diff options
Diffstat (limited to '31533-8.txt')
| -rw-r--r-- | 31533-8.txt | 2869 |
1 files changed, 2869 insertions, 0 deletions
diff --git a/31533-8.txt b/31533-8.txt new file mode 100644 index 0000000..b7fb031 --- /dev/null +++ b/31533-8.txt @@ -0,0 +1,2869 @@ +The Project Gutenberg EBook of Sockerpullor och Pepparkorn, by Henrik Wranér + +This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with +almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or +re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included +with this eBook or online at www.gutenberg.org + + +Title: Sockerpullor och Pepparkorn + Små bilder ur skånska folklifvet förr och nu + +Author: Henrik Wranér + +Release Date: March 7, 2010 [EBook #31533] + +Language: Swedish + +Character set encoding: ISO-8859-1 + +*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK SOCKERPULLOR OCH PEPPARKORN *** + + + + +Produced by Ronnie Sahlberg and the Online Distributed +Proofreading Team at http://www.pgdp.net (This file was +produced from images generously made available by The +Internet Archive/Million Book Project) + + + + + + ++--------------------------------------------------------------+ +| | +| Tryckfel i originaldokumentet har rättats i denna upplaga. | +| | ++--------------------------------------------------------------+ + + + +SOCKERPULLOR OCH PEPPARKORN + +SMÅ BILDER UR SKÅNSKA FOLKLIFVET FÖRR OCH NU + +AF + +HENRIK WRANÉR + +STOCKHOLM ALBERT BONNIERS FÖRLAG + + + + +STOCKHOLM + +ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1907 + + + + +De kostliga fruntimmerna! + +En sann historia från "den gamla, goda tiden". + + +I. + +-- Men kan du inte svara ordentligt, Helena lilla? Det är då bra +besynnerligt med fruntimmer: de ä de kostligaste och obegripligaste +människor på jorden. En kan stå en hel timme och förklara och lägga ut +allting och ge dem in det med tesked och spörja och fråga, men att få ett +svar rentut -- nej, se det är lika omöjligt som att gå på händerna uppför +ett kyrktorn. Nu har jag väl i fem år, hvarenda gång vi träffats, stått +och repat upp den gamla historien och slutat med den gamla frågan. Inte +har jag kommit längre för det. Säg nu någonting en gång för alla, snälla +Helena! + +Hon skakade sakta på hufvudet. + +-- Hvad ska jag svara? sa hon. + +-- Du måtte väl åtminstone i Herrans namn kunna svara _ja_ eller _nej_, +människa! Säger du _ja_ och tar mig -- ja, så är ju saken klar, och säger +du _nej_, blir det också slag i saken. Tar du inte mig, ska du väl ha +någon annan. Men på hela Guds gröna jord finns det då ingen människa, som +håller tiotusendelen så mycket af dig som jag, ser du, Helena. + +-- Inte behöfver jag ta någon alls -- -- -- + +-- Prata persilja och kantnagga kaffekoppar är ingen konst. Men annars +vet väl du lika bra som jag, att det aldrig har funnits och inte finns +och inte i eviga tider kommer att finnas ett fruntimmer, som inte vill +gifta sig, när bara den rätte kommer. + +-- Den rätte, ja! Där sa du ett sant ord. Mor brukade alltid säga: »En +lär aldrig känna en karl i grund och botten, förrän en är gift med honom, +och då är det jagu så dags!» Hon hade fått försöka det, stackaren. Mellan +far och henne var det så rart, innan de blefvo gifta, så en kan inte säga +hur hett det var. »Han kunde ätit upp mig,» sa mor ibland. »Det var +nästan synd att han inte gjorde det!» sa hon och suckade. »Då hade pinan +inte blifvit så lång!» + +-- Ja, det har jag hört hundra gånger nu -- -- -- + +-- På äldre dar bara gnatade och traggade och kältade han på henne och +rände efter andra, så han gjorde sig till ett spektakel för hela häradet. +Och ändå skötte han sitt arbete, och det kunde gå hela år som han inte +smakte en droppe starkt, så det kunde han inte skylla på. Men han var +alldeles utledsen på mor och gitte inte se åt henne, därför att hon blef +gammal och ful och vissen af det myckna besväret med alla oss ungar. + +-- Så tror du, att jag skulle bli likadan? + +-- Inte kan jag veta, hur du skulle kunna bli? Det första, en minns i +lifvet, sitter djupast och fastast -- det går _aldrig_ bort, du Jesper. + +-- Men du vet, att jag håller dig så innerligt kär. + +-- Så sa far också till mor -- _innan_ han hade fått henne. + +-- Om _en_ stjäl, ska man väl inte tro _alla_ om att vara tjufvar. Alla ä +väl inte likadana? + +-- Hvem vet? + +-- Jaja, då tjänar det ju inte till något att tala med dig om det mer, sa +han tungt och långsamt. Det är likså godt att jag då säger godnatt. + +-- Godnatt, Jesper! + +Han gick några steg. Så vände han om. + +-- Hör du, Helena. Det är bara en sak till, som jag skulle vilja spörja +dig om. + +-- Nåå? sa hon och stannade. + +-- Finns det någon, som -- som står dig närmare? Någon, som du har fäst +dig vid? + +-- Nej, visst inte, snälla du. Om jag skulle våga försöket med någon i +hela världen, skulle det vara med dig. + +-- En tröst var det ju, fast den inte var mycket värd. Lofva mig nu bara +en sak! + +-- Det skulle vara? + +-- Sök opp mig och säg mig till den dag, du blir klar med dina egna +tankar. Den kan kanske ändå komma. + +Hon svarade inte. Han gick. Oupphörligt vände han sig om. Hon stod kvar +på samma ställe i djupa tankar. Men hon kallade honom inte tillbaka. + + +II. + +De voro stadda på vandring hem från en danstillställning den vackra +sommarkvällen. De hade ju samma väg, efter Helena tjänte i prostgården +och Jesper hos häradsdomarens midt emot. Föröfrigt voro de ju bekanta +»från barnaben», hade gått i skola samman, plockat ax ihop på +storgubbarnas afmejade sädesfält och läst sig fram på samma gång. + +Alla trodde, att där fanns någon slags klockarekärlek dem emellan, fast +den då inte syntes, vare sig i ord, åthäfvor eller gärningar. Men det +finns ju som gamle klockaren sa -- folk som kan dölja både kärlek och +procenteri -- hårolja är svårare, sa han. + +Nu hade Jesper emellertid många gånger sagt sin mening till Helena, när +de voro riktigt för sig själfva. Alltid hade det slutat på samma sätt, +och denna kväll beslöt han, att nu skulle det för hans del vara slut med +frågorna i den vägen. Men han kände sig mycket nedslagen, när han gick in +och kröp till kojs i sin kammare, nätt och jämnt så stor, att en människa +kunde vända sig där. Hvad är all dans den vackraste sommarkväll, när en +inte har något för att en håller af en människa så, att man kunde vilja +dö för henne? Det förstås, att helst ville man ju lefva för och ihop med +henne. Men när hon inte kan ge ett ordentligt svar -- -- + +Inte var det just mycket med Helenas humör heller, sedan hon och Jesper +hade skilts åt. Hon kom å ena sidan ihåg sin moders pinos historia och +gummans många förmaningar, att dottern aldrig skulle göra sig till +skotrasa för en karl. Hennes sista ord hade ju varit: »Om du är så +enfaldig och tror på någon och tar honom och han gör dig olycklig -- och +det gör han -- så vänder jag mig i grafven!» Inte skulle gamla mor +behöfva störas i sin griftero för den sakens skull! + +Men å andra sidan hade det sina sidor att tjäna. Så länge hon ännu var +ung och kunde ta i med bägge näfvarna, kunde det nog gå; men när åldern +toge till och krafterna toge af -- ja, hvad skulle då bli hennes lott? +Fattighuset, förstås. Nog skulle väl alltid prosten ha en vrå och en beta +bröd åt henne, om han lefde. Men han hade ju hunnit ut på ålderdomen och +kunde falla ifrån när som helst, och man vet, hur det går, när »det +kommer en ny konung, som ingenting vet om Josef». Det är inte alla +präster, som göra prästgården eller dess torp till änkesäte åt orkeslösa +trotjänarinnor, hade biskopen en gång sagt om Helenas prost. Det var nog +ett sant ord. + +Och Jesper var en snäll karl, som alltid visat henne vänlighet och gått +henne till handa med råd och dåd efter tillfälle och lägenhet samt ställt +om att hennes gamla fattiga mor kom hederligt i grafven. Helena var +minsann skyldig honom tie riksdaler för den välgärningen än i dag. Men +aldrig han hade sagt så mycket som ett halft ord om det, fast han hade så +liten lön. + +Om hon skulle våga sig? Inte kunde väl modern vända sig i grafven, om +galet skulle gå och han skulle bli elak mot henne! Om hon skulle fråga +prosten -- -- -- Men han komme nog att skratta åt henne. Och så skulle +han locka alltihop ur henne: han behöfde ju bara fråga, hvarför hon kom +med ett sådant spörjsmål. Nej, det dugde inte. + +Men om nu Jesper skulle vända sin håg till någon annan? Det vore kanske +värre än om modern vände sig i grafven! + +Helena blef alldeles het ända ner på ryggen. Om hon ändå åtminstone hade +sagt honom ett vänligt ord i afskedsstunden! Tänk, om Johanna, som tjänte +samman med honom hos häradsdomarens, skulle börja lägga ut sina krokar +för honom! Hon hade minsann granna ögon, den apan, och lade all sin lön i +kläder -- hade hvita strumpor som en karl, så att alla glodde på henne, +det belätet. Man hade nu aldrig hört, att Jesper var slamsig med töser +eller brukade stå på tå för dem, men kanske, när han nu gått förgäfves så +länge efter en, skulle han ränna tosing efter så många flera. + +Hade Jesper den kvällen gått ut i trädgården i stället för att ligga och +sucka på sitt ensamma läger, skulle han funnit Helena sitta orolig och +förgråten i prästgårdens löfsal midt emot, färdig att genom en liten +hostning ge sin närvaro tillkänna. Men nu låg han och läste halfhögt för +sig själf ur psalmboken: + + »I världen är så mörkt och tungt, + hvarthelst jag än må lända. + Hur skall mitt hjärta blifva lugnt? + Till hvem skall jag mig vända?» + +Den versen kunde han utantill: den hade sjungits, när han stod på +kyrkogolfvet i världen -- -- samman med henne -- Helena. + +Och när den stackars tösen förgäfves suttit i löfsalen, tills +morgonrodnaden började rinna opp i öster, gick hon också in och lade sig. +Och läste samma vers -- hon kom ihåg den alltifrån den dagen, då hon +läste sig fram. Tillsammans med Jesper -- -- -- + + +III. + +Två år hade gått. Helena och Jesper sågo som oftast hvarandra, både i +kyrkan och därhemma, hälsade kort men taltes aldrig närmare vid. Bägge +två hade slutat upp att gå på dans. + +Så en dag säger prosten till Helena: + +-- Nå, mitt barn! Hur ska vi ha det nästa år? Blir du kvar? + +-- Ja, vill prosten ha mig, så stannar jag. Åtminstone har jag inte tänkt +annat. + +-- Ser du, jag trodde att du möjligen tänkte på att gifta dig? + +Hon blef röd som ett blod. + +-- Som du vet, fortsatte prosten utan att låtsa om något, så flyttar +Magnus, så jag är tvungen att skaffa mig en annan prästadräng. Kunde jag +få en gift, så vore det bäst på alla vis, och han kunde få de två rummen +i gafveln på loglängan. Hade du nu haft någon i tankarna, så kunde han +och du ha blifvit ett par och så kunde du hjälpt till lite här i +prästgården efter tid och lägenhet -- det kunde ju alltid varit bra att +fylla någon rynka med, hva? + +Helena bara fingrade på förklädet utan att kunna få fram ett enda ord. + +-- Jag hade tänkt lite på Jesper här inne hos häradsdomarens. Det är en +dunderpojke. Hur är det? Har du inte också tänkt på honom någon gång i +världen? Jag tycker, jag har hört en fågel kvittra om någonting ditåt? + +-- Nog har han frågat mig och det mer än en gång. + +-- Nåå? + +-- Sista gången sa jag rent _nej_. + +-- Hvarför det då? + +-- Jag har sett så mycket tråk hemma, när jag var liten. Far och mor +lefde som hund och katt, ja, det är då inte någon riktig liknelse, för +mor bara teg och led. Men då förstod jag, att se'n en är vigd och smidd +vid någon, är det för sent att ångra sig. + +-- På hur många ställen tror du inte, att enigheten är för smalt +tillklippt? Men det skall väl inte skrämma alla andra! En får väl lita en +smula på Vår Herre och på hvad hjärtat säger. Där trillade en tegelpanna +från kyrkotaket i fjol och tog döden på den gamle kyrkvaktaren, som stod +nedanför och klippte buxbomshäcken -- skulle nu ingen människa våga +nalkas Guds hus af fruktan, att en panna skulle falla ner och slå ihjäl +alla i församlingen? Skildes ni i vredesmod? + +-- Nä jösses! Han bad mig låta honom veta, om jag skulle bli på det klara +med mig själf. + +-- Och det har du aldrig gjort? + +-- Bevares väl! Jag skulle skäms ögonen af mig. + +-- Slet du bandet, är det din skyldighet att ta första steget -- förstår +du inte det? Och i sådant är en kvinna alltid »nimmare i nyporna» än en +karl. Ni ä ju båda två bra människor med godt anseende hos alla. + +-- Jag skulle inte kunna! sa hon sakta. + +-- Håller du inte en smula af honom då? + +-- Visst gör jag det -- för prosten kan jag ju godt erkänna det. Så fort +jag hade sagt _nej_, var jag på det klara genast. Och hade han frågat en +gång till, hade svaret blifvit helt annorlunda. Jag har legat och gråtit +många nätter för det se -- se'n! sa hon och smålipade. + +-- Ni ä roliga, ni kvinnor! sa prosten och smålog. + +-- Det sa Jesper också -- samma kväll, erkände hon naivt. + +-- Där ä hufvud på skaft på den där -- det har jag alltid sagt. Men då är +ju hela saken enkel som fot i strumpa? + +Hon bara skakade på hufvudet. + +-- Du kan väl begripa, att ni inte får gå bägge två och plåga er på hvar +sitt håll på detta viset! sa prosten ifrigt. Det skulle då väl vara +ynkligt, om inte jag, som är både filosofie och teologie doktor, skulle +kunna reda ut den här härfvan. + +-- Aldrig så mycken lärdom hjälper inte i kärlekssaker, sa hon. + +-- Jag tror där är lika bra hufvud på dig som på honom -- å bevars! Det +var jamen ett sant ord, sa prosten godmodigt. Men nog ska jag finna på +någon utväg. Hör du, Helena! ska jag vara din böneman? Du ska slippa att +ge mig några strumpeband för besväret. + +Hon kunde inte låta bli att skratta, fastän tårarna pärlade på hennes +kinder. + +-- Inte skulle väl prosten vilja göra sig besvär med nåt sådant? sa hon. + +Men blicken tindrade. + +-- Hvarför skulle inte en gammal präst kunna försöka på att göra en +tjänst mot en sjåpig tösunge, som ligger och lipar om nätterna och låter +en duktig karl gå och sucka om dagarna? Ska inte människorna lätta +hvarandras bördor? Jag måtte inte ha inplantat katekesen riktigt hos dig, +innan du läste dig fram! Nu vet jag, hur det ska gå till. Du går ut -- +nu, i denna dag, som i dag är -- och söker få fatt i honom och ber honom +titta in till mig i kväll. Du kan ju säga honom, att det är fråga om +prästgårdstjänsten, så att han inte tror, att han skall stå enskild +skrift, om han nu skulle ha något på sitt samvete. Det tror jag då inte, +men du misstänker honom naturligtvis för allting. + +-- Det gör jag visst inte! sa hon eftertryckligt. + +-- Nå, ge dig då i väg och få honom i vingabenet och säg till honom! + +-- Det skulle jag väl kunna våga mig på, sa hon tveksamt. + +-- Så tycker jag med! sa prosten torrt. + +-- Nu är jag tvungen att fråga prosten om en sak. + +-- Gå på du bara, medan du är i tagen! + +-- Innan mor dog, sa hon, att hon skulle vända sig i grafven, om jag +gifte mig med någon och blefve olycklig. Inte kan hon väl göra det? + +-- Behöfver du göra den frågan? + +-- Nää, inte precis, men det är ändå tryggare att ha prostens ord på +det. + +-- Vet du hvad jag då svarar? Jo, tag du Jesper och blif en lycklig maka! +Så är du så mycket säkrare på att gumman får ro i sin graf och fröjd i +sin himmel! Börjar du lipa nu igen? Tvätta ögonen, innan du går efter +Jesper. Annars tror han, att det är för hans skull du har gråtit. + +-- Ja, är det inte det då? Inte är det för någon annan. + +-- Raska på nu! + + +IV. + +-- Du träffade honom? + +-- Ja, det gjorde jag. Han blef så glad, så. + +-- Ska jag städsla dig för nästa år? + +-- Jag tror knappt att det lönar sig, vet prosten. + +-- Jasåå -- inte det? Nå, det ena ordet gaf det andra och så -- -- -- + +-- Ja, så -- blef det tal om oss två -- -- -- + +-- Och så började du lipa, förstås? + +-- Jag är rädd, att jag gjorde det! sa hon och smålog. + +-- Nå, han då? + +-- Han -- han frågade om igen -- så jag slapp. + +-- Ja, ha inte somliga tur här i världen! Då slipper jag att uppträda som +böneman. + +-- Jaa, det gick utan några doktorshattar. Men prosten ska ändå ha så +oändligt mycket tack, för det var i alla fall prosten, som hittade på +alltihop -- -- + +-- Nå, det var då åtminstone något! mumlade prosten och log i sitt gamla +hvita skägg. + +-- Han kommer visst redan på gården. + +-- Såå. Han är fermare än du! Nu går du och sätter på kaffe, och när så +han och jag ha snackats vid, så kommenderar jag honom att gå i köket och +bli undfägnad af dig, förstår du! Och nu hoppas jag, att du tar emot +honom med öppna armar om också inte med varma serveter! och Gud signe +både dig och honom! Du har varit en trogen tjänarinna -- -- vid Moses och +profeterna, tar hon till lipen igen! Spring genast! + +Jesper trädde in, bredbent och trygg. + +-- God dag, god dag! Sitt ner, Jesper! Hm! Ja, Helena talte väl om, att +jag behöfver en ny dräng och hade tänkt just på dig? + +-- Jo, det var något sådant. + +-- Nå, sa hon också, att jag helst ville ha en gift dräng, som har något +att lefva och sträfva för och har glädje af att hålla sig hemma och inte +blir orsak till några historier med kvinnfolk och så'nt där? + +-- Hon sa just inte precis ackurat allt det där, men jag förstod ju ändå +andemeningen. Och Helena så väl som jag tro, att det skulle där väl kunna +bli råd för, jag menar hvad äktenskap beträffar -- -- -- + +-- Jaså, hon sa det? Du har ju alltid haft ett godt öga till henne, +Jesper? + +-- Nog har jag det -- naturligtvis -- det förstås. Men så tänkte hon ju +på allt hvad modern hade sagt, och så var hon tvehågsen. + +-- Jaja, Jesper, det kan en ju inte undra på. + +-- Men så ä ju också fruntimmer inte goda att bli kloka på: hundingen +vete, om de själfva riktigt ha klart för sig, hvad de vilja! + +-- Åhjo, men det är inte alltid de komma underfund med det i rättan tid. +Nu har Helena sett, att mor och jag har -- skam till sägandes -- lefva +skäligen skapligt och kärligt samman, fast vi nu ha varit gifta i öfver +tretti år. Och så har du väl ingenting sagt sen den där gången, då hon sa +_nej_ -- så vidt jag kan förstå? + +-- Det tjänte ju ingenting till att sjunga om den gamla visan, när hon +inte ville sjunga med. + +-- Nej visst. Men så bra det är att tala i sinom tid med fruntimmer, så +är det nästan ändå bättre att kunna tiga i rätt tid. Nu har hon gått och +tänkt och tänkt och undrat, om du inte snart skulle komma igen. Och när +du inte kom, så blef hon ängslig och rädd, att någon annan skulle ta dig +och så förstod hon, att hon alltid hållit af dig. Så var äpplet moget -- +du bara behöfde rista i stammen och så föll det rakt i famnen på dig. Det +är en gammal historia, Jesper. Men den går igen i alla tider, ser du. Hm! +När jag i går kom frågan på tal, såg jag ju, hur glad hon blef. Så ställa +vi väl om lysning, tänker jag, så att ni kan hålla bröllop i +flyttningsveckan -- där är väl ingen af er, som ska in och rusta om i +sta'n, dit annars så många tjänstehjons löner gå nu för tiden. Så börjar +du ditt nya tjänsteår som prästens dräng och Helenas husbonde. Lycka till +och när vi nu ha pratat ut och kommit öfverens om lön och hur vi skall +ställa det för er nere i längan, så ska du gå in till Helena -- jag har +sagt, att hon ska bjuda dig på kaffe. Och så ska du vara öm och snäll mot +henne och inte låta henne umgälla, att hon var tveksam. Ser du, de bästa +hustrurna ä de, som tänka sig för och inte kyssa till vid första +lockton. + +-- Det kan nog vara, det. Prosten är ju en lärd man och vet hvad han +säger. Men nog tar det tid att komma underfund med fruntimmerna för den, +som är olärd. + +-- För de lärda också! mumlade prosten och log. + + + + +Hur »Fiffens» tös fick fästman. + + +-- Det börjar bli på upphällningen med de gamla riktigt märkliga gubbarna +nu nere på Skåneslätten, sa en af mina gamla vänner i fjor. Folk läser +för mycket och reser för mycket och ser för mycket, och ingen törs vara +annorlunda än alla andra, för då titta alla på honom. + +-- Nå, är inte det bra, då? frågade jag. + +-- Jo bevars, om alla vore hvarandra lika i hygglighet och redlighet, men +det ser mer ut som om alla skulle vilja likna hvarandra i illfundighet +och djäkerskap. Nej, förr i tiden hade vi gubbar, som en kunde visat för +pengar nästan, så komiska som de voro. Jag kommer ihåg ett par, som lefde +här i församlingen för en fyrtio à femtio år se'n. + +Den ene kallade de för »Fiffen» -- han hette egentligen Filip Fransson +och var smålänning född. Där gick några besynnerliga historier om att han +haft något knep för sig med redskapen i sitt bränneri och att +kontrollören hade varit med om det. Så gick det hål på ägget. +Kontrollören, en sergeant, fick rymma till Amerika, och Fransson slog sig +ned här i Smörlunda och köpte ett stort hemman. Se, det är nu som en +gammal major sa, som var öfverkontrollör: »Det som rinner _genom_ +rören,» sa han, »det blir dyrt för tillverkaren, men det som rinner +_bredvid_, det har han så godt som till skänks; åtminstone slipper han +förarga sig öfver att han ska betala för det han får koka sina egna +potatis.» + +Den inflyttade fick snart namnet »Fiffen». Och det var en fiffig karl: +med sin talande tunga och sina galanta fasoner »gick han af folk och i +folk med stora träskor», som det hette förr i världen. Han tjusade till +alla. Isynnerhet när han ville göra affärer med någon och hade satt sig +för att klå honom, kunde han se så tjyfvingens menlös och oskyldig ut. +Det drog emellertid inte länge om förrän de flesta hade samma åsikt om +honom som prästen. Denne hade »Fiffen» lurat vid köp af en sugga och det +så grundligt, att prästen sa rent ut, att »Fiffen» var värre än en svart +höna, och att om någon i våra tider kunde vara »besatt af en oren ande», +så skulle det allt vara »Fiffen». + +Ursprungligen hade den illmarige gubbarackaren haft fem flickor, men de +fyra hade »gått åt» -- tack vare sin förmögenhet, fadrens knipslughet och +tösernas egen fäderneärfda snackesamhet. Nu var bara den äldsta kvar. Hon +var knepig och klipsk som far sin, men vidare fager under ögonen var hon +inte och inte just ofvanför heller. Det var lögn, att gubben kunde bli af +med Evangelina -- som hon till på köpet i ett olyckligt ögonblick hade +blifvit kallad -- och det grämde både honom och henne. Hur komisk hon såg +ut med sin röda tofviga paryr, sin fräkniga hy, sina surmjölksblå ögon +och formlösa figur, hade hon som alla andra kvinnor naturligtvis +ingenting mot att bli gift. »Tvärtom!» sa den, som ramlade utför trappan! +Att i all sin tid gå hemma hos gubben var just inte lockande. + +Det var den ene af de bägge gubbarna. Den andre hette Kristoffer +Andreasson. Han var rik som ett troll, men han var också led som ett +troll och halfunken och småsur och utgammal som ett troll. Han hade ett +af byns fetaste hemman, om också hemmantalet inte var så stort -- och det +sörjde han ju inte öfver, när det gällde skatten -- gick och påtade dag +ut och dag in i trädgård och hönshus och gödselstad, men umgicks hvarken +med fränder eller oskylda. Vänner hade han inga -- som snåljobar ju +aldrig ha -- lånte ut pengar mot blodiga räntor, såg luggsliten och +sjaskig ut, sade sällan ett sött ord: hvarken _konfekt_ eller _sirap_ och +hade svårt att kunna behålla en tjänare mer än ett halft år i rad. Och +han misstrodde alla. + +Men i alla fall blef han jämmerligen öfverrumplad och insatt i +äktenskapets bur. För se, ingen är så värnlös som en ogift karl, och +beslutar ett fruntimmer, att han ska ge sig, så får han ge sig -- han må +nu se'n bli aldrig så öfvergifven. + +Det var en dag på efterhösten som »Fiffen» satt och åt frukost samman med +sin ogifta dotter. Vid den tiden är det lite att göra, och väderleken är +kulen och mulen, och alla halfgamla töser äro då mulnare än annars, och +så vankas nästan aldrig annat än sill och potatis till frukost, efter +slaktetiden ännu inte har börjat. Det är en mycket ofröjdsam tid. + +Därför såg också »Fiffen» på gammaltösen och riste på hufvudet och sa med +oartig rättframhet: + +-- Du börjar allt se en smula vissen ut, du, Evangelina! + +-- Prschpmm! fräste tösen och blef eldröd i hela synen. + +-- Nånå! Det kan du ju inte hjälpa, sa gubben småleende. Gamla bli vi +alla -- det är så världens lopp. Men vet du: det vore så godt att du +gifte dig! + +-- Tack så mycket! När ingen vill ha mig! Jag kan då väl inte heller gå +ut och öfverfalla någon heller? Hva?! Det är så lätt att säga: du skulle +-- men göra det! + +-- Nä, det förstås. Men du -- -- du ser alltid så sur ut. + +-- Säg mig, hvarför skulle jag se söt ut? + +-- Hm -- nänä. Vi få lof att fundera ut något, du. Du känner ju +Kristoffer Andreasson på nummer fyrtioett? + +-- Den gamle gnidaren? + +-- Ja. + +-- Trefligare karlar har jag sett. + +-- Men inte fått. + +-- Ja, det är nägu inte mitt fel. + +-- Vill du ha honom? + +-- Det vore alltid bättre än inte -- åtminstone sluppe man då höra +systrarnas speglosor om »förstfödslorätt» och »glasberg» och allt så'nt. +Men vill han ha mig -- han vill nog inte ha någon annan än sig själf? + +-- Ja, det är det vi ska ta reda på. Vill han inte, så kan han få göra +det ändå. + +-- Inte kunna vi väl tvinga människan? + +-- Han kan tas med konst. + +-- Det begriper jag inte. + +-- Hvad behöfs det också? Gå du bara och kläd dig i det bästa du har och +se inte arg och sur ut -- tänk, att du är säker om honom -- ja, dra så +där på munnen! Inte är du så anskrämlig, inte, när du bara skrattar. Jag +ska sköta alltihop, men se mild ut! Var i ordning om en timme, så resa +vi. + +Evangelina förstod inte far sin, men hon lydde som ett snällt barn. Och +att uppfylla fjärde budet är något, som löfte med sig hafver. + + * * * * * + +Hon gick in och tvådde sig och gnodde sig och hon skurade till och med +halsen, fast det var midt i veckan. Och när akten var slutad, sken +skinnet och hårtestarna hade måst foga sig i sitt öde. Fuktade med +sirapsdricka, lågo de släta och fridfulla som en insjö i sommarkväll, +belyst af solens sjunkande röda strålar. Så tog hon på sig mors gamla +utsydda tröja från 1749, satte ny silkesduk i halsen, tog fin +vadmalskjortel och silkeschalett samt stoppade kyrkenäsduken och +luktvattensflaskan i fickan, sedan hon gnuggat ett par lavendelkvistar i +händerna för att »lukta som folk om näfvarna». + +Gubben kom på utsatt tid i full stass: med stor röd yllehalsduk, som gick +upp öfver öronen i trots af det soliga vädret, i kapuschong, nyköpt piska +och kragstöflar. Och så bar det af. + +Men den, som glodde och gapade, när den fina skjutsen körde in på hans +gård, det var Kristoffer Andreasson. Han låg som vanligt och dåsade i +kakelugnsbänken, reste sig då och då upp till hälften och tog en liten +slurk ur toddyn, som påbörjades på morgonen samt »förfotades» hela +dagen. + +I brådskan fick karlstackaren höger toffla på vänster fot, och +räfskinnskasketten blef satt bakvändt, så att skärmen fick in plats i +nacken. Men i alla fall gick han ut -- »Fiffen» var ju en välbetrodd +man. + +-- Hvad i jössu namn vill ni? var hans första uppriktiga och förbluffade +fråga. + +Evangelina såg förstulet på honom. + +-- Så han ser ut! hviskade hon till sin far. Se! Tårna sitta på galen +sida på fötterna på honom. Vi vända och resa genast hem igen. + +-- Håll nosen på dig, tös! sa han argt men tyst. + +-- Usch nej, jag kan inte, far! + +-- Tig, unge! God dag, god dag, min käre Kristoffer! Håhåja, vi ha varit +ute och åkt ett slag och rastat ungföljorna. Och så säger jag till Lina +här: Vi ska en gång köra in och se hur Kristoffer har det: han ska ju ha +gjort stugelängan så fin, fast den inte är rent ny. Och så är det något +som jag tycker så mycket om hos Kristoffer, säger jag, och det är det, +att han aldrig gör sig till och säger ett och menar ett annat, utan han +är en rätt israelit, i hvilken intet svek är. Och som han sköter sitt +landtbruk! Inga nymodigheter, men ändå utmärkt, rent. Men vi vilja inte +komma och vålla omak och stanna inte -- jag ville bara köra in och se hur +här såg ut nu för tiden här på gården. + +-- Ååh! Stigen in, när ni ha kommit hit! Gån in om dörren! + +-- Ja, tack! sa »Fiffen». Att gå genom fönstren har aldrig varit min +sak. + +Och så fingo gubbarna sig ett godt grin. + +Kristoffer gick ut och kom igen. Han var ute både länge och väl, och var +gång som han kom tillbaka, hade han bytt om något nytt plagg. Slutligen +uppenbarade sig något gammalt, torrt och visset, som skulle föreställa +en husförestånderska eller trotjänarinna, som spände ögonen alldeles +otäckt i Evangelina, fräste och småspottade men till slut kom in med +kaffe och smör och bröd och äggakaka och lammalår och »gök», fastän det +inte var konjak eller ens rom utan endast »finkelura». + +Nå, de åto och drucko. Och så småningom töade de upp -- som alla +människor brukade göra, när »Fiffen» hade haft dem om hand en liten taga +och fått mjuka upp deras ytterhud. Han berättade historier om den och den +och talte om deras kärleksroman. Och han började fumla med knogarna i +sina ögon och sa, att en sådan roman som hans och nu saligen i Herranom +aflidna Kajsa Britas -- ja, det hade väl knappt funnits i Småland förr, +fastän där hade funnits folk, som både förstått sig på kärlek och gjort +vers om det. Sådana som Linné, som hade varit blomsterkonung och skrifvit +»Axel och Maria», och en biskop, som hade funnit upp en liten blomma, som +hette Linneja och var uppkallad efter den andre, hvarjämte han hade +skrifvit något om en konfirmation i Skatelöf, där Kristina Nilsson blef +född en gång i världen, hon som kan sjunga som himmelens änglar. + +Han pratade på, så att stackars Kristoffer fick inte en syl i vädret. Och +när de hade lagt in tillräckligt med lammalår och »stångjärn» -- som +brännvinet då för tiden kallades -- steg »Fiffen» upp, gick bort till +gamle Kristoffer, lade kärligt sin arm om hans hals, kysste honom enligt +gammaldags sed ljudligt på kinden och sa: + +-- Många gånger har jag farit här förbi, men jag har aldrig kört in -- +jag visste ju inte så noga, hurudan du var. Och vi smålänningar se gärna +opp i allting. Men alltid har jag tyckt att det har varit en hälsickes +synd om dig att du ska gå här som en pelikan i öknen och inte ha någon +att luta ditt hufvud till. Lina och jag ha talt oräkneliga gånger om dig. +Hon är ju blyg annars men för sin gamle far öppnar hon sitt hjärta. Och +så har hon sagt så: en sådan rask och rustande karl i sitt arbete som han +-- det få vi allt leta efter i sju kyrksocknar, och Herren har välsignat +hans arbete -- se en sådan massa nötkreatur han har på bete år efter år. +Nu kommer jag in och ser, hur du har det, Kristoffer; du bor som en kung, +du Kristoffer, men du har ledsamt, Kristoffer. Det syns: du tar tofflorna +galet på dig. Och nu ska jag säga dig min hjärtans mening: kan hon +förljufva ditt unga lif i din ålders dallrande höst, så har både hon och +du min välsignelse. För detta är en glad, en välsignad dag. Hennes +systrar ha alla flugit ut ur boet: min välsignelse har följt dem och lagt +sig öfver dem som en molnstod. Hon har ett hjärta. Ett hjärta för sin +far. Hon ville helst bli hemma och vara mitt allt intill min sista stund +-- ingen vet hur ömhjärtad hon är. Men jag har suttit och sett på henne i +dag. Jag har sett hur hennes hjärta smälter, när hon tänker på din +enslighet, Kristoffer, och hon ska få bli din maka, trösta dig och +förljufva dina dagar. Det hjälper inte du vinkar, tös. Jag förstår, att +du känner dig schönerad, men ser du, mitt barn, jag är en rättfram man +och säger min mening. Och så är Kristoffer. Och nu tiger du. Ser du så +glad han blef, Lina! Tag honom i famn, tösen min -- tag honom i famn -- +jag befaller dig det. Och Herren vare med eder liksom med eder vare ock +Herren! Detta var en härlig, välsignad, lycksalig, oförglömmelig stund. + +Som en lydig dotter ägnar och anstår, gick Evangelina bort och tog +Kristoffer om halsen och lade sin kind mot hans. + +-- Seså, tös! Sitt nu inte och gör dig till, utan ge honom en kyss! Jag +har ju så tidt hört hur mycket du har tänkt på honom. + +Hon lydde, förstås. + +Kristoffer satt som förlamad. Snapsarna, maten och detta snack, som +aldrig stannade af utan var som ett kvarnfall, hade alldeles bedöfvat +honom. Han hade inte ens hunnit få klart för sig hvad meningen var med +»Fiffens» senaste långa tal, förrän han kände kyssen på sina läppar. +Först höll han på att fråga, hvad i hundingen det här var för spektakel +och om han inte skulle kunna få vara i fred i sitt eget hus. Men han fick +inte fram ett ord förrän han stod omsluten af två mycket senfulla +kvinnoarmar och med »Fiffens» hand välsignande på sin kala +hufvudskalleplats. För första gången i sitt lif svimmade han -- +lyckligtvis så, att han föll med hufvudet i Evangelinas knä och kroppen i +kakelugnsbänken. + +-- Ser du, hur han håller af dig, barnet mitt! sa »Fiffen». Han dånade +af. Jaja, en sådan öfversvinnelig glädje är inte så lätt att bära: det +finns de, som ha dött som torskar på fläcken af salighet. + +Om en stund kryade den lycklige fästmannen till, vaknade slutligen opp +riktigt och stirrade vildt omkring sig. Men Evangelina lade armarna åter +om hans hals, drog honom intill mormors utsydda tröja från år 1749 och sa +smeksamt: + +-- Din väntans tid ska inte bli lång, och se'n ska vi aldrig skiljas +mer. + +From som ett lamm, det till slaktning ledes, lät Kristoffer henne göra +med honom som hon ville. Först efter en lång stund bemannade han sig så +pass, att han kunde ropa: + +-- Eljena! Din hundingens mara! Kommer du aldrig med toddyvattnet? + +Det kom, blef glam och glädje. »Fiffen» pratade, så att Kristoffer visste +inte hvarken ut eller in. Och emellanåt kysste och kelade Evangelina med +honom. Så småningom fattade den gamle enstöringen eld. Innan »Fiffen» och +Evangelina reste, hade Kristoffer blifvit så uppiggad och varm, att han +själf kysst tösen två gånger och högtidligen lofvat att dagen därpå göra +besök hos sin trolofvade. + + * * * * * + +Där gick nu tösalifvet, klädd i högtidsstass, dagen efter och bullade opp +allt hvad tänkas kunde. Men den, som inte kom, det var Kristoffer. Han +låg hemma och led af »kopparslagare». Därtill kom, att han inte hade +riktigt klart för sig allt som händt kvällen förut: han hade en dunkel +aning om kyssar och äktenskapslöfte, men han var inte säker att han inte +också gått i borgen för nå'nting, fast han inte kunde begripa hvad det +kunde ha varit. Han låste portarna, löste hunden och gjorde ett heligt +löfte att aldrig låta främmande människor -- och allraminst kyssalystna +töser -- komma in på hans gård mer. Ånej -- han skulle allt veta hvad han +gjorde en annan gång. Och hundingen inte skulle han vara så dum och +plocka fram sin gamla rom -- den hade ju gått till de galater. + +Så låg han där i dödsens ångest i ett par, tre dar. Ingen slapp in på +gården. Antagligen skulle där aldrig blifvit något af hela historien, om +inte den där svenska afundsjukan, som gör så mycket ondt, hade kommit med +i historien. + +Men nu hade Kristoffer en gammal moster, som inte tålte honom och inte +sig själf och inte någon annan heller. Hon fick reda på giftermålsplanen +och gick ner till Kristoffer och seglade in genom något torfhus eller på +annan bakväg. Och när hon kom in till den dödskrämde Kristoffer och +skällde ut honom för hans dumhet att på gamla dar gå och låta ett +fruntimmer drifva med sig, bredde hon tjockt med ovett på. + +Kristoffer blef himlaarg: han skulle visa dem, att han inte alls gick på +grafvens brädd och han skulle ta ut lysning och gifta sig och hålla +kristnagille och kyrkogångsgille. Och därmed klädde han sig i +söndagsdräkt och gick upp till »Fiffens». + +»Fiffen» hade ju genom kunskapare reda på allt. Han tog mycket kyligt mot +Kristoffer. + +-- Nej, lilla bror, sa han. Är det så att du står under förmynderskap af +dina mostrar eller fastrar, så ska vi inte tala om det där. Vi kunna vara +lika goda vänner, du och jag, men ser du, min dotter gifter sig inte med +en käring utan med en, som är karl för sin hatt och vet hvad han vill. En +vacker dag skulle de komma och bestämma hur du skulle klä dig och när ni +två finge kyssas och om ni finge köpa för mer än femtio öre kaffe åt +gången. Sådant ligger inte för hvarken mig eller min tös, ser du! Den som +ska in i vår släkt, han ska inte låta leda sig utan handla som han själf +vill. + +Nu blef Kristoffer alldeles vild. Han skulle visa, att han inte krusade +gamla käringar. Och nu var det bara en sak han ville: »Fiffen» och +Evangelina skulle just i dag -- genast -- på fläcken resa till prästen +och ta ut lysning. + +-- Du får förlåta honom och vedergälla ondt med godt! sa »Fiffen» till +Evangelina. + +Hon snyftade. + +-- Han blir nog bättre, när ni lefvat samman en tid! tröstade gubben. +Tänk på hvad kvinnan förmår! + +-- Ja, Gud gifve det! sa Lina. + +-- Bara för att förarga dem, ska jag ta dig -- är du nöjd nu? sa +Kristoffer. + +-- Kyss honom! sa »Fiffen». Du blir nog lycklig, Lina. + + + + +»Kluddarens» midsommarsgille. + + +I. + +»Kladdaren» var möllare och hette Strömvall. Hans kvarn låg djupt nere +vid den lilla forsen och tog sig så poetiskt ut, att folk kommo långa +vägar ifrån för att se den och rita af den. För resten var Strömvall en +kladd i allt: i affärer, i allvar och skämt. Man kunde aldrig lita på +honom, och det mesta han gjorde här i världen, var att han fattade en +massa stora beslut, som han aldrig verkställde. Han köpte hem dyra saker +för kvarnens drifvande men lät dem ligga och fördärfvas i ett skjul ute +på gården. Han skref in sig i föreningar och gick aldrig dit, gjorde +inrop på auktioner men betalte inte, förrän länsmannen kom för att göra +utmätning. Han var allmänt ansedd för en stolle. + +Och ändå gick det honom ganska väl i handom. Guds barn har, som bekant, +ingen tur i kortspel, men »kladdaren» hade. Han kunde sitta och spela +knack en hel kväll och gå med »obesedt» och ta hem alla tre spelen; han +kunde köpa »tre friska» och få trumfess. Dessutom var han af aktad släkt +och treflig i ett gladt lag, hade en snäll kvinna och rara barn. Så'nt +kan hålla en karl uppe bra länge, om han bara inte gör för stora +dumheter eller läser Sveriges rikes lag bakvändt. + +Ni såg kanske aldrig »kladdarens» lilla Selma? Nej, jag kan tro det, och +det är synd om er. För en gladare och rarare unge har då aldrig ränt i +mellanblå strumpor och buteljgrön kjortel. Hon gick för resten aldrig -- +hon sväfvade fram lätt som ett sommarmoln: Till och med den gamle malätne +pastorsadjunkten töade upp, när han såg henne, och sa en gång till +klockaren, att ingen karl med något så när mänskliga krafter behöfde +riskera att begå mened, om han inför Herrens altare lofvade att bära +henne på sina händer i alla sina lifsdagar, amen. Men när den gamle +enstöringen slutligen liknade henne vid en ceder på Libanon, ville inte +klockaren vara med längre: hon var ju ganska liten till växten och inte +var hon tvåtusen år gammal som cedrarna på Libanon skulle vara, efter +hvad där stått i en tidning. Det skulle klockaren för resten hållit inne +med, för följden af hans lösmynthet blef den, att han därefter fick +larfva till annexförsamlingen, efter han inte fick åka med pastorn, som +inte ville ha en gudsförnekare på sin skjuts, som han sa. »Att fåglarna i +luften flyga öfver ditt hufvud, kan du inte hindra,» sa han, »men du kan +hindra att de bygga bo i ditt hår.» Han trodde inte klockaren mer än +jämt, för denne var god vän med klockare Nils Lilja i Billinge, han, som +skrifvit en hel del rysliga böcker. Och så höll han »Allehanda för +folket». + + +II. + +»Kluddaren» var inte liksom »Kladdaren» ett öknamn utan ett hedersnamn. +Så är det ofta nog med sådana namn, som allmogen ger någon af sin egen +krets. Och hade Emil Ingvarsson kommit att lämna sin fäderneby, behöft +slita för att komma fram och tagit konsten att »göra gubbar» på rena +allvaret, hade kanske hans namn nu haft lika god klang som Calle Larssons +eller Karl Aspelins, Vicke Andréns eller Jenny Nyströms. + +Redan som barnunge visade Emil alldeles utpräglade anlag för konst så +vidt det gällde att med teckning efterhärma naturen. Drack han mjölk +eller kaffe och därvid spillde på bordet, såsom barn ju ofta nog för sed +hafva, var det hans förtjusning att sitta och peta med fingret i våttet, +tills han fick fram en gris, en ko, en häst eller en höna, allt efter som +det föll honom in. Helst ritade han fyrbenta djur: de voro så lätta att +skilja åt. Hästar hade yfvig man, kon horn och grisen knorr på svansen. + +När pojken var 7--8 år gammal, hade han ritat af alla byns pojkar och +märkligare kreatur med träkol eller tjära på faderns hvita stugulänga, så +långt den räckte. Stryk fick han i långa banor och ovett utan all ände, +men det var som att slå vatten på gåsen. + +I skolan ritade han af »mästers» långa »snushorn» på svarta taflans +framsida och den grannaste tösen på baksidan. Och det lyckades så bra, +att han snart inte behöfde sätta ut tösens namn. När han nu fått smörj +för den första bilden och glåpord af den afritades afundsjuka kamrater +för den andra, snyltade han sig vanligen på friminuterna till en kaka +eller karamell af den afbildade tösen. I nödfall höll han till godo med +en kyss. För sådana hade han nämligen redan tidigt en utpräglad smak. +Klockaren, som visste allt eller åtminstone sökte uppvisa skäl för allt, +påstod att det kom sig däraf, att Emils föräldrar till en början mest +lefde på kärlek och fåglasång, innan de blefvo rika och olyckliga i sitt +äktenskap. + +Med tiden blef han för resten »mästers» favorit. När den gamle +katekesinpiskaren, som för öfrigt var barnkär och snäll trots sin bistra +min, en dag gick åstad och fyllde femtio år, var det Emil, som tog mod +till sig och skref följande kväde på svarta taflan inom en krans af +rosor, liljor och lika märkliga som däjeliga blader: + + »Af hjärtat nu vi önska, + att läraren måtte grönska. + Ty han är vår älskade lärare, + och ingen är oss kärare. + Må städse han bli rask och frisk + och vi vara snälla, så att vi slippa pisk.» + +Det syns genast att detta kväde gick _från_ hjärtat eller kanske snarare +från ryggtaflan, som hade svårt att glömma gamla minnen, som tydligen +gjort ett djupt, smärtsamt och outplånligt intryck. Också är ju sista +versen mycket längre och innehållsrikare än de andra. + +Men kvädet gick också _till_ hjärtat. I glädjen och förtjusningen öfver +dessa däjeliga, rimmade rader och den väldiga spettkaka, som de andra +barnen för sammanskjutna slantar beställt hos kantor Svenssons fru, som +var konstnärinna i konsten att baka spettkakor, gick läraren så långt att +han vid kafferepet i skolsalen högtidligen lofvade att låsa in rottingen. +Men han sa också: »Ve den människas barn, för hvars skull den sedan +varder åter framtagen och ve det barnets ändalykt!» + +Under konfirmationstiden redde sig Emil mycket bra. Hans mor hade sytt +ihop hans fickor och undersökte utan barmhärtighet hans kläder, innan han +skulle gå till prästen. Fanns då någon penna eller pappersbit undangömd +ens på de märkvärdigaste ställen, blef den utan miskund anammad. Hon var +nämligen rädd att pojkarackaren skulle sitta och rita af pastorn också, +bli bortkörd från konfirmationen och utskämd för alla sina dar i +jordelifvet samt evigt fördömd i det tillkommande. Dag och natt tiggde +hon pojken om att hålla sig i skinnet, och han gjorde så samt slapp +fram. + +Sedan börjades emellertid en period af tallösa kludderier och mycken +visdiktning. I ett afseende var Emil Ingvarsson olik alla andra bypoeter: +han var hvarken fruktad, hatad eller afundad, utan jämnåriga som andra +sågo hans framgång med lugn. Hans visor såväl som hans bilder voro +roliga, någon gång lite »klatschiga» men i alla fall, vare sig det nu +gällde ord eller bild, så hjärtans godmodiga att man ordentligen slogs om +att bli besjungen eller afkonterfejad. + +-- Hvarför kan du aldrig göra en liten vers om mig? sporde mer än en af +byns täcka tärnor. Och egentligen var Emil aldrig rent omedgörlig, helst +om tösen såg treflig ut och han i förskott fick ut sin skaldelön uti +samma mynt, som han varit van att för sina bilder på svarta taflans +baksida få uppbära under skoltiden. + +Därför svärmade han också kring alla flickor, yr som en snurra, bara de +sågo bra ut eller voro riktigt glada. Och därför hade nästan alla töser i +byn en liten versstump af honom eller några kostliga bilder från +dansgillen, lekstugor eller marknader. Han hörde hemma öfverallt liksom +spelmannen, sotaren och tiggaren, fast mera välkommen än de två +sistnämnda. Han förde solsken med sig, sa klockaren, och gamla gummor +blefvo som unga jäntor, när de sågo och hörde honom. I prästgården var +han som barn i huset och kallade prosten för farbror. + + +III. + +»Kluddarens» fädernehem låg alldeles midtför »Kladdarens» kvarn. Gubben +Ingvar hörde till dessa gammaldags trygga, säfliga, hjärtesnälla, menlösa +slättbor, som voro så vanliga förr i världen, då sekterism, +fackföreningar och spekulationer ännu voro en saga blott, då den +fäderneärfda tron var för helig att ställas under debatt, om också den +för de allra flesta var mest ett ord, då en cession väckte ordentligt +uppseende och stämplade den, som gjort den, såsom en människa, den där +visserligen ej förlorat medborgerligt förtroende, men som ingen kunde +hysa förtroende till, och då en af de gamla släkterna i en by skulle +ansett det som en evig skam att låta stamhemmanet gå ur släktens händer. +Alla nyheter såg gubben med misstro; den nya tiden ville han inte höra +talas om. Hade Abrahams, Isaks och Jakobs Gud låtit hans fader och +förfäder väl gå, skulle han nog göra så allt framgent utan både dränering +och »säckagödsel», sa Ingvar och nickade sakta. + +Naturligtvis hade Emil och Selma ofta träffats och varit mycket samman +under uppväxtåren. + +Emil sa en gång till sin mor: + +-- Det är någonting särskildt med den flickan. De andra tösungarna här i +byn äro som karameller: en kan inte låta bli att föra dem till munnen, +men det blir en äcklig smak bakefter. Selma är mer som de här små +sockerpullorna, som de ha i glasägg nere hos prostens påsktiden: de ä +hvita och fina och vackra och alls inte klistriga, utan innerst sitter +där ett kumminkorn, och det sätter krydda och smak på det hela. En får +alltid gå och tvätta sig om händerna, när en har ätit karameller, men så +är det inte med sockerpullorna. + +-- Hör du, pojke! sa gumman. Kan jag läsa rätt i dina ögon, så är du ju +alldeles förtjust i barnet! Hm! Nå, har du inte frågat henne? + +-- Inte kysst henne en gång -- och hon är väl nästan den enda af mina +skolkamrater, jag kan säga det om. + +-- Ja, du har då alla dar varit en riktig slickemun! + +-- Därför är jag också led vid konfekt, om den ligger på en hylla, där +jag kan ta den, när jag vill. + +-- Inte har jag något mot Selma -- tala du vid henne! Egentligen har jag +just inte tyckt mycket om din evinnerliga kurtis med töserna här. Men en +mor ser ju igenom fingrarna med en hel hop, när det gäller hennes egen +son, och en sak har jag alltid varit säker på: att ingen tös skulle +behöfva gå och fälla tårar för din skull. Du kysser alla, liksom en annan +pojke tar dem i hand. Men de äro glada vid dig -- inte för din egen skull +utan för de gåfvor, som vår Herre har gett dig -- det ska du aldrig +glömma. Och nu ska jag säga dig något. Majstången ska resas här i år, och +här ska midsommarsgillet firas. Passa på vid något lämpligt tillfälle, +kläm in henne i något hörn och släpp henne inte, förrän hon har svarat! + + +IV. + +Glädjen stod högt öfver takåsen på »Kluddarens» fädernegård, och +majstången likaså. I trädgården i den allra största bersån var dukadt ett +rundt bord, där toddyvirke, punsch, vin och saft trifdes i idyllisk +endräkt. Hit inbjödos »Kluddarens» bästa vänner och skolkamrater af båda +könen allt emellanåt -- ungdomen i allmänhet hade sina bord med +»sammansalad» välfägnad ute på gården ett stycke från majstången. +Naturligtvis betraktades det som en heder att bli inbjuden till Emils +löfsal, och kringom den kretsade som kråkor en hel hop icke minst af byns +rikaste och mest firade pojkar och töser från åbohemmanen. + +Emil var ute och svängde sig i nästan hvarenda dans. Detta gjorde att +hans bekanta gingo ut och in i bersån och sågo sig till godo »utan krus +och suppleanger» -- som barnmorskan sa, hon som alltid ville vara så fin, +eftersom hon gått i »flickskolepensionsanstalt». Det gjorde, att bersån +stundom var smäckfull och stundom alldeles tom. + +Och på det viset bar det så till att ut på kvällskvisten, när sommarsolen +redan hade sjunkit och trötta utdansade ben börjat bli tunga, kom Emil in +i löfsalen och fann lilla Selma sittande där alldeles ensam. Röd och +flämtande efter dansen -- det riktigt ångade af henne. + +Han trugade i henne ett glas saft och tog själf ett glas punsch. Och så +sutto de där. Det lade sig med ens den där underliga stämningen öfver +dem, som så ofta griper oss en sommarnatt. Allt gammalt färglöst är som +förgånget, framtiden synes rosenfärgad men lika fjärran som den +morgonrodnad, hvilken redan kan skymtas i öster. Man tycker det är så +härligt att lefva, att man ovillkorligen måste tänka på döden -- bara för +att med tanken och drömmen mäta, hur mycket af lifvets glädje man skall +kunna hinna att förvärfva, innan liemannen kommer. + +-- Du, Emil! sa Selma om en stund tveksamt. + +-- Nå? + +-- Du, som har satt ihop så många verser om hvar tös och hvar katt -- +höll jag på att säga -- fast jag aldrig fått några, har du inte någon +gång skrifvit några kärleksverser? + +-- Nej, du Selma. Det har jag inte. Men jag tror nästan att jag skulle +kunna skrifva några i kväll. + +-- Tror du? + +-- Ja, om jag får skrifva dem till dig -- på riktigt rena, rama +allvaret. + +-- Försök då! sade hon tyst och blidt. + +-- Men då vill jag ha en kyss för dem. + +-- Fy, nu är det slut med glädjen. Du, som har fått kyssar af hvarenda +tös i hela häradet för dina verser. Det måtte vara gammalt för dig, och +när du skulle skrifva på allvar, som du sa -- -- -- + +-- Aldrig i lifvet har jag kysst dig. + +-- Nej, det har du inte. + +-- Just därför skulle det vara spritter nytt. Men är det nu så, att du +inte vill ge mig en kyss, så ge mig ditt hjärta och den här lilla +solbrända rara tassen -- det har ingen gett mig förr. + +-- Det får bero på hur vackra verserna bli, sa hon skälmaktigt. + +Så fick han då fram sin lilla »kluddebok» och sin blyertspenna. Och så +satte de sig fram till bordet. Jag kan inte förklara hur det kom sig, men +de satte sig tätt intill hvarandra, och han lade vänstra armen om lifvet +på det lilla pyret. Folk, som förstår sig på det, säger att så går det +lättast att skrifva kärleksverser en midsommarnatt. + +Alltemellanåt stoppade han pennspetsen i mun och tuggade på den, men om +en stund hade han i alla fall ett poem färdigt. Och så läste han upp det +för henne. Hon hörde på med strålande ögon och blossande kinder. + +-- Nåå, Selma lilla? sa han och drog henne till sig. + +-- Var det första gång, voro nog inte verserna oäfna, sa hon. Fast jag nu +inte förstår mig så mycket på det, eftersom jag aldrig har fått några +verser förr. + +-- Nå, hjärtat, som jag skulle ha? + +-- Har du ditt kvar riktigt onaggadt? + +-- Jaa, du Selma. + +-- Så får du väl ha mitt, då, och ta mig hel och hållen. + +Därmed lade hon armarna omkring hans hals. + +-- Ditt lilla spöke! Nu ska du också kyssa mig. Med första kyss, som du +själf hjärtligt och uppriktigt och af innersta själ och hjärta ger mig, +stryker du ett streck öfver alla andra, och så ä de glömda. + +Där gled ett vemodigt leende öfver hennes lilla täcka anlete. + +-- Tror du? Är du säker att jag glömmer det lika fort som du? och att du +glömmer dem själf? + +-- Ja, om du bara tänker på att du har gett mig ditt hjärta och din tro +och hela ditt lilla väsen -- det har jag aldrig bedt någon annan om eller +fått det. + +Så kysste hon honom varmt och länge. + +-- Vet du, hvilken vers jag tyckte bäst om? sa hon se'n. + +-- Nej. + +-- Den sista: + + »Dör uti sin knopp + det skönsta kärlekshopp, + som i hjärtat opp + rann under lifvets lopp -- + samla bladen ömt, + ty hvad ditt minne gömt + bär alltid sommarfägring, + och fagrast är just hvad du drömt.» + +-- Ja, hvad är kärleken annat än en sommardröm? Och är lifvet annat? + +-- Åjo -- där är också höst och vinter -- se'n. + +-- Men sommarminnena glömmas aldrig. + +-- Mina begynna nu -- låt dem bli så många, att de räcka! + + + + +Därför var hon blek. + + +-- Inte för att det precis kan vara något särskildt nöje just för en så +pass ung spoling som dig att komma på begrafning och sitta där inklämd i +flera timmar, sa mor. Men eftersom nu den här jordafärden väl blir den +största här har varit här i bygderna på många år, kan du ju där få se hur +det går till ute i stora världen. Och så är där så godt om mat -- det +spar alltid lite här hemma ett par tre dagar efteråt. Allaredan i går, +när jag var där och svepte häradsdomaren, hade där kommit öfver tretti +höns och tuppar till soppan. Och därför tycker jag, att du gärna kan gå +med; om någon kan behöfva sig ett räfvamätte är det väl den, som ska +proppa skallen full med all världens kungar och kejsare och påfvar. + +Jag följde med mor och fick sitta bredvid henne. Inte ibland de andra +pojkarna, och det var det allra värsta. De kunde då åtminstone få göra +gubbar åt hvarandra, hviska samman eller smånypas i benen. Men jag måste +sitta som en »målad bock». Middagen drog som vanligt ut i flera timmar, +och jag satt där och hade ledsamt och såg mig omkring bland +begrafningsgästerna. + +-- Hvem är hon, som sitter i hörnet under den stora klockan, den där +människan, som är så fasligt blek? hviskade jag till mor. + +-- Sitt inte och peka, pojke! Jag vet, hvem du menar. Det är Mårten +Espens Kersti. + +-- Hvarför är hon så blek? + +-- Det är af kärlek. + +Jag måste ha glott stort på mor, för hon drog en smula på mun. + +-- Kärlek? Är det kärleken till Gud eller kärleken till nästan? sa jag +slutligen. + +-- Tyst nu -- det där begriper du inte ännu. Och när en är på begrafning, +ska en sitta tyst och stilla och allvarlig och bara äta allt hvad man +orkar. + +Hela dagen hade jag ögonen på den där märkvärdigt bleka kvinnan, tills +jag på kvällen somnade, förtyngd af den myckna maten och den tjocka +tobaksröken. När gästerna långt fram på morgonen bröto upp och jag var +väckt, bjöd Kersti mor och mig på skjuts. Och glad var jag. Jag hade en +massa mat i mig och en hel hop knyten med kakor, hönsaskrof, kalfvaben +och andra härligheter, som vi skulle smörja oss med en hel vecka. + +När vi stannade utanför Kerstis gård, bad hon oss stiga in, och så satte +hon kaffesurran på. + +-- Da'n är i alla fall tillspillogifven, sa hon. Nu kan Lillen lägga sig +här på min säng och sofva en stund, medan vi prata lite samman, du och +jag. Det är bra många år se'n vi hade en riktigt förtrolig snackestund +ihop. Men först ska han ha en kopp, han också -- ofvanpå så mycken mat +kan en inte sofva, om inte en får lite kaffe. + +Jag fick min kopp, och det var som med ens all sömnighet försvunnit. Jag +hade ju också tagit mig en grundlig lur på gillet. Alltså lade jag mig +till ro på dynan och slöt ögonen, men jag hörde hvartenda ord, de sade. +Och jag tror, att om jag så blefve hundra år, skulle de aldrig gå ur mitt +minne. + +-- Nu ska du öppna ditt hjärta! sa mor. Litet har jag ju reda på, jag som +alla andra gamla, och lite har jag gissat mig till. Du vet, att hvad du +säger kommer inte längre. Du ser så dålig och blek ut i dag, att till och +med pojken såg det och sade det i örat på mig. Tala nu! Får du inte luft, +så kan du dö af det. + +-- Så du pratar! Inte dör en, för det en är olycklig! Då skulle jag vara +död för länge, länge se'n. Nej, är en riktigt eländig och förkrossad, så +lefver man minsann nog. Men i alla fall tror jag att det skall lätta en +smula att få tala lite om gamla tider med en gammal trogen vän. Ta dig nu +en kopp till! Har pysen somnat? + +-- Den sofver som en stock, så fort han kommit omkull. + +-- Ja, inte trodde jag väl i många år att jag skulle lefva den dag, jag +skulle följa _honom_ till grafven. Och ändå ha de myllat ner honom i dag. +Vi hade växt upp samman och varit nästan som två syskon. Hans far och min +far hade kommit öfverens att vi skulle bli ett par en gång, och det hade +jag hört se'n jag var liten. Och var han ena dagen inne hos oss och lekte +med mig och smorde sig med honung, som han var så galen i, så var jag +andra dagen inne hos dem och åt gåsflott -- det var min förtjusning. + +Esbjörn talte också många gånger om det där att vi skulle bli ett, både +under skoltiden och lästiden och sedan. Det var det käraste jag kunde +höra -- ingen kan tänka eller förstå, hur kär jag höll honom: Han var ju +grann som en solskensdag, stor och härdabred och väldig som en klippa, öm +om alla, folk som kräk, och alltid glad och munter. Aldrig där hördes +nå'nting ondt om honom: inte en gång byns värsta sladdermaskor nändes +tugga på honom. + +Så skulle han ut och exera. Det var ju alltid mästerprofvet för en +hygglig pojke förr i tiden och blir väl så i alla tider. Det var inte +heller just så många, som bestodo det med heder: de flesta voro ju fulla +och galna, när de skulle rycka in -- det skulle vara karlavändt, förstås, +och det var så allmänt, så ingen fäste sig vidare vid det. Värre var det, +när de kommo hem; då hade de alla möjliga ovanor, tuggade tobak och svuro +och voro råa i mun. Det var som de varit i helvetet de fjorton darna, och +det kunde dra hela år, innan de blefvo hyggliga igen. Somliga fingo +knäcken för hela sin tid. Den exercisen har tagit hut och hederskänsla af +många bra pojkar. + +Men Esbjörn stod sig -- inte ett ondt ord hördes om honom. Jag var så +stolt -- han var ju mig ämnad och skulle nog bli min. Jag tänkte på honom +om dagarna och drömde om honom på nätterna. + +Så kom han hem, och vi träffades som vanligt. Ibland när vi voro ensamma +något ögonblick, kunde han ta mig om lifvet, trycka mig tätt intill sig +och kyssa mig. Åh, jag tyckte hjärtat ville sprängas så glad som jag var. +Jag gick bara och längtade efter att vi skulle gifta oss -- vi hade ju +ingenting att vänta på precis, någon af oss. + +Så kom midsommarafton. + +Han var hemma hos oss och hade just suttit och talt riktigt med mor. Hans +far skulle flytta in i undantagslängan och vi skulle ta hemmanet. Mor +var glad, och jag var ännu gladare. Jag skulle kunnat hoppa öfver taken, +som det heter. Och han och jag sutto ett par timmar ute i trädgården och +kysstes, och han talte så vackert om hur trefligt vi skulle ha det. + +Så gick han. Jag vet inte hur det föll mig in att smyga mig efter honom: +jag var rent yr och visste knappt hvad jag ville eller gjorde. Nere vid +den lilla ekparken ämnade jag ropa på honom och säga: »Gif mig en +midsommarskyss till!» Jag glödde i hela kroppen. + +Som han kommer midtför parken och jag just ämnade ropa honom an, hoppar +han öfver diket. Och där reser sig en kvinna och tar honom om halsen, och +han får henne om lifvet och de satte sig innanför gärdesgården. Först +trodde jag att jag skulle dö och föll så lång jag var. När jag vaknade +till, hörde jag dem kyssas och fnittra. Jag darrade som ett asplöf och +kröp närmare så att jag både kunde se dem och höra allt hvad som sades. + +Det var dragonens Lotta -- de hade naturligtvis blifvit bekanta under +exercisen: då brukade hon hvarenda kväll ränna till lägerplatsen. Det var +ett kräk till tös, och ingen ville tala med henne, om hon kom på en dans +-- åtminstone inte någon af de hyggliga åbosönerna. Nu hade hon träffat +Esbjörn och fångat honom i sina garn, det godtrogna lifvet. Och där satt +hon nu och förtalade mig, och han hjälpte till och sa fula lögnaktiga ord +om mig. Och de voro öfverens om att vara sams i synd och last, se'n +Esbjörn och jag hade blifvit gifta också. Där finns ingen, som kan tänka +huru usla ord där kan vara i en genomfördärfvad kvinna. + +Jag trodde jag skulle gå från förståndet, där jag låg hopkrupen. Var +detta verkligen Esbjörn -- min Esbjörn? Jag måste nypa mig i armen för +att få klart för mig, att jag inte drömde eller gick i sömnen. Nej, jag +var nog vaken -- Gud nåde mig så visst! + +Men gå därifrån kunde jag inte, utan väntade, tills de bröto upp. Då +sprang jag fram, spottade honom i ansiktet, där han stod blek som ett +lik, och slog henne med knuten hand i synen flera slag, tills hon rullade +rundt. Så sprang jag hem. + +Det dröjde månader innan jag kom till förnuft igen, fast det hölls ju +tämligen tyst. Esbjörn kom och gick därhemma gång på gång, men han fick +aldrig se mig hur han tiggde och bad och hur mycket hans far och min mor +lade sig ut för honom och talte om hur han ångrade sig och hade rent +slutat upp att träffa Lotta, det kreaturet. Mor grät och sa, att jag +skulle förlåta: det ska en kvinna isynnerhet kunna här i lifvet. En karl +är ju inte mer än en fattig syndig människa, sa hon. Ack, det är inte en +stackars kvinna heller. Hvad hjälper det att hon lofvar förlåtelse, när +hon inte kan glömma? Gud hjälpe hvar och en, som har stått på lur och +fått gift i blodet! + +Så såg han då slutligen att det tjänte ingenting till utan att jag var +obeveklig. Och så tog han ju Lotta långt om länge, och hon blef hans +kvinna. Och du minns nog så'nt väsen där blef hemma och hur fadern +hvarken ville se eller tala vid henne utan flyttade hemifrån och hyrde in +sig hos en husman och steg ner i grafven, tärd af sorg och bekymmer. Och +det blef uppståndelse i hela församlingen och Esbjörn blef så utskämd +bland sina likamän, att knappt någon brydde sig om att umgås med honom. + +Nu vet du hur det är, att om inte en kvinna har andras aktning, mister +hon snart sin mans. Och det finnes ingen kärlek, som varar i längden, om +andra spotta på den. Så gick det med Esbjörn också. Ingen ville hälsa på +honom bara för att slippa tala med henne, och tog han henne med på ett +gille, fick hon sitta som en pestsmittad. Så började han fara till sta'n, +där ingen brydde sig om hurudan kvinna han hade hemma, bara han bjöd +friskt och gick gladeligen i borgen. + +Så begynte hemmanet gå vind för våg, kreaturen vansköttes och han blef +ett kräk, helst sedan det började glunkas om att Lotta hade besynnerliga +historier för sig än med en och än med en annan och lät bägge pojkarna +både fara illa och dras med smuts och ohyra. Snart var hatet mot henne +riktigt djupt hos alla. Och han betraktades som en schajas, som inte +kunde hålla henne i tukt. Det var nära att de skulle tagit från honom +nämndemansbefattningen. + +-- Så dog hon i behaglig tid då. + +-- Hon gjorde så, ja, det gjorde hon. Men vet du, _hur_ hon dog? + +-- Hur hon dog?! Det veta ju alla människor: hon föll i ån en natt. + +-- Ja, hon gjorde det. Men den, som dref henne dit -- det var jag. + +-- Människa! Hvad säger du? + +-- Spring inte din väg -- jag rörde henne inte med ett finger. Men på +bron mötte jag henne en natt och jag ställde mig framför henne och såg på +henne. Hvad jag så sa, när jag kunde få tungans bruk, står bara för mig +som en dröm. Men jag visade henne, hvilken eländig varelse hon var och +hvilken helvetesgärning hon hade gjort inte bara mot mig utan mot den +stackars Esbjörn och hur hon nu höll på att göra honom olycklig för +evigheten liksom hon redan hade gjort det för detta lifvet och hur +pojkarna en dag skulle behöfva blygas, när deras mors namn nämndes, och +tänka på skriftens tydliga dom, att ingen skökoson skall komma i Herrans +församling. Och slutligen sa jag, att hade hon den minsta gnista af +kärlek till de små eller medlidande med Esbjörn, skulle hon rymma och det +i denna natt, och ville hon, så skulle jag ge henne respengar, så hon +skulle kunna ge sig af till Amerika eller Köpenhamn eller hvart som +helst, där hon kunde lefva efter sin lust men utan att göra de sina +olyckliga. + +Hon stod en stund, och ögonen flammade på henne. + +-- Du har rätt i hvad du säger, sa hon slutligen. Jag har sagt mig själf +det många gånger. Men inte behöfver jag fara utrikes för att frälsa dem +-- det finns kortare väg. + +Därmed hoppade hon öfver räcket och rakt ned i ån. + +Hvad skulle jag göra? Hon var borta och blef borta. Inte tordes jag ropa +på hjälp, och i alla fall skulle det dröjt så länge innan någon kunnat +komma, att ingen hjälp varit möjlig. Hade någon kommit, skulle jag +blifvit trodd om att ha kastat henne i ån. Jag ville inte lida mer för +hennes skull än jag redan hade gjort. Men den natten blef mitt hår grått +och se'n är jag så blek. + +-- Men det var ju inte din mening att -- -- -- + +-- Nej, men jag satte mig till domare i Guds stad och ställe. Jag gjorde +det därför att jag allt fortfarande hade Esbjörn kär, inte som förr, men +jag höll af honom som ett kärt minne, och det gjorde mig ondt att det +skulle befläckas. + +Nå, han upprättade sig och fick åter allas aktning. Vi ha aldrig talt ett +ord samman, han och jag, sedan den natten annat än ett »goddag» eller +»godnatt» på ett gille. + +-- Men att ni inte blefven ett efter hennes död? + +-- Åh, jag skulle aldrig kunnat. Och han trodde att jag alltjämt var lika +hatfull och hämndgirig, kan jag förstå. Men har jag talt om så mycket, +kan jag ju tala om en sak till. Det var ju dåligt med hans ställning, när +hon gick bort, och det dröjde länge innan han kom på säkra ben igen. +Därför är det jag, som har låtit bägge hans pojkar studera, så att den +ene nu är prästvigd och den andre får sitta ting. Det har gått genom +prosten, och om Esbjörn nå'nsin hade en aning om hvem det var eller om +pojkarna veta något, känner inte jag. Kanske prosten sa något till honom, +när han var hemma och gaf honom nattvarden på sotsängen. I alla fall har +jag sökt rädda alla tre, och var jag för hård den natten, så mente jag +väl, och jag tror att jag har försonat det efter bästa förmåga. Jag +tycker jag är inte rädd för domedag ändå. + +Nu har jag bara hans pojkar att lefva för. Nu, se'n han är borta, skall +jag tala om alltsammans för dem, och de skola få ett hem här hos mig -- +det gamla göra de sig nog helst af med. Och efter min död ska de ha allt +mitt -- mer kan jag inte göra. + +Nå, tycker du att jag är en mörderska? + +-- Nää -- -- + +-- Ser du! Du törs inte svara rent kort och godt _nej_. Men hur många +tusen gånger tror du jag har gjort mig själf den frågan och inte heller +vågat svara _nej_ på den? Och ändå gjorde jag hvad jag gjorde af kärlek. +Aldrig kunde jag väl heller tänka att hon skulle hoppa i genast. Jag har +talt om allting för prosten. Han dömde mig inte, och jag tror inte +heller, att Gud skall döma mig. + +-- Stackars Kersti! sa mor och började snyfta. Ni, som kunde varit så +lyckliga! Hvarför skulle en sådan där maruggla komma till världen som den +där Lotta? + +-- Ja, hvarför? Hur många lugna timmar tror du jag har haft på tretti år? +Nej, nu ska jag väcka Lillen, så ni kommer i säng innan det blir dager. +Jaså, han tyckte jag är så blek. Ja, han har rätt. Måtte hans dar bli +gladare än mina! + +Men, nu se'n Esbjörn är nermyllad blir det kanske lite lättare för mig -- +jag tror att han på sistone ångrade sina villors väg och blef en bättre +människa. Och då är det ju som han vore min gamle Esbjörn igen från +ungdomsdar. + + + + +En pojke för sig. + + +-- Han har alltid varit så egen den pojken -- aldrig som andra utan en +pojke för sig själf. Jag minns, när han låg i den där farliga febern -- +han var väl en elfva, tolf år då. De två äldste hade jag förlorat, och +han var ensam kvar. Jag satt vid hans säng natt och dag, och jag grät, så +jag tyckte mitt arma modershjärta ville brista. Jag blef tio år äldre på +de två månader som sjukdomen varade. Så sa jag till honom en kväll: »Bed +till Gud, Harald lille, att Han låter dig bli frisk igen!» Men pojken +bara riste på sitt lilla, svettiga hufvud. »Kan du inte bedja med +barnslig förtröstan?» sa jag. Han svarte inte på en lång stund. + +-- Inte kan Gud tycka om att jag ligger och ber att få slippa komma till +honom? sa han långt om länge. + +Jag blef så förbluffad, att jag fick inte fram ett ord. + +-- Vill du inte bli frisk och vara hos din mor? sa jag slutligen. + +-- Jo, visst vill jag det. Mor känner jag från det jag var mycket liten, +men Gud har jag bara hört talas om. Och så är han så stor, så stor och +mäktig, och jag är bara en liten spenslig stackare. Men mor kan ju be +Gud att få behålla mig: det förstår nog Gud, att mor vill, eftersom mor +inte har någon annan, och Han har änglarna och alla de saliga. Nog vill +jag gärna lefva lite längre, nej riktigt mycket, se'n jag börjar på att +kunna göra någon nytta och hjälpa mor någon gång. + +Ja, nog tiggde och bad jag. Och jag fick också behålla min Harald. Han +har aldrig varit sjuk en timme se'n -- fast han nu är öfver 25. Men han +skötte undan i ett tag -- doktorn sa, att han nästan aldrig hade sett ett +barn så inne i dödens käftar. Glädje har jag af pojken också. Hemmanet +sköter han som han hade gått på landtbruksskola och läser så mycket +böcker och följer med i allting på lediga stunder. Och på landtbruksmöten +och utställningar har han gärna varit med, om det har burit sig, och han +har haft ögonen med sig och lärt lite här och lite där. Så han har visst +varit »min mandoms glädje och min ålderdoms tröst», som där står i +ordspråket. Det har han visst och sant. + +Och ja minsann är det inte han, som har börjat på att rutscha upp +gubbarna här i församlingen, och det kan behöfvas, sådana »dröslehasar» +som här ä. Det var han som tog ihop med skolan -- den låg ju rent i +lägervall. Den gamle skolmästaren var inte med, när krutet fanns opp, och +han är nog bra klen i sina stycken, säger Harald. Men hurudan ska också +en gammal man bli genom att sitta år ut och år in och slita och plita med +öfver hundra barn? Prosten ville nog att förbättringar skulle göras, men +de gamla stöttepinnarna höllo på styfvern, sa det var stört omöjligt att +få småskola här. + +Men så steg Harald fram på en kyrkostämma och ställde sig på prostens +sida, och det blef värre än kattabaliken i Bender. Men pojken stod på +sig, och nästa år satt han i skolrådet, och så blef här först +småskollärarinna och se'n biträdande lärarinna. Och gamle »mäster» fick +anslag af stämman att fara in till Lund och vara med i den allraförsta af +sommarkurserna. Gubben blef rent som ung på nytt. Och sockenbiblioteket +är upprustadt och tillökt, en del gammal bråte är utplockadt, och det är +en ren lust att se, hur ungdomen börjar läsa lite öfverallt i stället för +att bara spela kort och tänka ut uselhet de långa vinterkvällarna. + +Hönsskötseln och ägghandeln äro hans lif, och han har hela trädgården +full med bin. I fjol köpte han upp så många bär, som husmännens kvinnor +och ungar kommo hem med till honom. Inte för det han precis spann silke +det året, för han kunde inte själf afsätta alla med någon förtjänst. Men +de fattiga lärde sig ta vara på Guds gåfvor, och det var hufvudsaken för +honom. I år finnas här familjer, som ha förtjänt sina hundra kronor hvar +på bärplockning. Och Harald tror, att det skall komma igen i kakan, när +fattigvårdsutgifterna ska beräknas en gång. + +Nu är det bara en sak, som jag har gått och väntat på och längtat efter i +flera år -- se'n kunde jag fara i frid som Simeon. Jag skulle ju så gärna +vilja se honom lyckligt gift. Men det tjänte ingenting till att komma +saken på tal: ingen här i bygderna föll honom i smaken. Han tyckte de +voro för dödbakade och för mycket för grannlåt -- klädhängare, som inte +ha vaknat till lif, sa han. Det har nog kommit ut, så han står just inte +så väl hos töserna, fast naturligtvis hvilken af dem som helst skulle +tagit honom med uppräckta händer, om han bara sagt ett halft ord. Ja, han +har alltid varit en pojke för sig. + +Jag minns, när vi voro på bröllopet i Brödåkra i fjol. Bland många andra +rika och fina skulle riksdagsmannens döttrar också komma dit. Och därför +sa jag till honom, att han skulle kasta ett öga på dem -- där är både +utseende och gods och grunkor, sa jag. Och förstånd ska de väl ha, när +deras far har kunnat bli riksdagsman -- äpplet faller väl inte så långt +från trädet, mente jag på mitt vis. + +Ja, Harald pratade med dem och dansade med dem, och riksdagsmannen och +han blefvo dusbröder och riktiga mostrar, och Harald blef bjuden att +komma och hälsa på där. + +När vi så hade kommit hem på ottan, säger jag till Harald: »Nåå? Hvad +tyckte du om dem?» + +-- Tjaa! Hm! Inte slogo de an på mig riktigt. De ha hört en del ord af +gubben, och med dem slå de omkring sig och åbäka sig liksom när en katt +leker med ett nystan. Men vidare reda på hvad de orden betyda ha de nog +inte. Så är det för resten nog med gubben också. Mest ord och skryt! Han +går med de stora i vått och torrt! Hela tiden talte han om sina fina +bekantskaper, men bara om adelsmän och landshöfdingar och borgmästare och +brukspatroner. Han nämnde inte namnet på någon enda af våra bästa bönder. +Han är inte en karl för sig, den! sa Harald. + +Och han gjorde aldrig allvar af det där påhälsandet hos riksdagsmannen. + +En gång frågade jag honom, hvad han tyckte om prostens Hilma. Det är en +rar tös, och han kunde nog få henne om han ville -- så mycket vet jag. + +-- Ja, sa han, nätt och godt ser hon ut och sjunger och spelar bra, både +fortepiano och orgel, och är flink i sina händer och är inte rädd att ta +i. Men hon törs inte tänka själf: då skulle hon känna sig som ett får på +blankis. De ha alltid inpräntat hos henne hvad hon får tro och tänka, och +hon har hela sitt lif gått och sagt efter andras tankar. + +-- Det kan du då omöjligen veta, sa jag lite stött, för jag tyckte han +var orättvis mot den snälla flickan. Tankarna kunna väl vara hennes egna, +fast de gå i samma spår som hennes fars. + +-- Nej, mor! sa han. Den, som tänker själf, har aldrig precis likadana +tankar som någon annan. Det är liksom där aldrig på ett träd finnas två +blad, som ä precis likadana, och aldrig två ögon i två flickansikten ä +riktigt lika hvarandra. När hon talar, är det ju nästan som hon läste ur +ett af faderns predikokoncept. Därför tycker jag, att jag kan henne +utantill. + +Men nu har hans timma slagit till sist. Och jag är så glad, så glad -- en +börjar ju ändå bli gammal så smått, och det känns i alla fall bra skönt +att veta honom väl i hamn, när stunden är inne att man ska skiljas +hädan. + +För en tid sedan voro vi på julkalas hos Mårten Anders i Stendala. Och +där var mycken ungdom samlad både från fjärran och när. Bland många andra +voro där kyrkovärden Bengt Eskilsson och hans kvinna och hans bägge +döttrar. Modern var i unga dar den grannaste tös i hela häradet, och +döttrarna brås på henne. Den yngsta, Ingrid, är som en ros och en lilja +i Saron. Och hon dansade lätt som en solstråle på ett löfverk; det var en +lust och glädje att se henne och Harald svinga om. + +När så det skulle dukas i salen, spridde sig ungdomen i rummen, och där +blef ett bunkalag här och ett annat där. Inne där prostinnan och hennes +döttrar och klockarens Amalia och kyrkovärdens flickor och jag och några +andra bastanta gummor hade trängt ihop oss, kommo vi att prata om +nymodiga påfund och sådant. Alla de gamla och prostens flickor isynnerhet +voro öfverens om att det var en styggelse när flickor åkte på velociped. +En karl -- det kunde gå an men en flicka -- usch då! + +Men Ingrid bara skrattade. + +-- Jag har kommit hit på velociped i dag, sa hon. Om farmor skulle få +plats på vagnen, skulle jag, som är yngst, antingen sprungit bakefter +eller blifvit hemma, om jag inte satt mig upp på mitt »rockahjul». Den +sommaren, jag gick på folkhögskolan, for jag hvarenda dag fram och +tillbaka på hjulhästen. Hvarför skulle inte en kvinna kunna spara tiden +och spara sina ben, om hon kan? + +Prostinnan, som är snäll och rar på alla vis, hör ändå till den gamla +tiden. Hon såg på Ingrid och vaggade allvarligt med sitt hvita hufvud. + +-- Inte skulle en flicka, på den tiden jag var ung, velat sitta och visa +sina strumpor för hvar enda själ, som strök landsvägen fram, sa hon. + +-- Ja, är där någon, som är så blyg, att han inte törs låtsas om, att han +vet hur många ben ett fruntimmer har eller inte för sin själafrid kan se +att de ä två, så kan han ju vända sig åt andra sidan och se på någon af +gässen på fäladen, sa Ingrid. + +Harald började skratta. Och många med honom. + +-- Men på den tiden, sa Ingrid, gingo ju fruntimren barhalsade skäligen +långt ner, så jag tror inte blygheten var stort större då än nu. Och ännu +i dag ska ju damerna på festerna på kungens slott vara fasligt urringade +-- komme en tös här i bygden i kyrkan klädd på det viset, skulle hon +aldrig kunna visa sig för folk mer. Det är ju ingen människa, som stöter +sig öfver att vi gå uppskörtade ända till knäna nere vid bron och tvätta +kläder, fast vi ä alldeles barfota. + +Det taltes mot och med. Alla, som ingen velociped hade, höllo +naturligtvis med prostinnan, utom Harald, som öppet tog Ingrids parti. +Det nästan förvånade mig, för själf tyckte han inte om det där +vägaskumpandet och han hade ett par gånger sagt, att han tyckte, det +missklädde fröknarna på herrgården. Nå, jag vet nu inte hvad som +egentligen skulle klä de där högfärdiga viporna, som tro att de stå ett +trappsteg närmare Vår Herre än vanliga syndiga människor. + +Nu tror jag också att många fler än Harald tyckte, att Ingrid hade rätt, +men för prostinnans skull ville de ju inte säga något. Hur det var taltes +Harald och tösen rätt mycket vid den kvällen, och när vi reste hem, satt +pojken bara och funderade och sade inte ett ord mer än hvarannan kvart. + +Jag låtsade ju inte om något, men jag drog på munnen för mig själf och +tänkte, att nu hade han nog träffat den rätta. Och en hel vecka gick han +så där fundersam och tyst. + +Och så en dag säger han: + +-- Hvad tyckte mor om henne? + +-- Hvilken? sa jag så oskyldigt. + +-- Åh, gör sig nu inte till, lilla rara gamla mor! + +-- Du menar Ingrid Bengtsson? + +-- Hvem skulle jag annars mena? + +-- Bra. Inte tyckte alla om, att hon sjöng så rent ut, men -- + +-- Just det tyckte jag så bra om. Tar man tolf åbotöser och ställer dem i +en flock, och en gammal fru eller en rik knase eller en högt uppsatt man +säger att nånting fult är vackert eller något vackert är fult, så stämma +de elfva in eller tiga och samtycka. Jag har alltid förargat mig öfver +den där rädslan och fegheten hos allmogen -- det är den, som gjort att de +förnäma så många och långa tider ha haft bönderna till apespel och +gyckel. För karlarna ha i allmänhet lika stor tunghäfta som kvinnorna. +Jag har aldrig kunnat lida, när valpar, som inte ä torra bak öronen, +klifva upp och göra sig viktiga och »blaffa» om hvad de inte begripa. Men +det är en härlig sak att höra en person lugnt och sansadt säga sin mening +och ge skäl för den. Jag skulle aldrig kunna trifvas ihop med en hustru, +som bara vore ett »mähä» och aldrig sa annat än »Harald lille, +naturligtvis» eller »Ja visst, Harald lille,» »Ja, det är ju klart, +Harald!» Åh, jag skulle leds ihjäl. En kvinna, som gnatar, måste vara +ryslig, men en, som bara sade _javisst_, skulle ta lifvet af mig, för jag +skulle begripa, att hon sade så bara därför att hon inte gitte tänka. + +-- Men hon kunde väl få säga _ja_, när du friade, sa jag. + +-- Och tusen gånger till! sa han, bara jag visste att hon skulle säga +_nej_, när hon menade det. I alla fall ska jag väl ta och åka ner där en +af dagarna och se, hur de ha det och hur hon tar sig ut, när hon inte går +i gillestass. Jag ska komma tidigt en morgon och se, hur de då ta mot +mig. + +Han reste. + +När han kom, såg han rent förtjust ut. + +-- Jag fick syn på henne ute på klöfverfältet. Hon satt och mjölkade. Jag +steg af och gick bort och pratade med henne. Och se'n gingo vi in i +sällskap bak efter min vagn: jag bar ena mjölkspannen, och hon den andra. +Hon bad mig stiga in, och där var fint och i ordning, så tidigt det var +på dagen. Jag blef trakterad och vi pratade om en hel del, både gubben +och jag och töserna och kvinnan och gamla farmor. Och när jag reste, +följde hon mig ut, Ingrid jag menar, och så frågade jag, om jag inte +skulle ha något för jag hade burit mjölkspannen. Och hon såg så rar ut, +skälmungen, när hon sa: »Du skulle ju haft 'molkedrick', men jag glömde +det rent. Emellertid har du den till godo till nästa gång!» Och så sprang +hon in. + +-- Nå, du sa ingenting? frågade jag. + +-- Det var ju första gång jag var där, sa han. + +Se'n har han gjort sig ärende dit många gånger. Men han har ingenting +sagt och jag har inte velat fråga. + +Så i förrgår kom hon min lif farande hem till oss på sitt gumpahjul. Jag +visade henne omkring öfverallt, och hon fick se alla kreatur och kistor, +och hon tyckte vi hade allting så trefligt och bra. + +Se'n satte hon och Harald sig i trädgården och snackades vid en lång +stund. När de så kommo in, såg jag, att allt var klart dem emellan. + +När så Harald gick ut efter en flaska vin, hviskade jag till henne: »Nåå? +Tycker du riktigt om honom? Han har alltid varit en pojke för sig. Men +när en kommer riktigt underfund med honom, är där guld på +hjärtegrunden.» + +Då tog hon mig om halsen. Och hennes ögon tindrade, när hon sa: + +-- Nej, han är en pojke för mig. + +Så på eftermiddagen kommo kyrkovärden och hans kvinna och systern. Och så +blef allting aftaladt. + +Men roligt var det att se, hur glad Harald var, och hur de två unga sågo +på hvarandra. + +När de skulle resa, sa Ingrid: + +-- Nu åker jag hem, och velocipeden kan bli här. Jag får väl börja på att +bli stadig nu ändtligen, om jag ska bli din lilla gumma. + +-- Det var snällt af dig -- jag hade ändå varit orolig för att du skulle +råkat ut för någon olycka: blifvit öfverkörd eller vält öfver en sten. + +-- Nu törs jag inte heller: jag får väl vara rädd om min blifvande mans +hustru! sa den lilla tjyfungen och tog Harald om halsen. + + + + +Mörksens gärningar. + + +På skånska slättbygden har man en sägen om en gammal friherre Bennet. När +han låg på sitt yttersta, frågade han doktorn, hur länge han kunde ha +kvar att lefva, och då doktorn helt kort och torrt svarade, att det nog +vore slut i morgon, sa högvälborne herr baronen: »Det var mycket +obehagligt!» + +En liknande känsla hade nog Anders Ervastson, där han låg i den stora +sängen i stugan. Han kallsvettades svårliga, och ögonen stodo alldeles +stela i det vaxgula anletet. Det var klart för både honom och alla, som +sågo honom, att han snart skulle anträda den sista färden. Och fast han +under de senaste åren inte haft så särdeles mycken glädje af lifvet, hade +han som vi alla ändå lifhanken kär. Och att mista den föreföll honom lika +obehagligt som gubben Bennet. + +Som nu Anders Ervastson låg där, gled hans förflutna lif förbi honom som +ett växlande panorama. + +Barndoms- och ungdomsåren, då han som förkelad son till en af byns +mäktigaste stöttepinnar gjorde hvad han ville. Gubben betalte ju både +böter och barnuppfostringsbidrag för honom. Så kom hans äktenskap med en +god och blid kvinna, den han pinade och bedrog, tills hon efter ett +långvarigt aftynande gick bort. Den första änkemannatiden med vildlif och +mörka hemligheter, som knappast någon vågade hviska bakom den mäktige +mannens rygg. Och så hans nya gifte med »tattarkonan», som hon kallades, +hans slaganfall och sängliggande under ömsom klart förstånd och pinsamt +skarpsinne, ömsom vilda syner och omtöcknad själ. + +Han såg henne sitta i halfskymningen därborta vid stenbordet. Men hon +satt inte ensam. Han hörde hennes hviskningar med Flint, husaren, som +skulle ha uppsikt i huset under husbondens sjukdom, men som redan länge +varit hustruns allt och med hvar dag tog sig allt pösigare +husbondefasoner. + +Ingen af dem brydde sig ett spår om den sjuke. De vände inte ens på +hufvudet, när han stönade, och han hörde med vanmäktig ilska hur de +kysstes och fnittrade utan att bry sig om döden, som så att säga stod på +tröskeln. Och de hjärtlösa orden nådde tydligt den dödsdömdes öra. + +-- När tror du kräket storknar? sa Flint. + +-- Nu skulle han väl snart vara mogen, tycker jag. Inte kan han väl hålla +ut natten öfver! sa hon. + +Och så begynte de tala om hur de skulle ställa det efter gamlingens död, +och hur hans släkt ingenting skulle få af kvarlåtenskapen, eftersom det +lilla, som snart skulle komma till världen, ju skulle ärfva sin far. Och +så skrattade de. + +Mannen på dödslägret led de ohyggligaste kval. Han skulle velat göra hvad +som helst för att hämnas. + +-- Har han alltsammans i det där lilla skrinet? + +-- Ja, både sedlar och reverser och sparbanksböcker. Det är en idé hos +honom att han ska ha det hos sig i sängen. Och den glädjen kan en ju +unna den gamle skråpuken -- han kan ju i alla fall inte ta det med sig i +grafven. Och han kan ju knappt röra en fena, fast ibland glindra ögonen +rent djäfligt på honom. + +Anders stönade, och det rosslade hemskt i halsen på honom. + +-- Nu har han snart legat på det sättet ett halft år -- en borde nästan +ha hjälpt honom ett stycke på väg, sa hon. + +-- Ts, ts! Min hjärtans du! Sådant kommer alltid surt efter. Hvad gör han +oss för ondt, där han ligger? Kom nu, så gå vi in i kammaren eller salen +-- där hör en inte knyst af honom, om han lefver eller han dör. Så låsa +vi dörren -- vänta lite: jag ska ta med en flaska rom. Det är godt med en +tröstetår, när man väntar. + +Han tog buteljen, och så gingo de. + +Anders ristes af raseri som han haft frossan. Bilden af hans första +hustru stod med ens så lefvande och klar för honom. Henne hade han utan +hänsyn bedragit -- nu mättes honom med samma mått. Åh, att han skulle +ligga så här hjälplös som ett barn! Han skulle velat vråla som ett +vilddjur, men tungan vägrade att göra tjänst. Han tyckte han ville +kväfvas -- -- -- + +Då öppnades dörren sakta. In smög en tarfligt klädd man med skygg blick +och ljudlösa steg. Han närmade sig sängen och mötte den sjukes glasartade +blick. + +-- Åh, Herre du gode! hviskade han uppskakad. Så du ser ut, käre Anders! +Och så låta de dig ligga här utan vård och tillsyn! Känner du inte igen +mig? Jag är ju din köttslige bror Stenkil, fast du alltid varit så hög +och stram och inte velat kännas vid mig. Nu ville jag inte byta med dig, +så fattig jag är. + +Anders började mödosamt röra på ena handen och kunde slutligen sträcka +fram den mot brodern. Och hans läppar begynte arbeta. Det var länge +förgäfves, men slutligen fick han fram ordet: »hit!» + +Han höll ögonen riktade på skrinet. + +Brodern tog detta och gaf honom det. Den sjuke började röra i det, vände +det upp och ner, pekade på en stor bundt sedlar, såg på brodern med +tindrande ögon. + +Med tveksam hand tog brodern pengarna, stoppade dem på sig och strök +sedan reverser och sparbanksböcker ner i skrinet igen. + +Han följde sedan broderns brinnande blickar. De voro fästa på ett paket +fosfortändstickor, som lågo på kakelugnshyllan. Stenkil tog dem och lade +dem i skrinet. + +-- Är det mer du vill? hviskade han. + +-- Gå! fick brodern med möda fram. Och Stenkil smög sig ut som en skugga +och drog igen dörren. + +Det var som om den dödssjuke i sin fruktansvärda upphetsning fått en +smula krafter och rörelseförmåga igen. Han vred sig så att han kunde +stödja sig på vänstra armen, fick fatt i stickorna i skrinet, strök och +strök -- -- + +Svetten pärlade i stora droppar på hans panna och ögonen trängde ut ur +sina hålor, bröstet flämtade och rosslade -- -- -- + +Ändtligen tog en sticka, och ur skrinet uppsteg först en hvitgrå rök och +sedan en blå låga; det började fräsa och knastra i papperen. Med en sista +ansträngning vräkte Anders skrinet i golfvet och drog hufvudet så långt +ner under dynan han kunde. + +Stugan började alltmer fyllas af rök. Sjuklingen i sängen rörde sig +icke. + +Om en stund stodo hustrun och Flint i rummet. Han högg drickeskannan och +slog den öfver skrinet, som stod i ljusan låga. Röken blef svart men +elden släcktes. Hustrun fick opp ett fönster, och röken strömmade ut. Så +rusade hon bort till sängen och ryckte undan dynan. + +Hennes ögon mötte mannens stirrande blick; hans mun var förvriden till +ett ohyggligt vidrigt grin. Var han verkligen död? Det såg snarare ut som +han legat och hånlett mot dem. + +De stodo där stumma och förstenade. Hade han varit oppe? Dynan låg snedt +i sängen. + +-- Han har haft oss till narrar! skrek Flint darrande af ilska och blek +som liket i sängen. Han har hört allt hvad vi sagt, och nu har han +hämnats. Åh, hvarför har du inte sett opp bättre, ditt dumma åsnefä! + +-- Jag! + +-- Ja, just du, som borde känt till hans illmarighet. Åh, jag skulle +kunna lägga upp dig och klå dig, ditt kreatur! Men det är rätt åt mig. Nu +äger du ingenting, och alla förakta dig -- mig med för resten. + +-- Gården är väl värd något! sa hon spakt. + +-- Nog är den värd mer än du, förstås. Men hvad är det för skräp att +sälja heder och sin själs salighet för? Undras, om han är död. + +-- Se du efter! Jag -- jag törs inte. + +-- Nej tack! Jag ger mig ut till folket. Så får du själf eller pigan +titta efter. Låt henne inte komma in förr än röken har dragit ut -- +annars kommer det att heta att vi ha rökat ihjäl honom. Kom ihåg, att vi +i dessa dagarna gå med lifvet i händerna! + +Och därmed sprang han på dörren. + +Hon föll handlöst ner på en af stolarna, och där blef hon sittande en +lång stund. Hon kände sig som lam i kroppen, och benen ville inte bära +henne. + +Så gick hon med dröjande steg fram till sängen och höll en liten spegel +för mannens mun. Nej, inte ett tecken till imma! Han var således död. Hon +öppnade dörren och vädrade, satte eld på en enegren »för att få frisk +luft» som det heter, när någon dött, torkade opp fläckarna på golfvet +efter drickat, slängde de kolnade pappersbitarna i kakelugnen, låste in +skrinet i den stora byrån och sprang sedan ut på vången och viftade mot +pigorna. + +När de kommo hem, låg hon med hufvudet i händerna på stenbordet och +snyftade högljudt. De nästan undrade att hon tog mannens bortgång så +hårdt: han var ju som en död ting i alla fall, när han lefde, och måste +passas som ett barn, så det borde ju nästan varit som en lättnad att bli +af med honom. Och nog kunde hon, som hade så mycket gods, få en annan! +Hon borde väl snarare tackat Vår Herre än satt sig att lipa på det +sättet. Men se det är nu så att många människor inte förstå sitt eget +bästa -- -- -- + +Ja, hon fick ju också en annan. Ett års tid efter mannens död gifte hon +sig med Flint. Hennes barn från förra giftet dog snart, och det ärfde hon +ju, så att hon var ett godt parti. + +Men den gamla sanningen om vedergällningsrätten fick äfven hon erfara +efter hvad som allmänt påstods. Flint blef elak och hård mot henne redan +strax efter giftermålet, och det sades, att ibland när han kommit rusig +hem från staden, talade han i yrsel om att röka ihjäl folk och trodde sig +se spöken. + +Där gick också man och man emellan en otäck historia om att, när hon låg +sjuk efter att ha födt ett barn i andra giftet, satt han en kväll och +skämtade med tjänstflickan och tog denna på sitt knä. Då skulle den +stackars hustrun ha sagt: + +-- Du kunde då väl åtminstone vänta, tills jag blir död. + +Då hade han gått bort till henne och sagt med ett otäckt flin: + +-- Du vet väl själf, att det inte är så godt att vänta, när det dröjer +för länge! + +Hon svarade inte utan vände sig mot väggen. + +När de ut på natten sågo på henne, var hon död. Barnet hade hon tryckt så +tätt intill sig, att det var kväfdt och blåsvart i ansiktet. + +Hur det nu var, började rysliga rykten att gå om Flint. Tösen, som han +hade haft kurtis med, blef dödligt förskräckt öfver hustruns och barnets +bortgång och tordes inte stanna i huset. Ingen ville längre vara i lag +med Flint, och han bjöds aldrig mer på gillen, fast han hade så stort +hemmantal. Så började han förfalla allt mera, blef smått vriden och +folkskygg, låste in sig och kunde ligga eller stappla omkring dödfull +inom fyra väggar hela veckor. + +Märkligt var, att han aldrig tordes röra vid en tändsticka. Om ingen +tände åt honom, blef han sittande hela kvällen i mörker. + +Och ändå fanns han en morgon liggande död i sin säng, till hälften +förbränd. Rummet var fullt med rök, och elden hade börjat i sänghalmen +utan att dock sprida sig i rummet. Hur det gått till, vet ingen. + +Men sägnen om alla dessa ogärningar lefver alltjämt kvar, och det dröjde +länge innan någon ville flytta in i gården, ty det påstods, att där +alltjämt spökade och att hemska läten, suckar och stönanden hördes +därinne vid midnattstimman. + + + + +När man ska ritas af. + +Bilder från fotografiens barndomsår. + + +-- Där hände bra många märkvärdiga ting i slutet af 1850-talet: först +fick Sissa Bengt Mårtens trillingar, och något sådant hade aldrig händt +förr här i Magerdala. Se'n kom den stora kometen, och om han nu var ett +Guds ris, som prästen sa, eller en stor vilsekommen stjärna, som andra +små vilsekomna stjärnor rände efter, liksom fruntimmerna ränna efter en +vinkelpredikant -- som skolmästaren sa -- ett är visst: den hade nödår i +spåren, och på många ställen fick man vara glad, om man kunde skaffa nog +ärtabröd eller bröd af blandade agnar och potatisskal, berättade +klockaren i Magerdala en gång. + +Men så en sommar kom någonting, som var vida märkvärdigare än både +kometer och missväxt samt bragte gummorna att häpna och gapande ängsligt +hviska om den antikristiska nöden eller världens undergång. Det var ett +förfärligt vidunder, som drog fram på Skåneslättens vägar och skrämde +skjutsar i sken. + +Först kom en häst. Vare det nog sagdt, att han troligen var stamfar för +de sedan så sorgligt beryktade Ottenbykrakarna! Och i hasorna på hästen +rullade mödosamt och gnisslande en väldig tingest, som liknade ett litet +hus eller godsvagn. På dess ena sida stod: AUSTRALIA. + +En kolportör, som händelsevis uppehöll sig på orten, förklarade, att det +måste vara de märkliga djuren i Uppenbarelseboken: lejon och hvalfiskar, +örnar, krokodiler, pelikaner och kanske Behemoth eller Leviatan, som stå +i Jobs bok. Det blef skräck hos dem, som hade onda samveten att bära på, +och Marna Snickarens kom in till Karna Toffelmakarens med gråtande tårar +i ögonen och två tjog ägg i en korg, dem hon olofligen tillägnat sig från +Karnas höna, när denna gick och värpte i grannens potatisland. + +Fantasien växte: en kom hem och berättade, att det var Noaks ark, som +kommit loss från berget Ararat, och andra gissade, att det var hin onde +själf, som var ute, sökande hvem han uppsluka månde. Skräcken var allmänt +utbredd på slättbygden. + +Så kom en alldeles splitter ny uppgift: »Australia» ägdes af en +»fortigraf», som reste omkring och »tog af» folk. Det var nästan ändå +märkligare än Leviatan. Många hade ju hört talas om »påträck»: prosten +hade låtit »rita af sig», och i Stockholm hade riksdagsmannen gjort på +samma sätt. Men för den skull kunde det då vara lika galet, för han hade +gått in i frimureriet och annan dålighet också. Men själfva kungens +»poträtt» fanns att köpa i bokhandeln i sta'n, och om båda Herrans +smorde, konungen och prästen, kunde låta »påträckera» sig, måste det +åtminstone inte vara någon stor synd. + +Hur väl jag minns, när »Australia» stannade utanför Fader Mårtens gård +uppe på backen! Jag satt just på gåsabänken och smorde mig med siktebröd +och gåsister, när vaktpojken kom på hufvudet in genom stugudörren och +stod på näsan öfver två väldiga »mullstöflar», som far hade lagat och +jag nu nyss burit hem. + +-- Vilddjuret är här! skrek pojken. + +-- Hvilket vilddjur, ditt vilddjur! skrek Fader Mårtenskan och tappade +hornskeden i filbunken. + +-- Det, som tar af folk! bölade han. + +»Han hade hört att byn hette snärpa men visste inte hvar den snärpte +hän,» säger ordstäfvet. + +Småpysarna klämde i att tjuta och hängde sig i gummans kjortlar. + +-- Prat! Ditt dumma nöt! Han gör ju bara »påträcker» af folk. + +Om en stund kom »vilddjuret» in. Ungarna klämde i en ters högre, och det +dröjde en god stund, innan gumman kunde genom örfilar och luggar få dem +tysta och lugna. + +Det hördes på den svartmuskige karlens tal, att han var dansk. Godt +snacketyg hade han, som danskarna gärna ha. Han sporde, om han inte kunde +få fotografera någon. + +En skånsk husmor skulle inte för allt smör i Småland svara _ja_ genast på +en sådan förfrågan. Hon upplyste därför, att far var ute på vången, och +själf hade hon förstås inga pengar -- det ha ju nästan aldrig kvinnorna, +som hon sa. + +Men dansken visste hur han skulle knipa sitt folk. Han tog sig annat +snack före, bad att få köpa mjölk och »smörrebröd» och slog sig ned och +låtsade som det regnade. Och mat fick han. + +Så dök han ner i sina fickor och plockade upp en hel hög af fotografier. +Svarta och suddiga voro de, så inte prisade verket mästaren. I stället +kunde mästaren konsten att prisa verket, och snart sutto stora och små +storbligande på hans bilder. Till och med jag, som smugit mig fram, +häpnade öfver karlens öfvernaturliga konst, när jag fick se en bekant +präst. Jag visade bilden för gumman, och snart vände vinden sig. Ett +ögonblick trodde jag, att hon skulle skicka Fattigstugu-Sissa åstad med +ett par tjog ägg bak mannens rygg för att få »Lillen» »fortigraferad». + +Så sporde hon efter priset. + +Det var tre daler d. v. s. 50 öre för ett kort och två riksdaler för +ett halft dussin. Flera hade aldrig någon tagit. + +Gumman började svettas. Ett kort var då öfvervinneligt! I nödfall finge +hon i år neka sig den vanliga sommarschaletten, som hon brukade köpa af +Kalle Västgöte. + +Så kommo far och folket från marken för att äta merafton. Dansken började +prata, och det blef nya frågor och nya svar, upplysningar och +uppmaningar. Först samma obeslutsamhet och sedan samma ifriga +funderingar. + +Den, som först resolverade sig, var drängen -- Siver Soneson. + +-- Vill du bli »puttegraverad», Malena? sa han. + +-- Du tramsar, sa tösen. Men det syntes på de röda kinderna hur glad hon +blef. + +-- Vill du eller vill du inte? sa Siver bestämdt. + +-- Det skulle justament vara en däjelig kungens markatta att rita af! sa +hon. + +-- Gör dig nu inte till, ditt pjåk! Alla veta ju hur det är oss emellan i +hjärteväg. Om inte förr, så kunna vi väl nästa år få det så ställdt att +vi kunna flytta samman. Jag tyckte det skulle vara så roligt att ha ett +poträtt af dig nu jag ska ut och exera. Jag är så van vid att gå och se +på dig hvar dag nu här, så jag ville allt bra gärna ha dig i bröstalomman +ute på heden. Där får jag inte se dig, och lika godt kan det vara, för de +helsefyrs fanjunkarna och schersanterna ä som de vore galna, bara de få +se ett vackert ansikte. Se så. Jag betalar kortet; vi behöfva inte mer än +ett -- det kunna vi ha ihop liksom allt annat. Stå nu inte och dröna och +dröm, utan gå genast och ta söndagskläderna på dig! + +Hon vred sig och skrufvade sig förstås för skams skull en liten taga, men +så försvann hon och kom igen andtruten och varm och blyg och förtjust. + +Det bar af med oss allihop ut till »Australia». + +Men nu kom det smolk i mjölken: inte mer en fick gå in åt gången. Dels +var där så trångt, och dels blef aldrig ett kort bra, om någon stod och +såg på, för den, som skulle porträtteras, kunde då aldrig sitta stilla, +sa dansken. + +Siver drog öronen åt sig. + +-- Då får det vara sin sak! sa han. Sådana där landstrykare kan en aldrig +lita på! Ensam får du inte gå in där. Han kan förtrolla dig. + +Dansken började svära och bedyra. + +-- Jeg skal ikke kysse det Pigebarn -- det maa den söde Gud vide! Jeg +vilde ikke kysse henne for mange Penge! sa han. + +Siver blef himlaarg, hans husbonde skrattade, och de andra gjorde likaså +utom Malena, som hängde läpp. Hvad hade hon nu för att hon tvättat och +kammat sig midt i veckan och tagit på sig det bästa, hon hade? + +-- Tror du jag är rädd för den där smalbenade spetan? sa hon. Jag är allt +karl att ge honom på hösen, så att han inte duger att »poträcka» af på +långa tider. + +-- Skrik bara på mig, om du vill jag skall komma! Så ska jag vända opp +och ned på både Europa och Australia och vilddjur och bur och hela +konkarongen, sa Siver och knöt näfven mot dansken. + +Så försvunno Malena och »påträckaren». »Det dröjde en faslig tid, innan +hon kom ut, eldande röd och med svettpärlor på pannan. Det var hög tid, +för Siver hade farit fram och tillbaka som en pendel utanför vagnen utan +att höra ett ljud därinne ifrån. Hon slog ihop bägge händerna, när hon +kom ut. + +-- Å gubevars! sa hon. Jag vill hellre ta råg upp efter dig, Siver, en +hel dag än sitta där inne som Loths hustru. En får inte röra sig och en +ska se på samma prick. Det går rundt i skallen på en, och ögonen rinna. +Stå nu inte och se sur ut -- han kysste mig inte och försökte inte en +gång, din dummerjöns! + +-- Det är hans lycka, det! sa Siver och blängde argt. + +-- Han bara vände på mina axlar och satte en stång i nacken på mig. Jaa, +blir det likt en mänsklig varelse, så är det lycka mer än konst, för det +var det rysligaste jag har gått igenom. + +-- Vänta! När du blir gift, så kan du nog få gå igenom hvad ändå värre +är! sa mor Faders och skrattade. + +När dansken kom ut, sa han att det hade lyckats utmärkt, och han log med +hela ansiktet. + +-- Kan en få se på't? undrade Siver. + +Nej, det gick inte. Ingen förstode sig på det, förrän det blifvit +afkopieradt på papper, och det kunde inte ske förrän om åtta dagar. + +-- Ja, någon betalning ges inte, förrän kortet fås, sa Siver bestämdt. + +Det finge bli sin sak, sa dansken. Men då vore det nog bäst att vänta i +fjorton dar, tills det skulle bära samma väg tillbaka igen. Om inte någon +ville gå och hämta det i Gåsaberga, där »Australia» skulle stå stilla en +vecka, efter som byn var så stor. Men det var ju sju fjärdingsväg. + +Så frågade Fader, hvad det kunde kosta att få »Lillen» afritad. Han var +ju så liten -- tre år bara. Nog ginge han för lite billigare, hva? tyckte +gubben. + +Men dansken sa _nej_, han. För Vår Herre och fotografen, sa han, ä +människa som människa, hon må vara stor eller liten. Och alla ä lika +välkomna, bara där inte ä några fläckar, som behöfva tas bort. + +Nu kom mor fram med ett annat förslag. Den lille kunde ju i alla fall +inte sitta stilla utan att någon hölle honom. Kunde hon då inte ritas af +med pysen på knä't? Det kunde då på sin höjd räknas som en och en half +människa -- knappt mer än en och en fjärdedels för resten. Och i så fall +kostade naturligtvis mat och mjölk ingenting. Kanske far till och med +kunde söka fram lite foder åt kraken och en toddy åt »afritaren» själf. +Hva tycktes om det förslaget? + +Jo, naturligtvis -- det enades man strax om. »Lillen» fick på sig sin +dopdräkt, och så försvunno gumman och han och den svartmuskige dansken i +det inre af »Australia». + +Ingen kan tänka sig, hur hon jämrade sig, när hon kom ut. På stackars +»Lillen» kunde där då aldrig bli folkafason: han hade vändt sig minst tre +gånger. Och som gumman själf skulle sitta »styf som en pinal», hade hon +inte vågat öppna munnen och lugna honom. Nå, det kunde ju inte vara så +galet att ha försökt det en gång -- men bevares väl för att göra om +det! + +Fader trakterade ordentligt och betalte kortet på förhand och postporto +också för att slippa vänta för länge. Siver sa, att sex skilling för ett +frimärke också va pengar. Han ville hellre gå de tre och en half milen än +bestå sig onödiga utgifter, och om Malena hade blifvit i ordning, ville +han hellre bära henne själf än låta den gamle snusige brefbäraren gå och +kånka på henne. Och det hade man roligt åt där i gården flera dagar. + +En tid efteråt lyckades det mig att få se »Australia»-mannens mästerverk. +Malenas kort var ju ganska skapligt, men också var då tösen så grann, att +dansken nog skulle gett henne ett helt dussin »puttegrafier» för en kyss, +fast han skulle stå och göra sig grön för den arge Siver. + +Mor Faders kort var mycket mörkt, men som hon hade kolsvart hår, ansågs +det som ett ytterligare bevis för likheten. + +Lustigast var emellertid »Lillens» konterfej. På gummans gammaldags +randiga förklädes öfra rand syntes en stor rundad fläck, som inte var +randig utan närmast erinrade om ett hvitkålshufvud. På denna fläck syntes +två små svarta prickar, insatta med en spetsig blyertspenna och närmast +liknande två pepparkorn. + +-- Det blef inte så rysligt olikt ändå, fast han vände sig om tre gånger. +En kan ju inte begära orimligheter -- inte en gång af en dansk. Och för +resten kan hvarenda själ genast se, att det är »Lillen». En sådan haklapp +som hans finns inte i hela bygden: hans farmor har broderat den och hon +var den styfvaste att brodera som har funnits i sju konungars tid. Och +haklappen är rent utmärkt. Det är i alla fall en förunderlig konst! sa +gumman. Bara en sluppe sitta en sådan förfaselig tid och stirra på samma +prick. Dansken sa, det var bara tie minuter, men jag tror ändå, att det +var en halftimme. + + * * * * * + +Så småningom blef det en riktig fotograferingsfeber bland ungdomen i +trakten, och dansken höstade in pengar som gräs. Men så försvann han till +andra nejder, och de, som inte passat på att föreviga sig, gingo och sågo +slokörade ut. + +När så en dag nämndemannen Elias Fajersson kom hem från Ystad, där han +varit inne och sålt spannmål, säger han oförhappandes till sin kvinna på +kvällen: + +-- Ni har jämrat er att ni inte togen porträtt af er, när den danske +strykaren kom fram här. I Ystad bor där en fortigraf, som är mycket +finare. Där hänger en låda vid hans dörr, och där sitta bilder af både +befälspersoner och handelsmän och töser, så granna, att en kan inte bli +mätt af att se på dem. + +-- Då är det väl att där är gästgifvaregård! sa nämndemanskan skarpt. Det +är inte underligt, om du kommer sent hem, när du har stått och hängt +utanför ett hus och sett på beläten af skapade ting -- + +-- Såså, mor! Jag bara stod och längtade efter att få dig in en gång och +ha dig afritad, du, som är så rar och grann. + +Nu töade gumman opp. + +-- Hvad heter den »fortigrafen»? + +-- Ja, är det inte underligt? Jag satte mig för att komma ihåg namnet, +för det var lika som på en af evangelisterna, men ändå är ja inte +människa att dra mig det till minnes. + +-- Det kan väl snart redas ut, far! Var det Matteus? + +-- Nej, så tyckte jag inte det var. + +-- Lukas, då? + +-- Nää, och inte Johannes heller! Hvad är det han heter, den där ene, den +jag alltid glömmer? Jag kunde honom inte heller den gång jag läste mig +fram. + +-- Marcus! + +-- Javisst, jag är ändå lycklig, som har dig -- du vet allting, mor. + +En dag följde gumman med. Och hennes kort blef så ypperligt, att alla +förundrade sig. En annan gång fick Lina följa med, och hon hade samma +tur. Nu taltes det inte om annat än porträtt. Lina fick fritt hvar +söndagskväll, för de andra flickorna lofvade att mjölka i hennes ställe i +tur och ordning hela sommaren, bara de finge hennes kort. Och det sades +allmänt, att Prästa-Olan, som hade fått ett, bar det i söndagströjefickan +om söndagarna och tog upp det och såg på det, när församlingen och +prästen lågo nedböjda och läste »Fader Vår» tyst. Lina skulle få det bra, +hon. Ola hade både stuga och ko och gris och höns -- utom sin gamla mor, +som kunde bli rysligt bra till barntös på gamla dar. + +Så en kväll var Erland i stallet och Ingeborg satt och mjölkade. De vore +de äldsta och bäst betrodda bland tjänarna. Erland ställde sig hos henne. +»Först teg han en taga, och se'n sa han inte ett ord på en lång stund» +-- som det heter i ett gammalt ordstäf. Slutligen kom det. + +-- Har du aldrig tänkt på att låta »puttegrafera» dig? + +-- Hvad skulle det tjäna till? Ett så'nt hampaspöke! + +-- Åh, du ser inte sämre ut än andra, när du är rentvättad och har +»hyggat till» ditt rufsiga hår en smula. + +-- Mm. Kanske du funderar på att gå dit? + +-- Nog har jag tänkt på't ibland. Jag ska in till sta'n i morgon efter +bräder till det nya svinhuset. Om du sa till husbond, finge du nog åka +med; så kunde vi följas åt till »påträttaren». Jag tänkte jag skulle +först fråga dig -- är det så du inte vill, hör jag mig väl för med +Stina. + +-- Gör du det? Nå, då följer jag väl hellre med. Men du får lägga ut +pengarna för mig, tills vi få ut årslönen. Du far väl som vanligt klockan +sex? Då ska jag nog vara färdig, och inte tror jag husbonden nekar mig +att få åka med dig. + +Och dagen efter stodo de utanför Marcus' atelier i Ystad. De stego +slutligen in i förstugan. + +-- Gå du först, som är karl! hviskade Ingeborg. + +-- Du kan väl gå först -- inte bits han, om han är evangelist. Fruntimmer +har han väl åtminstone försyn för. + +-- Nej, det gör jag inte. Du har kommit opp med det och jag har följt med +dig, och du får ta ansvaret på domedag -- -- -- + +-- Nåå, så! + +Därmed öppnade han beslutsamt dörren till ateliern och sköt Ingeborg före +in. + +En karl dök plötsligt fram bak en skärm. + +-- Åh, Herre Je! skrek tösen. + +-- Är det herrn, som ritar af folk i »portergrafi»? sa Erland. + +-- Ja, det är det! sa karlen och skrattade. Ska ni sitta? + +-- Tack, annars kunna vi godt stå, för vi ha åkt till sta'n. + +-- Jag menar, om ni ska fotograferas? + +-- Joo, det vore nog meningen. Hvad kostar det? + +-- Två riksdaler för ett halft dussin. Men sitter ni båda på ett kort, så +är det tre riksdaler bara. + +-- Då bli vi på ett -- det vinna vi en riksdaler på! hviskade Erland till +Ingeborg. + +-- Den är rent som hittad! sa Ingeborg sakta. + +-- Vi skulle vara på ett! sa Erland. + +-- Nå, då ska vi göra i ordning här! Varen så goda och sitten fram på +soffan! + +-- Det var ståtligt, du. Lina hade bara suttit på stol. + +-- Sitten nu så! Vänden er mot hvarandra och sen glada ut! Ska ni hålla +hvarandra i hand?» + +-- Nej för hundingen, Erland! Jag skäms. Det skulle bli en skön +historia. + +-- Det behöfs inte! sa Erland beslutsamt. + +-- Jaja, efter behag. Och nu riktigt stilla! Dra'n inte andan, förr än ni +ä tvungna, och nysen inte! Vänden inte på ögonen, men blinken gärna! +Glada i synen -- sen på den vackra mamsellen där på väggen. Så ja! + +Och så tog han en duk öfver hufvudet och begynte flytta på ett +besynnerligt åbäke. + +-- Herre Gud, Erland! Det ser ut som den gamla kanonen på herrgården! Han +måtte väl inte skjuta? + +-- Gör dig inte till ett spektakel -- karlen såg så hygglig ut. + +-- Han kan ju ha krut i fickorna -- du är ett sådant godtroget lif, +Erland! + +-- Sitten stilla och praten inte! sa fotografen. + +-- Rätt som det är, smäller det! Herren välsigne och bevare -- -- -- kved +Ingeborg. + +-- Var nu ingen höna, tös! Bry sig inte om henne, herrn! Hon har aldrig +varit »afdagatagen» förr! sa Erland i hastigheten. + +Fotografen vred sig för att inte brista i skratt. Sådant var han vand vid +på den tiden. + +-- Sitten nu stilla! Andas först riktigt! _Nu_: ett, _två_, _=tre=_ -- + +Det dröjde både länge och väl. Ingeborg såg på den vackra mamsellen, så +att hon till slut såg sju solar. + +-- Seså, tack! Nu är det gjordt, sa karlen och försvann. + +-- Det var i elfte timmen! stönade Ingeborg. Hade det dröjt en kvart +till, hade jag dånat -- usch, allting vill vända sig i mig. + +-- Det är nog inte bättre med honom därinne, hviskade Erland. Hör så det +plaskar -- han badar nog vatten på pannan. Jojo, så'nt frestar. Hvem vet +hvad han läser för trolldom? + +-- Bara vi inte få igen det på sotsängen! suckade Ingeborg. + +Dörren öppnades och karlen kom ut med en glasbit i handen. + +-- Utmärkt! Fruntimrets krusiga hår står så stiligt. + +-- Jag kände också, hur det reste sig på hjässan, sa Ingeborg. + +-- Om ni ser mot min ärm -- nej, kom inte med tassarna! + +-- Jesses, tös! Visst är det din peruk -- som en törnbuske! + +-- Jag kan inte se ett tecken -- det är som jag kikade i en +blanksmörjebutelj. Men säger han det är bra, så är det väl bra -- annars +är det hans skam. + +-- Lita på mig! Och så var det tre riksdaler! + +-- Ja, när vi få korten, ja. Han kunde ju ta pengarna, och så kunde vi +sitta hemma och slicka oss om munnen -- åhnej, såna dummerjönsar ä vi +inte hemma i vår by. + +-- Vill ni hellre ge en riksdaler särskildt för profkort, så gärna för +mig: då får jag fyra riksdaler för sju kort. Tror ni jag skulle vara så +dum att lura er? Då skulle ni ju inte rekommendera mig hos era bekanta. +Betala ni de tre riksdalerna och 25 öre till, så skickar jag korten på +posten. + +-- Den är så inpiskadt listig, så han är ärlig. Jag betalar -- det blir +på min egen risk, hviskade Erland. Här ä de tre riksdalerna, sa han till +fotografen. De 25 örena ger han nog efter, hva? + +-- Får gå. Ja, nu ska de små bli glada, när de få se mor och far +lifslefvande. + +-- De små! Hvilka små? Inte i helsefyr ha vi några små! + +-- Jaså inte. Det trodde jag. Det är ju bara förlofvade och gifta, som +sitta på ett kort. Och eftersom ni inte brydde er om att hålla hvarann i +hand, trodde jag att ni voro gifta. Adjö med er! Jo, adressen skref jag +upp -- -- -- adjö -- -- -- + +När de kommo ner på gatan, stodo de och tittade en lång stund åt hvar +sitt håll. + +-- Det här var ett elände! sa Ingeborg och tog fram näsduken. + +-- Hvem hade reda på det? Den djäkeln kunde kläckt fram det i tide. + +-- Vi kunna aldrig visa dem för folk -- det blir bara flin. + +-- Och du, som var så grann -- ditt hår stod som ett skatbo. Du _har_ +grant hår, fastän det är lite rödt. + +-- Det är det visst inte -- har aldrig varit rödt. + +-- Det enda skulle vara -- -- + +-- Sa du något? + +-- Nej. + +Lång tystnad. + +-- Hihihi! + +-- Hvarför fnittrade du -- du tänkte bestämdt detsamma som jag? + +-- Hihi -- jag kan inte säga det! Men det skulle förarga det spöket Stina +in i ryggmärgen -- hon har sagt hon kan få dig när hon vill. + +-- Så'nt hår får hon aldrig som du. + +-- Inte en gång, om hon glödgade sockertången, som hon smusslar undan om +lördagskvällarna. + +-- Så drifva vi med dem allihop och säga, att vi ha varit öfverens länge. +Det kanske inte var så dumt, det här -- annars hade det nog aldrig +blifvit af, att vi blifvit ett, om inte annars korten blifvit odugliga. +Jöss, det ska bli ett snatter hemma. Men nu gå vi och få oss en kopp +kaffe och snackas vid -- vi ska hålla förlofningskalas på de 25 örena, +som jag snöt »fortigrafven» på. + + + + + + +End of Project Gutenberg's Sockerpullor och Pepparkorn, by Henrik Wranér + +*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK SOCKERPULLOR OCH PEPPARKORN *** + +***** This file should be named 31533-8.txt or 31533-8.zip ***** +This and all associated files of various formats will be found in: + http://www.gutenberg.org/3/1/5/3/31533/ + +Produced by Ronnie Sahlberg and the Online Distributed +Proofreading Team at http://www.pgdp.net (This file was +produced from images generously made available by The +Internet Archive/Million Book Project) + + +Updated editions will replace the previous one--the old editions +will be renamed. + +Creating the works from public domain print editions means that no +one owns a United States copyright in these works, so the Foundation +(and you!) can copy and distribute it in the United States without +permission and without paying copyright royalties. Special rules, +set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to +copying and distributing Project Gutenberg-tm electronic works to +protect the PROJECT GUTENBERG-tm concept and trademark. Project +Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you +charge for the eBooks, unless you receive specific permission. If you +do not charge anything for copies of this eBook, complying with the +rules is very easy. You may use this eBook for nearly any purpose +such as creation of derivative works, reports, performances and +research. They may be modified and printed and given away--you may do +practically ANYTHING with public domain eBooks. Redistribution is +subject to the trademark license, especially commercial +redistribution. + + + +*** START: FULL LICENSE *** + +THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE +PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK + +To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free +distribution of electronic works, by using or distributing this work +(or any other work associated in any way with the phrase "Project +Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full Project +Gutenberg-tm License (available with this file or online at +http://gutenberg.org/license). + + +Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg-tm +electronic works + +1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm +electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to +and accept all the terms of this license and intellectual property +(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all +the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy +all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your possession. +If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project +Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound by the +terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or +entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8. + +1.B. "Project Gutenberg" is a registered trademark. It may only be +used on or associated in any way with an electronic work by people who +agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few +things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works +even without complying with the full terms of this agreement. See +paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project +Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this agreement +and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm electronic +works. See paragraph 1.E below. + +1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the Foundation" +or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project +Gutenberg-tm electronic works. Nearly all the individual works in the +collection are in the public domain in the United States. If an +individual work is in the public domain in the United States and you are +located in the United States, we do not claim a right to prevent you from +copying, distributing, performing, displaying or creating derivative +works based on the work as long as all references to Project Gutenberg +are removed. Of course, we hope that you will support the Project +Gutenberg-tm mission of promoting free access to electronic works by +freely sharing Project Gutenberg-tm works in compliance with the terms of +this agreement for keeping the Project Gutenberg-tm name associated with +the work. You can easily comply with the terms of this agreement by +keeping this work in the same format with its attached full Project +Gutenberg-tm License when you share it without charge with others. + +1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern +what you can do with this work. Copyright laws in most countries are in +a constant state of change. If you are outside the United States, check +the laws of your country in addition to the terms of this agreement +before downloading, copying, displaying, performing, distributing or +creating derivative works based on this work or any other Project +Gutenberg-tm work. The Foundation makes no representations concerning +the copyright status of any work in any country outside the United +States. + +1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg: + +1.E.1. The following sentence, with active links to, or other immediate +access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear prominently +whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work on which the +phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the phrase "Project +Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, performed, viewed, +copied or distributed: + +This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with +almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or +re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included +with this eBook or online at www.gutenberg.org + +1.E.2. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is derived +from the public domain (does not contain a notice indicating that it is +posted with permission of the copyright holder), the work can be copied +and distributed to anyone in the United States without paying any fees +or charges. If you are redistributing or providing access to a work +with the phrase "Project Gutenberg" associated with or appearing on the +work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1 +through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the +Project Gutenberg-tm trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or +1.E.9. + +1.E.3. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted +with the permission of the copyright holder, your use and distribution +must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional +terms imposed by the copyright holder. Additional terms will be linked +to the Project Gutenberg-tm License for all works posted with the +permission of the copyright holder found at the beginning of this work. + +1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm +License terms from this work, or any files containing a part of this +work or any other work associated with Project Gutenberg-tm. + +1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this +electronic work, or any part of this electronic work, without +prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with +active links or immediate access to the full terms of the Project +Gutenberg-tm License. + +1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary, +compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any +word processing or hypertext form. However, if you provide access to or +distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format other than +"Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official version +posted on the official Project Gutenberg-tm web site (www.gutenberg.org), +you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a +copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon +request, of the work in its original "Plain Vanilla ASCII" or other +form. Any alternate format must include the full Project Gutenberg-tm +License as specified in paragraph 1.E.1. + +1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying, +performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works +unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9. + +1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing +access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works provided +that + +- You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from + the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method + you already use to calculate your applicable taxes. The fee is + owed to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he + has agreed to donate royalties under this paragraph to the + Project Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments + must be paid within 60 days following each date on which you + prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax + returns. Royalty payments should be clearly marked as such and + sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the + address specified in Section 4, "Information about donations to + the Project Gutenberg Literary Archive Foundation." + +- You provide a full refund of any money paid by a user who notifies + you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he + does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm + License. You must require such a user to return or + destroy all copies of the works possessed in a physical medium + and discontinue all use of and all access to other copies of + Project Gutenberg-tm works. + +- You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any + money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the + electronic work is discovered and reported to you within 90 days + of receipt of the work. + +- You comply with all other terms of this agreement for free + distribution of Project Gutenberg-tm works. + +1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg-tm +electronic work or group of works on different terms than are set +forth in this agreement, you must obtain permission in writing from +both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and Michael +Hart, the owner of the Project Gutenberg-tm trademark. Contact the +Foundation as set forth in Section 3 below. + +1.F. + +1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable +effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread +public domain works in creating the Project Gutenberg-tm +collection. Despite these efforts, Project Gutenberg-tm electronic +works, and the medium on which they may be stored, may contain +"Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or +corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual +property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a +computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by +your equipment. + +1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right +of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project +Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project +Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project +Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all +liability to you for damages, costs and expenses, including legal +fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT +LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE +PROVIDED IN PARAGRAPH F3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE +TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE +LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR +INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH +DAMAGE. + +1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a +defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can +receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a +written explanation to the person you received the work from. If you +received the work on a physical medium, you must return the medium with +your written explanation. The person or entity that provided you with +the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a +refund. If you received the work electronically, the person or entity +providing it to you may choose to give you a second opportunity to +receive the work electronically in lieu of a refund. If the second copy +is also defective, you may demand a refund in writing without further +opportunities to fix the problem. + +1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth +in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS' WITH NO OTHER +WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO +WARRANTIES OF MERCHANTIBILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE. + +1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied +warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages. +If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the +law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be +interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by +the applicable state law. The invalidity or unenforceability of any +provision of this agreement shall not void the remaining provisions. + +1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the +trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone +providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in accordance +with this agreement, and any volunteers associated with the production, +promotion and distribution of Project Gutenberg-tm electronic works, +harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees, +that arise directly or indirectly from any of the following which you do +or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg-tm +work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any +Project Gutenberg-tm work, and (c) any Defect you cause. + + +Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg-tm + +Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of +electronic works in formats readable by the widest variety of computers +including obsolete, old, middle-aged and new computers. It exists +because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from +people in all walks of life. + +Volunteers and financial support to provide volunteers with the +assistance they need, are critical to reaching Project Gutenberg-tm's +goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will +remain freely available for generations to come. In 2001, the Project +Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure +and permanent future for Project Gutenberg-tm and future generations. +To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation +and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4 +and the Foundation web page at http://www.pglaf.org. + + +Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary Archive +Foundation + +The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit +501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the +state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal +Revenue Service. The Foundation's EIN or federal tax identification +number is 64-6221541. Its 501(c)(3) letter is posted at +http://pglaf.org/fundraising. Contributions to the Project Gutenberg +Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent +permitted by U.S. federal laws and your state's laws. + +The Foundation's principal office is located at 4557 Melan Dr. S. +Fairbanks, AK, 99712., but its volunteers and employees are scattered +throughout numerous locations. Its business office is located at +809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887, email +business@pglaf.org. Email contact links and up to date contact +information can be found at the Foundation's web site and official +page at http://pglaf.org + +For additional contact information: + Dr. Gregory B. Newby + Chief Executive and Director + gbnewby@pglaf.org + + +Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg +Literary Archive Foundation + +Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide +spread public support and donations to carry out its mission of +increasing the number of public domain and licensed works that can be +freely distributed in machine readable form accessible by the widest +array of equipment including outdated equipment. Many small donations +($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt +status with the IRS. + +The Foundation is committed to complying with the laws regulating +charities and charitable donations in all 50 states of the United +States. Compliance requirements are not uniform and it takes a +considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up +with these requirements. We do not solicit donations in locations +where we have not received written confirmation of compliance. To +SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any +particular state visit http://pglaf.org + +While we cannot and do not solicit contributions from states where we +have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition +against accepting unsolicited donations from donors in such states who +approach us with offers to donate. + +International donations are gratefully accepted, but we cannot make +any statements concerning tax treatment of donations received from +outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff. + +Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation +methods and addresses. Donations are accepted in a number of other +ways including checks, online payments and credit card donations. +To donate, please visit: http://pglaf.org/donate + + +Section 5. General Information About Project Gutenberg-tm electronic +works. + +Professor Michael S. Hart is the originator of the Project Gutenberg-tm +concept of a library of electronic works that could be freely shared +with anyone. For thirty years, he produced and distributed Project +Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of volunteer support. + + +Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed +editions, all of which are confirmed as Public Domain in the U.S. +unless a copyright notice is included. Thus, we do not necessarily +keep eBooks in compliance with any particular paper edition. + + +Most people start at our Web site which has the main PG search facility: + + http://www.gutenberg.org + +This Web site includes information about Project Gutenberg-tm, +including how to make donations to the Project Gutenberg Literary +Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to +subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks. |