporna ur svinpälsen på dig!
+
+Carlsson fann ännu icke ställningen så hotande, att man behövde gå till
+nävarne, och höll sig ännu på munhuggningens oskyldigare område.
+
+-- Va ä det för ena markvadiga svin, som ha loppor i pälsen?
+
+-- Det är väl varmlandssvin, kan jag tro! svarade Norman.
+
+Det stack nationaläran, och letande ännu i sista stund efter ett
+oåtkomligt dråpord, gick han rakt på fienden, tog honom i västen och röck
+honom ut på backen.
+
+Flickorna ställde opp sig i dörröppningen att åskåda drabbningen, och det
+föll ingen in att söka gå emellan.
+
+Norman var liten och satt, men Carlsson var grövre och utvuxen. I ett
+kastade han av sig rocken, som han var rädd om, och kämparne brasade i
+hop; Norman med huvudet förut, som han lärt av lotspojkarne; men Carlsson
+tog i honom, måttade en ful spark åt skrevet, och som en upprullad
+igelkott föll Norman på dynghögen.
+
+-- Rallbuse! skrek han, urståndsatt att försvara sig med nävarne längre.
+
+Carlsson skummade, och letande förgäves efter tillmälen, satte han knät
+på bröstet och kindpustade den slagne, som spottade och bet omkring sig,
+men slutligen fick en näve strö för munnen.
+
+-- Nu ska jag skura truten ren på dig! och med halmtappen tagen ur
+dyngstacken gnuggade han den slagne, så att näsan gick i blod. Men detta
+öppnade munnen på den av ilska fräsande Norman, och nu slungade han hela
+sitt förråd av glåpord i ansiktet på segraren, som ändå inte kunde binda
+den besegrades tunga.
+
+Musiken hade tystnat, dansen upphört och åskådarne gjort sina
+anmärkningar över ord- och nävstridens kastningar, vilken de åhört och
+beskådat med samma likgiltiga intresse som en slakt eller en danslek,
+ehuru likväl de gamla funnit Carlssons angrepp mindre regelrätt enligt
+gammal slagsmålssed. Men plötsligt hördes ett skrik, som sprängde hopen
+och röck alla ur feststämningen:
+
+-- Han drar kniv! skrek någon, man kunde inte urskilja vem.
+
+-- Kniv! svarades i hopen. Inga knivar! Bort med kniven!
+
+Och kämparne omringades; Norman, som lyckats få upp sin fällkniv,
+avväpnades och ställdes på fötter, sedan Carlsson ryckts lös ifrån
+honom.
+
+-- Ni ska slåss, gossar, men inte knivas, avslutade gamle Svinnockarn
+drabbningen.
+
+Carlsson tog på sig rocken och knäppte den om sin sönderrivna väst, men
+Norman gick med ena skjortärmen hängande som en trasa ner åt benet.
+Tilltygad i ansiktet, smutsig, blodig, fann han för gott avlägsna sig
+bakom knuten för att icke behöva visa sitt nederlag för flickorna.
+
+Med segrarens och den starkares glada tillförsikt uppträdde Carlsson
+igen på dansbanan, och efter att ha fått en sup, återknöt han leken med
+Ida, som mottog honom med värme och nästan beundran.
+
+Dansen gick an som ett tröskverk och skymningen hade fallit; brännvinet
+gick lag på lag och uppmärksamheten blev mindre livlig på nästans görande
+och låtande. Därför kunde Carlsson komma ut med Ida ur logen och uppnå
+hagledet utan att ådraga sig någons näsvisa frågor, men just när flickan
+kommit över stättan och Carlsson stod på gärdesgården, hörde han gummans
+röst genom halvmörkret utan att kunna se någon:
+
+-- Carlsson! Är Carlsson där! Kom han och dansa en dans med räfserskan.
+
+Men Carlsson svarade inte, utan slank ner och in i hagen tyst som en
+räv.
+
+Gumman hade dock sett honom och till på köpet Idas vita näsduk, som hon
+knutit om livet för att skydda klädningen för svettiga händer. När hon
+ropat en gång till utan svar, gick hon efter, kom över stättan och in i
+hagen. Droget låg under hasselbuskarna i fullt mörker och hon såg endast
+något vitt, som drunknade i det svarta och slutligen sjönk till botten av
+den långa tunneln. Hon ville springa efter, men i detsamma hördes nya
+röster vid stättan, en grövre och en mera klingande, men båda dämpade
+och, när de kommo närmare, viskande. Gusten och Clara klevo över
+gärdsgården, som knakade under gossens något osäkra steg, och lyftad på
+två starka armar hoppade Clara ner. Gumman gömde sig i buskarne, medan de
+arm om liv tågade förbi, dansande fram halvsjungande, kyssande, så som
+hon också en gång dansat, sjungit och kyssts. Än en gång knakade det i
+stättan och flöjande som en stut kom Kvarnöpojken med Fjällångsflickan,
+och just när hon stod högst uppe på gärdsgården, röd i hyn av dansen och
+med ett övergivet löje, som visade alla de vita tänderna, satte hon de
+höjda armarne i kors bakom nacken, som om hon ville falla, och med ett
+lössläppt flåsande skratt och spärrade näsborrar kastade hon sig handlöst
+ner i armarne på gossen, som tog emot henne med en lång kyss och bar
+henne in i mörkret.
+
+Den gamla stod bakom hasselbusken och såg par om par komma, gå, komma
+igen, som i hennes ungdom, och gammal eld slog upp, gömd under två års
+aska.
+
+Under tiden hade fiolen så småningom tystnat, det var över midnatt och
+morgonrodnaden stod redan svag borta över skogen i norr; sorlet från
+logen blev mera däst och några enstaka hurrarop ute från ängen angåvo,
+att danssällskapet skingrat sig, att hemfärden förestod för
+slåtterfolket. Hon måste fram och säga adjö. När hon kom ut i droget, där
+mörkret börjat förtunnas, så att lövets grönska kunde skönjas, fick hon
+se Carlsson och Ida komma längst opp i brinken, hand i hand, som om de
+skulle kasta sig in i en polska. Skamsen att bli träffad här i »gröna
+gången» vände hon och skyndade över stättan för att hinna hem, innan
+folket hade givit sig av. Men på andra sidan stättan stod Rundqvist och
+slog ihop händerna, när han fick se gumman, som gömde ansiktet i förklät
+för att icke visa att hon skämdes:
+
+-- Nej, Herre Jemine, har moster också varit i hagen? Å, jag säger det;
+ja si de gamla är då inte att lita på mer än...
+
+Hon hörde inte mer, utan halvsprang uppåt stugan där man letat henne och
+där hon nu mottogs med ihållande hurrarop, handskakningar, tack för god
+fägnad och adjö.
+
+Och när allt blivit tyst igen och rymmarne blivit framhojtade ur hagar
+och ängar, dock utan att anträffas alla, gick den gamla till sängs, men
+låg länge vaken och lyssnade, om hon skulle få höra Carlsson gå opp för
+kammartrappan.
+
+
+
+
+FJÄRDE KAPITLET.
+
+Det bullrar till bröllop och käringen blir
+tagen för guldet.
+
+
+Höet var under tak, råg och vete bärgade; sommaren var till ända och den
+hade varit god.
+
+-- Han har lycka, den hålen! sade Gusten om Carlsson, vilken man icke
+utan en del orsaker tillskrev det ökade välståndet.
+
+Strömmingen hade kommit och alla karlarne utom Carlsson voro ute vid
+skäret, när professorns familj skulle resa in till operans öppnande.
+
+Carlsson hade också åtagit sig packningen och gick med blyertspennan
+bakom örat hela dagen; drack öl på köksbordet, på salsskänken, på
+farstukvistbänken. Här fick han en kasserad halmhatt, där ett par
+utgångna segelskor, en pipa, ett munstycke, orökta cigarrer, tomlådor och
+tombuteljer, metspön och Liebigsburkar, korkar, segelgarn, spik, allt som
+ej kunde medföras eller ansågs obehövligt; det föll så många smulor från
+den rikes bord och man kände allmänt, att man komme att sakna de
+avresande, från Carlsson, som skulle gå miste om sin käresta, ner till
+hönsen och grisarne, som icke längre fingo söndagsmat från herrskapets
+kök. Minst bitter var sorgen för de övergivna Clara och Lotten, som
+oaktat de vid uppbärningen av mjölken fått så mången god kaffetår,
+likväl kände, att deras vår skulle komma igen, bara hösten avlägsnade de
+svåra medtävlerskorna på kärleksmarknaden.
+
+Om eftermiddagen, när ångbåten kom och lade till för att hämta
+herrskapet, var det stor uppståndelse på ön, ty aldrig hade en ångbåt
+lagt till där förr. Carlsson anförde landstigningen och kommenderade och
+orerade, under det ångaren sökte komma in till bryggan. Men här hade han
+givit sig ut på en is, som ej kunde bära honom, alldenstund sjöväsendet
+var honom främmande; och just i det stolta ögonblicket, då linan kastades
+och han i Idas och herrskapets åsyn skulle visa sin kunnighet, fick han
+ett helt fång kabel oppifrån nerfallande på hjässan, så att mössan slogs
+av och föll i sjön; i samma ögonblick skulle han hålla an trossen och
+gripa mössan i flykten, men fick foten i en bukt, gjorde några danssteg
+och föll under en skur av ovett från kaptenen och en salva hånskratt från
+backgastarne. Ida vände sig bort, ond över sin hjältes drumliga
+uppträdande och gråtfärdig av skam på hans vägnar. Med ett kort adjö
+lämnade hon honom slutligen vid landgången, och när han ville behålla
+hennes hand och språka om nästa sommar, om brevskrivning och adress,
+röcks landgången undan hans fötter, så att han vickade framåt och fick
+den våta mössan bak i nacken, samtidigt med att styrmannen röt åt honom
+uppifrån kommandobryggan:
+
+-- Får du loss ändan någongång, du?
+
+En ny skur av sårande tillmälen haglade över den olycklige älskaren,
+innan han fick loss trossen. Ångbåten backade neråt sundet, och som en
+hund, vars herre reser bort, sprang Carlsson i stranden, hoppande på
+stenar, snavande på rötter, för att hinna ut på udden, där han hade sin
+bössa gömd bakom en albuske, för att kunna ge salut. Men han måtte ha
+klivit med rasande ben ur sängen, ty just när ångbåten gick förbi och han
+med bössan lyftad i luften skulle fyra av, klickade skottet. Kastande
+bössan i gräset tog han upp sin näsduk och viftade, sprang i stranden och
+svängde sin blåa bomullsnäsduk, hurrade och flåsade, men ingen svarade
+från båten; icke en hand lyftes, inte en näsduk rördes. Ida var
+försvunnen! Men oförbrännelig, rasande, sprang han över kullerstenar,
+hoppade i vattnet, rusade genom albuskar, kom till en gärdsgård och
+flöjde halvt igenom den, så han rev sig på störarne; och slutligen, just
+som båten skulle försvinna bakom udden, stötte han på en vassvik; utan
+betänkande sprang han i vattnet, svängde än en gång sin näsduk,
+utstötande ett sista förtvivlat hurra. Ångbåtens akter kröp bakom
+tallarne och han såg professorns hatt viftande till avsked löpa undan in
+i skogsudden släpande efter sig den blågula flaggen med posthornet, som
+än en gång glimtade mellan alarne; och så var allt försvunnet utom den
+långa svarta röken, som låg efter vattnet som ett sorgflor och gjorde
+luften mörk.
+
+Carlsson plumsade i land och gick steg för steg tillbaka till sin bössa.
+Han tittade på henne med onda blickar, som han skulle sett på en annan,
+som svikit honom; skakade på pannan, satte på ny knallhatt och fyrade
+av.
+
+Därpå kom han tillbaka till bryggan. Han såg hela upptåget igen; hur han
+dansat som en pajas på broplankorna lik en annan marknadskasper, hörde
+skrattet och ovettet, erinrade Idas kalla, förlägna blickar och handtag;
+kände ännu oset av stenkolsröken och maskintalgen, stekflottet från
+kökskabinen och oljefärgen från bordläggningen. Ångbåten hade kommit hit
+ut i hans blivande rike och medfört stadsmänskor, som föraktade honom,
+som i ett ögonblick störtade honom från hans stege, på vars pinnar han
+redan klättrat ett gott stycke, och -- här klack det i halsgropen -- fört
+bort hans sommarlycka och sommarglädje. Han tittade en stund ner i
+vattnet, som hjulskovlarne rört upp till en enda sörp, på vars yta
+utsläppt sot låg i flockar och oljan i speglar, flammande i
+regnbågsfärger som en gammal fönsterruta; all möjlig smuts hade odjuret
+hunnit lämna ur sig på en liten stund och solka det klara gröna vattnet;
+ölkorkar, äggskal, citronskinn, cigarrstumpar, brända strykstickor,
+papperslappar, som löjor och agn lekte med; det var som hela stadens
+rännsten kommit ut och hävt ur sig ovett och avskräden på en gång.
+
+Det vart honom kusligt ett ögonblick, och han tänkte på, att om han
+allvarsamt ville vinna sin käresta, så måste han in dit, måste in i
+gränderna och rännstenarne, där den höga dagspenningen och den fina
+rocken, gaslyktorna och bodfönstren, flickan med krås, manschetter och
+knäppkängor, allt som lockade, fanns. Men han hatade staden också, där
+han var den siste, där hans tungomål inbragte grin, hans grova hand icke
+kunde göra finarbete och där hans mångahanda insikter icke kunde kasta
+av. Och ändå måste han tänka på det, för Ida hade sagt, att hon aldrig
+ville gifta sig med en bonddräng, och bonde kunde han icke bli! Kunde han
+inte?
+
+Det kårade på sundet och en sval vind, som ökade alltmer, rörde opp
+vattnet, som började plaska mot bropålarne, sopade undan sotet och
+klarade upp den blanka aftonhimlen. Alarnes sus, vågornas pjattrande,
+båtarnes huggande ryckte opp honom, och med bössan över axeln vandrade
+han hemåt.
+
+Vägen gick under hasslarne uppöver en bergknalle och över den hängde ännu
+en högre gråstensvägg bevuxen med tallar och som han aldrig besökt.
+
+Lockad av nyfikenhet klättrade han upp mellan ormbunkar och hallonsnår
+och stod snart uppe på en gråstenshäll, på vilken ett sjömärke var
+upprest. I solnedgång låg ön nedanför utbredd i en enda rundblick, med
+skogar, åkrar, ängar, stugor; och utanför holmar, kobbar, skär, ända ut
+till havs. Det var ett stort stycke av den sköna jorden, och vattnet,
+träden, stenarne, allt kunde bli hans, om han ville räcka ut handen, den
+ena bara, och dra tillbaks den andra, som sträckte sig efter fåfänga och
+fattigdom. Det behövde ingen frestare stå bredvid och tigga om knäfall
+inför denna tavla, rosenfärgad av en sjunkande sols trolska strålar; där
+blåa vatten, gröna skogar, gula åkrar, röda stugor blandade till en
+regnbåge, som skulle dårat mindre skarpa förstånd än en bonddrängs.
+
+Retad av den trolösas avsiktliga försumlighet, då hon på fem minuter
+kunnat glömma det sista lilla löftet att vifta avsked åt honom, sårad,
+som om han fått smaka käppen, av de övermodiga stadslurkarnes glåpord,
+betagen vid åsynen av den feta jorden, de fiskrika vattnen, de varma
+stugorna, fattade han sitt beslut -- att gå hem, göra ett sista försök
+eller två med att pröva det falska hjärtat, som kanske glömt honom redan
+-- och sedan ta för sig vad tagas kunde utan att stjäla.
+
+                  *       *       *       *       *
+
+När han kom hem på backen och såg storstugan öde, gardinerna nere, halm
+och tomlådor skräpa utanför, så slog det klunk i halsen, som om han
+sväljt äppelbitar på tvärn, och efter att ha hopsamlat sina minnen av de
+flyttande sommargästerna i en säck, smet han så ljudlöst som möjligt upp
+på sin kammare. Sedan han gömt sina skatter under sängen, satte han sig
+vid skrivbordet, tog fram papper och penna och gjorde sig i ordning att
+skriva brev. Första sidan skvalade ut i en enda bred ordström dels ur
+egen fatabur, dels ur Afzelii sagohävder och Svenska folkvisor, som han
+läst hos en inspektor i Värmland och som hade gjort starkt intryck på
+honom:
+
+»Kära älskade Vän!» -- började han -- »Ensam sitter jag nu på min lella
+kammare och less alldeles vådligt efter Ida; nog minns jag som igår när
+Ida kum ut hit, det var när som vi sådde vårrågen och göken lullade i
+stuthagen, och nu är det höst, så gossarne är ute efter strömmingen till
+skäret; jag skulle inte så mycket fråga efter det, om inte Ida hade rest
+sin väg och inte ville hälsa efter sig från ångbåten, som professorn var
+så innerligt snäll och gjorde från atterdäcket, när som han kom i uddan;
+det är tomt som ett hål efter Ida i kväller och det våller mest av allt
+att sorgen är tong. Då om sistens på slåtterdansen minns Ida vad Ida
+lovade, jag minns det nog som om jag skrivit opp det, men jag är också i
+stånd _att hålla_ vad jag lovar, som inte _alla_ är i stånd till, men det
+är detsamma det och jag frågar inte så noga efter hur mänskorna är mot
+mig, men den jag håller åv, den glömmer jag inte, det ska jag säga.»
+
+Saknadens sorg hade nu lagt sig, och bitterheten stack fram; så kom
+fruktan för okända rivaler, för stadens frestelser och Berns salong, och
+i känslan av sin egen oförmåga att förebygga befarade syndafall, grep han
+ett grepp i de ädlare känslorna, och strax sprutade gamla minnen från
+kolportörstiden fram. Han blev högstämd, sträng, sedlig och en straffande
+hämnare, genom vars mun en Annan (med stor bokstav!) talade:
+
+»När jag tänker hur Ida nu går ensam i den villande stan och icke mer har
+en stödjande hand, som kan vända faran och frestelsen från Ida, när jag
+tänker på alla de syndfulla tillfällen till fall och fördärv, som göra
+vägen bred och foten lätt, så känner jag ett stygn i mitt hjärta, jag
+känner det som om jag gjort orätt inför Gud och människor att jag lämnat
+Ida i syndens garn, jag ville varit som en far för Ida och Ida skulle ha
+tryggat sig till gamle Carlsson som till en rektig far» -- -- --
+
+Vid orden »far» och »gamle Carlsson» blev han mycket vek och erinrade sig
+sista begravningen han övervarit.
+
+»-- en far som alltid har överseende och förlåtelse i hjärtat och på
+läpparne, vem vet hur länge gamle Carlsson (han älskade redan ordet!) får
+vandra här, vem har sett om ej hans dagars tal äro räknade såsom
+vattendropparne i sjön eller stjärnorna i luften, kanske innan man vet
+ordet av ligger han som torrt hö, och då skall kanske _någon_ vilja gräva
+honom upp ur mullen som nu inte tror det, men vi ska hoppas och bedja att
+han får leva ännu den dag, då blomstren gått ut på marken och turturduvan
+låter höra sig i vårt land; då är det en ljuvlig tid för _mången_ som nu
+klagar och suckar och med psalmisten ville sjonga -- -- --»
+
+Här hade han glömt bort vad psalmisten sjöng och måste upp och leta efter
+testamentet i sin kista. Men det var över hundra psalmer att välja på,
+och Clara ropade redan till kvällsmat, så att han måste ta i högen, och
+så tog han:
+
+»De boningar i öknen äro ock feta, så att de drypa; och högarne äro allt
+omkring lustiga; hjordmarken är full med får, och dalarne stå tjockt med
+säd, så att man glades därvid och sjunger.»
+
+När han läst igenom det, fann han en lycklig anspelning på lantlivets
+företräden för stadslivet, och som det var den ömma punkten, beslöt han
+icke vidröra den mer, utan låta halvkväden visa tala för sig själv.
+
+Därpå funderade han över vad han skulle skriva mer; kände sig hungrig och
+trött och kunde icke dölja för sig, att när allt kom omkring, det var
+detsamma vad han skrev, för Ida var nog borta ändå, hon, innan våren
+kom.
+
+Därför undertecknade han sig »Innerligt trofastne och tillgivnaste» och
+gick ner i köket att äta kväll. Det hade blivit mörkt och tagit till att
+blåsa. Orolig kom gumman och satte sig vid bordet, där Carlsson ensam
+hade slagit sig ner och tänt ett talgljus. Flickorna gingo tysta och
+avvaktande från spisen till bordet.
+
+-- Carlsson ska ha en sup brännvin i kväll, sade gumman; jag ser, att han
+behöver det.
+
+-- Åja, det var jämt sjå att få ombord sakerna, svarade Carlsson.
+
+-- En får väl vila nu, menade gumman och gick efter timglaset. Men det
+var en faslig att blåsa i denna kväll, och på osten går han också; få se,
+hur gossarna ska reda sig med skötarne i natt.
+
+-- Ja, si det kan jag inte hjälpa; vädret rår jag inte på, bet Carlsson
+av. Men i nästa vecka ska det få bli vackert, för då tänker jag segla med
+sumpen in till stan för att själv tala med fiskköparn.
+
+-- Såå, ämnar Carlsson det?
+
+-- Ja, jag tycker, att pojkarne inte får pris på fisken, och något fel är
+det väl någonstans, var det nu sitter.
+
+Gumman plockade på bordet och tänkte nog det var annat ärende till stan
+än fisken.
+
+-- Hm! sa hon, Carlsson är väl så artig och hälsar på professorn då?
+
+-- Jo, det gör jag nog, om jag får tid, för han har ändå glömt en
+buteljkorg här...
+
+-- Fasligt hyggliga människor var det i alla fall... Vill inte Carlsson
+ta en halv?
+
+-- Tack så mycket, moster! -- Ja, det var rart folk, och jag tror nog de
+kommer igen -- efter vad jag kunde höra på Ida åtminstone.
+
+Det var med ett stort nöje han uttalade namnet, och han inlade i detsamma
+hela sin överlägsenhet. Gumman kände också sin underlägsenhet, sitt
+ohjälpliga undertag, och det steg en glöd upp på kinderna och en brand i
+ögonen.
+
+-- Jag trodde det var slut mellan honom och Ida, halvviskade den gamla.
+
+-- Nee vars, det är långt kvar ännu, svarade Carlsson, som mycket väl
+kände, hur han halade in sin rev och att något satt på kroken.
+
+-- Ska ni gifta er då?
+
+-- Måtte väl det, när tider blir; men jag ska väl höra mig åt om någon
+kondischion först.
+
+Det röck i den gamlas fårade ansikte och den magra handen plockade och
+plockade som en febersjuks på ett lakan.
+
+-- Han tänker gå ifrån oss då? vågade hon fram med darrande, torkad
+stämma.
+
+-- Någon gång ska jag väl därhän, svarte Carlsson, förr eller senare ska
+man ha sitt eget, och släpa ut sig åt andra gör man inte gärna för inte.
+
+Clara hade kommit fram med mjölgröten, och Carlsson fick ett hastigt
+begär att skalkas med henne.
+
+-- Nå, Clara, är ni inte mörkrädda att ligga ensamma i natt, när gossarne
+är borta? Kanske ni vill att jag skall komma ner och hålla er sällskap?
+
+-- Å, det behövs inte alls! svarte Clara.
+
+Det blev ett ögonblicks tystnad i köket. Man hörde utifrån, hur stormen
+rusade genom skogen, röck lövet av björkarne, skakade gärdsgårdarne,
+riste flöjlar och takskägg. Ibland kom en vindstöt tryckande genom
+skorsten och blåste eld och rök ut ifrån spiskappan, så att Lotten fick
+hålla hand för ögon och mun. Och när vinden ett ögonblick höll undan,
+hörde man fjärden dunka mot östra udden. Plötsligen gav rackan hals ute
+på backen och skallet avlägsnade sig, som om hunden sprungit någon till
+mötes hälsande eller hotande.
+
+-- Gå och se efter, vem det kan vara, så är han snäll, sade gumman till
+Carlsson, som genast steg upp.
+
+Kommen ut i dörren, såg han endast ett mörker så tjockt, att det kunde
+skäras med kniv, och vinden tog emot honom med en pust, så att håret stod
+som ärtris kring huvet. Han lockade på hunden, men skallet gick redan
+långt borta i källängen och lät numera muntert igenkännande.
+
+-- Det kommer främmande så här dags, sade han till gumman, som ställde
+sig i dörren, vem kan det vara? Jag ska väl gå och se efter. Hör, Clara,
+tänd lyktan och ge mig min mössa!
+
+Han fick lyktan och stretade emot blåsten ut i ängen, följde skallet och
+kom in i talldungen, som skilde ängen från stranden. Skallet hade
+tystnat, men mellan de susande och knakande furorna hörde han steg av
+klackjärn mot bergshällen, brakande grenar, som knäcktes av någon, som
+letade sig väg, plums i vattpussar, svordomar svarande på hundens
+vinslande.
+
+-- Hej! vem är där? ropade han.
+
+-- Pastorn! svarade en rostig stämma, och i detsamma såg Carlsson en
+kvast av eldgnistor, som slogs av ett klackjärn mot en kullersten, och ur
+ett snår ramlade från bergknallen en liten inpälsad, bredlagd man med ett
+grovt, väderbitet ansikte inramat i ett par vilda grå kindskägg och livat
+av små vassa ögon under bryn som av väggmossa.
+
+-- Det var ena helvetes vägar ni har här på ön! grälade han till
+hälsning.
+
+-- Nå Herre Jessus, är det pastorn, som är ute i detta hundväder!
+besvarade Carlsson aktningsfullt sin själasörjares välkomstförbannelser.
+Men var är ökan då!
+
+-- Det är sumpen, vet ja, och den har Robert fått i hamn. Låt oss komma
+under tak bara, för det blåser mitt igenom kroppen i denna afton. Så,
+marsch på bara!
+
+Carlsson gick före med lyktan och pastorn efter, följd av rackan, som
+gjorde små kast in i buskarne för att lukta efter en orre, som nyss
+lyftat och räddat sig inåt mossen.
+
+Gumman hade gått lyktskenet till mötes ut på backen, och när hon kände
+igen pastorn, blev hon glad och bad honom vara välkommen.
+
+Han var på resa med fisk till stan och hade fått stormen över sig, så att
+han måste ta i land över natten; svor och bannade att han inte kunde
+komma in i tid och bli av med sin fisk, nu då »alla djävlar var ute och
+klådde efter vart levande liv som gick i vatten».
+
+Gumman ville föra honom in i stugan, men han gick rakt in i köket och
+föredrog spiselden, där han kunde bli torr. Värmen och ljuset tycktes
+emellertid bekomma pastorn mindre väl, ty han grinade illa med ögonen,
+som om han ville morgna sig, under det han drog av sig de våta
+smorläderstövlarna. Carlsson hjälpte honom under tiden av med en gammal
+gröngrå bojkavaj, fordrad med fårskinn, och snart satt prästen i en
+stortröja av ull och i strumplästen framför bordshörnet, som gumman röjt
+av och dukat med kaffegrejor.
+
+Den, som icke känt pastor Nordström, skulle aldrig ha gissat, att denne
+skärkarl beklädde ett andligt ämbete; så hade trettio års själavård ute i
+skären förvandlat den fordom ganska fina kapellpredikanten, när han kom
+ordinerad från Uppsala. Ytterst knapp lön hade nödgat honom ta sin
+bärgning ur sjön och jorden, och där ej dessa räckte, måste han vädja
+till sina församlingsboars goda vilja, vilken han genom ett sällskapligt
+sätt, lämpat efter omgivningen, måste hålla vid liv. Men den goda viljan
+visade sig mest i kaffehalvor och trakteringar, som måste förtäras på
+stället och sålunda icke kunde öka prästgårdens välstånd, men snarare
+inverka ofördelaktigt på förmånstagarens fysiska och moraliska tillstånd.
+Som dessutom skärkarlarne, vare sig av dyra erfarenheter om huru i sjönöd
+Gud endast hjälpte den, som hjälpte sig själv, eller av en inneboende
+oförmåga att sätta en stark påkommen ostlig vind i sammanhang med
+Augsburgiska bekännelsen, icke kunde få något ut av det lilla
+träkapellet, som de låtit bygga, så blev kyrkogången, vilken ofta även
+motarbetades av de långa rodderna eller rent av hindrades av ogunstiga
+vindar, mera ett slags folkmarknad, där man träffade bekanta, gjorde opp
+affärer och hörde kungörelser, och pastorn den enda lokala myndighet, med
+vilken man kom i beröring, helst länsmannen bodde långt opp i land och
+aldrig åkallades i rättssaker, vilka man och man emellan gjordes upp med
+några danska skallar eller ett halvstop brännvin.
+
+Pastorn hade nu, som sagt, givit sig ut på stadsresa med sumpen, för att
+sälja fisk, den han själv tagit ur sjön, och efter att ha råkat ut för
+storm blivit vinddriven. Med bössan väl stuvad i ett nötlädersfodral och
+matsäck och handbok i en skälskinnsväska, våt och ruskig, hade han
+kommit i ljus och värme och, sedan han gnuggat ögonen, fått plats vid
+kaffebordet. Inte ett spår av latin och grekiska kunde mera ses i denna
+från spiselden och två talgljus upplysta skepnad, en korsning av bonde
+och sjöman. Den förr vita handen, som vänt bokblad i hela sin ungdom, var
+brun och barkig med gula leverfläckar av saltvatten och solbränna, hård
+och valkig av åror, skot och rorkult; naglarne voro halvätna,
+svartkantade av beröring med jord och redskap; öronens musslor igenväxta
+med hår och borrade med blyringar för fluss och flytningar; från
+ulltröjans påsydda skinnficka hängde en hårslinga som bar en urnyckel av
+någon gul metall med en karniol i; de våta ullstrumporna hade hål för
+stortån, som fötternas slingrande rörelser under bordet tycktes oavbrutet
+vilja skyla; tröjan var gulbrun under armarne av svett och byxhjulpen
+stod på glänt av brist på tillräckligt med knappar.
+
+Han tog upp en rotpipa ur byxfickan, och under allmän aktningsfull
+tystnad knackade han den mot bordskanten, så att en liten mullvadshög med
+aska och sur tobak lade sig på golvet. Men handen var osäker och
+stoppningen gick icke regelrätt, alltför omständligt för att icke väcka
+oro.
+
+-- Hur är det med pastorn i kväll; han är inte riktigt rask, tror jag?
+kom gumman emellan.
+
+Pastorn lyfte det nerfallna huvet, såg sig omkring uppåt takbjälkarne,
+som om han letat efter den talande.
+
+-- Jag? sade han, och stoppade en nypa tobak på utsidan av pipskallen.
+Därpå ruskade han på huvet, som om han ville vara i fred, och försjönk i
+svårmodiga tankar utan bestämd form.
+
+Carlsson, som såg hur det stod till, viskade åt gumman:
+
+-- Han är inte nykt! Och anseende sig böra inskrida, tog han kaffepannan
+och slog upp i pastorns kopp, ställde brännvinsflaskan bredvid och med en
+bugning bjöd honom att hålla till godo.
+
+Med en förkrossande blick lyfte den gamle sitt gråa huvud, som om han
+ville skrämma slag på Carlsson, och skjutande koppen ifrån sig med
+vämjelse, spottade han ut:
+
+-- Är du hemma här, du, dräng? Och därpå vände han sig till gumman:
+
+-- Ge mig en kopp kaffe, madam Flod!
+
+Och så försjönk han en stund i djup tystnad, möjligen erinrande sig
+fordna dagars storhet och den överhandtagande oförskämdheten hos folket.
+
+-- Djävla dräng! fräste han än en gång. Ut och hjälp Robert till rätta!
+
+Carlsson försökte med smicker, men avklipptes genast med: -- Vet du, vem
+du är? och försvann ut genom dörren.
+
+-- Har ni skötarne ute? rök han på gumman som försökte krångla till en
+ursäkt för drängen, sedan han ryckt opp sig med en klunk ur koppen.
+
+-- Ja, kära hjärtans, öppnade gumman slussarna; och alla varpena med. Det
+kunde ingen drömma vid sextiden det skulle gå till storm för natten, och
+jag känner Gusten. Han skulle förr gå till botten än han lät gamen ligga
+på grynnan i natt.
+
+-- Å strunt, han reder sig nog! tröstade pastorn.
+
+-- Säg inte det, pastorn! Stor sak i garnen, det är nog många pengar
+också, men bara gossen kommer väl ifrån saken, så...
+
+-- Han är väl inte så dum att han går och tar opp i det här vädret, då
+hela sjön ligger på?
+
+-- Jo, det är just vad en kan vänta av honom; se, han har alltid haft det
+efter fadren att vara liksom för mycket mån om det en äger, och han vore
+i stånd att sätta bort livet för att inte låta skötarna gå förlor'.
+
+-- Ja, ser madam, är han så inrättad, så kan inte själva fan hjälpa
+honom! För resten fiskar det gott; vi var ute till Alkobbarne förleden
+med sex varp och vi fick aderton valar.
+
+-- Nå, var han fet något så när?
+
+-- Tror jag det! fet som smör. Men säg nu, madam Flod, vad är det för
+prat, som löper här om henne, att hon tänker på till att gifta om sig? Är
+det sant, det?
+
+-- Å, kors i alla mina dar, brast gumman ut, säger man det? Ja, si det är
+då vådligt, vad folk kan sätta till och prata, när det bär sta!
+
+-- Ja ja, mig går det inte för när, återtog pastorn, men är det så som
+man säger, att det gällde drängen, så vore det synd för gossens skull.
+
+-- Å, det är ingen fara åt gossen, och sämre styvfar har mången fått.
+
+-- Jaså, det är så däran i alla fall, kan jag höra. Brinner det så
+fasligt i den gamla kroppen, att hon inte kan hålla sig längre? Nå nå,
+köttet vill ha sitt, hähähähä!
+
+-- Vill inte pastorn vara så god och ta en halv? avbröt gumman, som blev
+ängslig över den kärleksfulla ton samtalet började antaga.
+
+-- Tack, madam, som är så god! Tack! En klar kanske! Men jag skulle i
+säng också och tänker väl, att ni inte har bäddat åt mig än?
+
+Lotten skickades att bädda på kammaren, sedan det beslutits, att Carlsson
+och Robert skulle ligga i köket.
+
+Pastorn gäspade så stort och kliade den ena foten mot den andra, for med
+handen över pannan oppåt den nakna skulten, som om han ville stryka bort
+namnlösa bekymmer, allt under det huvet sjönk i korta, knyckiga avsatser
+ner mot bordsskivan, där slutligen hakan fick stöd.
+
+Gumman, som såg vart det lutade, gick fram och lade handen varligt på
+hans axel, klappade honom sakta och bad med bevekande röst:
+
+-- Pastorn lilla! Få vi inte ett lite ord i aftons, innan vi gå i säng?
+Tänk på gumman, och hennes gosse, som är ute på sjön.
+
+-- Ett lite ord, var det ja! Ja! Ge mig boken då -- madam vet var hon
+ligger i matväskan!
+
+Gumman tog skinnpåsen och fick fram en svart bok med ett guldkors på,
+vilken brukade tas fram som ett reseschatull, ur vilket gamla kvinnor och
+sjuka brukade bjudas på stärkande droppar; och andaktsfull, som om hon
+fått ett stycke av kyrkan in i sin låga stuga, bar hon den
+hemlighetsfulla boken varligt som ett varmt bröd på sina båda händer,
+sköt sakta bort koppen framför pastorn, torkade en plats med förklädet
+och lade det heliga framför det tunga huvudet.
+
+-- Pastorn lilla, viskade gumman, under det att blåsten dundrade i
+skorsten, boken är där nu,
+
+-- Bra, bra, svarade pastorn liksom i sömnen, räckte ut armen utan att
+lyfta på huvet, trevade efter kaffekoppen och fick fingret mot grepen, så
+att koppen stöttes omkull och brännvinet rann i två bäckar framåt det
+flottiga bordet.
+
+-- Oj, oj, oj, klagade gumman och räddade undan boken, det här går aldrig
+väl; pastorn är sömnig och ska gå och lägga sig.
+
+Men pastorn snarkade redan med armen vilande på bordsskivan och
+långfingret sträckt till en fånig gest, som om det pekade mot ett
+osynligt mål, oupphinneligt för ögonblicket.
+
+-- Vad i Herrans namn ska vi ta oss till för att få honom i säng? jämrade
+gumman till flickorna, rådlös hur hon skulle få den sovande vaken, ty hon
+visste, vilket förfärligt sinne han hade, när han druckit och blivit
+väckt, och få honom kvar i köket gick inte an för flickornas skull, och
+in i stugan inte heller, för då skulle det bli ett pratande. De tre
+kvinnorna gingo som råttor kring katten för att binda bjällran på honom,
+men ingen vågade.
+
+Emellertid hade spiselden slocknat av, vinden pressade genom fönsterrutor
+och otäta väggar och gubben, som satt i strumplästen, måtte ha blivit
+kall, ty ett, tu, tre lyftes huvudet, munnen öppnades på vid gavel och
+tre anskrin, som när räven ger opp andan, kommo kvinnorna att haja till.
+
+-- Jag tror jag nös, sa pastorn, reste sig och gick med slutna ögon till
+en fönstersoffa, där han nedsjönk, sträckte ut sig på ryggen, och med
+händerna knäppta över bröstet somnade han in i en lång suck.
+
+Allt hopp var ute att få honom dän, och Carlsson och Robert, som kommit
+tillbaka, vågade icke röra vid honom.
+
+-- Han slåss! akta er, upplyste Robert. Ge honom en kudde bara och kasta
+ett täcke över honom så sover han till i morgon.
+
+Gumman tog flickorna in till sig i stugan, Robert fick ligga på rännet
+över matbon och Carlsson gick på sin kammare. Ljusen släcktes och det
+blev tyst i köket.
+
+Snart låg hela huset i sömn, mer eller mindre rolig.
+
+                  *       *       *       *       *
+
+Följande morgon, när hanen gol och madam Flod steg upp för att väcka,
+voro pastorn och Robert borta. Stormen hade lagt sig något, kalla vita
+höstmoln tågade från osten in åt land och himlen var friskt blå. Vid
+åttatiden började gumman sina vandringar ner åt östra udden för att se,
+om ingen båt skulle synas ute i fjärden. Ute i rännan mellan kobbarna dök
+ett och annat revat råsegel fram, försvann och stack fram igen. Sjön
+vräkte ännu, låg blå som stål, och de yttersta skären hägrade, hängde på
+luftfärgade skynken, som om de flutit upp ur vattnet och voro på väg att
+lyfta sin väg som nattdimmor. Ungskrakarne lågo i vikar och uddar och
+sprungo på sjöarne, när de sågo havsörnen styra sin tunga flykt över dem,
+döko och kommo upp igen, sprungo på nytt, så att vattnet forsade framför
+dem. Såg gumman måsarne flyga upp ute på ett skär och hörde hon dem
+skrika, så tänkte hon, att där kom ett segel, och det kom segel, men alla
+höllo de undan för ön och föllo av åt norr eller åt söder.
+
+Det blåste kallt; vinden och de vita molnen pinade i ögonen och den gamla
+gick in i skogen igen, trött på att vänta; och hon tog sig till att
+plocka lingon i förklät, för hon kunde inte vara sysslolös, utan måste
+hava något att fördriva oron med. Sonen var ändå det käraste, och hon
+hade icke varit hälften så bekymrad den där aftonen, när hon stod vid
+hagstättan och såg ett annat dunkelt hopp försvinna in i mörkret. Men i
+dag var gossen ändå mera längtad, för hon kände på sig, att han skulle
+kanske snart gå ifrån henne. Pastorns ord i går kväll och pratet hade
+tänt på kruttrån och snart skulle det säga puff! Vem som kom att sveda
+ögonbrynen, var inte avgjort, men att det skulle hända någon, det var
+antagligt.
+
+Hon gick så och knallade sakta hemåt och kom upp på ekbacken. Det sorlade
+nere vid bryggan och hon såg mellan eklövet, hur mänskor rörde sig kring
+sjöboden, talade i munnen på varann, förhandlade, utredde, tvistade. Det
+hade tilldragit sig något, medan hon var borta, men vad?
+
+Oron jagade upp nyfikenheten, och hon spjärnade ner för backen för att
+bli slug på vad som timat. Kommen ner till gärdsgården, såg hon
+akterstycket av skötekan. De voro alltså hemma och hade rott kring ön.
+
+Normans röst var tydlig när han utlade förloppet:
+
+-- Han gick till botten som en sten och så kom han upp igen; men då fick
+han döden rätt igenom vänstra ögat, och det var rakt som att släcka ett
+ljus.
+
+-- Å, Herre Je', är han död? skrek gumman och rusade över gärdsgården,
+men ingen hörde henne för Rundqvist, som fortsatte liktalandet i båten.
+
+-- Och så fick vi draggen i honom och när flyet tog i ryggen, så...
+
+Gumman hade kommit bakom nätgistorna och kunde icke gå igenom, men hon
+såg som genom ett flor för en spegel bakom de upphängda näten, huru alla
+gårdens innevånare lågo, hängde, kröpo omkring en gråskymlig kropp, som
+var stuvad i ekan. Och hon satte till att skrika och skulle under näten,
+men nävrarne fastnade i hårflätan och sänkena slogo som ett gissel.
+
+-- Va i Jesta namn ha vi fått i flundernäten? skrek Rundqvist, som såg
+att det levde i garnen. Nej, jag tror det är moster!
+
+-- Är han slut? skrek madam Flod allt vad hon förmådde. Är han slut?
+
+-- Slut som en död hund!
+
+Gumman kom loss och ner till bryggan. Där såg hon Gusten liggande
+barhuvad och framstupa nere i ekan, men han rörde sig, och under honom
+syntes en stor luden kropp.
+
+-- Är det du, mamma? hälsade Gusten utan att vända sig om. Sicken en vi
+ha fått fatt i!
+
+Gumman gjorde stora ögon, när hon fick se en fet gråskäl, som Gusten höll
+på att dra skinnet av. Skälar gåvos visserligen icke varje dag, och
+köttet kunde ätas, sådant det nu var, tranen räckte till många par
+stövlar och skinnet var nog värt sina tjugo kronor; men vinterströmmingen
+var ändå angelägnare, och hon såg inte en fena i båten, blev därför något
+förstämd och glömmande både den återfunne sonen och den oväntade skälen,
+utbrast hon i förebråelser:
+
+-- Nå, men strömmingen då?
+
+-- Ja, den var inte god att komma åt, svarade Gusten, och den kan man
+köpa för resten, men gråskälar får man inte alla dar.
+
+-- Ja, så säger du alltid, du Gusten, men det är stor skam att vara borta
+i tre dar och inte komma hem med någon fisk. Vad ska vi ha till äta i
+vinter, tänker du?
+
+Men hon fick intet medhåll, för strömming hade man fått nog av, och kött
+var ändå kött, utom nu att jägarne hade genom sina märkvärdiga
+berättelser om jaktäventyret dragit all uppmärksamhet åt sig.
+
+-- Ja, passade Carlsson på och högg sig ett stycke av åtelen, hade vi
+inte jorden, så fick vi allt vara utan mat!
+
+Den dagen blev intet notdrag av, för stora bykgrytan skulle sättas på
+till trankokning; och det stektes och kokades i köket och dracks
+kaffehalvor; och på södra logväggen spändes skinnet opp som ett
+segertecken, och det liktalades och förevisades, och alla kommande och
+gående klentrogne skulle sticka fingerna i skotthålen och höra, hur loden
+hade kommit dit, var skälen hade gått opp på stenen, vad Gusten sa åt
+Norman i sista ögonblicket, när skotten skulle gå och huru slutligen den
+döde uppfört sig i sista stunden, när han »klipptes som en tråd».
+
+Carlsson var ingen hjälte i de dagarne, men han brynte i hemlighet sitt
+stål, och när notdräkten slutligen var till ända, satte han sig till rors
+i sumpen och for in till stan med Norman och Lotten.
+
+                  *       *       *       *       *
+
+När madam Flod kom ner till bryggan för att ta emot de hemkomna
+stadsresarna, var Carlsson mycket kärvänlig och undfallande, så att
+gumman strax märkte, att något kommit emellan.
+
+Efter aftonsmaten fick han stiga in i stugan och räkna ifrån sig
+pengarne; och så skulle han sitta ner och berätta. Men det gick trögt och
+drängen syntes inte alls hågad lämna något ifrån sig, men gumman släppte
+honom inte för mindre än att han klämde fram med en reseberättelse.
+
+-- Nå, säg nu, Carlsson, mjölkade hon -- han var väl oppe hos
+professorns, kan jag tro?
+
+-- Ja, jag var oppe ett ryck, förstås, svarade Carlsson, synligen
+obehagligt berörd av minnet.
+
+-- Nåå, hur mådde de?
+
+-- Jo, de hälsa så mycket till alla på gårn, och de var mycket artiga och
+bjöd på frukost. Det var fasligt schangtilt i våningen och vi kom bra om
+ens.
+
+-- Nå, så, vad fick han för gott då?
+
+-- Å, vi åt hummer och svampignoner och drack porter för resten.
+
+-- Nåå säg, Carlsson, han såg väl flickorna också?
+
+-- Ja vars, svarte Carlsson frimodigt.
+
+-- Och de var sig lika, kan jag tro?
+
+Det voro de nog inte, men det skulle ha roat gumman för mycket, och
+därför svarte Carlsson inte på det.
+
+-- Ja, de var nog så snälla, och vi var i Berns salong till aftonen och
+hörde på musiken, och så bjöd jag på scherry-kobden och smörgåsar. Det
+var, som sagt, mycket roligt.
+
+Men nu var det i själva verket inte alls roligt och saken hade avlupit på
+ett helt annat sätt. Så nämligen, att Carlsson blivit mottagen i köket av
+Lina och fått en halv öl på bordshörnet, för Ida var borta. Därpå hade
+professorskan kommit ut och hälsat och sagt åt Lina, att det skulle tas
+hem en hummer till kvällen, för det kom en främmande; och så hade hon
+gått sina färde. Blivna ensamma, var Lina först något stel, men hur
+Carlsson satt och menade, så fick han ur henne, att Ida hade mottagit
+hans brev och läst det högt en kväll, när hennes fästman var där och de
+satt i kökskammarn och drack porter och Lina rensade champinjoner. Och de
+hade gapskrattat så de kunde dö; och fästmannen hade läst om brevet två
+gånger högt som en präst. Och aldra roligast hade de haft åt »gamla
+Carlsson» och hans »sista stunder», och när de kom till det där om
+»frestelser och villovägar», hade fästmannen -- han var ölutkörare --
+föreslagit, att de skulle ut och fresta på Berns salong, och då hade de
+gått dit och blivit bjudna på sherry-kobbel och smörgåsar.
+
+Antingen nu Linas berättelse rört opp Carlssons sinne och skakat om
+minnena, så de kommit i oordning, eller han så livligt önskat sig i
+ölutkörarns kläder, att han satt sig in i dennes angenäma ställning som
+värd, förväxlat sig med den hummerätande okände, druckit fästmannens
+porter och ätit Linas champinjoner, nog av, han framställde
+sakförhållandet för gumman som han gjorde och med åsyftad verkan, vilket
+var huvudsaken. Och när det var gjort, kände han sig lugn att skrida till
+anfall. Pojkarne voro på sjön, Rundqvist hade lagt sig, och flickorna
+hade slutat för dagen.
+
+-- Vad är det för prat, som går i socknen här och som jag får igen
+överallt? började han.
+
+-- Vad pratar man nu igen? frågade gumman.
+
+-- Å, det är det gamla, om att vi ska tänka på att gifta oss.
+
+-- Asch, det ha vi hört nu så länge.
+
+-- Ja, men det är ju alldeles orimligt att folk kan säga sådant, som inte
+är; jag kan rakt av inte förstå sådant, illparade Carlsson.
+
+-- Ja, vad skulle han som är unga, raska karlen göra med en gammal käring
+som jag?
+
+-- Å, vad det beträffar med åldern, så har det ingen fara. Får jag säga
+för min del, att skulle jag en gång _tänka_ på att gifta mig, så skulle
+det inte bli med en slinka, som ingenting kan och ingenting vet, för se,
+moster, lustan är en sak och gifta sig en annan; lustan, den världsliga
+lustan, förgår som en rök, och tro och loven är som en tugg snus, när det
+kommer en annan, som kan bjuda på cigarr. Men si sådan är jag, moster,
+att den jag gifter mig med, den håller jag loven med, och så har jag
+alltjämt varit, och den, som kommer och säger annat, den säger ljug.
+
+Madamen spetsade öronen och började misstänka ugglor i mossen.
+
+-- Nå, men Ida då, ska det inte bli allvar av med henne och Carlsson?
+undersökte hon.
+
+-- Ida, ja, hon är nog bra för sig, och ville jag bara räcka ut
+pekfingret, så hade jag henne på mig, men se, moster, hon har inte det
+rätta sinnelaget; hon är världslig och fåfäng, och jag tror hon helst
+går på orätta vägar. För resten, jag börjar bli gammal, ska jag säga, och
+har inte lust att fjollas längre; ja, jag säger rakt ut, att _skulle_ jag
+tänka på till att gifta mig, så skulle jag ta en äldre, förståndig
+mänska, någon som hade det rätta sinnelaget; se, jag vet inte hur jag ska
+säga riktigt, men moster kanske förstår mig ändå, för moster har det
+rätta förståndet, ja, det har hon.
+
+Gumman hade slagit sig ner vid bordet för att bättre kunna förstå
+Carlssons krumbukter och passa på att säga amen, när han väl fått fram
+sitt ja.
+
+-- Nå, men säg, tog hon opp en ny ända på härvan, har då inte Carlsson
+tänkt på änkan i Åvassa, som sitter där så ensam och inte begär bättre än
+få gifta om sig?
+
+-- Asch, hon, neej, si jag känner henne nog för resten, men hon har inte
+det _rätta sinnelaget_, för si, det som ska ta mig, det ska vara ett
+sinnelag. För pengar och utvärtes åthävor och granna klädtrasor, si det
+var inte värt med mig, för sådan är inte jag; och den, som känner mig
+rätt, ska inte kunna säga något annat.
+
+Ämnet tycktes vara utgnaget kring alla kanter och någon måste säga sista
+ordet, medan det var möjligt.
+
+-- Nå, vem har Carlsson tänkt sig då? vågade madamen ett djärvt steg
+framåt.
+
+-- Tänkt och tänkt! Man tänker hit och tänker dit, jag har inte tänkt
+något alls ännu, men den, som tänkt något, han tale; jag tiger, jag, så
+att man inte sen ska komma och säga att jag har lockat någon, för sådant
+är inte mitt sinnelag.
+
+Gumman visste nu inte riktigt, var hon var hemma, men hon måste känna sig
+för en gång till.
+
+-- Ja, men käre Carlsson, om han har Ida i tankarne, så kan han ju inte
+gå och tänka på någon annan med fulla allvare.
+
+-- Ida, hm, den rackarns rävhonan, nej, den vill jag inte ha, om de
+kasta'na efter mig; nej, bättre opp ska det vara, och kläderna på kroppen
+ska hon rå om åtminstingen, och har hon lite till, så är det inte ont i
+det, fast jag inte ser på't, för sådan är jag, och det är mitt sinnelag.
+
+Nu hade man kört och vänt så många gånger, att det var fara bli sittande,
+om gumman inte knuffade på.
+
+-- Nå, Carlsson, vad skulle han säga, om vi skulle ha vårt tillsammans?
+
+Carlsson slog ifrån sig med händerna, som om han genast från första
+ögonblicket ville jaga bort alla misstankar om en sådan låghet.
+
+-- Nej, si det kommer då aldrig i frågan! bedyrade han. Det ska vi aldrig
+tala om, än mindre tänka ditåt. Nog vet jag vad folket skulle säga
+alltid, att jag hade tagit henne för guldet, men sådan är inte jag och
+det är inte mitt. Nej, aldrig på tiderna ska vi tala om den saken mer.
+Lova mig, moster, och ta mig i hand -- (här räckte han ut sin hand) --
+att vi aldrig talar om den saken mer! Ta mig i hand på det!
+
+Men gumman ville inte ta i hand på det, utan hon ville just tala
+grundligt om saken.
+
+-- Varför ska en inte tala om det, som ändå skulle kunna bära till? Jag
+är gammal, vet ju Carlsson, och Gusten är inte karl än att ta vid gården;
+jag behöver någon, som står vid min sida och hjälper på, men jag förstår
+väl, att han inte vill slita för andra och släpa ut sig för inte, och för
+det ser jag ingen annan råd än att vi gifter oss. Låt folket prata, de
+babblar likafullt, och har Carlsson ingenting särskilt emot mig, så ser
+jag inte något, som skulle kunna hindra det. Vad har han emot mig, säg?
+
+-- Inte har jag något emot moster, för all del, men se det där hålens
+pratet om det och det, och för resten lär Gusten inte bli god på oss.
+
+-- Asch, är inte han karl att hålla honom från sig, så ska jag väl mäkta
+det. Till åren är jag nog, men så gammal är jag inte, och det kan jag
+säga Carlsson mellan fyra ögon att... jag kan nog vara så golik som en
+annan slinka, när det skall bära te.
+
+Isen var bruten, och nu kom en uppsjö med planer och råd, hur man skulle
+delgiva Gusten det och hur man skulle ordna med bröllopet och allt det
+där. Och förhandlingarne räckte länge, så länge att gumman måste sätta på
+kaffepannan och ta fram brännvinsflaskan, och de räckte ända långt fram
+på natten och litet till.
+
+
+
+
+FEMTE KAPITLET.
+
+Man slåss på tredje lysningsdagen, går till
+skrift och håller bröllop, men kommer ändå
+inte i brudsäng.
+
+
+Att ingen är bättre än när han dör och ingen sämre än då han gifter sig,
+fick Carlsson snart erfara. Gusten hade rutit som en hungrig gråskäl,
+gormat och stormat i tre dagar, under det Carlsson företog en liten resa
+i något föregivet ärende. Gamle Flod revs upp ur mullen och vändes ut och
+in på, befanns vara den bästa människa hittills skapad, varemot Carlsson
+vändes som gamla kläder och befanns vara fläckig på insidan. Han
+upptäcktes ha varit rallebuse och bibelsjåare, bortkörd från tre platser,
+rymd en gång med bestämdhet, till tings för slagsmål enligt obestyrkt
+uppgift. Allt detta fick madam Flod i näsan, men lågan var tänd en gång,
+och med utsikten till änkeståndets upphörande tycktes gumman kvickna
+till, leva opp och få skinn på näsan, så hon tålde både vått och torrt.
+
+Fientligheten mot Carlsson hade mest sin rot i att han var en utbörding,
+vilken nu genom giftorätt skulle komma åt denna jord och detta vatten,
+som de insocknes vant sig betrakta som i viss mån gemensam. Som madamen
+satt i orubbat bo och sannolikt skulle leva ännu i många år, minskades
+sonens utsikter att komma till sitt eget; och hans ställning på gården
+komme efter detta att bli väl mycket lik en drängs, och detta under den
+förre nyss inflyttade drängens förmyndarskap och goda vilja. Underligt
+var det alltså icke, att den nerflyttade blev himlarasande och gav modren
+skarpa ord, hotade gå in till kronan, taga ut stämning och låta mota bort
+den blivande styvfadren. Aldra värst blev han, när Carlsson kom hem efter
+sin lilla tripp, iförd salig Flodens svarta söndagsrock och
+skälskinnsmössa, som han vid första ömma tillfället hade fått i
+morgongåva. Han sade ingenting, men han mutade Rundqvist att göra ett
+spratt, och en morgon, när de skulle sätta sig till frukostbordet, låg på
+Carlssons plats en handduk som skylde en hop osynliga ting. Carlsson, som
+ingenting ont anade, lyfte på handduken och fick se sin bordsända dukad
+med allt skräp han samlat i sin säck och som han glömt under sängen oppe
+på kammarn. Där stod tomma hummerburkar, sardinlådor, champinjonflaskor,
+en porterbutelj, en oändlighet med korkar, en spräckt blomkruka med
+mycket mera.
+
+Han blev grön i ögonen, men visste inte vem han skulle bryta ut emot.
+Rundqvist hjälpte honom till en avledare med förklaringen, att det var
+ett vanligt »ralleri» här på orten, när någon skulle sta och gifta sig.
+Olyckligtvis kom Gusten strax in och uttryckte genast sin förvåning över
+att lumpsamlaren kommit så här tidigt på hösten, för han bruka' inte visa
+sig förrän på nyåret; och samtidigt passade Norman på att upplysa det
+ingen lumpsamlare varit här, utan att det var Carlssons minnen efter
+Ida, som Rundqvist velat spela Carlsson ett lite puts med, efter som det
+var slut nu mellan dem.
+
+Därpå föllo vassa ord, med den påföljd att Gusten reste opp till
+prästgården och lyckades få sex månars jäv på Carlssons bröllop, efter
+som denne icke hade klara betyg. Detta var ett streck i räkningen, som
+Carlsson dock sökte skrapa ut så gott han kunde genom att tillskansa sig
+små vederlag. Först hade han tagit sin nya ställning högtidligt, men när
+detta slog illa ut, beslöt han sig för att inför gårdsfolket åtminstone
+ta den mera skämtsamt, vilket också lyckades bra utom med Gusten, som
+underhöll en ettrig undervattensstrid utan att vilja visa tecken till
+försoning.
+
+Så gick vintern sin tysta gång med skogshygge, notbygge och isfiske med
+mellanstick av kortspel och kaffehalvor, ett och annat julkalas och
+alfågelskytte. Och så blev det vår igen; ejdersträckten lockade ut till
+sjös, men Carlsson satte till alla krafter vid vårbruket för att kunna
+påräkna en stark skörd, väl behövlig till att fylla bristen, som
+bröllopet skulle medföra, helst det var meningen att man skulle hålla ett
+dundrande sådant, så att det skulle minnas i åratal.
+
+Med flyttfåglarne kommo också sommargästerna, och professorn nickade god
+mening som i fjor och tyckte att allt var »skön» som förut, isynnerhet
+att det skulle hållas bröllop. Lyckligtvis var Ida inte med. Hon hade
+gått ur tjänsten i april och skulle visst gifta sig snart. Hennes
+efterträderska var icke vidare intagande, och Carlsson hade alldeles för
+många järn i elden för att vilja inlåta sig, i synnerhet som han hade
+spel på hand och icke var hågad förlora.
+
+Lysningen togs ut midsommardagen och bröllopet skulle stå mellan höanden
+och skörden, då det alltid var en liten stiltje i göromålen, både på land
+och på sjön.
+
+Efter lysningens uttagande märktes en obehaglig sinnesförändring hos
+Carlsson, som madam Flod var den första att erfara. De hade visserligen
+efter landsens sed levat som gift folk alltsedan trolovningen, och
+fästmannen, som hade jävet svävande över sig, visste alltid rätta sitt
+uppförande efter de tvingande förhållandena, men när faran var över,
+stack han näsan i vädret och visade klorna. Detta gjorde dock icke någon
+annan verkan på madam Flod, som också kände sig säker i tygena, än att
+hon visade tänderna så många hon hade kvar, och på tredje lysningsdagen
+bar det ihop.
+
+Hela öns befolkning utom Lotten hade rest till kyrkan för att gå till
+skrift. Som vanligt hade man tagit minsta möjliga båt för att, ifall man
+måste ro, mödan skulle bli så liten som möjligt, och det var trångt i
+båten, helst man medfört matsäck och ett halvpund badfisk åt pastorn,
+några skålpund ljus åt klockarn samt alla möjliga plagg att byta med,
+utom segel och åror, öskar och ämbar, pallar och fotspark.
+
+Enligt sedvana hade man ätit en bättre frukost och bjudit varandra ur
+ömsesidiga krus och halvbuteljer på morgonen. Hett var det också på sjön
+och ingen ville ro, varför ett litet gräl uppstått mellan karlarne, av
+vilka ingen hade lust komma svett fram till kyrkan. Kvinnorna hade trätt
+emellan, och när man kom upp i kyrkviken och hörde klockorna, som man
+inte hört på år och dag, bilades tvisten. Men det var bara förstgången,
+som ringde, och man hade god tid på sig. Madam Flod gick därför upp till
+prästgården med badfisken. Pastorn satt och rakade sig ännu och var vid
+vresigt lynne.
+
+-- Rart främmande i kyrkan i dag, när man får se Hemsöborna, hälsade han
+och lade rakskrapet på pekfingret.
+
+Carlsson, som burit fisken, fick emellertid gå ut i köket och ha sig en
+sup.
+
+Därpå gick man till klockarn med ljusen, och där ficks också en sup.
+
+Slutligen träffades alla på kyrkbacken, tittade på storböndernas hästar,
+läste på gravvårdarna och hälsade bekanta. Madam Flod avlade ett kort
+besök vid Flodens grav, medan Carlsson gick avsides. Och så pinglade det
+och ramlade på i klockstapeln och församlingen kröp in. Men Hemsöborna
+hade ingen bänk, sedan gamla kyrkan brann, och därför måste de stå på
+gången. Hett var det vådligt, och främmande kände de sig i det stora
+rummet, så att de svettades av bara förlägenhet och sågo ut som en rad
+korrektionister, som skulle stå på palln. Klockan blev elva, innan man
+kom till predikstolpsalmen, och Hemsöarne hade redan saxat om benen och
+bytt fot ett par tjog gånger. Solen sken in brännande hett, så det
+pärlade om pannorna, men de stodo som i en tång och kunde inte röra sig
+åt en skuggig fläck. Då kommer kyrkvaktarn och sätter opp psalmen nr 158.
+Orgeln piper ett preludium och klockarn tar opp första versen. Den
+avsjöngs med liv och lust, efter som man väntade få predikan strax på.
+Men se så kommer vers två och vers tre.
+
+-- Det kan väl aldrig vara allvare, att en ska ta igenom alla arton?
+viskade Rundqvist till Norman.
+
+Men det var rena allvaret. Och i sakristidörrn syntes pastor Nordströms
+vredgade ansikte, som blickade ut trotsigt och utmanande på församlingen,
+som han beslutat ge en duvning, efter som han en gång hade dem i
+händerna.
+
+Och alla arton verserna sjöngos, så klockan blev halv tolv, innan prästen
+kom opp i predikstoln. Men då voro de också mjuka, så mjuka, att de föllo
+ner på sina ansikten och sovo in. Långvarig blev dock inte sömnen, för
+ett tu tre skrek pastorn till, så att de slumrande ryckte till, kastade
+upp huvena och stirrade fånigt på grannen, som om de frågat om elden var
+lös.
+
+Carlsson och gumman hade trängt sig så långt fram, att all reträtt till
+dörrn utan skandal var omöjlig. Gumman bara grät av trötthet och för
+trånga kängor, som klämde till alltefter som värmen steg. Ibland vände
+hon sig och kastade en bedjande blick på fästmannen, som om hon bönfallit
+honom om att bli buren ner i sjön, men han var så inne i gudstjänsten,
+där han stod i Flodens vida rosslädersstövlar, att han endast straffade
+den otåliga med hätska blickar. Men de andra hade däremot sackat
+akteröver och kommit under orgelläktarn, där det var svalt och man hade
+lite skugga. Där upptäckte Gusten också brandsprutan, på vilken han slog
+sig ner och tog Clara i knä.
+
+Rundqvist höll sig i en pelare och Norman sto bredvid, när predikan
+började. Det var ord och inga visor, och den räckte i sex kvart. Texten
+handlade om de visa och ovisa jungfrur, och alldenstund ingen av
+manfolket tog åt sig, så sov man över lag, sov sittande, hängande,
+stående.
+
+När en halv timme gått, knuffade Norman på Rundqvist, som stod framlutad
+med handen för pannan, som om han mått illa, och med tummen pekade han åt
+Clara och Gusten på brandsprutan. Rundqvist vände sig varligt åt sidan,
+spärrade upp ögonen, som om han fått se den onde själv, skakade på huvet
+och log, som om han förstått. Clara satt nämligen med tungan ute och
+ögonen igenfällda, som om hon sov i smärtsamma drömmar, men Gusten
+stirrade oavvänt på pastor Nordström, som om han ätit opp vartenda ord
+och ansträngde sig att höra timglaset rinna.
+
+-- Ja, men de är vådliga, viskade Rundqvist, skred baklänges ut sakta och
+varligt, trevande försiktigt med hälen för att inte komma för häftigt mot
+tegelstenarna. Men Norman hade redan läst sig till Rundqvists tanke och
+kvick som en ål hade han slinkt ut på kyrkogården, dit Rundqvist snart
+följde, varpå de båda rymmarne styrde vägen ner till båten.
+
+Därute drog en sval sjövind, och de i hast intagna förfriskningarna satte
+snart krafterna i stånd igen. Tyst och stilla som de kommit vände de åter
+in i kyrkan och sågo Clara avsomnad i den sovande Gustens armar, vilka
+höllo henne om livet, men så högt upp, att Rundqvist fann för gott flytta
+ner dem litet, varvid Gusten vaknade och grep nya tag i sitt rov, som om
+någon velat ta flickan ifrån honom.
+
+En halv timme till varade predikan, och så dröjde det en halv timme med
+psalmsång, innan kommunionen började. Nådemedlen mottogos under stark
+sinnesrörelse, och Rundqvist grät, men madam Flod, som efter slutad
+ceremoni vid altaret ville tränga sig in i en bänk, höll på att komma i
+gräl, och blev utvisad, varefter hon tillbragte den sista halvtimmen
+utanför kyrkvärdens bänk stående på klackarne, som om tegelstenarne bränt
+henne under sulorna; och när prästen läste opp lysningen, blev hon
+alldeles vild för att folket såg på henne.
+
+Äntligen var alltsammans slut och man rusade ner i båtarna. Madam Flod
+gav sig inte till tåls, utan drog av kängorna, sedan hon mottagit
+lyckönskningarne på kyrkogården och bar dem ner till båten, varefter hon
+stack fötterna i sjön och grälade på Carlsson. Därpå kastade man sig över
+matsäcken, men när det upptäcktes, att pannkakorna voro slut, slogs det
+larm. Rundqvist ansåg sannolikt, att de voro glömda, och Norman föreslog,
+att någon ätit upp dem på ditvägen, härvid kastande en ful misstanke på
+Carlsson.
+
+Så kom man i båt, men då erinrade Carlsson att han hade en tjärtunna oppe
+i kyrkboden att hämta. Men då blev det storm. Kvinnfolken skreko, att de
+inte ville ha någon tjära i båten, inte för aldrig det, efter som de hade
+nya klädningarne på, men Carlsson hämtade tjärtunnan och stuvade den. Då
+blev det ett liv om vem som skulle sitta nära det farliga kärlet.
+
+-- Va ska en sitta på då? gnällde madam Flod.
+
+-- Dra opp kjolarne och sitt på ändan, svarade Carlsson, som kände sig
+betydligt mera hemmastadd, sedan det var utlyst.
+
+-- Vad säger han för slag? väste gumman.
+
+-- Ja, det sa jag! sitt i båt och låt oss komma av!
+
+-- Vem är det som kommenderar på sjön, om jag må fråga? inföll nu Gusten,
+som tyckte att man gick hans ära för när.
+
+Och så satte han sig till rors, lät hissa på och tog skotet till sig.
+Båten var djupt lastad, vinden var ytterst svag, solen brände hett och
+sinnena voro i jäsning. Ekan gick fram »som en lus på en tjärad näver»,
+och det hjälpte inte att manfolket tog segelsupen. Tålamodet förgick
+därför snart och tystnaden, som rått en stund, avbröts av Carlsson, som
+ville man skulle ta ner och ro. Det ville däremot icke Gusten; -- vänta,
+bara man kommer utom kobbarne, så blir det segla av, menade han.
+
+Och man väntade. Redan syntes ute i gattet mellan öarne en mörkblå
+strimma, och man hörde sjöarnes gång mot de yttre skären. Det var en
+stark ostlig i antågande, och det började leva i seglen. Just när man
+gått över en udde, kom det luft så att ekan lade till, reste sig och sköt
+fart, så det porlade efter henne. Nu måste man ta en sup på det över lag,
+och sinnena lättade opp, under det man gjorde god gång. Men så friskade
+vinden i, ekan lade läsud under vatten, men gick för en strykande halv
+sida med. Carlsson blev rädd, höll sig i betten och bad, att man skulle
+lägga opp och reva.
+
+Gusten svarade icke, utan halade an skotet, så att vattnet kom in.
+
+Då reste sig Carlsson, blev vild och ville sätta ut en år. Men gumman
+tog honom i rocken och satte honom ner.
+
+-- Sitt i båt, för Jessu namn, människa! skrek hon.
+
+Carlsson satte sig igen, men var vit i ansiktet. Men han satt inte länge,
+förrän han rusade opp med lyftat rockskört, utom sig.
+
+-- Nå, Gud sig förbarme, läcker inte den rackarn, hojtade han och slog
+med rockskörtet.
+
+-- Vem läcker? frågades i flock.
+
+-- Tunnan, vet ja'!
+
+-- Å, Herre Jesus! hördes det nu och alla makade åt sig för tjärfloden
+som kilade omkring efter alla båtens rörelser.
+
+-- Sitt i båt! stormade Gusten, annars seglar jag er i sjön!
+
+Carlsson hade rest sig igen, just när en bris kom. Rundqvist, som såg
+faran, lyfte varligt på ändan, gav Carlsson en orre, så han stöp ner.
+Slagsmålet syntes givet, då madam Flod blev utom sig och fann gott
+inskrida.
+
+Hon grep sin käresta i rockkragen och ruskade honom.
+
+-- Vad är han för en karlstackare, som inte har seglat på sjön förr! Kan
+han inte vara människa och sitta i båten!
+
+Carlsson blev ond, röck sig lös, men förlorade ett stycke av rockkragen.
+
+-- Ska du riva sönder mina kläder, käring! gastade han och satte
+stövlarna opp på suden för att skydda dem för tjäran.
+
+-- Vad säger han för slag? gnistrade gumman. Hans rock! Vem har han fått
+rocken av kanske? Käring för en sån där leksill, som inte har något att
+komma med...
+
+-- Tig! röt Carlsson, träffad i den allra ömtåligaste punkten, eljes
+svarar jag som sanningen är!
+
+Gusten, som tyckte, att det började gå för långt, tog nu till att jodla
+en schottisch, i vilken Norman och Rundqvist instämde, varefter det
+ettriga samtalet mojnade av, kastande sig in på den gemensamma fienden,
+pastor Nordström, som låtit dem stå i fem timmar och sjunga arton verser.
+Flaskan gick runt, vinden blev jämnare, lynnena lugnare och under allmän
+förnöjelse susade ekan in i viken och tog törn vid bryggan.
+
+Emellertid började rustningarna till bröllopet, som skulle räcka i tre
+dagar. Man slaktade en gris och en ko; köpte hundra kannor brännvin, lade
+in strömming i salt och lagerbärsblad; bakade, skurade, bryggde, kokade,
+stekte och malde kaffe. Gusten gick under allt detta och såg
+hemlighetsfull ut. Lät de andra råda och yttrade ingen mening. Carlsson
+däremot satt mest framför chiffonjéklaffen, skrev och räknade; gjorde
+Dalaröbud och ordnade med allt som skulle vara.
+
+Dagen före bröllopet var inne, då Gusten tidigt om morgonen packade sin
+väska, tog bössan och gick ut. Modren vaknade och frågade, vart han
+skulle hän. Gusten svarte, att han ärnade sig ut och se efter om
+badfisken gått upp, och så bar det av.
+
+Nere i stranden hade han rustat ut sin båt med matsäck för flera dagar
+och medfört sängtäcke, kaffepanna och andra grejor, behövliga för en
+vistelse på skären. Han satte strax till segel, och i stället för att ta
+in i vikarne och se om tiden gått opp i de varma sandiga lågstränderna
+att bada som det kallades, höll han rätt ut mellan kobbarne.
+
+Morgonen var nu i slutet av juli bländande klar, himlen var blåvit som
+skummad mjölk och öar, holmar, skär, kobbar, stenar lågo så mjukt
+smältande i vattnet, så att man icke kunde säga, om de hörde till jorden
+eller himlen. På de närmaste inåt land stodo granar och alar, och i
+uddarne lågo skräckor, svärtor, prackor och måsar; längre ut syntes bara
+martallar; och grisslor, tordmular, svarta, papegojslika, svärmade fräckt
+omkring båten för att vilseleda jägaren från de i bergsskrevorna gömda
+boen; slutligen blevo skären lägre, naknare, och här ute syntes endast en
+enstaka tall lämnad kvar för att bära holken, i vilken ejdrar och skrak
+skattades på ägg, eller en rönn, över vars krona ett moln av mygg stod
+vajande för vinden. Därutanför låg blanka havet, där labben höll sin
+rövarjakt i fejd med tärnor, måsar och trutar och dit havsörnen syntes
+styra sin tunga, dova flykt för att möjligen gripa en liggande ådfågel.
+Dit ut till sista skäret styrde nu Gusten, halvliggande vid rorkulten och
+med pipan i munnen, låtande en ljum sydlig bris släpa sig; och vid
+niotiden tog han i land på Norsten. Det var en klippig liten ö om några
+tunnland med en dalgång mitt i. Endast ett par rönnar stodo skalliga
+mellan stenarne; eljes växte den praktfulla benveden med sina eldröda bär
+i skrevorna, och dalgången var betäckt med en tjock matta av ljung,
+kråkris och hjortron, som nu tagit till att gulna; spridda enbuskar lågo
+som platt-trampade utmed hällarne och tycktes hålla sig fast med naglarna
+för att inte blåsa bort. Här var Gusten som hemma hos sig; kände var
+sten, visste var han skulle lyfta på enruskan för att finna den häckande
+ejderhonan, som lät stryka sig på ryggen och nappade honom i byxbenet;
+här stack han ner sin klykstör i en bergrämna och tog fram tordmularne,
+som han vred halsen av för att ha till frukost. Det var Hemsöbornas
+strömmingsfiske utanför och här hade de tillsammans med ett annat
+fiskarlag byggt en bod, i vilken de brukade ta natthärbärge. Dit ställde
+också Gusten sina steg, tog nyckeln från vanlig plats under takskägget
+och bar in sina grejor. Boden bestod endast av en stuga utan fönster, med
+sänglavar, hyllformigt uppslagna över varann, en spis, en trefot att
+sitta på och ett bord.
+
+Sedan han stuvat in sina ordningar, klättrade han upp på taket, öppnade
+skorstensluckan och klev ner igen. Därpå tog han strykstickorna på deras
+plats under en bjälke, tände i spisen, där den siste besökaren icke
+förgätit gammalt bruk att lägga opp ett fång bränsle åt sina
+efterkommande. Så satte han på potatispannan, lade ett varv salt fisk
+över potatisen och rökte en pipa, medan han väntade.
+
+När han ätit och supit, tog han bössan och gick ner till båten, där han
+hade vettarne. Rodde ut dem och ankrade dem utanför en udde, och så kröp
+han in i skåren eller skjutkojan, som var byggd av stenar och ris.
+Vettarne lågo och gungade på de långa havssjöarne, som bröto in, men inga
+ejdrar syntes fälla. Väntan blev lång och han tröttnade; drev omkring i
+strandstenarne och tittade efter en utter, men fick bara opp svarta
+huggormar och getingbon mellan lysande fackelblomster och torkad
+sandhavre.
+
+Men han tycktes inte heller angelägen om att få något, utan drev mera för
+drivas skull, för att slippa vara hemma eller för att det roade honom att
+driva härute, där ingen såg honom, ingen hörde honom.
+
+Efter middagen lade han sig inne i boden att sova, och aftonvardsdags
+rodde han ut med torsklinan för att fresta sin lycka i den vägen. Sjön
+låg nu blickstill och han såg landen sträcka sig i den sjunkande solens
+guldgata som tunn rök. Det var tyst omkring honom som i en vindstilla
+natt och han hörde dunket av årtullar på halva milen. Skälarne badade på
+vederbörligt avstånd, stucko opp sina trindskallar, bölade, blåste och
+döko ner igen.
+
+Torsken var verkligen i tagen, och han lyckades dra opp några vitbukar,
+som med sina stora men ofarliga gap gäspade efter vatten och grinade illa
+mot solen, när de halades upp ur sitt mörker nere i djupen och dinglade
+in över relingen.
+
+Han hade hållit sig på norra sidan av skäret, men när det blev afton
+hastigt och han skulle vända till land, märkte han först, att det rökte
+ur bodens skorsten. Undrande vad som kunde stå på, styrde han med raska
+steg opp åt stugan.
+
+-- Är det du? hörde han inifrån och igenkände pastorns röst.
+
+-- Nej, det är pastorn! förvånades Gusten, när han såg prästen sitta vid
+spisglöden och steka sill. -- Och han är ensam härute?
+
+-- Ja, jag är ute och letar efter torsk och har suttit på södra sidan, så
+att jag inte sett dig. Men varför är du inte hemma och rustar till
+bröllopet i morgon.
+
+-- Ja, si jag blir inte med på det bröllopet, jag, menade Gusten.
+
+-- Ah, du pratar, varför skulle du inte vara med?
+
+Gusten förklarade sina skäl, så gott han kunde, varav framgick, att han
+både ville vara borta från ett tillfälle, som var honom vidrigt, och att
+han därigenom ville »märka» den, som gjort honom emot.
+
+-- Ja, men mor din då? invände pastorn, är det inte synd om henne att bli
+utskämd?
+
+-- Jag kan inte tycka det, svarte Gusten. Mera synd om mig, som ska få en
+sådan där knöl till styvfar och inte kunna komma till gårn, så länge han
+sitter där.
+
+-- Ja, ser du, min gosse, det kan man inte ändra, och det kan nog hjälpas
+sedan, men nu ska du ta båten i morgon bitti och resa hem. På bröllopet
+ska du vara!
+
+-- Ja si, det blir nog ingenting åv det, när jag har satt mig det i
+sinnet, försäkrade Gusten.
+
+Pastorn släppte ämnet och började äta sin sill på spishällen. -- Du har
+väl inte en sup, du? tog han upp. Ser du, min gumma har det laget att
+låsa in allt starkt, och jag kommer inte så tida åt något.
+
+Jo, Gusten hade nog brännvin och pastorn fick sig en redig, så att han
+blev talför och pratade hit och dit om socknens angelägenheter, både
+yttre och inre. Och sittande på stenarne utanför boden sågo de solen gå
+ner och skymningen lägga sig som ett melonfärgat töcken över kobbar och
+vatten. Måsarne gingo till vila på tångbanken och kråkorna drogo in åt
+inre skärgården att söka nattkvarter i skogarne.
+
+Det blev tid att gå i säng och myggen skulle schasas ut ur boden, till
+vilken ända dörren stängdes och stugan röktes full med Svarta Ankaret,
+varpå dörren åter öppnades och jakten anställdes med rönnkvistar. Och så
+kastade de båda fiskarena av sig rockarne och klättrade upp i var sin
+lave.
+
+-- Nu ska du ge mig en loppsup, tiggde pastorn, som redan fått sina
+ordentliga förut, och på sängkanten gav Gusten honom sista smörjelsen,
+varpå det skulle sovas.
+
+Det var mörkt inne i boden, endast en och annan dagsljusstrimma bröt sig
+in genom de otäta väggarne, och i den knappa belysningen hittade myggen
+sin väg till de sömniga, som vredo sig och kastade sig i sina lådor för
+att undkomma plågoandarne.
+
+-- Å, det är för djävligt! stönade slutligen pastorn. Sover du, Gusten?
+
+-- Jo vackert! Här blir visst något sova av i natt. Men vad ska man ta
+sig för?
+
+-- Vi få stiga opp och göra eld igen, jag ser ingen annan råd. Om vi hade
+en kortlek bara, så kunde vi ta en tolva; du har väl ingen, du?
+
+-- Nej, inte jag, men jag tror jag vet var Kvarnöarne ha sin, svarte
+Gusten och klev ner ur sängen, kröp på jordgolvet under sista laven och
+kom fram med en något begagnad kortlek.
+
+Pastorn hade slagit eld, lagt enris på spisen och tänt en ljusbit. Gusten
+satte på kaffepannan och drog fram en strömmingstrumma, som lades mellan
+knäen och blev spelbord. Och så tändes pipsnuggorna; korten dansade snart
+och timmarne gingo.
+
+-- Tre friska, pass, trumf, hördes det, omväxlande med en och annan
+svordom, när en mygga oförvarandes satte sitt koppglas på spelarnes
+nackar och knogar.
+
+-- Hör du, Gusten, avbröt pastorn slutligen, som tycktes ha haft sina
+tankar på annat håll än på kort och mygg -- skulle du inte kunna ge honom
+en näsbränna i alla fall, utan att bli borta från bröllopet? Det ser ju
+fegt ut att gå undan för en sån där knölföda, och vill du förarga honom,
+så vet jag bättre råd.
+
+-- Nå, hur skulle det bära åt? frågade Gusten, som nog tyckte det var
+skada att gå miste om trakteringen, vilken ändå togs av hans farsarv.
+
+-- Kom hem på eftermiddan strax efter vigseln och säg, att du blivit
+uppehållen på sjön. Det kan vara chikan nog, och sen tar vi och super
+honom full tillsammans, så han inte kommer i brudsäng, så ska vi ställa
+om att pojkarne raljerar med honom. Kan det inte vara nog, det?
+
+Gusten tycktes icke vara ohågad, och tanken på att gå tre dar ensam på
+skäret och ätas av mygg om nätterna gjorde honom mjuk, i synnerhet som
+han verkligen längtade efter att få vara med och smaka all härligheten,
+som han sett rustas till. Planen uppkastades därför av pastorn till
+äventyrets utförande och antogs av Gusten, som skulle medverka vid dess
+sättande i gång. Och nöjda med sig själva och varandra gingo de slutligen
+till kojs, när dagsljuset bröt in genom dörrspringorna och myggen
+tröttnat på sin nattliga dans.
+
+                  *       *       *       *       *
+
+Carlsson hade samma afton av hemkomna strömmingsfiskare fått höra, att
+både Gusten och pastorn hade setts styra ut till Norsten, och han drog
+därav den nog så riktiga slutsatsen, att något djävelstyg var i
+görningen. Pastorn hade han fattat ett skarpt agg till, både därför att
+han skaffat honom sex månars jäv och därför att han visade honom en
+aldrig tröttnande missaktning. Carlsson hade krupit för honom, strukit
+sig mot honom, smort honom, men utan framgång. Voro de i samma rum, hade
+pastorn alltid sin breda rygg mot Carlssons plats, hörde aldrig vad han
+sade och talade alltid om historier, som mycket väl kunde ha sin
+tillämpning på föreliggande fall. När nu därför Carlsson fick veta, att
+pastorn haft sammanträffande med Gusten ute på skäret, antog han, att det
+var ett möte med bestämt syfte, och i stället för att avvakta
+mötesbeslutets verkställande, vilket han misstänkte skulle gå ut över
+hans person, kastade han upp en plan till att mota sina Ollar i grinn.
+Kustens båtsman befann sig händelsevis på permission och var för
+tillfället anställd som munskänk och hantlangare på Hemsö, där hans
+skicklighet som arrangör vid danser och dylikt var väl känd och värderad.
+Carlsson räknade rätt, när han trodde sig kunna lita på dennes medverkan
+vid att spela pastorn ett spratt, ty båtsman Rapp hade av pastorn inte
+blivit framsläppt vid konfirmationen för att han varit svår efter
+flickorna, och ett års dröjsmål hade vållat honom trassel vid flottan. De
+båda prästhatarne snodde därför vid en kaffehalva ihop sin plan att spela
+pastorn ett riktigt puts, och ett sådant kunde icke gå av för mindre och
+annat än att prästen skulle fyllas med därvid beledsagande
+biomständigheter, vilka nog tid och omständigheter skulle ge själva.
+
+Minorna voro sålunda lagda från motsatta håll och slumpen skulle avgöra,
+vilken som skulle bli den verksammaste.
+
+Så bröt bröllopsdagen in. Alla människor vaknade trötta och ondsinta
+efter så mycket bråk, och när de första gästerna kommo för tidigt,
+efter som vattenförbindelserna aldrig kunde vara punktliga, tog ingen
+emot dem, utan de ströko snopna omkring backarne, som om de kommit att
+snylta. Bruden var inte klädd än, och brudgummen sprang omkring i
+skjortärmarna för att torka glas, dra opp buteljer, sätta ljus i
+stakarna. Stugan var lövad och skurad och alla möbler utburna bakom en
+knut, så att det såg ut, som om det skulle bli auktion. På gården var
+rest en flaggstång, på vilken man hissat tullflaggan, lånad för
+högtidligheten av uppsyningsmannen. Över stugdörren hängde krans och
+krona i lingonris och prästkragar och på ömse sidor stodo björkruskor. I
+fönstren voro buteljer med de starkaste färgtrycksetiketter uppradade, så
+att de lyste långt ut på backen som i ett brännvinsmagasin, för Carlsson
+hade sinne för starka effekter. Den guldgula punschen sken som solstrålar
+genom det såpgröna glaset, och konjakens purpur lyste som koleld; de
+silverliknande tennkapslarne, som täckte korkarne, gnistrade som blanka
+tjugofyraskillingar, så att några av de djärvare ungbönderna lockades
+fram att gapa, som om de stått utanför ett bodfönster, kännande en försmak
+av behagliga rivningar i svalget.
+
+På var sida om dörren låg ett sextiokannsfat, som grova mörsare bevakande
+ingången, och det ena höll brännvin, det andra svagdricka; och bakom dem
+lågo i högar, som kulpyramider, två hundra ölbuteljer, Anblicken var
+praktfull och krigisk och båtsman Rapp gick omkring som en konstapel, med
+korkskruv hängande i svångremmen, ordnande krigsmaterielen, som stod
+under hans kommando. Han hade sirat faten med granris, stuckit upp dem
+och insatt metallkranar, samt svängde sin sprundhammare som en kanonviska
+och knackade då och då på kärlen, för att låta höra, att det fanns något
+i dem. Uppsträckt i paraduniformen med blå tröja och nerslagen krage,
+vita byxor och blanklädershatt, men dock utan sidogevär för säkerhetens
+skull, ingav han bondpojkarne stor respekt, och han hade utom
+munskänkssysslan uppdrag att hålla ordning, avstyra ofog, kasta ut vid
+behov och inskrida vid befarade slagsmål. De rika pojkarne låtsade
+förakta honom, men det var bara avundsjuka, för de ville så gärna gå i
+uniform och tjäna kronan, om de inte hyst en så stark fruktan för daggen
+och kitsliga kanoniärer.
+
+I köket stodo två grytor med kaffe på spishällen och hoplånta kvarnar
+skrällde och gnisslade; sockertoppar slogos sönder med yxa, och kaffebröd
+var travat i fönstren. Pigorna sprungo fram och åter mellan matbon, som
+var fullhängd med kokt och stekt av alla slag och säckar med nybakat
+bröd. Ibland syntes bruden sticka ut huvet genom kammarfönstret med
+lösflätorna slängande och i bara särkärmarne, skrikande än åt Lotten än
+åt Clara.
+
+Segel på segel syntes nu styra in i viken, göra en lov schangtilt förbi
+brygghuvet, stryka och under bösskott lägga till. Men det dröjde länge,
+innan man vågade sig opp till stugan, och man strök ännu i flockar
+omkring backarne.
+
+En lycklig tillfällighet hade vållat, att professorns fru och barn måst
+resa inåt land på en födelsedag, och endast professorn var hemma. Han
+hade därför välvilligt mottagit bjudningen och även upplåtit sin stora
+sal till ceremoniens hållande och sin gräsplan under ekarna till
+kaffedrickning och kvällsvards intagande. Där voro nu långa längor med
+bräden lagda på bockar och tunnor, avpassade till bänkar utmed borden,
+som redan voro täckta med dukar, på vilka kaffekopparna voro uppställda.
+
+På backen framför stugan började nu små grupper bilda sig; Rundqvist med
+skältran i håret, nyrakad, iförd en svart jacka, hade åtagit sig själv
+att muntra gästerna med spefulla anmärkningar, och Norman, som fått till
+förtroendeuppdrag att med Rapp sköta saluten, huvudsakligen med
+dynamitpatroner, höll sig bakom knuten och repeterade i mindre skala med
+en terzerol. Han hade i vederlag måst lämna i förvar sitt dragspel,
+vilket i dag var bannlyst, alldenstund ortens styvaste fiolspelare,
+skräddaren i Fifång, blivit inkallad, och denne herre var mycket känslig
+för ingrepp i sin konst.
+
+Så kom pastorn, iförd ett skämtsamt bröllopslynne och färdig till gyckel
+med brudparet, såsom sedvänja fordrade. Han mottogs av Carlsson på
+tröskeln och bads välkommen.
+
+-- Nå, få vi kyrkta med detsamma? hälsade pastor Nordström.
+
+-- Å fanken, så brått är det inte! svarte brudgummen utan förlägenhet.
+
+-- Är du säker på det? jävade pastorn, under det bönderna grinade. Jag
+har vigt, döpt och kyrktagit på ett bröllop, men det var också raskt
+folk, som kunde göra skäl för sig. Allvarsamt, hur är det med bruden?
+
+-- Hm, någon fara är det inte den här gången, men man kan inte veta när
+det bär av, svarte Carlsson, i det han ledde pastorn in att sitta mellan
+kyrkvärdsmor och Åvassa-änkan, dem han underhöll med fiske och
+väderleksförhållanden.
+
+Professorn kom nu ner, klädd i frack och vit halsduk samt svart hög hatt.
+Pastorn grep honom genast som en jämbördig ståndsperson och slog upp
+samtal, som gummorna belyssnade med spända ögon och öron, för de trodde
+alldeles säkert, att professorn var en spränglärd man.
+
+Men Carlsson kom in och förkunnade, att allt var redo och att man bara
+sökte efter Gusten för att få börja.
+
+-- Var är Gusten? ropades nu ute på backen och upprepades ända uppåt
+logen.
+
+Ingen svarade. Ingen hade sett honom.
+
+-- Å, jag vet nog, var han är, jag! upplyste Carlsson.
+
+-- Var kan han då vara? illmarade pastor Nordström, så att Carlsson
+märkte det.
+
+-- Han har varit synlig ute på Norsten, sjöng en fågel; och han hade
+någon svinpäls med sig, som fick honom att supa, kan en tro!
+
+-- Nå, då var det inte värt att vänta honom, menade pastorn, om han råkat
+i dåligt sällskap. Det är illa av honom i alla fall att inte hålla sig
+hemma, där han har goda föredömen och gott folk att värna sig till. Men
+vad säger bruden? Ska vi dra sta, eller ska vi bida?
+
+Bruden hördes, och fastän hon var mycket ledsen, ville hon ändå, att man
+skulle börja, för att kaffet stod och blev kallt eljes. Alltså börjades
+uppbrottet under dynamitsalut ute på berghällarne; spelman hartsade och
+skruvade, pastorn fick på sig kappan, brudsvennerna bildade förtravet,
+och pastorn ledde bruden, som var klädd i svart siden, med vit slöja och
+myrtenkrans och var hårt snörd, så att det, som skulle döljas, blev än
+mera synligt. Och så tågade man opp till professorns, under fiolens
+gnissel och bergskottens knallar.
+
+Gumman kastade ännu i sista stunden oroliga blickar omkring sig för att
+spana efter den förlorade sonen, och när de skulle genom dörrhålet, måste
+pastorn släpa henne med näsan på ryggen. Men så kommo de in; gästerna
+ställde upp sig kring väggarne, som om de skulle göra spetsgård kring en
+avrättning, och brudparet tog plats framför två kullstjälpta stolar
+täckta med en brysselmatta. Pastorn hade tagit fram boken och fingrade på
+kragarne, skulle till att härska sig, då bruden lade handen på hans arm
+och bad honom hålla. De skulle bara vänta ännu ett par ögonblick, så kom
+nog Gusten.
+
+Det blev nästan moltyst i stugan och man hörde endast stövelknarr och
+stärkkjolsfras, som efter några ögonblick upphörde. Man såg på varann,
+blev förlägen, torrhostade, och det blev tyst igen. Slutligen sade
+pastorn, som hade allas blickar på sig:
+
+-- Nu börja vi, för den här väntan blir oss alldeles för lång! Och har
+han inte kommit nu, så kommer han ej.
+
+Och därmed började han läsa: Dyre kristne, äktenskapet är av Gud själv
+stiftat...
+
+Det hade gått på en bra stund och de äldre kvinnorna luktade på sin
+lavendel och gräto, när plötsligen det hördes ett pang! utanför på gården
+och rasslet av glasskärvor. Man lystrade ett ögonblick, men lät sig icke
+vidare störas, utom att Carlsson syntes röra oroligt på sig och snegla ut
+genom fönstret. Därpå kom ett nytt pang! pang! pang! som när man drar upp
+champanjebuteljer, och pojkarne, som stodo vid dörren, började fnissa.
+Oron lade sig något och pastorn frågade just brudgummen: Inför Gud den
+allvetande och i denna församlings närvaro frågar jag dig, Johannes
+Edvard Carlsson, om du vill hava denna Anna Eva Flod till äkta hustru och
+älska henne i lust och nöd? då i stället för svaret en ny ordentlig salva
+buteljkorkar smattrade, glasskärvor klingade och rackan tog till att
+skälla alldeles ursinnigt.
+
+-- Vem är det som slår opp buteljer därute och stör den heliga akten? röt
+pastor Nordström ursinnigt.
+
+-- Ja, det tänkte jag just fråga! klämde Carlsson ur sig, som icke längre
+kunde hålla igen sin nyfikenhet och oro. Är det Rapp, som gör spektakel?
+
+-- Ä hörru, vad har jag gjort för slag? stormade Rapp, som stod i dörren
+och kände sig sårad av utpekningen.
+
+Pang! pang! pang! smällde det oupphörligt.
+
+-- Gå då ut i Jösu namn och se efter att det inte sker någon olycka,
+skrek pastorn, så få vi fortsätta sen.
+
+En del bröllopsgäster störtade ut, andra stockade sig vid fönstren.
+
+-- Det är ölet! skrek någon.
+
+-- Elet, elet springer! upprepade professorn.
+
+-- Nå, men hur kan man lägga ölet i solskenet också!
+
+Som kulsprutor lågo ölflaskorna i sina högar och smällde och fräste, så
+att skummet rann utåt marken.
+
+Bruden var upprörd över det oväntade avbrottet i ceremonien, som inte
+skulle betyda något gott; brudgummen fick glåpord för sina dåliga
+anordningar och höll på att komma i slagsmål med båtsman, på vilken han
+ville skjuta skulden; pastorn var vred över att den heliga akten stördes
+av buteljerna, men ute på backen stodo pojkarne och drucko skvättar ur
+buteljbottnarne och råkade i misstag under räddningsarbetet bärga några
+halvläkta flaskor, ur vilka endast korkarna sprungit. När slutligen
+stormen lagt sig, samlades man ånyo i stugan, ehuru numera mindre
+andaktsfullt än förut, och sedan pastorn tagit om frågan till brudgummen,
+gick ceremonien utan andra störande avbrott än några illa kvävda flin
+från pojkarne i farstun.
+
+Lyckönskningarne regnade över de nygifta, och så fort man kunde, lämnade
+man stugan, stinkande av svett, tårar, fuktiga strumpor, lavendel och
+vissna blombuketter. Och så tågades i livligare fart till kaffebordet.
+
+Carlsson tog plats mellan professorn och pastorn, men bruden hade ingen
+ro att sitta, utan skulle springa av och an för att se till
+rustningarne.
+
+Solen sken glänsande på juliaftonen och under ekarne glammades och
+sorlades. Brännvinet flöt i kaffekopparne, när påtårarne kommo efter
+doppningens slut, men uppe vid bordsändan hos brudgummen bjöds punsch,
+vilket icke sågs illa av varken bönder eller pojkar. Det var en dryck,
+som icke bestods alla dagar, och pastorn lät sig väl bekomma ur sin
+kaffekopp.
+
+I dag var han ovanligt blid mot Carlsson och drack honom oupphörligt
+till, berömde honom och visade honom den största uppmärksamhet, dock icke
+förglömmande professorn, vars bekantskap skänkte honom mera nöje, emedan
+han så sällan träffade en bildad man. Men han hade svårt att finna honom
+i samtalet, då musik icke var hans styrka, och professorn av artighet
+sökte leda samtalet in på pastorns område, varifrån dock denne helst
+ville slippa ut. Svårigheten att förstå varandra bidrog också att göra
+ett närmande omöjligt, varförutom professorn, såsom van att ge sig luft i
+musik, ogärna talade långa stycken.
+
+Nu kom spelman, som haft mycket svårt att sitta i det obemärkta, upp till
+högsätet; och, betydligt stärkt i sitt mod av kaffehalvor, ville han tala
+musik med professorn.
+
+-- Ber om förlåtelse, herr kammarmusikus, hälsade han och knäppte på sin
+fiol, si vi har liksom litet gemensamt, för jag spelar också, på mitt vis
+förståss.
+
+-- Res åt helvete, skräddare, och var inte oförskämd! avsnäste Carlsson.
+
+-- Jaja, jag ber om förlåtelse, men inte för att det rör Carlsson, men
+känn på den här fioln, herr kammarmusikus, känn på den och säg mig, om
+den inte är god; den har jag köft hos Hischen och den har kostat mig tio
+riksdaler banko.
+
+Professorn knäppte på kvinten, log och utlät sig vänligt:
+
+-- Micket sken!
+
+-- Ja, si så är det, när någon förstår sig på; då kan man få höra ett
+sant ord; men att tala om konst med de här, han skulle viska, men
+röstmedlen vägrade sig till nyanseringar och han råkade skrika i stället,
+de här djävla bondbassarne...
+
+-- Ge skräddarn en spark i ändan! hördes korus.
+
+-- Hör du, du får inte bli full, skräddare, för då blir det ingen dans
+av!
+
+-- Rapp du, du ska se efter spelman, att han inte super mer!
+
+-- Har jag inte blivit bjuden på supa kanske, och är du snål, din
+skinnare?
+
+-- Sätt dig, Fredrik, och var lugn, menade pastorn, för annars får du
+stryk.
+
+Men spelman ville ovillkorligen resonera i sin konst, och för att belysa
+sitt påstående om fiolens förträfflighet, började han kvintilera.
+
+-- Hör, herr kammarmusikus, hör såna basar; de klingar ackurat som en
+liten orgel...
+
+-- Håll käften på skräddarn!...
+
+Det blev rörelse kring borden och ruset tilltog. Då skriker någon: Gusten
+är här!
+
+-- Var? Var?
+
+Clara upplyser, att hon sett honom nere på vedbacken.
+
+-- Säg mig till, när han gått in, ber pastorn, men inte förrän han är
+inne, hör du det!
+
+Toddyglasen ha blivit framsatta och Rapp slår opp konjaksbuteljerna.
+
+-- Det går litet häftigt, det här, menade pastorn avböjande, med Carlsson
+tyckte, att det gick ordentligt.
+
+Rapp gick i smyg och uppmanade alla att skåla med pastorn, som också
+snart hade tömt sin första toddy och måste laga den andra.
+
+Pastorn börjar rulla med ögonen och tuggar. Han betraktar så noga han kan
+Carlssons anletsdrag och söker utröna, om han fått sin hyra än. Men han
+har svårt att se och inskränker sig till att skåla med honom.
+
+Då kommer Clara och ropar:
+
+-- Nu är han inne, pastorn! Nu är han inne!
+
+-- Nej, vad fan säger du; är han inne redan!
+
+Pastorn hade glömt, vem frågan gällde.
+
+-- Vilken han är inne, Clara? genljöd korus.
+
+-- Gusten, vet jag!
+
+Pastorn reste sig, gick ner i stugan och hämtade Gusten, som han ledde
+upp till bordet, blyg och bortkommen. Lät hälsa honom i en kopp punsch
+och hurrarop. Därpå skålade Gusten med Carlsson och sade ett kort: Lycka
+till då!
+
+Carlsson blev känslofull och drack i botten, förklarande, att det gjorde
+honom ett stort nöje att se honom, fastän han kom sent, och att han
+visste två, vars gamla hjärtan det gjorde gott att se honom, fastän han
+kom sent.
+
+-- Och tro mig, slöt han, att den som förstår att ta gamla Carlsson på
+rätta stället, den vet också var han har honom.
+
+Gusten blev icke hänförd, men han uppmanade Carlsson dricka ett särskilt
+glas med sig.
+
+Skymningen kom, myggorna dansade och folket surrade; glasen klingade,
+skratten skrällde och små nödskrik hördes redan här och där i buskarne,
+avbrutna av fnitter och hurrarop, hojande och skott under den ljumma
+sommaraftonens himmel. Och ute i ängarne gnisslade syrsan och snarpade
+kornknarren.
+
+Borden röjdes, ty nu skulle dukas till kvällsmat; Rapp gick och hängde
+kulörta lyktor, som han fått låna av professorn, i ekens grenar. Norman
+sprang med tallrikshögar och Rundqvist låg på knä och tappade svagdricka
+och brännvin; flickorna buro fram smör i såtar, strömming i vålmar på
+skärbräden, pannkakor i staplar, köttbullar i travar. Och när det var
+färdigt, klappade brudgummen i händerna:
+
+-- Var så goda och ta en smorrgås! inbjöd han.
+
+-- Men var är pastorn? krusade gummorna. Utan pastorn ville ingen börja!
+
+-- Och professorn? Var ha de tagit vägen? Ja, si då går det rakt inte an
+att börja!
+
+Det ropades och letades, men intet svar. Man stod i hopar kring borden
+som hungriga hundar med glimrande ögon, färdiga att störta in, men ingen
+hand rörde sig och tystnaden tryckte.
+
+-- Ja unnrar, månne inte pastorn ä på husä? hördes Rundqvists oskyldiga
+stämma.
+
+Utan att avvakta vidare upplysning gick Carlsson ner att söka det hemliga
+rummet, och mycket riktigt, för öppen dörr sutto pastorn och professorn
+med var sin tidning i handen, inbegripna i ett livligt meningsbyte.
+Lyktan stod på golvet och kastade ett rampsken upp på de båda
+tronbestigarne.
+
+-- Ursäkta, mina harrar, men smorrgåsen kallnar!
+
+-- Är det du, Carlsson! Jaså! Börja ni, så kommer vi genast!
+
+-- Ja, men de står och väntar ju, alla människor, och med respekt till
+sägandes, kunde ju herrarne liksom raska undan lite!
+
+-- Kommer strax, kommer strax! Gå du, gå du!
+
+Carlsson, som med belåtenhet tyckt sig märka, att pastorn var »rörd»,
+avlägsnade sig och skyndade lugna sällskapet med den lämnade
+förklaringen, att pastorn höll på att rusta sig och skulle strax vara
+till reds.
+
+Ögonblicket därefter syntes en lykta irra fram över backen och åtföljd av
+två vinglande skuggor nalkas de dukade borden.
+
+Pastorns bleka ansikte blev snart synligt vid övre bordsändan och bruden
+kom fram med brödkorgen för att bjuda och göra ett slut på den pinsamma
+väntan. Men Carlsson hade annorlunda i sinnet, och med en kniv knackande
+i köttbullsfatet, skrek han med ljudlig stämma:
+
+-- Tyst, gott folk; pastorn vill säga några ord!
+
+Prästen stirrade på Carlsson, syntes icke förstå var han var hemma, såg
+att han hade något lysande föremål i handen, och erinrande sig att han
+sista julen hållit ett tal med en silverkanna i handen, lyfte han lyktan
+som en pokal i höjden och talade:
+
+-- Mina vänner, vi ha i dag en glad fest att fira.
+
+Här stirrade han på Carlsson för att få några upplysningar om festens
+karaktär och ändamål, för han var redan fullständigt frånvarande, så att
+årstid, rum, orsak, mening hade förflyktigats. Men Carlssons grinande
+ansikte gav ingen lösning på gåtan. Han stirrade ut i rymden för att
+upptäcka någon ledtråd, såg de kulörta lyktorna i eken, och fick en
+vaggande föreställning om en jättestor julgran, och så var han på
+spåren.
+
+-- Denna ljusets glada fest, kastade han upp, då solen viker för kölden,
+och snön -- han såg den vita bordduken som ett stort snöfält breda sig
+ut oändligt långt bort... -- mina vänner, då första snön lägger sig som
+ett täckelse över höstens smuts... nej, jag tror ni skojar med mig...!
+Hlutt!
+
+Han vände sig bort och krökte ryggen.
+
+-- Pastorn har blitt kall! sa Carlsson, och han vill gå och lägga sig!
+Var så goda och börja, mitt herrskap!
+
+Man lät ej bjuda sig två gånger, utan störtade lös över faten, lämnande
+pastorn åt sitt öde.
+
+Han hade till nattkvarter fått sig anvisad professorns vindskammare, och
+för att visa, att han var nykter, avböjde han hotande med stryk alla
+anbud om hjälp. Och med lyktan vid knäna, hopfallen som om han letade
+nålar i det daggiga gräset, höll han kurs ner på ett fönster, där det
+lyste. Men i grindhålet fastnade han och gjorde så häftigt an
+grindstolpen, att lyktan krossades och slocknade. Mörkret slöt sig
+omkring honom som en säck och han sjönk ner på sina knän, men fönstret
+med ljuset lyste honom som en ledfyr och han trodde sig gå framåt med en
+obehaglig känsla av att knäna på hans svarta byxor blevo våta vid varje
+steg och hans egna knäskålar värkte, som om de slogo mot stenar.
+
+Slutligen får han fatt i något mycket stort, runt och fuktigt; han trevar
+och sticker sig på något knappnålsbrev eller dylikt, får handen fatt i en
+årtull eller liknande, och i detsamma hör han bruset av vatten och känner
+att han blir våt. Uppryckt av fruktan att han gått i sjön, reser han sig
+mot masten och finner i en ljusning, att han står vid en dörrpost, kommer
+i en överhalning in i en farstu, känner ett trappsteg mot knäna, hör en
+piga som skriker: Jössus, svagdrickat! och driven av ett dunkelt ont
+samvete kryper han upp för trappan, stöter fingerknogarne mot en nyckel,
+får upp en dörr, som ger vika inåt, ramlar in i en kammare och ser en
+stor bäddad säng med plats för två; har nog styrka att dra upp täcket,
+kryper ner med stövlar och allt för att gömma sig, emedan man förföljde
+honom med skrik nerifrån, och så tyckte han att han dog eller slocknade
+eller drunknade och att människor ropade på svagdrickat! Men stundtals
+vaknade han till livet igen, tändes på, drogs upp ur sjön, levde och stod
+vid julbordet, och så blåstes han ut igen som ett ljus, slocknade, dog,
+sjönk och blev våt.
+
+Emellertid gick kvällsvarden på under ekarne och fuktades med öl och
+brännvin så starkt, att ingen mindes pastorn, och när man rivit i sig all
+mat, så att botten syntes i tallrikar och fat, gick man ner i stugan att
+dansa.
+
+Bruden ville skicka upp något gott till pastorn på kammaren, men Carlsson
+övertygade henne, att han helst ville vara i ro och att det var synd att
+genera honom. Och därvid blev det.
+
+Gusten hade smugit sig ifrån sin bundsförvant, när han märkte, att denne
+var överlistad, och befattade sig bara med sina egna nöjen, lämnande
+groll och agg åt glömska och rus.
+
+Dansen gick som en kvarn och spelman satt i spisen och gned; i öppna
+fönstren hängde svettiga ryggar att svalka sig i nattfriskan, ute på
+backen sutto de gamla och fröjdade sig åt smällen, rökte, drucko och
+skämtade i halvskymningen och det svaga skenet av elden från köksspisen,
+som bröt ut genom rutorna, och ljusen inne i dansstugan.
+
+Men ute i ängar och backar vandrade par om par i det daggiga gräset under
+stjärnhimmelns svaga skimmer, för att vid hödoft och syresång släcka
+eldar, som tänts av stugans värme, kornvinets starka ande och musikens
+vaggande tramp.
+
+Midnattens timmar dansade förbi och himlen började ljusna i öster;
+stjärnorna drogo sig in i skyn, och Karlavagnen stod med fimmelstången
+rätt upp i vädret, som om den stjälpt bakut; änderna hördes snattra i
+vassarna och den blanka viken speglade redan morgonrodnadens
+citronfärger, mellan de mörka alarnes hamnar, som syntes stå på huvet i
+vattnet och räcka ner till sjöbotten. Men det varade blott en stund; så
+drogo moln upp ifrån kusten och det blev natt igen.
+
+Då steg ett anskri från köket: glöggen! glöggen! Och i tågordning kommo
+karlarne med en kastrull, som flammade av brinnande brännvin och kastade
+blåa sken omkring sig, under det spelmannen spelade en marsch.
+
+-- Opp till pastorn med första glaset! skrek Carlsson ännu med ett hopp
+om att kunna få kronan på verket, och förslaget antogs med hurrarop.
+Tåget satte sig i gång upp emot professorns, och med mer och mindre säkra
+steg äntrade man trappan. Nyckeln satt i kammardörren och man klampade
+in, icke utan en viss fruktan att bli mottagen med hugg och slag. Därinne
+var tyst och vid det blåa darrande skenet från kastrullen såg man, att
+sängen stod orörd och var tom. En svart aning om något förfärligt bakslag
+grep Carlsson, men han gömde sin misstanke och upplöste ovissheten och
+gissningarne med den tillverkade förklaringen, att han nu mindes, hur
+pastorn sagt, att han ville ligga på höskullen för att slippa myggen.
+Och alldenstund man icke fick gå med eld till höet, förföll förslaget och
+tåget satte sig i gång tillbaka ner på backen, där offret anställdes.
+
+Carlsson utnämnde i hast Gusten till vice värd, tog Rapp avsides och
+meddelade honom sina rysliga aningar. Oförmärkt smögo de båda
+medbrottslingarne upp för trappan till brudkammaren medförande
+strykstickor och en ljusstump.
+
+Rapp fick eld och i brudsängen såg Carlsson alla sina hemskaste aningar
+överträffade.
+
+På den vita hålsömsydda huvudkudden låg ett lurvigt huvud som en våt
+hunds, med munnen vidöppen.
+
+-- Nå, si en sån tusan! gnisslade Carlsson. Kunde jag tro, att den hålen
+skulle bära sig åt som ett sådant svin. Ja, Gud sig förbarme! Och
+stövlarne har han på sig, den kältringen.
+
+Här voro goda råd dyra. Hur skulle man få dän den sjuke utan att behöva
+ta i honom, utan att folket fick veta om'et och utan att bruden framför
+allt märkte något?
+
+-- Vi får ta ut'en genom fönstret! förklarade Rapp. Vi får ta'n med en
+talja och så släpa'n ner till sjön! Släck ljuset bara och så opp till
+logen efter grejor.
+
+Dörren stängdes utifrån och nyckeln togs ur, varpå de båda hämnarne
+styrde en omväg upp till logen. Carlsson svärande och bannande, att fick
+de bara ut honom, så skulle de ginera honom efteråt.
+
+Händelsevis stod ännu saxen kvar, sedan man slaktat kon, och sedan de
+tagit ner spirorna och fått fatt i block och rep, knogade de på omvägar
+bakom stugan och kommo till gaveln under pastorns fönster. Rapp hämtade
+en stege, saxade spirorna och gjorde dem fast med en läkt vid takåsen.
+Därpå splitsade han en stropp, fäste blocket och skar in taljan. Därpå
+kröp han in i kammaren, medan Carlson stod nedanför med en båtshake för
+att bära av.
+
+Sedan Rapp arbetat en stund inne i kammaren, pustande och fnysande, såg
+Carlsson hans huvud sticka ut och sakta kommendera: hala!
+
+Carlsson halade och snart syntes en svart kropp ute på fönsterbrädet.
+
+-- Hala styvt! kommenderade Rapp, och Carlsson höll an. Ut på saxen
+dinglade nu pastorns slappa kropp, som förlängde sig otroligt som en
+hängds.
+
+-- Fira! kommenderade Rapp igen. Håll an bara!
+
+Men Carlsson hade redan släppt och pastorn låg som en hög i nässlorna,
+dock utan att ge ett ljud ifrån sig.
+
+I en blink var båtsman ute genom fönstret, fick undan stegen och saxen
+och nu släpades pastorn ner till klappbryggan.
+
+Komna ner till sjökanten bröt Carlsson ut:
+
+-- Nu, din håle, skall du få bada!
+
+Det var grunt i stranden, men mycket gyttjigt av all i åratal utkastad
+fiskråk. Rapp tog i hällan, som han fästat omkring den sovandes liv, och
+vräkte honom i sjön.
+
+Då vaknade pastorn och gav till ett skrik som en gris under slakt.
+
+-- Hala! kommenderade Rapp, som märkte, att folket lystrade oppe på
+backen och redan skyndade till.
+
+Men Carlsson lade sig på knä och vältrade pastorn i gyttjan, gnodde in
+hans svarta kläder med händerna, så att varje spår av olyckan, som skett
+i brudsängen, var bortblandat.
+
+-- Vad är det därnere? Vad är det? ropades uppifrån av de nerrusande
+karlarne.
+
+-- Pastorn har fallit i sjön! Ohoj! svarade Rapp och halade in den
+skrikande prästen.
+
+Och nu blev det folksamling. Carlsson spelade den ädelmodige räddaren ur
+livsfara och gjorde den medlidsamme samaritanen, himlande sig och
+beskärmande sig på brutet landsmål, som han alltid tog till, när han
+skulle vara vek och trovärdig.
+
+-- Kan ni tänka er, att jag kommer ner här som rakt av en händelse, och
+så hör jag något, som plaskar och kvillar, så jag trodde det var en skäl;
+och så får jag se, att det var våran egen lelle pastor. Å, Herre Je, sa
+jag ått båssman, jag tror det är sjölve pastor Nordström, som ligger där
+och klypper med lellvingen. Och så sa jag åt Rapp: Rapp du, spring etter
+en tross! Och så sprang Rapp etter en tross. Men när vi feck stroppen om
+det tjocka på'n, så sätter han till att skrika, som om man ville gälla
+honom. Och se så han ser ut?
+
+Pastorn såg verkligen obeskrivligt svår ut; och karlarne betraktade sin
+herde med leda blandad med outrotlig vördnad och ville skaffa undan honom
+så fort som möjligt. Till den ändan gjordes en bår av två par åror och på
+den lades pastorn, lyftes upp på åtta starka axlar att bäras upp till
+logen, där han skulle klädas om.
+
+Spelman, som var alldeles full och trodde, att det var frågan om något
+spektakel, stötte till och drog sta med »Ur vägen, ur vägen för gamla
+Smittens bår!» Pojkar kommo fram ur buskar och sällade sig till, och
+professorn, som återfunnit sin förlorade ungdom, satte sig i spetsen och
+sjöng, och Norman, som inte kunnat hålla tätt med sin musikaliska svada,
+hade letat fram klaveret.
+
+Men när de kommo upp på gården, rusade kvinnorna till, och när de fingo
+se pastorn i den sorgliga belägenheten, intogos de av medlidande och
+förbarmade sig över den medvetslöse. Madam Flod sprang efter ett
+sängtäcke och kastade över eländet, i trots av Carlssons varningar, och
+så sattes på varmt vatten och låntes linne och gångkläder av professorn.
+Och då de kommo upp på logen, lades den sjuke, som han kallades -- för
+ingen ville vara nog vanvördig att vidgå, att han var full -- på torr
+halm. Rundqvist kom med snäppan och ville slå åder, men jagades bort, och
+när han inte fick sin vilja fram, bad han att åtminstone få läsa något
+över den sjuke, för han kunde en läsning över vattusiktiga får, men han
+fick inte alls befatta sig med prästen och ingen annan heller av
+karltroppen.
+
+Men Carlsson smög upp på sin kammare, ensam denna gång, för att undanröja
+spåren av sin förödmjukelse. När han kom in och såg förödelsens styggelse
+i den smutsade brudsängen, erfor han ett ögonblicks svaghet, uttröttad av
+de sista dagarnes och nattens mödor, och han tänkte på hur annorlunda det
+skulle ha varit med Ida, om deras förhållande kommit till stånd. Han gick
+fram till fönstret och tittade ut över viken med en lång svårmodig blick.
+Molnen därute hade skingrat sig och dimmorna samlade sig i vita flor
+över vattnet; solen gick upp och bröt in i brudkammaren, lyste på det
+bleka ansiktet och de urvattnade ögonen, som knepos ihop, som om de
+stretat emot en frambrytande gråt. Håret låg i fuktiga tovor ner i
+pannan, den vita halsduken var svartfläckig, rocken hängde slapp.
+Solvärmen tycktes ge honom en fross-skakning, och farande med handen över
+pannan vände han sig om inåt rummet.
+
+-- Ja, men det är vådligt i alla fall! sade han till sig själv, röck upp
+sig ur sin slapphet och började riva kläderna ur sängen.
+
+
+
+
+SJÄTTE KAPITLET.
+
+Ändrade förhållanden och ändrade
+meningar; jordbruket går ner och
+gruvdriften blomstrar.
+
+
+Carlsson var icke mannen, som lät obehagliga förnimmelser inverka på sig
+mer än han ville, utan han hade kropp att ta skurarne, skaka sig och låta
+det rinna av. Sin ställning som gårdsägare hade han vunnit genom
+duglighet och vetande, och att madam Flod tog honom till man, var lika
+mycken vinst för henne som för honom, trodde han. Emellertid, sedan
+bröllopsoset dunstat av, började Carlsson bli mindre ivrig, säker som han
+gjorde sig om giftorätt och arv, alldenstund man kunde vänta barnet om
+ett par månader. Tanken på att göra sig till herre hade han övergivit, då
+han såg att det inte gick; utan i dess ställe lagade han sig till att
+göra storbonde. Drog en präktig ulltröja, satte på sig ett massivt
+förskinn och anlade sjöstövlar. Tillbragte mycken tid vid
+chiffonjéklaffen, där hans älsklingsplats var; läste bladen, skrev och
+räknade mindre än förr, övervakade arbetet med pipa i munnen samt visade
+ett tynande deltagande för jordbruket.
+
+-- Jordbruket går ner, sade han, det har jag läst i bladen; och det är
+billigare att köpa sin säd!
+
+-- Han sa annat förr, menade Gusten, som höll noga reda på allt vad
+Carlsson sade och gjorde, men inskränkte sig till ett slött
+underkastande, utan att dock inträda som son åt inkräktaren.
+
+-- Tiderna förändras och vi med dem! Jag tackar Gud för var dag jag blir
+klokare! svarade Carlsson.
+
+Samtidigt började han besöka kyrkan om söndagarne, deltog i allmänna
+frågor och blev vald till kommunalnämnden. Därigenom kom han i närmare
+beröring med pastorn och fick uppleva den stora dagen att få säga du till
+honom. Det var en av hans äregirighets största drömmar och han tröttnade
+inte på ett helt år att tala om på gården vad han sade och vad Nordström
+svarade.
+
+-- Hör du, Nordström lella, sa jag, den här gången ska du låta mig råda!
+Och då sa Nordström: Carlsson, sa han, du ska inte vara halsstarrig,
+fastän du är en klok karl, och en förståndig karl, sa han.
+
+Därpå följde en mängd kommunala bestyr, bland vilka brandsyn var den mest
+omtyckta. Det var att resa omkring på socknens bekostnad och dricka
+kaffehalvor hos bekanta. Även riksdagsmannavalet, som dock ägde rum långt
+upp i land, hade sina förförelser och sina små efterslängar, som kändes
+ända ut i skären. Vid valtiden och även eljes ett par gånger om året kom
+baronen ut med jaktherrar och ångbåt, och då betaltes femtio kronor för
+jakträtten på ett par dagar; punsch och konjak rann i nätter och dagar,
+och man skildes från jägarne med den rotade meningen, att det var
+schangtilt folk.
+
+Carlsson kom sålunda upp och blev ett ljus på gården: en myndighet med
+högre förstånd om saker, som de andra ej begrepo. Men det fanns en svag
+punkt kvar, och som han kände stundtals: han var uppe från land och var
+ingen sjökarl.
+
+För att utplåna denna sista rangskillnad syntes han börja lägga sig mer
+ombord med sjösakerna och visade stor lust för sjön. Skurade upp en bössa
+och for på jakt; deltog i notdragning och skötsättning, samt vågade på
+längre segelfärder.
+
+-- Jordbruket går ner och _vi_ måste forcera fisket, svarade han hustrun,
+när hon med oro såg kreatur och åker falla i vanhävd.
+
+-- Framför allt fisket! Fisket för fiskaren och jorden för jordbrukaren!
+förkunnade han, numera oemotståndligt, sedan han av skolläraren på
+kyrkstämman lärt sig lägga sina ord »pallementarist».
+
+Visade sig någon brist i behållningen, så fick man hugga ved.
+
+-- Skogen skall gallras, om den ska bli mogen! Så säger åtminstone den
+rationelle lanthushållaren; jag vet _inte_, jag.
+
+Och när Carlsson inte visste det, hur skulle då de kunna veta det!
+
+Rundqvist fick jordbruket sig överlåtet, Clara kreaturen. Och Rundqvist
+lade åkern i gräsvall och sov middag till frukost på dikesrenarne, sov
+middag till aftonvards i buskarne och kastade stål över korna, när de
+inte mjölkade.
+
+Gusten hölls på sjön ändå mer än förr och återknöt det gamla
+jägarförbundet med Norman. Intresset, som ett ögonblick satt alla armar i
+rörelse, hade fallit bort; att arbeta för en annan muntrade icke vidare,
+och därför gick det hela lojt, men lugnt, sin stilla gång.
+
+Frampå hösten, ett par månader efter bröllopet, inträffade emellertid en
+händelse, som verkade likt en kastvind på Carlssons farkost, nyss utlupen
+med fulla segel. Hustrun kom nämligen ner med ett dödfött, alldeles för
+tidigt fött foster. Omständigheterna voro dessutom oroande och läkaren
+förklarade bestämt, att nu var det slut: inga barn mer!
+
+Det var ödesdigert för Carlsson, ty nu hade han endast till utsikt för
+framtiden att komma på undantag. Som gumman därtill var krasslig efter
+förlossningen, hotade denna förändring i hans ställning att inträda förr
+än drömt var. Gällde sålunda att väl begagna tiden, göra sig vän av den
+orätta mammon, samla i ladorna och tänka på morgondagen.
+
+Nu blev det nytt liv i Carlsson. Åkerbruket skulle i hast upphjälpas;
+varför, det angick ingen. Timmer fälldes, för det skulle byggas en ny
+stuga; varför, det behövde han inte skriva någon på näsan; jägarvurmen
+måste i hast stävjas hos Norman, som än en gång lockades från sin vän;
+och Rundqvist fångades in och blåstes upp med ökade förmåner. Det
+plöjdes, såddes, fiskades och timrades, varunder de kommunala bestyren
+fingo ligga nere.
+
+Samtidigt slog sig Carlsson på husligt liv; satt inne hos sin gumma och
+läste ibland ett ord för henne ur den Heliga Skrift eller ur psalmboken;
+talade till hennes hjärta och vädjade till hennes ädlare känslor, utan
+att rätt kunna förklara sig, vart han ville hän. Gumman tyckte om att ha
+sällskap och höra någon prata, så att hon satte värde på dessa små
+uppmärksamheter utan att vidare fästa något avseende på vad dessa
+dödsberedelser kunde innebära.
+
+En vinterafton, när viken låg, fjärdarne voro ofarbara och man varit
+instängd fjorton dagar, utan att kunna hälsa på en granne, utan att få
+ett brev eller en tidning; då ensamheten och snön låg tyngande över
+sinnena och den korta dagen endast tillät obetydligt med arbete, hade
+folket samlats i köket och Gusten med dem. Elden brann i spisen och
+pojkarne sutto och byggde på not; flickorna spunno och Rundqvist satt och
+slöjdade spadskaft. Snön hade fallit hela dagen och gick redan över
+fönsterrutorna, så att det såg ut som ett likrum inne i köket, och varje
+kvart måste en karl ut och skotta från dörren, så att man inte skulle
+snöa in och inte kunna komma till ladugården att mjölka och nattfodra.
+
+Nu var det Gustens tur att gå och skotta; med oljerocken och sydvästen
+över sin tröja och uttermössa lagade han sig att komma ut; bände upp
+farstudörren, mot vilken drivorna lagt sig och stod ute på backen i yran.
+Luften var svart, snöflingorna voro gråa som malar, stora som hönsfjädrar
+och singlade ner oupphörligt, oupphörligt, lade sig tyst på varandra,
+lätt först, tyngre sedan, packade sig och växte. Det gick redan upp på
+stuguväggen ett gott stycke och endast i fönsternas övre kant skimrade
+ljusen inifrån igenom. Gusten såg, att det lyste ifrån stugan, där han
+visste att modern och Carlsson voro inne. En hastigt påkommen nyfikenhet
+förledde honom att pilla ner den övre snön, så att han fick ett kikhål,
+och stigande upp på drivan kunde han titta in i rummet. Carlsson satt som
+vanligt framför chiffonjéklaffen och hade ett stort papper framför sig,
+ovantill tryckt med en stor blå stämpel, som såg ut som ritningen på en
+riksbankssedel; med pennan lyftad i högsta hugg syntes han tala för
+gumman, som stod bredvid, färdig att lämna henne pennan till någon
+skrivning. Gusten satte örat till rutan, men han hörde bara ett mummel
+för dubbelfönsternas skull. Bra gärna ville han dock ha reda på vad som
+försiggick, ty han anade, att det rörde honom på det närmaste, och han
+hade lärt sig, att det var viktiga saker, som kunde avgöras, när man
+skrev på tryckt papper.
+
+Sakta öppnade han farstudörren, sköt av sig halmskorna och kröp upp för
+trappan, tills han kom upp på övre farstugolvet. Där lade han sig på
+magen och med huvudet hängande ner mot dörren kunde han höra vad som
+talades inne i stugan hos modern.
+
+-- Anna Eva, förkunnade Carlsson med en ton mellan kolportörens och
+kommunalmannens, livet är kort och döden _kan_ komma över oss, innan vi
+veta det. Vi _måste_ därför vara betänkta på att gå hädan, antingen det
+nu sker i dag eller i morgon, det är _alldeles_ detsamma! Skriv därför nu
+så gott först som sist.
+
+Gumman tyckte inte om att höra så mycket om döden, men Carlsson hade nu i
+månader inte talat om annat, så att hon endast hade ett lamt motstånd att
+sätta mot det talet.
+
+-- Ja, men sir Carlsson, alldeles detsamma är det inte mig, om jag dör i
+dag eller om tio år, och jag kan leva länge än.
+
+-- Asch, jag har inte sagt att du _ska_ dö, jag har bara sagt, att vi
+_kan_ dö, och om det sker i dag eller i morgon eller om tio år, det är
+alldeles detsamma, då det ändå ska ske! Skriv bara!
+
+-- Ja, men det förstår jag inte, strävade gumman emot, som om döden ville
+komma och ta henne, det kan väl inte...
+
+-- Jo, men det är alldeles detsamma, när det ändå ska ske! Kanske det
+inte är så! Jag vet inte, jag! Skriv i alla fall!
+
+Det var som att lägga ett rep om halsen och dra till, när Carlsson kom
+med sitt: Jag vet inte, jag, och gumman kunde inte reda sig längre, utan
+gav efter.
+
+-- Nå, vart vill han komma nu? frågade hon uttröttad och uttråkad av det
+långa talet.
+
+-- Anna Eva, du ska tänka på dina efterkommande, ty sådan är människans
+första plikt; och därför ska du skriva.
+
+I detsamma öppnade Clara på köksdörren och frågade utåt efter Gusten, som
+icke ville röja sig och därför förblev tyst utan att dock kunna höra vad
+som följde inne i stugan.
+
+Clara gick tillbaka in och Gusten klättrade ner, stannade utanför
+stugdörren och hörde de sista avgörande orden från Carlsson, vilka läto
+honom sluta till, att skrivningen var verkställd och ett testamente
+uppsatt.
+
+När han kom in i köket igen, såg folket, att det var något med honom. Han
+talade i förtäckta ordalag om att han skulle knäppa en räv, som han hört
+skrika, om att det vore bättre att gå till sjös än sitta hemma och låta
+lusen äta sig, att lite vitt ibland fodret kunde ge kampar kurage, men
+också sätta döden på dem, om det blev för mycket.
+
+Carlsson var däremot vid kvällsbordet ytterst människovänlig,
+underrättade sig om Gustens arbetsplaner och jaktavsikter, tog fram
+timglaset och lät den vita sanden rinna, ty, sade han, »minuterna äro
+dyra; låtom oss ock äta och dricka, ty i morgon skola vi dö! Tjo!»
+
+Gusten låg länge vaken om natten, och många mörka tankar och svarta
+planer korsade sig i hans huvud; men han var ingen stark själ, som kunde
+ändra omständigheterna efter sitt sinne, sätta om tankar i handling, utan
+när han tänkt igenom en sak, lämnade han den såsom fullbordad.
+
+Efter att ha sovit några timmar och drömt om andra saker, var han lika
+glad igen och lät udda vara jämnt, litande på att med dag skulle komma
+råd, att rättvisan väl skulle ha sin gång och mera sådant.
+
+                  *       *       *       *       *
+
+Våren kom igen, svalorna reparerade sina bon och professorn kom
+tillbaka.
+
+Omkring hans stuga hade Carlsson under årens lopp röjt en trädgård,
+planterat syrener, till vilka han hämtat skott och ympar från
+prästgården, fruktträn och bärbuskar, sandat gångar och anlagt bersåer.
+Det började därför se herrskapslikt ut på gården. Och ingen kunde neka,
+att utbördingen dragit in trevnad och välstånd med sig, att han fått
+kreatur och åker i hävd, hus och stängsel i stånd; till och med priset på
+fisken hade han drivit upp i staden och inrättat sig med ångbåten, så att
+de långa tidsödande stadsresorna icke mer behövde göras.
+
+Nu, när han slappade av och var trött samt hölls med bygget på sin stuga,
+så klagade man.
+
+-- Gå på ni själva, nu, får ni se hur gott det är! svarade Carlsson. Var
+och en för sig och Gud med oss alla!
+
+Och han hade nu sin stuga under tak, började anlägga trädgård och
+plantera omkring den, väga och röja. Och han hade byggt sin stuga med en
+viss smak, så att den skämde ut de andra. Den hade bara två rum och kök
+nere, men den såg ändå ståtligare ut än de gamla stugorna på gården, man
+kunde inte säga, vad det låg i. Om han rest takstolarne i höjden och
+låtit takskägget springa långt ut över väggen; eller om det låg i att han
+sågat »krucifixer» i täckbrädena, eller om det var verandan, som han satt
+upp framför dörren med några trappsteg. Där var inga dyrbarheter, men det
+såg ändå litet villaaktigt ut. Röd var hon som en ko, men knuttimret var
+svart i ändarne och panelat; fönsterbrädena voro vitstrukna och verandan,
+ett lätt tak på fyra stolpar, var blåmålad. Och så hade han haft förstånd
+att välja plats, alldeles under bergroten och så att två gamla ekar
+råkade stå mitt framför, ungefär som början till en påtänkt allé eller
+park. Och när man satt på verandan, hade man deri vackraste utsikten:
+viken med vassarne, den långa gröna källängen och en sänka genom
+kalvhagen, så att man såg båtarne längst bort i sundet.
+
+Gusten gick och blängde på allt detta, önskade det ogjort och såg det an
+som på en geting, vilken hålls med att slå fast sitt näste under
+takstolarne och som han gärna ville krafsa bort, innan den lagt ägg och
+kanske blir kvar med sin avkomma. Men han hade inte kraft att ta dän
+honom, och därför blev han sittande.
+
+Gumman var krasslig och tyckte, att allt var bra som det gick, och i
+förkänslan av det rammel, som skulle uppstå, när hon gått all världens
+väg, såg hon icke ogärna, att hennes man, för det var han i alla fall,
+skulle ha ett tak över huvet och inte gå som en stackare. Hon förstod
+inte rättssakerna, men hon hade en aning om, att allt icke var rätt
+tillgånget med bouppteckning, arvskiften och testamenten, men det fick
+bli sedan, bara hon slapp ifrån det, och någon gång skulle det bryta
+löst, om inte förr, så den dagen, när Gusten måste tänka på att gifta
+sig, och några sådana tankar torde någon ha satt i huvet på'n, för han
+var inte sig lik mer, utan gick och såg vurmig ut.
+
+En eftermiddag i slutet av maj stod Carlsson i sitt nya kök och murade på
+spisen, då Clara kom och ropade honom:
+
+-- Carlsson, Carlsson, professorn har kommit ut med en tisk herre, som
+söker honom!
+
+Carlsson fick av förskinnet, torkade händerna och gjorde sig i ordning ta
+emot, nyfiken vad det ovanliga besöket kunde gälla.
+
+Kommen ut på verandan stötte han på professorn, som medförde en herre i
+långt svart skägg och som såg skarp ut.
+
+-- Direktör Diethoff vill tala till Carlsson, sade professorn och visade
+med en gest på sitt sällskap.
+
+Carlsson borstade av en sittplats på verandans bänk och bjöd sitta.
+
+Direktören hade inte tid att sitta, utan frågade på stående fot, om
+Rågholmen kunde få köpas.
+
+Carlsson undrade till vad ändamål, ty holmen var kanske tre tunnland stor
+med bergknallar, lite granskog och endast obetydligt fårbete.
+
+-- Till industriellt ändamål, uppgav direktören och frågade, vad den
+kostade.
+
+Carlsson var villrådig och bad om betänketid, tills han kunde utlura, vad
+det var som gav holmen dess oväntade värde. Men det var icke direktörns
+mening, att han genast skulle få veta det, utan han upprepade än en gång
+sin fråga om vad holmen kostade och tog åt bröstfickan, där en tjock
+ansvällning, synlig genom klädet, antydde, att här fanns moltum!
+
+-- Å, den kan väl inte vara så dyr, menade Carlsson, men jag måste tala
+vid gumman och sonen först.
+
+Och så sprang han ner till stugan; blev borta en bra stund och kom igen.
+
+Nu såg han brydd ut och tycktes ha svårt att komma fram med sin
+anhållan.
+
+-- Säg själv, direktören, vad han vill ge, klämde han slutligen fram.
+
+Nej, det ville inte direktören.
+
+-- Nå, om jag säger fem, så tycker herrn väl inte det är för mycket, fick
+Carlsson fram med andan i halsen och svetten i pannan.
+
+Direktör Diethoff öppnade rocken, tog fram plånboken och lade fram tio
+stycken hundrakronor.
+
+-- Här är ett så länge i hand och de fira kommer på höst. Är det rätt?
+
+Carlsson höll på att dabba sig; men gjorde våld på sina översvallande
+känslor och svarade tämligen lugnt, att det var rätt, oaktat han bara
+menat fem hundra kronor, men fått i tusen. Därpå gick man ner till gumman
+och sonen för att underteckna köpekontraktet och kvittera summan.
+Carlsson blinkade och grinade åt de båda kompanjonerna, att de skulle
+hålla med, men de förstodo ingenting.
+
+Slutligen tog gumman på sig glasögonen och läste, efter att ha skrivit
+under.
+
+-- Fem tusen! skrek hon. Vad i allan dar, men Carlsson sa ju hundra.
+
+-- Sa jag! tyckte Carlsson. Nej, du hörde orätt, Anna Eva. Kanske jag
+inte sa tusen, Gusten? Här blinkade han alldeles rysligt, så att
+direktören såg det.
+
+-- Ja, nog _tyckte_ jag han sa tusen! höll Gusten med så gott han kunde.
+
+Skrivningen var över och direktören förklarade nu, att han ämnade för
+sitt bolags räkning ta upp en fältspatgruva på Rågholmen.
+
+Ingen visste, vad fältspat var, och ingen hade nånsin tänkt på den
+skatten, utom Carlsson, som nog hade haft sina tankar ditåt, men saknat
+kapital, drog han till med.
+
+Direktören omtalade då, att fältspat var en röd stensort, som nyttjades
+på porslinsfabriker. Om åtta dar skulle förvaltarens hus, som redan var
+beställt på snickerifabriken, vara uppsatt, om fjorton skulle
+arbetarkasernen av trä stå på sin plats och med trettio man skulle
+arbetet vara i gång.
+
+Och därmed reste han.
+
+Det hade kommit så hastigt över dem, detta guldregn, att de inte hade
+haft tid att uträkna alla följderna. Tusen kronor på bordet, fyra tusen i
+höst, för en värdelös kobbe; det var för mycket på en gång. Och därför
+sutto de hela aftonen i endräkt och spekulerade över vad som kunde falla
+på dem oberäknat. Naturligtvis finge man sälja fisk och andra produkter
+åt så många arbetare och förvaltarn, ved också, det var ingen fråga om
+det; och så kom direktören ut, kanske med familj, och ville bo där på
+sommarnöje; och då kunde man naturligtvis sätta upp hyran åt professorn,
+och Carlsson kunde kanske få hyra ut sin stuga åt någon och det skulle
+bli så bra alltsammans.
+
+Carlsson lade själv in pengarne i chiffonjén och satt vid klaffen halva
+natten för att räkna.
+
+                  *       *       *       *       *
+
+Under den vecka, som följde, gjorde Carlsson täta Dalaröbud, återkom med
+snickare och målare och höll små mottagningar på sin veranda, där han
+ställt ut ett bord, vid vilket han satt och drack konjak och rökte pipa,
+övervakande arbetet, som nu framskred med stark fart.
+
+Sålunda märktes snart tapeter i alla rum ända ut i köket, där också en
+Bolinderspis murades in; fönsterna förseddes med gröna utanluckor, som
+lyste på långa håll, verandan ströks om och blev vit och rosenröd samt
+fick en blå och vitrandig bolstervarsgardin åt solsidan; och runt om gård
+och trädgård sträckte sig ett staket av spjälor, gråmålade och med vita
+knoppar. Folket stod långa stunder och gapade på härligheten, men Gusten
+stod helst på avstånd bakom en knut eller en tät buske och mottog sällan
+eller aldrig inbjudningen till Carlssons veranda.
+
+Det var en av Carlssons drömmar, drömda i riktigt klara nätter, att sitta
+som professorn på en veranda, självsvåldigt lutad bakåt, läppja på ett
+konjaksglas med fot, se på utsikten och röka en pipa -- cigarr hellre,
+men det var för starkt för honom ännu.
+
+Och han satt där en morgonkvist åtta dagar senare och hörde en ångbåt
+blåsa i sundet utanför Rågholmen.
+
+-- Nu kommer de, tänkte han, och som patron på stället ville han vara
+schangtil och ta emot dem.
+
+Därför gick han ner i stugan och klädde sig, skickade efter Rundqvist och
+Norman, att de skulle komma och följa honom till Rågholmen och ta emot de
+främmande herrarne.
+
+Om en halv timme lade ekan ut ur hamnen och Carlsson satt till rors.
+Pojkarne fingo då och då en påminnelse om att ro i takt, så att man kom
+fram som folk.
+
+När de krökt om sista udden och sundet öppnade sig, på ena sidan
+begränsat av Storön och på den andra av Rågholmen, tedde sig en praktfull
+anblick för dem. Till ankars i sundet låg en ångbåt, prydd med flaggor
+och signaler, och mellan båten och land gingo små jollar med matroser i
+blåa och vita tröjor. Uppe på strandklippan, som lyste rosenröd av den
+blottade fältspaten, stod en klunga herrar och ett stycke ifrån dem en
+musikkår, vars mässingsinstrument gåvo en praktfull tavla mot de svarta
+granarna.
+
+Våra roddare från Hemsö undrade, vad man kunde skaffa däruppe, och rodde
+i skjul för klippan för att kunna komma så nära som möjligt och se och
+höra. Ett, tu, tre, just som de lågo inunder samlingsplatsen, hördes ett
+susande i luften som om tolvhundra ejdrar flugit upp, därpå ett dån, som
+om det kommit inifrån berget, och så ett krasande, som om hela holmen
+spruckit.
+
+-- Vad hålen! var allt vad Carlsson hann säga, ty i nästa ögonblick kom
+ett stenregn plumsande omkring båten, efterföljt av ett grusregn och så
+ett hagel av småsten.
+
+Och så talade en röst uppe på berget; talade om storslöjd och näringar,
+ackumulerat arbete och så något utländskt, som inte Hemsöarne förstodo.
+
+Rundqvist trodde, att det var en predikant, och tog mössan i hand, men
+Carlsson förstod, att det var direktionen, som talade.
+
+-- Ja, mina herrar, slutade direktören, vi ha mycket sten här framför
+oss, och jag slutar mitt tal med att önska, det de alla må varda bröd!
+
+-- Bravo!
+
+Och så blåste musiken upp en marsch. Herrarne kommo nertågande till
+stranden, alla bärande små stenbitar i handen, som de fingrade på under
+skratt och stoj.
+
+-- Vad gör ni där med båten! skrek en herre i flottans uniform åt
+Hemsöarne, som vilade på årorna.
+
+De visste inte, vad de skulle svara, men hade inte trott, att det var
+farligt att titta på ståten.
+
+-- Hm! Det är patron Carlsson själv ju! upplyste direktör Diethoff, som
+kommit fram. Det är ju vår värd på stället, presenterade han. Kom och ät
+frukost med oss nu!
+
+Carlsson trodde inte sina öron, men övertygades snart om att bjudningen
+var allvar, och snart satt han på ångbåtens akterdäck vid ett dukat bord,
+som han aldrig sett maken till. Han hade krusat först, men herrarne voro
+så ofantligt gemena och tilläto icke, att han tog av sig förskinnet en
+gång. Men Rundqvist och Norman fick äta i förn med manskapet.
+
+Aldrig hade Carlsson tänkt sig paradiset härligare. Mat som han inte
+visste namn på och som smälte i mun likt honing, mat som rev opp i halsen
+alldeles som en sup, mat i alla färger; och sex glas stodo framför hans
+och alla de andra herrarnes platser; och det dracks viner som var som att
+lukta på ett blomster eller kyssa en flicka, viner som stack i näsan, som
+kittlade i benen och som narrade en att skratta. Och under allt detta
+blåste musiken så ljuvligt, så att det kvillade i näsroten, som om en
+ville gråta, ibland så det frös om tinningarne, och emellanåt gjorde det
+så gott i hela kroppen så en ville dö.
+
+Och när allt var till ända, talade direktören för värden på stället,
+berömde honom för att han hedrade sitt stånd och icke övergav
+modernäringen för en osäker vinning på andra områden, där nöden gick arm
+i arm med lyxen. Och så skålade de med honom. Carlsson visste inte, när
+han skulle skratta eller vara allvarsam, men han såg herrarne skratta,
+när han tyckte att det sades något mycket allvarsamt, och då skrattade
+han med.
+
+Efter frukosten skulle bjudas kaffe och cigarrer och man reste sig från
+bordet. Carlsson, ädel som en lycklig, gick fram i förn för att se efter
+om pojkarne fått något, då direktören kallade på honom och bad honom
+stiga in i hytten ett ögonblick.
+
+Då de kommit in, förelade herr Diethoff honom ett förslag, att han, för
+att konsolidera sin ställning och kunna uppträda vid förefallande behov
+med mera auktoritet bland arbetarne på holmen, skulle teckna sig för
+några aktier.
+
+-- Ja, si det förstår jag mig inte på, menade Carlsson, som hade litet
+lukt på affärskutymer och visste, att man aldrig skulle avsluta några
+köp efter att ha druckit.
+
+Men direktören släppte honom icke och efter en halv timme hade Carlsson
+fyrtio aktier à hundra kronor i Fältspats-Aktiebolaget Eagle samt
+uttryckligt löfte på att bli revisorssuppleant. -- Carlsson bad honom
+skriva upp ordet! -- Inbetalningarne talades inte om; de skulle gå »pö om
+pö» och à konto.
+
+Därpå dracks kaffe och konjak och punsch och bilinervatten, så att
+klockan blev sex, när Carlsson skulle i båt.
+
+Vid debarkeringen fick han fallrep, vilket han ej förstod, utan tryckte
+han alla matrosernas händer, som stodo vid trappan och bad dem hälsa på,
+när de kommo i land.
+
+Och med sina fyrtio aktiebrev med vidhängande kuponger lät han ro sig
+hem, sittande vid roret med en regalia i mun och en korg punsch mellan
+knäna.
+
+När han kom hem, svällde han av salighet, bjöd på punsch ända ut i köket,
+visade aktiebreven, som sågo ut likt jättestora riksbankssedlar; ville
+bjuda ner professorn och bemötte de andras invändningar däremot med att
+han var revisorssuppleant och kunde vara lika så god som en tisk
+musikant, som inte var någon lärd och inte heller därför någon riktig
+professor. Han hade bålstora planer; ville grunda ett enda stort
+strömmingssalteribolag för skärgården, inkalla tunnbindare från England,
+befrakta fartyg med salt direkt från Spanien! I samma andedrag talade han
+om modernäringen, dess representanter och framtid, uttryckte sina
+farhågor och förhoppningar. Man drack hans punsch och insvepte sig i
+tobaksmoln och glada hägringar om Hemsös lysande framtid.
+
+Carlsson var uppe på tinnarna och han fick svindelanfall. Modernäringen
+blev satt i bakgrunden, och besöken på Rågholmen blevo dagliga. Han
+gjorde bekantskap med förvaltaren och satt på hans veranda och drack
+konjak med bilinervatten, under det arbetarne åsågos knacka stenar för
+att få ut kvartsådrorna, som utgjorde det svåraste hindret för hela
+bergets utskeppande på en eller ett par gånger. Förvaltaren var en för
+detta gruvbas, som hade nog förstånd att stå väl med aktieägaren och
+revisorssuppleanten och som ägde tillräcklig insikt att fatta, huru länge
+affären skulle kunna gå.
+
+Men gruvdriftens iståndkommande hade även sitt lilla inflytande på
+Hemsöbornas fysiska och moraliska välbefinnande, och närvaron av trettio
+ogifta arbetare började visa sina verkningar.
+
+Lugnet var stört. Det sköt och dundrade hela dagen från berget; ångbåtar
+visslade i sundet; jakter kommo, lade till och spydde massor med sjöfolk
+i land. Om aftnarne anlände arbetare upp till gården; slogo lovar kring
+brunnen och ladugården; falkade efter flickorna; ställde till dansar;
+söpo med pojkarne och slogos emellanåt. Folket svirade om nätterna och om
+dagarne var det ingen ordning med dem; sovo på ängarne, stodo och nickade
+framför spisen. Och litet emellan kom förvaltaren på besök. Då skulle
+kaffepannan på, och som man inte kunde bjuda den herrn på brännvin, så
+måste det alltid finnas konjak i huset. Men man fick sälja fisk och smör,
+och pengar strömmade in, så att det levdes flott, och kött kom oftare på
+bordet än förr.
+
+Carlsson började bli fet och gick i ett litet halvrus dagen om, dock utan
+att bli överlastad, och sommaren förflöt som en enda lång fest för honom,
+som delade tiden mellan kommunala värv, gruvdrift och naturförsköningar
+hemma kring knutarne.
+
+Han hade nu på hösten varit ute på brandsyn i åtta dagar och kom hem en
+tidig morgonstund, då han mottogs av gumman med den oroande
+underrättelsen, att det måste ha hänt något ute på Rågholmen. Där hade
+nämligen varit tyst i fyra dygn; inte ett skott var lossat och inga
+ångbåtsvisslor hade hörts. Folket hemma på ön hade varit sysselsatt med
+tröskning, så att ingen haft tid att besöka gruvan. Förvaltaren hade icke
+heller varit synlig, och arbetarne hade upphört att dra kring ön om
+kvällarne. Det måste sålunda ha hänt något. För att utröna detta, lät
+Carlsson spänna för, som han kallade det, när han skulle låta ro sig till
+gruvan. Ekan hade han låtit stryka vit med blå rand, och för att få ett
+mera patronaktigt utseende, när han satt till rors, hade han skaffat sig
+en talja av en gammal gardinkordong, så att han kunde sitta rak och
+styra, varförutom han inövat Rundqvist och Norman i båtsmansrodd, så att
+det såg ståtligt ut, när han kom farande.
+
+Färden gjorde de raskt, sporrade av nyfikenhet och ängslan, och när de
+kommo i höjd av Rågholmen, förvånades de över den ödslighet, som där
+rådde.
+
+Där var tyst som i graven och ingen människa syntes till. De stego i land
+och klättrade bland stenflisen upp till gruvan. Förvaltarens stuga var
+borta; alla verktyg och redskap sin kos; endast kasernen, som skjulet
+kallades, stod på sin plats, men utrymd och spolierad, så att allt som
+löst varit var borttaget: dörrar, fönster, bänkar, lavar.
+
+-- Jag tror rent av, att de ha packat in! menade Rundqvist.
+
+-- Det ser så ut! genmälde Carlsson och lät spänna för igen, men denna
+gång till Dalarö, där han måste ha brev liggande på posten.
+
+Och mycket riktigt, där låg ett stort brev från direktören, som
+förkunnade, att bolaget upphört med sin verksamhet i anseende till
+råvarans otjänlighet. Och alldenstund Carlssons fordran å fyra tusen
+kronor utjämnades mot de fyrtio aktier han tecknat och underlåtit
+inbetala, förefanns inga ouppgjorda affärer mera mellan bolaget och
+merbemälte Carlsson och konsorter.
+
+-- Alltså kuggad på fyra tusen, tänkte Carlsson. Nå, man får vara nöjd.
+
+Och med sin sjöfågelsnatur, fastän han var från land, ruskade han på sig
+och var lika torr igen, och än torrare kände han sig, då han läste i ett
+postskriptum, att all kvarlåtenskap tillfölle Hemsö, om de hade lust att
+bortföra den.
+
+Litet hopsjunken hemkom Carlsson efter den färden, berövad en massa
+pengar och sin ärofulla titel. Gusten ville lägga lök på laxen och riva
+upp i saken, men Carlsson strök över alltsammans med en gest:
+
+-- Asch, det var visst värt att tala om. Det var då rakt inte något att
+tala om.
+
+Men dagen efter var han i full verksamhet med sina tre man och stora
+»landjan» att hämta bräder och tegel från Rågholmen. Och innan man visste
+ordet av, hade han rest sig en sommarhydda på ett rum och kök nere vid
+sundet på en plats, som ingen tänkt på, men varifrån man hade utsikt både
+över byn och fjärden.
+
+Sommaren var förbi och dess luftiga dröm. Vintern stundade, och luften
+blev tyngre, drömmarne mörkare och verkligheten antog ett nytt utseende,
+ljusare för somliga, mera hotande för andra.
+
+
+
+
+SJUNDE KAPITLET.
+
+Carlssons sanndrömmar; chiffonjén bevakas,
+men utredningsmannen kommer
+och stryker streck över alltsammans.
+
+
+Carlssons äktenskap, ehuru kort, hade icke varit fullt vad man plägar
+kalla lyckligt. Gumman var till åren, om icke lastgammal, och Carlsson
+stod i begrepp att inträda i sin farliga ålder. Intill sina nu ingångna
+fyrtio år hade han mest släpat för brödet och framkomsten, och den
+flickan han ville ha hade han fått undvara. Nu, när han var framme och
+såg utsikt till en lugn ålderdom, började köttet pocka, kanske starkare
+än annars, emedan han icke haft så strängt arbete sista året, och kanske
+även därför att han fodrat köttet hårdare än det tålde. Hans tankar
+började därför att spela, när han satt i köksvärmen, och hans ögon vande
+sig att följa Claras unga kropp, där hon gick ut och in i stugan. Blicken
+stannade småningom, slog sig ner och vilade, gjorde små utflykter hit och
+dit, flög bort, kom igen. Slutligen satt flickan där, inne i ögat, och
+vart han gick såg han henne. Men det var en annan, som också såg, men ej
+på Clara, utan på ögonen, som följde henne, och ju mer hon såg, dess mer
+trodde hon sig se, och det slog sig som en vagel på hennes öga, som
+värkte och rann.
+
+Det var några dagar före julafton. Mörkret hade fallit, men månen hade
+kommit upp och lyste klar över snöhöljda granar, över den blanka viken
+och den vita marken. En snål nordanvind drog fram och sopade torrsnö för
+sig. Men inne i köket stod Clara och eldade bakugnen, medan Lotten
+arbetade i degtråget.
+
+Carlsson satt i skåphörnet, rökte pipa och spann som en katt i värmen;
+hans ögon voro ute på spel och de gassade sig och gonade sig, när de
+stannade på Claras vita armar, som stucko fram ur linnet.
+
+-- Ska du mjölka först, innan vi sopar opp? frågade Lotten.
+
+-- Ja, det ska jag, svarte Clara och tog på sig en fårskinnskofta, sedan
+hon lagt undan raka och viska.
+
+Så tände hon lagårdslyktan och gick ut. Och när hon gått ut, steg
+Carlsson upp och gick efter.
+
+Om en stund kom gumman ifrån stugan och frågade efter Carlsson.
+
+-- Han gick ut efter Clara till lagårn, svarte Lotten.
+
+Utan att vänta på närmare besked, tog gumman en lykta och gick också ut.
+
+Det blåste vasst ute, men hon ville inte vända om och ta på sig något,
+efter som det bara var ett stenkast att gå. Halt var det på backknallarne
+och snön småyrde som mjöldamm, men hon kom raskt nog upp till lagården,
+gick strax in i fjöset, där det var varmt. Där ställde hon sig att lyssna
+och hörde, att någon viskade inne i fårfållan. I det svaga månskenet,
+som föll in genom spindelvävar och höboss på rutorna, såg hon korna vända
+sina huvuden bakåt och titta på henne med stora, i mörkret grönt lysande
+ögon. Pallen stod där och stävan också. Men det var inte det hon ville
+se, det var något annat, något hon för all världen aldrig ville ha sett;
+något som lockade henne som en halshuggning och som skrämde livet ur
+henne.
+
+Så gick hon då över ströhögarne fram genom fähuset och kom in till fåren.
+Där var mörkt och tyst; lyktan stod släckt, men talgljuset rökte ännu.
+Fåren bände och rasslade med torra lövruskor. Nej, det var inte det hon
+ville se. Så gick hon vidare och kom in till hönsen, som krupit upp på
+pinnarne och småskrockade, som om de nyss blivit väckta.
+
+Dörren stod öppen utåt och hon kom ut i månskenet igen. Två par skodon,
+ett mindre och ett större, hade lämnat spår efter sig i snön, och de voro
+blåa i skuggorna, och de ledde bort till hagledet, som var avlyftat. Hon
+följde efter, som om hon dragits på släp av någon, och spåren lågo efter
+marken som en stolpketting, vid vilken hon var angjord och som nu hivades
+från ett osynligt ställe inne i hagen.
+
+Och det drog och drog, drog henne in i samma hage, förbi samma stätta,
+under samma hasselbuskar, där hon en annan gång, en ryslig gång, hade
+upplevat en aftonstund, som hon aldrig velat minnas. Nu stodo hasslarne
+nakna och buro bara de nysprungna blomknopparne som små kålmaskar, och
+ekarne stodo med sitt bruna, hårda löv skramlande för vinden, men så
+tunna, att man kunde se stjärnorna och den grönsvarta himlen genom dem.
+
+Och mera ketting, mera ketting stacks ut; slingrade in under granarne,
+som lossade sin snö över hennes gråa, tunnade hår, när hon kom emot dem,
+rasade ner över hennes randiga ylleliv, dammade ner på hals och rygg och
+kylde och vätte.
+
+Allt längre och längre bar det av inåt skogen, där tjädern flög upp från
+sin nattkvist och skrämde henne, ut över kärr, där tuvorna gungade --
+över gärdesgårdar, som knakade, när hon skulle sätta över.
+
+Två och två gingo spåren, de ena små, de andra stora, sida vid sida,
+ibland trampande i varandra, om varandra, som om de dansat; över
+stubbåker, där snön blåst av, över stenrös och diken, gärdselhögar och
+vindfällen.
+
+Hon visste inte, hur länge hon gick, men hon frös om huvudet och var
+valhänt, stack de magra, röda händerna under kjolen och blåste i dem
+emellanåt. Hon ville vända om, men det var för sent och hon kunde ha lika
+långt tillbaka som att gå rakt fram. Framåt gick det därför genom en
+aspdunge, vars kvarsittande löv dallrade och skälvde som de frusit i
+nordanvinden; och så kom hon till en stätta. Månskenet föll klart och
+skarpt, så att hon tydligt kunde se, att de suttit där. Hon märkte
+intrycket av Claras kjol, av koftan med fårskinnsbrämet. Det var här
+således! Här! Hon darrade i knävecken, frös som om blodet blivit is,
+brann som om det varit kokt vatten i ådrorna. Och hon satte sig utmattad
+ner på stättan, grät, skrek, lugnade plötsligt av, steg upp och gick
+över. På andra sidan låg viken blank, svart, och rätt över såg hon
+ljusen i stugan och ett ljus uppe vid lagården. Vinden blåste skarpt och
+kändes gå mitt igenom ryggen, slet i hårtestarne och isade näsborrarne;
+halvspringande kom hon ner på isen, åkte ut på den gungande skivan, hörde
+den torkade vassen susa om öronen, knäckas under fötterna, och hon slog
+ikull på en infrusen vakare; reste sig och sprang igen, som om döden
+varit efter henne och bränt henne i ryggen, nådde andra stranden, men
+gick mitt igenom isen, som av det utfallande vattnet lagt sig som
+fönsterrutor på dybotten och som klingande och krasande brusto under
+hennes tyngd. Hon kände kylan stiga uppåt benen, men hon vågade inte
+skrika för att inte någon skulle komma och fråga henne var hon varit.
+Hostande som bröstet ville spräckas, släpade hon sig upp ur vaken, smög
+sig uppför backen, gick rätt in i stugan till sängen, lade sig ner och
+bad Lotten göra eld i spisen och sätta på en panna fläderte; och där blev
+hon liggande.
+
+Hon lät ta kläderna av sig, kasta täcken och fårfällar över sig, elda upp
+med långved, men frös ideligen. Därpå lät hon kalla på Gusten, som satt
+ute i köket.
+
+-- Är du sjuk, mor? frågade han med sitt vanliga lugn.
+
+-- Nu är jag där, svarte gumman pustande, och jag går aldrig igenom.
+Stäng dörrn och gå i chiffongjén. Nyckeln ligger bakom kruthornet på
+hyllan, du vet!
+
+Gusten blev nedslagen och lydde.
+
+-- Öppna klaffen; dra ut tredje lådan på vänster hand och ta det stora
+pappersbrevet... Så där... Lägg det på elden.
+
+Gusten lydde, och snart flammade det på härden, knorrade sig och kolade
+sig.
+
+-- Stäng dörrn, min gosse, och lås till byrån! Stoppa nyckeln på dig!
+Sitt nu här och hör på mig, för i morgon kan jag inte tala mer.
+
+Gusten satte sig, grät en smula, för nu hörde han det var allvaret.
+
+-- När jag lagt igen ögonen, så tar du din fars peschaft, det har du
+själv, och så sätter du sigill för alla nyckelhålen, tills rättens herrar
+kommer.
+
+-- Och Carlsson? frågade sonen tvekande.
+
+-- Den blir på undantaget; det lär väl ingen kunna ta ifrån 'en; men
+inget mer; och kan du lösa ut honom, så gör det! Gud vare med dig,
+Gusten; du kunde ha varit med på bröllopet riktigt; men du hade väl dina
+skäl. Och nu, sir du, när jag reser, så ska du vara förståndig. Ingen
+stoftkista med silverplåt; du kan ta bara en sån där gul som de har
+betsade på Slussplan; och inga myckna mänskor; men klockor vill ja ha,
+och vill pastorn säga några ord, så må han det, och du kan ge honom far
+dins sjögskumshuve me silvret och en fårhalva åt frun; och sen, Gusten,
+ska du se dig om att få gifta dig; ta en flicka du tycker om och håll dig
+till henne, men ta en av din sort, och har hon pengar, så gör det också
+ingenting ont; men ta inte opp någon nerifrån; de bara äter dig som lus;
+och lika barn leka bäst. Vill du nu läsa litet för mig, så ska jag se åt
+få somna.
+
+Dörren öppnades, och Carlsson slant in, mjuk, men förtröstansfull.
+
+-- Är du sjuk, Anna Eva? frågade han kort, så ska vi skicka efter
+doktorn.
+
+-- Det behövs inte, svarte gumman och vände sig åt väggen.
+
+Carlsson anade sammanhanget och ville bli vän igen.
+
+-- Är du ond på mig, Anna Eva? Asch, inte var det värt att bli ond för
+ingenting! Vill du, att jag ska läsa ur boken för dig?
+
+-- Det behövs inte! var allt vad gumman svarade. Carlsson, som märkte,
+att här inte var något mer att göra, och som inte tyckte om bortkastat
+arbete, tog saken, som den var, och satte sig på pinnsoffan att vänta.
+Som affärerna voro klara och gumman inte hade lust eller kraft att
+meddela sig, så var ingenting att tillägga; och vad som rörde Gusten och
+honom, det skulle nog bli bra med sen. Att hämta en läkare tänkte ingen
+på, ty folket var vant här att självdö och för övrigt var all förbindelse
+med land avbruten.
+
+I två dygn bevakade de kammaren och varandra, och när den ena somnade in
+på en stol eller soffan, tog den andra en lur med ena ögat. Men så snart
+någon rörde på sig, spratt den andra upp.
+
+På julaftonsmorgon var madam Carlsson död.
+
+Det var för Gusten som om navelsträngen först då blivit avklippt; som om
+han blivit lössliten från moderslivet och blivit en självständig man.
+Sedan han lagt igen den gamlas ögon och fått psalmboken under hakan på
+henne, så att munnen inte skulle falla ner, tände han i Carlssons närvaro
+på ett ljus, tog fram petschaftet och lack och förseglade chiffonjén.
+
+De kuvade lidelserna vaknade; Carlsson gick fram och ställde sig för
+chiffonjén med ryggen.
+
+-- Höllu, vad gör du för slag, pojke? menade han.
+
+-- Jag är inte pojke numer, svarte Gusten, utan jag är bonn på Hemsö, och
+du är undantagsman.
+
+-- Jo, de ska vi bli två om! tyckte Carlsson.
+
+Gusten tog ner en bössa från väggen; slog opp hanen, så knallhatten
+syntes, trummade på kolven och röt för första gången i sitt liv:
+
+-- Ut! Annars knäpper jag dig!
+
+-- Hotar du?
+
+-- Ja, när inga vittnen finns! svarte Gusten, som tycktes ha haft samkväm
+med rättskarlar på sistone.
+
+Det var besked och det förstod Carlsson.
+
+-- Vänta du bara, tills skifte kommer, sade han och gick ut i köket.
+
+Julafton var dyster detta år. Lik i huset och inte någon möjlighet att få
+bud efter kista eller svepning; ty snön föll oupphörligt, så att strömmar
+och fjärdar varken buro eller brusto; att få båt i sjön var omöjligt, ty
+vattnet var en enda issörja, i vilken man varken kunde ro eller åka eller
+gå.
+
+Carlsson och Floden, som Gusten nu lät kalla sig, gingo om varandra,
+sutto till bords tillsammans utan att byta ett ord. Huset var i oordning;
+ingen satte arbetet i gång och alla litade på varandra så att det mesta
+blev ogjort.
+
+Juldagen föll in, grå, töcknig med snö igen. Att komma till kyrkan var
+lika omöjligt som att komma någon annan stans; och Carlsson läste därför
+en predikan i köket. Man kände, att man hade lik i huset, och någon
+julglädje kom ej till stånd. Maten var slarvigt lagad, ingenting färdigt
+i tid och alla voro missnöjda. Det låg något dovt i luften ute och inne,
+och som den gamla stod lik i stugan, vistades alla i köket. Där var
+alltså som en inkvartering, och när man inte åt eller drack, så sov man,
+en på en soffa, en på en säng; att ta fram kortleken eller dragklaveret
+föll ingen in.
+
+Annandagen kom och gick lika tung, lika tråkig; men nu förlorar Floden
+tålamodet. Inseende att dröjsmål kunde vålla svårare obehag, efter som
+liket börjat förvandlas, tog han Rundqvist med sig i slöjdbon och
+snickrade en kista, som sedan ströks gul; och med vad som kunde finnas i
+huset sveptes den döda. Och därmed var femtedagen inne. Som nu vädret
+icke visade tecken till bättring och det var utsikt att få vänta i
+fjorton dagar, måste man till vad pris som helst söka skaffa liket upp
+till kyrkan för att få det i jorden. Till den ändan sköts stora skötekan
+i sjön och allt manfolk rustade sig till en isbåtsfärd med kälkar,
+isbillar, yxor och rep. Och tidigt om sjättedagen gåvo de sig i väg på
+den livsfarliga färden. Ibland gick en strömfåra öppen, och då rodde man;
+så kom man till en fjärd som låg; då gällde det få båten opp på kälkarne,
+och när det var väl gjort, fick man ta i och dra; värst var det i
+issörjan, där årorna endast plaskade opp och ner, utan att båten kom fram
+mer än några tum i sänder; ibland föredrog man att gå framför och hugga
+ränna med isbillar och yxor, men ve då den, som förhögg sig och kom
+utanför rännan, där ett strömdrag kunde ha ätit sig igenom den tunna
+skorpan.
+
+Det hade blivit eftermiddag, innan de givit sig tid att äta eller dricka
+och sista fjärden återstod att tillryggalägga. Så långt de kunde se,
+öppnade sig ett enda stort snöfält, här och där med små runda höjningar,
+som voro nedsnöade kobbar; himlen var blåsvart i ostkanten och bådade
+snö; kråkorna kommo flaxande utifrån och drogo åt land för att söka
+nattkvist; det dånade ibland i isen, som skulle det lika sig till
+töväder, och skälarne hördes böla ute till sjös. Fjärden låg öppen för
+havet i östra sidan, men det syntes ingen havsvak. Misstänkt föreföll
+ändå, att de tyckte sig höra alfågel »alla» utåt havsbanden, men som de
+icke hört något från land på fjorton dagar, visste de ej, om fyrarna voro
+släckta, men det togo de för alldeles givet mellan jul och nyår.
+
+-- Det här går aldrig längre! yttrade Carlsson, som mest varit tyst.
+
+-- Det ska gå, sa Flod och satte axeln mot kälken, men vi ska ta i land
+på Måskläppan och ha en bit mat i oss.
+
+Och därmed styrde man kosan på den kobbe, som låg mitt i fjärden.
+
+Den låg emellertid längre bort än man trott och den förändrade utseende,
+ju närmare man kom, men slutligen hade man den på en kabellängd.
+
+-- Vak förut! skrek Norman, som hade utkik, håll av åt vänster!
+
+Kälkarne svängde av åt vänster, mera åt vänster ändå, och slutligen hade
+man gått runt kobben. Den hade av sista solvärmen eller av varma
+bottenströmmar kringskurit sig själv och syntes oåtkomlig från alla
+sidor, åtminstone på kälkarne. Skymningen föll, goda råd voro dyra och
+Floden, som tagit allt befäl över manövern, uppkastade genast en
+angreppsplan, så att ekan skulle stryka, sedan skjutsas ut i vaken och i
+samma ögonblick alla man kasta sig i och sätta ut årorna. Och så blev
+beslutat, så gjordes.
+
+-- Ett tu, tre! kommenderade Flod; ekan sköt fart, släppte kälken
+föröver, vickade till och kistan kom i sjön.
+
+I förskräckelsen glömmer Floden och Carlsson, som voro akterom, att hoppa
+i båt, medan Norman och Rundqvist räddade sig, och de blevo stående på
+iskanten. Kistan var illa spikad, fylldes med vatten och sjönk, innan
+någon fick besinning att tänka på annat än sig själv.
+
+-- Nu få vi gå till prästgården genast! befallde Floden, som i dag var
+mera handlingskraftig än tankeduglig.
+
+Carlsson gjorde invändningar, men på Gustens fråga, om han tyckte det var
+bättre att stå kvar på isen hela natten, hade han intet att invända,
+helst han såg, att allt hopp om att nå kobben var ute.
+
+Rundqvist och Norman kravlade sig emellertid i land, skreko och hojtade
+åt kamraterna att komma efter, men Floden svarade endast med att vifta
+med handen till adjö och pekade söderut i fjärden, där prästgården låg.
+
+Carlsson och Flod vandrade en lång stund tysta; Gusten med isbillen först
+för att pröva om det bar; Carlsson efter med rockkragen uppslagen, kuslig
+i lynnet efter det hastiga och ömkliga slut hans hustru fått och vilket
+man nog skulle kasta på honom.
+
+När de gått en halvtimma, stannade Gusten och pustade; därpå tittade han
+sig omkring på kobbar och stränder för att se, var han befann sig.
+
+-- Nå djäveln, ha vi inte gått galet! brummade han; det var inte
+Måskläppan, för den ligger där; och han pekade åt ost. Och där ha vi
+Gillöga tall.
+
+På en långsträckt ö inåt land pekade han ut en tall, som var lämnad ensam
+uppe på en uthuggen skogshöjd och som, liknande en optisk telegraf med
+sina två kvarsittande grenar, var ett bekant sjömärke eller landkänning.
+
+-- Och där ha vi Trälskär.
+
+Han talade för sig själv och skakade på huvudet.
+
+Carlsson blev rädd, för han var icke hemma i skären och hade haft
+obegränsat förtroende till Gustens vetande. Floden tycktes emellertid ha
+tagit sitt bestick, ändrade kurs och satte sig i rörelse mera söderut.
+
+Emellertid hade skymning fallit, men snön lyste ännu något litet, så att
+de kunde hålla landkänningen; de talade inte ett ord, men Carlsson höll
+sig tätt i spåren efter sin vägvisare.
+
+Plötsligen stannade denne och lyssnade. Carlssons ovana öra hörde
+ingenting, men Gustens tycktes vilja knipa ett svagt dån ifrån ostsidan,
+där en molnvägg, tjockare och svartare än den töckenslöja, som insvepte
+synranden, hade stigit upp.
+
+De stodo stilla en stund, tills Carlsson kunde uppfatta ett sakta brus
+och ett dunkande, som nalkades.
+
+-- Vad är det? frågade han och kröp intill Gusten.
+
+-- Det är sjön! svarte denne. Om en halv timme ha vi ostvinden här med
+snötjocka, och vill det sig riktigt illa, så bryter isen upp. Då vete
+hålen hur det går med oss. Raska på nu bara!
+
+Han satte till att småspringa och Carlsson efter; snön susade om fötterna
+och dånet tycktes följa.
+
+-- Nu är det slut med oss! skrek Gusten och stannade, pekande på ett
+ljus, som blixtrade fram bakom en kobbe i sydost. Fyrn är tänd, och sjön
+går öppen!
+
+Carlsson förstod ej faran, men han insåg, att det var på tok, när Gusten
+var rädd.
+
+Nu hade ostvinden fått fatt dem, så att de på ett stenkasts håll kunde se
+snöväggen komma framryckande som en mörk skärm, och strax efter voro de
+omvärvda av snön, som föll tätt, tätt och var svart som sot. Det blev
+alldeles mörkt kring dem och fyrens ljus, som ännu ett ögonblick blekt
+och suddigt som en vädersol antytt vägen för dem, slocknade slutligen.
+
+Gusten fortsatte i starkt trav, och Carlsson följde så gott han kunde;
+men han var fetlagd och kunde icke hålla jämna steg, blev andfådd, bad
+Gusten sakta av, men denne hade ingen lust att offra sig, utan sprang,
+sprang för livet. Carlsson tog honom i rockskörtet, tiggde och bad, att
+han ej skulle löpa ifrån honom, lovade guld och gröna skogar, besvor
+honom vid salighet och pina, men ingenting halp.
+
+-- Var och en för sig och Gud med oss! svarade Gusten och bad Carlsson
+hålla sig ett par steg efter, annars skulle isen brista.
+
+Det tycktes den också göra, ty bakom dem brakade det allt mer och mer,
+vad värre var, bruset nalkades nu så tydligt, att man hörde sjöarnes gång
+mot kobbarne och iskanten, och de väckta måsarne och trutarne skriade
+efter oväntat byte.
+
+Carlsson flämtade och flåsade, avståndet mellan honom och Gusten ökades
+och slutligen befann han sig ensam springande i mörkret. Han stannade då
+tvärt, letade spår, såg inga; ropade, men fick intet svar. Det var
+ensamheten, mörkret, kölden, vattnet, som kom med döden.
+
+Uppjagad av fruktan satte han ännu en gång fart under fötterna, sprang så
+att han såg, huru snöflingorna gingo baklänges, fastän de hade samma
+riktning som han, och så ropade han igen.
+
+-- Följ med vind, så kommer han väst på land! hördes en flyende röst
+inifrån mörkret, och så blev det tyst igen.
+
+Men nu hade Carlsson inga krafter kvar att springa, utan modlös lät han
+farten sakta och gick, steg för steg, utan att kunna förmå sig göra
+motstånd, under det han hörde sjön komma bakom sig, dånande; frustande,
+suckande, som om den enkom varit ute på nattligt rovtåg.
+
+                  *       *       *       *       *
+
+Pastor Nordström hade gått och lagt sig klockan åtta om aftonen och legat
+och läst Stiftstidningen, varefter han somnat in mycket tungt. Men vid
+elvatiden kände han sin gummas armbåge i sidan och hörde henne kalla.
+
+-- Erik! Erik! hörde han i sömnen.
+
+-- Vad nu då, kan du inte vara lugn! morrade han halvvaken.
+
+-- Lugn! Tror du inte jag är lugn!
+
+Fruktande några långrandiga förklaringar, skyndade pastorn sig att
+bedyra, det han var övertygad om lugnet, repade eld på en tändsticka och
+frågade vad som stod på.
+
+-- Det är någon som ropar i trädgårn! Hör du inte!
+
+Pastorn lyssnade och satte på glasögonen för att höra bättre.
+
+-- Ja, min själ gör det så! Vem... kan det vara?
+
+-- Gå och se efter, vet jag! svarade frun och gav gubben en ny
+påstötning.
+
+Pastorn fick kalsongerna och pälsen på sig, sköt fötterna i sina
+bottforer, tog ner bössan från väggen och satte på en knallhatt; skakade
+ner fängkrutet och gick ut.
+
+-- Hej, vem där! ropade han.
+
+-- Flod! svarade en dov stämma bakom syrenhäcken.
+
+-- Vad fan står nu på, att du kommer så här dags! Ligger gumman i
+själtåget?
+
+-- Det är allt värre än så! lät Gustens medtagna stämma. Vi ha förlorat
+henne!
+
+-- Har ni förlorat henne?
+
+-- Ja, på sjön ha vi förlorat henne.
+
+-- Men kom in då för all världen och stå inte här i kylan!
+
+Gusten såg ut vid ljusskenet som ett urblåst ägg, enär han varken ätit
+eller druckit på hela dagen och dessutom haft det hundgörat att springa
+kapp med ostvinden. Sedan pastorn i ett andetag fått redogörelsen för
+förloppet, gick han in till sin gumma, och efter en liten storm på några
+minuter fick han nyckeln till ett visst skåp ute i köket, dit han förde
+sin skeppsbrutne gäst. Och snart satt Gusten vid det stora köksbordet,
+medan pastorn tog fram brännvin, istersmör, pressylta och bröd och satte
+för den uthungrade.
+
+Därpå rådslogs om vad som kunde göras för de strandsatta. Att gå ut i
+natten och båda upp folk i mörkret var bortkastad möda; att tända eldar i
+strand var farligt, emedan det kunde vilseleda fartyg, om skenet
+verkligen förmådde genomtränga tjockan.
+
+Pojkarne på kobben ansågs ingen nöd vara med, men värre såg det ut för
+Carlsson. Gusten trodde sig nämligen veta, att fjärden brutit upp och att
+Carlsson vore slut vid det här laget, och »det såg ut», menade han, »som
+om han fått för sina gärningar».
+
+-- Hör du, Gusten, invände pastor Nordström, jag tycker ni ha varit
+orättfärdiga mot Carlsson, och jag vet inte, vad du menar med hans
+gärningar. Hur såg gårn ut, när han tog vid? Har han inte arbetat upp
+hemmanet åt dig? Har han inte skaffat dig sommargäster och byggt dig en
+ny stuga? Och att han gifte sig med änkan, nå, hon ville ju ha'n; att han
+bad henne göra testamente, det var ju inte ont i att försöka, men att hon
+gjorde det kunde vara mindre välbetänkt av henne. Carlsson var en rapp
+karl, och han gjorde allt vad du skulle ha velat göra, men inte kunde!
+Va? -- Vill du kanske inte att jag skall fria åt dig hos änkan i Åvassa
+med sina åtta tusen riksdaler? Nej, hör du, Gusten, du ska inte vara
+sträng, och ser du: det finns flera synpunkter på mänskorna än din!
+
+-- Jaja, men han tog i alla fall livet av mor, och det glömmer jag inte
+på länge.
+
+-- Å strunt, det har du glömt, när du krupit i säng med din hustru; och
+om Carlsson verkligen tagit livet av henne, det är ganska ovisst. Hade
+gumman till exempel tagit på sig, innan hon sprang ut om kvällen, så hade
+hon inte förkylt sig. Och inte tog hon väl det så när, att han, unga
+karln, fjollades med flickan. Nu tycks emellertid saken vara utspelt och
+vi få se till i morgon bitti, vad som kan göras. Vi ha söndag och folket
+kommer nog till kyrkan, så vi slipper båda upp dem! Gå nu och lägg dig
+och var lugn, och tänk på, att den enes död är den andres bröd.
+
+                  *       *       *       *       *
+
+Följande morgon, när kyrkfolket stod på backen, kom pastor Nordström
+upptågande i sällskap med Flod. I stället för att gå in stannade han i
+hopen, som redan tycktes underrättad om vad som hänt. Och sedan han
+förkunnat mässfall, uppmanade han allt manfolk att samlas med båtarne
+nere vid prästgårdsbryggan så fort de kunde för att fara ut och bärga de
+nödställda. Det förnams visserligen något knot i bakgrunden, där
+utbördingen hade några ovänner från kommunalstämman, vilka föreburo, att
+de icke ville undvara gudsordet.
+
+-- Å strunt, invände pastorn, ni är inte så fasligt angelägna att höra
+min spiksoppa, om jag känner er rätt. Va? Va säger du, Åvassan, du som är
+så skriftlärd, så du hör, när jag kommer i botten på såpfjärdingen?
+
+Det gick ett stilla löje genom hopen och betänkligheterna voro hävda till
+hälften.
+
+-- Vi ha för resten söndag om åtta dar och kom då, så ska jag dra er, ska
+ni få se, och tag käringarne med er, så lovar jag ge dem en uppborstning
+för ett halvt kvartal. Är vi ense nu att ta åsnan ur brunnen?
+
+-- Jaa! sorlade hopen, som om de fått avlösning från sabbatsbrottet.
+
+Och så skingrades man för att gå hem och klä om sig och gå till sjös.
+
+Snöyran hade upphört, vinden hade gått på norden och det var kallt, klart
+väder. Fjärden gick uppe, blåsvart svallande omkring de bländvita
+kobbarna, när ett tiotal skötekor lade ut från prästgårdsbryggan.
+Karlarne hade kommit i pälsrockar, skälskinnsluvor, medförande yxor och
+draggar. Att segla var ingen tanke på, utan man hade bemannat årorna.
+Pastorn satt med Gusten i första båten, rodd av fyra de styvaste
+skärkarlarne och medförande båtsman Rapp som utkik och plikthuggare.
+
+Man var allvarsamt stämd, men icke överdrivet ledsen; ett människoliv mer
+eller mindre brukade sjön inte räkna så noga på.
+
+Det gick tämligen hög sjö och det inslagna vattnet frös genast, måste
+huggas upp och vräkas ut. Ibland kom en isflaga simmande, skrapade mot
+båtborden, dök under och kom upp igen; ibland med infrusna vass-strån,
+löv, pinnar, lösryckta från stränderna.
+
+Pastorn satt med sin kikare och spanade åt Trälskär, där Hemsöpojkarne
+sutto fångna, stundom kastande en hopplös blick utåt fjärden, där
+Carlsson sannolikt låg drunknad, stundom forskande efter ett spår på de
+drivande iskakorna, ett spår av en fot, ett klädesplagg eller liket
+självt. Men förgäves.
+
+Efter ett par timmars rodd nalkades man skäret. Rundqvist och Norman hade
+på långt håll upptäckt undsättningsflottiljen och tänt glädjeeldar på
+stranden. Och när båtarne lade till, visade de mera nyfikenhet än
+rörelse, ty livsfara hade de aldrig varit i.
+
+-- Inte så länge man har land under sig! menade Rundqvist.
+
+Som dagen var kort, började upptagningen av ekan genast, och strax därpå
+draggningen efter kistan.
+
+Rundqvist kunde precist peka på fläcken, där hon låg, för han hade sett
+mareld lysa på vattnet. Man drog varp på varp, men utan att få upp annat
+än långa tångrevor med musslor och andra kräk på; man draggade hela
+förmiddagen ända till middagen, men utan framgång. Folket började se
+trötta ut och ledsna. Några hade gått i land för att ta sig en sup och en
+smörgås eller koka kaffe, då Gusten slutligen förklarade, att han icke
+vidare ansåg något kunna göras, enär strömmen sannolikt fört kistan ut på
+djupet.
+
+Som ingen var vidare angelägen om att se liket flyta upp och saken
+strängt taget icke angick någon personligen, erfor man en viss lättnad
+över att bli befriad från obehaget att visa sig känslolös för andras
+bekymmer.
+
+För att emellertid få ett någorlunda avrundat slut på en snöplig
+ändalykt, gick pastor Nordström fram till Flod och frågade, om han ville,
+att de skulle göra något för gumman. Boken hade pastorn med sig, och en
+psalm kunde man väl alltid utantill. Gusten mottog med tacksamhet
+förslaget, som meddelades åt församlingen.
+
+Solen höll på att sluta sin korta bana och kobbarne lågo rosenröda i
+sista belysningen, när folket samlade sig på stranden i en klunga för att
+övervara den efter omständigheterna tillpassade jordfästningen. Pastorn
+steg ner i en eka, åtföljd av Gusten; gick ut i akterstäven, tog upp sin
+bok, satte sin näsduk mellan vänstra handens fingrar och blottade sitt
+huvud, under det alla karlarne på stranden ströko av mössorna.
+
+-- Ska vi ta 452, Jag går mot döden, kan ni den utantill? frågade
+pastorn.
+
+-- Jaa! svarades från stranden.
+
+Och så steg sången dallrande av kölden först, sedan av rörelse över det
+ovanliga i ceremonien och de gripande tonerna i den gamla psalmen, som
+ledsagat så många i den sista vilan.
+
+De sista tonerna klingade ut och ekade över vatten, mot skär, genom den
+kalla luften, och det blev ett uppehåll, varunder man endast hörde
+nordans sus i martallarnas barr, vågornas plask i stenarne, måsarnes skri
+och båtarnes huggande i botten. Pastorn vände sitt åldriga, fårade
+ansikte ut mot fjärden och solen lyste över hans kala huvud, kring vilket
+de gråa hårtestarne ristades av blåsten som hänglavar på en gammal gran.
+
+-- Av jord är du kommen, jord skall du åter varda, Jesus Kristus vår
+Frälsare skall dig uppväcka på den yttersta dagen! -- Låtom oss bedja!
+började han med sin djupa stämma, som kämpade mot vind och våg för att
+höras.
+
+Och så gick jordfästningen på, ut till Fader vår, och efter välsignelsen
+sträckte han sin hand ut över vattnet till ett sista farväl.
+
+Mössorna sattes på. Gusten tryckte pastorns hand och tackade honom, men
+tycktes ännu ha något på hjärtat.
+
+-- Hör nu, pastorn, jag tycker ändå att -- skulle inte Carlsson också
+haft ett litet ord med?
+
+-- Det var för två, min gosse! Men det var vackert av dig i alla fall att
+tänka på honom, svarade gubben, som tycktes mera rörd än han ville.
+
+Solen gick ner och man hade endast att skiljas, söka komma hem så fort
+man kunde.
+
+Men man ville ändå visa Floden en sista uppmärksamhet, och sedan avsked
+blivit taget och alla kommit i båt, följde man honom en bit på väg, lade
+så upp båtarne i linje som till skötsättning, hälsade med årorna och
+ropade adjö!
+
+Det var en hyllning åt sorgen, men också åt den unge mannen, som nu
+upptogs i männens självansvariga led.
+
+Och till rors i sin egen eka lät den nye herren till Hemsö sina drängar
+ro sig hemåt, för att styra egen farkost över det nyckfulla livets
+blåsiga fjärdar och gröna sund.
+
+
+
+
+SKÄRKARLSLIV
+BERÄTTELSER
+
+
+
+
+Inledning.
+
+
+Stockholms skärgård, från vilken trakt jag hämtat scenerier och motiv
+till denna bok, har alltid haft en särdeles tilldragning på mig. Kanske
+därför att min hemort, Stockholm och dess omgivningar, själva utgöra en
+del av skärgården. Mälaren var ju ursprungligen en havsarm, som genom
+vattendragen vid Södra Tälje och Stocksund vid Stockholm stod i
+förbindelse med havet, och Kedjeskär, nuvarande Riddarholmen, bar, genom
+sitt namn, minnet om dess äldsta natur, av ett skär, likasom man än vid
+en färd genom Mälaren med dess tusenden av öar och holmar erinras om det
+landskap, som blandat av land och vatten öster om huvudstaden sträcker
+sig omkring sju milar ut till havet.
+
+Hela denna sönderrivna kuststräcka vilar till allra största delen på
+urformationen: gneis, granit och järnmalmer, av vilka senare man endast
+funnit Utös tillräckligt rika att bearbeta. Granitvarieteten pegmatit
+uppträder stundom i så stora samlingar, att den tillvaratages för
+fältspatens skull, som går till porslinsfabrikerna.
+
+Frånvaron av de yngre formationerna med deras horisontella lagringar i
+ljusa lätta färgtoner förlänar skärgårdslandskapet detta drag av vildhet
+och dysterhet, som åtföljer urformationen. Landskapskonturen blir av de
+lösslitna, råa, oregelbundna blocken kam- eller vågformig på höjderna,
+flat, kullrig, knagglig, där havet utfört sitt slipningsarbete. Gneisens
+partiella skiffrighet utsätter även strandklipporna för isens
+sprängningar, så att grottor, håligheter och djupa rämnor öka det vilda i
+landskapskaraktären, som därigenom aldrig blir enformig såsom kalk- eller
+sandstensfaläsen vid franska nordkusten. Denna vildhet avbrytes dock
+bjärt av den rika jorden från kvartärperioden med morängrus och
+glacial-leror, snäcksand, mossmylla och tångförvandlingar, vilkas
+bördighet ofta ökas genom avfall från årtusendens storfisken, bildande
+rika gyttjor på uppgrundningar, och längst ut på kobbarna av sjöfåglarnes
+guano. På detta jordlager växa tall och gran, ehuru granens gotik
+förlänar den inre skärgårdsnaturen dess mera framträdande karaktär, om
+ock tallen är härdigare och går längst ut i havsbrynet, vridande sig på
+de sista hällarne efter den mest rådande vinden.
+
+I dalsänkorna blir ängsmarken särdeles praktfull av uppslamningar och
+saltvatten, och den naturliga ängen erbjuder en rik blomsterflora med
+alla det mellersta Sveriges vilda praktväxter, av vilka kanske orkidéerna
+och blåvivan äro de förnämsta. I stränderna lysa fackelblomstret och
+lysingen, i skogarne frodas blåbäret, på öppna hällarna lingonet, och i
+mossarna är hjortronet icke sällsynt. Låglänta öar med bättre mylla
+antaga en särdeles leende karaktär, genom rikedomen på lövträd och
+buskar. Eken livar här med sina mjuka linjer och sitt ganska ljusa
+lövverk barrträdslandskapet; och hagen, denna nordens egendomlighet, en
+korsning av skog, småskog och äng, utgör kanske det täckaste man kan se,
+då under en blandning av björk och barrträn hasselbuskarne bilda lövsal
+över körvägen, vilken här bär namnet drog. Det är stycken av en engelsk
+park man spatserar igenom, tills man stöter på strandklippan med dess
+granar och tallar på vitmossa och därnedanför havsvikens sandupplag med
+tångbältet. Skjuter en vik av fjärden längre in i land, är den alltid
+skönt kantad med alar och rika vassbänkar.
+
+Det är denna omväxling av dystert och leende, av fattigt och rikt, av
+täckt och vilt, av inland och havskust, som gör Sveriges östra skärgård
+så fängslande. Och därtill kommer att de merendels steniga stränderna
+hålla vattnet så rent, genomskinligt; och även där sanden går ut i
+vattnet är den så tung och så ren, att en badande icke behöver vämjas,
+som han får göra vid franska nordkusten, där ett havsbad är ett
+gyttjebad. Man saknar här det öppna havets flesta obehag och äger
+upplandets flesta fördelar, vilket ger ett företräde åt den östra
+skärgården framför den uthuggna ödsliga västkusten.
+
+Den vilda djurvärlden företer inga rovdjur av oroande natur. Räven, lon
+och lekattorna äro de grymmaste. Lysande jakttillfällen giver älgen,
+vilken flyktat hitut och tagit ståndkvarter i de större öarnes kärr och
+skogar. Grävlingen, haren, uttern och skälarna släppa även till sina
+skinn, och harjakten på Biskopsö är berömd. Av skogens fåglar äro orren
+och tjädern mycket talrika, men kunna ej jagas av infödingarne, vilka
+sakna hundar av det rätta slaget och uteslutande ägna sig åt
+sjöfågelskyttet, helst med bulvan (vette), varvid den strykande ejdern
+icke skonas, den liggande däremot ömt omhuldas, ehuru ett och annat ägg
+får lämna proviant vid en längre jakttur. Äggning i holk utövas mest mot
+skraken, som tåligt låter begagna sig till värphöna.
+
+Köttet av ejdern blir gott, om det feta skinnet flås av och fågeln blir
+liggande i mjölk en natt. Det smakar då som renstek och har förlorat all
+anstrykning av tran. På samma sätt behandlade bli även skrak, prack och
+svärta mycket ätbara, i synnerhet om de i likhet med anden späckas med
+persilja. Skärgårdens värsta rovfågel är fiskgjusen eller fiskörnen, som
+anställer förödelse på gäddorna i vassvikens lågvatten. Havsörnen synes
+mera sällan och jagar helst i havsbandet. Obehaglig och stundom farlig är
+den ymnigt förekommande reptilen huggormen, vilken träffas såväl i
+blåbärsriset som i stranden, nästan överallt, kan man säga, och hans
+djärvhet ute på de yttre skären är sådan, att han resande sig på stjärten
+har med hugg velat hindra fiskare att stiga ur båten. Folket skonar honom
+ej, fastän de tro att han suger gift ur jorden, och någon vördnad för den
+annorstädes tillbedda snoken visar skärkarlen icke.
+
+I denna provins av omflutna orter lever nu en befolkning, som efter
+förmögenhetsförhållandena kunde delas i tre klasser: de som öva jordbruk,
+mest boende på de stora öarne, de som odla jord och fiska, eller
+medelklassen, och slutligen de egentliga skärkarlarne, vilka mest leva på
+fiske och jakt men därtill föda en ko, ett får och några höns eller så.
+
+Jordbruket, där det kan drivas, är icke alls dåligt. Präktiga leror giva
+ett gott vete och den mindre bonden har ändock alltid något spelt till
+husbehov. Saltsjöbetet är berömt och smöret blir utmärkt av de kali- och
+natronhaltiga strandväxterna, varförutom korna ju alltid hava det
+gränslösa saltsleket att tillgå. Fårens kött blir av de snaggiga
+hårdvallsstränderna fast och läckert, såsom det franska _pré-salé_ på
+liknande marker.
+
+Kommer härtill ett jämförelsevis milt klimat, som betydligt avviker från
+inlandets på samma längdgrad, i så måtto att våren kommer senare, stundom
+fjorton dagar efter Stockholms, så att sommargästen får uppleva två
+lövsprickningar samma år, och att hösten inträder senare, emedan havet då
+är uppvärmt och tjänstgör som en kalorifer. Eljes har man anmärkt en
+olägenhet vid skärgårdens klimat för jordbruket, och det är den torra
+försommaren och den regniga eftersommaren, varav sånings- och växttiden
+blir lidande av torka men slätter- och skördetiden av regn.
+
+Särdeles milt klimat har Nynästrakten, där murgrönan övervintrar vild och
+vinet ofta mognar på spaljé.
+
+För fiskaren eller den egentliga skärkarlen äro naturligtvis havets
+frukter av större betydelse, och storfisket utgöres egentligen av
+strömmingen, vilken fångas i ofantliga nät, ankrade på djuptliggande
+grund (grynnor) om vår och höst. Eljes tages gädda och abborre i not,
+gäddan även på stångkrok och abborren på nät. Flundrorna, av mindre
+värde, fångas i nät, ålen ljustras eller narras i ryssja och mjärde.
+Laken klubbas på glansis, genom vilken den slemmiga fulingen kan märkas,
+där han ligger på botten. Iden blir föremål för en alldeles särskild
+sport, som kallas badfisket. När vattnet på eftersommaren blir värmt i
+vikarna, går nämligen iden upp att bada som det kallas. Vid denna tid
+hållas utkik i uddarna från trädtoppar, och när observatorn märker, att
+det lever i vattnet, varskor han kamraterna, som nu komma med sina flata
+ekor från båda uddarna, årlommarna väl omlindade med ullstrumpor att icke
+fisken skall skrämmas. Och så spännes nätet över vikens mun till den
+verkan det hava kan.
+
+Befolkningen i denna isolerade, väl undangömda lilla värld utan
+regelbundna kommunikationer synes i flera hänseenden vara mycket blandad.
+Ett beständigt urval har nämligen här alltid gjort sig självt, så att den
+intelligentaste delen av ungdomen gått åt till flottan, lotsverket och
+tullen. De kvarvarande stationära, lugnare andarne, hava fortsatt fadrens
+rörelse, gått till Stockholm eller sökt tjänst uppåt land, ty skärgården
+har icke varit någon säker plats, där familjer och jordegendom kunnat
+grundas, då landet legat öppet för fienden och äganderätt och liv just
+icke åtnjutit skydd av den avlägset boende rättsvårdaren. Det saknas
+därför spår av lokalpatriotism, om ock invandraren har de vanliga
+svårigheterna att bekämpa.
+
+Mig synes även, att döma av ortnamn, typer och sedvänjor, såsom om
+skärgården varit ett slags tillflyktsort för en del folk uppifrån land,
+vilka av en eller annan orsak uppsökt ensligheten. Något egentligt
+landsmål märkes ej, men en blandning av många, och många enkla seder och
+rättsbegrepp från naturstadiet, tyda på att här ute, långt bort från
+samhället, hopkommit en stock av osällskapliga, för ordnat samliv
+svårtillgängliga friluftsälskare, eller helt enkelt praktiska motståndare
+mot ordnad krigstjänst och tullväsen. Åtkomsthistorierna till vissa öar
+tyckas även röra sig om kapare, märkvärdiga sjöbedrifter, även
+privattjänster till kungliga personer, och jordeböckerna lära på sina
+ställen icke vara riktigt säkra rörande jordens natur av krono eller
+skatte.
+
+Andra tecken finnas även, som tyda på invandringar eller kanske bara
+strandhugg av finnar, estländare, ryssar och dylika österländare.
+Särskilt bär man än i dag avgjord motvilja mot estländarne, dessa
+skuggfigurer, gråa i sig själva, spökande fram i gråa farkoster såsom
+hopslagna av gamla nerfallna plank och med rigg av lappade kolsäckar. När
+en dylik flygande holländare tar i land på en kobbe, ror fiskaren gärna
+ut och ser efter att elden blir väl släckt, och han vädjar hellre till
+brännvinsflaskan än till bössan mot sådana havets löskemän, vilka anses,
+med eller utan grund, smuggla salt till Ryssland.
+
+Förmögna skärkarlar finnas, men många äro nära fattigdomen, och några
+ytterligt fattiga, levande om vintern på saltlake, sillhuven och potatis.
+Fiskarens yrke, som liknar spelarens, ger icke grund till sparsamhet. En
+kupp gör honom förmögen i dag, och tron på lyckan uppstår genast med dess
+farliga följder. Långt bort från rättvisans skipare har han i nödvärn sin
+egen lynchlag, och av ekonomiska skäl friar han hellre än han fäller,
+även i hopp att själv bli friad, när hans olycka kommer. Och överseendet
+med andras förbrytelser har jag icke hört uttryckas vackrare, än då
+grannarne talade om att en mördare begått ett »felsteg» en gång, då han
+dränkte sin hustru.
+
+Skärkarlen är en ensling; har långt till tingshuset, långt till kyrkan
+och långt till skolan; långt till grannarna och långt till staden.
+Badorten är hans närmaste civilisationscentrum, men där får han endast
+lära lyx och avund mot mänskor, som han ser hålla fest i tre månader, ty
+han ser icke den arbetande ledamoten, som är i staden.
+
+I ensligheten skulle han bli tänkare, om han hade ledning, men han blir
+fantast i stället, och huru skicklig han kan vara i sitt yrke, huru
+klarseende i vardagslaget, blir han ett lätt rov för sina subjektiva
+förnimmelser, blir »fremsynt», besynnerlig, såsom klockaren på Rånö, och
+han gör felaktiga slutledningar, oftast förväxlande orsak och verkan, så
+att om det fiskar gott efter att slanten är lagd under stenen, så är
+slanten den mäktiga orsaken. Han är vidskeplig, och hedendomen sitter så
+djupt i honom, att den kristna kyrkans symboler ännu äro för honom lika
+med signerier, läsningar och trolldom.
+
+Familjen bygger sig själv på gammal sedvänja och naturens enkla krav, där
+icke ekonomisk beräkning kan medfölja som faktor. Förhållandet mellan
+könen är otvunget och äktenskapet avslutas vanligen med barnet, om
+flickan eljest visat sig ordhållig och böjd för familjs grundande. Är så
+icke förhållandet, uppstå understundom svåra förvecklingar, vilka kunna
+sluta med barnets totala försvinnande och andra ledsamheter, vilka komma
+till hela världens kännedom utom länsmannens, vilken för övrigt ingenting
+kan göra åt saken, där vittnen icke kunna framskaffas.
+
+Börjar det brista i familjebanden långt borta från grannar och tvingas
+starka lidelser länge, inträffa stundom hemska utbrott av naturkrafterna,
+då den vid död och fördärv vande skärkarlen icke räknar så noga med
+medlen. Då uppföras därute tysta sorgespel, om vilka man endast får höra
+antydningar, och varom jag glunkat något i ett par av dessa berättelser.
+Då springa blodsband sönder, förbjudna hägn överhoppas, naturen griper
+med hård hand vad han kommer över, och för hungern och kärleken existera
+icke längre hänsyn eller lagar.
+
+Det ljusa, leende i skärkarlens liv, när det gestaltar sig ljust, har jag
+i förra delen, Hemsöborna, skildrat; i denna del har jag givit
+halvskuggorna; möjligen kan jag komma längre fram under för litteraturen
+ljusare förhållanden att ge själva slagskuggorna, som måste finnas för
+att ge bilden fullfärdig!
+
+Holte i Danmark, september 1888.
+
+                                                        _Författaren._
+
+
+
+
+Den romantiske klockaren på Rånö.
+
+FÖRSTA KAPITLET.
+
+
+Augustimånen stod över Västra Storgatan i Trosa en afton på 50-talet, när
+de fördröjda bondkärrorna skramlade ut ur portgången från handelsmannens
+gård, där de haft kvarter. Inne i boden var första bokhållaren ännu i
+farten med att betjäna stadens jungfrur, som i sista stunden sökte minnas
+vad de kunde behöva till morgondagen. Men uppe på vindskammaren av det
+lilla envåningsträhuset inåt gården satt yngsta bokhållaren vid det öppna
+fönstret med handen under kinden och betraktade månen, som lyste på taken
+mitt emot och visade skorstenarnes rökhuvar i en rad fantastiska
+framställningar, skiftande hamn allt efter som den ljumma havsvinden
+krängde om dem. Än tog den stora plåthuven form av en påskkäring med
+svart karpus, än stack flöjelns ormhuvud fram ur kåpan, visade tänderna
+och den utsträckta gadden, än svängde balansen med sin runda skiva fram
+och profilerade sig som säkerhetsventilen på en ångmaskin; och så dansade
+häxorna runt med drakarne kring den fyrkantiga pipan, ur vilken röken
+bolmade fram som ur ett påskbål. Den svärmande unge bokhållaren vände
+snart sitt ödmjuka ansikte ifrån de mörka bilderna på takåsen och
+betraktade månens fulla rundel med dess ljusa världskarta tecknad på ljus
+botten, och han tyckte sig lugnare, när han såg den som ett vänligt stort
+ansikte med ett brett godmodigt leende se ner till honom, som i denna
+afton skulle lämna den tysta skärgårdsstaden och de små förhållandena i
+den obetydliga handelsboden för att resa opp till Stockholm och vid
+Musikaliska akademien och seminarium utbilda sig till organist och
+skollärare.
+
+Han lät därefter huvudet sjunka, lyfte armbågen från fönsterbrädan och
+vände sig inåt kammaren, vars enkla möblemang bestod av tre sängar, en
+byrå och en rakspegel, på vilken senare ett talgljus med en stor tjuv
+stod och rökte. I en av sängarne låg nattsäcken av mattväv, färdigpackad
+med öppet gap ännu, som en stor padda, vilken storknat på ett dussin
+ullstrumpor och en notrulle, som syntes mellan de järnbeslagna käftarne.
+
+Den unge mannen stod ett ögonblick i mjältsjuka betraktelser över sin
+tömda byrålåda, vars botten var täckt med ett par nummer av Svenska
+Tidningen, då en röst hördes genom språkröret vid dörrpanelen, frågande:
+
+-- Är Lundstedt där?
+
+-- Ja, patron! svarade ynglingen; varpå röret gentog:
+
+-- Nu är jag ledig!
+
+På sin runda skruvstol ner i bodkammaren satt patronen och bläddrade i
+reskontran, när bokhållaren steg in och undergivet väntade vad herren
+skulle ha att förkunna.
+
+-- Sitt ner, Lundstedt! började patronen.
+
+Den räddhågade ynglingen vågade icke sätta sig genast, dels därför att
+det stridde mot sed, dels därför att han fruktade en efterräkning på
+några okända förseelser i bokföringen. Men patronens lugna runda ansikte
+och välvilliga blickar erinrade i denna stund om månans nyss, så att han
+fattade mod, då husbonden åter tog till ordet:
+
+-- Lundstedt har varit en trogen tjänare och har fört sin kladd
+ordentligt. Fortsätter han på samma väg, skall det gå honom väl i livet,
+och det är därtill jag önskar honom framgång, då han nu går opp till
+Stockholm, där frestelserna äro större än här nere i landsorten. Jag vill
+nu lämna Lundstedt sin lön -- det är trettitre riksdaler och sexton
+skillingar banko -- till vilka jag från egen hand vill lägga tio
+riksdaler riksgäld såsom dusör för Lundstedts visade redlighet och nit i
+affären. Se där! Håll till godo och lycklig resa!
+
+Lundstedt mottog med rörelse de stora vackra gröna tiorna och tryckte
+patronens hand, viljande säga något som ej kunde komma fram, medan
+handelsmannen sakta sköt honom ut genom dörren.
+
+-- Det är bra, det är bra! Gå nu och säg adjö åt frun och kamraterna, jag
+tror att Svärdsbron har brått att komma hem.
+
+Lundstedt gick ut och steg uppför den lilla trätrappan, där han knackade
+på dörren till våningen, och mottogs av frun med ett talgljus i handen.
+
+-- Kära hjärtans, är det Lundstedt -- jag satt och skala syltlök -- och
+herre Gud, jag tror jag har tårarne i ögonen än. Jaså, Lundstedt ska resa
+från oss nu, och komma opp till Stockholm -- där får han se mycket
+saker, som en aldrig har drömt om -- Gud vare med honom nu då -- och må
+han se sig före, när han ska ut i livet. Gud vare med Lundstedt och må
+han trivs i sitt nya!
+
+Frun torkade sina ögon med förklädssnibben och räckte handen till avsked,
+varpå Lundstedt gick baklänges ner för trappan, alltjämt hälsande och
+rörande läpparne utan att kunna få dem att frambringa några begripliga
+ord.
+
+Nere i boden stod Svärdsbron redan med en tuggad Cuba i ena mungipan och
+knäna stödda mot disken, kastande rörliga blickar på vågskålen, medan
+bokhållarn vägde opp kaffet, och hans vickande huvud följde balansens
+rörelser opp och ner, så att han slutligen kände sig vimmelkantig och med
+vänstra handen sökte ett stöd att hålla sig i. Och med krökt pekfinger
+grep han om det nerhängande segelgarnssnöret, mot vilket han ville luta
+sig, med påföljd att rullen i taket vindade av, så att Svärdsbron sjönk
+på knä och lade sitt trötta huvud med cigarr på disken.
+
+-- Vad fan, tänker farbror gå till altars på lördagsafton! utbrast
+bokhållaren, som såg den grå figuren sjunka, men strax därpå resa sig,
+kastande lömska blickar uppåt segelgarnsvindan.
+
+-- Sätter en långrev i kryddbon nu också? brummade bonden och släppte
+garnet, som lagt sig i ringlar över hans frukostskärm.
+
+-- Visst fanken gör man det! Vet inte farbror, att de fula fiskarna gå
+utanför disken.
+
+Bonden vimlade med ögonen och tänkte en lång stund på svaret som han inte
+fann hemma; varför han tycktes besluten avfordra en förklaring:
+
+-- Ska de vara åt mej, det?
+
+-- Var så god och håll till godo, svarade den slagfärdiga bokhållaren och
+sköt kaffepåsen åt bonden, som behövde en stund för att komma ur det
+förra tankespåret in i det nya, men ej hann fram, förrän bokhållaren
+klippte till med ett nytt:
+
+-- Det är tjugofyra skilling banko, jämnt som en pinal; pengarne på
+disken! Ta hit dosan nu, ska farbror få lite grovsikt.
+
+Detta var för långt och för häftigt, så att Svärdsbron, som ännu bara var
+vid kaffepåsen, efter att den fula fisken var lämnad i sticket, tog varan
+i handen och vägde den.
+
+-- Tjugufyra skilling banko; fram med pengarna, gubbe lilla, för här är
+ingen kredit! Och så dosan! Eller vill du ha det i truten med detsamma?
+
+Nu hade bonden kommit fram till penningfrågan och fått näven i byxfickan,
+sedan högra rockskörtet omsorgsfullt blivit uppvikt.
+
+-- Tjugufyra skilling riksgälds var det?
+
+-- Nej banko, du! Kaffet har stigit!
+
+-- Ja, men när jag var barn... så kosta det inte mer än en plåt.
+
+-- Ja, ser du, det är länge sen det du, om jag får tro vad din käring
+säger!
+
+-- Käringen! Vad håken säger käringen?
+
+-- Hon säger att du ska betala kaffet genast, annars går du och super opp
+pengarna!
+
+-- Su... super jag?
+
+-- Inte alls! Jag har aldrig sett dig ta en sup! Men raska nu på, och
+visa att du är nykt när Lundstedt kommer, annars får du troligen ingen
+sup av honom. Nu skrapar Blacken på dig!
+
+-- Lundstedt! Vad har jag med Lundstedt att göra... tpo! tpo! -- står du
+stilla du din rrrackare!
+
+-- Vet du inte av, att Lundstedt ska med dig till Svärdsbro, för han tar
+till Stockholm i afton.
+
+-- Stockholm! -- Tpo! tpo! vad går det ått dej, din fuling!
+
+Blacken skrapar gatstenarne av otålighet, och borgmästarns piga kommer
+in, snävande över tömmarna, som bonden bundit i dörrhakarna.
+
+-- Se god afton, lilla Lina! Hur kan det stå till på en sån här
+månskens-torsdags-afton!
+
+-- Det står inte alls till -- ta bort hand -- annars så... hur står det
+för Kindgren?
+
+-- Det går undan för undan för mig! Men vad kunde behagas så här sent på
+dagen?
+
+-- Det behagas ett halvt lod kardemummor!
+
+-- Så, det ska vara främmande i morgon... lägg opp pengarne nu,
+Svärdsbron, och stå inte och reta opp sina ädlare känslor, när han tittar
+på flickan.
+
+Svärdsbron har båda händerna i byxfickorna, cigarren upphivad som en
+klyvarbom, och står, gungande på vikta knän, omfamnande den kattunklädda
+jungfrun med sina stora smörjiga ögon, ibland skickande blickar åt taket
+som om han räknade brödkakorna på spettet.
+
+-- Hörr nu! Hörr nu! hm! -- Tpo! Tpo! står du still du! yh! yh!
+
+I detsamma kommer Lundstedt in:
+
+-- Är inte farbror färdig att köra än? Klockan blir ju tio, innan vi få
+ge oss i väg!
+
+-- Klockan tio!
+
+-- Ja, för jag ska till båten i Södertälje klockan nio i morgon bitti!
+
+-- Södertälje; ge mej si!
+
+Lina har rodnat vackert och Lundstedt har märkt henne: -- God afton,
+Lina! Nu kom hon lagom för att jag skulle få säga adjö.
+
+-- Nej, ska han resa!
+
+Medan Lina och Lundstedt gå ut i boddörren för att se på månskenet, har
+Svärdsbron fått upp portemonnäen, och börjar där efter plocka opp
+slantarne på disken.
+
+-- Där ha vi -- ge mej si, tolv skilling.
+
+-- Och så kommer du med bankovittnar med hål i; dom kan du gömma till
+håvpengar... fjorton och sexton, tjugo... trettiotvå. Hit med fyra
+skilling till nu.
+
+-- Fyra sk-illing t-ill! Nej! Det är alldeles för durt! Po-ah! Po-ah!
+flickan lilla, po-ah!
+
+Patron kommer ut i boden och Svärdsbron rätar ut knäna och kniper fram
+med pengarne som om han sett sin husbonde.
+
+-- Nå, Svärdsbro, är du färdig att köra än? frågar handelsmannen.
+
+-- Ja, herr patron, genast!
+
+Och med en kraftansträngning samlar han ihop armar och ben och går ut
+till vagnen, tar tömmar och piska, kliver opp på hjulet för att överskåda
+lasset och se om Lundstedt är där.
+
+-- Stå inte på hjulet din inskränkta fan, ropar Kindgren från boddörren,
+du faller ju om kraken rycker till.
+
+-- F...aller jag?
+
+Blacken rycker verkligen framåt i ett anfall av hemlängtan, och
+Svärdsbron, som har händerna fastade, kommer ner gränsle över
+hjulringen:
+
+-- Po-ah! Po-ah! ropar han i djupet av sin nöd, och Lundstedt, som stått
+under gatlyktan med Lina, skyndar till och stannar Blacken, som har
+gröppåsen kvar om halsen och därför icke är så begiven på att springa,
+helst Svärdsbrobonden bromsat framhjulet med sin vänstra axel.
+
+-- Tror någon människa vi kommer ur stan i denna dag? utbrister Lundstedt
+med mild otålighet. Stig opp nu, farbror, så få vi åka!
+
+-- Nå, så bjur han på något då?
+
+Lundstedt lovar att bjuda vid första gästgivargård, men Svärdsbron vill
+inte lämna kredit, och tillnyktrad efter sin kontusion erinrar han sig
+det utlovade snuset, varpå han intränger i boden med piska och tömmar, på
+samma gång som han efter patronens avlägsnande fattas av nyväckt hopp att
+kunna pruta på kaffet, vilken omständighet leder hans tankesnurra
+baklänges upp till minnet om ett glåpord, som stod i sammanhang med
+segelgarnet, men som han ej kan minnas, varpå Blacken gör ett nytt
+framryckande mot hemmet, vilket besvaras av bonden med en inhalning av de
+medförda tömmarne, med påföljd att hästen stryker vagnen in mot
+glasdörrarne, som klinga, allt under det kusken skriker po-ah! utan annan
+verkan än att boddrängen bryter in, ger Svärdsbron en halskaka så att
+cigarren kryper baklänges in i munnen och den kiknande rökaren kommer ut
+på gatan i samma ställning som en magisterhoppare. Därmed anses
+diskussionen avslutad, och sedan vagnredet blivit krängt tillrätta,
+lyftes farbrodern på lasset, tömmarne lämnas åt Lundstedt, som trycker de
+närvarandes händer och under allas välönskningar sätter Blacken i gång
+framåt!
+
+                  *       *       *       *       *
+
+Lundstedt hade avlämnat sin värd i Svärdsbro, sedan han bultat opp den
+bekymrade makan, och utan att avvakta tillfället att göra hennes närmare
+bekantskap gått till gästgiveriet med snabba steg för att beställa skjuts
+till Södertälje. Som det fanns hästar inne, satt han snart på en ny liten
+pinnkärra och ruskade i väg norrut mot hans längtans mål. Månen hade
+sänkt sig något och färden gick genom svarta granskogen, som susade tungt
+i nattvinden, under blinkande stjärnor med Karlavagnen överst. Rak låg
+vägen som en kägelbana, lång och ljus som ett lakan på bleke, när
+månskenet föll på det torra dammet; stundom steg i fjärran en vit sky,
+uppriven av ett mötande åkdon, och när hästens huvud dök upp och
+silvermolnet nalkades, skymtade strax efter några mörka inhöljda
+gestalter, som i förbifarten kastade ett god afton som en slant åt en
+grindpojke. I vägkanten följde telegrafstolparna med sitt sjungande
+tackel, en ändlös eskader av enmastare utan stänger och rår, slutande med
+eselhuvun som vinterliggare.
+
+Så kom en grind och en sovande stuga med äppelträn, vilkas frukter lyste
+i guld som apelsiner, och så smällde grinden igen, kärran rullade fram
+och det enformiga skallrandet försatte den unge resenären i sömn.
+
+Och så drömde han, att han satt på sjustjärnorna och åkte opp för
+himlavalvet, där han hörde en fiol spela, som hade strängar så långa som
+landsvägen, med ljudpinnar höga som mastträn och stallen voro av vitt
+porslin, och nordanvinden var stråken, hartsad med isbarkar; och fiolen
+gav melodier i nya tonarter med tre kvarts toner i stället för halvtoner,
+och det fanns både eiss och hiss, som han alltid undrat över vart de
+tagit vägen, när Gud lät människan skapa klaveret. Men vägen var brant
+och han kände hur det värkte i ryggen, när han föll bakåt, och det blåste
+kallt i halsgropen, och han hörde en hund skälla och en uggla skrika och
+när han vaknade, förnam han icke mer det dova orgelljudet från
+granskogen, utan det dallrade som när fiolerna spela sextiofjärdedelar i
+applikaturen, och kärran hade stannat i en björkhage, som slutade av
+»malmen», vilken nu sänkte sig och övergick till ett stort slätt
+åkerland. Och i fyrsprång bar det nedför backen, ner på slättlandet, där
+rågskylarna stodo i troppar och kolonner, grupper mot rytteri, bataljoner
+med skyttegravar emellan; ändlöst och som ett slagfält utbredde sig
+sädesregionen, som härifrån kunde överskådas genomskuren av en å, vars
+båda stränder tycktes bevakade av rågkärvarnes tiraljörer, bildande en
+kulle intagen av en detacherad avdelning; här lågo hela led kullblåsta
+och betäckte marken med döda och sårade, här kommo de på krakstörar och
+sågo ut som pikenerare från trettioåra kriget med axens långa plymager
+fladdrande för vinden. Och nya trupper defilerade alltjämt,
+förstärkningar ryckte fram, och nere i sänkorna låg dimman som kanonrök
+efter dagens batalj.
+
+Herr Lundstedt, vars drömmande och lekfulla sinnelag vi ovan antytt,
+roade sig, för att fördriva tiden, att leka det han var Napoleon, som nu
+på en släda ilade från det brinnande Moskva, föreställt av den sjunkande
+månen bakom en klockstapel i fjärran, och han hälsade då och då med en
+nickning och ett dystert ögonkast sina tappra trupper, som syntes göra
+uppmarscher i häck på ömse sidor om landsvägen utan att någonsin hinna
+fram förr än kärran redan var förbi.
+
+Under det den stora armén defilerade utan att ta slut -- och herr
+Lundstedt visste nog att han kunde åka ända upp till Norrland på denna
+årstid utan att se något slut -- hade det börjat ljusna i öster, och
+trött av att leka soldat med rågskylar, föll herr Lundstedt i en liten
+morgonslummer, varur han snart vaknade med en frossbrytning, med solen
+mitt i ögonen och en kvittrande lärka över huvudet. Och nu var slagfältet
+betäckt av hästar och vagnar, som av lantfolket utförts att hämta upp
+fallna och sårade, vilka fördes till de stora röda ambulanserna när och
+fjärran.
+
+Men nere vid en nu synlig havsfjärd, som tycktes sakna stränder och flyta
+under alar och pilar, låg ett vitt slott med röd- och vitrandiga
+bolstervarsmarkiser för fönsterna. Där bodde greven, eller kammarherrn,
+eller excellensen, lekte herr Lundstedt, och därinne fanns
+oljefärgstavlor och marmorbilder, porträtt av Lennart Torstensson och
+Carl den niondes andra gemål; och där innanför balkongfönstren stod
+säkerligen en flygel, som van Boom spelat på, och en harpa, som grevinnan
+ärvt av sin farmor, som varit hovfröken hos Gustav III; och där i flygeln
+sovo fröknarna som guds änglar, under lapptäcken av rosenrött siden och
+skulle snart dricka kaffe med saffransbröd på sängen -- och Gud var god,
+som kunde låta några människor också vara lyckliga! Och så ställde sig en
+lund björkar framför trollslottet och det syntes bara björklöv och näver
+en lång, lång stund, tills ett stort blått vatten skymtade och
+skjutspojken pekade med piskskaftet på ett kyrktorn och sade att det var
+Södertälje.
+
+                  *       *       *       *       *
+
+Några timmar senare stod herr Lundstedt på den rosenröda ångbåten
+Hermoders fördäck, när Kungshatt passerats och Stora Essingen, och man
+under Marieberg fick första synen på Stockholm. Morgonen hade varit
+tryckande het, solen hade skinit på västermoln, och sedan hade den ena
+molnvagnen efter den andra kört upp på himmelen, höll stilla och skockade
+sig som en artilleripark på de intagna höjderna. Och när hela batteriet
+var samlat, gavs eld, gnistan flög i sicksack över kyrktorn och takåsar,
+och dundret hördes, innan man räknat till fem, luften suckade, böljorna
+väste till och ångbåten darrade; nya molnvagnar bröstade av, ryckte fram,
+och glatta lag gåvos gång på gång. Så brusto de svarta skyarne, och när
+ångbåten lovade in åt Skinnarviksbergen låg den stora staden fläckvis i
+kvastar av solsken och fläckvis skuggad av åskmolnen, och i en krets av
+ljus, som under en lampskärm, låg Riddarholmskajen med sina ångbåtar i
+alla regnbågens färger, sjögröna med cinnoberröda vattengångar, lysande
+av blankskurad mässing och vitt järn, svarta skorstenar och kopparröda
+ångpipor; gamla Gripen och Kommendörkapten, den långa smala Aros med för
+och roder i båda ändar, Prins Gustav och Uppland, och längst bort vid
+simskolan den lilla Tessin; och över master, skorstenar och flaggstänger
+höjde sig de två hundraåriga lindarnes gröna kupoler, under vilka
+bärargillets ledamöter togo skugga; och därbakom gymnasiihusets åldriga
+fasad, och högst över alla, Riddarholmskyrkans järntorn. När Hermoder
+lossat sina nickhakar under södra bergen och lupit in till kransen att
+förtöja, kände herr Lundstedt sig beklämd, och när han lämnat biljetten
+vid landgången och gick med sin nattsäck i land, var han nära att kvävas
+såsom en nybörjare i simskolan, när han känner lukten av vattnet. Husen
+voro så stora och mänskorna så många; långkärrorna skallrade på de
+kullriga gatstenarna, så att det värkte i huvet, när man hörde dem;
+hundarne skällde, höns, nyss lossade i burar, kacklade, grisar på
+skrovkärror skreko, och uppåt backen skyndade alla fordon med
+lantmannaprodukter under polisens bevakning och pådrivande, ty holmen och
+hamnen skulle avspärras.
+
+Herr Lundstedt följde med folkströmmen, okunnig om vart det bar, och
+uppkommen på torget såg han en ofantlig läktare klädd i svart och med
+silverkronor, och portalen till Riddarholmskyrkan var bevakad av två led
+drabanter i björnskinnstschakåer. Folkmassan tätnade, och på bron blev
+det trängsel, ty en avdelning av gardet i pickelhuvor med vita
+korsbandolär tågade fram med förstämda trummor i sorgflor; hästarne
+stegrade sig och hundar trampades, månglerskor skreko, och så började
+klockorna ringa i ett torn och i två torn och slutligen ringde det över
+allt, vart man kom, ty kungen skulle i dag begravas.
+
+På Riddarhustorget fick herr Lundstedt veta vägen med roddbåtarne över
+till Klara, där han skulle söka sitt kvarter hos en kamrat från Trosa,
+och efter lång väntan befann han sig slutligen vid Röda Bodarne. Som han
+skulle till Norra Kyrkogatan och såg på kyrkans sträckning hur altaret
+låg där det var öster, tog han korn på byggningen och gick över
+kyrkogården, tills han krokat om tornet och sett den port, som måste leda
+ut åt norr, och där låg en gata sluttande ner för en backe och i fjärran
+avstängd av en massa gröna träd, som stucko upp över ett plank.
+
+Med lättare hjärta gick han på för att hinna numro fyrtiotre, som måste
+ligga på vänster hand, efter som det var udda nummer, och när han anlände
+till ort och ställe skulle han in genom en dånande portgång för att komma
+in på gården. Där sökte han en klocksträng eller något annat tillhygge
+att ge luft åt sin otålighet få komma under tak. Men han såg bara små
+bruna dörrar med trappsteg framför, och han knackade på dem, den ena
+efter den andra, utan att få svar. Han gick in i en farstu, knackade på
+tre dörrar igen, varav en var borrad som en fisksump eller ett såll, och
+måste leda till ett skafferi. Han gick en trappa upp, bultade så det gav
+eko genom trappgången, men utan att någon öppnade; gick en halv trappa
+till och stötte på vindsdörren. Tydligen voro alla innevånarne ute på
+begravningshögtidligheterna.
+
+Något nedslagen, ehuru icke alltför, gick herr Lundstedt ner på gården
+igen och sökte en sittplats. Men mitt i gårdsrummet stod en trädgård med
+ett grönt staket, skuggad av en brandmur med ankarjärn smidda i form av
+bokstäverna x och i; och ini trädgården låg ett lusthus med tak som en
+pickelhuva, och på vakt reste sig två kanelpäronträd, bland vilkas
+gallrade löv ännu syntes hängande några kvarblivna frukter i
+solnedgångens färger. På rabatterna stodo dahlier och på sängarne växte
+purjo och selleri. Tyvärr voro grindarna låsta med hänglås och herr
+Lundstedt måste stanna utanför lustgården på de knaggliga fältstenarne,
+vilka icke kunde erbjuda någon vila. För att fördriva tiden gick han då
+omkring och spejade genom fönstren på nedra botten, vilket dock hade sig
+svårt, då avundsjuka jalusier stängde utsikten. Slutligen kom han till en
+fönsterluft, vars ena fönster stod på glänt med en stormhake, så att han
+kunde obehindrat skåda in i rummet. Där rådde ett visst hemtrevligt
+slarv. På en matta med mera hål än väv syntes en urblekt gondol med en
+herre och en dam från riddartiden, och längre bort under sängen visade
+sig ett palats, som kunde vara Venedig efter som det gick kanaler
+inunder, och huset var grönt och rött, men ett par stövlar och ett
+nattkärl stängde all utsikt till en bro, som kanske eljes var Suckarnes.
+Ett runt bord av alrot skrevade med tre ben över gondoljären, som om det
+dansat trestegsvalsen till riddarens luta, och på bordet lågo ett par
+byxhängslen, en nattkappa, en guitarr, och därbredvid stod en tom
+punschbutelj och sex glas. Över gungstolen hängde ett par grå byxor, och
+på fönsterposten fanns ett bläckhorn med gåspenna, och en bok med vitt
+papper omkring pärmarna, på vilken stod skrivet ett namn. Herr Lundstedt,
+vars nyfikenhet var väckt, stack in två finger och makade boken så att
+han kunde läsa namnet, och hans glädje blev obeskrivlig, när han läste
+sin gamle skolkamrats namn. Frans Oscar Lindbom, i stora präntade,
+anglosachsiska bokstäver som Dagbladets titel var tryckt med.
+
+Utan att tveka, lyfte han av haken och praktiserade sig med nattsäcken in
+i kammaren, drog av stövlorna och sökte genast en bekväm ställning på
+utdragssoffan, där han snart föll i en djup och stärkande sömn efter en
+genomvakad och genomskakad natt.
+
+
+
+
+ANDRA KAPITLET.
+
+
+Följande morgon gick herr Lundstedt vid halv åtta-tiden nere i
+Kirsteinska trädgården och avvaktade med hjärtat i vänstra armgropen att
+klockan skulle ringa åtta och akademiens portar öppnas. Han hade ännu
+huvudvärk efter nattens samspråk med kamraten, vilken hemkommit klockan
+tio om kvällen och icke släppt den av resan sönderskakade landsmannen,
+förrän denne omtalat allt vad som i Trosa sig tilldragit under de tre
+åren de varit skilda, omtalat sin mors död, sin faders, fiskarens, små
+svårigheter, sina egna läroår i handeln och slutligen sin oövervinneliga
+böjelse för musiken, som vid Musikaliska akademien skulle bringas till
+fruktgivande examen.
+
+Genom staketets spjälor såg han nu att det började komma folk; äldre
+herrar med håret på axlarne, sannolikt professorer, unga män med solbränd
+hy, som tycktes vara från landet, unga flickor och äldre mamseller med
+lockar baktill och portföljer framtill. Rädd var han, när han såg dessa
+massor, med vilka han skulle tävla, och han lutade sig mot staketet,
+spelande med fingrar det stycke han övat för orgelnisten i Trosa om
+söndagseftermiddagarna på stadskyrkans orgel, sedan han först repeterat
+på handelsmannens klaver under veckan. Hans lärare, som själv gått igenom
+akademien och kände professorns smak, hade som en klok man bestämt
+tillrått lärjungen att lägga band på sin romantiska böjelse för vacker
+musik och svurit vid sin frälsning, att Lundstedt skulle gå igenom med
+pukor, om han vid provet kom med en fuga av Bach, och oaktat lärjungens
+sinne rest sig mot det aritmetiska problemet, hade han dock fogat sig
+och lytt sin mästares råd.
+
+När nu klockan ringde åtta i tornet, och gasverket blåst ut frukost,
+ljusfabriken släppt ut ångan och tvätterskorna drogo upp från Klara sjö
+med sina bykar, ansåg herr Lundstedt tiden vara inne, och med vingliga
+ben styrde han över planen in i den stora porten, där så många kallade
+inträtt före honom, men kanske så få utkorade skulle komma ut igen. I
+stora trappan hörde han redan två pianon och minst tre fioler, och
+uppkommen i stora salen, där orgeln stod bredvid en flygel, var provet i
+gång.
+
+Professorn, som satt på en stol bredvid instrumenten, hade ett rörligt
+ansikte som om det sköttes av en dragsko, och i samma minut det uttryckte
+belåtenhet, förmörkades det och sammandrogs av raseriets kramp utan att
+någon egentligen kunde utleta orsaken. Just när herr Lundstedt kröp bakom
+sista ledet, satt en ung man vid flygeln, där de, som ännu icke spelat på
+en orgel, fingo prova, och med smältande blickar mot takkransen
+framsmekte han Jungfruns bön. Hans långa vita fingrar ströko tangenterna
+på ryggen som om han kliat kattungar, och han skakade emellanåt sitt
+polkahår, slängande huvudet bakåt, och med foten på pedalen så att alla
+toner sjöngo kör skulle han just saxa händerna för att »spela i kors», då
+professorn icke kunde styra sig längre, utan sprang upp och smällde igen
+locket så att det skrällde i salen. Han ville på samma gång säga
+någonting, men endast läpparna rörde sig och huvudet nickade, varpå han
+satte sig igen och åhörde Jungmanns Sjöjungfru, Abts Aftonklockorna,
+sonater av Clementi och Kalkbrenner, under det hans ansikte uttryckte
+outsägliga lidanden. Klockan blev både tio och elva, innan Lundstedt kom
+fram. Men när han slog sig ner vid orgeln, ljusnade professorn och
+skickade den långe med Jungfruns bön till att trampa. Lundstedt ställde
+sitt nothäfte på ställaren, drog ut några stämmor, revade opp svarta
+byxorna för att komma åt pedalen och satte i gång.
+
+När han spelat några längor av temat och första upprepningen i underkvart
+tog vid, kände han en hand stryka vänstra kinden och en andedräkt flåsa
+vid örat; men av fruktan att komma av sig vågade han ej vända på huvudet,
+utan gick på oförskräckt, genom »motsatsen» och »återslaget»; och _dux_
+eller temat kom igen, gick ibland framlänges, ibland baklänges, än på
+händerna, än på fötterna som en konstmakare, än hjulade det, än gick det
+kräftgången, fläkte sig, flådde katt, stupade kullerbytta och blev borta,
+lämnande ett moln av tonstumpar och ackordbitar efter sig på valplatsen,
+och så stack det fram igen beledsagad av _Comes_ och så brottades de,
+satte kärngknep, backade, släppte och röcko, stodo och tjurade, löpte
+efter varandra, hoppade bock över varandra, och slutade omsider i en lång
+omfamning, föreställd av en alltförsonande orgelpunkt.
+
+-- Wundervoll! Prachtvoll! lät det från professorn, vilken log som mot
+ett barn. Vad kallas den unge man?
+
+-- Alrik Lundstedt, svarade den blyge unge mannen och rodnade över sitt
+skälmstycke, ty han kände sig falsk mot läraren, när han mot övertygelse
+lagt an på professorns kända smak för de i hans eget tycke odrägliga
+fugorna.
+
+När namnet var uppskrivet, tog professorn Lundstedts hand och bad honom
+vara välkommen, anvisande honom sekreterarens rum, där han skulle få
+lektions-schemat och inskriva sig i matrikeln.
+
+När detta var överstökat, återvände Lundstedt strålande till sin
+beskyddare, som tog honom i famn, strök håret undan pannan för att se
+huru hög denna var, lade upp hans händer på bordskivan för att mönstra om
+de räckte till oktaverna, och slutligen synade professorn hans stövlar,
+begärande »vacker fot» för att se om de räckte till pedalerna, och
+Lundstedt befanns ha »stora sköna fötter», vilka lovade gott för blivande
+fugor.
+
+Lundstedt måste nu lova att komma nästa söndag på Jakobs orgelläktare,
+där professorn residerade som orgelnist, och, när han bugade för att taga
+avsked, fattade professorn hans arm och drog honom med sig till ett
+fönster, där preses i akademien stod, till vilken han viskade med hörbar
+stämma: Ett jättesnille!
+
+När Lundstedt äntligen kom ut på gatan, tyckte han att det sken sju solar
+på himlen, och att livet inte alls var så mörkt, som elaka människor
+påstodo. Han ville sjunga på Rödbotorget, och skulle ha dansat över
+Norrbro, där vaktparaden nu passerade, men han lugnade sig och stack av
+ner till Storkyrkobrinken, där han inträdde i en mössbutik för att få sig
+den blå mössan med lyran på sammetsranden. Och när mamsellen passade den
+på hans huvud, kände han sig som om skönheten krönt den ädle konstnären.
+Och när han kom ut på gatan, kände han som om det strålade eld och ljus
+från pannan, där den gyllene lyran satt, och mänskorna värmdes vid hans
+åsyn, jättesnillets, som skulle göra dem bättre och lyckligare med
+tonkonstens underbalsam. Överfylld av saliga känslor, vilka trängdes om
+att få löpa ut, gick herr Lundstedt gata upp och gata ner, och allt vad
+han såg och hörde stämde han i ton med sin sjungande ande; rådstuvakten
+gick i gevär klockan tolv för att hylla honom med skyldring och
+trumvirvel, klockorna ringde till hans triumftåg, kanonerna på
+Skeppsholmen dundrade hans ära, och folket hälsade på honom, när de lyfte
+hattarna. Men hur han gick och gick, kom han in på en smal, mörk gata,
+där husen sågo ut som de voro från Gustav Vasas tider, med stenfigurer
+över portarna och små rutor, skiftande som pärlemor, insatta med bly; och
+i fönstren lågo sköna jungfrur, borgardöttrar och rådsfruar i röda
+sidenklädningar med bara halsar efter tidens sed; och de nickade vänligt
+åt segraren, vinkade med fickdukarna och bjödo honom in. Herr Lundstedt
+gick stolt som en riksmarsk sin gata framåt, lyfte på mössan och mottog
+damernas hyllning, vilken längre fram yttrade sig, enligt tidens enkla
+bruk, i penninganbud. -- Tjugofyra skilling, trettisex skilling -- ljöd
+det från fönstren, och här och där lockade en kaffepanna av nyskurad
+koppar. Det var en förtrollad gata, och aldrig hade Lundstedt varit så
+observerad av sköna fruar som i denna dag, och lekande, att han var i
+Venedig därhemma på mattan med riddaren och damen, stannade han i ett
+hörn för att läsa namnet på plåten, och just som han stavat Tyska
+Prästgatan, slogs ett handfat ut genom fönstret och kastade ett stänkregn
+framför hans fötter. Utan att avvakta någon förklaring på det ledsamma
+misstaget, styrde herr Lundstedt ner i brinken igen, satte över på en
+gondol till Röda Bodarna och sökte sig ner till kryddbon i Klara
+Bergsgränden, där kamraten skulle mottaga hans hjärtas fullhet. Men boden
+var fylld med folk, patronen var inne och det kunde icke bli något utlopp
+för det översvallande hjärtat, därför gick herr Lundstedt in på
+restaurationen Solen att äta middag. Han satte sig vid disken, där
+skänkjungfrun hade sin plats, och begärde stekt fläsk med bruna bönor.
+Men han måste tala om sin lycka, ge luft åt sina känslor, och i en
+kvinnas varma sköte lämna förstlingen av sin glöd. Medan han rörde om i
+senapsburken, tänkte han över vad han skulle säga.
+
+Men han stannade i valet och kvalet, om han borde börja med att tala om
+vädret, fråga om jungfrun varit på kungens begravning, ta reda på om
+jungfrun tyckte om musik, om det var dyrt att leva i Stockholm eller
+något sådant oskyldigt, tills han slutligen, just som han ämnade besluta
+sig för kungens begravning, röck tillsamman och till sin icke ringa
+häpnad och med en ton, som om han begärt låna pengar, frågade vad klockan
+var.
+
+Jungfrun, som var av den sorten kallad näspärlor, svarade med en blick
+bortåt en tacksam åhörare vid fönstret, att hennes klocka var på stampen.
+Herr Lundstedt, som icke ville röja sin okunnighet, och som trott att
+svaret passade fullständigt till frågan, tackade med en lätt Trosabugning
+för upplysningen, vilket hade till följd att åhöraren vid fönstret, som
+åt kallt revbensspjäll med lingon, fick något i halsen, en tydlig
+uppmuntran till jungfrun att fråga herr Lundstedt vad potatisen kostade.
+
+-- Åtta skilling kappen gällde han i Trosa, när jag for, svarade herr
+Lundstedt, tacksam över att det blev något samtal av, ehuru han behövde
+anstränga hela sitt harmonivetande för att kunna leta en övergång från
+potatispriset till Musikaliska akademien och jättesnillet.
+
+Jungfrun, som var fullflätad och älskade löjet, hängde sig envist vid
+ämnet, vilket lika mycket intresserade henne som åhöraren vid
+revbensspjället.
+
+-- Nå, men då är det russinpotatis väl, efter den kostar åtta skilling?
+upptog hon frågan.
+
+Herr Lundstedt sökte i det av förmiddagens berusande triumfer grumlade
+minnet efter någon ledning till bedömandet av en sådan okänd potatissort,
+och blev orolig, när han icke fann det ändamålsenligaste svaret.
+Lyckligtvis reste sig revbensätaren och bad att få betala, vilken
+förrättning han utförde lutad över disken och alla på densamma stående
+karotter, som innehöllo bitar av allt läckert från helkokta ägg till
+kräftor och köttbullar.
+
+Herr Lundstedt, lämnad åt sig själv, kände ett obehag vid att höra
+viskningar, vilkas betydelse han ej fattade, och sedan han druckit sin
+välgång i ett glas starköl, steg han också upp för att gå. Som han dock
+ville avrunda sitt farväl, sökte han ett vänligt ord, men fann intet,
+klappade i dess ställe gästens råtthund och frågade, som om han gjort
+mannen en tjänst med sin nyfikenhet:
+
+-- Vad är det för en slags hund?
+
+-- Det? svarade gästen, det är en senapshund.
+
+-- Jaså! Hm! Ja! Det finns så många raser, som jag inte känner. Adjö,
+jungfrun! Adjö, herrn!
+
+Och därmed gick han hem.
+
+Men som han måste ha något utlopp för sina känslor, satte han sig vid
+fönstret att skriva brev till sin gamle fader för att berätta honom om
+sin lycka. Och hur han skrev, värmdes han opp, både av starkölet och det
+lättrörda sinnet, och hans lekfulla natur tog sig till att spela. Han
+lekte, att han var en mäktig och rik man, som icke kunde glömma i
+medgångens solsken, att han hade en gammal fattig far, som skänkt honom
+livet och nu satt i torftighetens skugga, och han erinrade sig sonens
+första plikt mot sin upphovsman, besvor fadren att genast sälja sin stuga
+och sin ko, sina nät och båtar och komma upp att bo med sonen i
+Stockholm. Av fruktan att denna hans livliga önskan icke skulle
+förverkligas, gjorde han en kolorerad teckning av huvudstaden, av dess
+märkvärdigheter i gator, torg, byggnader, handelsbodar och
+restaurationer, avskildrade sin bostad med dess venetianska matta,
+trädgården med dess kanelpäron och lusthus, samt slutade med att besvärja
+fadren icke stå i solen för sin lycka utan genast bryta upp och fara
+direkt på ångbåten, icke sparande på styvern, utan ta salongsbiljett, äta
+en biffstek och dricka porter i försalongen, så att han kom fram frisk
+och sund.
+
+När brevet var slutat, vek herr Lundstedt det i fyra delar, fäste ihop
+det med munlack och bar det i kryddbon, glad i hågen som om han betalat
+en skuld, kvitterat en räkning, vilken han icke mera behövde tänka på.
+
+
+
+
+TREDJE KAPITLET.
+
+
+Första infallande söndagsmorgon stod herr Lundstedt i orgeltrappan till
+Jakob väntande med en svärm skolungdom på professorns ankomst, emedan
+ingen insläpptes på läktaren förrän vårdaren av helgedomens musikaliska
+aldra heligaste själv anlände. Klockorna hade ringt annangången, när
+mästarens steg hördes nere i trapporna, och ungdomen öppnade
+aktningsfullt lederna, medan professorn, nickande hälsningar till höger
+och vänster, uppnådde dörren, där han stannade, kastade en blick över
+hopen, som om han vore frälsaren och bjöde stormen lägga sig; därpå tog
+han fram en nyckelpung med pärlbroderi, öppnade den med en betydelsefull
+min, som om han vore Petrus och hade himmelriket på andra sidan dörren,
+stack nyckeln i hålet, men vände sig därpå hastigt ut mot den otåliga,
+nådehungrande skaran för att se efter om han kunde få förkasta några. Och
+mycket riktigt, där funnos några världsliga sinnen, som icke gåvo sig tid
+att avvakta nådaordningen, utan ville bryta sig in, och därför fattades i
+kragen och utvisades. Nu öppnades dörren och sakta släpptes sångarkoret
+in förbi den mönstrande dörrvårdaren, som med lyftat finger och sträng
+min stod redo att störta olydiga andar ut ur paradiset, att de skulle
+erfara sanningen, att många voro kallade men få utkorade. När Lundstedt
+passerade den stränge portvakten, ljusnade dennes ansikte, och han tog
+honom ur ledet, ställde honom på sin högra hand och visade honom ett gott
+behag.
+
+Herr Lundstedt, som icke hade sett en så stor kyrka förr, blev betagen
+av en helig rysning inför det väldiga rummet, där jättarna kunde gått
+raka och satt opp psalmnummer ovanför pelarblommorna, men han fick icke
+leka längre med sina tankar, förrän professorn tog honom i ficklocket och
+drog honom med sig att beskåda instrumentet. Uppför en liten trappa
+började vandringen och stannade först vid bälgarna, som lågo där likt
+jättens lungor färdiga att flåsa, när foten sattes på bröstet; uppför
+stego de, förbi rosettfönstret över portalen, tittade in genom en
+bräddörr och sågo väderlådan, på vilken principalstämmorna stodo på ett
+led med kontrabasunens trettiotvåfots pipa som flygelman; stego högre och
+högre, tills de kunde skåda in i hela skrovet, rymligt som bröstkorgen på
+en valfisk, där man såg revben, senor, muskler, luftrör, knotor, blodkärl
+och nerver företrädda av alla dessa pipor, koppel, abstrakter,
+regeringar, vinkelhakar, vippor, vällarmar, pumpeltrådar och andrag; en
+gigantisk organism, som behövt tusen år att växa till, med några alnar
+vart hundrade år, sättande en blomma vart sekel som aloen, lämnande ett
+frö i mansåldern, skjutande en gren, ett blad, varje decennium; ett
+mänskoverk utan uppfinnare liksom katedralen, utan byggmästare som
+pyramiden, ett ofantligt samarbete av hela kristenheten, som ärvt
+grundtanken av hedendomen. Nu steg den brant upp som ett fjäll av
+stalaktiter, och lärjungen hisnade, när mästaren ledde honom upp på
+spetsen, där de hade valvbågarne en handbredd över huvudet, och
+plötsligen sågo sig stå i skymningen omgivna av nakna mänskokroppar med
+vingar på ryggen, övermänskligt stora barn, som blåste i basuner, och
+kvinnor, som slogo harpor och cymbaler; och när de trängt sig fram och
+skådade ner i kyrkan, där små mänskor krälade in i båsen med böcker i
+händerna, greps lärjungen av svindel, så att han måste fatta en kerub i
+armen; men mästaren log som frestaren på berget, när han visade sin sköna
+värld för människones son. De stodo ett ögonblick däruppe i halvmörkret
+och när lärjungen hämtat sig, pekade frestaren ut under de svärtade
+spetsvalven, där dunklet kämpade med ljuset underifrån, så att man tyckte
+sig se hur de blandade sig såsom den kalla och varma luften över åkern,
+där vårsolen bränner, och när ögat vant sig en stund, trängde en stor
+ljus sky igenom; skyn delade sig som ett ångmoln och färger kondenserade
+sig, togo kropp och blevo Kristus och de två lärjungarne i förklaringens
+ögonblick, svävande genom dunklet på allt det ljus som insläpptes genom
+det höga korets väldiga fönster. I detsamma hördes ett dån över deras
+huven, en lätt skakning kändes under fötterna och nu gingo alla tornets
+klockor till sammanringning, så att orgelverkets trätak sviktade och den
+smala trätrappan knarrade, när de båda vandrarne stego ner. Och lärjungen
+hade känslor av att ha varit uppe i himlen bland änglarna och sett
+Kristus förklarad och ljuset segra över mörkret.
+
+Nu, när han nerifrån såg det stora musikverket, som icke liknade någon
+annan sak i naturen eller konsten och därför oroade honom, tryckte honom,
+och gjorde att han kände sig under detta människohandens verk, som dock
+först blev levande under en människohand, ville han utreda vad han såg,
+återföra dess former på andra kända och därmed närma sig den, få ner den
+till sig och bli lugn. Kyrkan hade han redan klar för sig, att den var
+urskogen, i vilken hedningarna offrade människor, pelarne voro träd och
+valven grenarne, men orgeln var orgeln. Det var ingen växt, intet djur --
+om icke en korall -- icke en byggnad -- om icke en mängd hängtorn från
+riddarborgarne -- dessa tureller med fasadpiporna, av vilka en del voro
+blivna stumma, men kvarsittande såsom rudiment från äldre stadier, numera
+utan bruk. Varje sats småpipor kunde likna Pans syrinx, som väl var
+grundformen, men de stora i de framspringande hörntornen påminde om en
+vapensamling utan att likna den, och ornamentiken i förgyllt trä från
+förra århundradet, med snedkavlade snäckor och spiralformiga blommor som
+kineserna bruka, klippte genast av tanketråden, som ville binda ihop de
+olika lederna i detta virrvarr av former, i vilket ett mera bildat sinne
+än den unge handelsbetjäntens kunnat läsa hela instrumentets historia
+från den latinska hedningens vasspipa, genom den keltiske barbarens
+säckpipa, byzantinske kejsarens vattenorgel, med upphämtande på vägen av
+minnen -- dunkla visserligen -- från medeltidskyrkans emporer, triforer,
+klocktorn, altarskåp, tabernakel; från sachsiska rokokoporslinet och
+första kejsardömets romerska vapensmak.
+
+Professorn hade satt sig vid manualen i dess tre etager, dragit ut
+principalstämman och givit lärjungen en vink att sitta bredvid; bälgarne
+pustade och knarrade och nu sjöngo fasadpiporna preludiet enstämmigt;
+snart intonerade flöjten, och harmonierna svällde; gamban tog i näston
+upp ett solo för bariton, trompeten smattrade och bordunan brummade;
+därpå tystnade de en efter en, och när det blivit lugnt, hördes kantorns
+stämma sjunga opp första strofen i Upp, psaltare och harpa; och när han
+dallrat ut på sista tonen, brusade orgeln ut med fullt verk, under det
+församlingen föll in i sången. Och med kopplad pedal och alla fyrtiotvå
+stämmorna andragna höll orgeln sin symfoni med alla orkesterns
+instrument, lydiga under en mans händer och fötter. När prästen sedan vid
+altaret tog upp att läsa Helig, Helig, föreföll hans röst som om någon
+obehörig ställt sig att prata under en konsert, och när man äntligen hann
+till predikan, satte sig professorn med ryggen mot orgelverket och
+blundade, visande med en min, att han tyckte sig bli störd. Men när så
+gudstjänsten var slut, alla psalmer sjungna och ordet var fritt, som
+professorn kallade det, när han fick spela utgången, då måste herr
+Lundstedt sitta bredvid och sköta andraget, när stora fugan rullade på.
+Och då spelade han för sin enda åhörare utom tramparen, ty när äntligen
+allt var över, stod kyrkan tom. Detta såg professorn i sin reflektor, men
+han var van vid det, njöt av det och skulle ha blivit ond, om hela
+publiken skulle ha stannat och vågat låtsas begripa det han ensam förstod
+uppskatta.
+
+Herr Lundstedt lämnade kyrkan med ett intryck av att han sett något
+oerhört stort, hört något övermänskligt skönt, fullt övertygad numera,
+att om han också inte riktigt till fullo kunde njuta av fugalmusik, så
+var det därför att han var obildad, men han var stolt över hoppet, att
+han en gång skulle kunna tillhöra de få utvalda som kunde det.
+
+
+
+
+FJÄRDE KAPITLET.
+
+
+Herr Lundstedt hade tillbragt ett halvt år i Stockholm. Tiden hade lupit
+undan, ty göromålen voro många, och det minsta blev orgelspelning.
+Seminarium tog nämligen drygaste tiden, och på Musikaliska akademien blev
+det huvudsakligen harmonilära och sång, emedan professorns timmar voro
+mycket eftersökta och eleverna voro många. Kom därtill att kassan snart
+var till ända och herr Lundstedt måste som så många andra gå och sjunga i
+kören på Stora Operan, sjunga på begravningar och knipa in en
+tolvskilling på sånglektioner med handelsbokhållare, som ville göra
+kvartetter, vilka då voro högt på modet.
+
+Men som en verklig sabbat mitt i arbetet stod söndagen, då han fick sitta
+på Jakobs orgelläktare bredvid professorn och hjälpa med andraget. Då
+tyckte han sig vara näst den viktigaste personen i kyrkan, och orgelns
+majestät lyfte honom, förstorade honom, liksom satte en skarv på hans
+själ. Och han älskade det stora verket som något som var starkare än han;
+satt och lekte att luften kom ur hans lungor, tonerna ur hans strupe, och
+professorn blev blott en del av mekaniken, som överflyttade hans
+musikaliska önskningar på pedal och manualer, och han vande sig tänka att
+de tusen människorna därnere i kyrkan måste sjunga det han ville, prästen
+vara tvungen tiga när han spelade.
+
+Den långa predikan åhörde han med otålighet eller också inte alls; fick
+en söndag på södra läktaren se en flicka, som var skär i hyn, hade fina
+kläder och såg ut som en fröken. Han såg henne varje söndag på samma
+plats och blev slutligen van att betrakta henne som sin åhörare, som kom
+för att sjunga till hans ackompanjemang (som professorn spelade), och
+tyckte sig märka att hon såg åt orgelläktarn hela tiden. Ehuru det icke
+var svårt att få veta vad hon hette, genom att se på anslaget i bänken,
+tyckte han att det var roligare icke veta det, utan få ge henne ett
+vackert namn själv, och han kallade henne Angelika efter Malmströms poem.
+Men så skulle han ha ett tillnamn åt henne; och efter långt letande
+hittade han på De la Gardie till minne av att kyrkan blivit byggd av en
+greve med det namnet. Om juldagen såg han hennes far och mor, och fadren,
+som hade vita tandborstmustascher som franska marskalkarne, beslöt han
+utnämna till generallöjtnant, det högsta han visste. Och Angelika hade
+två små systrar, som han kallade Gurli och Fanny. När han så tyckte att
+de varit vänner och bekanta tillräckligt länge, företog han sig en
+högmässopredikan att fria, vilket gick så till att han slog upp en psalm
+i psalmboken, för att se om nummern kom udda eller jämn, och som den kom
+jämn hade hon sagt ja. Återstod bara fadrens bifall och för att utröna
+det, skulle han räkna piporna i principalstämman. Men det blev ett tvärt
+nej, just som prästen sa Fader vår och man skulle luta pannan i handen.
+Herr Lundstedt försökte mellan fingrarne räkna om dem baklänges, men det
+blev nej ändå. Nu hade han fått en sorg, och den kändes skön som det
+stilla lidandet, det oförskyllda, som förädlar människan och renar sinnet
+från själviskhet. Men när en söndag gått, beslöt herr Lundstedt ta ut
+lysning utan föräldrarnes samtycke, och när prästen läste upp
+lysningarne, men icke nämnde Angelikas och Alriks namn, utan två helt
+andra, valde herr Lundstedt sig två andra, som han kallade deras
+pseudonymer, och ansåg att han numera var förlovad pseudonymt. Och
+måndagsmorgonen, när han gick från seminarium till akademien, gick han
+till en juvelerare på Drottninggatan och utvalde två ringar, men eftersom
+förlovningen var pseudonym, gick det inte an att ha släta ringar, helst
+inga sådana lågo i fönstret, utan valde han två med rosenstenar.
+
+Angelika var nu hans, och han var lycklig. Han sjöng om henne på
+akademien, sjöng till henne i kyrkan, på seminarium, på serenaderna, men
+bröllopet ville han uppskjuta, tills han blivit något stort och mäktigt.
+Och som han samlat nära ett hundra riksdaler fattade han det beslutet att
+ta direktörsexamen och bli professor och riddare. Men innan han hunnit ta
+första steget på den lysande banan, hade oväntade händelser inträffat,
+som gjorde en stor del drömmar om intet.
+
+Det var nämligen en söndagsafton i april, då herr Lindbom bjudit på
+»sångfock» hemma i bostaden vid Norra gatan. Bland de inbjudna märktes
+andra tenoren, sadelmakaren, och första basen, finbagaren, vilken icke
+var någon annan än mannen med senapshunden från näringsstället Solen, och
+vilken senare aldrig tröttnade att berätta historien om russinpotatisen
+och senapshunden, varvid herr Lundstedt ödmjukt böjde sitt huvud under
+löjet och bedyrade, att han aldrig plägade ljuga, och därför trodde att
+alla mänskor talade sant, för så hade han lärt av sina föräldrar.
+
+Emellertid hade man nu sjungit långt in på kvällen och druckit ganska
+mycket, varför man bröt upp, att gå till Solen och äta kväll. Man hade
+dukat av och tagit in punsch samt stod just i färd med att sjunga igen,
+då dörren till salen öppnades och in trädde en gammal man, med böjd rygg,
+en påse i gehäng på axeln och en tung käpp i handen.
+
+-- Ut! här ges ingenting, mottog honom jungfrun, innan den gamle hunnit
+hälsa och framföra sin fråga om Alrik Lundstedt träffades här.
+
+När denne hörde sitt namn, steg han upp ur sångkretsen och skred emot den
+gamle, dock utan att öppna sina armar (vilket aldrig brukats på Rånö,
+annars än mellan ståndspersoner), utan snarare med ett slags förlägen
+långsamhet, och det slags bryderi man erfar vid åsynen av mindre
+bemedlade släktingar.
+
+-- Nu är jag här! hälsade den gamle, utan att räcka handen. Kan du nu ge
+mig något att äta, för jag har inte fått något ordentligt sedan jag kom
+ut ifrån Kalmar.
+
+-- Kalmar? Vad har far gjort i Kalmar? sporde Alrik med en nedslagen
+blick på den gamles dåliga yttre.
+
+-- Herre Jesus, det är en lång historia, må jag sitta först, svarade
+gubben.
+
+Herr Lindbom, som åhört samtalet och i sitt lättrörliga sinne gripits av
+ett så oväntat sammanträffande mellan far och son, fattade tillfället att
+ge luft åt det överskott av känslor, som icke hunnit strömma ut i sång,
+och med en artig bugning nalkades han den gamle, bjöd honom sin arm och
+talade:
+
+-- Detta är herr Lundstedt, hör jag; min ungdomsväns köttslige fader, vår
+allas förträfflige väns upphovsman, att jag så må säga; tillåt oss unge,
+som ännu icke äro torra bakom öronen, att i vårt glada lag se den gamle
+som vår gäst, vår högt värderade hedersgäst, för vilken jag beder
+sångarbröderna höja ett glas och hälsa med ett fyrfaldigt hurra!
+
+Hurraropet utbragtes och gubben fick lägga ifrån sig påsen och käppen och
+sitta upp i högsätet, som skinnsoffan kallades.
+
+-- Herr Lundstedt kommer direkt från Kalmar, -- tog jag mig friheten
+höra, uppslog herr Lindbom konversationen, då både far och son tycktes
+förstummade av det ståtliga mottagandet. Resan var angenäm? Vädret gott?
+Inga äventyr?
+
+-- Jo, det var en färd, vill jag lova!
+
+-- Si där, si där! avbröt herr Lindbom, som var en stor älskare av
+äventyr. Berätta, berätta! Och han gjorde en gest med handen, som om han
+bjöd kamraterna på något gott han själv lagat.
+
+Men den gamle var ingen berättare, utan meddelade i få ord att han tagit
+galen ångbåt i Nyköping och kommit till Kalmar i stället för till
+Stockholm, och att han måst gå till fot emedan pengarne tog slut, medan
+han väntade i åtta dagar på ångaren.
+
+-- Hör, hör! avbröt herr Lindbom, inkastande små detaljfrågor för att få
+litet kolorit på äventyret, men utan att lyckas, ty när gubben sagt hur
+det förhöll sig, så var det slut. Och vid uppmaningen att dricka punsch
+föreföll han likgiltig och kastade blickar omkring sig som om han sökte
+något, och då finbagaren erinrade sig ett förflutet, då även han begagnat
+sådana blickar att uttrycka samma behov, räckte han sin hjälpsamma hand
+åt den hungrige och viskade till Lundstedt junior, som strax reste sig,
+och inbjöd den gamle stiga fram till disken att välja av härligheterna.
+Bländad av så mycket läckerheter på en enda gång, stannade gubben i ett
+långt begrundande, som måste avbrytas av Alrik, vilken tog en stor flat
+tallrik, och lade upp en bit av var sort, så att det hela såg ut som en
+kolossal sillsalat, satte brännvinsflaskan och svagdricka framför gubben
+och lät honom mätta sig.
+
+När det var gjort, brast bacchanalen lös igen; och man sjöng för gubben
+»Mitt liv är en våg», icke glömmande att med nickningar och
+accentueringar anspela med »i svallande tåg vid vindarnes strid» på det
+yrke som Alriks upphovsman valt och övat.
+
+Därpå dracks, och herr Lindbom höll tre tal i rad; det första om
+ålderdomen, dess företräden och oomtvisteliga rang jämförd med ungdomen;
+det andra om havet, dess storartade naturscenerier och därmed förknippade
+faror -- inflickande en berättelse om sin första seglats till
+Blockhustullen, med kantring och räddning -- sakta övergående till
+fiskarens hårda liv (varvid sadelmakaren vädrade en ordlek och ropade
+bravo!) målande efter mälarförhållanden nätens läggning och upptagning,
+notdräkten och norsfisket i Norrström, samt hoppade därpå in i skålen för
+havets son, vikingalynnet, järnviljan och stormbetvingaren, vartill
+följde som illustration sången »Hur med väldigt raseri, stormens åskor
+ru-u-u-u-u-u-uula!» varvid finbagaren fick briljera med sitt
+förstabas-solo, direkt tillägnat Rånöaren. Det sista talet var en
+deklamation av Malmströms Angelika, i hemlighet riktad till herr Alrik,
+som när talet var slut, höjde sitt glas och med tårar i ögonen och en
+betydelsefull min uttalade det enda ordet: Angelika!
+
+Vilket intryck dessa upprepade hyllningar gjorde på Lundstedt den äldre,
+skulle varit svårt för en övad betraktare att avgöra, ty den gamle syntes
+sluten inom sig, och nickade endast till sångens takt med sitt gråa
+huvud, och några yttringar av djupare förståelse, sympati eller
+tacksamhet kunde icke spåras. Men herr Lindbom, som med all makt ville
+pressa några äventyr, något intresse ur denne havets son, kramade honom
+som en citron med sina vänskapsfulla tilltal, mjölkade honom, men den
+känslolöse rullade ihop sig som en igelkott och blev oåtkomlig. Slutligen
+inskränkte sig herr Lindbom att i krypande ordalag anhålla som den
+största hedersbetygelse att få begagna det ganska brukliga tilltalsordet
+farbror, vilket han bedyrade skulle adla honom, själv en folkets son, att
+han därigenom skulle känna sig mera värdig att äga till bror ett
+jättesnille som Alrik Lundstedt. Och när ceremonien var överstånden
+erbjöd den varmhjärtade unge mannen sin säng åt upphovsmannen till en
+oförgätlig afton.
+
+Därpå bröts upp och tågades hem med sång, varpå sångarkretsen skingrade
+sig och de två rumskamraterna införde sin hedersgäst med påse och käpp i
+den lilla kammaren. Herr Lindbom öppnade sitt sängtäcke och anvisade
+gästen sovplats, tog själv en nattsäck och kastade på mattan med
+gondolen, rev av rock och byxor, samt lade sig, som han anmärkte,
+bredvid riddarens fru, och bjöd godnatt.
+
+Den gamle blev länge sittande på sängkanten och funderade. Sonen däremot,
+som hela kvällen förhållit sig ytterst tillbakadragen såsom om han
+fruktat få veta något ledsamt, tog nu mod till sig och framskruvade
+frågan:
+
+-- Nå, far, har du sålt stugan och grejorna?
+
+-- Ja visst, svarade fadren, alldeles efter som du bad mig.
+
+-- Och pengarna? hördes Alriks slocknande stämma.
+
+-- De ha gått åt!
+
+Nöjd med detta klubbslag mellan hornen lade sig unga Lundstedt ner och
+låtsades sova. Men han sov icke den natten utan tänkte; tänkte över var
+han skulle placera den vilsekomna, som han lockat ut i världen, och hur
+han skulle nära honom; tänkte på sin direktörsexamen, professuren och sin
+Angelika, om det nu var den i Jakobs kyrka eller någon annan.
+
+Medan nattens timmar så förgingo, avbröts tystnaden då och då av herr
+Lindbom, vars varma hjärta haft tid att svala av sig i golvdraget, och
+vars saknad av den varma sängen gav sig luft i enstaka ord, slungade på
+måfå. Och vid femtiden, när det ljusnat, reste sig den barmhärtige
+samaritanen med ett miserabelt lynne, hoppade i byxorna, fick fatt i en
+särskild nyckel och sprang ut på gården.
+
+Inkommen igen slog han opp fönstren, satte sig i gungstolen och talade i
+mörka ordalag för sig själv om fattigvårdslagstiftningen,
+försvarslösheten och folkets bristfälliga uppfostran, icke så mycket i
+bokliga kunskaper som i folkvett. Lyckligtvis var herr Lindboms
+vältalighet alldeles för djupgående att fattas i dess innersta kärna av
+de halvsovande åhörarna och när klockan blev halv sju måste den dystre
+talaren gå, sedan han kastat en blick av rysligt förakt på den gamles
+kläder och vid utgången smällt dörren i lås så att huset skakade.
+
+När far och son vaknat därvid, uppstod en rådplägning dem emellan om vad
+som skulle göras, och med resultat att sonen avlämnade sina åttiofem
+riksdaler till fadren och uppmanade honom resa hem igen, emedan fisket i
+huvudstaden var statt på nedgående. Gubben, som drömt sig ett angenämt
+stockholmsliv men icke vidare reflekterade över vad som skedde, fann sig
+i att få en penningsumma i handen och lovade bryta opp så snart han
+besett stadens märkvärdigheter, och därmed skildes de för att råkas på
+Solen till middag.
+
+När Alrik kom till middagen, fanns ej den gamle där, men när han kom hem
+om aftonen, låg gubben i herr Lindboms säng, och när sängens ägare infann
+sig vid tiotiden, då tog det varma hjärtat eld, och röken tycktes kväva
+den känslofulla, ty han blev stum, så stum att han icke besvarade
+hälsningar. Och sedan han sparkat stövelknekten upp på kakelugnskransen,
+spottat framför sig en mängd gånger, lossnade tungans band, men för att
+icke visa sig obelevad gåvo hans känslor sig luft på det främmande språk
+han var någorlunda mäktig. Och oförstådd av sin omgivning luftade han sig
+liksom i enskilda samtal med sin genius.
+
+-- Der alte Schlingel stinkt wie ein Aas, und der kleine Bube ist ein
+blödsinniger Schmarotzer.
+
+-- Är du vid dåligt humör, Lindbom? frågade unge Lundstedt, som satt och
+skrev harmoni vid sitt bord.
+
+-- Jag! Nej! Inte alls! Tvärtom!
+
+-- Du kan ju ligga i min säng, så tar jag mattan! svarade Alrik.
+
+-- Nå, efter du önskar det, så låt gå! Men jag ska säga dig en sak: jag
+tycker inte det är artigt att bjuda en långväga resande att krypa in så
+här obekvämt, och du som har pengar i strumpa kunde ha varit så artig och
+tagit ett rum åt din gamle far.
+
+Herr Lundstedt den yngre invände, att gubben snart skulle resa och att
+det inte lönade sig bråka. Och därvid blev det.
+
+Emellertid voro Alriks äregiriga drömmar slut, och han måste i hast
+forcera en enkel organist- och skollärarexamen, ty gubben, som slagit sig
+ner på Solen, kom sig aldrig för att resa, och herr Lindbom, som ledsnade
+på samboningen, bröt opp en vacker dag, sedan han uppsagt farbrorskap och
+kamratskap och tog sig ett nytt rum.
+
+Efter åtta dagar hade gubben ätit och druckit upp alla pengarne i
+sällskap med en krets av vänner, som bildat sig omkring hans bord, och
+vilka alla, av huru olika samhällsklasser de än voro, ledo av en
+strykande aptit och en osläckelig törst.
+
+Alrik såg sig därför en vacker dag i bekymmer och ungefär i samma
+ställning som en far till ett vanartigt barn, ty gubben gjorde honom
+verkligen förtret och dök opp allestädes som fredsstörare, där man icke
+väntade honom, och krånglade sig in överallt. Stod Alrik en afton på
+stora Operan uppe på alperna i Wilhelm Tell och väntade entré, såg han på
+andra sidan scenen oppe i molnen den gamle stå med en lina i handen,
+färdig att hissa på; gick han över Norrbro en middag och en folksamling
+stod vid barriären och tittade ner i strömmen, fick han se gubben ihop
+med tullvaktmästare sitta i en båt och fiska nors; och en söndag fann han
+fadren stå och alternera med orgeltramparn i själva Jakobs kyrka.
+Överallt fanns han, och tycktes gå genom lykta dörrar, tyst utan
+talförhet slank han in och blev aldrig utkörd. Helst träffades han dock
+vid disken på Solen, där han blivit bergtagen av den levande matsedeln
+framför skänken.
+
+Emellertid hade Alrik ej tagit avsked av sina drömmar, och han satt
+numera under den långa gudstjänsten och lekte att han uppsköt giftermålet
+med Angelika på obestämd tid, tills hon kanske bleve gammal och ful, och
+ingen ville ha henne mera, och hon då kanske toge honom; och han satt och
+prövade hur hon skulle se ut som gammal; rynkade omkring munnen, satte
+kaffefläckar under hårfästet, lade umbra om ögonen, som han lärt i
+statistlogen på operan. Men när hon var vacker ändå, hittade han på att
+ruinera hennes far, såsom fru Schwartz brukade, när en man av folket
+skulle få en högadlig. När hoppet ändock icke ville nalkas honom och han
+fick se fadrens, grevens, raka, ståtliga figur i den fina överrocken med
+sidensarge i armarne, beslöt han att förföra henne som Lasse Lucidor, men
+för att kunna det måste han vara en storhet, en talang, och han hade ännu
+icke fått spela på Jakobs orgel utan bara dragit ut stämmorna. Detta blev
+nu hans närmaste mål att få spela utgången åtminstone, och nu flyttade
+sig all hans längtan och åtrå över på orgeln, och i åtråns hetsfeber
+antog instrumentet alla fullkomligheter, som den älskade brukar ta.
+Tennpiporna blevo silver, mahognyt blev palisander, det finaste träslag
+herr Lundstedt kände namn på, men som han aldrig sett; stämman vox
+humana kallade han numera vox angelica, och det var hennes röst, som han
+aldrig hört. Registerknapparna med deras i porslinsskyltar inskrivna
+namn, vilka närmast liknade en apotekshylla, antogo mystiska former,
+växlande alltefter den brinnande åskådarens sinnelag. Ibland voro de
+ringklockor till dörrar i ett stort hus, där det bodde sköna kvinnor,
+vilkas namn stodo skrivna på plåtarna, ibland knapprader i isdrottningens
+klädning; isdrottningen visste ingen mer än herr Lundstedt vem det var,
+och han hade aldrig sett henne heller, men hon borde vara mycket stor,
+och elfenbenstangenterna voro hennes tänder; hade någon frågat huru de
+kunde vara det, då de sutto i tre manualer, skulle herr Alrik svarat, att
+isdrottningen hade tre gommar, ty han kunde svara på allting, och de
+svarta tangenterna voro gamla murkna tänder, som icke blivit utdragna,
+för isdrottningen var tusen år fylld, men ändå tämligen ung; det berodde
+alldeles på hur man tog det, menade herr Alrik.
+
+En gång hade han sett i Meyers universum hos herr Lindbom, medan dennes
+hjärta ännu var varmt och öppet för havets son, och där hade han sett
+basaltgrottan på Staffa. Sedan den dagen var orgeln en stor basaltgrotta
+och orgeltramparen var Eolus, som gjorde stormen; men djupast ner på
+grottans botten bodde ett troll, som kunde komma fram om man tryckte på
+en knapp, och kom det fram, skulle grottan störta samman. Anledningen
+till denna sista tankelek var den, att professorn en gång visat lärjungen
+en registerknapp, som ledde en stämma, vilken icke fick utdragas
+samtidigt med vissa andra, med risk att eljes orgeln skulle gå sönder
+och golvet måste brytas opp för att instrumentet skulle kunna lagas. Det
+var trollknappen, som herr Alrik kallade den, och han kunde sitta och
+stirra på den långa stunder, fingra på den, när ingen såg det, och när
+han var ledsen önskade han dra ut den, höra dånet och braket, som skulle
+uppstå när orgeln med sina tunga basalt-pelare störtade över honom och
+han fick dö en härlig, berömd död i sin ungdom, inför Angelikas ögon, och
+i Guds eget hus.
+
+                  *       *       *       *       *
+
+Under sådana lekar och mycket arbete försvann studietiden så tämligen
+hastigt och en vacker dag stod herr Lundstedt färdig med sin examen, på
+vilken själva krönet skulle bli att han en afton finge spela på kyrkans
+orgel i professorns närvaro, för att sedan gå ut i livet och tillträda
+klockarbefattningen i Rånö kapellförsamling, där han hade
+indigenatsrätt.
+
+
+
+
+FEMTE KAPITLET.
+
+
+Klockargården ligger på en udde vid Kyrkviken med utsikt åt fjärden, som
+nu är isfri efter vårstormarna. Den röda träbyggningen är rätt stor, ty
+den innesluter sockenstuga, skolsal och boställe, och nu om
+eftermiddagen, när den är tom, ser den ändå större ut och ödsligare, och
+herr Lundstedt går omkring den och ser genom de nakna fönsterna, vilka
+utan gardiner stirra som insjunkna ögon; och när han stannar utanför
+skolstugan och för att liksom söka sällskap tittar dit in, ser han de
+långa bänkarna fullsatta med barn, och sig själv i katedern, ty han kan
+se allt vad han vill numera. Ensam på gården, dit endast en gumma kom för
+att bära mat och städa, hade herr Lundstedt haft svårt att finna sig
+första tiden, ty han ägde ingen att språka med, och pastorns på andra
+sidan viken tog endast emot honom som en tjänare och kallade honom
+Lundstedt rätt och slätt, vilket nu icke skulle gjort honom olycklig,
+efter som han kände sin ställning och fann sig gott vid den, men det
+underordnade i hans läge hindrade honom att fritt söka upp förmannen och
+något intimt eller dagligt umgänge kunde således icke komma till stånd.
+Skolläraren fann sig sålunda hänvisad på sina lärjungars sällskap, och
+med sin otroliga lekfullhet fann han snart på att uppliva sina
+stockholmsvänners minne genom att döpa om barnen efter vissa likheter de
+kunde förete med de frånvarande originalen. Den skickligaste läxläsaren
+kallade han sålunda professorn, den starkaste sångaren hette Lindbom; och
+Angelikas systrar funnos där också, men hon själv fick icke sitta i
+skolan, när hon varit så nära att bli gift.
+
+Herr Lundstedt hade sålunda alla sina bekanta dagligen och stundligen
+inför sig, och när vänkretsen blev för trång, tog han sig till att ge liv
+åt personerna i de böcker han läste, och som han nu ett år ur
+sockenbiblioteket lånat Cooper, hade han hela klassen full med
+Skalpjägaren, Spårfinnaren, Läderstrumpan, Hjortdödaren och så vidare.
+Pojkarne flinade visserligen först, men snart vande de sig vid dessa
+pseudonymer och begagnade dem sins emellan.
+
+När han nu fördrivit en stund med att befolka den tomma skolsalen och
+eftermiddagen blev honom lång, gick han ner till kyrkan för att spela
+orgel. Gudshuset är en liten träkåk, som liknar en ändrad storbåt,
+upptagen från ett större djup efter en längre sumpning, utan torn och med
+små fyrkantiga världsliga fönster. Det största på kyrkan är nyckeln, stor
+som en dragg och gjord att bäras med två händer, för att icke tappas
+bort.
+
+Det inre är däremot mera livligt och påminner om ett leksaksstånd i
+julmarknan, eller en dockteater, eller i vissa delar en gammal flickas
+toalett, Kina slott på Drottningholm, ett schweizeri, ett klädstånd.
+Taket är nämligen en ryggås med tvärbjälkar, bemålade med stora sjöormen,
+torskhuven, läderlappar, springbockar; och under bjälkarne hänga
+amiralsskepp, träduvor, som prinsens gubbar sälja till flugfällor,
+ljuskronor, skeppslyktor; altaret är en stor toalett, med ljusstakar,
+parfymflaskor, porslinsdockor, karamellsdeviser, pappersblommor; väggarne
+äro behängda med sköldar och svärd med sorgflor, tavlor med får, herdar,
+kungar och dronningar.
+
+Allt detta gör det husligt inne i den tomma byggnaden, som ser bebodd ut,
+gör att skolläraren trives där som i ett rum, där någon bott länge och
+suvenirer samlats. Men orgeln har han behövt längre tid att göra om i
+sitt sinne. Med starkt minne av Jakobs basaltgrotta, där stormar och
+böljor kunde släppas lösa, kom han hit och såg en liten vitmålad
+chiffonjé med två andrag, den ena en fyra fots principal, den andra en
+valdflöjt på två fot. Omfånget var tre och en halv oktav. Detta senare
+var det sorgligaste; det var som att simma i en sump, där man inte kunde
+ta ut tagen utan att stöta emot. Sorgliga tangenter, bruna som
+käringtänder och direkt angjorda på abstrakten, så att man kände hur man
+öppnade ventilerna, och kände hur de smällde igen, som när man blir
+utkörd och någon kastar igen dörrn bak efter en. Det låg något tvärt,
+ovänligt i anslaget; och tonen skrikande som fiskmåsar och tärnor, en
+riktig skärgårdsorgel, ibland också snattrande som en and, ibland
+tjutande som en räv; ja de lägsta basarna uppförde sig ibland
+oanständigt, när det var sjövind och mekaniken fuktade.
+
+Men herr Lundstedts allt omskapande sinne försåg orgeln med alla de
+fyrtiotvå stämmor som Jakob hade och han satte upp en spegel över
+notställaren, så att han kunde se vad som tilldrog sig i kyrkan, och var
+han där ensam och ingenting tilldrog sig, så kunde han se Jakobs kyrka i
+sin trollspegel, som han kallade den. Då såg han Westins Kristi
+förklaring i fonden, såg magister Lundberg gå opp i predikstoln och
+Angelika komma med sin far på läktaren, såg kyrkvaktaren,
+nattvardsbarnen, kantorn och skolgossarna. Och då spelte han den fugan
+han utförde sista aftonen efter examen, och samma rysningar av vördnad
+för sin egen storhet och makt intogo honom nu som då, och fötterna
+arbetade på obefintliga pedaler, händerna togo oktaven, där tonen
+fattades, och drogo ut stämmor, där inga funnos.
+
+När han så tröttnat på spelet, gick han ut i stränderna, helst de yttre,
+som vette åt havet. Där hade han så mycket att se på och leka med, och
+ingen störde honom. Hittade han på tångsträngen, vilken låg som en svart
+garnering där vågskummet stannade, en kork, så kom den från Ryssland och
+gav anledning till en halv timmes betraktelser huruvida den suttit för
+tsarens frukostvin, eller om en av hjältarnes avkomlingar i Fänrik Stål
+haft sin korkskruv i den; hittade han en avbruten årtull, målade han upp
+ett skeppsbrott under upprörande omständigheter; en tombutelj undersöktes
+alltid, om den icke skulle innesluta någon skrift av en förlist, som i
+den nedlagt sin sista önskan. När denna havets soplår icke mer försedde
+leksaker, lade han sig på strandklippan och tecknade om molnen, målade om
+vågorna, gjorde om stranden och gav kobbar, skär och vikar namn. Där hade
+han lagt Kastellholmen, där Strömsborg, här Årstaviken; och Landsorts
+fyr, som vid solsken lyste vitt, kallade han Tandpetaren till minne av
+obelisken i Slottsbacken och så vidare.
+
+Men under det herr Lundstedt lekte, försummade han i hög grad sina
+jordiska angelägenheter. Sålunda låg hans trädgård ännu vid
+midsommartiden ogrävd; hans fiskvatten obegagnat och hans båt gissnad.
+
+
+
+
+SJÄTTE KAPITLET.
+
+
+Rånö var endast bebyggt av tre hushåll fiskare med en halv mil mellan
+varje, pastorns och herrskapets. Om detta senare hade herr Lundstedt hört
+ett och annat utan att lyckas få se dem. Det var icke heller lätt, ty
+herrskapet bestod endast av omyndiga, vilka uppfostrades i Stockholm, och
+herrgården, vilken låg långt oppe i land, hade han icke haft anledning
+besöka. Men nu kom det en order från pastorn, att klockaren på
+lördagarne skulle hämta sockenposten uppifrån gården, och sålunda befann
+sig herr Lundstedt en eftermiddag på väg inåt skogen och mossarna, där
+den okända herrgården skulle ligga. Han ginade över ett kärr, där han
+höll på att trampa på morkullorna, skrämde upp en älgkalv, såg grävlingen
+gå ut på aftonpromenaden, allt under det han åts av myggen, som dansade i
+solnedgången runt om pors och odon. Tuvorna stucko ur det svarta vattnet
+som små barngravar och gungade när han hoppade på dem, för att snappa ett
+hjortron.
+
+Bären lyste allt gullgulare, och de yngre hade ännu den röda kinden vänd
+mot solen; herr Lundstedt lockades allt längre in på mon, där endast unga
+tallar, raka som metspön och med en ruska i toppen, prickade ut den våta
+vägen, som var lagd med grenar och ris som en rörlig pontonbrygga.
+Plötsligen hörde han hundskall och såg en skorstensrök, varav han slöt,
+att det underbara slottet låg i närheten. Och då han kom närmare, såg han
+snart två långa skorstenar sticka upp ur ett moln av lönnar, vilkas näsor
+dinglade för aftonvinden och skramlade som ärter i en torkad gåsstrupe
+pigorna bruka nysta tråd på. Herr Lundstedt blir blyg och stannar att
+betänka sig vad han skall säga, när han kommer fram; och när han står
+där, tycker han, att lönnarne räcka lång näsa åt honom, sätta näsorna i
+vädret, romerska näsor, norrköpingsnäsor, grekiska, judnäsor, prästnäsor,
+som sitter bak på gåsen, och han står där och leker med näsorna, tills en
+betjänt kommer och frågar vem han söker.
+
+På herr Lundstedts höviska svar ledsagar betjänten honom förbi
+hundgården upp till byggningen. Det är ett lågt, vitt stenhus med en
+stensköld i pannan, på vilken ett kamfiokort och ett hjorthuvud äro
+huggna under en furstlig krona. Herr Lundstedt införes i en förstuga, som
+är målad med riddare som sticka vildsvin med spjut, under det
+rapphönshundar hålla dem i öronen och landsknektar blåsa valdhornssolon
+med nävarne i klockstycket. Betjänten visar honom en bambustol att sitta
+på, och går in genom en dörr, som tyckes leda till köket, efter som det
+luktar lök, när han klämmer ut luften med dörren.
+
+Men en annan stor dörr står öppen på högra sidan, och från bambustolen
+ser herr Lundstedt hörnet av ett ekskåp, som står på svarta klot, och när
+han lutar sig fram, varsnar han ryggen av en stol och axlarne av en
+herre, som då och då visar de utkrokade testarne av en snusbrun peruk,
+och han hör en äldre mansröst tala:
+
+-- Detta är ingenting mindre än Rüdesheimer av sjuttonhundra och
+fyrtiofem, mina herrar och fröken Beate, som hans majestät, högstsalig
+konung Fredrik i livstiden här nedlade i källarne, under detta golv, mina
+herrar och fröken Beate, och en hel pipa från högstdensammes arvland
+Hessen med binamnet Kassel, att ha vid jakttillfällen och även andra
+oförutsedda tillfällen härute på högst densammes älskade Frösnäs. Vinet
+är delikat, högt över vår -- må jag säga ordet -- horisont, mina herrar
+och fröken Beate... vad är det frågan om? »Någon som vill tala vid
+fröken!» -- Fröken Beate! Det är någon som vill tala vid fröken!
+
+Strax efter trädde en dam ut med tre korkskruvar på var tinning och bad
+herr Lundstedt stiga in i hennes enskilda rum. Skolläraren följde och kom
+igenom en sal, som öppnade sig över en veranda utåt havet och fyren, och
+inträdde därpå i ett kabinett med vita möbler, mycket små och klädda med
+rosenfärgat kattun, ett pastellporträtt och en silhuett ovanför soffan.
+
+-- Var så god och sitt ner, herr organist! sitt ner på soffan, och var
+välkommen till oss, började fröken Beate. Löjtnanten har några till jakt
+hos sig och är upptagen för ögonblicket. Herr organisten kommer från
+Stockholm nyligen och har gått på akademien. Det har jag också och spelat
+för van Boom, men nu har jag glömt bort allt vad jag har kunnat. Nå säg,
+vad är det här nya med postväskan? Ska kyrkoherden ha den på lördagen?
+Det är synd det, för vi brukade alltid läsa bladen. Vad tycker organisten
+om vår pastor?
+
+Herr Lundstedt hade nu så många frågor att besvara på en gång att han
+blev tigande. Men fröken Beate, som såg den unge mannens blyghet,
+fattades av medlidande, och med sin hand stödd på hans knä och med sina
+ögon drunknande i hans, intalade hon honom mod och självtillit, vilket
+allt dock tycktes ha ett annat inflytande på skolläraren, som ansikte mot
+ansikte med en stark verklighet icke kunde komma sig för att leka bort
+det oroande intrycket. Han tittade sig omkring i rummet för att fånga
+någon leksak han kunde sysselsätta sig med, men fröken Beate trängde så
+inpå honom, att han icke kunde se annat än en svart fläck med sex
+korkskruvar emot fönsterrutan, och strax såg han i tankarna sex buteljer
+rhenskt vin, som man får på begravningarne, begravningarne som han så
+ofta sjungit på i Jakobs kyrka, när professorn spelade orgeln, och som
+han fick åtta skilling banko för, när det var fint lik, och han sedan
+kunde köpa en kryddlimpa med smör eller sex tvåskillingsbakelser för på
+mjölkmagasinet i Norra gatan, där han bott med den varmhjärtade Lindbom,
+som talte tyskt och mörkt, när han blev ond, för att fadren ville ligga
+kvar för länge och begagnade nattbrännvin...
+
+-- Förlåt, är det herr Lundstedt? avbröt löjtnanten i den snusbruna
+peruken, inträdande genom dörren. Jag är förvaltaren på gården och frågar
+om inte vår gode skollärare ville dricka ett glas vin med fyrmästaren och
+sjömätaren!
+
+Herr Lundstedt steg upp vördnadsfullt och tackade den gamle herren, som
+puffade honom in i stora riddarsalen, där möblerna voro lika mycket för
+stora som de varit för små inne i kabinettet. Och under möblerna lågo
+hundar med hängande öron och morrade åt den inkomne. Men löjtnanten satte
+skolläraren i en stol som en enmanssäng och skänkte i en grön remmare,
+sade skål och fortsatte att tala.
+
+-- I denna sal, mina herrar, och jag behöver inte säga det åt fröken
+Beate, bodde en gång den store Gustav den andre Adolf, när flottan låg
+vid Älvsnabben här mitt emot (som sjömätaren känner), och man tror att
+senare dronning Maria Eleonora före sin berömda flykt hållit sig dold
+här. Det var det trettioåriga krigets stora tidevarv, då människorna voro
+större och därför allting större därefter. Om vi betrakta dessa ansikten,
+som blicka ned på oss från väggarne, och se huru stort hår de hade till
+exempel, huru stora näsor och ögon, så behöva vi icke fråga oss varför
+detta skåp är som en fästning, varför detta bord som ett golv, dessa
+stolar som parvagnar! Denna spis tog emot ett mått bryggved som en pris
+snus och denna ljuskrona kunde lysa opp Rånö kyrka om julottan. Det var
+stort folk, och en stor tid! Sedan kom en liten tid med små människor!
+Håret krymper till en råttsvans, kragstöveln blir en urringad sko -- se
+porträttet där -- soffan blir en stol till ett dockskåp, stolarna pallar,
+och man knaprar karameller på ett nattduksbord -- fy fan! Remmarn blir en
+fågelkopp, bägarn ett supglas, svärdet ett stekspett, och skåpet en
+kommod! -- fy fan! Mänskorna prata lort i stället för att slåss, och det
+stora blir så litet, så litet!
+
+-- Nu måste jag segla! säger fyrmästarn och ser på sitt ur. Solen är
+straxt nere och vi måste passa på tändningen!
+
+Löjtnanten visar missnöje, men sjömätaren, som skall föra ut fyrmästaren
+på sin ångbåt, biträder dennes mening och det så vackert började talet
+måste slutas. Som herr Lundstedt visat sig som en dålig åhörare, blir han
+icke bedd stanna, utan går i sällskap med jägarne och deras hundar, och
+när de alla kommit till en korsväg på mon, blir herr Lundstedt ensam.
+Solen går ned och genom granarne synes det i flammor stående havet som
+stora stockeldar, vilka småningom slockna och försvinna.
+
+När herr Lundstedt lämnat postväskan i prästgårds grindstuga och kommit
+hem, märkte han att det var tomt i huset. Han såg den förfärliga
+ensamheten, och när han tände sitt talgljus och ställde det på matbordet,
+där ett mjölkglas stod vakt bredvid ett rågbröd, tyckte han, att det
+gjorde honom ont om ljuset, vars låga förde en kamp med mörkret för att
+hinna med sitt ljus till tapeten. Och tapeten var så eländigt ful,
+möblerna trotsade allt trolleri att bli vare sig stora eller små, och hur
+han bjöd till, men i kväll kunde han inte leka något. Han försökte tänka
+på något roligt, något han gärna önskade, men tankarne gingo icke dit han
+ville. De kröpo tillbaks ditupp, bakom mon i det lilla trollslottet, där
+han i ett ögonblick hade förstått, att en förändring skulle kunna inträda
+i hans liv, ty det hade han sett på henne, att hon ville ha honom, att
+hon kanske skulle vara i stånd att ta honom mot hans vilja, och -- vad
+skulle sedan ske? Åtminstone blev det icke mer att leka. Kanske måste han
+ut att fiska, ro omkring till bönder och skärkarlar att tigga ihop sitt
+tionde, ett skålpund smör här, en fjärding strömming där, några pund hö
+hos den, och så måste han köpa ko, hålla piga, gräva i trädgården och
+aldrig mer få spela orgel om vardagarne.
+
+Nej, hellre då gå fri och leka, böja och knåda hela skapelsen efter sin
+inbillning, tillfredsställa alla sina infall och lustar, icke känna något
+tvång, icke vara missnöjd med sin ställning, aldrig avundas någon, icke
+äga något, som man måste frukta att förlora. Hellre ha Angelika för evigt
+än husfrun på herrgården för livstiden. Och med detta beslut lade sig
+herr Lundstedt att sova och drömma, ehuru han hellre drömde vaken, då han
+fick bestämma vad han ville drömma.
+
+
+
+
+SJUNDE KAPITLET.
+
+
+Alrik Lundstedt var född på en kobbe i havsbandet utanför Mysingens fjärd
+och fadren satt där som torpare under bonden i Norrön. Kobben var icke
+större än att man kunde gå den runt på femton minuter. Ett par dussin
+tallar och några aspar utgjorde hela växtligheten, och i deras skugga
+stack ett magert gräs upp. Stugan var egentligen en större sjöbod, som
+lappades med vrakgods efter hand den föll ihop, och i en jordkula invid
+underhölls en ko och ett får. Kon föddes med grässtråna under tallarna
+och mossan på bergknallarna, fåret av asparnes sorgfälligt samlade löv.
+Knep det hårt, så fick kon äta salta strömmingshuven. All jord, som satt
+under mosskokorna, skakades av och lades ihop till ett potatisland, som
+blandades opp med snäcksand och gödslades med tång. Spillningen efter
+djuren skulle nämligen vara till kålen, rovorna och persiljan.
+
+Torparen gifte sig tidigt och fick barn. Sex stycken i rad. Men då blev
+det för trångt och det uppkom kiv och nit. Hårda ord, ont om mat och
+krig. Man stal av sig själv och av varandra; höll undan och gömde; gick
+avsides och åt det stulna som räven; tjuvfiskade och plundrade fågelbon;
+vittjade andras nät och högg skog, kniade gräs, satte snaror i olaga tid,
+och deltog i vissa oombedda räddningsarbeten vid skeppsbrott. Ensamheten,
+striderna, avunden gjorde snart samtal omöjliga, då en var fruktade att
+genom lös tunga röja sina planer och yppa hemligheter. Alrik, den yngsta
+och svagaste, fick minst, och ingen lärde honom varken tala eller skaffa
+sig livets nödtorft.
+
+När modren dog, man sade att hon blivit ihjälslagen under en stark
+vinter, när fisken blev borta, upphörde all matlagning, och systrarne
+flydde, bröderna flydde, så att slutligen Alrik blev ensam med den gamle,
+som numera aldrig talade. Det var efter den tiden han började lära sig
+leka själv, utan leksaker, som han aldrig sett, utan lekkamrater, utan
+lekplats och utan att kunna några lekar. Havets evigt enahanda, grå luft,
+grått vatten, blå luft, blått vatten, måsar och tärnor, skrak och svärt,
+var allt varmed han kunde fylla ögats behov av att se och sammansätta,
+och när det ej räckte, började ögat arbeta på egen hand för att
+tillfredsställa behovet; och örat, som endast hörde vindens sus eller
+rytande, sjöarnes dån och brus, fåglarnes skri och snatter, hungrade och
+tog sig till av brist på näring att äta sig själv, blev exalterat av
+utmattningen och hörde slutligen, där intet fanns att höra, hörde
+tystnaden, hörde blodvågen, senans spänning, muskeltrådens bristande, och
+slutligen toner, vilka samlade och ordnade sig under månadernas lopp,
+ingingo förbund och födde nya.
+
+Vad som hänt under den svåra vintern, då modren dog, tycktes fordra en
+begravning i den unges sinne, ett tjockt täcke av jord och sten, ett helt
+kummel av andra minnen för att icke kunna stå opp igen, och när det lilla
+enformiga livets små händelser ej kunde förse nog hastigt med material,
+lekte han ihop tilldragelser, massor av intryck, och hopade påhitt,
+synvillor, hörselvillor så att de bildade ett tjockt lager, som kunde
+täcka den mörka fläcken. Och så snart ett intryck blivit ett minne, hade
+det fått verklighet, och lades som en ny sten på kumlet över det
+begravna, som icke fick stå upp, och så blev det begravna lika overkligt
+eller lika verkligt som det som aldrig skett, upplöste sig, blev till
+dunster och var långa tider försvunnet. Därför hade ett slags drift hos
+Alrik uppstått att blanda bort verkligt och overkligt, ett begär att
+bedraga sig själv alstrats, ett behov fötts att icke stöta på någon
+verklighet, som genom sin handgriplighet erinrade om att en fatal
+verklighet, en viss natt uppträtt i hans liv, och vars uppträdande i
+minnet åtföljdes av en härjande och bitande känsla av skuld. Fruktan att
+denna skuld en gång skulle komma att indrivas av människor gjorde att han
+aldrig vågade ha någon ovän, aldrig visa missnöje med något eller någon,
+aldrig utöva kritik. Han hade av samma fruktan upphört att tala, men hade
+i stället en mimik, alltid full av förståelse och deltagande, som gav
+åskådaren illusionen av att Alrik var en mycket meddelsam och sympatisk
+kamrat. Sitt eget behov av uttryck för känslor och förnimmelser hade han
+funnit i musiken, i vilken han kunde berätta sin historia, utan att någon
+förstod vad han sade eller fatta några misstankar om att han bar på en
+hemlighet.
+
+I världens ögon gällde han för att vara litet fnoskig, men det gjorde han
+sig ingen möda att jäva. Med skolan, som endast besöktes av tolv barn och
+högst oregelbundet i anseende till de svåra förbindelserna, behövde han
+icke ta saken alltför allvarsamt, emedan ingen frågade efter den; och med
+orgelmusiken om söndagen kunde han ställa hur han ville, spela vad honom
+behagade.
+
+Emellertid hade uppträdet hos husfrun på ett obehagligt sätt kommit
+störande in i hans drömliv. Situationen i all sin betydelselöshet hade
+varit ett upprepande av en annan situation, som djupt ingripit i hans liv
+och nu genom sin påminnelse gav full kroppslighet åt det, som skulle ha
+varit bortdunstat som ånga. Hela stenkumlet av intryck han kastat över
+liket ramlade och skelettet låg där, huvudskålen låg där, spräckt av
+isbillen, och det hjälpte inte söka leka bort det mer, att blanda bort
+det med drömmarne, att spela bort, läsa bort det. Han hade blivit väckt
+och kunde inte somna om.
+
+
+
+
+ÅTTONDE KAPITLET.
+
+
+Det hade slagit Alrik mest att den främmandes ögon kunde ha samma
+uttryck, att hennes arm kunde ha samma gest, när hon lade handen på hans
+knä, och denna jämförelse spände sig som en tråd mellan det förgångna och
+det närvarande, och allt som låg emellan upphörde att finnas. Allting
+krympte ihop; manualen på orgeln blev icke mer än en alnsbredd som den
+var, stämmorna bara två, pipverket rosslade och hostade, spegeln återgav
+icke mer än den bondgranna kyrkan med allt dess skräp och liknade på sin
+höjd attributkammaren på stora operan. Skolan var icke mer befolkad av
+Läderstrumpan och Spårfinnaren, utan där sutto skorviga och snoriga
+fiskarungar; havsstranden var en soplår, molnen vattenångor, som stodo
+beskrivna i Berlins naturlära. Allting blev tungt, grått och trist, och
+besvärjaren, som kunnat blåsa liv i allt detta obetydliga, tråkiga,
+enformiga, var en organist och skollärare, som skulle svälta till
+vintern, om han ej fiskade och grävde i jorden, tog upp sitt tionde och
+såg om sina ägodelar. Därmed kommo tankarne över huru det kunnat vara, om
+ej han skänkt bort sina pengar åt fadren den gången, om han tagit
+direktörsexamen, om han stått på sitt eget bästa. Förgäves sökte han
+förlika sig med tanken, att det skulle kunna bli bättre, att det skulle
+kunna glömmas igen, grävas ner, dunsta bort i drömform. Drömrnarne blevo
+tankar, vassa, skärande, som klippte sönder alla slöjor han ville hänga
+opp för det förflutna, reflexioner, som syrsatte och upplöste. Hans
+jämna, lugna lynne förstördes, och ett smygande missnöje med allt sökte
+sig insteg.
+
+Förändringen märkte han själv, när han nästa lördag skulle upp till
+herrgården efter postväskan. Som sist stannade han framför lönnarna och
+tittade. Inte var där några näsor! Fröbaljorna liknade inte alls några
+näsor; det var endast barnungar, som kunnat hitta på det; och det hade
+han inbillat sig! Han kom fram till byggnaden. Inte var det något slott,
+ännu mindre något trollslott. Vad var trollslott för slag? Där troll
+bodde! Men det fanns ju inga troll, eljes skulle de stått beskrivna i
+Berlins naturlära! Han blev införd av betjänten i riddarsalen, där inga
+riddare funnos, och medan han väntade, kommo alla löjtnantens yttranden
+fram för honom, vilka han beundrat som högst visa. Inte voro människorna
+större på sextonhundratalet än på sjuttonhundra. Där hängde den lilla
+tjocka Carl den tionde och där den lilla pojkfiguren Carl den elfte. Och
+håret, det var ju tagel och löshår; mustaschen var ju bara en smal
+tandborste. Inte voro alla dessa krigare hjältar därför att de buro
+järnvästar! Det var tidens uniform, och dessa krigare skulle nu hetat
+indelta kaptener och majorer med postkontor i bakgrunden. Möblerna blevo
+kanske inte mindre, men rummen mycket större; så det kanske var en
+synvilla. Och det andra sen! Inte voro Arvid Bernhard Horn, Carl von
+Linné, Jonas Alströmer, som han läst om i Fryxell, inte voro de mindre
+andar än Axel Oxenstjerna, Königsmarck, och Olov Rudbeck, som var
+fnoskig.
+
+Fröken kom in och slog sig ner att språka. Herr Lundstedt anmärkte genast
+för sig själv, att hon liknade en av de där damerna på Tyska Prästgatan,
+som han trott vara borgarfruar, men som han nu först erinrade sig, att
+herr Lindbom förklarat vara skökor. Varför han icke förr erinrat det,
+visste han ej; kanske därför att han icke velat minnas det. Fröken
+frågade först hur pastorn mådde. Och då herr Lundstedt sagt sig tro väl,
+så började fröken tala illa om honom, förfärligt; och till sin skam
+märkte herr Lundstedt, att detta icke gjorde på honom något obehagligt
+intryck. Därpå frågade hon, om herr Lundstedt hade det bra, om han var
+nöjd, om han älskade att göra musik. Till ersättning frågade herr
+Lundstedt huruledes löjtnanten befann sig och om herrskapet skulle komma
+ut i sommar, något som han egentligen icke brydde sig om. Nu kom en
+störtsjö upplysningar om, att löjtnanten var en gammal elak fanjunkare,
+som förstörde gården och drack ur vinerna, att herrskapet voro ruinerade,
+att fröken vilken dag som helst kunde stå på bar backe, och att hon
+kunde laga utmärkt mat, förstod lanthushållning och älskade små barn.
+
+När herr Lundstedt lyckats utfå postväskan och med densamma vandrade över
+mon, var han mycket tankfull och nertryckt, men det fanns en ljusglimt.
+Visserligen sörjde han över att han icke kunde leka mer, men den
+tryckande känslan av skuld över ett brott, han deltagit i, var något
+minskad, sedan han hört att andra också hade sina fläckar. Allihop,
+löjtnanten, fröken, herrskapet, pastorn ägde sina hemliga vrår, där de
+gömde lik, myllade ner dem med ord, gömde dem under blomster, kransar,
+band, granna påskrifter som de ruttna liken under gravkullarna, vilka
+planterades, vattnades och klipptes var söndag. Det skulle sålunda
+verkligen vara sant det som sades varje gudstjänst, att vi äro alla
+syndare, i synd födda och jämväl syndat i alla våra levnadsdagar? Det
+vore sålunda icke något skönt, något gott i livet, utan allt vore sken,
+vitlimning, påstrykning! Men om så vore, varför skreko då människorna
+emot, när någon ville tro Guds egna ord, att det icke fanns en ren, att
+det icke fanns något kärnfriskt, något sunt? Trodde de icke sina egna
+ord, när de läste syndabekännelsen eller läto prästen stå där förskansad
+innanför altarringen och säga det på deras vägnar, medan de lågo tysta på
+sina ansikten och kanske logo över, att de narrat honom säga det, som de
+aldrig ville erkänna. Kanske det också var ett sätt att leka, ett sätt
+att dölja. Och vore det icke det, varför steg icke han fram, hon fram för
+Guds altare, och med öppen panna sade högt, utan att le, jag har stulit
+tre lod silver, jag har ljugit mig fri från två års straffarbete, jag har
+haft olovligt umgänge, jag har förfalskat socknens räkenskaper, i
+stället för att låta präststackarn stå och säga: jag fattig syndig
+människa? Om nu prästen i stället sade: du Anders i Norrö, du Karin på
+Aspskär, du har gjort det och det, då skulle de bli onda och säga att han
+ljög, om det också var sant vad han sade.
+
+Det fick nu vara hur det ville med de andra, han bar sin skuld, hade
+kommit till medvetande om den, och ville bli fri från den. Han ville gå
+direkt till pastorn och säga honom hur allt gått till, få hårda ord, ta
+sitt straff och bli lugn efteråt.
+
+Han gick vägen framåt och omkring viken. Aftonsolen sken in emellan
+träden och målade björkarnes näver rosenröd, tallarnes flarn eldröd, så
+att hagen stod som en brasa. När han kom till ledet, stannade han
+tvekande vid den tavla, som inramades mellan syrenhäckarne på ömse sidor
+om brunnen. Under gårdslinden, som sjöng alltigenom av bin och humlor,
+satt pastorn och rökte en porslinspipa med en målad hjort på huvudet. Den
+gamles ansikte var grått under det stora vita håret, så vitt som floxens
+blommor, där växte på rundelen. Han pustade röken betänksamt ut, och den
+steg rätt opp i den vindlösa luften. Bredvid stod prostinnan och strök
+prästkragar på en strykbräda över en stolskarm och hundkojans tak.
+
+Herr Lundstedt gick fram med väskan, lämnade den ifrån sig, och hälsade
+ett god afton.
+
+Pastorn öppnade väskan med sin egen nyckel, tog upp kungörelser och
+tillkännagivanden, Väktaren och Stiftstidningen. Bröt brev och talade
+slutligen:
+
+-- Nu är undantagsmannen i Svartnäs kaputt; är väl arsenik som vanligt.
+Och Malins unge, som var bortsatt hos Storvikarn, likaledes. Har
+Lundstedt sett en sån församling?
+
+Därpå svarade prostinnan, i det hon spottade på strykjärnet:
+
+-- Uh, vad ä de att tala pöu, hemma hos öss i Sköune dog alltin de gamla
+i märgelgröuven.
+
+-- Ja, vad ska man göra åt det! Men ni lär också ha left rövare ute på
+kobben, Lundstedt. Det gick fasliga historier om er en lång tid, va?
+
+Herr Lundstedt vart dödsblek och svettades i armhålorna.
+
+-- Förlåt, herr pastorn, men kan jag få lov att tala ett ord enskilt!
+svävade han fram på målet.
+
+Pastorn, som trodde det var någon penningangelägenhet, bad skolläraren
+komma med in på expeditionen.
+
+-- Nåå, tog han upp när Lundstedt dröjde; vad är det om?
+
+-- Herr pastor; pastorn vet allt!
+
+-- Vad för slag?
+
+-- Det som hänt -- därute.
+
+-- Nej, inte vet jag något; jag har bara hört lite skvaller, och för
+resten är det över tio år sen. Var Lundstedt med och gjorde slut på
+gumman?
+
+-- Jag var med, men jag gjorde det inte.
+
+-- Ja, ni lär ha levat -- huller om buller! Jag vill inte veta något, och
+kan inte göra något åt det. Skaffa sig frid med sitt samvete bara, och
+tacka Gud ni kom ifrån det för så gott köp.
+
+-- Ja, men se det är just friden jag inte kan få! Inte för aldrig det!
+
+-- Å, Lundstedt vet ju, att Frälsaren har lidit och dött för våra
+synder, så då kan han väl ha frid, om han nämligen inte ärnar gå stad och
+göra om det!
+
+-- Ja, men detta kan han aldrig förlåta!
+
+-- Kan _han_ inte? Han kan allt! Och när han kunde förlåta rövaren på
+korset! -- Se så, gå nu inte och grubbla, utan var en man. -- Kom och
+drick en toddy med mig nu!
+
+-- Hör nu, Lundstedt, menade pastorn när toddyn var drucken, kvälln är
+vacker och jag har ett brev till fyrmästarn; skulle han inte vilja ta min
+eka och ro ut till honom?
+
+Jo, det ville Lundstedt gärna, i synnerhet som han kände sig stå i stor
+tacksamhetsskuld hos honom, som förlossat hans själ, och han bugade sig
+för prostinnan, lyfte mössan och gick ner till båt.
+
+Solen hade gått ner och fjärden låg blank som polerat järn; fyren var
+tänd och lade ut en svag ljusmatta intill bryggan, en hel mil lång. Det
+var så tyst, att roddaren endast hörde sina årtag och kunde tänka ostört
+över det passerade.
+
+»Allt var förlåtet, endast han trodde.» Så enkelt, så vackert, vilken
+skön religion! Icke underligt att den ansågs vara den högsta av alla
+kända! Rövare och banditer skulle in i paradiset, men de oförvitlige,
+laglydige, trogne skulle åt helvetet!
+
+Bara man trodde! Men herr Lundstedt hade svårt att tro det, efter som den
+borgerliga lagen straffade rövare och banditer, och belönade de redlige
+och flitige! Han hade svårt att tro det, men han måste tro det, eljes
+fick han aldrig frid, och frid måste han ha.
+
+Tro det! Var det så omöjligt! Om han icke kunde tro det i dag, så kunde
+han tro det om en månad! Kunde han icke tro det, han som kunnat tro allt
+vad han velat förut! Att rågskylarna voro soldater, att telegraftrådar
+voro fiolsträngar, orgeln en stalaktitgrotta, en okänd flicka hans hustru
+närapå! Han som inbillat sig att han ägt juvelringar, som lågo kvar i
+guldsmens fönster, att fröken på herrgårn hade sex korkskruvar i huvet,
+att Jon i Espö hette Rävsvansen! Hade han trott det? Han hade trott, att
+han trott det, önskat det så livligt för att slippa tro något annat
+obehagligt, som skett en gång, lekt att det var så. Varför kunde han då
+inte tro att Gud förlåtit honom, när pastorn sagt det och det stod i
+bibeln, och han önskade tro det, måste tro det för att få frid!
+
+Detta kunde han inte leka ihop, för det fanns ingenting att ta på,
+ingenting att göra av. Det var bara att tänka på, grubbla över, sitta och
+upprepa för sig. Nej, det skulle komma något nytt, verkligt emellan, en
+massa påtagligt emellan och lägga sig över det andra och så skulle han få
+igen gåvan att leka, och kunde han bara leka, så skulle han snart vara
+lycklig igen.
+
+Under dessa funderingar hade skolläraren kommit mitt på fjärden. Han höll
+med årorna, medan han torkade svetten ur pannan, och när det blev tyst,
+hörde han en flickröst sjunga från fyren. Genom luftförtunningen och
+avståndet kommo tonerna icke rena fram, men stämde likafullt ungefär, så
+att, när de nådde örat, de klingade svävande, obestämt som eolsharpan.
+
+Herr Alrik lyssnade, och undrade hur han med båten måtte ta sig ut från
+fyren, där sångerskan stod, och så kom han tillbaks i sin båt och
+undrade hur hon såg ut som sjöng, vem det var som sjöng, hur gammal hon
+var, om hon hade snörliv, om hennes händer voro vita, vad hon hette.
+
+Vid denna sista tanke drog ett brett löje för första gången sedan åtta
+dagar över hans ansikte och han utsade i tankarne namnet: Angelika.
+
+Det var Angelika, ganska visst, som satt fången ute i tornet och tände
+nödeld, och han var Alrik, medregenten till Erik, som kom på härnadståg
+för att befria henne, och i bröstfickan hade han lejdbrevet, som innehöll
+benådningsdomen, eller påvens dispensbrev, som tillät medregenter att
+gifta sig med fångna prinsessor, och för att ge sin ankomst tillkänna och
+visa sig som en riddare, reste han sig och med sin bariton sjöng han som
+han hört Günther så många gånger, men med ackompanjemang på öskaret: »Du
+bör ej fruktan bära, kom följ mig till mitt slott!»
+
+Fyren blinkade illmarigt, men Alrik såg ännu icke sångerskan, vilken dock
+straxt svarade, när förförelsearian hade grånat ut mellan kobbarna. Och
+som ett brevsvar klingade igen: »Och havets unga tärna, hon gick en kväll
+så varm.»
+
+Herr Alrik åhörde den stående och med mössan i handen såsom när man hör
+folksången, och under det han hörde, började det att leka för honom; den
+vita fyren, smal opptill och vidgande sig mot grunden som en kjol, blev
+sjöjungfrun med eldögat; havets unga tärna, som sjöng honom till sig,
+blev långa Majken på Bernhardsberg, som blinkade oskickligt... nej, det
+fick inte vara hon! Nej, det skulle vara havets tärna, det var mycket
+vackrare och han ville älska henne, famna henne, men på avstånd, utan
+att se henne, utan att hon såg honom, i sång, i harmoni under
+sommarnattens rosenfärgade täcke med gula bårder, och för att åstadkomma
+omfamning tog herr Alrik opp första takterna i duetten »Hör hur stilla
+vinden susar». När han givit an ton och lyssnat, hörde han flickans röst
+sjunga sången, och nu intonerade han i andra stämman, och de lindade
+tonerna om varandra, som när man flätar favörer; de kysstes i luften, de
+famnades på vattnet, och när de sista orden: »sång och kärlek gå från
+himmel, gå till jord», klingat ut, såg han de två sluttonerna som ett par
+rosenröda duvor munnas, och i detsamma föll från zenit en stjärna,
+målande sig som ett nottecken med sin långa svans, som om den flugit ur
+sångerskans mun till hans möte och han gapade för att fatta den mellan
+sina läppar, men båten krängde med detsamma, så att han satte sig ner på
+betten. Och nu tog han i årorna, stack ut bladen som ett par vingar och
+så flög han över till fyrskäret, där han mycket riktigt träffade
+fyrmästarens dotter, med vilken han redan sjungit duett, och till henne
+överlämnade han brevet, emedan fadren var ute på sjön, och han
+överlämnade brevet i två långa timmar, som voro alldeles för korta, men
+tillräckligt långa ändå för att ute på farstukvisten dricka kaffe med
+sångerskans moder, och under samtal om stora operan och Jakobs orgel
+vinna insteg i ett välbevakat hjärta och för den fångna jungfrun visa
+vägen ut till det fria.
+
+
+
+
+NIONDE KAPITLET.
+
+
+Herr Alrik har fått frid och återfunnit lekens gåva, men nu leker han den
+käraste leken med verkliga leksaker, och varje dag som går lägger en ny
+sten på kumlet, där liket ligger, och det skall aldrig stå opp mer, sedan
+han fick det lilla Blekansiktet i huset.
+
+Han har nu gravat jorden och plantat i solskenet, satt garn och vittjat i
+regnväder, så att han är kopparbrun i ansiktet och älskar kalla sig den
+Röde Mannen. På tröskeln till sin wigwam röker han sin kalumet och tackar
+den Store Anden, som gav honom den Vita Bisamråttan; men när den Vita
+Bisamråttan har lynne, säger hon att lyckan icke är i fullmåne, då
+Medicinmannen med porslinspipan under prästgårdslinden icke vill äta ur
+samma fat; men då talar den Röde Mannen visdoms ord om ett kid, som skall
+födas och bli en Stor Medicinman, som en gång skall sitta under
+pastorslinden, när en annan Bisamråtta skall stryka hans prästkragar, och
+då skall fredspipan tändas och kanske den Gamle, som nu fiskar i de stora
+vattnen, skall hänga sina nötta mockasiner på pastorns gärdesgård och äta
+pemmikan hos den unge Mohikanen. Och för övrigt, det var i alla fall
+pastorn, som gav Den Röde Mannen frid, när han lärde honom känna vite
+Krist.
+
+Och när han talat och Blekansiktet vill svara, ber han henne sjunga i
+stället; och när han narrat henne sjunga och han mot sin vilja hör att
+det är falskt, säger han sig att det är mixolydisk tonart hon sjunger i,
+och han tror till och med att hon har funnit de felande halvtonerna
+mellan e och f och h och c, ty hon är nu den märkvärdigaste av stammens
+döttrar, utom att hon är den skönaste och godaste, ty hon har lärt honom
+trolla igen, när han förlorat gåvorna, och nu kan han när som helst
+vandla salt torsk till stekgädda, härsket flott till bordsmör; han kan ta
+fikon på sina tistlar och druvor på törnena; ur sin hatt plockar han allt
+vad han vill, utom olyckor, och han kan svälja förödmjukelser som stora
+kavalleristsablar, äta eld från själva helvetet, om det så skulle vara,
+och sedan nysta ur sig de grannaste sidenband, som han väver rödlakan och
+gyllenduk av. Den kan trolla!
+
+Och nu har den gamle Bävern gått till sällare jaktmarker och tagit
+hemligheten med sig djupt ner under den röda pipleran, som ligger öster
+om solen och väster om månen.
+
+                  *       *       *       *       *
+
+Så ungefär, fast inte så utblommerat, brukade den trolske klockaren på
+Rånö berätta sin historia, när en lustkutter förirrade sig ut i hans
+avlägsna vatten och han hade fått ett par supar för att visa ut
+abborrgrunden. Hur mycket som var sant visste man aldrig, ty han ljög
+vartenda ord han talade, och hur han hade det i ensamheten och
+fattigdomen fick man inte reda på, ty det visade han aldrig. Grannarne
+påstodo, att han aldrig gått på Musikaliska akademien, aldrig känt far
+och mor, och aldrig varit gift. Men det kunde vara lögn det också, ty det
+var ena rackare att ljuga där på kanten! Och de var dorska och egna
+därute i havsbandet; där såg de stora sjöormen och trodde på råt, kom
+sällan åt kyrkan och lade slantar under stenar, förgjorde bössor och
+kunde otyg. Men den värsta trollaren var ändå klockaren på Rånö.
+
+
+
+
+Min sommarpräst.
+
+
+När jag kommer ut om våren till sommarnöjet, är jag den första. Den lilla
+badorten är öde, luckor äro stängda, verandor täckta. Träden äro
+halvlövade, rabatterna ogrävda, och i hål och vrår ligger litet smutsig
+snö kvar. Men då går jag ner till gästgivargården efter middagen och
+finner min sommarpräst. Sådan jag fann honom där för tolv år sen finner
+jag honom än, sittande vid sitt punschglas i kakelugnsvrån, läsande sina
+tidningar, strykande huskatten och småspråkande vid värdinnan.
+
+Han är några och trettio år och ser ännu ut som en lång, mager student.
+Men nu på våren är han magrare, förefaller det, än i fjor, hyn gråare,
+ögonen slocknade och rösten tunnare av brist på talövning.
+
+När han blir varse mig, får han först en underlig glans i ögonen, som om
+han hade förtalat mig hela vintern och hade ont samvete, denna
+egendomliga glans, kanske uppkommen av en hornhinnans spänning, då
+pupillen skall vidgas för att kanske läsa i den andras ögon vad den
+tänker. Jag vet, att han hatar min verksamhet, men i denna stund är han
+en människa i ensamheten, och jag ser att jag, som kommer utifrån
+världen, där det lever, också kommer till honom såsom vårens bebådare,
+den första badgästen, vilken snart skall följas av andra. Och när vi
+övertygat oss om, att inga fientligheter skola utbryta, sätta vi oss till
+bords. Första halvtimmen talar han med en entonig, skrällande röst utan
+halvtoner, utan nyanser, och jag har svårt att återkonstruera i honom en
+bildad man. Hans talorgan har på åtta månader anpassat sig till lotsars
+och fiskares, hans hjärna har tryckt ner sig till att bli förstådd av
+enklare tankemekanismer, hans ordförråd har förlorat mellanfärgerna,
+övergångstermerna, och upptagit de enkla, stundom vulgära glosorna.
+
+Han är misstänksam som den ensamme, och han tittar ideligen efter om jag
+menar vad jag säger, ty jag avpassar mig av omedveten sympati, jag spelar
+på stycken, som behaga honom, utan att lämna något ifrån mig, jag drar
+upp hans utgångna urverk; och småningom hör jag honom knäppa i den gamla
+goda gången.
+
+Han vill gärna lyss till nytt från mig, men njutningen att få tala själv
+överväldigar honom, behovet att visa sig vara en jämnbörding griper
+honom, och han går på de högsta frågorna.
+
+Efter en timme är hans röst något beslöjad, men börjar redan låta finare;
+han söker icke längre så pinsamt efter ord, hans ansikte, nyss så dött,
+så färglöst som fallet löv, lyses upp, och han berusar sig av tal.
+
+Vi undersöka Kierkegaard, lidandets skald, och han svämmar över i
+frosseriet på sina lidanden, som han utan att bikta sig får ge luft.
+
+Men vi ha läst Kierkegaard på var sitt sätt, jag som psykolog och han
+som kristen. Antingen han icke förstår mig, eller icke lyss på mig, nog
+av, han har hört att det ger återljud i min resonansbotten och han blir
+vältalig; talar och talar, så att jag tycker det är synd avbryta en
+lycklig människas utsvävning; men han vill kränga över åt kristussidan
+och jag stretar emot. Han går på och jag låter honom hållas.
+
+Det drar väl en timme och han behandlar mig som adepten, kastar
+mässkjortan över mig, tar eden av mig, hör ej på mina protester,
+primsignar mig, vädjar slutligen till mitt bifall emot kristushatarne.
+
+Då ler jag för att väcka honom, men han ser ej mitt leende, och han går
+vidare, djupare, kommer in i exegetiken, och åker fast i tjockaste
+teologien; stannar och ser på mig, för att höra mitt bifall.
+
+-- Men käre bror, avslutar jag, det är väl ingen hemlighet för dig, att
+jag icke delar en enda av dessa dina meningar!
+
+Han ser på mig, synes erinra sig något, ler, och vi tala om något annat.
+
+Nu är det min tur att tala! Lamporna tändas i salen och ny punsch är
+inne. Jag talar om den tid vi leva i såsom en sovandets tid, fortsättande
+ett sovande, som började med århundradets ingång, då mänskligheten
+tröttnat på att vaka; flätar in upplysningar om Darwins upptäckter och
+Schopenhauers och Hartmanns genomskådningar, ställer in kristendomen i
+sitt sammanhang i världshistorien, ger kött åt teologiens kroppslösa
+skuggor, förklarar det som han ville ha oförklarligt, utan att väcka
+honom med den ökända rationalismens populärresonemanger, nämner varken
+Strauss eller Renan, improviserar en världsåskådning i diktens lagom
+dimmiga bilder. Jag ser hans halva ansikte som en vit fläck i lampskenet,
+fallande snett ovanfrån, och hans ögon brinna, lysa genom tobaksröken;
+jag tror att jag har honom med mig ett gott stycke, längre än han hade
+mig nyss; jag har magnetiserat honom genom att sätta hans hjärna i mina
+rörelser, jag känner en stund talarens rus, då han kan röra, leda sina
+åhörare; jag har tagit honom ur hans mysticism med min oklarhet, då jag
+visste att varje införande av frågorna på det klara skulle väcka ekon i
+hans apologetiska minnen; men jag tröttnar. Kan icke längre undvika att
+torna på en av hans dosor, i vilka apologetiken förvaras, det vill säga,
+en samling motbevis mot alla förutsedda invändningar mot kristendomen.
+Mycket rätt: jag rör oförvarandes vid fjädern, locket öppnas, min makt är
+slut. Nu ler han och säger:
+
+-- Det är väl ingen hemlighet för dig, att jag är absolut motståndare
+till alla dina meningar.
+
+Varpå vi gapskratta! Men ingen dispyt kommer till stånd, inga resonemang,
+ty i samma ögonblick vi skulle söka giva och taga skäl vore allt samtal
+omöjligt. Vi ha helt enkelt suttit och sökt magnetisera varandra, berusat
+oss själva och njutit, den ena av den andras rus han framkallat, och vi
+ha träffats för att njuta av varandras sällskap. Vi äro fiender, men vi
+äro icke ovänner, och vi träffas igen varje dag, lekande samma
+tankelekar, aldrig sårande varann, aldrig törnande. Vi välja de
+sirligaste ord, de längsta omskrivningar, de lenaste uttryck. Det är som
+ett slags själarnes coitus. Men när badgästerna anlända, lyfter jag och
+reser ut i skären.
+
+När jag efter tre veckor kommer igen in till badorten och träder in i
+hotellets stora sal, sitter min vän pastorn vid table d'hoten omgiven av
+stadsherrar och damer.
+
+Han är nyrakad, nyklippt, har en ren vit halsduk, fint borstade svarta
+kläder. Hans ansikte är öppet, det tryckta, trista är borta, ögonen
+glänsa, men han har ännu en stående gest med tungan och läpparne, som om
+han undertryckte ett beständigt leende.
+
+När han får se mig, visar han stor obeslutsamhet; men han reser sig,
+hälsar och frågar hur jag mår; alltjämt med detta illmariga löje, som
+kommer och går. Därpå viskar han mig, liksom fölle han in i den gamle
+studentens, alltså skråbroderns roll, att hans brännvinsbutelj står i
+skrubben i mellanrummet och är märkt med P., ty det serveras intet
+brännvin på hotellet.
+
+Jag sätter mig på avstånd att spisa och betrakta honom. När han nu talar
+vid dessa människor, har hans ansikte andra uttryck än då han talade vid
+mig; och det ändrar sig alltefter den talande. I allmänhet ser han
+strängt allvarlig ut, avvisande alla förtroenden, på vakt att icke glömma
+sig. Men när han vänder sig till fruntimmerna kan han icke dölja sig. Han
+myser och ser älskvärt nedlåtande ut som en äldre mot ett barn,
+underlägsen och smickrad som en ogift man mot en kvinna, och ärbar,
+oåtkomlig, kysk som en Herrans tjänare.
+
+När de slutat reser han sig och kommer fram till mig. Hans ansikte bär
+ännu reflexer från dem han talat vid och är uppvärmt av utstrålningen
+från fruntimmerna. Enslingens misstänksamhet är borta; hans själ har
+gymnastiserat sig på andras; umgängeskretsen har borttagit fruktan,
+avsatt tankefrön, riktat erfarenheten, ökat minnena, och han är djärv
+nästan nedlåtande mot sin förre kamrat i öknen. Men han vill icke sitta
+till bords med kättaren och tala om tidens frågor, ty nu finns det
+vittnen, och han har för övrigt så många andra att tala med, om också
+ingen förstår honom så väl som den otrogne.
+
+När han går, säger han, att han vill komma ut en hel dag och hälsa på
+mig.
+
+-- Här är för mycket folk om sommaren, menar han, och för litet om
+vintern. Nu skall man gå klädd och vara kavaljer, och... ja, du har det
+gott, du!
+
+En vacker eftermiddag i slutet av juni ser jag en svart figur komma
+gående nere i ängen. Det är pastorn. Uppkommen till stugan kastar han av
+sig den svarta hatten, drar ett långt andetag, och tittar sig omkring på
+landskapet, som om han såg efter om där var plats nog, eller om några
+mänskor kunna se honom. På min kammare får han sikte på en blå kavaj,
+vilken han utbyter mot sin svarta rock, tar en halmhatt, en rotpipa, en
+käpp; och efter ett glas punsch vill han gå ut i skogen.
+
+Utkommen i ängen sticker han händerna i kavajfickorna och tycker det är
+nytt och roligt; kesar som en kalv, flöjer över gärsgårdar. Det är en
+annan människa och rocken gör väl litet till munken.
+
+I dag tala vi inte om frågorna, utan gå ner till havsstranden, bada,
+simma ut i fjärden. Därpå promenera vi i sjökanten och kasta smörgås;
+rulla stenblock ner i vattnet; jaga opp skrakungar, klättra upp i holkar
+och leta rötägg. Och så ge vi oss in i djupa granskogen. Här är han som
+hemma hos sig; hojar och sjunger; dödar huggormar med sin påk, lockar
+fåglarne att svara, narrar den flyende haren att sitta; känner älgspår,
+och vill bestämt gå fram och retas med tjurn. Därpå storma vi ett berg,
+brant som en mur, och komna upp på platån, där endast några martallar
+blivit lämnade, se vi havet under oss med sina tusen kobbar och skär. Här
+lyfter han hatten och torkar svetten ur pannan:
+
+-- Ja, men det är skönt att få vara människa en stund, säger han med ett
+förfärligt smärtsamt drag i ansiktet och en suck.
+
+Det att jag icke svarar, icke beklagar, icke inbjuder till deltagande
+eller förtroende, fastän jag vet allt, hela den pinohistoria, som ligger
+bakom denna mannens nutid, utgör retelsen i umgänget. Han vet att jag
+vet, men i samma stund jag sade, att jag visste, skulle han gå. Och han
+säger ingenting själv, men njuter av att antyda, att snudda vid faran,
+som ligger i att röja sin hemlighet för en fiende; ty vi äro fiender. Det
+veta vi båda.
+
+Och jag känner på mig, att om han här i ett svagt ögonblick skulle öppna
+sitt bröst och visa det rysliga kräftsåret, skulle jag fly honom. Behaget
+att gissa honom vore slut; och han skulle sedan hata mig, då jag hade
+hans liv i min hand.
+
+Men vi säga ingenting, vi bara prata så ofta vi ha ett ögonblick, prata
+om jakt och fiske, segla och ro.
+
+Det har kvällats och vi måste hem till aftonvarden. När vi nalkas
+stugorna, sjunger han inte längre, och vid bordet är han instängd;
+gycklar svagt inför frun i huset över att han har min rock; säger nej
+för supen, men tar den.
+
+Vi gå ut på farstukvisten att sitta och prata, men han blir orolig, ty
+han är ej säker på, att andra skola vara så tysta som jag.
+
+Och när han får fatt i en pilbåge, springer han ut på backen och börjar
+skjutövningar över matbodtaket. Så ivrigt, så ihållande, barhuvad och
+springande sig andfådd, att jag ej vet om han koketterar eller är rädd
+att bli indragen i farliga konversationer. Han håller på med pilbågen en
+hel timme, och påkallar vår uppmärksamhet, när han gjort en riktigt
+vacker lyra.
+
+Han får en säng på kammaren och ligger kvar över natten.
+
+Följande morgon kommer han i sin långa svarta rock till kaffebordet,
+högtidlig, sträng, såsom om han ångrade sin gårdags handlingar.
+
+När jag anordnar om båt för honom, hör han mig titulera fiskargumman fru,
+vilket ger honom anledning att avsides säga:
+
+-- Du ska inte kalla madammerna fru; du förstör folket.
+
+Varpå jag:
+
+-- Äro icke alla mänskor lika?
+
+-- Jo, inför... (han tvekar om ordet) Gud, men icke inför människor. Det
+borde _du_ veta!
+
+Det var en tillrättavisning inlindad i en artighet, som förekom vidare
+behandling av ämnet.
+
+Vi skildes vid stranden, kallt, artigt, såsom nöjda med att skiljas.
+
+Hans båt var lastad med hundra tomma buteljer, bland vilka han skulle
+sitta.
+
+-- Lägg något över buteljerna! befallde han flickan som skulle ro.
+
+Hon tog sin kofta och skylde flärden, medan pastorn tog en min av höghet
+såsom innehavare av de eviga sanningarne och ett boställe.
+
+
+
+
+Pastorns älg.
+
+
+Pastor Norström hade mycket små intäkter, dels därför att hans hjord var
+fattig, dels därför att upplysningen uppifrån började pyra sig ner, och
+vantron nerifrån, läsarne, bjöd en svår konkurrens med brödkyrkan.
+
+Han hade ett par kor, några tunnland vete och råg, skog och fiske så
+mycket han ville, men som han inte hade mer än en piga, fick han plöja
+själv, fiska själv och fara med sumpen själv.
+
+I skogen fick han ta ved och plocka blåbär till husbehov, och jakträtt
+hade han också, men som han var utan hund, gingo de vilda djuren ganska
+trygga där. Detta hade gjort prästgårdsskogen till en omtyckt häckplats
+för traktens älgar, som brukade fortplanta sig uppe i en mosse. Och av
+nöden hade pastorn förstått göra sig, om icke en dygd, så åtminstone en
+liten sportel. Han hade i många år knipit sig en älg, flera blev det
+aldrig, och när köttet kom tillsammans med hud, horn och klövar, så blev
+det i alla fall en åttio riksdaler, allt som allt, utom bloden och
+räntan, som räckte ända till tjugondagen. Men det var en osäker inkomst
+och kunde så lätt slå fel, för ett enda skott avgjorde, om årets
+köttgryta skulle på elden eller om den bara finge koka spiggolja, som i
+sådana fall blev den extra bevillningen. Det var därför icke utan oro man
+i prästgården såg den elfte augusti nalkas.
+
+Redan i juli tog man av skällorna på korna, som gingo i skogen, och den
+första augusti fick inte pigan ropa ihop kräken. Och så anordnade pastorn
+saltsleken, högg aspruskor och satte i korsvägar. Sista söndan i juli gav
+han från predikstolen en lindrig varning mot bullrande besök i sin skog,
+och sedan gjorde han polisvakt själv efter smultrongummor och
+blåbärspojkar.
+
+Men »kampen om älgen» var icke så lätt vunnen, och om han också haft
+älgstånd på skogen hela sommarn, och sett kalvarne gå där bland sina egna
+kreatur, så han vant sig vid dem som om de redan stodo i hans lagård
+eller legat i hans gryta, så kunde det mycket väl hända, att när den
+stora dagen kom, några företagsamma skärkarlar helt enkelt motade in
+högdjuren på sin mark, eller drev dem i sjön, och sedan voro de vars mans
+goda pris på kobbarna.
+
+Sista året hade pastorn haft lyckoskott. Älgarne hade kommit, och de hade
+varit mycket orädda, för att vintern varit svår. De hade till och med
+gått in i gärdet och nafsat på vårrågen, men det hade bara glatt den
+gamles jägarhjärta:
+
+-- Äter ni mitt bröd, så äter jag ert kött, sade han åt sin gumma, som
+tyckte det var synd om gudslånet.
+
+Den elfte augusti föll in, och pastorn invigde den soliga dagen med att
+ladda muskedundern med sitt engelska krut och lägga in ett lod.
+
+Gumman tog kökskniven under förklädet och ämbaret i hand, och så gick man
+till skogs. Nu var det bliven sed, att frun och pastorn skildes vid
+stättan, och så ringade de djuren, vilkas gång var känd som harens, och
+när frun fick opp, ropade hon ho-hå, ho-hå, och opp-opp-opp-opp!
+
+Det hade varit regn i flera veckor, så att älgen stått ini moraset på
+storskogen; men nu hade vädret vackrat, och det sken som gröna eldar ini
+björkhagen. Pastorn gick in i hasseldroget, som var blött och valkigt, så
+att hjulspåren sköto ryggar vassa som järnvägsskenor och han skulle just
+till att titta om knallhatten blivit våt av droppet från buskarne, då han
+hörde hur det knakade ini snåren. Öronen lade sig bakut på pastorn, och
+ögonen stodo som tennknappar, när han på tå sökte göra sig lätt, och han
+tycktes lyfta sig med att höja axlarna, som om han ville flyga, när han
+smög in i småskogen.
+
+Och där stod han ansikte mot ansikte med älgtjuren själv, som sträckte
+sin hals upp i grenverket på en asp, och med sin långa överläpp fnallade
+åt sig de darrande löven.
+
+-- Pang! small muskedundern; lodet gick igenom ryggraden, just där det
+skulle in, och kolossen sjönk, som om man tagit ur järnen ur ett skelett,
+och så var det förbi.
+
+Det var pastorns vanliga, att knäcka av ryggen. Vågat var skottet, men
+när det tog, var det säkert som en slakt, för att sätta in kulan
+annorstans menade han bara var narri, efter som djuret kunde löpa milar
+med blyet i kroppen.
+
+Jägarn måtte ha tyckt i alla fall, att det gått litet för häftigt, och
+att skottet icke erbjöd några ämnen till årets jaktkrönika, ty han såg
+rätt snopen ut, medan offret slog sina sparkar i dödsrycket; men när allt
+var lugnt, satte han till att ropa på gumman. Men när han inte får svar
+genast; och han fruktar att köttet skall förfaras, om inte bloden går av,
+tar han opp sin fickkniv och karvar av halspulsådern, som han sedan nyper
+om, efter att ha sett hur blodet sprutade. Och så hojar han igen; och så
+måste han släppa på ådern igen, som krullar sig som en mask ini såret,
+för att se att inte blodet levrat sig.
+
+Så kommer då frun äntligen med kniven och ämbaret:
+
+-- Sicken en du! säger pastorn med låtsad likgiltighet.
+
+-- Själva pesen, tror jag! Och så snar du var sen!
+
+-- Och såg du på de andra då?
+
+Å jestandes, de kom som själva dragonerna på gärdet, men de gick till
+sjöss, så nu är all avund försvunnen.
+
+Och så tar frun till kniven; och ämbaret fylls med rödaste blod, som
+skummar som mjöd, medan pastorn med uppkavlade armar bökar inne i halsen
+på det rykande djuret, som sednare foras hem av lejfolk och föranleder en
+mängd kaffehalvor och ett kalasande på njurar och kojor, lever och
+lungor, som varar i åtta dagar.
+
+Det var sista året det gick så.
+
+Nu sitter pastorn på förstukvisten den tionde augusti och kratsar sin
+bössa, medan prästfrun plockar spritärter i täppan.
+
+Då knarrar det på sandgången och barons skogvaktare från Stora Sätra
+kommer uppmarscherande och gör halt, med mössan i ena handen och kopplet
+till tre stövare i den andra.
+
+-- God dag, Eklund, vad står nu på? hälsar pastor Norström.
+
+-- Jo, herr pastorn, baron hälsar och frågar, om hans kunglig höghet kan
+få komma på skogen som i morgon efter älgarne, för barons stånd har gett
+sig av i natt som var, och prinsen ligger med sin ångbåt vid Dalarö och
+väntar på jakten, som de bjudit honom på.
+
+Pastorn rev sig i huvet, men prästfrun, som åhört anbudet, svarade:
+
+-- Inte går det an att säga nej, du Erik, och därför är det så gott du
+säger ja med detsamma.
+
+-- Ja, det är väl så gott det! mente pastorn, och därmed var saken
+avgjord i huvudpunkten.
+
+-- Men säg nu, Eklund, kan inte jag få vara med också! Ju flera man, dess
+bättre lycka, strävade pastorn emot, i det längsta hållande tag i sin
+köttgryta.
+
+-- Jo, nog går det, men det ska jag säga pastorn, för jag känner till
+det, att kommer han med, så är det likafullt baron som ställer opp
+skyttarne, och när prinsen ska göra skottet, då blir de andra liksom
+drevet, och det kan ju inte vara till något hugn.
+
+-- Nej, det tycker jag med, och inte vill jag vara med bland bommarne,
+när det ska stå i bladet sen!
+
+-- Nå, men säg, Eklund, tog nu prästfrun i, det brukar väl inte gå av,
+sånt där, utan att det vankas något, för se det är höstköttet det gäller
+för oss, och kan han låta baron förstå något sådant, så det blir en liten
+gratifikation törhända.
+
+-- Tyst du! avböjde pastorn.
+
+-- Ja, si, frun, det vet jag säkert, att inte behöver pastorn göra något
+för inte, för det har man sett, att gentilt folk inte tar emot utan att
+ge igen, och minns jag rätt, så fick länsman ifjor en guldklocka med
+pitschafter, som såg ut att vara värd sina tusen kronor!
+
+Tusen kronor, surrade det i öronen på pastorn, när han efter
+skogvaktarens avgång gick tankfull in i sin kammare och hängde bössan på
+väggen; tusen kronor, viskade det i prästfruns öron, när hon gick in i
+köket och satte på spritärterna! Och så började den gyllene drömmen växa
+och skifta hamn, och inbillningarne axlade stora måsvingar och stego upp
+i rymderna, där det hängde guld och ära.
+
+Och vid middagsbordet, när pastorn tagit tre supar, hade guldklockan
+förvandlats till ett regalt pastorat.
+
+-- Ja, ser du, Carolina, Herrans vägar känner ingen, förkunnade pastor
+Norström, som just icke kunde sägas missbruka Herrans namn; och det som
+var nedertrampat kan rasande lätt bliva upphöjt; och vad mina gåvor
+beträffar, så vem vet, kanske det bara fattas förståelsen! Hm!
+
+-- Uppriktigt talat, så vet jag inte varför inte du, Erik, skulle kunna
+sköta hundra tunnland jord lika bra som någon annan av de där läsarne,
+som aldrig tagit en plog, utan bara gått på möten...
+
+-- Jaja, det är en annan synpunkt det, Carolina, avbröt pastorn, som
+tyckte mera om förtäckta ordalag. Det är en annan synpunkt det!
+
+Emellertid randades den stora dagen, som motsågs med stort deltagande av
+alla prästöns innevånare, och vid elvatiden signalerades den kungliga
+ångaren ute i fjärden. Pastor Norström hade gjort toalett och tagit
+paradrocken på sig samt gick ner till bryggan att mottaga gästerna. Men
+kommen ner till stranden såg han skolläraren i spetsen för läsarne, som
+hade något nys om, att hovet skulle vara fromt på visst sätt, och som
+därför gjort sig klara att uppvakta med något Carabia av stiftelsens
+allra bästa.
+
+Men ångaren tog inte i land, utan lade sig för ankar ute på grynnan, och
+strax därpå stack en båt ut med sex matroser, som höllo rakt ner på den
+svartklädde prästmannen, vilken de saluterade med årorna. Och en adjutant
+i flottans uniform hoppade i land, hälsade artigt och inbjöd pastorn att
+deltaga i frukosten ombord, vilken skulle föregå jakten, vilken ej skulle
+öppnas före klockan fyra, då älgen gick ur sitt stånd. Skollärarn, som
+trodde det var prinsen, gav ton, och på en gång stämdes upp något,
+liknande en sång. Men ögonblickligen viftade löjtnanten med handen till
+tystnad och skrek med full hals:
+
+-- Det får inte föras något väsen på land, har hans kunglig höghet
+befallt! Begriper ni inte, att det skall hållas tyst, när hans kunglig
+höghet har kommit hit för att jaga.
+
+Kören upplöste sig i ett skärande ackord, som gav eko ini viken och kunde
+varit nog att skrämma älgarne till sjös. Men den som kände sig segerglad
+över den obarmhärtiga majoriteten på strand, det var pastor Norström,
+vilken i egenskap av den jämförelsevis upplyste haft att utstå allt
+möjligt tyranneri av läsarne, vilka morskat opp sig, sedan de känt, att
+de hade stöd uppifrån.
+
+De fromme återigen gingo ut på udden och, betraktande ångaren med dess
+passagerare såsom ett slags Bethelskepp av deras fårahus, satte de sig på
+stenarne i stranden och lurade på vad som komma skulle, onda i de fromma
+sinnena, när de sågo den »fritänkarn Norström» sättas vid ett stort bord
+och i samkväm med officerarne trakteras ur fat och buteljer.
+
+-- Det är inte Guds barn, det där! sade skollärarn, vändande sig till
+kyrkvärdens Anna.
+
+-- Nej, det kan en visst se, svarte Anna, och tuggade på ett grässtrå för
+att ge sig illusion av att äta något gott.
+
+Korkarne smällde och tallrikar skramlade i två långa timmar. Guds barn
+förlorade dock icke tålamodet, utan vaktade beslutsamt på bryggan, där
+prinsen måste komma, och där de skulle inbjuda honom till en testund med
+högre vetande, och som han inte skulle kunna säga nej till.
+
+Och när de nu sågo bösspipor blänka i solskenet, hörde jaktkoppel rassla,
+och båtarne sattes i sjön, rusade de ner till bryggan och bildade häck.
+Men när årorna väl kommit i vatten, lovade eskadern upp åt udden på andra
+sidan viken och försvann bakom den höga vassen, under det Guds barn på
+bryggan uttalade sitt ogillande i uttryck, som inneburo mindre
+välönskningar än en ärlig kötted håller motsatsen.
+
+Emellertid kunde intet göras åt saken och grupperna skingrade sig.
+
+Därpå brast det lös ett larm oppe i prästskogen! Hundarne skällde,
+signalhornen smattrade och skott smällde. Det gick över som orkan, och
+allt var förbi på en timme, då slutligen båtarne stucko fram om
+vasskanten igen och den första visade sig lastad med en väldig älgtjur
+med lövruskor i hornen!
+
+Guds barn, som nu ansågo tystnadsordern vara bruten, samlade sig igen på
+sin udde och ådagalade kanske mera nyfikenhet och begär att få uppträda
+än utföra något räddningsarbete på själar. Men när de nu sågo
+punschbuteljer korkas upp och hörde hurrarop och signaler, funno de
+ögonblicket lämpligt att inskrida, och efter skolmästarns upptagning föll
+hela kören in i Söta Jesus. Många takter hade de icke hunnit, förrän de
+otrogna på ångaren svarade med Boccacciomarschen, blåsen av sex
+kanonjärer; och nu skuro sig rytmer och harmonier och kämpade i luften
+som änglar och djävlar, tills ekot från stränderna blandade vänner och
+fiender i en enda röra av ljud, som rullade ut över fjärdarne att bryta
+sig och dö som vågor mot de sista skären. Tvekampen pågick till
+skymningen, då pastorn sattes i land och ångaren lättade ankar samt efter
+några raketers uppsättande försvann i skymningen.
+
+Då pastor Norström kom hem till sin gumma, hade hon tänt ljus och satt
+orolig och väntade inne i kammaren.
+
+-- Nå, vad har du fått nu? frågade hon, utan att söka dölja sin
+nyfikenhet.
+
+-- Ja, om jag det kunde säga allt, svarade pastorn, som i minnet såg alla
+bordets läckerheter. Jo, det var njurkalvstek och sparris, och...
+
+-- Att du har smort kråset, det förstår jag nog, medan jag suttit
+hemma...
+
+-- Du! Ja, är du pastor du, och har älgskog, du? Kanske du, som inte
+jagat, skulle ha varit med på jaktmiddan, va?
+
+-- Nej, naturligtvis inte! Det är naturligt!
+
+-- Ja, det _är_ naturligt, att den som inte har pastorat och älgstånd
+inte skall vara med på älgmiddag. Förstår du det, Carolina. Men nu ska vi
+se på vad jag har i fickan här för något!
+
+Carolina lämnade sin egalitetslogik i sticket och flyttade ljuset närmare
+för att skåda vad det bruna chagrinsetuiet kunde innehålla, som pastorn
+lade upp på bordet med en liten smäll, som om han slagit på trumf.
+
+På violett sammet låg infälld en snusdosa, som sken lik kalken mot
+påskadagens mässhake.
+
+-- Guld?
+
+-- Tror du?
+
+Pastorn tog dyrbarheten i handen, knäppte opp locket och läste på
+kontrollen under sina uppskjutna glasögon:
+
+-- Silver!
+
+-- Man ska visserligen inte se given häst i mun, men det här är strängt
+taget ingen gåva...
+
+-- Och ingen häst heller, men silver är det, sa gumman och gick efter
+besmanet.
+
+Tog så katsen hon kokade ägg i och stoppade ner klenoden, häktade
+alltsammans på kroken och läste av:
+
+-- Jaa, det är en kvarts mark; gör mig åtta lod, så när som på ett inte.
+Det var en vacker affär; vet du vad du får för den?
+
+-- Nej! svarade pastorn något nedslagen.
+
+-- Du får tolv kronor; arbete och förgyllning räknas inte, när man
+säljer, bara när man köper!
+
+Pastor Norström såg mycket nedstämd ut. Tolv kronor för älgen; och inte
+nöjet att få gå orolig, inte behaget att få slakta, och framför allt
+intet kött, ingen korv, ingen palt.
+
+-- Sextioåtta kronors ren förlust! tröstade gumman, som ville åtminstone
+hindra smältningen av den fina middan hon inte varit med på. Men, si så
+är det att leka med storfolk! Sitt och ät salt strömming nu hela vintern,
+och tänk på njurkalvsteken tills det vattnas i mun. -- Och pastoratet
+sen? Va?
+
+-- Tyst, Carolina! tyst! manade pastorn och gick in och lade sig.
+
+Nästa Dalaröbud hemförde ett skålpund Rappé och grovsikt åt pastorn, som
+därmed fyllde sin dosa, för att åtminstone ha den behållningen att kunna
+få visa sin klenod. Och han snusade med länsman och kyrkvärdarne, han
+snusade med skogvaktarn och uppsyningsmannen, och slutligen med själva
+skolmästarn, som ändå tackade och sa nej, att han inte snusade.
+
+Och han snusade ända till jul och fick bannor av gumman för han tygade
+till näsdukarne, och när man kom till nyåret, måste han gå ifrån sin
+dosa.
+
+Tretton kronor och femtio fick han för henne på Västerlånggatan; -- en
+och femtio i _ren_ förtjänst! sa han till sig själv när han åt en
+frukostbit på Stjärnan.
+
+Men sen fick han också äta strömming till påsken! För så kan det vara att
+leka med storfolk.
+
+
+
+
+En brottsling.
+
+
+Det var en kall majdag och det hade snögat i syrenerna. Misstämning i
+naturen, något opp- och nervänt, så att lärkan förgäves letade sitt
+nersnöade bo i höstsäden och fiskgjusen icke kunde spana gäddan i den
+nyfrusna viken.
+
+Människorna, som kommo roende och seglande upp till skolhuset, där tinget
+skulle hållas, sågo bortkomna ut de också, ty det var ett ovanligt mål
+som skulle före, ovanligt för trakten åtminstone, där mord hörde till
+sällsyntheterna.
+
+Den anklagade var förre tullvaktmästaren Andreas Ek, som nyss tagit döden
+på sin hustru under särdeles upprörande omständigheter, och när
+fånggevaldigern kom uppkörande på skolgården med den brottslige, hördes
+sorl från folket, mera ilsket från kvinnfolkssidan naturligtvis, mera
+dovt från manfolket.
+
+Domaren, en ung vice häradshövding, som fått öronen fulla av sagor om den
+förtryckta slavinnan och som alldeles saknade kännedom om den vidskepliga
+vördnad, varmed lantfolket omger sin kvinna, bara hon blir hustru och
+mor, var alldeles färdig med sin dom, och ville begagna tillfället att
+statuera ett exempel och på samma gång ta en gunstig vindkåre i sin nya
+frack, kanske mottaga lyckönskningstelegram och få beröm i länstidningen.
+Men han hade även aning om nya tillvägagåenden i rättegångssättet, såsom
+det utvecklat sig i de stora kulturländerna, och som detta var hans
+första mord, ville han försöka nya, oprövade medel att framkalla
+fullständig bekännelse och få bevisföringen absolut bindande.
+
+Till den ändan hade han låtit i en kista medföra den mördades lik, hennes
+kläder, hennes fotografi; båten, i vilken mordet skedde, låg upphalad på
+skolgården, och kättingen, med vilken bröstkorgen blivit krossad -- det
+var dödssättet -- låg framme på dombordet. Vidare hade han vid
+förberedande förhör i länshäktet medfört en berömd läkare, som skulle
+avge vitsord om mördaren tillhörde brottslingarnes typ eller ej. Ur
+kyrkböckerna hade han låtit taga fullständiga biografiska notiser om
+brottslingen, hans förfäder och närmaste släktingar, och ur tullverket
+uppgifter av förmän, underordnade och kamrater; allt var så väl
+tillställt, att man denna gång liksom tyckte sig kunna vänta en
+samvetsgrann och upplyst dom. Skada var dock att domaren kommit till
+verket icke för att utreda brottets orsaker och därav möjligen framgående
+förmildrande omständigheter, utan tvärtom för att statuera ett exempel,
+alltså med den förutfattade meningen, att inga förmildrande
+omständigheter funnos eller borde få finnas.
+
+                  *       *       *       *       *
+
+Nu öppnades tingsalen, och under uppsikt av kronofogde och länsman
+släpptes folket in. Domaren hade sin plats i katedern och vid småbord
+nedanför sutto protokollsföraren och stenografen. Till vänster de tolv
+nämndemännen, och till höger provinsialläkaren, pastorn och kronofogden.
+
+Sedan nämnden gått eden, infördes den anklagade. Folket reste sig på tå,
+och bisittarne sträckte fram halsarne för att se på mördaren.
+
+Det var en liten satt man, med svarta tunna kindskägg, som kommo fram
+bakifrån käkbågarne och gjorde en halvkrans under hakan; håret var långt
+växt och kutade ut nedanför nacken, fallande på rockkragen i bukter som
+en nackfrans teaterfolk begagnar. Ansiktet var djärvt och friskt och
+passade icke till hår och skägg, så att mannen såg maskerad ut. Munnen,
+näsan, ögonen och öronen stodo visserligen något skarpt ifrån varandra,
+såsom hos lägre utvecklade individer, där harmoni mellan sinnesorganen ej
+hunnit utbildas, men intetdera framträdde oroande på det andras
+bekostnad, antydande störd jämvikt. Ögonen lågo djupt, som om de längesen
+upphört verka utåt och vänt sig inåt för att slippa se, och över
+ögonbågarne hade dessa betecknande veck lagt sig i vingform, som åtfölja
+sysselsättning med pinsamma tankar eller upprepade smärtor vid försök att
+förstå ett främmande språk, barns tal eller obegripligheter. Pannan var
+normal och i förhållande till ansiktet varken för hög eller för låg, och
+intet i mannens yttre angav någon illa avvägd människoorganism.
+
+Anklagade betraktade varken församling eller domare, utan sökte strax en
+punkt på rummets murar, där han kunde fästa sitt öga; och sedan han
+undersökt väggtavlorna, stannade han vid en färglagd plansch, som
+föreställde mänskoraserna.
+
+När det blivit tyst, började domaren med att uppläsa länsmans första
+rapport av ungefär detta innehåll:
+
+»Söndagen den sjunde maj, klockan åtta aftonen, anlände till
+länsmansbostället å Ingarö förre tullvaktmästaren Andreas Ek, hemma från
+Brandskär, och efter att ha begärt samtal med länsmannen, angav han sig
+ha mördat sin hustru under följande omständigheter. Makarne, som på
+eftermiddagen rott ut att sätta flundernät, hade råkat i tvist, varpå Ek
+knuffat hustrun i vattnet, och när hon flöt opp, hade han med kättingen
+slagit henne över bröst och rygg tills livet gick av. Därpå hade han,
+enligt egen uppgift, upptagit liket i båten och rott hem, burit eller
+släpat den döda och svårt misshandlade kroppen upp till latrinen, där han
+efter ytterligare misshandel nedstoppat den sargade kroppen. Och när
+detta var gjort, hade anklagade, enligt egen uppgift, genast tagit båt
+för att söka länsmannen och angiva sig för brottet.
+
+Vid undersökning, företagen på stället, hade länsmannen kunnat granska
+anklagades uppgifter rörande likets misshandling och gömställe, och efter
+förfrågan hos grannarne hade styrkts, att båten med de båda makarne vid
+fisket varit synlig vid uppgiven tid, så att tvivel om mördarens
+godvilliga uppsåt att sig angiva ej kunde uppstå, då tidsutdräkten mellan
+mordets begående och Eks ankomst till länsmannen ungefär kunde passa in,
+utan att man fick tänka sig att upptäckt av handlingen och skrämsel för
+andras angivelse drivit honom att för utverkande av förmildrat straff
+sig själv ange, så mycket mindre som ännu inga vittnen till mordet kunnat
+påträffas.»
+
+Efter läsningen av rapporten vände sig domaren till anklagade, och
+frågade såsom för formens skull:
+
+-- Godkänner Ek denna uppgift från kronolänsman?
+
+Vartill mördaren svarade kort och bestämt:
+
+-- Ja.
+
+-- I alla punkter? återtog domaren.
+
+-- I alla! svarade Ek.
+
+-- Nu säger lagen, återtog domaren, att: känd, det vill säga bekänd, sak
+är så god som vittnad, när den anklagade är till laga ålder kommen och ej
+vanvettig, samt frivilligt vidgår saken för rätta och ej därtill pint,
+skrämd, eller svekligen förledd är. Att Ek ej är vanvettig eller tillhör
+den kategori av individer, som den nyare vetenskapen anser predestinerad,
+eller på grund av organiska fel lättare hemfallen åt handlingar som för
+brott gälla, framgår av medicinalrådets rapport så lydande:
+
+»Förre tullvaktmästaren Andreas Ek, fyrtiosju år gammal, hemma från
+Brandskär, har vid verkställd besiktning, för utrönande om han skulle
+kunna sägas tillhöra den av vetenskapen erkända lägre mänskotyp, som
+kallas brottsling eller svagsint, icke befunnits till nämnda kategori
+höra, då
+
+  icke hans kranium lider av asymmetri eller missbildningar, hans
+  sinnen äro fullt normala, så att varken hans ögon äro afficierade
+  av strabism (skevögdhet) eller daltonism (färgblindhet), icke
+  heller hans hörselsinne röjer någon brist eller hans lukt och
+  smak, och alla kroppens och själens funktioner befunnits normala,
+  tills omständigheter, varöver läkaren ej kan döma, föranlett hans
+  brottsliga handling, varför han är åtalad.
+
+                                               År och dag etc. etc.»
+
+-- Vi måste således anse att Ek begått mordet med fullt uppsåt, och
+alldenstund brottet förövats på maka, som anses såsom försvårande
+omständigheter, skulle domen gå på livet. Men, tillägger lagen i ovan
+anförda paragraf, ej bör någon i brott som på liv gå, fällas på egen
+bekännelse, utan de omständigheter finnas, som bekännelsen styrka. Nu
+frågar jag: kunna de omständigheter: att mördaren sin gärning angivit,
+att han brottet vidgår, att kronolänsmannen vid syn befunnit liket så
+misshandlat och undandolt som uppgivits, kunna dessa omständigheter anses
+styrka bekännelsen?
+
+Domaren hade uppkastat frågan liksom till sig själv, efter som ingen
+annan än han och nämnden hade talan, men denna senare brukade tiga. Och
+han väntade icke något svar, oaktat en av nämnden, som med ytterlig
+uppmärksamhet åhört förhandlingarne, reste huvudet och spetsade munnen,
+som om han ville säga något, men beslöt sig för att vänta.
+
+Doktorn hade hela tiden tummat och betraktat en gul fotografi med
+oljefläckar av den mördade, och då och då skickat en lång blick till den
+uppmärksamme nämndemannen.
+
+Då reser pastorn sig och går upp till sidan av domaren, för att viska
+honom något i örat, vilket domaren emot bruk höll till godo, och efter
+att ha farit med handen över ögonen återtog han sitt tal:
+
+-- Anförda omständigheter synas visserligen vittna för bekännelsens
+riktighet, men mer än dessa skulle en enda yttring av ånger från den
+brottsliges sida tjäna som talande skäl, ty aldrig har man väl sett...
+
+Här gjorde nämndemannen en min åt läkaren, såsom om det tog emot i hans
+hjärna, och domaren, som såg minen, ansträngde fram eftersatsen...
+
+-- har man väl sett att någon, även om han begått mordet med full
+överläggning, icke sedan brottet blivit förövat erfarit en mycket
+naturlig känsla av ånger över handlingen, även om denna känsla kunde
+reduceras till fruktan för följderna. Därför frågar jag Ek på heder och
+samvete, ed behövs inte: ångrar han denna sin missgärning?
+
+Mördaren svarade, utan att ta sina ögon från det etnografiska
+färgtrycket, och alldeles bestämt:
+
+-- Nej!
+
+Det blev ett svagt sorl i salen, mera av fötternas, klädernas och
+andedräktens svaga ljud än av artikulerade, halvkvävda ord.
+
+-- Men, återupptog domaren, Ek skulle vilja ha haft det ogjort?
+
+Ek tänkte inte två sekunder förrän han svarade:
+
+-- Nej! Och vore det ogjort, skulle det inte töva, förrän jag gjorde
+det!
+
+-- Ek är således vad vi kalla en förhärdad brottsling, invände domaren,
+icke utan en viss otålighet, men (här nickade pastorn) vi vilja tillse om
+också åsynen av det mördade offret icke kan väcka de slumrande känslor av
+rätt och orätt, som finnas i varje människas bröst, om hon icke
+nersjunkit till djurens låga ståndpunkt.
+
+Här gav domaren ett tecken åt länsmannen, som gick ut åtföljd av sex
+karlar.
+
+Det uppstod en stunds tystnad i salen, varunder domaren vände sig till
+pastorn och viskade.
+
+Strax därpå öppnades dörren igen, och länsmannen inträdde, röjande väg i
+folkhopen för de sex karlarne, som kommo bärande på kistan, i vilken den
+mördade låg, och som sattes ned framför katedern, där fången stod,
+bevakad av gevaldigern.
+
+Locket lyftades av, och liket blottades, under det en förfärlig stank av
+härsket matsmör och karbolsyra spred sig över rummet. Läkaren reste sig
+på tå och tycktes jämföra originalet med den fotografi han höll i handen.
+Pastorn rättade på sina kragar och steg upp för att tala, under det
+mördaren envist hade sina blickar fastade på färgplanschen, och den
+uppmärksamme nämndemannen gjorde sig i ordning att anteckna med en
+blyertspenna på en bit papper.
+
+-- Andreas Ek, började prästen; du står här vid en likbår, som du
+själv... kommit till stånd. Du ser här de jordiska lämningarna av den
+maka du en gång svurit att älska i nöd och lust. Hur har du hållit din
+ed? Hur har du uppfyllt dina löften? Betrakta denna stofthydda, som en
+gång inneslöt en själ, vilken offrade sig för dig, hängav sig åt dig,
+blev ditt barns mor, och som nu, när ålderdomen nalkas, skulle blivit
+dina sista dagars tröst. Har du tänkt på att det kommer en stund, då du
+skall möta henne inför din Herre och Gud, och han skall fråga dig huru du
+hållit din ed, huru du uppfyllt dina plikter, och har du betänkt, att du
+kanske skall möta din son redan nu, som är långt borta i främmande land,
+och som med sorgen i sin röst skall fråga dig: vad har du gjort av min
+moder, mina dagars upphov? Har du betänkt det? Det har du icke gjort, ty
+om du gjort det, skulle ej din hand ha lyfts till den mordiska gärningen.
+Se på henne, betrakta henne, och säg sedan inför denna kristna
+församling, att du ångrar din handling, säg det högt och med uppriktigt
+hjärta, att ditt brott ej må föra dig levande och obotfärdig i Herrans
+straffande händer. Se på henne!
+
+Anklagade såg icke på henne, utan borrade ögonen in i väggen, under det
+han knep ihop ögonlocken.
+
+-- Se på henne, befallde domaren, och vid en rörelse av gevaldigern, som
+kom kedjorna att rassla, vände sig Ek mot liket, kastade en inåtvänd
+blick i kistan, drog upp näsborrarne, som om lukten gjort honom obehag
+och spottade framför sig ofrivilligt, som det tycktes, eller av en vana
+han ej kunde behärska.
+
+Ett sorl av fasa och avsky gick igenom hopen, såsom om de alla känt sig i
+den avlidnas ställe och blivit utsatta för en likplundrare, och domaren
+måste lyfta handen för att stilla stormen.
+
+Därpå tog han ordet.
+
+-- Andreas Ek, innan vi skrida till domens fällande, vars utgång icke lär
+vara tvivelaktig, frågar jag dig för sista gången: Ångrar du din
+gärning?
+
+-- Nej! svarade mördaren lika bestämt som de förra gångerna.
+
+-- Vet du att domen går på livet?
+
+-- Ja!
+
+-- Och du fruktar icke att möta den Högste domaren?
+
+-- Nej! Jag hoppas få det!
+
+Domaren röck av sig pincenez'en och betraktade mördaren med en närsynts
+genomträngande blickar.
+
+-- Har du ingenting att anföra till ditt försvar?
+
+Mördaren tänkte ett ögonblick; därpå svarade han såsom med en
+uppstötning, likgiltigt, som om det var just detsamma:
+
+-- Nää!
+
+Då vände sig domaren till nämnden för att få dess bekräftelse på, att
+förhöret var avslutat och att domen kunde fällas, framställande den
+frågan, om rannsakningen skulle anses tillfyllest.
+
+-- Herr lagman! Jag begär överläggning, tog den uppmärksamme nämndemannen
+ordet.
+
+Prästen och läkaren reste sig för att gå ut, då domaren tog ordet.
+
+-- Tillåter nämnden att, med fästat avseende på det viktiga fallet, herr
+pastorn och provinsialläkaren må anses såsom adjungerade ledamöter och
+sålunda få stanna?
+
+Nämnden bejakade anhållan, och länsmannen satte sig i rörelse för att
+utrymma salen från obehöriga.
+
+När detta var gjort och tystnad inträtt, vände sig häradshövdingen till
+nämndeman Olsson:
+
+-- Vad har nämndeman att andraga?
+
+Den vithårige sextioårsmannen, nämndeman sedan tjugofemte året, ledamot
+av förre bondeståndet och lagutskottet, reste sig och svängde sin
+pincenez, det nya lantmannapartiets fälttecken, under det han tog till
+ordet:
+
+-- Herr lagman, mina herrar! Det må ursäktas mig, att jag icke i alla
+punkter kan dela domarens mening i denna rättegång, som synes mig av
+mindre vanlig beskaffenhet, då jag sett många dylika, men icke någon
+sådan som denna. För det första vill jag dock säga på förhand, att mina
+invändningar mot rannsakningen icke gå ut på att söka förmildrande
+omständigheter, då dessa endast skulle leda till straffets förvandling
+från döden till fängelset, då ju mördaren, efter allt vad som framkommit,
+själv synes finna döden lindrigare än fängelset, och icke heller är det
+min avsikt att söka göra troligt, det mördaren icke begått mordet, vilket
+dock kunde varit fallet, enär icke utrönt blivit, att icke den mördade
+ljutit döden i följd av misshandel med berått mod, vilket brott under
+synnerligen förmildrande omständigheter kan botas med endast fyra års
+straffarbete, vilket för en fyrtiosjuårs man, som kunde leva i tjugo,
+trettio år till, icke är så likgiltigt. Jag vill endast genom min
+anhållan om överläggning få in i protokollet de sannolikheter, som kunna
+freda mördarens eftermäle, vilket icke är utan sin vikt för sonen, som
+skall ärva namnet och veta ryktet om den som var hans far, och på samma
+gång få uppmärkssamheten fästad på några åtgärder i rättegångsordningen,
+som kanske kunna vara påkallade av tidens strävan till noggrannhet i
+proceduren, och jag tror, utan att vilja underskatta domarens goda vilja,
+att härvidlag mera omsorg blivit lagd på att konstatera, det brottet ägt
+rum, än att söka motiven till brottet, och det torde väl få anses ändock
+att bevekelsegrunden till våra handlingar må väga något, icke i lagens
+vågskål, utan i allmänna omdömets, som kan vara viktigt nog.
+
+-- Får jag lov! avbröt domaren, och då nämndemannen tystnade, talade
+häradshövdingen. Nämndeman ville sålunda i den mördades handlingar söka
+bevekelsegrunden till mordet, men som man ej kärar mot död man anser jag
+invändningen obefogad.
+
+-- Förlåt! Jag vill inte göra advokatyr, det hörde lagman nyss, då jag
+förbigick vissa svagheter i bevisföringen, man jag vill korteligen svara:
+att död man även kan spela roll, såsom i dödsbokonkurs och urarvagörelse,
+men jag vill lämna även det medgivandet, att vi ej få eller ämna kära mot
+den döda, som ju ej kan föra talan, och då man ej får tala annat än gott
+om den döde. Jag vill bara inskränka mig till att anhålla det följande
+frågor framställas till mördaren -- jag kallar honom mördaren på hans
+egen bekännelse, ehuru bevis saknas, att han endast är dråpare eller
+misshandlare -- följande frågor:
+
+  Hur har mördaren kommit därhän att fatta beslutet mörda sin
+  hustru?
+
+  När började detta beslut fattas?
+
+  På vad grund tror anklagade att detta besluts fattande började
+  uppstå?
+
+Sedan dessa frågor blivit besvarade, skulle jag önska att vittnen hördes,
+vilka kunde jäva eller styrka anklagades utsago.
+
+Häradshövdingen gnuggade ögonen som om han ville ur huvudet ta bort något
+sand eller smolk, som kommit in i tankemekanismen och hindrade gången.
+Därpå svarade han:
+
+-- Antag att dessa frågors besvarande skulle komma att kasta skugga på
+den avlidna!
+
+-- Så kom det kanske litet ljus över mördaren, som också skall dö, och om
+vilken döde det ju vore väl att man kunde få lov att tala litet gott,
+efter som det endast får talas gott om döde. Det är därför också jag bett
+få dessa frågor framställda.
+
+Pastorn gjorde min av att få yttra ett ord, och hans stumma önskan
+beviljades.
+
+-- Det ligger i mänskliga naturen ett starkt begär att få skylla ifrån
+sig, och jag tror att genom de framställda frågorna mördaren begärligt
+skulle fatta tillfället att få kasta skuld på den döda, som icke kan
+försvara sig, och som vi därför måste anse oss förpliktade att försvara.
+
+Domaren tog återigen ordet, oaktat nämndemannen gjorde min av att vilja
+svara.
+
+-- Änskönt jag biträder herr pastorns mening, kan jag icke lagligen neka
+nämndeman Olssons anhållan att få frågorna framställda, och för att få
+ett slut i saken, som icke synes mig mörk, må vi skrida till sista
+handläggningen av målet.
+
+Länsmannen fick en vink, och mördaren fördes in, åtföljd av folkmassan.
+
+Det började nu lida åt middagen och solen kom stötvis in i salen, när de
+stora ulliga strömolnen jagade förbi, ibland lämnande rummet i
+halvskymning. Människorna började se trötta och hungriga ut, och själva
+den anklagade tycktes längta efter slutet, huru sorgligt det än kunde
+bli.
+
+-- Andreas Ek, tog domaren upp, kan du säga mig, varför du mördat din
+hustru?
+
+Ek tänkte länge; därpå svarade han:
+
+-- Nej, det kan jag inte.
+
+-- Varför inte? Vet du det inte, minns du det inte, eller vill du inte
+säga det?
+
+-- Det är så långt sen dess.
+
+-- Menar du, att det är så länge sedan du fattade beslutet?
+
+-- Ja!
+
+-- Hur länge var du gift?
+
+-- Sjutton år!
+
+-- När började ditt beslut att döda henne?
+
+-- För sex år sen.
+
+-- Hur började det?
+
+-- Jag fick hat till henne.
+
+-- Varför?
+
+-- Det... kan jag inte tvingas säga.
+
+-- Jo, det kan du; lagen tillåter icke att pina någon till bekännelse,
+men om halv bevisning finnes, kan domaren »försöka med svårare
+fängelse».
+
+-- Det är tortyr det?
+
+-- Du har endast att svara, icke fråga. Nu frågar jag: hur uppstod ditt
+beslut?
+
+-- Det är svårt att nu säga, erinrade Ek sig fram, för det kom så efter
+hand. Men det minns jag, att jag först längtade att ha henne undan; sedan
+tilltog denna längtan, så att när vi för fem år sen stod vid tröskverket
+hos grannen, längtade jag att se hennes finger först mellan hjulen, sedan
+hennes arm, hennes kropp, och jag tyckte att jag skulle skrattat, om jag
+sett henne komma fram på andra sidan som en sill. Men jag ville inte
+göra't själv, längtade bara att få se det gjort. -- Så gick åren, och så
+började jag längta att få göra det själv. Jag bad Gud bli befriad från
+tankarne, men de blevo där. Och så kom de allt starkare, tills de kommo
+som en order från tjänsten. Det måste göras. Och så klarnade det, år
+efter år, tills jag fick det för mig, att om jag ej gjorde det, hade jag
+försummat något som måste göras. Det är då det gror i mig, att jag skall
+slå sönder hennes kropp och bära den till latrinen -- där ville jag ha
+henne -- varför, det vet jag inte, jag tyckte bara att hon skulle vara
+där! Och så gjorde jag det och fick frid!
+
+-- Nå, men säg nu, ställde domaren försiktigt sin fråga, såsom om han
+fruktade svaret; säg nu, vad hände för sex år sen efter som ditt beslut
+började fattas just då?
+
+Mördaren tänkte en stund; därpå svarade han:
+
+-- Jag vet inte att det hände något särskilt det året.
+
+Pastorn, som hela tiden suttit orolig, att mördaren skulle begagna de
+utlagda bryggorna att skylla ifrån sig, andades lättare, när
+rannsakningen dog bort av brist på materiel till frågor, och domaren, som
+funnit sig uppfyllt allan rättfärdighet, när nämndemannens frågor blivit
+framställda, tog tillfället i akt att förklara sessionen slutad, och att
+domen skulle falla inom åtta dagar.
+
+                  *       *       *       *       *
+
+Om eftermiddagen samma dag sutto rättens ledamöter och adjungerade jämte
+nämndeman Olsson i prästgården och drucko kaffet efter middan. Doktorn
+och nämndemannen hade satt sig avsides i en fönstersmyg och pratade med
+låg röst, att icke de skulle höras av de andra.
+
+-- Det är märkvärdigt i alla fall, sade nämndemannen och tummade den gula
+fotografien av den mördade; det förefaller mig så underligt, när jag ser
+denna här bilden och erinrar vad medicinalrådet skrev om det han kallade
+brottslingstypen: oproportionerligt litet kranium, skevögdhet, brist på
+symmetri, öronen för stora och utstående. Och vet doktorn vad: jag kände
+mänskan i livet. Ja, Gud förlåte mig, nu rinner det opp för mig: hon
+vävde åt hustru min om vintrarne, och hon satte alltid opp garnet galet i
+färgen.
+
+-- Hörde hon illa också? frågade doktorn djupt intresserad.
+
+-- Ja, om det var det eller något annat, men aldrig fick man ett svar,
+som passade till frågan.
+
+-- Då slår det in då! höjde doktorn rösten, sprang upp från stolen och
+satte sig igen. Därpå fortfor han viskande: det var hon som var
+brottslingen. Men säg, vad tror ni har hänt därute på skäret; vad tror ni
+om saken?
+
+-- Ja, kära doktor, vad mänskorna föra för liv därute i ensamheten, det
+är inte gott och säga, och sjutton års äkta liv på tu man hand, det går
+aldrig bra. Ja, jag vet saker därute, jag vet saker... ja, ja! Man har ju
+sett mänskor i sjönöd äta opp varann, och man har hört om brott, som man
+inte kan tala om i folks sällskap, där tillfälle och omständigheter gjort
+det mesta. Därute på kobbarna i alla fall, där händer mycket saker, som
+man aldrig får reda på, och vad som hänt härvidlag, se, det var just vad
+jag ville veta, men inte fick. Men riktigt var det inte! Det vill jag
+svära på!
+
+-- Men varför säger då mannen ingenting? frågade doktorn. Kan ni förklara
+mig det!
+
+-- Förklara kan jag inte, men det är så sed, folktro, vidskepelse, vad ni
+vill, att mannen aldrig talar på hustrun; men ni skulle höra kärngarne,
+när de kommer ihop! Ni skulle höra dem! herr doktor.
+
+-- Det vill således säga, att denna man till en viss grad faller offer
+för sin vidskepelse.
+
+-- Det skulle kunna sägas! Men utrota den om ni kan.
+
+                  *       *       *       *       *
+
+Åtta dagar senare dömdes Andreas Ek för överlagt mord på sin hustru till
+livstidsfängelse. Hovrätten stadfästade domen och mördaren vägrade envist
+söka ändring.
+
+Nämndemannen erbjöd sig söka resning i målet och få vittnen hörda, men Ek
+vägrade alldeles bestämt och hotade att hämnas, ifall någon gick och
+nosade i hans affärer.
+
+
+
+
+Vidskepelse.
+
+
+Det hade varit tämligen fridfullt på ön i långa tider, oaktat öbons
+begivenhet på att vara partikularist. Inga slagsmål, knappt ett snatteri,
+inga oäkta barn utan far. Lite fylla någon gång, gräl, kiv, avund och
+andra små mänskliga svagheter, som icke kunde utebliva, avbröto blott
+dygdernas enformighet. Men så kom det ett rötägg i granngården i form av
+en ung båtsman, och friden var slut. Det var en lång räkel, med ett
+ohängt utseende, skänklar och nävar av oroväckande kaliber för pojkarne,
+som anade den förfärlige rivalen på kärlekens marknad. Det var också en
+hund att gå på sin levnadsbana, åtminstone när han var i land, men det
+fanns de som påstodo, att han inte var så styv, när han var till sjös.
+Han hade en otäck vana att ta för sig, vad som honom lystade, utan att
+fråga om lov, och sin vilja satte han till allenagällande lag vart han
+kom. Det var den aldra oförskämdaste lymmel de hade sett på orten. Han
+gick in i stugan och slog sig ner vid bordet; tog maten ur mun på bond,
+tog flickorna för pojkarna och drog sig inte för att ligga kvar, bara han
+fann det bäddat och dukat.
+
+Och eget var att se hur allt böjde sig för honom. Icke därför att han var
+starkare än de andra tillsammans, för han var endast en pojke på
+tjugotvå år, utan därför att han var så oförskämd.
+
+Det fanns bara ett äppelträd på hela ön, och det stod nere i Carlssons
+äng. En vildapel var det, som någon en gång roat sig med att ympa. I år
+hade den emot sin vana satt en massa frukter, röda kantäpplen, som
+Carlsson skulle gömma till jul och nyår och vilka utgjorde föremål för
+öbornas beundran och stilla avund.
+
+En söndagsmorgon i slutet av augusti fann Carlsson trädet berövat alla
+sina äpplen; vartenda ett var weg och man såg kvistar och fruktsporrar
+avbrutna och sållade på marken.
+
+-- Det har pojkarne gjort! uttalades den allmänna meningen. Men säkert på
+Kalles inrådan.
+
+Vad kunde man göra åt den saken?
+
+-- Ta och klå honom! rådde bond.
+
+-- Klå? Nej fan!
+
+Och Kalle han gick där och slog hela söndan för flickorna, och såg fräck
+ut. En gliring fick han då och då, men det besvärade honom inte, utan han
+slog sig ner och åt och drack som om ingenting hade hänt av natur att
+kunna störa friden.
+
+-- Varför klådde de honom inte? frågade en herre, som bodde på sommarnöje
+och i vars öllår Kalle gjorde inbrott, när han var törstig i halsen. Det
+var därför att han var en kronans karl, och kronan var någonting
+oförklarligt heligt. Kronan på tullflaggen, denna runda metallmössa,
+symboliserade makt och myndighet, kronan i Kalles blanka knappar, i
+mössan, var mandarintecknet och skyddade mot stryk, som stål mot onda
+andar. Folk gick in till kronan som in i ett riddarhus, skatten betalades
+in till kronan som till en stor herre den man ej kunde snyta utan att bli
+en fördärvad människa, och kunglig majestät och kronan var en del av det
+högsta väsendet, som ingen kunde rätt definiera, som ingen sett men alla
+visste att de funnos.
+
+Det var därför båtsman inte fick smörj, fastän han stulit äpplena.
+
+Uppmuntrad av framgången, blev Kalle allt vildare och djärvare. Han bröt
+inte lås, men han gick igenom takstolar, han stal inte pengar, för det
+var farligt, men han tog ut naturaprestationer, friheter, förmåner.
+
+Numera när man hörde hans hojt ner i sundet, då han om kvällen kom på
+besök, så darrade mänskor och djur, och när han trädde upp på gården,
+hälsades han som allas naturlige härskare om ock med avgjord ovilja, som
+han icke låtsades se. Kvällen förut hade han stulit en skinka, och
+gubbarne hade rådslagit om vad som borde göras. Anmäla honom i tjänsten
+ville ingen, för det var både skamligt och tidsödande och, vad värre var,
+farligt.
+
+-- Kom inte åt honom, för då sätter han eld på logen! sade den äldsta.
+
+-- Då skall han väl in åtminstone! tröstade en annan.
+
+-- Vad äro vi hjälpta med det om han kommer in, logen bygger sig inte opp
+igen för det.
+
+Det var riktigt anmärkt, och Kalle gick fri som vanligt.
+
+Och så blev det dans på logen! Och så söps det, och så slogs det, så att
+på morgonen låg dragklaveret i bitar kring backen ibland rivna trasor av
+kläder. Johansson, gårdsdrängen, hade till och med gått alldeles naken,
+bokstavligen utan en tråd på kroppen, ur vilddjurets händer, som hade
+till egenhet att riva fiendens kläder i remsor av den kullslagne och
+övermannade. Efter kalabaliken hade en razzia ägt rum i alla gårdens
+visthus, och slutligen hade banditen gått in i lagår'n och tagit äggen
+från arrendatorskans höns, stuckit av in i hagen och druckit ur äggen som
+en korp, så att man såg skalen ligga i en hög på berghällen.
+
+Men nu var det något särskilt med äggen; och att treva ägg från andras
+höns ansågs som ett nidingsdåd av värsta slag, kanske därför att den
+ägodelen låg oskyddad som åkern och överlämnades med förtroende åt
+allmänna hederskänslan.
+
+Därför och kanske även därför att hustrun räknade äggen som sitt förvärv
+och de gingo som reda pengar, blev hon alldeles »vill», när hon fick reda
+på strecket, och hon rev opp himmel och jord, skällde ut karlarne för att
+de voro så fega att låta sig hundsvotteras av en gröngöling. Gubbarne
+sutto verkligen på bänkarne i stugan och skämdes, fullkomligt rådlösa och
+maktlösa, under den skur, som hällde över dem från kvinnans fräsande
+läppar.
+
+-- Och törs inte ni, slutade hon, så ska jag ge honom, när han kommer.
+
+Kalle kom, fräck, osnuten, blek om nosen och grön i ögonen.
+
+-- Vad har du gjort av äggen, pojke! öppnade madamen sitt förhör och
+ställde sig bredbent framför banditen.
+
+-- Inte har jag tagit några ägg, inte! flinade nidingen.
+
+Och i det samma small en örfil, som när man slår en uppblåst kryddbopåse
+mellan händerna, ett skott rent av, för den straffande handen hade fällt
+sig in över örats kavitet, så att man ville vänta sig se hjärnkalotten
+lyftas och ögonen krypa ut.
+
+Kalle förde sin högra hand först till örat som om han känt efter om huvet
+satt kvar, därpå, och med gnistrande ögon, lyfte han den i höjd mot den
+lågväxta kvinnans ansikte, för att klämma till. Men armen stannade
+tvekande i gesten och i nästa ögonblick flögo alla männen upp från bänken
+och uslingen låg på golvet med näsan i en blodpöl.
+
+-- Slår du en kvinna, skrek bond själv, alldeles vit, mera av fruktan än
+fasa för ett helgerån.
+
+-- Ser du nu, din lort, att jag kunde klå dig! bröt madamen lös, troende
+att hon varit den starkare, och med den avskjutna trätoffeln klappade hon
+om den övermannade, medan karlarne höllo honom i svångremmen.
+
+Och när avbasningen var slut, röcks lymmeln opp, och efter ett sista
+hagel av orrar om öronen och med en stövel i ändan kom han ut genom
+dörren.
+
+Kalle syntes aldrig mer på ön, som var befriad från sin drake.
+
+Han skämdes över att ha fått stryk av en kvinna, som var honom
+underlägsen, men han ville icke tillskriva henne annan överlägsenhet i
+bataljen än den att han inte fick slå igen.
+
+-- Annars skulle hon fått se på! menade han. Och varför han inte fick,
+det visste inte fan!
+
+Sen den dagen sovo bönderna i lång tid bara med ett öga, för de väntade
+få se halmstacken brinna, och madamen gick aldrig ensam i lagården om
+aftonen, när hon skulle treva ägg.
+
+
+
+
+Höjer tar gården själv.
+
+
+Nu skulle de få se på annat, när Höjer kom sta och efter modrens död tog
+vid gården. Han hade nämligen gått som dräng åt styvfadren och haft hårda
+dagar, som han tyckte, men nu när han fått tömmarne och hade gubben på
+ett litet undantag, skulle han leva Herrans glada dagar.
+
+Så började han vårarbetet och satte drängarne till sysslor, men själv
+skulle han moja sig på ejdersträckten, som nu drog över yttre skärgårn på
+väg norrut.
+
+Och när han kom hem, så var det ingenting uträttat, jorden hade varit för
+sur, oxarne för illa vinterfodrade, redskapen i olag, och Blomqvist,
+styvfadren, hade tagit harven för sin räkning, efter som han hade den
+tillsammans med Höjer. Det var själva olyckan att de skulle ha något
+tillsammans, och än värre, när de skulle göra något tillsammans, för då
+blev det rakt ogjort.
+
+Höjer väsnades, men de rackarpojkarne kunde svara så behändigt på
+allting, så det var inte värt att söka sticka dem.
+
+-- Stanna hemma, du, så blir det något gjort, sa gubben. Själv är liksta
+dräng.
+
+Ja, men se det var just att slippa vara dräng som lockat Höjer mest, och
+nu fick han känna på att vara både dräng och herre på en gång. Tänka ut
+för alla och ta i för alla. Och när styvfadren satte sig på tvärn, så
+blev det rent illa. Skulle Höjer ha oxarne om dan, så skulle gubben också
+ha dem, och som han var först oppe om morgnarne, så tog han kräken bara,
+och då gick hela Höjers arbetsplan åt skogen. Och så gick gubben och
+satte opp folket, och tubbade dem, så att Höjer inte hade några händer
+med dem.
+
+På sommarn tog det till, när studenterna kommo och hyrde sig in. Då
+skulle pigorna sitta och hänga på verandan och dricka punsch halva
+natten, och haken vet allt vad de gjorde för styggt, men när de sen
+skulle opp och mjölka om morgon, så sov de; och när de stodo vid spiseln,
+så nicka de till, och allt som skulle göras blev illa gjort.
+
+Höjer skulle ta itu med dem, och förbjöd dem slinka med herrarna, utan de
+skulle sova om nätterna. Men då svarte pigorna som så (som de lärt av
+herrarne, som voro mycket frisinnade om somrarne): att dagen var
+husbonds, men natten var deras, och de gjorde vad dem lyste, när solen
+gått ner.
+
+-- Det må ni göra, svarte Höjer, men på ett villkor: att ni gör ert
+arbete för mat och lön om dagen. Kan ni svira om natten och arbeta lika
+bra om dan, så må ni det! Men kan ni inte det, så ni inte gör rätt för
+er, så må ni gå er väg!
+
+Det kunde de naturligtvis inte, men nu ansågo de sig ha rätt att svira om
+nätterna, helst det var ytterst svårt att kontrollera deras arbete om
+dagen.
+
+Höjer tröttnade och förehöll en dag i lindriga ordalag de lärda herrarne
+det orätta i att förstöra folkets arbetskraft.
+
+-- Ja, men de ta ju ingen tid ifrån er, svarte herrarne.
+
+-- Men de ta den kraft jag äger fordra, efter som jag föder dem, svarte
+Höjer; och jag är inte betjänad med dåligt arbete lika bra som med gott;
+och det var inte lönt för mig att komma sta och ge dem sämre kost för
+sämre arbete, för då klaga de, och ge mig dåligt rykte.
+
+Nej, det förstod inte herrarne, och man skulle vara »människa» mot sina
+tjänare också!
+
+Så kom drängarne och skulle ha danser om kvällarne, för att locka pigorna
+till sin kant. Och då tog de och bar ut tröskverket för att få logen
+utrymd. Men när sen tröskverket fick stå i regnet, så kuggarne svällde
+och axlarne rostade, då blev Höjer rasande och förbjöd den eviga dansen.
+Det var dock det sämsta han kunde hitta på, för sen blev pojkarne
+alldeles vilda. Och vad de kunde finna ut bara, för att komma ifrån
+arbeta!
+
+En dag körde de sönder välten i fyrsprång över ett dike. De visste nog
+att sme'n bodde en halv mil borta, och att det tog ett dygn att ro dit
+och komma hem igen, och när de ville ha en fridag på sjön, så styrde de
+om att någonting gick sönder. Inte kunde de hjälpa det, inte. Och det var
+inte gott att komma på dem, heller.
+
+Skulle det dras not, så var det bara att knipa fram med brännvinet,
+annars gick fisken ut ur kilen. Och se, inte rådde drängarna för att inte
+fisken gick i noten! Men bara det lukta aldrig så lite brännvin av dem,
+så kom det alltid någon fisk.
+
+Det var som förgjort för Höjer, och aldrig vågade han mer ta sig en
+fridag på skytte, utan måste ligga i jämnt och samt. Och när han såg
+gubben komma hem med fåglar lite emellan, så sved det i honom.
+
+-- Jojo, känn på du, sa styvfadren.
+
+-- Ja, förlåte mig, men jag tror ingen har det så bra som den som tjänar!
+mente Höjer.
+
+-- Jo, du sa annat förr, du, men du visste inte bättre!
+
+Så gifte Höjer sig på försommarn, och gubben strax efter. Då blev det en
+ny visa med kvinnfolkena, så ettrigt, så ettrigt. Och gubbarna retades i
+luven på varann. Men styvfadren, som var den slugaste, gick alltid ifrån
+saken med vinning.
+
+Skulle Höjers piga gå och mjölka på skogen så lät gubben henne först ropa
+ihop alla korna till fållan, och på det vann hans piga en halv timma.
+
+Inte kunde hon hjälpa det, att korna följdes åt, och det var småaktigt av
+Höjer att se på sådant.
+
+Höjer ville inte vara småaktig, och fastän han tyckte att pigorna kunde
+skifta med görat, så lät han saken gå sin gång.
+
+Men hatet började gro mot gubben, och fastän denne nog var en spjuver,
+förstås, så var han inte skuld till allt. Bra mycket i alla fall. Och av
+allt som de hade tillsammans förstod han att klå åt sig, där något var
+att vinna, att skudda av sig, när det ålåg honom något.
+
+Slutligen blev Höjer ledsen på alltihop, när han såg att han hade det
+sämre nu än förr, och till den fjortonde mars hade han i all tysthet
+tagit sig en arrendator.
+
+Nu var det Höjers tur att skratta. Arrendatorn var en rivande karl, som
+gick utanpå styvfadren flera gånger om.
+
+Och snart stod det kalabaliker utan ända mellan de två gårdsbrukarne, så
+att ön slutligen fick namnet lilla helvete. Höjer åtog sig först att göra
+dagsverken åt arrendatorn, vilket man fann litet bakvänt, men det brydde
+bond sig inte om. Nu gjorde han inte mer än han ville och lät de andra
+kivas. Och det kunde de!
+
+Först när arrendatorn märkte, att hans piga fick driva alla korna i
+fållan, så sa han ifrån att det skulle skiftas. När det inte hjälpte, så
+befallde han sin piga att driva de andras kor i sjön, ut på kobbarne,
+vart som helst.
+
+Och se det halp!
+
+Därpå tog han opp stängselfrågan, och nu blev det advokatyrer i
+oändlighet. Men arrendatorn visste bot: stänger inte ni, så öppnar jag!
+Och så öppna han, så dragoxarna gick mitt igenom gubbens skötar som
+hängde på gisten.
+
+Och så blev det stängt!
+
+Skulle de så broa dikena! Gubben ville inte lägga bro, fastän det bara
+var några syllar. Gott, då gjorde arrendatorn sig en bro, som han tog
+bort, när han begagnat den.
+
+Det fanns bara en brunn på gårn, och vid den lade sig gubbens kvinnfolk
+att tvätta!
+
+Kvinnorna skällde en hel eftermiddag, så de voro ultramarinblåa i
+ansiktet, medan arrendatorn stod i slöjdbon och snickrade en brunnslucka,
+som han täckte karet med, och satte hänglås för. Och så var den saken
+till ända.
+
+Men sen gick gubbens kvinnor och stack arrendatorns bästa ko i juvret så
+hon sinade.
+
+Varpå arrendatorns kvinnor släppte ut gubbens höns, så räven tog sex
+stycken på en natt.
+
+Det var ett krig på liv och egendom och Höjer spelade den icke vackra
+rollen av angivare och spion. I stadigt vänskapsförbund med arrendatorn,
+gick han denne tillhanda med alla upplysningar, som kunde tjäna i såväl
+anfall som försvar mot den gemensamma fienden.
+
+Och nu på hösten hade han uttänkt en huvudaktion, som skulle ge
+styvfadren knäcken. Gubben hade nämligen ytterst liten slåmark och måste
+alltid ta sjöfodret, vassen i viken, med i beräkningen för att få sina
+två kor med livet igenom vintern. Nu var icke sjöfodret undantaget i
+arrendekontraktet, utan var allmänning, så att var och en tog vad han
+ville; dock hade man en tyst överenskommelse att sjöslåttern företogs på
+en utsatt dag; men som denna klausul ej fanns i kontraktet, beslöt Höjer
+sätta lusen i örat på arrendatorn, en dag, då gubben skulle bort på en
+auktion.
+
+-- Ta för dig du, annars tar den andra alltsammans, undervisade Höjer
+arrendatorn, som inte riktigt ville på affären. Om inte du tar först, så
+tar han först!
+
+Det var ett skäl! Och samma morgon som gubben rest bort, satte
+arrendatorn alla män och kvinnor i verket. De gingo naturligtvis runt
+kring stränderna och rakade av vartenda strå som kunde åtkommas, så att
+den som ville ha något med, måste ut i vattnet och gyttjan, och fick ändå
+bara vassvippor, som inte något kreatur ville tugga.
+
+När gubben kom hem i sin båt och såg viken ligga som en slagen äng, blev
+han alldeles galen, och som han kände igen upphovsmannens finger, kastade
+han sitt hat på honom. Han blev desto ondare, som det var hans egen idé,
+att en natt göra arrendatorn samma spratt. Och hans enkla hämndeplan blev
+nu att nedlägga striden med denne, spränga förbundet och få anfallet
+gemensamt mot Höjer.
+
+Till den ändan började han peka på små skrymslor i kontraktet, som Höjer
+hade hållit öppna åt sig för att vid behov sticka sig undan. Detta skulle
+nu ej inverkat på vänskapen mellan de båda, om ej arrendatorn redan förut
+tyckt sig märka att små fördelar tillföllo Höjer dem han ej skulle ha
+haft, men nu när någon pekade på det, så stack det i ögonen. Olyckan
+ville också, att Höjer om dagen varit ute och satt flundernät på
+arrendatorns bästa grynna, och detta hade han enligt kontraktet endast
+begränsad rätt till, i så måtto att, som orden lydde, husbehovsfiske vore
+gårdsägaren ej förment i vilka vatten han ville. Nu kommer arrendatorn
+och finner grundet upptaget av inte mindre än trettio nät, så att all
+sättning blev honom omöjlig, då grynnornas antal och givbarhet voro
+begränsade.
+
+Det var eld på kruttråden, och hemkommen började det puttra och fräsa.
+
+-- Hör du, Höjer, du; du går och sätter före mig så jag inte kan fiska.
+
+-- Nå, det får jag väl, svarte Höjer.
+
+-- Nej, trettio nät är inte husbehov; jämka dej dän du bara!
+
+-- Det vet jag visst det, när det inte står i kontraktet hur många nät
+det skall vara.
+
+-- Jaså, du talar ur den ton! Vet du av, att du har släppt tre kor på
+skogen, när du bara har lov till att släppa en.
+
+-- Nå, vad skulle det göra då, när skogen är så stor.
+
+-- Haha; vi ska inte vara småaktiga då! Bra! Vi ska komma ihåg det!
+
+Följande morgon stod Höjer på vedbacken, när arrendatorn kom fram, och
+med en till utseendet oskyldig min frågade:
+
+-- Hör du, Höjer, du!
+
+-- Jo! Här är jag!
+
+-- Jag behövde några spadskaft, och dem får jag väl ta på skogen?
+
+-- Jo, det går an, bara en tar vackert, så!
+
+Arrendatorn fick båda drängarne med sig och fällde hela öns lilla
+aspbestånd, varpå han lät dem såga och grovhugga spirorna. Höjer hörde
+nog att det braka och dåna bortom hagen, men han gav sig inte tid att gå
+och se efter vad som stod på. Det fick han dock klart för sig, när folket
+kom hem med lass efter lass med aspstockar.
+
+-- Ja, men du är vådlig i alla fall, som har tagit dän alla asparne, som
+jag skulle ha till lövtäkt åt fåren, ojade sig Höjer. Och hur många
+spadskaft ska det bli av det där, måtro?
+
+-- Å, det sträcker sig väl till en tre dussin! svarade arrendatorn.
+
+-- Ja, men jag bad dig hugga vackert!
+
+-- Nå, är det inte vackert då! Och för resten sa du inte hur många det
+skulle vara.
+
+Därmed var revanchekriget å ömse sidor i gång, och styvfadren spelade nu
+djävulens roll, som gick och blåste på lågorna. Han prickade ut timmer
+och båtbord åt arrendatorn, pekade på bästa lövtäkten, lärde honom att
+pressa musten ur sina kontraktsenliga förmånsrätter och vränga lag, så
+att Höjer fick likafullt ett trassel som han aldrig drömt.
+
+Så började arrendatorn nyodlingar, sedan han förmått Höjer att gå med på
+en part av kostnaderna. En rothuggare tillkallades, som svedde och högg
+och det ena stycket efter det andra togs opp. Men nu bestämde kontraktet,
+att gårdsägaren skulle hålla fall för åkrarna, och Höjer befann sig en
+dag invecklad i större sprängningsarbeten, som kostade kontanta pengar.
+
+-- Det får du igen på odlingen, narrade honom styvfadren.
+
+Men arrendatorn hade bara femårskontrakt han, och efter allt krångel han
+haft, började han packa in för att draga dädan. Och därför satte han till
+alla krafter att suga ur jorden vad han kunde; låg efter Höjer som en
+igel, studerade kontraktet om nätterna och klämde sedan till allt vad han
+kunde.
+
+Höjer blev snart ledsen och tog plats som båtbyggare på en grannö för att
+vara ifrån alltsammans. Men då blev det sju gånger värre; och var gång
+han kom hem hade hans hustru något nytt sakeltyg att förkunna.
+
+Andra året kunde inte arrendatorn göra rätt för sig; odlingarne hade
+kostat så mycket, fisket var dåligt, och i stället för att be om anstånd,
+hotade han Höjer med process för att han narrat honom in på villkor som
+han inte kunde gå ut med. Men processa var det sista man ville göra, för
+det var bara ting två gånger om året, och om man också vann, så fick man
+ingenting, där ingenting var att ta. Och mäta ut var inte heller lönt,
+där intet var att mäta, då ju Höjer själv var ägare till alla inventarier
+och kreatur. Vräka kunde han inte, ty kontraktet var icke så stiliserat,
+och under alla förhållanden var det lugnare att ha gäldenären under sina
+ögon än låta honom löpa sin väg och kanske aldrig få se honom mer.
+
+Arrendatorn blev därför sittande, och nöd gick inte på honom, men på
+Höjer gick det hårt, ty han hade ju avhänt sig nästan all sin egendom,
+och hade tillochmed gjort dagsverken gratis.
+
+-- Det här är då alldeles rasande, menade Höjer, när nöden tvang honom
+att beklaga sig för styvfadren. Och aldrig har jag haft en glad dag sedan
+jag hörde upp att tjäna. Då hade jag maten och inga bekymmer, men sen jag
+fick mitt eget, får jag gå dräng utan lön och se på hur andra äter mitt
+bröd opp.
+
+-- Ja, ser du, du har inte rätta förståndet du, svarade gubben, och den
+gång du ville snyta din arrendator, så lade du grunden till allt som hänt
+dig sen!
+
+Detta var delvis saken, ty Höjer var född till att tjäna, men den som
+först brutit rätt och billighet, det var styvfadren, och därför tvang han
+de andra att bryta igen, såvida inte de ville gå under, och det ville de
+inte.
+
+Ont blev värre! För att knipa ut arrendesumman lade Höjer på sin
+arrendator nya onera, som denne sökte skudda av sig. Och snart upptäckte
+man att han gjort odlingarne på svindleri, så att han sålde veden, som
+höggs vid röjningen, och vad värre var, sög den nya jorden läns, då han
+inte kunde gödsla den. Och det hade ingen beräknat, ehuru man väl visste,
+att boskapen knappt var tillräcklig för att hålla i stånd den jord som
+fanns. Men arrendatorn gick lös på skogen med sina odlingar, som bara
+bestodo i att hugga och hacka, och så ta en havreskörd mellan stubbarne,
+som snart grönskade upp som aronsstavar. Och samtidigt föllo kreaturen i
+sin, oxarne magrade och gårdens bestånd var hotat. Allt detta måste Höjer
+åse utan att kunna röra ett finger. När det stod upp ett stormgräl,
+svarade alltid arrendatorn:
+
+-- Det står så i kontraktet.
+
+-- Ja, men det var inte meningen, svarade Höjer.
+
+-- Ja men det står så, liksom det inte stod så att du skulle sätta
+trettio nät, när meningen var att halvt dussin. Orätt går igen! Skyll dig
+själv.
+
+Efter de fem årens utgång hade Höjer måst taga hypotekslån för att muta
+bort arrendatorn och rädda sin skog, men arrendatorn köpte sig en gård i
+grannskapet på besparingarne.
+
+Och Höjer måste återigen ta gården och börja kampen mot tjänstefolket,
+som nu var värre än någonsin. Ibland tänkte Höjer sälja gård och grund,
+men det fanns inga andra köpare än fattiga krakar, som ville betala med
+inteckningar, naturligtvis löpande utan ränta. Att ta arrendator igen
+aktade han sig för, och det återstod sålunda inte annat än låta sig ätas
+levande av tjänstefolket.
+
+-- Ja, ser du, min gosse, sade pastorn, som blivit anmodad avge
+utlåtande, den som inte är skapt till herre, den blir aldrig herre.
+
+-- Ja, men herre Jesus, hur kan andra få bukt med sina tjänare, då?
+
+-- Ser du, det är deras hemlighet det! De äro väl så skapta, ser du!
+
+Och därmed fick Höjer trösta sig, om det nu var en tröst att veta sig
+dömd till en undergång, som han ser dagligen och stundligen försiggå för
+sina ögon, utan att kunna hindra den!
+
+
+
+
+Sjönödslöftet.
+
+
+Vestman på Nedergårdsön hade gått med en skonare på Norge och kommit ända
+upp åt Lofoten. Där hade han träffat valfångare och förnummit ett och
+annat om fångstmännens sätt att ta valar med harpun. När han så kom hem
+till sin ö, rann den tanken på honom, att han skulle tillämpa de
+inhämtade lärorna på hemmavarande skälfångst, vilken befann sig i stadigt
+avtagande på grund av bössknallarnes avskrämmande inflytande på de rädda
+djuren.
+
+Till den ändan gick han tillväga på följande mindre välbetänkta sätt, med
+en utgång, som varken han eller någon annan kunnat beräkna, och vilket
+gav anledning till ett äventyr, om vilket ännu sagan lever i skärgården.
+
+En afton på eftervåren tog Vestman en flatbottnad eka och en pojke med
+sig ut till yttre skären, där skälarne brukade gå upp och solbada sig.
+Till den märkvärdiga jaktens bedrivande hade han medfört en uttergadd,
+vilken eljes hade till ändamål att tjäna vid uttagning av uttrar ur
+bergsskrevor, och nämnde tillhygge hade han på valfångarmanér fastgjort i
+fören vid en löpande vinda. Huru han skulle kunna nalkas de skygga djuren
+för att få håll på dem med den tillfälliga harpunen, det visste varken
+han eller någon annan, men är olyckan framme, menade hans vänner, så kan
+man sätta nät i vattentunnan. Fälttågsplanen var emellertid uppgjord så,
+att pojken skulle gå från land med bössan och Vestman själv smyga med
+ökan mellan iskokorna och där passa de flyende djuren, som icke kunde
+göra sig för brått på den skrovliga drivisen, vilken packat sig invid
+stranden.
+
+Nu hade han fått pojken i land just före solnedgången, och själv tog han
+till att ro med ett par ullstrumpor virade om årlommarna för att inte
+bullra, och med en vit skjorta över kläderna för att inte synas. Och i
+skygd av kobbranglet och packisen råkade han ro opp sig under vallen, där
+en bräsch visade var djuren gått upp och där de sannolikt måste ge sig
+ut, då ingen vak fanns.
+
+Vestman satt där väl gömd och höll gadden i högsta hugg lyftad, så länge
+att han frös om fingerna och började grunda efter, om inte det gamla
+sättet med lodbössan var enklare. Skälarne voro där, det var inte tu tal
+om det, och han hade hört dem ge skall, men att de skulle just välja den
+här vådliga stråten för att komma i vattnet, det var den stora frågan.
+
+Knall! hördes det i land bakom tallarna, och så pep det i luften och sa
+skvatt ut i sjön, och därpå blev ett blåsande och nysande, och så ett
+traskande på isen, som när nakna mänskor springa på ett kammargolv.
+
+Innan Vestman hann få redigt för sig hur dum hela tillställningen i
+själva verket varit, stack ett lurvigt huvud ut genom breschen, reste sig
+och störtade i vattnet, men fick verkligen gadden mitt i det tjocka. Och
+i ett huj löpte linan ut; båten fick en knyck så att jägarn ramlade ner
+på akterbetten och så bar det av med god gång till sjös.
+
+Det blev åka av!
+
+Vestman tyckte först det var nytt och roligt och tänkte på vilken
+förträfflig jakthistoria det skulle bli; och bytet ansåg han sig ha i
+handen. Men så fick han se att kobbarna dansade förbi och sin egen stuga
+försvinna.
+
+-- Farväl, så länge, nickade han åt stranden, kommer strax tillbaka!
+
+Det röck och knöck i båten, men någon fara syntes inte vara för handen
+ännu, förrän de kommo ut i sista stenarna och släppte landkänningen. Där
+gick det lite sjö och solen tycktes ha gått ner, ty det såg ut som en
+svart rund skiva därute.
+
+-- Ett stycke till, så kapar jag i värsta fall, tänkte Vestman.
+
+Och så bar det av igen. Men nu tog ekan till att slingra. Sjöarna lågo
+mot och båten doppade redan nosen.
+
+-- Lite till! tänkte Vestman, som ogärna ville skänka sitt säkra byte och
+få ett snöpligt slut på en så vacker början.
+
+Sjön ökade och stjärnorna tändes på. Ännu kunde han dock se yxan, som låg
+framme i fören och som var hans hopp, när det gick för långt.
+
+-- Gå på du, min gubbe, du är väl snart trötter, om jag känner dig rätt!
+muttrade den utfrusna jägarn, som längtade komma till årorna för att bli
+varm i kroppen.
+
+I detsamma kände han vått om fötterna och hörde båten skrapa i botten.
+
+-- Lägg av då, kommenderade han sig själv, reste sig för att ta yxan och
+kapa men satte sig ögonblickligen ner igen. Ty i och med detsamma han
+lämnade sin plats drog skälen ner nosen på ekan.
+
+Efter ett par fruktlösa försök att krypa fram i fören, insåg han det
+nödvändiga i att bli sittande och att han var lämnad i djurets våld,
+beroende av detsammas nyck huruvida han skulle gå i kvav eller komma
+hem.
+
+Nu hade det upphört att vara roligt, och ett stilla allvar sänkte sig
+över den modstulne jägarens sinne. Men för att ge sig mera mod än han
+ägde tog han till sig en åra och stack ut akter över, inbillande sig att
+han styrde. Men det gjorde han inte, för det gjorde djuret, och det
+styrde alltjämt rakt ut till sjös.
+
+-- Kommer jag ifrån det här, så djäveln anamma...
+
+Skälen gjorde några slingerbultar och svordomen avbröts, ty åran måste
+tas in och öskaret fram, att få vattnet ur båten.
+
+När det var länsat, stack han ut åran igen, och det kändes genast
+lugnare, alldeles som om han verkligen suttit och styrt.
+
+Men nu hade stjärnorna slocknat av och det kom regnstänk blandat med snö,
+så att Vestman snart inte såg yxan mer, utan fann sig omsluten av ett
+grått töcken på alla håll. Och framåt gick det, framåt, men vinden
+tycktes kantra om, ty nu lågo sjöarne på halv sida mot; och den kantrade
+undan för undan.
+
+Nu blev han rädd! Och medan öskaret gick igen, tänkte han på hustru och
+barn, på gård och grund och redskap, och så på evigheten, som stundade
+med all säkerhet; tänkte på, att han inte varit i kyrkan på -- ja hur
+många år, det mindes han inte, men det var inte sedan året då koleran
+gick -- och att han inte varit till skrift -- nu skrapade läsud mot
+drivis. Herre Jesus! Jag fattig syndig människa! -- Det var bortglömt
+alltihop... Fader vår som är i himmelen... ske din vilje såsom i
+himmelen... inte den heller! -- -- --
+
+Vilka långa timmar, och så många sen; flera behövdes inte för att komma
+över till Åland, med den här vinden; men kom drivisen, då måste han följa
+ner till Gottland eller komma in i Finska viken! Men innan dess skulle
+han vara ihjälfrusen.
+
+Han kröp ner på botten av ekan för att söka skydd för den kalla blåsten,
+och när han kom på knä, så kunde han hela Fader Vår, och den läste han
+väl ett tjog gånger; och för var gång han kom till amen, skar han med
+fickkniven en skåra i suden. Och när han hörde sin röst, blev han
+lugnare, för det var som att tala vid någon, och som om någon talade till
+honom, och orden väckte minnen om en massa människor samlade i kyrkan och
+vilka han nu såg framför sig, tröstande, förebrående. Där såg han
+Gelingarne, som han varit ute med förliden och tagit upp smideskol med
+efter den sjunkna briggen, som inte var alldeles riktigt, men kunde
+försvaras; där såg han -- nu röck det i linan föröver. Herre Jesus, Guds
+son, kommer jag ur detta med livet, så lovar jag, så sant Gud lever, en
+ny krona med sju pipor av rena silvret -- det är hela barnaarvet -- till
+kyrkan -- rena silvret -- Herren välsigne oss och bevare oss, Herren
+upplyse sitt ansikte över oss och vare oss nådig...
+
+Genom dimman syntes ett ljus, rätt förut, stort, men suddigt som en
+hornlyktas!
+
+-- Det är Hangö fyr på Nyländska kusten! tänkte Vestrnan. Kunde väl tro
+att vi hållit på i tolv timmar, för det var långt som en vecka!
+
+Nu kraschade det igen under ekan och den stod tvärt still, så att Vestman
+flög framlänges över betten, och så blev det still.
+
+Hur långt kunde det nu vara till fyren på en höft? Halvannan mil! Och nu
+förmådde han varken komma fram eller tillbaks! Det var värre än någonsin,
+ty bara han rörde sig i båten så vickade den.
+
+Vestman satt där han satt, och han väntade få se soln gå opp och dagern
+skina i öster, och han frös, och han bad Gud, och han lovade och svor
+alla dyra eder om silverkronan, som skulle få kosta två hundra riksdaler
+och vara kontrollerad, och sju pipor skulle han ha med krusiduller på
+handkragarna, och en lina med kulor på, skulle han hänga i, och när
+folket såg den, skulle de säga: si det är sjönödslöftet av Erik Vestman i
+Nedergården, som Herren så huldrikt hjälpte ur sin svåra nöd anno
+attonhundra och femti nie! Gud hjälpte honom så huldrikt och nådeligen,
+upprepade han gång på gång, så att han till sist trodde på det, och i
+översvallande tacksamhet för den nåderika hjälpen, läste han första orden
+ur »Lov pris och tack ske dig, o fader käre!» Gud hade hulpit honom, det
+var alldeles säkert, efter som kronan hängde där och folket sa, skulle
+säga, de hade inte sagt än -- nu slockna fyren... Herre Jesus! som gick
+på vattnet och bjöd böljorna lägga sig! -- Nu lade de sig, de hade redan
+lagt sig för en lång stund sen, för det var kav lugnt, och underligt var
+det, ty här låg hela sjön på, och hade gått alldeles vådligt just nyss, i
+går afse, efter som det var morgon nu snart, det måste vara morgon nu
+snart, när han kunde frysa så elemenskat om fötterna, och var hungrig och
+skulle få varmt kaffe nu straxt, bara lotsbåten kom ut, som den måste
+göra efter som det skulle komma fartyg i solgången, som legat och kryssat
+ute på flacket; men varför, för f... för allt i världen hade de släckt
+fyrn just nu, kanske det var dager, fastän det inte syntes för dimman,
+mycket säkert, såvida inte ryska regeringen hade något annat reglemente
+för sina fyrar; jo, visst hade de, nu mindes han det som en dröm,
+alldeles som att rysken hade annan almanacka med gamla stilen, se där ha
+vi ägget, gamla stilen, som är tretton dar efter eller före, det kan nu
+just vara detsamma, för tidskillnad måste det vara, och det var det ju
+också, efter finska båtarna alltid kom en timme senare än det var
+telegraferat, och därför hade de också släckt fyren en timme före
+soluppgången, som alltså skulle ske om en timme. Och då förstod han,
+varför han frös så vådligt, för det gör alla som haft ältfrossan, när
+solen går upp; men skälen, djuret, höll sig så stilla och det röck inte i
+vindan mer, kanske den slitit sig och gått! måste se efter i alla fall,
+för att sitta här i onödan, det hörde f...
+
+Vestman stirrade förut och såg något mörkt, taggigt, som en hel hop
+riggar stiga ur töcknet.
+
+-- Kors i Jesu namn, om det är ryska flottan, då skjuter de mig som
+smugglare eller skickar mig till Siverien. Och så många sen! Gud Fader,
+det är en hel skog.
+
+Han reste sig och rätade ut knäna! Båten vickade bara åt sidorna, men
+doppade inte mer med nosen. Han klev försiktigt över bettarne föröver;
+såg linan stå spänd som en telegraftråd; steg ur båten; såg fotspår, slog
+klacken mot en sten... han var på land! Och där stod granskog!
+
+-- Är de du, far! pep en bekant röst ifrån en enbuske.
+
+-- Ludde! Vad fan är du här!
+
+-- Jag unnra vad de blitt av dig, far!
+
+Vestman gnuggade sig i ögonen:
+
+-- Hörru, vet du vad klockan är på dan?
+
+-- Hon lider väl åt åtta, och du har varit borta mest en hel timme! Men
+så har du kräket med dig också!
+
+På skälberget låg djuret med uttergadden i ryggen, dött, förblött, efter
+att ha gjort en tripp till sjös och vänt för sjögångens skull.
+
+Och än i dag berättas äventyret som det mest underbara i hela skärgården,
+näst sagan om sjöormen, och den som inte vill tro, den kan gå till
+Nedergårdskyrka och se den lilla ljuskronan, som hänger där under
+orgelläktaren till evärderligt minne av förre kronolotsen Vestmans
+huldrika hjälp ur en högst ovanlig sjönöd, då han med döden för ögonen
+lovade Herren att till den kristelige församlingens hugnad och fromma
+skänka denna tennkrona.
+
+
+
+
+Skräddarns skulle ha dans.
+
+
+När man en vacker sommardag kommer ut ifrån havsbandet och håller ner i
+Byttafjärden, förbi Gåsskär och Skoboraden, kan man, om man ligger för
+babordshalsar, se en höglänt ö såsom kranbalksvis i lä. Den är icke
+märkvärdigare än de andra öarne omkring, på annat sätt än att den är
+högre och tyckes bestå av en enda kal gneisklint som rämnat mitt itu. Tar
+man i land på norra sidan, skall man snart komma in i en aldunge, och
+fortsätter man in i rämnan har man snart under fötterna en snaggig
+ängsmatta, som synes utbredd till torkning mellan de fuktiga
+bergväggarne. Håller man sig på denna gröna matta, ser man den snart
+sträcka sig framåt och mot bergets sidor kantas med hasselbuskar, som
+dölja ingångar till hålor och små grottor; följer man stråten framåt i
+sydlig riktning, går man snart i skuggan av tallar, som efterträdas av
+björkar, rönnar, askar; och så tar bergväggen emot, vägen krymper till en
+gångstig, som leder upp rätt i vädret, slingrande som en torntrappa. Går
+man uppför en stund, måste man snart ner igen i en skreva, där den sköna
+benveden krupit i lä för vinden, att dölja sin glänsande grönska och sina
+lysande röda bär; och så bär det oppåt igen, alltjämt oppåt, tills man
+står på den nakna klinten, där torkade gäddben röja närvaron av en
+fiskgjuse, eller kringströdda andfjädrar och torkade skelett visa
+platsen, där hökar, falkar, havsörnar kanske också, hålla sina kalas i
+god matro, under det de ha ett öga på jaktreviret, som nu sträcker sig
+oändligt inåt inre skärgårdens blånande fjärdar, och utåt havsbandet till
+fyrarne och det eviga cirkelsegmentet. Men går man några steg framåt
+klinten i sydlig riktning och tittar ner under fötterna, glömmer man
+huvudskalleplatsen däruppe och ser en täck liten tavla, som man icke
+väntat härute. Skyddad av bergväggarne för alla kalla vindar ifrån
+nordväst till sydost, ligger en gräsmatta så grön som nyuppkommen råg;
+och därnere går en röd ko och betar under de vita björkarne. Gräsmattan
+sträcker sig ner till en grå stuga, omgiven av en trädgårdstäppa, och
+ända ner till sjön, där hamnen ligger med båtbrygga, sjöbod, sumpkista
+och nät.
+
+Detta är skräddarns!
+
+Kravlar man sig ner för bergväggen och lämnar klinten, där det blåste
+kallt, skall man snart känna solen steka den orörliga luften, och på fem
+minuters nerstigande märka hur klimatet ändrar sig och med detsamma
+vegetationen. Men man vill nästan tro på underverk, då man ser rönnen
+bära astrakaner på en gren och gråpäron på en annan; och då man ser
+duväpplen på hagtornsbuskarne, tror man sig ha kommit till en förtrollad
+ö, där man i nästa ögonblick vill vänta sig få plocka fikon på
+spåmanstisteln. Stiger man ner på gräsmattan och nalkas stugan, får man,
+om lyckan är god, se trollkarlen själv genom det öppna fönstret, där en
+hämpling visar sitt blodsprängda bröst i en liten ståltrådsbur mellan
+sallatsblad. På ett slagbord bakom hämplingen sitter han nämligen med
+benen i kors och drar långa styng på ett rutigt bomullstyg, som döljer
+hela hans nedra kroppshalva och endast lämnar den övra delen synlig, fast
+den icke är mycket att se på; ty magen fattas och den lille mannen tyckes
+ha lyftat av sig bröstkorgen och satt den direkt på bordskivan, och på
+bröstet ligger huvudet utan märkbar hals. Det är skräddarn själv, som en
+hårdhänt natur kramat ihop till en puckel, och åt vilken föräldrarne på
+den grunden valt det stillasittande yrket.
+
+För att rätta naturen, som givit honom anledning till missnöje, har
+skräddarn anlagt ett gott lynne och utvecklat sig till en muntergök, som
+alltid är full med historier och visor. Och liksom för att visa naturen
+hur den skulle ha burit sig åt, har han kastat sig med kärlek åt
+naturförsköning. Det är han därför, som gjort trädgård, och icke nöjd med
+att förädla de gamla sötäpplena och surkartarna i trädgården, har han
+gått och ympat ädelfrukt i vildmarkens träd, så att den sura rönnen bär
+vita astrakaner och den kärve hagtorn lyser av det lilla duväpplets röd-
+och vitkindade barnansikten. Och liksom om han kände, att hans dåliga art
+icke skulle längre ner i världen, planterar han träd på marken, och när
+han kommer till en bondgård för att sy, medför han i västfickan några
+frön, som han i smyg stoppar i jorden, eller, när årstiden är inne, några
+ympkvistar, som han sticker emellan bark och träd. Och hans frön gro, och
+hans ögon växa ut, och när ingen bär hans namn mer, så skall hans namn i
+långa tider uttalas, när andras barnbarn sitta under farfars äppelträd
+och höra historien om hur det granna och goda undret kom dit på den nakna
+hällen, och det långt efter sen hans rockar och byxor blivit trasmattor
+eller filtskor.
+
+Nu, i mars månad, hade han sytt hos trädgårdsmästarn på Sandemar, och han
+hade sett underverk i drivbänkarna, och hört om ett slags runda gula
+gurkor, som man fick en krona för på Dalarö Societet. Och så hade han
+fått hem kärnor, lagt dem i en långrevslåda med jord och ställt i
+fönstret. Efter fjorton dar såg han som en vit fingerknoge peka opp ur
+mullen och strax efter breda ut sig och lägga som två vingar tätt utåt
+jorden som en trollslända. Så kom aprilsolen, och då sköto de fart,
+pinade fram en grön karda, rullade ut sig och började krypa. Då nöp han
+över tredje bladet som trädgårdsmästarn lärt honom, och då sköto de
+sidoskott, som han nöp igen på samma sätt, så att när maj gick ut, var
+det i sista laget att sätta dem i bänk. Men det var inte det lättaste att
+få varmt under, och en dag gick åt för att komma till Dalarö efter en
+låda stallströ. Så bäddade han utmed bergväggen, där solen brassade på;
+ramade in bädden med brädlappar, men se det blev bara en tunn, tunn bänk
+och han fick söka råd för att öka den. Höboss, sopor, halm måste han ta
+till, och på sistone vart det en bänk sådan han var. Och i den satte han
+plantorna med jordklump. Lade så innanfönsterna på, och det blev växa av.
+Men järnnätterna kommo, och han måste täcka; täckte med mattstumpar och
+granns. I fjorton dagar knallade det och växte i bänken, men vid
+midsommar tog det av och stannade. Stallströt var utbrunnet, och han
+fick inte tid att skaffa mer. Så kom stora hettan i juli, och nu sköt det
+på igen och blev blom. Först tunna hanblommor och så knubbiga honblommor
+med en liten grön ärta i botten. Han luftade och han spritade, skuggade
+när solen brände och stängde när det mulnade. Blev det så fjorton
+regndagar utan sol, och hela maskineriet stod stilla igen. Nu vattnade
+han med varmt vatten och bäddade runt med halm och lagårdsströ, och när
+augusti bröt in med rötmånadshetta, så bergväggen var som en bakugn, då
+knallade det igen, ärterna svällde ut till gåsägg och fick räfflor med
+ludet emellan. Åtta stycken hade han nu så stora som nävar, och de
+började redan lukta svagt, så att han lade tegelflis under dem. Det var
+en hel historia med de melonerna, och bara solen höll sig framme, så
+skulle han ha dem i hand om en vecka.
+
+Därför satt han nu på sitt bord och höll utkik på drivbänken, som om han
+bevakade solstrålarne därborta vid bergväggen, och han var uppriktigt
+glad i sitt sinne, för vinden stod sydlig och det hade inte regnat på
+sjusovaredagen.
+
+-- Hör du, Anna, du, ropade han med sin kikhoströst till systern, som
+stod i köket och rensade flundror.
+
+-- Nå, Gustav! svarade Anna, utan att lämna sitt arbete.
+
+-- Jo, ser du, jag hade tänkt som så, att vi skulle ha dansen som om
+lördag, innan folket ger sig ut på strömmingen; vad säger du om det?
+
+Det blev litet tyst först, så att man hörde flugornas dans kring
+lövruskan i taket och fiskknivens raspande i flunderskinnet.
+
+-- Har du råd med det, du? kom Annas svar i frågform.
+
+-- Ja, visst har jag det, och för resten ska jag säga dig, att när man
+har har en affär som jag, måste man se sina kunder någon gång, och vad
+råd beträffar, så inte är jag så barskrapad. Minst ett par tunnor äpplen
+kan jag räkna på...
+
+-- De ska ju vara till att köpa vinterfoder...
+
+-- Nå, så har jag, här slog det kluck för skräddarn, som om det fastnat i
+halsen, så har jag mina meloner.
+
+-- Asch; låt oss se dina meloner först!
+
+-- Se! Kan du inte se dem därute! Om tre dar ä de färdiga, och då har jag
+mina åtta kronor; det är brännvinet!
+
+-- Vänta då tills melonerna bli färdiga åtminstone.
+
+-- Ja, si det kan jag inte, för då är det för sent för strömmingen, vet
+ja!
+
+Anna svarte inte mer, för hon ville inte vara med om alltsammans, både
+därför att hon tyckte det var bråkigt att riva opp stugan, och för att
+hon visste Gustav skulle supa sig full.
+
+Men nu var det skräddarns svaghet att en gång om året se folk hos sig,
+och flickor i synnerhet. Fastän han inte kunde dansa, då han till på
+köpet var låghalt, så han gick mellan två kryckor, hade han en synnerlig
+förnöjelse av att se ungdomen roa sig, och var alltid med på alla danser,
+där han hoppade omkring och klappade flickorna med knogarne av sin långa
+magra hand, och, ansedd som en gammal farbror, oaktat sina trettiotvå
+år, fick han ta sig små friheter, som ingen räknade så noga på. När han
+nu kastade fram sitt förslag för systern, som satt härute och hushållade
+för honom, var det inte något påhitt i hast, utan en länge ruvad idé, som
+ätit sig fast i hans huvud och som skulle gå igenom.
+
+Systern, som var fem år äldre, hade nog makten i huset, men när det
+gällde på riktigt, så var skräddarn envis som synden; och om det också
+skulle grälas i åtta dar, så tog han sig igenom.
+
+Utan att därför avvakta vidare rådslag sätter han sig i båt följande
+morgon och seglar omkring att bjuda, varpå han styr ner till Dalarö att
+köpa brännvin och svagdricka. Full kom han hem, men ändock innan
+solnedgången, och krypande på marken lade han fönsterna på bänken utan
+att slå sönder en ruta. Och som det hotade bli kallt travade han på
+mattorna, och nu, dubbelt rädd om sin skatt, som skulle betala kalaset,
+tog han täcket ur sängen och lade ovanpå alltsammans.
+
+Dagen därpå rustade Anna och Gustav till dansen. Först slogs slagbordet
+igen och ställdes ut på gården; därpå sopades och skurades, fejades och
+lövades. Och när det led på eftermiddagen, gjorde syskonen toalett, varpå
+flickorna på Mörtön anlände för att hjälpa med kaffekokningen.
+
+Så mot aftonen i femtaget kommo de främmande. Båt efter båt lovade och
+fällde segel i hamnmunnen, rodde opp till bryggan, där skräddarn stod
+oppsträckt och tog emot, skakade hand och sade en rolighet åt var en som
+han hjälpte i land, klappade flickorna under hakan och fick dem att
+rodna.
+
+När kaffet var drucket på gårdsplanen, förde värden sina gäster ut i
+trädgården att skåda och beundra. Flickorna fingo ett äpple, som
+skräddarn själv skulle stoppa i fickan på dem; åt gubbarne stack han en
+ympkvist eller ett fröhus, som de skulle ha hem. Och så skulle de
+»stirra» på sammetsrosor och lejongap, astrar och dahlier, som växte i
+stora bunkar utmed grönsakssängarne. Flickorna skulle naturligtvis nypa i
+lavendeln och rosmarin, så det luktade gott om dem, och skräddarn måste
+själv sticka örtkvasten i klädningslivet. Men pojkarne kunde inte hålla
+fingerna i styr, utan ville snyta äpplen, varför trädgårdsmästaren fann
+förmånligare att slå ner några surkartar åt dem, hellre än de skulle
+länsa hans unga träd, som buro första året. Och sist beskådades
+underverket, melonbänken.
+
+-- Tre dar till, och det är åtta kronor i näven! skroderade skräddarn.
+Lukta på dom, pojkar! Hä? Nu ta vi en sup på det!
+
+Och så gick man in i stugan och började dansen med ett lag stora supar
+vid dragharmonikans orgeltoner. Som en skata syntes skräddarn skutta
+mellan paren och bjuda till supning och dans. Än var han vid spisen och
+motade opp några sittande par, än var han vid bordet och fick gubbarne
+att supa.
+
+-- Inte så häftigt, ser du, natten är lång, och man vet inte vad som kan
+hända! varnade de gamle.
+
+Men skräddarn var alldeles »vill». Och hur det var, så slog gårdagsruset
+opp, käpparne började vingla och den lilla mannen såg vingskjuten ut.
+Törnade mot dörrposter, knuffade de dansande och fick armbågar i bröstet.
+Blev ledsen och satte sig i en vrå; rullade ögonen, som om han sett
+jordklotet gå runt, och sjönk slutligen ihop med käpparne saxade framför
+sig som en positivbock.
+
+Solen lyste ännu på himlen när värden i en sista ingivelse äntrade
+vindstrappan och kom opp på rännet, där höet låg. Där tycktes med ens
+gårdagens trötthet och rus överfalla krymplingen, så att han förlorade
+medvetandet och drunknade i ett hav av vällukter från det torra
+blomsterhöt, medan en hel ruska röda solstrålar låg över ansiktet.
+
+När han återfick förnimmelser nästa gång, hörde hans öra som om han låg
+inne i ett kvarnverk; stugan darrade och knakade och basarne i
+dragklaveret läto som när man står på kyrkbacken. Men det var mörkt nu
+och så upphörde örat att höra, ögonen släcktes och han trodde han
+svimmade.
+
+-- Här är jag! hörde han sig svara i sömnen, på något rop efter
+skräddarn, så högljutt att han vaknade om en obestämd tidrymd, som kunde
+varit ett år eller en halvtimme, och så blev det svart och tyst igen.
+
+Nästa gång han förnam något, gjorde det rysligt ont i huvet, och bakom en
+bjälke viskade någon, som hade klackjärn på sig.
+
+Därpå drömde han, att han var mjöl och siktades i en kvarn, där ett
+kugghjul skakade sikten så det gjorde ont, och mjölnardrängarne skreko,
+medan orgeln spelte ini kyrkan, och ibland regnade det nedanför i
+knutarne, och så rasslade det i träd och buskar, knäckte i ris och
+bråten, smattrade på jorden. Och skräddaren låg och led, led i huvet där
+det kändes som om han glömt bort något, som han borde kommit ihåg,
+någonting viktigt och angeläget, men som han inte kunde komma på. Så
+slog han bort det och då blev det bättre en stund; men så kom det igen
+och då frös han i kroppen, men var alldeles het i huvet.
+
+Det hade nu blivit tyst därunder i kvarnen, och när han tittade opp i
+taket, såg han ljusgrå snören med små stjärnor på, som gjorde ont att se
+åt; tuppen gol och måsarne ojade sig oppe i luften någonstans. Han
+vaknade.
+
+Det var morgon, han hade varit full, och -- han hade glömt att täcka
+melonerna. Som en pil var han uppe, kravlade sig ner för trappan, såg en
+förödelsens styggelse i köket och skuttade ut i trädgården; tog tre
+alnars språng mellan käpparne; kände att det var bitande kallt, såg vitt
+på marken, som frasade om fötterna, och så -- där lågo de, döda.
+Stjälkarne snodda som rep, bladen slappa som klädeslappar, gråa, livlösa,
+och fruktskaften sågo ut som om de varit brända. I ett enda smärtsamt
+ögonblick rök fyra månaders arbete förbi den rusiges öga: Dalarörodden på
+tre mil efter stallströ, bänkläggningen, utplanteringen, vattningen och
+luftningen, täckningen om nätterna, allt pyssel och knåp förlorat på en
+frostnatt.
+
+Skräddarn slog benen under sig och satte sig på bänklådan; och barhuvad
+som han var med luggen ner i de rödsprängda ögonen, lät han huvet falla
+mot bröstet och grät; grät så förfärligt, om av brännvin eller sorg eller
+båda delarne, visste inte Anna, som kom tillstädes:
+
+-- Du har fått för dansa, du! sade hon.
+
+-- Jag ska aldrig supa mer! snyftade Gustav. Aldrig -- supa -- mer!
+
+-- Så säger du var gång, du har varit full. Men håll ord en gång.
+
+Anna plockade höboss ur håret på brodern, medan tårarne fortforo att
+rinna utför dennes randiga kinder, som legat mot höbanden.
+
+-- Och så skulle du se, hur de gjort i din trädgård!
+
+Skräddarn for opp som om han hört bålgetingen, och skuttade över
+ängslappen in i täppan.
+
+-- Nå, Gud sig annåda!
+
+Det var allt vad han fick fram, då han såg sin unga rosenhäger avplockad
+och nästa års fruktsporrar avslagna.
+
+-- Kåss -- i -- Jissi -- namn! Såna ena rackare! -- Och si på fan, här
+har han kräkts i stickelbärsbusken! Nej, en sån tusan!
+
+-- Kom in i köket, ska du si hur di spytt som kattor! Jo, nog har du haft
+roligt för dina pengar!
+
+Skräddarn stod och stirrade på stickelbärsbusken, som om han sökt nyckeln
+till en gåta, och ett leende rann upp, motsträvigt till börja med, men
+snart klyvande hela det tåriga fula anletet, och med handen på knäet
+utbristande i den tillfredsställda hämndens förnöjda skratt:
+
+-- Tror nån människa de haft förstånd att skala gurkan.
+
+Skrattet slocknade, och ett nytt anfall av raseri satte den lilla
+slankiga figuren i skuttande rörelse åt sängarne på andra sidan gången.
+
+-- Gud förlåte mina synder ha de inte varit och trampat i ärtsängen! Si
+bara! -- Si bara! -- Ja, men det är vådligt!
+
+Anna tog brodrens arm och ledde honom in i stugan. Där såg fasligt ut.
+Golvet oppslitet av de dansandes skodon, nersmackat med snusloskor,
+pipaska, svavelstickor; runt ikring på fönsterposterna stodo urdruckna
+glas och i spisen lågo de två ankarena, som innehållit brännvinet och
+svagdrickat.
+
+Skräddarn kastade en blick på uselheten, skakade på huvet, och riste på
+brännvinsankaren.
+
+-- Inte en droppe kvar? Anna?
+
+-- Nej, och väl är det! Men nu, Gustav, får du sitta vid och sy i åtta
+dar, för att få in vad de andra supit opp i natt.
+
+-- Så får jag väl det då! -- Men tror du, att de hade roligt i alla fall?
+frågade skräddarn med ett sista hopp om att ha fått någon valuta för sina
+pengar.
+
+-- Nog hade de roligt, svarte Anna, men du, som inte fick något med?
+
+-- Ge mig en sup, Anna, för jag vet du har gömt undan i skåpet, så talar
+vi inte om den saken mer!
+
+När skräddarn fått en redig, gick han ner till bryggan och tvätta sig.
+Och en timme efter satt han på bordet och sydde, under det hämplingen
+visslade för honom.
+
+Och mitt under huvudvärken, när de onda tankarne kommo och gingo, måste
+han avbryta sig själv och fråga Anna:
+
+-- Tror du de hade roligt i alla fall?
+
+Och när Anna svarat ja för tredje gången, avslutade skräddarn sina
+tröstegrunder för sig själv:
+
+-- Nå, så var det roligt i alla fall!
+
+
+
+
+Uppsyningsman.
+
+
+Han for med sin jakt som den »flygande holländarn» utan att komma i ro;
+han for mellan Furusund och Landsort, mellan Landsort och Furusund, och
+så hade han farit i femton år och skulle fara, tills han inte kunde hålla
+i ett storskot mera, och sonen vuxit upp att fortsätta färden. Hans far
+hade seglat i trettio år, men det var i den goda tiden, då skyddstullar
+framkallade smugglare, och gubben hade gjort sista beslaget i Stockholms
+skärgård, som på en natt inbragte honom tio tusen kronor, varför han köpt
+sig en gård och satt sig i ro.
+
+Detta äventyr levde som en saga, och hade lockat sonen in på den eljes
+något enformiga banan att segla, segla utan mål, segla fram och åter,
+följande vindens styrka och riktning, liggande stilla, när det inte
+blåste, och masande framåt i krokar och bukter, när det blåste opp, sak
+samma varthän, bara han höll sig inom distriktet och infann sig på Dalarö
+tullkammare den sista i månaden för att kvittera sin lön.
+
+Och man såg honom överallt, och när man inte väntade honom. Voro
+fiskarena ute med nät och det var gott väder, kunde de se
+uppsyningsmannens stormklyvare sticka fram om en udde som en kolossal
+näsa den där vädrade efter beslag; gick man på land, kunde man få se den
+ölsupsfärgade masten sticka opp över talltopparne, eller den rundgattade
+aktern slinka undan i albuskarne; gingo flickorna ut på ön att mjölka och
+sågo en tretungad flagg med krönt T på gaffeln skjuta fram om en
+bergknalle, så visste de att det var uppsyningsman; och kommo gubbarne en
+morgon tidigt ner till sumpkistan, så kunde jakten ligga där och röka ur
+kabysspipan, och då visste man att det vankades något. För i samma stund
+sjöstövlarne hördes mot strandens stenar, stack uppsyningsmannens
+utblåsta ansikte upp ur kajutan och efter några hälsningsord om väder-
+och vindförhållanden, anmodades de tillstädeskommande gå ombord, och
+snart sutto de på britsarne å ömse sidor om byråklaffen och hade supar
+framför sig.
+
+De första fem åren hade uppsyningsmannen seglat sitt distrikt, full av
+hänförelse och med förhoppningar att de tämligen höga tullsatserna skulle
+locka några företagsamma själar till smuggleriaffärer, men så kom den
+välsignade frihandeln med Gripenstedt och då blev det dåliga tider.
+
+-- Varför smugglar ni inte, era djävlar! hördes uppsyningsmannen förebrå
+sina fiskare vid klaffen i kajutan.
+
+-- Det lönar sig inte!
+
+-- Lönar det inte?
+
+Och uppsyningsman tog fram tulltaxan och läste högt för andäktiga
+åhörare. Men det var verkligen ingen lockande affär, ty den högsta satsen
+var på vanilj med sextio öre skålpundet, och på den artikeln var
+förbrukningen alldeles för liten.
+
+Hänförelsen lade sig på sjätte året, men hoppet levde än; dock måste det
+då och då eldas opp med en sup, som snart blev flera supar. Och när han
+då gick till segels och kröp fram mellan de sista grynnorna, som han
+kunde utantill, då såg han i andanom franska skonare komma med guldur,
+engelska briggar, som luktade vanilj, holländska koggar med kryddöarnes
+muskotnötter och kardemummor, ryska skonare med karavante. Men när han så
+släppte landkänning för att gå ut och preja det hägrande lyckoskeppet,
+och tvingat det att hissa flagg, upplöste sig drömmen i en norsk bark,
+som kom med stenkol från England.
+
+Värre var att drömmen om tiotusen kronor i en bergskreva småningom antog
+fasta former av kontant tillgång, som skulle förr eller senare utfalla,
+så säkert, att uppsyningsmannen började ta förskott på dem. Och som
+opiiätaren måste han hålla ruset vid liv, eljes skulle den fatala
+verkligheten slå ner honom. Men ruset kostade, och det blev skuld.
+Skulden alstrade obehagliga förnimmelser, och dessa måste jagas bort med
+nytt rus, som alstrade bakrus med olust, som måste vårdas, för att icke
+ge missmod, och så blev han supare.
+
+Snart upphörde brännvinet att framkalla de vackra synerna, och med dem
+hoppet om de tiotusen kronorna.
+
+Så gick han och gifte sig och fick barn. Då blev det att skaffa mat, och
+nu kastade sig hans diktan och traktan på jakt och fiske, och alla tankar
+på det stora beslaget nöttes bort. Sätta ett nät här, knipa sig en fågel
+där, det var nu hela hans livs mål, och distriktet blev förvandlat till
+lika många jaktplatser och fiskställen, som det förut varit inbillade
+gömställen för smugglare. Och varje utgård blev en station, där han tog
+en sup och bjöd på en sup, och alltid hade han korn på slåtterölet, när
+det hölls, och när en båt skulle av stapeln, visste han långt förut. Och
+välkommen var han alltid vart han kom; dels därför, att han hade blanka
+knappar i rocken och rand på mössan, dels därför, att han hade nyheter,
+uträttade små ärender, var så bra att skicka hälsningar och dylikt med.
+Reda på sig hade han också; visste först av alla, när ejdern sträckte,
+när strömmingen gick till, och när fyrarne skulle släckas; kunnig i
+mångahanda, visste han hjälpa med affärer och kontrakt, kunde lägga sista
+hand vid en båt, skära till ett segel, borra om en bösspipa; och så kunde
+han spela fiol också, så att han alltid var välkommen, där det var
+ungdom, som ville dansa.
+
+Hans liv artade sig därför till en lång festresa, och minst roligt hade
+han de få stunder han skulle vara hemma. Där var bara gnatigt och
+bråkigt, och där ville man ha pengar, som inte fanns, fast han gav ifrån
+sig mest hela sin lön på hundra kronor i månaden. Och söp han opp femton
+kronor i månaden efter ett halvstop om dagen, så födde han sig i stället
+själv och drog ofta hem månget pund fisk eller en knippa fågel.
+
+Så kommo de mörka dagarne. Vänskapen blev skral, när skulderna icke
+betalades, och från köld var inte långt till ord. Och så blev där en
+station mindre. Som grannarne emellertid i regel voro osams och hemliga
+avundsmän, levde uppsyningsmannen en tid på att göra allianser med oväns
+ovänner; men när dessa kommo ihop och slöto fred, föll den dubbla
+fiendskapen på upphovsmannen.
+
+Och nu fick han flacka och fara sin enformiga kurs utan att ta i land.
+Satte han ett nät i en vik, kom ägaren och motade dän honom; sköt han en
+fågel kring inre kobbarne fick han heta tjuvskytt.
+
+I sin ensamhet slog han lag med sina två båtsmän, men då tog respekten
+slut och det blev klagomål, att han söp med sitt folk. Han lånade även
+pengar av dem, och när betalningen uteblev, blevo de råa mot honom,
+inkräktade på hans kommando och fingo honom slutligen under sig
+fullständigt, så att de seglade sina ärenden vart de ville och
+uppsyningsmannen följde med.
+
+Ibland, när han låg för länge stilla, kom kontrollören och drev upp
+honom.
+
+-- Segla bara!
+
+-- Vart?
+
+-- Vart fan som helst, bara det blir seglat!
+
+Så drevs han upp, måste hissa på och segla, utan mål, utan hopp att komma
+i hamn.
+
+En dag, tio år hade han då seglat, fick han ett telegram i Sandhamn, att
+hans hustru låg dödssjuk och att han måste hem. Men vinden låg emot och
+det var långt ner till Landsort, så att när han efter ett dygns kryssning
+kom hem, var han änkling.
+
+Inte hade han haft mycken glädje av äktenskapet, då han bara var hemma
+två gånger i månaden, men det var ändå ett hem, där han kunde känna fast
+mark under fötterna, där han kunde sitta vid brasan och äta ett mål lagad
+mat.
+
+Efter begravningen blev det utmätning och varenda pinne togs bort till
+auktionen.
+
+Nu hade han icke en fläck mer på fasta marken att kalla sitt hem, och han
+bodde på jakten året om. Jakten, en gammal kosterbåt, började lida av
+tidens, vindens och vattnets åverkan och fick ett mörkt och medtaget
+utseende.
+
+Storseglet hade lapp, masten var oljemålad brun, och kajutan var struken
+smutsgul som sjukhussängarne. Förr hade hustrun satt vita gardinkappor en
+gång i kvartalet för fönstergluggarne, men nu stirrade de nakna mörka
+hålen så svarta ut. Tackel och stående gods var sotat av regnet, och
+skrovet var tungt, murket och seglade illa.
+
+Det är alldeles tyst ombord, sedan uppsyningsman upphört att tala med
+sina karlar, utom vid manöver; och när en lustjakt kommer en klar
+sommardag utanför inre skärgården och ser den svarta riggen på det
+klumpiga skrovet, som tyckes knega fram av ålderdomströtthet, fråga de
+sjungande och skrattande passagerarne, som äro ute för första gången, vad
+det där är för en likkista.
+
+-- Det är »flygande holländarn»! svarar den unge grosshandlarn, som står
+till rors i en blårandig engelsk sticktröja.
+
+Och när spökskeppet glider förbi, numera alltid förbi, en liten röd stuga
+med vita fönsterfoder under några äppelträn på en bergknalle, och den
+tyste rorsmannen ser en midsommarstång och ungdom som dansar, då låter
+han hissa på topp och stormklyvare och lägger av ut till sjös, där han
+endast ser luft och vatten. Och när han fått en båtsman till roret, tar
+han sin fiol och spelar för måsar och skälar, som lockade av de ovanliga
+tonerna skrika och böla var efter sin art, och tråda dans kring det mörka
+skeppet och dess dystra spelman.
+
+Det är inte något märkvärdigt han spelar likväl, bara gamla dansar och
+marscher de spelade i hans ungdom, när han såg glada ansikten och han
+sattes i högsätet. Och han ser icke alls märkvärdig eller romantisk ut
+själv. En liten torr handelsbetjänt från landet med benen krokiga av att
+stå till rors, tunna gallrade polisonger, blekt och magert ansikte, och
+alls ingen sjömanstyp, som flickorna tänka sig en »jaktlöjtnant»!
+
+När november kommer med storm och snö, då blir den gamla jakten som en
+murken ek, när den lövas. Sjöarnes stänk kläda tågverket med kanderade
+iskristaller som en glaskrona, snön lägger sig som innanfönsters vadd på
+salning, gaffel och bom, och det svarta skrovet, ända över däcket, är
+överdraget med blånande is. Stiger då den svarta molnväggen med de
+kopparröda kanterna över zenit och luften blir mörk som en skymning av
+snötjockan, då får själva den lilla torra mannen vid roret ett drag av
+storhet och kraft, där han står i sin fårskinnspäls och sin
+skälskinnsmössa, vit av snö, och hans magra hand instucken i bälgvanten
+ser ut som om den rådde på vinden, när den halar det knastrande
+styvfrusna skotet, och den andra handen med rorkulten pressar jakten
+genom mörkgröna sjöar, ridande upp över isblock, som den trycker under
+sig och som rasslande skrapa mot kölen för att komma upp akter om roret,
+som lyfts på sina hakar och faller ner med en duns, skakande riggen så
+att isbarkar hagla på däck.
+
+Då lever uppsyningsmannen några timmar, när hans krafter tagas i anspråk
+i en kamp -- för vad? För kampen! Men när han kommer in till fyren, och
+mästarn tar emot honom med en kopp kaffe och brännvin, så tycker han det
+roligt att det är överståndet:
+
+-- Det var ett hundväder! är allt vad han kan säga om saken, ty han har
+upphört reflektera över det ändamålslösa i den långa färden, som ändå tar
+slut, när han tar slut.
+
+Och när han värmt sig i lotsstugan och sovit på en lave, går han ut och
+ser på luften:
+
+-- Jag tror vi seglar igen! säger han åt båtsmännen.
+
+Och så segla de igen!
+
+
+
+
+Flickornas kärlek.
+
+
+Detta var ett mycket kinkigt kapitel, och inte så gott att hålla någon
+reda på, just därför att det låg i alla parternas intresse att däri hölls
+så litet reda som möjligt. Bondens döttrar, eller flickorna, som bodde
+hemma hos föräldrarne, bevakades tämligen, ty med deras livsfrukt hängde
+arv och nerstamning av släkten samman, men med de andra, som icke ägde
+namn eller jord, hölls det icke så noga. Gossar och flickor av den
+tjänande klassen sovo i köket, och så snart ett tycke uppstått, ingicks
+sängelag i så blygsam form som omständigheterna tilläto. Husbonden och
+matmodren kände alltid förhållandet, men varken kunde eller ville hindra
+det, och som det betraktades som ett slags förlovning, hölls det i en
+viss helgd. Man såg det, men man talade icke om det. Gossen som ingått
+förbindelsen hade även en känsla av ansvar och var beredd att i händelse
+av följder, eller att det »blev på tok», som det kallades, ikläda sig
+ansvaret genom att ta hand om barnet eller gifta sig. Det senare var det
+vanliga, men därför fordrade han även trohet av sin flicka, att i
+händelse av risk hon skulle veta att han var den skyldige, och denna
+fordran på trohet hade så ingått i föreställningarne, att den flicka,
+som hade flera gossar på en gång, kallades, ensam hon, för hora, och
+betraktades som en hynda, vilken förlorat instinkten för sin nerstamning.
+De fria förbindelserna voro sålunda ett slags fattigmans äktenskap, ej
+blott till lust, eller lek, och åtnjöto därför allmän aktning.
+
+Ibland däremot, när flickorna togo den allvarliga saken skämtsamt eller
+lättsinnigt, uppstod krångel, och rätt fiffiga flickor skaffade sig för
+händelse av fara i månggiftet en så kallad »ansvaring». Till denna roll
+utsago de alltid någon välmående bondeson eller herreman, att kunna få
+till barnafader, om det blev tvist, och när dylika mål kommo för tinget,
+kunde vittnesmål lämna de mest oväntade upplysningar om saker som trotts
+vara eviga hemligheter.
+
+I regel kunde man dock se att klasskänslan satt djupast; och att det äkta
+allvarliga tycket mest uppstod och rotades inom dem av samma klass.
+Sålunda, om en piga hade förbindelse med bondens son, och inga utsikter
+till gifte sålunda funnos, blev hon otrogen tillsammans med drängen,
+vilken hon älskade, likasom i staden herr löjtnantens älskarinna på rum
+alltid bedrar honom med bodbetjänten och icke med kaptenen. Man skall
+därför icke tro att kärlekens fruktansvärda lekar spelades av utan drag
+av den storhet, som en lössläppt naturmakt äger, och att den allvarsamma
+akten av släktdriftens val och kamp gick sin gång så alldeles utan sorg
+och ve. Tvärtom! Kärlekssjuka och hjärtesorg fanns där också, under
+kanske enklare former, men ofta rörande i sin enkelhet, och mången lek
+slutades med döden, antingen gossens, flickans, eller barnets. Blandades
+då in de gifta folken -- då blev det historier, som stundom togo blodröd
+färg, och då brusto hjärtan och brötos band, och en enda illa överlagd
+handling kunde spinna ut sina följder över flera släkters liv, gå ner i
+avkomlingarnes som ett tragiskt öde, av vilket de oskyldige ledo en
+opersonlig förföljelse.
+
+                  *       *       *       *       *
+
+Mari var i tjänst hos uppsyningsmannen, som var ett strå vassare än vara
+hos bonden. Hon var nätt, hade ett blekt ansikte, blont hår och två rader
+mjölkvita tänder, som voro jämnare än man brukar finna hos de undre
+klasserna. Det fanns finare linjer i hennes kropp än hos de andra
+pigorna, och fastän uppfödd i skärgården var hon tagen från rodd och
+fiske till huspiga. Jämförd med de andra kamraterna såg hon svag och
+sjuklig ut, och, egendomligt nog, var hon på den grunden mycket eftersökt
+av bondpojkarne. Hon hade även antagit ett sätt av värdighet, som höll på
+avstånd, och ansågs som öns skönhet. Bondsonen hade fästat sig vid henne
+och oaktat han var den fulaste och hade simplare figur än drängarne, ja
+var rent stygg, höll sig Mari till honom. Om därför att han var den
+rikaste och sålunda lovade sörja bäst för hennes avkomma, så var ju
+hennes moderinstinkt åtminstone inte ute på krokvägar.
+
+Om Albin verkligen hade full avsikt att gifta sig med henne, det torde
+väl vara svårt att avgöra, då sinnesruset så ledigt förfalskar omdömet
+och då ett hastigt beslut, under ändrade omständigheter, så lätt ändras.
+Men Mari hade nog hört ett och annat halvkvädet ord i den riktningen, ty
+hon visade sig ej obenägen, men strängt höll hon på sin ära, och om även
+deras lek var alla uppenbar, så var det ingen som vågade säga att de hade
+något mellan sig.
+
+Men Albins föräldrar hade ett ont öga till Mari, för de visste nog att
+hon fikade efter gården utan att ge annat igen än några barn, och de sågo
+nog att Mari var en klok flicka av den sorten, som ville komma sig opp i
+världen, och det lider inte de som redan äro komna opp, utan de ville ha
+någon, som redan var oppe.
+
+När de därför märkte att den unga målaren, som bodde på sommarnöje,
+började slå krokar för Mari, så logo de i sina sinnen och tänkte att nu
+går hon all världenes snöda väg, och därmed vore deras Albin fri från
+frestelsen, för hur han var, men stolt kunde han sägas, och ta till
+hustru en som andra kunde peka ut, det gjorde han inte.
+
+Målaren var en ung man med skönhetssinne, och som när han suttit i en
+månads celibat, började söka något kvinnligt föremål han kunde dikta om
+åt sig. Och som han på ön saknade högre utvecklade måttstockar att mäta
+med för sommaren, började Maris jämförelsevis fina figur att göra intryck
+på honom. Dock behövde han se veckor, innan han kunde med sin fantasi
+skrapa ut de råa fläckar hennes ofullkomliga gestalt satte i hans öga.
+Han dresserade sin syn att ej se hennes något grova händer, sitt öra att
+ej förnimma de ibland simpla orden och tonfallen i hennes röst, sitt
+luktsinne att ej stötas tillbaka av hennes starka svettlukt, när hon kom
+från köket. Men det gick att förfalska omdömet under intressets eller
+behovets tvingande tryck.
+
+Studenterna, hans kamrater, brukade bjuda in flickorna om aftonen att
+dansa, prata, skämta, och det gick i allmänhet oskyldigt av, icke så
+mycket av bristande hetta i ungdomsblodet, som mer av den bildades
+utvecklade känslor av obehag att skada andra, få andra att lida, och
+kanske mest, om vi skulle vara uppriktiga -- av flickornas fruktan för
+förbindelser med stadsherrar, emedan de hade den ärvda klasstron att de
+högre bildade voro elakare och känslolösare, vilket enligt de sista
+upptäckterna tör vara falskt. Populärt talat -- de voro rädda att få barn
+och voro inga dygder, och denna hälsosamma fruktan underhölls vid högsta
+temperatur av gårdens drängar och sonen i huset, som gärna spottade i
+andras kål för att få behålla den. Möjligt är också, att bondpojkarne,
+som saknade stadsherrarnes tillfällen till i det avseendet ofarliga
+nöjen, voro mera drivna i självbehärskningens svåra konst i den punkten.
+
+Emellertid, herrarne valde snart, eller tycktes åtminstone ha valt var
+sin flicka, på vilken var och en offrade sin artighet, och flickorna
+befunno sig snart inne i en ny värld, dit de aldrig hoppats få titta
+annat än genom springan på köksdörren.
+
+Och Axel hade valt Mari eller blivit föredragen av henne. Han var en
+hetblodig man med våldsamma passioner, men hans skönhetssinne var även
+bildat för själslig skönhet, och flickans yttre kunde icke locka honom,
+förrän han ombildat hennes själ något litet. Det var således, vulgärt och
+teologiskt talat, en raffinerad förförare; djupsinnigare och således
+närmare sanningen var han en finare natur.
+
+Hoppet om att kunna få upp denna själ ända till sin, det var han för klok
+att hysa, och därför hade han heller icke några tankar på att binda henne
+vid sig till livets slut, om han eljes hade några rediga tankar efter en
+dags arbete i fantasiens eller den ombildande inbillningens arbete.
+Flickan var snäll, vänlig, och hade naturlig smak, så att hon snart
+passade sitt uppförande efter vännens; hörde på honom, förstod kanske
+icke så mycket, men lade bort fruktan för klassfienden.
+
+Målaren, som kunde av knotiga ointressanta martallar måla ut
+stämningsfulla föremål belysta av en tänkande hjärnas fosforescerande
+ljus, började också att måla om tjänstepigan och förvandlade henne snart
+till en jämlike. De talade minst om själva huvudmotivet utan om allt
+annat, dock icke giftermål.
+
+En söndagskväll efter att ha dansat och druckit gingo de att spatsera i
+skogen och höllo varann om livet. Han fick också kyssa henne, men hon var
+icke rätt hemma med det, och såg ofta ironiskt leende på honom, när han
+lovtalat hennes fina kinder och hennes vita tänder och tryckte sin eldiga
+mun mot hennes för att liva denna kyliga bild.
+
+När de så vandrade och skymningen fallit, fick Axel se en lysmask i en
+enbuske. Han tog den upp, lade den på sin hand och sade:
+
+-- Nu lyser jag för oss!
+
+Skogen var bliven dunkel och masken lyste ej, utan bländade endast ögat
+med sitt gröna sken, så att granarne syntes kolsvarta resa sina stammar
+omkring dem, men de kände stigen och kommo fram till strandklipporna.
+Där var det ljusare och fjärden låg oändlig, stilla som en spegel och
+skären hängde mellan himmel och jord, under och i en luft av violett med
+en rosarand över sig.
+
+De satte sig på strandklippan och sågo det svarta vattnet under sig
+endast krusat av några lösgjorda tångbålar, som flutit upp.
+
+Halvdagern utraderade allt rått i flickans ansikte och under det blonda
+pannhåret lyste de stora ögonen, och de bleka kindernas ovaler blevo
+ganska nära skönhetstypen sådan målaren drömt sig. Han satte sig mitt
+emot henne, betraktade henne, föll på knä, talade poesiens luftiga ord,
+beundrade och bad.
+
+-- Allt utom det sista!
+
+-- Som du ger andra!
+
+-- Vem har sagt det?
+
+-- Det gör ni alla! Och vad ser du hos de andra, som jag skulle sakna!
+Erkänner du icke mig vara att föredraga, då du ger mig ensam ditt
+sällskap! Ser du icke att jag är den som ger dig mest, mest av vänlighet,
+mest av nöje, mest av deltagande.
+
+Det förstod hon inte.
+
+-- Men jag älskar dig, ser du! Ser du inte det! Men du älskar inte mig,
+ty då skulle du ej låta mig lida så.
+
+Älska är nu ett ord, vars motsvarande betydelse saknas hos den obildade,
+och herr Axels kärlek var säkert av annan art än unge Albins.
+
+-- Jo, jag håller mycket av honom, men han får inte göra mig något ont.
+
+-- Men de andra!
+
+-- Ä, de andra; vad är det för andra?
+
+-- Albin?
+
+-- Den!
+
+Axel tiggde och bad, hotade. Lidelsen dunkade i hans huvud så att han
+kände sig illa, elden brann, men flickan förblev kall.
+
+-- Då kastar jag mig i sjön!
+
+Och utan att avvakta Maris utlåtande kastar han sig i vattnet med
+kläderna och simmar ut ett stycke. När han inte förnam något förtvivlans
+skrik från land, vänder han sig på rygg och tittar sig om.
+
+Där sitter Mari mycket lugn, för hon visste nog att herrarne kunde simma
+som fiskar, och hon bara skrattar.
+
+Axel hade haft flera motiv till sitt bad; först ett bestämt behov att få
+svalka sig och släcka den förtärande elden, men sedan också begäret att
+genom en bravad sätta flickan i brand för den modigaste och mest
+riskerande av tillbedjarne.
+
+Men det låg inte för den kloka Mari, som bara förebrådde hjälten att han
+vätt ner sig.
+
+Något annat måste försökas, och han försökte, ledd på rätta stråten av en
+gryende kunskap om att människohjärtat är ytterst olika hos olika
+individer och klasser.
+
+Albin hade åsett Maris lek med Axel och dragit sig tillbaka, antingen
+bestämd för att fly eller återkomma med andra syften. Saken var den att
+Mari också var oförsiktig i all sin klokhet, och en natt hade hon dröjt
+sig kvar inne i Axels rum utan att ändock glömma undvika den största
+faran. Detta hade kommit till öbornas kännedom, och Maris dygd ansågs
+numera förlorad, men vad som säkert var förlorat, det var giftet med
+Albin.
+
+En afton strax efter sutto de tu inne i Axels rum och pratade, det vill
+säga herr Axel talade och Mari hörde mest på. De hade ett fotografialbum
+framför sig och betraktade porträtt, och bland dem fäste sig flickan
+huvudsakligen vid sin väns syster. Och hur hon vände bladen kom hon
+alltid tillbaka till henne.
+
+-- En sådan vacker flicka, en sådan vacker flicka, upprepade hon med en
+sorg i rösten, som kom Axel att få en aning om den lägre klassens
+natursmärta att ej vara den högre placerade.
+
+-- Men inte så vacker som du, tröstade han; och sanningen var att
+systerns skönhet endast existerade för pigans uppfattning av det sköna
+hos en kvinna, bestående i att kläderna sutto väl, håret var väl kammat
+och ansiktet uttryckte något av härska.
+
+-- Inte är jag vacker inte, svarade Mari, med full överbevisning om sin
+underlägsenhet i den punkten.
+
+-- Du är skön, försäkrade Axel, vars undertryckta passion överdrev. Och
+om jag finge måla dig, skulle Stockholmarne vandra till utställningen i
+skaror att se dig.
+
+-- Så måla mig då! sade Mari, som lystrat till vid ordet Stockholmarne.
+
+-- Men avklädd, och det vill du inte!
+
+-- Jo vars! Det med! Om det ska vara nödigt.
+
+Det blev måla av, men intet vidare. Begrepp om blygsamhet i den meningen,
+fanns ej hos en flicka som sovit i samma rum som drängarne, men kyskheten
+såsom omedveten omtanke om sin ättelägg, den hade hon i högre grad än
+många som icke vilja visa foten.
+
+En natt under séancen knackade det på rutan, som var dold av gardinen.
+
+-- Är Mari där? hördes uppsyningsmannens fru med yrvaken röst. Att neka
+var ej lönt och Axel svarade:
+
+-- Ja hon är här!
+
+-- Hon ska genast komma in och lägga sig.
+
+Mari gick orolig för vad som skulle följa, och nästa afton talade hon om,
+att frun varit ond för att hon varit uppe så länge.
+
+-- Inte för annat?
+
+-- Nej! Men hon började bli gnatig och svår.
+
+-- Du ska flytta och ta plats i stan. Där har du dubbelt så stor lön och
+kan komma i ett gott hus.
+
+-- Inte kan jag få någon syssla i stan, som inte har några bekanta.
+
+-- Det ska jag skaffa dig.
+
+Mari blev drömmande, och påminde försiktigt nästa kväll om löftet, varpå
+Emil, studenten, som var närvarande och som var en _ren_ yngling från ett
+gott hem, upplyste att hans mor just sökte en bra flicka från landet. Och
+på Axels uppmaning skrev han samma kväll till modren, och hon som alls
+icke misstänkte några biavsikter i elakt syfte, då de ju ej funnos,
+svarade att hon ville se flickan.
+
+Mari reste således in och fick platsen.
+
+Så blev det höst och man skiljdes, utan tårar och utan krångel.
+
+När Mari den 24:e oktober inträdde i sin nya tjänst, hade Axel glömt bort
+att hon fanns, sedan han fått se andra flickor, som tilltalade hans
+skönhetssinne mera, och vilkas utveckling bättre passade hans tycke.
+Porträttet, som var halvfärdigt, målade han över, då han tyckte det var
+fult. Men alldenstund Emil vistades i Uppsala hela höstterminen, fick han
+intet ärende i det hemmet förrän om julen, när Emil kom hem och blev
+bjuden dit en afton.
+
+De hade satt sig ner vid tebordet, när han förmärker att någon ser på
+honom från sidan. Han vänder huvudet och känner igen Mari.
+
+-- Nej, se god afton Mari, hälsar han utan att erfara det minsta av lust
+eller olust.
+
+-- Visste inte Axel att Mari var hos oss? frågade frun i huset.
+
+-- Jo, men jag hade glömt bort det.
+
+När han gick om kvällen och Mari stängde porten, frågade han hur hon hade
+det och om hon var nöjd; och så sa han godnatt.
+
+Hon var totalt utplånad, och nu, när han sett henne i den nya omgivningen
+såg hon ut som pigorna gör mest, kanske mindre bra än flertalet.
+
+Därpå gick vintern utan att han såg henne, och så kom sommarn, när han
+for till skären igen.
+
+En dag, när han pratade vid gårdens mor, som nu var änka, kom det på tal
+om Mari.
+
+-- Nå, sa gumman, hon är väl bortkommen nu?
+
+-- Hur så, hon är ju i ett gott hus och har det väl.
+
+-- Och herrn bryr sig inte om henne längre, sen han förlorat henne.
+
+-- Vad för slag?
+
+-- Jo, si, inte var det riktigt att gå och spela för en fattig flicka.
+
+-- Spelade jag?
+
+-- Jaja, hon tog sig tankar i alla fall, och vi sa åt'na hon skulle se
+sig för.
+
+-- Ja, men jag var inte henne när!
+
+-- Nå, det må så vara, sir herrn, men hon trodde att det skulle bli parti
+det!
+
+-- Nej, vad säger ni, och aldrig talte jag om sådant.
+
+-- Ja, vad man säger, men Mari tydde liksom på att herrn till och med
+talt om lysning.
+
+Lysmasken alltså! Så där var det att tala poesi för sådana!
+
+-- Ja, men säg nu moster, tog herr Axel upp, kan man inte leka eller
+spela lite, ni kallar, med en flicka, utan att det ska vara bindande. Hon
+spelte ju med era pojkar här.
+
+-- Ja visst gjorde hon, men sir herrn, herrn såg så allvarsam och
+hederlig ut, så hon trodde det var rena allvare.
+
+-- Alltså, tror moster, att om jag gått burdus på, skulle hon ha gett
+efter? Tror moster det?
+
+-- Asch, flickorna, vet en väl.
+
+-- Och säg nu, tror moster att hon var i lag med pojkarne på gårn här!
+
+-- Ja, si det kan en inte säga, sånt.
+
+Detta var en oväntad upplysning för herr Axel, och liksom efter en fara
+han kommit undan drog han sina andetag. Flickan hade sålunda helt kallt
+lagt snaran för honom, och otroligt är ej att om hon, som icke visade
+något tecken till ömhet eller eld, hade bundit honom vid sitt kött, så
+skulle han ha stannat, därför att han icke kunde annat och därför att
+hans låga var besvarad. Men nu hade hon med köld mottagit hans manliga
+hyllning, tagit hans artigheter, hans tjänster, och så weg med honom. Nå
+det sista var det bästa, och nästa gång lovade han sig ta flickorna på
+ett annat sätt.
+
+I augusti hade bonden dansnöje på ön och Axel var med. Där voro bara fula
+flickor, som inte lockade honom, och han dansade ej. När skymningen
+fallit, satte han sig på farstukvisten att röka, vid skenet av
+lagårdslyktan, som var uthängd till eklärering.
+
+Ett, tu, tre hörde han glam på backen och ett fruntimmer syntes omgiven
+av kamraterna, som ville bjuda upp henne till dans. Han kände
+kvinnorösten som bekant, och i nästa ögonblick stod Mari framför honom.
+
+Hon var klädd i hatt och kappa, och såg utspökad ut; hade fått sätt och
+fasoner, och efter en kort och glad hälsning avvisade hon herrarnes
+inbjudning för att taga målarens arm.
+
+-- Jag vill dansa med herr Axel, sa hon.
+
+Och herr Axel dansade med henne, ställde henne vid spiseln och såg på
+henne. Hennes kinder voro fylligare, och hade en dålig, röd flammig färg,
+hennes förr så vilda hår var slätkammat med pomada och hennes fasta barm
+hade givit sig ner i korsetten.
+
+Maria Stuarts-krage hade hon och manschetter, och pojkarna svärmade som
+flugor kring henne, medan herr Axel stod där oberörd väntande få bli
+lös.
+
+Och medan han väntade, tänkte han på hur vacker hon var den gången, när
+hon gick barfota och i lintygsärmarne och bar vattämbaret från brunnen --
+som han alltid sprang ut och hjälpte henne med.
+
+-- Kom så gå vi ut, sa Mari och viftade sig med näsduken.
+
+Axel gick med ut på verandan, men visste inte vad han skulle säga; oaktat
+månen sken och det varit hett i stugan.
+
+-- Ska vi gå i skogen? frågade Mari och såg på herr Axel.
+
+-- Nej, nu vill inte jag! svarade han. Förra gången ville inte du! Så kan
+det vara!
+
+Mari gick in igen och dansade hela afton med samma lugn som om hon burit
+vatten eller rensat fisk.
+
+Året därpå var hon förlovad med en hederlig skomakargesäll, och försvann
+ur historien.
+
+Sex år senare, efter en dans, sutto en morgonkvist på ön, ungbonden
+Albin, gift, med två barn, och den berömde målaren Axel ***, också gift,
+med tre barn, vid ett glas glögg och pratade. När fruarne sågos utom
+hörhåll, girade samtalet över åt gamla minnen och flickor naturligtvis.
+
+-- Hör nu Albin, minns han Mari, frågade herr Axel, som om nattens vaka
+drivit upp gamla intryck.
+
+-- Jo, det gör jag nog!
+
+-- Det var en underlig flicka, inte sant?
+
+Albin såg plötsligen lömsk ut.
+
+-- Ja, dum va hon, för hade hon inte gått i lag med herrn, så hade hon
+varit min hustru nu!
+
+-- Ah, vad han säger! Han tror att jag var när henne då?
+
+-- Ja det tror jag vad jag vill!
+
+-- Naturligtvis skulle jag säga det, om det varit så, för nu behövs det
+inte döljas. Men det egendomliga är att det var inte så.
+
+Albin skådade djupt i sin rivals ansikte:
+
+-- Ja, men det var då besynnerligt!
+
+-- Hur så? Var han där då?
+
+-- Jag, ja! Men jag ville vara allena jag!
+
+-- Det förstår jag, men ville han gifta sig med henne efteråt?
+
+-- Efteråt?
+
+Det förstod inte Albin, men herr Axel var heller inte angelägen få någon
+förklaring utan blev sittande med den enda tanken som en spik i sin
+hjärna:
+
+-- Hon var när honom, men inte mig!
+
+Och när han funderat hit och dit över kvinnans gåtfulla natur, steg han
+upp liksom befriad vid den tanken att det inte var vidare gåtfullt utan
+bara var vad man kallar dumhet. Ansatser att kunna beräkna en handlings
+följder men brist på förstånd att riktigt genomföra en plan, vilket ju
+visade sig, då hon förlorade båda köttstyckena genom att släppa det ena
+för tidigt. Hon var dum bara! Dum!
+
+                  *       *       *       *       *
+
+
+
+
+INNEHÅLL.
+
+
+_Hemsöborna._
+
+1. Carlsson går in i tjänsten ............... 7
+2. Söndagsvila och söndagsvärv ............. 22
+3. Drängen lägger trumf på bordet .......... 40
+4. Det bullrar till bröllop ................ 72
+5. Man slåss på tredje lysningsdagen ...... 100
+6. Ändrade förhållanden ................... 138
+7. Carlssons sanndrömmar .................. 159
+
+
+_Skärkarlsliv._
+
+Inledning ................................. 183
+Den romantiske klockaren på Rånö .......... 193
+Min sommarpräst ........................... 260
+Pastorns älg .............................. 269
+En brottsling ............................. 280
+Vidskepelse ............................... 297
+Höjer tar gården själv .................... 303
+Sjönödslöftet ............................. 315
+Skräddarns skulle ha dans ................. 323
+Uppsyningsman ............................. 335
+Flickornas kärlek ......................... 343
+
+
+
+
+
+
+End of Project Gutenberg's Samlade Skrifter #28, by August Strindberg
+
+*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK SAMLADE SKRIFTER #28 ***
+
+***** This file should be named 30080-8.txt or 30080-8.zip *****
+This and all associated files of various formats will be found in:
+        https://www.gutenberg.org/3/0/0/8/30080/
+
+Produced by Ronnie Sahlberg, and Project Runeberg for
+providing the scans.
+
+
+Updated editions will replace the previous one--the old editions
+will be renamed.
+
+Creating the works from public domain print editions means that no
+one owns a United States copyright in these works, so the Foundation
+(and you!) can copy and distribute it in the United States without
+permission and without paying copyright royalties.  Special rules,
+set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to
+copying and distributing Project Gutenberg-tm electronic works to
+protect the PROJECT GUTENBERG-tm concept and trademark.  Project
+Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you
+charge for the eBooks, unless you receive specific permission.  If you
+do not charge anything for copies of this eBook, complying with the
+rules is very easy.  You may use this eBook for nearly any purpose
+such as creation of derivative works, reports, performances and
+research.  They may be modified and printed and given away--you may do
+practically ANYTHING with public domain eBooks.  Redistribution is
+subject to the trademark license, especially commercial
+redistribution.
+
+
+
+*** START: FULL LICENSE ***
+
+THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE
+PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK
+
+To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free
+distribution of electronic works, by using or distributing this work
+(or any other work associated in any way with the phrase "Project
+Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full Project
+Gutenberg-tm License (available with this file or online at
+https://gutenberg.org/license).
+
+
+Section 1.  General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg-tm
+electronic works
+
+1.A.  By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm
+electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
+and accept all the terms of this license and intellectual property
+(trademark/copyright) agreement.  If you do not agree to abide by all
+the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy
+all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your possession.
+If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project
+Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound by the
+terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or
+entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8.
+
+1.B.  "Project Gutenberg" is a registered trademark.  It may only be
+used on or associated in any way with an electronic work by people who
+agree to be bound by the terms of this agreement.  There are a few
+things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works
+even without complying with the full terms of this agreement.  See
+paragraph 1.C below.  There are a lot of things you can do with Project
+Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this agreement
+and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm electronic
+works.  See paragraph 1.E below.
+
+1.C.  The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the Foundation"
+or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project
+Gutenberg-tm electronic works.  Nearly all the individual works in the
+collection are in the public domain in the United States.  If an
+individual work is in the public domain in the United States and you are
+located in the United States, we do not claim a right to prevent you from
+copying, distributing, performing, displaying or creating derivative
+works based on the work as long as all references to Project Gutenberg
+are removed.  Of course, we hope that you will support the Project
+Gutenberg-tm mission of promoting free access to electronic works by
+freely sharing Project Gutenberg-tm works in compliance with the terms of
+this agreement for keeping the Project Gutenberg-tm name associated with
+the work.  You can easily comply with the terms of this agreement by
+keeping this work in the same format with its attached full Project
+Gutenberg-tm License when you share it without charge with others.
+
+1.D.  The copyright laws of the place where you are located also govern
+what you can do with this work.  Copyright laws in most countries are in
+a constant state of change.  If you are outside the United States, check
+the laws of your country in addition to the terms of this agreement
+before downloading, copying, displaying, performing, distributing or
+creating derivative works based on this work or any other Project
+Gutenberg-tm work.  The Foundation makes no representations concerning
+the copyright status of any work in any country outside the United
+States.
+
+1.E.  Unless you have removed all references to Project Gutenberg:
+
+1.E.1.  The following sentence, with active links to, or other immediate
+access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear prominently
+whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work on which the
+phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the phrase "Project
+Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, performed, viewed,
+copied or distributed:
+
+This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
+almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
+re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
+with this eBook or online at www.gutenberg.org
+
+1.E.2.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is derived
+from the public domain (does not contain a notice indicating that it is
+posted with permission of the copyright holder), the work can be copied
+and distributed to anyone in the United States without paying any fees
+or charges.  If you are redistributing or providing access to a work
+with the phrase "Project Gutenberg" associated with or appearing on the
+work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1
+through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the
+Project Gutenberg-tm trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or
+1.E.9.
+
+1.E.3.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted
+with the permission of the copyright holder, your use and distribution
+must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional
+terms imposed by the copyright holder.  Additional terms will be linked
+to the Project Gutenberg-tm License for all works posted with the
+permission of the copyright holder found at the beginning of this work.
+
+1.E.4.  Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm
+License terms from this work, or any files containing a part of this
+work or any other work associated with Project Gutenberg-tm.
+
+1.E.5.  Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
+electronic work, or any part of this electronic work, without
+prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
+active links or immediate access to the full terms of the Project
+Gutenberg-tm License.
+
+1.E.6.  You may convert to and distribute this work in any binary,
+compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any
+word processing or hypertext form.  However, if you provide access to or
+distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format other than
+"Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official version
+posted on the official Project Gutenberg-tm web site (www.gutenberg.org),
+you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a
+copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon
+request, of the work in its original "Plain Vanilla ASCII" or other
+form.  Any alternate format must include the full Project Gutenberg-tm
+License as specified in paragraph 1.E.1.
+
+1.E.7.  Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
+performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works
+unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.
+
+1.E.8.  You may charge a reasonable fee for copies of or providing
+access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works provided
+that
+
+- You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
+     the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method
+     you already use to calculate your applicable taxes.  The fee is
+     owed to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he
+     has agreed to donate royalties under this paragraph to the
+     Project Gutenberg Literary Archive Foundation.  Royalty payments
+     must be paid within 60 days following each date on which you
+     prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax
+     returns.  Royalty payments should be clearly marked as such and
+     sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the
+     address specified in Section 4, "Information about donations to
+     the Project Gutenberg Literary Archive Foundation."
+
+- You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
+     you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
+     does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm
+     License.  You must require such a user to return or
+     destroy all copies of the works possessed in a physical medium
+     and discontinue all use of and all access to other copies of
+     Project Gutenberg-tm works.
+
+- You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any
+     money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
+     electronic work is discovered and reported to you within 90 days
+     of receipt of the work.
+
+- You comply with all other terms of this agreement for free
+     distribution of Project Gutenberg-tm works.
+
+1.E.9.  If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg-tm
+electronic work or group of works on different terms than are set
+forth in this agreement, you must obtain permission in writing from
+both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and Michael
+Hart, the owner of the Project Gutenberg-tm trademark.  Contact the
+Foundation as set forth in Section 3 below.
+
+1.F.
+
+1.F.1.  Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
+effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
+public domain works in creating the Project Gutenberg-tm
+collection.  Despite these efforts, Project Gutenberg-tm electronic
+works, and the medium on which they may be stored, may contain
+"Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or
+corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual
+property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a
+computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by
+your equipment.
+
+1.F.2.  LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right
+of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project
+Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
+Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project
+Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all
+liability to you for damages, costs and expenses, including legal
+fees.  YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
+LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
+PROVIDED IN PARAGRAPH F3.  YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
+TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
+LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
+INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
+DAMAGE.
+
+1.F.3.  LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
+defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
+receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
+written explanation to the person you received the work from.  If you
+received the work on a physical medium, you must return the medium with
+your written explanation.  The person or entity that provided you with
+the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a
+refund.  If you received the work electronically, the person or entity
+providing it to you may choose to give you a second opportunity to
+receive the work electronically in lieu of a refund.  If the second copy
+is also defective, you may demand a refund in writing without further
+opportunities to fix the problem.
+
+1.F.4.  Except for the limited right of replacement or refund set forth
+in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS' WITH NO OTHER
+WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO
+WARRANTIES OF MERCHANTIBILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.
+
+1.F.5.  Some states do not allow disclaimers of certain implied
+warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages.
+If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the
+law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be
+interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by
+the applicable state law.  The invalidity or unenforceability of any
+provision of this agreement shall not void the remaining provisions.
+
+1.F.6.  INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
+trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
+providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in accordance
+with this agreement, and any volunteers associated with the production,
+promotion and distribution of Project Gutenberg-tm electronic works,
+harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees,
+that arise directly or indirectly from any of the following which you do
+or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg-tm
+work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any
+Project Gutenberg-tm work, and (c) any Defect you cause.
+
+
+Section  2.  Information about the Mission of Project Gutenberg-tm
+
+Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of
+electronic works in formats readable by the widest variety of computers
+including obsolete, old, middle-aged and new computers.  It exists
+because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from
+people in all walks of life.
+
+Volunteers and financial support to provide volunteers with the
+assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg-tm's
+goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will
+remain freely available for generations to come.  In 2001, the Project
+Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
+and permanent future for Project Gutenberg-tm and future generations.
+To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation
+and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4
+and the Foundation web page at https://www.pglaf.org.
+
+
+Section 3.  Information about the Project Gutenberg Literary Archive
+Foundation
+
+The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit
+501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
+state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
+Revenue Service.  The Foundation's EIN or federal tax identification
+number is 64-6221541.  Its 501(c)(3) letter is posted at
+https://pglaf.org/fundraising.  Contributions to the Project Gutenberg
+Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent
+permitted by U.S. federal laws and your state's laws.
+
+The Foundation's principal office is located at 4557 Melan Dr. S.
+Fairbanks, AK, 99712., but its volunteers and employees are scattered
+throughout numerous locations.  Its business office is located at
+809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887, email
+business@pglaf.org.  Email contact links and up to date contact
+information can be found at the Foundation's web site and official
+page at https://pglaf.org
+
+For additional contact information:
+     Dr. Gregory B. Newby
+     Chief Executive and Director
+     gbnewby@pglaf.org
+
+
+Section 4.  Information about Donations to the Project Gutenberg
+Literary Archive Foundation
+
+Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide
+spread public support and donations to carry out its mission of
+increasing the number of public domain and licensed works that can be
+freely distributed in machine readable form accessible by the widest
+array of equipment including outdated equipment.  Many small donations
+($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
+status with the IRS.
+
+The Foundation is committed to complying with the laws regulating
+charities and charitable donations in all 50 states of the United
+States.  Compliance requirements are not uniform and it takes a
+considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
+with these requirements.  We do not solicit donations in locations
+where we have not received written confirmation of compliance.  To
+SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any
+particular state visit https://pglaf.org
+
+While we cannot and do not solicit contributions from states where we
+have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
+against accepting unsolicited donations from donors in such states who
+approach us with offers to donate.
+
+International donations are gratefully accepted, but we cannot make
+any statements concerning tax treatment of donations received from
+outside the United States.  U.S. laws alone swamp our small staff.
+
+Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation
+methods and addresses.  Donations are accepted in a number of other
+ways including including checks, online payments and credit card
+donations.  To donate, please visit: https://pglaf.org/donate
+
+
+Section 5.  General Information About Project Gutenberg-tm electronic
+works.
+
+Professor Michael S. Hart was the originator of the Project Gutenberg-tm
+concept of a library of electronic works that could be freely shared
+with anyone.  For thirty years, he produced and distributed Project
+Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of volunteer support.
+
+
+Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed
+editions, all of which are confirmed as Public Domain in the U.S.
+unless a copyright notice is included.  Thus, we do not necessarily
+keep eBooks in compliance with any particular paper edition.
+
+
+Most people start at our Web site which has the main PG search facility:
+
+     https://www.gutenberg.org
+
+This Web site includes information about Project Gutenberg-tm,
+including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
+Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
+subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.
diff --git a/old/30080-8.zip b/old/30080-8.zip
new file mode 100644
index 0000000..fc38d1d
--- /dev/null
+++ b/old/30080-8.zip
diff --git a/old/30080-h.zip b/old/30080-h.zip
new file mode 100644
index 0000000..935c083
--- /dev/null
+++ b/old/30080-h.zip
diff --git a/old/30080-h/30080-h.htm b/old/30080-h/30080-h.htm
new file mode 100644
index 0000000..db8a476
--- /dev/null
+++ b/old/30080-h/30080-h.htm
@@ -0,0 +1,15720 @@
+<!DOCTYPE html PUBLIC "-//W3C//DTD XHTML 1.0 Strict//EN"
+"http://www.w3.org/TR/xhtml1/DTD/xhtml1-strict.dtd">
+<html xmlns="http://www.w3.org/1999/xhtml">
+<head>
+<meta http-equiv="Content-Type" content="text/html;charset=iso-8859-1" />
+<title>
+Hemsöborna och Skärkarlsliv, by August Strindberg. A Project Gutenberg eBook.
+</title>
+
+<style type="text/css">
+    p                 {margin-top: 0.5em; text-align: justify; margin-bottom: 0.5em;}
+    body              {margin-left: 11%; margin-right: 10%;}
+    a                 {text-decoration: none;}
+    @media screen     {
+      hr.ppg-pb       {margin:30px 0; width:100%; border:none;border-top:thin dashed silver;}
+      .pagenum        {display: inline; font-size: x-small; text-align: right; position: absolute; right: 2%; padding: 1px 3px; font-style: normal; font-variant:normal; font-weight:normal; text-decoration: none; background-color: inherit; border:1px solid #eee;}
+      .pncolor        {color: silver;}
+    }
+    @media print      {
+      hr.ppg-pb       {border:none;page-break-after: always;}
+      .pagenum        { display:none; }
+    }
+    h3                {text-align:center; font-weight: normal; font-size: 1.4em}
+    .footnote .label  {position: absolute; right: 84%; text-align: right;}
+    .img              {border:0;}
+    .footnote         {margin-left: 10%; margin-right: 10%; font-size: 0.9em;}
+    .figcenter        {margin: 2em auto 2em auto; text-align: center;}
+    .fnanchor         {font-size: .8em; text-decoration: none;}
+    .caption          {font-size:.8em}
+    hr.tb             {width: 35%; margin-top: 2.0em; margin-bottom: 2.0em; border:none; border-bottom:1px solid black; clear:both;}
+    .tn               {margin-left: 8%; margin-right: 8%; margin-top: 5%; margin-bottom: 5%; padding: .25em 1em; background: #EEE; background-image: none; color: black; border: solid black 1px; font-size: 96%}
+    .blockquot        {font-family: sans-serif; margin-left:5%; margin-right:5%}
+    h2                {text-align:center; font-weight: normal; font-size: 1.6em}
+</style>
+
+</head>
+<body>
+
+
+<pre>
+
+The Project Gutenberg EBook of Samlade Skrifter #28, by August Strindberg
+
+This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
+almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
+re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
+with this eBook or online at www.gutenberg.org
+
+
+Title: Samlade Skrifter #28
+       Hemsöborna och Skärkarlsliv
+
+Author: August Strindberg
+
+Release Date: September 25, 2009 [EBook #30080]
+
+Language: Swedish
+
+Character set encoding: ISO-8859-1
+
+*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK SAMLADE SKRIFTER #28 ***
+
+
+
+
+Produced by Ronnie Sahlberg, and Project Runeberg for
+providing the scans.
+
+
+
+
+
+
+</pre>
+
+
+<div class='tn'>
+<b>Transcribers note:</b>
+<p>
+This e-text was produced from Project Runeberg&#8217;s
+digital facsimile edition of<br />
+<b>Samlade Verk #21: Hemsöborna och Skärkarlsliv</b><br />
+printed in 1914 and available at<br />
+<b>http://runeberg.org/strindbg/hemsobor/</b>
+</p>
+<p>
+Text that was s&nbsp;p&nbsp;a&nbsp;c&nbsp;e&nbsp;d&nbsp;-&nbsp;o&nbsp;u&nbsp;t in the original text has been
+changed to use <i>italics</i>.
+</p>
+<p>
+Project Runeberg publishes free digital editions of Nordic literature.
+Learn more at http://runeberg.org/
+</p>
+</div>
+
+<hr class='ppg-pb' />
+<p style='text-align: center; font-size: 1.6em; margin-top:2.0em'>
+SAMLADE SKRIFTER
+</p>
+<p style='text-align: center; font-size: 0.8em; margin-top:3.0em'>
+AV
+</p>
+<p style='text-align: center; font-size: 2.0em; margin-top:1.5em'>
+AUGUST STRINDBERG
+</p>
+<p style='text-align: center; font-size: 1.0em; margin-top:2.0em'>
+TJUGOÅTTONDE DELEN
+</p>
+<p style='text-align: center; font-size: 1.4em; margin-top:3.0em'>
+<a href="#LN_HEMSOBORNA">HEMSÖBORNA</a>
+</p>
+<p style='text-align: center; font-size: 0.8em; margin-top:1.0em'>
+OCH
+</p>
+<p style='text-align: center; font-size: 1.4em; margin-top:0.6em; margin-bottom:2.0em'>
+<a href="#LN_SKARKARLSLIV">SKÄRKARLSLIV</a>
+</p>
+<div class='figcenter'>
+<img src='images/0001.png' alt='' title=''  class='img'/><br />
+</div>
+
+<p style='text-align: center; font-size: 1.2em; margin-top:3.0em; margin-bottom:0.0em'>
+STOCKHOLM
+</p>
+<p style='text-align: center; font-size: 0.8em; margin-top:0.0em'>
+ALBERT BONNIERS FÖRLAG
+</p>
+<hr class='ppg-pb' />
+<p style='text-align: center; font-size: 2.0em; margin-top:2.0em'>
+<a href="#LN_HEMSOBORNA">HEMSÖBORNA</a>
+</p>
+<p style='text-align: center; font-size: 1.2em; margin-top:2.0em'>
+OCH
+</p>
+<p style='text-align: center; font-size: 2.0em; margin-top:1.0em'>
+<a href="#LN_SKARKARLSLIV">SKÄRKARLSLIV</a>
+</p>
+<p style='text-align: center; font-size: 0.8em; margin-top:2.0em'>
+AV
+</p>
+<p style='text-align: center; font-size: 1.6em; margin-top:2.0em'>
+AUGUST STRINDBERG
+</p>
+<div class='figcenter'>
+<img src='images/0001.png' alt='' title=''  class='img'/><br />
+</div>
+
+<p style='text-align: center; font-size: 1.2em; margin-top:3.0em; margin-bottom:0.0em'>
+STOCKHOLM
+</p>
+<p style='text-align: center; font-size: 0.8em; margin-top:0.0em'>
+ALBERT BONNIERS FÖRLAG
+</p>
+<hr class='ppg-pb' />
+<p style='text-align: center; font-size: 0.8em; margin-top:2.0em'>
+<i>Copyright. Albert Bonnier 1914.</i>
+</p>
+<p style='text-align: center; font-size: 1.2em; margin-top:4.0em; margin-bottom:0.0em'>
+STOCKHOLM
+</p>
+<p style='text-align: center; font-size: 0.8em; margin-top:0.0em'>
+ALBERT BONNIERS FÖRLAG
+</p>
+<hr class='ppg-pb' />
+<p>
+<a id='LN_HEMSOBORNA' name='LN_HEMSOBORNA'></a>
+</p>
+<p style='text-align: center; font-size: 1.6em; margin-top:2.0em'>
+HEMSÖBORNA
+</p>
+<p style='text-align: center; font-size: 1.2em; margin-top:0.0em; margin-bottom:2.0em'>
+SKÄRGÅRDSBERÄTTELSE
+</p>
+<hr class='ppg-pb' />
+<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>
+<a id='page_7' name='page_7'></a>
+<h2>FÖRSTA KAPITLET.</h2>
+<h3>Carlsson går in i tjänsten och befinnes<br />vara en spelfågel.</h3>
+</div>
+
+<p>
+Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade
+ett höganäskrus i en svångrem om halsen. Clara
+och Lotten voro inne med sköt-ekan att hämta
+honom på Dalarö brygga; men det dröjde evigheter,
+innan de kommo i båt. De skulle till handelsman
+och ha en tunna tjära och på abeteket och hämta
+gråsalva åt grisen, och så skulle de på posten och
+få ett frimärke, och så skulle de ner till Fia Lövström
+i Kroken och låna tuppen mot ett halvpund
+småtärna till notbygget, och sist hade de hamnat på
+gästgivaregården, där Carlsson bjudit på kaffe med
+dopp. Och så kommo de äntligen i båt, men Carlsson
+ville styra, och det kunde han inte, för han hade
+aldrig sett en råseglare förr, och därför skrek han,
+att de skulle hissa focken, som inte fanns.
+</p>
+<p>
+Och på tullbryggan stodo lotsar och vaktmästare
+och grinade åt manövern, när ekan gick över stag
+och länsade ner åt Saltsäcken.
+</p>
+<p>
+&mdash; Hörru, du har hål i båten! skrek en lotslärling
+genom vinden; &mdash; stopp till! stopp till! och
+<a id='page_8' name='page_8'></a>
+medan Carlsson tittade efter hålen, hade Clara knuffat
+undan honom och tagit roret, och med årorna lyckades
+Lotten få ekan opp i vinden igen, så att nu strök
+det ner åt Aspösund med god gång.
+</p>
+<p>
+Carlsson var en liten fyrkantig värmländing med
+blå ögon och näsa krokig som en syskonhake. Livlig,
+lekfull och nyfiken var han, men sjöaffärerna förstod
+han inte alls, och han var också kallad ut till
+Hemsö för att ta hand om åker och kreatur, som
+ingen annan ville ta befattning med, sedan gubben
+Flod gått ur livet och änkan satt ensam vid gården.
+</p>
+<p>
+Men när Carlsson nu ville börja pumpa flickorna
+om ställningar och förhållanden, så fick han riktiga
+skärkarlssvar:
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja si, det <i>vet</i> jag inte! Ja si, det kan jag
+<i>inte</i> säga! Ja si, det vet jag <i>rakt</i> inte.
+</p>
+<p>
+Så dem blev han inte klok på!
+</p>
+<p>
+Ekan plaskade fram mellan holmar och skär,
+medan alfågeln gäckade bakom kobbarne och orren
+spelade inne i granskogen; det gick över fjärdar och
+strömmar tills mörkret föll och stjärnorna tågade opp.
+Då bar det av ut på stora vattnet, där Huvudskärsfyren
+blinkade. Och ibland strök man förbi en
+ruskprick, ibland ett vitt sjömärke, som såg ut som
+ett spöke; än lyste kvarliggande snödrivor som lärft
+på bleke, än döko skötvakare upp ur det svarta
+vattnet och skrapade mot kölen, när ekan gick över
+dem; en yrvaken trut skrämdes upp från sin kobbe
+och tutade liv i tärnor och måsar, som gjorde larm,
+värre än hin håle, och längst ut, där stjärnorna gingo
+ner i sjön, syntes ett rött och ett grönt öga av en
+stor ångare, som släpade fram en lång rad runda
+ljus, utsläppta genom salongsventilerna.
+</p>
+<p><a id='page_9' name='page_9'></a></p>
+<p>
+Allt var nytt för Carlsson och han frågade om
+allt; och nu fick han svar, så många, att han kände
+sig tydligt vara kommen på främmande mark.
+</p>
+<p>
+»Han var oppe från land», vilket ville säga ungefär
+detsamma som att inför stadsbon vara från landet.
+</p>
+<p>
+Så smackade ekan in i ett sund och fick lä, så
+att man måste ta ner och ro. Och snart inkomna i
+ett nytt sund sågo de ett ljus lysa ut från en stuga
+inne mellan alar och tallar.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nu ä vi hemma, sa Clara och båten sköt in
+i en smal vik, där en ränna var huggen genom vassen,
+vilken rasslade mot båtsidorna, och väckte en
+lekgädda, som gått och spekulerat kring en stångkrok.
+</p>
+<p>
+Byrackan gav skall och en lykta syntes röra sig
+uppe vid stugan.
+</p>
+<p>
+Ekan blev emellertid fastgjord vid broändan och
+urlastningen började. Seglet rullades på råt, masten
+togs ur, och stagen virades med tågnålarne omkring.
+Tjärtunnan trullades i land, och byttor, krus, korgar,
+knyten lågo snart på bron.
+</p>
+<p>
+Carlsson tittade sig omkring i halvskymningen
+och såg idel nya och ovanliga ting. Utanför bron
+låg sumpkistan med sitt hivspel, och utmed brons
+långsida gick ett räcke, som var fullhängt med vakare,
+fästor, draggar, sänkor, linor, långrevar, krok, och
+på broplankorna stodo strömmingstrummor, tråg,
+tinor, kar, bunkar, långrevslådor; vid brohuvet låg
+en sjöbod fullhängd med vettar, till havsskytte uppstoppade
+ejdrar, skrakar, prackor, svärtor, knipor,
+och under takskägget lågo på hållare segel och
+master, åror, båtshakar, rortullar, öskar, isbillar, lakklubbor.
+Och på land stodo gistgårdar med
+<a id='page_10' name='page_10'></a>
+strömmingsskötar, så stora som de största kyrkfönster,
+flundernät med maskor, som man kunde få armen i,
+abborrgarn, nybyggda och vita som de finaste slädnät;
+men rätt opp från bron gick det som en herrgårdsallé
+med två rader klykstör, och på dem hängde
+stora bordnoten. Och längst upp i gången kom nu
+lyktan och kastade sitt sken på sandgången, som
+gnistrade av musselskal och torkade fiskgälar, och i
+noten blänkte kvarblivna strömmingsfjäll som rimfrost
+i spindelnät. Men lyktan lyste också på ett
+gammalt gummansikte, som tycktes torkat av blåst,
+och på ett par små vänliga ögon, som krumpit ihop
+vid spiselden. Och framför gumman kom hundrackan,
+en raggig best, som kunde gå lika bra i sjön
+som på land.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nå, ä ni hemma nu, kära hjärtans, hälsade
+gumman, och har ni gossen med er?
+</p>
+<p>
+&mdash; Jo, här ä vi, och här ä Carlsson, ska moster
+se! svarte Clara.
+</p>
+<p>
+Gumman torkade sin högra hand på förklädet
+och räckte den åt drängen.
+</p>
+<p>
+&mdash; Välkommen då, Carlsson, och må han trivs
+hos oss. Har ni fått med kaffet och sockret, flickor,
+och seglena är inne i bo&#8217;n? Så, kom då opp, så
+ska ni väl ha er något att äta.
+</p>
+<p>
+Och sällskapet tågade upp för backen, Carlsson
+tyst, nyfiken, i väntan att få reda på huru hans
+liv skulle ställa sig på den nya platsen.
+</p>
+<p>
+Det brann eld i spiseln inne i stugan och det
+vita slagbordet hade en ren duk på; och på duken
+stod en brännvinsflaska hopsnörd mittpå som ett
+timglas, och runt kring henne Gustavsbergskoppar
+med rosor och förgätmigej; en nybakad bulle och
+<a id='page_11' name='page_11'></a>
+skörtorkade skorpor, en smörtallrik, sockerskål och
+gräddkanna fullbordade uppdukningen, som Carlsson
+fann rikemansaktig och som han ej väntat sig så
+långt bortom all ära och redlighet. Men stugan
+själv såg inte heller dålig ut, när han mönstrade
+henne i det flammande skenet från spiseln, som korsade
+sig mot talgljusets i mässingsstaken och lyste
+i mahognychiffonjéns något suddiga polityr, speglade
+sig i väggklockans lackerade fodral och mässingspendel,
+gnistrade i silverinläggningarne på de
+långa fågelbössornas damascherade pipor och ritade
+upp de förgyllda bokstäverna på ryggarne av
+postillor, psalmböcker, almanackor och bondepraktikor.
+</p>
+<p>
+&mdash; Stig fram, Carlsson, bjöd gumman, och Carlsson,
+som var en nyare tids barn, sprang verkligen
+inte ut på logen, utan steg genast fram och satte
+sig på en bänksoffa, under det flickorna ordnade
+med hans kista, som kom ut i köket, vilket låg på
+andra sidan farstun.
+</p>
+<p>
+Gumman häktade av kaffepannan och lade i klarskinnet;
+krokade på igen och gav henne ett litet
+kok samt förnyade bjudningen, denna gång med tillägg,
+att Carlsson skulle sitta ner vid bordet.
+</p>
+<p>
+Drängen satt och rullade mössan och passade
+på vindkasten, hur han skulle ställa sina segel, för
+det var alldeles tydligt, att han beslutat sig för att
+stå väl med vederbörande, men som han inte visste
+ännu, om gumman var av den sorten som tålde att
+man pratade, vågade han inte slå opp språklådan
+med detsamma, förrän han hade hört var landet låg.
+</p>
+<p>
+&mdash; Det var en rasande rar chiffonjé, det där,
+tog han till och fingrade på mässingsrosorna.
+</p>
+<p><a id='page_12' name='page_12'></a></p>
+<p>
+&mdash; Hm! sa gumman, men det är inte så mycket
+i henne.
+</p>
+<p>
+&mdash; Hå, det vet jag visst det, smickrade Carlsson
+på och trädde in lillfingret i nyckelhålet till klaffen;
+där är nog moltum, där!
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, det fanns väl en skilling där förr, när hon
+kom hem från auktion, men Floden skulle i jorden,
+och Gusten på exesisen, och så har det ingen reda
+varit mer på gårn. Och så tog de sta och byggde
+nya stugan, som ingen nytta var till, och så gick det
+undan för undan. Lägg i sockret nu, Carlsson, och
+drick en kopp kaffe.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ska jag börja, jag? krusade drängen.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, efter ingen ann är hemma, svarade gumman.
+Den välsignade gossen är ute på sjön med
+bössan och så tar han Norman med sig, så det blir
+aldrig något uträttat. Bara de kan komma ut och
+klå efter en fågel, så låter de kreatur och fiske gå
+över styr, och ser Carlsson, det är därför han har
+kommit hit för att styra till rätta; och därför ska
+han hålla sig liksom litet för mer och ha ett öga på
+gossarne. Vill han inte ta en skorpa, Carlsson?
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, se moster, är det så att jag ska vara liksom
+för mer, så att de andra lystra på mig, då ska
+det också vara ordning, och då ska jag ha ett ryggstöd,
+för jag känner gossarne, när man ska vara du
+och gemen med dem, tog Carlsson sitt landfäste,
+när han kände var han var hemma. Vad sjöaffärderna
+anbelangar, så lägger jag mig inte i dem, för
+dem känner jag inte, men på land, där är jag hos
+mig, och där vill jag råda.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, det där ska vi ordna om i morgon, då
+ha vi söndag och få språka vid dagsljus. Nu ska
+<a id='page_13' name='page_13'></a>
+Carlsson ta en halv, så får han gå och lägga sig
+sedan.
+</p>
+<p>
+Gumman slog i en påtår, och Carlsson tog timglaset
+och lät det rinna till en dryg fjärdedel i koppen.
+Och sedan han druckit en slurk, kände han
+sig benägen att uppta det fallna samtalet, som berört
+honom ytterst angenämt. Men gumman hade
+rest sig för att pyssla i spisen, flickorna rände ut
+och in, och rackan gav skall på gården, så att
+uppmärksamheten drogs utåt.
+</p>
+<p>
+&mdash; Så, nu ha vi gossarne hemma, sade gumman.
+</p>
+<p>
+Och nu hördes röster utanför och rasslet av
+klackjärn emot bergknallarna, och mellan balsaminerna
+i fönstret såg Carlsson ute i månskenet två
+manshamnar med bösspipor uppöver axlarne och
+packningar på ryggarne.
+</p>
+<p>
+Rackan skällde i farstun, och straxt öppnades
+dörren till stugan. In kom nu klivande sonen i sjöstövlar
+och stortröja; och med den lycklige jägarens
+säkra stolthet slängde han jaktväskan och en knippa
+ejder på bordet vid dörren.
+</p>
+<p>
+&mdash; God afton, mor, där har du kött! hälsade han
+utan att ännu märka den nykomne.
+</p>
+<p>
+&mdash; God afton, Gusten. Ni ha varit borta länge,
+hälsade gumman igen, under det hon kastade en
+ofrivilligt belåten blick på de praktfulla ejderhanarna
+i deras kolsvarta och kritvita dräkter med de rosenfärgade
+brösten och de sjögröna nackarna. &mdash; Ni har
+haft gott skytte, ser jag. Nå, se här ha vi Carlsson
+nu, som vi ha väntat!
+</p>
+<p>
+Sonen kastade en forskande blick ur sina små,
+vassa ögon, som halvskymdes av ljusröda ögonhår,
+<a id='page_14' name='page_14'></a>
+och ändrade genast min, som, ifrån att ha varit öppen,
+blev blyg.
+</p>
+<p>
+&mdash; God afton, Carlsson, sade han kort och
+skyggt.
+</p>
+<p>
+&mdash; God afton själv, svarte drängen och anslog
+en ledig ton, färdig att bli överlägsen så fort han
+fått den unge mannen klar för sig.
+</p>
+<p>
+Gusten tog högsätesplatsen med armbågen på
+fönsterbrädet och lät modern ge sig en kopp kaffe,
+i vilken han genast lade brännvin, och drack, under
+det han i smyg betraktade Carlsson, som tagit fåglarne
+och undersökt dem.
+</p>
+<p>
+&mdash; Det är präktiga djur, de här, sa Carlsson
+och klämde dem över bröstet för att känna, om de
+voro feta. Han är en snäll skytt, kan jag se, för skotten
+sitter på rätta stället.
+</p>
+<p>
+Gusten svarade med ett listigt grin, för han
+hörde genast, att drängen inte förstod skytte, då
+han berömde skott, som satts in medfjärs och gjort
+fåglarne odugliga till vettar.
+</p>
+<p>
+Men Carlsson gick på oförfärat och pratade, berömde
+skälskinnsväskorna, prisade bössan och gjorde
+sig så liten som möjligt, så okunnig om sjösakerna
+som han verkligen var, och mer till.
+</p>
+<p>
+&mdash; Var har du gjort av Norman? frågade nu
+gumman, som började bli sömnig.
+</p>
+<p>
+&mdash; Han håller på att bära opp grejorna i boden,
+svarte Gusten, men han kommer väl snart.
+</p>
+<p>
+&mdash; Och Rundqvist har redan lagt sig, nå, det är
+på tiden också, och Carlsson kan vara trött, som har
+varit ute och färdats. Jag ska visa honom till rätta
+var han ska ligga, om han följer med.
+</p>
+<p>
+Carlsson ville gärna stanna kvar och se
+<a id='page_15' name='page_15'></a>
+timglaset rinna ur, men antydningarne voro för öppna,
+att han längre skulle våga fresta. Och gumman
+följde honom ut i köket, men kom strax in igen till
+sonen, som genast återtagit sin frimodiga min.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nå, vad tycker du om honom? frågade gumman;
+han ser mig rejäl och villig ut.
+</p>
+<p>
+&mdash; N-eej! drog Gusten ut sitt svar. Tro inte den,
+mamma, han pratar smörja, den hålen!
+</p>
+<p>
+&mdash; Å, så du säger; han kan vara ordentlig ändå,
+fast han är språksam.
+</p>
+<p>
+&mdash; Tro mig du, mamma, det där är en spelfågel,
+som vi få dras hårt med, innan vi bli fri från
+honom. Men det gör inget, det; han ska få arbeta
+för maten, och inte ska han komma mig för när,
+inte. Ja si, du tror aldrig vad jag säger, men du
+får väl se, du får väl se! Och så ångrar du dig,
+när det är för sent! Hur var det inte med gamla
+Rundqvisten! Han var också så mör i mun, men
+i ryggen var han lenare ändå, och så fick vi hanka
+me&#8217;n, och nu lär vi ha honom till döddagar. Såna
+där hymlare, som ä kringa i mun, är bara stora i
+grötfatet. Tro du mig!
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja si, Gusten, du är som far din; aldrig tro
+folk om gott och begära orimligheter sen! Rundqvisten
+är inte någon sjökarl, utan oppe ifrån land
+också; men han kan så mycket, som andra inte kan;
+och sjökarlar få vi aldrig mer, för de gå till flottan
+och tullen och lotsverket, så hit kommer bara landsfolk.
+Ja, ser du, man får ta vad man får.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, det vet en nog, att ingen vill tjäna mer,
+utan alla ska gå till kronan, och hitut samlas allt
+skrap oppe ifrån land. Inte må en tro, att något
+ordentligt folk drar ut i skären, som inte har sina
+<a id='page_16' name='page_16'></a>
+orsaker, och därför säger jag som förr: se opp med
+ögona!
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja du, Gusten, du skulle se opp med ögonen,
+återtog gumman, och hålla reda på ditt, för det blir
+ditt alltsammans ändå, och du skulle vara hemma
+och inte ligga på sjön jämt och samt och åtminstingen
+inte ta folket från arbete, som du gör.
+</p>
+<p>
+Gusten plockade på en av ejdrarne och svarte:
+</p>
+<p>
+&mdash; Åja, mor, men du tycker nog om att få stek
+på bordet, när det vankats salt fläsk och torrfisk
+hela vintern, så det ska du inte tala på. Och för
+resten, så, jag går inte på krogen, jag, och något
+ska en ha att roga sig med. Mat ha vi ju, så det
+räcker, och lite pengar på banken med, och gården
+ruttnar inte; vill han brinna, så kan han få det,
+efter som han är brandförsäkrad.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, inte ruttnar gårn, det vet en nog, men
+allting annat faller sönder; gärsgårdarne ska lagas,
+dikena ska tas opp, logtaket multnar, så det dryper
+in på kreaturena; inte en bro är hel, båtarne är
+sköra som fnöske, nätena ska lettas och mjölkkällarn
+skulle täckas. Ock-ock-ock, det är så mycket som
+skulle göras och aldrig blir gjort. Men nu ska vi
+väl se till, om inte det kan bli av ändå, efter som
+vi ha fått en enkom till att ordna me&#8217;t, och få se om
+inte Carlsson är mannen till&#8217;et.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nå, så lät &#8217;en göra&#8217;t då! snäste Gusten och
+reste med handen sitt kortsnaggiga hår på ända,
+så det stod som spik. Se där är Norman! Kom
+och ta en halv nu, Norman!
+</p>
+<p>
+Norman, en liten bred vithårig, med vita gryende
+mustascher och blåa ögon, kom nu in i stugan och
+slog sig ner hos jaktkamraten, sedan han hälsat
+<a id='page_17' name='page_17'></a>
+gumman. Och när de båda hjältarne tagit fram sina lerpipor
+ur västfickorna och stoppat med svarta ankaret,
+började de på jägarvis, vid en kaffehalva, gå
+igenom, skott för skott, alla sina bragder ute i havsbandet.
+Och fåglarne undersöktes med fingrarna i
+skottsåren, och haglen räknades, oavgjorda träffar
+förhandlades, och nya planer till andra utflykter uppkastades.
+</p>
+<p>
+Emellertid hade Carlsson kommit ut i köket för
+att få sitt natthärbärge.
+</p>
+<p>
+Det var en ryggåsstuga och såg ut som en
+skuta med kölen i vädret, flytande på lasten, bestående
+av allt världens gods. Högst upp under den
+sotade takåsen hängde garn och fiskredskap på bjälkarne;
+därunder voro bräder och båtbord stuvade
+till torkning; lin- och hamphärvor, draggar, smidesjärn,
+lökknippor, talgljus, matsäcksskrin; på en tvärbalk
+lågo nystoppade vettar i en lång rad; på en
+annan voro fårskinn kastade; från en tredje dinglade
+sjöstövlar, sticktröjor, linnen, skjortor och strumpor;
+och mellan balkarne gingo brödspett med hålkakor,
+käppar med ålskinn, störar med långrevar och
+stångkrok.
+</p>
+<p>
+Vid gavelfönstret stod matbordet av omålat trä,
+och vid väggarne tre utdragssoffor, bäddade och
+med ganska rena, men grova lakan.
+</p>
+<p>
+I en av dessa hade gumman anvisat Carlsson en
+plats och, sedan hon avlägsnat sig med ljuset, lämnat
+den nykomne i skymningen, som endast svagt upplystes
+av glöden från spisen och en kort månstrimma,
+som lagt sig på golvet kluven och rutad av fönstrets
+post och spröjsar. Av blygsamhetsskäl bestods intet
+ljus vid sänggången, då flickorna också hade sina
+<a id='page_18' name='page_18'></a>
+sovplatser i köket, och Carlsson började avklädseln
+i skumrasket. Han fick av rocken och stövlarna, tog
+uret ur västfickan för att dra upp det vid skenet av
+kolelden i spisen. Han hade satt nyckeln i hålet och
+började vrida med något ovan hand, ty klockan var
+endast i gång om söndagarne och vid högtidliga tillfällen,
+då han hörde en djup knarrande stämma stiga
+upp från sängkläderna:
+</p>
+<p>
+&mdash; Nej, si fan har klocka också!
+</p>
+<p>
+Carlsson röck till, tittade ner och såg i glödskenet
+ett lurvigt huvud med ett par pliriga ögon
+upphängt på stödet av två håriga armar.
+</p>
+<p>
+&mdash; Angår det dej, du? svarade han för att inte
+vara svarslös.
+</p>
+<p>
+&mdash; Angången ringer de i körkan, fast jag aldrig
+går dit! svarte huvet. Men det var en schangtil
+karl i alla fall, som har saffian i stövelhalsarna.
+</p>
+<p>
+&mdash; Jo, jag skulle tro det, och galoscher har han
+också, om han sätter till!
+</p>
+<p>
+&mdash; Nej, Jessus, har han galoscher också; då kan
+han bestämt bju&#8217; på en sup!
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, det kan han också, om det gäller, svarade
+Carlsson avgjort och gick efter höganäskruset. Var
+så god och håll till godo.
+</p>
+<p>
+Han tog ur korken, drack en klunk och räckte
+över kruset.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nå, Gud signe honom, jag tror rent av det
+är brännvin. Så, gutår och välkommen till bys! Nu
+säger jag du till dig, Carlsson, och du kallar mig
+tokiga Rundqvist, för så heter jag mest.
+</p>
+<p>
+Och så kröp han under täcket.
+</p>
+<p>
+Carlsson klädde emellertid av sig och kröp i
+säng, sedan han hängt sin klocka på saltskäppan
+<a id='page_19' name='page_19'></a>
+och ställt stövlarna mitt på golvet, så att de röda
+saffianskilarna skulle synas utåt. Det var tyst i
+stugan och endast Rundqvist hördes snörfla bort vid
+spisen. Carlsson låg vaken och tänkte på framtiden;
+som en spik satt gummans ord i huvet, om att
+han skulle vara liksom förmer än de andra och att
+han skulle sätta gårdsbruket på fötter. Omkring
+den spiken värkte och bulnade det, och det var som
+han skulle ha fått en växt i huvet. Han låg och
+tänkte på mahognychiffonjén och sonens röda hår
+och misstänksamma ögon. Han såg sig gå med en
+stor knippa nycklar på en stålring och skramla med
+dem i byxlommen, och så kommer någon och ber
+om pengar, och så lyfter han på förskinnet, skakar
+på högra benet, sticker ner handen i fickan och
+känner nycklarne mot låret; och så plockar han på
+knippan, som när man reder drev, och när han fått
+fatt i den minsta nyckeln, som går till klaffen, sticker
+han in den i nyckelhålet, alldeles som med lillfingret
+i aftons, men nyckelhålet, som sett ut som ett öga
+med en ögonsten i, blir runt och stort och svart som
+en bössmynning och över andra ändan av pipan ser
+han sonens röda sarvöga sikta skarpt, lömskt, som
+om han ville försvara sitt guld.
+</p>
+<p>
+Det gick i köksdörren och Carlsson röcks upp
+ur sin halvslummer. Mitt på golvet, dit månrutorna
+flyttat sig, stodo två vitklädda kroppar, som snart
+dykte ner i en säng, vilken knarkade ett väldigt
+tag som en båt mot en rankig brygga, och så levde
+det i lakan och fnissades, tills det blev tyst.
+</p>
+<p>
+&mdash; God natt, små flickor, hördes Rundqvists
+slocknande röst. Dröm om mig, så är ni snälla.
+</p>
+<p><a id='page_20' name='page_20'></a></p>
+<p>
+&mdash; Jo, det brydde vi oss allt om, svarade Lotten.
+</p>
+<p>
+&mdash; Tyst, svara inte den otäcken, varnade Clara.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ni är &mdash; så snälla &mdash; så! Om jag bara kunde
+vara så snäll &mdash; som &mdash; ni! suckade Rundqvist. Ja,
+Herre Gud, man blir gammal och så får man inte
+sin vilja fram längre, och då är det bara skräp med
+livet. God natt med er, barn, och akta er för Carlsson,
+för han har klocka och saffiansstövlar! Ja,
+Carlsson, han är lycklig, han! Lyckan kommer,
+lyckan går, lycklig den som flickan får. &mdash; Va ligger
+ni och fnissar för där borta! &mdash; Hör nu, Carlsson,
+kan jag inte få en sup till, det är så rysligt kallt här
+bortnast, för det drar från spisen.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nej, nu får du inget mer, för nu ska jag
+sova, snäste Carlsson, som blivit störd i sina drömmar
+om framtiden, i vilka varken förekommo vin
+eller flickor, och som redan satt sig in i sin ställning
+som »förmer».
+</p>
+<p>
+Det blev tyst igen, och endast dova ljud från
+jägarnes historier trängde genom de båda dörrarne
+och däremellan nattvindens sakta ryckande i spjället.
+</p>
+<p>
+Carlsson lade igen ögonen och hörde i slumren
+Lottens halvhöga stämma läsa utantill något, som han
+först inte kunde fatta, men som småningom släpade
+fram i en enda lång ramsa, ur vilken han urskilde:
+och inledossickeifrestelse, utanfrälsossifrånondo,
+tyriketärditt, ochmaktenochhärlighetenievighetamen.
+God natt, Clara! Sov gott!
+</p>
+<p>
+Och så snarkade det om en liten stund från
+flickornas säng, men Rundqvist drog timmerstockar
+så fönstrena skallrade, antingen det nu var på lek
+eller allvar. Men Carlsson låg halvvaken och visste
+<a id='page_21' name='page_21'></a>
+inte själv, om han var vaken eller sov, förrän han
+kände täcket lyftas och en knubbig och svettig kropp
+krypa ner vid sin sida.
+</p>
+<p>
+&mdash; Det är bara Norman! hörde han en inställsam
+röst bredvid sig och förstod, att det var drängen,
+han skulle ha till sängkamrat.
+</p>
+<p>
+&mdash; Jaså, det är skytten, som är hemkommen,
+knarrade Rundqvists rostiga bas. Och jag trodde
+det var Calle som var ute att skjuta på lördagsafton.
+</p>
+<p>
+&mdash; Du kan visst skjuta du, Rundqvist, som ingen
+bössa har kvar, fräste Norman av.
+</p>
+<p>
+&mdash; Kan jag inte? tog gubben opp, för att inte
+förlora sista ordet. Jag kan skjuta svartstarar med
+rovbössa, jag, och det mellan lakan ändå.
+</p>
+<p>
+&mdash; Har ni släckt elden? avbröt gummans välvilliga
+stämma genom dörren utifrån farstun.
+</p>
+<p>
+&mdash; Javars! svarade korus.
+</p>
+<p>
+&mdash; God natt med er då!
+</p>
+<p>
+&mdash; God natt, moster!
+</p>
+<p>
+Och så drogos långa suckar, och så pustades,
+flåsades och snusades, tills snarkningarne voro igång.
+</p>
+<p>
+Men Carlsson låg ännu halvvaken en stund och
+räknade fönsterrutorna för att bli sanndrömmad.
+</p>
+<hr class='ppg-pb' />
+<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>
+<a id='page_22' name='page_22'></a>
+<h2>ANDRA KAPITLET.</h2>
+<h3>Söndagsvila och söndagsvärv; den gode<br />herden och de elaka fåren; morkullorna<br />som fick vad de behövde, och drängen<br />som fick kammaren.</h3>
+</div>
+
+<p>
+När Carlsson vaknade om söndagsmorgonen vid
+tuppens galande, voro alla sängar tomma, och
+flickorna stodo i underkjolen vid spisen, medan solen
+lyste fullt och bländande in i köket.
+</p>
+<p>
+Carlsson sprang ledigt i byxorna och gick ut
+på backen för att tvätta sig. Där satt redan unga
+Norman på en strömmingstunna och blev klippt i
+håret av den allkunnige Rundqvist, som påtagit en
+ren nattkappa, stor som en daglig tidning, och bästa
+stövlarna voro också på. Vid en fotlös järngryta,
+som blivit anvisad som tvättfat, fick Carlsson med
+en klick grönsåpa verkställa sin söndagstvättning.
+</p>
+<p>
+I stugfönstret syntes Gustens fräkniga ansikte
+intvålat, och under grymma grimaser åt en
+spegelbit, känd under namnet söndagstittaren, for han fram
+och åter med rakkniven, som blixtrade i solskenet.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ska ni åt körka i dag? frågade Carlsson
+såsom morgonhälsning.
+</p>
+<p><a id='page_23' name='page_23'></a></p>
+<p>
+&mdash; Nej, vi komma inte så titt i Guds hus, svarte
+Rundqvist; för vi ha två romilar dit och lika många
+dän, och man ska inte ohelga vilodagen med onyttigt
+arbete.
+</p>
+<p>
+Lotten kom nu ut och sköljde potatis, medan
+Clara gick till matboden att hämta salt fisk ur
+vinterkaret eller familjegraven, i vilken all småfisk, som
+dött i nät eller sump och inte kunde bevaras, blev
+nedsaltad huller om buller utan anseende till person
+och avsedda till husets löpande behov. Där lågo bleka
+mörtar sida om sida med röda sarvar; pankor, gärsar,
+sjuryggar, abborrar, små stekgäddor, flundror,
+lindare, lakar, sikar; alla med någon skavank: en
+sönderriven gäl, ett urkrokat öga, ett vilsegånget
+ljusterhugg i ryggen, en klack mitt på buken och så vidare.
+Hon tog ett par göpnar, vaskade ur det mesta saltet
+och så gick sällskapet i grytan.
+</p>
+<p>
+Medan frukosten stod på elden, hade Carlsson
+klätt sig och slog några lovar ute på backen för
+att se på lägenheterna.
+</p>
+<p>
+Stugan, som egentligen var sammanbyggd av två,
+låg på en backknalle vid södra och inre ändan av
+en lång, tämligen grund vik av fjärden och vilken
+skar så djupt in i landet, att man ej såg stora sjön,
+utan kunde tro sig vara vid en liten insjö oppe
+i land. Backknallarne sänkte sig ner till en dal med
+betesmarker, ängar och hagar, vilka voro kantade
+med lövskog av björk, al och ek. Norra sidan av
+viken var skyddad för de kalla vindarne genom en
+höjd, bevuxen med granskog, och södra delarne av
+ön utgjordes av talldungar, björkhagar, mossar, kärr,
+mellan vilka en åkerlapp här och där var upptagen.
+</p>
+<p>
+På backen stod jämte boningshuset matboden,
+<a id='page_24' name='page_24'></a>
+och ett stycke därifrån låg storstugan, ett rött
+knuttimrat, ganska stort trähus med tegeltak, vilket gamla
+Floden rest åt sig till undantag, men som nu stod
+obebott, emedan gumman ej ville bo ensam där och
+onödigt många eldstäder skulle dragit för mycket på
+skogen.
+</p>
+<p>
+Längre bort, åt hagen till, lågo fähus och loge;
+i en dunge av resliga ekar hade bastun och källaren
+sina skuggiga platser; och längst ut i södra ängen
+syntes taket av en förfallen smedja.
+</p>
+<p>
+Nere vid vikens inre ända stodo sjöbodarne intill
+båtbryggan och där var även hamnen för båtarne.
+</p>
+<p>
+Utan att beundra landskapets skönheter syntes
+Carlsson dock angenämt tilltalad av det hela. Den
+fiskrika viken, de släta ängarne, de lutande åkrarne
+skyddade för vindarne och med gott fall, den täta
+timmerskogen, de sköna virkesträden i hagarne, allt
+lovade goda avkastningar, om blott en kraftig hand
+satte makterna i rörelse och finge de nergrävda
+skatterna upp i dagsljuset.
+</p>
+<p>
+Efter att ha spankulerat hit och dit avbröts han
+i sina betraktelser av ett skallande »hoj», som gick
+ut från stugukvisten och ekade kring vikar och sund
+och strax därpå besvarades från logen, från hagen
+och från smedjan i samma ton.
+</p>
+<p>
+Det var Clara, som ropade till frukost, och snart
+sutto de fyra karlarne kring köksbordet, där det stod
+nykokt potatis och salt fisk, smör, rågbröd och
+brännvin &mdash; efter som det var söndag. Gumman gick
+omkring och manade till god matlust samt kastade då
+och då ett öga på spiseln, där det kokades åt höns
+och grisar.
+</p>
+<p>
+Carlsson hade tagit plats vid bordets övre
+<a id='page_25' name='page_25'></a>
+kortända, Gusten hade valt ena långsidan, Rundqvist den
+andra och Norman den nedre kortändan, så att man
+egentligen inte visste vem som hade hedersplatsen,
+utan trodde sig ha fyra talmän i nämnd. Men
+Carlsson förde likvisst ordet och betonade sina utlåtanden
+med gaffelstötar i bordet. Han talade om jordbruk
+och boskap; men Gusten svarade ej, eller svarade
+med fiske och jakt, varvid Norman understödde, och
+Rundqvist satt som den opartiske söndraren, kastade
+på en tvedräktens pinne här och där, när strid höll
+på att glimma upp, blåste på lågan, när den ville
+slockna, stack till höger och gaddade till vänster och
+visade sällskapet, att de voro lika dumma och
+okunniga allihop och att han ensam hade hand om
+förståndet.
+</p>
+<p>
+Gusten svarade aldrig Carlsson direkt, utan vände
+sig alltid till en granne, och Carlsson såg, att här
+var ingen vänskap att vänta.
+</p>
+<p>
+Norman, den yngsta, kände alltid efter att han
+hade ett litet armbågstöd hos husbonden, som ändå
+var säkrast att lita sig till.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja si, att lägga på grisar, när man inte har
+mjölk i lagårn, si det var då rakt inte värt, domderade
+Carlsson; och mjölk kan man inte få, utan
+att man sår klöver i höstsäden. Si det ska vara
+cirkulatsjon i jordbruket; det ska liksom cirkulera, det
+ena med det andra.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja si, det är alldeles liksom med fisket, det
+också, vet ju Norman, vände sig Gusten till sin
+granne; för si man kan inte sätta strömmingsskötarne,
+förrän flundrorna slutat ta, och man får inga flundror,
+förrän gäddan lekt ut. Si det ena liksom går i det
+<a id='page_26' name='page_26'></a>
+andra, och där det ena släpper, så tar det andra ve.
+Är det inte så, Norman, kanske?
+</p>
+<p>
+Norman biföll utan motsträvighet och tog för
+säkerhetens skull om refrängen, när han märkte, att
+Carlsson gjorde sig färdig att hugga in igen:
+</p>
+<p>
+&mdash; Jo, det är nog så att det ena tar ve, när det
+andra släpper.
+</p>
+<p>
+&mdash; Vem är det som släpper sig? fann nu
+Rundqvist gott inskrida, när Carlsson med en sarvstjärt
+mellan tänderna gjorde stora åtbörder med
+armarne för att ro opp samtalet åt sin kant igen
+men nu måste instämma i de andras grin, mera
+framkallat av skadeglädje åt att jordbruket blev lagt åt
+sidan, än åt den enkla roligheten. Och uppmuntrad
+av framgången började Rundqvist göra utvikningar
+på det lyckligt funna ämnet, så att något allvarsamt
+ord icke mer hade att påräkna någon åhörare.
+</p>
+<p>
+När frukosten var slut, kom gumman in och
+bad Carlsson och Gusten följa med ut åt lagården
+och på gärdena för att få samråda om sysslornas
+fördelning och se till vad som skulle göras för att
+få gården på fötter; och sedan skulle man samlas
+inne i stugan för att läsa predikan.
+</p>
+<p>
+Rundqvist lade sig på soffan vid spisen och tände
+en pipa, men Norman tog sin dragharmonika och satte
+sig på förstukvisten, medan de andra gingo upp åt
+lagården. Här fann Carlsson med en viss belåtenhet
+tillståndet överträffande hans förhoppningar om det
+värsta. Tolv kor lågo på knä och åto mossa och
+halm, sedan fodret tagit slut. Varje försök att resa
+dem var omöjligt, och sedan han och Gusten sökt få
+dem på bena genom att skjuta en planka under buken,
+lämnades de åt sitt öde tills vidare.
+</p>
+<p><a id='page_27' name='page_27'></a></p>
+<p>
+Carlsson skakade betydelsefullt på huvet, som
+en läkare när han går ifrån en dödsbädd, men sparade
+sina goda råd och förbättringsförslag tills vidare.
+</p>
+<p>
+Med oxparet var det ändå sämre, ty de hade
+nyss slutat vårplöjan, och fåren hade bara bark att
+fnalla från de längesedan avätna lövknipporna.
+</p>
+<p>
+Svinen voro magra som jakthundar; hönsen
+sprungo omkring i lagårn, och gödselhögar lågo
+kringkastade här och var, under det vattnet fick rinna
+ut i rännilar var det kunde.
+</p>
+<p>
+Sedan allt var översett och befunnet i lägervall,
+förklarade Carlsson, att här inte var annat göra än
+komma med kniven.
+</p>
+<p>
+&mdash; Sex kor som mjölkar är mer än tolv som
+svälta! Och han undersökte speglarne och
+mjölkhålorna, och med stor säkerhet prickade han de sex,
+som skulle få äta opp sig och så gå till slaktarn.
+</p>
+<p>
+Gusten gjorde invändningar, men Carlsson
+försäkrade och bedyrade: att de skulle gå till döden!
+De skulle dö så visst som han levde!
+</p>
+<p>
+Och sedan skulle det bli andra ordningar av.
+Men först och främst skulle det köpas torrt och
+gott hö, innan kreaturen släpptes på skogen.
+</p>
+<p>
+När Gusten hörde tal om att köpa hö, gjorde
+han de livligaste föreställningar mot att lägga ut
+pengar för så&#8217;nt som man kunde ha själv, men
+gumman tystade ner honom med förklaringen, att han
+inte förstod saken.
+</p>
+<p>
+Och efter några förberedande mindre anordningar
+lämnades lagården och man vandrade utåt gärdena.
+</p>
+<p>
+Här lågo hela sträckor i träda.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ock-ock-ock! hördes Carlsson medlidsamt, när
+han såg så föråldrat bruk på en så god jord. &mdash;
+<a id='page_28' name='page_28'></a>
+Ock-ock-ock, så barnsligt! Ingen människa i världen
+har träda mer, utan klövervall, och när man kan ta
+gröda alla år, varför ska man bara ta vartannat?
+</p>
+<p>
+Gusten förmenade, att skördar tagna år ut och
+in skulle suga ur jorden, vilken ju behövde vila,
+den också liksom människan, men Carlsson avgav
+en riktig, om ock något dimmig förklaring över huru
+klövergrödan gödde jorden i stället för att suga den,
+utom att den höll åkern fri från ogräs.
+</p>
+<p>
+&mdash; Si, det hade man då aldrig hört talas om:
+grödor som gödde, menade Gusten, vilken ej kunde
+förstå Carlssons lärda utläggning om hur gräsväxterna
+tog sin mesta föda »ur luften».
+</p>
+<p>
+Därpå granskades dikena och befunnos fulla med
+grundvatten, igenväxta och med dåligt avlopp. Säden
+stod fläckvis, som om man kastat ut kornet nävtals,
+och ogräset frodades i ro mellan tuvorna. Ängarne
+lågo oröjda och fjolårslövet täckte och kvävde gräset
+i en enda hopklibbad koka. Gärsgårdarne voro
+fallfärdiga, broar saknades, allt var så bofälligt som
+gumman redan föreställt Gusten under föregående
+kvällens samtal. Men Gusten hörde icke på Carlssons
+djupgående granskningar, slog dem ifrån sig som
+något obehagligt man grävde upp ur det förflutna,
+och fruktade det myckna arbete, som vinkade och
+än mer de pengar modren måste knipa fram med.
+</p>
+<p>
+När de sedan togo av inåt kalvhagen, blev också
+Gusten efter, och när de andra kommit till skogen,
+var han försvunnen. Gumman ropade först några hoj
+efter honom, men utan att få svar.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, så må han gå, mente gumman; si det
+är så med Gusten, att han alltid har varit liksom lite
+slög och doven, utom när han kan komma ut på sjön
+<a id='page_29' name='page_29'></a>
+med bössan. Men Carlsson ska inte se åt&#8217;en, för det
+är inte något ont me&#8217;n. Si det var så, att fadren ville
+liksom ha honom till något bättre och ville inte han
+skulle gå som dräng, utan lät&#8217;en hållas med det som
+roga&#8217;n; och när han var tolv år, så fick han egen
+öka, och bössa förståss, och sen var det ingen reda
+med honom. Men nu går fisket tillbakars och
+därför har jag måstat tänka på jorden, som ändå till
+sistens är säkrare än sjön; och det skulle nog ha gått,
+om Gusten bara förstått till att hålla efter folket,
+men si han ska alltid göra sig så gemen med
+gossarne, och då går det inte någon vart med arbetet.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, si det duger rakt inte att klema med
+folket, häktade genast Carlsson på; och det ska jag
+säga moster också, här mellan fyra ögon, att ska jag
+vara liksom kustus, så må jag äta i stugan och sova
+för mig själv på kammarn, för annars blir det ingen
+respekt, och jag kommer aldrig ur fläcken.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja si, Carlsson, att äta i stugan, farhågade
+gumman, under det hon klev över stättan, så lär det
+nog väl inte gå för sig. Folket är inte sådant numer,
+att de skulle lida att man åt annerstans än med
+dem i köket; det vågade inte Floden en gång på
+sistone, och Gusten har aldrig torts på det; och
+gör man det, så är de så golika att göra spektakel
+med maten, och så sätter de sig på tvärn. Nej,
+så det kan väl nog inte bli, det. Men att han sover
+på kammarn, är något annat och det ska vi se till;
+för resten tycker nog folket de är många ändå i
+köket, och Norman, tänker jag, sover hellre allena i
+soffan än tillsammans med någon annan.
+</p>
+<p>
+Carlsson fann för gott vara nöjd med halvvunnet
+<a id='page_30' name='page_30'></a>
+spel, och stoppade tillsvidare den andra pipan i
+säcken.
+</p>
+<p>
+De kommo nu in i granskogen, där ännu en
+snödriva, smutsig av damm och nerfallna barr, låg
+mellan ett par rullstensblock; granarne svettades
+redan kåda i den gassande aprilsolen och vid deras
+fötter blommade vitsippor, och under hasselbuskarne
+stucko blåsippor opp genom de multnade lövens
+genombrutna nervnät. Ur björnmossan uppsteg en
+varm fukt; mellan trädstammarne syntes
+gärdesglindret dallra över gärdsgården till ängen och längre
+bort blånade fjärden för en lätt bris; ekorrarna
+fnattrade uppe mellan grenverket och gröngölingen
+hamrade och skrek.
+</p>
+<p>
+Gumman trippade före på den kala gångstigen
+över barr och rötter, och när Carlsson, som gick
+efter, såg hennes skosulor vika sig med smidiga steg
+och försvinna under klädningsfållen, erinrade han
+sig därvid, att han i går tyckte henne vara äldre.
+</p>
+<p>
+&mdash; Moster är rektigt flink att spassera, fann sig
+Carlsson uppmanad att lufta sina vårkänslor.
+</p>
+<p>
+&mdash; Å, så han säger; en kunde tro att han ville
+raljera med en gammal käring.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nej, si jag menar alltid vad jag säger,
+försäkrade Carlsson trovärdigt, och ska jag hålla steg med
+moster, så blir jag svett.
+</p>
+<p>
+&mdash; Vi ska inte gå längre i alla fall, svarte
+gumman och stannade för att pusta. Här ser Carlsson
+skogen likvisst, och här ha vi kreaturen mest om
+sommarn, när de inte är ute på kobbarne.
+</p>
+<p>
+Carlsson kastade ett sakkunnigt öga på skogen
+och fann, att där stod många famnar bryggved i
+mått och att där fanns goda timmer på roten.
+</p>
+<p><a id='page_31' name='page_31'></a></p>
+<p>
+&mdash; Men så fasligt illa ansad, ock-ock-ock, och
+här ligger skatar och ris kvar i en enda bråte, så
+varken ryss eller rackare kan komma fram!
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, Carlsson ser själv hur det står till, och
+nu får en råda och ställa som en vill; och han
+skall nog ordna det bra, är jag säker om; inte sant,
+Carlsson.
+</p>
+<p>
+&mdash; Jo, nog ska jag göra mitt, om de andra gör
+sitt, och det får moster hjälpa under med, ältade
+Carlsson, som kände i andanom att det icke skulle
+bli det lättaste att tillskansa sig en ställning som
+korporal, där gemenskapen var äldre i gården.
+</p>
+<p>
+Under ideligt samspråk om huru Carlsson skulle
+kunna intaga och bevara sin överhöghet, vilken han
+hos gumman inplantade som huvudvillkoret för
+gårdens blivande blomstring, kommo de hem. Nu skulle
+predikan läsas, men ingen av karlarne var synlig.
+De två skyttarne hade gått på skogen med bössorna,
+och Rundqvist gömde sig väl som vanligt i någon
+solig backe, för så var det alltid när man skulle höra
+Guds ord. Carlsson försäkrade, att de kunde reda
+sig utan åhörare, och om flickorna öppnade dörrn
+till köket, fingo de också ett ord med till livs, under
+det grytorna kokade. Och när gumman yttrade oro
+över att hon ej skulle kunna läsa, var Carlsson genast
+redo att åtaga sig värvet.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ock-ock-ock! han hade läst så många
+predikningar i sin dar hos advokatfiskaln, så det skulle
+inte felas.
+</p>
+<p>
+Gumman tog almanackan och slog upp dagens
+text, som i dag på andra söndan efter påsk befanns
+handla om den gode herden. Carlsson fick ner Luthers
+postilla från hyllan och tog plats på en stol mitt
+<a id='page_32' name='page_32'></a>
+på golvet, så att han kunde inbilla sig att
+församlingen skulle se honom riktigt. Därpå slog han upp
+i psalmboken och började med hög röst, löpande på
+tonskalan, som han hört kolportörerna göra, och själv
+gjort, predika opp texten:
+</p>
+<p>
+&mdash; »I den tiden sade Jesus till judarna: Jag
+är den gode herden: den <i>gode</i> herden låter sitt liv
+för fåren; men den som lejder är, och <i>icke</i> är
+herden, vilken fåren <i>icke</i> tillhöra, ser ulven komma
+och övergiver fåren och flyr.»
+</p>
+<p>
+En underlig känsla av personligt ansvar
+bemäktigade sig uppläsaren, när han uttalade orden:
+<i>jag</i> är den gode herden, och han tittade ut genom
+fönstret, betydelsefullt, såsom om han sökte de båda
+lejda flyktingarne Rundqvist och Norman.
+</p>
+<p>
+Gumman nickade sorgset bifallande och tog
+katten upp i knä, som om hon öppnat sin famn för
+det förlorade fåret.
+</p>
+<p>
+Men Carlsson läste på med av rörelse dallrande
+röst, såsom om han skrivit det själv:
+</p>
+<p>
+&mdash; »Men den lejde flyr» &mdash; ja han flyr, broderade
+han &mdash; »ty han är <i>lejd</i>» &mdash; skrek han &mdash; »och
+vårdar intet om fåren.
+</p>
+<p>
+<i>Jag</i> är den gode herden, och känner mina får,
+och mina känna mig» &mdash; tog han utantill efter, som
+det var ett språk ur katekesen. &mdash; Därpå sänkte
+han rösten, slog ner ögonen, såsom om han haft en
+djup sorg över mänskornas ondska och framsuckade,
+starkt betonat och med sidoblickar, icke utan ett
+visst illmarigt underförstånd, såsom om han med
+smärta angav några okända skälmar, utan att precis
+vilja stå för anklagelsen:
+</p>
+<p>
+&mdash; »Jag haver ock <i>andra</i> får, som icke äro av
+<a id='page_33' name='page_33'></a>
+<i>detta</i> fårahuset; dem måste jag ock draga
+härtill; och de <i>skola</i> höra min röst!» Och med
+ett förklarat leende, profetiskt, förhoppningsfullt,
+förtröstansrikt, viskade han:
+</p>
+<p>
+&mdash; »Och det skall vara <i>ett</i> fårahus, och <i>en</i>
+herde.»
+</p>
+<p>
+&mdash; Och <i>en</i> herde! ekade gumman, som hade
+sina tankar på helt andra håll än Carlsson.
+</p>
+<p>
+Därpå grep han an postillan; gjorde ett
+överslag över sidornas antal, grinade surt, när han såg,
+att det var »en lång rackare», men tog mod till sig
+och satte i gång. Behandlingen av ämnet gick något
+på sidan om hans syften och höll sig mera till den
+kristligt symboliska meningen, varför intresset ej var
+så livligt som vid texten. I en rasande fart durkade han
+genom spalterna och ökade hastigheten, när han kom
+till vändningarne, så att han kunde väta på
+tummen och vända två blad på en gång, utan att
+gumman märkte något.
+</p>
+<p>
+Men när han såg, att slutet kom nära, och han
+misstänkte amen skulle ta törn, sackade han av;
+men det var för sent, ty i sista vändningen hade
+han spottat för tjockt på tummen och tagit tre blad,
+så att han stötte på amen högst upp på sidan,
+alldeles som om han slagit huvet i en vägg.
+Gumman vaknade opp av stöten och tittade yrvaken på
+klockan, varför Carlsson tog om amen en gång till
+med litet garneringar »i fadrens, sonens och den
+helige andes och för Jesu vår frälsares skull».
+</p>
+<p>
+För att avrunda slutet och försona vad han brutit,
+läste han ett fadervår, så långsamt och tärande, att
+gumman, som kommit mitt i solskottet, nickade ihop
+en gång till och hann morna sig, under det
+<a id='page_34' name='page_34'></a>
+Carlsson, för att hindra alla obehagliga förklaringar, stack
+ner huvet i vänstra handen för att göra en tyst
+bön, som ej kunde avbrytas.
+</p>
+<p>
+Gumman, som också kände sig brottslig, ville
+ådagalägga sin uppmärksamhet med att i självvalda
+ordalag visa vad hon inhämtat, men avklipptes av
+Carlssons ovillkorliga fordringar, enligt grundtexten
+och frälsarens egna ord, att det inte gick an med
+mindre, än att det skulle vara <i>ett</i> fårahus och <i>en</i>
+herde! <i>En</i> uteslutande, <i>en</i> för alla, <i>en, en, en!</i>
+</p>
+<p>
+Clara hojade med detsamma till middag, och
+nu hördes ur skogens djup två glada
+igenkänningshoj, beledsagade av böss-smällar, och ur smedjans
+skorsten steg som ur en hungrig mage Rundqvists
+mera originella po! som ingen kunde misstaga sig på.
+</p>
+<p>
+Och straxt därpå syntes de förvillade fåren med
+lätta steg skynda till matgrytan, där de mottogos
+av lindriga förebråelser av gumman för
+uteblivandet; men svarslös var ingen av de oskyldiga, som
+bedyrade, att de icke hört någon kalla på dem, annars
+skulle de <i>genast</i> ha kommit.
+</p>
+<p>
+Carlsson förhöll sig värdig som en söndag vid
+middagsbordet, men Rundqvist talade i dunkla
+tungomål om jordbrukets högst »markvadiga» framsteg,
+så att Carlsson förstod, att han redan var invigd
+och upptagen i oppositionspartiet.
+</p>
+<p>
+Efter middagen, vid vilken ett par ejdrar, kokta
+med mjölk och pepparkorn, bestått anrättningen, gick
+allt manfolk på avskilda rum att sova, men
+Carlsson tog sin psalmbok ur kistan och satte sig ute
+på backen, där det fanns en torr sten, vände
+ryggen mot stugfönstren, medan han slumrade lite,
+<a id='page_35' name='page_35'></a>
+vilket gumman ansåg vara mycket lovande på en
+eljes till spillo given söndagseftermiddag.
+</p>
+<p>
+När Carlsson tyckte, att tillräckligt lång tid
+åtgått för att göra andakten trolig, reste han på sig,
+gick in i stugan utan att knacka och röck fram med
+sin begäran att få se kammaren. Gumman ville
+uppskjuta och förebar rengöring och annat mer, men
+Carlsson stod på sig och blev förd opp i vinden, där
+verkligen längst in under takstolarne en liten
+fyrkantig låda var intimrad och öppnade sig med ett
+fönster på gaveln, som nu var dolt av en blårandig
+rullgardin. Kammaren upptogs av en säng och ett
+litet bord framför fönstret med en vattenkaraffin.
+På väggarne hängde något, som genom de vita,
+skylande lakanen såg ut som kläder och vid
+närmare påseende även befanns vara det, ty här stack
+en rockkrage upp med sin hängare, här slank ett
+byxben fram. Nedanför stod ett helt stall med
+skodon, mans och kvinnors om varandra, och bort vid
+dörren en väldig järnbeslagen kista med en driven
+låsskylt av koppar.
+</p>
+<p>
+Carlsson drog upp rullgardinen och öppnade
+fönstret för att släppa ut den av fukt, kamfer, peppar
+och malört blandade luften, samt lade mössan ifrån
+sig på bordet, förklarande, att här skulle han sova
+gott, och mot gummans farhågor om kylans störande
+inflytande, bekände han sig vara van att ligga kallt,
+vilken fördel han omöjligt kunde bekomma i det
+varma köket.
+</p>
+<p>
+Gumman tyckte det gick väl raskt och ville först
+ta ut kläderna för att de inte skulle bli tobaksrökta,
+men Carlsson lovade att inte röka tobak och bad och
+besvor att kläderna skulle få vara kvar: han ville
+<a id='page_36' name='page_36'></a>
+inte alls se åt dem, och moster skulle inte göra sig
+omak och rusta om för hans räkning. Han skulle
+krypa i säng om kvällen och slå ut själv och bädda
+opp om morgon, och ingen skulle behöva titta in
+där, för han förstod nog, att moster var rädd om sina
+tillhörigheter, och här tycktes vara fasligheter med
+moltum.
+</p>
+<p>
+När gumman var kullpratad, gick Carlsson ner,
+knogade opp sin kista och sitt brännvinskrus, hängde
+sin tröja på en spik vid fönstret och ställde sina
+sjöstövlar bredvid de andra skoparen.
+</p>
+<p>
+Därpå bad han om ett samtal, vid vilket Gusten
+skulle närvara, för nu skulle arbetet utdelas och var
+man få sin post.
+</p>
+<p>
+Gusten anträffades med någon svårighet och
+förmåddes sitta en stund i stugan; men han deltog ej i
+förhandlingen, och svarade på tillfrågningar endast
+med invändningar, uppkastande svårigheter, med ett
+ord, satte sig på tvärn.
+</p>
+<p>
+Carlsson sökte vinna honom med smicker, krossa
+honom med sakkännedom, inge honom aktning med
+den äldres överlägsenhet, men det var bara vatten
+på elden. Slutligen tröttnade alla parterna och Gusten
+var försvunnen, innan man visste ordet av.
+</p>
+<p>
+Det hade emellertid blivit afton och solen sjönk
+i töcken, som snart drogo upp och täckte himlen med
+små fjädermoln; luften förblev ljum. Carlsson
+spatserade på måfå neråt ängen och kom in i oxhagen;
+vandrade vidare under de blommande, ännu halvt
+genomskinliga hasselbuskarna, som bildade liksom en
+tunnel över det drog där strök fram och ledde till
+sjöstranden, där bryggveden brukade hämtas av
+uppköparens jakt.
+</p>
+<p><a id='page_37' name='page_37'></a></p>
+<p>
+Plötsligen stannade han och fick genom
+enbuskarne sikte på Gusten och Norman, som voro
+uppställda på en berghäll i gläntan där öppnade sig
+och med bössorna på helspänn och lägg an tittade
+sig omkring åt alla håll och kanter.
+</p>
+<p>
+&mdash; Tyst, nu kommer han! viskade Gusten, så högt
+dock att Carlsson hörde det och, troende sig vara
+åsyftad, stack sig undan i buskarne.
+</p>
+<p>
+Men över de unga granarne kom en fågel
+flygande, långsamt och knägigt som en uggla, med
+slokiga vingar, och strax därpå kom en till.
+</p>
+<p>
+&mdash; Knorr-orr-orr-vip! hördes det i luften, och så
+pang! pang! ur båda bössorna, ur vilka haglen och
+röken stodo som kvastar.
+</p>
+<p>
+Det knastrade i en björks kvistar och en
+morkulla dinglade ner ett stenkast från Carlsson.
+</p>
+<p>
+Skyttarne sprungo till och fångade upp bytet,
+som gav anledning till en liten meningsväxling.
+</p>
+<p>
+&mdash; Den har fått vad den behövde, sade Norman
+och burrade opp bröstfjädrarne på den ännu varma
+fågeln.
+</p>
+<p>
+&mdash; Jag vet en till, som skulle ha vad han
+behövde! menade Gusten, som reds av andra bitankar
+oaktat jaktfebern. Tänk en sån håle, som ska ligga
+på kammarn nu också!
+</p>
+<p>
+&mdash; Nej, ska han? vädrade Norman.
+</p>
+<p>
+&mdash; Jo, och så ska det bli ordning på gårn! Liksom
+inte vi visste det bättre än han, vad som är
+ordning. Men, så är det: nya kvastar sopa bäst, så
+länge de är nya, förståss; men vänta han mig, ska han
+få se på besen! Inte är jag den, som väjer för en
+sån där friskalare! Kom han bara, så ska han få
+<a id='page_38' name='page_38'></a>
+känna på att sitta hårt! &mdash; Tst! nu kommer den andra
+igen!
+</p>
+<p>
+Skyttarne hade laddat om och sprungo upp på
+passet igen, men Carlsson smög sig varligt hem,
+besluten att sätta sig i anfallsställning, så snart han
+gjort vederbörliga rustningar.
+</p>
+<p>
+Om aftonen, när han kom upp på kammaren,
+fått ner rullgardinen och tänt på ljuset, kände han
+sig först något beklämd, emedan han var ensam;
+och en viss fruktan för dem han avsöndrat sig ifrån
+kröp över honom. Förr var han alltid van att alla
+tider på dygnet känna sig i flock, alltid redo att
+höra sig tilltalas, alltid ägande tillgång till en åhörare,
+när han ville språka. Nu var det tyst omkring
+honom, så tyst att han, av vanan, väntade sig bli
+tilltalad och tyckte att röster hördes, där inga voro;
+och hans huvud, som hittills avbördat sig alla tankar
+i talat ord, började fyllas med ett överskott av
+oförbrukat tankefrö, som grodde och sprängde och ville
+ut i vad form som helst och gjorde olust i kroppen,
+så att sömnens vila ej kunde infinna sig.
+</p>
+<p>
+Han tog sig då före att vandra i strumplästen
+fram och åter, mellan fönstret och dörren i den
+trånga kammaren och samlade hela sin
+uppmärksamhet på morgondagens blivande arbete; ordnade
+göromålen i huvet, utdelade dem; bemötte
+invändningar i förskott, övervann hinder, och efter en
+timmes arbete hade han ro och vila i huvet, som
+nu kändes ordentligt och upplinjerat som en
+kontrabok, i vilken alla poster blivit införda på sin plats
+och hopsummerade, så att man i ett ögonblick kunde
+överskåda ställningen.
+</p>
+<p>
+Därpå gick han i säng, och när han kände sig
+<a id='page_39' name='page_39'></a>
+ensam mellan de rena friska lakanen, utan fruktan
+att någon skulle under nattens lopp komma och störa
+honom, fann han sig liksom mera självägande över
+sin person, som en avläggare, den där nu satt egna
+rötter och var färdig att avskäras från moderbusken
+och leva sitt liv igenom för sig, i egen kamp, med
+större möda, men också med större lust.
+</p>
+<p>
+Och så somnade han för att möta livets
+måndagsmorgon och arbetsvecka.
+</p>
+<hr class='ppg-pb' />
+<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>
+<a id='page_40' name='page_40'></a>
+<h2>TREDJE KAPITLET.</h2>
+<h3>Drängen lägger trumf på bordet, blir herre<br />på täppan och kröker till ungtupparna.</h3>
+</div>
+
+<p>
+Braxen lekte, enen rykte, häggen gick i blom
+och Carlsson sådde vårråg i den bortfrusna
+höstsäden, slaktade ner sex kor, köpte torrt stallhö åt
+de andra, så de kommo på benen och kunde släppas
+i skogen; han rustade och han ordnade, han arbetade
+själv som ett par, och han hade en förmåga att
+sätta folk i gång, som trotsade allt motstånd.
+</p>
+<p>
+Född på ett bruk i Värmland, av tämligen
+obestämda föräldrar, visade han redan tidigt en avgjord
+olust för kroppsarbete, men däremot en otrolig
+uppfinningsförmåga i att undkomma denna ledsamma
+följd av »syndafallet».
+</p>
+<p>
+Driven därjämte av ett begär att få se och känna
+alla sidor av mänsklig verksamhet, förblev han icke
+onödigt länge sittande på ett ställe, utan så snart
+han inhämtat vad han ville, sökte han ett nytt
+verksamhetsfält, och på sådant sätt hade han ifrån
+smedsyrket gått över till jordbruket, prövat stalltjänst, stått
+i handel, varit trädgårdsdräng, järnvägsarbetare,
+tegelslagare och slutligen kolportör. Under alla dessa
+förvandlingar hade han förvärvat en böjlighet i lynnet
+<a id='page_41' name='page_41'></a>
+och en förmåga att finna sig med alla förhållanden
+och alla slags mänskor: att förstå deras avsikter,
+läsa deras tankar, gissa deras hemliga önskningar.
+Han var med ett ord en förmåga över sin
+omgivnings ståndpunkt; och hans mångahanda kunskaper
+gjorde honom mera skicklig att styra och ordna ett
+helt än att lyda en underlägsen och inpassas som ett
+hjul under vagnen, som skulle draga honom.
+</p>
+<p>
+Inkastad genom en slump på sin nya plats,
+insåg han genast, att han kunde bli till nytta, att han
+ägde förmåga bringa inkomster ur det nu värdelösa,
+att han snart skulle bli uppskattad därför och
+slutligen oumbärlig. Han hade sålunda fått ett fast mål
+för sina strävanden, och att belöningen väntade
+honom i en förbättrad ställning hade han bakom sig
+som ett säkert hopp och som en drivande kraft.
+Han arbetade för de andra, synbart och onekligt,
+men på samma gång smidde han sin egen lycka,
+och om han ställde det så, att det bara såg ut som
+om han gav tid och krafter åt de andras fördel, så
+visade han därmed, att han var klokare än mången,
+som skulle ha velat göra sammalunda, men ej kunnat.
+</p>
+<p>
+Det största hindret, som ställde sig i hans väg,
+var sonen. Med fiskarens och jägarens avgjorda smak
+för det ovissa, för överraskningar, hade denne en
+bestämd motvilja för allt ordnat, allt säkert. Odlade
+man, menade han, så fick man på sin högsta höjd
+vad man beräknat; aldrig mer, men oftast mycket
+mindre. Drog man not eller satte man nät, så fick
+man ena gången intet, men en annan sjufalt mot vad
+man väntat sig. For man ut på alskytte, så hände
+det stundom att man knep sig en skäl; låg man i
+skären en halv dag för att lura på skrakar, så kunde
+<a id='page_42' name='page_42'></a>
+det råka att åd lade sig för bösspipan; alltid var det
+något, och ofta något annat än man väntat. För
+övrigt ansågs ännu jakten, sedan den som
+förmånsrätt kommit ner från de övre klasserna, såsom något
+förnämare och katigare än att gå efter plogen eller
+dyngkärran, och detta satt så djupt i folket, att man
+icke kunde få vilken dräng som helst att köra ett par
+oxar, antingen nu också därför att oxen var »ändrad»
+eller därför att hästen sedan gammalt var hållen i
+vidskeplig aktning.
+</p>
+<p>
+En annan sten i vägen var Rundqvist.
+Egentligen en gammal filur, som på sitt sätt sökt
+återerövra det jordiska paradiset, befriat från tungt
+arbete och väl försett med långa middagslurar och långa
+supar, hade han dels genom föregiven kunskap om
+förborgade ting, dels genom ett antaget sätt att
+»raljera» bort allt allvarsamt, i synnerhet det grövre
+arbetet, dels även i nödfall genom låtsad andlig
+svaghet och kroppsliga krämpor förstått ådraga sig sina
+likars medlidande, i synnerhet om detsamma yttrade
+sig i en kopp kaffe med brännvin eller ett halvt
+skålpund snus. Sålunda förstod han att snöppa får
+och gälla grisar, ansåg sig kunna leta brunnar med
+slagruta och få abborn att gå på nät; botade
+varjehanda lättare krämpor på andra, men behöll sina för
+sig själv; spådde vackert väder vid nytändning, när
+det regnat en halv månad, och offrade andras slantar
+under en stor sten vid sjöstranden, när strömmingen
+skulle komma. Men han kunde även en mängd
+dåligheter, påstod han, såsom att få skärvgräs i
+grannens åker, sätta kor på sin, göra trollskott och dylikt,
+vilket kringspann hans person med en viss fruktan,
+så att man gärna ville ha honom till vän.
+</p>
+<p><a id='page_43' name='page_43'></a></p>
+<p>
+Hans förtjänster, dem han ägde och för vilka
+han blivit oumbärlig, bestodo i att kunna smida och
+snickra, men hans otroliga förmåga att göra allt,
+som syntes mest, reste honom upp mot Carlsson
+som en farlig medtävlare, ty vad Carlsson gjorde
+under fähustaket eller ute i åkern syntes icke så
+mycket.
+</p>
+<p>
+Så återstod Norman, en duktig arbetare, som
+måste erövras från Gustens mäktiga inflytande och
+återvinnas åt det regelbundna arbetet på land.
+</p>
+<p>
+Carlsson hade sålunda ett styvt stycke arbete
+och dessutom icke ringa statskonstlig fintlighet att
+utveckla för att tränga igenom, men han var den
+klokare och därför segrade han.
+</p>
+<p>
+Gusten tog han icke upp strid med; den lät
+han gå, sedan han med förmåner lockat ifrån honom
+bundsförvanten Norman. Och det var icke mycket
+svårt, ty Gusten var, rent ut sagt, litet snål, och
+Norman blev på jaktäventyren mest behandlad som
+roddare och måste aldrig skjuta första skottet. Fick
+han verkligen en sup, så tog Gusten tre i lönn, så
+att de fördelar Carlsson i ökad lön, ett par strumpor,
+en skjorta och annat smått lyckades utverka åt honom,
+jämte dennes utvidgade makt, som lovade mer än
+Gustens sjunkande, hastigt nog bragte honom till
+avfall. Därmed var sonens jaktlusta något släckt, ty
+att fara ensam på sjön var icke så roligt; och i
+brist på sällskap slöt han sig till de andra på arbetet.
+</p>
+<p>
+Rundqvist fjällade han med större svårighet, för
+den fisken var både ful och gammal, men han fick
+också honom snart i sump.
+</p>
+<p>
+I stället för att offra slantar, lät Carlsson laga
+skötarne och sätta nya linor i alla varpen, och se,
+<a id='page_44' name='page_44'></a>
+strömmingen fastnade bättre än förr; i stället för att
+gå med en flogrönn, som vuxit i annat trä, och leta
+nya brunnar, tog Carlsson och lät fodra den gamla,
+rensa henne, bygga kar omkring henne och sticka
+ner en pumpstock, och därmed var flogrönnen kastad
+på sopbacken; i stället för att läsa och slå eld över
+korna, lät han rykta dem och strö torrt under dem.
+Kunde Rundqvist smida söm, så drog Carlsson spik;
+kunde Rundqvist tälja en härv, så snickrade Carlsson
+både årder och vält.
+</p>
+<p>
+När Rundqvist såg sig undansatt och uppjagad
+ur sina mullvadshål, tog han till mera i ögonen
+fallande handgrepp. Han började putsa omkring stugan;
+skaffade undan det, som folket av lättja eller mörker
+låtit »falla» på backen under vintern; kurtiserade
+höns och katt och satte en ny klinka på dörren.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nej si, så rar Rundqvist är, som rakt av
+gjort en ny klinka på gamla dörrskrället, hörde
+Carlsson pigorna säga i köket; ja si, han är ändå
+snäll, han.
+</p>
+<p>
+Men Carlsson var som en pil efter honom, och
+en morgon var spisen vitstruken; en annan morgon
+voro vattämbarne grönmålade med svarta band och
+vita hjärtan; en annan åter låg veden under ett tak,
+som han slagit upp på vedbacken bakom matboden.
+Carlsson hade lärt av fienden att erövra kökets
+stormakt, och med den nya pumpstocken var han bliven
+oemotståndlig.
+</p>
+<p>
+Rundqvist var dock seg och illfundig, och en
+lördagsnatt tog han och strök avträdet pinande rött.
+Men Carlsson, som lurat ut honom, tog Norman på
+ett kvarter brännvin, och trefaldighetsnatten hörde
+gumman hur det tassade och fnaskade omkring
+<a id='page_45' name='page_45'></a>
+stugväggarne, men som hon var för sömnig att stiga
+upp, fick hon först på morgonen se, att hela stugan
+var illande röd med vita fönsterposter och regnbleck!
+Och därmed var Rundqvists kraft att fortsätta en
+för hans ålder alldeles för arbetsam strid ute. Man
+skrattade nu åt hans kostliga smak, att börja sina
+försköningar med avträdet, och Norman, som en
+sannskyldig avfälling, gjorde en länge gångbar rolighet
+om Rundqvist och som lydde ungefär så: Man ska
+börja i rätta ändan, sa Rundqvist, strök avträdet först.
+Han lade sig, men på lur, för att ännu en gång
+försöka nya funder eller sluta en förmånlig fred.
+</p>
+<p>
+Gusten lät dem hållas, såg på och tyckte det
+var bra som skedde. &mdash; Plöj ni, tänkte han, jag skall
+nog komma efter och bärga!
+</p>
+<p>
+Hittills hade likväl Carlssons verksamhet ej haft
+tid att inbringa någon påtaglig skörd, ty de pengar,
+som influtit för de sålda korna, hade visserligen ett
+par dagar legat i chiffonjén och vid uppräkningen
+gjort ett mycket gott intryck, men de hade snart
+rullat ut igen och lämnat saknadens tomhet efter sig.
+</p>
+<p>
+Emellertid led det mot midsommar. Carlsson
+hade haft mycket att beställa och liten tid att
+promenera. Nu gick han en söndagseftermiddag ute på
+backen och tittade sig omkring, och kom så att
+lägga märke till storstugan, som stod där öde med
+nerfällda rullgardiner. Nyfiken som han var, gick
+han sta och kände på dörrn och den var öppen.
+Klev in i farstun och fann ett kök; steg på vidare
+och kom in i ett stort rum, som såg riktigt
+herremanslikt ut; hade vita gardiner, en imperialsäng med
+mässingsornament; en spegel med förgylld snidad
+ram och ett slipat glas med fasetter &mdash; det förstod
+<a id='page_46' name='page_46'></a>
+han att det var fint &mdash; soffa, chiffonjé, kakelugn,
+allt precis som på en herrgård. Och på andra sidan
+farstun ett lika stort rum med spis, matbord, soffor,
+väggklocka &mdash; &mdash; &mdash; Han intogs av förvåning och
+högaktning, vilka känslor övergingo till medlidande
+och förakt för ägarnes företagsamhetsgåvor, när han
+sett, att huset därjämte rymde två kammare med flera
+bäddade sängar.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ock-ock-ock, tänkte han högt för sig själv,
+så många sängar och inga badgäster.
+</p>
+<p>
+Berusad av tanken på den blivande inkomsten,
+gick han ner till gumman och förehöll henne det
+slösaktiga i att inte hyra ut stugan åt sommargäster.
+</p>
+<p>
+&mdash; Kära hjärtans, inte få vi några som vill bo
+här! gruvade sig gumman.
+</p>
+<p>
+&mdash; Hur vet moster det? Har ni försökt få hyra
+ut? Har ni någonsin annonserat?
+</p>
+<p>
+&mdash; Det är bara att kasta pengarne i sjön! menade
+madam Flod.
+</p>
+<p>
+&mdash; Man kastar näten i sjön också, svarte
+Carlsson, men det får man lov att göra, om man vill vinna
+något.
+</p>
+<p>
+&mdash; En kan ju försöka, men inte få vi några
+badgäster, inte, avslutade den gamla, som upphört
+tro på önskningar.
+</p>
+<p>
+Åtta dagar senare kom en fin herre gående nere
+i ängen och tittade sig omkring. Han kom närmare
+och mottogs vid sitt uppträdande på gården av rackan
+ensam, medan folket enligt vana, blyghet eller finhet,
+gömt sig inne i köket och stugan efter att förut ha
+stått utanför i en klunga och gapat på den främmande.
+Först när han kom i dörren, steg Carlsson ut,
+såsom varande den modigaste.
+</p>
+<p><a id='page_47' name='page_47'></a></p>
+<p>
+Den anlände hade läst en annons... Joho &mdash;
+det var nog här! och därpå fördes han opp till
+storstugan. Han var ganska belåten, och Carlsson
+lovade alla förbättringar, allt, blott herrn ville
+bestämma sig genast, för det var så många spekulanter
+och årstiden var framskriden. Den främmande, som
+tycktes vara fängslad av ställets sköna läge,
+skyndade sig att göra opp, och efter ömsesidiga
+närgångna frågor om ekonomi och familjeförhållanden
+avlägsnade han sig.
+</p>
+<p>
+Carlsson följde honom till grinden och störtade
+därpå in i stugan, där han inför matmor och son
+lade opp sju riksbankstior och en privatbanksfemma.
+</p>
+<p>
+&mdash; Å, men det är fasligt, att ta så mycket pengar
+av folk, knotade gumman.
+</p>
+<p>
+Men Gusten tyckte det var bra gjort; och han
+skänkte för första gången Carlsson sitt offentliga
+erkännande, när denne talade om, hur han pressat
+herren med ryktet om många spekulanter.
+</p>
+<p>
+Pengar på bordet, det var trumf för Carlsson,
+och han talade i en ton högre efter den betan, vid
+vilken hans erfarenhet av handelsväsendet varit
+honom till pass. Men det var icke blott de kontanta
+pengarne i hyran, som fallit ner över dem, det skulle
+även regna indirekta förmåner, vilka Carlsson
+målade opp i raska drag för de lyssnande åhörarne.
+</p>
+<p>
+Här skulle säljas fisk, mjölk, ägg, smör; och
+vedbrand finge inte gå av för inte, för att inte tala
+om Dalaröbuden efter en krona stycket. Och så
+kunde man kanske få sätta av en kalv, ett får, en
+utvärpt höna, potatis och grönsaker. Ock-ock-ock &mdash;
+det var så mycket att göra av, och en riktigt schangtil
+herre var det.
+</p>
+<p><a id='page_48' name='page_48'></a></p>
+<p>
+Om midsommarafton anlände de väntade
+guldfiskarne. Det var herrn, frun, en sextonårig dotter
+och en sexårs son, samt två pigor. Herrn var violinist
+i hovkapellet och i goda omständigheter samt en
+fridens man, vid ingången av fyrtiotalet. Han var
+tysk född och hade litet svårt att förstå öborna,
+varför han inskränkte sig till att nicka bifall och
+säga »skön» till allt vad som sades, varför han hastigt
+vann rykte såsom varande en mycket snäll herre.
+Frun var ett ordentligt fruntimmer, som vårdade sitt
+hus och sina barn och genom ett värdigt uppförande
+visste sätta sig i lydnad hos pigorna, utan att
+behöva riva ner oväder eller gripa till mutsystemet.
+</p>
+<p>
+Carlsson, såsom varande den minst blyge och
+den mest talföre, tog genast hand om främlingarna,
+helst han tyckte sig likasom ha en förmånsrätt, efter
+som han skaffat dit dem, och ingen av de andra
+hade den tilltagsenheten eller sällskapsgåvan att göra
+honom platsen stridig. Men stadsbornas ankomst till
+ön underlät icke att utöva sitt inflytande på
+urinnevånarnes sinnen och seder i gemen. Att dagligen
+se helgdagsklädda människor, som höllo söndag var
+dag, spatserade, rodde utan mål, fiskade utan att ta
+vara på fisken, badade, musicerade, fördrevo tiden,
+som om inga bekymmer, intet arbete funnes till i
+världen, detta väckte till en början ingen avund,
+endast förundran över att livet kunde dana sig så,
+beundran över mänskor, som förmådde ställa sin
+tillvaro så angenämt, så lugnt, så rent och fint framför
+allt, utan att man kunde säga att de gjort andra
+orätt eller plundrat fattiga. Oförmärkt och sakta
+började Hemsöborna gå i stilla drömmar, kasta långa
+förstulna blickar uppåt storstugan; sågo de en ljus
+<a id='page_49' name='page_49'></a>
+sommarklädning skymta i ängen, stannade de och
+stodo njutande av anblicken såsom framför något
+vackert; varsnade de ett vitt flor på en italiensk
+halmhatt, ett rött sidenband om ett smärt liv i en
+båt på viken mellan skogens granar, blevo de tysta
+och andaktsfulla av längtan efter något de ej visste,
+som de ej vågade hoppas, men som de drogos till.
+</p>
+<p>
+Samtalen och stojet nere i köket och i gamla
+stugan antogo en stillsammare art; Carlsson
+förekom beständigt i ren vit skjorta och uppträdde i
+vardagslag med blå klädesmössa, samt antog så
+småningom en inspektors skepnad; hade en
+blyertspenna i bröstfickan eller bakom örat och rökte ofta
+på en lätt cigarr.
+</p>
+<p>
+Gusten drog sig däremot tillbaka, höll sig så
+långt undan som möjligt för att slippa bli föremål
+för jämförelser; talade bittert om stadsbor i
+allmänhet, behövde oftare än förr erinra sig och andra om
+pengarne på banken, samt tog långa lovar för att
+komma förbi storstugan och de ljusa klädningarne.
+</p>
+<p>
+Rundqvist gick svart i ansiktet och höll sig mest
+uppåt smedjan, förklarande att han frågade fan efter
+hela världen, om det också vore änkedronningen själv,
+medan Norman återupptog sin beväringsmössa, drog
+svångrem utanpå tröjan och gjorde krokar kring
+brunnen, dit herrskapets flickor brukade komma om
+morgon och afton.
+</p>
+<p>
+Värst var det för Clara och Lotten, som snart
+sågo allt mankön fegt avfalla för herrskapets flickor,
+vilka kallades på brev för mamseller och reste till
+Dalarö i hatt. Barfota måste de gå, ty i ladugården
+var det för solkigt att de ville utsätta sina kängor
+för hastig ödeläggelse, och på ängen och i köket
+<a id='page_50' name='page_50'></a>
+var det alldeles för hett gå skodd. De gingo i
+sina dunkla klädningar och kunde aldrig för svett
+och sot och boss bära en vit remsa en gång, och
+Clara, som gjort ett försök med manschetter, råkade
+illa ut, blev genast avslöjad och utsatt för ett
+ihållande grin över att hon vågade en tävlan. Men om
+söndagarne togo de igen skadan och ådagalade en
+kyrksamhet, som man inte sett på år och dag, bara
+för att få bästa kläderna på.
+</p>
+<p>
+Carlsson hade alltid ärender in till professorn
+och stannade för övrigt jämt och ständigt utanför
+farstukvisten, när någon satt där, och frågade om
+befinnande, spådde vackert väder, föreslog utflykter,
+gav råd och upplysningar om sjöfisket, samt bekom
+då och då ett glas öl eller en konjak, så att han
+snart blev föremål för de andras halvhöga
+beskyllningar att han gick och snuggade.
+</p>
+<p>
+Om lördagen, när herrskapets köksa skulle in
+till Dalarö och handla, uppstod meningsbyte om vem
+som skulle föra henne. Carlsson avgjorde helt enkelt
+saken till sin förmån, ty den lilla svarta vithyllta
+flickan hade slagit djupt an på honom; och då
+gumman gjorde föreställningar mot att Carlsson, som
+var den viktigaste och förste man på gården, så
+skulle gå i småärender, svarade Carlsson med att
+professorn enkom anmodat honom, emedan viktiga
+brev skulle på posten. Gusten, som syntes mot sin
+vilja rätt angelägen göra budet, föreställde att
+han mycket väl kunde taga breven om händer, men
+Carlsson förklarade bestämt, att det kom aldrig i
+fråga, att han tillät husbonden göra drängsysslorna,
+så att folket skulle få något att tala på sedan. Och
+därvid blev det.
+</p>
+<p><a id='page_51' name='page_51'></a></p>
+<p>
+Att göra Dalaröbud var icke utan sina fördelar,
+dem den fyndige drängen spårat i förväg. Först
+fick man sitta på sjön med en flicka och ostört
+prata tok och fjollas; sedan följde traktering och
+drickspengar; och på Dalarö hade han tillfälle att
+göra sig alla handelsmän förbundna genom att
+anbefalla en kund, vilket alltid inbragte små
+handtryckningar, en sup här, en cigarr där, varförutom det
+föll ett visst sken av anseende på den, som
+framförde uppdrag från professorn och i vardagslag
+uppträdde fint klädd och i sällskap med en mamsell
+från Stockholm.
+</p>
+<p>
+Dalaröresorna förekommo dock endast en gång
+i veckan och hade icke något störande inflytande
+på arbetets gilla gång för övrigt, ty Carlsson var nog
+fiffig att de dagar han var borta ge gossarne arbete
+på beting, så att de skulle dika så många famnar,
+plöja så många tegar, fälla så många träd, och sedan
+vara lediga, vilket de med nöje åtogo sig, ty
+därigenom kunde de vara fria redan aftonvardsdags.
+Vid sådana tillfällen, då arbetet skulle mätas ut och
+sedan det gjorda granskas, var det som blyertspennan
+och den numera införda anteckningsboken kommo
+till heders, och Carlsson vande sig vid att uppträda
+som inspektor och småningom få arbetet att glida
+över på andra skuldror. Samtidigt inrättar han sig
+på kammaren såsom i sitt eget ungkarlsrum.
+Tobaksrökning var redan länge sedan införd och på bordet
+vid fönstret hade han dukat fram ett grönt
+fickbläckhorn, ett pennskaft, en blyertspenna, några ark
+postpapper, samt ordnat med ljusstaken och
+strykstickstället så att det såg ut som ett skrivbord. Fönstret
+vette ut åt storstugan, och här satt han på
+<a id='page_52' name='page_52'></a>
+raststunderna och iakttog herrskapets rörelser, samt höll
+även förevisning av sin skrivkunnighet. Om aftnarne
+slog han upp fönstret, lade armbågen på brädan och
+satt däruppe bolmande ur pipan eller en ur
+västfickan framletad cigarrstump, under det han också
+kunde läsa i en veckotidning, vilket gav honom
+nerifrån sedd ett utseende som om han vore patron själv
+på gården.
+</p>
+<p>
+Men när det blev skumt och han tänt ljus,
+lade han sig på sängen och rökte. Det var då som
+drömmarne kommo, planer snarare, byggda på ännu
+icke inträffade omständigheter, men vilka möjligen
+med en liten tumning kunde komma att inställa sig.
+</p>
+<p>
+När han så en afton låg på rygg och bolmade
+svarta ankaret, för att döva myggen, och under det
+hans ögon stannat på det vita lakanet, som täckte
+kläderna, släppte detta och ramlade plötsligt ner på
+golvet. Som skuggan av ett led soldater såg han
+hela den avlidnes garderob göra flankmarsch på
+väggen: framåt fönstret och tillbaka mot dörren,
+alltefter som ljuslågan fläktade av draget, och han tyckte
+sig se den döde i alla de skepnader, som plaggen
+uppritade mot den rutade tapeten. Där kom han i
+kavaj av blå boj och gråa korderojsbyxor med knän
+på, sådan han satt till rors i sumpen, när han
+seglade till stan med fisk, och sådan han satt på
+Mässingsstången i Stadsgårn och drack toddy med
+fiskköparn; här kom han i svart klädesbonjour och
+långa, flaxande svarta byxor, så som han gick i
+kyrkan, när det var skriftermål, såsom han var klädd
+på bröllop, begravningar och barndop; här hängde
+svarta fårskinnströjan, som han hade på, när han
+stod i strand och drog not om höst och vår; här
+<a id='page_53' name='page_53'></a>
+bröstade sig den stora skälskinnspälsen, som ännu bar
+märken efter julkalasen, där den sista supen i pälsen
+togs i glögg; och resskärpet stickat i grönt, gult
+och rött ullgarn ringlade sig som den stora sjöormen
+ända ner på golvet och stack huvet i ett
+stövelskaft.
+</p>
+<p>
+Carlsson blev varm under skjortan, när han
+tänkte sig i den sköna, silkeslena pälsen, tänkte sig
+skjuten på en kälke över isarne, med en luva därtill
+av ringskäl, bort till grannarne, som togo emot
+julgästerna med eldar på stranden och bösskott, och
+så, kommen in i den varma stugan, kasta av sig
+ytterplagget och stå fram i svart klädesrock och
+hälsas med du av pastorn och få sitta opp, högst
+uppe vid kortändan av bordet, under det drängarne
+stodo vid dörren eller kartat opp på
+fönsterbräden.
+</p>
+<p>
+Föreställningarne om de önskade saligheterna
+blevo så livliga, att de fingo Carlsson på benen, och
+innan han själv visste det, hade han krupit i pälsen
+och stod på golvet strykande muddarne med handen;
+och det ylade i kroppen, när han kände kragen kittla
+mot kinden. Därpå tog han på svarta bonjouren
+och knäppte den; ställde sin rakspegel på stolen och
+tittade efter, hur rocken satt i ryggen; stack handen
+innanför slaget och gick fram och åter på golvet.
+En känsla av rikedom spred sig från det silkeslena
+klädet; något rymligt, rundligt tilltaget, när han
+prövande klöv skörten och satte sig på sängkanten,
+låtsandes vara borta hos främmande.
+</p>
+<p>
+Under det han så satt försjunken i rusgivande
+drömmar, hörde han utifrån röster som glammade,
+och när han lystrade, märkte han Idas &mdash; det var
+<a id='page_54' name='page_54'></a>
+den vackra köksan &mdash; och Normans röster flätas,
+falla i varann, gå sida vid sida och liksom munnas.
+Del stack till i honom, och i ett tag hade han
+bonjouren och pälsen på klädhängarn under lakanet,
+och beväpnad med en nytänd cigarr gick han ner
+för trappan.
+</p>
+<p>
+Strängt sysselsatt och upptagen med allvarliga
+framtidsplaner hade Carlsson hittills undvikit all
+handel med flickorna, emedan han kände huru
+tidsödande sådant göromål var, och väl vetande att i
+samma ögonblick han öppnade eld åt det hållet,
+ingen säkerhet mera fanns att han ej skulle få en
+ömtålig punkt, som vore svår att försvara, och att
+det, om han en gång blev slagen på den marken,
+vore slut med anseende och myndighet.
+</p>
+<p>
+Men nu, när den erkända skönheten utsatt sig
+till tävlan och segraren hade alltför mycket att vinna,
+kände han sig uppfordrad att begagna sporrarne och
+resa kam, och med fast beslut att bli tuppen, gick
+han ner på vedbacken, där spelet redan var i full
+gång. Förargligt var det, syntes honom, att han
+skulle behöva mäta sig med Norman just; hade det
+varit Gusten åtminstone; men den där lilla strunten
+Norman! Nå, han skulle få!
+</p>
+<p>
+&mdash; God afton, Ida! började han, utan att låtsas
+se rivalen, vilken ofrivilligt lämnade sin plats vid
+staketet, som Carlsson genast intog.
+</p>
+<p>
+Och så började han spelet, begagnande sin
+överlägsna talförhet, under det Ida plockade ved och
+stickor i vedbärarn, så att Norman inte fick syl i
+vädret. Men Ida var nyckfull såsom vid månskifte,
+och hon kastade sidoord åt Norman, dem Carlsson
+<a id='page_55' name='page_55'></a>
+dock grep i flykten och återsände tillkrusade och
+skönt bemålade. Men den sköna, som fann behag
+i kampen, anmodade Norman spänta litet stickor.
+Innan den lycklige hann gå omkring till grindhålet,
+hade Carlsson redan klivit över det vassa staketet,
+dragit sin fällkniv och utsett ett torrt granträ, som
+han späntade; lade inom ett par minuter stickorna
+i vedbärarn, tog alltsammans på lillfingret och bar
+rätt in i köket, dit Ida följde, och där blev han
+stående vid dörrposten, där han spände rygg, så
+att ingen kunde komma varken ut eller in. Och
+Norman, som icke lyckades hitta på något ärende,
+slog först några lovar omkring vedbacken,
+mjältsjukt begrundande den oförskämdes lätta framfärd i
+livet, tills han fann för gott avtåga och på
+brunnskaret ge luft åt sin klagan i en schottisch, som han
+bälgade fram ur dragharmonikan.
+</p>
+<p>
+De veka tonerna från klaverets blecktungor
+trängde dock genom den tjocka aftonluften, förbi
+dörrposteringen och nådde barmhärtighetens tron vid
+köksspisen, ty Ida erinrade sig nu, att hon måste gå
+till brunnen efter dricksvatten åt professorn. Och
+Carlsson följde med, denna gång dock något osäker
+i kampen på ett fält, där han var alldeles
+främmande. För att förinta verkan av det trolska »locket»
+tog han Idas kopparflaska och viskade ömma ljud,
+i så smäktande och välljudande skala han kunde,
+liksom om han ville sätta ord till den förföriska
+musiken och neddraga solot till ett underordnat
+ackompanjemang, men just som de kommo till
+brunnen, hördes mosters rop oppe från stugan. Hon
+kallade på Carlsson, och i tonen hördes, att det var
+något angeläget. Först blev denne ond och tänkte inte
+<a id='page_56' name='page_56'></a>
+svara, men då for den lede in i Norman och med
+skallande stämma gav han ljud:
+</p>
+<p>
+&mdash; Här, moster! Han kommer straxt.
+</p>
+<p>
+Med tusentals tysta lyckönskningar till helvetet
+åt den falske spelmannen måste segraren slita sig
+ur kärlekens armar och lämna det halvvunna bytet
+åt den svagare, som endast hade ett öde att tacka
+för sin älskogslycka.
+</p>
+<p>
+Moster ropade än en gång, och med vresig
+stämma svarade Carlsson, att han kom allt vad han
+orkade.
+</p>
+<p>
+&mdash; Vill Carlsson stiga in och ta en halv, tog
+gumman emot honom på farstukvisten, skyggande
+med handen över ögonen för att genomtränga den
+lätta sommarskymningen och se efter, om han kom
+ensam.
+</p>
+<p>
+Carlsson ville gärna eljes ta en halv, men i
+detta ögonblick önskade han allt kaffe och brännvin
+så långt han visste, men han kunde inte neka; och
+vid ackompanjemang av Normans Norrköpingska
+skarpskyttemarsch, som segerglad och hånande
+rullade upp nerifrån källängen, måste han in i stugan.
+Gumman var blidare än vanligt, och Carlsson fann
+henne äldre och fulare än vanligt; och ju artigare
+hon visade sig, desto tvärare blev han, vilket
+slutligen gjorde gumman nästan öm.
+</p>
+<p>
+&mdash; Si, Carlsson, tog hon slutligen opp, medan
+hon hällde i kaffet, det är så att vi ska buda till
+slåttan i nästa vecka, och därför ville jag tala vid
+honom först, förståss.
+</p>
+<p>
+Här tystnade dragharmonikan mitt i trions
+smältande ackorder och Carlsson stelnade till och blev
+<a id='page_57' name='page_57'></a>
+ouppmärksam, samt tuggade torrt fram några ord
+utan klang och utan strängt sammanhang:
+</p>
+<p>
+&mdash; Jaha, jaså, ja, slåttan i nästa vecka!
+</p>
+<p>
+&mdash; Och då ville jag, fortfor gumman, att
+Carlsson skulle om lördag ta Clara med sig och fara
+sta och bjuda; för jag ville också, att Carlsson skulle
+komma ut lite grann och se folk, och visa sig en
+smula, för det är alltid gott.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, si om lördag kan jag inte, svarade
+Carlsson tvärt, för då ska jag ju åt Dalarö för professorns.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nå, för en gång kunde ju Norman göra
+skjutsen, invände gumman och vände ryggen åt
+drängen för att slippa se hans min.
+</p>
+<p>
+I detsamma hördes dragklaveret frampressa
+några mjuka, av pauser avbrutna satser, som tycktes
+avlägsna sig och förtona ute i sommarnatten, där
+nattskärran redan spann på sin surrande rock.
+</p>
+<p>
+Carlsson svettades dödsvetten, slog i sig
+kaffebrännvinet, kände stenar på bröstet, töcken om huvet
+och en allmän svaghet i nerverna.
+</p>
+<p>
+&mdash; Det kan inte Norman, utstötte han; Norman
+kan inte uträtta alla professorns affärder, och &mdash;
+och &mdash; han är inte betrodd.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, men jag har frågat professorn, klippte
+gumman av, och han sa, att han inte hade något om
+lördag.
+</p>
+<p>
+Det var förgjort för Carlsson; gumman hade
+spänt honom som en mus, och nu fanns inte ett
+hål att gå i mera.
+</p>
+<p>
+Och han hade sina sinnen ute på flera håll,
+så att han knappt kunde samla sig till ett motvärn.
+<a id='page_58' name='page_58'></a>
+Detta såg gumman också, och hon tog sig därför
+till att knåda medan degen jäste.
+</p>
+<p>
+&mdash; Hör nu, Carlsson, sa hon; han ska inte ta sig
+för när, om jag säger någonting åt en, för jag menar
+väl me&#8217;n.
+</p>
+<p>
+&mdash; Moster kan gärna säga vad håken som helst,
+för nu är det mej egalt detsamma, bröt Carlsson
+ut, under det han hörde klaverets allt ömmare låtar
+försvagas längst bort i hagen.
+</p>
+<p>
+&mdash; Jo, si, jag ville bara säga det, att Carlsson
+skulle liksom hålla sig för god att spela för flickorna,
+för det blir bara mackelmang till sistone; ja, jag vet,
+jag, och känner det; och det är välmening av mig,
+sir Carlsson. Sådana där stadsflickor ska alltid ha
+en tross med karlar efter sig, om det ska vara något,
+och så ska det fjäsas hit och så ska det fjollas dit;
+och går de i skogen med en, så går de i hagen
+med en ann, och så när det blir något på sne si,
+så tar de den som de tycker är golikast att kunna
+vräka&#8217;t på. Så är det, si, likaväl.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, det ger jag hålen vad pojkarne ta sej te.
+</p>
+<p>
+&mdash; Jaja, ta inte så illa opp, tröstade gumman,
+men si en karl som Carlsson skulle tänka på te att
+gifta sig, och då ska man inte gå och ha något drag
+med däjor och slikt, och här i skärgårn finns många
+rika flickor, ska jag säga honom, och är han klok
+sköter sina grejor väl, så kan han komma till sitt
+eget, förr än han tror, och därför ska Carlsson inte
+vara enveten, utan höra vad jag säger åt honom,
+när jag ber honom fara sta och buda till slåttan.
+Kom han ihåg, att jag inte skulle ha anmodat vem
+som helst att färdas för gårdens räkning, och jag
+lär nog få gossen över mig, men si det bryr jag mig
+<a id='page_59' name='page_59'></a>
+inte om, för den jag håller mig till, den stöttar jag
+också, lita på det.
+</p>
+<p>
+Det började nu lugna i Carlssons sinne, och
+han anade något förmånligt i att så där få agera
+för gården; men han var ännu för retad att vilja
+byta sin låga mot något ovisst och han kände ett
+behov att få något handsöl först, innan han inlät sig
+på affären.
+</p>
+<p>
+&mdash; Inte kan jag gå sta så här som jag är och
+inte har några snygga kläder, slängde han ut sin rev.
+</p>
+<p>
+&mdash; Så farligt med kläderna är det väl inte,
+menade gumman, men skulle det så vara att det bara
+var det som felade, så kunde man väl finna någon
+råd.
+</p>
+<p>
+Längre ville inte Carlsson gå i den riktningen,
+men i dess ställe beslöt han växla ut det
+halvkvädna löftet mot ett annat och lyckades efter
+åtskilliga genkast få det därhän, att Norman, såsom
+oumbärlig vid liarnes slipning och höskakets
+reparation, skulle stanna hemma, medan Lotten gjorde
+Dalaröbudet.
+</p>
+<hr class='tb' />
+
+<p>
+Klockan är tre på morgonen en julidag i början
+av månaden. Det röker redan ur skorstenen, och
+kaffepannan är påsatt; hela huset är vaket och i
+rörelse och ute på backen står ett långt kaffebord
+dukat. Slåtterfolket, som kommit aftonen förut, har
+sovit på skullar och logloft, och tolv resliga
+skärkarlar i vita skjortärmar och halmhattar stå i grupper
+utanför stugan väpnade med liar och brynen. Där
+är Åvassan och Svinnockarn, gamla redan med av
+<a id='page_60' name='page_60'></a>
+rodd kutiga ryggar; där är Aspön med sitt
+kämpaskägg, huvudet högre än de andra och med djupa,
+sorgsna blickar från ensamheten ute i havsbandet,
+från sorger utan namn och utan klagan; där är
+Fjällångarn, kantig och kringvriden ett halvslag som
+en martall ute på sista kobben; Fiversätraön, mager,
+utblåst, livlig och torr som ett kaffeskinn;
+Kvarnöarne, båtbyggare med rykte; Långviksskärarne, de
+första skälskyttarne, Arnöbonden med sina pojkar. Och
+omkring dem, mellan dem tassade flickorna i
+lintygsärmarne, med bröstdukar över barmen, klädda i ljusa
+bomullsklädningar och med schaletter på huvet;
+härvarne, nymålade i regnbågsfärger, hade de
+medfört själva, och de sågo mera ut som om de gingo
+till fest än till arbete. Gubbarne klappade dem med
+fingerknogarne i livet och sade förtroligheter, men
+pojkarne höllo sig så tidigt på morgonen på avstånd,
+avvaktande kvällen med dess skymning, dans och
+musik för att leka älskogslekar. Solen hade varit
+uppe en kvarts timme, men ännu ej hunnit över
+tallbackens toppar för att slicka daggen ur gräset; viken
+låg spegelblänk infattad i den nu blekgrönskande
+vassen, där de nykläckta andungarne hördes pipa
+mellan de gamla ändernas snatter; trutarne fiskade
+löjor därnere, seglande, stora, vingbreda, snövita som
+kyrkans gipsänglar; i källareken hade skatorna
+vaknat och skvallrade och schattrade om de många
+skjortärmarne de sett nere på stugbacken; göken guckade i
+hagen, brånande, rasande som om begärens tid vore
+på slutet, när han skulle få se första hösåten;
+kornknarren arpade och snarpade nere i rågåkern; men på
+backen sprang rackan och fägnade gamla bekanta,
+och skjortärmar och lintygsremsor blänkte i solskenet,
+<a id='page_61' name='page_61'></a>
+sträckte sig över kaffebordet, där koppar och fat, glas
+och kannor skramlade under det trakteringen pågick.
+</p>
+<p>
+Gusten, eljes blyg, hade tagit värdskapet, och
+kännande sig trygg bland dessa sin fars gamla
+vänner, satte han Carlsson åt sidan, skötande
+brännvinsflaskan själv. Men denne hade redan anvärvat
+bekantskaper på sin bjudningsresa, gjorde sig
+hemmastadd som en äldre anhörig eller gäst och lät krusa
+sig. Med tio års försprång för Gusten och med ett
+utvuxet, manligt yttre hade han lätt att trycka ner
+denne, som ändå aldrig kunde bli annat än pojken
+inför de män, som varit dus med hans far.
+</p>
+<p>
+Emellertid var kaffet drucket, solen steg, och
+veteranerna satte sig i rörelse neråt storängen med
+liarne på axeln, följda av de unge och flickskaran.
+</p>
+<p>
+Gräset stod högt till låret och var tjockt som
+en fäll, så att Carlsson måste redogöra för den nya
+ängskötseln; hur han låtit röja ur löv och
+fjorårsgräs, jämna ut mullvadshögarne, så i frostfläckarne
+och vattna över med gödselsaften. Därpå anordnade
+han som en kapten sin trupp, gav hedersplatserna
+åt de gamla och förmögna och gick själv aldra sist,
+så att han ändå icke kom bort i hopen. Och så
+gick slaget fram: två dussin vita skjortärmar i en kil
+som höstflyttande svanor, med liarne häl i häl, och
+efter i spridd ordning, som en flock fisktärnor,
+nyckfullt kastande, slängande, men ändock hållande
+tillsammans, kommo flickorna med sina härvar, var och
+en följande sin slåtterkarl.
+</p>
+<p>
+Det susade om liarne och det daggiga gräset föll
+i knippor; och sida vid sida lågo alla sommarens
+blommor, som vågat sig ur skogen och hagen:
+prästkragar och gökmat, tjärblomster och horletta, Marie
+<a id='page_62' name='page_62'></a>
+sänghalm, hundloka, ängsnejlikor, pukvete, musärter,
+pestilensrot, väpling och alla ängarnes gräs och
+halvgräs; och det doftade sött som honung och kryddor,
+och bien och humlor flydde i svärmar för den
+mördande skaran, mullvadarne kröpö ner i jordens
+innanmäten, när de hörde hur det brakade i deras
+bräckliga tak; snoken kilade skrämd ner i diket och
+slank in i ett hål som en skotända; men högt upp
+över slagfältet svängde sig ett par piplärkor, vars
+bo blivit trampat av ett klackjärn; och i eftertruppen
+trippade stararne plockande och pickande allehanda
+kräk, som kommit i det brännande solskenet.
+</p>
+<p>
+Första slaget var uttaget ända ut i åkerrenen
+och nu stannade kämparne, stödda på sina lieskaft,
+betraktande förödelsens verk, som de lämnat bakom
+sig, torkande svetten ur mössremmarne, och
+inläggande en ny snusvalk ur mässingsdosorna, medan
+flickorna skyndade sig komma upp i frontlinjen.
+</p>
+<p>
+Och så gick det löst igen, ut i det gröna
+blomsterhavet, som nu går i vattrade böljor av den växande
+morgonbrisen och än visar brokiga lysande färger,
+när blommornas styvare stjälkar och huven sticka
+upp genom det mjuka tåtelgräsets vågor, som böja
+sig undan för kåren, än breder sig jämn grön som
+en sjö i stiltje.
+</p>
+<p>
+Det är fest i luften och tävlan i arbetet, så att
+man heldre skulle stupa i solskottet än ställa lien
+ifrån sig. Carlsson har fått professorns Ida till sin
+räfserska, och som han går sist i slaget, kan han
+utan att blottställa vådorna, och på skryt, vända sig
+om för att kasta ett ord åt henne; men Norman
+har han under sträng bevakning snett framför sig,
+och så snart denne försöker slänga en betagen blick
+<a id='page_63' name='page_63'></a>
+på sydosten, har han Carlssons lie i hälarne och ett
+mera ovänligt än välmenande varningsrop: &mdash; Akta
+hasorna, du! efter sig.
+</p>
+<p>
+När klockan är åtta, ligger källängen som en
+nydrillad åker, slät som en hand och med gräset i
+långa strängar; nu beskådas verket och granskas
+slagen, och Rundqvist är den som faller för
+nämdens dom, efter som man kan se var han gått fram,
+för där syns det som älvdansar den ena utanför
+den andra, men Rundqvist försvarar sig med att han
+måste se på flickan som de givit honom, för det
+var inte i går han hade en flicka som sprang efter sig.
+</p>
+<p>
+Och nu hojtar Clara till frukost oppe på backen;
+brännvinsflaskan gnistrar i solen och
+svagdricksankarn är uppstucken; potatisgrytan ryker på hällen,
+strömmingen immar på faten, smöret är upplagt,
+brödet är skuret; suparne slås i och frukosten är
+i gång.
+</p>
+<p>
+Carlsson har fått beröm och är segersäll; Ida
+är honom också bevågen, och han uppvaktar henne
+med påfallande uppmärksamhet, men så är hon också
+dagens skönaste. Gumman, som springer ut och in
+med fat och tallrikar, stryker ofta förbi de båda,
+alltför ofta att ej bli bemärkt av Ida, men ej av
+Carlsson, förrän hon sticker honom sakta i ryggen
+med armbågen och viskar:
+</p>
+<p>
+&mdash; Carlsson ska vara värd och hjälpa Gusten;
+han ska vara som hemma här!
+</p>
+<p>
+Carlsson har bara ögon och öron för Ida och
+svarar gumman med något skämtsamt. Men nu
+kommer Lina, professorns barnpiga, och påminner Ida
+att hon skall hem och städa. Och då blir det sorg
+<a id='page_64' name='page_64'></a>
+och uppståndelse bland karlarne, men flickorna se
+lagom bedrövade ut.
+</p>
+<p>
+&mdash; Vem ska nu ta opp åt mig, när jag ingen
+flicka har mera? utbrister Carlsson med låtsad
+förtvivlan, som skall dölja den verkliga harmen.
+</p>
+<p>
+&mdash; Det får väl moster göra då? svarar Rundqvist,
+som påstods ha ögon i ryggen.
+</p>
+<p>
+&mdash; Moster ska räfsa! ropa karlarne i korus.
+Moster ska ut och räfsa.
+</p>
+<p>
+Gumman slår ifrån sig med förklät:
+</p>
+<p>
+&mdash; Herre Je&#8217;, ska gamla gumman ut med
+flickorna! Nej, aldrig i livet, aldrig på tiden! Å,
+ni är tokiga!
+</p>
+<p>
+Men motståndet retar.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ta kärngen, han, viskar Rundqvist, under det
+Norman muntrar på, och Gusten blir mörk som en
+natt.
+</p>
+<p>
+Det fanns inte något val, och under stoj och
+skratt springer Carlsson in i stugan för att leta fram
+gummans egen härv, som ligger oppe på vinden
+någonstans; och gumman efter skrikande:
+</p>
+<p>
+&mdash; Nej, för Guds skull, han får inte gå och riva
+i mina saker däroppe! Och så försvinna de båda
+två, under högljudda och bitande anmärkningar av
+de kvarvarande.
+</p>
+<p>
+&mdash; Jag tycker, faller slutligen Rundqvist in i
+tystnaden som uppstått. Jag tycker de dröjer bra
+länge! Gå och se efter, Norman, vad som hänt!
+</p>
+<p>
+Stormande bifall uppmuntrar den ärelystne att
+dra på vidare:
+</p>
+<p>
+&mdash; Vad kan de göra däroppe, månn tro? Nej,
+det här går aldrig an; jag blir rakt orolig, vet någon
+människa!
+</p>
+<p><a id='page_65' name='page_65'></a></p>
+<p>
+Gusten blev dunkelblå om läpparne, som han
+tvang till ett skratt för att vara med de andra.
+</p>
+<p>
+&mdash; Gud förlåte mina synder, tog Rundqvist om
+på samma ton, men nu står jag inte ut längre, utan
+jag får lov att gå och se efter vad de ha för sig.
+</p>
+<p>
+I detsamma kommer Carlsson med gumman ut
+i förstudörren och medför den sökta härven. Det
+är en grann en, målad med två hjärtan och <i>anno
+1852</i> och var en gång den gamlas fästmöhärv,
+som Floden i världen själv hade gjort och som hade
+ärter inne i skaftknappen, som skallrade, när man
+rörde på henne. Minnet av det förflutnas fröjder
+synes ha satt gummans friska sinne i en munter
+stämning, och utan ett spår av sjuklig känslosamhet
+visade hon på årtalet och sade:
+</p>
+<p>
+&mdash; Det var inte i går, det, som Floden gjorde
+härven...
+</p>
+<p>
+&mdash; Och du klev i brudsäng, moster, inföll
+Svinnockarn.
+</p>
+<p>
+&mdash; Kan väl kliva en gång till, mente Åvassan.
+</p>
+<p>
+&mdash; Sex veckors grisar och två års änkor kan man
+aldrig tro, brydde Fjällångarn.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ju torrare sköre, ju eldfängdare, brassade
+Fiversätraön på.
+</p>
+<p>
+Och var och en kastade sin pinne på elden, men
+gumman bara myste och slog ifrån sig, höll god min
+och skämtade med, för att det inte var värt att bli
+ond.
+</p>
+<p>
+Så bar det av ner i myrängen, där starr och
+fräken stod som furuskog och vattnet gick opp på
+stövelskaften på karlarne. Men flickorna togo av
+strumpor och skor och hängde på gärdsgården.
+</p>
+<p>
+Och gumman räfsade och gick på, så hon var
+<a id='page_66' name='page_66'></a>
+efter Carlsson före de andra; månget skämtord föll
+på de unga tu, som de kallades.
+</p>
+<p>
+Så blev det middag och så blev det afton.
+Spelmannen hade kommit med sin fiol, logen var röjd
+och sopad och de värsta kvistarne voro kittade med
+beck. Och när soln gick ner, började dansen.
+</p>
+<p>
+Carlsson öppnade den med Ida, som hade svart
+klädning urringad i fyrkant, med vitt krås och
+Maria-Stuartskrage, så att hon stod fram som en avundad
+dam bland bondflickorna, väckte de gamles fruktan
+och köld, men pojkarnes åtrå.
+</p>
+<p>
+Carlsson kunde ensam nya valsen, och därför
+tog Ida honom gärna, gång på gång, sedan ett
+försök till trestegsvals med Norman misslyckats, varpå
+denne, slagen ur brädet, tog sig för det orådet
+att tillgripa dragharmonikan, både att utgjuta sina
+hjärtekval och försöka en sista limsticka att fånga den
+granna och ostadiga fågeln, som han trott sig ha i
+handen för några veckor sen, men som straxt igen
+satt på taket och munnades med en annan. Carlsson
+fann emellertid ackompanjemanget obehövligt, när
+han enkom tingat en riktig spelman, och den
+tungbröstade harmonikan drog verkligen inte jämt med
+den lättfotade fiolen, utan störde takten och bragte
+oordning i dansen. Lockad av ett gott tillfälle att få
+knorva till rivalen, helst allmänna meningen om
+dragklaverets otjänlighet tycktes vara väl beredd, tog
+Carlsson munnen full och skrek mitt över logen till
+den i ett hörn inkrupne olycklige älskaren:
+</p>
+<p>
+&mdash; Höllu! sätt lås för lädersäcken, du, och gå
+ut på backen och pina vädret ur dig, om du är
+klöverstinn.
+</p>
+<p>
+Allmänna meningen föll tung på syndaren i ett
+<a id='page_67' name='page_67'></a>
+gillande grin, men Norman hade fått några supar i
+huvet, och Idas krås hade trollat fram oanade
+krafter, så att han fann sig ohågad ge tappt vid
+utmaningen.
+</p>
+<p>
+&mdash; Höllu! härmade han Carlsson, som
+oförvarandes släppt lös sitt modersmål, vilket alltid hade en
+löjlig verkan på uppsvenskarne. Kum ut på backen,
+du, så ska jag ta lopporna ur svinpälsen på dig!
+</p>
+<p>
+Carlsson fann ännu icke ställningen så hotande,
+att man behövde gå till nävarne, och höll sig ännu
+på munhuggningens oskyldigare område.
+</p>
+<p>
+&mdash; Va ä det för ena markvadiga svin, som ha
+loppor i pälsen?
+</p>
+<p>
+&mdash; Det är väl varmlandssvin, kan jag tro! svarade Norman.
+</p>
+<p>
+Det stack nationaläran, och letande ännu i sista
+stund efter ett oåtkomligt dråpord, gick han rakt
+på fienden, tog honom i västen och röck honom ut
+på backen.
+</p>
+<p>
+Flickorna ställde opp sig i dörröppningen att
+åskåda drabbningen, och det föll ingen in att söka
+gå emellan.
+</p>
+<p>
+Norman var liten och satt, men Carlsson var
+grövre och utvuxen. I ett kastade han av sig rocken,
+som han var rädd om, och kämparne brasade i hop;
+Norman med huvudet förut, som han lärt av
+lotspojkarne; men Carlsson tog i honom, måttade en ful
+spark åt skrevet, och som en upprullad igelkott föll
+Norman på dynghögen.
+</p>
+<p>
+&mdash; Rallbuse! skrek han, urståndsatt att försvara
+sig med nävarne längre.
+</p>
+<p>
+Carlsson skummade, och letande förgäves efter
+tillmälen, satte han knät på bröstet och kindpustade
+<a id='page_68' name='page_68'></a>
+den slagne, som spottade och bet omkring sig, men
+slutligen fick en näve strö för munnen.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nu ska jag skura truten ren på dig! och
+med halmtappen tagen ur dyngstacken gnuggade han
+den slagne, så att näsan gick i blod. Men detta
+öppnade munnen på den av ilska fräsande Norman, och
+nu slungade han hela sitt förråd av glåpord i ansiktet
+på segraren, som ändå inte kunde binda den
+besegrades tunga.
+</p>
+<p>
+Musiken hade tystnat, dansen upphört och
+åskådarne gjort sina anmärkningar över ord- och
+nävstridens kastningar, vilken de åhört och beskådat med
+samma likgiltiga intresse som en slakt eller en
+danslek, ehuru likväl de gamla funnit Carlssons angrepp
+mindre regelrätt enligt gammal slagsmålssed. Men
+plötsligt hördes ett skrik, som sprängde hopen och
+röck alla ur feststämningen:
+</p>
+<p>
+&mdash; Han drar kniv! skrek någon, man kunde inte
+urskilja vem.
+</p>
+<p>
+&mdash; Kniv! svarades i hopen. Inga knivar! Bort
+med kniven!
+</p>
+<p>
+Och kämparne omringades; Norman, som lyckats
+få upp sin fällkniv, avväpnades och ställdes på fötter,
+sedan Carlsson ryckts lös ifrån honom.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ni ska slåss, gossar, men inte knivas, avslutade
+gamle Svinnockarn drabbningen.
+</p>
+<p>
+Carlsson tog på sig rocken och knäppte den
+om sin sönderrivna väst, men Norman gick med ena
+skjortärmen hängande som en trasa ner åt benet.
+Tilltygad i ansiktet, smutsig, blodig, fann han för gott
+avlägsna sig bakom knuten för att icke behöva visa
+sitt nederlag för flickorna.
+</p>
+<p>
+Med segrarens och den starkares glada tillförsikt
+<a id='page_69' name='page_69'></a>
+uppträdde Carlsson igen på dansbanan, och efter
+att ha fått en sup, återknöt han leken med Ida, som
+mottog honom med värme och nästan beundran.
+</p>
+<p>
+Dansen gick an som ett tröskverk och
+skymningen hade fallit; brännvinet gick lag på lag och
+uppmärksamheten blev mindre livlig på nästans
+görande och låtande. Därför kunde Carlsson komma
+ut med Ida ur logen och uppnå hagledet utan att
+ådraga sig någons näsvisa frågor, men just när flickan
+kommit över stättan och Carlsson stod på
+gärdesgården, hörde han gummans röst genom halvmörkret
+utan att kunna se någon:
+</p>
+<p>
+&mdash; Carlsson! Är Carlsson där! Kom han och
+dansa en dans med räfserskan.
+</p>
+<p>
+Men Carlsson svarade inte, utan slank ner och
+in i hagen tyst som en räv.
+</p>
+<p>
+Gumman hade dock sett honom och till på köpet
+Idas vita näsduk, som hon knutit om livet för att
+skydda klädningen för svettiga händer. När hon ropat
+en gång till utan svar, gick hon efter, kom över
+stättan och in i hagen. Droget låg under
+hasselbuskarna i fullt mörker och hon såg endast något
+vitt, som drunknade i det svarta och slutligen sjönk
+till botten av den långa tunneln. Hon ville springa
+efter, men i detsamma hördes nya röster vid stättan,
+en grövre och en mera klingande, men båda dämpade
+och, när de kommo närmare, viskande. Gusten och
+Clara klevo över gärdsgården, som knakade under
+gossens något osäkra steg, och lyftad på två starka
+armar hoppade Clara ner. Gumman gömde sig i
+buskarne, medan de arm om liv tågade förbi,
+dansande fram halvsjungande, kyssande, så som hon
+också en gång dansat, sjungit och kyssts. Än en
+<a id='page_70' name='page_70'></a>
+gång knakade det i stättan och flöjande som en stut
+kom Kvarnöpojken med Fjällångsflickan, och just
+när hon stod högst uppe på gärdsgården, röd i hyn
+av dansen och med ett övergivet löje, som visade
+alla de vita tänderna, satte hon de höjda armarne
+i kors bakom nacken, som om hon ville falla, och
+med ett lössläppt flåsande skratt och spärrade
+näsborrar kastade hon sig handlöst ner i armarne på
+gossen, som tog emot henne med en lång kyss och
+bar henne in i mörkret.
+</p>
+<p>
+Den gamla stod bakom hasselbusken och såg
+par om par komma, gå, komma igen, som i hennes
+ungdom, och gammal eld slog upp, gömd under två
+års aska.
+</p>
+<p>
+Under tiden hade fiolen så småningom tystnat,
+det var över midnatt och morgonrodnaden stod redan
+svag borta över skogen i norr; sorlet från logen
+blev mera däst och några enstaka hurrarop ute från
+ängen angåvo, att danssällskapet skingrat sig, att
+hemfärden förestod för slåtterfolket. Hon måste fram
+och säga adjö. När hon kom ut i droget, där mörkret
+börjat förtunnas, så att lövets grönska kunde skönjas,
+fick hon se Carlsson och Ida komma längst opp i
+brinken, hand i hand, som om de skulle kasta sig in
+i en polska. Skamsen att bli träffad här i »gröna
+gången» vände hon och skyndade över stättan för
+att hinna hem, innan folket hade givit sig av. Men
+på andra sidan stättan stod Rundqvist och slog ihop
+händerna, när han fick se gumman, som gömde
+ansiktet i förklät för att icke visa att hon skämdes:
+</p>
+<p>
+&mdash; Nej, Herre Jemine, har moster också varit
+i hagen? Å, jag säger det; ja si de gamla är då
+inte att lita på mer än...
+</p>
+<p><a id='page_71' name='page_71'></a></p>
+<p>
+Hon hörde inte mer, utan halvsprang uppåt
+stugan där man letat henne och där hon nu mottogs
+med ihållande hurrarop, handskakningar, tack för god
+fägnad och adjö.
+</p>
+<p>
+Och när allt blivit tyst igen och rymmarne blivit
+framhojtade ur hagar och ängar, dock utan att
+anträffas alla, gick den gamla till sängs, men låg länge
+vaken och lyssnade, om hon skulle få höra Carlsson
+gå opp för kammartrappan.
+</p>
+<hr class='ppg-pb' />
+<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>
+<a id='page_72' name='page_72'></a>
+<h2>FJÄRDE KAPITLET.</h2>
+<h3>Det bullrar till bröllop och käringen blir<br />tagen för guldet.</h3>
+</div>
+
+<p>
+Höet var under tak, råg och vete bärgade;
+sommaren var till ända och den hade varit god.
+</p>
+<p>
+&mdash; Han har lycka, den hålen! sade Gusten om
+Carlsson, vilken man icke utan en del orsaker
+tillskrev det ökade välståndet.
+</p>
+<p>
+Strömmingen hade kommit och alla karlarne
+utom Carlsson voro ute vid skäret, när professorns
+familj skulle resa in till operans öppnande.
+</p>
+<p>
+Carlsson hade också åtagit sig packningen och
+gick med blyertspennan bakom örat hela dagen; drack
+öl på köksbordet, på salsskänken, på
+farstukvistbänken. Här fick han en kasserad halmhatt, där
+ett par utgångna segelskor, en pipa, ett munstycke,
+orökta cigarrer, tomlådor och tombuteljer, metspön
+och Liebigsburkar, korkar, segelgarn, spik, allt som
+ej kunde medföras eller ansågs obehövligt; det föll
+så många smulor från den rikes bord och man kände
+allmänt, att man komme att sakna de avresande, från
+Carlsson, som skulle gå miste om sin käresta, ner
+till hönsen och grisarne, som icke längre fingo
+söndagsmat från herrskapets kök. Minst bitter var
+sorgen för de övergivna Clara och Lotten, som
+<a id='page_73' name='page_73'></a>
+oaktat de vid uppbärningen av mjölken fått så
+mången god kaffetår, likväl kände, att deras vår
+skulle komma igen, bara hösten avlägsnade de svåra
+medtävlerskorna på kärleksmarknaden.
+</p>
+<p>
+Om eftermiddagen, när ångbåten kom och lade
+till för att hämta herrskapet, var det stor
+uppståndelse på ön, ty aldrig hade en ångbåt lagt till där
+förr. Carlsson anförde landstigningen och
+kommenderade och orerade, under det ångaren sökte komma
+in till bryggan. Men här hade han givit sig ut på
+en is, som ej kunde bära honom, alldenstund
+sjöväsendet var honom främmande; och just i det stolta
+ögonblicket, då linan kastades och han i Idas och
+herrskapets åsyn skulle visa sin kunnighet, fick han
+ett helt fång kabel oppifrån nerfallande på hjässan,
+så att mössan slogs av och föll i sjön; i samma
+ögonblick skulle han hålla an trossen och gripa mössan i
+flykten, men fick foten i en bukt, gjorde några
+danssteg och föll under en skur av ovett från kaptenen
+och en salva hånskratt från backgastarne. Ida vände
+sig bort, ond över sin hjältes drumliga uppträdande
+och gråtfärdig av skam på hans vägnar. Med ett
+kort adjö lämnade hon honom slutligen vid
+landgången, och när han ville behålla hennes hand och
+språka om nästa sommar, om brevskrivning och
+adress, röcks landgången undan hans fötter, så att
+han vickade framåt och fick den våta mössan bak i
+nacken, samtidigt med att styrmannen röt åt honom
+uppifrån kommandobryggan:
+</p>
+<p>
+&mdash; Får du loss ändan någongång, du?
+</p>
+<p>
+En ny skur av sårande tillmälen haglade över
+den olycklige älskaren, innan han fick loss trossen.
+Ångbåten backade neråt sundet, och som en hund,
+<a id='page_74' name='page_74'></a>
+vars herre reser bort, sprang Carlsson i stranden,
+hoppande på stenar, snavande på rötter, för att hinna
+ut på udden, där han hade sin bössa gömd bakom
+en albuske, för att kunna ge salut. Men han måtte
+ha klivit med rasande ben ur sängen, ty just när
+ångbåten gick förbi och han med bössan lyftad i luften
+skulle fyra av, klickade skottet. Kastande bössan i
+gräset tog han upp sin näsduk och viftade, sprang i
+stranden och svängde sin blåa bomullsnäsduk,
+hurrade och flåsade, men ingen svarade från båten; icke
+en hand lyftes, inte en näsduk rördes. Ida var
+försvunnen! Men oförbrännelig, rasande, sprang han
+över kullerstenar, hoppade i vattnet, rusade genom
+albuskar, kom till en gärdsgård och flöjde halvt
+igenom den, så han rev sig på störarne; och slutligen,
+just som båten skulle försvinna bakom udden, stötte
+han på en vassvik; utan betänkande sprang han i
+vattnet, svängde än en gång sin näsduk, utstötande
+ett sista förtvivlat hurra. Ångbåtens akter kröp
+bakom tallarne och han såg professorns hatt viftande
+till avsked löpa undan in i skogsudden släpande efter
+sig den blågula flaggen med posthornet, som än en
+gång glimtade mellan alarne; och så var allt
+försvunnet utom den långa svarta röken, som låg efter
+vattnet som ett sorgflor och gjorde luften mörk.
+</p>
+<p>
+Carlsson plumsade i land och gick steg för steg
+tillbaka till sin bössa. Han tittade på henne med
+onda blickar, som han skulle sett på en annan, som
+svikit honom; skakade på pannan, satte på ny
+knallhatt och fyrade av.
+</p>
+<p>
+Därpå kom han tillbaka till bryggan. Han såg
+hela upptåget igen; hur han dansat som en pajas
+på broplankorna lik en annan marknadskasper,
+<a id='page_75' name='page_75'></a>
+hörde skrattet och ovettet, erinrade Idas kalla,
+förlägna blickar och handtag; kände ännu oset av
+stenkolsröken och maskintalgen, stekflottet från
+kökskabinen och oljefärgen från bordläggningen.
+Ångbåten hade kommit hit ut i hans blivande rike och
+medfört stadsmänskor, som föraktade honom, som
+i ett ögonblick störtade honom från hans stege, på
+vars pinnar han redan klättrat ett gott stycke, och
+&mdash; här klack det i halsgropen &mdash; fört bort hans
+sommarlycka och sommarglädje. Han tittade en stund
+ner i vattnet, som hjulskovlarne rört upp till en enda
+sörp, på vars yta utsläppt sot låg i flockar och oljan
+i speglar, flammande i regnbågsfärger som en gammal
+fönsterruta; all möjlig smuts hade odjuret hunnit
+lämna ur sig på en liten stund och solka det klara
+gröna vattnet; ölkorkar, äggskal, citronskinn,
+cigarrstumpar, brända strykstickor, papperslappar, som
+löjor och agn lekte med; det var som hela stadens
+rännsten kommit ut och hävt ur sig ovett och
+avskräden på en gång.
+</p>
+<p>
+Det vart honom kusligt ett ögonblick, och han
+tänkte på, att om han allvarsamt ville vinna sin
+käresta, så måste han in dit, måste in i gränderna
+och rännstenarne, där den höga dagspenningen och
+den fina rocken, gaslyktorna och bodfönstren, flickan
+med krås, manschetter och knäppkängor, allt som
+lockade, fanns. Men han hatade staden också, där
+han var den siste, där hans tungomål inbragte grin,
+hans grova hand icke kunde göra finarbete och där
+hans mångahanda insikter icke kunde kasta av. Och
+ändå måste han tänka på det, för Ida hade sagt,
+att hon aldrig ville gifta sig med en bonddräng,
+och bonde kunde han icke bli! Kunde han inte?
+</p>
+<p><a id='page_76' name='page_76'></a></p>
+<p>
+Det kårade på sundet och en sval vind, som
+ökade alltmer, rörde opp vattnet, som började plaska
+mot bropålarne, sopade undan sotet och klarade upp
+den blanka aftonhimlen. Alarnes sus, vågornas
+pjattrande, båtarnes huggande ryckte opp honom,
+och med bössan över axeln vandrade han hemåt.
+</p>
+<p>
+Vägen gick under hasslarne uppöver en
+bergknalle och över den hängde ännu en högre
+gråstensvägg bevuxen med tallar och som han aldrig
+besökt.
+</p>
+<p>
+Lockad av nyfikenhet klättrade han upp mellan
+ormbunkar och hallonsnår och stod snart uppe på
+en gråstenshäll, på vilken ett sjömärke var upprest.
+I solnedgång låg ön nedanför utbredd i en enda
+rundblick, med skogar, åkrar, ängar, stugor; och
+utanför holmar, kobbar, skär, ända ut till havs. Det
+var ett stort stycke av den sköna jorden, och vattnet,
+träden, stenarne, allt kunde bli hans, om han ville
+räcka ut handen, den ena bara, och dra tillbaks
+den andra, som sträckte sig efter fåfänga och
+fattigdom. Det behövde ingen frestare stå bredvid och
+tigga om knäfall inför denna tavla, rosenfärgad av
+en sjunkande sols trolska strålar; där blåa vatten,
+gröna skogar, gula åkrar, röda stugor blandade till
+en regnbåge, som skulle dårat mindre skarpa
+förstånd än en bonddrängs.
+</p>
+<p>
+Retad av den trolösas avsiktliga försumlighet,
+då hon på fem minuter kunnat glömma det sista
+lilla löftet att vifta avsked åt honom, sårad, som
+om han fått smaka käppen, av de övermodiga
+stadslurkarnes glåpord, betagen vid åsynen av den feta
+jorden, de fiskrika vattnen, de varma stugorna, fattade
+han sitt beslut &mdash; att gå hem, göra ett sista försök
+<a id='page_77' name='page_77'></a>
+eller två med att pröva det falska hjärtat, som
+kanske glömt honom redan &mdash; och sedan ta för sig vad
+tagas kunde utan att stjäla.
+</p>
+<hr class='tb' />
+
+<p>
+När han kom hem på backen och såg
+storstugan öde, gardinerna nere, halm och tomlådor
+skräpa utanför, så slog det klunk i halsen, som om
+han sväljt äppelbitar på tvärn, och efter att ha
+hopsamlat sina minnen av de flyttande
+sommargästerna i en säck, smet han så ljudlöst som möjligt
+upp på sin kammare. Sedan han gömt sina skatter
+under sängen, satte han sig vid skrivbordet, tog
+fram papper och penna och gjorde sig i ordning att
+skriva brev. Första sidan skvalade ut i en enda
+bred ordström dels ur egen fatabur, dels ur Afzelii
+sagohävder och Svenska folkvisor, som han läst hos
+en inspektor i Värmland och som hade gjort starkt
+intryck på honom:
+</p>
+<p>
+»Kära älskade Vän!» &mdash; började han &mdash; »Ensam
+sitter jag nu på min lella kammare och less
+alldeles vådligt efter Ida; nog minns jag som igår
+när Ida kum ut hit, det var när som vi sådde
+vårrågen och göken lullade i stuthagen, och nu är det
+höst, så gossarne är ute efter strömmingen till skäret;
+jag skulle inte så mycket fråga efter det, om inte
+Ida hade rest sin väg och inte ville hälsa efter sig
+från ångbåten, som professorn var så innerligt snäll
+och gjorde från atterdäcket, när som han kom i
+uddan; det är tomt som ett hål efter Ida i kväller
+och det våller mest av allt att sorgen är tong. Då
+om sistens på slåtterdansen minns Ida vad Ida lovade,
+<a id='page_78' name='page_78'></a>
+jag minns det nog som om jag skrivit opp det, men
+jag är också i stånd <i>att hålla</i> vad jag lovar, som
+inte <i>alla</i> är i stånd till, men det är detsamma det
+och jag frågar inte så noga efter hur mänskorna är
+mot mig, men den jag håller åv, den glömmer jag
+inte, det ska jag säga.»
+</p>
+<p>
+Saknadens sorg hade nu lagt sig, och
+bitterheten stack fram; så kom fruktan för okända rivaler,
+för stadens frestelser och Berns salong, och i känslan
+av sin egen oförmåga att förebygga befarade
+syndafall, grep han ett grepp i de ädlare känslorna, och
+strax sprutade gamla minnen från kolportörstiden
+fram. Han blev högstämd, sträng, sedlig och en
+straffande hämnare, genom vars mun en Annan
+(med stor bokstav!) talade:
+</p>
+<p>
+»När jag tänker hur Ida nu går ensam i den
+villande stan och icke mer har en stödjande hand,
+som kan vända faran och frestelsen från Ida, när
+jag tänker på alla de syndfulla tillfällen till fall
+och fördärv, som göra vägen bred och foten lätt,
+så känner jag ett stygn i mitt hjärta, jag känner
+det som om jag gjort orätt inför Gud och människor
+att jag lämnat Ida i syndens garn, jag ville varit
+som en far för Ida och Ida skulle ha tryggat sig
+till gamle Carlsson som till en rektig far» &mdash; &mdash; &mdash;
+</p>
+<p>
+Vid orden »far» och »gamle Carlsson» blev han
+mycket vek och erinrade sig sista begravningen han
+övervarit.
+</p>
+<p>
+»&mdash; en far som alltid har överseende och
+förlåtelse i hjärtat och på läpparne, vem vet hur länge
+gamle Carlsson (han älskade redan ordet!) får vandra
+här, vem har sett om ej hans dagars tal äro
+räknade såsom vattendropparne i sjön eller stjärnorna
+<a id='page_79' name='page_79'></a>
+i luften, kanske innan man vet ordet av ligger han
+som torrt hö, och då skall kanske <i>någon</i> vilja gräva
+honom upp ur mullen som nu inte tror det, men vi
+ska hoppas och bedja att han får leva ännu den dag,
+då blomstren gått ut på marken och turturduvan låter
+höra sig i vårt land; då är det en ljuvlig tid för
+<i>mången</i> som nu klagar och suckar och med
+psalmisten ville sjonga &mdash; &mdash; &mdash;»
+</p>
+<p>
+Här hade han glömt bort vad psalmisten sjöng
+och måste upp och leta efter testamentet i sin kista.
+Men det var över hundra psalmer att välja på, och
+Clara ropade redan till kvällsmat, så att han måste
+ta i högen, och så tog han:
+</p>
+<p>
+»De boningar i öknen äro ock feta, så att de
+drypa; och högarne äro allt omkring lustiga;
+hjordmarken är full med får, och dalarne stå tjockt med
+säd, så att man glades därvid och sjunger.»
+</p>
+<p>
+När han läst igenom det, fann han en lycklig
+anspelning på lantlivets företräden för stadslivet, och
+som det var den ömma punkten, beslöt han icke
+vidröra den mer, utan låta halvkväden visa tala för
+sig själv.
+</p>
+<p>
+Därpå funderade han över vad han skulle skriva
+mer; kände sig hungrig och trött och kunde icke
+dölja för sig, att när allt kom omkring, det var
+detsamma vad han skrev, för Ida var nog borta ändå,
+hon, innan våren kom.
+</p>
+<p>
+Därför undertecknade han sig »Innerligt trofastne
+och tillgivnaste» och gick ner i köket att äta kväll.
+Det hade blivit mörkt och tagit till att blåsa. Orolig
+kom gumman och satte sig vid bordet, där Carlsson
+ensam hade slagit sig ner och tänt ett talgljus.
+<a id='page_80' name='page_80'></a>
+Flickorna gingo tysta och avvaktande från spisen
+till bordet.
+</p>
+<p>
+&mdash; Carlsson ska ha en sup brännvin i kväll, sade
+gumman; jag ser, att han behöver det.
+</p>
+<p>
+&mdash; Åja, det var jämt sjå att få ombord sakerna,
+svarade Carlsson.
+</p>
+<p>
+&mdash; En får väl vila nu, menade gumman och gick
+efter timglaset. Men det var en faslig att blåsa i
+denna kväll, och på osten går han också; få se, hur
+gossarna ska reda sig med skötarne i natt.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, si det kan jag inte hjälpa; vädret rår
+jag inte på, bet Carlsson av. Men i nästa vecka ska
+det få bli vackert, för då tänker jag segla med sumpen
+in till stan för att själv tala med fiskköparn.
+</p>
+<p>
+&mdash; Såå, ämnar Carlsson det?
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, jag tycker, att pojkarne inte får pris på
+fisken, och något fel är det väl någonstans, var det
+nu sitter.
+</p>
+<p>
+Gumman plockade på bordet och tänkte nog det
+var annat ärende till stan än fisken.
+</p>
+<p>
+&mdash; Hm! sa hon, Carlsson är väl så artig och
+hälsar på professorn då?
+</p>
+<p>
+&mdash; Jo, det gör jag nog, om jag får tid, för han
+har ändå glömt en buteljkorg här...
+</p>
+<p>
+&mdash; Fasligt hyggliga människor var det i alla
+fall... Vill inte Carlsson ta en halv?
+</p>
+<p>
+&mdash; Tack så mycket, moster! &mdash; Ja, det var rart
+folk, och jag tror nog de kommer igen &mdash; efter
+vad jag kunde höra på Ida åtminstone.
+</p>
+<p>
+Det var med ett stort nöje han uttalade namnet,
+och han inlade i detsamma hela sin överlägsenhet.
+Gumman kände också sin underlägsenhet, sitt
+<a id='page_81' name='page_81'></a>
+ohjälpliga undertag, och det steg en glöd upp på kinderna
+och en brand i ögonen.
+</p>
+<p>
+&mdash; Jag trodde det var slut mellan honom och
+Ida, halvviskade den gamla.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nee vars, det är långt kvar ännu, svarade
+Carlsson, som mycket väl kände, hur han halade
+in sin rev och att något satt på kroken.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ska ni gifta er då?
+</p>
+<p>
+&mdash; Måtte väl det, när tider blir; men jag ska
+väl höra mig åt om någon kondischion först.
+</p>
+<p>
+Det röck i den gamlas fårade ansikte och den
+magra handen plockade och plockade som en
+febersjuks på ett lakan.
+</p>
+<p>
+&mdash; Han tänker gå ifrån oss då? vågade hon
+fram med darrande, torkad stämma.
+</p>
+<p>
+&mdash; Någon gång ska jag väl därhän, svarte
+Carlsson, förr eller senare ska man ha sitt eget, och släpa
+ut sig åt andra gör man inte gärna för inte.
+</p>
+<p>
+Clara hade kommit fram med mjölgröten, och
+Carlsson fick ett hastigt begär att skalkas med henne.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nå, Clara, är ni inte mörkrädda att ligga
+ensamma i natt, när gossarne är borta? Kanske ni
+vill att jag skall komma ner och hålla er sällskap?
+</p>
+<p>
+&mdash; Å, det behövs inte alls! svarte Clara.
+</p>
+<p>
+Det blev ett ögonblicks tystnad i köket. Man
+hörde utifrån, hur stormen rusade genom skogen,
+röck lövet av björkarne, skakade gärdsgårdarne,
+riste flöjlar och takskägg. Ibland kom en vindstöt
+tryckande genom skorsten och blåste eld och rök
+ut ifrån spiskappan, så att Lotten fick hålla hand
+för ögon och mun. Och när vinden ett ögonblick
+höll undan, hörde man fjärden dunka mot östra
+udden. Plötsligen gav rackan hals ute på backen
+<a id='page_82' name='page_82'></a>
+och skallet avlägsnade sig, som om hunden sprungit
+någon till mötes hälsande eller hotande.
+</p>
+<p>
+&mdash; Gå och se efter, vem det kan vara, så är
+han snäll, sade gumman till Carlsson, som genast
+steg upp.
+</p>
+<p>
+Kommen ut i dörren, såg han endast ett mörker
+så tjockt, att det kunde skäras med kniv, och vinden
+tog emot honom med en pust, så att håret stod
+som ärtris kring huvet. Han lockade på hunden,
+men skallet gick redan långt borta i källängen och
+lät numera muntert igenkännande.
+</p>
+<p>
+&mdash; Det kommer främmande så här dags, sade
+han till gumman, som ställde sig i dörren, vem kan
+det vara? Jag ska väl gå och se efter. Hör, Clara,
+tänd lyktan och ge mig min mössa!
+</p>
+<p>
+Han fick lyktan och stretade emot blåsten ut i
+ängen, följde skallet och kom in i talldungen, som
+skilde ängen från stranden. Skallet hade tystnat,
+men mellan de susande och knakande furorna hörde
+han steg av klackjärn mot bergshällen, brakande
+grenar, som knäcktes av någon, som letade sig väg,
+plums i vattpussar, svordomar svarande på hundens
+vinslande.
+</p>
+<p>
+&mdash; Hej! vem är där? ropade han.
+</p>
+<p>
+&mdash; Pastorn! svarade en rostig stämma, och i
+detsamma såg Carlsson en kvast av eldgnistor, som slogs
+av ett klackjärn mot en kullersten, och ur ett snår
+ramlade från bergknallen en liten inpälsad, bredlagd
+man med ett grovt, väderbitet ansikte inramat i ett
+par vilda grå kindskägg och livat av små vassa ögon
+under bryn som av väggmossa.
+</p>
+<p>
+&mdash; Det var ena helvetes vägar ni har här på
+ön! grälade han till hälsning.
+</p>
+<p><a id='page_83' name='page_83'></a></p>
+<p>
+&mdash; Nå Herre Jessus, är det pastorn, som är ute
+i detta hundväder! besvarade Carlsson aktningsfullt
+sin själasörjares välkomstförbannelser. Men var är
+ökan då!
+</p>
+<p>
+&mdash; Det är sumpen, vet ja, och den har Robert
+fått i hamn. Låt oss komma under tak bara, för
+det blåser mitt igenom kroppen i denna afton. Så,
+marsch på bara!
+</p>
+<p>
+Carlsson gick före med lyktan och pastorn efter,
+följd av rackan, som gjorde små kast in i buskarne
+för att lukta efter en orre, som nyss lyftat och räddat
+sig inåt mossen.
+</p>
+<p>
+Gumman hade gått lyktskenet till mötes ut på
+backen, och när hon kände igen pastorn, blev hon
+glad och bad honom vara välkommen.
+</p>
+<p>
+Han var på resa med fisk till stan och hade
+fått stormen över sig, så att han måste ta i land
+över natten; svor och bannade att han inte kunde
+komma in i tid och bli av med sin fisk, nu då »alla
+djävlar var ute och klådde efter vart levande liv
+som gick i vatten».
+</p>
+<p>
+Gumman ville föra honom in i stugan, men han
+gick rakt in i köket och föredrog spiselden, där
+han kunde bli torr. Värmen och ljuset tycktes
+emellertid bekomma pastorn mindre väl, ty han
+grinade illa med ögonen, som om han ville morgna
+sig, under det han drog av sig de våta
+smorläderstövlarna. Carlsson hjälpte honom under tiden av
+med en gammal gröngrå bojkavaj, fordrad med
+fårskinn, och snart satt prästen i en stortröja av ull
+och i strumplästen framför bordshörnet, som
+gumman röjt av och dukat med kaffegrejor.
+</p>
+<p>
+Den, som icke känt pastor Nordström, skulle
+<a id='page_84' name='page_84'></a>
+aldrig ha gissat, att denne skärkarl beklädde ett
+andligt ämbete; så hade trettio års själavård ute i
+skären förvandlat den fordom ganska fina
+kapellpredikanten, när han kom ordinerad från Uppsala.
+Ytterst knapp lön hade nödgat honom ta sin
+bärgning ur sjön och jorden, och där ej dessa räckte,
+måste han vädja till sina församlingsboars goda vilja,
+vilken han genom ett sällskapligt sätt, lämpat efter
+omgivningen, måste hålla vid liv. Men den goda viljan
+visade sig mest i kaffehalvor och trakteringar, som
+måste förtäras på stället och sålunda icke kunde öka
+prästgårdens välstånd, men snarare inverka
+ofördelaktigt på förmånstagarens fysiska och moraliska
+tillstånd. Som dessutom skärkarlarne, vare sig av dyra
+erfarenheter om huru i sjönöd Gud endast hjälpte
+den, som hjälpte sig själv, eller av en inneboende
+oförmåga att sätta en stark påkommen ostlig vind i
+sammanhang med Augsburgiska bekännelsen, icke
+kunde få något ut av det lilla träkapellet, som de låtit
+bygga, så blev kyrkogången, vilken ofta även
+motarbetades av de långa rodderna eller rent av hindrades
+av ogunstiga vindar, mera ett slags folkmarknad, där
+man träffade bekanta, gjorde opp affärer och hörde
+kungörelser, och pastorn den enda lokala myndighet,
+med vilken man kom i beröring, helst länsmannen
+bodde långt opp i land och aldrig åkallades i
+rättssaker, vilka man och man emellan gjordes upp med
+några danska skallar eller ett halvstop brännvin.
+</p>
+<p>
+Pastorn hade nu, som sagt, givit sig ut på
+stadsresa med sumpen, för att sälja fisk, den han själv
+tagit ur sjön, och efter att ha råkat ut för storm
+blivit vinddriven. Med bössan väl stuvad i ett
+nötlädersfodral och matsäck och handbok i en
+<a id='page_85' name='page_85'></a>
+skälskinnsväska, våt och ruskig, hade han kommit i ljus och
+värme och, sedan han gnuggat ögonen, fått plats vid
+kaffebordet. Inte ett spår av latin och grekiska kunde
+mera ses i denna från spiselden och två talgljus
+upplysta skepnad, en korsning av bonde och sjöman.
+Den förr vita handen, som vänt bokblad i hela sin
+ungdom, var brun och barkig med gula leverfläckar
+av saltvatten och solbränna, hård och valkig av åror,
+skot och rorkult; naglarne voro halvätna, svartkantade
+av beröring med jord och redskap; öronens musslor
+igenväxta med hår och borrade med blyringar för
+fluss och flytningar; från ulltröjans påsydda
+skinnficka hängde en hårslinga som bar en urnyckel av
+någon gul metall med en karniol i; de våta
+ullstrumporna hade hål för stortån, som fötternas slingrande
+rörelser under bordet tycktes oavbrutet vilja skyla;
+tröjan var gulbrun under armarne av svett och
+byxhjulpen stod på glänt av brist på tillräckligt med
+knappar.
+</p>
+<p>
+Han tog upp en rotpipa ur byxfickan, och under
+allmän aktningsfull tystnad knackade han den mot
+bordskanten, så att en liten mullvadshög med aska
+och sur tobak lade sig på golvet. Men handen var
+osäker och stoppningen gick icke regelrätt, alltför
+omständligt för att icke väcka oro.
+</p>
+<p>
+&mdash; Hur är det med pastorn i kväll; han är inte
+riktigt rask, tror jag? kom gumman emellan.
+</p>
+<p>
+Pastorn lyfte det nerfallna huvet, såg sig
+omkring uppåt takbjälkarne, som om han letat efter den
+talande.
+</p>
+<p>
+&mdash; Jag? sade han, och stoppade en nypa tobak
+på utsidan av pipskallen. Därpå ruskade han på
+<a id='page_86' name='page_86'></a>
+huvet, som om han ville vara i fred, och försjönk
+i svårmodiga tankar utan bestämd form.
+</p>
+<p>
+Carlsson, som såg hur det stod till, viskade åt
+gumman:
+</p>
+<p>
+&mdash; Han är inte nykt! Och anseende sig böra
+inskrida, tog han kaffepannan och slog upp i pastorns
+kopp, ställde brännvinsflaskan bredvid och med en
+bugning bjöd honom att hålla till godo.
+</p>
+<p>
+Med en förkrossande blick lyfte den gamle sitt
+gråa huvud, som om han ville skrämma slag på
+Carlsson, och skjutande koppen ifrån sig med
+vämjelse, spottade han ut:
+</p>
+<p>
+&mdash; Är du hemma här, du, dräng? Och därpå
+vände han sig till gumman:
+</p>
+<p>
+&mdash; Ge mig en kopp kaffe, madam Flod!
+</p>
+<p>
+Och så försjönk han en stund i djup tystnad,
+möjligen erinrande sig fordna dagars storhet och den
+överhandtagande oförskämdheten hos folket.
+</p>
+<p>
+&mdash; Djävla dräng! fräste han än en gång. Ut och
+hjälp Robert till rätta!
+</p>
+<p>
+Carlsson försökte med smicker, men avklipptes
+genast med: &mdash; Vet du, vem du är? och försvann
+ut genom dörren.
+</p>
+<p>
+&mdash; Har ni skötarne ute? rök han på gumman
+som försökte krångla till en ursäkt för drängen, sedan
+han ryckt opp sig med en klunk ur koppen.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, kära hjärtans, öppnade gumman slussarna;
+och alla varpena med. Det kunde ingen drömma
+vid sextiden det skulle gå till storm för natten,
+och jag känner Gusten. Han skulle förr gå till botten
+än han lät gamen ligga på grynnan i natt.
+</p>
+<p>
+&mdash; Å strunt, han reder sig nog! tröstade pastorn.
+</p>
+<p>
+&mdash; Säg inte det, pastorn! Stor sak i garnen, det
+<a id='page_87' name='page_87'></a>
+är nog många pengar också, men bara gossen kommer
+väl ifrån saken, så...
+</p>
+<p>
+&mdash; Han är väl inte så dum att han går och tar
+opp i det här vädret, då hela sjön ligger på?
+</p>
+<p>
+&mdash; Jo, det är just vad en kan vänta av honom;
+se, han har alltid haft det efter fadren att vara
+liksom för mycket mån om det en äger, och han vore i
+stånd att sätta bort livet för att inte låta skötarna gå
+förlor&#8217;.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, ser madam, är han så inrättad, så kan inte
+själva fan hjälpa honom! För resten fiskar det gott;
+vi var ute till Alkobbarne förleden med sex varp och
+vi fick aderton valar.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nå, var han fet något så när?
+</p>
+<p>
+&mdash; Tror jag det! fet som smör. Men säg nu,
+madam Flod, vad är det för prat, som löper här om
+henne, att hon tänker på till att gifta om sig? Är
+det sant, det?
+</p>
+<p>
+&mdash; Å, kors i alla mina dar, brast gumman ut, säger
+man det? Ja, si det är då vådligt, vad folk kan
+sätta till och prata, när det bär sta!
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja ja, mig går det inte för när, återtog pastorn,
+men är det så som man säger, att det gällde drängen,
+så vore det synd för gossens skull.
+</p>
+<p>
+&mdash; Å, det är ingen fara åt gossen, och sämre
+styvfar har mången fått.
+</p>
+<p>
+&mdash; Jaså, det är så däran i alla fall, kan jag höra.
+Brinner det så fasligt i den gamla kroppen, att hon
+inte kan hålla sig längre? Nå nå, köttet vill ha sitt,
+hähähähä!
+</p>
+<p>
+&mdash; Vill inte pastorn vara så god och ta en halv?
+avbröt gumman, som blev ängslig över den
+kärleksfulla ton samtalet började antaga.
+</p>
+<p><a id='page_88' name='page_88'></a></p>
+<p>
+&mdash; Tack, madam, som är så god! Tack! En klar
+kanske! Men jag skulle i säng också och tänker väl,
+att ni inte har bäddat åt mig än?
+</p>
+<p>
+Lotten skickades att bädda på kammaren, sedan
+det beslutits, att Carlsson och Robert skulle ligga i
+köket.
+</p>
+<p>
+Pastorn gäspade så stort och kliade den ena foten
+mot den andra, for med handen över pannan oppåt
+den nakna skulten, som om han ville stryka bort
+namnlösa bekymmer, allt under det huvet sjönk i
+korta, knyckiga avsatser ner mot bordsskivan, där
+slutligen hakan fick stöd.
+</p>
+<p>
+Gumman, som såg vart det lutade, gick fram och
+lade handen varligt på hans axel, klappade honom
+sakta och bad med bevekande röst:
+</p>
+<p>
+&mdash; Pastorn lilla! Få vi inte ett lite ord i aftons,
+innan vi gå i säng? Tänk på gumman, och hennes
+gosse, som är ute på sjön.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ett lite ord, var det ja! Ja! Ge mig boken
+då &mdash; madam vet var hon ligger i matväskan!
+</p>
+<p>
+Gumman tog skinnpåsen och fick fram en svart
+bok med ett guldkors på, vilken brukade tas fram
+som ett reseschatull, ur vilket gamla kvinnor och
+sjuka brukade bjudas på stärkande droppar; och
+andaktsfull, som om hon fått ett stycke av kyrkan in
+i sin låga stuga, bar hon den hemlighetsfulla boken
+varligt som ett varmt bröd på sina båda händer, sköt
+sakta bort koppen framför pastorn, torkade en plats
+med förklädet och lade det heliga framför det tunga
+huvudet.
+</p>
+<p>
+&mdash; Pastorn lilla, viskade gumman, under det att
+blåsten dundrade i skorsten, boken är där nu,
+</p>
+<p><a id='page_89' name='page_89'></a></p>
+<p>
+&mdash; Bra, bra, svarade pastorn liksom i sömnen,
+räckte ut armen utan att lyfta på huvet, trevade
+efter kaffekoppen och fick fingret mot grepen, så
+att koppen stöttes omkull och brännvinet rann i två
+bäckar framåt det flottiga bordet.
+</p>
+<p>
+&mdash; Oj, oj, oj, klagade gumman och räddade undan
+boken, det här går aldrig väl; pastorn är sömnig
+och ska gå och lägga sig.
+</p>
+<p>
+Men pastorn snarkade redan med armen vilande
+på bordsskivan och långfingret sträckt till en fånig
+gest, som om det pekade mot ett osynligt mål,
+oupphinneligt för ögonblicket.
+</p>
+<p>
+&mdash; Vad i Herrans namn ska vi ta oss till för att
+få honom i säng? jämrade gumman till flickorna,
+rådlös hur hon skulle få den sovande vaken, ty hon
+visste, vilket förfärligt sinne han hade, när han druckit
+och blivit väckt, och få honom kvar i köket gick inte
+an för flickornas skull, och in i stugan inte heller, för
+då skulle det bli ett pratande. De tre kvinnorna gingo
+som råttor kring katten för att binda bjällran på
+honom, men ingen vågade.
+</p>
+<p>
+Emellertid hade spiselden slocknat av, vinden
+pressade genom fönsterrutor och otäta väggar och
+gubben, som satt i strumplästen, måtte ha blivit kall,
+ty ett, tu, tre lyftes huvudet, munnen öppnades på
+vid gavel och tre anskrin, som när räven ger opp
+andan, kommo kvinnorna att haja till.
+</p>
+<p>
+&mdash; Jag tror jag nös, sa pastorn, reste sig och
+gick med slutna ögon till en fönstersoffa, där han
+nedsjönk, sträckte ut sig på ryggen, och med
+händerna knäppta över bröstet somnade han in i en
+lång suck.
+</p>
+<p>
+Allt hopp var ute att få honom dän, och
+<a id='page_90' name='page_90'></a>
+Carlsson och Robert, som kommit tillbaka, vågade icke
+röra vid honom.
+</p>
+<p>
+&mdash; Han slåss! akta er, upplyste Robert. Ge
+honom en kudde bara och kasta ett täcke över honom
+så sover han till i morgon.
+</p>
+<p>
+Gumman tog flickorna in till sig i stugan, Robert
+fick ligga på rännet över matbon och Carlsson
+gick på sin kammare. Ljusen släcktes och det blev
+tyst i köket.
+</p>
+<p>
+Snart låg hela huset i sömn, mer eller mindre rolig.
+</p>
+<hr class='tb' />
+
+<p>
+Följande morgon, när hanen gol och madam Flod
+steg upp för att väcka, voro pastorn och Robert borta.
+Stormen hade lagt sig något, kalla vita höstmoln
+tågade från osten in åt land och himlen var friskt
+blå. Vid åttatiden började gumman sina vandringar
+ner åt östra udden för att se, om ingen båt skulle
+synas ute i fjärden. Ute i rännan mellan kobbarna
+dök ett och annat revat råsegel fram, försvann och
+stack fram igen. Sjön vräkte ännu, låg blå som stål,
+och de yttersta skären hägrade, hängde på luftfärgade
+skynken, som om de flutit upp ur vattnet och voro
+på väg att lyfta sin väg som nattdimmor.
+Ungskrakarne lågo i vikar och uddar och sprungo på
+sjöarne, när de sågo havsörnen styra sin tunga flykt
+över dem, döko och kommo upp igen, sprungo på
+nytt, så att vattnet forsade framför dem. Såg
+gumman måsarne flyga upp ute på ett skär och hörde
+hon dem skrika, så tänkte hon, att där kom ett segel,
+och det kom segel, men alla höllo de undan för ön
+och föllo av åt norr eller åt söder.
+</p>
+<p>
+Det blåste kallt; vinden och de vita molnen pinade
+i ögonen och den gamla gick in i skogen igen, trött
+<a id='page_91' name='page_91'></a>
+på att vänta; och hon tog sig till att plocka lingon
+i förklät, för hon kunde inte vara sysslolös, utan måste
+hava något att fördriva oron med. Sonen var ändå
+det käraste, och hon hade icke varit hälften så
+bekymrad den där aftonen, när hon stod vid
+hagstättan och såg ett annat dunkelt hopp försvinna
+in i mörkret. Men i dag var gossen ändå mera
+längtad, för hon kände på sig, att han skulle kanske
+snart gå ifrån henne. Pastorns ord i går kväll och
+pratet hade tänt på kruttrån och snart skulle det
+säga puff! Vem som kom att sveda ögonbrynen, var
+inte avgjort, men att det skulle hända någon, det
+var antagligt.
+</p>
+<p>
+Hon gick så och knallade sakta hemåt och kom
+upp på ekbacken. Det sorlade nere vid bryggan och
+hon såg mellan eklövet, hur mänskor rörde sig kring
+sjöboden, talade i munnen på varann, förhandlade,
+utredde, tvistade. Det hade tilldragit sig något, medan
+hon var borta, men vad?
+</p>
+<p>
+Oron jagade upp nyfikenheten, och hon spjärnade
+ner för backen för att bli slug på vad som timat.
+Kommen ner till gärdsgården, såg hon akterstycket
+av skötekan. De voro alltså hemma och hade rott
+kring ön.
+</p>
+<p>
+Normans röst var tydlig när han utlade
+förloppet:
+</p>
+<p>
+&mdash; Han gick till botten som en sten och så kom
+han upp igen; men då fick han döden rätt igenom
+vänstra ögat, och det var rakt som att släcka ett ljus.
+</p>
+<p>
+&mdash; Å, Herre Je&#8217;, är han död? skrek gumman och
+rusade över gärdsgården, men ingen hörde henne för
+Rundqvist, som fortsatte liktalandet i båten.
+</p>
+<p><a id='page_92' name='page_92'></a></p>
+<p>
+&mdash; Och så fick vi draggen i honom och när flyet
+tog i ryggen, så...
+</p>
+<p>
+Gumman hade kommit bakom nätgistorna och
+kunde icke gå igenom, men hon såg som genom ett
+flor för en spegel bakom de upphängda näten, huru
+alla gårdens innevånare lågo, hängde, kröpo omkring
+en gråskymlig kropp, som var stuvad i ekan. Och
+hon satte till att skrika och skulle under näten, men
+nävrarne fastnade i hårflätan och sänkena slogo som
+ett gissel.
+</p>
+<p>
+&mdash; Va i Jesta namn ha vi fått i flundernäten?
+skrek Rundqvist, som såg att det levde i garnen. Nej,
+jag tror det är moster!
+</p>
+<p>
+&mdash; Är han slut? skrek madam Flod allt vad hon
+förmådde. Är han slut?
+</p>
+<p>
+&mdash; Slut som en död hund!
+</p>
+<p>
+Gumman kom loss och ner till bryggan. Där
+såg hon Gusten liggande barhuvad och framstupa
+nere i ekan, men han rörde sig, och under honom
+syntes en stor luden kropp.
+</p>
+<p>
+&mdash; Är det du, mamma? hälsade Gusten utan att
+vända sig om. Sicken en vi ha fått fatt i!
+</p>
+<p>
+Gumman gjorde stora ögon, när hon fick se en
+fet gråskäl, som Gusten höll på att dra skinnet av.
+Skälar gåvos visserligen icke varje dag, och köttet
+kunde ätas, sådant det nu var, tranen räckte till
+många par stövlar och skinnet var nog värt sina
+tjugo kronor; men vinterströmmingen var ändå
+angelägnare, och hon såg inte en fena i båten, blev
+därför något förstämd och glömmande både den
+återfunne sonen och den oväntade skälen, utbrast hon
+i förebråelser:
+</p>
+<p>
+&mdash; Nå, men strömmingen då?
+</p>
+<p><a id='page_93' name='page_93'></a></p>
+<p>
+&mdash; Ja, den var inte god att komma åt, svarade
+Gusten, och den kan man köpa för resten, men
+gråskälar får man inte alla dar.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, så säger du alltid, du Gusten, men det
+är stor skam att vara borta i tre dar och inte komma
+hem med någon fisk. Vad ska vi ha till äta i vinter,
+tänker du?
+</p>
+<p>
+Men hon fick intet medhåll, för strömming hade
+man fått nog av, och kött var ändå kött, utom nu
+att jägarne hade genom sina märkvärdiga berättelser
+om jaktäventyret dragit all uppmärksamhet åt sig.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, passade Carlsson på och högg sig ett
+stycke av åtelen, hade vi inte jorden, så fick vi allt
+vara utan mat!
+</p>
+<p>
+Den dagen blev intet notdrag av, för stora
+bykgrytan skulle sättas på till trankokning; och det
+stektes och kokades i köket och dracks kaffehalvor;
+och på södra logväggen spändes skinnet opp som
+ett segertecken, och det liktalades och förevisades,
+och alla kommande och gående klentrogne skulle
+sticka fingerna i skotthålen och höra, hur loden
+hade kommit dit, var skälen hade gått opp på stenen,
+vad Gusten sa åt Norman i sista ögonblicket, när
+skotten skulle gå och huru slutligen den döde
+uppfört sig i sista stunden, när han »klipptes som en
+tråd».
+</p>
+<p>
+Carlsson var ingen hjälte i de dagarne, men han
+brynte i hemlighet sitt stål, och när notdräkten
+slutligen var till ända, satte han sig till rors i sumpen
+och for in till stan med Norman och Lotten.
+</p>
+<hr class='tb' />
+
+<p><a id='page_94' name='page_94'></a></p>
+<p>
+När madam Flod kom ner till bryggan för att
+ta emot de hemkomna stadsresarna, var Carlsson
+mycket kärvänlig och undfallande, så att gumman
+strax märkte, att något kommit emellan.
+</p>
+<p>
+Efter aftonsmaten fick han stiga in i stugan och
+räkna ifrån sig pengarne; och så skulle han sitta
+ner och berätta. Men det gick trögt och drängen
+syntes inte alls hågad lämna något ifrån sig, men
+gumman släppte honom inte för mindre än att han
+klämde fram med en reseberättelse.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nå, säg nu, Carlsson, mjölkade hon &mdash; han
+var väl oppe hos professorns, kan jag tro?
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, jag var oppe ett ryck, förstås, svarade
+Carlsson, synligen obehagligt berörd av minnet.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nåå, hur mådde de?
+</p>
+<p>
+&mdash; Jo, de hälsa så mycket till alla på gårn, och
+de var mycket artiga och bjöd på frukost. Det
+var fasligt schangtilt i våningen och vi kom bra
+om ens.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nå, så, vad fick han för gott då?
+</p>
+<p>
+&mdash; Å, vi åt hummer och svampignoner och drack
+porter för resten.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nåå säg, Carlsson, han såg väl flickorna
+också?
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja vars, svarte Carlsson frimodigt.
+</p>
+<p>
+&mdash; Och de var sig lika, kan jag tro?
+</p>
+<p>
+Det voro de nog inte, men det skulle ha roat
+gumman för mycket, och därför svarte Carlsson inte
+på det.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, de var nog så snälla, och vi var i Berns
+salong till aftonen och hörde på musiken, och så
+bjöd jag på scherry-kobden och smörgåsar. Det var,
+som sagt, mycket roligt.
+</p>
+<p><a id='page_95' name='page_95'></a></p>
+<p>
+Men nu var det i själva verket inte alls roligt
+och saken hade avlupit på ett helt annat sätt. Så
+nämligen, att Carlsson blivit mottagen i köket av
+Lina och fått en halv öl på bordshörnet, för Ida
+var borta. Därpå hade professorskan kommit ut
+och hälsat och sagt åt Lina, att det skulle tas hem
+en hummer till kvällen, för det kom en främmande;
+och så hade hon gått sina färde. Blivna
+ensamma, var Lina först något stel, men hur
+Carlsson satt och menade, så fick han ur henne, att Ida
+hade mottagit hans brev och läst det högt en kväll,
+när hennes fästman var där och de satt i
+kökskammarn och drack porter och Lina rensade
+champinjoner. Och de hade gapskrattat så de kunde dö;
+och fästmannen hade läst om brevet två gånger högt
+som en präst. Och aldra roligast hade de haft åt
+»gamla Carlsson» och hans »sista stunder», och när
+de kom till det där om »frestelser och villovägar»,
+hade fästmannen &mdash; han var ölutkörare &mdash; föreslagit,
+att de skulle ut och fresta på Berns salong, och då
+hade de gått dit och blivit bjudna på sherry-kobbel
+och smörgåsar.
+</p>
+<p>
+Antingen nu Linas berättelse rört opp Carlssons
+sinne och skakat om minnena, så de kommit i
+oordning, eller han så livligt önskat sig i ölutkörarns
+kläder, att han satt sig in i dennes angenäma
+ställning som värd, förväxlat sig med den hummerätande
+okände, druckit fästmannens porter och ätit Linas
+champinjoner, nog av, han framställde sakförhållandet
+för gumman som han gjorde och med åsyftad verkan,
+vilket var huvudsaken. Och när det var gjort, kände
+han sig lugn att skrida till anfall. Pojkarne voro på
+<a id='page_96' name='page_96'></a>
+sjön, Rundqvist hade lagt sig, och flickorna hade
+slutat för dagen.
+</p>
+<p>
+&mdash; Vad är det för prat, som går i socknen här
+och som jag får igen överallt? började han.
+</p>
+<p>
+&mdash; Vad pratar man nu igen? frågade gumman.
+</p>
+<p>
+&mdash; Å, det är det gamla, om att vi ska tänka på
+att gifta oss.
+</p>
+<p>
+&mdash; Asch, det ha vi hört nu så länge.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, men det är ju alldeles orimligt att folk
+kan säga sådant, som inte är; jag kan rakt av inte
+förstå sådant, illparade Carlsson.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, vad skulle han som är unga, raska karlen
+göra med en gammal käring som jag?
+</p>
+<p>
+&mdash; Å, vad det beträffar med åldern, så har det
+ingen fara. Får jag säga för min del, att skulle jag
+en gång <i>tänka</i> på att gifta mig, så skulle det inte
+bli med en slinka, som ingenting kan och ingenting
+vet, för se, moster, lustan är en sak och gifta sig
+en annan; lustan, den världsliga lustan, förgår som
+en rök, och tro och loven är som en tugg snus,
+när det kommer en annan, som kan bjuda på cigarr.
+Men si sådan är jag, moster, att den jag gifter mig
+med, den håller jag loven med, och så har jag
+alltjämt varit, och den, som kommer och säger annat,
+den säger ljug.
+</p>
+<p>
+Madamen spetsade öronen och började misstänka
+ugglor i mossen.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nå, men Ida då, ska det inte bli allvar av
+med henne och Carlsson? undersökte hon.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ida, ja, hon är nog bra för sig, och ville
+jag bara räcka ut pekfingret, så hade jag henne på
+mig, men se, moster, hon har inte det rätta
+sinnelaget; hon är världslig och fåfäng, och jag tror hon
+<a id='page_97' name='page_97'></a>
+helst går på orätta vägar. För resten, jag börjar
+bli gammal, ska jag säga, och har inte lust att fjollas
+längre; ja, jag säger rakt ut, att <i>skulle</i> jag tänka
+på till att gifta mig, så skulle jag ta en äldre,
+förståndig mänska, någon som hade det rätta
+sinnelaget; se, jag vet inte hur jag ska säga riktigt, men
+moster kanske förstår mig ändå, för moster har det
+rätta förståndet, ja, det har hon.
+</p>
+<p>
+Gumman hade slagit sig ner vid bordet för att
+bättre kunna förstå Carlssons krumbukter och passa
+på att säga amen, när han väl fått fram sitt ja.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nå, men säg, tog hon opp en ny ända på
+härvan, har då inte Carlsson tänkt på änkan i
+Åvassa, som sitter där så ensam och inte begär
+bättre än få gifta om sig?
+</p>
+<p>
+&mdash; Asch, hon, neej, si jag känner henne nog
+för resten, men hon har inte det <i>rätta sinnelaget</i>,
+för si, det som ska ta mig, det ska vara
+ett sinnelag. För pengar och utvärtes åthävor och
+granna klädtrasor, si det var inte värt med mig,
+för sådan är inte jag; och den, som känner mig
+rätt, ska inte kunna säga något annat.
+</p>
+<p>
+Ämnet tycktes vara utgnaget kring alla kanter
+och någon måste säga sista ordet, medan det var
+möjligt.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nå, vem har Carlsson tänkt sig då? vågade
+madamen ett djärvt steg framåt.
+</p>
+<p>
+&mdash; Tänkt och tänkt! Man tänker hit och tänker
+dit, jag har inte tänkt något alls ännu, men den,
+som tänkt något, han tale; jag tiger, jag, så att
+man inte sen ska komma och säga att jag har lockat
+någon, för sådant är inte mitt sinnelag.
+</p>
+<p><a id='page_98' name='page_98'></a></p>
+<p>
+Gumman visste nu inte riktigt, var hon var
+hemma, men hon måste känna sig för en gång till.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, men käre Carlsson, om han har Ida i
+tankarne, så kan han ju inte gå och tänka på någon
+annan med fulla allvare.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ida, hm, den rackarns rävhonan, nej, den
+vill jag inte ha, om de kasta&#8217;na efter mig; nej,
+bättre opp ska det vara, och kläderna på kroppen
+ska hon rå om åtminstingen, och har hon lite till,
+så är det inte ont i det, fast jag inte ser på&#8217;t, för
+sådan är jag, och det är mitt sinnelag.
+</p>
+<p>
+Nu hade man kört och vänt så många gånger,
+att det var fara bli sittande, om gumman inte
+knuffade på.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nå, Carlsson, vad skulle han säga, om vi
+skulle ha vårt tillsammans?
+</p>
+<p>
+Carlsson slog ifrån sig med händerna, som om
+han genast från första ögonblicket ville jaga bort
+alla misstankar om en sådan låghet.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nej, si det kommer då aldrig i frågan! bedyrade
+han. Det ska vi aldrig tala om, än mindre
+tänka ditåt. Nog vet jag vad folket skulle säga
+alltid, att jag hade tagit henne för guldet, men
+sådan är inte jag och det är inte mitt. Nej, aldrig
+på tiderna ska vi tala om den saken mer. Lova
+mig, moster, och ta mig i hand &mdash; (här räckte han
+ut sin hand) &mdash; att vi aldrig talar om den saken
+mer! Ta mig i hand på det!
+</p>
+<p>
+Men gumman ville inte ta i hand på det, utan
+hon ville just tala grundligt om saken.
+</p>
+<p>
+&mdash; Varför ska en inte tala om det, som ändå
+skulle kunna bära till? Jag är gammal, vet ju
+Carlsson, och Gusten är inte karl än att ta vid gården;
+<a id='page_99' name='page_99'></a>
+jag behöver någon, som står vid min sida och hjälper
+på, men jag förstår väl, att han inte vill slita för
+andra och släpa ut sig för inte, och för det ser jag
+ingen annan råd än att vi gifter oss. Låt folket
+prata, de babblar likafullt, och har Carlsson
+ingenting särskilt emot mig, så ser jag inte något, som
+skulle kunna hindra det. Vad har han emot mig,
+säg?
+</p>
+<p>
+&mdash; Inte har jag något emot moster, för all del,
+men se det där hålens pratet om det och det, och
+för resten lär Gusten inte bli god på oss.
+</p>
+<p>
+&mdash; Asch, är inte han karl att hålla honom från
+sig, så ska jag väl mäkta det. Till åren är jag
+nog, men så gammal är jag inte, och det kan jag
+säga Carlsson mellan fyra ögon att... jag kan nog
+vara så golik som en annan slinka, när det skall
+bära te.
+</p>
+<p>
+Isen var bruten, och nu kom en uppsjö med
+planer och råd, hur man skulle delgiva Gusten det
+och hur man skulle ordna med bröllopet och allt
+det där. Och förhandlingarne räckte länge, så länge
+att gumman måste sätta på kaffepannan och ta fram
+brännvinsflaskan, och de räckte ända långt fram på
+natten och litet till.
+</p>
+<hr class='ppg-pb' />
+<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>
+<a id='page_100' name='page_100'></a>
+<h2>FEMTE KAPITLET.</h2>
+<h3>Man slåss på tredje lysningsdagen, går till<br />skrift och håller bröllop, men kommer ändå<br />inte i brudsäng.</h3>
+</div>
+
+<p>
+Att ingen är bättre än när han dör och ingen
+sämre än då han gifter sig, fick Carlsson snart
+erfara. Gusten hade rutit som en hungrig gråskäl,
+gormat och stormat i tre dagar, under det
+Carlsson företog en liten resa i något föregivet ärende.
+Gamle Flod revs upp ur mullen och vändes ut och
+in på, befanns vara den bästa människa hittills
+skapad, varemot Carlsson vändes som gamla kläder och
+befanns vara fläckig på insidan. Han upptäcktes
+ha varit rallebuse och bibelsjåare, bortkörd från tre
+platser, rymd en gång med bestämdhet, till tings
+för slagsmål enligt obestyrkt uppgift. Allt detta fick
+madam Flod i näsan, men lågan var tänd en gång,
+och med utsikten till änkeståndets upphörande
+tycktes gumman kvickna till, leva opp och få skinn på
+näsan, så hon tålde både vått och torrt.
+</p>
+<p>
+Fientligheten mot Carlsson hade mest sin rot i
+att han var en utbörding, vilken nu genom giftorätt
+skulle komma åt denna jord och detta vatten, som
+de insocknes vant sig betrakta som i viss mån
+<a id='page_101' name='page_101'></a>
+gemensam. Som madamen satt i orubbat bo och sannolikt
+skulle leva ännu i många år, minskades sonens
+utsikter att komma till sitt eget; och hans ställning
+på gården komme efter detta att bli väl mycket lik en
+drängs, och detta under den förre nyss inflyttade
+drängens förmyndarskap och goda vilja. Underligt
+var det alltså icke, att den nerflyttade blev
+himlarasande och gav modren skarpa ord, hotade gå in
+till kronan, taga ut stämning och låta mota bort den
+blivande styvfadren. Aldra värst blev han, när
+Carlsson kom hem efter sin lilla tripp, iförd salig Flodens
+svarta söndagsrock och skälskinnsmössa, som han
+vid första ömma tillfället hade fått i morgongåva.
+Han sade ingenting, men han mutade Rundqvist att
+göra ett spratt, och en morgon, när de skulle sätta
+sig till frukostbordet, låg på Carlssons plats en
+handduk som skylde en hop osynliga ting. Carlsson,
+som ingenting ont anade, lyfte på handduken och
+fick se sin bordsända dukad med allt skräp han
+samlat i sin säck och som han glömt under sängen
+oppe på kammarn. Där stod tomma hummerburkar,
+sardinlådor, champinjonflaskor, en porterbutelj, en
+oändlighet med korkar, en spräckt blomkruka med
+mycket mera.
+</p>
+<p>
+Han blev grön i ögonen, men visste inte vem
+han skulle bryta ut emot. Rundqvist hjälpte honom
+till en avledare med förklaringen, att det var ett
+vanligt »ralleri» här på orten, när någon skulle sta
+och gifta sig. Olyckligtvis kom Gusten strax in och
+uttryckte genast sin förvåning över att lumpsamlaren
+kommit så här tidigt på hösten, för han bruka&#8217; inte
+visa sig förrän på nyåret; och samtidigt passade
+Norman på att upplysa det ingen lumpsamlare varit
+<a id='page_102' name='page_102'></a>
+här, utan att det var Carlssons minnen efter Ida,
+som Rundqvist velat spela Carlsson ett lite puts
+med, efter som det var slut nu mellan dem.
+</p>
+<p>
+Därpå föllo vassa ord, med den påföljd att Gusten
+reste opp till prästgården och lyckades få sex
+månars jäv på Carlssons bröllop, efter som denne icke
+hade klara betyg. Detta var ett streck i räkningen,
+som Carlsson dock sökte skrapa ut så gott han kunde
+genom att tillskansa sig små vederlag. Först hade
+han tagit sin nya ställning högtidligt, men när detta
+slog illa ut, beslöt han sig för att inför gårdsfolket
+åtminstone ta den mera skämtsamt, vilket också
+lyckades bra utom med Gusten, som underhöll en
+ettrig undervattensstrid utan att vilja visa tecken till
+försoning.
+</p>
+<p>
+Så gick vintern sin tysta gång med skogshygge,
+notbygge och isfiske med mellanstick av kortspel
+och kaffehalvor, ett och annat julkalas och
+alfågelskytte. Och så blev det vår igen; ejdersträckten
+lockade ut till sjös, men Carlsson satte till alla
+krafter vid vårbruket för att kunna påräkna en stark
+skörd, väl behövlig till att fylla bristen, som
+bröllopet skulle medföra, helst det var meningen att
+man skulle hålla ett dundrande sådant, så att det
+skulle minnas i åratal.
+</p>
+<p>
+Med flyttfåglarne kommo också sommargästerna,
+och professorn nickade god mening som i fjor och
+tyckte att allt var »skön» som förut, isynnerhet att
+det skulle hållas bröllop. Lyckligtvis var Ida inte
+med. Hon hade gått ur tjänsten i april och skulle
+visst gifta sig snart. Hennes efterträderska var icke
+vidare intagande, och Carlsson hade alldeles för
+många järn i elden för att vilja inlåta sig, i synnerhet
+<a id='page_103' name='page_103'></a>
+som han hade spel på hand och icke var hågad
+förlora.
+</p>
+<p>
+Lysningen togs ut midsommardagen och bröllopet
+skulle stå mellan höanden och skörden, då det alltid
+var en liten stiltje i göromålen, både på land och
+på sjön.
+</p>
+<p>
+Efter lysningens uttagande märktes en obehaglig
+sinnesförändring hos Carlsson, som madam Flod var
+den första att erfara. De hade visserligen efter
+landsens sed levat som gift folk alltsedan
+trolovningen, och fästmannen, som hade jävet svävande
+över sig, visste alltid rätta sitt uppförande efter de
+tvingande förhållandena, men när faran var över,
+stack han näsan i vädret och visade klorna. Detta
+gjorde dock icke någon annan verkan på madam
+Flod, som också kände sig säker i tygena, än att
+hon visade tänderna så många hon hade kvar, och
+på tredje lysningsdagen bar det ihop.
+</p>
+<p>
+Hela öns befolkning utom Lotten hade rest till
+kyrkan för att gå till skrift. Som vanligt hade man
+tagit minsta möjliga båt för att, ifall man måste ro,
+mödan skulle bli så liten som möjligt, och det var
+trångt i båten, helst man medfört matsäck och ett
+halvpund badfisk åt pastorn, några skålpund ljus åt
+klockarn samt alla möjliga plagg att byta med, utom
+segel och åror, öskar och ämbar, pallar och
+fotspark.
+</p>
+<p>
+Enligt sedvana hade man ätit en bättre frukost
+och bjudit varandra ur ömsesidiga krus och
+halvbuteljer på morgonen. Hett var det också på sjön
+och ingen ville ro, varför ett litet gräl uppstått mellan
+karlarne, av vilka ingen hade lust komma svett fram
+till kyrkan. Kvinnorna hade trätt emellan, och när
+<a id='page_104' name='page_104'></a>
+man kom upp i kyrkviken och hörde klockorna, som
+man inte hört på år och dag, bilades tvisten. Men
+det var bara förstgången, som ringde, och man hade
+god tid på sig. Madam Flod gick därför upp till
+prästgården med badfisken. Pastorn satt och rakade
+sig ännu och var vid vresigt lynne.
+</p>
+<p>
+&mdash; Rart främmande i kyrkan i dag, när man får
+se Hemsöborna, hälsade han och lade rakskrapet
+på pekfingret.
+</p>
+<p>
+Carlsson, som burit fisken, fick emellertid gå
+ut i köket och ha sig en sup.
+</p>
+<p>
+Därpå gick man till klockarn med ljusen, och
+där ficks också en sup.
+</p>
+<p>
+Slutligen träffades alla på kyrkbacken, tittade
+på storböndernas hästar, läste på gravvårdarna och
+hälsade bekanta. Madam Flod avlade ett kort besök
+vid Flodens grav, medan Carlsson gick avsides. Och
+så pinglade det och ramlade på i klockstapeln och
+församlingen kröp in. Men Hemsöborna hade ingen
+bänk, sedan gamla kyrkan brann, och därför måste
+de stå på gången. Hett var det vådligt, och
+främmande kände de sig i det stora rummet, så att de
+svettades av bara förlägenhet och sågo ut som en
+rad korrektionister, som skulle stå på palln. Klockan
+blev elva, innan man kom till predikstolpsalmen,
+och Hemsöarne hade redan saxat om benen och bytt
+fot ett par tjog gånger. Solen sken in brännande
+hett, så det pärlade om pannorna, men de stodo
+som i en tång och kunde inte röra sig åt en skuggig
+fläck. Då kommer kyrkvaktarn och sätter opp
+psalmen nr 158. Orgeln piper ett preludium och
+klockarn tar opp första versen. Den avsjöngs med
+<a id='page_105' name='page_105'></a>
+liv och lust, efter som man väntade få predikan
+strax på. Men se så kommer vers två och vers tre.
+</p>
+<p>
+&mdash; Det kan väl aldrig vara allvare, att en ska
+ta igenom alla arton? viskade Rundqvist till
+Norman.
+</p>
+<p>
+Men det var rena allvaret. Och i sakristidörrn
+syntes pastor Nordströms vredgade ansikte, som
+blickade ut trotsigt och utmanande på församlingen,
+som han beslutat ge en duvning, efter som han en
+gång hade dem i händerna.
+</p>
+<p>
+Och alla arton verserna sjöngos, så klockan
+blev halv tolv, innan prästen kom opp i predikstoln.
+Men då voro de också mjuka, så mjuka, att de föllo
+ner på sina ansikten och sovo in. Långvarig blev
+dock inte sömnen, för ett tu tre skrek pastorn till,
+så att de slumrande ryckte till, kastade upp huvena
+och stirrade fånigt på grannen, som om de frågat
+om elden var lös.
+</p>
+<p>
+Carlsson och gumman hade trängt sig så långt
+fram, att all reträtt till dörrn utan skandal var
+omöjlig. Gumman bara grät av trötthet och för
+trånga kängor, som klämde till alltefter som värmen
+steg. Ibland vände hon sig och kastade en
+bedjande blick på fästmannen, som om hon bönfallit
+honom om att bli buren ner i sjön, men han var
+så inne i gudstjänsten, där han stod i Flodens vida
+rosslädersstövlar, att han endast straffade den otåliga
+med hätska blickar. Men de andra hade däremot
+sackat akteröver och kommit under orgelläktarn,
+där det var svalt och man hade lite skugga. Där
+upptäckte Gusten också brandsprutan, på vilken han
+slog sig ner och tog Clara i knä.
+</p>
+<p>
+Rundqvist höll sig i en pelare och Norman sto
+<a id='page_106' name='page_106'></a>
+bredvid, när predikan började. Det var ord och
+inga visor, och den räckte i sex kvart. Texten
+handlade om de visa och ovisa jungfrur, och alldenstund
+ingen av manfolket tog åt sig, så sov man över lag,
+sov sittande, hängande, stående.
+</p>
+<p>
+När en halv timme gått, knuffade Norman på
+Rundqvist, som stod framlutad med handen för
+pannan, som om han mått illa, och med tummen
+pekade han åt Clara och Gusten på brandsprutan.
+Rundqvist vände sig varligt åt sidan, spärrade upp
+ögonen, som om han fått se den onde själv,
+skakade på huvet och log, som om han förstått.
+Clara satt nämligen med tungan ute och ögonen
+igenfällda, som om hon sov i smärtsamma drömmar,
+men Gusten stirrade oavvänt på pastor Nordström,
+som om han ätit opp vartenda ord och ansträngde
+sig att höra timglaset rinna.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, men de är vådliga, viskade Rundqvist,
+skred baklänges ut sakta och varligt, trevande
+försiktigt med hälen för att inte komma för häftigt mot
+tegelstenarna. Men Norman hade redan läst sig till
+Rundqvists tanke och kvick som en ål hade han
+slinkt ut på kyrkogården, dit Rundqvist snart följde,
+varpå de båda rymmarne styrde vägen ner till
+båten.
+</p>
+<p>
+Därute drog en sval sjövind, och de i hast
+intagna förfriskningarna satte snart krafterna i stånd
+igen. Tyst och stilla som de kommit vände de åter
+in i kyrkan och sågo Clara avsomnad i den sovande
+Gustens armar, vilka höllo henne om livet, men så
+högt upp, att Rundqvist fann för gott flytta ner dem
+litet, varvid Gusten vaknade och grep nya tag i sitt
+rov, som om någon velat ta flickan ifrån honom.
+</p>
+<p><a id='page_107' name='page_107'></a></p>
+<p>
+En halv timme till varade predikan, och så dröjde
+det en halv timme med psalmsång, innan
+kommunionen började. Nådemedlen mottogos under stark
+sinnesrörelse, och Rundqvist grät, men madam Flod,
+som efter slutad ceremoni vid altaret ville tränga
+sig in i en bänk, höll på att komma i gräl, och
+blev utvisad, varefter hon tillbragte den sista
+halvtimmen utanför kyrkvärdens bänk stående på
+klackarne, som om tegelstenarne bränt henne under
+sulorna; och när prästen läste opp lysningen, blev
+hon alldeles vild för att folket såg på henne.
+</p>
+<p>
+Äntligen var alltsammans slut och man rusade
+ner i båtarna. Madam Flod gav sig inte till tåls,
+utan drog av kängorna, sedan hon mottagit
+lyckönskningarne på kyrkogården och bar dem ner till
+båten, varefter hon stack fötterna i sjön och
+grälade på Carlsson. Därpå kastade man sig över
+matsäcken, men när det upptäcktes, att pannkakorna
+voro slut, slogs det larm. Rundqvist ansåg
+sannolikt, att de voro glömda, och Norman föreslog, att
+någon ätit upp dem på ditvägen, härvid kastande en
+ful misstanke på Carlsson.
+</p>
+<p>
+Så kom man i båt, men då erinrade Carlsson
+att han hade en tjärtunna oppe i kyrkboden
+att hämta. Men då blev det storm. Kvinnfolken
+skreko, att de inte ville ha någon tjära i båten,
+inte för aldrig det, efter som de hade nya
+klädningarne på, men Carlsson hämtade tjärtunnan och
+stuvade den. Då blev det ett liv om vem som skulle
+sitta nära det farliga kärlet.
+</p>
+<p>
+&mdash; Va ska en sitta på då? gnällde madam Flod.
+</p>
+<p>
+&mdash; Dra opp kjolarne och sitt på ändan, svarade
+<a id='page_108' name='page_108'></a>
+Carlsson, som kände sig betydligt mera hemmastadd,
+sedan det var utlyst.
+</p>
+<p>
+&mdash; Vad säger han för slag? väste gumman.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, det sa jag! sitt i båt och låt oss komma av!
+</p>
+<p>
+&mdash; Vem är det som kommenderar på sjön, om
+jag må fråga? inföll nu Gusten, som tyckte att man
+gick hans ära för när.
+</p>
+<p>
+Och så satte han sig till rors, lät hissa på och
+tog skotet till sig. Båten var djupt lastad, vinden
+var ytterst svag, solen brände hett och sinnena voro
+i jäsning. Ekan gick fram »som en lus på en tjärad
+näver», och det hjälpte inte att manfolket tog
+segelsupen. Tålamodet förgick därför snart och
+tystnaden, som rått en stund, avbröts av Carlsson, som
+ville man skulle ta ner och ro. Det ville däremot
+icke Gusten; &mdash; vänta, bara man kommer utom
+kobbarne, så blir det segla av, menade han.
+</p>
+<p>
+Och man väntade. Redan syntes ute i gattet
+mellan öarne en mörkblå strimma, och man hörde
+sjöarnes gång mot de yttre skären. Det var en
+stark ostlig i antågande, och det började leva i
+seglen. Just när man gått över en udde, kom det
+luft så att ekan lade till, reste sig och sköt fart,
+så det porlade efter henne. Nu måste man ta en
+sup på det över lag, och sinnena lättade opp, under
+det man gjorde god gång. Men så friskade vinden
+i, ekan lade läsud under vatten, men gick för en
+strykande halv sida med. Carlsson blev rädd, höll
+sig i betten och bad, att man skulle lägga opp och
+reva.
+</p>
+<p>
+Gusten svarade icke, utan halade an skotet, så
+att vattnet kom in.
+</p>
+<p>
+Då reste sig Carlsson, blev vild och ville sätta
+<a id='page_109' name='page_109'></a>
+ut en år. Men gumman tog honom i rocken och
+satte honom ner.
+</p>
+<p>
+&mdash; Sitt i båt, för Jessu namn, människa! skrek hon.
+</p>
+<p>
+Carlsson satte sig igen, men var vit i ansiktet.
+Men han satt inte länge, förrän han rusade opp
+med lyftat rockskört, utom sig.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nå, Gud sig förbarme, läcker inte den
+rackarn, hojtade han och slog med rockskörtet.
+</p>
+<p>
+&mdash; Vem läcker? frågades i flock.
+</p>
+<p>
+&mdash; Tunnan, vet ja&#8217;!
+</p>
+<p>
+&mdash; Å, Herre Jesus! hördes det nu och alla
+makade åt sig för tjärfloden som kilade omkring
+efter alla båtens rörelser.
+</p>
+<p>
+&mdash; Sitt i båt! stormade Gusten, annars seglar
+jag er i sjön!
+</p>
+<p>
+Carlsson hade rest sig igen, just när en bris
+kom. Rundqvist, som såg faran, lyfte varligt på
+ändan, gav Carlsson en orre, så han stöp ner.
+Slagsmålet syntes givet, då madam Flod blev utom
+sig och fann gott inskrida.
+</p>
+<p>
+Hon grep sin käresta i rockkragen och ruskade
+honom.
+</p>
+<p>
+&mdash; Vad är han för en karlstackare, som inte
+har seglat på sjön förr! Kan han inte vara
+människa och sitta i båten!
+</p>
+<p>
+Carlsson blev ond, röck sig lös, men förlorade
+ett stycke av rockkragen.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ska du riva sönder mina kläder, käring!
+gastade han och satte stövlarna opp på suden för
+att skydda dem för tjäran.
+</p>
+<p>
+&mdash; Vad säger han för slag? gnistrade gumman.
+Hans rock! Vem har han fått rocken av kanske?
+<a id='page_110' name='page_110'></a>
+Käring för en sån där leksill, som inte har något
+att komma med...
+</p>
+<p>
+&mdash; Tig! röt Carlsson, träffad i den allra
+ömtåligaste punkten, eljes svarar jag som sanningen är!
+</p>
+<p>
+Gusten, som tyckte, att det började gå för långt,
+tog nu till att jodla en schottisch, i vilken Norman
+och Rundqvist instämde, varefter det ettriga
+samtalet mojnade av, kastande sig in på den
+gemensamma fienden, pastor Nordström, som låtit dem
+stå i fem timmar och sjunga arton verser. Flaskan
+gick runt, vinden blev jämnare, lynnena lugnare och
+under allmän förnöjelse susade ekan in i viken och
+tog törn vid bryggan.
+</p>
+<p>
+Emellertid började rustningarna till bröllopet,
+som skulle räcka i tre dagar. Man slaktade en gris
+och en ko; köpte hundra kannor brännvin, lade in
+strömming i salt och lagerbärsblad; bakade,
+skurade, bryggde, kokade, stekte och malde kaffe.
+Gusten gick under allt detta och såg hemlighetsfull
+ut. Lät de andra råda och yttrade ingen mening.
+Carlsson däremot satt mest framför chiffonjéklaffen,
+skrev och räknade; gjorde Dalaröbud och ordnade
+med allt som skulle vara.
+</p>
+<p>
+Dagen före bröllopet var inne, då Gusten tidigt
+om morgonen packade sin väska, tog bössan och
+gick ut. Modren vaknade och frågade, vart han
+skulle hän. Gusten svarte, att han ärnade sig ut
+och se efter om badfisken gått upp, och så bar
+det av.
+</p>
+<p>
+Nere i stranden hade han rustat ut sin båt med
+matsäck för flera dagar och medfört sängtäcke,
+kaffepanna och andra grejor, behövliga för en vistelse
+på skären. Han satte strax till segel, och i stället
+<a id='page_111' name='page_111'></a>
+för att ta in i vikarne och se om tiden gått opp i
+de varma sandiga lågstränderna att bada som det
+kallades, höll han rätt ut mellan kobbarne.
+</p>
+<p>
+Morgonen var nu i slutet av juli bländande klar,
+himlen var blåvit som skummad mjölk och öar,
+holmar, skär, kobbar, stenar lågo så mjukt
+smältande i vattnet, så att man icke kunde säga, om de
+hörde till jorden eller himlen. På de närmaste inåt
+land stodo granar och alar, och i uddarne lågo
+skräckor, svärtor, prackor och måsar; längre ut syntes
+bara martallar; och grisslor, tordmular, svarta,
+papegojslika, svärmade fräckt omkring båten för att
+vilseleda jägaren från de i bergsskrevorna gömda boen;
+slutligen blevo skären lägre, naknare, och här ute
+syntes endast en enstaka tall lämnad kvar för att
+bära holken, i vilken ejdrar och skrak skattades
+på ägg, eller en rönn, över vars krona ett moln
+av mygg stod vajande för vinden. Därutanför låg
+blanka havet, där labben höll sin rövarjakt i fejd
+med tärnor, måsar och trutar och dit havsörnen syntes
+styra sin tunga, dova flykt för att möjligen gripa
+en liggande ådfågel. Dit ut till sista skäret styrde
+nu Gusten, halvliggande vid rorkulten och med pipan i
+munnen, låtande en ljum sydlig bris släpa sig; och
+vid niotiden tog han i land på Norsten. Det var
+en klippig liten ö om några tunnland med en
+dalgång mitt i. Endast ett par rönnar stodo skalliga
+mellan stenarne; eljes växte den praktfulla benveden
+med sina eldröda bär i skrevorna, och dalgången
+var betäckt med en tjock matta av ljung, kråkris
+och hjortron, som nu tagit till att gulna; spridda
+enbuskar lågo som platt-trampade utmed hällarne
+och tycktes hålla sig fast med naglarna för att inte
+<a id='page_112' name='page_112'></a>
+blåsa bort. Här var Gusten som hemma hos sig;
+kände var sten, visste var han skulle lyfta på
+enruskan för att finna den häckande ejderhonan, som
+lät stryka sig på ryggen och nappade honom i
+byxbenet; här stack han ner sin klykstör i en
+bergrämna och tog fram tordmularne, som han vred
+halsen av för att ha till frukost. Det var Hemsöbornas
+strömmingsfiske utanför och här hade de tillsammans
+med ett annat fiskarlag byggt en bod, i vilken de
+brukade ta natthärbärge. Dit ställde också Gusten
+sina steg, tog nyckeln från vanlig plats under
+takskägget och bar in sina grejor. Boden bestod endast
+av en stuga utan fönster, med sänglavar, hyllformigt
+uppslagna över varann, en spis, en trefot att sitta
+på och ett bord.
+</p>
+<p>
+Sedan han stuvat in sina ordningar, klättrade han
+upp på taket, öppnade skorstensluckan och klev ner
+igen. Därpå tog han strykstickorna på deras plats
+under en bjälke, tände i spisen, där den siste
+besökaren icke förgätit gammalt bruk att lägga opp ett
+fång bränsle åt sina efterkommande. Så satte han
+på potatispannan, lade ett varv salt fisk över potatisen
+och rökte en pipa, medan han väntade.
+</p>
+<p>
+När han ätit och supit, tog han bössan och gick
+ner till båten, där han hade vettarne. Rodde ut
+dem och ankrade dem utanför en udde, och så kröp
+han in i skåren eller skjutkojan, som var byggd av
+stenar och ris. Vettarne lågo och gungade på de
+långa havssjöarne, som bröto in, men inga ejdrar
+syntes fälla. Väntan blev lång och han tröttnade;
+drev omkring i strandstenarne och tittade efter en
+utter, men fick bara opp svarta huggormar och
+<a id='page_113' name='page_113'></a>
+getingbon mellan lysande fackelblomster och torkad
+sandhavre.
+</p>
+<p>
+Men han tycktes inte heller angelägen om att
+få något, utan drev mera för drivas skull, för att
+slippa vara hemma eller för att det roade honom
+att driva härute, där ingen såg honom, ingen hörde
+honom.
+</p>
+<p>
+Efter middagen lade han sig inne i boden att
+sova, och aftonvardsdags rodde han ut med
+torsklinan för att fresta sin lycka i den vägen. Sjön låg
+nu blickstill och han såg landen sträcka sig i den
+sjunkande solens guldgata som tunn rök. Det var
+tyst omkring honom som i en vindstilla natt och
+han hörde dunket av årtullar på halva milen.
+Skälarne badade på vederbörligt avstånd, stucko opp
+sina trindskallar, bölade, blåste och döko ner igen.
+</p>
+<p>
+Torsken var verkligen i tagen, och han lyckades
+dra opp några vitbukar, som med sina stora men
+ofarliga gap gäspade efter vatten och grinade illa
+mot solen, när de halades upp ur sitt mörker nere
+i djupen och dinglade in över relingen.
+</p>
+<p>
+Han hade hållit sig på norra sidan av skäret,
+men när det blev afton hastigt och han skulle vända
+till land, märkte han först, att det rökte ur bodens
+skorsten. Undrande vad som kunde stå på, styrde
+han med raska steg opp åt stugan.
+</p>
+<p>
+&mdash; Är det du? hörde han inifrån och igenkände
+pastorns röst.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nej, det är pastorn! förvånades Gusten, när
+han såg prästen sitta vid spisglöden och steka sill.
+&mdash; Och han är ensam härute?
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, jag är ute och letar efter torsk och har
+suttit på södra sidan, så att jag inte sett dig. Men
+<a id='page_114' name='page_114'></a>
+varför är du inte hemma och rustar till bröllopet i
+morgon.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, si jag blir inte med på det bröllopet, jag,
+menade Gusten.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ah, du pratar, varför skulle du inte vara
+med?
+</p>
+<p>
+Gusten förklarade sina skäl, så gott han kunde,
+varav framgick, att han både ville vara borta från
+ett tillfälle, som var honom vidrigt, och att han
+därigenom ville »märka» den, som gjort honom emot.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, men mor din då? invände pastorn, är
+det inte synd om henne att bli utskämd?
+</p>
+<p>
+&mdash; Jag kan inte tycka det, svarte Gusten. Mera
+synd om mig, som ska få en sådan där knöl till
+styvfar och inte kunna komma till gårn, så länge han
+sitter där.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, ser du, min gosse, det kan man inte ändra,
+och det kan nog hjälpas sedan, men nu ska du ta
+båten i morgon bitti och resa hem. På bröllopet ska
+du vara!
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja si, det blir nog ingenting åv det, när jag
+har satt mig det i sinnet, försäkrade Gusten.
+</p>
+<p>
+Pastorn släppte ämnet och började äta sin sill på
+spishällen. &mdash; Du har väl inte en sup, du? tog han
+upp. Ser du, min gumma har det laget att låsa in
+allt starkt, och jag kommer inte så tida åt något.
+</p>
+<p>
+Jo, Gusten hade nog brännvin och pastorn fick
+sig en redig, så att han blev talför och pratade hit
+och dit om socknens angelägenheter, både yttre och
+inre. Och sittande på stenarne utanför boden sågo
+de solen gå ner och skymningen lägga sig som ett
+melonfärgat töcken över kobbar och vatten. Måsarne
+<a id='page_115' name='page_115'></a>
+gingo till vila på tångbanken och kråkorna drogo
+in åt inre skärgården att söka nattkvarter i skogarne.
+</p>
+<p>
+Det blev tid att gå i säng och myggen skulle
+schasas ut ur boden, till vilken ända dörren stängdes
+och stugan röktes full med Svarta Ankaret, varpå
+dörren åter öppnades och jakten anställdes med
+rönnkvistar. Och så kastade de båda fiskarena av sig
+rockarne och klättrade upp i var sin lave.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nu ska du ge mig en loppsup, tiggde pastorn,
+som redan fått sina ordentliga förut, och på
+sängkanten gav Gusten honom sista smörjelsen, varpå
+det skulle sovas.
+</p>
+<p>
+Det var mörkt inne i boden, endast en och annan
+dagsljusstrimma bröt sig in genom de otäta
+väggarne, och i den knappa belysningen hittade myggen
+sin väg till de sömniga, som vredo sig och kastade
+sig i sina lådor för att undkomma plågoandarne.
+</p>
+<p>
+&mdash; Å, det är för djävligt! stönade slutligen
+pastorn. Sover du, Gusten?
+</p>
+<p>
+&mdash; Jo vackert! Här blir visst något sova av i
+natt. Men vad ska man ta sig för?
+</p>
+<p>
+&mdash; Vi få stiga opp och göra eld igen, jag ser
+ingen annan råd. Om vi hade en kortlek bara, så
+kunde vi ta en tolva; du har väl ingen, du?
+</p>
+<p>
+&mdash; Nej, inte jag, men jag tror jag vet var
+Kvarnöarne ha sin, svarte Gusten och klev ner ur sängen,
+kröp på jordgolvet under sista laven och kom fram
+med en något begagnad kortlek.
+</p>
+<p>
+Pastorn hade slagit eld, lagt enris på spisen
+och tänt en ljusbit. Gusten satte på kaffepannan
+och drog fram en strömmingstrumma, som lades
+mellan knäen och blev spelbord. Och så tändes
+pipsnuggorna; korten dansade snart och timmarne gingo.
+</p>
+<p><a id='page_116' name='page_116'></a></p>
+<p>
+&mdash; Tre friska, pass, trumf, hördes det, omväxlande
+med en och annan svordom, när en mygga
+oförvarandes satte sitt koppglas på spelarnes nackar
+och knogar.
+</p>
+<p>
+&mdash; Hör du, Gusten, avbröt pastorn slutligen, som
+tycktes ha haft sina tankar på annat håll än på kort
+och mygg &mdash; skulle du inte kunna ge honom en
+näsbränna i alla fall, utan att bli borta från bröllopet?
+Det ser ju fegt ut att gå undan för en sån
+där knölföda, och vill du förarga honom, så vet
+jag bättre råd.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nå, hur skulle det bära åt? frågade Gusten,
+som nog tyckte det var skada att gå miste om
+trakteringen, vilken ändå togs av hans farsarv.
+</p>
+<p>
+&mdash; Kom hem på eftermiddan strax efter vigseln
+och säg, att du blivit uppehållen på sjön. Det kan
+vara chikan nog, och sen tar vi och super honom
+full tillsammans, så han inte kommer i brudsäng,
+så ska vi ställa om att pojkarne raljerar med honom.
+Kan det inte vara nog, det?
+</p>
+<p>
+Gusten tycktes icke vara ohågad, och tanken
+på att gå tre dar ensam på skäret och ätas av mygg
+om nätterna gjorde honom mjuk, i synnerhet som han
+verkligen längtade efter att få vara med och smaka
+all härligheten, som han sett rustas till. Planen
+uppkastades därför av pastorn till äventyrets utförande
+och antogs av Gusten, som skulle medverka vid dess
+sättande i gång. Och nöjda med sig själva och
+varandra gingo de slutligen till kojs, när dagsljuset
+bröt in genom dörrspringorna och myggen tröttnat
+på sin nattliga dans.
+</p>
+<hr class='tb' />
+
+<p><a id='page_117' name='page_117'></a></p>
+<p>
+Carlsson hade samma afton av hemkomna
+strömmingsfiskare fått höra, att både Gusten och pastorn
+hade setts styra ut till Norsten, och han drog därav
+den nog så riktiga slutsatsen, att något djävelstyg var
+i görningen. Pastorn hade han fattat ett skarpt agg
+till, både därför att han skaffat honom sex månars
+jäv och därför att han visade honom en aldrig
+tröttnande missaktning. Carlsson hade krupit för
+honom, strukit sig mot honom, smort honom, men
+utan framgång. Voro de i samma rum, hade pastorn
+alltid sin breda rygg mot Carlssons plats, hörde aldrig
+vad han sade och talade alltid om historier, som
+mycket väl kunde ha sin tillämpning på föreliggande
+fall. När nu därför Carlsson fick veta, att pastorn
+haft sammanträffande med Gusten ute på skäret,
+antog han, att det var ett möte med bestämt syfte, och
+i stället för att avvakta mötesbeslutets verkställande,
+vilket han misstänkte skulle gå ut över hans person,
+kastade han upp en plan till att mota sina Ollar i
+grinn. Kustens båtsman befann sig händelsevis på
+permission och var för tillfället anställd som
+munskänk och hantlangare på Hemsö, där hans
+skicklighet som arrangör vid danser och dylikt var väl känd
+och värderad. Carlsson räknade rätt, när han trodde
+sig kunna lita på dennes medverkan vid att spela
+pastorn ett spratt, ty båtsman Rapp hade av pastorn
+inte blivit framsläppt vid konfirmationen för att han
+varit svår efter flickorna, och ett års dröjsmål hade
+vållat honom trassel vid flottan. De båda
+prästhatarne snodde därför vid en kaffehalva ihop sin
+plan att spela pastorn ett riktigt puts, och ett sådant
+kunde icke gå av för mindre och annat än att prästen
+skulle fyllas med därvid beledsagande
+<a id='page_118' name='page_118'></a>
+biomständigheter, vilka nog tid och omständigheter skulle ge
+själva.
+</p>
+<p>
+Minorna voro sålunda lagda från motsatta håll
+och slumpen skulle avgöra, vilken som skulle bli
+den verksammaste.
+</p>
+<p>
+Så bröt bröllopsdagen in. Alla människor
+vaknade trötta och ondsinta efter så mycket bråk, och
+när de första gästerna kommo för tidigt, efter som
+vattenförbindelserna aldrig kunde vara punktliga, tog
+ingen emot dem, utan de ströko snopna omkring
+backarne, som om de kommit att snylta. Bruden
+var inte klädd än, och brudgummen sprang omkring
+i skjortärmarna för att torka glas, dra opp buteljer,
+sätta ljus i stakarna. Stugan var lövad och skurad
+och alla möbler utburna bakom en knut, så att det
+såg ut, som om det skulle bli auktion. På gården
+var rest en flaggstång, på vilken man hissat
+tullflaggan, lånad för högtidligheten av
+uppsyningsmannen. Över stugdörren hängde krans och krona i
+lingonris och prästkragar och på ömse sidor stodo
+björkruskor. I fönstren voro buteljer med de
+starkaste färgtrycksetiketter uppradade, så att de lyste
+långt ut på backen som i ett brännvinsmagasin, för
+Carlsson hade sinne för starka effekter. Den
+guldgula punschen sken som solstrålar genom det
+såpgröna glaset, och konjakens purpur lyste som
+koleld; de silverliknande tennkapslarne, som täckte
+korkarne, gnistrade som blanka tjugofyraskillingar, så
+att några av de djärvare ungbönderna lockades fram
+att gapa, som om de stått utanför ett bodfönster,
+kännande en försmak av behagliga rivningar i svalget.
+</p>
+<p>
+På var sida om dörren låg ett sextiokannsfat,
+som grova mörsare bevakande ingången, och det ena
+<a id='page_119' name='page_119'></a>
+höll brännvin, det andra svagdricka; och bakom dem
+lågo i högar, som kulpyramider, två hundra ölbuteljer,
+Anblicken var praktfull och krigisk och båtsman Rapp
+gick omkring som en konstapel, med korkskruv
+hängande i svångremmen, ordnande krigsmaterielen,
+som stod under hans kommando. Han hade sirat
+faten med granris, stuckit upp dem och insatt
+metallkranar, samt svängde sin sprundhammare som en
+kanonviska och knackade då och då på kärlen, för
+att låta höra, att det fanns något i dem. Uppsträckt
+i paraduniformen med blå tröja och nerslagen krage,
+vita byxor och blanklädershatt, men dock utan
+sidogevär för säkerhetens skull, ingav han bondpojkarne
+stor respekt, och han hade utom munskänkssysslan
+uppdrag att hålla ordning, avstyra ofog, kasta ut vid
+behov och inskrida vid befarade slagsmål. De rika
+pojkarne låtsade förakta honom, men det var bara
+avundsjuka, för de ville så gärna gå i uniform och
+tjäna kronan, om de inte hyst en så stark fruktan för
+daggen och kitsliga kanoniärer.
+</p>
+<p>
+I köket stodo två grytor med kaffe på spishällen
+och hoplånta kvarnar skrällde och gnisslade;
+sockertoppar slogos sönder med yxa, och kaffebröd var
+travat i fönstren. Pigorna sprungo fram och åter
+mellan matbon, som var fullhängd med kokt och
+stekt av alla slag och säckar med nybakat bröd.
+Ibland syntes bruden sticka ut huvet genom
+kammarfönstret med lösflätorna slängande och i bara
+särkärmarne, skrikande än åt Lotten än åt Clara.
+</p>
+<p>
+Segel på segel syntes nu styra in i viken, göra
+en lov schangtilt förbi brygghuvet, stryka och
+under bösskott lägga till. Men det dröjde länge,
+<a id='page_120' name='page_120'></a>
+innan man vågade sig opp till stugan, och man strök
+ännu i flockar omkring backarne.
+</p>
+<p>
+En lycklig tillfällighet hade vållat, att professorns
+fru och barn måst resa inåt land på en födelsedag,
+och endast professorn var hemma. Han hade därför
+välvilligt mottagit bjudningen och även upplåtit sin
+stora sal till ceremoniens hållande och sin gräsplan
+under ekarna till kaffedrickning och kvällsvards
+intagande. Där voro nu långa längor med bräden lagda
+på bockar och tunnor, avpassade till bänkar utmed
+borden, som redan voro täckta med dukar, på vilka
+kaffekopparna voro uppställda.
+</p>
+<p>
+På backen framför stugan började nu små
+grupper bilda sig; Rundqvist med skältran i håret, nyrakad,
+iförd en svart jacka, hade åtagit sig själv att muntra
+gästerna med spefulla anmärkningar, och Norman,
+som fått till förtroendeuppdrag att med Rapp sköta
+saluten, huvudsakligen med dynamitpatroner, höll sig
+bakom knuten och repeterade i mindre skala med en
+terzerol. Han hade i vederlag måst lämna i förvar
+sitt dragspel, vilket i dag var bannlyst, alldenstund
+ortens styvaste fiolspelare, skräddaren i Fifång, blivit
+inkallad, och denne herre var mycket känslig för
+ingrepp i sin konst.
+</p>
+<p>
+Så kom pastorn, iförd ett skämtsamt
+bröllopslynne och färdig till gyckel med brudparet, såsom
+sedvänja fordrade. Han mottogs av Carlsson på
+tröskeln och bads välkommen.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nå, få vi kyrkta med detsamma? hälsade
+pastor Nordström.
+</p>
+<p>
+&mdash; Å fanken, så brått är det inte! svarte
+brudgummen utan förlägenhet.
+</p>
+<p>
+&mdash; Är du säker på det? jävade pastorn, under
+<a id='page_121' name='page_121'></a>
+det bönderna grinade. Jag har vigt, döpt och
+kyrktagit på ett bröllop, men det var också raskt folk,
+som kunde göra skäl för sig. Allvarsamt, hur är det
+med bruden?
+</p>
+<p>
+&mdash; Hm, någon fara är det inte den här gången,
+men man kan inte veta när det bär av, svarte
+Carlsson, i det han ledde pastorn in att sitta mellan
+kyrkvärdsmor och Åvassa-änkan, dem han underhöll med
+fiske och väderleksförhållanden.
+</p>
+<p>
+Professorn kom nu ner, klädd i frack och vit
+halsduk samt svart hög hatt. Pastorn grep honom
+genast som en jämbördig ståndsperson och slog upp
+samtal, som gummorna belyssnade med spända ögon
+och öron, för de trodde alldeles säkert, att
+professorn var en spränglärd man.
+</p>
+<p>
+Men Carlsson kom in och förkunnade, att allt
+var redo och att man bara sökte efter Gusten för
+att få börja.
+</p>
+<p>
+&mdash; Var är Gusten? ropades nu ute på backen
+och upprepades ända uppåt logen.
+</p>
+<p>
+Ingen svarade. Ingen hade sett honom.
+</p>
+<p>
+&mdash; Å, jag vet nog, var han är, jag! upplyste
+Carlsson.
+</p>
+<p>
+&mdash; Var kan han då vara? illmarade pastor
+Nordström, så att Carlsson märkte det.
+</p>
+<p>
+&mdash; Han har varit synlig ute på Norsten, sjöng
+en fågel; och han hade någon svinpäls med sig, som
+fick honom att supa, kan en tro!
+</p>
+<p>
+&mdash; Nå, då var det inte värt att vänta honom,
+menade pastorn, om han råkat i dåligt sällskap. Det
+är illa av honom i alla fall att inte hålla sig hemma,
+där han har goda föredömen och gott folk att värna
+<a id='page_122' name='page_122'></a>
+sig till. Men vad säger bruden? Ska vi dra sta, eller
+ska vi bida?
+</p>
+<p>
+Bruden hördes, och fastän hon var mycket
+ledsen, ville hon ändå, att man skulle börja, för
+att kaffet stod och blev kallt eljes. Alltså börjades
+uppbrottet under dynamitsalut ute på berghällarne;
+spelman hartsade och skruvade, pastorn fick på sig
+kappan, brudsvennerna bildade förtravet, och pastorn
+ledde bruden, som var klädd i svart siden, med vit
+slöja och myrtenkrans och var hårt snörd, så att det,
+som skulle döljas, blev än mera synligt. Och så
+tågade man opp till professorns, under fiolens gnissel
+och bergskottens knallar.
+</p>
+<p>
+Gumman kastade ännu i sista stunden oroliga
+blickar omkring sig för att spana efter den förlorade
+sonen, och när de skulle genom dörrhålet, måste
+pastorn släpa henne med näsan på ryggen. Men så
+kommo de in; gästerna ställde upp sig kring väggarne,
+som om de skulle göra spetsgård kring en
+avrättning, och brudparet tog plats framför två kullstjälpta
+stolar täckta med en brysselmatta. Pastorn hade tagit
+fram boken och fingrade på kragarne, skulle till att
+härska sig, då bruden lade handen på hans arm och
+bad honom hålla. De skulle bara vänta ännu ett par
+ögonblick, så kom nog Gusten.
+</p>
+<p>
+Det blev nästan moltyst i stugan och man hörde
+endast stövelknarr och stärkkjolsfras, som efter
+några ögonblick upphörde. Man såg på varann,
+blev förlägen, torrhostade, och det blev tyst igen.
+Slutligen sade pastorn, som hade allas blickar på sig:
+</p>
+<p>
+&mdash; Nu börja vi, för den här väntan blir oss
+alldeles för lång! Och har han inte kommit nu, så
+kommer han ej.
+</p>
+<p><a id='page_123' name='page_123'></a></p>
+<p>
+Och därmed började han läsa: Dyre kristne,
+äktenskapet är av Gud själv stiftat...
+</p>
+<p>
+Det hade gått på en bra stund och de äldre
+kvinnorna luktade på sin lavendel och gräto, när
+plötsligen det hördes ett pang! utanför på gården
+och rasslet av glasskärvor. Man lystrade ett
+ögonblick, men lät sig icke vidare störas, utom att
+Carlsson syntes röra oroligt på sig och snegla ut genom
+fönstret. Därpå kom ett nytt pang! pang! pang!
+som när man drar upp champanjebuteljer, och
+pojkarne, som stodo vid dörren, började fnissa. Oron
+lade sig något och pastorn frågade just brudgummen:
+Inför Gud den allvetande och i denna församlings
+närvaro frågar jag dig, Johannes Edvard Carlsson,
+om du vill hava denna Anna Eva Flod till äkta
+hustru och älska henne i lust och nöd? då i stället för
+svaret en ny ordentlig salva buteljkorkar smattrade,
+glasskärvor klingade och rackan tog till att skälla
+alldeles ursinnigt.
+</p>
+<p>
+&mdash; Vem är det som slår opp buteljer därute och
+stör den heliga akten? röt pastor Nordström ursinnigt.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, det tänkte jag just fråga! klämde Carlsson
+ur sig, som icke längre kunde hålla igen sin nyfikenhet
+och oro. Är det Rapp, som gör spektakel?
+</p>
+<p>
+&mdash; Ä hörru, vad har jag gjort för slag? stormade
+Rapp, som stod i dörren och kände sig sårad av
+utpekningen.
+</p>
+<p>
+Pang! pang! pang! smällde det oupphörligt.
+</p>
+<p>
+&mdash; Gå då ut i Jösu namn och se efter att det inte
+sker någon olycka, skrek pastorn, så få vi fortsätta
+sen.
+</p>
+<p>
+En del bröllopsgäster störtade ut, andra stockade
+sig vid fönstren.
+</p>
+<p><a id='page_124' name='page_124'></a></p>
+<p>
+&mdash; Det är ölet! skrek någon.
+</p>
+<p>
+&mdash; Elet, elet springer! upprepade professorn.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nå, men hur kan man lägga ölet i solskenet
+också!
+</p>
+<p>
+Som kulsprutor lågo ölflaskorna i sina högar och
+smällde och fräste, så att skummet rann utåt marken.
+</p>
+<p>
+Bruden var upprörd över det oväntade avbrottet
+i ceremonien, som inte skulle betyda något gott;
+brudgummen fick glåpord för sina dåliga anordningar
+och höll på att komma i slagsmål med båtsman, på
+vilken han ville skjuta skulden; pastorn var vred
+över att den heliga akten stördes av buteljerna, men
+ute på backen stodo pojkarne och drucko skvättar ur
+buteljbottnarne och råkade i misstag under
+räddningsarbetet bärga några halvläkta flaskor, ur vilka endast
+korkarna sprungit. När slutligen stormen lagt sig,
+samlades man ånyo i stugan, ehuru numera mindre
+andaktsfullt än förut, och sedan pastorn tagit om
+frågan till brudgummen, gick ceremonien utan andra
+störande avbrott än några illa kvävda flin från
+pojkarne i farstun.
+</p>
+<p>
+Lyckönskningarne regnade över de nygifta, och
+så fort man kunde, lämnade man stugan, stinkande av
+svett, tårar, fuktiga strumpor, lavendel och vissna
+blombuketter. Och så tågades i livligare fart till
+kaffebordet.
+</p>
+<p>
+Carlsson tog plats mellan professorn och pastorn,
+men bruden hade ingen ro att sitta, utan skulle springa
+av och an för att se till rustningarne.
+</p>
+<p>
+Solen sken glänsande på juliaftonen och under
+ekarne glammades och sorlades. Brännvinet flöt i
+kaffekopparne, när påtårarne kommo efter
+doppningens slut, men uppe vid bordsändan hos
+<a id='page_125' name='page_125'></a>
+brudgummen bjöds punsch, vilket icke sågs illa av varken
+bönder eller pojkar. Det var en dryck, som icke
+bestods alla dagar, och pastorn lät sig väl bekomma ur
+sin kaffekopp.
+</p>
+<p>
+I dag var han ovanligt blid mot Carlsson och
+drack honom oupphörligt till, berömde honom och
+visade honom den största uppmärksamhet, dock icke
+förglömmande professorn, vars bekantskap skänkte
+honom mera nöje, emedan han så sällan träffade en
+bildad man. Men han hade svårt att finna honom
+i samtalet, då musik icke var hans styrka, och
+professorn av artighet sökte leda samtalet in på pastorns
+område, varifrån dock denne helst ville slippa ut.
+Svårigheten att förstå varandra bidrog också att göra
+ett närmande omöjligt, varförutom professorn, såsom
+van att ge sig luft i musik, ogärna talade långa
+stycken.
+</p>
+<p>
+Nu kom spelman, som haft mycket svårt att sitta
+i det obemärkta, upp till högsätet; och, betydligt
+stärkt i sitt mod av kaffehalvor, ville han tala musik
+med professorn.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ber om förlåtelse, herr kammarmusikus,
+hälsade han och knäppte på sin fiol, si vi har liksom litet
+gemensamt, för jag spelar också, på mitt vis förståss.
+</p>
+<p>
+&mdash; Res åt helvete, skräddare, och var inte
+oförskämd! avsnäste Carlsson.
+</p>
+<p>
+&mdash; Jaja, jag ber om förlåtelse, men inte för att
+det rör Carlsson, men känn på den här fioln, herr
+kammarmusikus, känn på den och säg mig, om den
+inte är god; den har jag köft hos Hischen och den har
+kostat mig tio riksdaler banko.
+</p>
+<p>
+Professorn knäppte på kvinten, log och utlät sig
+vänligt:
+</p>
+<p><a id='page_126' name='page_126'></a></p>
+<p>
+&mdash; Micket sken!
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, si så är det, när någon förstår sig på;
+då kan man få höra ett sant ord; men att tala om
+konst med de här, han skulle viska, men röstmedlen
+vägrade sig till nyanseringar och han råkade skrika
+i stället, de här djävla bondbassarne...
+</p>
+<p>
+&mdash; Ge skräddarn en spark i ändan! hördes korus.
+</p>
+<p>
+&mdash; Hör du, du får inte bli full, skräddare, för
+då blir det ingen dans av!
+</p>
+<p>
+&mdash; Rapp du, du ska se efter spelman, att han
+inte super mer!
+</p>
+<p>
+&mdash; Har jag inte blivit bjuden på supa kanske,
+och är du snål, din skinnare?
+</p>
+<p>
+&mdash; Sätt dig, Fredrik, och var lugn, menade
+pastorn, för annars får du stryk.
+</p>
+<p>
+Men spelman ville ovillkorligen resonera i sin
+konst, och för att belysa sitt påstående om fiolens
+förträfflighet, började han kvintilera.
+</p>
+<p>
+&mdash; Hör, herr kammarmusikus, hör såna basar;
+de klingar ackurat som en liten orgel...
+</p>
+<p>
+&mdash; Håll käften på skräddarn!...
+</p>
+<p>
+Det blev rörelse kring borden och ruset tilltog.
+Då skriker någon: Gusten är här!
+</p>
+<p>
+&mdash; Var? Var?
+</p>
+<p>
+Clara upplyser, att hon sett honom nere på
+vedbacken.
+</p>
+<p>
+&mdash; Säg mig till, när han gått in, ber pastorn,
+men inte förrän han är inne, hör du det!
+</p>
+<p>
+Toddyglasen ha blivit framsatta och Rapp slår
+opp konjaksbuteljerna.
+</p>
+<p>
+&mdash; Det går litet häftigt, det här, menade pastorn
+avböjande, med Carlsson tyckte, att det gick ordentligt.
+</p>
+<p><a id='page_127' name='page_127'></a></p>
+<p>
+Rapp gick i smyg och uppmanade alla att skåla
+med pastorn, som också snart hade tömt sin första
+toddy och måste laga den andra.
+</p>
+<p>
+Pastorn börjar rulla med ögonen och tuggar.
+Han betraktar så noga han kan Carlssons
+anletsdrag och söker utröna, om han fått sin hyra än.
+Men han har svårt att se och inskränker sig till att
+skåla med honom.
+</p>
+<p>
+Då kommer Clara och ropar:
+</p>
+<p>
+&mdash; Nu är han inne, pastorn! Nu är han inne!
+</p>
+<p>
+&mdash; Nej, vad fan säger du; är han inne redan!
+</p>
+<p>
+Pastorn hade glömt, vem frågan gällde.
+</p>
+<p>
+&mdash; Vilken han är inne, Clara? genljöd korus.
+</p>
+<p>
+&mdash; Gusten, vet jag!
+</p>
+<p>
+Pastorn reste sig, gick ner i stugan och
+hämtade Gusten, som han ledde upp till bordet, blyg
+och bortkommen. Lät hälsa honom i en kopp punsch
+och hurrarop. Därpå skålade Gusten med Carlsson
+och sade ett kort: Lycka till då!
+</p>
+<p>
+Carlsson blev känslofull och drack i botten,
+förklarande, att det gjorde honom ett stort nöje att se
+honom, fastän han kom sent, och att han visste två,
+vars gamla hjärtan det gjorde gott att se honom,
+fastän han kom sent.
+</p>
+<p>
+&mdash; Och tro mig, slöt han, att den som förstår
+att ta gamla Carlsson på rätta stället, den vet också
+var han har honom.
+</p>
+<p>
+Gusten blev icke hänförd, men han uppmanade
+Carlsson dricka ett särskilt glas med sig.
+</p>
+<p>
+Skymningen kom, myggorna dansade och folket
+surrade; glasen klingade, skratten skrällde och små
+nödskrik hördes redan här och där i buskarne,
+avbrutna av fnitter och hurrarop, hojande och skott
+<a id='page_128' name='page_128'></a>
+under den ljumma sommaraftonens himmel. Och ute
+i ängarne gnisslade syrsan och snarpade kornknarren.
+</p>
+<p>
+Borden röjdes, ty nu skulle dukas till
+kvällsmat; Rapp gick och hängde kulörta lyktor, som han
+fått låna av professorn, i ekens grenar. Norman
+sprang med tallrikshögar och Rundqvist låg på knä
+och tappade svagdricka och brännvin; flickorna buro
+fram smör i såtar, strömming i vålmar på skärbräden,
+pannkakor i staplar, köttbullar i travar. Och när
+det var färdigt, klappade brudgummen i händerna:
+</p>
+<p>
+&mdash; Var så goda och ta en smorrgås! inbjöd han.
+</p>
+<p>
+&mdash; Men var är pastorn? krusade gummorna. Utan
+pastorn ville ingen börja!
+</p>
+<p>
+&mdash; Och professorn? Var ha de tagit vägen? Ja,
+si då går det rakt inte an att börja!
+</p>
+<p>
+Det ropades och letades, men intet svar. Man
+stod i hopar kring borden som hungriga hundar med
+glimrande ögon, färdiga att störta in, men ingen
+hand rörde sig och tystnaden tryckte.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja unnrar, månne inte pastorn ä på husä?
+hördes Rundqvists oskyldiga stämma.
+</p>
+<p>
+Utan att avvakta vidare upplysning gick
+Carlsson ner att söka det hemliga rummet, och mycket
+riktigt, för öppen dörr sutto pastorn och professorn
+med var sin tidning i handen, inbegripna i ett livligt
+meningsbyte. Lyktan stod på golvet och kastade
+ett rampsken upp på de båda tronbestigarne.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ursäkta, mina harrar, men smorrgåsen kallnar!
+</p>
+<p>
+&mdash; Är det du, Carlsson! Jaså! Börja ni, så
+kommer vi genast!
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, men de står och väntar ju, alla människor,
+och med respekt till sägandes, kunde ju
+herrarne liksom raska undan lite!
+</p>
+<p><a id='page_129' name='page_129'></a></p>
+<p>
+&mdash; Kommer strax, kommer strax! Gå du, gå du!
+</p>
+<p>
+Carlsson, som med belåtenhet tyckt sig märka,
+att pastorn var »rörd», avlägsnade sig och skyndade
+lugna sällskapet med den lämnade förklaringen, att
+pastorn höll på att rusta sig och skulle strax vara
+till reds.
+</p>
+<p>
+Ögonblicket därefter syntes en lykta irra fram
+över backen och åtföljd av två vinglande skuggor
+nalkas de dukade borden.
+</p>
+<p>
+Pastorns bleka ansikte blev snart synligt vid övre
+bordsändan och bruden kom fram med brödkorgen
+för att bjuda och göra ett slut på den pinsamma
+väntan. Men Carlsson hade annorlunda i sinnet, och
+med en kniv knackande i köttbullsfatet, skrek han
+med ljudlig stämma:
+</p>
+<p>
+&mdash; Tyst, gott folk; pastorn vill säga några ord!
+</p>
+<p>
+Prästen stirrade på Carlsson, syntes icke förstå
+var han var hemma, såg att han hade något lysande
+föremål i handen, och erinrande sig att han sista
+julen hållit ett tal med en silverkanna i handen, lyfte
+han lyktan som en pokal i höjden och talade:
+</p>
+<p>
+&mdash; Mina vänner, vi ha i dag en glad fest att fira.
+</p>
+<p>
+Här stirrade han på Carlsson för att få några
+upplysningar om festens karaktär och ändamål, för
+han var redan fullständigt frånvarande, så att årstid,
+rum, orsak, mening hade förflyktigats. Men
+Carlssons grinande ansikte gav ingen lösning på gåtan.
+Han stirrade ut i rymden för att upptäcka någon
+ledtråd, såg de kulörta lyktorna i eken, och fick en
+vaggande föreställning om en jättestor julgran, och
+så var han på spåren.
+</p>
+<p>
+&mdash; Denna ljusets glada fest, kastade han upp,
+då solen viker för kölden, och snön &mdash; han såg den
+<a id='page_130' name='page_130'></a>
+vita bordduken som ett stort snöfält breda sig ut
+oändligt långt bort... &mdash; mina vänner, då första snön
+lägger sig som ett täckelse över höstens smuts...
+nej, jag tror ni skojar med mig...! Hlutt!
+</p>
+<p>
+Han vände sig bort och krökte ryggen.
+</p>
+<p>
+&mdash; Pastorn har blitt kall! sa Carlsson, och han
+vill gå och lägga sig! Var så goda och börja, mitt
+herrskap!
+</p>
+<p>
+Man lät ej bjuda sig två gånger, utan störtade
+lös över faten, lämnande pastorn åt sitt öde.
+</p>
+<p>
+Han hade till nattkvarter fått sig anvisad
+professorns vindskammare, och för att visa, att han var
+nykter, avböjde han hotande med stryk alla anbud
+om hjälp. Och med lyktan vid knäna, hopfallen som
+om han letade nålar i det daggiga gräset, höll han
+kurs ner på ett fönster, där det lyste. Men i
+grindhålet fastnade han och gjorde så häftigt an
+grindstolpen, att lyktan krossades och slocknade. Mörkret
+slöt sig omkring honom som en säck och han sjönk
+ner på sina knän, men fönstret med ljuset lyste honom
+som en ledfyr och han trodde sig gå framåt med en
+obehaglig känsla av att knäna på hans svarta byxor
+blevo våta vid varje steg och hans egna knäskålar
+värkte, som om de slogo mot stenar.
+</p>
+<p>
+Slutligen får han fatt i något mycket stort, runt
+och fuktigt; han trevar och sticker sig på något
+knappnålsbrev eller dylikt, får handen fatt i en årtull eller
+liknande, och i detsamma hör han bruset av vatten
+och känner att han blir våt. Uppryckt av fruktan att
+han gått i sjön, reser han sig mot masten och finner
+i en ljusning, att han står vid en dörrpost, kommer i
+en överhalning in i en farstu, känner ett trappsteg mot
+knäna, hör en piga som skriker: Jössus, svagdrickat!
+<a id='page_131' name='page_131'></a>
+och driven av ett dunkelt ont samvete kryper han
+upp för trappan, stöter fingerknogarne mot en nyckel,
+får upp en dörr, som ger vika inåt, ramlar in i en
+kammare och ser en stor bäddad säng med plats för
+två; har nog styrka att dra upp täcket, kryper ner
+med stövlar och allt för att gömma sig, emedan man
+förföljde honom med skrik nerifrån, och så tyckte
+han att han dog eller slocknade eller drunknade och
+att människor ropade på svagdrickat! Men stundtals
+vaknade han till livet igen, tändes på, drogs upp ur
+sjön, levde och stod vid julbordet, och så blåstes
+han ut igen som ett ljus, slocknade, dog, sjönk och
+blev våt.
+</p>
+<p>
+Emellertid gick kvällsvarden på under ekarne och
+fuktades med öl och brännvin så starkt, att ingen
+mindes pastorn, och när man rivit i sig all mat, så
+att botten syntes i tallrikar och fat, gick man ner i
+stugan att dansa.
+</p>
+<p>
+Bruden ville skicka upp något gott till pastorn på
+kammaren, men Carlsson övertygade henne, att han
+helst ville vara i ro och att det var synd att genera
+honom. Och därvid blev det.
+</p>
+<p>
+Gusten hade smugit sig ifrån sin bundsförvant,
+när han märkte, att denne var överlistad, och befattade
+sig bara med sina egna nöjen, lämnande groll och agg
+åt glömska och rus.
+</p>
+<p>
+Dansen gick som en kvarn och spelman satt i
+spisen och gned; i öppna fönstren hängde svettiga
+ryggar att svalka sig i nattfriskan, ute på backen sutto
+de gamla och fröjdade sig åt smällen, rökte, drucko
+och skämtade i halvskymningen och det svaga skenet
+av elden från köksspisen, som bröt ut genom rutorna,
+och ljusen inne i dansstugan.
+</p>
+<p><a id='page_132' name='page_132'></a></p>
+<p>
+Men ute i ängar och backar vandrade par om
+par i det daggiga gräset under stjärnhimmelns svaga
+skimmer, för att vid hödoft och syresång släcka eldar,
+som tänts av stugans värme, kornvinets starka ande
+och musikens vaggande tramp.
+</p>
+<p>
+Midnattens timmar dansade förbi och himlen
+började ljusna i öster; stjärnorna drogo sig in i skyn,
+och Karlavagnen stod med fimmelstången rätt upp
+i vädret, som om den stjälpt bakut; änderna hördes
+snattra i vassarna och den blanka viken speglade
+redan morgonrodnadens citronfärger, mellan de
+mörka alarnes hamnar, som syntes stå på huvet i
+vattnet och räcka ner till sjöbotten. Men det varade
+blott en stund; så drogo moln upp ifrån kusten och
+det blev natt igen.
+</p>
+<p>
+Då steg ett anskri från köket: glöggen! glöggen!
+Och i tågordning kommo karlarne med en kastrull,
+som flammade av brinnande brännvin och kastade
+blåa sken omkring sig, under det spelmannen spelade
+en marsch.
+</p>
+<p>
+&mdash; Opp till pastorn med första glaset! skrek
+Carlsson ännu med ett hopp om att kunna få kronan
+på verket, och förslaget antogs med hurrarop. Tåget
+satte sig i gång upp emot professorns, och med
+mer och mindre säkra steg äntrade man trappan.
+Nyckeln satt i kammardörren och man klampade in,
+icke utan en viss fruktan att bli mottagen med hugg
+och slag. Därinne var tyst och vid det blåa darrande
+skenet från kastrullen såg man, att sängen stod orörd
+och var tom. En svart aning om något förfärligt
+bakslag grep Carlsson, men han gömde sin misstanke
+och upplöste ovissheten och gissningarne med den
+tillverkade förklaringen, att han nu mindes, hur
+<a id='page_133' name='page_133'></a>
+pastorn sagt, att han ville ligga på höskullen för att
+slippa myggen. Och alldenstund man icke fick gå
+med eld till höet, förföll förslaget och tåget satte sig
+i gång tillbaka ner på backen, där offret anställdes.
+</p>
+<p>
+Carlsson utnämnde i hast Gusten till vice värd,
+tog Rapp avsides och meddelade honom sina rysliga
+aningar. Oförmärkt smögo de båda medbrottslingarne
+upp för trappan till brudkammaren medförande
+strykstickor och en ljusstump.
+</p>
+<p>
+Rapp fick eld och i brudsängen såg Carlsson
+alla sina hemskaste aningar överträffade.
+</p>
+<p>
+På den vita hålsömsydda huvudkudden låg ett
+lurvigt huvud som en våt hunds, med munnen
+vidöppen.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nå, si en sån tusan! gnisslade Carlsson.
+Kunde jag tro, att den hålen skulle bära sig åt som
+ett sådant svin. Ja, Gud sig förbarme! Och
+stövlarne har han på sig, den kältringen.
+</p>
+<p>
+Här voro goda råd dyra. Hur skulle man få dän
+den sjuke utan att behöva ta i honom, utan att folket
+fick veta om&#8217;et och utan att bruden framför allt märkte
+något?
+</p>
+<p>
+&mdash; Vi får ta ut&#8217;en genom fönstret! förklarade
+Rapp. Vi får ta&#8217;n med en talja och så släpa&#8217;n ner till
+sjön! Släck ljuset bara och så opp till logen efter
+grejor.
+</p>
+<p>
+Dörren stängdes utifrån och nyckeln togs ur,
+varpå de båda hämnarne styrde en omväg upp till
+logen. Carlsson svärande och bannande, att fick de
+bara ut honom, så skulle de ginera honom efteråt.
+</p>
+<p>
+Händelsevis stod ännu saxen kvar, sedan man
+slaktat kon, och sedan de tagit ner spirorna och
+fått fatt i block och rep, knogade de på omvägar
+<a id='page_134' name='page_134'></a>
+bakom stugan och kommo till gaveln under pastorns
+fönster. Rapp hämtade en stege, saxade spirorna
+och gjorde dem fast med en läkt vid takåsen. Därpå
+splitsade han en stropp, fäste blocket och skar in
+taljan. Därpå kröp han in i kammaren, medan
+Carlson stod nedanför med en båtshake för att bära av.
+</p>
+<p>
+Sedan Rapp arbetat en stund inne i kammaren,
+pustande och fnysande, såg Carlsson hans huvud
+sticka ut och sakta kommendera: hala!
+</p>
+<p>
+Carlsson halade och snart syntes en svart kropp
+ute på fönsterbrädet.
+</p>
+<p>
+&mdash; Hala styvt! kommenderade Rapp, och
+Carlsson höll an. Ut på saxen dinglade nu pastorns
+slappa kropp, som förlängde sig otroligt som en
+hängds.
+</p>
+<p>
+&mdash; Fira! kommenderade Rapp igen. Håll an
+bara!
+</p>
+<p>
+Men Carlsson hade redan släppt och pastorn låg
+som en hög i nässlorna, dock utan att ge ett ljud
+ifrån sig.
+</p>
+<p>
+I en blink var båtsman ute genom fönstret, fick
+undan stegen och saxen och nu släpades pastorn
+ner till klappbryggan.
+</p>
+<p>
+Komna ner till sjökanten bröt Carlsson ut:
+</p>
+<p>
+&mdash; Nu, din håle, skall du få bada!
+</p>
+<p>
+Det var grunt i stranden, men mycket gyttjigt
+av all i åratal utkastad fiskråk. Rapp tog i hällan,
+som han fästat omkring den sovandes liv, och vräkte
+honom i sjön.
+</p>
+<p>
+Då vaknade pastorn och gav till ett skrik som en
+gris under slakt.
+</p>
+<p>
+&mdash; Hala! kommenderade Rapp, som märkte, att
+<a id='page_135' name='page_135'></a>
+folket lystrade oppe på backen och redan skyndade till.
+</p>
+<p>
+Men Carlsson lade sig på knä och vältrade
+pastorn i gyttjan, gnodde in hans svarta kläder med
+händerna, så att varje spår av olyckan, som skett
+i brudsängen, var bortblandat.
+</p>
+<p>
+&mdash; Vad är det därnere? Vad är det? ropades
+uppifrån av de nerrusande karlarne.
+</p>
+<p>
+&mdash; Pastorn har fallit i sjön! Ohoj! svarade Rapp
+och halade in den skrikande prästen.
+</p>
+<p>
+Och nu blev det folksamling. Carlsson spelade
+den ädelmodige räddaren ur livsfara och gjorde den
+medlidsamme samaritanen, himlande sig och
+beskärmande sig på brutet landsmål, som han alltid
+tog till, när han skulle vara vek och trovärdig.
+</p>
+<p>
+&mdash; Kan ni tänka er, att jag kommer ner här
+som rakt av en händelse, och så hör jag något, som
+plaskar och kvillar, så jag trodde det var en skäl;
+och så får jag se, att det var våran egen lelle pastor.
+Å, Herre Je, sa jag ått båssman, jag tror det är
+sjölve pastor Nordström, som ligger där och klypper
+med lellvingen. Och så sa jag åt Rapp: Rapp du,
+spring etter en tross! Och så sprang Rapp etter en
+tross. Men när vi feck stroppen om det tjocka på&#8217;n,
+så sätter han till att skrika, som om man ville gälla
+honom. Och se så han ser ut?
+</p>
+<p>
+Pastorn såg verkligen obeskrivligt svår ut; och
+karlarne betraktade sin herde med leda blandad med
+outrotlig vördnad och ville skaffa undan honom så
+fort som möjligt. Till den ändan gjordes en bår
+av två par åror och på den lades pastorn, lyftes
+upp på åtta starka axlar att bäras upp till logen,
+där han skulle klädas om.
+</p>
+<p><a id='page_136' name='page_136'></a></p>
+<p>
+Spelman, som var alldeles full och trodde, att
+det var frågan om något spektakel, stötte till och
+drog sta med »Ur vägen, ur vägen för gamla Smittens
+bår!» Pojkar kommo fram ur buskar och sällade
+sig till, och professorn, som återfunnit sin förlorade
+ungdom, satte sig i spetsen och sjöng, och Norman,
+som inte kunnat hålla tätt med sin musikaliska svada,
+hade letat fram klaveret.
+</p>
+<p>
+Men när de kommo upp på gården, rusade
+kvinnorna till, och när de fingo se pastorn i den
+sorgliga belägenheten, intogos de av medlidande och
+förbarmade sig över den medvetslöse. Madam Flod
+sprang efter ett sängtäcke och kastade över eländet,
+i trots av Carlssons varningar, och så sattes på
+varmt vatten och låntes linne och gångkläder av
+professorn. Och då de kommo upp på logen, lades den
+sjuke, som han kallades &mdash; för ingen ville vara nog
+vanvördig att vidgå, att han var full &mdash; på torr halm.
+Rundqvist kom med snäppan och ville slå åder, men
+jagades bort, och när han inte fick sin vilja fram,
+bad han att åtminstone få läsa något över den sjuke,
+för han kunde en läsning över vattusiktiga får, men
+han fick inte alls befatta sig med prästen och ingen
+annan heller av karltroppen.
+</p>
+<p>
+Men Carlsson smög upp på sin kammare, ensam
+denna gång, för att undanröja spåren av sin
+förödmjukelse. När han kom in och såg förödelsens
+styggelse i den smutsade brudsängen, erfor han ett
+ögonblicks svaghet, uttröttad av de sista dagarnes och
+nattens mödor, och han tänkte på hur annorlunda det
+skulle ha varit med Ida, om deras förhållande kommit
+till stånd. Han gick fram till fönstret och tittade ut
+över viken med en lång svårmodig blick. Molnen
+<a id='page_137' name='page_137'></a>
+därute hade skingrat sig och dimmorna samlade sig i
+vita flor över vattnet; solen gick upp och bröt in i
+brudkammaren, lyste på det bleka ansiktet och de
+urvattnade ögonen, som knepos ihop, som om de stretat
+emot en frambrytande gråt. Håret låg i fuktiga tovor
+ner i pannan, den vita halsduken var svartfläckig,
+rocken hängde slapp. Solvärmen tycktes ge honom
+en fross-skakning, och farande med handen över
+pannan vände han sig om inåt rummet.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, men det är vådligt i alla fall! sade han
+till sig själv, röck upp sig ur sin slapphet och började
+riva kläderna ur sängen.
+</p>
+<hr class='ppg-pb' />
+<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>
+<a id='page_138' name='page_138'></a>
+<h2>SJÄTTE KAPITLET.</h2>
+<h3>Ändrade förhållanden och ändrade<br />meningar; jordbruket går ner och<br />gruvdriften blomstrar.</h3>
+</div>
+
+<p>
+Carlsson var icke mannen, som lät obehagliga
+förnimmelser inverka på sig mer än han ville, utan
+han hade kropp att ta skurarne, skaka sig och låta
+det rinna av. Sin ställning som gårdsägare hade han
+vunnit genom duglighet och vetande, och att madam
+Flod tog honom till man, var lika mycken vinst för
+henne som för honom, trodde han. Emellertid, sedan
+bröllopsoset dunstat av, började Carlsson bli mindre
+ivrig, säker som han gjorde sig om giftorätt och arv,
+alldenstund man kunde vänta barnet om ett par
+månader. Tanken på att göra sig till herre hade han
+övergivit, då han såg att det inte gick; utan i dess
+ställe lagade han sig till att göra storbonde. Drog
+en präktig ulltröja, satte på sig ett massivt förskinn
+och anlade sjöstövlar. Tillbragte mycken tid vid
+chiffonjéklaffen, där hans älsklingsplats var; läste
+bladen, skrev och räknade mindre än förr, övervakade
+arbetet med pipa i munnen samt visade ett tynande
+deltagande för jordbruket.
+</p>
+<p>
+&mdash; Jordbruket går ner, sade han, det har jag läst
+i bladen; och det är billigare att köpa sin säd!
+</p>
+<p><a id='page_139' name='page_139'></a></p>
+<p>
+&mdash; Han sa annat förr, menade Gusten, som höll
+noga reda på allt vad Carlsson sade och gjorde, men
+inskränkte sig till ett slött underkastande, utan att
+dock inträda som son åt inkräktaren.
+</p>
+<p>
+&mdash; Tiderna förändras och vi med dem! Jag tackar
+Gud för var dag jag blir klokare! svarade Carlsson.
+</p>
+<p>
+Samtidigt började han besöka kyrkan om
+söndagarne, deltog i allmänna frågor och blev vald till
+kommunalnämnden. Därigenom kom han i närmare
+beröring med pastorn och fick uppleva den stora
+dagen att få säga du till honom. Det var en av hans
+äregirighets största drömmar och han tröttnade inte
+på ett helt år att tala om på gården vad han sade
+och vad Nordström svarade.
+</p>
+<p>
+&mdash; Hör du, Nordström lella, sa jag, den här
+gången ska du låta mig råda! Och då sa Nordström:
+Carlsson, sa han, du ska inte vara halsstarrig, fastän
+du är en klok karl, och en förståndig karl, sa han.
+</p>
+<p>
+Därpå följde en mängd kommunala bestyr, bland
+vilka brandsyn var den mest omtyckta. Det var att
+resa omkring på socknens bekostnad och dricka
+kaffehalvor hos bekanta. Även riksdagsmannavalet, som
+dock ägde rum långt upp i land, hade sina förförelser
+och sina små efterslängar, som kändes ända ut i
+skären. Vid valtiden och även eljes ett par gånger
+om året kom baronen ut med jaktherrar och ångbåt,
+och då betaltes femtio kronor för jakträtten på ett par
+dagar; punsch och konjak rann i nätter och dagar,
+och man skildes från jägarne med den rotade
+meningen, att det var schangtilt folk.
+</p>
+<p>
+Carlsson kom sålunda upp och blev ett ljus på
+gården: en myndighet med högre förstånd om saker,
+som de andra ej begrepo. Men det fanns en svag
+<a id='page_140' name='page_140'></a>
+punkt kvar, och som han kände stundtals: han var
+uppe från land och var ingen sjökarl.
+</p>
+<p>
+För att utplåna denna sista rangskillnad syntes
+han börja lägga sig mer ombord med sjösakerna och
+visade stor lust för sjön. Skurade upp en bössa och
+for på jakt; deltog i notdragning och skötsättning,
+samt vågade på längre segelfärder.
+</p>
+<p>
+&mdash; Jordbruket går ner och <i>vi</i> måste forcera fisket,
+svarade han hustrun, när hon med oro såg kreatur
+och åker falla i vanhävd.
+</p>
+<p>
+&mdash; Framför allt fisket! Fisket för fiskaren och
+jorden för jordbrukaren! förkunnade han, numera
+oemotståndligt, sedan han av skolläraren på
+kyrkstämman lärt sig lägga sina ord »pallementarist».
+</p>
+<p>
+Visade sig någon brist i behållningen, så fick
+man hugga ved.
+</p>
+<p>
+&mdash; Skogen skall gallras, om den ska bli mogen!
+Så säger åtminstone den rationelle lanthushållaren;
+jag vet <i>inte</i>, jag.
+</p>
+<p>
+Och när Carlsson inte visste det, hur skulle då
+de kunna veta det!
+</p>
+<p>
+Rundqvist fick jordbruket sig överlåtet, Clara
+kreaturen. Och Rundqvist lade åkern i gräsvall och
+sov middag till frukost på dikesrenarne, sov middag
+till aftonvards i buskarne och kastade stål över korna,
+när de inte mjölkade.
+</p>
+<p>
+Gusten hölls på sjön ändå mer än förr och
+återknöt det gamla jägarförbundet med Norman.
+Intresset, som ett ögonblick satt alla armar i rörelse, hade
+fallit bort; att arbeta för en annan muntrade icke
+vidare, och därför gick det hela lojt, men lugnt, sin
+stilla gång.
+</p>
+<p>
+Frampå hösten, ett par månader efter bröllopet,
+<a id='page_141' name='page_141'></a>
+inträffade emellertid en händelse, som verkade likt
+en kastvind på Carlssons farkost, nyss utlupen med
+fulla segel. Hustrun kom nämligen ner med ett
+dödfött, alldeles för tidigt fött foster. Omständigheterna
+voro dessutom oroande och läkaren förklarade
+bestämt, att nu var det slut: inga barn mer!
+</p>
+<p>
+Det var ödesdigert för Carlsson, ty nu hade han
+endast till utsikt för framtiden att komma på
+undantag. Som gumman därtill var krasslig efter
+förlossningen, hotade denna förändring i hans ställning att
+inträda förr än drömt var. Gällde sålunda att väl
+begagna tiden, göra sig vän av den orätta mammon,
+samla i ladorna och tänka på morgondagen.
+</p>
+<p>
+Nu blev det nytt liv i Carlsson. Åkerbruket
+skulle i hast upphjälpas; varför, det angick ingen.
+Timmer fälldes, för det skulle byggas en ny stuga;
+varför, det behövde han inte skriva någon på näsan;
+jägarvurmen måste i hast stävjas hos Norman, som
+än en gång lockades från sin vän; och Rundqvist
+fångades in och blåstes upp med ökade förmåner.
+Det plöjdes, såddes, fiskades och timrades, varunder
+de kommunala bestyren fingo ligga nere.
+</p>
+<p>
+Samtidigt slog sig Carlsson på husligt liv; satt
+inne hos sin gumma och läste ibland ett ord för
+henne ur den Heliga Skrift eller ur psalmboken;
+talade till hennes hjärta och vädjade till hennes ädlare
+känslor, utan att rätt kunna förklara sig, vart han
+ville hän. Gumman tyckte om att ha sällskap och
+höra någon prata, så att hon satte värde på dessa
+små uppmärksamheter utan att vidare fästa något
+avseende på vad dessa dödsberedelser kunde innebära.
+</p>
+<p>
+En vinterafton, när viken låg, fjärdarne voro
+ofarbara och man varit instängd fjorton dagar, utan att
+<a id='page_142' name='page_142'></a>
+kunna hälsa på en granne, utan att få ett brev eller
+en tidning; då ensamheten och snön låg tyngande över
+sinnena och den korta dagen endast tillät obetydligt
+med arbete, hade folket samlats i köket och Gusten
+med dem. Elden brann i spisen och pojkarne sutto
+och byggde på not; flickorna spunno och Rundqvist
+satt och slöjdade spadskaft. Snön hade fallit hela
+dagen och gick redan över fönsterrutorna, så att det
+såg ut som ett likrum inne i köket, och varje kvart
+måste en karl ut och skotta från dörren, så att man
+inte skulle snöa in och inte kunna komma till
+ladugården att mjölka och nattfodra.
+</p>
+<p>
+Nu var det Gustens tur att gå och skotta; med
+oljerocken och sydvästen över sin tröja och
+uttermössa lagade han sig att komma ut; bände upp
+farstudörren, mot vilken drivorna lagt sig och stod
+ute på backen i yran. Luften var svart, snöflingorna
+voro gråa som malar, stora som hönsfjädrar och
+singlade ner oupphörligt, oupphörligt, lade sig tyst
+på varandra, lätt först, tyngre sedan, packade sig
+och växte. Det gick redan upp på stuguväggen ett
+gott stycke och endast i fönsternas övre kant
+skimrade ljusen inifrån igenom. Gusten såg, att det lyste
+ifrån stugan, där han visste att modern och
+Carlsson voro inne. En hastigt påkommen nyfikenhet
+förledde honom att pilla ner den övre snön, så att han
+fick ett kikhål, och stigande upp på drivan kunde han
+titta in i rummet. Carlsson satt som vanligt framför
+chiffonjéklaffen och hade ett stort papper framför sig,
+ovantill tryckt med en stor blå stämpel, som såg ut
+som ritningen på en riksbankssedel; med pennan
+lyftad i högsta hugg syntes han tala för gumman,
+som stod bredvid, färdig att lämna henne pennan
+<a id='page_143' name='page_143'></a>
+till någon skrivning. Gusten satte örat till rutan,
+men han hörde bara ett mummel för dubbelfönsternas
+skull. Bra gärna ville han dock ha reda på vad som
+försiggick, ty han anade, att det rörde honom på
+det närmaste, och han hade lärt sig, att det var viktiga
+saker, som kunde avgöras, när man skrev på tryckt
+papper.
+</p>
+<p>
+Sakta öppnade han farstudörren, sköt av sig
+halmskorna och kröp upp för trappan, tills han kom
+upp på övre farstugolvet. Där lade han sig på magen
+och med huvudet hängande ner mot dörren kunde
+han höra vad som talades inne i stugan hos modern.
+</p>
+<p>
+&mdash; Anna Eva, förkunnade Carlsson med en ton
+mellan kolportörens och kommunalmannens, livet är
+kort och döden <i>kan</i> komma över oss, innan vi veta
+det. Vi <i>måste</i> därför vara betänkta på att gå hädan,
+antingen det nu sker i dag eller i morgon, det är
+<i>alldeles</i> detsamma! Skriv därför nu så gott först
+som sist.
+</p>
+<p>
+Gumman tyckte inte om att höra så mycket om
+döden, men Carlsson hade nu i månader inte talat
+om annat, så att hon endast hade ett lamt motstånd
+att sätta mot det talet.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, men sir Carlsson, alldeles detsamma är
+det inte mig, om jag dör i dag eller om tio år, och
+jag kan leva länge än.
+</p>
+<p>
+&mdash; Asch, jag har inte sagt att du <i>ska</i> dö, jag
+har bara sagt, att vi <i>kan</i> dö, och om det sker i dag
+eller i morgon eller om tio år, det är alldeles
+detsamma, då det ändå ska ske! Skriv bara!
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, men det förstår jag inte, strävade
+gumman emot, som om döden ville komma och ta henne,
+det kan väl inte...
+</p>
+<p><a id='page_144' name='page_144'></a></p>
+<p>
+&mdash; Jo, men det är alldeles detsamma, när det
+ändå ska ske! Kanske det inte är så! Jag vet inte,
+jag! Skriv i alla fall!
+</p>
+<p>
+Det var som att lägga ett rep om halsen och
+dra till, när Carlsson kom med sitt: Jag vet inte, jag,
+och gumman kunde inte reda sig längre, utan gav
+efter.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nå, vart vill han komma nu? frågade hon
+uttröttad och uttråkad av det långa talet.
+</p>
+<p>
+&mdash; Anna Eva, du ska tänka på dina efterkommande,
+ty sådan är människans första plikt; och
+därför ska du skriva.
+</p>
+<p>
+I detsamma öppnade Clara på köksdörren och
+frågade utåt efter Gusten, som icke ville röja sig
+och därför förblev tyst utan att dock kunna höra
+vad som följde inne i stugan.
+</p>
+<p>
+Clara gick tillbaka in och Gusten klättrade ner,
+stannade utanför stugdörren och hörde de sista
+avgörande orden från Carlsson, vilka läto honom sluta
+till, att skrivningen var verkställd och ett testamente
+uppsatt.
+</p>
+<p>
+När han kom in i köket igen, såg folket, att
+det var något med honom. Han talade i förtäckta
+ordalag om att han skulle knäppa en räv, som han
+hört skrika, om att det vore bättre att gå till sjös
+än sitta hemma och låta lusen äta sig, att lite vitt
+ibland fodret kunde ge kampar kurage, men också
+sätta döden på dem, om det blev för mycket.
+</p>
+<p>
+Carlsson var däremot vid kvällsbordet ytterst
+människovänlig, underrättade sig om Gustens
+arbetsplaner och jaktavsikter, tog fram timglaset och lät
+den vita sanden rinna, ty, sade han, »minuterna äro
+<a id='page_145' name='page_145'></a>
+dyra; låtom oss ock äta och dricka, ty i morgon skola
+vi dö! Tjo!»
+</p>
+<p>
+Gusten låg länge vaken om natten, och många
+mörka tankar och svarta planer korsade sig i hans
+huvud; men han var ingen stark själ, som kunde
+ändra omständigheterna efter sitt sinne, sätta om
+tankar i handling, utan när han tänkt igenom en
+sak, lämnade han den såsom fullbordad.
+</p>
+<p>
+Efter att ha sovit några timmar och drömt om
+andra saker, var han lika glad igen och lät udda
+vara jämnt, litande på att med dag skulle komma
+råd, att rättvisan väl skulle ha sin gång och mera
+sådant.
+</p>
+<hr class='tb' />
+
+<p>
+Våren kom igen, svalorna reparerade sina bon
+och professorn kom tillbaka.
+</p>
+<p>
+Omkring hans stuga hade Carlsson under årens
+lopp röjt en trädgård, planterat syrener, till vilka
+han hämtat skott och ympar från prästgården,
+fruktträn och bärbuskar, sandat gångar och anlagt bersåer.
+Det började därför se herrskapslikt ut på gården.
+Och ingen kunde neka, att utbördingen dragit in
+trevnad och välstånd med sig, att han fått kreatur
+och åker i hävd, hus och stängsel i stånd; till och
+med priset på fisken hade han drivit upp i staden
+och inrättat sig med ångbåten, så att de långa
+tidsödande stadsresorna icke mer behövde göras.
+</p>
+<p>
+Nu, när han slappade av och var trött samt
+hölls med bygget på sin stuga, så klagade man.
+</p>
+<p>
+&mdash; Gå på ni själva, nu, får ni se hur gott det är!
+svarade Carlsson. Var och en för sig och Gud med
+oss alla!
+</p>
+<p><a id='page_146' name='page_146'></a></p>
+<p>
+Och han hade nu sin stuga under tak, började
+anlägga trädgård och plantera omkring den, väga
+och röja. Och han hade byggt sin stuga med en
+viss smak, så att den skämde ut de andra. Den hade
+bara två rum och kök nere, men den såg ändå
+ståtligare ut än de gamla stugorna på gården, man kunde
+inte säga, vad det låg i. Om han rest takstolarne i
+höjden och låtit takskägget springa långt ut över
+väggen; eller om det låg i att han sågat »krucifixer»
+i täckbrädena, eller om det var verandan, som han
+satt upp framför dörren med några trappsteg. Där
+var inga dyrbarheter, men det såg ändå litet
+villaaktigt ut. Röd var hon som en ko, men knuttimret
+var svart i ändarne och panelat; fönsterbrädena voro
+vitstrukna och verandan, ett lätt tak på fyra stolpar,
+var blåmålad. Och så hade han haft förstånd att välja
+plats, alldeles under bergroten och så att två gamla
+ekar råkade stå mitt framför, ungefär som början till
+en påtänkt allé eller park. Och när man satt på
+verandan, hade man deri vackraste utsikten: viken
+med vassarne, den långa gröna källängen och en
+sänka genom kalvhagen, så att man såg båtarne längst
+bort i sundet.
+</p>
+<p>
+Gusten gick och blängde på allt detta, önskade
+det ogjort och såg det an som på en geting, vilken
+hålls med att slå fast sitt näste under takstolarne
+och som han gärna ville krafsa bort, innan den lagt
+ägg och kanske blir kvar med sin avkomma. Men
+han hade inte kraft att ta dän honom, och därför
+blev han sittande.
+</p>
+<p>
+Gumman var krasslig och tyckte, att allt var
+bra som det gick, och i förkänslan av det rammel,
+som skulle uppstå, när hon gått all världens väg,
+<a id='page_147' name='page_147'></a>
+såg hon icke ogärna, att hennes man, för det var
+han i alla fall, skulle ha ett tak över huvet och
+inte gå som en stackare. Hon förstod inte
+rättssakerna, men hon hade en aning om, att allt icke
+var rätt tillgånget med bouppteckning, arvskiften och
+testamenten, men det fick bli sedan, bara hon slapp
+ifrån det, och någon gång skulle det bryta löst, om
+inte förr, så den dagen, när Gusten måste tänka
+på att gifta sig, och några sådana tankar torde någon
+ha satt i huvet på&#8217;n, för han var inte sig lik mer,
+utan gick och såg vurmig ut.
+</p>
+<p>
+En eftermiddag i slutet av maj stod Carlsson
+i sitt nya kök och murade på spisen, då Clara kom
+och ropade honom:
+</p>
+<p>
+&mdash; Carlsson, Carlsson, professorn har kommit ut
+med en tisk herre, som söker honom!
+</p>
+<p>
+Carlsson fick av förskinnet, torkade händerna
+och gjorde sig i ordning ta emot, nyfiken vad det
+ovanliga besöket kunde gälla.
+</p>
+<p>
+Kommen ut på verandan stötte han på
+professorn, som medförde en herre i långt svart skägg och
+som såg skarp ut.
+</p>
+<p>
+&mdash; Direktör Diethoff vill tala till Carlsson, sade
+professorn och visade med en gest på sitt sällskap.
+</p>
+<p>
+Carlsson borstade av en sittplats på verandans
+bänk och bjöd sitta.
+</p>
+<p>
+Direktören hade inte tid att sitta, utan frågade
+på stående fot, om Rågholmen kunde få köpas.
+</p>
+<p>
+Carlsson undrade till vad ändamål, ty holmen
+var kanske tre tunnland stor med bergknallar, lite
+granskog och endast obetydligt fårbete.
+</p>
+<p>
+&mdash; Till industriellt ändamål, uppgav direktören
+och frågade, vad den kostade.
+</p>
+<p><a id='page_148' name='page_148'></a></p>
+<p>
+Carlsson var villrådig och bad om betänketid,
+tills han kunde utlura, vad det var som gav holmen
+dess oväntade värde. Men det var icke direktörns
+mening, att han genast skulle få veta det, utan
+han upprepade än en gång sin fråga om vad holmen
+kostade och tog åt bröstfickan, där en tjock
+ansvällning, synlig genom klädet, antydde, att här fanns
+moltum!
+</p>
+<p>
+&mdash; Å, den kan väl inte vara så dyr, menade
+Carlsson, men jag måste tala vid gumman och sonen
+först.
+</p>
+<p>
+Och så sprang han ner till stugan; blev borta
+en bra stund och kom igen.
+</p>
+<p>
+Nu såg han brydd ut och tycktes ha svårt att
+komma fram med sin anhållan.
+</p>
+<p>
+&mdash; Säg själv, direktören, vad han vill ge, klämde
+han slutligen fram.
+</p>
+<p>
+Nej, det ville inte direktören.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nå, om jag säger fem, så tycker herrn väl
+inte det är för mycket, fick Carlsson fram med andan
+i halsen och svetten i pannan.
+</p>
+<p>
+Direktör Diethoff öppnade rocken, tog fram
+plånboken och lade fram tio stycken hundrakronor.
+</p>
+<p>
+&mdash; Här är ett så länge i hand och de fira
+kommer på höst. Är det rätt?
+</p>
+<p>
+Carlsson höll på att dabba sig; men gjorde våld
+på sina översvallande känslor och svarade tämligen
+lugnt, att det var rätt, oaktat han bara menat fem
+hundra kronor, men fått i tusen. Därpå gick man
+ner till gumman och sonen för att underteckna
+köpekontraktet och kvittera summan. Carlsson blinkade
+och grinade åt de båda kompanjonerna, att de skulle
+hålla med, men de förstodo ingenting.
+</p>
+<p><a id='page_149' name='page_149'></a></p>
+<p>
+Slutligen tog gumman på sig glasögonen och
+läste, efter att ha skrivit under.
+</p>
+<p>
+&mdash; Fem tusen! skrek hon. Vad i allan dar, men
+Carlsson sa ju hundra.
+</p>
+<p>
+&mdash; Sa jag! tyckte Carlsson. Nej, du hörde orätt,
+Anna Eva. Kanske jag inte sa tusen, Gusten? Här
+blinkade han alldeles rysligt, så att direktören såg det.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, nog <i>tyckte</i> jag han sa tusen! höll Gusten
+med så gott han kunde.
+</p>
+<p>
+Skrivningen var över och direktören förklarade
+nu, att han ämnade för sitt bolags räkning ta upp
+en fältspatgruva på Rågholmen.
+</p>
+<p>
+Ingen visste, vad fältspat var, och ingen hade
+nånsin tänkt på den skatten, utom Carlsson, som nog
+hade haft sina tankar ditåt, men saknat kapital, drog
+han till med.
+</p>
+<p>
+Direktören omtalade då, att fältspat var en röd
+stensort, som nyttjades på porslinsfabriker. Om åtta
+dar skulle förvaltarens hus, som redan var beställt
+på snickerifabriken, vara uppsatt, om fjorton skulle
+arbetarkasernen av trä stå på sin plats och med
+trettio man skulle arbetet vara i gång.
+</p>
+<p>
+Och därmed reste han.
+</p>
+<p>
+Det hade kommit så hastigt över dem, detta
+guldregn, att de inte hade haft tid att uträkna alla
+följderna. Tusen kronor på bordet, fyra tusen i höst,
+för en värdelös kobbe; det var för mycket på en
+gång. Och därför sutto de hela aftonen i endräkt och
+spekulerade över vad som kunde falla på dem
+oberäknat. Naturligtvis finge man sälja fisk och andra
+produkter åt så många arbetare och förvaltarn, ved
+också, det var ingen fråga om det; och så kom direktören
+ut, kanske med familj, och ville bo där på
+<a id='page_150' name='page_150'></a>
+sommarnöje; och då kunde man naturligtvis sätta upp
+hyran åt professorn, och Carlsson kunde kanske få
+hyra ut sin stuga åt någon och det skulle bli så bra
+alltsammans.
+</p>
+<p>
+Carlsson lade själv in pengarne i chiffonjén och
+satt vid klaffen halva natten för att räkna.
+</p>
+<hr class='tb' />
+
+<p>
+Under den vecka, som följde, gjorde Carlsson
+täta Dalaröbud, återkom med snickare och målare
+och höll små mottagningar på sin veranda, där han
+ställt ut ett bord, vid vilket han satt och drack
+konjak och rökte pipa, övervakande arbetet, som nu
+framskred med stark fart.
+</p>
+<p>
+Sålunda märktes snart tapeter i alla rum ända
+ut i köket, där också en Bolinderspis murades in;
+fönsterna förseddes med gröna utanluckor, som lyste
+på långa håll, verandan ströks om och blev vit och
+rosenröd samt fick en blå och vitrandig
+bolstervarsgardin åt solsidan; och runt om gård och trädgård
+sträckte sig ett staket av spjälor, gråmålade och med
+vita knoppar. Folket stod långa stunder och gapade
+på härligheten, men Gusten stod helst på avstånd
+bakom en knut eller en tät buske och mottog sällan
+eller aldrig inbjudningen till Carlssons veranda.
+</p>
+<p>
+Det var en av Carlssons drömmar, drömda i
+riktigt klara nätter, att sitta som professorn på en
+veranda, självsvåldigt lutad bakåt, läppja på ett
+konjaksglas med fot, se på utsikten och röka en
+pipa &mdash; cigarr hellre, men det var för starkt för
+honom ännu.
+</p>
+<p>
+Och han satt där en morgonkvist åtta dagar
+<a id='page_151' name='page_151'></a>
+senare och hörde en ångbåt blåsa i sundet utanför
+Rågholmen.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nu kommer de, tänkte han, och som patron
+på stället ville han vara schangtil och ta emot dem.
+</p>
+<p>
+Därför gick han ner i stugan och klädde sig,
+skickade efter Rundqvist och Norman, att de skulle
+komma och följa honom till Rågholmen och ta emot
+de främmande herrarne.
+</p>
+<p>
+Om en halv timme lade ekan ut ur hamnen och
+Carlsson satt till rors. Pojkarne fingo då och då en
+påminnelse om att ro i takt, så att man kom fram
+som folk.
+</p>
+<p>
+När de krökt om sista udden och sundet
+öppnade sig, på ena sidan begränsat av Storön och på
+den andra av Rågholmen, tedde sig en praktfull
+anblick för dem. Till ankars i sundet låg en ångbåt,
+prydd med flaggor och signaler, och mellan båten och
+land gingo små jollar med matroser i blåa och vita
+tröjor. Uppe på strandklippan, som lyste rosenröd
+av den blottade fältspaten, stod en klunga herrar och
+ett stycke ifrån dem en musikkår, vars
+mässingsinstrument gåvo en praktfull tavla mot de svarta
+granarna.
+</p>
+<p>
+Våra roddare från Hemsö undrade, vad man
+kunde skaffa däruppe, och rodde i skjul för klippan
+för att kunna komma så nära som möjligt och se
+och höra. Ett, tu, tre, just som de lågo inunder
+samlingsplatsen, hördes ett susande i luften som om
+tolvhundra ejdrar flugit upp, därpå ett dån, som om det
+kommit inifrån berget, och så ett krasande, som om
+hela holmen spruckit.
+</p>
+<p>
+&mdash; Vad hålen! var allt vad Carlsson hann säga,
+ty i nästa ögonblick kom ett stenregn plumsande
+<a id='page_152' name='page_152'></a>
+omkring båten, efterföljt av ett grusregn och så ett
+hagel av småsten.
+</p>
+<p>
+Och så talade en röst uppe på berget; talade
+om storslöjd och näringar, ackumulerat arbete och
+så något utländskt, som inte Hemsöarne förstodo.
+</p>
+<p>
+Rundqvist trodde, att det var en predikant, och
+tog mössan i hand, men Carlsson förstod, att det
+var direktionen, som talade.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, mina herrar, slutade direktören, vi ha
+mycket sten här framför oss, och jag slutar mitt tal
+med att önska, det de alla må varda bröd!
+</p>
+<p>
+&mdash; Bravo!
+</p>
+<p>
+Och så blåste musiken upp en marsch. Herrarne
+kommo nertågande till stranden, alla bärande små
+stenbitar i handen, som de fingrade på under skratt
+och stoj.
+</p>
+<p>
+&mdash; Vad gör ni där med båten! skrek en herre
+i flottans uniform åt Hemsöarne, som vilade på
+årorna.
+</p>
+<p>
+De visste inte, vad de skulle svara, men hade
+inte trott, att det var farligt att titta på ståten.
+</p>
+<p>
+&mdash; Hm! Det är patron Carlsson själv ju!
+upplyste direktör Diethoff, som kommit fram. Det är ju
+vår värd på stället, presenterade han. Kom och ät
+frukost med oss nu!
+</p>
+<p>
+Carlsson trodde inte sina öron, men övertygades
+snart om att bjudningen var allvar, och snart satt
+han på ångbåtens akterdäck vid ett dukat bord, som
+han aldrig sett maken till. Han hade krusat först,
+men herrarne voro så ofantligt gemena och tilläto
+icke, att han tog av sig förskinnet en gång. Men
+Rundqvist och Norman fick äta i förn med
+manskapet.
+</p>
+<p><a id='page_153' name='page_153'></a></p>
+<p>
+Aldrig hade Carlsson tänkt sig paradiset
+härligare. Mat som han inte visste namn på och som
+smälte i mun likt honing, mat som rev opp i halsen
+alldeles som en sup, mat i alla färger; och sex glas
+stodo framför hans och alla de andra herrarnes
+platser; och det dracks viner som var som att lukta på
+ett blomster eller kyssa en flicka, viner som stack i
+näsan, som kittlade i benen och som narrade en att
+skratta. Och under allt detta blåste musiken så
+ljuvligt, så att det kvillade i näsroten, som om en ville
+gråta, ibland så det frös om tinningarne, och emellanåt
+gjorde det så gott i hela kroppen så en ville dö.
+</p>
+<p>
+Och när allt var till ända, talade direktören för
+värden på stället, berömde honom för att han hedrade
+sitt stånd och icke övergav modernäringen för en
+osäker vinning på andra områden, där nöden gick
+arm i arm med lyxen. Och så skålade de med honom.
+Carlsson visste inte, när han skulle skratta eller vara
+allvarsam, men han såg herrarne skratta, när han
+tyckte att det sades något mycket allvarsamt, och då
+skrattade han med.
+</p>
+<p>
+Efter frukosten skulle bjudas kaffe och cigarrer
+och man reste sig från bordet. Carlsson, ädel som
+en lycklig, gick fram i förn för att se efter om
+pojkarne fått något, då direktören kallade på honom och
+bad honom stiga in i hytten ett ögonblick.
+</p>
+<p>
+Då de kommit in, förelade herr Diethoff honom
+ett förslag, att han, för att konsolidera sin
+ställning och kunna uppträda vid förefallande behov med
+mera auktoritet bland arbetarne på holmen, skulle
+teckna sig för några aktier.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, si det förstår jag mig inte på, menade
+Carlsson, som hade litet lukt på affärskutymer och
+<a id='page_154' name='page_154'></a>
+visste, att man aldrig skulle avsluta några köp efter
+att ha druckit.
+</p>
+<p>
+Men direktören släppte honom icke och efter en
+halv timme hade Carlsson fyrtio aktier à hundra
+kronor i Fältspats-Aktiebolaget Eagle samt uttryckligt
+löfte på att bli revisorssuppleant. &mdash; Carlsson bad
+honom skriva upp ordet! &mdash; Inbetalningarne talades
+inte om; de skulle gå »pö om pö» och à konto.
+</p>
+<p>
+Därpå dracks kaffe och konjak och punsch och
+bilinervatten, så att klockan blev sex, när Carlsson
+skulle i båt.
+</p>
+<p>
+Vid debarkeringen fick han fallrep, vilket han
+ej förstod, utan tryckte han alla matrosernas händer,
+som stodo vid trappan och bad dem hälsa på, när
+de kommo i land.
+</p>
+<p>
+Och med sina fyrtio aktiebrev med vidhängande
+kuponger lät han ro sig hem, sittande vid roret
+med en regalia i mun och en korg punsch mellan
+knäna.
+</p>
+<p>
+När han kom hem, svällde han av salighet, bjöd
+på punsch ända ut i köket, visade aktiebreven, som
+sågo ut likt jättestora riksbankssedlar; ville bjuda
+ner professorn och bemötte de andras invändningar
+däremot med att han var revisorssuppleant och kunde
+vara lika så god som en tisk musikant, som inte
+var någon lärd och inte heller därför någon riktig
+professor. Han hade bålstora planer; ville grunda
+ett enda stort strömmingssalteribolag för skärgården,
+inkalla tunnbindare från England, befrakta fartyg
+med salt direkt från Spanien! I samma andedrag
+talade han om modernäringen, dess representanter
+och framtid, uttryckte sina farhågor och
+förhoppningar. Man drack hans punsch och insvepte sig i
+<a id='page_155' name='page_155'></a>
+tobaksmoln och glada hägringar om Hemsös lysande
+framtid.
+</p>
+<p>
+Carlsson var uppe på tinnarna och han fick
+svindelanfall. Modernäringen blev satt i bakgrunden,
+och besöken på Rågholmen blevo dagliga. Han gjorde
+bekantskap med förvaltaren och satt på hans veranda
+och drack konjak med bilinervatten, under det
+arbetarne åsågos knacka stenar för att få ut kvartsådrorna,
+som utgjorde det svåraste hindret för hela bergets
+utskeppande på en eller ett par gånger. Förvaltaren
+var en för detta gruvbas, som hade nog förstånd att
+stå väl med aktieägaren och revisorssuppleanten och
+som ägde tillräcklig insikt att fatta, huru länge affären
+skulle kunna gå.
+</p>
+<p>
+Men gruvdriftens iståndkommande hade även sitt
+lilla inflytande på Hemsöbornas fysiska och moraliska
+välbefinnande, och närvaron av trettio ogifta arbetare
+började visa sina verkningar.
+</p>
+<p>
+Lugnet var stört. Det sköt och dundrade hela
+dagen från berget; ångbåtar visslade i sundet; jakter
+kommo, lade till och spydde massor med sjöfolk i
+land. Om aftnarne anlände arbetare upp till gården;
+slogo lovar kring brunnen och ladugården; falkade
+efter flickorna; ställde till dansar; söpo med pojkarne
+och slogos emellanåt. Folket svirade om nätterna
+och om dagarne var det ingen ordning med dem;
+sovo på ängarne, stodo och nickade framför spisen.
+Och litet emellan kom förvaltaren på besök. Då skulle
+kaffepannan på, och som man inte kunde bjuda den
+herrn på brännvin, så måste det alltid finnas konjak
+i huset. Men man fick sälja fisk och smör, och pengar
+strömmade in, så att det levdes flott, och kött kom
+oftare på bordet än förr.
+</p>
+<p><a id='page_156' name='page_156'></a></p>
+<p>
+Carlsson började bli fet och gick i ett litet
+halvrus dagen om, dock utan att bli överlastad, och
+sommaren förflöt som en enda lång fest för honom, som
+delade tiden mellan kommunala värv, gruvdrift och
+naturförsköningar hemma kring knutarne.
+</p>
+<p>
+Han hade nu på hösten varit ute på brandsyn
+i åtta dagar och kom hem en tidig morgonstund, då
+han mottogs av gumman med den oroande
+underrättelsen, att det måste ha hänt något ute på
+Rågholmen. Där hade nämligen varit tyst i fyra dygn;
+inte ett skott var lossat och inga ångbåtsvisslor hade
+hörts. Folket hemma på ön hade varit sysselsatt med
+tröskning, så att ingen haft tid att besöka gruvan.
+Förvaltaren hade icke heller varit synlig, och arbetarne
+hade upphört att dra kring ön om kvällarne. Det
+måste sålunda ha hänt något. För att utröna detta,
+lät Carlsson spänna för, som han kallade det, när
+han skulle låta ro sig till gruvan. Ekan hade han
+låtit stryka vit med blå rand, och för att få ett mera
+patronaktigt utseende, när han satt till rors, hade
+han skaffat sig en talja av en gammal gardinkordong,
+så att han kunde sitta rak och styra, varförutom
+han inövat Rundqvist och Norman i båtsmansrodd,
+så att det såg ståtligt ut, när han kom farande.
+</p>
+<p>
+Färden gjorde de raskt, sporrade av nyfikenhet
+och ängslan, och när de kommo i höjd av Rågholmen,
+förvånades de över den ödslighet, som där rådde.
+</p>
+<p>
+Där var tyst som i graven och ingen människa
+syntes till. De stego i land och klättrade bland
+stenflisen upp till gruvan. Förvaltarens stuga var borta;
+alla verktyg och redskap sin kos; endast kasernen,
+som skjulet kallades, stod på sin plats, men utrymd
+<a id='page_157' name='page_157'></a>
+och spolierad, så att allt som löst varit var borttaget:
+dörrar, fönster, bänkar, lavar.
+</p>
+<p>
+&mdash; Jag tror rent av, att de ha packat in! menade Rundqvist.
+</p>
+<p>
+&mdash; Det ser så ut! genmälde Carlsson och lät
+spänna för igen, men denna gång till Dalarö, där
+han måste ha brev liggande på posten.
+</p>
+<p>
+Och mycket riktigt, där låg ett stort brev från
+direktören, som förkunnade, att bolaget upphört med
+sin verksamhet i anseende till råvarans otjänlighet.
+Och alldenstund Carlssons fordran å fyra tusen
+kronor utjämnades mot de fyrtio aktier han tecknat och
+underlåtit inbetala, förefanns inga ouppgjorda affärer
+mera mellan bolaget och merbemälte Carlsson och
+konsorter.
+</p>
+<p>
+&mdash; Alltså kuggad på fyra tusen, tänkte Carlsson.
+Nå, man får vara nöjd.
+</p>
+<p>
+Och med sin sjöfågelsnatur, fastän han var från
+land, ruskade han på sig och var lika torr igen, och
+än torrare kände han sig, då han läste i ett
+postskriptum, att all kvarlåtenskap tillfölle Hemsö, om
+de hade lust att bortföra den.
+</p>
+<p>
+Litet hopsjunken hemkom Carlsson efter den
+färden, berövad en massa pengar och sin ärofulla titel.
+Gusten ville lägga lök på laxen och riva upp i
+saken, men Carlsson strök över alltsammans med en
+gest:
+</p>
+<p>
+&mdash; Asch, det var visst värt att tala om. Det var
+då rakt inte något att tala om.
+</p>
+<p>
+Men dagen efter var han i full verksamhet med
+sina tre man och stora »landjan» att hämta bräder
+och tegel från Rågholmen. Och innan man visste
+ordet av, hade han rest sig en sommarhydda på ett
+<a id='page_158' name='page_158'></a>
+rum och kök nere vid sundet på en plats, som ingen
+tänkt på, men varifrån man hade utsikt både över
+byn och fjärden.
+</p>
+<p>
+Sommaren var förbi och dess luftiga dröm.
+Vintern stundade, och luften blev tyngre, drömmarne
+mörkare och verkligheten antog ett nytt utseende,
+ljusare för somliga, mera hotande för andra.
+</p>
+<hr class='ppg-pb' />
+<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>
+<a id='page_159' name='page_159'></a>
+<h2>SJUNDE KAPITLET.</h2>
+<h3>Carlssons sanndrömmar; chiffonjén bevakas,<br />men utredningsmannen kommer<br />och stryker streck över alltsammans.</h3>
+</div>
+
+<p>
+Carlssons äktenskap, ehuru kort, hade icke varit
+fullt vad man plägar kalla lyckligt. Gumman var
+till åren, om icke lastgammal, och Carlsson stod i
+begrepp att inträda i sin farliga ålder. Intill sina
+nu ingångna fyrtio år hade han mest släpat för
+brödet och framkomsten, och den flickan han ville
+ha hade han fått undvara. Nu, när han var framme
+och såg utsikt till en lugn ålderdom, började köttet
+pocka, kanske starkare än annars, emedan han icke
+haft så strängt arbete sista året, och kanske även
+därför att han fodrat köttet hårdare än det tålde.
+Hans tankar började därför att spela, när han satt
+i köksvärmen, och hans ögon vande sig att följa
+Claras unga kropp, där hon gick ut och in i stugan.
+Blicken stannade småningom, slog sig ner och vilade,
+gjorde små utflykter hit och dit, flög bort, kom igen.
+Slutligen satt flickan där, inne i ögat, och vart han
+gick såg han henne. Men det var en annan, som
+också såg, men ej på Clara, utan på ögonen, som
+följde henne, och ju mer hon såg, dess mer trodde
+<a id='page_160' name='page_160'></a>
+hon sig se, och det slog sig som en vagel på hennes
+öga, som värkte och rann.
+</p>
+<p>
+Det var några dagar före julafton. Mörkret hade
+fallit, men månen hade kommit upp och lyste klar
+över snöhöljda granar, över den blanka viken och
+den vita marken. En snål nordanvind drog fram
+och sopade torrsnö för sig. Men inne i köket stod
+Clara och eldade bakugnen, medan Lotten arbetade
+i degtråget.
+</p>
+<p>
+Carlsson satt i skåphörnet, rökte pipa och spann
+som en katt i värmen; hans ögon voro ute på spel
+och de gassade sig och gonade sig, när de
+stannade på Claras vita armar, som stucko fram ur
+linnet.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ska du mjölka först, innan vi sopar opp?
+frågade Lotten.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, det ska jag, svarte Clara och tog på sig
+en fårskinnskofta, sedan hon lagt undan raka och
+viska.
+</p>
+<p>
+Så tände hon lagårdslyktan och gick ut. Och när
+hon gått ut, steg Carlsson upp och gick efter.
+</p>
+<p>
+Om en stund kom gumman ifrån stugan och
+frågade efter Carlsson.
+</p>
+<p>
+&mdash; Han gick ut efter Clara till lagårn, svarte
+Lotten.
+</p>
+<p>
+Utan att vänta på närmare besked, tog gumman
+en lykta och gick också ut.
+</p>
+<p>
+Det blåste vasst ute, men hon ville inte vända
+om och ta på sig något, efter som det bara var
+ett stenkast att gå. Halt var det på backknallarne
+och snön småyrde som mjöldamm, men hon kom
+raskt nog upp till lagården, gick strax in i fjöset,
+där det var varmt. Där ställde hon sig att lyssna
+<a id='page_161' name='page_161'></a>
+och hörde, att någon viskade inne i fårfållan. I det
+svaga månskenet, som föll in genom spindelvävar och
+höboss på rutorna, såg hon korna vända sina
+huvuden bakåt och titta på henne med stora, i mörkret
+grönt lysande ögon. Pallen stod där och stävan också.
+Men det var inte det hon ville se, det var något annat,
+något hon för all världen aldrig ville ha sett; något
+som lockade henne som en halshuggning och som
+skrämde livet ur henne.
+</p>
+<p>
+Så gick hon då över ströhögarne fram genom
+fähuset och kom in till fåren. Där var mörkt och
+tyst; lyktan stod släckt, men talgljuset rökte ännu.
+Fåren bände och rasslade med torra lövruskor. Nej,
+det var inte det hon ville se. Så gick hon vidare
+och kom in till hönsen, som krupit upp på pinnarne
+och småskrockade, som om de nyss blivit väckta.
+</p>
+<p>
+Dörren stod öppen utåt och hon kom ut i
+månskenet igen. Två par skodon, ett mindre och ett
+större, hade lämnat spår efter sig i snön, och de
+voro blåa i skuggorna, och de ledde bort till
+hagledet, som var avlyftat. Hon följde efter, som om
+hon dragits på släp av någon, och spåren lågo efter
+marken som en stolpketting, vid vilken hon var
+angjord och som nu hivades från ett osynligt ställe
+inne i hagen.
+</p>
+<p>
+Och det drog och drog, drog henne in i samma
+hage, förbi samma stätta, under samma hasselbuskar,
+där hon en annan gång, en ryslig gång, hade
+upplevat en aftonstund, som hon aldrig velat minnas.
+Nu stodo hasslarne nakna och buro bara de
+nysprungna blomknopparne som små kålmaskar, och
+ekarne stodo med sitt bruna, hårda löv skramlande
+<a id='page_162' name='page_162'></a>
+för vinden, men så tunna, att man kunde se
+stjärnorna och den grönsvarta himlen genom dem.
+</p>
+<p>
+Och mera ketting, mera ketting stacks ut;
+slingrade in under granarne, som lossade sin snö över
+hennes gråa, tunnade hår, när hon kom emot dem,
+rasade ner över hennes randiga ylleliv, dammade ner
+på hals och rygg och kylde och vätte.
+</p>
+<p>
+Allt längre och längre bar det av inåt skogen,
+där tjädern flög upp från sin nattkvist och skrämde
+henne, ut över kärr, där tuvorna gungade &mdash; över
+gärdesgårdar, som knakade, när hon skulle sätta över.
+</p>
+<p>
+Två och två gingo spåren, de ena små, de andra
+stora, sida vid sida, ibland trampande i varandra,
+om varandra, som om de dansat; över stubbåker,
+där snön blåst av, över stenrös och diken,
+gärdselhögar och vindfällen.
+</p>
+<p>
+Hon visste inte, hur länge hon gick, men hon
+frös om huvudet och var valhänt, stack de magra,
+röda händerna under kjolen och blåste i dem
+emellanåt. Hon ville vända om, men det var för
+sent och hon kunde ha lika långt tillbaka som att
+gå rakt fram. Framåt gick det därför genom en
+aspdunge, vars kvarsittande löv dallrade och skälvde
+som de frusit i nordanvinden; och så kom hon
+till en stätta. Månskenet föll klart och skarpt, så
+att hon tydligt kunde se, att de suttit där. Hon
+märkte intrycket av Claras kjol, av koftan med
+fårskinnsbrämet. Det var här således! Här! Hon
+darrade i knävecken, frös som om blodet blivit is, brann
+som om det varit kokt vatten i ådrorna. Och hon
+satte sig utmattad ner på stättan, grät, skrek,
+lugnade plötsligt av, steg upp och gick över. På andra
+sidan låg viken blank, svart, och rätt över såg hon
+<a id='page_163' name='page_163'></a>
+ljusen i stugan och ett ljus uppe vid lagården.
+Vinden blåste skarpt och kändes gå mitt igenom ryggen,
+slet i hårtestarne och isade näsborrarne;
+halvspringande kom hon ner på isen, åkte ut på den gungande
+skivan, hörde den torkade vassen susa om öronen,
+knäckas under fötterna, och hon slog ikull på en
+infrusen vakare; reste sig och sprang igen, som om
+döden varit efter henne och bränt henne i ryggen,
+nådde andra stranden, men gick mitt igenom isen,
+som av det utfallande vattnet lagt sig som fönsterrutor
+på dybotten och som klingande och krasande brusto
+under hennes tyngd. Hon kände kylan stiga uppåt
+benen, men hon vågade inte skrika för att inte
+någon skulle komma och fråga henne var hon varit.
+Hostande som bröstet ville spräckas, släpade hon sig
+upp ur vaken, smög sig uppför backen, gick rätt in
+i stugan till sängen, lade sig ner och bad Lotten göra
+eld i spisen och sätta på en panna fläderte; och där
+blev hon liggande.
+</p>
+<p>
+Hon lät ta kläderna av sig, kasta täcken och
+fårfällar över sig, elda upp med långved, men frös
+ideligen. Därpå lät hon kalla på Gusten, som satt
+ute i köket.
+</p>
+<p>
+&mdash; Är du sjuk, mor? frågade han med sitt
+vanliga lugn.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nu är jag där, svarte gumman pustande, och
+jag går aldrig igenom. Stäng dörrn och gå i
+chiffongjén. Nyckeln ligger bakom kruthornet på hyllan,
+du vet!
+</p>
+<p>
+Gusten blev nedslagen och lydde.
+</p>
+<p>
+&mdash; Öppna klaffen; dra ut tredje lådan på vänster
+hand och ta det stora pappersbrevet... Så där...
+Lägg det på elden.
+</p>
+<p><a id='page_164' name='page_164'></a></p>
+<p>
+Gusten lydde, och snart flammade det på härden,
+knorrade sig och kolade sig.
+</p>
+<p>
+&mdash; Stäng dörrn, min gosse, och lås till byrån!
+Stoppa nyckeln på dig! Sitt nu här och hör på
+mig, för i morgon kan jag inte tala mer.
+</p>
+<p>
+Gusten satte sig, grät en smula, för nu hörde
+han det var allvaret.
+</p>
+<p>
+&mdash; När jag lagt igen ögonen, så tar du din fars
+peschaft, det har du själv, och så sätter du sigill för
+alla nyckelhålen, tills rättens herrar kommer.
+</p>
+<p>
+&mdash; Och Carlsson? frågade sonen tvekande.
+</p>
+<p>
+&mdash; Den blir på undantaget; det lär väl ingen
+kunna ta ifrån &#8217;en; men inget mer; och kan du lösa
+ut honom, så gör det! Gud vare med dig, Gusten;
+du kunde ha varit med på bröllopet riktigt; men
+du hade väl dina skäl. Och nu, sir du, när jag reser,
+så ska du vara förståndig. Ingen stoftkista med
+silverplåt; du kan ta bara en sån där gul som de
+har betsade på Slussplan; och inga myckna mänskor;
+men klockor vill ja ha, och vill pastorn säga några
+ord, så må han det, och du kan ge honom far dins
+sjögskumshuve me silvret och en fårhalva åt frun;
+och sen, Gusten, ska du se dig om att få gifta dig;
+ta en flicka du tycker om och håll dig till henne,
+men ta en av din sort, och har hon pengar, så gör
+det också ingenting ont; men ta inte opp någon
+nerifrån; de bara äter dig som lus; och lika barn leka
+bäst. Vill du nu läsa litet för mig, så ska jag se
+åt få somna.
+</p>
+<p>
+Dörren öppnades, och Carlsson slant in, mjuk,
+men förtröstansfull.
+</p>
+<p>
+&mdash; Är du sjuk, Anna Eva? frågade han kort,
+så ska vi skicka efter doktorn.
+</p>
+<p><a id='page_165' name='page_165'></a></p>
+<p>
+&mdash; Det behövs inte, svarte gumman och vände
+sig åt väggen.
+</p>
+<p>
+Carlsson anade sammanhanget och ville bli vän
+igen.
+</p>
+<p>
+&mdash; Är du ond på mig, Anna Eva? Asch, inte
+var det värt att bli ond för ingenting! Vill du, att jag
+ska läsa ur boken för dig?
+</p>
+<p>
+&mdash; Det behövs inte! var allt vad gumman svarade.
+Carlsson, som märkte, att här inte var något
+mer att göra, och som inte tyckte om bortkastat
+arbete, tog saken, som den var, och satte sig på
+pinnsoffan att vänta. Som affärerna voro klara och
+gumman inte hade lust eller kraft att meddela sig,
+så var ingenting att tillägga; och vad som rörde
+Gusten och honom, det skulle nog bli bra med sen.
+Att hämta en läkare tänkte ingen på, ty folket var
+vant här att självdö och för övrigt var all förbindelse
+med land avbruten.
+</p>
+<p>
+I två dygn bevakade de kammaren och varandra,
+och när den ena somnade in på en stol eller soffan,
+tog den andra en lur med ena ögat. Men så snart
+någon rörde på sig, spratt den andra upp.
+</p>
+<p>
+På julaftonsmorgon var madam Carlsson död.
+</p>
+<p>
+Det var för Gusten som om navelsträngen först
+då blivit avklippt; som om han blivit lössliten från
+moderslivet och blivit en självständig man. Sedan han
+lagt igen den gamlas ögon och fått psalmboken under
+hakan på henne, så att munnen inte skulle falla ner,
+tände han i Carlssons närvaro på ett ljus, tog fram
+petschaftet och lack och förseglade chiffonjén.
+</p>
+<p>
+De kuvade lidelserna vaknade; Carlsson gick
+fram och ställde sig för chiffonjén med ryggen.
+</p>
+<p><a id='page_166' name='page_166'></a></p>
+<p>
+&mdash; Höllu, vad gör du för slag, pojke? menade
+han.
+</p>
+<p>
+&mdash; Jag är inte pojke numer, svarte Gusten, utan
+jag är bonn på Hemsö, och du är undantagsman.
+</p>
+<p>
+&mdash; Jo, de ska vi bli två om! tyckte Carlsson.
+</p>
+<p>
+Gusten tog ner en bössa från väggen; slog opp
+hanen, så knallhatten syntes, trummade på kolven
+och röt för första gången i sitt liv:
+</p>
+<p>
+&mdash; Ut! Annars knäpper jag dig!
+</p>
+<p>
+&mdash; Hotar du?
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, när inga vittnen finns! svarte Gusten, som
+tycktes ha haft samkväm med rättskarlar på sistone.
+</p>
+<p>
+Det var besked och det förstod Carlsson.
+</p>
+<p>
+&mdash; Vänta du bara, tills skifte kommer, sade han
+och gick ut i köket.
+</p>
+<p>
+Julafton var dyster detta år. Lik i huset och
+inte någon möjlighet att få bud efter kista eller
+svepning; ty snön föll oupphörligt, så att strömmar och
+fjärdar varken buro eller brusto; att få båt i sjön
+var omöjligt, ty vattnet var en enda issörja, i vilken
+man varken kunde ro eller åka eller gå.
+</p>
+<p>
+Carlsson och Floden, som Gusten nu lät kalla
+sig, gingo om varandra, sutto till bords tillsammans
+utan att byta ett ord. Huset var i oordning; ingen
+satte arbetet i gång och alla litade på varandra så
+att det mesta blev ogjort.
+</p>
+<p>
+Juldagen föll in, grå, töcknig med snö igen.
+Att komma till kyrkan var lika omöjligt som att
+komma någon annan stans; och Carlsson läste därför
+en predikan i köket. Man kände, att man hade lik
+i huset, och någon julglädje kom ej till stånd. Maten
+var slarvigt lagad, ingenting färdigt i tid och alla
+voro missnöjda. Det låg något dovt i luften ute och
+<a id='page_167' name='page_167'></a>
+inne, och som den gamla stod lik i stugan, vistades
+alla i köket. Där var alltså som en inkvartering, och
+när man inte åt eller drack, så sov man, en på en
+soffa, en på en säng; att ta fram kortleken eller
+dragklaveret föll ingen in.
+</p>
+<p>
+Annandagen kom och gick lika tung, lika tråkig;
+men nu förlorar Floden tålamodet. Inseende att
+dröjsmål kunde vålla svårare obehag, efter som liket börjat
+förvandlas, tog han Rundqvist med sig i slöjdbon
+och snickrade en kista, som sedan ströks gul; och
+med vad som kunde finnas i huset sveptes den döda.
+Och därmed var femtedagen inne. Som nu vädret icke
+visade tecken till bättring och det var utsikt att få
+vänta i fjorton dagar, måste man till vad pris som
+helst söka skaffa liket upp till kyrkan för att få det
+i jorden. Till den ändan sköts stora skötekan i sjön
+och allt manfolk rustade sig till en isbåtsfärd med
+kälkar, isbillar, yxor och rep. Och tidigt om
+sjättedagen gåvo de sig i väg på den livsfarliga färden.
+Ibland gick en strömfåra öppen, och då rodde man;
+så kom man till en fjärd som låg; då gällde det få
+båten opp på kälkarne, och när det var väl gjort,
+fick man ta i och dra; värst var det i issörjan, där
+årorna endast plaskade opp och ner, utan att båten
+kom fram mer än några tum i sänder; ibland föredrog
+man att gå framför och hugga ränna med isbillar
+och yxor, men ve då den, som förhögg sig och kom
+utanför rännan, där ett strömdrag kunde ha ätit sig
+igenom den tunna skorpan.
+</p>
+<p>
+Det hade blivit eftermiddag, innan de givit sig
+tid att äta eller dricka och sista fjärden återstod
+att tillryggalägga. Så långt de kunde se, öppnade
+sig ett enda stort snöfält, här och där med små
+<a id='page_168' name='page_168'></a>
+runda höjningar, som voro nedsnöade kobbar; himlen
+var blåsvart i ostkanten och bådade snö; kråkorna
+kommo flaxande utifrån och drogo åt land för att
+söka nattkvist; det dånade ibland i isen, som skulle
+det lika sig till töväder, och skälarne hördes böla
+ute till sjös. Fjärden låg öppen för havet i östra
+sidan, men det syntes ingen havsvak. Misstänkt
+föreföll ändå, att de tyckte sig höra alfågel »alla» utåt
+havsbanden, men som de icke hört något från land
+på fjorton dagar, visste de ej, om fyrarna voro släckta,
+men det togo de för alldeles givet mellan jul och
+nyår.
+</p>
+<p>
+&mdash; Det här går aldrig längre! yttrade Carlsson,
+som mest varit tyst.
+</p>
+<p>
+&mdash; Det ska gå, sa Flod och satte axeln mot
+kälken, men vi ska ta i land på Måskläppan och ha
+en bit mat i oss.
+</p>
+<p>
+Och därmed styrde man kosan på den kobbe,
+som låg mitt i fjärden.
+</p>
+<p>
+Den låg emellertid längre bort än man trott
+och den förändrade utseende, ju närmare man kom,
+men slutligen hade man den på en kabellängd.
+</p>
+<p>
+&mdash; Vak förut! skrek Norman, som hade utkik,
+håll av åt vänster!
+</p>
+<p>
+Kälkarne svängde av åt vänster, mera åt vänster
+ändå, och slutligen hade man gått runt kobben. Den
+hade av sista solvärmen eller av varma
+bottenströmmar kringskurit sig själv och syntes oåtkomlig från
+alla sidor, åtminstone på kälkarne. Skymningen föll,
+goda råd voro dyra och Floden, som tagit allt
+befäl över manövern, uppkastade genast en
+angreppsplan, så att ekan skulle stryka, sedan skjutsas ut
+i vaken och i samma ögonblick alla man kasta sig
+<a id='page_169' name='page_169'></a>
+i och sätta ut årorna. Och så blev beslutat, så
+gjordes.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ett tu, tre! kommenderade Flod; ekan sköt
+fart, släppte kälken föröver, vickade till och kistan
+kom i sjön.
+</p>
+<p>
+I förskräckelsen glömmer Floden och Carlsson,
+som voro akterom, att hoppa i båt, medan Norman
+och Rundqvist räddade sig, och de blevo stående
+på iskanten. Kistan var illa spikad, fylldes med
+vatten och sjönk, innan någon fick besinning att
+tänka på annat än sig själv.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nu få vi gå till prästgården genast! befallde
+Floden, som i dag var mera handlingskraftig än
+tankeduglig.
+</p>
+<p>
+Carlsson gjorde invändningar, men på Gustens
+fråga, om han tyckte det var bättre att stå kvar
+på isen hela natten, hade han intet att invända, helst
+han såg, att allt hopp om att nå kobben var ute.
+</p>
+<p>
+Rundqvist och Norman kravlade sig emellertid
+i land, skreko och hojtade åt kamraterna att komma
+efter, men Floden svarade endast med att vifta med
+handen till adjö och pekade söderut i fjärden, där
+prästgården låg.
+</p>
+<p>
+Carlsson och Flod vandrade en lång stund tysta;
+Gusten med isbillen först för att pröva om det bar;
+Carlsson efter med rockkragen uppslagen, kuslig i
+lynnet efter det hastiga och ömkliga slut hans hustru
+fått och vilket man nog skulle kasta på honom.
+</p>
+<p>
+När de gått en halvtimma, stannade Gusten och
+pustade; därpå tittade han sig omkring på kobbar
+och stränder för att se, var han befann sig.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nå djäveln, ha vi inte gått galet! brummade
+<a id='page_170' name='page_170'></a>
+han; det var inte Måskläppan, för den ligger där;
+och han pekade åt ost. Och där ha vi Gillöga tall.
+</p>
+<p>
+På en långsträckt ö inåt land pekade han ut
+en tall, som var lämnad ensam uppe på en uthuggen
+skogshöjd och som, liknande en optisk telegraf med
+sina två kvarsittande grenar, var ett bekant sjömärke
+eller landkänning.
+</p>
+<p>
+&mdash; Och där ha vi Trälskär.
+</p>
+<p>
+Han talade för sig själv och skakade på huvudet.
+</p>
+<p>
+Carlsson blev rädd, för han var icke hemma i
+skären och hade haft obegränsat förtroende till
+Gustens vetande. Floden tycktes emellertid ha tagit
+sitt bestick, ändrade kurs och satte sig i rörelse mera
+söderut.
+</p>
+<p>
+Emellertid hade skymning fallit, men snön lyste
+ännu något litet, så att de kunde hålla landkänningen;
+de talade inte ett ord, men Carlsson höll sig tätt i
+spåren efter sin vägvisare.
+</p>
+<p>
+Plötsligen stannade denne och lyssnade.
+Carlssons ovana öra hörde ingenting, men Gustens tycktes
+vilja knipa ett svagt dån ifrån ostsidan, där en
+molnvägg, tjockare och svartare än den töckenslöja, som
+insvepte synranden, hade stigit upp.
+</p>
+<p>
+De stodo stilla en stund, tills Carlsson kunde
+uppfatta ett sakta brus och ett dunkande, som
+nalkades.
+</p>
+<p>
+&mdash; Vad är det? frågade han och kröp intill
+Gusten.
+</p>
+<p>
+&mdash; Det är sjön! svarte denne. Om en halv timme
+ha vi ostvinden här med snötjocka, och vill det sig
+riktigt illa, så bryter isen upp. Då vete hålen hur
+det går med oss. Raska på nu bara!
+</p>
+<p><a id='page_171' name='page_171'></a></p>
+<p>
+Han satte till att småspringa och Carlsson efter;
+snön susade om fötterna och dånet tycktes följa.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nu är det slut med oss! skrek Gusten och
+stannade, pekande på ett ljus, som blixtrade fram
+bakom en kobbe i sydost. Fyrn är tänd, och sjön
+går öppen!
+</p>
+<p>
+Carlsson förstod ej faran, men han insåg, att
+det var på tok, när Gusten var rädd.
+</p>
+<p>
+Nu hade ostvinden fått fatt dem, så att de på
+ett stenkasts håll kunde se snöväggen komma
+framryckande som en mörk skärm, och strax efter voro
+de omvärvda av snön, som föll tätt, tätt och var
+svart som sot. Det blev alldeles mörkt kring dem
+och fyrens ljus, som ännu ett ögonblick blekt och
+suddigt som en vädersol antytt vägen för dem,
+slocknade slutligen.
+</p>
+<p>
+Gusten fortsatte i starkt trav, och Carlsson följde
+så gott han kunde; men han var fetlagd och kunde
+icke hålla jämna steg, blev andfådd, bad Gusten
+sakta av, men denne hade ingen lust att offra sig,
+utan sprang, sprang för livet. Carlsson tog honom
+i rockskörtet, tiggde och bad, att han ej skulle
+löpa ifrån honom, lovade guld och gröna skogar,
+besvor honom vid salighet och pina, men
+ingenting halp.
+</p>
+<p>
+&mdash; Var och en för sig och Gud med oss!
+svarade Gusten och bad Carlsson hålla sig ett par steg
+efter, annars skulle isen brista.
+</p>
+<p>
+Det tycktes den också göra, ty bakom dem
+brakade det allt mer och mer, vad värre var, bruset
+nalkades nu så tydligt, att man hörde sjöarnes gång
+mot kobbarne och iskanten, och de väckta måsarne
+och trutarne skriade efter oväntat byte.
+</p>
+<p><a id='page_172' name='page_172'></a></p>
+<p>
+Carlsson flämtade och flåsade, avståndet mellan
+honom och Gusten ökades och slutligen befann han
+sig ensam springande i mörkret. Han stannade då
+tvärt, letade spår, såg inga; ropade, men fick intet
+svar. Det var ensamheten, mörkret, kölden, vattnet,
+som kom med döden.
+</p>
+<p>
+Uppjagad av fruktan satte han ännu en gång fart
+under fötterna, sprang så att han såg, huru
+snöflingorna gingo baklänges, fastän de hade samma
+riktning som han, och så ropade han igen.
+</p>
+<p>
+&mdash; Följ med vind, så kommer han väst på land!
+hördes en flyende röst inifrån mörkret, och så blev
+det tyst igen.
+</p>
+<p>
+Men nu hade Carlsson inga krafter kvar att
+springa, utan modlös lät han farten sakta och gick,
+steg för steg, utan att kunna förmå sig göra
+motstånd, under det han hörde sjön komma bakom sig,
+dånande; frustande, suckande, som om den enkom
+varit ute på nattligt rovtåg.
+</p>
+<hr class='tb' />
+
+<p>
+Pastor Nordström hade gått och lagt sig klockan
+åtta om aftonen och legat och läst Stiftstidningen,
+varefter han somnat in mycket tungt. Men vid
+elvatiden kände han sin gummas armbåge i sidan
+och hörde henne kalla.
+</p>
+<p>
+&mdash; Erik! Erik! hörde han i sömnen.
+</p>
+<p>
+&mdash; Vad nu då, kan du inte vara lugn! morrade
+han halvvaken.
+</p>
+<p>
+&mdash; Lugn! Tror du inte jag är lugn!
+</p>
+<p>
+Fruktande några långrandiga förklaringar,
+skyndade pastorn sig att bedyra, det han var övertygad
+<a id='page_173' name='page_173'></a>
+om lugnet, repade eld på en tändsticka och frågade
+vad som stod på.
+</p>
+<p>
+&mdash; Det är någon som ropar i trädgårn! Hör
+du inte!
+</p>
+<p>
+Pastorn lyssnade och satte på glasögonen för
+att höra bättre.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, min själ gör det så! Vem... kan det
+vara?
+</p>
+<p>
+&mdash; Gå och se efter, vet jag! svarade frun och
+gav gubben en ny påstötning.
+</p>
+<p>
+Pastorn fick kalsongerna och pälsen på sig, sköt
+fötterna i sina bottforer, tog ner bössan från väggen
+och satte på en knallhatt; skakade ner fängkrutet
+och gick ut.
+</p>
+<p>
+&mdash; Hej, vem där! ropade han.
+</p>
+<p>
+&mdash; Flod! svarade en dov stämma bakom
+syrenhäcken.
+</p>
+<p>
+&mdash; Vad fan står nu på, att du kommer så här
+dags! Ligger gumman i själtåget?
+</p>
+<p>
+&mdash; Det är allt värre än så! lät Gustens medtagna
+stämma. Vi ha förlorat henne!
+</p>
+<p>
+&mdash; Har ni förlorat henne?
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, på sjön ha vi förlorat henne.
+</p>
+<p>
+&mdash; Men kom in då för all världen och stå inte
+här i kylan!
+</p>
+<p>
+Gusten såg ut vid ljusskenet som ett urblåst
+ägg, enär han varken ätit eller druckit på hela dagen
+och dessutom haft det hundgörat att springa kapp
+med ostvinden. Sedan pastorn i ett andetag fått
+redogörelsen för förloppet, gick han in till sin gumma,
+och efter en liten storm på några minuter fick han
+nyckeln till ett visst skåp ute i köket, dit han förde
+sin skeppsbrutne gäst. Och snart satt Gusten vid det
+<a id='page_174' name='page_174'></a>
+stora köksbordet, medan pastorn tog fram brännvin,
+istersmör, pressylta och bröd och satte för den
+uthungrade.
+</p>
+<p>
+Därpå rådslogs om vad som kunde göras för
+de strandsatta. Att gå ut i natten och båda upp
+folk i mörkret var bortkastad möda; att tända eldar
+i strand var farligt, emedan det kunde vilseleda
+fartyg, om skenet verkligen förmådde genomtränga
+tjockan.
+</p>
+<p>
+Pojkarne på kobben ansågs ingen nöd vara med,
+men värre såg det ut för Carlsson. Gusten trodde
+sig nämligen veta, att fjärden brutit upp och att
+Carlsson vore slut vid det här laget, och »det såg ut»,
+menade han, »som om han fått för sina gärningar».
+</p>
+<p>
+&mdash; Hör du, Gusten, invände pastor Nordström,
+jag tycker ni ha varit orättfärdiga mot Carlsson, och
+jag vet inte, vad du menar med hans gärningar. Hur
+såg gårn ut, när han tog vid? Har han inte arbetat
+upp hemmanet åt dig? Har han inte skaffat
+dig sommargäster och byggt dig en ny stuga? Och
+att han gifte sig med änkan, nå, hon ville ju ha&#8217;n;
+att han bad henne göra testamente, det var ju inte
+ont i att försöka, men att hon gjorde det kunde vara
+mindre välbetänkt av henne. Carlsson var en rapp
+karl, och han gjorde allt vad du skulle ha velat göra,
+men inte kunde! Va? &mdash; Vill du kanske inte att jag
+skall fria åt dig hos änkan i Åvassa med sina åtta
+tusen riksdaler? Nej, hör du, Gusten, du ska inte
+vara sträng, och ser du: det finns flera synpunkter
+på mänskorna än din!
+</p>
+<p>
+&mdash; Jaja, men han tog i alla fall livet av mor,
+och det glömmer jag inte på länge.
+</p>
+<p>
+&mdash; Å strunt, det har du glömt, när du krupit
+<a id='page_175' name='page_175'></a>
+i säng med din hustru; och om Carlsson verkligen
+tagit livet av henne, det är ganska ovisst. Hade
+gumman till exempel tagit på sig, innan hon sprang
+ut om kvällen, så hade hon inte förkylt sig. Och
+inte tog hon väl det så när, att han, unga karln,
+fjollades med flickan. Nu tycks emellertid saken
+vara utspelt och vi få se till i morgon bitti, vad
+som kan göras. Vi ha söndag och folket kommer
+nog till kyrkan, så vi slipper båda upp dem! Gå
+nu och lägg dig och var lugn, och tänk på, att den
+enes död är den andres bröd.
+</p>
+<hr class='tb' />
+
+<p>
+Följande morgon, när kyrkfolket stod på backen,
+kom pastor Nordström upptågande i sällskap med
+Flod. I stället för att gå in stannade han i hopen,
+som redan tycktes underrättad om vad som hänt.
+Och sedan han förkunnat mässfall, uppmanade han
+allt manfolk att samlas med båtarne nere vid
+prästgårdsbryggan så fort de kunde för att fara ut och
+bärga de nödställda. Det förnams visserligen något
+knot i bakgrunden, där utbördingen hade några
+ovänner från kommunalstämman, vilka föreburo, att de
+icke ville undvara gudsordet.
+</p>
+<p>
+&mdash; Å strunt, invände pastorn, ni är inte så
+fasligt angelägna att höra min spiksoppa, om jag känner
+er rätt. Va? Va säger du, Åvassan, du som är så
+skriftlärd, så du hör, när jag kommer i botten på
+såpfjärdingen?
+</p>
+<p>
+Det gick ett stilla löje genom hopen och
+betänkligheterna voro hävda till hälften.
+</p>
+<p>
+&mdash; Vi ha för resten söndag om åtta dar och kom
+då, så ska jag dra er, ska ni få se, och tag käringarne
+<a id='page_176' name='page_176'></a>
+med er, så lovar jag ge dem en uppborstning för
+ett halvt kvartal. Är vi ense nu att ta åsnan ur
+brunnen?
+</p>
+<p>
+&mdash; Jaa! sorlade hopen, som om de fått avlösning
+från sabbatsbrottet.
+</p>
+<p>
+Och så skingrades man för att gå hem och klä
+om sig och gå till sjös.
+</p>
+<p>
+Snöyran hade upphört, vinden hade gått på
+norden och det var kallt, klart väder. Fjärden gick uppe,
+blåsvart svallande omkring de bländvita kobbarna,
+när ett tiotal skötekor lade ut från prästgårdsbryggan.
+Karlarne hade kommit i pälsrockar, skälskinnsluvor,
+medförande yxor och draggar. Att segla var ingen
+tanke på, utan man hade bemannat årorna. Pastorn
+satt med Gusten i första båten, rodd av fyra de
+styvaste skärkarlarne och medförande båtsman Rapp
+som utkik och plikthuggare.
+</p>
+<p>
+Man var allvarsamt stämd, men icke överdrivet
+ledsen; ett människoliv mer eller mindre brukade
+sjön inte räkna så noga på.
+</p>
+<p>
+Det gick tämligen hög sjö och det inslagna vattnet
+frös genast, måste huggas upp och vräkas ut. Ibland
+kom en isflaga simmande, skrapade mot båtborden,
+dök under och kom upp igen; ibland med infrusna
+vass-strån, löv, pinnar, lösryckta från stränderna.
+</p>
+<p>
+Pastorn satt med sin kikare och spanade åt
+Trälskär, där Hemsöpojkarne sutto fångna, stundom
+kastande en hopplös blick utåt fjärden, där Carlsson
+sannolikt låg drunknad, stundom forskande efter ett
+spår på de drivande iskakorna, ett spår av en fot,
+ett klädesplagg eller liket självt. Men förgäves.
+</p>
+<p>
+Efter ett par timmars rodd nalkades man skäret.
+Rundqvist och Norman hade på långt håll upptäckt
+<a id='page_177' name='page_177'></a>
+undsättningsflottiljen och tänt glädjeeldar på
+stranden. Och när båtarne lade till, visade de mera
+nyfikenhet än rörelse, ty livsfara hade de aldrig varit i.
+</p>
+<p>
+&mdash; Inte så länge man har land under sig!
+menade Rundqvist.
+</p>
+<p>
+Som dagen var kort, började upptagningen av
+ekan genast, och strax därpå draggningen efter kistan.
+</p>
+<p>
+Rundqvist kunde precist peka på fläcken, där hon
+låg, för han hade sett mareld lysa på vattnet. Man
+drog varp på varp, men utan att få upp annat än
+långa tångrevor med musslor och andra kräk på;
+man draggade hela förmiddagen ända till middagen,
+men utan framgång. Folket började se trötta ut och
+ledsna. Några hade gått i land för att ta sig en
+sup och en smörgås eller koka kaffe, då Gusten
+slutligen förklarade, att han icke vidare ansåg något
+kunna göras, enär strömmen sannolikt fört kistan
+ut på djupet.
+</p>
+<p>
+Som ingen var vidare angelägen om att se liket
+flyta upp och saken strängt taget icke angick någon
+personligen, erfor man en viss lättnad över att bli
+befriad från obehaget att visa sig känslolös för andras
+bekymmer.
+</p>
+<p>
+För att emellertid få ett någorlunda avrundat
+slut på en snöplig ändalykt, gick pastor Nordström
+fram till Flod och frågade, om han ville, att de skulle
+göra något för gumman. Boken hade pastorn med
+sig, och en psalm kunde man väl alltid utantill. Gusten
+mottog med tacksamhet förslaget, som meddelades
+åt församlingen.
+</p>
+<p>
+Solen höll på att sluta sin korta bana och
+kobbarne lågo rosenröda i sista belysningen, när folket
+samlade sig på stranden i en klunga för att övervara
+<a id='page_178' name='page_178'></a>
+den efter omständigheterna tillpassade jordfästningen.
+Pastorn steg ner i en eka, åtföljd av Gusten; gick
+ut i akterstäven, tog upp sin bok, satte sin näsduk
+mellan vänstra handens fingrar och blottade sitt
+huvud, under det alla karlarne på stranden ströko
+av mössorna.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ska vi ta 452, Jag går mot döden, kan ni
+den utantill? frågade pastorn.
+</p>
+<p>
+&mdash; Jaa! svarades från stranden.
+</p>
+<p>
+Och så steg sången dallrande av kölden först,
+sedan av rörelse över det ovanliga i ceremonien och
+de gripande tonerna i den gamla psalmen, som
+ledsagat så många i den sista vilan.
+</p>
+<p>
+De sista tonerna klingade ut och ekade över
+vatten, mot skär, genom den kalla luften, och det
+blev ett uppehåll, varunder man endast hörde
+nordans sus i martallarnas barr, vågornas plask i
+stenarne, måsarnes skri och båtarnes huggande i botten.
+Pastorn vände sitt åldriga, fårade ansikte ut mot
+fjärden och solen lyste över hans kala huvud, kring
+vilket de gråa hårtestarne ristades av blåsten som
+hänglavar på en gammal gran.
+</p>
+<p>
+&mdash; Av jord är du kommen, jord skall du åter
+varda, Jesus Kristus vår Frälsare skall dig uppväcka
+på den yttersta dagen! &mdash; Låtom oss bedja! började
+han med sin djupa stämma, som kämpade mot vind
+och våg för att höras.
+</p>
+<p>
+Och så gick jordfästningen på, ut till Fader vår,
+och efter välsignelsen sträckte han sin hand ut över
+vattnet till ett sista farväl.
+</p>
+<p>
+Mössorna sattes på. Gusten tryckte pastorns
+hand och tackade honom, men tycktes ännu ha något
+på hjärtat.
+</p>
+<p><a id='page_179' name='page_179'></a></p>
+<p>
+&mdash; Hör nu, pastorn, jag tycker ändå att &mdash; skulle
+inte Carlsson också haft ett litet ord med?
+</p>
+<p>
+&mdash; Det var för två, min gosse! Men det var
+vackert av dig i alla fall att tänka på honom,
+svarade gubben, som tycktes mera rörd än han ville.
+</p>
+<p>
+Solen gick ner och man hade endast att skiljas,
+söka komma hem så fort man kunde.
+</p>
+<p>
+Men man ville ändå visa Floden en sista
+uppmärksamhet, och sedan avsked blivit taget och alla
+kommit i båt, följde man honom en bit på väg,
+lade så upp båtarne i linje som till skötsättning,
+hälsade med årorna och ropade adjö!
+</p>
+<p>
+Det var en hyllning åt sorgen, men också åt
+den unge mannen, som nu upptogs i männens
+självansvariga led.
+</p>
+<p>
+Och till rors i sin egen eka lät den nye herren
+till Hemsö sina drängar ro sig hemåt, för att styra
+egen farkost över det nyckfulla livets blåsiga fjärdar
+och gröna sund.
+</p>
+<hr class='ppg-pb' />
+<p>
+<a id='LN_SKARKARLSLIV' name='LN_SKARKARLSLIV'></a>
+</p>
+<p style='text-align: center; font-size: 1.6em; margin-top:2.0em'>
+SKÄRKARLSLIV
+</p>
+<p style='text-align: center; font-size: 1.2em; margin-top:0.0em; margin-bottom:2.0em'>
+BERÄTTELSER
+</p>
+<hr class='ppg-pb' />
+<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>
+<a id='page_183' name='page_183'></a>
+<h2>Inledning.</h2>
+
+</div>
+
+<p>
+Stockholms skärgård, från vilken trakt jag
+hämtat scenerier och motiv till denna bok, har alltid
+haft en särdeles tilldragning på mig. Kanske
+därför att min hemort, Stockholm och dess
+omgivningar, själva utgöra en del av skärgården. Mälaren
+var ju ursprungligen en havsarm, som genom
+vattendragen vid Södra Tälje och Stocksund vid
+Stockholm stod i förbindelse med havet, och Kedjeskär,
+nuvarande Riddarholmen, bar, genom sitt namn,
+minnet om dess äldsta natur, av ett skär, likasom
+man än vid en färd genom Mälaren med dess
+tusenden av öar och holmar erinras om det landskap, som
+blandat av land och vatten öster om huvudstaden
+sträcker sig omkring sju milar ut till havet.
+</p>
+<p>
+Hela denna sönderrivna kuststräcka vilar till
+allra största delen på urformationen: gneis, granit
+och järnmalmer, av vilka senare man endast funnit
+Utös tillräckligt rika att bearbeta. Granitvarieteten
+pegmatit uppträder stundom i så stora samlingar,
+att den tillvaratages för fältspatens skull, som går
+till porslinsfabrikerna.
+</p>
+<p>
+Frånvaron av de yngre formationerna med deras
+horisontella lagringar i ljusa lätta färgtoner förlänar
+<a id='page_184' name='page_184'></a>
+skärgårdslandskapet detta drag av vildhet och
+dysterhet, som åtföljer urformationen. Landskapskonturen
+blir av de lösslitna, råa, oregelbundna blocken
+kam- eller vågformig på höjderna, flat, kullrig, knagglig,
+där havet utfört sitt slipningsarbete. Gneisens
+partiella skiffrighet utsätter även strandklipporna för
+isens sprängningar, så att grottor, håligheter och
+djupa rämnor öka det vilda i landskapskaraktären,
+som därigenom aldrig blir enformig såsom kalk- eller
+sandstensfaläsen vid franska nordkusten. Denna
+vildhet avbrytes dock bjärt av den rika jorden från
+kvartärperioden med morängrus och glacial-leror,
+snäcksand, mossmylla och tångförvandlingar, vilkas
+bördighet ofta ökas genom avfall från årtusendens
+storfisken, bildande rika gyttjor på uppgrundningar,
+och längst ut på kobbarna av sjöfåglarnes guano.
+På detta jordlager växa tall och gran, ehuru
+granens gotik förlänar den inre skärgårdsnaturen dess
+mera framträdande karaktär, om ock tallen är
+härdigare och går längst ut i havsbrynet, vridande sig
+på de sista hällarne efter den mest rådande vinden.
+</p>
+<p>
+I dalsänkorna blir ängsmarken särdeles
+praktfull av uppslamningar och saltvatten, och den
+naturliga ängen erbjuder en rik blomsterflora med alla
+det mellersta Sveriges vilda praktväxter, av vilka
+kanske orkidéerna och blåvivan äro de förnämsta.
+I stränderna lysa fackelblomstret och lysingen, i
+skogarne frodas blåbäret, på öppna hällarna lingonet,
+och i mossarna är hjortronet icke sällsynt.
+Låglänta öar med bättre mylla antaga en särdeles leende
+karaktär, genom rikedomen på lövträd och buskar.
+Eken livar här med sina mjuka linjer och sitt ganska
+ljusa lövverk barrträdslandskapet; och hagen, denna
+<a id='page_185' name='page_185'></a>
+nordens egendomlighet, en korsning av skog,
+småskog och äng, utgör kanske det täckaste man kan
+se, då under en blandning av björk och barrträn
+hasselbuskarne bilda lövsal över körvägen, vilken här
+bär namnet drog. Det är stycken av en engelsk park
+man spatserar igenom, tills man stöter på
+strandklippan med dess granar och tallar på vitmossa och
+därnedanför havsvikens sandupplag med tångbältet.
+Skjuter en vik av fjärden längre in i land, är den
+alltid skönt kantad med alar och rika vassbänkar.
+</p>
+<p>
+Det är denna omväxling av dystert och leende,
+av fattigt och rikt, av täckt och vilt, av inland och
+havskust, som gör Sveriges östra skärgård så
+fängslande. Och därtill kommer att de merendels steniga
+stränderna hålla vattnet så rent, genomskinligt; och
+även där sanden går ut i vattnet är den så tung och
+så ren, att en badande icke behöver vämjas, som
+han får göra vid franska nordkusten, där ett
+havsbad är ett gyttjebad. Man saknar här det öppna
+havets flesta obehag och äger upplandets flesta
+fördelar, vilket ger ett företräde åt den östra skärgården
+framför den uthuggna ödsliga västkusten.
+</p>
+<p>
+Den vilda djurvärlden företer inga rovdjur av
+oroande natur. Räven, lon och lekattorna äro de
+grymmaste. Lysande jakttillfällen giver älgen, vilken
+flyktat hitut och tagit ståndkvarter i de större öarnes
+kärr och skogar. Grävlingen, haren, uttern och
+skälarna släppa även till sina skinn, och harjakten
+på Biskopsö är berömd. Av skogens fåglar äro orren
+och tjädern mycket talrika, men kunna ej jagas av
+infödingarne, vilka sakna hundar av det rätta slaget
+och uteslutande ägna sig åt sjöfågelskyttet, helst med
+bulvan (vette), varvid den strykande ejdern icke
+<a id='page_186' name='page_186'></a>
+skonas, den liggande däremot ömt omhuldas, ehuru ett
+och annat ägg får lämna proviant vid en längre
+jakttur. Äggning i holk utövas mest mot skraken, som
+tåligt låter begagna sig till värphöna.
+</p>
+<p>
+Köttet av ejdern blir gott, om det feta skinnet
+flås av och fågeln blir liggande i mjölk en natt. Det
+smakar då som renstek och har förlorat all
+anstrykning av tran. På samma sätt behandlade bli även
+skrak, prack och svärta mycket ätbara, i synnerhet
+om de i likhet med anden späckas med persilja.
+Skärgårdens värsta rovfågel är fiskgjusen eller fiskörnen,
+som anställer förödelse på gäddorna i vassvikens
+lågvatten. Havsörnen synes mera sällan och jagar helst
+i havsbandet. Obehaglig och stundom farlig är den
+ymnigt förekommande reptilen huggormen, vilken
+träffas såväl i blåbärsriset som i stranden, nästan
+överallt, kan man säga, och hans djärvhet ute på de
+yttre skären är sådan, att han resande sig på
+stjärten har med hugg velat hindra fiskare att stiga ur
+båten. Folket skonar honom ej, fastän de tro att
+han suger gift ur jorden, och någon vördnad för den
+annorstädes tillbedda snoken visar skärkarlen icke.
+</p>
+<p>
+I denna provins av omflutna orter lever nu en
+befolkning, som efter förmögenhetsförhållandena
+kunde delas i tre klasser: de som öva jordbruk, mest
+boende på de stora öarne, de som odla jord och
+fiska, eller medelklassen, och slutligen de egentliga
+skärkarlarne, vilka mest leva på fiske och jakt men
+därtill föda en ko, ett får och några höns eller så.
+</p>
+<p>
+Jordbruket, där det kan drivas, är icke alls
+dåligt. Präktiga leror giva ett gott vete och den mindre
+bonden har ändock alltid något spelt till husbehov.
+Saltsjöbetet är berömt och smöret blir utmärkt av de
+<a id='page_187' name='page_187'></a>
+kali- och natronhaltiga strandväxterna, varförutom
+korna ju alltid hava det gränslösa saltsleket att tillgå.
+Fårens kött blir av de snaggiga hårdvallsstränderna
+fast och läckert, såsom det franska <i>pré-salé</i> på
+liknande marker.
+</p>
+<p>
+Kommer härtill ett jämförelsevis milt klimat, som
+betydligt avviker från inlandets på samma längdgrad,
+i så måtto att våren kommer senare, stundom fjorton
+dagar efter Stockholms, så att sommargästen får
+uppleva två lövsprickningar samma år, och att hösten
+inträder senare, emedan havet då är uppvärmt och
+tjänstgör som en kalorifer. Eljes har man anmärkt
+en olägenhet vid skärgårdens klimat för jordbruket,
+och det är den torra försommaren och den regniga
+eftersommaren, varav sånings- och växttiden blir
+lidande av torka men slätter- och skördetiden av regn.
+</p>
+<p>
+Särdeles milt klimat har Nynästrakten, där
+murgrönan övervintrar vild och vinet ofta mognar på
+spaljé.
+</p>
+<p>
+För fiskaren eller den egentliga skärkarlen äro
+naturligtvis havets frukter av större betydelse, och
+storfisket utgöres egentligen av strömmingen, vilken
+fångas i ofantliga nät, ankrade på djuptliggande grund
+(grynnor) om vår och höst. Eljes tages gädda och
+abborre i not, gäddan även på stångkrok och
+abborren på nät. Flundrorna, av mindre värde, fångas
+i nät, ålen ljustras eller narras i ryssja och mjärde.
+Laken klubbas på glansis, genom vilken den
+slemmiga fulingen kan märkas, där han ligger på botten.
+Iden blir föremål för en alldeles särskild sport, som
+kallas badfisket. När vattnet på eftersommaren blir
+värmt i vikarna, går nämligen iden upp att bada som
+det kallas. Vid denna tid hållas utkik i uddarna från
+<a id='page_188' name='page_188'></a>
+trädtoppar, och när observatorn märker, att det lever
+i vattnet, varskor han kamraterna, som nu komma
+med sina flata ekor från båda uddarna, årlommarna
+väl omlindade med ullstrumpor att icke fisken skall
+skrämmas. Och så spännes nätet över vikens mun
+till den verkan det hava kan.
+</p>
+<p>
+Befolkningen i denna isolerade, väl undangömda
+lilla värld utan regelbundna kommunikationer synes
+i flera hänseenden vara mycket blandad. Ett
+beständigt urval har nämligen här alltid gjort sig självt,
+så att den intelligentaste delen av ungdomen gått åt
+till flottan, lotsverket och tullen. De kvarvarande
+stationära, lugnare andarne, hava fortsatt fadrens
+rörelse, gått till Stockholm eller sökt tjänst uppåt land,
+ty skärgården har icke varit någon säker plats, där
+familjer och jordegendom kunnat grundas, då
+landet legat öppet för fienden och äganderätt och liv
+just icke åtnjutit skydd av den avlägset boende
+rättsvårdaren. Det saknas därför spår av lokalpatriotism,
+om ock invandraren har de vanliga svårigheterna att
+bekämpa.
+</p>
+<p>
+Mig synes även, att döma av ortnamn, typer och
+sedvänjor, såsom om skärgården varit ett slags
+tillflyktsort för en del folk uppifrån land, vilka av en
+eller annan orsak uppsökt ensligheten. Något
+egentligt landsmål märkes ej, men en blandning av många,
+och många enkla seder och rättsbegrepp från
+naturstadiet, tyda på att här ute, långt bort från samhället,
+hopkommit en stock av osällskapliga, för ordnat
+samliv svårtillgängliga friluftsälskare, eller helt enkelt
+praktiska motståndare mot ordnad krigstjänst och
+tullväsen. Åtkomsthistorierna till vissa öar tyckas
+även röra sig om kapare, märkvärdiga sjöbedrifter,
+<a id='page_189' name='page_189'></a>
+även privattjänster till kungliga personer, och
+jordeböckerna lära på sina ställen icke vara riktigt säkra
+rörande jordens natur av krono eller skatte.
+</p>
+<p>
+Andra tecken finnas även, som tyda på
+invandringar eller kanske bara strandhugg av finnar,
+estländare, ryssar och dylika österländare. Särskilt
+bär man än i dag avgjord motvilja mot estländarne,
+dessa skuggfigurer, gråa i sig själva, spökande fram
+i gråa farkoster såsom hopslagna av gamla nerfallna
+plank och med rigg av lappade kolsäckar. När en
+dylik flygande holländare tar i land på en kobbe, ror
+fiskaren gärna ut och ser efter att elden blir väl
+släckt, och han vädjar hellre till brännvinsflaskan än
+till bössan mot sådana havets löskemän, vilka anses,
+med eller utan grund, smuggla salt till Ryssland.
+</p>
+<p>
+Förmögna skärkarlar finnas, men många äro nära
+fattigdomen, och några ytterligt fattiga, levande om
+vintern på saltlake, sillhuven och potatis. Fiskarens
+yrke, som liknar spelarens, ger icke grund till
+sparsamhet. En kupp gör honom förmögen i dag, och
+tron på lyckan uppstår genast med dess farliga följder.
+Långt bort från rättvisans skipare har han i nödvärn
+sin egen lynchlag, och av ekonomiska skäl friar han
+hellre än han fäller, även i hopp att själv bli friad,
+när hans olycka kommer. Och överseendet med
+andras förbrytelser har jag icke hört uttryckas
+vackrare, än då grannarne talade om att en mördare
+begått ett »felsteg» en gång, då han dränkte sin
+hustru.
+</p>
+<p>
+Skärkarlen är en ensling; har långt till
+tingshuset, långt till kyrkan och långt till skolan; långt
+till grannarna och långt till staden. Badorten är hans
+närmaste civilisationscentrum, men där får han endast
+<a id='page_190' name='page_190'></a>
+lära lyx och avund mot mänskor, som han ser hålla
+fest i tre månader, ty han ser icke den arbetande
+ledamoten, som är i staden.
+</p>
+<p>
+I ensligheten skulle han bli tänkare, om han
+hade ledning, men han blir fantast i stället, och huru
+skicklig han kan vara i sitt yrke, huru klarseende i
+vardagslaget, blir han ett lätt rov för sina subjektiva
+förnimmelser, blir »fremsynt», besynnerlig, såsom
+klockaren på Rånö, och han gör felaktiga
+slutledningar, oftast förväxlande orsak och verkan, så att
+om det fiskar gott efter att slanten är lagd under
+stenen, så är slanten den mäktiga orsaken. Han är
+vidskeplig, och hedendomen sitter så djupt i honom,
+att den kristna kyrkans symboler ännu äro för honom
+lika med signerier, läsningar och trolldom.
+</p>
+<p>
+Familjen bygger sig själv på gammal sedvänja
+och naturens enkla krav, där icke ekonomisk
+beräkning kan medfölja som faktor. Förhållandet mellan
+könen är otvunget och äktenskapet avslutas vanligen
+med barnet, om flickan eljest visat sig ordhållig och
+böjd för familjs grundande. Är så icke förhållandet,
+uppstå understundom svåra förvecklingar, vilka kunna
+sluta med barnets totala försvinnande och andra
+ledsamheter, vilka komma till hela världens kännedom
+utom länsmannens, vilken för övrigt ingenting kan
+göra åt saken, där vittnen icke kunna framskaffas.
+</p>
+<p>
+Börjar det brista i familjebanden långt borta från
+grannar och tvingas starka lidelser länge, inträffa
+stundom hemska utbrott av naturkrafterna, då den
+vid död och fördärv vande skärkarlen icke räknar
+så noga med medlen. Då uppföras därute tysta
+sorgespel, om vilka man endast får höra antydningar,
+och varom jag glunkat något i ett par av dessa
+<a id='page_191' name='page_191'></a>
+berättelser. Då springa blodsband sönder, förbjudna
+hägn överhoppas, naturen griper med hård hand vad
+han kommer över, och för hungern och kärleken
+existera icke längre hänsyn eller lagar.
+</p>
+<p>
+Det ljusa, leende i skärkarlens liv, när det
+gestaltar sig ljust, har jag i förra delen, Hemsöborna,
+skildrat; i denna del har jag givit halvskuggorna;
+möjligen kan jag komma längre fram under för
+litteraturen ljusare förhållanden att ge själva
+slagskuggorna, som måste finnas för att ge bilden
+fullfärdig!
+</p>
+<p>
+Holte i Danmark, september 1888.
+</p>
+<p style='text-align: right'>
+<i>Författaren.</i>
+</p>
+<hr class='ppg-pb' />
+<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>
+<a id='page_193' name='page_193'></a>
+<h2>Den romantiske klockaren på Rånö.</h2>
+<h3>FÖRSTA KAPITLET.</h3>
+</div>
+
+<p>
+Augustimånen stod över Västra Storgatan i Trosa
+en afton på 50-talet, när de fördröjda bondkärrorna
+skramlade ut ur portgången från handelsmannens
+gård, där de haft kvarter. Inne i boden var första
+bokhållaren ännu i farten med att betjäna stadens
+jungfrur, som i sista stunden sökte minnas vad de
+kunde behöva till morgondagen. Men uppe på
+vindskammaren av det lilla envåningsträhuset inåt gården
+satt yngsta bokhållaren vid det öppna fönstret med
+handen under kinden och betraktade månen, som
+lyste på taken mitt emot och visade skorstenarnes
+rökhuvar i en rad fantastiska framställningar,
+skiftande hamn allt efter som den ljumma havsvinden
+krängde om dem. Än tog den stora plåthuven form
+av en påskkäring med svart karpus, än stack flöjelns
+ormhuvud fram ur kåpan, visade tänderna och den
+utsträckta gadden, än svängde balansen med sin runda
+skiva fram och profilerade sig som säkerhetsventilen
+på en ångmaskin; och så dansade häxorna runt med
+drakarne kring den fyrkantiga pipan, ur vilken röken
+bolmade fram som ur ett påskbål. Den svärmande
+<a id='page_194' name='page_194'></a>
+unge bokhållaren vände snart sitt ödmjuka ansikte
+ifrån de mörka bilderna på takåsen och betraktade
+månens fulla rundel med dess ljusa världskarta
+tecknad på ljus botten, och han tyckte sig lugnare, när
+han såg den som ett vänligt stort ansikte med ett
+brett godmodigt leende se ner till honom, som i
+denna afton skulle lämna den tysta skärgårdsstaden
+och de små förhållandena i den obetydliga
+handelsboden för att resa opp till Stockholm och vid
+Musikaliska akademien och seminarium utbilda sig till
+organist och skollärare.
+</p>
+<p>
+Han lät därefter huvudet sjunka, lyfte armbågen
+från fönsterbrädan och vände sig inåt kammaren,
+vars enkla möblemang bestod av tre sängar, en byrå
+och en rakspegel, på vilken senare ett talgljus med
+en stor tjuv stod och rökte. I en av sängarne låg
+nattsäcken av mattväv, färdigpackad med öppet gap
+ännu, som en stor padda, vilken storknat på ett
+dussin ullstrumpor och en notrulle, som syntes mellan
+de järnbeslagna käftarne.
+</p>
+<p>
+Den unge mannen stod ett ögonblick i
+mjältsjuka betraktelser över sin tömda byrålåda, vars
+botten var täckt med ett par nummer av Svenska
+Tidningen, då en röst hördes genom språkröret vid
+dörrpanelen, frågande:
+</p>
+<p>
+&mdash; Är Lundstedt där?
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, patron! svarade ynglingen; varpå röret
+gentog:
+</p>
+<p>
+&mdash; Nu är jag ledig!
+</p>
+<p>
+På sin runda skruvstol ner i bodkammaren satt
+patronen och bläddrade i reskontran, när bokhållaren
+steg in och undergivet väntade vad herren skulle ha
+att förkunna.
+</p>
+<p><a id='page_195' name='page_195'></a></p>
+<p>
+&mdash; Sitt ner, Lundstedt! började patronen.
+</p>
+<p>
+Den räddhågade ynglingen vågade icke sätta sig
+genast, dels därför att det stridde mot sed, dels
+därför att han fruktade en efterräkning på några
+okända förseelser i bokföringen. Men patronens
+lugna runda ansikte och välvilliga blickar erinrade
+i denna stund om månans nyss, så att han fattade
+mod, då husbonden åter tog till ordet:
+</p>
+<p>
+&mdash; Lundstedt har varit en trogen tjänare och
+har fört sin kladd ordentligt. Fortsätter han på
+samma väg, skall det gå honom väl i livet, och det
+är därtill jag önskar honom framgång, då han nu
+går opp till Stockholm, där frestelserna äro större än
+här nere i landsorten. Jag vill nu lämna Lundstedt
+sin lön &mdash; det är trettitre riksdaler och sexton
+skillingar banko &mdash; till vilka jag från egen hand vill
+lägga tio riksdaler riksgäld såsom dusör för
+Lundstedts visade redlighet och nit i affären. Se där!
+Håll till godo och lycklig resa!
+</p>
+<p>
+Lundstedt mottog med rörelse de stora vackra
+gröna tiorna och tryckte patronens hand, viljande
+säga något som ej kunde komma fram, medan
+handelsmannen sakta sköt honom ut genom dörren.
+</p>
+<p>
+&mdash; Det är bra, det är bra! Gå nu och säg
+adjö åt frun och kamraterna, jag tror att Svärdsbron
+har brått att komma hem.
+</p>
+<p>
+Lundstedt gick ut och steg uppför den lilla
+trätrappan, där han knackade på dörren till våningen,
+och mottogs av frun med ett talgljus i handen.
+</p>
+<p>
+&mdash; Kära hjärtans, är det Lundstedt &mdash; jag satt
+och skala syltlök &mdash; och herre Gud, jag tror jag har
+tårarne i ögonen än. Jaså, Lundstedt ska resa från
+oss nu, och komma opp till Stockholm &mdash; där får
+<a id='page_196' name='page_196'></a>
+han se mycket saker, som en aldrig har drömt om
+&mdash; Gud vare med honom nu då &mdash; och må han se
+sig före, när han ska ut i livet. Gud vare med
+Lundstedt och må han trivs i sitt nya!
+</p>
+<p>
+Frun torkade sina ögon med förklädssnibben och
+räckte handen till avsked, varpå Lundstedt gick
+baklänges ner för trappan, alltjämt hälsande och rörande
+läpparne utan att kunna få dem att frambringa några
+begripliga ord.
+</p>
+<p>
+Nere i boden stod Svärdsbron redan med en
+tuggad Cuba i ena mungipan och knäna stödda mot
+disken, kastande rörliga blickar på vågskålen, medan
+bokhållarn vägde opp kaffet, och hans vickande
+huvud följde balansens rörelser opp och ner, så att
+han slutligen kände sig vimmelkantig och med vänstra
+handen sökte ett stöd att hålla sig i. Och med krökt
+pekfinger grep han om det nerhängande
+segelgarnssnöret, mot vilket han ville luta sig, med påföljd att
+rullen i taket vindade av, så att Svärdsbron sjönk på
+knä och lade sitt trötta huvud med cigarr på disken.
+</p>
+<p>
+&mdash; Vad fan, tänker farbror gå till altars på
+lördagsafton! utbrast bokhållaren, som såg den grå
+figuren sjunka, men strax därpå resa sig, kastande
+lömska blickar uppåt segelgarnsvindan.
+</p>
+<p>
+&mdash; Sätter en långrev i kryddbon nu också?
+brummade bonden och släppte garnet, som lagt sig i
+ringlar över hans frukostskärm.
+</p>
+<p>
+&mdash; Visst fanken gör man det! Vet inte farbror,
+att de fula fiskarna gå utanför disken.
+</p>
+<p>
+Bonden vimlade med ögonen och tänkte en lång
+stund på svaret som han inte fann hemma; varför
+han tycktes besluten avfordra en förklaring:
+</p>
+<p>
+&mdash; Ska de vara åt mej, det?
+</p>
+<p><a id='page_197' name='page_197'></a></p>
+<p>
+&mdash; Var så god och håll till godo, svarade den
+slagfärdiga bokhållaren och sköt kaffepåsen åt
+bonden, som behövde en stund för att komma ur det
+förra tankespåret in i det nya, men ej hann fram,
+förrän bokhållaren klippte till med ett nytt:
+</p>
+<p>
+&mdash; Det är tjugofyra skilling banko, jämnt som
+en pinal; pengarne på disken! Ta hit dosan nu, ska
+farbror få lite grovsikt.
+</p>
+<p>
+Detta var för långt och för häftigt, så att
+Svärdsbron, som ännu bara var vid kaffepåsen, efter
+att den fula fisken var lämnad i sticket, tog varan
+i handen och vägde den.
+</p>
+<p>
+&mdash; Tjugufyra skilling banko; fram med pengarna,
+gubbe lilla, för här är ingen kredit! Och så dosan!
+Eller vill du ha det i truten med detsamma?
+</p>
+<p>
+Nu hade bonden kommit fram till penningfrågan
+och fått näven i byxfickan, sedan högra rockskörtet
+omsorgsfullt blivit uppvikt.
+</p>
+<p>
+&mdash; Tjugufyra skilling riksgälds var det?
+</p>
+<p>
+&mdash; Nej banko, du! Kaffet har stigit!
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, men när jag var barn... så kosta det
+inte mer än en plåt.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, ser du, det är länge sen det du, om
+jag får tro vad din käring säger!
+</p>
+<p>
+&mdash; Käringen! Vad håken säger käringen?
+</p>
+<p>
+&mdash; Hon säger att du ska betala kaffet genast,
+annars går du och super opp pengarna!
+</p>
+<p>
+&mdash; Su... super jag?
+</p>
+<p>
+&mdash; Inte alls! Jag har aldrig sett dig ta en sup!
+Men raska nu på, och visa att du är nykt när
+Lundstedt kommer, annars får du troligen ingen sup
+av honom. Nu skrapar Blacken på dig!
+</p>
+<p><a id='page_198' name='page_198'></a></p>
+<p>
+&mdash; Lundstedt! Vad har jag med Lundstedt att
+göra... tpo! tpo! &mdash; står du stilla du din rrrackare!
+</p>
+<p>
+&mdash; Vet du inte av, att Lundstedt ska med dig
+till Svärdsbro, för han tar till Stockholm i afton.
+</p>
+<p>
+&mdash; Stockholm! &mdash; Tpo! tpo! vad går det ått dej,
+din fuling!
+</p>
+<p>
+Blacken skrapar gatstenarne av otålighet, och
+borgmästarns piga kommer in, snävande över
+tömmarna, som bonden bundit i dörrhakarna.
+</p>
+<p>
+&mdash; Se god afton, lilla Lina! Hur kan det stå
+till på en sån här månskens-torsdags-afton!
+</p>
+<p>
+&mdash; Det står inte alls till &mdash; ta bort hand &mdash;
+annars så... hur står det för Kindgren?
+</p>
+<p>
+&mdash; Det går undan för undan för mig! Men vad
+kunde behagas så här sent på dagen?
+</p>
+<p>
+&mdash; Det behagas ett halvt lod kardemummor!
+</p>
+<p>
+&mdash; Så, det ska vara främmande i morgon... lägg
+opp pengarne nu, Svärdsbron, och stå inte och reta
+opp sina ädlare känslor, när han tittar på flickan.
+</p>
+<p>
+Svärdsbron har båda händerna i byxfickorna,
+cigarren upphivad som en klyvarbom, och står,
+gungande på vikta knän, omfamnande den
+kattunklädda jungfrun med sina stora smörjiga ögon, ibland
+skickande blickar åt taket som om han räknade
+brödkakorna på spettet.
+</p>
+<p>
+&mdash; Hörr nu! Hörr nu! hm! &mdash; Tpo! Tpo! står
+du still du! yh! yh!
+</p>
+<p>
+I detsamma kommer Lundstedt in:
+</p>
+<p>
+&mdash; Är inte farbror färdig att köra än? Klockan
+blir ju tio, innan vi få ge oss i väg!
+</p>
+<p>
+&mdash; Klockan tio!
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, för jag ska till båten i Södertälje klockan
+nio i morgon bitti!
+</p>
+<p><a id='page_199' name='page_199'></a></p>
+<p>
+&mdash; Södertälje; ge mej si!
+</p>
+<p>
+Lina har rodnat vackert och Lundstedt har märkt
+henne: &mdash; God afton, Lina! Nu kom hon lagom för
+att jag skulle få säga adjö.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nej, ska han resa!
+</p>
+<p>
+Medan Lina och Lundstedt gå ut i boddörren
+för att se på månskenet, har Svärdsbron fått upp
+portemonnäen, och börjar där efter plocka opp
+slantarne på disken.
+</p>
+<p>
+&mdash; Där ha vi &mdash; ge mej si, tolv skilling.
+</p>
+<p>
+&mdash; Och så kommer du med bankovittnar med
+hål i; dom kan du gömma till håvpengar... fjorton
+och sexton, tjugo... trettiotvå. Hit med fyra
+skilling till nu.
+</p>
+<p>
+&mdash; Fyra sk-illing t-ill! Nej! Det är alldeles för
+durt! Po-ah! Po-ah! flickan lilla, po-ah!
+</p>
+<p>
+Patron kommer ut i boden och Svärdsbron rätar
+ut knäna och kniper fram med pengarne som om
+han sett sin husbonde.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nå, Svärdsbro, är du färdig att köra än?
+frågar handelsmannen.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, herr patron, genast!
+</p>
+<p>
+Och med en kraftansträngning samlar han ihop
+armar och ben och går ut till vagnen, tar tömmar
+och piska, kliver opp på hjulet för att överskåda
+lasset och se om Lundstedt är där.
+</p>
+<p>
+&mdash; Stå inte på hjulet din inskränkta fan, ropar
+Kindgren från boddörren, du faller ju om kraken
+rycker till.
+</p>
+<p>
+&mdash; F...aller jag?
+</p>
+<p>
+Blacken rycker verkligen framåt i ett anfall av
+hemlängtan, och Svärdsbron, som har händerna
+fastade, kommer ner gränsle över hjulringen:
+</p>
+<p><a id='page_200' name='page_200'></a></p>
+<p>
+&mdash; Po-ah! Po-ah! ropar han i djupet av sin nöd,
+och Lundstedt, som stått under gatlyktan med Lina,
+skyndar till och stannar Blacken, som har gröppåsen
+kvar om halsen och därför icke är så begiven
+på att springa, helst Svärdsbrobonden bromsat
+framhjulet med sin vänstra axel.
+</p>
+<p>
+&mdash; Tror någon människa vi kommer ur stan i
+denna dag? utbrister Lundstedt med mild otålighet.
+Stig opp nu, farbror, så få vi åka!
+</p>
+<p>
+&mdash; Nå, så bjur han på något då?
+</p>
+<p>
+Lundstedt lovar att bjuda vid första
+gästgivargård, men Svärdsbron vill inte lämna kredit, och
+tillnyktrad efter sin kontusion erinrar han sig det
+utlovade snuset, varpå han intränger i boden med
+piska och tömmar, på samma gång som han efter
+patronens avlägsnande fattas av nyväckt hopp att
+kunna pruta på kaffet, vilken omständighet leder hans
+tankesnurra baklänges upp till minnet om ett
+glåpord, som stod i sammanhang med segelgarnet, men
+som han ej kan minnas, varpå Blacken gör ett nytt
+framryckande mot hemmet, vilket besvaras av
+bonden med en inhalning av de medförda tömmarne,
+med påföljd att hästen stryker vagnen in mot
+glasdörrarne, som klinga, allt under det kusken skriker
+po-ah! utan annan verkan än att boddrängen bryter
+in, ger Svärdsbron en halskaka så att cigarren kryper
+baklänges in i munnen och den kiknande rökaren
+kommer ut på gatan i samma ställning som en
+magisterhoppare. Därmed anses diskussionen avslutad,
+och sedan vagnredet blivit krängt tillrätta, lyftes
+farbrodern på lasset, tömmarne lämnas åt Lundstedt,
+som trycker de närvarandes händer och under allas
+välönskningar sätter Blacken i gång framåt!
+</p>
+<hr class='tb' />
+
+<p><a id='page_201' name='page_201'></a></p>
+<p>
+Lundstedt hade avlämnat sin värd i Svärdsbro,
+sedan han bultat opp den bekymrade makan, och utan
+att avvakta tillfället att göra hennes närmare
+bekantskap gått till gästgiveriet med snabba steg för att
+beställa skjuts till Södertälje. Som det fanns hästar
+inne, satt han snart på en ny liten pinnkärra och
+ruskade i väg norrut mot hans längtans mål. Månen
+hade sänkt sig något och färden gick genom svarta
+granskogen, som susade tungt i nattvinden, under
+blinkande stjärnor med Karlavagnen överst. Rak låg
+vägen som en kägelbana, lång och ljus som ett lakan
+på bleke, när månskenet föll på det torra dammet;
+stundom steg i fjärran en vit sky, uppriven av ett
+mötande åkdon, och när hästens huvud dök upp och
+silvermolnet nalkades, skymtade strax efter några
+mörka inhöljda gestalter, som i förbifarten kastade
+ett god afton som en slant åt en grindpojke. I
+vägkanten följde telegrafstolparna med sitt sjungande
+tackel, en ändlös eskader av enmastare utan stänger
+och rår, slutande med eselhuvun som vinterliggare.
+</p>
+<p>
+Så kom en grind och en sovande stuga med
+äppelträn, vilkas frukter lyste i guld som apelsiner,
+och så smällde grinden igen, kärran rullade fram och
+det enformiga skallrandet försatte den unge
+resenären i sömn.
+</p>
+<p>
+Och så drömde han, att han satt på sjustjärnorna
+och åkte opp för himlavalvet, där han hörde en fiol
+spela, som hade strängar så långa som landsvägen,
+med ljudpinnar höga som mastträn och stallen voro
+av vitt porslin, och nordanvinden var stråken,
+hartsad med isbarkar; och fiolen gav melodier i nya
+tonarter med tre kvarts toner i stället för halvtoner,
+och det fanns både eiss och hiss, som han alltid undrat
+<a id='page_202' name='page_202'></a>
+över vart de tagit vägen, när Gud lät människan
+skapa klaveret. Men vägen var brant och han kände
+hur det värkte i ryggen, när han föll bakåt, och det
+blåste kallt i halsgropen, och han hörde en hund
+skälla och en uggla skrika och när han vaknade,
+förnam han icke mer det dova orgelljudet från
+granskogen, utan det dallrade som när fiolerna spela
+sextiofjärdedelar i applikaturen, och kärran hade
+stannat i en björkhage, som slutade av »malmen»,
+vilken nu sänkte sig och övergick till ett stort slätt
+åkerland. Och i fyrsprång bar det nedför backen,
+ner på slättlandet, där rågskylarna stodo i troppar
+och kolonner, grupper mot rytteri, bataljoner med
+skyttegravar emellan; ändlöst och som ett slagfält
+utbredde sig sädesregionen, som härifrån kunde
+överskådas genomskuren av en å, vars båda stränder
+tycktes bevakade av rågkärvarnes tiraljörer, bildande
+en kulle intagen av en detacherad avdelning; här lågo
+hela led kullblåsta och betäckte marken med döda
+och sårade, här kommo de på krakstörar och sågo
+ut som pikenerare från trettioåra kriget med axens
+långa plymager fladdrande för vinden. Och nya
+trupper defilerade alltjämt, förstärkningar ryckte fram,
+och nere i sänkorna låg dimman som kanonrök efter
+dagens batalj.
+</p>
+<p>
+Herr Lundstedt, vars drömmande och lekfulla
+sinnelag vi ovan antytt, roade sig, för att fördriva
+tiden, att leka det han var Napoleon, som nu på en
+släda ilade från det brinnande Moskva, föreställt av
+den sjunkande månen bakom en klockstapel i fjärran,
+och han hälsade då och då med en nickning och ett
+dystert ögonkast sina tappra trupper, som syntes
+göra uppmarscher i häck på ömse sidor om
+<a id='page_203' name='page_203'></a>
+landsvägen utan att någonsin hinna fram förr än kärran
+redan var förbi.
+</p>
+<p>
+Under det den stora armén defilerade utan att
+ta slut &mdash; och herr Lundstedt visste nog att han
+kunde åka ända upp till Norrland på denna årstid
+utan att se något slut &mdash; hade det börjat ljusna i
+öster, och trött av att leka soldat med rågskylar, föll
+herr Lundstedt i en liten morgonslummer, varur han
+snart vaknade med en frossbrytning, med solen mitt
+i ögonen och en kvittrande lärka över huvudet. Och
+nu var slagfältet betäckt av hästar och vagnar, som av
+lantfolket utförts att hämta upp fallna och sårade, vilka
+fördes till de stora röda ambulanserna när och fjärran.
+</p>
+<p>
+Men nere vid en nu synlig havsfjärd, som tycktes
+sakna stränder och flyta under alar och pilar, låg
+ett vitt slott med röd- och vitrandiga
+bolstervarsmarkiser för fönsterna. Där bodde greven, eller
+kammarherrn, eller excellensen, lekte herr Lundstedt,
+och därinne fanns oljefärgstavlor och marmorbilder,
+porträtt av Lennart Torstensson och Carl den niondes
+andra gemål; och där innanför balkongfönstren stod
+säkerligen en flygel, som van Boom spelat på, och en
+harpa, som grevinnan ärvt av sin farmor, som varit
+hovfröken hos Gustav III; och där i flygeln sovo
+fröknarna som guds änglar, under lapptäcken av
+rosenrött siden och skulle snart dricka kaffe med
+saffransbröd på sängen &mdash; och Gud var god, som
+kunde låta några människor också vara lyckliga! Och
+så ställde sig en lund björkar framför trollslottet och
+det syntes bara björklöv och näver en lång, lång
+stund, tills ett stort blått vatten skymtade och
+skjutspojken pekade med piskskaftet på ett kyrktorn och
+sade att det var Södertälje.
+</p>
+<hr class='tb' />
+
+<p><a id='page_204' name='page_204'></a></p>
+<p>
+Några timmar senare stod herr Lundstedt på den
+rosenröda ångbåten Hermoders fördäck, när
+Kungshatt passerats och Stora Essingen, och man under
+Marieberg fick första synen på Stockholm. Morgonen
+hade varit tryckande het, solen hade skinit på
+västermoln, och sedan hade den ena molnvagnen efter
+den andra kört upp på himmelen, höll stilla och
+skockade sig som en artilleripark på de intagna
+höjderna. Och när hela batteriet var samlat, gavs eld,
+gnistan flög i sicksack över kyrktorn och takåsar,
+och dundret hördes, innan man räknat till fem, luften
+suckade, böljorna väste till och ångbåten darrade;
+nya molnvagnar bröstade av, ryckte fram, och glatta
+lag gåvos gång på gång. Så brusto de svarta skyarne,
+och när ångbåten lovade in åt Skinnarviksbergen
+låg den stora staden fläckvis i kvastar av solsken
+och fläckvis skuggad av åskmolnen, och i en krets
+av ljus, som under en lampskärm, låg
+Riddarholmskajen med sina ångbåtar i alla regnbågens färger,
+sjögröna med cinnoberröda vattengångar, lysande av
+blankskurad mässing och vitt järn, svarta skorstenar
+och kopparröda ångpipor; gamla Gripen och
+Kommendörkapten, den långa smala Aros med för och
+roder i båda ändar, Prins Gustav och Uppland, och
+längst bort vid simskolan den lilla Tessin; och över
+master, skorstenar och flaggstänger höjde sig de två
+hundraåriga lindarnes gröna kupoler, under vilka
+bärargillets ledamöter togo skugga; och därbakom
+gymnasiihusets åldriga fasad, och högst över alla,
+Riddarholmskyrkans järntorn. När Hermoder lossat
+sina nickhakar under södra bergen och lupit in till
+kransen att förtöja, kände herr Lundstedt sig
+beklämd, och när han lämnat biljetten vid landgången
+<a id='page_205' name='page_205'></a>
+och gick med sin nattsäck i land, var han nära att
+kvävas såsom en nybörjare i simskolan, när han
+känner lukten av vattnet. Husen voro så stora och
+mänskorna så många; långkärrorna skallrade på
+de kullriga gatstenarna, så att det värkte i huvet,
+när man hörde dem; hundarne skällde, höns, nyss
+lossade i burar, kacklade, grisar på skrovkärror
+skreko, och uppåt backen skyndade alla fordon med
+lantmannaprodukter under polisens bevakning och
+pådrivande, ty holmen och hamnen skulle avspärras.
+</p>
+<p>
+Herr Lundstedt följde med folkströmmen,
+okunnig om vart det bar, och uppkommen på torget
+såg han en ofantlig läktare klädd i svart och med
+silverkronor, och portalen till Riddarholmskyrkan var
+bevakad av två led drabanter i björnskinnstschakåer.
+Folkmassan tätnade, och på bron blev det trängsel,
+ty en avdelning av gardet i pickelhuvor med vita
+korsbandolär tågade fram med förstämda trummor i
+sorgflor; hästarne stegrade sig och hundar trampades,
+månglerskor skreko, och så började klockorna ringa
+i ett torn och i två torn och slutligen ringde det
+över allt, vart man kom, ty kungen skulle i dag
+begravas.
+</p>
+<p>
+På Riddarhustorget fick herr Lundstedt veta
+vägen med roddbåtarne över till Klara, där han skulle
+söka sitt kvarter hos en kamrat från Trosa, och
+efter lång väntan befann han sig slutligen vid Röda
+Bodarne. Som han skulle till Norra Kyrkogatan och
+såg på kyrkans sträckning hur altaret låg där det
+var öster, tog han korn på byggningen och gick över
+kyrkogården, tills han krokat om tornet och sett den
+port, som måste leda ut åt norr, och där låg en gata
+sluttande ner för en backe och i fjärran avstängd
+<a id='page_206' name='page_206'></a>
+av en massa gröna träd, som stucko upp över ett
+plank.
+</p>
+<p>
+Med lättare hjärta gick han på för att hinna
+numro fyrtiotre, som måste ligga på vänster hand,
+efter som det var udda nummer, och när han anlände
+till ort och ställe skulle han in genom en dånande
+portgång för att komma in på gården. Där sökte
+han en klocksträng eller något annat tillhygge att
+ge luft åt sin otålighet få komma under tak.
+Men han såg bara små bruna dörrar med trappsteg
+framför, och han knackade på dem, den ena efter
+den andra, utan att få svar. Han gick in i en farstu,
+knackade på tre dörrar igen, varav en var borrad
+som en fisksump eller ett såll, och måste leda till
+ett skafferi. Han gick en trappa upp, bultade så
+det gav eko genom trappgången, men utan att någon
+öppnade; gick en halv trappa till och stötte på
+vindsdörren. Tydligen voro alla innevånarne ute på
+begravningshögtidligheterna.
+</p>
+<p>
+Något nedslagen, ehuru icke alltför, gick herr
+Lundstedt ner på gården igen och sökte en sittplats.
+Men mitt i gårdsrummet stod en trädgård med ett
+grönt staket, skuggad av en brandmur med ankarjärn
+smidda i form av bokstäverna x och i; och ini
+trädgården låg ett lusthus med tak som en pickelhuva,
+och på vakt reste sig två kanelpäronträd, bland vilkas
+gallrade löv ännu syntes hängande några kvarblivna
+frukter i solnedgångens färger. På rabatterna stodo
+dahlier och på sängarne växte purjo och selleri.
+Tyvärr voro grindarna låsta med hänglås och herr
+Lundstedt måste stanna utanför lustgården på de
+knaggliga fältstenarne, vilka icke kunde erbjuda någon vila.
+För att fördriva tiden gick han då omkring och
+<a id='page_207' name='page_207'></a>
+spejade genom fönstren på nedra botten, vilket dock
+hade sig svårt, då avundsjuka jalusier stängde
+utsikten. Slutligen kom han till en fönsterluft, vars
+ena fönster stod på glänt med en stormhake, så att
+han kunde obehindrat skåda in i rummet. Där rådde
+ett visst hemtrevligt slarv. På en matta med mera
+hål än väv syntes en urblekt gondol med en herre
+och en dam från riddartiden, och längre bort under
+sängen visade sig ett palats, som kunde vara Venedig
+efter som det gick kanaler inunder, och huset var
+grönt och rött, men ett par stövlar och ett nattkärl
+stängde all utsikt till en bro, som kanske eljes var
+Suckarnes. Ett runt bord av alrot skrevade med tre
+ben över gondoljären, som om det dansat
+trestegsvalsen till riddarens luta, och på bordet lågo ett
+par byxhängslen, en nattkappa, en guitarr, och
+därbredvid stod en tom punschbutelj och sex glas. Över
+gungstolen hängde ett par grå byxor, och på
+fönsterposten fanns ett bläckhorn med gåspenna, och en
+bok med vitt papper omkring pärmarna, på vilken
+stod skrivet ett namn. Herr Lundstedt, vars
+nyfikenhet var väckt, stack in två finger och makade
+boken så att han kunde läsa namnet, och hans glädje
+blev obeskrivlig, när han läste sin gamle skolkamrats
+namn. Frans Oscar Lindbom, i stora präntade,
+anglosachsiska bokstäver som Dagbladets titel var
+tryckt med.
+</p>
+<p>
+Utan att tveka, lyfte han av haken och
+praktiserade sig med nattsäcken in i kammaren, drog av
+stövlorna och sökte genast en bekväm ställning på
+utdragssoffan, där han snart föll i en djup och stärkande
+sömn efter en genomvakad och genomskakad natt.
+</p>
+<hr class='ppg-pb' />
+<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>
+<a id='page_208' name='page_208'></a>
+
+<h3>ANDRA KAPITLET.</h3>
+</div>
+
+<p>
+Följande morgon gick herr Lundstedt vid halv
+åtta-tiden nere i Kirsteinska trädgården och avvaktade
+med hjärtat i vänstra armgropen att klockan skulle
+ringa åtta och akademiens portar öppnas. Han hade
+ännu huvudvärk efter nattens samspråk med
+kamraten, vilken hemkommit klockan tio om kvällen och
+icke släppt den av resan sönderskakade landsmannen,
+förrän denne omtalat allt vad som i Trosa sig
+tilldragit under de tre åren de varit skilda, omtalat sin
+mors död, sin faders, fiskarens, små svårigheter, sina
+egna läroår i handeln och slutligen sin
+oövervinneliga böjelse för musiken, som vid Musikaliska
+akademien skulle bringas till fruktgivande examen.
+</p>
+<p>
+Genom staketets spjälor såg han nu att det
+började komma folk; äldre herrar med håret på axlarne,
+sannolikt professorer, unga män med solbränd hy,
+som tycktes vara från landet, unga flickor och äldre
+mamseller med lockar baktill och portföljer framtill.
+Rädd var han, när han såg dessa massor, med vilka
+han skulle tävla, och han lutade sig mot staketet,
+spelande med fingrar det stycke han övat för
+orgelnisten i Trosa om söndagseftermiddagarna på
+stadskyrkans orgel, sedan han först repeterat på
+handelsmannens klaver under veckan. Hans lärare, som
+själv gått igenom akademien och kände professorns
+smak, hade som en klok man bestämt tillrått
+lärjungen att lägga band på sin romantiska böjelse för
+vacker musik och svurit vid sin frälsning, att
+Lundstedt skulle gå igenom med pukor, om han vid provet
+kom med en fuga av Bach, och oaktat lärjungens
+<a id='page_209' name='page_209'></a>
+sinne rest sig mot det aritmetiska problemet, hade
+han dock fogat sig och lytt sin mästares råd.
+</p>
+<p>
+När nu klockan ringde åtta i tornet, och
+gasverket blåst ut frukost, ljusfabriken släppt ut ångan
+och tvätterskorna drogo upp från Klara sjö med
+sina bykar, ansåg herr Lundstedt tiden vara inne, och
+med vingliga ben styrde han över planen in i den
+stora porten, där så många kallade inträtt före
+honom, men kanske så få utkorade skulle komma ut
+igen. I stora trappan hörde han redan två pianon
+och minst tre fioler, och uppkommen i stora salen,
+där orgeln stod bredvid en flygel, var provet i gång.
+</p>
+<p>
+Professorn, som satt på en stol bredvid
+instrumenten, hade ett rörligt ansikte som om det
+sköttes av en dragsko, och i samma minut det
+uttryckte belåtenhet, förmörkades det och
+sammandrogs av raseriets kramp utan att någon egentligen
+kunde utleta orsaken. Just när herr Lundstedt kröp
+bakom sista ledet, satt en ung man vid flygeln, där
+de, som ännu icke spelat på en orgel, fingo prova,
+och med smältande blickar mot takkransen
+framsmekte han Jungfruns bön. Hans långa vita fingrar
+ströko tangenterna på ryggen som om han kliat
+kattungar, och han skakade emellanåt sitt polkahår,
+slängande huvudet bakåt, och med foten på pedalen
+så att alla toner sjöngo kör skulle han just saxa
+händerna för att »spela i kors», då professorn icke
+kunde styra sig längre, utan sprang upp och smällde
+igen locket så att det skrällde i salen. Han ville på
+samma gång säga någonting, men endast läpparna
+rörde sig och huvudet nickade, varpå han satte sig
+igen och åhörde Jungmanns Sjöjungfru, Abts
+Aftonklockorna, sonater av Clementi och Kalkbrenner,
+<a id='page_210' name='page_210'></a>
+under det hans ansikte uttryckte outsägliga lidanden.
+Klockan blev både tio och elva, innan Lundstedt kom
+fram. Men när han slog sig ner vid orgeln, ljusnade
+professorn och skickade den långe med Jungfruns
+bön till att trampa. Lundstedt ställde sitt nothäfte
+på ställaren, drog ut några stämmor, revade opp
+svarta byxorna för att komma åt pedalen och satte
+i gång.
+</p>
+<p>
+När han spelat några längor av temat och första
+upprepningen i underkvart tog vid, kände han en
+hand stryka vänstra kinden och en andedräkt flåsa
+vid örat; men av fruktan att komma av sig vågade
+han ej vända på huvudet, utan gick på oförskräckt,
+genom »motsatsen» och »återslaget»; och <i>dux</i> eller
+temat kom igen, gick ibland framlänges, ibland
+baklänges, än på händerna, än på fötterna som en
+konstmakare, än hjulade det, än gick det kräftgången,
+fläkte sig, flådde katt, stupade kullerbytta och blev
+borta, lämnande ett moln av tonstumpar och
+ackordbitar efter sig på valplatsen, och så stack det fram
+igen beledsagad av <i>Comes</i> och så brottades de,
+satte kärngknep, backade, släppte och röcko, stodo
+och tjurade, löpte efter varandra, hoppade bock över
+varandra, och slutade omsider i en lång omfamning,
+föreställd av en alltförsonande orgelpunkt.
+</p>
+<p>
+&mdash; Wundervoll! Prachtvoll! lät det från professorn,
+vilken log som mot ett barn. Vad kallas
+den unge man?
+</p>
+<p>
+&mdash; Alrik Lundstedt, svarade den blyge unge
+mannen och rodnade över sitt skälmstycke, ty han kände
+sig falsk mot läraren, när han mot övertygelse lagt
+an på professorns kända smak för de i hans eget
+tycke odrägliga fugorna.
+</p>
+<p><a id='page_211' name='page_211'></a></p>
+<p>
+När namnet var uppskrivet, tog professorn
+Lundstedts hand och bad honom vara välkommen,
+anvisande honom sekreterarens rum, där han skulle få
+lektions-schemat och inskriva sig i matrikeln.
+</p>
+<p>
+När detta var överstökat, återvände Lundstedt
+strålande till sin beskyddare, som tog honom i famn,
+strök håret undan pannan för att se huru hög denna
+var, lade upp hans händer på bordskivan för att
+mönstra om de räckte till oktaverna, och slutligen
+synade professorn hans stövlar, begärande »vacker
+fot» för att se om de räckte till pedalerna, och
+Lundstedt befanns ha »stora sköna fötter», vilka
+lovade gott för blivande fugor.
+</p>
+<p>
+Lundstedt måste nu lova att komma nästa söndag
+på Jakobs orgelläktare, där professorn residerade
+som orgelnist, och, när han bugade för att taga
+avsked, fattade professorn hans arm och drog honom
+med sig till ett fönster, där preses i akademien stod,
+till vilken han viskade med hörbar stämma: Ett
+jättesnille!
+</p>
+<p>
+När Lundstedt äntligen kom ut på gatan, tyckte
+han att det sken sju solar på himlen, och att livet
+inte alls var så mörkt, som elaka människor
+påstodo. Han ville sjunga på Rödbotorget, och skulle
+ha dansat över Norrbro, där vaktparaden nu
+passerade, men han lugnade sig och stack av ner till
+Storkyrkobrinken, där han inträdde i en mössbutik
+för att få sig den blå mössan med lyran på
+sammetsranden. Och när mamsellen passade den på hans
+huvud, kände han sig som om skönheten krönt den
+ädle konstnären. Och när han kom ut på gatan,
+kände han som om det strålade eld och ljus från
+pannan, där den gyllene lyran satt, och mänskorna
+<a id='page_212' name='page_212'></a>
+värmdes vid hans åsyn, jättesnillets, som skulle göra
+dem bättre och lyckligare med tonkonstens
+underbalsam. Överfylld av saliga känslor, vilka trängdes
+om att få löpa ut, gick herr Lundstedt gata upp och
+gata ner, och allt vad han såg och hörde stämde
+han i ton med sin sjungande ande; rådstuvakten gick
+i gevär klockan tolv för att hylla honom med
+skyldring och trumvirvel, klockorna ringde till hans
+triumftåg, kanonerna på Skeppsholmen dundrade hans
+ära, och folket hälsade på honom, när de lyfte
+hattarna. Men hur han gick och gick, kom han in
+på en smal, mörk gata, där husen sågo ut som de
+voro från Gustav Vasas tider, med stenfigurer över
+portarna och små rutor, skiftande som pärlemor,
+insatta med bly; och i fönstren lågo sköna jungfrur,
+borgardöttrar och rådsfruar i röda sidenklädningar
+med bara halsar efter tidens sed; och de nickade
+vänligt åt segraren, vinkade med fickdukarna och
+bjödo honom in. Herr Lundstedt gick stolt som en
+riksmarsk sin gata framåt, lyfte på mössan och
+mottog damernas hyllning, vilken längre fram yttrade
+sig, enligt tidens enkla bruk, i penninganbud. &mdash;
+Tjugofyra skilling, trettisex skilling &mdash; ljöd det från
+fönstren, och här och där lockade en kaffepanna
+av nyskurad koppar. Det var en förtrollad gata,
+och aldrig hade Lundstedt varit så observerad av
+sköna fruar som i denna dag, och lekande, att han
+var i Venedig därhemma på mattan med riddaren
+och damen, stannade han i ett hörn för att läsa
+namnet på plåten, och just som han stavat Tyska
+Prästgatan, slogs ett handfat ut genom fönstret och kastade
+ett stänkregn framför hans fötter. Utan att avvakta
+någon förklaring på det ledsamma misstaget, styrde
+<a id='page_213' name='page_213'></a>
+herr Lundstedt ner i brinken igen, satte över på en
+gondol till Röda Bodarna och sökte sig ner till
+kryddbon i Klara Bergsgränden, där kamraten skulle
+mottaga hans hjärtas fullhet. Men boden var fylld med
+folk, patronen var inne och det kunde icke bli något
+utlopp för det översvallande hjärtat, därför gick herr
+Lundstedt in på restaurationen Solen att äta middag.
+Han satte sig vid disken, där skänkjungfrun hade
+sin plats, och begärde stekt fläsk med bruna bönor.
+Men han måste tala om sin lycka, ge luft åt sina
+känslor, och i en kvinnas varma sköte lämna
+förstlingen av sin glöd. Medan han rörde om i
+senapsburken, tänkte han över vad han skulle säga.
+</p>
+<p>
+Men han stannade i valet och kvalet, om han
+borde börja med att tala om vädret, fråga om
+jungfrun varit på kungens begravning, ta reda på om
+jungfrun tyckte om musik, om det var dyrt att leva
+i Stockholm eller något sådant oskyldigt, tills han
+slutligen, just som han ämnade besluta sig för
+kungens begravning, röck tillsamman och till sin icke
+ringa häpnad och med en ton, som om han begärt
+låna pengar, frågade vad klockan var.
+</p>
+<p>
+Jungfrun, som var av den sorten kallad
+näspärlor, svarade med en blick bortåt en tacksam
+åhörare vid fönstret, att hennes klocka var på
+stampen. Herr Lundstedt, som icke ville röja sin
+okunnighet, och som trott att svaret passade fullständigt
+till frågan, tackade med en lätt Trosabugning för
+upplysningen, vilket hade till följd att åhöraren vid
+fönstret, som åt kallt revbensspjäll med lingon, fick
+något i halsen, en tydlig uppmuntran till jungfrun
+att fråga herr Lundstedt vad potatisen kostade.
+</p>
+<p>
+&mdash; Åtta skilling kappen gällde han i Trosa, när
+<a id='page_214' name='page_214'></a>
+jag for, svarade herr Lundstedt, tacksam över att
+det blev något samtal av, ehuru han behövde
+anstränga hela sitt harmonivetande för att kunna leta
+en övergång från potatispriset till Musikaliska
+akademien och jättesnillet.
+</p>
+<p>
+Jungfrun, som var fullflätad och älskade löjet,
+hängde sig envist vid ämnet, vilket lika mycket
+intresserade henne som åhöraren vid revbensspjället.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nå, men då är det russinpotatis väl, efter
+den kostar åtta skilling? upptog hon frågan.
+</p>
+<p>
+Herr Lundstedt sökte i det av förmiddagens
+berusande triumfer grumlade minnet efter någon
+ledning till bedömandet av en sådan okänd
+potatissort, och blev orolig, när han icke fann det
+ändamålsenligaste svaret. Lyckligtvis reste sig revbensätaren
+och bad att få betala, vilken förrättning han utförde
+lutad över disken och alla på densamma stående
+karotter, som innehöllo bitar av allt läckert från
+helkokta ägg till kräftor och köttbullar.
+</p>
+<p>
+Herr Lundstedt, lämnad åt sig själv, kände ett
+obehag vid att höra viskningar, vilkas betydelse han
+ej fattade, och sedan han druckit sin välgång i ett
+glas starköl, steg han också upp för att gå. Som
+han dock ville avrunda sitt farväl, sökte han ett
+vänligt ord, men fann intet, klappade i dess ställe
+gästens råtthund och frågade, som om han gjort
+mannen en tjänst med sin nyfikenhet:
+</p>
+<p>
+&mdash; Vad är det för en slags hund?
+</p>
+<p>
+&mdash; Det? svarade gästen, det är en senapshund.
+</p>
+<p>
+&mdash; Jaså! Hm! Ja! Det finns så många raser,
+som jag inte känner. Adjö, jungfrun! Adjö, herrn!
+</p>
+<p>
+Och därmed gick han hem.
+</p>
+<p><a id='page_215' name='page_215'></a></p>
+<p>
+Men som han måste ha något utlopp för sina
+känslor, satte han sig vid fönstret att skriva brev
+till sin gamle fader för att berätta honom om sin
+lycka. Och hur han skrev, värmdes han opp, både
+av starkölet och det lättrörda sinnet, och hans
+lekfulla natur tog sig till att spela. Han lekte, att
+han var en mäktig och rik man, som icke kunde
+glömma i medgångens solsken, att han hade en
+gammal fattig far, som skänkt honom livet och nu satt
+i torftighetens skugga, och han erinrade sig sonens
+första plikt mot sin upphovsman, besvor fadren att
+genast sälja sin stuga och sin ko, sina nät och båtar
+och komma upp att bo med sonen i Stockholm. Av
+fruktan att denna hans livliga önskan icke skulle
+förverkligas, gjorde han en kolorerad teckning av
+huvudstaden, av dess märkvärdigheter i gator, torg,
+byggnader, handelsbodar och restaurationer,
+avskildrade sin bostad med dess venetianska matta,
+trädgården med dess kanelpäron och lusthus, samt
+slutade med att besvärja fadren icke stå i solen för sin
+lycka utan genast bryta upp och fara direkt på
+ångbåten, icke sparande på styvern, utan ta
+salongsbiljett, äta en biffstek och dricka porter i försalongen,
+så att han kom fram frisk och sund.
+</p>
+<p>
+När brevet var slutat, vek herr Lundstedt det
+i fyra delar, fäste ihop det med munlack och bar
+det i kryddbon, glad i hågen som om han betalat
+en skuld, kvitterat en räkning, vilken han icke mera
+behövde tänka på.
+</p>
+<hr class='ppg-pb' />
+<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>
+<a id='page_216' name='page_216'></a>
+
+<h3>TREDJE KAPITLET.</h3>
+</div>
+
+<p>
+Första infallande söndagsmorgon stod herr
+Lundstedt i orgeltrappan till Jakob väntande med en svärm
+skolungdom på professorns ankomst, emedan ingen
+insläpptes på läktaren förrän vårdaren av
+helgedomens musikaliska aldra heligaste själv anlände.
+Klockorna hade ringt annangången, när mästarens
+steg hördes nere i trapporna, och ungdomen öppnade
+aktningsfullt lederna, medan professorn, nickande
+hälsningar till höger och vänster, uppnådde dörren,
+där han stannade, kastade en blick över hopen, som
+om han vore frälsaren och bjöde stormen lägga sig;
+därpå tog han fram en nyckelpung med pärlbroderi,
+öppnade den med en betydelsefull min, som om han
+vore Petrus och hade himmelriket på andra sidan
+dörren, stack nyckeln i hålet, men vände sig därpå
+hastigt ut mot den otåliga, nådehungrande skaran
+för att se efter om han kunde få förkasta några.
+Och mycket riktigt, där funnos några världsliga
+sinnen, som icke gåvo sig tid att avvakta
+nådaordningen, utan ville bryta sig in, och därför fattades
+i kragen och utvisades. Nu öppnades dörren och
+sakta släpptes sångarkoret in förbi den mönstrande
+dörrvårdaren, som med lyftat finger och sträng min
+stod redo att störta olydiga andar ut ur paradiset,
+att de skulle erfara sanningen, att många voro
+kallade men få utkorade. När Lundstedt passerade den
+stränge portvakten, ljusnade dennes ansikte, och han
+tog honom ur ledet, ställde honom på sin högra hand
+och visade honom ett gott behag.
+</p>
+<p>
+Herr Lundstedt, som icke hade sett en så stor
+<a id='page_217' name='page_217'></a>
+kyrka förr, blev betagen av en helig rysning inför
+det väldiga rummet, där jättarna kunde gått raka och
+satt opp psalmnummer ovanför pelarblommorna, men
+han fick icke leka längre med sina tankar, förrän
+professorn tog honom i ficklocket och drog honom
+med sig att beskåda instrumentet. Uppför en liten
+trappa började vandringen och stannade först vid
+bälgarna, som lågo där likt jättens lungor färdiga
+att flåsa, när foten sattes på bröstet; uppför stego
+de, förbi rosettfönstret över portalen, tittade in genom
+en bräddörr och sågo väderlådan, på vilken
+principalstämmorna stodo på ett led med kontrabasunens
+trettiotvåfots pipa som flygelman; stego högre och
+högre, tills de kunde skåda in i hela skrovet,
+rymligt som bröstkorgen på en valfisk, där man såg
+revben, senor, muskler, luftrör, knotor, blodkärl och
+nerver företrädda av alla dessa pipor, koppel,
+abstrakter, regeringar, vinkelhakar, vippor, vällarmar,
+pumpeltrådar och andrag; en gigantisk organism,
+som behövt tusen år att växa till, med några alnar
+vart hundrade år, sättande en blomma vart sekel
+som aloen, lämnande ett frö i mansåldern, skjutande
+en gren, ett blad, varje decennium; ett mänskoverk
+utan uppfinnare liksom katedralen, utan byggmästare
+som pyramiden, ett ofantligt samarbete av hela
+kristenheten, som ärvt grundtanken av hedendomen.
+Nu steg den brant upp som ett fjäll av stalaktiter,
+och lärjungen hisnade, när mästaren ledde honom
+upp på spetsen, där de hade valvbågarne en
+handbredd över huvudet, och plötsligen sågo sig stå i
+skymningen omgivna av nakna mänskokroppar med
+vingar på ryggen, övermänskligt stora barn, som
+blåste i basuner, och kvinnor, som slogo harpor och
+<a id='page_218' name='page_218'></a>
+cymbaler; och när de trängt sig fram och skådade
+ner i kyrkan, där små mänskor krälade in i båsen
+med böcker i händerna, greps lärjungen av svindel,
+så att han måste fatta en kerub i armen; men
+mästaren log som frestaren på berget, när han visade
+sin sköna värld för människones son. De stodo
+ett ögonblick däruppe i halvmörkret och när
+lärjungen hämtat sig, pekade frestaren ut under de
+svärtade spetsvalven, där dunklet kämpade med ljuset
+underifrån, så att man tyckte sig se hur de blandade
+sig såsom den kalla och varma luften över åkern, där
+vårsolen bränner, och när ögat vant sig en stund,
+trängde en stor ljus sky igenom; skyn delade sig
+som ett ångmoln och färger kondenserade sig, togo
+kropp och blevo Kristus och de två lärjungarne i
+förklaringens ögonblick, svävande genom dunklet på
+allt det ljus som insläpptes genom det höga korets
+väldiga fönster. I detsamma hördes ett dån över
+deras huven, en lätt skakning kändes under fötterna
+och nu gingo alla tornets klockor till sammanringning,
+så att orgelverkets trätak sviktade och den smala
+trätrappan knarrade, när de båda vandrarne stego
+ner. Och lärjungen hade känslor av att ha varit
+uppe i himlen bland änglarna och sett Kristus
+förklarad och ljuset segra över mörkret.
+</p>
+<p>
+Nu, när han nerifrån såg det stora musikverket,
+som icke liknade någon annan sak i naturen eller
+konsten och därför oroade honom, tryckte honom,
+och gjorde att han kände sig under detta
+människohandens verk, som dock först blev levande under en
+människohand, ville han utreda vad han såg,
+återföra dess former på andra kända och därmed närma
+sig den, få ner den till sig och bli lugn. Kyrkan
+<a id='page_219' name='page_219'></a>
+hade han redan klar för sig, att den var urskogen,
+i vilken hedningarna offrade människor, pelarne voro
+träd och valven grenarne, men orgeln var orgeln.
+Det var ingen växt, intet djur &mdash; om icke en korall
+&mdash; icke en byggnad &mdash; om icke en mängd hängtorn
+från riddarborgarne &mdash; dessa tureller med
+fasadpiporna, av vilka en del voro blivna stumma, men
+kvarsittande såsom rudiment från äldre stadier,
+numera utan bruk. Varje sats småpipor kunde likna
+Pans syrinx, som väl var grundformen, men de stora
+i de framspringande hörntornen påminde om en
+vapensamling utan att likna den, och ornamentiken i
+förgyllt trä från förra århundradet, med snedkavlade
+snäckor och spiralformiga blommor som kineserna
+bruka, klippte genast av tanketråden, som ville binda
+ihop de olika lederna i detta virrvarr av former, i
+vilket ett mera bildat sinne än den unge
+handelsbetjäntens kunnat läsa hela instrumentets historia
+från den latinska hedningens vasspipa, genom den
+keltiske barbarens säckpipa, byzantinske kejsarens
+vattenorgel, med upphämtande på vägen av minnen
+&mdash; dunkla visserligen &mdash; från medeltidskyrkans
+emporer, triforer, klocktorn, altarskåp, tabernakel; från
+sachsiska rokokoporslinet och första kejsardömets
+romerska vapensmak.
+</p>
+<p>
+Professorn hade satt sig vid manualen i dess
+tre etager, dragit ut principalstämman och givit
+lärjungen en vink att sitta bredvid; bälgarne pustade
+och knarrade och nu sjöngo fasadpiporna preludiet
+enstämmigt; snart intonerade flöjten, och
+harmonierna svällde; gamban tog i näston upp ett solo för
+bariton, trompeten smattrade och bordunan
+brummade; därpå tystnade de en efter en, och när det
+<a id='page_220' name='page_220'></a>
+blivit lugnt, hördes kantorns stämma sjunga opp första
+strofen i Upp, psaltare och harpa; och när han
+dallrat ut på sista tonen, brusade orgeln ut med fullt
+verk, under det församlingen föll in i sången. Och
+med kopplad pedal och alla fyrtiotvå stämmorna
+andragna höll orgeln sin symfoni med alla orkesterns
+instrument, lydiga under en mans händer och fötter.
+När prästen sedan vid altaret tog upp att läsa Helig,
+Helig, föreföll hans röst som om någon obehörig
+ställt sig att prata under en konsert, och när man
+äntligen hann till predikan, satte sig professorn med
+ryggen mot orgelverket och blundade, visande med
+en min, att han tyckte sig bli störd. Men när så
+gudstjänsten var slut, alla psalmer sjungna och ordet
+var fritt, som professorn kallade det, när han fick
+spela utgången, då måste herr Lundstedt sitta
+bredvid och sköta andraget, när stora fugan rullade på.
+Och då spelade han för sin enda åhörare utom
+tramparen, ty när äntligen allt var över, stod kyrkan tom.
+Detta såg professorn i sin reflektor, men han var
+van vid det, njöt av det och skulle ha blivit ond,
+om hela publiken skulle ha stannat och vågat låtsas
+begripa det han ensam förstod uppskatta.
+</p>
+<p>
+Herr Lundstedt lämnade kyrkan med ett intryck
+av att han sett något oerhört stort, hört något
+övermänskligt skönt, fullt övertygad numera, att om han
+också inte riktigt till fullo kunde njuta av
+fugalmusik, så var det därför att han var obildad, men
+han var stolt över hoppet, att han en gång skulle
+kunna tillhöra de få utvalda som kunde det.
+</p>
+<hr class='ppg-pb' />
+<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>
+<a id='page_221' name='page_221'></a>
+
+<h3>FJÄRDE KAPITLET.</h3>
+</div>
+
+<p>
+Herr Lundstedt hade tillbragt ett halvt år i
+Stockholm. Tiden hade lupit undan, ty göromålen voro
+många, och det minsta blev orgelspelning.
+Seminarium tog nämligen drygaste tiden, och på
+Musikaliska akademien blev det huvudsakligen harmonilära
+och sång, emedan professorns timmar voro mycket
+eftersökta och eleverna voro många. Kom därtill att
+kassan snart var till ända och herr Lundstedt måste
+som så många andra gå och sjunga i kören på Stora
+Operan, sjunga på begravningar och knipa in en
+tolvskilling på sånglektioner med handelsbokhållare, som
+ville göra kvartetter, vilka då voro högt på modet.
+</p>
+<p>
+Men som en verklig sabbat mitt i arbetet stod
+söndagen, då han fick sitta på Jakobs orgelläktare
+bredvid professorn och hjälpa med andraget. Då
+tyckte han sig vara näst den viktigaste personen i
+kyrkan, och orgelns majestät lyfte honom, förstorade
+honom, liksom satte en skarv på hans själ. Och han
+älskade det stora verket som något som var starkare
+än han; satt och lekte att luften kom ur hans lungor,
+tonerna ur hans strupe, och professorn blev blott
+en del av mekaniken, som överflyttade hans
+musikaliska önskningar på pedal och manualer, och han
+vande sig tänka att de tusen människorna
+därnere i kyrkan måste sjunga det han ville, prästen
+vara tvungen tiga när han spelade.
+</p>
+<p>
+Den långa predikan åhörde han med otålighet
+eller också inte alls; fick en söndag på södra
+läktaren se en flicka, som var skär i hyn, hade fina
+kläder och såg ut som en fröken. Han såg henne
+<a id='page_222' name='page_222'></a>
+varje söndag på samma plats och blev slutligen van
+att betrakta henne som sin åhörare, som kom för
+att sjunga till hans ackompanjemang (som professorn
+spelade), och tyckte sig märka att hon såg åt
+orgelläktarn hela tiden. Ehuru det icke var svårt att
+få veta vad hon hette, genom att se på anslaget i
+bänken, tyckte han att det var roligare icke veta det,
+utan få ge henne ett vackert namn själv, och han
+kallade henne Angelika efter Malmströms poem. Men
+så skulle han ha ett tillnamn åt henne; och efter
+långt letande hittade han på De la Gardie till minne
+av att kyrkan blivit byggd av en greve med det
+namnet. Om juldagen såg han hennes far och mor,
+och fadren, som hade vita tandborstmustascher som
+franska marskalkarne, beslöt han utnämna till
+generallöjtnant, det högsta han visste. Och Angelika hade
+två små systrar, som han kallade Gurli och Fanny.
+När han så tyckte att de varit vänner och bekanta
+tillräckligt länge, företog han sig en
+högmässopredikan att fria, vilket gick så till att han slog upp
+en psalm i psalmboken, för att se om nummern
+kom udda eller jämn, och som den kom jämn
+hade hon sagt ja. Återstod bara fadrens bifall och
+för att utröna det, skulle han räkna piporna i
+principalstämman. Men det blev ett tvärt nej, just som
+prästen sa Fader vår och man skulle luta pannan i
+handen. Herr Lundstedt försökte mellan fingrarne
+räkna om dem baklänges, men det blev nej ändå.
+Nu hade han fått en sorg, och den kändes skön som
+det stilla lidandet, det oförskyllda, som förädlar
+människan och renar sinnet från själviskhet. Men när
+en söndag gått, beslöt herr Lundstedt ta ut lysning
+utan föräldrarnes samtycke, och när prästen läste upp
+<a id='page_223' name='page_223'></a>
+lysningarne, men icke nämnde Angelikas och Alriks
+namn, utan två helt andra, valde herr Lundstedt sig
+två andra, som han kallade deras pseudonymer, och
+ansåg att han numera var förlovad pseudonymt. Och
+måndagsmorgonen, när han gick från seminarium till
+akademien, gick han till en juvelerare på
+Drottninggatan och utvalde två ringar, men eftersom
+förlovningen var pseudonym, gick det inte an att ha släta
+ringar, helst inga sådana lågo i fönstret, utan valde
+han två med rosenstenar.
+</p>
+<p>
+Angelika var nu hans, och han var lycklig. Han
+sjöng om henne på akademien, sjöng till henne i
+kyrkan, på seminarium, på serenaderna, men
+bröllopet ville han uppskjuta, tills han blivit något stort
+och mäktigt. Och som han samlat nära ett hundra
+riksdaler fattade han det beslutet att ta
+direktörsexamen och bli professor och riddare. Men innan
+han hunnit ta första steget på den lysande banan,
+hade oväntade händelser inträffat, som gjorde en
+stor del drömmar om intet.
+</p>
+<p>
+Det var nämligen en söndagsafton i april, då
+herr Lindbom bjudit på »sångfock» hemma i bostaden
+vid Norra gatan. Bland de inbjudna märktes andra
+tenoren, sadelmakaren, och första basen, finbagaren,
+vilken icke var någon annan än mannen med
+senapshunden från näringsstället Solen, och vilken senare
+aldrig tröttnade att berätta historien om
+russinpotatisen och senapshunden, varvid herr Lundstedt
+ödmjukt böjde sitt huvud under löjet och bedyrade,
+att han aldrig plägade ljuga, och därför trodde att
+alla mänskor talade sant, för så hade han lärt av
+sina föräldrar.
+</p>
+<p>
+Emellertid hade man nu sjungit långt in på
+<a id='page_224' name='page_224'></a>
+kvällen och druckit ganska mycket, varför man bröt upp,
+att gå till Solen och äta kväll. Man hade dukat av
+och tagit in punsch samt stod just i färd med att
+sjunga igen, då dörren till salen öppnades och in
+trädde en gammal man, med böjd rygg, en påse i
+gehäng på axeln och en tung käpp i handen.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ut! här ges ingenting, mottog honom
+jungfrun, innan den gamle hunnit hälsa och framföra sin
+fråga om Alrik Lundstedt träffades här.
+</p>
+<p>
+När denne hörde sitt namn, steg han upp ur
+sångkretsen och skred emot den gamle, dock utan
+att öppna sina armar (vilket aldrig brukats på Rånö,
+annars än mellan ståndspersoner), utan snarare med
+ett slags förlägen långsamhet, och det slags bryderi
+man erfar vid åsynen av mindre bemedlade
+släktingar.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nu är jag här! hälsade den gamle, utan att
+räcka handen. Kan du nu ge mig något att äta, för
+jag har inte fått något ordentligt sedan jag kom ut
+ifrån Kalmar.
+</p>
+<p>
+&mdash; Kalmar? Vad har far gjort i Kalmar? sporde
+Alrik med en nedslagen blick på den gamles dåliga
+yttre.
+</p>
+<p>
+&mdash; Herre Jesus, det är en lång historia, må jag
+sitta först, svarade gubben.
+</p>
+<p>
+Herr Lindbom, som åhört samtalet och i sitt
+lättrörliga sinne gripits av ett så oväntat
+sammanträffande mellan far och son, fattade tillfället att ge luft
+åt det överskott av känslor, som icke hunnit strömma
+ut i sång, och med en artig bugning nalkades han
+den gamle, bjöd honom sin arm och talade:
+</p>
+<p>
+&mdash; Detta är herr Lundstedt, hör jag; min
+ungdomsväns köttslige fader, vår allas förträfflige väns
+<a id='page_225' name='page_225'></a>
+upphovsman, att jag så må säga; tillåt oss unge,
+som ännu icke äro torra bakom öronen, att i vårt
+glada lag se den gamle som vår gäst, vår högt
+värderade hedersgäst, för vilken jag beder
+sångarbröderna höja ett glas och hälsa med ett fyrfaldigt
+hurra!
+</p>
+<p>
+Hurraropet utbragtes och gubben fick lägga ifrån
+sig påsen och käppen och sitta upp i högsätet, som
+skinnsoffan kallades.
+</p>
+<p>
+&mdash; Herr Lundstedt kommer direkt från Kalmar, &mdash;
+tog jag mig friheten höra, uppslog herr Lindbom
+konversationen, då både far och son tycktes
+förstummade av det ståtliga mottagandet. Resan var
+angenäm? Vädret gott? Inga äventyr?
+</p>
+<p>
+&mdash; Jo, det var en färd, vill jag lova!
+</p>
+<p>
+&mdash; Si där, si där! avbröt herr Lindbom, som
+var en stor älskare av äventyr. Berätta, berätta!
+Och han gjorde en gest med handen, som om han
+bjöd kamraterna på något gott han själv lagat.
+</p>
+<p>
+Men den gamle var ingen berättare, utan
+meddelade i få ord att han tagit galen ångbåt i Nyköping
+och kommit till Kalmar i stället för till Stockholm,
+och att han måst gå till fot emedan pengarne tog
+slut, medan han väntade i åtta dagar på ångaren.
+</p>
+<p>
+&mdash; Hör, hör! avbröt herr Lindbom, inkastande
+små detaljfrågor för att få litet kolorit på äventyret,
+men utan att lyckas, ty när gubben sagt hur det
+förhöll sig, så var det slut. Och vid uppmaningen
+att dricka punsch föreföll han likgiltig och kastade
+blickar omkring sig som om han sökte något, och
+då finbagaren erinrade sig ett förflutet, då även han
+begagnat sådana blickar att uttrycka samma behov,
+räckte han sin hjälpsamma hand åt den hungrige och
+<a id='page_226' name='page_226'></a>
+viskade till Lundstedt junior, som strax reste sig,
+och inbjöd den gamle stiga fram till disken att välja
+av härligheterna. Bländad av så mycket läckerheter
+på en enda gång, stannade gubben i ett långt
+begrundande, som måste avbrytas av Alrik, vilken tog
+en stor flat tallrik, och lade upp en bit av var sort,
+så att det hela såg ut som en kolossal sillsalat, satte
+brännvinsflaskan och svagdricka framför gubben och
+lät honom mätta sig.
+</p>
+<p>
+När det var gjort, brast bacchanalen lös igen;
+och man sjöng för gubben »Mitt liv är en våg»,
+icke glömmande att med nickningar och
+accentueringar anspela med »i svallande tåg vid vindarnes
+strid» på det yrke som Alriks upphovsman valt och
+övat.
+</p>
+<p>
+Därpå dracks, och herr Lindbom höll tre tal i
+rad; det första om ålderdomen, dess företräden och
+oomtvisteliga rang jämförd med ungdomen; det andra
+om havet, dess storartade naturscenerier och därmed
+förknippade faror &mdash; inflickande en berättelse om
+sin första seglats till Blockhustullen, med kantring
+och räddning &mdash; sakta övergående till fiskarens hårda
+liv (varvid sadelmakaren vädrade en ordlek och
+ropade bravo!) målande efter mälarförhållanden nätens
+läggning och upptagning, notdräkten och norsfisket
+i Norrström, samt hoppade därpå in i skålen för
+havets son, vikingalynnet, järnviljan och
+stormbetvingaren, vartill följde som illustration sången
+»Hur med väldigt raseri, stormens åskor
+ru-u-u-u-u-u-uula!» varvid finbagaren fick briljera med sitt
+förstabas-solo, direkt tillägnat Rånöaren. Det sista
+talet var en deklamation av Malmströms Angelika,
+i hemlighet riktad till herr Alrik, som när talet var
+<a id='page_227' name='page_227'></a>
+slut, höjde sitt glas och med tårar i ögonen och en
+betydelsefull min uttalade det enda ordet: Angelika!
+</p>
+<p>
+Vilket intryck dessa upprepade hyllningar gjorde
+på Lundstedt den äldre, skulle varit svårt för en
+övad betraktare att avgöra, ty den gamle syntes
+sluten inom sig, och nickade endast till sångens takt
+med sitt gråa huvud, och några yttringar av djupare
+förståelse, sympati eller tacksamhet kunde icke
+spåras. Men herr Lindbom, som med all makt ville
+pressa några äventyr, något intresse ur denne havets
+son, kramade honom som en citron med sina
+vänskapsfulla tilltal, mjölkade honom, men den
+känslolöse rullade ihop sig som en igelkott och blev
+oåtkomlig. Slutligen inskränkte sig herr Lindbom att i
+krypande ordalag anhålla som den största
+hedersbetygelse att få begagna det ganska brukliga
+tilltalsordet farbror, vilket han bedyrade skulle adla honom,
+själv en folkets son, att han därigenom skulle känna
+sig mera värdig att äga till bror ett jättesnille som
+Alrik Lundstedt. Och när ceremonien var
+överstånden erbjöd den varmhjärtade unge mannen sin
+säng åt upphovsmannen till en oförgätlig afton.
+</p>
+<p>
+Därpå bröts upp och tågades hem med sång,
+varpå sångarkretsen skingrade sig och de två
+rumskamraterna införde sin hedersgäst med påse och
+käpp i den lilla kammaren. Herr Lindbom öppnade
+sitt sängtäcke och anvisade gästen sovplats, tog själv
+en nattsäck och kastade på mattan med gondolen,
+rev av rock och byxor, samt lade sig, som han
+<a id='page_228' name='page_228'></a>
+anmärkte, bredvid riddarens fru, och bjöd godnatt.
+</p>
+<p>
+Den gamle blev länge sittande på sängkanten
+och funderade. Sonen däremot, som hela kvällen
+förhållit sig ytterst tillbakadragen såsom om han
+fruktat få veta något ledsamt, tog nu mod till sig
+och framskruvade frågan:
+</p>
+<p>
+&mdash; Nå, far, har du sålt stugan och grejorna?
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja visst, svarade fadren, alldeles efter som
+du bad mig.
+</p>
+<p>
+&mdash; Och pengarna? hördes Alriks slocknande
+stämma.
+</p>
+<p>
+&mdash; De ha gått åt!
+</p>
+<p>
+Nöjd med detta klubbslag mellan hornen lade
+sig unga Lundstedt ner och låtsades sova. Men han
+sov icke den natten utan tänkte; tänkte över var
+han skulle placera den vilsekomna, som han lockat
+ut i världen, och hur han skulle nära honom; tänkte
+på sin direktörsexamen, professuren och sin
+Angelika, om det nu var den i Jakobs kyrka eller någon
+annan.
+</p>
+<p>
+Medan nattens timmar så förgingo, avbröts
+tystnaden då och då av herr Lindbom, vars varma hjärta
+haft tid att svala av sig i golvdraget, och vars
+saknad av den varma sängen gav sig luft i enstaka ord,
+slungade på måfå. Och vid femtiden, när det ljusnat,
+reste sig den barmhärtige samaritanen med ett
+miserabelt lynne, hoppade i byxorna, fick fatt i en
+särskild nyckel och sprang ut på gården.
+</p>
+<p>
+Inkommen igen slog han opp fönstren, satte sig
+i gungstolen och talade i mörka ordalag för sig själv
+om fattigvårdslagstiftningen, försvarslösheten och
+folkets bristfälliga uppfostran, icke så mycket i bokliga
+kunskaper som i folkvett. Lyckligtvis var herr
+Lindboms vältalighet alldeles för djupgående att fattas
+i dess innersta kärna av de halvsovande åhörarna
+och när klockan blev halv sju måste den dystre
+talaren gå, sedan han kastat en blick av rysligt förakt
+<a id='page_229' name='page_229'></a>
+på den gamles kläder och vid utgången smällt dörren
+i lås så att huset skakade.
+</p>
+<p>
+När far och son vaknat därvid, uppstod en
+rådplägning dem emellan om vad som skulle göras,
+och med resultat att sonen avlämnade sina åttiofem
+riksdaler till fadren och uppmanade honom resa hem
+igen, emedan fisket i huvudstaden var statt på
+nedgående. Gubben, som drömt sig ett angenämt
+stockholmsliv men icke vidare reflekterade över vad som
+skedde, fann sig i att få en penningsumma i handen
+och lovade bryta opp så snart han besett stadens
+märkvärdigheter, och därmed skildes de för att råkas
+på Solen till middag.
+</p>
+<p>
+När Alrik kom till middagen, fanns ej den gamle
+där, men när han kom hem om aftonen, låg gubben
+i herr Lindboms säng, och när sängens ägare infann
+sig vid tiotiden, då tog det varma hjärtat eld, och
+röken tycktes kväva den känslofulla, ty han blev
+stum, så stum att han icke besvarade hälsningar.
+Och sedan han sparkat stövelknekten upp på
+kakelugnskransen, spottat framför sig en mängd gånger,
+lossnade tungans band, men för att icke visa sig
+obelevad gåvo hans känslor sig luft på det främmande
+språk han var någorlunda mäktig. Och oförstådd
+av sin omgivning luftade han sig liksom i enskilda
+samtal med sin genius.
+</p>
+<p>
+&mdash; Der alte Schlingel stinkt wie ein Aas, und der
+kleine Bube ist ein blödsinniger Schmarotzer.
+</p>
+<p>
+&mdash; Är du vid dåligt humör, Lindbom? frågade
+unge Lundstedt, som satt och skrev harmoni vid sitt
+bord.
+</p>
+<p>
+&mdash; Jag! Nej! Inte alls! Tvärtom!
+</p>
+<p><a id='page_230' name='page_230'></a></p>
+<p>
+&mdash; Du kan ju ligga i min säng, så tar jag
+mattan! svarade Alrik.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nå, efter du önskar det, så låt gå! Men jag
+ska säga dig en sak: jag tycker inte det är artigt
+att bjuda en långväga resande att krypa in så här
+obekvämt, och du som har pengar i strumpa kunde
+ha varit så artig och tagit ett rum åt din gamle far.
+</p>
+<p>
+Herr Lundstedt den yngre invände, att gubben
+snart skulle resa och att det inte lönade sig bråka.
+Och därvid blev det.
+</p>
+<p>
+Emellertid voro Alriks äregiriga drömmar slut,
+och han måste i hast forcera en enkel organist- och
+skollärarexamen, ty gubben, som slagit sig ner på
+Solen, kom sig aldrig för att resa, och herr Lindbom,
+som ledsnade på samboningen, bröt opp en vacker
+dag, sedan han uppsagt farbrorskap och kamratskap
+och tog sig ett nytt rum.
+</p>
+<p>
+Efter åtta dagar hade gubben ätit och druckit
+upp alla pengarne i sällskap med en krets av vänner,
+som bildat sig omkring hans bord, och vilka alla,
+av huru olika samhällsklasser de än voro, ledo av
+en strykande aptit och en osläckelig törst.
+</p>
+<p>
+Alrik såg sig därför en vacker dag i bekymmer
+och ungefär i samma ställning som en far till ett
+vanartigt barn, ty gubben gjorde honom verkligen
+förtret och dök opp allestädes som fredsstörare, där
+man icke väntade honom, och krånglade sig in
+överallt. Stod Alrik en afton på stora Operan uppe på
+alperna i Wilhelm Tell och väntade entré, såg han
+på andra sidan scenen oppe i molnen den gamle
+stå med en lina i handen, färdig att hissa på; gick
+han över Norrbro en middag och en folksamling stod
+vid barriären och tittade ner i strömmen, fick han
+<a id='page_231' name='page_231'></a>
+se gubben ihop med tullvaktmästare sitta i en båt
+och fiska nors; och en söndag fann han fadren stå
+och alternera med orgeltramparn i själva Jakobs
+kyrka. Överallt fanns han, och tycktes gå genom
+lykta dörrar, tyst utan talförhet slank han in och
+blev aldrig utkörd. Helst träffades han dock vid
+disken på Solen, där han blivit bergtagen av den
+levande matsedeln framför skänken.
+</p>
+<p>
+Emellertid hade Alrik ej tagit avsked av sina
+drömmar, och han satt numera under den långa
+gudstjänsten och lekte att han uppsköt giftermålet med
+Angelika på obestämd tid, tills hon kanske bleve
+gammal och ful, och ingen ville ha henne mera,
+och hon då kanske toge honom; och han satt och
+prövade hur hon skulle se ut som gammal; rynkade
+omkring munnen, satte kaffefläckar under hårfästet,
+lade umbra om ögonen, som han lärt i statistlogen
+på operan. Men när hon var vacker ändå, hittade
+han på att ruinera hennes far, såsom fru Schwartz
+brukade, när en man av folket skulle få en högadlig.
+När hoppet ändock icke ville nalkas honom och han
+fick se fadrens, grevens, raka, ståtliga figur i den
+fina överrocken med sidensarge i armarne, beslöt
+han att förföra henne som Lasse Lucidor, men för
+att kunna det måste han vara en storhet, en talang,
+och han hade ännu icke fått spela på Jakobs orgel
+utan bara dragit ut stämmorna. Detta blev nu hans
+närmaste mål att få spela utgången åtminstone, och
+nu flyttade sig all hans längtan och åtrå över på
+orgeln, och i åtråns hetsfeber antog instrumentet alla
+fullkomligheter, som den älskade brukar ta.
+Tennpiporna blevo silver, mahognyt blev palisander, det
+finaste träslag herr Lundstedt kände namn på, men
+<a id='page_232' name='page_232'></a>
+som han aldrig sett; stämman vox humana kallade
+han numera vox angelica, och det var hennes röst,
+som han aldrig hört. Registerknapparna med deras
+i porslinsskyltar inskrivna namn, vilka närmast
+liknade en apotekshylla, antogo mystiska former,
+växlande alltefter den brinnande åskådarens sinnelag.
+Ibland voro de ringklockor till dörrar i ett stort hus,
+där det bodde sköna kvinnor, vilkas namn stodo
+skrivna på plåtarna, ibland knapprader i
+isdrottningens klädning; isdrottningen visste ingen mer än
+herr Lundstedt vem det var, och han hade aldrig
+sett henne heller, men hon borde vara mycket stor,
+och elfenbenstangenterna voro hennes tänder; hade
+någon frågat huru de kunde vara det, då de sutto
+i tre manualer, skulle herr Alrik svarat, att
+isdrottningen hade tre gommar, ty han kunde svara på
+allting, och de svarta tangenterna voro gamla murkna
+tänder, som icke blivit utdragna, för isdrottningen
+var tusen år fylld, men ändå tämligen ung; det
+berodde alldeles på hur man tog det, menade herr
+Alrik.
+</p>
+<p>
+En gång hade han sett i Meyers universum hos
+herr Lindbom, medan dennes hjärta ännu var varmt
+och öppet för havets son, och där hade han sett
+basaltgrottan på Staffa. Sedan den dagen var orgeln
+en stor basaltgrotta och orgeltramparen var Eolus,
+som gjorde stormen; men djupast ner på grottans
+botten bodde ett troll, som kunde komma fram om
+man tryckte på en knapp, och kom det fram, skulle
+grottan störta samman. Anledningen till denna sista
+tankelek var den, att professorn en gång visat
+lärjungen en registerknapp, som ledde en stämma, vilken
+icke fick utdragas samtidigt med vissa andra, med
+<a id='page_233' name='page_233'></a>
+risk att eljes orgeln skulle gå sönder och golvet
+måste brytas opp för att instrumentet skulle kunna
+lagas. Det var trollknappen, som herr Alrik kallade
+den, och han kunde sitta och stirra på den långa
+stunder, fingra på den, när ingen såg det, och när
+han var ledsen önskade han dra ut den, höra dånet
+och braket, som skulle uppstå när orgeln med sina
+tunga basalt-pelare störtade över honom och han
+fick dö en härlig, berömd död i sin ungdom, inför
+Angelikas ögon, och i Guds eget hus.
+</p>
+<hr class='tb' />
+
+<p>
+Under sådana lekar och mycket arbete försvann
+studietiden så tämligen hastigt och en vacker dag
+stod herr Lundstedt färdig med sin examen, på vilken
+själva krönet skulle bli att han en afton finge spela
+på kyrkans orgel i professorns närvaro, för att sedan
+gå ut i livet och tillträda klockarbefattningen i Rånö
+kapellförsamling, där han hade indigenatsrätt.
+</p>
+<hr class='ppg-pb' />
+<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>
+
+<h3>FEMTE KAPITLET.</h3>
+</div>
+
+<p>
+Klockargården ligger på en udde vid Kyrkviken
+med utsikt åt fjärden, som nu är isfri efter
+vårstormarna. Den röda träbyggningen är rätt stor,
+ty den innesluter sockenstuga, skolsal och boställe,
+och nu om eftermiddagen, när den är tom, ser den
+ändå större ut och ödsligare, och herr Lundstedt går
+omkring den och ser genom de nakna fönsterna,
+vilka utan gardiner stirra som insjunkna ögon; och
+<a id='page_234' name='page_234'></a>
+när han stannar utanför skolstugan och för att liksom
+söka sällskap tittar dit in, ser han de långa bänkarna
+fullsatta med barn, och sig själv i katedern, ty han
+kan se allt vad han vill numera. Ensam på gården,
+dit endast en gumma kom för att bära mat och städa,
+hade herr Lundstedt haft svårt att finna sig första
+tiden, ty han ägde ingen att språka med, och
+pastorns på andra sidan viken tog endast emot honom
+som en tjänare och kallade honom Lundstedt rätt och
+slätt, vilket nu icke skulle gjort honom olycklig, efter
+som han kände sin ställning och fann sig gott vid
+den, men det underordnade i hans läge hindrade
+honom att fritt söka upp förmannen och något intimt
+eller dagligt umgänge kunde således icke komma
+till stånd. Skolläraren fann sig sålunda hänvisad på
+sina lärjungars sällskap, och med sin otroliga
+lekfullhet fann han snart på att uppliva sina
+stockholmsvänners minne genom att döpa om barnen efter vissa
+likheter de kunde förete med de frånvarande
+originalen. Den skickligaste läxläsaren kallade han
+sålunda professorn, den starkaste sångaren hette
+Lindbom; och Angelikas systrar funnos där också, men
+hon själv fick icke sitta i skolan, när hon varit så
+nära att bli gift.
+</p>
+<p>
+Herr Lundstedt hade sålunda alla sina bekanta
+dagligen och stundligen inför sig, och när vänkretsen
+blev för trång, tog han sig till att ge liv åt
+personerna i de böcker han läste, och som han nu ett
+år ur sockenbiblioteket lånat Cooper, hade han hela
+klassen full med Skalpjägaren, Spårfinnaren,
+Läderstrumpan, Hjortdödaren och så vidare. Pojkarne
+flinade visserligen först, men snart vande de sig vid
+dessa pseudonymer och begagnade dem sins emellan.
+</p>
+<p><a id='page_235' name='page_235'></a></p>
+<p>
+När han nu fördrivit en stund med att befolka
+den tomma skolsalen och eftermiddagen blev honom
+lång, gick han ner till kyrkan för att spela orgel.
+Gudshuset är en liten träkåk, som liknar en ändrad
+storbåt, upptagen från ett större djup efter en längre
+sumpning, utan torn och med små fyrkantiga
+världsliga fönster. Det största på kyrkan är nyckeln, stor
+som en dragg och gjord att bäras med två händer,
+för att icke tappas bort.
+</p>
+<p>
+Det inre är däremot mera livligt och påminner
+om ett leksaksstånd i julmarknan, eller en
+dockteater, eller i vissa delar en gammal flickas
+toalett, Kina slott på Drottningholm, ett schweizeri, ett
+klädstånd. Taket är nämligen en ryggås med
+tvärbjälkar, bemålade med stora sjöormen, torskhuven,
+läderlappar, springbockar; och under bjälkarne hänga
+amiralsskepp, träduvor, som prinsens gubbar sälja
+till flugfällor, ljuskronor, skeppslyktor; altaret är en
+stor toalett, med ljusstakar, parfymflaskor,
+porslinsdockor, karamellsdeviser, pappersblommor; väggarne
+äro behängda med sköldar och svärd med sorgflor,
+tavlor med får, herdar, kungar och dronningar.
+</p>
+<p>
+Allt detta gör det husligt inne i den tomma
+byggnaden, som ser bebodd ut, gör att skolläraren
+trives där som i ett rum, där någon bott länge och
+suvenirer samlats. Men orgeln har han behövt längre
+tid att göra om i sitt sinne. Med starkt minne av
+Jakobs basaltgrotta, där stormar och böljor kunde
+släppas lösa, kom han hit och såg en liten vitmålad
+chiffonjé med två andrag, den ena en fyra fots
+principal, den andra en valdflöjt på två fot. Omfånget
+var tre och en halv oktav. Detta senare var det
+sorgligaste; det var som att simma i en sump, där
+<a id='page_236' name='page_236'></a>
+man inte kunde ta ut tagen utan att stöta emot.
+Sorgliga tangenter, bruna som käringtänder och
+direkt angjorda på abstrakten, så att man kände hur
+man öppnade ventilerna, och kände hur de smällde
+igen, som när man blir utkörd och någon kastar
+igen dörrn bak efter en. Det låg något tvärt,
+ovänligt i anslaget; och tonen skrikande som fiskmåsar
+och tärnor, en riktig skärgårdsorgel, ibland också
+snattrande som en and, ibland tjutande som en räv;
+ja de lägsta basarna uppförde sig ibland
+oanständigt, när det var sjövind och mekaniken fuktade.
+</p>
+<p>
+Men herr Lundstedts allt omskapande sinne
+försåg orgeln med alla de fyrtiotvå stämmor som
+Jakob hade och han satte upp en spegel över
+notställaren, så att han kunde se vad som tilldrog sig
+i kyrkan, och var han där ensam och ingenting
+tilldrog sig, så kunde han se Jakobs kyrka i sin
+trollspegel, som han kallade den. Då såg han Westins
+Kristi förklaring i fonden, såg magister Lundberg
+gå opp i predikstoln och Angelika komma med sin
+far på läktaren, såg kyrkvaktaren, nattvardsbarnen,
+kantorn och skolgossarna. Och då spelte han den
+fugan han utförde sista aftonen efter examen, och
+samma rysningar av vördnad för sin egen storhet och
+makt intogo honom nu som då, och fötterna arbetade
+på obefintliga pedaler, händerna togo oktaven, där
+tonen fattades, och drogo ut stämmor, där inga
+funnos.
+</p>
+<p>
+När han så tröttnat på spelet, gick han ut i
+stränderna, helst de yttre, som vette åt havet. Där
+hade han så mycket att se på och leka med, och
+ingen störde honom. Hittade han på tångsträngen,
+vilken låg som en svart garnering där vågskummet
+<a id='page_237' name='page_237'></a>
+stannade, en kork, så kom den från Ryssland och
+gav anledning till en halv timmes betraktelser
+huruvida den suttit för tsarens frukostvin, eller om en av
+hjältarnes avkomlingar i Fänrik Stål haft sin
+korkskruv i den; hittade han en avbruten årtull, målade
+han upp ett skeppsbrott under upprörande
+omständigheter; en tombutelj undersöktes alltid, om den icke
+skulle innesluta någon skrift av en förlist, som i
+den nedlagt sin sista önskan. När denna havets
+soplår icke mer försedde leksaker, lade han sig
+på strandklippan och tecknade om molnen, målade om
+vågorna, gjorde om stranden och gav kobbar, skär
+och vikar namn. Där hade han lagt Kastellholmen,
+där Strömsborg, här Årstaviken; och Landsorts fyr,
+som vid solsken lyste vitt, kallade han Tandpetaren
+till minne av obelisken i Slottsbacken och så vidare.
+</p>
+<p>
+Men under det herr Lundstedt lekte,
+försummade han i hög grad sina jordiska angelägenheter.
+Sålunda låg hans trädgård ännu vid midsommartiden
+ogrävd; hans fiskvatten obegagnat och hans båt
+gissnad.
+</p>
+<hr class='ppg-pb' />
+<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>
+
+<h3>SJÄTTE KAPITLET.</h3>
+</div>
+
+<p>
+Rånö var endast bebyggt av tre hushåll fiskare
+med en halv mil mellan varje, pastorns och
+herrskapets. Om detta senare hade herr Lundstedt hört
+ett och annat utan att lyckas få se dem. Det var
+icke heller lätt, ty herrskapet bestod endast av
+omyndiga, vilka uppfostrades i Stockholm, och
+herrgården, vilken låg långt oppe i land, hade han icke
+haft anledning besöka. Men nu kom det en order
+<a id='page_238' name='page_238'></a>
+från pastorn, att klockaren på lördagarne skulle
+hämta sockenposten uppifrån gården, och sålunda
+befann sig herr Lundstedt en eftermiddag på väg
+inåt skogen och mossarna, där den okända
+herrgården skulle ligga. Han ginade över ett kärr, där
+han höll på att trampa på morkullorna, skrämde
+upp en älgkalv, såg grävlingen gå ut på
+aftonpromenaden, allt under det han åts av myggen, som
+dansade i solnedgången runt om pors och odon. Tuvorna
+stucko ur det svarta vattnet som små barngravar och
+gungade när han hoppade på dem, för att snappa
+ett hjortron.
+</p>
+<p>
+Bären lyste allt gullgulare, och de yngre hade
+ännu den röda kinden vänd mot solen; herr
+Lundstedt lockades allt längre in på mon, där endast unga
+tallar, raka som metspön och med en ruska i
+toppen, prickade ut den våta vägen, som var lagd med
+grenar och ris som en rörlig pontonbrygga.
+Plötsligen hörde han hundskall och såg en skorstensrök,
+varav han slöt, att det underbara slottet låg i
+närheten. Och då han kom närmare, såg han snart två
+långa skorstenar sticka upp ur ett moln av lönnar,
+vilkas näsor dinglade för aftonvinden och skramlade
+som ärter i en torkad gåsstrupe pigorna bruka nysta
+tråd på. Herr Lundstedt blir blyg och stannar att
+betänka sig vad han skall säga, när han kommer fram;
+och när han står där, tycker han, att lönnarne räcka
+lång näsa åt honom, sätta näsorna i vädret,
+romerska näsor, norrköpingsnäsor, grekiska, judnäsor,
+prästnäsor, som sitter bak på gåsen, och han står
+där och leker med näsorna, tills en betjänt kommer
+och frågar vem han söker.
+</p>
+<p>
+På herr Lundstedts höviska svar ledsagar
+<a id='page_239' name='page_239'></a>
+betjänten honom förbi hundgården upp till byggningen.
+Det är ett lågt, vitt stenhus med en stensköld i
+pannan, på vilken ett kamfiokort och ett hjorthuvud
+äro huggna under en furstlig krona. Herr Lundstedt
+införes i en förstuga, som är målad med riddare
+som sticka vildsvin med spjut, under det
+rapphönshundar hålla dem i öronen och landsknektar blåsa
+valdhornssolon med nävarne i klockstycket.
+Betjänten visar honom en bambustol att sitta på, och går
+in genom en dörr, som tyckes leda till köket, efter
+som det luktar lök, när han klämmer ut luften med
+dörren.
+</p>
+<p>
+Men en annan stor dörr står öppen på högra
+sidan, och från bambustolen ser herr Lundstedt
+hörnet av ett ekskåp, som står på svarta klot, och när
+han lutar sig fram, varsnar han ryggen av en stol
+och axlarne av en herre, som då och då visar de
+utkrokade testarne av en snusbrun peruk, och han
+hör en äldre mansröst tala:
+</p>
+<p>
+&mdash; Detta är ingenting mindre än Rüdesheimer av
+sjuttonhundra och fyrtiofem, mina herrar och fröken
+Beate, som hans majestät, högstsalig konung Fredrik
+i livstiden här nedlade i källarne, under detta golv,
+mina herrar och fröken Beate, och en hel pipa från
+högstdensammes arvland Hessen med binamnet
+Kassel, att ha vid jakttillfällen och även andra
+oförutsedda tillfällen härute på högst densammes älskade
+Frösnäs. Vinet är delikat, högt över vår &mdash; må jag
+säga ordet &mdash; horisont, mina herrar och fröken
+Beate... vad är det frågan om? »Någon som vill
+tala vid fröken!» &mdash; Fröken Beate! Det är någon
+som vill tala vid fröken!
+</p>
+<p>
+Strax efter trädde en dam ut med tre
+<a id='page_240' name='page_240'></a>
+korkskruvar på var tinning och bad herr Lundstedt stiga
+in i hennes enskilda rum. Skolläraren följde och
+kom igenom en sal, som öppnade sig över en veranda
+utåt havet och fyren, och inträdde därpå i ett
+kabinett med vita möbler, mycket små och klädda med
+rosenfärgat kattun, ett pastellporträtt och en
+silhuett ovanför soffan.
+</p>
+<p>
+&mdash; Var så god och sitt ner, herr organist! sitt
+ner på soffan, och var välkommen till oss, började
+fröken Beate. Löjtnanten har några till jakt hos
+sig och är upptagen för ögonblicket. Herr
+organisten kommer från Stockholm nyligen och har gått
+på akademien. Det har jag också och spelat för
+van Boom, men nu har jag glömt bort allt vad jag
+har kunnat. Nå säg, vad är det här nya med
+postväskan? Ska kyrkoherden ha den på lördagen? Det
+är synd det, för vi brukade alltid läsa bladen.
+Vad tycker organisten om vår pastor?
+</p>
+<p>
+Herr Lundstedt hade nu så många frågor att
+besvara på en gång att han blev tigande. Men
+fröken Beate, som såg den unge mannens blyghet,
+fattades av medlidande, och med sin hand stödd på
+hans knä och med sina ögon drunknande i hans,
+intalade hon honom mod och självtillit, vilket allt
+dock tycktes ha ett annat inflytande på skolläraren,
+som ansikte mot ansikte med en stark verklighet
+icke kunde komma sig för att leka bort det oroande
+intrycket. Han tittade sig omkring i rummet för att
+fånga någon leksak han kunde sysselsätta sig med,
+men fröken Beate trängde så inpå honom, att han
+icke kunde se annat än en svart fläck med sex
+korkskruvar emot fönsterrutan, och strax såg han i
+tankarna sex buteljer rhenskt vin, som man får på
+<a id='page_241' name='page_241'></a>
+begravningarne, begravningarne som han så ofta sjungit
+på i Jakobs kyrka, när professorn spelade orgeln,
+och som han fick åtta skilling banko för, när det
+var fint lik, och han sedan kunde köpa en
+kryddlimpa med smör eller sex tvåskillingsbakelser för på
+mjölkmagasinet i Norra gatan, där han bott med den
+varmhjärtade Lindbom, som talte tyskt och mörkt,
+när han blev ond, för att fadren ville ligga kvar för
+länge och begagnade nattbrännvin...
+</p>
+<p>
+&mdash; Förlåt, är det herr Lundstedt? avbröt
+löjtnanten i den snusbruna peruken, inträdande genom
+dörren. Jag är förvaltaren på gården och frågar
+om inte vår gode skollärare ville dricka ett glas vin
+med fyrmästaren och sjömätaren!
+</p>
+<p>
+Herr Lundstedt steg upp vördnadsfullt och
+tackade den gamle herren, som puffade honom in i
+stora riddarsalen, där möblerna voro lika mycket för
+stora som de varit för små inne i kabinettet. Och
+under möblerna lågo hundar med hängande öron och
+morrade åt den inkomne. Men löjtnanten satte
+skolläraren i en stol som en enmanssäng och skänkte i
+en grön remmare, sade skål och fortsatte att tala.
+</p>
+<p>
+&mdash; I denna sal, mina herrar, och jag behöver
+inte säga det åt fröken Beate, bodde en gång den
+store Gustav den andre Adolf, när flottan låg vid
+Älvsnabben här mitt emot (som sjömätaren känner),
+och man tror att senare dronning Maria Eleonora
+före sin berömda flykt hållit sig dold här. Det var
+det trettioåriga krigets stora tidevarv, då
+människorna voro större och därför allting större därefter.
+Om vi betrakta dessa ansikten, som blicka ned på
+oss från väggarne, och se huru stort hår de hade
+till exempel, huru stora näsor och ögon, så behöva
+<a id='page_242' name='page_242'></a>
+vi icke fråga oss varför detta skåp är som en
+fästning, varför detta bord som ett golv, dessa stolar
+som parvagnar! Denna spis tog emot ett mått
+bryggved som en pris snus och denna ljuskrona kunde
+lysa opp Rånö kyrka om julottan. Det var stort
+folk, och en stor tid! Sedan kom en liten tid med
+små människor! Håret krymper till en råttsvans,
+kragstöveln blir en urringad sko &mdash; se porträttet
+där &mdash; soffan blir en stol till ett dockskåp, stolarna
+pallar, och man knaprar karameller på ett
+nattduksbord &mdash; fy fan! Remmarn blir en fågelkopp, bägarn
+ett supglas, svärdet ett stekspett, och skåpet en
+kommod! &mdash; fy fan! Mänskorna prata lort i stället
+för att slåss, och det stora blir så litet, så litet!
+</p>
+<p>
+&mdash; Nu måste jag segla! säger fyrmästarn och
+ser på sitt ur. Solen är straxt nere och vi måste
+passa på tändningen!
+</p>
+<p>
+Löjtnanten visar missnöje, men sjömätaren, som
+skall föra ut fyrmästaren på sin ångbåt, biträder
+dennes mening och det så vackert började talet
+måste slutas. Som herr Lundstedt visat sig som en
+dålig åhörare, blir han icke bedd stanna, utan går
+i sällskap med jägarne och deras hundar, och när
+de alla kommit till en korsväg på mon, blir herr
+Lundstedt ensam. Solen går ned och genom
+granarne synes det i flammor stående havet som stora
+stockeldar, vilka småningom slockna och försvinna.
+</p>
+<p>
+När herr Lundstedt lämnat postväskan i
+prästgårds grindstuga och kommit hem, märkte han att
+det var tomt i huset. Han såg den förfärliga
+ensamheten, och när han tände sitt talgljus och ställde
+det på matbordet, där ett mjölkglas stod vakt
+bredvid ett rågbröd, tyckte han, att det gjorde honom
+<a id='page_243' name='page_243'></a>
+ont om ljuset, vars låga förde en kamp med mörkret
+för att hinna med sitt ljus till tapeten. Och tapeten
+var så eländigt ful, möblerna trotsade allt trolleri
+att bli vare sig stora eller små, och hur han bjöd
+till, men i kväll kunde han inte leka något. Han
+försökte tänka på något roligt, något han gärna
+önskade, men tankarne gingo icke dit han ville. De
+kröpo tillbaks ditupp, bakom mon i det lilla
+trollslottet, där han i ett ögonblick hade förstått, att en
+förändring skulle kunna inträda i hans liv, ty det
+hade han sett på henne, att hon ville ha honom,
+att hon kanske skulle vara i stånd att ta honom mot
+hans vilja, och &mdash; vad skulle sedan ske?
+Åtminstone blev det icke mer att leka. Kanske måste
+han ut att fiska, ro omkring till bönder och
+skärkarlar att tigga ihop sitt tionde, ett skålpund smör
+här, en fjärding strömming där, några pund hö hos
+den, och så måste han köpa ko, hålla piga, gräva
+i trädgården och aldrig mer få spela orgel om
+vardagarne.
+</p>
+<p>
+Nej, hellre då gå fri och leka, böja och knåda
+hela skapelsen efter sin inbillning, tillfredsställa alla
+sina infall och lustar, icke känna något tvång, icke
+vara missnöjd med sin ställning, aldrig avundas
+någon, icke äga något, som man måste frukta att
+förlora. Hellre ha Angelika för evigt än husfrun på
+herrgården för livstiden. Och med detta beslut lade
+sig herr Lundstedt att sova och drömma, ehuru han
+hellre drömde vaken, då han fick bestämma vad han
+ville drömma.
+</p>
+<hr class='ppg-pb' />
+<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>
+<a id='page_244' name='page_244'></a>
+
+<h3>SJUNDE KAPITLET.</h3>
+</div>
+
+<p>
+Alrik Lundstedt var född på en kobbe i
+havsbandet utanför Mysingens fjärd och fadren satt där
+som torpare under bonden i Norrön. Kobben var
+icke större än att man kunde gå den runt på
+femton minuter. Ett par dussin tallar och några aspar
+utgjorde hela växtligheten, och i deras skugga stack
+ett magert gräs upp. Stugan var egentligen en
+större sjöbod, som lappades med vrakgods efter hand
+den föll ihop, och i en jordkula invid underhölls en
+ko och ett får. Kon föddes med grässtråna under
+tallarna och mossan på bergknallarna, fåret av
+asparnes sorgfälligt samlade löv. Knep det hårt, så fick
+kon äta salta strömmingshuven. All jord, som satt
+under mosskokorna, skakades av och lades ihop till
+ett potatisland, som blandades opp med snäcksand
+och gödslades med tång. Spillningen efter djuren
+skulle nämligen vara till kålen, rovorna och persiljan.
+</p>
+<p>
+Torparen gifte sig tidigt och fick barn. Sex
+stycken i rad. Men då blev det för trångt och det
+uppkom kiv och nit. Hårda ord, ont om mat och
+krig. Man stal av sig själv och av varandra; höll
+undan och gömde; gick avsides och åt det stulna
+som räven; tjuvfiskade och plundrade fågelbon;
+vittjade andras nät och högg skog, kniade gräs, satte
+snaror i olaga tid, och deltog i vissa oombedda
+räddningsarbeten vid skeppsbrott. Ensamheten, striderna,
+avunden gjorde snart samtal omöjliga, då en var
+fruktade att genom lös tunga röja sina planer och
+yppa hemligheter. Alrik, den yngsta och svagaste,
+<a id='page_245' name='page_245'></a>
+fick minst, och ingen lärde honom varken tala eller
+skaffa sig livets nödtorft.
+</p>
+<p>
+När modren dog, man sade att hon blivit
+ihjälslagen under en stark vinter, när fisken blev borta,
+upphörde all matlagning, och systrarne flydde,
+bröderna flydde, så att slutligen Alrik blev ensam med
+den gamle, som numera aldrig talade. Det var efter
+den tiden han började lära sig leka själv, utan
+leksaker, som han aldrig sett, utan lekkamrater, utan
+lekplats och utan att kunna några lekar. Havets
+evigt enahanda, grå luft, grått vatten, blå luft, blått
+vatten, måsar och tärnor, skrak och svärt, var allt
+varmed han kunde fylla ögats behov av att se och
+sammansätta, och när det ej räckte, började ögat
+arbeta på egen hand för att tillfredsställa behovet;
+och örat, som endast hörde vindens sus eller
+rytande, sjöarnes dån och brus, fåglarnes skri och
+snatter, hungrade och tog sig till av brist på näring
+att äta sig själv, blev exalterat av utmattningen och
+hörde slutligen, där intet fanns att höra, hörde
+tystnaden, hörde blodvågen, senans spänning,
+muskeltrådens bristande, och slutligen toner, vilka samlade
+och ordnade sig under månadernas lopp, ingingo
+förbund och födde nya.
+</p>
+<p>
+Vad som hänt under den svåra vintern, då
+modren dog, tycktes fordra en begravning i den unges
+sinne, ett tjockt täcke av jord och sten, ett helt
+kummel av andra minnen för att icke kunna stå opp
+igen, och när det lilla enformiga livets små
+händelser ej kunde förse nog hastigt med material, lekte
+han ihop tilldragelser, massor av intryck, och hopade
+påhitt, synvillor, hörselvillor så att de bildade ett
+tjockt lager, som kunde täcka den mörka fläcken.
+<a id='page_246' name='page_246'></a>
+Och så snart ett intryck blivit ett minne, hade det
+fått verklighet, och lades som en ny sten på kumlet
+över det begravna, som icke fick stå upp, och så
+blev det begravna lika overkligt eller lika verkligt
+som det som aldrig skett, upplöste sig, blev till
+dunster och var långa tider försvunnet. Därför hade
+ett slags drift hos Alrik uppstått att blanda bort
+verkligt och overkligt, ett begär att bedraga sig själv
+alstrats, ett behov fötts att icke stöta på någon
+verklighet, som genom sin handgriplighet erinrade om
+att en fatal verklighet, en viss natt uppträtt i hans
+liv, och vars uppträdande i minnet åtföljdes av en
+härjande och bitande känsla av skuld. Fruktan att
+denna skuld en gång skulle komma att indrivas av
+människor gjorde att han aldrig vågade ha någon
+ovän, aldrig visa missnöje med något eller någon,
+aldrig utöva kritik. Han hade av samma fruktan
+upphört att tala, men hade i stället en mimik, alltid
+full av förståelse och deltagande, som gav åskådaren
+illusionen av att Alrik var en mycket meddelsam
+och sympatisk kamrat. Sitt eget behov av uttryck
+för känslor och förnimmelser hade han funnit i
+musiken, i vilken han kunde berätta sin historia, utan
+att någon förstod vad han sade eller fatta några
+misstankar om att han bar på en hemlighet.
+</p>
+<p>
+I världens ögon gällde han för att vara litet
+fnoskig, men det gjorde han sig ingen möda att jäva.
+Med skolan, som endast besöktes av tolv barn och
+högst oregelbundet i anseende till de svåra
+förbindelserna, behövde han icke ta saken alltför
+allvarsamt, emedan ingen frågade efter den; och med
+orgelmusiken om söndagen kunde han ställa hur han
+ville, spela vad honom behagade.
+</p>
+<p><a id='page_247' name='page_247'></a></p>
+<p>
+Emellertid hade uppträdet hos husfrun på ett
+obehagligt sätt kommit störande in i hans drömliv.
+Situationen i all sin betydelselöshet hade varit ett
+upprepande av en annan situation, som djupt
+ingripit i hans liv och nu genom sin påminnelse gav
+full kroppslighet åt det, som skulle ha varit
+bortdunstat som ånga. Hela stenkumlet av intryck han
+kastat över liket ramlade och skelettet låg där,
+huvudskålen låg där, spräckt av isbillen, och det
+hjälpte inte söka leka bort det mer, att blanda bort
+det med drömmarne, att spela bort, läsa bort det.
+Han hade blivit väckt och kunde inte somna om.
+</p>
+<hr class='ppg-pb' />
+<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>
+
+<h3>ÅTTONDE KAPITLET.</h3>
+</div>
+
+<p>
+Det hade slagit Alrik mest att den främmandes
+ögon kunde ha samma uttryck, att hennes arm kunde
+ha samma gest, när hon lade handen på hans knä,
+och denna jämförelse spände sig som en tråd mellan
+det förgångna och det närvarande, och allt som låg
+emellan upphörde att finnas. Allting krympte ihop;
+manualen på orgeln blev icke mer än en alnsbredd
+som den var, stämmorna bara två, pipverket
+rosslade och hostade, spegeln återgav icke mer än den
+bondgranna kyrkan med allt dess skräp och liknade
+på sin höjd attributkammaren på stora operan. Skolan
+var icke mer befolkad av Läderstrumpan och
+Spårfinnaren, utan där sutto skorviga och snoriga
+fiskarungar; havsstranden var en soplår, molnen
+vattenångor, som stodo beskrivna i Berlins naturlära.
+Allting blev tungt, grått och trist, och besvärjaren, som
+<a id='page_248' name='page_248'></a>
+kunnat blåsa liv i allt detta obetydliga, tråkiga,
+enformiga, var en organist och skollärare, som skulle
+svälta till vintern, om han ej fiskade och grävde i
+jorden, tog upp sitt tionde och såg om sina
+ägodelar. Därmed kommo tankarne över huru det
+kunnat vara, om ej han skänkt bort sina pengar åt fadren
+den gången, om han tagit direktörsexamen, om han
+stått på sitt eget bästa. Förgäves sökte han förlika
+sig med tanken, att det skulle kunna bli bättre, att
+det skulle kunna glömmas igen, grävas ner, dunsta
+bort i drömform. Drömrnarne blevo tankar, vassa,
+skärande, som klippte sönder alla slöjor han ville
+hänga opp för det förflutna, reflexioner, som
+syrsatte och upplöste. Hans jämna, lugna lynne
+förstördes, och ett smygande missnöje med allt sökte
+sig insteg.
+</p>
+<p>
+Förändringen märkte han själv, när han nästa
+lördag skulle upp till herrgården efter postväskan.
+Som sist stannade han framför lönnarna och tittade.
+Inte var där några näsor! Fröbaljorna liknade inte
+alls några näsor; det var endast barnungar, som
+kunnat hitta på det; och det hade han inbillat sig!
+Han kom fram till byggnaden. Inte var det något
+slott, ännu mindre något trollslott. Vad var
+trollslott för slag? Där troll bodde! Men det fanns ju
+inga troll, eljes skulle de stått beskrivna i Berlins
+naturlära! Han blev införd av betjänten i
+riddarsalen, där inga riddare funnos, och medan han
+väntade, kommo alla löjtnantens yttranden fram för
+honom, vilka han beundrat som högst visa. Inte voro
+människorna större på sextonhundratalet än på
+sjuttonhundra. Där hängde den lilla tjocka Carl den
+tionde och där den lilla pojkfiguren Carl den elfte.
+<a id='page_249' name='page_249'></a>
+Och håret, det var ju tagel och löshår; mustaschen
+var ju bara en smal tandborste. Inte voro alla dessa
+krigare hjältar därför att de buro järnvästar! Det
+var tidens uniform, och dessa krigare skulle nu hetat
+indelta kaptener och majorer med postkontor i
+bakgrunden. Möblerna blevo kanske inte mindre, men
+rummen mycket större; så det kanske var en synvilla.
+Och det andra sen! Inte voro Arvid Bernhard Horn,
+Carl von Linné, Jonas Alströmer, som han läst om
+i Fryxell, inte voro de mindre andar än Axel
+Oxenstjerna, Königsmarck, och Olov Rudbeck, som var
+fnoskig.
+</p>
+<p>
+Fröken kom in och slog sig ner att språka.
+Herr Lundstedt anmärkte genast för sig själv, att
+hon liknade en av de där damerna på Tyska
+Prästgatan, som han trott vara borgarfruar, men som
+han nu först erinrade sig, att herr Lindbom
+förklarat vara skökor. Varför han icke förr erinrat det,
+visste han ej; kanske därför att han icke velat
+minnas det. Fröken frågade först hur pastorn mådde.
+Och då herr Lundstedt sagt sig tro väl, så började
+fröken tala illa om honom, förfärligt; och till sin
+skam märkte herr Lundstedt, att detta icke gjorde
+på honom något obehagligt intryck. Därpå frågade
+hon, om herr Lundstedt hade det bra, om han var
+nöjd, om han älskade att göra musik. Till ersättning
+frågade herr Lundstedt huruledes löjtnanten befann
+sig och om herrskapet skulle komma ut i sommar,
+något som han egentligen icke brydde sig om. Nu
+kom en störtsjö upplysningar om, att löjtnanten var
+en gammal elak fanjunkare, som förstörde gården
+och drack ur vinerna, att herrskapet voro ruinerade,
+att fröken vilken dag som helst kunde stå på bar
+<a id='page_250' name='page_250'></a>
+backe, och att hon kunde laga utmärkt mat, förstod
+lanthushållning och älskade små barn.
+</p>
+<p>
+När herr Lundstedt lyckats utfå postväskan och
+med densamma vandrade över mon, var han mycket
+tankfull och nertryckt, men det fanns en ljusglimt.
+Visserligen sörjde han över att han icke kunde leka
+mer, men den tryckande känslan av skuld över ett
+brott, han deltagit i, var något minskad, sedan han
+hört att andra också hade sina fläckar. Allihop,
+löjtnanten, fröken, herrskapet, pastorn ägde sina
+hemliga vrår, där de gömde lik, myllade ner dem med
+ord, gömde dem under blomster, kransar, band, granna
+påskrifter som de ruttna liken under gravkullarna,
+vilka planterades, vattnades och klipptes var söndag.
+Det skulle sålunda verkligen vara sant det som sades
+varje gudstjänst, att vi äro alla syndare, i synd födda
+och jämväl syndat i alla våra levnadsdagar? Det vore
+sålunda icke något skönt, något gott i livet, utan
+allt vore sken, vitlimning, påstrykning! Men om så
+vore, varför skreko då människorna emot, när någon
+ville tro Guds egna ord, att det icke fanns en ren,
+att det icke fanns något kärnfriskt, något sunt?
+Trodde de icke sina egna ord, när de läste
+syndabekännelsen eller läto prästen stå där förskansad
+innanför altarringen och säga det på deras vägnar,
+medan de lågo tysta på sina ansikten och kanske
+logo över, att de narrat honom säga det, som de
+aldrig ville erkänna. Kanske det också var ett sätt
+att leka, ett sätt att dölja. Och vore det icke det,
+varför steg icke han fram, hon fram för Guds altare,
+och med öppen panna sade högt, utan att le, jag
+har stulit tre lod silver, jag har ljugit mig fri från
+två års straffarbete, jag har haft olovligt umgänge,
+<a id='page_251' name='page_251'></a>
+jag har förfalskat socknens räkenskaper, i stället för
+att låta präststackarn stå och säga: jag fattig
+syndig människa? Om nu prästen i stället sade: du
+Anders i Norrö, du Karin på Aspskär, du har gjort
+det och det, då skulle de bli onda och säga att han
+ljög, om det också var sant vad han sade.
+</p>
+<p>
+Det fick nu vara hur det ville med de andra,
+han bar sin skuld, hade kommit till medvetande om
+den, och ville bli fri från den. Han ville gå direkt
+till pastorn och säga honom hur allt gått till, få
+hårda ord, ta sitt straff och bli lugn efteråt.
+</p>
+<p>
+Han gick vägen framåt och omkring viken.
+Aftonsolen sken in emellan träden och målade
+björkarnes näver rosenröd, tallarnes flarn eldröd, så att
+hagen stod som en brasa. När han kom till ledet,
+stannade han tvekande vid den tavla, som inramades
+mellan syrenhäckarne på ömse sidor om brunnen.
+Under gårdslinden, som sjöng alltigenom av bin och
+humlor, satt pastorn och rökte en porslinspipa med
+en målad hjort på huvudet. Den gamles ansikte
+var grått under det stora vita håret, så vitt som
+floxens blommor, där växte på rundelen. Han
+pustade röken betänksamt ut, och den steg rätt opp i
+den vindlösa luften. Bredvid stod prostinnan och
+strök prästkragar på en strykbräda över en
+stolskarm och hundkojans tak.
+</p>
+<p>
+Herr Lundstedt gick fram med väskan, lämnade
+den ifrån sig, och hälsade ett god afton.
+</p>
+<p>
+Pastorn öppnade väskan med sin egen nyckel,
+tog upp kungörelser och tillkännagivanden,
+Väktaren och Stiftstidningen. Bröt brev och talade
+slutligen:
+</p>
+<p>
+&mdash; Nu är undantagsmannen i Svartnäs kaputt;
+<a id='page_252' name='page_252'></a>
+är väl arsenik som vanligt. Och Malins unge, som
+var bortsatt hos Storvikarn, likaledes. Har
+Lundstedt sett en sån församling?
+</p>
+<p>
+Därpå svarade prostinnan, i det hon spottade
+på strykjärnet:
+</p>
+<p>
+&mdash; Uh, vad ä de att tala pöu, hemma hos öss
+i Sköune dog alltin de gamla i märgelgröuven.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, vad ska man göra åt det! Men ni lär
+också ha left rövare ute på kobben, Lundstedt. Det
+gick fasliga historier om er en lång tid, va?
+</p>
+<p>
+Herr Lundstedt vart dödsblek och svettades i
+armhålorna.
+</p>
+<p>
+&mdash; Förlåt, herr pastorn, men kan jag få lov att
+tala ett ord enskilt! svävade han fram på målet.
+</p>
+<p>
+Pastorn, som trodde det var någon
+penningangelägenhet, bad skolläraren komma med in på
+expeditionen.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nåå, tog han upp när Lundstedt dröjde; vad
+är det om?
+</p>
+<p>
+&mdash; Herr pastor; pastorn vet allt!
+</p>
+<p>
+&mdash; Vad för slag?
+</p>
+<p>
+&mdash; Det som hänt &mdash; därute.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nej, inte vet jag något; jag har bara hört
+lite skvaller, och för resten är det över tio år sen.
+Var Lundstedt med och gjorde slut på gumman?
+</p>
+<p>
+&mdash; Jag var med, men jag gjorde det inte.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, ni lär ha levat &mdash; huller om buller! Jag
+vill inte veta något, och kan inte göra något åt det.
+Skaffa sig frid med sitt samvete bara, och tacka
+Gud ni kom ifrån det för så gott köp.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, men se det är just friden jag inte kan
+få! Inte för aldrig det!
+</p>
+<p>
+&mdash; Å, Lundstedt vet ju, att Frälsaren har lidit
+<a id='page_253' name='page_253'></a>
+och dött för våra synder, så då kan han väl ha frid,
+om han nämligen inte ärnar gå stad och göra om det!
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, men detta kan han aldrig förlåta!
+</p>
+<p>
+&mdash; Kan <i>han</i> inte? Han kan allt! Och när han
+kunde förlåta rövaren på korset! &mdash; Se så, gå nu
+inte och grubbla, utan var en man. &mdash; Kom och
+drick en toddy med mig nu!
+</p>
+<p>
+&mdash; Hör nu, Lundstedt, menade pastorn när
+toddyn var drucken, kvälln är vacker och jag har ett
+brev till fyrmästarn; skulle han inte vilja ta min
+eka och ro ut till honom?
+</p>
+<p>
+Jo, det ville Lundstedt gärna, i synnerhet som
+han kände sig stå i stor tacksamhetsskuld hos honom,
+som förlossat hans själ, och han bugade sig för
+prostinnan, lyfte mössan och gick ner till båt.
+</p>
+<p>
+Solen hade gått ner och fjärden låg blank som
+polerat järn; fyren var tänd och lade ut en svag
+ljusmatta intill bryggan, en hel mil lång. Det var så
+tyst, att roddaren endast hörde sina årtag och kunde
+tänka ostört över det passerade.
+</p>
+<p>
+»Allt var förlåtet, endast han trodde.» Så
+enkelt, så vackert, vilken skön religion! Icke
+underligt att den ansågs vara den högsta av alla kända!
+Rövare och banditer skulle in i paradiset, men de
+oförvitlige, laglydige, trogne skulle åt helvetet!
+</p>
+<p>
+Bara man trodde! Men herr Lundstedt hade
+svårt att tro det, efter som den borgerliga lagen
+straffade rövare och banditer, och belönade de
+redlige och flitige! Han hade svårt att tro det, men
+han måste tro det, eljes fick han aldrig frid, och
+frid måste han ha.
+</p>
+<p>
+Tro det! Var det så omöjligt! Om han icke
+<a id='page_254' name='page_254'></a>
+kunde tro det i dag, så kunde han tro det om en
+månad! Kunde han icke tro det, han som kunnat
+tro allt vad han velat förut! Att rågskylarna voro
+soldater, att telegraftrådar voro fiolsträngar, orgeln
+en stalaktitgrotta, en okänd flicka hans hustru
+närapå! Han som inbillat sig att han ägt juvelringar,
+som lågo kvar i guldsmens fönster, att fröken på
+herrgårn hade sex korkskruvar i huvet, att Jon i
+Espö hette Rävsvansen! Hade han trott det? Han
+hade trott, att han trott det, önskat det så livligt
+för att slippa tro något annat obehagligt, som skett
+en gång, lekt att det var så. Varför kunde han då
+inte tro att Gud förlåtit honom, när pastorn sagt
+det och det stod i bibeln, och han önskade tro det,
+måste tro det för att få frid!
+</p>
+<p>
+Detta kunde han inte leka ihop, för det fanns
+ingenting att ta på, ingenting att göra av. Det var
+bara att tänka på, grubbla över, sitta och upprepa
+för sig. Nej, det skulle komma något nytt, verkligt
+emellan, en massa påtagligt emellan och lägga sig
+över det andra och så skulle han få igen gåvan att
+leka, och kunde han bara leka, så skulle han snart
+vara lycklig igen.
+</p>
+<p>
+Under dessa funderingar hade skolläraren
+kommit mitt på fjärden. Han höll med årorna, medan
+han torkade svetten ur pannan, och när det blev
+tyst, hörde han en flickröst sjunga från fyren. Genom
+luftförtunningen och avståndet kommo tonerna icke
+rena fram, men stämde likafullt ungefär, så att, när
+de nådde örat, de klingade svävande, obestämt som
+eolsharpan.
+</p>
+<p>
+Herr Alrik lyssnade, och undrade hur han med
+båten måtte ta sig ut från fyren, där sångerskan
+<a id='page_255' name='page_255'></a>
+stod, och så kom han tillbaks i sin båt och undrade
+hur hon såg ut som sjöng, vem det var som sjöng,
+hur gammal hon var, om hon hade snörliv, om hennes
+händer voro vita, vad hon hette.
+</p>
+<p>
+Vid denna sista tanke drog ett brett löje för
+första gången sedan åtta dagar över hans ansikte
+och han utsade i tankarne namnet: Angelika.
+</p>
+<p>
+Det var Angelika, ganska visst, som satt fången
+ute i tornet och tände nödeld, och han var Alrik,
+medregenten till Erik, som kom på härnadståg för
+att befria henne, och i bröstfickan hade han
+lejdbrevet, som innehöll benådningsdomen, eller påvens
+dispensbrev, som tillät medregenter att gifta sig med
+fångna prinsessor, och för att ge sin ankomst
+tillkänna och visa sig som en riddare, reste han sig
+och med sin bariton sjöng han som han hört Günther
+så många gånger, men med ackompanjemang på
+öskaret: »Du bör ej fruktan bära, kom följ mig till
+mitt slott!»
+</p>
+<p>
+Fyren blinkade illmarigt, men Alrik såg ännu
+icke sångerskan, vilken dock straxt svarade, när
+förförelsearian hade grånat ut mellan kobbarna. Och
+som ett brevsvar klingade igen: »Och havets unga
+tärna, hon gick en kväll så varm.»
+</p>
+<p>
+Herr Alrik åhörde den stående och med mössan
+i handen såsom när man hör folksången, och under
+det han hörde, började det att leka för honom;
+den vita fyren, smal opptill och vidgande sig mot
+grunden som en kjol, blev sjöjungfrun med eldögat;
+havets unga tärna, som sjöng honom till sig, blev
+långa Majken på Bernhardsberg, som blinkade
+oskickligt... nej, det fick inte vara hon! Nej, det skulle
+vara havets tärna, det var mycket vackrare och han
+<a id='page_256' name='page_256'></a>
+ville älska henne, famna henne, men på avstånd,
+utan att se henne, utan att hon såg honom, i sång,
+i harmoni under sommarnattens rosenfärgade täcke
+med gula bårder, och för att åstadkomma omfamning
+tog herr Alrik opp första takterna i duetten »Hör
+hur stilla vinden susar». När han givit an ton och
+lyssnat, hörde han flickans röst sjunga sången, och
+nu intonerade han i andra stämman, och de lindade
+tonerna om varandra, som när man flätar favörer;
+de kysstes i luften, de famnades på vattnet, och när
+de sista orden: »sång och kärlek gå från himmel,
+gå till jord», klingat ut, såg han de två sluttonerna
+som ett par rosenröda duvor munnas, och i
+detsamma föll från zenit en stjärna, målande sig som ett
+nottecken med sin långa svans, som om den flugit
+ur sångerskans mun till hans möte och han gapade
+för att fatta den mellan sina läppar, men båten
+krängde med detsamma, så att han satte sig ner
+på betten. Och nu tog han i årorna, stack ut
+bladen som ett par vingar och så flög han över till
+fyrskäret, där han mycket riktigt träffade fyrmästarens
+dotter, med vilken han redan sjungit duett, och till
+henne överlämnade han brevet, emedan fadren var
+ute på sjön, och han överlämnade brevet i två långa
+timmar, som voro alldeles för korta, men tillräckligt
+långa ändå för att ute på farstukvisten dricka kaffe
+med sångerskans moder, och under samtal om stora
+operan och Jakobs orgel vinna insteg i ett välbevakat
+hjärta och för den fångna jungfrun visa vägen ut
+till det fria.
+</p>
+<hr class='ppg-pb' />
+<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>
+<a id='page_257' name='page_257'></a>
+
+<h3>NIONDE KAPITLET.</h3>
+</div>
+
+<p>
+Herr Alrik har fått frid och återfunnit lekens
+gåva, men nu leker han den käraste leken med
+verkliga leksaker, och varje dag som går lägger en ny
+sten på kumlet, där liket ligger, och det skall aldrig
+stå opp mer, sedan han fick det lilla Blekansiktet
+i huset.
+</p>
+<p>
+Han har nu gravat jorden och plantat i
+solskenet, satt garn och vittjat i regnväder, så att han
+är kopparbrun i ansiktet och älskar kalla sig den
+Röde Mannen. På tröskeln till sin wigwam röker
+han sin kalumet och tackar den Store Anden, som
+gav honom den Vita Bisamråttan; men när den Vita
+Bisamråttan har lynne, säger hon att lyckan icke
+är i fullmåne, då Medicinmannen med porslinspipan
+under prästgårdslinden icke vill äta ur samma fat;
+men då talar den Röde Mannen visdoms ord om ett
+kid, som skall födas och bli en Stor Medicinman,
+som en gång skall sitta under pastorslinden, när en
+annan Bisamråtta skall stryka hans prästkragar, och
+då skall fredspipan tändas och kanske den Gamle,
+som nu fiskar i de stora vattnen, skall hänga sina
+nötta mockasiner på pastorns gärdesgård och äta
+pemmikan hos den unge Mohikanen. Och för övrigt,
+det var i alla fall pastorn, som gav Den Röde
+Mannen frid, när han lärde honom känna vite Krist.
+</p>
+<p>
+Och när han talat och Blekansiktet vill svara,
+ber han henne sjunga i stället; och när han narrat
+henne sjunga och han mot sin vilja hör att det är
+falskt, säger han sig att det är mixolydisk tonart
+<a id='page_258' name='page_258'></a>
+hon sjunger i, och han tror till och med att hon
+har funnit de felande halvtonerna mellan e och f
+och h och c, ty hon är nu den märkvärdigaste av
+stammens döttrar, utom att hon är den skönaste
+och godaste, ty hon har lärt honom trolla igen, när
+han förlorat gåvorna, och nu kan han när som helst
+vandla salt torsk till stekgädda, härsket flott till
+bordsmör; han kan ta fikon på sina tistlar och
+druvor på törnena; ur sin hatt plockar han allt vad han
+vill, utom olyckor, och han kan svälja förödmjukelser
+som stora kavalleristsablar, äta eld från själva
+helvetet, om det så skulle vara, och sedan nysta ur sig
+de grannaste sidenband, som han väver rödlakan
+och gyllenduk av. Den kan trolla!
+</p>
+<p>
+Och nu har den gamle Bävern gått till sällare
+jaktmarker och tagit hemligheten med sig djupt ner
+under den röda pipleran, som ligger öster om solen
+och väster om månen.
+</p>
+<hr class='tb' />
+
+<p>
+Så ungefär, fast inte så utblommerat, brukade
+den trolske klockaren på Rånö berätta sin historia,
+när en lustkutter förirrade sig ut i hans avlägsna
+vatten och han hade fått ett par supar för att visa
+ut abborrgrunden. Hur mycket som var sant visste
+man aldrig, ty han ljög vartenda ord han talade, och
+hur han hade det i ensamheten och fattigdomen fick
+man inte reda på, ty det visade han aldrig.
+Grannarne påstodo, att han aldrig gått på Musikaliska
+akademien, aldrig känt far och mor, och aldrig varit
+gift. Men det kunde vara lögn det också, ty det
+<a id='page_259' name='page_259'></a>
+var ena rackare att ljuga där på kanten! Och de
+var dorska och egna därute i havsbandet; där såg
+de stora sjöormen och trodde på råt, kom sällan åt
+kyrkan och lade slantar under stenar, förgjorde
+bössor och kunde otyg. Men den värsta trollaren
+var ändå klockaren på Rånö.
+</p>
+<hr class='ppg-pb' />
+<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>
+<a id='page_260' name='page_260'></a>
+
+<h3>Min sommarpräst.</h3>
+</div>
+
+<p>
+När jag kommer ut om våren till sommarnöjet,
+är jag den första. Den lilla badorten är öde, luckor
+äro stängda, verandor täckta. Träden äro
+halvlövade, rabatterna ogrävda, och i hål och vrår ligger
+litet smutsig snö kvar. Men då går jag ner till
+gästgivargården efter middagen och finner min
+sommarpräst. Sådan jag fann honom där för tolv år sen
+finner jag honom än, sittande vid sitt punschglas i
+kakelugnsvrån, läsande sina tidningar, strykande
+huskatten och småspråkande vid värdinnan.
+</p>
+<p>
+Han är några och trettio år och ser ännu ut
+som en lång, mager student. Men nu på våren är
+han magrare, förefaller det, än i fjor, hyn gråare,
+ögonen slocknade och rösten tunnare av brist på
+talövning.
+</p>
+<p>
+När han blir varse mig, får han först en
+underlig glans i ögonen, som om han hade förtalat mig
+hela vintern och hade ont samvete, denna
+egendomliga glans, kanske uppkommen av en hornhinnans
+spänning, då pupillen skall vidgas för att kanske
+läsa i den andras ögon vad den tänker. Jag vet,
+att han hatar min verksamhet, men i denna stund
+är han en människa i ensamheten, och jag ser att
+<a id='page_261' name='page_261'></a>
+jag, som kommer utifrån världen, där det lever, också
+kommer till honom såsom vårens bebådare, den första
+badgästen, vilken snart skall följas av andra. Och
+när vi övertygat oss om, att inga fientligheter skola
+utbryta, sätta vi oss till bords. Första halvtimmen
+talar han med en entonig, skrällande röst utan
+halvtoner, utan nyanser, och jag har svårt att
+återkonstruera i honom en bildad man. Hans talorgan har
+på åtta månader anpassat sig till lotsars och fiskares,
+hans hjärna har tryckt ner sig till att bli förstådd av
+enklare tankemekanismer, hans ordförråd har
+förlorat mellanfärgerna, övergångstermerna, och
+upptagit de enkla, stundom vulgära glosorna.
+</p>
+<p>
+Han är misstänksam som den ensamme, och han
+tittar ideligen efter om jag menar vad jag säger,
+ty jag avpassar mig av omedveten sympati, jag
+spelar på stycken, som behaga honom, utan att lämna
+något ifrån mig, jag drar upp hans utgångna
+urverk; och småningom hör jag honom knäppa i den
+gamla goda gången.
+</p>
+<p>
+Han vill gärna lyss till nytt från mig, men
+njutningen att få tala själv överväldigar honom, behovet
+att visa sig vara en jämnbörding griper honom, och
+han går på de högsta frågorna.
+</p>
+<p>
+Efter en timme är hans röst något beslöjad,
+men börjar redan låta finare; han söker icke längre
+så pinsamt efter ord, hans ansikte, nyss så dött,
+så färglöst som fallet löv, lyses upp, och han berusar
+sig av tal.
+</p>
+<p>
+Vi undersöka Kierkegaard, lidandets skald, och
+han svämmar över i frosseriet på sina lidanden,
+som han utan att bikta sig får ge luft.
+</p>
+<p>
+Men vi ha läst Kierkegaard på var sitt sätt,
+<a id='page_262' name='page_262'></a>
+jag som psykolog och han som kristen. Antingen
+han icke förstår mig, eller icke lyss på mig, nog av,
+han har hört att det ger återljud i min
+resonansbotten och han blir vältalig; talar och talar, så att
+jag tycker det är synd avbryta en lycklig människas
+utsvävning; men han vill kränga över åt
+kristussidan och jag stretar emot. Han går på och jag
+låter honom hållas.
+</p>
+<p>
+Det drar väl en timme och han behandlar mig
+som adepten, kastar mässkjortan över mig, tar eden
+av mig, hör ej på mina protester, primsignar mig,
+vädjar slutligen till mitt bifall emot kristushatarne.
+</p>
+<p>
+Då ler jag för att väcka honom, men han ser ej
+mitt leende, och han går vidare, djupare, kommer
+in i exegetiken, och åker fast i tjockaste teologien;
+stannar och ser på mig, för att höra mitt bifall.
+</p>
+<p>
+&mdash; Men käre bror, avslutar jag, det är väl ingen
+hemlighet för dig, att jag icke delar en enda av
+dessa dina meningar!
+</p>
+<p>
+Han ser på mig, synes erinra sig något, ler,
+och vi tala om något annat.
+</p>
+<p>
+Nu är det min tur att tala! Lamporna tändas
+i salen och ny punsch är inne. Jag talar om den tid
+vi leva i såsom en sovandets tid, fortsättande ett
+sovande, som började med århundradets ingång, då
+mänskligheten tröttnat på att vaka; flätar in
+upplysningar om Darwins upptäckter och Schopenhauers
+och Hartmanns genomskådningar, ställer in
+kristendomen i sitt sammanhang i världshistorien, ger kött
+åt teologiens kroppslösa skuggor, förklarar det som
+han ville ha oförklarligt, utan att väcka honom med
+den ökända rationalismens populärresonemanger,
+nämner varken Strauss eller Renan, improviserar en
+<a id='page_263' name='page_263'></a>
+världsåskådning i diktens lagom dimmiga bilder. Jag
+ser hans halva ansikte som en vit fläck i
+lampskenet, fallande snett ovanfrån, och hans ögon
+brinna, lysa genom tobaksröken; jag tror att jag
+har honom med mig ett gott stycke, längre än han
+hade mig nyss; jag har magnetiserat honom genom
+att sätta hans hjärna i mina rörelser, jag känner
+en stund talarens rus, då han kan röra, leda sina
+åhörare; jag har tagit honom ur hans mysticism med
+min oklarhet, då jag visste att varje införande av
+frågorna på det klara skulle väcka ekon i hans
+apologetiska minnen; men jag tröttnar. Kan icke
+längre undvika att torna på en av hans dosor, i
+vilka apologetiken förvaras, det vill säga, en
+samling motbevis mot alla förutsedda invändningar mot
+kristendomen. Mycket rätt: jag rör oförvarandes vid
+fjädern, locket öppnas, min makt är slut. Nu ler
+han och säger:
+</p>
+<p>
+&mdash; Det är väl ingen hemlighet för dig, att jag
+är absolut motståndare till alla dina meningar.
+</p>
+<p>
+Varpå vi gapskratta! Men ingen dispyt kommer
+till stånd, inga resonemang, ty i samma ögonblick
+vi skulle söka giva och taga skäl vore allt samtal
+omöjligt. Vi ha helt enkelt suttit och sökt
+magnetisera varandra, berusat oss själva och njutit, den
+ena av den andras rus han framkallat, och vi ha
+träffats för att njuta av varandras sällskap. Vi äro
+fiender, men vi äro icke ovänner, och vi träffas igen
+varje dag, lekande samma tankelekar, aldrig sårande
+varann, aldrig törnande. Vi välja de sirligaste ord,
+de längsta omskrivningar, de lenaste uttryck. Det
+är som ett slags själarnes coitus. Men när
+badgästerna anlända, lyfter jag och reser ut i skären.
+</p>
+<p><a id='page_264' name='page_264'></a></p>
+<p>
+När jag efter tre veckor kommer igen in till
+badorten och träder in i hotellets stora sal, sitter
+min vän pastorn vid table d&#8217;hoten omgiven av
+stadsherrar och damer.
+</p>
+<p>
+Han är nyrakad, nyklippt, har en ren vit
+halsduk, fint borstade svarta kläder. Hans ansikte är
+öppet, det tryckta, trista är borta, ögonen glänsa,
+men han har ännu en stående gest med tungan och
+läpparne, som om han undertryckte ett beständigt
+leende.
+</p>
+<p>
+När han får se mig, visar han stor
+obeslutsamhet; men han reser sig, hälsar och frågar hur jag
+mår; alltjämt med detta illmariga löje, som kommer
+och går. Därpå viskar han mig, liksom fölle han in
+i den gamle studentens, alltså skråbroderns roll, att
+hans brännvinsbutelj står i skrubben i mellanrummet
+och är märkt med P., ty det serveras intet
+brännvin på hotellet.
+</p>
+<p>
+Jag sätter mig på avstånd att spisa och betrakta
+honom. När han nu talar vid dessa människor, har
+hans ansikte andra uttryck än då han talade vid mig;
+och det ändrar sig alltefter den talande. I allmänhet
+ser han strängt allvarlig ut, avvisande alla
+förtroenden, på vakt att icke glömma sig. Men när han
+vänder sig till fruntimmerna kan han icke dölja sig.
+Han myser och ser älskvärt nedlåtande ut som en
+äldre mot ett barn, underlägsen och smickrad som
+en ogift man mot en kvinna, och ärbar, oåtkomlig,
+kysk som en Herrans tjänare.
+</p>
+<p>
+När de slutat reser han sig och kommer fram
+till mig. Hans ansikte bär ännu reflexer från dem
+han talat vid och är uppvärmt av utstrålningen från
+fruntimmerna. Enslingens misstänksamhet är borta;
+<a id='page_265' name='page_265'></a>
+hans själ har gymnastiserat sig på andras;
+umgängeskretsen har borttagit fruktan, avsatt
+tankefrön, riktat erfarenheten, ökat minnena, och han är
+djärv nästan nedlåtande mot sin förre kamrat i
+öknen. Men han vill icke sitta till bords med
+kättaren och tala om tidens frågor, ty nu finns det
+vittnen, och han har för övrigt så många andra att
+tala med, om också ingen förstår honom så väl som
+den otrogne.
+</p>
+<p>
+När han går, säger han, att han vill komma
+ut en hel dag och hälsa på mig.
+</p>
+<p>
+&mdash; Här är för mycket folk om sommaren, menar
+han, och för litet om vintern. Nu skall man gå
+klädd och vara kavaljer, och... ja, du har det
+gott, du!
+</p>
+<p>
+En vacker eftermiddag i slutet av juni ser jag
+en svart figur komma gående nere i ängen. Det
+är pastorn. Uppkommen till stugan kastar han av
+sig den svarta hatten, drar ett långt andetag, och
+tittar sig omkring på landskapet, som om han såg
+efter om där var plats nog, eller om några mänskor
+kunna se honom. På min kammare får han sikte på
+en blå kavaj, vilken han utbyter mot sin svarta rock,
+tar en halmhatt, en rotpipa, en käpp; och efter ett
+glas punsch vill han gå ut i skogen.
+</p>
+<p>
+Utkommen i ängen sticker han händerna i
+kavajfickorna och tycker det är nytt och roligt; kesar
+som en kalv, flöjer över gärsgårdar. Det är en
+annan människa och rocken gör väl litet till munken.
+</p>
+<p>
+I dag tala vi inte om frågorna, utan gå ner till
+havsstranden, bada, simma ut i fjärden. Därpå
+promenera vi i sjökanten och kasta smörgås; rulla
+stenblock ner i vattnet; jaga opp skrakungar, klättra
+<a id='page_266' name='page_266'></a>
+upp i holkar och leta rötägg. Och så ge vi oss in
+i djupa granskogen. Här är han som hemma hos
+sig; hojar och sjunger; dödar huggormar med sin
+påk, lockar fåglarne att svara, narrar den flyende
+haren att sitta; känner älgspår, och vill bestämt gå
+fram och retas med tjurn. Därpå storma vi ett
+berg, brant som en mur, och komna upp på platån,
+där endast några martallar blivit lämnade, se vi havet
+under oss med sina tusen kobbar och skär. Här
+lyfter han hatten och torkar svetten ur pannan:
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, men det är skönt att få vara människa
+en stund, säger han med ett förfärligt smärtsamt
+drag i ansiktet och en suck.
+</p>
+<p>
+Det att jag icke svarar, icke beklagar, icke
+inbjuder till deltagande eller förtroende, fastän jag vet
+allt, hela den pinohistoria, som ligger bakom denna
+mannens nutid, utgör retelsen i umgänget. Han vet
+att jag vet, men i samma stund jag sade, att jag
+visste, skulle han gå. Och han säger ingenting själv,
+men njuter av att antyda, att snudda vid faran, som
+ligger i att röja sin hemlighet för en fiende; ty vi
+äro fiender. Det veta vi båda.
+</p>
+<p>
+Och jag känner på mig, att om han här i ett
+svagt ögonblick skulle öppna sitt bröst och visa det
+rysliga kräftsåret, skulle jag fly honom. Behaget
+att gissa honom vore slut; och han skulle sedan hata
+mig, då jag hade hans liv i min hand.
+</p>
+<p>
+Men vi säga ingenting, vi bara prata så ofta
+vi ha ett ögonblick, prata om jakt och fiske, segla
+och ro.
+</p>
+<p>
+Det har kvällats och vi måste hem till
+aftonvarden. När vi nalkas stugorna, sjunger han inte
+längre, och vid bordet är han instängd; gycklar svagt
+<a id='page_267' name='page_267'></a>
+inför frun i huset över att han har min rock; säger
+nej för supen, men tar den.
+</p>
+<p>
+Vi gå ut på farstukvisten att sitta och prata,
+men han blir orolig, ty han är ej säker på, att
+andra skola vara så tysta som jag.
+</p>
+<p>
+Och när han får fatt i en pilbåge, springer han
+ut på backen och börjar skjutövningar över
+matbodtaket. Så ivrigt, så ihållande, barhuvad och
+springande sig andfådd, att jag ej vet om han koketterar
+eller är rädd att bli indragen i farliga
+konversationer. Han håller på med pilbågen en hel timme,
+och påkallar vår uppmärksamhet, när han gjort en
+riktigt vacker lyra.
+</p>
+<p>
+Han får en säng på kammaren och ligger kvar
+över natten.
+</p>
+<p>
+Följande morgon kommer han i sin långa svarta
+rock till kaffebordet, högtidlig, sträng, såsom om
+han ångrade sin gårdags handlingar.
+</p>
+<p>
+När jag anordnar om båt för honom, hör han
+mig titulera fiskargumman fru, vilket ger honom
+anledning att avsides säga:
+</p>
+<p>
+&mdash; Du ska inte kalla madammerna fru; du
+förstör folket.
+</p>
+<p>
+Varpå jag:
+</p>
+<p>
+&mdash; Äro icke alla mänskor lika?
+</p>
+<p>
+&mdash; Jo, inför... (han tvekar om ordet) Gud, men
+icke inför människor. Det borde <i>du</i> veta!
+</p>
+<p>
+Det var en tillrättavisning inlindad i en artighet,
+som förekom vidare behandling av ämnet.
+</p>
+<p>
+Vi skildes vid stranden, kallt, artigt, såsom nöjda
+med att skiljas.
+</p>
+<p>
+Hans båt var lastad med hundra tomma buteljer,
+bland vilka han skulle sitta.
+</p>
+<p><a id='page_268' name='page_268'></a></p>
+<p>
+&mdash; Lägg något över buteljerna! befallde han
+flickan som skulle ro.
+</p>
+<p>
+Hon tog sin kofta och skylde flärden, medan
+pastorn tog en min av höghet såsom innehavare
+av de eviga sanningarne och ett boställe.
+</p>
+<hr class='ppg-pb' />
+<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>
+<a id='page_269' name='page_269'></a>
+<h2>Pastorns älg.</h2>
+
+</div>
+
+<p>
+Pastor Norström hade mycket små intäkter, dels
+därför att hans hjord var fattig, dels därför att
+upplysningen uppifrån började pyra sig ner, och
+vantron nerifrån, läsarne, bjöd en svår konkurrens med
+brödkyrkan.
+</p>
+<p>
+Han hade ett par kor, några tunnland vete och
+råg, skog och fiske så mycket han ville, men som
+han inte hade mer än en piga, fick han plöja själv,
+fiska själv och fara med sumpen själv.
+</p>
+<p>
+I skogen fick han ta ved och plocka blåbär
+till husbehov, och jakträtt hade han också, men som
+han var utan hund, gingo de vilda djuren ganska
+trygga där. Detta hade gjort prästgårdsskogen till
+en omtyckt häckplats för traktens älgar, som brukade
+fortplanta sig uppe i en mosse. Och av nöden hade
+pastorn förstått göra sig, om icke en dygd, så
+åtminstone en liten sportel. Han hade i många år knipit
+sig en älg, flera blev det aldrig, och när köttet
+kom tillsammans med hud, horn och klövar, så blev
+det i alla fall en åttio riksdaler, allt som allt, utom
+bloden och räntan, som räckte ända till tjugondagen.
+Men det var en osäker inkomst och kunde så lätt
+slå fel, för ett enda skott avgjorde, om årets
+<a id='page_270' name='page_270'></a>
+köttgryta skulle på elden eller om den bara finge koka
+spiggolja, som i sådana fall blev den extra
+bevillningen. Det var därför icke utan oro man i
+prästgården såg den elfte augusti nalkas.
+</p>
+<p>
+Redan i juli tog man av skällorna på korna,
+som gingo i skogen, och den första augusti fick inte
+pigan ropa ihop kräken. Och så anordnade pastorn
+saltsleken, högg aspruskor och satte i korsvägar.
+Sista söndan i juli gav han från predikstolen en lindrig
+varning mot bullrande besök i sin skog, och sedan
+gjorde han polisvakt själv efter smultrongummor och
+blåbärspojkar.
+</p>
+<p>
+Men »kampen om älgen» var icke så lätt vunnen,
+och om han också haft älgstånd på skogen hela
+sommarn, och sett kalvarne gå där bland sina egna
+kreatur, så han vant sig vid dem som om de redan
+stodo i hans lagård eller legat i hans gryta, så
+kunde det mycket väl hända, att när den stora dagen
+kom, några företagsamma skärkarlar helt enkelt
+motade in högdjuren på sin mark, eller drev dem
+i sjön, och sedan voro de vars mans goda pris på
+kobbarna.
+</p>
+<p>
+Sista året hade pastorn haft lyckoskott. Älgarne
+hade kommit, och de hade varit mycket orädda, för
+att vintern varit svår. De hade till och med gått
+in i gärdet och nafsat på vårrågen, men det hade
+bara glatt den gamles jägarhjärta:
+</p>
+<p>
+&mdash; Äter ni mitt bröd, så äter jag ert kött, sade
+han åt sin gumma, som tyckte det var synd om
+gudslånet.
+</p>
+<p>
+Den elfte augusti föll in, och pastorn invigde
+den soliga dagen med att ladda muskedundern med
+sitt engelska krut och lägga in ett lod.
+</p>
+<p><a id='page_271' name='page_271'></a></p>
+<p>
+Gumman tog kökskniven under förklädet och
+ämbaret i hand, och så gick man till skogs. Nu var
+det bliven sed, att frun och pastorn skildes vid
+stättan, och så ringade de djuren, vilkas gång var
+känd som harens, och när frun fick opp, ropade hon
+ho-hå, ho-hå, och opp-opp-opp-opp!
+</p>
+<p>
+Det hade varit regn i flera veckor, så att älgen
+stått ini moraset på storskogen; men nu hade vädret
+vackrat, och det sken som gröna eldar ini
+björkhagen. Pastorn gick in i hasseldroget, som var blött
+och valkigt, så att hjulspåren sköto ryggar vassa
+som järnvägsskenor och han skulle just till att titta
+om knallhatten blivit våt av droppet från buskarne,
+då han hörde hur det knakade ini snåren. Öronen
+lade sig bakut på pastorn, och ögonen stodo som
+tennknappar, när han på tå sökte göra sig lätt, och
+han tycktes lyfta sig med att höja axlarna, som om
+han ville flyga, när han smög in i småskogen.
+</p>
+<p>
+Och där stod han ansikte mot ansikte med
+älgtjuren själv, som sträckte sin hals upp i grenverket
+på en asp, och med sin långa överläpp fnallade åt
+sig de darrande löven.
+</p>
+<p>
+&mdash; Pang! small muskedundern; lodet gick igenom
+ryggraden, just där det skulle in, och kolossen sjönk,
+som om man tagit ur järnen ur ett skelett, och så
+var det förbi.
+</p>
+<p>
+Det var pastorns vanliga, att knäcka av ryggen.
+Vågat var skottet, men när det tog, var det säkert
+som en slakt, för att sätta in kulan annorstans
+menade han bara var narri, efter som djuret kunde
+löpa milar med blyet i kroppen.
+</p>
+<p>
+Jägarn måtte ha tyckt i alla fall, att det gått
+litet för häftigt, och att skottet icke erbjöd några
+<a id='page_272' name='page_272'></a>
+ämnen till årets jaktkrönika, ty han såg rätt snopen
+ut, medan offret slog sina sparkar i dödsrycket; men
+när allt var lugnt, satte han till att ropa på gumman.
+Men när han inte får svar genast; och han fruktar
+att köttet skall förfaras, om inte bloden går av, tar
+han opp sin fickkniv och karvar av halspulsådern,
+som han sedan nyper om, efter att ha sett hur blodet
+sprutade. Och så hojar han igen; och så måste han
+släppa på ådern igen, som krullar sig som en mask
+ini såret, för att se att inte blodet levrat sig.
+</p>
+<p>
+Så kommer då frun äntligen med kniven och
+ämbaret:
+</p>
+<p>
+&mdash; Sicken en du! säger pastorn med låtsad
+likgiltighet.
+</p>
+<p>
+&mdash; Själva pesen, tror jag! Och så snar du
+var sen!
+</p>
+<p>
+&mdash; Och såg du på de andra då?
+</p>
+<p>
+Å jestandes, de kom som själva dragonerna
+på gärdet, men de gick till sjöss, så nu är all
+avund försvunnen.
+</p>
+<p>
+Och så tar frun till kniven; och ämbaret fylls
+med rödaste blod, som skummar som mjöd, medan
+pastorn med uppkavlade armar bökar inne i halsen
+på det rykande djuret, som sednare foras hem av
+lejfolk och föranleder en mängd kaffehalvor och ett
+kalasande på njurar och kojor, lever och lungor,
+som varar i åtta dagar.
+</p>
+<p>
+Det var sista året det gick så.
+</p>
+<p>
+Nu sitter pastorn på förstukvisten den tionde
+augusti och kratsar sin bössa, medan prästfrun
+plockar spritärter i täppan.
+</p>
+<p>
+Då knarrar det på sandgången och barons
+skogvaktare från Stora Sätra kommer uppmarscherande
+<a id='page_273' name='page_273'></a>
+och gör halt, med mössan i ena handen och kopplet
+till tre stövare i den andra.
+</p>
+<p>
+&mdash; God dag, Eklund, vad står nu på? hälsar
+pastor Norström.
+</p>
+<p>
+&mdash; Jo, herr pastorn, baron hälsar och frågar, om
+hans kunglig höghet kan få komma på skogen som
+i morgon efter älgarne, för barons stånd har gett
+sig av i natt som var, och prinsen ligger med sin
+ångbåt vid Dalarö och väntar på jakten, som de
+bjudit honom på.
+</p>
+<p>
+Pastorn rev sig i huvet, men prästfrun, som
+åhört anbudet, svarade:
+</p>
+<p>
+&mdash; Inte går det an att säga nej, du Erik, och
+därför är det så gott du säger ja med detsamma.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, det är väl så gott det! mente pastorn,
+och därmed var saken avgjord i huvudpunkten.
+</p>
+<p>
+&mdash; Men säg nu, Eklund, kan inte jag få vara
+med också! Ju flera man, dess bättre lycka, strävade
+pastorn emot, i det längsta hållande tag i sin
+köttgryta.
+</p>
+<p>
+&mdash; Jo, nog går det, men det ska jag säga pastorn,
+för jag känner till det, att kommer han med, så är
+det likafullt baron som ställer opp skyttarne, och
+när prinsen ska göra skottet, då blir de andra
+liksom drevet, och det kan ju inte vara till något hugn.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nej, det tycker jag med, och inte vill jag
+vara med bland bommarne, när det ska stå i
+bladet sen!
+</p>
+<p>
+&mdash; Nå, men säg, Eklund, tog nu prästfrun i, det
+brukar väl inte gå av, sånt där, utan att det vankas
+något, för se det är höstköttet det gäller för oss,
+och kan han låta baron förstå något sådant, så det
+blir en liten gratifikation törhända.
+</p>
+<p><a id='page_274' name='page_274'></a></p>
+<p>
+&mdash; Tyst du! avböjde pastorn.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, si, frun, det vet jag säkert, att inte
+behöver pastorn göra något för inte, för det har man
+sett, att gentilt folk inte tar emot utan att ge igen,
+och minns jag rätt, så fick länsman ifjor en
+guldklocka med pitschafter, som såg ut att vara värd
+sina tusen kronor!
+</p>
+<p>
+Tusen kronor, surrade det i öronen på pastorn,
+när han efter skogvaktarens avgång gick tankfull in
+i sin kammare och hängde bössan på väggen; tusen
+kronor, viskade det i prästfruns öron, när hon gick
+in i köket och satte på spritärterna! Och så
+började den gyllene drömmen växa och skifta hamn,
+och inbillningarne axlade stora måsvingar och stego
+upp i rymderna, där det hängde guld och ära.
+</p>
+<p>
+Och vid middagsbordet, när pastorn tagit tre
+supar, hade guldklockan förvandlats till ett regalt
+pastorat.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, ser du, Carolina, Herrans vägar känner
+ingen, förkunnade pastor Norström, som just icke
+kunde sägas missbruka Herrans namn; och det som
+var nedertrampat kan rasande lätt bliva upphöjt;
+och vad mina gåvor beträffar, så vem vet, kanske
+det bara fattas förståelsen! Hm!
+</p>
+<p>
+&mdash; Uppriktigt talat, så vet jag inte varför inte
+du, Erik, skulle kunna sköta hundra tunnland jord
+lika bra som någon annan av de där läsarne, som
+aldrig tagit en plog, utan bara gått på möten...
+</p>
+<p>
+&mdash; Jaja, det är en annan synpunkt det, Carolina,
+avbröt pastorn, som tyckte mera om förtäckta
+ordalag. Det är en annan synpunkt det!
+</p>
+<p>
+Emellertid randades den stora dagen, som
+motsågs med stort deltagande av alla prästöns innevånare,
+<a id='page_275' name='page_275'></a>
+och vid elvatiden signalerades den kungliga ångaren
+ute i fjärden. Pastor Norström hade gjort toalett
+och tagit paradrocken på sig samt gick ner till
+bryggan att mottaga gästerna. Men kommen ner
+till stranden såg han skolläraren i spetsen för läsarne,
+som hade något nys om, att hovet skulle vara fromt
+på visst sätt, och som därför gjort sig klara att
+uppvakta med något Carabia av stiftelsens allra bästa.
+</p>
+<p>
+Men ångaren tog inte i land, utan lade sig för
+ankar ute på grynnan, och strax därpå stack en båt
+ut med sex matroser, som höllo rakt ner på den
+svartklädde prästmannen, vilken de saluterade med
+årorna. Och en adjutant i flottans uniform hoppade
+i land, hälsade artigt och inbjöd pastorn att deltaga
+i frukosten ombord, vilken skulle föregå jakten,
+vilken ej skulle öppnas före klockan fyra, då älgen
+gick ur sitt stånd. Skollärarn, som trodde det var
+prinsen, gav ton, och på en gång stämdes upp något,
+liknande en sång. Men ögonblickligen viftade
+löjtnanten med handen till tystnad och skrek med full
+hals:
+</p>
+<p>
+&mdash; Det får inte föras något väsen på land, har
+hans kunglig höghet befallt! Begriper ni inte, att
+det skall hållas tyst, när hans kunglig höghet har
+kommit hit för att jaga.
+</p>
+<p>
+Kören upplöste sig i ett skärande ackord, som
+gav eko ini viken och kunde varit nog att skrämma
+älgarne till sjös. Men den som kände sig segerglad
+över den obarmhärtiga majoriteten på strand, det
+var pastor Norström, vilken i egenskap av den
+jämförelsevis upplyste haft att utstå allt möjligt
+tyranneri av läsarne, vilka morskat opp sig, sedan de känt,
+att de hade stöd uppifrån.
+</p>
+<p><a id='page_276' name='page_276'></a></p>
+<p>
+De fromme återigen gingo ut på udden och,
+betraktande ångaren med dess passagerare såsom
+ett slags Bethelskepp av deras fårahus, satte de sig
+på stenarne i stranden och lurade på vad som komma
+skulle, onda i de fromma sinnena, när de sågo den
+»fritänkarn Norström» sättas vid ett stort bord och
+i samkväm med officerarne trakteras ur fat och
+buteljer.
+</p>
+<p>
+&mdash; Det är inte Guds barn, det där! sade
+skollärarn, vändande sig till kyrkvärdens Anna.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nej, det kan en visst se, svarte Anna, och
+tuggade på ett grässtrå för att ge sig illusion av
+att äta något gott.
+</p>
+<p>
+Korkarne smällde och tallrikar skramlade i två
+långa timmar. Guds barn förlorade dock icke
+tålamodet, utan vaktade beslutsamt på bryggan, där
+prinsen måste komma, och där de skulle inbjuda
+honom till en testund med högre vetande, och som
+han inte skulle kunna säga nej till.
+</p>
+<p>
+Och när de nu sågo bösspipor blänka i
+solskenet, hörde jaktkoppel rassla, och båtarne sattes
+i sjön, rusade de ner till bryggan och bildade häck.
+Men när årorna väl kommit i vatten, lovade
+eskadern upp åt udden på andra sidan viken och
+försvann bakom den höga vassen, under det Guds barn
+på bryggan uttalade sitt ogillande i uttryck, som
+inneburo mindre välönskningar än en ärlig kötted håller
+motsatsen.
+</p>
+<p>
+Emellertid kunde intet göras åt saken och
+grupperna skingrade sig.
+</p>
+<p>
+Därpå brast det lös ett larm oppe i prästskogen!
+Hundarne skällde, signalhornen smattrade och skott
+smällde. Det gick över som orkan, och allt var
+<a id='page_277' name='page_277'></a>
+förbi på en timme, då slutligen båtarne stucko fram
+om vasskanten igen och den första visade sig lastad
+med en väldig älgtjur med lövruskor i hornen!
+</p>
+<p>
+Guds barn, som nu ansågo tystnadsordern vara
+bruten, samlade sig igen på sin udde och
+ådagalade kanske mera nyfikenhet och begär att få
+uppträda än utföra något räddningsarbete på själar. Men
+när de nu sågo punschbuteljer korkas upp och hörde
+hurrarop och signaler, funno de ögonblicket
+lämpligt att inskrida, och efter skolmästarns upptagning
+föll hela kören in i Söta Jesus. Många takter hade
+de icke hunnit, förrän de otrogna på ångaren svarade
+med Boccacciomarschen, blåsen av sex kanonjärer;
+och nu skuro sig rytmer och harmonier och kämpade
+i luften som änglar och djävlar, tills ekot från
+stränderna blandade vänner och fiender i en enda röra
+av ljud, som rullade ut över fjärdarne att bryta sig
+och dö som vågor mot de sista skären. Tvekampen
+pågick till skymningen, då pastorn sattes i land och
+ångaren lättade ankar samt efter några raketers
+uppsättande försvann i skymningen.
+</p>
+<p>
+Då pastor Norström kom hem till sin gumma,
+hade hon tänt ljus och satt orolig och väntade inne
+i kammaren.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nå, vad har du fått nu? frågade hon, utan
+att söka dölja sin nyfikenhet.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, om jag det kunde säga allt, svarade
+pastorn, som i minnet såg alla bordets läckerheter.
+Jo, det var njurkalvstek och sparris, och...
+</p>
+<p>
+&mdash; Att du har smort kråset, det förstår jag nog,
+medan jag suttit hemma...
+</p>
+<p>
+&mdash; Du! Ja, är du pastor du, och har älgskog,
+<a id='page_278' name='page_278'></a>
+du? Kanske du, som inte jagat, skulle ha varit med
+på jaktmiddan, va?
+</p>
+<p>
+&mdash; Nej, naturligtvis inte! Det är naturligt!
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, det <i>är</i> naturligt, att den som inte har
+pastorat och älgstånd inte skall vara med på
+älgmiddag. Förstår du det, Carolina. Men nu ska vi
+se på vad jag har i fickan här för något!
+</p>
+<p>
+Carolina lämnade sin egalitetslogik i sticket och
+flyttade ljuset närmare för att skåda vad det bruna
+chagrinsetuiet kunde innehålla, som pastorn lade upp
+på bordet med en liten smäll, som om han slagit på
+trumf.
+</p>
+<p>
+På violett sammet låg infälld en snusdosa, som
+sken lik kalken mot påskadagens mässhake.
+</p>
+<p>
+&mdash; Guld?
+</p>
+<p>
+&mdash; Tror du?
+</p>
+<p>
+Pastorn tog dyrbarheten i handen, knäppte opp
+locket och läste på kontrollen under sina uppskjutna
+glasögon:
+</p>
+<p>
+&mdash; Silver!
+</p>
+<p>
+&mdash; Man ska visserligen inte se given häst i mun,
+men det här är strängt taget ingen gåva...
+</p>
+<p>
+&mdash; Och ingen häst heller, men silver är det, sa
+gumman och gick efter besmanet.
+</p>
+<p>
+Tog så katsen hon kokade ägg i och stoppade
+ner klenoden, häktade alltsammans på kroken och
+läste av:
+</p>
+<p>
+&mdash; Jaa, det är en kvarts mark; gör mig åtta
+lod, så när som på ett inte. Det var en vacker
+affär; vet du vad du får för den?
+</p>
+<p>
+&mdash; Nej! svarade pastorn något nedslagen.
+</p>
+<p>
+&mdash; Du får tolv kronor; arbete och förgyllning
+räknas inte, när man säljer, bara när man köper!
+</p>
+<p><a id='page_279' name='page_279'></a></p>
+<p>
+Pastor Norström såg mycket nedstämd ut. Tolv
+kronor för älgen; och inte nöjet att få gå orolig,
+inte behaget att få slakta, och framför allt intet kött,
+ingen korv, ingen palt.
+</p>
+<p>
+&mdash; Sextioåtta kronors ren förlust! tröstade
+gumman, som ville åtminstone hindra smältningen av den
+fina middan hon inte varit med på. Men, si så är
+det att leka med storfolk! Sitt och ät salt
+strömming nu hela vintern, och tänk på njurkalvsteken
+tills det vattnas i mun. &mdash; Och pastoratet sen? Va?
+</p>
+<p>
+&mdash; Tyst, Carolina! tyst! manade pastorn och gick
+in och lade sig.
+</p>
+<p>
+Nästa Dalaröbud hemförde ett skålpund Rappé
+och grovsikt åt pastorn, som därmed fyllde sin dosa,
+för att åtminstone ha den behållningen att kunna
+få visa sin klenod. Och han snusade med länsman
+och kyrkvärdarne, han snusade med skogvaktarn och
+uppsyningsmannen, och slutligen med själva
+skolmästarn, som ändå tackade och sa nej, att han inte
+snusade.
+</p>
+<p>
+Och han snusade ända till jul och fick bannor
+av gumman för han tygade till näsdukarne, och när
+man kom till nyåret, måste han gå ifrån sin dosa.
+</p>
+<p>
+Tretton kronor och femtio fick han för henne
+på Västerlånggatan; &mdash; en och femtio i <i>ren</i> förtjänst!
+sa han till sig själv när han åt en frukostbit på
+Stjärnan.
+</p>
+<p>
+Men sen fick han också äta strömming till
+påsken! För så kan det vara att leka med
+storfolk.
+</p>
+<hr class='ppg-pb' />
+<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>
+<a id='page_280' name='page_280'></a>
+
+<h3>En brottsling.</h3>
+</div>
+
+<p>
+Det var en kall majdag och det hade snögat i
+syrenerna. Misstämning i naturen, något opp- och
+nervänt, så att lärkan förgäves letade sitt nersnöade
+bo i höstsäden och fiskgjusen icke kunde spana
+gäddan i den nyfrusna viken.
+</p>
+<p>
+Människorna, som kommo roende och seglande
+upp till skolhuset, där tinget skulle hållas, sågo
+bortkomna ut de också, ty det var ett ovanligt mål som
+skulle före, ovanligt för trakten åtminstone, där mord
+hörde till sällsyntheterna.
+</p>
+<p>
+Den anklagade var förre tullvaktmästaren
+Andreas Ek, som nyss tagit döden på sin hustru under
+särdeles upprörande omständigheter, och när
+fånggevaldigern kom uppkörande på skolgården med den
+brottslige, hördes sorl från folket, mera ilsket från
+kvinnfolkssidan naturligtvis, mera dovt från
+manfolket.
+</p>
+<p>
+Domaren, en ung vice häradshövding, som fått
+öronen fulla av sagor om den förtryckta slavinnan
+och som alldeles saknade kännedom om den
+vidskepliga vördnad, varmed lantfolket omger sin kvinna,
+bara hon blir hustru och mor, var alldeles färdig
+med sin dom, och ville begagna tillfället att statuera
+<a id='page_281' name='page_281'></a>
+ett exempel och på samma gång ta en gunstig
+vindkåre i sin nya frack, kanske mottaga
+lyckönskningstelegram och få beröm i länstidningen. Men han
+hade även aning om nya tillvägagåenden i
+rättegångssättet, såsom det utvecklat sig i de stora
+kulturländerna, och som detta var hans första mord, ville
+han försöka nya, oprövade medel att framkalla
+fullständig bekännelse och få bevisföringen absolut
+bindande.
+</p>
+<p>
+Till den ändan hade han låtit i en kista
+medföra den mördades lik, hennes kläder, hennes
+fotografi; båten, i vilken mordet skedde, låg upphalad
+på skolgården, och kättingen, med vilken
+bröstkorgen blivit krossad &mdash; det var dödssättet &mdash; låg
+framme på dombordet. Vidare hade han vid
+förberedande förhör i länshäktet medfört en berömd
+läkare, som skulle avge vitsord om mördaren
+tillhörde brottslingarnes typ eller ej. Ur kyrkböckerna
+hade han låtit taga fullständiga biografiska notiser
+om brottslingen, hans förfäder och närmaste
+släktingar, och ur tullverket uppgifter av förmän,
+underordnade och kamrater; allt var så väl tillställt, att
+man denna gång liksom tyckte sig kunna vänta en
+samvetsgrann och upplyst dom. Skada var dock att
+domaren kommit till verket icke för att utreda
+brottets orsaker och därav möjligen framgående
+förmildrande omständigheter, utan tvärtom för att statuera
+ett exempel, alltså med den förutfattade meningen,
+att inga förmildrande omständigheter funnos eller
+borde få finnas.
+</p>
+<hr class='tb' />
+
+<p><a id='page_282' name='page_282'></a></p>
+<p>
+Nu öppnades tingsalen, och under uppsikt av
+kronofogde och länsman släpptes folket in. Domaren
+hade sin plats i katedern och vid småbord nedanför
+sutto protokollsföraren och stenografen. Till
+vänster de tolv nämndemännen, och till höger
+provinsialläkaren, pastorn och kronofogden.
+</p>
+<p>
+Sedan nämnden gått eden, infördes den anklagade.
+Folket reste sig på tå, och bisittarne sträckte
+fram halsarne för att se på mördaren.
+</p>
+<p>
+Det var en liten satt man, med svarta tunna
+kindskägg, som kommo fram bakifrån käkbågarne
+och gjorde en halvkrans under hakan; håret var
+långt växt och kutade ut nedanför nacken, fallande
+på rockkragen i bukter som en nackfrans teaterfolk
+begagnar. Ansiktet var djärvt och friskt och
+passade icke till hår och skägg, så att mannen såg
+maskerad ut. Munnen, näsan, ögonen och öronen
+stodo visserligen något skarpt ifrån varandra,
+såsom hos lägre utvecklade individer, där harmoni
+mellan sinnesorganen ej hunnit utbildas, men
+intetdera framträdde oroande på det andras bekostnad,
+antydande störd jämvikt. Ögonen lågo djupt, som
+om de längesen upphört verka utåt och vänt sig
+inåt för att slippa se, och över ögonbågarne hade
+dessa betecknande veck lagt sig i vingform, som
+åtfölja sysselsättning med pinsamma tankar eller
+upprepade smärtor vid försök att förstå ett främmande
+språk, barns tal eller obegripligheter. Pannan var
+normal och i förhållande till ansiktet varken för hög
+eller för låg, och intet i mannens yttre angav någon
+illa avvägd människoorganism.
+</p>
+<p>
+Anklagade betraktade varken församling eller
+domare, utan sökte strax en punkt på rummets murar,
+<a id='page_283' name='page_283'></a>
+där han kunde fästa sitt öga; och sedan han
+undersökt väggtavlorna, stannade han vid en färglagd
+plansch, som föreställde mänskoraserna.
+</p>
+<p>
+När det blivit tyst, började domaren med att
+uppläsa länsmans första rapport av ungefär detta
+innehåll:
+</p>
+<p>
+»Söndagen den sjunde maj, klockan åtta aftonen,
+anlände till länsmansbostället å Ingarö förre
+tullvaktmästaren Andreas Ek, hemma från Brandskär,
+och efter att ha begärt samtal med länsmannen,
+angav han sig ha mördat sin hustru under följande
+omständigheter. Makarne, som på eftermiddagen rott
+ut att sätta flundernät, hade råkat i tvist, varpå Ek
+knuffat hustrun i vattnet, och när hon flöt opp,
+hade han med kättingen slagit henne över bröst och
+rygg tills livet gick av. Därpå hade han, enligt
+egen uppgift, upptagit liket i båten och rott hem,
+burit eller släpat den döda och svårt misshandlade
+kroppen upp till latrinen, där han efter ytterligare
+misshandel nedstoppat den sargade kroppen. Och
+när detta var gjort, hade anklagade, enligt egen
+uppgift, genast tagit båt för att söka länsmannen och
+angiva sig för brottet.
+</p>
+<p>
+Vid undersökning, företagen på stället, hade
+länsmannen kunnat granska anklagades uppgifter rörande
+likets misshandling och gömställe, och efter
+förfrågan hos grannarne hade styrkts, att båten med de
+båda makarne vid fisket varit synlig vid uppgiven tid,
+så att tvivel om mördarens godvilliga uppsåt att sig
+angiva ej kunde uppstå, då tidsutdräkten mellan
+mordets begående och Eks ankomst till länsmannen
+ungefär kunde passa in, utan att man fick tänka
+sig att upptäckt av handlingen och skrämsel för
+<a id='page_284' name='page_284'></a>
+andras angivelse drivit honom att för utverkande av
+förmildrat straff sig själv ange, så mycket mindre
+som ännu inga vittnen till mordet kunnat påträffas.»
+</p>
+<p>
+Efter läsningen av rapporten vände sig domaren
+till anklagade, och frågade såsom för formens skull:
+</p>
+<p>
+&mdash; Godkänner Ek denna uppgift från kronolänsman?
+</p>
+<p>
+Vartill mördaren svarade kort och bestämt:
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja.
+</p>
+<p>
+&mdash; I alla punkter? återtog domaren.
+</p>
+<p>
+&mdash; I alla! svarade Ek.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nu säger lagen, återtog domaren, att: känd,
+det vill säga bekänd, sak är så god som vittnad,
+när den anklagade är till laga ålder kommen och ej
+vanvettig, samt frivilligt vidgår saken för rätta och
+ej därtill pint, skrämd, eller svekligen förledd är.
+Att Ek ej är vanvettig eller tillhör den kategori av
+individer, som den nyare vetenskapen anser
+predestinerad, eller på grund av organiska fel lättare
+hemfallen åt handlingar som för brott gälla, framgår av
+medicinalrådets rapport så lydande:
+</p>
+<p>
+»Förre tullvaktmästaren Andreas Ek, fyrtiosju år
+gammal, hemma från Brandskär, har vid verkställd
+besiktning, för utrönande om han skulle kunna sägas
+tillhöra den av vetenskapen erkända lägre
+mänskotyp, som kallas brottsling eller svagsint, icke
+befunnits till nämnda kategori höra, då
+</p>
+<p style='font-size: 0.9em; margin-left:4em; margin-right:4%'>
+icke hans kranium lider av asymmetri eller missbildningar, hans
+sinnen äro fullt normala, så att varken hans ögon äro afficierade
+av strabism (skevögdhet) eller daltonism (färgblindhet), icke
+heller hans hörselsinne röjer någon brist eller hans lukt
+<a id='page_285' name='page_285'></a>
+och smak, och alla kroppens och själens funktioner befunnits
+normala, tills omständigheter, varöver läkaren ej kan döma,
+föranlett hans brottsliga handling, varför han är åtalad.
+</p>
+<p style='text-align: right; font-size: 0.9em; margin-left:4em; margin-right:4%'>
+År och dag etc. etc.»
+</p>
+<p>
+&mdash; Vi måste således anse att Ek begått mordet
+med fullt uppsåt, och alldenstund brottet förövats
+på maka, som anses såsom försvårande
+omständigheter, skulle domen gå på livet. Men, tillägger lagen
+i ovan anförda paragraf, ej bör någon i brott som
+på liv gå, fällas på egen bekännelse, utan de
+omständigheter finnas, som bekännelsen styrka. Nu
+frågar jag: kunna de omständigheter: att mördaren
+sin gärning angivit, att han brottet vidgår, att
+kronolänsmannen vid syn befunnit liket så misshandlat
+och undandolt som uppgivits, kunna dessa
+omständigheter anses styrka bekännelsen?
+</p>
+<p>
+Domaren hade uppkastat frågan liksom till sig
+själv, efter som ingen annan än han och nämnden
+hade talan, men denna senare brukade tiga. Och
+han väntade icke något svar, oaktat en av nämnden,
+som med ytterlig uppmärksamhet åhört
+förhandlingarne, reste huvudet och spetsade munnen, som
+om han ville säga något, men beslöt sig för att
+vänta.
+</p>
+<p>
+Doktorn hade hela tiden tummat och betraktat
+en gul fotografi med oljefläckar av den mördade,
+och då och då skickat en lång blick till den
+uppmärksamme nämndemannen.
+</p>
+<p>
+Då reser pastorn sig och går upp till sidan av
+domaren, för att viska honom något i örat, vilket
+<a id='page_286' name='page_286'></a>
+domaren emot bruk höll till godo, och efter att ha
+farit med handen över ögonen återtog han sitt tal:
+</p>
+<p>
+&mdash; Anförda omständigheter synas visserligen
+vittna för bekännelsens riktighet, men mer än dessa
+skulle en enda yttring av ånger från den brottsliges
+sida tjäna som talande skäl, ty aldrig har man väl
+sett...
+</p>
+<p>
+Här gjorde nämndemannen en min åt läkaren,
+såsom om det tog emot i hans hjärna, och domaren,
+som såg minen, ansträngde fram eftersatsen...
+</p>
+<p>
+&mdash; har man väl sett att någon, även om han
+begått mordet med full överläggning, icke sedan
+brottet blivit förövat erfarit en mycket naturlig känsla
+av ånger över handlingen, även om denna känsla
+kunde reduceras till fruktan för följderna. Därför
+frågar jag Ek på heder och samvete, ed behövs
+inte: ångrar han denna sin missgärning?
+</p>
+<p>
+Mördaren svarade, utan att ta sina ögon från
+det etnografiska färgtrycket, och alldeles bestämt:
+</p>
+<p>
+&mdash; Nej!
+</p>
+<p>
+Det blev ett svagt sorl i salen, mera av fötternas,
+klädernas och andedräktens svaga ljud än av
+artikulerade, halvkvävda ord.
+</p>
+<p>
+&mdash; Men, återupptog domaren, Ek skulle vilja ha
+haft det ogjort?
+</p>
+<p>
+Ek tänkte inte två sekunder förrän han svarade:
+</p>
+<p>
+&mdash; Nej! Och vore det ogjort, skulle det inte
+töva, förrän jag gjorde det!
+</p>
+<p>
+&mdash; Ek är således vad vi kalla en förhärdad
+brottsling, invände domaren, icke utan en viss otålighet,
+men (här nickade pastorn) vi vilja tillse om också
+åsynen av det mördade offret icke kan väcka de
+slumrande känslor av rätt och orätt, som finnas i
+<a id='page_287' name='page_287'></a>
+varje människas bröst, om hon icke nersjunkit till
+djurens låga ståndpunkt.
+</p>
+<p>
+Här gav domaren ett tecken åt länsmannen, som
+gick ut åtföljd av sex karlar.
+</p>
+<p>
+Det uppstod en stunds tystnad i salen,
+varunder domaren vände sig till pastorn och viskade.
+</p>
+<p>
+Strax därpå öppnades dörren igen, och
+länsmannen inträdde, röjande väg i folkhopen för de sex
+karlarne, som kommo bärande på kistan, i vilken
+den mördade låg, och som sattes ned framför
+katedern, där fången stod, bevakad av gevaldigern.
+</p>
+<p>
+Locket lyftades av, och liket blottades, under
+det en förfärlig stank av härsket matsmör och
+karbolsyra spred sig över rummet. Läkaren reste sig
+på tå och tycktes jämföra originalet med den
+fotografi han höll i handen. Pastorn rättade på sina
+kragar och steg upp för att tala, under det mördaren
+envist hade sina blickar fastade på färgplanschen,
+och den uppmärksamme nämndemannen gjorde sig
+i ordning att anteckna med en blyertspenna på en
+bit papper.
+</p>
+<p>
+&mdash; Andreas Ek, började prästen; du står här
+vid en likbår, som du själv... kommit till stånd.
+Du ser här de jordiska lämningarna av den maka du
+en gång svurit att älska i nöd och lust. Hur har
+du hållit din ed? Hur har du uppfyllt dina löften?
+Betrakta denna stofthydda, som en gång inneslöt
+en själ, vilken offrade sig för dig, hängav sig åt
+dig, blev ditt barns mor, och som nu, när
+ålderdomen nalkas, skulle blivit dina sista dagars tröst.
+Har du tänkt på att det kommer en stund, då du
+skall möta henne inför din Herre och Gud, och
+han skall fråga dig huru du hållit din ed, huru du
+<a id='page_288' name='page_288'></a>
+uppfyllt dina plikter, och har du betänkt, att du
+kanske skall möta din son redan nu, som är långt
+borta i främmande land, och som med sorgen i sin
+röst skall fråga dig: vad har du gjort av min moder,
+mina dagars upphov? Har du betänkt det? Det har
+du icke gjort, ty om du gjort det, skulle ej din
+hand ha lyfts till den mordiska gärningen. Se på
+henne, betrakta henne, och säg sedan inför denna
+kristna församling, att du ångrar din handling, säg
+det högt och med uppriktigt hjärta, att ditt brott
+ej må föra dig levande och obotfärdig i Herrans
+straffande händer. Se på henne!
+</p>
+<p>
+Anklagade såg icke på henne, utan borrade
+ögonen in i väggen, under det han knep ihop
+ögonlocken.
+</p>
+<p>
+&mdash; Se på henne, befallde domaren, och vid en
+rörelse av gevaldigern, som kom kedjorna att rassla,
+vände sig Ek mot liket, kastade en inåtvänd blick
+i kistan, drog upp näsborrarne, som om lukten gjort
+honom obehag och spottade framför sig ofrivilligt,
+som det tycktes, eller av en vana han ej kunde
+behärska.
+</p>
+<p>
+Ett sorl av fasa och avsky gick igenom hopen,
+såsom om de alla känt sig i den avlidnas ställe
+och blivit utsatta för en likplundrare, och domaren
+måste lyfta handen för att stilla stormen.
+</p>
+<p>
+Därpå tog han ordet.
+</p>
+<p>
+&mdash; Andreas Ek, innan vi skrida till domens
+fällande, vars utgång icke lär vara tvivelaktig, frågar
+jag dig för sista gången: Ångrar du din gärning?
+</p>
+<p>
+&mdash; Nej! svarade mördaren lika bestämt som de
+förra gångerna.
+</p>
+<p>
+&mdash; Vet du att domen går på livet?
+</p>
+<p><a id='page_289' name='page_289'></a></p>
+<p>
+&mdash; Ja!
+</p>
+<p>
+&mdash; Och du fruktar icke att möta den Högste
+domaren?
+</p>
+<p>
+&mdash; Nej! Jag hoppas få det!
+</p>
+<p>
+Domaren röck av sig pincenez&#8217;en och betraktade
+mördaren med en närsynts genomträngande blickar.
+</p>
+<p>
+&mdash; Har du ingenting att anföra till ditt försvar?
+</p>
+<p>
+Mördaren tänkte ett ögonblick; därpå svarade
+han såsom med en uppstötning, likgiltigt, som om
+det var just detsamma:
+</p>
+<p>
+&mdash; Nää!
+</p>
+<p>
+Då vände sig domaren till nämnden för att få
+dess bekräftelse på, att förhöret var avslutat och
+att domen kunde fällas, framställande den frågan,
+om rannsakningen skulle anses tillfyllest.
+</p>
+<p>
+&mdash; Herr lagman! Jag begär överläggning, tog
+den uppmärksamme nämndemannen ordet.
+</p>
+<p>
+Prästen och läkaren reste sig för att gå ut,
+då domaren tog ordet.
+</p>
+<p>
+&mdash; Tillåter nämnden att, med fästat avseende på
+det viktiga fallet, herr pastorn och provinsialläkaren
+må anses såsom adjungerade ledamöter och sålunda
+få stanna?
+</p>
+<p>
+Nämnden bejakade anhållan, och länsmannen
+satte sig i rörelse för att utrymma salen från
+obehöriga.
+</p>
+<p>
+När detta var gjort och tystnad inträtt, vände
+sig häradshövdingen till nämndeman Olsson:
+</p>
+<p>
+&mdash; Vad har nämndeman att andraga?
+</p>
+<p>
+Den vithårige sextioårsmannen, nämndeman
+sedan tjugofemte året, ledamot av förre bondeståndet
+och lagutskottet, reste sig och svängde sin pincenez,
+<a id='page_290' name='page_290'></a>
+det nya lantmannapartiets fälttecken, under det han
+tog till ordet:
+</p>
+<p>
+&mdash; Herr lagman, mina herrar! Det må ursäktas
+mig, att jag icke i alla punkter kan dela domarens
+mening i denna rättegång, som synes mig av mindre
+vanlig beskaffenhet, då jag sett många dylika, men
+icke någon sådan som denna. För det första vill jag
+dock säga på förhand, att mina invändningar mot
+rannsakningen icke gå ut på att söka förmildrande
+omständigheter, då dessa endast skulle leda till
+straffets förvandling från döden till fängelset, då ju
+mördaren, efter allt vad som framkommit, själv synes
+finna döden lindrigare än fängelset, och icke heller
+är det min avsikt att söka göra troligt, det mördaren
+icke begått mordet, vilket dock kunde varit fallet,
+enär icke utrönt blivit, att icke den mördade ljutit
+döden i följd av misshandel med berått mod, vilket
+brott under synnerligen förmildrande omständigheter
+kan botas med endast fyra års straffarbete, vilket
+för en fyrtiosjuårs man, som kunde leva i tjugo,
+trettio år till, icke är så likgiltigt. Jag vill endast
+genom min anhållan om överläggning få in i
+protokollet de sannolikheter, som kunna freda mördarens
+eftermäle, vilket icke är utan sin vikt för sonen,
+som skall ärva namnet och veta ryktet om den som
+var hans far, och på samma gång få
+uppmärkssamheten fästad på några åtgärder i rättegångsordningen,
+som kanske kunna vara påkallade av tidens strävan
+till noggrannhet i proceduren, och jag tror, utan att
+vilja underskatta domarens goda vilja, att härvidlag
+mera omsorg blivit lagd på att konstatera, det brottet
+ägt rum, än att söka motiven till brottet, och det
+torde väl få anses ändock att bevekelsegrunden till
+<a id='page_291' name='page_291'></a>
+våra handlingar må väga något, icke i lagens
+vågskål, utan i allmänna omdömets, som kan vara
+viktigt nog.
+</p>
+<p>
+&mdash; Får jag lov! avbröt domaren, och då
+nämndemannen tystnade, talade häradshövdingen. Nämndeman
+ville sålunda i den mördades handlingar söka
+bevekelsegrunden till mordet, men som man ej kärar
+mot död man anser jag invändningen obefogad.
+</p>
+<p>
+&mdash; Förlåt! Jag vill inte göra advokatyr, det
+hörde lagman nyss, då jag förbigick vissa svagheter
+i bevisföringen, man jag vill korteligen svara: att
+död man även kan spela roll, såsom i dödsbokonkurs
+och urarvagörelse, men jag vill lämna även
+det medgivandet, att vi ej få eller ämna kära mot
+den döda, som ju ej kan föra talan, och då man ej
+får tala annat än gott om den döde. Jag vill bara
+inskränka mig till att anhålla det följande frågor
+framställas till mördaren &mdash; jag kallar honom
+mördaren på hans egen bekännelse, ehuru bevis saknas,
+att han endast är dråpare eller misshandlare &mdash;
+följande frågor:
+</p>
+<p style='font-size: 0.9em; margin-left:4em; margin-right:4%'>
+Hur har mördaren kommit därhän att fatta
+beslutet mörda sin hustru?
+</p>
+<p style='font-size: 0.9em; margin-left:4em; margin-right:4%'>
+När började detta beslut fattas?
+</p>
+<p style='font-size: 0.9em; margin-left:4em; margin-right:4%'>
+På vad grund tror anklagade att detta besluts
+fattande började uppstå?
+</p>
+<p>
+Sedan dessa frågor blivit besvarade, skulle jag
+önska att vittnen hördes, vilka kunde jäva eller styrka
+anklagades utsago.
+</p>
+<p>
+Häradshövdingen gnuggade ögonen som om han
+ville ur huvudet ta bort något sand eller smolk,
+<a id='page_292' name='page_292'></a>
+som kommit in i tankemekanismen och hindrade
+gången. Därpå svarade han:
+</p>
+<p>
+&mdash; Antag att dessa frågors besvarande skulle
+komma att kasta skugga på den avlidna!
+</p>
+<p>
+&mdash; Så kom det kanske litet ljus över mördaren,
+som också skall dö, och om vilken döde det ju vore
+väl att man kunde få lov att tala litet gott, efter som
+det endast får talas gott om döde. Det är därför
+också jag bett få dessa frågor framställda.
+</p>
+<p>
+Pastorn gjorde min av att få yttra ett ord, och
+hans stumma önskan beviljades.
+</p>
+<p>
+&mdash; Det ligger i mänskliga naturen ett starkt
+begär att få skylla ifrån sig, och jag tror att genom
+de framställda frågorna mördaren begärligt skulle
+fatta tillfället att få kasta skuld på den döda, som
+icke kan försvara sig, och som vi därför måste anse
+oss förpliktade att försvara.
+</p>
+<p>
+Domaren tog återigen ordet, oaktat
+nämndemannen gjorde min av att vilja svara.
+</p>
+<p>
+&mdash; Änskönt jag biträder herr pastorns mening,
+kan jag icke lagligen neka nämndeman Olssons
+anhållan att få frågorna framställda, och för att få ett
+slut i saken, som icke synes mig mörk, må vi skrida
+till sista handläggningen av målet.
+</p>
+<p>
+Länsmannen fick en vink, och mördaren fördes
+in, åtföljd av folkmassan.
+</p>
+<p>
+Det började nu lida åt middagen och solen kom
+stötvis in i salen, när de stora ulliga strömolnen
+jagade förbi, ibland lämnande rummet i
+halvskymning. Människorna började se trötta och hungriga
+ut, och själva den anklagade tycktes längta efter
+slutet, huru sorgligt det än kunde bli.
+</p>
+<p><a id='page_293' name='page_293'></a></p>
+<p>
+&mdash; Andreas Ek, tog domaren upp, kan du säga
+mig, varför du mördat din hustru?
+</p>
+<p>
+Ek tänkte länge; därpå svarade han:
+</p>
+<p>
+&mdash; Nej, det kan jag inte.
+</p>
+<p>
+&mdash; Varför inte? Vet du det inte, minns du det
+inte, eller vill du inte säga det?
+</p>
+<p>
+&mdash; Det är så långt sen dess.
+</p>
+<p>
+&mdash; Menar du, att det är så länge sedan du fattade
+beslutet?
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja!
+</p>
+<p>
+&mdash; Hur länge var du gift?
+</p>
+<p>
+&mdash; Sjutton år!
+</p>
+<p>
+&mdash; När började ditt beslut att döda henne?
+</p>
+<p>
+&mdash; För sex år sen.
+</p>
+<p>
+&mdash; Hur började det?
+</p>
+<p>
+&mdash; Jag fick hat till henne.
+</p>
+<p>
+&mdash; Varför?
+</p>
+<p>
+&mdash; Det... kan jag inte tvingas säga.
+</p>
+<p>
+&mdash; Jo, det kan du; lagen tillåter icke att pina
+någon till bekännelse, men om halv bevisning finnes,
+kan domaren »försöka med svårare fängelse».
+</p>
+<p>
+&mdash; Det är tortyr det?
+</p>
+<p>
+&mdash; Du har endast att svara, icke fråga. Nu
+frågar jag: hur uppstod ditt beslut?
+</p>
+<p>
+&mdash; Det är svårt att nu säga, erinrade Ek sig
+fram, för det kom så efter hand. Men det minns
+jag, att jag först längtade att ha henne undan; sedan
+tilltog denna längtan, så att när vi för fem år sen
+stod vid tröskverket hos grannen, längtade jag att
+se hennes finger först mellan hjulen, sedan hennes
+arm, hennes kropp, och jag tyckte att jag skulle
+skrattat, om jag sett henne komma fram på andra
+sidan som en sill. Men jag ville inte göra&#8217;t själv,
+<a id='page_294' name='page_294'></a>
+längtade bara att få se det gjort. &mdash; Så gick åren,
+och så började jag längta att få göra det själv.
+Jag bad Gud bli befriad från tankarne, men de blevo
+där. Och så kom de allt starkare, tills de kommo
+som en order från tjänsten. Det måste göras. Och
+så klarnade det, år efter år, tills jag fick det för mig,
+att om jag ej gjorde det, hade jag försummat något
+som måste göras. Det är då det gror i mig, att
+jag skall slå sönder hennes kropp och bära den till
+latrinen &mdash; där ville jag ha henne &mdash; varför, det
+vet jag inte, jag tyckte bara att hon skulle vara där!
+Och så gjorde jag det och fick frid!
+</p>
+<p>
+&mdash; Nå, men säg nu, ställde domaren försiktigt
+sin fråga, såsom om han fruktade svaret; säg nu,
+vad hände för sex år sen efter som ditt beslut
+började fattas just då?
+</p>
+<p>
+Mördaren tänkte en stund; därpå svarade han:
+</p>
+<p>
+&mdash; Jag vet inte att det hände något särskilt det
+året.
+</p>
+<p>
+Pastorn, som hela tiden suttit orolig, att
+mördaren skulle begagna de utlagda bryggorna att skylla
+ifrån sig, andades lättare, när rannsakningen dog bort
+av brist på materiel till frågor, och domaren, som
+funnit sig uppfyllt allan rättfärdighet, när
+nämndemannens frågor blivit framställda, tog tillfället i akt
+att förklara sessionen slutad, och att domen skulle
+falla inom åtta dagar.
+</p>
+<hr class='tb' />
+
+<p>
+Om eftermiddagen samma dag sutto rättens
+ledamöter och adjungerade jämte nämndeman Olsson i
+prästgården och drucko kaffet efter middan. Doktorn
+<a id='page_295' name='page_295'></a>
+och nämndemannen hade satt sig avsides i en
+fönstersmyg och pratade med låg röst, att icke de skulle
+höras av de andra.
+</p>
+<p>
+&mdash; Det är märkvärdigt i alla fall, sade
+nämndemannen och tummade den gula fotografien av den
+mördade; det förefaller mig så underligt, när jag ser
+denna här bilden och erinrar vad medicinalrådet skrev
+om det han kallade brottslingstypen:
+oproportionerligt litet kranium, skevögdhet, brist på symmetri,
+öronen för stora och utstående. Och vet doktorn
+vad: jag kände mänskan i livet. Ja, Gud förlåte
+mig, nu rinner det opp för mig: hon vävde åt hustru
+min om vintrarne, och hon satte alltid opp garnet
+galet i färgen.
+</p>
+<p>
+&mdash; Hörde hon illa också? frågade doktorn djupt
+intresserad.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, om det var det eller något annat, men
+aldrig fick man ett svar, som passade till frågan.
+</p>
+<p>
+&mdash; Då slår det in då! höjde doktorn rösten,
+sprang upp från stolen och satte sig igen. Därpå
+fortfor han viskande: det var hon som var
+brottslingen. Men säg, vad tror ni har hänt därute på
+skäret; vad tror ni om saken?
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, kära doktor, vad mänskorna föra för
+liv därute i ensamheten, det är inte gott och säga,
+och sjutton års äkta liv på tu man hand, det går
+aldrig bra. Ja, jag vet saker därute, jag vet saker...
+ja, ja! Man har ju sett mänskor i sjönöd äta opp
+varann, och man har hört om brott, som man inte
+kan tala om i folks sällskap, där tillfälle och
+omständigheter gjort det mesta. Därute på kobbarna
+i alla fall, där händer mycket saker, som man aldrig
+får reda på, och vad som hänt härvidlag, se, det var
+<a id='page_296' name='page_296'></a>
+just vad jag ville veta, men inte fick. Men riktigt
+var det inte! Det vill jag svära på!
+</p>
+<p>
+&mdash; Men varför säger då mannen ingenting?
+frågade doktorn. Kan ni förklara mig det!
+</p>
+<p>
+&mdash; Förklara kan jag inte, men det är så sed,
+folktro, vidskepelse, vad ni vill, att mannen aldrig
+talar på hustrun; men ni skulle höra kärngarne, när
+de kommer ihop! Ni skulle höra dem! herr doktor.
+</p>
+<p>
+&mdash; Det vill således säga, att denna man till en
+viss grad faller offer för sin vidskepelse.
+</p>
+<p>
+&mdash; Det skulle kunna sägas! Men utrota den
+om ni kan.
+</p>
+<hr class='tb' />
+
+<p>
+Åtta dagar senare dömdes Andreas Ek för
+överlagt mord på sin hustru till livstidsfängelse.
+Hovrätten stadfästade domen och mördaren vägrade
+envist söka ändring.
+</p>
+<p>
+Nämndemannen erbjöd sig söka resning i målet
+och få vittnen hörda, men Ek vägrade alldeles
+bestämt och hotade att hämnas, ifall någon gick och
+nosade i hans affärer.
+</p>
+<hr class='ppg-pb' />
+<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>
+<a id='page_297' name='page_297'></a>
+<h2>Vidskepelse.</h2>
+
+</div>
+
+<p>
+Det hade varit tämligen fridfullt på ön i långa
+tider, oaktat öbons begivenhet på att vara
+partikularist. Inga slagsmål, knappt ett snatteri, inga oäkta
+barn utan far. Lite fylla någon gång, gräl, kiv,
+avund och andra små mänskliga svagheter, som icke
+kunde utebliva, avbröto blott dygdernas
+enformighet. Men så kom det ett rötägg i granngården i
+form av en ung båtsman, och friden var slut. Det
+var en lång räkel, med ett ohängt utseende, skänklar
+och nävar av oroväckande kaliber för pojkarne, som
+anade den förfärlige rivalen på kärlekens marknad.
+Det var också en hund att gå på sin levnadsbana,
+åtminstone när han var i land, men det fanns de
+som påstodo, att han inte var så styv, när han var
+till sjös. Han hade en otäck vana att ta för sig,
+vad som honom lystade, utan att fråga om lov, och
+sin vilja satte han till allenagällande lag vart han
+kom. Det var den aldra oförskämdaste lymmel de
+hade sett på orten. Han gick in i stugan och slog
+sig ner vid bordet; tog maten ur mun på bond, tog
+flickorna för pojkarna och drog sig inte för att
+ligga kvar, bara han fann det bäddat och dukat.
+</p>
+<p>
+Och eget var att se hur allt böjde sig för
+honom. Icke därför att han var starkare än de andra
+<a id='page_298' name='page_298'></a>
+tillsammans, för han var endast en pojke på tjugotvå
+år, utan därför att han var så oförskämd.
+</p>
+<p>
+Det fanns bara ett äppelträd på hela ön, och
+det stod nere i Carlssons äng. En vildapel var
+det, som någon en gång roat sig med att ympa.
+I år hade den emot sin vana satt en massa frukter,
+röda kantäpplen, som Carlsson skulle gömma till jul
+och nyår och vilka utgjorde föremål för öbornas
+beundran och stilla avund.
+</p>
+<p>
+En söndagsmorgon i slutet av augusti fann
+Carlsson trädet berövat alla sina äpplen; vartenda ett
+var weg och man såg kvistar och fruktsporrar
+avbrutna och sållade på marken.
+</p>
+<p>
+&mdash; Det har pojkarne gjort! uttalades den allmänna
+meningen. Men säkert på Kalles inrådan.
+</p>
+<p>
+Vad kunde man göra åt den saken?
+</p>
+<p>
+&mdash; Ta och klå honom! rådde bond.
+</p>
+<p>
+&mdash; Klå? Nej fan!
+</p>
+<p>
+Och Kalle han gick där och slog hela söndan
+för flickorna, och såg fräck ut. En gliring fick han
+då och då, men det besvärade honom inte, utan han
+slog sig ner och åt och drack som om ingenting
+hade hänt av natur att kunna störa friden.
+</p>
+<p>
+&mdash; Varför klådde de honom inte? frågade en
+herre, som bodde på sommarnöje och i vars öllår
+Kalle gjorde inbrott, när han var törstig i halsen.
+Det var därför att han var en kronans karl, och
+kronan var någonting oförklarligt heligt. Kronan på
+tullflaggen, denna runda metallmössa, symboliserade
+makt och myndighet, kronan i Kalles blanka knappar,
+i mössan, var mandarintecknet och skyddade mot
+<a id='page_299' name='page_299'></a>
+stryk, som stål mot onda andar. Folk gick in till
+kronan som in i ett riddarhus, skatten betalades
+in till kronan som till en stor herre den man ej
+kunde snyta utan att bli en fördärvad människa,
+och kunglig majestät och kronan var en del av det
+högsta väsendet, som ingen kunde rätt definiera, som
+ingen sett men alla visste att de funnos.
+</p>
+<p>
+Det var därför båtsman inte fick smörj, fastän
+han stulit äpplena.
+</p>
+<p>
+Uppmuntrad av framgången, blev Kalle allt
+vildare och djärvare. Han bröt inte lås, men han gick
+igenom takstolar, han stal inte pengar, för det var
+farligt, men han tog ut naturaprestationer, friheter,
+förmåner.
+</p>
+<p>
+Numera när man hörde hans hojt ner i sundet,
+då han om kvällen kom på besök, så darrade
+mänskor och djur, och när han trädde upp på gården,
+hälsades han som allas naturlige härskare om ock
+med avgjord ovilja, som han icke låtsades se. Kvällen
+förut hade han stulit en skinka, och gubbarne hade
+rådslagit om vad som borde göras. Anmäla honom
+i tjänsten ville ingen, för det var både skamligt
+och tidsödande och, vad värre var, farligt.
+</p>
+<p>
+&mdash; Kom inte åt honom, för då sätter han eld
+på logen! sade den äldsta.
+</p>
+<p>
+&mdash; Då skall han väl in åtminstone! tröstade en
+annan.
+</p>
+<p>
+&mdash; Vad äro vi hjälpta med det om han kommer
+in, logen bygger sig inte opp igen för det.
+</p>
+<p>
+Det var riktigt anmärkt, och Kalle gick fri som
+vanligt.
+</p>
+<p>
+Och så blev det dans på logen! Och så söps
+<a id='page_300' name='page_300'></a>
+det, och så slogs det, så att på morgonen låg
+dragklaveret i bitar kring backen ibland rivna trasor
+av kläder. Johansson, gårdsdrängen, hade till och
+med gått alldeles naken, bokstavligen utan en tråd
+på kroppen, ur vilddjurets händer, som hade till
+egenhet att riva fiendens kläder i remsor av den
+kullslagne och övermannade. Efter kalabaliken hade
+en razzia ägt rum i alla gårdens visthus, och
+slutligen hade banditen gått in i lagår&#8217;n och tagit äggen
+från arrendatorskans höns, stuckit av in i hagen och
+druckit ur äggen som en korp, så att man såg skalen
+ligga i en hög på berghällen.
+</p>
+<p>
+Men nu var det något särskilt med äggen; och
+att treva ägg från andras höns ansågs som ett
+nidingsdåd av värsta slag, kanske därför att den ägodelen
+låg oskyddad som åkern och överlämnades med
+förtroende åt allmänna hederskänslan.
+</p>
+<p>
+Därför och kanske även därför att hustrun
+räknade äggen som sitt förvärv och de gingo som reda
+pengar, blev hon alldeles »vill», när hon fick reda
+på strecket, och hon rev opp himmel och jord, skällde
+ut karlarne för att de voro så fega att låta sig
+hundsvotteras av en gröngöling. Gubbarne sutto
+verkligen på bänkarne i stugan och skämdes,
+fullkomligt rådlösa och maktlösa, under den skur, som hällde
+över dem från kvinnans fräsande läppar.
+</p>
+<p>
+&mdash; Och törs inte ni, slutade hon, så ska jag ge
+honom, när han kommer.
+</p>
+<p>
+Kalle kom, fräck, osnuten, blek om nosen och
+grön i ögonen.
+</p>
+<p>
+&mdash; Vad har du gjort av äggen, pojke! öppnade
+madamen sitt förhör och ställde sig bredbent
+framför banditen.
+</p>
+<p><a id='page_301' name='page_301'></a></p>
+<p>
+&mdash; Inte har jag tagit några ägg, inte! flinade
+nidingen.
+</p>
+<p>
+Och i det samma small en örfil, som när man
+slår en uppblåst kryddbopåse mellan händerna, ett
+skott rent av, för den straffande handen hade fällt
+sig in över örats kavitet, så att man ville vänta
+sig se hjärnkalotten lyftas och ögonen krypa ut.
+</p>
+<p>
+Kalle förde sin högra hand först till örat som
+om han känt efter om huvet satt kvar, därpå, och
+med gnistrande ögon, lyfte han den i höjd mot den
+lågväxta kvinnans ansikte, för att klämma till. Men
+armen stannade tvekande i gesten och i nästa
+ögonblick flögo alla männen upp från bänken och
+uslingen låg på golvet med näsan i en blodpöl.
+</p>
+<p>
+&mdash; Slår du en kvinna, skrek bond själv, alldeles
+vit, mera av fruktan än fasa för ett helgerån.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ser du nu, din lort, att jag kunde klå dig!
+bröt madamen lös, troende att hon varit den
+starkare, och med den avskjutna trätoffeln klappade hon
+om den övermannade, medan karlarne höllo honom
+i svångremmen.
+</p>
+<p>
+Och när avbasningen var slut, röcks lymmeln
+opp, och efter ett sista hagel av orrar om öronen
+och med en stövel i ändan kom han ut genom
+dörren.
+</p>
+<p>
+Kalle syntes aldrig mer på ön, som var befriad
+från sin drake.
+</p>
+<p>
+Han skämdes över att ha fått stryk av en kvinna,
+som var honom underlägsen, men han ville icke
+tillskriva henne annan överlägsenhet i bataljen än den
+att han inte fick slå igen.
+</p>
+<p>
+&mdash; Annars skulle hon fått se på! menade han.
+Och varför han inte fick, det visste inte fan!
+</p>
+<p><a id='page_302' name='page_302'></a></p>
+<p>
+Sen den dagen sovo bönderna i lång tid bara
+med ett öga, för de väntade få se halmstacken
+brinna, och madamen gick aldrig ensam i lagården
+om aftonen, när hon skulle treva ägg.
+</p>
+<hr class='ppg-pb' />
+<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>
+<a id='page_303' name='page_303'></a>
+<h2>Höjer tar gården själv.</h2>
+
+</div>
+
+<p>
+Nu skulle de få se på annat, när Höjer kom sta
+och efter modrens död tog vid gården. Han hade
+nämligen gått som dräng åt styvfadren och haft hårda
+dagar, som han tyckte, men nu när han fått
+tömmarne och hade gubben på ett litet undantag, skulle
+han leva Herrans glada dagar.
+</p>
+<p>
+Så började han vårarbetet och satte drängarne
+till sysslor, men själv skulle han moja sig på
+ejdersträckten, som nu drog över yttre skärgårn på väg
+norrut.
+</p>
+<p>
+Och när han kom hem, så var det ingenting
+uträttat, jorden hade varit för sur, oxarne för illa
+vinterfodrade, redskapen i olag, och Blomqvist,
+styvfadren, hade tagit harven för sin räkning, efter som
+han hade den tillsammans med Höjer. Det var själva
+olyckan att de skulle ha något tillsammans, och än
+värre, när de skulle göra något tillsammans, för då
+blev det rakt ogjort.
+</p>
+<p>
+Höjer väsnades, men de rackarpojkarne kunde
+svara så behändigt på allting, så det var inte värt
+att söka sticka dem.
+</p>
+<p>
+&mdash; Stanna hemma, du, så blir det något gjort,
+sa gubben. Själv är liksta dräng.
+</p>
+<p><a id='page_304' name='page_304'></a></p>
+<p>
+Ja, men se det var just att slippa vara dräng
+som lockat Höjer mest, och nu fick han känna på
+att vara både dräng och herre på en gång. Tänka
+ut för alla och ta i för alla. Och när styvfadren
+satte sig på tvärn, så blev det rent illa. Skulle Höjer
+ha oxarne om dan, så skulle gubben också ha dem,
+och som han var först oppe om morgnarne, så tog
+han kräken bara, och då gick hela Höjers arbetsplan
+åt skogen. Och så gick gubben och satte opp folket,
+och tubbade dem, så att Höjer inte hade några
+händer med dem.
+</p>
+<p>
+På sommarn tog det till, när studenterna kommo
+och hyrde sig in. Då skulle pigorna sitta och hänga
+på verandan och dricka punsch halva natten, och
+haken vet allt vad de gjorde för styggt, men när
+de sen skulle opp och mjölka om morgon, så sov de;
+och när de stodo vid spiseln, så nicka de till, och allt
+som skulle göras blev illa gjort.
+</p>
+<p>
+Höjer skulle ta itu med dem, och förbjöd dem
+slinka med herrarna, utan de skulle sova om
+nätterna. Men då svarte pigorna som så (som de lärt
+av herrarne, som voro mycket frisinnade om
+somrarne): att dagen var husbonds, men natten var
+deras, och de gjorde vad dem lyste, när solen gått ner.
+</p>
+<p>
+&mdash; Det må ni göra, svarte Höjer, men på ett
+villkor: att ni gör ert arbete för mat och lön om
+dagen. Kan ni svira om natten och arbeta lika bra
+om dan, så må ni det! Men kan ni inte det, så ni
+inte gör rätt för er, så må ni gå er väg!
+</p>
+<p>
+Det kunde de naturligtvis inte, men nu ansågo
+de sig ha rätt att svira om nätterna, helst det var
+ytterst svårt att kontrollera deras arbete om dagen.
+</p>
+<p>
+Höjer tröttnade och förehöll en dag i lindriga
+<a id='page_305' name='page_305'></a>
+ordalag de lärda herrarne det orätta i att förstöra
+folkets arbetskraft.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, men de ta ju ingen tid ifrån er, svarte
+herrarne.
+</p>
+<p>
+&mdash; Men de ta den kraft jag äger fordra, efter
+som jag föder dem, svarte Höjer; och jag är inte
+betjänad med dåligt arbete lika bra som med gott;
+och det var inte lönt för mig att komma sta och ge
+dem sämre kost för sämre arbete, för då klaga de,
+och ge mig dåligt rykte.
+</p>
+<p>
+Nej, det förstod inte herrarne, och man skulle
+vara »människa» mot sina tjänare också!
+</p>
+<p>
+Så kom drängarne och skulle ha danser om
+kvällarne, för att locka pigorna till sin kant. Och
+då tog de och bar ut tröskverket för att få logen
+utrymd. Men när sen tröskverket fick stå i regnet,
+så kuggarne svällde och axlarne rostade, då blev
+Höjer rasande och förbjöd den eviga dansen. Det
+var dock det sämsta han kunde hitta på, för sen
+blev pojkarne alldeles vilda. Och vad de kunde finna
+ut bara, för att komma ifrån arbeta!
+</p>
+<p>
+En dag körde de sönder välten i fyrsprång över
+ett dike. De visste nog att sme&#8217;n bodde en halv
+mil borta, och att det tog ett dygn att ro dit och
+komma hem igen, och när de ville ha en fridag på
+sjön, så styrde de om att någonting gick sönder.
+Inte kunde de hjälpa det, inte. Och det var inte
+gott att komma på dem, heller.
+</p>
+<p>
+Skulle det dras not, så var det bara att knipa
+fram med brännvinet, annars gick fisken ut ur kilen.
+Och se, inte rådde drängarna för att inte fisken
+gick i noten! Men bara det lukta aldrig så lite
+brännvin av dem, så kom det alltid någon fisk.
+</p>
+<p><a id='page_306' name='page_306'></a></p>
+<p>
+Det var som förgjort för Höjer, och aldrig vågade
+han mer ta sig en fridag på skytte, utan måste ligga
+i jämnt och samt. Och när han såg gubben komma
+hem med fåglar lite emellan, så sved det i honom.
+</p>
+<p>
+&mdash; Jojo, känn på du, sa styvfadren.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, förlåte mig, men jag tror ingen har det
+så bra som den som tjänar! mente Höjer.
+</p>
+<p>
+&mdash; Jo, du sa annat förr, du, men du visste inte
+bättre!
+</p>
+<p>
+Så gifte Höjer sig på försommarn, och gubben
+strax efter. Då blev det en ny visa med
+kvinnfolkena, så ettrigt, så ettrigt. Och gubbarna retades
+i luven på varann. Men styvfadren, som var den
+slugaste, gick alltid ifrån saken med vinning.
+</p>
+<p>
+Skulle Höjers piga gå och mjölka på skogen så
+lät gubben henne först ropa ihop alla korna till
+fållan, och på det vann hans piga en halv timma.
+</p>
+<p>
+Inte kunde hon hjälpa det, att korna följdes åt,
+och det var småaktigt av Höjer att se på sådant.
+</p>
+<p>
+Höjer ville inte vara småaktig, och fastän han
+tyckte att pigorna kunde skifta med görat, så lät
+han saken gå sin gång.
+</p>
+<p>
+Men hatet började gro mot gubben, och fastän
+denne nog var en spjuver, förstås, så var han inte
+skuld till allt. Bra mycket i alla fall. Och av allt
+som de hade tillsammans förstod han att klå åt sig,
+där något var att vinna, att skudda av sig, när det
+ålåg honom något.
+</p>
+<p>
+Slutligen blev Höjer ledsen på alltihop, när han
+såg att han hade det sämre nu än förr, och till den
+fjortonde mars hade han i all tysthet tagit sig en
+arrendator.
+</p>
+<p>
+Nu var det Höjers tur att skratta. Arrendatorn
+<a id='page_307' name='page_307'></a>
+var en rivande karl, som gick utanpå styvfadren
+flera gånger om.
+</p>
+<p>
+Och snart stod det kalabaliker utan ända mellan
+de två gårdsbrukarne, så att ön slutligen fick namnet
+lilla helvete. Höjer åtog sig först att göra
+dagsverken åt arrendatorn, vilket man fann litet bakvänt,
+men det brydde bond sig inte om. Nu gjorde han
+inte mer än han ville och lät de andra kivas. Och
+det kunde de!
+</p>
+<p>
+Först när arrendatorn märkte, att hans piga fick
+driva alla korna i fållan, så sa han ifrån att det
+skulle skiftas. När det inte hjälpte, så befallde han
+sin piga att driva de andras kor i sjön, ut på
+kobbarne, vart som helst.
+</p>
+<p>
+Och se det halp!
+</p>
+<p>
+Därpå tog han opp stängselfrågan, och nu blev
+det advokatyrer i oändlighet. Men arrendatorn visste
+bot: stänger inte ni, så öppnar jag! Och så öppna
+han, så dragoxarna gick mitt igenom gubbens skötar
+som hängde på gisten.
+</p>
+<p>
+Och så blev det stängt!
+</p>
+<p>
+Skulle de så broa dikena! Gubben ville inte
+lägga bro, fastän det bara var några syllar. Gott,
+då gjorde arrendatorn sig en bro, som han tog bort,
+när han begagnat den.
+</p>
+<p>
+Det fanns bara en brunn på gårn, och vid
+den lade sig gubbens kvinnfolk att tvätta!
+</p>
+<p>
+Kvinnorna skällde en hel eftermiddag, så de voro
+ultramarinblåa i ansiktet, medan arrendatorn stod i
+slöjdbon och snickrade en brunnslucka, som han
+täckte karet med, och satte hänglås för. Och så var
+den saken till ända.
+</p>
+<p><a id='page_308' name='page_308'></a></p>
+<p>
+Men sen gick gubbens kvinnor och stack
+arrendatorns bästa ko i juvret så hon sinade.
+</p>
+<p>
+Varpå arrendatorns kvinnor släppte ut gubbens
+höns, så räven tog sex stycken på en natt.
+</p>
+<p>
+Det var ett krig på liv och egendom och Höjer
+spelade den icke vackra rollen av angivare och spion.
+I stadigt vänskapsförbund med arrendatorn, gick han
+denne tillhanda med alla upplysningar, som kunde
+tjäna i såväl anfall som försvar mot den
+gemensamma fienden.
+</p>
+<p>
+Och nu på hösten hade han uttänkt en
+huvudaktion, som skulle ge styvfadren knäcken. Gubben
+hade nämligen ytterst liten slåmark och måste alltid
+ta sjöfodret, vassen i viken, med i beräkningen för
+att få sina två kor med livet igenom vintern. Nu
+var icke sjöfodret undantaget i arrendekontraktet,
+utan var allmänning, så att var och en tog vad
+han ville; dock hade man en tyst överenskommelse
+att sjöslåttern företogs på en utsatt dag; men som
+denna klausul ej fanns i kontraktet, beslöt Höjer
+sätta lusen i örat på arrendatorn, en dag, då gubben
+skulle bort på en auktion.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ta för dig du, annars tar den andra
+alltsammans, undervisade Höjer arrendatorn, som inte
+riktigt ville på affären. Om inte du tar först, så
+tar han först!
+</p>
+<p>
+Det var ett skäl! Och samma morgon som
+gubben rest bort, satte arrendatorn alla män och
+kvinnor i verket. De gingo naturligtvis runt kring
+stränderna och rakade av vartenda strå som kunde
+åtkommas, så att den som ville ha något med, måste
+ut i vattnet och gyttjan, och fick ändå bara
+vassvippor, som inte något kreatur ville tugga.
+</p>
+<p><a id='page_309' name='page_309'></a></p>
+<p>
+När gubben kom hem i sin båt och såg viken
+ligga som en slagen äng, blev han alldeles galen,
+och som han kände igen upphovsmannens finger,
+kastade han sitt hat på honom. Han blev desto
+ondare, som det var hans egen idé, att en natt göra
+arrendatorn samma spratt. Och hans enkla
+hämndeplan blev nu att nedlägga striden med denne, spränga
+förbundet och få anfallet gemensamt mot Höjer.
+</p>
+<p>
+Till den ändan började han peka på små
+skrymslor i kontraktet, som Höjer hade hållit öppna åt
+sig för att vid behov sticka sig undan. Detta skulle
+nu ej inverkat på vänskapen mellan de båda, om ej
+arrendatorn redan förut tyckt sig märka att små
+fördelar tillföllo Höjer dem han ej skulle ha haft,
+men nu när någon pekade på det, så stack det i
+ögonen. Olyckan ville också, att Höjer om dagen
+varit ute och satt flundernät på arrendatorns bästa
+grynna, och detta hade han enligt kontraktet endast
+begränsad rätt till, i så måtto att, som orden lydde,
+husbehovsfiske vore gårdsägaren ej förment i vilka
+vatten han ville. Nu kommer arrendatorn och finner
+grundet upptaget av inte mindre än trettio nät, så
+att all sättning blev honom omöjlig, då grynnornas
+antal och givbarhet voro begränsade.
+</p>
+<p>
+Det var eld på kruttråden, och hemkommen
+började det puttra och fräsa.
+</p>
+<p>
+&mdash; Hör du, Höjer, du; du går och sätter före
+mig så jag inte kan fiska.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nå, det får jag väl, svarte Höjer.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nej, trettio nät är inte husbehov; jämka dej
+dän du bara!
+</p>
+<p>
+&mdash; Det vet jag visst det, när det inte står i
+kontraktet hur många nät det skall vara.
+</p>
+<p><a id='page_310' name='page_310'></a></p>
+<p>
+&mdash; Jaså, du talar ur den ton! Vet du av, att
+du har släppt tre kor på skogen, när du bara har
+lov till att släppa en.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nå, vad skulle det göra då, när skogen är
+så stor.
+</p>
+<p>
+&mdash; Haha; vi ska inte vara småaktiga då! Bra!
+Vi ska komma ihåg det!
+</p>
+<p>
+Följande morgon stod Höjer på vedbacken, när
+arrendatorn kom fram, och med en till utseendet
+oskyldig min frågade:
+</p>
+<p>
+&mdash; Hör du, Höjer, du!
+</p>
+<p>
+&mdash; Jo! Här är jag!
+</p>
+<p>
+&mdash; Jag behövde några spadskaft, och dem får
+jag väl ta på skogen?
+</p>
+<p>
+&mdash; Jo, det går an, bara en tar vackert, så!
+</p>
+<p>
+Arrendatorn fick båda drängarne med sig och
+fällde hela öns lilla aspbestånd, varpå han lät dem såga
+och grovhugga spirorna. Höjer hörde nog att det
+braka och dåna bortom hagen, men han gav sig inte
+tid att gå och se efter vad som stod på. Det fick
+han dock klart för sig, när folket kom hem med
+lass efter lass med aspstockar.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, men du är vådlig i alla fall, som har
+tagit dän alla asparne, som jag skulle ha till
+lövtäkt åt fåren, ojade sig Höjer. Och hur många
+spadskaft ska det bli av det där, måtro?
+</p>
+<p>
+&mdash; Å, det sträcker sig väl till en tre dussin!
+svarade arrendatorn.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, men jag bad dig hugga vackert!
+</p>
+<p>
+&mdash; Nå, är det inte vackert då! Och för resten
+sa du inte hur många det skulle vara.
+</p>
+<p>
+Därmed var revanchekriget å ömse sidor i gång,
+och styvfadren spelade nu djävulens roll, som gick
+<a id='page_311' name='page_311'></a>
+och blåste på lågorna. Han prickade ut timmer och
+båtbord åt arrendatorn, pekade på bästa lövtäkten,
+lärde honom att pressa musten ur sina
+kontraktsenliga förmånsrätter och vränga lag, så att Höjer
+fick likafullt ett trassel som han aldrig drömt.
+</p>
+<p>
+Så började arrendatorn nyodlingar, sedan han
+förmått Höjer att gå med på en part av kostnaderna.
+En rothuggare tillkallades, som svedde och högg och
+det ena stycket efter det andra togs opp. Men nu
+bestämde kontraktet, att gårdsägaren skulle hålla fall
+för åkrarna, och Höjer befann sig en dag invecklad
+i större sprängningsarbeten, som kostade kontanta
+pengar.
+</p>
+<p>
+&mdash; Det får du igen på odlingen, narrade honom
+styvfadren.
+</p>
+<p>
+Men arrendatorn hade bara femårskontrakt han,
+och efter allt krångel han haft, började han packa
+in för att draga dädan. Och därför satte han till alla
+krafter att suga ur jorden vad han kunde; låg efter
+Höjer som en igel, studerade kontraktet om nätterna
+och klämde sedan till allt vad han kunde.
+</p>
+<p>
+Höjer blev snart ledsen och tog plats som
+båtbyggare på en grannö för att vara ifrån alltsammans.
+Men då blev det sju gånger värre; och var gång
+han kom hem hade hans hustru något nytt sakeltyg
+att förkunna.
+</p>
+<p>
+Andra året kunde inte arrendatorn göra rätt för
+sig; odlingarne hade kostat så mycket, fisket var
+dåligt, och i stället för att be om anstånd, hotade
+han Höjer med process för att han narrat honom
+in på villkor som han inte kunde gå ut med. Men
+processa var det sista man ville göra, för det var
+bara ting två gånger om året, och om man också
+<a id='page_312' name='page_312'></a>
+vann, så fick man ingenting, där ingenting var att ta.
+Och mäta ut var inte heller lönt, där intet var att
+mäta, då ju Höjer själv var ägare till alla inventarier
+och kreatur. Vräka kunde han inte, ty kontraktet
+var icke så stiliserat, och under alla förhållanden
+var det lugnare att ha gäldenären under sina ögon
+än låta honom löpa sin väg och kanske aldrig få se
+honom mer.
+</p>
+<p>
+Arrendatorn blev därför sittande, och nöd gick
+inte på honom, men på Höjer gick det hårt, ty
+han hade ju avhänt sig nästan all sin egendom, och
+hade tillochmed gjort dagsverken gratis.
+</p>
+<p>
+&mdash; Det här är då alldeles rasande, menade Höjer,
+när nöden tvang honom att beklaga sig för styvfadren.
+Och aldrig har jag haft en glad dag sedan
+jag hörde upp att tjäna. Då hade jag maten och inga
+bekymmer, men sen jag fick mitt eget, får jag gå
+dräng utan lön och se på hur andra äter mitt bröd
+opp.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, ser du, du har inte rätta förståndet du,
+svarade gubben, och den gång du ville snyta din
+arrendator, så lade du grunden till allt som hänt
+dig sen!
+</p>
+<p>
+Detta var delvis saken, ty Höjer var född till
+att tjäna, men den som först brutit rätt och billighet,
+det var styvfadren, och därför tvang han de andra
+att bryta igen, såvida inte de ville gå under, och
+det ville de inte.
+</p>
+<p>
+Ont blev värre! För att knipa ut
+arrendesumman lade Höjer på sin arrendator nya onera, som
+denne sökte skudda av sig. Och snart upptäckte
+man att han gjort odlingarne på svindleri, så att han
+sålde veden, som höggs vid röjningen, och vad värre
+<a id='page_313' name='page_313'></a>
+var, sög den nya jorden läns, då han inte kunde
+gödsla den. Och det hade ingen beräknat, ehuru
+man väl visste, att boskapen knappt var tillräcklig
+för att hålla i stånd den jord som fanns. Men
+arrendatorn gick lös på skogen med sina odlingar, som
+bara bestodo i att hugga och hacka, och så ta en
+havreskörd mellan stubbarne, som snart grönskade
+upp som aronsstavar. Och samtidigt föllo kreaturen
+i sin, oxarne magrade och gårdens bestånd var hotat.
+Allt detta måste Höjer åse utan att kunna röra ett
+finger. När det stod upp ett stormgräl, svarade
+alltid arrendatorn:
+</p>
+<p>
+&mdash; Det står så i kontraktet.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, men det var inte meningen, svarade Höjer.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja men det står så, liksom det inte stod så
+att du skulle sätta trettio nät, när meningen var
+att halvt dussin. Orätt går igen! Skyll dig själv.
+</p>
+<p>
+Efter de fem årens utgång hade Höjer måst taga
+hypotekslån för att muta bort arrendatorn och rädda
+sin skog, men arrendatorn köpte sig en gård i
+grannskapet på besparingarne.
+</p>
+<p>
+Och Höjer måste återigen ta gården och börja
+kampen mot tjänstefolket, som nu var värre än
+någonsin. Ibland tänkte Höjer sälja gård och grund,
+men det fanns inga andra köpare än fattiga krakar,
+som ville betala med inteckningar, naturligtvis löpande
+utan ränta. Att ta arrendator igen aktade han sig
+för, och det återstod sålunda inte annat än låta sig
+ätas levande av tjänstefolket.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, ser du, min gosse, sade pastorn, som
+blivit anmodad avge utlåtande, den som inte är skapt
+till herre, den blir aldrig herre.
+</p>
+<p><a id='page_314' name='page_314'></a></p>
+<p>
+&mdash; Ja, men herre Jesus, hur kan andra få bukt
+med sina tjänare, då?
+</p>
+<p>
+&mdash; Ser du, det är deras hemlighet det! De äro
+väl så skapta, ser du!
+</p>
+<p>
+Och därmed fick Höjer trösta sig, om det nu var
+en tröst att veta sig dömd till en undergång, som
+han ser dagligen och stundligen försiggå för sina
+ögon, utan att kunna hindra den!
+</p>
+<hr class='ppg-pb' />
+<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>
+<a id='page_315' name='page_315'></a>
+<h2>Sjönödslöftet.</h2>
+
+</div>
+
+<p>
+Vestman på Nedergårdsön hade gått med en
+skonare på Norge och kommit ända upp åt Lofoten.
+Där hade han träffat valfångare och förnummit ett
+och annat om fångstmännens sätt att ta valar med
+harpun. När han så kom hem till sin ö, rann den
+tanken på honom, att han skulle tillämpa de
+inhämtade lärorna på hemmavarande skälfångst, vilken
+befann sig i stadigt avtagande på grund av
+bössknallarnes avskrämmande inflytande på de rädda djuren.
+</p>
+<p>
+Till den ändan gick han tillväga på följande
+mindre välbetänkta sätt, med en utgång, som varken
+han eller någon annan kunnat beräkna, och vilket
+gav anledning till ett äventyr, om vilket ännu sagan
+lever i skärgården.
+</p>
+<p>
+En afton på eftervåren tog Vestman en
+flatbottnad eka och en pojke med sig ut till yttre skären,
+där skälarne brukade gå upp och solbada sig. Till den
+märkvärdiga jaktens bedrivande hade han medfört
+en uttergadd, vilken eljes hade till ändamål att tjäna
+vid uttagning av uttrar ur bergsskrevor, och nämnde
+tillhygge hade han på valfångarmanér fastgjort i
+fören vid en löpande vinda. Huru han skulle kunna
+nalkas de skygga djuren för att få håll på dem med
+<a id='page_316' name='page_316'></a>
+den tillfälliga harpunen, det visste varken han eller
+någon annan, men är olyckan framme, menade hans
+vänner, så kan man sätta nät i vattentunnan.
+Fälttågsplanen var emellertid uppgjord så, att pojken
+skulle gå från land med bössan och Vestman själv
+smyga med ökan mellan iskokorna och där passa
+de flyende djuren, som icke kunde göra sig för brått
+på den skrovliga drivisen, vilken packat sig invid
+stranden.
+</p>
+<p>
+Nu hade han fått pojken i land just före
+solnedgången, och själv tog han till att ro med ett
+par ullstrumpor virade om årlommarna för att inte
+bullra, och med en vit skjorta över kläderna för
+att inte synas. Och i skygd av kobbranglet och
+packisen råkade han ro opp sig under vallen, där
+en bräsch visade var djuren gått upp och där de
+sannolikt måste ge sig ut, då ingen vak fanns.
+</p>
+<p>
+Vestman satt där väl gömd och höll gadden
+i högsta hugg lyftad, så länge att han frös om
+fingerna och började grunda efter, om inte det gamla
+sättet med lodbössan var enklare. Skälarne voro
+där, det var inte tu tal om det, och han hade hört
+dem ge skall, men att de skulle just välja den här
+vådliga stråten för att komma i vattnet, det var den
+stora frågan.
+</p>
+<p>
+Knall! hördes det i land bakom tallarna, och
+så pep det i luften och sa skvatt ut i sjön, och
+därpå blev ett blåsande och nysande, och så ett
+traskande på isen, som när nakna mänskor springa
+på ett kammargolv.
+</p>
+<p>
+Innan Vestman hann få redigt för sig hur dum
+hela tillställningen i själva verket varit, stack ett
+lurvigt huvud ut genom breschen, reste sig och
+<a id='page_317' name='page_317'></a>
+störtade i vattnet, men fick verkligen gadden mitt i
+det tjocka. Och i ett huj löpte linan ut; båten
+fick en knyck så att jägarn ramlade ner på
+akterbetten och så bar det av med god gång till sjös.
+</p>
+<p>
+Det blev åka av!
+</p>
+<p>
+Vestman tyckte först det var nytt och roligt
+och tänkte på vilken förträfflig jakthistoria det skulle
+bli; och bytet ansåg han sig ha i handen. Men
+så fick han se att kobbarna dansade förbi och sin
+egen stuga försvinna.
+</p>
+<p>
+&mdash; Farväl, så länge, nickade han åt stranden,
+kommer strax tillbaka!
+</p>
+<p>
+Det röck och knöck i båten, men någon fara
+syntes inte vara för handen ännu, förrän de kommo
+ut i sista stenarna och släppte landkänningen. Där
+gick det lite sjö och solen tycktes ha gått ner, ty det
+såg ut som en svart rund skiva därute.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ett stycke till, så kapar jag i värsta fall,
+tänkte Vestman.
+</p>
+<p>
+Och så bar det av igen. Men nu tog ekan till att
+slingra. Sjöarna lågo mot och båten doppade redan
+nosen.
+</p>
+<p>
+&mdash; Lite till! tänkte Vestman, som ogärna ville
+skänka sitt säkra byte och få ett snöpligt slut på
+en så vacker början.
+</p>
+<p>
+Sjön ökade och stjärnorna tändes på. Ännu
+kunde han dock se yxan, som låg framme i fören
+och som var hans hopp, när det gick för långt.
+</p>
+<p>
+&mdash; Gå på du, min gubbe, du är väl snart trötter,
+om jag känner dig rätt! muttrade den utfrusna
+jägarn, som längtade komma till årorna för att bli
+varm i kroppen.
+</p>
+<p><a id='page_318' name='page_318'></a></p>
+<p>
+I detsamma kände han vått om fötterna och
+hörde båten skrapa i botten.
+</p>
+<p>
+&mdash; Lägg av då, kommenderade han sig själv,
+reste sig för att ta yxan och kapa men satte sig
+ögonblickligen ner igen. Ty i och med detsamma
+han lämnade sin plats drog skälen ner nosen på ekan.
+</p>
+<p>
+Efter ett par fruktlösa försök att krypa fram i
+fören, insåg han det nödvändiga i att bli sittande
+och att han var lämnad i djurets våld, beroende av
+detsammas nyck huruvida han skulle gå i kvav eller
+komma hem.
+</p>
+<p>
+Nu hade det upphört att vara roligt, och ett
+stilla allvar sänkte sig över den modstulne jägarens
+sinne. Men för att ge sig mera mod än han ägde
+tog han till sig en åra och stack ut akter över,
+inbillande sig att han styrde. Men det gjorde han
+inte, för det gjorde djuret, och det styrde alltjämt
+rakt ut till sjös.
+</p>
+<p>
+&mdash; Kommer jag ifrån det här, så djäveln
+anamma...
+</p>
+<p>
+Skälen gjorde några slingerbultar och svordomen
+avbröts, ty åran måste tas in och öskaret fram, att
+få vattnet ur båten.
+</p>
+<p>
+När det var länsat, stack han ut åran igen,
+och det kändes genast lugnare, alldeles som om
+han verkligen suttit och styrt.
+</p>
+<p>
+Men nu hade stjärnorna slocknat av och det
+kom regnstänk blandat med snö, så att Vestman
+snart inte såg yxan mer, utan fann sig omsluten
+av ett grått töcken på alla håll. Och framåt gick
+det, framåt, men vinden tycktes kantra om, ty nu
+lågo sjöarne på halv sida mot; och den kantrade
+undan för undan.
+</p>
+<p><a id='page_319' name='page_319'></a></p>
+<p>
+Nu blev han rädd! Och medan öskaret gick
+igen, tänkte han på hustru och barn, på gård och
+grund och redskap, och så på evigheten, som
+stundade med all säkerhet; tänkte på, att han inte varit
+i kyrkan på &mdash; ja hur många år, det mindes han
+inte, men det var inte sedan året då koleran gick
+&mdash; och att han inte varit till skrift &mdash; nu skrapade
+läsud mot drivis. Herre Jesus! Jag fattig syndig
+människa! &mdash; Det var bortglömt alltihop... Fader
+vår som är i himmelen... ske din vilje såsom i
+himmelen... inte den heller! &mdash; &mdash; &mdash;
+</p>
+<p>
+Vilka långa timmar, och så många sen; flera
+behövdes inte för att komma över till Åland, med
+den här vinden; men kom drivisen, då måste han
+följa ner till Gottland eller komma in i Finska viken!
+Men innan dess skulle han vara ihjälfrusen.
+</p>
+<p>
+Han kröp ner på botten av ekan för att söka
+skydd för den kalla blåsten, och när han kom på
+knä, så kunde han hela Fader Vår, och den läste
+han väl ett tjog gånger; och för var gång han kom
+till amen, skar han med fickkniven en skåra i suden.
+Och när han hörde sin röst, blev han lugnare, för
+det var som att tala vid någon, och som om någon
+talade till honom, och orden väckte minnen om en
+massa människor samlade i kyrkan och vilka han
+nu såg framför sig, tröstande, förebrående. Där såg
+han Gelingarne, som han varit ute med förliden och
+tagit upp smideskol med efter den sjunkna briggen,
+som inte var alldeles riktigt, men kunde försvaras;
+där såg han &mdash; nu röck det i linan föröver. Herre
+Jesus, Guds son, kommer jag ur detta med livet,
+så lovar jag, så sant Gud lever, en ny krona med
+sju pipor av rena silvret &mdash; det är hela barnaarvet
+<a id='page_320' name='page_320'></a>
+&mdash; till kyrkan &mdash; rena silvret &mdash; Herren välsigne oss
+och bevare oss, Herren upplyse sitt ansikte över
+oss och vare oss nådig...
+</p>
+<p>
+Genom dimman syntes ett ljus, rätt förut, stort,
+men suddigt som en hornlyktas!
+</p>
+<p>
+&mdash; Det är Hangö fyr på Nyländska kusten!
+tänkte Vestrnan. Kunde väl tro att vi hållit på i
+tolv timmar, för det var långt som en vecka!
+</p>
+<p>
+Nu kraschade det igen under ekan och den stod
+tvärt still, så att Vestman flög framlänges över betten,
+och så blev det still.
+</p>
+<p>
+Hur långt kunde det nu vara till fyren på en
+höft? Halvannan mil! Och nu förmådde han varken
+komma fram eller tillbaks! Det var värre än
+någonsin, ty bara han rörde sig i båten så vickade den.
+</p>
+<p>
+Vestman satt där han satt, och han väntade
+få se soln gå opp och dagern skina i öster, och
+han frös, och han bad Gud, och han lovade och
+svor alla dyra eder om silverkronan, som skulle
+få kosta två hundra riksdaler och vara kontrollerad,
+och sju pipor skulle han ha med krusiduller på
+handkragarna, och en lina med kulor på, skulle han
+hänga i, och när folket såg den, skulle de säga: si
+det är sjönödslöftet av Erik Vestman i Nedergården,
+som Herren så huldrikt hjälpte ur sin svåra nöd anno
+attonhundra och femti nie! Gud hjälpte honom så
+huldrikt och nådeligen, upprepade han gång på gång,
+så att han till sist trodde på det, och i översvallande
+tacksamhet för den nåderika hjälpen, läste han första
+orden ur »Lov pris och tack ske dig, o fader käre!»
+Gud hade hulpit honom, det var alldeles säkert,
+efter som kronan hängde där och folket sa, skulle
+säga, de hade inte sagt än &mdash; nu slockna fyren...
+<a id='page_321' name='page_321'></a>
+Herre Jesus! som gick på vattnet och bjöd
+böljorna lägga sig! &mdash; Nu lade de sig, de hade redan
+lagt sig för en lång stund sen, för det var kav
+lugnt, och underligt var det, ty här låg hela sjön
+på, och hade gått alldeles vådligt just nyss, i går
+afse, efter som det var morgon nu snart, det måste
+vara morgon nu snart, när han kunde frysa så
+elemenskat om fötterna, och var hungrig och skulle
+få varmt kaffe nu straxt, bara lotsbåten kom ut,
+som den måste göra efter som det skulle komma
+fartyg i solgången, som legat och kryssat ute på
+flacket; men varför, för f... för allt i världen hade
+de släckt fyrn just nu, kanske det var dager, fastän
+det inte syntes för dimman, mycket säkert, såvida
+inte ryska regeringen hade något annat reglemente
+för sina fyrar; jo, visst hade de, nu mindes han det
+som en dröm, alldeles som att rysken hade annan
+almanacka med gamla stilen, se där ha vi ägget,
+gamla stilen, som är tretton dar efter eller före, det
+kan nu just vara detsamma, för tidskillnad måste
+det vara, och det var det ju också, efter finska
+båtarna alltid kom en timme senare än det var
+telegraferat, och därför hade de också släckt fyren en
+timme före soluppgången, som alltså skulle ske om
+en timme. Och då förstod han, varför han frös så
+vådligt, för det gör alla som haft ältfrossan, när
+solen går upp; men skälen, djuret, höll sig så stilla
+och det röck inte i vindan mer, kanske den slitit
+sig och gått! måste se efter i alla fall, för att sitta
+här i onödan, det hörde f...
+</p>
+<p>
+Vestman stirrade förut och såg något mörkt,
+taggigt, som en hel hop riggar stiga ur töcknet.
+</p>
+<p>
+&mdash; Kors i Jesu namn, om det är ryska flottan,
+<a id='page_322' name='page_322'></a>
+då skjuter de mig som smugglare eller skickar mig
+till Siverien. Och så många sen! Gud Fader, det
+är en hel skog.
+</p>
+<p>
+Han reste sig och rätade ut knäna! Båten
+vickade bara åt sidorna, men doppade inte mer med
+nosen. Han klev försiktigt över bettarne föröver;
+såg linan stå spänd som en telegraftråd; steg ur
+båten; såg fotspår, slog klacken mot en sten... han
+var på land! Och där stod granskog!
+</p>
+<p>
+&mdash; Är de du, far! pep en bekant röst ifrån en
+enbuske.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ludde! Vad fan är du här!
+</p>
+<p>
+&mdash; Jag unnra vad de blitt av dig, far!
+</p>
+<p>
+Vestman gnuggade sig i ögonen:
+</p>
+<p>
+&mdash; Hörru, vet du vad klockan är på dan?
+</p>
+<p>
+&mdash; Hon lider väl åt åtta, och du har varit borta
+mest en hel timme! Men så har du kräket med dig
+också!
+</p>
+<p>
+På skälberget låg djuret med uttergadden i
+ryggen, dött, förblött, efter att ha gjort en tripp till
+sjös och vänt för sjögångens skull.
+</p>
+<p>
+Och än i dag berättas äventyret som det mest
+underbara i hela skärgården, näst sagan om
+sjöormen, och den som inte vill tro, den kan gå till
+Nedergårdskyrka och se den lilla ljuskronan, som
+hänger där under orgelläktaren till evärderligt minne
+av förre kronolotsen Vestmans huldrika hjälp ur en
+högst ovanlig sjönöd, då han med döden för ögonen
+lovade Herren att till den kristelige församlingens
+hugnad och fromma skänka denna tennkrona.
+</p>
+<hr class='ppg-pb' />
+<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>
+<a id='page_323' name='page_323'></a>
+<h2>Skräddarns skulle ha dans.</h2>
+
+</div>
+
+<p>
+När man en vacker sommardag kommer ut ifrån
+havsbandet och håller ner i Byttafjärden, förbi
+Gåsskär och Skoboraden, kan man, om man ligger för
+babordshalsar, se en höglänt ö såsom kranbalksvis
+i lä. Den är icke märkvärdigare än de andra öarne
+omkring, på annat sätt än att den är högre och tyckes
+bestå av en enda kal gneisklint som rämnat mitt
+itu. Tar man i land på norra sidan, skall man snart
+komma in i en aldunge, och fortsätter man in i
+rämnan har man snart under fötterna en snaggig
+ängsmatta, som synes utbredd till torkning mellan
+de fuktiga bergväggarne. Håller man sig på denna
+gröna matta, ser man den snart sträcka sig framåt
+och mot bergets sidor kantas med hasselbuskar, som
+dölja ingångar till hålor och små grottor; följer man
+stråten framåt i sydlig riktning, går man snart i
+skuggan av tallar, som efterträdas av björkar, rönnar,
+askar; och så tar bergväggen emot, vägen krymper
+till en gångstig, som leder upp rätt i vädret,
+slingrande som en torntrappa. Går man uppför en stund,
+måste man snart ner igen i en skreva, där den sköna
+benveden krupit i lä för vinden, att dölja sin
+glänsande grönska och sina lysande röda bär; och så
+<a id='page_324' name='page_324'></a>
+bär det oppåt igen, alltjämt oppåt, tills man står
+på den nakna klinten, där torkade gäddben röja
+närvaron av en fiskgjuse, eller kringströdda
+andfjädrar och torkade skelett visa platsen, där hökar,
+falkar, havsörnar kanske också, hålla sina kalas i
+god matro, under det de ha ett öga på jaktreviret,
+som nu sträcker sig oändligt inåt inre skärgårdens
+blånande fjärdar, och utåt havsbandet till fyrarne
+och det eviga cirkelsegmentet. Men går man några
+steg framåt klinten i sydlig riktning och tittar ner
+under fötterna, glömmer man huvudskalleplatsen
+däruppe och ser en täck liten tavla, som man icke
+väntat härute. Skyddad av bergväggarne för alla
+kalla vindar ifrån nordväst till sydost, ligger en
+gräsmatta så grön som nyuppkommen råg; och därnere
+går en röd ko och betar under de vita björkarne.
+Gräsmattan sträcker sig ner till en grå stuga,
+omgiven av en trädgårdstäppa, och ända ner till sjön,
+där hamnen ligger med båtbrygga, sjöbod, sumpkista
+och nät.
+</p>
+<p>
+Detta är skräddarns!
+</p>
+<p>
+Kravlar man sig ner för bergväggen och lämnar
+klinten, där det blåste kallt, skall man snart känna
+solen steka den orörliga luften, och på fem minuters
+nerstigande märka hur klimatet ändrar sig och med
+detsamma vegetationen. Men man vill nästan tro på
+underverk, då man ser rönnen bära astrakaner på
+en gren och gråpäron på en annan; och då man ser
+duväpplen på hagtornsbuskarne, tror man sig ha
+kommit till en förtrollad ö, där man i nästa
+ögonblick vill vänta sig få plocka fikon på spåmanstisteln.
+Stiger man ner på gräsmattan och nalkas stugan,
+får man, om lyckan är god, se trollkarlen själv genom
+<a id='page_325' name='page_325'></a>
+det öppna fönstret, där en hämpling visar sitt
+blodsprängda bröst i en liten ståltrådsbur mellan
+sallatsblad. På ett slagbord bakom hämplingen sitter han
+nämligen med benen i kors och drar långa styng på
+ett rutigt bomullstyg, som döljer hela hans nedra
+kroppshalva och endast lämnar den övra delen synlig,
+fast den icke är mycket att se på; ty magen fattas
+och den lille mannen tyckes ha lyftat av sig
+bröstkorgen och satt den direkt på bordskivan, och på
+bröstet ligger huvudet utan märkbar hals. Det är
+skräddarn själv, som en hårdhänt natur kramat ihop
+till en puckel, och åt vilken föräldrarne på den
+grunden valt det stillasittande yrket.
+</p>
+<p>
+För att rätta naturen, som givit honom
+anledning till missnöje, har skräddarn anlagt ett gott lynne
+och utvecklat sig till en muntergök, som alltid är
+full med historier och visor. Och liksom för att
+visa naturen hur den skulle ha burit sig åt, har han
+kastat sig med kärlek åt naturförsköning. Det är
+han därför, som gjort trädgård, och icke nöjd med
+att förädla de gamla sötäpplena och surkartarna i
+trädgården, har han gått och ympat ädelfrukt i
+vildmarkens träd, så att den sura rönnen bär vita
+astrakaner och den kärve hagtorn lyser av det lilla
+duväpplets röd- och vitkindade barnansikten. Och
+liksom om han kände, att hans dåliga art icke skulle
+längre ner i världen, planterar han träd på marken,
+och när han kommer till en bondgård för att sy,
+medför han i västfickan några frön, som han i smyg
+stoppar i jorden, eller, när årstiden är inne, några
+ympkvistar, som han sticker emellan bark och träd.
+Och hans frön gro, och hans ögon växa ut, och när
+ingen bär hans namn mer, så skall hans namn i
+<a id='page_326' name='page_326'></a>
+långa tider uttalas, när andras barnbarn sitta under
+farfars äppelträd och höra historien om hur det
+granna och goda undret kom dit på den nakna hällen,
+och det långt efter sen hans rockar och byxor blivit
+trasmattor eller filtskor.
+</p>
+<p>
+Nu, i mars månad, hade han sytt hos
+trädgårdsmästarn på Sandemar, och han hade sett
+underverk i drivbänkarna, och hört om ett slags runda
+gula gurkor, som man fick en krona för på Dalarö
+Societet. Och så hade han fått hem kärnor, lagt
+dem i en långrevslåda med jord och ställt i fönstret.
+Efter fjorton dar såg han som en vit fingerknoge
+peka opp ur mullen och strax efter breda ut sig
+och lägga som två vingar tätt utåt jorden som en
+trollslända. Så kom aprilsolen, och då sköto de fart,
+pinade fram en grön karda, rullade ut sig och
+började krypa. Då nöp han över tredje bladet som
+trädgårdsmästarn lärt honom, och då sköto de
+sidoskott, som han nöp igen på samma sätt, så att när
+maj gick ut, var det i sista laget att sätta dem i
+bänk. Men det var inte det lättaste att få varmt
+under, och en dag gick åt för att komma till Dalarö
+efter en låda stallströ. Så bäddade han utmed
+bergväggen, där solen brassade på; ramade in bädden
+med brädlappar, men se det blev bara en tunn, tunn
+bänk och han fick söka råd för att öka den. Höboss,
+sopor, halm måste han ta till, och på sistone vart
+det en bänk sådan han var. Och i den satte han
+plantorna med jordklump. Lade så innanfönsterna
+på, och det blev växa av. Men järnnätterna kommo,
+och han måste täcka; täckte med mattstumpar och
+granns. I fjorton dagar knallade det och växte i
+bänken, men vid midsommar tog det av och
+<a id='page_327' name='page_327'></a>
+stannade. Stallströt var utbrunnet, och han fick inte
+tid att skaffa mer. Så kom stora hettan i juli, och
+nu sköt det på igen och blev blom. Först tunna
+hanblommor och så knubbiga honblommor med en
+liten grön ärta i botten. Han luftade och han
+spritade, skuggade när solen brände och stängde när
+det mulnade. Blev det så fjorton regndagar utan sol,
+och hela maskineriet stod stilla igen. Nu vattnade
+han med varmt vatten och bäddade runt med halm
+och lagårdsströ, och när augusti bröt in med
+rötmånadshetta, så bergväggen var som en bakugn,
+då knallade det igen, ärterna svällde ut till gåsägg
+och fick räfflor med ludet emellan. Åtta stycken
+hade han nu så stora som nävar, och de började
+redan lukta svagt, så att han lade tegelflis under
+dem. Det var en hel historia med de melonerna,
+och bara solen höll sig framme, så skulle han ha
+dem i hand om en vecka.
+</p>
+<p>
+Därför satt han nu på sitt bord och höll utkik
+på drivbänken, som om han bevakade solstrålarne
+därborta vid bergväggen, och han var uppriktigt glad
+i sitt sinne, för vinden stod sydlig och det hade
+inte regnat på sjusovaredagen.
+</p>
+<p>
+&mdash; Hör du, Anna, du, ropade han med sin
+kikhoströst till systern, som stod i köket och rensade
+flundror.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nå, Gustav! svarade Anna, utan att lämna
+sitt arbete.
+</p>
+<p>
+&mdash; Jo, ser du, jag hade tänkt som så, att vi
+skulle ha dansen som om lördag, innan folket ger
+sig ut på strömmingen; vad säger du om det?
+</p>
+<p>
+Det blev litet tyst först, så att man hörde
+<a id='page_328' name='page_328'></a>
+flugornas dans kring lövruskan i taket och fiskknivens
+raspande i flunderskinnet.
+</p>
+<p>
+&mdash; Har du råd med det, du? kom Annas svar
+i frågform.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, visst har jag det, och för resten ska jag
+säga dig, att när man har har en affär som jag,
+måste man se sina kunder någon gång, och vad råd
+beträffar, så inte är jag så barskrapad. Minst ett
+par tunnor äpplen kan jag räkna på...
+</p>
+<p>
+&mdash; De ska ju vara till att köpa vinterfoder...
+</p>
+<p>
+&mdash; Nå, så har jag, här slog det kluck för
+skräddarn, som om det fastnat i halsen, så har jag mina
+meloner.
+</p>
+<p>
+&mdash; Asch; låt oss se dina meloner först!
+</p>
+<p>
+&mdash; Se! Kan du inte se dem därute! Om tre
+dar ä de färdiga, och då har jag mina åtta kronor;
+det är brännvinet!
+</p>
+<p>
+&mdash; Vänta då tills melonerna bli färdiga åtminstone.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, si det kan jag inte, för då är det för
+sent för strömmingen, vet ja!
+</p>
+<p>
+Anna svarte inte mer, för hon ville inte vara
+med om alltsammans, både därför att hon tyckte
+det var bråkigt att riva opp stugan, och för att hon
+visste Gustav skulle supa sig full.
+</p>
+<p>
+Men nu var det skräddarns svaghet att en gång
+om året se folk hos sig, och flickor i synnerhet.
+Fastän han inte kunde dansa, då han till på köpet
+var låghalt, så han gick mellan två kryckor, hade
+han en synnerlig förnöjelse av att se ungdomen roa
+sig, och var alltid med på alla danser, där han
+hoppade omkring och klappade flickorna med
+knogarne av sin långa magra hand, och, ansedd som
+<a id='page_329' name='page_329'></a>
+en gammal farbror, oaktat sina trettiotvå år, fick
+han ta sig små friheter, som ingen räknade så noga
+på. När han nu kastade fram sitt förslag för
+systern, som satt härute och hushållade för honom,
+var det inte något påhitt i hast, utan en länge
+ruvad idé, som ätit sig fast i hans huvud och som
+skulle gå igenom.
+</p>
+<p>
+Systern, som var fem år äldre, hade nog makten
+i huset, men när det gällde på riktigt, så var
+skräddarn envis som synden; och om det också skulle
+grälas i åtta dar, så tog han sig igenom.
+</p>
+<p>
+Utan att därför avvakta vidare rådslag sätter
+han sig i båt följande morgon och seglar omkring
+att bjuda, varpå han styr ner till Dalarö att köpa
+brännvin och svagdricka. Full kom han hem, men
+ändock innan solnedgången, och krypande på marken
+lade han fönsterna på bänken utan att slå sönder
+en ruta. Och som det hotade bli kallt travade han
+på mattorna, och nu, dubbelt rädd om sin skatt,
+som skulle betala kalaset, tog han täcket ur sängen
+och lade ovanpå alltsammans.
+</p>
+<p>
+Dagen därpå rustade Anna och Gustav till
+dansen. Först slogs slagbordet igen och ställdes
+ut på gården; därpå sopades och skurades, fejades
+och lövades. Och när det led på eftermiddagen,
+gjorde syskonen toalett, varpå flickorna på Mörtön
+anlände för att hjälpa med kaffekokningen.
+</p>
+<p>
+Så mot aftonen i femtaget kommo de främmande.
+Båt efter båt lovade och fällde segel i
+hamnmunnen, rodde opp till bryggan, där skräddarn stod
+oppsträckt och tog emot, skakade hand och sade
+en rolighet åt var en som han hjälpte i land,
+klappade flickorna under hakan och fick dem att rodna.
+</p>
+<p><a id='page_330' name='page_330'></a></p>
+<p>
+När kaffet var drucket på gårdsplanen, förde
+värden sina gäster ut i trädgården att skåda och
+beundra. Flickorna fingo ett äpple, som skräddarn
+själv skulle stoppa i fickan på dem; åt gubbarne
+stack han en ympkvist eller ett fröhus, som de
+skulle ha hem. Och så skulle de »stirra» på
+sammetsrosor och lejongap, astrar och dahlier, som växte
+i stora bunkar utmed grönsakssängarne. Flickorna
+skulle naturligtvis nypa i lavendeln och rosmarin,
+så det luktade gott om dem, och skräddarn måste
+själv sticka örtkvasten i klädningslivet. Men
+pojkarne kunde inte hålla fingerna i styr, utan ville
+snyta äpplen, varför trädgårdsmästaren fann
+förmånligare att slå ner några surkartar åt dem, hellre
+än de skulle länsa hans unga träd, som buro första
+året. Och sist beskådades underverket,
+melonbänken.
+</p>
+<p>
+&mdash; Tre dar till, och det är åtta kronor i näven!
+skroderade skräddarn. Lukta på dom, pojkar! Hä?
+Nu ta vi en sup på det!
+</p>
+<p>
+Och så gick man in i stugan och började dansen
+med ett lag stora supar vid dragharmonikans
+orgeltoner. Som en skata syntes skräddarn skutta mellan
+paren och bjuda till supning och dans. Än var han
+vid spisen och motade opp några sittande par, än
+var han vid bordet och fick gubbarne att supa.
+</p>
+<p>
+&mdash; Inte så häftigt, ser du, natten är lång, och
+man vet inte vad som kan hända! varnade de gamle.
+</p>
+<p>
+Men skräddarn var alldeles »vill». Och hur det var,
+så slog gårdagsruset opp, käpparne började vingla
+och den lilla mannen såg vingskjuten ut. Törnade
+mot dörrposter, knuffade de dansande och fick
+armbågar i bröstet. Blev ledsen och satte sig i en vrå;
+<a id='page_331' name='page_331'></a>
+rullade ögonen, som om han sett jordklotet gå
+runt, och sjönk slutligen ihop med käpparne saxade
+framför sig som en positivbock.
+</p>
+<p>
+Solen lyste ännu på himlen när värden i en
+sista ingivelse äntrade vindstrappan och kom opp
+på rännet, där höet låg. Där tycktes med ens
+gårdagens trötthet och rus överfalla krymplingen, så
+att han förlorade medvetandet och drunknade i ett
+hav av vällukter från det torra blomsterhöt, medan
+en hel ruska röda solstrålar låg över ansiktet.
+</p>
+<p>
+När han återfick förnimmelser nästa gång, hörde
+hans öra som om han låg inne i ett kvarnverk;
+stugan darrade och knakade och basarne i
+dragklaveret läto som när man står på kyrkbacken. Men
+det var mörkt nu och så upphörde örat att höra,
+ögonen släcktes och han trodde han svimmade.
+</p>
+<p>
+&mdash; Här är jag! hörde han sig svara i sömnen,
+på något rop efter skräddarn, så högljutt att han
+vaknade om en obestämd tidrymd, som kunde varit
+ett år eller en halvtimme, och så blev det svart och
+tyst igen.
+</p>
+<p>
+Nästa gång han förnam något, gjorde det rysligt
+ont i huvet, och bakom en bjälke viskade någon,
+som hade klackjärn på sig.
+</p>
+<p>
+Därpå drömde han, att han var mjöl och
+siktades i en kvarn, där ett kugghjul skakade sikten
+så det gjorde ont, och mjölnardrängarne skreko,
+medan orgeln spelte ini kyrkan, och ibland regnade
+det nedanför i knutarne, och så rasslade det i träd
+och buskar, knäckte i ris och bråten, smattrade på
+jorden. Och skräddaren låg och led, led i huvet där
+det kändes som om han glömt bort något, som han
+borde kommit ihåg, någonting viktigt och angeläget,
+<a id='page_332' name='page_332'></a>
+men som han inte kunde komma på. Så slog han
+bort det och då blev det bättre en stund; men så
+kom det igen och då frös han i kroppen, men var
+alldeles het i huvet.
+</p>
+<p>
+Det hade nu blivit tyst därunder i kvarnen, och
+när han tittade opp i taket, såg han ljusgrå snören
+med små stjärnor på, som gjorde ont att se åt;
+tuppen gol och måsarne ojade sig oppe i luften
+någonstans. Han vaknade.
+</p>
+<p>
+Det var morgon, han hade varit full, och &mdash;
+han hade glömt att täcka melonerna. Som en pil
+var han uppe, kravlade sig ner för trappan, såg en
+förödelsens styggelse i köket och skuttade ut i
+trädgården; tog tre alnars språng mellan käpparne; kände
+att det var bitande kallt, såg vitt på marken, som
+frasade om fötterna, och så &mdash; där lågo de, döda.
+Stjälkarne snodda som rep, bladen slappa som
+klädeslappar, gråa, livlösa, och fruktskaften sågo ut som
+om de varit brända. I ett enda smärtsamt ögonblick
+rök fyra månaders arbete förbi den rusiges öga:
+Dalarörodden på tre mil efter stallströ,
+bänkläggningen, utplanteringen, vattningen och luftningen,
+täckningen om nätterna, allt pyssel och knåp
+förlorat på en frostnatt.
+</p>
+<p>
+Skräddarn slog benen under sig och satte sig
+på bänklådan; och barhuvad som han var med luggen
+ner i de rödsprängda ögonen, lät han huvet falla
+mot bröstet och grät; grät så förfärligt, om av
+brännvin eller sorg eller båda delarne, visste inte Anna,
+som kom tillstädes:
+</p>
+<p>
+&mdash; Du har fått för dansa, du! sade hon.
+</p>
+<p>
+&mdash; Jag ska aldrig supa mer! snyftade Gustav.
+Aldrig &mdash; supa &mdash; mer!
+</p>
+<p><a id='page_333' name='page_333'></a></p>
+<p>
+&mdash; Så säger du var gång, du har varit full. Men
+håll ord en gång.
+</p>
+<p>
+Anna plockade höboss ur håret på brodern,
+medan tårarne fortforo att rinna utför dennes randiga
+kinder, som legat mot höbanden.
+</p>
+<p>
+&mdash; Och så skulle du se, hur de gjort i din
+trädgård!
+</p>
+<p>
+Skräddarn for opp som om han hört bålgetingen,
+och skuttade över ängslappen in i täppan.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nå, Gud sig annåda!
+</p>
+<p>
+Det var allt vad han fick fram, då han såg
+sin unga rosenhäger avplockad och nästa års
+fruktsporrar avslagna.
+</p>
+<p>
+&mdash; Kåss &mdash; i &mdash; Jissi &mdash; namn! Såna ena
+rackare! &mdash; Och si på fan, här har han kräkts i
+stickelbärsbusken! Nej, en sån tusan!
+</p>
+<p>
+&mdash; Kom in i köket, ska du si hur di spytt som
+kattor! Jo, nog har du haft roligt för dina pengar!
+</p>
+<p>
+Skräddarn stod och stirrade på stickelbärsbusken,
+som om han sökt nyckeln till en gåta, och ett leende
+rann upp, motsträvigt till börja med, men snart
+klyvande hela det tåriga fula anletet, och med handen
+på knäet utbristande i den tillfredsställda hämndens
+förnöjda skratt:
+</p>
+<p>
+&mdash; Tror nån människa de haft förstånd att skala
+gurkan.
+</p>
+<p>
+Skrattet slocknade, och ett nytt anfall av raseri
+satte den lilla slankiga figuren i skuttande rörelse
+åt sängarne på andra sidan gången.
+</p>
+<p>
+&mdash; Gud förlåte mina synder ha de inte varit
+och trampat i ärtsängen! Si bara! &mdash; Si bara! &mdash;
+Ja, men det är vådligt!
+</p>
+<p>
+Anna tog brodrens arm och ledde honom in i
+<a id='page_334' name='page_334'></a>
+stugan. Där såg fasligt ut. Golvet oppslitet av de
+dansandes skodon, nersmackat med snusloskor,
+pipaska, svavelstickor; runt ikring på fönsterposterna
+stodo urdruckna glas och i spisen lågo de två
+ankarena, som innehållit brännvinet och svagdrickat.
+</p>
+<p>
+Skräddarn kastade en blick på uselheten,
+skakade på huvet, och riste på brännvinsankaren.
+</p>
+<p>
+&mdash; Inte en droppe kvar? Anna?
+</p>
+<p>
+&mdash; Nej, och väl är det! Men nu, Gustav, får
+du sitta vid och sy i åtta dar, för att få in vad
+de andra supit opp i natt.
+</p>
+<p>
+&mdash; Så får jag väl det då! &mdash; Men tror du, att de
+hade roligt i alla fall? frågade skräddarn med ett
+sista hopp om att ha fått någon valuta för sina
+pengar.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nog hade de roligt, svarte Anna, men du,
+som inte fick något med?
+</p>
+<p>
+&mdash; Ge mig en sup, Anna, för jag vet du har
+gömt undan i skåpet, så talar vi inte om den saken
+mer!
+</p>
+<p>
+När skräddarn fått en redig, gick han ner till
+bryggan och tvätta sig. Och en timme efter satt
+han på bordet och sydde, under det hämplingen
+visslade för honom.
+</p>
+<p>
+Och mitt under huvudvärken, när de onda
+tankarne kommo och gingo, måste han avbryta sig
+själv och fråga Anna:
+</p>
+<p>
+&mdash; Tror du de hade roligt i alla fall?
+</p>
+<p>
+Och när Anna svarat ja för tredje gången,
+avslutade skräddarn sina tröstegrunder för sig själv:
+</p>
+<p>
+&mdash; Nå, så var det roligt i alla fall!
+</p>
+<hr class='ppg-pb' />
+<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>
+<a id='page_335' name='page_335'></a>
+<h2>Uppsyningsman.</h2>
+
+</div>
+
+<p>
+Han for med sin jakt som den »flygande
+holländarn» utan att komma i ro; han for mellan
+Furusund och Landsort, mellan Landsort och Furusund,
+och så hade han farit i femton år och skulle fara,
+tills han inte kunde hålla i ett storskot mera, och
+sonen vuxit upp att fortsätta färden. Hans far hade
+seglat i trettio år, men det var i den goda tiden,
+då skyddstullar framkallade smugglare, och gubben
+hade gjort sista beslaget i Stockholms skärgård, som
+på en natt inbragte honom tio tusen kronor, varför
+han köpt sig en gård och satt sig i ro.
+</p>
+<p>
+Detta äventyr levde som en saga, och hade
+lockat sonen in på den eljes något enformiga banan
+att segla, segla utan mål, segla fram och åter,
+följande vindens styrka och riktning, liggande stilla,
+när det inte blåste, och masande framåt i krokar
+och bukter, när det blåste opp, sak samma varthän,
+bara han höll sig inom distriktet och infann sig
+på Dalarö tullkammare den sista i månaden för att
+kvittera sin lön.
+</p>
+<p>
+Och man såg honom överallt, och när man inte
+väntade honom. Voro fiskarena ute med nät och
+det var gott väder, kunde de se uppsyningsmannens
+<a id='page_336' name='page_336'></a>
+stormklyvare sticka fram om en udde som en kolossal
+näsa den där vädrade efter beslag; gick man på
+land, kunde man få se den ölsupsfärgade masten
+sticka opp över talltopparne, eller den rundgattade
+aktern slinka undan i albuskarne; gingo flickorna
+ut på ön att mjölka och sågo en tretungad flagg med
+krönt T på gaffeln skjuta fram om en bergknalle,
+så visste de att det var uppsyningsman; och kommo
+gubbarne en morgon tidigt ner till sumpkistan, så
+kunde jakten ligga där och röka ur kabysspipan,
+och då visste man att det vankades något. För i
+samma stund sjöstövlarne hördes mot strandens
+stenar, stack uppsyningsmannens utblåsta ansikte
+upp ur kajutan och efter några hälsningsord om
+väder- och vindförhållanden, anmodades de
+tillstädeskommande gå ombord, och snart sutto de på
+britsarne å ömse sidor om byråklaffen och hade supar
+framför sig.
+</p>
+<p>
+De första fem åren hade uppsyningsmannen
+seglat sitt distrikt, full av hänförelse och med
+förhoppningar att de tämligen höga tullsatserna skulle
+locka några företagsamma själar till smuggleriaffärer,
+men så kom den välsignade frihandeln med
+Gripenstedt och då blev det dåliga tider.
+</p>
+<p>
+&mdash; Varför smugglar ni inte, era djävlar! hördes
+uppsyningsmannen förebrå sina fiskare vid klaffen
+i kajutan.
+</p>
+<p>
+&mdash; Det lönar sig inte!
+</p>
+<p>
+&mdash; Lönar det inte?
+</p>
+<p>
+Och uppsyningsman tog fram tulltaxan och läste
+högt för andäktiga åhörare. Men det var verkligen
+ingen lockande affär, ty den högsta satsen var på
+<a id='page_337' name='page_337'></a>
+vanilj med sextio öre skålpundet, och på den artikeln
+var förbrukningen alldeles för liten.
+</p>
+<p>
+Hänförelsen lade sig på sjätte året, men hoppet
+levde än; dock måste det då och då eldas opp med
+en sup, som snart blev flera supar. Och när han
+då gick till segels och kröp fram mellan de sista
+grynnorna, som han kunde utantill, då såg han i
+andanom franska skonare komma med guldur,
+engelska briggar, som luktade vanilj, holländska
+koggar med kryddöarnes muskotnötter och
+kardemummor, ryska skonare med karavante. Men när
+han så släppte landkänning för att gå ut och preja
+det hägrande lyckoskeppet, och tvingat det att hissa
+flagg, upplöste sig drömmen i en norsk bark, som
+kom med stenkol från England.
+</p>
+<p>
+Värre var att drömmen om tiotusen kronor i
+en bergskreva småningom antog fasta former av
+kontant tillgång, som skulle förr eller senare
+utfalla, så säkert, att uppsyningsmannen började ta
+förskott på dem. Och som opiiätaren måste han
+hålla ruset vid liv, eljes skulle den fatala verkligheten
+slå ner honom. Men ruset kostade, och det blev
+skuld. Skulden alstrade obehagliga förnimmelser,
+och dessa måste jagas bort med nytt rus, som
+alstrade bakrus med olust, som måste vårdas, för att
+icke ge missmod, och så blev han supare.
+</p>
+<p>
+Snart upphörde brännvinet att framkalla de
+vackra synerna, och med dem hoppet om de
+tiotusen kronorna.
+</p>
+<p>
+Så gick han och gifte sig och fick barn. Då
+blev det att skaffa mat, och nu kastade sig hans
+diktan och traktan på jakt och fiske, och alla tankar
+på det stora beslaget nöttes bort. Sätta ett nät
+<a id='page_338' name='page_338'></a>
+här, knipa sig en fågel där, det var nu hela hans
+livs mål, och distriktet blev förvandlat till lika många
+jaktplatser och fiskställen, som det förut varit
+inbillade gömställen för smugglare. Och varje utgård
+blev en station, där han tog en sup och bjöd på
+en sup, och alltid hade han korn på slåtterölet, när
+det hölls, och när en båt skulle av stapeln, visste
+han långt förut. Och välkommen var han alltid vart
+han kom; dels därför, att han hade blanka knappar
+i rocken och rand på mössan, dels därför, att han
+hade nyheter, uträttade små ärender, var så bra att
+skicka hälsningar och dylikt med. Reda på sig hade
+han också; visste först av alla, när ejdern sträckte,
+när strömmingen gick till, och när fyrarne skulle
+släckas; kunnig i mångahanda, visste han hjälpa med
+affärer och kontrakt, kunde lägga sista hand vid
+en båt, skära till ett segel, borra om en bösspipa;
+och så kunde han spela fiol också, så att han alltid
+var välkommen, där det var ungdom, som ville dansa.
+</p>
+<p>
+Hans liv artade sig därför till en lång festresa,
+och minst roligt hade han de få stunder han skulle
+vara hemma. Där var bara gnatigt och bråkigt,
+och där ville man ha pengar, som inte fanns, fast
+han gav ifrån sig mest hela sin lön på hundra kronor
+i månaden. Och söp han opp femton kronor i
+månaden efter ett halvstop om dagen, så födde han sig
+i stället själv och drog ofta hem månget pund fisk
+eller en knippa fågel.
+</p>
+<p>
+Så kommo de mörka dagarne. Vänskapen blev
+skral, när skulderna icke betalades, och från köld var
+inte långt till ord. Och så blev där en station mindre.
+Som grannarne emellertid i regel voro osams och
+hemliga avundsmän, levde uppsyningsmannen en tid
+<a id='page_339' name='page_339'></a>
+på att göra allianser med oväns ovänner; men när
+dessa kommo ihop och slöto fred, föll den dubbla
+fiendskapen på upphovsmannen.
+</p>
+<p>
+Och nu fick han flacka och fara sin enformiga
+kurs utan att ta i land. Satte han ett nät i en
+vik, kom ägaren och motade dän honom; sköt han
+en fågel kring inre kobbarne fick han heta tjuvskytt.
+</p>
+<p>
+I sin ensamhet slog han lag med sina två
+båtsmän, men då tog respekten slut och det blev
+klagomål, att han söp med sitt folk. Han lånade även
+pengar av dem, och när betalningen uteblev, blevo
+de råa mot honom, inkräktade på hans kommando
+och fingo honom slutligen under sig fullständigt,
+så att de seglade sina ärenden vart de ville och
+uppsyningsmannen följde med.
+</p>
+<p>
+Ibland, när han låg för länge stilla, kom
+kontrollören och drev upp honom.
+</p>
+<p>
+&mdash; Segla bara!
+</p>
+<p>
+&mdash; Vart?
+</p>
+<p>
+&mdash; Vart fan som helst, bara det blir seglat!
+</p>
+<p>
+Så drevs han upp, måste hissa på och segla,
+utan mål, utan hopp att komma i hamn.
+</p>
+<p>
+En dag, tio år hade han då seglat, fick han
+ett telegram i Sandhamn, att hans hustru låg
+dödssjuk och att han måste hem. Men vinden låg emot
+och det var långt ner till Landsort, så att när han
+efter ett dygns kryssning kom hem, var han änkling.
+</p>
+<p>
+Inte hade han haft mycken glädje av äktenskapet,
+då han bara var hemma två gånger i månaden, men
+det var ändå ett hem, där han kunde känna fast
+mark under fötterna, där han kunde sitta vid brasan
+och äta ett mål lagad mat.
+</p>
+<p><a id='page_340' name='page_340'></a></p>
+<p>
+Efter begravningen blev det utmätning och
+varenda pinne togs bort till auktionen.
+</p>
+<p>
+Nu hade han icke en fläck mer på fasta marken
+att kalla sitt hem, och han bodde på jakten året
+om. Jakten, en gammal kosterbåt, började lida av
+tidens, vindens och vattnets åverkan och fick ett
+mörkt och medtaget utseende.
+</p>
+<p>
+Storseglet hade lapp, masten var oljemålad brun,
+och kajutan var struken smutsgul som
+sjukhussängarne. Förr hade hustrun satt vita gardinkappor en
+gång i kvartalet för fönstergluggarne, men nu
+stirrade de nakna mörka hålen så svarta ut. Tackel
+och stående gods var sotat av regnet, och skrovet
+var tungt, murket och seglade illa.
+</p>
+<p>
+Det är alldeles tyst ombord, sedan uppsyningsman
+upphört att tala med sina karlar, utom vid manöver;
+och när en lustjakt kommer en klar sommardag
+utanför inre skärgården och ser den svarta riggen på det
+klumpiga skrovet, som tyckes knega fram av
+ålderdomströtthet, fråga de sjungande och skrattande
+passagerarne, som äro ute för första gången, vad
+det där är för en likkista.
+</p>
+<p>
+&mdash; Det är »flygande holländarn»! svarar den
+unge grosshandlarn, som står till rors i en blårandig
+engelsk sticktröja.
+</p>
+<p>
+Och när spökskeppet glider förbi, numera alltid
+förbi, en liten röd stuga med vita fönsterfoder under
+några äppelträn på en bergknalle, och den tyste
+rorsmannen ser en midsommarstång och ungdom som
+dansar, då låter han hissa på topp och stormklyvare
+och lägger av ut till sjös, där han endast ser luft
+och vatten. Och när han fått en båtsman till roret,
+tar han sin fiol och spelar för måsar och skälar,
+<a id='page_341' name='page_341'></a>
+som lockade av de ovanliga tonerna skrika och böla
+var efter sin art, och tråda dans kring det mörka
+skeppet och dess dystra spelman.
+</p>
+<p>
+Det är inte något märkvärdigt han spelar
+likväl, bara gamla dansar och marscher de spelade i
+hans ungdom, när han såg glada ansikten och han
+sattes i högsätet. Och han ser icke alls märkvärdig
+eller romantisk ut själv. En liten torr handelsbetjänt
+från landet med benen krokiga av att stå till rors,
+tunna gallrade polisonger, blekt och magert ansikte,
+och alls ingen sjömanstyp, som flickorna tänka sig
+en »jaktlöjtnant»!
+</p>
+<p>
+När november kommer med storm och snö, då
+blir den gamla jakten som en murken ek, när den
+lövas. Sjöarnes stänk kläda tågverket med
+kanderade iskristaller som en glaskrona, snön lägger sig
+som innanfönsters vadd på salning, gaffel och bom,
+och det svarta skrovet, ända över däcket, är
+överdraget med blånande is. Stiger då den svarta
+molnväggen med de kopparröda kanterna över zenit och
+luften blir mörk som en skymning av snötjockan,
+då får själva den lilla torra mannen vid roret ett
+drag av storhet och kraft, där han står i sin
+fårskinnspäls och sin skälskinnsmössa, vit av snö, och
+hans magra hand instucken i bälgvanten ser ut som
+om den rådde på vinden, när den halar det knastrande
+styvfrusna skotet, och den andra handen med
+rorkulten pressar jakten genom mörkgröna sjöar, ridande
+upp över isblock, som den trycker under sig och
+som rasslande skrapa mot kölen för att komma upp
+akter om roret, som lyfts på sina hakar och faller
+ner med en duns, skakande riggen så att isbarkar
+hagla på däck.
+</p>
+<p><a id='page_342' name='page_342'></a></p>
+<p>
+Då lever uppsyningsmannen några timmar, när
+hans krafter tagas i anspråk i en kamp &mdash; för
+vad? För kampen! Men när han kommer in till
+fyren, och mästarn tar emot honom med en kopp
+kaffe och brännvin, så tycker han det roligt att det
+är överståndet:
+</p>
+<p>
+&mdash; Det var ett hundväder! är allt vad han kan
+säga om saken, ty han har upphört reflektera över
+det ändamålslösa i den långa färden, som ändå tar
+slut, när han tar slut.
+</p>
+<p>
+Och när han värmt sig i lotsstugan och sovit
+på en lave, går han ut och ser på luften:
+</p>
+<p>
+&mdash; Jag tror vi seglar igen! säger han åt
+båtsmännen.
+</p>
+<p>
+Och så segla de igen!
+</p>
+<hr class='ppg-pb' />
+<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>
+<a id='page_343' name='page_343'></a>
+<h2>Flickornas kärlek.</h2>
+
+</div>
+
+<p>
+Detta var ett mycket kinkigt kapitel, och inte
+så gott att hålla någon reda på, just därför att det
+låg i alla parternas intresse att däri hölls så litet
+reda som möjligt. Bondens döttrar, eller flickorna,
+som bodde hemma hos föräldrarne, bevakades
+tämligen, ty med deras livsfrukt hängde arv och
+nerstamning av släkten samman, men med de andra,
+som icke ägde namn eller jord, hölls det icke så
+noga. Gossar och flickor av den tjänande klassen
+sovo i köket, och så snart ett tycke uppstått, ingicks
+sängelag i så blygsam form som omständigheterna
+tilläto. Husbonden och matmodren kände alltid
+förhållandet, men varken kunde eller ville hindra det,
+och som det betraktades som ett slags förlovning,
+hölls det i en viss helgd. Man såg det, men man
+talade icke om det. Gossen som ingått förbindelsen
+hade även en känsla av ansvar och var beredd att
+i händelse av följder, eller att det »blev på tok»,
+som det kallades, ikläda sig ansvaret genom att ta
+hand om barnet eller gifta sig. Det senare var det
+vanliga, men därför fordrade han även trohet av sin
+flicka, att i händelse av risk hon skulle veta att
+han var den skyldige, och denna fordran på trohet
+<a id='page_344' name='page_344'></a>
+hade så ingått i föreställningarne, att den flicka,
+som hade flera gossar på en gång, kallades, ensam
+hon, för hora, och betraktades som en hynda, vilken
+förlorat instinkten för sin nerstamning. De fria
+förbindelserna voro sålunda ett slags fattigmans
+äktenskap, ej blott till lust, eller lek, och åtnjöto därför
+allmän aktning.
+</p>
+<p>
+Ibland däremot, när flickorna togo den allvarliga
+saken skämtsamt eller lättsinnigt, uppstod krångel,
+och rätt fiffiga flickor skaffade sig för händelse av
+fara i månggiftet en så kallad »ansvaring». Till denna
+roll utsago de alltid någon välmående bondeson eller
+herreman, att kunna få till barnafader, om det blev
+tvist, och när dylika mål kommo för tinget, kunde
+vittnesmål lämna de mest oväntade upplysningar om
+saker som trotts vara eviga hemligheter.
+</p>
+<p>
+I regel kunde man dock se att klasskänslan satt
+djupast; och att det äkta allvarliga tycket mest
+uppstod och rotades inom dem av samma klass.
+Sålunda, om en piga hade förbindelse med bondens son,
+och inga utsikter till gifte sålunda funnos, blev hon
+otrogen tillsammans med drängen, vilken hon älskade,
+likasom i staden herr löjtnantens älskarinna på rum
+alltid bedrar honom med bodbetjänten och icke med
+kaptenen. Man skall därför icke tro att kärlekens
+fruktansvärda lekar spelades av utan drag av den
+storhet, som en lössläppt naturmakt äger, och att den
+allvarsamma akten av släktdriftens val och kamp gick
+sin gång så alldeles utan sorg och ve. Tvärtom!
+Kärlekssjuka och hjärtesorg fanns där också, under
+kanske enklare former, men ofta rörande i sin
+enkelhet, och mången lek slutades med döden,
+antingen gossens, flickans, eller barnets. Blandades
+<a id='page_345' name='page_345'></a>
+då in de gifta folken &mdash; då blev det historier, som
+stundom togo blodröd färg, och då brusto hjärtan och
+brötos band, och en enda illa överlagd handling
+kunde spinna ut sina följder över flera släkters liv,
+gå ner i avkomlingarnes som ett tragiskt öde, av
+vilket de oskyldige ledo en opersonlig förföljelse.
+</p>
+<hr class='tb' />
+
+<p>
+Mari var i tjänst hos uppsyningsmannen, som
+var ett strå vassare än vara hos bonden. Hon var
+nätt, hade ett blekt ansikte, blont hår och två rader
+mjölkvita tänder, som voro jämnare än man brukar
+finna hos de undre klasserna. Det fanns finare
+linjer i hennes kropp än hos de andra pigorna,
+och fastän uppfödd i skärgården var hon tagen från
+rodd och fiske till huspiga. Jämförd med de andra
+kamraterna såg hon svag och sjuklig ut, och,
+egendomligt nog, var hon på den grunden mycket
+eftersökt av bondpojkarne. Hon hade även antagit ett
+sätt av värdighet, som höll på avstånd, och ansågs
+som öns skönhet. Bondsonen hade fästat sig vid
+henne och oaktat han var den fulaste och hade
+simplare figur än drängarne, ja var rent stygg, höll sig
+Mari till honom. Om därför att han var den rikaste
+och sålunda lovade sörja bäst för hennes avkomma,
+så var ju hennes moderinstinkt åtminstone inte ute på
+krokvägar.
+</p>
+<p>
+Om Albin verkligen hade full avsikt att gifta
+sig med henne, det torde väl vara svårt att avgöra,
+då sinnesruset så ledigt förfalskar omdömet och då
+ett hastigt beslut, under ändrade omständigheter, så
+lätt ändras. Men Mari hade nog hört ett och annat
+<a id='page_346' name='page_346'></a>
+halvkvädet ord i den riktningen, ty hon visade sig
+ej obenägen, men strängt höll hon på sin ära, och
+om även deras lek var alla uppenbar, så var det
+ingen som vågade säga att de hade något
+mellan sig.
+</p>
+<p>
+Men Albins föräldrar hade ett ont öga till Mari,
+för de visste nog att hon fikade efter gården utan
+att ge annat igen än några barn, och de sågo nog
+att Mari var en klok flicka av den sorten, som ville
+komma sig opp i världen, och det lider inte de
+som redan äro komna opp, utan de ville ha någon,
+som redan var oppe.
+</p>
+<p>
+När de därför märkte att den unga målaren,
+som bodde på sommarnöje, började slå krokar för
+Mari, så logo de i sina sinnen och tänkte att nu
+går hon all världenes snöda väg, och därmed vore
+deras Albin fri från frestelsen, för hur han var, men
+stolt kunde han sägas, och ta till hustru en som
+andra kunde peka ut, det gjorde han inte.
+</p>
+<p>
+Målaren var en ung man med skönhetssinne,
+och som när han suttit i en månads celibat,
+började söka något kvinnligt föremål han kunde dikta
+om åt sig. Och som han på ön saknade högre
+utvecklade måttstockar att mäta med för sommaren,
+började Maris jämförelsevis fina figur att göra
+intryck på honom. Dock behövde han se veckor, innan
+han kunde med sin fantasi skrapa ut de råa fläckar
+hennes ofullkomliga gestalt satte i hans öga. Han
+dresserade sin syn att ej se hennes något grova
+händer, sitt öra att ej förnimma de ibland simpla
+orden och tonfallen i hennes röst, sitt luktsinne
+att ej stötas tillbaka av hennes starka svettlukt, när
+hon kom från köket. Men det gick att förfalska
+<a id='page_347' name='page_347'></a>
+omdömet under intressets eller behovets tvingande
+tryck.
+</p>
+<p>
+Studenterna, hans kamrater, brukade bjuda in
+flickorna om aftonen att dansa, prata, skämta, och
+det gick i allmänhet oskyldigt av, icke så mycket
+av bristande hetta i ungdomsblodet, som mer av
+den bildades utvecklade känslor av obehag att skada
+andra, få andra att lida, och kanske mest, om vi
+skulle vara uppriktiga &mdash; av flickornas fruktan för
+förbindelser med stadsherrar, emedan de hade den
+ärvda klasstron att de högre bildade voro elakare
+och känslolösare, vilket enligt de sista upptäckterna
+tör vara falskt. Populärt talat &mdash; de voro rädda
+att få barn och voro inga dygder, och denna
+hälsosamma fruktan underhölls vid högsta temperatur av
+gårdens drängar och sonen i huset, som gärna
+spottade i andras kål för att få behålla den.
+Möjligt är också, att bondpojkarne, som saknade
+stadsherrarnes tillfällen till i det avseendet ofarliga nöjen,
+voro mera drivna i självbehärskningens svåra konst
+i den punkten.
+</p>
+<p>
+Emellertid, herrarne valde snart, eller tycktes
+åtminstone ha valt var sin flicka, på vilken var och
+en offrade sin artighet, och flickorna befunno sig
+snart inne i en ny värld, dit de aldrig hoppats få
+titta annat än genom springan på köksdörren.
+</p>
+<p>
+Och Axel hade valt Mari eller blivit föredragen
+av henne. Han var en hetblodig man med
+våldsamma passioner, men hans skönhetssinne var även
+bildat för själslig skönhet, och flickans yttre kunde
+icke locka honom, förrän han ombildat hennes själ
+något litet. Det var således, vulgärt och teologiskt
+<a id='page_348' name='page_348'></a>
+talat, en raffinerad förförare; djupsinnigare och
+således närmare sanningen var han en finare natur.
+</p>
+<p>
+Hoppet om att kunna få upp denna själ ända
+till sin, det var han för klok att hysa, och därför
+hade han heller icke några tankar på att binda henne
+vid sig till livets slut, om han eljes hade några
+rediga tankar efter en dags arbete i fantasiens eller
+den ombildande inbillningens arbete. Flickan var snäll,
+vänlig, och hade naturlig smak, så att hon snart
+passade sitt uppförande efter vännens; hörde på
+honom, förstod kanske icke så mycket, men lade bort
+fruktan för klassfienden.
+</p>
+<p>
+Målaren, som kunde av knotiga ointressanta
+martallar måla ut stämningsfulla föremål belysta av en
+tänkande hjärnas fosforescerande ljus, började också
+att måla om tjänstepigan och förvandlade henne snart
+till en jämlike. De talade minst om själva
+huvudmotivet utan om allt annat, dock icke giftermål.
+</p>
+<p>
+En söndagskväll efter att ha dansat och druckit
+gingo de att spatsera i skogen och höllo varann
+om livet. Han fick också kyssa henne, men hon
+var icke rätt hemma med det, och såg ofta ironiskt
+leende på honom, när han lovtalat hennes fina kinder
+och hennes vita tänder och tryckte sin eldiga mun
+mot hennes för att liva denna kyliga bild.
+</p>
+<p>
+När de så vandrade och skymningen fallit, fick
+Axel se en lysmask i en enbuske. Han tog den
+upp, lade den på sin hand och sade:
+</p>
+<p>
+&mdash; Nu lyser jag för oss!
+</p>
+<p>
+Skogen var bliven dunkel och masken lyste ej,
+utan bländade endast ögat med sitt gröna sken, så
+att granarne syntes kolsvarta resa sina stammar
+omkring dem, men de kände stigen och kommo fram
+<a id='page_349' name='page_349'></a>
+till strandklipporna. Där var det ljusare och fjärden
+låg oändlig, stilla som en spegel och skären hängde
+mellan himmel och jord, under och i en luft av
+violett med en rosarand över sig.
+</p>
+<p>
+De satte sig på strandklippan och sågo det svarta
+vattnet under sig endast krusat av några lösgjorda
+tångbålar, som flutit upp.
+</p>
+<p>
+Halvdagern utraderade allt rått i flickans ansikte
+och under det blonda pannhåret lyste de stora ögonen,
+och de bleka kindernas ovaler blevo ganska nära
+skönhetstypen sådan målaren drömt sig. Han satte
+sig mitt emot henne, betraktade henne, föll på knä,
+talade poesiens luftiga ord, beundrade och bad.
+</p>
+<p>
+&mdash; Allt utom det sista!
+</p>
+<p>
+&mdash; Som du ger andra!
+</p>
+<p>
+&mdash; Vem har sagt det?
+</p>
+<p>
+&mdash; Det gör ni alla! Och vad ser du hos de
+andra, som jag skulle sakna! Erkänner du icke mig
+vara att föredraga, då du ger mig ensam ditt
+sällskap! Ser du icke att jag är den som ger dig
+mest, mest av vänlighet, mest av nöje, mest av
+deltagande.
+</p>
+<p>
+Det förstod hon inte.
+</p>
+<p>
+&mdash; Men jag älskar dig, ser du! Ser du inte
+det! Men du älskar inte mig, ty då skulle du ej
+låta mig lida så.
+</p>
+<p>
+Älska är nu ett ord, vars motsvarande betydelse
+saknas hos den obildade, och herr Axels kärlek var
+säkert av annan art än unge Albins.
+</p>
+<p>
+&mdash; Jo, jag håller mycket av honom, men han
+får inte göra mig något ont.
+</p>
+<p>
+&mdash; Men de andra!
+</p>
+<p>
+&mdash; Ä, de andra; vad är det för andra?
+</p>
+<p><a id='page_350' name='page_350'></a></p>
+<p>
+&mdash; Albin?
+</p>
+<p>
+&mdash; Den!
+</p>
+<p>
+Axel tiggde och bad, hotade. Lidelsen dunkade
+i hans huvud så att han kände sig illa, elden brann,
+men flickan förblev kall.
+</p>
+<p>
+&mdash; Då kastar jag mig i sjön!
+</p>
+<p>
+Och utan att avvakta Maris utlåtande kastar han
+sig i vattnet med kläderna och simmar ut ett stycke.
+När han inte förnam något förtvivlans skrik från
+land, vänder han sig på rygg och tittar sig om.
+</p>
+<p>
+Där sitter Mari mycket lugn, för hon visste nog
+att herrarne kunde simma som fiskar, och hon bara
+skrattar.
+</p>
+<p>
+Axel hade haft flera motiv till sitt bad; först ett
+bestämt behov att få svalka sig och släcka den
+förtärande elden, men sedan också begäret att genom
+en bravad sätta flickan i brand för den modigaste
+och mest riskerande av tillbedjarne.
+</p>
+<p>
+Men det låg inte för den kloka Mari, som bara
+förebrådde hjälten att han vätt ner sig.
+</p>
+<p>
+Något annat måste försökas, och han försökte,
+ledd på rätta stråten av en gryende kunskap om
+att människohjärtat är ytterst olika hos olika
+individer och klasser.
+</p>
+<p>
+Albin hade åsett Maris lek med Axel och dragit
+sig tillbaka, antingen bestämd för att fly eller
+återkomma med andra syften. Saken var den att Mari
+också var oförsiktig i all sin klokhet, och en natt
+hade hon dröjt sig kvar inne i Axels rum utan att
+ändock glömma undvika den största faran. Detta
+hade kommit till öbornas kännedom, och Maris dygd
+ansågs numera förlorad, men vad som säkert var
+förlorat, det var giftet med Albin.
+</p>
+<p><a id='page_351' name='page_351'></a></p>
+<p>
+En afton strax efter sutto de tu inne i Axels
+rum och pratade, det vill säga herr Axel talade
+och Mari hörde mest på. De hade ett fotografialbum
+framför sig och betraktade porträtt, och bland dem
+fäste sig flickan huvudsakligen vid sin väns syster.
+Och hur hon vände bladen kom hon alltid tillbaka
+till henne.
+</p>
+<p>
+&mdash; En sådan vacker flicka, en sådan vacker flicka,
+upprepade hon med en sorg i rösten, som kom
+Axel att få en aning om den lägre klassens
+natursmärta att ej vara den högre placerade.
+</p>
+<p>
+&mdash; Men inte så vacker som du, tröstade han;
+och sanningen var att systerns skönhet endast
+existerade för pigans uppfattning av det sköna hos
+en kvinna, bestående i att kläderna sutto väl, håret
+var väl kammat och ansiktet uttryckte något av härska.
+</p>
+<p>
+&mdash; Inte är jag vacker inte, svarade Mari, med
+full överbevisning om sin underlägsenhet i den
+punkten.
+</p>
+<p>
+&mdash; Du är skön, försäkrade Axel, vars undertryckta
+passion överdrev. Och om jag finge måla
+dig, skulle Stockholmarne vandra till utställningen
+i skaror att se dig.
+</p>
+<p>
+&mdash; Så måla mig då! sade Mari, som lystrat till
+vid ordet Stockholmarne.
+</p>
+<p>
+&mdash; Men avklädd, och det vill du inte!
+</p>
+<p>
+&mdash; Jo vars! Det med! Om det ska vara nödigt.
+</p>
+<p>
+Det blev måla av, men intet vidare. Begrepp
+om blygsamhet i den meningen, fanns ej hos en
+flicka som sovit i samma rum som drängarne, men
+kyskheten såsom omedveten omtanke om sin
+ättelägg, den hade hon i högre grad än många som
+icke vilja visa foten.
+</p>
+<p><a id='page_352' name='page_352'></a></p>
+<p>
+En natt under séancen knackade det på rutan,
+som var dold av gardinen.
+</p>
+<p>
+&mdash; Är Mari där? hördes uppsyningsmannens fru
+med yrvaken röst. Att neka var ej lönt och Axel
+svarade:
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja hon är här!
+</p>
+<p>
+&mdash; Hon ska genast komma in och lägga sig.
+</p>
+<p>
+Mari gick orolig för vad som skulle följa, och
+nästa afton talade hon om, att frun varit ond för
+att hon varit uppe så länge.
+</p>
+<p>
+&mdash; Inte för annat?
+</p>
+<p>
+&mdash; Nej! Men hon började bli gnatig och svår.
+</p>
+<p>
+&mdash; Du ska flytta och ta plats i stan. Där har
+du dubbelt så stor lön och kan komma i ett gott hus.
+</p>
+<p>
+&mdash; Inte kan jag få någon syssla i stan, som
+inte har några bekanta.
+</p>
+<p>
+&mdash; Det ska jag skaffa dig.
+</p>
+<p>
+Mari blev drömmande, och påminde försiktigt
+nästa kväll om löftet, varpå Emil, studenten, som
+var närvarande och som var en <i>ren</i> yngling från
+ett gott hem, upplyste att hans mor just sökte en
+bra flicka från landet. Och på Axels uppmaning
+skrev han samma kväll till modren, och hon som
+alls icke misstänkte några biavsikter i elakt syfte,
+då de ju ej funnos, svarade att hon ville se flickan.
+</p>
+<p>
+Mari reste således in och fick platsen.
+</p>
+<p>
+Så blev det höst och man skiljdes, utan tårar
+och utan krångel.
+</p>
+<p>
+När Mari den 24:e oktober inträdde i sin nya
+tjänst, hade Axel glömt bort att hon fanns, sedan
+han fått se andra flickor, som tilltalade hans
+skönhetssinne mera, och vilkas utveckling bättre passade
+hans tycke. Porträttet, som var halvfärdigt, målade
+<a id='page_353' name='page_353'></a>
+han över, då han tyckte det var fult. Men
+alldenstund Emil vistades i Uppsala hela höstterminen,
+fick han intet ärende i det hemmet förrän om julen,
+när Emil kom hem och blev bjuden dit en afton.
+</p>
+<p>
+De hade satt sig ner vid tebordet, när han
+förmärker att någon ser på honom från sidan. Han
+vänder huvudet och känner igen Mari.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nej, se god afton Mari, hälsar han utan att
+erfara det minsta av lust eller olust.
+</p>
+<p>
+&mdash; Visste inte Axel att Mari var hos oss? frågade
+frun i huset.
+</p>
+<p>
+&mdash; Jo, men jag hade glömt bort det.
+</p>
+<p>
+När han gick om kvällen och Mari stängde porten,
+frågade han hur hon hade det och om hon var
+nöjd; och så sa han godnatt.
+</p>
+<p>
+Hon var totalt utplånad, och nu, när han sett
+henne i den nya omgivningen såg hon ut som pigorna
+gör mest, kanske mindre bra än flertalet.
+</p>
+<p>
+Därpå gick vintern utan att han såg henne, och
+så kom sommarn, när han for till skären igen.
+</p>
+<p>
+En dag, när han pratade vid gårdens mor, som
+nu var änka, kom det på tal om Mari.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nå, sa gumman, hon är väl bortkommen nu?
+</p>
+<p>
+&mdash; Hur så, hon är ju i ett gott hus och har
+det väl.
+</p>
+<p>
+&mdash; Och herrn bryr sig inte om henne längre,
+sen han förlorat henne.
+</p>
+<p>
+&mdash; Vad för slag?
+</p>
+<p>
+&mdash; Jo, si, inte var det riktigt att gå och
+spela för en fattig flicka.
+</p>
+<p>
+&mdash; Spelade jag?
+</p>
+<p>
+&mdash; Jaja, hon tog sig tankar i alla fall, och vi
+sa åt&#8217;na hon skulle se sig för.
+</p>
+<p><a id='page_354' name='page_354'></a></p>
+<p>
+&mdash; Ja, men jag var inte henne när!
+</p>
+<p>
+&mdash; Nå, det må så vara, sir herrn, men hon trodde
+att det skulle bli parti det!
+</p>
+<p>
+&mdash; Nej, vad säger ni, och aldrig talte jag om
+sådant.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, vad man säger, men Mari tydde liksom på
+att herrn till och med talt om lysning.
+</p>
+<p>
+Lysmasken alltså! Så där var det att tala poesi
+för sådana!
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, men säg nu moster, tog herr Axel upp,
+kan man inte leka eller spela lite, ni kallar, med
+en flicka, utan att det ska vara bindande. Hon
+spelte ju med era pojkar här.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja visst gjorde hon, men sir herrn, herrn
+såg så allvarsam och hederlig ut, så hon trodde
+det var rena allvare.
+</p>
+<p>
+&mdash; Alltså, tror moster, att om jag gått burdus
+på, skulle hon ha gett efter? Tror moster det?
+</p>
+<p>
+&mdash; Asch, flickorna, vet en väl.
+</p>
+<p>
+&mdash; Och säg nu, tror moster att hon var i lag
+med pojkarne på gårn här!
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, si det kan en inte säga, sånt.
+</p>
+<p>
+Detta var en oväntad upplysning för herr Axel,
+och liksom efter en fara han kommit undan drog
+han sina andetag. Flickan hade sålunda helt kallt
+lagt snaran för honom, och otroligt är ej att om
+hon, som icke visade något tecken till ömhet eller
+eld, hade bundit honom vid sitt kött, så skulle han
+ha stannat, därför att han icke kunde annat och
+därför att hans låga var besvarad. Men nu hade
+hon med köld mottagit hans manliga hyllning, tagit
+hans artigheter, hans tjänster, och så weg med
+<a id='page_355' name='page_355'></a>
+honom. Nå det sista var det bästa, och nästa gång
+lovade han sig ta flickorna på ett annat sätt.
+</p>
+<p>
+I augusti hade bonden dansnöje på ön och Axel
+var med. Där voro bara fula flickor, som inte
+lockade honom, och han dansade ej. När skymningen
+fallit, satte han sig på farstukvisten att röka, vid
+skenet av lagårdslyktan, som var uthängd till
+eklärering.
+</p>
+<p>
+Ett, tu, tre hörde han glam på backen och ett
+fruntimmer syntes omgiven av kamraterna, som ville
+bjuda upp henne till dans. Han kände kvinnorösten
+som bekant, och i nästa ögonblick stod Mari framför
+honom.
+</p>
+<p>
+Hon var klädd i hatt och kappa, och såg
+utspökad ut; hade fått sätt och fasoner, och efter
+en kort och glad hälsning avvisade hon herrarnes
+inbjudning för att taga målarens arm.
+</p>
+<p>
+&mdash; Jag vill dansa med herr Axel, sa hon.
+</p>
+<p>
+Och herr Axel dansade med henne, ställde henne
+vid spiseln och såg på henne. Hennes kinder voro
+fylligare, och hade en dålig, röd flammig färg, hennes
+förr så vilda hår var slätkammat med pomada och
+hennes fasta barm hade givit sig ner i korsetten.
+</p>
+<p>
+Maria Stuarts-krage hade hon och manschetter,
+och pojkarna svärmade som flugor kring henne,
+medan herr Axel stod där oberörd väntande
+få bli lös.
+</p>
+<p>
+Och medan han väntade, tänkte han på hur
+vacker hon var den gången, när hon gick barfota
+och i lintygsärmarne och bar vattämbaret från
+brunnen &mdash; som han alltid sprang ut och hjälpte
+henne med.
+</p>
+<p><a id='page_356' name='page_356'></a></p>
+<p>
+&mdash; Kom så gå vi ut, sa Mari och viftade sig
+med näsduken.
+</p>
+<p>
+Axel gick med ut på verandan, men visste inte
+vad han skulle säga; oaktat månen sken och det
+varit hett i stugan.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ska vi gå i skogen? frågade Mari och såg
+på herr Axel.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nej, nu vill inte jag! svarade han. Förra
+gången ville inte du! Så kan det vara!
+</p>
+<p>
+Mari gick in igen och dansade hela afton med
+samma lugn som om hon burit vatten eller rensat fisk.
+</p>
+<p>
+Året därpå var hon förlovad med en hederlig
+skomakargesäll, och försvann ur historien.
+</p>
+<p>
+Sex år senare, efter en dans, sutto en
+morgonkvist på ön, ungbonden Albin, gift, med två barn,
+och den berömde målaren Axel ***, också gift, med
+tre barn, vid ett glas glögg och pratade. När
+fruarne sågos utom hörhåll, girade samtalet över åt
+gamla minnen och flickor naturligtvis.
+</p>
+<p>
+&mdash; Hör nu Albin, minns han Mari, frågade herr
+Axel, som om nattens vaka drivit upp gamla intryck.
+</p>
+<p>
+&mdash; Jo, det gör jag nog!
+</p>
+<p>
+&mdash; Det var en underlig flicka, inte sant?
+</p>
+<p>
+Albin såg plötsligen lömsk ut.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, dum va hon, för hade hon inte gått i
+lag med herrn, så hade hon varit min hustru nu!
+</p>
+<p>
+&mdash; Ah, vad han säger! Han tror att jag var
+när henne då?
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja det tror jag vad jag vill!
+</p>
+<p>
+&mdash; Naturligtvis skulle jag säga det, om det varit
+så, för nu behövs det inte döljas. Men det
+egendomliga är att det var inte så.
+</p>
+<p><a id='page_357' name='page_357'></a></p>
+<p>
+Albin skådade djupt i sin rivals ansikte:
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, men det var då besynnerligt!
+</p>
+<p>
+&mdash; Hur så? Var han där då?
+</p>
+<p>
+&mdash; Jag, ja! Men jag ville vara allena jag!
+</p>
+<p>
+&mdash; Det förstår jag, men ville han gifta sig med
+henne efteråt?
+</p>
+<p>
+&mdash; Efteråt?
+</p>
+<p>
+Det förstod inte Albin, men herr Axel var heller
+inte angelägen få någon förklaring utan blev sittande
+med den enda tanken som en spik i sin hjärna:
+</p>
+<p>
+&mdash; Hon var när honom, men inte mig!
+</p>
+<p>
+Och när han funderat hit och dit över kvinnans
+gåtfulla natur, steg han upp liksom befriad vid den
+tanken att det inte var vidare gåtfullt utan bara var
+vad man kallar dumhet. Ansatser att kunna beräkna
+en handlings följder men brist på förstånd att
+riktigt genomföra en plan, vilket ju visade sig, då hon
+förlorade båda köttstyckena genom att släppa det
+ena för tidigt. Hon var dum bara! Dum!
+</p>
+<hr class='ppg-pb' />
+<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>
+<h2>INNEHÅLL.</h2>
+<h3><a href="#LN_HEMSOBORNA"><i>Hemsöborna.</i></a></h3>
+</div>
+
+<table border='0' width='80%' cellpadding='2' cellspacing='0' summary='' style='margin:0em; margin-left: 10%'>
+<col style='width:80%;' />
+<col style='width:20%;' />
+
+<tr><td style='text-align: left'>
+1. Carlsson går in i tjänsten
+</td><td style='text-align: right'>
+<a href='#page_7'>7</a>
+</td></tr>
+
+<tr><td style='text-align: left'>
+2. Söndagsvila och söndagsvärv
+</td><td style='text-align: right'>
+<a href='#page_22'>22</a>
+</td></tr>
+
+<tr><td style='text-align: left'>
+3. Drängen lägger trumf på bordet
+</td><td style='text-align: right'>
+<a href='#page_40'>40</a>
+</td></tr>
+
+<tr><td style='text-align: left'>
+4. Det bullrar till bröllop
+</td><td style='text-align: right'>
+<a href='#page_72'>72</a>
+</td></tr>
+
+<tr><td style='text-align: left'>
+5. Man slåss på tredje lysningsdagen
+</td><td style='text-align: right'>
+<a href='#page_100'>100</a>
+</td></tr>
+
+<tr><td style='text-align: left'>
+6. Ändrade förhållanden
+</td><td style='text-align: right'>
+<a href='#page_138'>138</a>
+</td></tr>
+
+<tr><td style='text-align: left'>
+7. Carlssons sanndrömmar
+</td><td style='text-align: right'>
+<a href='#page_159'>159</a>
+</td></tr>
+</table>
+
+<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>
+
+<h3><a href="#LN_SKARKARLSLIV"><i>Skärkarlsliv.</i></a></h3>
+</div>
+
+<table border='0' width='80%' cellpadding='2' cellspacing='0' summary='' style='margin:0em; margin-left: 10%'>
+<col style='width:80%;' />
+<col style='width:20%;' />
+
+<tr><td style='text-align: left'>
+Inledning
+</td><td style='text-align: right'>
+<a href='#page_183'>183</a>
+</td></tr>
+
+<tr><td style='text-align: left'>
+Den romantiske klockaren på Rånö
+</td><td style='text-align: right'>
+<a href='#page_193'>193</a>
+</td></tr>
+
+<tr><td style='text-align: left'>
+Min sommarpräst
+</td><td style='text-align: right'>
+<a href='#page_260'>260</a>
+</td></tr>
+
+<tr><td style='text-align: left'>
+Pastorns älg
+</td><td style='text-align: right'>
+<a href='#page_269'>269</a>
+</td></tr>
+
+<tr><td style='text-align: left'>
+En brottsling
+</td><td style='text-align: right'>
+<a href='#page_280'>280</a>
+</td></tr>
+
+<tr><td style='text-align: left'>
+Vidskepelse
+</td><td style='text-align: right'>
+<a href='#page_297'>297</a>
+</td></tr>
+
+<tr><td style='text-align: left'>
+Höjer tar gården själv
+</td><td style='text-align: right'>
+<a href='#page_303'>303</a>
+</td></tr>
+
+<tr><td style='text-align: left'>
+Sjönödslöftet
+</td><td style='text-align: right'>
+<a href='#page_315'>315</a>
+</td></tr>
+
+<tr><td style='text-align: left'>
+Skräddarns skulle ha dans
+</td><td style='text-align: right'>
+<a href='#page_323'>323</a>
+</td></tr>
+
+<tr><td style='text-align: left'>
+Uppsyningsman
+</td><td style='text-align: right'>
+<a href='#page_335'>335</a>
+</td></tr>
+
+<tr><td style='text-align: left'>
+Flickornas kärlek
+</td><td style='text-align: right'>
+<a href='#page_343'>343</a>
+</td></tr>
+</table>
+
+<!-- generated by ppgen.rb version: 2.74 -->
+<!-- timestamp: Wed Sep 09 20:27:28 +1000 2009 -->
+
+
+
+
+
+
+
+<pre>
+
+
+
+
+
+End of Project Gutenberg's Samlade Skrifter #28, by August Strindberg
+
+*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK SAMLADE SKRIFTER #28 ***
+
+***** This file should be named 30080-h.htm or 30080-h.zip *****
+This and all associated files of various formats will be found in:
+        https://www.gutenberg.org/3/0/0/8/30080/
+
+Produced by Ronnie Sahlberg, and Project Runeberg for
+providing the scans.
+
+
+Updated editions will replace the previous one--the old editions
+will be renamed.
+
+Creating the works from public domain print editions means that no
+one owns a United States copyright in these works, so the Foundation
+(and you!) can copy and distribute it in the United States without
+permission and without paying copyright royalties.  Special rules,
+set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to
+copying and distributing Project Gutenberg-tm electronic works to
+protect the PROJECT GUTENBERG-tm concept and trademark.  Project
+Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you
+charge for the eBooks, unless you receive specific permission.  If you
+do not charge anything for copies of this eBook, complying with the
+rules is very easy.  You may use this eBook for nearly any purpose
+such as creation of derivative works, reports, performances and
+research.  They may be modified and printed and given away--you may do
+practically ANYTHING with public domain eBooks.  Redistribution is
+subject to the trademark license, especially commercial
+redistribution.
+
+
+
+*** START: FULL LICENSE ***
+
+THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE
+PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK
+
+To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free
+distribution of electronic works, by using or distributing this work
+(or any other work associated in any way with the phrase "Project
+Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full Project
+Gutenberg-tm License (available with this file or online at
+https://gutenberg.org/license).
+
+
+Section 1.  General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg-tm
+electronic works
+
+1.A.  By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm
+electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
+and accept all the terms of this license and intellectual property
+(trademark/copyright) agreement.  If you do not agree to abide by all
+the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy
+all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your possession.
+If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project
+Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound by the
+terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or
+entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8.
+
+1.B.  "Project Gutenberg" is a registered trademark.  It may only be
+used on or associated in any way with an electronic work by people who
+agree to be bound by the terms of this agreement.  There are a few
+things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works
+even without complying with the full terms of this agreement.  See
+paragraph 1.C below.  There are a lot of things you can do with Project
+Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this agreement
+and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm electronic
+works.  See paragraph 1.E below.
+
+1.C.  The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the Foundation"
+or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project
+Gutenberg-tm electronic works.  Nearly all the individual works in the
+collection are in the public domain in the United States.  If an
+individual work is in the public domain in the United States and you are
+located in the United States, we do not claim a right to prevent you from
+copying, distributing, performing, displaying or creating derivative
+works based on the work as long as all references to Project Gutenberg
+are removed.  Of course, we hope that you will support the Project
+Gutenberg-tm mission of promoting free access to electronic works by
+freely sharing Project Gutenberg-tm works in compliance with the terms of
+this agreement for keeping the Project Gutenberg-tm name associated with
+the work.  You can easily comply with the terms of this agreement by
+keeping this work in the same format with its attached full Project
+Gutenberg-tm License when you share it without charge with others.
+
+1.D.  The copyright laws of the place where you are located also govern
+what you can do with this work.  Copyright laws in most countries are in
+a constant state of change.  If you are outside the United States, check
+the laws of your country in addition to the terms of this agreement
+before downloading, copying, displaying, performing, distributing or
+creating derivative works based on this work or any other Project
+Gutenberg-tm work.  The Foundation makes no representations concerning
+the copyright status of any work in any country outside the United
+States.
+
+1.E.  Unless you have removed all references to Project Gutenberg:
+
+1.E.1.  The following sentence, with active links to, or other immediate
+access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear prominently
+whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work on which the
+phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the phrase "Project
+Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, performed, viewed,
+copied or distributed:
+
+This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
+almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
+re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
+with this eBook or online at www.gutenberg.org
+
+1.E.2.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is derived
+from the public domain (does not contain a notice indicating that it is
+posted with permission of the copyright holder), the work can be copied
+and distributed to anyone in the United States without paying any fees
+or charges.  If you are redistributing or providing access to a work
+with the phrase "Project Gutenberg" associated with or appearing on the
+work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1
+through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the
+Project Gutenberg-tm trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or
+1.E.9.
+
+1.E.3.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted
+with the permission of the copyright holder, your use and distribution
+must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional
+terms imposed by the copyright holder.  Additional terms will be linked
+to the Project Gutenberg-tm License for all works posted with the
+permission of the copyright holder found at the beginning of this work.
+
+1.E.4.  Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm
+License terms from this work, or any files containing a part of this
+work or any other work associated with Project Gutenberg-tm.
+
+1.E.5.  Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
+electronic work, or any part of this electronic work, without
+prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
+active links or immediate access to the full terms of the Project
+Gutenberg-tm License.
+
+1.E.6.  You may convert to and distribute this work in any binary,
+compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any
+word processing or hypertext form.  However, if you provide access to or
+distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format other than
+"Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official version
+posted on the official Project Gutenberg-tm web site (www.gutenberg.org),
+you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a
+copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon
+request, of the work in its original "Plain Vanilla ASCII" or other
+form.  Any alternate format must include the full Project Gutenberg-tm
+License as specified in paragraph 1.E.1.
+
+1.E.7.  Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
+performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works
+unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.
+
+1.E.8.  You may charge a reasonable fee for copies of or providing
+access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works provided
+that
+
+- You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
+     the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method
+     you already use to calculate your applicable taxes.  The fee is
+     owed to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he
+     has agreed to donate royalties under this paragraph to the
+     Project Gutenberg Literary Archive Foundation.  Royalty payments
+     must be paid within 60 days following each date on which you
+     prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax
+     returns.  Royalty payments should be clearly marked as such and
+     sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the
+     address specified in Section 4, "Information about donations to
+     the Project Gutenberg Literary Archive Foundation."
+
+- You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
+     you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
+     does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm
+     License.  You must require such a user to return or
+     destroy all copies of the works possessed in a physical medium
+     and discontinue all use of and all access to other copies of
+     Project Gutenberg-tm works.
+
+- You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any
+     money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
+     electronic work is discovered and reported to you within 90 days
+     of receipt of the work.
+
+- You comply with all other terms of this agreement for free
+     distribution of Project Gutenberg-tm works.
+
+1.E.9.  If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg-tm
+electronic work or group of works on different terms than are set
+forth in this agreement, you must obtain permission in writing from
+both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and Michael
+Hart, the owner of the Project Gutenberg-tm trademark.  Contact the
+Foundation as set forth in Section 3 below.
+
+1.F.
+
+1.F.1.  Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
+effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
+public domain works in creating the Project Gutenberg-tm
+collection.  Despite these efforts, Project Gutenberg-tm electronic
+works, and the medium on which they may be stored, may contain
+"Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or
+corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual
+property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a
+computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by
+your equipment.
+
+1.F.2.  LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right
+of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project
+Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
+Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project
+Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all
+liability to you for damages, costs and expenses, including legal
+fees.  YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
+LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
+PROVIDED IN PARAGRAPH F3.  YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
+TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
+LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
+INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
+DAMAGE.
+
+1.F.3.  LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
+defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
+receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
+written explanation to the person you received the work from.  If you
+received the work on a physical medium, you must return the medium with
+your written explanation.  The person or entity that provided you with
+the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a
+refund.  If you received the work electronically, the person or entity
+providing it to you may choose to give you a second opportunity to
+receive the work electronically in lieu of a refund.  If the second copy
+is also defective, you may demand a refund in writing without further
+opportunities to fix the problem.
+
+1.F.4.  Except for the limited right of replacement or refund set forth
+in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS' WITH NO OTHER
+WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO
+WARRANTIES OF MERCHANTIBILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.
+
+1.F.5.  Some states do not allow disclaimers of certain implied
+warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages.
+If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the
+law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be
+interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by
+the applicable state law.  The invalidity or unenforceability of any
+provision of this agreement shall not void the remaining provisions.
+
+1.F.6.  INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
+trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
+providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in accordance
+with this agreement, and any volunteers associated with the production,
+promotion and distribution of Project Gutenberg-tm electronic works,
+harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees,
+that arise directly or indirectly from any of the following which you do
+or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg-tm
+work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any
+Project Gutenberg-tm work, and (c) any Defect you cause.
+
+
+Section  2.  Information about the Mission of Project Gutenberg-tm
+
+Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of
+electronic works in formats readable by the widest variety of computers
+including obsolete, old, middle-aged and new computers.  It exists
+because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from
+people in all walks of life.
+
+Volunteers and financial support to provide volunteers with the
+assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg-tm's
+goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will
+remain freely available for generations to come.  In 2001, the Project
+Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
+and permanent future for Project Gutenberg-tm and future generations.
+To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation
+and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4
+and the Foundation web page at https://www.pglaf.org.
+
+
+Section 3.  Information about the Project Gutenberg Literary Archive
+Foundation
+
+The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit
+501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
+state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
+Revenue Service.  The Foundation's EIN or federal tax identification
+number is 64-6221541.  Its 501(c)(3) letter is posted at
+https://pglaf.org/fundraising.  Contributions to the Project Gutenberg
+Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent
+permitted by U.S. federal laws and your state's laws.
+
+The Foundation's principal office is located at 4557 Melan Dr. S.
+Fairbanks, AK, 99712., but its volunteers and employees are scattered
+throughout numerous locations.  Its business office is located at
+809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887, email
+business@pglaf.org.  Email contact links and up to date contact
+information can be found at the Foundation's web site and official
+page at https://pglaf.org
+
+For additional contact information:
+     Dr. Gregory B. Newby
+     Chief Executive and Director
+     gbnewby@pglaf.org
+
+
+Section 4.  Information about Donations to the Project Gutenberg
+Literary Archive Foundation
+
+Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide
+spread public support and donations to carry out its mission of
+increasing the number of public domain and licensed works that can be
+freely distributed in machine readable form accessible by the widest
+array of equipment including outdated equipment.  Many small donations
+($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
+status with the IRS.
+
+The Foundation is committed to complying with the laws regulating
+charities and charitable donations in all 50 states of the United
+States.  Compliance requirements are not uniform and it takes a
+considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
+with these requirements.  We do not solicit donations in locations
+where we have not received written confirmation of compliance.  To
+SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any
+particular state visit https://pglaf.org
+
+While we cannot and do not solicit contributions from states where we
+have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
+against accepting unsolicited donations from donors in such states who
+approach us with offers to donate.
+
+International donations are gratefully accepted, but we cannot make
+any statements concerning tax treatment of donations received from
+outside the United States.  U.S. laws alone swamp our small staff.
+
+Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation
+methods and addresses.  Donations are accepted in a number of other
+ways including including checks, online payments and credit card
+donations.  To donate, please visit: https://pglaf.org/donate
+
+
+Section 5.  General Information About Project Gutenberg-tm electronic
+works.
+
+Professor Michael S. Hart was the originator of the Project Gutenberg-tm
+concept of a library of electronic works that could be freely shared
+with anyone.  For thirty years, he produced and distributed Project
+Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of volunteer support.
+
+
+Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed
+editions, all of which are confirmed as Public Domain in the U.S.
+unless a copyright notice is included.  Thus, we do not necessarily
+keep eBooks in compliance with any particular paper edition.
+
+
+Most people start at our Web site which has the main PG search facility:
+
+     https://www.gutenberg.org
+
+This Web site includes information about Project Gutenberg-tm,
+including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
+Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
+subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.
+
+
+</pre>
+
+</body>
+</html>
diff --git a/old/30080-h/images/0001.png b/old/30080-h/images/0001.png
new file mode 100644
index 0000000..2297dfc
--- /dev/null
+++ b/old/30080-h/images/0001.png