initial commit of ebook 34236HEADmain

1 files changed, 6173 insertions, 0 deletions

diff --git a/34236-8.txt b/34236-8.txt
new file mode 100644
index 0000000..225211d
--- /dev/null
+++ b/34236-8.txt
@@ -0,0 +1,6173 @@
+The Project Gutenberg EBook of I Vårbrytningen, by August Strindberg
+
+This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
+almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
+re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
+with this eBook or online at www.gutenberg.org
+
+
+Title: I Vårbrytningen
+
+Author: August Strindberg
+
+Release Date: November 7, 2010 [EBook #34236]
+
+Language: Swedish
+
+Character set encoding: ISO-8859-1
+
+*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK I VÅRBRYTNINGEN ***
+
+
+
+
+Produced by Ronnie Sahlberg from facsimiles provided by Projekt Runeberg
+
+
+
+
+SAMLADE SKRIFTER
+
+AV
+
+AUGUST STRINDBERG
+
+TREDJE DELEN
+
+I VÅRBRYTNINGEN
+
+STOCKHOLM
+ALBERT BONNIERS FÖRLAG
+
+
+
+
+I VÅRBRYTNINGEN
+
+AV
+
+AUGUST STRINDBERG
+
+FRÅN FJÄRDINGEN OCH SVARTBÄCKEN
+FRÅN HAVET -- HÄR OCH DÄR
+
+STOCKHOLM
+ALBERT BONNIERS FÖRLAG
+
+
+
+
+_Copyright. Albert Bonnier, 1912._
+
+
+STOCKHOLM 1912
+A.-B. FAHLCRANTZ' BOKTRYCKERI
+
+
+
+
+FRÅN FJÄRDINGEN
+OCH SVARTBÄCKEN
+
+
+
+STUDIER VID AKADEMIEN
+
+
+
+
+Inackorderingarna.
+
+
+Nu hade han legat tre terminer på graden och inte gjort ett Guds skapande
+grand, utan alltid måst skriva till fadern vid terminens slut och bekänna
+sina skulder. Då beslöt fadern att rädda sonen genom att inackordera
+honom hos en gammal prostinna; det var visserligen dyrt, men vad gör man
+inte för _sina_ barn!
+
+Sonen hade alltid skyllt på den ensliga studentkammaren, bristen på
+umgänge, saknaden av familjen (bestående av fyra förtryckande bröder och
+några skrikande syskon, han kunde icke erinra sig av vad kön eller huru
+många), då han motiverade sina reguljära källarbesök på aftnarna. Han
+hade nämligen kommit direkt från barnkammaren till Uppsala. Han hade
+visserligen hört talas om, att gymnasiekamraterna brukade »ta paraden»
+och dricka en blandare hos Andalusiskan, men han hade aldrig varit med om
+det senare. På studentexamenssexan hade han blivit sanslös vid
+smörgåsbordet, sedan han förut stött sig med alla kamraterna därför att
+han icke ville dricka skålen »för kvinnan» med den ryktbara uppasserskan,
+ty han var »idealist», ja han var »idealist», stackars gosse, och han var
+nog dum att tala om det, när han kom till Uppsala, ty han visste icke
+att det hade blivit ett öknamn där. För att avtvå den fläck han genom
+denna barnkammarbekännelse fått på sig, måste han söka likna sina
+kamrater i allt. Följden blev ett oregelbundet liv, som slutade med en --
+inackordering.
+
+Alltså blev han introducerad hos prostinnan i Fjärdingen.
+
+Skillnaden var storartad mellan hans förflutna och nuvarande liv. Förr
+drack han endast sitt kaffe klockan 8 på Novum med litet smör och bröd;
+nu fördes han kl. 9 på morgonen till ett väldigt dukat bord med brännvin,
+öl, varm mat och kaffepannan som dessert.
+
+I sällskap med ett dussin andra studenter fördes ett muntert samspråk och
+som man vanligen druckit något kvällen förut fann man inga hinder för att
+ta halvan. Efter en så stark frukost måste man ha en promenad; denna
+sträckte sig vanligen så långt åt Stockholmsvägen, att klockan slog
+kvarten över tio då man var vid grindstugan; alltså för sent att besöka
+föreläsningen!
+
+Gick han så hem och rökte tre pipor och försökte läsa, men kände sig tung
+och lutade sig.
+
+Innan han visste ordet av var det middag.
+
+Efter middagen skulle det hållas familjeliv vid kaffet i prostinnans
+våning, varvid uppfördes ett quatre-mains eller en flöjt-piano-duett.
+
+Under matfebern uppstego onda tankar, och någon föreslog att sällskapet
+skulle vid en halvkanna på Norbergs formera närmare bekantskap. Så
+skedde, och så blev det kväll; det var en hösttermin det här, och då äro
+dagarna som bekant mycket korta, och den ljusa årstiden är universitetet
+stängt för besökande.
+
+Dagen var emellertid skämd; ingen kom hem om kvällen, men man skildes med
+heliga löften att icke göra så mer!
+
+Följande eftermiddag hade en av sällskapet tenterat och måste se på en
+halvkanna efter middagen. Samma orsak, samma verkan.
+
+Dagen därpå hade en annan fått rek och måste ovillkorligen se på en
+halvkanna.
+
+Följden härav blev oordentligt levnadssätt med stor ånger, fasta beslut
+att icke gå ut efter middagen utan gå upp på rummen och läsa.
+
+Trogen sitt dyra löfte vandrade vår man upp på sin kammare för att
+övertänka huru mycket tid han förlorat på de reducerade förmiddagarna,
+varunder han föll i djup slummer.
+
+Han vaknade synbarligen stärkt och frisk till kropp och själ; han
+gratulerade sig till sin nya uppfinning middagsslummern -- en förfärlig
+uppfinning!
+
+Det hade emellertid blivit mörkt; han tände flitens lampa, lindade sin
+nattrock om livet, stoppade fötterna i påsen, dammade av sitt skrivbord,
+lagade en pipa, putsade naglarna och satte sig så med ett gott samvetes
+lugn att hänga över Atterboms Siare och Skalder, som han trodde han
+skulle kunna utantill i examen. För tillfället blåste också en nordlig
+vind och skakade angenämt den gamla träkåken; allt var med ett ord så där
+lämpat för att göra situationen aktningsbjudande och han skulle icke för
+allt i världen velat bli störd, om icke för att ropa ett »stig in» och
+öppna dörren åt den överraskande fadern. Då knackar det tre slag i väggen
+bakom hans stol:
+
+-- Vem där!
+
+-- Jag! Är du hemma!
+
+-- Ja, men jag läser? Bor du där, göteborgare?
+
+-- Kan du spela wira?
+
+-- Ja bevars!
+
+-- Kom in då, det är bara östgöten, som bor vägg om vägg!
+
+Kombinationen var gjord -- för terminen. Det blev en terminswira -- på
+upp och avskrivning.
+
+Efter den dagen kunde prostinnan i sin hemliga rapport till fadern med
+livlig ed bestyrka, att sonen alltid var hemma vid aftonmåltiderna.
+
+Dagarna gingo hastigt, ty de blevo allt kortare, sedan endast
+förmiddagarna återstodo, men det kunde hända att även de sprungo på allra
+oskyldigaste vis. Prostinnan hyrde nämligen ett stort trähus i vilket hon
+hade sina tolv inackorderingar inhysta. Som hon endast höll två pigor och
+dessa måste fungera vid den stora morgonsexan, kunde det hända att rummen
+voro ostädade, ifall någon efter frukosten dit återvände. Under avvaktan
+på städningen satt man inne hos grannen och pratade, ja man kunde även ta
+ett oskyldigt parti bräde eller par. Nog av, tiden räckte ej till någon
+läsning, oaktat han bodde i familj, men aldrig sågs ute på krogarna,
+vilket ådrog honom den oförtjänta äran att anses som en flitig karl. Vad
+gör han uppe i Fjärdingen, som aldrig syns till nere vid ån? sade någon.
+-- Han är instängd och flitar.
+
+Det gick nämligen lika lätt att oförskyllt ådra sig gott rykte som dåligt
+på den tiden.
+
+Men var det vällevnad, prat, musik, kortspel, som nu i skygd av familjens
+heliga mantel hotat att bringa hans namn över på den stora restlängden,
+så återstod dock ännu det värsta.
+
+Aftonmåltiderna började bli alltmer glest besökta, vare sig av
+ungherrarnas ledsnad vid den ständigt återvändande kosten eller av
+böjelse för utliv och fruktan för musiksoaréerna, som alltid följde på
+soupén under prostinnans presidium, då det skulle göras salong och man
+icke utan den största omtänksamhet eller det mest graverande skäl kunde
+avlägsna sig.
+
+Hela det med så mycken konst sammanfogade familjelivet hotade att
+upplösas och ett och annat skärande missljud hade låtit förnimma sig. Så
+kunde man vid frukostbordet höra den goda prostinnan säga milda
+sarkasmer.
+
+-- God morgon, herr A. Hur har ni sovit i natt?... Nej, se herr B. Har ni
+varit bortrest?
+
+Här inträdde med matta steg och dimmiga ögon en blek gestalt, som gjorde
+allt för att se så väl bibehållen ut som möjligt.
+
+-- Jag var åt Stockholm i affärer!
+
+-- Det var roligt i Stockholm?
+
+-- Åja!
+
+Han slog ned ögonen under sällskapets fnissningar.
+
+-- Bjud herr C. på sillen; göteborgarna hade zwück i går på aftonen.
+Herrarna voro på Göteborgs nation allesammans? Jag satt ensam, jag, med
+pastorn (den äldsta inackorderingen, en präst, som läste på pastoralen)
+och gossarna (de yngsta, som gingo i skolan).
+
+Det låg något rörande i den gamlas sätt att säga bitterheter; hon var en
+mild kvinna, ty hon hade haft prövningar.
+
+Det blev förstämning och följaktligen tråkigt, man träffades visserligen
+om kvällen och hörde huru några sonater hasplades upp; man tummade böcker
+och vände ut och in på ett fotografialbum; alla ville för den goda
+gummans skull sitta kvar så länge som möjligt och ingen hade mod eller
+hjärta att bryta upp, så att för första gången hon själv måste ta
+initiativet och säga godnatt.
+
+Det var under den natten som den avgrundstanken uppstod i den gamlas
+hjärna, att det icke var gott att de unga männen voro allena -- och hon
+annonserade!
+
+                  *       *       *       *       *
+
+Åtta dagar efter den sista ledsamma kvällen hade det lilla samhället
+undergått revolution. _Alla_ befunno sig punktligt vid frukosten iklädda
+sina bästa kläder, väl rakade, omsorgsfullt kammade; man konverserade,
+men man disputerade inte, som förr, över ett fyra alnar långt bord; man
+stojade inte, man talade med halvhög röst och försökte säga genialiteter
+för att ådraga sig uppmärksamhet mera genom det sagdas förträfflighet än
+genom röstens styrka; man var blyg, man överbjöd varandra i artighet, man
+var onaturlig, tillgjord, dum -- det satt två unga flickor vid bordet.
+Och den förträffliga prostinnan var lycklig!
+
+Vid soupén fattades ingen och icke efter heller! Men sedan hölls en
+överläggning, som räckte till gryningen, huru man skulle roa de unga
+damerna. Man skulle arbeta på sektioner. Sektionen A. skulle arrangera
+kälkåkning, B. skriva pjäs och göra sällskapsspektakel att vara i ordning
+till prostinnans terminsbal o. s. v. Alla hade förlora huvudet -- utom
+pastorn.
+
+                  *       *       *       *       *
+
+Man var nu i första dagarna av november. Terminen ansågs skämd!
+
+Wirapartiet gick sönder! Man repeterade pjäser, man levde i sus och dus,
+man gav varandra hemliga förtroenden, och omsider upptäckte vår hjälte en
+dag till sin fasa, att han var kär!
+
+Han kunde icke bära sin förtvivlan utan måste öppna sitt hjärta för
+kamraten till höger i farstun.
+
+Denne avhörde hans bekännelse med ett underligt leende, likgiltigt,
+medlidsamt. Slutligen frågade han:
+
+-- I vem?
+
+-- Den blonda!
+
+-- Det är jag med!
+
+Man beklagade varandra och tröstade varandra, man beslöt att genom arbete
+och flit slå bort den förhärjande plågan, ja han ville nu strax gå på
+föreläsningen, men skulle först gå upp efter sitt kollegium, som han
+glömt i förmaket. Kamraten sökte förgäves avstyra detta okloka företag.
+
+Med darrande steg gick han upp i våningen, stannade utanför
+förmaksdörren, knackade och skulle fråga om han vågade störa damerna.
+
+Fem mansröster svarade med ett enhälligt:
+
+-- Stig in!
+
+På golvet stod en sybåge; omkring densamma sutto fem kamrater och sydde
+botten på ett tapisseri; bredvid satt prostinnan med flickorna och
+nystade silke!
+
+Tre kvällar å rad var han ute och rumlade; den fjärde kom han hem med en
+Laterna Magica som han köpt hos Rosenbergs. Efter soupén höll han
+förevisning; men den mottogs med köld och kritik; man hade redan sett
+_två_ dylika kvällarna förut!
+
+Medan han grubblade, handlade de fem!
+
+Men han var uppfinningsrik. Han visste att prostinnan gick till torget
+varje morgon kl. 8. Han misstänkte att flickorna gingo med för att lära
+sig. Vad hindrade honom att gå samma väg? Intet!
+
+Han ställer sig i porten och vaktar. Mycket riktigt, där kommer
+prostinnan och flickorna, åtföljda av de tre; de två andra hade försovit
+sig!
+
+-- Nej se, är herr... uppe så tidigt!
+
+Han var genomskådad! Återstod endast att slå det stora slaget!
+
+Han bjöd prostinnan och flickorna på sin nations bal, till vilken inga
+främlingar ägde tillträde. Nu hade han henne i fällan, och kamraterna,
+han visste icke säkert huru många, skulle gå utanför på gatan och
+avundsjukt blicka upp till de upplysta fönstren. Det var ljuvt.
+
+I glädjen går han på en festmiddag, dricker för mycket vin och kommer för
+sent till balen! I sin segervisshet hade han underlåtit att bjuda upp.
+Följden: att ingen dans fanns kvar åt honom, att damerna voro stötta och
+att han måste gå före soupén!
+
+De fem, som mycket riktigt patrullerat utanför, erbjödo honom välvilligt
+sina armar, men han förkastade anbudet och begav sig ut på vandring,
+förtvivlad och med dödstankar. Han besökte kyrkogården, han gick på
+stenmuren utmed landsvägen från Fjärdingstull utan att lyckas bryta
+halsen av sig, han undersökte dikena nedanför Rackarnäbben, tills han
+förlorade minnet och vaknade vid -- sång.
+
+Han låg i en snödriva utanför sin bostad; det lyste i fruntimrens fönster
+och bredvid honom stodo de fem och gåvo serenad!
+
+                  *       *       *       *       *
+
+Första dagarna i december rappellerades sonen och anmanades av fadern att
+skriva in sig i Generaltullstyrelsen.
+
+Fjorton dagar före jul friade pastorn till den blonda och fick nej!
+
+Och de fem, de fortsatte!
+
+
+
+
+Ensittaren.
+
+
+Han sökte aldrig någon, syntes aldrig ute och var mycket svår att träffa.
+Han bodde vid kyrkogården i två rum och troligen kök, det fick man aldrig
+reda på.
+
+På hans tamburdörr, som var försedd med en mattslipad glasruta stod ett
+otvetydigt anslag: »Träffas endast till kl. 7 f. m.»
+
+Ringde man på, öppnades en helt annan dörr i förstugan och en ondsint
+äldre kvinna stack ut huvudet och frågade: Vem är det? Svarade man då
+icke genast hövligt med sitt namn och sin nation, stängdes dörren för
+evigt. Envisades man med att ringa, tystnade klockan snart av sig själv,
+eller av någon annan.
+
+Kom man däremot in, såg man sig först i ett naturaliekabinett, med
+herbarier, uppstoppade fåglar, insektslådor och akvarier; senare i ett
+förmakslikt studerrum, som bar spår av en halvförgången lyx. Röda
+schagg-emmor, broderade mattor, nötta kuddar med tapisserisöm,
+oljefärgstavlor på väggarna, till och med en gammal flamländare av känt
+namn; ett vackert bibliotek, ett dyrbart mikroskop och ett staffli.
+
+Fastän gammal skolkamrat mottogs man av den tjugofyraåriga misantropen
+med en konventionell artighet, blandad med misstroende och ovilja.
+
+-- Förlåt att jag frågar, men har du galoscher? Får jag besvära bror att
+torka av sig i tamburen, det är nyskurat och...
+
+Det var alltid nyskurat!
+
+Han tog fram en cigarrlåda.
+
+-- Tack, röker du inte själv?
+
+-- Nej, aldrig!
+
+-- Å! Men då skall inte jag förstöra dina gardiner!
+
+-- Gör ingenting, du kommer inte hit för att röka.
+
+-- Du är bitter.
+
+-- Ånej! Jag erinrar mig, förlåt mitt propos, min första termin. Jag
+kände mig ensam en gång och bad några gamla vänner från skolan hem en
+kväll för att dricka ett glas punsch och röka en cigarr. De kommo och
+rökte fulla mina båda rum, förstörde min skotska matta och väsnades i
+trapporna. Följande dag kommo de igen och hade en kortlek med sig; dagen
+därpå åter, men då hade de druckit ur punschen och rökt upp cigarrerna.
+
+-- Du skulle ha visat ut dem!
+
+-- Det behövdes ej! De kommo aldrig igen!
+
+Visiterna voro alltid stela; han talade endast om vårt gemensamma
+studium.
+
+Jag ville gärna komma honom närmare, men det lyckades ej; jag ville ha
+hans historia, men han gav den ej. Kamraterna sa, att han inte hade någon
+historia, att han var en gammal egoist, som aldrig lånade ut penningar,
+att man aldrig visste när han fick rekommenderat, ty det stod ej på
+kartorna, att han levde på räntor och var fader- och moderlös, att han
+var en odräglig människa.
+
+De grinade åt honom, när de sågo hans bredskyggiga hatt bakom tallarna i
+kronoparken, där han gick och tog arachnider, de grinade åt honom när de
+genom fönstret sågo honom vid sitt skrivbord lutad över mikroskopet, de
+grinade slutligen åt honom när helst han syntes ute och gick till posten,
+ty han hade stor korrespondens, de grinade som man gör åt det man inte
+förstår.
+
+Han var otillgänglig, hemlighetsfull, kall, hård.
+
+Om man berättade honom ett dödsfall, sade han: gudskelov; om ett barns
+födelse: stackars barn, och om en förlovning: infamt! Han såg allting
+genom mikroskop.
+
+En afton gick jag förbi hans fönster åt kyrkogårdsgatan; rullgardinerna
+voro ej fällda och lampan brann klart därinne. Mitt i rummet stod han och
+rökte en cigarr. Han rökte, han som aldrig rökte.
+
+Jag tillät mig stanna och observera, vilket icke var svårt, då mannen
+bodde på nedra botten.
+
+Han tycktes njuta oerhört av cigarren. Efter en stund lade han bort den
+och gjorde sig redo att gå till sängs. Han flyttade fram nattduksbordet
+till huvudgärden, drog upp klockan och tog av rocken. Därefter bar han
+fram en stor glaskupa, ett akvarium och ställde det försiktigt på bordet;
+som lampan stod på andra sidan kunde jag mycket väl urskilja de gröna
+saltvattensalgerna, som flöto omkring, men ej en levande varelse syntes
+röra sig. Han återkom nu från det yttre rummet med en död groda
+förvandlad till ett fysiologiskt preparat. Jag tryckte ansiktet emot
+rutan.
+
+Nu tog han med pincetten några muskelknippen från högra _femur_ och förde
+ned i vattnet; då blev där ett liv bland algerna; rudyngel och
+salamandrar kilade om varandra och bakom en buskig Enteromorpha stack nu
+ett rosenrött finger fram, och så ett, tills en vacker _Medusa_ hjulade
+fram och lade sig på rygg; öppnade så munnen och fattade med de skära
+fingrarna de ännu skälvande muskelfibrerna och åt.
+
+Då log den tjugofyraåriga misantropen så gott, så gott mot sin
+skyddsling. I detsamma stack den ondsinta gamla kvinnans huvud upp över
+hans axel och hon lade sin hand på hans arm och lutade sig helt
+förtroligt ned över glaset för att se på!
+
+Vem var den människan? Åter gåtor!
+
+Kvinnan försvann; han gick till sängs, låg en stund och njöt av att se
+sin tystlåtna vän hjulande taga sin motion på maten; därpå fördjupade han
+sig i en bok och jag gick.
+
+En mörk kväll hade en kamrat sett honom smyga på kyrkogården med en lykta
+i handen. Det viskades hemska saker; jag försvarade honom, men visste ej
+själv vad jag skulle tro, ty han var fanatisk naturforskare. Jag ansåg
+mig för hans heders skull böra fråga honom om verkliga förhållandet!
+
+Han blev ond och svarade intet!
+
+Samtidigt härmed cirkulerade en annan mystisk historia. En ung student,
+mycket flitig och med stor håg för studier, hade i brist på medel att
+fortsätta redan lagat sig i ordning att lämna Uppsala och ge sig okända
+öden till mötes i huvudstaden. I avskedets stund kommer postbäraren med
+ett rekommenderat brev innehållande en penningesumma jämte löfte om lika
+mycket varje månad, så länge han studerade och var flitig.
+
+Stilen var förvänd och underskriften pseudo. Historien cirkulerade tills
+den blev gammal och den lyckliga unga studenten korresponderade med sin
+okände under en pseudonym poste restante.
+
+Jag gissade på enstöringen och var nog indiskret att åter en gång fråga
+honom. Han bevisade mig det omöjliga häruti, ty han skulle visst icke
+korrigera de stora styrande lagarna, som årligen utgallra ur det alltför
+stora antalet av studerande; i kampen för tillvaron visar sig vem som för
+naturens höga ändamål är lämpligast att fortvara!
+
+-- Och vem är det?
+
+-- Den starkaste, naturligtvis!
+
+-- Och de andra?
+
+-- De må gå under.
+
+-- Är detta ett ändamål?
+
+-- De starkare behövde deras död för sin tillvaro.
+
+-- Fy, sådana lagar!
+
+-- Jag har icke stiftat dem!
+
+Därvid blev det; jag trodde honom!
+
+En vacker dag såg man i tidningen att han tagit kandidaten. Ingen visste
+att han tenterat. Han disputerade strax därefter med högt betyg och så
+var han försvunnen.
+
+Tre månader senare erhöll jag ett brev: _Aix, Bouches du Rhône,
+Provence_. Det var från honom.
+
+Det andades levnadslust och gott mod. Han bodde hos rika släktingar i den
+vackraste trakt av Frankrike, två mil från Medelhavet och eklaterade nu
+sin förlovning efter att ha varit trolovad i fyra år! Och det visste
+ingen!
+
+Han skrev bland annat!
+
+»Det var oklokt av mig att vara hemlighetsfull i en småstad; hade jag
+talat mer om mig själv, hade man icke talat så mycket om mig! Jag skall
+ändra taktik.
+
+För att slippa bli föremål för vidare samtal skall jag för dig avslöja
+alla mitt livs hemligheter på en gång.
+
+Vem är jag? Ack! Kamraterna ha sagt det så många gånger, jag har själv
+bekräftat det, men du tror icke! Du vill alltid ha något intressant! Jag
+är vad man tar mig för -- en obetydlighet, en egoist; jag fruktade nog
+ofta att man skulle ta mig för ett snille, och då hade min frid varit
+all! Jag läste in mig för att så snart som möjligt byta Uppsala mot
+Provence; du tror att det var för vetenskapen! Vetenskapen var för mitt
+nöje! Uppsala var för mitt nöje, ensamheten för mitt nöje! Du tror man
+lever för att gagna; tro icke det!
+
+Vad de anonyma penningsändningarna beträffar, så voro de anonyma, därför
+att jag icke ville öka mina ovänners tal. Tror du att _han_ skulle ha
+förlåtit mig det någonsin, han som aldrig kunde lida mig!
+
+Jag är även skyldig dig förklaring över ett par mörka punkter i min
+Uppsalahistoria. Hör då!
+
+Mina kyrkogårdspromenader vid lyktsken gällde en rar lumbricus-art som
+jag höll på att beskriva till Vetenskapsakademiens Översikt. Min
+vetenskapliga (ha! ha! ha!) avund tillät mig icke röja mig, med fara att
+bli misstänkt som liktjuv!
+
+Till sist min historia! Premisserna till denna förtorkade existens,
+orsakerna till denna världsföraktares mångåriga kval och bitterheter, jag
+är skyldig dig hela sanningen, ädle vän!
+
+Jag var blott sju år, en liten ljuslockig pilt, med ett öppet ofördärvat
+sinne, då jag började röka cigarr. Passionen tilltog i sådan grad, att
+jag vid inträdet på Gymnasium hade ådragit mig en kronisk magkatarr: när
+jag kom till Uppsala hade levern även blivit lindrigt afficierad! Tänk
+levern! För att spara tid uppsköt jag brunnskuren till efter examen!
+Vattnet i Aix är förträffligt och jag är på bättringen, men icke fullt
+återställd, som du kan höra! Jag känner dock dag för dag huru olyckorna
+upphöra, huru ödet tröttnar att förfölja mig och huru människorna
+förbättras -- jag har redan sett en ängel här nere!
+
+Det var min historia! Går den inte an!
+
+Skall den vara krångligare! Det är inte så krångligt här i världen som du
+vill tro. Jag undrar om du inte skulle behöva komma hit ner!»
+
+Följande dag emottog jag åter ett brev: _Aix, Bouches du Rhône,
+Provence_.
+
+Det innehöll endast detta, som avlyfte den sista stenen från mitt bröst.
+
+P. S. Jag glömde säga dig vem den gamla avskräckande kvinnan var, som
+framlevde sin gåtfulla existens i mitt kök! Det var min städerska!
+
+                                                         D. S.
+
+
+
+
+Sorken.
+
+
+Det är hans tolfte termin som går in; han läser på graden ännu; inte har
+han varit lat precis, men han har varit bland det folket, som aldrig
+kommer sig för att hålla sig framme. Han har sett yngre kamrater gå om
+sig, men i stället för att sporra honom har detta gjort honom resignerad.
+Han betraktar sig som Uppsalabo och har inte brått, så länge fadern utan
+knot skickar honom de sparsamma medlen, ty på de sex åren ha pengarna
+sjunkit i värde. Hans olycka härrör av hans val av ämne, ty han hörde
+till den svärm som slog sig på estetik, då det var på modet och man talar
+om att han skrivit vers, som han lät trycka en gång, vilket han numera
+förnekar.
+
+Nu hade han blivit fet och med fetman gick ärelystnaden bort, men han
+behöver sova desto mer. Han besöker därför aldrig annat än en
+elvaföreläsning, på lilla Gustavianum, ty det drar på Stora och hans hår
+är förtunnat. Ibland får han där höra en stump ur filosofiens historia,
+en annan gång ett åttondels kapitel ur Romarbrevet, så ett stycke
+arkitekturens historia. Han sitter alltid på sista bänken uppe vid
+fönstret med fri utsikt åt gården; han har alltid fällkniven framme och
+har gjort djupa studier i xylografien; när han lyfter på den tjocka
+oljefärgshinnan, kan han bestämma huru många terminer han tjänstgjort
+vid universitetet, ty han började skära sina initialer på hebreiska redan
+första terminen, och sedan dess ha borden blott varit målade tre gånger.
+Han räknar årsringarna, säger han.
+
+När han kommer upp i termin, går han strax till nationen och lånar
+Nordbergs Carl XII; den skall han sova middag på, ty det bestås inga
+kuddar i hans skinnsoffa och han har studerat skinnets märkvärdiga
+egenskaper att först kyla och sedan bränna.
+
+Han röker fortfarande pipa, vilket gör hans rum mindre angenämt att
+vistas uti. Det är en liten vindskammare i Svartbäcken som han bebott,
+sedan han först kom upp; taket är brunt, tapeterna bruna, möblerna bruna,
+han har »rökt in» sin kammare själv, säger han gärna med en viss
+stolthet.
+
+Han äter middag hemma ur mathämtaren och alltid i sällskap med någon
+likasinnad. Han har alltid 25 halvbuteljer öl vid dörren, och blir
+samtalet livligt, så kan han glömma sig kvar vid bordet ett par timmar
+med ölglaset och pipan; men sedan sover han middag till klockan 6 å 7.
+Då, när skymningen inträder, går han till Phoenix och dricker toddy med
+en borgare, ty han tycker inte om studenter; de äro för unga för honom
+och för bråkiga. Han vill sitta tyst och stilla i ett soffhörn och virvla
+rök, under det att samtalet, helst ett politiskt, rör sig i jämna
+opassionerade perioder, interpunkterade med små klunkar ur den bruna
+toddyn. Drack han fler än fyra toddar, kunde han bli sentimental, som han
+kallade det, och då berättade han gärna sin historia, varöver han skämdes
+gruvligt dagen efter. Hans historia var enkel och vanlig och handlade
+inte om honörn utan om ett fruntimmer.
+
+Han hade en passion, som kanske också bidrog att förlänga hans vistelse
+vid universitetet; han gick på bokauktion. Icke för att köpa böcker och
+icke läsa, utan för att höra på buden. Han betraktade böcker som
+typografiska alster; han talade aldrig om titeln eller författarens namn
+utan endast om boktryckaren.
+
+-- I dag går en Amund Laurentzson; vill ni ha en Ignatius Meurer, så
+passa på om lördag. Ni skulle ha sett en sådan Petrina; den här Niclas
+Wankijff var mig en stympare.
+
+Borgaren fick stundom åhöra sådana samtal och, som han hade lätt att
+fatta, gick han sedan och spridde ut bland sina bekanta att t. ex.
+sextonhundratalets störste författare, Johann Kankel till Wisingsborg
+hade skrivit ett lärt arbete, som hette Nils Matson Kiöping.
+
+Om söndagarna åt han middag hos sin borgare, varefter de båda gingo i
+aftonsången och hörde någon S. M. Kandidat.
+
+Så framflöt hans liv -- stilla och lugnt; han gjorde aldrig något ont,
+blev aldrig häcklad, var en god människa, hade alla förträffliga
+egenskaper, gick i kyrkan, skrev till sina föräldrar, opponerade sig
+aldrig, gick på föreläsningar, men tog aldrig examen.
+
+Han lämnade Uppsala vid 26 års ålder, utan någon bitterhet mot lärare
+eller kamrater, lika värderad och avhållen som när han kom. Därpå gick
+han in i diskonten och köpte ett trycken i landsorten.
+
+
+
+
+Mellan drabbningarna.
+
+
+Han var puckelrygg, den lilla stackarn, men han var glad och nöjd, ty han
+hade ett fromt sinne och hade lidit sig fram till den punkt där löjet
+vidtar. Men han var stolt också, ty han hade tagit medikofilen. Han hade
+en liten behändig hand och ett säkert öga, så att ingen avrådde honom
+från att fortsätta. Han var mycket fattig, men han hade inga skulder, men
+nu skulle de göras, ty hans stipendium på 200 rdr räckte endast till
+böcker. Det var den honetta fattigdomen, som lever på försakelser.
+
+Hans studenttid -- han var kandidat nu -- hade alls icke varit rolig!
+Hundra riksdaler i termin hade räckt; mjölk och bröd om morgonen,
+likadant om kvällen, middag i matlag med en kamrat för sex rdr i månaden.
+Ett vindsrum för femton rdr med en famn ved, som han köpte själv på
+torget för sju.
+
+Men det hade varit mycket svårt ibland, då extra utgifter, såsom till
+kläder, hade gjort en bresch i kassan, och han hade behövt sex terminer
+till sin medikofil.
+
+Sista terminen var riktigt svår och då just som han höll på med
+tentamina. Han flyttade om hösten in i ett gammalt träruckel vid
+Järnbron, uppe på vinden naturligtvis; rummet var inskjutet som en låda
+på gaveln och taket hade av åsen fått form av ett likkistlock. Långt ut
+i rummet sprang husets gemensamma skorsten fram; en tältsäng med madrass,
+täcke och dyna, men inga lakan; ett köksbord vid fönstret, en rödmålad
+byrå och ett par stolar utgjorde möblemanget. Han läste vid ett talgljus
+i en halvbutelj.
+
+Oktober månad kom och med den kylan; han hade ingen ved och kunde icke
+skaffa någon. Då upptäckte han att hans skorsten, som han förut ogillat
+för dess vanprydande fason, spred en behaglig värme omkring i rummet. Han
+satte sig med ryggen mot densamma och läste. Denna glädje räckte i tre
+dagar, men på den fjärde var skorstenen obevekligen kall. Han sökte
+orsaken och fann att den endast tjänstgjorde åt bagarstugan, vilken
+begagnades blott var fjortonde dag. Det var ett svårt slag. Nöden började
+visa tänderna; han gjorde så också och bröt med mycken möda loss
+klädhängarna i skrubben; panelerna följde därpå. Dessemellan sprang han
+ut i skymningen med sin nattsäck och lånade hem en brasa ved av någon
+fattig kamrat -- han kände inga rika.
+
+När han gått flera gånger på samma ställe blygdes han och fann sig
+nödsakad till en utväg som han förut bävat för, ja, som han ansåg lika
+med ett brott.
+
+Det hade börjat snöa, men snön smälte och sög sig in genom takpannorna
+och genom läkterna och genom takpapperet, så att det dröp i hans säng,
+vilken tjänade som soffa om dagen och apterades till säng om kvällarna
+helt enkelt genom att han lyfte på täcket; och nu när det blivit kallt
+var sängen hans enda räddning även om dagarna; han var uppjagad ur sitt
+bo, han var hotad i sin tillvaros första villkor. Då fattade han beslutet
+att gå till »Fernan».
+
+Det var ett bittert ögonblick, det gällde hans klocka, ett minne; men
+det gällde också hans framtid. Han slog upp rockkragen för att ej vara
+igenkänd och styrde genom snödrivorna bort till den mörka Kungsdiksgatan.
+Han gick länge utanför med bultande hjärta. Han såg så många klockor, som
+hängde där i fönstret; så många minnen; han tyckte att han gjorde något
+illa; men så tänkte han på sin examen och han gick in. Det var en brokig
+anblick, som gjorde honom något förvirrad. Nya kläder, mässingsinstrument,
+fortepianos, skodon, böcker, tobakspipor, paraplyn; allt som en människa
+kan undvara, utom mat och värme.
+
+Han mottogs vänligt av en medelålders fru och framstammade sitt ärende:
+han skulle fråga om han kunde få något på den här klockan; han hade råkat
+i en tillfällig förlägenhet, men han skulle ta ut den snart, den var ett
+minne.
+
+-- Jaså det är ett minne, sade frun med ett försmädligt leende.
+
+Den stackars gossen visste icke att det var den vanliga formuleringen av
+en sådan låneansökan. Han fick en tia.
+
+-- Namnet?
+
+Vilket ögonblick! Han förnekade sin identitet. Han ville störta ut, men i
+dörren möter han tre stojande kamrater, som väl tycktes känna vägen och
+som säkert icke voro där av samma skäl som han.
+
+-- Nej, se lilla Anton! Vänta, nu ska vi vara tillsammans i kväll och ha
+roligt. Här blir strax pengar!
+
+Han skämdes, men han stannade och han följde med ut och han rumlade och
+blev drucken och hemförd. Men han drömde så vackert och han vaknade
+förvånad; han låg i sin egen säng -- med lakan -- rena lakan för första
+gången på sex veckor. Vem hade givit honom dem?
+
+Så kom ångesten över honom! Han hade varit ute och rumlat i går; han hade
+förstört sin tia; han hade ätit hummer; han hade druckit curaçao! Han
+hade varit hos pantlånerskan och fallit i rövarhänder.
+
+Han såg åt huvudgärden; där stod en stol, med strykstickorna,
+ljusbuteljen, vattenkaraffinen, portnyckeln, en uppslagen kardus Hoppet
+och hans tia; allt väl och ordentligt uppdukat!
+
+Men han hade svårare perser än så; det var då när maten tog slut och han
+skämdes att gå och låna. Han svalt då, men han läste, läste oavlåtligt
+och försummade aldrig föreläsning eller kollegium.
+
+En gång fann man honom på sin säng liggande avsvimmad över sin Fysik, som
+han skulle tentera dagen därpå. Han hade icke ätit på 48 timmar.
+
+Emellertid hade han tagit medikofiln och lade nu in sin ansökan till
+underläkareplats på Garnisons-sjukhuset, där han skulle erhålla fria
+husrum och 60 rdr i termin. Hans ansökan beviljades och han gjorde sin
+första ronde, men föll till golvet, när han fick åse en luxations
+irättasättande. Fältläkaren, som med detsamma inträdde, blev högst
+förvånad över att se en liten människa ligga på golvet, blek och i
+kallsvett; han lyfte upp den stackars gossen och frågade medlidsamt: vem
+är du, min lilla gosse?
+
+-- Jag är underläkare på Garnison och medlem av Fältläkarekåren!
+
+Man besparade den lilla krymplingen den förklaringen att ett brott mot
+reglementet i misstag blivit begånget och han fick stanna terminen ut.
+Han visste icke att han var puckel!
+
+Så kom han åter till Uppsala och gick på sjukhuset; men det blev allt
+svårare för honom att reda sig. Men det gick! Tidigt var han uppe om
+morgnarna och skötte sina affärer, så att han var i arbete klockan 9.
+
+Det hade åter blivit vår och kamraterna hade skilts åt olika håll; några
+hade gått ut på beväringsmötena, andra till förordnanden i landsorten och
+andra åter till badorter: han var ensam i staden och såg en förskräcklig
+sommar för sig i Uppsala, där somrarna kunna vara outhärdliga.
+
+Det var en majdags eftermiddag; han hade suttit i Karolinaparken och läst
+och gick nu upp på Slottsbacken för att få litet horisont. Landskapet är
+inte just vackert, men det gav icke heller någon längtan till landet,
+utan väcker snarare föreställningar om havet; och han var född vid kusten
+och blev hemsjuk, då han såg ångbåten böka sig fram mellan de gruvliga
+trädesåkrarna. Och han såg hela sommarens fasor mot sig och han önskade
+att det var höst igen.
+
+-- Nå se det var då tur att jag råkade dig; gå genast till inspektorn och
+lyft respengar; jag gratulerar! Men skynda dig innan patienten dör!
+
+Conclusion: den lille reste kvällen därpå till Bohuslän för att inträda i
+sin befattning som husläkare hos en mäkta rik köpman, vilken blivit
+svagsint av vällevnad. För besväret erhöll han 200 rdr i månaden och
+vivre, vivre på ett slott vid havskusten. Och han andades åter!
+
+Den gamla byggnaden hade uppstått under Ostindiska Compagniets
+glansperiod på 1700-talet, då nuvarande ägarens förfäder hade samlat en
+kolossal förmögenhet. Parken var anlagd i fullständigt kinesisk smak
+efter ett mönster från Cantons omgivningar.
+
+Där fanns akacier och syskomorer, grottor och dammar med guldfiskar och
+svanor; små bambupaviljonger och fontäner; volierer med fasaner och
+påfåglar. Åkrarna voro igenlagda och ängarna voro icke slagna i
+mannaminne. Hela trädgårdsland voro besådda med blommor; där fanns en
+fruktträdgård med de ljuvligaste träd och en köksträdgård och melonbänkar
+och jordgubbsland, persikospaljer och vinkast; vart man kom mötte ögat
+väldiga vaser av äkta porslin från Mingdynastien, och i rummen glänste
+det dyrbaraste Cracquelée, bredvid Japanska emaljarbeten. Huset var
+omgivet av verandor med markiser av finaste bambu och nankin; hängmattor
+funnos anbragta här och där emellan träden, och solskärmar av siden och
+damast stodo över allt till hands. I svandammarna och kanalerna lågo
+båtar, men längst ner vid havsstranden låg en kutter med två båtsmän
+färdiga att hissa på vid kommando. I stallet funnos fullblod och
+jaktvagnar. Där var med ett ord alla ingredienserna till ett paradis, men
+där fattades skapelsens krona. Hushållet bestod nämligen endast av dåren,
+vilken stod under en husfrus, en hovmästares och en kammartjänares välde:
+men vad brydde han, den lilla doktorn, sig om människorna, då han för
+första gången fick ostört njuta av sin frihet, av naturen och denna
+jordens timliga goda.
+
+Han blev yr av det myckna, men glömde icke att befria fången från det
+tryckande tyranniet, varför också denne visade sig tacksam.
+
+Han och den sjuke sutto ensamma vid middagsbordet och hade var sin
+betjänt bakom stolen; han åt själv sex rätter mat, de härligaste ostron
+och friskaste hummer och drack de ljuvligaste viner, under det att den
+rike mannen satt bredvid och åt kokta höns och mannagrynsvälling. Efter
+middagen lågo de båda i hängmattor av manillagarn och den sjuke åsåg med
+avund huru den fattige kandidaten rökte fyrtioriksdalers cigarrer och
+drack direkt importerad marasquino.
+
+Han seglade ut på havet och lät alla sorger blåsa bort; han rodde omkring
+på kanalerna och sköt kaniner med revolver; han satt i en kiosk och
+metade guldkarpar; men det var icke bra, ty dem brukade husfrun göra sig
+en liten inkomst på om höstarna och därför uppstod meningsbyte, hemlig
+korrespondens till den sjukes förmyndare, vilket åter gav anledning till
+utfärdandet av en ukas, som gav doktorn absolut beslutanderätt över allt
+levande både folk och fä på hela gården.
+
+Augusti månad gick in och han besökte sina trädgårdar; han fann behag i
+jordgubbarna och skickade upp pojkar i bigarråträden; han prövade
+persikorna och vindruvorna och fann att de ännu behövde en månad på sig;
+han lät skörda hela fång med lövkojor, petunier och scabiosor för att
+sätta i sina mandarin-vaser; han njöt av ögonblicket som ett barn, han
+visste icke om han skulle få igen sådana dagar. Under sin promenad i
+trädgården får han se en ljus sommarklänning och en liten halmhatt med
+blå slöja skymta mellan buskarna. Han blev så rädd, att hjärtat begynte
+bulta, och han gick upp på sitt rum och trodde icke att han vågade gå ut
+mer den dagen; han beslöt senare på eftermiddagen att raka sig, varefter
+han påtog en vit halsduk. Han kom därvid att kasta en blick i spegeln och
+fann att han var mycket ful. Han gick ner i salongen och gjorde några
+slag över golvet; där råkade sitta en stor trymå, som gjorde att han
+kunde se sig hel och hållen; han fann att axlarna sutto för högt upp!
+
+Därpå gick han upp i slottstornet, ända upp till lanterninen och såg på
+utsikten; han hade trädgården och parken under sig och längst bort havet;
+han kunde se allt som rörde sig därnere och han såg en ljus klänning röra
+sig i trädgården.
+
+Han gick ner i stallet och undrade om han skulle kunna sitta till häst.
+Därpå tände han en stor cigarr och gick utanför trädgårdsstaketet.
+
+När det blev kväll gick han till sjöpaviljongen och tyckte att det var
+tråkigt, så att han strax gick hem igen och beslöt att tillbringa en del
+av morgondagen i trädgården.
+
+Han steg upp i tid följande morgon och rakade sig! Han slog upp fönstret
+och andades provinsrosornas doft och åhörde lövsångarens strofer med
+ovanlig uppmärksamhet; han knöt länge på halsduken, polerade naglarna,
+tog hatt och käpp och gick, men möter i dörren en betjänt med andan i
+halsen: patienten var illa sjuk.
+
+I två dagar satt han inne i sjukrummet och på den tredje fick han resa in
+till staden för att underrätta om dödsfallet och samtidigt erhålla
+entledigande.
+
+Just nu när vindruvorna skulle till att mogna och dahlierna började slå
+ut, måste han lämna paradiset och återvända till Uppsala, utan att ha
+sett trädgårdsmästarens dotter, ty det var väl hon ändå. Han packade
+alltså in och återvände till Uppsala.
+
+
+
+
+En snobb.
+
+
+Denna person var nog olycklig att vara son till en högre ämbetsman,
+vilken även var förmögen; därjämte bar han ett namn, som, ehuru det icke
+återfanns i adelskalendern, dock ägde en utmanande klang och som väckte
+desto större förargelse, som dess utländska stavningssätt alltid
+föranledde dess oriktiga uttalande; där fanns ett par bokstäver för
+mycket!
+
+Dessutom hade naturen begåvat honom med ett fördelaktigt yttre, varför
+han visade sig tacksam genom att vårda detsamma; han älskade nya kläder
+varje halvår, vilka han lät borsta varje morgon, och kunde icke förmå sig
+att gå på en föreläsning utan manschetter; när det var smutsigt ute
+stoppade han icke byxorna i stövlarna, utan tog på galoscher. Som hans
+ögon voro dåliga, begagnade han lornjett, ty han ansåg sig för ung att
+nyttja glasögon.
+
+Denna avundade och skarpt klandrade man hade sin uppfostran att tacka för
+sina olyckor och bör hans historia lända föräldrar och målsmän till
+varning.
+
+Han inskrevs efter sin fars önskan i X-lands nation, oaktat han utgått
+från ett läroverk i huvudstaden. När han nu inträdde på nationen fann han
+sig omgiven av sexfotlånga bredaxlade landsmän, vilka han aldrig sett
+förr och som talade ett för honom främmande språk. De betraktade hans
+snygga kläder med misstänksamhet. Ingen vågade till en början dricka
+brorskål med honom, ty hans försynthet togs för högfärd, tills en äldre
+föreslog en allmän brorskål med »rännstensungen» -- så kallade provinsen
+huvudstadsbefolkningen den tiden. -- Som offret icke ville överlasta sig,
+vägrade han att tömma varje särskilt glas i botten, vilket framkallade en
+storm av ovilja.
+
+Han sökte närma sig några jämnåriga, men de voro fullt upptagna med att
+formera ärofullare bekantskaper bland de äldre.
+
+Andra besöket på nationen utföll ändå sämre. Han kunde icke deltaga i en
+kavalleristrid därför att man under den nöjsamma gardistleken »spänna
+kyrka» krossat hans lornjett. En kavalleristrid tillgick så: nationen
+delades i två grupper; klädd i teatergarderobens kaskar, sablar och
+harnesk satt man upp gränsle över stolarna och efter en allmän ritt
+omkring salen, gjordes slutligen chock under förfärliga trumpetsignaler.
+De krossade stolarna sattes upp på nationens utgifter under _Teater_.
+
+Följande nationszwück uppläste en skald ett poem kallat »Snobben», vilket
+väckte allmänt jubel. I detta skaldestycke skildrades den olycklige från
+topp till tå; hans byxor, hans urkedja, hans manschetter, hans galoscher,
+hans dåliga ögon, hans rena näsdukar, hans far och mor.
+
+Från den stunden besökte snobben icke mera nationen, utan sökte upp sina
+gamla skolkamrater.
+
+Underliga rykten började gå. En hade sett honom äta med gaffel på Gästis,
+en annan hade hört honom vägra att taga fyra supar vid smörgåsbordet, en
+annan hade sett honom rida på Stockholmsvägen. Han besökte föreläsningar
+och kollegier regelbundet; han var alltså ett dumhuvud, det syntes ju
+också på hans yttre. En morgon väckes den olycklige av en stor landsman,
+som svär på att han måste låna honom pengar. Protester hjälpte ej, ty
+landsmannen höll ett rekommenderat brev i handen, vilket han av artighet
+uttagit åt Snobben; ja han hade redan öppnat det och broderligen delat
+summan i två olika stora delar, men han svor på, att han icke läst
+brevet.
+
+Då adressaten förklarade sin missbelåtenhet med brevöppningen, lades
+detta honom till last vid nästa juniorsval.
+
+Numera kunde han aldrig besöka nationens läsrum, ty alltid haglade
+försåtliga tillmälen och lömska avsides.
+
+Följden blev att den unga personen tillsammans med andra olyckskamrater
+hyrde en särskild lokal, där de kunde läsa sina tidningar och även spela
+kort. Detta var ytterst oförsiktigt, ty nu hade småstadsskvallret fått
+eld i sina blår.
+
+Det talades om hemliga orgier, om osedligt liv i smyg; om man förut
+föraktat, så avskydde man numera alla bättre klädda studenter.
+
+Hans syster skulle resa till en pension i Lausanne och som hon icke kunde
+medföra en liten vacker vinthund, lämnade hon den i broderns vård.
+
+Aldrig hade i Uppsala någon resande kunglig person väckt en sådan
+uppmärksamhet som den stackars hunden. Man stod i fil på trottoarkanterna
+och slog upp höga skrattsalvor; man hetsade större hundar på den lilla
+stackarn och det kunde även hända att man gav honom ett käpprapp i
+förbigående. När det blev tjugo grader kallt och hunden började frysa,
+fick han ett ylletäcke. Denna onödiga nyhet var oerhörd och indignationen
+allmän; det ljöd ett enda ursinnigt rop: »en hund med hästtäcke», man
+trodde nämligen att endast hästar begagnade täcken.
+
+Hunden måste skickas hem igen, sedan han först på en källare blivit
+fägnad med sockerbitar doppade i konjak, varav han blivit sjuk.
+
+Han hade av en kär anförvant vågat få en mycket vacker käpp, förfärdigad
+av nerven i ett palmblad; som han fäst sig vid detta sällskap, lät han
+sätta en silverskolla över knappen. Denna onödiga lyx hade kostat honom
+en riksdaler, eller »fyra toddar», som hans landsmän räknade; men som
+guldsmeden, vare sig av fåfänga eller oförsiktighet, kontrollerat plåten,
+skulle denna oskyldiga pjäs bli en källa till många lidanden. En
+Y-länning råkar en afton då han letade sitt spanska rör upptäcka
+hemligheten; den spriddes som en löpeld. »Har ni sett käppen?»
+
+Käppen talades om i åtta dagar. Den sparkades och pinades och kastades i
+alla källartamburer; plåten blev bucklig, fernissan skamfilades, men
+käppen höll, ty det var en god käpp, och det var hans olycka.
+
+En dag blev han borta; ägaren letade den förgäves bakom galoschhyllan där
+den brukade ligga; den var borta. Ägaren annonserade på knuten och lovade
+en jämförelsevis stor belöning åt finnaren. Nu stod det folksamlingar vid
+knuten; man skrattade och hojtade och skrev roliga kommentarier på
+annonsen.
+
+En morgon gick käppens ägare sin promenad utmed ån! Han såg ängsmarken
+invid vägen uppbökad; grästorvor voro uppsparkade som man får se där
+boskap går på bete, men där gick icke boskap och tydliga spår av
+klackjärn syntes på den fuktiga jorden. I gräset blänkte något; det var
+den fatala silverskollan och bredvid låg käppen, sargad, trampad, böjd
+som en sprättbåge, men icke av; det var därför marken var så bökad. Att
+det icke var en tjuv som tagit käppen, det vittnade det överskattade
+silvrets kvarvaro. Vem var det då?
+
+I fyra långa år framsläpade denne unge man, på vilken naturen och ödet
+slösat sina gåvor, sitt liv som en biltog i den lilla staden. Han var
+aldrig student, fast han tillhörde kåren; han vågade aldrig gå på sången,
+aldrig på nationen, aldrig på installationer och hälsningar, aldrig på
+baler eller spektakler, ty han blev alltid skymfad; han var »bland
+landsmännen» dum, högfärdig, ytlig, utsvävande -- med ett ord en Snobb!
+Och i verkligheten var han intet av allt detta.
+
+Efter fyra ledsamma år tog han en lysande Juriskandidat-examen.
+
+Vet ni vad man sade då?
+
+-- Ä-ä, sa man.
+
+
+
+
+Ett folknöje.
+
+
+Spikad! -- Så lydde det fåordiga telegram han i maj månad 186... erhöll
+från Uppsala.
+
+I översättning skulle det heta: ditt namn har blivit uppspikat på en
+svart tavla i Dekanus' farstu, 2 tr. upp, Järnbrogatan 7; om du infinner
+dig där, så får du mot 2 rdr 50 öre lyfta ett halvt ark bikupa med två
+dåliga namnteckningar skrivna med gåspenna, lite diverse trycksaker och
+längst ned en 25 öres karta; detta papper -- vilken glädje för
+föräldrarna, vilken tillfredsställelse för målsmännen -- är ett pass, som
+för dig öppnar den stora utsikten till kanhända granparnassen i
+Domkyrkan, kanhända till predikstolen eller lasarettet, detta papper
+skall hos dina förläggare gälla lika med ett livförsäkringsbrev, ty du
+har fått på hand på din framtid, du är räddad -- du har skrivit ditt
+latin!
+
+Så stor roll spelade för många, många år sedan det Romerska språket vid
+universiteten, att få examina kunde avläggas utan att delinkventen först
+offentligen »författat» en latinsk »avhandling» som det så skönt hette.
+
+Att författa anses i allmänhet ganska svårt, men att författa offentligt
+är ansenligt mycket svårare. Därför sökte man så mycket som möjligt
+underlätta arbetet, och hade på sistone dessa skrivningar, vilka
+företogos två gånger om året, urartat ända därhän, att de betraktades som
+ett slags återkommande folknöjen, ty ingen behövde bli kuggad om han
+blott förstod att sköta sig. Härtill hörde, att en tid före den egentliga
+skrivningen hos vederbörande adjunkt eller professor samtidigt avlämna
+trenne uppsatser, trenne översättningar och tio riksdaler. Rättvisligen
+måste erkännas att priset var fixt.
+
+Avråddes man efter förberedande prov att gå upp, så borde man icke gärna
+göra det, ty det fanns dock vissa grundsatser; tillråddes man, så utsåg
+man ett gott pålitligt sällskap och gick upp.
+
+                  *       *       *       *       *
+
+Det var i medio av april, då värmen ej tillät någon vidare läsning och
+terminen var skämd. Det fanns så mycket oslagna käglor kvar hos Lambys
+och så mycken odrucken punsch på Hovet. Man ville dock försona den
+förflutna terminens synder med att skriva sitt latin. Förberedelserna
+voro undanstökade och dagen före den avgörande dagen var inne.
+
+Vid sextiden på kvällen strömmade skaror av studenter upp till Kuggis,
+åtföljda av städerskor med klädkorgar och nattsäckar fulla med böcker,
+vilka dagen därpå skulle användas som källor.
+
+Det vimlade snart uppe i de låga rummen; man bildade partier och
+antecknade med krita sina namn på de svarta borden; deponerade sina
+bokupplag på golvet och mottog av kursor Bergholm goda råd och
+förmaningar, i synnerhet om man såg grön ut.
+
+Mången överliggare som i åratal prövat sin otur hälsades av den gamle
+med en bekant nickning och löfte, att han den här gången skulle söka göra
+något för dem.
+
+Följande morgon kl. 8 med kvart var man på platserna till ett antal av
+fyra hundra man, sedan middag först blivit beställd till kl. 1.
+
+Dekanus infann sig, sorlet lade sig och nu upplästes under dödstystnad de
+ämnen över vilka man skulle författa.
+
+Därpå uppträdde kursor och höll ett gammalt välkänt tal, innehållande
+ordningsreglerna, alltför detaljerade att här kunna återges. Han var den
+som skulle uppehålla disciplinen, den närvarande docenten fungerade
+endast. Han var omutlig, stum och blind.
+
+Nu började man med ett konstlat lugn att formera blyertspennor, vika
+av papper, slå namnteckningar och skugga bokstäverna i det ämne man
+funderade på att välja. Man valde helst ett sådant, på vars svenska
+betydelse man var bergsäker, ty man visste mycket väl, »att intet är i
+allmänhet osäkrare» än att översätta latin. Helst togs ett sådant
+ämne, där man uppdagat några gamla kända namn som Sulla, Cato, Caesar,
+Alexander o. d. emedan man då hade de bästa utsikterna att få fram ur
+författarna, sådana som den gudomlige Cornelius, vars uppsatser synas
+vara frukter av förf:s itererade latinskrivningar, eller den
+outtömlige Livius, vars sköna perioder tyckas förfärdigade på en
+strumpstickningsmaskin. Den senare var i synnerhet god för dem som
+skulle ha högre betyg och skriva långt. Då drog man ut periodens skelett
+som ränningen ur en väv och så slog man i nytt!
+
+Nog av, den försiktige och svage skrev en kort uppsats på så dålig och
+inkrånglad svenska som möjligt, med visshet att därigenom åstadkomma det
+bästa latinet.
+
+Och därpå översatte han!
+
+Voilà tout!
+
+Var man mycket dålig, så hade man gamla rättade temaböcker med sig och
+lokaliserade. En uppsats om Augustus t. ex. lokaliserades till en om
+Gustav III, Caesar blev till Napoleon o. s. v.
+
+Den skicklige däremot kunde, om han förstod att undvika alla svåra
+vändningar, och om han hade sina ramar av konjunktioner tillhands samt
+kunde från paletten -- en lista med fraser och bons-möts ur Cicero --
+hämta en och annan färgklatsch, tillreda en ganska behaglig latin som
+hugnades med det höga betyget _approbatur_.
+
+Förmiddagen slank tyst och stilla under djupsinniga forskningar, högst
+sällan avbrutna av några svaga viskningar. Vakthavande docenten satt och
+läste borta i en smyg och såg ingenting; kursors blickar följde
+misstroget någon, som på tå smög sig fram mellan borden för att dricka
+ett glas vatten och på hemvägen lämna eller mottaga något halvhögt
+förtroende.
+
+Nu blev kl. tolv. Solen kastade sig ned över domkyrkan, snön smälte på
+taket och det började smattra på fönsterplåtarna, kajorna stimmade kring
+tornet och katedralisterna, som sluppit lösa, lekte hök och duva under
+högljudda skrik.
+
+-- Om man skulle öppna ett fönster, föreslog någon. Gjort! Och nu
+strömmade vårluften in och livade upp sinnena; man drog andan och började
+småprata.
+
+-- Skriv färdigt konceptet innan maten kommer -- varnade en äldre kund --
+jag känner till det där.
+
+Man skrev nu allt vad tygen höllo och klockan slog 1. Allmän resning,
+sträckningar och gäspningar! Matkorgarna buros in och man dukade upp
+biffstekar och smöraskar, brödkorgar, soppterriner, vinbuteljer,
+konjakskaraffer och brännvinsflaskor.
+
+Gamla Kuggis har blivit förvandlad till en festsal; det är en bankett av
+egendomligaste slag.
+
+En tjock teolog med servetten knuten om halsen är nog oblyg att mitt över
+rummet trycka en jurist i ett glas portvin.
+
+Korkar smälla, knivar och gafflar skramla; en har tagit av sig i
+skjortärmarna och undrar om inte en cigarr... En annan börjar sedan han
+petat tänderna med en trädgårdskniv att vissla en okänd melodi. Och
+vakthavande docenten, han vänder ryggen åt alltihop, stirrar ut genom
+fönstret och äter ett hopslaget smörbröd.
+
+Här dränktes betänkligheterna och i glädjen fattade mången det välvisa
+beslutet att skjuta upp hela skrivningen till hösten -- man tyckte att
+det var synd att sitta inne en sådan vacker dag, och så gick man.
+
+De som stannade redigerade nu varandras opera och en kamratlik fördelning
+av kunskaperna ägde alltid rum utan lärarens ingripande.
+
+När klockan blev 2 avlämnade emellertid han, som stannat kvar, följande
+snilleprov _pro gradu_ som här i Svensk översättning meddelas.
+
+»_Lucius Sulla botade fäderneslandet med starkare läkemedel än faran
+krävde._
+
+»Sedan Carthago blivit förstört, började Roms gamla välde att ramla, ty
+upplösta av fruktan för den tävlande staden och, mera övermodigt, än
+tillbörligt var, förlitande på sin makt, tvekade de aldrig att begå de
+orättvisaste dåd, vartill även på den senare tiden kommit, att Attali
+skatt, och de rikedomar, som blivit rövade i Asien, i synnerhet hade
+bidragit därtill, att folkets seder fördärvades och att Romarna,
+svekfulla som de voro, hade bekrigat de närgränsande staterna, varav
+följde, att de, då de kränkt det ingångna förbundets helgd, framställde
+det allra sämsta exempel, vilket framkallade, att, då det redan hotande
+kriget med bundsförvanterna utbröt, den största olycka tillskyndades
+Romerska väldet, och att, sedan fred blivit sluten, då medborgarnas antal
+alltför mycket ökats, signalen gavs till det borgerliga kriget.»
+
+-- Det var Livius det där; nu kommer Tacitus. Kort galopp!
+
+»Detta krig störtade republiken och friheten; många brott mot gudarna
+hade Romarna begått; tiden var inne att dessa skulle hämnas; en hämnare
+uppstår när statens undergång icke är fjärran; han begagnar det starkaste
+läkemedel, då han såg staten nära att uppge andan, ty han tror sig ännu
+kunna bota den; Sulla tvivlade ju icke, att ju fäderneslandet, ehuru
+sakernas läge var förtvivlat, likväl skulle kunna befrias från yttre och
+inre fiender.»
+
+-- Och så i trav igen!
+
+»Till den ändan, då han, sedan kriget med Mithridates blivit slutat, hade
+fört hären tillbaka till Rom, började han att på det värsta sätt rasa mot
+sina motståndare, och på det han desto lättare skulle kunna fullfölja vad
+han satt sig före, proklamerade han sina fienders namn och utfästade
+belöningar åt dem som angåvo dessa.»
+
+-- Denna punkt tog han oförändrad ur Gedike's skrivövningar.
+
+»Varuti just orsaken, varför staten, sedan av proskriptionen de största
+brott blivit födda, ramlade, låg.»
+
+Denna punkt hade han skrivit själv!
+
+Sedan 1872 genom en kungörelse på konsistoriidörren begagnandet av
+»spirituösa eller andra starka drycker» vid latinskrivningen blivit
+förbjudet, ävensom bruket av varm mat, avmattades intresset för den
+vackra idrotten i så hög grad, att Ecklesiastikministern 1873 helt och
+hållet avskaffade latinet!
+
+
+
+
+En lovande yngling.
+
+
+Mycket livligt var det på nationssalen; klubbmästaren hade tagit fram
+fanan ur teatergarderoben och skulle hänga krusflor på den; sångarna
+repeterade »Jag går mot döden» inne i biblioteket; svartklädda landsmän
+sutto omkring väggarna, läste tidningar och rökte cigarr; vaktmästaren
+bar in en stor cypresskrans med långa vita sidenband på vilka stod tryckt
+med guldkapitäler: _Av kamrater_. Det hade varit meningsbyte om där icke
+skulle stå: _Av Y-lands Nation_, och man hade stannat vid det förra.
+
+Nu ringde det från Domkyrkotornet i studentklockan ; taktpinnen hördes
+ännu en gång knacka mot notställaren därinne och mana första basarna till
+uthållighet i fermaten, kurator drog på vita handskarna, fanföraren
+knäppte om sig bältet, tidningsläsarna bröto upp och togo på
+ytterplaggen. Sången tystnade och nationen tågade ned till Trädgårdsgatan
+för att begrava det bästa huvudet och den bästa kamraten i nationen!
+
+Det var en kall januari-eftermiddag, medan solen ännu stod några minuter
+över horisonten.
+
+I sorgehuset var stor bedrövelse, ty ende sonen var död -- ifrån far och
+mor och två små systrar.
+
+Tårarna voro slut och det låg ett dovt lugn över huset.
+
+Tåget gick upp till kyrkogården; det var trettio grader kallt, träden
+voro rimfrostiga och solen lyste ännu längst uppe i kronorna, men nere på
+marken var det redan skymning och de lummiga träden kastade blåa skuggor
+över gravarna; domherrarna schasade varandra och drogo ner små snöfall;
+hela kyrkogården var en enda vit duk med några ojämnheter här och där, ty
+det hade fallit djup snö.
+
+Tåget stannade; sången gick oklanderligt, predikan likaså. Därpå höll den
+unge prästen ett tal.
+
+-- Denne yngling hade haft en vacker framtid för sig, mänskligt att döma;
+han var av ädel börd, hade föräldrar i mycket goda omständigheter och av
+hög samhällsställning, en from moder som var känd för sin välgörenhet i
+hela staden (särskilt för den skyddande stiftelse som kallas
+Magdalenahemmet), han var en ädel natur, avhållen av kamrater, värderad
+av lärare både för sina framstående kunskaper och sin flit, vilka skulle
+ha fört honom långt på vetenskapens ärofulla väg. Men nu hade Gud också
+fattat behag i denne yngling och därför slog han honom och tog han honom,
+ty Gud slår, som bekant, sina käraste; och han höll även modern mycket
+kär och fadern även, därför hade han också slagit dem, och hoppades
+talaren att det måtte ha tagit riktigt hårt så att de skulle gå till
+rätta med sig själva och inse vilka stora syndare de voro och att det var
+för deras synders skull som de nu blivit slagna. Voro de icke syndare
+kanske? Jo men! Alla äro vi syndare, säger skriften, och förtjäna icke
+annat än död och fördömelse!
+
+Här föll modern i en häftig gråt. Uppmuntrad härav fortsatte den 27-årige
+talaren och övergick nu till betraktelsen över »den lovande ynglingens
+framtid på andra sidan graven!» Ämnet var visserligen grann-laga, men
+sanningen skulle till ljuset...
+
+-- Mamma! ljöd en genomträngande barnaröst, så förtvivlad, så full av
+gråt att talaren blev stum.
+
+Modern hade avsvimmat i faderns armar.
+
+Då gick som en elektrisk stöt genom de ungas hop; det lät som om man bytt
+om fot, fanan gjorde en rörelse, kom åt en trädgren och en flock
+snöflingor föllo ned på den unge prästens kala hjässa.
+
+Det gnistrade i hans isgrå ögon, ty han var nog obildad att tro på en
+avsikt i snöfallet, och över hans härjade drag spred sig en flammig
+rodnad. Han fortsatte och andedräkten syntes som en vit rök ur hans mun
+och hans skägg var grått av rimfrosten.
+
+Han gjorde en volt i talet och skulle nu ur den öppnade graven inhösta
+några lärdomar åt ungdomen. Denne yngling hade varit begåvad med ett
+skarpt förstånd och han hade ägnat sig åt den världens visdom som kallas
+naturkunskap. Faran låg nära tillhands...
+
+Talaren, vilken var den ende som hade tillfälle att hålla sig varm,
+märkte icke förrän nu att kylan tilltagit och att de små barnen gräto av
+köld, sedan modern återkommit till sans.
+
+Han inskränkte sig därför till att varna de unga för den världsliga
+visdomen, som leder till fördärv och anbefallde det sanna uppenbarade
+ordet, som leder till Kristus.
+
+Solen hade gått ner; och stjärnorna tågade upp.
+
+Dödens frid låg över hela naturen; processionen slingrade sig fram
+mellan de höga drivorna, och snön gnisslade så skärande under fötterna.
+Men i spetsen gick fanan, och se hon bar icke sorgen längre, ty det
+svarta krusfloret var blivet gnistrande vitt; fridens ängel hade andats
+däröver, dödens ängel hade fläktat med sin vinge.
+
+                  *       *       *       *       *
+
+På aftonen, sedan den avlidnes kamrater i några vackra sånger utanför
+sorgehuset givit sina tänkesätt om den dödes framtid tillkänna, samlades
+några närmare vänner till den bortgångne unge läkaren hos amanuensen i
+dennes rum bredvid patologiska anatomisalen.
+
+Vid en förträfflig Tricoche och starka Havannor diskuterades den
+förflutna eftermiddagen.
+
+-- Tänk om han varit skendöd och hört vad som sades, anmärkte en ung
+medikofilare känslofullt.
+
+-- Omöjligt; vi ha införlivat den präktiga gossens hjärna med våra
+samlingar; vill ni se den?
+
+-- Nej, för Guds skull, svarades i korus.
+
+-- Det var ett makalöst gods; den vägde nära 1,600 gram -- Ni vet att
+Cuviers vägde 1,700 -- och den grå substansen var så avgjort övervägande
+-- det var ingen hönshjärna, som Ni ha den äran att veta.
+
+-- Det var, sade du, en Meningitis som gjorde ända på den vackra
+historien?
+
+-- Ja och en genomgående sådan; hela membranen var förstörd ända intill
+pia mater...
+
+-- Nej, sluta nu.
+
+-- Är du sentimental, din sprakfåle!
+
+När de gingo ut för att supera och passerade stora salen stannade
+amanuensen och visade på ett tomt bord till höger om en påbörjad
+medelålders man.
+
+På bordet låg ännu kniven bredvid ett broderat lakan, märkt med ett krönt
+namnchiffer.
+
+-- Där vilade han sist, gamle Tönnes, innan de svarte kommo och togo
+honom, sade han.
+
+De superade länge och drucko mycket; sedan följde sällskapet amanuensen
+på väg. När de kommo ett stycke ner på Trädgårdsgatan upphörde snön
+plötsligen att knarra, marken var svart och mjuk och de kände en doft av
+granris. De voro utanför sorgehuset; det lyste i hans fönster.
+
+-- Nu är modern därinne och gråter, anmärkte någon.
+
+-- Vem skulle det annars vara?
+
+-- Hm!
+
+Amanuensen på pathologicum blev alldeles tyst, och när de kommo till hans
+port släppte han icke sällskapet förrän han övertalat en av dem att
+kinesa hos sig, ty han bodde för tillfället ensam i hela huset.
+Lyckligtvis frågade ingen honom om han var mörkrädd, ty han var av ett
+mycket våldsamt lynne när han hade förtärt något.
+
+
+
+
+Skalden och poeten.
+
+
+Han bar långt hår, hade dåligt bröst och drack absint. Hans
+gymnasieperiod hade infallit under den tid då de litterära föreningarna
+blomstrade; han hade alltså läst mycket dåligt över sina läxor, men
+skrivit föredrag på både långa och korta rader. Det hade väl kunnat botas
+av kamraterna i Uppsala, men vad värre var, hans hela riktning hade
+blivit bestämd; han var bliven »idealist» och trodde på det overkliga,
+därför betraktade han hela sin Uppsalavistelse såsom en overklighet, och
+det fick han lida för.
+
+Men under det han gick på gymnasium hade Uppsala redan inträtt i
+reaktionen. Den siste skalden hade skurit halsen av sig för att undgå
+hånet, ingen beklagade den vilsefördes öde, utan fastmer kunde icke hans
+biograf underlåta att kasta ett lätt löje över hans personlighet.
+Dessutom hade hela tiden antagit en praktisk riktning, vilken även hade
+sitt direkta inflytande på studentlivet; man kände att man reste till
+Uppsala för att ta en examen och icke för att studera. Därtill kom även
+en annan omständighet; skandinavismens undergång i och genom det
+olyckliga danska kriget hade berövat ungdomen tron på festtalet, och
+därför gick den och skeptiserade; vidare hade de oartiga Norskarna vid
+sista studentmötet sagt att studenter inte var någonting; att de stodo i
+vägen för ljuset genom att bilda skrå och att det icke kunde bli något
+riktigt bondeliv förrän man trädde ut ur »Studenterrammen», och annat mer
+som hade en viss avkylande verkan på studentgeisten.
+
+Nu kom han emellertid upp »med ett varmt eldigt sinne, öppet hjärta; han
+var en älskvärd yngling, vänsäll, renhjärtad och troende; han trodde på
+allt gott och ädelt och stort och skönt», som en ordensbiograf sedermera
+vid ett glatt tillfälle yttrade.
+
+Men han kom också upp på nationssalen en afton, då det var zwück, i samma
+sinnesförfattning och var nog oförsiktig att taga kuratorn på orden, då
+denne bad de nykomna kamraterna betrakta sig som hemma och med sina
+talanger bidraga till att illustrera festen.
+
+Han gick fram till bålen, kastade de ringlande lockarna över axlarna,
+blixtrade med ögonen, knackade och framsade följande skaldestycke med
+värme:
+
+    Skynden då fram på den härliga ban som i glänsande ringlar
+    svänger sin ljusrika väg hän över framtidens fält.
+    Se, bort i fjärran där stå de tjusande okända fröjder,
+    leende blickande fram, fastän ur dunklet likväl,
+    vinkande glatt som serafernas flock ur de rosiga molnen,
+    kvädande framtidens sång, ljuvlig, osäglig musik. --
+
+Här avbröts talaren av en trumpetskräll borta ifrån pianohörnet, där en
+landsman, som icke älskade poesi, försökte få ljud i tenorbasunen.
+
+Men skalden:
+
+    Hästen då trängtande fram på de olika lockande stigar,
+    trängen till gruvornas djup, vetandets väldiga schakt --
+
+Här brast hela församlingen ut i ett osläckligt gapskratt, men skalden
+fortsatte, vilt, fanatiskt under ackompanjemang av skrattsalvor.
+
+    Sväven på vingar dit upp till de klara förfriskande nejder,
+    diktens förtrollande hem, tankens eteriska värld.
+    Målen ock framtidens lockande bild i tjusande färger...
+
+Bravoropen och skrattsalvorna fortforo, och han fortfor också. Slutligen
+hördes en röst: Fy fan, det är ju allvar! Man bildade grupper och pratade
+högt! Men han fortsatte ändå; hans bröst flämtade och hans ögon tårades.
+
+När han slutat föreslog kuratorn hans skål och utbragte ett hurrarop för
+»skalden».
+
+Han hade störtat ut innan hurraropen tagit slut.
+
+Han visste icke att det just var en av de äldre landsmännens triumfer att
+på ett hyperpatetiskt sätt framsäga valda stycken av Tegnér och att han
+nu först blivit tagen som en imitatör (trumpetstöten) och lyckats vinna
+bifall, men slutligen blivit igenkänd och utskrattad som en
+»skalderacka».
+
+Nu tror man att han var botad; nej martyrglorian var alltför kär. Han
+samlar snart några likasinnade och bildar ett hemligt förbund som utövar
+poesi, vilken på sammankomsterna bedömes under flitigt punschdrickande.
+
+                  *       *       *       *       *
+
+Emellertid hade samma kväll som skalden, vilket numera var hans öknamn,
+gjort fiasko, en annan ung nykommen också låtit narra sig att stiga fram
+och läsa upp ett poem; men det var annat!
+
+Han sjöng om de höga vedprisen, om sin städerska, om mathålet han åt på,
+om föreläsningarnas skadliga inflytande, om punschens förträfflighet, om
+borgmästaren, om huru man bäst skulle hundsvottera polisen, huru man
+skulle bedraga hantverkare på varor; vidare gav han adress på bierstugor,
+talade om hur stor skuld han tänkte göra, att han troligen icke skulle ta
+någon examen utan sluta som student i Uppsala; han satte även i fråga att
+han skulle dö i en vedbod och beskrev huru han då skulle förhålla sig m.
+m. som icke kan återges.
+
+Det var inte allvar, det! Bifallet var också oerhört och uppriktigt.
+Talen och svaren voro hjärtliga, nationen hade en poet! Och han blev bror
+med seniorer och kuratorer och byggnadsnämnd och biblioteksutskott.
+
+Inom en termin var han teaterdirektör; hade inträtt i det lysande N. N.
+H., där han blev bror med docenten i sitt huvudämne, vilket var honom
+till stort gagn vid följande tentamen; dessutom hade han varit marskalk
+på en konsert i Katrina kyrka och hållit talet för kvinnan på Nordiska
+festen; han var alltid lyckad och hade grundlagt ett varaktigt rykte.
+
+Avundsmän sade, att han var en narr och att han aldrig skulle ta examen.
+Men han gick på föreläsningarna ordentligt och satt alltid på första
+bänken; han tog rikligt med kollegier och försummade aldrig att kura; han
+var ingen rumlare men var ofta med i ett glatt lag och umgicks i
+familjer, där han gärna var sedd för sitt anspråkslösa sätt och sina
+glada visor.
+
+Men skalden gick alltjämt och ruvade; håret blev allt längre och
+absinterna flera. Han föraktade poeten djupt; han gjorde som vanligt
+skillnaden så: den där roar sig med att skriva, jag skriver på fullt
+allvar. Och det gjorde han, ty han gjorde intet annat. Han tog långa
+promenader ut till Gamla Uppsala för att avlyssna nordanvindens sus i
+granarna på kyrkogården några gamla sagor, han ropade upp kämpaskuggor ur
+högarna, men där kommo inga; han gick ut i kronoparken för att »ta
+stämning», men han fick ingen, han drev på kyrkogården men det blev
+ingenting av. Ingenting läste han annat än skönlitteratur och de
+estetiska systemerna. Men om kvällarna skulle han ha sina beundrare
+omkring sig vid toddyn, och då först levde han och kunde till och med bli
+genial; dagen därpå vid skrivbordet var han åter steril.
+
+Så framlevde han några terminer och var mycket skygg; han tyckte sig läsa
+hån i allas anleten; till och med hans förbund hade börjat tvivla på hans
+begåvning och funno snart botten; de ledsnade på honom och kunde icke
+finna honom intressant längre. Intressant, det var just det han ville;
+han ville vara hånad, föraktad, blott han ådrog sig uppmärksamheten,
+blott han fick sympati, sade han. Han måste vara intressant till vad pris
+som helst.
+
+Då först hittade han på den nya typen, som var så gammal, så gammal; han
+fann att han enligt Vischers system var ett »brutet geni» och nu skulle
+han bli bruten till vad pris som helst.
+
+Han klippte av sig håret och lät ett par mustascher växa ut; han klädde
+sig ordentligt, skrev oskickliga visor, förde ett rått språk och ett
+utsvävande liv med dåliga bekantskaper. Dessemellan hade han hysteriska
+återfall och skrev klagande sånger. Men som han nu levat i flera år utan
+att ha levat ett liv i verkligheten, hade han ingenting att skriva om,
+annat än sin sorg, men hans sorg var icke någon sorg ty han hade intet
+annat att sörja över än sig själv, och sig själv hade han pjaskat ut och
+plottrat bort bit för bit, så det fanns intet kvar. Det förstod han
+inte!
+
+Emellertid hade ryktet om sonens oregelbundna liv nått det aldrig
+otillgängliga fadersörat, och beslöt fadern som var grosshandlare i
+Sundsvall företaga en revisionsresa till Uppsala, överraska sonen och
+hålla en gruvlig räfst. Olyckan ville att han vid sin ankomst till staden
+först råkar på en gammal vän, som han icke sett på många år och som
+därför ger middag, varefter sonen skall överraskas. Middagen blir
+långvarig och rundlig ty de bägge vännerna hava så många projekt att
+diskutera rörande de åtgärder, som skola vidtagas med den förlorade
+sonen. Sedan de ätit och blivit druckna, gingo de ut att söka det
+borttappade fåret. Han fanns ej hemma, men troddes vara på Himmelriket
+eller hos Åkerstens. Efter att ha vilat vid en toddy på Åkerstens,
+anlände man till Taddis och fick reda på den lilla spiraltrappan som
+leder upp till himmelriket. Sedan de girat omkring i den mörka gången
+åtskilliga varv, hördes ett skrik som ifrån avgrunden, en dörr slås upp
+och mot dem strömmar en flod av ljus, tobaksrök, punschångor och tjut.
+Det var himmelriket! Sonen står just i skjortärmarna vid en bål och skall
+hålla tal; han fattar i ett ögonblick situationen, fyller glasen och ber
+sällskapet hälsa hedersgästerna med ett fyrfaldigt hurra!
+
+Vindlingarna i trappan, övergången från mörkret till ljuset, hurraropen
+och kanske mest middagen bedövade den gamle så, att hans entré skulle
+blivit ganska komprometterande om icke sonen störtat mot honom.
+
+Därpå druckos flera bålar och åts sexa i stora salen på Gästis, och där
+blev sång och tal; sonen höll tal för fadern och kamraterna för sonen,
+varvid fadern blev så stolt över att ha en sådan, enligt beskrivning,
+förträfflig son, att han senare tog honom avsides i en fönstersmyg och
+frågade om han behövde pengar, vartill sonen sade -- nej! Ett sådant nej
+var värt mer än pengar, menade han. Senare på natten bars fadern omkring
+salen i en stol under allmänt avsjungande av folksången.
+
+Det blev ingen räfst av under sådana omständigheter, och fadern reste med
+det allra bästa intryck dagen därpå; men sonen stannade och fortsatte
+sitt ogudaktiga liv, i vilket han numera fann stort behag. Han blev fet
+och duktig, och hans bröstlidande gav sig, sedan han utbytt absinten mot
+punsch. Han försonade sig med mat och glädje och började äta frukost på
+källare samt lade sig till med råtthund.
+
+Vid nästa majfest höll han ett roligt tal på nationen, och till
+höstlandskapet hade han lärt sig tre oskickliga visor. Han var
+synbarligen på bättringen, och en och annan av hans vedersakare erkände
+öppet att de misstagit sig på honom.
+
+Härunder hade han glömt bort allt vad han lärt i skolan och insåg en dag,
+att han icke hade huvud för att läsa. Då slog han graden ur hågen och
+sökte en plats hos en träpatron i Norrland.
+
+Nu är han den gladaste brädgårdsinspektor i Sundsvall, älskar god mat,
+starka anekdoter, men hatar poesi.
+
+                  *       *       *       *       *
+
+Poeten däremot, han framgick tyst och stilla på sin bana och tog en
+vacker examen.
+
+Han har skrivit poem vid 1 drottnings begravning (varför han erhöll en
+briljanterad kråsnål), 1 kröning, 2 invigningar, 18 bröllop, 6
+kristningar och många, många middagar och lär ha fått beställning på en
+kantat till nästa jubelfest, vad det nu blir för en!
+
+Sedan hans Samlade Dikter även utkommit, tillhör hans namn
+litteraturhistorien.
+
+Han är biograferad två gånger (andra gången i två upplagor) och man har
+redan utvalt buxbom till hans porträtt.
+
+
+
+
+Offret.
+
+(Ett stycke bondeliv.)
+
+
+Fadern ägde en gård i Uppland; han hade varit bonde men var nu
+possessionat. Han åtnjöt ganska stort förtroende i orten, hade erhållit
+kommunala uppdrag och stänkröster vid riksdagsmannaval; han var med ett
+ord en aktad man, rättrådig, hederlig, oförvitlig och väl burgen; för
+övrigt var han en mycket dålig människa, men det var ett naturfel som
+ingen hade rätt att klandra honom för, men det var mycket obehagligt för
+sonen, som fick umgälla det.
+
+Det hade blivit en hop barn i huset; inkomsterna växte icke i samma
+proportion som barnens antal, därför måste det göras indragningar; detta
+roade icke fadern; han älskade ostindiska näsdukar och ville ha riktigt
+silver på sina sjöskumspipor; han ansåg sin hustru icke böra gå i
+halvsiden då nämndemansfrun gick i hel. När han såg dessa sina små
+önskningar hotade, blev han först ond på barnen, och lät dem gå dåligt
+klädda; sedan när de blevo vuxna fingo de göra nytta och slutligen skötte
+han gården med dem. Det var en god affär, ty han hade dem för bara
+maten!
+
+Ingen människa misstänkte några dåliga motiv; alla berömde de utmärkta
+föräldrarna till de artiga och flitiga barnen, som skygga och darrande
+av hunger alltid hälsade så hövligt. De fingo mycket litet mat: »det är
+så hälsosamt», sade fadern, som alltid hade aktningsbjudande motiv för
+alla sina dåliga handlingar; de fingo eländiga kläder: »barn ska härdas»,
+sade den hedervärda fadern; de fingo ingen uppfostran, men arbeta som
+drängar och pigor: »barn ska lära sig arbeta;» och folket sade: »vilken
+förträfflig uppfostran, och högfärdig är han inte fast han kommit sig
+upp, ty hans barn få då gå som drängar och pigor!»
+
+Om de vetat hur högfärdig han var! Det jäste i honom att han skulle känna
+sin underlägsenhet under den där fattiga präststackarn, som han alltid
+sökte reta till strid på kommunalstämman, men som alltid fällde honom på
+ett så humant sätt genom att meddela en faktisk upplysning i saken ur
+sitt förråd av kunskaper. Det myllrade i hans passionerade sinne, då han
+kände huru det dock fanns något, som ej kunde fås för pengar; han, som
+med sitt stigande välstånd fått aktning, heder, ära, anseende, kunde dock
+icke fylla den avgrund som låg mellan honom och prästen. Prästen
+begagnade ord, som han icke förstod; prästen kunde knyta ihop ända till
+tre tankar och dra till dem så att det kändes som en rännsnara om hans
+förstånd; det var bestämt finare hjul i prästens mekanik; dessutom -- och
+det var det värsta -- prästen hade en söndag rättat ett par bokstäver som
+kommit vilse i hans protokoll. Nog av, han hatade honom, med hela den
+styrka som nerver härdade vid plogen och slagan kunna utveckla.
+
+Han mönstrade en afton sin barnskara och utvalde med sin fadersblick den
+svagaste bland gossarna. Han tog honom som av en händelse avsides och
+talade om Uppsala, om studentfanan, om sången, om de vita mössorna och
+mera. Därpå gav han sonen lov att studera; men, sade han, du är en fattig
+gosse och får reda dig själv; jag kan icke göra något för dig, utan du
+får som andra fattiga gossar hjälpa dig fram med konditioner; blir du
+informator i något förnämt hus, så kan din lycka vara gjord, sådant har
+man sett förr!
+
+                  *       *       *       *       *
+
+Gossen kom i skola och var flitig. När kamraterna voro lediga, då fick
+han gå bort och läsa läxor med minderåriga och det var ej roligt: sina
+egna läxor preparerade han om nätterna. Det lilla han förtjänade tog
+fadern om hand och köpte åt honom de äldre brödernas avlagda kläder: »man
+skall behålla pengarna i huset», sade han.
+
+Emellertid gick han igenom sin ungdom under nöd och strid, men med fast
+mod, ty han trodde på framtiden: blir jag blott student! var den tanke
+som höll honom uppe! Och han blev student! Han sprang från Kuggis och
+köpte för sina sista pengar en vit mössa; och så gick han ut ur staden
+för att komma hem till sina föräldrar; han hade fyra mil att gå, men det
+var en vårkväll!
+
+Han gick den långa förfärliga Vaksalavägen, och han tyckte den var
+vacker; han sjöng och han sprang och han skrek för att få luft, ty han
+hade ju ingen att meddela sig med; han hade solen bakom sig och han såg
+sin skugga bli allt längre; men när han vände sig om, låg ännu alltid
+staden bakom honom, med Carolina, Slottet och Domkyrkan; en gång uppe
+vid Vaksala kyrka hade han förlorat dem ur sikte, men så döko de upp
+igen; när solen gick ner och lärkorna tystnat ute på de ändlösa åkrarna,
+kände han sig trött; han hade inga pengar. Han fortsatte vägen och kände
+att han var hungrig, ty han hade icke ätit på hela dagen av bara oro. Men
+han gick på; han sjöng icke mer, men han tänkte på huru glada mor och
+systrar skulle bli, när de fingo se hans vita mössa. Det började knastra
+under hans fötter, ty det frös på den ännu fuktiga vägen. Då fattade han
+mod och gick in i en stuga. Där sutto tre bonddrängar på spiselkanten och
+rökte pipa.
+
+-- Förlåt mig, kan herrarna ge mig lite mjölk och låta mig ligga över
+natten?
+
+De tre herrarna tittade på varandra, men sade ingenting.
+
+Han upprepade sin anhållan.
+
+-- Inte! ljöd omsider det vänliga svaret, och de tre försjönko åter i
+samma tysta häpnad och orörlighet.
+
+Han gick; när han kommit ut på landsvägen vände han sig om; där lågo de
+tre herrarna med näsorna mot rutan och grinade.
+
+I nästa stuga blev han vänligt mottagen och fägnad grundligt, oaktat hans
+uttryckliga förklaring, att han icke ägde några pengar.
+
+-- Håhå, rika Lundmarks äro inte utan, de!
+
+Folket kände hans far, hans rika far; det gav honom att tänka på!
+
+Han lade sig i en mjuk säng och sov så gott, men drömde att han satt i
+skolan och skulle förhöras. Och när han vaknade i den lilla stugan, var
+solen redan uppe och hans första blick föll på den vita mössan, som
+hängde vid fönstret; och det rosenröda sidenfodret lyste igenom den vita
+sammeten och den såg så fin ut, men så glad på samma gång! Och han
+betraktade sina dåliga kläder, som hängde på klockfodralet, och han såg
+på de söndriga stövlarna och han skämdes, ty han mindes gummans ord.
+
+I detsamma öppnas dörren och en piga träder in, går rakt på hans stövlar
+och bär ut dem för att borstas. Därefter hör han dämpade skratt i köket
+utanför; han rodnade av harm och skam.
+
+När han sedan stigit upp och fått kaffe, tog han avsked och förnyade sin
+förklaring och ursäkt. Gumman försäkrade att hon ingenting begärde, men
+ville han ge något åt flickan... Det var tunga steg över tröskeln!
+
+När han var utanför hörde han genom det öppna fönstret:
+
+-- Lika snål som fadern! Att inte ha så mycket ambition... utan komma som
+en tiggare!
+
+Då gick han upp i skogsbacken vid vägen och stormgrät; han visste icke om
+det var av harm eller sorg eller skam; men han kände att han fått ett sår
+invärtes som blödde och förgiftade hans blod; ty onda och osunda tankar
+uppstodo hos honom. Han försökte en analys. Han fann att det icke var så
+mycket förödmjukelsen, ty den skolan hade han genomgått på sina
+konditioner; han hade åkt på kuskbocken, fått heta »han», mottagit
+julklappar av strumpor och andra _nyttiga_ ting, fått tillbaka sina
+pengar då han måst spela fjärde man i en preferans och tappat; sådant
+kände han väl; nej, det var något annat som kändes djupare; han trodde
+att han förlorat tron på fadern, vilken för honom alltid framstått som
+idealet för sanning, heder och rättrådighet. -- Huru ofta hade han icke
+hört honom säga: det finns intet så föraktligt som osanning; jag hatar
+ingenting så som orättfärdighet o. d.
+
+Men han blev snart glad igen, när han nalkades hemmet; han tänkte sig
+huru syskonen och modern skulle stå på verandan och vifta mot honom, när
+han kom på stora landsvägen, och så skulle systrarna springa mot honom
+med Tello i hälarna -- det ögonblicket skulle ge honom allt igen!
+
+                  *       *       *       *       *
+
+Det var fram på söndagsförmiddagen, mellan tio och elva då han stängde
+sista grinden och fick sitt hem i sikte. Han såg ingen mänsklig varelse
+på verandan eller utanför. Han sökte ådraga sig uppmärksamhet genom att
+sjunga, men utan verkan!
+
+Han går in genom förstugan alltjämt sjungande, går igenom barnkammaren
+och gossarnas rum utan att träffa en människa; han går i köket, ingen
+piga; slutligen inträder han i salen, alltjämt gnolande på Sångarfanan,
+då han mötes av ett dundrande tyst!
+
+Han befann sig mitt ibland familj och husfolk, vilka åhörde huru modern
+läste predikan. Det blev en paus i läsningen, men blott ett ögonblick, ty
+en blick av fadern, och modern tog sina ögon från gossen och fortsatte
+läsningen!
+
+Det var en förskräcklig halvtimme som återstod; tvenne stämningar hade
+brutit varandra, och förtrollningen var också borta.
+
+Det blev ledsamt och kallt alltigenom! Efter predikan förde fadern sonen
+med sig ut och spatserade. Man tog av en händelse vägen åt kyrkan och
+råkade inträda där just som Gudstjänsten var slut.
+
+Fadern mottog lyckönskningar av kyrkfolket och syntes ganska förnöjd! Så
+kom prästen.
+
+-- Guds frid, pastorn, nu skall han få predikohjälp.
+
+Pastorn lyckönskade sonen och tackade för den erbjudna hjälpen, men
+frågade om sonen redan hade så avgjord kallelse, att han bestämt sig!
+
+-- Kallelse? sade fadern. Hå, det skall väl inte krävas så strängt; man
+ser så mycket folk som blir präster!
+
+De följdes åt framåt prästgården. Sonen och prästen voro snart i ett
+samtal, som fadern ej deltog i, ty han visste ej varom det handlade.
+
+Framkomna till prästgården bad värden dem stiga in, men fadern sade
+tvärt: nej, tack! tog sonen med och gick.
+
+De gingo tysta bredvid varandra länge.
+
+Slutligen sade fadern:
+
+-- Jag hade tänkt att det inte var värt att du blir präst!
+
+-- Jag har aldrig ämnat det!
+
+-- Har du inte?
+
+-- Nej, jag har inte kallelsen!
+
+-- Jaså! Men jag vill att du blir det!
+
+-- Jag menar jag blir vad jag vill, när jag bekostar mina studier själv
+--
+
+Fadern tänkte en stund.
+
+-- Om jag hjälper dig med studierna, blir du präst då?
+
+Han fattade sonens hand och såg på honom!
+
+-- Nej, icke för vinnings skull!
+
+-- Om jag ber dig!
+
+-- Nej! Jag är icke av den rena bekännelsen.
+
+-- Det är icke jag heller, tröstade fadern, men det halp icke.
+
+Samtalet var slut. En märklig förändring hade försiggått med fadern på
+dessa timmar.
+
+Han hade fått samma sak mot sonen som han nyss haft mot prästen; men hans
+fåfänga var större.
+
+Resultatet blev parlamenteringar, som strandade mot sonens fasta beslut
+att icke mot samvete åtaga sig att förkunna en lära, som han ej bekände
+helt och hållet. Modern skickades fram med sina böner, men intet halp.
+
+Då visade fadern honom ur huset. Genom gamla lärare erhöll han en
+sommarkondition och med besparingarna reste han om hösten till Uppsala
+och började läsa på graden.
+
+                  *       *       *       *       *
+
+Vid första terminens slut hade han alldeles klart för sig att en examen
+egentligen är en ekonomisk fråga, att akademiens viktigaste person är
+räntmästaren och att tal om järnvilja, flit o. d. är snack. Här funnos
+en mängd opåräknade utgifter: inskrivningsavgifter, lösen,
+nationsavgifter, kollegier och böcker. Ett enda lexikon kostade lika
+mycket som han tänkte leva på under terminen, och han levde mycket
+sparsamt. Han bodde innanför ett arbetsfolk som hade barn. Modern
+skickade i hemlighet en flaska mjölk i veckan, vilken han gömde bakom en
+bjälke ute i vinden; när det var kallt fick han hugga en vak i flaskan
+och hämta sitt förråd för tillfället.
+
+Det där gick ändå an; att han förkylt händerna gick också an; att han
+blev svag och eländig av dålig föda också, ty sådant tog icke skada på
+hans själ, men det var annat som förmådde det.
+
+Han kunde icke betala nationsavgiften; landsmännen ägde befria honom
+därifrån genom allmän omröstning på landskapet. Han stod i rummet
+utanför, när de läste upp hans namn.
+
+En landsman begär ordet och, då han ej finner den sökande tillstädes,
+förklarar han, att det endast kan vara lågt vinningsbegär, som dikterat
+denna ansökan, då fadern vore känd som en minst sagt välbärgad person.
+
+Vid voteringen beviljades hans ansökan att bliva från terminsavgiften
+befriad med tre rösters pluralitet.
+
+Han drog sig nu mera alldeles tillbaka, och de få kamrater som förut
+umgåtts med honom, stötte han ifrån sig genom sin misstänksamhet.
+
+                  *       *       *       *       *
+
+Det blev vår och det var en Valborgsmässoafton. Studenterna samlades som
+vanligt på torget om kvällen för att med fanor och sång tåga upp till
+Slottsbacken.
+
+Han hade varit ute och gått för att hålla sig varm och vände just om
+Carolinahörnet då han såg det långa tåget komma emot sig. Han blev blyg,
+han blev rädd och ville springa sin väg; men han ville så gärna vara
+med; han hade ju rättighet; men så tänkte han på den där gången på
+nationen, och så blygdes han -- han hade ju inga rättigheter. Nu tågade
+de förbi honom, han tyckte att alla de vita mössorna sågo på honom; själv
+hade han icke någon ren mössa utan gick i hatt och det kom också för
+honom. Han följde ändock efter och blev knuffad i folkhopen; han stannade
+med de andra åskådarna uppe på backen; han trängdes allt längre fram mot
+sångarna; han kände igen gamla skolkamrater, men han vågade sig icke
+fram. Och nu klingade »Våren är kommen» så jublande friskt och eldarna
+lyste runt kring horisonten. Här hade han stått som katedralist året
+förut och drömt om det ögonblick då han skulle få vara med, och det stod
+så livligt för honom, att han glömmer sig och faller in i sin
+sångstämma!
+
+-- Å, håll mun på dig, när studenterna sjunga l röt en gesäll och
+knuffade honom i sidan!
+
+Nu hade han bevis på att han icke var student!
+
+Han ville gå hem senare, men han gick ändå ut i staden för att höra på
+sången och se de glada upptågen. Det lyste i alla nationssalar; han
+tänkte ett ögonblick gå upp på sin; men det kostade pengar, och om han
+också haft skulle han ej vågat gå dit. Man skulle ha viskat, så trodde
+den token, »har han råd med det?»
+
+Han kände att han den kvällen var på god väg att bli en dålig människa!
+Han var så viss, att i hela det stora studentsamhället ej fanns en enda,
+som i denna kväll var så olycklig som han -- och ändå funnos där så många
+som voro fattigare. Det fanns en fläck på honom och en sådan som han
+visste att ungdomen aldrig förlåter, och han var dock oskyldig; det
+skulle ha varit en lisa att ha varit skyldig, tyckte han.
+
+När han kom hem och gick igenom arbetsfolkets rum, satt hela familjen
+omkring ett väl dukat bord och åt.
+
+-- Nej, kors, är inte magistern ute; vi trodde vi inte skulle få se honom
+förrän i morgon bittida!
+
+Och så skildrades för honom hur lustigt det brukar gå till; hur hela stan
+är vaken om natten och hur studenterna gå till slottskällan på morgonen i
+soluppgången; och hur roligt det skulle bli i morgon på första maj!
+
+Han gick in till sig och slog upp fönstret. »Sjung om studentens lyckliga
+dar», hörde han. -- -- »Inga stormar än»; »Inga stormar, Inga stormar»,
+sade basarna för att göra saken troligare, men han blev så ond, ty han
+älskade ännu sanningen och han fick en hel hop onda tankar om poeterna,
+»dessa mänsklighetens flattörer», menade han.
+
+Han gick till sängs, hörde arbetarens barn läsa aftonbön och somnade i
+den fulla övertygelsen att han var en förkastad människa.
+
+                  *       *       *       *       *
+
+Åtta dagar senare skulle han upp på nationen för att läsa ett anslag om
+ett ledigt stipendium på 15 rdr. Han valde en timme efter middagen då han
+nästan var säker på att ingen skulle finnas på lokalen.
+
+Han fann tamburen full av rockar; han gick igenom läserummet och fann
+dörren till salen stängd, men hörde en röst som talade. Han lyssnade!
+
+-- Mina herrar, då Xlands nation i dag har den äran och glädjen att se
+sin inspektor hedra densammas enkla bord med sin närvaro, är det för oss
+en så mycket kärare anledning att få hälsa honom -- -- --
+
+Han tittade genom nyckelhålet och såg ett långt dukat bord med ljus,
+vinglas och blommor; kurator stod med ett Champagneglas i handen vänd mot
+nationens inspektor, professor X.
+
+-- -- -- och jag ber på alla mina landsmäns vägnar härmed få föreslå en
+skål, en tacksamhetens för den aldrig tröttnande välvilja, varmed ni herr
+professor städse omfattat Xlands nation, en välönskans för vetenskapens
+nestor, akademiens ära, som så hävdat Xlänningarnas gamla namn! Leve
+Xlands nations inspektor!
+
+Hurra, hurra, hurra, hurra! inföll nationen, och fanfarer skrällde.
+
+Han måste höra fortsättningen och satte sig ned vid dörren.
+
+Det knackade i ett glas och det blev dödstyst.
+
+-- Mina herrar landsmän! -- Jag har icke många ord att säga! Den
+oförtjänta ära, som kommit mig till del, då ni inbjudit mig till ert
+lysande bord, har tilltalat mig ganska livligt. Det är gott för en gammal
+man att se sig avhållen av ungdomen, och det är desto kärare, som denna
+ungdom blivit född och uppfödd i samma hembygd, ja mina unga vänner: det
+samband, det osynliga samband, som äger rum mellan personer, födda och
+uppfödda i samma hembygd, är i sanning egenartat; man känner sig som barn
+av samma mor och man älskar varandra som sannskyldiga fränder. Xlands
+nation har för mig alltid varit som en kär anförvant och, oaktat den
+ringa beröring man kommer till varandra, har jag dock fått er alla kära
+-- och jag känner eder alla; det finns icke en av er som ej ligger mig
+om hjärtat. I tycken måhända, att vi så sällan se varandra? Väl! Men jag
+ser er, jag ser med mitt vakande öga, ty jag älskar er!
+
+Vet ni, mina unga vänner, jag säger ibland för mig själv så här: Gud late
+aldrig Xlands nation komma att ångra den stund då den utsåg mig till det
+ansvarsfulla kallet -- -- --
+
+Han sprang ut i tamburen för att få skratta ut och återvände sedan till
+nyckelhålet.
+
+Inspektorn stod där ännu med glaset i hand och tårarna i ögonen och
+talade.
+
+-- i hemmet, mina unga vänner, är det vi få lära allt gott, i hemmet är
+vår lyckligaste tid; huru mycket ligger ej i detta enda ord: hem! Och I
+han alla lyckliga hem -- jag vet det! Men därför skolen I också vara
+tacksamma! Tanken på denne fader, som för eder arbetar och trälar och
+drager dagens tunga och hetta; det är för er han arbetar, ty varför
+skulle han arbeta för sig själv -- -- --
+
+Han avlägsnade sig och mötte i trappan vaktmästare med fat och buteljer.
+
+Det kändes som om något gått i baklås för honom. Han tyckte att alla
+människor ljögo; studenterna i sin sång, kuratorn i sitt tal, inspektorn
+i sitt tal; men det värsta var, att de bestämt frodde på vad de sade;
+inspektorn grät ju! Eller var det kolsyran! De voro sålunda vilseförda!
+Han hade ju efter hand funnit att allt förhöll sig på ett rent motsatt
+förhållande i verkligheten mot vad som sades av människorna. Icke hade
+inspektorn visat nationen någon välvilja, icke var han någon nestor i
+vetenskapen, han var ju ansedd för en stor medelmåtta; icke kände
+inspektorn _alla_ landsmännen, han som aldrig såg dem mer än en gång om
+året på vårmiddagen; och ordet hem, det väckte ju hos honom de allra
+obehagligaste föreställningar; och hans far, icke arbetade han för sonen
+-- det var ju lögn alltihop!
+
+Om kvällen skrev han till fadern och sade, att nu ville han bli präst, ty
+han hade ändrat mening i vissa saker.
+
+                  *       *       *       *       *
+
+Två år efteråt har han tagit dimissionsexamen och håller på med den
+praktiska.
+
+Hans levnadssätt och hans yttre ha undergått vissa förändringar. Han har
+genomlevat en andlig kamp, som numera är slut. Ansiktet är något åldrigt;
+näsan mera framskjuten och markerad; ansiktets hud fast, gul, med två
+mörka skuggor efter skägget; vissa muskler omkring munnen
+(buccinatorerna) mera rörliga och utvecklade, liksom alltid på språng;
+blickarna oåtkomliga; om man ser honom i ögat, kan han kontrahera
+pupillen, så att man tror sig se en blind; det där lilla mörka
+pupillhålet, där själen strålar ut, är han så rädd om; pannan är högre,
+men man ser platsen efter det gamla hårfästet; händerna äro vissna, men
+han har blivit fet.
+
+Hans studier bestå i homiletik och kateketik.
+
+När han står i katedern och extemporerar är han vältalare, men det är
+mera en exeget än en predikare man hör.
+
+Kateketiken är honom motbjudande, men han måste, och han är strängt
+plikttrogen. Han får tre av de värsta gossarna från Prinsens skola till
+sig kl. 6 varje morgon; dessa skola senare på dagen ge prov på lärarens
+skicklighet genom att svara på ett visst antal katekesfrågor; barnen
+tycka icke om att stiga upp i otid, därför äro de sömniga och tredska,
+men som de äro fattiga, tycka de om slantar. Detta vet den unge
+människokännaren och därför begagnar han detta vanliga och tillåtliga
+medel.
+
+Hans två mellanår hade icke varit angenäma; han hade visserligen fått
+umgänge genom kollegiet, men de voro icke behagliga dessa unga män, ty de
+voro så obildade, menade han, och dessutom hade de ett vakande öga på
+honom och umgingos hos en professor.
+
+Litet svårt hade han också haft att finna sig i den tyranniska ton, som
+lärarna begagnade mot honom, och tilltalsordet du kändes som ett
+tillbakaflyttande i skolan; det verkade så förkrossande, att han ibland
+trodde det vara en villa att han arbetat sig ur gossåren, han tvivlade på
+all utveckling överhuvud.
+
+Striden hade varit svår! Han hade slutat sin första period i tvivel, då
+när han beslöt läsa på prästen, men gick icke till botten med sin sak,
+utan kastade sig över till absolut stupidité.
+
+Han ville bli kristen på allvar, men han kunde icke; han ville pröva sig
+genom späkning, självförvållade lidanden, men han fick aldrig extasen.
+Han slog en gång upp ett tryckt plakat på sin vägg med »Kom till Jesus!»
+Visserligen led han litet smälek därför, men det var så litet mot vad han
+lidit förr, att han tog ner plakatet igen.
+
+                  *       *       *       *       *
+
+Han prästvigdes i Domkyrkan i föräldrars och syskons åsyn; fadern tog
+emot honom på korsgången och kysste honom; modern grät och syskonen
+också. Han var som vanligt lugn och kall.
+
+När tiden blev fullbordad, erhöll han komministraturen i hemsocknen.
+
+Nu är han mycket avhållen av sina församlingsbor, är ansedd som en snäll
+och hederlig man, och så är han; men främmande folk från stan, som hört
+honom i kyrkan, säger att han är »död».
+
+Med fadern umgås han rätt förtroligt; de spela bräde om lördagarna och
+äta middag tillsammans om söndagarna.
+
+
+
+
+Lättsinnet.
+
+
+Nätt och jämnt hade han tagit en dålig studentexamen, då fadern dog och
+lämnade honom fyratusen rdr i souvenir. Det var mycket pengar, menade
+sonen och reste om hösten till Uppsala för att ta graden.
+
+Anländ till ort och ställe hyr han och två kamrater en triplett på
+Svartbäcksgatan. Sedan går han ut och ser på stan; när han blivit nykter,
+börjar han höra sig om fordringarna till graden. Han får då veta att man
+icke kan tala om några fordringar, ty graden är helt enkelt frukten av
+mångåriga studier vid universitetet, graden är krönet på bildningen,
+graden är en utvidgad studentexamen, graden är egentligen icke någon
+examen alls; för övrigt använder man första terminen till att uppvakta,
+anmäla sig till föreläsningar utan att besöka dem, ty dem kan man icke ha
+någon nytta av ännu, med ett ord till att orientera sig!
+
+Och Gud, vad han orienterade sig!
+
+Man såg honom uti Eklundshovskogen slå käglor och dricka punschbålar kl.
+11 på förmiddagen och det var han som uppfann att ge åkarn tre riksdaler,
+för att han på hemvägen skulle köra omkull i svängen nedanför backen.
+
+Det var han som uppfann att man kunde rida på de förspända
+droskhästarna, när man ej fick rum i vagnen eller på kuskbocken.
+
+Det var han som fann upp, att man kunde simma över ån för att komma till
+Lamby's.
+
+Han anförde alla nattliga uppträden på torget; han sjöng första bas och
+försummade aldrig allmänna sången; han blåste b-kornett i nationen och
+införde det bruket att nationsextetten alltid upplöste sina sammankomster
+på torget medelst fanfarer.
+
+Han var älskvärd i dessa upptåg, men han hade även sina stunder, då han
+var fruktansvärd. Det var då han blev utsläppt kl. 11 från ett schweizeri
+och icke kunde komma in någonstans mera; det var då bärsärkalynnet tog
+sig ut. Då gick han till torget och utvalde en handfast skara för att gå
+ut på strövtåg. Först släcktes alla lyktor på Svartbäcksgatan och så bar
+det av ut till stadens utkant vid Kungsdiket. Där låg en ölstuga. Kom han
+ej in, då kunde han i raseri bryta ner hela längor med staket och gamla
+plank; han lät en gång bära en grind från Vaksala tull ner till Fyris --
+han tog ner skyltar och bar i ån, ja han lät en gång föra en släde från
+en gård och skjuta den ner i en vak så att endast det yttersta av
+skälmarna syntes -- allting skulle ner i ån.
+
+Allt detta nidingsverk, som numera upphört, tåldes av stadens borgare;
+aldrig hörde man några klagomål åtminstone, vilket gav studenterna
+anledning förmoda att de togo igen skadan på annat sätt.
+
+Hans mest berömda dåd var dock den i annalerna länge levande belägringen
+av »Tunnan», en ölstuga en halv fjärdingsväg utanför Svartbäckstull, på
+en åker på väg till Gamla Uppsala. Han tog ner ett staket och utdelade
+spjälorna som spakar, med vilka dörrar och fönsterluckor skulle brytas
+upp på den lilla stugan, i vilken fyra borgare hade stängt in sig. Han
+gick själv upp på taket och släppte ner stora stenar genom skorstenen, så
+att spjället sprang sönder; han började lyfta av takpannorna och fick
+foten igenom de murkna läkterna, då ett väldigt skri förkunnade att
+dörren var uppbruten och att besättningen kapitulerade. Han var
+fruktansvärd, där han stod i skjortärmarna i den kalla vinternatten,
+drypande av svett, och han skulle säkert ha blivit gastkramad som en
+värdig ättling, örn någon av de gamla kämpar stigit upp från Fyrisvallen
+därute och sett på den belägringen.
+
+Nå, det där var nu hetta i blodet, som borde ha givit sig, innan de fyra
+tusen riksdalerna tagit slut, men den gjorde inte det!
+
+Hans hem var oordentligt; det låg vid en stråkväg och där spelades bräde
+och dracks öl hela förmiddagarna. När han mot slutet av terminen skulle
+ta fram sina böcker, fann han dem icke. Slutligen hittade han i en
+koffert bland orena kläder en psalmbok, ett nya testamentet och Anna
+Maria Lenngren.
+
+Andra terminen, då han kommit underfund med att graden var en examen,
+till vilken fordrades tolv betyg, började han läsa _humaniora_, det vill
+säga Paul de Kocks romaner på franska, »för språkets skull», diverse
+skönlitteratur och latinska grammatikan, ty han hade hört att nian skulle
+skriva latin en gång till.
+
+Nu var han bliven sexmästare i nationen och det var ett maktpåliggande
+värv -- och kostsamt.
+
+Tredje terminen tog han ett kollegium i latinskrivning för att lugna sig,
+ty han började bli orolig. Hans liv fördystrades även av husliga
+bekymmer, ty han hade en kontubernal, som ville läsa och som ej kunde
+fördra de eviga kort- och brädspelen i hemmet.
+
+En kväll hade de slagits och då kontubernalen, som var en inbunden
+vildsint natur, dragit upp sin kniv, fattade den andra sin laddade bössa
+och sköt av skottet i väggen. Saken gjorde ett obehagligt uppseende, men
+det hindrade icke honom att alltid ha bössan laddad över sin säng och att
+knäppa med hanen, innan han lade sig, för att låta kamraten höra att han
+var på sin vakt. Ingen ville flytta mitt i terminen, och man levde på
+fältfot. Detta gjorde att han flydde hemmet och att vid fjärde terminens
+ingång hans fyra tusen riksdaler voro slut.
+
+Det var en vändpunkt i hans liv -- han skulle börja vigilera.
+
+Nu tror man att kamraterna övergåvo honom, att alla så kallade vänner,
+som ätit hans sexor och druckit hans punsch, skulle vägra honom sin
+hjälp! Nej, visst icke; den penning, som cirkulerar i studentrörelsen, är
+icke förvärvad av ägaren och därför betyder den så litet; där i staden
+bedrivs så mycken hemlig socialism, att om föräldrarna bara visste!
+
+Att vara utan tillgångar är nu en sak, som i Uppsala är lätt hjälpt, men
+att ha skuld är något värre, och det var det han hade.
+
+En morgon väcktes han av en karl, som visade en räkning på ett par
+blanklädersstövlar. Han hade aldrig i sitt liv dragit blankläder, men en
+provisor på apoteket skulle på en Gillebal och kunde icke få
+blanklädersstövlar utan att någon gick i borgen, _pro forma_. Han hade
+alltså gått i borgen.
+
+-- Vill herrn betala den här räkningen?
+
+-- Skall jag betala hans stövlar! Jag känner knappt karlen!
+
+-- Men herrn har accepterat!
+
+-- _Pro forma_, ja, det har jag gjort! Gå sin väg nu!
+
+Karlen gick, men han kom igen om åtta dagar, och då voro de två!
+
+-- Vill herrn betala?
+
+-- Nej! Ska jag betala andras stövlar; tycker herrn det är billigt? För
+övrigt kan jag inte!
+
+-- Då blir det utmätning!
+
+Han låg i sängen och såg huru de upptecknade: ett beväringsbandoler, en
+bajonett (tillhörig K. Upplands Regemente), en hamptygsrock, en
+tobaksburk (utan lock), två kortlekar, en studentmössa. Han tvang dem att
+vidare upptaga: 8 tombuteljer, en galosch, Ödets lek (från ett
+lånbibliotek), en nattkappa och en latinsk temabok.
+
+Han fann uppträdet nytt och underhållande, varför han bjöd herrarna på
+var sin halv öl, som de tacksamt emottogo.
+
+Vid närmare besinning fann han det ändå orättvist att han skulle betala
+en annans stövlar och han gick till en kamrat, som läste på hovrätten.
+
+Han gjorde sin relation och förklarade sig missnöjd med domen.
+
+-- Men du har ju redan skrivit på utslaget, att du erkänt skulden?
+
+-- Ja, det är sant, jag skrev på! Men det bryr jag mig inte om! Jag
+processar!
+
+-- Processa aldrig med hantverkare, ty du förlorar alltid! Jag processade
+med min skräddare om en överrock härom året och jag förlorade genast i
+första instansen!
+
+-- Men du hade fått rocken!
+
+-- Ja, naturligtvis!
+
+-- Ja, men jag har aldrig fått några stövlar!
+
+-- Det är samma förhållande!
+
+-- Men, _ponera casus_!...
+
+-- Det hjälper inte!
+
+Han blev slutligen övertygad om att han redan förlorat processen, och att
+han måste betala rättegångskostnaderna, såvida han ej ville bli bysatt,
+ty de upptecknade lösörena skulle säkerligen icke räcka!
+
+Han fick nödiga instruktioner att gå till Bolén för att skaffa pengar.
+
+Bolén var en ockrare, som ägde det största huset vid torget. Nu var han
+gammal, hade upphört med rörelsen och blivit metodist. Liksom för att
+försona sina synder, eller om av behov att se supplikanter, fortfor han
+ännu med att låna ut pengar utan ränta, men mot god borgen.
+
+Han gick alltså till Bolén; blev mottagen i en vacker salong, frågade om
+han hade äran tala vid brukspatronen (§ 1 i instruktionen).
+
+Brukspatronen bad honom sitta och tog upp ett samtal ganska ledigt.
+Supplikanten förde konversationen in på dagens religiösa frågor, talade
+om den gängse otron, prästbristen och statskyrkans intolerans. Härunder
+hade han blivit tillräckligt varm för att resa på sig och för att kasta
+betydelsefulla blickar på det album, som brukspatron nu (enligt § 2)
+skulle fatta. Det var ett fatalt ögonblick: han berömde pendylen,
+kriticerade ett landskap, genomströvade rummet i alla riktningar, men
+Bolén tog intet album.
+
+Enligt § 2 skulle nämligen ockraren strax efter hans inträde, just då
+konversationen hotade att avstanna, liksom av en händelse fatta ett stort
+kvartalbum, utstöta en suck och slå upp reformatorernas konterfej. Detta
+var det avgörande ögonblicket, på vilket lånet berodde. Då skulle
+nämligen låntagaren ögonblickligen, utan att klicka, falla in: »Det var
+en väldig Guds man, den Melanchton, eller Luther, eller Huss», vem det nu
+var som låg uppslagen.
+
+Då skulle ockraren, enligt § 2 mom. 6, säga: »Nej, kors att herrn känner
+dem», varpå låntagaren: »O ja, visserligen känner jag dem!»
+
+Men ockraren kände icke instruktionen, utan fann ett så livligt intresse
+i samtalet att han glömde sin vana.
+
+Situationen blev kritisk och han beslöt att bryta dess spets; han tar
+albumet själv, slår upp på en slump och utbrister: »Det var allt en
+satans karl, den Luther! Var det inte, brukspatron?»
+
+Lånet utföll icke.
+
+Affärerna blevo allt sämre och han kände redan under sina fötter den
+gungfly, som kunde bli hans grav.
+
+Upp till posten varje morgon för att spana efter rekommenderade brev, och
+så ut att låna och så ut att betala. Hela dagen gick utan att tid blev
+att läsa. Fjärde terminen gick ut och han ansåg sig böra slå graden ur
+hågen.
+
+Kamrater gjorde upp hans skulder; själv sökte han en prediko-kondition
+och började läsa på prästen.
+
+
+
+
+Primus och Ultimus.
+
+
+Östgötarnas trädgård var riktigt fin på eftermiddagen den andra juni det
+året, ty där skulle bli kransbindning till promotionen. Örtagårdsmästaren
+hade låtit kratta gångarna och rensa bort allt gammalt löv sen fjolåret;
+han hade med egen hand stöttat upp narcisserna och tulpanerna, som nu
+stodo i full blom, och halva nationen hade dagen förut grävt upp
+rabatterna. I en berså av blommande syrenbuskar var ett stort bord dukat
+med lätta förfriskningar för damerna; därbredvid ett annat med något
+solidare varor för kandidaterna och sångarna. Tvenne lagerträd hade
+blivit nedflyttade från Botanicum för att lämna sin tribut till den
+ungdomens fest, som dagen därefter skulle begås.
+
+Av fruntimren voro somliga unga, andra äldre; de voro antingen systrar,
+fästmör eller mödrar; men i dag voro de alla vackra.
+
+Det låg över det lilla sällskapet en sådan dämpad fridens stämning, som
+plägar infinna sig efter fullbordandet av ett långt, mödosamt arbete; all
+oro var borta; segern var vunnen, man väntade endast på belöningen.
+
+Bland de unga männen var det två, som ådrogo sig uppmärksamheten framför
+de andra: det var i själva verket primus och ultimus.
+
+Primus var en smärt, högväxt ung man med ett yttre som var felfritt;
+bröstet var högvälvt och bar alls icke några intryck efter ett långvarigt
+lutande över skrivbordet; skuldrornas bredd ganska betydlig, de fina
+händerna, med phalangerna i fullt normal skönhetsproportion, vittnade om
+en ras, som ej under generationer haft kroppsarbete i något led; man
+kunde ha sagt med ögonmått att foten höll precis en huvudlängd i profil
+och dess höga valv hade icke sjunkit under trampandet på en nedgången
+skosula; det var med ett ord en fullständig, oförstörd idealgestalt och
+ändå hade han det största betygantalet. Och icke ett spår av rynkor
+mellan ansiktets muskler, som skyddades av ett tunt fettlager vilket
+aldrig behövt anlitas under det starka hjärnarbetet, ty ägaren var själv
+rik och tillhörde en mycket rik köpmanssläkt. Han hade dagarna förut på
+ett lysande sätt försvarat en utmärkt avhandling: _Les differentes
+époques de la Poésie Provengale jusqu' à la mort de Louis le
+Débonnaire_.
+
+Han bar sitt huvud högt och var glad och öppen, artig och chevaleresk mot
+damerna som en medeltidsriddare och när han nu föll på knä för sin
+trolovade för att prova lagerkransen, då var det en scen från en _Cour
+d'amour_; han hade icke köpt denna belöning; han hade arbetat sig fram
+därtill, ty han hade ju kunnat skaffa sig gård och hustru för fyra år
+sen, men det ville han ej, och emedan han var rik, hade han ställt högre
+fordringar på sig än på de andra; ty han hade sina kunskaper till bättre
+pris. Men fyra år äro långa och han hade gjort sin riddarevakt med ära.
+
+Ultimus, caput för en fattig kommendörsätt, var en trettioåring med fina
+drag, blek hy och mörkt hår; han var enkelt klädd, men ytterst
+omsorgsfullt, nästan ängsligt, och hans kläder buro lätta antydningar om
+borstens alltför flitiga begagnande; han såg icke glad ut, icke lugn ens,
+ty tunga moln gingo då och då över hans panna. Han hade endast sin syster
+med sig, ty han ägde inga anhöriga eljest. Hon hade redan bundit hans
+krans, icke alltför omsorgsfullt, och var nu ivrigt upptagen av
+konversation med de andra oförlovade kandidaterna, bland vilka hon väckte
+ett visst uppseende genom sitt behagliga sätt och sin ytterst smakfulla
+och eleganta toalett.
+
+Brodern kastade då och då en sorgsen blick på systern; han var tio år
+äldre än hon, han hade vaggat henne som litet barn och han hade varit
+hennes enda stöd -- då kan man veta! Det hade varit en ganska mörk
+historia, icke så originell, tyvärr, men tyst hade den varit och därför
+fordrar den vördnad. Han hade sett resande köpmän tillhandla sig skogarna
+omkring hans hem, han hade sett huru samma köpmän inropat hans gamla
+fäderneboning, huru de rest upp torn i Nürnbergerstil i alla fyra hörnen
+på det gamla renaissanceslottet som de låtit vitstryka, och han hade satt
+sig ett mål före, ett mål för livet -- att åter en gång träda i
+besittning av det gamla godset och återställa det i dess forna skick. Men
+som han var en klok man och insåg tidens strävan, fann han den enda
+möjliga utvägen bestå i att arbeta, underlätta arbetet genom teoretiska
+kunskaper och därigenom komma till kapital -- och sedan! Han hade därför
+valt naturvetenskaperna och disputerade om »_Fenyl-syrornas återförande
+på formeln_ C_12 H_5.»
+
+Systern hade aldrig förstått honom riktigt; hon ville att han skulle bli
+officer, som fadern hade varit, hon ville att han skulle leva efter sitt
+stånd, som en gammal moster hade lärt henne säga, men brodern svarade
+endast med en kyss på pannan och såg noga till att det intet fattades den
+älskade systern; han hade också dedicerat sin avhandling till henne, och
+det tyckte hon om, men hon kunde icke låta bli att skratta åt titeln, och
+det gjorde brodern ont; hon var avundsjuk på primus7 fästmö, som kunde
+läsa upp de fransyska verserna ur hans avhandling och få förtjusta
+åhörare. Det där tyckte hon var så roligt, och det sade hon nu högt, och
+det var därför brodern var ledsen, men det var nog för annat också.
+
+Emellertid började stämningen antaga en muntrare karaktär; sånger och tal
+avlöste varandra, och ultimus blev anmodad att repetera sitt tal till
+kvinnan, som han i morgon skulle uppläsa i kyrkan. Som han aldrig skrivit
+vers, hade han måst anmoda primus, vars latinska tal till föräldrar,
+lärare och målsmän han i gengäld uppsatt. Han skulle just börja, då
+nationsvaktmästaren steg fram och viskade honom något i örat; han blev
+litet blekare än förut, bad om förlåtelse och gick ned åt porten till
+gatan. Där stod en karl och väntade honom; denne bad om ursäkt att han
+kom olägligt, men han hade bud från kamrern, att doktorns växel, som
+troligen blivit glömd, hade förfallit i dag, och att banken väntade den
+skulle bli reglerad innan morgon middag klockan tolv.
+
+-- Den förfaller icke förrän i övermorgon, då de fyra månaderna äro ute!
+
+-- Det står 120 dagar och de tvenne sista månaderna ha haft 31!
+
+-- Hälsa att jag skall komma!
+
+Han återvände till sällskapet nästan paralyserad, men måste vara med i
+glädjen; och det blev även gemensam supé med förberedande dans, tills
+äntligen klockan blev elva och man skildes.
+
+                  *       *       *       *       *
+
+Klockan sex följande morgon var primus på benen, tog sitt bad, satt upp
+på sin häst och red ut åt Stockholmsvägen. Han var glad som en lärka och
+lät hästen emellanåt gå steg för steg, så att han fick repetera sitt tal,
+och han talade latin för tallarna så att det sjöng i skogen. När klockan
+slog sju började kanonerna på Slottsbacken att spela; då kastade han om
+hästen och red hem för att göra toalett.
+
+Ultimus hade haft en svår natt. Han visste att han blott behövde räcka ut
+handen för att få en ny borgen av primus, ty han lånade aldrig pengar;
+han skulle gärna göra det i övermorgon, men icke i dag -- för sin systers
+skull, och utställaren -- var en fattig kamrat! Han skulle ha mördat
+primus, om han sett en enda misstänkt blick under aftonens bal kastad på
+hans systers eleganta klänning. Han befann sig i en situation sådan som
+endast en ond stormakt kan uppfinna; hela hans med så mycken skicklighet
+uppförda finansbyggnad hotade att störta just nu, då han stod vid
+ingången till en ny bana! Under hans funderingar gick tiden, och kl. 8
+skulle han vara på samlingsplatsen. Han kom dit och han kom i kyrkan och
+befann sig på hedersplatsen bredvid primus.
+
+Kantaten spelades upp; promotor talade om matematikens ställning till de
+övriga vetenskaperna i våra dagar; han kastade en hastig blick på de
+nyaste forskningarnas resultat; han redogjorde med några ord för Cauchy's
+skiljande av rötterna till synektiska funktioner av en variabel, kom in
+på plana kurvors envelopper och singulära solutioner samt förirrade sig
+in på vederläggningar av Clairvaults och Eulers föråldrade teoremer.
+Ultimus följde med en stund, men tankarna lupo upp med de smala
+trekvartskolonnerna och gingo ned på andra sidan bågen. Han såg ett
+ögonblick att läktaren mitt emot honom var klädd med unga damer; men då
+fick han ögonen på Prechtens våldsamma figurer på tabernaklet och han
+kände hur de trampade honom på bröstet; han försökte nya uttydningar på
+kragstenarna i koromgången, men tankarna lupo ändå runt om ett litet
+avlångt blått papper; han försökte se ut på församlingen, men tyckte han
+såg kamreraren och kassören. Slutligen måste han upp; promotor hade sagt:
+att nu voro de vid ingången till vetenskapens härliga tempel och gav han
+dem härmed fullmakt att inträda. Hans tankar rörde sig om en
+svavelsyrefabrik, när han kände en krans läggas på sitt huvud och ett
+skott small av; »_Valepræclarissime Doctor_» -- han hörde endast ett val
+e, ett _vale_ till allt som han hoppats på och strävat efter! Han fick
+ett papper i handen med namnteckningar under -- han observerade att de
+voro obevittnade.
+
+Primus hade hållit sitt tal. Nu steg ultimus upp darrande och blyg och
+läste upp verserna.
+
+Han talade om kvinnan; huru hon i alla livets skiften är mannens stöd,
+som moder, som syster -- härvid gick hans blick upp till läktaren
+mittöver och då han såg sin systers varma blickar blev han stark -- och
+som brud. Nu slog klockan tolv -- det fatala klockslaget; hans tal var
+slut, kanonerna dundrade, orgeln spelade upp och klockorna ringde.
+
+Den vackraste dagen i hans liv var förstörd; han som så väl behövde ett
+minne att värma och stärka sig vid, han fick det ej!
+
+                  *       *       *       *       *
+
+Åtta dagar senare, innan ännu lagerkransen vissnat, hade han inträtt i
+ett helt annat tempel än det som promotor öppnat för honom; han var
+anställd som kemist på en porslinsfabrik -- han var arbetare. Första
+dagen kändes det något tungt att på slaget 7 vandra in genom den stora
+porten, som endast öppnades mot uppvisandet av ett märke, tillsammans med
+dessa tysta misstänksamma människor.
+
+Men när han inträdde i laboratoriet och hörde drejskivors snurrande över
+sitt huvud, vagnars rullande, hissars gnällande och verkmästarns
+kommandoord, då kände han det fridfullare än på gamla Chemicum bland
+medikofilares lek och pojkstreck; han kände nu först vad arbetets andakt
+var. När han kom in i ateljéen, där unga flickor sutto vid långa bord och
+målade porslinet, och såg deras allvar, deras oavbrutna flit som icke
+stördes av prat eller skratt, föll en bit fördom ur hans föreställningar
+om världen; men i nästa ögonblick kände han sig nästan ängslig till mods,
+ty han var ju i paritet med dessa, endast att han var primus, vilket dock
+föreföll honom tvivelaktigt! Han skulle anordna tillredning av de färger,
+med vilka dessa skulle måla; de voro som artister mot honom; han skulle
+analysera kaolinet, innan arbetarn formade det, han skulle undersöka
+smaltsens smältbarhet, innan godset sattes i ugnen -- han var ju blott
+ett biträde åt arbetarna! Men han hade ett oerhört behov av att vara
+något mer, han erfor det som en skyldighet! Han läste då in sig på sitt
+laboratorium om nätterna och söndagarna för att göra sin upptäckt; han
+såg att det fanns något inom denna gren, som ännu icke var gjort här i
+landet och icke ute heller; det var detta han skulle göra. Han
+underkastade Sévres-porslinet de skarpaste analyser för att avlocka
+detsamma dess hemligheter; han måste upptäcka dessa lysande färger, som
+icke förändras i bränningen; en gång var han upptäckten på spår. Han
+visste noga chlorens inverkan på koboltföreningar; huru dessa under olika
+temperaturgrader förändra färg; återstod då att fixera dessa färger på
+olika stadier -- att få en hel skala att röra sig med; dessa resultatlösa
+försök togo månader! De voro icke angenäma förövrigt.
+
+Mycket folk kom han i beröring med, men där kunde aldrig bli något
+förhållande, ty man saknade varandras förutsättningar. Principalen var
+rik och obildad, därför kände han sig honom både underlägsen och
+överlägsen, men det kunde aldrig bli något deciderat.
+
+Herrarna på kontoret voro gott folk nog, men de smickrade honom och
+beklagade honom, och det senare var förödmjukande. De undrade så ofta
+»hur f-n man kunde stå i en smutsig blus och koka smörja, när man var
+doktor och adelsman!» Och det var just detta han ej ville säga dem.
+Försökte han under sina rastpromenader på den instängda fabriksgården
+tala vid någon arbetare, möttes han alltid med misstroende; var han ock
+klädd i sin blus, röjde de vita händerna duvan bland kajorna. Då kände
+han olyckan av att bära ett namn!
+
+En gång hörde han ett par arbetare i portgången samtala om honom:
+
+-- Det är då -- att våran adel ska gå på det där sättet!
+
+-- Å var du lugn, han gjorde't inte, om inte en var nödd!
+
+-- Tror du det? återtog den förste och knep med ögonen.
+
+-- Var så säker; han var inte så gemen mot oss annars.
+
+-- Men han är en snäll man!
+
+-- Tacka honom den för det; men han har högfärden i sig, den
+fattiglappen, fast den inte syns!
+
+Han återvände till sitt tysta rum och eldade på i reverberugnen för
+hundrade gången. Han såg hur smaltsen i digeln antog den ljusröda färgen,
+så rosenröd som hans vackraste drömmar; han såg hur den blev blå som en
+vårhimmel -- han ville fixera den, men då bleknade den och blev gråblå
+som en drinkares öga.
+
+En dag fann han några kristaller anskjutna på ett filter, som stått över
+några dagar. Han betraktade dem genom mikroskopet och kände dem ej; han
+visste vilka reagentier han begagnat; dessa måste alltså ha varit orena.
+Han underkastade sina kristaller den skarpaste analys; han förnyade den
+flera gånger, men kom ej till något resultat. Då slog det som en blixt
+för hans ögon; han stod vid odödlighetens tröskel, han hade upptäckt ett
+nytt enkelt ämne! Han sprang ut i ateljéen och ville tala om det för
+flickorna, men han vände om i dörren och gick in till svarvarna och
+frågade vad klockan var, och så ned i magasinet och såg på priskuranterna
+och så tillbaka till sitt rum, där han andlös kastade sig på soffan och
+var galen i fem minuter!
+
+I fjorton dagar levde han i ett febrilt tillstånd, men sen hade han sin
+avhandling färdig, och med prov av den nya kroppen, som han givit namnet
+_Ptyren_, insände han densamma till vetenskapsakademien.
+
+                  *       *       *       *       *
+
+Primus hade uppskjutit sitt bröllop till hösten, emedan han först ville
+göra en studieresa till Italien för att lägga sista handen vid sin
+bildning. Mången hade funnit uppskovet omotiverat, och fästmön icke
+minst, som gärna velat vara med; men han var bestämd. De funnos dock, som
+starkt tillrådde resan, ty man hade trott sig märka att den unge doktorn
+efter promotionsdagen undergått en märklig förändring; man sade till och
+med att han var litet vurmig efter det myckna läsandet, och trodde man
+att en utrikesresa skulle göra honom gott.
+
+Han reste -- ensam. Icke såg han mycket på museerna, ty dem hade han
+tenterat förut, och han ville gärna behålla sina vackra tankar om de
+erkända stora snilleverken, men han företog ensliga resor upp åt
+Apenninerna och levde herdeliv i naturen; och allt var nytt för honom.
+Han fann träden så stora och så vackra i teckningen, att han kunde ligga
+och beundra dem en hel förmiddag, ty hans öga hade sett sig trött på
+boktryckarens små, små likformiga vassa typer.
+
+Under dessa vandringar gjorde han en ny och som han tyckte ganska
+intressant bekantskap med sin egen personlighet. Så länge hade han
+umgåtts med andras tankar och meningar att han alldeles glömt sina egna.
+Han fann en viss ursprunglighet i dem och tyckte att de kändes mycket
+varmare än de andras. Så tänkte han över sitt förflutna liv och fann det
+så solljust det kunde vara, för solljust. Allt vad han hemligast önskat
+hade han fått, allt vad han företagit hade lyckats; alltid hade han fått
+sin vilja fram, ingen sorg hade han haft. Han kände sig ofri härvid;
+lyckan tyranniserade honom -- lyckan förföljde honom! Han erfor ett ödes
+hand över sig och han trodde sig vara den förste, som förstod att
+Polykrates kunde vara olycklig. Dessutom ägde livet ingenting att ge
+honom mera; han visste sitt öde; han visste att han kunde vid 45 års
+ålder äga ett vetenskapligt rykte, han visste att han därigenom kunde nå
+äreställen; han hade redan den skönaste och bästa kvinna -- om ett år
+kunde hon visserligen vara ful, sjuklig, kanske icke så god mer. Det hade
+han icke mod att bära, ty han kände att han icke övat sina krafter att
+bära något sådant, och å andra sidan: om så ej bleve förhållandet, så
+stod han åter på den gamla punkten med sin evinnerliga lycka, sin dödande
+lycka! Han förundrade sig dessemellan över att han icke kände någon
+hemlängtan.
+
+När dessa tankar gjorde honom oro, reste han ner till Rom och umgicks med
+konstnärer och unga utlänningar vid beskickningarna. Här fördes då ett
+lustigt liv, och det roade honom stundom.
+
+Den överenskomna tidpunkten för hans hemresa var förbi och han hade redan
+fått ett påminnelsebrev. Han begärde fjorton dagars uppskov. Han låg nu i
+Neapel.
+
+En afton var han utbjuden till en rysk attaché, som ägde en villa vid
+golfen, en knapp mil söder om Vesuven.
+
+Det var en lysande fest; där voro eldiga viner och svarta ögon; han
+dansade mycket och var särdeles upprymd. Tillsammans med några intima
+lämnade han salongen och gick att promenera i parken. De togo vägen utåt
+en hög klippudde, som sköt rätt ut i havet och på vilken var en
+belvedere. Solen hade gått ner och kvällshimlen var redan svart, så att
+stjärnorna brunno röda och stora genom den uppvärmda luften. Utsikten var
+så fri och storartad man ville se; rätt ut mellan Capri och Ischia låg
+havet öppet; i norr bakom Vesuv syntes blott ännu alpha av Stora Björnen,
+men i zenith hade de Perseus, Cepheus, Andromeda och Cassiopea. De gingo
+så långt ut på klippornas spets, att de hade under sig hela vattenytan,
+vilken, lugn som en spegel, återgav hela den del av stjärnkartan som låg
+i zenith.
+
+Detta gjorde ett livligt intryck på honom att se himlen under sina fötter
+och han började svärma. Han lutade sig fram över barriären och stirrade
+ned i djupet.
+
+-- Sen I, så nära ha väl aldrig syndare haft att komma in i himmelen; men
+det är sant, jag är rik, och förr skall en kamel genom ett nålsöga...
+Nej, det är icke så! Vad har jag brutit att jag skulle bli så rik, så
+lycklig, att jag ej får gå ditin; jag ärvde den synden, det finns då
+arvsynd och det trodde jag ej! Men Perseus föddes av Danae och ett
+guldregn, och jag ser ändå honom med därnere; därnere, ja! Men himlen är
+ju däruppe; då måtte det här vara det andra!
+
+I detsamma kom ett stjärnfall i synbar riktning från zenith; han såg
+endast reflexen i vattnet och blev skrämd av den ljusa punkten, som
+tycktes komma underifrån rätt upp emot honom. Med ett anskri var han uppe
+på barriären.
+
+-- Jag kommer! utropade han och kastade sig med huvudet före ned i den
+mörka spegeln, som spräcktes och förvandlades i en gnistrande kaskad. Han
+syntes snart över ytan och lade sig lugn på rygg betraktande stjärnorna,
+tills båt kom och tog honom.
+
+-- Jag är så lycklig, var hans enda yttrande, när han fördes in till
+hospitalet för sinnessjuka i Neapel.
+
+                  *       *       *       *       *
+
+Ultimus hade återfått sin avhandling jämte upplysning att samma
+»upptäckt» var gjord ett par år förut och att den obestämbara kroppen
+under spektroskopet visat sig vara oxalsyra.
+
+Denna underrättelse skulle säkerligen ha förkortat hans liv om icke
+samtidigt han fått veta, att systern blivit förlovad med en väl bärgad
+person och att han därigenom befriades från varje ängslande omsorg för
+henne.
+
+Då han nu befann sig ensam och fristående, kunde han icke underlåta att
+känna sig till en viss grad lugn och på samma gång en smula lycklig. Han
+eftertänkte om icke detta lugn skulle kunna fixeras; vad som oroade
+honom och jagade honom var det löfte han givit sig om återupprättandet av
+familjens namn och glans. Men det fanns ingen, som hört detta löfte, som
+han endast givit sig själv; han fann att hans olyckor härledde sig av den
+enkla omständigheten att han satt nollpunkten på sin skala över lycka och
+olycka för högt; återstod endast att flytta ner den och han skulle bli
+lycklig. Personligen var han icke äregirig, alltså skulle detta ganska
+lätt gå för sig.
+
+Han började i lugn betrakta sin belägenhet i livet och fann den bra. Han
+hade tre nätta rum att bebo, ordentligt bord, så stora inkomster att han
+ej behövde neka sig något, och i det lilla samhälle han tillhörde åtnjöt
+han högsta rang.
+
+Han hade beslutat att icke göra några upptäckter vidare och övade sig
+dagligen i resignationen. Härigenom inträffade, att han numera arbetade
+utan feber, och se, han såg klarare igenom hela serier av fakta, vilka
+han förut under oron gyttrat ihop; nu fann han med lätthet den ena nya
+förbättringen efter den andra i arbetsmetoden och lyckades till och med
+göra en »upptäckt», som gjorde fabrikens varor begärligare i marknaden.
+Han hade förut levat i futurum, och därför blev allt imperfectum, nu
+levde han fullt i den närvarande tiden, och därför hade han alltid en
+fast trampad mark att gå ut ifrån, innan han tog ett steg framåt. Det
+erövrade lugnet förlänade hela hans person och uppträdande denna säkerhet
+som inger förtroende, vilket gjorde att han ofta togs till rådgivare i
+bolagets viktigare frågor.
+
+Inom året hade han köpt två aktier i fabriken och vid sista
+bolagsstämman blev han vald till revisorssuppleant.
+
+-- Den mannen kommer att gå långt, sade någon vid tillfället.
+
+Själv trodde han ingenting, ty han visste av erfarenhet huru litet eget
+arbete förmår.
+
+
+
+
+Det gamla och det nya.
+
+
+Vid fullt vårsolsken hade han stigit upp och klätt sig, därpå gått upp
+till slottet på övningen i sabelföring och därvid av misstag fått ett
+kvart-inomhugg i högra knäet, så att han avsvimmat. När han vaknade till
+besinning, låg han ånyo avklädd till sängs, men han kände ej igen rummet.
+En främmande doft av varmt vatten påminde om badhus och en stark
+carbolsyrelukt om bårhus. Denna senare föreställning slog honom med
+skräck, men då han skulle göra en vändning för att orientera sig, erfor
+han en sådan häftig smärta i knäet, att han blev liggande som han låg.
+Hans ögon föllo på ett tryckt anslag: Ordningsregler: § 1. »De sjuka böra
+beflita sig om gudsfruktan och sedlighet». Han var alltså på sjukhuset
+bland de levande, varom han blev dess mer övertygad när han läste § 2.
+Patienten erhåller till frukost: 10 ort bröd, ett ägg, 6 ort smör
+o. s. v.
+
+Nu hörde han ett väldigt knakande, och så ett fnysande och frasande och
+sparkande invid sig och så en rostig men dånande stämma:
+
+-- Vad går du i för klass, min gosse?
+
+Han vände på huvudet och såg att det stod en säng till i rummet och att i
+denna säng låg ett stort bylte insvept i filtar; där huvudet efter all
+beräkning skulle vara syntes endast en massa bindlar med tre små
+öppningar på. Därefter blev han ond för att han togs för en scholaris och
+svarade:
+
+-- Jag vet inte med vem jag har den äran: mitt namn är Lundborg,
+sörmlänning.
+
+-- Det är detsamma, jag säger du ändå; jag är västmanlänning, av 1852 års
+skörd och kallas vanligen »svinet»; det får du säga också; vi ska klinga,
+när sköterskan kommer med mjölken. Hur gammal är du, min gosse?
+
+-- Femton och ett halvt år, svarade den nykomne.
+
+-- Det var betydligt, sa grisen när han fick potatis till kålrötterna.
+Jag är trettiofem jag och har reumatism; det får man så lätt här i gamla
+Uppsala om man ligger för länge. Jaså, du är bara femton år!
+
+-- Femton och ett halvt...
+
+-- Då vet du inte mycket om världen! Säg, hur trivs du på sjukhuset.
+
+-- Trivs! Det är ju förfärligt att ligga här, när solen skiner så vackert
+och träden börjar grönska.
+
+-- Så ung du är! Inte är det vackert, när träden äro gröna; det är ju en
+gemen färg och det där blåa sen på himlen -- det är ju så elemenskat
+banalt; det där har jag sett nu i så många Herrans år och alltid är det
+detsamma! Jag kryper därför in och lägger mig här, så snart det lider åt
+sommarn, för jag tål inte värmen.
+
+-- Och du finner dig här!
+
+-- Förträffligt! Ser du, när man blir gammal som jag, så sätter man värde
+på att bli skött och ombonad. Det enda som stör mig, är den här ronden,
+när läkaren kommer med sina pojkar och de ska tala latin, gubevars. Jag
+fick recidiv häromdagen när jag hörde en sådan där kyckling, som satte
+cum med accusativus. Du ska få se att det inte blir tråkigt här -- vi har
+vår lilla wira om eftermiddagarna.
+
+I detsamma inträdde sköterskan:
+
+-- Jaså, unga herrn är vaken nu; hur står det till? Den där stora också
+har rört på sig.
+
+-- Se en sån liten vacker gosse Mari har fått; nu ska hon sköta om honom
+väl.
+
+-- Unga herrn ska inte höra på den där stora otäcken; han har förstört så
+mycket unga gossar här i stan, så det är en skam åt det.
+
+-- Mari ska inte säga så där, för det har hon bara hört! Gör nu vad hon
+ska och se om gossen ordentligt bara.
+
+Sköterskan uppfyllde sina åligganden och gick.
+
+-- Nu, sade svinet, skall jag spela för dig så att du somnar.
+
+-- Spela? Vad menar du med det?
+
+-- Jag skall prata för dig; jag har inte hört min röst på flera dar, och
+då är det som musik för mig, när jag får höra den igen!
+
+-- Ja, men du får inte tala sådan där materialism, som du gjorde nyss.
+
+-- Nej bevars! För resten var det inte materialism; det var
+Semipelagiariism, men det vet du inte vad det är, för du har inte gått på
+kollegiet.
+
+-- Å, sånt där läste vi i skolan, och Isagogiken med.
+
+-- Isagogik! Vad är det för slag?
+
+-- Vet du inte det! Det är ju sånt där, som handlar om bibelns -- mått,
+mål och vikt.
+
+-- Å, herre Gud, kallas det hm -- som du sa nyss. Det är för märkvärdigt
+vad allting går framåt; det hette bibliska antikviteter i min ungdom; men
+jag är en gammal hund, jag. Jag åkte hit på diligens; det var den tiden
+då man kunde ta dimission på en fårbog och en tunna spisbröd i termin; då
+kunde man spela Fortuna hos Forssens en hel eftermiddag vid en
+sexskillings kopp kaffe; men det är sant, du vet inte var Forssens är; ni
+kalla det visst bakelseanum eller något annat dumt.
+
+Pang, small ett skott, så att rutorna skakade.
+
+-- Nu kom första ångbåten i år; hör du så de hurra? Slinken skjuter som
+en karl i vår. Du vet naturligtvis inte vem Slinken är; han som serverar
+kanonerna vid Fördärvet; han lär ha varit student, säger man, men nu är
+han schåare.
+
+-- Är han mycket gammal nu?
+
+-- Han är litet äldre än jag, men jag har en gård i Västmanland, det är
+skillnaden, ser du. Jag skulle bra gärna vilja vara på ångbåten i kväll,
+för de ha sådana goda toddar i förn; men det är sant, jag har inte frågat
+dig om du kan spela knack.
+
+-- Jag kan nog, men jag vill inte; det är ett löfte.
+
+-- Jaså; till din mamma? Va?
+
+-- Ja!
+
+-- Nå! -- Vet du att jag har uppfunnit en ny dryck, som gjort mycket
+uppseende i den musikaliska världen -- du vet inte att jag är sångare --
+det är tydligt. Om du går in till Åkerstens, dit du aldrig brukar gå, för
+ni unga gå bara på Taddis och Norbergs, och begär »Per Samuels rivare»,
+så skall du känna en ljuvlig ting; ser du det var min stolthet, min enda
+äregiriga dröm att få lämna mitt dopnamn till eftervärlden på en god
+dryck. Jo, ser du, jag är den förste vissångaren i Uppsala, men du har
+aldrig hört mig... Kör det inte med droskor ner på landsvägen? Jo min
+själ; nu vet jag; de ha öppnat hovet i dag, och jag ligger här som en
+stackare -- vet du vad hovet är då?
+
+-- Eklundshov förstås?
+
+-- Se, det kunde du! Annars vet ni fasligt lite, nutidens ungdom, men det
+är därför att ni bara kommer hit och läser på examen, era kanaljer; förr
+låg man här och studerade; men ni ha blivit så praktiska nu; ni går
+hellre in i diskonten, än ni ligger och informerar som man gjorde förr,
+för ni har lärt er att det blir uträkning i längden; det kommer väl den
+dagen då studentkåren bildar ett stort aktiebolag -- nå du har väl inte
+något diskontlån ännu?
+
+-- Nej, men jag har en liten växel i banken; jag tog honom bra kort, men
+de långa äro så dyra.
+
+Nu började det att fnysa och pusta i byltet.
+
+-- Växel, kort, lång! Vad säger du, gosse! Men du är ju inte myndig?
+
+-- Å, de se inte på trassenten, bara man har en styv acceptant!
+
+-- Om jag förstod huru en växel såg ut; vad är acceptant för slag?
+
+-- Det är han som skriver mitt över papperet!
+
+-- Det vill säga, han går i borgen?
+
+-- Ja han måtte väl göra det, inte vet jag.
+
+-- Nå hur får du en sådan där acceptant?
+
+-- Man tar en livförsäkring!
+
+-- Har du sådan med? Du var mig en baddare. Hör du, det där får du lov
+att lära mig, med växeln!
+
+-- Ja, det är så vigt; och så slipper man springa och bevittna
+namnteckningarna.
+
+Nu kom ronden; läkaren lade om gossens förband, varefter denne föll i en
+feberslummer.
+
+När han vaknade, sutto två främmande vid kamratens säng och spelade kort
+på en stol. De förde samtalet viskande, och höjde någon på rösten, gjorde
+byltet en hotande åtbörd med näven. När de en liten stund därefter gingo
+sina färde, skedde detta så tyst, att han trodde de voro skuggfigurer av
+hans feberbilder.
+
+Då steg byltet upp och kastade av sig två överflödiga nattrockar, tog av
+bindlarna från huvudet, gömde ljusen bakom ett par stora böcker och gick
+fram till den sjuke. Han lade sin hand på hans panna, skakade på huvudet,
+bredde sin filt över honom och gick tillbaka och satte sig på sängkanten
+och ringde med benen.
+
+Ljuset föll på hans ansikte, så att han kunde observeras av den sjuke.
+
+Han hade ett jovialiskt ansikte, icke fult, med ytterligt trötta, men
+icke slappa drag.
+
+Den sjuke rörde på sig.
+
+-- Är du vaken, liten? frågade den tjocke med låg röst.
+
+-- Ja, kamrat.
+
+-- Vill du att jag skall gå efter Mari åt dig?
+
+-- Nej tack, jag är bättre nu.
+
+-- Skall jag spela för dig mera?
+
+-- Ja, men du skall vara rolig!
+
+-- Rolig; ja, så att du får skratta åt mig! Det har jag varit nu i femton
+år och därför är jag där jag är. Tänk, att låta folk skratta åt sig och
+finna nöje i det? Fåfängan förstås? Men de förakta en sedan! -- Jag
+känner mig så förb. sentimental i kväll! Har du varit kär, gosse?
+
+-- Åja! Och du då?
+
+-- Joo! Hör på! Nu börjas det; men det blir inte långt. Naturen hade
+begåvat mig med en ganska ovanlig mage, korta ben, ett fult, fett ansikte
+och en stark sångröst med en egendomlig näston, som kunde framkalla de
+förfärligaste skrattsalvor. Jag var smickrad av den uppmärksamhet, som
+visades min talang; jag slets från den ena bjudningen till den andra och
+utbildades småningom till en lustigkurre, en gycklare; jag var med ett
+ord en »rolig d-l». Mina visor voro många, och ledsnade den ena
+generationen på dem, så kom det alltid en ny och fann dem roliga. Men så
+for jag en sommar åt hembygden, där jag hade en liten flicka, som jag
+tyckte om. Hon blev alldeles galen i mig och sa att jag var 'den
+trevligaste karl hon visste. Jag tog hennes uppmärksamhet åt mig och
+vågade en dag att i trädgården framföra min anhållan om hennes hjärta och
+hand. Hon svarade med ett gapskratt och ropade på några andra flickor,
+att de skulle komma och se på något riktigt tokigt. Jag försäkrade att
+det var allvar, men hon skrattade ändå mer och sade att jag var utmärkt.
+Jag måste hålla god min och vara utmärkt. Jag blev ledsen och förtvivlad
+och sjöng inte på åtta dagar, utan sökte framstå så allvarlig som
+möjligt. Hon fann mig först tråkig och till sist odräglig; det klädde
+mig inte, sa hon, att vara så där, och hon erinrade sig med tårar i
+ögonen huru syperb jag var på slotterölet, när jag kom i strumplästen och
+en ut- och invänd nattrock och gjorde bocksprång och bondgrin. Då
+föraktade jag henne! Bon soir! Och så var det slut!
+
+-- Sjunger du aldrig mer!
+
+-- Aldrig!
+
+-- Så dum du är! Inte var det något att gå och sörja över!
+
+-- Du vet inte vad kärlek är!
+
+-- Gör inte jag? Det är en detalj av livet, och får icke vara mer! Vet
+du, jag håller med din fästmö, att det inte klär dig att vara allvarsam.
+Förövrigt skall jag fråga: vad är det som är så allvarsamt? Jag för min
+del tycker, att det är ett stort gyckel alltihop; och vet du varför
+människorna gå och se så tungsinta ut? Jo därför att de hålla sig för att
+skratta! Du grinade åt allting och du fick hela världen med dig; gå på du
+och flina och narra den där allvarliga masken av de hycklarna; du har en
+stor uppgift, min bror!
+
+-- Kors i Herrans namn så du talar, gosse; får ni lära er sådant i
+skolorna nu för tiden?
+
+-- Ja, det få vi! Lägg dig nu, så skall jag spela för dig. Du tror att
+jag som ung har något att lära av din ålder; bort det! Allt vad du lärt
+av livet har du läst i böcker, till och med din banala kärlekshistoria,
+på vilken du tyckes grunda hela ditt kommande liv och som säkert blivit
+ett kärkommet motiv för din lättja. Nej bevars, du har mycket mera att
+lära av mig, ty det står ännu inte i böcker; du tillhör en förgången
+generation, som jag väl känner, jag tillhör ett kommande, som du inte
+alls känner. Du har läst om våra dagars världshändelser som man läser en
+tidningsartikel, vi ha levat dem och diskuterat dem; vi ha upphört att
+nära oss av er poesi, vi läsa ekonomi och naturvetenskap; vi anse
+studenttiden som ett övergångsstadium, ni togo det som ett kall; vi slåss
+aldrig på torget, anse det icke som en dygd att överlasta sig, förgripa
+oss icke på varandras tillhörigheter, respektera den personliga friheten;
+det kalla ni snobberi; vi kalla er prisade öppenhet för brutalitet, era
+sentimentala famntag för råhet; ni kritisera era lärares välvilliga
+suspenderingar av föråldrade stadgar, vi begagna oss av dem och tiga. Ni
+hade åsikter färdiga om allting, ni sjöngo frihetssånger, ni hurrade för
+representationsförslaget; vi hurra för allting, vi känna på oss att
+någonting skall komma och därför avvakta vi; det blåser från så många
+håll, därför göra vi icke fast våra skot; men för att icke stå redlösa,
+hålla vi oss tillsvidare vid det bestående; vi äro konservativa därför
+att vi frukta pöbelväldet. En konservativ ungdom! Det är exempellöst! Men
+det har pöbeln gjort. Ni voro rojalister; vi äro färdiga att bli
+imperialister om så behövs!
+
+»Svinet», som med häpnad avhört detta utbrott, steg upp och gick ut i
+korridoren för att säga åt sköterskan, att kamraten yrat, och bad att få
+ett annat rum till natten.
+
+Under det att sköterskan och kamraten vid fönstret tillagade ett kylande
+pulver, fortfor den sjuke:
+
+-- Ni kalla oss blaserade, därför att vi äro flitiga och kloka; tro du
+mig, våra känslor äro mycket friskare där de ligga hermetiskt förvarade,
+än edra som hängas utanför boddörren att flugsmutsas. Vad är det för
+snack ni håller med er filosofi; ni tro att den runnit ur klassisk källa,
+och då är det bara ren »upplysning» hundra år efter upplysningen; den
+skulle ha gått in som en tidskriftsartikel i en tysk småstad; ni tyckte
+att det var stort att gendriva läran om de yttersta straffen, det gjorde
+vi redan i skolan; ni leva på de där magra skulorna, säga ni, ja, min
+själ, det synes; men vi läsa dem, ty vi behöva dem i examen; ni tror att
+tysk syntax är lika med filosofi, men ni vet inte att det finns en fransk
+och en engelsk; jag läste de där korrekturarken en kväll och jag fann --
+intet, inte en pinne för tanken att vila på; det är en torr
+ekvationslösning, men där man redan satt in det önskade värdet på X för
+att satisfiera -- -- -- Intresset är borta när man känner resultatet; det
+där veta vi allt, men man säger icke sådant där, ty man kan misstaga
+sig.
+
+Nu kunde kamraten icke styra sig.
+
+-- Jaså, du insulterar den store mannen; gratulera dig att du är sjuk,
+annars skulle du fått ett kok stryk.
+
+-- Han var icke stor, därför att han var betydelselös!
+
+-- Skäms du inte, du vet icke att jag är Boströmare!
+
+-- Jo! Det var ni alla; varför skulle då icke till och med du! O, du
+stora tidevarv, som går i graven; det behövdes en professor i filosofi
+för att narra ungdomen från att gå i kyrkan; du stora tid, som kunde
+häckla det tidevarv då man dyrkade förnuftet; du slog ner förnuftet och
+satte bondförståndet på tronen!
+
+»Att vara är att förnimmas» -- det kliar i hjärnan, då den stora tanken
+gör sitt intåg. God natt! Släck ljuset!
+
+Sköterskan och Boströmaren konsulterade; och man stannade vid kalla
+omslag om huvudet.
+
+
+
+
+FRÅN HAVET
+
+
+
+
+Sandhamn i storm.
+
+
+Fyrtioåtta min. gissad distans O.S.O. till O. från Räntmästartrappan
+ligger det natursköna Sandhamn på tre sidor omflutet av vatten och på den
+fjärde av havet. När det blåser, går det stora vågor icke allenast på
+havet utan även på land, ity att marken består av den finaste skrivsand;
+eljest är det lugnt. När solen skiner är det vackert väder, utom vid
+inträffande tjocka, då likväl endast fyrvaktarna och lotsutkiken åtnjuta
+solsken. Se närmare väderleksrapporterna utanför telegrafstationen vid
+Skeppsbron.
+
+_Areal_: en mycket liten kvadratmil. Åker bestående av _ett par tunnland_
+skursand, på vilken med mycken möda odlas sandhavre; men som man sedan
+urminnes tider endast haft dåliga år, måste invånarna hämta all sin
+spannmål från andra orter. I brist på inhemsk spannmål har ön låtit bygga
+en kolossal väderkvarn, vilken ger ett förmöget utseende åt det
+sädesfattiga landet. Av äng finnas några kvadratfot i tullens trädgård,
+oberäknat ogräset på gatorna. Skogen består av 8,000 tallar och _en_
+gran, vilken senare utgör ett föremål för Sandhamnarnas livliga beundran
+och av barnen betraktas som en ytterst sällsynt växt. Tallarna förete ett
+särdeles egendomligt yttre och se verkligen ut som de voro
+predestinerade till »prickar». (Se Nautisk ordbok: en stång med en ruska
+i övre ändan.)
+
+Ljung och lingon äro öns huvudprodukter.
+
+Alldenstund björken icke förekommer härstädes, skulle man måhända tro att
+civilisation och uppfostran icke heller trivdes, men som man enligt
+nyaste forskningar funnit, det kunskapens träd ej var någon björk, vilket
+man förr trott, så har man uppfunnit nya, förbättrade metoder vid
+undervisningen och vunnit särdeles gynnsamma resultater. Den skola som
+Sandhamn själv håller sig kan ge intyg.
+
+_Urinvånarna_[A] äro med kvinnor och barn omkring 300. De flesta innehava
+statsämbeten. Av icke-tjänstemän äro alla hantverkare utom en permanent
+badgäst och en brevskrivare, vilken, då han reste hit i oktober månad,
+måste ge sig ut för att vara målare (kustmålare) för att undvika obehaget
+att bli ansedd som galen -- ty så låga tankar hysa urinvånarna om sin ö
+-- men vilket föregivande höll på att ådraga honom en svårare fiendskap
+med ortens ambulatoriska målare, vilken vädrade en konkurrent, men
+lugnade sig då han fick höra att brevskrivaren bara målade vatten.
+
+  [A]  Här finnas barn på 10 år, vilka aldrig hava sett en
+       häst! Man har varit betänkt på kamelavel, men
+       kommunalstyrelsen har avslagit.
+
+_Språket_ är den nautiska dialekten: talas både av herrar och damer.
+Prov:
+
+_En väderlekskonversation_:
+
+-- God morgon, min fröken; vi ha en styv bramsegelskultje i dag.
+
+-- Jag tror vi få nr 4 innan middan, eller
+
+-- God morgon, min fru; han går på osten, tror jag.
+
+-- Tror ni att vi få vackert väder? heter: tror ni att han går på norden?
+o. s. v.
+
+_Religion_. Männen äro i allmänhet gudfruktiga mot svårt väder. Jag har
+icke hört någon som förnekat Guds existens, men tre som bestritt Kristi
+gudom; eljest är den kristna religionen förhärskande, ehuru i mindre grad
+om vintern, då på Sandhamn ingen kyrka eller präst finnes och predikan
+endast hålles den varmare årstiden 2 gånger i månaden.
+
+_Läsare_: _en_; idkar även borgerlig näring bredvid.
+
+_Seder och bruk_: oklanderliga, likasom i en mindre sjöstad. De unga
+männen spotta på golvet när de äro borta och hava den oseden att tugga
+tobak när de inte röka; för övrigt utmärkta i alla avseenden, vartill
+mycket bidrager kommunens beslut att ej tillåta någon spritutskänkning på
+ön.
+
+De unga kvinnorna gifta sig vid uppnådd mogen ålder, såvida någon friare
+infinner sig; eljest fortfara de att vara ogifta.
+
+_Huvudnäringen_ är statens tjänst samt fiske.
+
+Sandhamn är lots- och tullstation. Inkomsterna lära vara utmärkta, vadan
+de flesta lotsarna och vaktmästarna äro husägare, utom det att de finnas
+som hava andelar i fartyg. Jag törs icke inlåta mig på några detaljer av
+fruktan för att ådraga mina vänner taxeringskommitténs näsvisa
+forskningar.
+
+_Sjukdomar_ få ej finnas på Sandhamn, alldenstund det ej finnes läkare.
+Emellertid lära icke så få i hemlighet vara bekajade med reumatism,
+vilken sjukdom behandlas med en välkänd illasmakande dryck, kallad
+»gök». (Se Naut. ordb.)
+
+_Teater_: finns inte.
+
+_Polis_: dito dito. _Gardister_: dito.
+
+_Historiska minnen_: Elias Sehlstedt. Född 1808... dödsåret kan ej uppges
+alldenstund mannen är odödlig.
+
+Detta är i korthet Elias Sehlstedts Sandhamn -- ett egendomligt litet
+ställe, dit bullret från den stora världen endast kommer en gång i veckan
+om sommaren och om vintern sällan eller aldrig; havet med sina
+utomordentliga föreställningar; fyrarna, målen för oförgätliga lustresor;
+utkiken med sin präktiga arm- och bengymnastik; hamnen med sina
+vinddrivare och sina nattliga sexor ombord; tullkammaren med sina viror
+och telegrafen med sitt sköna brädspelsbord... å, om jag så ock toge allt
+bläck som näsvisa brevskrivare och fullt misslyckade poeter ött och
+sandade med hela Sandhamn, min beskrivning bleve ändå... Därför slutar
+jag den och övergår till historien om de skeppsbrutna och kapten F. M.
+
+Det var en förmiddag i medio av oktober -- en »nr 4» tjöt i knutarna --
+bränningarna vrålade -- regnet trummade på rutorna -- med ett ord alla
+möjliga djävulska åtgärder voro vidtagna utomhus för att göra en
+aftonbrasa med toddy så angenäm som möjligt inomhus. Vi voro just
+inbegripna i ett livligt samtal om reumatismens förbannelse eller syndens
+inflytande på människokroppen samt undrade huruvida Chambord var
+flintskallig eller rödhårig o. d., då dörren öppnas och in träder en
+jätte, ledande tvenne mindre personer med ganska nedslaget utseende, samt
+anhöll att på kungl. tullkammaren få en sjöförklaring uppsatt om
+barkskeppet Neptuns förlisande å Finngrundet.
+
+Presentation.
+
+Kapten M. på Aimo. Kapten F. på Neptun med styrman X.
+
+Sedan gastarna, ty såsom sådana mottogos de, välkomnats med en styv
+bramsegelstoddy och sorgens beklagande var överstökat, uppsattes
+sjöförklaringen med tillhjälp av förste styrmannens journal; och anföres
+i korthet följande, vilket sedan skall romantiseras och kommenteras
+enligt enskilda meddelanden.
+
+-- Utdrag av journalen, hållen ombord å barkskeppet Neptun, som fördes av
+undertecknad, skeppare, hemma i Malmö, på resa från Antwerpen till
+Ljusne. -- -- -- --
+
+-- -- -- Den 19:de kl. 4 på morgonen pejlades Eggegrunds fyr uti S.V. 1/2
+V. med 5 min. gissad distans och vinden N.N.V. med tilltagande storm.
+Övra märsseglet, storseglet och klyvaren fastgjordes nu, mesanen
+inhalades på gaffeln, och vi vände undan vinden. Kl. 5 på morgonen
+loggades 4 minuter, kl. 6 4-1/2 min., kl. 7 4 min. med styrd N.O. kurs
+och 2-1/2 strecks avdrift från hållen kurs. O.N.O. 1/2 O. i behåll,
+alltså med summerad distans 12-1/2 min.
+
+Nu kommer det.
+
+Vakten purrades till vändning, men törnade fartyget samtidigt. -- -- --
+Kl. 8 steg vattnet i rummet över kölsvinet, och besättningen tillfrågades
+om den ansåg att något mer kunde göras för fartygets räddning. Alla man
+svarade »nej» och ansågo skeppet vara totalt förlorat och att det endast
+återstod att söka rädda livet. Order gavs nu att båten skulle sättas i
+sjön, och med stor och ögonskenlig livsfara kommo alla man i båten och
+lämnades skeppet kl. 9 f. m. Tvenne skepp voro i sikte, varför nödflagg
+hissades, vilket dock ej blev observerat av omnämnda seglare. Kl. 11 f.
+m. lade en tremastad skonare back, vilken befanns vara skonertskeppet
+Aimo, kapten F. M. på resa från Gävle till Grimsby, vilken bärgade båt
+och manskap kl. 1/2-1 e. m. -- --
+
+Härpå inkallades den bärgade besättningen, och 13 mörka figurer inträdde
+och uppställde sig i bakgrunden -- de sågo allvarliga ut, ty de hade
+förlorat sin lösegendom och det var ju ingenting att skratta åt --
+tycktes för övrigt belåtna med att få komma i land. Sjöförklaringen
+undertecknades av samtliga, och den officiella avdelningen av akten var
+över. Nu inbjödos vi -- brevskrivaren, vilken såsom skrivkunnig biträtt
+vid akten, fick följa med -- att se hur kapten M. kunde ha det på Aimo.
+
+Kvällen hade blivit vacker -- stjärnorna gjorde sig så breda som möjligt
+för att håna kapten C:s fotogenlampa på Korsö, vinden satt och visslade i
+märsarna på de förtöjda fartygen, och på famnslånga vågor blevo vi
+omsider framvräkta till det ståtliga Aimo.
+
+Alldenstund både stewarden och konstapeln fått gå i land, dukade nu
+kaptenen själv fram i kajutan vad huset förmådde och det var icke
+småsaker -- danskt brännvin, norsk sill, svensk renstek, engelsk cakes,
+holländsk hummer o. s. v., och då slogs dörren till brödskottet upp och
+så börjades det.
+
+Stämningen, som förut varit något blandad, antog nu en betydligt gladare
+färg.
+
+Kapten M. »förtalde» historier på den älskligaste skånska och upphov
+jätteskratt under sitt röda skägg, som skulle skrämt nervösa personer,
+om ej hans stora ögon uttryckt det mest godmodiga lynne.
+
+Kapten F. lät då och då förleda sig till ett skratt, och så försjönk han
+i en djup melankoli, vilken vi naturligtvis uteslutande tillskrevo den
+förlust han lidit genom skeppsbrottet. Men det var inte där precis som
+skon för tillfället klämde -- han kunde inte längre ensam bära på sin
+sorg, utan måste förevisa ett halvt dussin fotografier av sin käresta.
+
+Styrman X bara åt, teg och såg mulen ut.
+
+Nu började kapten F. berätta några detaljer om skeppsbrottet.
+
+När båten sattes i sjön var skeppskatten den första som sprang ombord, nr
+2 var märkvärdigt nog kocken, vilken hela resan legat kränk, men nu
+återfick sin vigör. -- Inga kläder fingo medtagas, ty båten var för liten
+-- endast en säck med proviant och ett kärl med bomolja. Sjöarna voro
+svåra, men -- nu kommer en underbar uppgift, som jag på flera sjömäns
+hedersord ej har rätt att jäva -- så snart en svårare sjö var i
+annalkande utslogs en kvantitet olja och se -- vågen lade sig! Denna
+rörelse fortsattes tills Aimo omsider lade bi. Här visste ock kapten M.,
+huruledes han blivit purrad av vakten och varskodd angående en prick, som
+ej stod noterad i specialen -- man anlitade största kikarn och fann att
+det var en nödflagg, man lade back, föll ur kursen -- och i våra dagar,
+då man icke allenast icke lär bry sig om skeppsbrutna, såsom tidsödande,
+utan till och med seglar mitt igenom dem som gå i vägen, var detta ganska
+berömvärt. Med ytterligare livsfara lade båten till, och upp sprang en
+ung man, barhuvad och med glädjen i ögonen, kastade sig i armarna på den
+förvånade M. och tackade honom i det han nämnde honom vid namn med det
+förtroliga Du. Igenkänningsscen. De båda sjömännen voro landsmän och hade
+icke sett varandra på 7 år, då de bägge varit i livsfara på Malmö redd, i
+det att en ångpanna på en närliggande båt sprang i luften. -- Slumpen
+hade förökat det rörande och intressanta i återseendet.
+
+Brorskålarna voro redan förbi och supén nalkades punschen, då kapten M.
+avbröt: Mina herrar, nu kommer desserten -- upptog en smutsig säck från
+durken och öppnade den. Det är kapten F. som bjuder. Ur säcken kom fram
+en pressylta, en liten fruntimmerspsalmbok och en kolossal ost. Kapten F.
+ryckte åt sig psalmboken . . . . . . . . . första bladet, på vilket stod
+. . . . . . . . . . vid _hennes_ första nattvardsgång . . . ., vi togo
+till oss pressyltan, som svärmor själv lagat, och osten, som under de
+sekelslånga timmarna i skeppsbåten verkligen hade blivit »gammal», var
+ganska välkommen för att dölja åtskilliga mer än vanligt sentimentala
+sväljningar och befanns så ovanligt stark, att tårarna kommo i ögonen.
+
+Nu kom punschen, och historierna, och visorna. Kapten F. glömde sig och
+sjöng en yankeevisa, kapten M. en dansk -- jag tror det var om
+»Christians Moer», en mycket välkänd dansk personlighet av halvt mytiskt
+ursprung; sist kom turen till den tyste styrmannen -- han harskade sig,
+men fick inte fram något.
+
+På tillfrågan förklarade han att han kände sig ruskig, ty han satt i våta
+kläder och hade förlorat sina ombyten. »Inte annat», och nu, på riktigt
+sjömansvis, d. v. s. utan spår av prål, kastade jätten M. av sig rock
+och väst och fortsatte sitt värdskap i sticktröjan.
+
+Nu fick styrmannen mål i mun; och tänk, den gamle grobianen sjöng en
+kärleksvisa av det mest oskyldiga slag och berättade i samma väva att han
+varit ringförlovad sex gånger, men alltid haft otur hos fruntimmer,
+varför han till sist i förargelsen gått och gift sig, samt uttryckte nu
+sin stora missaktning för könet, till bekräftelse varpå han upptog ur
+byxfickan spillror av en tavelram, några glasbitar och en fotografi,
+föreställande ett fruntimmer med en liten flicka vid sidan. Om han hade
+varit ensam skulle han nog givit några vidare jäv mot sitt kvinnohat.
+
+Det var redan över midnatt och kapten F. hade smugit sig in i kojen och
+sov ut efter de sista dagarnas mödor och bekymmer. Som vi ansågo det synd
+att väcka honom, avslutades samkvämet och vi styrde hem under det
+stjärnorna blinkade ännu klarare utöver havet -- det stora bindestrecket
+mellan himmel och jord.
+
+
+
+
+Huruledes jag fann Sehlstedt.
+
+
+Klockan är 5 en augustimorgon på Dalarö. Solen håller på att arbeta sig
+fram ur en hop trasiga Vandykbruna moln i öster, tullkarlarna snarka vid
+öppet fönster i vaktstugan, en svart och vit flugsnappare fångar flugor
+på gungbrädan ner vid tullbron, där kaptens ovåliga piga i går ställde en
+smörbytta i solskenet; amerikanska flaggan hänger som en kulört
+bomullsnäsduk på societetens flaggstång, måsarna äta frukost ute på
+strömmen. Gästgivaren vaknar, och ser efter om gurkorna frusit, anställer
+sina meteorologiska observationer och tar sig en sup inne vid
+smörgåsbordet; men Dalarö sover än; och det är det man vet nere på
+tulljakten, där fyra unga män i tur och ordning tvätta sig på skansen.
+Jaktuppsyningsmannen ligger på knä vid masten och rakar sig framför en
+spegelbit. Solen stiger; tjäran börjar lukta i fogarna på jakten,
+gästgivaren tar andra supen. Röken stiger ur kabyssen, men den stiger
+rätt upp; ingen vind!
+
+Klockan är 6. Sällskapet ligger inne i kajutan och har druckit kaffe. En
+och annan chagrinkänga börjar knarra på bron, en och annan resårstövel
+börjar gnissla mot spikarna, en hel trupp kopparförhydda barnkängor
+börjar smälla över våra huvuden. Dalarö har vaknat. Då börjar det
+slutligen lukta rök i kajutan! »nu är det här!» -- »Vilket?» --
+»Vädret!»
+
+Loss för, loss akter! hissa på stora klyvaren, bär av, stick på skotet!
+Segelsupen är intagen och vi äro ute, på tulljakten, på väg till
+Huvudskär för att därifrån leta upp Sandhamn och se på Elias Sehlstedt,
+ty det är ingen av oss som har sett honom eller känner honom.
+
+Vi äro ännu inom måsarnas region. Stränderna äro beklädda med lövträd och
+se ut som alla andra stränder. Nu gå vi om en udde. Bössorna klara! Vi
+äro inom skrakarnas region. Mycket riktigt, där låg en kulle med
+ungskrak. De yngsta springa på vattnet och modern förut. Fadern -- den är
+aldrig hemma; för resten brukar han flyga sin väg när det gäller. Två
+skott och familjen är gallrad. Nu gå vi ut genom sista gattet. Detta är
+ejderfågelns region. Här ser förfärligt ut. Bara kala klippor eller
+stenar, utkastade som tuvor i ett träsk, och det skulle se löjligt ut, om
+inte havet utgjorde bakgrunden. Mitt i denna öde skärgård höjer sig för
+våra blickar vertikalt mot horisonten en besynnerlig pjäs. Den ser ut som
+en galge, men det är ingen galge, utan vid närmare påseende en tall.
+Stormarna ha brutit av kronan och endast lämnat en gren kvar. Mitt på
+stammen sitter en snusfjärding, som en fiskare slagit botten ur och hängt
+upp för att ejdern skall lägga ägg i åt honom, och det är ejdern nog dum
+att göra varje år.
+
+Där simmar en skara ungejder. Nu börjas vilda jakten. Hal an på skoten,
+hissa på toppen, lova! -- fall! -- Fåglarna springa på vattnet och slå
+med vingarna, dyka och komma upp. Jakten, som seglar väl, vinner på dem,
+och snart smäller ett skott. En trut, som observerat uppträdet, kastar
+sig ned som en pil och försvinner med bytet som han slukat. Nu höjes ett
+skri från alla kanter. Måsar, tärnor, labbar, svältor, knipor, kråkor
+komma dragande i stora skaror. Där fick en mås en strömming. Han har
+redan sväljt den. Men det är inte för sent ändå, tänker en labb, ty
+djuren kunna numera också tänka, och han tar fart och angriper måsen uppe
+i luften, tvingar honom att ge upp bytet, som redan börjar falla med en
+hastighet lika med kvadraten på avståndet eller något ditåt. Innan fisken
+nått vattenytan, har labben redan ätit upp honom och tittar sig om efter
+mer. Nu komma havspapegojorna, svarta och dumma fåglar, framför allt
+envisa. Om man gör sig besvär och går i land på en kobbe, där de ha sin
+äktenskapliga tillvaro, kan man slå i högen med en käpp och döda så många
+man har mage till, vilket kanske ej vill säga mycket, ty de äro traniga i
+köttet.
+
+Nu syns en stor sten med en stång på. Det är Huvudskär. Hundratals
+fiskarbåtar ligga runt omkring. Detta är strömmingens älsklingsplats.
+
+Emellertid har åtskilligt blivit annorlunda under dagens lopp. Måsarna ha
+blivit hesare, kråkorna flyga åt land till, himlen har mulnat och vinden
+har friskat. Toppen tas ned och lilla klyvaren tas fram. Vinden ligger
+emot och vi få kryssa upp till Huvudskär.
+
+Huvudskär är en klippa så stor som Skeppsholmen. Inte ett träd eller en
+buske, intet gräs, bara ljung betäcker stenarna här och där. På denna
+sten i havet bo några lotsar, några tullvaktmästare och 300 fiskare
+under vår, sommar och höst. Dessa 300 äro inhysta i 10 kojor, uppförda av
+strandgods, sönderbrutna åror, utslagna relingar, kvistar, ljung, lera
+och jordtorvor. Havet är för fiskaren den gröna duken, som han spelar på.
+Om kvällen sätter han ut allt vad han äger, sina dyrbara »bragder», om
+morgonen tar han antingen in några tunnor strömming eller också
+ingenting, eller också har han förlorat sin egendom i havets djup. Det är
+skärkarlarnas Homburg, detta Huvudskär -- det är bara pistolerna som
+fattas.
+
+När vi anlände till Huvudskär blåste det redan sina 7 skålpund, himlen
+var mörk och havet som bläck. Det var kväll. Nere vid stranden, på
+havssidan till, stod ett kummel med ett vitt kors på. Det såg ut som ett
+altare i ett gravkor. Här hade en dansk skonare förlist med manskap och
+allt. Sjön hade redan börjat vräka och skummet fördes av vinden högt upp
+på holmen. Ljungtuvorna lågo som remmar efter marken, horisonten, som
+mörknat allt mer, röck inpå, små holmar försvunno i en blink, hela marken
+dånade, man blev mörkrädd, ty det föreföll varje ögonblick som om denna
+vattenmassa skulle sluka upp hela skäret.
+
+Nere på jakten hade man emellertid fått toddyvattnet i ordning och satt
+redan vid tända ljus och spelade kort på klaffen. När detta väl var
+undangjort, trevade vi oss i mörkret upp till tullstugan, där vi skulle
+beskänkas med en nattdryck. Det var det enklaste rum man kunde se.
+Vitrappade väggar utan tapeter, en bänk, ett bord, en säng, i vilken den
+vakthavande mästaren låg och rökte ur en svartbränd träsnugga. Nu tog vår
+musikus fram sin Cremonesare ur sin jakarandalåda med röda sidenfodret
+och spelade ur minnet Rohdes a-mollkonsert. Karlen i sängen reste sig upp
+-- uppsyningsmännen, som sutto på sängkanten, höllo varann om livet och
+jämrade sig -- talgljuset i buteljen snyftade och tårarna runno så strida
+-- katten reste borst på ryggen -- stormen fyllde i pauserna och piskade
+flagglinan mot stången -- jag har aldrig hört något dylikt. När han
+slutat i ett pianissimo var det så tyst i rummet, att man endast hörde en
+trämask knäppa i väggen. En fluga som vaknat kretsade omkring ljuset
+tills hon med ett surrande kreverade över lågan. Stormen fortsatte.
+
+När vi vandrade åter ned till jakten brann ett och annat ljus i kojorna.
+Jag smög mig fram till ett fönster och tittade in. Där lågo trettio
+personer. Vid ljuset satt en gumma och spådde i kort; vid Spiseln satt en
+käring och »slog» i bibeln. Det finns många sätt.
+
+En storm i augusti är endast en nyck. Nästa morgon var det stillt. Solen
+belyste fiskarenas morgonarbete. Man hade just kommit in från sjön när vi
+vaknade och var sysselsatt att taga ut skötarna. En hade fått ett par
+tunnor på ett varp; i båten bredvid hade man inte fått ett liv på två.
+Ingen hade förlorat. Havet låg blankt som kvicksilver och sjöarna hade
+redan antagit formen av långa dyningar, som ännu kunde bryta på några
+famnar. Det var ett egendomligt skådespel som nu företedde sig. Långt ut
+till sjöss, där några undervattensrev lågo, sågs plötsligen den blanka
+ytan avbrytas, en mörk vägg reser sig mot horisonten, den nalkas först
+långsamt, nu springer den och i ett upplöser den sig i en kaskad av
+skum.
+
+Mot eftermiddagen hade det blåst upp en liten bris, och vi sträckte till
+havs för att kryssa upp till Sandhamn, dit vi beräknade komma följande
+morgon i god tid.
+
+Det är en augustiafton. Solen är på nedgående och har endast några och
+tjugo grader kvar till horisonten. Sällskapet ligger i nattrockar,
+tofflor och pipor -- läsande, spelande bräde, sjungande -- på däcket,
+under intagande av aftontoddyn. Första båtsmannen sitter i skansluckan
+och klackar stövlar, den andra ligger och röker Svarta Ankaret nere i sin
+koj. Sverge ligger som en lätt rökstrimma i väster. Längst i öster synes
+en seglare. Seglen äro eldröda av den nedgående solens reflexer.
+Kaskaderna därute vid brotten visa sig då och då, men äro nu
+rosenfärgade. Havet har samma ton som luften. Det hela är som en enda
+stor himmel. Några salar ligga och sola sig på ett skär. När de få sikte
+på jakten utstöta de ett bölande och kasta sig i sjön. Kamraten med
+flöjten tar upp ett stycke ur Wilhelm Tell. Om en stund sticker ett mörkt
+huvud upp en kabellängd akter om jakten. Fram med lodbössorna! Salarna
+äro begivna på musik. Det lurviga huvudet dyker ned för att ej mer visa
+sig, och kustbevakarna anse sig ha gjort en förlust på 30 rdr.
+
+Snart synas fyra andra lurviga huvuden kring jakten, som nu lovat och
+lagt upp mot vinden. Sällskapet badar. Detta är något, att bada mitt i
+havet, simma i den långa eldgatan solen till mötes och se huru röken
+stiger upp ur kabyssen, där potatisgrytan är påsatt, och veta att det
+finns brännvin i klaffen.
+
+Klockan är tolv på natten. Det har redan mörknat och nu borde månen gå
+upp, men det gjorde han icke. Men i dess ställe blixtrar det till vid
+nordvästra horisonten, men icke starkare än när man tänder en
+stryksticka, och så blir det mörkt några minuter igen. Detta är Korsö
+fyr, Sandhamns första fyr, Sehlstedts gamla vän.
+
+Här berättade uppsyningsmannen:
+
+-- Sandhamn är en tämligen stor by med små krångliga gator och gränder.
+På sista åren, sedan gubben tagit avsked från tullen och icke längre
+bodde i tullhuset och om kvällen varit ute på något parti, gick han
+alltid hem efter fyrn. Han pejlade Korsö i syd till ost, ända till
+skomakarens knut, där tog han fyren, knuten och en vedtrave i ett streck
+full syd och kunde så gå baklänges upp i sin gränd och in genom sina
+grindar i kolaste mörkret.
+
+Nu gingo vi till kojs, sedan vi även fått Grönskärs fyr i sikte och
+således hade omkring fem mil igen till Sandhamn. Följande morgon, då vi
+vaknade, befunno vi oss strax utanför fyrarna, som ännu brunno. Solen
+skulle just gå upp bakom Grönskär, som stod där lik en gammal borg på sin
+höga klippa, omgiven av en ganska vacker granskog. Fonden, ur vilken
+solen skulle gå, bestod av lätta morgonskyar, kantade med det
+briljantaste Cadmium. Högre upp belystes skyarna redan av solen. Ute till
+sjöss uppfördes en annan scen. En ångbåt lovade och väntade på lots. Han
+såg så osäker ut i rörelserna. Den kunde vara ett par mil ute.
+Lotskuttern, med sin stubbade rigg och sin röda vad i seglet, kryssade
+och tog slag på slag. Ångbåten höll ned emot honom så mycket han vågade
+för grunden. Det var, som de hade haft förstånd bägge två. Ett tu tre
+drabbade de ihop, ett ögonblick, icke längre än som behövs för att ge en
+kyss, och nu fick ångbåten liv och hållning, tog en säker kurs och styrde
+rakt på hamnen. Kuttern gick till havs för att göra flera sådana där
+möten. Nu, alldeles som på regissörens signal, gick fonden. Tablå! Solen
+bröt fram bakom Korsö, fyren släcktes i samma ögonblick, och himmel och
+hav stodo i lågor. Grönskär dröjde några minuter ännu -- gubben B. går
+inte så fort i trapporna han -- och måsarna skrattade åt honom och
+löjorna tittade upp för att se om det var något mankemang med
+maskineriet. De kände troligen gubben B., ty han skulle ha lagt fingrarna
+på sitt astronomiska ur och svurit på, att solen gått för tidigt. Vi togo
+i land vid Korsö brygga och beslöto att sova till fulla morgonen för att,
+efter att ha besett fyren, sträcka in till Sandhamn.
+
+Det fanns i sällskapet en ung, nervo-biliös person, som läst för mycket
+estetik och fått för litet stryk i sina dar. Denne skillde sig från de
+sovandes antal och gick i land. Jag höll utkik på honom och såg snart
+hans sittande konturer avteckna sig mot luften från en klippspets vid
+stranden. Han tog fram papper och penna. Då visste jag huru det stod till
+och gick lugn till kojs.
+
+På morgonen, när jag besökte platsen, hittade jag en mängd papperslappar,
+vilka jag sammanfogade, och fick ihop följande dårskap, som här nedan
+meddelas till varning för dem, som förläst sig på en känd
+havsförfattare.
+
+    Jag låg på kabelgattet,
+    Rökte »fem blå bröder»
+    Och tänkte på intet.
+    -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
+    Havet är så grönt,
+    Så dunkelt absintgrönt --
+    Det är bittert som chlormagnesium
+    Och saltare än chlornatrium;
+    Det är kyskt som jodkalium.
+    Och glömska, glömska
+    Av stora synder och stora sorger
+    Den ger endast havet
+    Och absint!
+    O du gröna absinthav,
+    O du stilla absintglömska,
+    Döva mina sinnen
+    Och låt mig somna i rö
+    Som förr jag somnade
+    Över en artikel i
+    Revue des deux Mondes.
+    -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
+    Sverge ligger som en rök,
+    Som röken av en Maduro-Havanna
+    Och solen sitter bredvid
+    Som en halvsläckt cigarr.
+    Men runt kring horisonten
+    Stå brotten så röda
+    Som bengaliska eldar
+    Och lysa på eländet!
+    -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
+
+Vi stego upp i fyrtornet, beledsagade av fyrmästaren, vilken icke tycktes
+ha fått tala med människor på långa tider, ty han ville aldrig släppa
+oss.
+
+Äntligen nalkas vi målet: Sandhamn. Vi se redan folk på bryggan. Är det
+där Sehlstedt? -- Den där långa? -- Nej, det är tullinspektören! Än den
+där korta! -- Det är bogserkaptenen. -- -- Vi blevo mottagna på det
+vänligaste och förda ner i trädgården, undfägnade med frukost och punsch,
+upptäckte att vi kunde sjunga kvartetter, och det blev middag. Men var är
+Sehlstedt? Man iakttog en viss reserverad tystnad var gång hans namn
+nämndes. Vi sågo dörrstycken uppe i tullhuset, målade av Elias själv, vi
+sjöngo hans visor efter frukosten med pianoackompanjemang; men han själv!
+Är han död, eller sover han? Äntligen ombeddes vi att i sluten trupp,
+under tullinspektörens anförande, med sång tåga upp och hälsa gubben. Vi
+gjorde så, travade genom den rysliga sanden upp till en backe, där en
+rödmålad stuga stod. Den såg precis ut som alla andra stugor med en
+förstugukvist; på en rabatt några dahlier och litet reseda. Ovanför
+dörren satt ett förgyllt posthorn. Vi stämde upp och stodo i andaktsfull
+tystnad, väntande att få se det glada huvudet sticka ut genom ett
+fönster, som stod öppet! Sången var slut! Nej, det blev ingenting.
+Slutligen gick vår anförare in och kom efter en stund tillbaka med
+mannen, som syntes besvärad. Vi fingo sedan höra att han i sin blygsamhet
+ej tyckte om några hyllningar eller förevisningar. Vi blevo föreställda.
+Han bad oss vara välkomna, och så blev det tyst! Ja, så skulle vår
+nyfikenhet ha blivit straffad och historien varit slut; men den gamle,
+som strax därpå gick in, lämnade oss i skötet av sin familj. Han återkom
+dock snart nog med konjak och vatten och hade skakat allvaret av sig. Nu
+deltog han i sången, var vänlig och blid, men föreföll aldrig rätt glad,
+och det troliga är, att han icke hade mycket att vara glad över. En
+illasinnad kamrat inom verket och Sandhamnsbo hade uppträtt på ett gement
+sätt mot den gamle, och nu hatade han sitt gamla Sandhamn och skulle
+aldrig stannat där en dag längre, om han ej innehaft posttjänsten. Efter
+några timmar lämnade vi den välvilliga värden, och han visade sig ej mer
+den dagen. Det fanns dock en autografsamlare, som på eftermiddagen
+avskickade ett brev, på vilket han kostade en rekommendation, endast och
+allenast för att få Sehlstedts autograf. Varför skulle du störa den
+gamles middagssömn! Förlåt honom från din himmel, Elias; det var för sin
+fåfängas skull han gjorde det och icke för din!
+
+
+
+
+På Kanholmsfjärden.
+
+(Ett referat.)
+
+
+Kanholmsfjärden ligger som en cirkus.
+
+Vita märren gnäggar i sina brädfogar och Harö-kvarnen sträcker på armarna
+och hjular på skogsbrynet -- Kanholmsfjärden ligger som en nysopad
+dansbana, och sydvästen spelar Upp en dubbelrevad märssegelspolska.
+Roslagarna ha valt Fjordholmarna till klädloge, och landsortstruppen
+rustar sig till första representationen. Här uppstod en paus, varunder
+prisdomarna justerade sina ur, åskådarna beslå sina plaids, brassa
+rockarna för babords knappar och leta fram sina sjötermer för att ha
+klara. Roslagarna plocka sten i sina båtar, vilket för dem är lika med
+att reva. Just som rikets 2,499 präster säga amen och solen visar tolv,
+brinner ett skott av från chefsfartyget, lika precis som kanonen i
+Palais-Royal. Roslagarna hissa på, klippa med vingarna och göra slag åt
+fjärdens norra gått. Andra skottet brinner av. Vändning för styrbords
+halsar. Nu gäller det! Nr 12 Johannes Söderman, hala an styvare om du
+skall ha första priset; håll inte för kärt, din snålvarg! Familjen
+Söderman sitter uppklättrad på lovarts låring och viftar med mössorna när
+Sagan passerar akter på Färdig.
+
+Varför vänder inte Britannia? Tänker hon ligga över Fjordholmarna i nästa
+slag? Duger inte. Jaså, hon är vingskjuten. Klofallet har sprungit och
+storseglet hänger som en trasa. Adjö med dig, och Britannia försvinner i
+norr och står snart i ton med det blånande landet. Men vinden har redan
+blåst ut de brinnande förbannelserna, och nr 2 finnes inte mer bland de
+tävlande. Johannes Johansson ska lära sig att reva, så slipper han sådant
+där. Och så gick det för fullt -- alla tolv. Nu har Vingåker gått över
+till andra stranden och lagt sig mellan Vita märren och Skarpö för att
+utgöra målet och sköta sin del av kontrollen. Återigen en paus, varunder
+Roslagarna arbetade nere på östra delen av fjärden, och de lustfarande
+ångbåtarna förde varjehanda musikaliskt oväsen på västkusten. Nu komma de
+dängande först close akter om oss och sedan för styrbords halsar för-om,
+för att sedan gå upp några kabellängder och lägga sig i lä om Skarpön,
+där de snart alla 10 -- en till utom Britannia hade på ett obekant sätt
+förkommit -- lågo i rad så lugnt och stilla som de bruka i Nybrohamnen.
+Här hade dock passioner varit i rörelse och en liten tvekamp utkämpats
+för-om Vingåker. Fyran och elvan hade nämligen passerat aktern ungefär
+samtidigt, dock så att fyran låg över och således hade rättighet att
+vända först. Elvan ansåg dock listigare att göra slaget i lä om fyran,
+varigenom hon visserligen riskerade att förlora vinden, men också hade
+utsikter att komma först eller gå i kvav. Nu ville det sig så, att fyran
+var en hetsig herre, och gör han vändningen tvärt, när han märker
+medtävlarens avsikt, och hade han full rätt att segla ner elvan, men
+denne uppgav så livliga nödrop, att kamraten lovade och släppte fram
+syndaren, som eljest ofelbart skulle ha blivit krossad mot ångarens stäv.
+Men segelsällskapet? Ja, det vet ingen var det håller hus, eller när det
+skall börja manövern, förrän någon upplyser om att de hålla på som bäst
+att segla, och verkligen skönjes en och annan vit fläck i fjärran, inte
+större än en mås i naturlig storlek. Förstoringen ökas. Nu äro de här.
+Mathilda, tvåårigt sto, värdigt att vara fallet efter Ariel och Dagmar,
+fört av ryttmästaren Harmens. Men se hur väl han sitter; i samlad galopp
+vänder han och så med sträckta tyglar full trav, skummet fräser om
+bringan, sidorna löddra sig. Här behövs varken spö eller sporrar, och
+inte dammar det heller och inga hundar och inga gatpojkar! Vad tycks om
+sådan löpning? Så kommer Violet, en vacker lady av bästa familj, kastar
+med huvudet bakåt och är skön som döden. Varför skulle du vara snål i
+sista ögonblicket? Din herre och man skulle eljest ha fått dricka din
+skål ur en silverbägare i marokängsfodral! Det där klädde dig inte, sköna
+Violet, såvida icke det var artighet mot den vackra Danskan, som förvred
+hjärnan på alla karlar den dagen. Och sedan Ariel! Meyers lexikon vet
+inte om det skall sätta dig bland luftandarna eller vattendemonerna, och
+sannerligen jag vet det heller! Och sedan den vackra Danskan med sitt
+etatsråd och sin stora klyvare. Det fanns en gammal båtälskare ombord på
+vår ångare, och när han fick se Naja greps han av en sådan passion till
+den sköna, att han under senare delen av färden försjönk i ett djupt
+svårmod, så att han varken åt eller drack!
+
+Detta är ett mycket egendomligt fall av mania. Emellertid
+
+Sejlene faldt,
+
+da steg det:
+
+-- Hvor er Ormen Lange,
+
+kommer ikke Olaf Tryggvason?
+
+Ja, så steg ropet! Hvor är Dagmar? Kommer icke Dagmar! Nej, det kom ingen
+Dagmar; hon hade förlorat klofallsblock, och utan en sådan är det
+omöjligt att segla. Och inte kom tullkostern Alice och inte Esther med
+sin stora topp och inte Alma och inte stadsfiskalen med sin Sigrid och
+inte Eol och inte Gurli. Men Brenda kom och Embla och Nornan och Mary och
+Falken och bägge kostrarna Tryggve och Maria. Och så blev middagen
+färdig, och sedan fingo vi ta i land vid Skarpö och se på Roslagarnas
+pristagning. Det är en ganska vacker husslöjd detta Roslagsboarnas
+båtbyggeri, som egentligen bedrives i Väddötrakten. Där gör man till och
+med skonare och briggar som bevaras av några bondpojkar, vilka aldrig
+varit till sjöss, men ändå ge sig ut på långresor och leta sig fram både
+till England och Frankrike. Huru långt de drivit sin färdighet, kan man
+finna av uppgifterna, som utvisa att storbåten Sagan tillryggalade banan
+endast på elva minuter längre tid än Ariel. Tänk om en Sagan eller en
+Bernhardina en dag skulle få den äran att tvätta sina tjäriga bogar i en
+Ariels aristokratiska kölvatten och känna en tretungad flagg på sin
+oskrapade gaffel! Elva minuter äro ingen evighet och värre har hänt!
+
+Solen har emellertid börjat sjunka bort över Stavsnäs, och landen få
+färg. Harökvarnen, som hela dagen gått för bottenrevat, har nu lagt bi.
+Vita märren kastar en skugga stor som Cheops' pyramid, och mästaren på
+Kanholmsfyren slår på olja. Svärtorna komma sträckande och leta upp sina
+nästen, sedan musiken och svordomarna lagt sig. En ung stockholmare, som
+aldrig sett havet eller havsvatten, skiljer sig från sällskapet och går
+med brådskande steg ner till stranden. Sedan han sett sig försiktigt
+omkring, hämtar han upp en handfull vatten och smakar. Det är verkligen
+salt! Ja, det är det! Sedan tar han upp några tångbålar och undersöker
+dem noggrant. Det är verkligen tång! Ja, det är det! Sedan kastar han en
+vittomfattande blick utåt Dalarögattet! Detta streck är havet; och han
+fotograferar tavlan på sin näthinna. Om han kunnat dröja ett par timmar
+till, skulle han över sydöstra landet ha fått se Sandhamns fyrar; två
+ögon, som hålla utkik i mörkret, det ena alltjämt öppet, det andra då och
+då varnande med en betydelsefull blinkning. Men ångvisslan och fanfarerna
+kalla honom tillbaka, och Kanholmsfjärden ligger snart lika tyst och
+sorglig som den brukar om vardagarna, vågorna ta av sig sina vita luvor
+och gå till kojs; det stiger ett mörkt moln i väster; solen har ledsnat
+på spektaklet och tycker att det kan vara nog, allting går hem och lägger
+sig. Äro vi i väg än? Se så där ja! Loss!
+
+
+
+
+Markus Larsson advokat
+
+
+För några år sedan avled historiemålaren D. i en vindskammare långt upp
+på Norra Badstugatan. Mannen kom mycket riktigt i jorden, blev någon tid
+därefter synlig i Illustrerad Tidning och beledsagades till glömskan av
+några medlidsamma biografiska upplysningar. Vore icke hans namn upptaget
+i Boijes målarlexikon och hade icke Carl XIV Johan förevigat hans
+bataljmålningar på ett slott, skulle mannen ovillkorligen varit dömd till
+förintelsen.
+
+Dahlström tillhörde nämligen den sortens människor, som tagit till sin
+uppgift att stöta sig med folk, och denna sin uppgift vidhöll han
+konsekvent, vilket icke skulle ha varit förenat med några vidare obehag,
+om han haft tillräcklig tur, men detta måtte han på ett eller annat sätt
+ha saknat efter som han aldrig »blev något», som man säger.
+
+Emellertid var gubben en ärans man med gammalmodiga vanor. Långt bort på
+Badstugatan, på andra sidan om Surbrunnsgatan, hade han, som nämndes, på
+gamla dagar slagit sig ner och hyrt en vindslägenhet med trädgårdstäppa,
+som jag i egenskap av bekant pojke till hans pojkar hade nöjet att gräva
+och ansa. Denna min lust för trädgårdsskötsel, som likväl egentligen
+vaknade vid höstarbetet med äppelträden, förskaffade mig entré i huset,
+där jag snart fick mig ålagda varjehanda små uppdrag, bland annat att stå
+modell eller kolorera planscher. Och att Dahlströms oförmåga härrörde av
+förakt för eller brist på modell, såsom en biograf påstått, vågar jag
+alltså jäva, och det kan kostymförvaltaren vid de kungl, teatrarna
+likaledes göra, ty så granna kläder som vi då fingo bära, har jag aldrig
+varken förr eller senare burit, och de voro just hämtade ur teaterns
+garderob.
+
+Om figurerna ändå blevo inkorrekta, så var det mitt fel och icke
+sönernas, ty den äldste var en jätte till kroppen och »skapad» till Carl
+X, vilken konung D. som oftast älskade att framställa. Den andra sonen
+var en lång räkel med ett Pfaltz-Zweibrückiskt ansikte och tjänstgjorde
+som Carl XI.
+
+Denne son är nu död, och »Carl X» är farmer i Sydstaterna.
+
+Det var en afton åtta dar före jul. Jag stod utklädd till dalgosse och
+bar på en litografisk sten, som skulle föreställa en dalkarlsklocka.
+Gubben satt och tecknade: de båda Carlarna stodo och kolorerade
+litografier på ett strykbräde samt tittade då och då hånande efter mig om
+jag skulle tröttna.
+
+Det drog i armarna och bultade i pulsarna, men jag hade fast beslutat mig
+att icke' tröttna förrän gubben själv sade till om att upphöra. Detta
+glömde han dock vanligen. Då öppnades dörren, och in trädde Markus
+Larsson som räddaren, ty gubben steg genast upp och hälsade honom.
+Larsson var nämligen en av de högst få, som någon gång besökte den gamle,
+och D. var förtjust i honom, ty han disputerade så bra och hade mycket av
+D:s oppositionslynne i sig, vilket gjorde hetsiga diskurser möjliga.
+
+Larsson befallde genast fram romtoddy, och samtalet var snart i gång.
+Larsson yttrade sig alltid med en avgjord bitterhet mot allt vad
+människor hette och avlades att lägga i dagen en hårdhjärtenhet och
+cynism, som var honom alldeles främmande, ty han var i grunden en mycket
+lättrörd natur, vars goda hjärta ofta försatte hans person i brydsamma
+omständigheter. Samtalet kom händelsevis in på kapitlet om att hjälpa,
+och Larsson yrkade avgjort på att man aldrig skulle hjälpa någon
+människa, ty »det vore att korrigera Försynen, som sände både gott och
+ont». Härvid uppstod en ytterst långspunnen och djupsinnig tvist, som
+ändades med att Larsson berättade ett äventyr om huruledes han en gång
+skaffade en människa två års straffarbete, då han ville hjälpa honom från
+tre månaders enkelt fängelse.
+
+Det är denna skildring jag skall söka återgiva i Oratio recta såsom den
+då stod för mig under det han berättade. Historien var visserligen endast
+ämnad att meddelas upplysningsvis, men under gången av berättelsen, som
+han med sitt ofantligt utvecklade färgminne småningom återkallade i alla
+dess detaljer, insåg han att den i sig själv ej var nog intressant och
+därför måste målas på, ty att han skulle minnas vad han tänkte vid
+kortspelet eller huru luften såg ut vid den timman, då han passerade
+Skägga, kan icke gärna vara möjligt. Emellertid fick jag vara vittne till
+ett arbete, som på en gång var diktarens och målarens, som jag
+visserligen aldrig förgätit, men som jag bäst kan framkalla ur minnet
+genom att föreställa mig berättaren. När han gav en naturskildring rörde
+han handen såsom om han fört penseln, och när han talade om solnedgången
+såg jag reflexerna i hans öga. Jag såg huru novembervinden blåste genom
+hans mörka, yviga hår; huru mustascherna höjde sig av indignation när han
+stod inför domaren, och huru ett besynnerligt vekt ursinne gnistrade ur
+hans ögon när han, hånande sig själv, parodierade sitt försvarstal. Hela
+mannen verkade som cinnober och asfalt, hans livfärger.
+
+Det var sol och det var likbår, eldsken och natt, kanske även något
+avgrund och lågor. Han tillade sina substantiver epitet, vilka verkade
+som rött bredvid blått; adverber från mörkrets regioner togo adjektiver
+från himmelen under armen; han gjorde ett superlativ över superlativen
+utan att begagna svordom, och han komponerade med toner: det var
+färgläran, tillämpad på språket.
+
+Han fantiserade kanske största delen, men det var vackert, och därför
+vill jag försöka att återge det; kan jag det icke -- då har också jag
+fantiserat.
+
+
+=Markus Larssons berättelse.=
+
+-- Det var i början av december för så och så många år sen -- det minns
+jag inte. Sandhamn låg som ett fyrfartyg ankrat i havet. All förbindelse
+med land var slut, ty det varken bar eller brast, och man hade
+provianterat för tre månader. Fyrarna voro icke släckta, ty havet gick
+ännu öppet, men man hade icke sett ett fartyg på tre veckor.
+
+Det var eget att iakttaga huru infamt goda alla människor blevo så snart
+vintern kom. Alla småstadstvister upphörde. Man spelade sitt domino på
+ölstugan i all fredlighet; man lånade till varandra än det ena, än det
+andra till livets uppehälle, ty man kunde aldrig själv gå säker från
+brist.
+
+Det var, nog av, en decemberafton. Snön hade redan fallit och satt sina
+vita överdrag på kobbar och skär. Det blåste en dubbelrevad
+märssegels-kultje, och termometern föll. Telegraftrådarna sjöngo
+jämmerligt om kommande kyla. Lotsarna sutto inne och drömde vid ofantliga
+teknorrar om torra kläder och varma bäddar. Men på telegrafstationen
+sutto jag, telegrafkommissarien och den infrusna prästen på Möja, som
+inte kunde komma hem i brist på lägenhet, och spelade wira. Jag har
+alltid hatat kort, men därför roa de mig ibland.
+
+Vi svalkade oss med romtoddar ur stora glasbägare, tillhörande
+telegrafverket och avsedda för lokalbatteriet. Jag hade just tagit bort
+prästens turné sju med en gask på fyra och skulle till att visitera
+talongen. Spelet var galet, men jag beräknade mitt folk.
+
+Kommissarien var en försiktig räknekarl, prästen en deciderad kanalje,
+som å sin sida tog mitt lynne i beräkning och visste att jag skulle
+misskänna honom. Jag ansåg alltså avgjort att han icke hade några kort;
+den andra hade ett sjuspel och jag själv icke ett kort, alltså skulle det
+finnas något i talongen. Då började med ens relaiet att skramla... -- --
+-- . och ovanpå det . -- upprepade gånger.
+
+-- Det är bara mamsellen i Vaxholm som vill prata, sade kommissarien, som
+icke ville försaka njutningen av att se mina illusioner om elva spel gå
+överbord. Skramlet fortfor. Jag plockade och vände på lapparna utan att
+få syn på en enda figur.
+
+Nu blev larmet värre.
+
+Det eldade om donen, det fräste med utropstecken och det haglade
+skällsord, tills slutligen klockan började ringa; då steg kommissarien
+upp, och jag lade mig.
+
+Det var Stockholmarna. Sedan några officiella okvädinsord blivit
+utväxlade och lodet uppdraget, framkröp följande 20-ordiga
+privattelegram, som för visst folk blev uppslaget till en rätt sorglig
+historia.
+
+
+=Lotsåldermannen, Sandhamn.=
+
+Skonerten Jensina avgått Malmö. Väntas möjligen i kväll. Utkik av nöden.
+Ankra på banken. Bogserare telegraferas.
+
+                                                 _Flygarsson_.
+
+Nu blev det oro i byn, och få minuter därefter syntes tvenne lotsar med
+nattkikaren klättra upp i tallen, vilken tjänade som utkik och varifrån
+man kunde se ända till sex mil ut till havs.
+
+Klockan åtta rapporterades en lanterna synlig i syd till väst. Kuttern
+gjordes klar, och 6 man rustade sig till färden, som lovade att bli rätt
+intressant, ty mörkret var ogenomträngligt, snötjocka väntades, och sjön
+var svår, allt omständigheter som gjorde att jag beslöt följa med.
+
+Snart hade man skottat snön av däck och revat det av frost styvnade
+storseglet. Under tiden satt jag nere i kajutan och värmde mig vid
+kaminen. Vid den svaga belysningen av ett talgljus tog jag interiören i
+betraktande: fyra britsar med fårskinnsfållar, en dragkista med klaff,
+ett lotsreglemente, en psalmbok och några brödkanter, avsedda till
+brännvinet.
+
+Inom några minuter märkte jag av ljusstakens rörelser att vi voro utom
+hamnen; jag surrade staken och stuvade psalmboken och reglementet.
+
+Nu började båten att hugga, så att brödknallarna hoppade av
+förskräckelse, och i nästa ögonblick låg jag utsträckt baklänges som i en
+gungstol. Jag gick upp och tog mig fram på det isiga däcket, tills jag
+kom till kabelgattet, min favoritplats. Jag hade beräknat att få hålla
+mig i fockstaget, men det var redan upptaget. Där stod Otto Viklund, en
+ung lots, och stirrade ut över havsytan.
+
+Jag sporde an honom, under det jag höll mig fast i spänntamparna på hans
+päls.
+
+-- Vem har uppassningen i kväll?
+
+-- Det har jag.
+
+-- Är Otto rädd?
+
+-- Å fan heller; men i kväll känns det så underligt!
+
+Karlen var vit om nosen och såg hemsk ut.
+
+-- Vad har hänt?
+
+-- Om han är tyst får han väl höra!
+
+Jag blev litet -- jag vet inte hur jag skall säga -- men situationen var
+gynnsam för vidskepelse. Vi hade just släppt Korsö och höllo kurs ut
+emellan Södergrundans och Stålbådans bojar.
+
+Framför oss endast en mörk vägg, så tjock, att man liksom kände huru det
+skulle ta emot när som helst, och på väggen två ljuspunkter. Den ena
+Grönskars fyr, lugn och orörlig; den andra skonarens lanterna; orolig som
+en lyktgubbe, än uppe, än nere. Och så i mörkret höjde sig en ännu
+mörkare kropp; det var en sjö. Han reser sig hotande, högre än våra
+huvuden, han går mot oss, han springer ljudlös -- nu är han här.
+
+Nu blixtrar det till; mitt på den mörka vågen står en ljus cirkel, och
+vid skenet ser jag den hemska gröna färgen, som i nästa ögonblick blir
+likvitt. Vi äro uppe på vågen och skummet yr omkring oss, men återigen
+ser jag den lysande cirkeln flamma till och försvinna i mörkret. Jag
+rycker lotsen i rocken så att det brakar i knapparna:
+
+-- Såg du inte?
+
+-- Jo visst, det är från vår lanterna!
+
+Jag vände mig om, och ljuset från lanternan, som vi hade hissat på
+toppen, föll mig i ansiktet. I detsamma hördes ett klämtslag, tungt och
+dovt som en brandsignal. Nu var det lotsens tur.
+
+-- Hörde han? viskade han konvulsiviskt, och jag kände huru hans
+andedräkt rimmade sig i mitt hår.
+
+Ett klämtslag till!
+
+Jag kände att jag frös ända ner i stövlarna och att håren reste sig på
+pälskragen. Ja, aldrig i mitt usla liv har jag känt mig så liten, ty jag
+stod mitt emot det oförklarliga. Ingen kyrka fanns på tre mils avstånd.
+Någon klockprick finnes ej i hela Svenska skärgården, skonaren kunde icke
+ha en så stor klocka, och till på köpet kom ljudet nedifrån.
+
+-- Detta betyder något, sade lotsen, ja, ja, jag vet nog att man inte kan
+undgå sitt öde. Vet herrn jag ville lega ut vakten i kväll och bjöd
+pojkarna tio riksdaler, men ingen ville! Vi få väl se!
+
+-- Tror Otto på skrock?
+
+-- Man ska inte kalla för skrock det som inte äret!
+
+Jag lät samtalet vara slut, ty jag hade just ingenting att tillägga.
+
+Vi voro snart ute på flacket och höllo ner emot skonaren, som kryssade
+för att komma in. Om en halv timme hade vi honom rätt för-ut och höllo
+oss nu efter för att passa på när han skulle vända.
+
+När vändningen var gjord, brassade han back och lade upp mot vinden.
+
+Det avgörande ögonblicket var inne.
+
+Kuttern höll fullt och sköt akterifrån fram utmed läsidan. I detsamma kom
+en sjö, lyfte oss upp i jämnhöjd med märsen, och med ett språng satt
+lotsen uppe i vanten. Jag kastade en blick ned på skonaren, och den
+översikt jag hann taga verkade lugnande. Konstapeln, som stod i öppna
+kabyssdörren, skakade grötkitteln på krokarna; kocken skurade knivar;
+kaptenen tittade ut ur kojen i skjortärmarna och hälsade ett lugnt
+godafton; alla man stodo klara vid brassarna -- det var en bit hemliv i
+måsperspektiv på ett par sekunder -- och vi voro åter ute i mörkret.
+
+Jag gick ner, lade mig på en brits och funderade. Även jag hade blivit
+vidskeplig.
+
+Därpå tog man upp brödkanterna från durken och serverade brännvin.
+Kaminen rödglödgades av de hyggliga lotsarna, som svepte mig i fårskinn
+och tvungo mig att liggande spela smutsiga kort på byråklaffen.
+
+Under en animerad mariage inlupo vi åter i hamnen och mottogos icke av
+några oroliga hustrur eller jämrande barn.
+
+Jag sov mycket illa om natten och hörde i sömnen huru man knackade på
+fönsterrutor, ropade namn på lotsar och bullrade med rundhult.
+Dessemellan tog blåsten ett tag i takresningen, gastkramade skorstenen på
+min stuga och trängde in mellan hull och skinn, så att de lossnade
+tapeterna lossnade än mera och ett regn av murbruk smattrande rann ned
+mellan rappningen och tapeten. Tittade jag då upp, blinkade Korsö fyr med
+sitt klipska öga liksom ville han viska om något -- men jag hade ingen
+håg att höra på, utan kröp ned under täcket.
+
+På morgonen passerade jag vid min vanliga promenad grupper av tystlåtna
+lotsar med hemlighetsfullt utseende. Det hade hänt något. Jag frågade,
+men fick undvikande svar. Slutligen talade man om att Otto hade satt bort
+skonaren. Då ringde det i öronen på mig, och jag tänkte på klämtningen.
+
+Framåt middagen kom bogseraren i land med den bärgade besättningen och
+den förolyckade lotsen. Åldermannen stod nere på bryggan och tog emot.
+
+-- Hur i Herrans namn har du burit dig åt, Otto?
+
+-- Jag vet inte, jag; det var mitt öde. I fjorton år har jag fört in
+fartyg och i mycket svårare väder, men nu skulle olyckan vara framme, och
+då kunde ingen hjälpa, svarade Otto med fullkomlig resignation och
+förföll i tystnad.
+
+Härpå bröt kaptenen på skonaren ut i en skur av förbannelser över lotsen
+och lovade att ta ut ersättning till sista skillingen, om så lotsen
+skulle gå ifrån gård och grund. Detta gjorde ett starkt och obehagligt
+intryck på alla de närvarande, och jag avlade i tysthet en ed att hjälpa
+lotsen, om någon van var, skulle det också gå löst på skepparen, ty jag
+kände på mig att lotsen var oskyldig, och att det fanns dolda motiv, dem
+jag för en upplyst domare skulle dra fram i dagen.
+
+Sällskapet for till staden, lotsen för att avvakta krigsrättens hållande.
+Jag var ute och åsåg bergningsarbetet samt gjorde studier -- ovanligt
+sorgliga.
+
+Därpå skaffade jag mig ett sjökort, ett lotsreglemente och Klints
+navigation samt började studera. Sedan jag så under förmiddagarna
+observerat platsen och pejlat fyrarna, sammankallade jag de sex som varit
+på vakten. Jag frågade dem om de hade något ätt anföra till kamratens
+försvar.
+
+De hade ingenting.
+
+Kompasserna hade befunnits nyjusterade och riktiga; vädret var mulet, men
+ingalunda disigt; själva mörkret var gynnande för fyrarnas pejling, och
+strömsättning fanns inte därute. Saken var alltså oförklarlig. Lotsen var
+känd för stor ordentlighet och brukade aldrig supa, men han hade varit
+litet besynnerlig dagarna förut, ty hustrun hade just då varit mycket
+sjuk, och han hade vakat om nätterna.
+
+-- Där ha vi en punkt, tänkte jag.
+
+-- Vad straff tror ni han får?
+
+-- En tre månader!
+
+-- Straffarbete?
+
+-- Det blir väl fängelse, som vanligt.
+
+-- Han skall vid min salighet gå fri, så sant jag heter Larsson, nu svor
+jag på't!
+
+Gubbarna sågo förvånade på mig; jag tackade dem för upplysningarna och
+gick.
+
+Otto kom tillbaka, nedslagen, och hade erkänt allt. Nästa krigsrätt
+skulle sitta om åtta dagar, och då skulle han få sin dom. Jag tog honom
+i enskilt förhör och fick småningom ur honom sex fakta, som jag ansåg
+vara friande; dock fann han skamligt att skylla på hustruns sjukdom.
+
+-- Var du lugn, min gosse, och se om din gumma, så följer jag med dig
+till stan när du skall in nästa gång, och lita på mig, du!
+
+Den stackars lotsen gjorde så även. I fyra dagar skrev jag hans
+försvarstal, och sedan lärde jag mig det utantill. Detta var nästan det
+värsta. Mitt över ön, på andra sidan utkiken, låg stranden alldeles
+blottad för havet. När då det blåste havsvind, kunde sjöarna vräka sig
+många famnar upp på den släta sandstranden, och det var dit jag begav mig
+för att få en lämplig lokal för min fingerade sjökrigsrätt.
+
+Rätt ut till havs syntes de två masterna snett skärande horisonten; strax
+i ost Svartbådans spira, och längre bort Grönskars fyr.
+
+Där kom en lång, genomskinlig sjö; han var vit i huvudet: det var
+auditören. Jag sprang ut på sandbottnen när återsvallet drog sig
+tillbaka, och strax kom en stor, tjock, grön kommendörkapten och sopade
+ut mina spår, men låg i nästa ögonblick krossad vid mina fötter. Jag
+talade mot vinden och vågen; sandhavren böjde sig och slopades, men reste
+sig igen tills nästa våg kom. När jag hunnit till mitten av talet, glömde
+jag bort resten och fortsatte på fri hand, kom ifrån ämnet, och slutade
+med en förtvivlad bön om nåd.
+
+Detta förargade mig, ty jag stod endast på min rätt, och jag njöt när
+sanden piskade mig i ansiktet som en bestraffning för min feghet.
+
+Krypande uppför klipporna, ty vinden skulle ha slagit omkull mig, begav
+jag mig upp i skogen, åt några ruttna lingon och började om igen för mitt
+nya auditorium.
+
+Den sjunde dagen var inne, och vi skulle resa. De inre fjärdarna åt
+Vaxholm till hade varit isbelagda, men blivit uppbrutna av en stark
+ostlig vind. Otto, hans broder och jag skulle anträda den svåra färden,
+seglande i en liten öppen båt. Klockan 12 på middagen stodo vi resklädda
+nere vid stranden. Det var ett par grader kallt, vädret var klart, och
+med den vind vi hade, beräknades 8 eller 10 timmar till Vaxholm, där vi
+skulle ligga över natten.
+
+Jag var beredd på allt, och sedan vi inne hos några lotsar fått
+åtskilliga färdknäppar, hade modet stigit i en så oerhörd grad, att jag
+icke fastade mig vid att båten endast var avsedd för tre personer och
+ändå lastad med en strömmingsfjärding, åtta tomma brännvinskaggar och ett
+par säckar med kläder, så att, när vi krupit ned, båtkanterna endast lågo
+ett kvarter över vattnet. Storseglet, en större uppsprättad säck, och
+focken, i förhållande därtill, hissades på, och vi voro till sjöss. Otto
+satt till rörs, brodern skötte focken, och jag satt midskepps vid
+strömmingsfjärdingen.
+
+Sinnesstämningen var alls icke melankolisk. Jag trakterade en mungiga,
+som jag fått av en holländsk sjöman, och brodern sjöng yankeevisor. Vi
+rökte våra snuggor i samma lugn, som om vi suttit hemma. Solen började
+redan att rosfärga snön på de östra kobbarna, då vi anlände till
+Smörasken. Här plockade man litet sten i båten. Detta föreföll mig
+misstänkt, men man skyllde på Kanholmsfjärden och på den friskande
+vinden. Vi lade ytterligare i land på Hasselkobben, där supen av samma
+namn togs, ty nu skulle vi ut på öppna sjön.
+
+Solen gick ned, och i västra horisonten hade mörka molnmassor hopat sig
+som berg. Ibland brusto de, och ut ur den svarta väggen flöt, som ur en
+vulkan, en massa rött ljus, så intensivt, att ögat bländades och såg
+allting ännu svartare sedan. Det började stänka framifrån stäven;
+samtalet tystnade; snuggorna slocknade; sjöarna blevo allt högre, och
+båtens rörelser oroligare. Man kände varje nyck av vinden. Då ryckte det
+till i seglet, läsidan låg under vattnet, och det forsade om fötterna.
+
+-- Stick på skotet! skrek jag ofrivilligt.
+
+-- Är han rädd? frågade Otto och höll an lika fullt. Då teg jag. Båten
+pressades nu fram med slaksidan så hårt, att intet vatten kom in mera. I
+stället slog sjön över från lovart. Framåt gick det, så att det pep
+om'et. Då sprang fockskotet. Båten girade till, seglet flaxade och slog
+så olycksbådande, att jag verkligen blev rädd. Hela företaget syntes mig
+så oerhört oförskämt, så löjligt djärvt, att jag började skratta. Jag
+satt liksom mitt i sjön. Vatten in i båten, halvkrossade sjöar bak
+ryggen, skummet som ett yr fram i fören, och läsidan ett kvarter under
+ytan. Emellertid började jag frysa, ty vattnet gick över pälskragen och
+sög sig ner efter ryggen. Fötterna voro i vattnet till smalbenet.
+
+Snart var skotet lagat, och vi i full fart igen. Jag började tänka över
+belägenheten. Otto hade krupit upp på lovartsidan. Över kavajen hade han
+dragit en vit sticktröja, som gjorde ett lika kallt intryck, som det av
+skjortärmar. Den sista röda solreflexen föll på hans mörka ansikte. Varje
+gång jag varnande tilltalade honom, svarade han med ett dovt skratt och
+blev därefter tyst. Var han drucken? Det vet jag ej än i dag. Eller
+tänkte han segla oss i kvav i sin förtvivlan, ty han var förtvivlad,
+fastän han höll god min. Jag knäppte emellertid upp pälsen, för att vara
+beredd, upptog försiktigt min kniv och avskar oförmärkt snörena på mina
+lappjäxor. Därpå stack jag den uppslagna kniven in i pälsärmen, fast
+besluten att kapa skotet vid förefallande behov.
+
+Ju längre vi kommo ut på fjärden, dess större andrum fick vinden, och
+sjöarna blevo allt längre. Till råga på eländet började jag frysa, men
+vågade icke bedja om brännvinet, ty jag var rädd för varje rörelse man
+gjorde. Otto hade emellertid gjort fast skotet och började ösa. Då såg
+jag upp mot vindsidan; det svartnade på en fläck, och efter oss rusade
+fram på vattnet en kåre, jag skulle vilja kalla den en ande, ty den var
+osynlig, fastän man såg dess mörka spår.
+
+-- Stick på skotet, eller jag kapar! -- och kniven var framme som en
+blixt. I samma ögonblick satt jag med benen i vattnet, kände en stark arm
+fatta om min handlove, och båten reste sig igen. Skotet var oskadat, och
+det var räddningen. Då sade brodern med ett irriterande lugn: segla inte
+så hårt, Otto, och därpå: herrn ska inte vara rädd, för det här ä'
+ingenting.
+
+På detta sätt gick ytterligare en halv timme, och det blev mörkt. Men
+fram mellan focken och staget såg jag den lilla Kanholmsfyren, som lyste
+med sitt fasta, orörliga sken, och som skulle verkat lugnande, om icke
+mina nerver varit så ytterligt retade av de oupphörliga ryckningarna.
+
+Jag fick dödsfantasier. Locket hade fallit av strömmingsfjärdingen, och
+jag såg med avund på de vita skepnaderna, som sovo där så lugnt med öppna
+ögon. Även de hade dött i blomman av sin ungdom, under stilla promenader
+i de dunkla tångskogarna därnere på den otäcka sjöbottnen.
+
+I min betryckta ställning måste jag se på dem, ty jag kunde icke vända på
+mig, och vad jag än tänkte på, såg jag alltjämt de öppna röda ögonen
+stirra på mig. Då förstod jag, varför pappa lade tolvskillingar på
+systerns ögon när hon var död. Jag filosoferade över min stryksticksask
+för att förströ mina tankar. Jag såg ännu en ring efter stearinljuset som
+jag släckte i går kväll, ty jag begagnade alltid asken som ljussläckare.
+Jag erinrade mig vad jag hade läst just då, vid det där ljuset, innan jag
+somnade i min varma säng. Det var en obegriplig filosofi, som jag lånat
+av prästen. Som jag aldrig viker i böcker, utan fäster pagina i minnet,
+erinrade jag mig genast sid. 26, där jag slöt. Det handlade om Kant. Det
+enda jag fattat av den mannens för övrigt underliga läror var imperativet
+att man måste tro. Nu rock det till igen. Jag beslöt mig för att tro, men
+min hjärna var så förvirrad, att jag ej visste på vad.
+
+På Otto trodde jag inte mera, ty han var tydligen bortkommen och dessutom
+ej att lita på, då han ju nyss hade satt bort en skonare. Brodern var
+visserligen bättre, men han satt vid fockskotet. Så där raglade min
+hjärna av och an mellan för och akter, tills jag slutligen tror att jag
+trodde på Kanholms fyr, med en hemlig reservation, i händelse vi snart
+skulle komma i lä under landet.
+
+Mycket riktigt. Ryckningarna upphörde och med dem dödstankarna, och när
+vi strax därpå passerade »Vita Märrn», vilken stod likt ett vitt spöke på
+sin klippa, kände jag mig som hemma hos mig, och satt redan och öste i
+allsköns rö efter en valfången styrkdryck. Jag nickade vänligt åt fyren
+och tackade för gott sällskap, varpå vi vände ned mot ett annat ljus, som
+sken mycket oroligare, men också mycket varmare -- det var smedens, hos
+vilken vi skulle rasta.
+
+Vilken vällust att få gå i land och räta ut sin domnade kropp efter en
+sådan färd!
+
+Vi sutto snart framför en stockeld inne hos smeden, där man höll på med
+julrustningar, och talade om det överståndna som om en lustig bagatell.
+
+Sedan vi ätit och druckit, började vi att leka. Man dansade efter
+mungiga; hundarna skällde och hoppade kring golvet som galningar; själva
+Otto hade glömt sin sorg, och ingen frågade om orsaken till den sena
+resan. Där berättade även Otto om anledningen till den underbara
+klämtningen. Det var ledvagnen som fockskotet löper på, vilken lossnat i
+den ena ändan, och sedan tjänstgjorde som en slags stämgaffel.
+
+Snart sutto vi åter stuvade i vår båt och skulle börja kryssningen över
+fjärdarna ned till Vaxholm. Jag hade noga förvissat mig om att inga
+större vatten förefunnos på den återstående vägen, och litade dessutom på
+de nyförvärvade själskrafterna.
+
+Det dröjde dock icke länge, förrän ett nytt elände började, sju gånger
+värre än förut, och jag insåg snart, att fjärdar kunna vara ganska
+stora, fastän de äro små -- för lotsar. Vi dublerade »Silverkannan»,
+under fara att bli sönderslagna mot det branta berget.
+
+Månan hade emellertid gått upp och stack fram mellan trasiga moln, vilket
+gjorde uppträdet ännu hemskare, ty nu såg man eländet i all dess storhet.
+Sjöarna voro svarta som bläck, och månljuset låg som drivet silver,
+fläckvis. Det stötte på likvagn. Brodern, som satt i fören och höll
+utkik, hade dragit på sig en svart oljerock, vilken alltjämt vättes av
+sjöarna och när ljuset föll på rockens tunga, skarpa veck, såg mannen ut
+som en järnstaty. Vinden kom rytande över landen och kastade sig handlöst
+ned på båten, som pressades och våndades. Då vi vände under land, hördes
+ett ögonblick suset i de snöiga granarna eller viskningen i vassen,
+varvid jag tänkte: Herre Gud, den som vore i land! -- Så voro vi åter ute
+igen, och då vaknade alla goda föresatser. Du har varit ett svin,
+Larsson, men kommer du med livet från den här färden, så skall det bli
+folk av dig, tänkte jag helt vackert. Jag var icke annars rädd för sjön,
+men nu voro mina nerver ytterligt försvagade, helst som den artificiella
+sinnesstyrkan började blåsa bort. Jag domnade småningom av och förföll i
+en slags osalig dåsighet. Pling, plang, kling, klung, klong, lät det
+plötsligen. Jag vaknade och lystrade. Omigen! Det var glasharmonika,
+speldosa, fortepiano, men det var vackert tillsammans, och jag blev helt
+varm. Musik på sjön i månskenet, mitt på fjärden!
+
+Kling, klang, ett långt kratsch som av en kransåg, och båten stannade,
+mitt i sjön.
+
+Det var isen. Stort alarm! Seglen ned och årorna ut.
+
+Jag vill endast tillägga att vi rodde två mil mot vinden och under
+ideligt pianoackompanjemang till Vaxholm. Första milen rodde jag, den
+andra sov jag. När jag vaknade på Trälhavet, hade jag huvudvärk, ty
+mössan hade fallit av. Jag yrade och såg i månskenet Kristus på korset
+mellan de båda rövarna avteckna sig över skogen och var fullt övertygad
+om verkligheten av synen, tills man senare förklarade den helt enkelt
+vara en avtacklad tremastare, vilken lagt sig i vinterläger vid en
+strand.
+
+Om natten sovo vi i Vaxholm, och jag var frisk följande morgon.
+
+När vi gått på ångbåten som skulle föra oss till staden, leddes två
+tjuvar ombord och förtöjdes på fördäck, där de utgjorde föremål för
+publikens giriga blickar.
+
+Detta försatte Otto i en mycket dyster sinnesstämning.
+
+Vi hade likväl icke hunnit längre än förbi Tenö, då han glad och nyter
+kom fram och bjöd oss på kaffe i försalongen. Han hade sålt sin
+strömmingsfjärding (min strömmingsfjärding) åt en passagerare. Stackars
+gosse!
+
+                  *       *       *       *       *
+
+Klockan tre kvart till tolv stodo Otto och jag utanför kanslihuset på
+Skeppsholmen, efter att ha styrkt våra sinnen med en frukost på
+»Mässingsstången».
+
+Kanonjären, som postade utanför, hade redan anställt ett förberedande
+förhör med min stackars vän, vilket jag förgäves sökt avstyra.
+
+En och annan officer hade börjat komma. Vi gingo in och satte oss i
+förmaket eller rättare förstugan. Nu kom skepparen med sitt ombud, en
+lång mäklarclerk. De hälsade lotsen med verkligt medlidande och kastade
+misstänksamma ögon på mig. Under den rysliga väntan som härpå följde
+framviskades mellan båda kärandeparterna ett samtal, rörande sig kring
+försäljningen av lotsens gård. Det kokade i mig, men jag teg.
+
+Målet uppropades, och vi trädde in i sessionsrummet.
+
+Kring ett svart bord sutto sex officerare och en civil. Ordet fördes av
+en liten person med tre streck på halsen och ett på huvudet samt en stor
+sabel om magen. Vid dörren satt en väbel, som skulle agera allmänna
+åklagaren, men han kom aldrig längre än till dörren och aldrig ett ord
+hörde jag honom säga. Skepparen och clerken ställde sig på den högra,
+lotsen och jag naturligtvis på den vänstra sidan.
+
+Sammankomsten öppnades med ett vänligt rytande i riktning åt mig: Vem är
+det?
+
+-- Åhörare, svarade jag.
+
+Protokollet från förra rannsakningen upplästes och justerades. Har du
+något att invända, lots? sporde ordföranden.
+
+Lotsen skulle till att svara, då han avbröts av skepparen, som började en
+harang. Lotsen fortsatte även, likmätigt befallningen, att tala.
+
+-- Tyst lots, du ska lära dig att tiga när folk talar! skrek auditören,
+som i sin tur tog ordet av ordföranden.
+
+Då skrek jag så mycket jag förmådde:
+
+-- Jag skulle anmäla mig som ombud för lotsen!
+
+Skepparen bleknade, auditören blev stum, och bisittarna knäppte av sina
+koppel och sågo otåliga ut, ty de hade tänkt att få gå hem så fort som
+möjligt. Man viskade och kastade på mig ursinniga blickar, vilka inneburo
+allt det förakt som ligger i ordet »brännvinsadvokat».
+
+Slutligen avbröt ordföranden: Det kan icke nekas.
+
+-- Namn?
+
+-- Larsson.
+
+-- Karaktär?
+
+-- Marinmålare.
+
+Ögonblicket var inne. Det var jag som var den anklagade. Jag darrade på
+benen som en stackare, men jag kände att det fanns någon osynlig
+närvarande, isom stod över hela sällskapet i makt och myndighet och som
+bragte dem till tystnad. Det var _lagen_, som gav mig rätt att tala och
+befallde dem att tiga.
+
+Jag började med ett: Mina herrar!
+
+Ordföranden försökte att gäspa, och auditören låtsade läsa i en bok.
+
+I ett andedrag hade jag rullat upp inledningen. Jag talade om det viktiga
+ögonblick i livet, då kvinnan skall föda barn -- lotsens hustru hade
+nämligen just varit ute för den åkomman; jag skildrade modersglädjen,
+kanske den renaste som ges i detta usla liv, där man om morgonen står upp
+som en hederlig karl och om aftonen lägger sig som en Långholmare. Jag
+lämnade en diagnos efter Hartman på sjukdomen _insomnia_ eller
+sömnlöshet, vilken verkligen är en sjukdomsform, fastän man icke tror
+det. Lotsen hade icke sovit på tre nätter, alltså var han icke
+tillräknelig. Härpå följde en livlig skildring av vår utfärd till
+skonaren. När jag kom till de märkvärdiga klämtslagen, såg jag alla nio
+ansiktena vända emot mig. Uttrycken kunde jag ej läsa, ty jag var för
+upprörd, och som jag stod emot ljuset, låg hela rummet svart och
+ansiktena syntes endast som nio vita fläckar i mörkret. Jag slutade
+inledningen med en framställning av människans obetydlighet i förhållande
+till världsalltet och isynnerhet till det oförklarliga.
+
+Härpå följde försvaret. Lotsen hade tagit fartyget utom sitt distrikt och
+hade således intet ansvar. Vad pejlingen av fyrarna beträffar, så litar
+en lots hellre på sina landmärken än på en usel kompass, som kanske är
+falsk. Fartyget förde järnlast, och därför litade han ej till kompassen.
+Vad landmärkena beträffar, så behöver man bara vara aldrig så litet
+sjövan, för att veta huru de skenbara avstånden förändras vid olika
+lufter. Här målade jag en marin med snö på landen och mist i luften.
+Lotsen vore alltså i dubbelt mått oskyldig, men än mer, han var icke
+allenast oskyldig, utan kaptenen var den brottslige. Han hade sovit när
+olyckan skedde, och nu står det i lotsreglementet att »befälhavaren
+ansvare själv för manövern, dock efter lotsens hörande». Här hade dock
+inrotat sig den vanan, att man betraktade lotsen som befälhavare, så
+snart han satt foten ombord. Detta missförhållande måste ändras, ty
+lotsen är icke navigatör, endast vägvisare. Han kan icke logga, behöver
+icke kunna ta ett bestick, icke känna varje fartygs segelduglighet. Man
+tror att man skall få ha lotsen som en slags Kristus, som vid varje
+olycksfall skall bära alla sjökapteners synder. Icke så! Svenska
+handelsflottan skall nog inse att dess intressen icke skola så
+vårdslösas; tiden är inne för en reform, och nu skall reformen ske -- nu
+eller aldrig!
+
+-- Men sjöförklaringen, invänden I, mina herrar. Den är falsk, svarar
+jag; den är lögn från början till slut. I veten kanske icke huru man gör
+en sjöförklaring? Jo, skepparen, just han som oftast ligger och sover,
+sätter upp en redogörelse över ett förlopp, som han aldrig sett, och
+sedan läser han upp den för besättningen, som till hälften består av
+utlänningar, vilka ej kunna ett ord svenska, och så skriva de under på
+salighetsed. Och det skall få gå på detta sätt, tror man? Jag skulle
+kunna anklaga dem för mened, hela sällskapet; men det gör jag inte. Nu
+har jag sagt min tanke, så sant jag heter Larsson, och att vad jag sagt
+är sant som dagen, det kan ni ge er djävulen på, hela surven! Och härvid
+slog jag näven i bordet så det rungade.
+
+Stormen bröt lös; jag hade förlorat besinningen. Sablarna skramlade, och
+jag minns ingenting vidare, förrän jag befann mig ute i förstugan, dit
+ett par kanonjärer hade haft den artigheten att förpassa mig.
+
+Jag irrade ut i staden, förtärd av harm och vanära. Icke vågade jag söka
+upp lotsen, som nu ovillkorligen var störtad. Mörkret föll snart på, och
+jag befann mig smygande utanför »Mässingsstången», för att se om jag
+skulle upptäcka brodern och få veta utgången. -- Förgäves! Då gick jag
+till »Freden», för att få mig något att äta. Den förste jag fick sikte
+på var skepparen. Han satt ensam vid ett bord, lutade huvudet i handen
+och såg mycket bedrövad ut. Tänk om min anklagelse tagit skruv och jag
+störtat honom i olyckan! tänkte jag vidare. Ja, men jag vill inte göra
+_någon_ människa något ont. --
+
+Jag gick fram till mannen.
+
+-- God afton, kapten! Hur gick det?
+
+-- Varför kunde ni då inte ha sagt ett ord till mig först, innan ni gick
+åstad och fördärvade saken för den stackars lotsen!
+
+-- Vad fick han?
+
+-- Två år!
+
+-- Ja, men jag går till högre rätt!
+
+-- Gör inte det, herre, det här är ingen vanlig domstol!
+
+-- Men mitt försvar!
+
+-- Jo, det var vackert! Första delen skulle nog ha verkat som
+förmildrande omständigheter, men den andra! -- Ni hade ju orätt i varenda
+punkt, utom i det att ni framställde lotsen som lögnare, ty han talade ju
+emot sitt första erkännande. Och icke nog med det: ni höll på att sätta
+mig i omständigheter, som kunnat bli svåra nog. Ni tror kanske att jag
+ville gossen illa? Tvärtom, jag ämnade genom auktion rädda hans gård åt
+honom. Detta har ni nära nog omöjliggjort. Ni tror kanske att jag har så
+roligt själv? Ni vet inte vad det vill säga för en skeppare att sätta
+bort sitt fartyg. Jag får börja om igen som styrman. Jag skulle hem och
+gifta mig ty jag har fästmö; men därav blir nu ingenting, ty jag
+förlorade allt mitt, som jag hade med mig. De beskyllningar ni utkastade
+mot mig upptogos begärligt av clerken, som rapporterar dem till mina
+redare, och vem vet vad öde de kunna bereda mig! Nu skall jag hem till
+julen över Östersjön, och det blir ingen lustresa i öppen båt! Vad jag
+skall leva av till våren vete Gud. Herre, ni hade gjort väl om ni hållit
+munnen!
+
+Som en fördömd sprang jag ut från mannen och såg aldrig mera varken honom
+eller lotsen. Kanske inte det var en trevlig historia?
+
+-- Å, för trevlighetens skull så... men inte bevisar den heller, att man
+icke bör försöka hjälpa sina medmänniskor, invände D. Man skall bara inte
+vara dum.
+
+-- Man blir det, så snart man åbäkar sig med att hjälpa folk. Kom till
+mig, om du är i knipa, och lyckas du att röra mig, kan du vara säker om
+fängelse eller stupstock, allt efter som jag känner mig hjälpsam.
+Människan är en usel komposition, och jag är den uslaste av alla -- god
+natt!
+
+Och med hatten djupt nedtryckt över pannan och händerna nedborrade i
+fickorna, störtade Markus Larsson på dörren och skyndade med långa steg
+gatan framåt, som om han velat springa ifrån minnet av den olycklige
+lotsen.
+
+
+
+
+En timma ombord.
+
+
+Jag sprang upp på fallrepet och var ombord på briggen »Warrior». Dalarö
+låg snart bakom oss och vi höllo ned åt Vaxholmsleden. Efter att ha
+utbytt några ord med kapten gick jag fram åt skansen för att få ostörd
+läsa hennes brev. Omöjligt! Jag blev tilltalad av första styrmannen. Då
+gick jag ut på bogsprötet, satte mig på eselhuvudet och med armen örn
+förstängstaget började jag läsa. Det svartnade för ögonen, jag läste om
+och om igen! Jag kysste brevet, jag kysste kuvertet om och om igen! Jag
+ville kasta mig i framför bogen och låta kölhala mig tills alla känslor
+blivit kylda och alla suckar kvävda! Det var slut! Hon hade tröttnat!
+
+Då ringde skeppsklockan, och konstapeln kom aktningsfullt och frågade om
+jag ville spisa middag med kaptenen. Jag beslöt att säga: tack, nej! men
+gick. Vi åto något salt och sedan något torrt, samt drucko något, som var
+mycket starkt -- och mycket. En vit hand serverade. Jag talade visst
+engelska och svor rysligt. Sedan gick jag ut på däck. Nu började jag
+urskilja föremål. Jag gick på ett golv sluttande som en scen. En gris
+sprang omkring och försökte titta över relingen. Höns och gäss plockade
+korn ur en vit hand. Mellan nakterhuset och kajutan stodo blommor i ring
+kring en grön bänk. Det var en trädgård. Jag satte mig i trädgården
+bredvid en kvinna. Vi började tala -- jag minns inte på vad språk! -- Det
+blåste kallt. Jag drog pläden om mig. Då rock det till vid min sida. Hon
+hade knäppt igen sin vackra plyschkappa om min fula yllepläd! Jag steg
+upp och gick in i kajutan. Där fanns ingen. Jag tog en stryksticka och
+tände eld på mitt brev, tände eld på kuvertet. Jag ville än en gång
+berusa mig av doften och lät röken stiga upp och kyssa mitt ansikte.
+Röken tog mig på orden. Ruset kom. Det bultade vid tinningarna och
+mörknade för ögonen, som sågo bilder av mer än vanligt virriga former.
+Vid varje fartygets rörelse kom en frossbrytning över mig, så våldsam,
+att klockan hoppade ur västfickan. -- Till sist föll jag ned på durken
+och skulle ofelbart legat avsvimmad, om jag icke slagit huvudet mot
+spottlådskanten. Detta räddade mig, ty av smärtan vaknade jag till
+besinning så mycket att jag kunde stiga upp och lägga mig i kaptenens
+soffa. Nu var febern i full gång. En vit hand -- alltid den vita handen!
+Varför det då? Kanske emedan det bara fanns fyra sådana ombord. En vit
+hand hällde i mig whisky -- o, vad det var ljuvt! -- även whisky kan vara
+ljuvt! I en blink grep jag efter den lilla handen och förde den till mina
+läppar; i en blink byttes om hand, och jag mötte tvenne iskalla ringar!
+Detta återgav mig besinningen.
+
+Jag blev ensam i kajutan en stund. Då kommer konstapeln in. Han betraktar
+mig med misstänksamma blickar. Därpå lägger han sig på knä på durken,
+petar upp en inskuren järnring och öppnar en lucka; där nedsticker han
+en lång metallstång och vrider den några slag. Jag började tänka, att
+karlen ville borra oss i sank, men beslöt att uppskjuta med skrikningen.
+Nu lutade han sig ned mot metallstången, satte sin mun därintill och
+började suga. Ett stort vällustigt grin smög sig över hela hans fula
+ansikte; halsådrorna svällde och ögonen blevo röda. Jag förstod ingenting
+utan föll i vanmakt! När jag vaknade igen, stod karlen vid min bädd och
+lade kuddar under mina fötter, så att dessa nådde i höjd med
+kajutsfönstret, allt under det hans kropp gjorde slingrande rörelser. Jag
+ville återigen skrika, ty jag trodde att man seglat bort med mig; att vi
+voro ute till sjöss, men märkvärdigt nog kände jag intet av de rörelser,
+som karlens kropp antydde. Var jag galen eller var karlen. Hade jag
+fötterna vid huvudet eller huvudet vid fötterna? Det gick runt omkring
+för mig!
+
+I detsamma blixtrade den vita handen genom rummet, och en örfil nedföll
+vid mina fötter på konstapelns ansikte.
+
+-- Go to hell, you damned rascal! o. s. v.
+
+Det stod en stor grovlemmad kvinna mitt i rummet, och inom ett ögonblick
+var karlen fattad mellan båda axlarna och utkastad, varpå följde ett
+häftigt buller, som när man bryter sönder en stol, och i ett moln av
+yllekjortlar försvunno tvenne förfärliga vådor i röda strumpor genom
+dörren.
+
+Konstapeln hade vittjat spritdurken och var drucken. Jag vände mig åt
+väggen och sov ända till Vaxholm. När jag vaknade följande morgon på
+hotellet, var jag frisk till kropp och själ.
+
+Vid min säng stod läkaren. Han kände min puls och såg lugn ut. Därpå
+lämnade han mig ett papper. Överst stod: Vaxholms apotek. Därunder satt
+faslackad och med apotekets sigill försedd en vacker ljusgrön remsa av
+det fatala kuvertet, varunder stod skrivet:
+
+»_Innehåller arsenik_».
+
+
+
+
+HÄR OCH DÄR
+
+
+
+
+Våren på Djurgården.
+
+
+Av alla årstider är våren erkänt den mest obehagliga, isynnerhet för den
+som bor på Djurgården och älskar ett ordnat levnadssätt. Jag flyttade dit
+ut i höstas, när de långa behagliga skymningarna kommo, och solen gick
+ned redan kl. 4,15, och jag bodde där ända till den 12:te maj, då jag
+flyttade in till staden.
+
+Som jag ej hade min sysselsättning hemma, kunde jag endast under aftonen
+njuta av det lugna behaget att bo utom en tull. Allting var så reglerat
+och gick sin gilla gång. Jag visste alltid, att jag skulle bli överfallen
+av två hundar vid 6:te lyktan på flottbron, och detta hade blivit ett
+sådant behov, att jag saknade dem när de ej kommo, och jag ångrade mig
+bittert, att jag i min ficka burit sten ända från Skeppsholmen för att
+jaga bort dem. I hörnet av Allmänna gränd stod alltid en polis och sov,
+varannan kväll den med stora polisongerna, och var tredje den med de röda
+mustascherna. Mellan Manègen och Hasselbacken började några fulla karlar
+att hojta, och Kille på Alhambra skällde. När jag så kom in på mitt
+vanliga toddyställe, sutto flickorna och sydde, jag läste högt för dem ur
+en aftontidning, och ingen störde oss. När jag så kom dit där lyktorna
+slutade, gick en rysning över ryggen och det blev mörkt för ögonen.
+Smutsig om benen letade jag mig hem och rev mig alltid på en spik när jag
+vred om portnyckeln.
+
+Det låg ett visst behag i detta. Så levde jag lycklig tills den olyckliga
+februari månad trädde in. Jag fick icke mera tända min lampa kl. 5, ty
+solen ville ej gå ner. Den 7:de blev jag överfallen av 3 anemiska barn,
+som ville sälja blåsippor -- jag har alltid hatat blåsippor. Detta
+upprepades sedan varje dag. Den 9:de väcktes jag kl. halv 8 av en bofink,
+ehuru jag ej ville vakna förrän kl. halv 9. Denna efterföljdes snart av
+flera, som varje morgon förnyade det störande uppträdet. I början av mars
+blev saken betänkligare. Jag kom in på mitt schweizeri -- i salen stodo
+sex soffor, 5 voro lediga, den sjätte -- min soffa var upptagen. Jag
+satte mig i den femte och tog in konjak -- varför skulle jag dricka
+toddy?
+
+Jag hade länge anat detta. Blev så varmt i luften med solsken till.
+
+Överrocken blev grön på axlarna och vit i knapphålen. Halvårsgamla
+fläckar stego upp ur schoddyns mossiga gravar, hatten uppblöttes av de
+för jorden välgörande vårregnen och lade sig i djupa veck över pannan.
+
+En kväll -- jag vill försöka att glömma den -- kom jag in på mitt
+aftonställe. Ingen hälsade på mig, ingen plats fanns ledig -- jag måste
+sitta i farstun vid kuskarnas bord och dricka absint -- varför skulle jag
+dricka konjak?
+
+Det var bittert. Nästa morgon skulle dock göra mitt öde fullständigt.
+
+Flottbron var indragen!
+
+Den som bott på Djurgården, vet vad dessa ord innebära. Jag försökte med
+ångbåten, men han lade alltid ut när jag kom. En gång låg han vid andra
+stranden, och då höll jag på att försona mig -- men sedan dess gick jag
+kring Ladugårdslandet, ty jag ville icke ha slumpen att tacka för en
+lycka som jag förtjänar.
+
+Olyckorna hopade sig.
+
+Jag hade ett vackert strandparti som jag höll på att studera. Ett
+avtacklat fartyg låg förtöjt en kabellängd från land. En morgon hade
+akterkättingen sprungit, vinden var sydlig, vraket red för ankaret och
+tavlan var oduglig. När det blir N. N. O. ½0. får jag motivet igen. Detta
+har jag inte tid att vänta på.
+
+Jag hade utsökt en grupp björkar, som skulle tecknas. De stodo i en
+backe, där jag icke visste, herr D:s villa skulle komma att stå. Nu har
+man sprängt bort förgrunden och huggit ned björkarna; därför blevo icke
+träden utförda på min tavla, som utställdes på Akademiens högtidsdag.
+
+Solen sjönk den sista aftonen bakom Kastellholmens flagga, jag vandrade
+framåt slätten för att på Novilla säga farväl åt våren och Djurgården --
+och ännu en gång värma mig vid minnena från den förgångna vintern. Ve!
+Borta var den mörka vintergrönska, som förr gladde det skumma ögat,
+kanariefåglarna hade flyttat till svalare länder, artilleristerna hängt
+sina kornetter i Tivolis pilträd, på golven stodo inga virabord, inga
+tobaksmoln förmildrade det bjärta solskenet, där förr var glädje och liv
+och värme, där ljusen från kronorna speglade sig i speglarna, och
+fontänen sorlade under lagrarnas kronor -- där satt en herre och drack
+en kopp kaffe, under det att en kylig vårvind strök sig in genom den
+öppna dörren.
+
+                  *       *       *       *       *
+
+I dag på morgonen slog häggen utanför mitt fönster ut sin giftiga
+grönska, en blivande härd för myggor och spindlar. Innan dess blommor
+hinna sprida sin stank kring backarna är jag borta.
+
+
+
+
+I Notre-Dame och Kölner-Domen.
+
+(Två ögonblick.)
+
+
+Vi hade ätit Ostendeostron och druckit var sin liter chablis; vi hade åkt
+på _Skating-Rink_ nedanför _Henri IV_ och emottagit applåder av den på
+_Pont-Neuf_ församlade publiken så ofta vi hotade att bryta armar och ben
+på den glatta asfaltbanan; oktobersolen sken hett, och med hattarna i
+handen, som de andra parisarna, ställde vi färden till _la Cité_,
+passerade _Palais de Justice_, besågo S:te Chapelle, som alls icke är
+någon pärla i arkitekturväg, huru ren än stilen må vara, ty inuti verkar
+den som målning -- ty den är alldeles bemålad -- och utanpå verkar den
+icke alls och är liksom alla andra götiska kyrkor icke beräknad att ses
+utanpå. Vi marscherade vidare och stodo så på torget framför Notre-Dame.
+Är det Notre-Dame? -- Ja! så är det! -- Det är ju en mycket vacker kyrka!
+-- Ja! _Défense d'afficher! Défense d'_... stod det på muren.
+
+Utanför portalen upphandlade vi radband med Jesu heliga hjärta på och
+tilldelade två privilegierade blinda tiggare drickspengar. Vi voro inne!
+-- Det är icke så högt; det är icke så långt; men det är ofantligt
+vackert!
+
+Solen skiner fullt in genom alla de södra fönsterna och de praktfulla
+målningarna avtecknas på stengolvet -- det är en kolossal Laterna Magica
+och in skjuta solstrålarna mellan de korta och tjocka pelarna liksom i en
+ekskog och upp ur kapitälernas murgrön sträcka sig lisenerna, fortsatta
+av gördlarna, vilkas väldiga grenar slingra sig samman och bilda det
+öppna, glada valvet! Men långt borta i skogen står en kvinna utanför S:t
+Josefs kapell, där hon tänt ett smalt vaxljus, icke större än en
+blyertspenna, vilket i den stora, förgyllda kandelabern fördunklas av sex
+tjocka ljus, dem den förnäma damen låtit tända, vilken nyss satt den
+stora blombuketten i den äkta Sèvrevasen därinne på altaret framför S:te
+Geneviève, därinne, där hon nyss biktat i den rikt skulpterade
+valnötsstolen för monseigneur själv, under det hennes ekipage väntade
+utanför på gatan och hennes negerpojkar gjorde narr av de blinda
+tiggarna.
+
+Vad ber hon om denna gamla, mitt på ljusa onsdagsmiddagen, ensam hållande
+Gudstjänst i hela den förfärligt stora, glada Notre-Dame? För ett sjukt
+barn? En vägfarande, kanske förlorad ansedd son? För en man, skjuten som
+en hund 1871 mot en mur i _buttes Montmartre_?
+
+Vi fördjupa oss in i skogens dunkel! I varje kapell blombuketter,
+tjugofrancsbuketter framför de vackra marmorbilderna av alla dessa
+fattiga lidande Sankt Den och Sankta Den; ljus, mitt i solskenet -- huru
+enfaldigt, men huru rörande som enfalden!
+
+Liksom i en mörk grotta i skogen välvde sig koromgången bakom altaret! En
+Suisse, en person i uniform hejdade oss. En franc i entré.
+
+Vi fördes in i sakristian, där man höll på att visa dyrbarheterna för en
+hop förvånade lantbor. Den där mässhaken skänktes av kejsar Napoleon III,
+då hans son föddes; den där monstransen skänktes av kejsarinnan då
+o. s. v.; det där Ciborium skänktes av kejsar Napoleon III då
+o. s. v.; den där buglan på den där kalken gjordes av kommunarderna...
+det där antependiet bars av ärkebiskopen Darboy av Paris...
+
+Vi lämnade seansen innan den var slut och vandrade ensamma i koret, bland
+de döda, bland de lidande. Vad han I mot dessa helgonbilder, dessa
+monument, resta åt de olyckliga, som lidit och kämpat för vad som, på
+deras tid åtminstone, var idéer; de söka icke sina platser på gator och
+torg för att gärna varda hälsade som världens officerare till häst och
+fots, vilka man så gärna tillber; tänd ljus för dessa arma, som levat i
+mörkret och som ännu i sin odödlighet gömma sig i kyrkans dunklaste vrå!
+Låt dem vara!
+
+En präst gick oss förbi; vi hälsade såsom plägsed är och han besvarade
+vänligt vår hälsning.
+
+Promenaden hade tröttat oss och vi lämnade med saknad den glada, ljusa
+byggnaden. Vid dörren räckte en gammal tjänare fram en vigvattensviska;
+vi mottogo hans artighet och lade en skärv i hans bössa. På pelaren
+ovanför mannens huvud stod ett anslag: _Tariffe_ etc. Det var taxa på
+bönstolarna. Nå, varför icke, då man icke har några bänknycklar!
+
+Jag kastade en sista blick framåt mittelskeppet.
+
+Nu vet jag varför hon är så glad!
+
+Hon är 34 fot lägre än Kölner-Domen (14 fot högre än Uppsala domkyrka),
+men Kölner-Domen är blott 4 fot bredare.
+
+Och de korta romanska kolonnerna! Ögat har pinnar att kliva på!
+
+Vi voro ute på gatan igen; men den blåa himlen var ful; ögat var
+bortskämt av det färgade ljuset. Än en blick på fasaden.
+
+Icke ser hon så förfärlig ut som Victor Hugo sagt!
+
+Det är en fästning snarare! Horisontallinjen håller henne kvar vid
+jorden, likasom det grekiska templet! Det är ett vackert perspektiv å
+norra sidan, men icke oöverskådligt; strävpelarna äro indragna i kyrkan
+och man mäter sig så lätt uppför de fem avsatserna.
+
+-- Ser du något av Quasimodo?
+
+-- Nej!
+
+-- Vi få väl ta Schnaase och Kugler med oss i morgon, så få vi se.
+
+-- Och så låta vi bli att taga frukosten vid Châtelet!
+
+                  *       *       *       *       *
+
+Vi skildes med tårar från den beskedliga värden och hans fru på Rue de
+Douai, där vi varit i pension i tre veckor; han kysste oss på kinden då
+han lämnade räkningen, som började så här: _A Monsieur 2 Amis_. Huru
+oskuldsfullt! Han hade aldrig frågat efter våra namn, men givit oss
+husrum, choklad och tidning om morgnarna, små supéer om aftnarna och
+frukt, vin, cigarrer och sifoner hela dagen; han hade oss ovetande
+betalat våra små skomakar-, skräddar- och tvättnotor, ja, han hade till
+och med likviderat en snickarräkning på 60 frcs; det är en mycket vacker
+plägsed, den där! Det var emellertid frågan om avsked; kamraten skulle
+flytta till sin nya ateljé och jag till Stockholm. Vädret var sådant det
+skall vara de sista dagarna i oktober och så svårt som det kan vara sista
+dagarna i Paris, så att det icke var med de gladaste känslor man satte
+sig i kupén kl. 4 e. m. för att i ett sträck åka till Köln och vara
+framme kl. 5 följande morgon.
+
+Men det bar av; sova blev icke frågan om, ty man hade nog med att passa
+på vagnombytena. Vid 8-tiden talades en slags svenska som tyskarna kalla
+holländska; vinet upphörde i väntsalarna; i daggryningen voro vi i
+sejdlarnas land och kl. 5 i Köln.
+
+Vid tillfrågan huru dags tåget skulle gå till Düsseldorf, försålde en
+järnvägstjänsteman till mig en kommunikationstabell för ett ganska högt
+pris; men han sålde icke hemligheten att begagna den; jag måste förfråga
+mig hos en annan tjänsteman, som lämnade en annan uppgift, och så en
+tredje, som jävade de förre och avlade högtidlig ed på att tåget skulle
+gå kl. 10 f. m. Det var en glad morgon! Fem timmar på en järnvägsstation;
+utfrusen, sönderbråkad till kroppen, följaktligen även till själen,
+hungrig, ledsen och eländig på alla sätt, smutsig så att ögonlocken
+knarrade på sina sotiga gångjärn; ensam i en främmande, sovande stad, där
+icke en restauration, ett kafé fanns, fruktande för att ta in på ett
+hotell, med en historia i minnet om en landsman, som fick betala 30
+francs för att han tvättade sig i Kiel; återstod blott att gå upp i
+staden och promenera i mörkret; ty det var mörkt ännu och lyktorna voro
+släckta.
+
+Med filten, pläden och nattsäcken i handen började jag min vandring. Det
+var en gråkall, mulen, fuktig, förfärlig morgon och stengatorna voro
+dåliga. Jag kom till en bro, som gick över floden; där satt en man till
+häst på ett högt postament, jag tänkte icke på att erinra mig vad han
+månde vara för en; jag kunde för övrigt icke se mer än den suddiga
+silhuetten mot den mörka himlen. Då erinrade jag mig att det var Rhen som
+porlade under mina fötter; jag skänkte densamma en lång, ofördelaktig
+betraktelse; det var så långt jag kunde se ett smutsigt vatten mellan
+fula stränder -- och ingenting vidare!
+
+Jag började anställa självmordsdoftande reflexioner över min resa, som så
+vänt upp och ned på mina föreställningar om den synliga delen av världen,
+som så skakat mig och sållat mina illusioner att där icke fanns _en_
+kvar.
+
+Nordsjön var ju som en spegel i fyra dygn, och man hade sagt mig att den
+alltid var i uppror. När jag som barn reste över Björkfjärden hade man
+sagt: det är ingenting mot när man kommer ut på Östersjön; när jag rest
+på Östersjön sade man att jag skulle se Kattegatt bara; jag reste på
+Kattegatt i storm och skröt med att Kattegatt var ingenting! Jag hade
+bara en illusion kvar: Nordsjön! Den skulle dock vara värre än det
+värsta! Vi beforo den i oktober: midsommarsväder; vi spelade trekarl på
+storluckan och icke en lapp rörde på sig. Jag har dock Atlantiska havet
+kvar, men det tänkte jag icke på när jag nu stod och såg på Rhen.
+
+Nattsäcken blev allt tyngre, fingrarna stelare och sinnet svartare.
+
+Under tiden började dagen gry.
+
+Jag vände om på mina spår, gick upp åt staden och befann mig omsider
+framför ett högt fjäll som tycktes räcka upp i skyarna; det var beväxt
+med granskog ända upp åt ryggen, och i skogen sprungo vilda djur;
+förfärliga ansikten av människor och vargar grinade mellan stammarna; då
+gick en rysning genom märg och ben; jag ville fly, men då såg jag under
+baldakiner heliga män och kvinnor som trampade på onda människors huvuden
+och vilda djurs; och de sågo saliga, leende ut och pekade uppåt
+grantopparna, och där sutto korsblommor och rosor; och då hörde jag sång
+ur berget och såg ett svagt ljussken glimta mellan trädstammarna och en
+liten klocka väckte mig till besinning -- jag stod utanför Kölner-Domen.
+
+En gammal kvinna kom gående över torget och gick in i kyrkan; jag följde.
+(Jag hade icke varit i kyrka på åtta år.) Kommen inom dörrarna såg jag på
+en stund ingenting, ty det var mörkt; jag hörde ett hastigt uttalande av
+latinska ord av tre eller fyra röster, vilka, då de upphörde, besvarades
+av en enda djup basröst från ett annat håll. Jag befann mig i tvärskeppet
+och kunde icke se högaltaret eller de talande; jag ställde mina knyten
+från mig vid dörren och smög fram. Jag blev rädd då jag fick se vad jag
+såg; i den förfärligt stora kyrkan brunno två vaxljus vid högaltaret: där
+stodo tre präster och en korgosse; ljuslågorna kämpade med mörkret och
+skenet klättrade uppför de höga pelarna, men nådde aldrig upp, ty dessas
+huvuden slutade i ett mörker, men ändå längre upp trängde den gryende
+dagern in genom de målade fönstren, och därovan sköto de spetsiga valven
+ännu högre upp; det var den högsta höjd jag sett; det var högre än
+himmelen! Jag har sett lampan tändas i Grönskärs fyr då en decembersol
+gick ner och Östersjön låg under mina fötter; jag har stått på
+Frognersætern och sett Kristiania stift i fågelperspektiv, men detta var
+större!
+
+Framme i korets halvdunkel urskilde jag fyra kvinnogestalter; flera
+funnos icke i morgonbönen!
+
+Mässan var slut; en av de officierande prästerna kom ner från högaltaret
+åtföljd av korgossen, som bar en lykta framför honom. De fyra gummorna
+föllo ner på bönpallarna -- och jag också; jag var så trött! Prästen bar
+en monstrans; och när han gick fram pinglade små osynliga klockor, och
+skenet från gossens lykta irrade mellan pelarna.
+
+När jag steg upp var jag ensam! Det kom en ängslan över mig; de mörka
+valven trängde sig tillhopa, och då jag såg uppåt hotade den spetsiga
+vinkeln att bli ändå spetsigare, pelarna sträckte på sig och syntes
+beredda att när som helst sluta lederna och krossa mig. Jag tog mitt
+bylte och gick hastigt ut.
+
+Det var full dager. Jag kastade en blick på den maskstungna fasaden; den
+var ful, men den var överväldigande.
+
+Jag lämnade Köln ganska uppskakad; ehuru jag försökte resonera bort min
+skrämsel med motiv sådana som en sömnlös natt, valvens oproportionerligt
+ringa spännvidd i förhållande till den orimliga höjden, den oavbrutna
+vertikala linjen genomförd och tillämpad i allt, så var dock intrycket
+kvar lika livligt.
+
+Alltså fick jag ändå behålla två illusioner på den resan: Kölner-Domen
+och Atlantiska havet.
+
+
+
+
+För konsten.
+
+
+Det var en vårdag i början av 60:talet. -- Jag gick ned i torget för att
+höra på gardesmusiken och visa en ny vårrock.
+
+Man spelade just ouvertyren till Don Juan, och jag hade hyrt mig en
+femöresstol tätt invid musiken för att taga något reda på
+instrumenteringen, ty jag var musikus, d. v. s. jag var e. o. i
+stadens auktionsverk och gav lektioner å piano och violoncell.
+
+Jag blev störd i min musikaliska njutning av några taktstampningar tätt
+invid min stol. Då jag skådade upp, fick jag syn på en gammal man, säkert
+60 år, med gråa, toviga lockar och ett intelligent ansikte med duktiga
+drag. Han var klädd i en lång rock av rödbrunt tyg -- kläde var det ej.
+Mannen var något lutad, men hade han sträckt på sig, skulle han bestämt
+hållit sex och en halv fot.
+
+Hans ögon voro oavbrutet fastade på musikanterna; en underbar eld lyste i
+dessa ögon, och man såg på hans åtbörder, att han drömde sig anföra
+musiken.
+
+Då musiken tystnat, hördes ett enstaka »bra!» Folket vände sig om; man
+såg på varandra och fnissade; barnen, som alltid äro hjärtlösa, skrattade
+högt och pekade finger åt den gamle mannen, ty det var han som, nog barn
+att ej kunna lägga band på sina känslor, givit sitt högljudda bifall
+tillkänna. Det skar mig i hjärtat; vårsolen blev mörk och mina ögon; jag
+förargades över människornas ondska och ångrade att jag tagit den nya
+rocken för att lägga hyende under deras fåfänga. Det var naturligtvis för
+deras skull som jag tagit på det nya plagget. Ett vemodigt, ömkande löje
+svävade över den gamles läppar. Jag steg upp från min stol och erbjöd
+honom åt den gamle; han såg på mig så underligt genomträngande, tackade
+för mitt anbud, men föreslog i stället att vi skulle promenera
+tillsammans.
+
+-- Herrn är musikalisk? sade han.
+
+-- Jag älskar musiken, men hör ej till de utkorade.
+
+-- Vill herrn komma hem till mig, så ska vi göra musik? Vad spelar
+herrn?
+
+-- Piano.
+
+-- Dåligt instrument, men gör sig gott till en flöjt. Ser herrn, jag
+blåser flöjt. Jag har hållit på i femtio år, för nu är jag 67, och noter
+har jag för ett par tusen riksdaler, men kanske vi ska äta middag först
+?
+
+-- Jag brukar äta på »_Tennknappen_».
+
+Vi följdes åt till nedre Fredsgatan och åto en enkel middag. Vid bordet
+tog gubben upp ett parti klibröd ur bakfickan.
+
+-- Ser herrn, det är så hälsosamt, detta klibröd, och jag äter numera
+alltid på detta ställe, ty här tillåter man mig verkligen att äta vad
+slags bröd jag vill. På förra matstället skrattade man först åt mig,
+sedan nekade man ätt servera mig något, om jag fortfarande störde vissa
+herrars aptit med mitt osmakliga bröd. Äro ej människorna galna? Och det
+säger jag herrn, att om vi ska bli vänner, vilket jag tror, så tala
+aldrig med mig om spritdrycker eller tobak. -- -- --
+
+-- Men nu ska vi gå hem, så herrn får se hur vågmästar L. har det.
+
+Vi styrde av bort till Köpmangatan, fyra trappor upp i ett gammalt hus.
+Där hade gubben en dubblett, högst egendomligt möblerad. Ett dåligt
+fortepiano, några fioler, en violoncell och till sist en ganska
+försvarlig flöjt, jämte en hylla full med smutsiga och slitna noter. Här
+funnos från duetter och trios, ända till oktetter och orkestersaker, allt
+med flöjt.
+
+Redan vid första försöket -- en duett för piano och flöjt -- märkte jag
+det tragiska underlaget i gubbens liv. Han var född musikalisk, vurmade
+för musik, men saknade det förnämsta av allt -- öra och taktsinne.
+
+Det ser verkligen ut som vår Herre skulle roat sig med att skämta med
+åtskilliga människor, och detta på ett ganska underligt sätt. Han ger dem
+en brinnande lust att frambringa något skönt eller åtminstone reproducera
+vad andra frambragt, men nekar dem på samma gång förmåga att utföra det.
+Till ersättning slår han däremot dessa olyckliga med blindhet, så att de
+ej märka sin fattigdom, utan leva nöjda i sin lilla drömda värld och
+skratta åt den skrattande hopen.
+
+Men jag vill först i korthet tala om L :s föregående historia för att
+sedan kunna återge några drag ur vårt treåriga musikaliska samliv.
+
+L. var ett i Stockholm känt original, och som Blanche redan under L:s
+livstid ej drog i betänkande att kasta in några skämtord om honom i en
+roman, tvekar jag icke att med några drag teckna och om möjligt förklara
+denna egendomliga personlighet från en tid, då ännu ej den moderna
+nivelleringsprincipen gjort sig gällande, vilken vill sätta alla
+människor i en hyvelbänk och så draga till med hyveln efter vattenpass,
+att alla bli lika som ett par hyvlade bräder.
+
+L. började sin bana i en hökarbod, men visade redan där så stora anlag
+för musiken, att han blev bortkörd. Principalen fann honom en dag
+sittande innanför disken, blåsande på sin flöjt, vilken han nyss smort
+med finaste nötolja, då en piga kommer in och begär ett halvt skålpund
+pottkäs. L. tittar upp från noterna om pottkäsen skulle befinna sig i
+grannskapet. Tyvärr stod den längst uppe vid taket.
+
+-- Finns inte, svarade han, utan att märka principalen.
+
+-- Ja men jag ser att den står där uppe, återtog pigan.
+
+-- Säljs inte, svarade Lampa och skulle just taga ihop med en skala, då
+principalen stiger fram -- rycker till sig flöjten och kastar den i en
+mjöltunna.
+
+Här är en lucka i biografien, tills vi finna L. såsom sin egen hökare.
+Huru detta kunnat tillgå känner jag ej; förmodligen genom arv, ty icke
+hade han kunnat tjänt sig upp. Han hade emellertid nu bragt det så långt,
+att han kunde varje kväll hava musiksoaréer hemma hos sig. Traktering
+ansåg han nu ej behöva tryta, ty det var bara att taga ur boden, »så
+kostade det ingenting». Nog av, han måste göra cession, och alltihop var
+som bortblåst. Därpå tog han sig för att arrangera baler, men det gick
+icke bättre, och slutet blev den fatala konserten på Börsen, där man
+blåste ut ljusen och ringde i klockan, när L. uppträdde som solist på
+flöjt.
+
+Detta grep honom mycket djupt, men han gömde smärtan och talade aldrig om
+den saken för mig förrän sista kvällen han levde,
+
+Oaktat han redan var till åren, gick han in som e. o. tjänsteman i vågen
+och blev snart ordinarie. Vid den tid jag gjorde hans bekantskap, uppbar
+han 1,000 rdr i lön, men en vikarie befriade honom från tjänstgöring mot
+det att vikarien fick sportlerna, och nu florerade gubbens musik ända
+till sista veckorna av hans levnad.
+
+Vem helst han råkade, som kunde ett instrument, tog han hem med lock
+eller pock, helst så att de blevo fyra, ty då drog han alltid fram med
+en kvartett av en tysk, vid namn Aigner, där gubben hade en
+obligatflöjtstämma.
+
+Man följde med honom hem, dels av nyfikenhet, dels av medlidande. Det
+hände till och med att utmärkta amatörer stötte tillsammans hos Lampa;
+ja, jag kommer ihåg en gång, då till och med några av kungliga teaterns
+artister gjorde honom den äran. Då var Lampa lycklig, men hans glädje
+blev ej ogrumlad, ty han fick hela kvällen uppbära förebråelser för att
+han ej kunde hålla takten. Gubben skyllde på att han i följd av snuva ej
+hade någon »ambichy». Då det led fram åt kvällen, blev sällskapet
+oroligt, ty man hade ej sett en skymt av vått eller torrt till förtäring,
+och då någon av de yngre var nog dristig att kasta fram något om en
+hungrig mage, förklarade gubben, att han aldrig brukade äta om
+kvällarna, och att han för övrigt bjöd folk hem till sig för att göra
+musik och inte för att äta och supa.
+
+Efter den förklaringen försvunno de flesta av de gamle, och nu återstod
+ej annat för honom än att samla unga omkring sig, i vilkas sällskap han
+förut ej just funnit behag, emedan de kritiserade hans gamla
+älsklingskompositioner. Snart såg han sig omgiven av en skara unga män,
+som voro roade av musiken, och som gubben fick kommendera dem och ingen
+vågade klandra hans takt eller »ambichy», blev han dem särdeles bevågen
+och bjöd dem som oftast på Piccardon och saffransflätor.
+
+-- Tag mera bakelser, gossar, brukade gubben då säga.
+
+Den som höll längst ut av gamla gardet var en mycket besynnerlig figur.
+Han kallades magister Nyberg, var vikarierande lärare i en lägre
+apologistskola, hade förr varit student och spelt bort 11,000 rdr -- på
+fiol.
+
+Han var gubbens protegé, d. v. s. Nyberg måste dagligen spela duetter
+med gubben samt uppbära snubbor var gång det gick sönder i takten, vilket
+alltid var L:s eget fel. Till gengäld härför åtog sig L. att skaffa
+Nyberg en plats, vilket tillgick på det sättet, att L. varje morgon vid
+sitt choklad läste annonserna i Dagbladet.
+
+Långa tider gingo om, utan att någonting ville låta höra av sig.
+Magistern svalt så han blev mager som en spik, men han tröstade sig med
+att fiolen dess bättre fick plats under den svarta bonjouren, vilken blev
+allt vidare och vidare.
+
+-- Herrn som tagit studentexamen skall bli tjänsteman, för man lever
+inte på musiken, herre. Herrn kommer, ta mig tusan, att dö i en vedbod på
+en kista, om herrn fortfar att spela. Kom ihåg vedbo'n och kistan,
+herre!
+
+Så brukade L. uppmuntrande tilltala den stackars magistern, vilken aldrig
+svarade, av fruktan att gå miste om det varma husrum, som han fick
+åtnjuta under de stunder, han var hos L. och spelade. Jag kan knappt
+påminna mig hava hört den mannen yttra ett ord, mer än en natt då vi
+gingo hem tillsammans och han berättade huru han hört Mozarts G:moll
+symfoni spelas på en konsert. Han talade då så att han darrade i hela
+kroppen och grät som ett barn.
+
+Omsider lyckades L. en dag få tag uti något passande för den stackars
+magistern. Man annonserade efter en person, kunnig i att måla
+likkistplåtar -- med vers på.
+
+-- Men inte kan jag göra vers, invände Nyberg, som helst ville bliva
+kvitt arbetet.
+
+-- Men jag kan, jag, ser herrn, svarade Lampa. Här finns härinne, tillade
+han och pekade på sin verkligen imponerande panna. Och dessutom ha vi
+psalmboken.
+
+Och nu måste magistern under L:s överinseende måla likkistplåtar. Gubben
+dikterade och Nyberg skrev. Medan de vilade sig, gjordes duetter. Men
+snart ledsnade båda, och Lampa icke sist, ty han tyckte det vara alltför
+livliga påminnelser om sin förestående bortgång, vilken han önskade så
+avlägsen som möjligt. Innan han lät magistern gå till magasinet för sista
+gången, ville han ändå två sina händer och gav honom därför en
+ytterligare påminnelse om vedboden och kistan.
+
+En ny finansplan måste uppgöras för den fattiga Nyberg. Att giva honom
+några kontanter gjorde L. ej gärna, ty dels tyckte han det icke löna
+mödan, dels ansåg han arbete vara hälsosamt.
+
+Han hade i sin ungdom hopsatt en »polacka» och låtit trycka densamma. Den
+var satt för piano, »men lämpade sig särdeles väl för flöjt», som det
+stod på titelbladet. Som nu ingen människa hade köpt densamma, återstod
+blott för L. att sprida sitt kompositörsnamn för intet. Emellertid hade
+han väl tjugo exemplar i behåll. Av dessa skulle Nyberg få tio att sälja
+för underpris åt bekanta, på det han av inkomsten skulle kunna leva tills
+han skaffat sig en plats, men ingen ville köpa, på grund därav, att
+Nyberg aldrig ville bjuda ut kompositionerna, vilka han var nog
+musikalisk att kunna värdera. Det blev alltså ingen inkomst av, och
+Nyberg fick leva ändå -- på vad vete vår Herre. Magrare kunde han icke
+bliva och ej olyckligare heller, men han klagade aldrig. Det är troligt
+att L. kastade åt honom ett och annat ben från sitt magra bord.
+
+Tålamod hade han som en ängel och ond var han blott en gång, som jag såg.
+Vi spelade en av Plegels trior. L. kom av sig, och trogen sin vana skrek
+han:
+
+-- Det är då själva fan att aldrig magistern kan hålla takt!
+
+-- Nej, si nu var det vågmästarn! var Nyberg nog djärv att svara, varpå
+han steg upp, tog fiolen och gick.
+
+L. blev häpen över sådant mod hos den beskedliga Nyberg.
+
+-- Gemen karl att vara häftig också! ta humör för så litet -- beskedlig
+stackare -- men kan aldrig lära sig takt. Han skulle ta värvning på en
+tid och gå rekryt -- hm! hm! förstöra nöjet med sitt retliga lynne. Vi få
+väl taga en duett, kära du.
+
+Och nu togo vi en duett för flöjt och violoncell. Gubben hade noter för
+alla instrumenter.
+
+På tre dagar syntes ej Nyberg till. L. blev orolig, men visste ej var
+magistern bodde eller om han bodde någonstädes, ty det talade aldrig
+Nyberg om. Fjärde dagen kom Nyberg tillbaka lika from som förr. Mat kunde
+han undvara, men ej musik.
+
+När jag blev närmare bekant med L., vann jag hans synnerliga förtroende
+och blev honom oumbärlig. Jag var den skickligaste pianist i Stockholm,
+påstod gubben, och skälet var att jag aldrig tredskades, utan följde med
+hans flöjt, huru illa han än drog i väg.
+
+Under vårt snart dagliga umgänge hade jag tillfälle att iakttaga
+åtskilliga egenheter hos honom. Han var mycket ohågad att dö, och för att
+förlänga sitt liv, åt han på sistone rått kött och klibröd, under det han
+fördjupade sig i studier av gamla läkareböcker. Om nätterna stod han i en
+vedkällare och sågade ved för att bli varm och sedan få sova desto
+bättre. Om dagarna tog han sig långa promenader och var vid sina 67 år
+vid full vigör.
+
+Under allt detta hans sökande efter hälsans bibehållande gömde sig dock
+något, som jag snart fick klart för mig. Gubben var giftassjuk, icke av
+håg för äktenskapet, utan av lystnad efter ett rikt parti, varigenom han
+skulle kunna komma i tillfälle att göra riktig musik. Har jag endast
+fullt upp med mat och dryck, tänkte han, så får jag nog dem som spela.
+Dessutom hade han i många år drömt om en dyrbar »Böhmflöjt». Får jag
+blott en rik hustru, så får jag nog en flöjt, och får jag en sådan flöjt,
+så skall ni, ta mig tusan, höra att Lampa har »am-bichy». Och gubben gick
+verkligen åstad att fria. Korgar fick han naturligtvis till höger och
+vänster, men lät ej modet falla.
+
+Så hade han en gång fått spaning på ett gammalt ogift fruntimmer, en rik
+och musikalisk mö. Om hon hade föräldrar i livet visste han ej, och det
+bekymrade honom föga. Han hade emellertid aning om att hennes fader
+skulle leva i en mycket hög ålder. Nog av, L. klär sig svart med vit
+halsduk, skickar magistern att köpa en blombukett, inrullar sin polacka,
+omknuten med ett rött sidenband, dock så att kompositörens namn tydligen
+kunde läsas utanpå, tar sig en droska och åker till den gamla mamsellens
+bostad. Han kommer dock icke längre än i förstugan, där han emottages
+mycket kallt av den blivande makan. Han börjar med polackan. Mamsellen
+häpnar. Därpå rycker han fram med blombuketten och frieriet, men detta
+har till följd ett hysteriskt anfall, varvid fruntimret dock bibehåller
+nog besinning att öppna dörren, skjuta ut den åldrige friaren och kasta
+blommorna och polackan efter honom. Av hela det förfärliga ordsvallet
+kunde gubben ej uppfatta mer än att hennes fader hade dött samma dag på
+morgonen.
+
+-- Hin till otur också, att gubben skulle dö just som jag kom att fria.
+Otur också att jag skulle komma att fria, just som gubben dog.
+
+Sedan friade L. aldrig mer.
+
+Hans levnads slut nalkades, och symptomerna voro nog kraftiga att
+övertyga honom själv därom, han som likväl aldrig trott att han skulle
+dö, förrän åtminstone framåt sitt hundrade år.
+
+Han blev retlig till lynnet, och alla övergåvo honom, till och med de
+unga. Blott Nyberg och jag höllo ut.
+
+En kväll hade vi gjort kvartetter tillsammans, och L. hade uppfångat en
+ung notarie som spelte altfiol. Gubben var den kvällen alldeles omöjlig
+-- ingen takt, ingen ton i flöjten; det gick sönder oupphörligt.
+
+Notarien, som brukade spela med i Mazérska kvartetten, blev ursinnig och
+gav L. hårda ord hela kvällen. Till slut utbrast han med den mest
+överlägsna ton:
+
+-- Hör nu, vågmästare! stoppa herrn sin pipa i säcken och knyt väl igen.
+Herrn skulle aldrig ha kommit sina läppar vid en flöjt, ty herrn har ju
+varken öra eller begrepp om takt!
+
+L. satt mållös. Ännu hade ingen haft hjärta att säga honom sanningen, och
+nu kom hon som ett åskslag över honom. Han förlorade det enda han hade
+att stödja sig vid -- tron på sin musikaliska begåvning. Hela hans
+förflutna liv låg som ett moln bakom honom, och nu förstod han med ens
+alla de lömska skratten, som han förut ej aktat på.
+
+Nyberg, den ädla själen, som alltid trott på L. och nu såg honom krossad
+och förödmjukad, blev upprörd i sitt innersta av harm och sprang upp från
+stolen med ovanlig livlighet för att säga notarien en hel hop
+obehagligheter. Läpparna darrade och ögonen voro fuktiga. Orden trängdes
+om varandra, och det enda han fick ordentligt fram var ett ljungande:
+
+-- Skäms, lymmel!
+
+Notarien tog sin hatt och gick, i det han ytterligare kastade några
+glåpord åt L. och hans musik.
+
+-- Magistern skall vara lugn. Det anstår en filosof, sade L. åt Nyberg,
+då denne ämnade skicka några avskedsord åt den bortgående.
+
+-- Vill ni gå ut och gå, gossar? fortfor han. Och då jag föreslog en
+trio, skakade han blott på huvudet och lade bort sin flöjt.
+
+Då vi kommit ut på gatan gingo vi helt tysta bredvid varandra, till dess
+L. först tog till ordet och till vår stora häpnad frågade om vi ville
+röka en cigarr. Vi tackade och gubben gick själv in i en cigarrbod och
+köpte två cigarrer.
+
+Medan vi väntade utanför, mumlade Nyberg för sig själv: Stackars L., han
+lever icke länge.
+
+Under vägen växlades icke många ord, och ej ett enda om musiken.
+
+Följande eftermiddag gick jag upp till L., som jag fann sängliggande och
+sjuk. Han hade stått uppe halva natten och klistrat ihop gamla noter, som
+skulle bindas, när han blev gift. Uttröttad därav hade han lagt sig fram
+emot morgonen och vaknat mycket sent, oförmögen att lämna sängen. Hans
+ansikte var betydligt förändrat och hans röst matt. Bredvid sängen stod
+ett skärbräde med hackat rått kött och en karaffin vatten.
+
+-- Det var snällt att du kom, så att jag fick säga adjö -- det bär av
+snart! hälsade mig gubben.
+
+Jag sökte övertyga honom, att det ej var så farligt, men det lönade ej
+mödan.
+
+-- Vill du göra eld i kakelugnen? Det börjar bli svalt, avbröt han mig,
+och nu förstod jag huru det stod till.
+
+-- Behöver du näver, så tag i notskåpet. Det räcker nog till, fortfor
+han.
+
+Jag svarade ej, utan skar några trästickor, och snart hade vi en duktig
+brasa.
+
+-- Öppna nu chiffonjéklaffen -- tredje lådan till vänster uppifrån -- tag
+hit den!
+
+Och nu gick han igenom en bunt papper och brev, som jag anmodades att
+kasta på elden. Sist återstod blott ett konvolut. Han stirrade på det och
+lade det under huvudgärden. Efter en stund tycktes han ångra sig och tog
+fram detsamma, öppnade det och lämnade det åt mig att lägga på elden.
+Papperet brann först, så att jag genom röken kunde se en flik av en
+fordom rosenröd klänning. Om ett ögonblick var den svart som den andra
+askan.
+
+-- Hör du, Gustav, började han ånyo efter en stunds tystnad, tror du på
+ett liv efter detta?
+
+-- Visst gör jag det, farbror.
+
+-- Ja, det gör jag allt med! Man kan således räkna på att få leva igen
+ett nytt liv, ett bättre ä,n detta, som bara för mig varit ett stort
+misstag... Vårföre blev jag född? Var det bara för att spela narr åt
+människorna? Jag vet att man skrattat åt mig, jag vet det; men jag levde
+ändå, ty jag trodde på min kallelse. Nu tror jag inte längre. Därför är
+det slut... Men vem gav mig den där tron? Vår Herre kanske? Då hade han
+väl någon mening med det? -- Giv mig min flöjt! -- -- Kasta honom i
+elden.
+
+Jag hade ingenting att svara men dröjde likväl.
+
+-- I elden med den boven! skrek gubben, och nu reste han sig på båda
+armarna, för att se hur det sprakade om buxbomen.
+
+-- Hör du hur det visslar i honom? Nu kan han spela. Se bara hur
+klaffarna smälta hela skalan uppåt... Så där, nu kommer C-klaffen. Hör du
+så han piper? Jag tror han gråter. Ja, gråt du! Det är ingen som skrattar
+åt dig, om det blir falskt.
+
+Gubben föll tillbaka på sin bädd och grät.
+
+Under tiden hade Nyberg kommit in och stannat vid dörren. Han förstod
+genast vad det var frågan om och därför brydde han sig ej om att fråga
+hur det stod till.
+
+Då L. fick se honom, räckte han honom handen. Nyberg såg förtvivlat
+sorgsen ut och teg. Därpå satte han sig vid brasan.
+
+-- Är inte fiolen med? frågade L. Nyberg gick efter sin gamla vän.
+
+-- Spela för mig, herr Nyberg!
+
+Och Nyberg stämde och stämde; till sist kom han sig i gång. Han spelade
+utan noter, men stirrade oavlåtligt in i kakelugnen på de ramlande
+bränderna. Han måtte hava sett underbara syner, ty så hade jag aldrig
+hört honom spela. Det var hela hans förflutna liv, som rullade upp sig
+för mina blickar. Först flöt ett adagio fram stilla och fridfullt, som
+barndomens dagar. Ljusa gestalter stego fram, ty tonerna togo form, och
+bland dem en kvinna, mild och helig, som minnet av en moder. Tempot ökade
+sig, och en virvlande vals hoppade fram över strängarna, så att det
+kvittrade om fiolen. Det var ynglingalust och stormen av vaknande
+lidelser. Stråken tröttnade vid flänget, och med en sista ansats gjorde
+han en djärv övergång. Då började ett ihållande allegro agitato i de mest
+sönderslitande modulationer. -- Svikna förhoppningar, bruten tro, allt
+vad av sorg och elände som kan innebo i ett människohjärta fick nu ej
+längre rum i den trånga granlådan. Där hade sorgerna legat gömda i långa,
+långa år, som i en likkista. Nu stego de döda minnena upp. Förtrollningen
+var löst. Nu fick den olycklige äntligen fram vad han så länge förgäves
+sökt. Han fick gjuta ut sitt överfyllda hjärta, men ej i sönderslitna
+suckar och brutna rop, dem ingen förstod, utan i fulla toner och rena
+harmonier. Varje sorgens mask, som frätt hans bröst, kröp fram och var en
+skön fjäril. Mörkret blev vårsol och suckarna fågelsång. Det var ej en
+ynglings hejdlösa förtvivlan; det var en manlig sorg. Själv satt han
+hänryckt och förvånad över sin musik, ty sådant hade han aldrig hört
+förr, och när han tystnat och låtit fiolen sjunka mot knät, vaknade L.
+
+-- Kom hit, gossar? viskade den gamle och tog våra händer; god natt med
+er och tack för i dag; ni har aldrig skrattat åt mig. Låt bara bli den
+fördömda musiken!
+
+Nyberg satte sig på golvet bredvid sängen och höll gubbens hand. Han såg
+på honom så sorgset. Det var också den enda människa som hyllat honom på
+hela jorden.
+
+Jag gick fram till sängen. Efter en stund var L. död, och Nyberg sov.
+
+Han såg så lycklig ut, att jag tyckte det vara synd att väcka honom.
+
+När han vaknat och såg att L. var död, föll han på knä och kysste gubbens
+hand utan att säga ett ord eller fälla en tår.
+
+Sedan vi Jämnat nycklarna åt städerskan, gingo vi ut. Jag bjöd Nyberg att
+äta kväll på _Freden_. Då vi suttit till bords en stund, kom en herre in
+och såg särdeles nyter ut.
+
+-- En nyhet, L. har slocknat! skrek han åt källarmästaren.
+
+-- Vad säger herrn?
+
+-- Jo, L., den där galna musikvurmen, har kolat av i kväll.
+
+-- Å fan! Nå ja, det var inte för tidigt! Det var en snål kanalje och lär
+väl i alla fall ej lämnat mycket efter sig.
+
+-- Det är visserligen bara möblemanget, och det köpte han på stadsauktion
+för 50 år sen; men tror herrn inte ändå, att han hade dem som friade till
+det gamla skräpet?
+
+-- Å nej!
+
+-- Jo, det var två besynnerliga figurer, som slogo för gubben på sistone,
+men han lär inte ha gjort något testamente, så de ha allt spelt en dålig
+fiol.
+
+-- Hade icke herrn också fått något löfte, vill jag minnas?
+
+-- Jo bevars, men det trodde jag aldrig på och därför gav jag tusan att
+spela med gubben.
+
+Efter den kvällen såg jag aldrig Nyberg mer, icke en gång på L:s
+begravning.
+
+Men av en släkting till honom har jag sedan fått höra hans ganska
+romantiska lidanden och död, vilka bevittna hur trogen ända in i döden
+han blev sin första kärlek, musiken.
+
+Det var en nyårsafton, ett par år efter L:s död, då Nyberg, som under
+denna tid fött sig på vikariat i apologistskolan, omsider tröttnade på
+ett arbete, som, med undantag av psalmsånger vid morgonbönerna, berövade
+honom allt tillfälle till musikaliska sysselsättningar, tog sin Matts ur
+skolan och började spela fiol igen.
+
+Detta gav intet bröd, och snart måste Nyberg för första gången i sitt liv
+gå ifrån sin fiol, för att betäcka en del av hyran. Förut hade han alltid
+haft sin tillflykt hos L., hos vilken han fick gömma sin skatt. Nu var
+det slut med glädjen för den stackars magistern. Vad skulle han numera
+leva för? Ingenting, naturligtvis, och då tyckte magistern det vore
+bättre om hans tillvaro upphörde. Återstod alltså blott att dö. Han
+vandrade ut till Djurgården, där han åtminstone kunde få räkna på att
+vara ensam. Det var en klar månskenskväll och så kallt, att själva månen
+tycktes blekna. Träden voro betäckta med rimfrostkristaller, vilka bröto
+det klara månljuset, så att luften syntes uppfylld av ett ofantligt antal
+små ljusflingor, vilka hoppade från kvist till kvist. Stjärnorna sköto
+blixtar. Marken gnistrade. Hela naturen spred ljus, men ljus utan värme.
+
+Han satte sig i en driva vid en stor alm, men när han suttit en stund,
+tyckte han det blev kallt och måste upp för att gå sig varm. Han var för
+mörk i hågen att kunna njuta av det magiska landskapet. Plötsligt
+stannade han.
+
+Någon hade ritat med en käpp i snön underliga tecken. Nyberg tänkte och
+sökte minnas. Han hade sett dessa figurer förut. Var visste han ännu ej,
+men han blev så varm om hjärtat. H,an kände huru dunkla föreställningar
+stego upp och blevo allt bestämdare. Han var tillbaka i sin första
+barndom. Det var en julotta i Clara kyrka. Barnen sjöngo från
+orgelläktaren, och han trodde det var orgeln som sjöng. De många ljusen
+brunno så vackert till en början, men snart blevo de rökiga, ty han hade
+förut med rädsla sett de stora spetsiga fönsterna stå där svarta som
+spöken. Nu började det dagas, och de blevo mörkblåa, men fönstret över
+altaret blev ljusblått, och då såg han ett öga av guld, och i detta öga
+stod just detta underliga tecken -- [Hebrew:ANDONAI, LORD] -- ögat såg så
+skarpt på honom, mindes han, men ju högre solen steg, dess mindre blev
+dess blick. Snart stod fönstret i guld och purpur, och man sjöng
+julpsalmen: se natten flyr för dagens fröjd, och han gick hem för att se
+på sina julklappar, som han ej sett sen gårdagen, och så glömde han bort
+ögat med de underliga tecknen. Sedan dess hade han visserligen lärt vad
+de betydde, men han hade aldrig känt dem så djupt som just _nu_.
+
+Nyberg hade kommit mitt för Fjällstugan och gick framåt, stirrande på
+marken.
+
+Då hörde Nyberg psalmsång ovanför sitt huvud. Han skådade upp och fick se
+Fjällstugan uppe i backen, strålande av ljus. O, det såg så varmt ut, det
+ljuset. Och han gick uppför backen och kom in i en förstuga och där satte
+han sig och glömde att det var kallt. Sången vaggade honom in i ljuvliga
+drömmar, och snart föll han i sömn, matt av hunger och köld.
+
+Ett litet sällskap andligt sinnade brukade hålla gudstjänst i Fjällstugan
+och när de församlade nu slutat det gamla året med bön och lovsång och
+kommo ut, fingo de se den halvt förfrusna mannen, som satt med händerna
+hopknäppta över bröstet. De prisade Gud, som skickat dem en medbröder, på
+vilken de kunde offra sin kärlek, och de togo in honom i stugan och
+skötte om honom.
+
+Åtta dagar levde Nyberg efter denna nyårsnatt. Därpå dog han i en varm
+säng, omgiven av bedjande systrar och bröder i Kristo. Om han blev
+»omvänd», innan han dog, vet jag ej, men nog var han lycklig som fick dö,
+tacksam mot människorna, vilka alldeles oförskyllt vårdade honom, och
+stolt i medvetandet att vågmästarn en gång åtminstone fick orätt, då han
+spått honom att han skulle draga sista andedraget i en vedbod.
+
+
+
+
+Början av
+Ån Bogsveigs saga.
+
+
+Björn hette en man och hans hustru Thorgerd. De hade två söner, Thore och
+Ån. Thore var hirdman hos kungen, men Ån låg hemma i kokhuset och var
+kolbitare.
+
+Nu var Ån fjorton vintrar, men ville ej göra gagn, utan satt med ena
+handen i huvudet och rev i bränderna med den andra. Detta tyckte trälarna
+mycket illa om.
+
+Björn kom in: Nu, frände, bör du vara verkför. Det mildrar i luften, och
+kälen har gått ur jorden. Stig upp och hjälp oss bryta torv på tunet!
+
+-- När jag hinner till märket, skall jag komma; nu rår jag inte.
+
+-- Fånyttig är du, son, och litet hugn lär du giva mig. Broder din är en
+frack karl, men du blir en odåga.
+
+Björn sparkade åt honom och gick.
+
+Ån hade skurit ett märke i golvet, sju fotlängder från elden, och
+trälarna hade givit honom in, att han inte var karl, förrän han hunnit
+märket.
+
+Ån hade ett hiskligt utseende. Trälarna hade genom att beständigt kliva
+över honom nött ut hans benkläder, så att knäna voro bara. Armbågarna
+stucko ut genom ärmarna. Röken hade färgat hans hår rött och svärtat hans
+ansikte. Därför logo alla åt honom. Modern ville ge honom en ny klänning
+till julen, men Björn sade, att han ingen skulle få.
+
+Grisar sprungo omkring i stugan och gjorde ofog; men det var en, som var
+beskedligare än de andra, ty han smutsade ej Åns sänghalm och han var Åns
+vän. Ån kallade honom Grotte. Var gång fadern sparkade Ån, gjorde denne
+en visa för Grotte; ty det var ingen ann' som förstod vad Ån sjöng, och
+därför sa' de att han var dåre. Men Grotte kom alltid luffande, satte sig
+på bakbenen och klippte med öronen: det är bra. --
+
+Dagvården var färdig.
+
+-- Lyft av kitteln! sade en träl till Ån.
+
+-- Inte, sa' Ån.
+
+Trälen tog med sleven i sådet och kastade på Ån. Ån torkade sig i
+ansiktet och teg.
+
+-- Lägg till honom, du Ån! skrek en annan träl.
+
+-- Jag rår inte, sa' Ån och lade sig i halmen. --
+
+Det började dagmejna och isen smalt från jöklarna. Då blev Grotte orolig,
+ty en gylta hade kommit in i stugan. Han ledsnade på Åns visor och blev
+borta en natt. Ån kunde inte sova. På morgonen kom Grotte in och tittade
+i dörren. Ån lockade honom, men då kröp han bakom mjöllåren.
+
+Då kvad Ån:
+
+    »Gångekarl,
+    För goemånad
+    Akta dig!
+    Isen är hal,
+    Skaren är lömsk,
+    Skredet går,
+    Bäcken går,
+    Böljan går.»
+
+Grotte kröp fram, och Ån torkade honom i ögonen med rockärmen.
+
+Nästa morgon låg gyltan död.
+
+När marken blev grön, gick Ån ut i dalen.
+
+Grannens dotter låg vid bäcken och tvättade lärft. Ån satte sig på en
+sten, lade händerna på knäna och såg på.
+
+-- Fryser du om knäna? sade Drifva.
+
+Ån blev blodröd i ansiktet.
+
+-- Hjälp mig rulla hit bunken, goda Ån!
+
+Ån steg upp och tog bunken på huvudet.
+
+Då log Drifva.
+
+-- Varför ler du åt mig?
+
+-- Stackars Ån, som ska vara dåre!
+
+Ån tog sig på huvet och tänkte.
+
+Då skrattade Drifva, så att barmen spratt under linet.
+
+Thore kom tillstädes och satte Drifva på sitt knä. Ån blev vit under
+ögonen och tog upp en sten. Då kom Grotte och rock honom i rocken, så att
+bakstycket gick. Ån lät stenen falla och vände sig om. Då skrattade Thore
+och Drifva igen. Men Ån stack fingerna i öronen och sprang hem.
+
+Då solen steg på himlen och första havsvaken syntes, skulle Thores
+bröllop stå. Därför var nu mycket bång i kokhuset.
+
+Grotte kom en morgon gnällande och gömde sig bakom Ån, ty trälarna voro
+hack i häl efter honom. Ån tog eldtången och slog omkring sig, så att
+Grotte fick frid den dagen.
+
+Nästa morgon var Grotte borta. Ån sprang upp. Största grytan var påsatt,
+och Grottes huvud grinade mot Ån.
+
+Då kvad Ån:
+
+    »Sjung ej så sorgligt, gryta du!
+    Grotte min vän, han sover nu.
+    Röken stiger mot himmelen blå,
+    Men jag ligger kvar på mitt smutsiga strå.
+    Grotte, Grotte, ditt liv man tog.
+    Gyltan, din vän, var det jag som slog.
+    Grotte, Grotte, grina ej så!
+    Aldrig skall jag din gylta slå.»
+
+Ån kastade sig på golvet och öste halm över huvudet.
+
+Björn kom in och ruskade i honom.
+
+-- Vak upp, son, och hjälp bror din! Ån teg.
+
+-- Är du karl, du, och ligger som en illdöing i lorten?
+
+Ån teg.
+
+Björn tog ett spett och slog honom över halsen.
+
+Ån vände på sig.
+
+Björn slog.
+
+Ån reste sig på armbågarna och såg fadern i ögonen.
+
+Björn höll upp.
+
+-- Res på dig!
+
+Ån satt still.
+
+Björn slog av spettet.
+
+-- Nu är det slut, far! sa Ån och satte fadern i en fållbänk, så att
+gaveln gick ut.
+
+-- Du är stark, du! sa' Björn.
+
+-- Inte ännu, sa? Ån.
+
+-- Varför gör du ej gagn?
+
+-- Jag är inte vid märket än.
+
+-- Dit kommer du aldrig.
+
+-- Gör jag inte?
+
+Ån tog sig på huvet och tänkte.
+
+Björn gick.
+
+Ån satt till kvällen och såg på märket. Sedan blev han borta i tre dygn.
+
+På tredje dagen, då Thores bröllop skulle stå, kom Ån uppifrån fjället
+med en stol på ryggen.
+
+Först gick han till grannens gård och smög sig till vindögat på
+frustugan, därpå sprang han i fläng hem till modern.
+
+-- Här ska du ha, mor! sa Ån och ställde ned stolen.
+
+-- Vad skall jag med honom?
+
+-- Du skall vila dig.
+
+-- Fötterna äro ju för höga, kära son, så jag aldrig kommer i honom.
+
+Ån tänkte.
+
+Björn kom in.
+
+-- Var har du varit?
+
+-- Tyst, far! sa' Ån.
+
+-- Vem har givit dig eken?
+
+-- Tyst, far, när jag talar vid mor!
+
+-- Skäms du inte, pojke! Du har stulit mitt virke.
+
+-- Det ljög du, Björn!
+
+Björn slog Ån på kinden.
+
+-- Det gick något sönder, sa' Ån och tog sig på huvet. Björn blev än
+vredare och slog stolen mot golvet, så att han föll i spillror.
+
+-- Kan du laga den? sa' Ån.
+
+Då Björn gått, sade modern till Ån:
+
+-- Var har du varit, son?
+
+-- Jag har suttit vid stranden.
+
+-- Vad gjorde du där?
+
+-- Jag väntade.
+
+-- Väntade?
+
+-- Ja, det brukar komma virke med vinden.
+
+-- Du har inte stulit fars ek?
+
+-- Fars?
+
+-- Björns!
+
+-- Stulit?
+
+Ån kastade sig på golvet. Modern lade hans huvud i sitt knä. Då stönade
+han och pustade, så att det rock i hela kroppen.
+
+Modern gav Ån en kappa för att skyla sig, när bröllopsfolket skulle
+komma.
+
+Ån låg i kokhuset, ty Björn hade förbjudit honom att visa sig.
+
+Mot natten voro alla gästerna druckna. Ån hade tömt en bytta öl, som
+trälarna givit honom. Därav blev han så lustig att han bara skrattade. Då
+samlade han ihop bitarna av stolen i ett knyte, sotade sig i ansiktet,
+tog kappan på och gick in i salen. När han kommit mitt på golvet, släppte
+han knytet och slog upp ett skratt, så högljutt att gästerna sågo på
+varann och hundarna började tjuta på tomten.
+
+-- En dåre, en dåre! ropade de. Det var en dråplig skämtan du skaffat
+oss, Björn.
+
+-- Kan du göra visor? frågade Ivar Bjesse.
+
+-- Jag har bara gjort en stol.
+
+-- Har du inte gjort visor förr?
+
+-- Jo, men det har gått sönder nu.
+
+-- Vad har du i knytet? frågade Guse.
+
+-- Där har jag en brudstol, men han är också sönder.
+
+Ån slog upp ett skratt igen, än högljuddare.
+
+-- Tag av dig kappan, när du kommer in till folk! sade Guse.
+
+Ån teg.
+
+Då sprang en dörrsven bakifrån och drog av honom kappan.
+
+Då logo gästerna.
+
+-- Vad heter du? frågade Gisle.
+
+-- Dåre!
+
+-- Det är du, men vad heter du?
+
+-- Tjuv kallade min far mig, men nu har jag ingen far.
+
+-- Vad fick du i namnfäste?
+
+-- Fråga Björn!
+
+-- Vad har du fått fatt den där dåren? sade Gisle till Björn.
+
+-- Jag känner honom inte, sa' Björn. Ån såg på modern.
+
+-- Det är min yngre son, sade modern.
+
+-- Du känner inte din hustrus barn, du? sa' Gisle.
+
+Björn såg ned på golvet.
+
+Ån tittade på fadern, löste upp knytet och tog fram den största
+stolsfoten.
+
+-- Du är en storkarl att göra pojkar, du! sa' Gisle.
+
+Ån spottade på stolsfoten och slungade honom mot huvet på Gisle, så att
+han föll sanslös under bordet.
+
+Gästerna sprungo emot Ån, men Björn gick emellan; då blev det tyst i
+salen.
+
+Trälarna buro in grisen och ställde honom framför bruden. Ån kände igen
+Grotte, gick fram och kysste honom mellan ögonen.
+
+Då log folket.
+
+-- Känner du igen honom? sa' Drifva.
+
+-- Skulle jag inte känna min vän? Ty det var han ändå tills han sov hos
+gyltan; men jag drap gyltan, och då dog Grotte.
+
+-- Han sörjde sig till döden, tror du?
+
+-- Det tror jag inte. Det var för din skull han dog, och det gjorde han
+gärna.
+
+-- Jag har gjort dig ont, Ån?
+
+-- Det blir väl värre.
+
+-- Varför slog du gyltan?
+
+-- Det minns jag inte, men jag fick inte sova.
+
+-- Du skall bli en klok man en gång.
+
+-- Tror du, tror du? sa' Ån och tog sig på huvet.
+
+-- Bär inte något agg till mig, Ån! sade Drifva.
+
+Ån spratt till, tog Grotte under armen och sprang ut i backen. Där grov
+han ner honom och kastade en jordhög över. Sedan låg han där fram emot
+morgonen. Då gick han och lade sig på tröskeln utanför Drifvas
+sovkammare.
+
+När solen steg, gick han till bäcken och tvådde sig från huvud till fot.
+Därefter tog han på en ny klänning och en båge, som han gömt på ett
+loft.
+
+Thore skulle den dagen fara till kungen. När han kom till stranden, satt
+Ån på en sten.
+
+-- Bor kungen därborta? sa' Ån och pekade utåt havet.
+
+-- Det gör han.
+
+-- Är det långt dit?
+
+-- Du ser röken från hans ärnar, sade Thore och visade på en morgonsky,
+som låg i havsbrynet.
+
+-- Jag har lust att följa med, sa' Ån.
+
+-- Det tror jag, men det får du inte.
+
+Ån gick ombord och satte sig i lyftingen.
+
+Då gick en av Thores män fram och slog ikull Ån,
+
+-- Du är inte så stark, du, som du tror.
+
+-- Man vet inte vad man ska tro, sa' Ån och kastade mannen i sjön.
+
+Ån blev övermannad och bunden vid en fura på stranden. När ankaret
+lyftes, sprang Ån ombord med furan på ryggen.
+
+-- Får jag bli din skosven? sa' Ån till Thore.
+
+-- Du skall bli kungens hirdman.
+
+-- Jag är inte vid märket än.
+
+-- Dit kommer du aldrig.
+
+-- Tror du det också?
+
+-- Du slöt ju upp att växa för tu år sen.
+
+-- Jag blir aldrig längre?
+
+-- Längst är lång nog.
+
+-- Längst?
+
+-- Ja, du är längst.
+
+Ån tog sig på huvet.
+
+-- Du är den starkaste också.
+
+-- Varför har du inte sagt det förr?
+
+-- Jag visste det inte.
+
+-- Nej -- inte jag heller.
+
+Draken blev rodd ut ur fjorden för att komma till väder.
+
+-- Sa' du farväl åt mor? frågade Thore.
+
+-- Det glömde jag. -- Är kungen mycket lång?
+
+-- Kungen är mycket stor.
+
+En vit duk fladdrade från en klippa på stranden. Thore steg upp i
+bakstammen och viftade med sin sköld. Ån blev mörk, lade sig i förstäven
+och stirrade fram åt den ljusa skyn.
+
+-- Vill du inte säga farväl åt mor? sade Thore.
+
+-- Mor! sade Ån och sprang tillbaka till brodern.
+
+Solen gick ned. Landet låg som en ljusblå rand bakom dem. Då hördes ett
+dån i luften.
+
+-- Vad är det? sa' Ån och sprang upp.
+
+-- Det är vädret, som kommer.
+
+-- Ha vi långt kvar?
+
+-- Vi ska börja nu, sa' Thore och lät hissa på.
+
+-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
+
+-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
+
+-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
+
+
+
+
+
+
+End of the Project Gutenberg EBook of I Vårbrytningen, by August Strindberg
+
+*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK I VÅRBRYTNINGEN ***
+
+***** This file should be named 34236-8.txt or 34236-8.zip *****
+This and all associated files of various formats will be found in:
+        https://www.gutenberg.org/3/4/2/3/34236/
+
+Produced by Ronnie Sahlberg from facsimiles provided by Projekt Runeberg
+
+Updated editions will replace the previous one--the old editions
+will be renamed.
+
+Creating the works from public domain print editions means that no
+one owns a United States copyright in these works, so the Foundation
+(and you!) can copy and distribute it in the United States without
+permission and without paying copyright royalties.  Special rules,
+set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to
+copying and distributing Project Gutenberg-tm electronic works to
+protect the PROJECT GUTENBERG-tm concept and trademark.  Project
+Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you
+charge for the eBooks, unless you receive specific permission.  If you
+do not charge anything for copies of this eBook, complying with the
+rules is very easy.  You may use this eBook for nearly any purpose
+such as creation of derivative works, reports, performances and
+research.  They may be modified and printed and given away--you may do
+practically ANYTHING with public domain eBooks.  Redistribution is
+subject to the trademark license, especially commercial
+redistribution.
+
+
+
+*** START: FULL LICENSE ***
+
+THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE
+PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK
+
+To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free
+distribution of electronic works, by using or distributing this work
+(or any other work associated in any way with the phrase "Project
+Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full Project
+Gutenberg-tm License (available with this file or online at
+https://gutenberg.org/license).
+
+
+Section 1.  General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg-tm
+electronic works
+
+1.A.  By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm
+electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
+and accept all the terms of this license and intellectual property
+(trademark/copyright) agreement.  If you do not agree to abide by all
+the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy
+all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your possession.
+If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project
+Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound by the
+terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or
+entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8.
+
+1.B.  "Project Gutenberg" is a registered trademark.  It may only be
+used on or associated in any way with an electronic work by people who
+agree to be bound by the terms of this agreement.  There are a few
+things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works
+even without complying with the full terms of this agreement.  See
+paragraph 1.C below.  There are a lot of things you can do with Project
+Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this agreement
+and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm electronic
+works.  See paragraph 1.E below.
+
+1.C.  The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the Foundation"
+or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project
+Gutenberg-tm electronic works.  Nearly all the individual works in the
+collection are in the public domain in the United States.  If an
+individual work is in the public domain in the United States and you are
+located in the United States, we do not claim a right to prevent you from
+copying, distributing, performing, displaying or creating derivative
+works based on the work as long as all references to Project Gutenberg
+are removed.  Of course, we hope that you will support the Project
+Gutenberg-tm mission of promoting free access to electronic works by
+freely sharing Project Gutenberg-tm works in compliance with the terms of
+this agreement for keeping the Project Gutenberg-tm name associated with
+the work.  You can easily comply with the terms of this agreement by
+keeping this work in the same format with its attached full Project
+Gutenberg-tm License when you share it without charge with others.
+
+1.D.  The copyright laws of the place where you are located also govern
+what you can do with this work.  Copyright laws in most countries are in
+a constant state of change.  If you are outside the United States, check
+the laws of your country in addition to the terms of this agreement
+before downloading, copying, displaying, performing, distributing or
+creating derivative works based on this work or any other Project
+Gutenberg-tm work.  The Foundation makes no representations concerning
+the copyright status of any work in any country outside the United
+States.
+
+1.E.  Unless you have removed all references to Project Gutenberg:
+
+1.E.1.  The following sentence, with active links to, or other immediate
+access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear prominently
+whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work on which the
+phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the phrase "Project
+Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, performed, viewed,
+copied or distributed:
+
+This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
+almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
+re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
+with this eBook or online at www.gutenberg.org
+
+1.E.2.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is derived
+from the public domain (does not contain a notice indicating that it is
+posted with permission of the copyright holder), the work can be copied
+and distributed to anyone in the United States without paying any fees
+or charges.  If you are redistributing or providing access to a work
+with the phrase "Project Gutenberg" associated with or appearing on the
+work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1
+through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the
+Project Gutenberg-tm trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or
+1.E.9.
+
+1.E.3.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted
+with the permission of the copyright holder, your use and distribution
+must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional
+terms imposed by the copyright holder.  Additional terms will be linked
+to the Project Gutenberg-tm License for all works posted with the
+permission of the copyright holder found at the beginning of this work.
+
+1.E.4.  Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm
+License terms from this work, or any files containing a part of this
+work or any other work associated with Project Gutenberg-tm.
+
+1.E.5.  Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
+electronic work, or any part of this electronic work, without
+prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
+active links or immediate access to the full terms of the Project
+Gutenberg-tm License.
+
+1.E.6.  You may convert to and distribute this work in any binary,
+compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any
+word processing or hypertext form.  However, if you provide access to or
+distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format other than
+"Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official version
+posted on the official Project Gutenberg-tm web site (www.gutenberg.org),
+you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a
+copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon
+request, of the work in its original "Plain Vanilla ASCII" or other
+form.  Any alternate format must include the full Project Gutenberg-tm
+License as specified in paragraph 1.E.1.
+
+1.E.7.  Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
+performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works
+unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.
+
+1.E.8.  You may charge a reasonable fee for copies of or providing
+access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works provided
+that
+
+- You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
+     the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method
+     you already use to calculate your applicable taxes.  The fee is
+     owed to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he
+     has agreed to donate royalties under this paragraph to the
+     Project Gutenberg Literary Archive Foundation.  Royalty payments
+     must be paid within 60 days following each date on which you
+     prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax
+     returns.  Royalty payments should be clearly marked as such and
+     sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the
+     address specified in Section 4, "Information about donations to
+     the Project Gutenberg Literary Archive Foundation."
+
+- You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
+     you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
+     does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm
+     License.  You must require such a user to return or
+     destroy all copies of the works possessed in a physical medium
+     and discontinue all use of and all access to other copies of
+     Project Gutenberg-tm works.
+
+- You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any
+     money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
+     electronic work is discovered and reported to you within 90 days
+     of receipt of the work.
+
+- You comply with all other terms of this agreement for free
+     distribution of Project Gutenberg-tm works.
+
+1.E.9.  If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg-tm
+electronic work or group of works on different terms than are set
+forth in this agreement, you must obtain permission in writing from
+both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and Michael
+Hart, the owner of the Project Gutenberg-tm trademark.  Contact the
+Foundation as set forth in Section 3 below.
+
+1.F.
+
+1.F.1.  Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
+effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
+public domain works in creating the Project Gutenberg-tm
+collection.  Despite these efforts, Project Gutenberg-tm electronic
+works, and the medium on which they may be stored, may contain
+"Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or
+corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual
+property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a
+computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by
+your equipment.
+
+1.F.2.  LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right
+of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project
+Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
+Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project
+Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all
+liability to you for damages, costs and expenses, including legal
+fees.  YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
+LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
+PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3.  YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
+TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
+LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
+INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
+DAMAGE.
+
+1.F.3.  LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
+defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
+receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
+written explanation to the person you received the work from.  If you
+received the work on a physical medium, you must return the medium with
+your written explanation.  The person or entity that provided you with
+the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a
+refund.  If you received the work electronically, the person or entity
+providing it to you may choose to give you a second opportunity to
+receive the work electronically in lieu of a refund.  If the second copy
+is also defective, you may demand a refund in writing without further
+opportunities to fix the problem.
+
+1.F.4.  Except for the limited right of replacement or refund set forth
+in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS' WITH NO OTHER
+WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO
+WARRANTIES OF MERCHANTIBILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.
+
+1.F.5.  Some states do not allow disclaimers of certain implied
+warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages.
+If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the
+law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be
+interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by
+the applicable state law.  The invalidity or unenforceability of any
+provision of this agreement shall not void the remaining provisions.
+
+1.F.6.  INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
+trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
+providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in accordance
+with this agreement, and any volunteers associated with the production,
+promotion and distribution of Project Gutenberg-tm electronic works,
+harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees,
+that arise directly or indirectly from any of the following which you do
+or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg-tm
+work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any
+Project Gutenberg-tm work, and (c) any Defect you cause.
+
+
+Section  2.  Information about the Mission of Project Gutenberg-tm
+
+Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of
+electronic works in formats readable by the widest variety of computers
+including obsolete, old, middle-aged and new computers.  It exists
+because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from
+people in all walks of life.
+
+Volunteers and financial support to provide volunteers with the
+assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg-tm's
+goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will
+remain freely available for generations to come.  In 2001, the Project
+Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
+and permanent future for Project Gutenberg-tm and future generations.
+To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation
+and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4
+and the Foundation web page at https://www.pglaf.org.
+
+
+Section 3.  Information about the Project Gutenberg Literary Archive
+Foundation
+
+The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit
+501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
+state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
+Revenue Service.  The Foundation's EIN or federal tax identification
+number is 64-6221541.  Its 501(c)(3) letter is posted at
+https://pglaf.org/fundraising.  Contributions to the Project Gutenberg
+Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent
+permitted by U.S. federal laws and your state's laws.
+
+The Foundation's principal office is located at 4557 Melan Dr. S.
+Fairbanks, AK, 99712., but its volunteers and employees are scattered
+throughout numerous locations.  Its business office is located at
+809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887, email
+business@pglaf.org.  Email contact links and up to date contact
+information can be found at the Foundation's web site and official
+page at https://pglaf.org
+
+For additional contact information:
+     Dr. Gregory B. Newby
+     Chief Executive and Director
+     gbnewby@pglaf.org
+
+
+Section 4.  Information about Donations to the Project Gutenberg
+Literary Archive Foundation
+
+Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide
+spread public support and donations to carry out its mission of
+increasing the number of public domain and licensed works that can be
+freely distributed in machine readable form accessible by the widest
+array of equipment including outdated equipment.  Many small donations
+($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
+status with the IRS.
+
+The Foundation is committed to complying with the laws regulating
+charities and charitable donations in all 50 states of the United
+States.  Compliance requirements are not uniform and it takes a
+considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
+with these requirements.  We do not solicit donations in locations
+where we have not received written confirmation of compliance.  To
+SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any
+particular state visit https://pglaf.org
+
+While we cannot and do not solicit contributions from states where we
+have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
+against accepting unsolicited donations from donors in such states who
+approach us with offers to donate.
+
+International donations are gratefully accepted, but we cannot make
+any statements concerning tax treatment of donations received from
+outside the United States.  U.S. laws alone swamp our small staff.
+
+Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation
+methods and addresses.  Donations are accepted in a number of other
+ways including including checks, online payments and credit card
+donations.  To donate, please visit: https://pglaf.org/donate
+
+
+Section 5.  General Information About Project Gutenberg-tm electronic
+works.
+
+Professor Michael S. Hart was the originator of the Project Gutenberg-tm
+concept of a library of electronic works that could be freely shared
+with anyone.  For thirty years, he produced and distributed Project
+Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of volunteer support.
+
+
+Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed
+editions, all of which are confirmed as Public Domain in the U.S.
+unless a copyright notice is included.  Thus, we do not necessarily
+keep eBooks in compliance with any particular paper edition.
+
+
+Most people start at our Web site which has the main PG search facility:
+
+     https://www.gutenberg.org
+
+This Web site includes information about Project Gutenberg-tm,
+including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
+Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
+subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.