diff options
| -rw-r--r-- | .gitattributes | 4 | ||||
| -rw-r--r-- | LICENSE.txt | 11 | ||||
| -rw-r--r-- | README.md | 2 | ||||
| -rw-r--r-- | old/52266-8.txt | 10809 | ||||
| -rw-r--r-- | old/52266-8.zip | bin | 228627 -> 0 bytes |
5 files changed, 17 insertions, 10809 deletions
diff --git a/.gitattributes b/.gitattributes new file mode 100644 index 0000000..d7b82bc --- /dev/null +++ b/.gitattributes @@ -0,0 +1,4 @@ +*.txt text eol=lf +*.htm text eol=lf +*.html text eol=lf +*.md text eol=lf diff --git a/LICENSE.txt b/LICENSE.txt new file mode 100644 index 0000000..6312041 --- /dev/null +++ b/LICENSE.txt @@ -0,0 +1,11 @@ +This eBook, including all associated images, markup, improvements, +metadata, and any other content or labor, has been confirmed to be +in the PUBLIC DOMAIN IN THE UNITED STATES. + +Procedures for determining public domain status are described in +the "Copyright How-To" at https://www.gutenberg.org. + +No investigation has been made concerning possible copyrights in +jurisdictions other than the United States. Anyone seeking to utilize +this eBook outside of the United States should confirm copyright +status under the laws that apply to them. diff --git a/README.md b/README.md new file mode 100644 index 0000000..d71828a --- /dev/null +++ b/README.md @@ -0,0 +1,2 @@ +Project Gutenberg (https://www.gutenberg.org) public repository for +eBook #52266 (https://www.gutenberg.org/ebooks/52266) diff --git a/old/52266-8.txt b/old/52266-8.txt deleted file mode 100644 index 4d4f58b..0000000 --- a/old/52266-8.txt +++ /dev/null @@ -1,10809 +0,0 @@ -The Project Gutenberg eBook, Sigrid Liljeholm, by Fredrika Charlotta -Tengström Runeberg - - -This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and most -other parts of the world at no cost and with almost no restrictions -whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms of -the Project Gutenberg License included with this eBook or online at -www.gutenberg.org. If you are not located in the United States, you'll have -to check the laws of the country where you are located before using this ebook. - - - - -Title: Sigrid Liljeholm - - -Author: Fredrika Charlotta Tengström Runeberg - - - -Release Date: June 7, 2016 [eBook #52266] - -Language: Swedish - -Character set encoding: ISO-8859-1 - - -***START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK SIGRID LILJEHOLM*** - - -E-text prepared by Helvi Ollikainen and Tapio Riikonen - - - -SIGRID LILJEHOLM - -Roman - -af - ---a --g [Fredrika Runeberg] - - - - - - -Helsingfors, -Theodor Sederholms förlag, -1862. - - - - - - Imprimatur: _L. Heimbürger_. - - - - -Min gamla Vän! - - -_Hur modig, hur öfvermodig oftast, är man icke vid sjutton år! Gazer -och spetsar och band, som fladdra omkring oss, de tyckas oss vara -idel vingar. Vi flaxa så långt det bär, ack, men de vingarna bära så -lågt, det märka vi snart._ - -_Har du sett en sjuttonåring vid pennan? Var säker att det skrifves -en tragedi i fem akter, en hjeltedikt eller något annat högt och -stort._ - -_Det var en dag i Åbo, för många år sedan. Jag stod framför brasan -och ditkastade blad efter blad af mitt manuskript._ - -_"Ma chčre, hvarföre bränner du sådant galant papillottepapper", sade -tante Aurore, som i detsamma inträde, "sådant är ju alltid brist på."_ - -_"Åh, tante, det är bara skräp, början till en misslyckad tragedi."_ - -_"Mais, chčre petite, ne brûlez donc pas céla! Det var alldeles -icke ovanligt i salig konung Gustafs tid, att en dame skref ett -plaisanterie för att uppföras vid någon fęte i famillen. Sådant hade -alltid succčs. Detta kunde employeras vid pappas namnsdag nästa -vecka."_ - -_Åter kastade jag ett blad i brasan och sade hälft stött: "Icke var -detta något skämt. Clas Fleming, sorgspel på vers i fem akter."_ - -_"Ah, förträffligt, ma chčre. Clas Fleming, riksmarsken, med draget -svärd i handen. Habit habillé, broderad rock, frisure ailes de -pigeon. Ebba Stenbock i pocher och engageanter, håret friseradt ā la -merveille. Johan Fleming: chapeau bas, spetskrås och manchetter. Hans -älskarinna, (en sådan har du naturligtvis gett honom) en bergčre, med -en chapeau mignon högt opp på en hög frisure. Alldeles som i salig -kungens tid brukades. Ah laissez moi faire! Jag förstår mig på sådant -der. Det blir en surprise tout ā fait af god ton. Mais, ma chčre, -skona då din pičce! Om det vore skäl att offra den åt lågorna, skulle -jag i sanning vara den första att det äska! Betänk hvilken effekt -detta skall göra! Du låter, till exempel, fru Ebba deklamera:_ - - "Barbar, må fritt din glaf bland usla offer rasa, - Skall dock mitt stolta mod ej för din grymhet fasa! - Ha! Dygd och hjeltemod, förenta i min själ - De bott sen späda år, barbar, det vet du väl." - -_Då fäderneslandets historia just aldrig varit tante Aurores starka -sida, så undrade jag nästan öfver, att hon kunde gissa sig till -personerna i min förolyckade tragedi, om än hon just ej syntes -särdeles hemmastadd i tidens kostym. Jag frågade henne derföre huru -allt detta herrskap vore för henne så väl bekant._ - -_Hon log ett litet satiriskt leende och sade: "I mina föräldrars -hus bodde en man, som var -- huru bör jag uttrycka det -- un -peu hors du monde. Ser du, jag var ung då och gjorde i honom en -lysande eröfring. N'est-ce-pas? Nåväl, han intresserade sig för -alla gamla enfaldiga sägner, käringsagor enfin. När han dog, hade -han testamenterat mig hela sin förmögenhet, och så kom jag äfven i -besittning af hans luntor. Papillotter för hela min lifstid, tänkte -jag då. Men nu ser jag redan le commencement de la fin af de skrifna -papperen, och begagnar derföre stundom bladen ur en tryckt lunta, -en gammal historia öfver ett par gamla kungar, ehuru tryckpapper -är mera fragilt, än rätt lämpligt skulle vara. För att döda tiden, -medan Lisette fäster opp mitt hår i papillotter, kastar jag stundom -ögonen på de framför mig liggande bladen. Jag har sålunda kommit -att läsa om den obstinata riksmarsken, ståthållaren. I sanning, han -blir charmant. Du vet ej, chčre petite, huru nödig en tyrann är för -effekten. Det hörde jag sjelfva Leopold säga. Låt, till exempel, -tyrannen utbryta:_ - - "Min nedrighet den vill jag klart i dagen ställa. - Med usla nidingsdåd vill jag hvar dygdig fälla." - -_"Ah, kom till mig i morgon, ma chčre, jag blir helt lifvad vid -minnena från den tid, jag dröjde i min oncles hus i Stockholm. Du vet -att jag växte opp der; och ehuru jag mången gång der fick bära opp -ett badinage såsom 'Tavastfröken', så beredde mig dock min lilla mine -ett icke så ovänligt emottagande, äfven i de höga kretsarna."_ - -_På begären fick jag tillbyta mig det lilla som fanns qvar af tantes -papillottepapper. Vid genombläddrandet fann jag, att de innehöllo -anteckningar om tilldragelser och personer, hvilka stått i någon -beröring med famillen Fleming. När och af hvem dessa anteckningar -blifvit gjorda, var omöjligt att utreda. Likaså var icke möjligt att -veta, huruvida de voro fullkomligt sanningsenliga._ - -_Hvad som särdeles kom mig att misstro dessa pappers trovärdighet, -var det ovanliga sättet att se den märkeliga man, som var famillen -Flemings hufvud. Jag genomsökte sednare hvarjehanda böcker, som -föllo i mina händer, der jag kunde vänta att finna någon upplysning -om den så mycket omtalade blodlystne tyrannen, den hårdhjertade -upprorsstiftaren och mördaren, men en sådan fann jag icke. En mängd -ohyggligheter, berättade af motpartiet, har jag visserligen hittat; -men dessa voro så tydliga och så tjockt påbredda osanningar, att -jag ej kunde anse dem bevisa något emot manuskriptets trovärdighet. -Läste jag åter i vad jag af tante Aurore hade erhållit af Wervings -historia, så tycktes mig, som om jag jemnt såge författaren titta sig -öfver axeln, för att se om ej Carl den elftes barska gestalt stode -bakom stolen. Stundom föreföll det mig som om jag såge gubben Werving -småle i sin själ, när han med mycken salfvelse utfar mot Flemings -grymhet, blodtörst och framför allt hans uppstudsighet emot hertig -Carl, men tillika icke försummar att anföra bref och bevis på huru -Fleming handlade alldeles i enlighet med sin konungs befallningar -och icke utan förräderi eller svek kunnat förfara annorlunda. De -der beskärmelsema se ut temmeligen som sand, strödd i den kungliga -censurens ögon._ - -_Alltså vet man ej huru mycket man af manuskriptet kan sätta tro -till. Sägnerna i en familjekrönika, mundtlig eller skriftlig, taga -sig stundom åtskilliga friheter med historien. Antecknaren synes -ock icke velat befatta sig med det egentligen historiska, annat än -blott som den grund, hvarpå personerna uppträda. De stora händelserna -omordas vanligen endast i korthet, likasom blott för att återkalla -tiden i minnet, och sålunda komma de små tilldragelserna, hvilka -utgöra berättelsens egentliga ämne, att klarare framstå. Klas -Flemings karaktär är endast antydd. Det ser nästan ut, som om den, -som gjort anteckningarna, icke rätt skulle vågat försöket, att -befatta sig med en så stor karaktär._ - -_Manuskriptet låg hos mig några tiotal af år, innan jag, i en stund -af saknad och bekymmer, sökte förströelse i, dess omordnande. Jag -sänder det nu till dig._ - -_Någon sammandragning här, en omflyttning der, ett modernare tycke -lagdt öfver det hela; sådana små förändringar har jag tagit mig -friheten att göra, ja tillochmed någon gång att tillägga en liten -reflexion. Hvad som dock undergått största ändring, är sjelfva -språket. Man synes i vår tid icke älska en tidigare ålders sätt att -uttrycka sig, du läser kanske hellre ett nyare, och detta ämne har -dock allt för länge sysselsatt mina tankar, för att icke jag skulle -önska att meddela det äfven åt någon annan._ - -_Din_... - - - - - - -SIGRID LILJEHOLM. - - - - -I. - - -Solen sjunker blodröd ned bakom bergen, en susande vind far öfver -sjön; när den hinner stranden, böja sig björkarne och alarne för -dess framfart och strö omkring sig rika massor af gulnade löf. Men i -den fordna klosterträdgården finnas numera inga löf att rycka från -träden. De planterade sydländska träd, som der stodo förr, de hafva -förgåtts i vanvård; den fordom ört- och blomsterrika trädgården, är -nu ett snår af törne och tistel, och endast några få, små sängar i -ett hörn, synas ännu vara vårdade. På dem vexa rosmarin, timjan, -kyrfvel och andra, till kryddor och läkedom, goda örter. - -Hvad lider tiden? Intet ur finnes. Kanske fanns det fordom i det till -hälften nedrasade tornet. Se der synes en solvisare, den är sned och -till hälften nedfallen i grus. - -Nådendal, du stolta, du den heliga Brigittas mäktiga och rika dotter, -är detta din härlighet! - -Allt dunklare faller dagern inom klostrets väggar genom de smala och -höga fönstren och genom remnorna i murarne, men i skymningen sitta -derinne tvenne gestalter, är det vålnader af nunnor, som besöka sin -förstörda boning? - -Den ena synes klädd i nunnedrägt, hennes hufvud darrar, hennes kind -är fårad och färglös, som på en död. Hon sitter i en hög, med sirater -prydd, länstol, säkert fordom sjelfva fru Priorinnans. Den andra -är ung, kanske femton år, och i hennes blick bor lif. Hon sitter -på en låg pall vid nunnans fötter. Det är Elin Knutsdotter, sedan -många år den enda återstående nunnan i Nådendals kloster, och hennes -systerdotter Sigrid Eriksdotter Liljeholm. - -"Siri, mitt barn, jag vill ännu en gång tända lampan för Guds moders, -sancta Annas och den heliga Brigittas bilder. Hjelp mig, jag orkar -det knappt mera; men så länge en af den välsignades renlifves döttrar -lefver i hennes helgedom, skall, om än det skall betalas med den -sista skärf, hvarmed jag eger att uppehålla mitt bräckliga lif, -de heliga icke sakna sitt ljus vid tiden för aftonmessan. Och nu, -min Siri, lemna mig messeboken, att jag, herrans ovärdiga, ringa -tjänarinna, må uppläsa bönerna, då ingen pater mera finnes, eller ens -skulle få hålla den heliga messan. Knäböj min dotter." - -Siri tvekade ett ögonblick, men böjde derpå knä inför pallen, på -hvilken hon sutit, och Elin uppläste, med djup andakt, de latinska -bönerna, af hvilka hennes unga åhörarinna ingenting förstod. Sigrid -bad i sin själ, att henne ej måtte tillräknas som synd, det hon ej -ville neka sin nästan döende anförvandt att deltaga i hennes andakt. - -Sedan messan sålunda blifvit firad, sade Elin: "Siri, din moder -har lofvat att du skulle få dröja hos mig, för att tillsluta mina -ögon. Mig synes att jag snart går bort. När jag för sex dagar sedan -knäböjde och ifrigt bad till den heliga jungfrun, om att hon ville -förkorta denna min långa pröfvotid, se då log hon vänligt, och med -detsamma nedföll denna blomma af metall, som förut haft sin plats i -hennes heliga hand. Jag anser detta som ett tecken, att hon beviljat -min bön. Jag har suttit här ensam i många år. Ack, nästan ifrån den -tid jag blef invigd, började det nya kätteriets framgång! O Siri, o -mitt kära barn, att jag skall se äfven dig, min halfsysters dotter, -vara... Dock, det måste ju så ske. Jag har ju lofvat din moder att -icke söka att rubba din tro, och det skall jag hålla. Jag skulle -ju ock, om jag lyckades föra dig till den heliga katholska tron, -endast offra ditt unga lif åt ännu flera vedermödor, än dem lifvet -alltid eger. Och dock borde väl icke verldsliga beräkningar få ega -något inflytande i andliga ting. Ack, den ensamma blir svag äfven i -tron, då hon ingen ledare eger. Sancta Brigitta, ora pro nobis. O -sanctissima virgo Maria, ora pro nobis." - -Den åldrigas händer knäppte sig tillsammans omkring radbandet, och -hon började att bedja öfver det, men hennes händer nedföllo maktlösa, -och hennes hufvud sjönk mot hennes bröst. - -Sigrid knäböjde för att stödja henne, och den gamla lutade sitt -hvita hufvud mot den ungas blomstrande kind; när hon så hvilat ett -ögonblick, sade hon med svag röst: "tack mitt barn, det blir lättare -nu åter." - -"Jag är ju dock en så dålig hjelperska", sade den unga flickan, sedan -nunnan åter lutat sig tillbaka i länstolen, "vill då icke min mors -syster låta föra sig till vårt hem? Vi skulle dock der kunna lemna -bättre vård." - -"Tack, min Sigrid, men icke kan det så ske. Här har jag lefvat, -sedan jag vid din ålder egnade mig åt den välsignade Guds moders och -den heliga Brigittas tjenst, här vill jag dö som den sista trogna -tjenarinnan i deras helgedom. Ack, jag har sett huru helgedomen -blifvit öde, huru dess renlifves jungfrur gått ut i synd och verld; -huru dess murar vittrats och den heliga tron försmädats. Jag har sett -huru hvar man ryckte och rappade till sig af den heligas egodelar, -och sjelfva allmogen nekade att betala skatten till klostret, och -huru öfver hundrade hemman, som tillhörde sancta Anna och sancta -Brigitta, borttogos, så att vår fromma moder, Abedissan, måste sälja -klostrets dyrbarheter, än en präktig kredentz, än sjelfva kalkarne, -för att betala de dryga, klostret pålagda skatterna." - -"Så gingo systrarna bort, många tog vår heliga moder opp till sig, -men andra gingo ut och bröto sina heliga löften. Endast en till -mig fanns qvar, då konung Johan, högtsalig i herranom, åter ville -upprätta klostret. Han vredgades öfver sådant oskick, ty han var icke -lik sin broder, hertig Magnus, som öfver sig kallade Guds straff, -då han ville ur Wadstena utdrifva de fromma systrarna, hvarföre -ock den heliga slog honom med vansinne. Snart var dock denna skymt -af en dagning för den heliga tron åter borta. Mig arma, ensamma, -har man dock tillåtit att få sitta qvar här och vårda, så vidt jag -kunnat, de heliga qvarlefvorna; fastän man med våld utdrifvit de -helige fäderne Franciskanerne från Raumo, redan för öfver fyrtio år -sedan. Och dock hade som ett järtecken, två år förut, staden brunnit -opp, och året derpå den kätterske prestens boning. Så utdrefvos ock -ur sanct Olofs kloster i Åbo de vördige fäderne Dominicanerne. Men -järtecken och straff trotsas af detta syndiga slägte! Liksom för att -håna det heliga, nedrefvos klostren i Wiborg, för att -- o styggelse! --- för att dermed upphjelpa fästningsverken! Se, mitt barn, här i -detta hus har jag lefvat öfver sextio år, här hoppas jag vår fru och -helgonen låta mina gamla ögon slutas, och mina gamla öron domna. De -hafva så många år nödgats se och höra omtalas all den styggelse, -som bedrifvits. Sedan har jag visserligen fröjdats åt att åter en -rättrogen konung, vår Konung och herre Sigismundus, intagit sina -fäders thron. Måtte helgonen bevara honom för allt det svek och argan -list, som ställer sig emot honom, och gifva honom makt att skydda den -sanna tron och återföra de vilsefarande." - -"Dock, det är tid att gå till hvila, min skröpliga lekamen behöfver -ro, äfven den unga behöfver sömn. Imorgon, om helgonen ännu bevarat -mig vid lif och krafter, vill jag efter morgonbönen meddela dig -åtskilligt, som du bör veta. Dock torde vara bäst, att först låta gå -förbi den stund, då de omkringboende äro vana att komma hit, för att -begära bot för sina åkommor. Om morgnarna bruka mina krafter vara -något mera stärkta, så att jag hoppas kunna då förmå meddela dig hvad -jag önskar säga." - -Efter ännu en aftonsignelse lade sig den gamla nunnan till hvila, och -Siri skyndade att krypa ned i sin bädd, som hon redt i samma cell, -emedan de många tomma cellerna föreföllo henne så ödsliga och hemska. -Hon läste nu i stillhet sin aftonbön och bad ännu en gång, att henne -icke måtte tillräknas, att hon deltagit i syster Elins påfviska -gudstjenst. Länge hade hon svårt för att kunna somna. Den cell, der -syster Elin tagit sin boning, var belägen nära den stora, ödsliga -klosterkyrkan. Siri kunde ej låta bli att lyssna, hon tyckte sig -höra ständig rörelse derute. När vinden hven genom hvalfven, tyckte -hon att derute messades eller sjöngs psalmer, och bäfvande drog hon -sig tillsammans vid tanken på den tid hon skulle tillbringa i denna -öde boning, ett hem endast för obekanta makter. Men hastigt satte -hon sig opp, kastade en klar blick omkring sig i månskenet, såg hur -den åldriga slumrade på sin bädd, och sade vid sig sjelf: "fy Siri, -skall du vara barnslig och pjåkig! Skulle jag väl vilja lemna den -gamla att dö här, ensam och öfvergifven. Nej visst icke! Ah, det är -detta myckna underliga prat om helgon och allahanda döda menniskor, -som gör mig yr i hufvudet; aldrig hade jag kunnat tro, att jag skulle -få så mycket att göra med detta påfviska kram. Månne det är synd att -höra derpå? Till Gud måtte väl ändå äfven hennes väg föra, så from -och troende hon är! Och hvad angår mig att bedömma henne? Vårda och -sköta den gamla, bör jag, om hon än vore en hedning. God natt nu, -underliga, gamla klosterbyggnad! Nu lägger jag mig ned, och läser än -en gång mitt Fader vår, och så somnar jag visst. Och så gjorde ock -den femtonåriga." - -Följande morgon infunno sig sjuka, från den kringliggande trakten, -för att begära bot, och den gamla nunnan utdelade råd och läkemedel -åt alla. Stundom en signelse, stundom en dryck, en bön, som skulle -läsas öfver den sjuke, eller dylikt. Sigrid hjelpte troget den gamla, -att, efter hennes anvisning, tillreda åtskilliga blandningar. - -Sedan hvar och en fått sin del och gått sin väg, stannade man dock -utanför klostret och pratade en stund och öfverlade, hvem den unga -flickan kunde vara. Mången menade att hon väl vore en ny nunna, och -att nu, under den katholske kungens välde, klostret åter skulle -komma i flor; men slutligen sade en gubbe, åt hvilken hon räckt en -helsodryck: "Nej se om det annat är, än att de gamla heliga ännu ha -tänkt på Elin Knutsdotter, och det är minsan ej för mycket, för all -den tjenst, hon gjort dem, och alla de oljor, hon för dem bränt; och -så ha de skickat ned en engel att hjelpa henne nu på ålderdomen. Såg -ni inte huru vacker och from hon såg ut, med sina milda ögon, och så -ljus och fin och stilla. Jo tro man på att så är det." - -"Åh, ditt tok, kommer du igen med ditt påfviska prat, skall det -aldrig gå ur dig. När ser du englar gå på jorden synliga?" - -"Ja icke sen detta kätterska reformationsväsendet, som de kalla det, -kom i landet; men se här i Nådendals kyrka rå de heliga helgonen -ändå, och det vet jag, att vill heliga Guds moder, nog har hon makt -att skicka englar dem till tjenst, som tillbedja och offra åt henne." - -"Åh prat du, jag börjar nästan ångra mig, att jag lät narra mig hit, -att ta emot af hennes papistiska meklamenter. Visst är den skälfvan -stygg, när den rätt sätter an, men jag hade hellre bordt bruka den -kuren jag lärde emot den förr, och den är god; ty det var sjelfvaste -befallningsmannen på Åbohus, herr Lars Hordeel, som för flere år sen -lärt den kuren, och det är ändå bara papistiskt otyg med det här -klostret, bara signeri och styggelse." - -"Nå huru var den boten som herr Lars lärde." - -"Jo, man tar tre oblater och låter någon skrifkunnig person skrifva -på den första: J namn faders (kors) sons och den helige andes, och -på den andra oblaten skrifver man: och sonen (kors) sjelfver gud och -på den tredje oblaten: och den helige ande (kors) som för dig lidit -hafver, och så äter man dem tre dagar å rad. Och si det är intet -papisteri och signeri under, så att om det hjelper, så är allt godt." - -"Ja ja", utbrast nu en gumma, som såg litet förnämlig ut med sin -veckade duk på hufvudet, "nog kan det väl vara bra, men nog vet jag -mot skälfvasot ett medel som är bättre, ty det skref sjelfvaste -drottning Margretha, konung Göstas husfru, och lärde det åt sin -syster, fru Martha. Och det har jag hört af min mor, som tjente -sampiga på Åbohus, med en som hade hört det af en tjenstepiga på -Hörningsholm. Och det är godt mot alla åkommor, och det är att skafva -hjerpfjädrar af pennorna och torka och gnida fint, och dricka det med -varmt öl, äfvensom att bränna fjädrarne och sedan lukta på dem." - -"Ja ja, mor, det der kan vara godt för förnämt folk, men hvem vet -ändå om det passar för de ringa. Nej, nog går jag till nunnan i -morgon efter den dryck, hon lofvade mig; hon har hjelpt mig förr, -och kan väl göra så nu med. Ser J mor", sade gumman och såg klok ut, -"här bär jag på mig en jernbit under tröjan, och så kan icke något -trolltyg bita på mig." - -Snart skingrades alla de hjelpsökande, och nu sade den gamla nunnan: -"Siri, du enda dotter af min halfsyster som alltid varit mig huld, -och som sjelf nu vårdar den gamla, jag ville lemna dig ett minne af -mig. Nyss har man sagt mig, att mig skall i arf hafva tillfallit ett -litet stycke jord, ett par mil härifrån uppåt kusten. Min tid går ut, -jag kan deraf intet begagna. S:ta Brigitta är plundrad på alla sina -egodelar, en gåfva till detta hennes heliga hus, skulle blott bli -ett nytt rof, om det ens finge gifvas. Jag har önskat gifva dig ett -minne af mig, och tillkallade för ett par dagar sedan tvenne ärliga -bondemän, åt hvilka jag förklarade min yttersta vilja vara, att du må -ärfva detta lilla gods, om det är sanning att min gamle frände dött -och att det öfvergår på mig. Jag har uppsatt min vilja skriftligen, -och bönderna hafva derunder satt sitt bomärke. Detta jordstycke är -helt litet och af ringa värde, du kunde derföre köpa dig ett gyllene -halssmycke med rubiner eller saphirer, men gör dock icke det. Behåll -det. En åldrigs välsignelse hvilar deröfver. Kanske skall det en gång -göra dig större tjenst, än ett gyllene smycke skulle göra." - -"Ännu en sak vill jag meddela dig, mitt barn." Stödd mot Sigrids -arm, gick den gamla ut i kyrkan och till en med sirater prydd vägg. -"Jag vill nu meddela dig något, som väl föga kan komma dig till -någon nytta; men ho kan dock förutsäga, hvad som enhvar förestår? -Hufvudsakligaste skälet till att jag meddelar dig denna hemlighet, är -den, att jag icke vill att den skall dö med mig. Må äfven du, innan -du lemnar verlden, meddela den åt någon annan. Se här, mitt barn, så -skall du vrida på denna sirat, då öppnar sig, som du ser, en dörr. -Detta var fordom en gång, som sträckte sig långt, man har sagt ända -till Åbo. Hvart den än gick, den var åtminstone en utväg ur klostret, -som endast några få kände. Nu är den igenrasad längre fram, men som -du ser, är här dock ett stycke ännu öppet. Detta ställe känner numera -ingen annan än jag. Upptäckas kan det svårligen, före den dag, då -kyrkans murar ramla. I tider af fara, kan det tjena att rädda någon -undan förföljelse, Omtala det derföre icke för någon. Det har förut -räddat menniskolif och lycka, och kan ännu göra det." - -Siri log i sitt sinne åt den vigt, den gamla fäste vid detta -meddelande, men tyckte ändå att det var allt helt roligt att känna -något, som ingen annan i hela verlden visste, icke ens mor, som dock -hade reda på så mycket. - -Snart derefter hvilade Finlands sista nunna i sin graf, och det -stolta klostret Nådendal har småningom fallit i grus. Endast -kyrkan reparerades och begagnades sedermera. Men går du en morgon -på den lilla staden Nådendals tysta gator, och ser huru flinkt -strumpstickorna röras i händerna på hvarje mötande liten flick- eller -pojkbyting, då ser du ett ännu lefvande minne af den heliga Brigittas -systrar. - - - - -II. - - -I stugan på Tannila surrade spinnrockarne flitigt. Närmast dörren -suto husets pigor och trampade ifrigt rockarne, under det de utdrogo -långa trådar ur sina lin- eller blårtottar. Vid ett af de små -fenstren väfde en af pigorna vadmal. I rummets öfra ända surrades -spinnrocken lika ifrigt omkring af husets unga dotter, jungfru -Sigrid, och det fina mjuka linet drogs af hennes runda, hvita -fingrar, till ett garn, så jemnt och glänsande, som silke. - -Men hennes mor, fru Metta, hade sällan ro att sitta långa stunder -vid spinnrocken. Än vandrade hon ut till visthuset, för att se åt om -rottorna skonat de på väggen i rader hängande skinkorna och hararna, -än stannade hon vid en spinnrock, för att skynda på en spinnerska, -än hjelpte hon den väfvande att fastknyta en ända på väfven. "Ah ja, -väfven håller bra nog, märker jag. Jo Elsa har spunnit ränningen och -när hon så vill, kan hon få dugligt garn på rullan. Det vet jag, som -sjelf lärde henne spinna, när hon ej var högre, än som så. Mor hennes -hade dött åt året, och hennes far var dräng på godset, men icke kunde -han lära henne spinna. Jo, gudskelof, sitt hushåll har man förstått -att sköta här i verlden, och af godt och rent adelsblod har man -kommit, och icke behöfver man tåla att en sådan, som fru Brita, herr -Regert Oxes, tränger en ur kyrkbänken. Oxe heter hon och borde heta -ko, så för hon sig, fast hon klär sig med pjukmyssa." - -Sigrid surrade allt flitigare om sin rock, och såg på sin tott -så noga, som om det gällt att spinna sin lyckotråd, men svarade -ingenting. - -"Ja, jag har klagat", fortfor fru Metta. "När herr Matts, pastorn, -reste för att betyga sin vördnad för hans högvördighet Biskopen, -mester Erik, som håller visitationer i moderkyrkan, bad jag honom med -samma anmäla, hurusom fru Brita ville tränga mig ur kyrkbänken, och -begära straff öfver henne, för sådant vanartigt uppförande. Gamle -herr Matts mente väl bäst vara, att låta saken ligga ogild; men mig -skall ingen förolämpa, om än min herre och man icke är hemma för att -försvara mig; såsom han ock sällan är hemma, utan mest i Flemingens -följe." - -Fru Metta tog i detsamma ned en stor nyckel från sin spik i -nyckelskåpet, och gick till fiskboden, för att efterse sitt förråd -af torra gäddor. När hon vände och synade sina gäddor, sade hon vid -sig sjelf: "ja man må väl vårda en sådan välsignelse, vår not i år -blifvit hugnad med. Det blir godt nog att kännas vid, och så kan -man ha något att ge en fattig menniska, hvilket nog väl behöfves i -dessa tider, då ingen annan har mat att sticka i munnen, än herr -Clases knektar. Ja, det säger jag för sann, om än herr Erik håller -honom i ära. Men se det gjorde saken, att jag lät drängarne lägga -en julkaka i notkilen i första notvarpet, det syns att det halp, -och vi fick fisk. Gamle herrn på Storby mente att det vore signeri. -Bara gammelprat! Är inte bröd guds gåfva, och hvad är det för ondt -i att locka fisken? Men herr Clas, han lemnar hvarken kakan eller -fisken, allt skall knektarne ha. Vore jag karl, jag skulle ge den -bondeplågarn hin svarte, och hålla mig till hans fursteliga nåde, -hertig Carl. Men herr Erik, han är så from, och är som förhexad i -Flemingen. Finge jag honom nu bara hem, jag skulle visa honom den -afskriften af hans furstliga nådes bref, som de hade skickat hit med -Månsas Lisa. Der får man nog si hur Flemingen far fram och förtrycker -landet, och ställer till uppror mot kungen. Ja gud hjelpe herr Erik. -Hertigen hotar så hårdt att straffa hvar och en, som håller med den -landsförderfvarn, som det står i brefvet, som vill vara som tuppen -på sophögen, och tycker sig vara vår kung; och det sa Månsas Lisa, -att skulle bara alla ge sig under hertigen, så skulle nog bli god tid -i landet, ty hertigen hade sjelf sagt, att det var bara till sina -upproriska stämplingars bedrifvande, som Flemingen ville hålla qvar -krigsfolket i landet." - -Fru Metta, liksom mången annan, var ej precist lätt att förmå med -skäl, att öfvergå till annan mening, än den hon sjelf hyste, men -deremot, liksom ock mången ann, ganska hastig att sluta sig till och -vara öfvertygad om, hvad någon granngumma berättade och sade; om än -hon för resten hade ganska ringa förtroende för samma gummas förstånd. - -"Nej, men står der icke en bytta, så att rottorna kunna hoppa upp på -åsen, och derifrån på fisken. Jo, jag säger! Hade man ej ögonen med -sig! I morgon skulle hvar enda fisk varit gnagad." - -Fru Metta hade varit så fullt sysselsatt med sina fiskar, att hon -ej förrän nu varsnade, att vid visthusdörren stod en ung bonde och -tummade på sin pitnilka, den han höll i handen. Nu ref han sig bakom -örat, och framräckte ödmjukt åt fru Metta ett papper, hvilket befanns -vara en kallelse från hans högvördighet Biskopen, till fru Metta -Liljeholm, att infinna sig vid kyrkan. - -Fru Metta skyndade att stänga visthusdörren och började ordna hvad -som under hennes frånvaro borde uträttas. - -"Ja, ungdom och visdom! säger man, och så säfliger hon är, icke har -man mycken nytta af henne. Hur kan man vänta att hon skall kunna -hålla ordning på folket! Der sitter hon bara och spinner; fast bra -spinner hon, det måste jag medge." Emellertid fick nu ändå Sigrid en -mängd förhållningsorder, om hvad som under fru Mettas frånvaro skulle -uträttas, och så skulle det bära af. Ett bräde lades tvärs öfver en -arbetskärra, deröfver breddes en rya och deruppe satte sig fru Metta -med tömmarne i den ena handen och piskan i den andra. Nere på kärrans -botten fick en liten gosse sin, ej just beqväma, plats, för att -medfölja till sin matmors och hästens uppassning. - -"Vappo, se till att ej fåren gå in i hafverlandet derborta. Var -aktsam om elden, Brita. Sigrid, låt se du har akt på att arbetet går; -jag tänker du får ge blår till ny tott åt Elsa, innan jag kommer hem. -Se så, gu signe er allesamman nu." - -Derpå gaf hon en klatsch åt hästen och begaf sig på väg med -temmeligen god fart, under dugliga knuffar och stötar på den ojemna -och gropiga vägen. - -När fru Metta hunnit målet för sin färd, lemnade hon hästen i gossens -vård, och ernade bege sig in i kyrkan, men det lät sig ej så lätt -göra. Vid kyrkdörren stodo alla nejdens qvinnor och barn, tätt -sammanpackade, och gapade inåt kyrkan, dit de ej fingo intränga. -"Hvem kan nu neka barnen att få se hans högvördighet", menade -gummorna, och så tog en hvar sin minsta unge på armen och en hel -skara omkring sig, och visst skulle en hvar se biskopen. - -Der stodo de nu alla sammanträngda, hufvud vid hufvud, alla med -linhvitt hår och alla stirrande åt samma håll. Det var som en hel -skog af tistelknoppar, som väl slagit ut ullen, eller en äng, tätt -bevuxen med ängsull. - -"Jag är nu här, bara för att barnen ska få si", sade, med litet -vigtig min, en gumma till sin granne. "Nog har jag sjelf sett honom. -Jag fick rätt se honom äta i morgons, innan han gick i kyrkan." - -"Håken, fick J det mor? Hvad åt han monntro? Berätta kära mor?" - -"Han åt rätt som annat folk, vet J mor." - -"Håken, gjord han så, då kunde jag alder tro." - -I detsamma blef det rörelse och böljande bland tistelknopparna. -Det var fru Metta, som förorsakade den, genom sitt bemödande att -framtränga. När gummorna nu sågo sig om, och blefvo varse den af alla -kända Tannilafrun, som man nog visste skulle förstå att göra sig väg, -så jemkade en hvar rum så godt hon kunde, och, snart stod fru Metta -främst för skaran vid kyrkdörren. - -I kyrkan syntes icke mycket folk. Längst bort satt, just invid dörren -till koret, mäster Erik Erikson, biskopen från Åbo. Framför honom -stod presterskapet och några af de förnämsta herrarne från socknen. -Ett par capitulares och notarien suto vid ett bord. På något afstånd -stodo åtskilliga af socknens allmoge, och här och der väntade i -kyrkbänkarne sådana, som afvaktade att i sin tur få framträda och -anmäla sina påståenden. - -"Lars Isakson, dömd, för trolleri, att stå tre söndagar å rad vid -kyrkdörren under gudstjensten", relaterade notarien ur sin bok, -"följer nu således i ordningen herr Simon i kapellet, anklagad att -hafva låtit ohelga julmorgonen genom ringande till ottesången med en -koskälla." - -Biskopen kastade en missnöjd, frågande blick på herr Simon, som -framträdde. Herr Simons runda, glada ansigte bjöd till att antaga -det högtidligaste och alfvarsammaste uttryck, som var möjligt, men -ikring munnen spelade ett drag af skälmaktighet, som omöjligt lät sig -öfverskylas. - -Biskopen såg högst alfvarsamt på presten. "Skall det då alltid vara -klagomål öfver eder, Simon", sade han slutligen. "Redan gammal prest, -och dock ständigt streck, som skulle anstå den okynnigaste djekne." - -"Högvördigste herr Biskop", svarade presten. "Denna gången åtminstone -synes mig, att jag handlat välbetänkt. Skulle jag väl tillåta -guds församling att bortsofva julottan? Eders vördighet torde -icke hafva förgätit, att när ryssarne plundrade här under sista -ofreden, bortförde de ock vår klocka. Huru skulle nu församlingen -sammankallas? Icke kunde den stå på kyrkbacken i kölden i timtal och -vänta. Men si, när koskällan ringdes, visst kröp der folk ur alla -stugor, båd byggare och deras kyrkqvartersgäster. Icke tycktes mig -eller skällan sämre, för det min ko ringt med den; nog ha många andra -nöt ringt klockorna, äfven till samgång, utan att deröfver blifvit -klagat hos biskopen." - -Mäster Erik runkade nästan omärkligt på hufvudet och sade: "en -rättskaffens prest sörjer för att klocka anskaffas; men du har -försummat denna skyldighet, såväl som mången ann." - -"Högvördigste fader, det skall visst ske, bara bonden har ett spann -råg öfver att bestå till klockhjelp, nu har han ej ens ett sådant att -blanda i barken, till att fylla sina och barnens magar." - -Åter runkade Biskopen smått på hufvudet, men sade blott: "för denna -gång må dig förlåtas ditt tilltag, i betraktande af, att det kanske -skett af enfald; men låt icke en annan gång sådant komma dig till -last." - -Herr Simon bugade djupt och drog sig tillbaka, småskrattande bakom -sin hatt, i det han halfhögt sade: "Kan väl härnäst ställa mig sjelf -på kyrktaket och ropa folket till kyrkan; ty skrika kan jag, om derpå -kommer an, och det så det hörs." - -"Lisa Eliasdotter här offrat ett ljus på altaret, för att få god -kalflycka", uppläste åter notarien. "Saken är erkänd." - -Biskopen suckade i det han sade: "Djupt sitter papismen och -djefvulens funder och signerier i de onda hjertan! Må hon stå en -söndag vid kyrkodörren, att för sina signerier utskämmas." - -"Fru Metta Simonsdotter Abbornät, herr Erik Liljeholms husfru, klagar -öfver att fru Brita Regertsdotter Oxe, henne ur kyrkbänken utträngt." - -Nu framträdde fru Metta inför biskopen och tänkte just börja sitt -andragande, men med det samma steg äfven fru Brita Regertsdotter fram -och sade bjert: "Nej si det är då ramaste lögnen det, att jag drifvit -henne ut; men icke låter jag heller tränga mig ur bänken för alla -snärtors skull, och för det hon satt der så bred, och hade jungfru -Sigrid med sig, så skulle jag inte få sitta i adelsfruarnas bänk; men -si så god är jag som hon, och behöfver inte vika för henne." - -Redan sade fru Metta några ord till svar, och en häftig träta började -just utbryta mellan de båda fruarna, då biskopen viftade med handen -och bjöd dem åtskiljas, hvilket, efter någon svårighet, ändtligen lät -sig göra. - -De båda häftiga fruarna nedsatte sig nu i hvar sin bänk, på ömse -sidor om gången, och sågo med vreda ögon på hvarandra. - -Sedan biskopen, med lägre röst, rådfört sig med de båda andre -kapitelherrarne, bjöd han högt de båda fruarna att framträda, och -sade: "Kyrkoförargelse må af ingen tålas. Jordens väldige äro dock -alla såsom stoft inför herran, och J magen icke inför honom förhäfva -eder, eller drifva edra tvister. Rätteligen skulle vi ställa eder -båda till spott och hån vid kyrkodörren, men som detta för eder -adeliga värdighet icke ske kan, så magen J båda eder kyrkostöring -sålunda godtgöra, att J till kyrkan erläggen 10 mark och påföljande -söndag detta edert godtgörande från predikstolen tillkännagifves." - -Fru Britas sinne jäste. Hon tyckte sig väl, på sätt och vis, hafva -vunnit en seger, då hennes åklagerska nödgats plikta, men hon hade -sjelf äfven blifvit ålagd detsamma. Med en knyck på nacken sade hon -halfhögt: "En hederlig menniska ska få plikta, för att en sånder inte -får sitta så bred hon vill. Hon borde minsan inte als få slippa i -hvarken kyrka eller bänk; och än mindre hennes dotter, som hon föder -opp till papisteri och styggelse." - -Biskopen, som emellertid stigit upp från sin plats, såg frågande -på henne, hon steg närmare och fortsatte: "Ja väl, det är ju allom -kunnigt, huru hon skickat flickan att lära papisteri i det gamla -nunnehålet Nådendal, och hur flickan der signat och messat med -afgudiska fukter. Och en sån täcks anklaga hederligt folk!" - -Fru Brita afbröts nu af klockarn, som började sjunga en psalm, -emedan, enligt förteckningen öfver göromålen för denna dag, numera -intet annat skulle i kyrkan uträttas, än aftongudstjenstens hållande, -och resten af aftonen skulle användas till reviderande af åtskilliga -kyrkans räkenskaper. Medan fru Brita hade talat, hade presterna -undanställt papperen och ordnat allt för gudstjensten. Klockarn hade -nu upptagit psalmen, och när han sett biskopen lemna sin plats, för -att sätta sig i en kyrkbänk, ansåg han att allt var i ordning, och -började psalmen. Biskopen inträdde i en bänk och satte sig ned. -Sålunda måste båda fruarna tiga, men svårt föll det sig. Fru Metta -hade väl ej rätt kunnat höra, hvad hennes motstånderska sade, emedan -när denna talade, hade hon stått nära biskopen och vändt ryggen åt -fru Metta; men hon hörde ändå nog, för att finna att det gällde någon -beskyllning emot henne. Nu var det ogörligt att få säga ett ord. Fru -Metta satt en stund qvar, men det började skymma, gudstjensten var -lång och hon nödgades, innan dess slut, lemna kyrkan, emedan det -skulle varit omöjligt, att, utan fara för lif och lem, i mörkret resa -hem, på den obanade och ojemna vägen. Icke eller anade hon att fru -Brita gjort henne en beskyllning af den stora vigt, som fallet var. -Hon begaf sig derföre hem, utan att vidare få orda något. Men icke -var hon god till sinnes. - - - - -III. - - -Det var en vacker morgon om senhösten. Luften var klar och kall, och -rimfrost glänste som silfver på granarnas lummiga grenar. På vallen -vid Storkyro kyrka samlades folket i grupper, samtalande. Ifrigast -ordades dock bland en hop karlar, som stodo straxt innanför porten -till kyrkogården. Tre bönder, Bengt Poutu, Mårten Philipson och Jacob -Illka, stodo omgifna af en krets andra bönder. Allt flere och flere -samlades till de förre, och alla stadnade, uppmärksamt lyssnande. -Stundom utstötte någre ett ha 1 eller annat kort ord, händerna foro -till pukkoknifvarne, hvilka af alla buros vid bältet, stundom ryckte -en och annan, liksom omedvetet, sin knif till hälften ur slidan, men -småningom sjönk den åter långsamt tillbaka, då egarens uppmärksamhet -syntes så fängslad, af hvad den talande anförde, att han ej tycktes -veta af något annat. - -De äldre karlarnes alfvarliga, fårade anleten, de yngres mindre -markerade, men äfven de om alfvar, tungt och träget arbete och dålig -föda vittnande, alla syntes lifvade af samma känsla. Bitter och djup -harm målade sig i alla dessa ansigten, men tillika ett visst lugn och -resignation. Allt som de tre männen inuti gruppen omvexlande talade, -liftades dragen hos åhörarne, uttrycket i deras anleten blef allt -vildare. Det var som när molnen draga sig samman vid horizonten, -svarta, dystra, hotande, stundom frambryter en och annan svag blixt -på afstånd, och man förutser att thordönet med kraft skall utbryta, -att haglet skall förstörande nedbrusa, att orkanen skall härja; men -ännu bryter ovädret icke löst, ehuru man ser förebuden. - -"Detta veten J alla", utbrast Bengt Poutu. "Så har Flemingen låtit -utsuga landet, att vi snart ega knappt barken till brödet. Hvem vet -icke huru de tagit maten ur våra bodar och silfret ur våra kistor, -och der sådant ej funnits, ha de tagit våra hustrurs och döttrars -kläder, ryckt brisken af deras hals och ringarna ur deras öron, -hästen ur stallet och kon och fåret från betet. Och hvem af oss vet -icke, att Österbottningarna, redan af kung Johan, fingo löfte om -lindring från borgelägers tunga, sedan moskoviten hade brändt och -sköflat i Salo och Limingo, och krigsfolket ej kunde hindra dem. Och -ha vi ej sedan med våra söner och drängar, med egen kost och egna -vapen, försvarat oss. Och nu, när vi ha fred med sjelfva moskoviten, -nu skola vi rappas och skinnas af knektarne. Här ligga skottska -ryttare, här ligga upplänningarne och finnar dertill. J veten ock -huru herr Klas satt vakt både på sjö och land, att ingen skall få -klaga hos hans fursteliga nåde, hertig Carl, eller sända ombud till -riksmöten, som han sammankallat; och huru strängt herr Klas straffar -alla försök att hos fursten söka hjelp. Men vi, som här stå, vi ha -dock lyckats komma både fram och åter. Ville jag för eder omtala -huru svår vår färd varit, blefve det för långt; vi hafva svultit, -vi hafva farit som hundar för vår och allas eder rätt. Och der har -han sutit och smort sig och lefvat kräseliga, medan folket lider; -den landsförderfvarn och förrädaren! I många, många års tid har jag -arbetat på att få denna saken i gång, men nu ha vi hertigens ord på -att vi måga resa oss, och orätt med våld vräka." - -"Fingo ni riktigt tala med hans furstliga nåde?" frågade en röst ur -hopen. - -"Jo, när vi kommo till Stockholm, och icke visste hvart vi skulle -vända oss, då sökte vi först opp Hans Hansson, och bådo honom hjelpa -oss med råd och dåd, och han rådde oss, och var en förståndig -rådgifvare. 'Gån omkring på gator och gränder', sade han, 'och der -J sen folk röras mera, så ställen eder i gatumötena och ropen och -klagen. Talen om huru Flemingen förtrycker eder med borgeläger, emot -konungens och hans furstliga nådes vilja. Skriken ut om hans grymhet -och tyranni, och om J någon historie hört om honom, som till ondo är, -så utskriken och utspriden den. Vore det än icke sanning, så är dock -intet så ondt, att han icke värre bedrifvit mot folk och fä, ja, mot -qvinnor och barn.'" - -"Vi lydde Hans Hanssons råd, och sedan vi hade upprört hela staden -med vår klagan och vårt ropande kring gatorna, så fingo vi slutligen -komma inför hans furstliga nådes egna ögon; men vi begärte bara några -fenickor svenska knektar, att skydda oss mot herr Klases tyranni. -Hans furstliga nåde frågade då huru tätt krigsfolket vore förlagdt -hos oss, och då jag svarade att fjorton bönder egde att sörja för -en knekt, och tjugu bönder för en ryttare, så ropade hans furstliga -nåde: 'Om tjugu bönder icke kunna öfvermanna en ryttare, och fjorton -en knekt, så förtjena de intet bättre än att blifva plågade och -förtryckta af både ryttare och knektar', och så reste sig hans -furstliga nåde och såg så vred ut i ögonen, att våra hjertan bäfvade -i oss, och han höjde sin knutna hand högt opp i vädret och skakade -den, och så sade han: 'Jag vet ingen annan råd, än skaffer eder rätt -med eder egen hand. J ären väl så många, att ni må kunna slå dem -ifrån eder, om ej med annat, så med klubbor och gärdsgårdsstörar.'" - -Rörelsen bland bönderna blef nu lifligare, alla händer omfattade -knifvarne, häftiga utrop foro från mångas läppar; men åter stannade -alla stilla för att höra mera. - -"Jag vågade nu ödmjukt förklara", fortsatte Bengt, när sorlet -tystnat, "hurusom jag redan i många år hade sjungit den visan, att -vi skulle taga våra egna näfvar till hjelp, men att landets män icke -rätt på alfvare vågat sig derpå, utan bara här och der i små hopar, -eftersom herr Klas vore insatt i sina höga embeten af konungen, och -handlade i hans namn." - -"Men då blef hertigen ännu argare och slog näfven i bordet och sade: -'Denne landsförderfvarn och hunden, Klas Fleming, honom behöfven -J ej lyda mer än min gamla sko. Är det icke denne blodsugaren som -förstör vår konungs och herres land, och förleder folket till uppror -emot sin rätta öfverhet, och håller sina knektar i landet för att -befrämja sina förrädiska afsigter. Försvaren eder sjelfve, emot -denne stråtröfvaren och hans anhang, och varen trogne eder konung -och mig, eder anborne furste. Blott J stån på eder till lands, skall -jag väl sörja för att hålla sjön ren. Sägen edra bröder, att de stå -manneligen på sig och icke låta kufva sig af Flemingen och hans -kreatur.' Derpå tordes vi intet annat än gå vår väg, ty han såg mäkta -grym ut. Och så sökte vi oss hem, under många faror och vedermödor." - -"Bröder, kamrater", ropade nu Jacob Illka, så att det skållade kring -kyrkogården, "viljen J ännu tåla Svedjeklases tyranni? Viljen J ännu -svälta och se edra hustrur och barn förgås i elände, viljen J låta -Flemingens knektar frossa vid ölstånkan, under det edra barn tugga -stamp och bark? Viljen J tåla öfvervåld i edra hus af knektarne, då -intet annat fordras, än taga eder sjelfva rätt. J hören det sjelfve, -hertigen uppmanar eder dertill. J hören det: Flemingen har ingen rätt -att befalla, utan är en upprorsstiftare emot konungen och hertigen. -Ären J fege uslingar, att J låten honom förtrycka eder? Jagen bort -honom, slån ned honom. Låtom oss draga till hans fördömda näste. -Kamrater, gripen till vapen, allting duger dertill, störar, knifvar, -klubbor; kom: ned, ned med Svedjeklas och hans anhang!" - -"Ned med Fleming och med alla herrar", skrek Poutu, "alla, alla som -äro klädda i kläde, äro folkets förtryckare." - -Länge hade Poutu sträfvat för ett mål: att komma bönderna att resa -sig mot herrarne. Hans glödande hat mot de sednare, hade vändt sig -helt och hållet mot Fleming, sedan denne som ståthållare herrskade -öfver Finland, och till full låga hade hatet flammat opp, då Poutu -sommaren förut, för sina stämplingar blifvit fängslad och förd till -Åbo slott; derifrån han dock lyckades undkomma. På andra trakter -af landet arbetade, för samma sak, Hans Fordeel och flera andra, -äfvensom många hertigens utskickade. Men vördnaden för konungen och -hans befallningshafvande, höll ännu bönderna tillbaka, ehuru redan på -flere håll blod gjutits. - -Nu var det annorlunda. Nu hade de hertig Carls eget ord på, att -de egde rättighet till sjelfförsvar emot knektarne. Fleming egde -ingen rätt att beherrska, än mindre att förtrycka folket. Bonden -behöfde icke föda knektarne, då de icke höllos till rikets tjenst, -utan endast till Flemings upproriska afsigters befrämjande. Nu var -böndernas ifver och harm drifven till sin spets. - -En tropp af Flemings ryttare kom nu utefter landsvägen, mot dem -stormade bönderna. En strid uppstod. Den blef ett förespel till -klubbekrigets gräsliga drama, som nu blossade opp och höljde Finlands -jord med fyratiotusende dess raskaste söners blod, gjutet af bröder -emot bröder; som härjade, som skonade, som brände, och hvars spår -först sent utplånades från det förstörda landet; hvilket länge blef -ett rof för hungersnöd, pest och elände. - -Att redogöra för huru klubbhären ökades, huru den härjande framgick, -hör icke till vårt ämne. Framåt vältrade sig massan mot Tavastland, -allt mer tillväxte den och plundring, mord och brand, följde i dess -spår. Hvarest knektar kunde uppspåras, nedhöggos de, stoppades de -under isen, eller ock sköts till måls på dem. Kunde någon uppge att -egaren af en gård, hade någon anförvandt ibland knektarnes anförare, -då skonades, utan vidare tvekan hans gods, och förstördes genom brand -och härjande. - - - - -IV. - - -I sitt arbetsrum på Åbo slott, satt riksmarsken, ståthållaren Klas -Fleming. Han stödde sin arm mot ett litet i fenstersmygen stående -bord, på hvilket lågo åtskilliga papper. Ett litet stycke ifrån -honom satt, vid ett större bord, hans skrifvare. "Här är ett bref -från hans majestät, konungen", sade denne, i det han steg upp och -vördsamt räckte brefvet åt riksmarsken, som genast bröt det. Sodan -han genomläst brefvet, vände han sig till skrifvaren och sade: "Här -äro åtskilliga befallningar från kunglig majestät, hvarom bref och -order skola utfärdas, så snart dessa öfriga bref äro genomgångna. Nu -vidare, hvad finnes här yttermera?" - -Skrifvaren började nu redogöra för de på bordet liggande papperen. -"Här är ett bref från hans furstliga nåde, hertig Carl, till menige -män, som i Österbotten boende äro. Han uppmanar allmogen, att -icke gifva någon akt på hvad eders herrlighet månde utfärda för -befallningar, alldenstund, som orden lyda: han sådana påbud, utan -befallning och tillstånd, gjort hafver, särdeles från oss och riksens -råd. Hertigen säger ock vidare: der han ock någon befallning från -kunglig majestät bekommit, som han beropar sig på, hvilket vi dock -icke kunne tro, så är det genom orätt och falsk berättelse skedt." - -"Kasta brefvet i den der lådan", sade Fleming, "jag känner sorten." - -"Här är ett annat bref, som Lasse Nielson inskickat från Österbotten. -Han lät tillika anmäla, att han, enligt eders herrlighets befallning, -skall innan kort tåga hit med sina knektar. Brefvet är från hans -furstliga nåde, stäldt till menige knektar vid Lars Nielsons fana. -Torde icke vara af nöden att uppläsa alla de vanliga beskyllningarne, -som stå främst, emot eders herrlighet, om lögner och bedrägeri och -förtryckande af allmogen. Sedan följer: Derföre är vår nådige vilje -och befallning att J ingen vert begifve eder efter herr Klas Flemings -bud och tillsägelse, utan hålle eder qvar i den landsändan, till dess -vi med riksens råd, eder något, till kunglig majestät och kronans -gagn och bästa, befalla låte. Och der något olagligt kan blifva eder -ålagdt, antingen af herr Klas eller någon annan, då gifve vi eder -fullmagt och befallning, att J, med allmogens hjelp, må försvara hvad -våld och orätt, som eder kan tillbjudit varda. Det J, trogne tjenare -och krigsmän, må veta eder efter rätta." - -"Fördömmelses mordbrandsstiftare!" sade Fleming, sammanbitande -tänderna. "Undra sen öfver bönderna! Släng det i lådan." - -"Här är yttermera ett bref, som jag fann ibland några papper här på -slottet. Det är skrifvet till herr Clas Hermanson Fleming, och till -Hans Erikson, då de hade Åbohus omhanda, att de icke måtte inlåta -eders herrlighet på fästet." - -Häftigt tog Fleming brefvet ur skrifvarens hand, läste några rader -deri och utbrast, "sådant torde dock vara ohördt i något land", i -det han häftigt steg opp och gick några hvarf fram och åter öfver -golfvet. "Är jag väl en förrädare mot min konung och riket, har -jag förrädiske praktiker i sinnet emot mitt fädernesland? Har jag -ej låtit bruka mig som en ärlig svensk man, från min ungdom, både -i storm och slag. Hertigens bud och tjenare har jag emottagit i -konungens namn, ehuru på egen bekostnad, och de hafva fått inkomma på -konungens fästen och jag har satt dem vid min sida vid bordet. Och -mig vill han stänga ute, som eger att i konungens namn befalla öfver -all krigsmakt." Åter satte han sig ned, så häftigt, att stolen, ehuru -tung den än var, dock for ett stycke från sin plats, slog sin knutna -hand i bordet och utropade: "Men vill jag fästningarna, med guds -magt, omhänder hafva, till dess jag dem i konungens egna händer kan -andtvarda, då han, Gud gifve snart, återkommer till sitt rike; och -hvad han befaller, skall jag troget efterkomma, trots hertigen, om -jag än derför skall lifvet mista!" - -Skrifvaren hade emellertid sysselsatt sig med några af de på bordet -liggande brefven, och började nu åter sin redogörelse: - -"Från herr Erik Sparre och herrar Bjelke, med begäran att eders -herrlighet måtte komma till Sverige, för att deltaga i styrelsen och -förena sig med regeringen der, och icke sätta eder emot hertigen." - -"Kasta brefvet i andra lådan", sade Fleming. "Du får gå nu. Kom igen -om en timme. Dem är jag ingen lydnad skyldig", fortsatte han för sig -sjelf. "Icke är jag deras skjutsbonde, att jag behöfver draga efter -dem. De ha lika långt till mig, som jag till dem." Nu grep han ett -på bordet liggande färdigskrifvet bref, till hvilket han ännu fogade -några rader, och undertecknade det sedan: - - "_Clas Fleming_, - friherre till Wik, riksmarsk, öfversteamiral - och krigsöfverste, som nu hafver många regenter, - hvilka alla förordna, ändock jag mig intet - rättar efter mera än en, som heter konung - Sigismundus. Kommer mina likar och bjuda något - till, så slår jag dem på hufvudet." - -"Slå dem på hufvudet, ja, slå hufvudet af dem; alla här i Finland, -som förrädiske äro. Jag undrar hvem som stode mig i vägen, om jag -ville begära dem af konungen! Han skulle gifva mig dem att sålla -såsom agnar, alla dessa lumpna lycksökare, som äro antingen stumma -hundar eller tillochmed vifta svansen för hertigen." - -Han satt en stund försänkt i tankar, dörren öppnades och fram till -honom trädde hans husfru, fru Ebba. Han varsnade henne ej, innan hon -vänligt lade sin hand på hans axel. Då ryckte han häftigt till, och -ur ögonen for en blixt, men det vredgade uttrycket mildrades nästan -till vänlighet, då han såg hvem det var, som stört honom, och han -sade endast: "Ebba." - -Fru Ebba forskade ett ögonblick i hans ansigte och sade: "åter -obehagliga nyheter, min vän." - -"Hertigen sörjer för att sådana ej saknas. Dertill växer mig -böndernas uppror öfver öronen. Lyda andras råd, der eget vore bättre, -är dårars verk. Bönderna hade bort qväsas genast, men jag lyddes på -Olof Sverkersons råd att bida. Han ställde sig, som om han kännt -konungens önskan. Numera torde ej resningen kunna undertryckas, utan -att det kostar mycket blod." - -"Ack min herre, bönderna äro enfaldige och vilseledde. Låt dock ej -din hand falla alltför tungt öfver dem. De hafva i sanning haft -mycket att lida." - -"Ebba, mildhet vore här grymhet. Konungens trogne och ärlige -undersåter måste skyddas. Upproret måste qväsas, om ej hela landet -skall bli ett förödelsens hemvist." - -Fru Ebba suckade djupt och sade, efter några ögonblick, liksom till -en fortsättning af hvad hon emellertid tänkt vid sig sjelf: "och -sedan att veta huru dina fiender af hvarje den minsta anledning, -ja ofta utan all anledning, göra om dig berättelser, hvilkas -lögnaktighet hvarje barn borde kunna inse!" - -"Se, min stolta Ebba är ju som hvarje annan qvinna", sade Fleming -leende, "gråter öfver hvad klaffarena säga." - -"Skulle jag icke det? Huru känner icke jag dig, den ädle! Men -menniskorna känna dig icke så, och ditt namn skall gå till -efterverlden med de fläckar, som lögnen vidhäftat det, och som -illviljan utbredt. De, som efter oss lefva, skola tro hvad de hört." - -"Hvad mera, blott Han, som öfver oss lefver, ser sanningen, och -det som inom mig lefver, nemligen samvetet, säger att jag handlat -redligt. Domen öfver död man, är mäktig, Gud är mäktigare." - -"Många finnas, som säga att herr Klas dock kunde en mohn jemka med -sig, utan att göra orätt. Att det vore fäderneslandet nyttigare att -gifva med sig, än att stå på Konungens rätt i det yttersta." - -"Nej, vid Herren Gud, icke", utropade Fleming, i det han höjde sin -hand och lät den åter falla på bordet. "Sanning och rätt äro alltid -desamma, om än tusende skrika om att det är bättre nytta af att ljuga -och bedraga. Nytta är bra, men ärlighet varar längst." - -"Jag erhöll i dag ett bref från min syster, drottning Cathrina. Hon -ber mig, åter en gång, föra talan för enighet och eftergifvenhet." - -"Nå, hvad har väl din höga fränka att påstå?" - -"Om du så tillåter, vill jag läsa opp brefvet: - -"Till oss älskelig, ärlig och välbördig qvinna, fru Ebba, herr Klas -Flemings till Qvidja och Svidja, vår kära syster, gunsteligen. - -"Catharina, med Guds nåde, Sveriges, Göthes och Wendes Enke-Drottning. - -"Vår synnerliga gunst och kärliga helsning; alltid med den evige Gud, -som tillförene. Vill jag, hjertans kära syster, gifva eder tillkänna, -att Vi, Gudi dess lof, äre temmeligen väl till hälsan, och unne Oss -den nådige Guden alltid, att detsamma om eder spörja. - -"Nu, då mig lägenhet gifves, att med herr Nils få hjertans kära syster -denna sedeln tillhanda, vill jag eder, hjertans kära syster, icke -förhålla, hurusom dessa svåra oenigheter emellan H.F.N. Hertig Carl -och H.H. herr Klas Erikson, eder herre, mig till sinnet månde gå. Och -beder jag eder kärligen, hjertans kära syster, att J ville använda -allt ert inflytande hos Hans Herrlighet, att han måtte denna striden -till en ända komma låta; seende huru under all denna fiendtligheten -hela riket lider, och huru man väl af all denna oenigheten inom -salig konung Gustafs bus, alltför mycken sorg och suckan haft att -bestå, och blodsutgjutelse och skada inkommit. Derföre, hjertans -kära syster, ville J icke afslå min tjensteliga begäran, det J ville -förena eder med mig, att söka någon fredlighet åstadkomma, och bedja -Hans Herrlighet, att han dock icke ville i det sista så hårdt stå -på konungens rätt, då deraf numera endast blodsspillan och landets -förhärjelse komma kan. Är ock väl H.F.N. den, som makten hafver, att -drifva sin vilja igenom, gifve Gud till fosterlandets välgång. Synes -mig ock detta landet af partier så sönderbråkadt, att en starker -hand vid styret behöfves; det ock Hans Furstelige Nåde bättre torde -kunna styra, än Hans Majestät Konung Sigismundus, den sig så i de -Polskes händer befinner, att han väl aldrig detta oroliga landet -med rätt styrka styra kunde. Alltså, och då herr Klas är såsom ett -hufvud öfver finnarne, så skulle fred och rolighet snarligen i landet -blifva, blott han ville mera sig Hertigen underkasta, och vilja -vi tro, att om H.F.N. än regeringen eftertraktar, han dock icke -till kronan sträfvar, såsom han med så många heliga förbindelser -försäkrat. Detta är icke första gången som J, hjertans kära -syster, hafven, jemte mig, försökt att i denna saken tala fred och -försonlighet. Framställ nu min önskan. Gud gifve framgången till det -bästa." - -"Resten af brefvet torde jag knappt uppläsa, det är blott angående -det ölet, jag sände i somras, och några råd för Heblas hosta, som -syster Cathrina lär mig bota med vax af ottesångsljus. Men nu vill -jag blott orda något om brefvets hufvudinnehåll. Säg mig dock, min -herre och make, vore det dock icke mera lugnt, om J ville litet foga -eder efter hertigen." - -"Visserligen." - -"Bönderna skulle väl ock upphöra med sina dåd i sådant fall?" - -"Troligen skulle hertigen ålägga dem att hålla sig stilla, om jag -skulle underkasta mig honom." - -"Tror J att de öfrige Finske herrarne, i sådant fall, skulle vidare -sätta sig opp emot honom?" - -"Föga nog, om jag skulle ställa flottan och krigshären till hertigens -behag." - -"Skulle väl icke då all split och blodsutgjutelse emellan partierna -upphöra?" - -"Troligen, ty utan att hafva något stöd inom landet, kan konungen -föga ens försöka, att med främmande troppar befästa sin thron." - -"Tror J icke att hertigen med rättvisa och kraftig hand skulle styra -landet?" - -"Jo, detta blefve troligen fallet." - -"Välan, jag har nu uppfyllt drottning Cathrinas begäran, jag har -framställt hennes önskningar till det bästa. Hvad sägen J härom, herr -Klas?" - -"Att konung Sigismundus är min herre och konung, den jag, och hela -Sverige och Finland hafver svurit tro." - -Fru Ebba böjde djupt sitt hufvud och sade med värma: "jag väntade det -så." - -Efter en stunds tystnad började fru Ebba äter: "Min vän, jag kom nu -in till dig äfven för att tala om några små husliga angelägenheter. -Du har ju lofvat ditt beskydd åt herr Erik Liljeholm och hans unga -dotter. Hvad synes dig, ville du icke erbjuda henne att, till en tid, -vistas i vårt hus? Sedan du berättade mig om den anklagelse, som -mästar Erik gjort emot henne, vid sammankomsten i höstmarknaden, har -jag tänkt härpå." - -"Gerna, min Ebba, vill jag visa herr Erik denna lilla välvilja för -all hans trohet och vänskap emot mig." - -"För samma vänskaps skull har ock hertigen hotat honom, att han -skulle få sin kål kokad och sina fiskar varma", sade fru Ebba. "Men", -tillade hon med ett litet fint leende, "nu såge jag gerna, om han -skulle hitsända, vare sig kall eller varm, kål; ty, som du vet, ha vi -här en 40 ā 50 personer att dagligen bespisa, och förråderna börja -tryta. Jag ville just fråga härom. Från Qvidja är större delen af -afkastningen inhämtad. Det torde väl vara nödigt, att från de andra -godsen låta leverera något, så framt du ej vill taga af kronans -förråder, åt det myckna folket." - -"Nej, käraste Ebba, kronans förråder äro hårdt anlitade i dessa -tider. Från Ylänä må hemtas hvad der finnes, när föret stadgar sig." - -"Jag förmodade sådant svar. Då allmogen drar så svår borgelägers -tunga, så, må väl ock vi gerna föda, så många vi kunna, af konungens -folk." - -Fru Ebbas blick råkade nu falla på hennes mans ena stöfvel, den han -höll utsträckt på mattan och på hvilken en mängd lera fasttorkat, -sedan en utfärd på morgonstunden. - -Fleming följde riktningen af hennes blick, log smått och sade: -"förbarma sig, nu får jag väl bannor. Aj, aj, Ebba kära. Aldrig får -du din man ens borstad, än mindre klädd i sammet och siden, som -herrarne der i Stockholm. Men du är mig ju dock alltid huld, om än -jag är en skogsbjörn, som hvarken lär sig dansa eller att fästa -papillotter i raggen; ja, icke ens lär sig aftorka ramarna, så att -han ej skulle sätta tassfärdor på dina hvita golf." - -"Och dock, min herre och make, gläffsa hundarne och rycka björnen i -hans lurfviga pels!" - -"Låt dem rycka, och låt dem skälla. Hundgläffs fäller ej björnen." - - - - -V. - - -"Hvems är gården deroppe, som ser så ståtlig ut", frågade Jacob -Illka, som numera blifvit vald till anförare. Bondehären tågade -uppför en backe. - -"Den tillhör herr Ifvar Tre Flammor." - -"Ånej, herr Ifvar dog ren i somras. Gården ärfdes af hans systerson, -unge herr Enevald Fincke." - -"Då står han i skyldskap med Svedjeklas, ty jag vet att Tre Flammorna -i tiden, genom gifte, kom i någon slags slägtskap till Flemingarna." - -Mera behöfdes icke, genom dessa ord var gårdens unge egare dömd, och -till den vackra gården störtade hela skaran. - -Solen sken blekt öfver den nedanför kullen belägna insjön. Tallar och -granar stodo mörka på afstånd, närmast gården skakade björkarne sina -fina löflösa grenar. - -Gårdens unge husbonde, Enevald Fincke, stod på trappan, då de -ifrigaste af bönderna började skönjas. Hans blick mörknade allt mer, -då han såg huru skaran tätnade, och slutligen rände uppför vägen till -gården. Drängarne voro ute i skogen; det var ock allt detsamma, hvad -skulle de förmått mot denna mängd! Hans blod jäste vid tanken på att -icke ega medel, att skydda sig emot en hop bönder. Han ropade namnet -på en af husets tjenstepigor. Då denna kom ut på trappan och fick se -bondehären, gaf hon till ett rop af förskräckelse, men Enevald sade, -nästan föraktfullt: "För eder är det väl bäst att skynda undan, medan -ni ännu kan hinna. Stå inte och skrik nu, skynda på de andra pigorna. -Spring bakvägen ut till skogen, göm er der vid kolmilan." - -"Herre gud, ändå ni sjelf, herr Enevald?" - -"Jag blir qvar. Prata inte. Skynda." - -Flickan sprang, och innan kort voro hon och hennes kamrater så långt -borta, att de väl kunnat minska farten; men flåsande och andtrutna -fortforo de att springa så fort de möjligen kunde, ända till dess de -hunnit det anvista stället, der de började öfverlägga om huruvida de -icke borde springa ännu djupare in i skogen, eller om det inte ändå -vore bäst att först springa hem och bärja undan för elden, ifall -klubbmännerna skulle bränna gården. Dessa och många andra dylika -förslag begrundades med all ifver. - -Enevald gick emot de på gården inströmmande bönderna, och frågade -hvad de ville. - -"Antingen skall ni, herr Enevald Fincke, komma genast med oss och -hjelpa oss att köra bort Flemingen, eller ock veta vi att ni är en -förrädare, som han, och då skall ni få sura fiskar. Hej, fort hit och -följ med oss." - -"Aldrig", sade Enevald med afsky, "aldrig skall jag blanda mig med -edert upproriska och blodsölade följe." - -"Slå ned honom, qväf hans arga mun." Med orden följde gerningen, -Enevald slogs till marken och bands. - -Det vanliga förstörelseverket bedrefs med ifver. Somliga släpade -samman hvad ätbart fanns och började äta; andra tyckte sig vara -klokare och skyndade att först förse sig med hvad som af värde kunde -finnas i huset; men just under det alla voro som ifrigast sysselsatta -att på ett eller annat sätt sörja för sig, flammade redan lågan högt -opp och bortjagade alla. En af de yngre klubbemännen hade roat sig -med, att i förtid kasta eld i ett rum der blår var uppstapladt, utan -att bry sig om huruvida detta kom olägligt för kamraterna. Innan kort -stod huset i låga, och här var numera intet att göra. Bondhopen begaf -sig bort åter, släpande med sig det härjade godsets egare. - -"Hvad skola vi göra med herr Enevald?" frågade Bengt Poutu. - -"Skjuta till måls på honom." - -"Kasta in honom i huset, i bästa brasan." - -"Stoppa ner honom under isen." Dessa och dylika förslag hördes från -flere håll, men Bengt Poutu sade: "Vi kunna föra honom med oss, han -måste hjelpa oss. Han har varit utrikes, och han förstår sig bättre -på herrars funder, än vi bönder." - -"Tror du den ena korpen hackar ögat ur den andra", sade Illka, "bäst -göra af med honom. Död hund biter ingen." - -"Grannar", sade Poutu till de närmast omgifvande, "jag börjar frukta -att vi dock gjuta för mycket blod. Jag räds detta ej är rätta vägen -att uträtta vårt lofliga verk. Nog kunde det gå af med mindre." - -"Det skall allt Svedjeklas svara före. Hej, inga mesar och -harhjertan." - -Bengt gick nu närmare till Enevald och sade: "Hvar och en som ej -är med oss, är mot oss. Är ni icke skyldig att hjelpa allmogen och -befria dem från förtryck, om de skona eder?" - -"Vore edra vägar de rätta, så skulle jag icke undandraga mig att -hjelpa eder, men ni härjen och sköflen som röfvare, med eder går -ingen man af ädelt blod, förr må ni mörda mig, som ni gjort med så -mången annan." - -"Herr Enevald, er far var en hederlig man, han stod mer än en gång -på böndernas bästa. För hans skull ville jag att ni skulle blifva -skonad. Jag har ock förmått männen att aftaga edra band, och behandla -eder skonsamt. Skulle ni rätt veta huru bonden förtryckes, ni skulle -icke förebrå oss vårt förehafvande! Flemingen vill vara landets kung, -derför sätter han sig opp och är upprorisk mot kungen och hertigen. -Det vet ni nog, unge herre, det veta herrarne alla, och Hertigen -hinner ej komma och jaga honom bort. Men få vi honom bara undan, så -slippa vi den förderfveliga knektehopen, och Hertigen ger oss frihet -från borgelägret, som så utsugit landet, att vi snart ha hvarken ko -eller so. Ja, unge herre, så är det. Kom blott med oss, och vi vilja -snart jaga bort tyrannen. Se här, kan ni läsa? Här är bref som Hans -Hansson sändt med Hans Fordeel. Det är Hertigens bud och befallning -att man ur huset skall uppresa sig, draga till Åbo och i vägen sköfla -adelns och krigsfolkets gårdar, och slå ihjäl allt varaktigt folk. -Endast Hans Hanssons gård Kanchas, Clas Åkessons Åminne och Ljuxala, -der fru Carin sitter, böra skonas. Dessutom står här skrifvit att vi -skola tåga till Åbo, ta in slottet och ta Flemingen till fånga. Nå, -J har väl icke lust att motsträfva hans furstliga nådes befallning, -unge herre." - -Nu anlände en liten tropp bönder, som varit utsända för att skaffa -underrättelser, och de inberättade, att två mil härifrån funnes -en herregård, Tannila, hvars egare, en af Flemingens ifrigaste -anhängare, herr Erik Liljeholm, nu vore på Åbohus, att hans fru vore -hemma på godset, och att man der kunde vara säker på att finna rika -matförråder. - -"Godt", sade Illka, "just hvad vi behöfva. Vi rasta till morgonen i -denna by." - -Natten var kall. Enevald som blifvit bortförd i sin tunna drägt, led -af kölden. Genom bemedling af Poutu, hvilken allt hoppades att vinna -honom, erhöll han till begagnande en bondrock samt en luden mössa. - -Följande morgon ropade Illka: "Må hvar och en packa ihop hvad han -samlat, nu vandra vi till Tannila, till fru Mettas matbodar." - -"Till fru Mettas matbodar", skriade skaran, och tåget satte sig i -rörelse. Enevalds blod jäste vid tanken på att en adelig qvinna -skulle öfverfallas, han skulle se det, och icke, som hans riddare ära -fordrade, beskydda den värnlösa. Han hade varit länge i fremmande -land och icke sett fru Metta sedan sin barndom, detta återseende -blefve bedröfligt. Hade han helst icke varit fängslad! Nedlåta sig -till att bedja, att hyckla för en bonde, det kunde han ej förmå sig -till, ehuru han väl kunnat bli fri, blott han låtsat gå in på Poutus -förslag. Men detta ville han dock ej. - - - - -VI. - - -"Brita, har jag inte sagt dig tusen gånger, att du inte får ställa -bort en kittel innan du skurat den blank, och den der är ju så -knottriger, som ditt eget koppärriga ansigte; men det är skilnan, att -koppärren ha vår herre märkt dig med, och de lända dig till ingen -skam, ty lika bra menniska kan du vara, fast du inte är så fager -i ansigtet; men har du kittlarna mulna och inte skurar tennfaten -blanka, så vill ingen hederlig karl ha dig till hustru. Ändå qvasten, -står den icke i vrån! vet du icke att den skall hänga der på spiken i -kontoret? Brita, Brita, om du fast tjenar hos en torpare, så skall du -vara ordentlig; och du sen, som fått hedern komma i ett adelshus. Slå -inte den öfverblifna ärtmaten i ett brukadt fat, tag du vackert ett -rent käril. Ren mat ska tiggarn ha, som får den öfverblifna betan, så -väl som herrskapet sjelf, som äter först ur fatet." - -"Henne får jag mycket besvär med, innan hon blir folk", fortsatte -fru Metta för sig sjelf, i det hon ernade lemna stugan, der Brita -sysslade, men möttes i dörren af Elsa, som störtade emot henne -likblek, med stirrande ögon och vidöppen mun. - -"Elsa, hvad i herrans namn går åt dig, har du sett otyg midt på -dagen, eller har nån stöpt bly öfver dig? Hvad fattas dig, menniska?" - -"Klubbmännerne, klubbmännerne, bönderne", stammade Elsa. - -"Gud hjelpe en hvar för det plågoriset! Hvad om dem nu åter?" - -"De komma, de komma hit, de komma straxt, de ha bränt opp herr -Enevald Finckes gård!" Nu hade hennes tungas band lossat, och hon -bröt ut i skrik och snyftningar. - -"De skall väl så raggen heller, icke våga sig till hederligt folks -hem", sade fru Metta, men blef ändå en mohn blekare. - -Nu kom Sigrid och sade med hastig bäfvande röst. "Klubbmännen komma. -Mor, hvad är att göra, hvart fly vi. De komma der nere på ängen som -en molnsky, de äro så många." - -"Än sen" sade fru Metta "de må vara huru många de vilja, så ska de -väl vara menniskor. Alldrig har jag gjort dem något för när, och de -ska väl veta ha respekt för folk." Emellertid syntes hon ej vara -så alldeles säker på sin sak, utan samlade hastigt, med Sigrids -tillhjelp, en korg med silfverkannor och dylikt, hvilket Sigrid med -Elsas bistånd tömde uti källargropen under stuggolfvet, der en mängd -vatten samlats. - -"Skäms ni inte, era pjextossare, som så der stöfla in till hederligt -folk", skrek fru Metta i detsamma åt några inträdande bönder. "Vet -du inte Jöns, att ha bättre vördnad för din nabo fru? Åh skäms din -långa slyngel, har du gett dig ihop med det der följet, och står med -skinnkarpusen på hufvut inför mig. Mössan af på fläcken, Jöns." Jöns -hade stormande och stormodigt inträdt, men blef så häpen när fru -Metta, alldeles med sin vanliga öfverlägsna ton, tilltalade honom, -att han hälft förlägen strök mössan af hufvudet och ej rätt visste -hvad han skulle företaga sig. - -Enevald hade trängt sig in jemte bönderna och stod, äfven han, ett -ögonblick helt förvånad öfver fru Mettas courage, men i detsamma -varsnade han Sigrid, som bäfvande smög sig så nära hon kunde till -sin mor. Till henne hviskade han sagte: "Följ mig, jungfru, jag vill -försöka att föra er härifrån." Då hon ännu qvarstod invid fru Metta -sade han: "Jag är Enevald Fincke. Dröj icke jungfru, följ mig." - -"Jag kan ej", svarade Siri lika sakta, "min mor." - -"Har för ögonblicket ingen fara, jag skall hemta henne, så snart ni -är i säkerhet." Han tog henne i handen och förde henne genom en liten -dörr ut i ett rum invid, dit ännu ingen inträdt. Der kastade han -öfver henne bondrocken och den ludna mössan, hvars öronlappar han bad -henne tillknyta under haken, och tillika neddraga sitt hår i pannan. -"Tag det der täcket i famnen, håll det högre för änsigtet, så gömmer -det bättre. Siså. Vi måste gå genom farstun, der är mörkare. Denna -dörr går väl dit?" - -Genom farstun trängde sig nu Enevald fram, den darrande Sigrid följde. - -"Si på den, som fått ett sånt prägtigt täcke. Hvar fick du tag i -det?" frågade en bonde. - -"Dit åt, der finns mycket goda saker", svarade Enevald, och pekade åt -det håll, hvarifrån han kom. "Dit har ännu ingen hittat." - -Åt denna sida vände sig nu karlarne, och medan alla ur farstun -strömmade åt andra sidan af huset, frågade Enevald: "hvar finns -vindsstegen?" - -"Här." - -"Opp fort. Göm er der. Tända de eld, skall jag hemta er." - -Som en fogel var Sigrid uppför stegen. Ögonblicket derefter låg den -sönderkrossad af Enevalds händer mot golfvet. Spillrorna slängde han -i en knut. Spillror och söndrade don, hörde till ordningen för dagen, -så att de väckte ingen uppmärksamhet, ehuru flere karlar i detsamma -återkommo och omringade Enevald. Man hade saknat honom, och ställde -nu ett par karlar för att vakta honom. Sedan Sigrid lemnat stegen -och hunnit några steg in på den mörka vinden, och sålunda kände -sig jemförelsevis i säkerhet, började hon vakna såsom ur en dröm. -Förskräckelsen hade beröfvat henne all redig tanke, hon hade endast -haft en instinktlik känsla af att vela fly. Men nu sansade hon sig -med ångest. Hennes mor, hvar var hon, i hvad fara sväfvade hon? Och -denne fremmande yngling, hvem var han, kunde och ville han, som han -lofvat, rädda hennes mor? - -"Nej, nej, jag måste söka upp henne, huru kunde jag så lemna henne." - -Sigrid hastade till luckan, lyftade litet på den, men nere under -henne i farstun stormade den vilda skaran; om än stegen stått qvar, -icke hade i hon haft mod att tränga sig ned ibland dem. Åter i slöt -hon sakta luckan, knäföll derinvid och bad en brinnande bön om hjelp -och nåd för sin mor, för sig sjelf, för sina föräldrars hus och alla -menniskor deri, och för honom, som hon fruktade skulle få lida, -för det han velat rädda henne. Nu hade hon sansat sig och blifvit -lugnare. Hon smög sig, mellan en mängd gammalt husgeråd, fram till -en liten glugg, derifrån hon varsamt såg ned på gårdsplanen. Der -möttes hennes ögon af en gräslig syn. En af husets tjenare låg der -fallen och syntes kämpa med döden; kreatur slagtades; blod, rykande -kroppar af djur; menniskor med demoniska blickar och åtbörder; eder -och förbannelser, blandade stundom med rätt skratt. Sigrid nedföll -afsvimnad. - -När Enevald återkom i stugan, stod fru Metta bunden vid sängstolpen. -Några klubbmän hade satt sig ned i rummet för att dricka, och -ölstånkan påfylldes flitigt. Fru Metta teg, men huru hennes sinne -jäste, såg man på hennes kind, som vexlade än dunkelt röd, än -alldeles blek. När hon blef varse Enevald, kastade hon på honom en -frågande blick, som han besvarade med ett halfhögt: "i säkerhet." -De båda väktarne tyckte sig dock märka tecken till förstånd emellan -fångarne, och bortförde genast Enevald. - -Emellertid utsläpades på gården de motsträfvande och ramande -oxarne och korna. Männens klubbor och knifvar gjorde hastigt -slagtare-arbete. Fåren lågo snart bland de andra slagtade djuren. -Eldar uppgjordes i spisarne; i husets stora grytor kokades väldiga -förråder och refvos derifrån och förtärdes halfråa. Emellertid roade -sig flere af karlarne att slå sönder fönstren och förstöra sådant, -som ej kunde medföras. Man sökte efter flere af gårdens folk, än de -man redan sett, men fann ingen. Pigorna hade äfven lyckats gömma sig -så väl, ehuru helt nära gården, att ingen hittades. "De hade dock -bort slagtas med gårdens öfriga nöt", skrek en röst. - -"Bry er inte", svarade en ung dräng som hade dragit skinnkarpusen -ända ned mot ögonen, "vi ska skaffa fällor åt dem, just sådana, som -harbrännor ska vara." Hastigt ryckte han till sig en såg från väggen, -klef, jemte ett par andra karlar, opp på stugans bänkar, och innan -kort voro takåsarne afsågade på flere ställen, nästan ända igenom. - -"Siså, om frun der nere i stugan slipper lös och alldrig så litet är -arg och smäller i dörrarna när hon går in här, så tänker jag båd hon -och andra i hennes följe ska få tak på hufvudet." - -"Visst borde man tutta på" föreslog någon, men en och annan af -grannarne, som slutit sig till klubbehären, började mena på, att Fru -Metta ändå varit mången till råd och hjelp och mättat mången fattig, -och man borde nu ändå ej så rent förderfva henne. - -"Nå, så skall man väl då laga sällskap hit", ropade skrattande en ung -dräng, hvars glada blå ögon tydde på ett lätt sinne, ehuru han nu var -gripen af den allmänna yrseln och lika vild som de andra. Derpå tog -han de slagtade kreaturens hufvuden, spetade upp deras munnar med -stickor och ställde sådana i alla fönster, liksom om de skådat utåt. -"Siså, nu ser här folkrikt ut", ropade han gycklande, och ett stort -skratt och buller uppstod under det skaran började tåga från gården. - -En hög rodnad uppsteg på fru Mettas kind, då hon hörde rösten af sina -kära kreatur, när de utsläpades och fälldes. Dessa föremål för hennes -dagliga omvårdnad, hon kände dem hvar och en särskildt på rösten, och -tårarna trillade en och en utför hennes kinder. Ofrivilligt utsade -hon för sig sjelf några af de mest älskade kornas namn, när hon hörde -deras nödrop. - -Många och långa voro de timmar, som sålunda tillbringades af henne, -och lättare är att tänka sig än beskrifva hvad hon led, då hon måste -sitta här fängslad, och visste att nu förstördes hennes ståtliga bo, -detta hennes tankars mål, hennes hjertas stolthet och hennes ögons -fröjd. - -"Siså, farväl nu, kära fru", sade Jöns, "frun behöfver nog hvila sig -nu, när frun haft så mycket fremmande. Sitt stilla, var så god, icke -behöfver frun ha besvär att följa oss, sådana ringa gäster frun i dag -haft. Skall jag helsa till herr Erik Liljeholm på Åbohus?" - -Hade fru Metta varit fri, så hade Jöns fått en sjungande örfil, så -tung som af den dugtigaste karlahand, om än svaret derpå blifvit ett -klubbslag, som spräckt hennes hufvud; men fru Metta älskade ej att -bruka munnen, der hon ej kunde göra sitt ord gällande, och så teg hon -fortfarande. - -Enevald omringades af en tropp bönder och medfördes, utan att ens få -yttermera gå in i stugan, der fru Metta var fången. När hon eller -Sigrid kunde få hjelp, visste han icke. Tre af gårdens drängar -hade med ondo och godo blifvit tvungna att åtfölja klubbehären, en -som satt sig till motvärn låg slagen vid gårdsporten, en hade rymt -till skogs jemte husets qvinnliga betjening, vid första skymt af de -annalkande bönderna. Troligen blefve fru Mettas öde, att icke slippa -fri innan någon af det gömda gårdsfolket vågade sig hem, ty Sigrid -kunde icke eller komma ned från vinden utan stege, men någon slags -motstånd vågade Enevald ej göra, af fruktan att reta bönderna och -föranleda dem att i förargelsen stifta brand, eller begå något annat -nidingsdåd. - - - - -VII. - - -När Sigrid ändtligen, efter en långvarig svimning, slog opp ögonen, -drog det en betydlig tid ut, innan hon kunde lyfta opp sitt hufvud. -Slutligen började hon sansa sig och ihågkomma hvar hon var och hvad -som händt. När hon kom till fullt medvetande reste hon sig opp, -och steg åter fram till gluggen. Nu var allt tyst. Ingen menniska -syntes. Endast förödelsens styggelse låg öfverallt. Den slagne -tjenarn, qvarlefvor efter de slagtade djuren, de blodiga, grinande -djurhufvudena i de sönderslagna fönstren, allt påminnte henne om, att -hon ej blott drömt en gräslig dröm. - -"Min mor, o Gud, hvad har blifvit af henne", ropade Sigrid -ångestfullt, sprang till vindsluckan och ryckte opp den. Äfven här -var allt tyst. Men huru komma ned? Dock denna tid byggdes ej höga -rum. Sigrid var lätt och van att springa utför de höga åsarne i -nejden, och nu i sin ångest bäfvade hon ej för att våga ett djerft -försök. Med ett hopp stod hon på farstugu-golfvet, och lyckades komma -oskadd ned. - -Från rum till rum sprang hon nu, sökande sin mor och ropande henne. -Lyckligtvis kom hon först åt den sida, der hon lemnat fru Metta, -och undgick sålunda faran af att begrafvas af taket i det rum, der -bjelkarne voro genomsågade. Nu tyckte hon sig höra svar på sina rop, -och fann slutligen fru Metta, utmattad af ansträngning att försöka -göra sig lös. - -Med ett glädjerop sprang Sigrid fram, och grep en på bordet liggande -knif; snart voro banden afskurna och mor och dotter lågo i hvarandras -armar. - -"Detta har jag till straff, för att jag mången gång ömkat allmogen -och klandrat herr Klas för hans stränghet! Ömka sådana röfvare och -hedningar, ja. Jo, jo, när paddan kommer till välde så pöser hon! -Mina kor, mina präktiga kor! Ser du, der ha de odjuren ställt Rosans -hufvud, min alrabästa ko, som mjölkade sex kannor om dagen, och som -alldrig smakade på sitt morgonfoder, om inte jag hade klappat henne -på det der samma fattiga hufvudet förut. Och mina snälla kalfvar -och qvigor, och Liljan, och Dockan, och Blidaros, och Mansikka, och -Murikki, alla döda", och fru Metta grät så att hon snyftade, något -som Sigrid aldrig förut sett henne göra. Hon öppnade nu en liderdörr, -"se", utropade hon glad, "Stoltafin lefver än. Hon var i går litet -modstulen och mådde ej väl, så att jag lät skilja henne ifrån de -andra, och skickade Matts med Storsvarten till gamla Österbottens -Annika, för att be henne komma och stöpa bly öfver henne. Det var så -godt det, så ha vi Storsvarten i behåll. Jag vånner de nu vore här -ren, så man hade någon till hjelp, att få börja rödja undan här. Hvar -hålla de nu tro alla hus? Hu! Herre välsigne och bevare oss, hvad -är detta? En död karl! Rysligt, förfärligt! Det är ju Erki. Kanske -finns det dock lif i honom, jag tycker hjertat klappar en smula. Han -måste bäras in, kölden gör af med honom annars, om han änn något -lif har qvar. Tag i med du, Siri, det duger ej att vara fin när det -gäller en menniskas lif kanske, och drängar och pigor ha vi ej nu att -befalla. Men äro de då alla ihjälslagna, efter ingen syns till ännu. -Tyst, vänta ett ögonblick, mig faller något in. Spring du och ring på -klockan. Komma de ej när de höra vällingsklockan, då äro de i sanning -döda." - -Sigrid åtlydde befallningen, och när hon återkom efter väl förrättat -värf, hade fru Metta nogare undersökt den slagne karlen och blifvit -stärkt i den tron att han lefde, men tillika besinnat sig att det ej -vore värdt att försöka bära bort honom, då hon hade så svag hjelp att -anlita, som Sigrid. Hon betäckte honom derföre med hvad som fanns af -sådana kläder och täcken, som klubbmännen ej aktat värda att medtagas. - -Nu var Fru Metta åter redan alldeles densamma som vanligt, så att när -tjenarene småningom började åter infinna sig vid den kända signalen, -tittande försigtigt för sig om allt var säkert; då var hon genast i -full verksamhet och satte alla till arbete att undanrödja förödelsens -värsta spår. - -Nu visste äfven en af tjensteflickorna berätta, att en ko blifvit -räddad. Hon hade sett den i vildt språng sätta af åt skogen, och -ingen hade förföljt den, åtminstone då hon såg den. - -"Se der kommer gamla Annika med Matts och Storsvarten, det var -galant. Ja, mor, ni må visst signa och häfva ögonen. Vill ni läsa -olycka öfver de fördömda klubbkarlarne, så lägger jag visst inte -fingrarna emellan. Det är säkert det." - -Lilla mor Annika lutade sig mot sin käpp och vaggade fram och åter -och lyfte sin hand flere gånger. Om af förvåning och fasa, som fru -Metta trodde, är dock icke så säkert. Fru Metta berättade nu att hon -ej egde flera kor än den sjuka, som mor Annika skulle stöpa öfver, -och en bortlupen. "Läs nu en signelse så hon kommer hem, pigorna äro -så uppskrämda, så att ingen törs gå att söka henne." - -Annika redde sig att göra fru Metta till viljes. Hon klef opp på -backen bakom fähuset och började läsa. Först mumlade hon länge, -nästan ohörbart, slutligen höjde hon rösten, allt tydligare hördes -nu hennes ord: "Jungfru Maria klagade sig, min ko är spildt och -illa vildt. Den gamle han gick på ett brinnande berg och såg de -vanne qvinnor. Jag manar dig, du vanne qvinna; du får mig mitt igen. -Fullt som ett ägg, rödt som en blomma, innan solsätt tecknadt eller -korsadt." De sednaste orden uttalade hon med hög, besvärjande röst, -under det hon sträckte sin käpp i vädret och ritade figurer dermed i -luften. Derpå ropade hon tre gånger, med ljudelig röst, den saknade -kons namn och förklarade sedan att den innan solnedgången skulle -komma hem; hvilket ock ganska rigtigt skedde; om blott enligt dessa -husdjurs vana, eller i anledning af besvärjelsen kan lemnas derhän. -Sigrid gick fram till fru Metta och sade ödmjukt: "Mor, monne icke -detta är sådant signeri, som är förbjudit? Är det rätt att låta henne -utöfva det här?" - -"Ack ja, hör man på bara. Ägget skall lära hönan. Har du också mål i -mun, lammet! Är du så uppskrämd, att du tror det vara papisteri, bara -jungfru Maria namnes. Det skall jag väl säga åt mäster Erik midt i -syna, om han ännu börjar med sitt grumlande, om att vi låtit dig lära -påfviskhet. Hade jag dig bara under herr Eriks beskydd, då vore jag -lugn både för klubbmänner och dumma beskyllningar. Vare detta sagt -med all vördnad för biskopen." - -Vördnaden var dock en mohn rubbad på sednare tider, ty fru Metta -kunde ej rätt förlåta, att Biskop Erikson dömt henne att pligta, så -väl som Brita Oxe. - -Genom de göromål som upptagit fru Metta i det yttre, hade hon blifvit -hindrad ifrån ätt gå in i boningsrummen, hvilka ock för henne egde -vida mindre intresse, än hvad som rörde hushåll och ladugård; men -sedan Annika nu slutat alla läsningar och blåsningar och korsningar -för kreaturens räkning, sade fru Metta: "Kära mor, sannerligen jag -vet om jag eger en matbit ens att ge er. Jag måste se efter om de -vilddjuren lemnat oss något i behåll. Gå nu in i stugan sålänge." - -"Tackar som bjuder, tackar som bjuder, hi hi hi", sade lilla mor -Annika och neg sig till ännu mindre än vanligt. "Aldrig har nån förr -gått från fru Metta Liljeholm, utan att ha fått magen mätt, inga -skall det ske hädanefter heller så snart, hi, hi, hi." - -Det var icke utan, att ej fru Metta kände sig en smula smickrad af -mor Annikas ord, och det så mycket mer som hon väl visste med sig, -att hon gjort skäl för att kallas god matmoder. Nu skulle hon bege -sig för att i "herrskapsstugan" afhämta nyckeln till ett visthus, -som syntes vara ouppbrutet, och sålunda ännu behöfde nyckel för att -efterses. - -I det samma hördes någon komma skyndsamt ridande oppför vägen. -Pigorna skreko till af förskräckelse, men fru Metta gick rakt emot -den kommande. - -"Gud ske lof, jag kommer icke för sent", utropade Enevald Fincke -och kastade sig af hästen. "Bönderna hade misstankar till mig, de -bevakade mig noga. Jag fick ingen utväg till att kunna hjelpa hvarken -fru Metta, eller eder dotter, jungfru Sigrid. Detta var mig en stor -oro, men ännu mera plågades jag af tanken på, att jag icke funnit -tillfälle att varna eder för takbjelkarne. Jag har dock lyckats att -fly från mitt obeqväma ressällskap, och gläder mig att se, det J mig -förutan undgått faran." - -"Herr Enevald Fincke, välkommen i detta förstörda hem. Jag hoppas att -här dock ännu finnes något rum, som man kan stiga in uti, ehuru jag -varit så upptagen, att jag ännu ej hunnit se om boningsrummen. Stig -in, herr Enevald, att så väl jag, som min dotter, må få tacka eder -för det bistånd ni gaf henne i dag, och att vi må få höra huru ni -lyckades undkomma de vilddjuren." - -"Stanna, fru Metta, ni vet således icke sjelf ännu huru förrädisk er -inbjudning är. Taksparrarne derinne äro genomsågade, det är högst -osäkert att vistas der." - -Fru Mettas vrede jäste åter opp. Hon gick dock in i huset, öppnade -varsamt dörren, såg in, runkade på hufvudet och skickade Sigrid att -befalla de båda drängarne hemta in stöttor, afsåga dem och stöda -under taket. Detta var hastigt gjort, ty stora förråder af verke låg -vid gården. Så snart det med säkerhet lät sig göra, ledsagade fru -Metta sin gäst genom herrskapsstugan till kammaren innanföre, der -fönstren icke voro sönderslagna. - -Fru Metta kände sig nu småningom högst otreflig till mods, af -att icke kunna bjuda ens en bägare öl åt Enevald; men hon hade -redan undersökt tunnorna och de voro alldeles tomma, de flesta -sönderslagna. Sigrid hade, blyg och förlägen, satt sig i ett hörn af -rummet, men fattade dock slutligen mod, och steg fram till Enevald. -"Tillåt mig", sade hon djupt rodnande, "att tacka er för er godhet -emot mig, som dock var er alldeles fremmande. Jag förstod då ej ens -för huru stor fara ni utsatte er för min skull." - -"Det var min lyckliga stjerna, hulda jungfru, som tillät mig att få -göra er denna tjenst, det skulle mäster Sigfrid Forsius säga eder, om -han vore här", svarade Enevald skämtande. Fru Metta förundrade sig -öfver att Sigrid hade vågat tilltala den fremmande herrn, men sedan -hon sjelf förenat sina tacksägelser med hennes, tillade hon: "Dålig -värdinna är jag, som ej ens kan undfägna eder, och dock fordrar jag -att ni skall fylla gästens pligt, ehuru jag ej fyller en värdinnas. -Jag ber er nemligen att berätta oss nyheter. Låt oss veta både huru -ni kom i upprorsmännens händer, och sen huru ni kunde lyckas att -undfly." - -Enevald redogjorde nu för huru hans gård blifvit plundrad och bränd -och han sjelf bortförd; omtalade sedan sitt bekymmer öfver att nödgas -medfölja bondehären från Tannila, utan att kunna lemna någon hjelp. - -"Slutligen", fortsatte Enevald, "hade bönderne hunnit till Nokia. -Der beredde de sig att rasta öfver natten. Mitt sinne reste sig -oöfvervinnerligt emot, att fortfarande vara tvungen att kampera med -dessa råa gastar, och mina tankar flögo ständigt hit till Tannila. -Emellertid kom underrättelse om att Fleming vore i antag med -krigsmakt. Denna nyhet verkade som ett trollslag. Den bullersamma -folkhopen, som förut endast ordat om sin önskan att få tag i herr -Klas för att slå honom till jorden, den hade nu med ens blifvit helt -spak, när den fruktade mannen med sina knektar stod den inpå lifvet. -I den allmänna villervalla, som nu uppstod, lyckades jag obemärkt, -smyga mig ut till en inhägnad, der, ibland andra hästar, äfven de -förvarades, som togos från Tannila. Jag kastade mig opp på en af dem -och red i sporrsträck derifrån. Jag tror att man märkte min flygt, -ty jag hörde skrik och hojtande att stanna; men i villervallan torde -ingen hafva kommit sig att förfölja mig, åtminstone upphann mig -ingen." - -"Mycken tack äro vi eder skyldiga äfven för eder välvilliga omsorg -om oss. Hem, kan ni numera i afton icke resa, och det är sannt, der -har ni icke ens tak öfver hufvudet. Men ni är trött och behöfver -hvila, och det behöfva vi alla, ty det är nu ganska sent, och vi ha -alla haft en besvärlig dag. Hurudan välfägnad jag kan bestå eder, -vet jag ej sjelf än, knappt nog hurudan bädd. Genom er rådighet att -krossa stegen, kom ingen att tänka på att i vinden kunde finnas något -förvaradt; jag tänker väl att jag derifrån skall få oss bäddar. Men -mina sängar med goda nya sängkläder, som stodo bäddade här i rummen, -varma och sköna, dem ha de allt fört med sig. De voro utmärkt väl -tillställda, spunna hemma, och väl väfda och med nya dun." - -Fru Mettas mod höll på att svika henne, vid minnet af de många -uppbäddade sängar, som utgjort hennes stolthet; men tid var ej nu -att sörja. Hastigt var hon åter i verksamhet, de söndrade fönstren -tillstoppades så godt sig göra lät, fönsterluckorna stängdes och -brasor upptändes. Något mat upphemtades ur ett visthus, som blifvit -ouppbrutet, emedan bönderna ej kunde tro annat, än att ej mera än -hvad de redan hittat kunde i ett hus finnas, och derföre ej ansågo -löna mödan att vidare söka flera förråder. Så blef snart allt det -nödvändigaste ordnadt för natten. - -Följande dagen skulle Enevald fara för att se efter sitt eget förödda -hem, men måste lofva fru Metta att till natten återkomma till -Tannila, der hon dock kunde bjuda honom ett bättre rum, än han kanske -kunnat finna det hos någon af sina torpare. - -Fru Metta och allt folket i gården voro nu hela denna dag upptagna af -omsorger att ställa rummen i beboeligt skick, att från vinden nedbära -de der förvarade linne- och sängkläder, samt att på alla håll ordna -och putsa efter gårdagens förstöring; och tack vare hennes kloka -anordningar, började allt att antaga ett temligen ordnadt skick, då -hon tredje dagen om morgonen varsnade en ryttare, som tog af stora -vägen opp till Tannila. Hon trodde först det vara Enevald Fincke, men -stod dock oviss och såg utåt, till dess hon helt hastigt utropade: -"Sannerligen är det icke herr Erik", och dermed skyndade ut emot -honom. Men Sigrid hann ändå fortare fram. I detsamma han kastade sig -af hästen, tog den högreste krigaren den unga flickan om lifvet, -kysste henne och lyfte henne högt, som om hon varit ett litet barn. -"Se min snälla, kära flicka, Gud välsigne dig. Har jag dig här oskadd -och glad, och mor Metta", han kysste äfven henne och tog henne i -handen. "Se, Gud vare lof, jag har eder, mina kära, åter utan mehn. -Detta är nästan mera, än jag vågade hoppas. Då är ju allt bra." - -"Ack, det är dock, tyvärr, icke så alldeles bra. Se till hurudant ett -hus du kommer! Stig dock in, min herre och man, och stå ej utanför -ditt eget hus, huru illa tilltygadt det än må vara." - -"Käraste min Metta", svarade herr Erik, "icke ha träd eller sten känt -smärta af hur de blifvit medfarna, nej, icke ens fönsterglasen ha -känt deraf, och sådan rask matmor, som du, sörjer nog före, att allt -snart åter kommer i skick och visthusen bli fulla. Men hur är det med -våra tjenare, kommo de utan skada från leken?" - -"Erki ligger ännu illa sjuk af röfvarenes slag, men jag hoppas han -kommer sig. Pekka och Jussi ha slagit sig till klubbehären. På dem -var ej stor skada, de voro dåliga karlar, och gingo med endast för -att få plundra, ty sannerligen de hade något förtryck af krigsfolket -att klaga öfver." - -"Stackars Erki! Nå, icke behöfver jag be dig vårda honom väl, det vet -jag att du i alla fall gör. Annat kan man väl ej nu för ögonblicket -göra för honom." - -"Se båda mina linklädsskåp! Fulla med linkläder voro de från golf -till tak, nu är allt förstördt, utom hvad jag hade i kistorna på -vinden, och som ej rymdes i skåpen, och det är allt som nu finnes -qvar." - -"Kära mor Metta, bry dig icke derom. Jag är viss att du har så mycket -qvar, att vi ha både för sängarne, bordet och våra personer, och -ingen dag behöfva vara utan. Hvad mer om resten är borta." - -"Herre Gud, har jag väl sträfvat och fäktat, för att mista allt så -här. Hvad skulle min saliga mor säga, om hon visste detta; af henne -fick jag hela det ena skåpet fullt med linne." - -"Ha vi då icke qvar till nödigt ombyte?" - -"Jo visserligen, icke är det ändå så eländigt." - -"Nå, icke tänkte du väl sälja linkläder?" - -"Så J kan fråga." - -"Läs då fast dina skåp och inbilla dig att kläderna ligga derinne, så -är ju allt lika bra." - -"Ja J talar, J, som den som ingenting skulle förstå. När har nån förr -kunnat säga mig på, att jag bykat och slamsat oftare, än mitt stora -årsbyke? Och de sköna, goda sängkläderna sen? Tillochmed det rara -bolstret med kassedun och engelskt var med tärningar på, är borta." - -"Jaså, jag hade just beredt mig på att få hvila godt på de mjuka -bolstren i hemmet. Lappri, nog kan man sofva på en planka, det är jag -ock mera van vid." - -"Nej, min käre herr Erik, visst skall J få en god bädd, när J som ett -rart fremmande kommer till edert eget hem, och herr Enevald Fincke -dessutom, som jag bjudit hit till natten, efter han intet eget hem -har." - -"Nå, således är ju allt godt, hvad bry vi oss om hvad gubbarne tagit." - -"Det är visst att jag vore färdig att sörja det än mera, när J, herr -Erik, icke alls vårdar eder om att hjelpa mig bära sorgen", sade fru -Metta leende. "Men nu ville jag dock höra nogare om hvad du skref -om från Åbo. Hvad är det mästar Erik grumlar om att Sigrid skulle -öfvergått till katholska läran?" - -"Ja detta kunde jag ej allt skrifva om. Du vet, mor, att hertigen -lutar åt kalvinisteri, och på hans bedrifvande var det visserligen, -som vördig biskopen, mäster Erik Erikson, hade, i enlighet med -Söderköpings beslut, låtit nedtaga alla taflor och prydnader ur -den ståtliga domkyrkan i Åbo. När vår nådige konung och herre -förnam detta, skref han till herr Klas och befallte att ett sådant -bilderförstörande ej skulle få ega rum, och han ålade biskopen att -taflorna skulle hållas i godt förvar. Nu under marknaden lät herr -Klas rida ikring staden och sammankalla folket, för att för dem -uppläsa kungens bref, men deraf blef mycket buller och bång. Abraham -Melcherson, du känner ju honom, han gick med sina vingliga ögon -omkring bland bönderna, och retade opp folket, så de begynte skrika -och begära sina förra kyrkobruk igen, med ljus och sallt och kalkens -upphöjelse och dylikt, som blifvit aflagt såsom påfviska villfarelser." - -"Ja", menade fru Metta, "nog har det varit si och så med den saken, -ty visst är, att sämre har årsväxten varit allt sen de välsignade -ceremonierna ej fingo iakttagas vid gudstjensten." - -"Nå, lika mycket hur dermed var, men det vissa är, att biskopen han -stod på sig och försvarade sina gerningar, och herr Klas, som du vet -ej har långt efter vrede, blef så ond, att han blef helt svart i -syna. Nå han är nu just ej så ljuslätt eljest heller. Och han redde -af biskopen så jag fruktade han skulle slå till honom. Men der voro -många af adelsherrarne som ville komma åt herr Klas, och deribland -någre hans fränder, som äro honom hätske, och de påstodo att förakt -för god sed och religion utbredt sig bland folket, och att herr Klas -icke borde vara den, som skulle hålla med folket i att illa bemöta -presterna. Så kom der en som påstod att herr Klases ryttare hade -kommit i delo med en prest, och så hade de kastat honom ut öfver -kyrkogårdsmuren. Herr Klas for opp med knuten näfve, men satte sig -åter ned och kastade nacken bakut och såg tankfull och ledsen ut. -'Sannerligen jag det kan hjelpa', sade han. 'Gjord gerning är gjord.' -Ännu funderade han litet på saken, men sade sedan skrattande: 'Ja -inte vet jag bättre råd, än att de kasta honom in igen samma väg, ty -sannerligen jag kan annorlunda hjelpat.'" - -"Sådan gudsförsmädare", sade fru Metta och lyfte ögon och händer. - -"Nå inte var det så farligt heller! Men så började alla att påstå det -herr Klas skulle straffa sina knektar. Om de finge medhåll vid sådant -barbari, blefve snart hela landet en röfvarehåla och dylikt, och nu -blef herr Klas så ond, att han sprang opp. Men vet J, mor, biskopen -han är dock en dugtig man, ty han gick emot honom med alfvar och -värdighet och utan all räddhåga och sade: 'Herr Klas Fleming', sade -han, 'J ären en stor och mäktig man och förmår mycket, men derföre -ligger ock på eder ett ansvar, större än på andra, som mindre makt -hafva. Eder tillkommer att vaka öfver att i landet religion och god -sed skyddas. Fienden går omkring och vill utså sitt onda utsäde; -presterna tillkommer att genom from lära motarbeta honom, men icke -att genom af menniskor uppfunna ceremonier ohelga religionen och -återföra påfviska bruk och villfarelser, dem vi längesedan afsvurit. -Men när religionens väktare icke vördas, då segrar fienden och falska -läror utspridas. Så har nu ock hos mig anmäldt blifvit, hurusom en -adelig jungfru, med sin fars tillåtelse, vistats i det nära utrotade -klostret Nådendal, och der öfvergått till katholska bekännelsen. -Riksens ständers beslut af den 21 Oktober 1595 vid Söderköpings -riksdag, är eder kunnigt, det utfäster straff af landsflykt och -egendoms förlust, icke allenast för affall från den rena lutherska -läran, utan ock samma straff för den, som med vett och vilja, son -eller dotter, derifrån afsöndrar.' Mig föll genast i hågen att väl -någon på mig velat kasta den skuld, som skulle Sigrid affallit -från vår tro, ty det unga barnet kunde inga fiender hafva, hvilka -för hennes egen skull kunde vilja göra en sådan anklagelse. Jag -behöfde ej länge vänta, ty mäster Erik fortfor: 'Det är en af herr -riksmarskens och ståthållarens egna krigsöfverstar, nemligen herr -Erik Liljeholm, som anklagas för sådan förbrytelse emot beslutet vid -Söderköpings riksting.' - -"Åter märkte jag hur vreden kokade opp hos herr Klas och han -utropade: 'Söderköpings riksting och käringsamlings sqvallerting, det -är allt just ett och samma. Och J, mäster Erik, åberopen eder hvad -der beslutits, och veten dock att denna såkallade riksdag, har intet -att betyda, då den var tillställd af hertigen, tvertemot hans kunglig -majestäts förbud. Och dock vill jag höra om det är någon sanning i -alla dessa beskyllningar emot krigsfolket.' Nu ropade herr Klas mig -och frågade: 'Herr Erik Gustafson, är det väl sanning hvad vördige -mäster Erik beskyllar eder och eder dotter före?' - -"'Nej, på riddareord icke', sade jag och lade handen på bröstet. -'Godt', sade herr Klas, 'ni ser således, vördige biskop, att man -fört eder bakom ljuset, och herr Erik Liljeholm och hans unga dotter -stå under _mitt_ beskydd, och dermed Gudi befallat.' Och samlingen -upplöstes." - -"Nu hafva herr Klas och fru Ebba erbjudit Sigrid att få komma i deras -hus och åtnjuta deras beskydd. Huru oskyldig hon än är, kunde hon -dock råka ut för ledsamheter, men i herr Klases hus vågar ingen peka -finger åt henne ens. Mig synes sålunda bäst, att vi med tacksamhet -antaga tillbudet. Dock såge jag helst om jag hade äfven dig i Åbo, ty -sedan bönderna nu en gång kommit i vana med uppror, mord och blod, -kan man ej vara säker för nya excesser, och det vore bäst om du kunde -vara undan faran." - -"Min herre och man, det har jag redan bedt dig om, att icke påyrka. -Här är alltför mycket arbete, innan allt åter kommer i skick och i -sin gilla gång. Från hemmet låter jag ej skrämma mig, då jag så väl -behöfs här." - -Nu steg fru Metta hastigt opp och sade: "Nå, här sitter jag och hör -på eder, och ställer ej ens för att en så kär gäst, som J ären i -edert eget hus, må få sig något till lifs." - -Innan kort hade äfven Enevald Fincke återkommit, och snart var en -aftonkost framställd, som var både ymnig och god. "Det må jag tro att -du kan trolla", yttrade herr Erik förnöjd. "Aldrig brister välfägnad, -der du är värdinna. Och öl tillochmed! Visst skulle det varit litet -svårt att sakna sådant, men huru du nu hunnit få bryggt, förstår jag -icke." - -"Åh, fru Elin på Kalfnäs hade lånat af mig en tunna öl, till dess -hennes malt skulle hinna bli mältadt, och som hon nu just fått det -färdigt och hunnit brygga, så återsände hon lånet, när hon hörde huru -här gått våld öfver oss." - - - - -VIII. - - -De storas, de mäktigas strider, hvad röra de väl en ringa -landtflickas öde? Må hon sitta vid sin spinnrock, må hon sköta -sitt kök, sina blommor, sin grannlåt och se till blott att hemmet -är dammfritt, och lemna åt männen, de som makt och kraft hafva, -att deltaga i lifvets stora skiften! Och dock sönderslås hennes -spinnrock, härjas hennes blomsterland, förstöres eller fläckas hennes -sirliga drägt och förödes hennes hem af dessa samma stormar, som -skaka throner och förstöra länder. Vi vilja derföre lyssna till ett -samtal emellan herr Erik Liljeholm och unge herr Enevald, för att -derigenom kunna kasta en blick på den tid, hvari den unga lefver, och -af hvars stormar äfven hennes öde skakas. - -Vid den skummande ölbägaren satt herr Erik glad i sitt hem, der han -så sällan hade tillfälle att vistas. Midt emot honom satt Enevald -Fincke, lyssnande till den äldre riddarens berättelser om ställningar -och förhållanden, dem Enevald, som under loppet af flere år vistats -utrikes, icke så noga hade reda på. Fru Metta deltog ock stundom i -samtalet, Sigrid satt tyst, men uppmärksamt lyssnande. - -"Man säger att herr Klas afrådde salig konung Johan ifrån att låta -välja sin son till konung i Polen", sade Enevald. - -"Ja, han arbetade visst deremot, och nu är det just han som har mesta -besväret af att hans råd ej den gången hördes, och som nu bäst bjuder -till att vidmakthålla Sverige åt sin lagliga konung. Men hertig Carl -har nu fria händer till allt odåd hemma i Sverige, det ärfda riket, -der han mer och mer undergräfver konungens välde." - -"Men", invände Enevald, "konungens ord måste ju dock alltid gå öfver -hertigens?" - -"Jo, när kungen hitsänder en befallning, så krusar och krumbugtar -hertigen, och förklarar sin underdåniga ödmjukhet och åtlydnad af -kunglig majestäts i Polen befallningar; men just denna ende gången -måste han göra precist tvert emot, ty illvilliga menniskor och -hertigens fiender hafva denna gång förledt hans majestät, som ej kan -känna förhållandena, att ge ut en för landet skadlig befallning. -Ja, stundom låds hertigen tillochmed tro, att hela brefvet är -understucket och af onda menniskor förfalskadt! Åter skrifver kungen -och påstår sin rätt att bli åtlydd, och hertigen skrifver så ödmjukt -tillbaka, och är grufveligen bedröfvad öfver att hans majestät, -konungen i Polen, låter illviljare förleda sig att misstro honom och -hans goda vilja." - -"Inser då icke folket detta?" - -"Hertigen ställer sig väl med bönderna, ifrar för deras bästa och -tillhåller domstolarna att göra det lägre folket rätt; och så pratar -han med bönderna, lika kraftigt och rakt på saken som de sjelfva -och lika groft också. Folket har lärt sig att misstro vår konung, -emedan han hyllar den hatade katholska läran. Och så talar hertigen -för bönderna och säger, att nog veta de alla hur konungen lofvat -att landet oförryckt skulle få behålla sin rena evangeliska lära, -men hurusom jesuiter och papister dock bedraga konungen att utfärda -skadeliga påbud. Och ingen vore väl mera, än hertigen, öfvertygad om, -säger han, det konungen aldrig annat tänkt, än att hålla sitt ord -heligt, och att konungen visst ej ville förfölja sina undersåter, för -det de stå vid sin sanna tro, fast många tala om huru han vill införa -det påfviska otyget och göra Sverige till ett lydland under Polen. -Men käre vänner, tillägger fursten, och ser så from ut, jag, för min -del, kan visst aldrig tro att hans kunglig majestät af Polen har -sådant oförsvarligt uppförande i sinnet." - -"Hvarföre, herr Erik, namnen J vår nådige herre och konung endast -såsom kunglig majestät i Polen?" frågade fru Metta förvånad. - -"Det är så hertig Carl oftast benämner honom", svarade herr Erik, -"dock bevare oss Gud att upplefva den dag, då endast denna tittel -skulle tillkomma vår konung. - -"Att hertigen syftar dertill, är väl utan all fråga, och vår herre -och konungs sinne är ock, tyvärr, så lugnt, att han icke med rätt -tillräcklig kraft ställer sig till sitt folks och sin kronas värn. -Men så länge herr Klas håller hufvut oppe, skall väl ingen så lätt -rycka spiran af vår lagkrönte arfherre. En trogen konungens man, -står han som en klippa i bränningen, och röres lika litet af krångel -och hotelser, som af löften och smicker. Hertigen försöker af all -makt att få herr Klas i sina händer till Stockholm, och har skrifvit -gång på gång, och har velat smickra honom med hur oumbärlig han är i -rådet, och att han ej må undandraga sig, när fäderneslandet behöfver -honom, men Klas är honom för slug!" - -Enevald såg betänksamt på det fradgande ölet och invände: "I -riksrådet lär han ej ha låtit höra sin röst nyligen, men då man -innehar så många stora embeten, hinner man väl ej med alla. Kunglig -majestät har ju nyligen insatt honom som general-fältöfverste och -ståthållare i Finland, med makt som en kung, riksråd, riksmarsk, -öfversteamiral, det kunde allt vara tjenster för fem stora herrar." - -"Ju fastare stödet ställs, dess bättre stöder det, när det är godt, -och herr Klas är orubblig som våra gråberg." - -"Ja, ja", sade fru Metta och rankade smått på hufvudet, "nog är herr -Klas orubblig alltid och skronig med som ett gråberg. Nog vet du huru -hertigen och alla herrar gyckla öfver hans grofva ord och maner." - -"Illa anstår det hertigen att tala om hans grofhet", svarade herr -Erik. "Der herr Klas säger tig! skriker hertigen 'håll käften, eller -skall du få dig ett truthugg', och der herr Klas säger: 'du är ingen -hederlig man', der säger hertigen: 'du är en tjufstryker och dertill -en ölebult.'" - -"Men var det då så väl gjordt, att han ej lät finnarne fara till -riksmötena?" frågade åter fru Metta. "Det fanns nog mången, som -menade att hertigen ville folket väl, men att Flemingen bara inte -ville släppa dem dit för att de ej skulle få klaga på honom." - -"Mor, mor, tala ej efter hvad hertigens handtlangare säga. Nog är det -allt godt och bra att få ihop riksmöte, men går det ej till efter -lag och rätt, så är dermed ringa godt. Och när hertigen lyser ut -riksmöte, och kungen förbjuder sitt folk att bevista det, då gör den -rätt, som icke släpper folket dit; om än allmogen, i sitt oförstånd, -låter narra sig och tror allt hvad skojare pratar i dem. Och om än -svenskarne måste lyda Söderköpings och Arboga beslut, då de ha föga -vån att annat göra, när de ha hertigen i nacken på sig, så skola -åtminstone finnarne hålla lag och rätt helig, så länge hertigen ej -fått band på dem, och det skall, med guds hjelp, ej ske så länge -herr Klas har nästan hela rikets flotta omhanda och står stark i -Finland. Redlig och rättfram och utan krångel och krokar, viker han -ej åt höger eller vänster. Trupper har han här att försvara vår -konungs sak, den stund det behagar hans majestät att återkomma till -sitt arfrike. Hertigen menar nog på att afdanka tropparna, som ännu -stå i tjenst sen kriget mot moscowiten, och när herr Klas allt icke -afskedar dem, så har hertigen vändt sig direkte till krigsfolket -sjelfva, och befallt dem att ej lyda herr Klas, som han säger vara en -förrädare mot kung och land. Men ännu har det ej lyckats honom att -utså myteri och uppror bland knektarne, hur än han bjudit till." - -"Hvad herr Klas gör, tyckes väl eder rätt, och icke vill jag dömma -annorlunda än J; men allmogen klagar bittert, och nöd lida de; och -är det icke just det förtryck som af knektarne utöfvats, hvilket nu -kostar så ohyggligt mycket mord och brand." - -"Svårigheten att försörja trupperna, är stor och, Gud bättre, folket -lider i sanning mycket. Då de äro undan ögonen på herr Klas, så -tycka sig knektarne kunna spela herrar, och ta med pock och våld af -bonden mycket mer än de skulle ha rätt till. Borgelägers tunga är -nog svår redan tillochmed när knekten nöjer sig med det nödvändiga. -Men hvad vill herr Klas göra? Han måste hålla trupperna väl, han -måste se igenom fingrarna med mycket! De veta nog sjelfva, huru väl -hertigen skulle taga emot dem, om de skulle lyda honom och öfvergå -till Sverige. Och dessa fremmande legoknektar, dessa skotter, mest -lycksökare, dessa polacker, som i grund förakta de arma finnarne och -behandla dem som vore de djur, hvad vill han företaga sig med sådana? -Skicka bort dem och vara ur stånd att stödja sin konungs sak, eller -qvarhålla dem och ha fördrag med deras oseder. Men förr skulle herr -Klas låta hela verlden gå under, än svika sin tro och sin konung." - -"Och dock", sade fru Metta, "kan jag ej rätt annat, än ha medlidande -med dessa arma bönder, så vilda de än äro. Skulle än stundom herrarne -fara fram fogligt med dem, så roffa och skinna fogdarne dem, som om -de ej vore menniskor fast de äro bönder, och knektarne, det vet en -hvar huru de husera. Hvad skall folket väl till slut ta sig före. -Folk äro de ju ändå, om än af sämre blod. De slåss ju och resa sig, -för att freda hus och hem för våld. Ena odjur äro de dock, bränna och -härja som röfvare och vilddjur, och slagta folk och fä, så att det -ryser i en." - -"Finska bonden är en tålig man. Finge han blott fundera för egen -räkning, så skulle han tåla sitt lidande denna gång, som alltid, -och visste han huru herrarne dock ville lindra hans nöd, så skulle -han lida än tåligare. Jag hade nyss ett bref från min gamle vän -herr Gödich Fincke till Porkala, befallningsmannen på Nyslott. Huru -innerligen han för de fattiga bönderna deltar och för deras nöd -ömmar, det kan rätt gå en till hjertat, och äfven hans gods hafva de -dock brännt! Men hertigens utskickade kringföra bref bland allmogen, -om de alla verkligen utgått från hans furstliga nåde sjelf, vill jag -dock lemna derhän, ty icke bör man skylla honom för allt heller. Der -utmålas Flemingen som en gud och äreförgäten tyrann, en blodsugare, -en förrädare som ljuger sig vara af konungen tillsatt, och som blott -tillskansat sig ett olaga välde. Ja man utsprider att konungen är -död, att Hertig Karl är konung. De påtagligaste och vildaste lögner -utspridas om Herr Klas, och folket tror dem och berättar dem för -sina barn, och som en blodig tyranns, skall hans minne gå till -efterverlden. Och nu uppmanas bönderne att resa sig, att utrota eller -bortjaga tyrannen och hans anhängare. Och i sanning, länge nog har -herr Klas sökt med godo stilla upproret, men det går ej längre an, -det måste brytas innan det får en större makt. Herren vare de arma -bönderne nådig, men jag rädes mycket blod kommer att flyta! Må det -komma öfver deras hufvuden som ställt till allt detta; icke öfver dem -som måste försvara sin konungs sak, och skydda oskyldiga menniskor -för plundring och mord af dessa upprors män. Än här, än der, samlas -en skara; röfvar, bränner, mördar och plundrar herregårdarne och -alla som de tro hålla med herrarne. Herr Klas har varnat dem, han -har belönat de socknar som förhållit sig stilla, med att ge dem -eftergift i skatterna, han har tillskrifvit och varnat allmogen, och -förmanat dem att icke på detta blodiga sätt söka skaffa sig rätt. Men -uppviglarne tros mera af de uppretade bönderne, och allt större har -det onda vuxit. Det kan ej hjelpas, stränghet måste dock nu slutligen -användas, om ej hela landet skall ges till spillo." - -"Ja, herre gud", suckade fru Metta. "Hvad är det annat än -ohyggligheter som stunda. Talas det ej om hur både bröd och annan mat -blifvit förvänd i klara bloden. Och talte icke fru Regissa om huru de -berättat om, att en gammal ek burit ollon som sett ut som turkhufvun, -med spetsiga mössor på nacken, och sådana, att ingen trädsnidare -kunnat skära dem bättre. Och när de sen brötos opp, voro de fulla -med blod. Ja, ja, herre gu! Hvad blir det väl annat än blodiga och -ohyggeliga händelser, när christna menniskor fara fram som turkar och -hedningar. Ja, ja, sådant spås före, och värre än sker." - - - - -IX. - - -Påföljande morgon red en ryttare in på gården och frågade efter -herr Erik Liljeholm. Han framlämnade ett bref från ståthållaren, -deri denne skref, att han nu rastade med krigsfolket endast få mil -ifrån Tannila, att nästa nattqvarter skulle tagas i en by blott en -fjerndels mil derifrån, och att han inbjöd sig sjelf, jemte några -följeslagare, till gäst hos herr Erik, väl vetande att fru Mettas -spisekamrar icke fruktade att anfallas. - -Herr Eriks min ljusnade klarligen, och han gick för att åt fru Metta -meddela nyheten om den käre och aktade gästens ankomst som blifvit -förebådad, och att fröjda sig öfver den heder som skulle ske hans -hus. I hans håg föll ingen tanke på att i det nyss plundrade huset -någon svårighet kunde uppstå vid att emottaga den höge gästen. Han -blef derföre öfveraskad att till svar på sitt meddelande se fru Metta -slå ihop händerna, under det hon utropade: "Ah herre min skapare, och -det sägen J så lugnt, herr Erik!" - -Herr Erik, som det icke föll i sinnet att någon annan tanke, än -häpnad öfver den stora äran, uttalade sig i fru Mettas utrop, sade -helt lugnt: "Kära mor, en hög herre är visserligen herr Klas, och -mycket stor är äran, som oss vederfares, men icke behöfva vi dock -låta förskrämma oss deraf. En större herre hoppas jag dock vi ju -dagligen mottage i vårt hus och våra hjertan, och det är herren Gud, -och inför honom äro vi dock alla lika." - -"Ack herr Erik, J är eder dock alltid lik", utropade fru Metta, nu -helt förirrad mot sin lugne man. "Förstår J då icke, begriper J icke, -att i ett utplundradt hus icke finnes utväg att med heder ta emot -sådant fremmande." - -"Nå så tag emot honom med mindre heder då. Herr Klas kunde ännu icke -hafva hört af den förtret, som drabbat oss, men hvad mer, innan han -kommer hit, får han nog höra deraf. Vi ha ju haft mat och dryck här, -alltsen jag kom hem. Icke är herr Klas någon matpetare. Du har ju -godt smör och bröd och skinka dertill och öl, och det är ju allt som -behöfs." - -"Det är då visst och sannt, att höra eder skulle man tro, att allt -hvad man uträttat och sträfvat här i verlden vore idel onyttigt -göromål, och intet erkännande har man för alltihop. Det vore visst, -att så ta emot herr Klas! Ja smör och bröd och skinka, jag undras -hvar jag ens det skall ta? Tror J, herr Erik, att hvad som undgick de -vilddjurens uppmärksamhet, voro sådana outtömliga förråder, att de -räcka till allt? Jag har nog hört omtalas huru mycket herr Klas ensam -skall förtära, att icke tala om med hvad hans följe skall mättas. Det -sägs ju allmänt att herr Klas äter en hel skinka ensam till ett mål." - -"Och du tror sådant dumt prat, mor!" - -"Skulle jag inte tro det? Hans furstliga nåde, hertig Carl skall -ju sjelf hafva sagt, när han hörde detta omtalas, att det ena -svinet äter det andra; och om än orden just inte äro så fina för en -furstemun, så kan jag väl icke annat, än tro på hvad hans furstliga -nåde sjelf sagt." - -"Kära mor", sade herr Erik, hvilken orubbligt lugn vid alla andra -tillfällen, dock hastigt förlorade jemnvigten, så snart någon angrep -Klas Fleming, "kära mor, om än sjelfvaste lögnens fader, hin onde i -helfvetet, skulle säga sådana der dumheter, så borde du väl begripa -att ingen lefvande menniska finnes, som kan äta en hel skinka i ett -mål. Dock", tillade han i detsamma åter med sin vanliga glada min, -"kanske någongång när fru Ebba låtit anrätta en pastej af de feta -och trinda spädgrisarne från Qvidja, att nästan en hel sådan skinka -strukit med." - -"Ja se det var en sak", sade fru Metta talande vid sig sjelf, "hos -Lisa på Kullans tingade jag ju grisar, för fisken som hon fick. De -borde väl vara stora ren, men här skall jag få stå med skammen om de -äro magra. Jag undras hvem som förr kunnat hitta en bit magert bland -späcket på Tannila?" - -"Kära mor, var ej bekymrad, du skall få se att det går." - -"Ja, det går ja, det är lätt sagt, men sannerligen något går om jag -står här. Och den Sigrid sen, der står hon och ser så märkvärdigt -from ut, men för gu om det går med att bara se beskedlig ut, när -något skall uträttas. Hade jag ändå en drifvande menniska att hjelpa -mig. Nog kan flickan vara snäll och from och ett kärt barn, men se en -som kommer sig till att uträtta något, det blir hon väl aldrig här i -verlden." - -Med de orden gick fru Metta bort, snart syntes Storsvarten stå -förespänd, fru Metta satte sig sjelf i slädan och begaf sig till -grannarne, for att uppspana hvad som kunde fås till mats, genom köp, -byte eller tillochmed lån. I dessa tider då den mest obegränsade -gästfrihet öfvades öfver hela landet, hände stundom, att, ehuru -visthusen hos de förmögnare voro öfverfyllda med mat, man dock -icke ville för mera ärade gäster framställa endast spickefläsk, -ofta öfverårigt, torra gäddor eller dylikt, och då hände väl att -en grannfru råkade vara försedd med något färskt, och så hjelpte -man hvarandra. Att hos en god vän låna en hare eller en fogel, var -derföre icke alldeles ovanligt. Innan kort återkom fru Metta, och -var snart så i sitt element med alla de brådskande bestyren, att -hon icke mera syntes tänka på någon fruktan att anrättningen blefve -för simpel åt herr Klas. En dräng utskickades för att skaffa fisk -ur träsket, en gosse från närmsta torp skulle till skogen för att -vittja harbrännorna och hjerpsnarorna, en piga knådade deg, en annan -stötte opp lingon som nedlaggts att frysa och som nu skulle användas. -Det bakades, det bultades, det stöttes, det slamrades i alla knutar. -Lakan framtogos från vinden och glättades, sängkläder framsläpades -derifrån, hvilka förr aldrig oftare störts i sin hvila, än för att -dammas och piskas. Under allt detta bestyr syntes Sigrid lugn och -stillsam som vanligt. Man märkte knappt att hon sysslade med något, -men under hennes händer antogo rummen småningom ett trefligare -utseende. Fru Metta hade sjelf, i yngre dagar, spunnit och väfvit -tapeter till ett par rum. Dessa hade af de våldgästande bönderne -blifvit nedrifna och hängde i trasor. I all tysthet jemkade Sigrid -opp dem, hopsydde de lösrifna styckena och borttvättade fläckarne. -Öfver borden utbredde hon hvita dukar, enris ströddes öfver de redan -förut hvitskurade golfven, och innan kort såg det helt trefligt ut på -Tannila. - -Det var redan mörkt om aftonen när Klas Fleming red in på gården -på Tannila, jemte några andra herrar och åtföljd af herr Erik, som -ridit ut för att möta honom. Fru Metta välkomnade den höge gästen på -trappan, der hon stod och neg djupt. Fleming kastade sig af hästen -och steg raskt upp för trappan. "Se god afton, fru Metta", sade han -räckande henne handen. "Eder herre är så villig att vara mig till -tjenst, så att han förleder mig att besvära äfven eder. När man ger -mig ett finger, så tar jag hela handen. Hade jag dock vetat att -klubbmännen förut våldgästat här, så skulle jag väl nu icke kommit; -dock hoppas jag att icke göra eder omak. En gammal krigsman är van -att ligga på marken i samma kläder som han bär om dagen, och aktar -ej så noga om litet dam fastnar på lädret. Och icke försmår han -rågbrödet för att det ej är fikon, utan är han nöjd med hvad som -råkar förefinnas. Gör er alltså intet omak, jag önskade blott att -öfverlägga i stillhet med herr Erik och äfven hvila mig sjelf litet, -ty huru det är, så tynga ändå åren stundom att bära, fast de smyga så -tyst på en. Man skulle väl lättare bära en hel hövålm, så stor den än -synes." - -Fru Metta neg allt djupare och djupare. Hon kände sig helt häpen -inför den mäktige herrn, ehuruväl hans sätt var enkelt och icke -syntes hofmannalikt. Icke heller hans drägt utvisade på något vis -hans rang. Ansigtsdragen utmärkte en hög grad af bestämdhet, och den -mörka hyn, ännu yttermera brynt under fälttåg och sjömannalif, ökade -det stränga uttryck, som hvilade öfver dem. Då herr Erik öppnade -dörren, steg Fleming in utan vidare krus och, fru Metta stod helt -slagen qvar. "Nå för gu", sade hon slutligen vid sig sjelf, "är icke -detta för mycket! Är han herre i landet, så är jag fru i mitt hus. -Icke är han kung heller!" och modigt steg fru Metta in i rummet, -derifrån hon bjöd herr Klas att stiga in i fremmandkammarn. De andra -herrarne hade ock nu inträdt och under tusen krus inbjödos äfven de -nu af fru Metta i det inre rummet. Öl och must framsattes nu i de -åter upptagna silfverbägarne, och snart var samtalet i gång mellan -herrarne, under det fru Metta och Sigrid sysslade med bordet och -matens framställande. - -Enevald Fincke hade till det mesta iakttagit aktningsfull tystnad, -och endast stundom bytt något ord med en af de yngre herrarne. - -Nu vände sig Fleming till honom och sade: "mig synes underligt att J -sitten stilla på edert gods och sen på huru de upproriske bönderne -bränna och härja. Ernen J icke, som en adelig ung junker anstår, egna -eder åt vapenyrket, för att tjena konung och fädernesland?" - -"Nyligen hemkommen efter flere års vistelse utrikes, har jag ännu -knappt hunnit göra mig bekant med det mig i arf tillfallna godset, -som nu blifvit så illa förhärjadt, och har sålunda ännu icke egnat -mig åt något bestämdt." - -"Hvilket yrke skulle väl en ung ädling välja, om icke vapnens? Och då -konung och fädernesland hotas med farlighet, så synes mig att en och -hvar borde draga svärdet och icke sitta vid spiseln." - -"Mig tyckes icke vara mycken ära att slåss mot bönder!" - -"Att de äro bönder, är det enda som länder dem till ursäkt, ty man -kan af dem icke vänta det förstånd att rätt inse sakerne. Svårt är -visserligen att draga svärdet emot desse förledde och bedragne, de -äro dock egne landsmän och konungens undersåter. Derföre har jag ock -velat vänta, i hopp att vettet skulle klarna hos dem. Hvad tänken J -väl herr Erik", (fortfor ståthållaren nu vänd till denne) "det är -dock en skräckelig sak, att i nere socknar just presterna äro de, som -uppreta bönderna, är detta att lära dem vara öfverheten underdånig? -Finge man blott i böndernas skallar begreppet om rätt och orätt; men -presterna prata för dem om kätteri, och neka dem ljus på altaret och -sallt och andra ceremonier, som de önska sig och tro på, och prata -för dem om Upsala mötets beslut, det der kalfskinnet! och annat -prestegnäll, och röra ihop östan och vestan och himmel och gröt, och -så bli de arma dårarne till slut som vilda hundar, att rusa på hvar -och en, blott någon säger buss." - -"Hans Fordeel har haft mycket på samvetet af detta upploppet!" - -"Ja visserligen, och andra till honom. Så svart måla de mig för -bönderna, att jag tror sannerligen de skulle tro, om någon berättade -dem att jag skulle bruka koka eller steka barn i smör och äta opp -dem; ty föga har något så vildt blifvit opptänkt, som icke de -påbörda mig. Men (här skrattade han) här hoppa de i galen tunna! Ty -ju förskräckligare bönderna tro mig vara, dess räddare äro de för -mig, och dess lättare är att slå dem med bäfvan och förskräckelse, -så att de en annan gång hållas stilla. Med blotta skräcken lär det -väl dock icke numera kunna aflöpa. För att skydda fridsamma och -oskyldiga menniskor, måste dessa våldsverkare hållas i styr. Föga går -morgondagen utan att en mängd af dem hugges ihjäl af knektarne, som -ock på dem äro mycket uppretade, så de med lust och fröjd fullgöra -sådan befallning." - -Sigrid som just gick öfver golfvet, bärande en hög äggtorta som hon -skulle ställa på bordet, ryste till vid Flemings ord, så att fatet -skakade i hennes hand. "Se unga jungfru", sade nu herr Klas, "huru J -skrämmens för slikt tal, och J hafven dock nyss lidit plundring och -våld af desse ogerningsmän." - -"Herr Erik, detta är ju eder unga dotter, som fru Ebba erbjudit ett -hem tills vidare under sitt beskydd. Icke tyckes hon passa i dessa -blodiga och bullersamma nejder. Nåväl herr Erik, skicka henne till -Åbo. Der kan hon ju leka med mina döttrar!" - -Herr Erik tackade för anbudet, och sade att han redan härom ordat med -sin hustru och sin dotter, hvilken vore beredd att, i hvad hon skulle -förmå, bjuda till att vara de ärade damerna till tjenst. "Kära barn", -sade han derpå åt Sigrid, "var då icke så försagd, att du icke vågar -aflägga din tacksägelse, för hans herradömes nådiga anbud." - -Sigrids hjerta var helt beklämdt, och hon kände sig skrämd och illa -till mods att nödgas framträda inför så många fremmande herrar; -men isynnerhet af bäfvan för den mörke herr Klas, hvilken hon hört -omtalas som en så förfärligt sträng man. Ett ögonblicks besinning -sade henne dock att hon borde akta sig att icke synas pjåkig, hon -gjorde derföre våld på sig, steg fram till den mäktige herrn och neg -djupt i det hon sade några ödmjuka ord. - -I detsamma inträdde fru Metta, röd och varm så väl af köksbrasan, som -af ifver. - -"Eders herradöme, och öfrige herrar, herr Axel, herr Anders, -herrarne behagade hålla till godo med den ringa välfägnad, som i -vårt utplundrade hus nu i hast kunnat åstadkommas. Det är visst -allt ovärdigt så höga gäster, men herrarne täcktes ursäkta och låta -välmeningen ersätta bristerna hos hvad vi vågat framställa, så ringa -det än är." - -"Gud bevare eder fru Metta", sade Fleming leende, "tror J mig icke -i sanning vara en värre varg att äta, än som sjelfve hertig Carl -omtalar mig vara." - -Häri hade han ej så orätt. Fulla upprågade fat med fläsk, fisk och -fågel stodo på bordet. Höga korgar med herrebröd stod derinvid, -tornformiga kakor och tortor funnos i ymnighet midt på bordet, öl och -must i kannor deromkring, men fru Metta klagade och bad många gånger -om ursäkt att hon nu icke hade hvarken kryddadt vin eller kirsedrank -att bjuda, men sådant stod nu icke att fås. - -Fru Metta neg, bjöd och trugade och bråkade och tvang sina gäster -att, med eller mot sin vilja, taga till lifs af hennes anrättningar; -såsom det på den tiden anstod en rättskaffens värdinna. Herr Klas -syntes dock ej mycket bekymra sig derom, utan lade för sig af hvad -som stod honom närmast, och det just icke i små portioner. Helt -hastigt hade han slutat sin måltid och stigit opp från bordet, -till stort bekymmer för fru Metta, som förgäfves använde all sin -vältalighet, till att förmå honom smaka på flere rätter och kakor, -dem han alls icke tagit någon notis om. - -Om aftonen sedan gästerna begett sig till ro, sade fru Metta, just -som hon skulle undanställa en knappt afskuren torta, "ja, hvad skall -man laga mat, när det icke duger åt folk." - -"Nå mor, våra gäster voro ju så få, huru mycket kunde de väl bärja af -allt ditt öfverflöd; icke tyckte jag det sparades på gudsgåfvorna." - -"Si för gu om jag kan glömma att jag icke fick herr Klas att smaka -hvarken på äggkakan, eller fiskpasteijen, eller krösamoset; och fast -jag sjelf säger så var allt ganska godt och smakligt." - - - - -X. - - -Det var morgon. De fremmande skulle, efter hastigt intagen frukost, -bege sig å väg. Enevald Fincke steg fram till ståthållaren och anhöll -att för denna gång, som frivillig, få medfölja. Sedan önskade han -ingå i konungens tjenst. - -"Godt", sade Fleming och tog honom i handen, "välkommen då. En ny -kamrat, gode herrar." - -Enevald hade fattat sitt beslut att åtfölja krigarne, mera för att -hastigt komma in i deras seder och vanor, än för att för denna gång -egentligen deltaga i striden. Han ernade sedan taga plats vid någon -af de trupper, som voro förlaggda i Åbo. Huruvida något annat, än -ståthållarens närvaro, bestämde honom för att vilja vistas just i -Åbo, lemna vi tills vidare derhän. - -Från den näraliggande byn utmarscherade redan i god ordning, de -troppar, som der rastat öfver natten. Under dagens lopp skulle de -troligen stöta på bönderna som, anförde af Jacob Illka, nu lägrat -sig vid Nokia. Fru Metta och hennes dotter stodo på trappan och -sågo på de förbitågande trupperna. Fru Metta betraktade skådespelet -temmeligen tryggt, ehuru icke fullkomligt fri från bekymmer. Sigrids -kinder voro något bleka och hennes vanligen så lugna utseende -förrådde oro. Ståthållarn och de öfriga herrarne hade redan slutit -sig till knektarne. Fullständiga rustningar buros af få; af de -fleste endast de vigtigaste vapenstycken. Enevald Fincke följde med -fotfolket. När han tågade förbi Tannila bugade han sig djupt och -sänkte sitt svärd för damerna. Nu skulle äfven herr Erik bege sig -bort, för att upphinna de öfriga, och han slöt nu, med ett varmt -famntag, hustru och dotter i sina armar. - -Fru Metta hade svårt att rätt vara lugn och sade: "Gud bevare eder -herr Erik då J gån emot sådana röfvare och vilda djur, som icke hafva -försyn hvarken för hög eller låg. Käre herr Erik utsatt eder dock -icke för de värsta ulfvarne. Afslå icke heller hvad jag af eder ber: -bär dock denna lilla silkeslapp under harnesket, se, låt mig sticka -in den här. Den är vigd och signad och hvarken pil eller svärd biter -derpå, men om den skyddar mot böndernes klubbor det vet jag icke, så -att J bör väl se eder före emot dem. Gud signe eder, käre herre, att -J må komma oskadd ur denna svårighet." - -Sigrid slöt sig snyftande till sin faders bröst. "Nå nå, barn, icke -förtjenar det så der mycket sorg, min lilla flicka. Nog har din gamle -far varit med, der det gått hetare till än det nu kommer att göra. -Gråt icke, Siri min flicka." Nu kastade han sig på sin häst och -vinkande med handen ännu ett farväl, hastade han att upphinna truppen. - -I böndernas läger herrskade larm och oreda. Man visste att Fleming -nalkades med knektarne, men hvad som borde göras, ens för att möta -första angreppet, förstod ingen. - -Till hären hade slutit sig en stor mängd sådane, som endast sökt -tillfälle till plundring, och för hvilka resningens egentliga ändamål -var alldeles likgiltigt. Desse tänkte med förskräckelse på att nödgas -mäta sig med Flemings knektar. De åter af bönderne, hvilka uppriktigt -ansågo sig strida för att afskudda ett olidligt förtryck, sågo med -bekymmer att deras anförare icke tycktes veta hvad de borde företaga -sig. - -Mod och beslutsamhet målade sig i många anleten, men öfvergick äfven -hos dem småningom till harm och missnöje. De klokare insågo att det -fordrades att ordna den osammanhängande massan, åtminstone något, -om den skulle kunna emotstå truppernas anfall; men deras hufvudmän -visade icke den förmåga, man af dem hade väntat. Några falkonettskott -lossade emot böndernes lägerplats, och hvaraf en kula gick in genom -ena väggen och ut genom den andra, injagade förskräckelse hos de -vid artilleri ovana bönderna. Illka, inseende sin oförmåga att leda -ett försvar, förlorade alldeles fattningen, och innan kort var hela -bondehären stadd på återtåg och, förföljd af Flemings ryttare, -hastade hela folkmassan att fly, utan all ordning, och nedhöggs utan -motstånd. Då några hundrade stupat och bondhären syntes ohjelpligen -sprängd, upphördes med förföljandet, och de öfverlefvande skyndade -att bege sig i tysthet hvar och en till sitt hem, för att om möjligt -undgå räffst och straff. Allt det röfvade godset hade de under -flykten och förföljelsen nödgats kasta ifrån sig, och tillochmed -efterlemna hästar och slädor, emedan de ej kunde fortskaffas på de -smala skogsvägarne. Kopparkäril, gångkläder, jernsaker, lågo om -hvarandra på stigarne jemte matvaror och gods af alla slag, och -mer än en gång trodde de förföljande knektarne sig på afstånd se -ett börjande yrväder, då bönderne, ur stånd att medföra de röfvade -sängkläderna, för att åtminstone kunna bärja öfvertåget, skuru hål -derpå och skakade fjädrarna ut så att de flögo omkring i luften likt -snö. - -Jemte herr Erik, syntes ståthållaren följande morgon rida omkring -i nejden. "Detta var dock snart afgjordt", sade hän, "så godt hade -kunnat vara att skrämma de bestarne förr, så hade de ej hunnit fara -så illa fram. Nå, jag tänker de fått minnesbeta nu så den skall sitta -i dem länge och väl. De sprungo omkring som kalfvar, när man tuttar -af litet krut för näsan på dem." - -"Måtte blott de syndarne ej ånyo retas opp af hertigens handtlangare, -så tror jag väl detta borde betaga dem lusten; fast finnen är lika -svår att stilla när han engång kommit i rörelse, som han är tung att -först få att börja röras." - -"Jag stannar nu, som sagt, här tills vidare. J åter begen eder, som -aftaldt är, till Åbo, för att der ordna hvad jag tillsagt eder. -Önsken J dock att i förbifarten besöka eder fru och dotter, så gör -ett par timmar intet till saken." - -"Vill eders herradöme tillåta mig att, enligt eder ärade inbjudning, -medföra min dotter för att ställa henne under fru Ebbas beskydd, så -vore detta mig särdeles kärt." - -"Godt. Är hon färdig till i morgon bittida, så magen J vänta till -dess. Hon kan då fara med eder, och sålunda ha säker eskort af de -ryttare som följa eder, och hvilka jag nu ställt under herr Enevald -Finckes befäl." - -De tre fanor ryttare, som förföljt bönderne öfver en del af -Tavastskogen, hvilken sträckte sig framåt i tolfmila ödslighet, hade -återkommit och det var några af dem, som nu under Enevalds befäl -återsändes till Åbo. Fleming hade mycket att ordna innan han kunde -lemna Tavastland, och många bref sedan denna tid, bevittna hans -verksamhet der. Af dem är det blott en enda liten såkallad sedel till -ett bref, som angår vår berättelse, den lyder så: - - "Jag kan eder icke förhålla, Erik Olofsson, att min vilja är att - J sägen Hans Fordeels hustru till att hon drager till Björneborg. - Hon skall icke vara der mera, den onda djefvulen, för hennes - praktiker som hon brukar på den förrädarens Hans Fordeels vägnar - och beder henne straxt draga dädan, om hon icke vill, så skall - hon dädan. Jacob Illka bekände i fjol i godtfolks närvaro att hon - hafver förmanat dem till uppror så väl som mannen. - - _Klas Fleming_, - Friherre till Wik o.s.v." - -Herr Erik jemte sitt följe anlände till Tannila, och med ett gladt -utrop sprang Sigrid emot honom på gården; men när hon varsnade -Enevald Fincke, som just kastade sig af hästen, rodnade hon och -stannade ett ögonblick och gick sedan med sedesamma steg fram till -sin far. Äfven fru Metta var snart ute for att välkomna sina gäster. - -Herr Erik meddelade nu hustru och dotter sin afsigt att medföra den -sednare till Åbo, och ehuru tiden var kort att hinna få henne som sig -borde i ordning, lät det dock sig göra. Det mesta af hennes kläder -hade ock blifvit förstördt af plundrarne, men skulle väl icke heller -varit nog galant för att begagnas i Flemingska huset. Herr Erik -lofvade sörja för att sådant i Åbo blefve afhjelpt. - -"Så lemnar jag dig nu åter, kära min Metta, och med allt detta -oskicket till. Huru monne du nu här kan reda dig ens med föda åt -folket?" - -"Jag tänker vinterfisket ger nödtorftigt så länge, och till brödfödan -förslår väl stackarne på skogsåkern." - -"Allt godt således, och då jag märker, att ju här ingen nöd blir, far -jag nu med lättare hjerta från hemmet än jag kom." - -"Ja, ja, nog kan det väl gå, och J sen alltid den glada sidan af -allt, och knappt jag sett eder ens på alfvare vredgas öfver något i -verlden, ej ens öfver klubbmännen, dem vår herre nu må förlåta, då de -hafva fått sådan svår vedermöda." - -"Tro aldrig, mor, att ej sinnet brusar opp för mig ock ibland. Minnes -du ej huru jag brukade klappa opp den skälmen Elias, som sen rymde -ifrån oss. Det var skada nog, nu blef han visst en galgfogel, fast -det var godt gry i slyngeln med alla hans opptåg." - -"Ja så var ock agan, att J skrattade och gaf honom en smäll, och -skämde bort pojken på allt sätt." - -"Åk mor, vi ha så litet lefvat tillsamman, att du knappt känner mitt -lynne. Borta, i krig och på sjö, har min mesta tid förgått, och du -har ensam styrt och ställt på godset, och bra har du ställt, hvad -skulle jag då vredgas öfver?" - -"Ringa har det bekymrat dig, om jag ställt väl eller illa! Om det -vuxit ett korn på åkern, eller om tegen varit svart, allt har du -varit lika nöjd, och om det ej skulle funnits en fisk i boden eller -en skinka i visthuset, det skulle allt qvitta dig lika." - -"Hvad mer, mor, aldrig ha vi ju behöft svälta, om jag varit hemma -eller borta." - -"Herre gu, icke har du ändå tagit dig en hustru, som låter folket -svälta. Det är visst, man kan bli helt förtretad på dig. Men se, nu -sitter jag här och pratar med dig, och borde vara derute att ställa -mat åt eder alla." - -"Låt vara, mor, nog står verlden ändå, om du än ej rustar och bestyr -så mycket." - -"Ja, ja, käraste herr Erik, så sägen J riddare, som äro herrar och -män; men hvart skulle det bära, om vi qvinnor skulle vilja ha samma -rätt. Arbeta måste en husmor. En lat qvinna orkar jag ej se." - -Siris lilla hufvud var upptaget af så många tankar på en gång, att -hon knappt visste reda på sig; men icke minst ofta framträdde för -hennes sinne en obestämd fruktan for ståthållaren, i hvars hus hon -skulle vistas. Den mörke mannen, med de ingalunda polerade åthäfvorna -och den af rustningen på flere ställen nedröstade drägten, skrämde -henne, och det var så mycket naturligare, som fru Metta haft för -vana att ganska ofta fara ut emot honom och hans tyranni, och Siri -hörde honom sällan nämnas, annat än såsom en hård och grym man. -Fru Metta var hela nejdens tillflykt och rådgifverska, och hvarje -gång bondgummorna tyckte sig hafva något att klaga öfver knektarne -eller ryttarne, som hos dem lågo i borgeläger, så kommo de med sina -bekymmer till fru Metta, och bådo henne, genom herr Erik, framskaffa -deras klagomål till herr Klas. Vid sådana tillfällen utmålades -Flemings tyranni af qvinnorna i de bjertaste färger. Fru Metta skref -väl om saken, men hennes epistlar voro vanligen svåra att läsa och -isynnerhet att förstå. Skrifkunnighet hörde icke mycket till seden på -denna tid, minst för fruntimmer. Sedan hon hunnit öfver den vanliga -början: "kan jag eder icke förhålla", så förhöll hon dock mestadels -sjelfva saken, emedan herr Erik ej kunde förstå hvad hon ville. Men -äfven när han begrep hennes mening, eller när han på någon dag var -hemrest, så att hon rätt fick komma fram med sina klagomål, så vann -hon dermed intet annat, än ungefär sådana svar: "kära min Metta, -gif åt bonden några spann råg", eller tillochmed: "gif åt stackars -Brita en annan ko, då hon så der illa mist sin", eller dylikt. Af -klagomålen till ståthållarn blef intet, ty "hvad skall man besvära -herr Klas för lappri, som man sjelf kan hjelpa." Fru Metta, som -sällan kunde förmå sig att bli ond på sin man, vände i stället sin -vrede på ståthållarn, och brummade ofta storligen öfver honom. "Vore -han icke så tyrannisk och envis, så skulle hertigen längesen tagit -Finland under sin styrelse, och detta betryck och blodsutgjutelse och -allt ondt, vore då borta." Så hade Sigrid småningom fattat en slags -instinktlik förskräckelse för Fleming, hvilken väl icke helt hastigt -kunnat skingras, ens om hon vetat att hennes mors funderingar slagit -om betydligt till hans fördel, sedan hon sjelf lidit af böndernes -framfart, och han dessutom hedrat hennes hus med att der dröja en -natt, och slutligen och mest, emedan han visat Siri välvilja. - -När Siri hörde af att Enevald skulle stanna i Åbo, rodnade hon, det -undrade hon sjelf i sin själ öfver; men nog vore det bra roligt, -att der få se honom ibland, tänkte hon. Det blefve ändå en bekant -bland alla dessa fremmande menniskor, som hon nu skulle träffa -tillsamman med. Hon fruktade stundom att ungdomen i Flemingska huset -skulle se henne öfver axeln. Till namnet kände hon dem alla, äfven -något till lynnet, genom sin fars berättelser. Johan, den äldste, -den unge, ridderlige, ende sonen; Karin, nästan jemnårig med henne -sjelf, Hebla, några år yngre, och slutligen den unge Peder Baner. Då -tiderna började mörkna för dennes fader, riksrådet Johan Baner, hade -han sändt Peder, sin andre son i ordningen, till Finland. Den unge -Peders mor, fru Christina Sture, anförtrodde gerna sin son i sin goda -väns, fru Ebbas vård. Finland var, åtminstone tills vidare, en säker -vistelseort för dem, som hade något att frukta af hertig Carl, och -vägen derifrån till Polen var öppen. Det syntes derföre föräldrarne -godt att gossen trifdes på Åbo slott, och fru Ebba hade skrifvit till -fru Christina och bedt att i det längsta få qvarhålla honom, hvilket -ock bifölls. Fru Christina hade ändå många barn omkring sig hemma, -och hennes tankar voro ofta upptagna af bekymmer öfver hennes herres -då redan osäkra ställning till hertigen. - - - - -XI a. - - -Så väl Fleming sjelf, som isynnerhet fru Ebba, hade med nöje fattat -tillfället att göra herr Erik Liljeholm en tjenst, genom det vänliga -anbudet att beskydda Sigrid. Klas Fleming hyste mycken godhet för -sin blygsamme vän, som följt honom i många faror och alltid varit -att lita på. Herr Erik åter, å sin sida, beundrade och ärade Fleming -af hela sin själ, kanske så mycket mer, just emedan dennes stolta, -rastlösa sinne var så olikt hans eget lugna inre. Sjelf af lägre -adel, kunde han aldrig göra anspråk på någon slags jemnlikhet med -sin gynnare, i denna tid, då en högre adel ansåg sig stå nästan lika -högt öfver den lägre, som denne öfver en ofrälse. Ej heller sökte -herr Erik något tillfälle att svinga sig opp; och hans lugna mod -under striden, hans nyttiga verksamhet deremellan, gick allt för sig -på ett så tyst och anspråkslöst sätt, att just ingen kom ihåg att -han uträttade något. Men detta bekymrade föga herr Erik. Någon yttre -utmärkelse föll honom aldrig in att önska sig. - -Tillbudet att få hemta Sigrid till Åbo, var deremot högst välkommet. -Han kunde sålunda sjelf ofta bli i tillfälle att få se henne, och -framför allt skulle Sigrid sålunda få se verlden och lefva i den -förnämsta krets, som, i något hus i Finland, samlades. Framför allt -var det säkert att ingen, icke ens den nitiske biskopen, skulle, då -hon stode under ståthållarens omedelbara beskydd, antasta henne för -den föregifna religionsförändringen. - -Sigrid hade nu en tid vistats på Åbo slott, och hade hunnit vänja -sig vid mycket, som förut föreföll henne underligt. Det fremmande -krigsfolket, som rördes på slottet, och för hvilket hon i början -högeligen fruktade, skrämde henne ej numera. Tillochmed polackernas -underliga språk och långa mustascher, hade hon blifvit van vid. - -Fru Ebbas godhet och hennes döttrars vänlighet, hade ock kommit -Sigrid att glömma, att hon dock i verkligheten endast var en liten -hoftärna i detta finska hof, och hon kände sig aldeles icke besvärad -med de förnäma damerna. För Fleming sjelf bar hon dock fortfarande -räddhåga, och hade svårt att vänja sig vid tanken, att på hans -befallning så många menniskors blod flutit. - -I Flemingska huset var Enevald Fincke en gerna och ofta sedd gäst. -Den elegante, älskvärde, unge mannen, var en verklig vinning -för sällskapslifvet der, och bidrog till trefnaden, äfven i den -inskränktare husliga kretsen, der han ock egde tillträde. - -I Sigrids inre växte och blomstrade en hel verld af nya känslor och -nya fröjder. Ännu anade hon ej att något annat väckt dem till tif, än -det nya och ovanliga i den verld, hvari hon nu lefde. Hon förstod ej, -att i hennes hjerta vaknat en känsla, mäktig att väcka hjertats lif, -lika raskt som vårsolen i norden smälter drifvan och väcker naturens -lif. - -En afton, det hade redan börjat skymma, suto vid en sybåge Karin och -Hebla Fleming jemte Sigrid, alla sysselsatta att sy. Peder Banér stod -bakom Heblas stol och manade på henne att sluta arbeta och komma -för att kasta klot. Hebla tog en mycket förståndig min på sig och -svarade: "arbeta först och leka sen, min käre Peder." - -"Se så, tack nu Siri", sade Karin vänligt, "du måste sluta nu, och -vi med. Det blir redan för mörkt att se mera. Jag tänker väl vi få -mattan färdig i tid, utan att vi arbeta ögonen förderfvade i mörkret." - -"Se", ropade gladt Hebla, som redan stigit opp från arbetet, "se hur -vackert det tar sig ut! Och du Karin, som knappt ville låta mig sy -med; just som om jag alltid skulle vara ett barn! Hvad Johan skall -bli glad när han får den! Sötaste min Karin, hvad de der rosorna, som -vi i dag sytt, ta sig bra ut mellan de grå bandknutarne, som vi förut -hade färdigtsydda." Hon svängde sig nu, nästan dansande, om på tå, -och klappade ihop sina händer. "Peder, kom då och se hur vackert det -blir. Försök du man på att göra något så der hyggligt. Nej se, det -kan du då alls inte." - -I detsamma steg herr Klas in. Hebla sprang emot honom, klappade -och slätade hans mörka kinder, höjde sig på tå och tittade honom i -ögonen, i det hon sade: "Kom, kom, farkär, och säg nu att det är bara -skräp med vårt arbete. Se huru vackert det blir. Det är visst och -säkert, att Johan blir glad, när han får se huru vi tänkt på honom -och hur flitigt vi arbetat, för att göra honom en glädje. Och när -Siri syr med, så få vi det nog färdigt till sagdan dag." - -Herr Klas log, lyfte opp sin dotter, satte henne som ett litet barn -på sin arm och spatserade så ett hvarf omkring rummet med henne. -Derpå ställde han ned henne vid sybågen och sade: "ser du inte, -yrhätta, att jag hemtade fremmande med mig." - -Hebla vände sig hastigt om och varsnade nere vid dörren en person, -som, med en besynnerlig blick, stod och stirrade inåt rummet. Han var -ytterligt blek och tittade underligt fram under luggen, som låg honom -i ögonen. Kläderna, af ytterst gammaldags fason, voro svarta, och -kåpan utmärkte en magister eller annan lärd man. - -"Se här, min Ebba, hemtar jag dig en lärd gäst", sade nu herr Klas. -"Det är mäster Sigfrid Aronson Forsius. Så väl du, som flickorna, -hafva ju stundom bedt Daniel Hjort hemta honom med sig på besök. Nu, -då jag träffade honom nära slottet i djupsinniga funderingar, bad jag -sjelf honom göra mig sällskap opp." - -Fru Ebba helsade nu vänligt, och inbjöd mäster Sigfrid att stiga -fram och sätta sig; men häpen öfver att så oförmodadt hafva kommit i -fremmande, förnämt sällskap, utan att alls vara beredd derpå, stod -han qvar vid dörren, bockade gång efter annan, och såg förvirrad ut. - -"Nu måste jag lemna eder på en stund", sade herr Klas, "tjenst och -arbete få ej svikas. Snart kommer jag åter. Underhållen nu emellertid -vår lärde gäst." - -Herr Klas gick bort, och den ovanlige gästen fortfor att stå tyst vid -dörren. - -Tidens sed fordrade väl just icke mycken uppmärksamhet för en -ofrälse, men mäster Sigfrid var dock införd som gäst, och fru Ebba -var dessutom alltid vänlig mot hvar och en. Dertill var han af henne -känd som en lärd och stjernkunnig man, och lärdomen jemkade dock, i -någon mon, den stränga rangskilnad, som iakttogs mellan frälse och -ofrälse. - -Några vänliga ord och en förnyad uppmaning att stiga fram, erhöllo -intet annat svar, än åter en bugning. Nu steg äfven Sigrid opp ifrån -sybågen, der hon hittills sutit qvar. - -"Nå gudskelof att du ej tänker sy i mörkret, söta Siri", sade Hebla. -"Jag trodde i sanning att man i Tavastland bestode sig kattögon." -Siri hade visserligen icke sett sy på en stund, men af pur respekt -för Riksmarsken, hade hon ej vågat stiga opp. - -"De unga hålla på att brodera en matta åt sin broder Johan", sade -nu fru Ebba, för att börja något samtal med den stumme gästen. "Han -är nu på Qvidja, och emellertid vilja de ha den färdig. De gladde -sig nyss åt att arbetet utfaller vackert. För en man som är van att -studera stjernorna och vår herres fagra, vexande blommor, kan deras -lilla arbete väl ej ha något intresse; men kanske behagar mäster -Sigfrid ändå fägna dem med att kasta en blick derpå." - -Fru Ebba beräknade att hon på detta sätt skulle få sin gäst att lemna -sin plats vid dörrposten; men tänkte dervid i sjelfva verket så litet -på beskådandet af arbetet, att hon ej ens erinrade sig, att det -vore alltför mörkt i rummet dertill. Hebla började nu upprulla den -praktfulla mattan, i det hon sade: "Men här är ju så mörkt, hvem kan -nu se." - -Mäster Sigfrid bockade sig än en gång, och steg sedan framåt. -Han såg länge tyst på det präktiga arbetet, slutligen utbrast -han: "Besynnerligt! Syntes mig icke detta först vara idel rosor -och blader, men ju längre mina ögon bjuda till att genomtränga -skymningen, dess klarare framstår, hvad här är afsedt och menadt." - -"Huru så, hvad menen J, mäster Sigfrid", frågade Kathrina. - -"Ja i sanning, detta är dock sannerligen så. Se alla dessa bilor och -blodfläckar deremellan. Och blott ett par år, så är det färdigt." - -"Hu, hvad är det han säger, hvad betyder detta", ropade Kathrina och -fällde af förskräckelse trädet, hvarvid mattan var fästad, så att -det föll med buller i golfvet och ljudet återskallade genom rummen. -I detsamma öppnades dörren, och in trädde en småsven, som bar ett -par höga armljusstakar med brinnande ljus uti, dem han ställde på -bordet och aflägsnade sig genast. De unga flickorna stodo bleka af -förskräckelse. Fru Ebba nalkades och sade med lugn röst, ehuru äfven -hon blifvit obehagligt störd: "Mäster Sigfrid, edra ögon måtte tagit -skada af alltför mycket nattvak och skådande opp till stjernorna, så -att J icke kunnen urskilja jordiska ting. Hvad är det J sägen?" - -"Öfverraskad af det hastiga ombytet från skymning till strålande ljus, -hade mäster Sigfrid lagt handen öfver ögonen, dem han slutit. Han -borttog nu handen, slog opp ögonen, såg sig omkring, och skakade -smått på hufvudet, så att hans spikraka hårtestar föllo honom än -mer i ansigtet, hvarpå han sköt dem undan och strök sig uppåt öfver -ögonen, liksom han velat reda för sig hvad han såg, och sade nu: -'Underlig var denna syn, se här ser jag ju nu idel sköna rosor och -blader med kärleksknutar förenade. Måste i sanning, som högvälborna -hennes frudöme behagar säga, mina ögon af det myckna nätternas -vakande tagit skada. Lär väl behöfva något guld, till deras stärkande -nyttja. Torde det väl för hennes frudöme och hennes välborna -jungfrudöttrar vara godt att detsamma bruka.'" - -Hebla, som nu hunnit hemta sig efter obehaget af mäster Sigfrids -ord om mattan, sade nu leende: "Käraste mäster Sigfrid, vi hafva -lyckligtvis ingen svaga ögon, är det emot sådant, guld skulle vara -bra?" - -"Ja, guldfilspån eller hammarslagg, väl smått och grannt rifvet, så -att man det näppeligen känna kan, och spildt i ögonen, styrker synen. -Men man dricker det ock emot hjertats affecter och stor rörelse, och -skall jag deraf gerna tillreda och högborna herrskapet dermed förse, -till framtida behof." - -Hebla kunde ej motstå sin lust att skratta, men fru Ebba sade: "Du -yrhätta, allting skrattar du åt, du som ännu ej pröfvat verlden. Väl -kunde mången gång behöfvas ett medel mot hjerteve; men om dertill -just guld är lämpligt, vet jag ej. Kära mina unga flickor alla, väl -kommer för er, hvar och en, den tid, då J önskaden äga en guldtinktur -emot sorgen." De unga hade blifvit allvarsamma, tillochmed Heblas -lilla finurliga fysionomi hade lagt sig till ett helt högtidligt -uttryck. - -Nu återkom herr Klas och medförde, äfven nu, en gäst. Denne var yngre -än mäster Sigfrid, hans drägt var ytterst fin och gjord efter nyaste -mode. - -"Se", sade herr Klas, "hvad jag mötte derute i slottsporten! Jag -bad honom komma opp. Men ni kan inte se honom riktigt", och dermed -tog herr Klas den lille mannen och lyfte honom, med ett tag, på -det massifva bordet, mellan ljusstakarne. "Nej se på Daniel bara! -Sammetsärmar! kan ni räkna silfverknapparne i tröjan, än alla -snörena sen! Sickna vida, pösiga, välska hosor och brändt hår och -långa lockar, som falla på Hollandskragen och grannt passement kring -tröjan! Nej ser man bara!" - -Daniel Hjort, studenten, stod röd af vrede och raseri på bordet, der -Fleming obarmhertigt fasthöll honom. Heblas lilla ansigte krusades i -alla fasoner af svårigheten att emotstå skrattlusten. Peder, som stod -vid spiseln, väntande på Hebla, skrattade helt obesväradt. Äfven på -Karins läppar sväfvade lätt ett undertryckt leende, men fru Ebba lade -vänligt sin hand på Flemings arm och sade: "herr Klas, du retas ju -med Daniel, som om han vore ett litet barn, han blir ju helt ledsen." - -Fleming upphörde att qvarhålla Daniel och räckte honom handen, -men denne hoppade lätt från bordet och sade halfhögt mellan sina -sammanbitna tänder: "jag torde få gå nu, och icke längre behöfvas -till ett åtlöje för herrskapet." - -"Rätt så, Daniel", svarade Fleming, "du är ju verkligen ond, märker -jag. Kanske skola vi företaga oss att slåss ett litet envig! Men -det vore skada på, om dina granna kläder skulle rifvas. Siså, kära -Daniel, kom nu och sätt dig här och glöm förtreten. Jag kunde ej låta -bli detta, ty du föreföll mig så grufligt rolig i den der narrståten." - -Daniel bugade sig, och bjöd till att se artig ut. Mångahanda hade -han beredt sig på att tala i afton, då han påklädt sig den nya drägt -han lagt sig till, och ärnade uppträda särdeles till sin fördel, men -nu passade intet deraf. Han tog snart afsked och åtföljdes af mäster -Sigfrid, som ej heller fann sig trenigt i det fremmande och förnäma -sällskapet. - -Emellertid hade Hebla smugit sig till Sigrid och sade halfhögt: -"Siri, vill du inte nu vara snäll och låta oss få se den vackra -boken, som du lofvade." - -Sigrid steg opp och följde med de unga till sin kammare, der Hebla -och Peder nu satte sig ned på ömse sidor om bordet, i förväntan -på boken. Sigrid framtog den omsorgsfullt invecklade klenoden; -emellertid sade Hebla, med en alldeles ovanligt allvarsam min: "usch, -det var en ledsam herre, äro alla lärda så der tråkiga, så bevars för -dem. Vet du Peder, han var riktigt trollsk." - -Sigrid lade nu på bordet en grannt med målningar utsirad messebok, -en gåfva af den gamla nunnan i Nådendal. Der var mycket roligt att -beskåda för de båda unga; och snart hade båda, bland de i guld och -silfverglans strålande helgonen, valt hvardera sin favorit. Men äfven -detta nöje hade man snart nog af. Peder ville nu gerna företaga sig -någon mera rörlig sysselsättning; han förtretades öfver att ej Johan -Fleming var hemma, han skulle visst hafva kommit för att en stund -fakta på värja, hvilket den unge gossen var obeskrifligt road af, -huru oskadliga vapen än till leken brukades. Hebla åter hade i dag -ingen lust för något bullersamt tidsfördrif. Vid godt lynne kunde det -tillochmed stundom hända, att hon korsade svärd med Peder, och då -slöts vanligen striden med mycket skämt och skratt. Men i dag var hon -helt högtidlig. "Sigrid, söta Sigrid, vill du inte berätta något för -oss. Mor och Karin sitta inne med de fremmande, de sakna dig icke. Du -berättade en gång en saga för oss, kan du icke någon annan?" - -Att höra berättas sagor, var på denna tid ett nöje, också för -fullvuxna, icke uteslutande en barnfägnad; eljest hade väl föga Hebla -varit så fallen för att föreslå sagolek. Den saken var också Peder -med om, Sigrid steg opp, bortlade den prydliga boken och sade: "Nå -hvarför icke. Vill ni höra sagan om de två fångna barnen?" - -Ja, det var naturligtvis allt bra, och Sigrid började: "Det var en -gång en kung och en drottning. De hade tvänne barn, en gosse och -en flicka. Och gossen var fager, som en dag, och hade långa gyllne -lockar, som föllo utför axlarne, och hans ögon lyste som stjernor, -och på honom sågo alla, och alla prisade och smekte honom, och kungen -lät göra åt honom en liten guldkrona, på det folket skulle veta att -han skulle bli kung. Men flickan hon var just ej vacker, utan sådan -som folket mest är, och ingen brydde sig om att se på henne, ty -alla sade att sådana flickor kan man nog få se i hvarje stuga, icke -behöfde man söka opp en prinsessa dertill, och icke frågade brodern -heller efter systern, fast han gerna lekte med henne, för att hon var -så from och tålmodig, och aldrig motsade honom. - -"Men gossen hette Veli, och han var stolt öfver sitt guldgula hår och -sina fagra stjernögon, och han märkte ej att systerns hjerta var -fagrare än guld och stjernor. - -"Fanns det så vid hofvet en hög herre, som var slägt med kungen, och -som sjelf ville bli kung, när den gamle kungen skulle dö, och han -beslöt att döda de bägge barnen för att sjelf få ärfva kungariket. -Och han ställde in sig hos hofvets giftblanderska, en stygg och -ohygglig qvinna, och lofvade gifta sig med henne, bara hon ville -taga de båda barnen af daga. Men giftblanderskan tänkte: 'dödar jag -barnen, så håller han ej ord, och gifter sig ej med mig. Nej, jag -måste hålla dem vid lif sålänge, och gömma dem för att skrämma honom -med dem.' Och så gick hon in i kammarn, der de båda barnen sofde i -deras silkessängar, och hoffröken, som skulle vaka öfver dem, hade -ock somnat, och hon smorde deras tinningar med litet olja, men hon -måste litet skjuta undan kronan på Velis hufvud, ty den hade skrunnit -ned öfver ena tinningen. - -"Men den oljan var sådan, att båda barnen somnade deraf i en dödlik -sömn, och när deras fröken vaknade, så trodde hon att de båda voro -döda, och så trodde kungen och drottningen och hela hofvet med. Och -alla gräto och jemrade sig att den sköne konungasonen Veli hade dött. -Och de båda barnen sveptes och lades i silfverlikkistor. Men om -natten stal giftblanderskan bort dem, och lade två döda tiggarbarn i -kistorna i stället, och så blefvo de begrafna i konungens graf. - -"Men giftblanderskan förde de båda barnen i ett mörkt torn i skogen, -dit satte hon mat och kläder åt dem, men lemnade dem helt ensamna i -mörkret. - -"Och när barnen vaknade, då undrade de och trodde att de voro döda och -begrafna; ty de hade hört allt hvad deras fader och moder hade talat, -och hvad hoffolket talat; men de hade icke kunnat röra sig eller säga -ett ord. - -"Och så suto de och sörjde och undrade huru detta var. Och Veli grät -och jemrade sig och sade: 'hvad båtar mig nu mina gyllne lockar -ochmina fagra ögon, när jag är död och sitter här i mörkret.' - -"Men systern lade vänligt sin arm om hans hals och sade: 'Veli, Veli, -om än det är mörkt, nog ser jag ändå i mitt hjerta huru fager du är.' -Och så började hon sjunga en visa om en vissnad ros, och hon sjöng så -vackert, att Veli glömde sin sorg och sade: 'aldrig visste jag att du -kunde sjunga så vackert.'" - -Och systern svarade: "du hade stora sångare och sångerskor vid -hofvet, hvad skulle du då höra din lilla systers sång." - -Och de trefvade omkring i rummet och märkte att det fanns mat, och -undrade att de ville äta fast de voro döda. Och så började åter Veli -att gråta, när han tänkte på att han var död; men systern grät icke, -fast hon nog haft lust, när hon tänkte på hur far och mor nu sörjde; -men hon ville ej bedröfva Veli. - -Huru länge de så sutit här, visste de icke. Men när systern såg Velis -sorg, glömde hon att hon sjelf var begrafven liksom han; och hon hann -ej ens finna tiden lång, ty hon var just sysselsatt med att försöka -roa Veli. Hon sjöng för honom visor, hon berättade sagor och hon -hittade tillochmed på lekar, som de kunde leka i mökret. - -"Syster, du är bättre än jag", sade Veli, "du är begrafven, så väl -som jag, och du tänker ändå blott på att roa mig." - -"Ånej Veli, jag är ful, hvad gör det mig om jag sitter i mörkret. -Också har du förlorat mycket mer än jag, dig höllo alla af, men ingen -brydde sig om mig." - -Men de båda barnen började allt mer undra, om de verkligen voro döda, -eller hur allt detta kunde hänga ihop; och systern sade: "nej Veli, -jag tror dock icke vi äro döda. Visst lefva vi ju." - -"Ack, hvad mer om vi lefva", sade Veli. "För oss är ju dock solen -död." - -Följande dag, när Veli ännu sof, kände systern noga omkring på alla -väggar, och så fick hon tag i en sten, som stod ut i muren, och så -började hon rycka och ruska på den; men stenen ville ej lossna. -Och så tog hon en vedklabb, som hon visste att låg i ett hörn, och -började med den slå på stenen, och se, till slut föll den ner och -blottade en liten glugg, dit den blifvit instoppad. Gluggen var -ej större än en hand och muren var tjock, men solen lyste klart -derutanföre och några strålar föllo äfven in genom gluggen, rakt in i -fängelset. - -"Veli, Veli, skynda, solen är icke död", ropade systern åt sin bror. -Och Veli sprang opp och kom till gluggen och systern kysste honom och -sade: "hvad du är vacker." - -Men Veli svarade: "syster, syster, fägringen är bra för solskenet och -den vackra dagen, men den är dock ett lappri, den duger till intet i -sorg och mörker." - -Och när syskonen stodo och fröjdades åt solen, då sade Veli: "Syster, -sjung dock en gång för mig, äfven när jag kan se dig sjunga." Och hon -sjöng så gladt och ljufligt, att foglarna utanföre lyssnade derefter. - -Ute i skogen spatserade konungen, för att få gråta i fred. När han -satt oppe i slottet, så grät allt hoffolket med, och det blef så -tråkigt, men när han gret i skogen, så låddes fåglarna alls icke -derom, utan sjöngo helt gladt, som om ingen kung funnits, och det var -sen också bättre. Men hur han gick, så gick han allt längre och så -hörde han en röst som sade: Veli, Veli, solen är icke död! Och kungen -blef så underlig till sinnes och tänkte att det var en förtrollad -fogel, som ville trösta honom, och så gick han efter ljudet, för att -få se fogeln, och kom till ett gammalt torn. Der hörde han en röst -sjunga så vackert, så vackert, att något dylikt hade han aldrig hört. -Och han gick allt närmare och lade sitt öra vid gluggen derifrån -ljudet kom, och de båda barnen började åter tala vid hvarandra, och -han hörde Velis röst och kände igen den och ropade: "Veli är det du, -lefver du?" - -"Ja, far, och syster med; och nu hjelper du oss visst härifrån." - -Och kungen blef glad, och ropade hela hofvet och alla sina soldater -att komma och slå ned tornet; och så tog han ut barnen och förde -dem till slottet, och hofskräddarne fingo så brådt om att göra röda -kläder åt allt hoffolket, så att de sydde både natt och dag, men ändå -hunno de ej så fort, som hoffolket ville. - -Och slägtingen, som ville döda prinsen och prinsessan, måste gifta -sig med giftblanderskan, för att hon inte skulle sqvallra på honom, -och så reste de sin kos, ty de tordes inte bli qvar, af fruktan att -kungen kunde få veta huru allt hade gått till. - -Och kungen blef så glad öfver att ha återfått sina barn, så att han -tillochmed glömde att prinsessan ej var vacker, och Veli fick sitta -på en gullstol bredvid thronen. Och när Veli blef stor, gick gamla -kungen in i sin kammare och gaf kungariket åt Veli. - -Och då gick kung Veli till sin syster och sade: "Syster, när modet -jäser för högt, och kungen tror att intet finnes högre än han, då -skall du hviska i mitt öra: Veli, solen är icke död! Och då sorgen -trycker och verlden blir mörk och modet sviker och vill brista, då -äfven skall du hviska åt mig; Veli, Veli, solen är icke död." - -"Hör du Siri", sade Hebla efter en liten tystnad, "nej min sann om -jag vet hvar du tar dina ord, när du berättar sagor. Eljest får man -ej höra många ord af dig på dagen, fast du ser så snäll och vänlig -ut, att man ändå måste hålla af dig, men när du berättar, hvarifrån -komma ordena då?" - -Sigrid log vänligt. "Nå icke kan jag ju berätta sagor för dig, om jag -icke dertill använder ord." - -"Ja, men vet du, jag tyckte om din saga. Jag ville vara ett sådant -der konungabarn, som alltid skulle lefva för min bror." - -"Om också ej något konungabarn, så har ju dock Hebla en kär bror", -sade Sigrid. - -"Ja, och en som är rätt så vacker och rar som Veli, och som väl -förtjente att bli kung. Men se han är nu ändå helt stor och -förståndig. Hvad kan jag, som ändå är ett sådant barn, göra för -honom?" - -"Hebla, är du nu riktigt snäll; tänker du inte på att du har en annan -bror också?" knotade Peder. - -"Dig kanske?" - -"Ja, just mig. Har du ej många gånger sagt att du håller af mig, som -om jag vore din bror?" - -"Ja, när du säger att du håller af mig, lika mycket som af din -syster." - -"Nå, har du då icke en bror, som ej är för gammal att leka med?" - -"Ah jo. Men du är inte ändå Veli." - -"Hvarför inte?" - -"Du är icke så vacker." - -Peder skrattade. "Ja, se der ha vi det. Må jag icke ändå kan vara din -bror?" - -"Åh jo, Veli." - -"Syster, snälla syster, nu kallar du ju mig din Veli." - -"Ja, vet du att bror, heter på finska Veli?" - -"Nej, nå det låter ju vackert. Kom nu ihåg att alltid kalla mig så." - - - - -XI b. - - -Några dagar derefter satt, en vacker morgon, fru Ebba jemte hennes -båda döttrar och Sigrid i samma rum, der de sednast arbetade på -mattan. Peder var sysselsatt med att läsa öfver en läxa. Flickorna -höllo just på att fullborda mattans blommor. - -Hastigt slogs dörren opp och in trädde, med lätta, lifliga steg, en -lång och smärt yngling. Han sköt med handen undan de rika lockarna, -som af den hastiga rörelsen kommit i oordning, gick gladt fram till -fru Ebba och sade: "Här är jag nu ändå. Guds fred morkär; och mina -syskon." - -Vördnadsfullt bugade sig sonen och kysste sin moders hand. Systrarna -sprungo opp med ett utrop af öfverraskning. Hebla klappade gladt ihop -sina händer och ett silfverklingande skratt ljöd från de fylliga -läpparna, i det hon slog båda armarne om brödrens hals. Derpå tog hon -med sina små händer på hans båda friska kinder, vände hans ansigte -emot sig, tittade honom skälmskt i ögonen och sade: "Se, du fågel, du -kom ändå!" - -"Käre min son", sade nu fru Ebba, "välkommen till hemmet. Var jagten -ej lycklig, efter du kommer så snart åter?" - -Johan vände nu bort sitt leende ansigte ifrån sin syster, och ställde -sig inför fru Ebba. "Se, morkär, icke ernade jag komma hem ännu, men -jag gick i morgons från Qvidja, för att söka spåra opp en varg, som -jag i går aftse kastade en kula uti. Skaran bar lätt, och skidorna -foro som på glas. Det var så vackert derute. Spåren förde mig ned på -den vida Vapparn. Fjärden låg så bländande skär, endast lätt rodnad -af ett svagt återsken från skyn, och ikring mig blänkte och gnistrade -snön likt millioner diamanter. På afstånd susade vinden svagt i de -snötyngda granarnas och furornas kronor. Det var så vackert, så -friskt, så lifvande. Jag blef allt varmare om hjertat och, skam att -säga, brydde jag mig slutligen icke om att förfölja vargen, utan for -blott fram öfver den blänkande ytan. Jag tyckte till slut nästan att -jag var en vind der jag ilade fram. Och huru jag for och huru mitt -hjerta blef varmt, så måste jag svänga mig fram öfver Ispois fjärden, -förbi den vackra udden, der fru Karin Månsdotter, den tiden hon satt -här på slottet med kung Erik, ibland lär ha fått vandra i det gröna. -Och jag måste tänka på henne, der hon nu sitter i sin enkesorg på -Liuxala, och säges vara så god och så from. Så for jag allt framåt -sundet, bara för att få komma och för far och mor gladligen visa min -kärlek och vördnad, få skämta en stund med systrarna, och prata om -verldsvigtiga saker med dem, och sen tillbaka till Qvidja åter." - -Ett gladt leende for öfver de friska läpparne, då han yttrade -de sista orden. Fru Ebbas blick hvilade med djup och innerlig -moderskärlek på den älsklige ynglingen, hennes förstfödde. - -"Hvar lemnade du ditt sällskap, herr Enevald Fincke och Olof -Classon?", frågade Kathrina. - -"I sina sängar på Qvidja. Efter de voro softutor och ännu ej klockan -fyra i morgons voro vakna, när jag började rusta mig till färd, så -väckte jag dem ej. Få se hvad min gamle Johan Bertelson må säga, när -jag ej återkommer. Ja, ja," tillade han skrattande, "jag får väl -bannor, tänker jag. Men se, mina snälla, goda systrar, hur flitigt ni -arbeten för er kringsvärmande bror. Rätt nu är ju hela mattan färdig. -Och jungfru Sigrid äfven, så mycken möda J gören eder för mig. Den är -i sanning för god att trampas af mina fötter. Jag har hittils varit -ett sådant medgångens bortskämda barn, J hafven alla varit så goda -emot mig, men kommer en gång sorgens dag, så skall jag luta mitt -hufvud ned på dessa af kära händer stickade blommor, och de skola -påminna mig om mina kära, och jag skall bli glad åter, om än jag är -långt skiljd från dem." - -"Du elake bror", sade Hebla ifrigt, "tänker du då verkligen på att -resa bort från oss?" - -"Ja", svarade Johan, och vände sig åter till fru Ebba, "jag har just -härom på Qvidja öfverlagt med mig sjelf. J veten huru vår nådige -konung skrifvit och bjudit mig till sitt hof. Jag är nitton år, visst -ville jag börja se mig om i verlden och uträtta bättre mannadåd, än -endast klubba vargar och stundom björnar, och ville hellre vara en -riddare för adeliga damer i Konungens hof, än skämta med bondtöserna -på Qvidja. De bragder som nu i Finland erbjuda sig, äro icke sådana, -som ett ungt svärd vill välja till invigning. Viljen J icke, kära -morkär, härom tala vid herr Klas, och höra huruvida han nu vill låta -mig fara." - -Fru Ebba log. "Åter vill du att jag skall vara din taleman, hvarföre -talar du icke sjelf med din far? Icke torde han neka dig." - -"Icke rädes jag derföre, men det är nu en gång så, att jag alltid -kommer med mina böner till kära morkär, fastän J mången gång afslår -dem, och herr Klas sällan nekar hvad jag begär. Kanske just emedan -jag så sällan ber honom om något." - -"Denna gång afslår dock icke heller jag din begäran. Mig tyckes -din önskan vara riktig. Du är vid den ålder att du kan tjena din -konung, du behöfver se verlden, och i detta olyckliga land, der -inbördes-kriget flammar opp i hvarje vrå, om än största lågan för -ögonblicket är qväfd, der är nu ej rätta stället för en yngling, som -vill öfva sig i ridderlige idrotter. Vi skola tala härom med din far, -dock hafva han och jag åtskilliga gånger redan ordat oss emellan om -saken. När han till frukosten kommer in, vilja vi väcka tal härom. -Men säg mig nu, min käre son, huru det nu lefves på Qvidja?" - -"Äfven derom ville jag tala vid eder, morkär. Jag fruktar att fogden -far illa med folket." - -Fru Ebba reste sig hastigt. "Gud bevare att så skulle förhålla -sig. Ett sådant ohyggligt lefverne, som höres från Raseborg, från -Grefve Axels underhafvande, måtte väl icke drabba någon der jag kan -något förmå. Ett sådant pinande och skinnande lär väl heller ingen -annorstädes komma i fråga, men mycket mindre vore redan illa." - -"Ja, vår granne på Kapellstrand ger ingalunda heller godt exempel. -Folket der klagar mycket. De påstå att när herrn far ut kring -ägorna, så begagnar han en liten vagn, som drages af hans bönder, -i stället för hästar, och han sjelf kör och för piskan. Sådant kan -väl Qvidja-fogden icke våga försöka; men jag träffade nyss Ola från -Nygård, som öfver ansigtet hade en lång röd strimma. Den hade fogden -slagit honom med ridspöet när han red förbi och karlen ej bugade -sig nog djupt för honom. En annan karl, som sade sig heta Måns från -Skogstorpet, mötte jag med hustru och barn på isen. De höllo på att -vandra bort, för att de icke kunnat erlägga den skatt fogden pålagt -torpet, emedan mannen legat hela vintern sjuk och hustrun hade svårt -att ens skaffa dem hvad de för hvarje dag behöfde till att äta. Jag -gaf mannen hvad han behöfde för att betala för sig, att han skulle få -stanna qvar. Sådant der törs fogden ej företa i de närmare gårdarne, -men kommer man på en mil från hufvud-gården, så börjar sådant -spörjas. J ser således, morkär, att det är godt att jag vistas något -derute, för att taga reda på oskick." - -"Var uppmärksam, min käre son, se till att allmogen ej må förtryckas, -men se ock till att du icke tror på en hvar som löper med sqvaller. -Sanningen måste alltid utletas innan man dömer. Visserligen äro våra -underhafvande födde till att tjena oss, men att sörja för deras -trefnad och lycka, och med godhet bemöta den ringe, måtte väl alltid -vara herrarnes skyldighet, då de af Gud erhållit den stora förmånen -att vara födda i ett högt stånd och äga makt och förmåga att skydda -den ringa." - - - - -XII. - - -Mäster Sigfrid Aron Forsius och Daniel Hjorth bebodde hvar sitt rum -på ömse sidor af samma förstuga, hvarigenom de gjort hvarandras -bekantskap och äfven åtföljdes hem ifrån sitt besök i Ståthållarens -hus; men åtskiljdes i farstun, för att hvardera ingå i sitt rum. Så -snart Daniel hann in till sig, utbröt hans länge återhållna vrede -och han brast ut i ett ohyggligt skallande skratt. "Daniel -- ja, -det var så du skulle lyckas; det var så du alltmer skulle närma -dig henne, genom städning i skick och drägt! Men hon skrattade ju -dock ej, nej, ty hon hånlog! Och fru Ebba, denna qvinna, så stolt -och dock så vänlig emot hvar och en! Tillgjordhet, fikande efter -menniskogunst. Försök att låta henne ana att vanbördingen vågar älska -hennes dotter och den försmädliga nedlåtenhet med hvilken hon i dag -afstyrde mannens vidare förolämpningar, skulle snart förbytas till -ett ännu hånligare förakt, och hon skulle låta sparka ut mig som en -hund. Stolta qvinna, du skall, du måste förödmjukas, huru det än -skall ske, hvar jag än skall finna den häfstång som skall sänka detta -stolta hus och höja mig ur stoftet. _Dominus admirabilis!_ du tål ej -att den fattige studenten bar en drägt som anstår en herre, för att -du sjelf ej har vett att kläda dig bättre än en bonde. Ha! hvad hade -jag brytt mig om hvad den grofve besten gjort, ett åtlöje som han är -för sina gelikar, blott hon ej sett det. Hvad hade jag brytt mig om -honom! På honom hämnas mig ju hvarje sidenklädd herre som skrattar -åt hans grofhet, på honom hämnas mig ju hvarje, om än så ringa, -Stockholmare som talar sin välljudande svenska och skrattar, när den -förnäme mannen, i de höge herrarnes bildade krets, talar sin simpla -finska brytning. Ja, detta är simpelt, det är sannt, dock talar jag -ju sjelf detta samma fula språk, som förråder den simpla härkomsten. -Herrarne vid hofvet, de lägga alla bort denna brytning, om än de -från början haft den; men sotnäsan, han ser hvarken till höger eller -vänster och förstår ej ens att han härigenom gör sig till en bonde. -Nej i sanning, hans förolämpande skulle ej hafva rört mig, ty han har -ingen talan i en sak, der sirlighet och smak komma i fråga. Men hon -såg det! Att måsta tiga, att måsta tåla som en stackare! Och detta -försmädliga leende på hennes ansigte. Ha! Jungfru Karin, du föraktar -den fattige studenten, men vänta, kanske kan ännu detta husets stolta -hufvud släpas i stoftet och Daniel Hjorth, den ofrälse studenten, -kan få makt, -- makt. Har du sett, stolts jungfru, huru stundom en -ofrälse förmår fälla i stoftet många stolta ädlingar? Men hvarföre -går jag alltid åter dit, och kryper för deras nådiga blickar? -Hvarföre gör jag mig frivilligt till ett mål för deras stolta hån, -och tål deras öfvermod? Dock -- Daniel, är du icke orättvis? Rådde -väl hon för att du blef förolämpad? Kanske var det blott mitt -uppretade sinne, som förespeglade mig detta leende på hennes läppar. -Tanken på allt detta kan göra mig vansinnig. Men -- är icke det -redan ett vansinne att höja blicken till Katharina Fleming? Dock -icke så, hvad frågar kärleken efter rang. Kunde jag kasta en blick -in i framtiden, såsom man säger att den der lärde narren der i andra -rummet skall göra, han, som blef helt bortblandad af den stora äran -att få komma i ett högt oppsatt hus; nå, hur vågar han väl umgås med -stjernorna, de äro dock högre oppsatta. Men jag vill försöka, kan han -lyfta en flik af framtidens täckelse för mig, så duger bekantskapen -dock till något." - -Daniel inträdde följande morgon i mäster Sigfrids rum, men denne -satt så upptagen af sitt arbelf, att han antingen ej märkte honom -eller ock ej brydde sig om att afbryta för den ankommandes skull. -Han skref och uppläste halfhögt för sig sjelf det han skref. "Guld, -aurum, doab arabisk, är den renaste metall, som varder födt af rent -figeret qvicksölf, såsom ock af rödt och icke brännande svafvel, -begge delarna väl förblandadt och tempereradt med hvarann. Det är -välsmakande och välluktande. Hafver ock synnerlig kraft att draga -till sig, ty det deras sinne och affecter som deruppå se, lockar och -vänder till sig, att de det begära, älska och efterstå." - -"Guld, ja ni har rätt, mäster Sigfrid", utbrast Daniel, "ja, detta är -det. Guld, mycket guld, äfven det kan något utjemna olikheter. Mäster -Sigfrid, kan ni lära mig att göra guld?" - -"Icke så häftig, Daniel. Den svåra konsten är icke hastigt verk; med -högsta skäl må man härom säga: _ars longa, vita brevis_. Har jag ock -heller aldrig sjelf ännu deraf producerat; men vill du denna konsten -lära, så kan du det visserligen, med trägna studier, så långt bringa, -att du, om herren spar lif och helsa, kan dig denna _artem auream_ -lära. Dock torde du med ditt lätta sinne ej detta tålamodet äga." - -"Huru lång tid kunde väl åtgå dertill?" - -"_Diligentia est mater studiorum_. Är du flitig och enträgen och -aldrig försummar planeternas conjunction och den stund då de visa -gynnsamma tecken, kan du väl på en trettio á yratio år dertill -hinna, kanske tillochmed på något mindre, ehuru du nu är _rudis in -mathematica_." - -"Tror J väl då, att det är åt maskarna i min graf jag vill göra guld? -Guld, guld, redan blotta ordet klingar frestande för min själ. Guld -eller makt! Ja, guld är makt. Mäster Sigfrid, dålig är eder konst om -ni ej vet ett medel, att hastigare göra guld." - -"Unge vän", sade mäster Sigfrid allvarligt, "jag hade i dag lätt -kunnat göra guld om jag velat." - -"Och ni gjorde det icke, ehuru ni kunde? Hvarföre icke?" - -"Ty det hade blifvit för dyrt, Daniel Hjorth!" - -"För dyrt, kan guld blifva för dyrt. Hvad skulle det då kostat?" - -"Alltför dyrt för guld: mitt samvete och min salighet", sade mäster -Sigfrid högtidligt. - -Daniel steg ett steg tillbaka och sade: "Har ni gjort förbund med den -onde?" - -"Ett _pactum cum satana_ hade det varit om jag gått in derpå." - -"Ni retar min nyfikenhet, mäster Sigfrid." - -"Välan, Daniel, i denna dag har man bjudit mig ganska mycket guld, -blott jag velat förfärdiga och försälja ett gift eller trollmedel att -afdagataga en menniska. Då jag vägrade, bjöd man mig allt mer, och -slutligen så mycket, att jag fann det i Finland icke finnes mer än -ett enda lif, som kunde så högt betalas." - -"Ha, Flemingen!" - -"Så anade mig." - -"Hvem var den som vågade utsätta sig för edra misstankar, genom att -anlita er härom?" - -"Han var mig alldeles fremmande och djupt förklädd, och gick som han -kom, tidigt i morgonens mörker, innan ännu någon annan eld vaknat -i huset än min studerlampa. Mina ögon spejade varsamt efter om han -hade båda fötterna lika, men kunde ej få reda derpå under den djupa -förklädnaden; dock hördes stegen alltför jemna när han gick bort, för -att jag skulle tro den hafva dolt en hästhof." - -"Och han bjöd er mycket penningar?" - -"Mycket. Daniel Hjorth, dröj icke med dina tankar vid sådant. Guld är -godt och tilldrager sig affection, men haf dock alltid ditt samvete -kärare!" - - - - -XIII. - - -Sedan Fleming hade återvändt ifrån det Tavastländska tåget, der -han hoppades hafva injagat bönderna en sådan förskräckelse att de -icke mera skulle våga en ny resning, hade han en tid vistats hemma. -Men långt ifrån att upproret skulle varit utrotadt, reste det sig -åter och tog ett ännu större omfång. Sigismund hade öfver norra -Österbotten tillsatt en ny fogde, Abraham Melchersson. Ankommen till -sin bestämmelseort fann denne att oron gäste på alla håll, hvarföre -han beslöt att gripa och straffa hufvudmännen för upproret, och -sålunda skrämma de öfriga till stillhet, och beröfva uppresningen -sin styrka. Jacob Illka, jemte fem andra af anstiftarne, blefvo -fängslade, halshuggna och steglade, och några sändes fängslige till -Åbo. - -Detta var att gjuta olja på elden. Uppmaningar att hämnas "det -rysliga mord som i Österbotten skedt är", kringspriddes; presterna -i nere socknar uppmanade sina församlingsbor att resa sig emot det -olideliga tyranniet. Den ena socknen sände bud till den andra, -ofta med hotelser om, att ifall de icke ville deltaga i försvaret -af böndernas rättigheter, skulle de sjelfva ihjälslås och socknen -sköflas. Från Kemi, Uleå, Limingo och mellanliggande socknar, -tågade nästan man ur huset. Abraham Melchersson med 50 knektar blef -omringad, det manskap han medförde dödadt, han sjelf tillfångatagen, -förd till Stockholm och der afrättad "för det ynkliga mord och -blodsutgjutelse, hvarmed han emot de Österbottniske bönder framfarit." - -Nu var åter bondehären samlad större och mera oppretad än någonsin. -Mord, rof och brand betecknade åter dess spår, och qvinnorna täflade -med männen i raseri. - -Ett vildt yrväder rasade öfver Tavastskogen, den tolf mil -vidsträckta. Fritt kunde stormen bryta de seklergamla tallarne, ingen -menniskoboning fanns der att krossas af deras fall. Vargarne ströko -i skaror omkring och sökte efter de i snön nedbäddade liken efter -klubbmännerne, som under flykten stupat för de förföljande knektarne. -Men fredliga resande gjorde sitt testamente och beredde sig till -döden, när de ensamma nödgades färdas genom den öde skogen. - -Flemings skaror hade tågat norrut, för att qväfva det värre än -förut åter utbristande upproret, oro och bäfvan herrskade öfver -hela landet, hungersnöden grep omkring sig och dess följeslagare -sjukdom och död. Men på Tavastmon visste ingen af nöd eller sorg, ty -intet menskligt hjerta klappade inom dess område, om ej stundom en -vilsekommen brottsling gömde sig der. Men knappt hade ens röfvaren -mod att trottsa vinternattens köld under de höga furornas hvalf, -der vinden utförde sin vilda hvirfveldans. Underbar är en månljus -natt i furornas pelarskog, då månskenet i långa strimmor faller -in här och der mellan stammarne. Underbart är här ock om dagen då -vandraren ser långt, långt bort, och blicken går vilse emellan de -otaliga pelarne. Nära, fjerran, öfverallt samma resliga, raka och -höga stammar, öfverallt samma palmlika kronor. Men nu, finnes här nu -ett menniskoöga, så kan det ej se några steg ens framför sig, allt är -snöhvirfvel, yra, mörker, så mycket en nordisk vinternatt, med sin -mjella snö, kan bli mörk. - -Men tyst; höres dock icke ett annat ljud, än stormens brak i furorna? -Jo, det nalkas småningom, en uttröttad häst bjuder till att kämpa sig -fram mellan drifvorna, det går steg för steg, men med möda. Nu går -det ej mera. - -"Finnes det ingen möjlighet att komma under tak", säger en -qvinnoröst, "Det går ej längre." - -"Hvem skulle väl här finnas att gå in hos? På hela nejden bor ingen -menniska, annan, än en gammal trollpacka", svarade en karlröst. - -"Troll eller icke, lika mycket, bara man slipper under tak. Kan du få -reda på hvar hennes koja finnes?" - -"Ja, det beror allt på om hon sjelf vill att vi ska hitta på den. -Hon är dock österbottninge, hon så väl som vi. Kanske hon inte vill -oss så illa. Ja, se der glittrar skenet af en klar brasa. Det kan ej -komma från någon annans stuga. Nog lär hon vilja leda oss dit; men om -vi derföre böra fara, det är en annan sak. Kanske också att det der -lyser bara för att föra oss vilse." - -"Det kunde hon tryggt spara sig, ty stort värre till, än man är här, -kan det knappt bli. Försök att få hästen att gå dit." - -Karlen försökte; men slag, skrik, ryckningar i tygeln, allt var lika -fåfängt. Han steg slutligen ur, för att leda hästen, den gick några -steg, men stannade, och inga medel förmådde numera att röra den ur en -fläck. - -Slutligen steg fruntimret ur slädan och började vada genom drifvorna, -för att försöka hinna till den inbjudande brasan. Vägen var ej lång, -men åtminstone en timmas tid åtgick, innan hon hann fram till kojans -dörr. Marken var jemn och utan qvistar och ruskor, men drifvorna voro -ogenomträngliga och yrvädret ryckte i hennes kläder och förde henne -än rundt omkring, än kastade det henne ned på drifvan. Väg visste hon -ej, men emellan furustammarne är öfverallt väg. - -Karlen, som slutligen lyckades få hästen i rörelse, sedan slädan -blifvit tom, kom i det samma till kojan, ställde häst och släda på -läsidan af det lilla huset, betäckte hästen med ett täcke och såg -efter fruntimret, som häftigt ryckte opp dörren. Han skakade dervid -litet på hufvudet, förmodligen åt hennes djerfhet, men sjelf kröp han -i släden under fällen, och somnade snart. - -I kojan satt lilla mor Annika framför brasan och runkade fram och -åter på sin stol: en rund trädskifva på tre ben. I hennes famn låg -en svart katt, som strök sig, under sin matmors hand fram och åter. -Dess svarta skinn gnistrade liksom dess ögon. "Hi hi hi", fnittrade -gumman, "jo jo, si man får fremmande, jo. Visste jag inte det när -Hiisin spann så nätt. Ligg stilla Hiisi, spänn inte klorna så der. Jo -jo", och gumman vacklade med hufvudet åt ömse sidor och nickade nedåt -med sin långa näsa, som om hon velat röra i brasan med den. - -"Kära mor, kan en vilsekommen resande få herberge hos er", frågade -fruntimret, som förgäfves väntat att gumman skulle vända sig emot -henne eller på något vis ge tillkänna att hon märkt hennes ankomst. - -"Hi hi hi, herberge, nattqvarter, vill ni sofva på ugnsrakan medan -jag rör om glöden, eller vill Hiisin ta henne på sin bädd deroppe på -hyllan? Husch, eller vill hon sofva på dunbädd, gå, plocka i skogen, -der flyger fjäder, som sotnäsan plockade af böndernes skinn. Jag -såg nog hur det såg ut, när de flydde för knektarne. Ser hon inte -hur tjockt det flyger af dem derute, så det är helt hvitt. Sotnäsan -plockar fåglarne, innan han slagtar dem, derför far fjädrarne af dem -så der. Hi hi hi. Är hon hungrig, vill hon ha palt; ugnen blir just -färdig. Gå bara fram efter sotnäsan, nog finnes det blod nog att göra -palt af, der han går fram." - -"Hvarföre förevitar ni mig Flemings dåd, icke rår jag för dem." - -"Aha, ni rår inte, nej, ni rår inte. Nej. Jaså ni vill ha nattqvarter -här?" - -Gumman tog en sticka, tände eld på den och lyste på den nyss ankomna -från hufvud till fot. Snön hade börjat smälta, och rann nu ifrån -hennes väderhufva nedåt, utför pelsen och på golfvet. Hennes långa -växt och raka hållning syntes dock tydligt, oaktadt drägten var våt -och förderfvad. Ett par svarta ögon blixtrade fram under mössan, men -vattnet rann henne utför ansigtet. - -"Nå, hvem är ni då? Ansigtsdragena äro från Österbotten, pelsen med, -bloddroppar sitter i mungiporna. Men hvem är ni?" - -Hastigt for fruntimret med handen åt munnen, och såg sedan på handen, -men der syntes intet. - -"Ånej, inte ser ni sjelf den bloden. Nå hvad ser ni på handen, Hans -Fordeelskan?" - -"Ha! -- hvarför frågar ni, då ni vet. Dock, hvad mer om en ensam -qvinna i vildmarken känner mig. Hvad vet ni af Hans Fordeel, mor?" - -"Hans Fordeel, hi hi hi, han som täljt de flesta klubborna. Har hon -sett hur han ska stå och dansa för Flemingen! Hå hå, har sotnäsan -fått tag i henne med, efter hon är så vilsen nu. Ånej, han håller nog -i klorna, hvem han får tag uti." - -Den resande hade emellertid lagt af sig de våta kläderna och satt -sig på en stockända, som stod framför ugnen. Hon strök nu undan sitt -svarta hår ur ansigtet och svarade: "Han har befallt mig att lemna -hus och hem och bege mig till den ort, han anvisat, men jag har ej -följt den kosan längre, än en af hans knektar följde mig. En trogen -karl har skjutsat mig hit. Äfven hitåt finnes folk att sätta i -rörelse. Man kan uträtta något här; det är godt om de äro beredda." - -"Jaså, gården heter Pinonäs och hon får ändå inte nog af att pinas -der, utan måste ut kring verlden. Jo jo, ser hon, andra ha ock sin -pina, de. Kände hon Bengt Poutu? Fanns en ståtligare man än han? Hvem -har gumman mera kär hållit? Var han ej hennes enda systers enda barn! -Se, då var Annika ännu ung, hon var ännu vacker, när Bengt var en -liten pyring och brukade sitta i hennes famn och smeka hennes röda -kinder. Hej, icke talar gumman om, hur sorgerna sen kommo och gingo, -och hur hon sen lärde sig att bli klok och veta mer än andra, och -flyttade i ödemarkens bo. Men Bengt förblef henne kär, lika då hon -blef gammal och vis, som då hon var ung och fåvis. Fordeelska, kan -du bryta opp Flemingens lås, kan du ta ut honom ur Åbo slott, kan du -hjelpa honom att bli fri, eller kanske är han redan död, kanske hacka -korparne på hans fagra ögon, kanske bygga tornkajorna bo af hans -gullgula hår. Jacob Illka heter en annan gosse, som var Annika kär, -har du sett hur luftens fåglar göra sin måltid af honom, hu, har du -sett huru hans kropp ligger på stegel och hjul, har du sett de andra -mördade och steglade bredvid honom, hu, jag fryser, Fordeelska, kasta -ved i ugnen. Hi hi hi, Fordeelska, vet du hvar din egen man är, vet -du så noga om inte Flemingen har tag i honom. Vet du så säkert om -inte hans händer ha blifvit hackade af honom. Vet du så säkert om -inte Flemingen smort omkring sig med hans blod. Hi hi, vill du kyssa -sotnäsan, Fordeelska, vill du kasta söta ögon på honom." - -"Ha, jag ville kyssa honom, om mina läppar vore glödkol ur din ugn, -jag ville kasta blickar på honom, om det vore trollpilar som skulle -ge honom döden." - -"Hå hå, Fordeelska, är hon så katiger. Nå nå, hertigen som nu är -kung, eller vill vara kung, han skulle väl icke tycka så illa vara -heller. Hi hi hi, Fordeelskan sku vilja kasta trollögon, jo jo. Men -tror ni inte gamla Annika kan kasta trollögon, jo jo, hon är intet -vacker, säga de, hennes näsa är så hvass, hennes hake är så hvass. -Det var inte flott som gjorde dem så, det var nöden och barkbrödet. -Men gamla Annika hon kan ändå kasta söta ögon, hon. Kastar hon sina -blickar, så släpper Flemingen sina fångar ur handen, ty den handen -har ingen kraft att hålla dem qvar." - -"Qvinna, hvad mena dina mörka ord, skulle du kunna kasta trollskott i -hvem du vill?" - -"Hi hi hi, Hiisi min docka, hvad säger du? Kan vi skjuta trollskott -monntro, fast i sjelfvaste Svedjeklas?" - -Hon strök åter katten, så att den gnistrade och spann. - -"Jo jo, jag tänkte vi så skulle kunna. Nå, Hiisi, du må väl inte -vilja klösas. Nå nå, inte så brodtom. Nog kan det väl ske ändå sakta. -Men ser du, Hiisin min, så svarta än dina vackra hår äro, icke äro -de ändå hans derborta. Jo jo, ser du, nu är du fast. Ja, spotta och -fräs du! Hur tror du att du skall kunna skaffa mig tre hårstrån af -Svedjeklases hufvud?" - -"Tre hårstrån säger J, mor?" - -"Ah, jag talar bara med min kisse. Bra snäll är den, det är visst, -men ibland är den just som en smula på sned. Nog tänker jag den kunde -skaffa hårstrån, om den ville. Nå nå, bäst är vi tänka på saken en -och hvar. Fordeelskan, kan hon skaffa mig hvad jag behöfver? Bara tre -hårstrån af sotnäsans lugg?" - -"Tre hårstrån? Kanske. Tjenaren som bär in hans morgondryck kunde få -dem af hans sofvande hufvud, utan att han visste. Men mor jag bäfvar." - -"Ack ja, det ömma hjertat, som icke aktade för rof att tända på -kriget, hur många tusendes lif tror hon der stryker med, och -Flemingen har ändå bara ett. Hiisi, tycker du inte det är lustigt? Hi -hi hi." - -"Du skall icke bruka trolldom", mumlade Fordeelskan för sig sjelf. - -"Jaha, jaha, jo. Inte hemtar Fordeeln dem länge, han. Han ligger -väl snart på steglet med de andre. Och nog lär sotnäsan tycka om -hennes egna händer, lika mycket som om karlanäfvar. Sen han en gång -huggit af dem, hemtar hon inga strån mer. Nå nå, allt som hon vill, -Fordeelska! Vill hon ej ta sotnäsans hår, så får han ta hennes -händer. Vill hon sofva kanske? Der är halm i knuten, vill ni lägga -er der? På sämre bädd ligger kanske Fordeeln. Kanske ligger han på -pinbänken. Då ligger ni ändå bättre, fast ni inte ligger på Pinonäs." - -Den fremmande kastade sig på halmen, men att finna ro, var henne -omöjligt. Bloden forsade i hennes ådror, pulsarne klappade hårdt -vid tinningarna och hennes hufvud värkte. Hon slöt dock sina ögon. -Gumman vankade fram och åter, kastade stundom ett vedträd i ugnen, -mumlade och småsjöng för sig sjelf, eller ramlade opp underliga ord. -Stundom framtog hon en näfve örter och kastade i elden, än slängde -hon dit allehanda andra saker. "Huu. Af Svedjeklases kläder den här -biten. Det är säkert, ty jag skar den sjelf, när han rastade på -Nokia. Men han märkte det ej, der han stod och skrek på trappan och -kommenderade knektarne, och medan jag tiggde och tog i fållen af hans -kappa, gick det lätt med knifven. Här är blod af nio, som han låtit -sina knektar slå ihjäl; i ugnen med det, inlindadt i kapptrasan. -Nio menniskohjertan, som hatat honom djupt, trädda på spett, droppa -olja ner i elden. Huu. Fattas nu bara tre hårstrån." Småningom lät -gumman elden slockna och samlade kolen och askan i en lerkruka. Öfver -denna började hon åter läsa; gjöt slutligen några droppar smält bly i -krukan och ställde den sist i ugnen. - -"Gäs nu gäs, tre nätter och tre, nio nätter och nio, tre gånger nio -och nio gånger tre." Nu öppnade hon dörren, och en klar och kall -morgon strålade emot henne. "Åhå, Hiisin min. Godt är att det är -färdigt nu. Sådant rart väder, som i natt, få vi väl ej så snart -åter." - -Den resande satte sig opp. Den inträngande friska vinden gjorde det -för henne möjligare att andas. Hon tyckte att den luft, hon under -natten insupit, bränt som eld. - -"Hvad har ni beslutit, Fordeelska, skaffar ni mig hårstråna? Jag -behöfver bestämdt svar, för att söka annan hjelp, om ni ej vill." -Ännu tvekade den tilltalade. Då tillade mor Annika: "Nå nå, inte är -Flemingen så seg heller, att man icke kan rå på honom ensam ock. Och -vill inte ni, så vill en ann. Icke sitta tre hårstrån så fast, att -icke man dem kan få." - -I detsamma öppnades dörren åter, och in steg fru Metta Liljeholm. -Hon hade ett ögonblick stått utanföre, med handen på dörrknappen. En -liten känsla af räddhåga för att gå in till trollqvinnan, grep henne, -men hon öfvervann den snart. Emellertid hade hon hört de sista orden. - -"God morgon, mor, jag ser ni har hunnit få annat främmande också, -så här tidigt", sade hon. "Jag kommer för att åter be er vara till -hjelp. Elsa sjuknade så alldeles hastigt i går aftons, så att jag -fruktar hon skall själas innan middan. Förvisso är hon trollad. Jag -har försökt både ett och annat, men intet hjelper. Mor Annika, var -nu beskedlig och laga er redo att komma, att icke menskan kolar af -emellertid. Ni kan väl läsa trolldomen ur henne. När vi baka nästa -gång, skall jag skicka er ett helt spett varmbröd. Elsa är en bra -menska, jag ville göra mycket för att hjelpa henne. Derför kom jag -också sjelf hit efter er, ty karlarne hade omöjligt tid, och pigorna, -de tossorna, vågade ej. Så kom jag sjelf, straxt ovädret slog om. Kom -nu mor, ni får sen yfvas öfver hurudan kusk ni haft." - -"Åh ja, åh ja, nog skall gumman komma. Men har ni, monntro, allt -hvad som behöfs. Mejram och basilika och vigda ljus. Ja, jag kan -väl ta med mig; men är det trollskott, så behöfva vi annat ock. Tre -hårstrån, tunga hårstrån, vigtiga. Jag kan väl tänka att det är -tung trolldom, och den viker ej så lätt. Måste ha hårstrån af det -mäktigaste hufvud i landet, om det skall hjelpa." - -För mor Annikas minne låg, att hon kände fru Metta såsom långt ifrån -att vara Fleming tillgifven, och hon förmodade henne ej vara särdeles -rädd för att missbruka hans hårstrån; men fru Metta hade andra -tankar. "Vigtigaste hufvud i landet, mor, hm, hvem kunde det väl -annars vara, än riksmarsken, ståthållaren Klas Fleming? Huru skulle -jag sådant ha." - -"Nå nå, nå nå, hvad man ej har, kan man få. Herr Erik Liljeholm, som -Flemingen alla dar har hos sig, så mycket må han väl göra för att -rädda en tjenares lif." - -"Herr Erik anser sådant för trolleri, och vill visst ej dermed -befatta sig. Dessutom lefver hon ej så länge, att dermed kunde -hinnas." - -"Nå nå, som fru Metta vill; men nog kunde man hålla lifvet i henne så -länge; och om hon än skulle se ut som en död, så nog kunde man ställa -så, att lifvet ändå låge i bottnen, till dess allt kunde fås ihop. -Det fattas bara hårstråna,allt det öfriga kunde man ju emellertid -bruka." - -Fru Metta blef underlig till mods. Den fremmande, som satt inne i -kojan, föreföll henne hemsk och mörk, der hon med gumman vexlade -besynnerliga blickar. I sjelfva rummet rådde ännu en lukt af stygga, -brända ämnen. Gumman såg vild och helt annorlunda ut, än fru Metta -förr sett henne. - -"Ja, men si för Gu, spinner hon icke något ondt, och jag vill ej vara -hennes verktyg", så var fru Mettas hemliga tankegång. "Vare sig huru -det vill, men jag skaffar inga hårstrån, om jag än kunde." Nästan -rädd för att mor Annika skulle höra hennes tankar, sade hon nu högt: -"Jag har tänkt på saken, mor, men jag törs visst icke be om herr -Eriks biträde i hvad han anser för trolleri. Ni hittar visst på någon -annan bot. Kom nu bara och läs öfver henne. Det hjelper visst." - -I detsamma steg den underliga fremmande qvinnan opp, gick hastigt -till Annika och sade betydelsefullt: "Ni skall få höra af mig. Jag -vill ej dröja längre. Farväl!" - -Hon gick och hade snart försvunnit med sin körsven och släde. Fru -Metta blef allt underligare till mods, men när nu mor Annika, utan -vidare prut, följde henne, så begaf hon sig å väg. - -Men ur fru Mettas hufvud gick ej tanken på att något var å färde. -Under vägen gaf hon sig i samtal med mor Annika, visade mycken håg -att lyssna till harmfulla utlåtelser emot riksmarsken, och såg lätt -huru hennes själ glödde af hat och hämndlystnad. Derpå förde hon -talet på hertigen och sade: "Hvad menar J mor, att hertigen ville ge -den, som kunde berätta honom att Flemingen vore död." Gumman nickade -och skrattade på sitt vanliga ohyggliga sätt. - -Fru Metta kunde icke skilja sina tankar från det hon sett och hört. -Hon tänkte på att skrifva till herr Erik, men huru få fram brefvet -till honom? - - - - -XIV. - - -Fru Metta hade ej länge varit hemma, innan hon varsnade en ryttare, -som steg af vid trappan. Med nöje hade hon i honom igenkänt Enevald -Fincke, och skyndade sig nu att välkomna honom och få helsningar från -sin man och sin dotter. - -Herr Erik Liljeholm mådde väl och hade, jemte krigsfolket, marscherat -opp emot Österbotten. Jungfru Sigrid var äfven frisk och fager, och -allt stode väl till. - -"Och J, herr Enevald, är icke med på krigståget?" - -"Nej, mig synes ringa båtnad och ringa ära, att här vara med. Kanske -dock, om kriget mot denne upprorshopen drar ut på tiden, att äfven -jag sedan sluter mig till förstärkningar, som kunna behöfvas; men jag -tänker att herr Klas med lätthet jagar undan en sådan fårskock. Men -till eder, fru Metta, har jag denna gången ett enskildt ärende. Jag -har härom redan talat med herr Erik, innan han lemnade Åbo, men ville -ock gerna hafva edert bifall härutinnan. Min begäran vore nemligen -den, att J icke ville motsätta eder min önskan att vinna eder dotter, -jungfru Sigrid, till min husfru. Hennes stilla och fromma väsende -låter mig hoppas en foglig och mild hustru. Herr Erik Liljeholm har -redan gifvit mig sitt bifall att hos jungfrun få begära hennes ja. -Äfven edert önskade jag nu erhålla." - -Med glädje gaf fru Metta sitt samtycke. En så galant och hygglig ung -man, af Enevald Finckes förmögenhet och utsigter, var ingalunda ett -parti att förakta, och att hans gods dertill låg i granskapet af -Tannila, var en lycka till. "Gud välsigne eder, herr Enevald", sade -fru Metta. "Måtte eder väl gå, och J finna en god husfru i det unga -barnet, som J hedrat med edert val." - -"Jag tackar eder, fru Metta, för det förlitande till mig, att J -viljen anförtro mig eder dotter. Jag vill hoppas hon sjelf icke skall -lägga hinder deremot, att döma af den huldhet, hon visat mig, ehuru -hon väl icke kunnat missförstå mina afsigter. Jag har nu blott velat -först göra en resa till mitt gods, för att der ordna om de blifvande -byggnadsarbetena, på det jag må veta, det jag kommer att ega ett hem -att erbjuda; och så önskade jag äfven få försäkra mig om ert goda -förord hos eder dotter, ehuru jag väl icke snart kan få kalla henne -min, då mitt hem ännu är sådant, att jag dit icke kan införa en ung -hustru." - -"Tiderna äro ej heller så lugna, att det vore någon tid för -bröllopsfröjd nu, herr Enevald, och Siri behöfver väl att stadga sig -och bereda sig till sitt blifvande kall som husmoder i edert hus. Hon -är dock ännu helt ung och oförfaren, och J fån väl hafva tålamod med -henne." - -"Jag hoppas att i jungfru Siri vinna en maka,som med fromhet skall -fylla en hustrus pligter. Jag älskar henne högt, men har äfven funnit -att mitt förstånd kan gilla mitt hjertas val." - -I fru Mettas hufvud började snart röra sig en hel mängd tankar på -utstyrsel och linkläder och bröllopsrustningar och dylikt; men alla -dessa tankar kunde dock ej förjaga den oro, som låg i hennes sinne, -i anledning af besöket i mor Annikas koja. Hon tänkte en stund på -att åt Enevald meddela sina bekymmer, "men ungdom och visdom följas -ej åt, och hvem vet om ej han, på sina resor, blifvit fritänkare och -börjat förakta de hemliga kunskaperna. Sådant har man sett förr. Men -om trollerskan verkligen hade något ondt i sinnet mot herr Klas, så -vore det en samvetssak att lemna honom ovarnad. Ty om han än vore -sträng och lade svår tunga på bönderne, så icke kunde man derföre -tåla att de skulle trolla lifvet ur honom; och dessutom, när man rätt -tänkte på saken, kunde han just inte heller annorlunda vara, och icke -voro de bättre värda heller." - -Enevald märkte att fru Metta syntes så ovanligt tankfull och föga -meddelsam, att han frågade om hon vore bekymrad öfver sin dotters -framtid. - -"Nej, herr Enevald, jag hoppas att hon skall kunna ställa sig så, -att J icke skall finna skäl till missnöje med henne, och att hon -skall blifva väl till i edert förmögna hus. Men mig bekymrar det, -att jag nödigt borde till herr Erik Liljeholm få afsända ett ytterst -angeläget bref, och icke ser utväg att få det fram till honom. -Skickar jag tillochmed en af drängarne från godset, så slipper han -visst ej fram helskinnad. Råka bönderne honom, så slå de ihjäl honom -för att han tjenar hos en herre, och få krigarne tag i honom, så är -han ej stort bättre fast, emedan han är en bonde. Men får jag icke -brefvet fram, så får herr Erik icke mina varningar sig tillhanda, -och dessa galla dock ett lif, som är för högt uppsatt att sålunda -förspillas, det gäller sjelfvaste herr Klas." - -"Herr Klas Fleming, riksmarsken, ståthållaren", frågade Enevald -förvånad. - -"Ja, tillochmed riksamiralen och riksrådet dertill, om J älsken att -upprepa hans titlar; jag fruktar att det gäller hans lif." - -"Men hvad kan väl möjligen fru Metta hafva sig bekant af anslag emot -hans lif?" - -"Detta kan jag eder icke uppenbara; men ville det åt herr Eriks -omdöme anförtro." - -Enevald funderade en stund för sig sjelf. Huru fru Metta möjligen -kunnat få reda på någon hemlig sammansvärjning emot Klas Fleming, -föreföll honom besynnerligt, dock vågade han ej att alldeles misstro -henne. Fru Metta hade ett godt, praktiskt förstånd, och inbillade sig -icke gerna faror, der ej sådana voro för handen. Gerna ville han ock -visa henne tjenstvillighet och sade derföre slutligen: "Om denna sak -är af så stor vigt, så torde väl vara bäst, att jag sjelf ger mig af -att uppsöka herr Erik." - -"Detta vore visserligen en stor tjenst, och skulle jag, i betraktande -af sakens vigt, ej ens neka att antaga edert tillbud; men en färd -uppåt landet är denna tid förenad med faror." - -"Icke så alldeles många, der just herr Klas med krigshären tågat -fram. Jag kan ock medtaga en stark och rask karl och ett par -hakebyssor, som jag kan få hos en bekant vid vägen. Sålunda utrustad, -har jag ingen fara." - -"Nåväl, herr Enevald, jag måste väl antaga eder tjenstvillighet, -ehuru såväl kanske ni, som herr Klas, anser saken onödig att bekymra -sig öfver; men i min själ är jag så fullt öfvertygad om dess vigt, -att jag sjelf förr ginge till fots fram till herr Erik, än jag ville -lemna den outrättad." - -Fru Metta skref: "Käre herr Erik! Kan jag eder icke förhålla, hurusom -jag förnummit, att en gammal trollkona härstädes, Annika benämnd, är -i beråd att vilja herr riksmarsken, riksamiralen och ståthållaren, -högborne herr Klas Fleming, friherre till Wik, m.m. genom trolleri -om lifvet komma. Och har jag sjelf i hennes koja, både hört tal -ditåt, så ock sett en underlig fremmande qvinna och andra märken -till trollkonsts bedrifvande, stygg helvetisk brännestank, och mera -dylikt. Syntes henne dock till hennes onda afsigts genomförande, -trenne af förbemälte högt uppsatte herres hårstrån behöfliga -vara. Är derföre min tjenstelige begäran, att J, herr Erik, ville -förbemälte herr Klas förvarna, att han sig mot all slags signeri må -tillvarataga, icke utan en bit jern på kroppen vara, och att han -sina hårstrån ingalunda tillåter af någon vidkommas, i thy att man -icke kan veta ho, som kan förrädisk vara. Och har unge herr Enevald -Fincke, för att J mågen veta att varna bemälte herr Klas för onda -stämplingar, åtagit sig att sjelf denna sedeln framföra. Har jag dock -honom om trolleri intet sagt, betänkandes ungdomens oförstånd. Näst -Gudi befallat, eder trogna husfru - - Metta Simondotter Abbornät" - -Enevald begaf sig på färd, så snart fru Metta hunnit få sin epistel -färdig, hvilket dock icke aflopp lika flinkt, som det skulle gått -att ordna en hushållsangelägenhet. Han trodde sig följande dag kunna -upphinna lägret, men resan gick långsamt. Nejden var som utdöd och -vägarna förderfvade af den förut tågande hären. Herregårdarne voro -brända af bönderne, menniskorna skingrade, männen från byarne voro -utgångna till bondhåren, och sällan fanns i gårdarne andra, än -hungrande qvinnor och barn, som bäfvande flydde undan, när de sågo -en herre nalkas. Alla hästar voro bortförda. Sålunda gick färden -långsamt för Enevald och krigshären hann nästan lika fort tåga undan -honom. Han upphann den derföre icke förrän vid Ilmola der den slagit -läger. - - - - -XV. - - -Några veckor tidigare än den natt då, i Tavastskogens öde djup, mor -Annika tillagade sitt trollmedel, satt i natten en liten qvinna -på en plats, der stegel med qvarlefvor af afrättade kroppar stodo -omkring henne. Hon nästan icke kunde varsnas ibland stenarne, der hon -satt hopkrumpen insvept i sin gråa rock. Våldsamma rörelser skakade -hennes lilla kropp; hastigt sprang hon opp: "ha, hvad ropar du Jacob, -tror du jag sofver. Ånej inte sofver mor Annika, nog vet hon att du -fryser. Vänta Jacob lille, vänta, mången gång förr har jag bäddat din -säng, ha bara tålamod." - -Och bort jagade hon som en skugga i natten, och om morgonen stod -hon framför den framtågande bondhopen. Hon stod på ett enstaka -klippstycke vid vägen, så att hon syntes vida omkring. Vildt -fladdrade hennes grå hår för vinden. Hon syntes öfvernaturligt -liten, der hon stod, högt öfver den vida slätten, som om en stenens -inbyggare, en dverg, stigit opp derpå, för att se på de annalkande. - -"Ha, edra uslingar", skrek hon, "rypen J fram som sniglar, släntren -J fram som om J komme från kalas? Äh ja, kalas hade ni på Abraham, -kalas hade ni på hela hans följe; men skolen J derför krypa som -paddor. Borde ni ej ha eld i hjertat, eld i fötterna, borde ni inte -skrika ve och förbannelse, så länge edra bäste ligga obegrafne, ett -rof för himlens fåglar. Ha, han som var den skönaste, den ädlaste, -honom ha de släpat i sin mörka håla att dö i elände, och de, de som -voro edra hufvuden, edra hjertan, edra ögon, dem gifven J ej ens en -ärlig graf. Se denna tröja, se huru Jacobs blod har färgat den röd, -för er, för er alla!" - -Rörelse förmärktes bland hopen, många röster höjde sig, men ingen -hördes tydligt öfver den andra. - -"Ha, fort, fort", och främst på vägen stod mor Annika, tog ur handen -på närmsta man en stång, kastade deröfver den blodiga tröjan och bar -den högt såsom ett baner, der hon med underlig sväfvande gång gick -framför hopen. Hastigt följde henne alla, ehuru mången ryste för den -underliga skepnaden, och tyckte att hon förekom mera trollsk, än godt -var. - -De döda kropparna nedtogos, en graf gräfdes under tystnad, en af -de medföljande presterne förrättade jordfästningen. Tysta stodo -klubbemännen kring grafven, men hat och hämnd glödde i allas sinnen, -och när nu en röst ropade: "nu icke mera sorg, utan hämnd, bitter, -oförsonlig hämnd", då höjdes tusendes stämmor och ropade "hämnd, -hämnd öfver Fleming, öfver herrarne, öfver våra förtryckare! Till -Åbo, till Åbo, låt oss gå att förjaga Flemingen och hela hans anhang. -Ned med tyrannens näste, ned med Åbohus. Med tänderna skola vi rifva -ned det, att der ej blir att stå sten på sten." - -Och stormen växte ut öfver en stor del af landet, och åter framgick -härjning och mord och brand i de rasande hoparnas spår. - -Mot Lappfjerd tågade en skara. Här lågo ryttare i borgeläger. De -blefvo öfverfallne, bundne och stoppade i en vak, men vattnet var för -grundt, det lyckades icke att dränka dem, men med stänger och stafvar -neddrefvos de bundne männen under isen, och byns qvinnor slogo, i -furielik vildhet, de döende med sina ämbaren och byttor i hufvudet, -för att påskynda mordet. - -Ju djupare vatten, dess starkare skakas det af stormen, dess -våldsammare vågor gå på dess yta. Ju djupare sinne hos ett folk, dess -värre svalla dess vågor, då stormen engång drifvit dem i rörelse. -Gräsligt är minnet af klubbekrigets fasor! - -I sin vrede reste sig nu Klas Fleming. Tid var ej längre att skona. -Trupper samlades och i spetsen för dem tågade Fleming sjelf mot de -upproriske. - -Här oppe vid Ilmola å träffade nu Enevald ändteligen herr Erik -Liljeholm och fick aflemna sitt bref. Herr Erik läste det, skakade på -hufvudet och sade: "Väl torden J dock hafva haft onödigt besvär, ty -det synes mig vara på nog lösa grunder, som hon låtit skrämma sig. -Dock vill jag ej taga på mitt samvete, att icke härom underrätta herr -Klas. Han må sedan anse varningen värd hvad han sjelf vill. Hur slapp -ni dock oskadd fram hit?" - -"Ungefär såsom om jag skulle hafva rest i en ödemark. Säg mig dock -nu, herr Erik, huru detta uppror nu åter brutit löst och hvad som -skett. Rykten gå så mångahanda, man berättar att Abraham Melcherson -med en krigshär tågat hit till Österbotten, härjat, mördat och bränt, -och att detta föranledt denna nya resning." - -"Har Abraham haft något fel, så får han det nu troligen med sitt lif -umgälla, ty han är nu i den omilde hertig Carls händer, och han plär -icke skona. Abraham har lyckats få mig ett bref tillhanda och deri -skrifver han att, sedan han hade straffat de värsta anförarne och -upprorsstiftarne, hade han lyckats att efter sitt bästa förstånd med -råd och förmaningar lugna de oroliga, men vågade dock ej resa ensam, -utan tog med sig en eskort af femtio man. När han hade förmanat -bönderna att hålla den ed och trohet de voro sin konung skyldige och -undervisade dem att de icke skulle låta förföra sig till uppror och -lifsfara för dem sjelfve; då hade bönderne svarat: Gudskelof, att vi -nu få veta hvad som är det rätta, och lofvat att icke vidare låta -förleda sig. Och så sände Abraham bref med lugnande ord till de norra -orterna." - -"Nå, och påföljden blef blott en ny resning", frågade Enevald. - -"Ja, hertigen hade redan, det Gud må förlåta honom, sändt nya -anförare till de upproriske, och de togo brefvet som Abraham skrifvit -till bönderne och uttolkade det för de oförståndige, som ej sjelfve -kunde läsa, och sade att der stod att Abraham skulle komma med -sexhundra man, för att förlägga hos dem i borgeläger. Frågade dem ock -sedan om de ville tåla detta, eller med lif och blod försvara sig -emot öfvervåld. Och, rasande öfver det svek de trodde Abraham hafva -begått emot dem, togo de brefförarne och kastade dem i en vak på -isen." - -"Nå än Abraham sjelf?" - -"Han visste häraf intet, men bönderne lade sig i försåt för honom, -ihjälslogo och plundrade hans knektar och släpade honom sjelf fången -till Sverige." - -"Man säger att upproret nu är allmänt öfver alla de norra orterna?" - -"Ja, bönderne och deras ombud hafva tågat omkring och rest opp man -ur huset. De der anförarne, som Abraham lät afstraffa och stegla, -hafva de nedtagit och begrafvit, och rysvärda mord och deras gamla -brännande och plundrande, ha de åter vidtagit." - -"Hvem anför dem nu?" - -"Hertigen har nu skickat dem till fogde en oduglig köpman från -Hernösand, han anför den hop som ligger här emot oss. Den är ock -den största. Ofverallt ströfva mindre troppar. De bränna alla -adelsgårdar, men jag tänker de sjelfve skola få näsbränna. Herr -Klas har skickat dem bud på bud, och bjuder dem nedlägga vapnen och -lofvar förlåtelse, blott de hädanefter vilja hålla sig stilla, men de -bli allt mera förmätna och tro att han är rädd för dem. Ja Gud sig -förbarme! Ja rädd skulle han vara!" - -En stund sednare inträdde herr Erik hos ståthållaren, som tagit -qvarter på Ilmola prestgård. Fleming gick fram och åter med -stora steg. "God afton, herr Erik, intet nytt? Ännu intet bud om -underkastelse från bönderna?" - -"Intet." - -"Nå så må herren förbarma sig öfver de arma nötena, ty nu kan jag -det ej mera. Och dock vore det hederligare att få vända sig emot den -förrädiske hertigen och klappa krontankarne ur honom. Dock hvad lönar -sig prat." - -Fleming meddelade nu åt herr Erik åtskilliga order för morgondagen, -och sedan allt det vigtigaste var aftaladt, berättade herr Erik om -det budskap, han ifrån sin fru hade erhållit. - -"För böfveln", sade Fleming skrattande, "tre käringar i en stuga, det -är mer än en ärlig krigsman kan stå emot." - -"Slå dock icke varningen alldeles i vädret. Nog veten J, herr Klas, -huru ofta man säger att de österbottniske trolla lifvet af folk och -fä, och sällan är ändå så stor rök utan eld. Akta er för allehanda -okändt folk, och gerna kunnen J ju hålla edra hårstrån inom egen -mössa." - -"Käre herr Erik, icke ta de österbottniske så lätt lifvet af mig, nog -är jag dem för seg. Icke vore det heller nu tid på för mig att dö, -ty jag tror att jag dock kan göra min konung och herre nytta på den -plats, der han ställt mig, och visst skall jag bjuda till att stå på -hans rätt, emot hans furstliga onåde." - - - - -XVI. - - -Klar och kall uppgick vinterdagen öfver nejden. Klubbehären stod -uppställd. Israel Larson, ehuru af hertigen lärd att anföra bönderne, -egde dertill hvarken mod eller kunskaper, och öfvergaf saken innan -ännu slaget ens var börjadt. Ingen förstod att befalla, ingen -visste lyda. Mod och beslutsamhet skulle icke felats bönderne, men -bristen på ordning, samhållighet och tillochmed på vapen, var så -mycket större. Bågar och pilar, klubbor och störar, utgjorde de -flestes beväpning, men alla voro ifrige att slåss, att på Fleming -få hämnas det förtryck knektarne utöfvat, hämnas sina vänner och -fränder, hvilka fallit offer för Flemingens mordlystnad och tyranni, -som det hette. Nu stod den fruktade och hatade mannen sjelf emot -dem, och hans, om möjligt, än mer hatade knektar, desamme som -legat hos bönderne i borgeläger, som förtryckt dem, som tagit dem -brödet ur munnen. Och huru liten var icke denna hop, som ställde -sig emot böndernes tusenden! De förnyade uppmaningarne af Fleming, -framställdes af anförarne endast såsom bevis på hans fruktan för -deras öfverlägsna mängd. - -Nu lät Fleming sina ryttare upptåga längs båda stränderna af ån, en -tredje afdelning placerades på sjelfva isen. Fleming sjelf, med några -officerare, stod på en kulle invid ån. Mörk, som en höstnatt, var -Klas Flemings blick, då han öfversåg de till strid färdiga massorna. -"De hundarne äro dock, på sätt och vis, oskyldige, de äro landsmän -och konungens undersåter, det är otäckt att börja." - -Nu steg herr Erik Liljeholm fram och frågade: "Vore det icke rådligt -att ännu en gång försöka med godo förmå dem nedlägga vapnen. Åsynen -af truppernas hållning och ordning, inverkar möjligtvis på dem." - -"Förgäfves, de vädra blod som vargar. De skulle nedskjuta en hvar, -som skulle nalkas dem." - -Nu framsteg Enevald Fincke, bugade sig och sade: "Tillåt mig att -försöka. För sådant pack skall ingen säga att en adelsman skyr." - -"Välan", svarade Fleming. "Ännu ett försök. Förlåtelse åt alla, utom -åt anförarne och uppviglarne." - -Enevald Fincke red fram mot bondehären, åtföljd af några få ryttare. -Han upptog sin näsduk, fäste den på spetsen af sin värja och red -sedan närmare, ropande med hög röst: "Ännu en gång, den sista, bjuder -herr Klas Fleming, ståthållaren, konungens högst betrodde man, på -hans majestäts vägnar, nåd och förlåtelse åt dem af eder, som äro -vilseledde. Nedläggen vapnen, gån till edra hem, och eder skall intet -ondt vederfaras. Endast edra anförare och dem, som uppviglat eder att -strida emot eder konung, skolen J utelemna, för att de måga straffas -såsom lag bjuder; men fortfaren J att vilja strida emot eder konung -och gören uppror och upplopp, då skolen J straffas såsom J förtjenen, -och med skott och svärd utrotas till sista man." - -Mycken rörelse märktes bland bönderne; det syntes att mången velat -lyssna till förslaget, men brådskande gingo från man till man, just -de, hvilka hade mest att frukta, och desse bjödo till att elda -böndernes ifver och motstånd. - -Enevald märkte rörelsen och utropade: "Skynden eder, gripen edra -förledare, det äro de, som äro edra verkliga fiender." Längre hann -han icke. Han hade väl sett att en af dem, som syntes ifrigast -uppmana bönderne till motstånd, hade lagt an med sin bössa på honom, -men med en blick af stolt förakt på bonden, fortfor han att tala. Nu -small skottet, en kula for genom tröjan och rispade huden vid venstra -sidan. I detsamma lossades flere skott från böndernes led, fem af -Enevalds följeslagare föllo, han sjelf med de få återstående red -tillbaka. - -"Är ni svårt sårad", frågade Fleming. - -"Nej, eders herradöme, dock för mycket för att vara det af en -vanbördigs kula." - -I detsamma gafs på alla punkter tecken till anfall. Rytteriet -störtade fram. Israel Larson hade flytt. Utan dugliga anförare -kämpade den oordnade hopen modigt, men på det mest ändamålslösa sätt. -Tyngden af kavalleriet bragte dem innan kort att vika. Snart voro -bönderne omringade, de stredo förtvifladt för sina lif. Ingen pardon -gafs, och innan dagens slut lågo fyra tusende döda på slagfältet. I -massor kastades liken i ån, tolf och tolf hopbundos och nedstörtades -lefvande, säger en berättare af hertigens anhängare. Hvarifrån de -dertill behöfliga repen togos, säger ej berättaren. - -Dagen efter slaget befallte Fleming att sammanföra alla fångarne; de -uppställdes nu inför honom, och tydligt syntes, att de alla ansågo -sin sista dag vara för handen. Med vilda åthäfvor och hårda ord -tilltalade dem Fleming och hotade alla med död och straff. "Såsom -trolöse, Gud- och äreförgätne skälmar", utbrast han, "hafven J gjort -uppror emot eder konung med olydnad och tredsko. J hafven förvägrat -kunglig majestäts krigsfolk, som varit förlagde i borgeläger hos -eder, deras nödtorft, J hafven fängslat, piskat, ihjälslagit dem J -kunnat öfverkomma. J hafven öfverfallit kunglig majestäts fredlige -och trogne undersåter, både adel och oadel, med mord och brand, och -skulle ödelagt hela landet, om icke i tid hinder blifvit satt för -eder. J hafven brukat sådant tyranni, som ännu aldrig någon utrikes -fiende gjort, och som de grufligaste hedningar, men icke kristet -folk bruka emot dem de få till fånga. Och ändock tänkte jag låta -det blifva dervid, såsom ock vid Nokia skedde, och gjorde mig den -mening, att oförstånd och förrädiske intalanden hade förledt eder; -och tänkte efter Sveriges lag och rätt lagföra eder, när Gud skulle -foga hans kunglig majestät i sitt rike igen. Men J hafven fört eder -lag och rätt på spjutuddar, bågar, pil och bössa; derföre har jag -varit nödsakad att, på kunglig majestäts vägnar, bruka samma slags -lag och rätt emot eder igen! Och dock skulle jag icke velat handla -så tyranniskt emot eder, som J haden gjort, huru god fog jag än hade -dertill; och skulle icke hafva skadat ens en man till lifvet, blott -J haden öfverlemnat dem, som voro roten och upphofvet till detta -oväsendet, och sedan gått, stilla och fredligt, hvar och en till sitt -och gifvit eder troget under eder konung. Men J hafven stått efter -mord och blod, och derför har det öfvergått eder sjelfve. Hvem är -kung Carl, den J om talen? En sådan har på flere hundrade år icke -funnits. Konung Sigismundus är vår rätte herre och konung, och honom -tjene vi, som krigsmän, och tanke icke låta slå eller mörda oss af -någon, utan slå igen och afvärja uppror och förräderi, liksom vi -ock hafve försvarat eder mot utrikes fiender, då J fått sitta hemma -i eder varma stuga hos hustru och barn och sköta om eder. Då hafva -krigarne legat i fält emot fienden, och för eder slitit ondt och -offrat lif och blod, eller blifvit förderfvade. Och dem, som öfver -lefvat, sedan de för eder utstått fara och vedermöda, dem viljen J -mörda och förderfva." - -En gammal bonde tog sig nu mod till och steg fram, bedjande -ödmjukeligen, att hans nåde icke ville utrota de fattige bönderne för -den trohet, de hade visat hans fursteliga nåde, hertig Carl, hvilken -sändt dem många bud och bref, synnerligen med Hans Hansson och Hans -Fordeel, bjudande dem, på konungens och rådets vägnar, att gå man ur -huse och strida emot hvar och en, som dem förtryckte, och åläggande -dem att sköfla alla adelns gårdar, utom några, dem han befallt skona. - -"Hafve än icke mellanlöparne sjelfve varit de, som skrifvit sådana -bref, hvilket troligt är, så skolen J veta, att, om än fursten sjelf -hade varit med eder emot hans kunglig majestät, så hade vi, för vår -trohetseds och pligts skull, icke kunnat skona ens hans egen person, -så mycket mindre eder, som i hans namn gjort uppror. Mig borde, på -hans majestäts vägnar, att bruka rätt emot eder och låta utöda eder, -med hus och grund. Bättre vore att straffa sådana missdådare, än -lemna dem fria att skada och förderfva oskyldiga menniskor. Och dock -har jag medlidande med eder, för eder egen fåvishets skull, för eder -egen uselhets skull. Det var ni, som skulle intaga Åbohus, taga mig -till fånga, och hvad ni allt skulle uträtta, det var ni, som med -tänderna skulle rifva ned Åbohus! Stackare, som J ären. Kunnen J -ens så mycket, som rifva ned den der spiseln med tänderna? Försöken -sjelfve hur godt det är, så fån J se hurudana skräflare och stackare -J ären." - -Ett drag i tidens lynne var en viss naiv, handgriplig humor ofta -midt under de allvarligaste och bekymmerfullaste tilldragelser. Hos -hertig Carl framstår den ofta bjert, stundom grofkornig. Hos Arvid -Eriksson Stålarm, som den mest trefliga fryntlighet; bönderna visa en -ansatts dertill under sjelfva klubbekrigets vilda scener, då de, till -exempel, ställa de slagtade kreaturens hufvuden att grina i fönstren, -och tillochmed hos den allvarlige och ohöjlige Fleming framsticker -ofta detta samma drag. - -Äfven nu, sedan han med strängaste allvar hållit sin straffpredikan, -grep honom denna håg för det lustiga oemotståndligt, vid tanken på -huru bonderne skulle med tänderna rifva ned muren. När nu ingen rörde -på sig för att göra början dermed, skrek han häftigt: "fort deran, -eller det eder bödeln annamma. Ner med spiseln, edra okynnesfän, så -fån J försöka hur lätt det går. Nils Jönsson, skynda dig, du hade mun -att skälla med, då du skulle till Åbo och slå ihjäl mig, visa nu ock -att du kan bita, som du kan skälla. Olof Persson, du var lika stor i -mun du. Hej, bit raskare. Så der ja. Nå sen J nu, edra gläfsare, huru -långt J kommen med edra tänder." - -Bonderne refvo och sleto med tänderna i stenarna i stor ångest och -bäfvan. De beto högre opp, de beto lägre ner, de grinade och sleto af -hjertans grund, så svetten perlade i pannan, och Fleming ropade och -manade på, under hotelser och hån. Slutligen brast han ut i ett så -häftigt skratt, att alla vapenstyckena skramlade mot hvarandra och -ropade: "Nå, nu sen J, huru mycket J kunnen uträtta ens mot denna -lilla skorsten, lär er härnäst att hålla inne med edert fåvisa skrål. -Tag eder nu till vara, och må denna skrämseln vara eder en varning, -och må de fallnes öde lära eder, att man icke ostraffadt gör uppror -emot sin konung. Om J nu heligt och ärligt lofven att, som hans -konglig majestäts trogne och lydige undersåter, lefva i stillhet hvar -på sin ort och edra skyldigheter uppfylla, så skall jag, ännu denna -gång, låta nåd gå för rätt och låta eder, som öfverlefva, utan vidare -näpst få gå hädan." - -Med uppräckta händer ropade bonderne: "det lofva vi alla ärligen!" - -"Gån hem, låten detta blifva eder en allvarlig lexa. Men minnens, -och sägen edra socknemän detsamma: att der någon understår sig att -hädanefter höja hand eller fot emot laga ordning och rätt, han skall -icke skonas, utan öfver honom skall svärdet tungt falla, och att jag, -Klas Fleming, har sagt det. Dragen nu hädan." - -Att bonderne ej läto säga sig de orden två gånger, torde ej behöfva -nämnas. Men i ett afsides pörte funnos ännu någre män, bevakade af -krigsmän, hvilka der väntade sin dom, och nu först, på Flemings -befallning, till honom framfördes. Desse voro prester från de -kringliggande socknarne, hvilka, långt ifrån att intala sina -socknebor lugn och fridsamhet, just hade manat dem till uppror. Af -fruktan att Sigismund skulle gynna katholska läran, hade de slutit -sig till hertig Carls parti, och voro ofta de ifrigaste förkämpar för -läran att "orätt med våld vräka", som uttrycket föll sig. - -Fleming hade låtit hemta dem, hvilka ej redan voro tillstädes vid -bondhären. Främst i spetsen inträdde nu herr Simon Johannes Slurk, -med stolta steg och ställde sig inför Fleming, med ett utmanande -utseende, i det han sade: "Herr Klas, är eder icke nog att söla edra -händer uti tusendes blod, viljen J ännu förgripa eder på herrans -tjenare?" - -"Djefvulens tjenare ären J, och icke herrans", ropade Fleming med -vredgad röst, "och vakter och ser eder före, att det icke må gå eder, -som med presten i Rautalampi, den jag nu håller fången, och om än -bönderne hafva sluppit fria, så är dock eder dom ännu icke fälld; de -voro fåren, J de falske herdarne. Att jag släppt dem, har jag gjort -af christeligt medlidande och för att skona oskyldigt blod, ehuru -både mig och krigsfolket alltför mycken anledning är gifven, att icke -längre hafva fördrag. Längesedan hade jag kunnat låta nedlägga dem -allesamman, men bland dem funnos oskyldige, som blifvit förledde, -och jag har haft betänkande vid att deras blod skulle gjutits med -de skyldiges, och jag har blott velat straffa de förrädare, som -dem förledt. Såsom röfvare och själamördare hafven J förfört eder -hjord, att de nu äro slagne och nederlagde. Eder hade tillkommit att -lära folket lefva som kristne män, och J hafven lärt dem att blifva -förrädare mot sin konung och ed." - -Men Johannes svarade: "Är icke bonden en menniska, skall icke äfven -han äga rätt att befria sig från öfvervåld och tyranni. Herr Klas, -också J skolen engång komma att stå inför Guds dom, huru viljen J då -svara för allt det myckna blod och elände, som J öfver detta land -dragit. Då hjelper eder icke edra många höga embeten." - -"Svaren blott J, herr Johannes Slurk, för edert samvete, med Gud -vill jag hoppas att kunna svara för mitt, och tror stadeligen att de -mångas blod, det jag nödtvungen gjutit för min konung och min trohet, -icke skall falla på mitt hufvud, utan på dens, som allt detta elände -vållat, och på dem, som varit uppviglare och förfört den okunnige -allmogen. Och just J, herr Johannes, som här pöser inför mig, liksom -om det vore prestens kofta, och icke hans hjerta, som gjorde honom -helig, J hafven varit en af de värsta." - -Äfven med presterne blef slutet af förmaningen detsamma, som med -bönderne. Mot högtidligen afgifvet löfte om att hädanefter förhålla -sig troget och stilla, fingo de alla sin frihet att återvända hem, -endast herr Johannes Slurk straffades med att få hos sig en mängd -knektar förlagde, emedan han ej ens nu visade någon håg att foga sig. - - - - -XVII. - - -Det led mot våren. Klas Fleming hade återkommit till Åbo, sedan nu -äfven de många spridda uppresningarna i olika trakter af landet -efterhand blifvit dämpade och strängt bestraffade. Hertig Carl och -hans anhängare utöste nu öfver Fleming all deras vredes bitterhet. -Köttmånglaren, blodhunden, voro de vanliga benämningar, hvarmed han -omtalades, och hvarje i striden fallen bonde omtalades, som ett nytt -bevis på hans blodgirighet och tyranni. - -I ett bref från denna tid säger Fleming huru, oaktadt böndernes -löfte att förhålla sig stilla, de dock, eggade af prester och andra -hertigens ombud, åter rest sig, huru de vildt härjat och huru de -sedan i striden mot krigsmännen kommit till korta, och beklagar -bittert, att sålunda många hundrade menniskor blifvit ihjälslagna, -hvilka, om de icke blifvit förledde, skulle hafva i lugn suttit i -sina hem. En af hertigens män yttrar härvid med salfvelse: "se huru -många herr Klas sjelf säger sig hafva slagit ihjäl!" - -Som vanligt hållande alla styrelsens trådar i sin hand tillbringade -Fleming nu en kort tid i Åbo under arbete åt många håll. Otaliga -bref, som ännu finnas qvar, bevittna hans rastlösa nit och -verksamhet, och deraf ganska många uppsatta och skrifna af hans egen -hand. Huru många herrar kunde på denna tid göra detsamma, och dock -talar man sällan om Klas Fleming, utan att orda om hans brist på -bildning. Utgifvaren af en stor samling svenska urkunder, säger: "Man -nekar ej att Klas Fleming var mycket obildad, men ej i jemförelse med -sina embetsbröder. Stilen är vida bättre än mången af rådsherrarnes i -hans tid." - -Efter slutadt dagsarbete inträdde han en afton till fru Ebba, för att -en stund i förtroligt samspråk glömma dagens ledsamheter. Fru Ebba -omnämnde nu, att hennes döttrar jemte Sigrid slutat sitt arbete med -mattan, och omtalade dervid de ord, som mäster Sigfrid tidigare hade -fällt om den och hvilka förekommit alla fruntimren så olycksbådande. - -"Ja", sade Fleming, "detta påminner mig om, att äfven jag blifvit -hotad med trollskott. Kära min Ebba, håll du väl vård om att ingen -får lugga mig, ty derpå beror alltihop. Emellertid måste jag nu, till -en början, ta bort min lugg ifrån din vård, ty utan den kan jag väl -ändå svårligen resa, och jag måste i morgon företaga en färd österut, -i angelägenheter i konungens och landets tjenst. Unge herr Enevald -Fincke torde jag medtaga. Han har redan engång visat sig villig att -för min skull göra sig möda, om än den saken var ett lappri. Han är -dock en konungens man. Krångliga tider att lefva uti för mången. Vår -konung och herre hotar, som rätt och tillbörligt är, med strängt -straff en och hvar, som sällar sig till förrädarne och är upprorisk, -och hertigen vrider och vränger och hotar äfven med strängaste straff -alla förrädare. Men i hans mun betyder en förrädare den, som är sin -laglige konung huld och trogen. Menniskorna synas ej veta, hvartut de -skola luta sina hufvuden; luta de det åt höger, så göra de mot tro -och ära och hotas med straff af hans konglig majestät, luta de det åt -venster, så sker dem samma hotelse af hertigen. Men mig synes, att -hufvudet dock må veta hvad samvetet säger, och detta kan väl ej föra -mer än ett tal." - -"Blir resan långvarig för dig, min herre och man?" - -"Troligen icke, jag måste skynda hit åter. Flottans utrustning -börjar brådska, att den må vara i skick att begagnas i hans kunglig -majestäts tjenst. Det blir snart vår." - -"Måste du nödvändigt göra denna resa? Jag vet ej hvarföre den -skrämmer mig. Du har så mången gång varit ute för farlighet, jag -rädes du slutligen ej kommer med lifvet från dina färder." - -"Nå, i sanning, jag tror att min Ebba vill stänga mig i -kakelugnsvrån." - -"Och mången gång har du gått ut i farlighet; och en gång kan väl -faran drabba!" - -"Vore det än så, så går jag äfven denna gång i konungens ärender. Men -nu är ju allt fredligt och ingen fara för handen. Dock skulle det än -så vara, så skulle jag alltid med öppet sinne gå den emot, ty lifvet -har aldrig varit mig så kärt, som själens salighet och äran. Men", -tillade han leende, "hvartill sådana allvarliga ord, som äro alldeles -för mycket nu. Det är ju blott på en kort resa jag far." - -Följande morgon afreste Klas Fleming; fru Ebba stod länge och såg -efter honom och sade slutligen: "Ebba Stenbock, Klas Flemings maka, -är hon ett barn, som gråter när sköterskan går i nästa rum." - - - - -XVIII. - - -Doft gick ett rykte ut öfver landet. Klas Fleming är död, hviskades -det först tyst, hemligt, från mun till mun, liksom om ingen velat -uttala ordet, af fruktan att den väldige ännu skulle uppstå och -straffa den, som om honom talat osanning. Snart blef ryktet -högljuddare och tusende tungor omtalade nu nyheten. Hertig Carls -anhängare jublade, och hertigen sjelf skref: "Vi förnimme att Gud -hafver den blodhunden Klas Flemings grofva missgerningar straffat och -honom genom en hastig afgång uti sin grymhet falla låtit." - -Konungens trogne åter klagade, ty deras och den kungliga sakens -starkaste stöd var krossadt, och ingen kände sig ega en kraft, som -kunnat ersätta hans, den oböjliges. Bittert klagade en af Finlands -ädlaste män: "Gud allsmäktig hafver tagit hans herrlighet ifrån denna -onda verlden, hvars själ Gud evinnerligen hugsvale." Alla stodo som -förlamade af ett åskslag. Den store, den mäktige anden hade fallit, -han, som brutit sin väg rakt som viggen genom trädet, orörd af -smicker, löften och hotelser, orörd af tadel och hån, blott lydande -hvad han ansåg för rätt. Eller såsom en af hans fiender om honom -klandrande uttryckte sig: "Herr Klas var en enfaldig man, som ej -förstod sig på annat, än att gå raka vägen fram", ett tadel, jemngodt -med det skönaste beröm. - -Allmänna sägen var, att Klas Fleming dött af trollskott från -Österbotten. Några stämmor höjde sig, som påstodo att hertig Carl -låtit förgifva honom; alla voro öfverens derom, att han fallit för -ett hemligt nidingsdåd. - -Utan fruktan vågade nu alla skymfa den fallne. Icke allenast -hertigens anhängare sågo sig nu hafva fritt spel, men äfven många, -som hittills tvekat hvilket parti det vore säkrast att luta sig -till, hopade nu öfver den döde alla skymford, alla lögner och -beskyllningar, för att sjelfva fria sig från misstanken att hafva -hållit med honom. Och ända till vår tid har ett återskall trängt af -den dom, som öfver den store döde fälldes af hans fiender; ty snart -blef en tid då hvar och en, som velat freda hans minne, nödgades tiga -för att icke på sig sjelf fästa en farlig uppmärksamhet. - -Men historiens dom revideras stundom. Ur archivernas damm framdragas -åter gömda och glömda handlingar, som undgått den förödelse, hvilken -oftast drabbar det besegrade partiets skrifter. Ändteligen hafva de -skuggor börjat skingras, hvilka man hopat öfver Klas Flemings minne. - -Det blef Enevald Finckes sorgliga uppdrag, att till Fru Ebba frambära -den sista helsningen från hennes make: "Kort blef den tid honom -unnades till beredelse", sade denne, "men han syntes ock genast -beredd, när han anade att det var döden som nalkades. De sista -jordiska omsorger, som sysselsatte hans herrlighet, voro tanken -på huruvida han kunde få se hos sig eders frudöme, 'in kära och -älskeliga maka och mina kära barn.' Lugnt och förtröstansfullt var -det samtal, han förde med presten, som han låtit kalla. Hans sista -ord voro: 'Gud, konung, maka och barn.'" - -Fru Ebba satt blek och tyst. Om hon hörde hvad som talades, visste -man ej. Endast på fållarna af doket, som betäckte hennes hufvud, -kunde man märka en darrning. Hennes döttrars omsorger, sonens -hjertliga ord, intet syntes kunna väcka hennes uppmärksamhet. Endast -då Johan Fleming, hennes unge, ridderlige son, kom för att säga henne -farväl, då han skulle resa för att åtfölja sorgetåget till Åbo, då -slöt hon honom under våldsam rörelse till sitt bröst. - -Långsamt rörde sig tåget framåt. Rastade, som till ståten hörde, -länge på hvarje hviloställe. Mat och dryck skonades icke. Flera -tunnor öl, åtskilliga får, dussintals harar och fåglar, fläsk utom -mångahanda andra slags matvaror förtärdes hvarje dag. Det var som om -en furstlig person skulle, enligt tidens sed, blifvit beledsagad till -sitt hvilorum. Slutligen hann sorgetåget dock Åbo. Den döde skulle -här bisättas, till dess allt hunnit ordnas för begrafningen, som -skulle ske i Pargas kyrka, under hvilken godset Qvidja lydde. - -Kring den på en katafalk hvilande likkistan, hvars lock var -aflyftadt, stodo fru Ebba och hennes döttrar, jemte andra adeliga -fruar, anförvandter till den hädangångne. Alla till saken hörande -ceremonier voro förrättade. Sorgetåget aflägsnade sig till de rum, -der mat och dryck för gästerna var anrättad. Äfven Johan hade åter -intagit sitt rum i tåget och följt bort dermed. Nu skulle äfven -fruntimmerna gå att intaga sin plats i sorgrummen. De gråtande -flickorna medfördes af de andra fruntimmerna, men fru Ebba gjorde en -vink med handen att hon önskade qvarstanna. Hon lemnades slutligen -allena. Nu lutade hon sig ned öfver den döde och brast i en häftig -och våldsam gråt. Dock icke länge lemnade hon sig åt detta utbrott. -Snart reste hon sig åter, lade sin hand på den dödes bröst och sade: -"Död hafva de nedlagt den ädlaste, men hans anda skall lefva. Må du -i himmelen höra mitt löfte. Svag är min qvinliga hand, svagt är mitt -sinne, som hittills endast slutit sig till sitt stöd; men här lofvar -jag heligt, vid detta stoft, som en niding skiljt från den ädlaste -själ, som bott i mensklig hydda; här lofvar jag att ditt verk icke -skall falla, så länge en qvinnas hand kan hålla det oppe. Må din -ande gifva mig den styrka, jag behöfver. Aldrig, så länge jag förmår -något, skall din mördare ohelga din hvilostad med sitt välde -- -aldrig, om Ebba Fleming _kan_ hindra det." - -Nu reste sig fru Ebba och lemnade kyrkan med jemna steg. Den bittra, -tröstlösa sorgen syntes hafva gifvit vika. Hon framgick med säker -hållning och uppfyllde med lugn och ordning sin plats som värdinna -för en talrik mängd gäster. - -Sedan de sorgliga högtidligheterna voro förbi, började fru Ebba sjelf -att påskynda sin sons afresa till Polen. Honom tycktes nu tungt att -lemna sina kära i deras sorg, men fru Eba ville att ynglingen skulle -i den yttre verlden förströ sitt sorgliga sinne. Dock ansåg hon att -han borde till konung Sigismundus frambära sin faders sista helsning -och tillika förklara sin egen beredvillighet, att egna sig åt hans -tjenst. Dertill skulle han redogöra för förhållandena i Finland -och bedja om undsättning för dem, som höllo konungens sak oppe. -Midsommardagen afreste unge Johan Fleming. Med tungt hjerta lemnade -han mor och systrar i ett oroligt land, utsatta för möjligheten af -ett anfall af hertigen. Dock hoppades han att hertigen ej skulle våga -lemna Sverige, af fruktan för att konungen emellertid kunde inträffa -der. Ännu tyngre var skiljsmessan för fru Ebba och hennes döttrar, -och de anade dock icke att intet återseende skulle dem förunnas. - -För den unge, som beger sig ut i verlden, med hjertat fullt af -lysande och glada förhoppningar, skingras snart nog alla mörka -tankar. Ett utmärkt vänligt emottagande vid hofvet, konungens nåd -och alla sköna damers välvilja, mötte den unge, älskelige sonen till -honom, som varit det trognaste och mäktigaste stödet för konungens -makt i hans fädernerike. Sigismund utnämnde genast unge herr Johan -Fleming till sin kammarherre, och hoffolket täflade om att visa honom -artighet. - -Då nu efter Flemings död endast fruntimmer funnos qvar i sorgehuset, -och dertill förhållandena blefvo allt osäkrare och mera hotande för -Finland, ville Peder Banérs föräldrar icke längre qvarlemna honom -der, utan begagnade en lägenhet, som yppade sig, att återhemta honom -hem. Peder öfverraskades af påbudet att komma hem. Far och mor och -syskon voro kära, men att fara från Åbo, det hade dock sina bekymmer. -Johan var nu väl borta, och det var allt ledsamt, men att lemna Hebla -isynnerhet, var högst tråkigt. Då Peder knotade sade Hebla: "Veli, -Veli", och utan att hon tillade mera, förstod Peder hennes mening, -och bjöd till att lugna sig. - -Med outtröttlig ifver arbetade fru Ebba på fästningsverkens noggranna -iordningställande och slottets provianterande, emedan ett anfall -af hertigen fruktades. Hon anordnade allt på det noggrannaste, -ställde försvarsanstalterna i det bästa möjliga skick. En stor -förändring syntes hafva föregått hos henne. Den milda qvinnan, alla -nödlidandes hjelperska, som så ofta försonande trädt emellan, då -herr Klas varit nära att låta sin vrede drabba, hon stod nu som -en djerf och kraftfull borghöfding i spetsen för krigarne, och -ledde försvarsanstalterna. Det bästa manskapet inkallade hon till -slottets försvar, och inbjöd sig till råd och biträde de pålitligaste -höfdingarne. Och Flemings enka åtlyddes. - -Herr Erik hade, jemte andra krigsöfverstar, varit sysselsatt att -vidmakthålla ordning bland knektarne, och tillhålla dem att ej -betunga allmogen mera, än oundvikligt var, och att qväfva uppror -och oordningar, som ännu här och der utbröto. Djupt och af redligt -hjerta, sörjde han Flemings död, så väl för den oersättliga förlust, -som drabbat konungens sak, som för den enskildta vänskap, han hyste -för sin höge vän. Han skulle nu gerna hafva återfört Siri hem, -sedan lugnet tycktes temmeligen återstäldt och ej heller biskopen -mera syntes erna göra någon sak af Siris föregifna öfvergång till -katholicismen; men Karin och Hebla bådo så hjertligt att hon måtte -qvarstadna, dem till tröst och trefnad, att han ej ville motsäga dem. - - - - -XIX. - - -De unga flickorna voro glada, att stundom få utbyta slottets tjocka -murar och små fönster, emot det vackra Qvidjas parker och lundar. -Äfven fru Ebba sjelf reste någon gång ditut, för att låta ordna sin -herres graf. Hon ville icke låta flytta hans stoft bort från Åbo, -innan allt vore färdigt. I Pargas kyrka hvilade redan förut hans -fader, herr Erik Fleming; invid dennes stora grafsten skulle nu -grafven muras för herr Klas och anläggas så, att äfven fru Ebba sjelf -der med tiden finge hvila. Äfven skulle ett monument uppsättas öfver -grafven. - - -På Qvidja reste sig ett högt gråstenstorn; det qvarstår der än i dag -som en skepnad från forntiden, och talar om den tid, då Klas Fleming -och hans ädla maka brukade vistas derinom. Men i de rum, derifrån -ofta Klas Fleming, enväldigare än mången konung, styrde Finland, der -gnaga nu råttorna på de rika sädesförråderna från Qvidjas vidsträckta -åkrar. - -De första årtiondena af detta sekel stodo ännu de tvänne rum, som -utgjorde tornets tredje våning, i gammaldagsdrägt. I de djupa -fönsternischerna funnos stolar med Adam och Eva broderade, jemte -kunskapens träd, på hvarje dyna. Färgerna voro urblekta, och det hela -såg ut som om det kunnat vara en återstod af dessa rums utseende för -200 år sedan. - -Gerna älskade man då att tänka det här, i dessa rum, en gång vistats -den mäktige Klas Fleming, den stolta Ebba Stenbock, deras unga, glada -döttrar och den ridderlige, ädle, unge Johan Fleming; han, hvars -korta lefnads sorgliga slut blifvit en af de sägner, som barnet redan -hör med andlöst deltagande, och som sedan bo i hjertat, så länge det -kan klappa varmt. - -Herr Erik Liljeholm vistades ofta med de unga flickorna på Qvidja, -såsom deras stöd; stundom fick då Enevald Fincke äfven göra der ett -besök och var hos alla de unga en välkommen gäst. Hebla påstod att -han bestämdt var den vackraste af alla de unge ädlingarne i Åbo. -Karin skrattade åt hennes barnslighet, Siri teg och rodnade och sade -ingenting. - -Då hände väl att Hebla skrattade och påstod att Siri var ond på unge -herr Enevald. Siri hade ej ens åt de båda systrarna anförtrodt sin -hemlighet. Nu brydde henne Hebla åter: "Du är bestämdt förtretad på -honom, du vill ju knappt tala med honom. Och han, som är så vacker, -så ståtlig. Och hur han dansar, och hur han tumlar sin häst. Nej, -i sanning, nog syns det ändå på dem, som vistats i utlandet; de ha -annan syn med sig, än våra dabbiga finnar." - -"Nå, tråkiga äro ni båda två. Ingendera säger ett ord", fortfor Hebla -om en stund. "Har han kanske icke varit nog artig emot jungfrurna?" - -"Artig, det är han visst alltid", svarade Karin, "och visserligen en -hygglig ung junker, och galant och förekommande. Men jag vet ej huru -han, när han är som artigast, förefaller mig som om han ville ställa -en i glasskåp likt en helgonbild. Hans hustru ville jag åtminstone -aldrig bli." - -Hebla skrattade. "Nå hvad har du emot att vara ett helgon och sitta i -glasskåp och dyrkas och se alla karlar för dina fötter?" - -"Nej jag vill vara en menniska med lif och rörelse, och få uträtta -något, som gör mig och andra menniskor nytta och glädje. Icke ville -jag vara en helgonbild, som man knäböjer för, men som ändå i det hela -ej är något annat än en påklädd docka i sin ägares hand." - -"Bäst man talar om trollet så kommer det", utropade Hebla. "Der kommer -han ju nere på vägen. Siri, Siri, hvad rodnar du nu åter så orimligt! -Jag tror presist att du icke vore så emot att komma i glasskåp. Men -hvem är den andre herrn, som följer honom?" - -"Det är ju min far", sade Sigrid. - -"Honom igenkänner ej Hebla, men väl den unge herrn", skämtade Karin. -"Men i sanning, Hebla, du pratar mycket mer än en ung flicka bör -tala." - -"Nå ja, något måste jag väl också få prata om! Tacka vill jag när -Peder var här, då fick jag med honom slabbra bäst jag ville. Men nu -skall allt vara så klokt, kantänka, när man talar med stora syster. -Men pratar jag för mycket, så förpratar åtminstone Siri sig icke, det -är då säkert." - -"Derföre är också Siri dubbelt klokare än du. Siri pratar icke -mycket, men derför säger hon också icke så många dårskaper som du." - -Hebla neg. "Tackar ödmjukast. Ja, och moraliserar ej heller så -förnuftigt som du! Men kom nu, så gå vi ned. Herr Erik kommer ju -gerad hit. Herr Enevald syns gå in i fogdbyggningen. Nå, nog vet -man att han måste borsta dammet af sina fötter, fast ej vägen från -stranden är lång." - -Siri hade stått och sett utåt vägen, men så gerna hon än velat, så -gick det ej an att springa emot Enevald. Nu, sedan denne lemnat herr -Erik, var Sigrid som en fågel utför trapporna och hann ännu helsa sin -far på gården. - -"God dag, min lilla flicka. Se så rask och glad du ser ut. Allt -rödare bli dina kinder här på Qvidja. De syntes mig hafva bleknat en -smula i våras. Men nu kommer jag för att hemta jungfrurna och dig -till Åbo. Fru Ebba längtar efter sina döttrar." - -Under detta tal hade herr Erik och Sigrid hunnit in. Nu inträdde -äfven Enevald. Sedan han helsat Kathrina och Hebla vände han sig till -Sigrid, som stod blyg bredvid sin far, och då han tog hennes hand för -att helsa, märkte hon i hans handtryckning så mycken mening, att hon -rodnade ännu mycket djupare. - -Nu tog herr Erik till orda och sade, att fru Ebba önskade, det de -unga skulle komma till staden. "Hennes frudöme rädes att hertig Carl -dock möjligen ännu i sommar, kunde komma för att belägra fästet, och -han kunde väl lätt skicka en liten galeja hit ut i skärgården, för -att kapa bort det fagra bytet härifrån Qvidja, och sedan hålla det -som en gisslan att dermed tvinga henne till eftergift. Hon längtar nu -ock mycket efter att hafva sina unga döttrar omkring sig." - -"Ja, vi komma genast", svarade straxt Hebla, och Karin tillade: "Herr -Erik, vill ni väl utdela befallning om slup och roddare?" - -"Vi äro just hitkomne, Enevald Fincke och jag, för att exportera -jungfrurna lämpligen till staden." - -"Men säg mig", utbrast Hebla, "Arvid Eriksson är ju kommen. Är han -allt lika glad? Det skall bli roligt att få någon att skämta med! -Alla äro här så högtidliga och tråkiga." - -"Tror jungfru Hebla att en gammal karl, som har vigtiga -förrättningar, skall hinna med att mycket bry sig om en så der liten -jungfru?" - -"Liten, alltid liten, jaha, just som det vore så vackert om jag vore -så lång som J, herr Erik; ja det vore rätt, det är visst, låt se att -hur liten jag än är, skall han nog prata med mig. Gammal karl! ja -hvad sen, han är glad och icke en sån der trumf, som ni alla med edra -kyrkminer. Farkär var än mer gammal han, men nog höll han ändå af -sin barnsliga Hebla", och så trillade stora, klara tårar ur hennes -lifliga, blå ögon. - -Arvid Eriksson Stålarm, af Sigismund tillsatt att öfvertaga högsta -befälet i Finland, hade inträffat i Åbo. Han hade just låtit anmäla -sig till besök hos fru Ebba, då de unga flickorna nyss inträffat på -slottet. - -Mötet var i början något stelt. Arvid Eriksson hade visserligen stått -i skyldskap till hennes make, genom sitt gifte med Elin Fleming, -men emellan riksmarsken och Arvid Eriksson, hade på sednare tider -rådt ett spändt förhållande. Stålarms vänliga och fryntliga väsende -tillät dock ej fru Ebba, att länge vara honom obenägen. Sedan de en -stund samtalat, sade Stålarm: "Eders frudöme ville nu låta gömdt vara -glömdt. Knottrade jag ibland mot herr Klas, så kunnen J vara viss på, -att han icke gaf mig sämre igen. Men i ett afseende stämde vi dock -alltid öfverens, och det var i vår trohet mot vår konung. Väl kunde -man mången gång bli flygande ond på honom; men så lofvade han ock slå -hufvu't af mig, och så var det qvitt, det ena med det andra. Och nu, -ädla fru, har jag äran vara eder riddare och denna unga dames (här -böjde han lätt ett knä för Kathrina) och ber jag eder icke försmå -mig, sådan jag här synes. Sköna damer ha i mig alltid haft en trogen -tjenare." - -"Ändå jag då, mig låtsar käre farbror alls icke om", sade Hebla, som -i detsamma hoppade fram. "Har då käre farbror alldeles glömt mig?" - -Arvid Eriksson betraktade henne ett ögonblick, tog henne derpå med -båda händerna om lifvet, lyfte opp henne och kysste henne. "Se på att -du blifvit så stor, att jag knappt känt igen dig, yrväder. Men nog -får du ännu äta några kakor bröd, innan du växer helst så der högt. -Och förr än du blir åtminstone så lång, lär väl ingen ung herre ens -böja knä för dig, än mindre gamle Arvid Eriksson." - -Fru Ebba log svagt. "Ack herr Arvid. Tiden är för sorgelig att skämta -nu." - -"Änej, käraste eders frudöme, ju sorgligare tid, ju bättre behöfs -skämtet. Intet blir bättre med att sitta i knuten och gråta. Herr -Klas är borta, och en pelare var han, det må jag säga på hans mull; -men visst vilja vi dock se till att ej hertigen får klösa öronen af -finska björnar. Jag tänker väl han för i år icke skall våga nässja -hit; men hur det än går, skulle man än råka i hans klor, så må man -då gladeligen slå sitt lif i backen för sin kung och sin heder. Dock -vill jag tro att räfven ej vågar springa ut ur kulan i år, ty han -kan ej veta hvad stund vår laglige konung och herre sjelf infinner -sig i sitt rike, och då vet hertigen nog att hans välde skulle ta -ett snöpligt slut, om han ej vore hemma sjelf för att vakta det. Och -gifve Gud att hans majestät redan vore kommen till sitt arfrike, att -försvara sitt land och sin krona." - -Oaktadt Stålarms ankomst, fortfor dock fru Ebba att vara fullt -verksam, egentligen med provianteringen. Hennes ögon voro oaflåtligt -vaksamma. Tidigt och sent var hon i rörelse, öfverallt såg hon -med egna ögon, hvarje råglår som fylldes, hvarje köttunna, hvarje -brödspett höll hon räkning på och eftersåg att allt skulle vara -godt och ordentligt förvaradt, så att besättningen ej behöfde lida, -hvarken af knapp, eller dålig föda. Öltunnorna fylldes med godt öl, -maltet eftersågs att det icke fick unkna. Några af de unga flickorna -åtföljde henne vanligen på hennes vandringar inom slottet, oftast var -det Sigrid, och hon blef snart väl underrättad om allt hvad i slottet -fanns, och om alla anstalter, som vidtogos till dess befästande och -försvar. Härunder blef hon allt mera känd af folket i slottet, eller -huset, som det kallades, och de gamle, uttjente, gråa krigare, som -hade sig anförtrodda åtskilliga af de fredliga befattningarna inom -slottet, sågo alltid vänligt efter den unga flickan, der hon så -stilla gick sin väg fram, logo godt i sina gråa skägg när hon talade -vid dem, eller vänligt hjelpte dem att utfundera något godt sätt att -ordna hvad dem ålåg, eller hemtade ett stop öl åt en gubbe der han -stod i sommarhettan och mätte in den dammande rågen eller dylikt. - -Under konung Johans tid, hade en ny mur blifvit uppförd i halfrundel -neromkring slottsträdgården på uddens yttersta spets, sålunda att man -kunde gå omkring den ytterom, när ej vattnet var högt. Äfven denna -eftersågs nu, att intet fel skulle vara derpå, ehuru ifrån den plats, -som af muren inhägnades, icke fanns någon port till slottet. En liten -lucka i muren, anbragd för att derigenom kunna utsopa ogräs och stök -ur trädgården, eftersågs äfven, beslogs fastare och fastgjordes genom -en hake, som ej kunde öppnas af någon annan än den, som dertill kände -mekaniken. Åt denna sida vette endast det gamla slottets höga tjocka -väggar och här och der högt uppe någon liten glugg, men fru Ebba -ville icke lemna något försigtighetsmått oiakttaget. - -Åter en dag gjorde fru Ebba, åtföljd af Sigrid och en gammal tjenare, -sin rund för att efterse om några arbeten, dem hon anbefallt, blifvit -rätt fulländade. Vid en vändning omkring ett af slottstornen emot -trädgården, mulnade hennes blick, och hon sade: "Gamle Hans, hvad -betyder detta, der står ju ännu rönnen, som jag befallte dig låta -nedhugga." - -"Ack", utropade Sigrid, "måste den bort. Den är så vacker, der den -rotat sig mellan stenarne och synes minsann nog ha svårt att slå sig -ut, med så litet mull, som den kan finna der." - -"Den kan ej få stå, den kunde bli en hjelp för någon som ville -klättra opp här mot muren, och derofvanföre är en glugg att krypa in -igenom. Gluggen har visserligen galler, men äfven det är af tiden -något angripet och icke att lita på, och kan nu icke alldeles snart -blifva ersatt med ett nytt. Man får ej försumma ens den ytterligaste -försigtighet." Derpå vände hon sig åter till Gubben: "Nå Hans, hvad -betyder det att rönnen ännu står qvar?" - -Hans stod ödmjukt och höll i handen sin mössa, hvilken han vred och -vek i många bugter. Slutligen sade han: "Nådige fru, det vill ej gå -att hugga ned den rönnen." - -"Det vore besynnerligt. Skaffa hit en karl med en god yxa, jag tror -det skall vara snart gjordt." - -"Förlåt, eders frudöme, men tillåter eders nåde mig att säga huru det -hänger ihop med den rönnen?" - -"Nå, så säg då." - -"Jo, nådiga fru, det var så, att det fanns engång en herre, som var -en stor och mäktig konung, men sen blef han en stackars, fattig -fånge; det var nyss efter det herr Thure hade begärt från Stockholm -jern och koppar, för att låta göra fjettrar åt honom. Han fick -dock ibland lof att gå ut i gången inom hvilken hans fängelse låg, -och då brukade han stå der vid gallret, och såg och såg utöfver -slottsfjerden, dit långt bort öfver vattnet, så långt han kunde se, -och då sjöng han ofta med låg röst, men så vackert att det gick till -innersta hjertat. - -"En dag, redan den första hösten han var här, hade jag vakten inne hos -honom och han sade till mig: 'Hans, du har ju alltid gerna velat göra -mig en tjenst, när du kunnat. Här sitter jag och vet knappt, om det -är sommar eller vinter. Hemta mig dock några gröna blad, när du nästa -gång kommer hit på vakt, om du kan utan att du dermed gör dig sjelf -skada.' - -"Nästa gång jag skulle på vakt i kung Eriks fängelse, stack jag i -min ficka några gröna löf, och några rönnbär, efter jag just gick -förbi en rönn. Jag hade gerna tagit en blomma med, men det var höst -och fanns ej mera blommor. Och så lade jag alltsammans dit opp vid -jerngallret, ty jag visste att han den dagen skulle på förmiddagen -slippa dit ut. Jag var så rädd, att någon skulle taga bort det gröna -innan han kom; men det var så litet och låg så tätt tillsamman i ett -hörn af gluggen, så att ingen kom att tänka på att det kunde vara -ditlagdt för hans skull, och så fick det vara. - -"Jag stod på post vid dörren när han kom ur sin kammare, åtföljd af -vakt, som äfven stadnade nere vid dörren. Han gick genast fram till -fönstret och såg ut åt sjön och suckade, så tungt och så djupt, att -det gick genom min själ. Med detsamma varsnade han de gröna bladen -och rönnbären, och tog dem, och kastade en vänlig blick på mig, der -jag stod vid dörren. Och han lutade sitt hufvud i sina båda händer -och småningom började han sagta sjunga för sig sjelf; det han sjöng -lät som en psalm. Men i en hast rusade han opp och kastade både blad -och bär ut genom gallret och började att stormgråta. - -"Nästa vår såg jag mellan stenarna här detta rönnträd, det var då en -späd planta. Jag vårdade det och fyllde mull derpå, att det skulle -kunna växa, och när den olycklige åter stod vid gluggen, föll hans -öga derpå, och han nickade vänligt åt mig, som stod här nere. Och -den lilla plantan syntes mången stund vara honom till tröst. Jag såg -huru han, så ofta han slapp ut i gången, stod och såg på plantan, och -hur nöjd han blef när ett nytt blad skjutit ut. Jag fick aldrig mera -vakten i hans rum; jag tror man ansåg mig vara för god emot honom. - -"Snart hafva trettio år förgått sen den tiden. Mitt hår har blifvit -hvitt och jag duger ej mer till annat, än se efter att ej råttorna -äta opp brödet för knektarne. Jag har varit borta härifrån tidtals, -men hvarje gång jag återkommit, har jag gett mull åt och vårdat kung -Eriks rönn. Se, den är ändock så smal och gänglig och har ej en -sådan fyllig krona, som rönnar bruka. Han, som planterade den, hade -ej heller någon krona, fast han var född dertill. Men med sin smala -stam pekar den dock opp till fönstret, der kung Erik brukade stå. Jag -har ock bjudit till att rigta den ditåt. Nådiga fru, jag kan icke -förstöra det trädet!" - -Fru Ebba var rörd. Slutligen sade hon, liksom vid sig sjelf: "Kung -Erik var en blodig tyrann, men han har bittert försonat hvad han -brutit; kanske bittrare än han förtjenat", tillade hon, i det hon -med handen gjorde en åtbörd åt pannan. "Han var kanske mera olycklig -än brottslig. Jag vet ej hvad jag bör göra. Detta träd sitter hårdt -rotadt." - -"Men", inföll Siri ifrigt, "det kan ju böjas åt annat håll." - -"Svårligen, det är för gammalt." - -Hastigt grep Sigrid tag i en gren, som böjde sig nedåt, och svängde -sig med ett hopp och en vig rörelse så, att hon kom att sitta på -grenen. Trädet svigtade och böjde sig litet åt sidan. - -"Siri, Siri; nå du sagtliga, som ändå kan vara en sådan der yrhätta. -Du är ju ej bättre än sjelf va Hebla. Tänk om grenen brister." - -"Det vore väl ej så farligt, icke är det så högt." Nu hoppade Sigrid -ner, och fru Ebba samtyckte till att låta göra ett försök att böja -trädet i annan rigtning; om nemligen Hans ensam kunde åstadkomma -det, ty hon ville ej göra någon annan uppmärksam härpå. Gamle Hans -skyndade att anskaffa nödiga verktyg, snören och hvad annat han ansåg -behöfligt. Sigrid grep äfven med sina händer i tågen och hjelpte af -alla krafter. Stammen böjde sig något, men den var icke djupt rotad; -rötter lösgjorde sig på ena sidan. Med de öfriga rötterna stod trädet -dock fast; men lutade nu, som om det hade varit färdigt att falla. -I denna ställning fastband gamle Hans det kära trädet vid hakar, -som han inslog i remnor på stenarne, och en ensam tår rullade utför -gubbens bleka kind. Så snart han fann tid dertill, skyndade han att -bära mull på de lösryckta rötterna och att, så mycket som möjligt, -sörja för det hans skyddsling ej skulle allt för mycket lida af den -behandling den undergått. Gubben måste trösta sig vid tanken på, att -han dock lyckats rädda trädet från att bli nedhugget; om än det nu -blifvit vridet ur den rigtning, som han helst velat ge det. - -Sigrid hade emellertid helt och hållet tillvunnit sig den gamles -hjerta och han visade henne sin vänlighet vid alla tillfällen, då han -kunde göra henne någon liten tjenst. - -Enevald syntes icke rätt belåten, när han stundom mötte Sigrid vid -hennes vandringar med fru Ebba. Svårt hade han att med ord göra -anmärkningar öfver att Sigrid var denna följaktlig; men han sällade -sig, när hans tid det medgaf, alltid till de båda fruntimmerna. -Än varnade han Siri för att icke stiga på en sten, än på ett löst -bräde, eller något dylikt, räckte henne handen vid hvarje litet -ojemnt ställe, och förde henne sirligt der öfver och frågade henne -stundom med artigt småleende, när fru Ebba ej kunde höra det, "om -det icke fanns någon småsven i huset, som i dag kunnat följa fru -Ebba", eller något dylikt. Sigrid var tacksam för hans uppmärksamhet -och vård om henne. Någon gång hände, att hon i sin själ tänkte, det -han ansåg henne allt för hjelplös och dålig, då han kunde tro henne -behöfva all denna hjelp och uppmärksamhet; men den tanken förjagade -hon genast, såsom otacksam och ovänlig. Så började hon allt mer att -nästan känna ett behof af dessa Enevalds uppmärksamheter och denna -hans vård om henne, och hade väl troligen småningom blifvit så ovan -att sörja för sig sjelf, att hon verkeligen blifvit beroende af hans -hjelp, för att kunna röras omkring, om icke inträffande händelser -gjort, att hon blef tvungen att lita på egna krafter. - - - - -XX. - - -Det led mot hösten. Allt tryggare började man känna sig på Åbo -slott för något anfall af hertigen. En större del af besättningen -var förlagd i staden, men vakthållningen på slottet bestreds med -noggrannhet, och de dertill använda troppar ombyttes ofta. - -En dag sutto i vaktstugan vid ett bord, hvarpå stod en ölstånka, -några man af de för dagen vakthafvande, men hvilka ännu ej hade sin -vakt. En skotte, en välväxt, spenslig polack och en finne, hvars -knutna, muskelstarka växt antydde en björnnatur, drucko här i god -sämja och syntes ha ganska roligt, ehuru de föga förstodo hvarandra. -Men polacken pratade och sjöng, skotten berättade sägner från sitt -land, dem kamraterne ej förstodo, och Matts Koskipää nickade jakande -till de andra, så snart han blott råkade begripa ett enda ord af hvad -kamraterne hade att anföra. - -"För f-n, sådan kall smörja", skrek polacken, sedan han tagit sig en -dugtig klunk. Svordomen uttalades på svenska, men fortsättningen af -talet blef en blandning af finska, polska, tyska och svenska. "Man -kunde nästan tro, att gamle herr Klas lefde, ty nog är ölet bra nog i -sin sort, just sådant han ville ha det. Det kan man medge, att visst -ville han ge knektarne så godt stackarn hade att bestå. Men sen man -hade fått en klunk af hans kalla maltsmörja i magen, så fordrade -han, att man skulle vara så flink och förlig, som om det varit det -eldigaste vin han bestod. Ah fy för f-n." - -"Hör han på, munsjör Raborsky", svarade skotten, som af hvad polacken -talat ej förstått mycket mer än ett ord, "låt han bli att kalla herr -Klas för stackare. Det var en karl som kunnat förtjena att ha en -fjäder i sin blåa mössa och säckpipblåsare framför sig, och ingen -skulle ha sagt, att ej han hedrat den klan, till hvars chef han hade -blifvit född." - -"Ja, då hade han ej heller behöft sina smörjiga skinnbyxor", -skrattade polacken. "De hade minsann kunnat passa åt skottarne att -kläda öfver sina sköldar med, så styfva och grofva de voro. Pilarne -skulle bra ha studsat ifrån dem." - -Skotten for opp och ryckte på sitt stora svärd, men lugnade sig dock -vid en klunk öl; han visste ej rätt hvad den andre sagt. - -"Åh hå", fortfor polacken, i det han vred på sina långa mustascher. -"Det var dumt att låta värfva sig till det här björnlandet. Nog hade -det smakat bättre att dricka söderns vin och bo under de välluktande -citron- och orangeträden, än att smörja i sig finskt öl och låta -röka sig som en sill i dessa fördömda finska porten; och gräla med -de djuren derinom, för hvar bit man tar af dem. Men det hade vi, för -det de behagade välja oss till kung ett våp, en isbjörn, som ligger -i sin lya och gör ingenting, sen han väl lyckats sätta söta fars -stalldrängar till vakt öfver oxarne i sitt hemland." - -Matts hade suttit helt tyst, under det de andre munhuggits. Nu steg -han opp, helt lugnt, knöt sin jättenäfve under Kaborskys näsa, och, -i det han mellan sina sammanbitna tänder mumlade: "Här skall du få -lukta på _finska_ citroner", stötte han polackens näsa oppåt så -häftigt, att denne för ett ögonblick blef alldeles förvirrad. - -Emellertid gick Matts, lugnt, som om ingenting förefallit, fram till -det lilla fönstret och kastade blicken åt slottsfjärden. Hans ögon -fick ett underligt uttryck. "Voj, perkele", sade han halfhögt och -vände sig om för att gå, men nu rusade Raborsky med knuten näfve emot -honom, för att slå till. - -"Pojke", sade lugnt den just ej mycket långe, men så mycket -bastantare finnen, "icke har jag tid att leka med dig nu." Derpå grep -han tag i den framrusande polacken och kastade den spenslige mannen -in ibland den hop knektar, som rusade till. Hastigt omringade desse -nu Matti, och hindrade honom ifrån att, som han ernat, skynda till -dörren. - -"Ge rum, eller slår jag armar och ben af er. Är det tid nu med -pojkupptag? Ser ni inte att hertigens flotta seglar in på fjärden -derborta." - -"Åh, prata aldrig dumheter; tro ej du narrar oss att släppa dig lös. -Hertigen skulle visst komma sjövägen, då Arvid Eriksson har hela -flottan i sin makt." - -I detsamma ryckte Enevald Fincke opp dörren: "På er post, gossar, nu -ha vi fienden här." - -Fru Ebba hade gjort Stålarm uppmärksam på de ankommande fartygen, -och begge insågo genast huru saken förhöll sig. Lif och rörelse -förspordes på alla håll i slottet. Snart var manskapet från staden -inkalladt. En liflig verksamhet råder en stund öfverallt, men sedan -allt blifvit ordnadt på förberedt sätt, börjar det hela vinna ett -slags yttre lugn, ehuru hvarje hjerta ännu klappar fortare än vanligt. - -Från skeppen höras trumpetstötar. En parlamentär nalkas i en slup, -han uppmanar slottet att gifva sig; men föraktfullt afslås detta. Och -Carl, för klok att utsätta sina små fartyg för elden från slottet, -beslöt att aflägsna faran genom manövrerande. Troppar landsattes, -och genom låtsade anfall på andra håll, narrades Stålarm att, jemte -en del af krigsfolket, lemna slottet. Innan kort afskurna från -möjligheten att åter draga sig dit tillbaka, nödgades de tåga opp -åt landet, och fru Ebba var nu åter ensam qvar att föra befälet på -slottet. - -Hertig Carl trodde sig redan säker om segern, men för tidigt. Huru -den stolta fru Ebba icke lät det Flemingska namnet komma på skarm, är -för väl kändt, för att behöfva vidlyftigt omordas. Modigt och klokt -ledde hon slottets försvar, och vid hennes sida gick oftast, som -hennes biträde, den unga Sigrid. Stundom hände, att en kula träffade -någon af manskapet just invid den plats, der den höga frun, åtföljd -af sin späda adjutant, hade stadnat. Sigrid bleknade och måste stödja -sig emot en vägg eller en pelare, för att ej svindla, men nästa -ögonblick stod hon redan vid den fallnes sida, för att vårda eller -förbinda, om hjelp ännu vore möjlig. Fru Ebba stod lugn, och syntes -icke skakad af något, sysselsatt endast att uppfylla sina pligter som -fästningens kommendant. Det var som om hennes makes ande hos henne -tagit sin boning. - -Från det å andra sidan om ån belägna Korpolaisberget riktades kanoner -mot slottet. Afståndet var för långt för de små kanoner, hertigen -kunnat medföra. De flyttades öfver ån till qvarnbacken, derifrån de -på närmare håll kunde verka. Men fru Ebba var oförfärad, som förr, -och gaf exempel af mod. Stadsboerna sände budskap och bådo henne att -gifva sig, men förgäfves. Redan visste man på slottet, att konung -Sigismund icke stode att förvänta till bistånd, att hertigen erhållit -förstärkningar och att Stålarm var ohjelpligt afskuren från slottet. -Men fru Ebbas mod svek icke. - - - - -XXI. - - -Solen lyste klar öfver slottsfjärden och på Runsalas ekar, hvilka -stodo som allvarliga vakter omkring gräsmattorna, mellan deras -stammar, der han och hösten hade härjat hvarje blomma; men hvilka -dock ännu lågo gröna och sammetslika. Här var lugn och tystnad, -afbruten endast af det dofva återskallet af de kanonskott, hvilka -från Korpolaisudden och qvarnbacken dånade emot slottet; och hvilka -dundrande helsningar från slottet besvarades med lika ljudeliga. Ty -på denna sidan af fjärden lekte kriget sin bullrande, blodiga lek. - -På hertigens befallning rigtades skotten mest mot fönstren af -boningsrummen i nya slottet. - -"Låt qvinnfolken få smaka litet på våra sötsaker", hade hertigen -sagt, "jag tänker käringarna snart skola få nog af konfekten, och -krypa till korset." - -Men inne i fästet hölls som bäst bönestund i slottskyrkan, hvilken -då befann sig i en annan flygel, än den nu begagnade. Der voro -församlade månge af männen och nästan alla qvinnorna, som befunno sig -i slottet. Der befunno sig fru Ebba jemte hennes döttrar, fru Elin -Stålarm, fru Karin Kurch, fru Anna Boije och flera förnäma fruar, -dertill många andra adeliga och oadeliga qvinnor. - -Högtidlig var gudstjensten; psalmernas toner beledsagades af dånet -från de belägrandes kanoner; men tillochmed de unga flickorna syntes -ej deraf låta störa sig i sin andakt. Nu afbröt ett häftigt brakande -den nyss började bönen. En kanonkula slog in genom ett fönster och -träffade en just invid stående knekt, som nedföll död. - -Bland fruntimmerna stod fru Ebba närmast den fallne. Ingen skiftning -i hennes anlete förrådde bäfvan. Mången annan qvinnas kind bleknade. -De unga flickorna foro rysande tillsamman och gömde sina anleten. -Endast Sigrid gick, ehuru blek och med något osäkra steg, fram till -fru Ebba, då hon såg denna resa sig för att gå till den fallne. - -"Jag finner, att här är ingen hjelp mera", sade fru Ebba. "Herren -vare hans själ nådig! Hans död var skön. Med bönen på läpparne fick -han falla för konung och fosterland. En sådan död är icke skrämmande. -Gode herrar och J, tappre krigare alle, måtte Herren skänka dem af -eder, som han nu behagar hädankalla, en död lika herrlig, och måtte -han åt dem som öfverlefva, gifva seger och kraft att fienden afslå. -Stån manneligen, tveken icke att offra lif och blod, om så fordras. -Skönt är att strida, herrligt att dö för sin konung och sitt land. -Herren gifve oss alla sin nåd och salighet." Efter ett ögonblicks -tystnad tillade hon: "Höljen ett kläde öfver den döde, och låtom oss -fortsätta vår andakt." - -Med hvarje dag växte fru Ebbas hopp att kunna afslå belägringen. -Hon märkte huru föga hertigens kanoner förmådde emot fästets tjocka -murar, hvaremot de försvarandes skjutverktyg gjorde stor manspillan -ibland de belägrande. Höstregnen försvårade mycket arbetet för -hertigens folk, och de minor, han lät anlägga, fylldes af vatten. - -Men snart mörknade åter utsigterna. Besättningen började visa mindre -nit för uppfyllandet af sina skyldigheter. Förräderi hade insmygit -sig ibland dem, och utsådde myteri. Mången af manskapet visade håg -att öfvergå till hertigen, och de fremmande legoknektarne ansågo sig -icke skyldige att längre strida. Men på fru Ebba inverkade hvarken -fruktan, hotelser eller löften. Hon syntes hafva ärft sin mans sinne. - -"Unge herr Enevald", sade Matts en dag, "här är sannerligen ugglor i -mossan. Här gå så många rykten i svang bland besättningen i kors och -tvärs. Hvarifrån komma de alla? Det står aldrig rätt till. Man talar -om hur hertigen lofvar guld och gröna skogar åt dem som öfverlöpa, -och hur han hotar att hänga, som landsförrädare, alla som hålla med -kungen och finnarne. Många påstå, att kungen är död. Alla veta, att -han åtminstone ej kommer hem i år, och många säga, att de ej vilja -tjena den, som öfverger dem." - -"Jag har ock märkt oråd", svarade Enevald, "men ännu ej lyckats -upptäcka hvem den förrädarn är, som här löper hertigens ärender. Se -den der tusan der på bröstvärnet, rigtar han ej åter kanonen så kulan -går fienden öfver hufvudet." Enevald sprang med draget svärd till -karlen, grep honom i kragen och skrek: "Sigtar du så der, skurk, så -laddar jag kanonen med ditt hufvud." - -Karlen mumlade något om att rigtningen var rigtig, men sänkte -emellertid en mån kanonmynningen. - -Sedan Enevald gett Matts ordres att vaka öfver huru skjutningen -tillgick vid tvenne nära hvarandra ställda kanoner, hastade han att -uppsöka fru Ebba. - -Hon stod tankfull vid ett fönster, som vette utåt fjärden. Enevald -bugade sig vördsamt och sade: "Nådiga fru, jag kan eder icke förhålla -hvad eders frudöme dock kanske redan sjelf varsnat. Här smyger -oro bland folket, jag fruktar att det bryter ut i myteri. På hvad -som utom fästet sker, veta knektarne god reda: Att hertigen får -förstärkning från Österbotten, känna alla, men for sina skyldigheter -visa få håg." - -Fru Ebba stod en stund begrundande, slutligen sade hon: "Det är så, -och det har bekymrat mig högeligen. Någon hertigens underhandlare -måtte finnas bland folket. Dagligen gå öfverlöpare till fienden." - -Tvekande yttrade Enevald: "Här finnes en person, som synes mig icke -rätt vara att tro. Svårt är att misstänka någon för sådan neslighet; -men denne Daniel Hjorth, studenten, hvad har han här att göra? Hvad -tasslar han i knutarna med folket? Hans blick är ej ärlig och klar. -Svek bor på hans panna. Denne ofrälse, hvad har han här att uträtta, -hvad förehar han. Det kunde vara godt att sätta honom i förvar, om -eders frudöme så behagade tillåta." - -"Daniel Hjorth, denne yngling som dock njutit mycken välvilja i vårt -hus. Nej, herr Enevald, jag vill hoppas, att icke han skall vara en -usel förrädare mot sitt fosterland och det hus, som icke försmått -honom." - -"Huru skulle man af en sådan, en ofrälse, en vanbörding, ens fordra -ädla känslor. Sådan rot, sådan planta." - -"Hertigen förstår sig på smygvägar", sade fru Ebba, utan att direkt -svara på Enevalds tal, "men ville blott herrar officerare alla -blifva trogne och stå mig bi, så skall ännu, med Guds hjelp, en -riksförrädare, som med list och våld tillegnar sig sin frändes rike, -icke omhänder få konungens fäste, och ohelga hans trognaste tjenares -döda qvarlefvor, som här ligga och vänta på att blifva nedsänkta i -hans fäders graf." - -Äter stod fru Ebba ett ögonblick i tankar försänkt, men fortsatte -sedan: "Bättre dock, att de män vi äga till fästets försvar äro -få, men pålitliga, än att myteri och uppror smyger bland en större -skara. Vi måste sålla dem. Herr Enevald, låt tillsäga Hans Eriksson -till Brinkala, Anders Larsson till Botila, Ivar Bertilsson och Bengt -Söfringsson, att de måtte samlas i residenssalen. Jag vill med dem -samråda om bästa sättet att verkställa denna sållning." - -Ännu innan dagens slut sammankallades manskapet på yttre borggården. -Fru Ebba tilltalade dem: "Tappre krigare! Alle hafven J lofvat att -med lif och blod till sista andetaget strida för vår rättmätige -arfkonung och herre, och att in i döden vara hans rättvisa sak -trogne. Huru hertig Carl, med list och våld, bemäktigat sig -regementet och med uppror och slemt förräderi strider emot sin -och allas vår nådige konung, och nu äfven med våld och orätt vill -bemäktiga sig detta konungens hus, det kännen J alla. Och dock har -man hört otillbörliga ord, äfven inom dessa murar. Finnes väl ibland -eder någon nog äreförgäten, att vilja förråda ära och tro, må han gå -att uppsöka den herre, som är honom värdig. Ingen förrädare må stadna -qvar att besudla vår heliga sak. Med Guds hjelp, vilja vi ärligen -försvara vår konungs hus och hans sak med rena och ärliga hjertan. -Ingen förrädare må stadna här, se porten är öppen, finnes här någon -falsk och äreförgäten nog, att vilja vara en öfverlöpare, må han -draga hädan." - -En liten port i muren öppnades nu. Skarpt blickade fru Ebba emot den, -och hennes blick mörknade allt mer, ty allt nere och nere trängde -sig emot den öppnade porten, allt mera tätnade massan af uttågande, -och snart qvarstod endast en ringa tropp af fästets försvarare. Ett -ögonblick nedlutade hon sitt hufvud, och skylde sina ögon med en -åtbörd af förtviflan. De omgifvande herrarne buro i sina anleten -mycket olika uttryck. Någre syntes visserligen dela fru Ebbas -känslor, andre sågo lugne ut, och en, Olof Sverkerson stod bakom fru -Ebba med en nedrig skadeglädje i de små grå ögonen, och gjorde en -gemen grimas. - -Med de uttågande hade äfven Daniel Hjorth förstuckit sig. Han hade, -så mycket möjligt var, gömt sig bakom krigsmännen, på det ingen blick -af fru Ebba skulle upptäcka honom. Hans onda samvete jagade honom. -När han nalkades hertigens läger, vände han sig om, kastade en blick -mot slottet och sade vildt: "Ha, huru går det nu med edert stolta -mod. Nu är mitt uppdrag fulländadt, nu stiger Daniel Hjorth, och -de stolta Flemingarna falla. Kathrina, märker du, vi bli småningom -gelikar! Gelikar, hm, det stolta, adeliga blodet skall väl aldrig -erkänna den ofrälse födde som gelike, om än han kunde förvärfva -adelig sköld. Vi få väl se, vi få väl se, tiden späker mången så -småningom." - -Fru Ebba vaknade som ur en dvala, sedan folket aftågat. "Ordna -försvaret nu för det första", sade hon till Bengt Söfringsson. "Om en -timme samlas vi till rådplägning i residenssalen. Infinnen eder der -gode herrar." - -Fru Ebba hastade opp till sitt rum. Der nedkastade hon sig i -outsäglig ångest. Länge kämpade hon att vinna styrka. Slutligen -utbrast hon i bön. Hon bad länge, med hög röst, djupt nedböjd emot -golfvet. Småningom lugnades de svallande vågorna i hennes inre. -Ännu låg hon en lång stund, bedjande, på sina knän och allt lugnare -ljöd hennes röst. Slutligen reste hon sig, ordnade sin hufva och -det hvita förslaget på sin svarta ylleklädning, och begaf sig till -residenssalen, der hon inträdde med högburet hufvud. Här möttes hon -af herrarne med föreställningar om nödvändigheten att uppgifva fästet. - -Stolt och högrest stod fru Ebba inför de församlade krigarne. "Ädle -herrar och riddare", började hon nu sitt tal. "Dem ibland eder, -som med sanning och ärlighet äro den goda saken tillgifne, och som -med nit och trohet stridt för sin konungs sak, dem tackar jag ännu -en gång för deras mod, för deras sjelfuppoffring. Men här finnas -ock, Gud bättre, män af annat slag. Ännu har ingen qvinna i slottet -uttalat ordet kapitulation, det var männen förbehållet att denna gång -vara de mjukaste. Vore alla så till sinnes som jag, så skulle ej -hertigen få in slottet så länge en hand finnes, som kunde kasta en -kula åt fienden." - -"J veten ännu icke, eders frudöme", utlät sig nu Bengt Söfringsson, -"att vi svårligen kunna kasta några kulor. De af hertigen köpta -förrädarne, hafva icke allenast förledt folket att öfverlöpa, men -äfven att förstöra skytteriet. Alla kanoner äro dels fyllda med sand -och jord, dels förnaglade. Vi stå här redlöse, så herren sig förbarme -öfver oss. Ingen utväg finnes att göra motstånd." - -Ett ögonblick gaf fru Ebba vika för sin djupa smärta och sade nästan -bittert: "Ha, hvad kan icke menniskan uträtta med en fast vilja! Det -har jag lärt mig af honom, som aldrig tvekade, aldrig bäfvade, när -han skulle följa det rättas väg; och som aldrig räddes att öfver sig -draga hertigens svåraste vrede, i sitt försvar för sin konungs rätt. -Men J, J blifven för edra hufvuden, J bäfven för hertigens straff, -och stån ovissa om J bören följa edert samvete och göra det rätt -är och förtjena eder konungs nåd, eller om J bören underkasta eder -hertigen, derföre att han nu står här närmast med sin här. Gingo -väl alla förrädare hädan? Nej, jag förstår nu, att jag varit en -godtrogen qvinna, som litat på falska vänners råd, och trott på dem, -som voro min ädle makes fiender! Dock, förebråelser hjelpa intet, -att klaga vårdar jag mig icke. Försvaras kan icke slottet, sägen J. -Krutet förslår ej heller att spränga det i luften, dock kunde något -dermed uträttas. Det _nya_ slottet kunde väl dermed förstöras. Väljen -alltså, J, som ännu stån eder konung trogne, väljen emellan att kasta -eld i krutet, eller uppgifva fästet. Gifve Gud att ni hade håg till -att välja det förra, det vore dock en hederligare död, än att hängas -af hertigen, som väl blir mångens lott. Ädle herrar och riddare, -tron dock icke att Ebba Stenbock är otacksam, hon känner väl att -ibland eder finnas de, som äro trogna som i eld pröfvadt guld, men -hon känner ock, att ännu _här_ finnas förrädare, och detta bragte på -hennes tunga ord, som endast voro ernade åt några få här närvarande. -Ädle herrar, besluten nu som eder bäst synes, mitt arbete är slut. -Ebba Stenbock förstår icke att uppgifva ett fäste." - -Fru Ebba bugade sig och gick långsamt bort. Hon inträdde slutligen -i det hvalf invid slottskyrkan, der Klas Flemings lik ännu stod -bisatt, och der nedsjönk den stolta qvinnan afsvimmad på den kista, -som inneslöt de qvarlefvor, dem hon lofvat bevara för ohelgande, men -numera ej förmådde skydda. - - - - -XXII. - - -Mikaelidagen ingick. Slottet hade kapitulerat, hertig Carl skulle -intåga. Alla fruntimmerna i slottet hade samlat sig omkring fru Ebba, -liksom sökande stöd hos henne. Stor ängslan rådde. Hvar och en ägde -någon kär person, hvilken kunde drabbas af hertigens vrede. Och dock -hade man ännu ej lärt sig så frukta hans stränghet, som sednare, när -många blodsdomar hade lärt finnarne förstå, att trohet mot deras -lagligen krönte konung vore förräderi och straffades som sådant, just -af den, som sjelf satte alla fjedrar i rörelse, för att inkräkta -thronen. Harm, vrede och sorg jäste inom fru Ebbas bröst, der hon -satt omgifven af de öfriga fruntimmerna; men hon yttrade icke ett -ord. Omsorgen om slottets uppgifvande hade hon helt och hållet lemnat -åt Bengt Söfringsson och öfrige officerare. - -Då nalkades henne Olof Sverkerson, af bönderne sednare Olof Perkelson -kallad, för sina många gånger utöfvade förräderier, än mot den ene, -än mot den andre, allt huru han tyckte för ögonblicket vara det för -sig fördelaktigaste. Han framsteg med en ödmjuk bugning och sade: -"Hans fursteliga nåde har låtit sig berätta, det här icke skall vara -ärligt spel. Man har sagt honom, att eders frudöme någorstädes låtit -lägga det krut, som här fanns qvar, till en mina, för att spränga -den i luften när hans fursteliga nåde skulle deröfver passera. Han -har derföre sändt mig för att utbedja sig nöjet af edert sällskap, -på det han åtminstone icke må blifva utan angenämt medfölje på -himmelsfärden. Han anhåller derföre att ni, såsom artig värdinna, må -emottaga honom vid porten af edert hus." - -"Sådant ens eget sinne är, sådant väntar man det hos andra", sade -fru Ebba med nästan hvita läppar. Derpå steg hon opp från sin plats, -kastade en blick omkring sig på fruntimmerna och sade: "Stannen här -alla, denna förödmjukelse må ingen annan än jag bära." - -Med långsamma, men jemna steg vandrade fru Ebba utför trapporna, -öfver borggården, genom hvalfvet, ut till slottets tunga port, som nu -stod öppen. - -Mot slottet marscherade de hertigliga tropparna. I spetsen för -dem syntes hertigen sjelf och någre hans herrar. Hertigen kastade -stundom en bister blick opp emot det fäste, som trotsat hans makt och -fällde några föga vänliga ord. Hans sinne, uppretadt öfver slottets -försvar, hade ännu ej hunnit blifva mildare genom medvetandet att -nu hafva vunnit sin afsigt. När han kom så nära, att han blef varse -den öppna porten och bemärkte att fru Ebba stod der, utbrast han: -"Getingboet har dock fått lof att ge med sig. Roligt vore att veta -hvad käringen der nu menar. Jo, jag tänker Ryttarkajsa skall få lära -sig att steka sill, i stället för att glödga kulor. Får väl lära sig -att räkna ärter för granater, Dragonmaja. Hade god lust att hänga -hennes kjortlar som klocka på slottstornet, med henne sjelf som -kläpp i klockan! Nå, när vi nu väl få fästet inne, skall väl detta -finneupproret ta slut." - -"Blott de ej ånyo få lust att resa sig, när Eders Furstliga nåde åter -måste lemna landet", svarade, med sjömanna rättframhet, amiralen -Peder Stolpe. - -"Åh, det skall jag väl låta dem hederligen veta, att om något upplopp -och förrädiske praktiker sker hädanefter, skall jag nog så räkna med -dem, att jag, med Guds hjelp, skall räkna dem i galgen, eho det än -må vara, om än sjelfvaste fru Ebba, huru hon ock må bjebba. Ja, i -sanning, bättre svågerlag kunde gamle kung Gösta hafva skaffat sig, -än denna fru Ebba och hennes blodige och riksförrädiske man. Det var -att sätta bocken till trädgårdsmästare, när den der Stenbockens, -eller rättare, Stengetens slagtardräng till man slapp som -befälhafvare till Finland. Och geten bräkte ännu på samma ton, sen -bocken kolat af. Jo jo, hon tänker spränga oss i luften, påstås det, -och har anlagt en mina i slottet; men jag har derför befallt henne -att vara oss till mötes i porten. Vill hon skicka oss till helfvetet, -så skall hon sjelf få vara den första, att helsa på hin håles fru -mamma, med en kärlig systerhelsning. Kaka söker maka, och gerna kunde -de fara med henne, alla de äreförgätne, upproriske och hufvudljugare, -Anders Larsson och andre, som tagit sig före befallningen här vid -Åbo." - -Under det hertigen talade, hade han hunnit till slottets yttre port. -Här stod den stolta frun, en hög gestalt, i djup sorgdrägt. Det -endast föga grånade håret betäckt af ett dok med breda fållar, och -den svarta flanellsklädningen fallande fotsidt ned omkring henne. -Endast de djupblå ögonen och de hvälfda ögonbrynen aftecknade sig -på det i öfrigt marmorbleka ansigtet. Så stod hon lik en bildstod, -kall, orörlig, den stolta blicken hvilande på vägen. På hennes anlete -blossade opp en mörk rodnad, i det ögonblick hon igenkände hertigen, -som, med svärdet draget i högra handen, beträdde vindbryggan; men den -försvann åter lika hastigt, och stel och blek, som förut, stod den -höga frun. Nu vände sig hertigen till henne och sade: "Haden J, fru -Ebba, tagit sländan i hand i stället för kommandostafven, så haden -J besparat både er och andra harm. Bättre hade varit om J rört i -grötgrytan, än i mannadåd!" - -Fru Ebba svarade intet härpå, utan sade blott: "På Eders Furstliga -nådes befallning är jag här, för att ledsaga eder." - -Carl syntes ännu vilja tillägga något, men fru Ebbas hela hållning -imponerade på honom, och han utsade icke hvad han ernat. Han brukade -just ej låta skrämma sig, men nästan till sin egen förundran, -kände han sig en smula besvärad vid fru Ebbas sida. Mot sin vilja, -måste han bemöta henne med aktning. Han gick nu framåt, åtföljd af -fru Ebba, men blott en del af tropparna intågade, resten stadnade -utanföre, stående i led. - -Ifrigt blickade Carl omkring sig, och hans skarpa ögon syntes -uppmärksamt beskåda allt. Stundom stadnade han, än för att nogare -betrakta något, än för att utdela befallningar. Hans röst var sträf -och ovänlig, men i hans skarpa blå ögon lyste glädje öfver att i sin -makt hafva fått Finlands starkaste fäste. Hans resliga gestalt syntes -högre, näsborrarna vidgades, flere gånger strök han med handen öfver -den höga, kala pannan; dock kom han sig icke till att ge sina tankar -luft i ord. Han var synbarligen besvärad af fru Ebbas ädla, bleka -gestalt vid hans sida. - -"Hvar är Klas Flemings bisättningsrum", sade han slutligen till Olof -Sverkerson, som med beställsamhet fjeskade omkring fursten, "vi vilja -begifva oss dit." - -Fru Ebba kunde med möda qväfva ett utrop, som ville bryta fram öfver -hennes hvita läppar. Hennes steg syntes mindre säkra, hennes hufvud -mindre högburet, då hon, under fortfarande tystnad, vid hertigens -sida gick uppför den trappa, som af Olof Sverkerson anvisats, och -uppför hvilken hertigen genast började stiga, sedan han kastat en -blick på fru Ebba, liksom han velat påminna henne om att medfölja. - -Under tystnad gick tåget framåt genom kyrkan, men när det inträdde -i hvalfvet och hertigen befallte att kistan skulle öppnas, då -framträdde Peder Stolpe och sade med sin vanliga rättframhet: "Eders -Furstliga nåde, de döda må man lemna i ro, vare sig vänner eller -fiender." - -"Gamle herr Peder", svarade fursten, "sköt J edert takel och tyg mig -till behag, som hittills, men låt mig råda för resten." - -Efter en stund tillade Carl, som kanske ansåg nödigt att urskulda -sitt tilltag: "Hvad skullen J mena, om man här kunde hitta på medel -att få flottan på litet bättre fötter, utan att behöfva betunga -allmogen med nya pålagor? Hans Kunglig Majestät i Polen sänder oss -väl föga något, och visserligen behöfva vi hafva flottan i godt skick -till hans och rikets tjenst, på det han icke må behöfva hyra sig -fremmande fartyg, om han behagar till sitt arfrike komma, om hvilket -vi så ofta anhållit hos honom. Veten J väl, herr Peder, ofta gömmes -gull i stoft och mull. Hafva icke mina sagesman farit med munväder, -så finnes i denna kista icke något lik, men väl en skatt." - -Allt modigare hade fru Ebba rest sig opp under det fursten -talade. Hon tycktes nu hafva återvunnit hela sin stolthet vid den -beskyllning, hertigen uttalat, och med ödmjukhet i blick och hållning -svarade hon: "Ja, en skatt i sanning, ty häri gömmes ett hjerta, som -var det ädlaste, trognaste och redligaste! Men denna skatt kan dock -Eders Furstliga nåde icke vinna. Detta hjerta slår icke mer!" - -Under det dessa ord vexlades, hade locket hunnit lyftas af kistan, -och derinne syntes nu qvarlefvorna af hertig Carls bittraste fiende, -den stolte, mäktige, bottentrogne royalisten, Klas Fleming; han, som -skref sig ståthållare öfver Finland, riksamiral, Svea rikes marsk, -friherre till Wik, herre till Svedja och Qvidja, och som nu endast -företedde en bild af förgängelse, ehuru den mäktiges lik genom -balsamering var skyddadt mot förruttnelse. - -Orörlig stod fru Ebba. Ej en tår i hennes öga, ej en ryckning i -hennes anlete utvisade för den, som varit hennes makes dödsfiende, -hvad hon kände. Hertigen betraktade en stund under tystnad, stoftet -af den man, som varit honom det svåraste hindret på hans väg till -makten, och den klippa, mot hvilken alla hans anslag brutit sig och -fallit till skam. Slutligen grep han med handen den döde i skägget -och sade: "Ha, du min gubbe, lefde du än, så sutte ej ditt hufvud -mycket säkert nu." - -Med en stolt höjning på hufvudet svarade fru Ebba: "Lefde han, så -stode icke Eders Furstliga nåde här. Han hade väl gett Eder annat att -göra än att komma vid sitt skägg!" - -Dessa fru Ebbas stolta ord har sägnen förvarat, men icke hvad hertig -Carl derpå svarade. Det hände stundom, att ett djerft språk icke -misshagade honom. Det syntes, som om han deri skulle funnit ett slags -förvandtskap med sitt eget sinne. - - - - -XXIII. - - -Sedan hertigens folk besatt slottet och noga ransakat att intet -förräderi kunde vara anlagdt och sålunda ingen fara mera var för -handen, hade fru Ebba erhållit tillstånd att bege sig till sina rum, -der hon befalltes att qvarstadna, och vakt ställdes utanför dörren. -Äfven hennes döttrar fingo på begäran lof att komma in till henne, -men med vilkor att sedan der qvarstadna. - -Sigrid erhöll icke samma tillåtelse, och yrkade den icke heller -med all möjlig ifver. Hon fruktade att på det sättet bli stängd -från hvarje underrättelse utifrån, och hon kände ännu ej hvilket -öde som drabbat hennes trolofvade. Han hade icke varit bland de -uttågande tropparna, icke heller bland dem hon genom fönstret sett -på borggården sträcka gevär. Var han fängslad, var han sårad, kanske -död? Hennes oro steg med hvarje ögonblick, hon visste ej till hvem -hon skulle kunna vända sig, för att få upplysning. Sedan fru Ebba -var fånge, hade Sigrid intet värn. Hennes far var ibland dem, som -under Stålarms befäl nu tågade opp mot Tavastland, sedan de blifvit -afskurna från slottet. - -I sitt bekymmer vände sig nu Sigrid till Stålarms maka, fru Elin -Fleming, och bad denna taga henne under sina vingars skugga. Fru Elin -svarade bekymrad: "Kära jungfru Sigrid, väl ville jag vara eder till -skydd och beskärm, men är ju sjelf värnlös. Icke kan J dock bege eder -till någon af edra slägtingar på godsen häromkring, om ni än finge -lemna slottet. Hertigens soldater sägas nu hålla på att plundra hos -våra och konungens vänner. Stanna då hellre hos mig tillsvidare." - -Sigrid hade ej hunnit mer än tacka fru Elin för hennes löfte, då -gamle Hans framträdde till henne och sade: "Jungfru Sigrid, som är så -god mot hvar och en, törs jag be eder stiga ned i min kammare. Min -son ligger illa sårad. Han tror att jungfrun skulle kunna lära mig -huru jag bör bete mig för att lindra hans plågor. Han längtar efter, -det ni måtte göra eder den mödan att hugsvala den döendes själ. Neka -mig icke min bön, jungfru Sigrid, jag ber eder." - -Sigrid tyckte visserligen det vara svårt, att uppfylla gubbens -begäran, men ville dock icke afslå hans bön. Bäfvande för det myckna -krigsfolket, begaf hon sig å väg. Ingen ofredade henne dock, der -hon gick åtföljd af gubben, ehuru många sågo efter den unga, späda -flickan och den gamle gråhårsmannen. Men hvar och en visste, att då -hertig Carl var i grannskapet, var det säkrast för en och hvar att -passa på sina åligganden, och att ej taga sig några friheter. Sigrid -med sin gamle beskyddare gick sålunda oantastad sin väg fram; och när -stundom en vaktkarl frågade hvart de ernade sig, svarade gamle Hans: -"till en sjuk", och så lät vakten dem passera. När de hunnit på yttre -borggården, stadnade Hans och sade: "Nu måste jag dock säga eder, -jungfru, att eder väntar en syn, som torde bli svår att se. Bed nu -Gud om styrka för edert unga hjerta. Det är icke min son, som ligger -döende i mitt qvarter, utan en annan." - -Sigrid svigtade: "Hans, för Guds skull, hvem, hvad? --" - -"Ja, tyvärr, jungfrun gissar sanningen, ser jag. Det är unge herr -Enevald Fincke. Jag fann honom och bar honom in till mig, der jag nu -är ensam. De förre knektarne äro borta, och de svenska knektarne ha -ännu ej hunnit blifva inqvarterade, men nog komma de väl nu snart. -Jag har förbundit honom så godt jag förstått. Jag ville ej säga -eder förut huru det var, ty gamlas ögon se stundom igenom de ungas -hemligheter, och så fruktade jag, att J, af oro och otålighet, ej -skulle haft styrka att följa mig hit, om J vetat det värsta." Sigrid -hörde ej mer. Med bleknad kind, men med brådskande steg, hastade hon -före den gamle in i det betecknade rummet. Enevald låg på en bänk, -nästan sanslös; men när Sigrid inträdde, lyfte han matt opp sina -ögon, och hans blick ljusnade. Den unga flickan lutade sig öfver -honom och ett sagta "Sigrid" sväfvade öfver hans bleknade läppar. - -Några ögonblick förgingo. Med stark ansträngning reste sig Sigrid och -sade: "Här kan han ej ligga. Han måste få bättre skötsel och vård, -bättre bädd. Här kan jag icke stadna för att sköta honom. Vi måste se -till att få honom buren in till staden. Jag stadnar här så länge. Gå, -Hans, bjud till att för penningar och goda ord få bärare." - -"Jag fruktar detta blir omöjligt. Vakten låter oss icke bortföra en -sårad officer af garnisonen." - -Sigrid vred sina händer i ångest. "Vi måste, Hans, vi måste. Han kan -icke uthärda här på denna trädbänk och med den skötsel han här kan -få. För Guds skull, Hans, skynda, tala vid vakterna. Gör allt som är -möjligt. Jag stannar här så länge." - -Hans gick, ehuru med ringa hopp att något kunna uträtta, och Sigrid -gaf nu sina tårar fritt lopp. Ett nytt anfall af svaghet föll öfver -den sjuke. Sigrid lyckades dock att återkalla honom till sans, -medelst baddningar med vatten ur ett trädstop som stod på bordet. - -Nu återkom Hans. "Ingen möjlighet, jungfru, hertigen har förbjudit -att någon, hvem det än vara må, kan få lemna slottet utan hans eget -tillstånd." - -"O min Gud, han dör, han måste få bortföras, jag måste få vårda -honom." Nu tillade hon hastigt: "Jag går till hertigen." - -"Kära, unga jungfru, det kan ni icke våga. Det fordras starkare sinne -än edert, att tala vid honom. Det har mången rask karl varit rädd -för, och J, med edert tysta och stilla väsende, skulle alldeles bli -bortkommen om han vredgades. Icke heller torde ni slippa in." - -"Jag måste. Vårda _honom_! Jag går!" - -Sigrid lutade sig ett ögonblick öfver den sjuke, som ej hade nog -sans, för att veta hvad som föregick omkring honom, derpå hastade -hon bort, tillbaka öfver borggårdarne, opp för vindstrappan i ena -slottstornet, och vakterna sågo förundrade efter den bleka, hastande -flickan. Ingen hindrade henne att framgå. Hon syntes gå med sådan -säkerhet och skyndsamhet, utan tvekan huruvida hon skulle slippa -fram, att ingen kom sig före att fråga med hvad rättighet hon så -fritt färdades omkring. Hon tycktes alls ej tveka derom sjelf. Men -vid vindstrappans slut stod en post vid dörren till de rum, hertigen -sjelf bebodde. Han hejdade hennes gång och sade: "Nej, jungfru lilla, -stanna, hit slipper hon inte in." - -"Jag måste tala med hertigen." - -"Åh hå, nödvändigt! tala med Hans Fursteliga nåde! Det är omöjligt, -jungfru lilla. Hans Fursteliga nåde har ej stunder att prata bort med -vackra flickor." - -"Hindra mig icke, för Guds barmhertighets skull. Skulle väl Hans -Fursteliga nåde kunna straffa er, för det ni ville låta en stackars -flicka gå in i hans allrayttersta rum?" - -Sigrids böner voro fåfänga. Förgäfves använde hon de mest bevekande -ordalag, postkarlen vågade icke insläppa den bedjande, huru gerna han -än velat. - -För hvarje förloradt ögonblick steg Sigrids ångest högre. Vända om, -med oförrättadt ärende, kunde hon icke. Slutligen hördes steg komma -uppför trappan, de närmade sig allt mera. Det var en af hertigens -tjenare, som i handen bar en silfverbägare och åtföljdes af en -tjensteqvinna, bärande en kanna pösande öl, det hon, på tjenarens -befallning, just hade tappat ur den bästa öltunnan i slottskällarn. - -"Seså, här just innanför denna kammardörr får hon ställa kannan på -bordet och gå sin väg. Jag skall sjelf sedan kredentza Hans Furstliga -nåde detta ståteliga öl. Det måste man medge, att icke låter detta -ölet det gamla Åboölets rykte komma på skam. Icke var det underligt -att salig drottningen Kathrina häraf drack lika gerna, som hennes -herre, högst salig Hans Majestät, konung Johan." - -"Goda Anna, jag ber dig", sade Siri, "låt mig bära in ölet." - -Anna var högst nyfiken att få titta in i hertigens rum, så att hon -gerna hade åtlydt befallningen att uppbära ölet, men när hon såg på -Sigrid och varsnade den ångest, hvarmed denna bad att få aflösa henne -i tjensten, så svarade hon: "Gu signe er, jungfru. Nog hade jag gerna -gått sjelf, men så J ser ut, har väl ingen hjerta att neka er, som -alltid är så färdig att göra en hvar till nöjes. Men kannan är tung -för en sån liten fin hand, må hon veta, jungfru." - -Sigrid grep ifrigt kannan och följde efter tjenaren, utan att hvarken -denne eller postkarlen gjorde någon anmärkning. Så snart hon inträdt -i rummet, befriade tjenaren henne från sin börda, och väntade att hon -skulle bege sig bort, sedan hon, som han trodde, fått tillfredsställa -sin nyfikenhet. Men i dess ställe pekade Sigrid på en dörr vid -hvilken stod en annan tjenare och frågade: "Är Hans Fursteliga nåde -der?" - -"Tyst, tyst! Der äro herrar, och i rummet der innanföre är hertigen -sjelf. Nu måste ni gå bort, att ingen kommer och träffar er här." - -Sigrid stod qvar, betänkande huru hon skulle kunna ställa till, -för att slippa in till hertigen. Tjenaren uppmanade henne allt -ifrigare att bege sig bort, och var högst förlägen då hon ej åtlydde -honom. Att åstadkomma något buller, vågade han alldeles icke. -Härunder öppnades den inre dörren och en gammal herre utträdde. Hans -undersättsiga figur rördes fram åt golfvet med bastanta steg och -något krökta knän. Den mörke, barske mannen syntes icke mycket kunna -väcka Sigrids förhoppningar om hjelp, men i blicken låg dock något -vänligt och frimodigt. Sigrid vände sig till honom och bad med låg -röst i de mest bevekliga ord, det han ville antingen sjelf ge henne -tillstånd att ur slottet föra en svårt sårad, eller om han ej kunde -tillåta detta, att han då ville utverka det hon finge gå in till -hertigen för att bedja honom sjelf derom. - -Med ett vänligt ögonkast på den unga bedjerskan, svarade den gamle -krigarn: "Hans Furstliga nåde har förbjudit att bortföra någon sårad -officer. Man vet ännu icke hvad han öfver dem besluter. Alltså, vore -han än eder fästman, såsom det synes mig, så kan nu härvid intet -göras. Och hvad angår att få bönfalla härom hos fursten sjelf, så -torde det föga hjelpa. Icke heller vågar jag bedja om att få införa -eder. Hans Furstliga nåde hör visst en och hvar af trogne svenske -män och qvinnor, som hos honom vilja söka rättvisa, men vill icke -besväras af husets folk och deras böner och klagomål, ty de hafva -icke gjort sig sådan nåd värdiga. Gå derföre bort, unga flicka, icke -hörer hertigen eder." - -"Ack, hvad har väl jag stackars, unga barn, gjort emot Hans -Fursteliga nåde? Haf dock barmhertighet med mig. Kanske har ni sjelf -en ung dotter. Ack, hon ber med mig till edert hjerta." - -Den gamle krigarn strök sig om sitt gråa skägg. Han blef varm vid -tanken på hus och hem. "Nå, så stå nu då der vid dörren och vänta så -länge. Hans nåde går rättnu härigenom. Försök då om ni kan få honom -att höra eder." - -Vänta, hon måste vänta! Och hon kände med ångest hvad Enevald led för -hvarje ögonblick och huru möjligen hans lif berodde af snar hjelp. -Hon tyckte sig känna, huru de smärtor som anföllo honom, skuro genom -henne sjelf i hvarje ögonblick. Men hon måste dock vänta, någon annan -utväg ägde hon ej. Hon måste ju, tillochmed, anse för en lycka att -henne tilläts att vänta; och dock blef denna väntan henne för hvarje -ögonblick mera olidlig. - -Tjenaren hade emellertid slagit öl i bagaren, och infört den i de -inre rummen. Derifrån återkom han och ställde sig äfven att vänta -invid ölkannan, som qvarstod på bordet. Nu hördes liflig rörelse i -rummet invid, dörrarne slogos opp och ut trädde några herrar, bland -hvilka den, som syntes främst i raden, bar en jernhammare i handen. -Det ljusa håret, den höga pannan, öfver hvilka tre glesa lockar lågo -platt tillkammade, för att dölja att den var kal, den böjda näsan, -de skarpa blå ögonen; allt instämde med den beskrifning, Sigrid hört -om hertig Carl, så att hon lätt gissade att det var denne stränge -herre, som hon såg för sig. Hertigens blick föll genast på tjenaren -och ölkannan. "Ären J icke, som vanligt, slösare och öleskändare! -Står icke der, nu åter, en hel stor drickeskanna med präktigt öl och -andfalles? Ölebultar ären J alla, och dock viljen J icke hafva omsorg -om att ölet hålles godt. Ställes det sedan andfallet på bordet, så -grinen J nog, och viljen hafva nytt; men se, sådan soppa man kokar, -må man supa, och den som grinar åt ölet, han må dricka vatten. Se -till, Göran du, att detta präktiga ölet der, icke får förstöras, utan -ordentligt slås i muggarne, som ställas på svennebordet." Han tycktes -erna tillägga ännu mera, men varsnade i detsamma Sigrid, och fäste -med någon förvåning en skarp frågande blick på henne. Ett ögonblick -bäfvade hon tillbaka, men sansade sig snart, och innan hertigen hade -hunnit yttra den fråga, som syntes sväfva på hans läppar, fattade -hon mod och trädde ett par steg fram. Derpå böjde hon knä och sade: -"Nådige herre, värdigas förlåta och bönhöra!" - -Temmeligen vänligt såg hertigen på den unga flickan, öfver hvars -anlete hvilade ett drag af så djup smärta, men tillika så mycken -sjelfbeherskning, att det syntes nästan oförenligt med ansigtets -milda, barnsliga drag. - -"Nå, hvad begär du, unga flicka", frågade hertigen uppmuntrande. - -"Att Eders Furstliga nåde täcktes nådigst vilja tillåta mig att låta -ur slottet bortföra min trolofvade fästman, Enevald Fincke, som -ligger sårad och döende, på det jag må få vårda honom." - -Hertigens ögonbryn sammandrogos lätt och kring munnen tecknades några -skarpa drag, då han svarade: "En af upprorshopen alltså. Ni hade, -jungfru, gjort bättre, om ni förut rådt honom att icke sätta sig opp -mot sin lagliga öfverhet. Nu må han stå sitt kast. Skall jag rädda -honom från den nöd han, genom sitt eget onda uppförande, kastat sig -i? Som man bäddar åt sig, så får man ligga. Huru månge af de fattige -bönder i Österbotten hafva icke fått ligga i vanvård och dö, för -finnarnes förräderi. Han må nu sjelf få försöka hur godt det gör." - -"Nådige herre, vågar jag anmärka, att Enevald Fincke nästan icke -varit i strid emot bönderne. Han har först nyligen ingått i -krigstjenst." - -"Men har dock redan hunnit visa sitt arga uppsåt emot konungen, riket -och mig. Men hvem är ni sjelf, unga jungfru, som vågar föra ett så -fritt språk?" - -"Sigrid Eriksdotter Liljeholm." - -"Jaså, således dotter till Flemingens gode vän och tjenare! Han, som -i alla vägar stått vid blodhundens sida! Köttmånglarens springpojke!" -Här började han att låta den hammare han bar i sin hand, falla emot -inre sidan af andra handen och liksom slå takten till sina ord. -"Tycker hon, jungfru, att jag har skäl att vara henne blid för att -hennes far alltid hållit med Svedjeklas, den svarte bofven, och -varit honom behjelplig att uppresa folket till uppror emot sin -lagliga öfverhet? Tror hon, att hennes fina jungfrufingrar kunna med -nål och tråd lappa den skadan, som så många menniskor lidit till -lif och lem, för deras skull? Herr Erik har icke förfarit som en -ärlig och kristlig riddare emot konungen och riket, ja ännu sedan -Klasen ändtligen gick dit han hörde, så har han hållit fort i sin -upproriskhet. Hvilket allt den allsmäktige Guden, som en rättvis -domare skall straffa. Nu hafva vi dock, Gudilof, stängt herr Erik -med andra förrädare från slottet, som katten från mjölken. Var han -icke en af dem, som mest hindrade bönderne ifrån att komma och klaga -för mig, när Flemingens ryttare förtryckte dem och ej lemnade dem ko -eller so? Hvem var mera nitisk än han, att hindra trogne undersåter -ifrån att komma öfver till Stockholm, för att med de öfrige rikets -ständer rådgöra om konungens och rikets bästa? Hvem var det, som mera -än han, alltid sörjde för att mat icke fattades för den blodsugarn -Klas Flemings upproriska knektehopar? Hade de fått svälta, så hade de -minsann icke lupit efter honom, som svin efter mattråget. Häh!" - -Under det hertigen talade blef han allt ifrigare. Hans vrede -stegrades genom uppräknandet af de skäl, han ansåg sig äga att -harmas, och hammarn föll numera icke i handen, utan för hvarje mening -slog han ett allt skarpare slag i bordet, så att det skrällde. Han -tycktes liksom borra ögonen i Sigrid. - -Mången stark kämpe hade bäfvat för Carls vrede; att den unga flickan -ej utan förskräckelse kunde åse den, var naturligt, men öfvertygelsen -om att Enevalds lif berodde på det svar, hon nu skulle få på sin -bön, ingaf henne mod att icke svigta för den stränge herrens hetta. -Hon tog nu, med bäfvan i hjertat, till orda: "Hela verlden säger, -att Eders Furstliga nåde är en mot den ringe rättvis, om än sträng, -herre och Eders nåde skall visserligen icke straffa mig för hvad jag -icke kunnat rå för. Om nu Eders Furstliga nåde icke tillåter mig att -rädda min trolofvade, så är det jag som straffas; ty han, en riddare -och ädling, skattar väl icke sitt lif allt för högt, men jag stackars -unga flicka, som måste se honom dö, utan att kunna hjelpa honom, -jag blir den straffade. Ack, vore dock Eders nådes fursteliga gemål -här, till henne ville jag vända mig; hon skulle veta och förstå huru -dyrbar för en qvinna den är, som är hennes allt. Hennes hjerta skulle -visst icke kunna motstå en olyckligs bön." - -Ett par af herrarne, som stodo bakom hertigen, sågo småleende på -hvarandra och tycktes mena att ej just hertiginnan vore af så enkom -qvinnligt mjuk natur. Men Carl sjelf såg icke utan ett visst välbehag -på den unga flickan, som så djerft förde sin talan. "Nå, lofvar du -på din trolofvades vägnar, att om han nu räddas, han sedan skall -förblifva sin lagliga öfverhet trogen?" - -"Eders nåde, hvad kan jag, en qvinna, lofva, om jag vill vara ärlig -och sann! Kan väl en qvinna förmå sin make att lyda henne? Kan väl -tjenaren befalla öfver sin herre? Var barmhertig, Eders Furstliga -nåde, så visst som Gud engång skall vara barmhertig emot eder." - -Nu steg den gamle mannen, som först talat vid Sigrid, fram till -hertigen och sade: "Eders Furstliga nåde behagade gifva mig några -nådiga ord för de ringa tjenster jag gjort vid fästets intagande och -lofvade hafva mig med någon belöning i minnet. Värdigas Eders nåde -nu, om jag någon lön anses värd, att belöna mig medelst beviljande af -denna unga flickas bön." - -"Käre herr Peder Stolpe", svarade hertigen, "hvad hafver J för -vänskap för henne?" - -"Jag ser henne i dag för första gången och har till henne ingen -förbindelse, men hon rör mitt gamla hjerta." - -Huruvida fursten ernade bifalla Peder Stolpes begäran eller icke, -hann Sigrid ännu ej få veta, då med detsamma en tjenare anmälte att -Stjerntydaren, som hertigen låtit kalla opp på slottet, nu hade -anländt och väntade på att få företräde. - -"Aha", sade Carl, "låt honom komma in, vi vilja genast profva hvad -han duger till." - -Mäster Sigfrid Aronsson Forsius infördes och stadnade under djupa -bugningar vid dörren, men såg ej nu så bortblandad ut, som den afton -då han uppträdde hos Flemingens familj. Han hade haft tid att sansa -sig sedan han blef kallad, och fann att mycken vigt kunde ligga -derpå, att han icke blefve försagd. "Jordens väldige", sade han vid -sig sjelf "hvad äro de dock annat än stoft! Inför vetenskapens heroer -må du bäfva Sigfridus, de som väldige äro i andens rike, icke inför -desse materiens trälar, som kalla sig jordens store. Deras makt är -blott en flägt i öknen mot den storm, som beherrskas af de hemliga -vetenskapernas konungar. Carolus, hertig, dig, dig vill jag väcka med -sanningens ord." Under dessa tankar inträdde mäster Sigfrid nu. - -"Välkommen, mäster Sigfrid! Godt, att J just kunnen ge mig ett prof -på eder berömda skicklighet att spå i händerna. Spå nu för mig hvem -denna unga flicka skall få till man?" - -Mäster Sigfrid steg fram, tog med en vänlig helsning Sigrids hand och -blickade noga deri. Slutligen lemnade han henne och gick fram till -hertigen. Med låg röst för att ej höras af någon annan, sade han nu: -"Detta skulle jag knappt hafva trott! Tärnan är fager och hjertat -skiner klart som karfunkel sten, men ogift blir hon ändå." - -"Ogift, J torde lätteligen misstaga eder", sade hertigen, "se nogare -åt." - -"Nej, det kan en hvar, om än föga i chiromantin invigd, se huru -hennes _linea vitae_ löper ut i årets fjerde hus, utan ätt korsas af -någon annan lifslinie. Hon blir aldrig gift!" - -"Åh hå, mäster, J ären en dålig spåman." Derpå vände han sig till -Sigrid sägande: "Nå väl, J mågen nu bortföra eder fästman och vårda -honom. Unge herr Carl Lennartson, se till att ej vakten hindrar -henne, så tänker jag mäster Sigfrid skall få lång näsa med sina -profetior. Akten eder väl, mäster, att ej i edra almanackor prata -dumma prognostiker om adel och förnämt folk, som J icke ären värdige -att kyssa på deras med lera besmorda sko. Och vill J eder derefter -icke packa och rätta, så skall jag visa eder hvar David köpte ölet! -J gode herrar Stjernetydare, må icke tro, att J kunnen rifva ner -stjernorna ändå." - -Ödmjukt svarade mäster Sigfrid: "Eders Fursteliga nåde täcktes icke -illa upptaga, hvad jag i välmening låtit påskina om fåfänga och -yppighet bland de höga, och icke heller misstro min spådom om jungfru -Sigrid Liljeholm, som nog torde sig besanna." - -Hertigen, som ingalunda var fri från sin tids tro på stjerntyderi -och spådomskonst, kände sig nästan bragt ur concepterna genom mäster -Sigfrids trygga språk. Han besinnade sig en stund. Man hade hos honom -klagat öfver den lärdes förmätenhet, att i sina skrifter tadla adeln; -härföre hade han nu fått sin tillbörliga näpst, och då hertigen just -icke ansåg honom med oskäl hafva skrifvit om adelns fåfänga och -yppighet, så var fursten i sin själ ej missnöjd med de sanningar den -fått höra af mäster Sigfrid. Säker om sin spådomsförmågas pålitlighet -syntes ock denne vara. - -"Nå, mäster Sigfrid, kunnen J nu säga mig något om mig sjelf då?" -frågade Carl efter en stund, betänksamt. - -Mäster Sigfrid tog hans hand, kastade en blick derpå, såg närmare, -lade sin hand öfver ögat och sade slutligen: "Täcktes Eders Furstliga -nåde tillåta mig, att efter stjernorna utkasta edert horoskop. Hvad -jag i eder hand läser, vågar jag icke lika fritt uttala, som en ung -flickas giftas öde. Jag är rädd att säga mera, än jag kan försvara. -En krona fäller lätt ett hufvud, om än blott spåmannens. Det är -nödigt, att först se om stjernorna besanna, hvad handens linier säga." - -Hertigen ryckte till. Om en stund frågade han: "Tror J ock fast -och orubbligt hvad i läsen i menniskors händer och i stjernornas -ställningar?" - -"Jag tror, att den makt icke bedrager, som skapat menniskohanden och -som utstakat banan för stjernorna på fästet!" - -"Men kunnen J ock läsa rätt? Förstån J. hvad J läsen, eller är det -kanske idel falskhet dermed?" - -Sigfrid Aronsson Forsius steg ett steg tillbaka, i hans vanligen -lugna anlete uppflammade en blixt af vrede, men han qväfde den snart -med att säga till sig sjelf: "Lättast bevisas, af misstanke om -oädelhet, det sinne som råder inom menniskan." Högt yttrade han intet. - -"Nåväl", sade nu hertigen. "Ni må läsa i stjernorna för mig. Och -dock vill jag icke obetingadt lita på edra ord. Ett prof vill jag -hafva. Ar hon, denna unga flicka, som J dömden brudkronan af, är -hon icke gift inom fem år härefter, så antager jag eder till min -stjerntydare." I sin själ tilllade han: "och riksastronom;" men -tillade sedan åter högt: "Är hon dessförinnan gift, så magen J vakta -eder för att fuska i ett handtverk, som J icke förstån. Detta är -icke lång pröfvotid, men skulle hon ock ännu sedan komma eder spådom -på skam, så kan jag väl ännu då hitta på att lära eder, det icke -allenast J hafven underliga konster för eder, utan att ock jag har -krut, som intet smäller, ty goda bastrep finnas i huset. Men nu magen -J mitt horoskop redeligen ställa, och så vele vi se till, att eder -så länge allt biträde gifves, som J kunnen åstunda och vilje vi vara -eder en nådig herre, så länge vi se eder det förtjena." - -Sigrid hade aflägsnat sig genast när hon erhöll hertigens löfte, och -genom herr Carl Lennartsons bemedling lyckades det henne lätt, att få -både bår och bärare, och innan kort var tåget färdigt att vandra bort -från slottet med den sjuke. - -Mäster Sigfrid hade blifvit något uppehållen genom tvenne unga -officerare, som nödvändigt ville, att han skulle spå dem i händerna. -Mäster Sigfrid varnade dem för att lättsinnigt missbruka konstens -helgd, och ville ej gå in derpå. Emellertid hade Sigrid, med -tillhjelp af gamle Hans, hunnit få det bedröfliga tåget så långt i -gång, ätt det just i sjelfva porthvalfvet möttes af mäster Sigfrid. - -"Se, hvilket lyckligt möte! J, mäster Sigfrid, skolen visst med -godhet säga mig, stackars flicka, huru jag bör bete mig för att få -den sjuke rigtigt förbunden och vårdad. Jag förstår mig väl litet -derpå, men är så oerfaren. Finnes här någon skicklig bårdskärare, så -ville jag helst anlita en sådan." - -Mäster Sigfrid lofvade villigt att biträda Sigrid med råd och dåd, -men då invände Carl Lennartson, som medföljde till yttersta porten: -"Kan ni, mäster Sigfrid, vilja åtaga eder att hjelpa denne unge, -sjuke herre? Kan ni göra det af redligt hjerta, då J veten hvad derpå -beror?" - -"Unge herre", svarade mäster Sigfrid. "Var säker derpå, att hvad som -är bestämdt, det sker, och ringa menskliga tillgöranden förändra icke -ett strå. Jag skall samvetsgrannt bjuda till, att göra hvad jag kan, -för att denne sjuke herre må blifva frisk, och är fullt öfvertygad -om, att hvad som är förut sagdt, skall lika säkert ske, som om jag -i detta ögonblick sloge honom ihjäl. Dertill kunde hon väl ock med -dessa fagra ögon hitta sig en annan fästeman. J synens mig icke ens -sjelf se så okärt på henne." Carl Lennartson rodnade och påskyndade -sina steg för att upphinna Sigrid, som medan han talat med mäster -Sigfrid, hunnit jemte båren utom porten. - -"Nu, jungfru Sigrid", sade han i det han bugade sig, "nu får jag ej -längre det nöjet att vara eder till tjenst. Det fägnar mig att kunna -lemna eder i ett så godt beskydd som mäster Sigfrid Aronssons." - -Sigrid tackade med några ord sin unge riddare, och tåget fortsattes -åt staden så fort, som den sjukes tillstånd det tillät. - - - - -XXIV. - - -Ännu föll icke hertigens hämnd blodig öfver hans motståndare, men -oqvädins ord och tillochmed stryk sparades icke. - -Fru Ebba och hennes döttrar, fru Elin Stålarm och de flesta andra -förnäma fruar, som funnos på slottet bortfördes fångna till Sverige. -Till befälhafvare på Åbohus, förordnade hertig Carl äfven nu en -Fleming, men denne hade varit riksmarskens bittraste fiende. Den -nyss utnämnde befälhafvaren bad i ödmjukhet, att Hans Furstliga nåde -måtte befria honom från den ansvarsfulla tjensten. Konungen höll -honom redan misstänkt och skulle möjligen onådigt anse, om han åtoge -sig befälet i Åbo, utan hans förordnande. Men hertigen lät ingen -undskyllan gälla, och förklarade, att som en redlig kunglig majestäts -och kronans undersåte, finge Fleming icke neka att göra sitt bästa -i rikets tjenst. Skulle konung Sigismund sjelf infinna sig för att -omhändertaga fästet, skulle han det ock honom genast tillhanda -hålla. "Och", tillade hertigen, "J magen eder icke undskylla, der -fosterlandet eder behöfver. Jag tager Glid till vittne uppå huru jag -vänligen och kärligen alltid riket tillhanda hållit åt hans kunglig -majestät, konung Sigismundus i Polen, och bjudit honom att sjelf -komma och föra regimentet. Men han låter sig förvillas af upproriske, -som förtala mig och hans sanna vänner; men skall dock visserligen -herren Gud de onda på skam komma låta; och magen J ingen annan än -åt konungen sjelf i egen person fästet öfverleverera, eller ock åt -dem, som af mig dertill med fullmagt försedde äro; men manneligen -utestänga denna förrädareligan här i Finland. Våga de att försöka -röra på sig en gång till, så skola de få försöka huru det har sig -att löpa hufvudlös, om mästerman ännu har någon slipsten qvar. För -denna gången vill jag hafva fördrag som en nådig herre, och låta nåd -gå för rätt; men hjelper ej det, så finnas bastrep nog till att ge -dem halsdukar af, och skall dervid icke behöfva hushållas. J stannen -alltså nu här, och tillsen det slottet hålles mig och konungen troget -tillhanda." - -Fleming bäfvade för det kinkiga uppdraget att tjena två herrar. Han -visste allt för väl att den, som tjenade hertigen, stode i fullt -uppror emot konungen, och ehuru han hatat Klas Fleming, så var han -dock hans sak trogen. Men att stå gent emot hertig Carl och neka -att lyda hans befallningar, vågade han icke. Han ägde icke eller -sin frändes orubbliga trohet och oböjliga redlighet, som icke -tillät någon dagtingan med samvetet. Fleming stadnade sålunda, som -befälhafvare, på det numera högst dåligt försedda fästet, derifrån -hertigen hade bortfört de bästa kanonerna och der munförrådet var -förtärdt. - -Att försvara det mot Stålarm och finnarne, torde väl hafva varit föga -görligt, men försöktes också icke, det öfverlemnades genom dagtingan; -och innan två månader förlupit sedan hertig Carl lemnat Finland, stod -Stålarm åter på Åbo slott såsom högste befälhafvare i landet. - -Ändteligen blefvo nu ock Klas Flemings jordiska qvarlefvor nedsänkta -i den, i Pargas kyrka väntande grafven. Sedan den hunnit bli färdig, -hade tiden varit alltför osäker, för att fru Ebba skulle kunnat våga -föranstalta om den stora högtidligheten. Under belägringen blef det -omöjligt och slutligen hade hertigen strängt förbjudit begrafvandet -af den döde. Men nu blef det den första omsorgen, sedan konungens -anhängare åter inkommit på slottet, att med pomp och ståt föra den -fordom så mäktiges lik till sin hvilostad. - - - - -XXV. - - -I sin länstol vid en knyppeldyna satt Margaretha, enka efter -myntmästaren Welam de Wyk, men numera omgift. Unge Welam de Wyk, -hennes son af förra giftet, stod framför henne på andra sidan om -knyppeldynan. Ynglingen var af en sällsynt skönhet och äfven i -modrens drag syntes spår af, att hon fordom varit vacker, men dragen -hade nu blifvit skarpa och hårda och hela figuren kantig. Mycken -skärpa låg i hennes öga, men den var dock nu betydligt mildrad genom -det välbehag hennes modershjerta måste känna, då hon blickade på -sonen, hvars kraftfulla gestalt och lifliga drag talade lika mycket -om helsa och styrka, som anletet om fägring. - -"Ja, i sanning", sade fru Margaretha, "den höga äran att få detta -förnäma sällskapet i huset, hade man gerna kunnat vara af med. Jag är -säker på att de, ehuru fångar, som nätt och jemt ha Hans Furstliga -nåde att tacka för, att de sluppit med lifvet, dock tycka sig ha att -befalla i huset. Åh ja, min gunstiga fru Ebba, har äran att känna det -sturska Stenbockeblodet. Nu, sedan de genom tvenne drottningar kommit -i slägtskap med kungahuset, tro de sig rätt sjelfva vara kungar." - -"Men, min mor, ännu förstår jag icke hvarför det Flemingska -herrskapet skall hit i huset." - -"Mig synes lätt att förstå", svarade fru Margaretha sträft, "att fru -Ebba Stenbock, Klas Flemings hustru och medhjelperska, som understått -sig att försvara Åbohus emot Hans Furstliga nåde, icke kan få -strafflöst drifva sitt ofog." - -"Icke frågar jag om den större eller mindre rättvisan af hertigens -mått och steg, utan hvarföre dessa damer skola förvaras här i vårt -hus?" - -"Emedan Hans Furstliga nåde så befallt. Hvad annat?" - -"Hafven J då, mor, åtagit eder befattningen att vara fångvakterska? -Detta synes mig illa och skymfligt. Icke är detta hus ett fängelse, -och icke J en fångvakterska. J måtte väl icke gå in på denna -hertigens åstundan?" - -"Hans nåde har härom tillsagt åt Jörgen Bahr, och hvad min herre och -man i mitt ställe lofvat, det vill jag uppfylla!" - -"Herr Jörjen må vara eder herre, men det öfvergår hvad han har rätt -att befalla, att min salige faders hus skulle blifva ett fängelse." - -"Min son, betänk, att du talar med din moder och kom ihåg den vördnad -du är henne skyldig. Det gör mig ondt att behöfva påminna dig härom." - -Denna påminnelse gjöt genast lugn öfver Welams uppsvällande ifver. -Han kände sjelf sitt lifliga lynne, och fruktan att förgå sig mot -modren var alltid nog för att svalka honom, så snart han kände sig -bli varm. Han stod en stund tyst, men tillade sedan med bedjande -röst: "Min morkär, kunnen J icke ändra detta beslut?" - -"Nej, Welam, och vill det icke heller. Hans Furstliga nåde har -förordnat, och mig synes bäst, att så sker. Jag är öfvertygad om, att -det skall lända dig sjelf till fromma. Dessutom tänker jag visst icke -förödmjuka mig inför dessa damer, så att du kan vara helt lugn." - -"Att bära aktning för de olyckliga och i hvad man kan, mildra ett -hårdt öde, icke är ju det att förödmjuka sig, moder!" - -Äter en stund teg den unge Welam och gick långsamt fram och åter på -golfvet. Slutligen stadnade han vid sin mors knyppeldyna och sade: -"Mor, jag åtminstone kan icke vara med om detta. Jag reser i morgon -till Hufvesta. Ni må använda mina rum för edra gäster, om så fordras, -för att de må få det beqvämare och mera enligt sin börd. Så länge min -faders hus är ett fängelse, bor åtminstone jag icke der. Förlåt mig, -morkär, jag kan icke finna mig der. Men då ni en gång åtagit er denna -ledsamma sak, så hoppas jag att ni åtminstone gör hvad ni kan, för -att edert hus må blifva för dessa damer en så dräglig vistelseort, -som det är möjligt, och att ni behandlar dem som gäster och icke, -mera än oundvikligt är, låter dem känna att de äro fångar." - -"I sanning, det måtte icke vara till lycka, som hertigen hedrat vårt -hus med detta förtroende, då det genast medför den påföljd, att -min son glömmer sig nog långt, för att vilja undervisa mig i mina -skyldigheter. Dem vill jag dock hoppas att jag kände innan du blef -född." - -Welam bugade sig för sin mor i det han sade: "Guds fred, moder. Nu -far jag till Hufvesta. Vredgas icke på mig nu, morkär, när vi just -skola skiljas." Han tog hennes hand, kysste den vördnadsfullt och -fick af sin mor en kärleksfull blick och några vänliga ord till -afsked. - -Så högt än fru Margaretha älskade sin son, så glömde hon dock aldrig, -att af honom fordra den djupa vördnad, föräldrar denna tid ansågo sig -äga rätt till af sina barn, äfven sedan de voro fullvuxna och utgått -ur föräldrahuset. Welam var kapten vid flottan, men inför sin mor var -han ännu den ödmjuke, vördnadsfulle gossen. - -Herr Jörgen Bahr ville han deremot icke anse med sonlig vördnad och -ödmjukhet, ehuru denne var gift med hans mor. Fru Margaretha åter -stod nu, mera strängt än någonsin, på sina rättigheter emot sonen, -sedan hon sjelf börjat finna det svårt, att uppfylla sin sednare mans -fordringar på ödmjukhet och undergifvenhet. Det gick henne, såsom det -ofta går menniskor af mindre ädelt sinne, att de på den, som står -under deras välde, hämnas det förtryck de sjelfva lida, ehuru sådant -oftast sker omedvetet. - -En stund efter Welams afresa inträdde Jörgen Bahr till sin hustru, -nedsatte sig i en gungstol och sade, temmeligen vänligt: "Säger du -till åt Lisa, att hon hemtar mig tofflor, dessa skodon besvära mina -fötter." - -Fru Margaretha steg genast opp och gick ut. När hon återkom, nedsatte -hon sig ej genast vid sin knyppeldyna, utan stadnade vid mannens stol -i det hon sade: "Fru Maria Johansdotter, min fränka, har bjudit mig -till sig, hon ernår låta döpa sitt lilla barn i dag. Jag skulle gerna -gå till henne, om så passar." - -"Jag måste sjelf gå ut i afton, och båda kunna ej vara borta, ifall -fru Ebba skulle hithemtas under tiden." - -"I afton. Vill du låta mig veta, hvilken tid du går ut?" - -"Åhja, kanske klockan omkring fyra." - -"Innan den tiden kunde jag mycket lätt vara hemma." - -Jörgens blick mulnade, han teg, men såg ond ut. - -Fru Margaretha sade ej heller något vidare, utan gick att sätta sig -vid knyppeldynan och började reda sina trådar. En stund tego båda. -Lisa inhemtade tofflorna. Slutligen trädde Jörgen dem på sig och sade -med detsamma: "Jag ref i ons ett hål på min gröna rock, det behöfver -lagas." - -Fru Margaretha gick för att hemta rocken. När hon återkom, framtog -hon en korg, deri en mängd nystan förvarades. "Dessa passa ej i -färgen", sade hon nästan vid sig sjelf. - -"Du köpte ju grönt silke häromdagen, såg jag", sade mannen. - -"Ja, det finnes här, men det är för ljust, det duger icke. Men jag -vet att krämarn här midt öfver har att sälja silke, jag skall hastigt -gå dit och välja något passligare." - -"Du tänker således icke foga dig efter min önskan, att du må stadna -hemma", sade Jörgen, med sammanknipna, darrande läppar. - -"Jag förstod icke, att du hade något emot, det jag för ett ärende -skulle på ett ögonblick gå tvärs öfver gatan, och det är ju till din -rock, som silket behöfves", svarade fru Margaretha, som började känna -tårar stiga opp i halsen. - -"Låt Lisa gå", svarade Jörgen bestämdt, med vredgad röst. -- - -Mycket ödmjukare, än man skulle ansett möjligt för fru Margarethas -kantiga figur, svarade denna: "Jag fruktar Lisa icke förstår att -välja." - -Att mannens vrede nu steg högt, såg hon på läpparnes darrning, men -hade svårt att förstå, hvarmed hon så retat honom. Utan att dock -våga yttra något, gick hon att tillkalla Lisa, visade henne rocken, -lemnade åt henne silket och bad henne gå i krämarns bod, för att köpa -mörkare silke, och välja det i färgskiftning lika rocken. - -Fru Margaretha vågade ej sätta sig för att försöka reda sin -knyppling, ty hon visste att mannen skulle anse det som -ouppmärksamhet emot det arbete, han ålagt henne. Hon satt derföre med -rocken i famnen till dess Lisa återkom. - -"Hvad tänker du på, flicka", sade fru Margaretha fräsigt, och med en -slags belåtenhet omfattande tillfället att få låta emot någon den -harm utbryta, som började koka inom henne, "ser du då inte, att det -der silket är ljusare, än det du fick till prof, och du skulle ju -köpa mörkare." - -"Silket är ju rätt bra likt", inföll Jörgen, "men du är alltid -otålig, hvem kan göra dig i lag." - -Lisa gick och frun satte sig att stoppa med det olika silket, men -arbetet blef naturligtvis ej vackert, utan stoppen blef ganska -synbar. "Jag hade kunnat skicka den ut att lagas", sade Jörgen, när -frun lemnade honom rocken. "Det synes nog på arbetet, hur villig du -var att göra det." - -Fru Margaretha vågade ej invända, det hon gjort sitt bästa och att -silkets färg var anledning till att det syntes; men den orättvisa -beskyllningen för ovillighet sjöd i henne. - -Jörgen Bahr fortfor nu en lång stund, under tystnad, att låta -gungstolen gå. Fru Margaretha knypplade i tysthet. Slutligen yttrade -Jörgen torrt: "Fru Ebba och hennes döttrar torde snart vara att -förvänta, blir allt i ordning?" - -"Jo, snart hoppas jag allt är ställd enligt dina ordres. Welam for ut -till Hufvesta. Han erbjöd sina rum, för att de fångna damerna skulle -kunna få mera utrymme, efter hans rum just stöta intill deras." - -"Du kan ju taga dem alla." - -Fru Margaretha såg på sin man, för att få reda på, om det var så hans -verkliga mening; men han vände sig ifrån henne emot fönstret. "Skall -jag då låta bortföra alla onödiga möbler ifrån dessa, liksom ifrån de -andra båda rummen?" - -Nu vände sig Jörgen om, och fru Margaretha såg att han var nästan -blek af vrede: "Jag vänner du late bära bort dig sjelf först! Får -jag någonsin ha en oförbittrad stund för dig? Jag var så enkom nöjd -och glad, när jag kom hem; Hans Furstliga nåde var mig så särdeles -nådig, och hade låtit kalla mig, för att ge mig några befallningar -om de fångna fruntimmerna. Jag var så upprymd och tänkte få prata en -förtrolig stund hos min hustru. Men det hade jag bort veta förut, att -din motspänstighet alltid skulle förderfva hvarje glad stund." - -"Min Gud, hvad är det då, som jag sagt eller gjort", frågade ängsligt -fru Margaretha. - -"Det förstås, du är oskyldig och har aldrig felat, det vet jag nog -af gammalt! Hvad har du väl annat gjort, än motsagt mig hela tiden, -sedan jag kom in. Den undergifvenhet och aktning, du är skyldig din -man, den synes du rakt ej veta af. För husfredens skull, ger jag -efter i det längsta. Det är väl derföre du också aldrig vill ge med -dig, utan alltid skall ha din vilja fram. Ingen annan man skulle tåla -motsägelser af sin hustru, sådana du nu i dag ock hållit på med." - -"Då äro de ock, i sanning, tyranner", utbrast fru Margaretha, "om -ej..." - -"Det är så, ja. Jag känner den visan. Den sjunges alltid, att -männerne äro tyranner. Den har jag nog hört." - -"Ja, _om_ det verkligen är så, att ingen annan hustru får följa sin -egen vilja så mycket, som jag, då äro, i sanning..." - -"Envis i sista stunden! Kan du aldrig ge med dig och lära dig -undergifvenhet. Men se, lyda skall du, och kom ihåg att du aktar dig -härnäst. När du hör, att jag ärnar mig ut och vill ha dig hemma, då -har du ingen ro för att du skall ut. Huru mycket knotter och oväsende -gör du icke, för att jag ber dig laga några stygn på min rock! Och -när jag redan i dag bestämt för dig de två rum, fångarna skola bebo, -då kommer du åter och vill ställa efter din näsa. Nej, Greta, passa -på att foga dig, det är tid på, att jag blir herre i huset." - -Fru Margaretha teg, men högt blossade rodnaden på hennes eljest bleka -kind. I detsamma kom Lisa och bad frun komma och se om ett skåp -blifvit rätt stäldt. Frun följde henne, men stadnade sjelf några -minuter i farstun, hvarunder hon girigt insög den kalla höstluften. - -"Hvarföre blef jag skapt till qvinna. Att vara man, att herrska! -Detta vore lycka. Ja, jag tror jag kunde vara god, om jag vore man; -men hyckla och smila, den förtrycktas vapen, ha, jag föraktar dem. -Välan", här skrattade hon ett obehagligt skratt, "jag skall bli god -och lydig, jag skall hyckla, jag skall smila, jag skall sälja min -själ till list och elände. Jag har dock varit ärlig, om än kanske -stundom sträf. Ödmjukare kan jag ej vara! Var jag då verkligen -uppstudsig i dag? Nej, nej, jag var det icke! Men jag skall smila, -jag skall ljuga, jag skall låta kalla mig god, till belöning för min -lögn. -- Ha, qvinnor, också jag får ju qvinnor att herrska öfver. -Ha, ha, fru Ebba, hvarochen är herre öfver sin stackare, och nu är -ni min." Hon gick in i de rum, som iordningställdes för de fångna -fruntimmerna, och de anordningar, hon der vidtog, ökade ingalunda de -få beqvämligheter, man bestämt för dem. - -Jörgen Bahr steg opp och slog några slag öfver golfvet. "Ja, -giftermålet är en säck med många ormar och en ål uti, huru hoppas att -just få tag i ålen! Sådana äro qvinnorna! Bland tusende, hvar finner -man en, som är foglig och icke träter emot i det sista? Sedan den der -smulan ungdomsrosor är förbi, återstå blott taggarne. Dumt att gifta -sig med en gammal qvinna. Då får man ej ens den der smulan fägring, -och hvad är sen hela slägtet värdt. En hushållerska, som sköter mitt -hus, kan jag köra bort när jag vill; en hustru kan jag ej slippa. -Hvad vill man göra, man får väl lof att dra sitt kors med tålamod. -Men visst skall frun lära sig lyda utan invändningar, dertill är jag -herre i mitt hus." - - - - -XXVI. - - -Långsamt skrider tiden, men den går dock framåt äfven för fången. -Om fru Margaretha trodde sig kunna reta fru Ebba, och sålunda vinna -välde öfver henne, så hade hon alldeles missräknat sig. Fru Ebba -syntes knappt märka de små förtretligheter, som hennes värdinna, -eller rättare fångvakterska, kastade i hennes väg. Icke heller -tycktes hon fästa sig vid de många umbäranden, hvartill hon var -tvungen, då hertigen till de fångnas uppehälle icke bestod något, men -deremot alla dyrbarheter blifvit dem fråntagna. När Fru Margaretha -inför sin man ödmjukat sig och erkänt sig saker till alla möjliga och -omöjliga förseelser, och i djupaste vördnadsfullhet jakat till allt, -hvad han talat, då jäste ofta hennes sinne så, att hon velat i raseri -krossa både honom och sig sjelf. Men hon skrattade då sitt hemska -skratt och gick in till sina fångna gäster, för att ge luft åt den -qväfda branden. Men i sitt höga, sorgsna lugn satt fru Ebba oåtkomlig -för hvarje stickord och hvarje försök att reta henne. De unga voro -dock mindre sansade, och isynnerhet Hebla grät ofta af förtret, när -fru Margaretha lemnade rummet. - -Fru Margaretha lyckades mer och mer att behaga sin man. Hon utförde -orubbligt sin en gång fattade föresats att skaffa sig ett mildare -bemötande, genom list och förställd ödmjukhet, då hon ej lyckats -behaga honom genom sitt ärliga, om än något sträfva och kantiga, -sätt. Till sin förvåning märkte hon nu, att hon inom kort vann frihet -och makt, i stället för det fordna tvånget, och dock led hon deraf, -ty hon föraktade sig sjelf för sin falskhet. - -Stundom blef den rol, hon antagit, ganska svår att spela. Så hvarje -gång hennes man började tala om sin unge stjufson och med harm utfara -emot honom och klandra honom för det han icke syntes i föräldrahuset. -Att höra Welam beskyllas för att söka dåliga sällskaper och dylika -förebråelser, var en svår pröfning, men fru Margaretha åtminstone -teg, om än hon ej presist kunde förmå sig att jaka med. "Det är -endast din vanliga sjelfvillighet, som gör honom omedgörlig. Är -han icke mot dig mjuk som vax? Men du låter honom fortfara i sin -uppstudsighet, bara för att förarga mig. Eller vågar du påstå, att -han icke på din befallning skulle besöka sitt föräldrahem?" - -"Jag skall bjuda till, min herre och man, att få honom hit. Behagar -du tillåta mig att resa ut, för att vidtala honom, så skall jag -föreställa honom att han har orätt." - -Med tungt hjerta begaf sig fru Margaretha på väg. "Min son, min son, -skall jag inför honom bruka list och lögn! Aldrig -- Welam, min -Welam. Skall din moder hyckla inför dig. -- Aldrig! Må mig hellre -drabba hvad som helst! Och dock måste jag ju säga honom, att jag -kommer till honom af längtan att se honom blott, jag måste ju be -honom för _min_ längtans skull komma till hemmet på några dagar; och -det är ju dock icke sannt, att det är derföre jag ber honom komma, -utan för att Jörgen så vill. Men säger jag honom detta, så kommer -han icke, och min herre har ju ålagt mig att skaffa honom hem. Han -tål icke att Welain visar honom motvilja. Men är det då falskhet af -mig att bedja honom komma? Jo -- jo -- det är så, huru mycket jag än -längtar, men för _min_ skull hade jag aldrig velat tvinga honom. O, -min Welam, tvång är så tungt att bära, att jag ej ens ville pålägga -dig moderskärlekens! Dock, det måste ske! Min pligt är lyda -- jag -skall lyda, må Herren förbarma sig öfver min själ." - -Fru Margarethas bön till sonen att dock komma hem, emedan hon ej -längre förmådde sakna honom, måste villfaras, och Welam lofvade snart -komma, för att dröja hemma några dagar, ehuru motvilligt han gaf sitt -löfte. - -Akta dig, Welam, akta dig du unge, du sköne, res icke till din -moders hus! stadna ute på ditt kära Hufvesta. Moder, moder, bjud -icke din son komma. Var vild, var motsträfvig, var blott denna gång -uppstudsig, följ blott denna gång ditt inres varnande röst. För icke -din älskling till döden! - -Welam begaf sig följande morgon på väg, för att besöka sin mor. Han -kastade sig på sin häst, men hans sinne var icke gladt och lätt, som -vanligt. Det tycktes honom tungt att besöka sitt hem, nu ett fängelse -för ädla qvinnor, och beherrskadt af en stjuffader, som han ej kunde -älska. Han red framåt, utan att ge akt på den bekanta vägen, då hans -häst skyggade, ryckte häftigt till och hade nära kastat honom mot en -stenhop, om han varit mindre god ryttare. Härvid vaknade Welam ur -sin tankfullhet och varsnade en liten gumma, som stod vid vägen och -som med sina besynnerliga rörelser och kastningar med armarna, hade -skrämt hästen. - -En ung riddersman ansåg sig stå så högt öfver en person af folket, -att han knappt kunde tänka sig möjligheten af, det en sådan kunde -våga försöket att retas med honom. Welam var redan förut misstämd, -och att bli mål för en gammal gummas gyckel, var mera än hans tålamod -kunde fördra. Med ett häftigt "ur vägen hexa", gjorde han en hastig -sats framåt; men gumman, i stället för att gå ur vägen, räckte ut sin -hand för att fatta i betslet och rycktes af hästen ned, föll omkull -och tumlade i diket. - -Welam ägde dock icke nog af sin samtids förakt för den ringa, för att -rida bort och lemna gumman åt sitt öde; hans harm svalnade genast, -när han såg hennes missöde, och i detsamma kastade han sig af hästen, -för att se om hon skadat sig. - -"Hi hi hi, si på Hufvestaherrn! Den fattiga rider han ned i diket. -Han kommer nog sjelf med ännu. Jo jo, svarte Klas reste, han, men -hela boet är qvar ännu! Men honom, som var mitt hjertas barn, honom -ha de pinat och plågat till döds. Åh håh, så fager kind! Jo jo, den -är god att smeka åt sotnäsans flicka! Men blodig hands barn, smeker -med blodig hand." - -"Understå dig att röra vid mig", skrek hon till vildt, när Welam -räckte ut handen för att hjelpa henne opp, och stod med detsamma -sjelf med ett hopp högt på stenhopen. "Gå, gå bara. Allt färdigt. Ock -Hufvesta! Förräderi ock kungamord, nesa och ärelös död rufva der. -Hufvesta, akta dina herrars hufvuden, de vilja ej sitta fast, hi hi -hi." Med detsamma var gumman försvunnen i skogen. - -Welam kastade sig åter på sin häst och hans sinnesstämning blef ej -bättre efter detta möte. Hexor och trolleri hade aldrig hans glada -sinne frågat efter, eller befattat sig med; men nu kom det honom så -rakt på lifvet, och liksom hans tid i öfrigt, tvekade han icke på den -skadliga inverkan, sådant kunde utöfva. Snart glömde han dock alla -obehagliga tankar, ridten i den friska morgonen lifvade honom och -innan han hunnit fram till Stockholm, logo redan hans strålande ögon -lika frimodigt, som vanligt, under baretten. - -Welam ansåg för sin skyldighet att besöka de fångna fruntimmerna, då -han nu skulle vistas hemma, ehuru djupt han än kände obehaget af att -just detta hem skulle vara deras fängelse. Han lät nu hos fru Ebba -anhålla om tillstånd att få göra sin uppvaktning. - -"Jag tycker att mor icke borde ta emot honom", sade Karin till sin -syster. "Mig synes, att vi ha nog förtret af modren, utan att en -sådan der ung gök skall tycka sig ha rättighet att visa sig oartig." - -"Söta du, min Karin", svarade Hebla, "icke tycker jag vi ha så -öfverflöd på nöjen, att vi icke kunna tåla vid en ungherres visit. -Han är rätt vacker och ser så galant ut, det såg jag i går, när han -red in på gården." - -"Kära Hebla, du är då nöjd, bara du får prata, det må sen vara med -hvem som helst." - -Fru Ebba hade icke hört sina döttrars samtal, och svarade endast: -"Kapten de Wyk är välkommen." - -Med någon köld helsade fru Ebba den inträdande, Karin rodnade och -Hebla kastade en triumferande blick på henne, som om hon velat säga: -"Aha, ser du att han kan tåla ses på." - -Samtalet emellan de unga var snart i gång. Fru Ebba deltog endast -sällan deri. Men Hebla pratade lifligt och försäkrade att hon -storligen kände sig i behof af att röra på munnen, hon hade denna tid -verkligen fruktat att förlora talförmågan. Hon skonade nu hvarken -hertig Carl eller hans anhängare, och uttalade helt öppet sin onåd -öfver dem alla. - -"Hebla", sade Karin med en min af tillrättavisande. - -"Söta, snälla Karin, bli inte alls ledsen på mig. Nog vet jag att -Kapten de Wyk är vid flottan och att den nu befalles af hertigen; men -om kapten de Wyk tycker att det är rätt att kungens folk och kungens -flotta lyda kungens värsta fiende, så bryr jag mig alls icke om hvad -han tänker, utan jag säger helt tryggt, att det är orätt!" - -"En så ung jungfru, och ändå så sträng", gycklade Welam, "men tycker -icke den stränga jungfrun, att då icke kungen sjelf kan eller vill -regera sitt rike, så är det bättre att lyda den som styr, än att göra -storm och oro i fäderneslandet?" - -"Ja, blott den som styr ville göra det ärligt och rätt i kungens stad -och ställe, och icke såsom nu sker i kungens namn befalla myteri mot -kungen, och icke taga frihet och egendom från kungens bästa vänner, -för uppror mot kungen. Nej, kapten de Wyk, ni kan aldrig försvara -hvarken er eller er hertig." - -Welam log åt den ungas ifver, men kunde icke låta bli att söka -försvara sig. Kathrina sade väl ingenting, men ehuru hon syntes vilja -stäfja Heblas frispråkighet, så visste han väl att hon delade dennes -åsigter och ogillade det parti hvartill Welam hörde. Han kunde icke -förklara för sig sjelf, hvarföre han på något vis kunde oroas af -en ung flickas tysta missnöje, han brydde sig ju ej ens om Heblas -helt klart uttalade klander. Men han kunde ej slippa den tanken, att -Kathrina ogillade honom, han ville försvara sig, och han ville att -hon skulle gilla hans handlingssätt. - -Sedan Welam gjort bekantskap med de ofrivilliga gästerna i hans hem, -besökte han dem dagligen. Han gjorde till sin uppgift att söka göra -deras fångenskap drägligare, hvilket ock var så mycket behöfligare, -som fru Ebba sjelf nödgades sörja för sina behofver, och det för -henne mången gång var svårt om medel ens till det oundgängligaste. -Welam lyckades att i hemlighet anskaffa åtskilligt, hvilket fru Ebba -då ansåg såsom någon frikostighet af hertig Carl, och fru Margaretha -åter trodde, det fru Ebba sjelf lyckats erhålla några medel till sina -utgifter. - -Ett nytt bekymmer började vakna hos fru Margaretha. Hon började -hos sin son varsna ett allt mer tilltagande intresse för de fångna -fruntimmerna. Hon fruktade, det han skulle fatta tycke för någondera -af de unga damerna, men vågade icke derom yttra något för sin man. -Hennes oro i detta afseende blef med hvarje dag lifligare. Hon hade -nu under loppet af flere veckor lyckats att göra honom till viljes. -Framgång i affärer hade gjort hans lynne gladt, och med förvåning -hade hon märkt, att hon nu i åtskilligt kunnat följa sitt eget tycke, -emedan mannen ej befattat sig med att i saken befalla något. Hon -började redan tro, det hon hade lyckats i att vara honom till nöjes. -Skulle hon nu då åter reta honom? - -Hos de fångna fruntimmerna visade sig Jörgen Bahr sällan, men -alltid på ett sätt som gjorde att de måste tro sig i honom hafva -en välvillig värd, hvilken endast af undfallenhet för sin hustrus -nycker, icke i allone sörjde för deras trefnad och välbefinnande. - -Jörgen Bahr hade firat sin namnsdag. Han hade varit en älskvärd värd -för sina gäster och gladt i deras sällskap gycklat öfver sin svaghet -att låta leda sig af sin hustru, under hvars toffel han medgaf sig -alldeles stå. - -"Hvad kära syster är för en lycklig qvinna", utlät sig nu fru -Margarethas fränka vid afskedet, "den, som har en sådan man, må tacka -Gud. Men kära syster, jag är en gammal vän och måste säga sanningen -rent ut: hvarföre ser kära syster alltid så allvarsam och tvär ut -ändå? Om också icke allt skulle gå efter kära systers hufvud, så får -hon väl ha tålamod ändå. Har icke en man rätt att befalla? Kom ihåg, -att kära syster skall vara tacksam emot sin man, är det icke han, -som både kläder och föder sin hustru. Och kom också ihåg, att om han -ibland kan vara knottrig och ovänlig, så hvad vet syster om han icke -kan ha något bekymmer på hjertat, som ej syster vet af. Icke för -illtyck, men jag har länge velat säga er detta helt ärligt, när J, -kära syster, alltid ser så styf och öglad ut." - -Ett ögonblick sväfvade på fru Margarethas läppar att svara: "kan då -icke äfven jag kanske ha bekymmer, som oroa mig, så väl som han kan -ha sina;" men hon sväljde sina ord och gick in till sin man, den hon -nyss sett så vänlig och glad och hoppades finna vid godt lynne. Med -allt det uttryck af vänlighet, som var henne möjligt att lägga öfver -sina hårda drag, sade hon till mannen: "Misstyck icke att jag frågar: -skulle det vara dig emot att begå så, att de Flemingska fruntimmerna -äfven kunde flyttas ut på landet till de andra finska fruarna?" - -"Hvad är det nu åter för krångel", frågade Jörgen. - -"Jag tänker blott att det kunde vara så godt, emedan jag rädes att de -vilja omsnärja Welam med sina finska trollkonster." - -"Hvad ondt kunna de göra den morsgrisen?" - -"Jag fruktar, att han kunde fatta kärlek för jungfru Karin. En sådan -fattig och förnäm hustru vore en för dyr möbel i huset. All Flemings -egendom är ju konfiskerad." - -"Har han då ej vett, du plär ju skryta med hans förstånd?" - -"En ung man är ej alltid nog försigtig", svarade fru Margaretha något -darrande på rösten, ty hon märkte att i hennes ord låg en slags -invändning mot hvad mannen sagt. Då en stund förflutit under tystnad -repade hon dock mod och sade: "Skulle de icke kunna vistas med de -andra finska fruarna på Jäders Ekhammar?" - -"Icke ligger Ekhammar i Jäders socken." - -"Jag känner det ej alls, utan har blott hört så sägas." - -"Nej, det ligger i Kumla." - -"Jaså, kanske det ligger der." - -"Kanske? Jag har ju sagt dig, qvinna, att det ligger i Kumla, och du -står der och lipar med ditt kanske! Du har inte samvete att medge att -du har orätt, nej du strider till sista andetaget." - -"Herre Gud, Jörgen, vredgas icke, jag vet ju inte hvar det ligger, -jag trodde så bara, och vill gerna tro att det ligger hvar som helst -du säger att det finnes." - -"Ja, det är just det förbannade, att du låts ge efter, men att foga -dig rent och ärligt kan du icke, utan har alltid ett inpass i behåll." - -Fru Margaretha teg, likså hennes man; men med retad uppsyn gick han -några hvarf fram och åter öfver golfvet. Slutligen gick han ut med -ett: "det är outhärdeligt" och slog dörren hårdt i lås efter sig. -Frun lemnade äfven rummet och gick ut genom farstun, der hon mötte -Hebla bärande en vattenkruka, med hvilken hon ernade sig in. - -"Jaså, jag ser jungfrun gör sig till", sade frun. - -"Åh, fru Margaretha ser nog till att vi ej få för mycken oppassning -af tjenstefolket, och när jag får gå ut om rummen så mycket, så bryr -jag mig visst ej eller om det, nog passar jag gerna opp oss." - -"Så tycker jag ock, att ej högfärd nu är på sin plats. Jag tycker -ock, att man kunde låta bli att kråma sig och ge söta miner åt -ungkarlar." - -På Heblas läppar sväfvade ett hvasst svar, men hon qväfde det och -gick in, utan att låtsa höra något. - -Fru Margaretha stod en stund qvar, gick derpå in till sig och kastade -sig i sin länstol der hon betäckte ögonen med handen. En stund satt -hon så, derpå såg hon opp, knäppte hårdt ihop handen, som hon tryckte -mot bröstet och sedan med en häftig åtbörd slängde ifrån sig. "Ha, -det bär nedåt Margaretha! Hvad blir det af dig? Åhjo, det vet jag, -du blir en käring! Det är detta du blir, med stora steg. Märker du -det? Min Welam, min Welam." De sista orden sade hon med djup känsla, -nästan med förkrosselse. - -Efter en stund började hon åter: "Men dock måste jag försöka lindra, -hvad som blefve hans olycka. Ha, och det var jag sjelf, som tvang -honom att lemna Hufvesta. Jag måste ju så. Men aldrig skall denna -stolta fru Ebba få den segern, att förkasta min Welam. Hon skulle -anse honom för ringa för sin förnäma dotter. Denna omsorg, dessa -artigheter emot dessa jungfrur, och denna köld emot henne, som -jag längesedan bestämt honom! Godt, det måste så ske. Krokvägar -skola åter föra till målet, der raka vägen är stängd. Det börjar -gå helt vandt redan sålunda. Jag tar mig, jag blir helt läraktig", -tillade hon med ett bittert skratt. "Hvarför skall jag tveka att gå -krokvägar? Jag var bara för stolt att gå sådana förr. Ödmjuka dig, -Greta, kryp krokvägar. Herr Anders kommer väl ren i dag, för att se -efter om fångarna sitta här qvar. Nå, nå, jag skall väl hitta på att -få honom att skaffa dem härifrån, dit pepparn vexer." - -Att kasta en blick in i det hem, som nu var Ebba Stenbocks och hennes -döttrars, kunde icke underlåtas, men vi älska ej att dröja der och -lemna derföre fru Margaretha, utan att ens se huru hon ställde till -för att befrämja de fångna fruntimrens förflyttande till annan ort. - - - - -XXVII. - - -Få dagar sednare erhöll fru Ebba tillsägelse att, jemte sina döttrar, -vara färdig till flyttning och afhemtades snart till sin nya -vistelseort, som dock icke blef Ekhammar i Jäders socken. - -Att fru Margaretha likvisst hade missräknat sig, kan man lätt sluta -deraf, att uträkningar af detta slag så sällan lyckas. Welam började -åter att till det mesta vistas på Hufvesta, och många dagar hade icke -förgått innan han lyckats få reda på, hvart de fångna fruntimren -blifvit förda. Lätt fann han en förevändning att uppsöka dem i deras -nya hem, der han nu af Hebla mottogs gladt, som en gammal bekant, af -Kathrina med blossande kinder och af fru Ebba liknöjdt nästan tvärt. - -Welams besök blefvo allt tätare och fru Ebba såg dem med allt -mera missnöje. Slutligen ansåg hon sig ej längre böra dröja att -derom tala med sin dotter. En dag då Hebla åtagit sig något litet -hushållsgöromål i det yttre rummet, så att fru Ebba och Karin voro -ensamma i det inre, förde den förra talet på Welam de Wyk och sade: -"Mig synes icke godt, att denne unge man så ofta besöker oss. Man -skall berätta derom, det är icke bra. Men ännu mera misshaga mig -hans täta besök af andra skäl. Denne unge man är icke ett passande -sällskap för mina döttrar." - -"Huru så, morkär", frågade Karin rodnande. - -"Behöfver jag väl säga min dotter, att det icke är krigare, sådana -som slutit sig till upprorets sak, hvilka vi böra värdera och hylla! -Karin, min dotter, du fäller blicken, rodnad flyger opp på din kind. -Gud bevare dig, mitt barn, för att icke hafva betänkt, hvem han -är, hvem du är! Mitt barn, låt icke denne ynglings fagra yttre och -älskvärda väsende finna en väg till ditt hjerta. De ungas hjertan -rådfrågas sällan, vid frågor om de högättades giftermål, och dock -är detta ofta sorgeligt. Det synes de ungas hjerta ofta svårare än -döden, att försaka den hjertat fäst sig vid. Derföre, min dotter, -vill jag varna dig. Var vaksam, besegra ditt hjerta i tid, innan det -fäst sig så, att det icke kan lösslitas." - -Gråtande lutade sig Karin till sin mors bröst och gömde sitt hufvud -emot henne i det hon sade: "Min mor, min mor, det är för sent, det -kan icke mera besegras." - -"Äfven denna sorg skulle då icke vara oss besparad! Välan, Katharina -Fleming skall och måste kunna besegra sig sjelf! Att öfvergifva sin -ungdoms dröm är tungt; men med bön till Gud om styrka, skall det dock -innan kort lyckas, och troget skall din moder stå vid din sida och -stödja dig i striden. Gud hjelpe dig, mitt älskade barn!" - -"Min mor, är det då så otänkbart, att jag en dag kunde bli Welams -maka? Skall icke min mor, för sin dotters lycka, vilja försaka den -högre börd, som hon kunde fordra af den, åt hvilken hon ville gifva -sitt barn?" - -"Min dotter", sade fru Ebba i det hon reste sig opp och förblef -stående: "En drottnings fränka kan, det låter tänka sig som en -möjlighet, nedstiga till en de Wyk; Ebba Stenbocks dotter kan gifta -sig med sonen till sin moders fångvakterska, men aldrig, aldrig skall -Klas Flemings dotter äkta en hertig Carls man." - -Karins kind blef hvit, hon vacklade. Efter en stund sade hon sagta: -"Moder, Welams sinne har varit dåradt af hertigens falska tal. Kanske -skall han än en dag finna sin orätt och åter bli konungen trogen." - -"Väl, må han göra det, det skulle lända honom till heder och den -rättvisa saken till fromma." - -Åter vexlade Karins kind till röd och hennes blick strålade då hon -sade: "Moder, ville du gifva din dotter åt den ringe ädlingen, om han -skulle egna sig åt sin rätte herres tjenst?" - -"Karin, din fader förenade hos sig flere af rikets högsta embeten, -än någon annan man, han var mäktig som en konung i Finland. Hade -han velat behålla Finland för sig, så hade det varit hans, men han -var bottenfast trogen i lif och död och tänkte aldrig på, att vara -annat än sin konungs första man och den, som på sina skuldror uppbar -hans makt. Hans ätt var hög, den säges härstamma från en af Roms -konsuler; den har varit utgrenad i många länder, stolt och ädel i -alla. Din moders ätt är hög som hans, den har satt drottningar på -Sveriges thron, utan att deraf anse sig hedrad mera än förut. Skall -Flemingska, skall Stenbocks-ätterna säga: Ebba Stenbocks sinne har -blifvit förödmjukadt af fängelse och brist, så att hon ger sin dotter -åt hvem, som lofvar att försörja henne. Katharina, skulle väl Johan, -skulle din broder gilla en sådan förbindelse?" - -"Ack Johan, han skulle icke vilja göra mig olycklig. Det skulle hans -varma hjerta icke. Äfven J, min morkär, sade ju nyss att bördens -företräden dock _kunde_ åsidosättas. Är er dotters sällhet icke för -er mera, än rang och börd?" - -"Karin, en enskilds, en flickas lycka är en ringa ting. Den varar -några år kanske, och förgår som daggen om morgonen. En urgammal ätts -ära består klar och ofördunklad, menniskoålder efter menniskoålder, -sekel efter sekel och inför den försvinner den enskildes glädje, den -enskildes lidanden så, att de ej ens bemärkas. Detta är det stolta -af att tillhöra en stor, en ädel ätt! Men, mitt barn, hvartill allt -detta? Denne unge man har ju ej ännu begärt din hand; han har ej ens -lemnat hertigens tjenst, utan fortfar att tjena ett förrädiskt parti." - -"Han har tvekat att våga framställa en bön om min hand, utan att -äga större anspråk derpå. Till hertigens parti har han egentligen -icke slutit sig, men han är kapten vid flottan, och denna är nu i -hertigens händer!" - -"Han synes icke hafva tvekat att locka dig, utan att hafva talat vid -din moder. Dock -- Katharina, du har fäst ditt hjerta vid honom, -må han göra sig dig värdig. Må han, i sin konungs tjenst, göra en -bedrift värdig, att belönas, och Ebba Stenbock skall glömma hvarje -tanke på hvad hon offrar, för att gifva honom den belöning hans -gerning förtjenar, och mera kan hon ej gifva, än då hon ger honom -sitt barn. Säg honom att det finnes ett uppdrag för honom att utföra, -farligt kanske, ty det är farligt nu i detta land att tjena sin -konung, och trohet straffas som förräderi; men lyckas han, skall han -äga sitt samvetes vittnesbörd att hafva handlat rätt, sin konungs nåd -och Katharina Flemings hand!" - - - - -XXVIII. - - -Sigismund skulle landstiga i södra Sverige. Stålarm, med en liten -flotta hopsamlad och bemannad i Finland, var färdig att landstiga vid -Stockholm. Hertig Carl lemnade Stockholm, för att tåga emot konungen, -och snart derefter var redan hufvudstaden i de kungligas våld. Allt -tycktes lofva framgång åt konungens sak, endast stora flottan, som nu -låg vid Åland, kunde vinnas. - -Fåfänga voro dock alla försök att vinna Amiralerna Joachim Scheel och -Peder Stolpe för den kungliga saken. Hvarje budbärare, som insmög -sig bland besättningarna för att söka inverka på dem, blef upptäckt -och sänd till hertigen. Att vinna någon af officerarne vid flottan -till ombud för konungens sak, var således af hög vigt. Welam de Wyk -hade uppehållit sig i land för tjensteuppdrag, nu skulle han bege sig -ombord. - -Flottan, så väl som hvarje annat verk i landet, sades stå i konungens -tjenst, men lydde endast hertigen och användes af honom, när så -påfordrades, emot konungen. Mången slöt sig till hertigen af full -öfvertygelse om att det för fäderneslandets väl vore vida önskligare -att få till konung den kraftfulle, verksamme Carl, än den tröge, -bigotte katoliken Sigismund, som dertill alltid skulle komma att -mera befatta sig med Polens, än med Sveriges angelägenheter. Många -af flottans officerare hade icke egentligen gjort sig reda före, det -något annat kunde komma i fråga, än att qvarstå i sin tjenst; flottan -må sedan hafva blifvit förd enligt konungens eller hertigens order. -Till desse hörde den mycket unge Welam de Wyk, så mycket hellre, som -i hans hem aldrig hade blifvit satt i fråga hertigens rätt att handla -såsom han det gjort, och i allmänhet i Stockholm inga röster vågade -yttra något till konungens fördel, om än några hade haft håg derföre. - -Fru Ebbas och de ungas nit för konungens sak hade nu väckt Welams -tankar på, att det ju dock egentligen var emot konungen han skulle -tjena, och när nu flottan skulle ut att strida emot konungens sak, -kanske mot hans person, så fann han att han borde bestämma sig -antingen för den ena eller den andra sidan, och han valde den, der -hoppet att få äga Katharina vinkade honom. Hvilket parti han utan -henne skulle slutit sig till, vet man icke. - -På skeppet Blå Falken hölls gästabud. Glasen klingade hurtigt, och -muntert förde gamle Amiralen Peder Stolpe ordet. Nu steg han opp -och sade: "En skål, mina herrar, för Hans Furstliga nåde, Svea -rikes regent och fäste! Lycka och framgång åt hans företagande och -må hvar och en, som sviker honom, dö en förrädares död!" Härvid -fäste han blicken på Welam de Wyk, och ynglingen, ovan vid svek och -list, och som nu ej kunde undgå att tänka på i hvad ärende han var -stadd, vexlade färg, men hemtade sig snart åter då Amiralen tillade: -"må vi här, der endast trogna hjertan klappa, höja ett lefve! för -rikets föreståndare och vår sanna lutherska religions beskyddare." -Nu uppstämdes ett skallande hurra, och den gamle Amiralen, liksom -i ett anfall af öfverdådig fröjd, ryckte rocken af sig, slängde -den ut genom kajutdörren och ropade: "Åhoj, åhi, och gör som jag. -Stryk flaggorna, J stolta örlogsmän alla, för hertigen vår herre och -furste." - -Och skrattet och stojet tog öfverhand och rockarna kastades alla utom -dörren. "Nå, de Wyk, unge herre, vill J skämma ut gammalt folk och -visa er klokare än de. Hvad har ni på hjertat? Jaha, si så der, nu -äro vi alla flinka och fria i skjortärmarne. Si så. Skål nu för alla -vackra, unga tärnor i Svea land. Åhi, åhoj, salutera, salutera, mina -herrar, skorna af, ut genom dörren." - -Nya bålar, nya glas, nya skålar; glädjen allt högljuddare. Allt -skulle utkastas, som i rummet fanns, bålar, glas, kläder; munterheten -och stojet hade nått sin högsta punkt. Då inträdde en officer och -hviskade några ord vid Amiralen i det han lemnade honom några papper. -Amiralen steg opp, befallte att kläderna skulle inhemtas och sade: -"Mina herrar det är slut med skämtet, nu förestår allvaret." - -Hans ord föllo som is i det bullrande gelaget. Det gick en kyla -genom alla. Hastigt hade de funnit och påklädt sina kläder. Med -häpna blickar sågo de på hvarandra och på Amiralen; man såg att -något förfärligt förestod, utan att ännu flere ord talats. De nyss -af vin och stoj upphettade ansigtena, sågo hemska ut vid den hastiga -öfvergången till förskräckelse. Men i Welam de Wyks inre uppstod en -förkänsla af, att detta gällde honom. Han bleknade ett ögonblick, men -snart hade han sansat sig och beherskade sig väl under det följande. - -"Kapten Welam de Wyk, aflemna er värja." - -"På herr Amiralens befallning", svarade Welam med fattning, "men jag -anhåller att få veta af hvad anledning." - -"Såsom saker till förräderi." - -Men hvarföre dröja vid denna mörka scen? I Welams kläder hade en -tjenare på Amiralens förut meddelade befallning hållit undersökning. -Misstanke var väckt, men ännu ägde man inga bevis. Sådana funnos nu -till öfverflöd i Welams fickor. Bref från konungen, från fru Ebba och -andra konungens anhängare, förhållningsorder och flere bevis på, det -hans afsigt varit, att stifta myteri på flottan. - -Welam fann att allt var förloradt. Saken var klar. Några ord till -försvar för sitt förhållande ville Welam anföra, men Peder Stolpe -afbröt honom sägande: "Svek och myteri kunna ur ingen synpunkt -försvaras. Har ni något annat att säga, har ni någon önskan, som jag -kan villfara?" - -"Naturligtvis har jag varit beredd på möjligheten af detta slut; jag -har derföre blott en bön: låt mig få dö snart." - -En båt utsattes, bemannades. Welam nedsteg på tillsägelse. I månget -hjerta rördes djupt medlidande med den sköne ynglingen. Peder Stolpe -sjelf kände sitt öga fuktas. - -Sedan alla man stigit i land, vinkade Welam åt en ung officer, att -han önskade tala med honom. "Carl Lennartson, du har visat mig -mången väntjenst, gör mig nu den sista. För till min moder min sista -helsning, bed henne förlåta mig den sorg jag gör henne med min död, -och säg henne att jag beder herren Gud gifva tröst åt hennes hjerta, -som alltid varit så varmt för mig. För ock en sista helsning till -jungfru Katharina Fleming, säg henne att jag villigt går i döden -för hennes skull, och nu har jag intet i denna verlden mera att -ombesörja, utan vill blott tänka på evigheten." - -Få minuter sednare hade fru Margaretha förlorat sin förstfödde, sin -ende son, och Katharina Fleming sitt unga hjertas älskade. - - - - -XXIX. - - -Allt närmare sitt mål syntes hertig Carl nalkas. Sedan Sigismund, -efter det olyckliga slaget vid Stångebro, åter lemnat Sverige, -tycktes han icke med vapenmakt, utan endast med protester och -åberopande af sin rättvisa sak, förfäkta den. Så snart det kom an på -ord och diplomatik, var Carl mästare och bevisade alltid klarligen, -att han hade rätten på sin sida. Ännu, sedan Sigismund af ständerna -blifvit afsatt, fortfor hertigen att hyckla en låtsad förnekelse af -kronan, den han sade sig ingalunda hafva eftersträfvat. Sigismund -sparade icke på löften om verksam hjelp åt sina trogna finnar, och -orubbliga stodo hans finska anhängare, om de än stundom låtsade någon -undergifvenhet emot hertig Carl. - -Arvid Eriksson Stålarm uppehöll modigt konungens sak, och var alltid -villig och redo till hvarje företag, som kunde befrämja den. Ifrig -och orubblig stod äfven han på samma plats, der före honom kolossen -Klas Fleming stått, och under skämtan och glädtig ridderlighet emot -damerna, var han outtröttligt verksam och uppmärksam och redde sig i -alla svårigheter. Blef det honom stundom för hett emellan bönderne -å ena sidan, som gjorde allt för att understödja hertigen, och å -andra sidan hertigens växande makt, så visade han sig stundom nästan -undfallande. Men Carl trodde honom icke mer än jemnt och skref till -honom: "Vi känne alltför väl dig och dina medhållares krokodiltårar, -och vete nog hvad J ställen i verket. Dock hoppas jag till Gud -alsmäktig, att der skall komma klo för björnskinn, som man säger." -Och åter stod Stålarm fast och var döf för alla hertigens försök, -att genom sina utskickade förmå honom till affall ifrån sin konung. -Likasom Fleming, insåg han endast den enkla rättvisan af konungens -sak, och befattade sig icke med att bedöma huruvida Sigismunds -regemente kunde vara landet till mer eller mindre fromma. Sigismund -var hans och rikets konung, och det var allt hvad han i den saken -behöfde veta, för att till sista blodsdroppan och af all förmåga stå -för hans sak. Carl hotade: "Det är vår vilja att du afstår från din -otillbörliga handel och begifver dig till oss, så framt du ej vill -bekomma samma lön, som Johan Sparre vid Kalmar. Du skall veta, att -så snart vi hafva fört den andra hopen af ditt parti till herbergs, -skall ej heller du blifva förgäten, utan få din kål kokad." Men -Stålarm endast fördubblade sin verksamhet. - -Herr Erik Liljeholm befann sig åter på Åbo slott, ibland de der -använda officerare. Enevald Fincke hade, efter långvarig svaghet, -ändtligen tillfrisknat från sina blessyrer och sedan blifvit af -Stålarm sänd med bud till konungen, för att förfråga sig om hvad -hjelp finnarne hade att påräkna, och skulle der qvarstadna för att se -till, att det utlofvade manskapet verkligen skulle utrustas och så -snart som möjligt aftåga. - -Sigismund hade emottagit Johan Fleming med all den utmärkelse, han -var skyldig Klas Flemings son. Firad och omtyckt, hade den unge, -ridderlige Johan Fleming, som Konungens kammarherre, i kretsen af -hofvets förnämsta och dess skönaste tärnor, framlefvat en tid af -glans. Han hade åtföljt sin konung på det misslyckade tåget till -Sverige, der Sigismund för alltid tappade sin krona. Johan hade -hoppats, att der återfinna sin mor och sina systrar, men då konungen -vände om utan att hafva hunnit Stockholm, blef detta honom en -omöjlighet. Äfven Stålarm, som lyckats befria sin egen fru och många -andra af de finska fruarna, hade icke kunnat få göra samma tjenst åt -fru Ebba, som jemte sina döttrar var förd åt en annan trakt. Johan -Fleming visste, att hans mor och systrar hade svårt att förse sig med -sina behofver. Från godsen i Finland erhöllo de icke något. Dessa -hade blifvit konfiskerade och af hertigen gifna åt andra ägare; och -ehuruväl äfven de nu icke kunnat taga godsen i besittning, sedan -landet åter var i Stålarms våld, så var dock ingen ordning och reda -med dem. Hvad unge herr Johan erhöll från honom enskildt tillhörande -gods, var äfven ganska ringa. Johan hade derföre begärt tillstånd -att få resa till Finland, för att ordna och efterse egendomarne -och ställa så, att hans mor och systrar skulle få något till sitt -uppehälle. - -Äfven Qvidja, Johans arfvegods, hade hertigen skänkt åt en af sina -anhängare, som var gift med Klas Flemings en brorsdotter; men sedan -hertigen lemnat Finland och hans befallningar icke der mera aktades, -förvaltades det för Johans räkning, af samme fogde som förut. - -I ett af tornrummen satt nu unge herr Johan Fleming och framför honom -stod ödmjukt fogden Jost och åhörde hvad Johan sade, stundom med en -bugning eller ett kort ord, bejakande hans befallningar. - -Johan kastade då och då ögonen på några papper, som lågo framför -honom på bordet, eller bläddrade i dem. "Af gamla Göbla på Muddais -mellangård", fortfor Johan i sitt tal, "får ingen skatt fordras för -detta år. Hennes man stupade vid försvaret af Åbohus och hennes son -säges hafva fallit vid Kastelholm. Jag vill icke att sten lägges på -bördan. Växa de mindre barnen opp och bli arbetsföra, kan det bli tid -att de erlägga sin skatt." - -"Fattiga gummorna Greta, Elsa och Brita", fortfor Johan, blickande -i papperen, "få en half tunna råg hvardera. Lisa på Gäddnäs begär -bete för en ko, det skall hon få. I öfrigt veten J, hvad jag eder -tillsagt. Framför allt, försumma icke att aflemna den utlofvade -gåfvan till kyrkan, äfvensom till de nämnde gubbarne på knektetorpet. -Bemöt folket vänligt och lätta deras börda der du det kan, så lyda -de villigt och arbeta med nöje, men drif dem icke, som boskapen, -under oket. I morgon, innan jag reser, vill jag säga farväl åt dem af -godsets folk, som vilja samlas här för att helsa mig." - -Jost bugade sig djupt och lemnade sin unga herre, under det han -brummade för sig sjelf: "Äpplet faller ej långt från trädet, det är -som om jag skulle höra fru Ebba sjelf. Nymodiga tider, då bonden -skall skonas; det lär väl då bli herrarne sjelfve, som få arbeta. -Hvad under, att högfärd och uppstudsighet grasserar bland bönderne. -Förr visste bonden hut, nu vet han knappt lyfta på mössan." - -"Nå, Johan", sade Fleming till sin tjenare, som var sysselsatt med -att skura blankt ett stycke af hans vapen. "I morgon resa vi. Hvad -menar du om att åter lemna Finland?" - -"Jag önskade blott att eders herredöme redan vore hos hans kunglig -majestät och andra, som längta efter eder. Krig och oro vänta här, -och", här log den gamle tjenaren ett förstulet leende, "jag vet väl -att det finnes ett par ögon, som speja efter min unge herre der -borta." - -Johan rodnade lätt, men låtsade ej höra sin trogne tjenares -frispråkighet. Han steg opp, slog några slag öfver golfvet, derpå -sade han, som en fortsättning af sina tankar: "och dock befriades -så många andra finska fruar af Arvid Eriksson, men min mor och mina -systrar, ack de bevakades bättre! Att nödgas resa, utan att träffa -min morkär och mina kära systrar, det är dock hårdt och mitt hjerta -blir tungt vid tanken på dem. Johan Bertelsson, om jag ej mera får -se dem, skall dock du en gång säga dem huru kära de voro mig", sade -Fleming drömmande. - -"Herr Johan, min ädle, älskade, unge herre, huru kunnen J tala sådana -ord! Skulle jag, den gamle tjenaren, vara den, som efter eder skulle -framföra helsningar! Sådan sorg skall väl, med Guds hjelp, icke vara -mitt gamla hjerta bestämd. Hvi talen J så?" - -I detsamma anmälte en tjenare att herr Arvid Eriksson anländt och -önskade träffa herr Johan, och denne gick, något förvånad, för att -möta sin oväntade gäst. - -"God dag, unge herre", tilltalade honom nu den ankommande. "J synes -mig helt förvånad att se mig, och det är väl icke eller att undra -öfver, ty när hertigen håller på att elda badstu åt oss, kan man nog -behöfva vara hemma och binda qvastar. Men jag önskade dock sjelf nu -få råka eder." - -Johan Fleming välkomnade sin gäst och förde honom in i det inre -tornrummet. Den gamle tjenaren kastade en lång, litet misstänksam, -blick efter de båda herrarne, skakade på hufvudet och sade vid sig -sjelf: "Hade jag honom blott väl borta härifrån." - -"Ernen J, unge herre, verkligen resa bort härifrån?" började nu åter -Arvid Eriksson. - -"Ja", svarade Johan. "Hvad jag här haft att uträtta, är fulländadt. -Jag kom blott för affärer. Herr Klas är bortgången, min morkär och -mina systrar i Sverige, jag har här intet mera att göra." - -"Sägen J så, herr Johan, hafven J icke konungens sak att förfäkta? -Veten J icke, att vi stundeligen vänte, det hertigen skall anfalla -oss?" - -"Ja, jag vet det, men icke är min tjenstestad här. Då jag i fjol var -med på det olyckliga tåget till Sverige, så åtföljde jag min konung, -men här anser jag mig vara en öfverflödig person, som har intet att -beställa." - -"Herr Johan, låt mig tala till eder, som en frände och vän. Väl var -jag icke alltid i godt förstånd med eder salige herr fader, men dock -ansåg jag honom alltid som en herre, den der i sig hade godt krut, -och jag vill gerna hedra honom i hans graf, som en ståtlig man och -riddare. Och eder, min unge herre, vill jag allt godt och väl, ty J -ären en älskelig och hjertlig ung man, men bort magen J nu icke fara. -Hvad skulle väl folket säga, om J, konungens kammarherre och sonen af -den man, som, näst hans nåde sjelf, var högste mannen i detta land, -om J just nu skulle resa bort. Skulle de icke tro, att vår herre och -konung icke äger hvarken vilja eller makt att försvara Finland, utan -lemnar det vind för våg. Detta vore i sanning att förråda konungens -slott och land." - -Johan steg opp, stödde sin hand mot bordet och sade: "Visste jag, -att jag skulle till något gagn vara, så ville jag visst icke resa. -Förråda ens min konungs hund, ville jag ingalunda, mycket mindre hans -slott och land. Kan jag, med min ensamma person, göra någon nytta, så -vill jag gerna qvarstadna och med finnarne våga mig i den farlighet, -som dem af hertigen kan förestå." - -Arvid Eriksson fattade Johans hand och utbrast glad: "Se, unge herre, -det är taladt som jag af eder väntade, och som en rättskaffens -konungens man egnar. Hoppas jag dock att icke inleda eder i allt för -stor farlighet. Min egen hatt tänker jag dock ej sitter mycket fast, -om hertigen, det Herren afvände, skulle få öfvertaget: men är det så, -så må man glader lägga hufvudet under för sin kung och sin heder. Och -dermed Gudi befallat. Tiden väntar på ingen, jag bör icke vara borta -från min plats." - -Under vänligt samtal följde Johan sin gäst ned till hans båt, och -fyra raska roddare förde honom snart åter till Åbo. - -Den unge Johan ville än en gång se de ställen, han på det vackra -Qvidja mest hade älskat. Han for omkring och såg huru alarne speglade -sig i sunden och huru björkarne sakta skakade sina gröna lockar. Men -hvad han nu tänkte på, det förtrodde han icke ens sin gamle, trogne -Johan Bertelson, som skötte de lätta årorna. Fröjdades hans tankar af -den fägring, som omgaf honom, af solens glada sken mellan lunderna, -och af vattnets stilla plaskande mot de grönskande stränderna, eller -tänkte han på moder och systrar, eller gingo hans tankar ännu längre -bort, till de strålande ögon, som kanske skulle fördunklas, om han -icke mera skulle återvända? Hvem kan tyda den unges tankars lifliga -spel? - -Snart var äfven Johan åter en innebyggare af det fäste, der han -tillbringat så mången glad stund i kretsen af sina käraste. Nu vid -tjuguett års ålder stod han åter här, för att deltaga i en blodig -kamp för sin konung. - - - - -XXX. - - -Få dagar sednare styrde hertigens flotta, under Joachim Scheels -befäl, in på slottsfjärden. Med förakt afvisade Stålarm hvarje -förslag om fästets uppgifvande. Äfven hotelsen att aflifva de nyss -förut på Kastelholm tagna finska fångarne, verkade intet. - -Det blodiga förspelet af hvad, som komma skulle, började nu, då sju -de förnämsta af dessa fångar afrättades och, för att skrämma slottets -befälhafvare med samma öde, steglades på Korpolaisberget, på det den -gräsliga synen skulle falla de belägrade i ögonen. Men den ohyggliga -anblicken, af vänners steglade kroppar, framkallade hos Stålarm -endast den verkan, att han gjorde alla anstalter, för att i nödfall -kunna draga sig in i det innersta af slottet, och der spränga sig i -luften. - -Åter anlände budskap från amiralen. Finnarne voro slagne. Arvid -Erikson måtte gifva sig, så länge någon nåd vore att förvänta. -Äfven nu ljöd Stålarms svar lika stolt: "Han trodde ej på de honom -meddelade nyheterna." - -Yttermera blef besättningen på hertigens befallning meddeladt, huru -han i Helsingfors låtit halshugga och stegla dem, som stått emot -honom, såväl herrar som ringare; men allt förgäfves. Dock äfven nu -verkade förräderiet hvad ej fruktan kunnat verka. - -En man ur staden lyckades inkomma i fästningen. Denne visste berätta -huru numera endast Åbo stode hertigen emot, huru denne straffat -sina motståndare i Wiborg, huru Carl tågade mot Åbo. Allt sådant -utspriddes bland besättningen. Bland dem fanns äfven nu en och annan -hemlig anhängare af hertigen. Desse lyckades intala flere, att det -vore bättre att gifva sig, medan tider vore och man ännu kunde hoppas -på bättre vilkor, än som kunde stå att fås när hertigen sjelf hunnit -anlända. Dessutom sparades icke på framställningar huru den renlärige -hertig Carl vore en vida bättre konung, än den papistiske Sigismund, -som dessutom icke mäktade försvara sitt arfrike, och oaktadt den ed, -Stålarm tagit af alla att förr spränga sig i luften, än gifva sig, så -tvungo de honom att dagtinga. - -Stålarm lofvade på sina och alla i slottet befintliges vägnar, att -hädanefter vara hans furstliga nåde lika trogen och huld, som de -hittills varit det emot Sigismund, den de numera icke ville vara -underdånige, utan uppsäga all tro och lydnad, blott de erhöllo löfte -om säkerhet till lif och gods och att dem ingen olägenhet skulle ske, -för deras härtills konungen bevisade trohet. - -Till hertigen skickades härom, som sändebud, en af de fremmande -tropparnas officerare, en skottsk, och sjelfve den fiendtlige -anföraren, amiralen Joachim Scheel, skref förnyade gånger och bad om -nåd för de belägrade. Hertigen lät slutligen beveka sig att gifva -ett svar. Det lydde: att han ville taga slottets försvarare till -nåder, med vilkor, att en och hvar skulle inför rätta svara på de -beskyllningar, som honom skulle göras. - -Stålarm anade det värsta, men nödgades dock gå in på detta vilkor, -och blef sjelf, jemte alla män af någon vigt, satt i förvar, till -dess hertigen kunde komma från Wiborg, der han emellertid låtit -afrätta fjorton man, de fleste af landets ädlingar. Deras hufvuden -uppsattes på en af stadsportarne, somliga steglades, allas egendom -konfiskerades och gafs åt hertigens anhängare. - -Kring landet flög nu, på tusende tungor, ryktet om slottets -öfvergång, och att konungens sak vore ohjelpligen förlorad. Alla, -som hittills varit tveksamme om, hvilket parti det vore klokast att -välja, blefvo nu i hast hertigens ifriga anhängare, hvaremot de, som -på något sätt arbetat för konungens sak, bjödo till att hålla sig -tysta och undan för faran, så vidt möjligt. - -Men i många hem hördes med bäfvan underrättelsen om de fängslade -herrarnes förestående dom. Man hade redan lärt sig att veta, det -förrädarne halshöggos, och att alla voro förrädare, som förblifvit -konungen trogne. Närmare och fjärmare anförvandter och vänner, -bäfvade för de sinas öde. Att en domstol blifvit nedsatt för att -dömma dem, fick man äfven snart höra. - - - - -XXXI. - - -Fru Metta Liljeholm med sin dotter hade redan en tid bortåt varit -bosatt på Wiken, det lilla hemman som Sigrid i arf erhållit af sin -moster, den gamla nunnan i Nådendal. Liggande undanskymdt, vid en -vik af saltsjön, syntes det herr Erik vara ett säkrare hem för -hans hustru och dotter, än det tavastländska godset, som låg vid -en väg, der de orolige bönderne ofta ströko fram. Dertill voro de -båda fruntimmerna på Wiken icke längre från Åbo, än att herr Erik, -tillochmed i dessa oroliga tider, någon gång blef i tillfälle att -der helsa på dem. Fru Metta var ingalunda belåten, med att lemna -det stora godset utan sin egen vård; men då herr Erik bestämdt så -önskade, gjorde hon icke heller några invändningar och hade snart -äfven här funnit arbete nog, med att ordna det förfallna, lilla -hemmanet. - -Äfven till Wiken kom nu ryktet om hvad som föregick i Åbo. Det visste -äfven berätta att herr Erik Liljeholm var fängslad. Fru Metta blef -utom sig. Hon ville gerad resa in till Åbo, för att läsa lagen för -hertigen. Sigrid föreställde henne mildt och sagtligt, att det endast -skulle förbittra honom. Hon försökte att lugna sin mor med hoppet, -att herr Erik ju dock icke varit af de förnämste och mest kände -motståndarne mot hertigens välde, och att de således hörde kunna -hoppas, det fursten skulle förfara skonsamt; men just då hon sade -detta, svek henne rösten, och hon brast i gråt. - -Fru Metta tog, som vanligt, raskt sitt beslut, och innan dagen -var slut, var hon redan på väg till Åbo. På vägen möttes hon af -en af delning af hertigens soldater, som utgått för att plundra -hos konungens anhängare. Med knapp nöd undgick hon att af dem bli -ihjälslagen, och måste vända om hem, dit hon återkom än mera uppretad -och skrämd, än förut. - -Sigrid, som icke väntat sig något tillfredsställande resultat af -fru Mettas färd, hade under modrens frånvaro ej haft styrka att i -stillhet bära på sin sorg, och fru Metta fick nu, genom det lugn, hon -sökte att intala sin dotter, sjelf erfara en känsla af förtröstan, -och började småningom fatta hopp. Sigrid åter, förlorade allt mer -sina förhoppningar, ehuru hon bjöd till att lugna sin mor, genom -det hon visade sig sjelf lugn. Om dagarna syntes hon sig temmeligen -lik, som förr, endast blekare och ännu stillare och tystare; men om -nätterna, då hon ej behöfde kufva sig för att icke oroa sin mor, då -grep henne oron så mycket djupare. Hon hade sett hertigens blick, hon -hade hört hans röst, då han talat om hennes far, och hon kunde icke -hysa något hopp. Lade hon sig ned för att hvila, så tyckte hon sig -se sin fars blodiga hufvud bredvid sig på dynan. Slöt hon sina ögon -till sömn, så förföljdes hon af drömmar, så blodiga och förfärliga, -att hon vaknade af fasa och bjöd till att icke slumra mera. Få dagar -efter olycksbudets ankomst, infann sig lilla mor Annika på Wiken. Fru -Metta lät hemta henne in till sig och sade: "Nå, mor Annika, huru har -ni hittat hit? Väl hade jag kunnat behöfva er ibland, till hjelp för -korna; det har nu dock allt gått för sig. Men kan J nu ge mig tröst, -kan J förutsäga mig huru det skall gå med herr Erik, skall det kunna -bli fara för hans lif?" - -"Jaså, stora frun har sorg och bekymmer, så väl som lilla mor Annika. -Hi, hi, hi, jo, jo. Annikamor har varit långa vägar. Jo, jo, der det -börjar lukta blod, hämdeblod för hennes hjertas barn, dit vandrar -Annika, för att njuta af den söta doften. Roligt att se hur den -förbannelsen, mor Annika läste öfver det blod som Flemingen gjöt, hur -den svällde, hur den jäste, hur den drar blod ur alla dem, som komma -slägten nära. Jo, jo, vid Stockholm såg jag så fager, ung blod, det -fick Flemingens flicka till rosor öfver sitt hjerta. - -"Annika har vandrat, hon har sett hur hertigen slagtat de finska -herrarne. Jo, jo, blod vankas det! Skall det vara mera af sorten? Åh -jo, åh jo, inte skall det sparas, nog skall det bestås." - -Fru Metta kände bäfvan vid gummans ord, utan att rätt förstå hvad de -syftade på, men hon skyggade för att på något ovänligt sätt tilltala -henne och sade blott: "Kära mor, tala ej så der ohyggligt, när jag -frågar om herr Erik." - -"Åh hå, herr Erik, herr Erik, honom går ingen nöd uppå. Han var den -ende, som lindrade fängelset för min lille gosse, han var god mot -min Bengt, honom skall intet ondt få komma vid, nej nej, icke låter -Annika sina vänner komma till skada, nehej, hvarken herrar eller -kreatur. Åh håh, god var han alltid mot gamla Annika; frågade när -han mötte mig på gatan, och fast många hörde det, så frågade han: -'Nå, mor Annika, hur är det med er, behöfver ni något?' Nehej, herr -riddare, svarade jag och neg, nehej, herr riddare, i dag behöfver jag -ingenting. Ånej, ånej icke skall något ondt få ske honom." - -Sigrid hade dragit sig undan i det andra rummet. Henne syntes Annikas -beteende stöta på signeri, och hon ville dermed intet ha att göra. -Men nu stultade gumman fram till henne och sade: "Åh hå, fager -jungfrun sitter hemma och aktar sina fina kinder, och låter hertigen -knoppa sin far." - -Sigrid såg förskräckt på gumman och svarade, nästan omedvetet: "Ack, -om jag dock kunde vara hos honom helst, det vore dock en tröst." - -"Åh hå, kan inte dottern hjelpa sin far? I hennes ögon står, att hon -kan. I natt vandrar gumman till Åbo; hon går för att se sin hämd, för -att se blod! Och den unga vill ej gå samma väg, för att skona sin -fars blod. Hi hi hi." - -Gumman hade uttalat, hvad ej Sigrid ens klart vågat tänka. Hon ville -till Åbo, att begära nåd för sin far. Hon hade lyckats en gång, ack, -skulle hon väl kunna hoppas att lyckas en gång till! Och skulle -hennes mor tillåta henne denna vågade färd? Omöjligt, hon hade ju ej -ens sjelf sluppit fram och skulle i alla fall otvifvelaktigt anse sig -sjelf vida mer passande, än Sigrid, att försöka få tala vid hertigen. -Sigrid, åter, anade att fru Metta skulle förderfva all möjlighet -att vinna nåd, om hon ännu komme att göra något försök i den vägen. -Sigrid kände huru fåfängt andra fruar hos hertigen försökt, att få -ens begära nåd för sina män; huru hårdt de blifvit afvisade. Men -huru skulle hon sjelf kunna hoppas att vinna något för sin far? Huru -skulle hon ens kunna komma till Åbo? - -Tusende tankar svärmade i Sigrids hufvud. Natten kom och hennes -pulsar, som eljest slogo så lugnt, bultade nu som i brännande feber. -Hon kunde ej frigöra sig från det intryck, gummans ord gjort på -henne. Kunde Annika verkligen se längre, än andra menniskor? Vore det -möjligt att Sigrid skulle kunna göra något för sin far? Hon hade så -ofta blifvit beskylld för att vara för mycket stillsam, för mycket -rädd att framträda; var hennes tvekan nu endast en sådan yttring -af hennes allt för tillbakadragna sinne? Och hon visste dock med -sig sjelf, att hon icke skulle ryggat tillbaka, om hon med sitt lif -kunnat återköpa sin fader. Den vanligen så tysta och stilla flickan -vandrade nu omkring i oro, och det märktes grannt att om hon än -vanligen syntes mera vara sin faders dotter, så var hon icke heller -utan mycket tycke af sin mor. - -Rastlöst vankade hon fram och åter i sin lilla kammare i månskenet. -En skugga skymtade på vägen, den väckte hennes uppmärksamhet. Den kom -närmare, stadnade slutligen vid hennes fönster. Det var mor Annika. -Med ovanlig röst sade denna: "Jungfru, vill du rädda din far?" - -"Huru skulle jag kunna det?" - -"Det vet jag icke, men jag har sett det i vatten och jag har sett -det i eld, och jag vill icke att herr Erik Gustafsson skall dö. Vill -du följa till Åbo, så skynda; kommer du ej nu, så är tillfället -förfeladt. Tro icke att du lätt kan slippa fram i krigande land. Men -hvem tror du vågar hindra den, som befaller både eld och luft och -vatten, och hvem vågar hindra den, hon vill beskydda? Se jungfru, -det molnet der, det stiger opp emot månen. När det betäcker månens -skifva, går den gamla! Vill den unga ej följa, så dör hennes far!" - -Sigrid kastade bäfvande blicken på molnet. Lång besinningstid bestods -henne ej. Ett ögonblick böjde hon knä och ur hennes bröst höjde sig -en ordlös suck. Derpå steg hon opp, tecknade hastigt med ett stift på -ett pappersblad: "Moder, förlåt, jag går för att söka frälsa min far. -Låt ingen veta att jag gått, sök mig icke, det skulle tillintetgöra -allt hopp om lycklig utgång. Bed, men sörj icke för mig." - -Redan nalkades molnet månens skifva. Öfver sin hemma väfda och spunna -klädning kastade Sigrid en mörk kofta, band öfver sitt hufvud en -duk, stoppade hos sig guldringar och några guld- och silfverpengar, -som hon fått till faddergåfvor; ännu var ej månens skifva fullt -betäckt. I hast gjorde hon ett helt litet knyte af några kläder, och -så gick hon utan buller ut i den stilla natten, der molnet i detsamma -undanskymt månen, och lilla mor Annika redan syntes på gångstigen, -några stenkast från huset. - -Snart upphann henne Sigrid, och gick tigande vid hennes sida. Äfven -mor Annika teg länge. Hon förde snart Sigrid in på en biväg genom -skogen, och så allt vidare, på stigar långt ifrån de vanliga. - -Endast med ansträngning kunde Sigrid följa den lilla hastigt -framilande gumman, och när den gamla slutligen upplät sin mun och -började skratta på sitt ohyggliga sätt, samt prata och sladdra om -blod och mord och stundom snattrade likt en anka, stundom grät och -åter skrattade, då bäfvade Sigrid och nästan ångrade, att hon begett -sig åstad med detta hemska sällskap. Men när hon såg med hvilken -säkerhet gumman förde henne fram på skogsvägar och gångstigar, så -lugnade hon sig åter och fann, att bättre förare hade hon ej kunnat -få. - -Då Sigrid fattade beslutet att följa med Annika, så skedde det i full -öfvertygelse om, att hon, under gummans beskydd, säkrast skulle kunna -slippa fram hvar som helst, blott denna sjelf så ville. Men dock -ansåg Sigrid sig ej så alldeles säker på gummans goda vilja, dels och -mest fruktade hon för att låta henne till sin fördel använda någon -af sina trollkonster, ty detta vore ju en svår synd. Hennes ångest -för fadren och nödvändigheten att hastigt besluta sig, öfvervann -dock hennes tvekan, och hon lugnade sig med hoppet att kunna afhålla -gumman ifrån, att för hennes räkning använda något signeri. Så snart -Annika började med sitt underliga prat, bäfvade Sigrid åter, men -något annat, som skulle förefallit farligt, varsnade hon ej. - -På de stigar der gumman med fullkomlig kännedom och säkerhet förde -dem framåt, möttes ytterst sällan någon menniska. Sedan de vandrande, -dels till fots, dels med båt, tillryggalagt en så lång väg, att -Sigrids fötter började säga opp sin tjenst, sade mor Annika: "Siså, -här är nattqvarteret. Icke är just bädden mjuk, men jag tänker -jungfrun sofver utan vagga i natt." - -Stället var en liten ödslig backstuga, der en gammal gumma bodde -ensam. Med af häpnad helt runda ögon, stirrade kojans värdinna på -sin gamla gäst, men syntes villigt ordna allt till de vandrandes -beqvämlighet, så godt hon kunde. - -"Jo jo, jungfrun", sade mor Annika, "här måste hon bo så trångt, när -hon är nära det stora huset i Åbo. Men, fina jungfru, kom bara och -vandra med mig åt hemtrakterna, jo der är ståt! Der ska jag föra -henne öfverallt i de rikaste gårdarne. Hon ska inte behöfva vara -rädd för dåligt värdsfolk. Hi, hi, hvar tror hon värdsfolket är? Äro -de ej slagna kanske! Eller tror hon, att hon skall snyrpa på sin -fina näsa, åt att i bondens stuga ej är så fin lukt som i herrarnes -salar? Hi, hi, hi, nog är luften frisk, men hvar äro väggarna och -hvar äro taken? De äro flugna med vinden sen de blifvit brända till -aska. Tror hon qvinnorna skola besvära hennes öron med pladder, eller -barnungarna med skrik? Ånej, aldrig, allt är der nu så fint och -rart; qvinnorna och barnen ha svultit ihjäl, ser hon. Siså, godnatt -jungfru, sof nu, att hon i morgon är rask igen." - -Sigrid hade svårt att somna, men trötthet och nattvak tog slutligen -ut sin rätt. Om morgonen kände hon sig temmeligen uthvilad. - -Ju närmare de vandrande hunno Åbo, dess mera mörknade hos Sigrid -hoppet om att genom sina böner kunna utverka nåd för sin far; och då -Annika slutligen förde henne in i staden genom en bakport från en -åker till en trädgård, då sade hon vid sig sjelf: "ack lättare vore -att beveka slottets murar, än hans hjerta." - -"Försök, försök, kanske de vekna!" - -"Ack, mor Annika, håna ej mig arma. Ni har gjort mig en större -tjenst, än jag kan löna er för, då ni fört mig hit." - -Ur slottet hade blifvit bortjagade qvinnor, som numera hade intet der -att uträtta. Sigrid lyckades få träffa en af desse, och fick af henne -besked om mycket. Qvinnan visste att herr Erik Liljeholm verkligen -satt fängslad, likaså Arvid Eriksson, Johan Fleming och många andra. -Men det vigtigaste af allt, hon visste att herr Erik hade blifvit -satt i konung Eriks fängelse, ty hon hade hört vaktknektarne skämta -öfver att det vore nu Erik som Erik. Af henne fick ock Sigrid höra, -att ej hertigen ännu var kommen till Åbo. Denna uppgift gaf Sigrid -mycket att tänka på. Att det nämnda fängelset ej ägde ens ett fönster -utåt, utan endast emot gången, som gick opp från fånggården, det -visste hon. Men fru Ebbas ord om gallret i det fönster, som från -gången vette utåt, rann henne i hågen. Nu hade yttermera en tid, -sedan dess, med fukt och rost tärt gallret och förmodligen yttermera -försvagat det. På Sigrids fråga visste ock qvinnan svara, att herr -Erik ofta hade tillstånd att vistas ute i gången, utan att någon -vaktkarl stod derinne, ty då en knekt hade skämtat öm, att kung Erik -blifvit till herr Erik eller något dylikt, så hade en vaktknekt -svarat: "ja men det är bättre att vara herre, än kung, när man är -i fängelse, ty kungen fick ej ens titta ut i gången utan vakt, och -der sitter herr Erik ofta flere timmar;" knekten hade ock tillagt, -att det kunde han gerna få göra, ty nog är den gången lika säker -som hvarje annat fängelse, när vakt står utom dörrn. Nog stå de -gamla, många aln tjocka, gråstens murarna både mot herre och kung. I -skymningen låstes dock fängelsets inre dörr och för natten var herr -Erik instängd i kung Eriks fängelse. - -En liten stråle af hopp började gry för Sigrid. Så ringa den än var, -så kunde hon ej underlåta att fästa sig dervid. Så fullt upptagen än -hennes själ var af tanken på fadren, så glömde hon dock icke, att -äfven fråga hvad qvinnan visste säga om Johan Fleming. Hon lugnades -ganska mycket, i afseende å hans öde, genom den berättelse qvinnan -afgaf, om huru fruarna i slottet sagt, att de hoppades, det han icke -skulle behöfva lida något. - -Sigrid fann snart ett hem i samma boning, der hon, genom mäster -Sigfrids bemedling, hade funnit en fristad, då hon ur slottet -bortförde den svårt sårade Enevald Fincke. Det var hos en gammal, -stilla enka, af borgerligt stånd. Gumman tog nu helt kärligen -och vänligen emot den unga, blida jungfrun, hvilken hon biträdt -med att sköta hennes sjuke fästman, till dess han hunnit bli så -mycket bättre, att gumman ensam kunde vårda honom. Här hade Sigrid -tillfälle, att i lugn öfverväga den plan, hon börjat att uppgöra. -Skulle hon lyckas att ur fängelset rädda sin far, så hade hon för -honom till en början ett säkert gömställe i Nådendals kloster, till -dess utväg blefve, att fly längre bort från det farliga grannskapet -af Åbo. - - - - -XIII. - - -Sigrid öfverlade noga allt. Den fara hon sjelf utsatte sig för, -ifall hon blefve upptäckt, den aktade hon icke. Hon tänkte blott på -möjligheten af, att kunna rädda sin far. - -En ytterst liten båt med tvenne åror, anskaffades af mor Anna, och -gömdes under ett skjul vid åstranden. Så snart det blef mörkt, var -Sigrid i ordning till sin äfventyrliga färd. Hennes mod var nära att -svika, då hon skulle bege sig ut, men innan hon lemnade sitt rum, -knäföll hon och bad länge och varmt om hjelp och stöd, att hon, den -svaga flickan, måtte kunna lyckas i sitt svåra företag. - -Något lugnad begaf hon sig nu på väg. Det var endast den noga -kännedom Sigrid hade om lokalen, som kunde göra möjligt för henne ett -försök att befria sin far, innan hertigens ankomst skulle göra det -för sent. - -Med tysta årtag nalkades hon slottet. Det hade emellertid blifvit -alldeles mörkt. Den vanliga farleden gick omkring slottsudden. Att -en båt färdades der, väckte ingen uppmärksamhet, om än någon skulle -varsnat den. Ytterst på udden låg slottsträdgården, omgifven af en -hög och fast halfcirkelformig mur. Att denna mur var slät, i godt -skick och omöjlig att öfverstiga, visste Sigrid, den var för icke -längesedan ånyo uppförd. Hvarje försök att bestiga den, om än med en -repstege, skulle lätt hafva väckt uppmärksamhet. Men den lilla luckan -i muren! Hon visste hvar den fanns, ehuru den låg alldeles nere vid -marken och var gömd af nässlor och ris på yttre sidan. Hon kände dess -hemliga mekanik och kunde öppna den. - -Sigrid steg försigtigt ur sin lilla båt, som hon laggt just under -muren, der vattnet gick nästan ända intill. Äfven detta ställe kände -hon förut, och visste huru hon här lätt kunde fästa sin lilla julle. -Smygande längs muren, kände hon för sig utmed jorden, till dess hon -vidrörde luckan, hon öppnade den och fann med glädje, att hon hade -så godt utrymme att slippa igenom den, att hon hoppades, det hennes -far äfven skulle kunna tränga sig ut derigenom. Med tysta steg hann -Sigrid snart öfver den lilla trädgården. Här kände hon så väl hvarje -buske, hvarje gräsfläck, så att hon med lätthet kunde komma fram, -utan att göra buller. Framför henne reste sig, högt och kalt, den -äldsta delen af fästet, det såkallade gamla slottet. Endast några få -gluggar, högt oppe, voro anbragta, för att insläppa dager och luft, -ibland dem det lilla fönster, som gaf dag åt gången till kung Eriks -fängelse. - -Sigrids hjerta slog så häftigt, att det nästan betog henne -andedrägten. Nu hann hon rönnen, kung Eriks rönn. Hon hade alltför -ofta besökt den, för att taga misste om dess plats. Hon uppsteg -på en sten, derifrån hon visste sig kunna uppnå de krokar, som -fasthöllo trädet, ryckte och vred på dem och, hvad hon hade beräknat -inträffade, de hade redan tagit någon röta, eller gifvit vika, så att -hon utan svårighet fick dem att lossna ur den remna, deri de blifvit -indrifna; och trädet ägde ännu nog spänstighet qvar, för att till -någon del återtaga sin förra ställning. - -Så varsamt än Sigrid förfarit, kunde ej detta ske utan buller. Hon -märkte rörelse utanföre; trädgårdsporten, en liten tung port i muren, -gick opp och tvenne karlar inträdde. - -"Ja, var säker du, att jag hörde något buller, hitåt." - -"Ja, du hör så mycket du i drömmen, der du står och sofver. -Jag undrar hvem här skulle röras. Och kan tänka om än sjelfva -polackkungen skulle skicka hit alla sina hejduker, så kunde de få roa -sig bäst de gitte, här i kryddgården. Kanske tror du, de ska slå hål -på de fyra aln tjocka gråstensmurarna här på slottet." - -"Nå nå, det låter han väl sakta bli att snusa hit, när hertig Carl -har fästet inne. Men hur tror du det ska gå med oss, om någon varit -här, utan att vi skulle märkt det?" - -"Nåja, jag tänker man finge visa vägen åt de der herrarne, som sitta -deroppe, till ett hetare ställe, än här är i natt." - -Emellertid kommo de talande allt närmare Sigrid. Månen började svagt -genombryta molnen. Sigrid kröp ihop bakom det utsprång af stenen -hvarpå hon stått. Få steg till, och karlarne skulle hafva upptäckt -henne. - -Men nu skymtade en person fram från ett annat håll. Karlarne sprungo -till, grepo denna och började släpa henne emot porten. - -"Hi, hi, hi. Jag tänker ni bli feta på fyndet", skrattade mor Annikas -röst, "jo, jo, jag undrar just hur mycket besvär det vore, att blåsa -ner kråknästet ert der, till straff för att ni inte låta folk gå i -fred och söka rötter." - -Emellertid hade karlarne med sin fångst hunnit utom porten, den de -noga tillåste, och då nu månen sken allt klarare, sågo de den lilla, -torra gumman, som skrattade och hånade dem. - -"Hur kom du in, käring", frågade den ena karlen. - -"Ja si det var durrn det! Jaha, ja det var storkonsten. Finns det -inte stickor och strå att rida på? Bättre hästar än dem ha ni, edra -glopar, aldrig ridit. Jo, jo. Tokiga ä' ni, som tror, ni kan stänga -ut den, som något vet, hi, hi, hi. Men si, nu hade jag nästan lust -att gå in i täppan igen." - -"Pass på, låt bli med det, mor." - -"Nå, nog kunde jag nu väl också spå er en smula, innan jag går -tillbaka, så lär ni väl inte neka mig, att der söka några rötter, som -inte växa annestäns." - -Härom parlamenterades nu en stund, karlarne gåfvo icke med sig, -men Annika lofvade slutligen, att ändå spå åt dem och så hade hon -lyckats, att för en ganska lång stund upptaga deras uppmärksamhet, så -att Sigrid fann lägenhet, att utföra sitt värf. - -Sedan porten blifvit tillstängd, försummade hon intet ögonblick, -ehuru hon darrade så, att hon knappt kunde hålla sig oppe. Som -förut blifvit anmärkt, stod kung Eriks rönn sålunda bakom ett hörn -af byggnaden, att den icke bemärktes, förr än man hunnit några -steg framom porten. Af vakten vid porten kunde Sigrid således icke -varseblifvas, der hon nu stod, äfven när månan lyste. Men var hennes -far ännu ute i gången? Skulle en vaktknekt bli den, som stode deroppe -vid fönstret? Utan att betänka vådan deraf för sig sjelf, hviskade -hon sakta uppåt "fader", och med outsäglig glädje såg hon en hand -stickas ut genom gallret och liksom vinka. - -Nu vågade hon det sista steget. Rönnen hade rest sig så mycket, att -hon, på dess nu löflösa grenar, lyckades hjelpa sig opp till en liten -afsats i muren, dit hon i sjelfva verket slutligen hann, och der hon -äfven lyckades finna ett knappt fotfäste, så säkert, att hon med -stöd af trädet, der kunde hålla sig fast. Ur sin kjolsäck upptog hon -nu ett nystan, som hade en sten till kärna, och kastade det opp mot -gluggen. Tre gånger misslyckades det och nystanet föll till jorden; -men hon hade fäst sin tråd så väl, att hon åter kunde uppdraga det -till sig. Nu sladdrade och trätte och skrattade Annika med soldaterna -ljudeligt, och deras skrattsalfvor bevisade, att de voro långt ifrån -att vara uppmärksamma på något annat. Ända till Sigrid trängde ljudet -af deras röster och lugnade henne betydligt. Hon bjöd nu till, att -kasta sin slunga med lika kall blod, som hon varit van att, vid -lekarna på ängen, kasta bollen och -- nu kunde hon knappt återhålla -ett glädjerop, handen deroppe fick tag i nystanet. Nu klängde hon -så fort, som möjligt, ned till marken och fäste der skyndsamt vid -trådens andra ända ett bref och ett långt, fint och starkt rep, som -handen deroppe drog till sig. Vid repets nedra ända band hon åter -några små verktyg, som kunde bli nyttiga vid gallrets lösbrytande, -äfvenså en fil. - -Sedan allt detta försvunnit inom gallret, skyndade sig Sigrid ned -genom trädgården. Just då hon lutade sig ned, för att krypa ut genom -luckan, kastade hon en blick mot fadrens fängelse och såg med bäfvan -ett matt ljus lysa derifrån. Att fångvakten med sin lykta, nu kommit -för att instänga hennes far för natten, tog hon för gifvet. Hade han -lyckats hinna på något sätt gömma de nyss emottagna sakerna, det -frågade hon sig otaliga gånger, utan att kunna besvara sin fråga. - -Snart satt Sigrid åter i sin lilla båt, men när hon hunnit så långt -ut i farleden, att faran af upptäckt, för denna gång, var förbi, -kände hon sig nära att förlora sansningen. Hon drog in årorna i -båten, nästan utan att hon sjelf visste deraf, och sjönk ned i dess -botten. Efter en liten stund återvaknade hon till så mycken sans, att -hon kunde lösa af sitt hufvud den duk hon bundit deröfver, doppade -den i vattnet öfver båtkanten och lade sedan den våta duken öfver sin -panna. Detta uppfriskade och återgaf henne full sans. Nu märkte hon -att ansigte och händer blödde, men det var endast skråmor. Sedan hon -några gånger med den våta duken aftvättat dem, upphörde de att blöda. -Hon hade förmodligen skrapat sig vid det arbete, hon förehaft. - -Hennes första känsla när hon återbefann sig i sin lilla kammare hos -enkan, var att utgjuta sitt hjerta i en varm tacksägelsebön, för -att hon hade så långt lyckats utföra sitt värf, och hon började nu -att hoppas, det herr Erik hunnit dölja, hvad hon lemnat honom. Hon -fattade tillförsigt till att hon skulle kunna utföra sitt värf, hon -tyckte sig säker att hon hade välsignelse med sig, då allt hittills -gått henne i händer. - -Hon lade sig nu och bjöd till att betvinga sin oro, för att kunna -sofva. Hon visste att hon, kanske redan påföljande dag, skulle -behöfva all sin styrka. - -Att anlita någon annan om hjelp, vågade hon icke. Herr Erik hade -många vänner; hon skulle kanske kunnat lyckas förmå någon, att -utsätta sig för de faror, som hotade hvemhelst, som skulle varit -henne behjelplig, men hon kunde icke öfvertala sig till, att vilja -utsätta någon, för att kanske offras åt en plågsam död. Dessutom -skulle den, som hjelpt hennes far på flykten, säkerligen genom tortyr -hafva blifvit tvingad att uppge hvar herr Erik funnit tillflykt, så -framt man kommit på spåren hvem, som varit honom behjelplig. Det -säkraste var att icke äga någon förtrogen, annan än mor Annika, -hvilken tycktes ha så noga reda på alla Sigrids steg, äfven dem, -hvilka hon ej anförtrodde gumman, så att allt döljande för denna -syntes vara fåfängt. Hon hade ock bevisat Sigrid så stora tjenster, -att det tycktes vara föga skäl att misstro henne. - -Följande natt låg så sotmörk öfver vattnet, som en natt i November -plägar vara när regnet faller i strida skurar. Genomvåt hukade sig -Sigrid ned på marken vid den öppnade luckan i slottsmuren och lyddes. -Hon kunde ej annat höra än regnets plaskande. - -Hade hennes far fått behålla, hvad hon sändt honom? Skulle han komma -i afton? Kunde han ens i mörkret hitta till luckan? Men äfven han var -ju så hemmastadd på slottet, att detta sista borde gå för sig. Hon -ville ej krypa in, för att icke öka vådan af upptäckt. Hade herr Erik -fått vara så mycket ensam, som erfodrats, för att få lös gallret? -Och hade han verkligen fått löst det, äfven om han fått försöka det? -Tusende ångestfulla tankar plågade henne, och den späda flickan, som -man ofta beskyllt för att vara rädd och tafatt, tänkte nu ej ens -på hvad hon sjelf led, huru hemskt det var i den öde qvällen, huru -stor hennes egen fara var. Stundom bäfvade hon dock tillsammans, hon -tyckte att hennes hjerta nästan sammankrymptes, hon fruktade att -förlora sansningen. Åter tog hon sin tillflykt till bön. - -Nu tyckte hon sig höra ett sakta prassel bland de nedfallna löfven -som lågo på trädgårdens gångar och sade nästan ohörbart: "Far." -"Barn", svarades nästan lika sakta. Med möda lyckades riddarn tränga -sig ut genom den lilla luckan, och innan kort sutto far och dotter, -utan att vidare hafva vexlat ett ord, båda i den lilla båten, som ej -var större än att den jemnt bar dem. - -Sigrid fattade årorna och rodde utåt. Hvar vägen rätteligen gick, var -ej lätt att skönja i mörkret; men den lilla ekan gick fram äfven der -det var grundt, och herr Erik kände väl farvattnet. De mörka massorna -af krigsskeppen syntes skymta emot himmelen, huru mörkt det än var, -så att det lät sig göra att undvika dem. En gång kommo de resande -dock nog nära ett fartyg, för att bli anropade, men Sigrid hvilade då -ett ögonblick på årorna och fortsatte sedan färden med ytterst tysta -årtag, och vakten på skeppet trodde sig hafva hört miste när han -tyckt sig förnimma ljud, bland smattret af det fallande regnet. - -Ändteligen hade flyktingarna hunnit förbi Runsala och båda började -nu småningom andas lättare. Nu begärte herr Erik årorna och Sigrid, -som fann att hennes händer ej länge mera skulle förmå sköta dem, var -villig att ge dem ifrån sig. Dessa ord voro de första, som vexlades -mellan far och dotter. Sedan de i tysthet, med någon svårighet bytt -plats i den lilla båten, grep fadren med kraft i årorna och nu gick -färden raskt framåt, allt ännu under tystnad. Han valde vägen genom -smärre sund, som sällan besöktes af båtar, hvilket numera, sedan -regnet småningom upphört, icke var omöjligt, ty man började dock -kunna urskilja konturerna af föremålen. - -Natten var lång, som November-natten är. En stund hvilade -flyktingarna i en lada, men vågade icke försöka att göra opp eld, -för att torka sig vid. Herr Erik iklädde sig en grå vadmals rock och -mössa med stora öronlappar, som Sigrid medfört i båten. Snart begåfvo -de sig åter å väg. - -Ändteligen hunno de målet för sin färd: Nådendals i ruiner fallande -kloster. Enligt sin gamla fränkas anvisning, uppsökte Sigrid nu i -mörkret de hemliga dörrens fjäder. Sedan den var funnen sade hon: -"Nu, farkär, vill jag hoppas, att med Guds hjelp det värsta är -öfverståndet. Men icke är det nödigt att nu i sådant mörker gå in i -detta gömställe. Ingen vistas här. Klostret förfaller allt mer, men -kyrkan, der vi nu befinna oss, är uppreparerad och här hålles om -söndagarna gudstjenst; säkert är att före dager ingen kommer hit. -Skulle dock något ljud höras, så måste vi hasta in i gömman." - -Sedan Sigrid hade uttalat dessa ord, vacklade hon och -nedföll afsvimmad. Naturen hade tagit ut sin rätt. Den högsta -själsansträngning hade hållit henne oppe, vida utöfver hvad hennes -krafter egentligen skulle förmått. Nu brast den så länge spända -fjedern, och hon föll tillsamman, som ett kläde faller, när det -slappes ur handen. - -Under herr Eriks ömma omsorger vaknade hon dock slutligen åter till -medvetande, men hon kände sig så matt och liksom sönderfallen, att -det var henne omöjligt att uppstiga. En flaska vin, som hon laggt i -båten jemte ett bröd, kom nu väl till pass, då Sigrid ej orkade bege -sig ut, för att anskaffa mat, och så tillbringade far och dotter sin -dag tillsamman i sitt säkra gömställe. - - - - -XXXIII. - - -På slottet hade emellertid fångens flykt blifvit upptäckt. Det -fängelse, som hyst den afsatte monarken, ansågs allt för svårt för -hvem som helst annan, genom sin brist på luft och ljus. Men då nu så -många fångar voro på slottet, och man icke ville tillåta dem att få -bo tvänne tillsamman, så måste äfven kung Eriks fängelse begagnas. -Och då äfven den yttre gången ansågs lika fast, som hvarje annat -fängelse, så tyckte man sig tryggt kunna förunna fången den lindring, -att man om dagarna lemnade dörren från fängelserummet till gången -oläst. Sålunda var det egentligen den, som utgjorde hans fängelse, -och kung Eriks rum blott det ställe, der han för natten inlästes. -Herr Erik hade just jemnt hunnit i sin säng kasta, hvad han af Sigrid -emottagit, då vaktknekten med sin lykta inträdde. - -Påföljande dag hade han låtsat vara sjuk, för att kunna ligga på den -halm, som gömde repet. Dessutom ansåg han denna förevändning lämplig, -för att göra vakten obekymrad om honom. Under loppet af dagen -lyckades herr Erik att inskjuta några smulor murbruk i låset; och -då om aftonen vaktknekten, som vanligt, kom for att stänga dörren, -och nyckeln tog emot, förlorade han tålamodet, vred så våldsamt, att -axet brast, och måste bege sig till slottssmedjan för att få skadan -hjelpt. Att emellertid ordna om någon vaktkarls utställande i gången, -ansåg han så mycket mindre nödigt, som herr Erik nu var sjuk; och att -dörren stode en timma längre oläst än vanligt, kunde ej vara farligt. -Icke eller var han mon om att inrapportera om nyckelns förvridande, -hvilket han nödgats göra, ifall han hade fordrat hit en ny postkarl. -Det kunde ju aflöpa utan allt detta trakasseri och dessutom utan -någon fara. - -Nu var dock ingen i smedjan till hands. Arbetet drog ut på tiden, -och först efter ett par timmar återkom vaktkarlen med sin nyckel och -lykta, och fann då till sin förfäran, buren tom. - -Hans förskräckelse var gränslös. Hvilken väg fången tagit, var lätt -att se. Han tyckte sig redan känna tortyrredskapen gripa sig. Man -skulle naturligtvis anse honom hafva hjelpt fången på flykten. Det -var ingen nåd att vänta. Han öfverlade länge om han nu borde anmäla -saken, men fann slutligen på en utväg, den han beslöt att försöka. -Han kunde ändå knappt förvärra sitt öde. - -Den första omsorgen var att draga in det qvarhängande repet, hvarpå -herr Erik slagit en mängd knutar. Derpå ställde han åter gallret på -sitt ställe och injemkade de stenflisor, som vid utbrytandet fallit -ur muren. - -Fångnekten hade redan om morgonen inrapporterat sin fånge såsom -sjuk. En man af garnisonen hade nyss dött och låg redan i sin -kista, färdig att begrafvas. Vaktkarlen, som bevakat trappans yttre -dörr, och sålunda var utsatt för fara genom fångens flykt, intogs i -förtroendet. I soldatens likkista lades en stock, och den döde bars -opp i kung Eriks fängelse, lades i sängen och ikläddes några af herr -Eriks qvarlemnade klädesplagg. Hår och skägg klipptes och ordnades -till likhet med herr Eriks, och fångknekten anmälte följande morgon, -det fången hade aflidit under natten. - -Ett par personer afsändes för att förvissa sig om sanningen af -uppgiften. Under vägen talade vaktknekten mycket om, huruvida han -icke äfven torde insjukna, ty han började känna till just samma onda, -hvaröfver den aflidne klagat. De begge herrarne tycktes äfven tro, -att sjukdomen kunde vara smittosam, kastade endast på afstånd en -blick på den döde, och så skumt det var i detta ohyggliga fängelse, -var det icke lätt att upptäcka misstaget, isynnerhet för personer, -som icke mycket sett herr Erik Liljeholm och icke eller hade något -skäl till misstanke. Fångknekten fick befallning att nedlägga den -döde i en kista, hvilken befallning han så fort som möjligt utförde, -och tillspikade sedan kistan väl på alla sidor. - - - - -XXXIV. - - -Nu randades den af så många med bäfvas rantade dag, då hertig Carl -inträffade i Åbo. Han föregicks af blodiga rykten. Alla som retat -hans vrede genom trohet mot Sigismund, och synnerligen de, hvilka -genom sin börd eller större förmåga kunde blifva farliga, föllo -offer för hans hämd. Halshuggning, stegling, förlust af all egendom -drabbade tätt, och de lifdömdes familjer befunno sig i sin djupa -sorg, med detsamma de förlorade makar, söner eller bröder, tillika -försatta i den yttersta fattigdom. - -Hustrur och barn till de fångne herrarne på Åbo slott omgåfvo -hertigen vid hans ankomst och bådo knäböjande om nåd för de sina. -Hertigen svarade: "Hvi bedjen och anropen J mig? Jag kan intet, det -är lagen, som skall dömma dem. De hafva brutit mot konungens ed, -gjort uppror mot fäderneslandet och stått mig efter lifvet; deras dom -måste lagen fälla." - -Hertigen gick nu opp i sina rum och lät genast införa Arvid Eriksson -Stålarm, som värdigt och lugnt besvarade hertigens häftiga tilltal, -och skyndade sig att begagna tillfället för att få framställa Johan -Fleming, såsom af honom lockad och öfvertalad att qvarstadna. "Han -hade kommit till Finland för att ordna enskilda angelägenheter och -skaffa sig något penningar, dermed han skulle bege sig i fremmande -land, att der öfva och försöka sig, såsom unge adelsmän bruka, -hvarigenom han i framtiden bättre kunde tjena sitt fädernesland." - -Sedan Stålarm blifvit bortförd, befallte hertigen att Johan Fleming -skulle införas. Hertig Carl vandrade fram och åter med stora steg. -Ådrorna på hans tinningar svällde. Gång efter annan sammanknöt han -handen. Nu inträdde Johan Fleming och bugade sig djupt. Hertigen gick -häftigt emot honom. I hans öga strålade segerglädje, då han sade: -"Ha, detta är således Klas Flemings son!" Det var som om han nu först -skulle hafva känt sig rätt säker om den krona, han eftersträfvat, -och dock rörde sig i hans inre en dunkel önskan att skona den -älsklige ynglingens blod. När Johan så stod inför fursten, på en -gång ödmjuk och stolt, och det behagliga, ungdomliga anletet höjde -sig bönfallande emot honom, då vek för ett ögonblick sjelfviskhetens -blodlystna demon från Carl och han sade: "Det synes mig dock hårdt, -att förgöra detta unga lif. Välan, vill du, som en ärlig och adelig -yngling, lofva och förpligta dig för framtiden, att troget tjena mig -och riket, så vill jag, för din ungdoms skull, låta nåd gå för rätt -och skänka dig lif och frihet." - -"Mot mig har min herre, konung Sigismundus, alltid varit en nådig -herre; det vore af mig otacksamt att öfverge hans tjenst, och jag -äger dertill ingen skälig orsak, och dock", tillade Johan, böjande -knä, "beder jag, att Eders Furstliga nåde måtte bevilja mig nåd, -emedan jag till Finland kommit endast för att skaffa mig medel att -försöka min lycka i fremmande land." - -"Du, Johan Fleming, beder om nåd och böjer blott ett knä! Hvarföre -vördar du mig icke med tvänne knän?" - -Öppet och rent strålade Johans blick, då han svarade: "Endast åt Gud -och min konung sparar jag denna vördnad." - -Nu trädde Carl ett steg tillbaka: "Ha, så är det. Af ormaägg komma -ormaungar. En sådan var din fader och sådan blir du sjelf, om du -får lefva; men du skall icke växa mig öfver hufvudet, som han. Hade -icke den öfvermodige och bålstore tyrannen, som aktade hvarken Gud, -konung eller land, satt sig opp emot mig och farit fram som ett -vilddjur, och dräpit och slagit ihjäl fattige bönder och godt folk, -som ville försvara rikets lag och regering, så skulle längesedan fred -och rolighet herskat. Men du gifver nogsamt tillkänna, att du af din -fader ärft natur och sinne, och varnar oss för det vi, i lika motto, -skole förvänta af dig. Derföre må du vara beredd att svara för rätta -med de andre finnarne, med hvilka du dig förbundit hafver, och stå -din egen fara." Vakten slöt sig kring Johan Fleming och han nedfördes -åter i sitt fängelse. - -Hertigen stod en stund qvar på samma plats, men började sedan gå fram -och åter i det han sade: "Hade icke den förrädarn nära narrat mig med -sitt fagra anlete och blida min, att gifva honom fri. Herren förlåte -mig, att jag så ernade lemna mina och riksens fiender qvar, för -att stämpla ondt och föra oskyldiga menniskor i olycka, genom sina -illfundigheter. Herren känner mig och vet, att jag icke eftersträfvat -regementet, utan fast mer gjort allt hvad i min förmåga stått, för -att bibehålla det åt min broders son, konungen i Polen; men ätt han, -mot all ed och försäkran, som en menedare och förrädare, sitt eget -fädernesland med krigsfolk öfverfaller, och vill med papisteri och -svek oss alla i olyckan föra, och sätter till befallningsmän sådane, -som den blodhunden Klas Fleming och dylika. Nej, visserligen måste de -ogerningsmännen alla förgöras. Så länge adeln är för mäktig i landet, -äger kronan ingen makt." De sista orden uttalades halfhögt, men om -för resten detta tal var ernadt att höras af vår Herre, eller af den -tjenare, som stod vid dörren, eller af hertigens eget samvete, är ej -lätt att afgöra. Kanske det var ernadt litet åt dem hvarje. - -Den utnämnda domstolen hade sin session på rådhuset i Åbo. Joachim -Scheel, Bjelkar, Lejonhufvud, Brahe och flere andra, sutto kring -bordet. Fångarne fördes nu öfver torget, mellan led af soldater, -under ljud af trummor och pipor, opp till rådstugan. - -Anklagelsen upplästes. Nio punkter, alla rigtade mot Arvid Eriksson -Stålarm. Han hade fört afvig sköld emot fäderneslandet, hade stått -Hans Furstliga nåde efter lifvet, och så vidare. De andres brott -omtalades icke. - -Nu framsteg Stålarm och talade: "Ädle herrar, som till domare -tillsatte ären, hvad jag än kan hafva brutit, denne unge herre, -herr Johan Klasson Fleming, han ar dock till allt oskyldig, och -hvad det anbelangar, som blifvit honom lagdt till last, att han med -konung Sigismund följde vid dennes infall i Sverige, så måste honom -tillgodoräknas, det lagen, som fäller den, som med fremmande krigshär -går emot fäderneslandet, dock här tillägger: 'med mindre han var -sjelf med, som näste var till riket.' Och hafver herr Johan, som då -hade tjenst invid sin konungs person, näppeligen spännt en bössa emot -Hans Furstliga nåde eller hans folk." - -Joachim Scheel lofvade att framställa allt detta för Hans Fursteliga -nåde, och så fullföljdes ransakningen, med att punkt för punkt -upptaga beskyllningarna emot Arvid Eriksson. De öfrige anklagades -brott omtalades icke ens, utan syntes deras dom komma att innefattas -i Stålarms. - -När alla de nio anklagelsepunkterna voro genomgångna, framträdde åter -Stålarm: "Ädle och välbördige herrar, beder jag ödmjukligen, att J -viljen hos Hans Furstliga nåde understödja min ödmjuka bön. Icke -beder jag om någon annan nåd, än den, att han ville mig den gunst -och nåd bevisa, att låta mig ensam dö, och skona dessa andra mina -medfångne herrar, emedan jag hafver varit den, som hafver förestått -den högsta makten i Finland, och de endast hafva följt mig och mina -föreskrifter; och äro de således att ursäkta för hvad de mig till -åtlydnad hafva brutit. Derhos måtte det ock högeligen beklagas, -att J, ädle och välbördige herrar, eder förhastat, i det J endast -mina brott och min skuld undersökt, men icke ransakat dessa mina -medfångars, hvilka J nu, jemte mig, viljen dömma." - -Grefve Mauritz Lejonhufvud svarade: "Det hafva alla finnarne varit om -ett råd uti det, som J uti landet bedrifvit, och dertill med behöfva -icke vetterlige gerningar stor ransakning." - -Följande morgon uppställdes hertigens krigsmakt i en krets utanför -slottet. En otalig folkmassa af alla stånd samlades der utanföre. -Inuti ringen stodo alla fångarne på knä. Cancelliskrifvaren uppläste -domen: Alla de uppräknade tjugutvå herrarna skulle halshuggas, deras -hufvuden uppsättas på pikar, kropparna steglas och deras egendom -konfiskeras. - -Hertigen kom derpå ned från slottet och emottog af alla närvarande -hyllnings ed. Men när han åter skulle träda ur ringen höjde Johan -Fleming sin röst och bad, att "Hans Fursteliga nåde ville låta nåd gå -för rätt." - -Fursten gick honom förbi och svarade: "Du har förkastat min nåd -och förlåtelse, då den erbjöds dig; nu är det för sent. Domen är -fälld. Jag har icke mera makt att efterlåta landsens rätt. Tänker -numera icke på annat än huru J magen bereda eder att svara för edra -gerningar i en annan verld." - -Det var dagen efter den, då domen hade fallit. I sitt fängelse -satt Johan Fleming vid ett bord. Han hade på begäran erhållit -skriftillbehör. Hufvudet hvilade en stund i handen, innan han fattade -pennan. Det var sitt testamente den tjuguettårige ynglingen skulle -skrifva. Han började nu: - -'Gud den allrahögste han vare min hjertans kära morkärs tröst uti -hennes bedröfvelse, och tvina intet att domarena skola svara mig för -Guds stränga dom, huru de mig dömt hafva. - -'Derpå anbefallte han sina tjenare åt sin moder, och bad att såsom de -alla honom troligen tjenat, de ock måtte bli ärligen och väl lönta. -Äfven några små skulder uppgaf han, som borde betalas, recommenderade -till sin moders godhet personer, som hade bevisat honom välvilja, -i denna min bedröfvelses tid, och hafva mig hulpit med mat och öl, -såsom ock hafva tillsagt att efter yttersta råd hjelpa mitt lik till -sin lägerstad, efter som mig kan undtvara. - -'Till konungen beder han "för sin salige faders trogna tjenster, -så ock min egen intill denna stund, att min hjertans kära morkär -och systrar må njuta det till godo, som de hafva mist både ärfdt -och förvärfdt, att de ej må behöfva lida nöd och spott." Några -andra punkter, alla bevisande hans ädla, varma hjerta, tillade han -yttermera, och slutade med följande ord: 'Låter jag min hjertans -kära morkär förnimma, att hvem hon hafver att beskylla för min död, -kan jag intet annat säga, utan att den trängtan och åstundan, som -hans furstliga nåde hafver haft, till att ödelägga och fördämpa min -slägt, hafver varit orsaken till det förnämsta, hvilket nu efter hans -vilja gånget är. Gud tröste eder, min hjertans kära morkär, samt mina -kära syskon, och låte oss finnas i den eviga glädjen. Gifvet uti min -eftersta stund på Åbo slott den 10:de November Anno 1599. - - Eder ödmjuke son hafver jag varit. - - _Johan Fleming_.' - -Sedan detta var skrifvet, vände sig Johan Fleming till sin gamle -tjenare och sade: "Nu har jag allt ordnadt, och beder dig blott ännu -en gång, att du, om dig möjligt blifver, må framföra mina hjertliga -och kärleksfulla helsningar till alla dem, du vet att jag hållit kär, -och att du må berätta dem om mina sista stunder." - - - - -XXXV. - - -Sigrid och hennes fader hade emellertid tillbragt tiden i sitt mörka, -unkna gömställe. En afton i mörkningen hade Sigrid vågat sig in till -den lilla staden, för att få köpa mat, men snart blef det lilla -förrådet slut. Hon måste nu åter försöka att skaffa mera. Dessutom -blef det allt mer af nöden, att söka en annan tillflyktsort, ty det -blef allt kallare i luften. Derföre måste flyktingarne bjuda till att -få höra något från den yttre verlden, hvilket äfven eljest var för -dem af högsta intresse. Herr Erik fogade sig med sin vanliga, lugna -bekymmerslöshet uti det ingalunda behagliga läget, att tillbringa -sina dagar i det mörka och unkna, källarlika rummet; och Sigrid -tänkte alldeles icke på att hon sjelf led obehag deraf. Men hon -fruktade för fadrens hälsa och tålamod, och funderade ideligt på -utvägar att komma hädan. För Sigrid hade visserligen ingen fara varit -att vandra bort och återbege sig till sitt hem, men att lemna sin -far, kunde hon ej sätta i fråga. - -Då nu matförrådet var slut, fanns ingen annan utväg, än att Sigrid -åter i skymningen begaf sig till staden med duken tätt knuten om -ansiktet. Hon lyckades snart nog att få uppköpt hvad hon behöfde, men -hvad hon i nyhetsväg kunde få höra, var af så förfärande art, att hon -endast med möda kunde hålla sig upprätt, för att bjuda till att åter -hinna till sin far. - -"Åh håh, hvad J är högfärdig, jungfru Sigrid", ropade en röst bakom -henne. - -Sigrid spratt förskräckt till och såg sig om, men lugnade sig genast, -ty hon igenkände gamla mor Annika, som med detsamma upphann henne. - -"Nå, mor, hvadan kommer ni?" frågade Sigrid vänligt. - -"Åh jo, kommer från blod, mycket blod, nästan för mycket. När -hertigen håller kalas, så består han så det käns. Fy, det börjar rätt -äckla till slut, det blir för mycket af det goda. Hi, hi, hi, der -kasta' de boll med hufvun och satte dem på pikar. Huu, icke var den -leken ändå så rolig, som jag tänkte, fast sjelfvaste herr Klases son -var lika blodig som _han -- han_ -- hon vet, jungfru, fast man intet -nämner simpelt folk i bredd med de förnämare. Men han var allt fager -och ung, herrn der också, och många sade, att det finns folk som -måste gråta efter honom, lika bittert, som... åh..." - -"Johan Fleming, i himlens namn är det då sannt?" - -"Åh jo, åh jo, liksom alla de andre. Åh jo, Olof Klasson, Nils -Ivarsson Stjernkors, Michel Påfvelson Munck, Sten Fincke, och många, -många, hela långa raden. Bara Kurcken och Arvid Eriksson förde de in -tillbaka igen, just som de väntade att mista nacken. Åh håh, men det -var otäckt! Tror jungfrun, att allt vattnet der borta i fjärden, kan -tvätta bort all den bloden? Ånej, intet går det med salt vatten. Nåh, -kanske stora Näsijärvi? Nej, det är så stilla, så mildt, icke förslår -det. Men Kyrönkoski, ja, eller Imatravattnet; husch hvad det skummar -i tvättbaljan! Ser J, jungfru, blod ville jag ha, det brann i mig -efter blod, men detta blef dock för mycket." - -Åter började Annika: "Och herr Erik Liljeholm, ja, han är död han, -och honom söker ingen. Men domen föll ändå, att hans lik skulle -nedgräfvas i galgbacken och hans gods falla andra herrar till. Ah -ha, men si, jungfru Sigrid gråter icke efter far sin ändå. Hi, hi, -hi. Huu, ånej, Annikamor har icke lust att skratta, der var ett så -ungt hufvud och vackert; och det var en annan också, som var ung och -vacker, som de sköto der på Åland, nog vet jungfrun, den der gossen -som ville gifta sig med Storklasens flicka. Nå, vill J veta något, -jungfru, kan J läsa, kan J den trollkonsten? Nog skylla de att lilla -mor Annika borde brännas för att hon kan mer än andra, men hvad -straff borde då den få, som kan läsa? Det är väl värre trolleri, det! -Der har hon papper, läs, läs. Jo si, Johan Bertilsson, han lär väl få -söka papperet sitt, han." - -Mekaniskt emottog Sigrid pappersrullan, utan att ens veta af det. -"Ack, de arma. Gud hjelpe dem. Fru Ebba, Karin! O, Gud styrk dem. -Kunde jag dock på ett ögonblick komma till dem. Huru skola de bara -allt detta?" utbrast hon. - -"Åh, storfolket, hvad felas väl dem?" - -"Mor Annika, håna icke de olyckliga, har ni ej sjelf lidit nog -bittert af att förlora den ni ansåg som edert barn. Har ni i ert -hjerta ingen annan känsla, än hämd, och ni har dock varit så -välvillig emot mig", utbrast Sigrid, som mer än en gång förut sökt -förhålla mor Annika hennes ohyggliga hämdlängtan. - -"Åh hå, jungfru, hvar och en sitt, hvar och en sitt. Herr Erik var -god emot honom -- honom, som jag ej törs nämna; men -- Flemingen, var -han också god mot honom, han som... huu nej; hvar och en sitt derför." - -"Och derföre vill ni att de, som eder intet ondt gjort, skola lida. -Fru Ebba, alla lidandes beskyddarinna, den unga Katharina, ja, den -unge Welam de Wyks mor, ty äfven han hade en mor. Har J, mor, tänkt -på alla de sorger, alla de tårar, de fälla, har J tänkt på alla -de enkor och barn, till de många hertigens offer, öfver hvilka J -triumferat. Mor, mor, kom ihåg, att dessa alla och många, många utom -dem, hafva gråtit, hafva lidit samma qval och samma sorg, som J icke -kunde bära; för hvilka J sökt hämd; hvilka J velat släcka i blod. -- -Har ni nog nu af eder hämd?" - -"Det går så underligt omkring i mitt hufvud. Det började så ren -der i Åbo, der, jungfrun vet, huu, der som det forssade så mycket -blod. Tala inte så der, jungfru. Huu, jag vill inte hörat. Ånej, -ånej, Annika går hem. Dit, dit, vet hon jungfru, icke till stugan -i Tavastskogen, men dit, der hon sprang som liten flicka. Vet J, -jungfru, lilla mor Annika hon var ännu mindre då. Hon var så der -liten. Det var en söndagsmorgon, hon hade ett helt rent linne på sig, -det var så hvitt, så hvitt; hennes fötter voro så hvita, de voro nyss -tvättade. Hennes hår var också hvitt, det var kammadt och benadt och -hennes kinder voro så röda som äpplen. Ack, jag minns, jag såg henne -så väl i bäcken vid vår stuga. Jungfru, jungfru, Annika måste söka -opp hvar den hvita, rena flickan gömt sig. Farväl, jungfru Sigrid, -mor Annika kan ej hjelpa er mera nu, hon hinner inte söka sin makt -mera, hon måste söka den hvita, lilla flickan. Farväl, farväl!" och -bort hastade mor Annika och försvann för Sigrid i skogen, dit Sigrids -blick följde henne, ehuru hon med sina tankar icke uppfattat gummans -ord, ty de voro helt och hållet upptagna af de rysliga nyheter, hon -just hade hört. - -Sigrid begaf sig, full af ångest, till sin far. Hon berättade honom -först, att mor Annika hade uppgifvit, det man trodde herr Erik vara -död och att hans egendom förklarats förbruten. - -"Ja så, säger gumman sannt, så är jag således död! Nå, det går an att -jag ej känner mig dess värre, och den döde söker ingen efter. Godsen, -nå, det måste väl så vara, det kan ej hjelpas. Mina armar äro ännu -starka. Men mor Metta, det är allt bra tungt för henne, och du, kära -barn! Herr Enevald måtte dock väl icke rygga, för det du är fattig. -Nunnans lilla gods lär väl bli allt, hvad du äger. Det kostar på -högmodet att ej ha något att lemna dig. För mor måtte väl någon utväg -bli; så må vi dock tacka Gud att det gick så, som det gick, för mig. -Men visste hon intet säga om våra vänner, som lemnade qvar i faran?" - -"Ack, fader, rysligt sladdrade hon tillsammans om blod och mord. Jag -bäfvar att säga det hon sade. Jag vet ej om man bör tro henne." - -"Dödade?" frågade herr Erik dystert. - -"Alla", svarade Sigrid, i det hon sammanknäppte sina händer. - -"Johan Fleming?" - -"Fader, äfven han." - -En lång tystnad rådde. Ingendera sade ett ord. Slutligen bröt Sigrid -tystnaden. - -"Fader, här är ett papper, som mor Annika gaf mig, det lär innehålla -närmare upplysningar." - -Tyst uppsökte Sigrid de elddon, hon försett sig med, för att stundom -få ljus upptändt. - -"Läs, mitt barn, hvad det är." - -"Det tyckes vara uppsatt af gamle Johan Bertilsson, som det synes, -för fru Ebbas räkning." - -"När hans herredöme blef tillsagd om fredagsaftonen, att han om -lördagen skulle gå till döden, svarade hans herredöme, att han vore -väl villig dertill och ville bereda sig, och eftersände magister -Grels, kyrkoherden i Åbo, att följande morgon besöka honom. Om -morgonen, sedan kyrkoherden afhört hans herredömes skriftermål och -meddelat honom det rätta vägapasset, den heliga nattvarden, och -min unge herre efter slutad bön steg opp, sade han till mig: 'Ännu -må du dessa få stunder tjena mig, sedan är du fri', och då jag i -yttersta bedröfvelse föll i gråt, fortsatte han: 'Nej icke så, Johan -Bertilsson. Gå dock nu till Joachim Scheel och säg honom, att då, -oaktadt han så lofvat och velat, han icke kunnat frälsa mitt lif, så -beder jag honom, att han må åt min moder och mina syskon göra hvad -godt han kan; äfvensom, om det vore möjligt, att hos hans furstliga -nåde utverka uppskof med min död till måndagen. Jag trodde icke det -skulle ske ännu, och önskade kunna besörja om min begrafning.'" - -I detsamma inkom i fängelset grefve Mauritz Lejonhufvud, för att -förebrå hans herredöme, det han skulle hafva beskyllt och förtalat -hans broder för förräderi, men sedan hans herredöme hade lyckats -gendrifva denna beskyllningen och bevisa sin oskuld häri, sade han -till grefve Mauritz: "Efter jag nu ser och förnimmer, att hans -furstliga nåde icke vill låta sin vrede falla, utan vill stå på sin -högsta rätt, så låter jag mig härmed gerna nöja. Vill ock gerna och -välvilligt gå härtill och befalla Gud allsmäktig, som är den högste -domaren, denna saken. Han må dömma emellan mig och dem, som mig dömt -hafva, eftersom hans gudomliga majestät bäst synes, och låter mig -åtnöjas med eder, gode herrars, dom. Så beder jag dock eder, käre -Mauritz Stensson, att J villen göra väl och så förhandla hos hans -furstliga nåde, att jag måtte blifva förskont till måndagen, på det -jag måtte få ställa något till min begrafning, efter jag hittills -icke haft så mycket i min förmögenhet, att jag kunnat köpa mig så -många bräder, som jag behöfde till kista; förrän jag sent i aftons af -hans furstliga nåde fick igen mitt skrin, der några ringa penningar -voro uti, med hvilka jag nu litet kan ställa om min begrafning, om -det vore möjligt att jag finge tid dertill. Sammaledes beder jag -eder, att mästermannen icke må komma vid mina kläder, eller att han, -min slägt och mina förvandter till vanära, skulle få löpa omkring i -dem. Jag vill eljest gerna förära honom hvad de äro värda." - -Grefven svarade: "Käre Johan Fleming, af hjertat gör det mig ondt, -att J så ung är kommen i denna olycka, ty J ären mig icke så fjerran -blodsförvandt. Men efter det nu ej kan annat vara, så önskar jag eder -af Gud ett godt tålamod och ett stadigt hopp till Gud allsmäktig. -Hvad edra böner anbelangar, så vill jag gerna framföra dem till Hans -Furstliga nåde och låta gifva eder svar." - -Jag följde efter grefven, som genast gick opp till fursten, och -väntade svar; men när grefven kom ut, sade han: "Jag tilltalade Hans -Furstliga nåde, men fick intet svar." - -Åter inträdde jag i fängelset och redogjorde för min beskickning. - -När hans herredöme hörde svaret, sade han: "Så må det då blifva som -det är, och jag befaller mig i den allsmäktige Gudens våld; men gå -dock ännu till grefve Mauritz och bed honom, efter det är min sista -bön i denna verlden, att han ville laga så, att bödeln icke må få -mina kläder, och med mitt hufvud och min kropp icke må bedrifvas -något spektakel efter min död." - -I detsamma kom vakten för att afhemta honom till döden, och frimodigt -steg han opp och medföljde utan dröjsmål. Under vandringen framåt -upprepade han flera sköna språk ur bibeln och tröstade sjelf presten, -som gick bredvid honom, och som ej kunde hålla sig från tårar. Folket -strömmade till, hvar de fångne herrarne framgingo, och hans herredöme -tillropade dem med glad röst: "Farväl alla mina goda vänner, och allt -ärligt folk. Om någon finnes, som jag i någon måtto förtörnat, så -beder jag om vänlighet." Och alla de det hörde, gräto och jemrade sig -öfver hans oskyldiga död. - -Allt gick det sorgliga tåget framåt. I fönstren stodo fruntimmer -och skådade. Då lyfte Arvid Eriksson gladeligt på hatten och sade: -"Jag hafver alltid gerna uppvaktat fruntimren. Ville de nu, hos hans -furstliga nåde, hjelpa mig härifrån, skulle jag vara deras tjenare, -så länge jag lefver." Sedan påsatte han åter hatten och gick vidare. -Nu blef hans herredöme varse mig, der jag gick, och sade till mig: -"Jag vill och begärer, Johan Bertilsson, att du ser till att du kan -komma till min morkär och säg henne om min hädanfärd, och bed henne -gifva sig tillfreds, och säg att jag gerna och gladelig gick härtill. -Liksom en man, som hela dagen har arbetat, gerna vill gå till hvila, -så gerna vill jag gå till denna min död. Hvilket jag stadeligen vet -och tror, att det icke skall vara någon död, utan en ände på all -jemmer och vedermöda, och såsom en ingång till den rätta glädjen, der -jag ock förhoppas att min morkär skall finna mig igen. Ty i denna -verlden kan jag ej mera hoppas hon får stor glädje. Och tag denna -ring och för den till henne, jag äger intet annat, som jag kan sända -henne, och säg henne, att jag befallte henne i den allsmäktige Guds -beskydd. Han, hoppas jag, skall vara min hjertans kära morkärs tröst -i hennes kors." - -Om en stund sade han: "Fru Elin har lofvat, att den tapet mina -systrar åt mig stickat, skall för mig hemtas att lida uppå. Gå och se -till, att så verkligen sker." - -När jag genom min herres tyske tjenare hade beställt härom och -återkom, bad hans herredöme mig ännu en gång att sjelf till hans -moder framföra hans sista helsning och tillade: "jag råder nu öfver -ingenting af min egendom, jag ville dock belöna dig för din trohet", -vid det han så talade kom han till spetsgården på torget. Han lemnade -nu sin kappa åt mig och sade vänligt: "behåll dock denna och min -mössa", och steg med bart hufvud in i ringen. Derpå gick han ett -hvarf öfver den och så ref han opp sin tröja så att alla knapparne -flögo omkring och ingen blef qvar i tröjan. - -Då steg kyrkoherden fram och sade: "Herre, herre, icke så häftigt. -Gör först bön till Gud allsmäktig." - -"Ja, gerna", svarade han, föll på knä och bad ifrigt med djup andakt -och mot himlen höjda ögon. Derpå uppstod han åter, bjöd farväl åt det -församlade folket, vinkade med handen åt dem han kände och befallte -dem Gud allsmäktig med mycken vänlighet. Alla gräto och klagade högt. - -Nu höjde han sin röst och började tilltala folket och förklarade sig -vara oskyldig till den dom honom skulle öfvergå, ehuru han erkände -sig vara en stor syndare inför Gud. "Jag hoppas och tror stadeligen -att Gud skall vara mig nådig, och med denna döden draga mig till en -sann syndabot, och öppna för mig dörren till sannt lif och glädje. -Men i verldslig måtto vet jag mig inför Gud och verlden oskyldig, och -är till min död ingen annan orsak, än den trängtan Hans Furstliga -nåde haft, att utrota min slägt. Detta är enda orsaken till min död, -och har nu gått efter Hans Furstliga nådes vilja." - -Sorl och rop uppstod bland Hans Furstliga nådes tjenare och man -skrek, att han förolämpade fursten. När då han icke fick tala för -sorlet, höjde han rösten och sade: "Hvar är min dom, när är jag -förhörd eller ens anklagad? Det skall ingen ärlig man bevisa mig; men -den, som har beskyllt mig, har talat som en skälm och förrädare och -icke som en hederlig man. Jag tager derpå till vittne Gud och allt -ärligt folk som mig känt." - -Nu började tumultet än häftigare och de ropade, att han skulle -återföras, för att få en hårdare dom, för de ord han talat om Hans -Furstliga nåde, men Hans herradöme sade: "Nej, nu har jag engång -gått ut och går aldrig mera in. Jag är här för att dö, och vill här -dö. Och må Gud allsmäktig döma emellan mig och dem, som mig dömt -hafva. Eder, ärliga män alla, beder jag, tala icke ondt om mig efter -min död, förlåt mig om jag förtörnat någon, gerna vill jag förlåta -enhvar, som emot mig brutit." Röster bland folket svarade, att alla -ville minnas honom med vänskap, han hade visst icke gjort någon emot. - -"Gud vare med eder alla, fattiga, och rika", sade han och gick nu -inåt ringen och drog af sig tröjan. Ännu en gång tillropade han -Johan Johansson och mig att sörja före att de fattige måtte få någon -gåfva. Så knäföll han på mattans rosor och blad och utbrast: "Herre -Jesu Christi annamma min anda och själ." Så blundade han med ögonen -och slöt sitt unga lif, under det de sjöngo en psalm. "Gud den -allrahögste anamme hans herradömes själ!" - -Hans herredömes halfbroder, Olof Klasson, skyndade fram för att få -blanda sin blod med sin käre broders, men de skjöto honom undan. När -ordningen sedan kom till honom ropade han högt: "Gud skall utkräfva -den oskyldige Johan Flemings blod af hertig Carl, den blodige -mördarn." - -"Men knektarne höjde åter sorl och skri, och derunder slöts äfven hans -lif." - -Ofta hade Sigrids läsning afbrutits med gråt, nu när hon slutade -öfvergafs hon alldeles af den mödosamt tillkämpade fattningen, och -hennes tårar strömmade utan hejd. - -Dystert sade herr Erik: "Han var mig den käraste, de andre voro alla -mina vänner, o, att jag hade varit med dem. Dock, otacksam är jag -icke, du min milda, fromma och dock så raska flicka. Gud välsigne dig -barn! Har du vågat lifvet, har du trottsat alla faror för att rädda -din far, så skall han ock icke af otålighet önska sig döden." - -Följande morgon sade herr Erik till sin dotter: "Nu, min flicka, böra -vi ju med jemförelsevis större trygghet kunna bege oss hädan, då man -torde tro mig död. Icke skola vi då länge dröja i detta gömmet, som -dock just icke är behageligt", och så snart aftonskymningen började -inbryta, begåfvo de sig å väg. - -För att bäst förkläda sin far, band Sigrid öfver hans ansigte en -duk och uppgaf, att han var blind och af en kula sönderskjuten i -ansigtet, på hvilket hon vid första lägenhet fastade en stor lapp som -ett plåster. Sigrid ledde nu den såkallade blinde fadren, men hade -dock bundit klädet så, att han kunde nödtorfteligen se. - -Någon väg, som skulle fört dem genast längre från det farliga -grannskapet af Åbo fanns icke, hvilken de kunnat taga, utan måste de -följa en som förde dem nästan i en halfcirkel deromkring. Af denna -anledning voro de ännu följande dag på förmiddagen icke mera än två -mil aflägsnade från staden. - -Det hade snöat om natten och bildat ett litet förgängligt, men -hjelpeligen godt slädföre. Erik Liljeholm och Sigrid vandrade -långsamt och tungt framåt vägen. Nu hördes ljudet af ankommande -hästar och släde. - -"God dag, god dag, gammelfar, god dag flicka. Hvart tänka ni ta -vägen?" ropade en vänlig röst ur slädan. - -Herr Erik strök af sig mössan och svarade: "Åt skogsbysidan, granne, -ärna vi oss, men eljest går stafvakarlens väg dit, der han hoppas få -en bit bröd och tak för natten." - -"Det kan allt vara tungt både för dig, far, och för din unga flicka, -att gå och vanka i den nyssfallna snön. Mina två kampar äro raska", -sade bonden, med ett välbelåtet leende blickande på sina välfödda -hästar. "Sätt er på, så kan ni åka så långt vi ha samma väg." - -Gerna begagnade sig vandrarne af tillbudet. Snart hunno de åkande -förbi en gård, der hästar stodo ispända för ett par slädar. Det såg -ut som om någon resande här hölle rast. Längre fram på vägen syntes -ock några herrar, som vandrade framåt, liksom för att fördrifva tiden -medan de väntade på hästarne. Snart hunnos vandrarne af de åkande, -ehuru desse nu åkte nästan steg för steg, för att vid sin förbifärd -icke tvinga de gående opp i snön. - -"God dag, Grönbackas Simon", ropade en lång ljuslätt herre, med kort -pipskägg och knäfvelborrar. "Fick du rågen väl betald? Jag hör att du -varit på slottet i morgons för att sälja." - -Förvånad frågade Simon: "Hur vet herrn det?" - -"Ah jo, en af de här herrarne såg dig der, när du lastade af, och -kände igen dig." - -Simon hade stadnat hästarna under samtalet. Den fremmande steg bakpå -slädan och sade: "Siså, kör på du bara. Våra hästar ha nu hvilat och -de andra herrarne kunna komma efter med dem. Till dess åker jag med -dig." - -Bonden erbjöd åt den fremmande sin plats inuti slädan, men han -svarade: "Sitt stilla du, far, i ditt hus och i din släda är du herre -sjelf." - -"Så god som kungen på sin thron, säger ordspråket", svarade Simon. - -"Ja väl, men se bara till, att du icke låter dina vänner missbruka -ditt namn till att förråda ditt hemman! Ja, ja, min käre Simon, jag -har hört, att du skall vara en redlig man och trogen undersåte, som -icke hållit med den blodsugarn Klas Fleming och hans anhang, men du -är ju dock icke så gammal ännu, hvarföre har du ej gripit till vapen, -för att stå emot den landsförrädaren?" - -Erik Liljeholm satt tyst nedlutad i slädan, utan att synas höra på -samtalet. Han hade genast i den fremmande igenkänt hertig Carl, -hvilken, alltid verksam och outtröttlig, äfven nu begagnat det lilla -slädföret, för att med egna ögon undersöka förhållandet med ett -klagomål öfver några soldater, hvilket insupit ifrån bönder, som -tillhörde hertigens parti. - -Huru herr Erik skulle finna sig till mods vid det oförmodade mötet, -är lätt att tänka sig. Äfven Sigrid hade med bäfvan och förskräckelse -igenkänt sin faders dödsfiende. Hon satt framföre i slädan och drog -sig tillsamman som om hon sålunda trott sig kunna undgå hertigens -genomträngande blickar. Hon kunde ej hindra att en ofrivillig -darrning skakade henne vid ljudet af hans röst. - -"Hvad är det för folk du har i slädan med dig?" frågade hertigen. - -"En blind gubbe med sin flicka, som brukar leda honom. Jag bjöd dem -att få åka, efter jag hade godt rum." - -"Flicka du, dra ryan, som ligger bredvid dig i slädan, öfver dig, -och sitt ej der och kuttra för kölden som en höna", ropade hertigen -åt Sigrid. Knappt medveten af hvad hon gjorde åtlydde Sigrid -befallningen, och hoppades nu på att åtminstone hon icke skulle fästa -uppmärksamhet, sen hon blifvit mera undangömd. Att vådan för hennes -far blefve densamma, om ock endast hon blefve igenkänd, fann hon -lätt. Hennes far var visserligen nogare förklädd, men huru hoppas, -att han skulle undgå hertigens skarpa blick. Under fallen lade hon -sin hand på fadrens fot, det var henne som en tröst att få vidröra -honom. - -"Du har välgjorda remtyg på din häst", fortfor hertigen åter till -Simon. "Det är väl gjordt på egen gård, tänker jag? Se det är just -konsten det för bonden, att ta allt i egen knut. Hvar penning som -man spar, den har man. Hästar lär du väl ha i spiltan som syrsor i -spiseln, jag ser nog hurudana lejon de här äro?" - -"Ah käre herre, icke har det varit tider nu för bonden att hålla -hvarken hästar eller andra kräk i öfverflöd, och nog har man fått -slita om man någon skeppa råg velat ha i boden, och de flesta ha fått -tugga på rena barken, så långt de kunnat." - -"Ja se, det skall dock bli annat regemente nu. Icke behöfver bonden -rädas, att herrarna ska skinna honom som den köttmånglaren Fleming -och hans anhang och hans knektar och ryttare gjorde. Nog skall det -snart bli pinn före. Det skall bli en annan dans för hoppatossa, och -jag skall väl med Guds hjelp så räkna med dem, att jag skall räkna -dem i galgen. Farväl nu Simon, tack för skjutsen, der kommer min egen -släda." - -Hertigen hoppade af, kastade sig i sin egen släda och var långt borta -innan Simon hann sansa sig af förvåning öfver den förnäme gäst han, -utan att veta det, haft på sina medar. - -Att hos Carl icke misstankar väcktes, af den föregifne blinde och -hans dotter, var besynnerligt nog. Hade han blott kommit att höra -någonderas röst, eller eljest fäst sig vid dem, så skulle säkert hans -skarpa blick hafva upptäckt förklädnaden, ehuru han ej på många år -sett herr Erik och Sigrid endast en gång. - -Undsluppen den hotande faran, sände herr Erik en tacksam suck till -Gud, som beskyddat honom. Snart kom den vägskillnad der Simon skulle -taga af opp till sitt hemman, och herr Erik och hans dotter afstego -nu, för att till fots fortsätta färden. Så snart Simon ej mera kunde -se dem, stadnade Sigrid och omfamnade sin far, under det hon stilla -gråtande lutade sitt hufvud mot hans bröst. Hon hade så länge lidit -den förfärligaste ångest och måste nu ge sin känsla luft. - -"Barn, barn, gråt icke nu. Det går ju ingen nöd på mig." - -"Ja derför vill jag tacka Gud så länge jag lefver, men det var en -ryslig stund. Fader, hvad tänkte du väl, då du så der satt framför -den förfärlige?" - -"Jag tänkte: får räfven tag i dig, så biter han hufvut af dig som om -du vore en gås." - -"Ack, far, jag darrade som ett asplöf och du satt så lugn och stilla." - -"Kära barn, icke var det första gången, som jag väntat på att döden -skulle ta makt med mig, och engång skall man ju deran, om än man -gerna ville ha en hederligare död än gåsen. Dock hoppas jag att Gud -förlåter mig mina synder, om jag än kommer och ber derom ett hufvud -kortare än förr." - - - - -XXXVI. - - -Ju längre inåt landet de vandrande kommo, dess ödsligare blef det, -och spåren af klubbkrigets härjningar blefvo allt mer synbara. - -En dag möttes de vandrande, vid slutet af en by, der ännu några -bebodda kojor syntes, af en man bärande ett litet knyte. Detta -var temmeligen ovanligt åt dessa trakter. De hade här träffat -mest qvinnor och barn, då någongång menniskor funnos i de förödda -boningarna. - -Med häpnad varsnade Sigrid att mannen flere gånger såg sig om efter -vandrarne och slutligen stadnade. I detsamma kom en pojke, med -lång hvit lugg och klädd högst lätt i en trasig skjorta, trafvande -utefter den nu åter alldeles uppblötta vägen. Hans drägt måtte alls -icke förekommit honom, att vara någon för sval Novemberkostym, han -skuttade sin väg fram, med de allra pojkaktigaste krumsprång. Men -ödet lät honom oaktadt all nöjsamhet komma på fall, så att han vid en -kapriol, midt för de vandrande, halkade och föll med stort buller ned -i diket, dit han fick en högst oförmodad massa af ruskor, små stenar -och mull att göra sig sällskap, och i fallet grep han så ifrigt efter -herr Eriks ben, att denne, endast genom att kasta sig åt sidan, kunde -undgå att dela hans öde. - -Nu skrattade herr Erik godt, och glömmande sin blindhet, tog han -pojken i nacken och drog opp honom ur det djupa diket, ställde honom -på vägen, tog med handen i den långa luggen och ruskade den smått. -Derpå gaf han pojken en lindrig smäll med flata handen och sade: -"Seså, far hem nu med god fart. Opp på ugnen med dig och bed mor -torka din skjorta, jag tänker du ingen annan har att ömsa på dig." - -"Nej se, katten far J, var det icke visst och sannt ändå", ropade -mannen med knytet, som nu hastade fram. "Ja väl är det sjelfvaste -herr Erik i lifslefvande lif och blod. Husbond, husbond. Gud välsigne -eder. Ni lefver, ni är frisk och fri. Herre Gud, hvem hade väl väntat -sådan glädje! Nej maken har jag ej sett." Tårarna trillade lätt ur -mannens ögon, men han tycktes sjelf ej hinna märka dem. - -"Jaså, det är du, Elias. Jag hade knappt kännt igen dig. Nå, hvar -håller du hus nu för tiden?" - -"På landsvägen, ingenstans nu, herre, om ni ej vill vara så god och -ta mig i er tjenst igen. I och jungfru Sigrid, nå si hvad J har -blifvit fager och vuxit. Förlåt, förlåt, så jag är djerf och pratar, -men för gu, när jag såg herr Erik smälla till pojken der och skratta -med detsamma, då kunde jag icke längre tveka, att det icke var J. Så -många gånger jag, vettvilling och ostyriga pojke, gjorde eder harm -och retade ert fromma sinne att ge mig en smäll, skulle jag inte -känna igen er!" - -Herr Erik log och sade: "Nå Elias, du lär ha tyckt att det bestods -för mycket af slaget, efter du rymde ifrån mig." - -Elias steg ett steg tillbaka och nedlutade sitt hufvud. "Herre, si -sådan är jag, icke ett strå bättre än förr. Gud hjelpe mig, fattige -syndare. Här står jag, pratar i glädjen att se er frisk och sund, och -går fram så djerft som om jag ingenting hade på mitt samvete. Och -huru många tusende gånger har jag ej tänkt mig den stunden, då jag -skulle få se eder och komma inför ert ansigte, och huru jag då skulle -gå fram till eder och säga eder, som jag nu gör: Herre förlåt mig." - -"Nå, men hvarföre har du ej kommit och sagt det då?" - -"Kunde jag väl det? Ni hade tagit mig fattige, fader- och moderlösa -barn, gifvit mig kläder och föda, och ville lära mig allt hvad godt -och nyttigt var, men allt vildare och öfverdådigare blef jag. Nu var -jag ren femton år gammal, men aldrig ville det bli folk af mig. Väl -kunde jag arbeta när så föll sig; men mitt odygdiga sinne tänkte på -intet annat än upptåg. En dag, då jag skulle föra den präktiga tyska -ridhästen, som herr Klas hade gett er, ut för att svalka sig efter er -hastiga ridt, då tog mig en oemotståndlig lust att försöka rida på -den. I början lät jag den gå helt sagta, men allt ifrigare blef jag, -allt mer dref jag på hästen, allt vildare for den framåt. Jag skrek -och hojtade som en besatt. Vi blefvo snart lika vilda begge, hästen -och jag. Slutligen hade jag ingen makt med den, den rusade framåt -med mig, utan att jag kunde styra den, så ned på insjön. Isen var -svag, den brast. Jag hade i förbifarten nappat tag i en trädgren och -blef hängande der, men hästen fortsatte sitt lopp, den for ner som -sagdt är, och blef der. Jag tänker ni kanske beskyllt mig för, att ha -stulit er häst?" - -"Nej, hästen hittades död, och när du försvann, så gissade jag, att -du ej vågade komma tillbaka." - -"Ja, jag vet ej rätt om jag ej vågade, eller om jag ej snarare tyckte -att jag ej mer var värd att se ert signade ansigte och äta ert bröd! -Sannt var det ock, att jag ej det var." - -"Nå, hvart tog du sen vägen?" - -"Jag blef soldat och kom öfver på Revalska sidan, och der var jag -i sex år, och der lefde jag ibland vildt nog; men allt gnagde mig -samvetet, och jag tror nästan ändå, att det till slut var er döda -häst, som gjorde så pass folk af mig, som jag sen blef. Allt mer och -mer tärdes jag af längtan, att få komma och be husbond om förlåtelse, -och jag fick ingen ro förr." - -"Nå, hvarföre kom du inte?" - -"Det kunde jag omöjligt göra, om jag ej på något satt kunde visa -er, att jag hade allvar med, min ånger. Dertill grämde mig dag -och natt, att jag ej kunnat ersätta er skada. Jag hade slutligen -kommit på den tanken, att om jag kunde hemta med mig ett par hästar, -åtminstone lika ståtliga som den döda, så skulle jag komma och -begära förlåtelse. Detta blef till slut min dröm, både som vaken och -sofvande. Jag tänkte knappt på något annat. Men hvad kunde jag samla -som soldat? Ringa byte gjorde vi. Jag gaf tjensten hin, så snart -jag kunde slippa fri, och så var jag i några år trädgårdsarbetare -hos fru Ebba på hennes gods, men hur jag än knogade på dalern, icke -kunde jag der mycket lägga ihop. Men så kom jag öfver till hemlandet, -och tog tjenst som trädgårdsmästare hos herr Gödich Fincke. När jag -hade tjenat der några år, började jag smått fundera på att tala vid -min husbonde, om huru jag skulle få hästarne köpta, ty jag hade nu -pengar, så jag tänkte det något skulle förslå. Men se, så kom en -vacker dag klubbhären till oss och brände opp godset och förstörde -trädgården, och aldrig hittade jag af mina pengar, bara några -hopsmälta silfverklumpar, och det var ej värdt fjerndelen af det som -brunnit." - -"Min husbonde hade sen annat att göra för folket, än laga trädgården -i skick, och så blef jag ledig. Men nu vaknade mitt samvete först -rätt på allvare. Jag började tycka, att det förut hade varit bara -munväder med min ånger, och att jag varit en högmodig best, som -ville ersätta skadan, bara för att ej behöfva så djupt ödmjuka mig -inför er. Nu hade Gud straffat mig och tagit pengarna ifrån mig -och tjensten med, så att jag nu skulle som en riktig arm syndare -masta komma till er, utan att ha nån förtjenst att åberopa, utan -blott nödgas anropa er mildhet. Men si, det var länge innan jag så -fick makt med mitt hårda sinne. Dessutom ville jag gerna arbeta som -dräng på godset, till dess vi litet skulle få i ordning der, efter -klubbmännens framfart. Slutligen kunde jag ej längre lefva, utan att -som den förlorade sonen komma och säga: jag har syndat! Så fick jag -reda på att herr Erik skulle finnas på Åbohus; jag kom dit, men kunde -ej slippa in, förr än hertigen fått det i sina klor. Jag skulle sen -försöka att der få träffa eder, men när jag frågade efter er, så sade -de mig att herr Erik Liljeholm var död och begrafven. Och så vände -jag af som en dåre, och visste ej hvart jag skulle ta vägen. Jag -tyckte att jag hade ingenting mer att lefva för i verlden, när jag ej -hade att hoppas er förlåtelse." - -"Nå, hvart ernade du dig nu?" - -"Knappt jag sjelf vet. Men nu, herr Erik, hoppas jag att J icke -förskjuter mig, utan tar mig i eder tjenst åter." - -"Käre Elias, ser du icke på mig, att jag är en fattig man, som -ingen tjenare kan hålla. Det må du ock få veta, att jag flytt undan -hertigen och har säkerhet till lifvet, endast så länge, som ingen -förråder mig." - -Elias såg en stund fundersamt ned för sig, så sprang han hastigt -opp. "Herre är det så, si då är det nu allrabäst, ty då kan jag -ju verkligen vara er till nytta. Vore allt som förr, skulle ni ha -tjenare nog, utan mig. Allt godt herre, nu tar ni mig ju till nåder -och tar mig i er tjenst? Har ni ej råd att bestå er tjenare, så har -jag åtminstone råd att bestå mig herre." - -"Det kan allt vara godt och väl, men jag äger ej ens så mycket -att jag kunde ge dig kläder och föda. Som du vet äger en död man -ingenting och hertigen har haft försorg att ge mig arfvingar." - -"Nå ja, det vore visst sak, det. Nog håller min vadmalsjacka ännu en -tid ihop, dessutom har jag helgdagskläder här i knytet. Det har ingen -nöd dermed, och dålig karl den, som ej kan förtjena sig födan! Käre -herr Erik, aldrig var ni svårbedd förr i verlden; var nu inte heller -omild emot mig, utan tag mig i er tjenst." - -"Det är i sanning en präktig tjenst, du är så angelägen om", sade -herr Erik skrattande, "men icke har jag heller hjerta att försmå din -välmening. Må du då stadna hos mig. Kanske kommer ock en tid, då jag -kan få löna dig. Om icke, så må du få din trohetslön af honom, som -ingen olönt lemnar." - -"Tack, tack, min älskade och hjertegode herre, för löftet att få -stadna hos eder. Om jag än skulle lönlös tjena er i all min tid, så -är jag ju förut betald. Hvem var det, som i så många år födde min -fattiga mor, till dess hennes långvariga sjukdom slutligen förde -henne i grafven. Hvem har betalat er derför? Hvem har betalat er för, -att ni upptog den fader- och moderlöse gossen, och födde och klädde -honom och bjöd till att göra folk af den vettvillingen? Nå, nu är det -ju allt klappadt och klart, och jag får stanna hos er. Men törs jag -nu fråga, hvart J ernen eder?" - -"Ja, visste jag det rätt sjelf. Mest har jag tänkt på att, då nu -landet är så öde och folket utrotadt, så finnes väl mången koja, som -blifvit obebodd. Skulle man i någon afsides nejd hitta en sådan, så -vore väl bäst, att der slå sig ned. Några daler har Sigrid medfört -och så kan man väl kanske slå sig ut, till dess jag hittar på något -arbete, hvarmed jag kan förtjena mitt bröd. Sigrid måste återvända -till sin mor, såväl för att trösta henne, som för det hon icke kan -öfvergifva sin fästeman. Dessutom är faran att bli upptäckt blott så -mycket större, när hon är med, ty nog ser en hvar att hon icke är en -bondqvinna." - -"Jaha, si just så skall det gå", utropade Elias och knäppte med -fingrarna. "Ja, jag vet, så går det. Det är som så, ser husbond, -att dit oppåt Nyslottstrakten, der vet jag finnes ett nybygge, som -togs opp för några år sen af en duglig karl, opp i vilda skogen. Han -byggde sig en stuga och svedjade och röjde sig tillochmed litet åker; -och äng fanns ymnigt. Men så kom dit på trakten en, som de kallade -Pitkä Jussi, och ingen visste just hvad han var för en; men nog såg -man, att det var en landsstrykare, och en som icke iddes arbeta. En -dag var nybyggaren borta och Jussi bodde i hans stuga och skördade -hans åker, och lefde af hvad den andre tagit opp." - -"Hade han slagit ihjäl nybyggarn?" - -"Nej, nog hördes denne sedan ha synts åt andra trakter af socknen, -men Jussi var stark karl och lär väl haft hjelpare med sig, och så -gjorde de som gökungen." - -"Nå, hvarföre gick han icke och klagade för rätta?" - -"Åh håh, husbond, rätten den sitter kanske i stora herrars gelag, -men i vårt fattiga land är det ondt efter den i vildmarkerna och -skogarna, och i afsides socknar. Nog har det gått mången annan som -honom, och det sägs att herrarne lär ha tänkt på att ställa så, att -det med den saken skall bli bättre ordning. Flemingen lär ren ha -börjat ställa dermed, men hann ej få det bättre, innan han dog. Nå -ja, hvem som nu gör det! Kanske hertigen, han skall ju vara en sträng -ordningens man och bondeskyddare; men en räf och en varg är han sen -också! Nå ja, hvad var det jag skulle berätta. Jo, när klubbemännen -plundrade och härjade, så tyckte väl Jussi, att det var ett lätt sätt -att få sig gods och gull, och så lemnade han åter nybygget öde och -gick med bondehären, och der stupade han. Och han, som först tog opp -nybygget, han gick också med i en annan bondhop, ty han var arg på -Flemingen, som inte hade tuktat den, som tog nybygget af honom; och -så fann han sin död, och hans hustru och små barn ha gått till korta -af onaturlig föda och annat elände, som tar bort folket nu som strå. -Nu ligger nybygget öde och förfallet; men vill husbond, så söka vi -opp det. Jag hittar vägen dit, och så har husbond tak öfver hufvud -och godt gömsle för vintern. Och får hertigen öfverväldet, som de nu -säga, så kan husbond sitta der till bättre tider. I vår arbeta vi opp -jorden igen, och i vinter göra vi oss verktyg dertill och fånga harar -och fåglar, och fiska i insjön vid gården. Ja, och vill husbond vara -så god och förlåta att jag bjuder dåligt för präktigt, så skall jag -nu hemta en arbetshäst för ridhästen. Till en sån räcker väl ändå, -det jag har qvar; och litet råg måste vi nu ock se oss om att få, och -utsäde och så der bortåt. Det går allt galant, husbond." - -Projektet begagnades. Allt noga öfverlagdt, var det det bästa man -kunde hitta på, och syntes erbjuda säkerhet, och till nybygget i -skogen ställdes nu vandringen. - -Stället fanns. Det var visserligen förödt och förfallet, men ej mer, -än att åtminstone stugan inom några dagar var satt i hjelpligt skick, -lätt kunde eldas varm, och genom Sigrids omsorger småningom fick -tillochmed ett någorlunda trefligt utseende. - -Herr Erik började nu allt mer påyrka, att Sigrid skulle bege sig till -fru Metta, men hon hade tungt af att lemna sin far här i ödemarken, i -strid emot tusende försakelser, utan att ens hon skulle få deltaga, -och efter sin förmåga försöka, att mildra dem. Men hon måste dock -finna nödvändigheten af, att begifva sig bort. Hennes vistande hos -fadren skulle af flere anledningar lättare väcka misstankar emot -honom. Redan hennes utseende och tal röjde honom, hon kunde ej -lyckas i, att se ut och tala som en bondflicka. Att hon försvunnit -ur hemmet, kunde ock ge anledning till misstankar. Dertill kom, att -fru Metta troligen sväfvade i oro, ehuru mor Annika hade lofvat ge -henne en vink om att allt stode väl till, och att hon nu väl i sina -bekymmer äfven behöfde Sigrids tröst och hjelp. Ehuru för ögonblicket -oantastad, var dock herr Erik ingalunda fullkomligt i säkerhet, -och att fru Metta för sin högt älskade herre skulle lefva i stort -bekymmer, var gifvet, likaså att hon med smärta skulle se all egendom -sköflad; och deraf var dock största delen arfvegods, som hon hade -medfört i boet, och henne derigenom dubbelt kärt. - -Enevald Fincke var ännu icke kommen från Polen, men skulle väl ock -troligen snart återkomma, då han numera föga der kunde uträtta -något för Finland. Alla dessa skäl sammanlaggda, bevisade Sigrid -nödvändigheten af, att lemna sin faders hem. Dertill kom ock behofvet -för nybyggarne, att anskaffa sig en mängd oumbärliga saker. Det lilla -de sjelfva medfört, förslog alldeles icke, och brödet var nästan -förtärdt. Elias skulle följa Sigrid och på återvägen förskaffa, hvad -som oundgängligast behöfde medföras till besättningen på det öde -hemmanet. - -Elias hade emellertid begett sig bort, för att söka anskaffa en häst, -och anlände nu med slädan lastad med åtskillig nödtorft, och så måste -Sigrid bege sig å väg. Hon hade, sedan hon nu de sednaste dagarna -njutit mera lugn, börjat känna en djup längtan att åter få träffa sin -trolofvade. Hon visste och kände väl med sig, huru svårt hon hade -att öfvervinna den blyghet och ordfattigdom, som så ofta hindrade -henne, att rätt för honom uttala sina tankar och känslor; men nu hade -hon så länge varit skiljd ifrån honom, så mycket af vigt hade händt, -och det föreföll henne, som om alla dessa händelser, hela denna tid, -låge emellan henne och Enevald som ett flor. Hon längtade att få allt -klart emellan sig och honom. - - - - -XXXVII. - - -Då för fru Metta numera intet skäl var att dröja på Wiken, hade hon -återvändt till Tannila. Sigrid hade med flit ställt sin färd så, att -hon skulle komma fram om aftonen, sedan det blifvit mörkt. Hon gick -gerad in i hushållsstugan, der hon var van att finna sin mor, men -nu träffade hon der endast en af tjensteflickorna, som sade att fru -Metta numera mest satt inne i kammarn, och väl stundom kom ut och -gick ikring i huset, men som en drömmande, utan att märka hvad som -föregick, och att hon endast gick och vankade och vankade. Så hade -hon varit, alltsedan budet om herr Eriks död hade kommit. - -Sigrid inträdde nu i kammarn. Der fann hon modren sittande alldeles -stilla, med ögonen halfslutna och händerna sammanknäppta. Hennes -vanligen så uppmärksamma blick märkte icke den inträdande. Sigrid -gick fram till henne; med ett utrop sprang fru Metta opp och slog -armarna om sin dotter. "Sigrid, barnet mitt, Gud signe dig, har jag -dig åter. Far? lefver han? är han död?" - -"Han lefver, för guds skull, mor, lugna er." - -"Mor Annika sade att du lyckats frälsa honom, men jag vågade ej fullt -lita på hennes ord. Berätta, säg fort. Är han säker? Och du har -räddat honom, du stilla, du säfliga barn?" - -"Med Guds hjelp skall väl allt gå bra, men monne blott ingen hör hvad -vi tala om?" - -"Gud bevare mig, jag tror jag icke är rätt klok", utbrast fru Metta -nu med ens, med sin vanliga röst; "är detta saker att prata om, utan -all försigtighet! Vänta, jag skall se åt. Icke tror jag dock, att -någon kan höra oss, men du behöfver visst värma dig en smula." Hon -bultade på väggen, till tecken åt tjenstefolket i rummet invid, och -befallte den derefter inträdande tjensteflickan, att koka opp öl med -honung uti åt Sigrid, och sörja for att hennes skjutskarl finge något -till lifs. Sedan fru Metta försäkrat sig om, att ingen kunde lyssna -till samtalet, satte hon sig ned för att höra sin dotters berättelse. - -Sigrid redogjorde nu för huru herr Erik blifvit räddad. Blodscenerna -på Åbo slott kände fru Metta genom ryktet. Många voro hennes utrop -och våldsamma utbrott mot hertig Carl, och stor den oroliga ifver, -hvarmed hon åhörde berättelsen om flykten ur fängelset. Men när -Sigrid nämnde Elias och att han skulle återvända ännu denna qväll; då -var fru Metta genast på fötter. "Nå min sann, och här sitter jag och -pratar och hör på dig, i stället för att packa i slädan sådant, som -kan komma far der i ödemarken till godo." - -Ett ögonblick stadnade fru Metta med handen mot pannan och sade: "Vet -du, Siri, så bortkommen har jag varit af sorg och bekymmer öfver -herr Erik och dig; men hvem hade väl kunnat vänta sådant mod af dig, -lammet, som knappt öppnat munnen. Ja, ja, så är det dock; i stillaste -vattnet gå de största fiskarne. Nå, hvad var det jag skulle säga, jo, -vet du, så bortblandad har jag varit, att jag ej tänkt på, att den -tyranniske hertigen dömt min ädle herre, icke allenast ifrån lifvet, -utan ock från ära och gods. Men se, äran kan han ej ta af honom, -ty ära har han mera än hertigen sjelf, och den skall han behålla, -trotts denne blodige Hannibals tyranni. Men detta godset har hertigen -skänkt åt Sivard Oxe, och de ha låtit säga mig, att jag skall laga -mig härifrån. Och se, det har jag alls ej tänkt på! Den saken har -gått in genom mitt ena öra, och ut genom det andra. Men se, det skall -då ingenting bli af, heller. Nu först kommer jag att tänka på hela -saken. Men fru Brita Regertsdotter Oxe, nej, se den svarte heller, -om hon skall köra mig från godset. Visst skall jag söka min rätt för -lagen, om jag än skall gå till kungs derom." - -Vänligt lade Sigrid sin hand på sin mors arm och sade: "Mor, monne -icke J nu måste foga eder i hvad helst det an må vara, för fars -skull. Börjar man röra opp den saken, så rädes jag att det blir -upptäckt att han lefver, ty fru Brita och hennes herre vilja visst -icke afstå från hvad hertigen gifvit dem; och de sätta säkert alla -spel i rörelse, för att vinna saken." - -"Barn, barn, skall jag låta våld gå för rätt? Och vore det sen till -en annan; men denna arga påfågel! Skall hon njuta hvad mina fäder -förvärfvat och lemnat mig i arf?" - -"Om än morkär kunde lyckas att återvinna detta godset, (som icke -troligt är, ty hvem kan strida emot hertigen); men om J än kunde -återvinna det; icke ville ju morkär sätta fars lif i fara, genom att -väcka fråga derom?" - -Fru Metta stod fundersam. Hastigt grep hon sina nycklar och sade: -"Visst må jag vara så mycket fru i mitt hus, att jag kan ställa, så -herr Erik ej skall behöfva lida nöd. Drängarne foro i morgons till -skogen och komma hem först sent i qväll. Nu låter jag alla pigorna gå -i badstun, som väntar på dem. Emellertid packa vi skyndsamt lasset åt -Elias och han får dermed fara bort i mörkret, och jag hoppas att han -sålunda kan komma härifrån utan misstankar. De tro att du varit rest -till moster Karin, och tro väl nu att karlen, som skjutsat dig hem, -är af hennes folk. Det skola de få tro." - -Pigorna gingo i badstun, slädan packades så tungt, som det dåliga -föret tillät, med saker, sådana som kunde lända herr Erik till -trefnad och som lättast kunde bortföras, utan att saknas. På slutet -uppstod nästan en strid emellan fru Metta, som alltid ville stoppa -något till i slädan, och Elias, som påstod att omöjligen mera finge -pålastas. Slutligen satte sig Elias opp på lasset och körde bort, -oaktadt alla fru Mettas påståenden, att denna lilla påse åtminstone -icke skulle göra något ondt. Men Elias lät ej säga sig, utan reste, -och lyckades äfven att oanmärkt hinna åter till sin herre på nybygget -i skogen. - -På länge skulle nu hustru och dotter icke få höra något af herr -Erik, ty man hade öfverenskommit att undvika allt meddelande, för -att icke på något sätt derigenom misstanke skulle väckas. Fru Metta -var nu åter vid sitt vanliga lynne och rustade och ordnade, för -att afträda godset. Hvarje vrå fejades och skurades, hur fint och -ordentligt der än förut må hafva varit. Alla verktyg och tillbehör -på godset eftersågos och reparerades, och en högst ifrig verksamhet -rådde öfverallt, för att hinna ordna hvad som möjligen hunnit komma i -oskick, under den tid fru Metta varit borta på Wiken. - -"Kära morkär", sade Sigrid en dag, på sitt vanliga lugna sätt, -"hvarför gör J er så mycket bråk och vedermöda. Tar herr Sivard Oxe -godset af oss för intet, så må väl hans fru laga här i ordning åt -dem." - -"Nej, se det skall aldrig ske, att någon, och minst hon, den -uppblåsta hönan, skall säga att någon behöft städa efter mig. Ha de -lismat sig till herr Eriks gods, så skola de ändå inte kunna kasta -spott och hån på honom för min skull." - -Innan kort hade fru Metta, med träget bestyr, fått allt i skick, och -nu flyttade hon med sin dotter till det lilla Wiken. Huru bittra än -fru Mettas känslor voro, då hon lemnade sitt fädernegods, så glömde -hon ej att ordentligt och noggrannt medtaga den lösegendom, som hon -möjligen kunde. Herr Sivard Oxe hade nemligen låtit tillsäga, att -fruntimmerna kunde medtaga allt linne, gångkläder, köksredskap och -dylikt, som fanns i herrebyggningen. - -"Det var då ändteligen en gång en gladare nyhet", sade fru Metta en -dag till Siri. "Grannas Lasse kom i går aftons från Åbo, dit han -varit för att sälja fisk, och han visste berätta att Enevald Fincke -kommit hem från sin resa." - -Öfver Sigrids ansigte for en rosenröd sky och hennes blå ögon fingo -en stjernlik glans, men hon svarade intet. Fru Metta varsnade ej -eller något ovanligt hos henne de följande dagarna, om icke att hon -oftare än vanligt steg opp från sin spinnrock och gick till det lilla -fönstret, samt att hon slutligen flyttade rocken dit och satte sig -så, att hon kunde se utåt vägen. - -Men under den stilla ytan blomstrade en hel vår af kärlek och glädje, -på den ungas kinder växte opp nya rosor, och i hennes ögon strålade -nya stjernor. Men dagar förgingo, dagarne blefvo till veckar, och -Enevald kom icke till Wiken; från Sigrids kinder bortvissnade -småningom rosorna, ur ögonen försvann åter stjernglansen. - -Fru Metta knotade: "Hvar i herrans namn dröjer herr Enevald. Icke -kan han invända något emot dig, för den orättvisa domen emot din -far. Sjelf har han ju med njugg nöd undgått dylik. Icke kan jag tro, -att han är en sån stackare, att han vill öfverge dig för det dina -föräldrar blifvit fattiga. Skall han ej begripa, att sedan han en -gång fäst dig, är sådan motgång icke skäl till att bryta. Med den -man engång fäst, delar man ljuft och ledt, liksom man och hustru. -Det skall jag väl visa honom, det. Nog berättade fru Hellevi om det -hördes om honom från Warschau, Nåh, hvad skulle Siri tro hvad något! -Nej, hon trodde på ingenting; men jag tänker det väl allt kunde -vara sannt, ty icke aktas ju en ung karls ära att lida af såntder. -Men icke plär sådant fjesk hindra dem, att hålla sitt gifna ord." -Hon vandrade härunder fram och åter på golfvet, och såg ut som om -hon velat bjuda Enevald på duell. "Är det ej nog af, att herr Erik -skall måsta gömma sig och lefva som en bonde i ödemarken, och i jemn -fruktan för fara, skall man nu få detta till att sörja öfver!" - -Sigrid teg, och spann blott stilla. - -Veckar gingo allt flera, Sigrids kind blef blek, hennes öga matt. -Vinterns sol skimrade mot trädens snökristaller, men allt satt Sigrid -i kammarn och spann, och ideligen spann. Icke grät hon, icke klagade -hon, men hon var färglöst blek och hon spann, såsom århundraden -sednare, en maschin fortfar att spinna, äfven sedan ingen mera vakar -öfver den. - -Ett bref till fru Metta anlände ändtligen från Åbo. Deruti låg den -förlofningsring, Enevald emottagit af Sigrid. Brefvet innehöll endast -få rader. Enevald ville, skref han, till fru Metta återställa ringen, -då numera ingen närmare förbindelse kunde komma i fråga, och Sigrid -förmodligen längesedan önskat sig vara fri. - -Ehuru beredd härpå, drabbade dock detta bref Sigrid, som ett nytt -slag. Och när fru Metta utgjöt sin harm öfver "den löftesbrytarn" och -talade om, att han ej skulle tro sig slippa så lätt, då steg Sigrid -tyst opp från sin plats, gick långsamt åt skogen och återkom först -sent. - -Följande morgon satt hon dock åter och spann, om möjligt, än mera -stilla än förr. Fru Metta bäfvade för hennes underliga, själlösa -utseende, och vågade icke tala om Enevald. - -Med moderlig instinkt fann dock fru Metta medel, att väcka någon -uppmärksamhet hos Sigrid, i det hon började tala om sin längtan att -höra af herr Erik, och föreslog att sända ett bud till honom. - -Med något mera liflighet, än hon på länge visat, höjde Sigrid opp -hufvudet, men det sjönk åter ned då hon sade: "Nej, icke få vi ännu -söka den glädjen. Ett bud kunde ge anledning till upptäckt. Väl vet -jag, att far skulle längta derefter, men hans säkerhet måste gå -framför allt"; och åter spann hon, som förut. - -"Ja, herre Gud", sade fru Metta åter, "man må väl rätt söka, med -allt förstånd, att akta för upptäckt. Den förskräckelige tyrannen -synes då aldrig få nog af blod. Arvid Stålarm, som vid det ohyggliga -mordet i Åbo fick behålla hufvudet, nu skall han ju i Stockholm redan -ånyo ha varit utförd till döds, och åter blifvit förd in tillbaka; -och nu skall han åter dömmas med rådsherrarne i Linköping. Herre du -mäktige, de arma fruarna alla, som så länge se sina man hotade med -bödelns yxa. Och, Gud hjelpe, det säges att hertigen ger sig ingen -ro, innan han får dem alla till döden. Siri, du min flicka, du borde -tacka Gud och stråla som ett kyrkljus, att du lyckades i ditt farliga -förehafvande." - -"Mor, J hafven rätt", sade Sigrid och blickade opp. "Jag bör i -sanning intet annat än tacka Gud för sådan nåd." - -"Ja", sade fru Metta och knäppte andäktigt ihop sina händer. "Jag -tänker på huru det månde hafva känts i hjertat på de Wiborgska -fruarna, då de fingo höra sina afrättade herrars hufvuden, der de -sitta oppsatta på fäporten, midt i julnatten börja sjunga: 'De måste -oss låta fara med frid', som det allmänt säges, att de hafva sjungit -ur Davids psalmer. Men hvem är det, som kommer", sade fru Metta -i detsamma. "Hvem kan det vara. Han ser ut som en förnäm herres -tjenare. Sorgklädd? Gud bevare oss från ondo! Hvem vill oss något?" - -I det yttre rummet insteg nu mannen, fru Metta trädde ut emot honom, -och genom den dörr hon lemnade öppen, kastade äfven Sigrid en orolig -blick på den fremmande. Förvånad utbrast hon: "Johan Bertilsson, -unge herr Johans tjenare!" Derpå gick hon fram till honom och sade, -sorgligt och vänligt: "Stackars Bertilsson, huru orkar ni lefva?" - -"Svårt och tungt är det", svarade den gamle tjenaren, i det han förde -rockärmen mot ögat. "Herre Gud, jungfru Sigrid, hvem hade kunnat -tänka detta, då J så unga och glada skämtade tillsamman på Åbohus." -Med möda qväfvande sin utbrytande gråt, sade han: "Förlåt, nådig fru, -förlåt, jungfru Sigrid. Det är mig så tungt, då jag ser eder, som jag -sednast såg i hans sällskap, att jag har svårt att icke förgå mig." - -"Sitt ned", sade Sigrid vänligt, "ni är trött." - -"Tackar ödmjukeligen, jungfru, som har godheten bjuda, men icke skall -jag så förgäta mig. Vill ock hafva äran framföra mitt ärende. Tillåt -mig fråga om jungfrun erhållit något bref från min salige herres -syster, den unga jungfru Hebla?" - -"Nej, icke på mycket länge i dessa oroliga tider." - -"Allt sen min salige, unge herres frånfälle, har min enda återstående -önskan varit den, att få frambära hans herredömes sista farväl och -helsning till hans fru moder; men kort efter min ädle, unge herres -död, nedlade mig sorg och saknad på sjuksängen. En långvarig svaghet -gjorde det omöjligt för mig, att sen våga på att försöka färdas den -svåra vägen, antingen öfver Qvarken, eller Norrbotten om. Jag hade -emellertid dock afsändt en skriftlig relation, men nu har hennes -frudöme låtit mig tillhandakomma ett bref, deri hon säger sig önska, -att af mig mundteligen få höra allt om min salige, unge herres slut -och sista dagar. Men säger hon tillika, att jungfru Hebla hade med -en tidigare lägenhet skrifvit till jungfru Sigrid, för att be eder, -om möjligt, utverka hos eder fru moder tillstånd att få öfverresa -till Stockholm. Detta bref har väl förkommit, som så ofta sker. Men -behagar jungfrun eller fru Metta se det, som här står, så ålägger mig -hennes frudöme, fru Ebba, att infinna mig hos fru Metta Liljeholm, -för att erbjuda min ödmjuka tjenst att till Stockholm ledsaga jungfru -Sigrid. Min salige, käre, unge herres syster, jungfru Karins sinnes- och -helsotillstånd lär vara mycket sorgligt, och sedan hennes frudöme -lyckats utverka tillstånd att få hafva hos sig en ung vän till henne, -hade jungfru Hebla skrifvit för att fråga, huruvida jungfru Sigrid -ville till viljes göra jungfru Karins längtan efter henne." - -Fru Metta gaf genast sitt bifall; hon hade nu börjat lära känna -Sigrid nog, för att veta, det under den stilla ytan bodde styrka, och -att bästa sättet att förströ henne, vore att gifva henne tillfälle -att vara verksam för andra, och att hon skulle göra våld på sig sjelf -att öfvervinna sin egen sorg, för att kunna vara en tröst för de af -olyckan så hårdt slagna. - -Johan Bertilsson visste nu ytterligare om de Flemingska fruntimmerna -berätta åtskilligt. Isynnerhet hade han hört att jungfru Karin lidit -så mycket af Welam de Wyks död, att man fruktat, det hon icke skulle -uthärda med det nya slaget: förlusten af den älskade brodren. - -För Sigrid syntes det tungt, att ännu mer aflägsna sig från sin -far. Hon förebrådde sig nu, att hon varit sin moder till så liten -glädje denna tid, men hon fann att hon kunde vara till någon -tjenst för de vänner, hon älskade så högt, och sålunda var äfven -hennes beslut snart fattadt, ehuru det fordrades en nästan våldsam -kraftansträngning, för att öfvervinna den domning, åt hvilken hon -hängifvit sig. - -Fru Metta fick nu fullt opp att uträtta, för att utrusta Sigrid med -varma resplagg och en dugtig vägkost. Hennes drägt för öfrigt var -icke svår att ordna. Hon reste icke till nöjen och sällskapslif, och -den sorgdrägt hon bar, emedan hennes far ansågs död, var äfven nu -den lämpligaste. Det var icke till ett glädjehus hon skulle komma. -Sjelfva färden var dyster, som tiden det var. Färden gick längs -stranden af Bottenhafvet. Dess yta låg till det mesta bunden af isen, -men på längre afstånd hördes ännu stundom de svarta, dystra vågorna -bryta med dån mot iskanten. Sjelfva landet gaf icke en gladare -anblick. Vägen gick genom de trakter, der klubbekriget våldsammast -härjat, och de öde liggande byarna; det visade endast ruiner och -elände. Snötäcket, som låg öfverallt, dolde dock månget förödelsens -spår och gömde, att tegarne lågo oodlade och gräslupna. Sällan syntes -någon qvinna eller ett barn; någon kraftfull karl, ännu mera sällan. -Knappt mera upplifvande var det, om Sigrid någongång försökte, att -ge sig i samtal med någon af de få menniskor, som här sågos till. -Dessa yttrade blott glädje öfver att de män gått under, hvilka varit -för Sigrid de käraste, och hvilkas sak hon varit van att anse som -fäderneslandets egen, och hvilkas åsigter varit rättesnöret för -hennes tankar och önskningar. Af hertig Carl, den man som hon lärt -sig att tänka på endast med en slags fasa, just af honom väntade nu -detta folk att se sin framtid betryggad, och gjorde sig högst ljusa -förhoppningar om huru det skulle bli bra, blott han blefve konung. - -Långsamt gick resan, ingen skjutsinrättning befordrade den -vägfarandes fortkomst. Med ackord och många omgånger, lyckades det -dock för den omtänksamme och erfarne tjenaren, att alltid skaffa -hästar, och så gick dock småningom färden framåt. - - - - -XXXVIII. - - -Hvem är den höga qvinna, som sitter der i det tarfliga rummet, stödd -emot en ländstols höga karm? Det mycket grånade håret, benadt midt -i pannan, ligger struket åt ömse sidor. Öfver den fotsida svarta -drägten ligger en bredfållad hvit duk, stucken i kors öfver bröstet. -Djupt nedlutande sin panna i handen, sitter hon så, timma efter -timma, vecka efter vecka, utan tårar, utan klagan, endast sällan -bytande ställning eller yttrande något ord. - -Hvarföre sörjer den ädla? På hennes panna thronar styrka och mod, är -styrkan bruten, är modet krossadt? - -Det var ej längesedan hon ägde en make, mäktigare än mången konung, -hon hade ägt en syster på thronen, och mången anförvandt lika högt -uppsatt, nu var hon en fattig fånge, utan stöd och med brist nästan -på det nödvändiga. Hon hade delat sin store makes hjerta, hon hade -delat hans åsigter, hon hade ännu efter honom lefvat och kämpat -och offrat allt, för samma idée, för "konungen." Hon hade kämpat -för den idée som af hennes tid hyllades som den högsta; och nu låg -den krossad under hennes dödsfiendes jernhand. Hon hade ägt stora -gods med talrika underhafvande, än mer, hon hade ägt ett helt land -att _mana_ godt före, att _verka_ ädelt och godt före, hon ägde -nu endast ett fängelses ringa rymd till sin verld. Många vänner -och anförvandter hade stupat för hertigens bila, många vänner och -anförvandter gräto nu: enkor, sina män och barn, sina fäder. Hennes -dotter hade älskat en yngling, älskvärd, ehuru icke jemnbördig: äfven -denne hade krossats af det öde, hon hade dragit öfver honom! Men -ännu bar hon sin sorg modigt, med högburet hufvud, och i det ädla -anletet lästes en djup, men dock lugn sorg. _Då_ drabbade ännu ett -slag: Sonen den förstfödde, den älsklige, ridderlige ynglingen, som -ännu stod trogen och fri vid sin konungs sida, äfven han drogs in -i den härjande hvirfveln, och ett våldsamt, blodigt slag krossade -modershjertat på samma gång, som det drabbade sonens hufvud; och nu -sjönk modren tillsammans för slaget. - -Och dock skulle hon nås af nya sorger. Äfven till fångarna hade -burits sägner om gräsliga mord, som åter förestodo. Ännu mera blod -skulle gjutas, ännu nere ädla hufvuden falla. Just i dag skulle ett -nytt blodbad anställas på Linköpings torg. De flesta af de dömda voro -anförvandter och vänner till de fångna fruntimren. Af deras hustrur -voro flera fru Ebbas nära vänner och bekanta. - -Fru Ebba satt i ett hörn af rummet. Stundom for som en skälfning -öfver hela hennes kropp. Vid hennes fötter satt på en pall hennes -dotter Karin. Äfven hon var stilla, försjunken i tankar; men nu -utbrast hon utan någon yttre anledning i klagan, så djup och -skärande, att Hebla flydde ut i det yttre rummet, för att, äfven hon, -der i tysthet få gråta. Äfven hennes unga hjerta hade lärt sig känna -sorgens bitterhet denna tid, men i dag framkallades hennes tårar -oftast af tanken på hennes vän och lekkamrat, Peder Banér, hvars far -var dömd, att denna dag gå till döden. Och så grep henne den tanken, -att kanske just i detta ögonblick hans hufvud föll för bilan. Då -betäckte hon bäfvande ögonen med sina händer och hastade åter in, för -att i sin mors och systers närhet känna sig mindre hemsk till mods. - -Mildt lade fru Ebba sin hand på Karins lockar. Det unga hufvudet -sjönk ned på modrens knä, der hon dolde sitt ansigte, under det hon -ännu skakades af konvulsiviska snyftningar. - -Just nu hade äfven Sigrid anländt, med sin följeslagare. De sista -helsningarna från sonen och brödren grepo än mera djupt, genom -medvetandet om den blodsutgjutelse, hvilken nu som bäst pågick, och -på den blodiga grunden af det närvarande målade sig hemskt minnet -äfven af alla de i Finland afrättade vänner och deras olyckliga -enkor, dem Bertilsson nu omtalade. Mord, blod, gräsligheter hvartut -tanken flög. Karin ägde ej längre kraft att emotstå; en djup och -långvarig svimning befriade henne slutligen från medvetandet af alla -dessa fasor. Hebla var ännu nästan ett barn, hon kunde gråta. - -Fru Ebba, biträdd af Sigrid, vårdade den afsvimnade, kallade henne -åter till lif, och vakade natten om, vid hennes bädd. - -Fru Ebba hade i sjelfva öfvermåttet af lidande funnit ett motgift. Ur -djupet af sin själs marter, hade hon rest sig med ett slags lugn. Vid -sin dotters bädd, satt den ädla qvinnan, ödmjukt lutande sin hjessa, -och läste för sin dotter trösteord ur en stor bibel, som låg framför -henne på ett litet bord; hon bad om styrka för sig och de sina, och -för de många, som voro nära att förtvifla. Vid sängfötterna knäböjde -Hebla och Sigrid. - -Ett par dagar hade förflutit. Ännu hade ej Karin förmått lemna -sängen. Fru Ebba satt nu invid fönstret och Sigrid vid sängen. Då -hördes någon komma åkande. Några häftiga ord vexlades i förstugan, -dörren slogs hastigt opp, och in störtade den unge Peder Banér. Han -hastade fram till fru Ebba, som stigit opp vid bullret, kastade sig -ned för henne och omfattade hennes knän under vilda, orediga utrop. - -Hebla sprang fram, lade sin hand på hans arm och, utan att ens veta -hvad hon sade, yttrade hon helt lågt: "Weli, ännu är solen icke död!" - -Peder reste sig hastigt, såg ett ögonblick på Hebla, och tårarna -brusto ur gossens ögon; han gömde dem med sina händer, men snart -reste han åter opp hufvudet och sade: "Hebla, Hebla, visste du dock -huru förfärliga dagar jag upplefvat." - -Hebla teg och tryckte blott stilla hans hand. - -"Huru se vi dig nu här?" frågade fru Ebba. - -"Jag skall till Djursholm, mor ville, jag måste derföre, fast det var -så rysligt att lemna henne. Hon kommer efter snart ock. Herr Axel -tog mig med sig. Han skall till Stockholm, men tog denna väg för en -angelägenhets skull. Jag bad honom så, när vi foro här förbi, så att -han lät mig komma hit. Han väntar sjelf här i grannskapet. De ville -ej släppa in mig, jag trängde mig in nästan med våld, jag måste se -er." - -Sedan det första våldsamma utbrottet vid återseendet nu något -stillats, talade Peder med mera lugn om sin faders, riksrådet Gustaf -Banérs, och de andra riksrådens olyckliga slut. Äfven en trösterik -nyhet visste han att meddela, att flere af de dömda fått nåd på -afrättsplatsen, och Hebla med ungdomens lätthet att emottaga nya -intryck, var nära att jubla högt, när hon hörde att Stålarm nu för -tredje gången blifvit benådad, ehuru han redan stigit på den röda -matta der slaget skulle drabba. Åter började Peder tala om sin far. -Han omtalade ock beskref noga, kvad denne gjort och talat under de -sednaste dagarna af sin lefnad och i sin dödsstund. Stolt höjde sig -gossens bröst och hans hufvud reste sig, då han med hänryckning -omtalade sin faders mod, de många sköna ord han talat till maka och -barn, hans herrliga stolthet, då han åberopade sig på sin oskuld, -sina mångåriga förtjenster om fäderneslandet. Slutligen upprepade -han med hänförelse fadrens ord: "fyra bedröfvade enkor och tjugutvå -faderlösa barn lemnas här i dag att gråta, deras tårar och vårt -oskyldiga blod skall dagligen ropa till Gud. Ty jag är oskyldig, -hörer det. Och förbannad vare den, som talar illa på vår döda mull." - -Hebla såg med förvåning på sin fordne lekkamrats blossande ansigte. -Det tycktes henne underbart, att han dock kunde tala om alla dessa -händelser, så som han det gjorde. - -Nu steg Peder opp från den stol, der han suttit och sade: "Hebla, jag -ville dock tala ett ord med dig." Derpå tog han hennes hand och förde -henne ut i det yttre rummet. - -"Barnsinnet vexlar och glömmer", sade fru Ebba. "Barnet kan leka med -tåren i ögat." - -Men fru Ebba misstog sig, som så ofta äldre personer göra, då de -bedömma barns beteende. Det var icke Peders mening att språka nu -med Hebla om fordna lekar. När de båda unga hunnit i det yttre -rummet, stängde Peder till dörren och sade: "Hebla, jag måste tala -med dig, derföre bad jag så angeläget att få komma hit. Vi ha lekt -tillsamman, vi ha också delat allvare mången gång. Du vet, att vi -lofvat att ge hvarandra förtroende af allt vigtigt i vårt lif, och -att vi alltid skola lita på hvarandra. Nu måste du derföre vara min -förtrogna, i det hvaråt jag egnat mitt lif. Hebla, åt dig, min bästa -vän, vill jag betro att förvara mitt heligaste. Ser du, den här -lilla guldmedaljongen fick jag af far på min femtonde födelsedag. -Den är liten, deri låg blott en valknut af hans hår. Nu förvarar den -yttermera en helig skatt, en droppe af hans blod. Hebla! du skall -gömma den åt mig." - -Hebla ryste, men emottog medaljongen och sade: "efter du så vill, -Weli. Måtte jag blott rätt kunna vårda den. Hvarföre behåller du den -icke sjelf?" - -"Jag vet ej hvart jag kommer att kastas omkring, den kunde förloras. -Jag vill icke eller nöta ut dens styrka, med att dagligen se den. -Dock, du måste veta min hemlighet, men tyst som grafven. Icke ens mor -får veta den. Den bor djupt här inne i mitt bröst. Hebla, jag har -gjort ett löfte, jag har svurit en ed. Jag har bundit mig för hela -mitt lif vid ett löfte. Det blir nu mitt mål, mitt lif!" - -Hebla blickade förvånad på gossen. "Hvad menar du, Weli, du skrämmer -mig." - -"Se, i denna gömmes, som jag sagt dig, en droppe af min fars blod; -jag här svurit på den, heligt har jag svurit, att hämnas på min fars -mördare. Jag är blott en gosse nu, men om få år är jag man, och jag -skall hämnas! Kan jag icke hämnas på honom, som mördade min far, så -lefver sonen, och jag skall söka fadrens missgerningar på honom. Der -är min pant, Hebla, förvara den åt mig." - -Förfärad for Hebla tillbaka. "Weli, hvad har du gjort! Det är ju -synd, förfärlig synd." Hon började gråta och vrida sina händer. "Gode -Gud! och hvem kan lösa dig, hvem kan lösa dig från denna förfärliga -ed?" - -"Ingen kan, eller skall göra det! När jag infriat mitt löfte skall -jag afhemta min pant", sade gossen med djupt allvar. "Farväl Hebla, -kanske se vi icke hvarandra på länge. Förvara min pant, jag går. Se -der åker herr Axel in på gården, han kommer för att afhämta mig. -Framför du min helsning till fru Ebba, jag törs ej dröja längre." - -"Peder, Weli, res för Guds skull icke, utan att medtaga den -förfärliga panten. För Guds nåds skull, du måste återkalla en sådan -ogudaktig ed. Gå till en prest, kanske kan han lösa dig." - -Men Peder öppnade dörren och hastade bort, utan att svara, och i -Heblas hand qvarlåg hans eds underpant. - - - - -XXXIX. - - -Först sedan Sigrid hade rest bort, fann fru Metta att hon dock skulle -komma att mycket sakna henne. Hon var van, att ha stort hushåll och -stor ladugård att sörja före. Nu, vintertiden då hon ej ens hade -något att syssla med den lilla kryddgårdstäppan, eller det ringa -jordbruket, gaf ingalunda ladugårdens fyra kor, eller drängens -och pigans göromål tillräcklig sysselsättning för hennes omtanke. -Sittarbete var hon ej särdeles fallen före, och hade ledsamt vid sin -spinnrock, när hon ej hade Siri till sällskap derinvid. Hon hade nu -tillräckligt god tid att sitta vid spinnrocken och fundera på allt -som händt, under det förflutna året, att sörja öfver sin man, som -nu, en flykting i ödemarken, ej ens der kunde göra sig säker på att -icke bli upptäckt, att harmas öfver huru hennes arfvegods öfvergått -i hennes värsta fiendes hand, och öfver huru fattig och förskjuten -hon nu satt här, under det fru Brita yfdes på hennes ägor. Men oftast -hvilade dock hennes tankar på Sigrid. Hennes enda barn, sörjande, -och bedröfvad för den löftesbrytarn Enevald Finckes skull! Ju mer -hon tänkte härpå, dess mer retades hon öfver den skymf han tillfogat -Sigrid och hela hennes hus, och allt mer grodde hos henne begäret att -söka upprättelse. - -"Nå ja, nog vet man hon, lammet", sade hon vid sig sjelf, "hvad -skulle hon nännas oroa honom. Hon som är så from, så hon knappt -näns trampa spinnrocken, för att ej göra ondt åt trampen! Kantänka, -som om han skulle fara illa af att få en sån from hustru! Icke Guds -englar kunna vara stillare och frommare. Om hon än inte är någon så -drifvande menniska, så tror jag visst ej hon så vanslägtats, att hon -icke skall vårda sitt hem när hon får eget. Och skulle han inte ha -dött som en hund, om icke hon så raskt hade räddat honom! Täcks han -väl förekasta henne att hertig Carl roffat hennes fars egendom? Akta -han sig bara vackert sjelf, herr Enevald, att inte hans tur kommer en -vacker dag! Hvem vet om inte kungen kan komma till riket igen, och då -sitter herr Erik högt i vädret. Tror J, att hederligt adelsfolk äro -skyldiga att tåla sådan förolämpning? Tror J icke, att J skolen hålla -edert ord, då J ingått trolofning? Skall jag behöfva se mitt barn -blekna och lida för edra meneder?" - -Dessa och dylika tankar sysselsatte fru Metta beständigt, och -slutligen mognade hos henne beslutet, att icke låta saken aflöpa så -lätt för Enevald. Hon hade ju ovedersägligen rätten på sin sida. Det -var rätt så bra att Sigrid var borta, hon skulle väl ändå vara för -"tafatt" för att vilja "taga itu med saken på allvar." - -En vacker dag satte sig fru Metta i sin släda, och reste in till Åbo. - -Mäster Sigfrid Aronsson Forsius satt, ifrigt sysselsatt med sina -beräkningar, vid ett bord, hvarpå stodo uppstaplade en mängd -besynnerliga instrumenter, deglar, böcker, flaskor, och mångahanda -ting, som ingen, knappt han sjelf ens, kunde förstå sig på. Han -lade handen på sitt papper och sade: "Hvad man dock lättast finner -är stjernornas verkande i väderleken såsom ock temperamenterna i -lefvande och växande ting, ja ock i de nedra elementer, och de kunna -visserligen temperamenterna höja och afficiera till något; men -kunna de väl tvinga menniskan emot sin vilja. Detta må betänkas, ty -deraf beror sakens utveckling. Mycket beror ock af den ställning -och konjunktion stjernorna skola utvisa." Efter att en stund hafva -suttit försjunken i tankar, sade han i det han reste sig från sin -plats: "Jag måste förskaffa mig en ny lappmudd för att begagna under -nätterna, jag tar ju dock mesta delen min hvila derute, och den gamla -pelsen är helt blanksliten af denna stora och värdefulla astrologiska -skatt, (han lade härvid handen på en stor bok i folio) hvilken är -min trogne följeslagare under mina vakor, och som då ligger på mitt -bröst. Men nu kan den ej mera hållas stilla på muddens nötta skinn, -utan skrinner och faller ner om jag slumrar och gör sålunda otidigt -buller, deröfver Daniel Hjorth så ofta gjorde sig lustig. Ack Daniel, -Daniel", sade han efter en stunds begrundande, "hvart hafva dina -syndiga tankar och sträfvanden efter orätt gods och falsk ära fört -dig? Ack, så öfverger förståndet sin boning, då den vanhelgas och det -heliga förnuftet ställes i det ondas tjenst. Daniel, Daniel, du lät -icke varna dig, utan gick förräderiets orena vägar. Du skulle bli -stor, du skulle bli rik! Hvad är du nu, en fängslad dåre i lumpor och -slagen i bojor lik ett vilddjur, för att icke skada andra menniskor. -Sådan är guldets demoniska makt, då det beherskat oss, och vi ej -förstå att fängsla den gyllne draken och det röda lejonet." - -Mäster Sigfrids tjenare inträdde varsamt och sade att en fru, som -sade sig heta fru Metta Liljeholm, begärte att få tala vid mäster -Sigfrid, och icke gaf sig till tåls, ehuru han invändt att hans herre -vore sysselsatt med sina lärda beräkningar. - -"Moder till den unga jungfru Sigrid förmodligen", sade mäster -Sigfrid. "Bed henne stiga in och sitta ned i den yttre kammaren. -Jag har redan slutat mitt arbete och vill blott ställa det undan, -emedan jag i dag ej mera ernår återtaga detta. Sedan skall jag genast -uppvakta henne." - -Snart trädde mäster Sigfrid ut ur sitt arbetsrum, och frågade hvad -fru Metta åstundade. Denna svarade, sedan hon kastat en litet -misstänksam blick på ett par underliga käril, som stodo på ett skåp: -"Mäster Sigfrid, den som väl gör blir ofta sökt. J hafven vänligen -hjelpt min unga dotter i hennes förlägenhet, när hon ville rädda sin -trolofvade. Nu tänker jag, att J väl ock viljen hjelpa henne att -komma till sin rätt. Bättre än någon annan kunnen J veta, hvad hon -för honom gjort. Och nu har den menediske menniskan skickat henne -ringen tillbaka. Är jag väl skyldig att se mitt barn lida och sörja? -Kunnen J säga det, mäster Sigfrid? Mycket god och hjelpsam hafven -J varit emot min stackars dotter, då hon hade så mycken svårighet -att få denne samme herr Enevald till lifs, och att få honom vårdad. -Derföre beder jag eder ock nu: hafven J gifvit bröd, så gifven ock -smöret dertill, hafven J hjelpt henne då, så hjelp nu ock, att hon -må få rätt! Måtte väl högvördige biskopen, mäster Erik, gifva henne -upprättelse och ålägga herr Enevald att uppfylla sitt löfte att äkta -henne. Skall hon lida nesa och skam, för det hon blifvit fattig? -Skall hon derföre öfvergifvas och smädas, liksom den, som ondt skulle -gjort?" - -"Det är sålunda er mening att biskopen och domkapitlet må ålägga -honom att hålla sitt löfte och gifta sig med jungfrun." - -"Mig synes, att hans högvördighet denna gång icke skall kunna neka -mig rätt, då jag kan skaffa vittnen på, att herr Enevald lofvat henne -tro; och då jag äfven kan åberopa eder, som vet huru kärleksfullt hon -betett sig emot honom." - -"Gillar jungfrun sjelf, att söka förmå honom hålla sitt löfte?" - -"Sigrid var ännu nästan ett barn, då han trolofvade henne", svarade -fru Metta, undvikande ett direkt svar, "hon har nu länge fäst sig vid -honom, såsom sin blifvande herre och man. Hon lider alltför mycket -af den sorg och nesa han tillfogat henne, att icke hon gerna skulle -vilja hafva allt godt igen." - -Mäster Sigfrid satt en stund i djupt begrundande. "Underbara äro -visserligen vägarna! I sanning, icke förmå menniskor ändra hvad -som förut bestämdt är. Icke ljuga stjernorna, icke bedraga handens -tecken. Klarligen framstår huru fåfänga alla våra försök deremot -äro! Och likväl beror det ju af menniskan att handla efter sin fria -vilja, och icke bestämma stjernorna om vi skola handla rätt eller -fördömmeligt, men fåfängt skall dock äfven detta aflöpa och just så -mycket klarare för mig uppenbara förutseendets sanning, då jag sjelf -vill arbeta på att förhindra dess uppfyllelse." - -Fru Metta stirrade på mäster Sigfrid under det han talade, undrande -på hvad höglärdhet som kunde ligga i de för henne obegripliga orden. -Men nu vidtog han åter: "Nåväl, jag vill vara, eder till den tjenst -jag kan och förmår, och skall, för eder lägga mitt ord i vågskålen, -till den tyngd det kan hafva. Dock hvad mäster Erik beträffar, så -är han icke i stånd att denna gången för eder något göra; ty han är -nu sjelf en fattig fånge, af hertigen inför riksdagen anklagad för -högmål och andra brott, såsom den der stått på konung Sigismunds -sida. Domprosten, herr Peder Melartopeus, är nu den som embetet -förrättar." - -Fru Metta hade erhållit kallelse att inställa sig inför det -högvördiga domkapitlet i Åbo. Herr Enevald Fincke var likaledes -kallad för att besvara hennes påståenden. - -Domprosten hade redan infunnit sig i kapitelhuset, likaså ett par af -de andra kapitelherrarne, men timman var ännu icke inne, sessionen -icke begynt, hvarföre de andlige fäderne samtalade om ämnen, som icke -berörde de löpande ärenderna för dagen. - -"Vördige herre", frågade nu en af kapitelherrarne, "hafven J icke -försport något om hans högvördighets, mäster Eriks, sak? Vi hafve i -våra hjertan mycken oro för honom; ty ehuruväl vi intet ondt veta -honom kunna tillmälas, så har han dock varit en konungens man alltid, -och detta torde vara nog att fälla honom." - -Domprosten runkade smått på hufvudet och svarade: "just i dag har jag -emottagit ett bref af mäster Hans, som är vid riksdagen, och lofvat -skaffa mig underrättelse derifrån, om hvad som anginge mäster Erik; -så vidt detta möjligt vore. Han skrifver nu, att Hans Furstliga nåde -anklagat biskopen för att hafva bortgett pastorater enligt konungens -order, utan att förfråga sig af regeringen i Sverige, samt sökt -råd hos papister och konungens anhängare, varit med dem i umgänge, -och förmanat presterna och åhörarne till trohet emot konungen, den -sanna religionen till förtryckelse, hvarigenom han hulpit att bryta -konungens ed, derigenom konungen är kommen om land och rike, jemte -mera sådant." - -"Hvad har väl hans högvördighet haft att andraga emot dessa något -besynnerliga anklagelser?" - -"Dels med åberopande af vittnen på sin oskuld, dels med motbevis. -Konungens ed förklarade han högtidligen sig aldrig hafva brutit, -hvarken med tanke, ord eller gerning, och sålunda ville han sig för -alla åklaganden undskylla." - -"Gifve Gud, att allt måtte väl aflöpa för vår kyrkas pelare och -herde", yttrade sig nu en gammal man, med skalligt hufvud, som stod -längst ned vid dörren. - -"Vi vilja hoppas att Hans Furstliga nåde förfar nådigt emot honom" -svarade domprosten. "Prestaståndet har upptagit såväl anklagelsen -som försvaret, och har afgifvit den förklaring, att det icke kunnat -hvarken honom eller de öfriga finska presterna till någon sak binda -eller fälla, utan anser deras sak rättmätig vara. Hans Furstliga nåde -synes dock icke vara öfvertygad om vår öfverherdes oskuld, ty han -torde ännu icke blifvit befriad ur sitt fängelse." - -"Må herren skydda och bevara honom! Tiderna äro farliga och -krångliga", utbrast den gamle, med det kala hufvudet. "Hertigen äger -makt, såsom han ock har vilja, att utrota alla dem som hållit sin ed -emot konungen." - -Domprosten vinkade lätt med handen och sade: "Seså, gode herrar och -embetsbröder, hur är det, tiden torde vara inne att börja sessionen. -Jaha, jaha, seså, nu rinner sista kornet just ur timglaset." - -De andlige herrarne stego nu fram till bordet och fogade sig hvar -till sin plats, för att först göra bön, och sedan vidtaga med -tjenstens utöfvande. - -Den första frågan på dagordningen företogs. Nu framställdes fru -Metta Simonsdotter Abbornäts, herr Erik Liljeholms efterlefverskas, -begäran, det högvördige biskopen och domkapitlet måtte ålägga herr -Enevald Boson Fincke, att till äkta taga hennes dotter, jungfru -Sigrid Eriksdotter Liljeholm, som han trolofvat, och sedan utan -hennes skuld eller förvållande smädeligen öfvergifvit, henne till -harm och försmädelse. - -Så väl fru Metta, som Enevald Fincke, blefvo nu inkallade, och då fru -Metta anfört sitt klagomål och erbjöd sig att med vittnen bestyrka -sitt påstående, svarade Enevald: "Detta torde väl föga vara nödigt. -Icke vill jag neka för den förbindelse, som jag ingick med jungfru -Sigrid Eriksdotter. Min mening var ock visserligen den, att så snart -jag åter finge mitt nedbrända hus uppbygdt och någon fred blefve i -landet, hemföra henne som min husfru. Men en längre tid har förgått, -utan att detta låtit sig göra, och nu har jag ansett bäst att -upphäfva denna förlofning. Jungfru Sigrid har längesedan slagit den -i väder och vind, och är troligen lika litet mån om mig, som jag om -henne." - -Domprosten ställde sitt tal till Enevald och förmanade honom, att -icke utan laga skäl söka att bryta en ingången förbindelse, men -Enevald förklarade sig vilja förblifva vid hvad han gjort. "Gerna", -sade han, "såge jag, om jag icke vidare skulle behöfva förklara mig -i denna sak. Med berådt mod har jag upplöst denna förbindelse, och", -tillade han med någon stolthet, "jag tänker icke vidare återknyta -den." - -Yttermera tillfrågades Enevald, hvad han hade gifvit jungfrun i -fästningsgåfvor. Han såg tveksam ut, som om han knappt velat svara -härpå. Fru Metta steg nu fram och sade: "Ja, det är lika mycket, det -vet jag lika väl. De gåfvor hon fått, känner jag nog, fastän nästan -alltihop skonades då hans furstliga nåde fick in Åbohus. Det var -tvänne silfverskålar, ett tröjeverke med stoffering, en kjortel af -ljusblått atlask med hvitt gyllenduks förslag och stifter på ärmarna, -en hufva med små rosor och perlor och med rödt silke och kantilier, -och dertill en ring, god för stygn." - -Nu framkallades mäster Sigfrid Aronsson Forsrus, som aflade -vittnesmål om den trohet och ömma vård, som jungfru Sigrid hade egnat -sin trolofvade, då utan henne hans lif troligen hade varit förloradt. -Enevald Fincke åhörde allt med mörk blick. Slutligen tilltalade honom -åter domprosten: "Herr Enevald Boson, vi hafve nu klarligen sett huru -allt detta förhåller sig, och rätt är i sanning, att J lösen edert -adeliga ord och äkten jungfru Sigrid Eriksdotter." - -Otåligt svarade Enevald: "Hvartill tjenar det att J, högvördige -herre, spillen edert ord; det måtte väl stå en adelsman fritt, att -icke taga till husfru den honom icke lyster." - -"En adelig jungfrus rätt måste dock äfven beskyddas, att hon icke må -förolämpas", sade domprosten. - -Enevald svajade intet, och de tvistande fingo nu utträda. När de -åter inkallades, förmanades herr Enevald Fincke ännu en gång, att -fullborda den ingångna förbindelsen; men då han icke heller nu gick -in derpå, så förklarade sig domkapitlet föranledt, att icke vidare -anbefalla giftermålets fullbordan, utan upphäfva förlofningen; men -skulle bruden äga och behålla alla fästegåfvor, och herr Enevald -Fincke icke erhålla vigsel med någon annan, innan jungfru Sigrid vore -försörjd. - - - - -XXXX. - - -I den mån hertig Carl började småningom känna sig mera trygg, i samma -mån blef han nu mindre sträng emot sina motståndare. Kanske ock, att -det rop af "nog blod", som folket hade höjt vid Linköpings blodbad, -något hejdade honom. Eller tyckes det, som om han nu skulle börjat -få "nog blod" blott derföre, att alle som syntes honom farlige och -mäktige, redan antingen fallit för bilan eller voro landsflyktige. -Och dock fann han ännu mera blod att utgjuta, men lyckligtvis -behöfver denna berättelse icke förtälja derom. - -Äfven fru Ebbas fängelse lindrades. Hon fick numera sjelf välja -sig bostad, der hon, ehuru under någon uppsigt, vistades. Sigrid -började att längta hem, sedan tiden nu gifvit någon lindring åt de -sörjande, så att de åter kunde vara hvarandra till någon tröst och -lisa. Hon ville så gerna komma hem för att äfven få vara sin mor till -sällskap och trefnad. Hon hade ren såtillvida vunnit välde öfver sig -sjelf, att hon trodde sig om, att för sin mor kunna visa sig vid -sitt vanliga lynne. Stor var ock hennes längtan att få höra något af -sin far, och det kunde icke ske annars, än möjligen i hemmet. Hon -efterhörde derföre, ehuru en tid förgäfves, lägenhet att komma till -Finland. - -En dag kom en af de många sörjande anförvandterna till de afrättade -herrarne, för att säga fru Ebba farväl. Hon ernade bege sig öfver -till Finland och skulle der söka sig lägenhet till Reval, för -att åter derifrån bege sig till Polen, der åtskilliga af hennes -fränder vistades i landsflykt från fosterlandet. Sigrid fick hennes -samtycke att medfölja, och erbjöds att jemte henne qvarstadna hos en -anförvandt i Åbo, till dess hon hunne underrätta fru Metta om sin -ankomst, och få båt sig eftersänd, för att resa hem till Wiken. - -Det var afton, då de båda fruntimmerna anlände till Åbo. Som förut -var öfverenskommet, togo de qvarter hos ett adeligt hus der. De -resande voro trötta af färden öfver hafvet, som denna tid ännu -upptog många dagar. Snart begåfvo de sig derföre till hvila, och den -allvarliga, sorgklädda frun, som varit Sigrids beskydd under resan, -tog nu godnatt af henne med en kyss på pannan och ett vänligt "god -natt, mitt barn." En ung tjensteflicka stod vid dörren, färdig att -beledsaga Sigrid till hennes rum, och att vara henne till oppassning; -och hon beslöt i sitt sinne, att den unga sorgklädda, som hon hörde -kallas jungfru Sigrid, var dotter till den likaså sorgklädda frun. - -Sigrid somnade snart och sof, trött efter resan, långt in på -morgonen. Den unga tjensteflickan stod, när hon vaknade, tillreds att -betjena henne. Flickan började nu undanskjuta fönsterluckorna, för -att insläppa dagern. "Nå, hvad i all verlden", sade hon halfhögt, -"tror jag icke minsann, att herr Enevald Fincke redan så här tidigt -på morgonen går på besök till sin brud." - -Sigrid stod vänd ifrån henne, så att flickan icke kunde se huru hon -först blef blossande röd, så blek. Snart hade dock Sigrid vunnit så -mycket välde öfver sig sjelf, att hon kunde fråga hvad flickan sade. - -"Åh, jag undrar bara på en ung herre, hvars brud bor här midt emot, -att han så här tidigt går på visit. Nog tycks han då borda ha tid att -vakta opp henne, icke lär han få henne så snart." - -"Huru så?" frågade Sigrid, med möda bibehållande fattningen. - -"Åh jo, det var så, att han var förlofvad med en af de unga -jungfrurna på slottet, herr Erik Liljeholms dotter, men så reste han -till kungen i Polen, och derifrån skulle han hemfölja fru Christina -Hans dotter och hennes unga dotter, och så lär han ha blifvit kär i -henne. Och när han kom hem, gaf han sin förra brud på båten. Och det -blef ett stort klamamus, och hon stämde honom för domkapitlet; men -han tog henne inte sen heller." - -"Det är omöjligt", utbrast Sigrid. - -"Ånej, jungfru, nog är det sannt, han tog henne partu inte. Men så -var hon nu dock också fasligt trägen efter honom! Åh håh, fattig -flicka, som jag är, icke ville jag dock processa mig till man. Nå -ja, som sagdt, så sa han, att han inte behöfde gifta sig med en, -hvars far blifvit dömd till döden, och som nu var helt fattig. Och -det tyckte biskopen, att han hade rätt uti; men han fick ändå den -domen, att inte få gifta sig med någon annan, så länge inte den -förra bruden fått sig man. Och här går han nu och suckar. Se, der -kommer han tillbaka. Han lär väl bara ha varit för att lemna den -stora blomqvasten, som han hade i handen, efter han ej dröjde dess -längre. Jaha, se der sätter jungfrun blommorna i vatten. Se hur hon -ser bedröfvad ut. Hon gråter väl öfver det band, som fäster hennes -käraste." - -Flickan hade pratat af hjertans lust, i glädjen öfver att, för den -unga svenska jungfrun, få berätta en märkvärdig historia, och så -rörande hon än fann den unga jungfruns öde, som hon dagligen såg, så -gjorde dock harmen mot en sveksam älskare henne en mån spetsig i sitt -sätt att omtala sin berättelse. - -Flickan lemnade snart rummet, och Sigrid fick tillfälle att ge sitt -hjerta luft i tårar. Något hopp att åter se Enevalds kärlek vakna, -hade hon icke hyst, och dock var vissheten, att han älskade en -annan, ett svårt slag. Men än djupare drabbades hon af tanken på, -att det skulle vara hon, som stode i vägen för Enevalds lycka; och -aldra djupast dock af öfvertygelsen om att hennes mor, visserligen i -välmening, men så otroligt utan begrepp om hvad Sigrid skulle tänka, -hade sjelf ådragit henne all denna skam och sorg. - -Fru Metta till upprättelse, måste dock medges, att hennes fundering -om att ställa Enevald till rätta icke, på den tid det skedde, var -något egentligen stötande emot tidens åsigter i dylikt, ehuru de unga -äfven då, kanske ofta nog sågo sakerna ur en annan synpunkt. - -Sigrid hade snart lyckats att till det yttre lugna sig så mycket, -att hon kunde gå in till frukosten. Men då hennes reskamrat blef -varse hennes blekhet och lidande utseende, trodde hon henne vara så -medtagen af resan, att hon bad henne gå att lägga sig, hvilket hon -ock efterkom. Först om aftonen anlände den båt, som skulle hemföra -henne, och hon hade mer än en gång under dagens lopp haft tillfälle -att se den sköna, sirliga flickan i fönstret midt emot. Ett ögonblick -hade hon äfven sett Enevald stå vid hennes sida och trycka hennes -hand till sina läppar. - -Det stormade i Sigrids vanligen så fridfulla hjerta. Enevald hade -försmått henne, han hade gjort henne till ett mål för hån och spe, -eller ett föraktfullt medlidande. Han hade bedragit hennes kärlek, -tillintetgjort hennes framtid, och dock -- icke ville hon vålla honom -sorg! -- "Vara ett hinder för hans förening med den han älskade? Nej, -nej!" - -I Sigrids stilla hjerta trifdes dock ej länge storm. Sedan några -dagar gått förbi, började åter frid herrska der, ehuru utan glädje. -Åt fru Metta sade Sigrid intet, om hvad som föregått; och ehuru denna -trodde sig märka, att Sigrid kände hennes försök att återföra Enevald -med lagens makt, så ordade icke heller hon något derom. Hela den -händelsen var, som om den aldrig skett. - -Men i Sigrids inre klarnade allt mer och mer längtan att få -uppsöka sin far. Så länge hon var Enevalds trolofvade, kunde hon -icke öfvergifva honom. Att för någon tid vistas hos fadren och -sedan återkomma, lät sig icke heller göra. Det hade kunnat väcka -misstankar. Begåfve hon sig engång dit, så måste hon ock der -qvarstadna; och detta blef nu hennes ifrigaste önskan. Sålunda skulle -hon ju kunna befria Enevald från det band hon nu, mot sin vilja, -pålade honom. "Vore jag borta, så vore han fri att förena sig med den -han älskar." Denna tanke låg beständigt för hennes sinne. - -Men huru skulle hon lemna sin moder, ensam och utan den hjelp, hon -hade rätt att fordra af sin dotter? Att lemna modren för fadren, -kunde hon icke förmå sig till. Djupt hade fru Metta sårat henne, -genom sin olyckliga ifver att söka rätt, men Sigrid erkände dock -ödmjukt i sitt sinne, att det af fru Metta varit all moderlig -välmening. Sigrid kunde ej förmå sig att med ett ord vidröra hela -denna ledsamma sak, eller ens nämna Enevalds namn. Det skulle plågat -henne allt för mycket. - -Fru Metta vandrade en dag, som vanligt, omkring och sökte att -hitta något mål för sina husmoderliga omsorger och sin verksamhet. -Slutligen kom hon åter in i kammarn och satte sig vid sin spinnrock -i det hon sade: "Nej gu, är icke detta ett tråkigt lif! Alltid äro -tankarna hos herr Erik och hur tomt och tråkigt han måtte ha. Visst -har jag varit van att mycket nödgas lefva skiljd från honom, men då -har han varit ute i verlden, der han sjelf haft godt att vara och -trifts bra. Nu sitter han der i ödemarken, och ingen sörjer för att -han får så mycket som godt öl, eller väl bakadt bröd. Detta kan man -ej stå ut med. Man kunde något trösta sig först, när man var glad -bara han sluppit undan med lifvet; men nog blir det här för svårt i -längden." - -"Morkär", sade Sigrid lifligt, "ville J väl vara nöjd att ock lefva -der i ödemarken?" - -"Ja, jag undras hvarför icke", svarade fru Metta. "Det har jag alltid -tänkt, att hade du väl blifvit gift, så hade jag ej mera haft något -hinder att lefva hos herr Erik." Detta var första gången fru Metta, -sedan Sigrids hemkomst, syftade något på det uppslagna giftermålet. -"Men nu", tilllade hon, "kan jag ej lemna dig, barnet mitt, ensam i -verlden." - -"Jag följer med, mor." - -"Du, nej det går icke för sig. Ser du, Siri, jag har lefvat öfver min -bästa tid, för mig är ej skadan stor att lemna verlden och dessutom -skall man för sin man öfvergifva fader och moder; och se, för herr -Eriks skull, ville jag gerna lefva hvar som helst, ja, låta folk -hålla mig för en lågburen bondqvinna. Jag vet ju väl dock sjelf, att -inför vår Herre och mitt samvete är jag af god och ädel blod. Arbeta -kan jag, och fattigdom måste man bära. Men du, kära barn, du är ung -och skall nu just börja din verld. Du måste lefva i verlden och -blifva försörjd af en man efter ditt stånd; och allt detta kan icke -ske der borta i ödemarken, der herr Erik vistas. Der blefve du en -fattig bondetös, och ditt unga lif får ej kastas bort utan glädje." - -"Morkär, icke är jag utan glädje hos far och mor." - -"Nej, nej, barn, icke låter det så sig göra. Icke får du uppoffra -hela ditt timliga väl. Vi måste väl tåla tiden, huru det än är. -Kanske ock den tyranniske hertigen blir mätt af blod, så att det blir -mindre farliga tider för far." - -Sigrid kunde icke förmå sig att uppgifva det skäl, hon hade att för -Enevalds frihet vilja få, om möjligt, försvinna för hela verlden. Hon -fruktade att icke kunna undgå att visa sin moder det stora missnöje -hon hyste öfver dennas ingripande i hennes förhållande till honom, -icke heller trodde hon just, att fru Metta skulle anse detta skäl -giltigt. Det obehag Sigrid rönte för att vidröra detta ämne, gjorde -att hon lemnade det åsido. Hon sade derföre endast: "Många unga -flickor gingo ju fordom i kloster, och lemnade sålunda verlden." - -"Siri, Siri, du måtte väl icke låtit besmitta dig med papisteri. Ja, -det vore just väl gjordt, att sitta der, som min stackars halfsyster, -som en nattuggla i förstörda städer! Hvad nytta gjorde hon med sitt -radband och sitt ave Maria? Ingen! Ogräset växte ju tillochmed öfver -de par kryddsängar, hon ville vårda. Det var hårdt nog att låta dig -vistas der, för att sköta henne; men hvad ville man göra? Hon var -ändå på visst sätt syster, och vård behöfde hon; och hvar och en vet, -huru legda händer äro för en sjuk." - -"Hör mig, mor", sade Sigrid med sin sagtmodiga röst, "låt mig säga -hvad jag funderat och uttänkt, och betänk sen om jag ej har rätt. Far -sitter ensam i stugan utan hustru och barn, och än ödsligare måtte -det vara honom, när han tänker på att alla hans vänner tro honom vara -död. Nog är han den, som ej lägger allt smått på sinnet; men detta -lifvet blir honom dock för tungt." - -"Ja, ja, barn", sade fru Metta och förde halsdukssnibben mot ögat, -"det är just detta, som ligger för mig dag och natt." - -"Fruktan för att förråda honom, har varit ett stort skäl mot att -begifva oss till honom; men jag tror det bör kunna ställas klokt. -Elias skulle ju, omkring den här tiden, komma för att bringa oss -underrättelser om far. Vi skola taga honom till hjelp, och jag hoppas -det går." - -Få dagar derefter infann sig verkligen Elias, och när han beskref -huru det väl nu började reda sig på nybygget, men huru herr Erik -syntes finna det ödsligt, ehuru han visade sig lugn, då beslöt sig -fru Metta att göra den stora flyttningen, och var redan samma dag i -full verksamhet att ställa i ordning dertill. - -Hvad som af lösegendom borde medföras, forslade Elias småningom till -ett hemman, derifrån han på vinterföre ville afhemta det, och han -svarade för, att han der skulle så förebära, att ingen kunde fatta -misstankar. Resten såldes bort. Wiken utarrenderades tillsvidare emot -en visserligen högst ringa penning, men den betalades genast för -två år i förskott, hvilket ej i dessa penningfattiga tider varit så -lätt att få, om icke ägaren af ett större gods, mot hvars ägor Wiken -stötte, ansett sig med samma besvär kunna sköta det lilla stället, -och tillika göra sin grannfru en tjenst. - -Med Sigrids vänliga reskamrat från Sverige, som allt ännu qvardröjt i -Åbo, gingo fru Metta och Sigrid ombord på ett fartyg, som förde den -förstnämnda till Reval, men de afhemtades i skärgården med båt af -Elias, som rodde dem till ett ställe, derifrån man landvägen kunde -komma fram, och der hans häst och kärra, jemte kläder för tvänne -bondqvinnor, väntade. I Åbo hade man sett fruntimmerna gå ombord, och -ansågos de hafva begifvit sig till Polen, hvilket föreföll så mycket -troligare, som äfven fru Metta bland de landsflyktige herrarnes fruar -der ägde en anförvandt. - -Tillställningen lyckades således. Kort tid derefter begärde Enevald -Fincke af domkapitlet tillstånd till vigsel för sig och sin nya -brud, efter nu ingen kände hvar jungfru Sigrid befunne sig, eller -huruvida hon vore gift eller ogift, och meddelades resolution på, att -herr Enevald Boson Fincke ägde frihet träda i annat gifte, så framt -jungfru Sigrid ej inom natt och år skulle deremot protestera. - -På Koivula blef nu ett nytt lif. Herr Erik vandrade omkring på sina -små ägor, arbetade deremellan, och såg lika belåten ut, som i fordna -tider på Tannila eller när han skämtade med knektarne. Fru Metta -var vid det mest upprymda lynne, ty nu hade hon då så fullt opp med -arbete och såg hur raskt allt under hennes händer började komma -i skick, så att hon för hvar dag hade någon ny fröjd. Den dagen -hon fick första gången ställa på bordet ett stop godt öl, den var -en fröjdedag. Dock ingen glädje utan sin harm. Att en granne hade -nedsatt sig och börjat ta opp mark ej långt ifrån Koivula, kunde -visst ha sin trefnad med sig; men han hade en ko, han behöfde en -äng, och han hade helt simpelt tagit en, som herr Erik rödjat åt sig -med tillhjelp af Elias. Skulle denne varit hemma, när grannen mejade -ängen, så hade det väl kanske ej skett; men herr Erik tog saken lugnt -och tänkte: "jag skaffar mig väl en annan äng, nog finnes här mark, -bara man rödjer." Att grannen på allvar beslutit att anse ängen för -sin egen, märktes deraf, att han än nogare högg undan några buskar -och träd, och gärdade omkring den med större omsorg, än herr Erik -haft tid att derpå använda. Elias puttrade och trätte, och knöt -näfven och lofvade göra grannens spekulation om intet; men lät dock -småningom lugna sig vid tanken på, att "det vore ledsamt att ha en -fiende i närmsta knut", som herr Erik sade. - -Men fru Metta ville på intet vis smälta skymfen: Hon funderade på -många förslag, att för någon lagläsare klaga på grannen, men alla -måste dock förkastas. Hon fann dem sjelf outförbara, och herr Erik -ville alls ej höra på något sådant. - -Den grannen och den ängen, de voro dock fru Metta en sådan nagel -i ögat, att detta förstörde hennes trefnad, och det kunde hon ej -förgäta. Men så sjuknade grannens hustru, hans små barn ledo brist -både på vård och föda. - -"Nå", sade fru Metta, "hvad vill man nu göra, icke kan man se kräkena -dö." Flere veckor låg hustrun dödssjuk, lika länge skötte fru Metta -och Sigrid barnen, och sen hörde man den förra aldrig knota om ängen. - -Tyst och stillsam, som förr, sysslade Sigrid med sina många göromål, -men öfvertygad om, att ett gladt anlete skulle vara föräldrarnes -bästa tröst och fägnad, bjöd hon till efter förmåga, att visa ett -sådant. - -Fru Metta hade medfört litet penningar, såväl sved- som nyodling hade -varit gifvande och hö hade man samlat tillräckligt. Ladugården kunde -ökas och en rask piga antagas. Vintren kom och Elias hemtade de i -förvar sätta sakerna. Nybygget blef allt trefligare, och snart fanns -på tio mil omkring intet hemman, der så mycken trefnad och nätthet -herrskade; och Koivulafar och Koivulamor och Koivula Siri omtalades -småningom på bygden, der närmaste gårdar lågo. - - - - -XLI. - - -Många år hafva förgått, sedan de här skildrade händelserna tilldrogo -sig, och nu sitta åter i tornrummen på Qvidja personer, dem vi förr -träffat der. I en af de djupa fönstersmygarna sitter fru Ebba; hon -blickar drömmande ut öfver fältet. Vår och solljus hvila öfver -nejden, snö och vinter öfver den höga qvinnans hjessa. Vinter bor ock -i hjertat. - -"Föga glädje lär väl för morkär återstå i lifvet", yttrade Johan -Fleming näst före sin död, och föga hade väl en stråle af glädje -lifvat dessa ögon sedan. Men stolt och med ädelt mod bar hon lifvet; -äfven sedan dess bästa önskningar och fröjder slocknat. - -Vid ett bord nära intill fönstret satt Katharina Fleming, sysselsatt -att läsa ett bref. Öfver den mjellhvita pannan låg det ljusbruna -håret slätt kammadt. Hennes drägt var allvarsam, anletet icke mera -ungt, sorgen hade tidigt ritat sina runor deri; men ett mildt behag, -en stilla resignation hvilade deröfver. - -Nu inträdde Hebla. Äfven hon hade förändrats. Det var icke mera det -glädtiga barnet; hon var en jungfru i den fulla ungdomens yppigaste -blomma, smärt, men fyllig. Kindens rosor voro friska och lifliga, -ehuru icke högt färgade. I ögat log en fin gratie, ehuru stundom -beslöjad af en skymt af vemod. - -Hebla gick fram till fru Ebba och helsade henne. "Du har varit länge -borta, min Hebla", sade fru Ebba vänligt. - -"Ön är stor. Som sagdt var, önskade jag att se längre bort belägna -delar deraf. Morkär, det är dock en herrlig bit af Guds skapelse, -detta Qvidja! Ack, hvarför fick icke _han_ glädjas deraf?" En klar -tår perlade i Heblas öga; hastigt tillade hon: "Mor, förlåt, hvarför -skulle jag åter väcka dessa minnen." - -"Det minnet sofver aldrig, min Hebla. Icke smärtar det heller numera. -Jag är viss, att han med glädje ser, om hans Qvidja kan gifva dig -glädje." - -"Vet du, Karin", sade Hebla efter en stund, "jag tycker att dig -nästan skett orätt, ty bestämdt har jag fått den bättre delen. Icke -ville jag byta Qvidja emot ditt Svedja." - -Karin log ett blekt leende. "Jag är glad att du så tycker. Jag, för -min del, ville ej heller byta. Men nu, ser du nu, Hebla, jag har af -vår fränka, fru Kerstin, fått bref från Stockholm. Det ankom i går -till Åbo med ett kronans skepp." - -Hebla satte sig ned bredvid Karin och frågade: "Na, hvad hörs?" - -"Hon beskrifver ståten vid den kungliga begrafningen. 'Skall väl -jorden hvila tungt öfver Carl den niondes stoft', säger hon." - -"Vi vilja hoppas och bedja", sade fru Ebba, "att Herren icke må -utkräfva på honom det oskyldiga blod, som för honom flutit! På hans -stoft skola vi icke utösa förbannelser. Kraftfullt folkeligt regerade -han! med blod och orättvisa banade han sig väg till thronen. Så har -mången thronröfvare före honom, så skall väl ock mången ännu komma -att göra. Den, som med våld och orätt rycker till sig en krona, han -måste söka att genom sin regering utplåna minnet af sin väg till -thronen; och den som äger kraft nog att rycka till sig en spira, han -har ock vanligen kraft att föra den. Låtom oss icke kasta sten på -hans graf; han var dock slutligen Sveriges konung, och kämpade med -styrka för lag och rätt." - -Karin läste nu vidare i sitt bref. Hon började en ny sida deri, och -allt som hon läste, stego tårar i hennes ögon och nedföllo på brefvet. - -"Karin, min egen, hvad felas dig?" frågade Hebla. - -"Det är en helsning från grafven, som framkallar mina tårar." Hon -uppläste nu ur brefvet: "Äfvenså vill jag dig icke förhålla, hurusom -fru Margaretha, herr Jörgen Bahrs, efter ett långvarigt lidande, -slutat sin bana. Hon hade några dagar förut sändt mig bud, att hon -ville tala med mig. Mig undrades öfver denna begäran, dock infann -jag mig hos den döende. Hennes ärende till mig var, att hon måtte få -sända dig en helsning. Hon bad mig säga dig: att hon hatat dig, ty du -hade vållat hennes Welams död, och hon hade älskat dig, ty du hade -ock älskat honom och sörjt honom. Hatet flyr vid grafven", tillade -hon, "och, med ett endast af kärlek fyldt hjerta, vill jag möta -honom, mitt lifs enda blomma, som bröts i förtid. Derföre vill jag -ock sända henne en vänlig helsning till afsked." - -En djup tystnad herrskade en lång stund. Minnen och betraktelser -väcktes i de tre fruntimmernas sinnen. Slutligen steg Hebla opp, -öppnade ett fönster af dem som vette utåt ägorna och sade: "luften är -ljuf och helt sommarljum redan, denna vackra vårdag. Solen lyser så -klart och vackert öfver vattnet derborta. Låt oss icke nu fördjupa -våra tankar i mörka minnen. Hade jag dock Sigrid här! Jag längtar -efter henne. Det var något i hennes stilla, fridfulla väsende, som -denna vårluft påminner om. Hon har lofvat besöka oss. Nu sedan vår -unge prins Gustaf Adolf blifvit konung, kan ingen fara uppstå, om än -någon skulle fatta misstanke om hvem Koivulafar rätteligen är." - -"Också fru Metta har ju visat sig åter", sade Katharina. - -"Ja då kung Carl stundom började återge indragna gods, åt de döda -herrarnes enkor, så hoppades hon att ock kunna återfå något. -Åtminstone Tannila sitt fädernegods, som hon fört med sig i boet. -Vår mor hade återfått Yläne med sina hemman, och flere andra hade -erhållit något tillbaka. Fru Mette gick in med en skrift och begärte, -och lyckades återfå sitt Tannila, som blifvit skänkt åt herr Sivard -Oxe. Det skall bli roligt att se om Sigrid är sig lik. Hon har så -länge lefvat som en bondqvinna." - -Nu hördes raska, manliga steg komma opp för trapporna. Katharina och -Hebla sågo frågande på hvarandra, men ingendera hade råkat se utåt -vägen. - -Dörren slogs opp och in steg Peder Banér, nu en högrest ståtlig ung -riddare. Heblas ansigte öfvergöts af en hög rodnad, som dock något -hann förgå, medan den unge riddarn steg fram och helsade fru Ebba. - -Det är om qvällen samma dag. Aftonsolen leker utefter sundet, -björkarne spegla sina ljusgröna lockar i det klara vattnet, som -ligger nästan spegellugnt. Endast en låg dyning höjer stundom likt -en sofvandes jemna andetag, det speglande vattnet. Till stranden -nalkas tvenne unga. De stanna vid vattnet, en stund stå båda tysta. -Slutligen säger ynglingen: "Jag har kommit för att utlösa min pant. -Hebla, har du troget förvarat den åt mig?" - -"Peder, hvarföre påminna dig det rysliga löftet. En okristlig ed är -större synd att hålla, än att bryta." - -"Vredgas min barndomsvän, vill du icke återgifva min pant?" - -"Min barndomsvän skulle icke, för en vansinnig hämd, vilja begå ett -gräsligt brott och vilja störa ett helt folks frid och lycka, som -hvilar i en ädel hand." - -"Än en gång, jag kommer för att bedja dig dömma, om jag löst min -ed. Fullt har jag icke lyckats, men jag har nära låtit mitt lif på -försöket." - -Med förfäran steg Hebla ett steg tillbaka. "Ha, Peder, hvad säger du? -Dock", tillade hon med detsamma och närmade sig honom åter. "Du vill -skrämma mig nu, såsom du brukade göra när vi voro barn. Peder Baner -har icke burit hand på sin konung." - -"Och dock, Hebla, har han så gjort," - -Hebla såg några ögonblick på Peder, Sedan sade hon långsamt: "Peder, -jag har icke sett dig sedan vi båda voro barn. Din pant brände mig -som eld de första dagarna, men snart sade mig en inre öfvertygelse: -Peder Baner skall icke handla lågt eller oädelt! Hvad han än må -företaga sig, skall han handla rätt. Och så gömde jag lugnt din pant, -och fruktade den ej. Du säger mig nu sjelf, att du burit hand på -din konung, den ädle Gustaf Adolf, af hämdlystnad, blind, vild och -okristlig hämdlystnad. Peder Banér, min barndomsvän, min barndoms -Weli, hvarföre du än må tala så, men jag -- jag tror dig icke!" - -Peder böjde ett ögonblick sitt knä för Hebla, fattade hennes hand -och såg henne i ögat i det han sade: "du präktiga, ståtliga jungfru. -Herren har varit så nådig och gifvit mig tillfälle att få hämnas, -hämnas på sonen till min faders mördare! Jag har burit hand på min -konung, men icke för att mörda, utan för att frälsa honom från döden." - -Heblas blick lyste i glädje. "Men säg då du, som leker med mina ord, -säg då ordentligt, hvad allt detta vill säga." - -"Du vet att vi slagits mot dansken i vinter. Vid en träffning på -Wittsjöns is, brast den under fötterna på kungens häst. Inom ett -ögonblick låg konungen nere i vaken. Guds nåd tillät, att jag var -nog nära för att hinna till. I samma ögonblick, som jag grep fast i -konungens arm, brast isen äfven under mig. Jag lyckades emellertid få -tag i en starkare iskant med ena handen och höll konungen oppe med -den andra. En ryttare, som kastade sig af hästen hann fram, lyckades -hjelpa konungen opp. Jag var så utmattad, att jag icke mera kunde -hålla mig oppe, ehuru jag nu hade blott mig sjelf att sörja före, -men i detsamma hade ock min bror hunnit till vaken och han lyckades -taga mig opp. Ser du Hebla, hade den lyckan varit mig beskärd, att få -rädda vår unge, ädle konung, då hade jag _fordrat_ min pant af dig, -nu kan jag endast fråga: kan viljan gälla för verket? Har jag löst -min ed? Dig valde jag till domare genast när jag aflaggt min ed, och -jag lofvade mig sjelf, att icke återse dig förr, än den vore löst. -Nu kommer jag för att fråga dig: Återger du mig min pant? Är min ed -löst? Jag kunde ej komma genast, min tjenst band mig; jag har brunnit -af otålighet. Säg mig, hade jag rätt att komma, är min ed löst?" - -Hjertligt räckte Hebla honom handen och sade blott det enda ordet: -"Weli." - -"Hebla, flicka, måste jag då fråga dig om du förstått mig, om du -känner namnet på den längtan som drifvit mig till dig, då min ed band -mig fjerran? Behöfver jag säga dig, att mitt lif var utan dag, och -att jag dock ej fått söka sol? Säg, i vill du ha ord, Hebla, behöfver -du _dem_?" - -Högt rodnande lutade Hebla sitt ansigte emot hans bröst och sade: -"Nej, Weli, icke behöfver jag ord." - -"Du sade mig, att det namnet kan betyda broder; kalla mig icke så." - -"Låt mig säga så, under det namnet har du vuxit in i mitt hjerta." - - - - -XLII. - - -Åter hafva år förgått. En vacker morgon strålar öfver nejden. Lugn -ligger en insjö och drömmer mellan massor af björkar. Längre bort stå -höga furor; en pelarsal med tak af barrens mörka grönska. - -Vid insjö-stranden ligger en liten by. Den ser nätt och renlig ut. -Husen äro omgifna af små kryddgårdstäppor. Närmast stranden står ett -hus, som ser litet större och prydligare ut än de öfriga. Öfverst på -kullen är rest ett litet bönehus, omgifvet af en grafgård. - -En ståtlig herre rider opp längs vägen. Han stiger af vid den lilla -kyrkan, hvars dörr synes stå öppen. En gammal man, någotslags -kyrkvaktare förmodligen, kommer honom till mötes. Den gamle stadnar -förvånad och ser på den fremmande. Denne går fram till honom och -frågar hvad hyn heter. - -"Koivukylä." - -"Hvem tillhör det der huset vid sjöstranden?" - -"Jungfru Sigrid Eriksdotter." - -"Liljeholm?" - -"Kanske, det har jag aldrig hört om. Men samma namn var det ock -som en underlig gammal herre i ons frågade efter. Si, det är ju -besynnerligt! Hon måtte ju således rätt vara af adelig ätt och ändå -så simpel och gemen." - -"Än gamle herr Erik och fru Metta, hvar lefva de?" - -"Menen J fader Erik och mor Metta? Åhjo, de bo der just invid. Det är -det gamla huset. Och när fader Erik icke ville flytta bort derifrån -numera före sin död, så lät jungfrun bygga till den nya byggningen åt -sig." - -"Er by är vacker och nätt." - -"Ja, gu signe jungfrun för det." - -"Är ni klockare här i kyrkan?" - -"Icke är det någon rigtig kyrka, bara ett bönehus, som jungfru Sigrid -låtit bygga opp, för att vi ha så lång väg till kyrkan. Stundom -kommer hit prest och predikar och döper barn och begrafvar döda. -Deremellan läser jungfrun opp något för oss ur bibeln, som hon har, -och vi sjunga några psalmer om söndagarna här." - -"Hvarifrån komma de der flickorna, der nere på vägen?" - -"De ha varit i skola hos jungfrun. I början måste hon läsa med -gossarna ock, men nu kan en af dem ren vara skolmästare för de andra. -Flickorna gå ännu hos henne, fast de äldre nu redan mest lära de -yngre, både att läsa, sy och spinna." - -"Hvart gå de der flickorna, som skilja sig från de andra?" - -"De gå till de gamlas stuga. Der nere vid åkern ha vi byggt en stuga -åt de orkeslösa, som icke ha några egna barn att vårda sig. Dit gå -barnen turvis och passa opp dem. Jungfrun rådde oss att ställa så -till." - -"Jungfrun tyckes rätt vara ert allt i alla." - -"Ja gu, må hon så vara! Hennes far var den förste, som satte sig ned -här på ett öde nybygge, vi andra ha småningom samlats hitomkring. -Det börjar gå bra för oss nu, fast det i början ville vara skralt. -Jungfrun lär qvinnorna mångahanda nyttiga arbeten, och äfven karlarne -ha begynt, att icke sofva så mycket under vintern, utan arbeta i -stället på allehanda, som gör hemmet vackrare och beqvämare. Och -så fånga de mången hare och mången fågel, och jungfrun har lärt -qvinnorna att koka smakligare mat än förr." - -"Hvarje gång gubben nämnde jungfru Sigrid, strålade hans blick och -det syntes, att han var hjertans glad, att få berätta om henne. Den -fremmande nickade till farväl åt gubben och kastade sig åter på sin -häst." - -"Besynnerliga qvinna", sade han vid sig sjelf. "Så mild, så fin, så -qvinnlig som hon alltid synes, då man ser henne, och dock alltid -detta oqvinnliga sätt att befatta sig med hvad, som går utom ett -fruntimmers krets! Och dock vet jag förvisso, att när jag åter ser -henne, så kan jag ej annat än åter fästas af henne. Nå, det är ju så -min afsigt äfven är." - -Nu går vägen genom byn, ryttarn stadnar sin häst och hoppar af vid -porten till huset vid stranden. - -Sigrid sjelf kom ut på trappan. Den unga flickan var nu förvandlad -till en qvinna af några och trettio år, men blicken var lika mild, -hennes leende lika godt, och gestalten, ehuru icke ägande ungdomens -veka behag, hade utvecklat sig i så fullkomlig harmoni, att ögat -med välbehag hvilade derpå. Den hvita, höga pannan var klar, och -skrynklades icke af något tecken till annalkande ålder. Den ungas -blyga, fromt ödmjuka sätt, hade öfvergått till ett högt, nästan -drottninglikt lugn, hos den mogna qvinna, som nu ock verkeligen kunde -kallas en herrskarinna öfver den kringliggande nejden. - -"Vågar en gammal vän göra ett besök hos jungfru Sigrid?" frågade den -fremmande. - -En rodnad, djup som purpurskyns, flög öfver Sigrids ansigte, men -försvann genast åter. "Herr Enevald Fincke, välkommen i mitt hus", -sade hon räckande honom handen lugnt och vänligt. - -Snart sutto de båda fordom trolofvade i Sigrids fremmand-kammare, med -dess hemväfda, snöhvita gardiner och ljusblå och hvita öfverdrag på -de hvitmålade möblerna. - -"Här oppe i bondlandet hafven J nu lefvat så många år, sade -Enevald. Och ehuru gamle herr Erik och fru Metta lefva här, så ären -J ju dock stängd från den öfriga verlden och lefven här afskild och -ensam." - -"Icke ensam, jag omgifves af många, som äro mig kära." - -"Bönder, ja, och deras hustrur: De äro dock icke sällskap för eder." - -Sigrid log ett litet fint leende. "Jag är ju sjelf en bondqvinna. Men -räknar ni dessa mina vänner för intet, så måste jag då väl skryta -med, att jag haft förnäma besök här. Såväl Karin Fleming som Hebla, -mina gamla, kära vänner, hafva besökt mig här." - -"Fru Hebla dröjde nyligen en längre tid i Finland?" - -"Ja, jemte sin herre, herr Peder Gustafsson Banér. De vistades här, -för att söka återbörda sina ömsesidiga arfvegods, hvilka blifvit -sköflade efter fädernas frånfälle och dömda förbrutna. Den glada, yra -Hebla fick tidigt pröfva sorg; nu är hon en lycklig hustru." - -"Hennes man är i hög gunst och en dugtig och redbar herre. Han torde -icke behöfva vänta länge, innan han får sin plats i riksrådet. Nå, -jungfru Katharina är allt ogift?" - -"Ja, men jag hade nyligen bref ifrån henne, deri hon säger sig erna -ingå äktenskap med herr Erik Bjelke. Landsflyktig under många års -tid, alltsedan hans fader föll för bilan, har han nu af konung Gustaf -Adolf erhållit tillstånd att återvända. De hoppas, att i ömsesidig -vänskap finna ersättning för deras ungdomssorger. De äro ingendera -unga numera." - -"Hjertat åldras icke. Dessutom: icke är hon gammal. Ungefär vid er -ålder, jungfru Sigrid." - -"Icke gammal för att verka, men gammal för att börja en ny lefnad." - -"Säg icke så, jungfru. Att göra en annan lycklig, eller att godtgöra -sina fel, dertill är man aldrig för gammal. Se, jungfru Sigrid, jag -har mycket att afbedja hos eder. Jag har djupt förolämpat eder. Kan -ni förlåta mig?" - -"Hvarföre tala om det förgångna och glömda." - -"Nej, jungfru, icke glömda. Jag var en ung man och ödet förde mig, -under en längre tid, tillsamman med en flicka, skön, fin, sirlig som -en blomma, lekfull som en stråle. Jag anade ej min fara, innan jag -kände, att jag var fången. Mina strider vill jag ej omtala; men jag -var fullt besluten att stå vid mitt ord och uppfylla min förbindelse -till eder. Då, vid hemkomsten till Finland, säger man mig, att ni -under veckotal varit försvunnen från ert hem, ehuru er mor sökt dölja -er frånvaro." - -"Det var då Gud, i sin nåd, förunnade mig att rädda min far." - -"Jag vet det nu. Jag anade visserligen äfven då, att ert goda hjerta -hade förledt eder till någon sådan obetänksamhet -- jag visste ju -huru ni förut hade exponerat eder för att rädda _mig_. Men jag hade -begärt eder till maka, just emedan jag fäst mig vid detta milda, -stilla, jungfruligt qvinnliga tycke, som utgjorde edert behag. Jag -hade trott mig i eder finna en maka, som förstode en qvinnas pligter, -och åt hvilken jag med full trygghet kunde anförtro min ära och -heder. Jungfru, förlåt mig, men säg det sjelf, måste jag icke _då_ se -er i en helt annan dager." - -"Er hand, gifven blott för att ej svika ert ord, hade varit mig en -större skymf, än ert afslag. Hade ni haft kärlek till mig, hade ni -blott haft aktning för mig, så hade ni ock haft tillit. Man hade sagt -mig, att ni icke var mig trogen, men jag trodde på eder, och tvekade -derföre ej heller på, det ni icke skulle hafva tro på mig, till dess -jag mundtligen hunnit förklara allt. Skrifva derom vågade jag icke, -om än lägenhet kunnat uppspåras. Ett bref kan falla i orätta händer, -jag skulle möjligen hafva blottställt min fars säkerhet, genom att -skrifva till eder." - -"Ni vet, jungfru, att jag nödgades overksam ligga i Warschau, dag -efter dag, vecka efter vecka, för att vänta på något besked af konung -Sigismund; men obeslutsam som vanligt, kom han sig nu ej heller till -något bestämdt åtgörande. Tiden blef mig lång, och en stor stads -nöjen äro icke alltid af det slag, att man för en ung flicka kan -omtala dem, om än en ung man just ej behöfver sky dem. Eder otrogen -var jag dock ej; jag hade aldrig annat än med välbehag tänkt på -förbindelsen med eder. Det var först sednare, såsom jag redan för -eder omtalat, som äfven mitt hjerta blef bedåradt. Men, för att -svara på eder förebråelse om min brist på tillit till eder: kunde -jag väl våga fullt tro på eder, då ni såvida öfversteg gränsen för -hvad, som anstår en qvinna? Och äfven om _jag_ skulle hafva trott på -eder, skulle jag väl ens då bordt förena mig med en maka, hvars ära -jag icke kunnat rentvå, genom att uppge sanna förhållandet. Jag är -adelsman, en ren och obefläckad sköld måste vara min högsta åtrå. -Förlåt mig, jungfru, men icke handlade ni rätt. Då ni ansåg eder som -min trolofvade, så hade ni ju min ära att skydda. Den fläckades af de -misstankar, som föllo på eder. Ni hade orätt uti, att ge anledning -till sådana. Dock, icke vill jag förebrå, der jag sjelf framstår som -bönfallande. Sigrid! jag har icke varit lycklig. Kort var den villa, -som fängslade mig, och mitt hjerta har länge trånat efter dig, mitt -hjertas första och enda kärlek. Sigrid, glöm det förflutna. Se i -mig endast din ungdoms trolofvade. Blif min maka. År ha gått förbi, -ungdomens villfarelser äro öfverståndna. Låtom oss i kärlek vandra -tillsammans den tid, lifvet ännu kan skänka oss!" - -Sigrid hade suttit stum. En stor tår rullade ur ögat, den var en gärd -åt hennes ungdoms kärlek. Nu lutade hon ned sitt hufvud och sade -långsamt: "Det är för sent!" - -"Hvarföre för sent? Se, ännu har intet grå hår insmugit sig i mina -lockar; du är skönare, herrligare, än då ungdomen log på din kind. -Låt oss nu blifva lyckliga, och vi skola ej afundas ungdomen." - -"Nej, Enevald, det är för sent!" sade Sigrid med återvunnet lugn. -"Jag var ung, mitt sinne var mjukt. Qvinnan säges ju vara skapad icke -för att sjelf glädjas af att lefva, utan blott för mannens skull, och -jag kände i mitt hjerta, att jag skulle velat lefva blott för att -tjena eder i kärlek och för att, i hvad jag det kunnat, göra eder -glädje. Nu är det för sent." - -"Nåväl, låt det förflutna vara glömdt. Kan icke jungfru Sigrid -Liljeholm finna sig vid att sluta ett förbund nu? Vill hon icke gifva -sin hand åt den man, som nu ber henne derom?" - -"Herr Enevald, jag är icke mera den unga, mjuka flicka, som kunde -lefva för att tjena, för att forma sig efter sin make, för att bortge -sig sjelf och sin egendomlighet och försvinna i honom. Detta var jag -fordom, och ändå har jag alltid, äfven då, trott att ära och samvete -blifvit mig gifna af Gud, och har hoppats att för dem ansvara inför -honom. Aldrig har jag trott, att någon annan skulle svara för mig, -lika litet som jag ansett mig kunna eller vilja, ansvara för någon -annans heder och ära. Tidigt redan tvangs jag af omständigheterna att -handla på egen hand, ledd endast af hvad mitt samvete sade mig böra -göra och våga. Nu har jag redan länge varit en sjelfständig menniska, -utan någon annan än Gud och mitt samvete att ansvara inför, och jag -har lefvat så godt jag förstått. För länge har jag lefvat sjelfviskt, -för att numera kunna bortkasta mig sjelf och blifva en ödmjuk hustru. -För länge har jag lefvat ensam, för länge ansett min ära och min -heder tillhöra mig sjelf, för att numera kunna lära mig att de icke -äro mina, utan en annans." - -"Sigrid, straffa mig icke så strängt för mitt misstroende. Jag kände -ej mitt eget hjerta, jag var bedårad af en skön qvinnas blickar. O, -Sigrid, låt det förflutna vara glömdt!" - -"Det förflutna är glömdt", sade Sigrid långsamt, med djup känsla. -"Det närvarande bor omkring mig i skepnad af alla dessa menniskor, -dessa barn, som lärt älska mig, och som jag lärt mig att älska. Ja, -det förflutna är glömdt! Detta är rätta ordet. Detta är nyckeln. Jag -kan ej tillhöra er, ty det förflutna är glömdt!" - -En liten stund förgick. Nu steg Sigrid opp och sade: "Herr Enevald, -viljen J icke stiga in till de gamla? Jag bor i det nya huset, då jag -har något för händer, som jag ej dit kan medtaga, eljest sitter jag -hos dem. Jag tyckte mig se, att äfven hos dem nyss inträdde en gäst. -Det vore dock en sällsam händelse, som skulle på samma dag tillföra -oss tvenne utombys gäster." - -Enevald reste sig, inseende att sålunda det plågsamma af ett -tumannahands samtal kunde undvikas. - -I en stor länstol försedd med goda dynor, satt vid fönstret herr -Erik. Hans snöhvita hår föll i långa lockar utefter axlarna och de -högröda kinderna och lifliga ögonen tydde ännu på helsa och gladt -sinne, ehuru krafterna svikit. Med en nätnål knöt gubben då och då en -maska på det i famnen liggande nätet. Kring honom sysslade fru Metta -och hemtade en god fjäderdyna, som hon stoppade bakom hans rygg. - -"Mor" sade den gamle, "du har då rakt företagit dig att göra mig till -en odugling. Skall du så der passa opp mig och fira mig alltid. Åhå, -inte hade man det så mjukt alla tider förr i verlden, nog kan det gå -för sig med mindre nu ock. Du skall väl engång bli gammal du också, -mor, och behöfva uppassas, i stället för att sköta om andra." - -"Ja, jag tycker just, ja. Jag tycker just hvad J skulle vilja göra -mig till för en, att jag icke skulle orka ställa eder till pass. -Icke må J tro, att jag är så utgammal. Ånej. Den som unger är må -sköta för tyngre göromål, men ställa eder till trefnad, det må jag nu -väl kunna, så länge jag kan trampa rocken. Sen J, mäster Sigfrid", -fortfor hon, vändande sig till en gäst, som satt midt emot herr Erik -vid fönstret, "icke vill jag ännu vara en sån onyttig menniska, att -jag icke något skall duga till. Jo, jo, mina garnknippor, som hänga -der på väggen, visa att jag inte är så dålig heller. Och visst ville -jag ha det der skåpet fullt med linnekläder, att lemna åt Siri. Vår -herre må väl unna mig krafter så länge. Men icke vill jag nu prata -om hur godt och bra vi ändå ha det här, innan jag hunnit bjuda eder, -mäster Sigfrid, något öl helst, efter J försmån den frukost jag ville -bjuda eder." - -I detsamma inträdde Sigrid jemte Enevald, och som en blixt genomfor -fru Metta tanken på, att den sednare nu vore här, för att förnya den -gamla förbindelsen. Hon hann redan tänka på huru ledsamt det blefve -att mista Sigrid, men huru det nu ändå vore bra, att denna finge som -en adelsfru åter gå ut i verlden. I tanken härpå glömde hon all sin -gamla ovänskap och räckte vänligt banden åt Enevald. - -Gamle herr Erik skrattade, i det han räckte honom sin hand och sade: -"Ja ja, så kommen J här, den ene efter den andre och besöken fader -Erik; men J veten ju, att herr Erik Liljeholm, han får ej väckas. Nå, -nå, icke lär det just numera vara stor fara heller." - -Från sin plats vid fönstret reste sig nu mäster Sigfrid Aron Forsius -och gick fram emot Enevald och Sigrid. "Miraculum är detta i sanning. -Här träffar jag eder båda! Icke ären J ju dock hans hustru, jungfru -Sigrid?" - -Sigrid rodnade, men svarade sedan leende: "vore jag gift, så kallade -ni ju mig icke jungfru Sigrid." - -"Det är så, ja, det är så. Underliga äro dock stjernorna, fasta och -oförryckeliga. Jag visste det ju! Jag visste det. Stjernorna bedraga -icke! Jag förutsade det åt högsalig hans majestät konung Carl, att -ingen brudekrona skulle pryda edra lockar, men en kungakrona hans. -Och han lofvade mig heder och embete, om allt skulle slå in. Och -med hans krona kom ära och gunst öfver mig, men när J försvunno, då -trodde han sig ej rätt säker om, att hans krona skulle sitta qvar på -honom heller, då han ej visste om mitt prognosticon om eder visat -sig sannt. Och jag förutsade honom fara för krona och lif i det -stundande fälttåget och den spådomen väckte hans vrede, och herrar -som förföljde mig för att jag talat sanning om deras lefverne, fingo -makt att kasta mig i kedjor och fängelse för denna spådoms skull. Men -stjernorna de svika ej. Dock räddades kung Carls lif och hans krona, -ty Henrik Wrede gaf sitt lif för att rädda hans. Men stjernorna de -ljuga icke! Och efter åratal af plågor, fängelse och hård medfart, -gick jag, en förderfvad gammal man, åter ut i verlden. Men jag vet, -att stjernorna tala sanning, och jag har sökt eder, jungfru, för att -yttermera se det. Menniskan äflas och fiker och sina gerningar dem -råder hon sjelf före, men stjernorna länka dock ödenas gång, och hvad -i dem står skrifvet, det sker. Det må gälla konungars med diamanter -sirade krona, eller en liten flickas gröna krans." - - - -***END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK SIGRID LILJEHOLM*** - - -******* This file should be named 52266-8.txt or 52266-8.zip ******* - - -This and all associated files of various formats will be found in: -http://www.gutenberg.org/dirs/5/2/2/6/52266 - - -Updated editions will replace the previous one--the old editions will -be renamed. - -Creating the works from print editions not protected by U.S. copyright -law means that no one owns a United States copyright in these works, -so the Foundation (and you!) can copy and distribute it in the United -States without permission and without paying copyright -royalties. Special rules, set forth in the General Terms of Use part -of this license, apply to copying and distributing Project -Gutenberg-tm electronic works to protect the PROJECT GUTENBERG-tm -concept and trademark. Project Gutenberg is a registered trademark, -and may not be used if you charge for the eBooks, unless you receive -specific permission. If you do not charge anything for copies of this -eBook, complying with the rules is very easy. You may use this eBook -for nearly any purpose such as creation of derivative works, reports, -performances and research. They may be modified and printed and given -away--you may do practically ANYTHING in the United States with eBooks -not protected by U.S. copyright law. Redistribution is subject to the -trademark license, especially commercial redistribution. - -START: FULL LICENSE - -THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE -PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK - -To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free -distribution of electronic works, by using or distributing this work -(or any other work associated in any way with the phrase "Project -Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full -Project Gutenberg-tm License available with this file or online at -www.gutenberg.org/license. - -Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project -Gutenberg-tm electronic works - -1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm -electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to -and accept all the terms of this license and intellectual property -(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all -the terms of this agreement, you must cease using and return or -destroy all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your -possession. If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a -Project Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound -by the terms of this agreement, you may obtain a refund from the -person or entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph -1.E.8. - -1.B. "Project Gutenberg" is a registered trademark. It may only be -used on or associated in any way with an electronic work by people who -agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few -things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works -even without complying with the full terms of this agreement. See -paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project -Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this -agreement and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm -electronic works. See paragraph 1.E below. - -1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the -Foundation" or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection -of Project Gutenberg-tm electronic works. Nearly all the individual -works in the collection are in the public domain in the United -States. If an individual work is unprotected by copyright law in the -United States and you are located in the United States, we do not -claim a right to prevent you from copying, distributing, performing, -displaying or creating derivative works based on the work as long as -all references to Project Gutenberg are removed. Of course, we hope -that you will support the Project Gutenberg-tm mission of promoting -free access to electronic works by freely sharing Project Gutenberg-tm -works in compliance with the terms of this agreement for keeping the -Project Gutenberg-tm name associated with the work. You can easily -comply with the terms of this agreement by keeping this work in the -same format with its attached full Project Gutenberg-tm License when -you share it without charge with others. - -1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern -what you can do with this work. Copyright laws in most countries are -in a constant state of change. If you are outside the United States, -check the laws of your country in addition to the terms of this -agreement before downloading, copying, displaying, performing, -distributing or creating derivative works based on this work or any -other Project Gutenberg-tm work. The Foundation makes no -representations concerning the copyright status of any work in any -country outside the United States. - -1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg: - -1.E.1. The following sentence, with active links to, or other -immediate access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear -prominently whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work -on which the phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the -phrase "Project Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, -performed, viewed, copied or distributed: - - This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and - most other parts of the world at no cost and with almost no - restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it - under the terms of the Project Gutenberg License included with this - eBook or online at www.gutenberg.org. If you are not located in the - United States, you'll have to check the laws of the country where you - are located before using this ebook. - -1.E.2. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is -derived from texts not protected by U.S. copyright law (does not -contain a notice indicating that it is posted with permission of the -copyright holder), the work can be copied and distributed to anyone in -the United States without paying any fees or charges. If you are -redistributing or providing access to a work with the phrase "Project -Gutenberg" associated with or appearing on the work, you must comply -either with the requirements of paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 or -obtain permission for the use of the work and the Project Gutenberg-tm -trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or 1.E.9. - -1.E.3. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted -with the permission of the copyright holder, your use and distribution -must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any -additional terms imposed by the copyright holder. Additional terms -will be linked to the Project Gutenberg-tm License for all works -posted with the permission of the copyright holder found at the -beginning of this work. - -1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm -License terms from this work, or any files containing a part of this -work or any other work associated with Project Gutenberg-tm. - -1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this -electronic work, or any part of this electronic work, without -prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with -active links or immediate access to the full terms of the Project -Gutenberg-tm License. - -1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary, -compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including -any word processing or hypertext form. However, if you provide access -to or distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format -other than "Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official -version posted on the official Project Gutenberg-tm web site -(www.gutenberg.org), you must, at no additional cost, fee or expense -to the user, provide a copy, a means of exporting a copy, or a means -of obtaining a copy upon request, of the work in its original "Plain -Vanilla ASCII" or other form. Any alternate format must include the -full Project Gutenberg-tm License as specified in paragraph 1.E.1. - -1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying, -performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works -unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9. - -1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing -access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works -provided that - -* You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from - the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method - you already use to calculate your applicable taxes. The fee is owed - to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he has - agreed to donate royalties under this paragraph to the Project - Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments must be paid - within 60 days following each date on which you prepare (or are - legally required to prepare) your periodic tax returns. Royalty - payments should be clearly marked as such and sent to the Project - Gutenberg Literary Archive Foundation at the address specified in - Section 4, "Information about donations to the Project Gutenberg - Literary Archive Foundation." - -* You provide a full refund of any money paid by a user who notifies - you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he - does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm - License. You must require such a user to return or destroy all - copies of the works possessed in a physical medium and discontinue - all use of and all access to other copies of Project Gutenberg-tm - works. - -* You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of - any money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the - electronic work is discovered and reported to you within 90 days of - receipt of the work. - -* You comply with all other terms of this agreement for free - distribution of Project Gutenberg-tm works. - -1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project -Gutenberg-tm electronic work or group of works on different terms than -are set forth in this agreement, you must obtain permission in writing -from both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and The -Project Gutenberg Trademark LLC, the owner of the Project Gutenberg-tm -trademark. Contact the Foundation as set forth in Section 3 below. - -1.F. - -1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable -effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread -works not protected by U.S. copyright law in creating the Project -Gutenberg-tm collection. Despite these efforts, Project Gutenberg-tm -electronic works, and the medium on which they may be stored, may -contain "Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate -or corrupt data, transcription errors, a copyright or other -intellectual property infringement, a defective or damaged disk or -other medium, a computer virus, or computer codes that damage or -cannot be read by your equipment. - -1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right -of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project -Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project -Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project -Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all -liability to you for damages, costs and expenses, including legal -fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT -LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE -PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE -TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE -LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR -INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH -DAMAGE. - -1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a -defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can -receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a -written explanation to the person you received the work from. If you -received the work on a physical medium, you must return the medium -with your written explanation. The person or entity that provided you -with the defective work may elect to provide a replacement copy in -lieu of a refund. If you received the work electronically, the person -or entity providing it to you may choose to give you a second -opportunity to receive the work electronically in lieu of a refund. If -the second copy is also defective, you may demand a refund in writing -without further opportunities to fix the problem. - -1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth -in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS', WITH NO -OTHER WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT -LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE. - -1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied -warranties or the exclusion or limitation of certain types of -damages. If any disclaimer or limitation set forth in this agreement -violates the law of the state applicable to this agreement, the -agreement shall be interpreted to make the maximum disclaimer or -limitation permitted by the applicable state law. The invalidity or -unenforceability of any provision of this agreement shall not void the -remaining provisions. - -1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the -trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone -providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in -accordance with this agreement, and any volunteers associated with the -production, promotion and distribution of Project Gutenberg-tm -electronic works, harmless from all liability, costs and expenses, -including legal fees, that arise directly or indirectly from any of -the following which you do or cause to occur: (a) distribution of this -or any Project Gutenberg-tm work, (b) alteration, modification, or -additions or deletions to any Project Gutenberg-tm work, and (c) any -Defect you cause. - -Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg-tm - -Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of -electronic works in formats readable by the widest variety of -computers including obsolete, old, middle-aged and new computers. It -exists because of the efforts of hundreds of volunteers and donations -from people in all walks of life. - -Volunteers and financial support to provide volunteers with the -assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg-tm's -goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will -remain freely available for generations to come. In 2001, the Project -Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure -and permanent future for Project Gutenberg-tm and future -generations. To learn more about the Project Gutenberg Literary -Archive Foundation and how your efforts and donations can help, see -Sections 3 and 4 and the Foundation information page at -www.gutenberg.org - -Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary -Archive Foundation - -The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit -501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the -state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal -Revenue Service. The Foundation's EIN or federal tax identification -number is 64-6221541. Contributions to the Project Gutenberg Literary -Archive Foundation are tax deductible to the full extent permitted by -U.S. federal laws and your state's laws. - -The Foundation's principal office is in Fairbanks, Alaska, with the -mailing address: PO Box 750175, Fairbanks, AK 99775, but its -volunteers and employees are scattered throughout numerous -locations. Its business office is located at 809 North 1500 West, Salt -Lake City, UT 84116, (801) 596-1887. Email contact links and up to -date contact information can be found at the Foundation's web site and -official page at www.gutenberg.org/contact - -For additional contact information: - - Dr. Gregory B. Newby - Chief Executive and Director - gbnewby@pglaf.org - -Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg -Literary Archive Foundation - -Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide -spread public support and donations to carry out its mission of -increasing the number of public domain and licensed works that can be -freely distributed in machine readable form accessible by the widest -array of equipment including outdated equipment. Many small donations -($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt -status with the IRS. - -The Foundation is committed to complying with the laws regulating -charities and charitable donations in all 50 states of the United -States. Compliance requirements are not uniform and it takes a -considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up -with these requirements. We do not solicit donations in locations -where we have not received written confirmation of compliance. To SEND -DONATIONS or determine the status of compliance for any particular -state visit www.gutenberg.org/donate - -While we cannot and do not solicit contributions from states where we -have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition -against accepting unsolicited donations from donors in such states who -approach us with offers to donate. - -International donations are gratefully accepted, but we cannot make -any statements concerning tax treatment of donations received from -outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff. - -Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation -methods and addresses. Donations are accepted in a number of other -ways including checks, online payments and credit card donations. To -donate, please visit: www.gutenberg.org/donate - -Section 5. General Information About Project Gutenberg-tm electronic works. - -Professor Michael S. Hart was the originator of the Project -Gutenberg-tm concept of a library of electronic works that could be -freely shared with anyone. For forty years, he produced and -distributed Project Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of -volunteer support. - -Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed -editions, all of which are confirmed as not protected by copyright in -the U.S. unless a copyright notice is included. Thus, we do not -necessarily keep eBooks in compliance with any particular paper -edition. - -Most people start at our Web site which has the main PG search -facility: www.gutenberg.org - -This Web site includes information about Project Gutenberg-tm, -including how to make donations to the Project Gutenberg Literary -Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to -subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks. - diff --git a/old/52266-8.zip b/old/52266-8.zip Binary files differdeleted file mode 100644 index da00106..0000000 --- a/old/52266-8.zip +++ /dev/null |