initial commit of ebook 31533HEADmain

8 files changed, 7121 insertions, 0 deletions

diff --git a/.gitattributes b/.gitattributes
new file mode 100644
index 0000000..6833f05
--- /dev/null
+++ b/.gitattributes
@@ -0,0 +1,3 @@
+* text=auto
+*.txt text
+*.md text
diff --git a/31533-8.txt b/31533-8.txt
new file mode 100644
index 0000000..b7fb031
--- /dev/null
+++ b/31533-8.txt
@@ -0,0 +1,2869 @@
+The Project Gutenberg EBook of Sockerpullor och Pepparkorn, by Henrik Wranér
+
+This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
+almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
+re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
+with this eBook or online at www.gutenberg.org
+
+
+Title: Sockerpullor och Pepparkorn
+       Små bilder ur skånska folklifvet förr och nu
+
+Author: Henrik Wranér
+
+Release Date: March 7, 2010 [EBook #31533]
+
+Language: Swedish
+
+Character set encoding: ISO-8859-1
+
+*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK SOCKERPULLOR OCH PEPPARKORN ***
+
+
+
+
+Produced by Ronnie Sahlberg and the Online Distributed
+Proofreading Team at http://www.pgdp.net (This file was
+produced from images generously made available by The
+Internet Archive/Million Book Project)
+
+
+
+
+
+
++--------------------------------------------------------------+
+|                                                              |
+| Tryckfel i originaldokumentet har rättats i denna upplaga.  |
+|                                                              |
++--------------------------------------------------------------+
+
+
+
+SOCKERPULLOR OCH PEPPARKORN
+
+SMÅ BILDER UR SKÅNSKA FOLKLIFVET FÖRR OCH NU
+
+AF
+
+HENRIK WRANÉR
+
+STOCKHOLM ALBERT BONNIERS FÖRLAG
+
+
+
+
+STOCKHOLM
+
+ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1907
+
+
+
+
+De kostliga fruntimmerna!
+
+En sann historia från "den gamla, goda tiden".
+
+
+I.
+
+-- Men kan du inte svara ordentligt, Helena lilla? Det är då bra
+besynnerligt med fruntimmer: de ä de kostligaste och obegripligaste
+människor på jorden. En kan stå en hel timme och förklara och lägga ut
+allting och ge dem in det med tesked och spörja och fråga, men att få ett
+svar rentut -- nej, se det är lika omöjligt som att gå på händerna uppför
+ett kyrktorn. Nu har jag väl i fem år, hvarenda gång vi träffats, stått
+och repat upp den gamla historien och slutat med den gamla frågan. Inte
+har jag kommit längre för det. Säg nu någonting en gång för alla, snälla
+Helena!
+
+Hon skakade sakta på hufvudet.
+
+-- Hvad ska jag svara? sa hon.
+
+-- Du måtte väl åtminstone i Herrans namn kunna svara _ja_ eller _nej_,
+människa! Säger du _ja_ och tar mig -- ja, så är ju saken klar, och säger
+du _nej_, blir det också slag i saken. Tar du inte mig, ska du väl ha
+någon annan. Men på hela Guds gröna jord finns det då ingen människa, som
+håller tiotusendelen så mycket af dig som jag, ser du, Helena.
+
+-- Inte behöfver jag ta någon alls -- -- --
+
+-- Prata persilja och kantnagga kaffekoppar är ingen konst. Men annars
+vet väl du lika bra som jag, att det aldrig har funnits och inte finns
+och inte i eviga tider kommer att finnas ett fruntimmer, som inte vill
+gifta sig, när bara den rätte kommer.
+
+-- Den rätte, ja! Där sa du ett sant ord. Mor brukade alltid säga: »En
+lär aldrig känna en karl i grund och botten, förrän en är gift med honom,
+och då är det jagu så dags!» Hon hade fått försöka det, stackaren. Mellan
+far och henne var det så rart, innan de blefvo gifta, så en kan inte säga
+hur hett det var. »Han kunde ätit upp mig,» sa mor ibland. »Det var
+nästan synd att han inte gjorde det!» sa hon och suckade. »Då hade pinan
+inte blifvit så lång!»
+
+-- Ja, det har jag hört hundra gånger nu -- -- --
+
+-- På äldre dar bara gnatade och traggade och kältade han på henne och
+rände efter andra, så han gjorde sig till ett spektakel för hela häradet.
+Och ändå skötte han sitt arbete, och det kunde gå hela år som han inte
+smakte en droppe starkt, så det kunde han inte skylla på. Men han var
+alldeles utledsen på mor och gitte inte se åt henne, därför att hon blef
+gammal och ful och vissen af det myckna besväret med alla oss ungar.
+
+-- Så tror du, att jag skulle bli likadan?
+
+-- Inte kan jag veta, hur du skulle kunna bli? Det första, en minns i
+lifvet, sitter djupast och fastast -- det går _aldrig_ bort, du Jesper.
+
+-- Men du vet, att jag håller dig så innerligt kär.
+
+-- Så sa far också till mor -- _innan_ han hade fått henne.
+
+-- Om _en_ stjäl, ska man väl inte tro _alla_ om att vara tjufvar. Alla ä
+väl inte likadana?
+
+-- Hvem vet?
+
+-- Jaja, då tjänar det ju inte till något att tala med dig om det mer, sa
+han tungt och långsamt. Det är likså godt att jag då säger godnatt.
+
+-- Godnatt, Jesper!
+
+Han gick några steg. Så vände han om.
+
+-- Hör du, Helena. Det är bara en sak till, som jag skulle vilja spörja
+dig om.
+
+-- Nåå? sa hon och stannade.
+
+-- Finns det någon, som -- som står dig närmare? Någon, som du har fäst
+dig vid?
+
+-- Nej, visst inte, snälla du. Om jag skulle våga försöket med någon i
+hela världen, skulle det vara med dig.
+
+-- En tröst var det ju, fast den inte var mycket värd. Lofva mig nu bara
+en sak!
+
+-- Det skulle vara?
+
+-- Sök opp mig och säg mig till den dag, du blir klar med dina egna
+tankar. Den kan kanske ändå komma.
+
+Hon svarade inte. Han gick. Oupphörligt vände han sig om. Hon stod kvar
+på samma ställe i djupa tankar. Men hon kallade honom inte tillbaka.
+
+
+II.
+
+De voro stadda på vandring hem från en danstillställning den vackra
+sommarkvällen. De hade ju samma väg, efter Helena tjänte i prostgården
+och Jesper hos häradsdomarens midt emot. Föröfrigt voro de ju bekanta
+»från barnaben», hade gått i skola samman, plockat ax ihop på
+storgubbarnas afmejade sädesfält och läst sig fram på samma gång.
+
+Alla trodde, att där fanns någon slags klockarekärlek dem emellan, fast
+den då inte syntes, vare sig i ord, åthäfvor eller gärningar. Men det
+finns ju som gamle klockaren sa -- folk som kan dölja både kärlek och
+procenteri -- hårolja är svårare, sa han.
+
+Nu hade Jesper emellertid många gånger sagt sin mening till Helena, när
+de voro riktigt för sig själfva. Alltid hade det slutat på samma sätt,
+och denna kväll beslöt han, att nu skulle det för hans del vara slut med
+frågorna i den vägen. Men han kände sig mycket nedslagen, när han gick in
+och kröp till kojs i sin kammare, nätt och jämnt så stor, att en människa
+kunde vända sig där. Hvad är all dans den vackraste sommarkväll, när en
+inte har något för att en håller af en människa så, att man kunde vilja
+dö för henne? Det förstås, att helst ville man ju lefva för och ihop med
+henne. Men när hon inte kan ge ett ordentligt svar -- --
+
+Inte var det just mycket med Helenas humör heller, sedan hon och Jesper
+hade skilts åt. Hon kom å ena sidan ihåg sin moders pinos historia och
+gummans många förmaningar, att dottern aldrig skulle göra sig till
+skotrasa för en karl. Hennes sista ord hade ju varit: »Om du är så
+enfaldig och tror på någon och tar honom och han gör dig olycklig -- och
+det gör han -- så vänder jag mig i grafven!» Inte skulle gamla mor
+behöfva störas i sin griftero för den sakens skull!
+
+Men å andra sidan hade det sina sidor att tjäna. Så länge hon ännu var
+ung och kunde ta i med bägge näfvarna, kunde det nog gå; men när åldern
+toge till och krafterna toge af -- ja, hvad skulle då bli hennes lott?
+Fattighuset, förstås. Nog skulle väl alltid prosten ha en vrå och en beta
+bröd åt henne, om han lefde. Men han hade ju hunnit ut på ålderdomen och
+kunde falla ifrån när som helst, och man vet, hur det går, när »det
+kommer en ny konung, som ingenting vet om Josef». Det är inte alla
+präster, som göra prästgården eller dess torp till änkesäte åt orkeslösa
+trotjänarinnor, hade biskopen en gång sagt om Helenas prost. Det var nog
+ett sant ord.
+
+Och Jesper var en snäll karl, som alltid visat henne vänlighet och gått
+henne till handa med råd och dåd efter tillfälle och lägenhet samt ställt
+om att hennes gamla fattiga mor kom hederligt i grafven. Helena var
+minsann skyldig honom tie riksdaler för den välgärningen än i dag. Men
+aldrig han hade sagt så mycket som ett halft ord om det, fast han hade så
+liten lön.
+
+Om hon skulle våga sig? Inte kunde väl modern vända sig i grafven, om
+galet skulle gå och han skulle bli elak mot henne! Om hon skulle fråga
+prosten -- -- -- Men han komme nog att skratta åt henne. Och så skulle
+han locka alltihop ur henne: han behöfde ju bara fråga, hvarför hon kom
+med ett sådant spörjsmål. Nej, det dugde inte.
+
+Men om nu Jesper skulle vända sin håg till någon annan? Det vore kanske
+värre än om modern vände sig i grafven!
+
+Helena blef alldeles het ända ner på ryggen. Om hon ändå åtminstone hade
+sagt honom ett vänligt ord i afskedsstunden! Tänk, om Johanna, som tjänte
+samman med honom hos häradsdomarens, skulle börja lägga ut sina krokar
+för honom! Hon hade minsann granna ögon, den apan, och lade all sin lön i
+kläder -- hade hvita strumpor som en karl, så att alla glodde på henne,
+det belätet. Man hade nu aldrig hört, att Jesper var slamsig med töser
+eller brukade stå på tå för dem, men kanske, när han nu gått förgäfves så
+länge efter en, skulle han ränna tosing efter så många flera.
+
+Hade Jesper den kvällen gått ut i trädgården i stället för att ligga och
+sucka på sitt ensamma läger, skulle han funnit Helena sitta orolig och
+förgråten i prästgårdens löfsal midt emot, färdig att genom en liten
+hostning ge sin närvaro tillkänna. Men nu låg han och läste halfhögt för
+sig själf ur psalmboken:
+
+    »I världen är så mörkt och tungt,
+    hvarthelst jag än må lända.
+    Hur skall mitt hjärta blifva lugnt?
+    Till hvem skall jag mig vända?»
+
+Den versen kunde han utantill: den hade sjungits, när han stod på
+kyrkogolfvet i världen -- -- samman med henne -- Helena.
+
+Och när den stackars tösen förgäfves suttit i löfsalen, tills
+morgonrodnaden började rinna opp i öster, gick hon också in och lade sig.
+Och läste samma vers -- hon kom ihåg den alltifrån den dagen, då hon
+läste sig fram. Tillsammans med Jesper -- -- --
+
+
+III.
+
+Två år hade gått. Helena och Jesper sågo som oftast hvarandra, både i
+kyrkan och därhemma, hälsade kort men taltes aldrig närmare vid. Bägge
+två hade slutat upp att gå på dans.
+
+Så en dag säger prosten till Helena:
+
+-- Nå, mitt barn! Hur ska vi ha det nästa år? Blir du kvar?
+
+-- Ja, vill prosten ha mig, så stannar jag. Åtminstone har jag inte tänkt
+annat.
+
+-- Ser du, jag trodde att du möjligen tänkte på att gifta dig?
+
+Hon blef röd som ett blod.
+
+-- Som du vet, fortsatte prosten utan att låtsa om något, så flyttar
+Magnus, så jag är tvungen att skaffa mig en annan prästadräng. Kunde jag
+få en gift, så vore det bäst på alla vis, och han kunde få de två rummen
+i gafveln på loglängan. Hade du nu haft någon i tankarna, så kunde han
+och du ha blifvit ett par och så kunde du hjälpt till lite här i
+prästgården efter tid och lägenhet -- det kunde ju alltid varit bra att
+fylla någon rynka med, hva?
+
+Helena bara fingrade på förklädet utan att kunna få fram ett enda ord.
+
+-- Jag hade tänkt lite på Jesper här inne hos häradsdomarens. Det är en
+dunderpojke. Hur är det? Har du inte också tänkt på honom någon gång i
+världen? Jag tycker, jag har hört en fågel kvittra om någonting ditåt?
+
+-- Nog har han frågat mig och det mer än en gång.
+
+-- Nåå?
+
+-- Sista gången sa jag rent _nej_.
+
+-- Hvarför det då?
+
+-- Jag har sett så mycket tråk hemma, när jag var liten. Far och mor
+lefde som hund och katt, ja, det är då inte någon riktig liknelse, för
+mor bara teg och led. Men då förstod jag, att se'n en är vigd och smidd
+vid någon, är det för sent att ångra sig.
+
+-- På hur många ställen tror du inte, att enigheten är för smalt
+tillklippt? Men det skall väl inte skrämma alla andra! En får väl lita en
+smula på Vår Herre och på hvad hjärtat säger. Där trillade en tegelpanna
+från kyrkotaket i fjol och tog döden på den gamle kyrkvaktaren, som stod
+nedanför och klippte buxbomshäcken -- skulle nu ingen människa våga
+nalkas Guds hus af fruktan, att en panna skulle falla ner och slå ihjäl
+alla i församlingen? Skildes ni i vredesmod?
+
+-- Nä jösses! Han bad mig låta honom veta, om jag skulle bli på det klara
+med mig själf.
+
+-- Och det har du aldrig gjort?
+
+-- Bevares väl! Jag skulle skäms ögonen af mig.
+
+-- Slet du bandet, är det din skyldighet att ta första steget -- förstår
+du inte det? Och i sådant är en kvinna alltid »nimmare i nyporna» än en
+karl. Ni ä ju båda två bra människor med godt anseende hos alla.
+
+-- Jag skulle inte kunna! sa hon sakta.
+
+-- Håller du inte en smula af honom då?
+
+-- Visst gör jag det -- för prosten kan jag ju godt erkänna det. Så fort
+jag hade sagt _nej_, var jag på det klara genast. Och hade han frågat en
+gång till, hade svaret blifvit helt annorlunda. Jag har legat och gråtit
+många nätter för det se -- se'n! sa hon och smålipade.
+
+-- Ni ä roliga, ni kvinnor! sa prosten och smålog.
+
+-- Det sa Jesper också -- samma kväll, erkände hon naivt.
+
+-- Där ä hufvud på skaft på den där -- det har jag alltid sagt. Men då är
+ju hela saken enkel som fot i strumpa?
+
+Hon bara skakade på hufvudet.
+
+-- Du kan väl begripa, att ni inte får gå bägge två och plåga er på hvar
+sitt håll på detta viset! sa prosten ifrigt. Det skulle då väl vara
+ynkligt, om inte jag, som är både filosofie och teologie doktor, skulle
+kunna reda ut den här härfvan.
+
+-- Aldrig så mycken lärdom hjälper inte i kärlekssaker, sa hon.
+
+-- Jag tror där är lika bra hufvud på dig som på honom -- å bevars! Det
+var jamen ett sant ord, sa prosten godmodigt. Men nog ska jag finna på
+någon utväg. Hör du, Helena! ska jag vara din böneman? Du ska slippa att
+ge mig några strumpeband för besväret.
+
+Hon kunde inte låta bli att skratta, fastän tårarna pärlade på hennes
+kinder.
+
+-- Inte skulle väl prosten vilja göra sig besvär med nåt sådant? sa hon.
+
+Men blicken tindrade.
+
+-- Hvarför skulle inte en gammal präst kunna försöka på att göra en
+tjänst mot en sjåpig tösunge, som ligger och lipar om nätterna och låter
+en duktig karl gå och sucka om dagarna? Ska inte människorna lätta
+hvarandras bördor? Jag måtte inte ha inplantat katekesen riktigt hos dig,
+innan du läste dig fram! Nu vet jag, hur det ska gå till. Du går ut --
+nu, i denna dag, som i dag är -- och söker få fatt i honom och ber honom
+titta in till mig i kväll. Du kan ju säga honom, att det är fråga om
+prästgårdstjänsten, så att han inte tror, att han skall stå enskild
+skrift, om han nu skulle ha något på sitt samvete. Det tror jag då inte,
+men du misstänker honom naturligtvis för allting.
+
+-- Det gör jag visst inte! sa hon eftertryckligt.
+
+-- Nå, ge dig då i väg och få honom i vingabenet och säg till honom!
+
+-- Det skulle jag väl kunna våga mig på, sa hon tveksamt.
+
+-- Så tycker jag med! sa prosten torrt.
+
+-- Nu är jag tvungen att fråga prosten om en sak.
+
+-- Gå på du bara, medan du är i tagen!
+
+-- Innan mor dog, sa hon, att hon skulle vända sig i grafven, om jag
+gifte mig med någon och blefve olycklig. Inte kan hon väl göra det?
+
+-- Behöfver du göra den frågan?
+
+-- Nää, inte precis, men det är ändå tryggare att ha prostens ord på
+det.
+
+-- Vet du hvad jag då svarar? Jo, tag du Jesper och blif en lycklig maka!
+Så är du så mycket säkrare på att gumman får ro i sin graf och fröjd i
+sin himmel! Börjar du lipa nu igen? Tvätta ögonen, innan du går efter
+Jesper. Annars tror han, att det är för hans skull du har gråtit.
+
+-- Ja, är det inte det då? Inte är det för någon annan.
+
+-- Raska på nu!
+
+
+IV.
+
+-- Du träffade honom?
+
+-- Ja, det gjorde jag. Han blef så glad, så.
+
+-- Ska jag städsla dig för nästa år?
+
+-- Jag tror knappt att det lönar sig, vet prosten.
+
+-- Jasåå -- inte det? Nå, det ena ordet gaf det andra och så -- -- --
+
+-- Ja, så -- blef det tal om oss två -- -- --
+
+-- Och så började du lipa, förstås?
+
+-- Jag är rädd, att jag gjorde det! sa hon och smålog.
+
+-- Nå, han då?
+
+-- Han -- han frågade om igen -- så jag slapp.
+
+-- Ja, ha inte somliga tur här i världen! Då slipper jag att uppträda som
+böneman.
+
+-- Jaa, det gick utan några doktorshattar. Men prosten ska ändå ha så
+oändligt mycket tack, för det var i alla fall prosten, som hittade på
+alltihop -- --
+
+-- Nå, det var då åtminstone något! mumlade prosten och log i sitt gamla
+hvita skägg.
+
+-- Han kommer visst redan på gården.
+
+-- Såå. Han är fermare än du! Nu går du och sätter på kaffe, och när så
+han och jag ha snackats vid, så kommenderar jag honom att gå i köket och
+bli undfägnad af dig, förstår du! Och nu hoppas jag, att du tar emot
+honom med öppna armar om också inte med varma serveter! och Gud signe
+både dig och honom! Du har varit en trogen tjänarinna -- -- vid Moses och
+profeterna, tar hon till lipen igen! Spring genast!
+
+Jesper trädde in, bredbent och trygg.
+
+-- God dag, god dag! Sitt ner, Jesper! Hm! Ja, Helena talte väl om, att
+jag behöfver en ny dräng och hade tänkt just på dig?
+
+-- Jo, det var något sådant.
+
+-- Nå, sa hon också, att jag helst ville ha en gift dräng, som har något
+att lefva och sträfva för och har glädje af att hålla sig hemma och inte
+blir orsak till några historier med kvinnfolk och så'nt där?
+
+-- Hon sa just inte precis ackurat allt det där, men jag förstod ju ändå
+andemeningen. Och Helena så väl som jag tro, att det skulle där väl kunna
+bli råd för, jag menar hvad äktenskap beträffar -- -- --
+
+-- Jaså, hon sa det? Du har ju alltid haft ett godt öga till henne,
+Jesper?
+
+-- Nog har jag det -- naturligtvis -- det förstås. Men så tänkte hon ju
+på allt hvad modern hade sagt, och så var hon tvehågsen.
+
+-- Jaja, Jesper, det kan en ju inte undra på.
+
+-- Men så ä ju också fruntimmer inte goda att bli kloka på: hundingen
+vete, om de själfva riktigt ha klart för sig, hvad de vilja!
+
+-- Åhjo, men det är inte alltid de komma underfund med det i rättan tid.
+Nu har Helena sett, att mor och jag har -- skam till sägandes -- lefva
+skäligen skapligt och kärligt samman, fast vi nu ha varit gifta i öfver
+tretti år. Och så har du väl ingenting sagt sen den där gången, då hon sa
+_nej_ -- så vidt jag kan förstå?
+
+-- Det tjänte ju ingenting till att sjunga om den gamla visan, när hon
+inte ville sjunga med.
+
+-- Nej visst. Men så bra det är att tala i sinom tid med fruntimmer, så
+är det nästan ändå bättre att kunna tiga i rätt tid. Nu har hon gått och
+tänkt och tänkt och undrat, om du inte snart skulle komma igen. Och när
+du inte kom, så blef hon ängslig och rädd, att någon annan skulle ta dig
+och så förstod hon, att hon alltid hållit af dig. Så var äpplet moget --
+du bara behöfde rista i stammen och så föll det rakt i famnen på dig. Det
+är en gammal historia, Jesper. Men den går igen i alla tider, ser du. Hm!
+När jag i går kom frågan på tal, såg jag ju, hur glad hon blef. Så ställa
+vi väl om lysning, tänker jag, så att ni kan hålla bröllop i
+flyttningsveckan -- där är väl ingen af er, som ska in och rusta om i
+sta'n, dit annars så många tjänstehjons löner gå nu för tiden. Så börjar
+du ditt nya tjänsteår som prästens dräng och Helenas husbonde. Lycka till
+och när vi nu ha pratat ut och kommit öfverens om lön och hur vi skall
+ställa det för er nere i längan, så ska du gå in till Helena -- jag har
+sagt, att hon ska bjuda dig på kaffe. Och så ska du vara öm och snäll mot
+henne och inte låta henne umgälla, att hon var tveksam. Ser du, de bästa
+hustrurna ä de, som tänka sig för och inte kyssa till vid första
+lockton.
+
+-- Det kan nog vara, det. Prosten är ju en lärd man och vet hvad han
+säger. Men nog tar det tid att komma underfund med fruntimmerna för den,
+som är olärd.
+
+-- För de lärda också! mumlade prosten och log.
+
+
+
+
+Hur »Fiffens» tös fick fästman.
+
+
+-- Det börjar bli på upphällningen med de gamla riktigt märkliga gubbarna
+nu nere på Skåneslätten, sa en af mina gamla vänner i fjor. Folk läser
+för mycket och reser för mycket och ser för mycket, och ingen törs vara
+annorlunda än alla andra, för då titta alla på honom.
+
+-- Nå, är inte det bra, då? frågade jag.
+
+-- Jo bevars, om alla vore hvarandra lika i hygglighet och redlighet, men
+det ser mer ut som om alla skulle vilja likna hvarandra i illfundighet
+och djäkerskap. Nej, förr i tiden hade vi gubbar, som en kunde visat för
+pengar nästan, så komiska som de voro. Jag kommer ihåg ett par, som lefde
+här i församlingen för en fyrtio à femtio år se'n.
+
+Den ene kallade de för »Fiffen» -- han hette egentligen Filip Fransson
+och var smålänning född. Där gick några besynnerliga historier om att han
+haft något knep för sig med redskapen i sitt bränneri och att
+kontrollören hade varit med om det. Så gick det hål på ägget.
+Kontrollören, en sergeant, fick rymma till Amerika, och Fransson slog sig
+ned här i Smörlunda och köpte ett stort hemman. Se, det är nu som en
+gammal major sa, som var öfverkontrollör: »Det som rinner _genom_
+rören,» sa han, »det blir dyrt för tillverkaren, men det som rinner
+_bredvid_, det har han så godt som till skänks; åtminstone slipper han
+förarga sig öfver att han ska betala för det han får koka sina egna
+potatis.»
+
+Den inflyttade fick snart namnet »Fiffen». Och det var en fiffig karl:
+med sin talande tunga och sina galanta fasoner »gick han af folk och i
+folk med stora träskor», som det hette förr i världen. Han tjusade till
+alla. Isynnerhet när han ville göra affärer med någon och hade satt sig
+för att klå honom, kunde han se så tjyfvingens menlös och oskyldig ut.
+Det drog emellertid inte länge om förrän de flesta hade samma åsikt om
+honom som prästen. Denne hade »Fiffen» lurat vid köp af en sugga och det
+så grundligt, att prästen sa rent ut, att »Fiffen» var värre än en svart
+höna, och att om någon i våra tider kunde vara »besatt af en oren ande»,
+så skulle det allt vara »Fiffen».
+
+Ursprungligen hade den illmarige gubbarackaren haft fem flickor, men de
+fyra hade »gått åt» -- tack vare sin förmögenhet, fadrens knipslughet och
+tösernas egen fäderneärfda snackesamhet. Nu var bara den äldsta kvar. Hon
+var knepig och klipsk som far sin, men vidare fager under ögonen var hon
+inte och inte just ofvanför heller. Det var lögn, att gubben kunde bli af
+med Evangelina -- som hon till på köpet i ett olyckligt ögonblick hade
+blifvit kallad -- och det grämde både honom och henne. Hur komisk hon såg
+ut med sin röda tofviga paryr, sin fräkniga hy, sina surmjölksblå ögon
+och formlösa figur, hade hon som alla andra kvinnor naturligtvis
+ingenting mot att bli gift. »Tvärtom!» sa den, som ramlade utför trappan!
+Att i all sin tid gå hemma hos gubben var just inte lockande.
+
+Det var den ene af de bägge gubbarna. Den andre hette Kristoffer
+Andreasson. Han var rik som ett troll, men han var också led som ett
+troll och halfunken och småsur och utgammal som ett troll. Han hade ett
+af byns fetaste hemman, om också hemmantalet inte var så stort -- och det
+sörjde han ju inte öfver, när det gällde skatten -- gick och påtade dag
+ut och dag in i trädgård och hönshus och gödselstad, men umgicks hvarken
+med fränder eller oskylda. Vänner hade han inga -- som snåljobar ju
+aldrig ha -- lånte ut pengar mot blodiga räntor, såg luggsliten och
+sjaskig ut, sade sällan ett sött ord: hvarken _konfekt_ eller _sirap_ och
+hade svårt att kunna behålla en tjänare mer än ett halft år i rad. Och
+han misstrodde alla.
+
+Men i alla fall blef han jämmerligen öfverrumplad och insatt i
+äktenskapets bur. För se, ingen är så värnlös som en ogift karl, och
+beslutar ett fruntimmer, att han ska ge sig, så får han ge sig -- han må
+nu se'n bli aldrig så öfvergifven.
+
+Det var en dag på efterhösten som »Fiffen» satt och åt frukost samman med
+sin ogifta dotter. Vid den tiden är det lite att göra, och väderleken är
+kulen och mulen, och alla halfgamla töser äro då mulnare än annars, och
+så vankas nästan aldrig annat än sill och potatis till frukost, efter
+slaktetiden ännu inte har börjat. Det är en mycket ofröjdsam tid.
+
+Därför såg också »Fiffen» på gammaltösen och riste på hufvudet och sa med
+oartig rättframhet:
+
+-- Du börjar allt se en smula vissen ut, du, Evangelina!
+
+-- Prschpmm! fräste tösen och blef eldröd i hela synen.
+
+-- Nånå! Det kan du ju inte hjälpa, sa gubben småleende. Gamla bli vi
+alla -- det är så världens lopp. Men vet du: det vore så godt att du
+gifte dig!
+
+-- Tack så mycket! När ingen vill ha mig! Jag kan då väl inte heller gå
+ut och öfverfalla någon heller? Hva?! Det är så lätt att säga: du skulle
+-- men göra det!
+
+-- Nä, det förstås. Men du -- -- du ser alltid så sur ut.
+
+-- Säg mig, hvarför skulle jag se söt ut?
+
+-- Hm -- nänä. Vi få lof att fundera ut något, du. Du känner ju
+Kristoffer Andreasson på nummer fyrtioett?
+
+-- Den gamle gnidaren?
+
+-- Ja.
+
+-- Trefligare karlar har jag sett.
+
+-- Men inte fått.
+
+-- Ja, det är nägu inte mitt fel.
+
+-- Vill du ha honom?
+
+-- Det vore alltid bättre än inte -- åtminstone sluppe man då höra
+systrarnas speglosor om »förstfödslorätt» och »glasberg» och allt så'nt.
+Men vill han ha mig -- han vill nog inte ha någon annan än sig själf?
+
+-- Ja, det är det vi ska ta reda på. Vill han inte, så kan han få göra
+det ändå.
+
+-- Inte kunna vi väl tvinga människan?
+
+-- Han kan tas med konst.
+
+-- Det begriper jag inte.
+
+-- Hvad behöfs det också? Gå du bara och kläd dig i det bästa du har och
+se inte arg och sur ut -- tänk, att du är säker om honom -- ja, dra så
+där på munnen! Inte är du så anskrämlig, inte, när du bara skrattar. Jag
+ska sköta alltihop, men se mild ut! Var i ordning om en timme, så resa
+vi.
+
+Evangelina förstod inte far sin, men hon lydde som ett snällt barn. Och
+att uppfylla fjärde budet är något, som löfte med sig hafver.
+
+                  *       *       *       *       *
+
+Hon gick in och tvådde sig och gnodde sig och hon skurade till och med
+halsen, fast det var midt i veckan. Och när akten var slutad, sken
+skinnet och hårtestarna hade måst foga sig i sitt öde. Fuktade med
+sirapsdricka, lågo de släta och fridfulla som en insjö i sommarkväll,
+belyst af solens sjunkande röda strålar. Så tog hon på sig mors gamla
+utsydda tröja från 1749, satte ny silkesduk i halsen, tog fin
+vadmalskjortel och silkeschalett samt stoppade kyrkenäsduken och
+luktvattensflaskan i fickan, sedan hon gnuggat ett par lavendelkvistar i
+händerna för att »lukta som folk om näfvarna».
+
+Gubben kom på utsatt tid i full stass: med stor röd yllehalsduk, som gick
+upp öfver öronen i trots af det soliga vädret, i kapuschong, nyköpt piska
+och kragstöflar. Och så bar det af.
+
+Men den, som glodde och gapade, när den fina skjutsen körde in på hans
+gård, det var Kristoffer Andreasson. Han låg som vanligt och dåsade i
+kakelugnsbänken, reste sig då och då upp till hälften och tog en liten
+slurk ur toddyn, som påbörjades på morgonen samt »förfotades» hela
+dagen.
+
+I brådskan fick karlstackaren höger toffla på vänster fot, och
+räfskinnskasketten blef satt bakvändt, så att skärmen fick in plats i
+nacken. Men i alla fall gick han ut -- »Fiffen» var ju en välbetrodd
+man.
+
+-- Hvad i jössu namn vill ni? var hans första uppriktiga och förbluffade
+fråga.
+
+Evangelina såg förstulet på honom.
+
+-- Så han ser ut! hviskade hon till sin far. Se! Tårna sitta på galen
+sida på fötterna på honom. Vi vända och resa genast hem igen.
+
+-- Håll nosen på dig, tös! sa han argt men tyst.
+
+-- Usch nej, jag kan inte, far!
+
+-- Tig, unge! God dag, god dag, min käre Kristoffer! Håhåja, vi ha varit
+ute och åkt ett slag och rastat ungföljorna. Och så säger jag till Lina
+här: Vi ska en gång köra in och se hur Kristoffer har det: han ska ju ha
+gjort stugelängan så fin, fast den inte är rent ny. Och så är det något
+som jag tycker så mycket om hos Kristoffer, säger jag, och det är det,
+att han aldrig gör sig till och säger ett och menar ett annat, utan han
+är en rätt israelit, i hvilken intet svek är. Och som han sköter sitt
+landtbruk! Inga nymodigheter, men ändå utmärkt, rent. Men vi vilja inte
+komma och vålla omak och stanna inte -- jag ville bara köra in och se hur
+här såg ut nu för tiden här på gården.
+
+-- Ååh! Stigen in, när ni ha kommit hit! Gån in om dörren!
+
+-- Ja, tack! sa »Fiffen». Att gå genom fönstren har aldrig varit min
+sak.
+
+Och så fingo gubbarna sig ett godt grin.
+
+Kristoffer gick ut och kom igen. Han var ute både länge och väl, och var
+gång som han kom tillbaka, hade han bytt om något nytt plagg. Slutligen
+uppenbarade sig något gammalt, torrt och visset, som skulle föreställa
+en husförestånderska eller trotjänarinna, som spände ögonen alldeles
+otäckt i Evangelina, fräste och småspottade men till slut kom in med
+kaffe och smör och bröd och äggakaka och lammalår och »gök», fastän det
+inte var konjak eller ens rom utan endast »finkelura».
+
+Nå, de åto och drucko. Och så småningom töade de upp -- som alla
+människor brukade göra, när »Fiffen» hade haft dem om hand en liten taga
+och fått mjuka upp deras ytterhud. Han berättade historier om den och den
+och talte om deras kärleksroman. Och han började fumla med knogarna i
+sina ögon och sa, att en sådan roman som hans och nu saligen i Herranom
+aflidna Kajsa Britas -- ja, det hade väl knappt funnits i Småland förr,
+fastän där hade funnits folk, som både förstått sig på kärlek och gjort
+vers om det. Sådana som Linné, som hade varit blomsterkonung och skrifvit
+»Axel och Maria», och en biskop, som hade funnit upp en liten blomma, som
+hette Linneja och var uppkallad efter den andre, hvarjämte han hade
+skrifvit något om en konfirmation i Skatelöf, där Kristina Nilsson blef
+född en gång i världen, hon som kan sjunga som himmelens änglar.
+
+Han pratade på, så att stackars Kristoffer fick inte en syl i vädret. Och
+när de hade lagt in tillräckligt med lammalår och »stångjärn» -- som
+brännvinet då för tiden kallades -- steg »Fiffen» upp, gick bort till
+gamle Kristoffer, lade kärligt sin arm om hans hals, kysste honom enligt
+gammaldags sed ljudligt på kinden och sa:
+
+-- Många gånger har jag farit här förbi, men jag har aldrig kört in --
+jag visste ju inte så noga, hurudan du var. Och vi smålänningar se gärna
+opp i allting. Men alltid har jag tyckt att det har varit en hälsickes
+synd om dig att du ska gå här som en pelikan i öknen och inte ha någon
+att luta ditt hufvud till. Lina och jag ha talt oräkneliga gånger om dig.
+Hon är ju blyg annars men för sin gamle far öppnar hon sitt hjärta. Och
+så har hon sagt så: en sådan rask och rustande karl i sitt arbete som han
+-- det få vi allt leta efter i sju kyrksocknar, och Herren har välsignat
+hans arbete -- se en sådan massa nötkreatur han har på bete år efter år.
+Nu kommer jag in och ser, hur du har det, Kristoffer; du bor som en kung,
+du Kristoffer, men du har ledsamt, Kristoffer. Det syns: du tar tofflorna
+galet på dig. Och nu ska jag säga dig min hjärtans mening: kan hon
+förljufva ditt unga lif i din ålders dallrande höst, så har både hon och
+du min välsignelse. För detta är en glad, en välsignad dag. Hennes
+systrar ha alla flugit ut ur boet: min välsignelse har följt dem och lagt
+sig öfver dem som en molnstod. Hon har ett hjärta. Ett hjärta för sin
+far. Hon ville helst bli hemma och vara mitt allt intill min sista stund
+-- ingen vet hur ömhjärtad hon är. Men jag har suttit och sett på henne i
+dag. Jag har sett hur hennes hjärta smälter, när hon tänker på din
+enslighet, Kristoffer, och hon ska få bli din maka, trösta dig och
+förljufva dina dagar. Det hjälper inte du vinkar, tös. Jag förstår, att
+du känner dig schönerad, men ser du, mitt barn, jag är en rättfram man
+och säger min mening. Och så är Kristoffer. Och nu tiger du. Ser du så
+glad han blef, Lina! Tag honom i famn, tösen min -- tag honom i famn --
+jag befaller dig det. Och Herren vare med eder liksom med eder vare ock
+Herren! Detta var en härlig, välsignad, lycksalig, oförglömmelig stund.
+
+Som en lydig dotter ägnar och anstår, gick Evangelina bort och tog
+Kristoffer om halsen och lade sin kind mot hans.
+
+-- Seså, tös! Sitt nu inte och gör dig till, utan ge honom en kyss! Jag
+har ju så tidt hört hur mycket du har tänkt på honom.
+
+Hon lydde, förstås.
+
+Kristoffer satt som förlamad. Snapsarna, maten och detta snack, som
+aldrig stannade af utan var som ett kvarnfall, hade alldeles bedöfvat
+honom. Han hade inte ens hunnit få klart för sig hvad meningen var med
+»Fiffens» senaste långa tal, förrän han kände kyssen på sina läppar.
+Först höll han på att fråga, hvad i hundingen det här var för spektakel
+och om han inte skulle kunna få vara i fred i sitt eget hus. Men han fick
+inte fram ett ord förrän han stod omsluten af två mycket senfulla
+kvinnoarmar och med »Fiffens» hand välsignande på sin kala
+hufvudskalleplats. För första gången i sitt lif svimmade han --
+lyckligtvis så, att han föll med hufvudet i Evangelinas knä och kroppen i
+kakelugnsbänken.
+
+-- Ser du, hur han håller af dig, barnet mitt! sa »Fiffen». Han dånade
+af. Jaja, en sådan öfversvinnelig glädje är inte så lätt att bära: det
+finns de, som ha dött som torskar på fläcken af salighet.
+
+Om en stund kryade den lycklige fästmannen till, vaknade slutligen opp
+riktigt och stirrade vildt omkring sig. Men Evangelina lade armarna åter
+om hans hals, drog honom intill mormors utsydda tröja från år 1749 och sa
+smeksamt:
+
+-- Din väntans tid ska inte bli lång, och se'n ska vi aldrig skiljas
+mer.
+
+From som ett lamm, det till slaktning ledes, lät Kristoffer henne göra
+med honom som hon ville. Först efter en lång stund bemannade han sig så
+pass, att han kunde ropa:
+
+-- Eljena! Din hundingens mara! Kommer du aldrig med toddyvattnet?
+
+Det kom, blef glam och glädje. »Fiffen» pratade, så att Kristoffer visste
+inte hvarken ut eller in. Och emellanåt kysste och kelade Evangelina med
+honom. Så småningom fattade den gamle enstöringen eld. Innan »Fiffen» och
+Evangelina reste, hade Kristoffer blifvit så uppiggad och varm, att han
+själf kysst tösen två gånger och högtidligen lofvat att dagen därpå göra
+besök hos sin trolofvade.
+
+                  *       *       *       *       *
+
+Där gick nu tösalifvet, klädd i högtidsstass, dagen efter och bullade opp
+allt hvad tänkas kunde. Men den, som inte kom, det var Kristoffer. Han
+låg hemma och led af »kopparslagare». Därtill kom, att han inte hade
+riktigt klart för sig allt som händt kvällen förut: han hade en dunkel
+aning om kyssar och äktenskapslöfte, men han var inte säker att han inte
+också gått i borgen för nå'nting, fast han inte kunde begripa hvad det
+kunde ha varit. Han låste portarna, löste hunden och gjorde ett heligt
+löfte att aldrig låta främmande människor -- och allraminst kyssalystna
+töser -- komma in på hans gård mer. Ånej -- han skulle allt veta hvad han
+gjorde en annan gång. Och hundingen inte skulle han vara så dum och
+plocka fram sin gamla rom -- den hade ju gått till de galater.
+
+Så låg han där i dödsens ångest i ett par, tre dar. Ingen slapp in på
+gården. Antagligen skulle där aldrig blifvit något af hela historien, om
+inte den där svenska afundsjukan, som gör så mycket ondt, hade kommit med
+i historien.
+
+Men nu hade Kristoffer en gammal moster, som inte tålte honom och inte
+sig själf och inte någon annan heller. Hon fick reda på giftermålsplanen
+och gick ner till Kristoffer och seglade in genom något torfhus eller på
+annan bakväg. Och när hon kom in till den dödskrämde Kristoffer och
+skällde ut honom för hans dumhet att på gamla dar gå och låta ett
+fruntimmer drifva med sig, bredde hon tjockt med ovett på.
+
+Kristoffer blef himlaarg: han skulle visa dem, att han inte alls gick på
+grafvens brädd och han skulle ta ut lysning och gifta sig och hålla
+kristnagille och kyrkogångsgille. Och därmed klädde han sig i
+söndagsdräkt och gick upp till »Fiffens».
+
+»Fiffen» hade ju genom kunskapare reda på allt. Han tog mycket kyligt mot
+Kristoffer.
+
+-- Nej, lilla bror, sa han. Är det så att du står under förmynderskap af
+dina mostrar eller fastrar, så ska vi inte tala om det där. Vi kunna vara
+lika goda vänner, du och jag, men ser du, min dotter gifter sig inte med
+en käring utan med en, som är karl för sin hatt och vet hvad han vill. En
+vacker dag skulle de komma och bestämma hur du skulle klä dig och när ni
+två finge kyssas och om ni finge köpa för mer än femtio öre kaffe åt
+gången. Sådant ligger inte för hvarken mig eller min tös, ser du! Den som
+ska in i vår släkt, han ska inte låta leda sig utan handla som han själf
+vill.
+
+Nu blef Kristoffer alldeles vild. Han skulle visa, att han inte krusade
+gamla käringar. Och nu var det bara en sak han ville: »Fiffen» och
+Evangelina skulle just i dag -- genast -- på fläcken resa till prästen
+och ta ut lysning.
+
+-- Du får förlåta honom och vedergälla ondt med godt! sa »Fiffen» till
+Evangelina.
+
+Hon snyftade.
+
+-- Han blir nog bättre, när ni lefvat samman en tid! tröstade gubben.
+Tänk på hvad kvinnan förmår!
+
+-- Ja, Gud gifve det! sa Lina.
+
+-- Bara för att förarga dem, ska jag ta dig -- är du nöjd nu? sa
+Kristoffer.
+
+-- Kyss honom! sa »Fiffen». Du blir nog lycklig, Lina.
+
+
+
+
+»Kluddarens» midsommarsgille.
+
+
+I.
+
+»Kladdaren» var möllare och hette Strömvall. Hans kvarn låg djupt nere
+vid den lilla forsen och tog sig så poetiskt ut, att folk kommo långa
+vägar ifrån för att se den och rita af den. För resten var Strömvall en
+kladd i allt: i affärer, i allvar och skämt. Man kunde aldrig lita på
+honom, och det mesta han gjorde här i världen, var att han fattade en
+massa stora beslut, som han aldrig verkställde. Han köpte hem dyra saker
+för kvarnens drifvande men lät dem ligga och fördärfvas i ett skjul ute
+på gården. Han skref in sig i föreningar och gick aldrig dit, gjorde
+inrop på auktioner men betalte inte, förrän länsmannen kom för att göra
+utmätning. Han var allmänt ansedd för en stolle.
+
+Och ändå gick det honom ganska väl i handom. Guds barn har, som bekant,
+ingen tur i kortspel, men »kladdaren» hade. Han kunde sitta och spela
+knack en hel kväll och gå med »obesedt» och ta hem alla tre spelen; han
+kunde köpa »tre friska» och få trumfess. Dessutom var han af aktad släkt
+och treflig i ett gladt lag, hade en snäll kvinna och rara barn. Så'nt
+kan hålla en karl uppe bra länge, om han bara inte gör för stora
+dumheter eller läser Sveriges rikes lag bakvändt.
+
+Ni såg kanske aldrig »kladdarens» lilla Selma? Nej, jag kan tro det, och
+det är synd om er. För en gladare och rarare unge har då aldrig ränt i
+mellanblå strumpor och buteljgrön kjortel. Hon gick för resten aldrig --
+hon sväfvade fram lätt som ett sommarmoln: Till och med den gamle malätne
+pastorsadjunkten töade upp, när han såg henne, och sa en gång till
+klockaren, att ingen karl med något så när mänskliga krafter behöfde
+riskera att begå mened, om han inför Herrens altare lofvade att bära
+henne på sina händer i alla sina lifsdagar, amen. Men när den gamle
+enstöringen slutligen liknade henne vid en ceder på Libanon, ville inte
+klockaren vara med längre: hon var ju ganska liten till växten och inte
+var hon tvåtusen år gammal som cedrarna på Libanon skulle vara, efter
+hvad där stått i en tidning. Det skulle klockaren för resten hållit inne
+med, för följden af hans lösmynthet blef den, att han därefter fick
+larfva till annexförsamlingen, efter han inte fick åka med pastorn, som
+inte ville ha en gudsförnekare på sin skjuts, som han sa. »Att fåglarna i
+luften flyga öfver ditt hufvud, kan du inte hindra,» sa han, »men du kan
+hindra att de bygga bo i ditt hår.» Han trodde inte klockaren mer än
+jämt, för denne var god vän med klockare Nils Lilja i Billinge, han, som
+skrifvit en hel del rysliga böcker. Och så höll han »Allehanda för
+folket».
+
+
+II.
+
+»Kluddaren» var inte liksom »Kladdaren» ett öknamn utan ett hedersnamn.
+Så är det ofta nog med sådana namn, som allmogen ger någon af sin egen
+krets. Och hade Emil Ingvarsson kommit att lämna sin fäderneby, behöft
+slita för att komma fram och tagit konsten att »göra gubbar» på rena
+allvaret, hade kanske hans namn nu haft lika god klang som Calle Larssons
+eller Karl Aspelins, Vicke Andréns eller Jenny Nyströms.
+
+Redan som barnunge visade Emil alldeles utpräglade anlag för konst så
+vidt det gällde att med teckning efterhärma naturen. Drack han mjölk
+eller kaffe och därvid spillde på bordet, såsom barn ju ofta nog för sed
+hafva, var det hans förtjusning att sitta och peta med fingret i våttet,
+tills han fick fram en gris, en ko, en häst eller en höna, allt efter som
+det föll honom in. Helst ritade han fyrbenta djur: de voro så lätta att
+skilja åt. Hästar hade yfvig man, kon horn och grisen knorr på svansen.
+
+När pojken var 7--8 år gammal, hade han ritat af alla byns pojkar och
+märkligare kreatur med träkol eller tjära på faderns hvita stugulänga, så
+långt den räckte. Stryk fick han i långa banor och ovett utan all ände,
+men det var som att slå vatten på gåsen.
+
+I skolan ritade han af »mästers» långa »snushorn» på svarta taflans
+framsida och den grannaste tösen på baksidan. Och det lyckades så bra,
+att han snart inte behöfde sätta ut tösens namn. När han nu fått smörj
+för den första bilden och glåpord af den afritades afundsjuka kamrater
+för den andra, snyltade han sig vanligen på friminuterna till en kaka
+eller karamell af den afbildade tösen. I nödfall höll han till godo med
+en kyss. För sådana hade han nämligen redan tidigt en utpräglad smak.
+Klockaren, som visste allt eller åtminstone sökte uppvisa skäl för allt,
+påstod att det kom sig däraf, att Emils föräldrar till en början mest
+lefde på kärlek och fåglasång, innan de blefvo rika och olyckliga i sitt
+äktenskap.
+
+Med tiden blef han för resten »mästers» favorit. När den gamle
+katekesinpiskaren, som för öfrigt var barnkär och snäll trots sin bistra
+min, en dag gick åstad och fyllde femtio år, var det Emil, som tog mod
+till sig och skref följande kväde på svarta taflan inom en krans af
+rosor, liljor och lika märkliga som däjeliga blader:
+
+    »Af hjärtat nu vi önska,
+    att läraren måtte grönska.
+    Ty han är vår älskade lärare,
+    och ingen är oss kärare.
+    Må städse han bli rask och frisk
+    och vi vara snälla, så att vi slippa pisk.»
+
+Det syns genast att detta kväde gick _från_ hjärtat eller kanske snarare
+från ryggtaflan, som hade svårt att glömma gamla minnen, som tydligen
+gjort ett djupt, smärtsamt och outplånligt intryck. Också är ju sista
+versen mycket längre och innehållsrikare än de andra.
+
+Men kvädet gick också _till_ hjärtat. I glädjen och förtjusningen öfver
+dessa däjeliga, rimmade rader och den väldiga spettkaka, som de andra
+barnen för sammanskjutna slantar beställt hos kantor Svenssons fru, som
+var konstnärinna i konsten att baka spettkakor, gick läraren så långt att
+han vid kafferepet i skolsalen högtidligen lofvade att låsa in rottingen.
+Men han sa också: »Ve den människas barn, för hvars skull den sedan
+varder åter framtagen och ve det barnets ändalykt!»
+
+Under konfirmationstiden redde sig Emil mycket bra. Hans mor hade sytt
+ihop hans fickor och undersökte utan barmhärtighet hans kläder, innan han
+skulle gå till prästen. Fanns då någon penna eller pappersbit undangömd
+ens på de märkvärdigaste ställen, blef den utan miskund anammad. Hon var
+nämligen rädd att pojkarackaren skulle sitta och rita af pastorn också,
+bli bortkörd från konfirmationen och utskämd för alla sina dar i
+jordelifvet samt evigt fördömd i det tillkommande. Dag och natt tiggde
+hon pojken om att hålla sig i skinnet, och han gjorde så samt slapp
+fram.
+
+Sedan börjades emellertid en period af tallösa kludderier och mycken
+visdiktning. I ett afseende var Emil Ingvarsson olik alla andra bypoeter:
+han var hvarken fruktad, hatad eller afundad, utan jämnåriga som andra
+sågo hans framgång med lugn. Hans visor såväl som hans bilder voro
+roliga, någon gång lite »klatschiga» men i alla fall, vare sig det nu
+gällde ord eller bild, så hjärtans godmodiga att man ordentligen slogs om
+att bli besjungen eller afkonterfejad.
+
+-- Hvarför kan du aldrig göra en liten vers om mig? sporde mer än en af
+byns täcka tärnor. Och egentligen var Emil aldrig rent omedgörlig, helst
+om tösen såg treflig ut och han i förskott fick ut sin skaldelön uti
+samma mynt, som han varit van att för sina bilder på svarta taflans
+baksida få uppbära under skoltiden.
+
+Därför svärmade han också kring alla flickor, yr som en snurra, bara de
+sågo bra ut eller voro riktigt glada. Och därför hade nästan alla töser i
+byn en liten versstump af honom eller några kostliga bilder från
+dansgillen, lekstugor eller marknader. Han hörde hemma öfverallt liksom
+spelmannen, sotaren och tiggaren, fast mera välkommen än de två
+sistnämnda. Han förde solsken med sig, sa klockaren, och gamla gummor
+blefvo som unga jäntor, när de sågo och hörde honom. I prästgården var
+han som barn i huset och kallade prosten för farbror.
+
+
+III.
+
+»Kluddarens» fädernehem låg alldeles midtför »Kladdarens» kvarn. Gubben
+Ingvar hörde till dessa gammaldags trygga, säfliga, hjärtesnälla, menlösa
+slättbor, som voro så vanliga förr i världen, då sekterism,
+fackföreningar och spekulationer ännu voro en saga blott, då den
+fäderneärfda tron var för helig att ställas under debatt, om också den
+för de allra flesta var mest ett ord, då en cession väckte ordentligt
+uppseende och stämplade den, som gjort den, såsom en människa, den där
+visserligen ej förlorat medborgerligt förtroende, men som ingen kunde
+hysa förtroende till, och då en af de gamla släkterna i en by skulle
+ansett det som en evig skam att låta stamhemmanet gå ur släktens händer.
+Alla nyheter såg gubben med misstro; den nya tiden ville han inte höra
+talas om. Hade Abrahams, Isaks och Jakobs Gud låtit hans fader och
+förfäder väl gå, skulle han nog göra så allt framgent utan både dränering
+och »säckagödsel», sa Ingvar och nickade sakta.
+
+Naturligtvis hade Emil och Selma ofta träffats och varit mycket samman
+under uppväxtåren.
+
+Emil sa en gång till sin mor:
+
+-- Det är någonting särskildt med den flickan. De andra tösungarna här i
+byn äro som karameller: en kan inte låta bli att föra dem till munnen,
+men det blir en äcklig smak bakefter. Selma är mer som de här små
+sockerpullorna, som de ha i glasägg nere hos prostens påsktiden: de ä
+hvita och fina och vackra och alls inte klistriga, utan innerst sitter
+där ett kumminkorn, och det sätter krydda och smak på det hela. En får
+alltid gå och tvätta sig om händerna, när en har ätit karameller, men så
+är det inte med sockerpullorna.
+
+-- Hör du, pojke! sa gumman. Kan jag läsa rätt i dina ögon, så är du ju
+alldeles förtjust i barnet! Hm! Nå, har du inte frågat henne?
+
+-- Inte kysst henne en gång -- och hon är väl nästan den enda af mina
+skolkamrater, jag kan säga det om.
+
+-- Ja, du har då alla dar varit en riktig slickemun!
+
+-- Därför är jag också led vid konfekt, om den ligger på en hylla, där
+jag kan ta den, när jag vill.
+
+-- Inte har jag något mot Selma -- tala du vid henne! Egentligen har jag
+just inte tyckt mycket om din evinnerliga kurtis med töserna här. Men en
+mor ser ju igenom fingrarna med en hel hop, när det gäller hennes egen
+son, och en sak har jag alltid varit säker på: att ingen tös skulle
+behöfva gå och fälla tårar för din skull. Du kysser alla, liksom en annan
+pojke tar dem i hand. Men de äro glada vid dig -- inte för din egen skull
+utan för de gåfvor, som vår Herre har gett dig -- det ska du aldrig
+glömma. Och nu ska jag säga dig något. Majstången ska resas här i år, och
+här ska midsommarsgillet firas. Passa på vid något lämpligt tillfälle,
+kläm in henne i något hörn och släpp henne inte, förrän hon har svarat!
+
+
+IV.
+
+Glädjen stod högt öfver takåsen på »Kluddarens» fädernegård, och
+majstången likaså. I trädgården i den allra största bersån var dukadt ett
+rundt bord, där toddyvirke, punsch, vin och saft trifdes i idyllisk
+endräkt. Hit inbjödos »Kluddarens» bästa vänner och skolkamrater af båda
+könen allt emellanåt -- ungdomen i allmänhet hade sina bord med
+»sammansalad» välfägnad ute på gården ett stycke från majstången.
+Naturligtvis betraktades det som en heder att bli inbjuden till Emils
+löfsal, och kringom den kretsade som kråkor en hel hop icke minst af byns
+rikaste och mest firade pojkar och töser från åbohemmanen.
+
+Emil var ute och svängde sig i nästan hvarenda dans. Detta gjorde att
+hans bekanta gingo ut och in i bersån och sågo sig till godo »utan krus
+och suppleanger» -- som barnmorskan sa, hon som alltid ville vara så fin,
+eftersom hon gått i »flickskolepensionsanstalt». Det gjorde, att bersån
+stundom var smäckfull och stundom alldeles tom.
+
+Och på det viset bar det så till att ut på kvällskvisten, när sommarsolen
+redan hade sjunkit och trötta utdansade ben börjat bli tunga, kom Emil in
+i löfsalen och fann lilla Selma sittande där alldeles ensam. Röd och
+flämtande efter dansen -- det riktigt ångade af henne.
+
+Han trugade i henne ett glas saft och tog själf ett glas punsch. Och så
+sutto de där. Det lade sig med ens den där underliga stämningen öfver
+dem, som så ofta griper oss en sommarnatt. Allt gammalt färglöst är som
+förgånget, framtiden synes rosenfärgad men lika fjärran som den
+morgonrodnad, hvilken redan kan skymtas i öster. Man tycker det är så
+härligt att lefva, att man ovillkorligen måste tänka på döden -- bara för
+att med tanken och drömmen mäta, hur mycket af lifvets glädje man skall
+kunna hinna att förvärfva, innan liemannen kommer.
+
+-- Du, Emil! sa Selma om en stund tveksamt.
+
+-- Nå?
+
+-- Du, som har satt ihop så många verser om hvar tös och hvar katt --
+höll jag på att säga -- fast jag aldrig fått några, har du inte någon
+gång skrifvit några kärleksverser?
+
+-- Nej, du Selma. Det har jag inte. Men jag tror nästan att jag skulle
+kunna skrifva några i kväll.
+
+-- Tror du?
+
+-- Ja, om jag får skrifva dem till dig -- på riktigt rena, rama
+allvaret.
+
+-- Försök då! sade hon tyst och blidt.
+
+-- Men då vill jag ha en kyss för dem.
+
+-- Fy, nu är det slut med glädjen. Du, som har fått kyssar af hvarenda
+tös i hela häradet för dina verser. Det måtte vara gammalt för dig, och
+när du skulle skrifva på allvar, som du sa -- -- --
+
+-- Aldrig i lifvet har jag kysst dig.
+
+-- Nej, det har du inte.
+
+-- Just därför skulle det vara spritter nytt. Men är det nu så, att du
+inte vill ge mig en kyss, så ge mig ditt hjärta och den här lilla
+solbrända rara tassen -- det har ingen gett mig förr.
+
+-- Det får bero på hur vackra verserna bli, sa hon skälmaktigt.
+
+Så fick han då fram sin lilla »kluddebok» och sin blyertspenna. Och så
+satte de sig fram till bordet. Jag kan inte förklara hur det kom sig, men
+de satte sig tätt intill hvarandra, och han lade vänstra armen om lifvet
+på det lilla pyret. Folk, som förstår sig på det, säger att så går det
+lättast att skrifva kärleksverser en midsommarnatt.
+
+Alltemellanåt stoppade han pennspetsen i mun och tuggade på den, men om
+en stund hade han i alla fall ett poem färdigt. Och så läste han upp det
+för henne. Hon hörde på med strålande ögon och blossande kinder.
+
+-- Nåå, Selma lilla? sa han och drog henne till sig.
+
+-- Var det första gång, voro nog inte verserna oäfna, sa hon. Fast jag nu
+inte förstår mig så mycket på det, eftersom jag aldrig har fått några
+verser förr.
+
+-- Nå, hjärtat, som jag skulle ha?
+
+-- Har du ditt kvar riktigt onaggadt?
+
+-- Jaa, du Selma.
+
+-- Så får du väl ha mitt, då, och ta mig hel och hållen.
+
+Därmed lade hon armarna omkring hans hals.
+
+-- Ditt lilla spöke! Nu ska du också kyssa mig. Med första kyss, som du
+själf hjärtligt och uppriktigt och af innersta själ och hjärta ger mig,
+stryker du ett streck öfver alla andra, och så ä de glömda.
+
+Där gled ett vemodigt leende öfver hennes lilla täcka anlete.
+
+-- Tror du? Är du säker att jag glömmer det lika fort som du? och att du
+glömmer dem själf?
+
+-- Ja, om du bara tänker på att du har gett mig ditt hjärta och din tro
+och hela ditt lilla väsen -- det har jag aldrig bedt någon annan om eller
+fått det.
+
+Så kysste hon honom varmt och länge.
+
+-- Vet du, hvilken vers jag tyckte bäst om? sa hon se'n.
+
+-- Nej.
+
+-- Den sista:
+
+    »Dör uti sin knopp
+    det skönsta kärlekshopp,
+    som i hjärtat opp
+    rann under lifvets lopp --
+    samla bladen ömt,
+    ty hvad ditt minne gömt
+    bär alltid sommarfägring,
+    och fagrast är just hvad du drömt.»
+
+-- Ja, hvad är kärleken annat än en sommardröm? Och är lifvet annat?
+
+-- Åjo -- där är också höst och vinter -- se'n.
+
+-- Men sommarminnena glömmas aldrig.
+
+-- Mina begynna nu -- låt dem bli så många, att de räcka!
+
+
+
+
+Därför var hon blek.
+
+
+-- Inte för att det precis kan vara något särskildt nöje just för en så
+pass ung spoling som dig att komma på begrafning och sitta där inklämd i
+flera timmar, sa mor. Men eftersom nu den här jordafärden väl blir den
+största här har varit här i bygderna på många år, kan du ju där få se hur
+det går till ute i stora världen. Och så är där så godt om mat -- det
+spar alltid lite här hemma ett par tre dagar efteråt. Allaredan i går,
+när jag var där och svepte häradsdomaren, hade där kommit öfver tretti
+höns och tuppar till soppan. Och därför tycker jag, att du gärna kan gå
+med; om någon kan behöfva sig ett räfvamätte är det väl den, som ska
+proppa skallen full med all världens kungar och kejsare och påfvar.
+
+Jag följde med mor och fick sitta bredvid henne. Inte ibland de andra
+pojkarna, och det var det allra värsta. De kunde då åtminstone få göra
+gubbar åt hvarandra, hviska samman eller smånypas i benen. Men jag måste
+sitta som en »målad bock». Middagen drog som vanligt ut i flera timmar,
+och jag satt där och hade ledsamt och såg mig omkring bland
+begrafningsgästerna.
+
+-- Hvem är hon, som sitter i hörnet under den stora klockan, den där
+människan, som är så fasligt blek? hviskade jag till mor.
+
+-- Sitt inte och peka, pojke! Jag vet, hvem du menar. Det är Mårten
+Espens Kersti.
+
+-- Hvarför är hon så blek?
+
+-- Det är af kärlek.
+
+Jag måste ha glott stort på mor, för hon drog en smula på mun.
+
+-- Kärlek? Är det kärleken till Gud eller kärleken till nästan? sa jag
+slutligen.
+
+-- Tyst nu -- det där begriper du inte ännu. Och när en är på begrafning,
+ska en sitta tyst och stilla och allvarlig och bara äta allt hvad man
+orkar.
+
+Hela dagen hade jag ögonen på den där märkvärdigt bleka kvinnan, tills
+jag på kvällen somnade, förtyngd af den myckna maten och den tjocka
+tobaksröken. När gästerna långt fram på morgonen bröto upp och jag var
+väckt, bjöd Kersti mor och mig på skjuts. Och glad var jag. Jag hade en
+massa mat i mig och en hel hop knyten med kakor, hönsaskrof, kalfvaben
+och andra härligheter, som vi skulle smörja oss med en hel vecka.
+
+När vi stannade utanför Kerstis gård, bad hon oss stiga in, och så satte
+hon kaffesurran på.
+
+-- Da'n är i alla fall tillspillogifven, sa hon. Nu kan Lillen lägga sig
+här på min säng och sofva en stund, medan vi prata lite samman, du och
+jag. Det är bra många år se'n vi hade en riktigt förtrolig snackestund
+ihop. Men först ska han ha en kopp, han också -- ofvanpå så mycken mat
+kan en inte sofva, om inte en får lite kaffe.
+
+Jag fick min kopp, och det var som med ens all sömnighet försvunnit. Jag
+hade ju också tagit mig en grundlig lur på gillet. Alltså lade jag mig
+till ro på dynan och slöt ögonen, men jag hörde hvartenda ord, de sade.
+Och jag tror, att om jag så blefve hundra år, skulle de aldrig gå ur mitt
+minne.
+
+-- Nu ska du öppna ditt hjärta! sa mor. Litet har jag ju reda på, jag som
+alla andra gamla, och lite har jag gissat mig till. Du vet, att hvad du
+säger kommer inte längre. Du ser så dålig och blek ut i dag, att till och
+med pojken såg det och sade det i örat på mig. Tala nu! Får du inte luft,
+så kan du dö af det.
+
+-- Så du pratar! Inte dör en, för det en är olycklig! Då skulle jag vara
+död för länge, länge se'n. Nej, är en riktigt eländig och förkrossad, så
+lefver man minsann nog. Men i alla fall tror jag att det skall lätta en
+smula att få tala lite om gamla tider med en gammal trogen vän. Ta dig nu
+en kopp till! Har pysen somnat?
+
+-- Den sofver som en stock, så fort han kommit omkull.
+
+-- Ja, inte trodde jag väl i många år att jag skulle lefva den dag, jag
+skulle följa _honom_ till grafven. Och ändå ha de myllat ner honom i dag.
+Vi hade växt upp samman och varit nästan som två syskon. Hans far och min
+far hade kommit öfverens att vi skulle bli ett par en gång, och det hade
+jag hört se'n jag var liten. Och var han ena dagen inne hos oss och lekte
+med mig och smorde sig med honung, som han var så galen i, så var jag
+andra dagen inne hos dem och åt gåsflott -- det var min förtjusning.
+
+Esbjörn talte också många gånger om det där att vi skulle bli ett, både
+under skoltiden och lästiden och sedan. Det var det käraste jag kunde
+höra -- ingen kan tänka eller förstå, hur kär jag höll honom: Han var ju
+grann som en solskensdag, stor och härdabred och väldig som en klippa, öm
+om alla, folk som kräk, och alltid glad och munter. Aldrig där hördes
+nå'nting ondt om honom: inte en gång byns värsta sladdermaskor nändes
+tugga på honom.
+
+Så skulle han ut och exera. Det var ju alltid mästerprofvet för en
+hygglig pojke förr i tiden och blir väl så i alla tider. Det var inte
+heller just så många, som bestodo det med heder: de flesta voro ju fulla
+och galna, när de skulle rycka in -- det skulle vara karlavändt, förstås,
+och det var så allmänt, så ingen fäste sig vidare vid det. Värre var det,
+när de kommo hem; då hade de alla möjliga ovanor, tuggade tobak och svuro
+och voro råa i mun. Det var som de varit i helvetet de fjorton darna, och
+det kunde dra hela år, innan de blefvo hyggliga igen. Somliga fingo
+knäcken för hela sin tid. Den exercisen har tagit hut och hederskänsla af
+många bra pojkar.
+
+Men Esbjörn stod sig -- inte ett ondt ord hördes om honom. Jag var så
+stolt -- han var ju mig ämnad och skulle nog bli min. Jag tänkte på honom
+om dagarna och drömde om honom på nätterna.
+
+Så kom han hem, och vi träffades som vanligt. Ibland när vi voro ensamma
+något ögonblick, kunde han ta mig om lifvet, trycka mig tätt intill sig
+och kyssa mig. Åh, jag tyckte hjärtat ville sprängas så glad som jag var.
+Jag gick bara och längtade efter att vi skulle gifta oss -- vi hade ju
+ingenting att vänta på precis, någon af oss.
+
+Så kom midsommarafton.
+
+Han var hemma hos oss och hade just suttit och talt riktigt med mor. Hans
+far skulle flytta in i undantagslängan och vi skulle ta hemmanet. Mor
+var glad, och jag var ännu gladare. Jag skulle kunnat hoppa öfver taken,
+som det heter. Och han och jag sutto ett par timmar ute i trädgården och
+kysstes, och han talte så vackert om hur trefligt vi skulle ha det.
+
+Så gick han. Jag vet inte hur det föll mig in att smyga mig efter honom:
+jag var rent yr och visste knappt hvad jag ville eller gjorde. Nere vid
+den lilla ekparken ämnade jag ropa på honom och säga: »Gif mig en
+midsommarskyss till!» Jag glödde i hela kroppen.
+
+Som han kommer midtför parken och jag just ämnade ropa honom an, hoppar
+han öfver diket. Och där reser sig en kvinna och tar honom om halsen, och
+han får henne om lifvet och de satte sig innanför gärdesgården. Först
+trodde jag att jag skulle dö och föll så lång jag var. När jag vaknade
+till, hörde jag dem kyssas och fnittra. Jag darrade som ett asplöf och
+kröp närmare så att jag både kunde se dem och höra allt hvad som sades.
+
+Det var dragonens Lotta -- de hade naturligtvis blifvit bekanta under
+exercisen: då brukade hon hvarenda kväll ränna till lägerplatsen. Det var
+ett kräk till tös, och ingen ville tala med henne, om hon kom på en dans
+-- åtminstone inte någon af de hyggliga åbosönerna. Nu hade hon träffat
+Esbjörn och fångat honom i sina garn, det godtrogna lifvet. Och där satt
+hon nu och förtalade mig, och han hjälpte till och sa fula lögnaktiga ord
+om mig. Och de voro öfverens om att vara sams i synd och last, se'n
+Esbjörn och jag hade blifvit gifta också. Där finns ingen, som kan tänka
+huru usla ord där kan vara i en genomfördärfvad kvinna.
+
+Jag trodde jag skulle gå från förståndet, där jag låg hopkrupen. Var
+detta verkligen Esbjörn -- min Esbjörn? Jag måste nypa mig i armen för
+att få klart för mig, att jag inte drömde eller gick i sömnen. Nej, jag
+var nog vaken -- Gud nåde mig så visst!
+
+Men gå därifrån kunde jag inte, utan väntade, tills de bröto upp. Då
+sprang jag fram, spottade honom i ansiktet, där han stod blek som ett
+lik, och slog henne med knuten hand i synen flera slag, tills hon rullade
+rundt. Så sprang jag hem.
+
+Det dröjde månader innan jag kom till förnuft igen, fast det hölls ju
+tämligen tyst. Esbjörn kom och gick därhemma gång på gång, men han fick
+aldrig se mig hur han tiggde och bad och hur mycket hans far och min mor
+lade sig ut för honom och talte om hur han ångrade sig och hade rent
+slutat upp att träffa Lotta, det kreaturet. Mor grät och sa, att jag
+skulle förlåta: det ska en kvinna isynnerhet kunna här i lifvet. En karl
+är ju inte mer än en fattig syndig människa, sa hon. Ack, det är inte en
+stackars kvinna heller. Hvad hjälper det att hon lofvar förlåtelse, när
+hon inte kan glömma? Gud hjälpe hvar och en, som har stått på lur och
+fått gift i blodet!
+
+Så såg han då slutligen att det tjänte ingenting till utan att jag var
+obeveklig. Och så tog han ju Lotta långt om länge, och hon blef hans
+kvinna. Och du minns nog så'nt väsen där blef hemma och hur fadern
+hvarken ville se eller tala vid henne utan flyttade hemifrån och hyrde in
+sig hos en husman och steg ner i grafven, tärd af sorg och bekymmer. Och
+det blef uppståndelse i hela församlingen och Esbjörn blef så utskämd
+bland sina likamän, att knappt någon brydde sig om att umgås med honom.
+
+Nu vet du hur det är, att om inte en kvinna har andras aktning, mister
+hon snart sin mans. Och det finnes ingen kärlek, som varar i längden, om
+andra spotta på den. Så gick det med Esbjörn också. Ingen ville hälsa på
+honom bara för att slippa tala med henne, och tog han henne med på ett
+gille, fick hon sitta som en pestsmittad. Så började han fara till sta'n,
+där ingen brydde sig om hurudan kvinna han hade hemma, bara han bjöd
+friskt och gick gladeligen i borgen.
+
+Så begynte hemmanet gå vind för våg, kreaturen vansköttes och han blef
+ett kräk, helst sedan det började glunkas om att Lotta hade besynnerliga
+historier för sig än med en och än med en annan och lät bägge pojkarna
+både fara illa och dras med smuts och ohyra. Snart var hatet mot henne
+riktigt djupt hos alla. Och han betraktades som en schajas, som inte
+kunde hålla henne i tukt. Det var nära att de skulle tagit från honom
+nämndemansbefattningen.
+
+-- Så dog hon i behaglig tid då.
+
+-- Hon gjorde så, ja, det gjorde hon. Men vet du, _hur_ hon dog?
+
+-- Hur hon dog?! Det veta ju alla människor: hon föll i ån en natt.
+
+-- Ja, hon gjorde det. Men den, som dref henne dit -- det var jag.
+
+-- Människa! Hvad säger du?
+
+-- Spring inte din väg -- jag rörde henne inte med ett finger. Men på
+bron mötte jag henne en natt och jag ställde mig framför henne och såg på
+henne. Hvad jag så sa, när jag kunde få tungans bruk, står bara för mig
+som en dröm. Men jag visade henne, hvilken eländig varelse hon var och
+hvilken helvetesgärning hon hade gjort inte bara mot mig utan mot den
+stackars Esbjörn och hur hon nu höll på att göra honom olycklig för
+evigheten liksom hon redan hade gjort det för detta lifvet och hur
+pojkarna en dag skulle behöfva blygas, när deras mors namn nämndes, och
+tänka på skriftens tydliga dom, att ingen skökoson skall komma i Herrans
+församling. Och slutligen sa jag, att hade hon den minsta gnista af
+kärlek till de små eller medlidande med Esbjörn, skulle hon rymma och det
+i denna natt, och ville hon, så skulle jag ge henne respengar, så hon
+skulle kunna ge sig af till Amerika eller Köpenhamn eller hvart som
+helst, där hon kunde lefva efter sin lust men utan att göra de sina
+olyckliga.
+
+Hon stod en stund, och ögonen flammade på henne.
+
+-- Du har rätt i hvad du säger, sa hon slutligen. Jag har sagt mig själf
+det många gånger. Men inte behöfver jag fara utrikes för att frälsa dem
+-- det finns kortare väg.
+
+Därmed hoppade hon öfver räcket och rakt ned i ån.
+
+Hvad skulle jag göra? Hon var borta och blef borta. Inte tordes jag ropa
+på hjälp, och i alla fall skulle det dröjt så länge innan någon kunnat
+komma, att ingen hjälp varit möjlig. Hade någon kommit, skulle jag
+blifvit trodd om att ha kastat henne i ån. Jag ville inte lida mer för
+hennes skull än jag redan hade gjort. Men den natten blef mitt hår grått
+och se'n är jag så blek.
+
+-- Men det var ju inte din mening att -- -- --
+
+-- Nej, men jag satte mig till domare i Guds stad och ställe. Jag gjorde
+det därför att jag allt fortfarande hade Esbjörn kär, inte som förr, men
+jag höll af honom som ett kärt minne, och det gjorde mig ondt att det
+skulle befläckas.
+
+Nå, han upprättade sig och fick åter allas aktning. Vi ha aldrig talt ett
+ord samman, han och jag, sedan den natten annat än ett »goddag» eller
+»godnatt» på ett gille.
+
+-- Men att ni inte blefven ett efter hennes död?
+
+-- Åh, jag skulle aldrig kunnat. Och han trodde att jag alltjämt var lika
+hatfull och hämndgirig, kan jag förstå. Men har jag talt om så mycket,
+kan jag ju tala om en sak till. Det var ju dåligt med hans ställning, när
+hon gick bort, och det dröjde länge innan han kom på säkra ben igen.
+Därför är det jag, som har låtit bägge hans pojkar studera, så att den
+ene nu är prästvigd och den andre får sitta ting. Det har gått genom
+prosten, och om Esbjörn nå'nsin hade en aning om hvem det var eller om
+pojkarna veta något, känner inte jag. Kanske prosten sa något till honom,
+när han var hemma och gaf honom nattvarden på sotsängen. I alla fall har
+jag sökt rädda alla tre, och var jag för hård den natten, så mente jag
+väl, och jag tror att jag har försonat det efter bästa förmåga. Jag
+tycker jag är inte rädd för domedag ändå.
+
+Nu har jag bara hans pojkar att lefva för. Nu, se'n han är borta, skall
+jag tala om alltsammans för dem, och de skola få ett hem här hos mig --
+det gamla göra de sig nog helst af med. Och efter min död ska de ha allt
+mitt -- mer kan jag inte göra.
+
+Nå, tycker du att jag är en mörderska?
+
+-- Nää -- --
+
+-- Ser du! Du törs inte svara rent kort och godt _nej_. Men hur många
+tusen gånger tror du jag har gjort mig själf den frågan och inte heller
+vågat svara _nej_ på den? Och ändå gjorde jag hvad jag gjorde af kärlek.
+Aldrig kunde jag väl heller tänka att hon skulle hoppa i genast. Jag har
+talt om allting för prosten. Han dömde mig inte, och jag tror inte
+heller, att Gud skall döma mig.
+
+-- Stackars Kersti! sa mor och började snyfta. Ni, som kunde varit så
+lyckliga! Hvarför skulle en sådan där maruggla komma till världen som den
+där Lotta?
+
+-- Ja, hvarför? Hur många lugna timmar tror du jag har haft på tretti år?
+Nej, nu ska jag väcka Lillen, så ni kommer i säng innan det blir dager.
+Jaså, han tyckte jag är så blek. Ja, han har rätt. Måtte hans dar bli
+gladare än mina!
+
+Men, nu se'n Esbjörn är nermyllad blir det kanske lite lättare för mig --
+jag tror att han på sistone ångrade sina villors väg och blef en bättre
+människa. Och då är det ju som han vore min gamle Esbjörn igen från
+ungdomsdar.
+
+
+
+
+En pojke för sig.
+
+
+-- Han har alltid varit så egen den pojken -- aldrig som andra utan en
+pojke för sig själf. Jag minns, när han låg i den där farliga febern --
+han var väl en elfva, tolf år då. De två äldste hade jag förlorat, och
+han var ensam kvar. Jag satt vid hans säng natt och dag, och jag grät, så
+jag tyckte mitt arma modershjärta ville brista. Jag blef tio år äldre på
+de två månader som sjukdomen varade. Så sa jag till honom en kväll: »Bed
+till Gud, Harald lille, att Han låter dig bli frisk igen!» Men pojken
+bara riste på sitt lilla, svettiga hufvud. »Kan du inte bedja med
+barnslig förtröstan?» sa jag. Han svarte inte på en lång stund.
+
+-- Inte kan Gud tycka om att jag ligger och ber att få slippa komma till
+honom? sa han långt om länge.
+
+Jag blef så förbluffad, att jag fick inte fram ett ord.
+
+-- Vill du inte bli frisk och vara hos din mor? sa jag slutligen.
+
+-- Jo, visst vill jag det. Mor känner jag från det jag var mycket liten,
+men Gud har jag bara hört talas om. Och så är han så stor, så stor och
+mäktig, och jag är bara en liten spenslig stackare. Men mor kan ju be
+Gud att få behålla mig: det förstår nog Gud, att mor vill, eftersom mor
+inte har någon annan, och Han har änglarna och alla de saliga. Nog vill
+jag gärna lefva lite längre, nej riktigt mycket, se'n jag börjar på att
+kunna göra någon nytta och hjälpa mor någon gång.
+
+Ja, nog tiggde och bad jag. Och jag fick också behålla min Harald. Han
+har aldrig varit sjuk en timme se'n -- fast han nu är öfver 25. Men han
+skötte undan i ett tag -- doktorn sa, att han nästan aldrig hade sett ett
+barn så inne i dödens käftar. Glädje har jag af pojken också. Hemmanet
+sköter han som han hade gått på landtbruksskola och läser så mycket
+böcker och följer med i allting på lediga stunder. Och på landtbruksmöten
+och utställningar har han gärna varit med, om det har burit sig, och han
+har haft ögonen med sig och lärt lite här och lite där. Så han har visst
+varit »min mandoms glädje och min ålderdoms tröst», som där står i
+ordspråket. Det har han visst och sant.
+
+Och ja minsann är det inte han, som har börjat på att rutscha upp
+gubbarna här i församlingen, och det kan behöfvas, sådana »dröslehasar»
+som här ä. Det var han som tog ihop med skolan -- den låg ju rent i
+lägervall. Den gamle skolmästaren var inte med, när krutet fanns opp, och
+han är nog bra klen i sina stycken, säger Harald. Men hurudan ska också
+en gammal man bli genom att sitta år ut och år in och slita och plita med
+öfver hundra barn? Prosten ville nog att förbättringar skulle göras, men
+de gamla stöttepinnarna höllo på styfvern, sa det var stört omöjligt att
+få småskola här.
+
+Men så steg Harald fram på en kyrkostämma och ställde sig på prostens
+sida, och det blef värre än kattabaliken i Bender. Men pojken stod på
+sig, och nästa år satt han i skolrådet, och så blef här först
+småskollärarinna och se'n biträdande lärarinna. Och gamle »mäster» fick
+anslag af stämman att fara in till Lund och vara med i den allraförsta af
+sommarkurserna. Gubben blef rent som ung på nytt. Och sockenbiblioteket
+är upprustadt och tillökt, en del gammal bråte är utplockadt, och det är
+en ren lust att se, hur ungdomen börjar läsa lite öfverallt i stället för
+att bara spela kort och tänka ut uselhet de långa vinterkvällarna.
+
+Hönsskötseln och ägghandeln äro hans lif, och han har hela trädgården
+full med bin. I fjol köpte han upp så många bär, som husmännens kvinnor
+och ungar kommo hem med till honom. Inte för det han precis spann silke
+det året, för han kunde inte själf afsätta alla med någon förtjänst. Men
+de fattiga lärde sig ta vara på Guds gåfvor, och det var hufvudsaken för
+honom. I år finnas här familjer, som ha förtjänt sina hundra kronor hvar
+på bärplockning. Och Harald tror, att det skall komma igen i kakan, när
+fattigvårdsutgifterna ska beräknas en gång.
+
+Nu är det bara en sak, som jag har gått och väntat på och längtat efter i
+flera år -- se'n kunde jag fara i frid som Simeon. Jag skulle ju så gärna
+vilja se honom lyckligt gift. Men det tjänte ingenting till att komma
+saken på tal: ingen här i bygderna föll honom i smaken. Han tyckte de
+voro för dödbakade och för mycket för grannlåt -- klädhängare, som inte
+ha vaknat till lif, sa han. Det har nog kommit ut, så han står just inte
+så väl hos töserna, fast naturligtvis hvilken af dem som helst skulle
+tagit honom med uppräckta händer, om han bara sagt ett halft ord. Ja, han
+har alltid varit en pojke för sig.
+
+Jag minns, när vi voro på bröllopet i Brödåkra i fjol. Bland många andra
+rika och fina skulle riksdagsmannens döttrar också komma dit. Och därför
+sa jag till honom, att han skulle kasta ett öga på dem -- där är både
+utseende och gods och grunkor, sa jag. Och förstånd ska de väl ha, när
+deras far har kunnat bli riksdagsman -- äpplet faller väl inte så långt
+från trädet, mente jag på mitt vis.
+
+Ja, Harald pratade med dem och dansade med dem, och riksdagsmannen och
+han blefvo dusbröder och riktiga mostrar, och Harald blef bjuden att
+komma och hälsa på där.
+
+När vi så hade kommit hem på ottan, säger jag till Harald: »Nåå? Hvad
+tyckte du om dem?»
+
+-- Tjaa! Hm! Inte slogo de an på mig riktigt. De ha hört en del ord af
+gubben, och med dem slå de omkring sig och åbäka sig liksom när en katt
+leker med ett nystan. Men vidare reda på hvad de orden betyda ha de nog
+inte. Så är det för resten nog med gubben också. Mest ord och skryt! Han
+går med de stora i vått och torrt! Hela tiden talte han om sina fina
+bekantskaper, men bara om adelsmän och landshöfdingar och borgmästare och
+brukspatroner. Han nämnde inte namnet på någon enda af våra bästa bönder.
+Han är inte en karl för sig, den! sa Harald.
+
+Och han gjorde aldrig allvar af det där påhälsandet hos riksdagsmannen.
+
+En gång frågade jag honom, hvad han tyckte om prostens Hilma. Det är en
+rar tös, och han kunde nog få henne om han ville -- så mycket vet jag.
+
+-- Ja, sa han, nätt och godt ser hon ut och sjunger och spelar bra, både
+fortepiano och orgel, och är flink i sina händer och är inte rädd att ta
+i. Men hon törs inte tänka själf: då skulle hon känna sig som ett får på
+blankis. De ha alltid inpräntat hos henne hvad hon får tro och tänka, och
+hon har hela sitt lif gått och sagt efter andras tankar.
+
+-- Det kan du då omöjligen veta, sa jag lite stött, för jag tyckte han
+var orättvis mot den snälla flickan. Tankarna kunna väl vara hennes egna,
+fast de gå i samma spår som hennes fars.
+
+-- Nej, mor! sa han. Den, som tänker själf, har aldrig precis likadana
+tankar som någon annan. Det är liksom där aldrig på ett träd finnas två
+blad, som ä precis likadana, och aldrig två ögon i två flickansikten ä
+riktigt lika hvarandra. När hon talar, är det ju nästan som hon läste ur
+ett af faderns predikokoncept. Därför tycker jag, att jag kan henne
+utantill.
+
+Men nu har hans timma slagit till sist. Och jag är så glad, så glad -- en
+börjar ju ändå bli gammal så smått, och det känns i alla fall bra skönt
+att veta honom väl i hamn, när stunden är inne att man ska skiljas
+hädan.
+
+För en tid sedan voro vi på julkalas hos Mårten Anders i Stendala. Och
+där var mycken ungdom samlad både från fjärran och när. Bland många andra
+voro där kyrkovärden Bengt Eskilsson och hans kvinna och hans bägge
+döttrar. Modern var i unga dar den grannaste tös i hela häradet, och
+döttrarna brås på henne. Den yngsta, Ingrid, är som en ros och en lilja
+i Saron. Och hon dansade lätt som en solstråle på ett löfverk; det var en
+lust och glädje att se henne och Harald svinga om.
+
+När så det skulle dukas i salen, spridde sig ungdomen i rummen, och där
+blef ett bunkalag här och ett annat där. Inne där prostinnan och hennes
+döttrar och klockarens Amalia och kyrkovärdens flickor och jag och några
+andra bastanta gummor hade trängt ihop oss, kommo vi att prata om
+nymodiga påfund och sådant. Alla de gamla och prostens flickor isynnerhet
+voro öfverens om att det var en styggelse när flickor åkte på velociped.
+En karl -- det kunde gå an men en flicka -- usch då!
+
+Men Ingrid bara skrattade.
+
+-- Jag har kommit hit på velociped i dag, sa hon. Om farmor skulle få
+plats på vagnen, skulle jag, som är yngst, antingen sprungit bakefter
+eller blifvit hemma, om jag inte satt mig upp på mitt »rockahjul». Den
+sommaren, jag gick på folkhögskolan, for jag hvarenda dag fram och
+tillbaka på hjulhästen. Hvarför skulle inte en kvinna kunna spara tiden
+och spara sina ben, om hon kan?
+
+Prostinnan, som är snäll och rar på alla vis, hör ändå till den gamla
+tiden. Hon såg på Ingrid och vaggade allvarligt med sitt hvita hufvud.
+
+-- Inte skulle en flicka, på den tiden jag var ung, velat sitta och visa
+sina strumpor för hvar enda själ, som strök landsvägen fram, sa hon.
+
+-- Ja, är där någon, som är så blyg, att han inte törs låtsas om, att han
+vet hur många ben ett fruntimmer har eller inte för sin själafrid kan se
+att de ä två, så kan han ju vända sig åt andra sidan och se på någon af
+gässen på fäladen, sa Ingrid.
+
+Harald började skratta. Och många med honom.
+
+-- Men på den tiden, sa Ingrid, gingo ju fruntimren barhalsade skäligen
+långt ner, så jag tror inte blygheten var stort större då än nu. Och ännu
+i dag ska ju damerna på festerna på kungens slott vara fasligt urringade
+-- komme en tös här i bygden i kyrkan klädd på det viset, skulle hon
+aldrig kunna visa sig för folk mer. Det är ju ingen människa, som stöter
+sig öfver att vi gå uppskörtade ända till knäna nere vid bron och tvätta
+kläder, fast vi ä alldeles barfota.
+
+Det taltes mot och med. Alla, som ingen velociped hade, höllo
+naturligtvis med prostinnan, utom Harald, som öppet tog Ingrids parti.
+Det nästan förvånade mig, för själf tyckte han inte om det där
+vägaskumpandet och han hade ett par gånger sagt, att han tyckte, det
+missklädde fröknarna på herrgården. Nå, jag vet nu inte hvad som
+egentligen skulle klä de där högfärdiga viporna, som tro att de stå ett
+trappsteg närmare Vår Herre än vanliga syndiga människor.
+
+Nu tror jag också att många fler än Harald tyckte, att Ingrid hade rätt,
+men för prostinnans skull ville de ju inte säga något. Hur det var taltes
+Harald och tösen rätt mycket vid den kvällen, och när vi reste hem, satt
+pojken bara och funderade och sade inte ett ord mer än hvarannan kvart.
+
+Jag låtsade ju inte om något, men jag drog på munnen för mig själf och
+tänkte, att nu hade han nog träffat den rätta. Och en hel vecka gick han
+så där fundersam och tyst.
+
+Och så en dag säger han:
+
+-- Hvad tyckte mor om henne?
+
+-- Hvilken? sa jag så oskyldigt.
+
+-- Åh, gör sig nu inte till, lilla rara gamla mor!
+
+-- Du menar Ingrid Bengtsson?
+
+-- Hvem skulle jag annars mena?
+
+-- Bra. Inte tyckte alla om, att hon sjöng så rent ut, men --
+
+-- Just det tyckte jag så bra om. Tar man tolf åbotöser och ställer dem i
+en flock, och en gammal fru eller en rik knase eller en högt uppsatt man
+säger att nånting fult är vackert eller något vackert är fult, så stämma
+de elfva in eller tiga och samtycka. Jag har alltid förargat mig öfver
+den där rädslan och fegheten hos allmogen -- det är den, som gjort att de
+förnäma så många och långa tider ha haft bönderna till apespel och
+gyckel. För karlarna ha i allmänhet lika stor tunghäfta som kvinnorna.
+Jag har aldrig kunnat lida, när valpar, som inte ä torra bak öronen,
+klifva upp och göra sig viktiga och »blaffa» om hvad de inte begripa. Men
+det är en härlig sak att höra en person lugnt och sansadt säga sin mening
+och ge skäl för den. Jag skulle aldrig kunna trifvas ihop med en hustru,
+som bara vore ett »mähä» och aldrig sa annat än »Harald lille,
+naturligtvis» eller »Ja visst, Harald lille,» »Ja, det är ju klart,
+Harald!» Åh, jag skulle leds ihjäl. En kvinna, som gnatar, måste vara
+ryslig, men en, som bara sade _javisst_, skulle ta lifvet af mig, för jag
+skulle begripa, att hon sade så bara därför att hon inte gitte tänka.
+
+-- Men hon kunde väl få säga _ja_, när du friade, sa jag.
+
+-- Och tusen gånger till! sa han, bara jag visste att hon skulle säga
+_nej_, när hon menade det. I alla fall ska jag väl ta och åka ner där en
+af dagarna och se, hur de ha det och hur hon tar sig ut, när hon inte går
+i gillestass. Jag ska komma tidigt en morgon och se, hur de då ta mot
+mig.
+
+Han reste.
+
+När han kom, såg han rent förtjust ut.
+
+-- Jag fick syn på henne ute på klöfverfältet. Hon satt och mjölkade. Jag
+steg af och gick bort och pratade med henne. Och se'n gingo vi in i
+sällskap bak efter min vagn: jag bar ena mjölkspannen, och hon den andra.
+Hon bad mig stiga in, och där var fint och i ordning, så tidigt det var
+på dagen. Jag blef trakterad och vi pratade om en hel del, både gubben
+och jag och töserna och kvinnan och gamla farmor. Och när jag reste,
+följde hon mig ut, Ingrid jag menar, och så frågade jag, om jag inte
+skulle ha något för jag hade burit mjölkspannen. Och hon såg så rar ut,
+skälmungen, när hon sa: »Du skulle ju haft 'molkedrick', men jag glömde
+det rent. Emellertid har du den till godo till nästa gång!» Och så sprang
+hon in.
+
+-- Nå, du sa ingenting? frågade jag.
+
+-- Det var ju första gång jag var där, sa han.
+
+Se'n har han gjort sig ärende dit många gånger. Men han har ingenting
+sagt och jag har inte velat fråga.
+
+Så i förrgår kom hon min lif farande hem till oss på sitt gumpahjul. Jag
+visade henne omkring öfverallt, och hon fick se alla kreatur och kistor,
+och hon tyckte vi hade allting så trefligt och bra.
+
+Se'n satte hon och Harald sig i trädgården och snackades vid en lång
+stund. När de så kommo in, såg jag, att allt var klart dem emellan.
+
+När så Harald gick ut efter en flaska vin, hviskade jag till henne: »Nåå?
+Tycker du riktigt om honom? Han har alltid varit en pojke för sig. Men
+när en kommer riktigt underfund med honom, är där guld på
+hjärtegrunden.»
+
+Då tog hon mig om halsen. Och hennes ögon tindrade, när hon sa:
+
+-- Nej, han är en pojke för mig.
+
+Så på eftermiddagen kommo kyrkovärden och hans kvinna och systern. Och så
+blef allting aftaladt.
+
+Men roligt var det att se, hur glad Harald var, och hur de två unga sågo
+på hvarandra.
+
+När de skulle resa, sa Ingrid:
+
+-- Nu åker jag hem, och velocipeden kan bli här. Jag får väl börja på att
+bli stadig nu ändtligen, om jag ska bli din lilla gumma.
+
+-- Det var snällt af dig -- jag hade ändå varit orolig för att du skulle
+råkat ut för någon olycka: blifvit öfverkörd eller vält öfver en sten.
+
+-- Nu törs jag inte heller: jag får väl vara rädd om min blifvande mans
+hustru! sa den lilla tjyfungen och tog Harald om halsen.
+
+
+
+
+Mörksens gärningar.
+
+
+På skånska slättbygden har man en sägen om en gammal friherre Bennet. När
+han låg på sitt yttersta, frågade han doktorn, hur länge han kunde ha
+kvar att lefva, och då doktorn helt kort och torrt svarade, att det nog
+vore slut i morgon, sa högvälborne herr baronen: »Det var mycket
+obehagligt!»
+
+En liknande känsla hade nog Anders Ervastson, där han låg i den stora
+sängen i stugan. Han kallsvettades svårliga, och ögonen stodo alldeles
+stela i det vaxgula anletet. Det var klart för både honom och alla, som
+sågo honom, att han snart skulle anträda den sista färden. Och fast han
+under de senaste åren inte haft så särdeles mycken glädje af lifvet, hade
+han som vi alla ändå lifhanken kär. Och att mista den föreföll honom lika
+obehagligt som gubben Bennet.
+
+Som nu Anders Ervastson låg där, gled hans förflutna lif förbi honom som
+ett växlande panorama.
+
+Barndoms- och ungdomsåren, då han som förkelad son till en af byns
+mäktigaste stöttepinnar gjorde hvad han ville. Gubben betalte ju både
+böter och barnuppfostringsbidrag för honom. Så kom hans äktenskap med en
+god och blid kvinna, den han pinade och bedrog, tills hon efter ett
+långvarigt aftynande gick bort. Den första änkemannatiden med vildlif och
+mörka hemligheter, som knappast någon vågade hviska bakom den mäktige
+mannens rygg. Och så hans nya gifte med »tattarkonan», som hon kallades,
+hans slaganfall och sängliggande under ömsom klart förstånd och pinsamt
+skarpsinne, ömsom vilda syner och omtöcknad själ.
+
+Han såg henne sitta i halfskymningen därborta vid stenbordet. Men hon
+satt inte ensam. Han hörde hennes hviskningar med Flint, husaren, som
+skulle ha uppsikt i huset under husbondens sjukdom, men som redan länge
+varit hustruns allt och med hvar dag tog sig allt pösigare
+husbondefasoner.
+
+Ingen af dem brydde sig ett spår om den sjuke. De vände inte ens på
+hufvudet, när han stönade, och han hörde med vanmäktig ilska hur de
+kysstes och fnittrade utan att bry sig om döden, som så att säga stod på
+tröskeln. Och de hjärtlösa orden nådde tydligt den dödsdömdes öra.
+
+-- När tror du kräket storknar? sa Flint.
+
+-- Nu skulle han väl snart vara mogen, tycker jag. Inte kan han väl hålla
+ut natten öfver! sa hon.
+
+Och så begynte de tala om hur de skulle ställa det efter gamlingens död,
+och hur hans släkt ingenting skulle få af kvarlåtenskapen, eftersom det
+lilla, som snart skulle komma till världen, ju skulle ärfva sin far. Och
+så skrattade de.
+
+Mannen på dödslägret led de ohyggligaste kval. Han skulle velat göra hvad
+som helst för att hämnas.
+
+-- Har han alltsammans i det där lilla skrinet?
+
+-- Ja, både sedlar och reverser och sparbanksböcker. Det är en idé hos
+honom att han ska ha det hos sig i sängen. Och den glädjen kan en ju
+unna den gamle skråpuken -- han kan ju i alla fall inte ta det med sig i
+grafven. Och han kan ju knappt röra en fena, fast ibland glindra ögonen
+rent djäfligt på honom.
+
+Anders stönade, och det rosslade hemskt i halsen på honom.
+
+-- Nu har han snart legat på det sättet ett halft år -- en borde nästan
+ha hjälpt honom ett stycke på väg, sa hon.
+
+-- Ts, ts! Min hjärtans du! Sådant kommer alltid surt efter. Hvad gör han
+oss för ondt, där han ligger? Kom nu, så gå vi in i kammaren eller salen
+-- där hör en inte knyst af honom, om han lefver eller han dör. Så låsa
+vi dörren -- vänta lite: jag ska ta med en flaska rom. Det är godt med en
+tröstetår, när man väntar.
+
+Han tog buteljen, och så gingo de.
+
+Anders ristes af raseri som han haft frossan. Bilden af hans första
+hustru stod med ens så lefvande och klar för honom. Henne hade han utan
+hänsyn bedragit -- nu mättes honom med samma mått. Åh, att han skulle
+ligga så här hjälplös som ett barn! Han skulle velat vråla som ett
+vilddjur, men tungan vägrade att göra tjänst. Han tyckte han ville
+kväfvas -- -- --
+
+Då öppnades dörren sakta. In smög en tarfligt klädd man med skygg blick
+och ljudlösa steg. Han närmade sig sängen och mötte den sjukes glasartade
+blick.
+
+-- Åh, Herre du gode! hviskade han uppskakad. Så du ser ut, käre Anders!
+Och så låta de dig ligga här utan vård och tillsyn! Känner du inte igen
+mig? Jag är ju din köttslige bror Stenkil, fast du alltid varit så hög
+och stram och inte velat kännas vid mig. Nu ville jag inte byta med dig,
+så fattig jag är.
+
+Anders började mödosamt röra på ena handen och kunde slutligen sträcka
+fram den mot brodern. Och hans läppar begynte arbeta. Det var länge
+förgäfves, men slutligen fick han fram ordet: »hit!»
+
+Han höll ögonen riktade på skrinet.
+
+Brodern tog detta och gaf honom det. Den sjuke började röra i det, vände
+det upp och ner, pekade på en stor bundt sedlar, såg på brodern med
+tindrande ögon.
+
+Med tveksam hand tog brodern pengarna, stoppade dem på sig och strök
+sedan reverser och sparbanksböcker ner i skrinet igen.
+
+Han följde sedan broderns brinnande blickar. De voro fästa på ett paket
+fosfortändstickor, som lågo på kakelugnshyllan. Stenkil tog dem och lade
+dem i skrinet.
+
+-- Är det mer du vill? hviskade han.
+
+-- Gå! fick brodern med möda fram. Och Stenkil smög sig ut som en skugga
+och drog igen dörren.
+
+Det var som om den dödssjuke i sin fruktansvärda upphetsning fått en
+smula krafter och rörelseförmåga igen. Han vred sig så att han kunde
+stödja sig på vänstra armen, fick fatt i stickorna i skrinet, strök och
+strök -- --
+
+Svetten pärlade i stora droppar på hans panna och ögonen trängde ut ur
+sina hålor, bröstet flämtade och rosslade -- -- --
+
+Ändtligen tog en sticka, och ur skrinet uppsteg först en hvitgrå rök och
+sedan en blå låga; det började fräsa och knastra i papperen. Med en sista
+ansträngning vräkte Anders skrinet i golfvet och drog hufvudet så långt
+ner under dynan han kunde.
+
+Stugan började alltmer fyllas af rök. Sjuklingen i sängen rörde sig
+icke.
+
+Om en stund stodo hustrun och Flint i rummet. Han högg drickeskannan och
+slog den öfver skrinet, som stod i ljusan låga. Röken blef svart men
+elden släcktes. Hustrun fick opp ett fönster, och röken strömmade ut. Så
+rusade hon bort till sängen och ryckte undan dynan.
+
+Hennes ögon mötte mannens stirrande blick; hans mun var förvriden till
+ett ohyggligt vidrigt grin. Var han verkligen död? Det såg snarare ut som
+han legat och hånlett mot dem.
+
+De stodo där stumma och förstenade. Hade han varit oppe? Dynan låg snedt
+i sängen.
+
+-- Han har haft oss till narrar! skrek Flint darrande af ilska och blek
+som liket i sängen. Han har hört allt hvad vi sagt, och nu har han
+hämnats. Åh, hvarför har du inte sett opp bättre, ditt dumma åsnefä!
+
+-- Jag!
+
+-- Ja, just du, som borde känt till hans illmarighet. Åh, jag skulle
+kunna lägga upp dig och klå dig, ditt kreatur! Men det är rätt åt mig. Nu
+äger du ingenting, och alla förakta dig -- mig med för resten.
+
+-- Gården är väl värd något! sa hon spakt.
+
+-- Nog är den värd mer än du, förstås. Men hvad är det för skräp att
+sälja heder och sin själs salighet för? Undras, om han är död.
+
+-- Se du efter! Jag -- jag törs inte.
+
+-- Nej tack! Jag ger mig ut till folket. Så får du själf eller pigan
+titta efter. Låt henne inte komma in förr än röken har dragit ut --
+annars kommer det att heta att vi ha rökat ihjäl honom. Kom ihåg, att vi
+i dessa dagarna gå med lifvet i händerna!
+
+Och därmed sprang han på dörren.
+
+Hon föll handlöst ner på en af stolarna, och där blef hon sittande en
+lång stund. Hon kände sig som lam i kroppen, och benen ville inte bära
+henne.
+
+Så gick hon med dröjande steg fram till sängen och höll en liten spegel
+för mannens mun. Nej, inte ett tecken till imma! Han var således död. Hon
+öppnade dörren och vädrade, satte eld på en enegren »för att få frisk
+luft» som det heter, när någon dött, torkade opp fläckarna på golfvet
+efter drickat, slängde de kolnade pappersbitarna i kakelugnen, låste in
+skrinet i den stora byrån och sprang sedan ut på vången och viftade mot
+pigorna.
+
+När de kommo hem, låg hon med hufvudet i händerna på stenbordet och
+snyftade högljudt. De nästan undrade att hon tog mannens bortgång så
+hårdt: han var ju som en död ting i alla fall, när han lefde, och måste
+passas som ett barn, så det borde ju nästan varit som en lättnad att bli
+af med honom. Och nog kunde hon, som hade så mycket gods, få en annan!
+Hon borde väl snarare tackat Vår Herre än satt sig att lipa på det
+sättet. Men se det är nu så att många människor inte förstå sitt eget
+bästa -- -- --
+
+Ja, hon fick ju också en annan. Ett års tid efter mannens död gifte hon
+sig med Flint. Hennes barn från förra giftet dog snart, och det ärfde hon
+ju, så att hon var ett godt parti.
+
+Men den gamla sanningen om vedergällningsrätten fick äfven hon erfara
+efter hvad som allmänt påstods. Flint blef elak och hård mot henne redan
+strax efter giftermålet, och det sades, att ibland när han kommit rusig
+hem från staden, talade han i yrsel om att röka ihjäl folk och trodde sig
+se spöken.
+
+Där gick också man och man emellan en otäck historia om att, när hon låg
+sjuk efter att ha födt ett barn i andra giftet, satt han en kväll och
+skämtade med tjänstflickan och tog denna på sitt knä. Då skulle den
+stackars hustrun ha sagt:
+
+-- Du kunde då väl åtminstone vänta, tills jag blir död.
+
+Då hade han gått bort till henne och sagt med ett otäckt flin:
+
+-- Du vet väl själf, att det inte är så godt att vänta, när det dröjer
+för länge!
+
+Hon svarade inte utan vände sig mot väggen.
+
+När de ut på natten sågo på henne, var hon död. Barnet hade hon tryckt så
+tätt intill sig, att det var kväfdt och blåsvart i ansiktet.
+
+Hur det nu var, började rysliga rykten att gå om Flint. Tösen, som han
+hade haft kurtis med, blef dödligt förskräckt öfver hustruns och barnets
+bortgång och tordes inte stanna i huset. Ingen ville längre vara i lag
+med Flint, och han bjöds aldrig mer på gillen, fast han hade så stort
+hemmantal. Så började han förfalla allt mera, blef smått vriden och
+folkskygg, låste in sig och kunde ligga eller stappla omkring dödfull
+inom fyra väggar hela veckor.
+
+Märkligt var, att han aldrig tordes röra vid en tändsticka. Om ingen
+tände åt honom, blef han sittande hela kvällen i mörker.
+
+Och ändå fanns han en morgon liggande död i sin säng, till hälften
+förbränd. Rummet var fullt med rök, och elden hade börjat i sänghalmen
+utan att dock sprida sig i rummet. Hur det gått till, vet ingen.
+
+Men sägnen om alla dessa ogärningar lefver alltjämt kvar, och det dröjde
+länge innan någon ville flytta in i gården, ty det påstods, att där
+alltjämt spökade och att hemska läten, suckar och stönanden hördes
+därinne vid midnattstimman.
+
+
+
+
+När man ska ritas af.
+
+Bilder från fotografiens barndomsår.
+
+
+-- Där hände bra många märkvärdiga ting i slutet af 1850-talet: först
+fick Sissa Bengt Mårtens trillingar, och något sådant hade aldrig händt
+förr här i Magerdala. Se'n kom den stora kometen, och om han nu var ett
+Guds ris, som prästen sa, eller en stor vilsekommen stjärna, som andra
+små vilsekomna stjärnor rände efter, liksom fruntimmerna ränna efter en
+vinkelpredikant -- som skolmästaren sa -- ett är visst: den hade nödår i
+spåren, och på många ställen fick man vara glad, om man kunde skaffa nog
+ärtabröd eller bröd af blandade agnar och potatisskal, berättade
+klockaren i Magerdala en gång.
+
+Men så en sommar kom någonting, som var vida märkvärdigare än både
+kometer och missväxt samt bragte gummorna att häpna och gapande ängsligt
+hviska om den antikristiska nöden eller världens undergång. Det var ett
+förfärligt vidunder, som drog fram på Skåneslättens vägar och skrämde
+skjutsar i sken.
+
+Först kom en häst. Vare det nog sagdt, att han troligen var stamfar för
+de sedan så sorgligt beryktade Ottenbykrakarna! Och i hasorna på hästen
+rullade mödosamt och gnisslande en väldig tingest, som liknade ett litet
+hus eller godsvagn. På dess ena sida stod: AUSTRALIA.
+
+En kolportör, som händelsevis uppehöll sig på orten, förklarade, att det
+måste vara de märkliga djuren i Uppenbarelseboken: lejon och hvalfiskar,
+örnar, krokodiler, pelikaner och kanske Behemoth eller Leviatan, som stå
+i Jobs bok. Det blef skräck hos dem, som hade onda samveten att bära på,
+och Marna Snickarens kom in till Karna Toffelmakarens med gråtande tårar
+i ögonen och två tjog ägg i en korg, dem hon olofligen tillägnat sig från
+Karnas höna, när denna gick och värpte i grannens potatisland.
+
+Fantasien växte: en kom hem och berättade, att det var Noaks ark, som
+kommit loss från berget Ararat, och andra gissade, att det var hin onde
+själf, som var ute, sökande hvem han uppsluka månde. Skräcken var allmänt
+utbredd på slättbygden.
+
+Så kom en alldeles splitter ny uppgift: »Australia» ägdes af en
+»fortigraf», som reste omkring och »tog af» folk. Det var nästan ändå
+märkligare än Leviatan. Många hade ju hört talas om »påträck»: prosten
+hade låtit »rita af sig», och i Stockholm hade riksdagsmannen gjort på
+samma sätt. Men för den skull kunde det då vara lika galet, för han hade
+gått in i frimureriet och annan dålighet också. Men själfva kungens
+»poträtt» fanns att köpa i bokhandeln i sta'n, och om båda Herrans
+smorde, konungen och prästen, kunde låta »påträckera» sig, måste det
+åtminstone inte vara någon stor synd.
+
+Hur väl jag minns, när »Australia» stannade utanför Fader Mårtens gård
+uppe på backen! Jag satt just på gåsabänken och smorde mig med siktebröd
+och gåsister, när vaktpojken kom på hufvudet in genom stugudörren och
+stod på näsan öfver två väldiga »mullstöflar», som far hade lagat och
+jag nu nyss burit hem.
+
+-- Vilddjuret är här! skrek pojken.
+
+-- Hvilket vilddjur, ditt vilddjur! skrek Fader Mårtenskan och tappade
+hornskeden i filbunken.
+
+-- Det, som tar af folk! bölade han.
+
+»Han hade hört att byn hette snärpa men visste inte hvar den snärpte
+hän,» säger ordstäfvet.
+
+Småpysarna klämde i att tjuta och hängde sig i gummans kjortlar.
+
+-- Prat! Ditt dumma nöt! Han gör ju bara »påträcker» af folk.
+
+Om en stund kom »vilddjuret» in. Ungarna klämde i en ters högre, och det
+dröjde en god stund, innan gumman kunde genom örfilar och luggar få dem
+tysta och lugna.
+
+Det hördes på den svartmuskige karlens tal, att han var dansk. Godt
+snacketyg hade han, som danskarna gärna ha. Han sporde, om han inte kunde
+få fotografera någon.
+
+En skånsk husmor skulle inte för allt smör i Småland svara _ja_ genast på
+en sådan förfrågan. Hon upplyste därför, att far var ute på vången, och
+själf hade hon förstås inga pengar -- det ha ju nästan aldrig kvinnorna,
+som hon sa.
+
+Men dansken visste hur han skulle knipa sitt folk. Han tog sig annat
+snack före, bad att få köpa mjölk och »smörrebröd» och slog sig ned och
+låtsade som det regnade. Och mat fick han.
+
+Så dök han ner i sina fickor och plockade upp en hel hög af fotografier.
+Svarta och suddiga voro de, så inte prisade verket mästaren. I stället
+kunde mästaren konsten att prisa verket, och snart sutto stora och små
+storbligande på hans bilder. Till och med jag, som smugit mig fram,
+häpnade öfver karlens öfvernaturliga konst, när jag fick se en bekant
+präst. Jag visade bilden för gumman, och snart vände vinden sig. Ett
+ögonblick trodde jag, att hon skulle skicka Fattigstugu-Sissa åstad med
+ett par tjog ägg bak mannens rygg för att få »Lillen» »fortigraferad».
+
+Så sporde hon efter priset.
+
+Det var tre daler d. v. s. 50 öre för ett kort och två riksdaler för
+ett halft dussin. Flera hade aldrig någon tagit.
+
+Gumman började svettas. Ett kort var då öfvervinneligt! I nödfall finge
+hon i år neka sig den vanliga sommarschaletten, som hon brukade köpa af
+Kalle Västgöte.
+
+Så kommo far och folket från marken för att äta merafton. Dansken började
+prata, och det blef nya frågor och nya svar, upplysningar och
+uppmaningar. Först samma obeslutsamhet och sedan samma ifriga
+funderingar.
+
+Den, som först resolverade sig, var drängen -- Siver Soneson.
+
+-- Vill du bli »puttegraverad», Malena? sa han.
+
+-- Du tramsar, sa tösen. Men det syntes på de röda kinderna hur glad hon
+blef.
+
+-- Vill du eller vill du inte? sa Siver bestämdt.
+
+-- Det skulle justament vara en däjelig kungens markatta att rita af! sa
+hon.
+
+-- Gör dig nu inte till, ditt pjåk! Alla veta ju hur det är oss emellan i
+hjärteväg. Om inte förr, så kunna vi väl nästa år få det så ställdt att
+vi kunna flytta samman. Jag tyckte det skulle vara så roligt att ha ett
+poträtt af dig nu jag ska ut och exera. Jag är så van vid att gå och se
+på dig hvar dag nu här, så jag ville allt bra gärna ha dig i bröstalomman
+ute på heden. Där får jag inte se dig, och lika godt kan det vara, för de
+helsefyrs fanjunkarna och schersanterna ä som de vore galna, bara de få
+se ett vackert ansikte. Se så. Jag betalar kortet; vi behöfva inte mer än
+ett -- det kunna vi ha ihop liksom allt annat. Stå nu inte och dröna och
+dröm, utan gå genast och ta söndagskläderna på dig!
+
+Hon vred sig och skrufvade sig förstås för skams skull en liten taga, men
+så försvann hon och kom igen andtruten och varm och blyg och förtjust.
+
+Det bar af med oss allihop ut till »Australia».
+
+Men nu kom det smolk i mjölken: inte mer en fick gå in åt gången. Dels
+var där så trångt, och dels blef aldrig ett kort bra, om någon stod och
+såg på, för den, som skulle porträtteras, kunde då aldrig sitta stilla,
+sa dansken.
+
+Siver drog öronen åt sig.
+
+-- Då får det vara sin sak! sa han. Sådana där landstrykare kan en aldrig
+lita på! Ensam får du inte gå in där. Han kan förtrolla dig.
+
+Dansken började svära och bedyra.
+
+-- Jeg skal ikke kysse det Pigebarn -- det maa den söde Gud vide! Jeg
+vilde ikke kysse henne for mange Penge! sa han.
+
+Siver blef himlaarg, hans husbonde skrattade, och de andra gjorde likaså
+utom Malena, som hängde läpp. Hvad hade hon nu för att hon tvättat och
+kammat sig midt i veckan och tagit på sig det bästa, hon hade?
+
+-- Tror du jag är rädd för den där smalbenade spetan? sa hon. Jag är allt
+karl att ge honom på hösen, så att han inte duger att »poträcka» af på
+långa tider.
+
+-- Skrik bara på mig, om du vill jag skall komma! Så ska jag vända opp
+och ned på både Europa och Australia och vilddjur och bur och hela
+konkarongen, sa Siver och knöt näfven mot dansken.
+
+Så försvunno Malena och »påträckaren». »Det dröjde en faslig tid, innan
+hon kom ut, eldande röd och med svettpärlor på pannan. Det var hög tid,
+för Siver hade farit fram och tillbaka som en pendel utanför vagnen utan
+att höra ett ljud därinne ifrån. Hon slog ihop bägge händerna, när hon
+kom ut.
+
+-- Å gubevars! sa hon. Jag vill hellre ta råg upp efter dig, Siver, en
+hel dag än sitta där inne som Loths hustru. En får inte röra sig och en
+ska se på samma prick. Det går rundt i skallen på en, och ögonen rinna.
+Stå nu inte och se sur ut -- han kysste mig inte och försökte inte en
+gång, din dummerjöns!
+
+-- Det är hans lycka, det! sa Siver och blängde argt.
+
+-- Han bara vände på mina axlar och satte en stång i nacken på mig. Jaa,
+blir det likt en mänsklig varelse, så är det lycka mer än konst, för det
+var det rysligaste jag har gått igenom.
+
+-- Vänta! När du blir gift, så kan du nog få gå igenom hvad ändå värre
+är! sa mor Faders och skrattade.
+
+När dansken kom ut, sa han att det hade lyckats utmärkt, och han log med
+hela ansiktet.
+
+-- Kan en få se på't? undrade Siver.
+
+Nej, det gick inte. Ingen förstode sig på det, förrän det blifvit
+afkopieradt på papper, och det kunde inte ske förrän om åtta dagar.
+
+-- Ja, någon betalning ges inte, förrän kortet fås, sa Siver bestämdt.
+
+Det finge bli sin sak, sa dansken. Men då vore det nog bäst att vänta i
+fjorton dar, tills det skulle bära samma väg tillbaka igen. Om inte någon
+ville gå och hämta det i Gåsaberga, där »Australia» skulle stå stilla en
+vecka, efter som byn var så stor. Men det var ju sju fjärdingsväg.
+
+Så frågade Fader, hvad det kunde kosta att få »Lillen» afritad. Han var
+ju så liten -- tre år bara. Nog ginge han för lite billigare, hva? tyckte
+gubben.
+
+Men dansken sa _nej_, han. För Vår Herre och fotografen, sa han, ä
+människa som människa, hon må vara stor eller liten. Och alla ä lika
+välkomna, bara där inte ä några fläckar, som behöfva tas bort.
+
+Nu kom mor fram med ett annat förslag. Den lille kunde ju i alla fall
+inte sitta stilla utan att någon hölle honom. Kunde hon då inte ritas af
+med pysen på knä't? Det kunde då på sin höjd räknas som en och en half
+människa -- knappt mer än en och en fjärdedels för resten. Och i så fall
+kostade naturligtvis mat och mjölk ingenting. Kanske far till och med
+kunde söka fram lite foder åt kraken och en toddy åt »afritaren» själf.
+Hva tycktes om det förslaget?
+
+Jo, naturligtvis -- det enades man strax om. »Lillen» fick på sig sin
+dopdräkt, och så försvunno gumman och han och den svartmuskige dansken i
+det inre af »Australia».
+
+Ingen kan tänka sig, hur hon jämrade sig, när hon kom ut. På stackars
+»Lillen» kunde där då aldrig bli folkafason: han hade vändt sig minst tre
+gånger. Och som gumman själf skulle sitta »styf som en pinal», hade hon
+inte vågat öppna munnen och lugna honom. Nå, det kunde ju inte vara så
+galet att ha försökt det en gång -- men bevares väl för att göra om
+det!
+
+Fader trakterade ordentligt och betalte kortet på förhand och postporto
+också för att slippa vänta för länge. Siver sa, att sex skilling för ett
+frimärke också va pengar. Han ville hellre gå de tre och en half milen än
+bestå sig onödiga utgifter, och om Malena hade blifvit i ordning, ville
+han hellre bära henne själf än låta den gamle snusige brefbäraren gå och
+kånka på henne. Och det hade man roligt åt där i gården flera dagar.
+
+En tid efteråt lyckades det mig att få se »Australia»-mannens mästerverk.
+Malenas kort var ju ganska skapligt, men också var då tösen så grann, att
+dansken nog skulle gett henne ett helt dussin »puttegrafier» för en kyss,
+fast han skulle stå och göra sig grön för den arge Siver.
+
+Mor Faders kort var mycket mörkt, men som hon hade kolsvart hår, ansågs
+det som ett ytterligare bevis för likheten.
+
+Lustigast var emellertid »Lillens» konterfej. På gummans gammaldags
+randiga förklädes öfra rand syntes en stor rundad fläck, som inte var
+randig utan närmast erinrade om ett hvitkålshufvud. På denna fläck syntes
+två små svarta prickar, insatta med en spetsig blyertspenna och närmast
+liknande två pepparkorn.
+
+-- Det blef inte så rysligt olikt ändå, fast han vände sig om tre gånger.
+En kan ju inte begära orimligheter -- inte en gång af en dansk. Och för
+resten kan hvarenda själ genast se, att det är »Lillen». En sådan haklapp
+som hans finns inte i hela bygden: hans farmor har broderat den och hon
+var den styfvaste att brodera som har funnits i sju konungars tid. Och
+haklappen är rent utmärkt. Det är i alla fall en förunderlig konst! sa
+gumman. Bara en sluppe sitta en sådan förfaselig tid och stirra på samma
+prick. Dansken sa, det var bara tie minuter, men jag tror ändå, att det
+var en halftimme.
+
+                  *       *       *       *       *
+
+Så småningom blef det en riktig fotograferingsfeber bland ungdomen i
+trakten, och dansken höstade in pengar som gräs. Men så försvann han till
+andra nejder, och de, som inte passat på att föreviga sig, gingo och sågo
+slokörade ut.
+
+När så en dag nämndemannen Elias Fajersson kom hem från Ystad, där han
+varit inne och sålt spannmål, säger han oförhappandes till sin kvinna på
+kvällen:
+
+-- Ni har jämrat er att ni inte togen porträtt af er, när den danske
+strykaren kom fram här. I Ystad bor där en fortigraf, som är mycket
+finare. Där hänger en låda vid hans dörr, och där sitta bilder af både
+befälspersoner och handelsmän och töser, så granna, att en kan inte bli
+mätt af att se på dem.
+
+-- Då är det väl att där är gästgifvaregård! sa nämndemanskan skarpt. Det
+är inte underligt, om du kommer sent hem, när du har stått och hängt
+utanför ett hus och sett på beläten af skapade ting --
+
+-- Såså, mor! Jag bara stod och längtade efter att få dig in en gång och
+ha dig afritad, du, som är så rar och grann.
+
+Nu töade gumman opp.
+
+-- Hvad heter den »fortigrafen»?
+
+-- Ja, är det inte underligt? Jag satte mig för att komma ihåg namnet,
+för det var lika som på en af evangelisterna, men ändå är ja inte
+människa att dra mig det till minnes.
+
+-- Det kan väl snart redas ut, far! Var det Matteus?
+
+-- Nej, så tyckte jag inte det var.
+
+-- Lukas, då?
+
+-- Nää, och inte Johannes heller! Hvad är det han heter, den där ene, den
+jag alltid glömmer? Jag kunde honom inte heller den gång jag läste mig
+fram.
+
+-- Marcus!
+
+-- Javisst, jag är ändå lycklig, som har dig -- du vet allting, mor.
+
+En dag följde gumman med. Och hennes kort blef så ypperligt, att alla
+förundrade sig. En annan gång fick Lina följa med, och hon hade samma
+tur. Nu taltes det inte om annat än porträtt. Lina fick fritt hvar
+söndagskväll, för de andra flickorna lofvade att mjölka i hennes ställe i
+tur och ordning hela sommaren, bara de finge hennes kort. Och det sades
+allmänt, att Prästa-Olan, som hade fått ett, bar det i söndagströjefickan
+om söndagarna och tog upp det och såg på det, när församlingen och
+prästen lågo nedböjda och läste »Fader Vår» tyst. Lina skulle få det bra,
+hon. Ola hade både stuga och ko och gris och höns -- utom sin gamla mor,
+som kunde bli rysligt bra till barntös på gamla dar.
+
+Så en kväll var Erland i stallet och Ingeborg satt och mjölkade. De vore
+de äldsta och bäst betrodda bland tjänarna. Erland ställde sig hos henne.
+»Först teg han en taga, och se'n sa han inte ett ord på en lång stund»
+-- som det heter i ett gammalt ordstäf. Slutligen kom det.
+
+-- Har du aldrig tänkt på att låta »puttegrafera» dig?
+
+-- Hvad skulle det tjäna till? Ett så'nt hampaspöke!
+
+-- Åh, du ser inte sämre ut än andra, när du är rentvättad och har
+»hyggat till» ditt rufsiga hår en smula.
+
+-- Mm. Kanske du funderar på att gå dit?
+
+-- Nog har jag tänkt på't ibland. Jag ska in till sta'n i morgon efter
+bräder till det nya svinhuset. Om du sa till husbond, finge du nog åka
+med; så kunde vi följas åt till »påträttaren». Jag tänkte jag skulle
+först fråga dig -- är det så du inte vill, hör jag mig väl för med
+Stina.
+
+-- Gör du det? Nå, då följer jag väl hellre med. Men du får lägga ut
+pengarna för mig, tills vi få ut årslönen. Du far väl som vanligt klockan
+sex? Då ska jag nog vara färdig, och inte tror jag husbonden nekar mig
+att få åka med dig.
+
+Och dagen efter stodo de utanför Marcus' atelier i Ystad. De stego
+slutligen in i förstugan.
+
+-- Gå du först, som är karl! hviskade Ingeborg.
+
+-- Du kan väl gå först -- inte bits han, om han är evangelist. Fruntimmer
+har han väl åtminstone försyn för.
+
+-- Nej, det gör jag inte. Du har kommit opp med det och jag har följt med
+dig, och du får ta ansvaret på domedag -- -- --
+
+-- Nåå, så!
+
+Därmed öppnade han beslutsamt dörren till ateliern och sköt Ingeborg före
+in.
+
+En karl dök plötsligt fram bak en skärm.
+
+-- Åh, Herre Je! skrek tösen.
+
+-- Är det herrn, som ritar af folk i »portergrafi»? sa Erland.
+
+-- Ja, det är det! sa karlen och skrattade. Ska ni sitta?
+
+-- Tack, annars kunna vi godt stå, för vi ha åkt till sta'n.
+
+-- Jag menar, om ni ska fotograferas?
+
+-- Joo, det vore nog meningen. Hvad kostar det?
+
+-- Två riksdaler för ett halft dussin. Men sitter ni båda på ett kort, så
+är det tre riksdaler bara.
+
+-- Då bli vi på ett -- det vinna vi en riksdaler på! hviskade Erland till
+Ingeborg.
+
+-- Den är rent som hittad! sa Ingeborg sakta.
+
+-- Vi skulle vara på ett! sa Erland.
+
+-- Nå, då ska vi göra i ordning här! Varen så goda och sitten fram på
+soffan!
+
+-- Det var ståtligt, du. Lina hade bara suttit på stol.
+
+-- Sitten nu så! Vänden er mot hvarandra och sen glada ut! Ska ni hålla
+hvarandra i hand?»
+
+-- Nej för hundingen, Erland! Jag skäms. Det skulle bli en skön
+historia.
+
+-- Det behöfs inte! sa Erland beslutsamt.
+
+-- Jaja, efter behag. Och nu riktigt stilla! Dra'n inte andan, förr än ni
+ä tvungna, och nysen inte! Vänden inte på ögonen, men blinken gärna!
+Glada i synen -- sen på den vackra mamsellen där på väggen. Så ja!
+
+Och så tog han en duk öfver hufvudet och begynte flytta på ett
+besynnerligt åbäke.
+
+-- Herre Gud, Erland! Det ser ut som den gamla kanonen på herrgården! Han
+måtte väl inte skjuta?
+
+-- Gör dig inte till ett spektakel -- karlen såg så hygglig ut.
+
+-- Han kan ju ha krut i fickorna -- du är ett sådant godtroget lif,
+Erland!
+
+-- Sitten stilla och praten inte! sa fotografen.
+
+-- Rätt som det är, smäller det! Herren välsigne och bevare -- -- -- kved
+Ingeborg.
+
+-- Var nu ingen höna, tös! Bry sig inte om henne, herrn! Hon har aldrig
+varit »afdagatagen» förr! sa Erland i hastigheten.
+
+Fotografen vred sig för att inte brista i skratt. Sådant var han vand vid
+på den tiden.
+
+-- Sitten nu stilla! Andas först riktigt! _Nu_: ett, _två_, _=tre=_ --
+
+Det dröjde både länge och väl. Ingeborg såg på den vackra mamsellen, så
+att hon till slut såg sju solar.
+
+-- Seså, tack! Nu är det gjordt, sa karlen och försvann.
+
+-- Det var i elfte timmen! stönade Ingeborg. Hade det dröjt en kvart
+till, hade jag dånat -- usch, allting vill vända sig i mig.
+
+-- Det är nog inte bättre med honom därinne, hviskade Erland. Hör så det
+plaskar -- han badar nog vatten på pannan. Jojo, så'nt frestar. Hvem vet
+hvad han läser för trolldom?
+
+-- Bara vi inte få igen det på sotsängen! suckade Ingeborg.
+
+Dörren öppnades och karlen kom ut med en glasbit i handen.
+
+-- Utmärkt! Fruntimrets krusiga hår står så stiligt.
+
+-- Jag kände också, hur det reste sig på hjässan, sa Ingeborg.
+
+-- Om ni ser mot min ärm -- nej, kom inte med tassarna!
+
+-- Jesses, tös! Visst är det din peruk -- som en törnbuske!
+
+-- Jag kan inte se ett tecken -- det är som jag kikade i en
+blanksmörjebutelj. Men säger han det är bra, så är det väl bra -- annars
+är det hans skam.
+
+-- Lita på mig! Och så var det tre riksdaler!
+
+-- Ja, när vi få korten, ja. Han kunde ju ta pengarna, och så kunde vi
+sitta hemma och slicka oss om munnen -- åhnej, såna dummerjönsar ä vi
+inte hemma i vår by.
+
+-- Vill ni hellre ge en riksdaler särskildt för profkort, så gärna för
+mig: då får jag fyra riksdaler för sju kort. Tror ni jag skulle vara så
+dum att lura er? Då skulle ni ju inte rekommendera mig hos era bekanta.
+Betala ni de tre riksdalerna och 25 öre till, så skickar jag korten på
+posten.
+
+-- Den är så inpiskadt listig, så han är ärlig. Jag betalar -- det blir
+på min egen risk, hviskade Erland. Här ä de tre riksdalerna, sa han till
+fotografen. De 25 örena ger han nog efter, hva?
+
+-- Får gå. Ja, nu ska de små bli glada, när de få se mor och far
+lifslefvande.
+
+-- De små! Hvilka små? Inte i helsefyr ha vi några små!
+
+-- Jaså inte. Det trodde jag. Det är ju bara förlofvade och gifta, som
+sitta på ett kort. Och eftersom ni inte brydde er om att hålla hvarann i
+hand, trodde jag att ni voro gifta. Adjö med er! Jo, adressen skref jag
+upp -- -- -- adjö -- -- --
+
+När de kommo ner på gatan, stodo de och tittade en lång stund åt hvar
+sitt håll.
+
+-- Det här var ett elände! sa Ingeborg och tog fram näsduken.
+
+-- Hvem hade reda på det? Den djäkeln kunde kläckt fram det i tide.
+
+-- Vi kunna aldrig visa dem för folk -- det blir bara flin.
+
+-- Och du, som var så grann -- ditt hår stod som ett skatbo. Du _har_
+grant hår, fastän det är lite rödt.
+
+-- Det är det visst inte -- har aldrig varit rödt.
+
+-- Det enda skulle vara -- --
+
+-- Sa du något?
+
+-- Nej.
+
+Lång tystnad.
+
+-- Hihihi!
+
+-- Hvarför fnittrade du -- du tänkte bestämdt detsamma som jag?
+
+-- Hihi -- jag kan inte säga det! Men det skulle förarga det spöket Stina
+in i ryggmärgen -- hon har sagt hon kan få dig när hon vill.
+
+-- Så'nt hår får hon aldrig som du.
+
+-- Inte en gång, om hon glödgade sockertången, som hon smusslar undan om
+lördagskvällarna.
+
+-- Så drifva vi med dem allihop och säga, att vi ha varit öfverens länge.
+Det kanske inte var så dumt, det här -- annars hade det nog aldrig
+blifvit af, att vi blifvit ett, om inte annars korten blifvit odugliga.
+Jöss, det ska bli ett snatter hemma. Men nu gå vi och få oss en kopp
+kaffe och snackas vid -- vi ska hålla förlofningskalas på de 25 örena,
+som jag snöt »fortigrafven» på.
+
+
+
+
+
+
+End of Project Gutenberg's Sockerpullor och Pepparkorn, by Henrik Wranér
+
+*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK SOCKERPULLOR OCH PEPPARKORN ***
+
+***** This file should be named 31533-8.txt or 31533-8.zip *****
+This and all associated files of various formats will be found in:
+        http://www.gutenberg.org/3/1/5/3/31533/
+
+Produced by Ronnie Sahlberg and the Online Distributed
+Proofreading Team at http://www.pgdp.net (This file was
+produced from images generously made available by The
+Internet Archive/Million Book Project)
+
+
+Updated editions will replace the previous one--the old editions
+will be renamed.
+
+Creating the works from public domain print editions means that no
+one owns a United States copyright in these works, so the Foundation
+(and you!) can copy and distribute it in the United States without
+permission and without paying copyright royalties.  Special rules,
+set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to
+copying and distributing Project Gutenberg-tm electronic works to
+protect the PROJECT GUTENBERG-tm concept and trademark.  Project
+Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you
+charge for the eBooks, unless you receive specific permission.  If you
+do not charge anything for copies of this eBook, complying with the
+rules is very easy.  You may use this eBook for nearly any purpose
+such as creation of derivative works, reports, performances and
+research.  They may be modified and printed and given away--you may do
+practically ANYTHING with public domain eBooks.  Redistribution is
+subject to the trademark license, especially commercial
+redistribution.
+
+
+
+*** START: FULL LICENSE ***
+
+THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE
+PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK
+
+To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free
+distribution of electronic works, by using or distributing this work
+(or any other work associated in any way with the phrase "Project
+Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full Project
+Gutenberg-tm License (available with this file or online at
+http://gutenberg.org/license).
+
+
+Section 1.  General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg-tm
+electronic works
+
+1.A.  By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm
+electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
+and accept all the terms of this license and intellectual property
+(trademark/copyright) agreement.  If you do not agree to abide by all
+the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy
+all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your possession.
+If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project
+Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound by the
+terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or
+entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8.
+
+1.B.  "Project Gutenberg" is a registered trademark.  It may only be
+used on or associated in any way with an electronic work by people who
+agree to be bound by the terms of this agreement.  There are a few
+things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works
+even without complying with the full terms of this agreement.  See
+paragraph 1.C below.  There are a lot of things you can do with Project
+Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this agreement
+and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm electronic
+works.  See paragraph 1.E below.
+
+1.C.  The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the Foundation"
+or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project
+Gutenberg-tm electronic works.  Nearly all the individual works in the
+collection are in the public domain in the United States.  If an
+individual work is in the public domain in the United States and you are
+located in the United States, we do not claim a right to prevent you from
+copying, distributing, performing, displaying or creating derivative
+works based on the work as long as all references to Project Gutenberg
+are removed.  Of course, we hope that you will support the Project
+Gutenberg-tm mission of promoting free access to electronic works by
+freely sharing Project Gutenberg-tm works in compliance with the terms of
+this agreement for keeping the Project Gutenberg-tm name associated with
+the work.  You can easily comply with the terms of this agreement by
+keeping this work in the same format with its attached full Project
+Gutenberg-tm License when you share it without charge with others.
+
+1.D.  The copyright laws of the place where you are located also govern
+what you can do with this work.  Copyright laws in most countries are in
+a constant state of change.  If you are outside the United States, check
+the laws of your country in addition to the terms of this agreement
+before downloading, copying, displaying, performing, distributing or
+creating derivative works based on this work or any other Project
+Gutenberg-tm work.  The Foundation makes no representations concerning
+the copyright status of any work in any country outside the United
+States.
+
+1.E.  Unless you have removed all references to Project Gutenberg:
+
+1.E.1.  The following sentence, with active links to, or other immediate
+access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear prominently
+whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work on which the
+phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the phrase "Project
+Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, performed, viewed,
+copied or distributed:
+
+This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
+almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
+re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
+with this eBook or online at www.gutenberg.org
+
+1.E.2.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is derived
+from the public domain (does not contain a notice indicating that it is
+posted with permission of the copyright holder), the work can be copied
+and distributed to anyone in the United States without paying any fees
+or charges.  If you are redistributing or providing access to a work
+with the phrase "Project Gutenberg" associated with or appearing on the
+work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1
+through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the
+Project Gutenberg-tm trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or
+1.E.9.
+
+1.E.3.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted
+with the permission of the copyright holder, your use and distribution
+must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional
+terms imposed by the copyright holder.  Additional terms will be linked
+to the Project Gutenberg-tm License for all works posted with the
+permission of the copyright holder found at the beginning of this work.
+
+1.E.4.  Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm
+License terms from this work, or any files containing a part of this
+work or any other work associated with Project Gutenberg-tm.
+
+1.E.5.  Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
+electronic work, or any part of this electronic work, without
+prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
+active links or immediate access to the full terms of the Project
+Gutenberg-tm License.
+
+1.E.6.  You may convert to and distribute this work in any binary,
+compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any
+word processing or hypertext form.  However, if you provide access to or
+distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format other than
+"Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official version
+posted on the official Project Gutenberg-tm web site (www.gutenberg.org),
+you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a
+copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon
+request, of the work in its original "Plain Vanilla ASCII" or other
+form.  Any alternate format must include the full Project Gutenberg-tm
+License as specified in paragraph 1.E.1.
+
+1.E.7.  Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
+performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works
+unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.
+
+1.E.8.  You may charge a reasonable fee for copies of or providing
+access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works provided
+that
+
+- You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
+     the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method
+     you already use to calculate your applicable taxes.  The fee is
+     owed to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he
+     has agreed to donate royalties under this paragraph to the
+     Project Gutenberg Literary Archive Foundation.  Royalty payments
+     must be paid within 60 days following each date on which you
+     prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax
+     returns.  Royalty payments should be clearly marked as such and
+     sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the
+     address specified in Section 4, "Information about donations to
+     the Project Gutenberg Literary Archive Foundation."
+
+- You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
+     you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
+     does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm
+     License.  You must require such a user to return or
+     destroy all copies of the works possessed in a physical medium
+     and discontinue all use of and all access to other copies of
+     Project Gutenberg-tm works.
+
+- You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any
+     money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
+     electronic work is discovered and reported to you within 90 days
+     of receipt of the work.
+
+- You comply with all other terms of this agreement for free
+     distribution of Project Gutenberg-tm works.
+
+1.E.9.  If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg-tm
+electronic work or group of works on different terms than are set
+forth in this agreement, you must obtain permission in writing from
+both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and Michael
+Hart, the owner of the Project Gutenberg-tm trademark.  Contact the
+Foundation as set forth in Section 3 below.
+
+1.F.
+
+1.F.1.  Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
+effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
+public domain works in creating the Project Gutenberg-tm
+collection.  Despite these efforts, Project Gutenberg-tm electronic
+works, and the medium on which they may be stored, may contain
+"Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or
+corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual
+property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a
+computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by
+your equipment.
+
+1.F.2.  LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right
+of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project
+Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
+Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project
+Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all
+liability to you for damages, costs and expenses, including legal
+fees.  YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
+LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
+PROVIDED IN PARAGRAPH F3.  YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
+TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
+LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
+INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
+DAMAGE.
+
+1.F.3.  LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
+defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
+receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
+written explanation to the person you received the work from.  If you
+received the work on a physical medium, you must return the medium with
+your written explanation.  The person or entity that provided you with
+the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a
+refund.  If you received the work electronically, the person or entity
+providing it to you may choose to give you a second opportunity to
+receive the work electronically in lieu of a refund.  If the second copy
+is also defective, you may demand a refund in writing without further
+opportunities to fix the problem.
+
+1.F.4.  Except for the limited right of replacement or refund set forth
+in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS' WITH NO OTHER
+WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO
+WARRANTIES OF MERCHANTIBILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.
+
+1.F.5.  Some states do not allow disclaimers of certain implied
+warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages.
+If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the
+law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be
+interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by
+the applicable state law.  The invalidity or unenforceability of any
+provision of this agreement shall not void the remaining provisions.
+
+1.F.6.  INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
+trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
+providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in accordance
+with this agreement, and any volunteers associated with the production,
+promotion and distribution of Project Gutenberg-tm electronic works,
+harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees,
+that arise directly or indirectly from any of the following which you do
+or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg-tm
+work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any
+Project Gutenberg-tm work, and (c) any Defect you cause.
+
+
+Section  2.  Information about the Mission of Project Gutenberg-tm
+
+Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of
+electronic works in formats readable by the widest variety of computers
+including obsolete, old, middle-aged and new computers.  It exists
+because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from
+people in all walks of life.
+
+Volunteers and financial support to provide volunteers with the
+assistance they need, are critical to reaching Project Gutenberg-tm's
+goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will
+remain freely available for generations to come.  In 2001, the Project
+Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
+and permanent future for Project Gutenberg-tm and future generations.
+To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation
+and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4
+and the Foundation web page at http://www.pglaf.org.
+
+
+Section 3.  Information about the Project Gutenberg Literary Archive
+Foundation
+
+The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit
+501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
+state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
+Revenue Service.  The Foundation's EIN or federal tax identification
+number is 64-6221541.  Its 501(c)(3) letter is posted at
+http://pglaf.org/fundraising.  Contributions to the Project Gutenberg
+Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent
+permitted by U.S. federal laws and your state's laws.
+
+The Foundation's principal office is located at 4557 Melan Dr. S.
+Fairbanks, AK, 99712., but its volunteers and employees are scattered
+throughout numerous locations.  Its business office is located at
+809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887, email
+business@pglaf.org.  Email contact links and up to date contact
+information can be found at the Foundation's web site and official
+page at http://pglaf.org
+
+For additional contact information:
+     Dr. Gregory B. Newby
+     Chief Executive and Director
+     gbnewby@pglaf.org
+
+
+Section 4.  Information about Donations to the Project Gutenberg
+Literary Archive Foundation
+
+Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide
+spread public support and donations to carry out its mission of
+increasing the number of public domain and licensed works that can be
+freely distributed in machine readable form accessible by the widest
+array of equipment including outdated equipment.  Many small donations
+($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
+status with the IRS.
+
+The Foundation is committed to complying with the laws regulating
+charities and charitable donations in all 50 states of the United
+States.  Compliance requirements are not uniform and it takes a
+considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
+with these requirements.  We do not solicit donations in locations
+where we have not received written confirmation of compliance.  To
+SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any
+particular state visit http://pglaf.org
+
+While we cannot and do not solicit contributions from states where we
+have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
+against accepting unsolicited donations from donors in such states who
+approach us with offers to donate.
+
+International donations are gratefully accepted, but we cannot make
+any statements concerning tax treatment of donations received from
+outside the United States.  U.S. laws alone swamp our small staff.
+
+Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation
+methods and addresses.  Donations are accepted in a number of other
+ways including checks, online payments and credit card donations.
+To donate, please visit: http://pglaf.org/donate
+
+
+Section 5.  General Information About Project Gutenberg-tm electronic
+works.
+
+Professor Michael S. Hart is the originator of the Project Gutenberg-tm
+concept of a library of electronic works that could be freely shared
+with anyone.  For thirty years, he produced and distributed Project
+Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of volunteer support.
+
+
+Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed
+editions, all of which are confirmed as Public Domain in the U.S.
+unless a copyright notice is included.  Thus, we do not necessarily
+keep eBooks in compliance with any particular paper edition.
+
+
+Most people start at our Web site which has the main PG search facility:
+
+     http://www.gutenberg.org
+
+This Web site includes information about Project Gutenberg-tm,
+including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
+Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
+subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.
diff --git a/31533-8.zip b/31533-8.zip
new file mode 100644
index 0000000..ea2d487
--- /dev/null
+++ b/31533-8.zip
diff --git a/31533-h.zip b/31533-h.zip
new file mode 100644
index 0000000..4e105df
--- /dev/null
+++ b/31533-h.zip
diff --git a/31533-h/31533-h.htm b/31533-h/31533-h.htm
new file mode 100644
index 0000000..207a357
--- /dev/null
+++ b/31533-h/31533-h.htm
@@ -0,0 +1,4236 @@
+<!DOCTYPE html PUBLIC "-//W3C//DTD XHTML 1.0 Strict//EN"
+"http://www.w3.org/TR/xhtml1/DTD/xhtml1-strict.dtd">
+<html xmlns="http://www.w3.org/1999/xhtml">
+<head>
+<meta http-equiv="Content-Type" content="text/html;charset=iso-8859-1" />
+<title>
+Sockerpullor och Pepparkorn, by Henrik Wranér. A Project Gutenberg eBook.
+</title>
+
+<style type="text/css">
+    p                 {margin-top: 0.5em; text-align: justify; margin-bottom: 0.5em;}
+    body              {margin-left: 11%; margin-right: 10%;}
+    a                 {text-decoration: none;}
+    @media screen     {
+      hr.ppg-pb       {margin:30px 0; width:100%; border:none;border-top:thin dashed silver;}
+      .pagenum        {display: inline; font-size: x-small; text-align: right; position: absolute; right: 2%; padding: 1px 3px; font-style: normal; font-variant:normal; font-weight:normal; text-decoration: none; background-color: inherit; border:1px solid #eee;}
+      .pncolor        {color: silver;}
+    }
+    @media print      {
+      hr.ppg-pb       {border:none;page-break-after: always;}
+      .pagenum        { display:none; }
+    }
+    h3                {text-align:center; font-weight: normal; font-size: 1.4em}
+    .footnote .label  {position: absolute; right: 84%; text-align: right;}
+    .img              {border:0;}
+    .footnote         {margin-left: 10%; margin-right: 10%; font-size: 0.9em;}
+    .figcenter        {margin: 2em auto 2em auto; text-align: center;}
+    .fnanchor         {font-size: .8em; text-decoration: none;}
+    .caption          {font-size:.8em}
+    hr.tb             {width: 35%; margin-top: 2.0em; margin-bottom: 2.0em; border:none; border-bottom:1px solid black; clear:both;}
+    .tn               {text-align: center; margin-left: 8%; margin-right: 8%; margin-top: 5%; margin-bottom: 5%; padding: .25em 1em; background: #EEE; background-image: none; color: black; border: solid black 1px; font-size: 96%}
+    .blockquot        {font-family: sans-serif; margin-left:5%; margin-right:5%}
+    h2                {text-align:center; font-weight: normal; font-size: 1.6em}
+</style>
+
+</head>
+<body>
+
+
+<pre>
+
+The Project Gutenberg EBook of Sockerpullor och Pepparkorn, by Henrik Wranér
+
+This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
+almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
+re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
+with this eBook or online at www.gutenberg.org
+
+
+Title: Sockerpullor och Pepparkorn
+       Små bilder ur skånska folklifvet förr och nu
+
+Author: Henrik Wranér
+
+Release Date: March 7, 2010 [EBook #31533]
+
+Language: Swedish
+
+Character set encoding: ISO-8859-1
+
+*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK SOCKERPULLOR OCH PEPPARKORN ***
+
+
+
+
+Produced by Ronnie Sahlberg and the Online Distributed
+Proofreading Team at http://www.pgdp.net (This file was
+produced from images generously made available by The
+Internet Archive/Million Book Project)
+
+
+
+
+
+
+</pre>
+
+
+<div class='tn'>
+<br />
+<i>
+Tryckfel i originaldokumentet har rättats i denna upplaga.</i>
+<br />
+<br />
+</div>
+
+<hr class='ppg-pb' />
+<p style='text-align: center; font-size: 3.0em; margin-bottom:0.0em'>
+SOCKERPULLOR
+</p>
+<p style='text-align: center; font-size: 1.2em; margin-top:0.0em; margin-bottom:0.0em'>
+OCH
+</p>
+<p style='text-align: center; font-size: 3.0em; margin-top:0.0em'>
+PEPPARKORN
+</p>
+<p style='text-align: center; font-size: 1.4em; margin-top:1.0em; margin-bottom:0.0em'>
+SMÅ BILDER UR SKÅNSKA FOLKLIFVET
+</p>
+<p style='text-align: center; font-size: 1.4em; margin-top:0.0em'>
+FÖRR OCH NU
+</p>
+<p style='text-align: center; font-size: 1.0em; margin-top:2.0em; margin-bottom:2.0em'>
+AF
+</p>
+<p style='text-align: center; font-size: 1.6em; margin-bottom:2.0em'>
+HENRIK WRANÉR
+</p>
+<div class='figcenter'>
+<img src='images/001.png' alt='' title=''  class='img'/><br />
+</div>
+
+<p style='text-align: center; font-size: 1.2em; margin-bottom:0.0em'>
+STOCKHOLM
+</p>
+<p style='text-align: center; font-size: 1.0em; margin-top:0.0em'>
+<span style='font-variant: small-caps'>Albert Bonniers Förlag</span>
+</p>
+<hr class='ppg-pb' />
+<p style='text-align: center; font-size: 1.2em; margin-bottom:0.0em'>
+STOCKHOLM
+</p>
+<p style='text-align: center; font-size: 0.8em; margin-top:0.0em'>
+ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1907
+</p>
+<hr class='ppg-pb' />
+<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_3' name='page_3'></a>3</span>
+<h2>De kostliga fruntimmerna!</h2>
+<h3>En sann historia från "den gamla, goda tiden".</h3>
+
+<h4>I.</h4>
+</div>
+
+
+<p>
+&mdash; Men kan du inte svara ordentligt, Helena
+lilla? Det är då bra besynnerligt med fruntimmer:
+de ä de kostligaste och obegripligaste människor på
+jorden. En kan stå en hel timme och förklara och
+lägga ut allting och ge dem in det med tesked och
+spörja och fråga, men att få ett svar rentut &mdash; nej,
+se det är lika omöjligt som att gå på händerna uppför
+ett kyrktorn. Nu har jag väl i fem år, hvarenda gång
+vi träffats, stått och repat upp den gamla historien
+och slutat med den gamla frågan. Inte har jag
+kommit längre för det. Säg nu någonting en gång
+för alla, snälla Helena!
+</p>
+<p>
+Hon skakade sakta på hufvudet.
+</p>
+<p>
+&mdash; Hvad ska jag svara? sa hon.
+</p>
+<p>
+&mdash; Du måtte väl åtminstone i Herrans namn
+kunna svara <i>ja</i> eller <i>nej</i>, människa! Säger du <i>ja</i> och
+tar mig &mdash; ja, så är ju saken klar, och säger du <i>nej</i>,
+blir det också slag i saken. Tar du inte mig, ska
+du väl ha någon annan. Men på hela Guds gröna
+jord finns det då ingen människa, som håller tiotusendelen
+så mycket af dig som jag, ser du, Helena.
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_4' name='page_4'></a>4</span>
+</p>
+<p>
+&mdash; Inte behöfver jag ta någon alls &mdash; &mdash; &mdash;
+</p>
+<p>
+&mdash; Prata persilja och kantnagga kaffekoppar är
+ingen konst. Men annars vet väl du lika bra som
+jag, att det aldrig har funnits och inte finns och inte
+i eviga tider kommer att finnas ett fruntimmer, som
+inte vill gifta sig, när bara den rätte kommer.
+</p>
+<p>
+&mdash; Den rätte, ja! Där sa du ett sant ord. Mor
+brukade alltid säga: »En lär aldrig känna en karl i
+grund och botten, förrän en är gift med honom, och
+då är det jagu så dags!» Hon hade fått försöka det,
+stackaren. Mellan far och henne var det så rart,
+innan de blefvo gifta, så en kan inte säga hur hett
+det var. »Han kunde ätit upp mig,» sa mor ibland.
+»Det var nästan synd att han inte gjorde det!» sa
+hon och suckade. »Då hade pinan inte blifvit så
+lång!»
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, det har jag hört hundra gånger nu &mdash; &mdash; &mdash;
+</p>
+<p>
+&mdash; På äldre dar bara gnatade och traggade och
+kältade han på henne och rände efter andra, så han
+gjorde sig till ett spektakel för hela häradet. Och
+ändå skötte han sitt arbete, och det kunde gå hela år
+som han inte smakte en droppe starkt, så det kunde
+han inte skylla på. Men han var alldeles utledsen på
+mor och gitte inte se åt henne, därför att hon blef
+gammal och ful och vissen af det myckna besväret
+med alla oss ungar.
+</p>
+<p>
+&mdash; Så tror du, att jag skulle bli likadan?
+</p>
+<p>
+&mdash; Inte kan jag veta, hur du skulle kunna bli?
+Det första, en minns i lifvet, sitter djupast och fastast
+&mdash; det går <i>aldrig</i> bort, du Jesper.
+</p>
+<p>
+&mdash; Men du vet, att jag håller dig så innerligt kär.
+</p>
+<p>
+&mdash; Så sa far också till mor &mdash; <i>innan</i> han hade
+fått henne.
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_5' name='page_5'></a>5</span>
+</p>
+<p>
+&mdash; Om <i>en</i> stjäl, ska man väl inte tro <i>alla</i> om att
+vara tjufvar. Alla ä väl inte likadana?
+</p>
+<p>
+&mdash; Hvem vet?
+</p>
+<p>
+&mdash; Jaja, då tjänar det ju inte till något att tala
+med dig om det mer, sa han tungt och långsamt.
+Det är likså godt att jag då säger godnatt.
+</p>
+<p>
+&mdash; Godnatt, Jesper!
+</p>
+<p>
+Han gick några steg. Så vände han om.
+</p>
+<p>
+&mdash; Hör du, Helena. Det är bara en sak till, som
+jag skulle vilja spörja dig om.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nåå? sa hon och stannade.
+</p>
+<p>
+&mdash; Finns det någon, som &mdash; som står dig närmare?
+Någon, som du har fäst dig vid?
+</p>
+<p>
+&mdash; Nej, visst inte, snälla du. Om jag skulle våga
+försöket med någon i hela världen, skulle det vara
+med dig.
+</p>
+<p>
+&mdash; En tröst var det ju, fast den inte var mycket
+värd. Lofva mig nu bara en sak!
+</p>
+<p>
+&mdash; Det skulle vara?
+</p>
+<p>
+&mdash; Sök opp mig och säg mig till den dag, du blir
+klar med dina egna tankar. Den kan kanske ändå
+komma.
+</p>
+<p>
+Hon svarade inte. Han gick. Oupphörligt vände
+han sig om. Hon stod kvar på samma ställe i djupa
+tankar. Men hon kallade honom inte tillbaka.
+</p>
+<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 1em; padding-bottom: 0em'>
+
+<h4>II.</h4>
+</div>
+
+<p>
+De voro stadda på vandring hem från en danstillställning
+den vackra sommarkvällen. De hade ju
+samma väg, efter Helena tjänte i prostgården och
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_6' name='page_6'></a>6</span>
+Jesper hos häradsdomarens midt emot. Föröfrigt voro
+de ju bekanta »från barnaben», hade gått i skola
+samman, plockat ax ihop på storgubbarnas afmejade
+sädesfält och läst sig fram på samma gång.
+</p>
+<p>
+Alla trodde, att där fanns någon slags klockarekärlek
+dem emellan, fast den då inte syntes, vare sig
+i ord, åthäfvor eller gärningar. Men det finns ju som
+gamle klockaren sa &mdash; folk som kan dölja både
+kärlek och procenteri &mdash; hårolja är svårare, sa han.
+</p>
+<p>
+Nu hade Jesper emellertid många gånger sagt
+sin mening till Helena, när de voro riktigt för sig
+själfva. Alltid hade det slutat på samma sätt, och
+denna kväll beslöt han, att nu skulle det för hans
+del vara slut med frågorna i den vägen. Men han
+kände sig mycket nedslagen, när han gick in och kröp
+till kojs i sin kammare, nätt och jämnt så stor, att en
+människa kunde vända sig där. Hvad är all dans
+den vackraste sommarkväll, när en inte har något
+för att en håller af en människa så, att man kunde
+vilja dö för henne? Det förstås, att helst ville man
+ju lefva för och ihop med henne. Men när hon inte
+kan ge ett ordentligt svar &mdash; &mdash;
+</p>
+<p>
+Inte var det just mycket med Helenas humör
+heller, sedan hon och Jesper hade skilts åt. Hon
+kom å ena sidan ihåg sin moders pinos historia och
+gummans många förmaningar, att dottern aldrig skulle
+göra sig till skotrasa för en karl. Hennes sista ord
+hade ju varit: »Om du är så enfaldig och tror på
+någon och tar honom och han gör dig olycklig &mdash; och
+det gör han &mdash; så vänder jag mig i grafven!» Inte
+skulle gamla mor behöfva störas i sin griftero för den
+sakens skull!
+</p>
+<p>
+Men å andra sidan hade det sina sidor att tjäna.
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_7' name='page_7'></a>7</span>
+Så länge hon ännu var ung och kunde ta i med bägge
+näfvarna, kunde det nog gå; men när åldern toge till
+och krafterna toge af &mdash; ja, hvad skulle då bli hennes
+lott? Fattighuset, förstås. Nog skulle väl alltid prosten
+ha en vrå och en beta bröd åt henne, om han lefde.
+Men han hade ju hunnit ut på ålderdomen och kunde
+falla ifrån när som helst, och man vet, hur det går,
+när »det kommer en ny konung, som ingenting vet
+om Josef». Det är inte alla präster, som göra prästgården
+eller dess torp till änkesäte åt orkeslösa trotjänarinnor,
+hade biskopen en gång sagt om Helenas
+prost. Det var nog ett sant ord.
+</p>
+<p>
+Och Jesper var en snäll karl, som alltid visat
+henne vänlighet och gått henne till handa med råd
+och dåd efter tillfälle och lägenhet samt ställt om
+att hennes gamla fattiga mor kom hederligt i grafven.
+Helena var minsann skyldig honom tie riksdaler för
+den välgärningen än i dag. Men aldrig han hade sagt
+så mycket som ett halft ord om det, fast han hade
+så liten lön.
+</p>
+<p>
+Om hon skulle våga sig? Inte kunde väl modern
+vända sig i grafven, om galet skulle gå och han skulle
+bli elak mot henne! Om hon skulle fråga prosten
+&mdash; &mdash; &mdash; Men han komme nog att skratta åt henne.
+Och så skulle han locka alltihop ur henne: han behöfde
+ju bara fråga, hvarför hon kom med ett sådant
+spörjsmål. Nej, det dugde inte.
+</p>
+<p>
+Men om nu Jesper skulle vända sin håg till
+någon annan? Det vore kanske värre än om modern
+vände sig i grafven!
+</p>
+<p>
+Helena blef alldeles het ända ner på ryggen. Om
+hon ändå åtminstone hade sagt honom ett vänligt ord
+i afskedsstunden! Tänk, om Johanna, som tjänte
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_8' name='page_8'></a>8</span>
+samman med honom hos häradsdomarens, skulle börja
+lägga ut sina krokar för honom! Hon hade minsann
+granna ögon, den apan, och lade all sin lön i kläder
+&mdash; hade hvita strumpor som en karl, så att alla
+glodde på henne, det belätet. Man hade nu aldrig
+hört, att Jesper var slamsig med töser eller brukade
+stå på tå för dem, men kanske, när han nu gått
+förgäfves så länge efter en, skulle han ränna tosing
+efter så många flera.
+</p>
+<p>
+Hade Jesper den kvällen gått ut i trädgården i
+stället för att ligga och sucka på sitt ensamma läger,
+skulle han funnit Helena sitta orolig och förgråten i
+prästgårdens löfsal midt emot, färdig att genom en
+liten hostning ge sin närvaro tillkänna. Men nu låg
+han och läste halfhögt för sig själf ur psalmboken:
+</p>
+<table summary='poetry'>
+<col style='width:5em;' />
+<tr><td></td><td><p style='margin-top:0.0em; margin-bottom:-0.25em'>
+»I världen är så mörkt och tungt,
+</p></td></tr>
+<tr><td></td><td><p style='margin-top:0.0em; margin-bottom:-0.25em'>
+hvarthelst jag än må lända.
+</p></td></tr>
+<tr><td></td><td><p style='margin-top:0.0em; margin-bottom:-0.25em'>
+Hur skall mitt hjärta blifva lugnt?
+</p></td></tr>
+<tr><td></td><td><p style='margin-top:0.0em; margin-bottom:-0.25em'>
+Till hvem skall jag mig vända?»
+</p></td></tr>
+</table>
+<p>
+Den versen kunde han utantill: den hade sjungits,
+när han stod på kyrkogolfvet i världen &mdash; &mdash; samman
+med henne &mdash; Helena.
+</p>
+<p>
+Och när den stackars tösen förgäfves suttit i
+löfsalen, tills morgonrodnaden började rinna opp i öster,
+gick hon också in och lade sig. Och läste samma
+vers &mdash; hon kom ihåg den alltifrån den dagen, då
+hon läste sig fram. Tillsammans med Jesper &mdash; &mdash; &mdash;
+</p>
+<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 1em; padding-bottom: 0em'>
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_9' name='page_9'></a>9</span>
+
+<h4>III.</h4>
+</div>
+
+<p>
+Två år hade gått. Helena och Jesper sågo som
+oftast hvarandra, både i kyrkan och därhemma, hälsade
+kort men taltes aldrig närmare vid. Bägge två hade
+slutat upp att gå på dans.
+</p>
+<p>
+Så en dag säger prosten till Helena:
+</p>
+<p>
+&mdash; Nå, mitt barn! Hur ska vi ha det nästa år?
+Blir du kvar?
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, vill prosten ha mig, så stannar jag. Åtminstone
+har jag inte tänkt annat.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ser du, jag trodde att du möjligen tänkte på
+att gifta dig?
+</p>
+<p>
+Hon blef röd som ett blod.
+</p>
+<p>
+&mdash; Som du vet, fortsatte prosten utan att låtsa
+om något, så flyttar Magnus, så jag är tvungen att
+skaffa mig en annan prästadräng. Kunde jag få en
+gift, så vore det bäst på alla vis, och han kunde få
+de två rummen i gafveln på loglängan. Hade du nu
+haft någon i tankarna, så kunde han och du ha blifvit
+ett par och så kunde du hjälpt till lite här i prästgården
+efter tid och lägenhet &mdash; det kunde ju alltid
+varit bra att fylla någon rynka med, hva?
+</p>
+<p>
+Helena bara fingrade på förklädet utan att kunna
+få fram ett enda ord.
+</p>
+<p>
+&mdash; Jag hade tänkt lite på Jesper här inne hos
+häradsdomarens. Det är en dunderpojke. Hur är det?
+Har du inte också tänkt på honom någon gång i
+världen? Jag tycker, jag har hört en fågel kvittra
+om någonting ditåt?
+</p>
+<p>
+&mdash; Nog har han frågat mig och det mer än en
+gång.
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_10' name='page_10'></a>10</span>
+</p>
+<p>
+&mdash; Nåå?
+</p>
+<p>
+&mdash; Sista gången sa jag rent <i>nej</i>.
+</p>
+<p>
+&mdash; Hvarför det då?
+</p>
+<p>
+&mdash; Jag har sett så mycket tråk hemma, när jag
+var liten. Far och mor lefde som hund och katt, ja,
+det är då inte någon riktig liknelse, för mor bara teg
+och led. Men då förstod jag, att se&#8217;n en är vigd och
+smidd vid någon, är det för sent att ångra sig.
+</p>
+<p>
+&mdash; På hur många ställen tror du inte, att enigheten
+är för smalt tillklippt? Men det skall väl inte
+skrämma alla andra! En får väl lita en smula på Vår
+Herre och på hvad hjärtat säger. Där trillade en
+tegelpanna från kyrkotaket i fjol och tog döden på
+den gamle kyrkvaktaren, som stod nedanför och klippte
+buxbomshäcken &mdash; skulle nu ingen människa våga
+nalkas Guds hus af fruktan, att en panna skulle falla
+ner och slå ihjäl alla i församlingen? Skildes ni i
+vredesmod?
+</p>
+<p>
+&mdash; Nä jösses! Han bad mig låta honom veta,
+om jag skulle bli på det klara med mig själf.
+</p>
+<p>
+&mdash; Och det har du aldrig gjort?
+</p>
+<p>
+&mdash; Bevares väl! Jag skulle skäms ögonen af mig.
+</p>
+<p>
+&mdash; Slet du bandet, är det din skyldighet att ta
+första steget &mdash; förstår du inte det? Och i sådant är
+en kvinna alltid »nimmare i nyporna» än en karl.
+Ni ä ju båda två bra människor med godt anseende
+hos alla.
+</p>
+<p>
+&mdash; Jag skulle inte kunna! sa hon sakta.
+</p>
+<p>
+&mdash; Håller du inte en smula af honom då?
+</p>
+<p>
+&mdash; Visst gör jag det &mdash; för prosten kan jag ju
+godt erkänna det. Så fort jag hade sagt <i>nej</i>, var jag
+på det klara genast. Och hade han frågat en gång
+till, hade svaret blifvit helt annorlunda. Jag har legat
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_11' name='page_11'></a>11</span>
+och gråtit många nätter för det se &mdash; se&#8217;n! sa hon
+och smålipade.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ni ä roliga, ni kvinnor! sa prosten och smålog.
+</p>
+<p>
+&mdash; Det sa Jesper också &mdash; samma kväll, erkände
+hon naivt.
+</p>
+<p>
+&mdash; Där ä hufvud på skaft på den där &mdash; det har
+jag alltid sagt. Men då är ju hela saken enkel som
+fot i strumpa?
+</p>
+<p>
+Hon bara skakade på hufvudet.
+</p>
+<p>
+&mdash; Du kan väl begripa, att ni inte får gå bägge
+två och plåga er på hvar sitt håll på detta viset! sa
+prosten ifrigt. Det skulle då väl vara ynkligt, om
+inte jag, som är både filosofie och teologie doktor,
+skulle kunna reda ut den här härfvan.
+</p>
+<p>
+&mdash; Aldrig så mycken lärdom hjälper inte i kärlekssaker,
+sa hon.
+</p>
+<p>
+&mdash; Jag tror där är lika bra hufvud på dig som
+på honom &mdash; å bevars! Det var jamen ett sant ord,
+sa prosten godmodigt. Men nog ska jag finna på
+någon utväg. Hör du, Helena! ska jag vara din böneman?
+Du ska slippa att ge mig några strumpeband
+för besväret.
+</p>
+<p>
+Hon kunde inte låta bli att skratta, fastän tårarna
+pärlade på hennes kinder.
+</p>
+<p>
+&mdash; Inte skulle väl prosten vilja göra sig besvär
+med nåt sådant? sa hon.
+</p>
+<p>
+Men blicken tindrade.
+</p>
+<p>
+&mdash; Hvarför skulle inte en gammal präst kunna
+försöka på att göra en tjänst mot en sjåpig tösunge,
+som ligger och lipar om nätterna och låter en duktig
+karl gå och sucka om dagarna? Ska inte människorna
+lätta hvarandras bördor? Jag måtte inte ha inplantat
+katekesen riktigt hos dig, innan du läste dig fram!
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_12' name='page_12'></a>12</span>
+Nu vet jag, hur det ska gå till. Du går ut &mdash; nu, i
+denna dag, som i dag är &mdash; och söker få fatt i honom
+och ber honom titta in till mig i kväll. Du kan ju
+säga honom, att det är fråga om prästgårdstjänsten,
+så att han inte tror, att han skall stå enskild skrift,
+om han nu skulle ha något på sitt samvete. Det tror
+jag då inte, men du misstänker honom naturligtvis
+för allting.
+</p>
+<p>
+&mdash; Det gör jag visst inte! sa hon eftertryckligt.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nå, ge dig då i väg och få honom i vingabenet
+och säg till honom!
+</p>
+<p>
+&mdash; Det skulle jag väl kunna våga mig på, sa
+hon tveksamt.
+</p>
+<p>
+&mdash; Så tycker jag med! sa prosten torrt.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nu är jag tvungen att fråga prosten om
+en sak.
+</p>
+<p>
+&mdash; Gå på du bara, medan du är i tagen!
+</p>
+<p>
+&mdash; Innan mor dog, sa hon, att hon skulle vända sig
+i grafven, om jag gifte mig med någon och blefve
+olycklig. Inte kan hon väl göra det?
+</p>
+<p>
+&mdash; Behöfver du göra den frågan?
+</p>
+<p>
+&mdash; Nää, inte precis, men det är ändå tryggare
+att ha prostens ord på det.
+</p>
+<p>
+&mdash; Vet du hvad jag då svarar? Jo, tag du Jesper
+och blif en lycklig maka! Så är du så mycket säkrare
+på att gumman får ro i sin graf och fröjd i sin himmel!
+Börjar du lipa nu igen? Tvätta ögonen, innan du går
+efter Jesper. Annars tror han, att det är för hans
+skull du har gråtit.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, är det inte det då? Inte är det för någon
+annan.
+</p>
+<p>
+&mdash; Raska på nu!
+</p>
+<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 1em; padding-bottom: 0em'>
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_13' name='page_13'></a>13</span>
+
+<h4>IV.</h4>
+</div>
+
+<p>
+&mdash; Du träffade honom?
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, det gjorde jag. Han blef så glad, så.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ska jag städsla dig för nästa år?
+</p>
+<p>
+&mdash; Jag tror knappt att det lönar sig, vet prosten.
+</p>
+<p>
+&mdash; Jasåå &mdash; inte det? Nå, det ena ordet gaf det
+andra och så &mdash; &mdash; &mdash;
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, så &mdash; blef det tal om oss två &mdash; &mdash; &mdash;
+</p>
+<p>
+&mdash; Och så började du lipa, förstås?
+</p>
+<p>
+&mdash; Jag är rädd, att jag gjorde det! sa hon och
+smålog.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nå, han då?
+</p>
+<p>
+&mdash; Han &mdash; han frågade om igen &mdash; så jag slapp.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, ha inte somliga tur här i världen! Då
+slipper jag att uppträda som böneman.
+</p>
+<p>
+&mdash; Jaa, det gick utan några doktorshattar. Men
+prosten ska ändå ha så oändligt mycket tack, för det
+var i alla fall prosten, som hittade på alltihop &mdash; &mdash;
+</p>
+<p>
+&mdash; Nå, det var då åtminstone något! mumlade
+prosten och log i sitt gamla hvita skägg.
+</p>
+<p>
+&mdash; Han kommer visst redan på gården.
+</p>
+<p>
+&mdash; Såå. Han är fermare än du! Nu går du och
+sätter på kaffe, och när så han och jag ha snackats
+vid, så kommenderar jag honom att gå i köket och
+bli undfägnad af dig, förstår du! Och nu hoppas jag,
+att du tar emot honom med öppna armar om också
+inte med varma serveter! och Gud signe både dig
+och honom! Du har varit en trogen tjänarinna &mdash; &mdash; vid
+Moses och profeterna, tar hon till lipen igen!
+Spring genast!
+</p>
+<p>
+Jesper trädde in, bredbent och trygg.
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_14' name='page_14'></a>14</span>
+</p>
+<p>
+&mdash; God dag, god dag! Sitt ner, Jesper! Hm!
+Ja, Helena talte väl om, att jag behöfver en ny dräng
+och hade tänkt just på dig?
+</p>
+<p>
+&mdash; Jo, det var något sådant.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nå, sa hon också, att jag helst ville ha en
+gift dräng, som har något att lefva och sträfva för
+och har glädje af att hålla sig hemma och inte blir
+orsak till några historier med kvinnfolk och så&#8217;nt där?
+</p>
+<p>
+&mdash; Hon sa just inte precis ackurat allt det där,
+men jag förstod ju ändå andemeningen. Och Helena
+så väl som jag tro, att det skulle där väl kunna bli
+råd för, jag menar hvad äktenskap beträffar &mdash; &mdash; &mdash;
+</p>
+<p>
+&mdash; Jaså, hon sa det? Du har ju alltid haft ett
+godt öga till henne, Jesper?
+</p>
+<p>
+&mdash; Nog har jag det &mdash; naturligtvis &mdash; det förstås.
+Men så tänkte hon ju på allt hvad modern hade sagt,
+och så var hon tvehågsen.
+</p>
+<p>
+&mdash; Jaja, Jesper, det kan en ju inte undra på.
+</p>
+<p>
+&mdash; Men så ä ju också fruntimmer inte goda att
+bli kloka på: hundingen vete, om de själfva riktigt
+ha klart för sig, hvad de vilja!
+</p>
+<p>
+&mdash; Åhjo, men det är inte alltid de komma underfund
+med det i rättan tid. Nu har Helena sett, att
+mor och jag har &mdash; skam till sägandes &mdash; lefva skäligen
+skapligt och kärligt samman, fast vi nu ha varit
+gifta i öfver tretti år. Och så har du väl ingenting
+sagt sen den där gången, då hon sa <i>nej</i> &mdash; så vidt
+jag kan förstå?
+</p>
+<p>
+&mdash; Det tjänte ju ingenting till att sjunga om den
+gamla visan, när hon inte ville sjunga med.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nej visst. Men så bra det är att tala i sinom
+tid med fruntimmer, så är det nästan ändå bättre
+att kunna tiga i rätt tid. Nu har hon gått och tänkt
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_15' name='page_15'></a>15</span>
+och tänkt och undrat, om du inte snart skulle komma
+igen. Och när du inte kom, så blef hon ängslig och
+rädd, att någon annan skulle ta dig och så förstod
+hon, att hon alltid hållit af dig. Så var äpplet moget
+&mdash; du bara behöfde rista i stammen och så föll det rakt
+i famnen på dig. Det är en gammal historia, Jesper.
+Men den går igen i alla tider, ser du. Hm! När jag
+i går kom frågan på tal, såg jag ju, hur glad hon
+blef. Så ställa vi väl om lysning, tänker jag, så att
+ni kan hålla bröllop i flyttningsveckan &mdash; där är väl
+ingen af er, som ska in och rusta om i sta&#8217;n, dit
+annars så många tjänstehjons löner gå nu för tiden.
+Så börjar du ditt nya tjänsteår som prästens dräng
+och Helenas husbonde. Lycka till och när vi nu
+ha pratat ut och kommit öfverens om lön och hur vi
+skall ställa det för er nere i längan, så ska du gå in
+till Helena &mdash; jag har sagt, att hon ska bjuda dig
+på kaffe. Och så ska du vara öm och snäll mot
+henne och inte låta henne umgälla, att hon var tveksam.
+Ser du, de bästa hustrurna ä de, som tänka sig för och
+inte kyssa till vid första lockton.
+</p>
+<p>
+&mdash; Det kan nog vara, det. Prosten är ju en lärd
+man och vet hvad han säger. Men nog tar det tid
+att komma underfund med fruntimmerna för den, som
+är olärd.
+</p>
+<p>
+&mdash; För de lärda också! mumlade prosten och log.
+</p>
+<hr class='ppg-pb' />
+<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_16' name='page_16'></a>16</span>
+<h2>Hur »Fiffens» tös fick fästman.</h2>
+
+</div>
+
+<p>
+&mdash; Det börjar bli på upphällningen med de gamla
+riktigt märkliga gubbarna nu nere på Skåneslätten,
+sa en af mina gamla vänner i fjor. Folk läser för
+mycket och reser för mycket och ser för mycket, och
+ingen törs vara annorlunda än alla andra, för då titta
+alla på honom.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nå, är inte det bra, då? frågade jag.
+</p>
+<p>
+&mdash; Jo bevars, om alla vore hvarandra lika i hygglighet
+och redlighet, men det ser mer ut som om alla
+skulle vilja likna hvarandra i illfundighet och djäkerskap.
+Nej, förr i tiden hade vi gubbar, som en kunde
+visat för pengar nästan, så komiska som de voro.
+Jag kommer ihåg ett par, som lefde här i församlingen
+för en fyrtio à femtio år se&#8217;n.
+</p>
+<p>
+Den ene kallade de för »Fiffen» &mdash; han hette
+egentligen Filip Fransson och var smålänning född.
+Där gick några besynnerliga historier om att han haft
+något knep för sig med redskapen i sitt bränneri och
+att kontrollören hade varit med om det. Så gick det
+hål på ägget. Kontrollören, en sergeant, fick rymma
+till Amerika, och Fransson slog sig ned här i Smörlunda
+och köpte ett stort hemman. Se, det är nu
+som en gammal major sa, som var öfverkontrollör:
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_17' name='page_17'></a>17</span>
+»Det som rinner <i>genom</i> rören,» sa han, »det blir dyrt
+för tillverkaren, men det som rinner <i>bredvid</i>, det har
+han så godt som till skänks; åtminstone slipper han
+förarga sig öfver att han ska betala för det han får
+koka sina egna potatis.»
+</p>
+<p>
+Den inflyttade fick snart namnet »Fiffen». Och
+det var en fiffig karl: med sin talande tunga och sina
+galanta fasoner »gick han af folk och i folk med stora
+träskor», som det hette förr i världen. Han tjusade
+till alla. Isynnerhet när han ville göra affärer med
+någon och hade satt sig för att klå honom, kunde han
+se så tjyfvingens menlös och oskyldig ut. Det drog
+emellertid inte länge om förrän de flesta hade samma
+åsikt om honom som prästen. Denne hade »Fiffen»
+lurat vid köp af en sugga och det så grundligt, att
+prästen sa rent ut, att »Fiffen» var värre än en svart
+höna, och att om någon i våra tider kunde vara
+»besatt af en oren ande», så skulle det allt vara
+»Fiffen».
+</p>
+<p>
+Ursprungligen hade den illmarige gubbarackaren
+haft fem flickor, men de fyra hade »gått åt» &mdash; tack
+vare sin förmögenhet, fadrens knipslughet och tösernas
+egen fäderneärfda snackesamhet. Nu var bara
+den äldsta kvar. Hon var knepig och klipsk som
+far sin, men vidare fager under ögonen var hon inte
+och inte just ofvanför heller. Det var lögn, att gubben
+kunde bli af med Evangelina &mdash; som hon till på köpet
+i ett olyckligt ögonblick hade blifvit kallad &mdash; och det
+grämde både honom och henne. Hur komisk hon såg
+ut med sin röda tofviga paryr, sin fräkniga hy, sina
+surmjölksblå ögon och formlösa figur, hade hon som
+alla andra kvinnor naturligtvis ingenting mot att bli
+gift. »Tvärtom!» sa den, som ramlade utför trappan!
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_18' name='page_18'></a>18</span>
+Att i all sin tid gå hemma hos gubben var just inte
+lockande.
+</p>
+<p>
+Det var den ene af de bägge gubbarna. Den
+andre hette Kristoffer Andreasson. Han var rik som
+ett troll, men han var också led som ett troll och
+halfunken och småsur och utgammal som ett troll.
+Han hade ett af byns fetaste hemman, om också
+hemmantalet inte var så stort &mdash; och det sörjde han
+ju inte öfver, när det gällde skatten &mdash; gick och påtade
+dag ut och dag in i trädgård och hönshus och
+gödselstad, men umgicks hvarken med fränder eller
+oskylda. Vänner hade han inga &mdash; som snåljobar ju
+aldrig ha &mdash; lånte ut pengar mot blodiga räntor, såg
+luggsliten och sjaskig ut, sade sällan ett sött ord:
+hvarken <i>konfekt</i> eller <i>sirap</i> och hade svårt att kunna
+behålla en tjänare mer än ett halft år i rad. Och
+han misstrodde alla.
+</p>
+<p>
+Men i alla fall blef han jämmerligen öfverrumplad
+och insatt i äktenskapets bur. För se, ingen är så
+värnlös som en ogift karl, och beslutar ett fruntimmer,
+att han ska ge sig, så får han ge sig &mdash; han
+må nu se&#8217;n bli aldrig så öfvergifven.
+</p>
+<p>
+Det var en dag på efterhösten som »Fiffen» satt
+och åt frukost samman med sin ogifta dotter. Vid
+den tiden är det lite att göra, och väderleken är kulen
+och mulen, och alla halfgamla töser äro då mulnare
+än annars, och så vankas nästan aldrig annat än sill
+och potatis till frukost, efter slaktetiden ännu inte har
+börjat. Det är en mycket ofröjdsam tid.
+</p>
+<p>
+Därför såg också »Fiffen» på gammaltösen och
+riste på hufvudet och sa med oartig rättframhet:
+</p>
+<p>
+&mdash; Du börjar allt se en smula vissen ut, du,
+Evangelina!
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_19' name='page_19'></a>19</span>
+</p>
+<p>
+&mdash; Prschpmm! fräste tösen och blef eldröd i hela
+synen.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nånå! Det kan du ju inte hjälpa, sa gubben
+småleende. Gamla bli vi alla &mdash; det är så världens
+lopp. Men vet du: det vore så godt att du gifte dig!
+</p>
+<p>
+&mdash; Tack så mycket! När ingen vill ha mig! Jag
+kan då väl inte heller gå ut och öfverfalla någon
+heller? Hva?! Det är så lätt att säga: du skulle
+&mdash; men göra det!
+</p>
+<p>
+&mdash; Nä, det förstås. Men du &mdash; &mdash; du ser alltid
+så sur ut.
+</p>
+<p>
+&mdash; Säg mig, hvarför skulle jag se söt ut?
+</p>
+<p>
+&mdash; Hm &mdash; nänä. Vi få lof att fundera ut
+något, du. Du känner ju Kristoffer Andreasson på
+nummer fyrtioett?
+</p>
+<p>
+&mdash; Den gamle gnidaren?
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja.
+</p>
+<p>
+&mdash; Trefligare karlar har jag sett.
+</p>
+<p>
+&mdash; Men inte fått.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, det är nägu inte mitt fel.
+</p>
+<p>
+&mdash; Vill du ha honom?
+</p>
+<p>
+&mdash; Det vore alltid bättre än inte &mdash; åtminstone
+sluppe man då höra systrarnas speglosor om »förstfödslorätt»
+och »glasberg» och allt så&#8217;nt. Men vill
+han ha mig &mdash; han vill nog inte ha någon annan än
+sig själf?
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, det är det vi ska ta reda på. Vill han
+inte, så kan han få göra det ändå.
+</p>
+<p>
+&mdash; Inte kunna vi väl tvinga människan?
+</p>
+<p>
+&mdash; Han kan tas med konst.
+</p>
+<p>
+&mdash; Det begriper jag inte.
+</p>
+<p>
+&mdash; Hvad behöfs det också? Gå du bara och
+kläd dig i det bästa du har och se inte arg och sur
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_20' name='page_20'></a>20</span>
+ut &mdash; tänk, att du är säker om honom &mdash; ja, dra så
+där på munnen! Inte är du så anskrämlig, inte, när
+du bara skrattar. Jag ska sköta alltihop, men se
+mild ut! Var i ordning om en timme, så resa vi.
+</p>
+<p>
+Evangelina förstod inte far sin, men hon lydde
+som ett snällt barn. Och att uppfylla fjärde budet
+är något, som löfte med sig hafver.
+</p>
+<hr class='tb' />
+
+<p>
+Hon gick in och tvådde sig och gnodde sig och
+hon skurade till och med halsen, fast det var midt i
+veckan. Och när akten var slutad, sken skinnet och
+hårtestarna hade måst foga sig i sitt öde. Fuktade
+med sirapsdricka, lågo de släta och fridfulla som en
+insjö i sommarkväll, belyst af solens sjunkande röda
+strålar. Så tog hon på sig mors gamla utsydda tröja
+från 1749, satte ny silkesduk i halsen, tog fin vadmalskjortel
+och silkeschalett samt stoppade kyrkenäsduken
+och luktvattensflaskan i fickan, sedan hon
+gnuggat ett par lavendelkvistar i händerna för att
+»lukta som folk om näfvarna».
+</p>
+<p>
+Gubben kom på utsatt tid i full stass: med stor
+röd yllehalsduk, som gick upp öfver öronen i trots
+af det soliga vädret, i kapuschong, nyköpt piska och
+kragstöflar. Och så bar det af.
+</p>
+<p>
+Men den, som glodde och gapade, när den fina
+skjutsen körde in på hans gård, det var Kristoffer
+Andreasson. Han låg som vanligt och dåsade i kakelugnsbänken,
+reste sig då och då upp till hälften
+och tog en liten slurk ur toddyn, som påbörjades på
+morgonen samt »förfotades» hela dagen.
+</p>
+<p>
+I brådskan fick karlstackaren höger toffla på vänster
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_21' name='page_21'></a>21</span>
+fot, och räfskinnskasketten blef satt bakvändt, så att
+skärmen fick in plats i nacken. Men i alla fall gick
+han ut &mdash; »Fiffen» var ju en välbetrodd man.
+</p>
+<p>
+&mdash; Hvad i jössu namn vill ni? var hans första
+uppriktiga och förbluffade fråga.
+</p>
+<p>
+Evangelina såg förstulet på honom.
+</p>
+<p>
+&mdash; Så han ser ut! hviskade hon till sin far. Se!
+Tårna sitta på galen sida på fötterna på honom. Vi
+vända och resa genast hem igen.
+</p>
+<p>
+&mdash; Håll nosen på dig, tös! sa han argt men tyst.
+</p>
+<p>
+&mdash; Usch nej, jag kan inte, far!
+</p>
+<p>
+&mdash; Tig, unge! God dag, god dag, min käre
+Kristoffer! Håhåja, vi ha varit ute och åkt ett slag
+och rastat ungföljorna. Och så säger jag till Lina
+här: Vi ska en gång köra in och se hur Kristoffer
+har det: han ska ju ha gjort stugelängan så fin, fast
+den inte är rent ny. Och så är det något som jag
+tycker så mycket om hos Kristoffer, säger jag, och det
+är det, att han aldrig gör sig till och säger ett och menar
+ett annat, utan han är en rätt israelit, i hvilken intet
+svek är. Och som han sköter sitt landtbruk! Inga
+nymodigheter, men ändå utmärkt, rent. Men vi vilja
+inte komma och vålla omak och stanna inte &mdash; jag
+ville bara köra in och se hur här såg ut nu för tiden
+här på gården.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ååh! Stigen in, när ni ha kommit hit! Gån
+in om dörren!
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, tack! sa »Fiffen». Att gå genom fönstren
+har aldrig varit min sak.
+</p>
+<p>
+Och så fingo gubbarna sig ett godt grin.
+</p>
+<p>
+Kristoffer gick ut och kom igen. Han var ute
+både länge och väl, och var gång som han kom tillbaka,
+hade han bytt om något nytt plagg. Slutligen
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_22' name='page_22'></a>22</span>
+uppenbarade sig något gammalt, torrt och visset, som
+skulle föreställa en husförestånderska eller trotjänarinna,
+som spände ögonen alldeles otäckt i Evangelina, fräste
+och småspottade men till slut kom in med kaffe och
+smör och bröd och äggakaka och lammalår och »gök»,
+fastän det inte var konjak eller ens rom utan endast
+»finkelura».
+</p>
+<p>
+Nå, de åto och drucko. Och så småningom töade
+de upp &mdash; som alla människor brukade göra, när
+»Fiffen» hade haft dem om hand en liten taga och
+fått mjuka upp deras ytterhud. Han berättade historier
+om den och den och talte om deras kärleksroman.
+Och han började fumla med knogarna i sina ögon
+och sa, att en sådan roman som hans och nu saligen
+i Herranom aflidna Kajsa Britas &mdash; ja, det hade väl
+knappt funnits i Småland förr, fastän där hade funnits
+folk, som både förstått sig på kärlek och gjort vers
+om det. Sådana som Linné, som hade varit blomsterkonung
+och skrifvit »Axel och Maria», och en biskop,
+som hade funnit upp en liten blomma, som hette
+Linneja och var uppkallad efter den andre, hvarjämte
+han hade skrifvit något om en konfirmation i Skatelöf,
+där Kristina Nilsson blef född en gång i världen, hon
+som kan sjunga som himmelens änglar.
+</p>
+<p>
+Han pratade på, så att stackars Kristoffer fick inte
+en syl i vädret. Och när de hade lagt in tillräckligt
+med lammalår och »stångjärn» &mdash; som brännvinet då
+för tiden kallades &mdash; steg »Fiffen» upp, gick bort till
+gamle Kristoffer, lade kärligt sin arm om hans hals,
+kysste honom enligt gammaldags sed ljudligt på kinden
+och sa:
+</p>
+<p>
+&mdash; Många gånger har jag farit här förbi, men
+jag har aldrig kört in &mdash; jag visste ju inte så noga,
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_23' name='page_23'></a>23</span>
+hurudan du var. Och vi smålänningar se gärna opp
+i allting. Men alltid har jag tyckt att det har varit
+en hälsickes synd om dig att du ska gå här som en
+pelikan i öknen och inte ha någon att luta ditt hufvud
+till. Lina och jag ha talt oräkneliga gånger om dig.
+Hon är ju blyg annars men för sin gamle far öppnar
+hon sitt hjärta. Och så har hon sagt så: en sådan
+rask och rustande karl i sitt arbete som han &mdash; det
+få vi allt leta efter i sju kyrksocknar, och Herren har
+välsignat hans arbete &mdash; se en sådan massa nötkreatur
+han har på bete år efter år. Nu kommer jag in
+och ser, hur du har det, Kristoffer; du bor som en
+kung, du Kristoffer, men du har ledsamt, Kristoffer.
+Det syns: du tar tofflorna galet på dig. Och nu ska
+jag säga dig min hjärtans mening: kan hon förljufva
+ditt unga lif i din ålders dallrande höst, så har både
+hon och du min välsignelse. För detta är en glad,
+en välsignad dag. Hennes systrar ha alla flugit ut
+ur boet: min välsignelse har följt dem och lagt sig
+öfver dem som en molnstod. Hon har ett hjärta.
+Ett hjärta för sin far. Hon ville helst bli hemma och
+vara mitt allt intill min sista stund &mdash; ingen vet hur
+ömhjärtad hon är. Men jag har suttit och sett på
+henne i dag. Jag har sett hur hennes hjärta smälter,
+när hon tänker på din enslighet, Kristoffer, och hon
+ska få bli din maka, trösta dig och förljufva dina
+dagar. Det hjälper inte du vinkar, tös. Jag förstår,
+att du känner dig schönerad, men ser du, mitt
+barn, jag är en rättfram man och säger min mening.
+Och så är Kristoffer. Och nu tiger du. Ser du så
+glad han blef, Lina! Tag honom i famn, tösen min
+&mdash; tag honom i famn &mdash; jag befaller dig det. Och
+Herren vare med eder liksom med eder vare ock
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_24' name='page_24'></a>24</span>
+Herren! Detta var en härlig, välsignad, lycksalig, oförglömmelig
+stund.
+</p>
+<p>
+Som en lydig dotter ägnar och anstår, gick Evangelina
+bort och tog Kristoffer om halsen och lade sin
+kind mot hans.
+</p>
+<p>
+&mdash; Seså, tös! Sitt nu inte och gör dig till, utan ge
+honom en kyss! Jag har ju så tidt hört hur mycket
+du har tänkt på honom.
+</p>
+<p>
+Hon lydde, förstås.
+</p>
+<p>
+Kristoffer satt som förlamad. Snapsarna, maten
+och detta snack, som aldrig stannade af utan var som
+ett kvarnfall, hade alldeles bedöfvat honom. Han
+hade inte ens hunnit få klart för sig hvad meningen
+var med »Fiffens» senaste långa tal, förrän han kände
+kyssen på sina läppar. Först höll han på att fråga,
+hvad i hundingen det här var för spektakel och om
+han inte skulle kunna få vara i fred i sitt eget hus.
+Men han fick inte fram ett ord förrän han stod
+omsluten af två mycket senfulla kvinnoarmar och med
+»Fiffens» hand välsignande på sin kala hufvudskalleplats.
+För första gången i sitt lif svimmade han &mdash;
+lyckligtvis så, att han föll med hufvudet i Evangelinas
+knä och kroppen i kakelugnsbänken.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ser du, hur han håller af dig, barnet mitt!
+sa »Fiffen». Han dånade af. Jaja, en sådan öfversvinnelig
+glädje är inte så lätt att bära: det finns de,
+som ha dött som torskar på fläcken af salighet.
+</p>
+<p>
+Om en stund kryade den lycklige fästmannen till,
+vaknade slutligen opp riktigt och stirrade vildt omkring
+sig. Men Evangelina lade armarna åter om
+hans hals, drog honom intill mormors utsydda tröja
+från år 1749 och sa smeksamt:
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_25' name='page_25'></a>25</span>
+</p>
+<p>
+&mdash; Din väntans tid ska inte bli lång, och se&#8217;n
+ska vi aldrig skiljas mer.
+</p>
+<p>
+From som ett lamm, det till slaktning ledes,
+lät Kristoffer henne göra med honom som hon ville.
+Först efter en lång stund bemannade han sig så pass,
+att han kunde ropa:
+</p>
+<p>
+&mdash; Eljena! Din hundingens mara! Kommer du
+aldrig med toddyvattnet?
+</p>
+<p>
+Det kom, blef glam och glädje. »Fiffen» pratade,
+så att Kristoffer visste inte hvarken ut eller in. Och
+emellanåt kysste och kelade Evangelina med honom. Så
+småningom fattade den gamle enstöringen eld. Innan
+»Fiffen» och Evangelina reste, hade Kristoffer blifvit
+så uppiggad och varm, att han själf kysst tösen två
+gånger och högtidligen lofvat att dagen därpå göra
+besök hos sin trolofvade.
+</p>
+<hr class='tb' />
+
+<p>
+Där gick nu tösalifvet, klädd i högtidsstass, dagen
+efter och bullade opp allt hvad tänkas kunde. Men
+den, som inte kom, det var Kristoffer. Han låg hemma
+och led af »kopparslagare». Därtill kom, att han inte
+hade riktigt klart för sig allt som händt kvällen förut:
+han hade en dunkel aning om kyssar och äktenskapslöfte,
+men han var inte säker att han inte också gått
+i borgen för nå&#8217;nting, fast han inte kunde begripa
+hvad det kunde ha varit. Han låste portarna, löste
+hunden och gjorde ett heligt löfte att aldrig låta främmande
+människor &mdash; och allraminst kyssalystna töser
+&mdash; komma in på hans gård mer. Ånej &mdash; han skulle
+allt veta hvad han gjorde en annan gång. Och
+hundingen inte skulle han vara så dum och plocka
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_26' name='page_26'></a>26</span>
+fram sin gamla rom &mdash; den hade ju gått till de
+galater.
+</p>
+<p>
+Så låg han där i dödsens ångest i ett par, tre
+dar. Ingen slapp in på gården. Antagligen skulle
+där aldrig blifvit något af hela historien, om inte den
+där svenska afundsjukan, som gör så mycket ondt,
+hade kommit med i historien.
+</p>
+<p>
+Men nu hade Kristoffer en gammal moster, som
+inte tålte honom och inte sig själf och inte någon
+annan heller. Hon fick reda på giftermålsplanen och
+gick ner till Kristoffer och seglade in genom något
+torfhus eller på annan bakväg. Och när hon kom in
+till den dödskrämde Kristoffer och skällde ut honom
+för hans dumhet att på gamla dar gå och låta ett
+fruntimmer drifva med sig, bredde hon tjockt med
+ovett på.
+</p>
+<p>
+Kristoffer blef himlaarg: han skulle visa dem,
+att han inte alls gick på grafvens brädd och han
+skulle ta ut lysning och gifta sig och hålla kristnagille
+och kyrkogångsgille. Och därmed klädde han
+sig i söndagsdräkt och gick upp till »Fiffens».
+</p>
+<p>
+»Fiffen» hade ju genom kunskapare reda på allt.
+Han tog mycket kyligt mot Kristoffer.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nej, lilla bror, sa han. Är det så att du står
+under förmynderskap af dina mostrar eller fastrar, så
+ska vi inte tala om det där. Vi kunna vara lika goda
+vänner, du och jag, men ser du, min dotter gifter sig
+inte med en käring utan med en, som är karl för sin
+hatt och vet hvad han vill. En vacker dag skulle de
+komma och bestämma hur du skulle klä dig och när
+ni två finge kyssas och om ni finge köpa för mer än
+femtio öre kaffe åt gången. Sådant ligger inte för
+hvarken mig eller min tös, ser du! Den som ska in i
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_27' name='page_27'></a>27</span>
+vår släkt, han ska inte låta leda sig utan handla som
+han själf vill.
+</p>
+<p>
+Nu blef Kristoffer alldeles vild. Han skulle visa, att
+han inte krusade gamla käringar. Och nu var det bara
+en sak han ville: »Fiffen» och Evangelina skulle just
+i dag &mdash; genast &mdash; på fläcken resa till prästen och
+ta ut lysning.
+</p>
+<p>
+&mdash; Du får förlåta honom och vedergälla ondt med
+godt! sa »Fiffen» till Evangelina.
+</p>
+<p>
+Hon snyftade.
+</p>
+<p>
+&mdash; Han blir nog bättre, när ni lefvat samman en
+tid! tröstade gubben. Tänk på hvad kvinnan förmår!
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, Gud gifve det! sa Lina.
+</p>
+<p>
+&mdash; Bara för att förarga dem, ska jag ta dig &mdash;
+är du nöjd nu? sa Kristoffer.
+</p>
+<p>
+&mdash; Kyss honom! sa »Fiffen». Du blir nog
+lycklig, Lina.
+</p>
+<hr class='ppg-pb' />
+
+<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 1em; padding-bottom: 0em'>
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_28' name='page_28'></a>28</span>
+<h2>»Kluddarens» midsommarsgille.</h2>
+<h4>I.</h4>
+</div>
+
+<p>
+»Kladdaren» var möllare och hette Strömvall.
+Hans kvarn låg djupt nere vid den lilla forsen och
+tog sig så poetiskt ut, att folk kommo långa vägar
+ifrån för att se den och rita af den. För resten var
+Strömvall en kladd i allt: i affärer, i allvar och skämt.
+Man kunde aldrig lita på honom, och det mesta han
+gjorde här i världen, var att han fattade en massa
+stora beslut, som han aldrig verkställde. Han köpte
+hem dyra saker för kvarnens drifvande men lät dem
+ligga och fördärfvas i ett skjul ute på gården. Han
+skref in sig i föreningar och gick aldrig dit, gjorde
+inrop på auktioner men betalte inte, förrän länsmannen
+kom för att göra utmätning. Han var allmänt
+ansedd för en stolle.
+</p>
+<p>
+Och ändå gick det honom ganska väl i handom.
+Guds barn har, som bekant, ingen tur i kortspel, men
+»kladdaren» hade. Han kunde sitta och spela knack
+en hel kväll och gå med »obesedt» och ta hem alla
+tre spelen; han kunde köpa »tre friska» och få trumfess.
+Dessutom var han af aktad släkt och treflig i
+ett gladt lag, hade en snäll kvinna och rara barn.
+Så&#8217;nt kan hålla en karl uppe bra länge, om han bara
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_29' name='page_29'></a>29</span>
+inte gör för stora dumheter eller läser Sveriges rikes
+lag bakvändt.
+</p>
+<p>
+Ni såg kanske aldrig »kladdarens» lilla Selma?
+Nej, jag kan tro det, och det är synd om er. För
+en gladare och rarare unge har då aldrig ränt i mellanblå
+strumpor och buteljgrön kjortel. Hon gick för
+resten aldrig &mdash; hon sväfvade fram lätt som ett sommarmoln:
+Till och med den gamle malätne pastorsadjunkten
+töade upp, när han såg henne, och sa en
+gång till klockaren, att ingen karl med något så när
+mänskliga krafter behöfde riskera att begå mened,
+om han inför Herrens altare lofvade att bära henne
+på sina händer i alla sina lifsdagar, amen. Men när
+den gamle enstöringen slutligen liknade henne vid en
+ceder på Libanon, ville inte klockaren vara med längre:
+hon var ju ganska liten till växten och inte var hon
+tvåtusen år gammal som cedrarna på Libanon skulle
+vara, efter hvad där stått i en tidning. Det skulle
+klockaren för resten hållit inne med, för följden af
+hans lösmynthet blef den, att han därefter fick larfva
+till annexförsamlingen, efter han inte fick åka med
+pastorn, som inte ville ha en gudsförnekare på sin
+skjuts, som han sa. »Att fåglarna i luften flyga
+öfver ditt hufvud, kan du inte hindra,» sa han, »men
+du kan hindra att de bygga bo i ditt hår.» Han
+trodde inte klockaren mer än jämt, för denne var god
+vän med klockare Nils Lilja i Billinge, han, som skrifvit
+en hel del rysliga böcker. Och så höll han »Allehanda för folket».
+</p>
+<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 1em; padding-bottom: 0em'>
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_30' name='page_30'></a>30</span>
+
+<h4>II.</h4>
+</div>
+
+<p>
+»Kluddaren» var inte liksom »Kladdaren» ett öknamn
+utan ett hedersnamn. Så är det ofta nog med
+sådana namn, som allmogen ger någon af sin egen
+krets. Och hade Emil Ingvarsson kommit att lämna
+sin fäderneby, behöft slita för att komma fram och
+tagit konsten att »göra gubbar» på rena allvaret, hade
+kanske hans namn nu haft lika god klang som Calle
+Larssons eller Karl Aspelins, Vicke Andréns eller Jenny
+Nyströms.
+</p>
+<p>
+Redan som barnunge visade Emil alldeles utpräglade
+anlag för konst så vidt det gällde att med teckning
+efterhärma naturen. Drack han mjölk eller kaffe
+och därvid spillde på bordet, såsom barn ju ofta nog
+för sed hafva, var det hans förtjusning att sitta och
+peta med fingret i våttet, tills han fick fram en gris,
+en ko, en häst eller en höna, allt efter som det föll
+honom in. Helst ritade han fyrbenta djur: de voro
+så lätta att skilja åt. Hästar hade yfvig man, kon
+horn och grisen knorr på svansen.
+</p>
+<p>
+När pojken var 7&mdash;8 år gammal, hade han ritat
+af alla byns pojkar och märkligare kreatur med träkol
+eller tjära på faderns hvita stugulänga, så långt
+den räckte. Stryk fick han i långa banor och ovett
+utan all ände, men det var som att slå vatten på
+gåsen.
+</p>
+<p>
+I skolan ritade han af »mästers» långa »snushorn»
+på svarta taflans framsida och den grannaste
+tösen på baksidan. Och det lyckades så bra, att han
+snart inte behöfde sätta ut tösens namn. När han
+nu fått smörj för den första bilden och glåpord af den afritades
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_31' name='page_31'></a>31</span>
+afundsjuka kamrater för den andra, snyltade han
+sig vanligen på friminuterna till en kaka eller karamell
+af den afbildade tösen. I nödfall höll han till
+godo med en kyss. För sådana hade han nämligen
+redan tidigt en utpräglad smak. Klockaren, som visste
+allt eller åtminstone sökte uppvisa skäl för allt, påstod
+att det kom sig däraf, att Emils föräldrar till
+en början mest lefde på kärlek och fåglasång, innan
+de blefvo rika och olyckliga i sitt äktenskap.
+</p>
+<p>
+Med tiden blef han för resten »mästers» favorit.
+När den gamle katekesinpiskaren, som för öfrigt var
+barnkär och snäll trots sin bistra min, en dag gick
+åstad och fyllde femtio år, var det Emil, som tog
+mod till sig och skref följande kväde på svarta taflan
+inom en krans af rosor, liljor och lika märkliga som
+däjeliga blader:
+</p>
+<table summary='poetry'>
+<col style='width:5em;' />
+<tr><td></td><td><p style='margin-top:0.0em; margin-bottom:-0.25em'>
+»Af hjärtat nu vi önska,
+</p></td></tr>
+<tr><td></td><td><p style='margin-top:0.0em; margin-bottom:-0.25em'>
+att läraren måtte grönska.
+</p></td></tr>
+<tr><td></td><td><p style='margin-top:0.0em; margin-bottom:-0.25em'>
+Ty han är vår älskade lärare,
+</p></td></tr>
+<tr><td></td><td><p style='margin-top:0.0em; margin-bottom:-0.25em'>
+och ingen är oss kärare.
+</p></td></tr>
+<tr><td></td><td><p style='margin-top:0.0em; margin-bottom:-0.25em'>
+Må städse han bli rask och frisk
+</p></td></tr>
+<tr><td></td><td><p style='margin-top:0.0em; margin-bottom:-0.25em'>
+och vi vara snälla, så att vi slippa pisk.»
+</p></td></tr>
+</table>
+<p>
+Det syns genast att detta kväde gick <i>från</i> hjärtat
+eller kanske snarare från ryggtaflan, som hade svårt
+att glömma gamla minnen, som tydligen gjort ett
+djupt, smärtsamt och outplånligt intryck. Också är
+ju sista versen mycket längre och innehållsrikare än
+de andra.
+</p>
+<p>
+Men kvädet gick också <i>till</i> hjärtat. I glädjen
+och förtjusningen öfver dessa däjliga, rimmade rader
+och den väldiga spettkaka, som de andra barnen för
+sammanskjutna slantar beställt hos kantor Svenssons
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_32' name='page_32'></a>32</span>
+fru, som var konstnärinna i konsten att baka spettkakor,
+gick läraren så långt att han vid kafferepet i
+skolsalen högtidligen lofvade att låsa in rottingen.
+Men han sa också: »Ve den människas barn, för
+hvars skull den sedan varder åter framtagen och ve
+det barnets ändalykt!»
+</p>
+<p>
+Under konfirmationstiden redde sig Emil mycket
+bra. Hans mor hade sytt ihop hans fickor och undersökte
+utan barmhärtighet hans kläder, innan han skulle
+gå till prästen. Fanns då någon penna eller pappersbit
+undangömd ens på de märkvärdigaste ställen, blef
+den utan miskund anammad. Hon var nämligen
+rädd att pojkarackaren skulle sitta och rita af pastorn
+också, bli bortkörd från konfirmationen och utskämd
+för alla sina dar i jordelifvet samt evigt fördömd i
+det tillkommande. Dag och natt tiggde hon pojken
+om att hålla sig i skinnet, och han gjorde så samt
+slapp fram.
+</p>
+<p>
+Sedan börjades emellertid en period af tallösa
+kludderier och mycken visdiktning. I ett afseende
+var Emil Ingvarsson olik alla andra bypoeter: han var
+hvarken fruktad, hatad eller afundad, utan jämnåriga
+som andra sågo hans framgång med lugn. Hans visor
+såväl som hans bilder voro roliga, någon gång lite
+»klatschiga» men i alla fall, vare sig det nu gällde
+ord eller bild, så hjärtans godmodiga att man ordentligen
+slogs om att bli besjungen eller afkonterfejad.
+</p>
+<p>
+&mdash; Hvarför kan du aldrig göra en liten vers om
+mig? sporde mer än en af byns täcka tärnor. Och
+egentligen var Emil aldrig rent omedgörlig, helst om
+tösen såg treflig ut och han i förskott fick ut sin skaldelön
+uti samma mynt, som han varit van att för sina bilder
+på svarta taflans baksida få uppbära under skoltiden.
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_33' name='page_33'></a>33</span>
+</p>
+<p>
+Därför svärmade han också kring alla flickor, yr
+som en snurra, bara de sågo bra ut eller voro riktigt
+glada. Och därför hade nästan alla töser i byn en
+liten versstump af honom eller några kostliga bilder
+från dansgillen, lekstugor eller marknader. Han hörde
+hemma öfverallt liksom spelmannen, sotaren och tiggaren,
+fast mera välkommen än de två sistnämnda.
+Han förde solsken med sig, sa klockaren, och gamla
+gummor blefvo som unga jäntor, när de sågo och
+hörde honom. I prästgården var han som barn i huset
+och kallade prosten för farbror.
+</p>
+<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 1em; padding-bottom: 0em'>
+
+<h4>III.</h4>
+</div>
+
+<p>
+»Kluddarens» fädernehem låg alldeles midtför
+»Kladdarens» kvarn. Gubben Ingvar hörde till dessa
+gammaldags trygga, säfliga, hjärtesnälla, menlösa slättbor,
+som voro så vanliga förr i världen, då sekterism,
+fackföreningar och spekulationer ännu voro en saga
+blott, då den fäderneärfda tron var för helig att ställas
+under debatt, om också den för de allra flesta var mest
+ett ord, då en cession väckte ordentligt uppseende
+och stämplade den, som gjort den, såsom en människa,
+den där visserligen ej förlorat medborgerligt
+förtroende, men som ingen kunde hysa förtroende till,
+och då en af de gamla släkterna i en by skulle ansett
+det som en evig skam att låta stamhemmanet gå
+ur släktens händer. Alla nyheter såg gubben med
+misstro; den nya tiden ville han inte höra talas om.
+Hade Abrahams, Isaks och Jakobs Gud låtit hans fader
+och förfäder väl gå, skulle han nog göra så allt framgent
+utan både dränering och »säckagödsel», sa Ingvar
+och nickade sakta.
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_34' name='page_34'></a>34</span>
+</p>
+<p>
+Naturligtvis hade Emil och Selma ofta träffats
+och varit mycket samman under uppväxtåren.
+</p>
+<p>
+Emil sa en gång till sin mor:
+</p>
+<p>
+&mdash; Det är någonting särskildt med den flickan.
+De andra tösungarna här i byn äro som karameller:
+en kan inte låta bli att föra dem till munnen, men
+det blir en äcklig smak bakefter. Selma är mer som
+de här små sockerpullorna, som de ha i glasägg nere
+hos prostens påsktiden: de ä hvita och fina och vackra
+och alls inte klistriga, utan innerst sitter där ett kumminkorn,
+och det sätter krydda och smak på det hela.
+En får alltid gå och tvätta sig om händerna, när en
+har ätit karameller, men så är det inte med sockerpullorna.
+</p>
+<p>
+&mdash; Hör du, pojke! sa gumman. Kan jag läsa
+rätt i dina ögon, så är du ju alldeles förtjust i barnet!
+Hm! Nå, har du inte frågat henne?
+</p>
+<p>
+&mdash; Inte kysst henne en gång &mdash; och hon är väl
+nästan den enda af mina skolkamrater, jag kan säga
+det om.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, du har då alla dar varit en riktig slickemun!
+</p>
+<p>
+&mdash; Därför är jag också led vid konfekt, om den
+ligger på en hylla, där jag kan ta den, när jag vill.
+</p>
+<p>
+&mdash; Inte har jag något mot Selma &mdash; tala du vid
+henne! Egentligen har jag just inte tyckt mycket om
+din evinnerliga kurtis med töserna här. Men en mor
+ser ju igenom fingrarna med en hel hop, när det gäller
+hennes egen son, och en sak har jag alltid varit säker
+på: att ingen tös skulle behöfva gå och fälla tårar
+för din skull. Du kysser alla, liksom en annan pojke
+tar dem i hand. Men de äro glada vid dig &mdash; inte
+för din egen skull utan för de gåfvor, som vår Herre
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_35' name='page_35'></a>35</span>
+har gett dig &mdash; det ska du aldrig glömma. Och nu
+ska jag säga dig något. Majstången ska resas här i
+år, och här ska midsommarsgillet firas. Passa på vid
+något lämpligt tillfälle, kläm in henne i något hörn
+och släpp henne inte, förrän hon har svarat!
+</p>
+<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 1em; padding-bottom: 0em'>
+
+<h4>IV.</h4>
+</div>
+
+<p>
+Glädjen stod högt öfver takåsen på »Kluddarens»
+fädernegård, och majstången likaså. I trädgården i
+den allra största bersån var dukadt ett rundt bord,
+där toddyvirke, punsch, vin och saft trifdes i idyllisk
+endräkt. Hit inbjödos »Kluddarens» bästa vänner och
+skolkamrater af båda könen allt emellanåt &mdash; ungdomen
+i allmänhet hade sina bord med »sammansalad»
+välfägnad ute på gården ett stycke från majstången.
+Naturligtvis betraktades det som en heder
+att bli inbjuden till Emils löfsal, och kringom den
+kretsade som kråkor en hel hop icke minst af byns
+rikaste och mest firade pojkar och töser från åbohemmanen.
+</p>
+<p>
+Emil var ute och svängde sig i nästan hvarenda
+dans. Detta gjorde att hans bekanta gingo ut och
+in i bersån och sågo sig till godo »utan krus och suppleanger»
+&mdash; som barnmorskan sa, hon som alltid ville
+vara så fin, eftersom hon gått i »flickskolepensionsanstalt».
+Det gjorde, att bersån stundom var smäckfull
+och stundom alldeles tom.
+</p>
+<p>
+Och på det viset bar det så till att ut på kvällskvisten,
+när sommarsolen redan hade sjunkit och trötta
+utdansade ben börjat bli tunga, kom Emil in i löfsalen
+och fann lilla Selma sittande där alldeles ensam.
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_36' name='page_36'></a>36</span>
+Röd och flämtande efter dansen &mdash; det riktigt
+ångade af henne.
+</p>
+<p>
+Han trugade i henne ett glas saft och tog själf
+ett glas punsch. Och så sutto de där. Det lade sig
+med ens den där underliga stämningen öfver dem,
+som så ofta griper oss en sommarnatt. Allt gammalt
+färglöst är som förgånget, framtiden synes rosenfärgad
+men lika fjärran som den morgonrodnad, hvilken redan
+kan skymtas i öster. Man tycker det är så härligt
+att lefva, att man ovillkorligen måste tänka på döden
+&mdash; bara för att med tanken och drömmen mäta, hur
+mycket af lifvets glädje man skall kunna hinna att
+förvärfva, innan liemannen kommer.
+</p>
+<p>
+&mdash; Du, Emil! sa Selma om en stund tveksamt.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nå?
+</p>
+<p>
+&mdash; Du, som har satt ihop så många verser om
+hvar tös och hvar katt &mdash; höll jag på att säga &mdash;
+fast jag aldrig fått några, har du inte någon gång
+skrifvit några kärleksverser?
+</p>
+<p>
+&mdash; Nej, du Selma. Det har jag inte. Men jag
+tror nästan att jag skulle kunna skrifva några i kväll.
+</p>
+<p>
+&mdash; Tror du?
+</p>
+<p>
+-. Ja, om jag får skrifva dem till dig &mdash; på riktigt
+rena, rama allvaret.
+</p>
+<p>
+&mdash; Försök då! sade hon tyst och blidt.
+</p>
+<p>
+&mdash; Men då vill jag ha en kyss för dem.
+</p>
+<p>
+&mdash; Fy, nu är det slut med glädjen. Du, som
+har fått kyssar af hvarenda tös i hela häradet för
+dina verser. Det måtte vara gammalt för dig, och
+när du skulle skrifva på allvar, som du sa &mdash; &mdash; &mdash;
+</p>
+<p>
+&mdash; Aldrig i lifvet har jag kysst dig.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nej, det har du inte.
+</p>
+<p>
+&mdash; Just därför skulle det vara spritter nytt. Men
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_37' name='page_37'></a>37</span>
+är det nu så, att du inte vill ge mig en kyss, så ge
+mig ditt hjärta och den här lilla solbrända rara tassen
+&mdash; det har ingen gett mig förr.
+</p>
+<p>
+&mdash; Det får bero på hur vackra verserna bli, sa
+hon skälmaktigt.
+</p>
+<p>
+Så fick han då fram sin lilla »kluddebok» och sin
+blyertspenna. Och så satte de sig fram till bordet.
+Jag kan inte förklara hur det kom sig, men de satte
+sig tätt intill hvarandra, och han lade vänstra armen
+om lifvet på det lilla pyret. Folk, som förstår sig på
+det, säger att så går det lättast att skrifva kärleksverser
+en midsommarnatt.
+</p>
+<p>
+Alltemellanåt stoppade han pennspetsen i mun
+och tuggade på den, men om en stund hade han i
+alla fall ett poem färdigt. Och så läste han upp det
+för henne. Hon hörde på med strålande ögon och
+blossande kinder.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nåå, Selma lilla? sa han och drog henne
+till sig.
+</p>
+<p>
+&mdash; Var det första gång, voro nog inte verserna
+oäfna, sa hon. Fast jag nu inte förstår mig så mycket
+på det, eftersom jag aldrig har fått några verser
+förr.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nå, hjärtat, som jag skulle ha?
+</p>
+<p>
+&mdash; Har du ditt kvar riktigt onaggadt?
+</p>
+<p>
+&mdash; Jaa, du Selma.
+</p>
+<p>
+&mdash; Så får du väl ha mitt, då, och ta mig hel
+och hållen.
+</p>
+<p>
+Därmed lade hon armarna omkring hans hals.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ditt lilla spöke! Nu ska du också kyssa mig.
+Med första kyss, som du själf hjärtligt och uppriktigt
+och af innersta själ och hjärta ger mig, stryker du
+ett streck öfver alla andra, och så ä de glömda.
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_38' name='page_38'></a>38</span>
+</p>
+<p>
+Där gled ett vemodigt leende öfver hennes lilla
+täcka anlete.
+</p>
+<p>
+&mdash; Tror du? Är du säker att jag glömmer det
+lika fort som du? och att du glömmer dem själf?
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, om du bara tänker på att du har gett
+mig ditt hjärta och din tro och hela ditt lilla väsen
+&mdash; det har jag aldrig bedt någon annan om eller
+fått det.
+</p>
+<p>
+Så kysste hon honom varmt och länge.
+</p>
+<p>
+&mdash; Vet du, hvilken vers jag tyckte bäst om? sa
+hon se&#8217;n.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nej.
+</p>
+<p>
+&mdash; Den sista:
+</p>
+<table summary='poetry'>
+<col style='width:5em;' />
+<tr><td></td><td><p style='margin-top:0.0em; margin-bottom:-0.25em'>
+»Dör uti sin knopp
+</p></td></tr>
+<tr><td></td><td><p style='margin-top:0.0em; margin-bottom:-0.25em'>
+det skönsta kärlekshopp,
+</p></td></tr>
+<tr><td></td><td><p style='margin-top:0.0em; margin-bottom:-0.25em'>
+som i hjärtat opp
+</p></td></tr>
+<tr><td></td><td><p style='margin-top:0.0em; margin-bottom:-0.25em'>
+rann under lifvets lopp &mdash;
+</p></td></tr>
+<tr><td></td><td><p style='margin-top:0.0em; margin-bottom:-0.25em'>
+samla bladen ömt,
+</p></td></tr>
+<tr><td></td><td><p style='margin-top:0.0em; margin-bottom:-0.25em'>
+ty hvad ditt minne gömt
+</p></td></tr>
+<tr><td></td><td><p style='margin-top:0.0em; margin-bottom:-0.25em'>
+bär alltid sommarfägring,
+</p></td></tr>
+<tr><td></td><td><p style='margin-top:0.0em; margin-bottom:-0.25em'>
+och fagrast är just hvad du drömt.»
+</p></td></tr>
+</table>
+<p>
+&mdash; Ja, hvad är kärleken annat än en sommardröm?
+Och är lifvet annat?
+</p>
+<p>
+&mdash; Åjo &mdash; där är också höst och vinter &mdash; se&#8217;n.
+</p>
+<p>
+&mdash; Men sommarminnena glömmas aldrig.
+</p>
+<p>
+&mdash; Mina begynna nu &mdash; låt dem bli så många,
+att de räcka!
+</p>
+<hr class='ppg-pb' />
+<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_39' name='page_39'></a>39</span>
+<h2>Därför var hon blek.</h2>
+
+</div>
+
+<p>
+&mdash; Inte för att det precis kan vara något särskildt
+nöje just för en så pass ung spoling som dig
+att komma på begrafning och sitta där inklämd i flera
+timmar, sa mor. Men eftersom nu den här jordafärden
+väl blir den största här har varit här i bygderna
+på många år, kan du ju där få se hur det går till ute
+i stora världen. Och så är där så godt om mat &mdash;
+det spar alltid lite här hemma ett par tre dagar efteråt.
+Allaredan i går, när jag var där och svepte häradsdomaren,
+hade där kommit öfver tretti höns och tuppar
+till soppan. Och därför tycker jag, att du gärna
+kan gå med; om någon kan behöfva sig ett räfvamätte
+är det väl den, som ska proppa skallen full
+med all världens kungar och kejsare och påfvar.
+</p>
+<p>
+Jag följde med mor och fick sitta bredvid henne.
+Inte ibland de andra pojkarna, och det var det allra
+värsta. De kunde då åtminstone få göra gubbar åt
+hvarandra, hviska samman eller smånypas i benen.
+Men jag måste sitta som en »målad bock». Middagen
+drog som vanligt ut i flera timmar, och jag satt där
+och hade ledsamt och såg mig omkring bland begrafningsgästerna.
+</p>
+<p>
+&mdash; Hvem är hon, som sitter i hörnet under den
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_40' name='page_40'></a>40</span>
+stora klockan, den där människan, som är så fasligt
+blek? hviskade jag till mor.
+</p>
+<p>
+&mdash; Sitt inte och peka, pojke! Jag vet, hvem du
+menar. Det är Mårten Espens Kersti.
+</p>
+<p>
+&mdash; Hvarför är hon så blek?
+</p>
+<p>
+&mdash; Det är af kärlek.
+</p>
+<p>
+Jag måste ha glott stort på mor, för hon drog en
+smula på mun.
+</p>
+<p>
+&mdash; Kärlek? Är det kärleken till Gud eller kärleken
+till nästan? sa jag slutligen.
+</p>
+<p>
+&mdash; Tyst nu &mdash; det där begriper du inte ännu.
+Och när en är på begrafning, ska en sitta tyst och
+stilla och allvarlig och bara äta allt hvad man orkar.
+</p>
+<p>
+Hela dagen hade jag ögonen på den där märkvärdigt
+bleka kvinnan, tills jag på kvällen somnade,
+förtyngd af den myckna maten och den tjocka tobaksröken.
+När gästerna långt fram på morgonen bröto
+upp och jag var väckt, bjöd Kersti mor och mig på
+skjuts. Och glad var jag. Jag hade en massa mat i
+mig och en hel hop knyten med kakor, hönsaskrof,
+kalfvaben och andra härligheter, som vi skulle smörja
+oss med en hel vecka.
+</p>
+<p>
+När vi stannade utanför Kerstis gård, bad hon
+oss stiga in, och så satte hon kaffesurran på.
+</p>
+<p>
+&mdash; Da&#8217;n är i alla fall tillspillogifven, sa hon. Nu
+kan Lillen lägga sig här på min säng och sofva en
+stund, medan vi prata lite samman, du och jag. Det
+är bra många år se&#8217;n vi hade en riktigt förtrolig snackestund
+ihop. Men först ska han ha en kopp, han också
+&mdash; ofvanpå så mycken mat kan en inte sofva, om inte
+en får lite kaffe.
+</p>
+<p>
+Jag fick min kopp, och det var som med ens all
+sömnighet försvunnit. Jag hade ju också tagit mig
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_41' name='page_41'></a>41</span>
+en grundlig lur på gillet. Alltså lade jag mig till ro
+på dynan och slöt ögonen, men jag hörde hvartenda
+ord, de sade. Och jag tror, att om jag så blefve
+hundra år, skulle de aldrig gå ur mitt minne.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nu ska du öppna ditt hjärta! sa mor. Litet
+har jag ju reda på, jag som alla andra gamla, och
+lite har jag gissat mig till. Du vet, att hvad du säger
+kommer inte längre. Du ser så dålig och blek ut
+i dag, att till och med pojken såg det och sade det i
+örat på mig. Tala nu! Får du inte luft, så kan du
+dö af det.
+</p>
+<p>
+&mdash; Så du pratar! Inte dör en, för det en är
+olycklig! Då skulle jag vara död för länge, länge
+se&#8217;n. Nej, är en riktigt eländig och förkrossad, så
+lefver man minsann nog. Men i alla fall tror jag att
+det skall lätta en smula att få tala lite om gamla
+tider med en gammal trogen vän. Ta dig nu en kopp
+till! Har pysen somnat?
+</p>
+<p>
+&mdash; Den sofver som en stock, så fort han kommit
+omkull.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, inte trodde jag väl i många år att jag
+skulle lefva den dag, jag skulle följa <i>honom</i> till grafven.
+Och ändå ha de myllat ner honom i dag. Vi
+hade växt upp samman och varit nästan som två syskon.
+Hans far och min far hade kommit öfverens att
+vi skulle bli ett par en gång, och det hade jag hört
+se&#8217;n jag var liten. Och var han ena dagen inne hos
+oss och lekte med mig och smorde sig med honung,
+som han var så galen i, så var jag andra dagen inne
+hos dem och åt gåsflott &mdash; det var min förtjusning.
+</p>
+<p>
+Esbjörn talte också många gånger om det där att
+vi skulle bli ett, både under skoltiden och lästiden
+och sedan. Det var det käraste jag kunde höra &mdash;
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_42' name='page_42'></a>42</span>
+ingen kan tänka eller förstå, hur kär jag höll honom:
+Han var ju grann som en solskensdag, stor och härdabred
+och väldig som en klippa, öm om alla, folk som
+kräk, och alltid glad och munter. Aldrig där hördes
+nå&#8217;nting ondt om honom: inte en gång byns värsta
+sladdermaskor nändes tugga på honom.
+</p>
+<p>
+Så skulle han ut och exera. Det var ju alltid
+mästerprofvet för en hygglig pojke förr i tiden och
+blir väl så i alla tider. Det var inte heller just så
+många, som bestodo det med heder: de flesta voro ju
+fulla och galna, när de skulle rycka in &mdash; det skulle
+vara karlavändt, förstås, och det var så allmänt, så
+ingen fäste sig vidare vid det. Värre var det, när de
+kommo hem; då hade de alla möjliga ovanor, tuggade
+tobak och svuro och voro råa i mun. Det var som
+de varit i helvetet de fjorton darna, och det kunde
+dra hela år, innan de blefvo hyggliga igen. Somliga
+fingo knäcken för hela sin tid. Den exercisen har tagit
+hut och hederskänsla af många bra pojkar.
+</p>
+<p>
+Men Esbjörn stod sig &mdash; inte ett ondt ord hördes
+om honom. Jag var så stolt &mdash; han var ju mig
+ämnad och skulle nog bli min. Jag tänkte på honom
+om dagarna och drömde om honom på nätterna.
+</p>
+<p>
+Så kom han hem, och vi träffades som vanligt.
+Ibland när vi voro ensamma något ögonblick, kunde
+han ta mig om lifvet, trycka mig tätt intill sig och
+kyssa mig. Åh, jag tyckte hjärtat ville sprängas så
+glad som jag var. Jag gick bara och längtade efter
+att vi skulle gifta oss &mdash; vi hade ju ingenting att
+vänta på precis, någon af oss.
+</p>
+<p>
+Så kom midsommarafton.
+</p>
+<p>
+Han var hemma hos oss och hade just suttit och
+talt riktigt med mor. Hans far skulle flytta in i
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_43' name='page_43'></a>43</span>
+undantagslängan och vi skulle ta hemmanet. Mor
+var glad, och jag var ännu gladare. Jag skulle kunnat
+hoppa öfver taken, som det heter. Och han och
+jag sutto ett par timmar ute i trädgården och kysstes,
+och han talte så vackert om hur trefligt vi skulle
+ha det.
+</p>
+<p>
+Så gick han. Jag vet inte hur det föll mig in
+att smyga mig efter honom: jag var rent yr och visste
+knappt hvad jag ville eller gjorde. Nere vid den lilla
+ekparken ämnade jag ropa på honom och säga: »Gif
+mig en midsommarskyss till!» Jag glödde i hela
+kroppen.
+</p>
+<p>
+Som han kommer midtför parken och jag just
+ämnade ropa honom an, hoppar han öfver diket. Och
+där reser sig en kvinna och tar honom om halsen,
+och han får henne om lifvet och de satte sig innanför
+gärdesgården. Först trodde jag att jag skulle dö
+och föll så lång jag var. När jag vaknade till, hörde
+jag dem kyssas och fnittra. Jag darrade som ett asplöf
+och kröp närmare så att jag både kunde se dem
+och höra allt hvad som sades.
+</p>
+<p>
+Det var dragonens Lotta &mdash; de hade naturligtvis
+blifvit bekanta under exercisen: då brukade hon hvarenda
+kväll ränna till lägerplatsen. Det var ett kräk
+till tös, och ingen ville tala med henne, om hon kom
+på en dans &mdash; åtminstone inte någon af de hyggliga
+åbosönerna. Nu hade hon träffat Esbjörn och fångat
+honom i sina garn, det godtrogna lifvet. Och där satt
+hon nu och förtalade mig, och han hjälpte till och sa
+fula lögnaktiga ord om mig. Och de voro öfverens
+om att vara sams i synd och last, se&#8217;n Esbjörn och
+jag hade blifvit gifta också. Där finns ingen, som kan
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_44' name='page_44'></a>44</span>
+tänka huru usla ord där kan vara i en genomfördärfvad
+kvinna.
+</p>
+<p>
+Jag trodde jag skulle gå från förståndet, där jag
+låg hopkrupen. Var detta verkligen Esbjörn &mdash; min
+Esbjörn? Jag måste nypa mig i armen för att få
+klart för mig, att jag inte drömde eller gick i sömnen.
+Nej, jag var nog vaken &mdash; Gud nåde mig så visst!
+</p>
+<p>
+Men gå därifrån kunde jag inte, utan väntade,
+tills de bröto upp. Då sprang jag fram, spottade honom
+i ansiktet, där han stod blek som ett lik, och
+slog henne med knuten hand i synen flera slag, tills
+hon rullade rundt. Så sprang jag hem.
+</p>
+<p>
+Det dröjde månader innan jag kom till förnuft
+igen, fast det hölls ju tämligen tyst. Esbjörn kom
+och gick därhemma gång på gång, men han fick aldrig
+se mig hur han tiggde och bad och hur mycket
+hans far och min mor lade sig ut för honom och talte
+om hur han ångrade sig och hade rent slutat upp att
+träffa Lotta, det kreaturet. Mor grät och sa, att jag
+skulle förlåta: det ska en kvinna isynnerhet kunna
+här i lifvet. En karl är ju inte mer än en fattig syndig
+människa, sa hon. Ack, det är inte en stackars
+kvinna heller. Hvad hjälper det att hon lofvar förlåtelse,
+när hon inte kan glömma? Gud hjälpe hvar
+och en, som har stått på lur och fått gift i blodet!
+</p>
+<p>
+Så såg han då slutligen att det tjänte ingenting
+till utan att jag var obeveklig. Och så tog han ju
+Lotta långt om länge, och hon blef hans kvinna. Och
+du minns nog så&#8217;nt väsen där blef hemma och hur
+fadern hvarken ville se eller tala vid henne utan flyttade
+hemifrån och hyrde in sig hos en husman och
+steg ner i grafven, tärd af sorg och bekymmer. Och det
+blef uppståndelse i hela församlingen och Esbjörn blef
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_45' name='page_45'></a>45</span>
+så utskämd bland sina likamän, att knappt någon
+brydde sig om att umgås med honom.
+</p>
+<p>
+Nu vet du hur det är, att om inte en kvinna har
+andras aktning, mister hon snart sin mans. Och det
+finnes ingen kärlek, som varar i längden, om andra
+spotta på den. Så gick det med Esbjörn också. Ingen
+ville hälsa på honom bara för att slippa tala med
+henne, och tog han henne med på ett gille, fick hon
+sitta som en pestsmittad. Så började han fara till
+sta&#8217;n, där ingen brydde sig om hurudan kvinna han
+hade hemma, bara han bjöd friskt och gick gladeligen
+i borgen.
+</p>
+<p>
+Så begynte hemmanet gå vind för våg, kreaturen
+vansköttes och han blef ett kräk, helst sedan det började
+glunkas om att Lotta hade besynnerliga historier
+för sig än med en och än med en annan och lät bägge
+pojkarna både fara illa och dras med smuts och ohyra.
+Snart var hatet mot henne riktigt djupt hos alla. Och
+han betraktades som en schajas, som inte kunde hålla
+henne i tukt. Det var nära att de skulle tagit från
+honom nämndemansbefattningen.
+</p>
+<p>
+&mdash; Så dog hon i behaglig tid då.
+</p>
+<p>
+&mdash; Hon gjorde så, ja, det gjorde hon. Men vet
+du, <i>hur</i> hon dog?
+</p>
+<p>
+&mdash; Hur hon dog?! Det veta ju alla människor:
+hon föll i ån en natt.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, hon gjorde det. Men den, som dref henne
+dit &mdash; det var jag.
+</p>
+<p>
+&mdash; Människa! Hvad säger du?
+</p>
+<p>
+&mdash; Spring inte din väg &mdash; jag rörde henne inte
+med ett finger. Men på bron mötte jag henne en
+natt och jag ställde mig framför henne och såg på
+henne. Hvad jag så sa, när jag kunde få tungans
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_46' name='page_46'></a>46</span>
+bruk, står bara för mig som en dröm. Men jag visade
+henne, hvilken eländig varelse hon var och hvilken
+helvetesgärning hon hade gjort inte bara mot mig
+utan mot den stackars Esbjörn och hur hon nu höll
+på att göra honom olycklig för evigheten liksom hon
+redan hade gjort det för detta lifvet och hur pojkarna
+en dag skulle behöfva blygas, när deras mors namn
+nämndes, och tänka på skriftens tydliga dom, att ingen
+skökoson skall komma i Herrans församling. Och
+slutligen sa jag, att hade hon den minsta gnista af
+kärlek till de små eller medlidande med Esbjörn, skulle
+hon rymma och det i denna natt, och ville hon, så
+skulle jag ge henne respengar, så hon skulle kunna
+ge sig af till Amerika eller Köpenhamn eller hvart
+som helst, där hon kunde lefva efter sin lust men
+utan att göra de sina olyckliga.
+</p>
+<p>
+Hon stod en stund, och ögonen flammade på
+henne.
+</p>
+<p>
+&mdash; Du har rätt i hvad du säger, sa hon slutligen.
+Jag har sagt mig själf det många gånger. Men inte
+behöfver jag fara utrikes för att frälsa dem &mdash; det
+finns kortare väg.
+</p>
+<p>
+Därmed hoppade hon öfver räcket och rakt ned
+i ån.
+</p>
+<p>
+Hvad skulle jag göra? Hon var borta och blef
+borta. Inte tordes jag ropa på hjälp, och i alla fall
+skulle det dröjt så länge innan någon kunnat komma,
+att ingen hjälp varit möjlig. Hade någon kommit,
+skulle jag blifvit trodd om att ha kastat henne i ån.
+Jag ville inte lida mer för hennes skull än jag redan
+hade gjort. Men den natten blef mitt hår grått och
+se&#8217;n är jag så blek.
+</p>
+<p>
+&mdash; Men det var ju inte din mening att &mdash; &mdash; &mdash;
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_47' name='page_47'></a>47</span>
+</p>
+<p>
+&mdash; Nej, men jag satte mig till domare i Guds
+stad och ställe. Jag gjorde det därför att jag allt
+fortfarande hade Esbjörn kär, inte som förr, men jag
+höll af honom som ett kärt minne, och det gjorde
+mig ondt att det skulle befläckas.
+</p>
+<p>
+Nå, han upprättade sig och fick åter allas aktning.
+Vi ha aldrig talt ett ord samman, han och jag,
+sedan den natten annat än ett »goddag» eller »godnatt»
+på ett gille.
+</p>
+<p>
+&mdash; Men att ni inte blefven ett efter hennes död?
+</p>
+<p>
+&mdash; Åh, jag skulle aldrig kunnat. Och han trodde
+att jag alltjämt var lika hatfull och hämndgirig, kan
+jag förstå. Men har jag talt om så mycket, kan jag
+ju tala om en sak till. Det var ju dåligt med hans
+ställning, när hon gick bort, och det dröjde länge innan
+han kom på säkra ben igen. Därför är det jag,
+som har låtit bägge hans pojkar studera, så att den
+ene nu är prästvigd och den andre får sitta ting. Det
+har gått genom prosten, och om Esbjörn nå&#8217;nsin hade
+en aning om hvem det var eller om pojkarna veta
+något, känner inte jag. Kanske prosten sa något till
+honom, när han var hemma och gaf honom nattvarden
+på sotsängen. I alla fall har jag sökt rädda alla
+tre, och var jag för hård den natten, så mente jag
+väl, och jag tror att jag har försonat det efter bästa
+förmåga. Jag tycker jag är inte rädd för domedag
+ändå.
+</p>
+<p>
+Nu har jag bara hans pojkar att lefva för. Nu,
+se&#8217;n han är borta, skall jag tala om alltsammans för
+dem, och de skola få ett hem här hos mig &mdash; det
+gamla göra de sig nog helst af med. Och efter min
+död ska de ha allt mitt &mdash; mer kan jag inte göra.
+</p>
+<p>
+Nå, tycker du att jag är en mörderska?
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_48' name='page_48'></a>48</span>
+</p>
+<p>
+&mdash; Nää &mdash; &mdash;
+</p>
+<p>
+&mdash; Ser du! Du törs inte svara rent kort och godt
+<i>nej</i>. Men hur många tusen gånger tror du jag har
+gjort mig själf den frågan och inte heller vågat svara
+<i>nej</i> på den? Och ändå gjorde jag hvad jag gjorde
+af kärlek. Aldrig kunde jag väl heller tänka att hon
+skulle hoppa i genast. Jag har talt om allting för
+prosten. Han dömde mig inte, och jag tror inte heller,
+att Gud skall döma mig.
+</p>
+<p>
+&mdash; Stackars Kersti! sa mor och började snyfta.
+Ni, som kunde varit så lyckliga! Hvarför skulle en
+sådan där maruggla komma till världen som den där
+Lotta?
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, hvarför? Hur många lugna timmar tror
+du jag har haft på tretti år? Nej, nu ska jag väcka
+Lillen, så ni kommer i säng innan det blir dager.
+Jaså, han tyckte jag är så blek. Ja, han har rätt.
+Måtte hans dar bli gladare än mina!
+</p>
+<p>
+Men, nu se&#8217;n Esbjörn är nermyllad blir det kanske
+lite lättare för mig &mdash; jag tror att han på sistone
+ångrade sina villors väg och blef en bättre människa.
+Och då är det ju som han vore min gamle Esbjörn
+igen från ungdomsdar.
+</p>
+<hr class='ppg-pb' />
+<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_49' name='page_49'></a>49</span>
+<h2>En pojke för sig.</h2>
+
+</div>
+
+<p>
+&mdash; Han har alltid varit så egen den pojken &mdash;
+aldrig som andra utan en pojke för sig själf. Jag
+minns, när han låg i den där farliga febern &mdash; han
+var väl en elfva, tolf år då. De två äldste hade jag
+förlorat, och han var ensam kvar. Jag satt vid hans
+säng natt och dag, och jag grät, så jag tyckte mitt
+arma modershjärta ville brista. Jag blef tio år äldre
+på de två månader som sjukdomen varade. Så sa
+jag till honom en kväll: »Bed till Gud, Harald lille,
+att Han låter dig bli frisk igen!» Men pojken bara
+riste på sitt lilla, svettiga hufvud. »Kan du inte
+bedja med barnslig förtröstan?» sa jag. Han svarte
+inte på en lång stund.
+</p>
+<p>
+&mdash; Inte kan Gud tycka om att jag ligger och
+ber att få slippa komma till honom? sa han långt
+om länge.
+</p>
+<p>
+Jag blef så förbluffad, att jag fick inte fram
+ett ord.
+</p>
+<p>
+&mdash; Vill du inte bli frisk och vara hos din mor?
+sa jag slutligen.
+</p>
+<p>
+&mdash; Jo, visst vill jag det. Mor känner jag från
+det jag var mycket liten, men Gud har jag bara hört
+talas om. Och så är han så stor, så stor och mäktig,
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_50' name='page_50'></a>50</span>
+och jag är bara en liten spenslig stackare. Men mor
+kan ju be Gud att få behålla mig: det förstår nog
+Gud, att mor vill, eftersom mor inte har någon annan,
+och Han har änglarna och alla de saliga. Nog vill
+jag gärna lefva lite längre, nej riktigt mycket, se&#8217;n
+jag börjar på att kunna göra någon nytta och hjälpa
+mor någon gång.
+</p>
+<p>
+Ja, nog tiggde och bad jag. Och jag fick också
+behålla min Harald. Han har aldrig varit sjuk en
+timme se&#8217;n &mdash; fast han nu är öfver 25. Men han
+skötte undan i ett tag &mdash; doktorn sa, att han nästan
+aldrig hade sett ett barn så inne i dödens käftar.
+Glädje har jag af pojken också. Hemmanet sköter
+han som han hade gått på landtbruksskola och läser
+så mycket böcker och följer med i allting på lediga
+stunder. Och på landtbruksmöten och utställningar
+har han gärna varit med, om det har burit sig, och
+han har haft ögonen med sig och lärt lite här och
+lite där. Så han har visst varit »min mandoms glädje
+och min ålderdoms tröst», som där står i ordspråket.
+Det har han visst och sant.
+</p>
+<p>
+Och ja minsann är det inte han, som har börjat
+på att rutscha upp gubbarna här i församlingen, och
+det kan behöfvas, sådana »dröslehasar» som här ä.
+Det var han som tog ihop med skolan &mdash; den låg ju
+rent i lägervall. Den gamle skolmästaren var inte
+med, när krutet fanns opp, och han är nog bra klen
+i sina stycken, säger Harald. Men hurudan ska också
+en gammal man bli genom att sitta år ut och år in och
+slita och plita med öfver hundra barn? Prosten ville
+nog att förbättringar skulle göras, men de gamla
+stöttepinnarna höllo på styfvern, sa det var stört omöjligt
+att få småskola här.
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_51' name='page_51'></a>51</span>
+</p>
+<p>
+Men så steg Harald fram på en kyrkostämma
+och ställde sig på prostens sida, och det blef värre
+än kattabaliken i Bender. Men pojken stod på sig,
+och nästa år satt han i skolrådet, och så blef här
+först småskollärarinna och se&#8217;n biträdande lärarinna.
+Och gamle »mäster» fick anslag af stämman att fara
+in till Lund och vara med i den allraförsta af sommarkurserna.
+Gubben blef rent som ung på nytt.
+Och sockenbiblioteket är upprustadt och tillökt, en
+del gammal bråte är utplockadt, och det är en ren
+lust att se, hur ungdomen börjar läsa lite öfverallt
+i stället för att bara spela kort och tänka ut
+uselhet de långa vinterkvällarna.
+</p>
+<p>
+Hönsskötseln och ägghandeln äro hans lif, och
+han har hela trädgården full med bin. I fjol köpte
+han upp så många bär, som husmännens kvinnor och
+ungar kommo hem med till honom. Inte för det han
+precis spann silke det året, för han kunde inte själf
+afsätta alla med någon förtjänst. Men de fattiga
+lärde sig ta vara på Guds gåfvor, och det var hufvudsaken
+för honom. I år finnas här familjer, som ha
+förtjänt sina hundra kronor hvar på bärplockning.
+Och Harald tror, att det skall komma igen i kakan,
+när fattigvårdsutgifterna ska beräknas en gång.
+</p>
+<p>
+Nu är det bara en sak, som jag har gått och
+väntat på och längtat efter i flera år &mdash; se&#8217;n kunde
+jag fara i frid som Simeon. Jag skulle ju så gärna
+vilja se honom lyckligt gift. Men det tjänte ingenting
+till att komma saken på tal: ingen här i bygderna
+föll honom i smaken. Han tyckte de voro för
+dödbakade och för mycket för grannlåt &mdash; klädhängare,
+som inte ha vaknat till lif, sa han. Det har nog
+kommit ut, så han står just inte så väl hos töserna,
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_52' name='page_52'></a>52</span>
+fast naturligtvis hvilken af dem som helst skulle
+tagit honom med uppräckta händer, om han bara
+sagt ett halft ord. Ja, han har alltid varit en pojke
+för sig.
+</p>
+<p>
+Jag minns, när vi voro på bröllopet i Brödåkra
+i fjol. Bland många andra rika och fina skulle riksdagsmannens
+döttrar också komma dit. Och därför
+sa jag till honom, att han skulle kasta ett öga på
+dem &mdash; där är både utseende och gods och grunkor,
+sa jag. Och förstånd ska de väl ha, när deras far
+har kunnat bli riksdagsman &mdash; äpplet faller väl inte
+så långt från trädet, mente jag på mitt vis.
+</p>
+<p>
+Ja, Harald pratade med dem och dansade med
+dem, och riksdagsmannen och han blefvo dusbröder
+och riktiga mostrar, och Harald blef bjuden att komma
+och hälsa på där.
+</p>
+<p>
+När vi så hade kommit hem på ottan, säger jag
+till Harald: »Nåå? Hvad tyckte du om dem?»
+</p>
+<p>
+&mdash; Tjaa! Hm! Inte slogo de an på mig riktigt.
+De ha hört en del ord af gubben, och med dem slå
+de omkring sig och åbäka sig liksom när en katt
+leker med ett nystan. Men vidare reda på hvad de
+orden betyda ha de nog inte. Så är det för resten
+nog med gubben också. Mest ord och skryt! Han
+går med de stora i vått och torrt! Hela tiden talte
+han om sina fina bekantskaper, men bara om adelsmän
+och landshöfdingar och borgmästare och brukspatroner.
+Han nämnde inte namnet på någon enda
+af våra bästa bönder. Han är inte en karl för sig,
+den! sa Harald.
+</p>
+<p>
+Och han gjorde aldrig allvar af det där påhälsandet
+hos riksdagsmannen.
+</p>
+<p>
+En gång frågade jag honom, hvad han tyckte
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_53' name='page_53'></a>53</span>
+om prostens Hilma. Det är en rar tös, och han
+kunde nog få henne om han ville &mdash; så mycket
+vet jag.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, sa han, nätt och godt ser hon ut och
+sjunger och spelar bra, både fortepiano och orgel, och
+är flink i sina händer och är inte rädd att ta i. Men
+hon törs inte tänka själf: då skulle hon känna sig
+som ett får på blankis. De ha alltid inpräntat hos
+henne hvad hon får tro och tänka, och hon har hela
+sitt lif gått och sagt efter andras tankar.
+</p>
+<p>
+&mdash; Det kan du då omöjligen veta, sa jag lite
+stött, för jag tyckte han var orättvis mot den snälla
+flickan. Tankarna kunna väl vara hennes egna, fast
+de gå i samma spår som hennes fars.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nej, mor! sa han. Den, som tänker själf,
+har aldrig precis likadana tankar som någon annan.
+Det är liksom där aldrig på ett träd finnas två blad,
+som ä precis likadana, och aldrig två ögon i två
+flickansikten ä riktigt lika hvarandra. När hon talar,
+är det ju nästan som hon läste ur ett af faderns
+predikokoncept. Därför tycker jag, att jag kan henne
+utantill.
+</p>
+<p>
+Men nu har hans timma slagit till sist. Och jag
+är så glad, så glad &mdash; en börjar ju ändå bli gammal
+så smått, och det känns i alla fall bra skönt att veta
+honom väl i hamn, när stunden är inne att man ska
+skiljas hädan.
+</p>
+<p>
+För en tid sedan voro vi på julkalas hos Mårten
+Anders i Stendala. Och där var mycken ungdom
+samlad både från fjärran och när. Bland många
+andra voro där kyrkovärden Bengt Eskilsson och hans
+kvinna och hans bägge döttrar. Modern var i unga
+dar den grannaste tös i hela häradet, och döttrarna
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_54' name='page_54'></a>54</span>
+brås på henne. Den yngsta, Ingrid, är som en ros
+och en lilja i Saron. Och hon dansade lätt som en
+solstråle på ett löfverk; det var en lust och glädje
+att se henne och Harald svinga om.
+</p>
+<p>
+När så det skulle dukas i salen, spridde sig ungdomen
+i rummen, och där blef ett bunkalag här och
+ett annat där. Inne där prostinnan och hennes döttrar
+och klockarens Amalia och kyrkovärdens flickor
+och jag och några andra bastanta gummor hade trängt
+ihop oss, kommo vi att prata om nymodiga påfund
+och sådant. Alla de gamla och prostens flickor isynnerhet
+voro öfverens om att det var en styggelse när
+flickor åkte på velociped. En karl &mdash; det kunde gå
+an men en flicka &mdash; usch då!
+</p>
+<p>
+Men Ingrid bara skrattade.
+</p>
+<p>
+&mdash; Jag har kommit hit på velociped i dag, sa
+hon. Om farmor skulle få plats på vagnen, skulle
+jag, som är yngst, antingen sprungit bakefter eller
+blifvit hemma, om jag inte satt mig upp på mitt
+»rockahjul». Den sommaren, jag gick på folkhögskolan,
+for jag hvarenda dag fram och tillbaka på hjulhästen.
+Hvarför skulle inte en kvinna kunna spara
+tiden och spara sina ben, om hon kan?
+</p>
+<p>
+Prostinnan, som är snäll och rar på alla vis, hör
+ändå till den gamla tiden. Hon såg på Ingrid och
+vaggade allvarligt med sitt hvita hufvud.
+</p>
+<p>
+&mdash; Inte skulle en flicka, på den tiden jag var
+ung, velat sitta och visa sina strumpor för hvar enda
+själ, som strök landsvägen fram, sa hon.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, är där någon, som är så blyg, att han
+inte törs låtsas om, att han vet hur många ben ett
+fruntimmer har eller inte för sin själafrid kan se att
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_55' name='page_55'></a>55</span>
+de ä två, så kan han ju vända sig åt andra sidan
+och se på någon af gässen på fäladen, sa Ingrid.
+</p>
+<p>
+Harald började skratta. Och många med honom.
+</p>
+<p>
+&mdash; Men på den tiden, sa Ingrid, gingo ju fruntimren
+barhalsade skäligen långt ner, så jag tror inte
+blygheten var stort större då än nu. Och ännu i dag
+ska ju damerna på festerna på kungens slott vara
+fasligt urringade &mdash; komme en tös här i bygden i kyrkan
+klädd på det viset, skulle hon aldrig kunna visa
+sig för folk mer. Det är ju ingen människa, som
+stöter sig öfver att vi gå uppskörtade ända till knäna
+nere vid bron och tvätta kläder, fast vi ä alldeles
+barfota.
+</p>
+<p>
+Det taltes mot och med. Alla, som ingen velociped
+hade, höllo naturligtvis med prostinnan, utom
+Harald, som öppet tog Ingrids parti. Det nästan förvånade
+mig, för själf tyckte han inte om det där
+vägaskumpandet och han hade ett par gånger sagt,
+att han tyckte, det missklädde fröknarna på herrgården.
+Nå, jag vet nu inte hvad som egentligen skulle
+klä de där högfärdiga viporna, som tro att de stå
+ett trappsteg närmare Vår Herre än vanliga syndiga
+människor.
+</p>
+<p>
+Nu tror jag också att många fler än Harald
+tyckte, att Ingrid hade rätt, men för prostinnans skull
+ville de ju inte säga något. Hur det var taltes
+Harald och tösen rätt mycket vid den kvällen, och
+när vi reste hem, satt pojken bara och funderade
+och sade inte ett ord mer än hvarannan kvart.
+</p>
+<p>
+Jag låtsade ju inte om något, men jag drog på
+munnen för mig själf och tänkte, att nu hade han
+nog träffat den rätta. Och en hel vecka gick han så
+där fundersam och tyst.
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_56' name='page_56'></a>56</span>
+</p>
+<p>
+Och så en dag säger han:
+</p>
+<p>
+&mdash; Hvad tyckte mor om henne?
+</p>
+<p>
+&mdash; Hvilken? sa jag så oskyldigt.
+</p>
+<p>
+&mdash; Åh, gör sig nu inte till, lilla rara gamla mor!
+</p>
+<p>
+&mdash; Du menar Ingrid Bengtsson?
+</p>
+<p>
+&mdash; Hvem skulle jag annars mena?
+</p>
+<p>
+&mdash; Bra. Inte tyckte alla om, att hon sjöng så
+rent ut, men &mdash;
+</p>
+<p>
+&mdash; Just det tyckte jag så bra om. Tar man tolf
+åbotöser och ställer dem i en flock, och en gammal
+fru eller en rik knase eller en högt uppsatt man säger
+att nånting fult är vackert eller något vackert är
+fult, så stämma de elfva in eller tiga och samtycka.
+Jag har alltid förargat mig öfver den där rädslan
+och fegheten hos allmogen &mdash; det är den, som gjort
+att de förnäma så många och långa tider ha haft
+bönderna till apespel och gyckel. För karlarna ha i
+allmänhet lika stor tunghäfta som kvinnorna. Jag
+har aldrig kunnat lida, när valpar, som inte ä torra
+bak öronen, klifva upp och göra sig viktiga och
+»blaffa» om hvad de inte begripa. Men det är en
+härlig sak att höra en person lugnt och sansadt säga
+sin mening och ge skäl för den. Jag skulle aldrig
+kunna trifvas ihop med en hustru, som bara vore ett
+»mähä» och aldrig sa annat än »Harald lille, naturligtvis»
+eller »Ja visst, Harald lille,» »Ja, det är ju
+klart, Harald!» Åh, jag skulle leds ihjäl. En kvinna,
+som gnatar, måste vara ryslig, men en, som bara
+sade <i>javisst</i>, skulle ta lifvet af mig, för jag skulle
+begripa, att hon sade så bara därför att hon inte
+gitte tänka.
+</p>
+<p>
+&mdash; Men hon kunde väl få säga <i>ja</i>, när du friade,
+sa jag.
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_57' name='page_57'></a>57</span>
+</p>
+<p>
+&mdash; Och tusen gånger till! sa han, bara jag visste
+att hon skulle säga <i>nej</i>, när hon menade det. I alla
+fall ska jag väl ta och åka ner där en af dagarna
+och se, hur de ha det och hur hon tar sig ut, när
+hon inte går i gillestass. Jag ska komma tidigt en
+morgon och se, hur de då ta mot mig.
+</p>
+<p>
+Han reste.
+</p>
+<p>
+När han kom, såg han rent förtjust ut.
+</p>
+<p>
+&mdash; Jag fick syn på henne ute på klöfverfältet.
+Hon satt och mjölkade. Jag steg af och gick bort
+och pratade med henne. Och se&#8217;n gingo vi in i sällskap
+bak efter min vagn: jag bar ena mjölkspannen,
+och hon den andra. Hon bad mig stiga in, och där
+var fint och i ordning, så tidigt det var på dagen.
+Jag blef trakterad och vi pratade om en hel del,
+både gubben och jag och töserna och kvinnan och
+gamla farmor. Och när jag reste, följde hon mig ut,
+Ingrid jag menar, och så frågade jag, om jag inte
+skulle ha något för jag hade burit mjölkspannen.
+Och hon såg så rar ut, skälmungen, när hon sa:
+»Du skulle ju haft &#8217;molkedrick&#8217;, men jag glömde det
+rent. Emellertid har du den till godo till nästa gång!»
+Och så sprang hon in.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nå, du sa ingenting? frågade jag.
+</p>
+<p>
+&mdash; Det var ju första gång jag var där, sa han.
+</p>
+<p>
+Se&#8217;n har han gjort sig ärende dit många gånger.
+Men han har ingenting sagt och jag har inte velat
+fråga.
+</p>
+<p>
+Så i förrgår kom hon min lif farande hem till
+oss på sitt gumpahjul. Jag visade henne omkring
+öfverallt, och hon fick se alla kreatur och kistor, och
+hon tyckte vi hade allting så trefligt och bra.
+</p>
+<p>
+Se&#8217;n satte hon och Harald sig i trädgården och
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_58' name='page_58'></a>58</span>
+snackades vid en lång stund. När de så kommo in,
+såg jag, att allt var klart dem emellan.
+</p>
+<p>
+När så Harald gick ut efter en flaska vin, hviskade
+jag till henne: »Nåå? Tycker du riktigt om
+honom? Han har alltid varit en pojke för sig. Men
+när en kommer riktigt underfund med honom, är där
+guld på hjärtegrunden.»
+</p>
+<p>
+Då tog hon mig om halsen. Och hennes ögon
+tindrade, när hon sa:
+</p>
+<p>
+&mdash; Nej, han är en pojke för mig.
+</p>
+<p>
+Så på eftermiddagen kommo kyrkovärden och
+hans kvinna och systern. Och så blef allting aftaladt.
+</p>
+<p>
+Men roligt var det att se, hur glad Harald var,
+och hur de två unga sågo på hvarandra.
+</p>
+<p>
+När de skulle resa, sa Ingrid:
+</p>
+<p>
+&mdash; Nu åker jag hem, och velocipeden kan bli
+här. Jag får väl börja på att bli stadig nu ändtligen,
+om jag ska bli din lilla gumma.
+</p>
+<p>
+&mdash; Det var snällt af dig &mdash; jag hade ändå varit
+orolig för att du skulle råkat ut för någon olycka:
+blifvit öfverkörd eller vält öfver en sten.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nu törs jag inte heller: jag får väl vara rädd
+om min blifvande mans hustru! sa den lilla tjyfungen
+och tog Harald om halsen.
+</p>
+<hr class='ppg-pb' />
+<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_59' name='page_59'></a>59</span>
+<h2>Mörksens gärningar.</h2>
+
+</div>
+
+<p>
+På skånska slättbygden har man en sägen om
+en gammal friherre Bennet. När han låg på sitt
+yttersta, frågade han doktorn, hur länge han kunde
+ha kvar att lefva, och då doktorn helt kort och torrt
+svarade, att det nog vore slut i morgon, sa högvälborne
+herr baronen: »Det var mycket obehagligt!»
+</p>
+<p>
+En liknande känsla hade nog Anders Ervastson,
+där han låg i den stora sängen i stugan. Han kallsvettades
+svårliga, och ögonen stodo alldeles stela i
+det vaxgula anletet. Det var klart för både honom
+och alla, som sågo honom, att han snart skulle anträda
+den sista färden. Och fast han under de senaste
+åren inte haft så särdeles mycken glädje af
+lifvet, hade han som vi alla ändå lifhanken kär. Och
+att mista den föreföll honom lika obehagligt som
+gubben Bennet.
+</p>
+<p>
+Som nu Anders Ervastson låg där, gled hans
+förflutna lif förbi honom som ett växlande panorama.
+</p>
+<p>
+Barndoms- och ungdomsåren, då han som förkelad
+son till en af byns mäktigaste stöttepinnar
+gjorde hvad han ville. Gubben betalte ju både böter
+och barnuppfostringsbidrag för honom. Så kom hans
+äktenskap med en god och blid kvinna, den han
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_60' name='page_60'></a>60</span>
+pinade och bedrog, tills hon efter ett långvarigt aftynande
+gick bort. Den första änkemannatiden med
+vildlif och mörka hemligheter, som knappast någon
+vågade hviska bakom den mäktige mannens rygg.
+Och så hans nya gifte med »tattarkonan», som hon
+kallades, hans slaganfall och sängliggande under ömsom
+klart förstånd och pinsamt skarpsinne, ömsom
+vilda syner och omtöcknad själ.
+</p>
+<p>
+Han såg henne sitta i halfskymningen därborta
+vid stenbordet. Men hon satt inte ensam. Han hörde
+hennes hviskningar med Flint, husaren, som skulle
+ha uppsikt i huset under husbondens sjukdom, men
+som redan länge varit hustruns allt och med hvar
+dag tog sig allt pösigare husbondefasoner.
+</p>
+<p>
+Ingen af dem brydde sig ett spår om den sjuke.
+De vände inte ens på hufvudet, när han stönade, och
+han hörde med vanmäktig ilska hur de kysstes och
+fnittrade utan att bry sig om döden, som så att säga
+stod på tröskeln. Och de hjärtlösa orden nådde tydligt
+den dödsdömdes öra.
+</p>
+<p>
+&mdash; När tror du kräket storknar? sa Flint.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nu skulle han väl snart vara mogen, tycker
+jag. Inte kan han väl hålla ut natten öfver! sa hon.
+</p>
+<p>
+Och så begynte de tala om hur de skulle ställa
+det efter gamlingens död, och hur hans släkt ingenting
+skulle få af kvarlåtenskapen, eftersom det lilla,
+som snart skulle komma till världen, ju skulle ärfva
+sin far. Och så skrattade de.
+</p>
+<p>
+Mannen på dödslägret led de ohyggligaste kval.
+Han skulle velat göra hvad som helst för att hämnas.
+</p>
+<p>
+&mdash; Har han alltsammans i det där lilla skrinet?
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, både sedlar och reverser och sparbanksböcker.
+Det är en idé hos honom att han ska ha
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_61' name='page_61'></a>61</span>
+det hos sig i sängen. Och den glädjen kan en ju
+unna den gamle skråpuken &mdash; han kan ju i alla fall
+inte ta det med sig i grafven. Och han kan ju
+knappt röra en fena, fast ibland glindra ögonen rent
+djäfligt på honom.
+</p>
+<p>
+Anders stönade, och det rosslade hemskt i halsen
+på honom.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nu har han snart legat på det sättet ett halft
+år &mdash; en borde nästan ha hjälpt honom ett stycke
+på väg, sa hon.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ts, ts! Min hjärtans du! Sådant kommer
+alltid surt efter. Hvad gör han oss för ondt, där
+han ligger? Kom nu, så gå vi in i kammaren eller
+salen &mdash; där hör en inte knyst af honom, om han
+lefver eller han dör. Så låsa vi dörren &mdash; vänta lite:
+jag ska ta med en flaska rom. Det är godt med en
+tröstetår, när man väntar.
+</p>
+<p>
+Han tog buteljen, och så gingo de.
+</p>
+<p>
+Anders ristes af raseri som han haft frossan.
+Bilden af hans första hustru stod med ens så lefvande
+och klar för honom. Henne hade han utan hänsyn
+bedragit &mdash; nu mättes honom med samma mått. Åh,
+att han skulle ligga så här hjälplös som ett barn!
+Han skulle velat vråla som ett vilddjur, men tungan
+vägrade att göra tjänst. Han tyckte han ville kväfvas
+&mdash; &mdash; &mdash;
+</p>
+<p>
+Då öppnades dörren sakta. In smög en tarfligt
+klädd man med skygg blick och ljudlösa steg. Han
+närmade sig sängen och mötte den sjukes glasartade
+blick.
+</p>
+<p>
+&mdash; Åh, Herre du gode! hviskade han uppskakad.
+Så du ser ut, käre Anders! Och så låta de dig ligga
+här utan vård och tillsyn! Känner du inte igen mig?
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_62' name='page_62'></a>62</span>
+Jag är ju din köttslige bror Stenkil, fast du alltid
+varit så hög och stram och inte velat kännas vid
+mig. Nu ville jag inte byta med dig, så fattig jag är.
+</p>
+<p>
+Anders började mödosamt röra på ena handen
+och kunde slutligen sträcka fram den mot brodern.
+Och hans läppar begynte arbeta. Det var länge förgäfves,
+men slutligen fick han fram ordet: »hit!»
+</p>
+<p>
+Han höll ögonen riktade på skrinet.
+</p>
+<p>
+Brodern tog detta och gaf honom det. Den sjuke
+började röra i det, vände det upp och ner, pekade
+på en stor bundt sedlar, såg på brodern med tindrande
+ögon.
+</p>
+<p>
+Med tveksam hand tog brodern pengarna, stoppade
+dem på sig och strök sedan reverser och sparbanksböcker
+ner i skrinet igen.
+</p>
+<p>
+Han följde sedan broderns brinnande blickar. De
+voro fästa på ett paket fosfortändstickor, som lågo
+på kakelugnshyllan. Stenkil tog dem och lade dem
+i skrinet.
+</p>
+<p>
+&mdash; Är det mer du vill? hviskade han.
+</p>
+<p>
+&mdash; Gå! fick brodern med möda fram. Och Stenkil
+smög sig ut som en skugga och drog igen dörren.
+</p>
+<p>
+Det var som om den dödssjuke i sin fruktansvärda
+upphetsning fått en smula krafter och rörelseförmåga
+igen. Han vred sig så att han kunde stödja
+sig på vänstra armen, fick fatt i stickorna i skrinet,
+strök och strök &mdash; &mdash;
+</p>
+<p>
+Svetten pärlade i stora droppar på hans panna
+och ögonen trängde ut ur sina hålor, bröstet flämtade
+och rosslade &mdash; &mdash; &mdash;
+</p>
+<p>
+Ändtligen tog en sticka, och ur skrinet uppsteg
+först en hvitgrå rök och sedan en blå låga; det började
+fräsa och knastra i papperen. Med en sista ansträngning
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_63' name='page_63'></a>63</span>
+vräkte Anders skrinet i golfvet och drog
+hufvudet så långt ner under dynan han kunde.
+</p>
+<p>
+Stugan började alltmer fyllas af rök. Sjuklingen
+i sängen rörde sig icke.
+</p>
+<p>
+Om en stund stodo hustrun och Flint i rummet.
+Han högg drickeskannan och slog den öfver skrinet,
+som stod i ljusan låga. Röken blef svart men elden
+släcktes. Hustrun fick opp ett fönster, och röken
+strömmade ut. Så rusade hon bort till sängen och
+ryckte undan dynan.
+</p>
+<p>
+Hennes ögon mötte mannens stirrande blick; hans
+mun var förvriden till ett ohyggligt vidrigt grin. Var
+han verkligen död? Det såg snarare ut som han
+legat och hånlett mot dem.
+</p>
+<p>
+De stodo där stumma och förstenade. Hade han
+varit oppe? Dynan låg snedt i sängen.
+</p>
+<p>
+&mdash; Han har haft oss till narrar! skrek Flint darrande
+af ilska och blek som liket i sängen. Han har
+hört allt hvad vi sagt, och nu har han hämnats. Åh,
+hvarför har du inte sett opp bättre, ditt dumma
+åsnefä!
+</p>
+<p>
+&mdash; Jag!
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, just du, som borde känt till hans illmarighet.
+Åh, jag skulle kunna lägga upp dig och klå dig,
+ditt kreatur! Men det är rätt åt mig. Nu äger du
+ingenting, och alla förakta dig &mdash; mig med för resten.
+</p>
+<p>
+&mdash; Gården är väl värd något! sa hon spakt.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nog är den värd mer än du, förstås. Men
+hvad är det för skräp att sälja heder och sin själs
+salighet för? Undras, om han är död.
+</p>
+<p>
+&mdash; Se du efter! Jag &mdash; jag törs inte.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nej tack! Jag ger mig ut till folket. Så får
+du själf eller pigan titta efter. Låt henne inte komma
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_64' name='page_64'></a>64</span>
+in förr än röken har dragit ut &mdash; annars kommer
+det att heta att vi ha rökat ihjäl honom. Kom ihåg,
+att vi i dessa dagarna gå med lifvet i händerna!
+</p>
+<p>
+Och därmed sprang han på dörren.
+</p>
+<p>
+Hon föll handlöst ner på en af stolarna, och där
+blef hon sittande en lång stund. Hon kände sig som
+lam i kroppen, och benen ville inte bära henne.
+</p>
+<p>
+Så gick hon med dröjande steg fram till sängen
+och höll en liten spegel för mannens mun. Nej, inte
+ett tecken till imma! Han var således död. Hon
+öppnade dörren och vädrade, satte eld på en enegren
+»för att få frisk luft» som det heter, när någon dött,
+torkade opp fläckarna på golfvet efter drickat, slängde
+de kolnade pappersbitarna i kakelugnen, låste in skrinet
+i den stora byrån och sprang sedan ut på vången
+och viftade mot pigorna.
+</p>
+<p>
+När de kommo hem, låg hon med hufvudet i
+händerna på stenbordet och snyftade högljudt. De
+nästan undrade att hon tog mannens bortgång så
+hårdt: han var ju som en död ting i alla fall, när
+han lefde, och måste passas som ett barn, så det
+borde ju nästan varit som en lättnad att bli af med
+honom. Och nog kunde hon, som hade så mycket
+gods, få en annan! Hon borde väl snarare tackat
+Vår Herre än satt sig att lipa på det sättet. Men
+se det är nu så att många människor inte förstå sitt
+eget bästa &mdash; &mdash; &mdash;
+</p>
+<p>
+Ja, hon fick ju också en annan. Ett års tid
+efter mannens död gifte hon sig med Flint. Hennes
+barn från förra giftet dog snart, och det ärfde hon
+ju, så att hon var ett godt parti.
+</p>
+<p>
+Men den gamla sanningen om vedergällningsrätten
+fick äfven hon erfara efter hvad som allmänt
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_65' name='page_65'></a>65</span>
+påstods. Flint blef elak och hård mot henne redan
+strax efter giftermålet, och det sades, att ibland när
+han kommit rusig hem från staden, talade han i yrsel
+om att röka ihjäl folk och trodde sig se spöken.
+</p>
+<p>
+Där gick också man och man emellan en otäck
+historia om att, när hon låg sjuk efter att ha födt
+ett barn i andra giftet, satt han en kväll och skämtade
+med tjänstflickan och tog denna på sitt knä.
+Då skulle den stackars hustrun ha sagt:
+</p>
+<p>
+&mdash; Du kunde då väl åtminstone vänta, tills jag
+blir död.
+</p>
+<p>
+Då hade han gått bort till henne och sagt med
+ett otäckt flin:
+</p>
+<p>
+&mdash; Du vet väl själf, att det inte är så godt att
+vänta, när det dröjer för länge!
+</p>
+<p>
+Hon svarade inte utan vände sig mot väggen.
+</p>
+<p>
+När de ut på natten sågo på henne, var hon
+död. Barnet hade hon tryckt så tätt intill sig, att det
+var kväfdt och blåsvart i ansiktet.
+</p>
+<p>
+Hur det nu var, började rysliga rykten att gå
+om Flint. Tösen, som han hade haft kurtis med,
+blef dödligt förskräckt öfver hustruns och barnets
+bortgång och tordes inte stanna i huset. Ingen ville
+längre vara i lag med Flint, och han bjöds aldrig
+mer på gillen, fast han hade så stort hemmantal.
+Så började han förfalla allt mera, blef smått vriden
+och folkskygg, låste in sig och kunde ligga eller stappla
+omkring dödfull inom fyra väggar hela veckor.
+</p>
+<p>
+Märkligt var, att han aldrig tordes röra vid en
+tändsticka. Om ingen tände åt honom, blef han
+sittande hela kvällen i mörker.
+</p>
+<p>
+Och ändå fanns han en morgon liggande död i
+sin säng, till hälften förbränd. Rummet var fullt med
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_66' name='page_66'></a>66</span>
+rök, och elden hade börjat i sänghalmen utan att
+dock sprida sig i rummet. Hur det gått till, vet
+ingen.
+</p>
+<p>
+Men sägnen om alla dessa ogärningar lefver alltjämt
+kvar, och det dröjde länge innan någon ville
+flytta in i gården, ty det påstods, att där alltjämt
+spökade och att hemska läten, suckar och stönanden
+hördes därinne vid midnattstimman.
+</p>
+<hr class='ppg-pb' />
+<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_67' name='page_67'></a>67</span>
+<h2>När man ska ritas af.</h2>
+<h3>Bilder från fotografiens barndomsår.</h3>
+</div>
+
+<p>
+&mdash; Där hände bra många märkvärdiga ting i slutet
+af 1850-talet: först fick Sissa Bengt Mårtens trillingar,
+och något sådant hade aldrig händt förr här i Magerdala.
+Se&#8217;n kom den stora kometen, och om han nu
+var ett Guds ris, som prästen sa, eller en stor vilsekommen
+stjärna, som andra små vilsekomna stjärnor
+rände efter, liksom fruntimmerna ränna efter en vinkelpredikant &mdash; som
+skolmästaren sa &mdash; ett är visst:
+den hade nödår i spåren, och på många ställen fick
+man vara glad, om man kunde skaffa nog ärtabröd
+eller bröd af blandade agnar och potatisskal, berättade
+klockaren i Magerdala en gång.
+</p>
+<p>
+Men så en sommar kom någonting, som var vida
+märkvärdigare än både kometer och missväxt samt
+bragte gummorna att häpna och gapande ängsligt hviska
+om den antikristiska nöden eller världens undergång.
+Det var ett förfärligt vidunder, som drog fram på
+Skåneslättens vägar och skrämde skjutsar i sken.
+</p>
+<p>
+Först kom en häst. Vare det nog sagdt, att han
+troligen var stamfar för de sedan så sorgligt beryktade
+Ottenbykrakarna! Och i hasorna på hästen rullade
+mödosamt och gnisslande en väldig tingest, som liknade
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_68' name='page_68'></a>68</span>
+ett litet hus eller godsvagn. På dess ena sida stod:
+AUSTRALIA.
+</p>
+<p>
+En kolportör, som händelsevis uppehöll sig på
+orten, förklarade, att det måste vara de märkliga djuren
+i Uppenbarelseboken: lejon och hvalfiskar, örnar, krokodiler,
+pelikaner och kanske Behemoth eller Leviatan,
+som stå i Jobs bok. Det blef skräck hos dem, som
+hade onda samveten att bära på, och Marna Snickarens
+kom in till Karna Toffelmakarens med gråtande tårar
+i ögonen och två tjog ägg i en korg, dem hon olofligen
+tillägnat sig från Karnas höna, när denna gick och
+värpte i grannens potatisland.
+</p>
+<p>
+Fantasien växte: en kom hem och berättade, att
+det var Noaks ark, som kommit loss från berget Ararat,
+och andra gissade, att det var hin onde själf, som
+var ute, sökande hvem han uppsluka månde. Skräcken
+var allmänt utbredd på slättbygden.
+</p>
+<p>
+Så kom en alldeles splitter ny uppgift: »Australia»
+ägdes af en »fortigraf», som reste omkring och »tog af»
+folk. Det var nästan ändå märkligare än Leviatan. Många
+hade ju hört talas om »påträck»: prosten hade låtit »rita
+af sig», och i Stockholm hade riksdagsmannen gjort
+på samma sätt. Men för den skull kunde det då vara
+lika galet, för han hade gått in i frimureriet och annan
+dålighet också. Men själfva kungens »poträtt» fanns
+att köpa i bokhandeln i sta&#8217;n, och om båda Herrans
+smorde, konungen och prästen, kunde låta »påträckera»
+sig, måste det åtminstone inte vara någon stor synd.
+</p>
+<p>
+Hur väl jag minns, när »Australia» stannade
+utanför Fader Mårtens gård uppe på backen! Jag
+satt just på gåsabänken och smorde mig med siktebröd
+och gåsister, när vaktpojken kom på hufvudet in
+genom stugudörren och stod på näsan öfver två väldiga
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_69' name='page_69'></a>69</span>
+»mullstöflar», som far hade lagat och jag nu nyss
+burit hem.
+</p>
+<p>
+&mdash; Vilddjuret är här! skrek pojken.
+</p>
+<p>
+&mdash; Hvilket vilddjur, ditt vilddjur! skrek Fader
+Mårtenskan och tappade hornskeden i filbunken.
+</p>
+<p>
+&mdash; Det, som tar af folk! bölade han.
+</p>
+<p>
+»Han hade hört att byn hette snärpa men visste
+inte hvar den snärpte hän,» säger ordstäfvet.
+</p>
+<p>
+Småpysarna klämde i att tjuta och hängde sig i
+gummans kjortlar.
+</p>
+<p>
+&mdash; Prat! Ditt dumma nöt! Han gör ju bara
+»påträcker» af folk.
+</p>
+<p>
+Om en stund kom »vilddjuret» in. Ungarna
+klämde i en ters högre, och det dröjde en god stund,
+innan gumman kunde genom örfilar och luggar få dem
+tysta och lugna.
+</p>
+<p>
+Det hördes på den svartmuskige karlens tal, att
+han var dansk. Godt snacketyg hade han, som danskarna
+gärna ha. Han sporde, om han inte kunde få
+fotografera någon.
+</p>
+<p>
+En skånsk husmor skulle inte för allt smör i
+Småland svara <i>ja</i> genast på en sådan förfrågan. Hon
+upplyste därför, att far var ute på vången, och själf
+hade hon förstås inga pengar &mdash; det ha ju nästan
+aldrig kvinnorna, som hon sa.
+</p>
+<p>
+Men dansken visste hur han skulle knipa sitt
+folk. Han tog sig annat snack före, bad att få köpa
+mjölk och »smörrebröd» och slog sig ned och låtsade
+som det regnade. Och mat fick han.
+</p>
+<p>
+Så dök han ner i sina fickor och plockade upp
+en hel hög af fotografier. Svarta och suddiga voro de,
+så inte prisade verket mästaren. I stället kunde mästaren
+konsten att prisa verket, och snart sutto stora
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_70' name='page_70'></a>70</span>
+och små storbligande på hans bilder. Till och med
+jag, som smugit mig fram, häpnade öfver karlens
+öfvernaturliga konst, när jag fick se en bekant präst.
+Jag visade bilden för gumman, och snart vände vinden
+sig. Ett ögonblick trodde jag, att hon skulle skicka
+Fattigstugu-Sissa åstad med ett par tjog ägg bak
+mannens rygg för att få »Lillen» »fortigraferad».
+</p>
+<p>
+Så sporde hon efter priset.
+</p>
+<p>
+Det var tre daler d.&nbsp;v.&nbsp;s. 50 öre för ett kort och
+två riksdaler för ett halft dussin. Flera hade aldrig
+någon tagit.
+</p>
+<p>
+Gumman började svettas. Ett kort var då öfvervinneligt!
+I nödfall finge hon i år neka sig den vanliga
+sommarschaletten, som hon brukade köpa af Kalle
+Västgöte.
+</p>
+<p>
+Så kommo far och folket från marken för att äta
+merafton. Dansken började prata, och det blef nya
+frågor och nya svar, upplysningar och uppmaningar.
+Först samma obeslutsamhet och sedan samma ifriga
+funderingar.
+</p>
+<p>
+Den, som först resolverade sig, var drängen &mdash;
+Siver Soneson.
+</p>
+<p>
+&mdash; Vill du bli »puttegraverad», Malena? sa han.
+</p>
+<p>
+&mdash; Du tramsar, sa tösen. Men det syntes på de
+röda kinderna hur glad hon blef.
+</p>
+<p>
+&mdash; Vill du eller vill du inte? sa Siver bestämdt.
+</p>
+<p>
+&mdash; Det skulle justament vara en däjelig kungens
+markatta att rita af! sa hon.
+</p>
+<p>
+&mdash; Gör dig nu inte till, ditt pjåk! Alla veta ju hur
+det är oss emellan i hjärteväg. Om inte förr, så kunna
+vi väl nästa år få det så ställdt att vi kunna flytta
+samman. Jag tyckte det skulle vara så roligt att ha
+ett poträtt af dig nu jag ska ut och exera. Jag är
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_71' name='page_71'></a>71</span>
+så van vid att gå och se på dig hvar dag nu här,
+så jag ville allt bra gärna ha dig i bröstalomman ute
+på heden. Där får jag inte se dig, och lika godt kan
+det vara, för de helsefyrs fanjunkarna och schersanterna
+ä som de vore galna, bara de få se ett vackert
+ansikte. Se så. Jag betalar kortet; vi behöfva inte
+mer än ett &mdash; det kunna vi ha ihop liksom allt annat.
+Stå nu inte och dröna och dröm, utan gå genast och
+ta söndagskläderna på dig!
+</p>
+<p>
+Hon vred sig och skrufvade sig förstås för skams
+skull en liten taga, men så försvann hon och kom igen
+andtruten och varm och blyg och förtjust.
+</p>
+<p>
+Det bar af med oss allihop ut till »Australia».
+</p>
+<p>
+Men nu kom det smolk i mjölken: inte mer en
+fick gå in åt gången. Dels var där så trångt, och
+dels blef aldrig ett kort bra, om någon stod och såg
+på, för den, som skulle porträtteras, kunde då aldrig
+sitta stilla, sa dansken.
+</p>
+<p>
+Siver drog öronen åt sig.
+</p>
+<p>
+&mdash; Då får det vara sin sak! sa han. Sådana där
+landstrykare kan en aldrig lita på! Ensam får du
+inte gå in där. Han kan förtrolla dig.
+</p>
+<p>
+Dansken började svära och bedyra.
+</p>
+<p>
+&mdash; Jeg skal ikke kysse det Pigebarn &mdash; det maa
+den söde Gud vide! Jeg vilde ikke kysse henne for
+mange Penge! sa han.
+</p>
+<p>
+Siver blef himlaarg, hans husbonde skrattade, och
+de andra gjorde likaså utom Malena, som hängde läpp.
+Hvad hade hon nu för att hon tvättat och kammat
+sig midt i veckan och tagit på sig det bästa, hon hade?
+</p>
+<p>
+&mdash; Tror du jag är rädd för den där smalbenade
+spetan? sa hon. Jag är allt karl att ge honom på hösen,
+så att han inte duger att »poträcka» af på långa tider.
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_72' name='page_72'></a>72</span>
+</p>
+<p>
+&mdash; Skrik bara på mig, om du vill jag skall komma!
+Så ska jag vända opp och ned på både Europa och
+Australia och vilddjur och bur och hela konkarongen,
+sa Siver och knöt näfven mot dansken.
+</p>
+<p>
+Så försvunno Malena och »påträckaren». »Det
+dröjde en faslig tid, innan hon kom ut, eldande röd och
+med svettpärlor på pannan. Det var hög tid, för
+Siver hade farit fram och tillbaka som en pendel
+utanför vagnen utan att höra ett ljud därinne ifrån.
+Hon slog ihop bägge händerna, när hon kom ut.
+</p>
+<p>
+&mdash; Å gubevars! sa hon. Jag vill hellre ta råg
+upp efter dig, Siver, en hel dag än sitta där inne som
+Loths hustru. En får inte röra sig och en ska se på
+samma prick. Det går rundt i skallen på en, och
+ögonen rinna. Stå nu inte och se sur ut &mdash; han kysste
+mig inte och försökte inte en gång, din dummerjöns!
+</p>
+<p>
+&mdash; Det är hans lycka, det! sa Siver och blängde
+argt.
+</p>
+<p>
+&mdash; Han bara vände på mina axlar och satte en
+stång i nacken på mig. Jaa, blir det likt en mänsklig
+varelse, så är det lycka mer än konst, för det var
+det rysligaste jag har gått igenom.
+</p>
+<p>
+&mdash; Vänta! När du blir gift, så kan du nog få
+gå igenom hvad ändå värre är! sa mor Faders och
+skrattade.
+</p>
+<p>
+När dansken kom ut, sa han att det hade lyckats
+utmärkt, och han log med hela ansiktet.
+</p>
+<p>
+&mdash; Kan en få se på&#8217;t? undrade Siver.
+</p>
+<p>
+Nej, det gick inte. Ingen förstode sig på det,
+förrän det blifvit afkopieradt på papper, och det kunde
+inte ske förrän om åtta dagar.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, någon betalning ges inte, förrän kortet fås,
+sa Siver bestämdt.
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_73' name='page_73'></a>73</span>
+</p>
+<p>
+Det finge bli sin sak, sa dansken. Men då vore
+det nog bäst att vänta i fjorton dar, tills det skulle
+bära samma väg tillbaka igen. Om inte någon ville
+gå och hämta det i Gåsaberga, där »Australia» skulle
+stå stilla en vecka, efter som byn var så stor. Men
+det var ju sju fjärdingsväg.
+</p>
+<p>
+Så frågade Fader, hvad det kunde kosta att få
+»Lillen» afritad. Han var ju så liten &mdash; tre år bara.
+Nog ginge han för lite billigare, hva? tyckte gubben.
+</p>
+<p>
+Men dansken sa <i>nej</i>, han. För Vår Herre och
+fotografen, sa han, ä människa som människa, hon
+må vara stor eller liten. Och alla ä lika välkomna,
+bara där inte ä några fläckar, som behöfva tas bort.
+</p>
+<p>
+Nu kom mor fram med ett annat förslag. Den
+lille kunde ju i alla fall inte sitta stilla utan att någon
+hölle honom. Kunde hon då inte ritas af med pysen
+på knä&#8217;t? Det kunde då på sin höjd räknas som en
+och en half människa &mdash; knappt mer än en och en
+fjärdedels för resten. Och i så fall kostade naturligtvis
+mat och mjölk ingenting. Kanske far till och med
+kunde söka fram lite foder åt kraken och en toddy
+åt »afritaren» själf. Hva tycktes om det förslaget?
+</p>
+<p>
+Jo, naturligtvis &mdash; det enades man strax om.
+»Lillen» fick på sig sin dopdräkt, och så försvunno
+gumman och han och den svartmuskige dansken i det
+inre af »Australia».
+</p>
+<p>
+Ingen kan tänka sig, hur hon jämrade sig, när
+hon kom ut. På stackars »Lillen» kunde där då
+aldrig bli folkafason: han hade vändt sig minst tre
+gånger. Och som gumman själf skulle sitta »styf som
+en pinal», hade hon inte vågat öppna munnen och
+lugna honom. Nå, det kunde ju inte vara så galet
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_74' name='page_74'></a>74</span>
+att ha försökt det en gång &mdash; men bevares väl för
+att göra om det!
+</p>
+<p>
+Fader trakterade ordentligt och betalte kortet på
+förhand och postporto också för att slippa vänta för
+länge. Siver sa, att sex skilling för ett frimärke också
+va pengar. Han ville hellre gå de tre och en half
+milen än bestå sig onödiga utgifter, och om Malena
+hade blifvit i ordning, ville han hellre bära henne
+själf än låta den gamle snusige brefbäraren gå och
+kånka på henne. Och det hade man roligt åt där i
+gården flera dagar.
+</p>
+<p>
+En tid efteråt lyckades det mig att få se »Australia»-mannens
+mästerverk. Malenas kort var ju ganska
+skapligt, men också var då tösen så grann, att dansken
+nog skulle gett henne ett helt dussin »puttegrafier» för
+en kyss, fast han skulle stå och göra sig grön för
+den arge Siver.
+</p>
+<p>
+Mor Faders kort var mycket mörkt, men som hon
+hade kolsvart hår, ansågs det som ett ytterligare bevis
+för likheten.
+</p>
+<p>
+Lustigast var emellertid »Lillens» konterfej. På
+gummans gammaldags randiga förklädes öfra rand
+syntes en stor rundad fläck, som inte var randig utan
+närmast erinrade om ett hvitkålshufvud. På denna
+fläck syntes två små svarta prickar, insatta med en
+spetsig blyertspenna och närmast liknande två pepparkorn.
+</p>
+<p>
+&mdash; Det blef inte så rysligt olikt ändå, fast han vände
+sig om tre gånger. En kan ju inte begära orimligheter
+&mdash; inte en gång af en dansk. Och för resten kan
+hvarenda själ genast se, att det är »Lillen». En sådan
+haklapp som hans finns inte i hela bygden: hans farmor
+har broderat den och hon var den styfvaste att
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_75' name='page_75'></a>75</span>
+brodera som har funnits i sju konungars tid. Och
+haklappen är rent utmärkt. Det är i alla fall en förunderlig
+konst! sa gumman. Bara en sluppe sitta en
+sådan förfaselig tid och stirra på samma prick. Dansken
+sa, det var bara tie minuter, men jag tror ändå, att
+det var en halftimme.
+</p>
+<hr class='tb' />
+
+<p>
+Så småningom blef det en riktig fotograferingsfeber
+bland ungdomen i trakten, och dansken höstade
+in pengar som gräs. Men så försvann han till andra
+nejder, och de, som inte passat på att föreviga sig,
+gingo och sågo slokörade ut.
+</p>
+<p>
+När så en dag nämndemannen Elias Fajersson
+kom hem från Ystad, där han varit inne och sålt
+spannmål, säger han oförhappandes till sin kvinna på
+kvällen:
+</p>
+<p>
+&mdash; Ni har jämrat er att ni inte togen porträtt
+af er, när den danske strykaren kom fram här. I
+Ystad bor där en fortigraf, som är mycket finare. Där
+hänger en låda vid hans dörr, och där sitta bilder af
+både befälspersoner och handelsmän och töser, så
+granna, att en kan inte bli mätt af att se på dem.
+</p>
+<p>
+&mdash; Då är det väl att där är gästgifvaregård! sa
+nämndemanskan skarpt. Det är inte underligt, om
+du kommer sent hem, när du har stått och hängt
+utanför ett hus och sett på beläten af skapade ting &mdash;
+</p>
+<p>
+&mdash; Såså, mor! Jag bara stod och längtade efter
+att få dig in en gång och ha dig afritad, du, som är
+så rar och grann.
+</p>
+<p>
+Nu töade gumman opp.
+</p>
+<p>
+&mdash; Hvad heter den »fortigrafen»?
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_76' name='page_76'></a>76</span>
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, är det inte underligt? Jag satte mig för
+att komma ihåg namnet, för det var lika som på en
+af evangelisterna, men ändå är ja inte människa att
+dra mig det till minnes.
+</p>
+<p>
+&mdash; Det kan väl snart redas ut, far! Var det
+Matteus?
+</p>
+<p>
+&mdash; Nej, så tyckte jag inte det var.
+</p>
+<p>
+&mdash; Lukas, då?
+</p>
+<p>
+&mdash; Nää, och inte Johannes heller! Hvad är det han
+heter, den där ene, den jag alltid glömmer? Jag
+kunde honom inte heller den gång jag läste mig fram.
+</p>
+<p>
+&mdash; Marcus!
+</p>
+<p>
+&mdash; Javisst, jag är ändå lycklig, som har dig &mdash;
+du vet allting, mor.
+</p>
+<p>
+En dag följde gumman med. Och hennes kort
+blef så ypperligt, att alla förundrade sig. En annan
+gång fick Lina följa med, och hon hade samma tur.
+Nu taltes det inte om annat än porträtt. Lina fick
+fritt hvar söndagskväll, för de andra flickorna lofvade
+att mjölka i hennes ställe i tur och ordning hela
+sommaren, bara de finge hennes kort. Och det sades
+allmänt, att Prästa-Olan, som hade fått ett, bar det
+i söndagströjefickan om söndagarna och tog upp det
+och såg på det, när församlingen och prästen lågo
+nedböjda och läste »Fader Vår» tyst. Lina skulle få
+det bra, hon. Ola hade både stuga och ko och gris
+och höns &mdash; utom sin gamla mor, som kunde bli
+rysligt bra till barntös på gamla dar.
+</p>
+<p>
+Så en kväll var Erland i stallet och Ingeborg satt
+och mjölkade. De vore de äldsta och bäst betrodda
+bland tjänarna. Erland ställde sig hos henne. »Först
+teg han en taga, och se&#8217;n sa han inte ett ord på en
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_77' name='page_77'></a>77</span>
+lång stund» &mdash; som det heter i ett gammalt ordstäf.
+Slutligen kom det.
+</p>
+<p>
+&mdash; Har du aldrig tänkt på att låta »puttegrafera»
+dig?
+</p>
+<p>
+&mdash; Hvad skulle det tjäna till? Ett så&#8217;nt hampaspöke!
+</p>
+<p>
+&mdash; Åh, du ser inte sämre ut än andra, när du
+är rentvättad och har »hyggat till» ditt rufsiga hår
+en smula.
+</p>
+<p>
+&mdash; Mm. Kanske du funderar på att gå dit?
+</p>
+<p>
+&mdash; Nog har jag tänkt på&#8217;t ibland. Jag ska in
+till sta&#8217;n i morgon efter bräder till det nya svinhuset.
+Om du sa till husbond, finge du nog åka med; så
+kunde vi följas åt till »påträttaren». Jag tänkte jag
+skulle först fråga dig &mdash; är det så du inte vill, hör
+jag mig väl för med Stina.
+</p>
+<p>
+&mdash; Gör du det? Nå, då följer jag väl hellre med.
+Men du får lägga ut pengarna för mig, tills vi få ut
+årslönen. Du far väl som vanligt klockan sex? Då
+ska jag nog vara färdig, och inte tror jag husbonden
+nekar mig att få åka med dig.
+</p>
+<p>
+Och dagen efter stodo de utanför Marcus&#8217; atelier
+i Ystad. De stego slutligen in i förstugan.
+</p>
+<p>
+&mdash; Gå du först, som är karl! hviskade Ingeborg.
+</p>
+<p>
+&mdash; Du kan väl gå först &mdash; inte bits han, om han är
+evangelist. Fruntimmer har han väl åtminstone försyn för.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nej, det gör jag inte. Du har kommit opp
+med det och jag har följt med dig, och du får ta
+ansvaret på domedag &mdash; &mdash; &mdash;
+</p>
+<p>
+&mdash; Nåå, så!
+</p>
+<p>
+Därmed öppnade han beslutsamt dörren till ateliern
+och sköt Ingeborg före in.
+</p>
+<p>
+En karl dök plötsligt fram bak en skärm.
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_78' name='page_78'></a>78</span>
+</p>
+<p>
+&mdash; Åh, Herre Je! skrek tösen.
+</p>
+<p>
+&mdash; Är det herrn, som ritar af folk i »portergrafi»?
+sa Erland.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, det är det! sa karlen och skrattade. Ska
+ni sitta?
+</p>
+<p>
+&mdash; Tack, annars kunna vi godt stå, för vi ha
+åkt till sta&#8217;n.
+</p>
+<p>
+&mdash; Jag menar, om ni ska fotograferas?
+</p>
+<p>
+&mdash; Joo, det vore nog meningen. Hvad kostar det?
+</p>
+<p>
+&mdash; Två riksdaler för ett halft dussin. Men sitter
+ni båda på ett kort, så är det tre riksdaler bara.
+</p>
+<p>
+&mdash; Då bli vi på ett &mdash; det vinna vi en riksdaler
+på! hviskade Erland till Ingeborg.
+</p>
+<p>
+&mdash; Den är rent som hittad! sa Ingeborg sakta.
+</p>
+<p>
+&mdash; Vi skulle vara på ett! sa Erland.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nå, då ska vi göra i ordning här! Varen så
+goda och sitten fram på soffan!
+</p>
+<p>
+&mdash; Det var ståtligt, du. Lina hade bara suttit
+på stol.
+</p>
+<p>
+&mdash; Sitten nu så! Vänden er mot hvarandra och
+sen glada ut! Ska ni hålla hvarandra i hand?»
+</p>
+<p>
+&mdash; Nej för hundingen, Erland! Jag skäms. Det
+skulle bli en skön historia.
+</p>
+<p>
+&mdash; Det behöfs inte! sa Erland beslutsamt.
+</p>
+<p>
+&mdash; Jaja, efter behag. Och nu riktigt stilla! Dra&#8217;n
+inte andan, förr än ni ä tvungna, och nysen inte!
+Vänden inte på ögonen, men blinken gärna! Glada
+i synen &mdash; sen på den vackra mamsellen där på
+väggen. Så ja!
+</p>
+<p>
+Och så tog han en duk öfver hufvudet och begynte
+flytta på ett besynnerligt åbäke.
+</p>
+<p>
+&mdash; Herre Gud, Erland! Det ser ut som den gamla
+kanonen på herrgården! Han måtte väl inte skjuta?
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_79' name='page_79'></a>79</span>
+</p>
+<p>
+&mdash; Gör dig inte till ett spektakel &mdash; karlen såg
+så hygglig ut.
+</p>
+<p>
+&mdash; Han kan ju ha krut i fickorna &mdash; du är ett
+sådant godtroget lif, Erland!
+</p>
+<p>
+&mdash; Sitten stilla och praten inte! sa fotografen.
+</p>
+<p>
+&mdash; Rätt som det är, smäller det! Herren välsigne
+och bevare &mdash; &mdash; &mdash; kved Ingeborg.
+</p>
+<p>
+&mdash; Var nu ingen höna, tös! Bry sig inte om
+henne, herrn! Hon har aldrig varit »afdagatagen»
+förr! sa Erland i hastigheten.
+</p>
+<p>
+Fotografen vred sig för att inte brista i skratt.
+Sådant var han vand vid på den tiden.
+</p>
+<p>
+&mdash; Sitten nu stilla! Andas först riktigt! <i>Nu</i>:
+ett, <i>två</i>, <i><b>tre</b></i> &mdash;
+</p>
+<p>
+Det dröjde både länge och väl. Ingeborg såg på
+den vackra mamsellen, så att hon till slut såg sju solar.
+</p>
+<p>
+&mdash; Seså, tack! Nu är det gjordt, sa karlen och
+försvann.
+</p>
+<p>
+&mdash; Det var i elfte timmen! stönade Ingeborg.
+Hade det dröjt en kvart till, hade jag dånat &mdash; usch,
+allting vill vända sig i mig.
+</p>
+<p>
+&mdash; Det är nog inte bättre med honom därinne,
+hviskade Erland. Hör så det plaskar &mdash; han badar
+nog vatten på pannan. Jojo, så&#8217;nt frestar. Hvem vet
+hvad han läser för trolldom?
+</p>
+<p>
+&mdash; Bara vi inte få igen det på sotsängen! suckade
+Ingeborg.
+</p>
+<p>
+Dörren öppnades och karlen kom ut med en glasbit
+i handen.
+</p>
+<p>
+&mdash; Utmärkt! Fruntimrets krusiga hår står så
+stiligt.
+</p>
+<p>
+&mdash; Jag kände också, hur det reste sig på hjässan,
+sa Ingeborg.
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_80' name='page_80'></a>80</span>
+</p>
+<p>
+&mdash; Om ni ser mot min ärm &mdash; nej, kom inte
+med tassarna!
+</p>
+<p>
+&mdash; Jesses, tös! Visst är det din peruk &mdash; som
+en törnbuske!
+</p>
+<p>
+&mdash; Jag kan inte se ett tecken &mdash; det är som jag
+kikade i en blanksmörjebutelj. Men säger han det
+är bra, så är det väl bra &mdash; annars är det hans skam.
+</p>
+<p>
+&mdash; Lita på mig! Och så var det tre riksdaler!
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, när vi få korten, ja. Han kunde ju ta
+pengarna, och så kunde vi sitta hemma och slicka
+oss om munnen &mdash; åhnej, såna dummerjönsar ä vi
+inte hemma i vår by.
+</p>
+<p>
+&mdash; Vill ni hellre ge en riksdaler särskildt för
+profkort, så gärna för mig: då får jag fyra riksdaler
+för sju kort. Tror ni jag skulle vara så dum att
+lura er? Då skulle ni ju inte rekommendera mig
+hos era bekanta. Betala ni de tre riksdalerna och
+25 öre till, så skickar jag korten på posten.
+</p>
+<p>
+&mdash; Den är så inpiskadt listig, så han är ärlig. Jag
+betalar &mdash; det blir på min egen risk, hviskade Erland.
+Här ä de tre riksdalerna, sa han till fotografen. De
+25 örena ger han nog efter, hva?
+</p>
+<p>
+&mdash; Får gå. Ja, nu ska de små bli glada, när de
+få se mor och far lifslefvande.
+</p>
+<p>
+&mdash; De små! Hvilka små? Inte i helsefyr ha vi
+några små!
+</p>
+<p>
+&mdash; Jaså inte. Det trodde jag. Det är ju bara
+förlofvade och gifta, som sitta på ett kort. Och eftersom
+ni inte brydde er om att hålla hvarann i hand,
+trodde jag att ni voro gifta. Adjö med er! Jo, adressen
+skref jag upp &mdash; &mdash; &mdash; adjö &mdash; &mdash; &mdash;
+</p>
+<p>
+När de kommo ner på gatan, stodo de och tittade
+en lång stund åt hvar sitt håll.
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_81' name='page_81'></a>81</span>
+</p>
+<p>
+&mdash; Det här var ett elände! sa Ingeborg och tog
+fram näsduken.
+</p>
+<p>
+&mdash; Hvem hade reda på det? Den djäkeln kunde
+kläckt fram det i tide.
+</p>
+<p>
+&mdash; Vi kunna aldrig visa dem för folk &mdash; det blir
+bara flin.
+</p>
+<p>
+&mdash; Och du, som var så grann &mdash; ditt hår stod
+som ett skatbo. Du <i>har</i> grant hår, fastän det är lite rödt.
+</p>
+<p>
+&mdash; Det är det visst inte &mdash; har aldrig varit rödt.
+</p>
+<p>
+&mdash; Det enda skulle vara &mdash; &mdash;
+</p>
+<p>
+&mdash; Sa du något?
+</p>
+<p>
+&mdash; Nej.
+</p>
+<p>
+Lång tystnad.
+</p>
+<p>
+&mdash; Hihihi!
+</p>
+<p>
+&mdash; Hvarför fnittrade du &mdash; du tänkte bestämdt
+detsamma som jag?
+</p>
+<p>
+&mdash; Hihi &mdash; jag kan inte säga det! Men det skulle
+förarga det spöket Stina in i ryggmärgen &mdash; hon har
+sagt hon kan få dig när hon vill.
+</p>
+<p>
+&mdash; Så&#8217;nt hår får hon aldrig som du.
+</p>
+<p>
+&mdash; Inte en gång, om hon glödgade sockertången,
+som hon smusslar undan om lördagskvällarna.
+</p>
+<p>
+&mdash; Så drifva vi med dem allihop och säga, att vi
+ha varit öfverens länge. Det kanske inte var så dumt,
+det här &mdash; annars hade det nog aldrig blifvit af,
+att vi blifvit ett, om inte annars korten blifvit odugliga.
+Jöss, det ska bli ett snatter hemma. Men nu gå
+vi och få oss en kopp kaffe och snackas vid &mdash; vi ska
+hålla förlofningskalas på de 25 örena, som jag snöt
+»fortigrafven» på.
+</p>
+<!-- generated by ppgen.rb version: 2.74 -->
+<!-- timestamp: Sun Sep 20 15:54:29 +1000 2009 -->
+
+
+
+
+
+
+
+<pre>
+
+
+
+
+
+End of Project Gutenberg's Sockerpullor och Pepparkorn, by Henrik Wranér
+
+*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK SOCKERPULLOR OCH PEPPARKORN ***
+
+***** This file should be named 31533-h.htm or 31533-h.zip *****
+This and all associated files of various formats will be found in:
+        http://www.gutenberg.org/3/1/5/3/31533/
+
+Produced by Ronnie Sahlberg and the Online Distributed
+Proofreading Team at http://www.pgdp.net (This file was
+produced from images generously made available by The
+Internet Archive/Million Book Project)
+
+
+Updated editions will replace the previous one--the old editions
+will be renamed.
+
+Creating the works from public domain print editions means that no
+one owns a United States copyright in these works, so the Foundation
+(and you!) can copy and distribute it in the United States without
+permission and without paying copyright royalties.  Special rules,
+set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to
+copying and distributing Project Gutenberg-tm electronic works to
+protect the PROJECT GUTENBERG-tm concept and trademark.  Project
+Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you
+charge for the eBooks, unless you receive specific permission.  If you
+do not charge anything for copies of this eBook, complying with the
+rules is very easy.  You may use this eBook for nearly any purpose
+such as creation of derivative works, reports, performances and
+research.  They may be modified and printed and given away--you may do
+practically ANYTHING with public domain eBooks.  Redistribution is
+subject to the trademark license, especially commercial
+redistribution.
+
+
+
+*** START: FULL LICENSE ***
+
+THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE
+PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK
+
+To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free
+distribution of electronic works, by using or distributing this work
+(or any other work associated in any way with the phrase "Project
+Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full Project
+Gutenberg-tm License (available with this file or online at
+http://gutenberg.org/license).
+
+
+Section 1.  General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg-tm
+electronic works
+
+1.A.  By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm
+electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
+and accept all the terms of this license and intellectual property
+(trademark/copyright) agreement.  If you do not agree to abide by all
+the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy
+all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your possession.
+If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project
+Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound by the
+terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or
+entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8.
+
+1.B.  "Project Gutenberg" is a registered trademark.  It may only be
+used on or associated in any way with an electronic work by people who
+agree to be bound by the terms of this agreement.  There are a few
+things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works
+even without complying with the full terms of this agreement.  See
+paragraph 1.C below.  There are a lot of things you can do with Project
+Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this agreement
+and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm electronic
+works.  See paragraph 1.E below.
+
+1.C.  The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the Foundation"
+or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project
+Gutenberg-tm electronic works.  Nearly all the individual works in the
+collection are in the public domain in the United States.  If an
+individual work is in the public domain in the United States and you are
+located in the United States, we do not claim a right to prevent you from
+copying, distributing, performing, displaying or creating derivative
+works based on the work as long as all references to Project Gutenberg
+are removed.  Of course, we hope that you will support the Project
+Gutenberg-tm mission of promoting free access to electronic works by
+freely sharing Project Gutenberg-tm works in compliance with the terms of
+this agreement for keeping the Project Gutenberg-tm name associated with
+the work.  You can easily comply with the terms of this agreement by
+keeping this work in the same format with its attached full Project
+Gutenberg-tm License when you share it without charge with others.
+
+1.D.  The copyright laws of the place where you are located also govern
+what you can do with this work.  Copyright laws in most countries are in
+a constant state of change.  If you are outside the United States, check
+the laws of your country in addition to the terms of this agreement
+before downloading, copying, displaying, performing, distributing or
+creating derivative works based on this work or any other Project
+Gutenberg-tm work.  The Foundation makes no representations concerning
+the copyright status of any work in any country outside the United
+States.
+
+1.E.  Unless you have removed all references to Project Gutenberg:
+
+1.E.1.  The following sentence, with active links to, or other immediate
+access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear prominently
+whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work on which the
+phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the phrase "Project
+Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, performed, viewed,
+copied or distributed:
+
+This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
+almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
+re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
+with this eBook or online at www.gutenberg.org
+
+1.E.2.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is derived
+from the public domain (does not contain a notice indicating that it is
+posted with permission of the copyright holder), the work can be copied
+and distributed to anyone in the United States without paying any fees
+or charges.  If you are redistributing or providing access to a work
+with the phrase "Project Gutenberg" associated with or appearing on the
+work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1
+through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the
+Project Gutenberg-tm trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or
+1.E.9.
+
+1.E.3.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted
+with the permission of the copyright holder, your use and distribution
+must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional
+terms imposed by the copyright holder.  Additional terms will be linked
+to the Project Gutenberg-tm License for all works posted with the
+permission of the copyright holder found at the beginning of this work.
+
+1.E.4.  Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm
+License terms from this work, or any files containing a part of this
+work or any other work associated with Project Gutenberg-tm.
+
+1.E.5.  Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
+electronic work, or any part of this electronic work, without
+prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
+active links or immediate access to the full terms of the Project
+Gutenberg-tm License.
+
+1.E.6.  You may convert to and distribute this work in any binary,
+compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any
+word processing or hypertext form.  However, if you provide access to or
+distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format other than
+"Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official version
+posted on the official Project Gutenberg-tm web site (www.gutenberg.org),
+you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a
+copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon
+request, of the work in its original "Plain Vanilla ASCII" or other
+form.  Any alternate format must include the full Project Gutenberg-tm
+License as specified in paragraph 1.E.1.
+
+1.E.7.  Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
+performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works
+unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.
+
+1.E.8.  You may charge a reasonable fee for copies of or providing
+access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works provided
+that
+
+- You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
+     the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method
+     you already use to calculate your applicable taxes.  The fee is
+     owed to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he
+     has agreed to donate royalties under this paragraph to the
+     Project Gutenberg Literary Archive Foundation.  Royalty payments
+     must be paid within 60 days following each date on which you
+     prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax
+     returns.  Royalty payments should be clearly marked as such and
+     sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the
+     address specified in Section 4, "Information about donations to
+     the Project Gutenberg Literary Archive Foundation."
+
+- You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
+     you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
+     does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm
+     License.  You must require such a user to return or
+     destroy all copies of the works possessed in a physical medium
+     and discontinue all use of and all access to other copies of
+     Project Gutenberg-tm works.
+
+- You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any
+     money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
+     electronic work is discovered and reported to you within 90 days
+     of receipt of the work.
+
+- You comply with all other terms of this agreement for free
+     distribution of Project Gutenberg-tm works.
+
+1.E.9.  If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg-tm
+electronic work or group of works on different terms than are set
+forth in this agreement, you must obtain permission in writing from
+both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and Michael
+Hart, the owner of the Project Gutenberg-tm trademark.  Contact the
+Foundation as set forth in Section 3 below.
+
+1.F.
+
+1.F.1.  Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
+effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
+public domain works in creating the Project Gutenberg-tm
+collection.  Despite these efforts, Project Gutenberg-tm electronic
+works, and the medium on which they may be stored, may contain
+"Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or
+corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual
+property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a
+computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by
+your equipment.
+
+1.F.2.  LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right
+of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project
+Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
+Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project
+Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all
+liability to you for damages, costs and expenses, including legal
+fees.  YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
+LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
+PROVIDED IN PARAGRAPH F3.  YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
+TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
+LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
+INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
+DAMAGE.
+
+1.F.3.  LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
+defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
+receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
+written explanation to the person you received the work from.  If you
+received the work on a physical medium, you must return the medium with
+your written explanation.  The person or entity that provided you with
+the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a
+refund.  If you received the work electronically, the person or entity
+providing it to you may choose to give you a second opportunity to
+receive the work electronically in lieu of a refund.  If the second copy
+is also defective, you may demand a refund in writing without further
+opportunities to fix the problem.
+
+1.F.4.  Except for the limited right of replacement or refund set forth
+in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS' WITH NO OTHER
+WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO
+WARRANTIES OF MERCHANTIBILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.
+
+1.F.5.  Some states do not allow disclaimers of certain implied
+warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages.
+If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the
+law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be
+interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by
+the applicable state law.  The invalidity or unenforceability of any
+provision of this agreement shall not void the remaining provisions.
+
+1.F.6.  INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
+trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
+providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in accordance
+with this agreement, and any volunteers associated with the production,
+promotion and distribution of Project Gutenberg-tm electronic works,
+harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees,
+that arise directly or indirectly from any of the following which you do
+or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg-tm
+work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any
+Project Gutenberg-tm work, and (c) any Defect you cause.
+
+
+Section  2.  Information about the Mission of Project Gutenberg-tm
+
+Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of
+electronic works in formats readable by the widest variety of computers
+including obsolete, old, middle-aged and new computers.  It exists
+because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from
+people in all walks of life.
+
+Volunteers and financial support to provide volunteers with the
+assistance they need, are critical to reaching Project Gutenberg-tm's
+goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will
+remain freely available for generations to come.  In 2001, the Project
+Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
+and permanent future for Project Gutenberg-tm and future generations.
+To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation
+and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4
+and the Foundation web page at http://www.pglaf.org.
+
+
+Section 3.  Information about the Project Gutenberg Literary Archive
+Foundation
+
+The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit
+501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
+state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
+Revenue Service.  The Foundation's EIN or federal tax identification
+number is 64-6221541.  Its 501(c)(3) letter is posted at
+http://pglaf.org/fundraising.  Contributions to the Project Gutenberg
+Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent
+permitted by U.S. federal laws and your state's laws.
+
+The Foundation's principal office is located at 4557 Melan Dr. S.
+Fairbanks, AK, 99712., but its volunteers and employees are scattered
+throughout numerous locations.  Its business office is located at
+809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887, email
+business@pglaf.org.  Email contact links and up to date contact
+information can be found at the Foundation's web site and official
+page at http://pglaf.org
+
+For additional contact information:
+     Dr. Gregory B. Newby
+     Chief Executive and Director
+     gbnewby@pglaf.org
+
+
+Section 4.  Information about Donations to the Project Gutenberg
+Literary Archive Foundation
+
+Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide
+spread public support and donations to carry out its mission of
+increasing the number of public domain and licensed works that can be
+freely distributed in machine readable form accessible by the widest
+array of equipment including outdated equipment.  Many small donations
+($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
+status with the IRS.
+
+The Foundation is committed to complying with the laws regulating
+charities and charitable donations in all 50 states of the United
+States.  Compliance requirements are not uniform and it takes a
+considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
+with these requirements.  We do not solicit donations in locations
+where we have not received written confirmation of compliance.  To
+SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any
+particular state visit http://pglaf.org
+
+While we cannot and do not solicit contributions from states where we
+have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
+against accepting unsolicited donations from donors in such states who
+approach us with offers to donate.
+
+International donations are gratefully accepted, but we cannot make
+any statements concerning tax treatment of donations received from
+outside the United States.  U.S. laws alone swamp our small staff.
+
+Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation
+methods and addresses.  Donations are accepted in a number of other
+ways including checks, online payments and credit card donations.
+To donate, please visit: http://pglaf.org/donate
+
+
+Section 5.  General Information About Project Gutenberg-tm electronic
+works.
+
+Professor Michael S. Hart is the originator of the Project Gutenberg-tm
+concept of a library of electronic works that could be freely shared
+with anyone.  For thirty years, he produced and distributed Project
+Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of volunteer support.
+
+
+Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed
+editions, all of which are confirmed as Public Domain in the U.S.
+unless a copyright notice is included.  Thus, we do not necessarily
+keep eBooks in compliance with any particular paper edition.
+
+
+Most people start at our Web site which has the main PG search facility:
+
+     http://www.gutenberg.org
+
+This Web site includes information about Project Gutenberg-tm,
+including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
+Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
+subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.
+
+
+</pre>
+
+</body>
+</html>
diff --git a/31533-h/images/001.png b/31533-h/images/001.png
new file mode 100644
index 0000000..0a4af7f
--- /dev/null
+++ b/31533-h/images/001.png
diff --git a/LICENSE.txt b/LICENSE.txt
new file mode 100644
index 0000000..6312041
--- /dev/null
+++ b/LICENSE.txt
@@ -0,0 +1,11 @@
+This eBook, including all associated images, markup, improvements,
+metadata, and any other content or labor, has been confirmed to be
+in the PUBLIC DOMAIN IN THE UNITED STATES.
+
+Procedures for determining public domain status are described in
+the "Copyright How-To" at https://www.gutenberg.org.
+
+No investigation has been made concerning possible copyrights in
+jurisdictions other than the United States. Anyone seeking to utilize
+this eBook outside of the United States should confirm copyright
+status under the laws that apply to them.
diff --git a/README.md b/README.md
new file mode 100644
index 0000000..7da3523
--- /dev/null
+++ b/README.md
@@ -0,0 +1,2 @@
+Project Gutenberg (https://www.gutenberg.org) public repository for
+eBook #31533 (https://www.gutenberg.org/ebooks/31533)