diff options
Diffstat (limited to '30080-h')
| -rw-r--r-- | 30080-h/30080-h.htm | 15305 | ||||
| -rw-r--r-- | 30080-h/images/0001.png | bin | 0 -> 10626 bytes |
2 files changed, 15305 insertions, 0 deletions
diff --git a/30080-h/30080-h.htm b/30080-h/30080-h.htm new file mode 100644 index 0000000..3a6f258 --- /dev/null +++ b/30080-h/30080-h.htm @@ -0,0 +1,15305 @@ +<!DOCTYPE html PUBLIC "-//W3C//DTD XHTML 1.0 Strict//EN" +"http://www.w3.org/TR/xhtml1/DTD/xhtml1-strict.dtd"> +<html xmlns="http://www.w3.org/1999/xhtml"> +<head> +<meta http-equiv="Content-Type" content="text/html;charset=UTF-8" /> +<title> +Hemsöborna och Skärkarlsliv, by August Strindberg. A Project Gutenberg eBook. +</title> + +<style type="text/css"> + p {margin-top: 0.5em; text-align: justify; margin-bottom: 0.5em;} + body {margin-left: 11%; margin-right: 10%;} + a {text-decoration: none;} + @media screen { + hr.ppg-pb {margin:30px 0; width:100%; border:none;border-top:thin dashed silver;} + .pagenum {display: inline; font-size: x-small; text-align: right; position: absolute; right: 2%; padding: 1px 3px; font-style: normal; font-variant:normal; font-weight:normal; text-decoration: none; background-color: inherit; border:1px solid #eee;} + .pncolor {color: silver;} + } + @media print { + hr.ppg-pb {border:none;page-break-after: always;} + .pagenum { display:none; } + } + h3 {text-align:center; font-weight: normal; font-size: 1.4em} + .footnote .label {position: absolute; right: 84%; text-align: right;} + .img {border:0;} + .footnote {margin-left: 10%; margin-right: 10%; font-size: 0.9em;} + .figcenter {margin: 2em auto 2em auto; text-align: center;} + .fnanchor {font-size: .8em; text-decoration: none;} + .caption {font-size:.8em} + hr.tb {width: 35%; margin-top: 2.0em; margin-bottom: 2.0em; border:none; border-bottom:1px solid black; clear:both;} + .tn {margin-left: 8%; margin-right: 8%; margin-top: 5%; margin-bottom: 5%; padding: .25em 1em; background: #EEE; background-image: none; color: black; border: solid black 1px; font-size: 96%} + .blockquot {font-family: sans-serif; margin-left:5%; margin-right:5%} + h2 {text-align:center; font-weight: normal; font-size: 1.6em} +</style> + +</head> +<body> +<div>*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 30080 ***</div> + +<div class='tn'> +<b>Transcribers note:</b> +<p> +This e-text was produced from Project Runeberg’s +digital facsimile edition of<br /> +<b>Samlade Verk #21: Hemsöborna och Skärkarlsliv</b><br /> +printed in 1914 and available at<br /> +<b>http://runeberg.org/strindbg/hemsobor/</b> +</p> +<p> +Text that was s p a c e d - o u t in the original text has been +changed to use <i>italics</i>. +</p> +<p> +Project Runeberg publishes free digital editions of Nordic literature. +Learn more at http://runeberg.org/ +</p> +</div> + +<hr class='ppg-pb' /> +<p style='text-align: center; font-size: 1.6em; margin-top:2.0em'> +SAMLADE SKRIFTER +</p> +<p style='text-align: center; font-size: 0.8em; margin-top:3.0em'> +AV +</p> +<p style='text-align: center; font-size: 2.0em; margin-top:1.5em'> +AUGUST STRINDBERG +</p> +<p style='text-align: center; font-size: 1.0em; margin-top:2.0em'> +TJUGOÅTTONDE DELEN +</p> +<p style='text-align: center; font-size: 1.4em; margin-top:3.0em'> +<a href="#LN_HEMSOBORNA">HEMSÖBORNA</a> +</p> +<p style='text-align: center; font-size: 0.8em; margin-top:1.0em'> +OCH +</p> +<p style='text-align: center; font-size: 1.4em; margin-top:0.6em; margin-bottom:2.0em'> +<a href="#LN_SKARKARLSLIV">SKÄRKARLSLIV</a> +</p> +<div class='figcenter'> +<img src='images/0001.png' alt='' title='' class='img'/><br /> +</div> + +<p style='text-align: center; font-size: 1.2em; margin-top:3.0em; margin-bottom:0.0em'> +STOCKHOLM +</p> +<p style='text-align: center; font-size: 0.8em; margin-top:0.0em'> +ALBERT BONNIERS FÖRLAG +</p> +<hr class='ppg-pb' /> +<p style='text-align: center; font-size: 2.0em; margin-top:2.0em'> +<a href="#LN_HEMSOBORNA">HEMSÖBORNA</a> +</p> +<p style='text-align: center; font-size: 1.2em; margin-top:2.0em'> +OCH +</p> +<p style='text-align: center; font-size: 2.0em; margin-top:1.0em'> +<a href="#LN_SKARKARLSLIV">SKÄRKARLSLIV</a> +</p> +<p style='text-align: center; font-size: 0.8em; margin-top:2.0em'> +AV +</p> +<p style='text-align: center; font-size: 1.6em; margin-top:2.0em'> +AUGUST STRINDBERG +</p> +<div class='figcenter'> +<img src='images/0001.png' alt='' title='' class='img'/><br /> +</div> + +<p style='text-align: center; font-size: 1.2em; margin-top:3.0em; margin-bottom:0.0em'> +STOCKHOLM +</p> +<p style='text-align: center; font-size: 0.8em; margin-top:0.0em'> +ALBERT BONNIERS FÖRLAG +</p> +<hr class='ppg-pb' /> +<p style='text-align: center; font-size: 0.8em; margin-top:2.0em'> +<i>Copyright. Albert Bonnier 1914.</i> +</p> +<p style='text-align: center; font-size: 1.2em; margin-top:4.0em; margin-bottom:0.0em'> +STOCKHOLM +</p> +<p style='text-align: center; font-size: 0.8em; margin-top:0.0em'> +ALBERT BONNIERS FÖRLAG +</p> +<hr class='ppg-pb' /> +<p> +<a id='LN_HEMSOBORNA' name='LN_HEMSOBORNA'></a> +</p> +<p style='text-align: center; font-size: 1.6em; margin-top:2.0em'> +HEMSÖBORNA +</p> +<p style='text-align: center; font-size: 1.2em; margin-top:0.0em; margin-bottom:2.0em'> +SKÄRGÅRDSBERÄTTELSE +</p> +<hr class='ppg-pb' /> +<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'> +<a id='page_7' name='page_7'></a> +<h2>FÖRSTA KAPITLET.</h2> +<h3>Carlsson går in i tjänsten och befinnes<br />vara en spelfågel.</h3> +</div> + +<p> +Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade +ett höganäskrus i en svångrem om halsen. Clara +och Lotten voro inne med sköt-ekan att hämta +honom på Dalarö brygga; men det dröjde evigheter, +innan de kommo i båt. De skulle till handelsman +och ha en tunna tjära och på abeteket och hämta +gråsalva åt grisen, och så skulle de på posten och +få ett frimärke, och så skulle de ner till Fia Lövström +i Kroken och låna tuppen mot ett halvpund +småtärna till notbygget, och sist hade de hamnat på +gästgivaregården, där Carlsson bjudit på kaffe med +dopp. Och så kommo de äntligen i båt, men Carlsson +ville styra, och det kunde han inte, för han hade +aldrig sett en råseglare förr, och därför skrek han, +att de skulle hissa focken, som inte fanns. +</p> +<p> +Och på tullbryggan stodo lotsar och vaktmästare +och grinade åt manövern, när ekan gick över stag +och länsade ner åt Saltsäcken. +</p> +<p> +— Hörru, du har hål i båten! skrek en lotslärling +genom vinden; — stopp till! stopp till! och +<a id='page_8' name='page_8'></a> +medan Carlsson tittade efter hålen, hade Clara knuffat +undan honom och tagit roret, och med årorna lyckades +Lotten få ekan opp i vinden igen, så att nu strök +det ner åt Aspösund med god gång. +</p> +<p> +Carlsson var en liten fyrkantig värmländing med +blå ögon och näsa krokig som en syskonhake. Livlig, +lekfull och nyfiken var han, men sjöaffärerna förstod +han inte alls, och han var också kallad ut till +Hemsö för att ta hand om åker och kreatur, som +ingen annan ville ta befattning med, sedan gubben +Flod gått ur livet och änkan satt ensam vid gården. +</p> +<p> +Men när Carlsson nu ville börja pumpa flickorna +om ställningar och förhållanden, så fick han riktiga +skärkarlssvar: +</p> +<p> +— Ja si, det <i>vet</i> jag inte! Ja si, det kan jag +<i>inte</i> säga! Ja si, det vet jag <i>rakt</i> inte. +</p> +<p> +Så dem blev han inte klok på! +</p> +<p> +Ekan plaskade fram mellan holmar och skär, +medan alfågeln gäckade bakom kobbarne och orren +spelade inne i granskogen; det gick över fjärdar och +strömmar tills mörkret föll och stjärnorna tågade opp. +Då bar det av ut på stora vattnet, där Huvudskärsfyren +blinkade. Och ibland strök man förbi en +ruskprick, ibland ett vitt sjömärke, som såg ut som +ett spöke; än lyste kvarliggande snödrivor som lärft +på bleke, än döko skötvakare upp ur det svarta +vattnet och skrapade mot kölen, när ekan gick över +dem; en yrvaken trut skrämdes upp från sin kobbe +och tutade liv i tärnor och måsar, som gjorde larm, +värre än hin håle, och längst ut, där stjärnorna gingo +ner i sjön, syntes ett rött och ett grönt öga av en +stor ångare, som släpade fram en lång rad runda +ljus, utsläppta genom salongsventilerna. +</p> +<p><a id='page_9' name='page_9'></a></p> +<p> +Allt var nytt för Carlsson och han frågade om +allt; och nu fick han svar, så många, att han kände +sig tydligt vara kommen på främmande mark. +</p> +<p> +»Han var oppe från land», vilket ville säga ungefär +detsamma som att inför stadsbon vara från landet. +</p> +<p> +Så smackade ekan in i ett sund och fick lä, så +att man måste ta ner och ro. Och snart inkomna i +ett nytt sund sågo de ett ljus lysa ut från en stuga +inne mellan alar och tallar. +</p> +<p> +— Nu ä vi hemma, sa Clara och båten sköt in +i en smal vik, där en ränna var huggen genom vassen, +vilken rasslade mot båtsidorna, och väckte en +lekgädda, som gått och spekulerat kring en stångkrok. +</p> +<p> +Byrackan gav skall och en lykta syntes röra sig +uppe vid stugan. +</p> +<p> +Ekan blev emellertid fastgjord vid broändan och +urlastningen började. Seglet rullades på råt, masten +togs ur, och stagen virades med tågnålarne omkring. +Tjärtunnan trullades i land, och byttor, krus, korgar, +knyten lågo snart på bron. +</p> +<p> +Carlsson tittade sig omkring i halvskymningen +och såg idel nya och ovanliga ting. Utanför bron +låg sumpkistan med sitt hivspel, och utmed brons +långsida gick ett räcke, som var fullhängt med vakare, +fästor, draggar, sänkor, linor, långrevar, krok, och +på broplankorna stodo strömmingstrummor, tråg, +tinor, kar, bunkar, långrevslådor; vid brohuvet låg +en sjöbod fullhängd med vettar, till havsskytte uppstoppade +ejdrar, skrakar, prackor, svärtor, knipor, +och under takskägget lågo på hållare segel och +master, åror, båtshakar, rortullar, öskar, isbillar, lakklubbor. +Och på land stodo gistgårdar med +<a id='page_10' name='page_10'></a> +strömmingsskötar, så stora som de största kyrkfönster, +flundernät med maskor, som man kunde få armen i, +abborrgarn, nybyggda och vita som de finaste slädnät; +men rätt opp från bron gick det som en herrgårdsallé +med två rader klykstör, och på dem hängde +stora bordnoten. Och längst upp i gången kom nu +lyktan och kastade sitt sken på sandgången, som +gnistrade av musselskal och torkade fiskgälar, och i +noten blänkte kvarblivna strömmingsfjäll som rimfrost +i spindelnät. Men lyktan lyste också på ett +gammalt gummansikte, som tycktes torkat av blåst, +och på ett par små vänliga ögon, som krumpit ihop +vid spiselden. Och framför gumman kom hundrackan, +en raggig best, som kunde gå lika bra i sjön +som på land. +</p> +<p> +— Nå, ä ni hemma nu, kära hjärtans, hälsade +gumman, och har ni gossen med er? +</p> +<p> +— Jo, här ä vi, och här ä Carlsson, ska moster +se! svarte Clara. +</p> +<p> +Gumman torkade sin högra hand på förklädet +och räckte den åt drängen. +</p> +<p> +— Välkommen då, Carlsson, och må han trivs +hos oss. Har ni fått med kaffet och sockret, flickor, +och seglena är inne i bo’n? Så, kom då opp, så +ska ni väl ha er något att äta. +</p> +<p> +Och sällskapet tågade upp för backen, Carlsson +tyst, nyfiken, i väntan att få reda på huru hans +liv skulle ställa sig på den nya platsen. +</p> +<p> +Det brann eld i spiseln inne i stugan och det +vita slagbordet hade en ren duk på; och på duken +stod en brännvinsflaska hopsnörd mittpå som ett +timglas, och runt kring henne Gustavsbergskoppar +med rosor och förgätmigej; en nybakad bulle och +<a id='page_11' name='page_11'></a> +skörtorkade skorpor, en smörtallrik, sockerskål och +gräddkanna fullbordade uppdukningen, som Carlsson +fann rikemansaktig och som han ej väntat sig så +långt bortom all ära och redlighet. Men stugan +själv såg inte heller dålig ut, när han mönstrade +henne i det flammande skenet från spiseln, som korsade +sig mot talgljusets i mässingsstaken och lyste +i mahognychiffonjéns något suddiga polityr, speglade +sig i väggklockans lackerade fodral och mässingspendel, +gnistrade i silverinläggningarne på de +långa fågelbössornas damascherade pipor och ritade +upp de förgyllda bokstäverna på ryggarne av +postillor, psalmböcker, almanackor och bondepraktikor. +</p> +<p> +— Stig fram, Carlsson, bjöd gumman, och Carlsson, +som var en nyare tids barn, sprang verkligen +inte ut på logen, utan steg genast fram och satte +sig på en bänksoffa, under det flickorna ordnade +med hans kista, som kom ut i köket, vilket låg på +andra sidan farstun. +</p> +<p> +Gumman häktade av kaffepannan och lade i klarskinnet; +krokade på igen och gav henne ett litet +kok samt förnyade bjudningen, denna gång med tillägg, +att Carlsson skulle sitta ner vid bordet. +</p> +<p> +Drängen satt och rullade mössan och passade +på vindkasten, hur han skulle ställa sina segel, för +det var alldeles tydligt, att han beslutat sig för att +stå väl med vederbörande, men som han inte visste +ännu, om gumman var av den sorten som tålde att +man pratade, vågade han inte slå opp språklådan +med detsamma, förrän han hade hört var landet låg. +</p> +<p> +— Det var en rasande rar chiffonjé, det där, +tog han till och fingrade på mässingsrosorna. +</p> +<p><a id='page_12' name='page_12'></a></p> +<p> +— Hm! sa gumman, men det är inte så mycket +i henne. +</p> +<p> +— Hå, det vet jag visst det, smickrade Carlsson +på och trädde in lillfingret i nyckelhålet till klaffen; +där är nog moltum, där! +</p> +<p> +— Ja, det fanns väl en skilling där förr, när hon +kom hem från auktion, men Floden skulle i jorden, +och Gusten på exesisen, och så har det ingen reda +varit mer på gårn. Och så tog de sta och byggde +nya stugan, som ingen nytta var till, och så gick det +undan för undan. Lägg i sockret nu, Carlsson, och +drick en kopp kaffe. +</p> +<p> +— Ska jag börja, jag? krusade drängen. +</p> +<p> +— Ja, efter ingen ann är hemma, svarade gumman. +Den välsignade gossen är ute på sjön med +bössan och så tar han Norman med sig, så det blir +aldrig något uträttat. Bara de kan komma ut och +klå efter en fågel, så låter de kreatur och fiske gå +över styr, och ser Carlsson, det är därför han har +kommit hit för att styra till rätta; och därför ska +han hålla sig liksom litet för mer och ha ett öga på +gossarne. Vill han inte ta en skorpa, Carlsson? +</p> +<p> +— Ja, se moster, är det så att jag ska vara liksom +för mer, så att de andra lystra på mig, då ska +det också vara ordning, och då ska jag ha ett ryggstöd, +för jag känner gossarne, när man ska vara du +och gemen med dem, tog Carlsson sitt landfäste, +när han kände var han var hemma. Vad sjöaffärderna +anbelangar, så lägger jag mig inte i dem, för +dem känner jag inte, men på land, där är jag hos +mig, och där vill jag råda. +</p> +<p> +— Ja, det där ska vi ordna om i morgon, då +ha vi söndag och få språka vid dagsljus. Nu ska +<a id='page_13' name='page_13'></a> +Carlsson ta en halv, så får han gå och lägga sig +sedan. +</p> +<p> +Gumman slog i en påtår, och Carlsson tog timglaset +och lät det rinna till en dryg fjärdedel i koppen. +Och sedan han druckit en slurk, kände han +sig benägen att uppta det fallna samtalet, som berört +honom ytterst angenämt. Men gumman hade +rest sig för att pyssla i spisen, flickorna rände ut +och in, och rackan gav skall på gården, så att +uppmärksamheten drogs utåt. +</p> +<p> +— Så, nu ha vi gossarne hemma, sade gumman. +</p> +<p> +Och nu hördes röster utanför och rasslet av +klackjärn emot bergknallarna, och mellan balsaminerna +i fönstret såg Carlsson ute i månskenet två +manshamnar med bösspipor uppöver axlarne och +packningar på ryggarne. +</p> +<p> +Rackan skällde i farstun, och straxt öppnades +dörren till stugan. In kom nu klivande sonen i sjöstövlar +och stortröja; och med den lycklige jägarens +säkra stolthet slängde han jaktväskan och en knippa +ejder på bordet vid dörren. +</p> +<p> +— God afton, mor, där har du kött! hälsade han +utan att ännu märka den nykomne. +</p> +<p> +— God afton, Gusten. Ni ha varit borta länge, +hälsade gumman igen, under det hon kastade en +ofrivilligt belåten blick på de praktfulla ejderhanarna +i deras kolsvarta och kritvita dräkter med de rosenfärgade +brösten och de sjögröna nackarna. — Ni har +haft gott skytte, ser jag. Nå, se här ha vi Carlsson +nu, som vi ha väntat! +</p> +<p> +Sonen kastade en forskande blick ur sina små, +vassa ögon, som halvskymdes av ljusröda ögonhår, +<a id='page_14' name='page_14'></a> +och ändrade genast min, som, ifrån att ha varit öppen, +blev blyg. +</p> +<p> +— God afton, Carlsson, sade han kort och +skyggt. +</p> +<p> +— God afton själv, svarte drängen och anslog +en ledig ton, färdig att bli överlägsen så fort han +fått den unge mannen klar för sig. +</p> +<p> +Gusten tog högsätesplatsen med armbågen på +fönsterbrädet och lät modern ge sig en kopp kaffe, +i vilken han genast lade brännvin, och drack, under +det han i smyg betraktade Carlsson, som tagit fåglarne +och undersökt dem. +</p> +<p> +— Det är präktiga djur, de här, sa Carlsson +och klämde dem över bröstet för att känna, om de +voro feta. Han är en snäll skytt, kan jag se, för skotten +sitter på rätta stället. +</p> +<p> +Gusten svarade med ett listigt grin, för han +hörde genast, att drängen inte förstod skytte, då +han berömde skott, som satts in medfjärs och gjort +fåglarne odugliga till vettar. +</p> +<p> +Men Carlsson gick på oförfärat och pratade, berömde +skälskinnsväskorna, prisade bössan och gjorde +sig så liten som möjligt, så okunnig om sjösakerna +som han verkligen var, och mer till. +</p> +<p> +— Var har du gjort av Norman? frågade nu +gumman, som började bli sömnig. +</p> +<p> +— Han håller på att bära opp grejorna i boden, +svarte Gusten, men han kommer väl snart. +</p> +<p> +— Och Rundqvist har redan lagt sig, nå, det är +på tiden också, och Carlsson kan vara trött, som har +varit ute och färdats. Jag ska visa honom till rätta +var han ska ligga, om han följer med. +</p> +<p> +Carlsson ville gärna stanna kvar och se +<a id='page_15' name='page_15'></a> +timglaset rinna ur, men antydningarne voro för öppna, +att han längre skulle våga fresta. Och gumman +följde honom ut i köket, men kom strax in igen till +sonen, som genast återtagit sin frimodiga min. +</p> +<p> +— Nå, vad tycker du om honom? frågade gumman; +han ser mig rejäl och villig ut. +</p> +<p> +— N-eej! drog Gusten ut sitt svar. Tro inte den, +mamma, han pratar smörja, den hålen! +</p> +<p> +— Å, så du säger; han kan vara ordentlig ändå, +fast han är språksam. +</p> +<p> +— Tro mig du, mamma, det där är en spelfågel, +som vi få dras hårt med, innan vi bli fri från +honom. Men det gör inget, det; han ska få arbeta +för maten, och inte ska han komma mig för när, +inte. Ja si, du tror aldrig vad jag säger, men du +får väl se, du får väl se! Och så ångrar du dig, +när det är för sent! Hur var det inte med gamla +Rundqvisten! Han var också så mör i mun, men +i ryggen var han lenare ändå, och så fick vi hanka +me’n, och nu lär vi ha honom till döddagar. Såna +där hymlare, som ä kringa i mun, är bara stora i +grötfatet. Tro du mig! +</p> +<p> +— Ja si, Gusten, du är som far din; aldrig tro +folk om gott och begära orimligheter sen! Rundqvisten +är inte någon sjökarl, utan oppe ifrån land +också; men han kan så mycket, som andra inte kan; +och sjökarlar få vi aldrig mer, för de gå till flottan +och tullen och lotsverket, så hit kommer bara landsfolk. +Ja, ser du, man får ta vad man får. +</p> +<p> +— Ja, det vet en nog, att ingen vill tjäna mer, +utan alla ska gå till kronan, och hitut samlas allt +skrap oppe ifrån land. Inte må en tro, att något +ordentligt folk drar ut i skären, som inte har sina +<a id='page_16' name='page_16'></a> +orsaker, och därför säger jag som förr: se opp med +ögona! +</p> +<p> +— Ja du, Gusten, du skulle se opp med ögonen, +återtog gumman, och hålla reda på ditt, för det blir +ditt alltsammans ändå, och du skulle vara hemma +och inte ligga på sjön jämt och samt och åtminstingen +inte ta folket från arbete, som du gör. +</p> +<p> +Gusten plockade på en av ejdrarne och svarte: +</p> +<p> +— Åja, mor, men du tycker nog om att få stek +på bordet, när det vankats salt fläsk och torrfisk +hela vintern, så det ska du inte tala på. Och för +resten, så, jag går inte på krogen, jag, och något +ska en ha att roga sig med. Mat ha vi ju, så det +räcker, och lite pengar på banken med, och gården +ruttnar inte; vill han brinna, så kan han få det, +efter som han är brandförsäkrad. +</p> +<p> +— Ja, inte ruttnar gårn, det vet en nog, men +allting annat faller sönder; gärsgårdarne ska lagas, +dikena ska tas opp, logtaket multnar, så det dryper +in på kreaturena; inte en bro är hel, båtarne är +sköra som fnöske, nätena ska lettas och mjölkkällarn +skulle täckas. Ock-ock-ock, det är så mycket som +skulle göras och aldrig blir gjort. Men nu ska vi +väl se till, om inte det kan bli av ändå, efter som +vi ha fått en enkom till att ordna me’t, och få se om +inte Carlsson är mannen till’et. +</p> +<p> +— Nå, så lät ’en göra’t då! snäste Gusten och +reste med handen sitt kortsnaggiga hår på ända, +så det stod som spik. Se där är Norman! Kom +och ta en halv nu, Norman! +</p> +<p> +Norman, en liten bred vithårig, med vita gryende +mustascher och blåa ögon, kom nu in i stugan och +slog sig ner hos jaktkamraten, sedan han hälsat +<a id='page_17' name='page_17'></a> +gumman. Och när de båda hjältarne tagit fram sina lerpipor +ur västfickorna och stoppat med svarta ankaret, +började de på jägarvis, vid en kaffehalva, gå +igenom, skott för skott, alla sina bragder ute i havsbandet. +Och fåglarne undersöktes med fingrarna i +skottsåren, och haglen räknades, oavgjorda träffar +förhandlades, och nya planer till andra utflykter uppkastades. +</p> +<p> +Emellertid hade Carlsson kommit ut i köket för +att få sitt natthärbärge. +</p> +<p> +Det var en ryggåsstuga och såg ut som en +skuta med kölen i vädret, flytande på lasten, bestående +av allt världens gods. Högst upp under den +sotade takåsen hängde garn och fiskredskap på bjälkarne; +därunder voro bräder och båtbord stuvade +till torkning; lin- och hamphärvor, draggar, smidesjärn, +lökknippor, talgljus, matsäcksskrin; på en tvärbalk +lågo nystoppade vettar i en lång rad; på en +annan voro fårskinn kastade; från en tredje dinglade +sjöstövlar, sticktröjor, linnen, skjortor och strumpor; +och mellan balkarne gingo brödspett med hålkakor, +käppar med ålskinn, störar med långrevar och +stångkrok. +</p> +<p> +Vid gavelfönstret stod matbordet av omålat trä, +och vid väggarne tre utdragssoffor, bäddade och +med ganska rena, men grova lakan. +</p> +<p> +I en av dessa hade gumman anvisat Carlsson en +plats och, sedan hon avlägsnat sig med ljuset, lämnat +den nykomne i skymningen, som endast svagt upplystes +av glöden från spisen och en kort månstrimma, +som lagt sig på golvet kluven och rutad av fönstrets +post och spröjsar. Av blygsamhetsskäl bestods intet +ljus vid sänggången, då flickorna också hade sina +<a id='page_18' name='page_18'></a> +sovplatser i köket, och Carlsson började avklädseln +i skumrasket. Han fick av rocken och stövlarna, tog +uret ur västfickan för att dra upp det vid skenet av +kolelden i spisen. Han hade satt nyckeln i hålet och +började vrida med något ovan hand, ty klockan var +endast i gång om söndagarne och vid högtidliga tillfällen, +då han hörde en djup knarrande stämma stiga +upp från sängkläderna: +</p> +<p> +— Nej, si fan har klocka också! +</p> +<p> +Carlsson röck till, tittade ner och såg i glödskenet +ett lurvigt huvud med ett par pliriga ögon +upphängt på stödet av två håriga armar. +</p> +<p> +— Angår det dej, du? svarade han för att inte +vara svarslös. +</p> +<p> +— Angången ringer de i körkan, fast jag aldrig +går dit! svarte huvet. Men det var en schangtil +karl i alla fall, som har saffian i stövelhalsarna. +</p> +<p> +— Jo, jag skulle tro det, och galoscher har han +också, om han sätter till! +</p> +<p> +— Nej, Jessus, har han galoscher också; då kan +han bestämt bju’ på en sup! +</p> +<p> +— Ja, det kan han också, om det gäller, svarade +Carlsson avgjort och gick efter höganäskruset. Var +så god och håll till godo. +</p> +<p> +Han tog ur korken, drack en klunk och räckte +över kruset. +</p> +<p> +— Nå, Gud signe honom, jag tror rent av det +är brännvin. Så, gutår och välkommen till bys! Nu +säger jag du till dig, Carlsson, och du kallar mig +tokiga Rundqvist, för så heter jag mest. +</p> +<p> +Och så kröp han under täcket. +</p> +<p> +Carlsson klädde emellertid av sig och kröp i +säng, sedan han hängt sin klocka på saltskäppan +<a id='page_19' name='page_19'></a> +och ställt stövlarna mitt på golvet, så att de röda +saffianskilarna skulle synas utåt. Det var tyst i +stugan och endast Rundqvist hördes snörfla bort vid +spisen. Carlsson låg vaken och tänkte på framtiden; +som en spik satt gummans ord i huvet, om att +han skulle vara liksom förmer än de andra och att +han skulle sätta gårdsbruket på fötter. Omkring +den spiken värkte och bulnade det, och det var som +han skulle ha fått en växt i huvet. Han låg och +tänkte på mahognychiffonjén och sonens röda hår +och misstänksamma ögon. Han såg sig gå med en +stor knippa nycklar på en stålring och skramla med +dem i byxlommen, och så kommer någon och ber +om pengar, och så lyfter han på förskinnet, skakar +på högra benet, sticker ner handen i fickan och +känner nycklarne mot låret; och så plockar han på +knippan, som när man reder drev, och när han fått +fatt i den minsta nyckeln, som går till klaffen, sticker +han in den i nyckelhålet, alldeles som med lillfingret +i aftons, men nyckelhålet, som sett ut som ett öga +med en ögonsten i, blir runt och stort och svart som +en bössmynning och över andra ändan av pipan ser +han sonens röda sarvöga sikta skarpt, lömskt, som +om han ville försvara sitt guld. +</p> +<p> +Det gick i köksdörren och Carlsson röcks upp +ur sin halvslummer. Mitt på golvet, dit månrutorna +flyttat sig, stodo två vitklädda kroppar, som snart +dykte ner i en säng, vilken knarkade ett väldigt +tag som en båt mot en rankig brygga, och så levde +det i lakan och fnissades, tills det blev tyst. +</p> +<p> +— God natt, små flickor, hördes Rundqvists +slocknande röst. Dröm om mig, så är ni snälla. +</p> +<p><a id='page_20' name='page_20'></a></p> +<p> +— Jo, det brydde vi oss allt om, svarade Lotten. +</p> +<p> +— Tyst, svara inte den otäcken, varnade Clara. +</p> +<p> +— Ni är — så snälla — så! Om jag bara kunde +vara så snäll — som — ni! suckade Rundqvist. Ja, +Herre Gud, man blir gammal och så får man inte +sin vilja fram längre, och då är det bara skräp med +livet. God natt med er, barn, och akta er för Carlsson, +för han har klocka och saffiansstövlar! Ja, +Carlsson, han är lycklig, han! Lyckan kommer, +lyckan går, lycklig den som flickan får. — Va ligger +ni och fnissar för där borta! — Hör nu, Carlsson, +kan jag inte få en sup till, det är så rysligt kallt här +bortnast, för det drar från spisen. +</p> +<p> +— Nej, nu får du inget mer, för nu ska jag +sova, snäste Carlsson, som blivit störd i sina drömmar +om framtiden, i vilka varken förekommo vin +eller flickor, och som redan satt sig in i sin ställning +som »förmer». +</p> +<p> +Det blev tyst igen, och endast dova ljud från +jägarnes historier trängde genom de båda dörrarne +och däremellan nattvindens sakta ryckande i spjället. +</p> +<p> +Carlsson lade igen ögonen och hörde i slumren +Lottens halvhöga stämma läsa utantill något, som han +först inte kunde fatta, men som småningom släpade +fram i en enda lång ramsa, ur vilken han urskilde: +och inledossickeifrestelse, utanfrälsossifrånondo, +tyriketärditt, ochmaktenochhärlighetenievighetamen. +God natt, Clara! Sov gott! +</p> +<p> +Och så snarkade det om en liten stund från +flickornas säng, men Rundqvist drog timmerstockar +så fönstrena skallrade, antingen det nu var på lek +eller allvar. Men Carlsson låg halvvaken och visste +<a id='page_21' name='page_21'></a> +inte själv, om han var vaken eller sov, förrän han +kände täcket lyftas och en knubbig och svettig kropp +krypa ner vid sin sida. +</p> +<p> +— Det är bara Norman! hörde han en inställsam +röst bredvid sig och förstod, att det var drängen, +han skulle ha till sängkamrat. +</p> +<p> +— Jaså, det är skytten, som är hemkommen, +knarrade Rundqvists rostiga bas. Och jag trodde +det var Calle som var ute att skjuta på lördagsafton. +</p> +<p> +— Du kan visst skjuta du, Rundqvist, som ingen +bössa har kvar, fräste Norman av. +</p> +<p> +— Kan jag inte? tog gubben opp, för att inte +förlora sista ordet. Jag kan skjuta svartstarar med +rovbössa, jag, och det mellan lakan ändå. +</p> +<p> +— Har ni släckt elden? avbröt gummans välvilliga +stämma genom dörren utifrån farstun. +</p> +<p> +— Javars! svarade korus. +</p> +<p> +— God natt med er då! +</p> +<p> +— God natt, moster! +</p> +<p> +Och så drogos långa suckar, och så pustades, +flåsades och snusades, tills snarkningarne voro igång. +</p> +<p> +Men Carlsson låg ännu halvvaken en stund och +räknade fönsterrutorna för att bli sanndrömmad. +</p> +<hr class='ppg-pb' /> +<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'> +<a id='page_22' name='page_22'></a> +<h2>ANDRA KAPITLET.</h2> +<h3>Söndagsvila och söndagsvärv; den gode<br />herden och de elaka fåren; morkullorna<br />som fick vad de behövde, och drängen<br />som fick kammaren.</h3> +</div> + +<p> +När Carlsson vaknade om söndagsmorgonen vid +tuppens galande, voro alla sängar tomma, och +flickorna stodo i underkjolen vid spisen, medan solen +lyste fullt och bländande in i köket. +</p> +<p> +Carlsson sprang ledigt i byxorna och gick ut +på backen för att tvätta sig. Där satt redan unga +Norman på en strömmingstunna och blev klippt i +håret av den allkunnige Rundqvist, som påtagit en +ren nattkappa, stor som en daglig tidning, och bästa +stövlarna voro också på. Vid en fotlös järngryta, +som blivit anvisad som tvättfat, fick Carlsson med +en klick grönsåpa verkställa sin söndagstvättning. +</p> +<p> +I stugfönstret syntes Gustens fräkniga ansikte +intvålat, och under grymma grimaser åt en +spegelbit, känd under namnet söndagstittaren, for han fram +och åter med rakkniven, som blixtrade i solskenet. +</p> +<p> +— Ska ni åt körka i dag? frågade Carlsson +såsom morgonhälsning. +</p> +<p><a id='page_23' name='page_23'></a></p> +<p> +— Nej, vi komma inte så titt i Guds hus, svarte +Rundqvist; för vi ha två romilar dit och lika många +dän, och man ska inte ohelga vilodagen med onyttigt +arbete. +</p> +<p> +Lotten kom nu ut och sköljde potatis, medan +Clara gick till matboden att hämta salt fisk ur +vinterkaret eller familjegraven, i vilken all småfisk, som +dött i nät eller sump och inte kunde bevaras, blev +nedsaltad huller om buller utan anseende till person +och avsedda till husets löpande behov. Där lågo bleka +mörtar sida om sida med röda sarvar; pankor, gärsar, +sjuryggar, abborrar, små stekgäddor, flundror, +lindare, lakar, sikar; alla med någon skavank: en +sönderriven gäl, ett urkrokat öga, ett vilsegånget +ljusterhugg i ryggen, en klack mitt på buken och så vidare. +Hon tog ett par göpnar, vaskade ur det mesta saltet +och så gick sällskapet i grytan. +</p> +<p> +Medan frukosten stod på elden, hade Carlsson +klätt sig och slog några lovar ute på backen för +att se på lägenheterna. +</p> +<p> +Stugan, som egentligen var sammanbyggd av två, +låg på en backknalle vid södra och inre ändan av +en lång, tämligen grund vik av fjärden och vilken +skar så djupt in i landet, att man ej såg stora sjön, +utan kunde tro sig vara vid en liten insjö oppe +i land. Backknallarne sänkte sig ner till en dal med +betesmarker, ängar och hagar, vilka voro kantade +med lövskog av björk, al och ek. Norra sidan av +viken var skyddad för de kalla vindarne genom en +höjd, bevuxen med granskog, och södra delarne av +ön utgjordes av talldungar, björkhagar, mossar, kärr, +mellan vilka en åkerlapp här och där var upptagen. +</p> +<p> +På backen stod jämte boningshuset matboden, +<a id='page_24' name='page_24'></a> +och ett stycke därifrån låg storstugan, ett rött +knuttimrat, ganska stort trähus med tegeltak, vilket gamla +Floden rest åt sig till undantag, men som nu stod +obebott, emedan gumman ej ville bo ensam där och +onödigt många eldstäder skulle dragit för mycket på +skogen. +</p> +<p> +Längre bort, åt hagen till, lågo fähus och loge; +i en dunge av resliga ekar hade bastun och källaren +sina skuggiga platser; och längst ut i södra ängen +syntes taket av en förfallen smedja. +</p> +<p> +Nere vid vikens inre ända stodo sjöbodarne intill +båtbryggan och där var även hamnen för båtarne. +</p> +<p> +Utan att beundra landskapets skönheter syntes +Carlsson dock angenämt tilltalad av det hela. Den +fiskrika viken, de släta ängarne, de lutande åkrarne +skyddade för vindarne och med gott fall, den täta +timmerskogen, de sköna virkesträden i hagarne, allt +lovade goda avkastningar, om blott en kraftig hand +satte makterna i rörelse och finge de nergrävda +skatterna upp i dagsljuset. +</p> +<p> +Efter att ha spankulerat hit och dit avbröts han +i sina betraktelser av ett skallande »hoj», som gick +ut från stugukvisten och ekade kring vikar och sund +och strax därpå besvarades från logen, från hagen +och från smedjan i samma ton. +</p> +<p> +Det var Clara, som ropade till frukost, och snart +sutto de fyra karlarne kring köksbordet, där det stod +nykokt potatis och salt fisk, smör, rågbröd och +brännvin — efter som det var söndag. Gumman gick +omkring och manade till god matlust samt kastade då +och då ett öga på spiseln, där det kokades åt höns +och grisar. +</p> +<p> +Carlsson hade tagit plats vid bordets övre +<a id='page_25' name='page_25'></a> +kortända, Gusten hade valt ena långsidan, Rundqvist den +andra och Norman den nedre kortändan, så att man +egentligen inte visste vem som hade hedersplatsen, +utan trodde sig ha fyra talmän i nämnd. Men +Carlsson förde likvisst ordet och betonade sina utlåtanden +med gaffelstötar i bordet. Han talade om jordbruk +och boskap; men Gusten svarade ej, eller svarade +med fiske och jakt, varvid Norman understödde, och +Rundqvist satt som den opartiske söndraren, kastade +på en tvedräktens pinne här och där, när strid höll +på att glimma upp, blåste på lågan, när den ville +slockna, stack till höger och gaddade till vänster och +visade sällskapet, att de voro lika dumma och +okunniga allihop och att han ensam hade hand om +förståndet. +</p> +<p> +Gusten svarade aldrig Carlsson direkt, utan vände +sig alltid till en granne, och Carlsson såg, att här +var ingen vänskap att vänta. +</p> +<p> +Norman, den yngsta, kände alltid efter att han +hade ett litet armbågstöd hos husbonden, som ändå +var säkrast att lita sig till. +</p> +<p> +— Ja si, att lägga på grisar, när man inte har +mjölk i lagårn, si det var då rakt inte värt, domderade +Carlsson; och mjölk kan man inte få, utan +att man sår klöver i höstsäden. Si det ska vara +cirkulatsjon i jordbruket; det ska liksom cirkulera, det +ena med det andra. +</p> +<p> +— Ja si, det är alldeles liksom med fisket, det +också, vet ju Norman, vände sig Gusten till sin +granne; för si man kan inte sätta strömmingsskötarne, +förrän flundrorna slutat ta, och man får inga flundror, +förrän gäddan lekt ut. Si det ena liksom går i det +<a id='page_26' name='page_26'></a> +andra, och där det ena släpper, så tar det andra ve. +Är det inte så, Norman, kanske? +</p> +<p> +Norman biföll utan motsträvighet och tog för +säkerhetens skull om refrängen, när han märkte, att +Carlsson gjorde sig färdig att hugga in igen: +</p> +<p> +— Jo, det är nog så att det ena tar ve, när det +andra släpper. +</p> +<p> +— Vem är det som släpper sig? fann nu +Rundqvist gott inskrida, när Carlsson med en sarvstjärt +mellan tänderna gjorde stora åtbörder med +armarne för att ro opp samtalet åt sin kant igen +men nu måste instämma i de andras grin, mera +framkallat av skadeglädje åt att jordbruket blev lagt åt +sidan, än åt den enkla roligheten. Och uppmuntrad +av framgången började Rundqvist göra utvikningar +på det lyckligt funna ämnet, så att något allvarsamt +ord icke mer hade att påräkna någon åhörare. +</p> +<p> +När frukosten var slut, kom gumman in och +bad Carlsson och Gusten följa med ut åt lagården +och på gärdena för att få samråda om sysslornas +fördelning och se till vad som skulle göras för att +få gården på fötter; och sedan skulle man samlas +inne i stugan för att läsa predikan. +</p> +<p> +Rundqvist lade sig på soffan vid spisen och tände +en pipa, men Norman tog sin dragharmonika och satte +sig på förstukvisten, medan de andra gingo upp åt +lagården. Här fann Carlsson med en viss belåtenhet +tillståndet överträffande hans förhoppningar om det +värsta. Tolv kor lågo på knä och åto mossa och +halm, sedan fodret tagit slut. Varje försök att resa +dem var omöjligt, och sedan han och Gusten sökt få +dem på bena genom att skjuta en planka under buken, +lämnades de åt sitt öde tills vidare. +</p> +<p><a id='page_27' name='page_27'></a></p> +<p> +Carlsson skakade betydelsefullt på huvet, som +en läkare när han går ifrån en dödsbädd, men sparade +sina goda råd och förbättringsförslag tills vidare. +</p> +<p> +Med oxparet var det ändå sämre, ty de hade +nyss slutat vårplöjan, och fåren hade bara bark att +fnalla från de längesedan avätna lövknipporna. +</p> +<p> +Svinen voro magra som jakthundar; hönsen +sprungo omkring i lagårn, och gödselhögar lågo +kringkastade här och var, under det vattnet fick rinna +ut i rännilar var det kunde. +</p> +<p> +Sedan allt var översett och befunnet i lägervall, +förklarade Carlsson, att här inte var annat göra än +komma med kniven. +</p> +<p> +— Sex kor som mjölkar är mer än tolv som +svälta! Och han undersökte speglarne och +mjölkhålorna, och med stor säkerhet prickade han de sex, +som skulle få äta opp sig och så gå till slaktarn. +</p> +<p> +Gusten gjorde invändningar, men Carlsson +försäkrade och bedyrade: att de skulle gå till döden! +De skulle dö så visst som han levde! +</p> +<p> +Och sedan skulle det bli andra ordningar av. +Men först och främst skulle det köpas torrt och +gott hö, innan kreaturen släpptes på skogen. +</p> +<p> +När Gusten hörde tal om att köpa hö, gjorde +han de livligaste föreställningar mot att lägga ut +pengar för så’nt som man kunde ha själv, men +gumman tystade ner honom med förklaringen, att han +inte förstod saken. +</p> +<p> +Och efter några förberedande mindre anordningar +lämnades lagården och man vandrade utåt gärdena. +</p> +<p> +Här lågo hela sträckor i träda. +</p> +<p> +— Ock-ock-ock! hördes Carlsson medlidsamt, när +han såg så föråldrat bruk på en så god jord. — +<a id='page_28' name='page_28'></a> +Ock-ock-ock, så barnsligt! Ingen människa i världen +har träda mer, utan klövervall, och när man kan ta +gröda alla år, varför ska man bara ta vartannat? +</p> +<p> +Gusten förmenade, att skördar tagna år ut och +in skulle suga ur jorden, vilken ju behövde vila, +den också liksom människan, men Carlsson avgav +en riktig, om ock något dimmig förklaring över huru +klövergrödan gödde jorden i stället för att suga den, +utom att den höll åkern fri från ogräs. +</p> +<p> +— Si, det hade man då aldrig hört talas om: +grödor som gödde, menade Gusten, vilken ej kunde +förstå Carlssons lärda utläggning om hur gräsväxterna +tog sin mesta föda »ur luften». +</p> +<p> +Därpå granskades dikena och befunnos fulla med +grundvatten, igenväxta och med dåligt avlopp. Säden +stod fläckvis, som om man kastat ut kornet nävtals, +och ogräset frodades i ro mellan tuvorna. Ängarne +lågo oröjda och fjolårslövet täckte och kvävde gräset +i en enda hopklibbad koka. Gärsgårdarne voro +fallfärdiga, broar saknades, allt var så bofälligt som +gumman redan föreställt Gusten under föregående +kvällens samtal. Men Gusten hörde icke på Carlssons +djupgående granskningar, slog dem ifrån sig som +något obehagligt man grävde upp ur det förflutna, +och fruktade det myckna arbete, som vinkade och +än mer de pengar modren måste knipa fram med. +</p> +<p> +När de sedan togo av inåt kalvhagen, blev också +Gusten efter, och när de andra kommit till skogen, +var han försvunnen. Gumman ropade först några hoj +efter honom, men utan att få svar. +</p> +<p> +— Ja, så må han gå, mente gumman; si det +är så med Gusten, att han alltid har varit liksom lite +slög och doven, utom när han kan komma ut på sjön +<a id='page_29' name='page_29'></a> +med bössan. Men Carlsson ska inte se åt’en, för det +är inte något ont me’n. Si det var så, att fadren ville +liksom ha honom till något bättre och ville inte han +skulle gå som dräng, utan lät’en hållas med det som +roga’n; och när han var tolv år, så fick han egen +öka, och bössa förståss, och sen var det ingen reda +med honom. Men nu går fisket tillbakars och +därför har jag måstat tänka på jorden, som ändå till +sistens är säkrare än sjön; och det skulle nog ha gått, +om Gusten bara förstått till att hålla efter folket, +men si han ska alltid göra sig så gemen med +gossarne, och då går det inte någon vart med arbetet. +</p> +<p> +— Ja, si det duger rakt inte att klema med +folket, häktade genast Carlsson på; och det ska jag +säga moster också, här mellan fyra ögon, att ska jag +vara liksom kustus, så må jag äta i stugan och sova +för mig själv på kammarn, för annars blir det ingen +respekt, och jag kommer aldrig ur fläcken. +</p> +<p> +— Ja si, Carlsson, att äta i stugan, farhågade +gumman, under det hon klev över stättan, så lär det +nog väl inte gå för sig. Folket är inte sådant numer, +att de skulle lida att man åt annerstans än med +dem i köket; det vågade inte Floden en gång på +sistone, och Gusten har aldrig torts på det; och +gör man det, så är de så golika att göra spektakel +med maten, och så sätter de sig på tvärn. Nej, +så det kan väl nog inte bli, det. Men att han sover +på kammarn, är något annat och det ska vi se till; +för resten tycker nog folket de är många ändå i +köket, och Norman, tänker jag, sover hellre allena i +soffan än tillsammans med någon annan. +</p> +<p> +Carlsson fann för gott vara nöjd med halvvunnet +<a id='page_30' name='page_30'></a> +spel, och stoppade tillsvidare den andra pipan i +säcken. +</p> +<p> +De kommo nu in i granskogen, där ännu en +snödriva, smutsig av damm och nerfallna barr, låg +mellan ett par rullstensblock; granarne svettades +redan kåda i den gassande aprilsolen och vid deras +fötter blommade vitsippor, och under hasselbuskarne +stucko blåsippor opp genom de multnade lövens +genombrutna nervnät. Ur björnmossan uppsteg en +varm fukt; mellan trädstammarne syntes +gärdesglindret dallra över gärdsgården till ängen och längre +bort blånade fjärden för en lätt bris; ekorrarna +fnattrade uppe mellan grenverket och gröngölingen +hamrade och skrek. +</p> +<p> +Gumman trippade före på den kala gångstigen +över barr och rötter, och när Carlsson, som gick +efter, såg hennes skosulor vika sig med smidiga steg +och försvinna under klädningsfållen, erinrade han +sig därvid, att han i går tyckte henne vara äldre. +</p> +<p> +— Moster är rektigt flink att spassera, fann sig +Carlsson uppmanad att lufta sina vårkänslor. +</p> +<p> +— Å, så han säger; en kunde tro att han ville +raljera med en gammal käring. +</p> +<p> +— Nej, si jag menar alltid vad jag säger, +försäkrade Carlsson trovärdigt, och ska jag hålla steg med +moster, så blir jag svett. +</p> +<p> +— Vi ska inte gå längre i alla fall, svarte +gumman och stannade för att pusta. Här ser Carlsson +skogen likvisst, och här ha vi kreaturen mest om +sommarn, när de inte är ute på kobbarne. +</p> +<p> +Carlsson kastade ett sakkunnigt öga på skogen +och fann, att där stod många famnar bryggved i +mått och att där fanns goda timmer på roten. +</p> +<p><a id='page_31' name='page_31'></a></p> +<p> +— Men så fasligt illa ansad, ock-ock-ock, och +här ligger skatar och ris kvar i en enda bråte, så +varken ryss eller rackare kan komma fram! +</p> +<p> +— Ja, Carlsson ser själv hur det står till, och +nu får en råda och ställa som en vill; och han +skall nog ordna det bra, är jag säker om; inte sant, +Carlsson. +</p> +<p> +— Jo, nog ska jag göra mitt, om de andra gör +sitt, och det får moster hjälpa under med, ältade +Carlsson, som kände i andanom att det icke skulle +bli det lättaste att tillskansa sig en ställning som +korporal, där gemenskapen var äldre i gården. +</p> +<p> +Under ideligt samspråk om huru Carlsson skulle +kunna intaga och bevara sin överhöghet, vilken han +hos gumman inplantade som huvudvillkoret för +gårdens blivande blomstring, kommo de hem. Nu skulle +predikan läsas, men ingen av karlarne var synlig. +De två skyttarne hade gått på skogen med bössorna, +och Rundqvist gömde sig väl som vanligt i någon +solig backe, för så var det alltid när man skulle höra +Guds ord. Carlsson försäkrade, att de kunde reda +sig utan åhörare, och om flickorna öppnade dörrn +till köket, fingo de också ett ord med till livs, under +det grytorna kokade. Och när gumman yttrade oro +över att hon ej skulle kunna läsa, var Carlsson genast +redo att åtaga sig värvet. +</p> +<p> +— Ock-ock-ock! han hade läst så många +predikningar i sin dar hos advokatfiskaln, så det skulle +inte felas. +</p> +<p> +Gumman tog almanackan och slog upp dagens +text, som i dag på andra söndan efter påsk befanns +handla om den gode herden. Carlsson fick ner Luthers +postilla från hyllan och tog plats på en stol mitt +<a id='page_32' name='page_32'></a> +på golvet, så att han kunde inbilla sig att +församlingen skulle se honom riktigt. Därpå slog han upp +i psalmboken och började med hög röst, löpande på +tonskalan, som han hört kolportörerna göra, och själv +gjort, predika opp texten: +</p> +<p> +— »I den tiden sade Jesus till judarna: Jag +är den gode herden: den <i>gode</i> herden låter sitt liv +för fåren; men den som lejder är, och <i>icke</i> är +herden, vilken fåren <i>icke</i> tillhöra, ser ulven komma +och övergiver fåren och flyr.» +</p> +<p> +En underlig känsla av personligt ansvar +bemäktigade sig uppläsaren, när han uttalade orden: +<i>jag</i> är den gode herden, och han tittade ut genom +fönstret, betydelsefullt, såsom om han sökte de båda +lejda flyktingarne Rundqvist och Norman. +</p> +<p> +Gumman nickade sorgset bifallande och tog +katten upp i knä, som om hon öppnat sin famn för +det förlorade fåret. +</p> +<p> +Men Carlsson läste på med av rörelse dallrande +röst, såsom om han skrivit det själv: +</p> +<p> +— »Men den lejde flyr» — ja han flyr, broderade +han — »ty han är <i>lejd</i>» — skrek han — »och +vårdar intet om fåren. +</p> +<p> +<i>Jag</i> är den gode herden, och känner mina får, +och mina känna mig» — tog han utantill efter, som +det var ett språk ur katekesen. — Därpå sänkte +han rösten, slog ner ögonen, såsom om han haft en +djup sorg över mänskornas ondska och framsuckade, +starkt betonat och med sidoblickar, icke utan ett +visst illmarigt underförstånd, såsom om han med +smärta angav några okända skälmar, utan att precis +vilja stå för anklagelsen: +</p> +<p> +— »Jag haver ock <i>andra</i> får, som icke äro av +<a id='page_33' name='page_33'></a> +<i>detta</i> fårahuset; dem måste jag ock draga +härtill; och de <i>skola</i> höra min röst!» Och med +ett förklarat leende, profetiskt, förhoppningsfullt, +förtröstansrikt, viskade han: +</p> +<p> +— »Och det skall vara <i>ett</i> fårahus, och <i>en</i> +herde.» +</p> +<p> +— Och <i>en</i> herde! ekade gumman, som hade +sina tankar på helt andra håll än Carlsson. +</p> +<p> +Därpå grep han an postillan; gjorde ett +överslag över sidornas antal, grinade surt, när han såg, +att det var »en lång rackare», men tog mod till sig +och satte i gång. Behandlingen av ämnet gick något +på sidan om hans syften och höll sig mera till den +kristligt symboliska meningen, varför intresset ej var +så livligt som vid texten. I en rasande fart durkade han +genom spalterna och ökade hastigheten, när han kom +till vändningarne, så att han kunde väta på +tummen och vända två blad på en gång, utan att +gumman märkte något. +</p> +<p> +Men när han såg, att slutet kom nära, och han +misstänkte amen skulle ta törn, sackade han av; +men det var för sent, ty i sista vändningen hade +han spottat för tjockt på tummen och tagit tre blad, +så att han stötte på amen högst upp på sidan, +alldeles som om han slagit huvet i en vägg. +Gumman vaknade opp av stöten och tittade yrvaken på +klockan, varför Carlsson tog om amen en gång till +med litet garneringar »i fadrens, sonens och den +helige andes och för Jesu vår frälsares skull». +</p> +<p> +För att avrunda slutet och försona vad han brutit, +läste han ett fadervår, så långsamt och tärande, att +gumman, som kommit mitt i solskottet, nickade ihop +en gång till och hann morna sig, under det +<a id='page_34' name='page_34'></a> +Carlsson, för att hindra alla obehagliga förklaringar, stack +ner huvet i vänstra handen för att göra en tyst +bön, som ej kunde avbrytas. +</p> +<p> +Gumman, som också kände sig brottslig, ville +ådagalägga sin uppmärksamhet med att i självvalda +ordalag visa vad hon inhämtat, men avklipptes av +Carlssons ovillkorliga fordringar, enligt grundtexten +och frälsarens egna ord, att det inte gick an med +mindre, än att det skulle vara <i>ett</i> fårahus och <i>en</i> +herde! <i>En</i> uteslutande, <i>en</i> för alla, <i>en, en, en!</i> +</p> +<p> +Clara hojade med detsamma till middag, och +nu hördes ur skogens djup två glada +igenkänningshoj, beledsagade av böss-smällar, och ur smedjans +skorsten steg som ur en hungrig mage Rundqvists +mera originella po! som ingen kunde misstaga sig på. +</p> +<p> +Och straxt därpå syntes de förvillade fåren med +lätta steg skynda till matgrytan, där de mottogos +av lindriga förebråelser av gumman för +uteblivandet; men svarslös var ingen av de oskyldiga, som +bedyrade, att de icke hört någon kalla på dem, annars +skulle de <i>genast</i> ha kommit. +</p> +<p> +Carlsson förhöll sig värdig som en söndag vid +middagsbordet, men Rundqvist talade i dunkla +tungomål om jordbrukets högst »markvadiga» framsteg, +så att Carlsson förstod, att han redan var invigd +och upptagen i oppositionspartiet. +</p> +<p> +Efter middagen, vid vilken ett par ejdrar, kokta +med mjölk och pepparkorn, bestått anrättningen, gick +allt manfolk på avskilda rum att sova, men +Carlsson tog sin psalmbok ur kistan och satte sig ute +på backen, där det fanns en torr sten, vände +ryggen mot stugfönstren, medan han slumrade lite, +<a id='page_35' name='page_35'></a> +vilket gumman ansåg vara mycket lovande på en +eljes till spillo given söndagseftermiddag. +</p> +<p> +När Carlsson tyckte, att tillräckligt lång tid +åtgått för att göra andakten trolig, reste han på sig, +gick in i stugan utan att knacka och röck fram med +sin begäran att få se kammaren. Gumman ville +uppskjuta och förebar rengöring och annat mer, men +Carlsson stod på sig och blev förd opp i vinden, där +verkligen längst in under takstolarne en liten +fyrkantig låda var intimrad och öppnade sig med ett +fönster på gaveln, som nu var dolt av en blårandig +rullgardin. Kammaren upptogs av en säng och ett +litet bord framför fönstret med en vattenkaraffin. +På väggarne hängde något, som genom de vita, +skylande lakanen såg ut som kläder och vid +närmare påseende även befanns vara det, ty här stack +en rockkrage upp med sin hängare, här slank ett +byxben fram. Nedanför stod ett helt stall med +skodon, mans och kvinnors om varandra, och bort vid +dörren en väldig järnbeslagen kista med en driven +låsskylt av koppar. +</p> +<p> +Carlsson drog upp rullgardinen och öppnade +fönstret för att släppa ut den av fukt, kamfer, peppar +och malört blandade luften, samt lade mössan ifrån +sig på bordet, förklarande, att här skulle han sova +gott, och mot gummans farhågor om kylans störande +inflytande, bekände han sig vara van att ligga kallt, +vilken fördel han omöjligt kunde bekomma i det +varma köket. +</p> +<p> +Gumman tyckte det gick väl raskt och ville först +ta ut kläderna för att de inte skulle bli tobaksrökta, +men Carlsson lovade att inte röka tobak och bad och +besvor att kläderna skulle få vara kvar: han ville +<a id='page_36' name='page_36'></a> +inte alls se åt dem, och moster skulle inte göra sig +omak och rusta om för hans räkning. Han skulle +krypa i säng om kvällen och slå ut själv och bädda +opp om morgon, och ingen skulle behöva titta in +där, för han förstod nog, att moster var rädd om sina +tillhörigheter, och här tycktes vara fasligheter med +moltum. +</p> +<p> +När gumman var kullpratad, gick Carlsson ner, +knogade opp sin kista och sitt brännvinskrus, hängde +sin tröja på en spik vid fönstret och ställde sina +sjöstövlar bredvid de andra skoparen. +</p> +<p> +Därpå bad han om ett samtal, vid vilket Gusten +skulle närvara, för nu skulle arbetet utdelas och var +man få sin post. +</p> +<p> +Gusten anträffades med någon svårighet och +förmåddes sitta en stund i stugan; men han deltog ej i +förhandlingen, och svarade på tillfrågningar endast +med invändningar, uppkastande svårigheter, med ett +ord, satte sig på tvärn. +</p> +<p> +Carlsson sökte vinna honom med smicker, krossa +honom med sakkännedom, inge honom aktning med +den äldres överlägsenhet, men det var bara vatten +på elden. Slutligen tröttnade alla parterna och Gusten +var försvunnen, innan man visste ordet av. +</p> +<p> +Det hade emellertid blivit afton och solen sjönk +i töcken, som snart drogo upp och täckte himlen med +små fjädermoln; luften förblev ljum. Carlsson +spatserade på måfå neråt ängen och kom in i oxhagen; +vandrade vidare under de blommande, ännu halvt +genomskinliga hasselbuskarna, som bildade liksom en +tunnel över det drog där strök fram och ledde till +sjöstranden, där bryggveden brukade hämtas av +uppköparens jakt. +</p> +<p><a id='page_37' name='page_37'></a></p> +<p> +Plötsligen stannade han och fick genom +enbuskarne sikte på Gusten och Norman, som voro +uppställda på en berghäll i gläntan där öppnade sig +och med bössorna på helspänn och lägg an tittade +sig omkring åt alla håll och kanter. +</p> +<p> +— Tyst, nu kommer han! viskade Gusten, så högt +dock att Carlsson hörde det och, troende sig vara +åsyftad, stack sig undan i buskarne. +</p> +<p> +Men över de unga granarne kom en fågel +flygande, långsamt och knägigt som en uggla, med +slokiga vingar, och strax därpå kom en till. +</p> +<p> +— Knorr-orr-orr-vip! hördes det i luften, och så +pang! pang! ur båda bössorna, ur vilka haglen och +röken stodo som kvastar. +</p> +<p> +Det knastrade i en björks kvistar och en +morkulla dinglade ner ett stenkast från Carlsson. +</p> +<p> +Skyttarne sprungo till och fångade upp bytet, +som gav anledning till en liten meningsväxling. +</p> +<p> +— Den har fått vad den behövde, sade Norman +och burrade opp bröstfjädrarne på den ännu varma +fågeln. +</p> +<p> +— Jag vet en till, som skulle ha vad han +behövde! menade Gusten, som reds av andra bitankar +oaktat jaktfebern. Tänk en sån håle, som ska ligga +på kammarn nu också! +</p> +<p> +— Nej, ska han? vädrade Norman. +</p> +<p> +— Jo, och så ska det bli ordning på gårn! Liksom +inte vi visste det bättre än han, vad som är +ordning. Men, så är det: nya kvastar sopa bäst, så +länge de är nya, förståss; men vänta han mig, ska han +få se på besen! Inte är jag den, som väjer för en +sån där friskalare! Kom han bara, så ska han få +<a id='page_38' name='page_38'></a> +känna på att sitta hårt! — Tst! nu kommer den andra +igen! +</p> +<p> +Skyttarne hade laddat om och sprungo upp på +passet igen, men Carlsson smög sig varligt hem, +besluten att sätta sig i anfallsställning, så snart han +gjort vederbörliga rustningar. +</p> +<p> +Om aftonen, när han kom upp på kammaren, +fått ner rullgardinen och tänt på ljuset, kände han +sig först något beklämd, emedan han var ensam; +och en viss fruktan för dem han avsöndrat sig ifrån +kröp över honom. Förr var han alltid van att alla +tider på dygnet känna sig i flock, alltid redo att +höra sig tilltalas, alltid ägande tillgång till en åhörare, +när han ville språka. Nu var det tyst omkring +honom, så tyst att han, av vanan, väntade sig bli +tilltalad och tyckte att röster hördes, där inga voro; +och hans huvud, som hittills avbördat sig alla tankar +i talat ord, började fyllas med ett överskott av +oförbrukat tankefrö, som grodde och sprängde och ville +ut i vad form som helst och gjorde olust i kroppen, +så att sömnens vila ej kunde infinna sig. +</p> +<p> +Han tog sig då före att vandra i strumplästen +fram och åter, mellan fönstret och dörren i den +trånga kammaren och samlade hela sin +uppmärksamhet på morgondagens blivande arbete; ordnade +göromålen i huvet, utdelade dem; bemötte +invändningar i förskott, övervann hinder, och efter en +timmes arbete hade han ro och vila i huvet, som +nu kändes ordentligt och upplinjerat som en +kontrabok, i vilken alla poster blivit införda på sin plats +och hopsummerade, så att man i ett ögonblick kunde +överskåda ställningen. +</p> +<p> +Därpå gick han i säng, och när han kände sig +<a id='page_39' name='page_39'></a> +ensam mellan de rena friska lakanen, utan fruktan +att någon skulle under nattens lopp komma och störa +honom, fann han sig liksom mera självägande över +sin person, som en avläggare, den där nu satt egna +rötter och var färdig att avskäras från moderbusken +och leva sitt liv igenom för sig, i egen kamp, med +större möda, men också med större lust. +</p> +<p> +Och så somnade han för att möta livets +måndagsmorgon och arbetsvecka. +</p> +<hr class='ppg-pb' /> +<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'> +<a id='page_40' name='page_40'></a> +<h2>TREDJE KAPITLET.</h2> +<h3>Drängen lägger trumf på bordet, blir herre<br />på täppan och kröker till ungtupparna.</h3> +</div> + +<p> +Braxen lekte, enen rykte, häggen gick i blom +och Carlsson sådde vårråg i den bortfrusna +höstsäden, slaktade ner sex kor, köpte torrt stallhö åt +de andra, så de kommo på benen och kunde släppas +i skogen; han rustade och han ordnade, han arbetade +själv som ett par, och han hade en förmåga att +sätta folk i gång, som trotsade allt motstånd. +</p> +<p> +Född på ett bruk i Värmland, av tämligen +obestämda föräldrar, visade han redan tidigt en avgjord +olust för kroppsarbete, men däremot en otrolig +uppfinningsförmåga i att undkomma denna ledsamma +följd av »syndafallet». +</p> +<p> +Driven därjämte av ett begär att få se och känna +alla sidor av mänsklig verksamhet, förblev han icke +onödigt länge sittande på ett ställe, utan så snart +han inhämtat vad han ville, sökte han ett nytt +verksamhetsfält, och på sådant sätt hade han ifrån +smedsyrket gått över till jordbruket, prövat stalltjänst, stått +i handel, varit trädgårdsdräng, järnvägsarbetare, +tegelslagare och slutligen kolportör. Under alla dessa +förvandlingar hade han förvärvat en böjlighet i lynnet +<a id='page_41' name='page_41'></a> +och en förmåga att finna sig med alla förhållanden +och alla slags mänskor: att förstå deras avsikter, +läsa deras tankar, gissa deras hemliga önskningar. +Han var med ett ord en förmåga över sin +omgivnings ståndpunkt; och hans mångahanda kunskaper +gjorde honom mera skicklig att styra och ordna ett +helt än att lyda en underlägsen och inpassas som ett +hjul under vagnen, som skulle draga honom. +</p> +<p> +Inkastad genom en slump på sin nya plats, +insåg han genast, att han kunde bli till nytta, att han +ägde förmåga bringa inkomster ur det nu värdelösa, +att han snart skulle bli uppskattad därför och +slutligen oumbärlig. Han hade sålunda fått ett fast mål +för sina strävanden, och att belöningen väntade +honom i en förbättrad ställning hade han bakom sig +som ett säkert hopp och som en drivande kraft. +Han arbetade för de andra, synbart och onekligt, +men på samma gång smidde han sin egen lycka, +och om han ställde det så, att det bara såg ut som +om han gav tid och krafter åt de andras fördel, så +visade han därmed, att han var klokare än mången, +som skulle ha velat göra sammalunda, men ej kunnat. +</p> +<p> +Det största hindret, som ställde sig i hans väg, +var sonen. Med fiskarens och jägarens avgjorda smak +för det ovissa, för överraskningar, hade denne en +bestämd motvilja för allt ordnat, allt säkert. Odlade +man, menade han, så fick man på sin högsta höjd +vad man beräknat; aldrig mer, men oftast mycket +mindre. Drog man not eller satte man nät, så fick +man ena gången intet, men en annan sjufalt mot vad +man väntat sig. For man ut på alskytte, så hände +det stundom att man knep sig en skäl; låg man i +skären en halv dag för att lura på skrakar, så kunde +<a id='page_42' name='page_42'></a> +det råka att åd lade sig för bösspipan; alltid var det +något, och ofta något annat än man väntat. För +övrigt ansågs ännu jakten, sedan den som +förmånsrätt kommit ner från de övre klasserna, såsom något +förnämare och katigare än att gå efter plogen eller +dyngkärran, och detta satt så djupt i folket, att man +icke kunde få vilken dräng som helst att köra ett par +oxar, antingen nu också därför att oxen var »ändrad» +eller därför att hästen sedan gammalt var hållen i +vidskeplig aktning. +</p> +<p> +En annan sten i vägen var Rundqvist. +Egentligen en gammal filur, som på sitt sätt sökt +återerövra det jordiska paradiset, befriat från tungt +arbete och väl försett med långa middagslurar och långa +supar, hade han dels genom föregiven kunskap om +förborgade ting, dels genom ett antaget sätt att +»raljera» bort allt allvarsamt, i synnerhet det grövre +arbetet, dels även i nödfall genom låtsad andlig +svaghet och kroppsliga krämpor förstått ådraga sig sina +likars medlidande, i synnerhet om detsamma yttrade +sig i en kopp kaffe med brännvin eller ett halvt +skålpund snus. Sålunda förstod han att snöppa får +och gälla grisar, ansåg sig kunna leta brunnar med +slagruta och få abborn att gå på nät; botade +varjehanda lättare krämpor på andra, men behöll sina för +sig själv; spådde vackert väder vid nytändning, när +det regnat en halv månad, och offrade andras slantar +under en stor sten vid sjöstranden, när strömmingen +skulle komma. Men han kunde även en mängd +dåligheter, påstod han, såsom att få skärvgräs i +grannens åker, sätta kor på sin, göra trollskott och dylikt, +vilket kringspann hans person med en viss fruktan, +så att man gärna ville ha honom till vän. +</p> +<p><a id='page_43' name='page_43'></a></p> +<p> +Hans förtjänster, dem han ägde och för vilka +han blivit oumbärlig, bestodo i att kunna smida och +snickra, men hans otroliga förmåga att göra allt, +som syntes mest, reste honom upp mot Carlsson +som en farlig medtävlare, ty vad Carlsson gjorde +under fähustaket eller ute i åkern syntes icke så +mycket. +</p> +<p> +Så återstod Norman, en duktig arbetare, som +måste erövras från Gustens mäktiga inflytande och +återvinnas åt det regelbundna arbetet på land. +</p> +<p> +Carlsson hade sålunda ett styvt stycke arbete +och dessutom icke ringa statskonstlig fintlighet att +utveckla för att tränga igenom, men han var den +klokare och därför segrade han. +</p> +<p> +Gusten tog han icke upp strid med; den lät +han gå, sedan han med förmåner lockat ifrån honom +bundsförvanten Norman. Och det var icke mycket +svårt, ty Gusten var, rent ut sagt, litet snål, och +Norman blev på jaktäventyren mest behandlad som +roddare och måste aldrig skjuta första skottet. Fick +han verkligen en sup, så tog Gusten tre i lönn, så +att de fördelar Carlsson i ökad lön, ett par strumpor, +en skjorta och annat smått lyckades utverka åt honom, +jämte dennes utvidgade makt, som lovade mer än +Gustens sjunkande, hastigt nog bragte honom till +avfall. Därmed var sonens jaktlusta något släckt, ty +att fara ensam på sjön var icke så roligt; och i +brist på sällskap slöt han sig till de andra på arbetet. +</p> +<p> +Rundqvist fjällade han med större svårighet, för +den fisken var både ful och gammal, men han fick +också honom snart i sump. +</p> +<p> +I stället för att offra slantar, lät Carlsson laga +skötarne och sätta nya linor i alla varpen, och se, +<a id='page_44' name='page_44'></a> +strömmingen fastnade bättre än förr; i stället för att +gå med en flogrönn, som vuxit i annat trä, och leta +nya brunnar, tog Carlsson och lät fodra den gamla, +rensa henne, bygga kar omkring henne och sticka +ner en pumpstock, och därmed var flogrönnen kastad +på sopbacken; i stället för att läsa och slå eld över +korna, lät han rykta dem och strö torrt under dem. +Kunde Rundqvist smida söm, så drog Carlsson spik; +kunde Rundqvist tälja en härv, så snickrade Carlsson +både årder och vält. +</p> +<p> +När Rundqvist såg sig undansatt och uppjagad +ur sina mullvadshål, tog han till mera i ögonen +fallande handgrepp. Han började putsa omkring stugan; +skaffade undan det, som folket av lättja eller mörker +låtit »falla» på backen under vintern; kurtiserade +höns och katt och satte en ny klinka på dörren. +</p> +<p> +— Nej si, så rar Rundqvist är, som rakt av +gjort en ny klinka på gamla dörrskrället, hörde +Carlsson pigorna säga i köket; ja si, han är ändå +snäll, han. +</p> +<p> +Men Carlsson var som en pil efter honom, och +en morgon var spisen vitstruken; en annan morgon +voro vattämbarne grönmålade med svarta band och +vita hjärtan; en annan åter låg veden under ett tak, +som han slagit upp på vedbacken bakom matboden. +Carlsson hade lärt av fienden att erövra kökets +stormakt, och med den nya pumpstocken var han bliven +oemotståndlig. +</p> +<p> +Rundqvist var dock seg och illfundig, och en +lördagsnatt tog han och strök avträdet pinande rött. +Men Carlsson, som lurat ut honom, tog Norman på +ett kvarter brännvin, och trefaldighetsnatten hörde +gumman hur det tassade och fnaskade omkring +<a id='page_45' name='page_45'></a> +stugväggarne, men som hon var för sömnig att stiga +upp, fick hon först på morgonen se, att hela stugan +var illande röd med vita fönsterposter och regnbleck! +Och därmed var Rundqvists kraft att fortsätta en +för hans ålder alldeles för arbetsam strid ute. Man +skrattade nu åt hans kostliga smak, att börja sina +försköningar med avträdet, och Norman, som en +sannskyldig avfälling, gjorde en länge gångbar rolighet +om Rundqvist och som lydde ungefär så: Man ska +börja i rätta ändan, sa Rundqvist, strök avträdet först. +Han lade sig, men på lur, för att ännu en gång +försöka nya funder eller sluta en förmånlig fred. +</p> +<p> +Gusten lät dem hållas, såg på och tyckte det +var bra som skedde. — Plöj ni, tänkte han, jag skall +nog komma efter och bärga! +</p> +<p> +Hittills hade likväl Carlssons verksamhet ej haft +tid att inbringa någon påtaglig skörd, ty de pengar, +som influtit för de sålda korna, hade visserligen ett +par dagar legat i chiffonjén och vid uppräkningen +gjort ett mycket gott intryck, men de hade snart +rullat ut igen och lämnat saknadens tomhet efter sig. +</p> +<p> +Emellertid led det mot midsommar. Carlsson +hade haft mycket att beställa och liten tid att +promenera. Nu gick han en söndagseftermiddag ute på +backen och tittade sig omkring, och kom så att +lägga märke till storstugan, som stod där öde med +nerfällda rullgardiner. Nyfiken som han var, gick +han sta och kände på dörrn och den var öppen. +Klev in i farstun och fann ett kök; steg på vidare +och kom in i ett stort rum, som såg riktigt +herremanslikt ut; hade vita gardiner, en imperialsäng med +mässingsornament; en spegel med förgylld snidad +ram och ett slipat glas med fasetter — det förstod +<a id='page_46' name='page_46'></a> +han att det var fint — soffa, chiffonjé, kakelugn, +allt precis som på en herrgård. Och på andra sidan +farstun ett lika stort rum med spis, matbord, soffor, +väggklocka — — — Han intogs av förvåning och +högaktning, vilka känslor övergingo till medlidande +och förakt för ägarnes företagsamhetsgåvor, när han +sett, att huset därjämte rymde två kammare med flera +bäddade sängar. +</p> +<p> +— Ock-ock-ock, tänkte han högt för sig själv, +så många sängar och inga badgäster. +</p> +<p> +Berusad av tanken på den blivande inkomsten, +gick han ner till gumman och förehöll henne det +slösaktiga i att inte hyra ut stugan åt sommargäster. +</p> +<p> +— Kära hjärtans, inte få vi några som vill bo +här! gruvade sig gumman. +</p> +<p> +— Hur vet moster det? Har ni försökt få hyra +ut? Har ni någonsin annonserat? +</p> +<p> +— Det är bara att kasta pengarne i sjön! menade +madam Flod. +</p> +<p> +— Man kastar näten i sjön också, svarte +Carlsson, men det får man lov att göra, om man vill vinna +något. +</p> +<p> +— En kan ju försöka, men inte få vi några +badgäster, inte, avslutade den gamla, som upphört +tro på önskningar. +</p> +<p> +Åtta dagar senare kom en fin herre gående nere +i ängen och tittade sig omkring. Han kom närmare +och mottogs vid sitt uppträdande på gården av rackan +ensam, medan folket enligt vana, blyghet eller finhet, +gömt sig inne i köket och stugan efter att förut ha +stått utanför i en klunga och gapat på den främmande. +Först när han kom i dörren, steg Carlsson ut, +såsom varande den modigaste. +</p> +<p><a id='page_47' name='page_47'></a></p> +<p> +Den anlände hade läst en annons... Joho — +det var nog här! och därpå fördes han opp till +storstugan. Han var ganska belåten, och Carlsson +lovade alla förbättringar, allt, blott herrn ville +bestämma sig genast, för det var så många spekulanter +och årstiden var framskriden. Den främmande, som +tycktes vara fängslad av ställets sköna läge, +skyndade sig att göra opp, och efter ömsesidiga +närgångna frågor om ekonomi och familjeförhållanden +avlägsnade han sig. +</p> +<p> +Carlsson följde honom till grinden och störtade +därpå in i stugan, där han inför matmor och son +lade opp sju riksbankstior och en privatbanksfemma. +</p> +<p> +— Å, men det är fasligt, att ta så mycket pengar +av folk, knotade gumman. +</p> +<p> +Men Gusten tyckte det var bra gjort; och han +skänkte för första gången Carlsson sitt offentliga +erkännande, när denne talade om, hur han pressat +herren med ryktet om många spekulanter. +</p> +<p> +Pengar på bordet, det var trumf för Carlsson, +och han talade i en ton högre efter den betan, vid +vilken hans erfarenhet av handelsväsendet varit +honom till pass. Men det var icke blott de kontanta +pengarne i hyran, som fallit ner över dem, det skulle +även regna indirekta förmåner, vilka Carlsson +målade opp i raska drag för de lyssnande åhörarne. +</p> +<p> +Här skulle säljas fisk, mjölk, ägg, smör; och +vedbrand finge inte gå av för inte, för att inte tala +om Dalaröbuden efter en krona stycket. Och så +kunde man kanske få sätta av en kalv, ett får, en +utvärpt höna, potatis och grönsaker. Ock-ock-ock — +det var så mycket att göra av, och en riktigt schangtil +herre var det. +</p> +<p><a id='page_48' name='page_48'></a></p> +<p> +Om midsommarafton anlände de väntade +guldfiskarne. Det var herrn, frun, en sextonårig dotter +och en sexårs son, samt två pigor. Herrn var violinist +i hovkapellet och i goda omständigheter samt en +fridens man, vid ingången av fyrtiotalet. Han var +tysk född och hade litet svårt att förstå öborna, +varför han inskränkte sig till att nicka bifall och +säga »skön» till allt vad som sades, varför han hastigt +vann rykte såsom varande en mycket snäll herre. +Frun var ett ordentligt fruntimmer, som vårdade sitt +hus och sina barn och genom ett värdigt uppförande +visste sätta sig i lydnad hos pigorna, utan att +behöva riva ner oväder eller gripa till mutsystemet. +</p> +<p> +Carlsson, såsom varande den minst blyge och +den mest talföre, tog genast hand om främlingarna, +helst han tyckte sig likasom ha en förmånsrätt, efter +som han skaffat dit dem, och ingen av de andra +hade den tilltagsenheten eller sällskapsgåvan att göra +honom platsen stridig. Men stadsbornas ankomst till +ön underlät icke att utöva sitt inflytande på +urinnevånarnes sinnen och seder i gemen. Att dagligen +se helgdagsklädda människor, som höllo söndag var +dag, spatserade, rodde utan mål, fiskade utan att ta +vara på fisken, badade, musicerade, fördrevo tiden, +som om inga bekymmer, intet arbete funnes till i +världen, detta väckte till en början ingen avund, +endast förundran över att livet kunde dana sig så, +beundran över mänskor, som förmådde ställa sin +tillvaro så angenämt, så lugnt, så rent och fint framför +allt, utan att man kunde säga att de gjort andra +orätt eller plundrat fattiga. Oförmärkt och sakta +började Hemsöborna gå i stilla drömmar, kasta långa +förstulna blickar uppåt storstugan; sågo de en ljus +<a id='page_49' name='page_49'></a> +sommarklädning skymta i ängen, stannade de och +stodo njutande av anblicken såsom framför något +vackert; varsnade de ett vitt flor på en italiensk +halmhatt, ett rött sidenband om ett smärt liv i en +båt på viken mellan skogens granar, blevo de tysta +och andaktsfulla av längtan efter något de ej visste, +som de ej vågade hoppas, men som de drogos till. +</p> +<p> +Samtalen och stojet nere i köket och i gamla +stugan antogo en stillsammare art; Carlsson +förekom beständigt i ren vit skjorta och uppträdde i +vardagslag med blå klädesmössa, samt antog så +småningom en inspektors skepnad; hade en +blyertspenna i bröstfickan eller bakom örat och rökte ofta +på en lätt cigarr. +</p> +<p> +Gusten drog sig däremot tillbaka, höll sig så +långt undan som möjligt för att slippa bli föremål +för jämförelser; talade bittert om stadsbor i +allmänhet, behövde oftare än förr erinra sig och andra om +pengarne på banken, samt tog långa lovar för att +komma förbi storstugan och de ljusa klädningarne. +</p> +<p> +Rundqvist gick svart i ansiktet och höll sig mest +uppåt smedjan, förklarande att han frågade fan efter +hela världen, om det också vore änkedronningen själv, +medan Norman återupptog sin beväringsmössa, drog +svångrem utanpå tröjan och gjorde krokar kring +brunnen, dit herrskapets flickor brukade komma om +morgon och afton. +</p> +<p> +Värst var det för Clara och Lotten, som snart +sågo allt mankön fegt avfalla för herrskapets flickor, +vilka kallades på brev för mamseller och reste till +Dalarö i hatt. Barfota måste de gå, ty i ladugården +var det för solkigt att de ville utsätta sina kängor +för hastig ödeläggelse, och på ängen och i köket +<a id='page_50' name='page_50'></a> +var det alldeles för hett gå skodd. De gingo i +sina dunkla klädningar och kunde aldrig för svett +och sot och boss bära en vit remsa en gång, och +Clara, som gjort ett försök med manschetter, råkade +illa ut, blev genast avslöjad och utsatt för ett +ihållande grin över att hon vågade en tävlan. Men om +söndagarne togo de igen skadan och ådagalade en +kyrksamhet, som man inte sett på år och dag, bara +för att få bästa kläderna på. +</p> +<p> +Carlsson hade alltid ärender in till professorn +och stannade för övrigt jämt och ständigt utanför +farstukvisten, när någon satt där, och frågade om +befinnande, spådde vackert väder, föreslog utflykter, +gav råd och upplysningar om sjöfisket, samt bekom +då och då ett glas öl eller en konjak, så att han +snart blev föremål för de andras halvhöga +beskyllningar att han gick och snuggade. +</p> +<p> +Om lördagen, när herrskapets köksa skulle in +till Dalarö och handla, uppstod meningsbyte om vem +som skulle föra henne. Carlsson avgjorde helt enkelt +saken till sin förmån, ty den lilla svarta vithyllta +flickan hade slagit djupt an på honom; och då +gumman gjorde föreställningar mot att Carlsson, som +var den viktigaste och förste man på gården, så +skulle gå i småärender, svarade Carlsson med att +professorn enkom anmodat honom, emedan viktiga +brev skulle på posten. Gusten, som syntes mot sin +vilja rätt angelägen göra budet, föreställde att +han mycket väl kunde taga breven om händer, men +Carlsson förklarade bestämt, att det kom aldrig i +fråga, att han tillät husbonden göra drängsysslorna, +så att folket skulle få något att tala på sedan. Och +därvid blev det. +</p> +<p><a id='page_51' name='page_51'></a></p> +<p> +Att göra Dalaröbud var icke utan sina fördelar, +dem den fyndige drängen spårat i förväg. Först +fick man sitta på sjön med en flicka och ostört +prata tok och fjollas; sedan följde traktering och +drickspengar; och på Dalarö hade han tillfälle att +göra sig alla handelsmän förbundna genom att +anbefalla en kund, vilket alltid inbragte små +handtryckningar, en sup här, en cigarr där, varförutom det +föll ett visst sken av anseende på den, som +framförde uppdrag från professorn och i vardagslag +uppträdde fint klädd och i sällskap med en mamsell +från Stockholm. +</p> +<p> +Dalaröresorna förekommo dock endast en gång +i veckan och hade icke något störande inflytande +på arbetets gilla gång för övrigt, ty Carlsson var nog +fiffig att de dagar han var borta ge gossarne arbete +på beting, så att de skulle dika så många famnar, +plöja så många tegar, fälla så många träd, och sedan +vara lediga, vilket de med nöje åtogo sig, ty +därigenom kunde de vara fria redan aftonvardsdags. +Vid sådana tillfällen, då arbetet skulle mätas ut och +sedan det gjorda granskas, var det som blyertspennan +och den numera införda anteckningsboken kommo +till heders, och Carlsson vande sig vid att uppträda +som inspektor och småningom få arbetet att glida +över på andra skuldror. Samtidigt inrättar han sig +på kammaren såsom i sitt eget ungkarlsrum. +Tobaksrökning var redan länge sedan införd och på bordet +vid fönstret hade han dukat fram ett grönt +fickbläckhorn, ett pennskaft, en blyertspenna, några ark +postpapper, samt ordnat med ljusstaken och +strykstickstället så att det såg ut som ett skrivbord. Fönstret +vette ut åt storstugan, och här satt han på +<a id='page_52' name='page_52'></a> +raststunderna och iakttog herrskapets rörelser, samt höll +även förevisning av sin skrivkunnighet. Om aftnarne +slog han upp fönstret, lade armbågen på brädan och +satt däruppe bolmande ur pipan eller en ur +västfickan framletad cigarrstump, under det han också +kunde läsa i en veckotidning, vilket gav honom +nerifrån sedd ett utseende som om han vore patron själv +på gården. +</p> +<p> +Men när det blev skumt och han tänt ljus, +lade han sig på sängen och rökte. Det var då som +drömmarne kommo, planer snarare, byggda på ännu +icke inträffade omständigheter, men vilka möjligen +med en liten tumning kunde komma att inställa sig. +</p> +<p> +När han så en afton låg på rygg och bolmade +svarta ankaret, för att döva myggen, och under det +hans ögon stannat på det vita lakanet, som täckte +kläderna, släppte detta och ramlade plötsligt ner på +golvet. Som skuggan av ett led soldater såg han +hela den avlidnes garderob göra flankmarsch på +väggen: framåt fönstret och tillbaka mot dörren, +alltefter som ljuslågan fläktade av draget, och han tyckte +sig se den döde i alla de skepnader, som plaggen +uppritade mot den rutade tapeten. Där kom han i +kavaj av blå boj och gråa korderojsbyxor med knän +på, sådan han satt till rors i sumpen, när han +seglade till stan med fisk, och sådan han satt på +Mässingsstången i Stadsgårn och drack toddy med +fiskköparn; här kom han i svart klädesbonjour och +långa, flaxande svarta byxor, så som han gick i +kyrkan, när det var skriftermål, såsom han var klädd +på bröllop, begravningar och barndop; här hängde +svarta fårskinnströjan, som han hade på, när han +stod i strand och drog not om höst och vår; här +<a id='page_53' name='page_53'></a> +bröstade sig den stora skälskinnspälsen, som ännu bar +märken efter julkalasen, där den sista supen i pälsen +togs i glögg; och resskärpet stickat i grönt, gult +och rött ullgarn ringlade sig som den stora sjöormen +ända ner på golvet och stack huvet i ett +stövelskaft. +</p> +<p> +Carlsson blev varm under skjortan, när han +tänkte sig i den sköna, silkeslena pälsen, tänkte sig +skjuten på en kälke över isarne, med en luva därtill +av ringskäl, bort till grannarne, som togo emot +julgästerna med eldar på stranden och bösskott, och +så, kommen in i den varma stugan, kasta av sig +ytterplagget och stå fram i svart klädesrock och +hälsas med du av pastorn och få sitta opp, högst +uppe vid kortändan av bordet, under det drängarne +stodo vid dörren eller kartat opp på +fönsterbräden. +</p> +<p> +Föreställningarne om de önskade saligheterna +blevo så livliga, att de fingo Carlsson på benen, och +innan han själv visste det, hade han krupit i pälsen +och stod på golvet strykande muddarne med handen; +och det ylade i kroppen, när han kände kragen kittla +mot kinden. Därpå tog han på svarta bonjouren +och knäppte den; ställde sin rakspegel på stolen och +tittade efter, hur rocken satt i ryggen; stack handen +innanför slaget och gick fram och åter på golvet. +En känsla av rikedom spred sig från det silkeslena +klädet; något rymligt, rundligt tilltaget, när han +prövande klöv skörten och satte sig på sängkanten, +låtsandes vara borta hos främmande. +</p> +<p> +Under det han så satt försjunken i rusgivande +drömmar, hörde han utifrån röster som glammade, +och när han lystrade, märkte han Idas — det var +<a id='page_54' name='page_54'></a> +den vackra köksan — och Normans röster flätas, +falla i varann, gå sida vid sida och liksom munnas. +Del stack till i honom, och i ett tag hade han +bonjouren och pälsen på klädhängarn under lakanet, +och beväpnad med en nytänd cigarr gick han ner +för trappan. +</p> +<p> +Strängt sysselsatt och upptagen med allvarliga +framtidsplaner hade Carlsson hittills undvikit all +handel med flickorna, emedan han kände huru +tidsödande sådant göromål var, och väl vetande att i +samma ögonblick han öppnade eld åt det hållet, +ingen säkerhet mera fanns att han ej skulle få en +ömtålig punkt, som vore svår att försvara, och att +det, om han en gång blev slagen på den marken, +vore slut med anseende och myndighet. +</p> +<p> +Men nu, när den erkända skönheten utsatt sig +till tävlan och segraren hade alltför mycket att vinna, +kände han sig uppfordrad att begagna sporrarne och +resa kam, och med fast beslut att bli tuppen, gick +han ner på vedbacken, där spelet redan var i full +gång. Förargligt var det, syntes honom, att han +skulle behöva mäta sig med Norman just; hade det +varit Gusten åtminstone; men den där lilla strunten +Norman! Nå, han skulle få! +</p> +<p> +— God afton, Ida! började han, utan att låtsas +se rivalen, vilken ofrivilligt lämnade sin plats vid +staketet, som Carlsson genast intog. +</p> +<p> +Och så började han spelet, begagnande sin +överlägsna talförhet, under det Ida plockade ved och +stickor i vedbärarn, så att Norman inte fick syl i +vädret. Men Ida var nyckfull såsom vid månskifte, +och hon kastade sidoord åt Norman, dem Carlsson +<a id='page_55' name='page_55'></a> +dock grep i flykten och återsände tillkrusade och +skönt bemålade. Men den sköna, som fann behag +i kampen, anmodade Norman spänta litet stickor. +Innan den lycklige hann gå omkring till grindhålet, +hade Carlsson redan klivit över det vassa staketet, +dragit sin fällkniv och utsett ett torrt granträ, som +han späntade; lade inom ett par minuter stickorna +i vedbärarn, tog alltsammans på lillfingret och bar +rätt in i köket, dit Ida följde, och där blev han +stående vid dörrposten, där han spände rygg, så +att ingen kunde komma varken ut eller in. Och +Norman, som icke lyckades hitta på något ärende, +slog först några lovar omkring vedbacken, +mjältsjukt begrundande den oförskämdes lätta framfärd i +livet, tills han fann för gott avtåga och på +brunnskaret ge luft åt sin klagan i en schottisch, som han +bälgade fram ur dragharmonikan. +</p> +<p> +De veka tonerna från klaverets blecktungor +trängde dock genom den tjocka aftonluften, förbi +dörrposteringen och nådde barmhärtighetens tron vid +köksspisen, ty Ida erinrade sig nu, att hon måste gå +till brunnen efter dricksvatten åt professorn. Och +Carlsson följde med, denna gång dock något osäker +i kampen på ett fält, där han var alldeles +främmande. För att förinta verkan av det trolska »locket» +tog han Idas kopparflaska och viskade ömma ljud, +i så smäktande och välljudande skala han kunde, +liksom om han ville sätta ord till den förföriska +musiken och neddraga solot till ett underordnat +ackompanjemang, men just som de kommo till +brunnen, hördes mosters rop oppe från stugan. Hon +kallade på Carlsson, och i tonen hördes, att det var +något angeläget. Först blev denne ond och tänkte inte +<a id='page_56' name='page_56'></a> +svara, men då for den lede in i Norman och med +skallande stämma gav han ljud: +</p> +<p> +— Här, moster! Han kommer straxt. +</p> +<p> +Med tusentals tysta lyckönskningar till helvetet +åt den falske spelmannen måste segraren slita sig +ur kärlekens armar och lämna det halvvunna bytet +åt den svagare, som endast hade ett öde att tacka +för sin älskogslycka. +</p> +<p> +Moster ropade än en gång, och med vresig +stämma svarade Carlsson, att han kom allt vad han +orkade. +</p> +<p> +— Vill Carlsson stiga in och ta en halv, tog +gumman emot honom på farstukvisten, skyggande +med handen över ögonen för att genomtränga den +lätta sommarskymningen och se efter, om han kom +ensam. +</p> +<p> +Carlsson ville gärna eljes ta en halv, men i +detta ögonblick önskade han allt kaffe och brännvin +så långt han visste, men han kunde inte neka; och +vid ackompanjemang av Normans Norrköpingska +skarpskyttemarsch, som segerglad och hånande +rullade upp nerifrån källängen, måste han in i stugan. +Gumman var blidare än vanligt, och Carlsson fann +henne äldre och fulare än vanligt; och ju artigare +hon visade sig, desto tvärare blev han, vilket +slutligen gjorde gumman nästan öm. +</p> +<p> +— Si, Carlsson, tog hon slutligen opp, medan +hon hällde i kaffet, det är så att vi ska buda till +slåttan i nästa vecka, och därför ville jag tala vid +honom först, förståss. +</p> +<p> +Här tystnade dragharmonikan mitt i trions +smältande ackorder och Carlsson stelnade till och blev +<a id='page_57' name='page_57'></a> +ouppmärksam, samt tuggade torrt fram några ord +utan klang och utan strängt sammanhang: +</p> +<p> +— Jaha, jaså, ja, slåttan i nästa vecka! +</p> +<p> +— Och då ville jag, fortfor gumman, att +Carlsson skulle om lördag ta Clara med sig och fara +sta och bjuda; för jag ville också, att Carlsson skulle +komma ut lite grann och se folk, och visa sig en +smula, för det är alltid gott. +</p> +<p> +— Ja, si om lördag kan jag inte, svarade +Carlsson tvärt, för då ska jag ju åt Dalarö för professorns. +</p> +<p> +— Nå, för en gång kunde ju Norman göra +skjutsen, invände gumman och vände ryggen åt +drängen för att slippa se hans min. +</p> +<p> +I detsamma hördes dragklaveret frampressa +några mjuka, av pauser avbrutna satser, som tycktes +avlägsna sig och förtona ute i sommarnatten, där +nattskärran redan spann på sin surrande rock. +</p> +<p> +Carlsson svettades dödsvetten, slog i sig +kaffebrännvinet, kände stenar på bröstet, töcken om huvet +och en allmän svaghet i nerverna. +</p> +<p> +— Det kan inte Norman, utstötte han; Norman +kan inte uträtta alla professorns affärder, och — +och — han är inte betrodd. +</p> +<p> +— Ja, men jag har frågat professorn, klippte +gumman av, och han sa, att han inte hade något om +lördag. +</p> +<p> +Det var förgjort för Carlsson; gumman hade +spänt honom som en mus, och nu fanns inte ett +hål att gå i mera. +</p> +<p> +Och han hade sina sinnen ute på flera håll, +så att han knappt kunde samla sig till ett motvärn. +<a id='page_58' name='page_58'></a> +Detta såg gumman också, och hon tog sig därför +till att knåda medan degen jäste. +</p> +<p> +— Hör nu, Carlsson, sa hon; han ska inte ta sig +för när, om jag säger någonting åt en, för jag menar +väl me’n. +</p> +<p> +— Moster kan gärna säga vad håken som helst, +för nu är det mej egalt detsamma, bröt Carlsson +ut, under det han hörde klaverets allt ömmare låtar +försvagas längst bort i hagen. +</p> +<p> +— Jo, si, jag ville bara säga det, att Carlsson +skulle liksom hålla sig för god att spela för flickorna, +för det blir bara mackelmang till sistone; ja, jag vet, +jag, och känner det; och det är välmening av mig, +sir Carlsson. Sådana där stadsflickor ska alltid ha +en tross med karlar efter sig, om det ska vara något, +och så ska det fjäsas hit och så ska det fjollas dit; +och går de i skogen med en, så går de i hagen +med en ann, och så när det blir något på sne si, +så tar de den som de tycker är golikast att kunna +vräka’t på. Så är det, si, likaväl. +</p> +<p> +— Ja, det ger jag hålen vad pojkarne ta sej te. +</p> +<p> +— Jaja, ta inte så illa opp, tröstade gumman, +men si en karl som Carlsson skulle tänka på te att +gifta sig, och då ska man inte gå och ha något drag +med däjor och slikt, och här i skärgårn finns många +rika flickor, ska jag säga honom, och är han klok +sköter sina grejor väl, så kan han komma till sitt +eget, förr än han tror, och därför ska Carlsson inte +vara enveten, utan höra vad jag säger åt honom, +när jag ber honom fara sta och buda till slåttan. +Kom han ihåg, att jag inte skulle ha anmodat vem +som helst att färdas för gårdens räkning, och jag +lär nog få gossen över mig, men si det bryr jag mig +<a id='page_59' name='page_59'></a> +inte om, för den jag håller mig till, den stöttar jag +också, lita på det. +</p> +<p> +Det började nu lugna i Carlssons sinne, och +han anade något förmånligt i att så där få agera +för gården; men han var ännu för retad att vilja +byta sin låga mot något ovisst och han kände ett +behov att få något handsöl först, innan han inlät sig +på affären. +</p> +<p> +— Inte kan jag gå sta så här som jag är och +inte har några snygga kläder, slängde han ut sin rev. +</p> +<p> +— Så farligt med kläderna är det väl inte, +menade gumman, men skulle det så vara att det bara +var det som felade, så kunde man väl finna någon +råd. +</p> +<p> +Längre ville inte Carlsson gå i den riktningen, +men i dess ställe beslöt han växla ut det +halvkvädna löftet mot ett annat och lyckades efter +åtskilliga genkast få det därhän, att Norman, såsom +oumbärlig vid liarnes slipning och höskakets +reparation, skulle stanna hemma, medan Lotten gjorde +Dalaröbudet. +</p> +<hr class='tb' /> + +<p> +Klockan är tre på morgonen en julidag i början +av månaden. Det röker redan ur skorstenen, och +kaffepannan är påsatt; hela huset är vaket och i +rörelse och ute på backen står ett långt kaffebord +dukat. Slåtterfolket, som kommit aftonen förut, har +sovit på skullar och logloft, och tolv resliga +skärkarlar i vita skjortärmar och halmhattar stå i grupper +utanför stugan väpnade med liar och brynen. Där +är Åvassan och Svinnockarn, gamla redan med av +<a id='page_60' name='page_60'></a> +rodd kutiga ryggar; där är Aspön med sitt +kämpaskägg, huvudet högre än de andra och med djupa, +sorgsna blickar från ensamheten ute i havsbandet, +från sorger utan namn och utan klagan; där är +Fjällångarn, kantig och kringvriden ett halvslag som +en martall ute på sista kobben; Fiversätraön, mager, +utblåst, livlig och torr som ett kaffeskinn; +Kvarnöarne, båtbyggare med rykte; Långviksskärarne, de +första skälskyttarne, Arnöbonden med sina pojkar. Och +omkring dem, mellan dem tassade flickorna i +lintygsärmarne, med bröstdukar över barmen, klädda i ljusa +bomullsklädningar och med schaletter på huvet; +härvarne, nymålade i regnbågsfärger, hade de +medfört själva, och de sågo mera ut som om de gingo +till fest än till arbete. Gubbarne klappade dem med +fingerknogarne i livet och sade förtroligheter, men +pojkarne höllo sig så tidigt på morgonen på avstånd, +avvaktande kvällen med dess skymning, dans och +musik för att leka älskogslekar. Solen hade varit +uppe en kvarts timme, men ännu ej hunnit över +tallbackens toppar för att slicka daggen ur gräset; viken +låg spegelblänk infattad i den nu blekgrönskande +vassen, där de nykläckta andungarne hördes pipa +mellan de gamla ändernas snatter; trutarne fiskade +löjor därnere, seglande, stora, vingbreda, snövita som +kyrkans gipsänglar; i källareken hade skatorna +vaknat och skvallrade och schattrade om de många +skjortärmarne de sett nere på stugbacken; göken guckade i +hagen, brånande, rasande som om begärens tid vore +på slutet, när han skulle få se första hösåten; +kornknarren arpade och snarpade nere i rågåkern; men på +backen sprang rackan och fägnade gamla bekanta, +och skjortärmar och lintygsremsor blänkte i solskenet, +<a id='page_61' name='page_61'></a> +sträckte sig över kaffebordet, där koppar och fat, glas +och kannor skramlade under det trakteringen pågick. +</p> +<p> +Gusten, eljes blyg, hade tagit värdskapet, och +kännande sig trygg bland dessa sin fars gamla +vänner, satte han Carlsson åt sidan, skötande +brännvinsflaskan själv. Men denne hade redan anvärvat +bekantskaper på sin bjudningsresa, gjorde sig +hemmastadd som en äldre anhörig eller gäst och lät krusa +sig. Med tio års försprång för Gusten och med ett +utvuxet, manligt yttre hade han lätt att trycka ner +denne, som ändå aldrig kunde bli annat än pojken +inför de män, som varit dus med hans far. +</p> +<p> +Emellertid var kaffet drucket, solen steg, och +veteranerna satte sig i rörelse neråt storängen med +liarne på axeln, följda av de unge och flickskaran. +</p> +<p> +Gräset stod högt till låret och var tjockt som +en fäll, så att Carlsson måste redogöra för den nya +ängskötseln; hur han låtit röja ur löv och +fjorårsgräs, jämna ut mullvadshögarne, så i frostfläckarne +och vattna över med gödselsaften. Därpå anordnade +han som en kapten sin trupp, gav hedersplatserna +åt de gamla och förmögna och gick själv aldra sist, +så att han ändå icke kom bort i hopen. Och så +gick slaget fram: två dussin vita skjortärmar i en kil +som höstflyttande svanor, med liarne häl i häl, och +efter i spridd ordning, som en flock fisktärnor, +nyckfullt kastande, slängande, men ändock hållande +tillsammans, kommo flickorna med sina härvar, var och +en följande sin slåtterkarl. +</p> +<p> +Det susade om liarne och det daggiga gräset föll +i knippor; och sida vid sida lågo alla sommarens +blommor, som vågat sig ur skogen och hagen: +prästkragar och gökmat, tjärblomster och horletta, Marie +<a id='page_62' name='page_62'></a> +sänghalm, hundloka, ängsnejlikor, pukvete, musärter, +pestilensrot, väpling och alla ängarnes gräs och +halvgräs; och det doftade sött som honung och kryddor, +och bien och humlor flydde i svärmar för den +mördande skaran, mullvadarne kröpö ner i jordens +innanmäten, när de hörde hur det brakade i deras +bräckliga tak; snoken kilade skrämd ner i diket och +slank in i ett hål som en skotända; men högt upp +över slagfältet svängde sig ett par piplärkor, vars +bo blivit trampat av ett klackjärn; och i eftertruppen +trippade stararne plockande och pickande allehanda +kräk, som kommit i det brännande solskenet. +</p> +<p> +Första slaget var uttaget ända ut i åkerrenen +och nu stannade kämparne, stödda på sina lieskaft, +betraktande förödelsens verk, som de lämnat bakom +sig, torkande svetten ur mössremmarne, och +inläggande en ny snusvalk ur mässingsdosorna, medan +flickorna skyndade sig komma upp i frontlinjen. +</p> +<p> +Och så gick det löst igen, ut i det gröna +blomsterhavet, som nu går i vattrade böljor av den växande +morgonbrisen och än visar brokiga lysande färger, +när blommornas styvare stjälkar och huven sticka +upp genom det mjuka tåtelgräsets vågor, som böja +sig undan för kåren, än breder sig jämn grön som +en sjö i stiltje. +</p> +<p> +Det är fest i luften och tävlan i arbetet, så att +man heldre skulle stupa i solskottet än ställa lien +ifrån sig. Carlsson har fått professorns Ida till sin +räfserska, och som han går sist i slaget, kan han +utan att blottställa vådorna, och på skryt, vända sig +om för att kasta ett ord åt henne; men Norman +har han under sträng bevakning snett framför sig, +och så snart denne försöker slänga en betagen blick +<a id='page_63' name='page_63'></a> +på sydosten, har han Carlssons lie i hälarne och ett +mera ovänligt än välmenande varningsrop: — Akta +hasorna, du! efter sig. +</p> +<p> +När klockan är åtta, ligger källängen som en +nydrillad åker, slät som en hand och med gräset i +långa strängar; nu beskådas verket och granskas +slagen, och Rundqvist är den som faller för +nämdens dom, efter som man kan se var han gått fram, +för där syns det som älvdansar den ena utanför +den andra, men Rundqvist försvarar sig med att han +måste se på flickan som de givit honom, för det +var inte i går han hade en flicka som sprang efter sig. +</p> +<p> +Och nu hojtar Clara till frukost oppe på backen; +brännvinsflaskan gnistrar i solen och +svagdricksankarn är uppstucken; potatisgrytan ryker på hällen, +strömmingen immar på faten, smöret är upplagt, +brödet är skuret; suparne slås i och frukosten är +i gång. +</p> +<p> +Carlsson har fått beröm och är segersäll; Ida +är honom också bevågen, och han uppvaktar henne +med påfallande uppmärksamhet, men så är hon också +dagens skönaste. Gumman, som springer ut och in +med fat och tallrikar, stryker ofta förbi de båda, +alltför ofta att ej bli bemärkt av Ida, men ej av +Carlsson, förrän hon sticker honom sakta i ryggen +med armbågen och viskar: +</p> +<p> +— Carlsson ska vara värd och hjälpa Gusten; +han ska vara som hemma här! +</p> +<p> +Carlsson har bara ögon och öron för Ida och +svarar gumman med något skämtsamt. Men nu +kommer Lina, professorns barnpiga, och påminner Ida +att hon skall hem och städa. Och då blir det sorg +<a id='page_64' name='page_64'></a> +och uppståndelse bland karlarne, men flickorna se +lagom bedrövade ut. +</p> +<p> +— Vem ska nu ta opp åt mig, när jag ingen +flicka har mera? utbrister Carlsson med låtsad +förtvivlan, som skall dölja den verkliga harmen. +</p> +<p> +— Det får väl moster göra då? svarar Rundqvist, +som påstods ha ögon i ryggen. +</p> +<p> +— Moster ska räfsa! ropa karlarne i korus. +Moster ska ut och räfsa. +</p> +<p> +Gumman slår ifrån sig med förklät: +</p> +<p> +— Herre Je’, ska gamla gumman ut med +flickorna! Nej, aldrig i livet, aldrig på tiden! Å, +ni är tokiga! +</p> +<p> +Men motståndet retar. +</p> +<p> +— Ta kärngen, han, viskar Rundqvist, under det +Norman muntrar på, och Gusten blir mörk som en +natt. +</p> +<p> +Det fanns inte något val, och under stoj och +skratt springer Carlsson in i stugan för att leta fram +gummans egen härv, som ligger oppe på vinden +någonstans; och gumman efter skrikande: +</p> +<p> +— Nej, för Guds skull, han får inte gå och riva +i mina saker däroppe! Och så försvinna de båda +två, under högljudda och bitande anmärkningar av +de kvarvarande. +</p> +<p> +— Jag tycker, faller slutligen Rundqvist in i +tystnaden som uppstått. Jag tycker de dröjer bra +länge! Gå och se efter, Norman, vad som hänt! +</p> +<p> +Stormande bifall uppmuntrar den ärelystne att +dra på vidare: +</p> +<p> +— Vad kan de göra däroppe, månn tro? Nej, +det här går aldrig an; jag blir rakt orolig, vet någon +människa! +</p> +<p><a id='page_65' name='page_65'></a></p> +<p> +Gusten blev dunkelblå om läpparne, som han +tvang till ett skratt för att vara med de andra. +</p> +<p> +— Gud förlåte mina synder, tog Rundqvist om +på samma ton, men nu står jag inte ut längre, utan +jag får lov att gå och se efter vad de ha för sig. +</p> +<p> +I detsamma kommer Carlsson med gumman ut +i förstudörren och medför den sökta härven. Det +är en grann en, målad med två hjärtan och <i>anno +1852</i> och var en gång den gamlas fästmöhärv, +som Floden i världen själv hade gjort och som hade +ärter inne i skaftknappen, som skallrade, när man +rörde på henne. Minnet av det förflutnas fröjder +synes ha satt gummans friska sinne i en munter +stämning, och utan ett spår av sjuklig känslosamhet +visade hon på årtalet och sade: +</p> +<p> +— Det var inte i går, det, som Floden gjorde +härven... +</p> +<p> +— Och du klev i brudsäng, moster, inföll +Svinnockarn. +</p> +<p> +— Kan väl kliva en gång till, mente Åvassan. +</p> +<p> +— Sex veckors grisar och två års änkor kan man +aldrig tro, brydde Fjällångarn. +</p> +<p> +— Ju torrare sköre, ju eldfängdare, brassade +Fiversätraön på. +</p> +<p> +Och var och en kastade sin pinne på elden, men +gumman bara myste och slog ifrån sig, höll god min +och skämtade med, för att det inte var värt att bli +ond. +</p> +<p> +Så bar det av ner i myrängen, där starr och +fräken stod som furuskog och vattnet gick opp på +stövelskaften på karlarne. Men flickorna togo av +strumpor och skor och hängde på gärdsgården. +</p> +<p> +Och gumman räfsade och gick på, så hon var +<a id='page_66' name='page_66'></a> +efter Carlsson före de andra; månget skämtord föll +på de unga tu, som de kallades. +</p> +<p> +Så blev det middag och så blev det afton. +Spelmannen hade kommit med sin fiol, logen var röjd +och sopad och de värsta kvistarne voro kittade med +beck. Och när soln gick ner, började dansen. +</p> +<p> +Carlsson öppnade den med Ida, som hade svart +klädning urringad i fyrkant, med vitt krås och +Maria-Stuartskrage, så att hon stod fram som en avundad +dam bland bondflickorna, väckte de gamles fruktan +och köld, men pojkarnes åtrå. +</p> +<p> +Carlsson kunde ensam nya valsen, och därför +tog Ida honom gärna, gång på gång, sedan ett +försök till trestegsvals med Norman misslyckats, varpå +denne, slagen ur brädet, tog sig för det orådet +att tillgripa dragharmonikan, både att utgjuta sina +hjärtekval och försöka en sista limsticka att fånga den +granna och ostadiga fågeln, som han trott sig ha i +handen för några veckor sen, men som straxt igen +satt på taket och munnades med en annan. Carlsson +fann emellertid ackompanjemanget obehövligt, när +han enkom tingat en riktig spelman, och den +tungbröstade harmonikan drog verkligen inte jämt med +den lättfotade fiolen, utan störde takten och bragte +oordning i dansen. Lockad av ett gott tillfälle att få +knorva till rivalen, helst allmänna meningen om +dragklaverets otjänlighet tycktes vara väl beredd, tog +Carlsson munnen full och skrek mitt över logen till +den i ett hörn inkrupne olycklige älskaren: +</p> +<p> +— Höllu! sätt lås för lädersäcken, du, och gå +ut på backen och pina vädret ur dig, om du är +klöverstinn. +</p> +<p> +Allmänna meningen föll tung på syndaren i ett +<a id='page_67' name='page_67'></a> +gillande grin, men Norman hade fått några supar i +huvet, och Idas krås hade trollat fram oanade +krafter, så att han fann sig ohågad ge tappt vid +utmaningen. +</p> +<p> +— Höllu! härmade han Carlsson, som +oförvarandes släppt lös sitt modersmål, vilket alltid hade en +löjlig verkan på uppsvenskarne. Kum ut på backen, +du, så ska jag ta lopporna ur svinpälsen på dig! +</p> +<p> +Carlsson fann ännu icke ställningen så hotande, +att man behövde gå till nävarne, och höll sig ännu +på munhuggningens oskyldigare område. +</p> +<p> +— Va ä det för ena markvadiga svin, som ha +loppor i pälsen? +</p> +<p> +— Det är väl varmlandssvin, kan jag tro! svarade Norman. +</p> +<p> +Det stack nationaläran, och letande ännu i sista +stund efter ett oåtkomligt dråpord, gick han rakt +på fienden, tog honom i västen och röck honom ut +på backen. +</p> +<p> +Flickorna ställde opp sig i dörröppningen att +åskåda drabbningen, och det föll ingen in att söka +gå emellan. +</p> +<p> +Norman var liten och satt, men Carlsson var +grövre och utvuxen. I ett kastade han av sig rocken, +som han var rädd om, och kämparne brasade i hop; +Norman med huvudet förut, som han lärt av +lotspojkarne; men Carlsson tog i honom, måttade en ful +spark åt skrevet, och som en upprullad igelkott föll +Norman på dynghögen. +</p> +<p> +— Rallbuse! skrek han, urståndsatt att försvara +sig med nävarne längre. +</p> +<p> +Carlsson skummade, och letande förgäves efter +tillmälen, satte han knät på bröstet och kindpustade +<a id='page_68' name='page_68'></a> +den slagne, som spottade och bet omkring sig, men +slutligen fick en näve strö för munnen. +</p> +<p> +— Nu ska jag skura truten ren på dig! och +med halmtappen tagen ur dyngstacken gnuggade han +den slagne, så att näsan gick i blod. Men detta +öppnade munnen på den av ilska fräsande Norman, och +nu slungade han hela sitt förråd av glåpord i ansiktet +på segraren, som ändå inte kunde binda den +besegrades tunga. +</p> +<p> +Musiken hade tystnat, dansen upphört och +åskådarne gjort sina anmärkningar över ord- och +nävstridens kastningar, vilken de åhört och beskådat med +samma likgiltiga intresse som en slakt eller en +danslek, ehuru likväl de gamla funnit Carlssons angrepp +mindre regelrätt enligt gammal slagsmålssed. Men +plötsligt hördes ett skrik, som sprängde hopen och +röck alla ur feststämningen: +</p> +<p> +— Han drar kniv! skrek någon, man kunde inte +urskilja vem. +</p> +<p> +— Kniv! svarades i hopen. Inga knivar! Bort +med kniven! +</p> +<p> +Och kämparne omringades; Norman, som lyckats +få upp sin fällkniv, avväpnades och ställdes på fötter, +sedan Carlsson ryckts lös ifrån honom. +</p> +<p> +— Ni ska slåss, gossar, men inte knivas, avslutade +gamle Svinnockarn drabbningen. +</p> +<p> +Carlsson tog på sig rocken och knäppte den +om sin sönderrivna väst, men Norman gick med ena +skjortärmen hängande som en trasa ner åt benet. +Tilltygad i ansiktet, smutsig, blodig, fann han för gott +avlägsna sig bakom knuten för att icke behöva visa +sitt nederlag för flickorna. +</p> +<p> +Med segrarens och den starkares glada tillförsikt +<a id='page_69' name='page_69'></a> +uppträdde Carlsson igen på dansbanan, och efter +att ha fått en sup, återknöt han leken med Ida, som +mottog honom med värme och nästan beundran. +</p> +<p> +Dansen gick an som ett tröskverk och +skymningen hade fallit; brännvinet gick lag på lag och +uppmärksamheten blev mindre livlig på nästans +görande och låtande. Därför kunde Carlsson komma +ut med Ida ur logen och uppnå hagledet utan att +ådraga sig någons näsvisa frågor, men just när flickan +kommit över stättan och Carlsson stod på +gärdesgården, hörde han gummans röst genom halvmörkret +utan att kunna se någon: +</p> +<p> +— Carlsson! Är Carlsson där! Kom han och +dansa en dans med räfserskan. +</p> +<p> +Men Carlsson svarade inte, utan slank ner och +in i hagen tyst som en räv. +</p> +<p> +Gumman hade dock sett honom och till på köpet +Idas vita näsduk, som hon knutit om livet för att +skydda klädningen för svettiga händer. När hon ropat +en gång till utan svar, gick hon efter, kom över +stättan och in i hagen. Droget låg under +hasselbuskarna i fullt mörker och hon såg endast något +vitt, som drunknade i det svarta och slutligen sjönk +till botten av den långa tunneln. Hon ville springa +efter, men i detsamma hördes nya röster vid stättan, +en grövre och en mera klingande, men båda dämpade +och, när de kommo närmare, viskande. Gusten och +Clara klevo över gärdsgården, som knakade under +gossens något osäkra steg, och lyftad på två starka +armar hoppade Clara ner. Gumman gömde sig i +buskarne, medan de arm om liv tågade förbi, +dansande fram halvsjungande, kyssande, så som hon +också en gång dansat, sjungit och kyssts. Än en +<a id='page_70' name='page_70'></a> +gång knakade det i stättan och flöjande som en stut +kom Kvarnöpojken med Fjällångsflickan, och just +när hon stod högst uppe på gärdsgården, röd i hyn +av dansen och med ett övergivet löje, som visade +alla de vita tänderna, satte hon de höjda armarne +i kors bakom nacken, som om hon ville falla, och +med ett lössläppt flåsande skratt och spärrade +näsborrar kastade hon sig handlöst ner i armarne på +gossen, som tog emot henne med en lång kyss och +bar henne in i mörkret. +</p> +<p> +Den gamla stod bakom hasselbusken och såg +par om par komma, gå, komma igen, som i hennes +ungdom, och gammal eld slog upp, gömd under två +års aska. +</p> +<p> +Under tiden hade fiolen så småningom tystnat, +det var över midnatt och morgonrodnaden stod redan +svag borta över skogen i norr; sorlet från logen +blev mera däst och några enstaka hurrarop ute från +ängen angåvo, att danssällskapet skingrat sig, att +hemfärden förestod för slåtterfolket. Hon måste fram +och säga adjö. När hon kom ut i droget, där mörkret +börjat förtunnas, så att lövets grönska kunde skönjas, +fick hon se Carlsson och Ida komma längst opp i +brinken, hand i hand, som om de skulle kasta sig in +i en polska. Skamsen att bli träffad här i »gröna +gången» vände hon och skyndade över stättan för +att hinna hem, innan folket hade givit sig av. Men +på andra sidan stättan stod Rundqvist och slog ihop +händerna, när han fick se gumman, som gömde +ansiktet i förklät för att icke visa att hon skämdes: +</p> +<p> +— Nej, Herre Jemine, har moster också varit +i hagen? Å, jag säger det; ja si de gamla är då +inte att lita på mer än... +</p> +<p><a id='page_71' name='page_71'></a></p> +<p> +Hon hörde inte mer, utan halvsprang uppåt +stugan där man letat henne och där hon nu mottogs +med ihållande hurrarop, handskakningar, tack för god +fägnad och adjö. +</p> +<p> +Och när allt blivit tyst igen och rymmarne blivit +framhojtade ur hagar och ängar, dock utan att +anträffas alla, gick den gamla till sängs, men låg länge +vaken och lyssnade, om hon skulle få höra Carlsson +gå opp för kammartrappan. +</p> +<hr class='ppg-pb' /> +<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'> +<a id='page_72' name='page_72'></a> +<h2>FJÄRDE KAPITLET.</h2> +<h3>Det bullrar till bröllop och käringen blir<br />tagen för guldet.</h3> +</div> + +<p> +Höet var under tak, råg och vete bärgade; +sommaren var till ända och den hade varit god. +</p> +<p> +— Han har lycka, den hålen! sade Gusten om +Carlsson, vilken man icke utan en del orsaker +tillskrev det ökade välståndet. +</p> +<p> +Strömmingen hade kommit och alla karlarne +utom Carlsson voro ute vid skäret, när professorns +familj skulle resa in till operans öppnande. +</p> +<p> +Carlsson hade också åtagit sig packningen och +gick med blyertspennan bakom örat hela dagen; drack +öl på köksbordet, på salsskänken, på +farstukvistbänken. Här fick han en kasserad halmhatt, där +ett par utgångna segelskor, en pipa, ett munstycke, +orökta cigarrer, tomlådor och tombuteljer, metspön +och Liebigsburkar, korkar, segelgarn, spik, allt som +ej kunde medföras eller ansågs obehövligt; det föll +så många smulor från den rikes bord och man kände +allmänt, att man komme att sakna de avresande, från +Carlsson, som skulle gå miste om sin käresta, ner +till hönsen och grisarne, som icke längre fingo +söndagsmat från herrskapets kök. Minst bitter var +sorgen för de övergivna Clara och Lotten, som +<a id='page_73' name='page_73'></a> +oaktat de vid uppbärningen av mjölken fått så +mången god kaffetår, likväl kände, att deras vår +skulle komma igen, bara hösten avlägsnade de svåra +medtävlerskorna på kärleksmarknaden. +</p> +<p> +Om eftermiddagen, när ångbåten kom och lade +till för att hämta herrskapet, var det stor +uppståndelse på ön, ty aldrig hade en ångbåt lagt till där +förr. Carlsson anförde landstigningen och +kommenderade och orerade, under det ångaren sökte komma +in till bryggan. Men här hade han givit sig ut på +en is, som ej kunde bära honom, alldenstund +sjöväsendet var honom främmande; och just i det stolta +ögonblicket, då linan kastades och han i Idas och +herrskapets åsyn skulle visa sin kunnighet, fick han +ett helt fång kabel oppifrån nerfallande på hjässan, +så att mössan slogs av och föll i sjön; i samma +ögonblick skulle han hålla an trossen och gripa mössan i +flykten, men fick foten i en bukt, gjorde några +danssteg och föll under en skur av ovett från kaptenen +och en salva hånskratt från backgastarne. Ida vände +sig bort, ond över sin hjältes drumliga uppträdande +och gråtfärdig av skam på hans vägnar. Med ett +kort adjö lämnade hon honom slutligen vid +landgången, och när han ville behålla hennes hand och +språka om nästa sommar, om brevskrivning och +adress, röcks landgången undan hans fötter, så att +han vickade framåt och fick den våta mössan bak i +nacken, samtidigt med att styrmannen röt åt honom +uppifrån kommandobryggan: +</p> +<p> +— Får du loss ändan någongång, du? +</p> +<p> +En ny skur av sårande tillmälen haglade över +den olycklige älskaren, innan han fick loss trossen. +Ångbåten backade neråt sundet, och som en hund, +<a id='page_74' name='page_74'></a> +vars herre reser bort, sprang Carlsson i stranden, +hoppande på stenar, snavande på rötter, för att hinna +ut på udden, där han hade sin bössa gömd bakom +en albuske, för att kunna ge salut. Men han måtte +ha klivit med rasande ben ur sängen, ty just när +ångbåten gick förbi och han med bössan lyftad i luften +skulle fyra av, klickade skottet. Kastande bössan i +gräset tog han upp sin näsduk och viftade, sprang i +stranden och svängde sin blåa bomullsnäsduk, +hurrade och flåsade, men ingen svarade från båten; icke +en hand lyftes, inte en näsduk rördes. Ida var +försvunnen! Men oförbrännelig, rasande, sprang han +över kullerstenar, hoppade i vattnet, rusade genom +albuskar, kom till en gärdsgård och flöjde halvt +igenom den, så han rev sig på störarne; och slutligen, +just som båten skulle försvinna bakom udden, stötte +han på en vassvik; utan betänkande sprang han i +vattnet, svängde än en gång sin näsduk, utstötande +ett sista förtvivlat hurra. Ångbåtens akter kröp +bakom tallarne och han såg professorns hatt viftande +till avsked löpa undan in i skogsudden släpande efter +sig den blågula flaggen med posthornet, som än en +gång glimtade mellan alarne; och så var allt +försvunnet utom den långa svarta röken, som låg efter +vattnet som ett sorgflor och gjorde luften mörk. +</p> +<p> +Carlsson plumsade i land och gick steg för steg +tillbaka till sin bössa. Han tittade på henne med +onda blickar, som han skulle sett på en annan, som +svikit honom; skakade på pannan, satte på ny +knallhatt och fyrade av. +</p> +<p> +Därpå kom han tillbaka till bryggan. Han såg +hela upptåget igen; hur han dansat som en pajas +på broplankorna lik en annan marknadskasper, +<a id='page_75' name='page_75'></a> +hörde skrattet och ovettet, erinrade Idas kalla, +förlägna blickar och handtag; kände ännu oset av +stenkolsröken och maskintalgen, stekflottet från +kökskabinen och oljefärgen från bordläggningen. +Ångbåten hade kommit hit ut i hans blivande rike och +medfört stadsmänskor, som föraktade honom, som +i ett ögonblick störtade honom från hans stege, på +vars pinnar han redan klättrat ett gott stycke, och +— här klack det i halsgropen — fört bort hans +sommarlycka och sommarglädje. Han tittade en stund +ner i vattnet, som hjulskovlarne rört upp till en enda +sörp, på vars yta utsläppt sot låg i flockar och oljan +i speglar, flammande i regnbågsfärger som en gammal +fönsterruta; all möjlig smuts hade odjuret hunnit +lämna ur sig på en liten stund och solka det klara +gröna vattnet; ölkorkar, äggskal, citronskinn, +cigarrstumpar, brända strykstickor, papperslappar, som +löjor och agn lekte med; det var som hela stadens +rännsten kommit ut och hävt ur sig ovett och +avskräden på en gång. +</p> +<p> +Det vart honom kusligt ett ögonblick, och han +tänkte på, att om han allvarsamt ville vinna sin +käresta, så måste han in dit, måste in i gränderna +och rännstenarne, där den höga dagspenningen och +den fina rocken, gaslyktorna och bodfönstren, flickan +med krås, manschetter och knäppkängor, allt som +lockade, fanns. Men han hatade staden också, där +han var den siste, där hans tungomål inbragte grin, +hans grova hand icke kunde göra finarbete och där +hans mångahanda insikter icke kunde kasta av. Och +ändå måste han tänka på det, för Ida hade sagt, +att hon aldrig ville gifta sig med en bonddräng, +och bonde kunde han icke bli! Kunde han inte? +</p> +<p><a id='page_76' name='page_76'></a></p> +<p> +Det kårade på sundet och en sval vind, som +ökade alltmer, rörde opp vattnet, som började plaska +mot bropålarne, sopade undan sotet och klarade upp +den blanka aftonhimlen. Alarnes sus, vågornas +pjattrande, båtarnes huggande ryckte opp honom, +och med bössan över axeln vandrade han hemåt. +</p> +<p> +Vägen gick under hasslarne uppöver en +bergknalle och över den hängde ännu en högre +gråstensvägg bevuxen med tallar och som han aldrig +besökt. +</p> +<p> +Lockad av nyfikenhet klättrade han upp mellan +ormbunkar och hallonsnår och stod snart uppe på +en gråstenshäll, på vilken ett sjömärke var upprest. +I solnedgång låg ön nedanför utbredd i en enda +rundblick, med skogar, åkrar, ängar, stugor; och +utanför holmar, kobbar, skär, ända ut till havs. Det +var ett stort stycke av den sköna jorden, och vattnet, +träden, stenarne, allt kunde bli hans, om han ville +räcka ut handen, den ena bara, och dra tillbaks +den andra, som sträckte sig efter fåfänga och +fattigdom. Det behövde ingen frestare stå bredvid och +tigga om knäfall inför denna tavla, rosenfärgad av +en sjunkande sols trolska strålar; där blåa vatten, +gröna skogar, gula åkrar, röda stugor blandade till +en regnbåge, som skulle dårat mindre skarpa +förstånd än en bonddrängs. +</p> +<p> +Retad av den trolösas avsiktliga försumlighet, +då hon på fem minuter kunnat glömma det sista +lilla löftet att vifta avsked åt honom, sårad, som +om han fått smaka käppen, av de övermodiga +stadslurkarnes glåpord, betagen vid åsynen av den feta +jorden, de fiskrika vattnen, de varma stugorna, fattade +han sitt beslut — att gå hem, göra ett sista försök +<a id='page_77' name='page_77'></a> +eller två med att pröva det falska hjärtat, som +kanske glömt honom redan — och sedan ta för sig vad +tagas kunde utan att stjäla. +</p> +<hr class='tb' /> + +<p> +När han kom hem på backen och såg +storstugan öde, gardinerna nere, halm och tomlådor +skräpa utanför, så slog det klunk i halsen, som om +han sväljt äppelbitar på tvärn, och efter att ha +hopsamlat sina minnen av de flyttande +sommargästerna i en säck, smet han så ljudlöst som möjligt +upp på sin kammare. Sedan han gömt sina skatter +under sängen, satte han sig vid skrivbordet, tog +fram papper och penna och gjorde sig i ordning att +skriva brev. Första sidan skvalade ut i en enda +bred ordström dels ur egen fatabur, dels ur Afzelii +sagohävder och Svenska folkvisor, som han läst hos +en inspektor i Värmland och som hade gjort starkt +intryck på honom: +</p> +<p> +»Kära älskade Vän!» — började han — »Ensam +sitter jag nu på min lella kammare och less +alldeles vådligt efter Ida; nog minns jag som igår +när Ida kum ut hit, det var när som vi sådde +vårrågen och göken lullade i stuthagen, och nu är det +höst, så gossarne är ute efter strömmingen till skäret; +jag skulle inte så mycket fråga efter det, om inte +Ida hade rest sin väg och inte ville hälsa efter sig +från ångbåten, som professorn var så innerligt snäll +och gjorde från atterdäcket, när som han kom i +uddan; det är tomt som ett hål efter Ida i kväller +och det våller mest av allt att sorgen är tong. Då +om sistens på slåtterdansen minns Ida vad Ida lovade, +<a id='page_78' name='page_78'></a> +jag minns det nog som om jag skrivit opp det, men +jag är också i stånd <i>att hålla</i> vad jag lovar, som +inte <i>alla</i> är i stånd till, men det är detsamma det +och jag frågar inte så noga efter hur mänskorna är +mot mig, men den jag håller åv, den glömmer jag +inte, det ska jag säga.» +</p> +<p> +Saknadens sorg hade nu lagt sig, och +bitterheten stack fram; så kom fruktan för okända rivaler, +för stadens frestelser och Berns salong, och i känslan +av sin egen oförmåga att förebygga befarade +syndafall, grep han ett grepp i de ädlare känslorna, och +strax sprutade gamla minnen från kolportörstiden +fram. Han blev högstämd, sträng, sedlig och en +straffande hämnare, genom vars mun en Annan +(med stor bokstav!) talade: +</p> +<p> +»När jag tänker hur Ida nu går ensam i den +villande stan och icke mer har en stödjande hand, +som kan vända faran och frestelsen från Ida, när +jag tänker på alla de syndfulla tillfällen till fall +och fördärv, som göra vägen bred och foten lätt, +så känner jag ett stygn i mitt hjärta, jag känner +det som om jag gjort orätt inför Gud och människor +att jag lämnat Ida i syndens garn, jag ville varit +som en far för Ida och Ida skulle ha tryggat sig +till gamle Carlsson som till en rektig far» — — — +</p> +<p> +Vid orden »far» och »gamle Carlsson» blev han +mycket vek och erinrade sig sista begravningen han +övervarit. +</p> +<p> +»— en far som alltid har överseende och +förlåtelse i hjärtat och på läpparne, vem vet hur länge +gamle Carlsson (han älskade redan ordet!) får vandra +här, vem har sett om ej hans dagars tal äro +räknade såsom vattendropparne i sjön eller stjärnorna +<a id='page_79' name='page_79'></a> +i luften, kanske innan man vet ordet av ligger han +som torrt hö, och då skall kanske <i>någon</i> vilja gräva +honom upp ur mullen som nu inte tror det, men vi +ska hoppas och bedja att han får leva ännu den dag, +då blomstren gått ut på marken och turturduvan låter +höra sig i vårt land; då är det en ljuvlig tid för +<i>mången</i> som nu klagar och suckar och med +psalmisten ville sjonga — — —» +</p> +<p> +Här hade han glömt bort vad psalmisten sjöng +och måste upp och leta efter testamentet i sin kista. +Men det var över hundra psalmer att välja på, och +Clara ropade redan till kvällsmat, så att han måste +ta i högen, och så tog han: +</p> +<p> +»De boningar i öknen äro ock feta, så att de +drypa; och högarne äro allt omkring lustiga; +hjordmarken är full med får, och dalarne stå tjockt med +säd, så att man glades därvid och sjunger.» +</p> +<p> +När han läst igenom det, fann han en lycklig +anspelning på lantlivets företräden för stadslivet, och +som det var den ömma punkten, beslöt han icke +vidröra den mer, utan låta halvkväden visa tala för +sig själv. +</p> +<p> +Därpå funderade han över vad han skulle skriva +mer; kände sig hungrig och trött och kunde icke +dölja för sig, att när allt kom omkring, det var +detsamma vad han skrev, för Ida var nog borta ändå, +hon, innan våren kom. +</p> +<p> +Därför undertecknade han sig »Innerligt trofastne +och tillgivnaste» och gick ner i köket att äta kväll. +Det hade blivit mörkt och tagit till att blåsa. Orolig +kom gumman och satte sig vid bordet, där Carlsson +ensam hade slagit sig ner och tänt ett talgljus. +<a id='page_80' name='page_80'></a> +Flickorna gingo tysta och avvaktande från spisen +till bordet. +</p> +<p> +— Carlsson ska ha en sup brännvin i kväll, sade +gumman; jag ser, att han behöver det. +</p> +<p> +— Åja, det var jämt sjå att få ombord sakerna, +svarade Carlsson. +</p> +<p> +— En får väl vila nu, menade gumman och gick +efter timglaset. Men det var en faslig att blåsa i +denna kväll, och på osten går han också; få se, hur +gossarna ska reda sig med skötarne i natt. +</p> +<p> +— Ja, si det kan jag inte hjälpa; vädret rår +jag inte på, bet Carlsson av. Men i nästa vecka ska +det få bli vackert, för då tänker jag segla med sumpen +in till stan för att själv tala med fiskköparn. +</p> +<p> +— Såå, ämnar Carlsson det? +</p> +<p> +— Ja, jag tycker, att pojkarne inte får pris på +fisken, och något fel är det väl någonstans, var det +nu sitter. +</p> +<p> +Gumman plockade på bordet och tänkte nog det +var annat ärende till stan än fisken. +</p> +<p> +— Hm! sa hon, Carlsson är väl så artig och +hälsar på professorn då? +</p> +<p> +— Jo, det gör jag nog, om jag får tid, för han +har ändå glömt en buteljkorg här... +</p> +<p> +— Fasligt hyggliga människor var det i alla +fall... Vill inte Carlsson ta en halv? +</p> +<p> +— Tack så mycket, moster! — Ja, det var rart +folk, och jag tror nog de kommer igen — efter +vad jag kunde höra på Ida åtminstone. +</p> +<p> +Det var med ett stort nöje han uttalade namnet, +och han inlade i detsamma hela sin överlägsenhet. +Gumman kände också sin underlägsenhet, sitt +<a id='page_81' name='page_81'></a> +ohjälpliga undertag, och det steg en glöd upp på kinderna +och en brand i ögonen. +</p> +<p> +— Jag trodde det var slut mellan honom och +Ida, halvviskade den gamla. +</p> +<p> +— Nee vars, det är långt kvar ännu, svarade +Carlsson, som mycket väl kände, hur han halade +in sin rev och att något satt på kroken. +</p> +<p> +— Ska ni gifta er då? +</p> +<p> +— Måtte väl det, när tider blir; men jag ska +väl höra mig åt om någon kondischion först. +</p> +<p> +Det röck i den gamlas fårade ansikte och den +magra handen plockade och plockade som en +febersjuks på ett lakan. +</p> +<p> +— Han tänker gå ifrån oss då? vågade hon +fram med darrande, torkad stämma. +</p> +<p> +— Någon gång ska jag väl därhän, svarte +Carlsson, förr eller senare ska man ha sitt eget, och släpa +ut sig åt andra gör man inte gärna för inte. +</p> +<p> +Clara hade kommit fram med mjölgröten, och +Carlsson fick ett hastigt begär att skalkas med henne. +</p> +<p> +— Nå, Clara, är ni inte mörkrädda att ligga +ensamma i natt, när gossarne är borta? Kanske ni +vill att jag skall komma ner och hålla er sällskap? +</p> +<p> +— Å, det behövs inte alls! svarte Clara. +</p> +<p> +Det blev ett ögonblicks tystnad i köket. Man +hörde utifrån, hur stormen rusade genom skogen, +röck lövet av björkarne, skakade gärdsgårdarne, +riste flöjlar och takskägg. Ibland kom en vindstöt +tryckande genom skorsten och blåste eld och rök +ut ifrån spiskappan, så att Lotten fick hålla hand +för ögon och mun. Och när vinden ett ögonblick +höll undan, hörde man fjärden dunka mot östra +udden. Plötsligen gav rackan hals ute på backen +<a id='page_82' name='page_82'></a> +och skallet avlägsnade sig, som om hunden sprungit +någon till mötes hälsande eller hotande. +</p> +<p> +— Gå och se efter, vem det kan vara, så är +han snäll, sade gumman till Carlsson, som genast +steg upp. +</p> +<p> +Kommen ut i dörren, såg han endast ett mörker +så tjockt, att det kunde skäras med kniv, och vinden +tog emot honom med en pust, så att håret stod +som ärtris kring huvet. Han lockade på hunden, +men skallet gick redan långt borta i källängen och +lät numera muntert igenkännande. +</p> +<p> +— Det kommer främmande så här dags, sade +han till gumman, som ställde sig i dörren, vem kan +det vara? Jag ska väl gå och se efter. Hör, Clara, +tänd lyktan och ge mig min mössa! +</p> +<p> +Han fick lyktan och stretade emot blåsten ut i +ängen, följde skallet och kom in i talldungen, som +skilde ängen från stranden. Skallet hade tystnat, +men mellan de susande och knakande furorna hörde +han steg av klackjärn mot bergshällen, brakande +grenar, som knäcktes av någon, som letade sig väg, +plums i vattpussar, svordomar svarande på hundens +vinslande. +</p> +<p> +— Hej! vem är där? ropade han. +</p> +<p> +— Pastorn! svarade en rostig stämma, och i +detsamma såg Carlsson en kvast av eldgnistor, som slogs +av ett klackjärn mot en kullersten, och ur ett snår +ramlade från bergknallen en liten inpälsad, bredlagd +man med ett grovt, väderbitet ansikte inramat i ett +par vilda grå kindskägg och livat av små vassa ögon +under bryn som av väggmossa. +</p> +<p> +— Det var ena helvetes vägar ni har här på +ön! grälade han till hälsning. +</p> +<p><a id='page_83' name='page_83'></a></p> +<p> +— Nå Herre Jessus, är det pastorn, som är ute +i detta hundväder! besvarade Carlsson aktningsfullt +sin själasörjares välkomstförbannelser. Men var är +ökan då! +</p> +<p> +— Det är sumpen, vet ja, och den har Robert +fått i hamn. Låt oss komma under tak bara, för +det blåser mitt igenom kroppen i denna afton. Så, +marsch på bara! +</p> +<p> +Carlsson gick före med lyktan och pastorn efter, +följd av rackan, som gjorde små kast in i buskarne +för att lukta efter en orre, som nyss lyftat och räddat +sig inåt mossen. +</p> +<p> +Gumman hade gått lyktskenet till mötes ut på +backen, och när hon kände igen pastorn, blev hon +glad och bad honom vara välkommen. +</p> +<p> +Han var på resa med fisk till stan och hade +fått stormen över sig, så att han måste ta i land +över natten; svor och bannade att han inte kunde +komma in i tid och bli av med sin fisk, nu då »alla +djävlar var ute och klådde efter vart levande liv +som gick i vatten». +</p> +<p> +Gumman ville föra honom in i stugan, men han +gick rakt in i köket och föredrog spiselden, där +han kunde bli torr. Värmen och ljuset tycktes +emellertid bekomma pastorn mindre väl, ty han +grinade illa med ögonen, som om han ville morgna +sig, under det han drog av sig de våta +smorläderstövlarna. Carlsson hjälpte honom under tiden av +med en gammal gröngrå bojkavaj, fordrad med +fårskinn, och snart satt prästen i en stortröja av ull +och i strumplästen framför bordshörnet, som +gumman röjt av och dukat med kaffegrejor. +</p> +<p> +Den, som icke känt pastor Nordström, skulle +<a id='page_84' name='page_84'></a> +aldrig ha gissat, att denne skärkarl beklädde ett +andligt ämbete; så hade trettio års själavård ute i +skären förvandlat den fordom ganska fina +kapellpredikanten, när han kom ordinerad från Uppsala. +Ytterst knapp lön hade nödgat honom ta sin +bärgning ur sjön och jorden, och där ej dessa räckte, +måste han vädja till sina församlingsboars goda vilja, +vilken han genom ett sällskapligt sätt, lämpat efter +omgivningen, måste hålla vid liv. Men den goda viljan +visade sig mest i kaffehalvor och trakteringar, som +måste förtäras på stället och sålunda icke kunde öka +prästgårdens välstånd, men snarare inverka +ofördelaktigt på förmånstagarens fysiska och moraliska +tillstånd. Som dessutom skärkarlarne, vare sig av dyra +erfarenheter om huru i sjönöd Gud endast hjälpte +den, som hjälpte sig själv, eller av en inneboende +oförmåga att sätta en stark påkommen ostlig vind i +sammanhang med Augsburgiska bekännelsen, icke +kunde få något ut av det lilla träkapellet, som de låtit +bygga, så blev kyrkogången, vilken ofta även +motarbetades av de långa rodderna eller rent av hindrades +av ogunstiga vindar, mera ett slags folkmarknad, där +man träffade bekanta, gjorde opp affärer och hörde +kungörelser, och pastorn den enda lokala myndighet, +med vilken man kom i beröring, helst länsmannen +bodde långt opp i land och aldrig åkallades i +rättssaker, vilka man och man emellan gjordes upp med +några danska skallar eller ett halvstop brännvin. +</p> +<p> +Pastorn hade nu, som sagt, givit sig ut på +stadsresa med sumpen, för att sälja fisk, den han själv +tagit ur sjön, och efter att ha råkat ut för storm +blivit vinddriven. Med bössan väl stuvad i ett +nötlädersfodral och matsäck och handbok i en +<a id='page_85' name='page_85'></a> +skälskinnsväska, våt och ruskig, hade han kommit i ljus och +värme och, sedan han gnuggat ögonen, fått plats vid +kaffebordet. Inte ett spår av latin och grekiska kunde +mera ses i denna från spiselden och två talgljus +upplysta skepnad, en korsning av bonde och sjöman. +Den förr vita handen, som vänt bokblad i hela sin +ungdom, var brun och barkig med gula leverfläckar +av saltvatten och solbränna, hård och valkig av åror, +skot och rorkult; naglarne voro halvätna, svartkantade +av beröring med jord och redskap; öronens musslor +igenväxta med hår och borrade med blyringar för +fluss och flytningar; från ulltröjans påsydda +skinnficka hängde en hårslinga som bar en urnyckel av +någon gul metall med en karniol i; de våta +ullstrumporna hade hål för stortån, som fötternas slingrande +rörelser under bordet tycktes oavbrutet vilja skyla; +tröjan var gulbrun under armarne av svett och +byxhjulpen stod på glänt av brist på tillräckligt med +knappar. +</p> +<p> +Han tog upp en rotpipa ur byxfickan, och under +allmän aktningsfull tystnad knackade han den mot +bordskanten, så att en liten mullvadshög med aska +och sur tobak lade sig på golvet. Men handen var +osäker och stoppningen gick icke regelrätt, alltför +omständligt för att icke väcka oro. +</p> +<p> +— Hur är det med pastorn i kväll; han är inte +riktigt rask, tror jag? kom gumman emellan. +</p> +<p> +Pastorn lyfte det nerfallna huvet, såg sig +omkring uppåt takbjälkarne, som om han letat efter den +talande. +</p> +<p> +— Jag? sade han, och stoppade en nypa tobak +på utsidan av pipskallen. Därpå ruskade han på +<a id='page_86' name='page_86'></a> +huvet, som om han ville vara i fred, och försjönk +i svårmodiga tankar utan bestämd form. +</p> +<p> +Carlsson, som såg hur det stod till, viskade åt +gumman: +</p> +<p> +— Han är inte nykt! Och anseende sig böra +inskrida, tog han kaffepannan och slog upp i pastorns +kopp, ställde brännvinsflaskan bredvid och med en +bugning bjöd honom att hålla till godo. +</p> +<p> +Med en förkrossande blick lyfte den gamle sitt +gråa huvud, som om han ville skrämma slag på +Carlsson, och skjutande koppen ifrån sig med +vämjelse, spottade han ut: +</p> +<p> +— Är du hemma här, du, dräng? Och därpå +vände han sig till gumman: +</p> +<p> +— Ge mig en kopp kaffe, madam Flod! +</p> +<p> +Och så försjönk han en stund i djup tystnad, +möjligen erinrande sig fordna dagars storhet och den +överhandtagande oförskämdheten hos folket. +</p> +<p> +— Djävla dräng! fräste han än en gång. Ut och +hjälp Robert till rätta! +</p> +<p> +Carlsson försökte med smicker, men avklipptes +genast med: — Vet du, vem du är? och försvann +ut genom dörren. +</p> +<p> +— Har ni skötarne ute? rök han på gumman +som försökte krångla till en ursäkt för drängen, sedan +han ryckt opp sig med en klunk ur koppen. +</p> +<p> +— Ja, kära hjärtans, öppnade gumman slussarna; +och alla varpena med. Det kunde ingen drömma +vid sextiden det skulle gå till storm för natten, +och jag känner Gusten. Han skulle förr gå till botten +än han lät gamen ligga på grynnan i natt. +</p> +<p> +— Å strunt, han reder sig nog! tröstade pastorn. +</p> +<p> +— Säg inte det, pastorn! Stor sak i garnen, det +<a id='page_87' name='page_87'></a> +är nog många pengar också, men bara gossen kommer +väl ifrån saken, så... +</p> +<p> +— Han är väl inte så dum att han går och tar +opp i det här vädret, då hela sjön ligger på? +</p> +<p> +— Jo, det är just vad en kan vänta av honom; +se, han har alltid haft det efter fadren att vara +liksom för mycket mån om det en äger, och han vore i +stånd att sätta bort livet för att inte låta skötarna gå +förlor’. +</p> +<p> +— Ja, ser madam, är han så inrättad, så kan inte +själva fan hjälpa honom! För resten fiskar det gott; +vi var ute till Alkobbarne förleden med sex varp och +vi fick aderton valar. +</p> +<p> +— Nå, var han fet något så när? +</p> +<p> +— Tror jag det! fet som smör. Men säg nu, +madam Flod, vad är det för prat, som löper här om +henne, att hon tänker på till att gifta om sig? Är +det sant, det? +</p> +<p> +— Å, kors i alla mina dar, brast gumman ut, säger +man det? Ja, si det är då vådligt, vad folk kan +sätta till och prata, när det bär sta! +</p> +<p> +— Ja ja, mig går det inte för när, återtog pastorn, +men är det så som man säger, att det gällde drängen, +så vore det synd för gossens skull. +</p> +<p> +— Å, det är ingen fara åt gossen, och sämre +styvfar har mången fått. +</p> +<p> +— Jaså, det är så däran i alla fall, kan jag höra. +Brinner det så fasligt i den gamla kroppen, att hon +inte kan hålla sig längre? Nå nå, köttet vill ha sitt, +hähähähä! +</p> +<p> +— Vill inte pastorn vara så god och ta en halv? +avbröt gumman, som blev ängslig över den +kärleksfulla ton samtalet började antaga. +</p> +<p><a id='page_88' name='page_88'></a></p> +<p> +— Tack, madam, som är så god! Tack! En klar +kanske! Men jag skulle i säng också och tänker väl, +att ni inte har bäddat åt mig än? +</p> +<p> +Lotten skickades att bädda på kammaren, sedan +det beslutits, att Carlsson och Robert skulle ligga i +köket. +</p> +<p> +Pastorn gäspade så stort och kliade den ena foten +mot den andra, for med handen över pannan oppåt +den nakna skulten, som om han ville stryka bort +namnlösa bekymmer, allt under det huvet sjönk i +korta, knyckiga avsatser ner mot bordsskivan, där +slutligen hakan fick stöd. +</p> +<p> +Gumman, som såg vart det lutade, gick fram och +lade handen varligt på hans axel, klappade honom +sakta och bad med bevekande röst: +</p> +<p> +— Pastorn lilla! Få vi inte ett lite ord i aftons, +innan vi gå i säng? Tänk på gumman, och hennes +gosse, som är ute på sjön. +</p> +<p> +— Ett lite ord, var det ja! Ja! Ge mig boken +då — madam vet var hon ligger i matväskan! +</p> +<p> +Gumman tog skinnpåsen och fick fram en svart +bok med ett guldkors på, vilken brukade tas fram +som ett reseschatull, ur vilket gamla kvinnor och +sjuka brukade bjudas på stärkande droppar; och +andaktsfull, som om hon fått ett stycke av kyrkan in +i sin låga stuga, bar hon den hemlighetsfulla boken +varligt som ett varmt bröd på sina båda händer, sköt +sakta bort koppen framför pastorn, torkade en plats +med förklädet och lade det heliga framför det tunga +huvudet. +</p> +<p> +— Pastorn lilla, viskade gumman, under det att +blåsten dundrade i skorsten, boken är där nu, +</p> +<p><a id='page_89' name='page_89'></a></p> +<p> +— Bra, bra, svarade pastorn liksom i sömnen, +räckte ut armen utan att lyfta på huvet, trevade +efter kaffekoppen och fick fingret mot grepen, så +att koppen stöttes omkull och brännvinet rann i två +bäckar framåt det flottiga bordet. +</p> +<p> +— Oj, oj, oj, klagade gumman och räddade undan +boken, det här går aldrig väl; pastorn är sömnig +och ska gå och lägga sig. +</p> +<p> +Men pastorn snarkade redan med armen vilande +på bordsskivan och långfingret sträckt till en fånig +gest, som om det pekade mot ett osynligt mål, +oupphinneligt för ögonblicket. +</p> +<p> +— Vad i Herrans namn ska vi ta oss till för att +få honom i säng? jämrade gumman till flickorna, +rådlös hur hon skulle få den sovande vaken, ty hon +visste, vilket förfärligt sinne han hade, när han druckit +och blivit väckt, och få honom kvar i köket gick inte +an för flickornas skull, och in i stugan inte heller, för +då skulle det bli ett pratande. De tre kvinnorna gingo +som råttor kring katten för att binda bjällran på +honom, men ingen vågade. +</p> +<p> +Emellertid hade spiselden slocknat av, vinden +pressade genom fönsterrutor och otäta väggar och +gubben, som satt i strumplästen, måtte ha blivit kall, +ty ett, tu, tre lyftes huvudet, munnen öppnades på +vid gavel och tre anskrin, som när räven ger opp +andan, kommo kvinnorna att haja till. +</p> +<p> +— Jag tror jag nös, sa pastorn, reste sig och +gick med slutna ögon till en fönstersoffa, där han +nedsjönk, sträckte ut sig på ryggen, och med +händerna knäppta över bröstet somnade han in i en +lång suck. +</p> +<p> +Allt hopp var ute att få honom dän, och +<a id='page_90' name='page_90'></a> +Carlsson och Robert, som kommit tillbaka, vågade icke +röra vid honom. +</p> +<p> +— Han slåss! akta er, upplyste Robert. Ge +honom en kudde bara och kasta ett täcke över honom +så sover han till i morgon. +</p> +<p> +Gumman tog flickorna in till sig i stugan, Robert +fick ligga på rännet över matbon och Carlsson +gick på sin kammare. Ljusen släcktes och det blev +tyst i köket. +</p> +<p> +Snart låg hela huset i sömn, mer eller mindre rolig. +</p> +<hr class='tb' /> + +<p> +Följande morgon, när hanen gol och madam Flod +steg upp för att väcka, voro pastorn och Robert borta. +Stormen hade lagt sig något, kalla vita höstmoln +tågade från osten in åt land och himlen var friskt +blå. Vid åttatiden började gumman sina vandringar +ner åt östra udden för att se, om ingen båt skulle +synas ute i fjärden. Ute i rännan mellan kobbarna +dök ett och annat revat råsegel fram, försvann och +stack fram igen. Sjön vräkte ännu, låg blå som stål, +och de yttersta skären hägrade, hängde på luftfärgade +skynken, som om de flutit upp ur vattnet och voro +på väg att lyfta sin väg som nattdimmor. +Ungskrakarne lågo i vikar och uddar och sprungo på +sjöarne, när de sågo havsörnen styra sin tunga flykt +över dem, döko och kommo upp igen, sprungo på +nytt, så att vattnet forsade framför dem. Såg +gumman måsarne flyga upp ute på ett skär och hörde +hon dem skrika, så tänkte hon, att där kom ett segel, +och det kom segel, men alla höllo de undan för ön +och föllo av åt norr eller åt söder. +</p> +<p> +Det blåste kallt; vinden och de vita molnen pinade +i ögonen och den gamla gick in i skogen igen, trött +<a id='page_91' name='page_91'></a> +på att vänta; och hon tog sig till att plocka lingon +i förklät, för hon kunde inte vara sysslolös, utan måste +hava något att fördriva oron med. Sonen var ändå +det käraste, och hon hade icke varit hälften så +bekymrad den där aftonen, när hon stod vid +hagstättan och såg ett annat dunkelt hopp försvinna +in i mörkret. Men i dag var gossen ändå mera +längtad, för hon kände på sig, att han skulle kanske +snart gå ifrån henne. Pastorns ord i går kväll och +pratet hade tänt på kruttrån och snart skulle det +säga puff! Vem som kom att sveda ögonbrynen, var +inte avgjort, men att det skulle hända någon, det +var antagligt. +</p> +<p> +Hon gick så och knallade sakta hemåt och kom +upp på ekbacken. Det sorlade nere vid bryggan och +hon såg mellan eklövet, hur mänskor rörde sig kring +sjöboden, talade i munnen på varann, förhandlade, +utredde, tvistade. Det hade tilldragit sig något, medan +hon var borta, men vad? +</p> +<p> +Oron jagade upp nyfikenheten, och hon spjärnade +ner för backen för att bli slug på vad som timat. +Kommen ner till gärdsgården, såg hon akterstycket +av skötekan. De voro alltså hemma och hade rott +kring ön. +</p> +<p> +Normans röst var tydlig när han utlade +förloppet: +</p> +<p> +— Han gick till botten som en sten och så kom +han upp igen; men då fick han döden rätt igenom +vänstra ögat, och det var rakt som att släcka ett ljus. +</p> +<p> +— Å, Herre Je’, är han död? skrek gumman och +rusade över gärdsgården, men ingen hörde henne för +Rundqvist, som fortsatte liktalandet i båten. +</p> +<p><a id='page_92' name='page_92'></a></p> +<p> +— Och så fick vi draggen i honom och när flyet +tog i ryggen, så... +</p> +<p> +Gumman hade kommit bakom nätgistorna och +kunde icke gå igenom, men hon såg som genom ett +flor för en spegel bakom de upphängda näten, huru +alla gårdens innevånare lågo, hängde, kröpo omkring +en gråskymlig kropp, som var stuvad i ekan. Och +hon satte till att skrika och skulle under näten, men +nävrarne fastnade i hårflätan och sänkena slogo som +ett gissel. +</p> +<p> +— Va i Jesta namn ha vi fått i flundernäten? +skrek Rundqvist, som såg att det levde i garnen. Nej, +jag tror det är moster! +</p> +<p> +— Är han slut? skrek madam Flod allt vad hon +förmådde. Är han slut? +</p> +<p> +— Slut som en död hund! +</p> +<p> +Gumman kom loss och ner till bryggan. Där +såg hon Gusten liggande barhuvad och framstupa +nere i ekan, men han rörde sig, och under honom +syntes en stor luden kropp. +</p> +<p> +— Är det du, mamma? hälsade Gusten utan att +vända sig om. Sicken en vi ha fått fatt i! +</p> +<p> +Gumman gjorde stora ögon, när hon fick se en +fet gråskäl, som Gusten höll på att dra skinnet av. +Skälar gåvos visserligen icke varje dag, och köttet +kunde ätas, sådant det nu var, tranen räckte till +många par stövlar och skinnet var nog värt sina +tjugo kronor; men vinterströmmingen var ändå +angelägnare, och hon såg inte en fena i båten, blev +därför något förstämd och glömmande både den +återfunne sonen och den oväntade skälen, utbrast hon +i förebråelser: +</p> +<p> +— Nå, men strömmingen då? +</p> +<p><a id='page_93' name='page_93'></a></p> +<p> +— Ja, den var inte god att komma åt, svarade +Gusten, och den kan man köpa för resten, men +gråskälar får man inte alla dar. +</p> +<p> +— Ja, så säger du alltid, du Gusten, men det +är stor skam att vara borta i tre dar och inte komma +hem med någon fisk. Vad ska vi ha till äta i vinter, +tänker du? +</p> +<p> +Men hon fick intet medhåll, för strömming hade +man fått nog av, och kött var ändå kött, utom nu +att jägarne hade genom sina märkvärdiga berättelser +om jaktäventyret dragit all uppmärksamhet åt sig. +</p> +<p> +— Ja, passade Carlsson på och högg sig ett +stycke av åtelen, hade vi inte jorden, så fick vi allt +vara utan mat! +</p> +<p> +Den dagen blev intet notdrag av, för stora +bykgrytan skulle sättas på till trankokning; och det +stektes och kokades i köket och dracks kaffehalvor; +och på södra logväggen spändes skinnet opp som +ett segertecken, och det liktalades och förevisades, +och alla kommande och gående klentrogne skulle +sticka fingerna i skotthålen och höra, hur loden +hade kommit dit, var skälen hade gått opp på stenen, +vad Gusten sa åt Norman i sista ögonblicket, när +skotten skulle gå och huru slutligen den döde +uppfört sig i sista stunden, när han »klipptes som en +tråd». +</p> +<p> +Carlsson var ingen hjälte i de dagarne, men han +brynte i hemlighet sitt stål, och när notdräkten +slutligen var till ända, satte han sig till rors i sumpen +och for in till stan med Norman och Lotten. +</p> +<hr class='tb' /> + +<p><a id='page_94' name='page_94'></a></p> +<p> +När madam Flod kom ner till bryggan för att +ta emot de hemkomna stadsresarna, var Carlsson +mycket kärvänlig och undfallande, så att gumman +strax märkte, att något kommit emellan. +</p> +<p> +Efter aftonsmaten fick han stiga in i stugan och +räkna ifrån sig pengarne; och så skulle han sitta +ner och berätta. Men det gick trögt och drängen +syntes inte alls hågad lämna något ifrån sig, men +gumman släppte honom inte för mindre än att han +klämde fram med en reseberättelse. +</p> +<p> +— Nå, säg nu, Carlsson, mjölkade hon — han +var väl oppe hos professorns, kan jag tro? +</p> +<p> +— Ja, jag var oppe ett ryck, förstås, svarade +Carlsson, synligen obehagligt berörd av minnet. +</p> +<p> +— Nåå, hur mådde de? +</p> +<p> +— Jo, de hälsa så mycket till alla på gårn, och +de var mycket artiga och bjöd på frukost. Det +var fasligt schangtilt i våningen och vi kom bra +om ens. +</p> +<p> +— Nå, så, vad fick han för gott då? +</p> +<p> +— Å, vi åt hummer och svampignoner och drack +porter för resten. +</p> +<p> +— Nåå säg, Carlsson, han såg väl flickorna +också? +</p> +<p> +— Ja vars, svarte Carlsson frimodigt. +</p> +<p> +— Och de var sig lika, kan jag tro? +</p> +<p> +Det voro de nog inte, men det skulle ha roat +gumman för mycket, och därför svarte Carlsson inte +på det. +</p> +<p> +— Ja, de var nog så snälla, och vi var i Berns +salong till aftonen och hörde på musiken, och så +bjöd jag på scherry-kobden och smörgåsar. Det var, +som sagt, mycket roligt. +</p> +<p><a id='page_95' name='page_95'></a></p> +<p> +Men nu var det i själva verket inte alls roligt +och saken hade avlupit på ett helt annat sätt. Så +nämligen, att Carlsson blivit mottagen i köket av +Lina och fått en halv öl på bordshörnet, för Ida +var borta. Därpå hade professorskan kommit ut +och hälsat och sagt åt Lina, att det skulle tas hem +en hummer till kvällen, för det kom en främmande; +och så hade hon gått sina färde. Blivna +ensamma, var Lina först något stel, men hur +Carlsson satt och menade, så fick han ur henne, att Ida +hade mottagit hans brev och läst det högt en kväll, +när hennes fästman var där och de satt i +kökskammarn och drack porter och Lina rensade +champinjoner. Och de hade gapskrattat så de kunde dö; +och fästmannen hade läst om brevet två gånger högt +som en präst. Och aldra roligast hade de haft åt +»gamla Carlsson» och hans »sista stunder», och när +de kom till det där om »frestelser och villovägar», +hade fästmannen — han var ölutkörare — föreslagit, +att de skulle ut och fresta på Berns salong, och då +hade de gått dit och blivit bjudna på sherry-kobbel +och smörgåsar. +</p> +<p> +Antingen nu Linas berättelse rört opp Carlssons +sinne och skakat om minnena, så de kommit i +oordning, eller han så livligt önskat sig i ölutkörarns +kläder, att han satt sig in i dennes angenäma +ställning som värd, förväxlat sig med den hummerätande +okände, druckit fästmannens porter och ätit Linas +champinjoner, nog av, han framställde sakförhållandet +för gumman som han gjorde och med åsyftad verkan, +vilket var huvudsaken. Och när det var gjort, kände +han sig lugn att skrida till anfall. Pojkarne voro på +<a id='page_96' name='page_96'></a> +sjön, Rundqvist hade lagt sig, och flickorna hade +slutat för dagen. +</p> +<p> +— Vad är det för prat, som går i socknen här +och som jag får igen överallt? började han. +</p> +<p> +— Vad pratar man nu igen? frågade gumman. +</p> +<p> +— Å, det är det gamla, om att vi ska tänka på +att gifta oss. +</p> +<p> +— Asch, det ha vi hört nu så länge. +</p> +<p> +— Ja, men det är ju alldeles orimligt att folk +kan säga sådant, som inte är; jag kan rakt av inte +förstå sådant, illparade Carlsson. +</p> +<p> +— Ja, vad skulle han som är unga, raska karlen +göra med en gammal käring som jag? +</p> +<p> +— Å, vad det beträffar med åldern, så har det +ingen fara. Får jag säga för min del, att skulle jag +en gång <i>tänka</i> på att gifta mig, så skulle det inte +bli med en slinka, som ingenting kan och ingenting +vet, för se, moster, lustan är en sak och gifta sig +en annan; lustan, den världsliga lustan, förgår som +en rök, och tro och loven är som en tugg snus, +när det kommer en annan, som kan bjuda på cigarr. +Men si sådan är jag, moster, att den jag gifter mig +med, den håller jag loven med, och så har jag +alltjämt varit, och den, som kommer och säger annat, +den säger ljug. +</p> +<p> +Madamen spetsade öronen och började misstänka +ugglor i mossen. +</p> +<p> +— Nå, men Ida då, ska det inte bli allvar av +med henne och Carlsson? undersökte hon. +</p> +<p> +— Ida, ja, hon är nog bra för sig, och ville +jag bara räcka ut pekfingret, så hade jag henne på +mig, men se, moster, hon har inte det rätta +sinnelaget; hon är världslig och fåfäng, och jag tror hon +<a id='page_97' name='page_97'></a> +helst går på orätta vägar. För resten, jag börjar +bli gammal, ska jag säga, och har inte lust att fjollas +längre; ja, jag säger rakt ut, att <i>skulle</i> jag tänka +på till att gifta mig, så skulle jag ta en äldre, +förståndig mänska, någon som hade det rätta +sinnelaget; se, jag vet inte hur jag ska säga riktigt, men +moster kanske förstår mig ändå, för moster har det +rätta förståndet, ja, det har hon. +</p> +<p> +Gumman hade slagit sig ner vid bordet för att +bättre kunna förstå Carlssons krumbukter och passa +på att säga amen, när han väl fått fram sitt ja. +</p> +<p> +— Nå, men säg, tog hon opp en ny ända på +härvan, har då inte Carlsson tänkt på änkan i +Åvassa, som sitter där så ensam och inte begär +bättre än få gifta om sig? +</p> +<p> +— Asch, hon, neej, si jag känner henne nog +för resten, men hon har inte det <i>rätta sinnelaget</i>, +för si, det som ska ta mig, det ska vara +ett sinnelag. För pengar och utvärtes åthävor och +granna klädtrasor, si det var inte värt med mig, +för sådan är inte jag; och den, som känner mig +rätt, ska inte kunna säga något annat. +</p> +<p> +Ämnet tycktes vara utgnaget kring alla kanter +och någon måste säga sista ordet, medan det var +möjligt. +</p> +<p> +— Nå, vem har Carlsson tänkt sig då? vågade +madamen ett djärvt steg framåt. +</p> +<p> +— Tänkt och tänkt! Man tänker hit och tänker +dit, jag har inte tänkt något alls ännu, men den, +som tänkt något, han tale; jag tiger, jag, så att +man inte sen ska komma och säga att jag har lockat +någon, för sådant är inte mitt sinnelag. +</p> +<p><a id='page_98' name='page_98'></a></p> +<p> +Gumman visste nu inte riktigt, var hon var +hemma, men hon måste känna sig för en gång till. +</p> +<p> +— Ja, men käre Carlsson, om han har Ida i +tankarne, så kan han ju inte gå och tänka på någon +annan med fulla allvare. +</p> +<p> +— Ida, hm, den rackarns rävhonan, nej, den +vill jag inte ha, om de kasta’na efter mig; nej, +bättre opp ska det vara, och kläderna på kroppen +ska hon rå om åtminstingen, och har hon lite till, +så är det inte ont i det, fast jag inte ser på’t, för +sådan är jag, och det är mitt sinnelag. +</p> +<p> +Nu hade man kört och vänt så många gånger, +att det var fara bli sittande, om gumman inte +knuffade på. +</p> +<p> +— Nå, Carlsson, vad skulle han säga, om vi +skulle ha vårt tillsammans? +</p> +<p> +Carlsson slog ifrån sig med händerna, som om +han genast från första ögonblicket ville jaga bort +alla misstankar om en sådan låghet. +</p> +<p> +— Nej, si det kommer då aldrig i frågan! bedyrade +han. Det ska vi aldrig tala om, än mindre +tänka ditåt. Nog vet jag vad folket skulle säga +alltid, att jag hade tagit henne för guldet, men +sådan är inte jag och det är inte mitt. Nej, aldrig +på tiderna ska vi tala om den saken mer. Lova +mig, moster, och ta mig i hand — (här räckte han +ut sin hand) — att vi aldrig talar om den saken +mer! Ta mig i hand på det! +</p> +<p> +Men gumman ville inte ta i hand på det, utan +hon ville just tala grundligt om saken. +</p> +<p> +— Varför ska en inte tala om det, som ändå +skulle kunna bära till? Jag är gammal, vet ju +Carlsson, och Gusten är inte karl än att ta vid gården; +<a id='page_99' name='page_99'></a> +jag behöver någon, som står vid min sida och hjälper +på, men jag förstår väl, att han inte vill slita för +andra och släpa ut sig för inte, och för det ser jag +ingen annan råd än att vi gifter oss. Låt folket +prata, de babblar likafullt, och har Carlsson +ingenting särskilt emot mig, så ser jag inte något, som +skulle kunna hindra det. Vad har han emot mig, +säg? +</p> +<p> +— Inte har jag något emot moster, för all del, +men se det där hålens pratet om det och det, och +för resten lär Gusten inte bli god på oss. +</p> +<p> +— Asch, är inte han karl att hålla honom från +sig, så ska jag väl mäkta det. Till åren är jag +nog, men så gammal är jag inte, och det kan jag +säga Carlsson mellan fyra ögon att... jag kan nog +vara så golik som en annan slinka, när det skall +bära te. +</p> +<p> +Isen var bruten, och nu kom en uppsjö med +planer och råd, hur man skulle delgiva Gusten det +och hur man skulle ordna med bröllopet och allt +det där. Och förhandlingarne räckte länge, så länge +att gumman måste sätta på kaffepannan och ta fram +brännvinsflaskan, och de räckte ända långt fram på +natten och litet till. +</p> +<hr class='ppg-pb' /> +<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'> +<a id='page_100' name='page_100'></a> +<h2>FEMTE KAPITLET.</h2> +<h3>Man slåss på tredje lysningsdagen, går till<br />skrift och håller bröllop, men kommer ändå<br />inte i brudsäng.</h3> +</div> + +<p> +Att ingen är bättre än när han dör och ingen +sämre än då han gifter sig, fick Carlsson snart +erfara. Gusten hade rutit som en hungrig gråskäl, +gormat och stormat i tre dagar, under det +Carlsson företog en liten resa i något föregivet ärende. +Gamle Flod revs upp ur mullen och vändes ut och +in på, befanns vara den bästa människa hittills +skapad, varemot Carlsson vändes som gamla kläder och +befanns vara fläckig på insidan. Han upptäcktes +ha varit rallebuse och bibelsjåare, bortkörd från tre +platser, rymd en gång med bestämdhet, till tings +för slagsmål enligt obestyrkt uppgift. Allt detta fick +madam Flod i näsan, men lågan var tänd en gång, +och med utsikten till änkeståndets upphörande +tycktes gumman kvickna till, leva opp och få skinn på +näsan, så hon tålde både vått och torrt. +</p> +<p> +Fientligheten mot Carlsson hade mest sin rot i +att han var en utbörding, vilken nu genom giftorätt +skulle komma åt denna jord och detta vatten, som +de insocknes vant sig betrakta som i viss mån +<a id='page_101' name='page_101'></a> +gemensam. Som madamen satt i orubbat bo och sannolikt +skulle leva ännu i många år, minskades sonens +utsikter att komma till sitt eget; och hans ställning +på gården komme efter detta att bli väl mycket lik en +drängs, och detta under den förre nyss inflyttade +drängens förmyndarskap och goda vilja. Underligt +var det alltså icke, att den nerflyttade blev +himlarasande och gav modren skarpa ord, hotade gå in +till kronan, taga ut stämning och låta mota bort den +blivande styvfadren. Aldra värst blev han, när +Carlsson kom hem efter sin lilla tripp, iförd salig Flodens +svarta söndagsrock och skälskinnsmössa, som han +vid första ömma tillfället hade fått i morgongåva. +Han sade ingenting, men han mutade Rundqvist att +göra ett spratt, och en morgon, när de skulle sätta +sig till frukostbordet, låg på Carlssons plats en +handduk som skylde en hop osynliga ting. Carlsson, +som ingenting ont anade, lyfte på handduken och +fick se sin bordsända dukad med allt skräp han +samlat i sin säck och som han glömt under sängen +oppe på kammarn. Där stod tomma hummerburkar, +sardinlådor, champinjonflaskor, en porterbutelj, en +oändlighet med korkar, en spräckt blomkruka med +mycket mera. +</p> +<p> +Han blev grön i ögonen, men visste inte vem +han skulle bryta ut emot. Rundqvist hjälpte honom +till en avledare med förklaringen, att det var ett +vanligt »ralleri» här på orten, när någon skulle sta +och gifta sig. Olyckligtvis kom Gusten strax in och +uttryckte genast sin förvåning över att lumpsamlaren +kommit så här tidigt på hösten, för han bruka’ inte +visa sig förrän på nyåret; och samtidigt passade +Norman på att upplysa det ingen lumpsamlare varit +<a id='page_102' name='page_102'></a> +här, utan att det var Carlssons minnen efter Ida, +som Rundqvist velat spela Carlsson ett lite puts +med, efter som det var slut nu mellan dem. +</p> +<p> +Därpå föllo vassa ord, med den påföljd att Gusten +reste opp till prästgården och lyckades få sex +månars jäv på Carlssons bröllop, efter som denne icke +hade klara betyg. Detta var ett streck i räkningen, +som Carlsson dock sökte skrapa ut så gott han kunde +genom att tillskansa sig små vederlag. Först hade +han tagit sin nya ställning högtidligt, men när detta +slog illa ut, beslöt han sig för att inför gårdsfolket +åtminstone ta den mera skämtsamt, vilket också +lyckades bra utom med Gusten, som underhöll en +ettrig undervattensstrid utan att vilja visa tecken till +försoning. +</p> +<p> +Så gick vintern sin tysta gång med skogshygge, +notbygge och isfiske med mellanstick av kortspel +och kaffehalvor, ett och annat julkalas och +alfågelskytte. Och så blev det vår igen; ejdersträckten +lockade ut till sjös, men Carlsson satte till alla +krafter vid vårbruket för att kunna påräkna en stark +skörd, väl behövlig till att fylla bristen, som +bröllopet skulle medföra, helst det var meningen att +man skulle hålla ett dundrande sådant, så att det +skulle minnas i åratal. +</p> +<p> +Med flyttfåglarne kommo också sommargästerna, +och professorn nickade god mening som i fjor och +tyckte att allt var »skön» som förut, isynnerhet att +det skulle hållas bröllop. Lyckligtvis var Ida inte +med. Hon hade gått ur tjänsten i april och skulle +visst gifta sig snart. Hennes efterträderska var icke +vidare intagande, och Carlsson hade alldeles för +många järn i elden för att vilja inlåta sig, i synnerhet +<a id='page_103' name='page_103'></a> +som han hade spel på hand och icke var hågad +förlora. +</p> +<p> +Lysningen togs ut midsommardagen och bröllopet +skulle stå mellan höanden och skörden, då det alltid +var en liten stiltje i göromålen, både på land och +på sjön. +</p> +<p> +Efter lysningens uttagande märktes en obehaglig +sinnesförändring hos Carlsson, som madam Flod var +den första att erfara. De hade visserligen efter +landsens sed levat som gift folk alltsedan +trolovningen, och fästmannen, som hade jävet svävande +över sig, visste alltid rätta sitt uppförande efter de +tvingande förhållandena, men när faran var över, +stack han näsan i vädret och visade klorna. Detta +gjorde dock icke någon annan verkan på madam +Flod, som också kände sig säker i tygena, än att +hon visade tänderna så många hon hade kvar, och +på tredje lysningsdagen bar det ihop. +</p> +<p> +Hela öns befolkning utom Lotten hade rest till +kyrkan för att gå till skrift. Som vanligt hade man +tagit minsta möjliga båt för att, ifall man måste ro, +mödan skulle bli så liten som möjligt, och det var +trångt i båten, helst man medfört matsäck och ett +halvpund badfisk åt pastorn, några skålpund ljus åt +klockarn samt alla möjliga plagg att byta med, utom +segel och åror, öskar och ämbar, pallar och +fotspark. +</p> +<p> +Enligt sedvana hade man ätit en bättre frukost +och bjudit varandra ur ömsesidiga krus och +halvbuteljer på morgonen. Hett var det också på sjön +och ingen ville ro, varför ett litet gräl uppstått mellan +karlarne, av vilka ingen hade lust komma svett fram +till kyrkan. Kvinnorna hade trätt emellan, och när +<a id='page_104' name='page_104'></a> +man kom upp i kyrkviken och hörde klockorna, som +man inte hört på år och dag, bilades tvisten. Men +det var bara förstgången, som ringde, och man hade +god tid på sig. Madam Flod gick därför upp till +prästgården med badfisken. Pastorn satt och rakade +sig ännu och var vid vresigt lynne. +</p> +<p> +— Rart främmande i kyrkan i dag, när man får +se Hemsöborna, hälsade han och lade rakskrapet +på pekfingret. +</p> +<p> +Carlsson, som burit fisken, fick emellertid gå +ut i köket och ha sig en sup. +</p> +<p> +Därpå gick man till klockarn med ljusen, och +där ficks också en sup. +</p> +<p> +Slutligen träffades alla på kyrkbacken, tittade +på storböndernas hästar, läste på gravvårdarna och +hälsade bekanta. Madam Flod avlade ett kort besök +vid Flodens grav, medan Carlsson gick avsides. Och +så pinglade det och ramlade på i klockstapeln och +församlingen kröp in. Men Hemsöborna hade ingen +bänk, sedan gamla kyrkan brann, och därför måste +de stå på gången. Hett var det vådligt, och +främmande kände de sig i det stora rummet, så att de +svettades av bara förlägenhet och sågo ut som en +rad korrektionister, som skulle stå på palln. Klockan +blev elva, innan man kom till predikstolpsalmen, +och Hemsöarne hade redan saxat om benen och bytt +fot ett par tjog gånger. Solen sken in brännande +hett, så det pärlade om pannorna, men de stodo +som i en tång och kunde inte röra sig åt en skuggig +fläck. Då kommer kyrkvaktarn och sätter opp +psalmen nr 158. Orgeln piper ett preludium och +klockarn tar opp första versen. Den avsjöngs med +<a id='page_105' name='page_105'></a> +liv och lust, efter som man väntade få predikan +strax på. Men se så kommer vers två och vers tre. +</p> +<p> +— Det kan väl aldrig vara allvare, att en ska +ta igenom alla arton? viskade Rundqvist till +Norman. +</p> +<p> +Men det var rena allvaret. Och i sakristidörrn +syntes pastor Nordströms vredgade ansikte, som +blickade ut trotsigt och utmanande på församlingen, +som han beslutat ge en duvning, efter som han en +gång hade dem i händerna. +</p> +<p> +Och alla arton verserna sjöngos, så klockan +blev halv tolv, innan prästen kom opp i predikstoln. +Men då voro de också mjuka, så mjuka, att de föllo +ner på sina ansikten och sovo in. Långvarig blev +dock inte sömnen, för ett tu tre skrek pastorn till, +så att de slumrande ryckte till, kastade upp huvena +och stirrade fånigt på grannen, som om de frågat +om elden var lös. +</p> +<p> +Carlsson och gumman hade trängt sig så långt +fram, att all reträtt till dörrn utan skandal var +omöjlig. Gumman bara grät av trötthet och för +trånga kängor, som klämde till alltefter som värmen +steg. Ibland vände hon sig och kastade en +bedjande blick på fästmannen, som om hon bönfallit +honom om att bli buren ner i sjön, men han var +så inne i gudstjänsten, där han stod i Flodens vida +rosslädersstövlar, att han endast straffade den otåliga +med hätska blickar. Men de andra hade däremot +sackat akteröver och kommit under orgelläktarn, +där det var svalt och man hade lite skugga. Där +upptäckte Gusten också brandsprutan, på vilken han +slog sig ner och tog Clara i knä. +</p> +<p> +Rundqvist höll sig i en pelare och Norman sto +<a id='page_106' name='page_106'></a> +bredvid, när predikan började. Det var ord och +inga visor, och den räckte i sex kvart. Texten +handlade om de visa och ovisa jungfrur, och alldenstund +ingen av manfolket tog åt sig, så sov man över lag, +sov sittande, hängande, stående. +</p> +<p> +När en halv timme gått, knuffade Norman på +Rundqvist, som stod framlutad med handen för +pannan, som om han mått illa, och med tummen +pekade han åt Clara och Gusten på brandsprutan. +Rundqvist vände sig varligt åt sidan, spärrade upp +ögonen, som om han fått se den onde själv, +skakade på huvet och log, som om han förstått. +Clara satt nämligen med tungan ute och ögonen +igenfällda, som om hon sov i smärtsamma drömmar, +men Gusten stirrade oavvänt på pastor Nordström, +som om han ätit opp vartenda ord och ansträngde +sig att höra timglaset rinna. +</p> +<p> +— Ja, men de är vådliga, viskade Rundqvist, +skred baklänges ut sakta och varligt, trevande +försiktigt med hälen för att inte komma för häftigt mot +tegelstenarna. Men Norman hade redan läst sig till +Rundqvists tanke och kvick som en ål hade han +slinkt ut på kyrkogården, dit Rundqvist snart följde, +varpå de båda rymmarne styrde vägen ner till +båten. +</p> +<p> +Därute drog en sval sjövind, och de i hast +intagna förfriskningarna satte snart krafterna i stånd +igen. Tyst och stilla som de kommit vände de åter +in i kyrkan och sågo Clara avsomnad i den sovande +Gustens armar, vilka höllo henne om livet, men så +högt upp, att Rundqvist fann för gott flytta ner dem +litet, varvid Gusten vaknade och grep nya tag i sitt +rov, som om någon velat ta flickan ifrån honom. +</p> +<p><a id='page_107' name='page_107'></a></p> +<p> +En halv timme till varade predikan, och så dröjde +det en halv timme med psalmsång, innan +kommunionen började. Nådemedlen mottogos under stark +sinnesrörelse, och Rundqvist grät, men madam Flod, +som efter slutad ceremoni vid altaret ville tränga +sig in i en bänk, höll på att komma i gräl, och +blev utvisad, varefter hon tillbragte den sista +halvtimmen utanför kyrkvärdens bänk stående på +klackarne, som om tegelstenarne bränt henne under +sulorna; och när prästen läste opp lysningen, blev +hon alldeles vild för att folket såg på henne. +</p> +<p> +Äntligen var alltsammans slut och man rusade +ner i båtarna. Madam Flod gav sig inte till tåls, +utan drog av kängorna, sedan hon mottagit +lyckönskningarne på kyrkogården och bar dem ner till +båten, varefter hon stack fötterna i sjön och +grälade på Carlsson. Därpå kastade man sig över +matsäcken, men när det upptäcktes, att pannkakorna +voro slut, slogs det larm. Rundqvist ansåg +sannolikt, att de voro glömda, och Norman föreslog, att +någon ätit upp dem på ditvägen, härvid kastande en +ful misstanke på Carlsson. +</p> +<p> +Så kom man i båt, men då erinrade Carlsson +att han hade en tjärtunna oppe i kyrkboden +att hämta. Men då blev det storm. Kvinnfolken +skreko, att de inte ville ha någon tjära i båten, +inte för aldrig det, efter som de hade nya +klädningarne på, men Carlsson hämtade tjärtunnan och +stuvade den. Då blev det ett liv om vem som skulle +sitta nära det farliga kärlet. +</p> +<p> +— Va ska en sitta på då? gnällde madam Flod. +</p> +<p> +— Dra opp kjolarne och sitt på ändan, svarade +<a id='page_108' name='page_108'></a> +Carlsson, som kände sig betydligt mera hemmastadd, +sedan det var utlyst. +</p> +<p> +— Vad säger han för slag? väste gumman. +</p> +<p> +— Ja, det sa jag! sitt i båt och låt oss komma av! +</p> +<p> +— Vem är det som kommenderar på sjön, om +jag må fråga? inföll nu Gusten, som tyckte att man +gick hans ära för när. +</p> +<p> +Och så satte han sig till rors, lät hissa på och +tog skotet till sig. Båten var djupt lastad, vinden +var ytterst svag, solen brände hett och sinnena voro +i jäsning. Ekan gick fram »som en lus på en tjärad +näver», och det hjälpte inte att manfolket tog +segelsupen. Tålamodet förgick därför snart och +tystnaden, som rått en stund, avbröts av Carlsson, som +ville man skulle ta ner och ro. Det ville däremot +icke Gusten; — vänta, bara man kommer utom +kobbarne, så blir det segla av, menade han. +</p> +<p> +Och man väntade. Redan syntes ute i gattet +mellan öarne en mörkblå strimma, och man hörde +sjöarnes gång mot de yttre skären. Det var en +stark ostlig i antågande, och det började leva i +seglen. Just när man gått över en udde, kom det +luft så att ekan lade till, reste sig och sköt fart, +så det porlade efter henne. Nu måste man ta en +sup på det över lag, och sinnena lättade opp, under +det man gjorde god gång. Men så friskade vinden +i, ekan lade läsud under vatten, men gick för en +strykande halv sida med. Carlsson blev rädd, höll +sig i betten och bad, att man skulle lägga opp och +reva. +</p> +<p> +Gusten svarade icke, utan halade an skotet, så +att vattnet kom in. +</p> +<p> +Då reste sig Carlsson, blev vild och ville sätta +<a id='page_109' name='page_109'></a> +ut en år. Men gumman tog honom i rocken och +satte honom ner. +</p> +<p> +— Sitt i båt, för Jessu namn, människa! skrek hon. +</p> +<p> +Carlsson satte sig igen, men var vit i ansiktet. +Men han satt inte länge, förrän han rusade opp +med lyftat rockskört, utom sig. +</p> +<p> +— Nå, Gud sig förbarme, läcker inte den +rackarn, hojtade han och slog med rockskörtet. +</p> +<p> +— Vem läcker? frågades i flock. +</p> +<p> +— Tunnan, vet ja’! +</p> +<p> +— Å, Herre Jesus! hördes det nu och alla +makade åt sig för tjärfloden som kilade omkring +efter alla båtens rörelser. +</p> +<p> +— Sitt i båt! stormade Gusten, annars seglar +jag er i sjön! +</p> +<p> +Carlsson hade rest sig igen, just när en bris +kom. Rundqvist, som såg faran, lyfte varligt på +ändan, gav Carlsson en orre, så han stöp ner. +Slagsmålet syntes givet, då madam Flod blev utom +sig och fann gott inskrida. +</p> +<p> +Hon grep sin käresta i rockkragen och ruskade +honom. +</p> +<p> +— Vad är han för en karlstackare, som inte +har seglat på sjön förr! Kan han inte vara +människa och sitta i båten! +</p> +<p> +Carlsson blev ond, röck sig lös, men förlorade +ett stycke av rockkragen. +</p> +<p> +— Ska du riva sönder mina kläder, käring! +gastade han och satte stövlarna opp på suden för +att skydda dem för tjäran. +</p> +<p> +— Vad säger han för slag? gnistrade gumman. +Hans rock! Vem har han fått rocken av kanske? +<a id='page_110' name='page_110'></a> +Käring för en sån där leksill, som inte har något +att komma med... +</p> +<p> +— Tig! röt Carlsson, träffad i den allra +ömtåligaste punkten, eljes svarar jag som sanningen är! +</p> +<p> +Gusten, som tyckte, att det började gå för långt, +tog nu till att jodla en schottisch, i vilken Norman +och Rundqvist instämde, varefter det ettriga +samtalet mojnade av, kastande sig in på den +gemensamma fienden, pastor Nordström, som låtit dem +stå i fem timmar och sjunga arton verser. Flaskan +gick runt, vinden blev jämnare, lynnena lugnare och +under allmän förnöjelse susade ekan in i viken och +tog törn vid bryggan. +</p> +<p> +Emellertid började rustningarna till bröllopet, +som skulle räcka i tre dagar. Man slaktade en gris +och en ko; köpte hundra kannor brännvin, lade in +strömming i salt och lagerbärsblad; bakade, +skurade, bryggde, kokade, stekte och malde kaffe. +Gusten gick under allt detta och såg hemlighetsfull +ut. Lät de andra råda och yttrade ingen mening. +Carlsson däremot satt mest framför chiffonjéklaffen, +skrev och räknade; gjorde Dalaröbud och ordnade +med allt som skulle vara. +</p> +<p> +Dagen före bröllopet var inne, då Gusten tidigt +om morgonen packade sin väska, tog bössan och +gick ut. Modren vaknade och frågade, vart han +skulle hän. Gusten svarte, att han ärnade sig ut +och se efter om badfisken gått upp, och så bar +det av. +</p> +<p> +Nere i stranden hade han rustat ut sin båt med +matsäck för flera dagar och medfört sängtäcke, +kaffepanna och andra grejor, behövliga för en vistelse +på skären. Han satte strax till segel, och i stället +<a id='page_111' name='page_111'></a> +för att ta in i vikarne och se om tiden gått opp i +de varma sandiga lågstränderna att bada som det +kallades, höll han rätt ut mellan kobbarne. +</p> +<p> +Morgonen var nu i slutet av juli bländande klar, +himlen var blåvit som skummad mjölk och öar, +holmar, skär, kobbar, stenar lågo så mjukt +smältande i vattnet, så att man icke kunde säga, om de +hörde till jorden eller himlen. På de närmaste inåt +land stodo granar och alar, och i uddarne lågo +skräckor, svärtor, prackor och måsar; längre ut syntes +bara martallar; och grisslor, tordmular, svarta, +papegojslika, svärmade fräckt omkring båten för att +vilseleda jägaren från de i bergsskrevorna gömda boen; +slutligen blevo skären lägre, naknare, och här ute +syntes endast en enstaka tall lämnad kvar för att +bära holken, i vilken ejdrar och skrak skattades +på ägg, eller en rönn, över vars krona ett moln +av mygg stod vajande för vinden. Därutanför låg +blanka havet, där labben höll sin rövarjakt i fejd +med tärnor, måsar och trutar och dit havsörnen syntes +styra sin tunga, dova flykt för att möjligen gripa +en liggande ådfågel. Dit ut till sista skäret styrde +nu Gusten, halvliggande vid rorkulten och med pipan i +munnen, låtande en ljum sydlig bris släpa sig; och +vid niotiden tog han i land på Norsten. Det var +en klippig liten ö om några tunnland med en +dalgång mitt i. Endast ett par rönnar stodo skalliga +mellan stenarne; eljes växte den praktfulla benveden +med sina eldröda bär i skrevorna, och dalgången +var betäckt med en tjock matta av ljung, kråkris +och hjortron, som nu tagit till att gulna; spridda +enbuskar lågo som platt-trampade utmed hällarne +och tycktes hålla sig fast med naglarna för att inte +<a id='page_112' name='page_112'></a> +blåsa bort. Här var Gusten som hemma hos sig; +kände var sten, visste var han skulle lyfta på +enruskan för att finna den häckande ejderhonan, som +lät stryka sig på ryggen och nappade honom i +byxbenet; här stack han ner sin klykstör i en +bergrämna och tog fram tordmularne, som han vred +halsen av för att ha till frukost. Det var Hemsöbornas +strömmingsfiske utanför och här hade de tillsammans +med ett annat fiskarlag byggt en bod, i vilken de +brukade ta natthärbärge. Dit ställde också Gusten +sina steg, tog nyckeln från vanlig plats under +takskägget och bar in sina grejor. Boden bestod endast +av en stuga utan fönster, med sänglavar, hyllformigt +uppslagna över varann, en spis, en trefot att sitta +på och ett bord. +</p> +<p> +Sedan han stuvat in sina ordningar, klättrade han +upp på taket, öppnade skorstensluckan och klev ner +igen. Därpå tog han strykstickorna på deras plats +under en bjälke, tände i spisen, där den siste +besökaren icke förgätit gammalt bruk att lägga opp ett +fång bränsle åt sina efterkommande. Så satte han +på potatispannan, lade ett varv salt fisk över potatisen +och rökte en pipa, medan han väntade. +</p> +<p> +När han ätit och supit, tog han bössan och gick +ner till båten, där han hade vettarne. Rodde ut +dem och ankrade dem utanför en udde, och så kröp +han in i skåren eller skjutkojan, som var byggd av +stenar och ris. Vettarne lågo och gungade på de +långa havssjöarne, som bröto in, men inga ejdrar +syntes fälla. Väntan blev lång och han tröttnade; +drev omkring i strandstenarne och tittade efter en +utter, men fick bara opp svarta huggormar och +<a id='page_113' name='page_113'></a> +getingbon mellan lysande fackelblomster och torkad +sandhavre. +</p> +<p> +Men han tycktes inte heller angelägen om att +få något, utan drev mera för drivas skull, för att +slippa vara hemma eller för att det roade honom +att driva härute, där ingen såg honom, ingen hörde +honom. +</p> +<p> +Efter middagen lade han sig inne i boden att +sova, och aftonvardsdags rodde han ut med +torsklinan för att fresta sin lycka i den vägen. Sjön låg +nu blickstill och han såg landen sträcka sig i den +sjunkande solens guldgata som tunn rök. Det var +tyst omkring honom som i en vindstilla natt och +han hörde dunket av årtullar på halva milen. +Skälarne badade på vederbörligt avstånd, stucko opp +sina trindskallar, bölade, blåste och döko ner igen. +</p> +<p> +Torsken var verkligen i tagen, och han lyckades +dra opp några vitbukar, som med sina stora men +ofarliga gap gäspade efter vatten och grinade illa +mot solen, när de halades upp ur sitt mörker nere +i djupen och dinglade in över relingen. +</p> +<p> +Han hade hållit sig på norra sidan av skäret, +men när det blev afton hastigt och han skulle vända +till land, märkte han först, att det rökte ur bodens +skorsten. Undrande vad som kunde stå på, styrde +han med raska steg opp åt stugan. +</p> +<p> +— Är det du? hörde han inifrån och igenkände +pastorns röst. +</p> +<p> +— Nej, det är pastorn! förvånades Gusten, när +han såg prästen sitta vid spisglöden och steka sill. +— Och han är ensam härute? +</p> +<p> +— Ja, jag är ute och letar efter torsk och har +suttit på södra sidan, så att jag inte sett dig. Men +<a id='page_114' name='page_114'></a> +varför är du inte hemma och rustar till bröllopet i +morgon. +</p> +<p> +— Ja, si jag blir inte med på det bröllopet, jag, +menade Gusten. +</p> +<p> +— Ah, du pratar, varför skulle du inte vara +med? +</p> +<p> +Gusten förklarade sina skäl, så gott han kunde, +varav framgick, att han både ville vara borta från +ett tillfälle, som var honom vidrigt, och att han +därigenom ville »märka» den, som gjort honom emot. +</p> +<p> +— Ja, men mor din då? invände pastorn, är +det inte synd om henne att bli utskämd? +</p> +<p> +— Jag kan inte tycka det, svarte Gusten. Mera +synd om mig, som ska få en sådan där knöl till +styvfar och inte kunna komma till gårn, så länge han +sitter där. +</p> +<p> +— Ja, ser du, min gosse, det kan man inte ändra, +och det kan nog hjälpas sedan, men nu ska du ta +båten i morgon bitti och resa hem. På bröllopet ska +du vara! +</p> +<p> +— Ja si, det blir nog ingenting åv det, när jag +har satt mig det i sinnet, försäkrade Gusten. +</p> +<p> +Pastorn släppte ämnet och började äta sin sill på +spishällen. — Du har väl inte en sup, du? tog han +upp. Ser du, min gumma har det laget att låsa in +allt starkt, och jag kommer inte så tida åt något. +</p> +<p> +Jo, Gusten hade nog brännvin och pastorn fick +sig en redig, så att han blev talför och pratade hit +och dit om socknens angelägenheter, både yttre och +inre. Och sittande på stenarne utanför boden sågo +de solen gå ner och skymningen lägga sig som ett +melonfärgat töcken över kobbar och vatten. Måsarne +<a id='page_115' name='page_115'></a> +gingo till vila på tångbanken och kråkorna drogo +in åt inre skärgården att söka nattkvarter i skogarne. +</p> +<p> +Det blev tid att gå i säng och myggen skulle +schasas ut ur boden, till vilken ända dörren stängdes +och stugan röktes full med Svarta Ankaret, varpå +dörren åter öppnades och jakten anställdes med +rönnkvistar. Och så kastade de båda fiskarena av sig +rockarne och klättrade upp i var sin lave. +</p> +<p> +— Nu ska du ge mig en loppsup, tiggde pastorn, +som redan fått sina ordentliga förut, och på +sängkanten gav Gusten honom sista smörjelsen, varpå +det skulle sovas. +</p> +<p> +Det var mörkt inne i boden, endast en och annan +dagsljusstrimma bröt sig in genom de otäta +väggarne, och i den knappa belysningen hittade myggen +sin väg till de sömniga, som vredo sig och kastade +sig i sina lådor för att undkomma plågoandarne. +</p> +<p> +— Å, det är för djävligt! stönade slutligen +pastorn. Sover du, Gusten? +</p> +<p> +— Jo vackert! Här blir visst något sova av i +natt. Men vad ska man ta sig för? +</p> +<p> +— Vi få stiga opp och göra eld igen, jag ser +ingen annan råd. Om vi hade en kortlek bara, så +kunde vi ta en tolva; du har väl ingen, du? +</p> +<p> +— Nej, inte jag, men jag tror jag vet var +Kvarnöarne ha sin, svarte Gusten och klev ner ur sängen, +kröp på jordgolvet under sista laven och kom fram +med en något begagnad kortlek. +</p> +<p> +Pastorn hade slagit eld, lagt enris på spisen +och tänt en ljusbit. Gusten satte på kaffepannan +och drog fram en strömmingstrumma, som lades +mellan knäen och blev spelbord. Och så tändes +pipsnuggorna; korten dansade snart och timmarne gingo. +</p> +<p><a id='page_116' name='page_116'></a></p> +<p> +— Tre friska, pass, trumf, hördes det, omväxlande +med en och annan svordom, när en mygga +oförvarandes satte sitt koppglas på spelarnes nackar +och knogar. +</p> +<p> +— Hör du, Gusten, avbröt pastorn slutligen, som +tycktes ha haft sina tankar på annat håll än på kort +och mygg — skulle du inte kunna ge honom en +näsbränna i alla fall, utan att bli borta från bröllopet? +Det ser ju fegt ut att gå undan för en sån +där knölföda, och vill du förarga honom, så vet +jag bättre råd. +</p> +<p> +— Nå, hur skulle det bära åt? frågade Gusten, +som nog tyckte det var skada att gå miste om +trakteringen, vilken ändå togs av hans farsarv. +</p> +<p> +— Kom hem på eftermiddan strax efter vigseln +och säg, att du blivit uppehållen på sjön. Det kan +vara chikan nog, och sen tar vi och super honom +full tillsammans, så han inte kommer i brudsäng, +så ska vi ställa om att pojkarne raljerar med honom. +Kan det inte vara nog, det? +</p> +<p> +Gusten tycktes icke vara ohågad, och tanken +på att gå tre dar ensam på skäret och ätas av mygg +om nätterna gjorde honom mjuk, i synnerhet som han +verkligen längtade efter att få vara med och smaka +all härligheten, som han sett rustas till. Planen +uppkastades därför av pastorn till äventyrets utförande +och antogs av Gusten, som skulle medverka vid dess +sättande i gång. Och nöjda med sig själva och +varandra gingo de slutligen till kojs, när dagsljuset +bröt in genom dörrspringorna och myggen tröttnat +på sin nattliga dans. +</p> +<hr class='tb' /> + +<p><a id='page_117' name='page_117'></a></p> +<p> +Carlsson hade samma afton av hemkomna +strömmingsfiskare fått höra, att både Gusten och pastorn +hade setts styra ut till Norsten, och han drog därav +den nog så riktiga slutsatsen, att något djävelstyg var +i görningen. Pastorn hade han fattat ett skarpt agg +till, både därför att han skaffat honom sex månars +jäv och därför att han visade honom en aldrig +tröttnande missaktning. Carlsson hade krupit för +honom, strukit sig mot honom, smort honom, men +utan framgång. Voro de i samma rum, hade pastorn +alltid sin breda rygg mot Carlssons plats, hörde aldrig +vad han sade och talade alltid om historier, som +mycket väl kunde ha sin tillämpning på föreliggande +fall. När nu därför Carlsson fick veta, att pastorn +haft sammanträffande med Gusten ute på skäret, +antog han, att det var ett möte med bestämt syfte, och +i stället för att avvakta mötesbeslutets verkställande, +vilket han misstänkte skulle gå ut över hans person, +kastade han upp en plan till att mota sina Ollar i +grinn. Kustens båtsman befann sig händelsevis på +permission och var för tillfället anställd som +munskänk och hantlangare på Hemsö, där hans +skicklighet som arrangör vid danser och dylikt var väl känd +och värderad. Carlsson räknade rätt, när han trodde +sig kunna lita på dennes medverkan vid att spela +pastorn ett spratt, ty båtsman Rapp hade av pastorn +inte blivit framsläppt vid konfirmationen för att han +varit svår efter flickorna, och ett års dröjsmål hade +vållat honom trassel vid flottan. De båda +prästhatarne snodde därför vid en kaffehalva ihop sin +plan att spela pastorn ett riktigt puts, och ett sådant +kunde icke gå av för mindre och annat än att prästen +skulle fyllas med därvid beledsagande +<a id='page_118' name='page_118'></a> +biomständigheter, vilka nog tid och omständigheter skulle ge +själva. +</p> +<p> +Minorna voro sålunda lagda från motsatta håll +och slumpen skulle avgöra, vilken som skulle bli +den verksammaste. +</p> +<p> +Så bröt bröllopsdagen in. Alla människor +vaknade trötta och ondsinta efter så mycket bråk, och +när de första gästerna kommo för tidigt, efter som +vattenförbindelserna aldrig kunde vara punktliga, tog +ingen emot dem, utan de ströko snopna omkring +backarne, som om de kommit att snylta. Bruden +var inte klädd än, och brudgummen sprang omkring +i skjortärmarna för att torka glas, dra opp buteljer, +sätta ljus i stakarna. Stugan var lövad och skurad +och alla möbler utburna bakom en knut, så att det +såg ut, som om det skulle bli auktion. På gården +var rest en flaggstång, på vilken man hissat +tullflaggan, lånad för högtidligheten av +uppsyningsmannen. Över stugdörren hängde krans och krona i +lingonris och prästkragar och på ömse sidor stodo +björkruskor. I fönstren voro buteljer med de +starkaste färgtrycksetiketter uppradade, så att de lyste +långt ut på backen som i ett brännvinsmagasin, för +Carlsson hade sinne för starka effekter. Den +guldgula punschen sken som solstrålar genom det +såpgröna glaset, och konjakens purpur lyste som +koleld; de silverliknande tennkapslarne, som täckte +korkarne, gnistrade som blanka tjugofyraskillingar, så +att några av de djärvare ungbönderna lockades fram +att gapa, som om de stått utanför ett bodfönster, +kännande en försmak av behagliga rivningar i svalget. +</p> +<p> +På var sida om dörren låg ett sextiokannsfat, +som grova mörsare bevakande ingången, och det ena +<a id='page_119' name='page_119'></a> +höll brännvin, det andra svagdricka; och bakom dem +lågo i högar, som kulpyramider, två hundra ölbuteljer, +Anblicken var praktfull och krigisk och båtsman Rapp +gick omkring som en konstapel, med korkskruv +hängande i svångremmen, ordnande krigsmaterielen, +som stod under hans kommando. Han hade sirat +faten med granris, stuckit upp dem och insatt +metallkranar, samt svängde sin sprundhammare som en +kanonviska och knackade då och då på kärlen, för +att låta höra, att det fanns något i dem. Uppsträckt +i paraduniformen med blå tröja och nerslagen krage, +vita byxor och blanklädershatt, men dock utan +sidogevär för säkerhetens skull, ingav han bondpojkarne +stor respekt, och han hade utom munskänkssysslan +uppdrag att hålla ordning, avstyra ofog, kasta ut vid +behov och inskrida vid befarade slagsmål. De rika +pojkarne låtsade förakta honom, men det var bara +avundsjuka, för de ville så gärna gå i uniform och +tjäna kronan, om de inte hyst en så stark fruktan för +daggen och kitsliga kanoniärer. +</p> +<p> +I köket stodo två grytor med kaffe på spishällen +och hoplånta kvarnar skrällde och gnisslade; +sockertoppar slogos sönder med yxa, och kaffebröd var +travat i fönstren. Pigorna sprungo fram och åter +mellan matbon, som var fullhängd med kokt och +stekt av alla slag och säckar med nybakat bröd. +Ibland syntes bruden sticka ut huvet genom +kammarfönstret med lösflätorna slängande och i bara +särkärmarne, skrikande än åt Lotten än åt Clara. +</p> +<p> +Segel på segel syntes nu styra in i viken, göra +en lov schangtilt förbi brygghuvet, stryka och +under bösskott lägga till. Men det dröjde länge, +<a id='page_120' name='page_120'></a> +innan man vågade sig opp till stugan, och man strök +ännu i flockar omkring backarne. +</p> +<p> +En lycklig tillfällighet hade vållat, att professorns +fru och barn måst resa inåt land på en födelsedag, +och endast professorn var hemma. Han hade därför +välvilligt mottagit bjudningen och även upplåtit sin +stora sal till ceremoniens hållande och sin gräsplan +under ekarna till kaffedrickning och kvällsvards +intagande. Där voro nu långa längor med bräden lagda +på bockar och tunnor, avpassade till bänkar utmed +borden, som redan voro täckta med dukar, på vilka +kaffekopparna voro uppställda. +</p> +<p> +På backen framför stugan började nu små +grupper bilda sig; Rundqvist med skältran i håret, nyrakad, +iförd en svart jacka, hade åtagit sig själv att muntra +gästerna med spefulla anmärkningar, och Norman, +som fått till förtroendeuppdrag att med Rapp sköta +saluten, huvudsakligen med dynamitpatroner, höll sig +bakom knuten och repeterade i mindre skala med en +terzerol. Han hade i vederlag måst lämna i förvar +sitt dragspel, vilket i dag var bannlyst, alldenstund +ortens styvaste fiolspelare, skräddaren i Fifång, blivit +inkallad, och denne herre var mycket känslig för +ingrepp i sin konst. +</p> +<p> +Så kom pastorn, iförd ett skämtsamt +bröllopslynne och färdig till gyckel med brudparet, såsom +sedvänja fordrade. Han mottogs av Carlsson på +tröskeln och bads välkommen. +</p> +<p> +— Nå, få vi kyrkta med detsamma? hälsade +pastor Nordström. +</p> +<p> +— Å fanken, så brått är det inte! svarte +brudgummen utan förlägenhet. +</p> +<p> +— Är du säker på det? jävade pastorn, under +<a id='page_121' name='page_121'></a> +det bönderna grinade. Jag har vigt, döpt och +kyrktagit på ett bröllop, men det var också raskt folk, +som kunde göra skäl för sig. Allvarsamt, hur är det +med bruden? +</p> +<p> +— Hm, någon fara är det inte den här gången, +men man kan inte veta när det bär av, svarte +Carlsson, i det han ledde pastorn in att sitta mellan +kyrkvärdsmor och Åvassa-änkan, dem han underhöll med +fiske och väderleksförhållanden. +</p> +<p> +Professorn kom nu ner, klädd i frack och vit +halsduk samt svart hög hatt. Pastorn grep honom +genast som en jämbördig ståndsperson och slog upp +samtal, som gummorna belyssnade med spända ögon +och öron, för de trodde alldeles säkert, att +professorn var en spränglärd man. +</p> +<p> +Men Carlsson kom in och förkunnade, att allt +var redo och att man bara sökte efter Gusten för +att få börja. +</p> +<p> +— Var är Gusten? ropades nu ute på backen +och upprepades ända uppåt logen. +</p> +<p> +Ingen svarade. Ingen hade sett honom. +</p> +<p> +— Å, jag vet nog, var han är, jag! upplyste +Carlsson. +</p> +<p> +— Var kan han då vara? illmarade pastor +Nordström, så att Carlsson märkte det. +</p> +<p> +— Han har varit synlig ute på Norsten, sjöng +en fågel; och han hade någon svinpäls med sig, som +fick honom att supa, kan en tro! +</p> +<p> +— Nå, då var det inte värt att vänta honom, +menade pastorn, om han råkat i dåligt sällskap. Det +är illa av honom i alla fall att inte hålla sig hemma, +där han har goda föredömen och gott folk att värna +<a id='page_122' name='page_122'></a> +sig till. Men vad säger bruden? Ska vi dra sta, eller +ska vi bida? +</p> +<p> +Bruden hördes, och fastän hon var mycket +ledsen, ville hon ändå, att man skulle börja, för +att kaffet stod och blev kallt eljes. Alltså börjades +uppbrottet under dynamitsalut ute på berghällarne; +spelman hartsade och skruvade, pastorn fick på sig +kappan, brudsvennerna bildade förtravet, och pastorn +ledde bruden, som var klädd i svart siden, med vit +slöja och myrtenkrans och var hårt snörd, så att det, +som skulle döljas, blev än mera synligt. Och så +tågade man opp till professorns, under fiolens gnissel +och bergskottens knallar. +</p> +<p> +Gumman kastade ännu i sista stunden oroliga +blickar omkring sig för att spana efter den förlorade +sonen, och när de skulle genom dörrhålet, måste +pastorn släpa henne med näsan på ryggen. Men så +kommo de in; gästerna ställde upp sig kring väggarne, +som om de skulle göra spetsgård kring en +avrättning, och brudparet tog plats framför två kullstjälpta +stolar täckta med en brysselmatta. Pastorn hade tagit +fram boken och fingrade på kragarne, skulle till att +härska sig, då bruden lade handen på hans arm och +bad honom hålla. De skulle bara vänta ännu ett par +ögonblick, så kom nog Gusten. +</p> +<p> +Det blev nästan moltyst i stugan och man hörde +endast stövelknarr och stärkkjolsfras, som efter +några ögonblick upphörde. Man såg på varann, +blev förlägen, torrhostade, och det blev tyst igen. +Slutligen sade pastorn, som hade allas blickar på sig: +</p> +<p> +— Nu börja vi, för den här väntan blir oss +alldeles för lång! Och har han inte kommit nu, så +kommer han ej. +</p> +<p><a id='page_123' name='page_123'></a></p> +<p> +Och därmed började han läsa: Dyre kristne, +äktenskapet är av Gud själv stiftat... +</p> +<p> +Det hade gått på en bra stund och de äldre +kvinnorna luktade på sin lavendel och gräto, när +plötsligen det hördes ett pang! utanför på gården +och rasslet av glasskärvor. Man lystrade ett +ögonblick, men lät sig icke vidare störas, utom att +Carlsson syntes röra oroligt på sig och snegla ut genom +fönstret. Därpå kom ett nytt pang! pang! pang! +som när man drar upp champanjebuteljer, och +pojkarne, som stodo vid dörren, började fnissa. Oron +lade sig något och pastorn frågade just brudgummen: +Inför Gud den allvetande och i denna församlings +närvaro frågar jag dig, Johannes Edvard Carlsson, +om du vill hava denna Anna Eva Flod till äkta +hustru och älska henne i lust och nöd? då i stället för +svaret en ny ordentlig salva buteljkorkar smattrade, +glasskärvor klingade och rackan tog till att skälla +alldeles ursinnigt. +</p> +<p> +— Vem är det som slår opp buteljer därute och +stör den heliga akten? röt pastor Nordström ursinnigt. +</p> +<p> +— Ja, det tänkte jag just fråga! klämde Carlsson +ur sig, som icke längre kunde hålla igen sin nyfikenhet +och oro. Är det Rapp, som gör spektakel? +</p> +<p> +— Ä hörru, vad har jag gjort för slag? stormade +Rapp, som stod i dörren och kände sig sårad av +utpekningen. +</p> +<p> +Pang! pang! pang! smällde det oupphörligt. +</p> +<p> +— Gå då ut i Jösu namn och se efter att det inte +sker någon olycka, skrek pastorn, så få vi fortsätta +sen. +</p> +<p> +En del bröllopsgäster störtade ut, andra stockade +sig vid fönstren. +</p> +<p><a id='page_124' name='page_124'></a></p> +<p> +— Det är ölet! skrek någon. +</p> +<p> +— Elet, elet springer! upprepade professorn. +</p> +<p> +— Nå, men hur kan man lägga ölet i solskenet +också! +</p> +<p> +Som kulsprutor lågo ölflaskorna i sina högar och +smällde och fräste, så att skummet rann utåt marken. +</p> +<p> +Bruden var upprörd över det oväntade avbrottet +i ceremonien, som inte skulle betyda något gott; +brudgummen fick glåpord för sina dåliga anordningar +och höll på att komma i slagsmål med båtsman, på +vilken han ville skjuta skulden; pastorn var vred +över att den heliga akten stördes av buteljerna, men +ute på backen stodo pojkarne och drucko skvättar ur +buteljbottnarne och råkade i misstag under +räddningsarbetet bärga några halvläkta flaskor, ur vilka endast +korkarna sprungit. När slutligen stormen lagt sig, +samlades man ånyo i stugan, ehuru numera mindre +andaktsfullt än förut, och sedan pastorn tagit om +frågan till brudgummen, gick ceremonien utan andra +störande avbrott än några illa kvävda flin från +pojkarne i farstun. +</p> +<p> +Lyckönskningarne regnade över de nygifta, och +så fort man kunde, lämnade man stugan, stinkande av +svett, tårar, fuktiga strumpor, lavendel och vissna +blombuketter. Och så tågades i livligare fart till +kaffebordet. +</p> +<p> +Carlsson tog plats mellan professorn och pastorn, +men bruden hade ingen ro att sitta, utan skulle springa +av och an för att se till rustningarne. +</p> +<p> +Solen sken glänsande på juliaftonen och under +ekarne glammades och sorlades. Brännvinet flöt i +kaffekopparne, när påtårarne kommo efter +doppningens slut, men uppe vid bordsändan hos +<a id='page_125' name='page_125'></a> +brudgummen bjöds punsch, vilket icke sågs illa av varken +bönder eller pojkar. Det var en dryck, som icke +bestods alla dagar, och pastorn lät sig väl bekomma ur +sin kaffekopp. +</p> +<p> +I dag var han ovanligt blid mot Carlsson och +drack honom oupphörligt till, berömde honom och +visade honom den största uppmärksamhet, dock icke +förglömmande professorn, vars bekantskap skänkte +honom mera nöje, emedan han så sällan träffade en +bildad man. Men han hade svårt att finna honom +i samtalet, då musik icke var hans styrka, och +professorn av artighet sökte leda samtalet in på pastorns +område, varifrån dock denne helst ville slippa ut. +Svårigheten att förstå varandra bidrog också att göra +ett närmande omöjligt, varförutom professorn, såsom +van att ge sig luft i musik, ogärna talade långa +stycken. +</p> +<p> +Nu kom spelman, som haft mycket svårt att sitta +i det obemärkta, upp till högsätet; och, betydligt +stärkt i sitt mod av kaffehalvor, ville han tala musik +med professorn. +</p> +<p> +— Ber om förlåtelse, herr kammarmusikus, +hälsade han och knäppte på sin fiol, si vi har liksom litet +gemensamt, för jag spelar också, på mitt vis förståss. +</p> +<p> +— Res åt helvete, skräddare, och var inte +oförskämd! avsnäste Carlsson. +</p> +<p> +— Jaja, jag ber om förlåtelse, men inte för att +det rör Carlsson, men känn på den här fioln, herr +kammarmusikus, känn på den och säg mig, om den +inte är god; den har jag köft hos Hischen och den har +kostat mig tio riksdaler banko. +</p> +<p> +Professorn knäppte på kvinten, log och utlät sig +vänligt: +</p> +<p><a id='page_126' name='page_126'></a></p> +<p> +— Micket sken! +</p> +<p> +— Ja, si så är det, när någon förstår sig på; +då kan man få höra ett sant ord; men att tala om +konst med de här, han skulle viska, men röstmedlen +vägrade sig till nyanseringar och han råkade skrika +i stället, de här djävla bondbassarne... +</p> +<p> +— Ge skräddarn en spark i ändan! hördes korus. +</p> +<p> +— Hör du, du får inte bli full, skräddare, för +då blir det ingen dans av! +</p> +<p> +— Rapp du, du ska se efter spelman, att han +inte super mer! +</p> +<p> +— Har jag inte blivit bjuden på supa kanske, +och är du snål, din skinnare? +</p> +<p> +— Sätt dig, Fredrik, och var lugn, menade +pastorn, för annars får du stryk. +</p> +<p> +Men spelman ville ovillkorligen resonera i sin +konst, och för att belysa sitt påstående om fiolens +förträfflighet, började han kvintilera. +</p> +<p> +— Hör, herr kammarmusikus, hör såna basar; +de klingar ackurat som en liten orgel... +</p> +<p> +— Håll käften på skräddarn!... +</p> +<p> +Det blev rörelse kring borden och ruset tilltog. +Då skriker någon: Gusten är här! +</p> +<p> +— Var? Var? +</p> +<p> +Clara upplyser, att hon sett honom nere på +vedbacken. +</p> +<p> +— Säg mig till, när han gått in, ber pastorn, +men inte förrän han är inne, hör du det! +</p> +<p> +Toddyglasen ha blivit framsatta och Rapp slår +opp konjaksbuteljerna. +</p> +<p> +— Det går litet häftigt, det här, menade pastorn +avböjande, med Carlsson tyckte, att det gick ordentligt. +</p> +<p><a id='page_127' name='page_127'></a></p> +<p> +Rapp gick i smyg och uppmanade alla att skåla +med pastorn, som också snart hade tömt sin första +toddy och måste laga den andra. +</p> +<p> +Pastorn börjar rulla med ögonen och tuggar. +Han betraktar så noga han kan Carlssons +anletsdrag och söker utröna, om han fått sin hyra än. +Men han har svårt att se och inskränker sig till att +skåla med honom. +</p> +<p> +Då kommer Clara och ropar: +</p> +<p> +— Nu är han inne, pastorn! Nu är han inne! +</p> +<p> +— Nej, vad fan säger du; är han inne redan! +</p> +<p> +Pastorn hade glömt, vem frågan gällde. +</p> +<p> +— Vilken han är inne, Clara? genljöd korus. +</p> +<p> +— Gusten, vet jag! +</p> +<p> +Pastorn reste sig, gick ner i stugan och +hämtade Gusten, som han ledde upp till bordet, blyg +och bortkommen. Lät hälsa honom i en kopp punsch +och hurrarop. Därpå skålade Gusten med Carlsson +och sade ett kort: Lycka till då! +</p> +<p> +Carlsson blev känslofull och drack i botten, +förklarande, att det gjorde honom ett stort nöje att se +honom, fastän han kom sent, och att han visste två, +vars gamla hjärtan det gjorde gott att se honom, +fastän han kom sent. +</p> +<p> +— Och tro mig, slöt han, att den som förstår +att ta gamla Carlsson på rätta stället, den vet också +var han har honom. +</p> +<p> +Gusten blev icke hänförd, men han uppmanade +Carlsson dricka ett särskilt glas med sig. +</p> +<p> +Skymningen kom, myggorna dansade och folket +surrade; glasen klingade, skratten skrällde och små +nödskrik hördes redan här och där i buskarne, +avbrutna av fnitter och hurrarop, hojande och skott +<a id='page_128' name='page_128'></a> +under den ljumma sommaraftonens himmel. Och ute +i ängarne gnisslade syrsan och snarpade kornknarren. +</p> +<p> +Borden röjdes, ty nu skulle dukas till +kvällsmat; Rapp gick och hängde kulörta lyktor, som han +fått låna av professorn, i ekens grenar. Norman +sprang med tallrikshögar och Rundqvist låg på knä +och tappade svagdricka och brännvin; flickorna buro +fram smör i såtar, strömming i vålmar på skärbräden, +pannkakor i staplar, köttbullar i travar. Och när +det var färdigt, klappade brudgummen i händerna: +</p> +<p> +— Var så goda och ta en smorrgås! inbjöd han. +</p> +<p> +— Men var är pastorn? krusade gummorna. Utan +pastorn ville ingen börja! +</p> +<p> +— Och professorn? Var ha de tagit vägen? Ja, +si då går det rakt inte an att börja! +</p> +<p> +Det ropades och letades, men intet svar. Man +stod i hopar kring borden som hungriga hundar med +glimrande ögon, färdiga att störta in, men ingen +hand rörde sig och tystnaden tryckte. +</p> +<p> +— Ja unnrar, månne inte pastorn ä på husä? +hördes Rundqvists oskyldiga stämma. +</p> +<p> +Utan att avvakta vidare upplysning gick +Carlsson ner att söka det hemliga rummet, och mycket +riktigt, för öppen dörr sutto pastorn och professorn +med var sin tidning i handen, inbegripna i ett livligt +meningsbyte. Lyktan stod på golvet och kastade +ett rampsken upp på de båda tronbestigarne. +</p> +<p> +— Ursäkta, mina harrar, men smorrgåsen kallnar! +</p> +<p> +— Är det du, Carlsson! Jaså! Börja ni, så +kommer vi genast! +</p> +<p> +— Ja, men de står och väntar ju, alla människor, +och med respekt till sägandes, kunde ju +herrarne liksom raska undan lite! +</p> +<p><a id='page_129' name='page_129'></a></p> +<p> +— Kommer strax, kommer strax! Gå du, gå du! +</p> +<p> +Carlsson, som med belåtenhet tyckt sig märka, +att pastorn var »rörd», avlägsnade sig och skyndade +lugna sällskapet med den lämnade förklaringen, att +pastorn höll på att rusta sig och skulle strax vara +till reds. +</p> +<p> +Ögonblicket därefter syntes en lykta irra fram +över backen och åtföljd av två vinglande skuggor +nalkas de dukade borden. +</p> +<p> +Pastorns bleka ansikte blev snart synligt vid övre +bordsändan och bruden kom fram med brödkorgen +för att bjuda och göra ett slut på den pinsamma +väntan. Men Carlsson hade annorlunda i sinnet, och +med en kniv knackande i köttbullsfatet, skrek han +med ljudlig stämma: +</p> +<p> +— Tyst, gott folk; pastorn vill säga några ord! +</p> +<p> +Prästen stirrade på Carlsson, syntes icke förstå +var han var hemma, såg att han hade något lysande +föremål i handen, och erinrande sig att han sista +julen hållit ett tal med en silverkanna i handen, lyfte +han lyktan som en pokal i höjden och talade: +</p> +<p> +— Mina vänner, vi ha i dag en glad fest att fira. +</p> +<p> +Här stirrade han på Carlsson för att få några +upplysningar om festens karaktär och ändamål, för +han var redan fullständigt frånvarande, så att årstid, +rum, orsak, mening hade förflyktigats. Men +Carlssons grinande ansikte gav ingen lösning på gåtan. +Han stirrade ut i rymden för att upptäcka någon +ledtråd, såg de kulörta lyktorna i eken, och fick en +vaggande föreställning om en jättestor julgran, och +så var han på spåren. +</p> +<p> +— Denna ljusets glada fest, kastade han upp, +då solen viker för kölden, och snön — han såg den +<a id='page_130' name='page_130'></a> +vita bordduken som ett stort snöfält breda sig ut +oändligt långt bort... — mina vänner, då första snön +lägger sig som ett täckelse över höstens smuts... +nej, jag tror ni skojar med mig...! Hlutt! +</p> +<p> +Han vände sig bort och krökte ryggen. +</p> +<p> +— Pastorn har blitt kall! sa Carlsson, och han +vill gå och lägga sig! Var så goda och börja, mitt +herrskap! +</p> +<p> +Man lät ej bjuda sig två gånger, utan störtade +lös över faten, lämnande pastorn åt sitt öde. +</p> +<p> +Han hade till nattkvarter fått sig anvisad +professorns vindskammare, och för att visa, att han var +nykter, avböjde han hotande med stryk alla anbud +om hjälp. Och med lyktan vid knäna, hopfallen som +om han letade nålar i det daggiga gräset, höll han +kurs ner på ett fönster, där det lyste. Men i +grindhålet fastnade han och gjorde så häftigt an +grindstolpen, att lyktan krossades och slocknade. Mörkret +slöt sig omkring honom som en säck och han sjönk +ner på sina knän, men fönstret med ljuset lyste honom +som en ledfyr och han trodde sig gå framåt med en +obehaglig känsla av att knäna på hans svarta byxor +blevo våta vid varje steg och hans egna knäskålar +värkte, som om de slogo mot stenar. +</p> +<p> +Slutligen får han fatt i något mycket stort, runt +och fuktigt; han trevar och sticker sig på något +knappnålsbrev eller dylikt, får handen fatt i en årtull eller +liknande, och i detsamma hör han bruset av vatten +och känner att han blir våt. Uppryckt av fruktan att +han gått i sjön, reser han sig mot masten och finner +i en ljusning, att han står vid en dörrpost, kommer i +en överhalning in i en farstu, känner ett trappsteg mot +knäna, hör en piga som skriker: Jössus, svagdrickat! +<a id='page_131' name='page_131'></a> +och driven av ett dunkelt ont samvete kryper han +upp för trappan, stöter fingerknogarne mot en nyckel, +får upp en dörr, som ger vika inåt, ramlar in i en +kammare och ser en stor bäddad säng med plats för +två; har nog styrka att dra upp täcket, kryper ner +med stövlar och allt för att gömma sig, emedan man +förföljde honom med skrik nerifrån, och så tyckte +han att han dog eller slocknade eller drunknade och +att människor ropade på svagdrickat! Men stundtals +vaknade han till livet igen, tändes på, drogs upp ur +sjön, levde och stod vid julbordet, och så blåstes +han ut igen som ett ljus, slocknade, dog, sjönk och +blev våt. +</p> +<p> +Emellertid gick kvällsvarden på under ekarne och +fuktades med öl och brännvin så starkt, att ingen +mindes pastorn, och när man rivit i sig all mat, så +att botten syntes i tallrikar och fat, gick man ner i +stugan att dansa. +</p> +<p> +Bruden ville skicka upp något gott till pastorn på +kammaren, men Carlsson övertygade henne, att han +helst ville vara i ro och att det var synd att genera +honom. Och därvid blev det. +</p> +<p> +Gusten hade smugit sig ifrån sin bundsförvant, +när han märkte, att denne var överlistad, och befattade +sig bara med sina egna nöjen, lämnande groll och agg +åt glömska och rus. +</p> +<p> +Dansen gick som en kvarn och spelman satt i +spisen och gned; i öppna fönstren hängde svettiga +ryggar att svalka sig i nattfriskan, ute på backen sutto +de gamla och fröjdade sig åt smällen, rökte, drucko +och skämtade i halvskymningen och det svaga skenet +av elden från köksspisen, som bröt ut genom rutorna, +och ljusen inne i dansstugan. +</p> +<p><a id='page_132' name='page_132'></a></p> +<p> +Men ute i ängar och backar vandrade par om +par i det daggiga gräset under stjärnhimmelns svaga +skimmer, för att vid hödoft och syresång släcka eldar, +som tänts av stugans värme, kornvinets starka ande +och musikens vaggande tramp. +</p> +<p> +Midnattens timmar dansade förbi och himlen +började ljusna i öster; stjärnorna drogo sig in i skyn, +och Karlavagnen stod med fimmelstången rätt upp +i vädret, som om den stjälpt bakut; änderna hördes +snattra i vassarna och den blanka viken speglade +redan morgonrodnadens citronfärger, mellan de +mörka alarnes hamnar, som syntes stå på huvet i +vattnet och räcka ner till sjöbotten. Men det varade +blott en stund; så drogo moln upp ifrån kusten och +det blev natt igen. +</p> +<p> +Då steg ett anskri från köket: glöggen! glöggen! +Och i tågordning kommo karlarne med en kastrull, +som flammade av brinnande brännvin och kastade +blåa sken omkring sig, under det spelmannen spelade +en marsch. +</p> +<p> +— Opp till pastorn med första glaset! skrek +Carlsson ännu med ett hopp om att kunna få kronan +på verket, och förslaget antogs med hurrarop. Tåget +satte sig i gång upp emot professorns, och med +mer och mindre säkra steg äntrade man trappan. +Nyckeln satt i kammardörren och man klampade in, +icke utan en viss fruktan att bli mottagen med hugg +och slag. Därinne var tyst och vid det blåa darrande +skenet från kastrullen såg man, att sängen stod orörd +och var tom. En svart aning om något förfärligt +bakslag grep Carlsson, men han gömde sin misstanke +och upplöste ovissheten och gissningarne med den +tillverkade förklaringen, att han nu mindes, hur +<a id='page_133' name='page_133'></a> +pastorn sagt, att han ville ligga på höskullen för att +slippa myggen. Och alldenstund man icke fick gå +med eld till höet, förföll förslaget och tåget satte sig +i gång tillbaka ner på backen, där offret anställdes. +</p> +<p> +Carlsson utnämnde i hast Gusten till vice värd, +tog Rapp avsides och meddelade honom sina rysliga +aningar. Oförmärkt smögo de båda medbrottslingarne +upp för trappan till brudkammaren medförande +strykstickor och en ljusstump. +</p> +<p> +Rapp fick eld och i brudsängen såg Carlsson +alla sina hemskaste aningar överträffade. +</p> +<p> +På den vita hålsömsydda huvudkudden låg ett +lurvigt huvud som en våt hunds, med munnen +vidöppen. +</p> +<p> +— Nå, si en sån tusan! gnisslade Carlsson. +Kunde jag tro, att den hålen skulle bära sig åt som +ett sådant svin. Ja, Gud sig förbarme! Och +stövlarne har han på sig, den kältringen. +</p> +<p> +Här voro goda råd dyra. Hur skulle man få dän +den sjuke utan att behöva ta i honom, utan att folket +fick veta om’et och utan att bruden framför allt märkte +något? +</p> +<p> +— Vi får ta ut’en genom fönstret! förklarade +Rapp. Vi får ta’n med en talja och så släpa’n ner till +sjön! Släck ljuset bara och så opp till logen efter +grejor. +</p> +<p> +Dörren stängdes utifrån och nyckeln togs ur, +varpå de båda hämnarne styrde en omväg upp till +logen. Carlsson svärande och bannande, att fick de +bara ut honom, så skulle de ginera honom efteråt. +</p> +<p> +Händelsevis stod ännu saxen kvar, sedan man +slaktat kon, och sedan de tagit ner spirorna och +fått fatt i block och rep, knogade de på omvägar +<a id='page_134' name='page_134'></a> +bakom stugan och kommo till gaveln under pastorns +fönster. Rapp hämtade en stege, saxade spirorna +och gjorde dem fast med en läkt vid takåsen. Därpå +splitsade han en stropp, fäste blocket och skar in +taljan. Därpå kröp han in i kammaren, medan +Carlson stod nedanför med en båtshake för att bära av. +</p> +<p> +Sedan Rapp arbetat en stund inne i kammaren, +pustande och fnysande, såg Carlsson hans huvud +sticka ut och sakta kommendera: hala! +</p> +<p> +Carlsson halade och snart syntes en svart kropp +ute på fönsterbrädet. +</p> +<p> +— Hala styvt! kommenderade Rapp, och +Carlsson höll an. Ut på saxen dinglade nu pastorns +slappa kropp, som förlängde sig otroligt som en +hängds. +</p> +<p> +— Fira! kommenderade Rapp igen. Håll an +bara! +</p> +<p> +Men Carlsson hade redan släppt och pastorn låg +som en hög i nässlorna, dock utan att ge ett ljud +ifrån sig. +</p> +<p> +I en blink var båtsman ute genom fönstret, fick +undan stegen och saxen och nu släpades pastorn +ner till klappbryggan. +</p> +<p> +Komna ner till sjökanten bröt Carlsson ut: +</p> +<p> +— Nu, din håle, skall du få bada! +</p> +<p> +Det var grunt i stranden, men mycket gyttjigt +av all i åratal utkastad fiskråk. Rapp tog i hällan, +som han fästat omkring den sovandes liv, och vräkte +honom i sjön. +</p> +<p> +Då vaknade pastorn och gav till ett skrik som en +gris under slakt. +</p> +<p> +— Hala! kommenderade Rapp, som märkte, att +<a id='page_135' name='page_135'></a> +folket lystrade oppe på backen och redan skyndade till. +</p> +<p> +Men Carlsson lade sig på knä och vältrade +pastorn i gyttjan, gnodde in hans svarta kläder med +händerna, så att varje spår av olyckan, som skett +i brudsängen, var bortblandat. +</p> +<p> +— Vad är det därnere? Vad är det? ropades +uppifrån av de nerrusande karlarne. +</p> +<p> +— Pastorn har fallit i sjön! Ohoj! svarade Rapp +och halade in den skrikande prästen. +</p> +<p> +Och nu blev det folksamling. Carlsson spelade +den ädelmodige räddaren ur livsfara och gjorde den +medlidsamme samaritanen, himlande sig och +beskärmande sig på brutet landsmål, som han alltid +tog till, när han skulle vara vek och trovärdig. +</p> +<p> +— Kan ni tänka er, att jag kommer ner här +som rakt av en händelse, och så hör jag något, som +plaskar och kvillar, så jag trodde det var en skäl; +och så får jag se, att det var våran egen lelle pastor. +Å, Herre Je, sa jag ått båssman, jag tror det är +sjölve pastor Nordström, som ligger där och klypper +med lellvingen. Och så sa jag åt Rapp: Rapp du, +spring etter en tross! Och så sprang Rapp etter en +tross. Men när vi feck stroppen om det tjocka på’n, +så sätter han till att skrika, som om man ville gälla +honom. Och se så han ser ut? +</p> +<p> +Pastorn såg verkligen obeskrivligt svår ut; och +karlarne betraktade sin herde med leda blandad med +outrotlig vördnad och ville skaffa undan honom så +fort som möjligt. Till den ändan gjordes en bår +av två par åror och på den lades pastorn, lyftes +upp på åtta starka axlar att bäras upp till logen, +där han skulle klädas om. +</p> +<p><a id='page_136' name='page_136'></a></p> +<p> +Spelman, som var alldeles full och trodde, att +det var frågan om något spektakel, stötte till och +drog sta med »Ur vägen, ur vägen för gamla Smittens +bår!» Pojkar kommo fram ur buskar och sällade +sig till, och professorn, som återfunnit sin förlorade +ungdom, satte sig i spetsen och sjöng, och Norman, +som inte kunnat hålla tätt med sin musikaliska svada, +hade letat fram klaveret. +</p> +<p> +Men när de kommo upp på gården, rusade +kvinnorna till, och när de fingo se pastorn i den +sorgliga belägenheten, intogos de av medlidande och +förbarmade sig över den medvetslöse. Madam Flod +sprang efter ett sängtäcke och kastade över eländet, +i trots av Carlssons varningar, och så sattes på +varmt vatten och låntes linne och gångkläder av +professorn. Och då de kommo upp på logen, lades den +sjuke, som han kallades — för ingen ville vara nog +vanvördig att vidgå, att han var full — på torr halm. +Rundqvist kom med snäppan och ville slå åder, men +jagades bort, och när han inte fick sin vilja fram, +bad han att åtminstone få läsa något över den sjuke, +för han kunde en läsning över vattusiktiga får, men +han fick inte alls befatta sig med prästen och ingen +annan heller av karltroppen. +</p> +<p> +Men Carlsson smög upp på sin kammare, ensam +denna gång, för att undanröja spåren av sin +förödmjukelse. När han kom in och såg förödelsens +styggelse i den smutsade brudsängen, erfor han ett +ögonblicks svaghet, uttröttad av de sista dagarnes och +nattens mödor, och han tänkte på hur annorlunda det +skulle ha varit med Ida, om deras förhållande kommit +till stånd. Han gick fram till fönstret och tittade ut +över viken med en lång svårmodig blick. Molnen +<a id='page_137' name='page_137'></a> +därute hade skingrat sig och dimmorna samlade sig i +vita flor över vattnet; solen gick upp och bröt in i +brudkammaren, lyste på det bleka ansiktet och de +urvattnade ögonen, som knepos ihop, som om de stretat +emot en frambrytande gråt. Håret låg i fuktiga tovor +ner i pannan, den vita halsduken var svartfläckig, +rocken hängde slapp. Solvärmen tycktes ge honom +en fross-skakning, och farande med handen över +pannan vände han sig om inåt rummet. +</p> +<p> +— Ja, men det är vådligt i alla fall! sade han +till sig själv, röck upp sig ur sin slapphet och började +riva kläderna ur sängen. +</p> +<hr class='ppg-pb' /> +<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'> +<a id='page_138' name='page_138'></a> +<h2>SJÄTTE KAPITLET.</h2> +<h3>Ändrade förhållanden och ändrade<br />meningar; jordbruket går ner och<br />gruvdriften blomstrar.</h3> +</div> + +<p> +Carlsson var icke mannen, som lät obehagliga +förnimmelser inverka på sig mer än han ville, utan +han hade kropp att ta skurarne, skaka sig och låta +det rinna av. Sin ställning som gårdsägare hade han +vunnit genom duglighet och vetande, och att madam +Flod tog honom till man, var lika mycken vinst för +henne som för honom, trodde han. Emellertid, sedan +bröllopsoset dunstat av, började Carlsson bli mindre +ivrig, säker som han gjorde sig om giftorätt och arv, +alldenstund man kunde vänta barnet om ett par +månader. Tanken på att göra sig till herre hade han +övergivit, då han såg att det inte gick; utan i dess +ställe lagade han sig till att göra storbonde. Drog +en präktig ulltröja, satte på sig ett massivt förskinn +och anlade sjöstövlar. Tillbragte mycken tid vid +chiffonjéklaffen, där hans älsklingsplats var; läste +bladen, skrev och räknade mindre än förr, övervakade +arbetet med pipa i munnen samt visade ett tynande +deltagande för jordbruket. +</p> +<p> +— Jordbruket går ner, sade han, det har jag läst +i bladen; och det är billigare att köpa sin säd! +</p> +<p><a id='page_139' name='page_139'></a></p> +<p> +— Han sa annat förr, menade Gusten, som höll +noga reda på allt vad Carlsson sade och gjorde, men +inskränkte sig till ett slött underkastande, utan att +dock inträda som son åt inkräktaren. +</p> +<p> +— Tiderna förändras och vi med dem! Jag tackar +Gud för var dag jag blir klokare! svarade Carlsson. +</p> +<p> +Samtidigt började han besöka kyrkan om +söndagarne, deltog i allmänna frågor och blev vald till +kommunalnämnden. Därigenom kom han i närmare +beröring med pastorn och fick uppleva den stora +dagen att få säga du till honom. Det var en av hans +äregirighets största drömmar och han tröttnade inte +på ett helt år att tala om på gården vad han sade +och vad Nordström svarade. +</p> +<p> +— Hör du, Nordström lella, sa jag, den här +gången ska du låta mig råda! Och då sa Nordström: +Carlsson, sa han, du ska inte vara halsstarrig, fastän +du är en klok karl, och en förståndig karl, sa han. +</p> +<p> +Därpå följde en mängd kommunala bestyr, bland +vilka brandsyn var den mest omtyckta. Det var att +resa omkring på socknens bekostnad och dricka +kaffehalvor hos bekanta. Även riksdagsmannavalet, som +dock ägde rum långt upp i land, hade sina förförelser +och sina små efterslängar, som kändes ända ut i +skären. Vid valtiden och även eljes ett par gånger +om året kom baronen ut med jaktherrar och ångbåt, +och då betaltes femtio kronor för jakträtten på ett par +dagar; punsch och konjak rann i nätter och dagar, +och man skildes från jägarne med den rotade +meningen, att det var schangtilt folk. +</p> +<p> +Carlsson kom sålunda upp och blev ett ljus på +gården: en myndighet med högre förstånd om saker, +som de andra ej begrepo. Men det fanns en svag +<a id='page_140' name='page_140'></a> +punkt kvar, och som han kände stundtals: han var +uppe från land och var ingen sjökarl. +</p> +<p> +För att utplåna denna sista rangskillnad syntes +han börja lägga sig mer ombord med sjösakerna och +visade stor lust för sjön. Skurade upp en bössa och +for på jakt; deltog i notdragning och skötsättning, +samt vågade på längre segelfärder. +</p> +<p> +— Jordbruket går ner och <i>vi</i> måste forcera fisket, +svarade han hustrun, när hon med oro såg kreatur +och åker falla i vanhävd. +</p> +<p> +— Framför allt fisket! Fisket för fiskaren och +jorden för jordbrukaren! förkunnade han, numera +oemotståndligt, sedan han av skolläraren på +kyrkstämman lärt sig lägga sina ord »pallementarist». +</p> +<p> +Visade sig någon brist i behållningen, så fick +man hugga ved. +</p> +<p> +— Skogen skall gallras, om den ska bli mogen! +Så säger åtminstone den rationelle lanthushållaren; +jag vet <i>inte</i>, jag. +</p> +<p> +Och när Carlsson inte visste det, hur skulle då +de kunna veta det! +</p> +<p> +Rundqvist fick jordbruket sig överlåtet, Clara +kreaturen. Och Rundqvist lade åkern i gräsvall och +sov middag till frukost på dikesrenarne, sov middag +till aftonvards i buskarne och kastade stål över korna, +när de inte mjölkade. +</p> +<p> +Gusten hölls på sjön ändå mer än förr och +återknöt det gamla jägarförbundet med Norman. +Intresset, som ett ögonblick satt alla armar i rörelse, hade +fallit bort; att arbeta för en annan muntrade icke +vidare, och därför gick det hela lojt, men lugnt, sin +stilla gång. +</p> +<p> +Frampå hösten, ett par månader efter bröllopet, +<a id='page_141' name='page_141'></a> +inträffade emellertid en händelse, som verkade likt +en kastvind på Carlssons farkost, nyss utlupen med +fulla segel. Hustrun kom nämligen ner med ett +dödfött, alldeles för tidigt fött foster. Omständigheterna +voro dessutom oroande och läkaren förklarade +bestämt, att nu var det slut: inga barn mer! +</p> +<p> +Det var ödesdigert för Carlsson, ty nu hade han +endast till utsikt för framtiden att komma på +undantag. Som gumman därtill var krasslig efter +förlossningen, hotade denna förändring i hans ställning att +inträda förr än drömt var. Gällde sålunda att väl +begagna tiden, göra sig vän av den orätta mammon, +samla i ladorna och tänka på morgondagen. +</p> +<p> +Nu blev det nytt liv i Carlsson. Åkerbruket +skulle i hast upphjälpas; varför, det angick ingen. +Timmer fälldes, för det skulle byggas en ny stuga; +varför, det behövde han inte skriva någon på näsan; +jägarvurmen måste i hast stävjas hos Norman, som +än en gång lockades från sin vän; och Rundqvist +fångades in och blåstes upp med ökade förmåner. +Det plöjdes, såddes, fiskades och timrades, varunder +de kommunala bestyren fingo ligga nere. +</p> +<p> +Samtidigt slog sig Carlsson på husligt liv; satt +inne hos sin gumma och läste ibland ett ord för +henne ur den Heliga Skrift eller ur psalmboken; +talade till hennes hjärta och vädjade till hennes ädlare +känslor, utan att rätt kunna förklara sig, vart han +ville hän. Gumman tyckte om att ha sällskap och +höra någon prata, så att hon satte värde på dessa +små uppmärksamheter utan att vidare fästa något +avseende på vad dessa dödsberedelser kunde innebära. +</p> +<p> +En vinterafton, när viken låg, fjärdarne voro +ofarbara och man varit instängd fjorton dagar, utan att +<a id='page_142' name='page_142'></a> +kunna hälsa på en granne, utan att få ett brev eller +en tidning; då ensamheten och snön låg tyngande över +sinnena och den korta dagen endast tillät obetydligt +med arbete, hade folket samlats i köket och Gusten +med dem. Elden brann i spisen och pojkarne sutto +och byggde på not; flickorna spunno och Rundqvist +satt och slöjdade spadskaft. Snön hade fallit hela +dagen och gick redan över fönsterrutorna, så att det +såg ut som ett likrum inne i köket, och varje kvart +måste en karl ut och skotta från dörren, så att man +inte skulle snöa in och inte kunna komma till +ladugården att mjölka och nattfodra. +</p> +<p> +Nu var det Gustens tur att gå och skotta; med +oljerocken och sydvästen över sin tröja och +uttermössa lagade han sig att komma ut; bände upp +farstudörren, mot vilken drivorna lagt sig och stod +ute på backen i yran. Luften var svart, snöflingorna +voro gråa som malar, stora som hönsfjädrar och +singlade ner oupphörligt, oupphörligt, lade sig tyst +på varandra, lätt först, tyngre sedan, packade sig +och växte. Det gick redan upp på stuguväggen ett +gott stycke och endast i fönsternas övre kant +skimrade ljusen inifrån igenom. Gusten såg, att det lyste +ifrån stugan, där han visste att modern och +Carlsson voro inne. En hastigt påkommen nyfikenhet +förledde honom att pilla ner den övre snön, så att han +fick ett kikhål, och stigande upp på drivan kunde han +titta in i rummet. Carlsson satt som vanligt framför +chiffonjéklaffen och hade ett stort papper framför sig, +ovantill tryckt med en stor blå stämpel, som såg ut +som ritningen på en riksbankssedel; med pennan +lyftad i högsta hugg syntes han tala för gumman, +som stod bredvid, färdig att lämna henne pennan +<a id='page_143' name='page_143'></a> +till någon skrivning. Gusten satte örat till rutan, +men han hörde bara ett mummel för dubbelfönsternas +skull. Bra gärna ville han dock ha reda på vad som +försiggick, ty han anade, att det rörde honom på +det närmaste, och han hade lärt sig, att det var viktiga +saker, som kunde avgöras, när man skrev på tryckt +papper. +</p> +<p> +Sakta öppnade han farstudörren, sköt av sig +halmskorna och kröp upp för trappan, tills han kom +upp på övre farstugolvet. Där lade han sig på magen +och med huvudet hängande ner mot dörren kunde +han höra vad som talades inne i stugan hos modern. +</p> +<p> +— Anna Eva, förkunnade Carlsson med en ton +mellan kolportörens och kommunalmannens, livet är +kort och döden <i>kan</i> komma över oss, innan vi veta +det. Vi <i>måste</i> därför vara betänkta på att gå hädan, +antingen det nu sker i dag eller i morgon, det är +<i>alldeles</i> detsamma! Skriv därför nu så gott först +som sist. +</p> +<p> +Gumman tyckte inte om att höra så mycket om +döden, men Carlsson hade nu i månader inte talat +om annat, så att hon endast hade ett lamt motstånd +att sätta mot det talet. +</p> +<p> +— Ja, men sir Carlsson, alldeles detsamma är +det inte mig, om jag dör i dag eller om tio år, och +jag kan leva länge än. +</p> +<p> +— Asch, jag har inte sagt att du <i>ska</i> dö, jag +har bara sagt, att vi <i>kan</i> dö, och om det sker i dag +eller i morgon eller om tio år, det är alldeles +detsamma, då det ändå ska ske! Skriv bara! +</p> +<p> +— Ja, men det förstår jag inte, strävade +gumman emot, som om döden ville komma och ta henne, +det kan väl inte... +</p> +<p><a id='page_144' name='page_144'></a></p> +<p> +— Jo, men det är alldeles detsamma, när det +ändå ska ske! Kanske det inte är så! Jag vet inte, +jag! Skriv i alla fall! +</p> +<p> +Det var som att lägga ett rep om halsen och +dra till, när Carlsson kom med sitt: Jag vet inte, jag, +och gumman kunde inte reda sig längre, utan gav +efter. +</p> +<p> +— Nå, vart vill han komma nu? frågade hon +uttröttad och uttråkad av det långa talet. +</p> +<p> +— Anna Eva, du ska tänka på dina efterkommande, +ty sådan är människans första plikt; och +därför ska du skriva. +</p> +<p> +I detsamma öppnade Clara på köksdörren och +frågade utåt efter Gusten, som icke ville röja sig +och därför förblev tyst utan att dock kunna höra +vad som följde inne i stugan. +</p> +<p> +Clara gick tillbaka in och Gusten klättrade ner, +stannade utanför stugdörren och hörde de sista +avgörande orden från Carlsson, vilka läto honom sluta +till, att skrivningen var verkställd och ett testamente +uppsatt. +</p> +<p> +När han kom in i köket igen, såg folket, att +det var något med honom. Han talade i förtäckta +ordalag om att han skulle knäppa en räv, som han +hört skrika, om att det vore bättre att gå till sjös +än sitta hemma och låta lusen äta sig, att lite vitt +ibland fodret kunde ge kampar kurage, men också +sätta döden på dem, om det blev för mycket. +</p> +<p> +Carlsson var däremot vid kvällsbordet ytterst +människovänlig, underrättade sig om Gustens +arbetsplaner och jaktavsikter, tog fram timglaset och lät +den vita sanden rinna, ty, sade han, »minuterna äro +<a id='page_145' name='page_145'></a> +dyra; låtom oss ock äta och dricka, ty i morgon skola +vi dö! Tjo!» +</p> +<p> +Gusten låg länge vaken om natten, och många +mörka tankar och svarta planer korsade sig i hans +huvud; men han var ingen stark själ, som kunde +ändra omständigheterna efter sitt sinne, sätta om +tankar i handling, utan när han tänkt igenom en +sak, lämnade han den såsom fullbordad. +</p> +<p> +Efter att ha sovit några timmar och drömt om +andra saker, var han lika glad igen och lät udda +vara jämnt, litande på att med dag skulle komma +råd, att rättvisan väl skulle ha sin gång och mera +sådant. +</p> +<hr class='tb' /> + +<p> +Våren kom igen, svalorna reparerade sina bon +och professorn kom tillbaka. +</p> +<p> +Omkring hans stuga hade Carlsson under årens +lopp röjt en trädgård, planterat syrener, till vilka +han hämtat skott och ympar från prästgården, +fruktträn och bärbuskar, sandat gångar och anlagt bersåer. +Det började därför se herrskapslikt ut på gården. +Och ingen kunde neka, att utbördingen dragit in +trevnad och välstånd med sig, att han fått kreatur +och åker i hävd, hus och stängsel i stånd; till och +med priset på fisken hade han drivit upp i staden +och inrättat sig med ångbåten, så att de långa +tidsödande stadsresorna icke mer behövde göras. +</p> +<p> +Nu, när han slappade av och var trött samt +hölls med bygget på sin stuga, så klagade man. +</p> +<p> +— Gå på ni själva, nu, får ni se hur gott det är! +svarade Carlsson. Var och en för sig och Gud med +oss alla! +</p> +<p><a id='page_146' name='page_146'></a></p> +<p> +Och han hade nu sin stuga under tak, började +anlägga trädgård och plantera omkring den, väga +och röja. Och han hade byggt sin stuga med en +viss smak, så att den skämde ut de andra. Den hade +bara två rum och kök nere, men den såg ändå +ståtligare ut än de gamla stugorna på gården, man kunde +inte säga, vad det låg i. Om han rest takstolarne i +höjden och låtit takskägget springa långt ut över +väggen; eller om det låg i att han sågat »krucifixer» +i täckbrädena, eller om det var verandan, som han +satt upp framför dörren med några trappsteg. Där +var inga dyrbarheter, men det såg ändå litet +villaaktigt ut. Röd var hon som en ko, men knuttimret +var svart i ändarne och panelat; fönsterbrädena voro +vitstrukna och verandan, ett lätt tak på fyra stolpar, +var blåmålad. Och så hade han haft förstånd att välja +plats, alldeles under bergroten och så att två gamla +ekar råkade stå mitt framför, ungefär som början till +en påtänkt allé eller park. Och när man satt på +verandan, hade man deri vackraste utsikten: viken +med vassarne, den långa gröna källängen och en +sänka genom kalvhagen, så att man såg båtarne längst +bort i sundet. +</p> +<p> +Gusten gick och blängde på allt detta, önskade +det ogjort och såg det an som på en geting, vilken +hålls med att slå fast sitt näste under takstolarne +och som han gärna ville krafsa bort, innan den lagt +ägg och kanske blir kvar med sin avkomma. Men +han hade inte kraft att ta dän honom, och därför +blev han sittande. +</p> +<p> +Gumman var krasslig och tyckte, att allt var +bra som det gick, och i förkänslan av det rammel, +som skulle uppstå, när hon gått all världens väg, +<a id='page_147' name='page_147'></a> +såg hon icke ogärna, att hennes man, för det var +han i alla fall, skulle ha ett tak över huvet och +inte gå som en stackare. Hon förstod inte +rättssakerna, men hon hade en aning om, att allt icke +var rätt tillgånget med bouppteckning, arvskiften och +testamenten, men det fick bli sedan, bara hon slapp +ifrån det, och någon gång skulle det bryta löst, om +inte förr, så den dagen, när Gusten måste tänka +på att gifta sig, och några sådana tankar torde någon +ha satt i huvet på’n, för han var inte sig lik mer, +utan gick och såg vurmig ut. +</p> +<p> +En eftermiddag i slutet av maj stod Carlsson +i sitt nya kök och murade på spisen, då Clara kom +och ropade honom: +</p> +<p> +— Carlsson, Carlsson, professorn har kommit ut +med en tisk herre, som söker honom! +</p> +<p> +Carlsson fick av förskinnet, torkade händerna +och gjorde sig i ordning ta emot, nyfiken vad det +ovanliga besöket kunde gälla. +</p> +<p> +Kommen ut på verandan stötte han på +professorn, som medförde en herre i långt svart skägg och +som såg skarp ut. +</p> +<p> +— Direktör Diethoff vill tala till Carlsson, sade +professorn och visade med en gest på sitt sällskap. +</p> +<p> +Carlsson borstade av en sittplats på verandans +bänk och bjöd sitta. +</p> +<p> +Direktören hade inte tid att sitta, utan frågade +på stående fot, om Rågholmen kunde få köpas. +</p> +<p> +Carlsson undrade till vad ändamål, ty holmen +var kanske tre tunnland stor med bergknallar, lite +granskog och endast obetydligt fårbete. +</p> +<p> +— Till industriellt ändamål, uppgav direktören +och frågade, vad den kostade. +</p> +<p><a id='page_148' name='page_148'></a></p> +<p> +Carlsson var villrådig och bad om betänketid, +tills han kunde utlura, vad det var som gav holmen +dess oväntade värde. Men det var icke direktörns +mening, att han genast skulle få veta det, utan +han upprepade än en gång sin fråga om vad holmen +kostade och tog åt bröstfickan, där en tjock +ansvällning, synlig genom klädet, antydde, att här fanns +moltum! +</p> +<p> +— Å, den kan väl inte vara så dyr, menade +Carlsson, men jag måste tala vid gumman och sonen +först. +</p> +<p> +Och så sprang han ner till stugan; blev borta +en bra stund och kom igen. +</p> +<p> +Nu såg han brydd ut och tycktes ha svårt att +komma fram med sin anhållan. +</p> +<p> +— Säg själv, direktören, vad han vill ge, klämde +han slutligen fram. +</p> +<p> +Nej, det ville inte direktören. +</p> +<p> +— Nå, om jag säger fem, så tycker herrn väl +inte det är för mycket, fick Carlsson fram med andan +i halsen och svetten i pannan. +</p> +<p> +Direktör Diethoff öppnade rocken, tog fram +plånboken och lade fram tio stycken hundrakronor. +</p> +<p> +— Här är ett så länge i hand och de fira +kommer på höst. Är det rätt? +</p> +<p> +Carlsson höll på att dabba sig; men gjorde våld +på sina översvallande känslor och svarade tämligen +lugnt, att det var rätt, oaktat han bara menat fem +hundra kronor, men fått i tusen. Därpå gick man +ner till gumman och sonen för att underteckna +köpekontraktet och kvittera summan. Carlsson blinkade +och grinade åt de båda kompanjonerna, att de skulle +hålla med, men de förstodo ingenting. +</p> +<p><a id='page_149' name='page_149'></a></p> +<p> +Slutligen tog gumman på sig glasögonen och +läste, efter att ha skrivit under. +</p> +<p> +— Fem tusen! skrek hon. Vad i allan dar, men +Carlsson sa ju hundra. +</p> +<p> +— Sa jag! tyckte Carlsson. Nej, du hörde orätt, +Anna Eva. Kanske jag inte sa tusen, Gusten? Här +blinkade han alldeles rysligt, så att direktören såg det. +</p> +<p> +— Ja, nog <i>tyckte</i> jag han sa tusen! höll Gusten +med så gott han kunde. +</p> +<p> +Skrivningen var över och direktören förklarade +nu, att han ämnade för sitt bolags räkning ta upp +en fältspatgruva på Rågholmen. +</p> +<p> +Ingen visste, vad fältspat var, och ingen hade +nånsin tänkt på den skatten, utom Carlsson, som nog +hade haft sina tankar ditåt, men saknat kapital, drog +han till med. +</p> +<p> +Direktören omtalade då, att fältspat var en röd +stensort, som nyttjades på porslinsfabriker. Om åtta +dar skulle förvaltarens hus, som redan var beställt +på snickerifabriken, vara uppsatt, om fjorton skulle +arbetarkasernen av trä stå på sin plats och med +trettio man skulle arbetet vara i gång. +</p> +<p> +Och därmed reste han. +</p> +<p> +Det hade kommit så hastigt över dem, detta +guldregn, att de inte hade haft tid att uträkna alla +följderna. Tusen kronor på bordet, fyra tusen i höst, +för en värdelös kobbe; det var för mycket på en +gång. Och därför sutto de hela aftonen i endräkt och +spekulerade över vad som kunde falla på dem +oberäknat. Naturligtvis finge man sälja fisk och andra +produkter åt så många arbetare och förvaltarn, ved +också, det var ingen fråga om det; och så kom direktören +ut, kanske med familj, och ville bo där på +<a id='page_150' name='page_150'></a> +sommarnöje; och då kunde man naturligtvis sätta upp +hyran åt professorn, och Carlsson kunde kanske få +hyra ut sin stuga åt någon och det skulle bli så bra +alltsammans. +</p> +<p> +Carlsson lade själv in pengarne i chiffonjén och +satt vid klaffen halva natten för att räkna. +</p> +<hr class='tb' /> + +<p> +Under den vecka, som följde, gjorde Carlsson +täta Dalaröbud, återkom med snickare och målare +och höll små mottagningar på sin veranda, där han +ställt ut ett bord, vid vilket han satt och drack +konjak och rökte pipa, övervakande arbetet, som nu +framskred med stark fart. +</p> +<p> +Sålunda märktes snart tapeter i alla rum ända +ut i köket, där också en Bolinderspis murades in; +fönsterna förseddes med gröna utanluckor, som lyste +på långa håll, verandan ströks om och blev vit och +rosenröd samt fick en blå och vitrandig +bolstervarsgardin åt solsidan; och runt om gård och trädgård +sträckte sig ett staket av spjälor, gråmålade och med +vita knoppar. Folket stod långa stunder och gapade +på härligheten, men Gusten stod helst på avstånd +bakom en knut eller en tät buske och mottog sällan +eller aldrig inbjudningen till Carlssons veranda. +</p> +<p> +Det var en av Carlssons drömmar, drömda i +riktigt klara nätter, att sitta som professorn på en +veranda, självsvåldigt lutad bakåt, läppja på ett +konjaksglas med fot, se på utsikten och röka en +pipa — cigarr hellre, men det var för starkt för +honom ännu. +</p> +<p> +Och han satt där en morgonkvist åtta dagar +<a id='page_151' name='page_151'></a> +senare och hörde en ångbåt blåsa i sundet utanför +Rågholmen. +</p> +<p> +— Nu kommer de, tänkte han, och som patron +på stället ville han vara schangtil och ta emot dem. +</p> +<p> +Därför gick han ner i stugan och klädde sig, +skickade efter Rundqvist och Norman, att de skulle +komma och följa honom till Rågholmen och ta emot +de främmande herrarne. +</p> +<p> +Om en halv timme lade ekan ut ur hamnen och +Carlsson satt till rors. Pojkarne fingo då och då en +påminnelse om att ro i takt, så att man kom fram +som folk. +</p> +<p> +När de krökt om sista udden och sundet +öppnade sig, på ena sidan begränsat av Storön och på +den andra av Rågholmen, tedde sig en praktfull +anblick för dem. Till ankars i sundet låg en ångbåt, +prydd med flaggor och signaler, och mellan båten och +land gingo små jollar med matroser i blåa och vita +tröjor. Uppe på strandklippan, som lyste rosenröd +av den blottade fältspaten, stod en klunga herrar och +ett stycke ifrån dem en musikkår, vars +mässingsinstrument gåvo en praktfull tavla mot de svarta +granarna. +</p> +<p> +Våra roddare från Hemsö undrade, vad man +kunde skaffa däruppe, och rodde i skjul för klippan +för att kunna komma så nära som möjligt och se +och höra. Ett, tu, tre, just som de lågo inunder +samlingsplatsen, hördes ett susande i luften som om +tolvhundra ejdrar flugit upp, därpå ett dån, som om det +kommit inifrån berget, och så ett krasande, som om +hela holmen spruckit. +</p> +<p> +— Vad hålen! var allt vad Carlsson hann säga, +ty i nästa ögonblick kom ett stenregn plumsande +<a id='page_152' name='page_152'></a> +omkring båten, efterföljt av ett grusregn och så ett +hagel av småsten. +</p> +<p> +Och så talade en röst uppe på berget; talade +om storslöjd och näringar, ackumulerat arbete och +så något utländskt, som inte Hemsöarne förstodo. +</p> +<p> +Rundqvist trodde, att det var en predikant, och +tog mössan i hand, men Carlsson förstod, att det +var direktionen, som talade. +</p> +<p> +— Ja, mina herrar, slutade direktören, vi ha +mycket sten här framför oss, och jag slutar mitt tal +med att önska, det de alla må varda bröd! +</p> +<p> +— Bravo! +</p> +<p> +Och så blåste musiken upp en marsch. Herrarne +kommo nertågande till stranden, alla bärande små +stenbitar i handen, som de fingrade på under skratt +och stoj. +</p> +<p> +— Vad gör ni där med båten! skrek en herre +i flottans uniform åt Hemsöarne, som vilade på +årorna. +</p> +<p> +De visste inte, vad de skulle svara, men hade +inte trott, att det var farligt att titta på ståten. +</p> +<p> +— Hm! Det är patron Carlsson själv ju! +upplyste direktör Diethoff, som kommit fram. Det är ju +vår värd på stället, presenterade han. Kom och ät +frukost med oss nu! +</p> +<p> +Carlsson trodde inte sina öron, men övertygades +snart om att bjudningen var allvar, och snart satt +han på ångbåtens akterdäck vid ett dukat bord, som +han aldrig sett maken till. Han hade krusat först, +men herrarne voro så ofantligt gemena och tilläto +icke, att han tog av sig förskinnet en gång. Men +Rundqvist och Norman fick äta i förn med +manskapet. +</p> +<p><a id='page_153' name='page_153'></a></p> +<p> +Aldrig hade Carlsson tänkt sig paradiset +härligare. Mat som han inte visste namn på och som +smälte i mun likt honing, mat som rev opp i halsen +alldeles som en sup, mat i alla färger; och sex glas +stodo framför hans och alla de andra herrarnes +platser; och det dracks viner som var som att lukta på +ett blomster eller kyssa en flicka, viner som stack i +näsan, som kittlade i benen och som narrade en att +skratta. Och under allt detta blåste musiken så +ljuvligt, så att det kvillade i näsroten, som om en ville +gråta, ibland så det frös om tinningarne, och emellanåt +gjorde det så gott i hela kroppen så en ville dö. +</p> +<p> +Och när allt var till ända, talade direktören för +värden på stället, berömde honom för att han hedrade +sitt stånd och icke övergav modernäringen för en +osäker vinning på andra områden, där nöden gick +arm i arm med lyxen. Och så skålade de med honom. +Carlsson visste inte, när han skulle skratta eller vara +allvarsam, men han såg herrarne skratta, när han +tyckte att det sades något mycket allvarsamt, och då +skrattade han med. +</p> +<p> +Efter frukosten skulle bjudas kaffe och cigarrer +och man reste sig från bordet. Carlsson, ädel som +en lycklig, gick fram i förn för att se efter om +pojkarne fått något, då direktören kallade på honom och +bad honom stiga in i hytten ett ögonblick. +</p> +<p> +Då de kommit in, förelade herr Diethoff honom +ett förslag, att han, för att konsolidera sin +ställning och kunna uppträda vid förefallande behov med +mera auktoritet bland arbetarne på holmen, skulle +teckna sig för några aktier. +</p> +<p> +— Ja, si det förstår jag mig inte på, menade +Carlsson, som hade litet lukt på affärskutymer och +<a id='page_154' name='page_154'></a> +visste, att man aldrig skulle avsluta några köp efter +att ha druckit. +</p> +<p> +Men direktören släppte honom icke och efter en +halv timme hade Carlsson fyrtio aktier à hundra +kronor i Fältspats-Aktiebolaget Eagle samt uttryckligt +löfte på att bli revisorssuppleant. — Carlsson bad +honom skriva upp ordet! — Inbetalningarne talades +inte om; de skulle gå »pö om pö» och à konto. +</p> +<p> +Därpå dracks kaffe och konjak och punsch och +bilinervatten, så att klockan blev sex, när Carlsson +skulle i båt. +</p> +<p> +Vid debarkeringen fick han fallrep, vilket han +ej förstod, utan tryckte han alla matrosernas händer, +som stodo vid trappan och bad dem hälsa på, när +de kommo i land. +</p> +<p> +Och med sina fyrtio aktiebrev med vidhängande +kuponger lät han ro sig hem, sittande vid roret +med en regalia i mun och en korg punsch mellan +knäna. +</p> +<p> +När han kom hem, svällde han av salighet, bjöd +på punsch ända ut i köket, visade aktiebreven, som +sågo ut likt jättestora riksbankssedlar; ville bjuda +ner professorn och bemötte de andras invändningar +däremot med att han var revisorssuppleant och kunde +vara lika så god som en tisk musikant, som inte +var någon lärd och inte heller därför någon riktig +professor. Han hade bålstora planer; ville grunda +ett enda stort strömmingssalteribolag för skärgården, +inkalla tunnbindare från England, befrakta fartyg +med salt direkt från Spanien! I samma andedrag +talade han om modernäringen, dess representanter +och framtid, uttryckte sina farhågor och +förhoppningar. Man drack hans punsch och insvepte sig i +<a id='page_155' name='page_155'></a> +tobaksmoln och glada hägringar om Hemsös lysande +framtid. +</p> +<p> +Carlsson var uppe på tinnarna och han fick +svindelanfall. Modernäringen blev satt i bakgrunden, +och besöken på Rågholmen blevo dagliga. Han gjorde +bekantskap med förvaltaren och satt på hans veranda +och drack konjak med bilinervatten, under det +arbetarne åsågos knacka stenar för att få ut kvartsådrorna, +som utgjorde det svåraste hindret för hela bergets +utskeppande på en eller ett par gånger. Förvaltaren +var en för detta gruvbas, som hade nog förstånd att +stå väl med aktieägaren och revisorssuppleanten och +som ägde tillräcklig insikt att fatta, huru länge affären +skulle kunna gå. +</p> +<p> +Men gruvdriftens iståndkommande hade även sitt +lilla inflytande på Hemsöbornas fysiska och moraliska +välbefinnande, och närvaron av trettio ogifta arbetare +började visa sina verkningar. +</p> +<p> +Lugnet var stört. Det sköt och dundrade hela +dagen från berget; ångbåtar visslade i sundet; jakter +kommo, lade till och spydde massor med sjöfolk i +land. Om aftnarne anlände arbetare upp till gården; +slogo lovar kring brunnen och ladugården; falkade +efter flickorna; ställde till dansar; söpo med pojkarne +och slogos emellanåt. Folket svirade om nätterna +och om dagarne var det ingen ordning med dem; +sovo på ängarne, stodo och nickade framför spisen. +Och litet emellan kom förvaltaren på besök. Då skulle +kaffepannan på, och som man inte kunde bjuda den +herrn på brännvin, så måste det alltid finnas konjak +i huset. Men man fick sälja fisk och smör, och pengar +strömmade in, så att det levdes flott, och kött kom +oftare på bordet än förr. +</p> +<p><a id='page_156' name='page_156'></a></p> +<p> +Carlsson började bli fet och gick i ett litet +halvrus dagen om, dock utan att bli överlastad, och +sommaren förflöt som en enda lång fest för honom, som +delade tiden mellan kommunala värv, gruvdrift och +naturförsköningar hemma kring knutarne. +</p> +<p> +Han hade nu på hösten varit ute på brandsyn +i åtta dagar och kom hem en tidig morgonstund, då +han mottogs av gumman med den oroande +underrättelsen, att det måste ha hänt något ute på +Rågholmen. Där hade nämligen varit tyst i fyra dygn; +inte ett skott var lossat och inga ångbåtsvisslor hade +hörts. Folket hemma på ön hade varit sysselsatt med +tröskning, så att ingen haft tid att besöka gruvan. +Förvaltaren hade icke heller varit synlig, och arbetarne +hade upphört att dra kring ön om kvällarne. Det +måste sålunda ha hänt något. För att utröna detta, +lät Carlsson spänna för, som han kallade det, när +han skulle låta ro sig till gruvan. Ekan hade han +låtit stryka vit med blå rand, och för att få ett mera +patronaktigt utseende, när han satt till rors, hade +han skaffat sig en talja av en gammal gardinkordong, +så att han kunde sitta rak och styra, varförutom +han inövat Rundqvist och Norman i båtsmansrodd, +så att det såg ståtligt ut, när han kom farande. +</p> +<p> +Färden gjorde de raskt, sporrade av nyfikenhet +och ängslan, och när de kommo i höjd av Rågholmen, +förvånades de över den ödslighet, som där rådde. +</p> +<p> +Där var tyst som i graven och ingen människa +syntes till. De stego i land och klättrade bland +stenflisen upp till gruvan. Förvaltarens stuga var borta; +alla verktyg och redskap sin kos; endast kasernen, +som skjulet kallades, stod på sin plats, men utrymd +<a id='page_157' name='page_157'></a> +och spolierad, så att allt som löst varit var borttaget: +dörrar, fönster, bänkar, lavar. +</p> +<p> +— Jag tror rent av, att de ha packat in! menade Rundqvist. +</p> +<p> +— Det ser så ut! genmälde Carlsson och lät +spänna för igen, men denna gång till Dalarö, där +han måste ha brev liggande på posten. +</p> +<p> +Och mycket riktigt, där låg ett stort brev från +direktören, som förkunnade, att bolaget upphört med +sin verksamhet i anseende till råvarans otjänlighet. +Och alldenstund Carlssons fordran å fyra tusen +kronor utjämnades mot de fyrtio aktier han tecknat och +underlåtit inbetala, förefanns inga ouppgjorda affärer +mera mellan bolaget och merbemälte Carlsson och +konsorter. +</p> +<p> +— Alltså kuggad på fyra tusen, tänkte Carlsson. +Nå, man får vara nöjd. +</p> +<p> +Och med sin sjöfågelsnatur, fastän han var från +land, ruskade han på sig och var lika torr igen, och +än torrare kände han sig, då han läste i ett +postskriptum, att all kvarlåtenskap tillfölle Hemsö, om +de hade lust att bortföra den. +</p> +<p> +Litet hopsjunken hemkom Carlsson efter den +färden, berövad en massa pengar och sin ärofulla titel. +Gusten ville lägga lök på laxen och riva upp i +saken, men Carlsson strök över alltsammans med en +gest: +</p> +<p> +— Asch, det var visst värt att tala om. Det var +då rakt inte något att tala om. +</p> +<p> +Men dagen efter var han i full verksamhet med +sina tre man och stora »landjan» att hämta bräder +och tegel från Rågholmen. Och innan man visste +ordet av, hade han rest sig en sommarhydda på ett +<a id='page_158' name='page_158'></a> +rum och kök nere vid sundet på en plats, som ingen +tänkt på, men varifrån man hade utsikt både över +byn och fjärden. +</p> +<p> +Sommaren var förbi och dess luftiga dröm. +Vintern stundade, och luften blev tyngre, drömmarne +mörkare och verkligheten antog ett nytt utseende, +ljusare för somliga, mera hotande för andra. +</p> +<hr class='ppg-pb' /> +<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'> +<a id='page_159' name='page_159'></a> +<h2>SJUNDE KAPITLET.</h2> +<h3>Carlssons sanndrömmar; chiffonjén bevakas,<br />men utredningsmannen kommer<br />och stryker streck över alltsammans.</h3> +</div> + +<p> +Carlssons äktenskap, ehuru kort, hade icke varit +fullt vad man plägar kalla lyckligt. Gumman var +till åren, om icke lastgammal, och Carlsson stod i +begrepp att inträda i sin farliga ålder. Intill sina +nu ingångna fyrtio år hade han mest släpat för +brödet och framkomsten, och den flickan han ville +ha hade han fått undvara. Nu, när han var framme +och såg utsikt till en lugn ålderdom, började köttet +pocka, kanske starkare än annars, emedan han icke +haft så strängt arbete sista året, och kanske även +därför att han fodrat köttet hårdare än det tålde. +Hans tankar började därför att spela, när han satt +i köksvärmen, och hans ögon vande sig att följa +Claras unga kropp, där hon gick ut och in i stugan. +Blicken stannade småningom, slog sig ner och vilade, +gjorde små utflykter hit och dit, flög bort, kom igen. +Slutligen satt flickan där, inne i ögat, och vart han +gick såg han henne. Men det var en annan, som +också såg, men ej på Clara, utan på ögonen, som +följde henne, och ju mer hon såg, dess mer trodde +<a id='page_160' name='page_160'></a> +hon sig se, och det slog sig som en vagel på hennes +öga, som värkte och rann. +</p> +<p> +Det var några dagar före julafton. Mörkret hade +fallit, men månen hade kommit upp och lyste klar +över snöhöljda granar, över den blanka viken och +den vita marken. En snål nordanvind drog fram +och sopade torrsnö för sig. Men inne i köket stod +Clara och eldade bakugnen, medan Lotten arbetade +i degtråget. +</p> +<p> +Carlsson satt i skåphörnet, rökte pipa och spann +som en katt i värmen; hans ögon voro ute på spel +och de gassade sig och gonade sig, när de +stannade på Claras vita armar, som stucko fram ur +linnet. +</p> +<p> +— Ska du mjölka först, innan vi sopar opp? +frågade Lotten. +</p> +<p> +— Ja, det ska jag, svarte Clara och tog på sig +en fårskinnskofta, sedan hon lagt undan raka och +viska. +</p> +<p> +Så tände hon lagårdslyktan och gick ut. Och när +hon gått ut, steg Carlsson upp och gick efter. +</p> +<p> +Om en stund kom gumman ifrån stugan och +frågade efter Carlsson. +</p> +<p> +— Han gick ut efter Clara till lagårn, svarte +Lotten. +</p> +<p> +Utan att vänta på närmare besked, tog gumman +en lykta och gick också ut. +</p> +<p> +Det blåste vasst ute, men hon ville inte vända +om och ta på sig något, efter som det bara var +ett stenkast att gå. Halt var det på backknallarne +och snön småyrde som mjöldamm, men hon kom +raskt nog upp till lagården, gick strax in i fjöset, +där det var varmt. Där ställde hon sig att lyssna +<a id='page_161' name='page_161'></a> +och hörde, att någon viskade inne i fårfållan. I det +svaga månskenet, som föll in genom spindelvävar och +höboss på rutorna, såg hon korna vända sina +huvuden bakåt och titta på henne med stora, i mörkret +grönt lysande ögon. Pallen stod där och stävan också. +Men det var inte det hon ville se, det var något annat, +något hon för all världen aldrig ville ha sett; något +som lockade henne som en halshuggning och som +skrämde livet ur henne. +</p> +<p> +Så gick hon då över ströhögarne fram genom +fähuset och kom in till fåren. Där var mörkt och +tyst; lyktan stod släckt, men talgljuset rökte ännu. +Fåren bände och rasslade med torra lövruskor. Nej, +det var inte det hon ville se. Så gick hon vidare +och kom in till hönsen, som krupit upp på pinnarne +och småskrockade, som om de nyss blivit väckta. +</p> +<p> +Dörren stod öppen utåt och hon kom ut i +månskenet igen. Två par skodon, ett mindre och ett +större, hade lämnat spår efter sig i snön, och de +voro blåa i skuggorna, och de ledde bort till +hagledet, som var avlyftat. Hon följde efter, som om +hon dragits på släp av någon, och spåren lågo efter +marken som en stolpketting, vid vilken hon var +angjord och som nu hivades från ett osynligt ställe +inne i hagen. +</p> +<p> +Och det drog och drog, drog henne in i samma +hage, förbi samma stätta, under samma hasselbuskar, +där hon en annan gång, en ryslig gång, hade +upplevat en aftonstund, som hon aldrig velat minnas. +Nu stodo hasslarne nakna och buro bara de +nysprungna blomknopparne som små kålmaskar, och +ekarne stodo med sitt bruna, hårda löv skramlande +<a id='page_162' name='page_162'></a> +för vinden, men så tunna, att man kunde se +stjärnorna och den grönsvarta himlen genom dem. +</p> +<p> +Och mera ketting, mera ketting stacks ut; +slingrade in under granarne, som lossade sin snö över +hennes gråa, tunnade hår, när hon kom emot dem, +rasade ner över hennes randiga ylleliv, dammade ner +på hals och rygg och kylde och vätte. +</p> +<p> +Allt längre och längre bar det av inåt skogen, +där tjädern flög upp från sin nattkvist och skrämde +henne, ut över kärr, där tuvorna gungade — över +gärdesgårdar, som knakade, när hon skulle sätta över. +</p> +<p> +Två och två gingo spåren, de ena små, de andra +stora, sida vid sida, ibland trampande i varandra, +om varandra, som om de dansat; över stubbåker, +där snön blåst av, över stenrös och diken, +gärdselhögar och vindfällen. +</p> +<p> +Hon visste inte, hur länge hon gick, men hon +frös om huvudet och var valhänt, stack de magra, +röda händerna under kjolen och blåste i dem +emellanåt. Hon ville vända om, men det var för +sent och hon kunde ha lika långt tillbaka som att +gå rakt fram. Framåt gick det därför genom en +aspdunge, vars kvarsittande löv dallrade och skälvde +som de frusit i nordanvinden; och så kom hon +till en stätta. Månskenet föll klart och skarpt, så +att hon tydligt kunde se, att de suttit där. Hon +märkte intrycket av Claras kjol, av koftan med +fårskinnsbrämet. Det var här således! Här! Hon +darrade i knävecken, frös som om blodet blivit is, brann +som om det varit kokt vatten i ådrorna. Och hon +satte sig utmattad ner på stättan, grät, skrek, +lugnade plötsligt av, steg upp och gick över. På andra +sidan låg viken blank, svart, och rätt över såg hon +<a id='page_163' name='page_163'></a> +ljusen i stugan och ett ljus uppe vid lagården. +Vinden blåste skarpt och kändes gå mitt igenom ryggen, +slet i hårtestarne och isade näsborrarne; +halvspringande kom hon ner på isen, åkte ut på den gungande +skivan, hörde den torkade vassen susa om öronen, +knäckas under fötterna, och hon slog ikull på en +infrusen vakare; reste sig och sprang igen, som om +döden varit efter henne och bränt henne i ryggen, +nådde andra stranden, men gick mitt igenom isen, +som av det utfallande vattnet lagt sig som fönsterrutor +på dybotten och som klingande och krasande brusto +under hennes tyngd. Hon kände kylan stiga uppåt +benen, men hon vågade inte skrika för att inte +någon skulle komma och fråga henne var hon varit. +Hostande som bröstet ville spräckas, släpade hon sig +upp ur vaken, smög sig uppför backen, gick rätt in +i stugan till sängen, lade sig ner och bad Lotten göra +eld i spisen och sätta på en panna fläderte; och där +blev hon liggande. +</p> +<p> +Hon lät ta kläderna av sig, kasta täcken och +fårfällar över sig, elda upp med långved, men frös +ideligen. Därpå lät hon kalla på Gusten, som satt +ute i köket. +</p> +<p> +— Är du sjuk, mor? frågade han med sitt +vanliga lugn. +</p> +<p> +— Nu är jag där, svarte gumman pustande, och +jag går aldrig igenom. Stäng dörrn och gå i +chiffongjén. Nyckeln ligger bakom kruthornet på hyllan, +du vet! +</p> +<p> +Gusten blev nedslagen och lydde. +</p> +<p> +— Öppna klaffen; dra ut tredje lådan på vänster +hand och ta det stora pappersbrevet... Så där... +Lägg det på elden. +</p> +<p><a id='page_164' name='page_164'></a></p> +<p> +Gusten lydde, och snart flammade det på härden, +knorrade sig och kolade sig. +</p> +<p> +— Stäng dörrn, min gosse, och lås till byrån! +Stoppa nyckeln på dig! Sitt nu här och hör på +mig, för i morgon kan jag inte tala mer. +</p> +<p> +Gusten satte sig, grät en smula, för nu hörde +han det var allvaret. +</p> +<p> +— När jag lagt igen ögonen, så tar du din fars +peschaft, det har du själv, och så sätter du sigill för +alla nyckelhålen, tills rättens herrar kommer. +</p> +<p> +— Och Carlsson? frågade sonen tvekande. +</p> +<p> +— Den blir på undantaget; det lär väl ingen +kunna ta ifrån ’en; men inget mer; och kan du lösa +ut honom, så gör det! Gud vare med dig, Gusten; +du kunde ha varit med på bröllopet riktigt; men +du hade väl dina skäl. Och nu, sir du, när jag reser, +så ska du vara förståndig. Ingen stoftkista med +silverplåt; du kan ta bara en sån där gul som de +har betsade på Slussplan; och inga myckna mänskor; +men klockor vill ja ha, och vill pastorn säga några +ord, så må han det, och du kan ge honom far dins +sjögskumshuve me silvret och en fårhalva åt frun; +och sen, Gusten, ska du se dig om att få gifta dig; +ta en flicka du tycker om och håll dig till henne, +men ta en av din sort, och har hon pengar, så gör +det också ingenting ont; men ta inte opp någon +nerifrån; de bara äter dig som lus; och lika barn leka +bäst. Vill du nu läsa litet för mig, så ska jag se +åt få somna. +</p> +<p> +Dörren öppnades, och Carlsson slant in, mjuk, +men förtröstansfull. +</p> +<p> +— Är du sjuk, Anna Eva? frågade han kort, +så ska vi skicka efter doktorn. +</p> +<p><a id='page_165' name='page_165'></a></p> +<p> +— Det behövs inte, svarte gumman och vände +sig åt väggen. +</p> +<p> +Carlsson anade sammanhanget och ville bli vän +igen. +</p> +<p> +— Är du ond på mig, Anna Eva? Asch, inte +var det värt att bli ond för ingenting! Vill du, att jag +ska läsa ur boken för dig? +</p> +<p> +— Det behövs inte! var allt vad gumman svarade. +Carlsson, som märkte, att här inte var något +mer att göra, och som inte tyckte om bortkastat +arbete, tog saken, som den var, och satte sig på +pinnsoffan att vänta. Som affärerna voro klara och +gumman inte hade lust eller kraft att meddela sig, +så var ingenting att tillägga; och vad som rörde +Gusten och honom, det skulle nog bli bra med sen. +Att hämta en läkare tänkte ingen på, ty folket var +vant här att självdö och för övrigt var all förbindelse +med land avbruten. +</p> +<p> +I två dygn bevakade de kammaren och varandra, +och när den ena somnade in på en stol eller soffan, +tog den andra en lur med ena ögat. Men så snart +någon rörde på sig, spratt den andra upp. +</p> +<p> +På julaftonsmorgon var madam Carlsson död. +</p> +<p> +Det var för Gusten som om navelsträngen först +då blivit avklippt; som om han blivit lössliten från +moderslivet och blivit en självständig man. Sedan han +lagt igen den gamlas ögon och fått psalmboken under +hakan på henne, så att munnen inte skulle falla ner, +tände han i Carlssons närvaro på ett ljus, tog fram +petschaftet och lack och förseglade chiffonjén. +</p> +<p> +De kuvade lidelserna vaknade; Carlsson gick +fram och ställde sig för chiffonjén med ryggen. +</p> +<p><a id='page_166' name='page_166'></a></p> +<p> +— Höllu, vad gör du för slag, pojke? menade +han. +</p> +<p> +— Jag är inte pojke numer, svarte Gusten, utan +jag är bonn på Hemsö, och du är undantagsman. +</p> +<p> +— Jo, de ska vi bli två om! tyckte Carlsson. +</p> +<p> +Gusten tog ner en bössa från väggen; slog opp +hanen, så knallhatten syntes, trummade på kolven +och röt för första gången i sitt liv: +</p> +<p> +— Ut! Annars knäpper jag dig! +</p> +<p> +— Hotar du? +</p> +<p> +— Ja, när inga vittnen finns! svarte Gusten, som +tycktes ha haft samkväm med rättskarlar på sistone. +</p> +<p> +Det var besked och det förstod Carlsson. +</p> +<p> +— Vänta du bara, tills skifte kommer, sade han +och gick ut i köket. +</p> +<p> +Julafton var dyster detta år. Lik i huset och +inte någon möjlighet att få bud efter kista eller +svepning; ty snön föll oupphörligt, så att strömmar och +fjärdar varken buro eller brusto; att få båt i sjön +var omöjligt, ty vattnet var en enda issörja, i vilken +man varken kunde ro eller åka eller gå. +</p> +<p> +Carlsson och Floden, som Gusten nu lät kalla +sig, gingo om varandra, sutto till bords tillsammans +utan att byta ett ord. Huset var i oordning; ingen +satte arbetet i gång och alla litade på varandra så +att det mesta blev ogjort. +</p> +<p> +Juldagen föll in, grå, töcknig med snö igen. +Att komma till kyrkan var lika omöjligt som att +komma någon annan stans; och Carlsson läste därför +en predikan i köket. Man kände, att man hade lik +i huset, och någon julglädje kom ej till stånd. Maten +var slarvigt lagad, ingenting färdigt i tid och alla +voro missnöjda. Det låg något dovt i luften ute och +<a id='page_167' name='page_167'></a> +inne, och som den gamla stod lik i stugan, vistades +alla i köket. Där var alltså som en inkvartering, och +när man inte åt eller drack, så sov man, en på en +soffa, en på en säng; att ta fram kortleken eller +dragklaveret föll ingen in. +</p> +<p> +Annandagen kom och gick lika tung, lika tråkig; +men nu förlorar Floden tålamodet. Inseende att +dröjsmål kunde vålla svårare obehag, efter som liket börjat +förvandlas, tog han Rundqvist med sig i slöjdbon +och snickrade en kista, som sedan ströks gul; och +med vad som kunde finnas i huset sveptes den döda. +Och därmed var femtedagen inne. Som nu vädret icke +visade tecken till bättring och det var utsikt att få +vänta i fjorton dagar, måste man till vad pris som +helst söka skaffa liket upp till kyrkan för att få det +i jorden. Till den ändan sköts stora skötekan i sjön +och allt manfolk rustade sig till en isbåtsfärd med +kälkar, isbillar, yxor och rep. Och tidigt om +sjättedagen gåvo de sig i väg på den livsfarliga färden. +Ibland gick en strömfåra öppen, och då rodde man; +så kom man till en fjärd som låg; då gällde det få +båten opp på kälkarne, och när det var väl gjort, +fick man ta i och dra; värst var det i issörjan, där +årorna endast plaskade opp och ner, utan att båten +kom fram mer än några tum i sänder; ibland föredrog +man att gå framför och hugga ränna med isbillar +och yxor, men ve då den, som förhögg sig och kom +utanför rännan, där ett strömdrag kunde ha ätit sig +igenom den tunna skorpan. +</p> +<p> +Det hade blivit eftermiddag, innan de givit sig +tid att äta eller dricka och sista fjärden återstod +att tillryggalägga. Så långt de kunde se, öppnade +sig ett enda stort snöfält, här och där med små +<a id='page_168' name='page_168'></a> +runda höjningar, som voro nedsnöade kobbar; himlen +var blåsvart i ostkanten och bådade snö; kråkorna +kommo flaxande utifrån och drogo åt land för att +söka nattkvist; det dånade ibland i isen, som skulle +det lika sig till töväder, och skälarne hördes böla +ute till sjös. Fjärden låg öppen för havet i östra +sidan, men det syntes ingen havsvak. Misstänkt +föreföll ändå, att de tyckte sig höra alfågel »alla» utåt +havsbanden, men som de icke hört något från land +på fjorton dagar, visste de ej, om fyrarna voro släckta, +men det togo de för alldeles givet mellan jul och +nyår. +</p> +<p> +— Det här går aldrig längre! yttrade Carlsson, +som mest varit tyst. +</p> +<p> +— Det ska gå, sa Flod och satte axeln mot +kälken, men vi ska ta i land på Måskläppan och ha +en bit mat i oss. +</p> +<p> +Och därmed styrde man kosan på den kobbe, +som låg mitt i fjärden. +</p> +<p> +Den låg emellertid längre bort än man trott +och den förändrade utseende, ju närmare man kom, +men slutligen hade man den på en kabellängd. +</p> +<p> +— Vak förut! skrek Norman, som hade utkik, +håll av åt vänster! +</p> +<p> +Kälkarne svängde av åt vänster, mera åt vänster +ändå, och slutligen hade man gått runt kobben. Den +hade av sista solvärmen eller av varma +bottenströmmar kringskurit sig själv och syntes oåtkomlig från +alla sidor, åtminstone på kälkarne. Skymningen föll, +goda råd voro dyra och Floden, som tagit allt +befäl över manövern, uppkastade genast en +angreppsplan, så att ekan skulle stryka, sedan skjutsas ut +i vaken och i samma ögonblick alla man kasta sig +<a id='page_169' name='page_169'></a> +i och sätta ut årorna. Och så blev beslutat, så +gjordes. +</p> +<p> +— Ett tu, tre! kommenderade Flod; ekan sköt +fart, släppte kälken föröver, vickade till och kistan +kom i sjön. +</p> +<p> +I förskräckelsen glömmer Floden och Carlsson, +som voro akterom, att hoppa i båt, medan Norman +och Rundqvist räddade sig, och de blevo stående +på iskanten. Kistan var illa spikad, fylldes med +vatten och sjönk, innan någon fick besinning att +tänka på annat än sig själv. +</p> +<p> +— Nu få vi gå till prästgården genast! befallde +Floden, som i dag var mera handlingskraftig än +tankeduglig. +</p> +<p> +Carlsson gjorde invändningar, men på Gustens +fråga, om han tyckte det var bättre att stå kvar +på isen hela natten, hade han intet att invända, helst +han såg, att allt hopp om att nå kobben var ute. +</p> +<p> +Rundqvist och Norman kravlade sig emellertid +i land, skreko och hojtade åt kamraterna att komma +efter, men Floden svarade endast med att vifta med +handen till adjö och pekade söderut i fjärden, där +prästgården låg. +</p> +<p> +Carlsson och Flod vandrade en lång stund tysta; +Gusten med isbillen först för att pröva om det bar; +Carlsson efter med rockkragen uppslagen, kuslig i +lynnet efter det hastiga och ömkliga slut hans hustru +fått och vilket man nog skulle kasta på honom. +</p> +<p> +När de gått en halvtimma, stannade Gusten och +pustade; därpå tittade han sig omkring på kobbar +och stränder för att se, var han befann sig. +</p> +<p> +— Nå djäveln, ha vi inte gått galet! brummade +<a id='page_170' name='page_170'></a> +han; det var inte Måskläppan, för den ligger där; +och han pekade åt ost. Och där ha vi Gillöga tall. +</p> +<p> +På en långsträckt ö inåt land pekade han ut +en tall, som var lämnad ensam uppe på en uthuggen +skogshöjd och som, liknande en optisk telegraf med +sina två kvarsittande grenar, var ett bekant sjömärke +eller landkänning. +</p> +<p> +— Och där ha vi Trälskär. +</p> +<p> +Han talade för sig själv och skakade på huvudet. +</p> +<p> +Carlsson blev rädd, för han var icke hemma i +skären och hade haft obegränsat förtroende till +Gustens vetande. Floden tycktes emellertid ha tagit +sitt bestick, ändrade kurs och satte sig i rörelse mera +söderut. +</p> +<p> +Emellertid hade skymning fallit, men snön lyste +ännu något litet, så att de kunde hålla landkänningen; +de talade inte ett ord, men Carlsson höll sig tätt i +spåren efter sin vägvisare. +</p> +<p> +Plötsligen stannade denne och lyssnade. +Carlssons ovana öra hörde ingenting, men Gustens tycktes +vilja knipa ett svagt dån ifrån ostsidan, där en +molnvägg, tjockare och svartare än den töckenslöja, som +insvepte synranden, hade stigit upp. +</p> +<p> +De stodo stilla en stund, tills Carlsson kunde +uppfatta ett sakta brus och ett dunkande, som +nalkades. +</p> +<p> +— Vad är det? frågade han och kröp intill +Gusten. +</p> +<p> +— Det är sjön! svarte denne. Om en halv timme +ha vi ostvinden här med snötjocka, och vill det sig +riktigt illa, så bryter isen upp. Då vete hålen hur +det går med oss. Raska på nu bara! +</p> +<p><a id='page_171' name='page_171'></a></p> +<p> +Han satte till att småspringa och Carlsson efter; +snön susade om fötterna och dånet tycktes följa. +</p> +<p> +— Nu är det slut med oss! skrek Gusten och +stannade, pekande på ett ljus, som blixtrade fram +bakom en kobbe i sydost. Fyrn är tänd, och sjön +går öppen! +</p> +<p> +Carlsson förstod ej faran, men han insåg, att +det var på tok, när Gusten var rädd. +</p> +<p> +Nu hade ostvinden fått fatt dem, så att de på +ett stenkasts håll kunde se snöväggen komma +framryckande som en mörk skärm, och strax efter voro +de omvärvda av snön, som föll tätt, tätt och var +svart som sot. Det blev alldeles mörkt kring dem +och fyrens ljus, som ännu ett ögonblick blekt och +suddigt som en vädersol antytt vägen för dem, +slocknade slutligen. +</p> +<p> +Gusten fortsatte i starkt trav, och Carlsson följde +så gott han kunde; men han var fetlagd och kunde +icke hålla jämna steg, blev andfådd, bad Gusten +sakta av, men denne hade ingen lust att offra sig, +utan sprang, sprang för livet. Carlsson tog honom +i rockskörtet, tiggde och bad, att han ej skulle +löpa ifrån honom, lovade guld och gröna skogar, +besvor honom vid salighet och pina, men +ingenting halp. +</p> +<p> +— Var och en för sig och Gud med oss! +svarade Gusten och bad Carlsson hålla sig ett par steg +efter, annars skulle isen brista. +</p> +<p> +Det tycktes den också göra, ty bakom dem +brakade det allt mer och mer, vad värre var, bruset +nalkades nu så tydligt, att man hörde sjöarnes gång +mot kobbarne och iskanten, och de väckta måsarne +och trutarne skriade efter oväntat byte. +</p> +<p><a id='page_172' name='page_172'></a></p> +<p> +Carlsson flämtade och flåsade, avståndet mellan +honom och Gusten ökades och slutligen befann han +sig ensam springande i mörkret. Han stannade då +tvärt, letade spår, såg inga; ropade, men fick intet +svar. Det var ensamheten, mörkret, kölden, vattnet, +som kom med döden. +</p> +<p> +Uppjagad av fruktan satte han ännu en gång fart +under fötterna, sprang så att han såg, huru +snöflingorna gingo baklänges, fastän de hade samma +riktning som han, och så ropade han igen. +</p> +<p> +— Följ med vind, så kommer han väst på land! +hördes en flyende röst inifrån mörkret, och så blev +det tyst igen. +</p> +<p> +Men nu hade Carlsson inga krafter kvar att +springa, utan modlös lät han farten sakta och gick, +steg för steg, utan att kunna förmå sig göra +motstånd, under det han hörde sjön komma bakom sig, +dånande; frustande, suckande, som om den enkom +varit ute på nattligt rovtåg. +</p> +<hr class='tb' /> + +<p> +Pastor Nordström hade gått och lagt sig klockan +åtta om aftonen och legat och läst Stiftstidningen, +varefter han somnat in mycket tungt. Men vid +elvatiden kände han sin gummas armbåge i sidan +och hörde henne kalla. +</p> +<p> +— Erik! Erik! hörde han i sömnen. +</p> +<p> +— Vad nu då, kan du inte vara lugn! morrade +han halvvaken. +</p> +<p> +— Lugn! Tror du inte jag är lugn! +</p> +<p> +Fruktande några långrandiga förklaringar, +skyndade pastorn sig att bedyra, det han var övertygad +<a id='page_173' name='page_173'></a> +om lugnet, repade eld på en tändsticka och frågade +vad som stod på. +</p> +<p> +— Det är någon som ropar i trädgårn! Hör +du inte! +</p> +<p> +Pastorn lyssnade och satte på glasögonen för +att höra bättre. +</p> +<p> +— Ja, min själ gör det så! Vem... kan det +vara? +</p> +<p> +— Gå och se efter, vet jag! svarade frun och +gav gubben en ny påstötning. +</p> +<p> +Pastorn fick kalsongerna och pälsen på sig, sköt +fötterna i sina bottforer, tog ner bössan från väggen +och satte på en knallhatt; skakade ner fängkrutet +och gick ut. +</p> +<p> +— Hej, vem där! ropade han. +</p> +<p> +— Flod! svarade en dov stämma bakom +syrenhäcken. +</p> +<p> +— Vad fan står nu på, att du kommer så här +dags! Ligger gumman i själtåget? +</p> +<p> +— Det är allt värre än så! lät Gustens medtagna +stämma. Vi ha förlorat henne! +</p> +<p> +— Har ni förlorat henne? +</p> +<p> +— Ja, på sjön ha vi förlorat henne. +</p> +<p> +— Men kom in då för all världen och stå inte +här i kylan! +</p> +<p> +Gusten såg ut vid ljusskenet som ett urblåst +ägg, enär han varken ätit eller druckit på hela dagen +och dessutom haft det hundgörat att springa kapp +med ostvinden. Sedan pastorn i ett andetag fått +redogörelsen för förloppet, gick han in till sin gumma, +och efter en liten storm på några minuter fick han +nyckeln till ett visst skåp ute i köket, dit han förde +sin skeppsbrutne gäst. Och snart satt Gusten vid det +<a id='page_174' name='page_174'></a> +stora köksbordet, medan pastorn tog fram brännvin, +istersmör, pressylta och bröd och satte för den +uthungrade. +</p> +<p> +Därpå rådslogs om vad som kunde göras för +de strandsatta. Att gå ut i natten och båda upp +folk i mörkret var bortkastad möda; att tända eldar +i strand var farligt, emedan det kunde vilseleda +fartyg, om skenet verkligen förmådde genomtränga +tjockan. +</p> +<p> +Pojkarne på kobben ansågs ingen nöd vara med, +men värre såg det ut för Carlsson. Gusten trodde +sig nämligen veta, att fjärden brutit upp och att +Carlsson vore slut vid det här laget, och »det såg ut», +menade han, »som om han fått för sina gärningar». +</p> +<p> +— Hör du, Gusten, invände pastor Nordström, +jag tycker ni ha varit orättfärdiga mot Carlsson, och +jag vet inte, vad du menar med hans gärningar. Hur +såg gårn ut, när han tog vid? Har han inte arbetat +upp hemmanet åt dig? Har han inte skaffat +dig sommargäster och byggt dig en ny stuga? Och +att han gifte sig med änkan, nå, hon ville ju ha’n; +att han bad henne göra testamente, det var ju inte +ont i att försöka, men att hon gjorde det kunde vara +mindre välbetänkt av henne. Carlsson var en rapp +karl, och han gjorde allt vad du skulle ha velat göra, +men inte kunde! Va? — Vill du kanske inte att jag +skall fria åt dig hos änkan i Åvassa med sina åtta +tusen riksdaler? Nej, hör du, Gusten, du ska inte +vara sträng, och ser du: det finns flera synpunkter +på mänskorna än din! +</p> +<p> +— Jaja, men han tog i alla fall livet av mor, +och det glömmer jag inte på länge. +</p> +<p> +— Å strunt, det har du glömt, när du krupit +<a id='page_175' name='page_175'></a> +i säng med din hustru; och om Carlsson verkligen +tagit livet av henne, det är ganska ovisst. Hade +gumman till exempel tagit på sig, innan hon sprang +ut om kvällen, så hade hon inte förkylt sig. Och +inte tog hon väl det så när, att han, unga karln, +fjollades med flickan. Nu tycks emellertid saken +vara utspelt och vi få se till i morgon bitti, vad +som kan göras. Vi ha söndag och folket kommer +nog till kyrkan, så vi slipper båda upp dem! Gå +nu och lägg dig och var lugn, och tänk på, att den +enes död är den andres bröd. +</p> +<hr class='tb' /> + +<p> +Följande morgon, när kyrkfolket stod på backen, +kom pastor Nordström upptågande i sällskap med +Flod. I stället för att gå in stannade han i hopen, +som redan tycktes underrättad om vad som hänt. +Och sedan han förkunnat mässfall, uppmanade han +allt manfolk att samlas med båtarne nere vid +prästgårdsbryggan så fort de kunde för att fara ut och +bärga de nödställda. Det förnams visserligen något +knot i bakgrunden, där utbördingen hade några +ovänner från kommunalstämman, vilka föreburo, att de +icke ville undvara gudsordet. +</p> +<p> +— Å strunt, invände pastorn, ni är inte så +fasligt angelägna att höra min spiksoppa, om jag känner +er rätt. Va? Va säger du, Åvassan, du som är så +skriftlärd, så du hör, när jag kommer i botten på +såpfjärdingen? +</p> +<p> +Det gick ett stilla löje genom hopen och +betänkligheterna voro hävda till hälften. +</p> +<p> +— Vi ha för resten söndag om åtta dar och kom +då, så ska jag dra er, ska ni få se, och tag käringarne +<a id='page_176' name='page_176'></a> +med er, så lovar jag ge dem en uppborstning för +ett halvt kvartal. Är vi ense nu att ta åsnan ur +brunnen? +</p> +<p> +— Jaa! sorlade hopen, som om de fått avlösning +från sabbatsbrottet. +</p> +<p> +Och så skingrades man för att gå hem och klä +om sig och gå till sjös. +</p> +<p> +Snöyran hade upphört, vinden hade gått på +norden och det var kallt, klart väder. Fjärden gick uppe, +blåsvart svallande omkring de bländvita kobbarna, +när ett tiotal skötekor lade ut från prästgårdsbryggan. +Karlarne hade kommit i pälsrockar, skälskinnsluvor, +medförande yxor och draggar. Att segla var ingen +tanke på, utan man hade bemannat årorna. Pastorn +satt med Gusten i första båten, rodd av fyra de +styvaste skärkarlarne och medförande båtsman Rapp +som utkik och plikthuggare. +</p> +<p> +Man var allvarsamt stämd, men icke överdrivet +ledsen; ett människoliv mer eller mindre brukade +sjön inte räkna så noga på. +</p> +<p> +Det gick tämligen hög sjö och det inslagna vattnet +frös genast, måste huggas upp och vräkas ut. Ibland +kom en isflaga simmande, skrapade mot båtborden, +dök under och kom upp igen; ibland med infrusna +vass-strån, löv, pinnar, lösryckta från stränderna. +</p> +<p> +Pastorn satt med sin kikare och spanade åt +Trälskär, där Hemsöpojkarne sutto fångna, stundom +kastande en hopplös blick utåt fjärden, där Carlsson +sannolikt låg drunknad, stundom forskande efter ett +spår på de drivande iskakorna, ett spår av en fot, +ett klädesplagg eller liket självt. Men förgäves. +</p> +<p> +Efter ett par timmars rodd nalkades man skäret. +Rundqvist och Norman hade på långt håll upptäckt +<a id='page_177' name='page_177'></a> +undsättningsflottiljen och tänt glädjeeldar på +stranden. Och när båtarne lade till, visade de mera +nyfikenhet än rörelse, ty livsfara hade de aldrig varit i. +</p> +<p> +— Inte så länge man har land under sig! +menade Rundqvist. +</p> +<p> +Som dagen var kort, började upptagningen av +ekan genast, och strax därpå draggningen efter kistan. +</p> +<p> +Rundqvist kunde precist peka på fläcken, där hon +låg, för han hade sett mareld lysa på vattnet. Man +drog varp på varp, men utan att få upp annat än +långa tångrevor med musslor och andra kräk på; +man draggade hela förmiddagen ända till middagen, +men utan framgång. Folket började se trötta ut och +ledsna. Några hade gått i land för att ta sig en +sup och en smörgås eller koka kaffe, då Gusten +slutligen förklarade, att han icke vidare ansåg något +kunna göras, enär strömmen sannolikt fört kistan +ut på djupet. +</p> +<p> +Som ingen var vidare angelägen om att se liket +flyta upp och saken strängt taget icke angick någon +personligen, erfor man en viss lättnad över att bli +befriad från obehaget att visa sig känslolös för andras +bekymmer. +</p> +<p> +För att emellertid få ett någorlunda avrundat +slut på en snöplig ändalykt, gick pastor Nordström +fram till Flod och frågade, om han ville, att de skulle +göra något för gumman. Boken hade pastorn med +sig, och en psalm kunde man väl alltid utantill. Gusten +mottog med tacksamhet förslaget, som meddelades +åt församlingen. +</p> +<p> +Solen höll på att sluta sin korta bana och +kobbarne lågo rosenröda i sista belysningen, när folket +samlade sig på stranden i en klunga för att övervara +<a id='page_178' name='page_178'></a> +den efter omständigheterna tillpassade jordfästningen. +Pastorn steg ner i en eka, åtföljd av Gusten; gick +ut i akterstäven, tog upp sin bok, satte sin näsduk +mellan vänstra handens fingrar och blottade sitt +huvud, under det alla karlarne på stranden ströko +av mössorna. +</p> +<p> +— Ska vi ta 452, Jag går mot döden, kan ni +den utantill? frågade pastorn. +</p> +<p> +— Jaa! svarades från stranden. +</p> +<p> +Och så steg sången dallrande av kölden först, +sedan av rörelse över det ovanliga i ceremonien och +de gripande tonerna i den gamla psalmen, som +ledsagat så många i den sista vilan. +</p> +<p> +De sista tonerna klingade ut och ekade över +vatten, mot skär, genom den kalla luften, och det +blev ett uppehåll, varunder man endast hörde +nordans sus i martallarnas barr, vågornas plask i +stenarne, måsarnes skri och båtarnes huggande i botten. +Pastorn vände sitt åldriga, fårade ansikte ut mot +fjärden och solen lyste över hans kala huvud, kring +vilket de gråa hårtestarne ristades av blåsten som +hänglavar på en gammal gran. +</p> +<p> +— Av jord är du kommen, jord skall du åter +varda, Jesus Kristus vår Frälsare skall dig uppväcka +på den yttersta dagen! — Låtom oss bedja! började +han med sin djupa stämma, som kämpade mot vind +och våg för att höras. +</p> +<p> +Och så gick jordfästningen på, ut till Fader vår, +och efter välsignelsen sträckte han sin hand ut över +vattnet till ett sista farväl. +</p> +<p> +Mössorna sattes på. Gusten tryckte pastorns +hand och tackade honom, men tycktes ännu ha något +på hjärtat. +</p> +<p><a id='page_179' name='page_179'></a></p> +<p> +— Hör nu, pastorn, jag tycker ändå att — skulle +inte Carlsson också haft ett litet ord med? +</p> +<p> +— Det var för två, min gosse! Men det var +vackert av dig i alla fall att tänka på honom, +svarade gubben, som tycktes mera rörd än han ville. +</p> +<p> +Solen gick ner och man hade endast att skiljas, +söka komma hem så fort man kunde. +</p> +<p> +Men man ville ändå visa Floden en sista +uppmärksamhet, och sedan avsked blivit taget och alla +kommit i båt, följde man honom en bit på väg, +lade så upp båtarne i linje som till skötsättning, +hälsade med årorna och ropade adjö! +</p> +<p> +Det var en hyllning åt sorgen, men också åt +den unge mannen, som nu upptogs i männens +självansvariga led. +</p> +<p> +Och till rors i sin egen eka lät den nye herren +till Hemsö sina drängar ro sig hemåt, för att styra +egen farkost över det nyckfulla livets blåsiga fjärdar +och gröna sund. +</p> +<hr class='ppg-pb' /> +<p> +<a id='LN_SKARKARLSLIV' name='LN_SKARKARLSLIV'></a> +</p> +<p style='text-align: center; font-size: 1.6em; margin-top:2.0em'> +SKÄRKARLSLIV +</p> +<p style='text-align: center; font-size: 1.2em; margin-top:0.0em; margin-bottom:2.0em'> +BERÄTTELSER +</p> +<hr class='ppg-pb' /> +<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'> +<a id='page_183' name='page_183'></a> +<h2>Inledning.</h2> + +</div> + +<p> +Stockholms skärgård, från vilken trakt jag +hämtat scenerier och motiv till denna bok, har alltid +haft en särdeles tilldragning på mig. Kanske +därför att min hemort, Stockholm och dess +omgivningar, själva utgöra en del av skärgården. Mälaren +var ju ursprungligen en havsarm, som genom +vattendragen vid Södra Tälje och Stocksund vid +Stockholm stod i förbindelse med havet, och Kedjeskär, +nuvarande Riddarholmen, bar, genom sitt namn, +minnet om dess äldsta natur, av ett skär, likasom +man än vid en färd genom Mälaren med dess +tusenden av öar och holmar erinras om det landskap, som +blandat av land och vatten öster om huvudstaden +sträcker sig omkring sju milar ut till havet. +</p> +<p> +Hela denna sönderrivna kuststräcka vilar till +allra största delen på urformationen: gneis, granit +och järnmalmer, av vilka senare man endast funnit +Utös tillräckligt rika att bearbeta. Granitvarieteten +pegmatit uppträder stundom i så stora samlingar, +att den tillvaratages för fältspatens skull, som går +till porslinsfabrikerna. +</p> +<p> +Frånvaron av de yngre formationerna med deras +horisontella lagringar i ljusa lätta färgtoner förlänar +<a id='page_184' name='page_184'></a> +skärgårdslandskapet detta drag av vildhet och +dysterhet, som åtföljer urformationen. Landskapskonturen +blir av de lösslitna, råa, oregelbundna blocken +kam- eller vågformig på höjderna, flat, kullrig, knagglig, +där havet utfört sitt slipningsarbete. Gneisens +partiella skiffrighet utsätter även strandklipporna för +isens sprängningar, så att grottor, håligheter och +djupa rämnor öka det vilda i landskapskaraktären, +som därigenom aldrig blir enformig såsom kalk- eller +sandstensfaläsen vid franska nordkusten. Denna +vildhet avbrytes dock bjärt av den rika jorden från +kvartärperioden med morängrus och glacial-leror, +snäcksand, mossmylla och tångförvandlingar, vilkas +bördighet ofta ökas genom avfall från årtusendens +storfisken, bildande rika gyttjor på uppgrundningar, +och längst ut på kobbarna av sjöfåglarnes guano. +På detta jordlager växa tall och gran, ehuru +granens gotik förlänar den inre skärgårdsnaturen dess +mera framträdande karaktär, om ock tallen är +härdigare och går längst ut i havsbrynet, vridande sig +på de sista hällarne efter den mest rådande vinden. +</p> +<p> +I dalsänkorna blir ängsmarken särdeles +praktfull av uppslamningar och saltvatten, och den +naturliga ängen erbjuder en rik blomsterflora med alla +det mellersta Sveriges vilda praktväxter, av vilka +kanske orkidéerna och blåvivan äro de förnämsta. +I stränderna lysa fackelblomstret och lysingen, i +skogarne frodas blåbäret, på öppna hällarna lingonet, +och i mossarna är hjortronet icke sällsynt. +Låglänta öar med bättre mylla antaga en särdeles leende +karaktär, genom rikedomen på lövträd och buskar. +Eken livar här med sina mjuka linjer och sitt ganska +ljusa lövverk barrträdslandskapet; och hagen, denna +<a id='page_185' name='page_185'></a> +nordens egendomlighet, en korsning av skog, +småskog och äng, utgör kanske det täckaste man kan +se, då under en blandning av björk och barrträn +hasselbuskarne bilda lövsal över körvägen, vilken här +bär namnet drog. Det är stycken av en engelsk park +man spatserar igenom, tills man stöter på +strandklippan med dess granar och tallar på vitmossa och +därnedanför havsvikens sandupplag med tångbältet. +Skjuter en vik av fjärden längre in i land, är den +alltid skönt kantad med alar och rika vassbänkar. +</p> +<p> +Det är denna omväxling av dystert och leende, +av fattigt och rikt, av täckt och vilt, av inland och +havskust, som gör Sveriges östra skärgård så +fängslande. Och därtill kommer att de merendels steniga +stränderna hålla vattnet så rent, genomskinligt; och +även där sanden går ut i vattnet är den så tung och +så ren, att en badande icke behöver vämjas, som +han får göra vid franska nordkusten, där ett +havsbad är ett gyttjebad. Man saknar här det öppna +havets flesta obehag och äger upplandets flesta +fördelar, vilket ger ett företräde åt den östra skärgården +framför den uthuggna ödsliga västkusten. +</p> +<p> +Den vilda djurvärlden företer inga rovdjur av +oroande natur. Räven, lon och lekattorna äro de +grymmaste. Lysande jakttillfällen giver älgen, vilken +flyktat hitut och tagit ståndkvarter i de större öarnes +kärr och skogar. Grävlingen, haren, uttern och +skälarna släppa även till sina skinn, och harjakten +på Biskopsö är berömd. Av skogens fåglar äro orren +och tjädern mycket talrika, men kunna ej jagas av +infödingarne, vilka sakna hundar av det rätta slaget +och uteslutande ägna sig åt sjöfågelskyttet, helst med +bulvan (vette), varvid den strykande ejdern icke +<a id='page_186' name='page_186'></a> +skonas, den liggande däremot ömt omhuldas, ehuru ett +och annat ägg får lämna proviant vid en längre +jakttur. Äggning i holk utövas mest mot skraken, som +tåligt låter begagna sig till värphöna. +</p> +<p> +Köttet av ejdern blir gott, om det feta skinnet +flås av och fågeln blir liggande i mjölk en natt. Det +smakar då som renstek och har förlorat all +anstrykning av tran. På samma sätt behandlade bli även +skrak, prack och svärta mycket ätbara, i synnerhet +om de i likhet med anden späckas med persilja. +Skärgårdens värsta rovfågel är fiskgjusen eller fiskörnen, +som anställer förödelse på gäddorna i vassvikens +lågvatten. Havsörnen synes mera sällan och jagar helst +i havsbandet. Obehaglig och stundom farlig är den +ymnigt förekommande reptilen huggormen, vilken +träffas såväl i blåbärsriset som i stranden, nästan +överallt, kan man säga, och hans djärvhet ute på de +yttre skären är sådan, att han resande sig på +stjärten har med hugg velat hindra fiskare att stiga ur +båten. Folket skonar honom ej, fastän de tro att +han suger gift ur jorden, och någon vördnad för den +annorstädes tillbedda snoken visar skärkarlen icke. +</p> +<p> +I denna provins av omflutna orter lever nu en +befolkning, som efter förmögenhetsförhållandena +kunde delas i tre klasser: de som öva jordbruk, mest +boende på de stora öarne, de som odla jord och +fiska, eller medelklassen, och slutligen de egentliga +skärkarlarne, vilka mest leva på fiske och jakt men +därtill föda en ko, ett får och några höns eller så. +</p> +<p> +Jordbruket, där det kan drivas, är icke alls +dåligt. Präktiga leror giva ett gott vete och den mindre +bonden har ändock alltid något spelt till husbehov. +Saltsjöbetet är berömt och smöret blir utmärkt av de +<a id='page_187' name='page_187'></a> +kali- och natronhaltiga strandväxterna, varförutom +korna ju alltid hava det gränslösa saltsleket att tillgå. +Fårens kött blir av de snaggiga hårdvallsstränderna +fast och läckert, såsom det franska <i>pré-salé</i> på +liknande marker. +</p> +<p> +Kommer härtill ett jämförelsevis milt klimat, som +betydligt avviker från inlandets på samma längdgrad, +i så måtto att våren kommer senare, stundom fjorton +dagar efter Stockholms, så att sommargästen får +uppleva två lövsprickningar samma år, och att hösten +inträder senare, emedan havet då är uppvärmt och +tjänstgör som en kalorifer. Eljes har man anmärkt +en olägenhet vid skärgårdens klimat för jordbruket, +och det är den torra försommaren och den regniga +eftersommaren, varav sånings- och växttiden blir +lidande av torka men slätter- och skördetiden av regn. +</p> +<p> +Särdeles milt klimat har Nynästrakten, där +murgrönan övervintrar vild och vinet ofta mognar på +spaljé. +</p> +<p> +För fiskaren eller den egentliga skärkarlen äro +naturligtvis havets frukter av större betydelse, och +storfisket utgöres egentligen av strömmingen, vilken +fångas i ofantliga nät, ankrade på djuptliggande grund +(grynnor) om vår och höst. Eljes tages gädda och +abborre i not, gäddan även på stångkrok och +abborren på nät. Flundrorna, av mindre värde, fångas +i nät, ålen ljustras eller narras i ryssja och mjärde. +Laken klubbas på glansis, genom vilken den +slemmiga fulingen kan märkas, där han ligger på botten. +Iden blir föremål för en alldeles särskild sport, som +kallas badfisket. När vattnet på eftersommaren blir +värmt i vikarna, går nämligen iden upp att bada som +det kallas. Vid denna tid hållas utkik i uddarna från +<a id='page_188' name='page_188'></a> +trädtoppar, och när observatorn märker, att det lever +i vattnet, varskor han kamraterna, som nu komma +med sina flata ekor från båda uddarna, årlommarna +väl omlindade med ullstrumpor att icke fisken skall +skrämmas. Och så spännes nätet över vikens mun +till den verkan det hava kan. +</p> +<p> +Befolkningen i denna isolerade, väl undangömda +lilla värld utan regelbundna kommunikationer synes +i flera hänseenden vara mycket blandad. Ett +beständigt urval har nämligen här alltid gjort sig självt, +så att den intelligentaste delen av ungdomen gått åt +till flottan, lotsverket och tullen. De kvarvarande +stationära, lugnare andarne, hava fortsatt fadrens +rörelse, gått till Stockholm eller sökt tjänst uppåt land, +ty skärgården har icke varit någon säker plats, där +familjer och jordegendom kunnat grundas, då +landet legat öppet för fienden och äganderätt och liv +just icke åtnjutit skydd av den avlägset boende +rättsvårdaren. Det saknas därför spår av lokalpatriotism, +om ock invandraren har de vanliga svårigheterna att +bekämpa. +</p> +<p> +Mig synes även, att döma av ortnamn, typer och +sedvänjor, såsom om skärgården varit ett slags +tillflyktsort för en del folk uppifrån land, vilka av en +eller annan orsak uppsökt ensligheten. Något +egentligt landsmål märkes ej, men en blandning av många, +och många enkla seder och rättsbegrepp från +naturstadiet, tyda på att här ute, långt bort från samhället, +hopkommit en stock av osällskapliga, för ordnat +samliv svårtillgängliga friluftsälskare, eller helt enkelt +praktiska motståndare mot ordnad krigstjänst och +tullväsen. Åtkomsthistorierna till vissa öar tyckas +även röra sig om kapare, märkvärdiga sjöbedrifter, +<a id='page_189' name='page_189'></a> +även privattjänster till kungliga personer, och +jordeböckerna lära på sina ställen icke vara riktigt säkra +rörande jordens natur av krono eller skatte. +</p> +<p> +Andra tecken finnas även, som tyda på +invandringar eller kanske bara strandhugg av finnar, +estländare, ryssar och dylika österländare. Särskilt +bär man än i dag avgjord motvilja mot estländarne, +dessa skuggfigurer, gråa i sig själva, spökande fram +i gråa farkoster såsom hopslagna av gamla nerfallna +plank och med rigg av lappade kolsäckar. När en +dylik flygande holländare tar i land på en kobbe, ror +fiskaren gärna ut och ser efter att elden blir väl +släckt, och han vädjar hellre till brännvinsflaskan än +till bössan mot sådana havets löskemän, vilka anses, +med eller utan grund, smuggla salt till Ryssland. +</p> +<p> +Förmögna skärkarlar finnas, men många äro nära +fattigdomen, och några ytterligt fattiga, levande om +vintern på saltlake, sillhuven och potatis. Fiskarens +yrke, som liknar spelarens, ger icke grund till +sparsamhet. En kupp gör honom förmögen i dag, och +tron på lyckan uppstår genast med dess farliga följder. +Långt bort från rättvisans skipare har han i nödvärn +sin egen lynchlag, och av ekonomiska skäl friar han +hellre än han fäller, även i hopp att själv bli friad, +när hans olycka kommer. Och överseendet med +andras förbrytelser har jag icke hört uttryckas +vackrare, än då grannarne talade om att en mördare +begått ett »felsteg» en gång, då han dränkte sin +hustru. +</p> +<p> +Skärkarlen är en ensling; har långt till +tingshuset, långt till kyrkan och långt till skolan; långt +till grannarna och långt till staden. Badorten är hans +närmaste civilisationscentrum, men där får han endast +<a id='page_190' name='page_190'></a> +lära lyx och avund mot mänskor, som han ser hålla +fest i tre månader, ty han ser icke den arbetande +ledamoten, som är i staden. +</p> +<p> +I ensligheten skulle han bli tänkare, om han +hade ledning, men han blir fantast i stället, och huru +skicklig han kan vara i sitt yrke, huru klarseende i +vardagslaget, blir han ett lätt rov för sina subjektiva +förnimmelser, blir »fremsynt», besynnerlig, såsom +klockaren på Rånö, och han gör felaktiga +slutledningar, oftast förväxlande orsak och verkan, så att +om det fiskar gott efter att slanten är lagd under +stenen, så är slanten den mäktiga orsaken. Han är +vidskeplig, och hedendomen sitter så djupt i honom, +att den kristna kyrkans symboler ännu äro för honom +lika med signerier, läsningar och trolldom. +</p> +<p> +Familjen bygger sig själv på gammal sedvänja +och naturens enkla krav, där icke ekonomisk +beräkning kan medfölja som faktor. Förhållandet mellan +könen är otvunget och äktenskapet avslutas vanligen +med barnet, om flickan eljest visat sig ordhållig och +böjd för familjs grundande. Är så icke förhållandet, +uppstå understundom svåra förvecklingar, vilka kunna +sluta med barnets totala försvinnande och andra +ledsamheter, vilka komma till hela världens kännedom +utom länsmannens, vilken för övrigt ingenting kan +göra åt saken, där vittnen icke kunna framskaffas. +</p> +<p> +Börjar det brista i familjebanden långt borta från +grannar och tvingas starka lidelser länge, inträffa +stundom hemska utbrott av naturkrafterna, då den +vid död och fördärv vande skärkarlen icke räknar +så noga med medlen. Då uppföras därute tysta +sorgespel, om vilka man endast får höra antydningar, +och varom jag glunkat något i ett par av dessa +<a id='page_191' name='page_191'></a> +berättelser. Då springa blodsband sönder, förbjudna +hägn överhoppas, naturen griper med hård hand vad +han kommer över, och för hungern och kärleken +existera icke längre hänsyn eller lagar. +</p> +<p> +Det ljusa, leende i skärkarlens liv, när det +gestaltar sig ljust, har jag i förra delen, Hemsöborna, +skildrat; i denna del har jag givit halvskuggorna; +möjligen kan jag komma längre fram under för +litteraturen ljusare förhållanden att ge själva +slagskuggorna, som måste finnas för att ge bilden +fullfärdig! +</p> +<p> +Holte i Danmark, september 1888. +</p> +<p style='text-align: right'> +<i>Författaren.</i> +</p> +<hr class='ppg-pb' /> +<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'> +<a id='page_193' name='page_193'></a> +<h2>Den romantiske klockaren på Rånö.</h2> +<h3>FÖRSTA KAPITLET.</h3> +</div> + +<p> +Augustimånen stod över Västra Storgatan i Trosa +en afton på 50-talet, när de fördröjda bondkärrorna +skramlade ut ur portgången från handelsmannens +gård, där de haft kvarter. Inne i boden var första +bokhållaren ännu i farten med att betjäna stadens +jungfrur, som i sista stunden sökte minnas vad de +kunde behöva till morgondagen. Men uppe på +vindskammaren av det lilla envåningsträhuset inåt gården +satt yngsta bokhållaren vid det öppna fönstret med +handen under kinden och betraktade månen, som +lyste på taken mitt emot och visade skorstenarnes +rökhuvar i en rad fantastiska framställningar, +skiftande hamn allt efter som den ljumma havsvinden +krängde om dem. Än tog den stora plåthuven form +av en påskkäring med svart karpus, än stack flöjelns +ormhuvud fram ur kåpan, visade tänderna och den +utsträckta gadden, än svängde balansen med sin runda +skiva fram och profilerade sig som säkerhetsventilen +på en ångmaskin; och så dansade häxorna runt med +drakarne kring den fyrkantiga pipan, ur vilken röken +bolmade fram som ur ett påskbål. Den svärmande +<a id='page_194' name='page_194'></a> +unge bokhållaren vände snart sitt ödmjuka ansikte +ifrån de mörka bilderna på takåsen och betraktade +månens fulla rundel med dess ljusa världskarta +tecknad på ljus botten, och han tyckte sig lugnare, när +han såg den som ett vänligt stort ansikte med ett +brett godmodigt leende se ner till honom, som i +denna afton skulle lämna den tysta skärgårdsstaden +och de små förhållandena i den obetydliga +handelsboden för att resa opp till Stockholm och vid +Musikaliska akademien och seminarium utbilda sig till +organist och skollärare. +</p> +<p> +Han lät därefter huvudet sjunka, lyfte armbågen +från fönsterbrädan och vände sig inåt kammaren, +vars enkla möblemang bestod av tre sängar, en byrå +och en rakspegel, på vilken senare ett talgljus med +en stor tjuv stod och rökte. I en av sängarne låg +nattsäcken av mattväv, färdigpackad med öppet gap +ännu, som en stor padda, vilken storknat på ett +dussin ullstrumpor och en notrulle, som syntes mellan +de järnbeslagna käftarne. +</p> +<p> +Den unge mannen stod ett ögonblick i +mjältsjuka betraktelser över sin tömda byrålåda, vars +botten var täckt med ett par nummer av Svenska +Tidningen, då en röst hördes genom språkröret vid +dörrpanelen, frågande: +</p> +<p> +— Är Lundstedt där? +</p> +<p> +— Ja, patron! svarade ynglingen; varpå röret +gentog: +</p> +<p> +— Nu är jag ledig! +</p> +<p> +På sin runda skruvstol ner i bodkammaren satt +patronen och bläddrade i reskontran, när bokhållaren +steg in och undergivet väntade vad herren skulle ha +att förkunna. +</p> +<p><a id='page_195' name='page_195'></a></p> +<p> +— Sitt ner, Lundstedt! började patronen. +</p> +<p> +Den räddhågade ynglingen vågade icke sätta sig +genast, dels därför att det stridde mot sed, dels +därför att han fruktade en efterräkning på några +okända förseelser i bokföringen. Men patronens +lugna runda ansikte och välvilliga blickar erinrade +i denna stund om månans nyss, så att han fattade +mod, då husbonden åter tog till ordet: +</p> +<p> +— Lundstedt har varit en trogen tjänare och +har fört sin kladd ordentligt. Fortsätter han på +samma väg, skall det gå honom väl i livet, och det +är därtill jag önskar honom framgång, då han nu +går opp till Stockholm, där frestelserna äro större än +här nere i landsorten. Jag vill nu lämna Lundstedt +sin lön — det är trettitre riksdaler och sexton +skillingar banko — till vilka jag från egen hand vill +lägga tio riksdaler riksgäld såsom dusör för +Lundstedts visade redlighet och nit i affären. Se där! +Håll till godo och lycklig resa! +</p> +<p> +Lundstedt mottog med rörelse de stora vackra +gröna tiorna och tryckte patronens hand, viljande +säga något som ej kunde komma fram, medan +handelsmannen sakta sköt honom ut genom dörren. +</p> +<p> +— Det är bra, det är bra! Gå nu och säg +adjö åt frun och kamraterna, jag tror att Svärdsbron +har brått att komma hem. +</p> +<p> +Lundstedt gick ut och steg uppför den lilla +trätrappan, där han knackade på dörren till våningen, +och mottogs av frun med ett talgljus i handen. +</p> +<p> +— Kära hjärtans, är det Lundstedt — jag satt +och skala syltlök — och herre Gud, jag tror jag har +tårarne i ögonen än. Jaså, Lundstedt ska resa från +oss nu, och komma opp till Stockholm — där får +<a id='page_196' name='page_196'></a> +han se mycket saker, som en aldrig har drömt om +— Gud vare med honom nu då — och må han se +sig före, när han ska ut i livet. Gud vare med +Lundstedt och må han trivs i sitt nya! +</p> +<p> +Frun torkade sina ögon med förklädssnibben och +räckte handen till avsked, varpå Lundstedt gick +baklänges ner för trappan, alltjämt hälsande och rörande +läpparne utan att kunna få dem att frambringa några +begripliga ord. +</p> +<p> +Nere i boden stod Svärdsbron redan med en +tuggad Cuba i ena mungipan och knäna stödda mot +disken, kastande rörliga blickar på vågskålen, medan +bokhållarn vägde opp kaffet, och hans vickande +huvud följde balansens rörelser opp och ner, så att +han slutligen kände sig vimmelkantig och med vänstra +handen sökte ett stöd att hålla sig i. Och med krökt +pekfinger grep han om det nerhängande +segelgarnssnöret, mot vilket han ville luta sig, med påföljd att +rullen i taket vindade av, så att Svärdsbron sjönk på +knä och lade sitt trötta huvud med cigarr på disken. +</p> +<p> +— Vad fan, tänker farbror gå till altars på +lördagsafton! utbrast bokhållaren, som såg den grå +figuren sjunka, men strax därpå resa sig, kastande +lömska blickar uppåt segelgarnsvindan. +</p> +<p> +— Sätter en långrev i kryddbon nu också? +brummade bonden och släppte garnet, som lagt sig i +ringlar över hans frukostskärm. +</p> +<p> +— Visst fanken gör man det! Vet inte farbror, +att de fula fiskarna gå utanför disken. +</p> +<p> +Bonden vimlade med ögonen och tänkte en lång +stund på svaret som han inte fann hemma; varför +han tycktes besluten avfordra en förklaring: +</p> +<p> +— Ska de vara åt mej, det? +</p> +<p><a id='page_197' name='page_197'></a></p> +<p> +— Var så god och håll till godo, svarade den +slagfärdiga bokhållaren och sköt kaffepåsen åt +bonden, som behövde en stund för att komma ur det +förra tankespåret in i det nya, men ej hann fram, +förrän bokhållaren klippte till med ett nytt: +</p> +<p> +— Det är tjugofyra skilling banko, jämnt som +en pinal; pengarne på disken! Ta hit dosan nu, ska +farbror få lite grovsikt. +</p> +<p> +Detta var för långt och för häftigt, så att +Svärdsbron, som ännu bara var vid kaffepåsen, efter +att den fula fisken var lämnad i sticket, tog varan +i handen och vägde den. +</p> +<p> +— Tjugufyra skilling banko; fram med pengarna, +gubbe lilla, för här är ingen kredit! Och så dosan! +Eller vill du ha det i truten med detsamma? +</p> +<p> +Nu hade bonden kommit fram till penningfrågan +och fått näven i byxfickan, sedan högra rockskörtet +omsorgsfullt blivit uppvikt. +</p> +<p> +— Tjugufyra skilling riksgälds var det? +</p> +<p> +— Nej banko, du! Kaffet har stigit! +</p> +<p> +— Ja, men när jag var barn... så kosta det +inte mer än en plåt. +</p> +<p> +— Ja, ser du, det är länge sen det du, om +jag får tro vad din käring säger! +</p> +<p> +— Käringen! Vad håken säger käringen? +</p> +<p> +— Hon säger att du ska betala kaffet genast, +annars går du och super opp pengarna! +</p> +<p> +— Su... super jag? +</p> +<p> +— Inte alls! Jag har aldrig sett dig ta en sup! +Men raska nu på, och visa att du är nykt när +Lundstedt kommer, annars får du troligen ingen sup +av honom. Nu skrapar Blacken på dig! +</p> +<p><a id='page_198' name='page_198'></a></p> +<p> +— Lundstedt! Vad har jag med Lundstedt att +göra... tpo! tpo! — står du stilla du din rrrackare! +</p> +<p> +— Vet du inte av, att Lundstedt ska med dig +till Svärdsbro, för han tar till Stockholm i afton. +</p> +<p> +— Stockholm! — Tpo! tpo! vad går det ått dej, +din fuling! +</p> +<p> +Blacken skrapar gatstenarne av otålighet, och +borgmästarns piga kommer in, snävande över +tömmarna, som bonden bundit i dörrhakarna. +</p> +<p> +— Se god afton, lilla Lina! Hur kan det stå +till på en sån här månskens-torsdags-afton! +</p> +<p> +— Det står inte alls till — ta bort hand — +annars så... hur står det för Kindgren? +</p> +<p> +— Det går undan för undan för mig! Men vad +kunde behagas så här sent på dagen? +</p> +<p> +— Det behagas ett halvt lod kardemummor! +</p> +<p> +— Så, det ska vara främmande i morgon... lägg +opp pengarne nu, Svärdsbron, och stå inte och reta +opp sina ädlare känslor, när han tittar på flickan. +</p> +<p> +Svärdsbron har båda händerna i byxfickorna, +cigarren upphivad som en klyvarbom, och står, +gungande på vikta knän, omfamnande den +kattunklädda jungfrun med sina stora smörjiga ögon, ibland +skickande blickar åt taket som om han räknade +brödkakorna på spettet. +</p> +<p> +— Hörr nu! Hörr nu! hm! — Tpo! Tpo! står +du still du! yh! yh! +</p> +<p> +I detsamma kommer Lundstedt in: +</p> +<p> +— Är inte farbror färdig att köra än? Klockan +blir ju tio, innan vi få ge oss i väg! +</p> +<p> +— Klockan tio! +</p> +<p> +— Ja, för jag ska till båten i Södertälje klockan +nio i morgon bitti! +</p> +<p><a id='page_199' name='page_199'></a></p> +<p> +— Södertälje; ge mej si! +</p> +<p> +Lina har rodnat vackert och Lundstedt har märkt +henne: — God afton, Lina! Nu kom hon lagom för +att jag skulle få säga adjö. +</p> +<p> +— Nej, ska han resa! +</p> +<p> +Medan Lina och Lundstedt gå ut i boddörren +för att se på månskenet, har Svärdsbron fått upp +portemonnäen, och börjar där efter plocka opp +slantarne på disken. +</p> +<p> +— Där ha vi — ge mej si, tolv skilling. +</p> +<p> +— Och så kommer du med bankovittnar med +hål i; dom kan du gömma till håvpengar... fjorton +och sexton, tjugo... trettiotvå. Hit med fyra +skilling till nu. +</p> +<p> +— Fyra sk-illing t-ill! Nej! Det är alldeles för +durt! Po-ah! Po-ah! flickan lilla, po-ah! +</p> +<p> +Patron kommer ut i boden och Svärdsbron rätar +ut knäna och kniper fram med pengarne som om +han sett sin husbonde. +</p> +<p> +— Nå, Svärdsbro, är du färdig att köra än? +frågar handelsmannen. +</p> +<p> +— Ja, herr patron, genast! +</p> +<p> +Och med en kraftansträngning samlar han ihop +armar och ben och går ut till vagnen, tar tömmar +och piska, kliver opp på hjulet för att överskåda +lasset och se om Lundstedt är där. +</p> +<p> +— Stå inte på hjulet din inskränkta fan, ropar +Kindgren från boddörren, du faller ju om kraken +rycker till. +</p> +<p> +— F...aller jag? +</p> +<p> +Blacken rycker verkligen framåt i ett anfall av +hemlängtan, och Svärdsbron, som har händerna +fastade, kommer ner gränsle över hjulringen: +</p> +<p><a id='page_200' name='page_200'></a></p> +<p> +— Po-ah! Po-ah! ropar han i djupet av sin nöd, +och Lundstedt, som stått under gatlyktan med Lina, +skyndar till och stannar Blacken, som har gröppåsen +kvar om halsen och därför icke är så begiven +på att springa, helst Svärdsbrobonden bromsat +framhjulet med sin vänstra axel. +</p> +<p> +— Tror någon människa vi kommer ur stan i +denna dag? utbrister Lundstedt med mild otålighet. +Stig opp nu, farbror, så få vi åka! +</p> +<p> +— Nå, så bjur han på något då? +</p> +<p> +Lundstedt lovar att bjuda vid första +gästgivargård, men Svärdsbron vill inte lämna kredit, och +tillnyktrad efter sin kontusion erinrar han sig det +utlovade snuset, varpå han intränger i boden med +piska och tömmar, på samma gång som han efter +patronens avlägsnande fattas av nyväckt hopp att +kunna pruta på kaffet, vilken omständighet leder hans +tankesnurra baklänges upp till minnet om ett +glåpord, som stod i sammanhang med segelgarnet, men +som han ej kan minnas, varpå Blacken gör ett nytt +framryckande mot hemmet, vilket besvaras av +bonden med en inhalning av de medförda tömmarne, +med påföljd att hästen stryker vagnen in mot +glasdörrarne, som klinga, allt under det kusken skriker +po-ah! utan annan verkan än att boddrängen bryter +in, ger Svärdsbron en halskaka så att cigarren kryper +baklänges in i munnen och den kiknande rökaren +kommer ut på gatan i samma ställning som en +magisterhoppare. Därmed anses diskussionen avslutad, +och sedan vagnredet blivit krängt tillrätta, lyftes +farbrodern på lasset, tömmarne lämnas åt Lundstedt, +som trycker de närvarandes händer och under allas +välönskningar sätter Blacken i gång framåt! +</p> +<hr class='tb' /> + +<p><a id='page_201' name='page_201'></a></p> +<p> +Lundstedt hade avlämnat sin värd i Svärdsbro, +sedan han bultat opp den bekymrade makan, och utan +att avvakta tillfället att göra hennes närmare +bekantskap gått till gästgiveriet med snabba steg för att +beställa skjuts till Södertälje. Som det fanns hästar +inne, satt han snart på en ny liten pinnkärra och +ruskade i väg norrut mot hans längtans mål. Månen +hade sänkt sig något och färden gick genom svarta +granskogen, som susade tungt i nattvinden, under +blinkande stjärnor med Karlavagnen överst. Rak låg +vägen som en kägelbana, lång och ljus som ett lakan +på bleke, när månskenet föll på det torra dammet; +stundom steg i fjärran en vit sky, uppriven av ett +mötande åkdon, och när hästens huvud dök upp och +silvermolnet nalkades, skymtade strax efter några +mörka inhöljda gestalter, som i förbifarten kastade +ett god afton som en slant åt en grindpojke. I +vägkanten följde telegrafstolparna med sitt sjungande +tackel, en ändlös eskader av enmastare utan stänger +och rår, slutande med eselhuvun som vinterliggare. +</p> +<p> +Så kom en grind och en sovande stuga med +äppelträn, vilkas frukter lyste i guld som apelsiner, +och så smällde grinden igen, kärran rullade fram och +det enformiga skallrandet försatte den unge +resenären i sömn. +</p> +<p> +Och så drömde han, att han satt på sjustjärnorna +och åkte opp för himlavalvet, där han hörde en fiol +spela, som hade strängar så långa som landsvägen, +med ljudpinnar höga som mastträn och stallen voro +av vitt porslin, och nordanvinden var stråken, +hartsad med isbarkar; och fiolen gav melodier i nya +tonarter med tre kvarts toner i stället för halvtoner, +och det fanns både eiss och hiss, som han alltid undrat +<a id='page_202' name='page_202'></a> +över vart de tagit vägen, när Gud lät människan +skapa klaveret. Men vägen var brant och han kände +hur det värkte i ryggen, när han föll bakåt, och det +blåste kallt i halsgropen, och han hörde en hund +skälla och en uggla skrika och när han vaknade, +förnam han icke mer det dova orgelljudet från +granskogen, utan det dallrade som när fiolerna spela +sextiofjärdedelar i applikaturen, och kärran hade +stannat i en björkhage, som slutade av »malmen», +vilken nu sänkte sig och övergick till ett stort slätt +åkerland. Och i fyrsprång bar det nedför backen, +ner på slättlandet, där rågskylarna stodo i troppar +och kolonner, grupper mot rytteri, bataljoner med +skyttegravar emellan; ändlöst och som ett slagfält +utbredde sig sädesregionen, som härifrån kunde +överskådas genomskuren av en å, vars båda stränder +tycktes bevakade av rågkärvarnes tiraljörer, bildande +en kulle intagen av en detacherad avdelning; här lågo +hela led kullblåsta och betäckte marken med döda +och sårade, här kommo de på krakstörar och sågo +ut som pikenerare från trettioåra kriget med axens +långa plymager fladdrande för vinden. Och nya +trupper defilerade alltjämt, förstärkningar ryckte fram, +och nere i sänkorna låg dimman som kanonrök efter +dagens batalj. +</p> +<p> +Herr Lundstedt, vars drömmande och lekfulla +sinnelag vi ovan antytt, roade sig, för att fördriva +tiden, att leka det han var Napoleon, som nu på en +släda ilade från det brinnande Moskva, föreställt av +den sjunkande månen bakom en klockstapel i fjärran, +och han hälsade då och då med en nickning och ett +dystert ögonkast sina tappra trupper, som syntes +göra uppmarscher i häck på ömse sidor om +<a id='page_203' name='page_203'></a> +landsvägen utan att någonsin hinna fram förr än kärran +redan var förbi. +</p> +<p> +Under det den stora armén defilerade utan att +ta slut — och herr Lundstedt visste nog att han +kunde åka ända upp till Norrland på denna årstid +utan att se något slut — hade det börjat ljusna i +öster, och trött av att leka soldat med rågskylar, föll +herr Lundstedt i en liten morgonslummer, varur han +snart vaknade med en frossbrytning, med solen mitt +i ögonen och en kvittrande lärka över huvudet. Och +nu var slagfältet betäckt av hästar och vagnar, som av +lantfolket utförts att hämta upp fallna och sårade, vilka +fördes till de stora röda ambulanserna när och fjärran. +</p> +<p> +Men nere vid en nu synlig havsfjärd, som tycktes +sakna stränder och flyta under alar och pilar, låg +ett vitt slott med röd- och vitrandiga +bolstervarsmarkiser för fönsterna. Där bodde greven, eller +kammarherrn, eller excellensen, lekte herr Lundstedt, +och därinne fanns oljefärgstavlor och marmorbilder, +porträtt av Lennart Torstensson och Carl den niondes +andra gemål; och där innanför balkongfönstren stod +säkerligen en flygel, som van Boom spelat på, och en +harpa, som grevinnan ärvt av sin farmor, som varit +hovfröken hos Gustav III; och där i flygeln sovo +fröknarna som guds änglar, under lapptäcken av +rosenrött siden och skulle snart dricka kaffe med +saffransbröd på sängen — och Gud var god, som +kunde låta några människor också vara lyckliga! Och +så ställde sig en lund björkar framför trollslottet och +det syntes bara björklöv och näver en lång, lång +stund, tills ett stort blått vatten skymtade och +skjutspojken pekade med piskskaftet på ett kyrktorn och +sade att det var Södertälje. +</p> +<hr class='tb' /> + +<p><a id='page_204' name='page_204'></a></p> +<p> +Några timmar senare stod herr Lundstedt på den +rosenröda ångbåten Hermoders fördäck, när +Kungshatt passerats och Stora Essingen, och man under +Marieberg fick första synen på Stockholm. Morgonen +hade varit tryckande het, solen hade skinit på +västermoln, och sedan hade den ena molnvagnen efter +den andra kört upp på himmelen, höll stilla och +skockade sig som en artilleripark på de intagna +höjderna. Och när hela batteriet var samlat, gavs eld, +gnistan flög i sicksack över kyrktorn och takåsar, +och dundret hördes, innan man räknat till fem, luften +suckade, böljorna väste till och ångbåten darrade; +nya molnvagnar bröstade av, ryckte fram, och glatta +lag gåvos gång på gång. Så brusto de svarta skyarne, +och när ångbåten lovade in åt Skinnarviksbergen +låg den stora staden fläckvis i kvastar av solsken +och fläckvis skuggad av åskmolnen, och i en krets +av ljus, som under en lampskärm, låg +Riddarholmskajen med sina ångbåtar i alla regnbågens färger, +sjögröna med cinnoberröda vattengångar, lysande av +blankskurad mässing och vitt järn, svarta skorstenar +och kopparröda ångpipor; gamla Gripen och +Kommendörkapten, den långa smala Aros med för och +roder i båda ändar, Prins Gustav och Uppland, och +längst bort vid simskolan den lilla Tessin; och över +master, skorstenar och flaggstänger höjde sig de två +hundraåriga lindarnes gröna kupoler, under vilka +bärargillets ledamöter togo skugga; och därbakom +gymnasiihusets åldriga fasad, och högst över alla, +Riddarholmskyrkans järntorn. När Hermoder lossat +sina nickhakar under södra bergen och lupit in till +kransen att förtöja, kände herr Lundstedt sig +beklämd, och när han lämnat biljetten vid landgången +<a id='page_205' name='page_205'></a> +och gick med sin nattsäck i land, var han nära att +kvävas såsom en nybörjare i simskolan, när han +känner lukten av vattnet. Husen voro så stora och +mänskorna så många; långkärrorna skallrade på +de kullriga gatstenarna, så att det värkte i huvet, +när man hörde dem; hundarne skällde, höns, nyss +lossade i burar, kacklade, grisar på skrovkärror +skreko, och uppåt backen skyndade alla fordon med +lantmannaprodukter under polisens bevakning och +pådrivande, ty holmen och hamnen skulle avspärras. +</p> +<p> +Herr Lundstedt följde med folkströmmen, +okunnig om vart det bar, och uppkommen på torget +såg han en ofantlig läktare klädd i svart och med +silverkronor, och portalen till Riddarholmskyrkan var +bevakad av två led drabanter i björnskinnstschakåer. +Folkmassan tätnade, och på bron blev det trängsel, +ty en avdelning av gardet i pickelhuvor med vita +korsbandolär tågade fram med förstämda trummor i +sorgflor; hästarne stegrade sig och hundar trampades, +månglerskor skreko, och så började klockorna ringa +i ett torn och i två torn och slutligen ringde det +över allt, vart man kom, ty kungen skulle i dag +begravas. +</p> +<p> +På Riddarhustorget fick herr Lundstedt veta +vägen med roddbåtarne över till Klara, där han skulle +söka sitt kvarter hos en kamrat från Trosa, och +efter lång väntan befann han sig slutligen vid Röda +Bodarne. Som han skulle till Norra Kyrkogatan och +såg på kyrkans sträckning hur altaret låg där det +var öster, tog han korn på byggningen och gick över +kyrkogården, tills han krokat om tornet och sett den +port, som måste leda ut åt norr, och där låg en gata +sluttande ner för en backe och i fjärran avstängd +<a id='page_206' name='page_206'></a> +av en massa gröna träd, som stucko upp över ett +plank. +</p> +<p> +Med lättare hjärta gick han på för att hinna +numro fyrtiotre, som måste ligga på vänster hand, +efter som det var udda nummer, och när han anlände +till ort och ställe skulle han in genom en dånande +portgång för att komma in på gården. Där sökte +han en klocksträng eller något annat tillhygge att +ge luft åt sin otålighet få komma under tak. +Men han såg bara små bruna dörrar med trappsteg +framför, och han knackade på dem, den ena efter +den andra, utan att få svar. Han gick in i en farstu, +knackade på tre dörrar igen, varav en var borrad +som en fisksump eller ett såll, och måste leda till +ett skafferi. Han gick en trappa upp, bultade så +det gav eko genom trappgången, men utan att någon +öppnade; gick en halv trappa till och stötte på +vindsdörren. Tydligen voro alla innevånarne ute på +begravningshögtidligheterna. +</p> +<p> +Något nedslagen, ehuru icke alltför, gick herr +Lundstedt ner på gården igen och sökte en sittplats. +Men mitt i gårdsrummet stod en trädgård med ett +grönt staket, skuggad av en brandmur med ankarjärn +smidda i form av bokstäverna x och i; och ini +trädgården låg ett lusthus med tak som en pickelhuva, +och på vakt reste sig två kanelpäronträd, bland vilkas +gallrade löv ännu syntes hängande några kvarblivna +frukter i solnedgångens färger. På rabatterna stodo +dahlier och på sängarne växte purjo och selleri. +Tyvärr voro grindarna låsta med hänglås och herr +Lundstedt måste stanna utanför lustgården på de +knaggliga fältstenarne, vilka icke kunde erbjuda någon vila. +För att fördriva tiden gick han då omkring och +<a id='page_207' name='page_207'></a> +spejade genom fönstren på nedra botten, vilket dock +hade sig svårt, då avundsjuka jalusier stängde +utsikten. Slutligen kom han till en fönsterluft, vars +ena fönster stod på glänt med en stormhake, så att +han kunde obehindrat skåda in i rummet. Där rådde +ett visst hemtrevligt slarv. På en matta med mera +hål än väv syntes en urblekt gondol med en herre +och en dam från riddartiden, och längre bort under +sängen visade sig ett palats, som kunde vara Venedig +efter som det gick kanaler inunder, och huset var +grönt och rött, men ett par stövlar och ett nattkärl +stängde all utsikt till en bro, som kanske eljes var +Suckarnes. Ett runt bord av alrot skrevade med tre +ben över gondoljären, som om det dansat +trestegsvalsen till riddarens luta, och på bordet lågo ett +par byxhängslen, en nattkappa, en guitarr, och +därbredvid stod en tom punschbutelj och sex glas. Över +gungstolen hängde ett par grå byxor, och på +fönsterposten fanns ett bläckhorn med gåspenna, och en +bok med vitt papper omkring pärmarna, på vilken +stod skrivet ett namn. Herr Lundstedt, vars +nyfikenhet var väckt, stack in två finger och makade +boken så att han kunde läsa namnet, och hans glädje +blev obeskrivlig, när han läste sin gamle skolkamrats +namn. Frans Oscar Lindbom, i stora präntade, +anglosachsiska bokstäver som Dagbladets titel var +tryckt med. +</p> +<p> +Utan att tveka, lyfte han av haken och +praktiserade sig med nattsäcken in i kammaren, drog av +stövlorna och sökte genast en bekväm ställning på +utdragssoffan, där han snart föll i en djup och stärkande +sömn efter en genomvakad och genomskakad natt. +</p> +<hr class='ppg-pb' /> +<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'> +<a id='page_208' name='page_208'></a> + +<h3>ANDRA KAPITLET.</h3> +</div> + +<p> +Följande morgon gick herr Lundstedt vid halv +åtta-tiden nere i Kirsteinska trädgården och avvaktade +med hjärtat i vänstra armgropen att klockan skulle +ringa åtta och akademiens portar öppnas. Han hade +ännu huvudvärk efter nattens samspråk med +kamraten, vilken hemkommit klockan tio om kvällen och +icke släppt den av resan sönderskakade landsmannen, +förrän denne omtalat allt vad som i Trosa sig +tilldragit under de tre åren de varit skilda, omtalat sin +mors död, sin faders, fiskarens, små svårigheter, sina +egna läroår i handeln och slutligen sin +oövervinneliga böjelse för musiken, som vid Musikaliska +akademien skulle bringas till fruktgivande examen. +</p> +<p> +Genom staketets spjälor såg han nu att det +började komma folk; äldre herrar med håret på axlarne, +sannolikt professorer, unga män med solbränd hy, +som tycktes vara från landet, unga flickor och äldre +mamseller med lockar baktill och portföljer framtill. +Rädd var han, när han såg dessa massor, med vilka +han skulle tävla, och han lutade sig mot staketet, +spelande med fingrar det stycke han övat för +orgelnisten i Trosa om söndagseftermiddagarna på +stadskyrkans orgel, sedan han först repeterat på +handelsmannens klaver under veckan. Hans lärare, som +själv gått igenom akademien och kände professorns +smak, hade som en klok man bestämt tillrått +lärjungen att lägga band på sin romantiska böjelse för +vacker musik och svurit vid sin frälsning, att +Lundstedt skulle gå igenom med pukor, om han vid provet +kom med en fuga av Bach, och oaktat lärjungens +<a id='page_209' name='page_209'></a> +sinne rest sig mot det aritmetiska problemet, hade +han dock fogat sig och lytt sin mästares råd. +</p> +<p> +När nu klockan ringde åtta i tornet, och +gasverket blåst ut frukost, ljusfabriken släppt ut ångan +och tvätterskorna drogo upp från Klara sjö med +sina bykar, ansåg herr Lundstedt tiden vara inne, och +med vingliga ben styrde han över planen in i den +stora porten, där så många kallade inträtt före +honom, men kanske så få utkorade skulle komma ut +igen. I stora trappan hörde han redan två pianon +och minst tre fioler, och uppkommen i stora salen, +där orgeln stod bredvid en flygel, var provet i gång. +</p> +<p> +Professorn, som satt på en stol bredvid +instrumenten, hade ett rörligt ansikte som om det +sköttes av en dragsko, och i samma minut det +uttryckte belåtenhet, förmörkades det och +sammandrogs av raseriets kramp utan att någon egentligen +kunde utleta orsaken. Just när herr Lundstedt kröp +bakom sista ledet, satt en ung man vid flygeln, där +de, som ännu icke spelat på en orgel, fingo prova, +och med smältande blickar mot takkransen +framsmekte han Jungfruns bön. Hans långa vita fingrar +ströko tangenterna på ryggen som om han kliat +kattungar, och han skakade emellanåt sitt polkahår, +slängande huvudet bakåt, och med foten på pedalen +så att alla toner sjöngo kör skulle han just saxa +händerna för att »spela i kors», då professorn icke +kunde styra sig längre, utan sprang upp och smällde +igen locket så att det skrällde i salen. Han ville på +samma gång säga någonting, men endast läpparna +rörde sig och huvudet nickade, varpå han satte sig +igen och åhörde Jungmanns Sjöjungfru, Abts +Aftonklockorna, sonater av Clementi och Kalkbrenner, +<a id='page_210' name='page_210'></a> +under det hans ansikte uttryckte outsägliga lidanden. +Klockan blev både tio och elva, innan Lundstedt kom +fram. Men när han slog sig ner vid orgeln, ljusnade +professorn och skickade den långe med Jungfruns +bön till att trampa. Lundstedt ställde sitt nothäfte +på ställaren, drog ut några stämmor, revade opp +svarta byxorna för att komma åt pedalen och satte +i gång. +</p> +<p> +När han spelat några längor av temat och första +upprepningen i underkvart tog vid, kände han en +hand stryka vänstra kinden och en andedräkt flåsa +vid örat; men av fruktan att komma av sig vågade +han ej vända på huvudet, utan gick på oförskräckt, +genom »motsatsen» och »återslaget»; och <i>dux</i> eller +temat kom igen, gick ibland framlänges, ibland +baklänges, än på händerna, än på fötterna som en +konstmakare, än hjulade det, än gick det kräftgången, +fläkte sig, flådde katt, stupade kullerbytta och blev +borta, lämnande ett moln av tonstumpar och +ackordbitar efter sig på valplatsen, och så stack det fram +igen beledsagad av <i>Comes</i> och så brottades de, +satte kärngknep, backade, släppte och röcko, stodo +och tjurade, löpte efter varandra, hoppade bock över +varandra, och slutade omsider i en lång omfamning, +föreställd av en alltförsonande orgelpunkt. +</p> +<p> +— Wundervoll! Prachtvoll! lät det från professorn, +vilken log som mot ett barn. Vad kallas +den unge man? +</p> +<p> +— Alrik Lundstedt, svarade den blyge unge +mannen och rodnade över sitt skälmstycke, ty han kände +sig falsk mot läraren, när han mot övertygelse lagt +an på professorns kända smak för de i hans eget +tycke odrägliga fugorna. +</p> +<p><a id='page_211' name='page_211'></a></p> +<p> +När namnet var uppskrivet, tog professorn +Lundstedts hand och bad honom vara välkommen, +anvisande honom sekreterarens rum, där han skulle få +lektions-schemat och inskriva sig i matrikeln. +</p> +<p> +När detta var överstökat, återvände Lundstedt +strålande till sin beskyddare, som tog honom i famn, +strök håret undan pannan för att se huru hög denna +var, lade upp hans händer på bordskivan för att +mönstra om de räckte till oktaverna, och slutligen +synade professorn hans stövlar, begärande »vacker +fot» för att se om de räckte till pedalerna, och +Lundstedt befanns ha »stora sköna fötter», vilka +lovade gott för blivande fugor. +</p> +<p> +Lundstedt måste nu lova att komma nästa söndag +på Jakobs orgelläktare, där professorn residerade +som orgelnist, och, när han bugade för att taga +avsked, fattade professorn hans arm och drog honom +med sig till ett fönster, där preses i akademien stod, +till vilken han viskade med hörbar stämma: Ett +jättesnille! +</p> +<p> +När Lundstedt äntligen kom ut på gatan, tyckte +han att det sken sju solar på himlen, och att livet +inte alls var så mörkt, som elaka människor +påstodo. Han ville sjunga på Rödbotorget, och skulle +ha dansat över Norrbro, där vaktparaden nu +passerade, men han lugnade sig och stack av ner till +Storkyrkobrinken, där han inträdde i en mössbutik +för att få sig den blå mössan med lyran på +sammetsranden. Och när mamsellen passade den på hans +huvud, kände han sig som om skönheten krönt den +ädle konstnären. Och när han kom ut på gatan, +kände han som om det strålade eld och ljus från +pannan, där den gyllene lyran satt, och mänskorna +<a id='page_212' name='page_212'></a> +värmdes vid hans åsyn, jättesnillets, som skulle göra +dem bättre och lyckligare med tonkonstens +underbalsam. Överfylld av saliga känslor, vilka trängdes +om att få löpa ut, gick herr Lundstedt gata upp och +gata ner, och allt vad han såg och hörde stämde +han i ton med sin sjungande ande; rådstuvakten gick +i gevär klockan tolv för att hylla honom med +skyldring och trumvirvel, klockorna ringde till hans +triumftåg, kanonerna på Skeppsholmen dundrade hans +ära, och folket hälsade på honom, när de lyfte +hattarna. Men hur han gick och gick, kom han in +på en smal, mörk gata, där husen sågo ut som de +voro från Gustav Vasas tider, med stenfigurer över +portarna och små rutor, skiftande som pärlemor, +insatta med bly; och i fönstren lågo sköna jungfrur, +borgardöttrar och rådsfruar i röda sidenklädningar +med bara halsar efter tidens sed; och de nickade +vänligt åt segraren, vinkade med fickdukarna och +bjödo honom in. Herr Lundstedt gick stolt som en +riksmarsk sin gata framåt, lyfte på mössan och +mottog damernas hyllning, vilken längre fram yttrade +sig, enligt tidens enkla bruk, i penninganbud. — +Tjugofyra skilling, trettisex skilling — ljöd det från +fönstren, och här och där lockade en kaffepanna +av nyskurad koppar. Det var en förtrollad gata, +och aldrig hade Lundstedt varit så observerad av +sköna fruar som i denna dag, och lekande, att han +var i Venedig därhemma på mattan med riddaren +och damen, stannade han i ett hörn för att läsa +namnet på plåten, och just som han stavat Tyska +Prästgatan, slogs ett handfat ut genom fönstret och kastade +ett stänkregn framför hans fötter. Utan att avvakta +någon förklaring på det ledsamma misstaget, styrde +<a id='page_213' name='page_213'></a> +herr Lundstedt ner i brinken igen, satte över på en +gondol till Röda Bodarna och sökte sig ner till +kryddbon i Klara Bergsgränden, där kamraten skulle +mottaga hans hjärtas fullhet. Men boden var fylld med +folk, patronen var inne och det kunde icke bli något +utlopp för det översvallande hjärtat, därför gick herr +Lundstedt in på restaurationen Solen att äta middag. +Han satte sig vid disken, där skänkjungfrun hade +sin plats, och begärde stekt fläsk med bruna bönor. +Men han måste tala om sin lycka, ge luft åt sina +känslor, och i en kvinnas varma sköte lämna +förstlingen av sin glöd. Medan han rörde om i +senapsburken, tänkte han över vad han skulle säga. +</p> +<p> +Men han stannade i valet och kvalet, om han +borde börja med att tala om vädret, fråga om +jungfrun varit på kungens begravning, ta reda på om +jungfrun tyckte om musik, om det var dyrt att leva +i Stockholm eller något sådant oskyldigt, tills han +slutligen, just som han ämnade besluta sig för +kungens begravning, röck tillsamman och till sin icke +ringa häpnad och med en ton, som om han begärt +låna pengar, frågade vad klockan var. +</p> +<p> +Jungfrun, som var av den sorten kallad +näspärlor, svarade med en blick bortåt en tacksam +åhörare vid fönstret, att hennes klocka var på +stampen. Herr Lundstedt, som icke ville röja sin +okunnighet, och som trott att svaret passade fullständigt +till frågan, tackade med en lätt Trosabugning för +upplysningen, vilket hade till följd att åhöraren vid +fönstret, som åt kallt revbensspjäll med lingon, fick +något i halsen, en tydlig uppmuntran till jungfrun +att fråga herr Lundstedt vad potatisen kostade. +</p> +<p> +— Åtta skilling kappen gällde han i Trosa, när +<a id='page_214' name='page_214'></a> +jag for, svarade herr Lundstedt, tacksam över att +det blev något samtal av, ehuru han behövde +anstränga hela sitt harmonivetande för att kunna leta +en övergång från potatispriset till Musikaliska +akademien och jättesnillet. +</p> +<p> +Jungfrun, som var fullflätad och älskade löjet, +hängde sig envist vid ämnet, vilket lika mycket +intresserade henne som åhöraren vid revbensspjället. +</p> +<p> +— Nå, men då är det russinpotatis väl, efter +den kostar åtta skilling? upptog hon frågan. +</p> +<p> +Herr Lundstedt sökte i det av förmiddagens +berusande triumfer grumlade minnet efter någon +ledning till bedömandet av en sådan okänd +potatissort, och blev orolig, när han icke fann det +ändamålsenligaste svaret. Lyckligtvis reste sig revbensätaren +och bad att få betala, vilken förrättning han utförde +lutad över disken och alla på densamma stående +karotter, som innehöllo bitar av allt läckert från +helkokta ägg till kräftor och köttbullar. +</p> +<p> +Herr Lundstedt, lämnad åt sig själv, kände ett +obehag vid att höra viskningar, vilkas betydelse han +ej fattade, och sedan han druckit sin välgång i ett +glas starköl, steg han också upp för att gå. Som +han dock ville avrunda sitt farväl, sökte han ett +vänligt ord, men fann intet, klappade i dess ställe +gästens råtthund och frågade, som om han gjort +mannen en tjänst med sin nyfikenhet: +</p> +<p> +— Vad är det för en slags hund? +</p> +<p> +— Det? svarade gästen, det är en senapshund. +</p> +<p> +— Jaså! Hm! Ja! Det finns så många raser, +som jag inte känner. Adjö, jungfrun! Adjö, herrn! +</p> +<p> +Och därmed gick han hem. +</p> +<p><a id='page_215' name='page_215'></a></p> +<p> +Men som han måste ha något utlopp för sina +känslor, satte han sig vid fönstret att skriva brev +till sin gamle fader för att berätta honom om sin +lycka. Och hur han skrev, värmdes han opp, både +av starkölet och det lättrörda sinnet, och hans +lekfulla natur tog sig till att spela. Han lekte, att +han var en mäktig och rik man, som icke kunde +glömma i medgångens solsken, att han hade en +gammal fattig far, som skänkt honom livet och nu satt +i torftighetens skugga, och han erinrade sig sonens +första plikt mot sin upphovsman, besvor fadren att +genast sälja sin stuga och sin ko, sina nät och båtar +och komma upp att bo med sonen i Stockholm. Av +fruktan att denna hans livliga önskan icke skulle +förverkligas, gjorde han en kolorerad teckning av +huvudstaden, av dess märkvärdigheter i gator, torg, +byggnader, handelsbodar och restaurationer, +avskildrade sin bostad med dess venetianska matta, +trädgården med dess kanelpäron och lusthus, samt +slutade med att besvärja fadren icke stå i solen för sin +lycka utan genast bryta upp och fara direkt på +ångbåten, icke sparande på styvern, utan ta +salongsbiljett, äta en biffstek och dricka porter i försalongen, +så att han kom fram frisk och sund. +</p> +<p> +När brevet var slutat, vek herr Lundstedt det +i fyra delar, fäste ihop det med munlack och bar +det i kryddbon, glad i hågen som om han betalat +en skuld, kvitterat en räkning, vilken han icke mera +behövde tänka på. +</p> +<hr class='ppg-pb' /> +<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'> +<a id='page_216' name='page_216'></a> + +<h3>TREDJE KAPITLET.</h3> +</div> + +<p> +Första infallande söndagsmorgon stod herr +Lundstedt i orgeltrappan till Jakob väntande med en svärm +skolungdom på professorns ankomst, emedan ingen +insläpptes på läktaren förrän vårdaren av +helgedomens musikaliska aldra heligaste själv anlände. +Klockorna hade ringt annangången, när mästarens +steg hördes nere i trapporna, och ungdomen öppnade +aktningsfullt lederna, medan professorn, nickande +hälsningar till höger och vänster, uppnådde dörren, +där han stannade, kastade en blick över hopen, som +om han vore frälsaren och bjöde stormen lägga sig; +därpå tog han fram en nyckelpung med pärlbroderi, +öppnade den med en betydelsefull min, som om han +vore Petrus och hade himmelriket på andra sidan +dörren, stack nyckeln i hålet, men vände sig därpå +hastigt ut mot den otåliga, nådehungrande skaran +för att se efter om han kunde få förkasta några. +Och mycket riktigt, där funnos några världsliga +sinnen, som icke gåvo sig tid att avvakta +nådaordningen, utan ville bryta sig in, och därför fattades +i kragen och utvisades. Nu öppnades dörren och +sakta släpptes sångarkoret in förbi den mönstrande +dörrvårdaren, som med lyftat finger och sträng min +stod redo att störta olydiga andar ut ur paradiset, +att de skulle erfara sanningen, att många voro +kallade men få utkorade. När Lundstedt passerade den +stränge portvakten, ljusnade dennes ansikte, och han +tog honom ur ledet, ställde honom på sin högra hand +och visade honom ett gott behag. +</p> +<p> +Herr Lundstedt, som icke hade sett en så stor +<a id='page_217' name='page_217'></a> +kyrka förr, blev betagen av en helig rysning inför +det väldiga rummet, där jättarna kunde gått raka och +satt opp psalmnummer ovanför pelarblommorna, men +han fick icke leka längre med sina tankar, förrän +professorn tog honom i ficklocket och drog honom +med sig att beskåda instrumentet. Uppför en liten +trappa började vandringen och stannade först vid +bälgarna, som lågo där likt jättens lungor färdiga +att flåsa, när foten sattes på bröstet; uppför stego +de, förbi rosettfönstret över portalen, tittade in genom +en bräddörr och sågo väderlådan, på vilken +principalstämmorna stodo på ett led med kontrabasunens +trettiotvåfots pipa som flygelman; stego högre och +högre, tills de kunde skåda in i hela skrovet, +rymligt som bröstkorgen på en valfisk, där man såg +revben, senor, muskler, luftrör, knotor, blodkärl och +nerver företrädda av alla dessa pipor, koppel, +abstrakter, regeringar, vinkelhakar, vippor, vällarmar, +pumpeltrådar och andrag; en gigantisk organism, +som behövt tusen år att växa till, med några alnar +vart hundrade år, sättande en blomma vart sekel +som aloen, lämnande ett frö i mansåldern, skjutande +en gren, ett blad, varje decennium; ett mänskoverk +utan uppfinnare liksom katedralen, utan byggmästare +som pyramiden, ett ofantligt samarbete av hela +kristenheten, som ärvt grundtanken av hedendomen. +Nu steg den brant upp som ett fjäll av stalaktiter, +och lärjungen hisnade, när mästaren ledde honom +upp på spetsen, där de hade valvbågarne en +handbredd över huvudet, och plötsligen sågo sig stå i +skymningen omgivna av nakna mänskokroppar med +vingar på ryggen, övermänskligt stora barn, som +blåste i basuner, och kvinnor, som slogo harpor och +<a id='page_218' name='page_218'></a> +cymbaler; och när de trängt sig fram och skådade +ner i kyrkan, där små mänskor krälade in i båsen +med böcker i händerna, greps lärjungen av svindel, +så att han måste fatta en kerub i armen; men +mästaren log som frestaren på berget, när han visade +sin sköna värld för människones son. De stodo +ett ögonblick däruppe i halvmörkret och när +lärjungen hämtat sig, pekade frestaren ut under de +svärtade spetsvalven, där dunklet kämpade med ljuset +underifrån, så att man tyckte sig se hur de blandade +sig såsom den kalla och varma luften över åkern, där +vårsolen bränner, och när ögat vant sig en stund, +trängde en stor ljus sky igenom; skyn delade sig +som ett ångmoln och färger kondenserade sig, togo +kropp och blevo Kristus och de två lärjungarne i +förklaringens ögonblick, svävande genom dunklet på +allt det ljus som insläpptes genom det höga korets +väldiga fönster. I detsamma hördes ett dån över +deras huven, en lätt skakning kändes under fötterna +och nu gingo alla tornets klockor till sammanringning, +så att orgelverkets trätak sviktade och den smala +trätrappan knarrade, när de båda vandrarne stego +ner. Och lärjungen hade känslor av att ha varit +uppe i himlen bland änglarna och sett Kristus +förklarad och ljuset segra över mörkret. +</p> +<p> +Nu, när han nerifrån såg det stora musikverket, +som icke liknade någon annan sak i naturen eller +konsten och därför oroade honom, tryckte honom, +och gjorde att han kände sig under detta +människohandens verk, som dock först blev levande under en +människohand, ville han utreda vad han såg, +återföra dess former på andra kända och därmed närma +sig den, få ner den till sig och bli lugn. Kyrkan +<a id='page_219' name='page_219'></a> +hade han redan klar för sig, att den var urskogen, +i vilken hedningarna offrade människor, pelarne voro +träd och valven grenarne, men orgeln var orgeln. +Det var ingen växt, intet djur — om icke en korall +— icke en byggnad — om icke en mängd hängtorn +från riddarborgarne — dessa tureller med +fasadpiporna, av vilka en del voro blivna stumma, men +kvarsittande såsom rudiment från äldre stadier, +numera utan bruk. Varje sats småpipor kunde likna +Pans syrinx, som väl var grundformen, men de stora +i de framspringande hörntornen påminde om en +vapensamling utan att likna den, och ornamentiken i +förgyllt trä från förra århundradet, med snedkavlade +snäckor och spiralformiga blommor som kineserna +bruka, klippte genast av tanketråden, som ville binda +ihop de olika lederna i detta virrvarr av former, i +vilket ett mera bildat sinne än den unge +handelsbetjäntens kunnat läsa hela instrumentets historia +från den latinska hedningens vasspipa, genom den +keltiske barbarens säckpipa, byzantinske kejsarens +vattenorgel, med upphämtande på vägen av minnen +— dunkla visserligen — från medeltidskyrkans +emporer, triforer, klocktorn, altarskåp, tabernakel; från +sachsiska rokokoporslinet och första kejsardömets +romerska vapensmak. +</p> +<p> +Professorn hade satt sig vid manualen i dess +tre etager, dragit ut principalstämman och givit +lärjungen en vink att sitta bredvid; bälgarne pustade +och knarrade och nu sjöngo fasadpiporna preludiet +enstämmigt; snart intonerade flöjten, och +harmonierna svällde; gamban tog i näston upp ett solo för +bariton, trompeten smattrade och bordunan +brummade; därpå tystnade de en efter en, och när det +<a id='page_220' name='page_220'></a> +blivit lugnt, hördes kantorns stämma sjunga opp första +strofen i Upp, psaltare och harpa; och när han +dallrat ut på sista tonen, brusade orgeln ut med fullt +verk, under det församlingen föll in i sången. Och +med kopplad pedal och alla fyrtiotvå stämmorna +andragna höll orgeln sin symfoni med alla orkesterns +instrument, lydiga under en mans händer och fötter. +När prästen sedan vid altaret tog upp att läsa Helig, +Helig, föreföll hans röst som om någon obehörig +ställt sig att prata under en konsert, och när man +äntligen hann till predikan, satte sig professorn med +ryggen mot orgelverket och blundade, visande med +en min, att han tyckte sig bli störd. Men när så +gudstjänsten var slut, alla psalmer sjungna och ordet +var fritt, som professorn kallade det, när han fick +spela utgången, då måste herr Lundstedt sitta +bredvid och sköta andraget, när stora fugan rullade på. +Och då spelade han för sin enda åhörare utom +tramparen, ty när äntligen allt var över, stod kyrkan tom. +Detta såg professorn i sin reflektor, men han var +van vid det, njöt av det och skulle ha blivit ond, +om hela publiken skulle ha stannat och vågat låtsas +begripa det han ensam förstod uppskatta. +</p> +<p> +Herr Lundstedt lämnade kyrkan med ett intryck +av att han sett något oerhört stort, hört något +övermänskligt skönt, fullt övertygad numera, att om han +också inte riktigt till fullo kunde njuta av +fugalmusik, så var det därför att han var obildad, men +han var stolt över hoppet, att han en gång skulle +kunna tillhöra de få utvalda som kunde det. +</p> +<hr class='ppg-pb' /> +<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'> +<a id='page_221' name='page_221'></a> + +<h3>FJÄRDE KAPITLET.</h3> +</div> + +<p> +Herr Lundstedt hade tillbragt ett halvt år i +Stockholm. Tiden hade lupit undan, ty göromålen voro +många, och det minsta blev orgelspelning. +Seminarium tog nämligen drygaste tiden, och på +Musikaliska akademien blev det huvudsakligen harmonilära +och sång, emedan professorns timmar voro mycket +eftersökta och eleverna voro många. Kom därtill att +kassan snart var till ända och herr Lundstedt måste +som så många andra gå och sjunga i kören på Stora +Operan, sjunga på begravningar och knipa in en +tolvskilling på sånglektioner med handelsbokhållare, som +ville göra kvartetter, vilka då voro högt på modet. +</p> +<p> +Men som en verklig sabbat mitt i arbetet stod +söndagen, då han fick sitta på Jakobs orgelläktare +bredvid professorn och hjälpa med andraget. Då +tyckte han sig vara näst den viktigaste personen i +kyrkan, och orgelns majestät lyfte honom, förstorade +honom, liksom satte en skarv på hans själ. Och han +älskade det stora verket som något som var starkare +än han; satt och lekte att luften kom ur hans lungor, +tonerna ur hans strupe, och professorn blev blott +en del av mekaniken, som överflyttade hans +musikaliska önskningar på pedal och manualer, och han +vande sig tänka att de tusen människorna +därnere i kyrkan måste sjunga det han ville, prästen +vara tvungen tiga när han spelade. +</p> +<p> +Den långa predikan åhörde han med otålighet +eller också inte alls; fick en söndag på södra +läktaren se en flicka, som var skär i hyn, hade fina +kläder och såg ut som en fröken. Han såg henne +<a id='page_222' name='page_222'></a> +varje söndag på samma plats och blev slutligen van +att betrakta henne som sin åhörare, som kom för +att sjunga till hans ackompanjemang (som professorn +spelade), och tyckte sig märka att hon såg åt +orgelläktarn hela tiden. Ehuru det icke var svårt att +få veta vad hon hette, genom att se på anslaget i +bänken, tyckte han att det var roligare icke veta det, +utan få ge henne ett vackert namn själv, och han +kallade henne Angelika efter Malmströms poem. Men +så skulle han ha ett tillnamn åt henne; och efter +långt letande hittade han på De la Gardie till minne +av att kyrkan blivit byggd av en greve med det +namnet. Om juldagen såg han hennes far och mor, +och fadren, som hade vita tandborstmustascher som +franska marskalkarne, beslöt han utnämna till +generallöjtnant, det högsta han visste. Och Angelika hade +två små systrar, som han kallade Gurli och Fanny. +När han så tyckte att de varit vänner och bekanta +tillräckligt länge, företog han sig en +högmässopredikan att fria, vilket gick så till att han slog upp +en psalm i psalmboken, för att se om nummern +kom udda eller jämn, och som den kom jämn +hade hon sagt ja. Återstod bara fadrens bifall och +för att utröna det, skulle han räkna piporna i +principalstämman. Men det blev ett tvärt nej, just som +prästen sa Fader vår och man skulle luta pannan i +handen. Herr Lundstedt försökte mellan fingrarne +räkna om dem baklänges, men det blev nej ändå. +Nu hade han fått en sorg, och den kändes skön som +det stilla lidandet, det oförskyllda, som förädlar +människan och renar sinnet från själviskhet. Men när +en söndag gått, beslöt herr Lundstedt ta ut lysning +utan föräldrarnes samtycke, och när prästen läste upp +<a id='page_223' name='page_223'></a> +lysningarne, men icke nämnde Angelikas och Alriks +namn, utan två helt andra, valde herr Lundstedt sig +två andra, som han kallade deras pseudonymer, och +ansåg att han numera var förlovad pseudonymt. Och +måndagsmorgonen, när han gick från seminarium till +akademien, gick han till en juvelerare på +Drottninggatan och utvalde två ringar, men eftersom +förlovningen var pseudonym, gick det inte an att ha släta +ringar, helst inga sådana lågo i fönstret, utan valde +han två med rosenstenar. +</p> +<p> +Angelika var nu hans, och han var lycklig. Han +sjöng om henne på akademien, sjöng till henne i +kyrkan, på seminarium, på serenaderna, men +bröllopet ville han uppskjuta, tills han blivit något stort +och mäktigt. Och som han samlat nära ett hundra +riksdaler fattade han det beslutet att ta +direktörsexamen och bli professor och riddare. Men innan +han hunnit ta första steget på den lysande banan, +hade oväntade händelser inträffat, som gjorde en +stor del drömmar om intet. +</p> +<p> +Det var nämligen en söndagsafton i april, då +herr Lindbom bjudit på »sångfock» hemma i bostaden +vid Norra gatan. Bland de inbjudna märktes andra +tenoren, sadelmakaren, och första basen, finbagaren, +vilken icke var någon annan än mannen med +senapshunden från näringsstället Solen, och vilken senare +aldrig tröttnade att berätta historien om +russinpotatisen och senapshunden, varvid herr Lundstedt +ödmjukt böjde sitt huvud under löjet och bedyrade, +att han aldrig plägade ljuga, och därför trodde att +alla mänskor talade sant, för så hade han lärt av +sina föräldrar. +</p> +<p> +Emellertid hade man nu sjungit långt in på +<a id='page_224' name='page_224'></a> +kvällen och druckit ganska mycket, varför man bröt upp, +att gå till Solen och äta kväll. Man hade dukat av +och tagit in punsch samt stod just i färd med att +sjunga igen, då dörren till salen öppnades och in +trädde en gammal man, med böjd rygg, en påse i +gehäng på axeln och en tung käpp i handen. +</p> +<p> +— Ut! här ges ingenting, mottog honom +jungfrun, innan den gamle hunnit hälsa och framföra sin +fråga om Alrik Lundstedt träffades här. +</p> +<p> +När denne hörde sitt namn, steg han upp ur +sångkretsen och skred emot den gamle, dock utan +att öppna sina armar (vilket aldrig brukats på Rånö, +annars än mellan ståndspersoner), utan snarare med +ett slags förlägen långsamhet, och det slags bryderi +man erfar vid åsynen av mindre bemedlade +släktingar. +</p> +<p> +— Nu är jag här! hälsade den gamle, utan att +räcka handen. Kan du nu ge mig något att äta, för +jag har inte fått något ordentligt sedan jag kom ut +ifrån Kalmar. +</p> +<p> +— Kalmar? Vad har far gjort i Kalmar? sporde +Alrik med en nedslagen blick på den gamles dåliga +yttre. +</p> +<p> +— Herre Jesus, det är en lång historia, må jag +sitta först, svarade gubben. +</p> +<p> +Herr Lindbom, som åhört samtalet och i sitt +lättrörliga sinne gripits av ett så oväntat +sammanträffande mellan far och son, fattade tillfället att ge luft +åt det överskott av känslor, som icke hunnit strömma +ut i sång, och med en artig bugning nalkades han +den gamle, bjöd honom sin arm och talade: +</p> +<p> +— Detta är herr Lundstedt, hör jag; min +ungdomsväns köttslige fader, vår allas förträfflige väns +<a id='page_225' name='page_225'></a> +upphovsman, att jag så må säga; tillåt oss unge, +som ännu icke äro torra bakom öronen, att i vårt +glada lag se den gamle som vår gäst, vår högt +värderade hedersgäst, för vilken jag beder +sångarbröderna höja ett glas och hälsa med ett fyrfaldigt +hurra! +</p> +<p> +Hurraropet utbragtes och gubben fick lägga ifrån +sig påsen och käppen och sitta upp i högsätet, som +skinnsoffan kallades. +</p> +<p> +— Herr Lundstedt kommer direkt från Kalmar, — +tog jag mig friheten höra, uppslog herr Lindbom +konversationen, då både far och son tycktes +förstummade av det ståtliga mottagandet. Resan var +angenäm? Vädret gott? Inga äventyr? +</p> +<p> +— Jo, det var en färd, vill jag lova! +</p> +<p> +— Si där, si där! avbröt herr Lindbom, som +var en stor älskare av äventyr. Berätta, berätta! +Och han gjorde en gest med handen, som om han +bjöd kamraterna på något gott han själv lagat. +</p> +<p> +Men den gamle var ingen berättare, utan +meddelade i få ord att han tagit galen ångbåt i Nyköping +och kommit till Kalmar i stället för till Stockholm, +och att han måst gå till fot emedan pengarne tog +slut, medan han väntade i åtta dagar på ångaren. +</p> +<p> +— Hör, hör! avbröt herr Lindbom, inkastande +små detaljfrågor för att få litet kolorit på äventyret, +men utan att lyckas, ty när gubben sagt hur det +förhöll sig, så var det slut. Och vid uppmaningen +att dricka punsch föreföll han likgiltig och kastade +blickar omkring sig som om han sökte något, och +då finbagaren erinrade sig ett förflutet, då även han +begagnat sådana blickar att uttrycka samma behov, +räckte han sin hjälpsamma hand åt den hungrige och +<a id='page_226' name='page_226'></a> +viskade till Lundstedt junior, som strax reste sig, +och inbjöd den gamle stiga fram till disken att välja +av härligheterna. Bländad av så mycket läckerheter +på en enda gång, stannade gubben i ett långt +begrundande, som måste avbrytas av Alrik, vilken tog +en stor flat tallrik, och lade upp en bit av var sort, +så att det hela såg ut som en kolossal sillsalat, satte +brännvinsflaskan och svagdricka framför gubben och +lät honom mätta sig. +</p> +<p> +När det var gjort, brast bacchanalen lös igen; +och man sjöng för gubben »Mitt liv är en våg», +icke glömmande att med nickningar och +accentueringar anspela med »i svallande tåg vid vindarnes +strid» på det yrke som Alriks upphovsman valt och +övat. +</p> +<p> +Därpå dracks, och herr Lindbom höll tre tal i +rad; det första om ålderdomen, dess företräden och +oomtvisteliga rang jämförd med ungdomen; det andra +om havet, dess storartade naturscenerier och därmed +förknippade faror — inflickande en berättelse om +sin första seglats till Blockhustullen, med kantring +och räddning — sakta övergående till fiskarens hårda +liv (varvid sadelmakaren vädrade en ordlek och +ropade bravo!) målande efter mälarförhållanden nätens +läggning och upptagning, notdräkten och norsfisket +i Norrström, samt hoppade därpå in i skålen för +havets son, vikingalynnet, järnviljan och +stormbetvingaren, vartill följde som illustration sången +»Hur med väldigt raseri, stormens åskor +ru-u-u-u-u-u-uula!» varvid finbagaren fick briljera med sitt +förstabas-solo, direkt tillägnat Rånöaren. Det sista +talet var en deklamation av Malmströms Angelika, +i hemlighet riktad till herr Alrik, som när talet var +<a id='page_227' name='page_227'></a> +slut, höjde sitt glas och med tårar i ögonen och en +betydelsefull min uttalade det enda ordet: Angelika! +</p> +<p> +Vilket intryck dessa upprepade hyllningar gjorde +på Lundstedt den äldre, skulle varit svårt för en +övad betraktare att avgöra, ty den gamle syntes +sluten inom sig, och nickade endast till sångens takt +med sitt gråa huvud, och några yttringar av djupare +förståelse, sympati eller tacksamhet kunde icke +spåras. Men herr Lindbom, som med all makt ville +pressa några äventyr, något intresse ur denne havets +son, kramade honom som en citron med sina +vänskapsfulla tilltal, mjölkade honom, men den +känslolöse rullade ihop sig som en igelkott och blev +oåtkomlig. Slutligen inskränkte sig herr Lindbom att i +krypande ordalag anhålla som den största +hedersbetygelse att få begagna det ganska brukliga +tilltalsordet farbror, vilket han bedyrade skulle adla honom, +själv en folkets son, att han därigenom skulle känna +sig mera värdig att äga till bror ett jättesnille som +Alrik Lundstedt. Och när ceremonien var +överstånden erbjöd den varmhjärtade unge mannen sin +säng åt upphovsmannen till en oförgätlig afton. +</p> +<p> +Därpå bröts upp och tågades hem med sång, +varpå sångarkretsen skingrade sig och de två +rumskamraterna införde sin hedersgäst med påse och +käpp i den lilla kammaren. Herr Lindbom öppnade +sitt sängtäcke och anvisade gästen sovplats, tog själv +en nattsäck och kastade på mattan med gondolen, +rev av rock och byxor, samt lade sig, som han +<a id='page_228' name='page_228'></a> +anmärkte, bredvid riddarens fru, och bjöd godnatt. +</p> +<p> +Den gamle blev länge sittande på sängkanten +och funderade. Sonen däremot, som hela kvällen +förhållit sig ytterst tillbakadragen såsom om han +fruktat få veta något ledsamt, tog nu mod till sig +och framskruvade frågan: +</p> +<p> +— Nå, far, har du sålt stugan och grejorna? +</p> +<p> +— Ja visst, svarade fadren, alldeles efter som +du bad mig. +</p> +<p> +— Och pengarna? hördes Alriks slocknande +stämma. +</p> +<p> +— De ha gått åt! +</p> +<p> +Nöjd med detta klubbslag mellan hornen lade +sig unga Lundstedt ner och låtsades sova. Men han +sov icke den natten utan tänkte; tänkte över var +han skulle placera den vilsekomna, som han lockat +ut i världen, och hur han skulle nära honom; tänkte +på sin direktörsexamen, professuren och sin +Angelika, om det nu var den i Jakobs kyrka eller någon +annan. +</p> +<p> +Medan nattens timmar så förgingo, avbröts +tystnaden då och då av herr Lindbom, vars varma hjärta +haft tid att svala av sig i golvdraget, och vars +saknad av den varma sängen gav sig luft i enstaka ord, +slungade på måfå. Och vid femtiden, när det ljusnat, +reste sig den barmhärtige samaritanen med ett +miserabelt lynne, hoppade i byxorna, fick fatt i en +särskild nyckel och sprang ut på gården. +</p> +<p> +Inkommen igen slog han opp fönstren, satte sig +i gungstolen och talade i mörka ordalag för sig själv +om fattigvårdslagstiftningen, försvarslösheten och +folkets bristfälliga uppfostran, icke så mycket i bokliga +kunskaper som i folkvett. Lyckligtvis var herr +Lindboms vältalighet alldeles för djupgående att fattas +i dess innersta kärna av de halvsovande åhörarna +och när klockan blev halv sju måste den dystre +talaren gå, sedan han kastat en blick av rysligt förakt +<a id='page_229' name='page_229'></a> +på den gamles kläder och vid utgången smällt dörren +i lås så att huset skakade. +</p> +<p> +När far och son vaknat därvid, uppstod en +rådplägning dem emellan om vad som skulle göras, +och med resultat att sonen avlämnade sina åttiofem +riksdaler till fadren och uppmanade honom resa hem +igen, emedan fisket i huvudstaden var statt på +nedgående. Gubben, som drömt sig ett angenämt +stockholmsliv men icke vidare reflekterade över vad som +skedde, fann sig i att få en penningsumma i handen +och lovade bryta opp så snart han besett stadens +märkvärdigheter, och därmed skildes de för att råkas +på Solen till middag. +</p> +<p> +När Alrik kom till middagen, fanns ej den gamle +där, men när han kom hem om aftonen, låg gubben +i herr Lindboms säng, och när sängens ägare infann +sig vid tiotiden, då tog det varma hjärtat eld, och +röken tycktes kväva den känslofulla, ty han blev +stum, så stum att han icke besvarade hälsningar. +Och sedan han sparkat stövelknekten upp på +kakelugnskransen, spottat framför sig en mängd gånger, +lossnade tungans band, men för att icke visa sig +obelevad gåvo hans känslor sig luft på det främmande +språk han var någorlunda mäktig. Och oförstådd +av sin omgivning luftade han sig liksom i enskilda +samtal med sin genius. +</p> +<p> +— Der alte Schlingel stinkt wie ein Aas, und der +kleine Bube ist ein blödsinniger Schmarotzer. +</p> +<p> +— Är du vid dåligt humör, Lindbom? frågade +unge Lundstedt, som satt och skrev harmoni vid sitt +bord. +</p> +<p> +— Jag! Nej! Inte alls! Tvärtom! +</p> +<p><a id='page_230' name='page_230'></a></p> +<p> +— Du kan ju ligga i min säng, så tar jag +mattan! svarade Alrik. +</p> +<p> +— Nå, efter du önskar det, så låt gå! Men jag +ska säga dig en sak: jag tycker inte det är artigt +att bjuda en långväga resande att krypa in så här +obekvämt, och du som har pengar i strumpa kunde +ha varit så artig och tagit ett rum åt din gamle far. +</p> +<p> +Herr Lundstedt den yngre invände, att gubben +snart skulle resa och att det inte lönade sig bråka. +Och därvid blev det. +</p> +<p> +Emellertid voro Alriks äregiriga drömmar slut, +och han måste i hast forcera en enkel organist- och +skollärarexamen, ty gubben, som slagit sig ner på +Solen, kom sig aldrig för att resa, och herr Lindbom, +som ledsnade på samboningen, bröt opp en vacker +dag, sedan han uppsagt farbrorskap och kamratskap +och tog sig ett nytt rum. +</p> +<p> +Efter åtta dagar hade gubben ätit och druckit +upp alla pengarne i sällskap med en krets av vänner, +som bildat sig omkring hans bord, och vilka alla, +av huru olika samhällsklasser de än voro, ledo av +en strykande aptit och en osläckelig törst. +</p> +<p> +Alrik såg sig därför en vacker dag i bekymmer +och ungefär i samma ställning som en far till ett +vanartigt barn, ty gubben gjorde honom verkligen +förtret och dök opp allestädes som fredsstörare, där +man icke väntade honom, och krånglade sig in +överallt. Stod Alrik en afton på stora Operan uppe på +alperna i Wilhelm Tell och väntade entré, såg han +på andra sidan scenen oppe i molnen den gamle +stå med en lina i handen, färdig att hissa på; gick +han över Norrbro en middag och en folksamling stod +vid barriären och tittade ner i strömmen, fick han +<a id='page_231' name='page_231'></a> +se gubben ihop med tullvaktmästare sitta i en båt +och fiska nors; och en söndag fann han fadren stå +och alternera med orgeltramparn i själva Jakobs +kyrka. Överallt fanns han, och tycktes gå genom +lykta dörrar, tyst utan talförhet slank han in och +blev aldrig utkörd. Helst träffades han dock vid +disken på Solen, där han blivit bergtagen av den +levande matsedeln framför skänken. +</p> +<p> +Emellertid hade Alrik ej tagit avsked av sina +drömmar, och han satt numera under den långa +gudstjänsten och lekte att han uppsköt giftermålet med +Angelika på obestämd tid, tills hon kanske bleve +gammal och ful, och ingen ville ha henne mera, +och hon då kanske toge honom; och han satt och +prövade hur hon skulle se ut som gammal; rynkade +omkring munnen, satte kaffefläckar under hårfästet, +lade umbra om ögonen, som han lärt i statistlogen +på operan. Men när hon var vacker ändå, hittade +han på att ruinera hennes far, såsom fru Schwartz +brukade, när en man av folket skulle få en högadlig. +När hoppet ändock icke ville nalkas honom och han +fick se fadrens, grevens, raka, ståtliga figur i den +fina överrocken med sidensarge i armarne, beslöt +han att förföra henne som Lasse Lucidor, men för +att kunna det måste han vara en storhet, en talang, +och han hade ännu icke fått spela på Jakobs orgel +utan bara dragit ut stämmorna. Detta blev nu hans +närmaste mål att få spela utgången åtminstone, och +nu flyttade sig all hans längtan och åtrå över på +orgeln, och i åtråns hetsfeber antog instrumentet alla +fullkomligheter, som den älskade brukar ta. +Tennpiporna blevo silver, mahognyt blev palisander, det +finaste träslag herr Lundstedt kände namn på, men +<a id='page_232' name='page_232'></a> +som han aldrig sett; stämman vox humana kallade +han numera vox angelica, och det var hennes röst, +som han aldrig hört. Registerknapparna med deras +i porslinsskyltar inskrivna namn, vilka närmast +liknade en apotekshylla, antogo mystiska former, +växlande alltefter den brinnande åskådarens sinnelag. +Ibland voro de ringklockor till dörrar i ett stort hus, +där det bodde sköna kvinnor, vilkas namn stodo +skrivna på plåtarna, ibland knapprader i +isdrottningens klädning; isdrottningen visste ingen mer än +herr Lundstedt vem det var, och han hade aldrig +sett henne heller, men hon borde vara mycket stor, +och elfenbenstangenterna voro hennes tänder; hade +någon frågat huru de kunde vara det, då de sutto +i tre manualer, skulle herr Alrik svarat, att +isdrottningen hade tre gommar, ty han kunde svara på +allting, och de svarta tangenterna voro gamla murkna +tänder, som icke blivit utdragna, för isdrottningen +var tusen år fylld, men ändå tämligen ung; det +berodde alldeles på hur man tog det, menade herr +Alrik. +</p> +<p> +En gång hade han sett i Meyers universum hos +herr Lindbom, medan dennes hjärta ännu var varmt +och öppet för havets son, och där hade han sett +basaltgrottan på Staffa. Sedan den dagen var orgeln +en stor basaltgrotta och orgeltramparen var Eolus, +som gjorde stormen; men djupast ner på grottans +botten bodde ett troll, som kunde komma fram om +man tryckte på en knapp, och kom det fram, skulle +grottan störta samman. Anledningen till denna sista +tankelek var den, att professorn en gång visat +lärjungen en registerknapp, som ledde en stämma, vilken +icke fick utdragas samtidigt med vissa andra, med +<a id='page_233' name='page_233'></a> +risk att eljes orgeln skulle gå sönder och golvet +måste brytas opp för att instrumentet skulle kunna +lagas. Det var trollknappen, som herr Alrik kallade +den, och han kunde sitta och stirra på den långa +stunder, fingra på den, när ingen såg det, och när +han var ledsen önskade han dra ut den, höra dånet +och braket, som skulle uppstå när orgeln med sina +tunga basalt-pelare störtade över honom och han +fick dö en härlig, berömd död i sin ungdom, inför +Angelikas ögon, och i Guds eget hus. +</p> +<hr class='tb' /> + +<p> +Under sådana lekar och mycket arbete försvann +studietiden så tämligen hastigt och en vacker dag +stod herr Lundstedt färdig med sin examen, på vilken +själva krönet skulle bli att han en afton finge spela +på kyrkans orgel i professorns närvaro, för att sedan +gå ut i livet och tillträda klockarbefattningen i Rånö +kapellförsamling, där han hade indigenatsrätt. +</p> +<hr class='ppg-pb' /> +<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'> + +<h3>FEMTE KAPITLET.</h3> +</div> + +<p> +Klockargården ligger på en udde vid Kyrkviken +med utsikt åt fjärden, som nu är isfri efter +vårstormarna. Den röda träbyggningen är rätt stor, +ty den innesluter sockenstuga, skolsal och boställe, +och nu om eftermiddagen, när den är tom, ser den +ändå större ut och ödsligare, och herr Lundstedt går +omkring den och ser genom de nakna fönsterna, +vilka utan gardiner stirra som insjunkna ögon; och +<a id='page_234' name='page_234'></a> +när han stannar utanför skolstugan och för att liksom +söka sällskap tittar dit in, ser han de långa bänkarna +fullsatta med barn, och sig själv i katedern, ty han +kan se allt vad han vill numera. Ensam på gården, +dit endast en gumma kom för att bära mat och städa, +hade herr Lundstedt haft svårt att finna sig första +tiden, ty han ägde ingen att språka med, och +pastorns på andra sidan viken tog endast emot honom +som en tjänare och kallade honom Lundstedt rätt och +slätt, vilket nu icke skulle gjort honom olycklig, efter +som han kände sin ställning och fann sig gott vid +den, men det underordnade i hans läge hindrade +honom att fritt söka upp förmannen och något intimt +eller dagligt umgänge kunde således icke komma +till stånd. Skolläraren fann sig sålunda hänvisad på +sina lärjungars sällskap, och med sin otroliga +lekfullhet fann han snart på att uppliva sina +stockholmsvänners minne genom att döpa om barnen efter vissa +likheter de kunde förete med de frånvarande +originalen. Den skickligaste läxläsaren kallade han +sålunda professorn, den starkaste sångaren hette +Lindbom; och Angelikas systrar funnos där också, men +hon själv fick icke sitta i skolan, när hon varit så +nära att bli gift. +</p> +<p> +Herr Lundstedt hade sålunda alla sina bekanta +dagligen och stundligen inför sig, och när vänkretsen +blev för trång, tog han sig till att ge liv åt +personerna i de böcker han läste, och som han nu ett +år ur sockenbiblioteket lånat Cooper, hade han hela +klassen full med Skalpjägaren, Spårfinnaren, +Läderstrumpan, Hjortdödaren och så vidare. Pojkarne +flinade visserligen först, men snart vande de sig vid +dessa pseudonymer och begagnade dem sins emellan. +</p> +<p><a id='page_235' name='page_235'></a></p> +<p> +När han nu fördrivit en stund med att befolka +den tomma skolsalen och eftermiddagen blev honom +lång, gick han ner till kyrkan för att spela orgel. +Gudshuset är en liten träkåk, som liknar en ändrad +storbåt, upptagen från ett större djup efter en längre +sumpning, utan torn och med små fyrkantiga +världsliga fönster. Det största på kyrkan är nyckeln, stor +som en dragg och gjord att bäras med två händer, +för att icke tappas bort. +</p> +<p> +Det inre är däremot mera livligt och påminner +om ett leksaksstånd i julmarknan, eller en +dockteater, eller i vissa delar en gammal flickas +toalett, Kina slott på Drottningholm, ett schweizeri, ett +klädstånd. Taket är nämligen en ryggås med +tvärbjälkar, bemålade med stora sjöormen, torskhuven, +läderlappar, springbockar; och under bjälkarne hänga +amiralsskepp, träduvor, som prinsens gubbar sälja +till flugfällor, ljuskronor, skeppslyktor; altaret är en +stor toalett, med ljusstakar, parfymflaskor, +porslinsdockor, karamellsdeviser, pappersblommor; väggarne +äro behängda med sköldar och svärd med sorgflor, +tavlor med får, herdar, kungar och dronningar. +</p> +<p> +Allt detta gör det husligt inne i den tomma +byggnaden, som ser bebodd ut, gör att skolläraren +trives där som i ett rum, där någon bott länge och +suvenirer samlats. Men orgeln har han behövt längre +tid att göra om i sitt sinne. Med starkt minne av +Jakobs basaltgrotta, där stormar och böljor kunde +släppas lösa, kom han hit och såg en liten vitmålad +chiffonjé med två andrag, den ena en fyra fots +principal, den andra en valdflöjt på två fot. Omfånget +var tre och en halv oktav. Detta senare var det +sorgligaste; det var som att simma i en sump, där +<a id='page_236' name='page_236'></a> +man inte kunde ta ut tagen utan att stöta emot. +Sorgliga tangenter, bruna som käringtänder och +direkt angjorda på abstrakten, så att man kände hur +man öppnade ventilerna, och kände hur de smällde +igen, som när man blir utkörd och någon kastar +igen dörrn bak efter en. Det låg något tvärt, +ovänligt i anslaget; och tonen skrikande som fiskmåsar +och tärnor, en riktig skärgårdsorgel, ibland också +snattrande som en and, ibland tjutande som en räv; +ja de lägsta basarna uppförde sig ibland +oanständigt, när det var sjövind och mekaniken fuktade. +</p> +<p> +Men herr Lundstedts allt omskapande sinne +försåg orgeln med alla de fyrtiotvå stämmor som +Jakob hade och han satte upp en spegel över +notställaren, så att han kunde se vad som tilldrog sig +i kyrkan, och var han där ensam och ingenting +tilldrog sig, så kunde han se Jakobs kyrka i sin +trollspegel, som han kallade den. Då såg han Westins +Kristi förklaring i fonden, såg magister Lundberg +gå opp i predikstoln och Angelika komma med sin +far på läktaren, såg kyrkvaktaren, nattvardsbarnen, +kantorn och skolgossarna. Och då spelte han den +fugan han utförde sista aftonen efter examen, och +samma rysningar av vördnad för sin egen storhet och +makt intogo honom nu som då, och fötterna arbetade +på obefintliga pedaler, händerna togo oktaven, där +tonen fattades, och drogo ut stämmor, där inga +funnos. +</p> +<p> +När han så tröttnat på spelet, gick han ut i +stränderna, helst de yttre, som vette åt havet. Där +hade han så mycket att se på och leka med, och +ingen störde honom. Hittade han på tångsträngen, +vilken låg som en svart garnering där vågskummet +<a id='page_237' name='page_237'></a> +stannade, en kork, så kom den från Ryssland och +gav anledning till en halv timmes betraktelser +huruvida den suttit för tsarens frukostvin, eller om en av +hjältarnes avkomlingar i Fänrik Stål haft sin +korkskruv i den; hittade han en avbruten årtull, målade +han upp ett skeppsbrott under upprörande +omständigheter; en tombutelj undersöktes alltid, om den icke +skulle innesluta någon skrift av en förlist, som i +den nedlagt sin sista önskan. När denna havets +soplår icke mer försedde leksaker, lade han sig +på strandklippan och tecknade om molnen, målade om +vågorna, gjorde om stranden och gav kobbar, skär +och vikar namn. Där hade han lagt Kastellholmen, +där Strömsborg, här Årstaviken; och Landsorts fyr, +som vid solsken lyste vitt, kallade han Tandpetaren +till minne av obelisken i Slottsbacken och så vidare. +</p> +<p> +Men under det herr Lundstedt lekte, +försummade han i hög grad sina jordiska angelägenheter. +Sålunda låg hans trädgård ännu vid midsommartiden +ogrävd; hans fiskvatten obegagnat och hans båt +gissnad. +</p> +<hr class='ppg-pb' /> +<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'> + +<h3>SJÄTTE KAPITLET.</h3> +</div> + +<p> +Rånö var endast bebyggt av tre hushåll fiskare +med en halv mil mellan varje, pastorns och +herrskapets. Om detta senare hade herr Lundstedt hört +ett och annat utan att lyckas få se dem. Det var +icke heller lätt, ty herrskapet bestod endast av +omyndiga, vilka uppfostrades i Stockholm, och +herrgården, vilken låg långt oppe i land, hade han icke +haft anledning besöka. Men nu kom det en order +<a id='page_238' name='page_238'></a> +från pastorn, att klockaren på lördagarne skulle +hämta sockenposten uppifrån gården, och sålunda +befann sig herr Lundstedt en eftermiddag på väg +inåt skogen och mossarna, där den okända +herrgården skulle ligga. Han ginade över ett kärr, där +han höll på att trampa på morkullorna, skrämde +upp en älgkalv, såg grävlingen gå ut på +aftonpromenaden, allt under det han åts av myggen, som +dansade i solnedgången runt om pors och odon. Tuvorna +stucko ur det svarta vattnet som små barngravar och +gungade när han hoppade på dem, för att snappa +ett hjortron. +</p> +<p> +Bären lyste allt gullgulare, och de yngre hade +ännu den röda kinden vänd mot solen; herr +Lundstedt lockades allt längre in på mon, där endast unga +tallar, raka som metspön och med en ruska i +toppen, prickade ut den våta vägen, som var lagd med +grenar och ris som en rörlig pontonbrygga. +Plötsligen hörde han hundskall och såg en skorstensrök, +varav han slöt, att det underbara slottet låg i +närheten. Och då han kom närmare, såg han snart två +långa skorstenar sticka upp ur ett moln av lönnar, +vilkas näsor dinglade för aftonvinden och skramlade +som ärter i en torkad gåsstrupe pigorna bruka nysta +tråd på. Herr Lundstedt blir blyg och stannar att +betänka sig vad han skall säga, när han kommer fram; +och när han står där, tycker han, att lönnarne räcka +lång näsa åt honom, sätta näsorna i vädret, +romerska näsor, norrköpingsnäsor, grekiska, judnäsor, +prästnäsor, som sitter bak på gåsen, och han står +där och leker med näsorna, tills en betjänt kommer +och frågar vem han söker. +</p> +<p> +På herr Lundstedts höviska svar ledsagar +<a id='page_239' name='page_239'></a> +betjänten honom förbi hundgården upp till byggningen. +Det är ett lågt, vitt stenhus med en stensköld i +pannan, på vilken ett kamfiokort och ett hjorthuvud +äro huggna under en furstlig krona. Herr Lundstedt +införes i en förstuga, som är målad med riddare +som sticka vildsvin med spjut, under det +rapphönshundar hålla dem i öronen och landsknektar blåsa +valdhornssolon med nävarne i klockstycket. +Betjänten visar honom en bambustol att sitta på, och går +in genom en dörr, som tyckes leda till köket, efter +som det luktar lök, när han klämmer ut luften med +dörren. +</p> +<p> +Men en annan stor dörr står öppen på högra +sidan, och från bambustolen ser herr Lundstedt +hörnet av ett ekskåp, som står på svarta klot, och när +han lutar sig fram, varsnar han ryggen av en stol +och axlarne av en herre, som då och då visar de +utkrokade testarne av en snusbrun peruk, och han +hör en äldre mansröst tala: +</p> +<p> +— Detta är ingenting mindre än Rüdesheimer av +sjuttonhundra och fyrtiofem, mina herrar och fröken +Beate, som hans majestät, högstsalig konung Fredrik +i livstiden här nedlade i källarne, under detta golv, +mina herrar och fröken Beate, och en hel pipa från +högstdensammes arvland Hessen med binamnet +Kassel, att ha vid jakttillfällen och även andra +oförutsedda tillfällen härute på högst densammes älskade +Frösnäs. Vinet är delikat, högt över vår — må jag +säga ordet — horisont, mina herrar och fröken +Beate... vad är det frågan om? »Någon som vill +tala vid fröken!» — Fröken Beate! Det är någon +som vill tala vid fröken! +</p> +<p> +Strax efter trädde en dam ut med tre +<a id='page_240' name='page_240'></a> +korkskruvar på var tinning och bad herr Lundstedt stiga +in i hennes enskilda rum. Skolläraren följde och +kom igenom en sal, som öppnade sig över en veranda +utåt havet och fyren, och inträdde därpå i ett +kabinett med vita möbler, mycket små och klädda med +rosenfärgat kattun, ett pastellporträtt och en +silhuett ovanför soffan. +</p> +<p> +— Var så god och sitt ner, herr organist! sitt +ner på soffan, och var välkommen till oss, började +fröken Beate. Löjtnanten har några till jakt hos +sig och är upptagen för ögonblicket. Herr +organisten kommer från Stockholm nyligen och har gått +på akademien. Det har jag också och spelat för +van Boom, men nu har jag glömt bort allt vad jag +har kunnat. Nå säg, vad är det här nya med +postväskan? Ska kyrkoherden ha den på lördagen? Det +är synd det, för vi brukade alltid läsa bladen. +Vad tycker organisten om vår pastor? +</p> +<p> +Herr Lundstedt hade nu så många frågor att +besvara på en gång att han blev tigande. Men +fröken Beate, som såg den unge mannens blyghet, +fattades av medlidande, och med sin hand stödd på +hans knä och med sina ögon drunknande i hans, +intalade hon honom mod och självtillit, vilket allt +dock tycktes ha ett annat inflytande på skolläraren, +som ansikte mot ansikte med en stark verklighet +icke kunde komma sig för att leka bort det oroande +intrycket. Han tittade sig omkring i rummet för att +fånga någon leksak han kunde sysselsätta sig med, +men fröken Beate trängde så inpå honom, att han +icke kunde se annat än en svart fläck med sex +korkskruvar emot fönsterrutan, och strax såg han i +tankarna sex buteljer rhenskt vin, som man får på +<a id='page_241' name='page_241'></a> +begravningarne, begravningarne som han så ofta sjungit +på i Jakobs kyrka, när professorn spelade orgeln, +och som han fick åtta skilling banko för, när det +var fint lik, och han sedan kunde köpa en +kryddlimpa med smör eller sex tvåskillingsbakelser för på +mjölkmagasinet i Norra gatan, där han bott med den +varmhjärtade Lindbom, som talte tyskt och mörkt, +när han blev ond, för att fadren ville ligga kvar för +länge och begagnade nattbrännvin... +</p> +<p> +— Förlåt, är det herr Lundstedt? avbröt +löjtnanten i den snusbruna peruken, inträdande genom +dörren. Jag är förvaltaren på gården och frågar +om inte vår gode skollärare ville dricka ett glas vin +med fyrmästaren och sjömätaren! +</p> +<p> +Herr Lundstedt steg upp vördnadsfullt och +tackade den gamle herren, som puffade honom in i +stora riddarsalen, där möblerna voro lika mycket för +stora som de varit för små inne i kabinettet. Och +under möblerna lågo hundar med hängande öron och +morrade åt den inkomne. Men löjtnanten satte +skolläraren i en stol som en enmanssäng och skänkte i +en grön remmare, sade skål och fortsatte att tala. +</p> +<p> +— I denna sal, mina herrar, och jag behöver +inte säga det åt fröken Beate, bodde en gång den +store Gustav den andre Adolf, när flottan låg vid +Älvsnabben här mitt emot (som sjömätaren känner), +och man tror att senare dronning Maria Eleonora +före sin berömda flykt hållit sig dold här. Det var +det trettioåriga krigets stora tidevarv, då +människorna voro större och därför allting större därefter. +Om vi betrakta dessa ansikten, som blicka ned på +oss från väggarne, och se huru stort hår de hade +till exempel, huru stora näsor och ögon, så behöva +<a id='page_242' name='page_242'></a> +vi icke fråga oss varför detta skåp är som en +fästning, varför detta bord som ett golv, dessa stolar +som parvagnar! Denna spis tog emot ett mått +bryggved som en pris snus och denna ljuskrona kunde +lysa opp Rånö kyrka om julottan. Det var stort +folk, och en stor tid! Sedan kom en liten tid med +små människor! Håret krymper till en råttsvans, +kragstöveln blir en urringad sko — se porträttet +där — soffan blir en stol till ett dockskåp, stolarna +pallar, och man knaprar karameller på ett +nattduksbord — fy fan! Remmarn blir en fågelkopp, bägarn +ett supglas, svärdet ett stekspett, och skåpet en +kommod! — fy fan! Mänskorna prata lort i stället +för att slåss, och det stora blir så litet, så litet! +</p> +<p> +— Nu måste jag segla! säger fyrmästarn och +ser på sitt ur. Solen är straxt nere och vi måste +passa på tändningen! +</p> +<p> +Löjtnanten visar missnöje, men sjömätaren, som +skall föra ut fyrmästaren på sin ångbåt, biträder +dennes mening och det så vackert började talet +måste slutas. Som herr Lundstedt visat sig som en +dålig åhörare, blir han icke bedd stanna, utan går +i sällskap med jägarne och deras hundar, och när +de alla kommit till en korsväg på mon, blir herr +Lundstedt ensam. Solen går ned och genom +granarne synes det i flammor stående havet som stora +stockeldar, vilka småningom slockna och försvinna. +</p> +<p> +När herr Lundstedt lämnat postväskan i +prästgårds grindstuga och kommit hem, märkte han att +det var tomt i huset. Han såg den förfärliga +ensamheten, och när han tände sitt talgljus och ställde +det på matbordet, där ett mjölkglas stod vakt +bredvid ett rågbröd, tyckte han, att det gjorde honom +<a id='page_243' name='page_243'></a> +ont om ljuset, vars låga förde en kamp med mörkret +för att hinna med sitt ljus till tapeten. Och tapeten +var så eländigt ful, möblerna trotsade allt trolleri +att bli vare sig stora eller små, och hur han bjöd +till, men i kväll kunde han inte leka något. Han +försökte tänka på något roligt, något han gärna +önskade, men tankarne gingo icke dit han ville. De +kröpo tillbaks ditupp, bakom mon i det lilla +trollslottet, där han i ett ögonblick hade förstått, att en +förändring skulle kunna inträda i hans liv, ty det +hade han sett på henne, att hon ville ha honom, +att hon kanske skulle vara i stånd att ta honom mot +hans vilja, och — vad skulle sedan ske? +Åtminstone blev det icke mer att leka. Kanske måste +han ut att fiska, ro omkring till bönder och +skärkarlar att tigga ihop sitt tionde, ett skålpund smör +här, en fjärding strömming där, några pund hö hos +den, och så måste han köpa ko, hålla piga, gräva +i trädgården och aldrig mer få spela orgel om +vardagarne. +</p> +<p> +Nej, hellre då gå fri och leka, böja och knåda +hela skapelsen efter sin inbillning, tillfredsställa alla +sina infall och lustar, icke känna något tvång, icke +vara missnöjd med sin ställning, aldrig avundas +någon, icke äga något, som man måste frukta att +förlora. Hellre ha Angelika för evigt än husfrun på +herrgården för livstiden. Och med detta beslut lade +sig herr Lundstedt att sova och drömma, ehuru han +hellre drömde vaken, då han fick bestämma vad han +ville drömma. +</p> +<hr class='ppg-pb' /> +<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'> +<a id='page_244' name='page_244'></a> + +<h3>SJUNDE KAPITLET.</h3> +</div> + +<p> +Alrik Lundstedt var född på en kobbe i +havsbandet utanför Mysingens fjärd och fadren satt där +som torpare under bonden i Norrön. Kobben var +icke större än att man kunde gå den runt på +femton minuter. Ett par dussin tallar och några aspar +utgjorde hela växtligheten, och i deras skugga stack +ett magert gräs upp. Stugan var egentligen en +större sjöbod, som lappades med vrakgods efter hand +den föll ihop, och i en jordkula invid underhölls en +ko och ett får. Kon föddes med grässtråna under +tallarna och mossan på bergknallarna, fåret av +asparnes sorgfälligt samlade löv. Knep det hårt, så fick +kon äta salta strömmingshuven. All jord, som satt +under mosskokorna, skakades av och lades ihop till +ett potatisland, som blandades opp med snäcksand +och gödslades med tång. Spillningen efter djuren +skulle nämligen vara till kålen, rovorna och persiljan. +</p> +<p> +Torparen gifte sig tidigt och fick barn. Sex +stycken i rad. Men då blev det för trångt och det +uppkom kiv och nit. Hårda ord, ont om mat och +krig. Man stal av sig själv och av varandra; höll +undan och gömde; gick avsides och åt det stulna +som räven; tjuvfiskade och plundrade fågelbon; +vittjade andras nät och högg skog, kniade gräs, satte +snaror i olaga tid, och deltog i vissa oombedda +räddningsarbeten vid skeppsbrott. Ensamheten, striderna, +avunden gjorde snart samtal omöjliga, då en var +fruktade att genom lös tunga röja sina planer och +yppa hemligheter. Alrik, den yngsta och svagaste, +<a id='page_245' name='page_245'></a> +fick minst, och ingen lärde honom varken tala eller +skaffa sig livets nödtorft. +</p> +<p> +När modren dog, man sade att hon blivit +ihjälslagen under en stark vinter, när fisken blev borta, +upphörde all matlagning, och systrarne flydde, +bröderna flydde, så att slutligen Alrik blev ensam med +den gamle, som numera aldrig talade. Det var efter +den tiden han började lära sig leka själv, utan +leksaker, som han aldrig sett, utan lekkamrater, utan +lekplats och utan att kunna några lekar. Havets +evigt enahanda, grå luft, grått vatten, blå luft, blått +vatten, måsar och tärnor, skrak och svärt, var allt +varmed han kunde fylla ögats behov av att se och +sammansätta, och när det ej räckte, började ögat +arbeta på egen hand för att tillfredsställa behovet; +och örat, som endast hörde vindens sus eller +rytande, sjöarnes dån och brus, fåglarnes skri och +snatter, hungrade och tog sig till av brist på näring +att äta sig själv, blev exalterat av utmattningen och +hörde slutligen, där intet fanns att höra, hörde +tystnaden, hörde blodvågen, senans spänning, +muskeltrådens bristande, och slutligen toner, vilka samlade +och ordnade sig under månadernas lopp, ingingo +förbund och födde nya. +</p> +<p> +Vad som hänt under den svåra vintern, då +modren dog, tycktes fordra en begravning i den unges +sinne, ett tjockt täcke av jord och sten, ett helt +kummel av andra minnen för att icke kunna stå opp +igen, och när det lilla enformiga livets små +händelser ej kunde förse nog hastigt med material, lekte +han ihop tilldragelser, massor av intryck, och hopade +påhitt, synvillor, hörselvillor så att de bildade ett +tjockt lager, som kunde täcka den mörka fläcken. +<a id='page_246' name='page_246'></a> +Och så snart ett intryck blivit ett minne, hade det +fått verklighet, och lades som en ny sten på kumlet +över det begravna, som icke fick stå upp, och så +blev det begravna lika overkligt eller lika verkligt +som det som aldrig skett, upplöste sig, blev till +dunster och var långa tider försvunnet. Därför hade +ett slags drift hos Alrik uppstått att blanda bort +verkligt och overkligt, ett begär att bedraga sig själv +alstrats, ett behov fötts att icke stöta på någon +verklighet, som genom sin handgriplighet erinrade om +att en fatal verklighet, en viss natt uppträtt i hans +liv, och vars uppträdande i minnet åtföljdes av en +härjande och bitande känsla av skuld. Fruktan att +denna skuld en gång skulle komma att indrivas av +människor gjorde att han aldrig vågade ha någon +ovän, aldrig visa missnöje med något eller någon, +aldrig utöva kritik. Han hade av samma fruktan +upphört att tala, men hade i stället en mimik, alltid +full av förståelse och deltagande, som gav åskådaren +illusionen av att Alrik var en mycket meddelsam +och sympatisk kamrat. Sitt eget behov av uttryck +för känslor och förnimmelser hade han funnit i +musiken, i vilken han kunde berätta sin historia, utan +att någon förstod vad han sade eller fatta några +misstankar om att han bar på en hemlighet. +</p> +<p> +I världens ögon gällde han för att vara litet +fnoskig, men det gjorde han sig ingen möda att jäva. +Med skolan, som endast besöktes av tolv barn och +högst oregelbundet i anseende till de svåra +förbindelserna, behövde han icke ta saken alltför +allvarsamt, emedan ingen frågade efter den; och med +orgelmusiken om söndagen kunde han ställa hur han +ville, spela vad honom behagade. +</p> +<p><a id='page_247' name='page_247'></a></p> +<p> +Emellertid hade uppträdet hos husfrun på ett +obehagligt sätt kommit störande in i hans drömliv. +Situationen i all sin betydelselöshet hade varit ett +upprepande av en annan situation, som djupt +ingripit i hans liv och nu genom sin påminnelse gav +full kroppslighet åt det, som skulle ha varit +bortdunstat som ånga. Hela stenkumlet av intryck han +kastat över liket ramlade och skelettet låg där, +huvudskålen låg där, spräckt av isbillen, och det +hjälpte inte söka leka bort det mer, att blanda bort +det med drömmarne, att spela bort, läsa bort det. +Han hade blivit väckt och kunde inte somna om. +</p> +<hr class='ppg-pb' /> +<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'> + +<h3>ÅTTONDE KAPITLET.</h3> +</div> + +<p> +Det hade slagit Alrik mest att den främmandes +ögon kunde ha samma uttryck, att hennes arm kunde +ha samma gest, när hon lade handen på hans knä, +och denna jämförelse spände sig som en tråd mellan +det förgångna och det närvarande, och allt som låg +emellan upphörde att finnas. Allting krympte ihop; +manualen på orgeln blev icke mer än en alnsbredd +som den var, stämmorna bara två, pipverket +rosslade och hostade, spegeln återgav icke mer än den +bondgranna kyrkan med allt dess skräp och liknade +på sin höjd attributkammaren på stora operan. Skolan +var icke mer befolkad av Läderstrumpan och +Spårfinnaren, utan där sutto skorviga och snoriga +fiskarungar; havsstranden var en soplår, molnen +vattenångor, som stodo beskrivna i Berlins naturlära. +Allting blev tungt, grått och trist, och besvärjaren, som +<a id='page_248' name='page_248'></a> +kunnat blåsa liv i allt detta obetydliga, tråkiga, +enformiga, var en organist och skollärare, som skulle +svälta till vintern, om han ej fiskade och grävde i +jorden, tog upp sitt tionde och såg om sina +ägodelar. Därmed kommo tankarne över huru det +kunnat vara, om ej han skänkt bort sina pengar åt fadren +den gången, om han tagit direktörsexamen, om han +stått på sitt eget bästa. Förgäves sökte han förlika +sig med tanken, att det skulle kunna bli bättre, att +det skulle kunna glömmas igen, grävas ner, dunsta +bort i drömform. Drömrnarne blevo tankar, vassa, +skärande, som klippte sönder alla slöjor han ville +hänga opp för det förflutna, reflexioner, som +syrsatte och upplöste. Hans jämna, lugna lynne +förstördes, och ett smygande missnöje med allt sökte +sig insteg. +</p> +<p> +Förändringen märkte han själv, när han nästa +lördag skulle upp till herrgården efter postväskan. +Som sist stannade han framför lönnarna och tittade. +Inte var där några näsor! Fröbaljorna liknade inte +alls några näsor; det var endast barnungar, som +kunnat hitta på det; och det hade han inbillat sig! +Han kom fram till byggnaden. Inte var det något +slott, ännu mindre något trollslott. Vad var +trollslott för slag? Där troll bodde! Men det fanns ju +inga troll, eljes skulle de stått beskrivna i Berlins +naturlära! Han blev införd av betjänten i +riddarsalen, där inga riddare funnos, och medan han +väntade, kommo alla löjtnantens yttranden fram för +honom, vilka han beundrat som högst visa. Inte voro +människorna större på sextonhundratalet än på +sjuttonhundra. Där hängde den lilla tjocka Carl den +tionde och där den lilla pojkfiguren Carl den elfte. +<a id='page_249' name='page_249'></a> +Och håret, det var ju tagel och löshår; mustaschen +var ju bara en smal tandborste. Inte voro alla dessa +krigare hjältar därför att de buro järnvästar! Det +var tidens uniform, och dessa krigare skulle nu hetat +indelta kaptener och majorer med postkontor i +bakgrunden. Möblerna blevo kanske inte mindre, men +rummen mycket större; så det kanske var en synvilla. +Och det andra sen! Inte voro Arvid Bernhard Horn, +Carl von Linné, Jonas Alströmer, som han läst om +i Fryxell, inte voro de mindre andar än Axel +Oxenstjerna, Königsmarck, och Olov Rudbeck, som var +fnoskig. +</p> +<p> +Fröken kom in och slog sig ner att språka. +Herr Lundstedt anmärkte genast för sig själv, att +hon liknade en av de där damerna på Tyska +Prästgatan, som han trott vara borgarfruar, men som +han nu först erinrade sig, att herr Lindbom +förklarat vara skökor. Varför han icke förr erinrat det, +visste han ej; kanske därför att han icke velat +minnas det. Fröken frågade först hur pastorn mådde. +Och då herr Lundstedt sagt sig tro väl, så började +fröken tala illa om honom, förfärligt; och till sin +skam märkte herr Lundstedt, att detta icke gjorde +på honom något obehagligt intryck. Därpå frågade +hon, om herr Lundstedt hade det bra, om han var +nöjd, om han älskade att göra musik. Till ersättning +frågade herr Lundstedt huruledes löjtnanten befann +sig och om herrskapet skulle komma ut i sommar, +något som han egentligen icke brydde sig om. Nu +kom en störtsjö upplysningar om, att löjtnanten var +en gammal elak fanjunkare, som förstörde gården +och drack ur vinerna, att herrskapet voro ruinerade, +att fröken vilken dag som helst kunde stå på bar +<a id='page_250' name='page_250'></a> +backe, och att hon kunde laga utmärkt mat, förstod +lanthushållning och älskade små barn. +</p> +<p> +När herr Lundstedt lyckats utfå postväskan och +med densamma vandrade över mon, var han mycket +tankfull och nertryckt, men det fanns en ljusglimt. +Visserligen sörjde han över att han icke kunde leka +mer, men den tryckande känslan av skuld över ett +brott, han deltagit i, var något minskad, sedan han +hört att andra också hade sina fläckar. Allihop, +löjtnanten, fröken, herrskapet, pastorn ägde sina +hemliga vrår, där de gömde lik, myllade ner dem med +ord, gömde dem under blomster, kransar, band, granna +påskrifter som de ruttna liken under gravkullarna, +vilka planterades, vattnades och klipptes var söndag. +Det skulle sålunda verkligen vara sant det som sades +varje gudstjänst, att vi äro alla syndare, i synd födda +och jämväl syndat i alla våra levnadsdagar? Det vore +sålunda icke något skönt, något gott i livet, utan +allt vore sken, vitlimning, påstrykning! Men om så +vore, varför skreko då människorna emot, när någon +ville tro Guds egna ord, att det icke fanns en ren, +att det icke fanns något kärnfriskt, något sunt? +Trodde de icke sina egna ord, när de läste +syndabekännelsen eller läto prästen stå där förskansad +innanför altarringen och säga det på deras vägnar, +medan de lågo tysta på sina ansikten och kanske +logo över, att de narrat honom säga det, som de +aldrig ville erkänna. Kanske det också var ett sätt +att leka, ett sätt att dölja. Och vore det icke det, +varför steg icke han fram, hon fram för Guds altare, +och med öppen panna sade högt, utan att le, jag +har stulit tre lod silver, jag har ljugit mig fri från +två års straffarbete, jag har haft olovligt umgänge, +<a id='page_251' name='page_251'></a> +jag har förfalskat socknens räkenskaper, i stället för +att låta präststackarn stå och säga: jag fattig +syndig människa? Om nu prästen i stället sade: du +Anders i Norrö, du Karin på Aspskär, du har gjort +det och det, då skulle de bli onda och säga att han +ljög, om det också var sant vad han sade. +</p> +<p> +Det fick nu vara hur det ville med de andra, +han bar sin skuld, hade kommit till medvetande om +den, och ville bli fri från den. Han ville gå direkt +till pastorn och säga honom hur allt gått till, få +hårda ord, ta sitt straff och bli lugn efteråt. +</p> +<p> +Han gick vägen framåt och omkring viken. +Aftonsolen sken in emellan träden och målade +björkarnes näver rosenröd, tallarnes flarn eldröd, så att +hagen stod som en brasa. När han kom till ledet, +stannade han tvekande vid den tavla, som inramades +mellan syrenhäckarne på ömse sidor om brunnen. +Under gårdslinden, som sjöng alltigenom av bin och +humlor, satt pastorn och rökte en porslinspipa med +en målad hjort på huvudet. Den gamles ansikte +var grått under det stora vita håret, så vitt som +floxens blommor, där växte på rundelen. Han +pustade röken betänksamt ut, och den steg rätt opp i +den vindlösa luften. Bredvid stod prostinnan och +strök prästkragar på en strykbräda över en +stolskarm och hundkojans tak. +</p> +<p> +Herr Lundstedt gick fram med väskan, lämnade +den ifrån sig, och hälsade ett god afton. +</p> +<p> +Pastorn öppnade väskan med sin egen nyckel, +tog upp kungörelser och tillkännagivanden, +Väktaren och Stiftstidningen. Bröt brev och talade +slutligen: +</p> +<p> +— Nu är undantagsmannen i Svartnäs kaputt; +<a id='page_252' name='page_252'></a> +är väl arsenik som vanligt. Och Malins unge, som +var bortsatt hos Storvikarn, likaledes. Har +Lundstedt sett en sån församling? +</p> +<p> +Därpå svarade prostinnan, i det hon spottade +på strykjärnet: +</p> +<p> +— Uh, vad ä de att tala pöu, hemma hos öss +i Sköune dog alltin de gamla i märgelgröuven. +</p> +<p> +— Ja, vad ska man göra åt det! Men ni lär +också ha left rövare ute på kobben, Lundstedt. Det +gick fasliga historier om er en lång tid, va? +</p> +<p> +Herr Lundstedt vart dödsblek och svettades i +armhålorna. +</p> +<p> +— Förlåt, herr pastorn, men kan jag få lov att +tala ett ord enskilt! svävade han fram på målet. +</p> +<p> +Pastorn, som trodde det var någon +penningangelägenhet, bad skolläraren komma med in på +expeditionen. +</p> +<p> +— Nåå, tog han upp när Lundstedt dröjde; vad +är det om? +</p> +<p> +— Herr pastor; pastorn vet allt! +</p> +<p> +— Vad för slag? +</p> +<p> +— Det som hänt — därute. +</p> +<p> +— Nej, inte vet jag något; jag har bara hört +lite skvaller, och för resten är det över tio år sen. +Var Lundstedt med och gjorde slut på gumman? +</p> +<p> +— Jag var med, men jag gjorde det inte. +</p> +<p> +— Ja, ni lär ha levat — huller om buller! Jag +vill inte veta något, och kan inte göra något åt det. +Skaffa sig frid med sitt samvete bara, och tacka +Gud ni kom ifrån det för så gott köp. +</p> +<p> +— Ja, men se det är just friden jag inte kan +få! Inte för aldrig det! +</p> +<p> +— Å, Lundstedt vet ju, att Frälsaren har lidit +<a id='page_253' name='page_253'></a> +och dött för våra synder, så då kan han väl ha frid, +om han nämligen inte ärnar gå stad och göra om det! +</p> +<p> +— Ja, men detta kan han aldrig förlåta! +</p> +<p> +— Kan <i>han</i> inte? Han kan allt! Och när han +kunde förlåta rövaren på korset! — Se så, gå nu +inte och grubbla, utan var en man. — Kom och +drick en toddy med mig nu! +</p> +<p> +— Hör nu, Lundstedt, menade pastorn när +toddyn var drucken, kvälln är vacker och jag har ett +brev till fyrmästarn; skulle han inte vilja ta min +eka och ro ut till honom? +</p> +<p> +Jo, det ville Lundstedt gärna, i synnerhet som +han kände sig stå i stor tacksamhetsskuld hos honom, +som förlossat hans själ, och han bugade sig för +prostinnan, lyfte mössan och gick ner till båt. +</p> +<p> +Solen hade gått ner och fjärden låg blank som +polerat järn; fyren var tänd och lade ut en svag +ljusmatta intill bryggan, en hel mil lång. Det var så +tyst, att roddaren endast hörde sina årtag och kunde +tänka ostört över det passerade. +</p> +<p> +»Allt var förlåtet, endast han trodde.» Så +enkelt, så vackert, vilken skön religion! Icke +underligt att den ansågs vara den högsta av alla kända! +Rövare och banditer skulle in i paradiset, men de +oförvitlige, laglydige, trogne skulle åt helvetet! +</p> +<p> +Bara man trodde! Men herr Lundstedt hade +svårt att tro det, efter som den borgerliga lagen +straffade rövare och banditer, och belönade de +redlige och flitige! Han hade svårt att tro det, men +han måste tro det, eljes fick han aldrig frid, och +frid måste han ha. +</p> +<p> +Tro det! Var det så omöjligt! Om han icke +<a id='page_254' name='page_254'></a> +kunde tro det i dag, så kunde han tro det om en +månad! Kunde han icke tro det, han som kunnat +tro allt vad han velat förut! Att rågskylarna voro +soldater, att telegraftrådar voro fiolsträngar, orgeln +en stalaktitgrotta, en okänd flicka hans hustru +närapå! Han som inbillat sig att han ägt juvelringar, +som lågo kvar i guldsmens fönster, att fröken på +herrgårn hade sex korkskruvar i huvet, att Jon i +Espö hette Rävsvansen! Hade han trott det? Han +hade trott, att han trott det, önskat det så livligt +för att slippa tro något annat obehagligt, som skett +en gång, lekt att det var så. Varför kunde han då +inte tro att Gud förlåtit honom, när pastorn sagt +det och det stod i bibeln, och han önskade tro det, +måste tro det för att få frid! +</p> +<p> +Detta kunde han inte leka ihop, för det fanns +ingenting att ta på, ingenting att göra av. Det var +bara att tänka på, grubbla över, sitta och upprepa +för sig. Nej, det skulle komma något nytt, verkligt +emellan, en massa påtagligt emellan och lägga sig +över det andra och så skulle han få igen gåvan att +leka, och kunde han bara leka, så skulle han snart +vara lycklig igen. +</p> +<p> +Under dessa funderingar hade skolläraren +kommit mitt på fjärden. Han höll med årorna, medan +han torkade svetten ur pannan, och när det blev +tyst, hörde han en flickröst sjunga från fyren. Genom +luftförtunningen och avståndet kommo tonerna icke +rena fram, men stämde likafullt ungefär, så att, när +de nådde örat, de klingade svävande, obestämt som +eolsharpan. +</p> +<p> +Herr Alrik lyssnade, och undrade hur han med +båten måtte ta sig ut från fyren, där sångerskan +<a id='page_255' name='page_255'></a> +stod, och så kom han tillbaks i sin båt och undrade +hur hon såg ut som sjöng, vem det var som sjöng, +hur gammal hon var, om hon hade snörliv, om hennes +händer voro vita, vad hon hette. +</p> +<p> +Vid denna sista tanke drog ett brett löje för +första gången sedan åtta dagar över hans ansikte +och han utsade i tankarne namnet: Angelika. +</p> +<p> +Det var Angelika, ganska visst, som satt fången +ute i tornet och tände nödeld, och han var Alrik, +medregenten till Erik, som kom på härnadståg för +att befria henne, och i bröstfickan hade han +lejdbrevet, som innehöll benådningsdomen, eller påvens +dispensbrev, som tillät medregenter att gifta sig med +fångna prinsessor, och för att ge sin ankomst +tillkänna och visa sig som en riddare, reste han sig +och med sin bariton sjöng han som han hört Günther +så många gånger, men med ackompanjemang på +öskaret: »Du bör ej fruktan bära, kom följ mig till +mitt slott!» +</p> +<p> +Fyren blinkade illmarigt, men Alrik såg ännu +icke sångerskan, vilken dock straxt svarade, när +förförelsearian hade grånat ut mellan kobbarna. Och +som ett brevsvar klingade igen: »Och havets unga +tärna, hon gick en kväll så varm.» +</p> +<p> +Herr Alrik åhörde den stående och med mössan +i handen såsom när man hör folksången, och under +det han hörde, började det att leka för honom; +den vita fyren, smal opptill och vidgande sig mot +grunden som en kjol, blev sjöjungfrun med eldögat; +havets unga tärna, som sjöng honom till sig, blev +långa Majken på Bernhardsberg, som blinkade +oskickligt... nej, det fick inte vara hon! Nej, det skulle +vara havets tärna, det var mycket vackrare och han +<a id='page_256' name='page_256'></a> +ville älska henne, famna henne, men på avstånd, +utan att se henne, utan att hon såg honom, i sång, +i harmoni under sommarnattens rosenfärgade täcke +med gula bårder, och för att åstadkomma omfamning +tog herr Alrik opp första takterna i duetten »Hör +hur stilla vinden susar». När han givit an ton och +lyssnat, hörde han flickans röst sjunga sången, och +nu intonerade han i andra stämman, och de lindade +tonerna om varandra, som när man flätar favörer; +de kysstes i luften, de famnades på vattnet, och när +de sista orden: »sång och kärlek gå från himmel, +gå till jord», klingat ut, såg han de två sluttonerna +som ett par rosenröda duvor munnas, och i +detsamma föll från zenit en stjärna, målande sig som ett +nottecken med sin långa svans, som om den flugit +ur sångerskans mun till hans möte och han gapade +för att fatta den mellan sina läppar, men båten +krängde med detsamma, så att han satte sig ner +på betten. Och nu tog han i årorna, stack ut +bladen som ett par vingar och så flög han över till +fyrskäret, där han mycket riktigt träffade fyrmästarens +dotter, med vilken han redan sjungit duett, och till +henne överlämnade han brevet, emedan fadren var +ute på sjön, och han överlämnade brevet i två långa +timmar, som voro alldeles för korta, men tillräckligt +långa ändå för att ute på farstukvisten dricka kaffe +med sångerskans moder, och under samtal om stora +operan och Jakobs orgel vinna insteg i ett välbevakat +hjärta och för den fångna jungfrun visa vägen ut +till det fria. +</p> +<hr class='ppg-pb' /> +<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'> +<a id='page_257' name='page_257'></a> + +<h3>NIONDE KAPITLET.</h3> +</div> + +<p> +Herr Alrik har fått frid och återfunnit lekens +gåva, men nu leker han den käraste leken med +verkliga leksaker, och varje dag som går lägger en ny +sten på kumlet, där liket ligger, och det skall aldrig +stå opp mer, sedan han fick det lilla Blekansiktet +i huset. +</p> +<p> +Han har nu gravat jorden och plantat i +solskenet, satt garn och vittjat i regnväder, så att han +är kopparbrun i ansiktet och älskar kalla sig den +Röde Mannen. På tröskeln till sin wigwam röker +han sin kalumet och tackar den Store Anden, som +gav honom den Vita Bisamråttan; men när den Vita +Bisamråttan har lynne, säger hon att lyckan icke +är i fullmåne, då Medicinmannen med porslinspipan +under prästgårdslinden icke vill äta ur samma fat; +men då talar den Röde Mannen visdoms ord om ett +kid, som skall födas och bli en Stor Medicinman, +som en gång skall sitta under pastorslinden, när en +annan Bisamråtta skall stryka hans prästkragar, och +då skall fredspipan tändas och kanske den Gamle, +som nu fiskar i de stora vattnen, skall hänga sina +nötta mockasiner på pastorns gärdesgård och äta +pemmikan hos den unge Mohikanen. Och för övrigt, +det var i alla fall pastorn, som gav Den Röde +Mannen frid, när han lärde honom känna vite Krist. +</p> +<p> +Och när han talat och Blekansiktet vill svara, +ber han henne sjunga i stället; och när han narrat +henne sjunga och han mot sin vilja hör att det är +falskt, säger han sig att det är mixolydisk tonart +<a id='page_258' name='page_258'></a> +hon sjunger i, och han tror till och med att hon +har funnit de felande halvtonerna mellan e och f +och h och c, ty hon är nu den märkvärdigaste av +stammens döttrar, utom att hon är den skönaste +och godaste, ty hon har lärt honom trolla igen, när +han förlorat gåvorna, och nu kan han när som helst +vandla salt torsk till stekgädda, härsket flott till +bordsmör; han kan ta fikon på sina tistlar och +druvor på törnena; ur sin hatt plockar han allt vad han +vill, utom olyckor, och han kan svälja förödmjukelser +som stora kavalleristsablar, äta eld från själva +helvetet, om det så skulle vara, och sedan nysta ur sig +de grannaste sidenband, som han väver rödlakan +och gyllenduk av. Den kan trolla! +</p> +<p> +Och nu har den gamle Bävern gått till sällare +jaktmarker och tagit hemligheten med sig djupt ner +under den röda pipleran, som ligger öster om solen +och väster om månen. +</p> +<hr class='tb' /> + +<p> +Så ungefär, fast inte så utblommerat, brukade +den trolske klockaren på Rånö berätta sin historia, +när en lustkutter förirrade sig ut i hans avlägsna +vatten och han hade fått ett par supar för att visa +ut abborrgrunden. Hur mycket som var sant visste +man aldrig, ty han ljög vartenda ord han talade, och +hur han hade det i ensamheten och fattigdomen fick +man inte reda på, ty det visade han aldrig. +Grannarne påstodo, att han aldrig gått på Musikaliska +akademien, aldrig känt far och mor, och aldrig varit +gift. Men det kunde vara lögn det också, ty det +<a id='page_259' name='page_259'></a> +var ena rackare att ljuga där på kanten! Och de +var dorska och egna därute i havsbandet; där såg +de stora sjöormen och trodde på råt, kom sällan åt +kyrkan och lade slantar under stenar, förgjorde +bössor och kunde otyg. Men den värsta trollaren +var ändå klockaren på Rånö. +</p> +<hr class='ppg-pb' /> +<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'> +<a id='page_260' name='page_260'></a> + +<h3>Min sommarpräst.</h3> +</div> + +<p> +När jag kommer ut om våren till sommarnöjet, +är jag den första. Den lilla badorten är öde, luckor +äro stängda, verandor täckta. Träden äro +halvlövade, rabatterna ogrävda, och i hål och vrår ligger +litet smutsig snö kvar. Men då går jag ner till +gästgivargården efter middagen och finner min +sommarpräst. Sådan jag fann honom där för tolv år sen +finner jag honom än, sittande vid sitt punschglas i +kakelugnsvrån, läsande sina tidningar, strykande +huskatten och småspråkande vid värdinnan. +</p> +<p> +Han är några och trettio år och ser ännu ut +som en lång, mager student. Men nu på våren är +han magrare, förefaller det, än i fjor, hyn gråare, +ögonen slocknade och rösten tunnare av brist på +talövning. +</p> +<p> +När han blir varse mig, får han först en +underlig glans i ögonen, som om han hade förtalat mig +hela vintern och hade ont samvete, denna +egendomliga glans, kanske uppkommen av en hornhinnans +spänning, då pupillen skall vidgas för att kanske +läsa i den andras ögon vad den tänker. Jag vet, +att han hatar min verksamhet, men i denna stund +är han en människa i ensamheten, och jag ser att +<a id='page_261' name='page_261'></a> +jag, som kommer utifrån världen, där det lever, också +kommer till honom såsom vårens bebådare, den första +badgästen, vilken snart skall följas av andra. Och +när vi övertygat oss om, att inga fientligheter skola +utbryta, sätta vi oss till bords. Första halvtimmen +talar han med en entonig, skrällande röst utan +halvtoner, utan nyanser, och jag har svårt att +återkonstruera i honom en bildad man. Hans talorgan har +på åtta månader anpassat sig till lotsars och fiskares, +hans hjärna har tryckt ner sig till att bli förstådd av +enklare tankemekanismer, hans ordförråd har +förlorat mellanfärgerna, övergångstermerna, och +upptagit de enkla, stundom vulgära glosorna. +</p> +<p> +Han är misstänksam som den ensamme, och han +tittar ideligen efter om jag menar vad jag säger, +ty jag avpassar mig av omedveten sympati, jag +spelar på stycken, som behaga honom, utan att lämna +något ifrån mig, jag drar upp hans utgångna +urverk; och småningom hör jag honom knäppa i den +gamla goda gången. +</p> +<p> +Han vill gärna lyss till nytt från mig, men +njutningen att få tala själv överväldigar honom, behovet +att visa sig vara en jämnbörding griper honom, och +han går på de högsta frågorna. +</p> +<p> +Efter en timme är hans röst något beslöjad, +men börjar redan låta finare; han söker icke längre +så pinsamt efter ord, hans ansikte, nyss så dött, +så färglöst som fallet löv, lyses upp, och han berusar +sig av tal. +</p> +<p> +Vi undersöka Kierkegaard, lidandets skald, och +han svämmar över i frosseriet på sina lidanden, +som han utan att bikta sig får ge luft. +</p> +<p> +Men vi ha läst Kierkegaard på var sitt sätt, +<a id='page_262' name='page_262'></a> +jag som psykolog och han som kristen. Antingen +han icke förstår mig, eller icke lyss på mig, nog av, +han har hört att det ger återljud i min +resonansbotten och han blir vältalig; talar och talar, så att +jag tycker det är synd avbryta en lycklig människas +utsvävning; men han vill kränga över åt +kristussidan och jag stretar emot. Han går på och jag +låter honom hållas. +</p> +<p> +Det drar väl en timme och han behandlar mig +som adepten, kastar mässkjortan över mig, tar eden +av mig, hör ej på mina protester, primsignar mig, +vädjar slutligen till mitt bifall emot kristushatarne. +</p> +<p> +Då ler jag för att väcka honom, men han ser ej +mitt leende, och han går vidare, djupare, kommer +in i exegetiken, och åker fast i tjockaste teologien; +stannar och ser på mig, för att höra mitt bifall. +</p> +<p> +— Men käre bror, avslutar jag, det är väl ingen +hemlighet för dig, att jag icke delar en enda av +dessa dina meningar! +</p> +<p> +Han ser på mig, synes erinra sig något, ler, +och vi tala om något annat. +</p> +<p> +Nu är det min tur att tala! Lamporna tändas +i salen och ny punsch är inne. Jag talar om den tid +vi leva i såsom en sovandets tid, fortsättande ett +sovande, som började med århundradets ingång, då +mänskligheten tröttnat på att vaka; flätar in +upplysningar om Darwins upptäckter och Schopenhauers +och Hartmanns genomskådningar, ställer in +kristendomen i sitt sammanhang i världshistorien, ger kött +åt teologiens kroppslösa skuggor, förklarar det som +han ville ha oförklarligt, utan att väcka honom med +den ökända rationalismens populärresonemanger, +nämner varken Strauss eller Renan, improviserar en +<a id='page_263' name='page_263'></a> +världsåskådning i diktens lagom dimmiga bilder. Jag +ser hans halva ansikte som en vit fläck i +lampskenet, fallande snett ovanfrån, och hans ögon +brinna, lysa genom tobaksröken; jag tror att jag +har honom med mig ett gott stycke, längre än han +hade mig nyss; jag har magnetiserat honom genom +att sätta hans hjärna i mina rörelser, jag känner +en stund talarens rus, då han kan röra, leda sina +åhörare; jag har tagit honom ur hans mysticism med +min oklarhet, då jag visste att varje införande av +frågorna på det klara skulle väcka ekon i hans +apologetiska minnen; men jag tröttnar. Kan icke +längre undvika att torna på en av hans dosor, i +vilka apologetiken förvaras, det vill säga, en +samling motbevis mot alla förutsedda invändningar mot +kristendomen. Mycket rätt: jag rör oförvarandes vid +fjädern, locket öppnas, min makt är slut. Nu ler +han och säger: +</p> +<p> +— Det är väl ingen hemlighet för dig, att jag +är absolut motståndare till alla dina meningar. +</p> +<p> +Varpå vi gapskratta! Men ingen dispyt kommer +till stånd, inga resonemang, ty i samma ögonblick +vi skulle söka giva och taga skäl vore allt samtal +omöjligt. Vi ha helt enkelt suttit och sökt +magnetisera varandra, berusat oss själva och njutit, den +ena av den andras rus han framkallat, och vi ha +träffats för att njuta av varandras sällskap. Vi äro +fiender, men vi äro icke ovänner, och vi träffas igen +varje dag, lekande samma tankelekar, aldrig sårande +varann, aldrig törnande. Vi välja de sirligaste ord, +de längsta omskrivningar, de lenaste uttryck. Det +är som ett slags själarnes coitus. Men när +badgästerna anlända, lyfter jag och reser ut i skären. +</p> +<p><a id='page_264' name='page_264'></a></p> +<p> +När jag efter tre veckor kommer igen in till +badorten och träder in i hotellets stora sal, sitter +min vän pastorn vid table d’hoten omgiven av +stadsherrar och damer. +</p> +<p> +Han är nyrakad, nyklippt, har en ren vit +halsduk, fint borstade svarta kläder. Hans ansikte är +öppet, det tryckta, trista är borta, ögonen glänsa, +men han har ännu en stående gest med tungan och +läpparne, som om han undertryckte ett beständigt +leende. +</p> +<p> +När han får se mig, visar han stor +obeslutsamhet; men han reser sig, hälsar och frågar hur jag +mår; alltjämt med detta illmariga löje, som kommer +och går. Därpå viskar han mig, liksom fölle han in +i den gamle studentens, alltså skråbroderns roll, att +hans brännvinsbutelj står i skrubben i mellanrummet +och är märkt med P., ty det serveras intet +brännvin på hotellet. +</p> +<p> +Jag sätter mig på avstånd att spisa och betrakta +honom. När han nu talar vid dessa människor, har +hans ansikte andra uttryck än då han talade vid mig; +och det ändrar sig alltefter den talande. I allmänhet +ser han strängt allvarlig ut, avvisande alla +förtroenden, på vakt att icke glömma sig. Men när han +vänder sig till fruntimmerna kan han icke dölja sig. +Han myser och ser älskvärt nedlåtande ut som en +äldre mot ett barn, underlägsen och smickrad som +en ogift man mot en kvinna, och ärbar, oåtkomlig, +kysk som en Herrans tjänare. +</p> +<p> +När de slutat reser han sig och kommer fram +till mig. Hans ansikte bär ännu reflexer från dem +han talat vid och är uppvärmt av utstrålningen från +fruntimmerna. Enslingens misstänksamhet är borta; +<a id='page_265' name='page_265'></a> +hans själ har gymnastiserat sig på andras; +umgängeskretsen har borttagit fruktan, avsatt +tankefrön, riktat erfarenheten, ökat minnena, och han är +djärv nästan nedlåtande mot sin förre kamrat i +öknen. Men han vill icke sitta till bords med +kättaren och tala om tidens frågor, ty nu finns det +vittnen, och han har för övrigt så många andra att +tala med, om också ingen förstår honom så väl som +den otrogne. +</p> +<p> +När han går, säger han, att han vill komma +ut en hel dag och hälsa på mig. +</p> +<p> +— Här är för mycket folk om sommaren, menar +han, och för litet om vintern. Nu skall man gå +klädd och vara kavaljer, och... ja, du har det +gott, du! +</p> +<p> +En vacker eftermiddag i slutet av juni ser jag +en svart figur komma gående nere i ängen. Det +är pastorn. Uppkommen till stugan kastar han av +sig den svarta hatten, drar ett långt andetag, och +tittar sig omkring på landskapet, som om han såg +efter om där var plats nog, eller om några mänskor +kunna se honom. På min kammare får han sikte på +en blå kavaj, vilken han utbyter mot sin svarta rock, +tar en halmhatt, en rotpipa, en käpp; och efter ett +glas punsch vill han gå ut i skogen. +</p> +<p> +Utkommen i ängen sticker han händerna i +kavajfickorna och tycker det är nytt och roligt; kesar +som en kalv, flöjer över gärsgårdar. Det är en +annan människa och rocken gör väl litet till munken. +</p> +<p> +I dag tala vi inte om frågorna, utan gå ner till +havsstranden, bada, simma ut i fjärden. Därpå +promenera vi i sjökanten och kasta smörgås; rulla +stenblock ner i vattnet; jaga opp skrakungar, klättra +<a id='page_266' name='page_266'></a> +upp i holkar och leta rötägg. Och så ge vi oss in +i djupa granskogen. Här är han som hemma hos +sig; hojar och sjunger; dödar huggormar med sin +påk, lockar fåglarne att svara, narrar den flyende +haren att sitta; känner älgspår, och vill bestämt gå +fram och retas med tjurn. Därpå storma vi ett +berg, brant som en mur, och komna upp på platån, +där endast några martallar blivit lämnade, se vi havet +under oss med sina tusen kobbar och skär. Här +lyfter han hatten och torkar svetten ur pannan: +</p> +<p> +— Ja, men det är skönt att få vara människa +en stund, säger han med ett förfärligt smärtsamt +drag i ansiktet och en suck. +</p> +<p> +Det att jag icke svarar, icke beklagar, icke +inbjuder till deltagande eller förtroende, fastän jag vet +allt, hela den pinohistoria, som ligger bakom denna +mannens nutid, utgör retelsen i umgänget. Han vet +att jag vet, men i samma stund jag sade, att jag +visste, skulle han gå. Och han säger ingenting själv, +men njuter av att antyda, att snudda vid faran, som +ligger i att röja sin hemlighet för en fiende; ty vi +äro fiender. Det veta vi båda. +</p> +<p> +Och jag känner på mig, att om han här i ett +svagt ögonblick skulle öppna sitt bröst och visa det +rysliga kräftsåret, skulle jag fly honom. Behaget +att gissa honom vore slut; och han skulle sedan hata +mig, då jag hade hans liv i min hand. +</p> +<p> +Men vi säga ingenting, vi bara prata så ofta +vi ha ett ögonblick, prata om jakt och fiske, segla +och ro. +</p> +<p> +Det har kvällats och vi måste hem till +aftonvarden. När vi nalkas stugorna, sjunger han inte +längre, och vid bordet är han instängd; gycklar svagt +<a id='page_267' name='page_267'></a> +inför frun i huset över att han har min rock; säger +nej för supen, men tar den. +</p> +<p> +Vi gå ut på farstukvisten att sitta och prata, +men han blir orolig, ty han är ej säker på, att +andra skola vara så tysta som jag. +</p> +<p> +Och när han får fatt i en pilbåge, springer han +ut på backen och börjar skjutövningar över +matbodtaket. Så ivrigt, så ihållande, barhuvad och +springande sig andfådd, att jag ej vet om han koketterar +eller är rädd att bli indragen i farliga +konversationer. Han håller på med pilbågen en hel timme, +och påkallar vår uppmärksamhet, när han gjort en +riktigt vacker lyra. +</p> +<p> +Han får en säng på kammaren och ligger kvar +över natten. +</p> +<p> +Följande morgon kommer han i sin långa svarta +rock till kaffebordet, högtidlig, sträng, såsom om +han ångrade sin gårdags handlingar. +</p> +<p> +När jag anordnar om båt för honom, hör han +mig titulera fiskargumman fru, vilket ger honom +anledning att avsides säga: +</p> +<p> +— Du ska inte kalla madammerna fru; du +förstör folket. +</p> +<p> +Varpå jag: +</p> +<p> +— Äro icke alla mänskor lika? +</p> +<p> +— Jo, inför... (han tvekar om ordet) Gud, men +icke inför människor. Det borde <i>du</i> veta! +</p> +<p> +Det var en tillrättavisning inlindad i en artighet, +som förekom vidare behandling av ämnet. +</p> +<p> +Vi skildes vid stranden, kallt, artigt, såsom nöjda +med att skiljas. +</p> +<p> +Hans båt var lastad med hundra tomma buteljer, +bland vilka han skulle sitta. +</p> +<p><a id='page_268' name='page_268'></a></p> +<p> +— Lägg något över buteljerna! befallde han +flickan som skulle ro. +</p> +<p> +Hon tog sin kofta och skylde flärden, medan +pastorn tog en min av höghet såsom innehavare +av de eviga sanningarne och ett boställe. +</p> +<hr class='ppg-pb' /> +<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'> +<a id='page_269' name='page_269'></a> +<h2>Pastorns älg.</h2> + +</div> + +<p> +Pastor Norström hade mycket små intäkter, dels +därför att hans hjord var fattig, dels därför att +upplysningen uppifrån började pyra sig ner, och +vantron nerifrån, läsarne, bjöd en svår konkurrens med +brödkyrkan. +</p> +<p> +Han hade ett par kor, några tunnland vete och +råg, skog och fiske så mycket han ville, men som +han inte hade mer än en piga, fick han plöja själv, +fiska själv och fara med sumpen själv. +</p> +<p> +I skogen fick han ta ved och plocka blåbär +till husbehov, och jakträtt hade han också, men som +han var utan hund, gingo de vilda djuren ganska +trygga där. Detta hade gjort prästgårdsskogen till +en omtyckt häckplats för traktens älgar, som brukade +fortplanta sig uppe i en mosse. Och av nöden hade +pastorn förstått göra sig, om icke en dygd, så +åtminstone en liten sportel. Han hade i många år knipit +sig en älg, flera blev det aldrig, och när köttet +kom tillsammans med hud, horn och klövar, så blev +det i alla fall en åttio riksdaler, allt som allt, utom +bloden och räntan, som räckte ända till tjugondagen. +Men det var en osäker inkomst och kunde så lätt +slå fel, för ett enda skott avgjorde, om årets +<a id='page_270' name='page_270'></a> +köttgryta skulle på elden eller om den bara finge koka +spiggolja, som i sådana fall blev den extra +bevillningen. Det var därför icke utan oro man i +prästgården såg den elfte augusti nalkas. +</p> +<p> +Redan i juli tog man av skällorna på korna, +som gingo i skogen, och den första augusti fick inte +pigan ropa ihop kräken. Och så anordnade pastorn +saltsleken, högg aspruskor och satte i korsvägar. +Sista söndan i juli gav han från predikstolen en lindrig +varning mot bullrande besök i sin skog, och sedan +gjorde han polisvakt själv efter smultrongummor och +blåbärspojkar. +</p> +<p> +Men »kampen om älgen» var icke så lätt vunnen, +och om han också haft älgstånd på skogen hela +sommarn, och sett kalvarne gå där bland sina egna +kreatur, så han vant sig vid dem som om de redan +stodo i hans lagård eller legat i hans gryta, så +kunde det mycket väl hända, att när den stora dagen +kom, några företagsamma skärkarlar helt enkelt +motade in högdjuren på sin mark, eller drev dem +i sjön, och sedan voro de vars mans goda pris på +kobbarna. +</p> +<p> +Sista året hade pastorn haft lyckoskott. Älgarne +hade kommit, och de hade varit mycket orädda, för +att vintern varit svår. De hade till och med gått +in i gärdet och nafsat på vårrågen, men det hade +bara glatt den gamles jägarhjärta: +</p> +<p> +— Äter ni mitt bröd, så äter jag ert kött, sade +han åt sin gumma, som tyckte det var synd om +gudslånet. +</p> +<p> +Den elfte augusti föll in, och pastorn invigde +den soliga dagen med att ladda muskedundern med +sitt engelska krut och lägga in ett lod. +</p> +<p><a id='page_271' name='page_271'></a></p> +<p> +Gumman tog kökskniven under förklädet och +ämbaret i hand, och så gick man till skogs. Nu var +det bliven sed, att frun och pastorn skildes vid +stättan, och så ringade de djuren, vilkas gång var +känd som harens, och när frun fick opp, ropade hon +ho-hå, ho-hå, och opp-opp-opp-opp! +</p> +<p> +Det hade varit regn i flera veckor, så att älgen +stått ini moraset på storskogen; men nu hade vädret +vackrat, och det sken som gröna eldar ini +björkhagen. Pastorn gick in i hasseldroget, som var blött +och valkigt, så att hjulspåren sköto ryggar vassa +som järnvägsskenor och han skulle just till att titta +om knallhatten blivit våt av droppet från buskarne, +då han hörde hur det knakade ini snåren. Öronen +lade sig bakut på pastorn, och ögonen stodo som +tennknappar, när han på tå sökte göra sig lätt, och +han tycktes lyfta sig med att höja axlarna, som om +han ville flyga, när han smög in i småskogen. +</p> +<p> +Och där stod han ansikte mot ansikte med +älgtjuren själv, som sträckte sin hals upp i grenverket +på en asp, och med sin långa överläpp fnallade åt +sig de darrande löven. +</p> +<p> +— Pang! small muskedundern; lodet gick igenom +ryggraden, just där det skulle in, och kolossen sjönk, +som om man tagit ur järnen ur ett skelett, och så +var det förbi. +</p> +<p> +Det var pastorns vanliga, att knäcka av ryggen. +Vågat var skottet, men när det tog, var det säkert +som en slakt, för att sätta in kulan annorstans +menade han bara var narri, efter som djuret kunde +löpa milar med blyet i kroppen. +</p> +<p> +Jägarn måtte ha tyckt i alla fall, att det gått +litet för häftigt, och att skottet icke erbjöd några +<a id='page_272' name='page_272'></a> +ämnen till årets jaktkrönika, ty han såg rätt snopen +ut, medan offret slog sina sparkar i dödsrycket; men +när allt var lugnt, satte han till att ropa på gumman. +Men när han inte får svar genast; och han fruktar +att köttet skall förfaras, om inte bloden går av, tar +han opp sin fickkniv och karvar av halspulsådern, +som han sedan nyper om, efter att ha sett hur blodet +sprutade. Och så hojar han igen; och så måste han +släppa på ådern igen, som krullar sig som en mask +ini såret, för att se att inte blodet levrat sig. +</p> +<p> +Så kommer då frun äntligen med kniven och +ämbaret: +</p> +<p> +— Sicken en du! säger pastorn med låtsad +likgiltighet. +</p> +<p> +— Själva pesen, tror jag! Och så snar du +var sen! +</p> +<p> +— Och såg du på de andra då? +</p> +<p> +Å jestandes, de kom som själva dragonerna +på gärdet, men de gick till sjöss, så nu är all +avund försvunnen. +</p> +<p> +Och så tar frun till kniven; och ämbaret fylls +med rödaste blod, som skummar som mjöd, medan +pastorn med uppkavlade armar bökar inne i halsen +på det rykande djuret, som sednare foras hem av +lejfolk och föranleder en mängd kaffehalvor och ett +kalasande på njurar och kojor, lever och lungor, +som varar i åtta dagar. +</p> +<p> +Det var sista året det gick så. +</p> +<p> +Nu sitter pastorn på förstukvisten den tionde +augusti och kratsar sin bössa, medan prästfrun +plockar spritärter i täppan. +</p> +<p> +Då knarrar det på sandgången och barons +skogvaktare från Stora Sätra kommer uppmarscherande +<a id='page_273' name='page_273'></a> +och gör halt, med mössan i ena handen och kopplet +till tre stövare i den andra. +</p> +<p> +— God dag, Eklund, vad står nu på? hälsar +pastor Norström. +</p> +<p> +— Jo, herr pastorn, baron hälsar och frågar, om +hans kunglig höghet kan få komma på skogen som +i morgon efter älgarne, för barons stånd har gett +sig av i natt som var, och prinsen ligger med sin +ångbåt vid Dalarö och väntar på jakten, som de +bjudit honom på. +</p> +<p> +Pastorn rev sig i huvet, men prästfrun, som +åhört anbudet, svarade: +</p> +<p> +— Inte går det an att säga nej, du Erik, och +därför är det så gott du säger ja med detsamma. +</p> +<p> +— Ja, det är väl så gott det! mente pastorn, +och därmed var saken avgjord i huvudpunkten. +</p> +<p> +— Men säg nu, Eklund, kan inte jag få vara +med också! Ju flera man, dess bättre lycka, strävade +pastorn emot, i det längsta hållande tag i sin +köttgryta. +</p> +<p> +— Jo, nog går det, men det ska jag säga pastorn, +för jag känner till det, att kommer han med, så är +det likafullt baron som ställer opp skyttarne, och +när prinsen ska göra skottet, då blir de andra +liksom drevet, och det kan ju inte vara till något hugn. +</p> +<p> +— Nej, det tycker jag med, och inte vill jag +vara med bland bommarne, när det ska stå i +bladet sen! +</p> +<p> +— Nå, men säg, Eklund, tog nu prästfrun i, det +brukar väl inte gå av, sånt där, utan att det vankas +något, för se det är höstköttet det gäller för oss, +och kan han låta baron förstå något sådant, så det +blir en liten gratifikation törhända. +</p> +<p><a id='page_274' name='page_274'></a></p> +<p> +— Tyst du! avböjde pastorn. +</p> +<p> +— Ja, si, frun, det vet jag säkert, att inte +behöver pastorn göra något för inte, för det har man +sett, att gentilt folk inte tar emot utan att ge igen, +och minns jag rätt, så fick länsman ifjor en +guldklocka med pitschafter, som såg ut att vara värd +sina tusen kronor! +</p> +<p> +Tusen kronor, surrade det i öronen på pastorn, +när han efter skogvaktarens avgång gick tankfull in +i sin kammare och hängde bössan på väggen; tusen +kronor, viskade det i prästfruns öron, när hon gick +in i köket och satte på spritärterna! Och så +började den gyllene drömmen växa och skifta hamn, +och inbillningarne axlade stora måsvingar och stego +upp i rymderna, där det hängde guld och ära. +</p> +<p> +Och vid middagsbordet, när pastorn tagit tre +supar, hade guldklockan förvandlats till ett regalt +pastorat. +</p> +<p> +— Ja, ser du, Carolina, Herrans vägar känner +ingen, förkunnade pastor Norström, som just icke +kunde sägas missbruka Herrans namn; och det som +var nedertrampat kan rasande lätt bliva upphöjt; +och vad mina gåvor beträffar, så vem vet, kanske +det bara fattas förståelsen! Hm! +</p> +<p> +— Uppriktigt talat, så vet jag inte varför inte +du, Erik, skulle kunna sköta hundra tunnland jord +lika bra som någon annan av de där läsarne, som +aldrig tagit en plog, utan bara gått på möten... +</p> +<p> +— Jaja, det är en annan synpunkt det, Carolina, +avbröt pastorn, som tyckte mera om förtäckta +ordalag. Det är en annan synpunkt det! +</p> +<p> +Emellertid randades den stora dagen, som +motsågs med stort deltagande av alla prästöns innevånare, +<a id='page_275' name='page_275'></a> +och vid elvatiden signalerades den kungliga ångaren +ute i fjärden. Pastor Norström hade gjort toalett +och tagit paradrocken på sig samt gick ner till +bryggan att mottaga gästerna. Men kommen ner +till stranden såg han skolläraren i spetsen för läsarne, +som hade något nys om, att hovet skulle vara fromt +på visst sätt, och som därför gjort sig klara att +uppvakta med något Carabia av stiftelsens allra bästa. +</p> +<p> +Men ångaren tog inte i land, utan lade sig för +ankar ute på grynnan, och strax därpå stack en båt +ut med sex matroser, som höllo rakt ner på den +svartklädde prästmannen, vilken de saluterade med +årorna. Och en adjutant i flottans uniform hoppade +i land, hälsade artigt och inbjöd pastorn att deltaga +i frukosten ombord, vilken skulle föregå jakten, +vilken ej skulle öppnas före klockan fyra, då älgen +gick ur sitt stånd. Skollärarn, som trodde det var +prinsen, gav ton, och på en gång stämdes upp något, +liknande en sång. Men ögonblickligen viftade +löjtnanten med handen till tystnad och skrek med full +hals: +</p> +<p> +— Det får inte föras något väsen på land, har +hans kunglig höghet befallt! Begriper ni inte, att +det skall hållas tyst, när hans kunglig höghet har +kommit hit för att jaga. +</p> +<p> +Kören upplöste sig i ett skärande ackord, som +gav eko ini viken och kunde varit nog att skrämma +älgarne till sjös. Men den som kände sig segerglad +över den obarmhärtiga majoriteten på strand, det +var pastor Norström, vilken i egenskap av den +jämförelsevis upplyste haft att utstå allt möjligt +tyranneri av läsarne, vilka morskat opp sig, sedan de känt, +att de hade stöd uppifrån. +</p> +<p><a id='page_276' name='page_276'></a></p> +<p> +De fromme återigen gingo ut på udden och, +betraktande ångaren med dess passagerare såsom +ett slags Bethelskepp av deras fårahus, satte de sig +på stenarne i stranden och lurade på vad som komma +skulle, onda i de fromma sinnena, när de sågo den +»fritänkarn Norström» sättas vid ett stort bord och +i samkväm med officerarne trakteras ur fat och +buteljer. +</p> +<p> +— Det är inte Guds barn, det där! sade +skollärarn, vändande sig till kyrkvärdens Anna. +</p> +<p> +— Nej, det kan en visst se, svarte Anna, och +tuggade på ett grässtrå för att ge sig illusion av +att äta något gott. +</p> +<p> +Korkarne smällde och tallrikar skramlade i två +långa timmar. Guds barn förlorade dock icke +tålamodet, utan vaktade beslutsamt på bryggan, där +prinsen måste komma, och där de skulle inbjuda +honom till en testund med högre vetande, och som +han inte skulle kunna säga nej till. +</p> +<p> +Och när de nu sågo bösspipor blänka i +solskenet, hörde jaktkoppel rassla, och båtarne sattes +i sjön, rusade de ner till bryggan och bildade häck. +Men när årorna väl kommit i vatten, lovade +eskadern upp åt udden på andra sidan viken och +försvann bakom den höga vassen, under det Guds barn +på bryggan uttalade sitt ogillande i uttryck, som +inneburo mindre välönskningar än en ärlig kötted håller +motsatsen. +</p> +<p> +Emellertid kunde intet göras åt saken och +grupperna skingrade sig. +</p> +<p> +Därpå brast det lös ett larm oppe i prästskogen! +Hundarne skällde, signalhornen smattrade och skott +smällde. Det gick över som orkan, och allt var +<a id='page_277' name='page_277'></a> +förbi på en timme, då slutligen båtarne stucko fram +om vasskanten igen och den första visade sig lastad +med en väldig älgtjur med lövruskor i hornen! +</p> +<p> +Guds barn, som nu ansågo tystnadsordern vara +bruten, samlade sig igen på sin udde och +ådagalade kanske mera nyfikenhet och begär att få +uppträda än utföra något räddningsarbete på själar. Men +när de nu sågo punschbuteljer korkas upp och hörde +hurrarop och signaler, funno de ögonblicket +lämpligt att inskrida, och efter skolmästarns upptagning +föll hela kören in i Söta Jesus. Många takter hade +de icke hunnit, förrän de otrogna på ångaren svarade +med Boccacciomarschen, blåsen av sex kanonjärer; +och nu skuro sig rytmer och harmonier och kämpade +i luften som änglar och djävlar, tills ekot från +stränderna blandade vänner och fiender i en enda röra +av ljud, som rullade ut över fjärdarne att bryta sig +och dö som vågor mot de sista skären. Tvekampen +pågick till skymningen, då pastorn sattes i land och +ångaren lättade ankar samt efter några raketers +uppsättande försvann i skymningen. +</p> +<p> +Då pastor Norström kom hem till sin gumma, +hade hon tänt ljus och satt orolig och väntade inne +i kammaren. +</p> +<p> +— Nå, vad har du fått nu? frågade hon, utan +att söka dölja sin nyfikenhet. +</p> +<p> +— Ja, om jag det kunde säga allt, svarade +pastorn, som i minnet såg alla bordets läckerheter. +Jo, det var njurkalvstek och sparris, och... +</p> +<p> +— Att du har smort kråset, det förstår jag nog, +medan jag suttit hemma... +</p> +<p> +— Du! Ja, är du pastor du, och har älgskog, +<a id='page_278' name='page_278'></a> +du? Kanske du, som inte jagat, skulle ha varit med +på jaktmiddan, va? +</p> +<p> +— Nej, naturligtvis inte! Det är naturligt! +</p> +<p> +— Ja, det <i>är</i> naturligt, att den som inte har +pastorat och älgstånd inte skall vara med på +älgmiddag. Förstår du det, Carolina. Men nu ska vi +se på vad jag har i fickan här för något! +</p> +<p> +Carolina lämnade sin egalitetslogik i sticket och +flyttade ljuset närmare för att skåda vad det bruna +chagrinsetuiet kunde innehålla, som pastorn lade upp +på bordet med en liten smäll, som om han slagit på +trumf. +</p> +<p> +På violett sammet låg infälld en snusdosa, som +sken lik kalken mot påskadagens mässhake. +</p> +<p> +— Guld? +</p> +<p> +— Tror du? +</p> +<p> +Pastorn tog dyrbarheten i handen, knäppte opp +locket och läste på kontrollen under sina uppskjutna +glasögon: +</p> +<p> +— Silver! +</p> +<p> +— Man ska visserligen inte se given häst i mun, +men det här är strängt taget ingen gåva... +</p> +<p> +— Och ingen häst heller, men silver är det, sa +gumman och gick efter besmanet. +</p> +<p> +Tog så katsen hon kokade ägg i och stoppade +ner klenoden, häktade alltsammans på kroken och +läste av: +</p> +<p> +— Jaa, det är en kvarts mark; gör mig åtta +lod, så när som på ett inte. Det var en vacker +affär; vet du vad du får för den? +</p> +<p> +— Nej! svarade pastorn något nedslagen. +</p> +<p> +— Du får tolv kronor; arbete och förgyllning +räknas inte, när man säljer, bara när man köper! +</p> +<p><a id='page_279' name='page_279'></a></p> +<p> +Pastor Norström såg mycket nedstämd ut. Tolv +kronor för älgen; och inte nöjet att få gå orolig, +inte behaget att få slakta, och framför allt intet kött, +ingen korv, ingen palt. +</p> +<p> +— Sextioåtta kronors ren förlust! tröstade +gumman, som ville åtminstone hindra smältningen av den +fina middan hon inte varit med på. Men, si så är +det att leka med storfolk! Sitt och ät salt +strömming nu hela vintern, och tänk på njurkalvsteken +tills det vattnas i mun. — Och pastoratet sen? Va? +</p> +<p> +— Tyst, Carolina! tyst! manade pastorn och gick +in och lade sig. +</p> +<p> +Nästa Dalaröbud hemförde ett skålpund Rappé +och grovsikt åt pastorn, som därmed fyllde sin dosa, +för att åtminstone ha den behållningen att kunna +få visa sin klenod. Och han snusade med länsman +och kyrkvärdarne, han snusade med skogvaktarn och +uppsyningsmannen, och slutligen med själva +skolmästarn, som ändå tackade och sa nej, att han inte +snusade. +</p> +<p> +Och han snusade ända till jul och fick bannor +av gumman för han tygade till näsdukarne, och när +man kom till nyåret, måste han gå ifrån sin dosa. +</p> +<p> +Tretton kronor och femtio fick han för henne +på Västerlånggatan; — en och femtio i <i>ren</i> förtjänst! +sa han till sig själv när han åt en frukostbit på +Stjärnan. +</p> +<p> +Men sen fick han också äta strömming till +påsken! För så kan det vara att leka med +storfolk. +</p> +<hr class='ppg-pb' /> +<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'> +<a id='page_280' name='page_280'></a> + +<h3>En brottsling.</h3> +</div> + +<p> +Det var en kall majdag och det hade snögat i +syrenerna. Misstämning i naturen, något opp- och +nervänt, så att lärkan förgäves letade sitt nersnöade +bo i höstsäden och fiskgjusen icke kunde spana +gäddan i den nyfrusna viken. +</p> +<p> +Människorna, som kommo roende och seglande +upp till skolhuset, där tinget skulle hållas, sågo +bortkomna ut de också, ty det var ett ovanligt mål som +skulle före, ovanligt för trakten åtminstone, där mord +hörde till sällsyntheterna. +</p> +<p> +Den anklagade var förre tullvaktmästaren +Andreas Ek, som nyss tagit döden på sin hustru under +särdeles upprörande omständigheter, och när +fånggevaldigern kom uppkörande på skolgården med den +brottslige, hördes sorl från folket, mera ilsket från +kvinnfolkssidan naturligtvis, mera dovt från +manfolket. +</p> +<p> +Domaren, en ung vice häradshövding, som fått +öronen fulla av sagor om den förtryckta slavinnan +och som alldeles saknade kännedom om den +vidskepliga vördnad, varmed lantfolket omger sin kvinna, +bara hon blir hustru och mor, var alldeles färdig +med sin dom, och ville begagna tillfället att statuera +<a id='page_281' name='page_281'></a> +ett exempel och på samma gång ta en gunstig +vindkåre i sin nya frack, kanske mottaga +lyckönskningstelegram och få beröm i länstidningen. Men han +hade även aning om nya tillvägagåenden i +rättegångssättet, såsom det utvecklat sig i de stora +kulturländerna, och som detta var hans första mord, ville +han försöka nya, oprövade medel att framkalla +fullständig bekännelse och få bevisföringen absolut +bindande. +</p> +<p> +Till den ändan hade han låtit i en kista +medföra den mördades lik, hennes kläder, hennes +fotografi; båten, i vilken mordet skedde, låg upphalad +på skolgården, och kättingen, med vilken +bröstkorgen blivit krossad — det var dödssättet — låg +framme på dombordet. Vidare hade han vid +förberedande förhör i länshäktet medfört en berömd +läkare, som skulle avge vitsord om mördaren +tillhörde brottslingarnes typ eller ej. Ur kyrkböckerna +hade han låtit taga fullständiga biografiska notiser +om brottslingen, hans förfäder och närmaste +släktingar, och ur tullverket uppgifter av förmän, +underordnade och kamrater; allt var så väl tillställt, att +man denna gång liksom tyckte sig kunna vänta en +samvetsgrann och upplyst dom. Skada var dock att +domaren kommit till verket icke för att utreda +brottets orsaker och därav möjligen framgående +förmildrande omständigheter, utan tvärtom för att statuera +ett exempel, alltså med den förutfattade meningen, +att inga förmildrande omständigheter funnos eller +borde få finnas. +</p> +<hr class='tb' /> + +<p><a id='page_282' name='page_282'></a></p> +<p> +Nu öppnades tingsalen, och under uppsikt av +kronofogde och länsman släpptes folket in. Domaren +hade sin plats i katedern och vid småbord nedanför +sutto protokollsföraren och stenografen. Till +vänster de tolv nämndemännen, och till höger +provinsialläkaren, pastorn och kronofogden. +</p> +<p> +Sedan nämnden gått eden, infördes den anklagade. +Folket reste sig på tå, och bisittarne sträckte +fram halsarne för att se på mördaren. +</p> +<p> +Det var en liten satt man, med svarta tunna +kindskägg, som kommo fram bakifrån käkbågarne +och gjorde en halvkrans under hakan; håret var +långt växt och kutade ut nedanför nacken, fallande +på rockkragen i bukter som en nackfrans teaterfolk +begagnar. Ansiktet var djärvt och friskt och +passade icke till hår och skägg, så att mannen såg +maskerad ut. Munnen, näsan, ögonen och öronen +stodo visserligen något skarpt ifrån varandra, +såsom hos lägre utvecklade individer, där harmoni +mellan sinnesorganen ej hunnit utbildas, men +intetdera framträdde oroande på det andras bekostnad, +antydande störd jämvikt. Ögonen lågo djupt, som +om de längesen upphört verka utåt och vänt sig +inåt för att slippa se, och över ögonbågarne hade +dessa betecknande veck lagt sig i vingform, som +åtfölja sysselsättning med pinsamma tankar eller +upprepade smärtor vid försök att förstå ett främmande +språk, barns tal eller obegripligheter. Pannan var +normal och i förhållande till ansiktet varken för hög +eller för låg, och intet i mannens yttre angav någon +illa avvägd människoorganism. +</p> +<p> +Anklagade betraktade varken församling eller +domare, utan sökte strax en punkt på rummets murar, +<a id='page_283' name='page_283'></a> +där han kunde fästa sitt öga; och sedan han +undersökt väggtavlorna, stannade han vid en färglagd +plansch, som föreställde mänskoraserna. +</p> +<p> +När det blivit tyst, började domaren med att +uppläsa länsmans första rapport av ungefär detta +innehåll: +</p> +<p> +»Söndagen den sjunde maj, klockan åtta aftonen, +anlände till länsmansbostället å Ingarö förre +tullvaktmästaren Andreas Ek, hemma från Brandskär, +och efter att ha begärt samtal med länsmannen, +angav han sig ha mördat sin hustru under följande +omständigheter. Makarne, som på eftermiddagen rott +ut att sätta flundernät, hade råkat i tvist, varpå Ek +knuffat hustrun i vattnet, och när hon flöt opp, +hade han med kättingen slagit henne över bröst och +rygg tills livet gick av. Därpå hade han, enligt +egen uppgift, upptagit liket i båten och rott hem, +burit eller släpat den döda och svårt misshandlade +kroppen upp till latrinen, där han efter ytterligare +misshandel nedstoppat den sargade kroppen. Och +när detta var gjort, hade anklagade, enligt egen +uppgift, genast tagit båt för att söka länsmannen och +angiva sig för brottet. +</p> +<p> +Vid undersökning, företagen på stället, hade +länsmannen kunnat granska anklagades uppgifter rörande +likets misshandling och gömställe, och efter +förfrågan hos grannarne hade styrkts, att båten med de +båda makarne vid fisket varit synlig vid uppgiven tid, +så att tvivel om mördarens godvilliga uppsåt att sig +angiva ej kunde uppstå, då tidsutdräkten mellan +mordets begående och Eks ankomst till länsmannen +ungefär kunde passa in, utan att man fick tänka +sig att upptäckt av handlingen och skrämsel för +<a id='page_284' name='page_284'></a> +andras angivelse drivit honom att för utverkande av +förmildrat straff sig själv ange, så mycket mindre +som ännu inga vittnen till mordet kunnat påträffas.» +</p> +<p> +Efter läsningen av rapporten vände sig domaren +till anklagade, och frågade såsom för formens skull: +</p> +<p> +— Godkänner Ek denna uppgift från kronolänsman? +</p> +<p> +Vartill mördaren svarade kort och bestämt: +</p> +<p> +— Ja. +</p> +<p> +— I alla punkter? återtog domaren. +</p> +<p> +— I alla! svarade Ek. +</p> +<p> +— Nu säger lagen, återtog domaren, att: känd, +det vill säga bekänd, sak är så god som vittnad, +när den anklagade är till laga ålder kommen och ej +vanvettig, samt frivilligt vidgår saken för rätta och +ej därtill pint, skrämd, eller svekligen förledd är. +Att Ek ej är vanvettig eller tillhör den kategori av +individer, som den nyare vetenskapen anser +predestinerad, eller på grund av organiska fel lättare +hemfallen åt handlingar som för brott gälla, framgår av +medicinalrådets rapport så lydande: +</p> +<p> +»Förre tullvaktmästaren Andreas Ek, fyrtiosju år +gammal, hemma från Brandskär, har vid verkställd +besiktning, för utrönande om han skulle kunna sägas +tillhöra den av vetenskapen erkända lägre +mänskotyp, som kallas brottsling eller svagsint, icke +befunnits till nämnda kategori höra, då +</p> +<p style='font-size: 0.9em; margin-left:4em; margin-right:4%'> +icke hans kranium lider av asymmetri eller missbildningar, hans +sinnen äro fullt normala, så att varken hans ögon äro afficierade +av strabism (skevögdhet) eller daltonism (färgblindhet), icke +heller hans hörselsinne röjer någon brist eller hans lukt +<a id='page_285' name='page_285'></a> +och smak, och alla kroppens och själens funktioner befunnits +normala, tills omständigheter, varöver läkaren ej kan döma, +föranlett hans brottsliga handling, varför han är åtalad. +</p> +<p style='text-align: right; font-size: 0.9em; margin-left:4em; margin-right:4%'> +År och dag etc. etc.» +</p> +<p> +— Vi måste således anse att Ek begått mordet +med fullt uppsåt, och alldenstund brottet förövats +på maka, som anses såsom försvårande +omständigheter, skulle domen gå på livet. Men, tillägger lagen +i ovan anförda paragraf, ej bör någon i brott som +på liv gå, fällas på egen bekännelse, utan de +omständigheter finnas, som bekännelsen styrka. Nu +frågar jag: kunna de omständigheter: att mördaren +sin gärning angivit, att han brottet vidgår, att +kronolänsmannen vid syn befunnit liket så misshandlat +och undandolt som uppgivits, kunna dessa +omständigheter anses styrka bekännelsen? +</p> +<p> +Domaren hade uppkastat frågan liksom till sig +själv, efter som ingen annan än han och nämnden +hade talan, men denna senare brukade tiga. Och +han väntade icke något svar, oaktat en av nämnden, +som med ytterlig uppmärksamhet åhört +förhandlingarne, reste huvudet och spetsade munnen, som +om han ville säga något, men beslöt sig för att +vänta. +</p> +<p> +Doktorn hade hela tiden tummat och betraktat +en gul fotografi med oljefläckar av den mördade, +och då och då skickat en lång blick till den +uppmärksamme nämndemannen. +</p> +<p> +Då reser pastorn sig och går upp till sidan av +domaren, för att viska honom något i örat, vilket +<a id='page_286' name='page_286'></a> +domaren emot bruk höll till godo, och efter att ha +farit med handen över ögonen återtog han sitt tal: +</p> +<p> +— Anförda omständigheter synas visserligen +vittna för bekännelsens riktighet, men mer än dessa +skulle en enda yttring av ånger från den brottsliges +sida tjäna som talande skäl, ty aldrig har man väl +sett... +</p> +<p> +Här gjorde nämndemannen en min åt läkaren, +såsom om det tog emot i hans hjärna, och domaren, +som såg minen, ansträngde fram eftersatsen... +</p> +<p> +— har man väl sett att någon, även om han +begått mordet med full överläggning, icke sedan +brottet blivit förövat erfarit en mycket naturlig känsla +av ånger över handlingen, även om denna känsla +kunde reduceras till fruktan för följderna. Därför +frågar jag Ek på heder och samvete, ed behövs +inte: ångrar han denna sin missgärning? +</p> +<p> +Mördaren svarade, utan att ta sina ögon från +det etnografiska färgtrycket, och alldeles bestämt: +</p> +<p> +— Nej! +</p> +<p> +Det blev ett svagt sorl i salen, mera av fötternas, +klädernas och andedräktens svaga ljud än av +artikulerade, halvkvävda ord. +</p> +<p> +— Men, återupptog domaren, Ek skulle vilja ha +haft det ogjort? +</p> +<p> +Ek tänkte inte två sekunder förrän han svarade: +</p> +<p> +— Nej! Och vore det ogjort, skulle det inte +töva, förrän jag gjorde det! +</p> +<p> +— Ek är således vad vi kalla en förhärdad +brottsling, invände domaren, icke utan en viss otålighet, +men (här nickade pastorn) vi vilja tillse om också +åsynen av det mördade offret icke kan väcka de +slumrande känslor av rätt och orätt, som finnas i +<a id='page_287' name='page_287'></a> +varje människas bröst, om hon icke nersjunkit till +djurens låga ståndpunkt. +</p> +<p> +Här gav domaren ett tecken åt länsmannen, som +gick ut åtföljd av sex karlar. +</p> +<p> +Det uppstod en stunds tystnad i salen, +varunder domaren vände sig till pastorn och viskade. +</p> +<p> +Strax därpå öppnades dörren igen, och +länsmannen inträdde, röjande väg i folkhopen för de sex +karlarne, som kommo bärande på kistan, i vilken +den mördade låg, och som sattes ned framför +katedern, där fången stod, bevakad av gevaldigern. +</p> +<p> +Locket lyftades av, och liket blottades, under +det en förfärlig stank av härsket matsmör och +karbolsyra spred sig över rummet. Läkaren reste sig +på tå och tycktes jämföra originalet med den +fotografi han höll i handen. Pastorn rättade på sina +kragar och steg upp för att tala, under det mördaren +envist hade sina blickar fastade på färgplanschen, +och den uppmärksamme nämndemannen gjorde sig +i ordning att anteckna med en blyertspenna på en +bit papper. +</p> +<p> +— Andreas Ek, började prästen; du står här +vid en likbår, som du själv... kommit till stånd. +Du ser här de jordiska lämningarna av den maka du +en gång svurit att älska i nöd och lust. Hur har +du hållit din ed? Hur har du uppfyllt dina löften? +Betrakta denna stofthydda, som en gång inneslöt +en själ, vilken offrade sig för dig, hängav sig åt +dig, blev ditt barns mor, och som nu, när +ålderdomen nalkas, skulle blivit dina sista dagars tröst. +Har du tänkt på att det kommer en stund, då du +skall möta henne inför din Herre och Gud, och +han skall fråga dig huru du hållit din ed, huru du +<a id='page_288' name='page_288'></a> +uppfyllt dina plikter, och har du betänkt, att du +kanske skall möta din son redan nu, som är långt +borta i främmande land, och som med sorgen i sin +röst skall fråga dig: vad har du gjort av min moder, +mina dagars upphov? Har du betänkt det? Det har +du icke gjort, ty om du gjort det, skulle ej din +hand ha lyfts till den mordiska gärningen. Se på +henne, betrakta henne, och säg sedan inför denna +kristna församling, att du ångrar din handling, säg +det högt och med uppriktigt hjärta, att ditt brott +ej må föra dig levande och obotfärdig i Herrans +straffande händer. Se på henne! +</p> +<p> +Anklagade såg icke på henne, utan borrade +ögonen in i väggen, under det han knep ihop +ögonlocken. +</p> +<p> +— Se på henne, befallde domaren, och vid en +rörelse av gevaldigern, som kom kedjorna att rassla, +vände sig Ek mot liket, kastade en inåtvänd blick +i kistan, drog upp näsborrarne, som om lukten gjort +honom obehag och spottade framför sig ofrivilligt, +som det tycktes, eller av en vana han ej kunde +behärska. +</p> +<p> +Ett sorl av fasa och avsky gick igenom hopen, +såsom om de alla känt sig i den avlidnas ställe +och blivit utsatta för en likplundrare, och domaren +måste lyfta handen för att stilla stormen. +</p> +<p> +Därpå tog han ordet. +</p> +<p> +— Andreas Ek, innan vi skrida till domens +fällande, vars utgång icke lär vara tvivelaktig, frågar +jag dig för sista gången: Ångrar du din gärning? +</p> +<p> +— Nej! svarade mördaren lika bestämt som de +förra gångerna. +</p> +<p> +— Vet du att domen går på livet? +</p> +<p><a id='page_289' name='page_289'></a></p> +<p> +— Ja! +</p> +<p> +— Och du fruktar icke att möta den Högste +domaren? +</p> +<p> +— Nej! Jag hoppas få det! +</p> +<p> +Domaren röck av sig pincenez’en och betraktade +mördaren med en närsynts genomträngande blickar. +</p> +<p> +— Har du ingenting att anföra till ditt försvar? +</p> +<p> +Mördaren tänkte ett ögonblick; därpå svarade +han såsom med en uppstötning, likgiltigt, som om +det var just detsamma: +</p> +<p> +— Nää! +</p> +<p> +Då vände sig domaren till nämnden för att få +dess bekräftelse på, att förhöret var avslutat och +att domen kunde fällas, framställande den frågan, +om rannsakningen skulle anses tillfyllest. +</p> +<p> +— Herr lagman! Jag begär överläggning, tog +den uppmärksamme nämndemannen ordet. +</p> +<p> +Prästen och läkaren reste sig för att gå ut, +då domaren tog ordet. +</p> +<p> +— Tillåter nämnden att, med fästat avseende på +det viktiga fallet, herr pastorn och provinsialläkaren +må anses såsom adjungerade ledamöter och sålunda +få stanna? +</p> +<p> +Nämnden bejakade anhållan, och länsmannen +satte sig i rörelse för att utrymma salen från +obehöriga. +</p> +<p> +När detta var gjort och tystnad inträtt, vände +sig häradshövdingen till nämndeman Olsson: +</p> +<p> +— Vad har nämndeman att andraga? +</p> +<p> +Den vithårige sextioårsmannen, nämndeman +sedan tjugofemte året, ledamot av förre bondeståndet +och lagutskottet, reste sig och svängde sin pincenez, +<a id='page_290' name='page_290'></a> +det nya lantmannapartiets fälttecken, under det han +tog till ordet: +</p> +<p> +— Herr lagman, mina herrar! Det må ursäktas +mig, att jag icke i alla punkter kan dela domarens +mening i denna rättegång, som synes mig av mindre +vanlig beskaffenhet, då jag sett många dylika, men +icke någon sådan som denna. För det första vill jag +dock säga på förhand, att mina invändningar mot +rannsakningen icke gå ut på att söka förmildrande +omständigheter, då dessa endast skulle leda till +straffets förvandling från döden till fängelset, då ju +mördaren, efter allt vad som framkommit, själv synes +finna döden lindrigare än fängelset, och icke heller +är det min avsikt att söka göra troligt, det mördaren +icke begått mordet, vilket dock kunde varit fallet, +enär icke utrönt blivit, att icke den mördade ljutit +döden i följd av misshandel med berått mod, vilket +brott under synnerligen förmildrande omständigheter +kan botas med endast fyra års straffarbete, vilket +för en fyrtiosjuårs man, som kunde leva i tjugo, +trettio år till, icke är så likgiltigt. Jag vill endast +genom min anhållan om överläggning få in i +protokollet de sannolikheter, som kunna freda mördarens +eftermäle, vilket icke är utan sin vikt för sonen, +som skall ärva namnet och veta ryktet om den som +var hans far, och på samma gång få +uppmärkssamheten fästad på några åtgärder i rättegångsordningen, +som kanske kunna vara påkallade av tidens strävan +till noggrannhet i proceduren, och jag tror, utan att +vilja underskatta domarens goda vilja, att härvidlag +mera omsorg blivit lagd på att konstatera, det brottet +ägt rum, än att söka motiven till brottet, och det +torde väl få anses ändock att bevekelsegrunden till +<a id='page_291' name='page_291'></a> +våra handlingar må väga något, icke i lagens +vågskål, utan i allmänna omdömets, som kan vara +viktigt nog. +</p> +<p> +— Får jag lov! avbröt domaren, och då +nämndemannen tystnade, talade häradshövdingen. Nämndeman +ville sålunda i den mördades handlingar söka +bevekelsegrunden till mordet, men som man ej kärar +mot död man anser jag invändningen obefogad. +</p> +<p> +— Förlåt! Jag vill inte göra advokatyr, det +hörde lagman nyss, då jag förbigick vissa svagheter +i bevisföringen, man jag vill korteligen svara: att +död man även kan spela roll, såsom i dödsbokonkurs +och urarvagörelse, men jag vill lämna även +det medgivandet, att vi ej få eller ämna kära mot +den döda, som ju ej kan föra talan, och då man ej +får tala annat än gott om den döde. Jag vill bara +inskränka mig till att anhålla det följande frågor +framställas till mördaren — jag kallar honom +mördaren på hans egen bekännelse, ehuru bevis saknas, +att han endast är dråpare eller misshandlare — +följande frågor: +</p> +<p style='font-size: 0.9em; margin-left:4em; margin-right:4%'> +Hur har mördaren kommit därhän att fatta +beslutet mörda sin hustru? +</p> +<p style='font-size: 0.9em; margin-left:4em; margin-right:4%'> +När började detta beslut fattas? +</p> +<p style='font-size: 0.9em; margin-left:4em; margin-right:4%'> +På vad grund tror anklagade att detta besluts +fattande började uppstå? +</p> +<p> +Sedan dessa frågor blivit besvarade, skulle jag +önska att vittnen hördes, vilka kunde jäva eller styrka +anklagades utsago. +</p> +<p> +Häradshövdingen gnuggade ögonen som om han +ville ur huvudet ta bort något sand eller smolk, +<a id='page_292' name='page_292'></a> +som kommit in i tankemekanismen och hindrade +gången. Därpå svarade han: +</p> +<p> +— Antag att dessa frågors besvarande skulle +komma att kasta skugga på den avlidna! +</p> +<p> +— Så kom det kanske litet ljus över mördaren, +som också skall dö, och om vilken döde det ju vore +väl att man kunde få lov att tala litet gott, efter som +det endast får talas gott om döde. Det är därför +också jag bett få dessa frågor framställda. +</p> +<p> +Pastorn gjorde min av att få yttra ett ord, och +hans stumma önskan beviljades. +</p> +<p> +— Det ligger i mänskliga naturen ett starkt +begär att få skylla ifrån sig, och jag tror att genom +de framställda frågorna mördaren begärligt skulle +fatta tillfället att få kasta skuld på den döda, som +icke kan försvara sig, och som vi därför måste anse +oss förpliktade att försvara. +</p> +<p> +Domaren tog återigen ordet, oaktat +nämndemannen gjorde min av att vilja svara. +</p> +<p> +— Änskönt jag biträder herr pastorns mening, +kan jag icke lagligen neka nämndeman Olssons +anhållan att få frågorna framställda, och för att få ett +slut i saken, som icke synes mig mörk, må vi skrida +till sista handläggningen av målet. +</p> +<p> +Länsmannen fick en vink, och mördaren fördes +in, åtföljd av folkmassan. +</p> +<p> +Det började nu lida åt middagen och solen kom +stötvis in i salen, när de stora ulliga strömolnen +jagade förbi, ibland lämnande rummet i +halvskymning. Människorna började se trötta och hungriga +ut, och själva den anklagade tycktes längta efter +slutet, huru sorgligt det än kunde bli. +</p> +<p><a id='page_293' name='page_293'></a></p> +<p> +— Andreas Ek, tog domaren upp, kan du säga +mig, varför du mördat din hustru? +</p> +<p> +Ek tänkte länge; därpå svarade han: +</p> +<p> +— Nej, det kan jag inte. +</p> +<p> +— Varför inte? Vet du det inte, minns du det +inte, eller vill du inte säga det? +</p> +<p> +— Det är så långt sen dess. +</p> +<p> +— Menar du, att det är så länge sedan du fattade +beslutet? +</p> +<p> +— Ja! +</p> +<p> +— Hur länge var du gift? +</p> +<p> +— Sjutton år! +</p> +<p> +— När började ditt beslut att döda henne? +</p> +<p> +— För sex år sen. +</p> +<p> +— Hur började det? +</p> +<p> +— Jag fick hat till henne. +</p> +<p> +— Varför? +</p> +<p> +— Det... kan jag inte tvingas säga. +</p> +<p> +— Jo, det kan du; lagen tillåter icke att pina +någon till bekännelse, men om halv bevisning finnes, +kan domaren »försöka med svårare fängelse». +</p> +<p> +— Det är tortyr det? +</p> +<p> +— Du har endast att svara, icke fråga. Nu +frågar jag: hur uppstod ditt beslut? +</p> +<p> +— Det är svårt att nu säga, erinrade Ek sig +fram, för det kom så efter hand. Men det minns +jag, att jag först längtade att ha henne undan; sedan +tilltog denna längtan, så att när vi för fem år sen +stod vid tröskverket hos grannen, längtade jag att +se hennes finger först mellan hjulen, sedan hennes +arm, hennes kropp, och jag tyckte att jag skulle +skrattat, om jag sett henne komma fram på andra +sidan som en sill. Men jag ville inte göra’t själv, +<a id='page_294' name='page_294'></a> +längtade bara att få se det gjort. — Så gick åren, +och så började jag längta att få göra det själv. +Jag bad Gud bli befriad från tankarne, men de blevo +där. Och så kom de allt starkare, tills de kommo +som en order från tjänsten. Det måste göras. Och +så klarnade det, år efter år, tills jag fick det för mig, +att om jag ej gjorde det, hade jag försummat något +som måste göras. Det är då det gror i mig, att +jag skall slå sönder hennes kropp och bära den till +latrinen — där ville jag ha henne — varför, det +vet jag inte, jag tyckte bara att hon skulle vara där! +Och så gjorde jag det och fick frid! +</p> +<p> +— Nå, men säg nu, ställde domaren försiktigt +sin fråga, såsom om han fruktade svaret; säg nu, +vad hände för sex år sen efter som ditt beslut +började fattas just då? +</p> +<p> +Mördaren tänkte en stund; därpå svarade han: +</p> +<p> +— Jag vet inte att det hände något särskilt det +året. +</p> +<p> +Pastorn, som hela tiden suttit orolig, att +mördaren skulle begagna de utlagda bryggorna att skylla +ifrån sig, andades lättare, när rannsakningen dog bort +av brist på materiel till frågor, och domaren, som +funnit sig uppfyllt allan rättfärdighet, när +nämndemannens frågor blivit framställda, tog tillfället i akt +att förklara sessionen slutad, och att domen skulle +falla inom åtta dagar. +</p> +<hr class='tb' /> + +<p> +Om eftermiddagen samma dag sutto rättens +ledamöter och adjungerade jämte nämndeman Olsson i +prästgården och drucko kaffet efter middan. Doktorn +<a id='page_295' name='page_295'></a> +och nämndemannen hade satt sig avsides i en +fönstersmyg och pratade med låg röst, att icke de skulle +höras av de andra. +</p> +<p> +— Det är märkvärdigt i alla fall, sade +nämndemannen och tummade den gula fotografien av den +mördade; det förefaller mig så underligt, när jag ser +denna här bilden och erinrar vad medicinalrådet skrev +om det han kallade brottslingstypen: +oproportionerligt litet kranium, skevögdhet, brist på symmetri, +öronen för stora och utstående. Och vet doktorn +vad: jag kände mänskan i livet. Ja, Gud förlåte +mig, nu rinner det opp för mig: hon vävde åt hustru +min om vintrarne, och hon satte alltid opp garnet +galet i färgen. +</p> +<p> +— Hörde hon illa också? frågade doktorn djupt +intresserad. +</p> +<p> +— Ja, om det var det eller något annat, men +aldrig fick man ett svar, som passade till frågan. +</p> +<p> +— Då slår det in då! höjde doktorn rösten, +sprang upp från stolen och satte sig igen. Därpå +fortfor han viskande: det var hon som var +brottslingen. Men säg, vad tror ni har hänt därute på +skäret; vad tror ni om saken? +</p> +<p> +— Ja, kära doktor, vad mänskorna föra för +liv därute i ensamheten, det är inte gott och säga, +och sjutton års äkta liv på tu man hand, det går +aldrig bra. Ja, jag vet saker därute, jag vet saker... +ja, ja! Man har ju sett mänskor i sjönöd äta opp +varann, och man har hört om brott, som man inte +kan tala om i folks sällskap, där tillfälle och +omständigheter gjort det mesta. Därute på kobbarna +i alla fall, där händer mycket saker, som man aldrig +får reda på, och vad som hänt härvidlag, se, det var +<a id='page_296' name='page_296'></a> +just vad jag ville veta, men inte fick. Men riktigt +var det inte! Det vill jag svära på! +</p> +<p> +— Men varför säger då mannen ingenting? +frågade doktorn. Kan ni förklara mig det! +</p> +<p> +— Förklara kan jag inte, men det är så sed, +folktro, vidskepelse, vad ni vill, att mannen aldrig +talar på hustrun; men ni skulle höra kärngarne, när +de kommer ihop! Ni skulle höra dem! herr doktor. +</p> +<p> +— Det vill således säga, att denna man till en +viss grad faller offer för sin vidskepelse. +</p> +<p> +— Det skulle kunna sägas! Men utrota den +om ni kan. +</p> +<hr class='tb' /> + +<p> +Åtta dagar senare dömdes Andreas Ek för +överlagt mord på sin hustru till livstidsfängelse. +Hovrätten stadfästade domen och mördaren vägrade +envist söka ändring. +</p> +<p> +Nämndemannen erbjöd sig söka resning i målet +och få vittnen hörda, men Ek vägrade alldeles +bestämt och hotade att hämnas, ifall någon gick och +nosade i hans affärer. +</p> +<hr class='ppg-pb' /> +<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'> +<a id='page_297' name='page_297'></a> +<h2>Vidskepelse.</h2> + +</div> + +<p> +Det hade varit tämligen fridfullt på ön i långa +tider, oaktat öbons begivenhet på att vara +partikularist. Inga slagsmål, knappt ett snatteri, inga oäkta +barn utan far. Lite fylla någon gång, gräl, kiv, +avund och andra små mänskliga svagheter, som icke +kunde utebliva, avbröto blott dygdernas +enformighet. Men så kom det ett rötägg i granngården i +form av en ung båtsman, och friden var slut. Det +var en lång räkel, med ett ohängt utseende, skänklar +och nävar av oroväckande kaliber för pojkarne, som +anade den förfärlige rivalen på kärlekens marknad. +Det var också en hund att gå på sin levnadsbana, +åtminstone när han var i land, men det fanns de +som påstodo, att han inte var så styv, när han var +till sjös. Han hade en otäck vana att ta för sig, +vad som honom lystade, utan att fråga om lov, och +sin vilja satte han till allenagällande lag vart han +kom. Det var den aldra oförskämdaste lymmel de +hade sett på orten. Han gick in i stugan och slog +sig ner vid bordet; tog maten ur mun på bond, tog +flickorna för pojkarna och drog sig inte för att +ligga kvar, bara han fann det bäddat och dukat. +</p> +<p> +Och eget var att se hur allt böjde sig för +honom. Icke därför att han var starkare än de andra +<a id='page_298' name='page_298'></a> +tillsammans, för han var endast en pojke på tjugotvå +år, utan därför att han var så oförskämd. +</p> +<p> +Det fanns bara ett äppelträd på hela ön, och +det stod nere i Carlssons äng. En vildapel var +det, som någon en gång roat sig med att ympa. +I år hade den emot sin vana satt en massa frukter, +röda kantäpplen, som Carlsson skulle gömma till jul +och nyår och vilka utgjorde föremål för öbornas +beundran och stilla avund. +</p> +<p> +En söndagsmorgon i slutet av augusti fann +Carlsson trädet berövat alla sina äpplen; vartenda ett +var weg och man såg kvistar och fruktsporrar +avbrutna och sållade på marken. +</p> +<p> +— Det har pojkarne gjort! uttalades den allmänna +meningen. Men säkert på Kalles inrådan. +</p> +<p> +Vad kunde man göra åt den saken? +</p> +<p> +— Ta och klå honom! rådde bond. +</p> +<p> +— Klå? Nej fan! +</p> +<p> +Och Kalle han gick där och slog hela söndan +för flickorna, och såg fräck ut. En gliring fick han +då och då, men det besvärade honom inte, utan han +slog sig ner och åt och drack som om ingenting +hade hänt av natur att kunna störa friden. +</p> +<p> +— Varför klådde de honom inte? frågade en +herre, som bodde på sommarnöje och i vars öllår +Kalle gjorde inbrott, när han var törstig i halsen. +Det var därför att han var en kronans karl, och +kronan var någonting oförklarligt heligt. Kronan på +tullflaggen, denna runda metallmössa, symboliserade +makt och myndighet, kronan i Kalles blanka knappar, +i mössan, var mandarintecknet och skyddade mot +<a id='page_299' name='page_299'></a> +stryk, som stål mot onda andar. Folk gick in till +kronan som in i ett riddarhus, skatten betalades +in till kronan som till en stor herre den man ej +kunde snyta utan att bli en fördärvad människa, +och kunglig majestät och kronan var en del av det +högsta väsendet, som ingen kunde rätt definiera, som +ingen sett men alla visste att de funnos. +</p> +<p> +Det var därför båtsman inte fick smörj, fastän +han stulit äpplena. +</p> +<p> +Uppmuntrad av framgången, blev Kalle allt +vildare och djärvare. Han bröt inte lås, men han gick +igenom takstolar, han stal inte pengar, för det var +farligt, men han tog ut naturaprestationer, friheter, +förmåner. +</p> +<p> +Numera när man hörde hans hojt ner i sundet, +då han om kvällen kom på besök, så darrade +mänskor och djur, och när han trädde upp på gården, +hälsades han som allas naturlige härskare om ock +med avgjord ovilja, som han icke låtsades se. Kvällen +förut hade han stulit en skinka, och gubbarne hade +rådslagit om vad som borde göras. Anmäla honom +i tjänsten ville ingen, för det var både skamligt +och tidsödande och, vad värre var, farligt. +</p> +<p> +— Kom inte åt honom, för då sätter han eld +på logen! sade den äldsta. +</p> +<p> +— Då skall han väl in åtminstone! tröstade en +annan. +</p> +<p> +— Vad äro vi hjälpta med det om han kommer +in, logen bygger sig inte opp igen för det. +</p> +<p> +Det var riktigt anmärkt, och Kalle gick fri som +vanligt. +</p> +<p> +Och så blev det dans på logen! Och så söps +<a id='page_300' name='page_300'></a> +det, och så slogs det, så att på morgonen låg +dragklaveret i bitar kring backen ibland rivna trasor +av kläder. Johansson, gårdsdrängen, hade till och +med gått alldeles naken, bokstavligen utan en tråd +på kroppen, ur vilddjurets händer, som hade till +egenhet att riva fiendens kläder i remsor av den +kullslagne och övermannade. Efter kalabaliken hade +en razzia ägt rum i alla gårdens visthus, och +slutligen hade banditen gått in i lagår’n och tagit äggen +från arrendatorskans höns, stuckit av in i hagen och +druckit ur äggen som en korp, så att man såg skalen +ligga i en hög på berghällen. +</p> +<p> +Men nu var det något särskilt med äggen; och +att treva ägg från andras höns ansågs som ett +nidingsdåd av värsta slag, kanske därför att den ägodelen +låg oskyddad som åkern och överlämnades med +förtroende åt allmänna hederskänslan. +</p> +<p> +Därför och kanske även därför att hustrun +räknade äggen som sitt förvärv och de gingo som reda +pengar, blev hon alldeles »vill», när hon fick reda +på strecket, och hon rev opp himmel och jord, skällde +ut karlarne för att de voro så fega att låta sig +hundsvotteras av en gröngöling. Gubbarne sutto +verkligen på bänkarne i stugan och skämdes, +fullkomligt rådlösa och maktlösa, under den skur, som hällde +över dem från kvinnans fräsande läppar. +</p> +<p> +— Och törs inte ni, slutade hon, så ska jag ge +honom, när han kommer. +</p> +<p> +Kalle kom, fräck, osnuten, blek om nosen och +grön i ögonen. +</p> +<p> +— Vad har du gjort av äggen, pojke! öppnade +madamen sitt förhör och ställde sig bredbent +framför banditen. +</p> +<p><a id='page_301' name='page_301'></a></p> +<p> +— Inte har jag tagit några ägg, inte! flinade +nidingen. +</p> +<p> +Och i det samma small en örfil, som när man +slår en uppblåst kryddbopåse mellan händerna, ett +skott rent av, för den straffande handen hade fällt +sig in över örats kavitet, så att man ville vänta +sig se hjärnkalotten lyftas och ögonen krypa ut. +</p> +<p> +Kalle förde sin högra hand först till örat som +om han känt efter om huvet satt kvar, därpå, och +med gnistrande ögon, lyfte han den i höjd mot den +lågväxta kvinnans ansikte, för att klämma till. Men +armen stannade tvekande i gesten och i nästa +ögonblick flögo alla männen upp från bänken och +uslingen låg på golvet med näsan i en blodpöl. +</p> +<p> +— Slår du en kvinna, skrek bond själv, alldeles +vit, mera av fruktan än fasa för ett helgerån. +</p> +<p> +— Ser du nu, din lort, att jag kunde klå dig! +bröt madamen lös, troende att hon varit den +starkare, och med den avskjutna trätoffeln klappade hon +om den övermannade, medan karlarne höllo honom +i svångremmen. +</p> +<p> +Och när avbasningen var slut, röcks lymmeln +opp, och efter ett sista hagel av orrar om öronen +och med en stövel i ändan kom han ut genom +dörren. +</p> +<p> +Kalle syntes aldrig mer på ön, som var befriad +från sin drake. +</p> +<p> +Han skämdes över att ha fått stryk av en kvinna, +som var honom underlägsen, men han ville icke +tillskriva henne annan överlägsenhet i bataljen än den +att han inte fick slå igen. +</p> +<p> +— Annars skulle hon fått se på! menade han. +Och varför han inte fick, det visste inte fan! +</p> +<p><a id='page_302' name='page_302'></a></p> +<p> +Sen den dagen sovo bönderna i lång tid bara +med ett öga, för de väntade få se halmstacken +brinna, och madamen gick aldrig ensam i lagården +om aftonen, när hon skulle treva ägg. +</p> +<hr class='ppg-pb' /> +<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'> +<a id='page_303' name='page_303'></a> +<h2>Höjer tar gården själv.</h2> + +</div> + +<p> +Nu skulle de få se på annat, när Höjer kom sta +och efter modrens död tog vid gården. Han hade +nämligen gått som dräng åt styvfadren och haft hårda +dagar, som han tyckte, men nu när han fått +tömmarne och hade gubben på ett litet undantag, skulle +han leva Herrans glada dagar. +</p> +<p> +Så började han vårarbetet och satte drängarne +till sysslor, men själv skulle han moja sig på +ejdersträckten, som nu drog över yttre skärgårn på väg +norrut. +</p> +<p> +Och när han kom hem, så var det ingenting +uträttat, jorden hade varit för sur, oxarne för illa +vinterfodrade, redskapen i olag, och Blomqvist, +styvfadren, hade tagit harven för sin räkning, efter som +han hade den tillsammans med Höjer. Det var själva +olyckan att de skulle ha något tillsammans, och än +värre, när de skulle göra något tillsammans, för då +blev det rakt ogjort. +</p> +<p> +Höjer väsnades, men de rackarpojkarne kunde +svara så behändigt på allting, så det var inte värt +att söka sticka dem. +</p> +<p> +— Stanna hemma, du, så blir det något gjort, +sa gubben. Själv är liksta dräng. +</p> +<p><a id='page_304' name='page_304'></a></p> +<p> +Ja, men se det var just att slippa vara dräng +som lockat Höjer mest, och nu fick han känna på +att vara både dräng och herre på en gång. Tänka +ut för alla och ta i för alla. Och när styvfadren +satte sig på tvärn, så blev det rent illa. Skulle Höjer +ha oxarne om dan, så skulle gubben också ha dem, +och som han var först oppe om morgnarne, så tog +han kräken bara, och då gick hela Höjers arbetsplan +åt skogen. Och så gick gubben och satte opp folket, +och tubbade dem, så att Höjer inte hade några +händer med dem. +</p> +<p> +På sommarn tog det till, när studenterna kommo +och hyrde sig in. Då skulle pigorna sitta och hänga +på verandan och dricka punsch halva natten, och +haken vet allt vad de gjorde för styggt, men när +de sen skulle opp och mjölka om morgon, så sov de; +och när de stodo vid spiseln, så nicka de till, och allt +som skulle göras blev illa gjort. +</p> +<p> +Höjer skulle ta itu med dem, och förbjöd dem +slinka med herrarna, utan de skulle sova om +nätterna. Men då svarte pigorna som så (som de lärt +av herrarne, som voro mycket frisinnade om +somrarne): att dagen var husbonds, men natten var +deras, och de gjorde vad dem lyste, när solen gått ner. +</p> +<p> +— Det må ni göra, svarte Höjer, men på ett +villkor: att ni gör ert arbete för mat och lön om +dagen. Kan ni svira om natten och arbeta lika bra +om dan, så må ni det! Men kan ni inte det, så ni +inte gör rätt för er, så må ni gå er väg! +</p> +<p> +Det kunde de naturligtvis inte, men nu ansågo +de sig ha rätt att svira om nätterna, helst det var +ytterst svårt att kontrollera deras arbete om dagen. +</p> +<p> +Höjer tröttnade och förehöll en dag i lindriga +<a id='page_305' name='page_305'></a> +ordalag de lärda herrarne det orätta i att förstöra +folkets arbetskraft. +</p> +<p> +— Ja, men de ta ju ingen tid ifrån er, svarte +herrarne. +</p> +<p> +— Men de ta den kraft jag äger fordra, efter +som jag föder dem, svarte Höjer; och jag är inte +betjänad med dåligt arbete lika bra som med gott; +och det var inte lönt för mig att komma sta och ge +dem sämre kost för sämre arbete, för då klaga de, +och ge mig dåligt rykte. +</p> +<p> +Nej, det förstod inte herrarne, och man skulle +vara »människa» mot sina tjänare också! +</p> +<p> +Så kom drängarne och skulle ha danser om +kvällarne, för att locka pigorna till sin kant. Och +då tog de och bar ut tröskverket för att få logen +utrymd. Men när sen tröskverket fick stå i regnet, +så kuggarne svällde och axlarne rostade, då blev +Höjer rasande och förbjöd den eviga dansen. Det +var dock det sämsta han kunde hitta på, för sen +blev pojkarne alldeles vilda. Och vad de kunde finna +ut bara, för att komma ifrån arbeta! +</p> +<p> +En dag körde de sönder välten i fyrsprång över +ett dike. De visste nog att sme’n bodde en halv +mil borta, och att det tog ett dygn att ro dit och +komma hem igen, och när de ville ha en fridag på +sjön, så styrde de om att någonting gick sönder. +Inte kunde de hjälpa det, inte. Och det var inte +gott att komma på dem, heller. +</p> +<p> +Skulle det dras not, så var det bara att knipa +fram med brännvinet, annars gick fisken ut ur kilen. +Och se, inte rådde drängarna för att inte fisken +gick i noten! Men bara det lukta aldrig så lite +brännvin av dem, så kom det alltid någon fisk. +</p> +<p><a id='page_306' name='page_306'></a></p> +<p> +Det var som förgjort för Höjer, och aldrig vågade +han mer ta sig en fridag på skytte, utan måste ligga +i jämnt och samt. Och när han såg gubben komma +hem med fåglar lite emellan, så sved det i honom. +</p> +<p> +— Jojo, känn på du, sa styvfadren. +</p> +<p> +— Ja, förlåte mig, men jag tror ingen har det +så bra som den som tjänar! mente Höjer. +</p> +<p> +— Jo, du sa annat förr, du, men du visste inte +bättre! +</p> +<p> +Så gifte Höjer sig på försommarn, och gubben +strax efter. Då blev det en ny visa med +kvinnfolkena, så ettrigt, så ettrigt. Och gubbarna retades +i luven på varann. Men styvfadren, som var den +slugaste, gick alltid ifrån saken med vinning. +</p> +<p> +Skulle Höjers piga gå och mjölka på skogen så +lät gubben henne först ropa ihop alla korna till +fållan, och på det vann hans piga en halv timma. +</p> +<p> +Inte kunde hon hjälpa det, att korna följdes åt, +och det var småaktigt av Höjer att se på sådant. +</p> +<p> +Höjer ville inte vara småaktig, och fastän han +tyckte att pigorna kunde skifta med görat, så lät +han saken gå sin gång. +</p> +<p> +Men hatet började gro mot gubben, och fastän +denne nog var en spjuver, förstås, så var han inte +skuld till allt. Bra mycket i alla fall. Och av allt +som de hade tillsammans förstod han att klå åt sig, +där något var att vinna, att skudda av sig, när det +ålåg honom något. +</p> +<p> +Slutligen blev Höjer ledsen på alltihop, när han +såg att han hade det sämre nu än förr, och till den +fjortonde mars hade han i all tysthet tagit sig en +arrendator. +</p> +<p> +Nu var det Höjers tur att skratta. Arrendatorn +<a id='page_307' name='page_307'></a> +var en rivande karl, som gick utanpå styvfadren +flera gånger om. +</p> +<p> +Och snart stod det kalabaliker utan ända mellan +de två gårdsbrukarne, så att ön slutligen fick namnet +lilla helvete. Höjer åtog sig först att göra +dagsverken åt arrendatorn, vilket man fann litet bakvänt, +men det brydde bond sig inte om. Nu gjorde han +inte mer än han ville och lät de andra kivas. Och +det kunde de! +</p> +<p> +Först när arrendatorn märkte, att hans piga fick +driva alla korna i fållan, så sa han ifrån att det +skulle skiftas. När det inte hjälpte, så befallde han +sin piga att driva de andras kor i sjön, ut på +kobbarne, vart som helst. +</p> +<p> +Och se det halp! +</p> +<p> +Därpå tog han opp stängselfrågan, och nu blev +det advokatyrer i oändlighet. Men arrendatorn visste +bot: stänger inte ni, så öppnar jag! Och så öppna +han, så dragoxarna gick mitt igenom gubbens skötar +som hängde på gisten. +</p> +<p> +Och så blev det stängt! +</p> +<p> +Skulle de så broa dikena! Gubben ville inte +lägga bro, fastän det bara var några syllar. Gott, +då gjorde arrendatorn sig en bro, som han tog bort, +när han begagnat den. +</p> +<p> +Det fanns bara en brunn på gårn, och vid +den lade sig gubbens kvinnfolk att tvätta! +</p> +<p> +Kvinnorna skällde en hel eftermiddag, så de voro +ultramarinblåa i ansiktet, medan arrendatorn stod i +slöjdbon och snickrade en brunnslucka, som han +täckte karet med, och satte hänglås för. Och så var +den saken till ända. +</p> +<p><a id='page_308' name='page_308'></a></p> +<p> +Men sen gick gubbens kvinnor och stack +arrendatorns bästa ko i juvret så hon sinade. +</p> +<p> +Varpå arrendatorns kvinnor släppte ut gubbens +höns, så räven tog sex stycken på en natt. +</p> +<p> +Det var ett krig på liv och egendom och Höjer +spelade den icke vackra rollen av angivare och spion. +I stadigt vänskapsförbund med arrendatorn, gick han +denne tillhanda med alla upplysningar, som kunde +tjäna i såväl anfall som försvar mot den +gemensamma fienden. +</p> +<p> +Och nu på hösten hade han uttänkt en +huvudaktion, som skulle ge styvfadren knäcken. Gubben +hade nämligen ytterst liten slåmark och måste alltid +ta sjöfodret, vassen i viken, med i beräkningen för +att få sina två kor med livet igenom vintern. Nu +var icke sjöfodret undantaget i arrendekontraktet, +utan var allmänning, så att var och en tog vad +han ville; dock hade man en tyst överenskommelse +att sjöslåttern företogs på en utsatt dag; men som +denna klausul ej fanns i kontraktet, beslöt Höjer +sätta lusen i örat på arrendatorn, en dag, då gubben +skulle bort på en auktion. +</p> +<p> +— Ta för dig du, annars tar den andra +alltsammans, undervisade Höjer arrendatorn, som inte +riktigt ville på affären. Om inte du tar först, så +tar han först! +</p> +<p> +Det var ett skäl! Och samma morgon som +gubben rest bort, satte arrendatorn alla män och +kvinnor i verket. De gingo naturligtvis runt kring +stränderna och rakade av vartenda strå som kunde +åtkommas, så att den som ville ha något med, måste +ut i vattnet och gyttjan, och fick ändå bara +vassvippor, som inte något kreatur ville tugga. +</p> +<p><a id='page_309' name='page_309'></a></p> +<p> +När gubben kom hem i sin båt och såg viken +ligga som en slagen äng, blev han alldeles galen, +och som han kände igen upphovsmannens finger, +kastade han sitt hat på honom. Han blev desto +ondare, som det var hans egen idé, att en natt göra +arrendatorn samma spratt. Och hans enkla +hämndeplan blev nu att nedlägga striden med denne, spränga +förbundet och få anfallet gemensamt mot Höjer. +</p> +<p> +Till den ändan började han peka på små +skrymslor i kontraktet, som Höjer hade hållit öppna åt +sig för att vid behov sticka sig undan. Detta skulle +nu ej inverkat på vänskapen mellan de båda, om ej +arrendatorn redan förut tyckt sig märka att små +fördelar tillföllo Höjer dem han ej skulle ha haft, +men nu när någon pekade på det, så stack det i +ögonen. Olyckan ville också, att Höjer om dagen +varit ute och satt flundernät på arrendatorns bästa +grynna, och detta hade han enligt kontraktet endast +begränsad rätt till, i så måtto att, som orden lydde, +husbehovsfiske vore gårdsägaren ej förment i vilka +vatten han ville. Nu kommer arrendatorn och finner +grundet upptaget av inte mindre än trettio nät, så +att all sättning blev honom omöjlig, då grynnornas +antal och givbarhet voro begränsade. +</p> +<p> +Det var eld på kruttråden, och hemkommen +började det puttra och fräsa. +</p> +<p> +— Hör du, Höjer, du; du går och sätter före +mig så jag inte kan fiska. +</p> +<p> +— Nå, det får jag väl, svarte Höjer. +</p> +<p> +— Nej, trettio nät är inte husbehov; jämka dej +dän du bara! +</p> +<p> +— Det vet jag visst det, när det inte står i +kontraktet hur många nät det skall vara. +</p> +<p><a id='page_310' name='page_310'></a></p> +<p> +— Jaså, du talar ur den ton! Vet du av, att +du har släppt tre kor på skogen, när du bara har +lov till att släppa en. +</p> +<p> +— Nå, vad skulle det göra då, när skogen är +så stor. +</p> +<p> +— Haha; vi ska inte vara småaktiga då! Bra! +Vi ska komma ihåg det! +</p> +<p> +Följande morgon stod Höjer på vedbacken, när +arrendatorn kom fram, och med en till utseendet +oskyldig min frågade: +</p> +<p> +— Hör du, Höjer, du! +</p> +<p> +— Jo! Här är jag! +</p> +<p> +— Jag behövde några spadskaft, och dem får +jag väl ta på skogen? +</p> +<p> +— Jo, det går an, bara en tar vackert, så! +</p> +<p> +Arrendatorn fick båda drängarne med sig och +fällde hela öns lilla aspbestånd, varpå han lät dem såga +och grovhugga spirorna. Höjer hörde nog att det +braka och dåna bortom hagen, men han gav sig inte +tid att gå och se efter vad som stod på. Det fick +han dock klart för sig, när folket kom hem med +lass efter lass med aspstockar. +</p> +<p> +— Ja, men du är vådlig i alla fall, som har +tagit dän alla asparne, som jag skulle ha till +lövtäkt åt fåren, ojade sig Höjer. Och hur många +spadskaft ska det bli av det där, måtro? +</p> +<p> +— Å, det sträcker sig väl till en tre dussin! +svarade arrendatorn. +</p> +<p> +— Ja, men jag bad dig hugga vackert! +</p> +<p> +— Nå, är det inte vackert då! Och för resten +sa du inte hur många det skulle vara. +</p> +<p> +Därmed var revanchekriget å ömse sidor i gång, +och styvfadren spelade nu djävulens roll, som gick +<a id='page_311' name='page_311'></a> +och blåste på lågorna. Han prickade ut timmer och +båtbord åt arrendatorn, pekade på bästa lövtäkten, +lärde honom att pressa musten ur sina +kontraktsenliga förmånsrätter och vränga lag, så att Höjer +fick likafullt ett trassel som han aldrig drömt. +</p> +<p> +Så började arrendatorn nyodlingar, sedan han +förmått Höjer att gå med på en part av kostnaderna. +En rothuggare tillkallades, som svedde och högg och +det ena stycket efter det andra togs opp. Men nu +bestämde kontraktet, att gårdsägaren skulle hålla fall +för åkrarna, och Höjer befann sig en dag invecklad +i större sprängningsarbeten, som kostade kontanta +pengar. +</p> +<p> +— Det får du igen på odlingen, narrade honom +styvfadren. +</p> +<p> +Men arrendatorn hade bara femårskontrakt han, +och efter allt krångel han haft, började han packa +in för att draga dädan. Och därför satte han till alla +krafter att suga ur jorden vad han kunde; låg efter +Höjer som en igel, studerade kontraktet om nätterna +och klämde sedan till allt vad han kunde. +</p> +<p> +Höjer blev snart ledsen och tog plats som +båtbyggare på en grannö för att vara ifrån alltsammans. +Men då blev det sju gånger värre; och var gång +han kom hem hade hans hustru något nytt sakeltyg +att förkunna. +</p> +<p> +Andra året kunde inte arrendatorn göra rätt för +sig; odlingarne hade kostat så mycket, fisket var +dåligt, och i stället för att be om anstånd, hotade +han Höjer med process för att han narrat honom +in på villkor som han inte kunde gå ut med. Men +processa var det sista man ville göra, för det var +bara ting två gånger om året, och om man också +<a id='page_312' name='page_312'></a> +vann, så fick man ingenting, där ingenting var att ta. +Och mäta ut var inte heller lönt, där intet var att +mäta, då ju Höjer själv var ägare till alla inventarier +och kreatur. Vräka kunde han inte, ty kontraktet +var icke så stiliserat, och under alla förhållanden +var det lugnare att ha gäldenären under sina ögon +än låta honom löpa sin väg och kanske aldrig få se +honom mer. +</p> +<p> +Arrendatorn blev därför sittande, och nöd gick +inte på honom, men på Höjer gick det hårt, ty +han hade ju avhänt sig nästan all sin egendom, och +hade tillochmed gjort dagsverken gratis. +</p> +<p> +— Det här är då alldeles rasande, menade Höjer, +när nöden tvang honom att beklaga sig för styvfadren. +Och aldrig har jag haft en glad dag sedan +jag hörde upp att tjäna. Då hade jag maten och inga +bekymmer, men sen jag fick mitt eget, får jag gå +dräng utan lön och se på hur andra äter mitt bröd +opp. +</p> +<p> +— Ja, ser du, du har inte rätta förståndet du, +svarade gubben, och den gång du ville snyta din +arrendator, så lade du grunden till allt som hänt +dig sen! +</p> +<p> +Detta var delvis saken, ty Höjer var född till +att tjäna, men den som först brutit rätt och billighet, +det var styvfadren, och därför tvang han de andra +att bryta igen, såvida inte de ville gå under, och +det ville de inte. +</p> +<p> +Ont blev värre! För att knipa ut +arrendesumman lade Höjer på sin arrendator nya onera, som +denne sökte skudda av sig. Och snart upptäckte +man att han gjort odlingarne på svindleri, så att han +sålde veden, som höggs vid röjningen, och vad värre +<a id='page_313' name='page_313'></a> +var, sög den nya jorden läns, då han inte kunde +gödsla den. Och det hade ingen beräknat, ehuru +man väl visste, att boskapen knappt var tillräcklig +för att hålla i stånd den jord som fanns. Men +arrendatorn gick lös på skogen med sina odlingar, som +bara bestodo i att hugga och hacka, och så ta en +havreskörd mellan stubbarne, som snart grönskade +upp som aronsstavar. Och samtidigt föllo kreaturen +i sin, oxarne magrade och gårdens bestånd var hotat. +Allt detta måste Höjer åse utan att kunna röra ett +finger. När det stod upp ett stormgräl, svarade +alltid arrendatorn: +</p> +<p> +— Det står så i kontraktet. +</p> +<p> +— Ja, men det var inte meningen, svarade Höjer. +</p> +<p> +— Ja men det står så, liksom det inte stod så +att du skulle sätta trettio nät, när meningen var +att halvt dussin. Orätt går igen! Skyll dig själv. +</p> +<p> +Efter de fem årens utgång hade Höjer måst taga +hypotekslån för att muta bort arrendatorn och rädda +sin skog, men arrendatorn köpte sig en gård i +grannskapet på besparingarne. +</p> +<p> +Och Höjer måste återigen ta gården och börja +kampen mot tjänstefolket, som nu var värre än +någonsin. Ibland tänkte Höjer sälja gård och grund, +men det fanns inga andra köpare än fattiga krakar, +som ville betala med inteckningar, naturligtvis löpande +utan ränta. Att ta arrendator igen aktade han sig +för, och det återstod sålunda inte annat än låta sig +ätas levande av tjänstefolket. +</p> +<p> +— Ja, ser du, min gosse, sade pastorn, som +blivit anmodad avge utlåtande, den som inte är skapt +till herre, den blir aldrig herre. +</p> +<p><a id='page_314' name='page_314'></a></p> +<p> +— Ja, men herre Jesus, hur kan andra få bukt +med sina tjänare, då? +</p> +<p> +— Ser du, det är deras hemlighet det! De äro +väl så skapta, ser du! +</p> +<p> +Och därmed fick Höjer trösta sig, om det nu var +en tröst att veta sig dömd till en undergång, som +han ser dagligen och stundligen försiggå för sina +ögon, utan att kunna hindra den! +</p> +<hr class='ppg-pb' /> +<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'> +<a id='page_315' name='page_315'></a> +<h2>Sjönödslöftet.</h2> + +</div> + +<p> +Vestman på Nedergårdsön hade gått med en +skonare på Norge och kommit ända upp åt Lofoten. +Där hade han träffat valfångare och förnummit ett +och annat om fångstmännens sätt att ta valar med +harpun. När han så kom hem till sin ö, rann den +tanken på honom, att han skulle tillämpa de +inhämtade lärorna på hemmavarande skälfångst, vilken +befann sig i stadigt avtagande på grund av +bössknallarnes avskrämmande inflytande på de rädda djuren. +</p> +<p> +Till den ändan gick han tillväga på följande +mindre välbetänkta sätt, med en utgång, som varken +han eller någon annan kunnat beräkna, och vilket +gav anledning till ett äventyr, om vilket ännu sagan +lever i skärgården. +</p> +<p> +En afton på eftervåren tog Vestman en +flatbottnad eka och en pojke med sig ut till yttre skären, +där skälarne brukade gå upp och solbada sig. Till den +märkvärdiga jaktens bedrivande hade han medfört +en uttergadd, vilken eljes hade till ändamål att tjäna +vid uttagning av uttrar ur bergsskrevor, och nämnde +tillhygge hade han på valfångarmanér fastgjort i +fören vid en löpande vinda. Huru han skulle kunna +nalkas de skygga djuren för att få håll på dem med +<a id='page_316' name='page_316'></a> +den tillfälliga harpunen, det visste varken han eller +någon annan, men är olyckan framme, menade hans +vänner, så kan man sätta nät i vattentunnan. +Fälttågsplanen var emellertid uppgjord så, att pojken +skulle gå från land med bössan och Vestman själv +smyga med ökan mellan iskokorna och där passa +de flyende djuren, som icke kunde göra sig för brått +på den skrovliga drivisen, vilken packat sig invid +stranden. +</p> +<p> +Nu hade han fått pojken i land just före +solnedgången, och själv tog han till att ro med ett +par ullstrumpor virade om årlommarna för att inte +bullra, och med en vit skjorta över kläderna för +att inte synas. Och i skygd av kobbranglet och +packisen råkade han ro opp sig under vallen, där +en bräsch visade var djuren gått upp och där de +sannolikt måste ge sig ut, då ingen vak fanns. +</p> +<p> +Vestman satt där väl gömd och höll gadden +i högsta hugg lyftad, så länge att han frös om +fingerna och började grunda efter, om inte det gamla +sättet med lodbössan var enklare. Skälarne voro +där, det var inte tu tal om det, och han hade hört +dem ge skall, men att de skulle just välja den här +vådliga stråten för att komma i vattnet, det var den +stora frågan. +</p> +<p> +Knall! hördes det i land bakom tallarna, och +så pep det i luften och sa skvatt ut i sjön, och +därpå blev ett blåsande och nysande, och så ett +traskande på isen, som när nakna mänskor springa +på ett kammargolv. +</p> +<p> +Innan Vestman hann få redigt för sig hur dum +hela tillställningen i själva verket varit, stack ett +lurvigt huvud ut genom breschen, reste sig och +<a id='page_317' name='page_317'></a> +störtade i vattnet, men fick verkligen gadden mitt i +det tjocka. Och i ett huj löpte linan ut; båten +fick en knyck så att jägarn ramlade ner på +akterbetten och så bar det av med god gång till sjös. +</p> +<p> +Det blev åka av! +</p> +<p> +Vestman tyckte först det var nytt och roligt +och tänkte på vilken förträfflig jakthistoria det skulle +bli; och bytet ansåg han sig ha i handen. Men +så fick han se att kobbarna dansade förbi och sin +egen stuga försvinna. +</p> +<p> +— Farväl, så länge, nickade han åt stranden, +kommer strax tillbaka! +</p> +<p> +Det röck och knöck i båten, men någon fara +syntes inte vara för handen ännu, förrän de kommo +ut i sista stenarna och släppte landkänningen. Där +gick det lite sjö och solen tycktes ha gått ner, ty det +såg ut som en svart rund skiva därute. +</p> +<p> +— Ett stycke till, så kapar jag i värsta fall, +tänkte Vestman. +</p> +<p> +Och så bar det av igen. Men nu tog ekan till att +slingra. Sjöarna lågo mot och båten doppade redan +nosen. +</p> +<p> +— Lite till! tänkte Vestman, som ogärna ville +skänka sitt säkra byte och få ett snöpligt slut på +en så vacker början. +</p> +<p> +Sjön ökade och stjärnorna tändes på. Ännu +kunde han dock se yxan, som låg framme i fören +och som var hans hopp, när det gick för långt. +</p> +<p> +— Gå på du, min gubbe, du är väl snart trötter, +om jag känner dig rätt! muttrade den utfrusna +jägarn, som längtade komma till årorna för att bli +varm i kroppen. +</p> +<p><a id='page_318' name='page_318'></a></p> +<p> +I detsamma kände han vått om fötterna och +hörde båten skrapa i botten. +</p> +<p> +— Lägg av då, kommenderade han sig själv, +reste sig för att ta yxan och kapa men satte sig +ögonblickligen ner igen. Ty i och med detsamma +han lämnade sin plats drog skälen ner nosen på ekan. +</p> +<p> +Efter ett par fruktlösa försök att krypa fram i +fören, insåg han det nödvändiga i att bli sittande +och att han var lämnad i djurets våld, beroende av +detsammas nyck huruvida han skulle gå i kvav eller +komma hem. +</p> +<p> +Nu hade det upphört att vara roligt, och ett +stilla allvar sänkte sig över den modstulne jägarens +sinne. Men för att ge sig mera mod än han ägde +tog han till sig en åra och stack ut akter över, +inbillande sig att han styrde. Men det gjorde han +inte, för det gjorde djuret, och det styrde alltjämt +rakt ut till sjös. +</p> +<p> +— Kommer jag ifrån det här, så djäveln +anamma... +</p> +<p> +Skälen gjorde några slingerbultar och svordomen +avbröts, ty åran måste tas in och öskaret fram, att +få vattnet ur båten. +</p> +<p> +När det var länsat, stack han ut åran igen, +och det kändes genast lugnare, alldeles som om +han verkligen suttit och styrt. +</p> +<p> +Men nu hade stjärnorna slocknat av och det +kom regnstänk blandat med snö, så att Vestman +snart inte såg yxan mer, utan fann sig omsluten +av ett grått töcken på alla håll. Och framåt gick +det, framåt, men vinden tycktes kantra om, ty nu +lågo sjöarne på halv sida mot; och den kantrade +undan för undan. +</p> +<p><a id='page_319' name='page_319'></a></p> +<p> +Nu blev han rädd! Och medan öskaret gick +igen, tänkte han på hustru och barn, på gård och +grund och redskap, och så på evigheten, som +stundade med all säkerhet; tänkte på, att han inte varit +i kyrkan på — ja hur många år, det mindes han +inte, men det var inte sedan året då koleran gick +— och att han inte varit till skrift — nu skrapade +läsud mot drivis. Herre Jesus! Jag fattig syndig +människa! — Det var bortglömt alltihop... Fader +vår som är i himmelen... ske din vilje såsom i +himmelen... inte den heller! — — — +</p> +<p> +Vilka långa timmar, och så många sen; flera +behövdes inte för att komma över till Åland, med +den här vinden; men kom drivisen, då måste han +följa ner till Gottland eller komma in i Finska viken! +Men innan dess skulle han vara ihjälfrusen. +</p> +<p> +Han kröp ner på botten av ekan för att söka +skydd för den kalla blåsten, och när han kom på +knä, så kunde han hela Fader Vår, och den läste +han väl ett tjog gånger; och för var gång han kom +till amen, skar han med fickkniven en skåra i suden. +Och när han hörde sin röst, blev han lugnare, för +det var som att tala vid någon, och som om någon +talade till honom, och orden väckte minnen om en +massa människor samlade i kyrkan och vilka han +nu såg framför sig, tröstande, förebrående. Där såg +han Gelingarne, som han varit ute med förliden och +tagit upp smideskol med efter den sjunkna briggen, +som inte var alldeles riktigt, men kunde försvaras; +där såg han — nu röck det i linan föröver. Herre +Jesus, Guds son, kommer jag ur detta med livet, +så lovar jag, så sant Gud lever, en ny krona med +sju pipor av rena silvret — det är hela barnaarvet +<a id='page_320' name='page_320'></a> +— till kyrkan — rena silvret — Herren välsigne oss +och bevare oss, Herren upplyse sitt ansikte över +oss och vare oss nådig... +</p> +<p> +Genom dimman syntes ett ljus, rätt förut, stort, +men suddigt som en hornlyktas! +</p> +<p> +— Det är Hangö fyr på Nyländska kusten! +tänkte Vestrnan. Kunde väl tro att vi hållit på i +tolv timmar, för det var långt som en vecka! +</p> +<p> +Nu kraschade det igen under ekan och den stod +tvärt still, så att Vestman flög framlänges över betten, +och så blev det still. +</p> +<p> +Hur långt kunde det nu vara till fyren på en +höft? Halvannan mil! Och nu förmådde han varken +komma fram eller tillbaks! Det var värre än +någonsin, ty bara han rörde sig i båten så vickade den. +</p> +<p> +Vestman satt där han satt, och han väntade +få se soln gå opp och dagern skina i öster, och +han frös, och han bad Gud, och han lovade och +svor alla dyra eder om silverkronan, som skulle +få kosta två hundra riksdaler och vara kontrollerad, +och sju pipor skulle han ha med krusiduller på +handkragarna, och en lina med kulor på, skulle han +hänga i, och när folket såg den, skulle de säga: si +det är sjönödslöftet av Erik Vestman i Nedergården, +som Herren så huldrikt hjälpte ur sin svåra nöd anno +attonhundra och femti nie! Gud hjälpte honom så +huldrikt och nådeligen, upprepade han gång på gång, +så att han till sist trodde på det, och i översvallande +tacksamhet för den nåderika hjälpen, läste han första +orden ur »Lov pris och tack ske dig, o fader käre!» +Gud hade hulpit honom, det var alldeles säkert, +efter som kronan hängde där och folket sa, skulle +säga, de hade inte sagt än — nu slockna fyren... +<a id='page_321' name='page_321'></a> +Herre Jesus! som gick på vattnet och bjöd +böljorna lägga sig! — Nu lade de sig, de hade redan +lagt sig för en lång stund sen, för det var kav +lugnt, och underligt var det, ty här låg hela sjön +på, och hade gått alldeles vådligt just nyss, i går +afse, efter som det var morgon nu snart, det måste +vara morgon nu snart, när han kunde frysa så +elemenskat om fötterna, och var hungrig och skulle +få varmt kaffe nu straxt, bara lotsbåten kom ut, +som den måste göra efter som det skulle komma +fartyg i solgången, som legat och kryssat ute på +flacket; men varför, för f... för allt i världen hade +de släckt fyrn just nu, kanske det var dager, fastän +det inte syntes för dimman, mycket säkert, såvida +inte ryska regeringen hade något annat reglemente +för sina fyrar; jo, visst hade de, nu mindes han det +som en dröm, alldeles som att rysken hade annan +almanacka med gamla stilen, se där ha vi ägget, +gamla stilen, som är tretton dar efter eller före, det +kan nu just vara detsamma, för tidskillnad måste +det vara, och det var det ju också, efter finska +båtarna alltid kom en timme senare än det var +telegraferat, och därför hade de också släckt fyren en +timme före soluppgången, som alltså skulle ske om +en timme. Och då förstod han, varför han frös så +vådligt, för det gör alla som haft ältfrossan, när +solen går upp; men skälen, djuret, höll sig så stilla +och det röck inte i vindan mer, kanske den slitit +sig och gått! måste se efter i alla fall, för att sitta +här i onödan, det hörde f... +</p> +<p> +Vestman stirrade förut och såg något mörkt, +taggigt, som en hel hop riggar stiga ur töcknet. +</p> +<p> +— Kors i Jesu namn, om det är ryska flottan, +<a id='page_322' name='page_322'></a> +då skjuter de mig som smugglare eller skickar mig +till Siverien. Och så många sen! Gud Fader, det +är en hel skog. +</p> +<p> +Han reste sig och rätade ut knäna! Båten +vickade bara åt sidorna, men doppade inte mer med +nosen. Han klev försiktigt över bettarne föröver; +såg linan stå spänd som en telegraftråd; steg ur +båten; såg fotspår, slog klacken mot en sten... han +var på land! Och där stod granskog! +</p> +<p> +— Är de du, far! pep en bekant röst ifrån en +enbuske. +</p> +<p> +— Ludde! Vad fan är du här! +</p> +<p> +— Jag unnra vad de blitt av dig, far! +</p> +<p> +Vestman gnuggade sig i ögonen: +</p> +<p> +— Hörru, vet du vad klockan är på dan? +</p> +<p> +— Hon lider väl åt åtta, och du har varit borta +mest en hel timme! Men så har du kräket med dig +också! +</p> +<p> +På skälberget låg djuret med uttergadden i +ryggen, dött, förblött, efter att ha gjort en tripp till +sjös och vänt för sjögångens skull. +</p> +<p> +Och än i dag berättas äventyret som det mest +underbara i hela skärgården, näst sagan om +sjöormen, och den som inte vill tro, den kan gå till +Nedergårdskyrka och se den lilla ljuskronan, som +hänger där under orgelläktaren till evärderligt minne +av förre kronolotsen Vestmans huldrika hjälp ur en +högst ovanlig sjönöd, då han med döden för ögonen +lovade Herren att till den kristelige församlingens +hugnad och fromma skänka denna tennkrona. +</p> +<hr class='ppg-pb' /> +<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'> +<a id='page_323' name='page_323'></a> +<h2>Skräddarns skulle ha dans.</h2> + +</div> + +<p> +När man en vacker sommardag kommer ut ifrån +havsbandet och håller ner i Byttafjärden, förbi +Gåsskär och Skoboraden, kan man, om man ligger för +babordshalsar, se en höglänt ö såsom kranbalksvis +i lä. Den är icke märkvärdigare än de andra öarne +omkring, på annat sätt än att den är högre och tyckes +bestå av en enda kal gneisklint som rämnat mitt +itu. Tar man i land på norra sidan, skall man snart +komma in i en aldunge, och fortsätter man in i +rämnan har man snart under fötterna en snaggig +ängsmatta, som synes utbredd till torkning mellan +de fuktiga bergväggarne. Håller man sig på denna +gröna matta, ser man den snart sträcka sig framåt +och mot bergets sidor kantas med hasselbuskar, som +dölja ingångar till hålor och små grottor; följer man +stråten framåt i sydlig riktning, går man snart i +skuggan av tallar, som efterträdas av björkar, rönnar, +askar; och så tar bergväggen emot, vägen krymper +till en gångstig, som leder upp rätt i vädret, +slingrande som en torntrappa. Går man uppför en stund, +måste man snart ner igen i en skreva, där den sköna +benveden krupit i lä för vinden, att dölja sin +glänsande grönska och sina lysande röda bär; och så +<a id='page_324' name='page_324'></a> +bär det oppåt igen, alltjämt oppåt, tills man står +på den nakna klinten, där torkade gäddben röja +närvaron av en fiskgjuse, eller kringströdda +andfjädrar och torkade skelett visa platsen, där hökar, +falkar, havsörnar kanske också, hålla sina kalas i +god matro, under det de ha ett öga på jaktreviret, +som nu sträcker sig oändligt inåt inre skärgårdens +blånande fjärdar, och utåt havsbandet till fyrarne +och det eviga cirkelsegmentet. Men går man några +steg framåt klinten i sydlig riktning och tittar ner +under fötterna, glömmer man huvudskalleplatsen +däruppe och ser en täck liten tavla, som man icke +väntat härute. Skyddad av bergväggarne för alla +kalla vindar ifrån nordväst till sydost, ligger en +gräsmatta så grön som nyuppkommen råg; och därnere +går en röd ko och betar under de vita björkarne. +Gräsmattan sträcker sig ner till en grå stuga, +omgiven av en trädgårdstäppa, och ända ner till sjön, +där hamnen ligger med båtbrygga, sjöbod, sumpkista +och nät. +</p> +<p> +Detta är skräddarns! +</p> +<p> +Kravlar man sig ner för bergväggen och lämnar +klinten, där det blåste kallt, skall man snart känna +solen steka den orörliga luften, och på fem minuters +nerstigande märka hur klimatet ändrar sig och med +detsamma vegetationen. Men man vill nästan tro på +underverk, då man ser rönnen bära astrakaner på +en gren och gråpäron på en annan; och då man ser +duväpplen på hagtornsbuskarne, tror man sig ha +kommit till en förtrollad ö, där man i nästa +ögonblick vill vänta sig få plocka fikon på spåmanstisteln. +Stiger man ner på gräsmattan och nalkas stugan, +får man, om lyckan är god, se trollkarlen själv genom +<a id='page_325' name='page_325'></a> +det öppna fönstret, där en hämpling visar sitt +blodsprängda bröst i en liten ståltrådsbur mellan +sallatsblad. På ett slagbord bakom hämplingen sitter han +nämligen med benen i kors och drar långa styng på +ett rutigt bomullstyg, som döljer hela hans nedra +kroppshalva och endast lämnar den övra delen synlig, +fast den icke är mycket att se på; ty magen fattas +och den lille mannen tyckes ha lyftat av sig +bröstkorgen och satt den direkt på bordskivan, och på +bröstet ligger huvudet utan märkbar hals. Det är +skräddarn själv, som en hårdhänt natur kramat ihop +till en puckel, och åt vilken föräldrarne på den +grunden valt det stillasittande yrket. +</p> +<p> +För att rätta naturen, som givit honom +anledning till missnöje, har skräddarn anlagt ett gott lynne +och utvecklat sig till en muntergök, som alltid är +full med historier och visor. Och liksom för att +visa naturen hur den skulle ha burit sig åt, har han +kastat sig med kärlek åt naturförsköning. Det är +han därför, som gjort trädgård, och icke nöjd med +att förädla de gamla sötäpplena och surkartarna i +trädgården, har han gått och ympat ädelfrukt i +vildmarkens träd, så att den sura rönnen bär vita +astrakaner och den kärve hagtorn lyser av det lilla +duväpplets röd- och vitkindade barnansikten. Och +liksom om han kände, att hans dåliga art icke skulle +längre ner i världen, planterar han träd på marken, +och när han kommer till en bondgård för att sy, +medför han i västfickan några frön, som han i smyg +stoppar i jorden, eller, när årstiden är inne, några +ympkvistar, som han sticker emellan bark och träd. +Och hans frön gro, och hans ögon växa ut, och när +ingen bär hans namn mer, så skall hans namn i +<a id='page_326' name='page_326'></a> +långa tider uttalas, när andras barnbarn sitta under +farfars äppelträd och höra historien om hur det +granna och goda undret kom dit på den nakna hällen, +och det långt efter sen hans rockar och byxor blivit +trasmattor eller filtskor. +</p> +<p> +Nu, i mars månad, hade han sytt hos +trädgårdsmästarn på Sandemar, och han hade sett +underverk i drivbänkarna, och hört om ett slags runda +gula gurkor, som man fick en krona för på Dalarö +Societet. Och så hade han fått hem kärnor, lagt +dem i en långrevslåda med jord och ställt i fönstret. +Efter fjorton dar såg han som en vit fingerknoge +peka opp ur mullen och strax efter breda ut sig +och lägga som två vingar tätt utåt jorden som en +trollslända. Så kom aprilsolen, och då sköto de fart, +pinade fram en grön karda, rullade ut sig och +började krypa. Då nöp han över tredje bladet som +trädgårdsmästarn lärt honom, och då sköto de +sidoskott, som han nöp igen på samma sätt, så att när +maj gick ut, var det i sista laget att sätta dem i +bänk. Men det var inte det lättaste att få varmt +under, och en dag gick åt för att komma till Dalarö +efter en låda stallströ. Så bäddade han utmed +bergväggen, där solen brassade på; ramade in bädden +med brädlappar, men se det blev bara en tunn, tunn +bänk och han fick söka råd för att öka den. Höboss, +sopor, halm måste han ta till, och på sistone vart +det en bänk sådan han var. Och i den satte han +plantorna med jordklump. Lade så innanfönsterna +på, och det blev växa av. Men järnnätterna kommo, +och han måste täcka; täckte med mattstumpar och +granns. I fjorton dagar knallade det och växte i +bänken, men vid midsommar tog det av och +<a id='page_327' name='page_327'></a> +stannade. Stallströt var utbrunnet, och han fick inte +tid att skaffa mer. Så kom stora hettan i juli, och +nu sköt det på igen och blev blom. Först tunna +hanblommor och så knubbiga honblommor med en +liten grön ärta i botten. Han luftade och han +spritade, skuggade när solen brände och stängde när +det mulnade. Blev det så fjorton regndagar utan sol, +och hela maskineriet stod stilla igen. Nu vattnade +han med varmt vatten och bäddade runt med halm +och lagårdsströ, och när augusti bröt in med +rötmånadshetta, så bergväggen var som en bakugn, +då knallade det igen, ärterna svällde ut till gåsägg +och fick räfflor med ludet emellan. Åtta stycken +hade han nu så stora som nävar, och de började +redan lukta svagt, så att han lade tegelflis under +dem. Det var en hel historia med de melonerna, +och bara solen höll sig framme, så skulle han ha +dem i hand om en vecka. +</p> +<p> +Därför satt han nu på sitt bord och höll utkik +på drivbänken, som om han bevakade solstrålarne +därborta vid bergväggen, och han var uppriktigt glad +i sitt sinne, för vinden stod sydlig och det hade +inte regnat på sjusovaredagen. +</p> +<p> +— Hör du, Anna, du, ropade han med sin +kikhoströst till systern, som stod i köket och rensade +flundror. +</p> +<p> +— Nå, Gustav! svarade Anna, utan att lämna +sitt arbete. +</p> +<p> +— Jo, ser du, jag hade tänkt som så, att vi +skulle ha dansen som om lördag, innan folket ger +sig ut på strömmingen; vad säger du om det? +</p> +<p> +Det blev litet tyst först, så att man hörde +<a id='page_328' name='page_328'></a> +flugornas dans kring lövruskan i taket och fiskknivens +raspande i flunderskinnet. +</p> +<p> +— Har du råd med det, du? kom Annas svar +i frågform. +</p> +<p> +— Ja, visst har jag det, och för resten ska jag +säga dig, att när man har har en affär som jag, +måste man se sina kunder någon gång, och vad råd +beträffar, så inte är jag så barskrapad. Minst ett +par tunnor äpplen kan jag räkna på... +</p> +<p> +— De ska ju vara till att köpa vinterfoder... +</p> +<p> +— Nå, så har jag, här slog det kluck för +skräddarn, som om det fastnat i halsen, så har jag mina +meloner. +</p> +<p> +— Asch; låt oss se dina meloner först! +</p> +<p> +— Se! Kan du inte se dem därute! Om tre +dar ä de färdiga, och då har jag mina åtta kronor; +det är brännvinet! +</p> +<p> +— Vänta då tills melonerna bli färdiga åtminstone. +</p> +<p> +— Ja, si det kan jag inte, för då är det för +sent för strömmingen, vet ja! +</p> +<p> +Anna svarte inte mer, för hon ville inte vara +med om alltsammans, både därför att hon tyckte +det var bråkigt att riva opp stugan, och för att hon +visste Gustav skulle supa sig full. +</p> +<p> +Men nu var det skräddarns svaghet att en gång +om året se folk hos sig, och flickor i synnerhet. +Fastän han inte kunde dansa, då han till på köpet +var låghalt, så han gick mellan två kryckor, hade +han en synnerlig förnöjelse av att se ungdomen roa +sig, och var alltid med på alla danser, där han +hoppade omkring och klappade flickorna med +knogarne av sin långa magra hand, och, ansedd som +<a id='page_329' name='page_329'></a> +en gammal farbror, oaktat sina trettiotvå år, fick +han ta sig små friheter, som ingen räknade så noga +på. När han nu kastade fram sitt förslag för +systern, som satt härute och hushållade för honom, +var det inte något påhitt i hast, utan en länge +ruvad idé, som ätit sig fast i hans huvud och som +skulle gå igenom. +</p> +<p> +Systern, som var fem år äldre, hade nog makten +i huset, men när det gällde på riktigt, så var +skräddarn envis som synden; och om det också skulle +grälas i åtta dar, så tog han sig igenom. +</p> +<p> +Utan att därför avvakta vidare rådslag sätter +han sig i båt följande morgon och seglar omkring +att bjuda, varpå han styr ner till Dalarö att köpa +brännvin och svagdricka. Full kom han hem, men +ändock innan solnedgången, och krypande på marken +lade han fönsterna på bänken utan att slå sönder +en ruta. Och som det hotade bli kallt travade han +på mattorna, och nu, dubbelt rädd om sin skatt, +som skulle betala kalaset, tog han täcket ur sängen +och lade ovanpå alltsammans. +</p> +<p> +Dagen därpå rustade Anna och Gustav till +dansen. Först slogs slagbordet igen och ställdes +ut på gården; därpå sopades och skurades, fejades +och lövades. Och när det led på eftermiddagen, +gjorde syskonen toalett, varpå flickorna på Mörtön +anlände för att hjälpa med kaffekokningen. +</p> +<p> +Så mot aftonen i femtaget kommo de främmande. +Båt efter båt lovade och fällde segel i +hamnmunnen, rodde opp till bryggan, där skräddarn stod +oppsträckt och tog emot, skakade hand och sade +en rolighet åt var en som han hjälpte i land, +klappade flickorna under hakan och fick dem att rodna. +</p> +<p><a id='page_330' name='page_330'></a></p> +<p> +När kaffet var drucket på gårdsplanen, förde +värden sina gäster ut i trädgården att skåda och +beundra. Flickorna fingo ett äpple, som skräddarn +själv skulle stoppa i fickan på dem; åt gubbarne +stack han en ympkvist eller ett fröhus, som de +skulle ha hem. Och så skulle de »stirra» på +sammetsrosor och lejongap, astrar och dahlier, som växte +i stora bunkar utmed grönsakssängarne. Flickorna +skulle naturligtvis nypa i lavendeln och rosmarin, +så det luktade gott om dem, och skräddarn måste +själv sticka örtkvasten i klädningslivet. Men +pojkarne kunde inte hålla fingerna i styr, utan ville +snyta äpplen, varför trädgårdsmästaren fann +förmånligare att slå ner några surkartar åt dem, hellre +än de skulle länsa hans unga träd, som buro första +året. Och sist beskådades underverket, +melonbänken. +</p> +<p> +— Tre dar till, och det är åtta kronor i näven! +skroderade skräddarn. Lukta på dom, pojkar! Hä? +Nu ta vi en sup på det! +</p> +<p> +Och så gick man in i stugan och började dansen +med ett lag stora supar vid dragharmonikans +orgeltoner. Som en skata syntes skräddarn skutta mellan +paren och bjuda till supning och dans. Än var han +vid spisen och motade opp några sittande par, än +var han vid bordet och fick gubbarne att supa. +</p> +<p> +— Inte så häftigt, ser du, natten är lång, och +man vet inte vad som kan hända! varnade de gamle. +</p> +<p> +Men skräddarn var alldeles »vill». Och hur det var, +så slog gårdagsruset opp, käpparne började vingla +och den lilla mannen såg vingskjuten ut. Törnade +mot dörrposter, knuffade de dansande och fick +armbågar i bröstet. Blev ledsen och satte sig i en vrå; +<a id='page_331' name='page_331'></a> +rullade ögonen, som om han sett jordklotet gå +runt, och sjönk slutligen ihop med käpparne saxade +framför sig som en positivbock. +</p> +<p> +Solen lyste ännu på himlen när värden i en +sista ingivelse äntrade vindstrappan och kom opp +på rännet, där höet låg. Där tycktes med ens +gårdagens trötthet och rus överfalla krymplingen, så +att han förlorade medvetandet och drunknade i ett +hav av vällukter från det torra blomsterhöt, medan +en hel ruska röda solstrålar låg över ansiktet. +</p> +<p> +När han återfick förnimmelser nästa gång, hörde +hans öra som om han låg inne i ett kvarnverk; +stugan darrade och knakade och basarne i +dragklaveret läto som när man står på kyrkbacken. Men +det var mörkt nu och så upphörde örat att höra, +ögonen släcktes och han trodde han svimmade. +</p> +<p> +— Här är jag! hörde han sig svara i sömnen, +på något rop efter skräddarn, så högljutt att han +vaknade om en obestämd tidrymd, som kunde varit +ett år eller en halvtimme, och så blev det svart och +tyst igen. +</p> +<p> +Nästa gång han förnam något, gjorde det rysligt +ont i huvet, och bakom en bjälke viskade någon, +som hade klackjärn på sig. +</p> +<p> +Därpå drömde han, att han var mjöl och +siktades i en kvarn, där ett kugghjul skakade sikten +så det gjorde ont, och mjölnardrängarne skreko, +medan orgeln spelte ini kyrkan, och ibland regnade +det nedanför i knutarne, och så rasslade det i träd +och buskar, knäckte i ris och bråten, smattrade på +jorden. Och skräddaren låg och led, led i huvet där +det kändes som om han glömt bort något, som han +borde kommit ihåg, någonting viktigt och angeläget, +<a id='page_332' name='page_332'></a> +men som han inte kunde komma på. Så slog han +bort det och då blev det bättre en stund; men så +kom det igen och då frös han i kroppen, men var +alldeles het i huvet. +</p> +<p> +Det hade nu blivit tyst därunder i kvarnen, och +när han tittade opp i taket, såg han ljusgrå snören +med små stjärnor på, som gjorde ont att se åt; +tuppen gol och måsarne ojade sig oppe i luften +någonstans. Han vaknade. +</p> +<p> +Det var morgon, han hade varit full, och — +han hade glömt att täcka melonerna. Som en pil +var han uppe, kravlade sig ner för trappan, såg en +förödelsens styggelse i köket och skuttade ut i +trädgården; tog tre alnars språng mellan käpparne; kände +att det var bitande kallt, såg vitt på marken, som +frasade om fötterna, och så — där lågo de, döda. +Stjälkarne snodda som rep, bladen slappa som +klädeslappar, gråa, livlösa, och fruktskaften sågo ut som +om de varit brända. I ett enda smärtsamt ögonblick +rök fyra månaders arbete förbi den rusiges öga: +Dalarörodden på tre mil efter stallströ, +bänkläggningen, utplanteringen, vattningen och luftningen, +täckningen om nätterna, allt pyssel och knåp +förlorat på en frostnatt. +</p> +<p> +Skräddarn slog benen under sig och satte sig +på bänklådan; och barhuvad som han var med luggen +ner i de rödsprängda ögonen, lät han huvet falla +mot bröstet och grät; grät så förfärligt, om av +brännvin eller sorg eller båda delarne, visste inte Anna, +som kom tillstädes: +</p> +<p> +— Du har fått för dansa, du! sade hon. +</p> +<p> +— Jag ska aldrig supa mer! snyftade Gustav. +Aldrig — supa — mer! +</p> +<p><a id='page_333' name='page_333'></a></p> +<p> +— Så säger du var gång, du har varit full. Men +håll ord en gång. +</p> +<p> +Anna plockade höboss ur håret på brodern, +medan tårarne fortforo att rinna utför dennes randiga +kinder, som legat mot höbanden. +</p> +<p> +— Och så skulle du se, hur de gjort i din +trädgård! +</p> +<p> +Skräddarn for opp som om han hört bålgetingen, +och skuttade över ängslappen in i täppan. +</p> +<p> +— Nå, Gud sig annåda! +</p> +<p> +Det var allt vad han fick fram, då han såg +sin unga rosenhäger avplockad och nästa års +fruktsporrar avslagna. +</p> +<p> +— Kåss — i — Jissi — namn! Såna ena +rackare! — Och si på fan, här har han kräkts i +stickelbärsbusken! Nej, en sån tusan! +</p> +<p> +— Kom in i köket, ska du si hur di spytt som +kattor! Jo, nog har du haft roligt för dina pengar! +</p> +<p> +Skräddarn stod och stirrade på stickelbärsbusken, +som om han sökt nyckeln till en gåta, och ett leende +rann upp, motsträvigt till börja med, men snart +klyvande hela det tåriga fula anletet, och med handen +på knäet utbristande i den tillfredsställda hämndens +förnöjda skratt: +</p> +<p> +— Tror nån människa de haft förstånd att skala +gurkan. +</p> +<p> +Skrattet slocknade, och ett nytt anfall av raseri +satte den lilla slankiga figuren i skuttande rörelse +åt sängarne på andra sidan gången. +</p> +<p> +— Gud förlåte mina synder ha de inte varit +och trampat i ärtsängen! Si bara! — Si bara! — +Ja, men det är vådligt! +</p> +<p> +Anna tog brodrens arm och ledde honom in i +<a id='page_334' name='page_334'></a> +stugan. Där såg fasligt ut. Golvet oppslitet av de +dansandes skodon, nersmackat med snusloskor, +pipaska, svavelstickor; runt ikring på fönsterposterna +stodo urdruckna glas och i spisen lågo de två +ankarena, som innehållit brännvinet och svagdrickat. +</p> +<p> +Skräddarn kastade en blick på uselheten, +skakade på huvet, och riste på brännvinsankaren. +</p> +<p> +— Inte en droppe kvar? Anna? +</p> +<p> +— Nej, och väl är det! Men nu, Gustav, får +du sitta vid och sy i åtta dar, för att få in vad +de andra supit opp i natt. +</p> +<p> +— Så får jag väl det då! — Men tror du, att de +hade roligt i alla fall? frågade skräddarn med ett +sista hopp om att ha fått någon valuta för sina +pengar. +</p> +<p> +— Nog hade de roligt, svarte Anna, men du, +som inte fick något med? +</p> +<p> +— Ge mig en sup, Anna, för jag vet du har +gömt undan i skåpet, så talar vi inte om den saken +mer! +</p> +<p> +När skräddarn fått en redig, gick han ner till +bryggan och tvätta sig. Och en timme efter satt +han på bordet och sydde, under det hämplingen +visslade för honom. +</p> +<p> +Och mitt under huvudvärken, när de onda +tankarne kommo och gingo, måste han avbryta sig +själv och fråga Anna: +</p> +<p> +— Tror du de hade roligt i alla fall? +</p> +<p> +Och när Anna svarat ja för tredje gången, +avslutade skräddarn sina tröstegrunder för sig själv: +</p> +<p> +— Nå, så var det roligt i alla fall! +</p> +<hr class='ppg-pb' /> +<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'> +<a id='page_335' name='page_335'></a> +<h2>Uppsyningsman.</h2> + +</div> + +<p> +Han for med sin jakt som den »flygande +holländarn» utan att komma i ro; han for mellan +Furusund och Landsort, mellan Landsort och Furusund, +och så hade han farit i femton år och skulle fara, +tills han inte kunde hålla i ett storskot mera, och +sonen vuxit upp att fortsätta färden. Hans far hade +seglat i trettio år, men det var i den goda tiden, +då skyddstullar framkallade smugglare, och gubben +hade gjort sista beslaget i Stockholms skärgård, som +på en natt inbragte honom tio tusen kronor, varför +han köpt sig en gård och satt sig i ro. +</p> +<p> +Detta äventyr levde som en saga, och hade +lockat sonen in på den eljes något enformiga banan +att segla, segla utan mål, segla fram och åter, +följande vindens styrka och riktning, liggande stilla, +när det inte blåste, och masande framåt i krokar +och bukter, när det blåste opp, sak samma varthän, +bara han höll sig inom distriktet och infann sig +på Dalarö tullkammare den sista i månaden för att +kvittera sin lön. +</p> +<p> +Och man såg honom överallt, och när man inte +väntade honom. Voro fiskarena ute med nät och +det var gott väder, kunde de se uppsyningsmannens +<a id='page_336' name='page_336'></a> +stormklyvare sticka fram om en udde som en kolossal +näsa den där vädrade efter beslag; gick man på +land, kunde man få se den ölsupsfärgade masten +sticka opp över talltopparne, eller den rundgattade +aktern slinka undan i albuskarne; gingo flickorna +ut på ön att mjölka och sågo en tretungad flagg med +krönt T på gaffeln skjuta fram om en bergknalle, +så visste de att det var uppsyningsman; och kommo +gubbarne en morgon tidigt ner till sumpkistan, så +kunde jakten ligga där och röka ur kabysspipan, +och då visste man att det vankades något. För i +samma stund sjöstövlarne hördes mot strandens +stenar, stack uppsyningsmannens utblåsta ansikte +upp ur kajutan och efter några hälsningsord om +väder- och vindförhållanden, anmodades de +tillstädeskommande gå ombord, och snart sutto de på +britsarne å ömse sidor om byråklaffen och hade supar +framför sig. +</p> +<p> +De första fem åren hade uppsyningsmannen +seglat sitt distrikt, full av hänförelse och med +förhoppningar att de tämligen höga tullsatserna skulle +locka några företagsamma själar till smuggleriaffärer, +men så kom den välsignade frihandeln med +Gripenstedt och då blev det dåliga tider. +</p> +<p> +— Varför smugglar ni inte, era djävlar! hördes +uppsyningsmannen förebrå sina fiskare vid klaffen +i kajutan. +</p> +<p> +— Det lönar sig inte! +</p> +<p> +— Lönar det inte? +</p> +<p> +Och uppsyningsman tog fram tulltaxan och läste +högt för andäktiga åhörare. Men det var verkligen +ingen lockande affär, ty den högsta satsen var på +<a id='page_337' name='page_337'></a> +vanilj med sextio öre skålpundet, och på den artikeln +var förbrukningen alldeles för liten. +</p> +<p> +Hänförelsen lade sig på sjätte året, men hoppet +levde än; dock måste det då och då eldas opp med +en sup, som snart blev flera supar. Och när han +då gick till segels och kröp fram mellan de sista +grynnorna, som han kunde utantill, då såg han i +andanom franska skonare komma med guldur, +engelska briggar, som luktade vanilj, holländska +koggar med kryddöarnes muskotnötter och +kardemummor, ryska skonare med karavante. Men när +han så släppte landkänning för att gå ut och preja +det hägrande lyckoskeppet, och tvingat det att hissa +flagg, upplöste sig drömmen i en norsk bark, som +kom med stenkol från England. +</p> +<p> +Värre var att drömmen om tiotusen kronor i +en bergskreva småningom antog fasta former av +kontant tillgång, som skulle förr eller senare +utfalla, så säkert, att uppsyningsmannen började ta +förskott på dem. Och som opiiätaren måste han +hålla ruset vid liv, eljes skulle den fatala verkligheten +slå ner honom. Men ruset kostade, och det blev +skuld. Skulden alstrade obehagliga förnimmelser, +och dessa måste jagas bort med nytt rus, som +alstrade bakrus med olust, som måste vårdas, för att +icke ge missmod, och så blev han supare. +</p> +<p> +Snart upphörde brännvinet att framkalla de +vackra synerna, och med dem hoppet om de +tiotusen kronorna. +</p> +<p> +Så gick han och gifte sig och fick barn. Då +blev det att skaffa mat, och nu kastade sig hans +diktan och traktan på jakt och fiske, och alla tankar +på det stora beslaget nöttes bort. Sätta ett nät +<a id='page_338' name='page_338'></a> +här, knipa sig en fågel där, det var nu hela hans +livs mål, och distriktet blev förvandlat till lika många +jaktplatser och fiskställen, som det förut varit +inbillade gömställen för smugglare. Och varje utgård +blev en station, där han tog en sup och bjöd på +en sup, och alltid hade han korn på slåtterölet, när +det hölls, och när en båt skulle av stapeln, visste +han långt förut. Och välkommen var han alltid vart +han kom; dels därför, att han hade blanka knappar +i rocken och rand på mössan, dels därför, att han +hade nyheter, uträttade små ärender, var så bra att +skicka hälsningar och dylikt med. Reda på sig hade +han också; visste först av alla, när ejdern sträckte, +när strömmingen gick till, och när fyrarne skulle +släckas; kunnig i mångahanda, visste han hjälpa med +affärer och kontrakt, kunde lägga sista hand vid +en båt, skära till ett segel, borra om en bösspipa; +och så kunde han spela fiol också, så att han alltid +var välkommen, där det var ungdom, som ville dansa. +</p> +<p> +Hans liv artade sig därför till en lång festresa, +och minst roligt hade han de få stunder han skulle +vara hemma. Där var bara gnatigt och bråkigt, +och där ville man ha pengar, som inte fanns, fast +han gav ifrån sig mest hela sin lön på hundra kronor +i månaden. Och söp han opp femton kronor i +månaden efter ett halvstop om dagen, så födde han sig +i stället själv och drog ofta hem månget pund fisk +eller en knippa fågel. +</p> +<p> +Så kommo de mörka dagarne. Vänskapen blev +skral, när skulderna icke betalades, och från köld var +inte långt till ord. Och så blev där en station mindre. +Som grannarne emellertid i regel voro osams och +hemliga avundsmän, levde uppsyningsmannen en tid +<a id='page_339' name='page_339'></a> +på att göra allianser med oväns ovänner; men när +dessa kommo ihop och slöto fred, föll den dubbla +fiendskapen på upphovsmannen. +</p> +<p> +Och nu fick han flacka och fara sin enformiga +kurs utan att ta i land. Satte han ett nät i en +vik, kom ägaren och motade dän honom; sköt han +en fågel kring inre kobbarne fick han heta tjuvskytt. +</p> +<p> +I sin ensamhet slog han lag med sina två +båtsmän, men då tog respekten slut och det blev +klagomål, att han söp med sitt folk. Han lånade även +pengar av dem, och när betalningen uteblev, blevo +de råa mot honom, inkräktade på hans kommando +och fingo honom slutligen under sig fullständigt, +så att de seglade sina ärenden vart de ville och +uppsyningsmannen följde med. +</p> +<p> +Ibland, när han låg för länge stilla, kom +kontrollören och drev upp honom. +</p> +<p> +— Segla bara! +</p> +<p> +— Vart? +</p> +<p> +— Vart fan som helst, bara det blir seglat! +</p> +<p> +Så drevs han upp, måste hissa på och segla, +utan mål, utan hopp att komma i hamn. +</p> +<p> +En dag, tio år hade han då seglat, fick han +ett telegram i Sandhamn, att hans hustru låg +dödssjuk och att han måste hem. Men vinden låg emot +och det var långt ner till Landsort, så att när han +efter ett dygns kryssning kom hem, var han änkling. +</p> +<p> +Inte hade han haft mycken glädje av äktenskapet, +då han bara var hemma två gånger i månaden, men +det var ändå ett hem, där han kunde känna fast +mark under fötterna, där han kunde sitta vid brasan +och äta ett mål lagad mat. +</p> +<p><a id='page_340' name='page_340'></a></p> +<p> +Efter begravningen blev det utmätning och +varenda pinne togs bort till auktionen. +</p> +<p> +Nu hade han icke en fläck mer på fasta marken +att kalla sitt hem, och han bodde på jakten året +om. Jakten, en gammal kosterbåt, började lida av +tidens, vindens och vattnets åverkan och fick ett +mörkt och medtaget utseende. +</p> +<p> +Storseglet hade lapp, masten var oljemålad brun, +och kajutan var struken smutsgul som +sjukhussängarne. Förr hade hustrun satt vita gardinkappor en +gång i kvartalet för fönstergluggarne, men nu +stirrade de nakna mörka hålen så svarta ut. Tackel +och stående gods var sotat av regnet, och skrovet +var tungt, murket och seglade illa. +</p> +<p> +Det är alldeles tyst ombord, sedan uppsyningsman +upphört att tala med sina karlar, utom vid manöver; +och när en lustjakt kommer en klar sommardag +utanför inre skärgården och ser den svarta riggen på det +klumpiga skrovet, som tyckes knega fram av +ålderdomströtthet, fråga de sjungande och skrattande +passagerarne, som äro ute för första gången, vad +det där är för en likkista. +</p> +<p> +— Det är »flygande holländarn»! svarar den +unge grosshandlarn, som står till rors i en blårandig +engelsk sticktröja. +</p> +<p> +Och när spökskeppet glider förbi, numera alltid +förbi, en liten röd stuga med vita fönsterfoder under +några äppelträn på en bergknalle, och den tyste +rorsmannen ser en midsommarstång och ungdom som +dansar, då låter han hissa på topp och stormklyvare +och lägger av ut till sjös, där han endast ser luft +och vatten. Och när han fått en båtsman till roret, +tar han sin fiol och spelar för måsar och skälar, +<a id='page_341' name='page_341'></a> +som lockade av de ovanliga tonerna skrika och böla +var efter sin art, och tråda dans kring det mörka +skeppet och dess dystra spelman. +</p> +<p> +Det är inte något märkvärdigt han spelar +likväl, bara gamla dansar och marscher de spelade i +hans ungdom, när han såg glada ansikten och han +sattes i högsätet. Och han ser icke alls märkvärdig +eller romantisk ut själv. En liten torr handelsbetjänt +från landet med benen krokiga av att stå till rors, +tunna gallrade polisonger, blekt och magert ansikte, +och alls ingen sjömanstyp, som flickorna tänka sig +en »jaktlöjtnant»! +</p> +<p> +När november kommer med storm och snö, då +blir den gamla jakten som en murken ek, när den +lövas. Sjöarnes stänk kläda tågverket med +kanderade iskristaller som en glaskrona, snön lägger sig +som innanfönsters vadd på salning, gaffel och bom, +och det svarta skrovet, ända över däcket, är +överdraget med blånande is. Stiger då den svarta +molnväggen med de kopparröda kanterna över zenit och +luften blir mörk som en skymning av snötjockan, +då får själva den lilla torra mannen vid roret ett +drag av storhet och kraft, där han står i sin +fårskinnspäls och sin skälskinnsmössa, vit av snö, och +hans magra hand instucken i bälgvanten ser ut som +om den rådde på vinden, när den halar det knastrande +styvfrusna skotet, och den andra handen med +rorkulten pressar jakten genom mörkgröna sjöar, ridande +upp över isblock, som den trycker under sig och +som rasslande skrapa mot kölen för att komma upp +akter om roret, som lyfts på sina hakar och faller +ner med en duns, skakande riggen så att isbarkar +hagla på däck. +</p> +<p><a id='page_342' name='page_342'></a></p> +<p> +Då lever uppsyningsmannen några timmar, när +hans krafter tagas i anspråk i en kamp — för +vad? För kampen! Men när han kommer in till +fyren, och mästarn tar emot honom med en kopp +kaffe och brännvin, så tycker han det roligt att det +är överståndet: +</p> +<p> +— Det var ett hundväder! är allt vad han kan +säga om saken, ty han har upphört reflektera över +det ändamålslösa i den långa färden, som ändå tar +slut, när han tar slut. +</p> +<p> +Och när han värmt sig i lotsstugan och sovit +på en lave, går han ut och ser på luften: +</p> +<p> +— Jag tror vi seglar igen! säger han åt +båtsmännen. +</p> +<p> +Och så segla de igen! +</p> +<hr class='ppg-pb' /> +<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'> +<a id='page_343' name='page_343'></a> +<h2>Flickornas kärlek.</h2> + +</div> + +<p> +Detta var ett mycket kinkigt kapitel, och inte +så gott att hålla någon reda på, just därför att det +låg i alla parternas intresse att däri hölls så litet +reda som möjligt. Bondens döttrar, eller flickorna, +som bodde hemma hos föräldrarne, bevakades +tämligen, ty med deras livsfrukt hängde arv och +nerstamning av släkten samman, men med de andra, +som icke ägde namn eller jord, hölls det icke så +noga. Gossar och flickor av den tjänande klassen +sovo i köket, och så snart ett tycke uppstått, ingicks +sängelag i så blygsam form som omständigheterna +tilläto. Husbonden och matmodren kände alltid +förhållandet, men varken kunde eller ville hindra det, +och som det betraktades som ett slags förlovning, +hölls det i en viss helgd. Man såg det, men man +talade icke om det. Gossen som ingått förbindelsen +hade även en känsla av ansvar och var beredd att +i händelse av följder, eller att det »blev på tok», +som det kallades, ikläda sig ansvaret genom att ta +hand om barnet eller gifta sig. Det senare var det +vanliga, men därför fordrade han även trohet av sin +flicka, att i händelse av risk hon skulle veta att +han var den skyldige, och denna fordran på trohet +<a id='page_344' name='page_344'></a> +hade så ingått i föreställningarne, att den flicka, +som hade flera gossar på en gång, kallades, ensam +hon, för hora, och betraktades som en hynda, vilken +förlorat instinkten för sin nerstamning. De fria +förbindelserna voro sålunda ett slags fattigmans +äktenskap, ej blott till lust, eller lek, och åtnjöto därför +allmän aktning. +</p> +<p> +Ibland däremot, när flickorna togo den allvarliga +saken skämtsamt eller lättsinnigt, uppstod krångel, +och rätt fiffiga flickor skaffade sig för händelse av +fara i månggiftet en så kallad »ansvaring». Till denna +roll utsago de alltid någon välmående bondeson eller +herreman, att kunna få till barnafader, om det blev +tvist, och när dylika mål kommo för tinget, kunde +vittnesmål lämna de mest oväntade upplysningar om +saker som trotts vara eviga hemligheter. +</p> +<p> +I regel kunde man dock se att klasskänslan satt +djupast; och att det äkta allvarliga tycket mest +uppstod och rotades inom dem av samma klass. +Sålunda, om en piga hade förbindelse med bondens son, +och inga utsikter till gifte sålunda funnos, blev hon +otrogen tillsammans med drängen, vilken hon älskade, +likasom i staden herr löjtnantens älskarinna på rum +alltid bedrar honom med bodbetjänten och icke med +kaptenen. Man skall därför icke tro att kärlekens +fruktansvärda lekar spelades av utan drag av den +storhet, som en lössläppt naturmakt äger, och att den +allvarsamma akten av släktdriftens val och kamp gick +sin gång så alldeles utan sorg och ve. Tvärtom! +Kärlekssjuka och hjärtesorg fanns där också, under +kanske enklare former, men ofta rörande i sin +enkelhet, och mången lek slutades med döden, +antingen gossens, flickans, eller barnets. Blandades +<a id='page_345' name='page_345'></a> +då in de gifta folken — då blev det historier, som +stundom togo blodröd färg, och då brusto hjärtan och +brötos band, och en enda illa överlagd handling +kunde spinna ut sina följder över flera släkters liv, +gå ner i avkomlingarnes som ett tragiskt öde, av +vilket de oskyldige ledo en opersonlig förföljelse. +</p> +<hr class='tb' /> + +<p> +Mari var i tjänst hos uppsyningsmannen, som +var ett strå vassare än vara hos bonden. Hon var +nätt, hade ett blekt ansikte, blont hår och två rader +mjölkvita tänder, som voro jämnare än man brukar +finna hos de undre klasserna. Det fanns finare +linjer i hennes kropp än hos de andra pigorna, +och fastän uppfödd i skärgården var hon tagen från +rodd och fiske till huspiga. Jämförd med de andra +kamraterna såg hon svag och sjuklig ut, och, +egendomligt nog, var hon på den grunden mycket +eftersökt av bondpojkarne. Hon hade även antagit ett +sätt av värdighet, som höll på avstånd, och ansågs +som öns skönhet. Bondsonen hade fästat sig vid +henne och oaktat han var den fulaste och hade +simplare figur än drängarne, ja var rent stygg, höll sig +Mari till honom. Om därför att han var den rikaste +och sålunda lovade sörja bäst för hennes avkomma, +så var ju hennes moderinstinkt åtminstone inte ute på +krokvägar. +</p> +<p> +Om Albin verkligen hade full avsikt att gifta +sig med henne, det torde väl vara svårt att avgöra, +då sinnesruset så ledigt förfalskar omdömet och då +ett hastigt beslut, under ändrade omständigheter, så +lätt ändras. Men Mari hade nog hört ett och annat +<a id='page_346' name='page_346'></a> +halvkvädet ord i den riktningen, ty hon visade sig +ej obenägen, men strängt höll hon på sin ära, och +om även deras lek var alla uppenbar, så var det +ingen som vågade säga att de hade något +mellan sig. +</p> +<p> +Men Albins föräldrar hade ett ont öga till Mari, +för de visste nog att hon fikade efter gården utan +att ge annat igen än några barn, och de sågo nog +att Mari var en klok flicka av den sorten, som ville +komma sig opp i världen, och det lider inte de +som redan äro komna opp, utan de ville ha någon, +som redan var oppe. +</p> +<p> +När de därför märkte att den unga målaren, +som bodde på sommarnöje, började slå krokar för +Mari, så logo de i sina sinnen och tänkte att nu +går hon all världenes snöda väg, och därmed vore +deras Albin fri från frestelsen, för hur han var, men +stolt kunde han sägas, och ta till hustru en som +andra kunde peka ut, det gjorde han inte. +</p> +<p> +Målaren var en ung man med skönhetssinne, +och som när han suttit i en månads celibat, +började söka något kvinnligt föremål han kunde dikta +om åt sig. Och som han på ön saknade högre +utvecklade måttstockar att mäta med för sommaren, +började Maris jämförelsevis fina figur att göra +intryck på honom. Dock behövde han se veckor, innan +han kunde med sin fantasi skrapa ut de råa fläckar +hennes ofullkomliga gestalt satte i hans öga. Han +dresserade sin syn att ej se hennes något grova +händer, sitt öra att ej förnimma de ibland simpla +orden och tonfallen i hennes röst, sitt luktsinne +att ej stötas tillbaka av hennes starka svettlukt, när +hon kom från köket. Men det gick att förfalska +<a id='page_347' name='page_347'></a> +omdömet under intressets eller behovets tvingande +tryck. +</p> +<p> +Studenterna, hans kamrater, brukade bjuda in +flickorna om aftonen att dansa, prata, skämta, och +det gick i allmänhet oskyldigt av, icke så mycket +av bristande hetta i ungdomsblodet, som mer av +den bildades utvecklade känslor av obehag att skada +andra, få andra att lida, och kanske mest, om vi +skulle vara uppriktiga — av flickornas fruktan för +förbindelser med stadsherrar, emedan de hade den +ärvda klasstron att de högre bildade voro elakare +och känslolösare, vilket enligt de sista upptäckterna +tör vara falskt. Populärt talat — de voro rädda +att få barn och voro inga dygder, och denna +hälsosamma fruktan underhölls vid högsta temperatur av +gårdens drängar och sonen i huset, som gärna +spottade i andras kål för att få behålla den. +Möjligt är också, att bondpojkarne, som saknade +stadsherrarnes tillfällen till i det avseendet ofarliga nöjen, +voro mera drivna i självbehärskningens svåra konst +i den punkten. +</p> +<p> +Emellertid, herrarne valde snart, eller tycktes +åtminstone ha valt var sin flicka, på vilken var och +en offrade sin artighet, och flickorna befunno sig +snart inne i en ny värld, dit de aldrig hoppats få +titta annat än genom springan på köksdörren. +</p> +<p> +Och Axel hade valt Mari eller blivit föredragen +av henne. Han var en hetblodig man med +våldsamma passioner, men hans skönhetssinne var även +bildat för själslig skönhet, och flickans yttre kunde +icke locka honom, förrän han ombildat hennes själ +något litet. Det var således, vulgärt och teologiskt +<a id='page_348' name='page_348'></a> +talat, en raffinerad förförare; djupsinnigare och +således närmare sanningen var han en finare natur. +</p> +<p> +Hoppet om att kunna få upp denna själ ända +till sin, det var han för klok att hysa, och därför +hade han heller icke några tankar på att binda henne +vid sig till livets slut, om han eljes hade några +rediga tankar efter en dags arbete i fantasiens eller +den ombildande inbillningens arbete. Flickan var snäll, +vänlig, och hade naturlig smak, så att hon snart +passade sitt uppförande efter vännens; hörde på +honom, förstod kanske icke så mycket, men lade bort +fruktan för klassfienden. +</p> +<p> +Målaren, som kunde av knotiga ointressanta +martallar måla ut stämningsfulla föremål belysta av en +tänkande hjärnas fosforescerande ljus, började också +att måla om tjänstepigan och förvandlade henne snart +till en jämlike. De talade minst om själva +huvudmotivet utan om allt annat, dock icke giftermål. +</p> +<p> +En söndagskväll efter att ha dansat och druckit +gingo de att spatsera i skogen och höllo varann +om livet. Han fick också kyssa henne, men hon +var icke rätt hemma med det, och såg ofta ironiskt +leende på honom, när han lovtalat hennes fina kinder +och hennes vita tänder och tryckte sin eldiga mun +mot hennes för att liva denna kyliga bild. +</p> +<p> +När de så vandrade och skymningen fallit, fick +Axel se en lysmask i en enbuske. Han tog den +upp, lade den på sin hand och sade: +</p> +<p> +— Nu lyser jag för oss! +</p> +<p> +Skogen var bliven dunkel och masken lyste ej, +utan bländade endast ögat med sitt gröna sken, så +att granarne syntes kolsvarta resa sina stammar +omkring dem, men de kände stigen och kommo fram +<a id='page_349' name='page_349'></a> +till strandklipporna. Där var det ljusare och fjärden +låg oändlig, stilla som en spegel och skären hängde +mellan himmel och jord, under och i en luft av +violett med en rosarand över sig. +</p> +<p> +De satte sig på strandklippan och sågo det svarta +vattnet under sig endast krusat av några lösgjorda +tångbålar, som flutit upp. +</p> +<p> +Halvdagern utraderade allt rått i flickans ansikte +och under det blonda pannhåret lyste de stora ögonen, +och de bleka kindernas ovaler blevo ganska nära +skönhetstypen sådan målaren drömt sig. Han satte +sig mitt emot henne, betraktade henne, föll på knä, +talade poesiens luftiga ord, beundrade och bad. +</p> +<p> +— Allt utom det sista! +</p> +<p> +— Som du ger andra! +</p> +<p> +— Vem har sagt det? +</p> +<p> +— Det gör ni alla! Och vad ser du hos de +andra, som jag skulle sakna! Erkänner du icke mig +vara att föredraga, då du ger mig ensam ditt +sällskap! Ser du icke att jag är den som ger dig +mest, mest av vänlighet, mest av nöje, mest av +deltagande. +</p> +<p> +Det förstod hon inte. +</p> +<p> +— Men jag älskar dig, ser du! Ser du inte +det! Men du älskar inte mig, ty då skulle du ej +låta mig lida så. +</p> +<p> +Älska är nu ett ord, vars motsvarande betydelse +saknas hos den obildade, och herr Axels kärlek var +säkert av annan art än unge Albins. +</p> +<p> +— Jo, jag håller mycket av honom, men han +får inte göra mig något ont. +</p> +<p> +— Men de andra! +</p> +<p> +— Ä, de andra; vad är det för andra? +</p> +<p><a id='page_350' name='page_350'></a></p> +<p> +— Albin? +</p> +<p> +— Den! +</p> +<p> +Axel tiggde och bad, hotade. Lidelsen dunkade +i hans huvud så att han kände sig illa, elden brann, +men flickan förblev kall. +</p> +<p> +— Då kastar jag mig i sjön! +</p> +<p> +Och utan att avvakta Maris utlåtande kastar han +sig i vattnet med kläderna och simmar ut ett stycke. +När han inte förnam något förtvivlans skrik från +land, vänder han sig på rygg och tittar sig om. +</p> +<p> +Där sitter Mari mycket lugn, för hon visste nog +att herrarne kunde simma som fiskar, och hon bara +skrattar. +</p> +<p> +Axel hade haft flera motiv till sitt bad; först ett +bestämt behov att få svalka sig och släcka den +förtärande elden, men sedan också begäret att genom +en bravad sätta flickan i brand för den modigaste +och mest riskerande av tillbedjarne. +</p> +<p> +Men det låg inte för den kloka Mari, som bara +förebrådde hjälten att han vätt ner sig. +</p> +<p> +Något annat måste försökas, och han försökte, +ledd på rätta stråten av en gryende kunskap om +att människohjärtat är ytterst olika hos olika +individer och klasser. +</p> +<p> +Albin hade åsett Maris lek med Axel och dragit +sig tillbaka, antingen bestämd för att fly eller +återkomma med andra syften. Saken var den att Mari +också var oförsiktig i all sin klokhet, och en natt +hade hon dröjt sig kvar inne i Axels rum utan att +ändock glömma undvika den största faran. Detta +hade kommit till öbornas kännedom, och Maris dygd +ansågs numera förlorad, men vad som säkert var +förlorat, det var giftet med Albin. +</p> +<p><a id='page_351' name='page_351'></a></p> +<p> +En afton strax efter sutto de tu inne i Axels +rum och pratade, det vill säga herr Axel talade +och Mari hörde mest på. De hade ett fotografialbum +framför sig och betraktade porträtt, och bland dem +fäste sig flickan huvudsakligen vid sin väns syster. +Och hur hon vände bladen kom hon alltid tillbaka +till henne. +</p> +<p> +— En sådan vacker flicka, en sådan vacker flicka, +upprepade hon med en sorg i rösten, som kom +Axel att få en aning om den lägre klassens +natursmärta att ej vara den högre placerade. +</p> +<p> +— Men inte så vacker som du, tröstade han; +och sanningen var att systerns skönhet endast +existerade för pigans uppfattning av det sköna hos +en kvinna, bestående i att kläderna sutto väl, håret +var väl kammat och ansiktet uttryckte något av härska. +</p> +<p> +— Inte är jag vacker inte, svarade Mari, med +full överbevisning om sin underlägsenhet i den +punkten. +</p> +<p> +— Du är skön, försäkrade Axel, vars undertryckta +passion överdrev. Och om jag finge måla +dig, skulle Stockholmarne vandra till utställningen +i skaror att se dig. +</p> +<p> +— Så måla mig då! sade Mari, som lystrat till +vid ordet Stockholmarne. +</p> +<p> +— Men avklädd, och det vill du inte! +</p> +<p> +— Jo vars! Det med! Om det ska vara nödigt. +</p> +<p> +Det blev måla av, men intet vidare. Begrepp +om blygsamhet i den meningen, fanns ej hos en +flicka som sovit i samma rum som drängarne, men +kyskheten såsom omedveten omtanke om sin +ättelägg, den hade hon i högre grad än många som +icke vilja visa foten. +</p> +<p><a id='page_352' name='page_352'></a></p> +<p> +En natt under séancen knackade det på rutan, +som var dold av gardinen. +</p> +<p> +— Är Mari där? hördes uppsyningsmannens fru +med yrvaken röst. Att neka var ej lönt och Axel +svarade: +</p> +<p> +— Ja hon är här! +</p> +<p> +— Hon ska genast komma in och lägga sig. +</p> +<p> +Mari gick orolig för vad som skulle följa, och +nästa afton talade hon om, att frun varit ond för +att hon varit uppe så länge. +</p> +<p> +— Inte för annat? +</p> +<p> +— Nej! Men hon började bli gnatig och svår. +</p> +<p> +— Du ska flytta och ta plats i stan. Där har +du dubbelt så stor lön och kan komma i ett gott hus. +</p> +<p> +— Inte kan jag få någon syssla i stan, som +inte har några bekanta. +</p> +<p> +— Det ska jag skaffa dig. +</p> +<p> +Mari blev drömmande, och påminde försiktigt +nästa kväll om löftet, varpå Emil, studenten, som +var närvarande och som var en <i>ren</i> yngling från +ett gott hem, upplyste att hans mor just sökte en +bra flicka från landet. Och på Axels uppmaning +skrev han samma kväll till modren, och hon som +alls icke misstänkte några biavsikter i elakt syfte, +då de ju ej funnos, svarade att hon ville se flickan. +</p> +<p> +Mari reste således in och fick platsen. +</p> +<p> +Så blev det höst och man skiljdes, utan tårar +och utan krångel. +</p> +<p> +När Mari den 24:e oktober inträdde i sin nya +tjänst, hade Axel glömt bort att hon fanns, sedan +han fått se andra flickor, som tilltalade hans +skönhetssinne mera, och vilkas utveckling bättre passade +hans tycke. Porträttet, som var halvfärdigt, målade +<a id='page_353' name='page_353'></a> +han över, då han tyckte det var fult. Men +alldenstund Emil vistades i Uppsala hela höstterminen, +fick han intet ärende i det hemmet förrän om julen, +när Emil kom hem och blev bjuden dit en afton. +</p> +<p> +De hade satt sig ner vid tebordet, när han +förmärker att någon ser på honom från sidan. Han +vänder huvudet och känner igen Mari. +</p> +<p> +— Nej, se god afton Mari, hälsar han utan att +erfara det minsta av lust eller olust. +</p> +<p> +— Visste inte Axel att Mari var hos oss? frågade +frun i huset. +</p> +<p> +— Jo, men jag hade glömt bort det. +</p> +<p> +När han gick om kvällen och Mari stängde porten, +frågade han hur hon hade det och om hon var +nöjd; och så sa han godnatt. +</p> +<p> +Hon var totalt utplånad, och nu, när han sett +henne i den nya omgivningen såg hon ut som pigorna +gör mest, kanske mindre bra än flertalet. +</p> +<p> +Därpå gick vintern utan att han såg henne, och +så kom sommarn, när han for till skären igen. +</p> +<p> +En dag, när han pratade vid gårdens mor, som +nu var änka, kom det på tal om Mari. +</p> +<p> +— Nå, sa gumman, hon är väl bortkommen nu? +</p> +<p> +— Hur så, hon är ju i ett gott hus och har +det väl. +</p> +<p> +— Och herrn bryr sig inte om henne längre, +sen han förlorat henne. +</p> +<p> +— Vad för slag? +</p> +<p> +— Jo, si, inte var det riktigt att gå och +spela för en fattig flicka. +</p> +<p> +— Spelade jag? +</p> +<p> +— Jaja, hon tog sig tankar i alla fall, och vi +sa åt’na hon skulle se sig för. +</p> +<p><a id='page_354' name='page_354'></a></p> +<p> +— Ja, men jag var inte henne när! +</p> +<p> +— Nå, det må så vara, sir herrn, men hon trodde +att det skulle bli parti det! +</p> +<p> +— Nej, vad säger ni, och aldrig talte jag om +sådant. +</p> +<p> +— Ja, vad man säger, men Mari tydde liksom på +att herrn till och med talt om lysning. +</p> +<p> +Lysmasken alltså! Så där var det att tala poesi +för sådana! +</p> +<p> +— Ja, men säg nu moster, tog herr Axel upp, +kan man inte leka eller spela lite, ni kallar, med +en flicka, utan att det ska vara bindande. Hon +spelte ju med era pojkar här. +</p> +<p> +— Ja visst gjorde hon, men sir herrn, herrn +såg så allvarsam och hederlig ut, så hon trodde +det var rena allvare. +</p> +<p> +— Alltså, tror moster, att om jag gått burdus +på, skulle hon ha gett efter? Tror moster det? +</p> +<p> +— Asch, flickorna, vet en väl. +</p> +<p> +— Och säg nu, tror moster att hon var i lag +med pojkarne på gårn här! +</p> +<p> +— Ja, si det kan en inte säga, sånt. +</p> +<p> +Detta var en oväntad upplysning för herr Axel, +och liksom efter en fara han kommit undan drog +han sina andetag. Flickan hade sålunda helt kallt +lagt snaran för honom, och otroligt är ej att om +hon, som icke visade något tecken till ömhet eller +eld, hade bundit honom vid sitt kött, så skulle han +ha stannat, därför att han icke kunde annat och +därför att hans låga var besvarad. Men nu hade +hon med köld mottagit hans manliga hyllning, tagit +hans artigheter, hans tjänster, och så weg med +<a id='page_355' name='page_355'></a> +honom. Nå det sista var det bästa, och nästa gång +lovade han sig ta flickorna på ett annat sätt. +</p> +<p> +I augusti hade bonden dansnöje på ön och Axel +var med. Där voro bara fula flickor, som inte +lockade honom, och han dansade ej. När skymningen +fallit, satte han sig på farstukvisten att röka, vid +skenet av lagårdslyktan, som var uthängd till +eklärering. +</p> +<p> +Ett, tu, tre hörde han glam på backen och ett +fruntimmer syntes omgiven av kamraterna, som ville +bjuda upp henne till dans. Han kände kvinnorösten +som bekant, och i nästa ögonblick stod Mari framför +honom. +</p> +<p> +Hon var klädd i hatt och kappa, och såg +utspökad ut; hade fått sätt och fasoner, och efter +en kort och glad hälsning avvisade hon herrarnes +inbjudning för att taga målarens arm. +</p> +<p> +— Jag vill dansa med herr Axel, sa hon. +</p> +<p> +Och herr Axel dansade med henne, ställde henne +vid spiseln och såg på henne. Hennes kinder voro +fylligare, och hade en dålig, röd flammig färg, hennes +förr så vilda hår var slätkammat med pomada och +hennes fasta barm hade givit sig ner i korsetten. +</p> +<p> +Maria Stuarts-krage hade hon och manschetter, +och pojkarna svärmade som flugor kring henne, +medan herr Axel stod där oberörd väntande +få bli lös. +</p> +<p> +Och medan han väntade, tänkte han på hur +vacker hon var den gången, när hon gick barfota +och i lintygsärmarne och bar vattämbaret från +brunnen — som han alltid sprang ut och hjälpte +henne med. +</p> +<p><a id='page_356' name='page_356'></a></p> +<p> +— Kom så gå vi ut, sa Mari och viftade sig +med näsduken. +</p> +<p> +Axel gick med ut på verandan, men visste inte +vad han skulle säga; oaktat månen sken och det +varit hett i stugan. +</p> +<p> +— Ska vi gå i skogen? frågade Mari och såg +på herr Axel. +</p> +<p> +— Nej, nu vill inte jag! svarade han. Förra +gången ville inte du! Så kan det vara! +</p> +<p> +Mari gick in igen och dansade hela afton med +samma lugn som om hon burit vatten eller rensat fisk. +</p> +<p> +Året därpå var hon förlovad med en hederlig +skomakargesäll, och försvann ur historien. +</p> +<p> +Sex år senare, efter en dans, sutto en +morgonkvist på ön, ungbonden Albin, gift, med två barn, +och den berömde målaren Axel ***, också gift, med +tre barn, vid ett glas glögg och pratade. När +fruarne sågos utom hörhåll, girade samtalet över åt +gamla minnen och flickor naturligtvis. +</p> +<p> +— Hör nu Albin, minns han Mari, frågade herr +Axel, som om nattens vaka drivit upp gamla intryck. +</p> +<p> +— Jo, det gör jag nog! +</p> +<p> +— Det var en underlig flicka, inte sant? +</p> +<p> +Albin såg plötsligen lömsk ut. +</p> +<p> +— Ja, dum va hon, för hade hon inte gått i +lag med herrn, så hade hon varit min hustru nu! +</p> +<p> +— Ah, vad han säger! Han tror att jag var +när henne då? +</p> +<p> +— Ja det tror jag vad jag vill! +</p> +<p> +— Naturligtvis skulle jag säga det, om det varit +så, för nu behövs det inte döljas. Men det +egendomliga är att det var inte så. +</p> +<p><a id='page_357' name='page_357'></a></p> +<p> +Albin skådade djupt i sin rivals ansikte: +</p> +<p> +— Ja, men det var då besynnerligt! +</p> +<p> +— Hur så? Var han där då? +</p> +<p> +— Jag, ja! Men jag ville vara allena jag! +</p> +<p> +— Det förstår jag, men ville han gifta sig med +henne efteråt? +</p> +<p> +— Efteråt? +</p> +<p> +Det förstod inte Albin, men herr Axel var heller +inte angelägen få någon förklaring utan blev sittande +med den enda tanken som en spik i sin hjärna: +</p> +<p> +— Hon var när honom, men inte mig! +</p> +<p> +Och när han funderat hit och dit över kvinnans +gåtfulla natur, steg han upp liksom befriad vid den +tanken att det inte var vidare gåtfullt utan bara var +vad man kallar dumhet. Ansatser att kunna beräkna +en handlings följder men brist på förstånd att +riktigt genomföra en plan, vilket ju visade sig, då hon +förlorade båda köttstyckena genom att släppa det +ena för tidigt. Hon var dum bara! Dum! +</p> +<hr class='ppg-pb' /> +<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'> +<h2>INNEHÅLL.</h2> +<h3><a href="#LN_HEMSOBORNA"><i>Hemsöborna.</i></a></h3> +</div> + +<table border='0' width='80%' cellpadding='2' cellspacing='0' summary='' style='margin:0em; margin-left: 10%'> +<col style='width:80%;' /> +<col style='width:20%;' /> + +<tr><td style='text-align: left'> +1. Carlsson går in i tjänsten +</td><td style='text-align: right'> +<a href='#page_7'>7</a> +</td></tr> + +<tr><td style='text-align: left'> +2. Söndagsvila och söndagsvärv +</td><td style='text-align: right'> +<a href='#page_22'>22</a> +</td></tr> + +<tr><td style='text-align: left'> +3. Drängen lägger trumf på bordet +</td><td style='text-align: right'> +<a href='#page_40'>40</a> +</td></tr> + +<tr><td style='text-align: left'> +4. Det bullrar till bröllop +</td><td style='text-align: right'> +<a href='#page_72'>72</a> +</td></tr> + +<tr><td style='text-align: left'> +5. Man slåss på tredje lysningsdagen +</td><td style='text-align: right'> +<a href='#page_100'>100</a> +</td></tr> + +<tr><td style='text-align: left'> +6. Ändrade förhållanden +</td><td style='text-align: right'> +<a href='#page_138'>138</a> +</td></tr> + +<tr><td style='text-align: left'> +7. Carlssons sanndrömmar +</td><td style='text-align: right'> +<a href='#page_159'>159</a> +</td></tr> +</table> + +<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'> + +<h3><a href="#LN_SKARKARLSLIV"><i>Skärkarlsliv.</i></a></h3> +</div> + +<table border='0' width='80%' cellpadding='2' cellspacing='0' summary='' style='margin:0em; margin-left: 10%'> +<col style='width:80%;' /> +<col style='width:20%;' /> + +<tr><td style='text-align: left'> +Inledning +</td><td style='text-align: right'> +<a href='#page_183'>183</a> +</td></tr> + +<tr><td style='text-align: left'> +Den romantiske klockaren på Rånö +</td><td style='text-align: right'> +<a href='#page_193'>193</a> +</td></tr> + +<tr><td style='text-align: left'> +Min sommarpräst +</td><td style='text-align: right'> +<a href='#page_260'>260</a> +</td></tr> + +<tr><td style='text-align: left'> +Pastorns älg +</td><td style='text-align: right'> +<a href='#page_269'>269</a> +</td></tr> + +<tr><td style='text-align: left'> +En brottsling +</td><td style='text-align: right'> +<a href='#page_280'>280</a> +</td></tr> + +<tr><td style='text-align: left'> +Vidskepelse +</td><td style='text-align: right'> +<a href='#page_297'>297</a> +</td></tr> + +<tr><td style='text-align: left'> +Höjer tar gården själv +</td><td style='text-align: right'> +<a href='#page_303'>303</a> +</td></tr> + +<tr><td style='text-align: left'> +Sjönödslöftet +</td><td style='text-align: right'> +<a href='#page_315'>315</a> +</td></tr> + +<tr><td style='text-align: left'> +Skräddarns skulle ha dans +</td><td style='text-align: right'> +<a href='#page_323'>323</a> +</td></tr> + +<tr><td style='text-align: left'> +Uppsyningsman +</td><td style='text-align: right'> +<a href='#page_335'>335</a> +</td></tr> + +<tr><td style='text-align: left'> +Flickornas kärlek +</td><td style='text-align: right'> +<a href='#page_343'>343</a> +</td></tr> +</table> + +<!-- generated by ppgen.rb version: 2.74 --> +<!-- timestamp: Wed Sep 09 20:27:28 +1000 2009 --> + +<div>*** END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 30080 ***</div> +</body> +</html> diff --git a/30080-h/images/0001.png b/30080-h/images/0001.png Binary files differnew file mode 100644 index 0000000..2297dfc --- /dev/null +++ b/30080-h/images/0001.png |
